Fredagen den 19 maj fm (Riksdagens protokoll 1967:29)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 29

ANDRA KAMMAREN

1967

19—20 maj

Debatter m. m.

Fredagen den 19 maj fm.

Sid.

Investeringsbanken m. m. (forts.)............................... 3

Interpellation av herr Wedén ang. regeringens syn på läget i Främre
Orienten................................................... 91

Fredagen den 19 maj em.

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m., tillika svar på interpellation
av herr Andersson i Billingsfors i anledning av industri -

nedläggelser i Dalsland....................................... 92

Vissa anslag inom inrikesdepartementets verksamhetsområde m. m.:

Allmänna beredskapsarbeten m. m............................. 138

Omskolning m. m............................................ 139

Lokaliseringsbidrag.......................................... 140

Lokaliseringslån............................................. 141

Vissa motionsyrkanden...................................... 143

Rätt för företagare att skattefritt avsätta medel till särskilda omställnings-
och utbildningsfonder m. m............................. 146

Meddelande om enkla frågor av:

fru Heurlin ang. behandlingen av narkomanvårdskommitténs be tänkanden.

.............................................. 149

herr Jonasson ang. arbetsmarknads- och lokaliseringspolitiska åtgärder
avseende Värmland................................. 149

herr Gustafson i Göteborg ang. åtgärder inom Europarådet med
anledning av situationen i Grekland......................... 149

1—Andra kammarens protokoll 1967. Nr 29

Nr 29

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 19 maj fm.

Bankoutskottets utlåtande nr 33, ang. dels bildande av ett statligt kreditaktiebolag
för finansiering av investeringar inom näringslivet, dels

vissa författningsändringar i samband därmed................. 3

Statsutskottets utlåtande nr 111, ang. bildande av ett statligt kreditaktiebolag
för finansiering av investeringar inom näringslivet,
såvitt avser medelsanvisning................................. 3

Fredagen den 19 maj em.

Bankoutskottets utlåtande nr 30, ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken,
in. .............................................. 92

Statsutskottets utlåtande nr 112, ang. vissa anslag inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde m. m.......................... 138

Bevillningsutskottets betänkande nr 48, ang. rätt för företagare att
skattefritt avsätta medel till särskilda omställnings- och utbildningsfonder
m. ............................................ 146

Fredagen den 19 maj 1967 fm.

Nr 29

Fredagen den 19 maj

Kl. 10.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr andre
vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollet för den 10 innevarande
maj.

§ 2

Herr andre vice talmannen meddelade,
att herr Nyström enligt till kammaren
inkommet läkarintyg vore sjukskriven
under tiden den 17—den 31 innevarande
maj.

Ilerr Nyström beviljades ledighet från
riksdagsgöromålen under angivna tid.

§ 3

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
å bordet vilande skrivelse från
riksgäldskontoret med överlämnande av
riksdagens revisorers särskilda berättelse
om utgivningen av statsliggaren.

§ 4

Investeringsbanken in. m. (forts.).

Herr andre vice talmannen meddelade,
att den från gårdagens sammanträde
uppskjutna överläggningen rörande
bankoutskottets utlåtande nr 33, i anledning
av Kungl. Maj :ts propositioner
angående dels bildande av ett statligt
kreditaktiebolag för finansiering av investeringar
inom näringslivet, dels vissa
författningsändringar i samband därmed,
jämte av propositionerna föranledda
motioner, och statsutskottets utlåtande
nr 111, i anledning av samma
proposition, såvitt densamma avsåge medelsanvisning,
jämte i ämnet väckta mo -

tioner, nu komme att fortsättas; och
lämnades därvid ordet, i enlighet med
förut gjord anteckning, till

Herr BENGTSSON i Varberg (s), som
yttrade:

Herr talman! Efter gårdagens debatt
kan jag fatta mig mycket kort. Jag gör
det också därför att andra företrädare
för vårt parti, de av den socialdemokratiska
gruppens ledamöter som i utskotten
har behandlat denna fråga, närmare
kommer att granska de borgerliga
förslagen. Jag skall här inskränka mig
till att ta upp två borgerliga beskyllningar
mot socialdemokratin, nämligen
vänstervridningen — i negativ bemärkelse
— och hastverksmyten. De frågorna
togs upp i går, men jag vill nu gärna
kommentera dem något ytterligare.

Den som bar följt debatten om den
näringspolitiska investeringsbanken kan
inte ha undgått att märka alla försök
som från borgerligt håll gjorts att skapa
— som man uppenbarligen tror —
gångbara propagandamyter. Man gör
gällande, och det gjorde man också i
gårdagens debatt, att förslaget om investeringsbank
är en socialdemokratisk
eftergift till kommunisterna och de
vänstergrupper som önskar en vittgående
socialisering. Man utmålar ett socialdemokratiskt
parti som i skräckslagenbetens
tecken lagt fram detta förslag
för att tillmötesgå kommunisterna.
Det är inte bara folkpartiet som fört sådant
tal och sett vänstervridningsspöken.
Även i högerpartiet har man »sett
i syne». I högerpressen har man talat
om att den statliga kreditbanken skulle
vara inledningen till en gigantisk so -

Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967 fm.

Investeringsbanken m. m.

cialiseringsprocess i svenskt näringsliv,
och litet varstans har man då anat ett
kommunistiskt finger bakom förslaget.
För att göra påståendet trovärdigt har
man gjort gällande att vi blivit skrämda
av kommunisternas framgångar i höstvalet.
Jag vill här inskjuta att de framgångarna
i själva verket inte var särskilt
imponerande. Man har menat att vi
genom bankförslaget har gjort ett försök
att vinna tillbaka sympatisörer som
gått förlorade åt vänster.

Detta tal om eftergifter åt kommunisterna
är ett gammalt propagandanummer
som nu har dammats av och
framförts ganska flitigt. Men nog är det
att underskatta väljarna att föra fram
den sortens skrämselpropaganda. Talet
om att vi efter höstvalet skulle vara
benägna att rätta vår politik efter hur
kommunisterna tycker och tänker är
inte bara naivt utan har också, som denna
fråga har kommit att utveckla sig,
sina logiska brister.

Om vi nu skulle ta höstens valutgång
som rättesnöre för den politiska kurs
som är vår, skulle det inte innebära att
kommunisterna skulle vara riktningsgivande.
Då skulle det ligga närmast
till hands att vi skulle föra en högerinspirerad
politik. Men det har vi inte
gjort och det tänker vi inte heller göra,
utan vi tänker fortsätta med en socialdemokratisk
politik, och det gör vi bäst
själva — där behöver vi ingen hjälp
av någon annan.

Men om man nu skall tala om vänstervridning,
så måste den ha drabbat även
mittenpartierna, som ju nu i princip
godtar inrättandet av en statlig investeringsbank.
Herr Hermansson har alltså
inte bara haft inflytnde på socialdemokraterna,
utan nu har centerpartiet och
folkpartiet också blivit skräckslagna
och ställt sig bakom investeringsbanken
— ty det gör man ju. Annars måste
det väl vara så att mittenpartierna anser
att investeringsbanken innebär en åtgärd
som är erforderlig och riktig, och
gör man det faller ju hela deras reso -

nemang om eftergifter åt kommunisterna.

Sanningen är alltså den, herr talman,
att vi formar vår politik utan snegling
åt vare sig vänster eller höger. Vill kommunisterna
stödja våra reformer är det
dem obetaget, precis som det är mittenpartierna
obetaget att stödja våra förslag.

Är detta förslag då ett uttryck för
socialisering? Ja, varför kan man inte
kalla det socialisering? Detta är inte
något fult och farligt ord. Det är ju löjeväckande
att i 1960-talets Sverige tro
att man kan skrämma en opinion med
att måla socialiseringsspöken. Jag har
här i min hand ett citat ur tidskriften
Ansvar — Fackligt forum för högre
tjänstemän inom industrin, nr 1 1967.
I en ledande artikel sägs på följande
sätt: »Vad sedan gäller de mer eller
mindre självklara invändningarna av
politisk art — att projektet innebär en
viss socialisering av kreditväsendet och
ökat statligt inflytande över näringslivet
— skulle kunna anföras att sådana
invändningar har förlorat mycket av sin
vikt i ett samhälle som under trycket av
ekonomiska förhållanden och tämligen
oberoende av gängse ideologiska yttringar
håller på att bli alltmer ’socialiserat’
och ''förstatligat’. Det gäller såväl
i detta land som utomlands...» Jag
tycker, herr talman, att det är ett alltigenom
nyktert och förnuftigt resonemang.

Den andra frågan som jag ville kommentera
är den s. k. hastverksmyten. Det
har ju varit ett mycket flitigt tema i
denna debatt, att förslaget om investeringsbank
har snickrats ihop i all hast.
Även bakom det påståendet ligger att
man beskyller oss för ett desperat försök
att återvinna något av vad som gick
förlorat vid höstens val. Men tanken
på ett vidgat statligt engagemang i näringspolitiken
är ju inte ny, och inte
heller frågan om att finna nya former
för att påverka de kapitalströmmar som
går till investeringarna. I själva verket

Fredagen den 19 maj 1967 fm.

Nr 29

bär ju dessa frågor under en följd av
år diskuterats intensivt inom arbetarrörelsen.
Jag kan nämna ett par exempel.

I Landsorganisationens strukturutredning
Samordnad näringspolitik behandlas
självfinansieringens fördelar och
risker, kapitalförsörjningens problem,
AP-fondernas placeringsregler m. m.
Beträffande det sistnämnda uttalade
man sig från Landsorganisationens sida
på följande sätt: »Den uppdelning av
kapitalmarknaden, som enligt vår mening
skymtar i framtiden, med enskilda
kreditinstitutioner, som i sin utlåningspolitik
kan bestämma huvuddragen i
näringslivets inriktning, och ATPfonderna,
som passivt har att sörja för
att samhällets service anpassas efter
dessa riktlinjer, bör förebyggas. Yi anser,
att ATP-fonderna bör få möjligheter
att bli instrument för en mera aktiv
strukturpolitik, ett mål, som endast kan
uppnås genom en viss uppmjukning av
fondernas placeringsregler.»

Vid socialdemokratiska partiets kongress
1964 ägnades frågan stor uppmärksamhet,
och jag vill ur handlingsprogrammet
»Resultat och reformer»

återge följande passus: »---det

kollektiva sparandet bör engageras i
kreditgivning, som enligt traditionellt
synsätt innebär delaktighet i företagandets
risker.» Vidare heter det: »En ökad
lånefinansiering av investeringarna, nya
kreditinstitut under samhälleligt inflytande
och skärpt konkurrens på kreditmarknaden
ökar förutsättningarna för
ett rationellt investeringsurval.»

Också inom partiets s. k. rådslagsgrupper,
med många tusen deltagare,
har frågan om näringslivets utbyggnad
under statlig medverkan ägnats uppmärksamhet.

Med det sagda har jag velat belysa
att denna fråga inte aktualiserats helt
hastigt i skräckens tecken utan att den
diskuterats under en följd av år. Att
förslag till åtgärder framlagts först nu
anser vi inom den socialdemokratiska

Investeringsbanken m. m.

gruppen vara helt i sin ordning. Regeringen
kan inte beskyllas för att ha
handlat för snabbt. Det var hög tid att
förslaget presenterades, ty åtgärdernas
effekt blir ju märkbar först efter något
eller några år.

Jag skulle också kunna åberopa offentliga
utredningar där denna fråga
har behandlats — exempelvis långtidsutredningen
— men jag skall inte göra
det.

I många andra länder har man ju kreditformer
och institutioner genom vilka
staten lämnar sin aktiva medverkan till
näringslivets effektivisering och utveckling,
och de utländska förebilderna har
självfallet i viss mån varit impulsgivande
vid det föreliggande förslagets utformning.

Herr talman! Jag har här kortfattat
velat belysa att det ingalunda saknas
underlag för det förslag som regeringen
har lagt fram och som den socialdemokratiska
gruppen helt står bakom. Försöket
att skapa en propagandamyt kring
handläggningen av bankförslaget är
alltså illa underbyggt, och det framgick
alldeles tydligt av statsrådet Wickmans
anförande i går. Försöket stämmer ju
också illa överens med mittenpartiernas
motioner, där man kommit fram till
att det krävs omedelbara åtgärder för
att säkra företagens behov av långfristiga
krediter. Skillnaden mellan oss socialdemokrater
och mittenpartiernas
ledamöter ■— och den är avgörande —
är att vi för vår del inte ansett oss kunna
sitta med armarna i kors och vänta
på att någon osynlig hand skulle ställa
allt till rätta. Men det har tydligen oppositionen
varit beredd att göra, ty några
initiativ från det hållet för att säkra
tillgången på långfristiga riskbärande
krediter har inte synts till, om man
undantar de motioner som inspirerats
av regeringsförslaget.

Vi minns mycket väl de reaktioner,
den förvirring och den surhet som man
gav uttryck åt, när statsverkspropositionen
avlämnades, i stället för att fram -

Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967 fm.

Investeringsbanken m. m.

lägga konstruktiva alternativ. Högern
hämtade sig fortast och sade ståndaktigt
nej till förslaget, men inom folkpartiet
hade man stora svårigheter innan
man till sist tog position. Centerpartiet
accepterade ju rätt snart förslagets
grundläggande principer — och
att döma av uttalanden som centerpartiets
partisekreterare gjort, så lär det
inte dröja länge innan man där är beredd
att tillskriva sig äran för bankens
tillblivelse.

Låt mig sluta mitt lilla inlägg med att
citera vad centerpartiets sekreterare
sagt. I senaste numret av Politisk tidskrift
skriver han bl. a.: »Situationen är
ju den, att den borgerliga oppositionen
sedan länge krävt åtgärder för bättre
investeringsmöjligheter för näringslivet
— för ökad trygghet och säkrad sysselsättning.
» Vidare skriver han: »Nu har
alltså regeringen och socialdemokraterna
fått kapitulera för oppositionskravet.
»

Nu tycker jag att man bör bestämma
sig inom den borgerliga oppositionen.
Är det kommunisterna som tvingat fram
investeringsbanken eller är det den
borgerliga oppositionen? Vi som sysslat
med denna fråga vet att förslaget kommer
från socialdemokraterna.

Därefter anförde:

Herr HERMANSSON (k):

Herr talman! Herr Bengtsson i Varberg
avvisade här mycket energiskt att
förslaget om en statlig investeringsbank
skulle vara ett uttryck för en vänstervridning.
Det var heller inte uttryck för
någon vridning åt höger, framhåller
han. Vad återstår då egentligen? Det
skulle väl vara att socialdemokratisk
politik alltmer rör sig i centerpolitikens
farvatten. Det är också ett intryck man
får i vissa andra sammanhang.

Man kan nu — som regeringspartiets
representanter gjort här i debatten och
vilket jag vill instämma i — säga att de
borgerliga tar ställning på ett mycket

dogmatiskt sätt i denna fråga. Men därmed
är naturligtvis inte det avgörande
sagt. Vad som kännetecknar de borgerligas
inställning är att de slår vakt om
privata maktintressen i svensk ekonomi.

I alla länder, vare sig de har borgerlig
eller socialdemokratisk regering, ökar
statens inflytande. Investeringsbanker
av den typ det här är fråga om är ingen
nyhet i världshistorien — sådana finns
i en rad länder. Den enkla orsaken är
ju, som vi alla känner till, att för den
moderna produktionsapparatens utveckling
krävs ökade ingripanden från statens
sida. Detta kräver alla de nya problem
som ställs. Men exempelvis högerpartiet
vill hindra denna anpassning till
verkligheten och dess behov. Detta är
ingen modern högerpolitik. Det är en
mycket gammaldags sådan som agerar.

I den borgerliga agitationen har det
sagts att skapandet av den statliga investeringsbanken
innebär socialism. Det
är tydligt att man på det hållet inte alls
vet vad socialism är, och den politiska
strid man bedriver grundar sig sålunda
till viss del på dåliga kunskaper. Av staten
och kommunerna ägda företag, såsom
järnvägar och bekvämlighetsinrättningar,
är naturligtvis i och för sig inte
socialism. Detta påpekade redan den
gamle reformisten Kautsky, och det torde
vara sant. Skall man teoretiskt beteckna
den statliga investeringsbanken
kommer den i stället att bli ett inslag i
den statsmonopolistiska kapitalism vi
tills vidare har här i landet. Förstatligande
och skapandet av nya statliga
företag kan ändå vara framsteg, men de
bör inte förväxlas med socialism.

Som vi framhållit i vår motion och
som jag underströk redan i ett tidigare
anförande i debatten ställer vi oss positiva
till skapandet av en statlig investeringsbank.
Vi krävde en sådan bank på
vår rikskonferens förra våren. Avgörande
för dennas verkan blir det sätt på vilket
den kommer att fungera. Det är
dessa helt grundläggande problem som
statsrådet Wickman i går avfärdade

Fredagen den 19 maj 1967 fm.

Nr 29

med att de framförda synpunkterna och
problemställningarna är dogmatiska. En
sådan inställning gör emellertid inte
dessa reella problem mindre brännande.

Man kan naturligtvis kalla det en
»praktisk, pragmatisk politik» om man
anpassar sig till rådande maktförhållanden.
Men jag hoppas verkligen att detta
inte skall vara innebörden i den formel
som statsrådet Wickman myntade. Hans
lovsång till den nuvarande biandekonomin
och hans försäkran att samarbetet
mellan statsmakterna och makthavarna
inom det privata näringslivet av regeringen
betraktades, inte som någonting
påtvingat utan som en viktig tillgång,
gav emellertid onda aningar.

Det finns en rad grundläggande långsiktiga
uppgifter som måste lösas under
det närmaste årtiondet i vårt samhälle.
De snabba förändringarna i teknisk och
ekonomisk organisation, liksom även i
marknadsförhållanden och efterfrågans
sammansättning, ökar kravet på rörlighet
hos produktionsfaktorerna. Av både
praktiska och politisk-sociala skäl kan
dessa strukturförändringar inte bara
lämnas åt en gammaldags marknadshushållning,
d. v. s. åt slumpen. De kräver
medvetna insatser, styrning och planering.

Statsrådet Wickman prisade här i debatten
marknadsekonomin som en fin
uppfinning utan att på något sätt diskutera
vilka intressen som skall bestämma
inom en sådan ekonomi och inom vilken
allmän samhällsekonomisk ram som den
skall fungera. Men dessa frågor är ju de
helt avgörande.

Enligt den filosofi som för närvarande
ligger bakom den socialdemokratiska
politiken skall de privata kapitalintressena
i princip bestämma över näringslivet
och dess lokalisering. Denna bestämmanderätt
skall kringskäras endast
av mycket allmänna konjunktur- och
finanspolitiska åtgärder. Utifrån det
mönster som då uppstår skall stat och
kommuner planera sin verksamhet. Denna
skall alltså följa upp de tendenser

Investeringsbanken m. m.

som det privata näringslivets handlande
ger upphov till. Det privata kapitalet
skall vara den vägledande faktorn, och
samhällsplaneringen skall inriktas på
att garantera kapitalismens frihet och
praktiska funktionsduglighet. Det viktiga
är, säger man, att näringslivet är
effektivt, och det spelar egentligen ingen
roll vem som äger det. Statsråden Sträng
och Lange har många gånger utvecklat
denna liberala ekonomiska syn till herr
Ohlins förnöjelse. Det förvånande är att
statsrådet Wickman, som skulle representera
en något modernare skola, här
verkar att fortsätta i samma spår.

Ett helt förbluffande uttalande gjordes
i går om den statliga investeringsbankens
samarbete med de andra bankerna.
Samråd skulle ske mellan investeringsbanken
och de privata affärsbankerna
om kundernas kreditbehov. Direktören
för den nya banken, vem det
nu blir, skall alltså sätta sig tillsammans
med herrar Wallenberg och Thunholm
och diskutera om lån skall ges för en
viss utbyggnad. Samarbetet mellan stat
och storfinans blir institutionaliserat på
ännu ett fält.

I den ideologi jag försökt skildra och
som ligger bakom regeringens handlande
förutsätter man att tillämpning av
den s. k. lönsamhetsprincipen leder till
den mest rationella lokaliseringen av
näringslivet och den lämpligaste fördelningen
av investeringarna. I verkligheten
är detta en förenkling av hela problemet
om kostnader och lönsamhet som
innebär en allvarlig felsyn.

Den kapitalistiska ekonomin kalkylerar
med produktivitet och lönsamhet på
ett begränsat och därför felaktigt sätt.
Värdet av en kapitalinsats bedöms med
ledning av dess följder för det isolerade
företagets eller projektets ekonomiska
utfall.

Många investeringar är inte lönsamma
enligt sådana kalkylmetoder. Men de är
likväl produktivitets- och lönsamhetsskapande
i kanske högre grad än de kalkylmässigt
lönsamma investeringarna.

Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967 fm.

Investeringsbanken in. m.

De har också sin givna del i det resultat
som de senare ytligt sett framkallar i
kalkylerna. Det klassiska exemplet är
investeringarna i utbildning. Undersökningar
i flera länder visar att effekten
av ett givet investeringsbelopp på den
samhällsekonomiska produktiviteten
kan vara 3—4 gånger större om det placeras
i utbildning än om det placeras i
fast kapital.

De lönsamhetsskapande investeringarna
måste därför spela en stor och växande
roll i en expansiv ekonomi. Till följd
av eu rad omständigheter står den privata
sektorn alltid i motsättning till den
samhälleliga. Det gäller det naturliga intresset
att hindra konkurrens om investeringsutrymmet,
som också ligger
bakom samtliga de borgerliga partiernas
motioner i denna fråga. Det gäller också
den ideologiska och propagandistiska
attityd som man på det hållet i allmänhet
har till samhällssektorn. Redan av
dessa skäl måste en statlig kreditgivning,
som vill öka produktiviteten, ske
efter värderingar som är helt självständiga
gentemot de privatkapitalistiska.

Det finns därigenom särskild grund
att motsätta sig privatkapitalistisk representation
i investeringsbankens styrelse.
Konflikten mellan samhällets och
privatkapitalets synpunkter skall inte
föras in redan från början i själva de
statliga beslutsorganen, om detta kan
undvikas, vilket är möjligt när det gäller
investeringsbanken.

En statlig kreditgivning, som väsentligen
bara följer upp och understöder
det privata näringslivet och dess subjektiva
tendenser, får flera följder som
är ogynnsamma ur samhällsekonomisk
synpunkt.

Man binder kreditgivningen till vad
som av näringslivet anses vara en rationell
företagsstruktur. Men härom kan ju
forskarna inom t. ex. kärnfysik och cybernetik
ha helt andra bedömningar på
sikt än beslutsfattarna för det privata
kapitalet, som ofta är både överåriga
och mycket konventionella.

Man tenderar i stödet till utvecklingsarbetet
att gynna målforskning framför
grundforskning. Man stöder den strukturomvandling
som av det privata näringslivets
nuvarande ledare bedömes
som önskvärd. Man jämför inte vad olika
alternativ i fråga om strukturomvandlingens
typ och grad betyder för
de följdkostnader som genomförandet
framkallar. Det handlar om omflyttningskostnader,
nya samhällsinvesteringar
på inflyttningsorterna, sociala
kostnader i utglesningsbygder o. s. v.
Detta är följdkostnader som belastar
samhället i flera årtionden medan processen
pågår.

Man får på det sättet inte heller någon
garanti för att den effektiva struktur,
som eventuellt framkallas hos det
privata näringslivet med hjälp av statliga
medel, är förenlig med en effektiv
struktur hos de samhälleligt ägda produktions-
och serviceenheterna. Saknar
man grepp över omfång och takt hos de
privata investeringarna, löper man risken
att den statliga kreditgivningen
måste användas som konjunkturpolitisk
buffert, vilket stör alla långsiktiga och
planmässiga investeringsprogram.

Om man inte har grepp över och en
klar uppfattning om syftet med näringslivets
investeringsplaner tvingas man ge
näringslivet stora krediter på vaga och
allmänna villkor i stället för att kunna
precisera och gradera ändamålen. Och
jag måste ställa frågan: Hur skall kreditanvändningen
kunna kontrolleras utan
väsentligt vidgad insyn i företagen?

Även om staten fördelar och skapar
kreditmedlen är det likväl näringslivet
som disponerar dem. Normalt brukar ju
privata kreditinstitut gardera sig genom
inflytande i företagsstyrelser o. d. Vill
socialdemokratin gå med på krav om
representation i styrelserna för investeringsbankens
räkning?

Det är också en självklar föreningspraxis
att kollektiva uttaxeringar för
gemensamma ändamål förutsätter lika
inflytande för alla som blir föremål för

Fredagen den 19 maj 1967 fm.

Nr 29

uttaxering. Nu skapas en kreditbas genom
tvångssparande, genom beskattning
— skall då de från vilka beloppen väsentligen
uttaxerats förbli lika maktlösa
inom de företag som tillgodogör sig dessa
medel?

För att sammanfatta är alltså vår
ståndpunkt: inga privatkapitalistiska representanter
i investeringsbankens styrelse;
inflytande för samhället och löntagarna
över de företag som får låna
pengar; bankens infogande i en långsiktig
ekonomisk plan; dess användning
för att börja bryta storfinansens välde i
vårt land.

Jag har alltså anfört dessa kritiska
synpunkter på regeringens proposition
till vissa delar inte därför att jag är motståndare
till en statlig investeringsbank,
utan därför att jag är anhängare av den.
Men därför vill jag också att den skall få
förutsättningar att arbeta så effektivt
som möjligt. Den kapitalistiska organisationen
av näringslivet försvårar alltmer
lösningen av de problem som uppstår
i det högt industrialiserade samhället.
En bättre samhällsplanering är
nödvändig, men det förutsätter att man
bryter med den nuvarande filosofin i
regeringskretsar och går över till en
mera modern syn som utgår från löntagarnas
och samhällets intressen och
fullföljer dessa i strid med det privata
kapitalets maktställning. Investeringsbanken
bör, som jag framhållit i debatten,
ställas in i en långsiktig samhällsplanering.
För att befordra detta bör
den nya investeringsbanken arbeta efter
delvis andra regler än dem som föreslås
i propositionen och av utskottet.

Herr talman! Jag vill yrka bifall till
bankoutskottets hemställan i dess utlåtande
nr 33 med den ändring i motiveringen,
att det stycke på s. 25 i utskottets
yttrande, som börjar med orden »I
motionerna I: 768» och slutar med orden
»denna representation», utbytes
mot ett stycke av följande lydelse:

»Såsom framhålles i motionerna
I: 768 och II: 956 kan skapandet av en
1* — Andra kammarens protokoll 1967. Nr

Investeringsbanken m. m.

investeringsbank bli ett betydelsefullt
medel att utvidga samhällets inflytande
i näringslivet, främja en demokratisk
planering av ekonomin, samhällsekonomisk
produktivitet och demokratisk
uppbyggnad av företagen. I detta syfte
bör i denna styrelse jämte representanter
för staten även ingå representanter
för löntagarna, som besitter företagsoch
samhällsekonomiskt kunnande och
med god överblick över näringslivet.
Den statliga investeringsbanken bör utvecklas
självständigt, i motsättning till
det nuvarande produktionssättets principer.
Den bör bli ett led i en verklig
inbrytning i de dominerande kapitalgruppernas
makt och utnyttjas för att
ändra maktförhållandena till löntagarnas
fördel. Banken bör infogas i en
långsiktig ekonomisk planering och
dess kreditgivning förenas med inflytande
för samhället och löntagarna i
respektive företag.»

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Propositionen om inrättande
av ett statligt kreditinstitut,
benämnt Sveriges investeringsbank AB,
har behandlats dels av bankoutskottet,
dels beträffande medelsanvisningen, av
statsutskottet och där i dess femte avdelning
i främsta hand.

Redan i statsverkspropositionen signalerades
avsättning till en näringspolitisk
fond med ett investeringsanslag
för det kommande budgetåret på 500
miljoner kronor. Denna föravisering
utbyggdes i proposition nr 56 till förslag
om en statlig investeringsbank.
Departementspromemoriorna i ärendet
hade under tiden sänts ut på snabbremiss,
varvid den stora majoriteten av
remissinstanserna underkände utredningsmaterialet.
Tillåt mig göra ett par
utdrag ur remissyttrandena!

Svensk industriförening säger sålunda:
»Den tillämnade investeringsbanken
torde om den förverkligas utgöra det
mest genomgripande statliga ingreppet i
29

Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967 fm.

Investeringsbanken in. m.

det svenska näringslivet hittills. Det synes
föreningen mot denna bakgrund vara
en häpnadsväckande nonchalans mot
näringslivet, att detta för bedömningen
av ett så långtgående ingrepp endast
erhåller två ofullständiga och tydligen
i största hast hopkomna promemorior
och dessutom en remisstid på bara 14
dagar. Det finns starka skäl för en kraftig
reaktion mot ett dylikt beteende.»

Svensk industriförening framhåller
ytterligare: »Föreningen motsätter sig
inrättandet av investeringsbanken även
av det skälet att banken uppenbarligen
icke är avsedd för de mindre och medelstora
företagen. Detta framgår tydligast
av promemoria 2, där det sägs,
att ''beviljade krediter kommer att släpa
efter redan av det skälet, att de avser
stora investeringsprojekt, vilkas realiserande
tar flera år i anspråk’. Det finns
ingen anledning att återigen diskriminera
de mindre och medelstora företagen,
utan dessa bör tvärtom understödjas
på grund av sin på flera områden
stora betydelse.»

Kommerskollegium anser »övervägande
skäl tala för att den art av riskbärande
kreditgivning, varom här är fråga,
blir föremål för löpande samarbete mellan
det allmänna och näringslivet, om
möjligt inom ramen för ett samägt kreditinstitut».

Det vore skäl att anföra åtskilligt annat
från remisserna, men jag skall nöja
mig med det sagda.

Vad gäller oppositionens ställningstagande
i frågan så har högern valt att
principiellt säga nej till banken. Vi i
mittenpartierna har vidhållit vår tidigare
ståndpunkt att AP-fondernas medel
behövs för att trygga tillräckligt kapital
för investeringar i bostäder, i
byggnader för statliga och kommunala
ändamål och i näringslivet.

I våra pårtimotioner har vi emellertid
klart sagt nej till att ett statligt monopol
på längre sikt tar hand om utlåningen
av AP-pengar på denna del av
kreditmarknaden. Att regeringen före -

slår ett sådant system är väl helt i linje
med sociaiiseringsprincipen. Andra
kammarens socialdemokratiske gruppledare,
herr Bengtsson i Varberg, var
nyss i sitt anförande utomordentligt ärlig
på denna punkt när han sade: »Varför
kan man inte kalla det socialisering?»
I realiteten begär regeringen
närmast fullmakt in blanco för ett viktigt
beslut om en permanent ordning
på kreditmarknaden.

Vår kritik gäller främst den av regeringen
föreslagna monopolställningen
på en viktig del av kreditmarknaden,
inriktad i synnerhet på näringslivets
långfristiga investeringar. En sådan
monopolställning medför enligt vår mening
risker för misstag och felinvesteringar
samt för politisk dirigering.

De akuta näringslivsproblem, som
framträtt och som till väsentlig del har
sin grund i den hittills förda skattepolitiken
och den ekonomiska politiken,
har medfört nedläggningar av företag
och inskränkningar i driften — även
vid företag med relativt goda utvecklingsmöjligheter.
Vi vill för vår del
medverka till hjälp åt sådana företag
genom anlitande av medel från AP-fonder.
Detta kan ske via eu investeringsbank
-— dock enligt vår mening bättre
med en bank av annan typ än den
Wickmanska. En parlamentarisk utredning
bör snarast bringa klarhet i förutsättningarna
för att låta bankerna i viss
utsträckning ta hand om den långsiktiga
långivningen och även bringa klarhet
i möjligheterna för inrättandet av
en specialbank i konkurrens med den
statliga banken eller ombildning av
statsbanken till ett bolag, delat mellan
staten och affärsbankerna. Den av oss
föreslagna investeringsbanken bör tillföras
ett statligt kapital av 470 miljoner
kronor och därutöver ges upplåningsrätt.

De mindre och medelstora företagen
spelar, som tidigare sagts, en betydelsefull
roll i Sveriges näringsliv. Det förhåller
sig faktiskt så att den övervä -

Fredagen den 19 maj 1967 fm.

Nr 29

gande delen av företagen är små och
medelstora. Endast 1 200 industriföretag
av 30 000 har över 100 anställda,
och av dessa har bara 240 mer än 500
anställda. Även i fråga om sysselsättningen
och produktionen har de mindre
och medelstora industriföretagen
övertaget, eftersom storindustrin representerar
endast 30 procent av sysselsättningen
och 35 procent av den totala
produktionen. Detta är emellertid
förhållanden, som med den nuvarande
snabba tekniska utvecklingen i fortsättningen
inte kan förbli oförändrade.
De mindre och medelstora industriföretagen
måste få möjligheter att följa
med i utvecklingen, om man inte vill
försöka radera ut dem, vilket torde vara
en rent orimlig tanke med hänsyn
till den stora samhällsekonomiska roll
som de spelar och kommer att spela
fortsättningsvis. Dessa små och medelstora
företag har särskilda svårigheter
med kreditförsörjningen. Det är angeläget
att detta beaktas i investeringsbankens
verksamhet.

Vi förordar vidare att staten, utöver
regeringens förslag i .statsverkspropositionen,
tillskjuter 30 miljoner kronor
till utökning av de speciella lånemöjligheterna
för de mindre företagen, varav
24 miljoner kronor till hantverksoch
industrilånefonden, 4 miljoner till
AB Industrikredit och 2 miljoner kronor
till AB Företagskredit såsom investeringsanslag.

Det är angeläget att en större del av
AP-medlen får slussas ut till näringslivets
investeringar genom såväl redan
existerande kreditinstitut som nya sådana.

Herr talman! Med stöd av de synpunkter
jag anfört och som även tidigare
framkommit i debatten, ber jag
att få yrka bifall till de reservationer
i statsutskottets utlåtande nr 111, där
mitt namn förekommer. Beträffande
bankoutskottets utlåtande nr 33 kommer
jag att stödja mittenpartireservationerna.

Investeringsbanken m. m.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Regeringens något nymornade
intresse av en mera aktiv näringspolitik
förefaller väl bero på valutslaget
i höstas och fjolårets omfattande
företagsnedläggningar och ökade
arbetslöshet, men jag tror inte att det
enbart är det som är orsaken. Det förefaller
som om regeringen i någon
män har blivit tagen på sängen av den
oroande utveckling vi har haft trots
alla varningar att man riskerar försämrad
sysselsättning genom den minskade
konkurrenskraft som följer av en
stark kostnadsutveckling, när man inte
kan klara inflationsproblemet. Herr
Sträng har offentligt förklarat, att vi
normalt får räkna med kanske 2,5 å 3,5
procents inflation per år och har tagit
en smula lätt på detta problem.

Jag förstår mycket väl att man från
regeringspartiets sida har velat förklara
särskilt fjolårets utveckling med att
detta är eu följd av en naturlig och
nödvändig strukturrationalisering. Men
det räcker ju inte som förklaring. Visst
pågår en strukturomvandling, och allt
talar för att den kommer att öka i styrka,
om man blickar framåt. Men sanningen
är att även rationella företag
på grund av den inflationsartade kostnadsstegringen
och högräntepolitiken
har tvingats lägga ned driften. De bär
inte kunnat klara en övermäktig konkurrens
från länder med mera stabil
ekonomisk utveckling än vi har haft.

Förslaget om en statlig utvecklingsbank
får väl också anses vara ett uttryck
för en bristande planering i det
förberedande arbetet. Den fond på 500
miljoner kronor till utlåning som man
talade om i början av januari blev ju
på ett par veckor en statlig bank med
en tänkt utlåningskapacitet på 5 miljarder.
Visst behövs det nya och bättre
kanaler för företagens kapitalförsörjning,
och det gäller särskilt vid långsiktiga
riskbärande investeringar, men
vi tycker att man hade kunnat utreda
dessa frågor litet grundligare.

Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967 fm.

Investeringsbanken m. m.

Framför allt gäller vår kritik •— det
vill jag understryka, statsrådet Wickman--att
man här inte begagnat möj ligheterna

till överläggningar med företrädare
för olika delar av näringslivet
för att diskutera olika alternativ.
Man kan bara jämföra förarbetena i
detta fall med vad som hände när den
statliga kreditbanken kom till och när
det halvstatliga Aktiebolaget Industrikredit
beslöts av riksdagen. Man kan
inte heller underlåta att göra den reflexionen
att det ter sig en smula motsägelsefullt
att även förslag om en del
relativt begränsade ändringar i lagstiftningen
angående vissa kreditinstitut
hamnat i kreditinstitututredningen,
som ju har bedrivit sitt arbete under
ganska lång tid, medan som sagt denna
statliga investeringsbank kommer till
i ganska stor hast.

Det mest uppseendeväckande tycker
jag är att man i de pomemorior, som finansdepartementet
sände ut på remiss,
helt förbigick de mindre och medelstora
företagens kreditbehov trots deras
stora betydelse för produktion och sysselsättning.
Man fick ett intryck av att
promemoriornas författare blivit offer
för de stora talens magi och föreställde
sig att vårt lands framtid skulle vara
beroende av att man satsade i allt
väsentligt på mycket stora företag. Man
fick kanske också det intrycket att avsikten
var att ta upp kampen med de
stora utländska jätteföretagen med
enorma kapital- och forskningsresurser.
Dess bättre gav propositionen på denna
punkt, och jag tror inte bara av
taktiska skäl utan också av sakliga
skäl, uttryck för en mera verklighetsnära
mening.

Effektiviteten i ett företag kan inte
mätas efter investeringarnas storlek eller
efter antalet anställda. Även mindre
och medelstora företag kan genom specialisering
utnyttja de långa seriernas
ekonomi och kan i många fall ha större
konkurrenskraft och produktivitet än
större företagsenheter. Detta är ju helt

beroende på vilken bransch det är fråga
om. Det skulle inte vara rationellt att
inrikta kapitalströmmarna så att storföretagen
favoriserades och kanske med
satsning på några få stora klumpar, medan
tusentals mindre och medelstora
företag med lika eller måhända större
angelägenhetsgrad kom att få stå tillbaka.
Enligt vår åsikt måste det avgörande
vara projektets art och inte företagets
omfattning. Stora och små företag
måste behandlas på lika villkor.

För oss i centerpartiet som under
många år och ofta med hårt motstånd
kämpat för en bättre kapitalförsörjning
har det stått helt klart, att vi måste vara
beredda att positivt pröva varje förslag
som kan medverka till en bättre tingens
ordning. Jag skulle också vilja understryka
att vi härvidlag också syftat till
att skärpa konkurrensen mellan kreditinstituten
och på kapitalmarknaden, vilket
vi anser vara av intresse från företagens
synpunkt. De många framstötar
vi gjort i riksdagen har också klargjort
att vi önskat bättre lånemöjligheter beträffande
de långsiktiga och ofta även
riskfyllda investeringarna.

De motioner som mittenpartierna har
väckt i denna fråga ger uttryck för samma
principiella uppfattning men vi har
också velat sätta in frågan i ett större
sammanhang. Det behövs ett mera samlat
grepp för att kunna lösa de näringspolitiska
frågorna och trygghetsfrågorna.
En bättre kapitalförsörjning är viktig
men den löser ingalunda alla problem.
Vi måste skapa stabilitet i penningvärdet
och samhällsekonomin efter
de senaste årens starka inflation. Lokaliseringspolitiken
måste sättas in i ökad
utsträckning och med större resurser,
arbetsmarknadspolitiken måste effektiviseras
och särskilt den äldre arbetskraftens
problem lösas på ett bättre sätt,
vilket med all säkerhet kräver nya
grepp. De krav som centern först av
alla partier framfört angående en allmän
sysselsättningsförsäkring har nu
glädjande nog vunnit anslutning från

Fredagen den 19 maj 1967 fm.

Nr 29

övriga partiers sida, och vi hoppas att
ett förslag kan föreläggas riksdagen
inom en nära framtid.

Starka skäl talar också för längre
varseltid vid företagsnedläggningar eller
inskränkningar. Avgångsvederlagen
måste också förbättras liksom möjligheterna
till förtidspensionering i vissa
fall. Herr talman! Jag vill understryka
att vi över huvud taget måste tillse att
verkningarna mildras så långt möjligt
för de människor som drabbas av sysselsättningssvårigheter
på grund av
strukturförändringarna inom näringslivet.
Såsom framhålles i partimotionerna
måste medborgarna solidariskt dela
de bördor som strukturomvandlingen
av näringslivet lägger på de direkt berörda
människorna. Om strukturförändringar
är nödvändiga för att näringslivet
skall kunna rationaliseras, för att
upprätthålla konkurrenskraften gentemot
utlandet och för att det på det
sättet skall kunna skapas förutsättningar
för en allmän standardstegring är
det rimligt att alla får sin andel av
standardstegringen. Människor som utsätts
för påfrestningen att behöva lämna
sitt arbete på grund av en strukturrationalisering
skall inte ensamma behöva
bära bördorna, medan den övriga
delen av befolkningen njuter frukterna
av den standardstegring som nås med
rationaliseringsåtgärderna.

Även i fråga om näringslivets självfinansieringsmöjligheter
och beskattningsreglerna
för företagen behövs reformer.
Jag skall inte närmare beröra
dessa frågor och inte heller ytterligare
utveckla några synpunkter på lokaliserings-
och arbetsmarknadspolitiken; de
sistnämnda frågorna kommer ju att behandlas
här i kammaren i ett senare
sammanhang.

Men trots att det skulle ha varit önskvärt
och nödvändigt med mer grundliga
utredningar innan vi tagit ställning till
hur frågan om kapitalförsörjningen på
detta speciella område skall ordnas, anser
vi det vara så angeläget att något

Investeringsbanken m. m.

göres, att vi inte vill yrka på ett uppskov
med banken. Jag vill också säga
att den ståndpunkten även motiveras av
att propositionens utalanden om avsikten
med och inriktningen av investeringsbankens
verksamhet trots en del
svepande formuleringar och en del
oklarheter är väsentligt bättre än innehållet
i departementets promemorior,
och det erkännandet tycker jag att statsrådet
Wickman bör ha.

Vad vi främst vänder oss mot är att
investeringsbanken får karaktären av
monopol på detta speciella område av
kapitalmarknaden. När den statliga affärsbanken
kom till intog ju regeringspartiet
den ståndpunkten, att samhällets
åtgärder i detta avseende borde syfta
till att skärpa konkurrensen mellan affärsbankerna;
man valde den vägen i
stället för att förstatliga affärsbankerna,
och det hade man också all anledning
att göra. Men då borde man ju
också i detta fall ha varit intresserad
av att skapa konkurrens eller i varje
fall ett halvstatligt kreditföretag av i
princip exempelvis AB Industrikredits
karaktär. Det kan väl ändå inte bestridas,
statsrådet Wickman, att en helt
statsägd investeringsbank för långfristiga
och riskbärande krediter med den
speciella och mycket starka ställning
som den föreslagna banken får — liksom
all annan maktkoncentration — innebär
risker för missbruk. Det är alldeles
riktigt som statsrådet Wickman
säger, att tillkomsten av en ny bank
i vissa avseenden betyder en skärpt
konkurrens. Det är alldeles obestridligt,
och det är någonting som vi har anledning
att välkomna. Men eftersom denna
bank i viss utsträckning får karaktären
av en monopolbank kan man inte utesluta
risken för att kreditprövningen
kan komma att utnyttjas till påtryckningar
av olika slag. Det är uppenbart
att en lånesökande som har två eller
flera institut att vända sig till har större
garanti för att ovidkommande synpunkter
inte påverkar kreditbedömningen.

Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967 fm.

Investeringsbanken m. m.

Detta alldeles oavsett om det är fråga
om enskilda eller andra slags institut.

I departementspromemorian berörs
också frågani om affärsbankernas kreditgivning,
och man vill därvidlag göra
gällande att affärsbankerna har en benägenhet
att i första hand gynna sina
gamla kunder. Detta lär val ingen kunna
bestrida. Det är väl kanske, statsrådet
Wickman, inte heller så märkvärdigt
att man särskilt i en tid med kreditåtstramning
i varje kreditinstitut bär
en benägenhet att i första hand tillgodose
de äldre kunderna. Det ligger i sakens
natur, och det tror jag inte att
man kan komma ifrån på annat sätt än
genom en tillfredsställande konkurrens
mellan kreditinstituten.

Det finns också anledning att stryka
unider att det finns ett samband — det
kan inte vara någon hemlighet för någon
— mellan vissa storbanker och stora
företag, ett samband som gör att
den mindre kunden ibland betraktar sig
som mindre gynnad.

I detta sammanhang skulle jag vilja
beröra en fråga som min partivän herr
Sjönell tidigare aktualiserat i en motion.
Vissa affärsbanker närstående investmentbolag
visar stor aktivitet som
köpare av medelstora företag. Jag kritiserar
inte den företagsledning som på
grund av stora likviditetssvårigheter eller
mycket stora behov av investeringar
väljer att låta företaget köpas upp av
ett investmentbolag för att klara dessa
svårigheter. Från den principiella synpunkt
som vi företräder inom centerpartiet
är det emellertid mycket otillfredsställande,
att man just på grund av de
bristande möjligheterna att klara sin
kapitalförsörjning skall behöva beträda
vägar som ju uppenbarligen leder till
en ökad maktkoncentration.

Ett av argumenten för den statliga investeringsbanken
var att kreditinstituten
har en viss benägenhet att gynna
sina äldre och större kunder. Det kommer,
statsrådet Wickman, att finnas
samma risk för en sådan bedömning

av problemen i en statlig investeringsbank.
På den punkten tror jag inte att
det föreligger någon principiell skillnad.

Mittenpartierna anser att det bör göras
en undersökning av möjligheterna
att antingen skapa en enskild, med den
statliga investeringsbanken konkurrerande
bank eller ge den investeringsbank
som nu föreslås halvstatlig karaktär.
Att vi låter frågan vilket av dessa
alternativ som bör väljas stå öppen
hänger samman med att vi inte underskattar
svårigheterna att skapa ett enskilt
kreditinstitut som har tillräckliga
resurser och möjligheter att verkligen
bjuda konkurrens på lika villkor. Den
utredning vi föreslagit bör göras så
snabbt att vi kan få ta ställning till
denna fråga på nytt vid nästa års riksdag''.
I avvaktan på det föreslår vi att
den nya banken inrättas och att den får
en utlåningskapacitet för det närmaste
året på en och en halv miljard; det bör
ju räcka mer än väl för ett års verksamhet.

Jag är liksom herr Hedlund mycket
förvånad över att man från socialdemokratiskt
håll har tagit så lätt på denna
ståndpunkt att man talat om att vi
vill inrätta en provisorisk bank. Som
herr Hedlund mycket kraftigt underströk
i går, kan man inte inrätta en
provisorisk bank, tillsätta en provisorisk
bankdirektör eller ge några provisoriska
lån på ett år. Banken skall enligt
vår uppfattning vara definitiv. Det
är ägarförhållandet och bankens utlåningskapacitet
på längre sikt som skall
omprövas när utredningen slutförts. Det
blir då naturligtvis fråga om överläggningar
med företrädare för näringslivet
för att utröna intresset och möjligheterna
att lösa problemen på ett eller annat
sätt. Banken skall alltså, som herr Hedlund
sade, vara definitiv.

Yi har också föreslagit olika åtgärder
för att förbättra de mindre och medelstora
företagens kreditmöjligheter. Bl. a.
föreslår vi, som också framgår av stats -

Fredagen den 19 maj 1967 fm.

Nr 29

utskottets utlåtande nr 111, en fördubbling
av aktiekapitalet i AB Industrikredit
och AB Företagskredit och samtidigt
en fördubbling av dessa instituts utlåningskapacitet.
Förutom aktieteckningen
föreslås, som var och en kan se i utlåtandet,
en ökning av garantiförbindelserna
för utlåningen med 18 miljoner
kronor. Vi är självfallet medvetna om
att förutsättningarna för att detta skall
kunna genomföras är att regeringen vid
ett bifall till dessa yrkanden tar upp
förhandlingar.

Vidare har vi föreslagit en ökning
med ytterligare 24 miljoner kronor på
tilläggsstat till hantverks- och industrilånefonden.
Denna ökning är också
motiverad av att vi föreslagit att maximibeloppet
för lån från fonden höjs
till 150 000 kronor, varvid de för närvarande
olika maximigränserna för lån
till maskiner slopas. Jag hänvisar här
till vårt ställningstagande i statsutskottets
utlåtande nr 113.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till de reservationer
där mitt namn återfinnes bland reservanterna.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! När jag under debatten
i går uppmärksamt lyssnade till statsrådet
Wickmans långa installationsföreläsning
— hållen efter liögt föredöme,
förmodar jag — gjorde jag den reflexionen
att det ändå är bra egendomligt hur
konservativa ni socialister är. Ni dröjer
er alltjämt kvar i 1930-talets föreställningsvärld
och den stora krisen i början
av det decenniet. Men jag tycker att
herr Wickman umgås en anning lättsinningt
med historiens gudinna. Visst
fanns det skilda uppfattningar under
denna onda tid, och det är väl inte så
underligt i en parlamentarisk demokrati,
men så djupgående var motsättningarna
ändå inte att man kan måla en så
mörk bild av förhållandet mellan de politiska
partierna som socialdemokraterna
så ofta gör i sin historieskriv -

Investeringsbanken m. m.

ning. Om målet, att övervinna den djupgående
krisen och få bukt med den omfattande
arbetslösheten, rådde det inte
några delade meningar. Men som så
många gånger när det gällt politiska avgöranden
var vi inte överens om medlen
att nå dessa mål.

Herr Ohlin påpekade under debatten
i går att skillnaden i verkligheten var
ganska obetydlig. Om jag inte minns
alldeles fel har detta också bekräftats av
framträdande socialdemokrater. Ingen
skugga behöver därför falla på dåvarande
socialminister Gustav Möllers förnämliga
insatser under de svåra åren.

Under 1930-talet hade väl nästan
ingen några verkliga erfarenheter att
bygga på för att bemästra en omfattande
kris. I dag har vi bättre arbetsmarknadspolitiska
instrument till vårt förfogande,
vilka har konstruerats på grundval
av de erfarenheter vi gjorde under
1930-talets kris och som sedan efter
nand har finslipats under konjunktursvackorna.
Om målet, den fulla och
jämna sysselsättningen, är vi ändå överens,
främst av mänskliga hänsyn men
även av det skälet att sysslolöshet och
arbetslöshet är ett enormt slöseri med
produktiva tillgångar.

På socialdemokratiskt håll talar ni
gärna om den aktiva konjunkturpolitiken
som om den vore en socialdemokratisk
uppfinning. Men innan dagens något
självsäkra ekonomer ens var födda
fanns det ekonomer av en icke socialistisk
skola, som tog upp krisproblemen
och medlen att utjämna toppar och dalar
i konjunkturutvecklingen. Men ni
socialdemokrater är ibland så fixerade
vid schabloner och talesätt från 1930-talet, att ni inte kan tänka er att skiljas
från dem.

Det vare mig fjärran, herr talman, att
påstå att den tidens högerparti, alltså
i början på 1930-talet, inte begick misstag
eller gjorde felbedömningar. Men
jag tror att de misstagen främst var av
psykologisk art. Och litet mer blygsamhet
på socialdemokratiskt håll i er ofel -

Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967 fm.

Investeringsbanken m. m.

barhetsdogm skulle vara ganska klädsamt.
Som ett framsteg bör ändå inregistreras
att ni numera kommit till insikt
om att det inte bara gäller att föra en
aktiv konjunkturpolitik utan även en
aktiv näringspolitik. De båda hör intimt
ihop.

Motivet för att måla 1930-talets skilda
uppfattningar i så mörka färger behöver
man inte söka efter. Det var de svårigheter
som uppstått på arbetsmarknaden
under 1966. Företagsnedläggelser
och driftsinskränkningar blev då nästan
dagliga nyheter, liksom de varit det
under den hittills gångna delen av detta
år. Med den utvecklingen fick socialdemokraterna
en resonansbotten, när man
spelade upp trygghetsmelodin, och man
vill nu gärna framstå som om man varit
ensam om att intressera sig för trvgghetsfrågorna.

Socialdemokraterna sökte också
åstadkomma ett slags dubeleffekt med
denna melodi. Man kunde därigenom
avleda uppmärksamheten från att
många av de svårigheter som uppstått
på arbetsmarknaden är ett direkt resultat
av den socialdemokratiska politiken
på flera områden, t. ex. penningvärdeförsämringen
och bostadspolitiken.
Särskilt har det omoderna skattesystemet
haft en destruktiv effekt för kostnadsläget.
Den orimliga progressiviteten
i den statliga inkomstskatten är inte
progressiv i den meningen att den är
framstegsfrämjande och framstegsskapande
utan snarare tvärtom, och regeringen
kan omöjligen vara blind för de
skadeverkningar som uppstått på grund
av detta skattesystem.

Herr talman! Efter denna inledning
skall jag övergå till statsutskottets utlåtande
nr 111. Statsutskottets roll i det
stora maktspelet har ju varit en smula
blygsam, åtminstone i ett avseende. Den
har endast gällt att föreslå tillskjutandet
av aktiekapitalet till den nya statsbanken.
Beloppet däremot är ju inte särskilt
blygsamt, 500 miljoner — till en början.
Fortsättning följer, om jag har förstått

statsrådet Wickman rätt, nästa år. Därmed
blir de tre storbankerna distanserade
i vad avser aktiekapitalets storlek,
dock icke i fråga om omslutningen. Men
detta är alltså början, och vi vet egentligen
inte riktigt var det slutar.

Med denna bank och dess omsättning
får vi den nya, S-märkta storfinansen.
Och hur har den kommit till? Sverige
är känt för en omständlig, för en del
nästan pinsam, grundlighet i utredningar,
remisser, utskott och överväganden.
Denna grundlighet är en garanti
för att reformer eller genomgripande
ändringar är ordentligt genomtänkta
och förberedda så att vi inte fattar förhastade
beslut som vi får ändra. Det är
en styrka. Men så har det inte gått till
i detta fall. Detta stora, nya projekt har
inte penetrerats i någon utredning, inriktad
just på detta syftemål. Förslaget
presenterades först i två promemorior,
som knappast väckte någon entusiasm
hos det fåtal som först fick dem. Just i
en för vår ekonomi så viktig fråga som
kapitalförsörjningen och risktagandet
har regeringen sprungit ifrån den
praxis som vi brukar följa i detta land.
Det blev en rekordkort remiss av promemoriorna.
Det var tydligen meningen
att vad som skulle ske stort skulle ske
tyst, åtminstone till en början.

Statsrådet Wickman sade också i går
att motståndet mot denna bank berodde
på att frågan var kontroversiell. Ja, visst
är den kontroversiell, och det är väl
knappast något som man behöver förvåna
sig över. Enligt statsrådet Wickman
skulle vi på oppositionssidan ha
ideologiserat statsbanksfrågan mer än
vad regeringen har gjort. Jag tycker inte
heller att detta är förvånande. Vi
vänder oss mot denna övertro på statens
allvishet, allgodhet och förmåga att
klara allt. Om man är övertygad om att
den enskilda verksamheten är överlägsen
den statliga i effektivitet, smidighet
och förmåga till anpassning efter växlande
lägen, då måste det vara vår oavvisliga
skyldighet som oppositionsparti

Fredagen den 19 maj 1967 fm.

Nr 29

att säga detta —• och säga det rent ut
utan krumbukter. Jag tycker inte att ni
på regeringssidan har någon anledning
att klaga över det, om ni samtidigt slår
vakt om demokratin.

Tidigare talesmän i denna debatt för
högerpartiet, herrar Regnéll och Bohman,
har på ett utmärkt sätt och ingående
redovisat de skäl som vi anfört
mot skapandet av den statliga investeringsbanken.
Den är inte bara onödig;
den innehåller betydande orosmoment.
Jag skall anföra endast ett citat ur propositionen:
»Genom investeringsban kens

statliga karaktär underlättas ett effektivt
samspel mellan bankens verksamhet
och de många andra led i samhällsbyggnaden
där staten har styrande
och sammanhållande funktioner.»

Det positivt värdeladdade uttrycket
»effektivt samspel» är väl en förskönande
omskrivning för ökade möjligheter
till statlig styrning och kontroll, en
roll som självfallet måste tilltala varje
sant socialistisk planhushållare. Men våra
erfarenheter av statlig företagsamhet
bereder oss som bekant ofta vissa bekymmer.
Vi har gång på gång i statsutskottets
femte avdelning att ta ställning
till nya kapitalinjektioner till statliga
företag, och jag måste nog säga,
herr talman, att spåren förskräcker.

Inom högerp artiet har vi inte velat medverka
till detta nya steg på planhushållningens
väg, till förverkligande av detta
nya socialdemokratiska hugskott. Vi
liar i bankoutskottet avstyrkt skapandet
av investeringsbanken och inom statsutskottet,
som har hand om medelsanvisningen,
i reservation A 2 av herr
Kaijser in. fl yrkat avslag på Kung],
Maj:ts förslag om anvisande av 500 miljoner
kronor till aktieteckning liksom
på de bägge centerpartiernas förslag om
anvisande av 470 miljoner kronor till
samma ändamål. I reservation B har
utskottets borgerliga ledamöter enats
om att begära ett investeringsanslag på
4 miljoner kronor till aktieteckning i AB
Industrikredit och 2 miljoner kronor

Investeringsbanken m. m.

till teckning av aktier i AB Företagskredit.
Härom har herrar Nelander och
Eliasson i Sundborn redan talat, och
jag yrkar bifall till reservationerna
B och D.

(Jag hoppas att jag inte stör statsministerns
avlyssnande av förstakammardebatten;
avlyssningsapparaten är rätt
högröstad.)

I högerpartiets alternativ till statsbanken
har vi — förutom en rad arbetsmarknadspolitiska
åtgärder som behandlas
i statsutskottets utlåtande nr
112 — föreslagit skapande av en ny stiftelse
för industriell forskning och industriellt
utvecklingsarbete, förslagsvis
benämnd SIFU. Det råder allmän enighet
om att forskningen är nödvändig
för näringslivets fortsatta utveckling,
för fortsatt snabb framstegstakt och för
den fulla sysselsättningens säkerställande.
I propositionen har den nya
statsbanken motiverats bl. a. med strukturomvandlingen
inom näringslivet och
den snabba tekniska utvecklingen. Men
denna utveckling är ingalunda ny och
kan inte åberopas som skäl för skapande
av ett nytt statligt instrument för
fördelning av kapitaltillgångarna.

Särskilt när det gäller de starkt riskbetonade
investeringarna, som skall ge
frukt i framtiden, är forskningsinsatserna
ett väsentligt element. Det finns inga
skäl att tro att den nya statsbanken
skulle bättre än existerande kreditinrättningar
kunna bära de risker som alltid
är förenade med svårigheten att spå om
framtiden och om marknadens och teknikens
utveckling. Om detta att bättre
kunna bära riskerna anses vara ett bärande
motiv för banken måste vi dra
slutsatsen att banken skall ta sådana
risker att verksamheten blir äventyrlig.
Men den krympande självfinansieringsgraden
inom näringslivet skapar problem
då man inte kan vänta att företagen
skall vara särskilt benägna att i
ökad grad låna pengar till finansiering
av forskning. Med egna pengar vågar
man ta större risker än med andras. Det

Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967 fm.

Investeringsbanken m. m.

gäller åtminstone inom enskild företagsamhet.
Hur det är inom den statliga
företagsamheten får väl framtiden utvisa.

Vi har förordat en annan väg än
den nya statliga banken — ett enskilt
och på företagsekonomiskt kunnande
arbetande finansieringssystem. Men vi
bär därutöver föreslagit särskilda insatser
för att stimulera och finansiera
framför allt den på industriell forskning
och utveckling inriktade verksamheten.
Svenskt näringsliv ligger ingalunda
efter i fråga om modern teknik
och avancerad teknologi. Tvärtom —•
vi ligger mycket väl framme, och det
är ett livsvillkor att vi kan behålla den
platsen och helst distansera våra konkurrenter
inom andra industriländer.

Enligt vår mening behövs en särskild
insats på forskningens område för
att skapa förutsättningar för att åstadkomma
nya konkurrenskraftiga produkter.
Den forskning vi vill tillgodose är
inte främst den egentliga grundforskningen
utan tillämpad forskning och
industriellt utvecklingsarbete enligt
liknande riktlinjer som gäller för Malmfonden.
För detta bör en ny stiftelse
bildas. Som jag tidigare nämnde föreslår
vi att den skall kallas SIFU — stiftelsen
för industriell forskning och industriellt
utvecklingsarbete. Stiftelsen
bör få ett anslag på 100 miljoner kronor.
Det är detta reservationen C av
herr Kaijser m. fl. gäller, och jag ber
till sist att få yrka bifall till denna
reservation.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Debatten om investeringsbanken
pågår för andra dagen och
avsikten är väl att den skall slutföras i
dag.

I likhet med herr Björkman har jag
också suttit och lyssnat på de argument
som oppositionen anfört mot inrättandet
av denna investeringsbank. Jag bär
för min del kunnat notera att argumenten
i stort sett bestått av de gamla

välkända negativa betraktelsesätt som
vi alltid har mött då förslag till lösningar
av någon för de många medborgarna
i samhället väsentlig fråga
lagts fram från vårt håll.

.lag lyssnade till herr Björkmans inledningsord
—• han talade om att socialdemokratin
är konservativ och hårt
bunden vid 1930-talets förhållanden och
betraktelsesätt —- och gladdes litet åt
början av hans summering. Han talade
om att det har hänt mycket på dessa
områden. Den förändrade arbetsmarknadspolitiken
och finslipningen av densamma
har givit oss instrument som gör
det möjligt för samhället att på ett annat
sätt än förr bemästra svårigheter
för människorna. Jag gladdes därför att
när denna politik förts fram har den
på väsentliga områden mött energiskt
motstånd från högerhåll, och jag trodde
att det var en syndare som sig omvände
och bättrade och gav sin oreserverade
anslutning till att samhället bör
göra aktiva insatser på detta område.
Jag förväntade mig då givetvis att herr
Björkman skulle dra konsekvenserna av
sin nya syn på samhällets skyldighet
då det gäller att bemästra svårigheter
av den arten. Tyvärr föll herr Björkman
i slutet av sitt anförande in i den
gamla nej-sägarmentaliteten. Det var
synd att inte omvändelsen räckte hela
anförandet ut utan endast begränsade
sig till inledningen.

Folkpartiet har nu liksom vid tidigare
tillfällen fört ett relativt dunkelt resonemang.
När jag lyssnade till herr
Ohlin fick jag intrycket att han sade
ja till behovet av en investeringsbank
på ett sådant sätt att han gav intryck
av att i verkligheten ha sagt nej. Jag
förmodar dock att han erkände behovet,
även om han gjorde det med åtskilliga
krusiduller i kanten.

Vad är det som motiverar denna speciella
insats? Det är i stort sett den
pågående strukturförändringen inom
näringslivet, som kräver insatser av väsentligt
större mått än vi tidigare har

Fredagen den 19 maj 1967 fm.

Nr 29

varit med om. När man ser på den
strukturförändring som nu pågår frågar
man sig om detta är någonting speciellt
nytt. Sådana strukturförändringar
inom näringslivet har vi haft även tidigare.
Med risk att bli klandrad av herr
Björkman för att falla tillbaka på 1920-och 1930-talen vill jag erinra om de
stora strukturförändringar som då ägde
rum inom exempelvis järnbruks- och
sågverksindustrin. Järnbruks- och sågverksdöden
gick ganska hårdhänt fram,
men samhället saknade resurser att ber
mästra verkningarna av den strukturomvandling
som då ägde rum. Den enskilde
individen fick i stort sett klara
sina problem själv.

Det fördes ganska hårda debatter i
denna kammare på 1920-talet om verkningarna
av strukturrationaliseringen
innan man på 1930-talet lyckades få gehör
för en mer positiv syn på samhällets
skyldighet att ingripa.

Den strukturomvandling vi nu möter
är ingenting speciellt för det svenska
näringslivet, utan det är en företeelse
vi möter inom samtliga industrialiserade
länder. Skall vi då följa med i strukturomvandlingen?
Skall vi följa med i
den genomgripande rationalisering som
automationens införande för med sig eller
skall vi göra på stället marsch? Vi
svarar för vår del att vi måste följa
med i den utvecklingen. Den är nödvändig
för att vi inte bara skall bevara
utan även kunna utveckla det svenska
folkets levnadsstandard ytterligare.

Men då krävs en insats som är väsentligt
större än de nuvarande resurserna
ger möjlighet till. Det är i det läget
man från vårt håll fört fram förslaget
om en investeringsbank, som på ett effektivt
sätt skall kunna betjäna den utveckling
som vi alla är medvetna om
och som tillgodoser det behov som vi
alla har vitsordat. Det väsentliga som
införes i diskussionen när man opponerar
sig skulle då vara att denna bank
får ett slags monopolställning. Är detta
en fullt objektiv beskrivning på det fak -

Investeringsbanken m. m.

tiska förhållandet? Får den en dominerande
monopolställning? Den har åtminstone
under inledningsskedet mindre
resurser än de nuvarande kreditinstituten
förfogar över. Därför kan den
nya banken inte anses få en monopolställning.
Bland ytterligare argument
på denna punkt anföres att man måste
ha en utredning; det liela har skett alltför
snabbt.

Ja, herr talman, det uppståir i en nations
liv situationer, då det krävs snabba
handlingar. Demokratin skall inte
vara dömd att under alla förhållanden
arbeta långsamt. På de förkättrade 20-och 30-talen fick vi en ganska hårdhänt
erfarenhet av hur det kan gå,
om demokratin i vissa lägen saknar nödig
handlingskraft. Därför krävs i detta
läge en insats. Det finns inga enskilda
som har tillräcklig kraft att själva lösa
problemet, utan här måste samhället
träda till för att vi på ett för medborgarna
godtagbart sätt skall kunna anpassa
oss till den utveckling som för närvarande
äger rum.

Det har i denna debatt talats om att
hela vår inställning skulle vara en produkt
av taktiska spekulationer efter förra
årets val. Jag tror att alla sådana
synpunkter helt kan lämnas åt sidan.
Herr Hermansson sade, att vårt bestridande
att förslaget om en investeringsbank
inte skulle utgöra någon speciell
vänstervridning med anledning av
kommunisternas frammarsch med några
tiondels procent av valmanskåren, måste
leda till att vi för centerpolitik. Men
herr Hermansson har naturligtvis litet
svårt att förstå att ett politiskt parti
genom självständigt tänkande kommer
fram till att vissa åtgärder är nödvändiga.
Vad som nu föreslås är ingenting
annat än ett uttryck för de värderingar,
som är bärande för socialdemokratisk
samhällssyn. Problemet är enkelt, om
man vill erkänna fakta i målet.

Då jag anser att dessa åtgärder i dagens
läge är erforderliga, hemställer jag
om bifall till utskottets förslag.

Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967 fm.

Investeringsbanken m. m.

Herr BJÖRKMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror inte jag skall
ta upp någon större arbetsmarknadspolitisk
debatt med herr Lindholm,
eftersom ett annat utskottsutlåtande behandlar
denna fråga. Jag måste ändå
komma med en gensaga mot herr Lindholms
påstående att de arbetsmarknadspolitiska
åtgärderna mött ett energiskt
motstånd från högerpartiet.

Om herr Lindholm studerar handlingarna
i fråga om den stora arbetsmarknadspolitiska
propositionen förra året
och den partimotion vi då väckte, skall
herr Lindholm finna att det inte förelåg
några skillnader mellan vår och
regeringens linje.

Vi hade emellertid föreslagit en del
andra åtgärder som byggde på en i denna
del enhällig arbetsmarknadsutredning
som vi tyckte var riktiga för att
åstadkomma en bättre ordnad omskolning
och utbildning. Men den delen
stoppade regeringen undan i avvaktan
på vuxenutbildningspropositionen, och
frågan blev inte löst i år heller. Därför
har vi tagit upp den igen. Jag tycker
sålunda inte att herr Lindholm har anledning
att framföra sådana beskyllningar
mot högerpartiet.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag talade inte enbart
om förra årets proposition utan om
de tillfällen då de grundläggande förändringarna
i samhällets syn på denna
problematik framfördes. Då var högern
en pålitlig nej-sägare.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Det har inte i denna
debatt varit möjligt att hävda att inte
vårt på enskilt initiativ och privat
ägande uppbyggda näringsliv skulle ha
fungerat väl. Det enskilda initiativet i
förening med det enskilda risktagandet
har skapat förutsättningar för en hög
aktivitet, vilken i sin tur har medfört
att våra resurser har kunnat helt och
fullt utnyttjas. Vid sidan av denna fria

initiativkraft har det enskilda bankväsendet
utgjort det naturliga komplement
som gjort det möjligt att förverkliga
initiativen. Dessa samverkande
krafter har skapat framgångarna och
kraftigt bidragit till att ge Sveriges folk
en hög levnadsstandard. Den effektiva
utvecklingen har inte minst förmärkts i
att små obetydliga företag i vårt land
vuxit ut till världsföretag med stort och
imponerande anseende. Men mycket av
kärnan i det svenska näringslivet består
i de många små och medelstora
företagen, som genom sin anpassningsförmåga
har visat sig äga en enastående
både vilja och förmåga att väl följa
med i utvecklingen. Hittills synes också
kapitalförsörjningen ha klarats av.

Nu har plötsligt krav rests på inrättandet
av ett helstatligt kreditinstitut.
Vad kan då anledningen vara härtill?
Vad statsmakterna gör är sålunda att de
av skattebetalarnas pengar anslår 500
miljoner kronor till en fond som sedan
får bankbefogenheter och därmed rätt
att dra till sig ytterligare sparkapital
och bestämma över dess användning.
En av motiveringarna är att strukturomvandlingen
skulle ha så stora dimensioner
att statens medverkan är nödvändig.
Jag tror att det har gått troll i orden.
Det har blivit så vanligt att kalla
varje omställningsprocess som sker eller
varje rationaliseringsåtgärd som vidtages
för strukturomvandling. Jag anser
att det är fel aitt tro att huvuddelen av
vårt näringsliv skulle stå inför en genomgripande
omställningsprocess. De
som i går lyssnade på denna debatt
och hörde vad herr Bohman sade torde
ha klart för sig att läget ingalunda är
sådant, att ett så stort ingrepp från
statsmakternas sida som man nu har
föreslagit skulle vara befogat. När har
vi inte vidtagit rationaliseringsåtgärder
i vårt näringsliv? Hur många företag
har inte under tidernas lopp varit hänvisade
till att slänga artiklar som konsumenterna
inte längre efterfrågar, ocli
hur många nya tillverkningar har man

Fredagen den 19 maj 1967 fm.

Nr 29

inte måst taga upp för att tillfredsställa
de nya krav som konsumenterna reser?
Det är en process som alltid har pågått
och naturligtvis alltid skall pågå.

Det är därför verklighetsfrämmande
att nu taga detta till intäkt för att bilda
ett helsfatligt kreditinstitut. Man hävdar
att projekten i framtiden kommer att bli
av en sådan omfattning att det är nödvändigt
att staten är med, men det vore
hederligare att i stället säga att man
helt enkelt inte önskar att sådant skall
göras på privat väg, utan att staten
i större utsträckning hör träda in i näringslivet.
Vi har också fått ett sådant
erkännande i dag på morgonen.

Det har redan framhållits många
gånger i denna debatt att det inte skapas
något nytt kapital genom denna organisation.
Frågan är då: Vem är det
som skall få låna pengar i denna kreditinrättning?
Svaret är tydligen inte lätt
att få fram; de uttalanden som gjordes
under gårdagens debatt var på den
punkten mycket svävande. Men om denna
bank kommer till och drar till sig en
stor del av det tillgängliga kapitalet,
måste givetvis somliga gå dit och låna,
och då kan man från regeringens sida
förklara att det visst fanns behov av
en sådan bank.

Det är naturligtvis utomordentligt bra
med stora och fina företag. Dem skall
vi med all kraft försöka att väl vårda;
ingen har hävdat någonting annat. Jag
tror emellertid att vi skall akta oss för
att hysa en sådan övertro på stordriftens
välsignelser som i vissa fall gör
sig gällande. När man från socialdemokratiskt
håll prisar denna företagsform
ligger där bakom alldeles säkert just att
man vill koppla bort det rent personliga
ägandet. Vad är det då för delar av
svenskt näringsliv som absolut kräver
stordrift? Tydligen är det massafabrikationen
och vissa andra av våra basindustrier,
men det kan näppeligen
vara ett så stort problem att klara finansieringen
av dessa, att staten nödvändigtvis
här måste inträda.

Investeringsbanken m. m.

Redan i remissdebatten tog jag mig
friheten att uttala farhågor för att kapitalmarknaden
skulle bli så mycket
knappare för små och medelstora företag
genom att man på detta sätt socialiserar
kredittillgångarna. Jag har på den
punkten fått många efterföljare som har
uttalat sig på ungefär samma sätt. Gårdagsdebatten
klargjorde också att endast
de mycket stora projekten kan
komma i fråga för att få låna från denna
fond. Det var väl heller ingen som trodde
att det skulle vara möjligt för denna
bank att betjäna de hundratusentals
olika små företagen med krediter. Nej,
skomakare Johansson kan nog inte gå
till detta statliga kreditinstitut och be
att få låna några tusen kronor till en
ny maskinutrustning, och någon jordbrukare
eller något familjeföretag i detta
land torde inte heller kunna få sitt
kapitalbehov tillgodosett på denna väg.

Man har också talat ganska mycket
om de långa krediterna. Jag är den
förste att understryka att dessa har ett
utomordentligt stort värde för vårt näringsliv.
Vi får emellertid inte glömma
bort att behovet av kort upplåning för
en övervägande del av det svenska näringslivet
är mycket stort. De stora
fluktuationerna med hänsyn till säsonger
o. d. gör nämligen kapitalbehovet
mycket varierande, och det skiftar också
mycket från bransch till bransch. Onekligen
har näringslivet fått erfara att det
under de senaste åren ofta rått brist på
sådant kort lånekapital. Detta har väl
sin förklaring bl. a. i att bankerna varit
tvungna att binda mycket pengar i bostadslånekreditiven,
som inte blivit avlyfta
på grund av den långa marknaden.

Det är emellertid inte alltid det lånade
kapitalet som är det viktigaste i näringslivet.
Effektiviteten blir störst när
det finns ett samband mellan ägarintresset
och ledningen av företaget. Detta
förhållande har starkt bidragit till att
vi trots de hårda påfrestningarna kunnat
klara oss undan många besvärligheter.
Den enskilda äganderättens prin -

Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967 fm.

Investeringsbanken in. m.

cip är ovärderlig för vårt framåtskridande.
Det är denna princip som utgör
styrkan hos den svenska småföretagsamheten.
Mot denna bakgrund är en
rimligare skattepolitik ett livsvillkor för
att våra resurser skall kunna utnyttjas
till fullo. Tillgången till riskvilligt kapital
är av särskilt stor betydelse, och
kravet på dess räntabilitet skapar de
bästa resultaten. Vi i högerpartiet har
alltid hävdat att självfinansieringsgraden
bör vara hög i vårt näringsliv om
full effektivitet skall kunna nås. Detta
är förutsättningen för att de rätta initiativen
skall tas och detta också i rätt
ögonblick.

Med hänsyn härtill är det att hoppas
att den nu arbetande företagsbeskattningskommittén,
som väntas lägga fram
sitt betänkande i höst, allvarligt försöker
lösa dessa problem och tillgodose
kravet på en ökad självfinansiering i
näringslivet. Den minskade grad av
självfinansiering som vi haft under den
senaste tiden är allvarlig. Man förstår
sig inte särskilt mycket på företagsamhet,
när man tror att det går att låta
självfinansieringen ligga kvar på nuvarande
låga nivå. Jag vågar säga att
det är ännu mera naivt att tro att denna
självfinansiering någonsin skall kunna
ersättas av det nu föreslagna statliga
kreditinstitutet.

Herr talman! Jag ber att med dessa
ord får instämma i det yrkande som
under gårdagens debatt ställdes av herr
Bohman.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Vi har nu under åtskilliga
timmar diskuterat en av de viktigaste
frågorna som årets riksdag har
att ta ställning till. Jag skulle gärna inledningsvis
vilja påpeka något, som väl
ingen som lyssnat till debatten kan ha
undgått att lägga märke till, nämligen
att när vi går att ta ställning till denna
betydelsefulla fråga möter den samlade

socialdemokratin en djupt splittrad borgerlighet,
djupt splittrad på nästan varje
punkt som riksdagen inbjudes ta ställning
till.

Skulle man försöka skildra vad den
s. k. borgfredliga oppositionen har att
anföra gentemot den socialdemokratiska
regeringens förslag, kunde man lätt
plocka ut tämligen groteska ting. För
det första säger vissa talesmän för denna
»samlade» opposition att det inte behövs
någon bank. Senast i går hörde vi
hur herr Bohman efterlyste ett enda
projekt av värde som inte kommit till
stånd. Den nuvarande kapitalmarknaden
fungerar enligt hans mening så bra,
att dessa ingripanden är onödiga, det
behövs ingen bank.

För det andra säger man, att den socialdemokratiska
regeringen har skött
den ekonomiska politiken så uruselt, att
kapitalmarknaden är söndersprängd,
och därför måste göra någonting för att
återställa ordningen.

För det tredje säger man att vi behöver
en statlig bank, men det skall vara
en liten bank, den får inte vara större
än någon av de nuvarande kreditinstitutionerna,
t. ex. Enskilda Banken.
För det fjärde säger man att vi skall ha
två banker. Det vore allra bäst att ha dels
en statlig bank och dels en av det privata
kapitalet startad bank.

Ur denna röra skall alltså kristalliseras
fram en enhetlig borgerlig linje. Jag
tror att det kommer att bli mycket besvärligt.
Dessa olika uppfattningar är
nämligen, som var och en kan konstatera,
diametralt motsatta.

Det är ytterligt intressant att lyssna
på högerns talesmän. De är tydligen
mycket belåtna med den nuvarande situationen.
För dem ter det sig såsom
hart när oförklarligt att man lägger
fram ett förslag för att stärka en kapitalmarknad
som är så välskött som den
nuvarande tycks vara enligt deras mening.
Den enda förklaring de lyckats
konstruera fram är, att det måste vara
av rädsla för kommunisterna och väns -

Fredagen den 19 maj 1967 fm.

Nr 29

terriktningarna som socialdemokraterna
har hittat på detta.

Jag hade tillfälle att gå en omgång
med herr Bohman med anledning av
samma förklaring när det gällde försvaret.
Argumenteringen är inte ett dugg
bättre, när han nu för fram den, men
det blev intressantare i detta sammanhang
än när det gällde försvaret.

Jag föreställer mig att herr Hermansson
i det betryckta läge som han för
närvarande befinner sig i mottar allt
stöd ifrån högern som han kan få. Och
det är klart att det är ett stöd för herr
Hermansson, om han kan visa upp, att
högern anser, att det är kommunisterna
som bestämmer. Herr Hermansson har
det litet trassligt och besvärligt i sitt
parti — kongressen var ju ingen lysande
framgång för honom — men han kan
lita på herr Bohman. Herr Bohman tycker
nämligen att herr Hermansson är
mycket bra på det sättet att han driver
det stora socialdemokratiska partiet
framför sig. I herr Ohlins anförande
fanns det litet av den där tonen, som
han har ärvt från den gamla högern.

Denna argumentation har kommit till
synes varje gång det händer någonting
i samhället. Alla som vill försvara det
bestående och som inte önskar några förändringar
kommer just precis med denna
argumentation, att det måste vara
någon utifrån kommande oförklarlig
källa till att förändringar föreslås. Det
har publicerats en doktorsavhandling
som verkligen är oerhört intressant och
som i morgon ventileras i Uppsala; jag
tror att det är en av de mest betydelsefulla
böcker som handlar om den politiska
utvecklingen sedan 1920-talet. Det
är oerhört intressant att där kunna konstatera
att varje gång som socialdemokratin
för fram eu ny tanke säger de
som försvarar det bestående samhället,
att det är från vänsterelementen och
kommunisterna som tanken kommer.
Man tycks förutsätta att vi socialdemokrater
aldrig skulle kunna komma på en
egen tanke.

Investeringsbanken m. m.

Det är självklart att när tanken om
investeringsbanken förs fram argumenterar
man från konservativt håll just
på detta sätt. Det förvånar mig inte.
Jag var däremot mera överraskad över
att herr Ohlin hade så lätt att lägga sig
till med den terminologin.

Det är klart att vi vid utformningen
av förslaget påverkats av den fackliga
rörelsen, om nu den samverkan som existerar
mellan den fackliga rörelsen och
det socialdemokratiska partiet kan kallas
för påverkan. Jag tror att det är
mycket lätt för den intresserade att konstatera
att impulserna till nya initiativ
aldrig kommit från den borgerliga oppositionen,
utan att denna nöjt sig med
att försvara det bestående. All right, det
är ju vi som skapat det bestående så
vi kan fatta det som en eloge.

I regel tas det upp diskussioner såväl
inom det socialdemokratiska partiet
som den fackliga rörelsen. Hela ideologin
bakom den fulla sysselsättningens
politik utformades i en liten skrift, som
även i hög grad vunnit internationell
uppskattning, av herr Meidner och herr
Rehn 1951. Mycket härav är naturligtvis
inaktuellt eftersom mycket genomförts,
men de grundläggande principerna
ligger alltjämt fast. Jag kan peka på
1961 års betänkande om ett samordnat
näringsliv och det senaste betänkandet
1966 med dess starka accentuering av
den enskilda människans trygghetskrav
i en föränderlig värld. Vi är inte ett
dugg generade av att säga att dessa tre
betänkanden och de diskussioner som
förts i vår press, vår riksdagsgrupp, vid
de fackliga kongresserna och i de här
skrifterna betytt oerhört mycket för utformningen
av vår politik.

Vi skäms inte för detta, och när herr
Ohlin tycktes vilja göra gällande att
herr Hagnell hade pretentioner på att
ha lett partiet kan det ligga något däri.
Herr Hagnell har påvisat vissa förhållanden
av stor betydelse. Vi anser inte
att det är någonting konstigt, att så sker
då det gäller en man som representerar

Nr 29

Fredagen den 19 maj 19(57 fm.

Investeringsbanken m. m.

både den fackliga rörelsen och det socialdemokratiska
partiet. Därifrån —
och inte från den doktrinarism som
präglar kommunismen —• har impulserna
kommit både när det gäller detta
och en rad andra initiativ.

Herr talman! Det skulle vara frestande
att närmare gå in på dessa saker,
men tiden medger det inte. Det skulle
ha varit intressant att tala om 1920-talets arbetslöslietsdiskussioner, 1930-talets diskussioner om den fulla sysselsättningen,
1950-talets om den rörliga
arbetsmarknadspolitiken, 1957—1958
års om pensionsfonderna och pensionsstiftelsen
samt 1960 års diskussioner om
den offentliga sektorn och omsättningsskatten.
Genomgående har en enhetlig
åskådning präglat partiet under denna
tid. Förändringar utomlands har medfört
att man måst ge sig i kast med en
ny tids uppgifter, men det har skett på
grundval av en enhetlig åskådning.

Herr Wickman lämnade i går en så
fullständig skildring av de motiv som
lett oss fram till vårt ställningstagande
i fråga om investeringsbanken att det
inte torde vara nödvändigt att uppehålla
sig mera vid den saken. Jag skall
bara göra ett par kompletteringar.

För det första är det klart att vi inte
släpper något av de gamla instrumenten.
Herr Ohlin hade drömt om någon
sketch i första kammaren i samband
med remissdebatten. Det är klart att diskussionerna
kan vara så tröttande att
man somnar in ett ögonblick och drömmer
om ting som inte hänt, och jag vill
inte förneka att herr Ohlin har lov att
göra det. Men det uppfördes inte någon
sketch av mig i första kammaren, utan
det var fråga om ett högst allvarligt inlägg.
Jag har gått igenom det på nytt
efter herr Ohlins angrepp i går.

Enligt vad herr Ohlin sade i går
skulle min utgångspunkt har varit att
jag trodde att de pengar som tillförs
banken — det gällde då 500 miljoner
kronor — skulle lösa alla ekonomiska
problem. Det fanns självfallet inte ett

spår av en sådan uppfattning i mitt
anförande. Alla de gamla instrumenten

— arbetslöshetspolitiken, sysselsättningspolitiken,
den rörliga arbetsmarknadspolitiken
som i så hög grad skapat
möjligheter till en anpassning av den
svenska arbetsmarknaden till olika situationer
samt lokaliseringspolitiken

— finns självfallet kvar, och banken
är bara ytterligare en sak som kommer
till. Vad vi tror är att vi med dessa
instrument tillsammans — instrument
som vi erfarenhetsmässigt undan för
undan byggt upp och anpassat efter en
ny situations krav — skall kunna lösa
de trygghetsproblem vi vill lösa.

Det nya i dag är alltså banken som
innebär ytterligare en anpassning till
en ny situations krav.

Det andra tillägget till mitt anförande
som jag vill göra gäller frågan: Varför
skall det behöva vara en samhällsägd
bankinstitution? Ett naturligt svar på
den frågan är att de pengar, som skall
tillföras denna bankinstitution, kommer
från osis alla; varenda en av oss betalar
den enprocentiga höjningen av omsättningsskatten,
och det är huvudsakligen
löntagarnas pengar som ligger
i investeringsfonderna och som nu
skall slussas ut till näringslivet. Jag
tror inte att det är svårt för människorna
att begripa att den kreditinstitution,
som så uppenbarligen skapats genom allas
våra ansträngningar, bör vara fullt
öppen och kontrollerbar av medborgarna.
Det betyder naturligtvis inte att
de enskilda besluten skall kontrolleras.
Men principerna för bankens verksamhet
skall vara föremål för offentlig insyn
— en insyn från oss alla som är
delägare i denna bank — på ett helt
annat sätt än vad som är tänkbart i
fråga om privata företag.

För att ytterligare komplettera mitt
anförande vill jag säga att det är fullkomligt
riktigt — det är ett av de få
ting av vad herr Hermansson sade i
dag på morgonen som jag kan instämma
i — att det vid sidan av de privata in -

Fredagen den 19 maj 1967 fm.

Nr 29

vesteringarna i näringslivet krävs samhälleliga
investeringar, vilka till sin omfattning,
art och lokalisering bestäms av
de privata investeringarna. Vi har försökt
göra uppskattningar av vad en arbetsplats
i det svenska näringslivet kostar
— det är svårt att få fram sådana siffror
eftersom olika industrier har så olika
finansieringsbehov. Men låt mig anta
att en arbetsplats i det svenska näringslivet
kostar omkring 80 000 kronor.
Vi vet alla att en bostad kostar omkring
100 000 kronor. Till kostnaden
för bostaden kommer de kommunala investeringarna,
investeringarna i transportväsendet
och mycket annat. Dessa
investeringar understiger inte 100 000
kronor per arbetsplats. Följaktligen har
man rätt när man säger, att när den privata
industrin gör en investering på
80 000 kronor, så mobiliseras investeringar
från det allmännas sida på åtminstone
det dubbla beloppet, kanhända
det tredubbla.

Är det under sådana förhållanden inte
naturligt att resonera som så, att det
vore bra om vi hade en möjlighet att
följa utvecklingen — inte på det sättet
att vi skulle bestämma över de privata
investeringarna — bättre än vad
som nu sker. Mycket av olyckor skulle
kunnat förebyggas om den oundvikliga
strukturrationaliseringen kunde obserreras
i förväg. Det kan t. o. m. bända
att nedläggningar blir onödiga, om man
har ett ekonomiskt instrument, med vilket
man har möjlighet att på ett tidigt
stadium via andra statliga organisationer
följa utvecklingen på arbetsmarknaden,
på bostadsmarknaden o. s. v.

Denna nya bank skall ju inte dominera
finansieringen av näringslivet, och
den kommer inte heller att göra det.
Man försökte i går att förstora upp dess
betydelse. Vi säger att banken kommer
att stå för en mindre del av näringslivets
finansiering och andra säger att
den kommer att stå för en mycket betydande
del. Vi får väl se så småningom
vem »om har rätt. Men jag kan inte för -

Investeringsbanken m. m.

stå att någon kan tycka att det är besynnerligt
att samhället får ett instrument
för att följa vad som sker inom
näringslivet i syfte att åstadkomma en
samordning och ett samspel med de
större allmänna kapitalresurser som
mobiliseras genom beslut på den privata
sektorn.

Jag tror att dessa två argument —
att pengarna är hela svenska folkets
egendom och att man måste försöka
få till stånd ett samspel mellan de kollektiva
ansträngningarna och de som
görs från privat håll utan att därför
kränka möjligheterna till privat företagsamhet
— kommer att bli mycket
svåra att stå emot.

I övrigt hänvisar jag till herr Wickmans
anförande. Oppositionens företrädare
sade att om vi hade fört en politik
efter deras rekommendationer så skulle
behovet av denna bankinrättning varit
mindre. Jag har redan inledningsvis;
framhållit hur litet det ligger i det
talet, men jag vill ändå i likhet med
herr Wickman fråga: Vilka rekommendationer?
Rekommendationen att underbalansera
budgeten? Rekommendationen
att företa en skattesänkning, vilket
högern förordar? I vilket avseende
skulle vi, om vi hade följt de borgerligas
råd i det förflutna, ha befunnit oss
i en bättre situation än vi gör i dag?
På ingen enda punkt. Över hela linjen
skulle vi ha haft ett besvärligare läge
på kapitalmarknaden — det torde vara
uppenbart.

Vad vi alltså strävar efter — utom
att ge stöd till näringslivet i en situation
som är helt ny i den meningen alt
utvecklingsfarten drivits upp till ett
så fruktansvärt tempo — är att få till
stånd ett samspel och en samordning
mellan de privata investeringarna och
de av dessa framkallade kollektiva
investeringarna. Hur man kan motsätta
sig detta får väl herrarna grunna på
— jag kan inte begripa det.

Mitt huvudskäl för att nu ta upp
kammarens tid med detta anförande var

Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967 fm.

Investeringsbanken m. m.

emellertid att jag ville göra ett annat
påpekande. Det finns ju de som påstår
att ideologierna är döda och att det
t. ex. inte råder någon skillnad mellan
företrädare för olika politiska uppfattningar
här i riksdagen. Jag tror att redan
den mycket korta uppräkning som
jag här gjort visar att vi i det förgångna
och i dag i mycket stor utsträckning
varit och är bestämda av våra politiska
värderingar, av vår bedömning av vad
som är viktigt och vad som är mindre
viktigt. Herr Wickman påpekade i går
att socialdemokratin vid många tillfällen
har ingripit i marknadshushållningen
efter att klart ha redovisat sina
skäl. Varför ingrep vi i marknadshushållningen
exempelvis under arbetslöshetskriserna
på 1930-talet? Varför ingrep
vi i marknadshushållningen när vi
skapade tjäns tepensioneringen ? Ja, vi
gjorde det inte av doktrinära skäl utan
därför att vi ville nå ett mål: att öka
medborgarnas trygghet och valfrihet.
Men när vi gjort detta — ofta med riksdagens
fulla stöd men oftast mot en borgerlig
minoritet — har vi samtidigt varit
medvetna om att det har inneburit
eu ökning av samhällets inflytande.

På den borgerliga sidan har ni då
sagt: Vi vill ökad trygghet för medborgarna,
och vi vill medverka till höjd
levnadsstandard, men vi vill inte acceptera
några medel, som innebär att det
samhälleliga inflytandet ökar. Skillnaden
mellan oss har varit att det mål
vi har satt upp för oss bär varit det väsentliga.
Vi har sagt att de medel med
vilka vi skall nå målet visserligen inte
är oväsentliga för oss, men vi kan alltid
diskutera dem. Men så fort som dessa
medel har inneburit ett ingrepp i marknadsfriheten
och ett ökat samhälleligt
inflytande har man på borgerligt håll
blivit betänksam. För oss har troheten
mot målet gjort att vi kanske inte
alltid varit så trogna när det gällt medlen.
De är viktiga, men det är en pragmatisk
historia vilka medel man väljer.
För borgerligheten har det däremot

skett en fixering till medlen, så att i
det ögonblick som medlen inneburit
ökat samhälleligt inflytande hav man
blivit ytterligt betänksam.

Detta har vi sett exempel på många
gånger i denna kammare, när vi har
diskuterat den offentliga sektorns storlek,
omsättningsskatten och skattehöjningarna
kontra skattesänkningskraven.
Arbetsmarknadspolitiken var väl också
omstridd till en början. Underligt nog
framkom då precis samma argumentation,
nämligen att en ökning av arbetsmarknadspolitiken
på föreslaget sätt innebar
en ökning av samhällets inflytande.
Därför har man motsatt sig det.
Det gör man inte nu naturligtvis, men
man gjorde det tidigare. Och framför
allt har argumentationen kommit fram,
när vi har diskuterat frågan om pensionerna,
fonderna och det kollektiva sparandet.
I dag gäller det investeringsbanken.

Jag överdriver om jag säger att de
senaste tio årens politiska strider helt
har dominerats av denna ideologiska
motsättning. Vi socialdemokrater har
inte gjort några framryckningar av
dogmatiska skäl. Om vi skall gå in för
ett ökat samhällsinflytande, skall det
vara ett klart nödvändigt led i kampen
för medborgarnas frihet och trygghet.
Och vi har hela tiden sagt, att om vi
skall lyckas med det, fordras det att
medborgarna själva skapar ett handlingskraftigt
samhälle. Ett vekt och
splittrat samhälle har ingen chans att
tillgodose människornas önskemål.

Mot detta har ni tagit upp en annan
ideologi och sagt: Vi har ingenting emot
socialdemokraternas mål, men den metodik
ni använder är farlig, ty den
ökar samhäHsinflytaindet och innebär
därför ökade risker för friheten, det
privata näringslivet och marknadshushållningen.
Sedan bär våra förslag i
regel gått igenom.

Då inträffar det i och för sig mycket
intressanta, att det otvivelaktigt blir en
betydande maktförskjutning i samhället.

Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967 fm.

Det nuvarande samhället är ju ett helt
annat än det som fanns när den socialdemokratiska
reformperioden började.
Det är självklart att de politiska debatterna
i denna kammare även på det ekonomiska
området spelar en helt annan
roll för näringslivet än vad de gjorde för
trettio eller fyrtio år sedan, då problemställningarna
i mera utpräglad grad var
politiska. Det är självklart att diskussionerna
i stadsfullmäktige, landsting och
på fackförbundskongresser numera har
en helt annan betydelse även för utformningen
av det privata näringslivets
politik än för 20 å 30 år sedan.

Inom borgerligheten måste ni betrakta
detta som en förfärlig utveckling, eftersom
ni vid varje punkt har varnat.
Vi betraktar det såsom en fördel. Vi
har nått de mål som eftersträvades,
och vi har samtidigt enligt vår mening
fått till stånd en ökad demokratisering
även av det ekonomiska livet. Icke har
väl på någon punkt genom denna ständigt
pågående maktförskjutning friheten
rubbats för medborgarna -— den bär
tvärtom ökats.

Jag hade svårt att förstå herr Ohlin
i går, fastän jag verkligen försökte lyssna
uppmärksamt. Men det verkade som
om han ansåg att det som vi säger om
de borgerligas motstånd är myter. Det
kan inte vara möjligt att han vill hävda
detta. Hur många inlägg som helst i
den principiella debatten, voteringarna
i denna kammare o. s. v. visar att det
är en riktig historieskrivning som jag
gjort, precis så har det gått till.

Då vill jag ställa en fråga — om jag
uppfattade herr Ohlin riktigt i går, vilket
inte är alldeles säkert. Inte skall
man skämmas för sina åsikter, och om
man har den uppfattningen att det ökade
samhällsinflytandet naggar friheten
i kanten, varför håller man inte på den
uppfattningen och säger att det var illa
att vi beslöt de och de sakerna? Jag
gör ett stort undantag för herr Ohlin
när det gäller den aktiva arbetsmarknadspolitiken
i början på 30-talet, då

Investeringsbanken m. m.

otvivelaktigt — och det har jag sagt
många gånger i denna kammare — herr
Ohlin var en av de få nationalekonomer
i världen som på ett tidigt stadium
upptog samma diskussioner som Keynes.

Men i övrigt beträffande alla dessa
ingripanden som vi har gjort, dessa inbrytningar
i marknadshushållningen,
om han ansåg att de var felaktiga när
de beslutades, då måste han beklaga
dem nu. Eller varför har han ändrat
mening? Det var ju detta som var innebörden
i mitt tal om de taktiska motiveringarna
för folkpartiets ställningstagande.
Vad jag skrev i min bok, som
herr Wedén var nog vänlig att reklamera
för häromdagen, hade ju ingen
annan mening än att det här finns en
spänning mellan en ideologi som håller
på fri samhällshushållning — bort med
statsingripanden och annat — och det
omedelbara accepterandet av ingripanden
sedan de väl blivit gjorda, t. o. m.
så att det nästan ger intrycket att man
är beredd att försvara dem. Här har nu
alldeles uppenbart en spänning uppstått
mellan ideologin och accepterandet
i efterhand, och hur man skall kunna
förklara det med hänsynstagande till
taktiska synpunkter vore verkligen oerhört
intressant att höra.

Denna gång har ju folkpartisterna givit
upp striden redan innan voteringsklockorna
ringer. De säger visserligen
en hel del fula saker om denna bank,
men de kommer att rösta för den. Man
kan säga att den stackars liberala pressen
för närvarande står övergiven av
sitt parti på högerns skansar. Folkpartiet
har dock bränt sig så många gånger
att jag förstår att man tycker det är lika
bra att — eftersom man vet att förslaget
i alla fall går igenom och eftersom
man väl innerst inne anser att det är
ett ganska klokt förslag eller att det
sannolikt kommer att visa sig vara till
gagn för näringslivet — inte göra som
man brukar utan rösta för förslaget
från början. Vi får ju se.

Nr 29

Fredagen den 19 maj 19G7 fm.

Investeringsbanken m. m.

Det tog emellertid sin tid för herr
Ohlin att inse detta. Jag kan ju inte
åberopa någon pedagogisk skicklighet
när det gäller att undervisa herr Ohlin,
men litet grand spelade väl min s. k.
sketch i första kammaren in. Herr
Ohlin var ju på remissdebattens första
dag ytterst kritisk mot banken för att
på debattens tredje dag säga, att förslaget
kanske inte är så dumt i alla fall
—■ det kan hända att det ligger vissa
tankar bakom det o. s. v. Var det bara
herr Hedlund som föranledde denna
ideologiska omsvängning? Den gick på
tre dagar, och det är ju bra.

Kommunisterna representerar en annan
form av dogmatism, om jag får räkna
högern och folkpartiet såsom representerande
en. Det var inte länge sedan
herr Hermansson påstod att det inte
hade hänt någonting av avgörande betydelse
i det svenska samhället på fyrtio
år. Den första partikongress jag bevistade
var partikongressen 1932. Vi måste
val erkänna att 1920-talet i många avseenden
var en splittringens och förfallets
period. Arbetarrörelsen var splittrad,
och vår ideologi var väl inte särskilt
klart utformad. Borgerligheten var
också djupt splittrad. Det var, som sagt,
en förfallets period i många avseenden
när det gällde den politiska hållfastheten
och klarheten. Men 1932 hände det
någonting märkligt. Wigforss höll ett tal
där han var starkt kritisk mot det socialdemokratiska
partiets brist på ideologisk
motivering för sitt handlande
men där han drog upp riktlinjerna för
den kommande politiken. Han framförde
just denna teori att målet — den enskilda
människans frigörelse — är klart
och att medlen inte är likgiltiga men
kan diskuteras.

Detta var första gången som det socialdemokratiska
partiets ledning tog
avstånd från den enkla lösningen att allting
klarar sig, om man socialiserar näringslivet.
Det var en djärv satsning
1932 — djärv därför att det enskilda
näringslivet höll på att gå kaputt. Ar -

betslöshetssiffrorna växte och växte, och
det dröjde inte länge innan katastrofer
drog fram över Mellaneuropa. I denna
situation formar den svenska socialdemokratins
ledande teoretiker denna tanke:
Tro inte att man löser alla samhällslivets
problem genom en så enkel
doktrinär åtgärd som en förändring av
äganderätten! Alla problem blir kanske
inte kvar, men en stor del blir det.

Nu vill jag fråga herr Hermansson:
Var det fel av Wigforss att 1932 locka
den socialdemokratiska partikongressen,
mitt i ett svårt krisläge, att ansluta
sig till denna, som han själv säger,
blandning av liberalism och marxism?
Vilket skulle svensk arbetarrörelses inflytande
ha varit, om vi inte hade gjort
så — om vi i stället hade hemfallit åt
doktrinära bekännelser av den typ som
herr Hermansson ofta gör sig till talesman
för? Vi hade sannolikt fått ett stort
parti — all right — men utan reellt inflytande.
Och då säger vi: Har vårt
handlande inte varit till gagn? Är det
någonting som vi egentligen behöver
ångra i den utveckling som den svenska
socialdemokratin har upplevat sedan
1932?

Jag tror inte det. Nu säger herr Hermansson,
även om han alltid uttrycker
sig mjukare när han står i denna talarstol
än på sina egna kongresser •— detta
kanske av naturliga skäl, jag vet inte,
för jag har aldrig varit på någon kommunistisk
partikongress och kommer väl
aldrig dit heller -—• att det egentligen
inte har hänt någonting. Det är grovt
felaktigt. Det finns väl ingen människa
som ett ögonblick skulle våga påstå, att
det icke hänt någonting beträffande
maktförhållandena i det svenska samhället
under de senaste 40 åren. Förändringarna
har inte drivits fram på
grund av någon doktrinär inställning
från vår sida, men för att lösa frihetsoch
trygghetsproblemen — vilket varit
socialdemokratins uppgift — har då
och då förändringar i samhällsstrukturen
gjorts. Fackföreningsrörelsens in -

Fredagen den 19 maj 1967 fm.

Nr 29

flytande har vuxit o. s. v., och därför
kan det inte vara sant att påstå att ingenting
har hänt beträffande maktförhållandena.

Vidare, herr Hermansson: Tänk vilken
hopplöshetens ideologi som herr
Hermansson företräder! Alla dessa insatser
av Wigforss, Möller, Sköld, Per
Albin Hansson, för att inte nämna den
nuvarande ledargenerationen, har alltså
inte betytt någonting. De har varit betydelselösa.
Om herr Hermanssons teori
att ingenting hänt skulle vara avlägset
lik verkligheten, vad tjänar det då till
att vi har byggt upp en stark arbetaroch
fackföreningsrörelse? En mera
hopplös och trist framtidsbedömning än
den som ligger bakom ett sådant uttalande
kan jag inte tänka mig. Vi accepterar
den inte. Vi tror tvärtom att alla
våra erfarenheter av det förflutna visar
att det lönar sig och att människorna
kan bli friare och få ökad trygghet genom
ingripanden från samhällets sida.

Vår erfarenhet talar ett rakt motsatt
språk. Vi hämtar ur medvetandet om
vårt förflutna en tillit till framtiden
och till att det politiska arbetet är meningsfullt.
Men om ingenting hade hänt
på 50 år, om vi bara suttit och förvaltat
ett oförändrat kapitalistiskt samhälle,
varifrån skulle vi då få kraft att
i eu mera komplicerad verklighet fortsätta
det politiska arbetet? Herr Hermanssons
analys är alltså för det första
långt avlägsen den verklighet han måste
ha upplevt. För det andra är den komplett
underhaltig som underlag för en
politisk aktivitet.

På partikongressen yttrade herr Hermansson
några ord om banken. Jag har
fått en stencil av talet. Han säger där
om hanken: »Och i stället för att med
löntagarnas pengar i AP-fonderna som
vapen gå ut i striden för att kämpa ned
storfinansens inflytande skall man i den
nya investeringsbanken låna ut skattemedel
uttagna genom en höjning av omsättningsskatten
till privatkapitalet, utan
att detta avses att medföra ett ökat in -

Investeringsbanken m. m.

flytande för samhället och löntagarna
över företagen.» Det är den presentation
han gav på sin kongress. Det är
då inte underligt att kongressmedlemmarna
kände sig förvirrade och tyckte
att det var en märklig värld som de levde
i. När de sedan slår upp protokollet
från dagens inlägg, säger de kanske:
Ja, det där är en ganska bra sak. Det
är inte så farligt. Vi skall väl se till
att det blir något så när hyggligt.

År det enligt herr Hermanssons uttalande
i dag bra att skänka skattebetalarnas
pengar till privatindustrin?
Antingen tycker man att det är dumt —
det tyckte herr Hermansson på partikongressen
-— eller också tycker man
att det är bra. I det senare fallet kan
man inte samtidigt säga att vi stärker
privatkapitalismen genom den nya banken.

Jag skall inte trötta kammarens ledamöter
längre. Jag skulle vilja sluta med
att ännu en gång rekommendera ett studium
av den doktorsavhandling som i
morgon ventileras i Uppsala. Det är en
ung statsvetare som har gjort en skildring
av hela den politiska diskussionen
sedan 1920-talet. I avhandlingen säger
han att varje gång som socialdemokratin
tagit ett initiativ, som inneburit en
förändring av samhället, har man av
ideologiska skäl tagit upp kampen på
den borgerliga sidan. Så har ständigt
skett varje gång det av pragmatiska skäl
framförts önskemål som inneburit en
stegring av samhällsinflytandet.

Detta kan man delvis uppleva också i
dag, dock med den skillnaden att den
splittrade borgerligheten har delat upp
sig på så många olika underavdelningar,
sektioner och grupper, att man inte
lika tydligt som i vanliga fall kan konstatera
var moståndet finns.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Statsministerns på
många punkter intressanta anförande
ger mig verkligen anledning att säga
åtskilligt. Men det är alldeles uteslutet

Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967 fm.

Investeringsbanken m. m.

att på sex minuter hinna med allt det
jag skulle vilja säga. Därför måste jag
begränsa mig till några mycket allmänna
synpunkter.

Vi menar, att regeringen under åtskilliga
år fört en alltför sangvinisk politik,
som har skapat övertryck i samhällsekonomin
och drivit på inflationen,
som har drivit kostnaderna i höjden
och som har minskat näringslivets
konkurrenskraft. Man har varit så säker
på att man skulle kunna fortsätta
att leva häruppe i en egen skyddad välståndsvärld,
att man haft mycket litet
intresse för samarbetet ute i Europa.
En mer intim anslutning till EEC skulle
kunna befaras hindra oss från att fortfarande
vara Europas överklass.

Man har från näringslivets sida varnat
för denna politik, man har varnat
från oppositionens sida. Man har sagt
att övermodspolitiken kan komma att
straffa sig. Man har pekat på olika åtgärder,
som hade bort vidtagas för att
rätta till situationen.

Regeringen har hånat oss. Statsministern
har inte alltid varit lika lugn
och balanserad i tonen som i dag. Så
sent som förra våren gick statsministern
i första kammaren upp i falsett för
att tala om olyckskorparnas kraxande
— jag tror att det var just de ord statsministern
använde. Under höstens valrörelse
var vi världsbäst. Allt vad den
socialdemokratiska regeringen hade
gjort var bra.

I dag är tonen en helt annan, därför
att man har märkt att folket ute i bygderna,
jobbarna, löntagarna, hushållen,
börjar begripa att någonting har hänt
eller att någonting kan komma att hända,
medan regeringen sticker huvudet i
busken. Det är klart att valutgången
var ett uttryck för ett misstroende, vilket
regeringen nu börjat begripa. Nu
måste alltså någonting göras.

Hur går man då till väga? Man skulle
ha kunnat vänta sig att en regering som
inte har folkmajoriteten bakom sig, en
regering som har känsla för sitt ansvar,

som är medveten om oron och osäkerheten
inför framtiden och medveten om
att de trygghetsproblem som vi grubblar
över angår oss alla och inte bara regeringspartiet
eller en minoritet — skulle
ha sträckt ut handen och enligt god tradition
försökt nå en samförståndslösning
om de problem som nu aktualiserats.

För några minuter sedan sade statsministern
att detta var den största fråga
som årets riksdag har att diskutera.
Statsministern sade också att »vi är beredda
att diskutera medlen för att nå ett
mål som är väsentligt». Om situationen
i dag är så allvarlig som en del pessimister
tror — personligen menar jag att
den pessimismen är överdriven, man
skall inte dramatisera det som händer
så som man på många håll gör — borde
väl regeringen tillsammans med det näringsliv
vars effektivitet, produktivitet
och konkurrenskraft det nu är fråga
om och även tillsammans med företrädare
för de demokratiska partierna ha
försökt finna en lösning som alla kunnat
enas om. Man borde försöka finna rätt
medel för att nå det mål som vi alla är
ense om — tv det är vi, det tror jag inte
att statsministern bestrider — nämligen
trygghet för framtiden.

Statsministern sade nyss att vi måste
ha en handlingskraftig regering, vi skall
inte splittra. Man borde alltså ha strävat
efter att undvika splittring. Vad gör
man istället? Man improviserar ett förslag
som man sedan efter någon månad
ändrar. Det väsentliga i det förslaget är
att det upplagts så, att regeringen måste
ha varit medveten om att det var svårt
för oppositionen att acceptera det och
att det måste vara svårt för näringslivet
att acceptera det, därför att det ideologiskt
är så konstruerat att det leder till
maktkoncentration åt en regering som
bär åtminstone en del av skulden till det
som har inträffat och som har missbedömt
utvecklingen. Det förfarande som
tillämpats stämmer alltså inte med de
allvarliga och avvägda resonemang som

Fredagen den 19 maj 1967 fm.

Nr 29

statsministern för en stund sedan förde
från talarstolen.

Betecknande för förfarandet år också
statsrådet Wickmans uttalande i går.
Det var inget fel, sade han, att man
handlade snabbt; snabbheten är bara
en fördel om man vet att förslaget är
»bra». »Men», sade herr Wickman sedan,
»vi visste att oppositionen inte
skulle godtaga förslaget, vi visste att det
var kontroversiellt.» Vilket förslag var
det Som var »bra», det som fördes fram
i januari, det som diskuterades i februari
eller det som presenterades i propositionen
före påsk?

På socialdemokratiskt håll har man
varit indignerad över kritiken av bankprojektet.
Jag tycker uppriktigt sagt,
att om någon skall vara indignerad är
det inte regeringen utan oppositionen
över det sätt varpå denna fråga behandlats.
Hela den argumentation som
statsministern förde för några minuter
sedan stämmer inte med det sätt varpå
förslaget har förts ut till allmänheten,
till oppositionspartierna och till riksdagen.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Statsministern tog upp
en hel del intressanta synpunkter, och
jag har väl som centerpartist inte anledning
att känna mig särskilt träffad. Men
jag skulle vilja säga till statsministern,
att begreppen borgerlighet och borgerlig
opposition är det kanske bäst att
statsministern försöker modifiera i fortsättningen.
Om vi i slutspurten av riksdagen
skall tala om vilka som är konservativa,
så rymmer även socialdemokratin
åtskilliga konservativa drag. Tag
t. ex. kollektivanslutningen, synen på
de mindre och medelstora företagens
roll eller lokaliseringspolitiken! Det var
inte centerpartiet som var konservativt
när det gällde lokaliseringspolitiken, de
synpunkterna fanns på helt annat håll
— även inom socialdemokratin. Jag

Investeringsbanken m. m.

skulle kunna räkna upp fler sådana frågor,
t. ex. miljöfrågorna som herr Palme
nu är så intresserad av. Vi började motionera
därom 1962. Det tog tre år innan
vi fick sällskap, och 1967 har vi fått sällskap
även av en regeringsledamot. Frågan
om konservatism får nog således
ses litet mera differentierat än vad statsministern
och statsrådet Wickman har
framställt den.

Nu skall jag i motsats till statsministern
försöka tala om investeringsbanken

— det är ju den frågan debatten egentligen
gäller. Det bör sägas klart ut att
vår ståndpunkt — jag tror att statsministern
inte kan bestrida det — aldrig
har varit att varje samhällsingripande
skulle innebära ett hot mot den enskildes
valfrihet och trygghet eller att
situationen i vårt samhälle, t. ex. på kredit-
och kapitalförsörjningens område,
skulle vara sådan att samhälleliga insatser
inte behövs för att skapa nya, bättre
kanaler för denna kredit- och kapitalförsörjning,
men, herr statsminister,
också för att avvärja risker för maktkoncentration.
Dessa har aldrig varit
någon hemlighet för oss.

Jag har i dag understrukit denna
synpunkt i mitt anförande och även pekat
på den maktkoncentrationsrisk som
ligger i att vissa affärsbankerna närstående
investmentbolag tillåts köpa
upp det ena företaget efter det andra,
låt vara att orsakerna ibland är att man
på grund av den bristfälliga kredit- och
kapitalförsörjning vi har och de skatteregler
som gäller inte ser någon möjlighet
att lösa Iikviditetsfrågor och investeringsproblem
på annat sätt. Det är
emellertid knappast dessa företags fel

— snarare regeringens och politikernas
över huvud taget — att vi inte har reformerat
på detta område.

Det förhåller sig inte så, herr statsminister,
att varje initiativ som socialdemokratin
har tagit har mött motstånd
från de icke-socialistiska partierna när
det gällt att lösa trygghetsfrågorna. Det
är en alldeles för onyanserad formule -

Nr 29

Fredagen den 19 maj 19G7 fm.

Investeringsbanken m. m.

ring; jag tror att statsministern på den
punkten ger mig rätt.

De händelser, som vi upplevde under
fjolåret på sysselsättningssidan med
nedläggning av företag o. s. v., har uppenbarligen
i viss mån tagit regeringen
på sängen. Trots allt tal om att man planerar
är planeringen ibland ganska
bristfällig.

Det är alldeles klart — jag upprepar
vad jag sade tidigare —- att vi måste
räkna med att strukturomvandlingens
vind kommer att växa i styrka i vårt
samhälle. Vi kan inte bara tala om solidaritet
utan måste också visa den i
handling. De människor — framför allt
den äldre arbetskraften — som friställs
och får lämna sitt arbete på grund av
en strukturrationalisering, som är nödvändig
för att vi skall behålla vår konkurrenskraft
och för att ge oss en ökad
levnadsstandard i framtiden, skall inte
behöva ta på sig påfrestningarna i denna
process, medan den övriga delen av
folket skall njuta frukterna av den standardstegring
som rationaliserigsåtgärderna
åsyftar.

Jag förstår inte att statsministern kan
undgå det intressanta ideologiska problem
som ligger däri, att socialdemokratin
i detta sammanhang bedömer
kreditmarknads- och kapitalmarknadsfrågorna
på annat sätt än man har gjort
förut. Socialdemokratin har inte i ansvarig
ställning velat socialisera affärsbankerna
och skapa något slags statlig
dominans. Man har belutat om en statlig
kreditbank för att sörja för större
garantier för konkurrens. Vissa institut
har halvstatlig karaktär. Hur kan det
komma sig att statsministern är så uppmärksam
— med all rätt — på att det
finns maktkoncentrationsrisker inom
enskild verksamhet men helt bortser
från de risker som ligger i en statlig
maktkoncentration ?

Varför har man i detta fall inte velat
ha ett konkurrerande institut eller ett
halvstatligt för att på den vägen skapa

bättre balans och även öka den enskildes
tryggghet och valfrihet?

Herr HERMANSSON (k) kort genmäle: Herr

talman! Jag vill först tacka statsministern
för hans varma intresse för
de inre förhållandena i vårt parti. Jag
kan försäkra honom att man inte behöver
ha något betryckt läge i ett parti
som på två val fördubblat röstetalet.
Däremot kan det hända att stämningen
blir något betryckt i ett parti som under
samma tid har förlorat 8 procent av
hela valmanskåren. Om vi har några
små trassligheter, beror det kanske bl. a.
på en del socialdemokrater, som nu
kommer till oss och är litet miljöskadade,
men den saken skall nog gå över.

Ideologierna är inte döda, sade statsministern,
och jag vill instämma i detta.
Han fortsatte med att säga att hans parti
är pragmatiskt. Får jag fråga: År då
pragmatismen det socialdemokratiska
partiets ideologi? Man skall vara trogen
mot målet, förklarade herr Erlander,
men välja odogmatiskt bland medlen.
För all del, jag kan gå med på det. Det
avgörande, om man skall nå ett visst
mål, är emellertid hur man använder
sådana medel som exempelvis investeringsbanken.
Det är detta jag velat diskutera
i mina inlägg här i kammaren.

Regeringen säger att min ståndpunkt
är doktrinär när jag anser att det inte
bör sitta några privatkapitalistiska representanter
i investeringsbankens styrelse,
att det är doktrinärt att anse att
samhället och löntagarna bör skaffa sig
inflytande över de företag som får låna
pengar, att det är doktrinärt om banken
infogas i en långsiktig ekonomisk plan,
om den används för att börja bryta storfinansens
välde i vårt land. Tillåt mig
fråga herr statsministern: Varför skulle
detta vara mera doktrinärt än att inte
vilja använda banken i de angivna syftena?
Det avgörande är att banken blir

Fredagen den 19 maj 1967 fm.

Nr 29

effektiv så att man med den kan uppfylla
de mål man satt upp.

Vi tror att banken skulle kunna bli
ett gott instrument för löntagarnas intressen,
om dess verksamhet utformades
på sätt som föreslagits i det framlagda
yrkandet. Detta yrkande bygger
på en annan doktrin än regeringens —
det kan jag medge — men vi är inte ensamma
om den. Den delas av ett växande
antal medlemmar i det socialdemokratiska
partiet.

Herr Erlander ställde vissa frågor till
mig. Det är lätt att göra glidande citat
och sedan ställa frågor utifrån dem.
Herr statsministern säger: Herr Hermansson
har sagt att det inte hänt något
av avgörande betydelse i samhället
på 30 år. Jag har aldrig fällt något sådant
yttrande. Det har självfallet hänt
en hel del av avgörande betydelse i vårt
samhälle på 30 år. Vad jag har sagt är,
att det icke skett någon avgörande förändring
i makt- och produktionsförhållandena
i vårt samhälle. Jag kan naturligtvis
diskutera med herr Erlander om
vad som menas med avgörande förändringar.
Med avgörande förändringar
menar jag att man bryter storfinansens,
de femton familjernas, makt i detta
land. Menar herr Erlander att vi har
brutit storfinansens maktställning i Sverige?
När detta skett vill jag gärna erkänna
att avgörande förändringar har
inträtt, men så är ännu inte fallet.

Man löser inte alla problem med en
så enkel dogmatisk åtgärd som en förändring
av äganderätten, säger herr Erlander.
Den är inte så förfärligt enkel.
Denna förändring löser självfallet
inte alla problem, de finns kvar i många
stater. Herr Erlander frågar också om
det var fel att SAP år 1933 följde herr
Wigforss’ ståndpunkter i politiken. Nej,
absolut inte. Jag tror att man gjorde rätt
när man den gången följde herr Wigforss.
Däremot anser jag det vara fel, om
man nu inte följer herr Wigforss’ nuvarande
ståndpunkter, vilka, såsom han

Investeringsbanken m. m.

framhållit i en lång intervju i en tidskrift,
är att man på allvar måste börja
angripa den privata storfinansens makt.
Det skulle också vara fel att stanna kvar
i trettiotalets politik när vi närmar oss
1970.

Vad tjänar det till att bygga en framtid,
vad tjänar det till att hysa hopp inför
framtiden, om vi inte har kommit
så långt ännu, säger herr Erlander, om
det inte går att vinna ökad trygghet genom
samhällets ingripande? Det är alldeles
självklart att vi skall fortsätta
framåt. Vi har tagit vissa steg på vägen,
det erkänner jag gärna, men de avgörande
stegen är ännu kvar att ta.

Herr Erlander ville finna en motsättning
mellan vad jag yttrat på partikongressen
och här i riksdagen om investeringsbanken.
Om han hade hört samtliga
mina anföranden, skulle han ha
funnit att jag sagt samma saker, endast
mera utförligt här i riksdagen.

Antingen är förslaget bra, säger han,
eller är det dumt. Man måste alltså enligt
herr Erlanders mening vara för regeringens
förslag utan några som helst
förändringar. Vi vill emellertid acceptera
regeringens förslag med vissa förändringar
som gör det bättre. Jag tror
inte man skall ha den uppfattningen, att
andra partier helt behöver svälja vad
regeringen föreslår. Det är ett slags monopolställning
som regeringen vill ha.
Man skall bara svara ja eller nej. Vi har
emellertid rätt att föreslå förändringar
eller förbättringar.

Jag vill bara i korthet ställa några
frågor till statsministern, vilka belyser
dessa problem. Vill regeringen gå med
på att samhället och löntagarna får inflytande
över de företag som far låna
pengar? Vill regeringen gå med på att
endast representanter för samhället och
löntagarna skall sitta med i bankens styrelse?
Vill regeringen gå med på att
bankens verksamhet infogas i en långsiktig
ekonomisk planering som bl. a.
LO förordar? Vill regeringen genomfö -

2 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 29

Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967 fm.

Investeringsbanken m. m.

ra en sådan förändring av den ekonomiska
politiken, att en samhälleligt beslutad
investeringspolitik blir ledande i
stället för de privata investeringarna?

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Vi kommer att rösta för
vår egen typ av bank. Regeringen skall
inte glädja sig åt att vi skulle rösta
för den av regeringen föreslagna banken.
Det gör vi inte. Vi röstar för en
bank av den typ vi själva anger.

Sedan vill jag säga att herr Erlander,
den gamle skicklige statssekreteraren,
blir tyvärr allt sämre när det gäller historieskrivning
och referat. Denna gång
trodde han t. o, m. att regeringen i remissdebatten
försvarade den nya banken.
Men den hade ju inte ens upprunnit
i herr Erlanders hjärna, när han
så vältaligt talade för 500-miljonerkronorsf
onden.

Lika felaktig var herr Erlanders historieskrivning
i remissdebatten, när
han på tal om fonden här låtsade att
oppositionen hade framställt det trygghetskrav
som socialdemokraterna talade
om i ATP-debatten som om det bara
var »ett skämt». Han påstod också att
vi var mot stora pensionsfonder. Jag
har redan förut sagt att folkpartiets
förslag innebar ännu större pensionsfonder.

Får jag läsa vad herr Erlander sade
sedan: »Ni fick en läxa då, trodde vi.
Ni kommer att få en till nu, när ni försöker
att göra gällande att medborgarnas
krav på trygghet i föränderlighetens
samhälle, kravet på att strukturrationaliseringen
skall på en gång både
stödjas av samhället och göras på
ett sådant sätt, att man kan säkra den
enskilda människans trygghet.» Man
häpnar litet; han kritiserar oss för att
vi vill stödja medborgarnas krav på
trygghet. Man förstår emellertid av hela
sammanhanget, att det är en negation
som har uteblivit. Till och med trycksvärtan
har vägrat att fastna på papperet,
när herr Erlander ville påstå att

vi inte stödde dessa trygghetskrav. För
tillfället må det vara nog sagt om det.

Nu säger herr Erlander att vi har varit
emot alla ingrepp i marknadshushållningen.
Nej, herr statsminister, vi
har inte varit emot den sociala liberalismen
som sannerligen är någonting
helt annat än Manchester-liberalismen.
Utöver herr Eliassons i Sundborn exempel
kunde för övrigt många nämnas
även för vår del. Jag skulle vilja påpeka
en sak. När det gällde arbetsmarknadspolitiken
var jag som medlem av
utredningen förespråkare för en längre
gående politik än det förslag regeringen
sedan lade fram i propositionen.
Trots de statsfinansiella besvärligheterna
gick vi i folkpartiet även i en
motion något längre än regeringen.

Frågan är emellertid: Ser ni inte
inom socialdemokratin problemet om
en avvägning mellan å ena sidan de insatser
som bör göras från centralt håll,
av samhället, och å andra sidan de insatser
som bättre görs decentraliserat,
av organisationer, företag och enskilda,
detta problem som vi bär konkretiserat
i kravet på ramhushållning? Själva svårigheten
är ju att avgöra: Vad är det
som samhället bör göra och kan göra
bättre? Vad är det som bättre ordnas
på andra vägar? Vi har i dessa dagar
fått ett exempel. Erfarenheten av staten
som industriledare och kreditgivare
talar sannerligen inte för att det nu
bör införas ett statsmonopol då det gäller
en viktig del av kreditmarknaden,
men det är ju det ni åsyftar då ni vägrar
att lägga till rätta för att möjliggöra
konkurrens på lika villkor mellan en
privat bank och en statlig. Ni är därmed
anhängare av ett monopol. Erfarenheten
motsäger er tro att det skulle
vara bättre än ett på konkurrens vilande
system.

Beträffande efterkrigstiden får jag
kanske erinra herr Erlander om att ni
i 27-punktsprogrammet, utifrån er s. k.
enhetliga åskådning, ville ha en starkt
centraldirigerad utrikeshandel. Folk -

Fredagen den 19 maj 1967 fm.

Nr 29

partiet talade tvärtom för en friare
handel liksom, såvitt jag minns, oppositionen
i övrigt. Ni fick en läxa den
gången, för att använda herr Erlanders
uttryck. Skördetiden torkade in både
på detta och flera andra områden. Ni
kommer att få en läxa niu också om ni
återvänder till denna s. k. enhetliga
åskådning från efterkrigstiden. — Ta
sedan en sådan sak som prisstegringen
som ni lovade att hejda. Har ni löst det
problemet? Ta frågan om bostadsbristen
som nii lovade att lösa. Har ni klarat
den med edra ingrepp i marknadshushållningen?
Är ni inte i själva verket
på reträtt till en modifierad marknadshushållning
på detta och flera andra
områden?

Det går inte att måla i svart och vitt
på herr Erlanders sätt. Han kunde gärna
ännu en gång läsa mittenpartiernas
motion där vi sätter in denna fråga om
en bättre organiserad kreditmarknad
i sitt större sammanhang. Han kunde
kanske också läsa om mittenpartiernas
handlingslinjer. Då skulle han förstå
vilken karikatyr han gör sig skyldig till
när han försöker belysa vår inställning
genom att påvisa en motsättning mellan
Manchester-liberalismen å ena sidan
och hans egen socialism å den
andra. Den realistiska frågeställningen
är en helt annan. Det gäller en avvägning.
Jag tror att Sveriges folk kommer
att förstå att trygghet och utveckling
kan främjas på bättre sätt än genom
en överdriven centraldirigering.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Debatten gäller mångahanda
ting och jag skall väl inte gå in
på alla tv då blir den val oändlig. Det
är nog klokt att vi håller på den arbetsfördelningen,
att de ekonomiska problem
som herr Ohlin tog upp i sitt senaste
anförande får diskuteras när
kompletteringspropositionen skall behandlas.
Jag tror inte att det är någon
mening med att börja resonera om in -

Investeringsbanken m. m.

flationstryck och bostadsfrågan i en
debatt som redan nu är tyngd av så
många spörsmål.

Jag kan inte finna att herr Ohlin i
sin replik tog upp någon av de synpunkter
som jag försökte lägga på frågan.
Min grundläggande tes är alltså att
skillnaden mellan exempelvis folkpartiet
och socialdemokraterna är denna,
att visserligen kan vi mycket väl tänkas
ha ungefär samma mål — naturligtvis
vill också herr Ohlin skapa hyggliga
villkor för medborgarnia, det är självklart
— men om denna hans strävan
kommer i konflikt med hans strävan
att undvika ingripanden i marknadshushållningen
väljer han från början
en konservativ ståndpunkt. Detta var
den avgörande punkten i mitt resonemang
vilken jag inte kan finna att herr
Ohlin ett ögonblick berörde. De andra
spörsmålen är jag beredd att diskutera
vid tillfällen då vi inte är så upptagna
med frågorna om banken.

Herr Bohman frågade varför vi inte
tog kontakt med de borgerliga partierna
för att försöka få dem att acceptera
förslaget, eftersom vi då, enligt hans
mening, skulle ha sluppit ifrån den här
striden. Det är svårt att veta vad som
i så fall skulle ha hänt. Jag har rätt
lång erfarenhet av vad sådana kontakter
tjänar till. Jag satt — jag vet inte hur
många dygn — och förhandlade med
de borgerliga partierna om den förra
stora frågan: ATP och AP-fonderna.
Men det fanns då ingen som helst möjlighet
att komma fram, ty gränsen gick
precis så som jag förut i dag skildrat
det. Innebär ett förslag från regeringens
sida en ökning av samhällets inflytande,
så sviker borgerligheten målet,
ty då är detta i och för sig en
tillräcklig anledning att säga nej. Jag
är för min del övertygad om att ett försök
från regeringens sida att nå ett
resultat genom ett sådant resonemang
i varje fall beträffande högern inte
skulle ha någon som helst utsikt att lyckas,
lika litet som det gjorde det 1957.

Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967 fm.

Investeringsbanken m. m.

Högern liar inte ändrat sig på den
punkten, och inte heller vi har ändrat
oss nämnvärt i vår trohet mot våra
mål. Men vår vilja att diskutera medlen
finns fortfarande kvar.

Här föreligger för övrigt, herr Bohman,
en kontroversiell fråga. Det är
väl ganska märkligt att herr Bohman
beskyller oss för att ha velat få till
stånd en strid i denna sak, när vårt
förslag i princip tydligen kommer att
omfattas av 80 procent av riksdagens
ledamöter. Sakskälen var så starka, att
det bara är högern som brutit sig ut,
och högern hade vi icke haft någon
chans att påverka genom förhandlingar.
Högern har som bekant principer
— i motsats till somliga. Det är alltid
svårare att komma fram till förhandlingsresultat
när det gäller ting där
principer kommer med i spelet. Det är
avsett som en komplimang till högern,
när jag säger att både högern och socialdemokraterna
har principer när det
gäller samhällsarbetet. Men man kan
aldrig veta; de kan tro att jag är ironisk
— det är jag aldrig utan jag menar
precis vad jag säger.

Men vi har varit väldigt kloka ibland,
herr Björkman — förlåt herr Bohman.
Det har vi varit när vi raskt sagt nej till
en massa ting som herr Bohman föreslagit,
t. ex. till herr Bohmans skattesänkningsförslag.
Om herr Bohman fått råda
och fått sänkta skatter och höjda försvarsutgifter,
så hade vi måst ta till en
dubbelt så stor bank för att återställa
ordningen. Det finns nog ett samband
mellan möjligheterna att föra en stram
finanspolitik och nödvändigheten att
handla på kapitalmarknaden.

Herr Eliasson i Sundborn är en öppenhjärtig
man. Han sade: Tala inte
om detta med borgerlig samling! Jag
förstår att han leds bara han hör det
ordet. Det måste han göra i ännu högre
grad efter dagens debatt. Jag skall
då låta bli att tala om det; jag kan tala
om borgfred i stället. Den politik som
herr Eliasson skildrar förutsätter ett

mycket starkt samhälle. Han talar om
köerna, om nödvändigheten att hjälpa
de handikappade och om lokaliseringspolitiken.
Hur i all världen skall det
vara möjligt att gå arm i arm med en
höger som vill rasera möjligheterna att
skapa det starka samhälle som behövs
för att lösa alla de problem som herr
Eliasson med rätta betraktar som väsentliga.
Om vi höjer försvarsutgifterna
och samtidigt sänker skatterna, vad
blir det då kvar för att hjälpa de vanföra
och för att bedriva lokaliseringspolitiken
på det sätt vi vill?

Jag har inte mycket att invända mot
herr Eliasson, och jag har denna gång
i min mun inte tagit det för herr Eliasson
så förhatliga uttrycket »borgerlig
samling».

Herr Hermansson skulle jag kanske
ägna speciell uppmärksamhet. Det är
nog bra med det kommunistiska partiet;
hälsan är god, säger han, bara det inte
kommer så förfärligt många underliga
miljöskadade människor från socialdemokraterna.
Den omständigheten att de
i nuvarande läge går över till kommunistiska
partiet tyder ju onekligen på
en viss skada, hur den nu har uppstått.
Men hur står det till med herr Hermansson
själv? Jag vet att herr Hermansson
har gått omkring och sagt att han var
socialdemokrat ända tills permitteringstågen
började gå. Var herr Hermansson
då så miljöskadad att han kunde bli
partiledare i det kommunistiska partiet
eller hur har det gått till? Den som enligt
pressen kom in i partistyrelsen med
näst högsta röstetal var en av dessa
miljöskadade socialdemokrater. Han är
alltså praktiskt taget närmaste man till
den förutvarande socialdemokraten Hermansson.
Det måtte väl inte bli några
nya miljöskador nu, när det sitter så
många gamla socialdemokrater i det
kommunistiska partiets ledning. Det får
inte bli så mycket miljöskador att ni
återvänder; jag tror att det ur många
synpunkter är bättre som det är.

Ni har fått över en del människor

Fredagen den 19 maj 1967 fm.

Nr 29

som på grund av vår mer demokratiska
läggning inte har trivts hos oss. Jag
vet inte av vilken anledning det åberopas
som tecken på att det är trivsamt
i det kommunistiska partiet. Vi får väl
se hur länge de stannar där.

Låt mig återgå till det som var det
allvarliga i mitt och herr Hermanssons
resonemang. Jag är också emot att man
använder sig av lösryckta citat och
bygger upp sin argumentering kring
dem. Men det har jag inte gjort. Om den
stencil som återger herr Hermanssons
tal vid kongressen är riktig så citerade
jag allt vad herr Hermansson sagt om
banken. I detta tal har herr Hermansson
alltså sagt, att införandet av banken
bara betyder att man tar ut pengar
genom omsättningsskatten och hjälper
näringslivet med dem. Det är detta yttrande
som har publicerats, och det är
alltså hans värdering då av banken.
Om herr Hermansson sedan säger vänliga
ord om banken i ett annat sammanhang,
t. ex. här i dag, hur skall han då
kunna åstadkomma någon överensstämmelse
mellan sina bedömanden?

Jag har alltså inte återgivit något lösryckt
citat utan detta var faktiskt vad
herr Hermansson sade om banken i sitt
tal. Det är väl lika bra att man talar
om att han har två diametralt motsatta
uppfattningar, vilket betyder att han
bidrar till att öka den förvirring som
uppenbarligen måste uppstå inom det
kommunistiska partiet.

Inte heller den andra passus jag återgav
var något lösryckt citat. I Vänsterns
väg står det på s. 10: »Ingen grundläggande
förändring av det svenska samhället
har ägt rum under de senaste 50
åren.» Det står så. Då är det väl klart
att man frågar: Har hela arbetarrörelsens
kamp varit fullständigt utan betydelse?
Betyder fackföreningsrörelsen
ingenting? Betyder det ingenting att vi
har lagt ned så mycket arbete på att
förändra samhället som vi har gjort?
»Ingen grundläggande förändring» har
inträffat! Jag vidhåller mitt omdöme att

Investeringsbanken m. m.

för den som har en sådan uppfattning,
för den som inte tycker sig ha uppnått
någonting på väsentliga punkter under
dessa 50 år, måste samhällsarbetet vara
tröstlöst. Det var detta diskussionen
gällde, herr Hermansson. Ett sådant uttalande
kan man inte göra om man inte
är fångad i en doktrinär dogmatism och
jämför de förändringar som skett med
kraven på exempelvis totalt förstatligande
av industrin. Nu sist var herr
Hermansson mycket mjuk och sade att
det var klart att man kunde diskutera
det.

Om herr Hermansson kan man alltså
bara säga att han har en uppfattning
som är doktrinär, men här i kammaren,
anlägger han åtskilliga synpunkter,
som ligger mycket nära den pragmatiska
uppfattning vi inom socialdemokratin
gjort oss till talesmän för. Kvar står
emellertid de grundläggande ting han
framhållit, nämligen att ingenting har
skett och att han inte betraktar investeringsbanken
som något annat än ett
försök att föra över skattebetalarnas
pengar till det privata näringslivet. Kan
man ha hur många olika uppfattningar
som helst, om man är ledare för det
partiet? Det är i så fall en mycket intressant
företeelse.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Erlander envisas
med att påstå att vi på vårt håll,
och särskilt jag, företräder en konservativ
inställning när det gäller modifikationer
och ingrepp i marknadshushållningen.
Då vill jag erinra statsministern
om att jag redan för mer än 30 år sedan
författade en skrift, i vilken jag
ingående diskuterade problemet vilka
radikala modifikationer av marknadshushållningen
som var nödvändiga för
att den skulle ge ett för samhället acceptabelt
resultat. Jag uppehöll mig då ut -

Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967 fm.

Investeringsbanken m. m.

förligt vid inte bara konjunkturpolitiken
utan också monopolkontrollen och
tryggandet av en effektiv konkurrens,
och jag talade om nödvändigheten av
en progressiv beskattning. Senare talade
jag också för antitrustlagstiftning
— när den saken kom upp till behandling.
Jag'' var själv ordförande i en enig
utredning.

Vi har också varit med om att förorda
en hyresreglering under de omständigheter
då den är nödvändig''. Jag
har röstat och talat för statens kreditbank
och halvstatliga kreditinstitutioner
av mångahanda slag. Listan skulle kunna
göras hur lång som helst. Därför
konstaterar jag helt lugnt, herr talman,
att statsministern inte gör något allvarligt
försök att ge en rättvisande bild
av vår inställning till marknadshushållningen.
Vi anser att marknadshushållningen
under lämpliga betingelser är
ett smidigt instrument som bör användas.
Men vi tycker oss spåra en viss
benägenhet hos regeringen att föredra
problemlösningar, som innebär mera ingripande
och centralt inflytande snarare
än de som kräver mindre därav. Det
är i denna er benägenhet för centraldirigering
man kan se en väsentlig skillnad
beträffande tonvikten. Men att måla
i bara svart och vitt är lika oriktigt
som om jag skulle påstå att herr Erlander
har samma åskådning som herr Hermansson
— och det vare mig fjärran
att göra ett sådant påstående!

Slutligen sade statsministern i sin
replik till herr Bohman att det skulle
bli en svagare budget och mindre statliga
resurser om man följde högerns
politik. Man skulle då ha behövt en
dubbelt så stor bank för att klara problemen.
Ingen människa har så stark
tilltro till att organiserandet av banker
löser problem som herr Erlander tycks
ha; i varje fall om man räknar från
och med februari 1967. Tidigare var
han väsentligt mera skeptisk mot banker.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Att tala om splittring
är statsministerns älsklingstema, men
det är väl inte så märkvärdigt att tre
partier har litet olika meningar. Det
tycker jag är mindre originellt än att
man ibland inom regeringspartiet har
delade uppfattningar. Och om vi får en
ny regering 1968 — vilket vi hoppas -—
är det inte meningen att den skall föra
en högerpolitik. Den upplysningen tror
jag inte kommer som någon överraskning
för herr Erlander.

Det är symtomatiskt hur vi från vårt
håll — det framgår redan av vårt första
partiprogramutkast — alltid har påtalat
riskerna för maktkoncentration både
på den enskilda och den statliga sidan.

Men jag tycker att statsministern går
förbi detta problem. Jag är en öppenhjärtig
man och skall gärna säga
att jag många gånger upplevt att man
åtminstone på visst borgerligt håll har
liksom a priori utgått från att ett samhällsingripande
måste innebära en viss
risk för den enskildes frihet — och
det kan vara tvärtom. Men, herr statsminister,
det finns en ensidig bedömning
också på ett annat håll. Om man
som statsministern uppmärsammar vad
maktkoncentrationen kan innebära för
den enskildes valfrihet och trygghet
så vill jag framhålla att vi har precis
samma problem vid en stark statlig centraldirigering
och maktkoncentration.
Om man vill ta upp en ideologisk diskussion
i samband med banken så är det
intressanta — och det berör inte statsministern
— att man på affärsbankernas
område har skapat en statlig affärsbank
för att sörja för konkurrensen. På
andra områden har man skapat halvstatliga
institut. Men i detta fall följer
man helt andra principer. Varför, herr
statsminister?

Vi säger ja till banken, men frågan
är om det skall vara en halvstatlig bank
eller om det skall skapas ett konkurre -

Fredagen den 19 maj 1967 fm.

Nr 29

rande institut med en helstatlig bank. Vi
anser att ägarformerna och utlåningskapaciteten
kan prövas ytterligare nästa
år. Varför, herr statsminister, avvisar
man den tanken mot bakgrunden av regeringspartiets
handlande i tidigare
fall?

Herr HERMANSSON (k) kort genmäle
:

Herr talman! Jag kan inte få något
annat intryck än att herr Erlander måste
känna sig mycket trängd i denna debatt
när han på punkt efter punkt använder
en citatkonst som icke är värdig
landets statsminister. Det gällde
varje punkt i mitt anförande som han
har tagit upp. Jag sade att en del av
de socialdemokrater som nu kommer till
oss kanske är miljöskadade och ställer
till litet trassel för oss. Han säger »alla».
De jag avsåg kommer säkert inte att bli
gamla hos oss heller. Vad mig själv
beträffar har det ju gått en tid sedan
1940, och på den tiden hinner man nog
stabilisera sig.

Vad gäller uttalandet om förändringarna
i det svenska samhället har jag
själv skrivit detta i sammanhang med
en diskussion om produktionssättet i
Sverige och de grundläggande klassförhållandena.
Där rycker statsministern
ut en sats. Jag skall illustrera hans metod
genom att anföra ett annat stycke,
ur vilket man också kan rycka ut en
sats. Om det står i en bok: »Herr Erlander
har inte utvecklats på 30 år.
Han är inte längre nu än 1937» — så
är det i och för sig korrekt. Men det är
en annan sak att rycka ut den första
satsen: »Herr Erlander har inte utvecklats
på 30 år». Då skulle man säga:
»Vad är det för ett upprörande påstående?» Herr

statsminister, så får man inte citera!
Man måste ange det sammanhang
ur vilket man tar ett visst citat. I denna
bok, som statsministern vill citera,
har jag behandlat frågan om det har
skett en grundläggande förändring av

Investeringsbanken m. m.

produktionssättet och de grundläggande
klassförhållandena i vårt land. Han
är inte den förste som har gjort
på detta sätt. Det finns; vissa socialdemokratiska
tidningar som har gjort så,
men saken blir inte bättre för det. Jag
kan nämna för statsministern att jag i
andra upplagan av denna bok har gjort
vissa förändringar för att det skall bli
omöjligt för socialdemokratisk press
och statsministrar att vanställa ett helt
stycke genom att ta ut en sats och anföra
den som om den skulle avse vad
som helst.

Det är på precis samma sätt när
statsministern skall karaktärisera min
uppfattning om investeringsbanken. I
den stencil han talar om säger jag uttryckligen:
»Vårt parti ställer sig inte
negativt till den sociala reformpolitiken
eller till en utbyggnad av samhällsorganens
inflytande inom näringslivet. Vi
har slagits och fortsätter i den konkreta
politiken att slåss för en förbättring
av socialpolitiken och för ett mera utvecklat
allmänägt näringsliv, exempelvis
i Norrland. Men vi anser att dessa
reformer för att få avsedd verkan måste
ställas in som led i en målmedveten
socialistisk strategi, i en plan för
att beröva storfinansen dess maktställning,
utveckla demokratin och grundlägga
nya relationer mellan människorna.
» Detta stycke kommer direkt efter
det som statsministern citerade.

Nu vill jag att statsministern skall
svara på de fyra frågor som jag ställde
till honom och som berör helt avgörande
principiella frågor i debatten om investeringsbanken.
Det är helt löjligt att
man på socialdemokratiskt håll försöker
komma ifrån dessa viktiga principiella
frågor genom att anföra lösryckta
citat.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Får jag först tacka statsministern
för komplimangen och förtroendet
när det gäller högerpartiet.
Vi kommer inte att överge vår ideolo -

Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967 fm.

Investeringsbanken m. m.

gi — och jag kommer inte heller att
överge mitt namn, även om herr statsministern
tycker att namnet Björkman
är vackrare.

»Det är ingen idé att resonera i förväg
med oppositionen om ett sådant här
projekt», sade statsministern, »ty vi
visste att man skulle säga nej, eftersom
det var fråga om att utvidga samhällets
inflytande.» Jag tror inte att statsministern
menar vad statsministern säger.
Vi har i det svenska samhället en blandekonomi,
där det allmänna har ett långt
gående inflytande på olika sektorer, och
vi har gjort kompromisser på det ena
området efter det andra utan några uppslitande
strider.

Vi har olika utgångspunkter för vår
bedömning — vi är förankrade i två
skilda ideologier. Låt mig förenklat
säga att socialdemokraterna står pa
kollektivistisk grundval och vi på individualistisk
grundval. Men vi gör avvägningar
för att eftersträva det bästa
resultatet, och då tas hänsyn till vilka
frihetsinskränkningar det kan bli fråga
om, vilken effektivitet man kan uppnå,
lmr planmässigt verksamheten skall bedrivas,
vilken grad av maktfördelning
det är fråga om — och på grundval av
sådana avvägningar fattar vi de beslut
vi anser förnuftiga.

Att vi inte kom överens i ATP-frågan
är väl inget skäl att utgå från att vi
aldrig skulle kunna komma överens i
sådana här avvägningsfrågor.

Troheten mot målet skall finnas kvar,
och den finns på ömse sidor, det är
medlet diskussionen gäller.

Men vad är målet i detta fall? Jo, det
är att avskaffa vissa förmenta brister
på kreditmarknaden, att göra den effektivare
för att skapa resurser för en
fortsatt utveckling av näringslivet. Det
är målet. Och det är vi ense om. Och
beträffande medlet borde det finnas goda
förutsättningar att komma överens,
om man inte låser sig från början i
sin grundsyn på hur man skall gå till
väga, om man inte skyller på kredit -

marknadsproblematiken, när man i själva
verket är ute efter någonting annat
och betydligt längre gående.

Sedan blev statsministern indignerad
och sade, att här talar herr Bohman om
att socialdemokratin söker strid, när
herr Bohman i själva verket bara representerar
20 procent av riksdagen
och det bara är 20 procent som kommer
att gå emot regeringens förslag, eftersom
oppositionen i övrigt har accepterat
förslaget. Men i själva verket finner
man ju, om man tar del av motioner
och reservationer, att grundtankarna
i det resonemang som förs på den
borgerliga sidan är gemensamma.
Grundtankarna i kritiken är desamma.
Vi för alltså i allt väsentligt samma principiella
resonemang, då vi gör vår bedömning
av hela projektet.

Därefter kopplade statsministern in
försvaret och skattesänkningarna i bilden,
bara någon minut efter det att statsministern
hade avvisat att fullfölja det
resonemang om andra liknande politiska
problem med herr Ohlin, som han
själv hade inlett.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! De repliker som givts
har ju — helt naturligt, eftersom de tre
minuterna inte möjliggör framförandet
av så många synpunkter — inte inneburit
någonting, och jag har inte anledning
att ta upp nya resonemang mer
än på två punkter.

Den ena punkten är herr Eliassons i
Sundborn fråga varför jag inte intresserar
mig för den privata maktkoncentrationen
och varför jag inte förstår att
det finns en lika stor risk för att den
statliga banken med sin monopolställning
kan; komma att medföra samma
risker som denna privata maktkoncentration,
om man nu är rädd för denna.
På detta vill jag svara att herr Eliasson
missuppfattat hela ärendet, vilket jag
beklagar, eftersom det i den motion
som han presterat finns många förnufti -

Fredagen den 19 maj 1967 fm.

Nr 29

ga synpunkter. Det är ju inte alls så att
vi föreslagit inrättandet av denna bank
för att söka minska konkurrensen och
skärpa miaktkoncantrationein på dem
svenska kapitalmarknaden.

Herr Eliasson kan väl inte — vilket
han inte heller gjorde — göra gällande
att det för närvarande finns en fri kapitalmarknad?
Ingen kan väl påstå att vi
har en av konkurrensförhållanden reglerad
kapitalmarknad. Vi har fyra, fem
stora banker, och — som många gånger
framhållits — dessa stora banker har
skaffat sig inflytande över olika delar
av svenskt näringsliv. Den fria konkurrensen
är i stor utsträckning en chimär.
Det är ingenting att dölja. Den statliga
banken kommer att något bryta den monopolställning
de privata bankerna för
närvarande har. Om det skulle finnas
tendenser till maktkoncentration hos de
stora bankerna innebär detta en möjlighet
till uppluckring av den monopolställning
de faktiskt har på den svenska
kapitalmarknaden.

Så ligger det till, och det är att vända
upp och ner på problemet om man som
herr Eliasson frågar om vi inte är rädda
för att denna maktkoncentration kan
bli lika farlig som den privata. Det tror
vi inte alls, dels av skäl som vi redan
anfört, och dels för att den statliga
banken minsann kommer att bli föremål
för övervakning på ett helt annat
sätt än Enskilda banken, Svenska handelsbanken
och de andra storbankerna.
Där finns en möjlighet visserligen inte
att diskutera enskilda beslut men däremot
att utöva kontroll över de riktlinjer
efter vilka banken sköts. Hela det
resonemang som herr Eliasson för är
fullkomligt riktigt. Låt oss medverka till
att bryta den faktiska monopolställning
som finns! Det är en av anledningarna
till bankförslaget. Vi har inte för avsikt
att skärpa denna monopolställning.

Det citat jag anförde ur herr Hermanssons
bok blir inte mycket bättre
genom den förändring han gjort i dess
sista upplaga. Där står fortfarande att

Investeringsbanken m. m.

det inte hänt något väsentligt beträffande
makt- och produktionsförhållandena
i samhället. Jag tog ju upp detta till diskussion.
Den nya versionen är ju precis
lika doktrinär och besynnerlig som den
gamla. Jag har fått en ny version av
herr Hermansson — det kanske behövs
— och jag skall studera den. Jag skall
läsa med uppmärksamhet, och därefter
skall vi återuppta diskussionen. Kan
inte kommunisterna bestämma sig för
en ideologi, om de nu har en sådan.
Skall de behöva så många olika uttrycksformer
att det blir omöjligt att
föra en diskussion, eller är detta kanske
avsikten?

De frågor herr Hermansson ställde
var fyra stycken. Nu medger jag att min
handstil är sådan att ingen människa
skulle kunna läsa vad jag skrivit, men
frågorna kanske inte var så lätta att begripa.

Den första frågan var -— om jag uppfattat
den rätt, vilket jag inte vet: Skall
banken innebära ökad insyn i företagen?
Det är självklart att denna bank
liksom andra banker kommer att få ökad
insyn i de företag den lämnar krediter
till. Jag föreställer mig att det kommer
att bli precis som beträffande andra
banker, nämligen att banken skall ha
möjlighet att placera folk i företagens
styrelser om detta visar sig lämpligt.
Jag kan inte se annat ärt att det är självklart
att banken på grund av detta förhållande
får ökad insyn i företagen.

Den andra frågan var: Skall löntagarna
och staten bli de enda som är representerade
i styrelsen? Så hårt har —
åtminstone enligt vad jag hört — inte
frågan framställts förut. Staten och löntagarna
skall naturligtvis vara representerade.
Det är självklart. Det tror vi är
en av de stora fördelarna med denna
bank. Däremot tror jag inte att de skall
vara de enda styrelsemedlemmarna. Jag
tror att det skulle binda vår rörelsefrihet
i hög grad. Det kommer att fordras
folk med speciell sakkunskap. Kan vi
finna dem i tjänstemannavärlden eller

2* —Andra kammarens protokoll 1967. Nr 29

Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967 fm.

Investeringsbanken m. m.

bland löntagarna är det naturligtvis en
fördel, men det är inte säkert att detta
lyckas. Därför kan jag inte svara obetingat
ja på denna fråga. Det är dock en
stor sak att det finns garantier för att
löntagarna och staten skall vara företrädda
i styrelsen.

Den tredje frågan var: Skall banken
bli ett led i en långsiktig planering?

Större delen av mitt anförande ägnade
jag åt denna fråga. Jag hänvisar
till vad jag där svarade. Det är självklart
att avsikten är att man på detta
sätt får ett nytt instrument för att kunna
följa vad som sker inom näringslivet.
Jag talade åtminstone femton minuter
om denna sak i mitt första anförande.

Därefter står: Skall de samhällsekonomiska
verkningarna vara utslagsgivande? Vad

menas med de samhällsekonomiska
verkningarna? Det är en omöjlig
fråga att besvara. Av mitt svar på s. 3
följer att vi betraktar det som naturligt
att man placerar in de företag som man
här lånar pengar till i ett större ekonomiskt
sammanhang. Är det detta som är
avsikten med den svårbegripliga fjärde
frågan, blir mitt svar naturligtvis ja.

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! I den debatt vi nu för
vill jag ta upp ett särskilt problem,
nämligen kapitalförsörjningen för de
mindre företagen.

Det tryckta läge vi haft på kapitalmarknaden
har varit särskilt kännbart
för de mindre företagen och hindrat
många sådana att expandera på ett naturligt
sätt. Det är därför nödvändigt
att av det kapital, som nu skall ställas
till företagens förfogande, en rimlig del
slussas ut på sådana expansiva mindre
företag som har ett behov av kapital
för att kunna växa och genom investeringar
i maskiner och lokaler kunna
bli konkurrenskraftiga.

Av den totala industriproduktionen
svarade de mindre företagen för cirka
22 procent men hade tillgång endast

till cirka 15 procent av de totala industrikrediterna.

Detta är en obalans som inte är tillfredsställande.
Till detta hör dessutom
att de mindre företagen i regel har betydligt
mindre eget kapital i förhållande
till sin omslutning. Av småindustrins
kapitalförsörjning svarar affärsbankerna
för huvudparten, och deras anpart
av kapitalförsörjningen beräknas uppgå
till cirka tre fjärdedelar. Deras andel
av den samlade krediten till industrin
utgjorde 1959 för småindustrins
del 38 procent. 1966 hade den sjunkit
till 25 procent.

När kapitalbrist föreligger blir det i
första hand bankernas utlåning som begränsas,
och detta går då helt naturligt
ut över de mindre företagen, som
har sämre möjligheter att hävda sig i
konkurrensen om kapitalet.

I reservation 4, som fogats till bankoutskottets
utlåtande nr 33, föreslås en
förstärkning av AB Industrikredits och
AB Företagskredits kreditgivningskapacitet.

I de uppgifter som lämnats om de
båda företagens utlåningskapacitet och
den beviljade utlåningen synes ett tillfredsställande
gap föreligga. För AB Industrikredit
skulle detta uppgå till 176
miljoner och för AB Företagskredit till
101 miljoner. Statsrådet Wickman åberopade
i går att denna utlåningskapacitet
förelåg och att det fördenskull inte
fanns någon anledning att tillföra dessa
företag mera kapital. Jag återkommer
något senare till detta.

Det egendomliga förhållandet föreligger
dock att enligt vad jag erfarit
möts lånesökande av det beskedet att
inga pengar finns för utlåning. Detta
stämmer illa med de uppgifter som
lämnats, och man ställer sig osökt frågan
var orsaken ligger. Enligt föreliggande
bestämmelser, som grundar sig
på riksdagens beslut vid dessa företags
tillkomst, borde sådana svar till lånesökande
ej lämnas, när utlåningskapaciteten
är den angivna.

Fredagen den 19 maj 1967 fm.

Nr 29

Det är här man kommer in på frågan
hur det egentligen står till med utlåningskapaciteten
och de höga siffror
som har nämnts.

Enligt en redovisning av AB Industrikredit
uppgick utlämnade lån 1966 till
587,5 miljoner kronor och beviljade
men ej utlämnade lån till 270 miljoner
kronor, alltså i runt tal summa 858 miljoner
kronor. Den långfristiga upplåningen
uppgick till 579 miljoner kronor.
Mellan siffran för utlämnade lån
och siffran för långfristig upplåning
finns sålunda en viss balans. Men dessutom
har alltså beviljats lån på 270 miljoner
kronor. En förutsättning för att
löftena om dessa lån skall kunna infrias
är givetvis att företaget kommer
ut på lånemarknaden. Här har endast
siffrorna för beslutade och utlämnade
lån redovisats — inte siffrorna på den
ko av lånesökande som finns.

AB Företagskredit redovisar liknande
siffror, utlämnade lån på 60 miljoner
kronor och beviljade lån på 35 miljoner
kronor som inte har kunnat lämnas
ut. Man har en långfristig upplåning
på 56 miljoner kronor. Även om
hänsyn tages till det egna kapital som
kan lånas ut har man behov av långfristiga
lån för att kunna tillfredsställa
de behov som föreligger. Även
här kan man anta att kön av lånesökande
är mycket stor.

Det stämmer sålunda illa med verkligheten
när man här talar om att det
finns utlåningskapacitet. Vad hjälper
det att det finns utlåningskapacitet när
det inte finns pengar?

Då det gäller de stora behov som
föreligger för de mindre företagen, som
dessa institut tillsammans med affärsbankerna
i första hand hör tillgodose,
synes det välbetänkt att, som föreslås i
reservationen, förstärka deras utlåningskapacitet
och dessutom låta dem
komma in på den långfristiga kreditmarknaden
för upplåning, så att de
kan infria sina åtaganden. I propositionen
säges visserligen att de mindre fö -

Investeringsbanken m. m.

retagen inte skall skjutas åt sidan när
det gäller att komma i åtnjutande av
lån från den nya investeringsbank som
vi skall besluta om. Det är tacknämligt
att detta har slagits fast, men jag
tror att det är nödvändigt att påpeka
det behov som föreligger för denna typ
av företag. Det kapital som skall ställas
till förfogande bör fördelas så att den
mindre industrin inte försättes i ett
sämre läge än de större företagen. Näringslivet
måste få erforderligt kapital
för att kunna expandera tillfredsställande.
Ur sysselsättnings- och trygghetssynpunkt
är det viktigt att den stora
del av vår samlade produktion som
de mindre företagen representerar inte
missgynnas. Den utveckling som vi har
haft på senare år då det gällt fördelning
av kapitalet får inte fortsätta om
man vill undvika allvarliga skadeverkningar.

I den utredning som mittenpartierna
har yrkat bör kapitalförsörjningsfrågan
för de mindre företagen uppmärksammas.
I reservationen 2 begäres
utredning om en liberalisering av gällande
bestämmelser i syfte att dels öka
kreditinstitutens långfristiga kreditgivningskapacitet,
dels förbättra företagens
långfristiga kapitalförsörjningsmöjligheter.
Underlättandet av självfinansieringen
för den mindre företagsamheten
är också ett viktigt led för
dess möjligheter att hävda sig i en
alltmer hårdnande konkurrens.

I det sammanhanget vill jag betona
min tilltro till den mindre företagsamhetens
förutsättningar, som bör vara
goda om den ges en rättvis del av den
samlade kapitaltillgången och får samma
möjligheter som den större företagsamheten
att erhålla sin del av kapitalet
för långsiktiga investeringar.
Viktigast torde dock vara att de får
förbättrade möjligheter att komma i åtnjutande
av kapital för sitt omedelbara
behov, t. ex. för rationaliseringar och
investeringar som är aktuella för dagen.

Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967 fm.

Investeringsbanken m. m.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationerna
1 a, 2 a, 4, 5, 6 a och 9 b som är fogade
till utskottets utlåtande.

Herr SJÖNELL (ep):

Herr talman! Hur man än från regeringens
sida lägger ut texten för att försöka
motivera sitt handlande är likväl
regeringsförslaget om en statlig investeringsbank
ingenting annat än en omvändelse
under galgen. Omständigheternas
tryck, manifesterat framför allt genom
en otrevlig och olycksbådande utveckling
på den svenska arbetsmarknaden,
har fått regeringen att plötsligt på allvar
börja intressera sig för det utomordentligt
viktiga led i den allmänna politiken
som betecknas som näringspolitik.
En aktiv näringspolitik är något
som man på socialdemokratiskt håll under
åratal visat ett, milt sagt, svalt intresse
för. Den som insett, att den revolutionerande
snabba tekniska utvecklingen
med den strukturomvandling i
näringslivet som denna fört med sig
ställer krav på en skärpt och konsekvent
driven näringspolitik, och sedan fört
fram krav härpå har nästan betraktats
med misstro. Det har icke heller varit
ovanligt att kraven på olika åtgärder
i syfte att få till stånd en mera klar
och medveten näringspolitik mötts
med invändningen att dylika åtgärder
bara syftar till att berika företagarna
på de anställdas bekostnad. Det är från
sistnämnda synpunkt sett glädjande, att
regeringen nu helt och fullt kommit till
insikt om att insatser av olika slag
på det näringspolitiska och ekonomiska
planet icke i första hand får till följd
att de enskilda företagarna som sådana
får ett gynnsammare ekonomiskt läge,
utan att näringslivet i sin helhet stärks,
varigenom icke minst löntagarnas ställning
förbättras. Detta sker både i fråga
om möjligheterna att erhålla ett tryggt
och intressant arbete och när det gäller
de rent ekonomiska förmåner som detta
arbete ger.

Som jag nyss sade har regeringspartiet
hittills visat ett svalt intresse för
en kraftfull och aktiv näringspolitik, medan
mittenpartierna år efter år gjort
en rad framstötar här i riksdagen för
att få till stånd en sådan. Dessa framstötar
har tagit sikte icke minst på förbättrade
investeringsmöjligheter, på en
skattereform syftande till att förbättra
produktion och arbetsvilja, på effektiva
åtgärder mot den kräftsvulst i ekonomin
som inflationen utgör, på en förbättrad
kreditförsörjning, bl. a. genom ökat utnyttjande
av AP-medel, och på att främja
och stimulera det enskilda sparandet,
men regeringen har, som sagt, varit
föga intresserad av att lyssna till de
framlagda förslagen. Det är därför icke
oriktigt eller överdrivet att påstå att de
nu akuta näringslivsproblemen till en
mycket betydande del förorsakats av
regeringens politik — eller snarare brist
på politik. Det kan i dag tyvärr konstateras
att en rad företag med goda sysselsättningsmöjligheter
och en lovande
framtida lönsamhetsutveckling tvingats
att inskränka eller nedlägga driften till
följd av att vi saknat den genomtänkta
och stimulansgivande näringspolitik,
som mittenpartierna så länge efterlyst.

I det uppkomna läget vill inte regeringen
ta på sig ansvaret för sina underlåtenhetssynder
på näringspolitikens
område, utan gör gällande att företagsnedläggelser
och driftsinskränkningar
i väsentlig utsträckning är resultatet av
övergång till effektivare och mera rationell
produktion, s. k. strukturomvandling.
Detta är uppenbarligen en utomordentligt
ensidig beskrivning av orsakerna
till de uppkomna sysselsättningssvårigheterna,
vilka drabbat både arbetare
och tjänstemän.

En mera nyanserad tolkning har nyligen
framlagts i tidskriften Ekonomisk
revy av en yngre ekonom. Av denna undersökning
framgår att strukturomvandlingen
visserligen har sin dryga
anpart i den pågående rationaliseringsprocessen
•—• för att sätta en finare

Fredagen den 19 maj 1967 fm.

Nr 29

etikett på företagsnedläggelserna — men
det framgår också — vilket finns skäl
itt understryka — att mer än hälften
av de friställda råkat illa ut därför att
deras företag drabbats av »akuta lönsamhetsproblem».
Slutsatsen i undersökningen
blir »att majoriteten av nedläggningarna
inte står i direkt samband
med en ökning av driftsenheternas
storlek i den svenska ekonomin».

Ett annat intressant men olycksbådande
faktum beläggs också i undersökningen
i fråga. Det konstateras att nedläggningar
och driftsinskränkningar
ökade väsentligt snabbare åren 1965—
1966 jämfört med närmast föregående
år än vad fallet var nedgångsåret 1958,
trots att konjunkturnedgången det året
var väsentligt kraftigare än 1966. Den
sannolika förklaringen härtill torde vara
att nedläggningsvågen 1965—1966 till
stor del måste bero på att de internationella
konkurrensförhållandena förändrats.

Denna förändring har, tråkigt nog,
varit till vår nackdel. Under åren 1965
och 1966 har nämligen pris- och lönestegringen
i Sverige överstigit det västeuropeiska
genomsnittet med 1Va—2Va
procent per år.

Det senare visar att vi nu kommit in
i ett skede, då de export- och importkonkurrerande
företagen i vårt land
utsätts för en hårdare press än någonsin
och då de olika åtgärder på näringspolitikens
område, som mittenpartierna
föreslagit och som jag nyss nämnt exempel
på, är mera aktuella än någonsin.
Vi finner det därför nödvändigt att,
i det nu uppkomna läget, framför allt
kreditgivningen till näringslivet ägnas
uppmärksamhet och att i detta sammanhang
nya och modernare former
för kreditgivningen tillskapas. Vad ansträngningarna
härvidlag särskilt bör
sättas in på är att få till stånd en
lämplig form för den långfristiga och
riskbärande kreditgivningen. Det är
därför lämpligt att upprätta en speciell
investeringsbank, och på grund av vårt

Investeringsbanken m. m.

ansträngda ekonomiska läge är snabbt
handlande av nöden. Investeringsbanken,
vilken borde sett dagens ljus långt
tidigare, bör därför inrättas med det
snaraste. Emellertid är förverkligandet
av ett sådant stort projekt av så allvarlig
och djupgående natur, att hastverk
måste undvikas och en grundlig undersökning
göras i fråga om vissa grundläggande
spörsmål. Man måste sålunda
utredningsvägen få klart för sig i vilken
omfattning det finns ett uppdämt behov
av långsiktiga och särskilt riskbärande
krediter inom näringslivet och
vilka företag det främst är som efterfrågar
dylika. Vidare måste det klargöras
i vilken omfattning kreditefterfrågan
kan komma att riktas mot en särskild
investeringsbank och hur denna
skall vara organiserad för att bli så
verkningsfull som möjligt. Det är, med
andra ord, omöjligt att godta det hastverk,
som har föregått propositionen
om en statlig investeringsbank och som
tagit sig uttryck i att som underlag för
propositionen legat endast två hafsigt
hopkomna promemorior i finansdepartementet,
vilka endast efter påstötningar
från näringsliv och opposition fick
remissbehandlas. En grundlig utredning
borde givetvis ha föregått propositionen.

Det är mot bakgrunden av denna allvarliga
brist i fråga om uppläggningen
av investeringsbanksärendet som mittenpartierna
föreslår tillsättandet av en
parlamentarisk utredning, vilken under
investeringsbankens första uppbyggnadsår
skulle få i uppdrag att söka
fylla ut bristerna i uppläggningen. Bristerna
är många och jag har nyss gett
exempel på några. Som en verkligt allvarlig
brist framstår det förhållandet,
att själva kärnpunkten i det hela, nämligen
klara och uttömmande grunder för
hur den föreslagna investeringsbankens
verksamhet skall bedrivas, icke angivits.
Som en konsekvens härav har icke heller
någon bolagsordning för banken
presenterats.

Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967 fm.

Investeringsbanken m. m.

Föredragande statsrådet säger i stället
helt häpnadsväckande, att »det synes
vara olämpligt att i förväg söka precisera
den närmare inriktningen av
bankens verksamhet». Regeringen begär
alltså att riksdagen skall skrida till
beslut med förbundna ögon och ge regeringen
handlingsfullmakt på ett utomordentligt
viktigt område av samhällslivet,
utan att veta riktigt vad den begärda
fullmakten innebär och kan få
för konsekvenser.

De många bristerna måste, som sagt,
undanröjas av en parlamentarisk utredning,
som bör framlägga förslag senast
nästa vår, så att riksdagen kan erhålla
utredningsresultatet innan beslut fattas
om en permanent lösning av investeringsbankfrågan.

En av de angelägnaste uppgifterna för
denna utredning måste bli att presentera
ett alternativ till regeringens monopollösning
av investeringsbankfrågan.
Bankens monopolställning accentueras
av att den till skillnad från andra kreditinstitut
skall få rätt att äga aktier
och sålunda kunna genomföra socialiseringsaktioner.
Ifrån mittenpartiernas
sida är vi bestämda motståndare till
monopol i allmänhet och på kreditväsendets
område i synnerhet. Vi säger
absolut nej till ett kreditmonopol med
socialiseringskompetens. Det finns redan
nu en betydande maktkoncentration
till några få storbanker i fråga om den
korta och medellånga kreditgivningen.
Men denna maktkoncentration har icke
lett till något monopol, utan motvägs
av förekomsten av sparbanker, jordbrukskreditkassor
och, sist men icke
minst, den helt av samhället ägda Sveriges
kreditbank. Ett monopol blir icke
mindre motbjudande endast för att staten
utövar det genom en handfull ämbetsmän.
Lika väl som konkurrens om
den korta och medellånga kreditgivningen
är möjlig och stimulerande, lika
nödvändigt är det att ett konkurrensmoment
kommer in i den långfristiga

och särskilt riskbärande kreditgivningen.
Om staten genom sin egen affärsbank
ger ett viktigt bidrag till maktbalansen
på det förra området, bör det enskilda
kreditväsendet få ge sitt bidrag
till maktbalansens upprätthållande på
det senare området. Den parlamentariska
utredningen bör sålunda undersöka,
vilka förutsättningar det finns för att
antingen bereda det enskilda kreditväsendet
och näringslivet hälftendelägarskap
i den föreslagna investeringsbanken
eller ge möjligheter för att på privat
initiativ starta ett eller flera med staten
konkurrerande institut för den långfristiga
och riskbärande kreditgivningen.

Herr talman! I detta sammanhang
vill jag understryka hur nödvändigt det
är att vår nuvarande banklagstiftning
underkastas en betydande uppfräschning.
Banklagstiftningen är omodern
och tillkommen för att reglera helt andra
förhållanden än dem under vilka vi
nu lever, och framför allt måste de nu
alltför rigorösa säkerhetskraven omprövas.

Dessutom måste våra kreditinstitut av
olika slag få möjligheter att bevilja långfristiga,
tidsbundna lån. Vidare måste
banklagstiftningen utformas på så sätt
att den stimulerar till konkurrens de
olika kreditinstituten emellan och alltså
motverkar kartellbildningar inom branschen.
Även sättet att slussa ut AP-mcdel
till marknaden genom olika kreditinstitut
måste effektiviseras och förbättras,
varvid också återlånerätten till APmedel
måste vidgas.

När det gäller ny kreditform för objekt
av långfristig och riskbärande karaktär
är det av största vikt, att de
mindre och medelstora företagen observeras.
Det förefaller, som om regeringen
liksom tidigare, när det gällde näringspolitiken
över huvud taget, skulle ha ett
minst sagt svalt intresse för dessa betydelsefulla
företag. Visserligen söker föredragande
statsrådet att skaffa sig ett

Fredagen den 19 maj 1967 fm.

Nr 29

litet alibi i fråga om intresset för mindre
företag, när han på fem rader i propositionen
berör dessa företag, men i
stort tycks regeringen icke ha undgått
att smittas av den »gigantomani», som
grasserar på många håll i dag. I propositionen
talas det oupphörligen och i
de mest skilda sammanhang om stordriftens
välsignelser och om det nödvändiga
för mindre företag att slå sig samman
till större enheter för att bli rationella.
En passus i en av de båda departementspromemoriorna
citeras ordagrant
i propositionen och lyder, mycket
symtomatiskt och betecknande: »För att
det stora antalet små företag skall kunna
överleva i någon form kan det bli
nödvändigt att de, där så tekniskt är
möjligt, slås samman till ett mindre antal
större konkurrenskraftiga enheter.
Sådana fusioner förutsätter i vissa fall
betydande kapitaltillskott.» Detta är
sanningar med betydande modifikationer.
För det första är det icke alls någon
naturlag att det stora antalet små företag
måste sammanslås för att kunna
överleva. Och det finns heller inte någon
bevisning för att stora företag är
lönsammare än små. Åtskilliga branscher,
framför allt inom industrin, kommer
allt framgent att domineras av små
och medelstora företag. De har däremot
skäl att specialisera sig, att rationalisera
driften och skaffa nya och effektivare
maskiner, och sådana ting kostar pengar,
delvis av långfristig karaktär och avgjort
av sådan karaktär när det gäller
forskningsobjekt. För det andra kräver
fusioner i allmänhet icke något större
kapitaltillskott, eftersom de i allmänhet
likvideras genom byte av aktier eller
emission mot apportegendom.

Det är sålunda uppenbart att regeringens
förslag om inrättande av en investeringsbank
i avgörande mån tar sikte
på de stora företagen. Att propositionen
uppvisar en sådan slagsida till förmån
för storföretagen är ytterst märkligt,
eftersom de mindre och medelstora

Investeringsbanken m. m.

företagens ytterst stora betydelse för
vårt näringsliv och därmed för vår levnadsstandard
borde vara uppenbar vid
detta laget.

Vad industrin beträffar så förhåller
det sig på det sättet, att den övervägande
delen av dess företag är små och medelstora.
Endast 1 200 industriföretag av
totalt cirka 30 000 har över 100 anställda
och av dessa har bara 240 över 500
anställda.

Det ligger i öppen dag att alla mindre
företag inte skulle ha existerat i dag om
de inte varit effektiva och kunnat uppvisa
en betydande konkurrenskraft. De
har dessutom en väsentlig social betydelse
som sysselsättningsbuffert och bidrar
till att differentiera sysselsättningen,
något som är av stor vikt för lokaliseringspolitiken
och dess möjligheter
att nå framgång. Men mindre och medelstora
företag kan i dag lika litet som
stora hävda sig om de inte får tillfälle
att förnya sig och över huvud taget, som
jag påpekat tidigare, får tillfälle att effektivisera
drift, produktionsmetoder
och varusortiment. Vad föredragande
departementschefen skrivit på fem rader
i propositionen om de mindre och
medelstora företagen får inte stanna
blott och bart vid att bli ett formellt
alibi. Dessa företag måste också i verkligheten
komma att få del av investeringsbankens
kreditgivning för att därigenom
beredas hjälp med lösningar av
sina långfristiga kreditproblem. Det är
i sammanhanget självklart att krediterna
skall ges på samma villkor till företagen
oavsett storleksordningen. Alldeles
oavsett storleksordningen bör också
bedömningen ske av de krediter som
banken kommer att lämna. Det måste
vid bedömningen sålunda uteslutande
komma an på projektens art och inte på
det sökande företagets storlek, huruvida
en kredit kan beviljas. Det är emellertid
icke säkert att de mindre och medelstora
företagens kreditbehov kan tillgodoses
av investeringsbanken med hän -

Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967 fm.

Investeringsbanken m. m.

syn till att den uppenbarligen i första
hand är avsedd att finansiera de verkligt
stora investeringsklumparna i sådana
branscher som t. ex. skogs- och
varvsindustrierna representerar. Det är
därför nödvändigt att starkt utveckla de
för de mindre företagen redan inrättade
kreditinstitutens, AB Industrikredit och
AB Företagskredit, kreditgivningskapacitet.
Dessa företag kan ge långfristiga
krediter, av vilka de mindre företagen
har ett mycket starkt behov och i fortsättningen
kommer att få ett ännu större.
De nyss nämnda kreditinstitutens utlåningskapacitet
bör ökas genom att deras
respektive aktiekapital fördubblas.
Detta måste givetvis ske under den förutsättningen
att de icke statliga delägarna
— samtliga affärsbanker — gör
en motsvarande prestation, vilket gör
att underhandlingar med dessa härom
måste inledas snarast möjligt.

För statens del skulle det hela röra sig
om sammanlagt 6 miljoner kronor. I
sammanhanget finns det anledning påpeka
vikten av att dessa instituts effektivitet
på olika sätt ökas och befrämjas.
De lånesökande får för närvarande vänta
alldeles för länge på att få sina låneansökningar
behandlade, varför en icke
oväsentlig personell upprustning är nödvändig.
Det har också visat sig att instituten
i fråga erhåller helt otillräcklig
tilldelning av medel från AP-fonderna.
Det är därför angeläget, att fonderna
förser instituten med en ökad medelsvolym,
så att dessas utlåning härigenom
kan effektiviseras. Slutligen kan i fråga
om de båda instituten anmärkas att de
säkerhetskrav som uppställes är alldeles
för stränga och av alltför formell art.
Lika väl som banklagstiftningen måste
uppmjukas, bl. a. i fråga om de säkerhetskrav
som uppställes för kreditgivningen,
bör AB Industrikredit och AB
Företagskredit kunna få sin utlåningsinstruktion
uppmjukad på motsvarande
sätt.

Från mittenpartiernas sida föreslås
också att de mindre och medelstora fö -

retagens kreditförsörjning skall förbättras
genom att hantverks- och industrilånefonden
tillföres ytterligare 24 miljoner
kronor. Företagareföreningarna
har spelat och spelar en ökande roll för
de mindre och medelstora företagen, och
deras utlåningsmöjligheter bör väsentligt
utökas och deras verksamhet effektiviseras.
Detta kan äga rum bl. a., såsom
föreslås i motionsparet I: 766 och
II: 955, genom att taket på företagareföreningarnas
direktlån höjes väsentligt
och genom att föreningarna ges möjlighet
att placera lån med av dem beviljade
statliga garantier, t. ex. i AB Industrikredit
eller i investeringsbanken. De
här angivna beloppen 6 + 24 miljoner,
sammanlagt 30 miljoner, bör enligt mittenpartiernas
förslag dras från de 500
miljoner, som regeringen vill anslå till
investeringsbanken. Återstoden 470 miljoner
kan sedan tillföras denna bank,
som under det första året bör medges
upplåningsrätt i sådan omfattning, att
dess utlåningskapacitet uppgår till 1,5
miljard kronor.

Ett annat institut, herr talman, som
visserligen icke är nämnt i det nyssnämnda
motionsparet, men som jag personligen
skulle vilja slå ett slag för, är
Infor, Institutet för nyttiggörande av
forskningsresultat. Detta tillskapades av
riksdagen för några år sedan, fick ett
startkapital på 20 miljoner kronor och
hälsades med stor förväntan framför
allt inom den mindre industrin. Institutet
har dock icke åstadkommit några
nämnvärda resultat hittills och skulle
därför behöva kraftigt rustas upp, framför
allt på personalsidan. Pengar till
forskning och framför allt för utvecklandet
av tekniska idéer och uppslag,
som i riklig mängd återfinns inom den
mindre industrin, är mycket väl använda
pengar. Det gäller helt enkelt att investera
i vår viktigaste naturtillgång,
den mänskliga hjärnan och uppfinningsrikedomen.
De mindre företagen
utmärks för en ovanlig förmåga att skapa
innovationer. Detta förhållande kan -

Fredagen den 19 maj 1967 fm.

Nr 29

ske förvånar många men är icke desto
mindre ett faktum. Senast har en amerikansk
expertgrupp offentliggjort en
rapport rörande möjligheterna att höja
innovationsnivån inom den amerikanska
industrin och konstaterar helt kort:
»I de stora industrilaboratorierna åstadkommes
sällan något annat än en serie
små förbättringar av existerande produkter.
De verkliga nyheterna kommer
oftast från det lilla företaget eller den
enskilde uppfinnaren, ''mannen i garaget’.
»

Ett satsande på forskning och/eller utvecklingsarbete
kräver emellertid att
företagets självfinansiering icke är alltför
låg. Erfarenhetsmässigt visar det sig
att särskilt riskfyllda investeringar och
sådana på lång sikt, om vars slutresultat
någon bestämd prognos icke kan göras,
sällan sker med lånade medel. Till den
nu angivna sorten av investeringar hör
sådana som görs i forskning och utvecklingsarbete.
Det är här onödigt att göra
långa utredningar om ett enkelt faktum,
nämligen att näringslivet för alt kunna
fortleva och utvecklas måste göra investeringar
i forskning och utvecklingsarbete,
något som kan och måste resultera
i att ständigt nya produkter och
tillverkningsmetoder kommer fram. Blir
emellertid självfinansieringsgraden för
låg minskas eller uteblir också investeringarna
i forskning och utvecklingsarbete.
Det hjälper inte att aldrig så
många krediter ställs till förfogande.
Företagen är obenägna att satsa lånade
pengar på projekt om vilkas resultat ytterst
osäkra prognoser kan göras både
beträffande tiden för när investeringen
kan börja avkasta något och i fråga om
avkastningens storlek.

Utan att några vidlyftiga utredningar
behöver göras kan det fastslås att vi i
dag har en för låg självfinansieringsgrad.
Föredragande statsrådet har detta
på känn, när han konstaterar att självfinansieringsgraden
sjunkit inom näringslivet
och att det finns en kritisk
punkt under vilken den icke bör sjun -

Investeringsbanken ni. m.

ka, men han anser inte att något måste
göras åt saken. Det anser däremot de
båda mittenpartierna, vilka fastslår att
den alltför låga självfinansieringsgraden
måste stärkas. Det kan vara svårt att
ange var den idealiska självfinansieringsnivån
ligger, men detta kan lämpligen
utredas av en parlamentarisk utredning,
som föreslås få både denna och
andra viktiga uppgifter.

Hur som helst är det högst angeläget
att näringslivets möjligheter till självfinansiering
förbättras, och att detta
sker så snart som möjligt. Det kan ske
genom ökade möjligheter till resultatutjämning,
förbättrade avdragsmöjligheter
och en omläggning av beskattningen, innefattande
bl. a. avskaffande av omsättningsskatten
på investeringsvaror.

Jag vill slutligen peka på nödvändigheten
av att effektivast tänkbara åtgärder
sätts in i kampen för att nå ett
stabilt penningvärde. Yi har hittills helt
trankilt godtagit en penningvärdeförsämring
på ett par tre procent per år i
förlitan på att våra konkurrenter utomlands
också dras med denna försämring.
Men läget är nu förändrat, eftersom
vår inflation i dag uppvisar en
snabbare ökningstakt än våra konkurrentländers.
Det är verkligen fara å
färde, och det krävs nu en verkligt effektiv
stabiliseringspolitik. En sådan politik
är grunden och förutsättningen för
ett ökat sparande, vilket i sin tur har
den största betydelse för att vi skall få
en effektiv och väl fungerande kreditmarknad.
För att nå detta mål finns det
all anledning att vi satsar på sparstimulerande
åtgärder av olika slag, t. ex.
med hjälp av skattelagstiftningen. Sålunda
bör t. ex. skattelättnader upp till
ett bestämt maximibelopp medges för
medel, som sparats på ett särskilt konto
eller för vissa ändamål. Över huvud taget
kan det om skattepolitiken sägas, att
den i hög grad är mogen för en allmän
reform i första hand syftande till införande
av mervärdeskatt, sänkning av
marginalskatterna sch sänkt inkomst -

Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967 fm.

Investeringsbanken m. m.

skatt för lägre inkomster, vilket allt är
nödvändigt för att stimulera den enskildes
sparvilja och produktionsinsatser.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till reservationerna
1 a, 2 a, 4, 5, 6 a och 9 b.

Herr FRANZÉN i Motala (s):

Herr talman! I den här långa debatten
om den nya statliga investeringsbanken
har nu de flesta argumenten och
synpunkterna blivit ventilerade. Jag
skall därför inte ingående beröra de
principiella tingen, även om det självfallet
ännu återstår obesvarade frågor.

Den här stora frågans behandling i
bankoutskottet blev efter vad jag kan
förstå inte så grundlig som den borde
ha blivit. Man kan nog säga att den
inte nämnvärt har realbehandlaits, detta
främst beroende på ovilligheten hos de
borgerliga utskottsledamöterna att föra
en sakdebatt. Man nöjde sig med att föra
fram en rad tämligen meningslösa detaljfrågor,
som givetvis i ett skede då
banken inte är beslutad och än mindre
kommit i verksamhet omöjligen kunde
besvaras. Men det var kanske just därför
som alla dessa detaljfrågor ältades.
Det är möjligt att man via denna manöver
ville skapa en grund för mittenpartiernas
utredningsalternativ. Genom
denna frågesport skulle det liksom framstå
som alltmer nödvändigt att vidhålla
utredningskravet, eftersom detta skulle
kunna tyda på att det finns så många
oklara frågor i sammanhanget. Efter
denna utredningspropå behövde man
inför 1968 års val inte klart deklarera
var man stod i frågan; man både vill
och inte vill ha banken. Jag förstår att
mittenpartierna känner olust inför att
klart deklarera en konkret linje inför
sina väljare. Jag är lika säker på att det
numer allt kärvare ekonomiska klimatet
och den alltmer hårdnande utländska
konkurrensen ingalunda har kunnat
undgå mittenpartiernas väljare. Högern
däremot liar ju på gammalt känt maner

fullt i enlighet med sina traditioner solidariserat
sig med vad vi i dagligt tal
brukar kalla storfinansens intressen och
klart och rejält yrkat avslag på hela
förslaget till investeringsbanken. Något
annat var ju heller inte att vänta. Det
var kanske därför som högerns utskottsrepresentanter
ansåg det vara obehövligt
med en längre sakdebatt.

I högerpartiets stora partimotion, där
man yrkar avslag på investeringsbanken,
har man lindat in detta avslagsyrkande
i ett stort ekonomiskt programförslag,
där man punkt för punkt tar
upp sin syn på den ekonomiska politiken.
Det är hara beklagligt att högern i
sin motion, där man så yvigt talar om
trygghetsfrågorna, inte fullföljer detta
resonemang utan i de delarna nöjer sig
med svepande skrivningar och avstår
från att framställa några reella förslag.
Det är i och för sig bra att högern nu
-— om det är allvarligt menat — börjar
inse nödvändigheten att förbättra tryggheten
på olika sektorer i samhället. Dit
hör inte minst frågan om sysselsättningen
och tryggheten för den anställde.

På den punkten bör ju högern med
sina goda relationer till arbetsgivarparten
ha stora förutsättningar att göra
en bestående insats. Högermotionen flödar
också av välvilja mot låglönegrupperna,
de handikappade och pensionärerna.
Men alla dessa grupper kommer
mer eller mindre bort i de konkreta
förslagen till åtgärder. Detta gör att man
misstänker att högern inte menar så
mycket med dessa skrivningar. De kanske
bara finns med för att det skall se
snyggt ut. På andra punkter uttalar man
sig däremot inte så svävande; då vet
man precis hur man vill ha det. Högern
vill t. ex. — detta har man föreslagit i
tidigare motioner som man hänvisar till
i den stora motionen — rasera ATPsystemet
genom begränsning av arbetsgivaravgifterna,
så att de endast skall
tas ut i sådan utsträckning att de täcker
de aktuella löpande pensionsutfästelserna.
Följden av ett sådant handlande

Fredagen den 19 maj 1967 fm.

Nr 29

skulle bli en ytterligare försämring av
kreditmöjligheterna genom att ATPfonderna
slutar att växa.

Såväl högern som mittenpartierna gör
stor affär av företagens minskade sjiilvfinansieringsgrad.
Man skyller på höga
lönekostnader och skatterna som de besvärligaste
faktorerna. Men man fullföljer
inte heller på denna punkt resonemanget
genom att klart säga ifrån att
man för att åstadkomma en högre självfinansieringsgrad
måste pressa ned lönerna,
och det blir såvitt jag kan begripa
ytterligare en belastning för de
grupper som man låtsas intressera sig
för, nämligen låglönegrupperna.

Självfallet vill högern ha en betydande
lindring av företagsbeskattningen,
vilket någon annan grupp då givetvis
måste betala. Det skulle vara intressant
att veta vilka andra grupper i samhället
som skall överta det betalningsansvaret.
Jag är för övrigt inte så säker
på att en mycket hög självfinansieringsgrad
alltid är att förorda; om företagen
har mycket goda vinster kan det ibland
— kanske alltför ofta — resultera i obefogade
och många gånger felaktiga investeringar.
Finns det mycket pengar
tillgängliga i företaget så skall de till
varje pris plöjas ner i det egna företaget.
Herr Ohlin medgav för övrigt i
går eftermiddag att han ansåg att företagens
självfinansieringsgrad under
hela 1950-talet varit i högsta laget.

I högermotionen angående bankens
verksamhet uttalar man oro över riskerna
för olönsamma investeringar.
Man talar också om hur stora riskerna
är för att denna investeringsbank skall
göra avsteg från räntabilitetskravet.
Man t. o. m. förutspår att de besvärliga
misstag, som investeringsbanken naturligtvis
enligt högermotionen kommer att
göra, måste följas av lika besvärliga
följ dinvesteringar. Kan dessa resonemang
bero på att motionärerna har i
färskt minne hur lättsinnigt man ibland
kan handla inom den privata bankvärlden?
Det är ju inte så sällsynt som

Investeringsbanken m. m.

man vill göra gällande att så sker. Jag
hoppas att denna statliga bank skall bli
förskonad från sådana bankskandaler
som ibland drabbar de privata bankerna.

Det gäller givetvis för dem som skall
sköta denna bank att noggrant pröva de
objekt som kan komma i fråga för investeringslån
från banken. Det har säkerligen
gjorts åtskilliga misstag och
felinvesteringar inom den privatkapitalistiska
samhällssektorn som de borgerliga
partierna borde skärskåda litet noggrannare
innan de spår om ett sådant
öde för denna nya bank. Detta ständiga
tal om att all statlig verksamhet är meningslös
och dåligt skött beror tydligen
på en fix idé hos de borgerliga partierna.
»Regeringen och politikerna i
kanslihuset kan inte sköta affärer», sade
herr Bohman i en TV-debatt för inte så
länge sedan. »Koppla bort banken från
regeringen, så finns det inga betänkligheter»,
fortsatte herr Bohman. Det bevisar
ändå att det går att även hos
högern vinna gehör för förslaget om ett
nödvändigt kreditinstitut av detta slag.

Eftersom de borgerliga partierna sedan
länge har tagit ut en oviss valseger
1968 i förskott och då naturligtvis även
skall ta regeringsansvaret, får man väl
tolka detta resonemang så, att en borgerlig
regering är lika oduglig att sköta
affärer. Det är ju inte något särskilt gott
betyg man ger sig själv i förväg. Tidningen
Företagaren, som inte kan beskyllas
för att vara pro-socialdemokratisk,
talade för övrigt för en tid sedan
om att investeringsbanken blir lika farlig
om den kommer i händerna på en
borgerlig regering.

Inte bara i debatten i kammaren utan
också i motionerna har det talats mycket
om den farliga ekonomiska maktkoncentrationen,
och då menar man givetvis
på borgerligt håll den statliga
maktkoncentrationen. Det är i och för
sig bra att man börjar uppmärksamma
den verkliga maktkoncentration som
finns i det privata näringslivet. Om

Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967 fm.

Investeringsbanken m. m.

oppositionen menar allvar med sina avsikter
att angripa maktkoncentrationen
— vilket man på goda grunder kan ifrågasätta
— kan ni då inte redan nu ge
besked om vilka vägar ni skall gå för
att stävja den alltmer accentuerade ekonomiska
maktkoncentrationen till ett fåtal
människor i samhället? Kanske vi
kan förvänta radikala förslag till åtgärder
i ett eventuellt kommande regeringsalternativ? Mittenpartierna

vill ha en investeringsbank
men inte för längre tid än ett
år, skriver de i sin motion. Men avsikten
med utredningsförslaget är naturligtvis
ingen annan än att man vill vara
välvillig åt alla håll inför 1968 års val.
I motionerna och i reservationen 4 passar
man på att pruta 30 miljoner kronor
och delar sedan ut pengarna till höger
och vänster. Bland annat vill man förstärka
AB Företagskredit och AB Industrikredit,
trots att man i de företagen
inte för dagen är i behov av någon förstärkning.
Men givetvis finns det hos
dem liksom hos alla andra kreditinrättningar
en lång ko av lånesökande. Det
är på sitt sätt ett ytterligare exempel
på att investeringsbanken har en uppgift
att fylla.

I motionerna och här i debatten har
man mer eller mindre gjort gällande att
regeringspartiet saknar intresse för industrin,
framför allt för småindustri
och hantverk. Så är inte fallet. På s. 20
i utskottets utlåtande står det klart utsagt
—■ och det har också framhållits
tidigare i debatten — att om Industrikredit
och Företagskredit så önskar kan
de gå till staten och begära mera pengar
för att klara sina åtaganden. Finansministern
och statsrådet Wickman har
också tidigare sagt att de inte kommer
att ställa sig negativa till sådana propåer.

Vidare har det påståtts att vi är negativt
inställda till tanken att anslå
pengar till industriell forskning. Inte
heller det är riktigt. På s. 22 i bankoutskottets
utlåtande står med all tydlighet

att det redan finns åtskilligt med pengar
för ändamålet och att stora belopp betalas
ut till industriforskning, bl. a. genom
Malmfonden och Norrlandsfonden.
Det finns också beslut om statens medverkan
som går i samma riktning. Likaså
finns det en utredning som skall se
över dessa frågor, och den räknar med
att kunna framlägga ett delbetänkande
som bl. a. innehåller förslag om statens
stöd till branschvis organiserad forskning.
Man avser också att inom kort
lägga fram förslag om formerna för
detta stöd. Påståendet att regeringspartiet
är negativt inställt till de mindre
och medelstora företagen är alltså inte
riktigt.

Jag är också säker på att många företagsledare
i både stora och små företag
är tillfredsställda med att få detta alternativ
till en bank, så att man inte alltid
måste utnyttja de konventionella bankinstitutionerna
och deras sidoorganisationer,
som mer eller mindre förtäckt
begär att man skall sälja sig till dem via
investmentbolag o. s. v.

Jag har en känsla av att hela denna
fråga fått en onödigt politisk inriktning.
Som vanligt har man varit ute tidigt och
omedelbart talat om att banken var en
onödighet — man har liksom låst sig
redan från allra första början. Man säger
också att regeringen och socialdemokratin
här har försökt skapa motsättningar
mellan kapital och arbete och
på så sätt torpederar grunderna för vårt
välstånd. Detta resonemang är naturligtvis
en meningslös skrivbordsfantasi.
När denna nya investeringsbank startat
sin verksamhet, kommer den ganska
snart att bli accepterad som ettvärdefullt
instrument för tryggande av kreditförsörjningen.

Jag ber med detta, herr talman, att få
yrka bifall till bankoutskottets hemställan
i dess utlåtande nr 33.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Vi befinner oss sedan
några år tillbaka i det första skedet av

Fredagen den 19 maj 1967 fm.

Nr 29

en ny industriell revolution. Matematikmaskinerna,
rymdforskningen, elektroniken
över huvud taget, för att nämna
några områden, kommer att förändra
vår vardag under 70-talet och ställa
mycket stora krav på industrin.

Vi talar om rymdforskningen och tycker
att det låter som något ganska fjärran
från vår vardag. Vi tänker på folk
som man försöker skicka upp till månen
o. s. v. Men alla har inte klart för
sig att ett av resultaten av rymdforskningen
antagligen kommer att bli att vi
på 70-talet vid våra vanliga TV-apparater
kan välja mellan ett tiotal olika program,
som vi kan plocka direkt från
satelliter vilka svävar över oss i rymden.
Vi får på det sättet en valfrihet i
TV-tittandet som våra monopoltänkande,
regeringstrogna kolleger i det socialdemokratiska
partiet inte riktigt har
tänkt sig. Detta är bara ett enda exempel
på den revolution som den moderna
forskningen kommer att innebära.

Det mest intressanta i detta sammanhang
är den oerhört stora roll som
forskningen och utvecklingsarbetet spelar
vid framställning av nya varor och
tjänster. Man har sett att man måste
satsa särskilt mycket pengar på utvecklingsarbetet
— inte bara på själva
grundforskningen. Ju närmare man
kommer framställningen av själva produkten,
desto mera pengar kostar det.
I Amerika har man insett den stora betydelse
som forskningen och utvecklingsarbetet
spelar. Inte minst har man
insett vikten av att ha ett samarbete
mellan universiteten, industrin och staten.
Man har också där gjort oerhört
.snabba framsteg. Det försprång som
USA har haft i jämförelse med Europa
har ytterligare ökat. Vi hör nu nästan
varje dag talas om den s. k. teknologiska
klyftan. Amerikanerna har också handgripligt
kunnat demonstrera sitt försprång
i de många företag som de etablerat
på den europeiska kontinenten. I
Europa har man på den senaste tiden
kommit underfund med att vi behöver

Investeringsbanken m. m.

ta krafttag för att inte bli efter i konkurrensen
med USA. Vi har varit överens
om att vi i Europa behöver en ekonomisk
integration. Vi skall slopa tullarna
mellan oss. Men det räcker inte. Vi
behöver också ekonomiskt samarbete på
andra områden, och vi behöver ett teknologiskt
samarbete. Jag vill gärna i
denna debatt, då så mycket kritik har
riktats mot regeringen, uttala tillfredsställelse
över att statsminister Erlander
har uttryckt sympati för den brittiska
tanken på en europeisk teknologisk gemenskap.

Detta sympatiuttalande av statsministern
måste givetvis få konsekvenser
när det gäller inställningen till samarbetet
i Europa.

Herr talman! Jag har velat göra dessa
inledande anmärkningar för att söka
visa att vi befinner oss i en ny situation
i vårt land. Våra möjligheter att bevara
och förbättra vår standard, våra möjligheter
att hjälpa de fattiga folken,
våra möjligheter att trygga sysselsättningen
i vårt land blir beroende av om
vi har tillräcklig grad av konstruktiv
fantasi och vilja och förmåga att utnyttja
de nya möjligheter som den tekniska
utvecklingen ger.

Det är mot denna bakgrund som vi
måste se det förslag som läggs fram
rörande den ekonomiska politikens och
näringspolitikens inriktning i vårt land.
Det får inte vara mot bakgrunden av
1930-talets förhållanden, som spelat
en så relativt framträdande roll i statsrådet
Wickmans och statsministerns anföranden
i denna debatt. Det får inte
heller vara mot bakgrund av dagens
situation, ty tänker vi bara på den kan
vi tycka att många förslag som presenteras
är onödiga. Vi måste göra våra bedömningar
mot bakgrund av de förhållanden
som kommer att råda under
nästa årtionde.

Denna nya utveckling kommer att
ställa mycket stora krav på kapital. Jag
har en känsla av att de som bagatelliserar
kapitalbehovet inte insett vilka sto -

Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967 fm.

Investeringsbanken m. m.

ra krav som det kommande årtiondet
ställer på oss. Och detta kapital behövs
inte bara till investeringar i maskiner
och fabriker. Man kan inte bedöma
frams,tegstakten i ett land enbart genom
att undersöka hur stor investeringsandelen
är. Viktigt är också vad man
satsar pengarna på — vilka slags investeringar
man gör. Viktigare än de rent
fysiska investeringarna i fabriker och
maskiner är faktiskt den teknik som
dessa fabriker och maskiner represente rar.

Det är därför en så stor del av
den ekonomiska satsningen måste ägnas
forsknings- och utvecklingsarbete.

Vi inom folkpartiet har år efter år
framfört dessa synpunkter. Vi föreslog
i en motion för tre år sedan" att
det skulle tillsättas en särskild forskningsminister
inom regeringen på samma
sätt som i en del andra länder. Det
måste finnas någon inom regeringen
som kan följa vad som händer på detta
område och i tid framlägga förslag. Vi
kommer att ytterligare understryka
vikten av satsning på forskning och utveckling
och presentera förslag.

Före denna debatt har man på socialdemokratiskt
håll försökt framställa situationen
så, att en höjning av omsättningsskatten
med 1 procent och inrättandet
av en ny bank skulle lösa alla
problem. Jag tycker det är bra att det
under gårdagens och dagens debatt
gjorts fullständigt klart att den nya
banken inte är någon patentmedicin
utan att vad som nu behövs äir ett stort
program för effektivitet i produktionen
och trygghet i sysselsättningen. Vi
har från mittenpartiernas sida i ett särskilt
yttrande till bankoutskottets utlåtande
nr 33 skisserat ett sådant program,
och vi kommer att vidareutveckla
detta. Alla de löntagare och andra som
inte tror på socialisering har här ett
konstruktivt alternativ.

Jag behöver, herr talman, inte närmare
gå in på detta program, ty herr
Sjönell har redogjort för det på ett utomordentligt
sätt, och jag kan förkor -

ta debatten genom att instämma i vad
han nyss yttrade från denna talarstol.

Låt mig emellertid säga några ord
om den del av programmet som avser
inrättande av ett institut för långfristig
kreditgivning. Vi anser att sådana institut
behövs för kreditgivning till företag
— både stora och små —- som vill
satsa på utveckling. Att det finns motiv
för staten att samverka i en sådan kreditgivning
borde utan vidare vara klart.
I USA satsar regeringen enormt på
forskning och tekniskt utvecklingsarbete,
och i vårt land finns väl heller ingen
som menar att staten skall »hålla tassarna
borta» från detta område, utan
frågan är väl under vilka former en sådan
medverkan skall äga rum.

Samarbetet mellan folkpartiet och
centerpartiet i denna fråga har diskuterats
en hel del. Detta samarbete är
tydligen en nagel i ögat på våra politiska
motståndare. Eftersom jag hade
nöjet vara med i den arbetsgrupp, som
förberedde folkpartiets och centerpartiets
gemensamma motion, kan jag säga
att det var ett mycket intressant arbete,
som bedrevs utan några partimotsättningar.

Vi i folkpartiet avvisar inte en statlig
medverkan, men vi vill sätta bestämda
gränser för en sådan. Statsministern
har tidigare velat göra gällande att
folkpartiet alltid varit motståndare till
statliga insatser på detta område och
så småningom givit efter under tryck
från annat håll. Jag vill då på nytt
påminna om att Bertil Ohlin, som ju
i denna debatt med rätta fått ett erkännande
från regeringshåll för sina insatser
när det gäller sysselsättningspolitiken
under 1930-talet vid samma tidpunkt
skrev sin bok »Fri eller dirigerad
ekonomi», vari han drog upp
riktlinjerna för en liberal ramhushållning
och klart angav under vilka
betingelser och förhållanden statlig
medverkan inte var bara tolerabel
utan även önskvärd för att man skulle
få en effektivt fungerande marknads -

Fredagen den 19 maj 1967 fm.

Nr 29

hushållning. Detta är inga nyheter. Det
ingår i vår konsekvent genomförda
socialliberala åskådning.

Vi fann när vi i den för mittenpartierna
gemensamma arbetsgruppen diskuterade
hur en sådan bank skulle se
ut att vi hade samstämmiga åsikter. Vi
sade från båda sidor att vi inte önskar
ett statligt monopol. Det bör inte finnas
möjlighet till politisk dirigering av
produktionen, och vi vill inte ha ett
institut som bakvägar skulle kunna socialisera
en del av det svenska näringslivet.
Vi fann att vi hade gemensamma
utgångspunkter och därför var det inte
svårt att komma fram till ett resultat.

Nu säger regeringen att det inte blir
något monopol. Detta nya institut skulle
tvärtom medverka till en friare konkurrens.
Men hur är det nu beträffande
affärsbankerna? Om en låntagare
får nej i en affärsbank kan han gå till
en annan, och det har ju inrättats en
statlig affärsbank för att se till att det
blir en ordentlig konkurrens. Men om
det för dessa utvecklingskrediter skulle
finnas bara ett institut som staten har
sin hand över, och en låntagare får
nej där, vart skall han då gå? Här finns
självfallet en stor risk för politisk dirigering
och för att misstag skall göras
vid bedömningen. Det är förvånande
att socialdemokraterna inte liar någon
känsla för detta.

Herr Franzén i Motala sade nyss att
det är många frågor obesvarade. Det
är sannerligen riktigt. Det är därför vi
behöver utreda möjligheterna att få
ett nytt institut. Jag vill hänvisa till det
remissyttrande TCO lämnat. Det finns
mycket stora likheter mellan det förslag
mittenpartierna lagt fram och
TCO:s remissyttrande. TCO ansåg nämligen
inte detta förslag särskilt invändningsfritt
utan ville på en rad punkter
ha ändringar och utredningar. Om
vi, herr Franzén, får en sådan utredning
som enligt vårt förslag skulle
lägga fram sina resultat före 1968 års
val, då skulle vi kunna skapa ett

Investeringsbanken m. m.

institut som i samverkan med andra
institut verkligen skulle kunna göra en
betydande insats på detta område.

Herr Franzén i Motala hade några
funderingar om självfinansiering. Jag
skall inte förlänga debatten genom att
gå in därpå, men jag kanske kan få påpeka
att om man ökar självfinansieringsgraden
är det i första hand aktieägarna
som får känna på detta genom att
de får lägre utdelning.

Herr talman! Regeringens improvisationer
i detta förslag inger inget större
förtroende. Att det är fråga om en
improvisation belystes bl. a. i ett anförande
av herr Hagnell i går. Han påpekade
att vad som sades från regeringens
sida före valet inte var detsamma
som det som sades efter valet. Det
är klart att valnederlaget spelat in, något
som erkänns från visist håll inom
socialdemokratin. Under valrörelsen
stöd regeringspartiet tomhänt inför den
svåra ekonomiska situation som uppkommit.
Det fanns ett konkret förslag
i valrörelsen från mittenpartierna —
ett program för en sund ekonomi och
kamp mot inflationen. Efter valet fick
socialdemokraterna givetvis behov av
något som vände bort människornas
uppmärksamhet från misslyckandena
med prisstegringar, bostadsbrist, vårdkrisen
och mycket annat. Det är därför
detta förslag blivit improviserat och
icke så ordentligt utrett som det krävs
för att få till stånd ett effektivt kreditinstitut,
som medger konkurrens och
inte ger möjlighet till politisk dirigering
av produktionen.

Banken kan göra nytta enbart på ett
begränsat område och utgör alltså ingen
patentmedicin. Visst är det bra, herr
talman, att det blir löntagarrepresentation
i styrelsen, men det vore fel om
man skulle försöka inbilla löntagarna
att frågan om deras inflytande på produktionen
löses genom att man sätter
in några styrelsemedlemmar i en statlig
bank. I det hänseendet behövs helt
andra åtgärder. Jag vill hänvisa till

Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967 fm.

Investeringsbanken m. m.

det förslag på detta område, som kommer
att föreläggas folkpartiets landsmöte
nästa månad.

Frågan om löntagarnas inflytande
över produktionen löser man inte genom
att sätta in folk i en bankstyrelse,
utan det gör man genom att arbeta fram
ett program, som ger löntagarna inflytande
i företagen och delaktighet i deras
vinst.

Herr talman! Det förslag som vi lägger
fram som ett alternativ till regeringens
är, för att använda ett modernt ord,
ett integrerat program för effektivitet
i produktionen och trygghet i sysselsättningen.

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Den 19 oktober 1966
tillät jag mig att i en interpellation fråga
statsministern vilka åtgärder regeringen
ämnade vidta för att förhindra nedläggandet
av företag, som i och för sig
är lönsamma men som på grund av kreditsvårigheter
eller andra speciella omständigheter
kan tvingas begränsa eller
inställa driften.

Den 9 december svarade finansministern
att statens restriktiva kreditpolitik
hade underlättat kreditgivningen, och
statsrådet fann det inte påkallat att göra
några ytterligare särskilda ingripanden.

I början av januari föreslog finansministern
i finansplanen att vi företagare,
som bl. a. tjänstgör som uppbördsmän
för statens räkning, genom ytterligare
höjd omsättningsskatt skulle ta
in cirka 600 miljoner kronor från allmänheten.
500 av dessa skulle användas
till en fond för så stora investeringar
inom näringslivet, att det ordinarie
bankväsendet inte kunde klara
denna uppgift.

I mitten av februari fick vi två promemorior,
som talade om en statlig investeringsbank.
Förslaget snabbremitterades
till bl. a. näringsorganisationerna,
vilka med rätta ansåg det för dåligt utrett
och avstyrkte detsamma.

I slutet av februari tvingades vi här i

riksdagen att ta ställning till omsättningsskattehöjningen,
detta trots att
vårt kostnadsläge redan var så högt, att
det var svårt att konkurrera med utländska
varor.

Först i mars fick vi genom en av statsrådet
Wickman då signerad proposition
nr 56 reda på vad den redan i februari
beslutade skattehöjningen skulle användas
till, nämligen att med 500 miljoner
plus AP-medel via en statlig bank finansiera
sådana investeringsprojekt inom
näringslivet, som inriktas på rationalisering,
strukturanpassning och utveckling.

Förslaget verkar mot denna bakgrund
mycket hastigt tillkommet och mer betingat
av politiska skäl än av omtanke
om näringslivet, alldenstund förslaget
inte tillför kapitalmarknaden någon
enda krona mera.

Även om formuleringen har ändrats
något sedan februari, har jag en bestämd
känsla — och den har förstärkts
när jag lyssnat till dagens och gårdagens
debatt — av att den nya statliga banken
huvudsakligen kommer att intressera
sig för dels mycket stora projekt, dels
statliga företag och styra miljardbelopp
på kapitalmarknaden från AP-fonderna
och skattebetalarna till mer eller
mindre lönsamma företag. De mindre
och medelstora företagens möjligheter
till självfinansiering och krediter kommer
som vanligt härigenom att ytterligare
försämras, deras utvecklingsmöjligheter
och konkurrenskraft att försvå ras.

Det tycks finnas en övertro på de
stora enheterna, en övertro som gjort
sig särskilt gällande i diskussionerna om
den nya statliga banken. Från början
rörde sig hela diskussionen om stora
lån till stora företag med ty åtföljande
risker för felinvesteringar.

Den föredragning av experter från
departementet som vi från början förvägrades
men så småningom fick i
bankoutskottet gav belägg för våra farhågor
vad beträffar den mindre och
medelstora industrin, serviceföretagen

Fredagen den 19 maj 1967 fm.

Nr 29

och handeln. Det finns varken personella
eller lokala resurser för den nya banken
att klara någon service åt denna sektor
av näringslivet. Allt tyder på att det
snarare är fråga om en stor socialiseringshank
— vilket för övrigt statsministern
bekräftade i dag på förmiddagen
— än ett servicebetonat kreditinstitut
för alla sektorer inom näringslivet.

Nog borde det vara bekant även för
regeringen att de mindre och medelstora
företagen utgör en betydande del
av den grund som den svenska ekonomin
bygger på. Vi vet att de svarar för
inte mindre än 30 procent av omsättningen
inom industri och hantverk. Mot
den bakgrunden är det önskvärt och
nödvändigt att dessa företag får en kapitalförsörjning
som står i relation till
deras verkliga produktionsinsats. Så är
inte fallet just nu. Statistiken visar att
utlåningen under 1965 utgjorde 12,6
miljarder kronor till hela industrin, varav
1,9 miljard kronor eller endast 15
procent till mindre och medelstora företag.
Samtidigt har de senare 27 procent
av alla industrisysselsatta och 22
procent av förädlingsvärdet i hela produktionen.
Det föreligger alltså redan
nu stora disproportioner i fråga om kreditflödet,
mätt i kronor ungefär en miljard.

I den nya marknadsbilden är samspelet
mellan stora och små företag
intressant. Våra stora företag inom basindustrierna
kommer med all sannolikhet
att bli ännu större. Den tekniska utvecklingen
med automatisering och
massproduktion baserad på hög kapitalinsats
leder till stora företag. Men samtidigt
medför denna utveckling på
många områden paradoxalt nog en förstärkning
av de mindre företagen. Ju
mer avancerad produktionen blir hos
storföretagen, desto mer blir dessa beroende
av goda företag som underleverantörer
och som serviceföretag. Viktigt
är dock att dessa mindre företag
verkligen svarar mot de krav som kö -

Investeringsbanken m. m.

paren eller beställaren har rätt att ställa
på hland annat precision, leveranskapacitet
och leveranstider. Strukturförändringar
kommer säkerligen att genomföras
också inom den mindre och medelstora
industrin och på hantverkssidan, men
de mindre och medelstora produktionsföretagen
kommer liksom serviceföretagen
att väl kunna hävda sig. Förutsättningen
är dock att dessa mindre företag
får dels möjlighet till självfinansiering
och krediter, dels tillfälle att dra
nytta av ökat forsknings- och utvecklingsarbete.

Med det här sagda har jag velat visa
att den nya statliga investeringsbanken
genom sin verksamhet inte torde kunna
tillgodose de små och medelstora företagens
kreditbehov. Dessa företags möjligheter
kommer i stället ytterligare att
försämras. Om regeringen verkligen vill
underlätta kredit- och utvecklingsmöjligheterna
för hela näringslivet — även
för de företag som jag här berört —
finns det andra vägar.

Högerpartiet har pekat på dessa vägar.
I vår partimotion har vi ställt oss
positiva till en utveckling av det nuvarande
systemet och föreslagit åtskilliga
åtgärder för en mera funktionsduglig
kapitalmarknad och en ökad trygghet
för den anställde.

För företagen har vi föreslagit för
det första ändrade skatteregler, minskat
avgiftsuttag till AP-fonderna samt konkurrens
på lika villkor och därigenom
förbättrade självfinansieringsmöjligheter,
för det andra en stiftelse för forskning
och utveckling, för det tredje att
aktiemarknaden skall breddas, för det
fjärde att valutaregleringen skall avskaffas,
för det femte att banklagstiftningen
måtte moderniseras, inte minst med
tanke på de mindre och medelstora
företagen, för det sjätte ökade möjligheter
till lån från AB Industrikredit,
AB Företagskredit, Hantverks- och industrilånefonden
samt AB Exportkredit,
för det sjunde ökade möjligheter för
bankerna att slussa ut AP-medel till

Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967 fm.

Investeringsbanken m. m.

företagen och för det åttonde ökad rätt
till återlån från AP-fonderna.

Vad beträffar tryggheten för den anställde
är det givetvis allra viktigast att
genom konkurrensfrämjande åtgärder
— just sådana som vi här har föreslagit
—- upprätthålla den fulla sysselsättningen.
I händelse detta trots allt inte
skulle lyckas har vi i partimotionen
för den enskilde personligen föreslagit
för det första inrättandet av en generell
inkomstförsäkring, för det andra
förbättrade omskolningsmöjligheter, för
det tredje en effektivisering av varselsystemet,
för det fjärde förbättrad förtidspensionering
och för det femte ett
med 100 miljoner kronor ökat anslag
till lokaliseringsverksamheten.

Herr talman! Jag har upptagit kammarens
tid en liten stund med dessa olika
punkter i vårt förslag dels därför att
det är angeläget att understryka dem,
dels därför att det i gårdagens debatt
från ledande socialdemokratiskt håll påstods
att högerpartiet inte hade några
förslag alls att komma med.

Herr talman! Samtliga dessa åtgärder
utgör ett alternativ till den föreslagna
investeringsbanken. Då vi som bekant
har ett väl utbyggt bankväsen med erfaren
personal och med kontakter med
företagen över hela landet, andra kreditinstitut
AB Företagskredit, AB Industrikredit
m. fl. och företagareföreningar
i varje län och då det på ett förtjänstfullt
sätt skött kreditgivningen,
frågar man sig: Varför inte taga de här
tillgängliga resurserna i ökat anspråk
och med hjälp av de förbättringar som
högerpartiet har föreslagit utveckla dessa
institut i stället för att inrätta ett nytt,
kostsamt statligt organ?

Herr talman! Till slut skall jag be att
få ställa några frågor till statsrådet
Wickman -— tyvärr är han inte närvarande
i kammaren nu — med anledning
av hans anförande. Han sade att
varje kund i investeringsbanken kommer
att prövas. Jag är angelägen att få
veta hur den organisation skall se ut

som skall göra denna prövning när
vi så sent som när ärendet behandlades
i bankoutskottet över huvud taget inte
kunde få besked om hur organisationen
avsågs bli uppbyggd, utan endast fick
veta att styrelsen skulle bestå av ett
visst antal personer.

Herr statsrådet Wickman sade också:
Här är det inte tal om några subventioner.
Jag undrar: Hur kan man klara
sig utan subventioner, då det vid samma
sammanträde även upplystes att banken
inte skall vara vinstbärande, åtminstone
inte i det första skedet. Dessutom
framhöll statsrådet Wickman i går
att banken måste vara beredd på att ta
risker som man knappast kan förvänta
att något annat institut är berett att
göra.

Herr talman! Med detta ber jag att
få instämma i det av herr Bohman ställda
yrkandet.

Herr FRANZÉN i Motala (s) kort genmäle
:

Herr talman! Herr Nordgren säger
att högerns representanter i utskottet
förvägrades föredragning av olika sakkunniga.
Det är måhända ett något
djärvt påstående, ty så var inte förhållandet.
Herr Stefanson ställde en rad
frågor som vi — som jag sade förut —
inte hade möjlighet att besvara omedelbart.
Det gällde småindustrin. Vi ansåg,
med utskottets ärade ordförande i spetsen,
att herr Stefanson, från första kammaren,
som deltog i utskottets arbete
och som är ordförande i hantverks- och
industriorganisationen, borde kunna
svara på dessa frågor.

I utskottet var vi från allra första
början överens om att inte ha någon
särskild föredragande utöver utskottets
sekreterare, som också den 18/4 presenterade
en saklig och väl genomtänkt
föredragning i ärendet. Tisdagen den
25 —• då utskottet inte hade ärendet
uppe till behandling — föreslogs från
en del håll att några representanter från
departementet skulle inkallas för att be -

Fredagen den 19 maj 1987 fm.

Nr 29

svara skriftliga frågor, som skulle framställas
senast onsdagen den 26. Några
frågor inkom också, och departementet
hade alltså en natt på sig att förbereda
svaren.

Jag medger att det förekom en röstning
i frågan huruvida representanter
skulle kallas till utskottet; det hade föreslagits
att Bankföreningen med flera
skulle få vara med. Men hur skulle det bli
om alla intressenter kallades till utskottet
för att argumentera! Utskottslokalen
skulle fyllas med folk. Röstningen om
detta utföll med 10 röster mot 2 för
förslaget. Av de tio som röstade emot
var åtta socialdemokrater och två centerpartister,
medan folkpartisterna och
en högerman lade ner sina röster. Vi
ansåg att utskottet mycket väl kunde
behandla dessa frågor med stöd av propositionen
och motionerna samt de värdefulla
föredragningar som utskottets
sekreterare gjorde.

Herr NORDGREN (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Franzén i Motala
bekräftar ju nästan helt vad jag sade,
nämligen att vi vid det första utskottssammanträdet
inte fick den kompletterande
föredragning som begärdes av
herr Stefanson och av herr Åkerlund.
Därmed avslöts det sammanträdet. Vid
det kommande sammanträdet, som hölls
den 25 april, togs frågan upp på nytt,
och då erhöll vi besked om att man
skulle få ställa skriftliga frågor. Men
det var stor tveksamhet om det, och
några ytterligare muntliga frågor fick
inte ens vid detta senare sammanträde
ställas. På den punkten har vi inga
delade meningar. Självfallet var vi förvånade
över att vi inte fick den föredragning
som vi från början hade tänkt
oss. Om det hade blivit en sådan föredragning,
kanske vi hade haft litet
bättre tid på oss för att behandla ärendet
i bankoutskottet.

Herr BENGTSSON i Landskrona (s):

Herr talman! Vårt näringsliv genom -

Investeringsbanken m. m.

går en strukturomvandling som redan
i dagsläget ställer stora krav, såväl
ekonomiska som andra, men som givetvis
alldeles särskilt med sikte på framtiden
måste säga oss hur angeläget det
är att vi griper oss an dessa problemkomplex.
Näringslivets investeringar
kommer — det pekar alla analyser på
— att i framtiden bli än mer kapitalkrävande
än för närvarande. Frågan om
företagens framför allt långfristiga kapitalanskaffning
har därför satts i centrum,
och det är enligt mitt förmenande
ett riktigt grepp att nu tillskapa en investeringsbank
efter de riktlinjer som
skisserats i propositionen och i utskottsmajoritetens
utlåtande.

Från vår sida har den enskilda människans
trygghet alltid satts i centrum,
och den fulla sysselsättningen är nu som
tidigare en uppfordrande målsättning
som vi inte ett ögonblick vill pruta på.

För att trygga sysselsättningen och
skapa arbete åt alla som vill och kan arbeta
har vi fört en arbetsmarknads- och
lokaliseringspolitik, som i sin praktiska
tillämpning kommit att skapa många
arbetstillfällen, när strukturrationaliseringen
satt in och sysselsättningen
minskat. Men det är uppenbart att enbart
med dessa medel kan vi inte lösa
alla de problem som vi, bl. a. till följd
av en hårdnande internationell konkurrens,
ställs inför. Den situation där vi
nu befinner oss är kanske delvis ny.
De raserade handelshindren leder till
en hårdare internationell konkurrens
och tvingar vårt näringsliv till en allt
snabbare omställning. Därtill kommer
den tekniska utvecklingen som ytterligare
driver på förändringarna. Detta
sammantaget gör att vår produktionsapparat
kräver större investeringar än
tidigare för att hävda sig i detta delvis
nya läge.

Vår sysselsättning och den enskilda
människans trygghet är beroende av
om vårt näringsliv kan hävda sig i konkurrensen
på den internationella marknaden.
Därför, menar jag, är det nöd -

Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967 fm.

Investeringsbanken m. m.

vändigt att stärka vårt näringsliv och
ge det ytterligare utvecklingsmöjligheter.
Dessa uppgifter är av sådan storleksordning
att vi enligt mitt förmenande
måste med gemensamma insatser gripa
oss an dem. Detta sker också genom
det nu föreliggande förslaget. Bankens
eget kapital har skapats genom att vi
alla åtagit oss att betala en något höjd
omsättningsskatt.

Det är ganska naturligt att företagens
självfinansieringsgrad i detta sammanhang
har kommit att bli föremål för ingående
diskussioner. Reservationsvis
framförs också krav på tillsättande av
en parlamentarisk utredning som till
1968 skulle presentera förslag angående
behovet av ökad självfinansiering i olika
företagstyper.

Att företagens självfinansiering minskat
har konstaterats, och att eu alltför
låg självfinansieringsgrad kan minska
företagens investeringsvilja är också
klart. Hur hög företagens självfinansieringsgrad
bör vara är emellertid en
svår avvägningsfråga. En sänkning av
t. ex. företagsbeskattningen behöver inte
leda till en motsvarande ökning av
ett företags överskott, eftersom en vinstökning
kan utlösa krav på höjning av
löner eller utdelning. Det är alltså inte
säkert att en ökning av självfinansieringen
skapas genom en sådan åtgärd,
och även om en ökning skulle kunna
komma till stånd på detta sätt skulle
den kanske inte inträffa inom de
branscher eller företag som åsyftats.
Dessutom skall man ha klart för sig
att vinstutvecklingen betingas av en
rad faktorer som kanske ofta i mycket
ringa grad är beroende av vad som sker
i vårt land. Mot bland annat denna bakgrund
menar vi att en utredning inte
kan lösa dessa frågor.

Ett annat spörsmål som aktualiserats
i detta sammanhang gäller åtgärder i
syfte att främja det frivilliga sparandet.
Reservanterna hävdar att en ökning av
det enskilda sparandet är en förutsättning
för att kreditmarknaden skall kun -

na fungera på ett tillfredsställande sätt.
Det är inte länge sedan vi i riksdagen
ingående diskuterade just denna fråga.
Det är värt att notera att det ägt rum
en fortgående ökning av sparandet, i
synnerhet en kraftig ökning av insättningen
i bankerna. Att de positiva resultaten
i mycket stor utsträckning torde
bero på de sparstimulerande åtgärder
som statsmakterna och sparinstituten
hittills vidtagit är uppenbart. Framför
allt har man försökt att inskärpa värdet
av regelbundna sparvanor hos de
unga människorna. Resultatet har kanske
främst nåtts genom det allmänna
lönsparandet ocli ungdomens lönsparande.
Vi vet också att lönsp arkommittén
i anslutning till dessa sparformer aktualiserat
tanken på en premiering av
ett långsiktigt bostadssparande.

En hel del har alltså gjorts på detta
område och mycket håller på att göras
eller är föremål för ständig uppmärksamhet.
Enligt mitt förmenande skulle
en ytterligare utredning inte fylla någon
uppgift. Vad som för övrigt åberopats
i detta sammanhang har, som jag tidigare
nämnt, varit föremål för behandling
och jag behöver därför inte gå in
på detta ytterligare.

Det har vid flera tillfällen under denna
debatt framhållits att den föreslagna
nya investeringsbanken inte kommer
att tillföra marknaden en enda ny krona,
men ett sådant påstående är helt
orimligt. Genom höjning av omsättningsskatten
undandras ungefär 600 miljoner
kronor per år enskild konsumtion, varav
500 miljoner kronor placeras i
banken.

Uppenbart är att det mesta av dessa
pengar annars hade gått åt till enskild
konsumtion — om ingenting gjorts hade
möjligen tio procent av dessa pengar
sparats — men uppenbart är också att
drygt 500 miljoner kronor ändå är ett
verkligt nysparande. Men detta tillmäter
man tydligen ingen betydelse
i sammanhanget.

Jag skall inte ytterligare fördjupa mig

Fredagen den 19 maj 1967 fm.

Nr 29

i alla de spörsmål som ryms i detta stora
komplex av frågor. Låt mig bara avslutningsvis
säga, att om vi nu antar
det föreliggande förslaget och i övrigt på
ett förnuftigt sätt försöker samordna
våra ändå relativt sett begränsade resurser,
så tror jag att vårt land i framtiden
skall kunna hävda sin ställning
på den internationella marknaden. Därmed
lämnar vi ett värdefullt bidrag till
lösningen av de stora trygghetsproblem
som möter oss i det framtida samhället.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till bankoutskottets
hemställan på alla punkter.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Vi har ju tillåtelse att
i samband med behandlingen av det förevarande
ärendet också diskutera arbetsmarknadsfrågor.
Jag tänker utnyttja
den möjligheten, ty arbetsmarknadspolitiken
är ett alldeles nödvändigt
komplement till de kreditmarknadsfrågor
som behandlas i det föreliggande
ärendet, .lag skall alltså begagna detta
tillfälle till att föra några mer principiella
resonemang kring arbetsmarknadspolitiken.

Det är helt naturligt att trygghetsfrågorna
kommit att tilldra sig ett mycket
stort intresse vid årets riksdag. Antalet
driftinskränkningar har, som vi alla
vet, ökat kraftigt, och antalet berörda
anställda har ökat från 8 900 år 1965
till 20 700 år 1966. Den ökade takten i
omställningen inom näringslivet, som
blivit så tydlig under den senaste tiden,
är säkerligen inte tillfällig. De problem
detta medför för de anställda kan självfallet
inte lösas bara genom en statlig
investeringsfoank, även om det framstått
så ibland när man lyssnat till talarna
från regeringspartiet. Dessa förändringar
beror inte endast på strukturrationaliseringen,
utan de orsakas även av den
tekniska utvecklingen, importkonkurrensen
och av situationen på exportmarknaden.
Men de sammanhänger dessutom
med förändringar i efterfrågan.

Investeringsbanken m. m.

Dessa förändringar blir nämligen undan
för undan större i ett samhälle med stigande
standard, beroende på att valmöjligheterna
för människorna ökar
och på att en större del av konsumtionen
blir så att säga modebetonad. Konsumenten
blir på något sätt en ombytligare
och mer opålitlig person i sitt
handlande. Vanorna ändras snabbt. En
ökad rörlighet både i fråga om arbetskraft
och kapital är tydligen det pris
vi får betala för de ekonomiska framstegen.

Denna omställningsprocess medför
stora svårigheter för den som direkt berörs
av den, svårigheter som man måste
komma till rätta med, inte bara av sociala
skäl och rättviseskäl utan även
därför att detta är förutsättningen för
att löntagarna skall ställa sig positiva
till dessa förändringar. Det har löntagarna
i vårt land gjort. Det är en stor
fördel, och vi måste slå vakt om denna
positiva inställning genom energiska
arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

För den som hellre vill ha ekonomiska
skäl för arbetsmarknadspolitiken
finns det också sådana. Jag tror att
det är angeläget att se till att de arbetsmarknadspolitiska
åtgärderna blir
verkligt effektiva, ty ju effektivare dessa
åtgärder blir ju säkrare man blir på
att friställd arbetskraft inte utsätts för
stora svårigheter vid driftnedläggningar
och strukturförändringar, desto större
inflytande kan de rena lönsamhetsberäkningarna
få på besluten. Är de arbetsmarknadspolitiska
åtgärderna otillräckliga
måste hänsynen till arbetskraften
få större inverkan på besluten
än då man vet att de arbetsmarknadspolitiska
åtgärderna kominer att lösa
arbetskraftens problem. Svårigheten är
alltså att bevara föränderligheten utan
att denna leder till otrygghet för den enskilde,
och det är arbetsmarknadspolitikens
uppgift att se till att den inte
gör det.

Det moderna industrisamhället kan
väl inte ge människorna garantier för

Nr 29

Fredagen den 19 mai 1967 fm.

Investeringsbanken m. m.

att de under hela sitt liv skall få arbeta
just i det yrke för vilket de är utbildade
och just på den ort där de är födda, men
det har fullt tillräckliga resurser för att
ge garantier för sysselsättning för dem
som har arbetsförmåga och även för
andra en hygglig försörjning. Vad samhället
nu måste åstadkomma är en fullgod
lösning av problemet att förena individens
trygghet med en snabb allmän
tillväxttakt.

Vår arbetsmarknadspolitik bär ett
stort antal hjälpmedel till förfogande
för att återföra i arbete dem som friställts.
Dessa medel kan sammanfattas
under rubriken rörlighetsstimulerande
medel, och därmed avses då både yrkesmässig
och geografisk rörlighet. Den
yrkesmässiga rörligheten underlättas
genom omskolning och vuxenutbildning,
den geografiska genom resebidrag, familjebidrag
och starthjälp. Dessa medel
har undan för undan byggts ut, och
bär bär utan tvivel bedrivits en expansiv
arbetsmarknadspolitik. Man bör väl
i det sammanhanget också nämna lokaliseringspolitiken
som haft stor betydelse
i stödområdet och naturligtvis också
beredskapsarbetena.

Ändå står det klart att de resurser
som nu finns inte är tillräckliga för att
lösa de problem som uppkommer för
alla som friställs när företag nedläggs.
Det blir en rest kvar, större eller mindre
beroende på personalens ålderssammansättning
och även i viss mån sammansättning
i fråga om kön — det har
nämligen visat sig något svårare att placera
ledigbliven kvinnlig arbetskraft
— samt naturligtvis beroende på ortens
förhållanden. Undersökningar har visat
att 15—20 procent av löntagarna ett
år efter driftstoppet fortfarande är arbetslösa.
Dessa siffror anger tydligt att
de nuvarande arbetsmarknadspolitiska
medlen inte är tillräckliga för att lösa
problemet med individens trygghet i ett
samhälle som är underkastat stora och
snabba förändringar. De som blir kvar
sedan de arbetsmarknadspolitiska åt -

gärderna satts in efter driftsinskränkningar
är i regel äldre personer som inte
kan omflyttas och svårligen omskolas.

För att hjälpa dessa grupper krävs individuellt
utformade åtgärder som är tidskrävande
och som ställer stora krav på
arbetsmarknadsorganens personella resurser.
Antalet tjänster har utökats, men
personalen är ändå otillräcklig för dessa
uppgifter. Vi föreslog därför en
mindre ökning utöver vad departementschefen
föreslagit. Detta yrkande har
dock riksdagsmajoriteten redan avvisat.

Andra förslag som vi framlagt vid
årets riksdag har rönt ett något bättre
öde. Vi föreslog i vår januarimotion att
äldre arbetskraft som utbildas vid företagen
skulle få samma bidragsvillkor
som handikappade. I en proposition om
anslag på tilläggsstat som presenterades
i mars återfanns detta förslag. Jag
är ganska övertygad om att om inte
detta regeringsförslag framlagts hade
socialdemokraterna i utskottet avstyrkt
vårt förslag. Nu har det emellertid bifallits
av riksdagen.

Vi föreslår också andra regler för tillläggspensionering,
innebärande att tilläggspension
utgår till äldre personner
åren före falkpensionsåldern, om
de saknar försörjningsförmåga — trots
att den inte orsakas av medicinska faktorer.
Förtidspensionering skulle då
kunna användas när övriga arbetsmarknadspolitiska
åtgärder inte löser problemen
för vissa anställda vid en företagsnedläggelse.

Även andra grupper skulle få nytta
av den reformen. Vi nämner småhantverkare,
t. ex. en skomakare som något
år före pensionsåldern förlorar sin lokal
och inte kan beredas nya arbetsmöjligheter,
eller en gammal småbrukare som
rationaliseras bort eller hemmadöttrar
och äldre, frånskilda kvinnor som på
äldre dagar tvingas försörja sig utan
yrkesutbildning och utan vana vid arbetslivet.
De personer av det slaget,

Fredagen den 19 maj 1967 fm.

Nr 29

som inte kan hjälpas på annat sätt och
inte kan återinföras i arbetet och som
med de villkor som nu gäller inte kan
erhålla förtidspension är kanske inte
så många, men då är ju inte heller kostnaderna
för att hjälpa dem så stora.

Motioner med samma innebörd har
också väckts från annat håll. Andra
kammaren biföll det förslaget, men
första kammaren avslog det. Jag vill
passa på tillfället att nu uppmana regeringen
att i detta fall följa den folkvalda
kammarens rekommendationer.
Alldeles bortsett från arbetsmarknadsläget
är vår förtidspensionering mogen
för översyn.

I samband med proposition nr 56 föreslogs
i en motion från mittenpartierna
en utbyggnad av det arbetspolitiska programmet.
Motionärerna ville att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle
begära förslag till 1968 års riksdag angående
åtgärder för en sådan utbyggnad.
Vi har också lagt fram andra förslag,
exempelvis krav om översyn av
inkomstreglerna för grundbidraget vid
omskolning. Avsikten med det förslaget
är att underlätta för gifta kvinnor
att bli omskolade och kunna välja förvärvsarbete,
om de så önskar. Vi har
också förordat förhandlingar om längre
varseltid. Jag ber att få återkomma till
dessa frågor i samband med behandlingen
av statsutskottets utlåtande nr
112.

Sammanfattningsvis vill jag säga att
alla är väl ense om att det är bäst
om friställd arbetskraft så snart som
möjligt kan återföras i arbete och beredas
ny sysselsättning. Men för att detta
skall bli möjligt måste arbetsmarknadspolitikens
resurser, inte minst på
det personella planet, förstärkas. Även
om en sådan förstärkning kommer till
stånd lär det dock inte kunna undvikas
att en del människor råkar ut för arbetslöshetsperioder,
och därför bör
det finnas en effektiv försäkring som
första hjälp. De människor som ändå
av olika skäl inte kan återinpassas i ar -

Investeringsbanken m. m.

betslivet bör erhålla förtidspension —
inte långvarigt kontantun der stöd, ett
ord som har dålig klang.

Jag upprepar vad jag sade inledningsvis:
rörligheten och föränderligheten
måste vi acceptera, om vi vill ha fortsatt
standardstegring, men det får inte ske
på bekostnad av tryggheten. De konkreta
åtgärder som från folkpartiets sida
har föreslagits är måhända var för sig
inte så betydelsefulla, men de utgör
bitar i ett pussel av åtgärder för att
skapa en mera effektiv arbetsmarknadspolitik.

Herr RINGABY (h):

Herr talman! De borgerliga vill behålla
privatintressena i kreditgivningen,
sade herr Hermansson, som också
upprepade ordet privat minst tjugo
gånger. Det blev inte bara en tröttande
upprepning, utan även en dålig upplysning,
sakligt sett. Ordet privat använder
kommunisterna nämligen i rent insinuant
syfte; det skall ge sken av att
bankfolket arbetar enbart för egen vinning.
Det är en grundfalsk förkunnelse.
Bankfolk är ingenting annat än tjänstemän
i kreditinstitut, vilkas verksamhet
regleras av lagar, föreslagna av en socialdemokratisk
regering och genomdrivna
av en socialdemokratisk och
kommunistisk majoritet, ofta mot alternativa
förslag från borgerligt håll —
om jag nu törs begagna ordet borgerlig
för herr Eliasson i Sundborn. Kritiken
mot bankerna faller alltså tillbaka på
riksdagsmajoriteten, som har skapat de
lagar under vilka bankerna arbetar.

Förslaget om en statlig investeringsbank,
herr Bengtsson i Varberg och
andra socialdemokratiska talare här i
kammaren, är en politisk eftergift och
undanmanöver i rädsla för vänsterradikalismen.
Vi har upplevt situationen
några gånger tidigare de senaste åren,
t. ex. regeringens plötsliga ointresse att
genomföra en skattereform, prutningarna
på försvaret mitt under pågående ut -

Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967 fm.

Investeringsbanken m. m.

redning, aktievinstbeskattningen och angreppet
på jordbrukarna. Inget av de
tidigare inhoppen har blivit särskilt populärt
hos den breda allmänheten, och
den nya statsbanken är heller ingenting
som folk ropar och längtar efter. Men
regeringen anser tydligen att någonting
måste göras nu när näringslivets lönsamhet
och investeringsvilja avmattas.
Syndabockar måste hittas, och bankinstitut
anses ofarliga att kritisera —
ingen kan tycka synd om en bank. Situationen
kräver att något nytt och
djärvt förslag kommer fram till 1968
års val.

Investeringsbanken skapar dock ingen
ny investeringsvilja eller optimism i sig
själv. Till leda har det sagts att den heller
inte skapar några nya pengar. Men
likväl skall den lösa industrins stora,
kreditkrävande projekt utan att någon
annan sektor blir lidande. Den skall
inte heller bli någon undsättningsbank
enligt vad som uttryckligen sagts. Jag
citerar här vad Krister Wickman uttalat
i tidningen Veckans Affärer den 16
februari 1967: »Utvecklingsbanken skulle
aldrig rycka ut för att starta företag
av typ NJA. När sociala eller andra skäl
slår ut de företagsekonomiska är det
riksdagens sak att anvisa nödiga medel,
inte utvecklingsbankens.» På ett annat
ställe i samma tidning säger herr Wickman:
»Att ett institut som det här skulle
komma att förhindra eller onödiggöra
nedläggningar — nu eller i framtiden
—- är naturligtvis en fåfäng och felaktig
förhoppning.»

Likafullt gör man på socialdemokratiskt
håll ihärdiga försök att koppla
samman statsbanken med sociala trygghetsfrågor.
Politisk dubbelmoral blir
dock sällan framgångsrik.

Vidare förnekas att banken är ett led
i ökad socialisering av kapitalmarknaden,
samtidigt som statsrådet Wickman
säger att den har sina rötter redan i
diskussionen om AP-fonderna på 1950-talet. Att på grundval av offentliga uttalanden
göra en riktig bedömning av

detta institut är sannerligen inte lätt. I
framtiden får väl socialdemokraterna,
som jag hoppas, från regeringsbänken
försöka klargöra vart de syftar med förslaget.

Ett annat yttrande av statsrådet Wickman
i nyssnämnda Veckans Affärer anser
jag inte opåtalat bör gå till glömskan:
»Det är lätt att peka på ett stort
antal företag som inte har en chans att
klara sig på längre sikt. Man har inte
sett framåt, inte följt med i den internationella
utvecklingen, därför att
tvånget till omställning inte varit lika
akut som nu. Det har varit möjligt för
många att fortsätta längre än som varit
företags- och samhällsekonomiskt
riktigt.»

Sådana uttalanden är inte särskilt
svåra att göra för en politiker. Betydligt
svårare är det att handla för en företagschef,
som är ansvarig för kanske
tusentals anställda. Det är sannerligen
heller inte lätt för en företagare att vara
socialdemokratiska politiker till lags.
Nyligen har LO-chefen Arne Geijer inför
Stockholms läns socialdemokratiska
partidistrikt beklagat sig över att arbetsgivarna
avskedar i stället för att
permittera sina anställda. Hur skall det
vara, ärade kammarledamöter?

Statsrådet Wickman anklagar företagarna
för att försöka hålla liv i sina
sviktande företag för länge — det är
samhällsekonomiskt oansvarigt. LO-chefen
Arne Geijer anklagar företagarna för
att alltför lättvindigt lägga ned och avskeda
■—- det är socialt oansvarigt. I
och för sig är det begripligt att de företagsekonomiska
och socialpolitiska bedömningarna
blir olika vid företagsnedläggningar
eller sammanslagningar, men
företagarna och bankerna får inte generellt
bli ett slagträ i denna debatt. De
sociala problem som uppstår vid en
snabb strukturrationalisering måste till
övervägande delen lösas av samhället.

I den mån man lägger en del av denna
uppgift på företagarna måste man
oundgängligen ge dessa möjlighet att

Fredagen den 19 maj 1967 fm.

Nr 29

klara den uppgiften. Enligt högerpartiets
uppfattning har de senaste årens
utveckling i denna del varit synnerligen
otillfredsställande. En snabb inhemsk
inflation och lcostnadsstegring
har tillåtits samtidigt som den internationella
konkurrensen skärpts, och därmed
har vinstmarginalen och självfinansieringsgraden
hos många företag
beskurits. Samtidigt har företagarna
nödgats påtaga sig uppgiften att vara
både finansiärer och gratisdistributörer
av mångmilj ar dbelopp när det gäller
sociala utgifter och uppgifter och
många andra ålägganden utan att på
något sätt få kompensation. Denna utveckling
har inte gagnat vare sig företagare
eller anställda, och en statlig bank
kan inte lösa dessa frågor, som ingår i
bilden av näringslivets problem.

Men regeringen tycks ha stor förmåga
att hitta fel syndabockar i olika
sammanhang. När priserna på livsmedel
började oroa konsumenterna drogs jordbrukarna
ensamma fram som syndare.
När sysselsättningen och lönsamheten
börjar svikta i näringslivet ger man
sig på bankerna. Något fel på den egna
politiken kan det förvisso inte vara.

Får jag fråga: Kan regeringen ge ett
enda exempel på ett företag som tvingats
avskeda folk av den huvudorsaken
att någon bank vägrat företaget kredit?
Restriktionerna i kreditgivningen, som
tidvis varit rätt hårda, har ju regeringen
själv anbefallt i inflationsbekämpande
syfte. Skall kreditgivningen kunna
ökas måste produktionen och sparandet
ökas. Men detta är ju inte den nya bankens
uppgift — den kan inte öka, endast
styra kreditströmmarna. Det är inte
nya bankdirektörer vi behöver utan en
ny ekonomisk politik. Det är inte ett
näringsliv tyglat av en socialdemokratisk
humanist med goda studentbetyg
som vi behöver, utan duktiga företagare
och välutbildade arbetare i fri konkurrens
i ett företagsvänligt klimat.

Högerpartiet anser det självklart att
företagarna har och skall ha ett ansvar

Investeringsbanken m. m.

för de anställdas trygghet. Men det blir
en chimär att förhandla eller lagstifta
om sociala trygghetsåtgärder, finansierade
av företagen, om kostnaderna för
näringslivet samtidigt hålles på en sådan
nivå att trygghetsåtgärderna blir
investeringshämmande och därmed sysselsättningshämmande.

Herr talman! Med avseende på de anställdas
berättigade krav på trygghet i
anställningen är en hård kamp mot inflation
och stigande kostnader och en
mindre dogmatisk syn på företagsvinster
vida bättre än en statlig investeringsbank.
En kortsiktig popularitetsjakt
hos de breda folklagren, som tar sig
uttryck i en politisk strävan att hålla
företagsvinsterna nere, är i själva verket
ett dråpslag mot fackföreningarnas
och arbetsgivarnas organisationer i deras
huvuduppgifter att göra en rimlig
fördelning mellan löner och investeringar
vid fria förhandlingar. Vi skall
låta kommunisterna vara ensamma om
denna på sikt framstegshämmande politik.

De anställdas trygghet skall alltså i
första hand garanteras genom starka
företag. Den snabba tekniska utvecklingen
kommer dock att framtvinga
snabba förändringar i både produktionsteknik
och produktionsinriktning,
vilket kommer att medföra temporära
friställningar.

Två till tre olika yrkesutbildningar eller
omskolningar under en livstid kommer
att vara normalt för många människor.
Vi måste dock pröva alla till buds
stående möjligheter för att göra dessa
avbrott i anställningen så korta och effektivt
utnyttjade och — inte minst viktigt
— så litet kännbara för dem det berör
som möjligt.

Samtidigt som många friställes vet vi
att det på många yrkesområden föreligger
en utpräglad bristsituation. Där så
är kvalifikationsmässigt möjligt måste
omskolningar och omslussningar snabbt
vidtagas. Arbetsmarknadsstyrelsen och
skolöverstyrelsen bedriver sedan en tid

Andra kammarens protokoll 1967. Nr 29

Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967 fm.

Investeringsbanken m. in.

sådan bristyrkesutbildning på vissa yrkesområden.

Högerpartiet har i sin partimotion
föreslagit att denna verksamhet utvidgas
till flera yrkesområden och i större
utsträckning sker i samråd med berörda
kommuner, företag och näringslivets organisationer.
När det gäller högt kvalificerad
arbetskraft måste denna givetvis
omplaceras på samma kvalifikationsnivå
som tidigare. Den kompletterande
utbildningen i dessa fall kan ibland ges
inom företaget, men ibland måste olika
utbildningsanstalter anlitas.

För att stimulera bristyrkesutbildningen
vid företagen anser vi det riktigt
att som arbetsmarknadsutredningen föreslagit
öka statsbidraget till 2 kronor
per elev och närvarotimme för vuxenutbildning
inom ett företag. För att ytterligare
stimulera denna utbildning föreslår
vi också att företag beredes möjlighet
att skattefritt avsätta medel till
särskilda utbildningsfonder avsedda att
användas vid väntade strukturrationaliseringar.
Högerpartiet har också föreslagit
en rad andra åtgärder för att mildra
verkningarna av företagsfusioner och
nedläggningar. Vi anser t. ex. att den nyligen
tillsatta KSA-utredningen hör ges
vidgade direktiv och uppgifter i sitt arbete
att analysera olika stödformer som
kan vara nödvändiga vid arbetslöshet.
Personligen har jag alltid varit motståndare
till alltför snäva utredningsdirektiv.
De hindrar arbetet och motverkar
nya friska initiativ. Vi anser alltså att
KSA-utredningen bör studera möjligheterna
att vidga avgångsbidraget till
att gälla även icke kollektivanställda. Vi
anser vidare att utredningen bör undersöka
möjligheterna att låta äldre friställd
arbetskraft som inte kan omskolas
få förtidspension utan reduktion av pensionen.
Andra kammaren har beslutat
om en sådan utredning. Vi anser också
att arbetslöshetsförsäkringen bör utbyggas
till att omfatta i princip alla arbetstagare
och hoppas att KSA-utredningen
snabbt kommer med förslag.

De anställdas egnahem har blivit ett
problem vid omflyttning av arbetskraft.
Vi anser att den försöksverksamhet med
inlösen av egnahem som påbörjats bör
utvidgas, och vi vill även erinra om vår
mångåriga kamp för att avskaffa realisationsvinstbeskattningen
vid försäljning
av egnahem. Detta ogräs i skattefloran
bör snarast bortryckas.

De sysselsättningspolitiska åtgärder
som högerpartiet här föreslår innebär
alltså till en del ökade kostnader för
företagarna. Vi anser emellertid att man
i dagens situation inte kan öka företagens
kostnadssida utan att ge något igen.
Det vore en synnerligen oklok politik.
På en rad områden har högerpartiet därför
i olika sammanhang framfört förslag
som skulle innebära betydande förbättringar
av näringslivets möjligheter
och därmed öka företagarnas förmåga
till engagemang i de anställdas trygghetsfrågor.

Till sist, herr talman! Välståndsutvecklingen
har i vårt land gått fort och
nått längre än i de flesta andra länder i
världen. De bästa resultaten har nåtts i
förtroendefull samverkan mellan ett fritt
näringsliv, fria organisationer och en fri
kapitalmarknad. De sämsta resultaten är
att finna på områden där politikerna
försökt att styra utvecklingen på ett alltför
detaljerat sätt med regleringar och
kontroller. Exempel på sådana områden
är hyresmarknaden och jordbrukets
storleksrationalisering. Låt näringslivet
och kapitalmarknaden arbeta fritt! Vidga
deras möjligheter i stället för att styra
dem! En politisk styrning på detta
område, herr talman, skulle bli en reaktionens
slagskugga över välståndsutvecklingens
möjligheter.

Herr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna.

Herr HAGLUND (s):

Herr talman! Jag skulle nästan kunna
börja med att säga »till sist», därför att

Fredagen den 19 mai 1967 fm.

Nr 29

jag tänker inte ta kammarens uppmärksamhet
lång tid i anspråk.

Från början hade jag tänkt ta upp en
del av den debatt, som förekom i bankoutskottet
och som tyvärr blev för kort,
för att få till stånd en diskussion från
ideologiska utgångspunkter.

Det är emellertid självklart att man
vid denna tidpunkt inte kan tillföra debatten
någonting nytt. Vad som ändå
gjorde att jag behöll min rätt att säga
någonting var det mycket intressanta
replikskifte som ägde rum på förmiddagen
om maktkoncentrationen inom
det privata näringslivet. Herr Eliasson i
Sundborn gjorde därvidlag en del uttalanden.
Jag skulle gärna vilja vederlägga
dessa och återföra honom till verkligheten.

När så mycket har yttrats här om
maktkoncentration och monopolställning,
borde man kanske erinra riksdagens
ledamöter om att vi faktiskt har en
utredning på gång just i koncentrationsfrågan.
Denna utredning tillsattes i början
av 1960 och fortsätter alltjämt sitt
arbete. Dess resultat lär enligt senaste
riksdagsberättelsen komma att framläggas
1967.

Jag hoppas att vi när denna utrednings
resultat föreligger skall få ett verkligt
underlag för en diskussion. Vi kan
då som utgångspunkt för denna ställa
frågan: Finns det i detta land en privat
maktkoncentration?

Jag skall därför helt kort redogöra för
vad denna koncentrationsutredning har
sysslat med. Utredningen har gjort en
kartläggning av de allmänna ägandeförhållandena
inom storföretagen, genom
en bearbetning av kupongskattematerialet
från åren 1963 och 1964. Utredningen
har gjort en speciell undersökning
om de 20 största aktieägarna i varje
storföretag och aktieägandet hos aktiebolagens
styrelsemedlemmar och verkställande
direktörer, hos stora minoritetsägare
och kring dessa eventuellt
grupperade finansiella block samt hos
deltagarna i storföretagens bolagsstäm -

Investeringsbanken m. m.

mor. Den har vidare gjort en kartläggning
och analys av förekomsten av gemensamma
styrelseledamöter i storföretagen.
Den har gjort en undersökning av
maktfördelningen dels inom och dels
mellan storföretagen. Som ett led i denna
undersökning planeras en enkätundersökning
av bolagsstämmornas uppgifter
och betydelse.

Utredningen har vidare gjort vissa
delutredningar, bl. a. om oljebranschen
och om prissamverkan och konkurrens,
vilka utredningar också har blivit publicerade.
Utredningen har även gjort en
analys och kartläggning av marknadsförhållandena
i några industribranscher,
vilket den också fortsätter med.

Vidare har utredningen fortsatt sina
studier av ägarstrukturen och beslutsförhållandena
i privata företag, särskilt
större sådana, samt av ägande- och
marknadsförhållandena på kreditmarknaden.
Dessa undersökningar beräknas
bli framlagda under våren 1967.

Til syvende og sidst: Den upplysning
som jag ansåg borde komma in i kammarens
protokoll var att när riksdagen
beslöt tillsätta en utredning beträffande
maktkoncentrationen •—• vilken herr
Eliasson i Sundborn under förmiddagen
gav sken av att han var intresserad av
— röstade herr Eliasson och centerpartiet
för avslag.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Haglund vill tydligen
ge kammaren den föreställningen
att centerpartiet är motståndare till att
åtgärder vidtages för att motverka maktkoncentration
på den enskilda sidan,
vilket skulle stå i strid mot den uppfattning
siom vi säger oss ha. Herr Haglund
borde i stället ha talat om vad som
verkligen hände 1960.

De remissyttranden som bankoutskottet
1960 hade fått från LO och KF
pekade på att det med hänsyn till bulvariiförhållanden
och dylikt skulle bli
mycket svårt att göra en sådan under -

(58

Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967 fm.

Investeringsbanken m. m.

sökning. Det var närmast på grund därav
som centerpartiet inte biträdde utredningsförslaget.
Däremot gav vi i
en särskild reservation uttryck för vår
uppfattning, att man måste försöka motverka
en maktkoncentration på både
den enskilda och den statliga sidan.
Reservationen innehöll också — om jag
inte minns fel — ett påpekande om det
samband som råder mellan stora bankintressen
och stora företag i detta land
och att vi önskade att en sådan maktkoncentration
uppmärksammas.

Herr HAGLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! Anser heirr Eliasson i
Sundborn att den utredning som jag har
redogjort för givit belägg för att edra
farhågor har besannats?

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag har ingen inblick i
utredningens arbete, men i den mån
den har lyckats komma förbi svårigheterna
och få fram ett material som belyser
inte bara formella förhållanden
utan även den reella maktkoncentration,
som kan dölja sig bakom det hela,
jtycker jag att vi har anledning att
hälsa detta med tillfredsställelse.

Herr HYLTANDER (fp):

Herr talman! I detta läge av debatten
är det svårt att tillföra den något nytt.
Efter att ha lyssnat i två dagar kanske
man dock kan konstatera, att det
tydligen inte råder några delade meningar
om att ett väl fungerande
och blomstrande näringsliv är grunden
för vår trygghet, att vi inte har möjlighet
att bereda arbetstillfällen och social
trygghet om vi inte har ett näringsliv
som fungerar. Frågan är bara hur det
skall fungera.

Jag vill här helt stillsamt göra den
reflexionen, att vi inte kan lösa frågan
från denna plattform och med bara
svenska resurser. Vi är också beroende
av den internationella utvecklingen.

Därför får vi inte ställa oss avvisande
till att komma med i en större internationell
marknad när tillfälle därtill
ges — inen det är en annan fråga, och
jag skall inte dra in den frågan nu.
Jag vill endast konstatera att vi inte
kan vara oss själva nog •—• av vissa
yttranden kan man dra den slutsatsen
att en del personer anser att vi kan
det.

Herr Gustafson i Göteborg tecknade
tidigare i dag en bild av det stora behov
vi har av investeringskapital inför
den utveckling som vi står inför. Hittills
har vi någorlunda kunnat tillgodose
vårt behov av riskvilligt kapital. Jag
vill emellertid konstatera, herr talman,
att eu uppbromsning har ägt rum under
de senaste åren. Förhållandet mellan
den andel av bruttonationalprodukten
som har anslagits till konsumtion
och den andel som har gått till investeringar
har under den tjugoårsperiod
som följt efteir andra världskrigets slut
i stort sett varit tillfredsställande —
dock kanhända inte så gynnsam som
man vid en mera långsiktig bedömning
skulle kunna önska. Bruttoinvesteringssurnman
har under denna period ökat
från 26,4 procent av bruttonationalprodukten
efter krigsslutet till 32,2 procent
innevarande år.

Under 1950-talet hade investeringsandelen
en rätt hygglig utveckling från
27,1 procent år 1950 till 29,3 procent
år 1955 och 31,2 procent år 1960. Från
år 1960 till år 1965 har emellertid utvecklingen
bromsats något; ökningen
är bara 1 procent, från 31,2 till 32,2
procent. Från år 1965 till år 1966 har
procenttalet varit oförändrat. Det är
kanske på den punkten de internationella
aspekterna i någon mån kommer
in i sammanhanget. Kanske har de även
varit den väckarklocka för regeringen
som satt i gång hela den diskussion
som vi nu har fört i två dagar.

Jag vill konstatera att vi har ett
stort behov av investeringskapital för
att kunna fullfölja den industriella re -

Fredagen den 19 maj 1967 fm.

Nr 29

volution som faktiskt är ofrånkomlig,
om vi i framtiden skall kunna uppehålla
vår standard och allmänna utveckling
i landet. Jag skulle inte tro att
det råder någon som helst åsiktsskillnad
mellan partierna beträffande detta behov;
det är väl bara i fråga om hur det
skall tillfredsställas som olika synpunkter
gör sig giillande.

Med hänsyn till detta stora och ökande
investeringsbehov har vi accepterat
förslaget om en ny bank. Förslaget härom
kastades emellertid fram väl hastigt
— tidigare talare har påpekat att underbyggnaden
har varit synnerligen
bristfällig — och därför har mittenpartierna
väckt en motion, som går ut på
en utredning. För syftemålets skull säger
vi alltså ja till en bank, men inte till
vilken bank som helst. Vi är inte intresserade
av att få en maktkoncentration,
som inte är till fromma för näringslivets
utveckling. En viss sund
skepsis kanske man kan ha rätt att hysa
mot regeringens förmåga att dirigera
kapital och utnyttja resurser. Jag tror
inte att det lämpligaste är att låta den
helt ta hand om denna uppgift; ett
samspel krafterna emellan blir avsevärt
mera fruktbringande.

Statsministern deltog på förmiddagen
i en diskussion om mål och medel. Han
talade om ideologiernas: inverkan och
förklarade, att socialdemokraterna inte
tvekade när det gällde målet men var
ganska fria när det gällde att välja medel.
Målet i detta fall är ju att ge näringslivet
ökade möjligheter att hävda
sin position. Det skulle kanske inte
ha behövts så värst stor ansträngning
av regeringen för att skapa enighet
kring detta mål, om den hade velat. Det
tyder på att det finns annat som man
i detta läge är ute efter. Den saken
har tidigare belysts, och jag skall inte
gå in på det.

Däremot fäste jag mig vid det som
statsministern sade beräffande ideologierna.
Han åberopade något som herr
Wigforss sagt redan år 1932. Konten -

Investeringsbanken m. m.

tan var att man inte skulle tro att en
förändring av äganderätten löste alla
problem. Det sades av statsministern i
en replik till herr Hermansson. Det är
så sant som det är sagt. Statsministern
betecknade inställningen som liberalmarxistisk.
Man kan, om man vill just
på denna punkt ifrågasätta vad som
skiljer den från en social-liberal inställning
när det gäller vad som är effektivt
och rationellt.

Från regeringshåll, kanske framför
allt dock från andra inom regeringspartiet,
har man velat göra gällande
att banken skulle lösa alla problem.
Den diskussion som förts torde
dock ge belägg för att de flesta problemen
återstår. Icke förty är det av
stort värde att vi får en satsning som
sannerligen behövs på detta område.
Vi bär långt tidigare bort ägna större
intresse åt denna del av samhällslivet.

Herr talman! .lag skall inte förlänga
debatten. Jag har bara velat gör dessa
reflexioner, och ber att få yrka bifall
till reservationerna 1 a, 2 a, 4, 5,
6 a och 9 b, som är fogade till bankoutskottets
utlåtande nr 33.

Herr LOTHIGIUS (li):

Herr talman! Det är naturligt — med
tanke på det sätt på vilket regeringen
presenterat det statliga kreditaktiebolaget
— att behandlingen här i riksdagen
måste bli både ingående och engagerad.
Det är en del av det pris
som regeringen måste betala för att den
lagt fram förslaget på ett, enligt mitt
förmenande, ovanligt lättfärdigt sätt.
Tror man att man genom denna bank
kan skapa bättre trygghet till arbete
och ge näringslivet bättre villkor kunde
man, om förslaget vore allvarligt
menat, ha behandlat det på ett seriösare
sätt. Man kunde ha lyssnat till näringslivet
och korrigerat förslaget i enlighet
med de remissvar som influtit och
ha spelat ett öppnare och ärligare spel,
inte minst i utskottet.

Jag skall försöka koncentrera mig till

Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967 fm.

Investeringsbanken m. m.

ett område som bl. a. åberopats som motiv
för tillkomsten av denna bank, nämligen
skogsindustrins strukturrationalisering,
behovet av en koncentrerad verksamhet
i större enheter och därvid också
lösandet av de sysselsättningsproblem
som kan uppstå i vissa orter. Skogsindustrin
hälsar med tillfredsställelse att regeringen
uppmärksammat att denna —
liksom andra industrigrenar — behöver
större utrymme på kapitalmarknaden
för sina investeringar. I många herrans
år har representanter för denna näringsgren
enskilt och tillsammans med bankernas
företrädare försökt klargöra den
strukturförändring som varit på gång
och vad det kommer att innebära ur kapital-
och sysselsättningssynpunkt, att
de höjda kostnaderna i vårt land tvingar
oss att antingen flytta över en del
av verksamheten till andra länder —
något som också har påbörjats — eller
med alla tillgängliga medel rationalisera
inom företagen och strukturrationalisera
mellan dem.

För ett och ett halvt år sedan interpellerade
jag finansministern om sågverksindustrins
kapitalförsörj n i ngsp roblem.
Jag fick till svar att det var orealistiskt
att tänka sig en kreditlättnad. Jag angav
själv en råd förslag som näringslivet
lagt fram för att i tid underlätta situationen.
Någon ny bank föreslog jag
inte. Jag visste inte att det var den
enda möjligheten att lösa problemet. Finansministern
hade inget förslag att ge
mig. Ändå måste finansministern ha
förstått att ökad rationalisering inte
åstadkommes på en natt utan att det
tar åratal att genomföra den.

Inte minst inom skogsindustrin kan
man se hur en styrd kapitalmarknad
fungerar eller rättare sagt inte fungerar.
Den svenska cellulosaindustrins utveckling
efter kriget har inte varit dålig.
1937/38 hade vi en tillverkning av
3,5 miljoner ton. Kriget gjorde att vi
först 1953 kunde uppnå samma siffra.
Men därefter har tillverkningen stigit
till det dubbla eller 7 miljoner ton. Vi

ligger på tredje plats i världen efter
Amerika och Kanada och är d konkurrens
med Kanada den största exportören
i världen. För papper har skett
en ännu snabbare tillväxt av vår produktion.
Den är nu uppe i 3,5 miljoner
ton, vilket motsvarar mer än en fördubbling
under en tioårsperiod. Sågverksproduktionen,
som på 1950-talet
nådde 1,3 miljoner standard, är nu uppe
i 2,2 miljoner standard.

Ingen kan påstå att vi inte sökt ta
till vara våra möjligheter trots en ofullständigt
fungerande kapitalmarknad.
Råvarutillgångarna i Norrland medger
icke att i någon högre grad öka cellulosa-
och trävaruindustriernas kapacitet.
I södra Sverige och delar av Mellansverige
är förhållandena annorlunda.
Ett ökat uttag 1975 med 10 miljoner
skogskubikmeter kan vara möjligt, vilket
innebär en ökning med cirka en
sjättedel av nuvarande totala uttag i
landet. För att detta skall kunna klaras
fordras en nyinvestering på kanske 5
å 6 miljarder kronor. Siffran stiger naturligtvis,
om man ökar förädlingsgraden.
Man räknar på industrihåll på sikt
under de närmaste fem åren med en
årlig investering av 700 miljoner kronor
på massa- och papperssidan och
cirka 100 miljoner kronor på sågverkssidan.
Den hittillsvarande investeringen
har varit 550 miljoner kronor per år.

Man kanske säger från regeringens
sida att detta ökade investeringsbehov
just är ett argument för en statsbank.
Ingalunda, säger näringslivet och högerpartiet.
Med en tillväxttakt hos affärsbanksrörelsen
på 2,5 till 3 miljarder
kronor per år skulle man mycket
väl mot bakgrunden av skogsindustrins
betydelse som exportnäring kunna av
denna ^införsel lägga minst 250 miljoner
kronor per år för att kunna få till
stånd en sådan utveckling som man
önskar från skogsindustrins sida. Tilllämpas
dessutom en för näringslivet
rörligare kreditgivning skulle en än
större investering kunna ske.

Fredagen den 19 maj 1967 fm.

Nr 29

Ända fram till 1950-talets mitt och
även några år senare, 1956 och 1957,
underlättades skogsindustrins investeringar
av en hygglig vinst genom då
gällande regler för avskrivningar. Kostnadsläget
ställde sig annorlunda vid
en internationell jämförelse, och i stort
sett kunde nyinvesteringarna då självfinansieras.

Vad har hänt därefter? Arbetslönerna
har på en 10-årsperiod, för att ta
skogsarbetarna som exempel höjts med
75 procent. Visserligen har den ökningen
varit mycket välmotiverad jämfört
med arbetslönerna för andra grupper,
men priset på svensk cellulosa har under
samma period varit oförändrat. Om
siffran för Sverige i lönehänseende inräknat
indirekt lön anges till 100, är
motsvarande siffra för Västtyskland 75,
Frankrike 66 och, om man går utanför
Europa, Japan 27. Sveriges siffra är
den högsta i Europa. För ordningens
skull bör väl sägas att Amerika ligger
en bit över.

Vi skall inte inbilla oss att vare sig
svensk skogsindustri eller någon annan
industri kommer att kunna klara sig
särskilt bra, om vi skall fortsätta att
späda på den kostnadsinflation som vi
länge har haft. Den är förödande för
varje industriell verksamhet som i likhet
med skogsindustrin måste kämpa
på världsmarknaden. Samtidigt måste
vi se till att skogsägaren får så mycket
betalt för levererad råvara att han
kan bedriva ett långsiktigt skogsbruk.
Kan nu detta uppnås genom tillskapandet
av ett nytt kreditinstitut, och kan
vi därigenom så mycket snabbare få en
lönsammare drift jämfört med utlandet?
Nej, det är verkligen en utopi.

För det första har vi haft och har
fortfarande en konjunktursvacka inom
denna näringsgren beroende på överproduktion
av trä, papper och massa,
och dessa förhållanden kan inte en
statsbank göra något åt. För det andra
ligger råvarupriset vid fabrik hos oss
mycket högre än flera konkurrentlän -

Investeringsbanken m. m.

ders. För rationalisering och transportutveckling
inom skogsbruket kan en
statsbank göra föga. Investeringsmedel
i samband med skogsbruk måste tillskapas
successivt på ett helt annat sätt,
nämligen genom en ändring av skogslagstiftningen
som automatiskt framtvingar
lämpliga rationaliseringsåtgärder.
Lån ur en statsbank gör inte skogsprodukterna
billigare. För det tredje,
lönekostnaderna spelar en stor roll för
skogsindustrin, men man är på väg att
eliminera detta problem. Bakom varje
anställd står i dag genomsnittligt
240 000 kronor i realkapital. Detta kommer
framdeles att också gälla svensk
sågverksindustri. »Tryck-på-knappen»-arbete blir vanligare. För sysselsättningen
kommer industrisidan inom
skogsindustrin att betyda mycket mindre.
Nog överdriver man många gånger
när man anser projekterandet av nya
massaindustrier vara av så stor betydelse
för sysselsättningen. För avverkning
och transport kan det betyda en
del, om man inte byter ut den egna tillförseln
av råvara mot exporterad råvara
exempelvis till Norge.

Man kan alltså inte åberopa allt detta
som ett argument för en statsbank.
Däremot torde det med tanke på det
europeiska konsumtionsbehovet vara
nödvändigt för skogsindustrin att försöka
uppnå högre förädlingsgrad, vilket
den också håller på att göra. Det
behövs också större försäljningsaktivitet
och bättre propaganda för spridningen
av våra varor. En statsbanks
förutsättningar att kunna medverka
härvidlag torde vara betydligt sämre
än vad som torde kunna åstadkommas
genom det som från vårt håll redan
aktualiserats men som regeringen inte
velat lyssna på.

En annan väg som cellulosaindustrin
slagit in på är kombinerandet av cellulosaproduktion
i Sverige och vidareförädling
i egna eller delägda företag
i andra länder. Härtill kommer den
ekonomiska integrationen som alltmer

Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967 fm.

Investeringsbanken m. m.

breder ut sig — särskilt inom amerikansk
och kanadensisk cellulosaindustri
samt europeisk pappersindustri.
Företagsköp, fusioner och samarbetsavtal
binder alltmer den fria cellullosamarknaden
i Europa. Vi måste ge oss
in på detta i större utsträckning, även
om det från sysselsättningssynpunkt
kan vara betydligt fördelaktigare att
behålla verksamheten här hemma.

Vilka fördelar kan en statsbank innebära
när det gäller em sådan utveckling?
De är små. Det viktigaste härvidlag
är i stället friare kapitalrörelser
över gränserna, något som näringslivet
länge framhållit och som högerpartiet
och folkpartiet år efter år föreslagit
men som mötts med kalla handen av
regeringen. Herr Erlander har i dag
som vanligt påstått att högerpartiet sin
vana trogen kämpar för det bestående.
Så fort det kommer någonting nytt är
högern negativ, sade han. En bank av
denna typ betyder ju ingenting annat
än att man inför ett system som alltmer
liknar de totalitära staternas. Det är
alltså ingenting nytt. Högerpartiets
kamp för en ökad rörlighet för kapitalet
i en stormarknad är heller ingenting
nytt. På den punkten är det socialdemokraterna
som varit dogmatiska. Vi
kan påvisa att socialdemokraterna varit
lika dogmatiska vid behandlingen
av många andra näringsproblem.

Två önskemål har i detta sammanhang
särskilt framförts av bank- och
näringsliv, nämligen

1. att använda svenska företags kreditvärdighet
för att låna pengar utomlands,

2. att skapa bättre möjligheter för
utländska investerare att köpa svenska
aktier, varigenom vi skulle kunna bredda
vår aktiemarknad.

Vår skogsindustri — liksom näringslivet
i stort — är så beroende av de internationella
sammanhangen, att ett
fortsatt oförstående från regeringens
sida för behovet av internationella kapitalrörelser
kan bli ödesdigert för

skogsindustrin och även för de anställdas
trygghet. Ingen statsbank kan i någon
större utsträckning rätta till dessa
förhållanden.

Jag kommer så, herr talman, till frågan
om strukturrationaliseringen. Detta
har blivit något slags statusord i debatten
eller ett ord som man generellt tillgriper
om man inte behärskar det ämnesområde
som diskuteras. Jag tror att
man gör det lätt för sig och näringslivet
skada, om man utan kommentarer
använder ett sådant ord — jag vet att
jag själv syndar härvidlag ibland. Att
en del cellulosaindustrier lagts ner och
att andra kommer att läggas ner är en
riktig utveckling. Att något omoderna
företag och mindre företag har lagts
ner är ett sundhetstecken. Vi bär i dag
cirka 300 enheter inom denna industri.
År 1964 nedlades två enheter, och år
1966 och därefter har det lagts ner 26
eller 27 enheter inom cellulosa- eller
pappersindustrin. Hade en statsbank
kunnat rädda dessa företag? Nej, naturligtvis
inte. Man hade inte ansett dessa
företag vara lönsamma objekt att satsa
på. Att flera företag än man tidigare
beräknat har nedlagts beror på kostnadsinflationen,
för vilken vi inom högerpartiet
påstår att regeringen är medansvarig.

I fel ögonblick har man dessutom nu
beskattat aktiemarknaden — något som
sannerligen inte varit uppmuntrande
för denna marknad.

Några fusioner och storleksrationaliseringar
kommer att företas under de
närmaste åren. Det är främst sulfat- och
sulfitindustrierna som kräver större enheter.
Några nya fabriker beräknas tillkomma.
Men vi skall inte vara så alldeles
säkra på att enbart några stora
sulfit- och sulfatfabriker kan lyckliggöra
oss. Kvalitetsprodukter är vår
styrka. Enklare mängdproduktioner
kommer andra länder att överta, länder
som Amerika, Kanada och så småningom
kanske Sydamerika och en del
andra länder. Integration och föräd -

Fredagen den 19 maj 1967 fm.

Nr 29

ling kommer att ge oss mer, och härvidlag
kan mindre och medelstora företag
göra sig väl gällande. En statsbank är
inte vad vi behöver för att klara dessa
saker. Bygder som drabbas av nedläggningar
behöver ett utarbetat system för
att ge något annat och för att ge de arbetare
och tjänstemän som skaffat sig
egnahem gottgörelse härför; herr Ringaby
har tagit upp de synpunkter som
högerpartiet har på frågan om inlösen
o. s. v.

Herr talman! Jag trodde att jag här i
talarstolen skulle kunna säga att det
fanns ett allvarligt syfte bakom banken
och att den verkligen var ägnad att
göra en insats för näringsliv och sysselsättning.
Man har från regeringens
sida påstått detta både i går och i dag,
men herr statsministern har, om jag
fattat honom rätt, nu sagt att banken
främst har tillkommit för att bryta de
andra bankernas monopolställning och
kanske en del av näringslivets monopolställning.
Denna fråga togs upp av
herr Haglund, som talade om att maktkoncentrationen
håller på att utredas.
Varför väntade man då inte med att
lägga fram detta förslag och att framföra
dessa argument tills man hade
slutfört utredningen, så att man hade
bevis att stödja sig på? Omsorgen om
näringsliv och sysselsättning är såvitt
jag förstår betingad av intresset att dirigera
kapital och att få större inflytande
över näringslivet. Man vill att
företagare, kommunala representanter
och arbetare som företräder sina organisationer
skall stå med mössan i handen
och be regeringen, banken, eller
vem det nu är, om en låneskärv.

Herr Hagnell har åberopats som initiativtagare
till denna bank. Vi känner
till herr Hagnells önskan att införa arbetsformer
som han sett i andra länder,
t. ex. Italien och Västtyskland, länder
som haft helt andra betingelser än vi.
Hur många gånger har inte regeringen
och socialdemokraterna talat om vårt
lands stora fördelar framför alla andra

Investeringsbanken m. m.

länder. Ett seriöst och ansvarsmedvetet
fritt näringsliv och förekomsten av fria
avtal mellan arbetsmarknadens parter
har skapat dessa fördelar som regeringen
talar om. Högerpartiet har begärt
att man skall förbättra möjligheterna
att på denna väg möta också framtidens
krav. Socialdemokraterna går statsdirigeringens
väg vilket man i andra länder
enligt mitt förmenande redan misslyckats
med. Detta är alltså skillnaden
mellan socialdemokraternas och högerns
förslag i det ärende som i dag
debatteras.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Det är väl ödets ironi
att jag kommer efter en talare som behandlat
skogsindustrins problem. Egentligen
skulle jag nämligen ha begärt ordet
under nästa punkt på föredragningslistan,
men det slipper jag nu, eftersom
jag har all anledning att nu knyta
an till föregående talares resonemang.

Den som lever i Älvsborgs län har i
hög grad fått uppleva skogsindustrins
problem. När jag under remissdebatten
talade för en utvecklingsbank var det
framför allt mot bakgrunden av de
utomordentligt stora behov av långsiktiga
krediter som skogsindustrin har.
Denna fråga kommer upp i ett annat
sammanhang efter middagsrasten i dag,
och en partivän och bänkkamrat till
mig kommer då att ytterligare belysa
den. Låt mig därför på denna punkt
nöja mig med att konstatera att skogsindustrin
— som den föregående talaren
sade, om jag tolkade hans anförande
riktigt — har utomordentligt stora
investeringsbehov, och just för skogsindustrins
skull borde han, som är intresserad
av skogsindustrin, lämna sitt
partis linje och stödja tanken på en utvecklingsbank.

Men självfallet löser den inte alla problem.
Den skall verka på lång sikt och
bidra till att lösa problemet med de
långsiktiga krediterna. Vid sidan härav

3* — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 29

Nr 29

Fredagen den 19 maj 1907 fm.

Investeringsbanken m. m.

behövs självfallet en arbetsmarknadspolitik,
till och med en utbyggd arbetsmarknadspolitik.
Lokaliseringspolitiken
behöver bibehållas. Det är självklart att
man inte med denna bank löser problemen
för de bygder där en industri har
lagts ned eller hotas av nedläggning.
Där får man göra arbetsmarknadspolitiska
insatser. Något annat är inte heller
tänkt.

Låt mig sedan foga några mera allmänna
reflexioner om denna debatt. Jag
tycker nämligen inte att det är någon
mening att här upprepa skälen för och
emot eller att ingå på en detaljgranskning
av olika argument. När jag lyssnat
på vissa anföranden här har jag kommit
att spekulera över frågan vad det är
som dikterar motståndet mot investeringsbanken,
och då har en latinsk sentens
som jag fick lära mig på gymnasiet
ringt i mina öron. Den skulle i för dagen
avpassad översättning lyda ungefär:
Frukta staten, även om den kommer
med gåvor.

Här är staten beredd att göra en insats,
men den avvisas helt på högerhål]
och accepteras med diverse reservationer
av centerpartiet och folkpartiet. Jag
vill emellertid tillägga att fruktan är olika
stor. Den är störst inom högerpartiet
och minst inom centerpartiet. Men
fruktan finns där ändå. Och det betyder
att man bara teoretiskt accepterar tanken
på en blandekonomi. Det verkar
som om man gärna slår vakt om den
fria företagsamheten i det biandekonomiska
systemet men är oerhört rädd för
det andra nödvändiga inslaget i systemet,
de statliga insatserna. Det framgick
mycket klart av herr Lothigius’ anförande
att han — och troligen talade
han då på sitt partis vägnar -— tilldelar
staten en alldeles speciell roll, nämligen
att vara hjälpgumma som träder in
när det privata näringslivet inte klarar
upp situationen.

För min del kan jag inte acceptera
en sådan roll åt staten. Denna skall vara
mera aktiv och befordra näringsli -

vets utveckling. Detta har framhållits
av andra socialdemokratiska talare tidigare,
och därför behöver jag inte utveckla
den saken närmare. Men, herr
talman, är inte lärdomen av denna debatt
följande: Högern vill liksom tidigare
säga nej till utvidgade statliga insatser.
Den fullföljer därvidlag sin gamla
linje. Högerns roll i svensk politik har
i dessa sammanhang alltid varit varnarens.
Gång på gång har partiet varnat
för staten. Men i två hänseenden har
man misslyckats i den rollen. Partiet
har inte kunnat hindra den statliga
verksamheten från att expandera eller
hindra staten att göra insatser till gagn
för medborgarnas trygghet. Partiet har
också misslyckats i sin varnarroll därigenom
att de dystra profetiorna inte
har slagit in. Under 1930-talets kriser

— som man tidigare här har talat om

— målade högerns dåvarande ledare
bilder av de fruktansvärda olyckor som
skulle drabba svenskt näringsliv som
följd av den politik som då fördes. De
olyckorna inträffade inte. Nu målar högern
hemska bilder av vad som kommer
att hända om vi får en investeringsbank:
näringslivet får spela tiggarens
roll, det kommer att bli inskränkning i
friheten o. s. v. Jag är övertygad om att
även de profetiorna kommer på skam.

Låt mig få tillägga att det för mig ter
sig ganska obegripligt att man framställer
näringsidkarna som tiggare när de
går till denna statliga kreditinrättning
men säkerligen inte använder samma
ord när en näringsidkare vänder sig till
en vanlig bank.

Den andra lärdomen gäller för partierna
i mitten. I princip är de med på
inrättandet av en bank, men de gör så
många reservationer. Skulle man följa
dem, fick man inte de effektiva insatser
som nu kommer.

Kanske får jag göra ett tillägg på denna
punkt. I morse läste jag i Dagens Nyheter
någonting som kom mig att studsa
till. Där stod: »Under en borgerlig regim
behöver man inte befara att ett så -

Fredagen den 19 maj 1967 fm.

Nr 29

dant institut» — d. v. s en sådan bank
— »skall missbruka sin ställning.» Kastar
inte detta litet för mycket ljus över
den opposition man här har fört? Får
man bara en annan politisk regim här
i landet, då blir det annorlunda! Om någon
folkpartist kommer att ta till orda i
den fortsatta debatten, skulle det vara
intressant att få veta om man inom
folkpartiet delar denna uppfattning och
sålunda, i fall det skulle bli en borgerlig
regim efter nästa val, skulle acceptera
banken och betrakta den som ett
gott institut. Är felet med banken att det
bakom förslaget står en socialdemokratisk
regering? Då är det väl knappast
någon ideologisk skillnad, och då har
tanken på investeringsbanken, som man
från början var så rädd för, slagit igenom.
Då gäller det ju bara vilken regering
man har.

Då jag för min del anser att en sådan
bank fungerar bäst med en socialdemo"
kratisk regering — helt naturligt från
mina politiska utgångspunkter — tvekar
jag inte att redan nu yrka bifall till
bankoutskottets förslag.

Herr LOTHIGIUS (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Johansson i Trollhättan
talade om skillnaden mellan högerpartiets
inställning och socialdemokraternas
och frågade med anledning
av mitt anförande: Skall vi nå det mål
som herr Lothigius vill att vi skall nå
även för skogsindustrin, varför går han
då inte med på en statsbank?

Högerpartiet har här sedan många år
föreslagit en rad åtgärder som på olika
sätt skulle stimulera det svenska näringslivet.
När vi talar om hur man
skall öka den förkättrade självfinansieringen
— ett starkt medel för att klara
näringslivets problem och sysselsättningen
— så vill man ju på regeringens
sida inte höra på detta. En ökad självfinansiering
betyder att näringslivet
står friare från statsmakterna, och det
är det man inte vill. Man vill inte ha
ett näringsliv som kan arbeta fritt, utan

Investeringsbanken m. m.

det skall planeras och dirigeras av en
styrd kapitalmarknad, som gärna får
vara i statens hand. Det är väl metodiken
och ideologin i socialdemokraternas
handlande i denna fråga.

Vi har som en av de effektivaste åtgärderna
föreslagit att de redan existerande
kreditinstituten, som nu arbetar
för näringslivets behov, för sysselsättning
etc., skall få andra möjligheter.
Detta föreslås i högerpartiets motion
med anledning av planerna på denna
bank. Varför följer man inte den vägen?
Varför utnyttjar man inte Sveriges
kreditbank, som dock är statens egen
bank? Jag sitter för min del som ordförande
i lokalstyrelsen för Sveriges
kreditbanks avdelningskontor i Jönköping.
Att man inte utnyttjar Sveriges
kreditbank beror väl på att denna tilllämpar
samma system för sin utlåning
som varje annan bank, d. v. s. kräver
bankmässiga säkerheter, ett system som
vi för vår del finner riktigt. Nej, man
vill skapa en bank som arbetar på ett
annat sätt än de banker som nu finns.

Tryggheten — ja, herr talman, eftersom
min repliktid är slut får jag tyvärr
avstå från vidare argumentering.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Den snabba tekniska
utvecklingen och strukturomvandlingen
ställer väsentliga krav på investeringar
i näringslivet för att möjligheterna till
produktivitet och konkurrenskraft skall
kunna tillvaratas effektivt och sysselsättningen
tryggas. Åtskilligt har skett
och sker i näringslivet. Jag tänker på
driftsinskränkningar och driftsnedläggelser.
Många — ja, kanske de allra
flesta — är betingade av nödvändigheten
av strukturomvandling, men
många har helt andra orsaker, såsom dålig
lönsamhet och konkurrens utifrån.
Jag tror emellertid att många företag
skulle kunnat klara sig ganska hyggligt,
om erforderligt kapital hade kunnat
ställas till deras förfogande för rationaliseringsåtgärder
och därmed lönande

Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967 fm.

Investeringsbanken m. m.

drift. Det är därför enligt min mening
ytterst angeläget, inte minst med tanke
på de svårigheter som näringslivet i dag
brottas med, att kapital i större utsträckning
än nu slussas över till näringslivet.
De många företagsnedläggningarna och
driftsinskränkningarna talar sitt tydliga
språk om nödvändigheten av åtgärder
från samhällets sida för att hjälpa
till att trygga arbetskraftens sysselsättning.

Yad man framför allt finner angeläget
är att nya kreditgivningsmöjligheter
skapas för projekt av långsiktig och riskbärande
karaktär, projekt som är svårfinansierade
med nuvarande kreditsystem.

När det gäller tillkomsten av den föreslagna
investeringsbanken hade det nog
varit önskvärt med en mera noggrann
utredning som grundmaterial för propositionen.
Man har en känsla av att
framläggandet av förslaget om denna
investeringsbank är en brådstörtad
handling från regeringens sida.

Nåväl — om jag nu i princip accepterar
förslaget om investeringsbanken,
så gör jag det därför att den akuta situationen
inom näringslivet och på arbetsmarknaden
motiverar omedelbara
åtgärder. Mittenpartierna har i de likalydande
motionerna 1:766 och 11:955
föreslagit att en investeringsbank skall
inrättas med statens medverkan enligt
i motionerna angivna riktlinjer. Företrädarna
för mittenpartierna har i debatten
närmare kommenterat ifrågavarande
motioner liksom utskottsutlåtandena.
Jag skall för min del inte gå
närmare in på vare sig motionerna
eller utlåtandena utan har närmast begärt
ordet för att något beröra de mindre
och medelstora företagens problem.

Diskussionen om ett näringspolitiskt
stöd från staten har till stor del rört sig
om de stora företagen och deras problem,
medan de mindre företagen inte
behandlats i nämnvärd omfattning.
Ändå spelar ju de mindre och medelstora
företagen i vårt land tillsammans

en långt större roll ur sysselsättningspolitisk
synpunkt, vågar jag säga, än de
stora företagen.

Jag har därmed inte gjort gällande
att de större företagen inte spelar en
viktig roll i samhällslivet. Yad jag särskilt
vill framhålla är att de mindre och
medelstora företagen utgör ett mycket
viktigt komplement till storindustrin.
Om jag i fortsättningen av mitt anförande
uppehåller mig vid de mindre och
medelstora företagens problem får detta
emellertid tolkas icke som att jag underskattar
eller förringar de stora företagen
utan fastmer som att de mindre
och medelstora företagens problem enligt
min mening kanske inte har blivit
föremål för den uppmärksamhet som
de förtjänar.

I de mindre och medelstora företagen
har cirka 685 000 människor eller 70
procent av industrins anställda sin gärning.
De mindre och medelstora före-.
tagen svarar för över 60 procent av den
totala produktionen. Den arbetskraften
har naturligtvis samma rätt som arbetare
och tjänstemän i storföretagen att
kräva trygghet i sin existens. Det är
därför ytterst angeläget att man uppmärksammar
de mindre och medelstora
företagens aktuella svårigheter i fråga
om kapitalförsörjning.

Många sådana företag brottas i dag
med allvarliga problem. Kreditrestriktionerna
drabbar enligt erfarenhet dessa
företag särskilt kännbart. De har ofta
inte lika väl etablerade bankförbindelser
som storföretagen och de ter sig
kanske inte heller lika intressanta och
angelägna ur bankernas synpunkt. Företagens
självfinansieringsförmåga har
också gått ner kraftigt under senare
år, inte blott genom de lagstadgade avsättningarna
till pensionsfonderna utan
också på grund av påtagligt pressade
vinstmarginaler till följd av hårdare
konkurrens, inte minst från utlandet,
och höjda omkostnader.

Enligt en uppgift som jag inhämtat
från Sveriges hantverks- och industri -

Fredagen den 19 maj 1967 fm.

Nr 29

organisation har det visat sig att de
mindre och medelstora företagen har en
klar ambition att anpassa sig till utvecklingens
krav på rationalisering. Av
de enligt uppgift cirka 3 500 industriföretagen
med mindre än 50 anställda,
vilka avvecklades under perioden
1951—1962, utgjordes 93 procent av sådana
med mindre än fyra anställda.
Småindustrin minskade under tiden
1954—1964 sin andel av industrins anställda
men bibehöll sitt förädlingsvärde
per årsarbetare, vilket innebär en effektivitetsökning
med 62 procent mot 41
procent för den medelstora och 53 procent
för storindustrin. Småföretagens
investeringsberedskap står i dag långt
ifrån i proportion till deras hittills uttalade
vilja till mekanisk och annan
upprustning och till sådan effektivisering
i fråga om exempelvis marknadsföring
och försäljning som är påkallad
i den vidgade marknadens perspektiv.

Symtomen på svårigheterna är åtskilliga;
nyetableringen minskar, nedläggningarna
ökar liksom flyttningar
till utlandet, vilka steg med cirka 30
procent under fjolåret. Ett annat tecken
är uppköpsaktiviteten hos de av de
större affärsbankerna dominerade investmentbolagen.
Nedläggningarna av
mindre företag skulle med hänsyn till
rådande svårigheter i fråga om kapitalförsörjningen
under 1960-talet sannolikt
ha varit betydligt flera om inte småföretagen
ägt en särskilt stark livskraft.
Hantverk och småindustri har i många
fall lyckats överleva tack vara en sådan
bottenskrapning av resurserna, som solidariteten
i småföretagens speciella miljö
kan medge. De mindre företagen besitter
också ofta stor flexibilitet med goda
möjligheter att ställa om i kritiska situationer.
Småföretagen har en given och
omistlig roll i vårt näringsliv. Som
komponenttillverkare och underleverantörer
spelar tusentals mindre industriföretag
en utslagsgivande roll i vår exportindustri.
Samtidigt kan man säga
att hela vår lokaliseringspolitik skulle

Investeringsbanken m. m.

stå sig ganska slätt om icke tusentals
företagare toge stora risker. De mindre
och medelstora företagens dominerande
roll för sysselsättningen, och den sociala
tryggheten i vårt land skall ej heller
förglömmas.

Det är därför, herr talman, utomordentligt
viktigt att vi inte inför de kapitalförsörjningsproblem,
som gäller
storföretagens framtida utveckling, förbiser
de mindre och medelstora företagens
bekymmer och behov. En fortsatt
sund och rationell utveckling av
denna betydelsefulla del av vårt näringsliv
är ett stort samhällsintresse. Utöver
den kreditgivning som traditionellt sker
via bankerna bör företagens kapitalförsörjning
via företagareföreningarna
och de speciella halvstatliga kreditaktiebolagen
underlättas. I detta sammanhang
bör också uppmärksammas den
nyligen bildade Svenska företagarkassan
— en landsomfattande ekonomisk förening,
vars syfte är att utan vinstintresse
bedriva utlåning till egenföretagare.
Att ett sådant kooperativt bankinstitut
med lämpligt stöd från det allmänna kan
bli ett synnerligen värdefullt och konkurrenskraftigt
komplement på kreditmarknaden
visar utvecklingen inom
j ordbrukskasseröreisen, vars utlåning i
dag närmar sig tre miljarder.

Med hänsyn till de mindre och medelstora
företagens betydelse för den
sociala tryggheten i vårt land — det rör
sig sammanlagt om närmare 700 000 anställda
och deras anhöriga — är det
nödvändigt att framhålla att denna del
av vårt näringsliv måste ges samma
möjligheter som storföretagen till framgångsrik
verksamhet.

Med det anförda, herr talman, ber
jag att få instämma i det yrkande som
i går framställdes av herr Börjesson i
Glömminge.

Herr THYLÉN (h):

Herr talman! År förslaget om investeringsbank
någon sorts missriktad gottgörelse
för en ekonomisk politik som

Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967 fm.

Investeringsbanken m. m.

orsakat den minskade investeringsförmågan
hos svenskt näringsliv? Regeringen
har här drivit en politik som
utsatt näringslivet för så svåra påfrestningar,
att skadeverkningarna nu visar
sig. Jag kan inte låta bli att tänka på
en gammal Chaplinfilm, där Chaplins
pojke gick med fickorna fulla med stenar,
varmed han krossade rutor. Strax
därefter kommer glasmästaren Chaplin
själv, lyfter artigt på sin kubb och frågar
om det finns några rutor att reparera.

Staten spelar här onekligen dubbelrollen
som Chaplins pojke och Chaplin
själv. Först har den krossat rutor och
sedan kommer den och vill reparera
med avsikt att själv tjäna på affären.

Jag tror inte att investeringsbanken
är något universalmedel mot de sjunkande
investeringarna. Dessa, som uppenbarligen
och med rätta starkt oroar
vår finansminister är en följd av regeringens
skatte- och inflationspolitik, som
starkt har minskat både företagens lönsamhet
och deras möjligheter att finansiera
sina investeringar. Det är
mycket svårt för företagen att genom
rationaliseringar bibehålla sin konkurrenskraft,
när kronvärdet stadigt försämras.
Inflationen har gjort våra varor
för dyra både på exportmarknaden och
på hemmamarknaden. Följderna av
denna politik visar sig i företagsnedläggelser
och friställande av arbetskraft
och i de minskande möjligheterna att genom
investeringskrävande rationaliseringar
motverka den försämrade lönsamheten.
Det är viktigare att bevara
kronvärdet än att skapa en bank, som
mest kommer att tjäna som ett instrument
för dirigering av det ekonomiska
livet i vårt land.

Det är just på denna punkt som vår
oro är störst. För oss är det uppenbart
att investeringsbanken tillkommit mera
av politiska än av ekonomiska skäl. Inte
minst den stora brådskan vid behandlingen
tyder härpå. Det hastigt och
hafsigt tillkomna förslaget har erhållit

en mycket beskuren remisslista, och endast
ett fåtal instanser har fått chans
att yttra sig. Trots att majoriteten av
dem har asvtyrkt propositionen skall vi
nu forcera ärendet. Och varför denna
brådska? Den gör oss misstänksamma,
och misstänksamheten skärps när man
ser den bristande logiken i propositionen.
På ett ställe säges sålunda att dåliga
självfinansieringsmöjligheter »har
en negativ effekt på företagens benägenhet
att investera», medan på ett
annat ställe säges att »bättre självfinansieringsmöjligheter
inte leder till investeringar
utan till ökade företagsvinster».
Något mera överensstämmelse mellan
vad som säges på det ena och det
andra stället är väl ett minimikrav på
en proposition.

Att man syftar till dirigering av företagens
investeringar framgår också av
s. 45 i propositionen, där det säges att
stora vinster skulle skapa »svårigheter
för den generella penningpolitiken att
få kontroll över ens den totala efterfrågan
för investeringsändamål». Här
säges alltså rent ut att investeringsbankens
egentliga syfte är en vidgad dirigering
av näringslivets investeringar.

Investeringsbanken befaras få en monopolställning
av ett ganska enastående
slag. För att gå tillbaka till propositionen
så säges på s. 29: »Det är angeläget
att banken i sin verksamhet kan utnyttja
den överblick och information som
erhålls inom ramen för statsverksamheten.
Bankens finansieringsbeslut kommer
också i åtskilliga fall att få långtgående
verkningar såväl regionalt som
branschmässigt. Verksamheten kommer
att förutsätta samhällsekonomiska
överväganden som inte kan eller bör
krävas av privata och mindre institut.»
Detta innebär med andra ord att regeringen
genom banken får en möjlighet
till dirigering med »långtgående verkningar»,
som det står i propositionen,
såväl regionalt som branschmässigt och
utan att riksdagen och allmänheten får
möjlighet att påverka besluten. Det är

Fredagen den 19 maj 1967 fm.

Nr 29

en inställning från statens sida som naturligtvis
kan applåderas av de makthavande
i de socialistiska staterna men
som förefaller oss både skrämmande
och föga demokratisk.

När man vidare kan läsa, att investeringsbanken
skall undandras bankinspektionens
kontroll, blir oron ännu
större. Den nya banken skall alltså
medvetet undandras kontroll av det allmännas
eget kontrollorgan. Ett utarbetat
förslag föreligger ännu inte på denna
punkt, och det måste betraktas som en
svaghet då frågan i dag skall avgöras
i sin helhet.

Det finns, som sagt, inga ekonomiska
motiv för denna bank. Det skapas inte
mer pengar för att vi får en monopolbank.
Det är bara fråga om en omfördelning
av de tillgängliga resurserna,
men inte en omfördelning mellan olika
sektorer av samhällslivet som t. ex. mellan
bostadsbyggandet och industriproduktionen,
utan en omfördelning mellan
olika delar av näringslivet. Den kommer
måhända att gynna de statliga företagen,
och i varje fall är det uppenbart
att den kommer att missgynna de mindre
och medelstora. Stora investeringsprojekt
kommer nämligen att gynnas på
de mindre företagens bekostnad, varigenom
näringslivets naturliga dynamik
rubbas och de mindre företagens utvecklingsmöjligheter
hämmas. De flesta
storföretag i detta land har börjat som
små företag och successivt vuxit sig
stora. Men om nu investeringsbanken
— som vi bar liört här i debatten —
skall finansiera de stora och omfattande
projekten, kommer de många små
men för utvecklingen betydelsefulla företagen
att få svårigheter; det hela kan
närmast betecknas som ett strypgrepp.
En felbedömning från bankledningens
sida när det gäller de stora investeringsprojekten
kommer också att få en
väldig omfattning. Då de flesta investeringsprojekt
skall vara stora kan vi,
om bankledningen gör en felspekulation,
riskera miljonbelopp.

Investeringsbanken m. m.

Det är besynnerligt hur man på regeringshåll
nu ändrat inställning till »löntagarnas
pengar» när det gäller att
göra fondmedlen tillgängliga för näringslivet.
Oppositionen har lagt fram
rader av förslag om hur man skulle
kunna nyttiggöra dessa pengar också
för mindre och medelstora företag, t. ex.
genom ackumulerad återlånerätt eller
—• som senast förordats — genom att
ge affärsbankerna möjlighet att ta upp
obligationslån i AP-fonden och disponera
medlen för utlåning enligt marknadsmässiga
principer. Men då har vi
fått höra brösttoner om att man inte
skall riskera »löntagarnas pengar», och
alla önskemål om förbättrade finansieringsmöjligheter
för företagen har
mötts med kylig negativism. Nu skall
plötsligt »löntagarnas pengar» gå till
de särskilt stora och riskabla investeringarna.
Inte minst denna ändrade inställning
gör att man ställer sig frågande
inför det egentliga syftet med
denna investeringsbank.

Herr talman! Det är inte underligt
att vi tvivlar på regeringen som glasmästare.
Det är inte för att reparera
de utslagna rutorna den uppträder i det
här fallet.

Herr RASK (s):

Herr talman! Frågan om den mindre
industrins kapitalförsörjning i samband
med den nu diskuterade investeringsbanken
har berörts i flera anföranden
tidigare under denna debatt. Jag vill
ändå begagna tillfället att anföra några
synpunkter på just detta avsnitt, eftersom
jag själv är småföretagare.

Alltsedan statsverkspropositionen avlämnades
i januari och förslaget om en
investeringsfond blev offentligt har debatten
varit mycket starkt politiskt inriktad.
Bl. a. har man från borgerligt
håll gjort gällande att de små och medelstora
företager: »Rulle ställas helt
utanför möjligheterna att få nytta av
de kapitalströmmar som det nya kreditinstitutet
skall dirigera. Man har

Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967 fm.

Investeringsbanken m. m.

t. o. m. sedan propositionen lämnats
framhärdat i talet om att uteslutande
projekt av betydande storlek skall komma
i fråga. I propositionen sägs det
dock tydligt ut att bankens finansieringsinsatser
inte kommer att förbehållas
stora företag.

Jag vill ta upp ett par exempel på fall
där de mindre företagen har speciella
kapitalsvårigheter, betydligt mera markerade
än för storindustrin med dess
möjligheter på obligations- och aktiemarknaden,
nämligen dels vid generationsväxlingar
inom familjeföretag, dels
vid tillfällen då ett företag under en
viss period expanderar mycket snabbt.
1 det första fallet gäller det ofta att med
pengar lösa ut flera arvsberättigade,
och då uppstår problemet att anskaffa
nödigt långfristigt och riskvilligt kapital.
De vanliga kreditinrättningarna
har sina begränsningar i fråga om förtroendekrediter.
I många fall blir följden
att företaget köps in av ett s. k.
investmentbolag eller av ett konkurrerande
företag, som sedan lägger ned
driften och orsakar friställning av arbetskraft
och andra svårigheter.

I det andra fallet blir utvecklingen
likartad. Man lånar i sin bank till dess
att banken säger: »Nej, nu kan vi inte
vara med längre.» Följden av detta blir
att ett investment- eller finansieringsbolag
övertar aktiemajoriteten eller hela
företaget. Om de förra ägarna stannar
kvar i företaget, blir de i sina beslut
underställda en verkställande direktör.
Jag anser att detta inte kan vara en utveckling
mot ägardemokrati, utan tvärtom
en utveckling mot en maktkoncentration
som är farligare än en statlig
investeringsbank.

På fyra år -—• under tiden 1 juli
1962—30 juni 1966 — har investmentoch
finansieringsbolag, som står bankerna
nära, förvärvat aktiemajoriteten
i omkring 90 fristående bolag med omkring
20 000 anställda. Över hälften av
dessa förvärvade företag hade mindre
än 100 anställda.

Det är mycket välbetänkt att det i både
propositionen och utskottsutlåtandet
utsagts, att de mindre och medelstora
företagen inte skall ställas åt sidan när
det gäller möjligheter att erhålla kapital
för investeringar. Många gånger är
det just inom småindustrin som uppfinningar
och nykonstruktioner kommer
till, kanske till mycket stor del beroende
på att det inom storföretagen existerar
en byråkrati som verkar hämmande
på enskilda initiativ. Småindustrin kan
i detta avseende ge större spelrum för
den enskilde. Detta förhållande står väl
också klart för den som skrivit propositionen.
Varför skulle det då finnas
skäl för att ställa småindustrin utan
möjligheter att finansiera utvecklingsbara
projekt, vilka genom sin utformning
gagnar vårt näringsliv och därmed
hela vårt land?

Det måste väl också stå tämligen klart
att kapitalmarknaden, åtminstone för
industriinvesteringar, kommer att öka
med den andel som den nya banken
kommer att förfoga över. Jag hör till
dem som inte tror att den nya banken
kommer att klara allt. Det skulle väl
vara att ställa förväntningarna alltför
högt. Jag tror dock att banken behövs
och att den kommer att klara av många
problem. Jag vill också i detta sammanhang
understryka att det bland
många ledare för små och medelstora
industriföretag finns en klart positiv
inställning till en statlig investeringsbank
av den typ som föreslås i proposition
nr 56. Detta gäller dock företagare
som inte har någon borgerlig politisk
belastning. Det finns, som väl är,
en hel del sådana som också bidragit
till det svenska näringslivets utveckling.

I den allmänna debatt som föregått
denna riksdagsdebatt har det argumenterats
på många olika sätt. Det verkliga
bottennappet i argumenteringen mot den
statliga inevsteringsbanken fick väl den
högerriksdagsman som vid högerns
distriktsstämma i Jönköpings län den

Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967 fm.

14 april bl. a. argumenterade på följande
sätt: »Högerpartiet vill inte vara
med om att lägga dessa viktiga avgöranden
i händerna på oskolad arbetskraft
— ty det blir det om regeringen
skall dirigera i bakgrunden med politiska
ställningstaganden. Vi kan inte
överlåta till politiker med ABF-kurs i
företagsekonomi att kvalificera sig till
plats i bankens styrelse.» Kommentarer
och bemötanden är överflödiga. En förhoppning
kan man dock hysa, och den
skulle innebära, att varken högerpartiet
eller några andra högerriksdagsmän använder
högerriksdagsmannens från Jönköpings
län argumentering. Något mera
saklighet kan man våga hoppas på.

Måtta och sans präglar i stället många
av de uttalanden om och kommentarer
till regeringens förslag som jag har fått
höra av ledare för mindre industrier
i personliga samtal. De resonerar ungefär
på det sättet att de anser att det är
riktiga värderingar som man gör i förslaget,
när man talar om att det är en
naturlig uppgift för investeringsbanken
att medverka till lösningar av utvecklings-
och omställningsproblem även för
mindre företag. Detta innebär således
att bankens finansieringsinsatser inte
kommer att förbehållas stora företag
och vidare att det är tryggheten och utvecklingen
som alltigenom är grundläggande.

Till sist vill jag säga, att jag finner
det naturligt och riktigt att staten blir
ensam ägare till denna inevsteringsbank.
Det måste vara riktigt främst ur
den synpunkten att bankens verksamhet
kan samordnas med andra aktiviteter
från statens sida, men också
ur den synpunkten att det är ATI’-pengar i huvudsak som på detta sätt
skall slussas ut till näringslivet. Något
hälftendelägarskap är enligt min mening
inte motiverat, och en undersökning
om detta, som föreslås i en reservation
till utskottets utlåtande, fördröjer
bara och skapar oreda i en angelägen
sak.

Investeringsbanken m. m.

Med det anförda vill jag yrka bifall
till bankoutskottets förslag i dess utlåtande
nr 33 till alla delar.

Herr MAGNUSSON i Borås (h) kort
genmäle:

Herr talman! Jag beklagar att jag måste
göra ett litet kort inlägg.

De svårigheter som herr Rask här
talar om och som har uppstått för de
mindre och medelstora företagen är just
resultatet av den beskattningspolitik
som man1 bedriver i vårt land. De är
resultatet av den hårda inkomstbeskattningen,
förmögenhetsbeskattningen och
arvsbeskattningen. När nu staten på det
sättet har slagit ihjäl de små företagen
och inte gjort det möjligt för dem att
kunna leva vidare, menar tydligen herr
Rask att bär skulle den nya socialiseringsbanken
bli den som skulle träda
hjälpande emellan och ta hand om
dessa företag.

Vi skall göra alldeles klart för oss,
vilket också tydligt framgick av gårdagens
debatt, att det inte är de små
och medelstora företagen som skall finansieras
via den nya socialiseringsbanken,
utan det är de verkligt stora projekten
som man avser. Det har ju bekräftats
även under förmiddagens debatt.
När man biträder detta förslag om
införandet av denna nya bank innebär
det därför också, att man undandrar
de små och medelstora företagen möjligheterna
att ens kunna lukta på 1,5
miljard kronor av den kapitalmarknad
som vi har till vårt förfogande i detta
land. Det är det verkliga resultatet av
ett bifall till den proposition som nu
föreligger till behandling.

Herr LOTHIGIUS (h) kort genmäle:

Herr talman! Min vän och länsbänkkamrat
herr Rask åberopade mig i sitt
anförande med anledning av ett uttalande
som jag gjorde i länssammanhang när
diskussionen om investeringsbanken
började. Orsaken till att jag använde
formuleringen i fråga var regeringens

Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967 fm.

Investeringsbanken in. in.

eget föga seriösa sätt att framlägga förslaget
om denna statsbank utan att ta
hänsyn till kvalificerade bankmäns uttalanden
om dess sätt att fungera.

Herr FRIDOLFSSON i Rödeby (s):

Herr talman! Den under det senaste
året ökade arbetslösheten inom såväl
exportindustrin som hemmamarknadsindustrin,
exempelvis byggnadsindustrin,
har skapat oro för framtiden bland
stora grupper av arbetare och tjänstemän.
Vi har arbetat för den fulla sysselsättningen
och har i denna sett en av
de främsta orsakerna till det ökade välståndet.
Vissa tendenser tyder på att
den fulla sysselsättningen genom ökad
konkurrens utifrån och otillräckliga krediter
kan komma i fara, och därför anser
man på såväl fackligt håll som
bland enskilda arbetare och tjänstemän
ute på arbetsplatserna, att samhället
med verklig kraft måste ingripa för att
förebygga en arbetslöshetskris. Visserligen
kommer den redan befintliga arbetslösheten
i vissa delar av landet att
lösas genom arbetsmarknads- och lokaliseringspolitiken,
men ökade kreditmöjligheter
måste tillkomma för att på
längre sikt lösa den fulla sysselsättningen.

Det av regeringen i proposition nr 56
föreslagna statliga kreditaktiebolaget
för finansiering av investeringar inom
näringslivet kommer därför att hälsas
med stor tillfredsställelse av de anställda
inom den svenska industrin och säkerligen
också av den övervägande delen
av vårt folk.

Representanter för näringslivet har
tillsammans med högerpartiet och mittenpartierna
redan från början på alla
sätt försökt motarbeta investeringsbanken
och velat göra gällande att behövligt
kapital kan ställas till förfogande
av de redan befintliga kreditinstitutionerna.

Vidare talar de borgerliga partierna
om faran för att banken skulle kunna
bli ett monopolföretag, men den före -

slagna banken kommer väl tvärtom att
bryta det nuvarande monopolet, som
säkerligen i första hand lämnar krediter
till de företag som ägs av bankerna eller
som står under deras inflytande därför
att de ägs av bankerna närstående
bolag.

Från de anställdas synpunkt måste
det vara av stort värde att det finns en
statlig bank, »om kan lämna lån även
till sådana företag som ej bär goda förbindelser
med de nuvarande kreditinstitutionerna.
Dessutom kan den föreslagna
banken lämna långfristiga krediter,
även om detta innebär osäkerhet
och svårigheter vid riskbedömningen.
Detta nödvändiggör ett eget kapital av
sådan storlek att statens medverkan
blir ofrånkomlig.

Till stor del kommer banken att arbeta
med lånemedel från AP-fonden.
Det i denna fond samlade kapitalet är
av de anställda i företagen intjänade
pensionsmedel och bör ställas till industrins
förfogande på ett för pensionsr
fondens verkliga ägare tillfredsställande
sätt. Därför är det med tillfredsställelse
man konstaterar att löntagarorganisationerna
skall bli representerade i bankens
styrelse.

Högern tar helt avstånd från den föreslagna
investeringsbanken och lämnar
på så sätt klart besked om sin ståndpunkt.
Folkpartiet och centerpartiet
däremot tycks både vilja ha banken
och avstyrka den. Deras förslag om ett
års verksamhet måste skapa osäkerhet
för hur det skall bli därefter. Visserligen
föreslås en parlamentarisk utredning
som skall arbeta så snabbt att det
förutsättes att regeringen kan framlägga
förslag till 1968 års riksdag. Varför
kan inte mittenpartierna, när de ändå
är beredda att satsa 425 miljoner, redan
nu ta steget fullt ut och ansluta sig
till utskottets förslag? Men de måste
väl som vanligt gardera sig med minst
två olika uppfattningar.

Tänker de borgerliga om de vinner
nästa års riksdagsmannaval — och det

Fredagen den 19 maj 1967 fm.

Nr 29

är de alldeles säkra på att göra — upphäva
beslutet om banken? Är det tanken
på en sådan åtgärd som mittenpartierna
har i bakfickan när de vill att
banken skall komma i gång men ej vill
fullfölja tanken på en statlig bank?

För de anställda inom industrin är ett
beslut om ökade möjligheter till krediter
och därmed ökade investeringar en
av våra viktigaste frågor, lika viktig som
beslutet om en allmän tjänstepension på
sin tid var. Båda besluten har med
tryggheten att göra, tryggheten för att
få arbete under de aktiva arbetsåren
och trygghet på ålderdomen. Men på
samma sätt som de borgerliga motarbetade
tjänstepensionen försöker de nu
antingen som högern med ett rent avslag
eller som mittenpartierna med en
förhalning och försämring av regeringens
förslag.

Skall vi erhålla större trygghet för
de anställda inom industrin måste samhället
ingripa och inte överlämna till
privatkapitalet att svara för kapitalförsörjningen.
Det föreliggande förslaget
är ett samhällets svar på kravet om
ökad trygghet, ett krav som är särskilt
utbrett inom arbetarnas och tjänstemännens
fackliga organisationer. De borgerliga
anser att AP-fondens, tillgångar
skall få användas på det sätt som de
vill bestämma, medan de anställda anser
att AP-fonderna är löntagarnas. Det är
dessa olika uppfattningar som är den
stora skiljelinjen mellan de inom industrin
anställda å ena sidan och arbetsgivarna
och borgerligheten å den
andra sidan. Ett beslut enligt det föreliggande
utskottsförslaget kommer att
innebära att AP-fondernas slutliga användning
kommer under ökad statlig
kontroll.

Herr talman! Med dessa synpunkter
ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan i dess utlåtande nr 33.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag har begärt ordet endast
för att göra ett ytterst kort utta -

Investeringsbanken m. m.

lande. Efter denna mycket intressanta
och upplysande men långa debatt vill
jag understryka, att det nu står fullt
klart att regeringen och socialdemokraterna
önskar en monopolställning för
den statliga banken och den därav berörda
delen av kapitalmarknaden. Vår
förfrågan huruvida regeringen är villig
att ställa i utsikt att ordna så, att ett
kreditinstitut skulle få konkurrera på
fullständigt lika villkor, har inte lett
till att någon sådan försäkran givits
från regeringsbänken.

Mot bakgrunden av regeringens tidigare
politik i berörda avseenden när ansökningar
inkommit står det nu fullt
klart att man eftersträvar att ge en monopolställning
åt denna statliga bank.

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! Efter dessa två dagars
debatt kan det inte vara alldeles ur vägen
med några sammanfattande uttar
landen.

Det socialdemokratiska partiet är ju
ett socialistiskt parti — det hav man
inte försökt att dölja vid behandlingen
av detta ärende. Socialismens särmärke
är som bekant uppfattningen att näringslivet
skall ligga hos staten. Vår som jag
tycker tämligen naturliga begäran, att
denna bank inte skall få förvärva aktier
utan att riksdagen först liksom hittills
skall höras i varje särskilt fall, har man
inte tagit någon hänsyn till.

Våra påpekanden att detta är en väg
till socialisering har i varje fall en de!
talare mött med att framhålla, att felet
endast är att den väg som föreslagits
i propositionen är för smal. Man hade
önskat få den bredare, sades; det.

Inte heller tycks man tro att det behövs
garantier mot en godtycklig användning
framdeles av AP-medlen. Det
beror antingen på blåögdhet — jag har
mycket svårt att förstå att man kan vara
så blåögd — eller också på bristande vilja
att ta itu med ett besvärligt problem,
måhända förvisso därför att socialise -

Nr 29

Fredagen den 19 mai 1967 fm.

Investeringsbanken m. m.

ringsmöjligheterna då skulle beskäras
något.

Efter vad som har förevarit under
dessa två dagar och efter att ha tagit del
av mittenpartiernas ståndpunkt i motion
och reservation skall ingen, tror
jag, kunna säga någonting annat än att
dessa partier visat sig känna sitt ansvar
för näringslivet och för alla som har
sin utkomst i vårt näringsliv. Vårt förslag
är i detta avseende minst lika bra
som regeringens men innehåller åtskilligt
därutöver, som jag inte nu återigen
skall närmare beskriva.

Till detta kommer två viktiga saker
som har samband med vår samhällsåskådning,
nämligen kravet på garantier
för att hindra en socialisering och
för att hindra maktmissbruk. I en
socialistisk stat ■—- jag vill inte säga att
vi har en sådan här — ägnar man frågan
om maktmissbruk från samhällets
sida föga eller rent av ingen uppmärksamhet.

Vi har presenterat eu som vi ser
det konstruktiv lösning som skall förbättra
villkoren för näringslivet och
därmed för dem som är sysselsatta i
näringslivet. Tyvärr har högern inte
ansett sig kunna ansluta sig till vad vi
betraktar som en verkligt positiv linje
i trygghetsfrågan. Högern har föredragit
att tala om trygghet och sysselsättningsmöjligheter
i stället för att, som
vi ser det i varje fall, effektivt medverka
till att åstadkomma en sådan trygghet
för människor. Högern är ju ett konservativt
parti, socialdemokratiska partiet
ett socialistiskt —• det är båda partiernas
ensak. Vi kommer att fortsätta
en framstegsvänlig politik men mot
maktkoncentration, statlig såväl som
enskild.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara med anledning
av herr Hedlunds inlägg säga
att vårt handlande i denna fråga, våra
synpunkter på och vårt klara avståndstagande
från det statliga monopolbanks -

projektet har dikterats av vår önskan
att skapa garantier för trygghet i samhället.
Vi menar att banken i själva verket
genom sin konstruktion kan leda till
en misshushållning med de knappa resurser
som står till vårt förfogande i
detta lilla land. Det föreligger risk för
felbedömningar och felslut som kan
komma alt leda till att syftet med banken
förfelas och att vi alltså inte åstadkommer
trygghet utan otrygghet.

I övrigt vill jag helt instämma i den
betygsättning av regeringens handlande
som herr Hedlund gjorde.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! I sista minuten har man
nu från de andra partierna på nytt
deklarerat sin inställning, och uppenbart
är att centern-folkpartiet betraktar
investeringsbanken som en monopolinstitution,
som man vill skrämma
människor med. Man har talat om att
mittenalliansen känner ansvar för sysselsättningen,
tryggheten och möjligheterna
till bättre inkomster i framtiden.
Mittenpartierna vill i stället medverka
till detta genom det bankförslag
som de själva lagt fram.

Men sedan man nu röstat i medkammaren
kan det konstateras att förslaget
om investeringsbank — en bank som
skall skapa sysselsättning och trygghet
för sysselsättningen i framtiden samt
lägga grunden till fortsatt reallöneförbättring
— icke har stötts av mittenalliansen.
Man föredrog att lägga ned
sina röster. Förslaget om investeringsbank
röstades därför igenom i första
kammaren med socialdemokraternas
röster mot högerns. Mittenalliansen
medverkade sålunda inte effektivt på
det sätt som centerpartiets ledare här
nyss talade om att man ville göra.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Till det som herr Hagnell
nyss sade vill jag lägga att omröstningen
i första kammaren gick till på
det sättet, att socialdemokraterna rösta -

Fredagen den 19 maj 1967 fm.

Nr 29

de fram högerförslaget för att därmed
beröva mittenpartierna möjligheten att
i den slutliga voteringen rösta för sitt
förslag. Men i denna kammare har vi
tillfälle att i den förberedande votering
som nu stundar rösta för vårt
förslag.

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! Herr Hagnell hörde vad
herr Gustafson i Göteborg sade; det
var socialdemokraterna som röstade
bort vår linje, vår mellanlinje, som är
ägnad att ge samma trygghet som socialdemokraternas
förslag. Den passade
inte. Man ville inte ha den med i den
slutliga omröstningen. Varför? Kunde
inte den ha fått ställas mot det socialdemokratiska
förslaget? Det ville man
inte —• uppenbarligen därför att man
kommit underfund med att mellanpartilinjen
ur trygghetssynpunkt är minst
lika bra som den linje socialdemokraterna
förordar.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Under de gångna två
dagarna har vi från centern och folkpartiet
fått höra alla möjliga invändningar
mot investeringsbanken, hur den
skapar monopol och andra otrevligheter
och att den inte tar hänsyn till den
eller den gruppen, vars intressen man
vill bevaka o. s. v. Trots detta har mittenpartierna
ett förslag om en likvärdig
>ank, en bank som skulle ge samma
trygghet. Detta betyder alltså att den
socialdemokratiska linjen är likvärdig
i trygghet. Men ändå föredrog mittenpartierna
att lägga ned sina röster i
första kammaren framför möjligheten
att stödja det socialdemokratiska förslaget.
Man lät högern gå emot socialdemokraterna,
själv vek man undan.
Det är i varje fall inte något bevis för
den effektiva medverkan som centerpartiledaren
talade om.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Herr Hagnells långa för -

Investeringsbanken m. m.

klaring kanske skulle behöva en liten
översättning av det slag som förekom
i televisionen häromkvällen, när man
diskuterade förslaget om investeringsbank.

Det har ju varit praxis under många
år här i riksdagen att socialdemokraterna
i förberedande voteringar i frågor
av detta slag lägger ned sina röster och
låter det förslag som har de flesta ledamöterna
bakom sig stå emot det socialdemokratiska
förslaget.

Man har frångått denna praxis i detta
läge, och den taktiska innebörden i
detta frångående står ju klar för var
och en, hur mycket än herr Hagnell
pratar i detta sammanhang.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Det intressanta i detta
sammanhang är att när det kommer till
ett avgörande val mellan att stödja ett
regeringsförslag och gå emot det, som
högern gjorde, så sviker centern och
folkpartiet, även om de finner att förslaget
skulle ge en likvärdig trygghet,
som centerpartiledaren sade. I valet
mellan att stödja oss och stödja högern
gör ni ingenting — ni vågar inte ta
ställning.

Herr HYLTANDER (fp):

Herr talman! Låt mig bara kort konstatera,
att det konstrande som herr
Hagnell började i utskottet fortsätter i
denna församling.

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! Jag vill än en gång upprepa
att vår linje är klarlagd i motion
och i reservation. Att vi sedan inte vill
medverka till det förslag som socialdemokraterna
har framlagt och som
är behäftat med två grundläggande fel,
nämligen att det är en inkörsport för
socialisering och att det lämnar utrymme
för godtycke, det tror jag att svenska
folket kommer att hålla oss räkning
för.

Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967 fm.

Investeringsbanken m. m.

Herr HERMANSSON (k):

Herr talman! Eftersom jag inte hade
någon replikrätt kvar i en tidigare debatt
med statsministern vill jag bara
begagna tillfället att tacka för hans svar
på de fyra frågor jag ställde till honom.
Han svarade ja på samtliga dessa fyra
frågor, och det innebär, om man skall
handla logiskt i den följande omröstningen,
att han röstar för den motivering
som vi särskilt har framlagt bakom
förslaget om en statlig investeringsbank.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Herr Hermanssons citatkonst
har hela dagen firat triumfer.

Herr HERMANSSON (k):

Herr talman! Jag gjorde ingenting
annat än upprepade statsministerns tydligt
här uttalade ja. Det är inte så svårt
att citera rätt i den frågan — det var
ett tydligt ja han gav.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! I synnerhet, herr Hermansson,
som jag beträffande den fjärde
frågan sade att jag begrep ingenting
av dess innehåll!

Härmed var överläggningen slutad.

Bankoutskottets utlåtande nr 33

Mom. A

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. B

Hemställan

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1 a);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nelander begärde emellertid
votering, i anledning varav efter

given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. B) i
utskottets utlåtande nr 33, röstar

Ja ;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1 a) av herr Nils Theodor
Larsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att lian funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nelander begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 113 ja och 71 nej, varjämte
30 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Ordet lämnades på begäran till

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm (h),
som yttrade:

Herr talman! Det var min avsikt att
avstå vid denna omröstning, men jag
råkade trycka på nej-knappen.

Motiveringen

Herr talmännen gav propositioner
dels på godkännande av utskottets motivering,
dels ock på godkännande av
den motivering, som anförts i reservationen
1 b); och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Regnéll begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: -

Fredagen den 19 maj 1967 fm.

Nr 29

Den, som vill, att kammaren godkänner
bankoutskottets motivering i mom.
B) i utskottets utlåtande nr 33, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
den motivering, som anförts i reservationen
1 b) av herr Åkerlund m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Regnéll begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 134 ja och 32 nej, varjämte 49
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
motivering.

Mom. C

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2 a);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Berglund begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. C) i
utskottets utlåtande nr 33, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2 a) av herr Nils Theodor
Larsson m. fl.

Investeringsbanken m. m.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 113 ja och 98
nej, varjämté 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. D

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 3);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Regnéll begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. D)
i utskottets utlåtande nr 33, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 3) av herr Åkerlund m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Regnéll begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 130 ja och 33 nej, varjämte 51
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967 fm.

Investeringsbanken m. m.

Mom. E

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 4);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Regnéll begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. E)
i utskottets utlåtande nr 33, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 4) av herr Åkerlund m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 111 ja och
102 nej, varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. F

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 5);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Regnéll begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. F) i
utskottets utlåtande nr 33, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 5) av herr Åkerlund m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 112 ja och 103 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. G

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 6 a);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Berglund begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. G) i
utskottets utlåtande nr 33, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 6 a) av herr Nils Theodor
Larsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 113 ja och 97 nej,

Fredagen den 19 maj 1967 fm.

Nr 29

varjämte 4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. H

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 7);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Regnéll begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. H) i
utskottets utlåtande nr 33, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bar kammaren bifallit
reservationen 7) av herr Åkerlund m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Regnéll begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 132 ja och 32 nej, varjämte 45
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. J

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 8);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Regnéll begärde emeller -

Investeringsbanken m. m.

tid votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. J) i
utskottets utlåtande nr 33, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 8) av herr Åkerlund m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Regnéll begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 134 ja och 33 nej, varjämte 48
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. K

Hemställan

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som föreslagits
i reservationen 9 a) av herr Åkerlund
in. fl.; samt 3:o) bifall till utskottets
hemställan med den ändring däri, som
föreslagits i reservationen 9 b) av herr
Nils Theodor Larsson in. fl.; och fann
herr talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Regnéll begärde likväl
votering, i anledning varav herr talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda
återstående propositionerna, av vilka
herr talmannen nu fann den under 2:o)
angivna ha flertalets mening för sig. Be -

Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967 fm.

Investeringsbanken in. m.

träffande kontrapropositionen begärde
dock herr Berglund votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
angående mom. K) i bankoutskottets
utlåtande nr 33 antager utskottets hemställan
med den ändring däri, som föreslagits
i reservationen 9 a) av herr Åkerlund
m. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
utskottets hemställan med den ändring
däri, som föreslagits i reservationen
9 b) av herr Nils Theodor Larsson in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för nej-propositionen.
Herr Bohman begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 118 ja och 75 nej, varjämte 22 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. K) i
utskottets utlåtande nr 33, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit

utskottets hemställan med den ändring
däri, som föreslagits i reservationen
9 a) av herr Åkerlund m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Bohman begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 113 ja och 31 nej,
varjämte 71 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt oförändrat.

Motiveringen

Herr talmannen gav propositioner
dels på godkännande av utskottets motivering,
dels ock på godkännande av
utskottets motivering med den ändring
däri, som av herr Hermansson under
överläggningen yrkats i anslutning till
motionerna I: 768 och II: 956; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Hermansson begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
bankoutskottets motivering beträffande
mom. K) i utskottets utlåtande
nr 33, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
utskottets motivering med den ändring
däri, som under överläggningen yrkats
av herr Hermansson.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropo -

Fredagen den 19 maj 1967 fm.

Nr 29

Interpellation ang. regeringens syn på läget i Främre Orienten

sitionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Hermansson begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 127 ja och 7 nej, varjämte 80
av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren liade alltså godkänt utskottets
motivering oförändrad.

Mom. L

Utskottets hemställan bifölls.

Statsutskottets utlåtande nr 111

Vad utskottet hemställt bifölls.

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren att uppskjuta behandlingen
av återstående på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl. 19.30, då enligt
utfärdat anslag detta plenum komme
att fortsättas.

§ 5

Interpellation ang. regeringens syn på
läget i Främre Orienten

Ordet lämnades på begäran till

Herr WEDÉN (fp), som yttrade:

Herr talman! De senaste veckornas
och i synnerhet de senaste dygnens utveckling
i Främre Orienten är ägnad att
väcka djup oro. Riskerna för att en ny

öppen militär konflikt mellan Israel och
dess grannstater skall utbryta har
skärpts. En sådan konflikt skulle sannolikt
medföra ett allvarligt hot mot freden
i hela området mellan Medelhavet
och Persiska viken. De från det nu pågående
kriget i Jemen kommande riskerna
skulle starkt ökas.

Den mot Israel riktade propagandan
i ett par av dess grannstater har antagit
sådana proportioner att det är svårt att
utesluta möjligheten av att förberedelser
för ett förintelsekrig mot staten Israel
nu göres på allvar. I ett land som
vårt, där många medborgare från början
följt den lovande Utvecklingen i
denna unga stat med särskild sympati,
måste en sådan eventualitet framstå
som djupt tragisk. Ur svensk synvinkel
finns också anledning till oro för de
svenska förband som ingår i Förenta
Nationernas styrkor i Ghazaområdet.

Med hänvisning till ovanstående anhåller
jag om andra kammarens tillstånd
att till hans excellens utrikesministern
få ställa följande fråga:

Vill utrikesministern lämna kammaren
en redogörelse för regeringens syn
på läget i Främre Orienten med särskild
hänsyn till den tilltagande spänningen
mellan Israel och dess grannstater och
till den svenska FN-styrkans situation i
Ghazaområdet?

Denna anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.33.

In fidem

Sune K. Johansson

Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967 em.

Fredagen den 19 maj

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början! av herr förste
vice talmannen.

§ 1

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken,
m. m., tillika svar på interpellation i

anledning av industrinedläggelser i
Dalsland

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 30, i anledning av motioner angående
riktlinjerna för lokaliseringspolitiken,
m. in.

Bankoutskottet hade i ett sammanhang
behandlat ett antal till utskottet
hänvisade motioner avseende riktlinjerna
för lokaliseringspolitiken och speciella
lokaliseringspolitiska åtgärder.

En utvidgning i olika hänseenden av
det lokalisieringspotitiska stöd som nu
utginge påyrkades i vissa av dessa motioner.

Frågan om statliga kreditgarantier i
lokaliseringspolitiskt syfte upptoges i
de likatydande motionerna 1:595 av
herr Bengtson och II: 547 av herr Hedlund
m. fl., vari hemställdes att riksdagen
skulle besluta att sådana garantier
måtte medges för budgetåret 1967/
68 intill ett belopp av 100 000 000 kronor.

Frågan om kombination av å ena sidan
lokaliseringsstöd, å andra sidan
statligt kreditstöd till hemslöjd, hantverk
och småindustri behandlades i

dels de likalydanåe motionerna I: 208
av herrar Erik Olsson och Hedström
och 11:266 av herr Lundmark m. fl.,
vari hemställdes, att riksdagen måtte

i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
ändring av kungl. kungörelserna nr
327/1960 och nr 102/1965 med innebörd
att lokaliseringsstöd till visst företag
enligt kungl. kungörelsen nr 101/1965
icke uteslöte möjligheten att senare erhålla
lån enligt förstnämnda kungörelse ;

dels motionen II: 773 av herr Öhvall
in. fl., vari hemställdes, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om ändring av nu gällande bestämmelser,
så att lokaliseringslån och
garantilån kunde utgå i vissa fall samtidigt
för ett och samma investeringsprojekt.

Lokaliseringsstödets geografiska avgrämsning
behandlades i

dels de likalydande motionerna I: 207
av herr NilsTheodor Larsson och 11:259
av herr Börjesson i Glömminge, vari
hemställdes, att riksdagen måtte medge,
att det statliga ekonomiska företagsstödet
i lokaliseringspolitiskt syfte måtte
inriktas på de sysselsättningssvaga områdena
i östra Götaland enligt samma
grunder som fastställts för norra stödområdet,
samt att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om skyndsamt
framläggande av förslag till geografisk
avgränsning för nämnda stödområde
;

dels motionen I: 341 av herr Svanström; dels

ock motionen II: 551 av herr
Nyberg m. fl., vari hemställdes, att riksdagen
måtte uttala att ett stödområde
för den lokaliseringspotitiska verksamheten
skulle inrättas för östra och sydöstra
Götaland efter samma grunder
som fastställts för det norra stödområdet,
samt att riksdagen i skrivelse till

Fredagen den 19 maj 1907 em.

Nr 29

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

Kumgl. Maj :t måtte anhålla om förslag
till geografisk avgränsnimg arv nämnda
stödområde.

Lokaliseringispolitiska frågor avseende
speciella regioner behandlades även i

dels de likalydande motionerna 1: 608
av herr Wikberg och II: 753 av herrar
Larsson i Norderön och Jönsson i Ingemarsgården,
vari hemställdes, att riksdagen
i skrivelse till Kumgl. Maj :t måtte
begära en sikyndsam översyn av lokaliseringspolitiken
i syfte att avsevärt höja
effekten av de statliga stödåtgärderna i
Norrlands inland i enlighet med vad i
motionerna anförts;

dels de likaly dan de motionerna I: 429
av herr Axel Andersson och II: 549 av
herr Jönsson i Ingemarsgården.

Bland de utredningsönskemål som i
övrigt framfördes avsåge somliga glesbygdernas
problem. Detta ämne behandlades
i

dels de likaly dande motionerna I: 434
av herr Per Jacobsson m. fl., och II: 545
av herr Gustafsson i Skellefteå m. fl.,
vari hemställdes, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kumgl. Maj :t hemställa om
utredning och förslag angående olika
åtgärder syftande till en förbättring av
förhållandena på glesbygden särskilt
med hänsyn till inlandets förhållanden,
varvid särskilt borde övervägas

a) statsbidrag till glesbygdskommuner
som ordnade: kollektiva transportmedel
till områden där uttunningen av befolkningen
redan gått så långt att de helt
och hållet saknade kollektiva trafikmedel,

b) en höjning av maximigränsen för
statsbidrag till busslinjerna i glesbygderna,

c) taxemässig samtrafik mellan SJ
och bussföretagen såväl i fråga om person-
som godsbefordran,

d) ett särskilt servicestöd till ett antal
tätorter i inlandet för att möjliggöra
för dessa orter att trots utflyttningen
erbjuda en godtagbar service till
dem kvarboende befolkningen;

dels de likalydamde motionerna I: 593
av herr Torsten Andersson m. fl., och
II: 760 av herr Nilsson i Tvärålund
m. fl., vari hemställdes, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om skyndsam parlamentarisk utredning
om åtgärder i syfte att främja
upprätthållande av livskraftiga serviceorter
i glesbygderna;

dels ock de likalydamde motionerna
I: 598 av herr Isacson och fröken Stenberg
och II: 765 av herr Petersson m. fl.,
vari hemställdes, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
att Kungl. Maj :t måtte låta skyndsamt
utreda och för riksdagen framlägga förslag
om vilka åtgärder som borde vidtagas:
för att befolkningen i landets glesbygder
skulle på ett rättvist sätt få del
av det stigande välståndet och erbjudas
en tillfredsställande social och kulturell
service.

En närbesläktad fråga behandlades i
de likaly dande motionerna I: 609 av
herrar Wikberg och Fålldin och II: 754
av herr Larsson i Norderön in. fl.

Utredningar av annat slag föresloges
i de likalydande motionerna 1:166 av
herr Högström m. fl. och II: 209 av herr
Sundelin m. fl.,

samt i de likalydande motionerna
I: 602 av herrar Johan Olsson och Harald
Pettersson och II: 770 av herrar
Sundkvist och Dahlgren.

Utskottet hemställde,

A. att motionerna 1: 595 och II: 547,
angående statliga kreditgarantier i lokaliseringspolitiskt
syfte, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

B. att riksdagen i anledning av motionerna
1:208 och 11:266 samt 11:773
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t giva
till känna vad utskottet anfört om viss
översyn av reglerna rörande lokaliseringsstöd
samt statligt kreditstöd till
hemslöjd, hantverk och småindustri;

C. att följande motioner om lokalise -

Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967 em.

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

ringsstöd till vissa delar av östra Götaland,
nämligen

a) I: 207 och II: 259,

b) 1:341,

c) 11:551,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

D. att motionerna 1:608 och 11:753,
om ökade statliga stödåtgärder i Norrlands
inland, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

E. att motionerna I: 429 och II: 549,
om åtgärder för att trygga sysselsättningen
i Ådalen, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

F. att följande motioner, nämligen

a) 1:434 och 11:545,

b) I: 598 och II: 765,

c) 1:593 och 11:760, samtliga angående
glesbygdernas problem, och

d) 1:609 och 11:754, om upprätthållande
av en effektiv varudislribution
på landsbygden,

icke måtte föranleda någon riksdagens;
åtgärd;

G. att motionerna 1:166 och 11:209,
om utredning angående befolkningsomflyttningen,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

H. att motionerna 1:602 och 11:770,
angående den regionala planeringen
och den samhällsekonomiska målsättningen,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I. vid utskottets hemställan under A.

av herrar Hilding, Mattsson, Berglund,
Börjesson i Glömminge och Larsson
i Umeå, vilka ansett att utskottet
under A. bort hemställa,

att riksdagen med bifall till motionerna
1:595 och 11:547 måtte besluta
att statliga kreditgarantier i lokaliseringspolitiskt
syfte finge medges; för
budgetåret 1967/68 intill ett belopp av
100 000 000 kronor;

2. vid utskottets hemställan under C.

av herrar Hilding, Mattsson, Berglund,
Börjesson i Glömminge och Larsson i

Umeå, vilka ansett att utskottet under

C. bort hemställa,

att riksdagen i anledning av motionerna
1:207 och 11:259 samt 11:551
måtte

dels medge, att det statliga lokaliseringsstödet
finge inriktas på de syssielsättningssivaiga
områdena i östra Götaland
enligt samma grunder som fastställts
för norra stödområdet,

dels bemyndiga Kungl. Maj :t att efter
hörande av lokaliseringsorganien fastställa
gränserna för ett stödområde i
östra Götaland; samt

att motionen I: 341 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

3. vid utskottets hemställan under D.
av herrar Hilding, Mattsson, Berglund,

Börjesson i Glömminge och Larsson i
Umeå, vilka ansett att utskottet under

D. bort hemställa,

att riksdagen med bifall till motionerna
1:608 och 11:753 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära eu skyndsam
översyn av lokaliseringspolitiken
i syfte att avsevärt höja effekten av de
statliga stödåtgärderna i Norrlands inland
i enlighet med vad reservanterna
anfört;

4. vid utskottets hemställan under F.
av herrar Åkerlund, Hilding, Enars son,

Mattsson, Regnéll, Berglund, Börjesson
i Glömminge och Larsson i Umeå,
vilka ansett att utskottet under F. bort
hemställa,

att riksdagen i anledning av motionerna
I: 434 och II: 545 samt I: 598 och
II: 765 måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om utredning och förslag
angående åtgärder i syfte att bereda
befolkningen i landets glesbygder
en tillfredsställande service; samt
att motionerna I: 593 och II: 760 ävensom
motionerna I: 609 och II: 754 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet Johansson, hade tillkännagivit,
att han hade för avsikt att i sam -

Fredagen den 19 maj 1967 em.

Nr 29

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

band med behandlingen av detta ärende
besvara herr Anderssons i Billingsfors
interpellation i anledning av industrinedläggelser
i Dalsland.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Överläggningen beträffande bankoutskottets
utlåtande nr 30 må omfatta
jämväl statsutskottets utlåtande nr 112
och bevillningsutskottets betänkande
nr 48, men yrkanden avseende sistnämnda
utlåtanden framställes först
sedan desamma föredragits.

Bankoutskottets, hemställan föredrogs;
och anförde därvid:

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! I bankoutskottets utlåtande
nr 30 behandlas en rad motioner
angående lokaliseringspolitiken, som
alla har till syfte att underlätta lokalisering
till sådana områden där överskott
på arbetskraft finns och där man
följaktligen har behov av företagslokalisering.
Utskottet har vid behandlingen
av dessa motioner endast kunnat bli
enigt på en enda punkt, nämligen i fråga
om en översyn av reglerna rörande
kreditstöd till hemslöjd, hantverk och
småindustri, som även erhållit lokaliseringsstöd
i form av lån eller direkta bidrag.
De företag som en gång fått lokaliseringsstöd
har varit utestängda från
möjligheten att kunna få annat ekonomiskt
stöd i form av lån exempelvis för
sin expanderande verksamhet. Detta har
varit otillfredsställande. Genom dessa
bestämmelser har nämligen effekten
av lokaliseringsstödet ej kunnat helt
uppnås, då företagen på grund av kapitalbrist
har stagnerat i en för övrigt
sund utveckling. Motioner i samma
syfte har tidigare avvisats av utskottsmajoriteten.
Då det nu föreligger ett
enhälligt utskottsutlåtande med förslag
om att i skrivelse till Kungl. Maj :t be -

gära en översyn av reglerna, hälsar vi
från folkpartiets sida detta med tillfredsställelse.

Under den försöksperiod om fem år
för lokaliseringsstödet som bestämdes
hösten 1964 och som omfattade en låneram
av 500 miljoner kronor samt ett
belopp för direkta bidrag av 300 miljoner
kronor har redan under de två första
åren tagits i anspråk mer än den
proportionella delen för dessa år. Detta
bevisar med all tydlighet de behov
som förelegat av denna verksamhet. Det
kan även konstateras att lokaliseringsstödet
haft en god effekt på de orter
där det satts in. För sysselsättningen i
sysselsättningssvaga områden har stödet
varit värdefullt och stimulansen till
näringslivet där har haft en ur samhällssynpunkt
god verkan.

Tyvärr måste dock konstateras att lokaliseringen
uteblivit för många orter
där den skulle ha varit av värde. Det
gäller framför allt skogs- och jordbruksområden
i Norrlands inland, där det på
grund av bl. a. rationaliseringen inom
skogsbruket finns ett överskott på arbetskraft
som är svår att placera. Den
uteblivna lokaliseringen bär berott på
en mängd olika faktorer. En av dem
torde vara att företagen varit mera intresserade
av att etablera sig på orter
där det redan tidigare funnits tillräckligt
underlag för samhällelig service.
De större orterna, framför allt sådana i
kustlandet, har varit mera konkurrenskraftiga
än orter i inlandet och därigenom
kunnat dra till sig den största delen
av lokaliseringen. Den lokalisering
som där förekommit har varit av värde
men har ej löst problemen för inlandskommunerna.

Det är därför erforderligt att, såsom
vi föreslår i våra motioner, göra dessa
kommuner mer attraktiva för företagen,
så att man når syftet med lokaliseringsstödet
även för dessa områden.
Vi föreslår en rad åtgärder i detta syfte.
Det torde vara nödvändigt att för -

Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967 em.

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

utom den lokala servicen även bereda
dessa orter ett förmånligare konkurrensläge
genom att lån och bidrag för
lokalisering till inlandskommunerna
blir frikostigare. Här gäller det att behålla
ett tillräckligt underlag för den
kommunala servicen. Man kan genom
att stimulera företagen till lokalisering
i dessa områden behålla det befolkningsunderlag
som finns och därigenom
undvika att utglesningen av befolkningen
blir så stor, att det blir onormalt
höga kostnader för den kvarvarande
befolkningen. För industrins råvaruförsörjning
är det nödvändigt att en
viss mängd arbetskraft står till buds
även i glesbygderna, och det finns, dessutom
stora samhälleliga investeringar i
bl. a. bostäder som bör tillvaratas. De
tillgångar som finns bör därför i görligaste
män utnyttjas och därför bör en
balansering av lokaliseringsstödet göras
för att få ut den bästa möjliga effekten
av densamma.

I de reservationer som är fogade till
utskottets betänkande föreslås i reservationen
1 att statliga kreditgarantier i
lokaliseringspolitiskt syfte för budgeåret
1967/68 skall medges intill ett belopp
av 100 miljoner kronor. Statliga
garantier betyder visserligen inte att
pengar står till förfogande, men det torde
vara obestridligt att lån med statlig
garanti är lättare att placera på kapitalmarknaden
än andra lån. En sådan garanti
skulle därför vara av stort värde
och stimulera lokaliseringen avsevärt.

I reservationen 2, vilken reservation
föranletts av motioner från folkpartiet
och centerpartiet, föreslås att det statliga
lokaliseringsstödet även inriktas på
östra Götaland. I denna fråga kommer
andra talare att vidareutveckla spörsmålet,
varför jag endast yrkar bifall till
reservationen.

I reservationen 3 föreslås en skrivelse
till Kungl. Maj :t med begäran om »en
skyndsam översyn av lokaliseringspolitiken
i syfte att avsevärt höja effekten

av de statliga stödåtgärderna i Norrlands
inland». Lokaliseringsstödet skall
ju utgå på försök i fem år och man kan
kanske tycka att man skulle kunna vänta
denna tid för att samla erfarenheter.
Utvecklingen har dock gått så snabbt
på dessa områden och så allvarliga
problem har redan uppstått på grund av
den rådande undersysselsättningen, att
allvarlig skada skulle uppstå om man
väntade med att vidta åtgärder. Här föreligger
behov av snabb och effektiv
hjälp, och reservanterna föreslår ingripanden
som stimulerar företagen att
etablera sig på de orter där behovet av
lokalisering är kännbart. Stimulansen
bör åstadkommas genom utvidgat lokaliseringsstöd
till företag med förutsättningar
att fortleva och ge bygden den
nödvändiga livskraften, så att de investeringar
som samhället redan gjort blir
tillvaratagna.

Bakom reservationen 4 står folkpartiets,
centerpartiets och högerns ledamöter
i utskottet. Här begär reservanterna
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställer »om utredning
och förslag angående åtgärder i syfte att
bereda befolkningen i landets glesbygder
en tillfredsställande service». Reservanterna
är medvetna om de undersökningar
som redan pågår på olika områden.
Det är värdefullt att dessa undersökningar
har påbörjats, men man kan
befara att reella förbättringar inte kan
förväntas inom den närmaste tiden.
Problemet är emellertid akut för glesbygden,
och det är därför nödvändigt
att åtgärder sätts in omedelbart.

Vissa saker är särskilt brådskande.
Särskilt gäller det kommunikationerna
som försämras starkt. Statsbidraget till
ej lönsamma busslinjer bör därför höjas.
Man skulle genom att justera maximigränsen
uppåt då det gäller glesbygderna
kunna behålla dessa busslinjer.
Samtrafiken mellan SJ och bussföretagen,
, i fråga om såväl person- som godsbefordran,
är också något som bör lö -

Fredagen den 19 maj 1967 em.

Nr 29

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

sas med det snaraste. Ett särskilt servicestöd
till ett antal tätorter i inlandet
för att möjliggöra för dessa att trots utflyttningen
erbjuda en godtagbar service
till den kvarvarande befolkningen borde
snarast beslutas. Detta jämte stödåtgärder
för de glesbygdskommuner som
ordnar kollektiva transportmedel till
områden där uttunningen redan gått så
långt, att de helt saknar kollektiva
transportmedel, är så brådskande att
något måste göras snarast.

Reservanterna anser alltså att åtgärder
bör vidtas med det snaraste. På
grund av sakens brådskande natur kan
en större utredning ej avvaktas, eftersom
skadeverkningarna för befolkningen
under väntetiden skulle bli alltför
besvärande. En snabbutredning, som
sammanställer det material som redan
framkommit, borde därför vara den
mest framkomliga vägen att nå ett resultat
och att lösa de problem som uppstått.

Det är högst angeläget att man inte
tillsätter utredningar som tar alltför
lång tid. Medan sådana utredningar pågår,
sker så stora skadeverkningar, att
ett stöd blir verkningslöst. Problemet är
redan nu akut på vissa orter, där befolkningen
inte har sysselsättning och
ser framtiden med stor oro. Denna befolkning
måste få möjligheter att bo kvar
i sina hemorter genom att man intresserar
företag att etablera sig där. Det är
inte fråga om några märkvärdiga saker;
man drömmer inte om några storföretag
på dessa orter utan vad man behöver
är mindre och på en del större orter
medelstora företag som kan ge sysselsättning
åt de människor som vill bo
på dessa orter, där de gjort sina investeringar
och där även samhället gjort investeringar
för att de skall kunna bo
kvar.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till samtliga reservationer
som är fogade till bankoutskottets förevarande
utlåtande.

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! I bankoutskottets förevarande
utlåtande behandlas ett antal
motioner, som återkommit under flera
år. Det gäller i första hand motioner
med förslag om omprövning av det lokaliseringspolitiska
stödet. Det finns
många starka skäl till att denna fråga
följs med stor uppmärksamhet och ideligen
föranleder framställningar och
förslag. Arbetsmarknadsstyrelsens generaldirektör
Bertil Olsson har helt nyligen
i ett föredrag vid Sveriges verkstadsförenings
årsmöte sagt, att der.
statliga lokaliseringspolitiken bör omprövas.
Vi har väl alla en känsla av att
detta uttalande är riktigt. Han angav
bl. a. den ökade integrationen i Västeuropa
som ett av skälen härför.

Jag vill först beröra de motioner, som
föreslår att det statliga ekonomiska företagsstödet
i lokaliseringspolitiskt syfte
skall få inriktas på de sysselsättningssvaga
områdena i östra Götaland enligt
samma grunder som fastställts för det
norra stödområdet och att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t bör hemställa
om förslag till geografisk avgränsning
av ett sådant stödområde. Detta är en
upprepning av de förslag som vi motionärer
tidigare framställt i riksdagen.
Denna fråga har berörts i ett flertal motioner:
1:207 och 11:259 samt 1:341
och II: 551.

Östra Götaland med Öland och Gotland,
som avses med detta område, är
i nuvarande tid av omvandling och
folkomflyttning ganska illa ute. Detta
område har sackat efter betydligt i förhållande
till rikets medeltal.

Utskottet anser att man inte behöver
upprätta ett sådant område, eftersom
de nuvarande bestämmelserna ger möjligheter
till punktinsatser. Men vi anser
att det i lokaliseringspolitisk mening
är en ganska stor skillnad mellan
punktinsatser och inrättandet av ett
stödområde. Det är mycket möjligt att
arbetsmarknadsmyndigheternas verk -

4 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 29

Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967 em.

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m.

samhet är på glid mot en allmän punkfinsatspolitik
i hela landet. I så fall är
vi i våra motioner i viss mån inne på
rätt väg. Men om dessa punktinsatser
inom ramen för lokaliseringspolitiken
kommer att ge östra Götaland en bättre
ställning vet man ingenting.

Utskottet anger att lokaliseringsstöd
utgått till dessa områden och återger ett
sådant fall. Huvudparten av stödet har
gått till AB Lumalampan i Karlskrona.
Det är klart att det exemplet är belysande
för principen om punktinsatser,
men i övrigt har exemplet sina olika
aspekter, eftersom den insatsen innebar
bl. a. att man flyttade AB Lumalampan
från Kalmar till Karlskrona.

Det är i synnerhet Öland och Gotland
samt norra Kalmar län som fortfarande
har en negativ befolkningsutveckling.
Visserligen uppvisar Gotland ingen befolkningsminskning
för 1966, men om
jag inte är felunderrättad är det bara
skenbart; man lär Ra haft en nedgång i
de arbetsaktiva åldrarna med cirka 300
personer.

Motionerna har i år inte remitterats
till länsstyrelserna i Visby och Kalmar,
men i sina yttranden av år 1966 underströk
båda dessa länsstyrelser mycket
kraftigt angelägenheten av de åtgärder
som föreslogs i fjolårets motioner i
ungefär samma syfte. Jag kan inte underlåta
att föra på tal vad som hänt sedan
fjolåret. Det står nu klart att Oskarshamns
varv, som tidigare haft en arbetsstyrka
på upp till 1 450 anställda,
troligtvis kommer att få läggas ned.
Sysselsättningstillfällen för den kvinnliga
arbetskraften i Kalmar län är
ganska få, och denna del av arbetsmarknaden
skulle behöva en kraftig stimulans.

När nu ölandsbron medtagits i vägplanen
och även utlämnats till en mängd
firmor för anbudsräkning är det angeläget
att dessa investeringar på trafikområdet
följs upp genom stödåtgärder
till näringslivet, så att även dessa byg -

der kan blomstra så som de har förutsättningar
att göra. En satsning på
Öland och Gotland är nödvändig när
det gäller investeringar för turismen.
Men de enskilda investeringarna på
turistområdet behöver ett särskilt stöd
från det allmänna på många orter med
kapitalbrist. Det synes svårt att med
de nuvarande bestämmelserna på området
få något stöd för investeringar
för turismen.

Förr eller senare kommer Sveriges
handelsförbindelser med länderna öster
om Östersjön att återupptas. Allteftersom
en politisk avspänning mellan
Väst- och Östeuropa kommer till stånd
och allteftersom revisionismen i de
kommunistiska länderna fortgår närmar
vi oss den tidpunkt då handelsrelationerna
blir normala och handelsutbytet
åter ökar, och då gäller det för
östra Sverige att inte ha sackat efter
för mycket, om det skall kunna utgöra
en värdefull stödjepunkt för dessa handelsförbindelser.

I ett flertal motioner som behandlats
i bankoutskottet har man framfört begäran
om utredningar om bättre service
för glesbygdernas invånare. Det
har också sagts att man bör se till att ett
tillräckligt antal livskraftiga tätorter
finns inom räckhåll för den verkliga
glesortsbefolkningen. Det är väl inte
enbart på Norrland man skall tänka i
detta sammanhang, men motionärerna
är från Norrland, och det är väl i synnerhet
Norrlands inland som de har
avsett.

Yrkandena i de olika motionerna är
sådana, att det av tekniska skäl inte har
gått att behandla dem i ett sammanhang,
vilket väl annars hade varit det
rätta. Motionärerna har i ett fall yrkat
på en parlamentarisk utredning och i ett
par andra fall på en skrivelse till Kungl.
Maj :t med hemställan om utredning av
berörda frågor. Motionerna I: 593 och
II: 760, den senare väckt av herr Nilsson
i Tvärålund, har därvid speciellt

Fredagen den 19 maj 1967 em.

Nr 29

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

kommit i kläm. Det hade varit önskvärt
att dessa motioner hade kunnat sammanföras
med de övriga. Om en utredning
kommer till stånd tror jag emellertid
att även de av herr Nilsson i
Tvärålund aktualiserade frågorna automatiskt
kommer att medtagas vid översynen.

• Motionärerna har framhållit att glesbygdernas
kollektiva transportmedel
mer och mer kommer i farozonen och
måste uppmärksammas samt att ett
stöd från det allmänna bör övervägas.
De kollektiva samfärdsmedlen utnyttjas
intensivt i tätorterna, och deras
framtid synes där vara god. Men i glesbygderna
har man inte det nödvändiga
trafikunderlaget. Ur nationalekonomisk
synpunkt måste de kollektiva trafikmedlen
vara till gagn för landet. I de
trafikmedlen kan man tänka sig att i
framtiden också inbegripa taxirörelsen
för att få fram det för samhället i varje
särskilt fall billigaste trafikmedlet.

Enligt vad vi försport i utskottet har
regeringen nu tillsatt en arbetsgrupp
som arbetar med glesbygdsproblemen.
Vilka resultat den gruppen kan komma
fram till är emellertid svårt att nu
säga. En utredning som beställts av
riksdagen och som inte är alltför långtidsinställd
anser vi skulle ha varit mera
effektiv när det gäller att nå resultat
snarast möjligt.

Det har också sagts att en brett upplagd
parlamentarisk utredning skulle ta
alltför lång tid i anspråk och att det
praktiska resultatet då skulle bli lidande.
Den saken har jag dock ingen möjlighet
att bedöma.

I reservationen 3 har vi behandlat
en motion av centerpartisterna herr
Wikberg i första och herr Larsson i
Norderön i andra kammaren, i vilken
begärts en översyn av lokaliseringspolitiken
i Norrlands inland. När man ser
utflyttnings- och folkminskningssiffrorna
för exempelvis Jämtland, står det
alldeles tydligt att svårigheterna är

stora, men jag utgår ifrån att motionärerna
själva kommer att närmare utveckla
sina synpunkter på frågan.

I motionerna 1:595 och 11:547 har
vi från centerpartiet föreslagit att statliga
kreditgarantier i lokaliseringspolitiskt
syfte för nästkommande budgetår
må medges intill ett belopp av 100 miljoner
kronor. Det är ett gammalt yrkande.
Vi anser att låneanslaget hittills
har varit otillräckligt och att den i motionerna
angivna förstärkningen är ytterst
väl motiverad. I likhet med herr
Larsson i Umeå tror jag också att möjligheterna
att placera dessa lån nu är
större.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till reservationerna
1, 2, 3 och 4.

I detta anförande instämde herrar
Franzén i Träkumla och Gustafsson i
Stenkyrka (båda ep).

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Näringslivspolitiken har
nu fått en central ställning inte bara i
oppositionens politiska strävanden utan
också i regeringens. Staten skall aktivt
medverka till att underlätta de kapitalförsörjningsproblem
som åtföljer vårt
näringslivs omstrukturering, ombyggnad
och utbyggnad, koncentration och
rationalisering — nödvändiga förändringar
i en situation med friare marknad
och hårdare konkurrens för både exportoch
hemmaindustrier. Med detta engagemang
följer ökade åtaganden från det
allmänna för att i samverkan med näringslivet
försöka klara situationen för
den enskilde arbetstagaren, som drabbas
av otrygghet i en omställningsprocess
vilken måste medföra dels driftsinskränkningar,
dels i viss utsträckning
nedläggande av företag.

Om det ändå blir meningsbrytningar
i detaljfrågor beror det på — vilket
även statsrådet Wickman här i kammaren
i onsdags bekräftade — att det föreligger
olika ideologiska uppfattning -

100 Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967 em.

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m.

ar och därmed olika uppfattningar om i
vilken riktning samhällsutvecklingen
bör ledas av politikerna.

För att inte upprepa argumenteringen
från den tidigare debatten under dagen
och gårdagen skall jag begränsa mig
till att i några satser koncentrera vad
som därvidlag framförts från högerhåll
och som ligger till grund även för
vissa yrkanden i partimotionen beträffande
åtgärder på arbetsmarknadsverkets
område.

Högerpartiet hävdar att det bästa försvaret
mot arbetslöshet och allmän
otrygghet för arbetstagare av alla kategorier
ligger i ekonomiskt stabila företag.
En ökad självfinansiering är önskvärd
för en sund utveckling, nya institutionella
former är behövliga för att
möjliggöra kort- och långfristig utlåning
till företagen, och den kreditgivning
som är särskilt inriktad på mindre
företag bör effektiviseras. Allt detta är
förutsättningar för en sådan ekonomisk
stabilitet att samhället får resurser till
sina utgifter för att socialt främja utveckling
och trygghet.

Efter den inledningen, herr talman,
vill jag komma in på lokaliseringspolitiken,
som är huvudämnet i de föreliggande
utskottsutlåtandena — bankoutskottets
utlåtande nr 30, statsutskottets
utlåtande nr 112 och bevillningsutskottets
betänkande nr 48. De behandlar
samtliga lokaliseringspolitiken och ett
flertal motioner i det ärendet. Motionerna
syftar till ökade anslag för lokaliseringsändamål,
vidgade geografiska gränser
för stödområden, utredningar om
glesbygdens problem in. m.

Riktlinjerna för den aktiva lokaliseringspolitiken
antogs här i riksdagen
1964, och beslutet syftade till en utbyggnad
av de statliga insatserna för
att stödja en för samhällsutvecklingen
gynnsam lokalisering av näringslivet.
I det syftet skall under fem år fr. o. m.
1965/66 en försöksverksamhet äga rum.

Till denna har anslagits 300 miljoner
kronor i investeringsbidrag och 500
miljoner kronor för lokaliseringslån för
en tid av fem år. Om det beslutet var
vi i stort sett eniga här i riksdagen, och
inom näringslivet hyser vi stora förhoppningar
om de resultat som härigenom
kan uppnås. Även om cirka två
år har förflutit är det ännu för tidigt
att dra bestämda slutsatser om resultatet
av denna försöksverksamhet.

Med tillfredsställelse kan vi konstatera
att de hittills vidtagna åtgärderna
för åstadkommande av ökad industriell
verksamhet i norra stödområdet har varit
betydande och — med några få undantag
— slagit väl ut. Den aktivitet
som präglar den nuvarande lokaliseringsverksamheten
talar enligt vår mening
för fortsatt snabb utbyggnad och
breddning av näringslivet i detta område.

Herr talman! Med tanke på de problem
som många företag även utanför
stödområdet har att brottas med, dels
genom vårt höga kostnadsläge, dels genom
den ur företagssynpunkt i många
fall hittills förda konkurrenshämmande
politiken, synes det oss naturligt att lokaliseringslån
respektive stöd även där
skall kunna utgå om, som det heter,
»särskilda skäl därtill föreligga». Denna
möjlighet att gå över gränserna finns
emellertid redan nu i bestämmelserna.
Det nuvarande ekonomiska läget har
föranlett högerpartiet att göra vissa förslag
för att stimulera det ekonomiska
livet och därmed näringslivet såväl i det
norra stödområdet som utanför dess
gränser. Jag har tidigare i dag berört
flera av dessa. Det förslag jag nu åsyftar
är förslaget att anslå ytterligare 100
miljoner kronor till lokaliseringslån. Behovet
av dylika lån kan befaras komma
att öka under de närmaste åren, och därför
föreslår vi, som sagt, denna höjning.

Beträffande den enskildes svårigheter
i samband med friställelser har vi fram -

Fredagen den 19 maj 1967 em.

Nr 29 101

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

fört flera förslag, bl. a. att företag skall
få rätt att till särskilda omställnings- och
utbildningsfonder skattefritt avsätta medel.
Dessa fonder skall få tas i anspråk
i samband med förutsedda eller pågående
strukturförändringar i företagen och
framför allt i lägen då dessa förutsätts
leda till friställning av arbetskraft. Detta
kan ses som ett led i den från vår synpunkt
nödvändiga förbättringen av vuxenutbildningsmöjligheterna.

Som exempel på de många fördelarna
att på detta sätt stimulera utbildningsverksamhet
inom företagen må nämnas
följande.

Fn utbildning i ett företag kan smidigare
anpassas till produktionens och
teknikens krav och ger därigenom aktuella
yrkeskunskaper åt dem som utbildas.
Dessutom ar detta system administrativt
enklare och mindre kostsamt.

Slutligen skall jag med tanke på den
långa talarlistan och med tanke på att
det är fredagkväll bara kortfattat säga
några ord om glesbygdernas problem.
Jag skulle nästan kunna nöja mig med
att hänvisa till fjolårets debatt ungefär
vid samma tid. Jag skall därför inskränka
mig till följande.

Beträffande glesbygdernas problem
har vi redan kunnat konstatera att den
pågående försöksverksamheten inte lyckats
lösa problemen. Det har påtalats i
ett flertal motioner, bl. a. nr 765 i denna
kammare, avlämnad av herr Petersson
m. fl. och fröken Stenberg i medkammaren.
Där framhålles följande:

»Genom befolkningens utglesning har
förutsättningarna för samhällsservice
försämrats i stora områden av vårt
land. Då det i första hand är de yngre
människorna som flyttar till städer och
tätorter blir åldersfördelningen i glesbygderna
alltmer ogynnsam. Kommunikationssvårigheter
uppstår, järnvägar
lägges ner och busslinjer dragés in då
trafikintensiteten sjunker så att driften
inte längre är lönsam. Samhälleliga in -

vesteringar kan ofta inte göras därför
att befolkningen representerar ett alltför
litet skatteunderlag, och där investeringar
kan göras belastar de ett litet
antal kvarboende alldeles för hårt. De
långa avstånden i kombination med dåliga
kommunikationer medför besvär
då barnens utbildning skall ordnas, då
kontakter med myndigheter och serviceanläggningar
av olika slag måste sökas
och då de äldsta behöver tillsyn,
hemhjälp och sjukvård.»

För Norrland och för glesbygderna
över huvud taget är bilen ett oundgängligt
kommunikationsmedel, och där
är avstånden så stora att det vore önskvärt
att man, vilket högerpartiet tidigare
påpekat, övervägde en differentiering
av bensinbeskattningen så att drivmedelskostnaderna
utjämnades mellan
olika delar av landet.

I samband med detta skulle jag även
vilja beröra företagsbeskattningen. Vi
har likaledes tidigare ifrågasatt, om den
inte kunde vara något rättvisare fördelad
på så sätt att kommunalskatten mellan
produktions- och huvudkontorskommunerna
omprövades. Fn sådan kommunalskattefördelning
kommer att innebära
ökade resurser för några av våra
glesbygdskommuner och kommer att ge
ökade möjligheter åt invånarna där att
bo kvar och få den service de har rätt
att fordra. Vi måste komma ihåg att
även om det blir färre och färre människor
i glesbygderna, så måste dock
ett visst antal människor av olika anledningar
finnas kvar där för vissa näringar,
t. ex. skogsbruk, jordbruk, turism,
renskötsel m. m.

Herr talman! De nu nämnda förslagen
utgör ett litet axplock av vad vi inom
högerpartiet föreslagit. Jag skall inte
upphålla mig längre vid detta med tanke
på vad jag redan sagt, nämligen att
det är många talare och att det är fredagkväll,
utan jag skall be att med det
sagda få yrka bifall till den vid banko -

102 Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967 em.

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

utskottets utlåtande nr 30 fogade reservationen
4 av herr Åkerlund m. fl.

Fru RENSTRÖM-INGENÄS (s):

Herr talman! Även de grupper som
energiskt brukar kämpa emot samhällets
näringspolitiska ingripanden är helt
eniga om att sådana behövs när det gäller
lokaliseringspolitiska åtgärder, därför
att — som statsrådet Wickman sade
i går — alla inser att vi utan offentliga
ingripanden inte skulle få den regionala
fördelningen av landets resurser som vi
önskar. Ett lönsamt näringsliv är angeläget
och strukturförändringar är nödvändiga,
men det yttersta målet för politiken
måste dock vara människornas
trygghet, och det är egentligen den frågans
lösning som hela vår diskussion nu
rör sig om.

Föregående talare har yrkat bifall till
de reservationer som är fogade vid bankoutskottets
utlåtande nr 30, och jag vill
ta upp dem till granskning.

I Kungl. Maj:ts proposition år 1964
om lokaliseringspolitiska åtgärder framhölls
att de organ som skulle besluta i
dessa ärenden komme att ställas inför
ytterst grannlaga avvägningsproblem. Då
de samhälls- och företagsekonomiska
förutsättningarna ofta var svåra att bedöma
skulle verksamheten komma att
innefatta ett stort mått av risktagande.
Det gällde att navigera försiktigt, och
inrikesministern underströk starkt nödvändigheten
av att stödåtgärderna måste
få karaktären av en försöksverksamhet
som skulle fortgå i fem år. Fastän
inte ens två år ännu hunnit gå har riksdagen
nu att för fjärde gången ta ställning
till ett stort antal motioner med
förslag om förändringar av försöksverksamheten.

Som redan har sagts bestämde riksdagen
år 1964 att det under en femårsperiod
skulle få utgå 800 miljoner kronor
i lokaliseringsstöd fördelat på två
stödformer: 300 miljoner till bidrag och

500 miljoner i form av lån. För vart och
ett av åren skulle en femtedel av beloppen
få tas i anspråk. Nu vet vi att dessa
pengar inte har räckt till utan tilläggsanslag
har beviljats år från år. I 1967
års statsverksproposition förutses att
det måste bli ett extra anslag även under
kommande budgetår.

I proposition nr 56 står också klart
utsagt, att på grund av det stora behov
av ytterligare lokaliseringspolitiska insatser
som nu kan förutses torde det
bli nödvändigt att utvidga totalramen
för lokaliseringslån, och förslag härom
kommer då att föreläggas riksdagen.

I reservationen 1 yrkas bifall till motioner,
som yrkat på ytterligare anslag
av 100 miljoner kronor till lokaliseringspolitiken.

Att ett utökat anslag behövs är således
inrikesministern och reservanterna
eniga om. Statsrådet önskar vänta
med att fastställa anslagets storlek till
dess att man närmare kan se hur mycket
som behövs, under det att reservanterna
redan nu har klart för sig att 100
miljoner skulle vara lagom. Men i fråga
om det sätt på vilket medlen skulle tillföras
lokaliseringspolitiken skiljer sig
reservanterna från hittillsvarande principer.
De vill ha en ny stödform med
kreditgarantier. Yrkanden i den vägen
har kommit flera gånger tidigare men av
två orsaker avslagits av riksdagen. Detta
har skett, dels därför att en splittring
av stödet på flera stödformer gör
administrationen tungrodd, dels därför
att effekten av kreditgarantier blir beroende
av konjunkturerna och det allmänna
läget på kreditmarknaden. Om
riksdagen skall höja anslagen till lokaliseringsstöd,
är det klokast att pengarna
får gå till de hittillsvarande stödformerna.
En sådan höjning har redan
aktualiserats av Kun gl. Maj:t, och det har
utlovats att förslag skall komma. Därför
är något yrkande härom onödigt att
ställa.

Liksom tidigare år avstyrker utskot -

Fredagen den 19 mai 1967 em.

Nr 29 103

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

tet sålunda förslaget om en ny och tredje
form av lokaliseringsstöd.

Så har vi då den reservation som
handlar om ett nytt stödområde. Sådana
yrkanden kom fram redan 1964, och
det hade varit angenämt om man hade
kunnat bifalla dem. Men Kungl. Maj :t
och riksdagen ansåg att när resurserna
är begränsade, måste man hushålla
val med pengarna. Detta betyder att vi
i första hand måste gå till de områden
i vårt land där behovet är störst, d. v. s.
de delar som kallas norra stödområdet.
Rationalisering av jordbruk och skogsbruk
blir där mera kännbar än i andra
delar av landet, eftersom dessa näringsgrenar
haft en sådan dominerande ställning
i det norrländska näringslivet, och
industrierna kan inte sysselsätta alla
friställda. Många har av omständigheterna
tvingats att flytta söderut. De
långa avstånden försvårar för de kvarboende
invånarna att komma i kontakt
med den samhälleliga service som finns,
det är vi alla eniga om. Det var helt
naturligt att riksdagen beslöt att lokaliseringsstödet
i första hand borde gå
norrut.

Samtidigt bestämdes emellertid att
lokaliseringsstöd skulle lämnas även till
orter som låg utanför norra stödområdet,
då det kunde påvisas att sådant stöd
behövdes. Herr Börjesson i Glömminge
har redan talat om att detta har skett i
vad han vill kalla sydöstra stödområdet.
Stöd har utgått i fem olika fall, och de
beräknade investeringarna där har uppgått
till 66,5 miljoner kronor, av vilken
summa 46,9 miljoner beviljats i statliga
lån.

Det är riktigt som motionärer och reservanter
har sagt att östra Götaland
inom sig rymmer orter där behov av
lokaliseringsstöd kan uppkomma. Men
erfarenheten har väl ändå visat att
stöd i sådana fall utgår utan att man
fördenskull behöver besluta att östra
Götaland skall jämställas med Norrland
och förklaras som ett särskilt stödom -

råde. Som länsstyrelsen i Kalmar län
också framhöll i sitt remissvar, citerat
i bankoutskottets utlåtande förra året,
är det inte något speciellt för Kalmar
län att det kan uppkomma situationer
där näringslivet utsättes för påfrestningar.
Problem av denna art är utanför
norra stödområdet givetvis inte unika
för Kalmar län eller Gotlands län utan
torde existera i större eller mindre omfattning
i ett flertal län i södra och mellersta
Sverige, säger länsstyrelsen i
Kalmar. Strukturförändringar i näringslivet
blir kännbara än här och än
där, och man får då utnyttja den flexibilitet
som kännetecknar lokaliseringsstödet.

Chefen för inrikesdepartementet
framhåller också i årets statsverksproposition
att det kan antagas att den
snabba omvandlingsprocessen, framför
allt inom vissa industribranscher, i ökad
utsträckning kommer att påkalla lokaliseringspolitiska
insatser oberoende av
stödområdesgränsen. Om de möjligheter
till sådana insatser, som föreligger
enligt gällande bestämmelser, helt utnyttjas,
torde man, säger departementschefen,
också tillgodose syftet med de
förslag till ändringar av stödområdesgränsen
som förts fram från olika håll.
I själva verket innebär statsrådets uttalande
en kraftig uppmjukning av gränsdragningen
mellan stödområden och
andra landsdelar. Hjälp skall lämnas
varhelst behov av lokaliseringsstöd bevisligen
har uppkommit.

Herr Nordgren talade nyss om att
stödet i Norrland hade givit goda resultat.
Det har haft en så välgörande
verkan att utflyttningsströmmen där har
minskat i styrka. Om skillnaden mellan
Norrland och sydliga bygder inte längre
är lika starkt framträdande som
förut, vågar jag mig personligen på en
spådom, trots att det alltid är svårt
att spå om framtiden. Jag tror att denna
gränsdragning kommer att visa sig
obehövlig med tiden. I själva ordet

104 Nr 29

Fredagen den 19 maj 196/ em.

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

försöksverksamhet ligger också att när
erfarenheter vunnits kan omprövning
ske, och då skall den naturligtvis också
ske. Men med hänsyn till att verksamheten,
som sagt, ännu inte varit i gång
ens under två år — inte halva försökstiden
— bör man avvakta ytterligare erfarenheter
innan man hinder sig för
ändrade regler. Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Mycket har talats om glesbygdernas
serviceproblem, och ett flertal motioner
behandlar detta. I den målsättning för
lokaliseringspolitiken som fastställdes
av 1964 års riksdag ingår att en tillfredsställande
social och kulturell service
bör erbjudas människorna i olika
delar av landet. Det sades också klart
ifrån, att samhället måste bära ansvaret
för att även människor, som stannar
kvar i områden där lokaliseringspolitiska
insatser inte blir möjliga, tillförsäkras
en rimlig servicestandard.

Vad har man då gjort för att följa
upp den målsättningen? År 1965 sände
inrikesdepartementet en promemoria
till samtliga länsstyrelser om att planeringsråden
närmare borde överväga
glesbygdsbefolkningens speciella situation
och framlägga härav föranledda
förslag. Det har klargjorts att när lokaliseringsberedningen
sätter i gång
expertutredningar skall glesbygdsproblemen
ha förtursrätt. Ett sådant forskningsprojekt
har startats av professorn
i geografi och samhällsplanering vid
Umeå universitet. För närvarande pågår
bl. a. arbetet med att i fråga om
glesbygdsområden som beröres av projektet
bedöma tillgången på service av
olika slag i relation till befolkningstäthet
och kommunikationer. Vidare skall
man försöka uppmärksamma frågor om
vilka områden som ligger i riskzonen
för att mista service och vad man kan
göra i framtiden för att hjälpa dem.

Utredningsarbetet omfattar också en
sociologisk del. I sommar skall man utföra
en intervjuundersökning för att be -

lysa individernas inställning och anpassning
till förändringar i miljön,
t. ex. minskade kontaktmöjligheter och
försämrad service. Man skall också studera
önskemål och reaktioner hos glesbygdsbefolkningen
och låta människorna
själva tala om vad de önskar av
samhället.

Hösten 1966 tillsattes en särskild arbetsgrupp
inom Kungl. Maj :ts kansli
med uppgift att pröva vilka åtgärder
som behövs för att tillförsäkra glesbygdsbefolkningen
en rimlig samhällelig
och enskild service. Att man sagt
att man, när förslag läggs fram skall
pröva om de ordinarie anslagen räcker
till för att genomföra dem anser reservanterna
vara ett fel. I ordet pröva ligger
dock inte att man skall fordra att
endast ordinarie anslag får användas.
Det är väl eu vanlig, sund ekonomisk
praxis att man först ser efter om man
har tillräckliga medel i ordinarie anslag
och sedan begär vad som ytterligare
behövs.

Arbetsgruppen har till en början inventerat
möjligheterna att förbättra servicen
till de gamla i glesbygderna. Propositionen
100, som bygger på ett förslag
från arbetsgruppen, har redovisat
att Kungl. Maj :t har bemyndigat bostadsstyrelsen
att ta lånemedel i anspråk till
byggande av 300 pensionärslägenheter
i glesbygdsområdena. Arbetsgruppen
har vidare i samarbete med socialdepartementet,
socialstyrelsen, bostadsstyrelsen
och Svenska kommunförbundet utarbetat
en broschyr, »Gammal i glesbygd»,
som inte bara har delats ut till
oss här i riksdagen utan också tillställts
fullmäktigledamöterna i de berörda
kommunerna för att snabbt fästa
deras uppmärksamhet på angelägna åtgärder.

Arbetsgruppen har också ordnat en
rad konferenser om åldringsvårds- och
kommunikationsproblem i Västerbotten
och ämnar fortsätta konferensverksamheten
dels för att sprida information,

Fredagen den 19 maj 1967 em.

Nr 29 105

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

dels för att få uppslag till sin egen fortsatta
verksamhet. På det sättet skall den
gå igenom område efter område för att
effektivisera samhällets service åt glesbygdsbefolkningen.

Motionärerna vet vad som är i gång,
men de nedvärderar konsekvent betydelsen
av det omfattande arbete som utförs
och gör gällande att en särskild
utredning måste sättas in för att någonting
värdefullt skall bli uträttat. Utskottet
anser att en parlamentarisk utredning
endast skulle fördröja åtgärderna.
Som förhållandet nu är läggs förslag
fram så snart ovannämnda arbetsgrupp
får ett ärende färdigbehandlat, och förbättrad
service blir därigenom snabbt
verklighet.

Vi som står bakom utskottsförslaget
är besjälade av den goda viljan att skapa
bästa möjliga förhållanden för människorna
i glesbygd. Verkningar av investeringar
som görs i dag sträcker sig
långt in i framtiden och sätter under
en lång följd av år sin prägel på människans
standard och livsmiljö. En verksamhet
genomförd med otålig snabbhet
utan tillräcklig planering och omsorg
kan skapa missnöje under avsevärd
tid. Men man skall inte besluta
någonting som kan fördröja åtgärderna
onödigt länge —• och det vore fallet om
vi biträdde reservationen 4. Jag yrkar
därför bifall till utskottets förslag.

Ett par av de föregående talarna har
nämnt problemen i norrländska inlandet
och Jämtland, som har behandlats
i motioner. Motionärerna framhåller att
områden som tidigare har haft ett fåtal
industrier nu har mindre möjligheter
att få lokaliseringsstöd än andra,
som förut haft en rikligare industriell
verksamhet. Att de har rätt i sin uppfattning
visar erfarenheterna från Jämtlands
län. Utskottsmajoriteten vill ändock
inte begära en översyn av bestämmelserna
— inte därför att den är likgiltig
för jämtlänningarnas situation
utan därför att den anser att de för lo -

kaliseringspolitiken ansvariga myndigheterna
har skyldighet att bevaka hur
bestämmelserna verkar. Det är deras
uppgift att fortlöpande granska verkningarna
av gällande bestämmelser och
av vidtagna åtgärder. Finner de därvid
att icke önskvärda resultat uppkommer,
skall de ta initiativ till att ändring sker.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan i utlåtandet nr 30.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Jag har tidigare i dag
framfört vissa principiella synpunkter
på arbetsmarknadspolitiken. Dess uppgift
måste vara att möjliggöra de omställningar
och anpassningar inom näringslivet,
som är en nödvändig förutsättning
för snabbt framåtskridande,
med iakttagande av att den enskildes
trygghet ej kommer i fara. Under senare
tid har enligt min mening arbetsmarknadspolitiken
spelat en ganska liten
roll när regeringen talat om trygghet.
Det har nästan verkat som om investeringsbanken
skulle lösa alla problem.
Det gör den nu inte. Arbetsmarknadspolitiken
är ett nödvändigt komplement
till åtgärder på kreditmarknaden, och
därför har vi lagt fram en del förslag
som är avsedda att förstärka denna politik.
Jag skall helt kort påminna om några
av dem.

I samband med proposition nr 56 föreslogs
i en motion från mittenpartierna
en utbyggnad av det arbetsmarknadspolitiska
programmet. Det ansågs
att riksdagen borde i skrivelse till
Kungl. Maj:t begära förslag till 1968
års riksdag angående åtgärder för en
sådan utbyggnad. Motionärerna gav en
rad exempel på frågor som borde ägnas
särskild uppmärksamhet. Det gällde ett
bättre försäkringsskydd som första
hjälp vid förlorad sysselsättning. Det
finns som bekant betydande grupper
som fortfarande saknar detta skydd. Det
gällde förstärkning av arbetsmarknadsforskningens
resurser genom inrättande

4* —Andra kammarens protokoll 1967. Nr ‘29

106 Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967 em.

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

av forskningsråd, ökat stöd åt den svårplacerade
arbetskraften i fråga om
bl. a. utbildning och omskolning samt
åtgärder för att åstadkomma en förbättrad
förtidspensionering.

Utskottsmajoritetens argumentering i
statsutskottets utlåtande nr 112 innebär
egentligen påståendet att alla dessa krav
redan är tillgodosedda. För att komma
till denna slutsats måste man nog ha
ganska små anspråk. Jag skall ge ett
exempel. Beträffande frågan om stöd
till den svårplacerade arbetskraften hänvisar
utskottet till att riksdagen detta
år fattat beslut om vidgade möjligheter
till företagsutbildning av äldre arbetskraft.
Det är riktigt. Beslutet fattades
med anledning av ett förslag från regeringen,
och jag vågar nästan påstå,
att förslaget kom upp genom en motion
från oss i januari. Beslutet var ett välkommet
steg i rätt riktning, ett steg
som utskottet säkerligen inte skulle ha
tagit om inte förslaget kommit från regeringen.

Om nu utskottet menar att, sedan
detta beslut nu fattats, problemet med
den svårplacerade arbeskraften är löst,
måste jag protestera. Jag har tidigare
i dag påmint om att undersökningar
har visat, att ett helt år efter driftsinskränkningar
är 15 å 20 procent av
den friställda arbeskraften fortfarande
arbetslös. Att tro att detta problem löses
genom den reform som nu är genomförd
och som är bra i och för sig är
helt orimligt. Den arbetskraft det gäller
är som regel äldre och kan ofta inte
förflyttas. Bättre villkor vid företagsutbildning
är då till hjälp om sådan
utbildning kan ordnas inom orten. Men
i hur många fall är detta möjligt? När
det inte är möjligt blir inte de svårplacerade
hjälpta av bättre villkor vid
företagsutbildning. Förbättringen är
bra, men den bör inte användas som
undanflykt i syfte att avslå motioner
som kräver ytterligare åtgärder på detta
område. Någon slutgiltig lösning är

den rakt inte. Man har från utskottets
sida i flera fall hänvisat till KSA-utredningen
och till de tilläggsdirektiv som
den fick den 7 april i år. Vi kan omöjligt
gå med på att det förhållandet, att
utredningen blivit tillsatt och fått tillläggsdirektiv,
skulle utgöra något skäl
för riksdagen att hos Kungl. Maj :t begära
förslag till 1968 års riksdag om
en utbyggnad av de arbetsmarknadspolitiska
åtgärderna.

Riksdagen skall inte inför utredningar
uppföra sig som hönan inför kritstrecket.
Anser riksdagen att en sådan utbyggnad
behövs och att den bör ske
snart, så finns det ingen som helst anledning
att inte ge denna mening till
känna. Riksdagens inflytande på vad
som händer på viktiga områden i samhällslivet
skulle bli större, om den
övervunne den ängsliga respekten för
att störa utredningar och sade ifrån
att den vill ha en sak uträttad.

Vi har i en motion föreslagit en översyn
av inkomstprövningsreglerna beträffande
grundbidraget vid omskolning.
Avsikten är att få till stånd en
ändring som innebär, att makes inkomst
inte som nu skall verka reducerande
på grundbidraget. Att det är kvinnorna
som mest drabbas av denna reduceringsregel
faller av sig självt. Arbetsmarknadsutredningen
föreslog att
detta villkor skulle slopas. Ur arbetsmarknadssynpunkt
är det av intresse,
att ett ökat antal kvinnor kommer ut
i förvärvslivet, men det tyngst vägande
skälet är att man bör ge kvinnorna valmöjlighet
mellan hemmarbete och förvärvsarbete.
Vid fjolårets riksdag motionerades
från flera håll om att denna
reduceringsregel skulle avskaffas. Bl. a.
väcktes en socialdemokratisk motion i
andra kammaren, undertecknad av nio
ledamöter varav sju kvinnor. I denna
motion framhölls bl. a. att arbetsmarknadsstyrelsen
uttalat att reduceringsregeln
verkade återhållande på rekryteringen
av kvinnor till yrkesutbildning.

Fredagen den 19 maj 1967 em.

Nr 29 107

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

Sådana regler kan inte anses vara förenliga
med en i övrigt progressiv arbetsmarknadspolitik,
menade motionärerna.
I fjol avstyrktes förslaget med motivering
att frågan skulle komma att prövas
i samband med ställningstagande
till vuxenutbildningsfrågan. Argumentet
räcker även i år till för utskottet för att
avstyrka motionen.

Jag tycker att det är svårt att förstå
varför dena fråga skall förhalas ytterligare.
Den är ju i själva verket utredd;
den är nämligen prövad av arbetsmarknadsutredningen.

I en motion som väcktes under motionstiden
föreslog vi att arbetsmarknadsstyrelsen
skulle uppmanas att ta
upp överläggningar med berörda organisationer
om förlängning av varseltiden.
Det är alltså fråga om att genom
frivilliga överenskommelser åstadkomma
en längre varseltid. Förslaget om
lagfäst skyldighet att utfärda varsel har
ju avslagits av årets riksdag. Det föreligger
ett avtal mellan arbetsmarknadsstyrelsen
och vissa arbetsgivarorganisationer
om att länsarbetsnämnd skall underrättas
om vissa permitteringar. Det
har emellertid visat sig att arbetsmarknadsorganens
möjligheter att ordna för
de friställda skulle bli väsentligt större,
om varseltiden förlängdes, och i många
fall bör detta vara möjligt. Utskottsmajoriteten
erinrar på denna punkt att utskottet
erfarit att frågan om varseltiden
aktualiserats inom inrikesdepartementet.
Det syftar bl. a. på att inrikesminisitern
i en debatt nyligen här i kammaren
sade, att det var meningen att söka
åstadkomma en förlängning. Utskottet
säger emellertid inte att det förutsätter,
att en förlängning kan åstadkommas,
utan utskottet förutsätter att en ändamålsenlig
avvägning sker — vad det nu
kan betyda.

Vi tycker att detta är så viktigt att
riksdagen bör ge sin mening till känna.
Ett bestämt uttalande från riksdagens
sida skulle inte sakna betydelse vid de

förhandlingar som vi hoppas kommer
till stånd. Ibland tycker man att riksdagen
går alldeles för långt i försiktighet
när det gäller att uttala en bestämd
mening, och detta är ett fall där ett uttalande
inte skadar utan tvärtom måste
vara till nytta.

Beträffande lokaliseringspolitiken, som
jag skall fatta mig mycket kort om, därför
att den behandlas av andra talare
från vårt håll, har vi i en reservation
föreslagit, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skall begära, att förslag
snarast möjligt framläggs för riksdagen
om utvidgning av totalramen för lokaliseringslån.

Finansministern har också varit inne
på lokaliseringsstödet i propositionen
om den statliga kreditbanken. Han hänvisar
till omfattningen av redan beviljade
lån och det stora behov av ytterligare
lokaliseringspolitiska insatser som
nu kan förutses och anser med anledning
härav att totalramen för lokaliseringsstöd
kommer att behöva vidgas. När detta
behov uppstår kommer förslag härom
att föreläggas riksdagen.

Vi anser att det redan nu är fullt
klart att det föreligger behov av en höjning
av låneanslaget. Under föregående
budgetår beviljades lån som sammanlagt
överskred ramen med nära 40 procent.
Detta överskridande har skett med
stöd av det bemyndigande som lämnades
åt Kungl. Maj:t att under budgetåren
1965/66 och 1966/67 bevilja lokaliseringsstöd
med högre belopp än vad
som anvisats. Tendensen lär vara ungefär
densamma för innevarande budgetår.
Att den anslagsram som beviljats för
femårsperioden blir otillräcklig och behöver
vidgas förefaller vid det här laget
alldeles klart, om lokaliseringspolitiken
skall bedrivas under hela perioden.

Om man nu utvidgar ramen för lokaliseringslån
utan att höja anslaget till
lokaliseringsbidrag blir följden att stödet
till lokaliseringen i högre grad än

108 Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967 ém.

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. in.

vad som avsågs när beslutet fattades
kommer att få tyngdpunkten förlagd till
långivning. Detta har ju också varit fallet
under de senaste budgetåren. Det är
väl knapapst ägnat att förvåna att det
blir på det sättet. När det är fråga om
företagsekonomiskt välmotiverade investeringar
är det väl viktigast att erhålla
nödigt kapital så att utbyggnaden
kommer till stånd. Maximibeloppet för
bidrag behöver som regel inte utnyttjas
annat än i särskilda fall, exempelvis vid
lokaliseringar i inlandet, där bidraget
får anses utgöra kompensation för vissa
kostnadsökningar som vidlåder lokaliseringar
i området, vilka från samhällets
synpunkt anses önskvärda utan att
vara helt invändningsfria företagsekonomiskt
sett. Skulle nu bidragsanslaget
bli otillräckligt för detta ändamål får
regeringen begära nya medel.

Det föreligger en reservation om att
detta anslag skall betecknas som förslagsanslag,
men jag har inte kunnat
ansluta mig till reservationen då det åtminstone
teoretiskt skulle innebära en
obegränsad fullmakt för regeringen att
använda pengar för ändamålet. Även om
jag inte har funnit att regeringen är
särskilt rundhänt just i fråga om det
här ändamålet tycker jag, att man av
principiella skäl inte skall ge sådana
fullmakter.

Enligt vår mening finns det ingen anledning
att dröja längre med beslut om
höjning av anslaget till lokaliseringslån.
Att det belopp som anvisats för femårsperioden,
500 miljoner kronor, är otillräckligt
står vid det här laget alldeles
klart. Det finns inget skäl att vänta med
en åtgärd som vi vet måste komma, om
vi inte menar att lokaliseringsstödet
skall bli kraftigt nedskuret i slutet av
perioden.

Vi har också en reservation, vari föreslås
att statsbidrag må kunna utgå till
kommun för uppförande som kommunalt
beredskapsarbete av verkstadshus,
även om lokaler för produktionsföretag

innefattas däri. Gäller det serviceföretag
för lokal service föreligger möjligheter
redan nu, men erfarenheten visar att
det ofta är lämpligt med en kombination.

Till sist, herr talman, några ord om
glesbygdsproblemen.

Fru Renström-Ingenäs påminde om
att det när 1964 års beslut fattades fastställdes
att glesbygden skulle få en förbättrad
service. Det är riktigt. Men sedan
dess har det gått tre år utan att det, såvitt
jag vet, vidtagits en enda konkret
åtgärd för glesbygderna, om man nu
inte vill betrakta broschyren »Gammal i
glesbygd» som en konkret åtgärd. Under
dessa tre år har servicen undan för
undan försämrats både beträffande kommunikationer,
butiker och en hel del
andra saker.

Det pågår nu flera utredningar, och
det är bra att dessa igångsatts. Men
den som något känner till förhållandena
där uppe är fullt på det klara med att
en rad åtgärder kan vidtas ganska snart
utan att man inväntar resultatet av dessa
undersökningar, av vilka åtminstone
en del kommer att bli rätt omfattande
och långvariga. Nu säger fru RenströmIngenäs
att ytterligare en utredning
skulle fördröja åtgärderna. Det är givetvis
riktigt om man skall ha en utredning
av det gamla vanliga slaget som
håller på i flera år. Men detta är ju
inte meningen. Här är det fråga om
att snabbutreda vilka åtgärder som kan
vidtas omedelbart och att försöka få
dem till stånd. Jag tycker nog inte att
vi kan vänta längre och nöja oss med att
hänvisa till att det pågår undersökningar.
Situationen i dessa områden är litet
för allvarlig för det.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! När riksdagen i fjol beslutade
om en ny arbetsmarknadspolitik
rörde det sig knappast om några nya
och revolutionerande riktlinjer. Beslutet
anslöt sig i stort till vad som tidigare

Fredagen den 19 maj 1967 em.

Nr 29 109

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

delvis försöksvis praktiserats på arbetsmarknadspolitikens
område, och bidragen
höjdes. Reformen synes redan nu
vara i behov av översyn. Ett mer samlat
grepp behöver tas i arbetsmarknadsfrågorna,
främst när det gäller den svårplacerade
arbetskraften.

Från centerpartiets sida har kritik
riktats mot att arbetsmarknadspolitiken
varit för koncentrationsinriktad. Den
har inte gett tillräckliga alternativ åt de
drabbade områdena och de människor
som bor där. Det har för de arbetslösa
i alltför stor utsträckning varit att lämna
hem och familj och att flytta — med
eller utan statens hjälp. Den kraftiga
ökningen av omskolningsverksamheten
har ibland varit ett bra stöd för lokaliseringssträvandena.
De flesta omskolade
har dock fått söka plats i en annan
del av landet. Företagsnedläggelserna
har inte i större utsträckning drabbat
de s. k. sysselsättningssvaga delarna av
vårt land än andra områden. Tvärtom
synes de ekonomiskt mer upphettade
områdena totalt sett ha drabbats svårast.

Jag har, herr talman, under tidigare
år när vi haft en utpräglad högkonjunktur
med överrörlighet på arbetsmarknaden
kritiserat att regeringen frisläppt
så stora belopp från investeringsfonderna.
De har då använts i allt väsentligt
i de redan ekonomiskt upphettade
regionerna. I stödområden har relativt
obetydliga belopp från investeringsfonderna
aktiverats. Det är ur lokaliseringssynpunkt
att beklaga att investeringsfonderna
inte längre får användas som
lokaliseringsinstrument. Särskilt gäller
detta i tider av viss högkonjunktur då
investeringsviljan som regel är större.

Investeringsfondsmedlen har som lokaliseringsinstrument
visat sig ha en
utomordentligt god sysselsättningspolitisk
effekt. Det är beklagligt att övriga
partier inte stöder centern i denna fråga.
Det skulle betyda större effektivitet
i lokaliserings- och arbetsmarknadspoli -

tiken, eftersom därigenom flera tillgängliga
instrument skulle tas i anspråk. I
den rådande konjunktursituationen, som
man väl trots allt inte får bedöma alltför
mörkt, måste det vara riktigt att
släppa investeringsfonderna, så att industriinvesteringarna
och sysselsättningen
stimuleras.

Trots att lokaliseringspolitikens små
insatser visat sig ha god effekt har investeringsandelen
per capita nu under
flera år sjunkit inom stödområdet i jämförelse
med övriga delar av landet. Detta
förhållande är värt att uppmärksamma
i större utsträckning än vad som
skett. Jag hoppas att inrikesministern
tar upp denna sak till ingående studium.
Åtgärder måste vidtas innan skadorna
blir för stora.

En gemensam målsättning för arbetsmarknadspolitiken
och lokaliseringspolitiken
är enligt min mening att åtgärderna,
som är föranledda av föränderligheten
i näringslivet, skall medverka
till och stimulera utvecklingen
och framåtskridandet, bevara tryggheten
för individen och ge större valfrihet
i fråga om arbete och bostadsort.
Till de mest positiva arbetsmarknadsåtgärderna
i detta avseende vill jag
räkna omskolningsverksamheten. Den
har fått en alit större omfattning. Den
är av värde såväl för den enskilde som
för de nya verksamheter som tränger
sig fram. Särskilt den äldre arbetskraftens
och kvinnornas problem måste
uppmärksammas. Vi har i vårt land en
stor dold arbetslöshet bland kvinnorna.
Bättre möjligheter för dem att komma
in i arbetslivet måste därför skapas.
Herr talman! Jag ber att i denna sak få
hänvisa till reservation nr 2 i statsutskottets
utlåtande nr 112.

I storstadsområdena, som borde erbjuda
de bästa möjligheterna till alternativa
sysselsättningar, har det visat sig
att äldre friställda har synnerligen svårt
att få nytt arbete. Någon form av skyddad
verksamhet synes vara en möjlighet

Ilo Nr 29

Fredagen den 19 mai 1967 em.

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

att lösa deras problem. Inte minst i hög
ålder är arbetslöshet mycket påfrestande.
KSA-utredningen bör på allt sätt påskynda
sitt arbete.

En rad motioner har väckts i anslutning
till förslagen i arbetsmarknadsfrågorna.
En del är gamla bekanta. Så är
fallet med motionen II: 511 som jag envisats
med att återkomma med. Den gäller
frågan om flyttningsbidrag till kvalificerad
arbetskraft för flyttning till
företag inom stödområde i de fall då
flyttning sker genom arbetsförmedlingens
medverkan. I reservationen 5 som
handlar om omskolningsverksamheten
berörs också denna fråga. Just stödområdena
torde lida större brist på kvalificerad
arbetskraft än andra områden.
Enligt utskottets skrivning kan sådana
bidrag hädanefter utgå. Jag kan därför
som motionär vara tillfredsställd.

Centerpartiet har under en följd av
år krävt större resurser för lokaliseringspolitiken.
Utvecklingen har nu givit
oss rätt i att resurserna varit och är
otillräckliga. Vi har tidigare sagt att
lokaliseringspolitiken behandlats för
snålt; man har inte använt de instrument
som är möjliga att använda. Särskilt
stor har efterfrågan på lokaliseringslån
varit. I proposition nr 56 utlovas
att förslag om ytterligare medelstilldelning
skall framläggas då medlen
tar slut.

I reservationen 4 i statsutskottets utlåtande
understryks angelägenheten av
att förslag om utvidgning av totalramen
för lokaliseringslån snarast möjligt
framläggs. Vi menar att lokaliseringsstödet
bör få utvecklas i enlighet med de
bedömningar som görs såväl lokalt som
centralt utan att hindras av medelsbrist.
Detta är också motivet för reservation
nr 3 beträffande lokaliseringsbidraget
i statsutskottets utlåtande. Centerpartiet
föreslår att under förutsättning
av för högt låneanslag det av
Kungl. Maj :t föreslagna beloppet till
lokaliseringsbidrag, 60 miljoner kronor,

skall få karaktären av förslagsanslag. Vi
uttalar också att bestämmelserna om
det maximala bidraget på 50 procent
bör få en generösare tillämpning i det
norrländska inlandet och i motsvarande
områden i andra delar av vårt land.

I anslutning till förslaget beträffande
lokaliseringspolitiken har en rad motioner
väckts vari de alltmer iögonenfallande
inlands- och glesortsproblemen
uppmärksammas. Det står redan klart
att lokaliseringspolitiken inte kan lösa
dem. Kommunerna i sådana områden
gör vad de orkar göra för att stimulera
företagsetablering och sysselsättning.
Uppförande av verkstadshus som stadskommunala
beredskapsarbeten har
många kommuner funnit vara en lämplig
väg. Dessa lokaler får emellertid inte
användas av produktionsföretag utan
endast av serviceförtag.

Enligt vår mening skulle det vara av
stor betydelse om också mindre produktionsföretag
efter särskild prövning
på vanligt sätt fick hyra lokaler i sådana
verkstadshus. Det skulle kunna
främja sysselsättningen i de värst drabbade
kommunerna, där dessa frågor är
en hjärteangelägenhet. Läget är på vissa
håll så kritiskt att arbetsmarknadsstyrelsen
har sagt att vi inte har tid att
vänta på några utredningar. Åtgärder
måste vidtagas omedelbart. Nämnda
verkstadshus kan vara en av dessa åtgärder.

Kungl. Maj :t redovisar i årets statsverksproposition
vissa åtgärder för
glesbygderna. En arbetsgrupp inom
Kanslihuset med herr Paulsson som
ordförande skall undersöka glesbygdernas
sociala problem, kommunikationsfrågor
etc. och framlägga förslag till åtgärder
som i stort sett skall finansieras
med befintliga anslag. Professor Bylund
i Umeå skall genomföra ett ambitiöst
forskningsprogram om kulturutvecklingen
i glesorterna och utflyttningens
verkningar på andra områden. Vidare
har planeringsråden i länsstyrelserna

Fredagen den 19 maj 1967 em.

Nr 29 111

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

uppmanats att uppmärksamt följa utvecklingen
i glesbygderna och om möjligt
framlägga förslag till åtgärder. Allt
detta är bra. Glesbygdsfrågorna är emellertid
redan nu så påträngande och
brådskande att en parlamentarisk utredning
omedelbart bör tillsättas och ta
sig an problemen.

Detta är en stor politisk fråga. I vilken
utsträckning och på vad sätt skall
vårt samhälle engagera sig för dessa
frågors lösning? Ett uppskov med tillsättande
av en parlamentarisk utredning
anser jag fördröja en aktiv samhällsinsats.
Jag delar sålunda varken
bankoutskottets eller reservanternas
mening på denna punkt, att en parlamentarisk
utredning skulle fördröja lösningarna.

Reservanterna vid punkten F i bankoutskottets
utlåtande anser att läget
för glesbygderna är så kritiskt, att det
behöver utredas ytterligare, men att det
inte bör ske under medverkan av parlamentariker.
Jag förstår inte att reservanterna
är så intresserade av att frånhända
oppositionens parlamentariker
inflytande på utredningsarbetet. Däremot
kan jag förstå om regeringspartiet,
möjligen av taktiska eller andra skäl,
kan ha ett sådant intresse. Utskottet
tror att det råder politisk enighet i denna
fråga, och jag hoppas att så är fallet.
Om så är, borde en parlamentarisk
utredning av politiska skäl på kort tid
komma fram till lösningar.

En parlamentarisk utredning skall
naturligtvis inte och behöver inte hindra
försöksverksamhet, forskning och
socialt motiverade lösningar. Åtgärder
av olika slag, t. ex. inrättande av professurer
o. d., behöver kanske prövas
för att man skall få en uppfattning om
vilket värde de kan ha i en mera permanent
politik. Arbetsgrupper i departement
och annorstädes gör säkerligen
också stora insatser och har stora uppgifter
att fylla.

När det gäller försöksverksamhet och

prövning av olika åtgärder finns det
exempel på sådant just i lokaliseringspolitiken
och på arbetsmarknadspolitikens
område. Väsentliga inslag på dessa
båda områden bär prövats försöksvis,
innan de intagits i en mera fast organisation.
Jag ber därför, herr talman,
att på denna punkt få yrka bifall till
motionerna I: 593 och II: 760, i vilka
yrkas på en skyndsam parlamentarisk
utredning.

Lokaliseringspolitiken har i alltför
stor utsträckning blivit en glesbygdsfråga.
Den bär naturligtvis haft lika
stor betydelse för att avlasta trycket på
de stora inflyttningsorterna. Därigenom
infrias i hög grad målsättningen med
riksdagens beslut beträffande lokaliseringspolitiken,
nämligen att den skall
främja en sådan lokalisering av näringslivet
att landets tillgångar av kapital
och arbetskraft blir fullt utnyttjade
och fördelade på sådant sätt att ett
snabbt framåtskridande främjas.

Alltjämt lokaliseras emellertid industrier
till orter som saknar samhällsservice
för dem. Jag åsyftar då främst
s. k. bristorter, alltså orter där bostäder,
skolor och kommunikationer måste
nybyggas vid en nyetablering. Det har
hittills inte varit företagarnas problem.
Här handlar såväl privata företagare som
kooperativa och statliga verk i stort sett
efter samma mall, alltså eu begränsad
företagsekonomisk målsättning: fö retagsvinsten.

Länsplaneringsorganen
hinner tydligen ännu inte med i en
översiktlig samhällsplanering, eller
också har idén med lokaliseringspolitiken
och helhetssynen inte trängt igenom.

I de totala kostnaderna för produktionen
ingår också samhällsservicen,
och miljöfrågorna får inte heller glömmas
i sammanhanget. Trots att ännu
inte två år har gått av den femåriga
försöksperioden måste frågan om anpassning
av lokaliseringspolitiken övervägas
mycket snart. Generaldirektören

112 Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967 em.

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

i arbetsmarknadsstyrelsen har för kort
tid sedan också framfört sådana tankegångar.
Erfarenheterna hittills borde så
snart som möjligt prövas.

Centerpartiet har verkat för en utvidgning
av stödområdet till att omfatta
också sydöstra Sverige. Kungl.
Maj:t bär redan i betydande utsträckning
givit lokaliseringsstöd utanför det
av riksdagen beslutade stödområdet.
Jag säger inte detta som kritik utan
närmast som motiv för att större resurser
ges till lokaliseringspolitiken och
för att de lokaliseringspolitiska bedömningarna
bör omfatta i princip hela
vårt land. På detta område, herr talman,
har samhället mycket stora uppgifter
för att åstadkomma en förutsättningsskapande
politik.

I detta anförande instämde herrar
Eriksson i Bäckmora, Larsson i Öskeviksby,
Vigelsbo, Jonasson, Sundkvist
och Johansson i Skärstad (samtliga ep).

Herr FAGERLUND (s):

Herr talman! Det är inte första gången
under denna riksdag som vi diskuterar
lokaliserings- och arbetsmarknadspolitiken
— det har ju varit diskussioner
i anledning av vissa interpellationer
— och jag hoppas att kammaren
håller mig räkning för att jag inte
går in i någon större principiell diskussion
om vad som görs och borde göras.
De utredningar som pågår har fru
Renström-Ingenäs talat om. Reservanterna
har inte heller bestridit att det
pågår utredningar i departementet.
Herr Gustafsson i Skellefteå sade ju att
det inte finns något motiv för att inte
riksdagen skulle kunna skriva till Kungl.
Maj:t även om det pågår utredningar.
Därför skall jag inte göra någonting annat
än att direkt beröra de reservationer
som fogats till utskottsutlåtandet.

I reservationerna till punkt 4 angående
lokaliseringslånen nöjer man sig
inte med vad som anförs i proposition
nr 56, där det ställs i utsikt förslag

om att det skall komma nya pengar när
pengarna till lokaliseringslånen tar slut.
Vi kan väl säga att dessa lån varit attraktiva
och att de kanske inte räcker
i fem år — en hel del har delats ut.
Omedelbart reserverar sig mittenpartierna
för att detta förslag skall komma
snarast möjligt, alltså innan pengarna
har tagit slut, trots att det är utsagt att
de skall användas under försöksperioden
på fem år. Uttrycket »snarast möjligt»
varieras i de olika reservationerna
— man använder uttrycket »skyndsamt»
och t. o. m. på ett ställe »skyndsam
prövning snarast möjligt». Utskottets
uppfattning är att när det pågår utredningar,
när arbetsgrupper är sysselsatta,
när vetenskapliga undersökningar
pågår etc. är det onödigt att riksdagen
aktualiserar problemen.

I reservation nr 3 om lokaliseringsbidrag
vill centerpartiet ensamt att detta
anslag skall uppföras som förslagsanslag.
Herr Gustafsson i Skellefteå har
redan sagt att utskottsmajoriteten anser
att man även i fortsättningen på
denna punkt skall kunna lägga fram en
begäran om en ökning av anslaget över
tilläggsstat, om det skulle ta slut, och
det är val det mest naturliga.

I en reservation föreslår mittenpartierna
att statsbidrag skall utgå till uppförande
av lokaler för mindre produktionsföretag
och det ligger någonting
positivt i det. Ingen säger väl nej till
bidrag. Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken
vill ingen ändra på., I det fallet
är vi ganska eniga, frånsett smärre
justeringar. Avgörandet om nya industrilokaler
skall uppföras ligger hos
Kungl. Maj :t. Vi anser, att vi skall behålla
en gräns därför att det kommunala
kompetensområdet ligger till grund
för det hela.

Mittenpartierna vill också att bidragen
till de gifta kvinnorna skall utökas.
I det sammanhanget kan man kanske
påpeka att tredje avdelningen tagit ett
initiativ på denna punkt. Jag tror att

Fredagen den 19 maj 1967 em.

Nr 29 113

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

både herr Gustafsson i Skellefteå och
herr Nilsson i Tvärålund var med vid
det tillfälle då ett beslut fattades i denna
fråga. Jag är inte säker på om detta
ändrats.

Stimulansbidrag behövs kanske i vissa
fall. Vi anser emellertid att det är felaktigt
att lösrycka problemet om bidragsgivningen
till vuxenutbildningen. Vi
vill att de regler som gäller för bidragsgivning
på andra områden även skall
gälla härvidlag. När vi nu vet att detta
skall prövas, hoppas vi på lika ersättning
över hela linjen.

En reservation tar upp varseltidens
längd och såsom redan har sagts, har
inrikesministern talat om detta i en
interpellationsdebatt. Han sade vid det
tillfället: »Vi har för avsikt att ta upp
överläggningar med arbetsmarknadens
parter om detta, framför allt för att få
en väsentligt längre varseltid, så att
nödvändiga åtgärder skall kunna vidtas
för att möta de nedläggningar som
naturligtvis också i framtiden kan komma
att bli aktuella».

Det är klart att samhället genom en
ökning av varseltiden får möjligheter
att klara en hel del problem som det
enskilda näringslivet ställer samhället
inför när det icke längre kan rädda en
industri. Vi är alla överens om att vi
kanske behöver införa en längre varseltid
fortast möjligt. Vi hoppas att även
denna fråga skall tas upp till behandling
— den är aviserad.

I de allmänna reservationerna 5 b
och c, där man tar upp frågan om en
aktivare arbetsmarknadspolitik, har
man sagt att beträffande den äldre arbetskraften
skulle det inte från regeringens
sida finnas några som helst
ambitioner. Statsrådet Wickman anförde
emellertid i propositionen om investeringsbanken,
att arbetsmarknads- och
trygghetspolitiken måste byggas ut ytterligare,
och han pekade särskilt på
problemen för de handikappade och de
äldre.

Vi anser att vi inte behöver tillägga
vad som diskuterades här i kammaren
beträffande andra lagutskottets utlåtande
i frågan om stödet till förtidspensionering
för äldre arbetskraft. Där upptogs
ju KSA-utredningens tilläggsdirektiv
och vi tycker att denna utredning
skall få arbeta planenligt.

Det är klart att man alltid kan diskutera
problematiken förtidspension kontra
arbetslöshetsförsäkring. Jag vet inte
hur man vill ha det i detta sammanhang,
därför att man i reservationen
under A säger »frågan om utvidgad
försäkring vid förlorad sysselsättning»,
men vid G säger man »förbättrade möjligheter
till förtidspension åt äldre arbetskraft».
Själv har jag den uppfattningen
att det här gäller ett arbetsmarknadsproblem
som skall lösas. Och
herr Gustafsson i Skellefteå sade i dag
när vi diskuterade investeringsbanken
att han ansåg att det var först och främst
problemet att skaffa arbete åt den äldre
arbetskraften som skulle lösas, och någon
av reservanterna har här sagt att
arbetslösheten är tyngst för den äldre
arbetskraften. Jag håller med om och
stryker under detta. Vi måste lösa dessa
problem på alia sätt vi kan finna
framgångsrika. Att samtidigt diskutera
frågan om förtidspension tycker jag är
onödigt om man har den grunduppfattningen,
att man först skall skaffa arbete
men dessutom ha en försäkring för
förlorad sysselsättning.

Vid punkt D talar man om »övriga
trygghetsskapande åtgärder såsom avgångsvederlag
och stöd åt särskilt svårplacerad
arbetskraft». Detta är under
beredning i olika avseenden.

Omskolningen är föremål för AMS:s
intresse, något som diskuterats sedan
jag kom hit. Man ansåg då att AMS tog
sig alltför stora friheter när det gällde
omskolningskurser och dylikt. Statsutskottets
majoritet — som jag tillhör —
är övertygad om att det inte heller på
detta område behövs några skrivelser

114 Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967 em.

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m.

ning av industrinedläggelser i Dalsland

för att understryka behovet av omskolning.
Arbete pågår inom departement
och verk för att få en ännu effektivare
arbetsmarknadspolitik, ännu bättre omskolningsverksamhet
och ett ännu bättre
skydd för dem som drabbas av de
stora omställningsprocesser som pågår
i samhället.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan i
alla punkter.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Högerpartiet har avlämnat
en motion som behandlas i bevillningsutskottets
betänkande nr 48. Den
avser att skapa möjligheter för företagen
att göra avsättningar till omställnings-
och utbildningsfonder. Jag tror
att detta system skulle vara både effektivare
och billigare för såväl samhället
som företagen och det skulle framför
allt bli skonsammare för de anställda.

Herr talman! Med hänvisning till den
debatt som tidigare förts här i dag och
med hänsyn till de uttalanden som redan
gjorts i denna debatt i denna fråga
skall jag nöja mig med att göra en hänvisning
uteslutande till detta.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Såsom framgår av föredragningslistan
har jag anmält att jag
i samband med behandlingen av förevarande
utskottsutlåtande har för avsikt
att besvara en interpellation av herr
Andersson i Billingsfors i anledning av
industrinedläggelser i Dalsland.

Herr Andersson har frågat om jag är
beredd att vidta åtgärder för att samhällen
i Dalsland som drabbas av industrinedläggelser
skall kunna leva vidare
och befolkningen beredas ny sysselsättning,
om jag är beredd att medverka
till att statlig industriell verksamhet
kommer till landskapet ifall privata
företag inte vill etablera sig där
samt om jag vill förorda att ett relativt

m., tillika svar på interpellation i anled stort

massabruk uppföres i Dalsland om
det visar sig att tillgången på skog är
tillräcklig som underlag för ett sådant.

Som jag framhöll i ett svar på en
enkel fråga i denna kammare den 6
april i år har AB Billingsfors-Långed
meddelat att företaget avser att lägga
ned sin verksamhet i Långed, i vilken
vid varseltillfället sysselsattes ca 400
personer. Varsel har vidare lämnats om
nedläggning av Fengersfors bruks; AB i
Fengersfors med f. n. ca 250 sysselsatta.
För ett par år sedan upphörde Bengtsfors
sulfitfabrik i Bengt sifors med sdn
verksamhet varvid drygt 200 personer
ställdes utan arbete.

De sysselsättningsproblem som följde
med nedläggningen av Bengtsfors sulfitfabrik
i Bengtsfors är numera ur
världen. När det gäller de anställda vid
AB Billingsfors-Långeds anläggningar i
Långed är problemen på väg att lösas.
Arbetet med att skaffa fram nya arbetstillfällen
för den arbetskraft som berörs
av nedläggningen i Fengersfors pågår.

En rad åtgärder har vidtagits för att
de här aktuella sysselsättningsproblemen
skall kunna lösas så snabbt och
friktionsfritt som möjligt. Arbetsförmedlingsverksamheten
har intensifierats.
I syfte att underlätta omställningen
till nya arbetsuppgifter har åtgärder
satts in för att bygga ut omskolningsverksamheten
i det drabbade området.
För arbetskraft som inte omedelbart kan
omplaceras i annat arbete och som inte
kommer i fråga för omskolning har länsarbetsnämnden
satt i gång beredskapsarbeten.
Bl. a. har ett industriellt beredskapsarbete
startats. Ytterligare beredskapsarbeten
planeras.

Arbetet med att åstadkomma en mer
långsiktig förbättring av sysselsättningsläget
i Dalsland genom lokalisering av
nya företag har bedrivits med stor kraft
de senaste åren. Målet har varit både
att öka antalet arbetstillfällen och att
få till stånd en differentiering av nä -

Fredagen den 19 maj 1967 em.

Nr 29

115

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m., tillika svar på interpellation i anled

ning av industrinedläggelser i Dalsland

ringslivet i landskapet. Genom skilda
lokaliseringspolitiska åtgärder har området
tillförts ca 500 nya arbetstillfällen
sedan juli 1964. Ytterligare 400—500
arbetstillfällen beräknas komma att tillföras
området genom beslutade men ännu
inte genomförda åtgärder. Dessa resultat
har kunnat uppnås genom att staten
i betydande utsträckning ställt lån
och bidrag till förfogande. Sedan juli
1964 har sålunda beslut fattats om statliga
lån och bidrag om drygt 36 milj. kr.
Därutöver har ett par företag fått tillstånd
att ta i anspråk investeringsfondsmedel.

Av vad jag nu sagt framgår att det
under de senaste åren utvecklats en
livlig aktivitet för att förbättra sysselsättningsunderlaget
i Dalsland. Arbetet
härmed fortsätter. Från länsstyrelsen
har jag inhämtat att det f. n. pågår överläggningar
med sex å sju företag om att
starta verksamhet i norra delarna av
Dalsland. Mot denna bakgrund finner
jag det inte påkallat att f. n. överväga att
lokalisera statlig industriell verksamhet
till Dalsland. Jag är emellertid medveten
om behovet av åtgärder som på
längre sikt tryggar sysselsättningen i
området.

Skogstillgångarna i Dalsland undersöks
f. n. genom västsvenska skogsindustriutredningen.
Innan denna utredning
slutförts saknas underlag för en
bedömning av förutsättningarna för att
anlägga en större massaindustri där.

Herr ANDERSSON i Billingfors (s)
kort genmäle:

Herr talman! För drygt ett år sedan
lyckades vi avvärja en attack från arbetsmarknadsstyrelsen
som gick ut på
att avföra Dalsland från norra stödområdet.

Vi är i dag glada åt att vi kunde åstadkomma
detta. Vi hade nog på känn att
det inte skulle gå att klara den industriella
utvecklingen i dessa bygder utan
möjlighet till lokaliseringsstöd. Vi visste

att det i en liten del av landskapet fanns
några små enheter inom pappersindustrin
och vi var medvetna om att dessa
inte hade framtiden för sig.

Våra farhågor har besannats. Under
loppet av sju månader har två av dessa
fabriker fått meddelande om nedläggning.
Två samhällen har här ställts utan
sin basindustri. I dessa strukturrationaliseringens
tider kanske det inte är så
uppseendeväckande att två fabriker
läggs ned. Men om man tar i betraktande
att samhällena byggde hela sin existens
på dessa industrier och om man dessutom
vet att sysselsättningsmöjligheterna
i landskapet i övrigt är allt annat än
goda, förstår man att det blir besvärligt
för dem som bor här.

Man kan fråga sig om det är nödvändigt
med dessa fabriksniedläggelser. De
anställda ställer sig naturligtvis frågan:
Varför skall detta hända? Finns det inte
någon möjlighet att fortsätta med denna
industriella verksamhet? Eftersom
i dessa små industrier under många år
icke gjorts någon investering av betydelse
utan man enbart har kört så mycket
som det har gått för att därigenom
kunna plocka ut de vinster som varit
möjliga och inte gjort något för företagets
utvecklingsmöjligheter, måste till
slut det läge uppstå då det inte längre
går att fortsätta. När de som leder industrin
inte känner något ansvar utan
bara låter det gå, kan man nästan —
såsom herr Lothigius tidigare i dag —
undra om ens en ABF-kurs stått till deras
förfogande.

I konkurrensen på världsmarknaden
har man inte möjlighet att hänga med,
när man har så små enheter. Om industriledningarna
hade varit inställda på
att industrin skulle kunna vara med i
den framtida konkurrensen borde de ha
gjort några ansträngningar för att ge industrin
den injektion som hade varit
nödvändig för att rädda situationen.

När jag frågade statsrådet om han
var beredd att vidta åtgärder för den

116 Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967 em.

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. ni. tillika svar på interpellation i anled ning

av industrinedläggelser i Dalsland

industriella utvecklingen i dessa samhällen
var det mot bakgrunden av att
lokaliseringsverksamheten under dessa
sju, åtta månader inte bär givit det resultat
som man hade hoppats, I svaret
meddelar statsrådet att överläggningar
pågår med sex, sju förtag som man hoppas
skall starta verksamhet i landskar
pet. Jag hoppas att resultatet av dessa
överläggningar blir positivt.

Eftersom min repliktid är ute får jag
tyvärr sluta nu. Jag tackar inrikesministern
för svaret och beklagar att det
har lämnats vid denna tidpunkt.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Problemet Dalsland är
en illustration till det stora problem
som vi diskuterar. Dalsland befinner sig
i ett svårt läge. Företagsnedläggningar
har meddelats, tjänstemän och arbetare
har friställts och det har inte funnits
tillfälle till nya sysselsättningar inom
området. Och varför? Jo, det finns inte
något differentierat näringsliv. Men känner
vi inte igen det problemet från åtskilliga
andra områden i vårt land, där
svårigheterna just nu är stora: vissa delar
av Värmland, Ådalen, delar av Norrland,
Bohusiregionen och Uddevallaregionen.

En av de svåraste frågorna är hur vi
skall kunna åstadkomma ett mera differentierat
näringsliv för att på det sättet
ge ökad trygghet åt dem som kan
råka i samma belägenhet som många
just nu har gjort i Dalsland och inom
andra områden.

Vår beredskapspolitik, vår arbetsmarknadspolitik
och vår lokaliseringspolitik
söker vi nu pröva. När man dish
kuterar lokaliseringspolitikens framtid
är kanske planeringsfrågorna något av
det viktigaste. Här hjälper det inte att
säga: Låt oss utreda glesbygdsproblemen
! Att låta en statlig kommitté utreda
ger kanhända resultat någon gång i
framtiden. Jag underkänner inte utred -

ningsarbetet, men vad som krävs i fråga
om glesbygdens problem är snabba,
omedelbara åtgärder. Om det skall vi
inte behöva tvista. Vi måste emellertid
först ha prövat lokaliseringspolitiken
och undersökt vart i glesbygden det är
möjligt att lokalisera företag. Svårigheterna
har varit stora.

Någon har efterlyst aktiva åtgärder.
Jag har frågat vad de innefattar och har
fått svar under hand i debatten; man
har sagt att man har hoppats på en mera
differentierad stödverksamhet, vilket
jag själv har nämnt såsom ett av
medlen. Vi prövar denna verksamhet
genom att erbjuda företag som är beredda
att lokaliseras till inlandet ett
maximalt bidrag. I vissa fall har de
kunnat få 100 procent, 50 procent i bidrag
och de övriga 50 procenten i lån,
men de har måst säga nej. Därför tror
jag att man måste vara mycket realisrtisk
när man gör bedömningar och hyser
förhoppningar.

Andra åtgärder som nu visar sig nödvändiga
är av social karaktär, och det
är de som enligt min mening måste
sättas in med stor skyndsamhet. Det är
arbetsgruppens uppgift att vara en verkligt
arbetande grupp, som inte enbart
skall utreda utan också söka stimulera
till omedelbara, konkreta åtgärder.
Missuppfatta inte gruppens uppgifter!

När man talar om att det är bra med
denna broschyr har jag tyckt mig märka
en smula ironi i tonen. Broschyren
avser att informera kommunalmännen
om vilka möjligheter som står till buds.
Den skall vara ett hjälpmedel när representanter
för arbetsgruppen diskuterar
med kommunalmän — vilket de har
gjort — och begär besked om vad dessa
anser böra göras, Jag har läst protokoll
från dessa överläggningar och måste
säga att socialtjänstemän och kommunala
förtroendemän i glesbygdskommunerna
redan har lämnat mycket värdefulla
bidrag till en diskussion om omedelbara
praktiska åtgärder, vilka ar -

Fredagen den 19 maj 1967 em.

Nr 29 117

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m. tillika svar på interpellation i anled ning

av industrinedläggelser i Dalsland

betsgruppen kan ta upp i kanslihuset
med socialdepartementet, med kommunikationsdepartementet
och med inrikesdepartementet.
Kanske har vi redan
a n slagsm öj ti gliet er, och har vi dem inte
får vi gå fram till riksdagen. Det är avsikten
med denna arbetsgrupps verksamhet.

När jag nu har talat om Dalsland
skulle jag vilja tillägga att jag kan garantera
att även om man hade följt arbetsmarknadsstyrelsens
propå för något
år sedan om att ta bort Dalsland
från stödområdet, stödåtgärderna med
hänsyn till utvecklingen i Dalsland hade
satts in i den omfattning som hittills
varit möjlig och som vi hoppas skall
ge resultat under den närmaste framtiden.
Jag ville tillföra detta till diskussionen
om stödområdes,utvidgning.
Vi för alltså en politik som klart går
i riktning mot punktinsatser oberoende
av stödområdesgränser. Kalmar län har
nämnts. Västervik, Gunnebo och Oskarshamn
är också tre punkter jag vill
peka på där åtgärder nu har satts in.
Andra kommer till.

Herr talman! Vi skulle naturligtvis nu
kunna föra en lång debatt. Oron i kammaren
gör dock att jag inte avser att
gå in på en längre diskussion om de
många frågor som har berörts och som
naturligtvis i och för sig är intressanta.
.lag vill bara göra en liten kommentar.
Vi diskuterar ändock ett stort och viktigt
ärende. Det rör sig om anslag på
1,2 miljard kronor. .lag har nogsamt
studerat motioner och reservationsyrkanden
och jag känner tillfredsställelse
över att kunna konstatera, att det vid
årets riksdag inte råder någon diskussion
om anslagets storlek. Det har tvärtom
förts fram propåer att man i några
avseenden möjligen skulle gå ännu
längre. Detta kan diskuteras. Jag lovar
att återkomma på en del punkter.

Jag reagerar mycket starkt när det
sägs att lokaliseringsramen inte är tillräcklig.
Det har ännu inte varit nöd -

vändigt att avvisa något ärende på
grund av bristande medel. Såvitt jag
kan se behöver vi inte heller under de
närmaste månaderna avvisa något projekt
som kan vara värt stöd. Vi för
fortlöpande diskussioner med olika företag.
Omfattningen av lånesidan har
tvingat oss att avisera behov av en ökad
medelsram när vi fått en bättre överblick
än vi har nu över omfattningen av
detta behov. Jag kan inte nu säga om
detta förslag kommer upp vid höstsessionen
eller vid nästa vårsession.

Fram till den 1 juli 1967 arbetar vi
med riksdagens fullmakt, söm innebär
att vi förfogar över praktiskt taget hela
medelsramen, 500 miljoner kronor i lån,
och 300 miljoner kronor i bidrag. Efter
den 1 juli får vi en påspädning, inte
över den stora ramen men i vår verksamhet,
med 60 miljoner kronor i bidrag
och 100 miljoner kronor i lån.
Jag tror jag vågar garantera att detta
är tillräckligt under sommarmånaderna
och fram till höstriksdagen.

Jag är mycket glad över det intresse
som från'' skilda håll visats för att vi
skall få mer pengar, men jag vill säga:
Låt oss först få en klar bedömning över
hur mycket vi behöver, så skall riksdagen
få tillfälle att mera aktivt ta ställning
till detta. Jag är också glad över
att varseltiden diskuterats men jag har
tidigare haft tillfälle att i riksdagen tala
om att detta är problem som vi redan
sysslar med. För närvarande pågår förberedelser
i departementet och hos arbetsmarknadsstyrelsen
för överläggningar
med parterna på arbetsmarknaden.
Jag tror också att det skall vara möjligt
att komma fram till en uppgörelse.

Herr talman! När jag nu konstaterar
att det råder enighet om det stora anslaget
till vår, skall vi kalla det beredskapspolitik,
innefattande arbetsmarknadspolitiska
och lokaliseringspoMtiska
åtgärder, har jag naturligtvis någon
gång funderat över hur det skulle
ha gått om de kritiska propåer som

118 Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967 em.

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m., tillika svar på interpellation i anled ning

av industrinedläggelser i Dalsland

fördes fram i slutet av 1950-talet och
så sent som i fjol från visst håll inom
oppositionen hade vunnit gehör.

Hade vi då haft den beredskap mot
svårigheter som drabbar företag och
som drabbar enskilda människor? Det
är inte för att söka någon politisk strid
i denna fråga som jag säger att vi har
fått vara banbrytande för denna politik.
Vi är emellertid mycket till freds med
att denna politik, när den nu har prövats,
har vunnit förståelse som en trygghetsskapande
politik och vunnit anslutning
ifrån, som jag uppfattar det nu,
alla partier inom riksdagen. Det är en
glädjande utveckling.

Vi kan emellertid inte stanna vid det.
Vi måste gå vidare. Till den fortsatta
politiken hör ju kapitalmarknadsproblemet.
Där kommer investeringsbanken
in i bilden. Jag skall inte dra upp en debatt
om den i dag. Jag tror emellertid
att vi om någon tid kommer att finna,
att insatserna på kapitalmarknaden
framstår som lika väsentliga och angelägna
som den arbetsmarknads- och lokaliseringspolitik
som nu är genomförd.
Den kan självfallet i vissa delar bli föremål
för diskussion, skall vi säga en finputsning
på en reform ■— vilken reform
har inte blivit föremål för det?

Låt oss gärna diskutera detaljerna i
fråga om arbetsmarknads- och lokaliseringspolitiken!
När jag har sett igenom
reservationerna här har jag anledning
att konstatera, att vi praktiskt taget på
varje punkt, bortsett från högerns funderingar
i skattefrågan, är i färd med
antingen åtgärder eller pågående utredningar
eller också har aviserat förslag.
Det gäller de äldre, det gäller frågan
om kontantunderstödsverksamheten och
det gäller åtgärder på en rad andra områden.
Vi är alltså på väg.

Nu är det viktigt att vi samlas omkring
det som i dag ändå är det väsentligaste,
nämligen konstaterandet att den
trygghetsskapande politik som ligger
i våra åtgärder på arbetsmarknaden och

i fråga om lokaliseringen och som kräver
de betydande belopp som jag talade
om nyss. Det skall vi kunna samlas
omkring att bevilja, därför att det är en
viktig del i den aktiva samhällspolitiken
och för eu solidarisering mellan människorna.

I detta sammanhang har jag inte velat
stanna bara vid problemet Dalsland.
Det är ett område i sammanhanget som
är hårt drabbat men som skall ha klart
för sig att det har samhällets stöd. Människorna
där har stöd ifrån samhället
liksom andra områden i vårt land där
något inträffat. På så sätt skall vår beredskapspolitik
fungera.

Herr ANDERSSON i Billingfors (s)
kort genmäle:

Herr talman! Jag vill tacka för det
sista som inrikesministern sade. Jag
kan också försäkra att de som drabbas
av fabriksnedläggningar i Dalsland litar
på inrikesministern och regeringen. De
vet med sig att de som skall lösa dagens
problem liksom landets problem i övrigt
bär viljan och förmågan till detta,
det gör socialdemokratin. Jag hoppas
att de inte skall bli besvikna i dessa förhoppningar.

I svaret säger inrikeseminstern att för
närvarande anser han inga statliga inflytanden
nödvändiga i Dalsland. Det
vill jag tolka på det sättet, att om det
visar sig att den privata företagsamheten
inte kan klara problemen eller
inte vill klara dem, så är inrikesministern
beredd att med staten som verktyg
skapa sysselsättning i Dalsland och
det är jag mycket tacksam för.

Beträffande frågan om massabruk
skulle jag naturligtvis gärna ha velat få
ett mera konkret svar. Om enligt utredningen
skogliga tillgångar kan anses
finnas hade jag önskat få statsrådets
ord på att han inte motsätter sig uppförandet
av ett massabruk. Jag hoppas
emellertid att vi, om utredningen visar
att möjligheter föreligger, får regering -

Fredagen den 19 maj 1967 em.

Nr 29 119

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

ens stöd även för uppförandet av ett
sådant bruk. I så fall hoppas jag att den
omdebatterade investeringisibainken kan
göra en insats för att skapa trygghet för
dalslänningarna.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet Johanssons
inlägg var inte av den arten att det behöver
föranleda någon större debatt.
Han gjorde emellertid ett uttalande som
överraskade mig. Statsrådet resonerade
nämligen som om enigheten i fråga om
arbetsmarknadspolitiken vore någonting
nytt för i år, men jag tycker att om
det är någonting som det har rått enighet
om i riksdagen är det arbetsmarknadspolitiken.

Beträffande ramen för lokaliseringslånen
är det alldeles klart att den räcker
till höstriksdagen. Jag har bara velat
framhålla att det redan nu står fullt
klart att det nuvarande anslaget inte
räcker för femårsperioden, utan att det
bör höjas om man vill fortsätta med
lokaliseringspolitiken.

Sedan yttrade statsrådet något om
någon som hade varit ironisk över den
där broschyren »Gammal i glesbygd»,
och jag kände mig nästan som adressat.
Ironin har i så fall inte gällt broschyren,
ty den tror jag inte det är något
fel på, utan den syftade på att detta är
det enda som statsrådet efter tre år har
att redovisa som konkret åtgärd.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Statsrådet sade att omedelbara
åtgärder är nödvändiga i glesorterna
men att lokaliseringspolitiken
först måste prövas. Kan vi inte redan
nu konstatera att lokaliseringspolitiken
inte löser glesorternas problem? Jag,
och många andra som kanske är mer
insiktsfulla i detta sammanhang, har
framhållit detta. Jag undrar varför statsrådet
inte vill utreda dessa frågor parla -

mentariskt eftersom det rör sig om stora
politiska spörsmål.

Statsrådet nämnde att de arbetsgrupper
som arbetar på detta område främst
ägnar sig åt sociala åtgärder. Naturligtvis
är sådana mycket angelägna, ja helt
enkelt nödvändiga, men det är ju inte
fråga om långsiktiga åtgärder för dessa
bygders framtid utan närmast om en så
smärtfri avveckling av bygderna som
möjligt, och det kan dessa inte vara
till freds med. Hur mycket skall vara
kvar av dessa glesbygder och hur mycket
skall bli ödebygd? Vad behöver bevaras
för naturvården och friluftslivet
— detta även med tanke på de övriga
stationära näringarna i dessa områden?
Detta är sannerligen mycket stora politiska
frågor och jag kan inte finna att
en parlamentarisk utredning på något
sätt skulle fördröja lösningarna.

Tvärtom anser jag att en sådan utredning
skulle vara till stor nytta för verksamheten
inom de olika arbetsgrupper
statsrådet nämnt. Han talade liksom
jag om planeringsfrågorna och jag vill
ännu en gång fråga om inte just denna
del av problemkomplexet behöver beaktas
mera. Den sämsta politiken är nog
att dröja för länge med åtgärder. Det
är sannerligen inte lätt att vidta sådana.
Det är lättare att säga tulipanaros än att
göra den — detta är verkligen en sanning
i det här sammanhanget. Just därför
anser jag att man måste gripa sig
an med de här svårlösta frågorna —
den äldre arbetskraftens och glesorternas
problem.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag skall helt kort säga
några ord för att det inte skall uppstå
några missförstånd.

När jag sade att vi först måste pröva
lokaliseringspolitiken, avsåg jag den lokaliseringspolitik
vi hedrivit efter den
1 juli 1965 då vi började med denna
verksamhet. Den prövningen har visat

120 Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967 em.

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, in. m.

att det måste till någonting annat. På
den punkten är vi alltså helt överens;
det är åtgärder av mer socialpolitisk
karaktär som nu måste till.

Låt mig sedan säga till herr Gustafsson
i Skellefteå att bland de åtgärder,
som vidtagits i glesbygderna, märks
skatteutjämningen, som visserligen inte
faller inom mitt område men som har
betytt ofantligt mycket för glesbygdskommunerna.
Vidare har ett visst antal
pensionärsbostäder tilldelats arbetsgruppen
för att tillföras dessa områden.
Vissa åtgärder i fråga om kommunikationerna
har också vidtagits.

När jag talade om enigheten kring
arbetsmarknadspolitiken menade jag,
att enigheten i år tycks kunna bli mer
total än tidigare.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr statsrådet sade, att
sedan vi nu prövat lokaliseringspolitiken
är det sociala åtgärder som skall
till. Menar alltså statsrådet att inga andra
åtgärder än sociala behövs i detta
sammanhang?

Herr ENGKVIST (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet för
att kortfattat motivera bevillningsutskottets
betänkande nr 48. Om talarlistan
inte hade brutits av detta replikskifte,
hade jag kommit upp i talarstolen
efter herr Magnusson i Borås, som
talade för reservationen, och mitt anförande
hade då kommit in i ett mer naturligt
sammanhang.

I de båda motioner, som reservationen
till bevillningsutskottets betänkande
bygger på, föreslås »införande av rätt
för företagarna att till särskilda omställnings-
och utbildningsfonder skattefritt
avsätta medel, avsedda att tagas i anspråk
i samband med förutsedda eller
pågående strukturförändringar i företagen
och i lägen då dessa förutsättes leda
till friställning av arbetskraft».

Att bevillningsutskottets majoritet avstyrkt
dessa motioner betyder inte att
det råder delade meningar om omskolningsverksamhetens
betydelse. Utskottsmajoriteten
har tvärtom kraftigt understrukit
vikten av sådana åtgärder. Utskottet
har också erinrat om de betydelsefulla
reformer på omskolnings- och
utbildningsområdet som redan vidtagits
eller föreslagits. Men majoriteten anser,
att det inte kan vara rimligt att jämsides
med dessa för staten så kostnadskrävande
reformer också införa rätt till
skattefri fondavsättning av medel för
omskolnings- och utbildningsverksamhet.
Reservationens förslag innebär, att
företag med god avkastning får möjlighet
till skattefri avsättning till fonder
för omskolning.

Företag, som arbetar inom mindre
lönsamma branscher och som kan befaras
ha det största behovet av omskolningsverksamhet,
har uppenbarligen
mindre möjligheter till fondavsättning.
Det kan bli en snedbelastning som helt
visst inte leder till en smidigare, enklare
eller billigare admihistration. Vi
anser att stödet till omskolningsverksamheten
bör utgå enligt de riktlinjer
som har beslutats i enlighet med proposition
nr 52 förra året och som i år
föreslås i proposition nr 85. Vi anser
därför att ifrågavarande motioner bör
avslås.

Herr talman! Jag kommer, när bevillningsutskottets
betänkande nr 48 föredragits,
att yrka bifall till den däri
gjorda hemställan.

Heirr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna.

Herr BERGLUND (fp):

Herr talman! Under den tid som den
lokaliseringspolitik, för vilken riktlinjerna
uppdrogs år 1964, fungerat har
den tilldragit sig stor uppmärksamhet
och allmänt erkänts som ett viktigt instrument
för att komma till rätta med
de problem som uppstår till följd av de

Fredagen den 19 maj 1967 em.

Nr 29 121

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

omvandlingar i vårt samhälle — befolkningsomflyttningen
och den snabbt fortskridande
strukturomvandlingen — vi
dagligen kan bevittna. Riktlinjerna för
lokaliseringspolitiken avser en femårsperiod,
och utskottets majoritet klagar
över att man ideligen får ta upp denna
fråga, eftersom en del av riksdagens ledamöter
inte är till freds med det sätt,
varpå dessa riktlinjer omsatts i praktiken.

Även om de 1964 uppdragna riktlinjerna
endast fungerat knappt hälften av
den utsatta tiden har så stora och omfattande
förändringar ägt rum i vårt
samhälle att det nog är påkallat att gång
efter annan syna problemen ingående
för att söka komma till rätta med de
eventuella missförhållanden och påtagliga
begränsningar som ändå finns i vår
lokaliseringspolitik. Dessa förändringar
har inte endast skett inom de först upprättade
stödområdena, utan man har
här och där i landet ställts inför t. ex.
företagsnedläggningar, orsakade av än
det ena och än det andra, vilka gjort
att en viss bygd eller region råkat ut för
arbetslöslietsproblem och andra besvärligheter.

Det har sagts att också andra orter
kan komma i fråga då det gäller insatser
efter lokaliseringspolitikens riktlinjer.
Men det har visat sig nog så besvärligt
att erhålla lokaliseringsstöd till platser
som ligger utanför stödområdena.
Om lokaliseringslån möjligen kan erhållas,
så har det i varje fall inte varit möjligt
att få lokaliseringsbidrag. Detta är
en brist i tillämpningen av bestämmelserna
som snarast bör avhjälpas; om
stöd skall lämnas till orter utanför stödområdena,
bör det ske på samma sätt
som till orter inom stödområdena. Utvecklingen
går så snabbt att man nu
egentligen borde räkna hela landet som
ett stödområde, så att man kan undsätta
där det är av behovet påkallat för att
undvika större komplikationer i framtiden.

I sitt anförande sade herr inrikesministern
att man kan erbjuda 50 procent
lån och 50 procent bidrag till industrier
som lokaliserar sig, oberoende av om
de etablerar sig innanför stödområdets
gränser. Det kan ju ge de företag som
inte är prioriterade på samma sätt som
de som ligger inom stödområdena ett
visst hopp om att kunna erhålla bidrag.
Men i tillämpningen är dessa principer
svåra att genomföra och man kan inte
— det är i varje fall min erfarenhet —
säga att de tillämpats på ett riktigt sätt.

Jag hade för avsikt att ställa en fråga
till inrikesministern, och jag gör det väl
trots att han nu har lämnat kammaren.
Jag skulle vilja fråga: Är det så att de
kreditgivande instituten — jag tänker
i första hand på AB Industrikredit —
inte har medel till sitt förfogande för
att lämna de lån till vissa industrier om
vilka beslut har fattats? Det liar sagts
att lånemöjligheterna inom ramen för
den tilldelning som gjorts inte utnyttjats.
Min erfarenhet är emellertid den
att när industrierna anhåller om pengar
från vederbörande institut så får de till
svar: Vi har inga pengar. Jag skulle gärna
vilja veta hur detta egentligen fungerar.

Dessa problem, som berörts av flera
talare, har tagits upp i en reservation,
och jag skall inte vidare behandla dem.

Vi menar att den regionala avgränsning
som gjorts av områden där lokaliseringsåtgärder
nu sätts in medför att
vissa delar av landet, som också är i behov
av mer långtgående lokaliseringsinsatser,
ställs utan möjligheter till reguljärt
stöd. Företag inom dessa områden
kan endast i vissa fall erhålla lokaliseringslån
och mycket sällan bidrag.
I den mån sådant stöd givits synes det
endast ha kunnat utgå i form av lån.
Man tar i de motioner som ligger till
grund för utskottsutlåtandet upp vissa
områden som är särskilt sysselsättningssvaga,
t. ex. östra Götaland. Jag skulle
kunna peka på andra områden som i

122 Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967 em.

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

detta avseende är jämförbara, men jag
skall förbigå den saken i dag.

Det enda radikala vore alltså, som jag
tidigare framhållit, att slopa stödområdesgränserna.
Inrikesministern har i dag
sagt att man är på väg att göra det, och
vi får väl avvakta och se om det blir
så. Man skall sätta in stötarna där det
verkligen behövs och där det för ögonblicket
är mest angeläget för att undvika
störningar i näringslivets utveckling.

Eftersom dessa frågor redan har behandlats
av flera talare skall jag nu
inte närmare ingå på dem. Vad jag ytterligare
skulle vilja säga är, att hela
apparaten fungerar oerhört långsamt
vad gäller ansökan om bidrag och lån
och fullföljandet av ett ärende. Jag efterlyser
därför en något snabbare handläggning.
Om det tar för lång tid kan
det hända att respektive företag ångrar
sig och inte vill utnyttja möjligheterna.
Företagaren har kanske funnit på något
annat, och så får man börja om från
början igen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till de vid utskottets utlåtande fogade
reservationerna.

Herr FRIDOLFSSON i Rödeby (s):

Herr talman! Mittenpartiernas krav i
reservationen 2 om ett stödområde för
östra Götaland verkar naturligtvis mycket
intressant för de människor som bor
inom området och tror att upprättandet
av ett nytt stödområde löser alla problem.
Och visst har vi problem på vissa
orter, inte minst i sydöstra Sverige, när
det gäller att bereda sysselsättning åt
alla. Mycket har emellertid gjorts från
statens sida för att avhjälpa den tidigare
stora arbetslösheten, trots att vi
inte tillhör stödområdet.

Inom det aktuella området har under
tiden 1 juli 1965—31 december 1966 beviljats
lokaliseringsstöd till ett belopp
av 46,9 miljoner kronor, i samtliga fall
i form av lån. Tack vare denna investe -

ring har, beräknas det, omkring 1 000
personer erhållit sysselsättning. De platser
som fått sådana lån är i första hand
Karlskrona, Oskarshamn och Västervik,
vilka samtliga en längre tid dragits med
stora sysselsättningssvårigheter.

Numera bör vi se hela landet som ett
enda stödområde och lämna hjälp där
den bäst behövs och där man kan göra
den största insatsen. Uppdelning av landet
i olika stödområden kan vara en för
tillfället givande agitationsform för de
partier som framför förslaget. Det väsentliga
är emellertid att staten lämnar
stöd vid startande av nya industrier eller
för utbyggnad av redan befintliga
industrier, inte att det dragés upp en
geografisk gräns. Jag anser det viktigaste
vara att bereda arbetsmöjligheter,
inte att upprätta ett stödområde.

Jag vill uttala förhoppningen att inrikesministern
och arbetsmarknadsstyrelsen
även i fortsättningen sätter in
hjälpen där den bäst behövs. Det har
visat sig att det går att fatta snabba beslut,
när det uppstår kritiska situationer
på arbetsmarknaden, och jag vill än en
gång framhålla att det bör vara det vid
varje tillfälle aktuella behovet av lokaliseringsstöd
som skall vara det avgörande,
inte att ett visst område kallas
för stödområde.

Min hemtrakt, östra Blekinge, har sedan
1945 dragits med stora sysselsättningssvårigheter,
detta inte minst på
grund av riksdagsbeslut om inskränkningar
i eller flyttning av statliga anläggningar.
Under innevarande år kommer
dessutom en ganska stor privat industri,
Karlskrona porslinfabrik — vilken
äges av Upsala-Ekeby — att lägga
ned driften. Eftersom vi redan drabbats
hårt av de statliga nedbantningarna
känns det hårt att nu också de privata
industrierna inskränker driften. Visserligen
har vi genom lokaliseringspolitiska
åtgärder fått en ny industri, som
startar verksamheten i Karlskrona under
1968, men vi hoppas att inrikesmi -

Fredagen den 19 maj 1967 em.

Nr 29 123

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

nistern och arbetsmarknadsstyrelsen
vidtar ytterligare åtgärder för att stödja
den industriella utvecklingen och kompenserar
Blekinge för de tidigare vidtagna
minskningarna i den statliga företagsamheten,
vilka vi i några fall bedömer
som onödiga.

Herr Börjesson i Glömminge råkade
lämna eu felaktig uppgift angående Lumalampans
flyttning till Karlskrona.
Han sade att det bara gällde en flyttning
från Karlskrona till Kalmar, alltså
en flyttning inom stödområdet. Den
uppgiften torde bero på ett missförstånd.
Från Kalmar till Karlskrona kommer
nämligen att förflyttas en arbetsgrupp
på cirka 50 man, medan den del
av företaget som flyttar från Stockholm
till Karlskrona beräknas anställa 600
man. Det är alltså ett direkt tillskott
för att avhjälpa arbetslösheten i karlskronaområdet.

Herr talman! Jag yrkar bifall till bankoutskottets
hemställan i utlåtande nr
30.

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården (fp):

Herr talman! Denna debatt omfattar
ju flera utskottsutlåtanden och i dessa
behandlas bl. a, några motioner som
jag väckte vid riksdagens början. Den
ena gäller varsel till underleverantörer
vid företagsnedläggelse. Bakgrunden är
den omfattande strukturomvandling som
vårt näringsliv genomgår och som medför
företagsnedläggelser och betydande
produktionsinskränkningar. Att överbrygga
de svårigheter och den otrygghet
som drabbar enskilda personer i
denna omvandlingsprocess är en av arbetsmarknadspolitikens
främsta uppgifter.

Avtalet mellan a rb et smark n ad sp arterna
om varsel i god tid vid förändringar
i produktionen, som medför friställande
av arbetskraft, är ett viktigt avtal. Men
viktigt är även att varsel om produktionsnedläggning
delgives underleveran -

törerna till ifrågavarande industrier.
En oväntad och överraskande nedläggning
eller produktionsinskränkning kan
naturligtvis drabba ett företags underleverantörer
mycket hårt. Underleverantörerna
kan inte i tid anskaffa nya beställningar
och lägga om sin produktion,
och följden blir minskad produktion,
permitteringar och otrygghet
för såväl företagen som de anställda.

U n derle ver an för er n as p ro duktio n sutrustning
är dessutom ofta speciellt uppbyggd
med hänsyn till beställningarna
från det industriföretag varmed samarbetet
sker. En omställning till nya arbetsuppgifter
kan därför komma att
kräva betydande nyinvesteringar med
ett oväntat behov av kapitalinsatser.

Vi motionärer anser att stor uppmärksamhet
bör ägnas åt underleverantörernas
situation vid industrinedläggningar
och driftsinskränkningar. Underleverantören
bör få möjlighet att i
god tid planera om sin verksamhet,
skaffa nya beställningar och anpassa
sin produktion härtill. I den allt hårdare
konkurrensen inom svensk industri
kräver en sådan omläggning av
verksamheten ofta lång tid.

Utskottet säger sig dela vår mening
men anser att ingen särskild åtgärd nu
erfordras. Jag skall inte, herr talman,
yrka bifall till motionen, men jag vädjar
till de myndigheter — särskilt arbetsmarknadsstyrelsen
— som är ansvariga
organ på detta område att i sin verksamhet
så långt möjligt beakta de i motionen
framförda önskemålen.

I en annan motion, som herr Larsson
i Norderön och jag har väckt, begär vi
en skyndsam översyn av lokaliseringsspolitiken
i syfte att avsevärt höja effekten
av de statliga stödåtgärderna i Norrlands
inland. Bakgrunden härtill var de
aktuella sysselsättningsförhållandena,
speciellt i vårt län, och den effekt som
det av riksdagen 1965 beslutade lokaliseringsstödet
fått. Syftet med lokaliseringspolitiken
var väl bl. a. att åstad -

124 Nr 29 Fredagen den 19 maj 1967 em.

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

komma balans på arbetsmarknaden och
få ett komplement till rörlighetsstimulerande
åtgärder och andra arbetsmarknadspolitiska
medel. Dessutom skulle
det skapas funktionsdugliga regioner
med tillräcklig arbetsmarknadsvolym
som bas för kvalificerad service. Nu
torde resultaten hittills tala för att denna
effekt uppnåtts i vissa kustregioner,
medan lokaliseringspolitiken har tilllämpats
så att den delvis skärper problemen
i Norrlands inland. Där har
man i anmärkningsvärt hög grad sökt
lösa problemen genom en omfattande
utflyttning av arbetskraften. Jag kan
som exempel nämna att av beviljat lokaliseringsstöd
hittills endast 4 å 5 procent
har tilldelats Jämtlands län. Siffrorna
visar att Jämtlands län t. o. m.
den 28 februari 1967 i lån och bidrag erhållit
14,9 miljoner, Älvsborgs län, som
är ett sydligt beläget län, 49,7 miljoner
och Gävleborgs län, som är ett kustlän,
38 miljoner. Dessa siffror talar ju sitt
tydliga språk om var man har använt
största delen av dessa stödåtgärder.
Även om jag accepterar rörlighetsstimulerande
åtgärder som nödvändiga, ifrågasätter
jag om en alltför ensidig inriktning
kan vara riktig. Man måste också
ta större hänsyn än man gjort hittills
till de enskilda människornas svårigheter,
deras önskan att bli kvar i den
livsmiljö de uppskattar. Det måste ligga
i samhällets intresse att bevara sådana
orter som är funktionsdugliga
även om de är små och ligger på landsbygden.

Jag har en känsla av att de ansvariga
instanserna ofta är fångade i överdrivna
föreställningar om stordriftens förmenta
välsignelser. Man beaktar inte
tillräckligt de minusposter som det kommer
an på samhället att svara för vid
snabba omflyttningar av folk och omställningar
av företag och näringsgrenar.

Liknande tankegångar framfördes i
ett föredrag nyligen av ekonomen pro -

fessor H. Hegeland, Umeå. Jag citerar
ur tidningsreferatet:

»Om man har ett glesbygdssamhälle,
där bostäder, skolor, samhällsinstitutioner
etc. svarar mot det aktuella behovet,
så är det samhällsekonomiskt en
bättre affär att även till vissa extra
kostnader skapa sysselsättning där än
att flytta bort folket till priset av stor
kapitalförstörelse på utflyttningsorten
och väldiga nyinvesteringar på inflyttningsorten.
Det behöver heller inte vara
nationalekonomiskt fel att investera i
samhällsservice i en glesbygdsort —
om folket vill betala lite högre pris för
att få bo kvar där.

För övrigt är näringslivet i realiteten
inte så rörligt som man tror. Förändringar
tar tid och kostar pengar. Människor
är inte heller lika lätt flyttbara
som schackpjäser — omflyttningar,
omställningar och omskolningar är dyrbara
och ger inte alltid lyckat resultat.

De i förväg teoretiskt framräknade
vinsterna är i själva verket ovissa. Det
beror på att vi har dåliga mätmetoder,
och att vi därför ofta fattar beslut på
grundval av ofullständiga eller missförstådda
fakta.»

Det finns således både ekonomiska
och sociala skäl för att vidtaga de åtgärder
och förändringar som vi motionärer
påyrkat i fråga om lokaliseringsstödet.
Vid utskottsbehandlingen
är det endast folkpartiets och centerpartiets
representanter som haft förståelse
för de synpunkter vi motionärer
framfört.

Herr talman! Jag yrkar bifall till den
vid utskottets hemställan under D avgivna
reservationen 3 av herr Hilding
in. fl.

Fru RENSTRÖM-INGENÄS (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag har redan tidigare
talat om yrkandena i inlandsmotionen
och skall inte göra någon upprepning.
Jag skulle bara vilja säga att i detta

Fredagen den 19 maj 1967 em.

Nr 29 125

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

fall får man vända sig till länsstyrelsen
i hembygden. Om den i sån utredningsverksamhet
finner att lokaliseringsverksamheten
i t. ex. Jämtlands län inte ger
önskat resultat, bör länsstyrelsen vända
sig till inrikesdepartementet och till
arbetsmarknadsstyrelsen. Sedan får
myndigheterna gemensamt försöka ta
de initiativ som de finner lämpliga.
Kommer sedan frågan till riksdagen
är riksdagen säkerligen villig att medverka
till att behövliga åtgärder vidtages.

Herr Gustafsson i Skellefteå gjorde
ett raljant uttalande om att målsättningar
kan vara bra men att ingenting
händer — endast en broschyr har utgivits,
Inrikesministern har redan påpekat
att utöver detta har man centralt
givit 300 bostäder åt pensionärerna i
glesbygderna; jag kan inte här räkna
upp alla de arbeten som är i gång centralt
och som syftar till att lösa serviceproblemen
för människorna i glesbygderna.

Och man har inte sparat på försöken
att aktivisera de regionala organen. Det
var vad broschyren syftade till. Det är
de regionala organen som måste sköta
planerings- och utredningsverksamheten
vart och ett i sin bygd. Detta kan
inte göras centralt. Vad har gjorts i den
bygd där herr Gustafsson i Skellefteå
haft möjlighet att påverka utvecklingen?
Har ingenting blivit gjort och i så fall
varför? Samma fråga kunde ställas till
herr Nilsson i Tvärålund och kaniske
även till herr Jönsson i Ingemarsgården,
vilka var och en på sitt sätt velat låta
påskina att utskottsmajoritetensi vilja
att göra det bästa möjliga för att finna
goda lösningar inte är att lita på.

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården (fp)
kort genmäle:

Hem talman! Jag vill helt kort framhålla
att länsstyrelsen i mitt län gjort
framställning om en förändring av stödet
i stort sett enligt de riktlinjer vi

dragit upp i motionen. Ett differentierat
stöd har begärts; det måste ju
pengar till.

Jag påminner om att vi för bara några
veckor sedan här i kammaren behandlade
en motion om ökat stöd åt företagareföreningen
i vårt län, så att
den skall kunna erbjuda god service.
Denna motion avslogs, vilket inte ger
intryck av någon större välvilja.

Herr LORENTZON (k):

Herr talman! Bankoutskottets utlåtande
nr 30 behandlar en hel rad olika
motioner i anslutning till lokaliseringspolitiken.
Ingen av dessa motioner tar
dock något djärvare grepp på frågan
utan berör endast utanverken.

Även den kommunistiska gruppen
bär motionerat i dessa frågor. Själv
står jag som förste motionär på en motion
där vi begär nya riktlinjer för lokaliseringspolitiken.
I det utlåtande
som kammaren nu behandlar skriver
bankoutskottet att det för egen del
»funnit sig böra i annat sammanhang
ta upp bl. a. de motioner vari begärs
nya riktlinjer för lokaliseringspolitiken».
Enligt uppgift från bankoutskottet
kommer dessa motioner att behandlas
av höstriksdagen.

Av föreliggande motioner framgår —
såvitt jag kan förstå — att tiden tycks
vara mogen för en grundlig debatt om
den hittills förda lokaliseringspolitiken
och om huruvida de riktlinjer som
fastställdes vid 1964 års riksdag i verkligheten
är de bästa. De stödåtgärder
man då var överens om skulle i första
hand inriktas på de norrländska länen,
det s. k. norra stödområdet. De omfattande
industrinedläggningarna under
senare tid bär givetvis satt den av riksdagen
1964 beslutade lokaliseringspolitiken
på hårda prov, och även om de
norrländska länen erhållit relativt stora
summor i form av lokaliseringsstöd har
det i alltför stor utsträckning blivit beredskapsarbeten,
småindustrier o. d.

126 Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967 em.

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

som kommit i förgrunden. En verklig
satsning på relativt stora industrier har
det inte blivit, om man bortser från
exempelvis industrin i Mellansel. De
omfattande sysselsättninggssvårigheterna
även i andra områden än Norrland
som inträtt under senare tid bär medfört
att lokaliseringspolitiska åtgärder
har måst vidtagas även där i flera fall,
och den tidigare fastställda ekonomiska
ramen har brutits.

Den av 1964 års riksdag beslutade lokaliseringspolitiken
byggde bl. a. på
uttalanden från den så kallade Näslundska
kommittén, i vars betänkande
det bl. a. hette: »Syftet med lokaliseringspobtiken
är att främja en sådan
lokalisering av näringslivet, att landets
tillgångar av produktionsfaktorer blir
utnyttjade och fördelade på olika områden
på sådant sätt, att nationalinkomsten
blir så stor som möjligt och att
arbetskraften bereds full sysselsättning.
» Även om statssubventionerna till
den privata företagsamheten haft en
viss effekt i den riktning som den Näslundska
utredningen avsåg, bär dock
den förda lokaliseringspolitiken inte givit
de resultat man exempelvis i det
norra stödområdet väntade sig. Detta
beror framför allt på att den hittills
förda arbetsmarknadspolitiken uppenbarligen
lagt större vikt vid s. k. rörlighetsstimulerande
åtgärder än vid lokaliserinigspolitiska
åtgärder.

Även de strukturella omskiftningar,
som i stegrad omfattning förekommer
inom industrin, reser för stora befolkningsgrupper
och för samhällsekonomin
problem, vilka för sin lösning i
nuet och för den närmaste framtiden
kräver en samhällelig lokaliseringspolitik
av helt annat omfång än den hittills
förda och på en principiellt annan
grund. Den kommunistiska riksdagsgruppen
motsatte sig inte förslaget om
statligt stöd i form av investeringsbidrag
och lån till privata företag, då
riksdagen år 1964 fattade beslutet om

lokaliseringspolitiken med inriktning
framför allt på norrlamdslänen.

Erfarenheterna hittills av den förda
lokaliseringspolitiken är dock inte de
bästa. De åtaganden som gjordes 1964
kan givetvis inte avbrytas under den
fastställda tiden. Vi anser emellertid att
fristen för nuvarande lokaliseringsmetoder
icke skall utsträckas längre än
till den tid, för vilken riksdagen har
bundit sig. Vi menar att arbetet på en
övergång till en principiellt annan och
effektivare närings- och lokaliseringspolitik
bör påbörjas snarast.

De tekniska och organisatoriska villkoren
i den industriella ekonomin genomgår
en ständig omvandling, och
denna omvandling sker i ökande takt.
Som följd härav uppstår svåra lokaliserings-
och planeringsproblem, vilka under
nuvarande kapitalistiska förhållanden
inte kan lösas.

Strukturomvandlingen, som sker med
motiveringen att öka det allmänna välståndet,
medför en växande otrygghet
och svåra omställningsproblem för såväl
löntagare som småföretagare samt
sker under en skev lönsamhetsbedömning
och bristande samordning mellan
olika slag av investeringar. Den hotar
också att skapa stora regioner med
kroniska sysselsättningsproblem, parallellt
med en obalanserad tillväxt i andra
regioner. Exempel på denna konstlade
motsättning utgör undersysselsättmingen
i Norrland samt bostads- och
samhällsinvesteringarnas stora eftersläpningar
ii storstäderna. Problemen
kan väntas bli betydligt skärpta under
1970-talet.

Den ekonomiska strukturomvandlingen
är i och för sig en självklar nödvändighet.
Bland annat skapar kravet på
ökat underlag för produktions- och serviceenheter
en allmän rörelse bort från
glesbygd och småorter till större och
bärkraftigare tätorter. Men denna process
kan få en fullt ekonomiskt och socialt
acceptabel form först under socia -

Fredagen den 19 maj 1967 em.

Nr 29 127

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

listiska förhållanden. Under nu rådande
förhållanden är det storfinansen som
styr utvecklingen med alla de svårigheter
som uppstår för såväl de enskilda
människorna som för samhället. Denna
maktställning måste brytas, samhällets
inflytande över näringslivet öka
och löntagarna ges medbestämmanderätt
i företagen.

En socialistiskt inriktad samhällsplanering
och lokaliseringspolitik kan, menar
vi kommunister, för vårt lands del
ta i huvudsak följande form:

En statlig riksplanering utformas. I
denna fastställes de regionala ramarna
för alla slag av investeringar.

Landet indelas i planeringsregioner
av lämplig storlek. Målsättningen för
varje region bör vara full sysselsättning.
Statlig och allmänägd företagsamhet
bör ingå som väsentliga medel för
att främja denna sysselsättning.

Inom varje planeringsregion genomföres
den nödvändiga inre omflyttningen
och strukturomvandlingen under regionala
organs ledning och efter ett
medvetet program. I varje region utväljs
investeringsområden respektive
investeringsorter med allsidig ekonomisk
struktur. Bedömningar av lönsamhet
och effektivitet skall därvid, liksom
givetvis på riksplanet, ske från hela
samhällets synpunkt.

Varje etapp i strukturomvandling och
omflyttning inom regionerna skall vara
planerad. Orter och företag som berörs
skall i god tid vara förberedda och själva
beredas tillfälle att diskutera och
påverka den planmässiga förvandlingen.
Uppföljningen med arbetsmarknadspolitiska
åtgärder, bostadsbyggande,
eventuell inlösen av egnahem på avflyttningsorterna
in. m. skall vara fullgjord
då den slutliga omflyttningen
äger rum.

Hela planeringsprocessen demokratiseras.
Ett system bygges upp med en
riksplanering under ständig parlamentarisk
insyn i toppen och obligatoriska

organ för information, siktande till
självstyrelse på arbetsplatserna, i botten.
Beslut fattas genom samspel mellan
riksnivå och regionalnivå samt ortsoch
arbetsplatsnivå. Strävan bör vara
att löntagarintressena på alla nivåer är
i majoritet.

Jag är fullt medveten om att lösningen
av dessa planerings-, lokaliserings-
och arbetsmarknadsfrågor kräver
en inriktning på att storfinansens maktställning
brytes. Inom ramen för nuvarande
förhållanden gäller det dock att
försöka genomföra partiella åtgärder
ägnade att hindra för löntagarna skadliga
följder av den kapitalistiska omvandlingsprocess
som pågår.

De åtgärder som vi kommunister i
detta sammanhang vill föreslå är: ett
systematiskt program för lösning av
norrlandsfrågorna; ett medvetet grepp
på bristproblemen i storstäderna; aktivare
och självständigare statlig företagspolitik;
trafikpolitikens samordning
med planerings- och lokaliseringspolitiken;
bättre ekonomiskt och arbetsmarknadspolitisk!
stöd åt dem som
drabbas av strukturomvandlingen; väsentligt
förbättrad information åt de
anställda i alla omställningsfrågor; för
att garantera en balanserad regional utveckling
likaväl som handelspolitisk
självständighet och dennas förbilligande
inverkan på ekonomin bör strävan
vara att öka handelsutbytet med Östeuropas
expanderande ekonomier. För
planeringen är det av betydelse att konjunktursvängningarna
i den kapitalistiska
delen av världen inte oförhindrat
får slå igenom i Sverige.

Herr LARSSON i Norderön (ep):

Herr talman! Liksom herr Jönsson i
Ingemarsgården vill jag ägna några ord
åt de likalydande motionerna I: 608 och
11:753, som har behandlats i bankoutskottets
utlåtande nr 30. Grundtanken
i motionerna är att försöka undanröja
de missförhållanden som tar sig uttryck

128 Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967 em.

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

i att tidigare icke industrialiserade områden
har stora svårigheter att bli delaktiga
av lokaliseringsstöd för industriell
utveckling. Icke industrialiserade
områden är i första hand Norrlands inland,
och till detta hör Jämtlands län.

I detta län är näringslivet i huvudsak
inriktat på jord- och skogsbruk. Den
pågående strukturrationaliseringen inom
dessa näringar liksom inom vissa av de
industrigrenar som är företrädda i länet
har förorsakat betydande sysselsättningssvårigheter.
År 1965 var 6,2 promille
av befolkningen i yrkesverksam
ålder arbetslös. Denna siffra är inte
markant hög jämförd med siffrorna för
andra norrlandslän. Det måste dock
framhållas att i områden där en stor
del av befolkningen är jordbrukare inregistreras
inte den verkliga arbetslösheten.
Länet har otvivelaktigt en betydande
dold arbetslöshet, vilket bl. a.
framgår av den låga yrkesverksamhetsgraden
för såväl män som kvinnor.
Sysselsättningsproblemen är större än
vad reguljära arbetslöshetsmått antyder.

Problemen har hittills i mycket stor
utsträckning lösts genom utflyttning av
arbetskraft. Ett avsevärt arbetskraftsöverskott
har funnits en längre tid och
beräknas öka under perioden 1965—
1975. Lokaliseringspolitiken syftar bl. a.
till att skapa funktionsdugliga regioner
med en arbetsmarknad som är tillräcklig
för att befolkningen skall kunna
bära upp en kvalificerad serviceappa rat.

I Jämtlands län har en avsevärd befolkningsminskning
ägt rum under den
senaste tiden; under åren 1961—1966
utflyttade i runt tal 10 000 personer.
Den kvarboende befolkningen är mycket
illa betjänt av att sysselsättningsproblemen
i så hög grad som nu löses
genom utflyttning. En fortsatt befolkningsreduktion
kommer att få en mycket
ogynnsam effekt genom att underlaget
sviktar för de mera kvalificerade
servicetyperna. Det är nödvändigt att
i tid uppmärksamma denna del av loka -

liseringspolitiken.

Av hittills beviljat lokaliseringsstöd
har endast 4,3 procent tilldelats företag
i Jämtlands län. Under ifrågavarande
period, 1 juli 1965—31 december 1966,
har 23 företag i länet fått lokaliseringsstöd.
Den beräknade ökningen av antalet
sysselsatta är omkring 310 personer.
Vidare har, genom bidragen till statskommunala
beredskapsarbeten, under
åren 1963—1965 omkring 1 250 personer
beretts arbete. Under en femårsperiod,
fram till 1967 års slut, har sålunda länet
i medeltal tillförts omkring 300 arbetstillfällen
per år. Under samma tid kan
man räkna med ett bortfall av sysselsättningstillfällen
med närmare 1 000
per år i länet. Nettoresultatet är sålunda,
de statliga stödåtgärderna till trots,
starkt negativt.

Det kan alltså konstateras, sedan något
mer än IVa år av försöksperioden
för lokaliseringsstödet förflutit, att tidigare
icke industrialiserade områden har
stora svårigheter att nyttiggöra sig detta
stöd. De industrifattiga bygderna i
stödområdet får därför en helt otillfredsställande
industriell tillväxt och en
relativ försvagning jämfört med andra
delar av området. En sådan utveckling
kan möjligen accepteras i små regioner,
där alternativa sysselsättningar kan erbjudas
i näraliggande expansiva industriorter,
men är mycket olycklig när
det gäller stora, relativt folkrika regioner
som helhet.

Som framgår av utskottets utlåtande
kan det klart konstateras att huvudparten
av lokaliseringsstödet går till befintliga
företag som avser att bygga ut
sin verksamhet. Av de 228 företag som
till och med 6 mars 1967 fått stöd är
endast 25 nyetablerade. Sambandet är
som synes starkt mellan ett områdes industrialiseringsgrad
och dess möjligheter
att få del av lokaliseringspolitiska
stödåtgärder.

Enligt vår mening bör det övervägas
sådana kompletteringar till gällande

Fredagen den 19 maj 1967 em.

Nr 29 129

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. ni.

stödformer att även industri- och kapitalfattiga
områden av Jämtlands läns
typ, där samhälls- och företagsekonomiska
förutsättningar för industriell utveckling
föreligger på flera orter, ges
möjlighet till en gynnsam ekonomisk utveckling.
En konkretisering av detta
återfinns i ifrågavarande motionspar.

Likartade synpunkter framförde vi i
motionen II: 1083 år 1964, då propositionen
om lokaliseringspolitiken förelädes
riksdagen. Bankoutskottet framhöll
då, i sitt utlåtande nr 48, att man
borde avvakta erfarenheterna av reformen.
Den faktaredovisning som ges i
årets utskottsutlåtande pekar dock, enligt
min mening, på att det nu finns
klara belägg för att icke industrialiserade
områden inte kan tillgodogöra sig
lokaliseringsstödet. En ändring av bestämmelserna
bör därför omgående ske
så att lokaliseringsstödet kan få effekt
även i Norrlands inland.

Förra året avstyrkte utskottet motioner
i denna fråga med hänvisning till
att det var alltför tidigt att dra några
slutsatser om stödets uteblivna verkningar
på Norrlands inland. I år har
utskottet funnit en annan motivering
för sitt avstyrkande. Det säger att det
inte tillkommer utskottet utan ansvariga
myndigheter att ta initiativ till en förändring
av stödformerna.

Gentemot detta vill jag bara anföra att
initiativ förvisso har tagits. Jag hänvisar
till de remissyttranden, som vid lokaliseringsdebatten
år 1966 redovisades
i bankoutskottets utlåtande nr 27. Länsstyrelserna
i Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län gav då entydigt uttryck
åt uppfattningen att de rådande
problemen med inlandets näringsliv inte
kan lösas med nu gällande bestämmelser.

Vidare kan jag hänvisa till att länsstyrelsen
i Jämtlands län i skrivelse av
den 27 september 1966 till chefen för
inrikesdepartementet begärt särskilda
åtgärder i detta ärende. Såvitt jag kan

bedöma har de regionala lokaliseringsmyndigheterna
med sina begränsade
möjligheter tagit de initiativ som utskottsmajoriteten
åsyftar. Jag vill också
erinra om att det i lokaliseringspropositionen
uttalades att de erfarenheter som
vinns av lokaliseringsarbetet snabbt
skall tillvaratas i stödverksamhetens
fortsatta utformning. Man kan då fråga:
Vad är att ytterligare vänta på?

Jag vill vidare, liksom herr Jönsson
i Ingemarsgården, notera att det endast
är centerpartister och folkpartister som
reserverat sig för bifall till motionen.
Att ingen från högern och socialdemokraterna
stöder oss framstår som märkligt
mot bakgrund av de stämmouttalanden
och andra utfästelser som ofta
avges på det lokala planet i dessa frågor.

I föreliggande utskottsutlåtande behandlas
även motionsparet I: 609 och
II: 754 angående en effektiv varudistribution
på landsbygden. I motionen påpekas
den minskning av köpkraftsunderlaget
för den bofasta handeln på
landsbygden som folkutflyttningen medför.
Nedläggningen av lanthandeln
medför besvärliga problem för de kvarboende,
inte minst för de äldre. Det
kan ifrågasättas om inte på sikt initiativ
från samhället kan bli nödvändiga för
att klara varudistributionen på landsbygden.

I detta sammanhang ställs stora förväntningar
på de forskningsprojekt rörande
glesbygdsfrågor som startats vid
Umeå universitet. Forskningsgruppen
har gjort karteringar över befolkningens
fördelning, vägtätheten etc. och inriktar
sig nu på bedömningen av olika servicebehov.
Vidare avses, vilket även
framhålles i utskottsutlåtandet, att göra
en specialstudie om orsakerna till nedläggningen
av lanthandeln. Jag vill betona
angelägenheten av att forskningsgruppen,
liksom den s. k. glesbygdsgruppen
inom Kungl. Maj :ts kansli, omgående
tar itu med frågorna rörande
varudistributionen på landsbygden.

5 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 29

130 Nr 29

Fredagen den 19 mai 1967 em.

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m.

Herr talman! Med det sagda vill jag
yrka bifall till reservationen 3 av herr
Hilding in. fl., som är fogad till utskottets
hemställan under D.

Fru RENSTRÖM-INGENÄS (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill erinra om att
kommunikationsproblemen i glesbygdsområdena
redan varit föremål för behandling
i riksdagen en gång i vår och
att vi då i statsutskottets utlåtande nr 9
kunde läsa att frågan om åtgärder i
syfte att vidmakthålla och förbättra
kommunikationerna samt annan service
för glesbygdsbefolkningen skall behandlas
av en arbetsgrupp inom Kungl. Maj :ts
kansli. Vidare hette det: »Enligt vad utskottet
erfarit har arbetet med dessa
frågor sedan någon tid pågått och kommer
under den närmaste tiden att intensifieras.
»

Frågan om varudistributionen i glesbygderna
har också nyligen behandlats
i samband med att riksdagen diskuterade
allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 15. I detta sammanhang fick
vi klart för oss att det i anslutning till
forskningsprojekt kring glesbygdsproblemen
försiggår just sådana undersökningar
som herr Larsson i Norderön
talade om.

Jag vill tro att de regionala organen
är uppmärksamma på vad de har att
göra. Exempel härpå fick vi när herr
Jönsson i Ingemarsgården m. fl. i riksdagsmotioner
målade upp en bild av
ointresse för Ådalens problem och därmed
tänkte klippa till den socialdemokratiska
regeringen men i stället träffade
sin egen länsstyrelse, som omedelbart
protesterade och förtrytsamt förebrådde
motionärerna att den bild de
målat av det bristande intresset för
Ådalens problem icke var sann.

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Den diskussion som pågår
rör sig över mycket vida områden.

Jag vill närmast säga några ord med
anledning av statsutskottets utlåtande
nr 112, men jag kan inte underlåta att
något beröra även lokaliseringspolitiken
i allmänhet, som jag för min del finner
utomordentligt viktig,

När riksdagen 1964 beslöt att genom
en aktiv lokaliseringspolitik stärka näringslivet
inom vissa stödområden togs
ett mycket betydelsefullt steg. Det är
visserligen en försöksverksamhet och
det kan vara för tidigt att dra alltför
bestämda slutsatser, men vi kan dock
med tillfredsställelse konstatera, att de
hittills vidtagna åtgärderna för åstadkommande
av ökad industriell verksamhet
i norra stödområdet varit av betydande
omfattning och med några få
undantag slagit väl ut efter vad vi hittills
kunnat bedöma.

Den aktivitet som präglat den hittillsvarande
lokaliseringsverksamheten talar
enligt min uppfattning för en fortsatt
snabb utbyggnad och breddning av
näringslivet inom detta område och även
inom de områden som för närvarande
ligger utanför stödområdet om, som det
heter, särskilda skäl därtill föreligger.

Om de åtgärder som det gäller skall
få önskad effekt, måste de emellertid
sättas in med kraft och kombineras
med åtgärder på vägväsendets område
och i de flesta fall även med åtgärder i
fråga om bostadsförsörjningen. Det måste
enligt min mening bli ett aktivare
samspel mellan olika sektorer av samhällslivet
för att resultatet skall bli det
avsedda. Det är emellertid också viktigt
att lokaliseringspolitiken tilldelas
nödvändiga resurser och att dessa resurser
ställs till förfogande på ett sådant
sätt, att mottagarna får den hjälp
de behöver för att skapa effektiva och
livskraftiga företag.

Behovet av lokaliseringsstöd har varit
väsentligt större än vad som förutsattes
vid riksdagens behandling av ärendet
1964. Utvecklingen har visat att en medelsram
på sammanlagt 160 miljoner

Fredagen den 19 maj 1967 em.

Nr 29 131

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

kronor per år är otillräcklig. Detta gäller
både i fråga om bidrag och lån. Särskilt
låneanslagen har visat sig helt
otillräckliga. Det är därför angeläget att
förslag snarast möjligt läggs fram om
utvidgning av totalramen för lokaliseringslån.
Jag hänvisar på den punkten
till reservationen 4 i statsutskottets utlåtande
nr 112.

Jag vill i detta sammanhang även peka
på de särskilt svåra sysselsättningsproblem
som föreligger i stora delar av
det norrländska inlandet. Med hänsyn
till speciella svårigheter som man där
har att räkna med synes det mig angeläget,
att tillämpningen av bidragsbestämmelserna
för dessa områden får en
så generös utformning, att det maximala
lokaliseringsbidraget, d. v. s. 50 procent
av kostnaderna, skall utgå i större utsträckning
än hittills. Jag kommer på
den punkten att rösta för reservation
nr 3.

Under punkt 1 i statsutskottets utlåtande
behandlas bl. a. motionsparet
I: 88 och II: 120. Där har hemställts att
»riksdagen måtte besluta att statsbidrag
må kunna utgå till kommuner som i
form av statskommunala beredskapsarbeten
eller på andra godtagbara sätt uppför
lokaler för hantverks-, industri- och
serviceföretag». Det är framför allt uttrycket
»andra godtagbara sätt» som jag
vill anknyta till.

Förra våren ställde jag en fråga till
inrikesministern där jag begärde besked,
huruvida han ville medverka till
en sådan utvidgning av lokaliseringsstödet
att bidrag och lån kunde utgå även
till kommuner för uppförande av hantverkshus
och liknande inrättningar.
Vid den överläggning som följde i anslutning
till inrikesministerns; svar upplyste
han om att frågan diskuterats inom
regeringen men att man funnit den
alltför komplicerad för att möjliggöra
ett direkt förslag till riksdagen. Man
hade i stället uppdragit åt departementets
lokaliseringsbyrå att företa en ut -

redning om saken. Efter det att denna
utredning blivit klar kunde det vara
lämpligt att på nytt ta upp diskussionen
i detta avseende, ansåg inrikesministern.

Nu skulle jag vilja ställa två frågor
till inrikesministern, nämligen för det
första om den ifrågavarande utredningen
kommit till stånd och för det andra
när förslag i ärendet kan förväntas.

I de motioner jag nämnde framhålles
att statsbidrag må kunna utgå till kommuner
vilka såsom kommunalt beredskapsarbete
uppför lokaler för hantverks-,
industri- och serviceföretag. Det
uttalande som inrikesministern gjorde
i anslutning till svaret på min fråga,
som jag tidigare refererade till, innebar
en väsentlig inskränkning av kommunernas
möjligheter i dylika fall. Han
yttrade: »Däremot bör det inte möta
hinder att som kommunalt beredskapsarbete
uppföra lokaler för småindustri
och hantverk som avses för kollektivt
utnyttjande, om projektet enbart syftar
till att tillgodose ett behov av lokal service.
» Det är denna inskränkning som
motionärerna och reservanterna önskade
få borttagen.

Jag kommer därför att rösta för bifall
till reservationen 1.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! När arbetsmarknadsutredningen
behandlade sysselsättningsfrågorna
skrev den bl. a. följande:

»Det finns tecken som tyder på att
den internationella konkurrensen under
kommande år blir hårdare på
många för vårt land viktiga områden än
den varit under de närmast förflutna
åren. Om detta skulle bli fallet kommer
interna pris- och kostnadsstegringar
att bli en större fara för sysselsättningen
än hittills. Den höga sysselsättning
som vi eftersträvar måste därför
åstadkommas i ett mindre inflatoriskt
klimat.»

De problem som vi nu diskuterar har

132 Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967 em.

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m.

i betydande utsträckning orsakats av
det ekonomiskla klimatet, såsom framhölls
av den nyss citerade arbetsmarknadsutredningen.
Man kan väl också säga
att den debatt som nu förts under två
dagar i stort sett rört sig om trygghetsfrågorna
— trygghet beträffande sysselsättning
och inkomst. Det är en debatt
om problem som många för några år
sedan säkerligen inte trodde vi skulle
behöva föra med så stor intensitet. Dagens
trygghetsproblem gäller inte bara
tryggheten på ålderdomen, vid sjukdom
och invaliditet utan i hög grad
trygghet under den aktiva perioden i
människors liv. Det är frågor som är
brännande aktuella.

På arbetsmarknaden möter vi i dag
kontrasternas problem. För den unga
generationen med större möjligheter till
vidareutbildning och med sikte både på
dagens och framtidens krav framstår näringslivets
omvandling lätt som något
löftesrikt men också som något som ger
anledning till frågor om såväl arbete
som fritid. När det gäller många äldre
med starkt lokal bundenhet, vilka kan
vänta sig bli friställda, blir reaktionen
lätt den motsatta. De som vi i dag brukar
räkna till den äldre arbetskraften
har nu en starkare känsla av otrygghet
än tidigare. Den äldre arbetskraftens
problem har ett klart samband med näringslivets
strukturomvandling, och lösningen
hör också samman med det sätt
på vilket de lokaliseringspolitiska insatserna
sker.

I denna debatt har lokaliseringspolitiken
fått en framträdande plats. Inrikesministern
yttrade för en stund sedan,
att socialdemokraterna varit banbrytare
i fråga om lokaliseringspolitik.
Jag tyckte att detta liknade en vacker
saga, och det föreföll som om det också
hade inverkat på några av kammarens
ledamöter. Det bör väl inte vara okänt
för någon i denna kammare, att det är
centerpartiet som i många år motionerat
och drivit frågan om lokalisering.

Kanske jag får säga, att det var först
när regeringen gav upp motståndet mot
centern som vi kunde få resultat. Om
det är att anse som banbrytande att uppge
ett motstånd, då är Rune Johanssons
historieskrivning riktig.

Fru Renström-Ingenäs ansåg, att eftersom
den nuvarande försöksverksamheten
inte bedrivits i mer än två år, så
har man inte vunnit tillräckliga erfarenheter
för en omprövning av loltaliseringsverksamheten.
År det verkligen så?
Har vi verkligen inte under dessa år
sett så positiva resultat av lokaliseringsinsatserna,
att vi kan dra vissa slutsatser?
Och blir då inte dessa slutsatser
sådana, att vi har all anledning att vidga
verksamheten? År det inte på tiden
att vi river ned de gränser, som delar
in landet i stödområden och icke-stödområden?
Om vi ser ut över landet, tror
jag att vi skall upptäcka »stödområden»
litet varstans. Finns det inte anledning
att närmare studera utvecklingen i landets
olika regioner och undersöka vad
vi bör göra där? Jag tror att vi i så fall
skall finna att det finns en hel del regioner
i södra och mellersta Sverige,
som i dag har en negativ utveckling.
Frågeställningen blir: Hur kommer det
att se ut i dessa regioner om fem år, om
man inte gör lokaliseringspolitiska insatser
i dessa områden?

Jag läste i går i tidningarna ett referat
av ett föredrag av arbetsmarknadsstyrelsens
generaldirektör Bertil Olsson, i
vilket han tog upp just frågan om omprövning
av lokaliseringspolitiken. Jag
tror att hans slutsats blev, att vi i dag
har goda erfarenheter av de insatser
som gjorts i stödområdena och att utvecklingen
i andra områden tyder på
att liknande åtgärder bör insättas även
där.

Eftersom timmen är sen och jag vet
att en del av kammarens ledamöter måste
åka hem med kvällstågen, skall jag
inte säga så mycket mer. Jag vill dock
framhålla angelägenheten av att vi får

Fredagen den 19 maj 1967 em.

Nr 29 133

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

en samordning av de olika insatserna.
Det räcker inte att lokalisera företag
till vissa orter, utan det behövs dessutom
en bättre samordning med de insatser
som görs beträffande kommunikationer
och serviceanordningar. Det
är allt detta som skall leda till en bättre
utveckling.

Herr talman! Med detta ber jag att få
instämma i de yrkanden som framställts
av herr Nilsson i Tvärålund.

Herr NILSSON i Östersund (s):

Herr talman! Under gårdagens debatt
om investeringsbanken yttrade centerpartiets
ledare, att vi kan notera en
förbluffande gynnsam utveckling av lokaliseringspolitiken.
Jag tror att det
mot bakgrund av den kritik, som på
olika punkter framförts mot lokaliseringspolitiken
av de centerpartister
som deltagit i denna debatt, finns all
anledning att fästa kammarens uppmärksamhet
på detta uttalande av centerpartiets
ledare.

Man kan diskutera fram och tillbaka
om vem som varit först med motioner
och uppslag. Faktum kvarstår, att det
först under de senaste tre, fyra åren
skett någonting konkret beträffande lokaliseringsverksamheten
i detta land.

Jag skall fatta mig mycket kort. Jag
hade tänkt säga något om de problem
som tagits upp i de motioner som
berör inlandets problem — kanske
framför allt den motion som två av mina
länskamrater har undertecknat. Jag
vill då först och främst säga, att jag
helhjärtat kan instämma i motionärernas
beskrivning av de problem som man
på detta område brottas med i det norrländska
inlandet. Jag skulle kunna uttrycka
mig drastiskt och säga, att problemen
snarare är större än vad som
framgår av dessa motioner.

När jag med intresse läst motionerna
och den reservation som föranletts av
detta motionspar har jag sagt mig, att
det vore naturligt att man efter denna

beskrivning lade fram förslag till konkreta
åtgärder för att komma till rätta
med de stora problem som befolkningen
i det norrländska inlandet brottas
med. Tyvärr har jag blivit besviken på
den punkten. Motionärerna avrundar
sin framställning med att föreslå en
skyndsam översyn av dessa problem
men man föreslår inga konkreta åtgärder.
Det visar väl svårigheten att
komma till rätta med dessa ting.

Man kan ställa frågan: Vad kan det
möjligen bero på att inlandet har missgynnats,
att exempelvis Jämtland fått
bara 4,3 procent av lokaliseringsmedlen?
Har det rått brist på lokaliseringspengar?
Jag tror inte att man kan påstå
det, utan orsaken ligger på ett helt annat
plan, nämligen i svårigheten att
intressera privata företag för att etablera
sig just inom detta område. Det sades
också, då vi fattade beslut om den aktiva
lokaliseringspolitiken, att man inte
skulle dirigera företagen till olika områden
av landet. De skulle själva få avgöra
var de ville investera och göra
sina lokaliseringar. Jag tror inte heller
att centerpartiet eller de övriga borgerliga
partierna är beredda att rekommendera
en dirigering av de privata företagen
till de områden som har missgynnats.

Om riksdagen skulle bifalla reservationen
om en skyndsam översyn av de
problem man brottas med i inlandet, så
tror jag inte att man därmed skulle göra
dessa trakter någon omedelbar tjänst.
Det är ju i realiteten på det sättet —
vilket utskottets talesman upprepade
gånger sagt i denna debatt —• att det
pågår en rad utredningar om just dessa
problem. Vi har inget intresse av —
det är min personliga uppfattning —
att stapla utredningar på varandra. Vad
vi har intresse av är att konkreta åtgärder
vidtas. Det finns en lokaliseringsberedning
inom Kungl. Maj :ts
kansli. Inom denna beredning finns en
expertgrupp, och det är denna expert -

5* — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 29

134 Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967 em.

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

grupps uppgift att försöka komma fram
till förslag till lösningar av dessa problem.

Jag vill, herr talman, sluta med att
rikta en direkt vädjan till lokaliseringsberedningen
att på ett intensivare sätt
uppmärksamma de svåra problem man
brottas med i inlandet och försöka finna
lösningar som kan leda till en gynnsammare
utveckling på detta område.

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Om herr Nilsson i Östersund
var besviken när han hade läst
vår motion — han instämde i motiveringen
men saknade förslag till konkreta
åtgärder — så är jag efter att ha lyssnat
till herr Nilssons anförande lika besviken;
jag lyckades inte hitta några
förslag till konkreta åtgärder i hans
fatabur. Men, herr talman, när vi konstaterade
att vi inte kunde ange vilka konkreta
åtgärder som borde vidtas, så yrkade
vi på att man för att pröva denna
sak skulle tillsätta en utredning — det
gör vi ju på en rad områden av samhällslivet,
då vi anser att förhållandena
inte är sådana som de borde. Yad vi
vill åstadkomma är en differentiering
av stödet för att förbättra möjligheterna
för Norrlands inland.

Ilerr NILSSON i Östersund (s) kort
genmäle:

Herr talman! När man inte vet hur
man skall lösa ett problem är det ju väldigt
bekvämt att tillsätta en utredning
som skall finna de lösningar som man
själv inte kan komma på. Skillnaden
mellan herr Jönsson i Ingemarsgården
och mig är att jag, när jag inte har
några konkreta förslag att komma med,
inte skjuter över problemen på en utredning,
utan jag överlåter saken till en
expertgrupp som är tillsatt för att lösa
dessa problem.

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Om jag finner att jag
inte själv i alla stycken kan lösa de
problem jag upptäcker, så tror jag att
det kan finnas mera förnuftiga och mera
erfarna människor än jag själv. Det är
det som är skillnaden mellan herr Nilsson
i Östersund och mig.

Herr NILSSON i Östersund (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill bara säga att
jag tror att de människorna finns inom
inrikesdepartementets expertgrupp.

Herr SUNDELIN (s):

Herr talman! 1 bankoutskottets förevarande
utlåtande nr 30 behandlas bl. a.
de två likalydande motionerna I: 166
och II: 209. Utskottet har avstyrkt bifall
till dessa motioner. Såvitt jag kan bedöma
har utskottet behandlat bara en
del av det som motionerna innehåller.

Frågan om affärsbankernas inflytande
när det gäller de lokaliseringspolitiska
åtgärderna och fördelningen av
bankernas långivning till de olika regionerna
har enligt min mening inte fått
den behandling som den — i varje fall
för Norrlands del — varit berättigad
till. När motionärerna talat om att Norrlands
del av de samlade lokaliseringsåtgärderna
har blivit mindre och mindre,
har utskottet uppfattat detta som kritik,
vilket är fullständigt felaktigt. Motionärerna
har bara velat fästa uppmärksamheten
på de förhållanden som uppstår
då lokaliseringsområdet vidgas. Vi har
velat framhålla att allteftersom stödområdet
växer blir de ekonomiska förhållandena
försämrade för Norrlands del.
Jag förstår dock angelägenheten av de
åtgärder som vidtagits även i områden
utanför det norrländska stödområdet.

Av utskottets utlåtande framgår att
huvudparten av de lokaliseringspolitiska
åtgärderna har satts in i Norrland.
Den uppgiften är säkerligen riktig och

Fredagen den 19 maj 1967 em.

Nr 29 135

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

överensstämmer också med vad som avsågs
med lokaliseringspolitiken när vi
beslutade om den. Jag vill också starkt
understryka betydelsen av de åtgärder
som vidtagits på det lokaliseringspolitiska
området för Norrlands del. De har
betytt oerhört mycket, troligen långt
mer än vad man tänkte sig när frågan
började diskuteras. Det bör också framhållas
att läget för industrin och arbetskraften
i Norrland var ännu besvärligare
än vad som framgick när lokaliseringsåtgärderna
började sättas in. Det
kan man förstå bl. a. av vad som framkommit
under det senaste året. Men
även om mycket gjorts kvarstår mycket
att göra. De senaste åtgärderna -— att
med lokaliseringspengar hjälpa skogsindustrierna
i Ångermanland att bygga
ut större och rationellare industrier —
var både nödvändiga och välbetänkta.
Skogsindustrin är och kommer att för
mycket lång tid framåt förbli basnäringen
för hela Västernorrlands län.

Under många år har en stark utflyttning
från norrlandslänen pågått. I de
flesta fall har flyttningarna skett till
storstadsregionerna och där helt följdriktigt
ställt krav på samhället som i
vissa fall kostat mer än vad samhället
skulle ha behövt satsa för att ge vederbörande
utkomstmöjligheter i deras ursprungliga
hemmaområden. Men, herr
talman, om det skall bli möjligt att ge
sådana utkomstmöjligheter i fortsättningen
måste effektivare åtgärder till
på det lokaliseringspolitiska området.
Genom ännu kraftigare insatser bör man
kunna ge dem som ännu bor kvar i norrlandslänen
en meningsfull sysselsättning
i industriellt och företagsmässigt
lönande arbete i deras hemlän.

Utskottet har ifrågasatt om motionärerna
i sina motioner sökt genomdriva
ett nytt synsätt inom lokaliseringspolitiken.
I anledning därav vill jag framhålla
att motionärerna ansett sig böra
påpeka, att det är angeläget att bättre
ta till vara och utnyttja de stora inve -

steringar som samhället gjort på många
större och medelstora orter i Norrland.

Motionärerna har också berört frågan
om uppföljningen av lokaliseringspolitiken.
Utskottet har i sitt utlåtande
åberopat inrikesministerns interpellationssvar
som motivering för sitt avstyrkande
av motionen. Jag vill påpeka
att inrikesministerns interpellationssvar
kom efter det att motionen väckts. Jag
anser också att inrikesministerns svar
liksom utskottsutlåtandet för dagen kan
utgöra svar på frågan så långt utskottet
behandlat den.

Som jag inledningsvis anförde har
motionärerna också tagit upp frågan
om den roll affärsbankerna spelar när
det gäller att bygga upp industrier i
Norrland. Den frågan har inte behandlats
av utskottet.

Kapitalfrågorna har alltid varit ett
bekymmer för Norrland, i synnerhet när
det gällt investeringar i industriellt avseende.
Vid vissa tillfällen när det varit
aktuellt med investeringar i industriföretag
har dessa investeringar inte
kunnat göras på grund av omöjligheten
att erhålla kapital. Därigenom har man
inte kunnat tillvarata möjligheterna till
ökade arbetstillfällen — den för Norrlands
vidkommande alltjämt stora och
betydelsefulla frågan.

Jag vill för att inte något missförstånd
skall råda framhålla att jag inte avser
endast den tid under vilken kapitalfrågorna
varit mycket besvärliga för hela
landet. Den som följt dessa frågor under
de senaste tjugo åren vet att Norrland
har varit och fortfarande är tillbakaträngt
när det gäller tillgången på kapital.
Detta innebär att svårigheten att
till Norrland lokalisera nya företag i
konkurrens med det övriga landet är
mycket stor, trots alltjämt god tillgång
på arbetskraft. Även om vi har en relativt
stark basnäring i skogsindustrin är
det ytterst angeläget att få kompletterande
industriell verksamhet i andra
näringsgrenar för att därigenom skapa

136 Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967 em.

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

en nödvändig differentiering på arbetsmarknaden.

Jag vill också, herr talman, erinra
om att det för Norrlands del många
gånger kan vara lämpligare med små
och medelstora industrier, som kan utplaceras
på lämpligt utvalda mindre
tätorter, där den enskilde och samhället
redan investerat betydande belopp
i gemensamhetsanordningar, som rimligen
inte kan utsuddas utan vidare.

Jag vill, herr talman, avslutningsvis
återgå till det ämne jag tidigare varit
inne på, nämligen kapitalfrågans stora
betydelse framför allt för norrlandslänen.
Den i dag av riksdagen beslutade
banken kommer säkerligen att skapa betydligt
bättre förhållanden på kapitalmarknaden,
och jag hoppas att den
också skall ha sådana verkningar att
de av mig påtalade kapitalsvårigheterna
för Norrland minskar.

Herr talman! Jag har med denna utgångspunkt
inget yrkande.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Larsson i Umeå begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. A) i
utskottets utlåtande nr 30, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Hilding m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspro -

positionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Larsson i Umeå begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 133 ja och 63 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. B

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. C

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Larsson i Umeå begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. C) i
utskottets utlåtande nr 30, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2) av herr Hilding m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Larsson i Umeå begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 124 ja och 69 nej, varjämte
3 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Fredagen den 19 maj 1967 em.

Nr 29 137

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. D

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 3);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Larsson i Umeå begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
hankoutskottets hemställan i mom. D) i
utskottets utlåtande nr 30, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 3) av herr Hilding m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Larsson i Umeå begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 129 ja och 66 nej, varjämte
1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. E

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. F

Herr talmannen gav propositioner på
1: o) bifall till utskottets hemställan;
2: o) bifall till reservationen 4) av herr
Åkerlund m. fl.; samt 3: o) bifall till

utskottets hemställan med den ändring
däri, som föranleddes av bifall till motionerna
I: 593 och II: 760; och fann
lierr talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Larsson i Umeå begärde
likväl votering, i anledning varav herr
talmannen för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka herr
talmannen nu fann den under 2: o) angivna
ha flertalets mening för sig. Beträffande
kontrapropositionen begärde
dock herr Nilsson i Tvärålund votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
angående mom. F) i bankoutskottets utlåtande
nr 30 antager reservationen 4)
av herr Åkerlund m. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
utskottets hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till motionerna I: 593 och II: 760.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 71 ja och 28 nej, varjämte
98 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

138 Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967 em.

Allmänna beredskapsarbeten m. m.

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. F) i
utskottets utlåtande nr 30, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 4) av herr Åkerlund m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Larsson i Umeå begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 103 ja och
89 nej, varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. G och H

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 2

Vissa anslag inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
112, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
angående vissa anslag för budgetåret
1967/68 inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde jämte i
ämnet väckta motioner m. m.

Punkten 1

Allmänna beredskapsarbeten m. m.

Kungl. Maj:t hade (bilaga 13, punkt
C 9, s. 62—69) föreslagit riksdagen att
till Allmänna beredskapsarbeten m. m.
för budgetåret 1967/68 anvisa ett reservationsanslag
av 350 milj. kr., därav
förslagsvis 140 milj. kr. att räknas av
mot automobilskattemedlen.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande motioner, nämligen

dels en inom andra kammaren av herr
Nilsson i Tvärålund m. fl. väckt motion
(II: 511), vari hemställts att riksdagen
måtte medge, att arbetsmarknadspolitiskt
flyttningsbidrag till kvalificerad
arbetskraft för flyttning till företag
inom lokaliseringsområde skulle kunna
lämnas även i de fall då initiativet
till flyttningen tagits av arbetsförmedlingen
i enlighet med vad som anförts i
motionen,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Johan Olsson m. fl. (I: 88) och den
andra inom andra kammaren av herr
Eriksson i Bäckmora m. fl. (II: 120),
i vilka hemställts att riksdagen måtte
besluta att statsbidrag skulle kunna utgå
till kommuner som i form av statskommunala
beredskapsarbeten eller på andra
godtagbara sätt uppförde lokaler för
hantverks-, industri- och serviceföretag,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Bengtson m. fl. (I: 398) och den
andra inom andra kammaren av herr
Iledlund m. fl. (11:507), såvitt nu var
i fråga.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:398 och 11:507, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, till
Allmänna beredskapsarbeten in. m. för
budgetåret 1967/68 anvisa ett reservationsanslag
av 350 000 000 kr., därav
förslagsvis 140 000 000 kr. att avräknas
mot automobilskattemedlen;

II. att riksdagen måtte beträffande
bidrag för flyttning till företag inom
lokaliseringsområde i anledning av motionen
II: 511 godkänna vad utskottet
anfört;

III. att motionerna 1:88 och 11:120
om statsbidrag för uppförande av vissa
lokaler icke måtte av riksdagen bifallas.

Fredagen den 19 maj 1967 em.

Reservation hade avgivits av herrar
Per Jacobsson, Edström, Nils-Eric Gustafsson,
Harald Pettersson, Gustafsson i
Skellefteå, Nelander, Nilsson i Tvärålund,
Sjönell och Westberg, vilka i fråga
om statsbidrag för uppförande av vissa
lokaler ansett att utskottet under III.
bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 88 och II: 120 medge att
statsbidrag skulle kunna utgå till kommun
för uppförande som kommunalt
beredskapsarbete av lokaler för hantverks-,
industri- och serviceföretag enligt
de grunder som angivits i motionerna.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
1.

Herr FAGERLUND (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I och II

Vad utskottet hemställt bifölls,

Mom. III

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Gustafsson i Skellefteå
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes, och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 1 :o)
mom. III) i utskottets utlåtande nr 112,
röstar

Nr 29 139

Omskolning m. m.
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Per Jacobsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafsson i Skellefteå
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 128 ja och
67 nej, varjämte 3 av kammarens: ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 2

Omskolning m. m.

Kumgl. Maj:t hade (punkt C 13, s. 76
—80) föreslagit riksdagen att till Omskolning
in. in. för budgetåret 1967/68
anvisa ett förslagsanslag av 210 milj. kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
behandlat följande motioner,
nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Dahlén m.fl. (1:279) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
m.fl. (11:367), i vilka, såvitt nu var i
fråga, hemställts att riksdagen1 måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t begära översyn
av inkomstprövningsregleirna beträffande
grundbidraget för omskolning,
i syfte att underlätta för de kvinnor
som så önskade att erhålla yrkesinriktad
utbildning,

dels ock en inom första kammaren av
herr Wallmark väckt motion (1:525).

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag

140 Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967 em.

Lokaliseringsbidrag

å motionen I: 525 till Omskolning m. m.
för budgetåret 1967/68 anvisa ett förslagsanslag
av 210 000 000 kr.;

II. att motionerna 1:279 och 11:367,
såvitt de avsåge inkomstprövning av
utbildningsbidrag, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Per Jacobsson, Edström,
Nils-Eric Gustafsson, Harald Pettersson,
Bohman, Gustafsson i Skellefteå, Nelander,
Nilsson i Tvärålunid, Sjönell och
Westberg, vilka i fråga om inkomstprövningsreglerna
för utbildningsbidrag
ansett att utskottet under II. bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 279 och II: 367, såvitt nu
var i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t
begära översyn av inkomstprövningsreglerna
beträffande grundbidraget för omskolning
i syfte att underlätta för de
kvinnor, som så önskade, att erhålla
yrkesinriktad utbildning;

b) av herr Wallmark, utan angivet
yrkande.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen 2 a.

Herr FAGERLUND (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad:

Mom. I

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. II

svarad. Herr Gustafsson i Skellefteå begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 2:o)
mom. II) i utskottets utlåtande nr 112,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2 a) av herr Per Jacobsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sinia platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funine flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafsson i Skellefteå begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes,
Därvid avgavs 103 ja och 94 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets*
hemställan.

Punkten 3

Lokaliseringsbidrag

Kungl. Maj:t hade (punkt C 17, s. 88
•—91) föreslagit riksdagen att till Lokaliseringsbidrag
för budgetåret 1967/68
anvisa ett reservationsanslag av 60 milj.
kr.

I de under punkten 1 förut nämnda
motionerna av herr Bengtson m. fl.
(I: 398) och herr Hedlund m. fl. (II: 507)
hade, såvitt nu var i fråga, hemställts
att riksdagen måtte anvisa till Lokaliseringsbidrag
för budgetåret 1967/68 ett
förslagsanslag av 80 milj. kr.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte med bifall till

Fredagen den 19 maj 1967 em.

Nr 29 141

Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 398 och II: 507, nämnda
motioner såvitt n:u var i fråga, till Lokaliseringsbidrag
för budgetåret 1967/68
anvisa ett reservationsanslag av
60 000 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Nils-Eric Gustafsson, Harald Pettersson,
Nilsson i Tvärålund, Sjönell och Westberg,
vilka i fråga om anvisande av anslaget
som förslagsanslag ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt motionerna
I: 398 och II: 507, nämnda motioner såvitt
nu var i fråga, till Lokaliseringsbidrag
för budgetåret 1967/68 anvisa
ett förslagsanslag av 60 000 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen 3.

Herr FAGERLUND (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
delsi ock på bifall till reservationen 3);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Nilsson i Tvärålund
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 3:o)
i utskottets utlåtande nr 112, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Lokaliseringslån

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 3) av herr Nils-Eric Gustafsson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Tvärålund begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omrö st ningsa p p ar åt verkställdes.
Därvid avgavs 150 ja och 36
nej, varjämte 10 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 4

Lokaliseringslån

Kungl, Maj:t hade (punkt V: 1, s. 136)
föreslagit riksdagen att till Lokaliseringslån
för budgetåret 1967/68 anvisa
ett inveisteringsanslag av 100 milj. kr.

Utskottet hade i detta sammanhang
behandlat följande i anledning av propositionen
nr 56 angående bildande av
ett statligt kreditaktiebolag för finansiering
av investeringar inom närings^
livet väckta motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Axel Andersson och Bengtson
(I: 766) och den andra inom andra kammaren
av herrar Hedlund och Ohlin
(II: 955), i vilka — såvitt nu var i fråga
—• föreslagits att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att
Kungl. Maj :t snarast möjligt måtte förelägga
riksdagen efter skyndsam prövning
förslag om erforderlig utvidgning
av totalramen för lokaliseringslånen,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Holmberg m.fl. (1:767) och
den andra inom andra kammaren av
herr Bohman m.fl. (11:954), i vilka
bl. a. yrkats att riksdagen, med avslag

142 Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967 em.

Lokaliseringslån

å Kungl. Maj ds förslag om medelsanr
visning i propositionen nr 56, såvitt nu
var i fråga, i skrivelse till Kungl Maj:t
hemställde, att Kungl. Maj:t måtte snarast
möjligt förelägga riksdagen förslag
om investeringsanslag på tilläggsstat av
100 milj. kr. till ytterligare lokaliseringslån.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte till Lokaliseringslån
för budgetåret 1967/68 anvisa
ett investeringsanslag av 100 000 000 kr.;

II. att motionerna I: 766 och 11:955,
såvitt nu var i fråga, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

III. att motionerna I: 767 och II: 954,
såvitt nu var i fråga, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

a) av heirrar Per Jacobsson, Edström,
Nits-Eric Gustafsson, Harald Pettersson,
Gustafsson i Skellefteå, Helander, Nilsson
i Tvärålund, Sjönell och Westberg,
vilka i fråga om utvidgning av totalramen
för lokaliseringslån ansett att utskottet
under II. bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:766 och 11:955, såvitt
nu var i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa att Kungl. Maj :t måtte
efter skyndsam prövning snarast möjligt
förelägga riksdagen förslag om erforderlig
utvidgning av totalramen för
lokaliseringslån;

b) av herrar Kaijser, Wallmark,
Schött och Bohman samt fröken Ljungberg,
vilka — under förutsättning av
bifall till den vid statsutskottets utlåtande
nr 111 fogade reservationen A.
2) — i fråga om medelsanvisning på
tilläggsstat ansett att utskottets hemställan
undeir III. bort ha följande lydelse:

III. att riksdagen måtte med bifall
till motionerna I: 767 och II: 954, såvitt
nu var i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa, att Kungl. Maj :t mätte
snarast möjligt förelägga riksdagen förslag
om investeringsanslag på tilläggs -

stat av 100 000 000 kr. till ytterligare
lokaliseringslån.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen 4 a.

Herr FAGERLUND (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. Ii

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
4 a); och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Nilsson i
Tvärålund begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 4:o)
mom. II) i utskottets utlåtande nr 112,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit
reservationen 4 a) av herr Per Jacobsson
in. fl.

Fredagen den 19 maj 1967 em.

Nr 29 143

gärde emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstnings,apparat verkställdes.
Därvid avgavs, 104 ja och 92
nej, varjämte 1 av kammarens, ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. III

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 5

Vissa motionsyrkanden
1 detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande vid riksdagens början
väckta motioner, nämligen

dels en inom andra kammaren av
herr Kellgren m. fl. väckt motion
(11:360), vari hemställts att riksdagen
måtte hos regeringen begära utredning
om införandet av inkomstgarantiförsäkring
att gälla för friställda arbetslösa
vid arbetsplacering och att i avvaktan
på sådan utredning arbetsmarknadsmyndigheterna
bemyndigades, utge sådan
ersättning att inkomstgaranti uppnåddes
för viss lämplig omställningstid,
förslagsvis 24 månader,

dels de under punkten 2 nämnda motionerna
av herr Dahlén in. fl. (I: 279)
och herr Ohlin m. fl. (11:367), i vilka,
såvitt nu var i fråga, hemställts att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
begära att arbetsmarknadsstyrelsen uppmanades
ingå i förhandlingar med berörda
organisationer rörande avtal om
förlängning av varseltiden,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fröken
Mattson (I: 518) och den andra
inom andra kammaren av fru Lindekvist
m. fl. (11:651),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Stefanson och Tistad (1:522) och
den andra inom andra kammaren av
herrar Jönsson i Ingemarsgården och
Andersson i Örebro (11:648),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av her -

Vissa motionsyrkanden

rar Enarsson och Sveningsson (1:513)
och den andra inom andra kammaren
av herr Magnusson i Tumhult m. fl.
(II: 654),

dels oek två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Dahlberg och fru Wallentheim
(I: 677) och den andra inom andra kammaren
av herrar Carlstein och Hammarsten
(II: 506).

Utskottet hade vidare behandlat följande
i anledning av propositionen nr
56 angående bildande av ett statligt
kreditaktiebolag för finansiering av investeringar
inom näringslivet väckta
motioner, nämligen

dels de under punkten 4 nämnda motionerna
I: 766 (av herrar Axel Andersr
son och Bengtson) och II: 955 (av herrar
Hedlund och Ohlin), i vilka — såvitt
nu var i fråga — yrkats att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställde
om förslag till 1968 års riksdag
angående utbyggnad av det arbetsmarknadspolitiska
programmet, under uttalande
av att särskild uppmärksamhet
skulle ägnas

a) påskyndande av utredningen om
allmän sysiselsättningsförsäkring,

b) förstärkning av arbetsmarknadsforskningens
resurser,

c) utökat stöd åt svårplacerad arbetskraft
i fråga om bl. a. utbildning och
omskolning samt avgångsvederlag,

d) förbättrade möjligheter till förtidspension
åt äldre arbetskraft,

dels ock de under punkten 4 likaledes
nämnda motionerna I: 767 (av herr
Holmberg m. fl.) och 11:954 (av herr
Bohman m. fl.), i vilka — såvitt nu var
i fråga — yrkats att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställde att
Kungl. Maj :t måtte i tilläggsdirektiv till
den förra året tillsatta utredningen om
kontant stöd vid arbetslöshet (KSAutredningen)
uppdra åt denna att

a) utreda möjligheterna och formerna
för en utvidgning av försäkringssystemet
för avgångsbidrag,

b) pröva villkoren rörande möjlig -

144 Nr 29

Fredagen den 19 maj 1907 em.

Vissa motionsyrkanden

beterna för äldre friställd arbetskraft
att erhålla förtidspension, och

c) utreda övriga trygglietsfrågor i
samband med strukturomställningar.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte i anledning av
motionen II: 360, såvitt den avsåge utredning
om en inkomstgaranti, i skrivelse
till Kungl. Maj :t ge till känna vad
utskottet anfört;

II. att motionen II: 360, såvitt den avsåge
bemyndigande att utge vissa ersättningar,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

III. att motionerna I: 279 och II: 367
samt 1:767 och 11:954, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

IV. att motionerna I: 522 och II: 648
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

V. att motionerna 1:518 och 11:651
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

VI. att motionerna I: 513 och II: 654
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

VII. att motionerna I: 677 och II: 506
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

VIII. att motionerna I: 766 och II: 955
samt 1:767 och 11:954, samtliga motioner
såvitt de avsåge utbyggnad av det
arbetsmarknadspolitiska programmet,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

IX. att motionerna I: 767 och II: 954,
såvitt nu var i fråga och till den de! de
ej behandlats under VIII., icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Kaijser, Per Jacobsson,
Wallmark, Edström, Nils-Eric Gustafsson,
Schött, Harald Pettersson, Bohman,
Gustafsson i Skellefteå, Nelander,
Nilsson i Tvärålund, Sjönell och Westberg
samt fröken Ljungberg, vilka i fråga
om förlängning av varseltiden ansett
att utskottet under III. bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:279 och 11:367 samt
I: 767 och II: 954, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om skyndsamt
initiativ i syfte aitt uppta förhandlingar
med berörda organisationer om en förlängning
av varseltiden;

b) av herrar Kaijser, Per Jacobsson,
Wallmark, Edström, Nils-Eric Gustafsson,
Schött, Harald Pettersson, Bohman,
Gustafsson i Skellefteå, Nelander, Nilsson
i Tvärålund, Sjönell och Westberg
samt fröken Ljungberg, vilka i fråga
om en utbyggnad av det arbetsmarknadspolitiska
programmet ansett att utskottet
under VIII. bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:766 och 11:955 samt
1:767 och 11:954, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om förslag till
1968 års riksdag om utbyggnad av det
arbetsmarknadspolitiska programmet
under uttalande av att särskild uppmärksamhet
skulle ägnas

a) frågan om utvidgad försäkring vid
förlorad sysselsättning,

b) förstärkning av arbetsmarknadsforskningens
resurser,

c) förbättrade möjligheter till förtidspension
åt äldre arbetskraft,

d) övriga trygghetsskapande åtgärder,
såsom avgångsbidrag och stöd åt
särskilt svårplacerad arbetskraft;

c) av herrar Kaijser, Per Jacobsson,
Wallmark, Edström, Nils-Eric Gustafsson,
Schött, Harald Pettersson, Bohman,
Gustafsson i Skellefteå, Nelander, Nilsson
i Tvärålund, Sjönell och Westberg
samt fröken Ljungberg, vilka i fråga om
en breddning av omskolningsverksamheten
ansett att utskottet under IX. bort
hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 767 och II: 954, såvitt nu
var i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
ge till känna vad reservanterna anfört
angående en breddning av omskolningsverksamheten.

Fredagen den 19 maj 1967 em.

Nr 29 145

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

NORDGREN (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna 5 a, 5 b och 5 c.

Herr FAGERLUND (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I och II

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. III

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 5 a);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Nordgren begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
5: o) mom. III) i utskottets utlåtande
nr 112, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 5 a) av herr Kaijser m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nordgren begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 98 ja och 92 nej, varjämte 6 av

Vissa motionsyrkanden

kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. IV—VII

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. VIII

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 5 b);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Nordgren begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
5: o) mom. VIII) i utskottets utlåtande
nr 112, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 5 b) av herr Kaijser in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nordgren begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 106 ja och 90 nej, varjämte 1 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. IX

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,

146 Nr 29 Fredagen den 19 maj 1967 em.

Rätt för företagare att skattefritt avsätta medel till särskilda omställnings- och utbildningsfonder
m. m.

dels ock på bifall till reservationen 5 c);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Nordgren begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
5: o) mom. IX) i utskottets utlåtande
nr 112, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 5 c) av herr Kaijser m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nordgren begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 102 ja och 86 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 3

Rätt för företagare att skattefritt avsätta
medel till särskilda omställnings- och
utbildningsfonder m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 48, i anledning av väckta
motioner angående rätt för företagare
att skattefritt avsätta medel till särskilda
omställnings- och utbildningsfonder
m. in.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta,
av utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 767
av herr Holmberg in. fl. och II: 954 av

herr Bohman m. fl., vari hemställts
bl. a., att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl.
Maj :t föreläde 1967 års höstriksdag förslag
om införande av rätt för företag
att till särskilda omställnings- och utbildningsfonder
skattefritt avsätta medel,
avsedda att tagas i anspråk i samband
med förutsedda eller pågående
strukturförändringar i företagen och i
lägen då dessa förutsattes leda till friställning
av arbetskraft; samt

2) motionen II: 957 av herr Ståhl,
såvitt nu var i fråga.

Utskottet hemställde, att följande motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna I: 767
av herr Holmberg in. fl. och II: 954 av
herr Bohman m. fl., samt

2) motionen II: 957 av herr Ståhl,

i vad motionerna hänvisats till bevillningsutskottet,
icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Yngve Nilsson, Ottosson och Magnusson
i Borås, vilka ansett, att utskottet
under punkten 1) bort hemställa,

att riksdagen, med bifall till de likalydande
motionerna I: 767 av herr
Holmberg m. fl. och II: 954 av herr
Bohman m. fl., måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl. Maj :t
föreläde 1967 års höstriksdag förslag
om införande av rätt för företag att till
särskilda omställnings- och utbildningsfonder
skattefritt avsätta medel, avsedda
att tagas i anspråk i samband med
förutsedda eller pågående strukturförändringar
i företagen och i lägen då
dessa förutsattes leda till friställning
av arbetskraft.

Ett särskilt yttrande hade avgivits
av herrar Elofsson, Erik Filip Petersson,
Ahlmark, fru Nettelbrandt samt
herrar Eriksson i Bäckmora, Enskog
och Börjesson i Falköping.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fredagen den 19 maj 1967 em. Nr 29 147

Rätt för företagare att skattefritt avsätta medel till särskilda omställnings- och utbildningsfonder
m. m.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr ENGKVIST (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Punkten 1

Hem talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Magnusson i Borås begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
1) i utskottets betänkande nr 48,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Yngve Nilsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson i Borås begärde emellertid
rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 136 ja och 28 nej,
varjämte 25 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 2

Utskottets hemställan bifölls.

Som tiden nu var långt framskriden
beslöt kammaren på förslag av herr talmannen
att uppskjuta behandlingen av
återstående på föredragningslistan upptagna
ärenden till kammarens sammanträde
tisdagen den 23 innevarande maj.

§ 4

Till bordläggning anmäldes

statsutskottets utlåtanden:

nr 100, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående riktlinjer för bostadspolitiken,
m. m. jämte i ämnet
väckta motioner,

nr 117, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa åtgärder
inom vuxenutbildningens område in. m.
jämte i ämnet väckta motioner, såvitt
propositionen och motionerna hänvisats
till statsutskottet, och

nr 118, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avveckling av
Törefors aktiebolags verksamhet m. m.
jämte i ämnet väckt motion;

bevillningsutskottets betänkande nr
44, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till folkbokföringsförordning,
m. m., såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet;

andra lagutskottets utlåtande nr 45,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående vissa åtgärder på vuxenutbildningens
område m. in. såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott, jämte
i ämnet väckta motioner;

tredje lagutskottets utlåtanden:

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till folkbokföringsförordning
m. in., i vad propositionen
hänvisats till lagutskott och behandlats
av tredje lagutskottet, jämte i
ämnet väckta motioner,

nr 36, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning

148 Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967 em.

om ändrad lydelse av 2 § förordningen
den 22 april 1960 (nr 77) angående
byggnadsforskningsavgift,

nr 37, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till kungörelse
om ändrad lydelse av 76 § 1 mom.
byggnadsstadgan den 30 december 1959
(nr 612),

nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ställande av säkerhet vid sällskapsresa
till utlandet jämte i ämnet väckta motioner,
och

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 10 juli 1947 (nr
523) om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens
främjande, in. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

jordbruksutskottets utlåtande och
memorial:

nr 23, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående bemyndigande att
sälja viss staten tillhörig fast egendom,
in. in., jämte i ämnet väckta motioner,
och

nr 24, angående departementsvis uppgjorda
förteckningar över försäljningar
av viss staten tillhörig fast egendom;
samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

33, i anledning av motioner angående
skolungdomens ferieresor,
nr 35, i anledning av motioner om ett
centralt granskningsorgan för instrument
använda vid psykologisk testning
inom statsförvaltningen,

nr 36, i anledning av väckta motioner
om arbetsvärdering inom den statliga
sektorn, och

nr 37, i anledning av väckta motioner
angående formerna för den statliga
representationen.

§ 5

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen
från utrikesutskottet:
nr 257, i anledning av Kungl. Maj :ts

proposition angående godkännande av
ett fördrag innehållande principer för
staternas uppträdande vid utforskandet
och utnyttjandet av yttre rymden, däri
inbegripet månen och övriga himlakroppar; nr

258, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående godkännande av
överenskommelse mellan Sverige, Danmark
och Norge om ömsesidig rätt till
fiske i Skagerack och Kattegatt; och
nr 259, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
överenskommelse om avgränsningen av
Sveriges och Norges fiskeområden i
nordöstra Skagerack m. in.; samt
från allmänna beredningsutskottet:
nr 253, i anledning av väckta motioner
om en upplysningskampanj angående
straffades problem vid sökande av
arbete.

Vidare anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 225, angående val av fullmäktige i
riksbanken med suppleanter; och
nr 230, angående val av ordförande
och fullmäktige i riksgäldskontoret med
suppleanter;

dels ock till riksdagens förordnanden:
nr 226 och 227, för
herr Olle Dahlén
herr Torsten Bengtson
att vara fullmäktige i riksbanken;
nr 228 och 229, för
herr Sven Wedén
herr Nils Hansson

att vara suppleanter för fullmäktige i
riksbanken;

nr 231, för herr Lars Lindmark
att vara ordförande i riksgäldskontoret; nr

234, för herr Erik Adamsson
att vara suppleant för ordföranden i
riksgäldskontoret;
nr 232 och 233, för
herr Ivar Johansson
herr Oscar Östman

att vara fullmäktige i riksgäldskontoret;
nr 235 och 236, för

Fredagen den 19 maj 1967 em.

Nr 29 149

herr Lars Eliasson
herr Tage Magnusson
att vara suppleanter för fullmäktige i
riksgäldskontoret;
nr 237 och 240, för
herr Erik Wärnberg
fru Astrid Kristensson
att vara ledamöter i styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor; samt
nr 241—243, för
herr Helge Karlsson
herr Carl Eskilsson
herr Eskil Tistad

att vara styrelsesuppleanter i riksdagens
förvaltningskontor.

§ 6

Anmäldes en till herr talmannen under
sammanträdet avlämnad motion nr
1065, av herr Hermansson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
nr 125, angående komplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1967/68,
m. m.

Denna motion bordlädes.

§ 7

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
tre enkla frågor, nämligen av:

fru Heurlin, till herr statsrådet och
chefen för socialdepartementet angående
behandlingen av narkomanvårdskommitténs
betänkanden,

herr Jonasson, till hans excellens herr
statsministern angående arbetsmarknads-
och lokaliseringspolitiska åtgärder
avseende Värmland, samt

herr Gustafson i Göteborg, till hans
excellens herr ministern för utrikes
ärendena angående åtgärder inom Europarådet
med anledning av situationen
i Grekland.

§ 8

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 23.27.

In fidem

Sune K. Johansson

150 Nr 29

Lördagen den 20 maj 1967

Lördagen den 20 maj

Kl. 10.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr andre vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollet för den 11 innevarande
maj.

§ 2

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
den å bordet vilande motionen
nr 1065.

§ 3

Föredrogs, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 100, 117 och
118, bevillningsutskottets betänkande
nr 44, andra lagutskottets utlåtande nr
45, tredje lagutskottets utlåtanden nr
34, 36, 37, 42 och 43, jordbruksutskottets
utlåtande och memorial nr 23 och 24
samt allmänna beredningsutskottets utlåtanden
nr 33 och 35—37.

§ 4

Föredrogs den av herr Wedén vid
kammarens nästföregående sammanträ -

de på förmiddagen gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till hans excellens herr ministern
för utrikes ärendena angående
regeringens syn på läget i Främre
Orienten.

Kammaren biföll denna anhållan

§ 5

Till bordläggning anmäldes jordbruksutskottets
memorial nr 28, i anledning
av kamrarnas skiljaktiga beslut
beträffande jordbruksutskottets utlåtande
nr 18 i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående de nya
lantbruksnämndernas organisation
in. m., jämte i ämnet väckta motioner,
såvitt propositionen och motionerna
hänvisats till jordbruksutskottet.

§ 6

Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 10.02.

In fidem

Sune K. Johansson

ESSELTE AB. STHLM 67
714825