Fredagen den 19 januari Sid (Riksdagens protokoll 1968:3)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 3

FÖRSTA KAMMAREN

1968

19 januari

Debatter m. m.

Fredagen den 19 januari Sid.

Svar på enkla frågor:

av herr Eriksson, Karl-Erik, (fp) om avbrytande av försöksverksamheten
med friare försäljning av starköl .......... 3

av herr Lidgard (h) ang. hörande av kommunerna i vissa skolfrågor
................................................ 5

av herr Nilsson, Ferdinand, (ep) om eftergivande av avgift för
vissa telefonabonnenter ................................ 7

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.) ........................ 8

Interpellation av herr Arvidson (h) om viss utsträckning av den
tid på dygnet då jakt tillätes .............................. 75

Meddelande ang. enkel fråga av fru Diesen (h) ang. skolöverstyrelsens
anvisningar för ämnesval på gymnasiet ............ 77

1 Första kammarens protokoll 1968. Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Nr 3

Fredagen den 19 januari förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 11.00;
och dess förhandlingar leddes till en
början av herr förste vice talmannen.

Justerades protokollet för den 11 innevarande
månad.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Sedan jag denna dag intagits på
Norrbackainstitutet i och för behandling
av diskbråck får jag härmed anhålla
om sjukledighet under tiden från
och med den 18/1 tills vidare.

Stockholm den 18 januari 1968

Allan Hernelius

Kammaren beviljade herr Hernelius
ledighet för den tid, varunder han vore
förhindrad att deltaga i riksdagsgöromålen.

Herr förste vice talmannen yttrade,
att han efter samråd med andra kammarens
talman finge föreslå, att första
kammaren ville besluta att vid sammanträde,
som komme att hållas onsdagen
den 24 i denna månad, företaga val av
valmän och suppleanter för utseende
av ej mindre fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret än även suppleanter
för fullmäktige i nämnda bank
och kontor.

Detta förslag antogs.

Herr ESKILSSON (h) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Jag ber att få föreslå
att kammaren måtte besluta, att antalet
suppleanter för de valmän, som skall
utse fullmäktige i riksbanken och riks -

gäldskontoret jämte suppleanter för
dem, bestämmes till tio.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Om avbrytande av försöksverksamheten
med friare försäljning av starköl

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
STRÄNG erhöll ordet för
att besvara herr Karl-Erik Erikssons
(fp) fråga om avbrytande av försöksverksamheten
med friare försäljning av
starköl, vilken fråga intagits i kammarens
protokoll för den 12 januari, och
yttrade:

Herr talman! Herr Karl-Erik Eriksson
har frågat mig, om jag, med anledning
av de alarmerande uppgifter som
lämnats om verkningarna av försöksverksamheten
med friare försäljning av
starköl i Värmlands län och Göteborgs
och Bohus län ämnar medverka till att
försöksverksamheten avbryts.

Med riksdagens bemyndigande och
på alkoholpolitiska utredningens förslag
förordnade regeringen att starköl
skulle få försäljas i Göteborgs och Bohus
län samt Värmlands län fr. o. m.
den 1 november 1967 t. o. m. den 31
december 1968 enligt i huvudsak samma
regler som gäller för annat Öl.

Försöksverksamheten har pågått cirka
2 månader och kan inledningsvis
antas föranleda en viss stegrad efterfrågan.
Av statistiska uppgifter rörande
antalet fyllerifall under den gångna
delen av försöksperioden jämfört med
motsvarande tid år 1966 framgår emellertid
att antalet fyllerifall varit i stort
sett oförändrat i de berörda länen.

Det torde ännu vara för tidigt att dra
några slutsatser av den här verksamheten.
Det missbruk av starköl som

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Om avbrytande av försöksverksamheten med friare försäljning av starköl

eventuellt kan tillskrivas den friare
försäljningsformen är beklagligt men
enligt min mening inte så entydigt eller
av sådan omfattning att verksamheten
i dess nuvarande skede bör ändras
eller avbrytas. Det resultat som försöksverksamheten
är avsedd att belysa
skulle då icke uppnås. Jag kommer
emellertid även i fortsättningen att med
största uppmärksamhet följa utvecklingen
av pågående försök och, om det
visar sig erforderligt, vidta åtgärder
för att förhindra negativa verkningar
av försöksverksamheten, där man även,
om så är erforderligt, får räkna med
att försöken avbryts.

Herr ERIKSSON, KARL-ERIK, (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Sträng för svaret. Min fråga
var föranledd av de alarmerande rapporterna
från de två försökslänen beträffande
fri försäljning av starköl i
Göteborgs och Bohus län och i Värmlands
län.

När försöksverksamheten började den
1 november blev det en verklig rivstart
i konsumtionen. Tyvärr var det till stor
del ungdom som svarade för den ökade
konsumtionen. Det var följderna av
denna ökade konsumtion som föranledde
en rad orosyttringar från olika myndigheter
i de båda försökslänen.

I samband med den debatt som uppstod
med anledning av att vissa skolmyndigheter
i Värmland krävde ett
stoppande av försöksverksamheten
framkom att kontrollstyrelsen inte givit
skolöverstyrelsen tillfälle att yttra
sig innan beslutet om försöksverksamheten
fattades. Detta har bl. a. generaldirektören
i skolöverstyrelsen, Hans
Löwbeer, djupt beklagat. I ett TV-uttalande
sade han: »Kan vi rädda blott
en enda ung människa undan alkoholproblem
genom att kräva stopp på
starkölsförsäljningen är detta mer värt
än de nackdelar som en fortsatt restriktion
av försäljningen innebär.»

Om jag fattade finansminister Sträng

rätt i hans svar, så tycker han att det
inte finns tillräckligt underlag för att
avbryta denna försöksverksamhet. Jag
utgår från att finansministern då stöder
sig på de rapporter som kontrollstyrelsen
och alkoholpolitiska utredningens
representanter har lämnat från den
resa som de gjorde. Den sammanfattning
som har gjorts med anledning av
vad som verkligen har skett i vårt län
Värmland är något förvånande.

Jag har i min hand ett diskussionsprotokoll
från ett av de sammanträden
som hölls när dessa representanter var
i Värmland. Det uttalades, enligt protokollet,
bekymmer från såväl skolledning,
socialvård, polismyndighet och
skyddskonsulenten. Vad jag emellertid
bedömer som viktigast är ett uttalande
från en elevrepresentant — ett uttalande
från ungdomen direkt. Alkoholpolitiska
utredningens representant ställde
följande fråga: »Har fylleriet ökat bland
ungdomen efter starkölets frisläppande?»
Elevrepresentanten svarar, ordagrant
efter protokollet: »Försämringen
i nykterhetstillståndet bland skolungdom
började redan vid starkölets frisläppande
och har försämrats sedan i
november då starkölet kunde köpas
fritt.»

När man får del av sådana uttalanden
och när man har sett problemet på nära
håll, vill jag för min del deklarera
att jag anser att vår ungdom är ett för
värdefullt material för att användas
som försölcsobjekt.

Jag är tacksam över att finansministern
säger att han kommer att följa
detta med uppmärksamhet. Han gav,
tyckte jag, i sitt svar ändå en viss förhoppning
om att om försämringen på
detta område fortsätter, så är han beredd
att vidta åtgärder.

Jag vill påminna om att när riksdagen
våren 1967 biföll framställningen
om anordnandet av försöksverksamheten,
så stod det en mening av följande
lydelse i bevillningsutskottets skrivning:
»Skulle mot förmodan försöket
snabbt ge entydiga utslag på ett för -

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Nr 3

Ang. hörande av kommunerna i vissa skolfrågor

sämrat nykterhetsläge inom försöksområdena
har Kungl. Maj:t möjlighet att
omgående avbryta verksamheten.» Det
är denna möjlighet som nu olika myndigheter,
bl. a. länsskolnämnden i Värmland
samt en i övrigt stark opinion, anser
att Ni, herr finansminister, skall utnyttja.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. hörande av kommunerna i vissa
skolfrågor

Herr statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet
PALME erhöll
ordet för att besvara herr Lidgards (h)
fråga angående hörande av kommunerna
i vissa skolfrågor, vilken fråga intagits
i kammarens protokoll för den 12
januari, och anförde:

Herr talman! Herr Lidgard har frågat
om jag är i tillfälle att redovisa, vilka
åtgärder som skolväsendets statliga
myndigheter vidtar för att inhämta de
kommunala huvudmännens synpunkter
på för dem kostnadskrävande pedagogiska
innovationer.

Vid planeringen av de konkreta projekten
inom den pedagogiska försöksverksamheten
sker kontakt med kommunerna.
När det t. ex. gäller verksamheten
inom de pedagogiska utvecklingsblocken
har också kommunerna
ett betydande direkt ansvar. Jag vill
för egen del understryka vikten av att
kommunerna kommer in tidigt vid planeringen
av de enskilda projekten.

Herr LIDGARD (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
utbildningsministern för svaret som jag
har fått.

Jag tar naturligtvis fasta på den positiva
inställning till kommunerna som
detta svar andas. Skolstaten är ju faktiskt
en av de tyngsta posterna •— för
många kommuner kanske den allra

tyngsta posten — i den kommunala
budgeten. Därför är dessa frågor mycket
intressanta och betydelsefulla för
kommunalmännen när de har att syssla
med kommunens ekonomi. Det är naturligtvis
riktigt, om man från statligt
håll vill invända att kommunerna får
statsbidrag i mycket stor utsträckning
till en hel del kostnadskrävande uppgifter,
framför allt till lärarlöner. Men
det är ändå en mångfald utgifter som
stannar på kommunernas egen kassa.
Det är underhåll, det är i viss utsträckning
byggnader, det är undervisning
och materiel, skolmåltider och det är
— det har ju på senare tid blivit en betydande
post — hjälpmedel i undervisningen.
Det är egentligen det sistnämnda
som har uppkallat mig till denna
fråga.

De nya pedagogiska metoderna utgår
ju i mycket stor omfattning från utbildningsdepartementet,
från skolöverstyrelsen
och från de statliga organ som
länsskolnämnderna utgör. Dessa statliga
myndigheter väntar sig väl också att
den undervisande verksamheten ute i
skolorna skall kunna bedrivas med de
moderna hjälpmedel som växer fram
och som redan finns i mycket stor utsträckning.
Det är bandspelare, radiooch
TV-apparater, projektorer och allt
vad man nu har av olika apparaturer
och tillbehör till dessa.

Nu är man väl i de kommunala skolstyrelserna
medveten om att dessa
hjälpmedel tyvärr drar dryga kostnader.
Jag har själv på den tiden jag fungerade
i en skolstyrelse varit med om
nödvändigheten av att på ett antal år
lägga ut kostnaden för en till synes så
enkel sak som mörkläggningsgardiner
i skolhusen för att man där skulle kunna
använda sig av projektorer och audio-visuella
hjälpmedel. Detta ger en
liten antydan om hur pass besvärligt det
kan vara för kommunerna.

När man nu lanserar nyheter i undervisningen
— vi kan av statsverkspropositionen
inhämta att här pågår ett
utvecklingsarbete — så har jag velat

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Ang. hörande av kommunerna i vissa skolfrågor

påminna om att det är synnerligen viktigt
att man har kommunerna med sig,
så att lärarna inte plötsligt ställs i den
situationen att de statliga myndigheterna
utgår ifrån att undervisningen skall
bedrivas på ett visst sätt med hjälp av
dessa nya materiel — och så finns de i
själva verket inte ute i skolorna.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Det är riktigt att vi i det
budgetarbete, vars resultat är statsverkspropositionen,
har prioriterat sådana
frågor som pedagogiskt utvecklingsarbete
och fortbildning. Jag tror inte att
herr Lidgard och jag har några delade
meningar på den punkten.

Nu är det så att kommunerna är med
i denna process och har hälsat den med
positivt intresse. Kommunerna är informerade
på två sätt — dels genom det
remissförfarande som alltid tillämpas
i sådana frågor gentemot enskilda kommuner
och gentemot kommunförbunden,
dels genom överläggningarna i
statsbidragsfrågor. Vi har visserligen
sökt förenkla statsbidragsfrågorna. Vi
kan ju t. ex. inte gärna införa mörkläggningsgardinsbidrag,
utan vi försöker
hålla bidragen mera generella. Kommunerna
är emellertid med dels informationsmässigt,
dels också på så sätt
att de tar del i själva beslutens framväxt.

Det finns också speciella möjligheter
för kommunerna genom det s. k.
Finnskoga-Dalby-bemyndigandet, som
innebär att inbesparade medel för lärarlöner
kan användas för t. ex. inköp av
materiel eller anställning av annan personal
än lärare.

Det pedagogiska utvecklingsarbetet
är viktigt. Där har vi en av de stora och
viktiga vägarna att göra den gigantiska
apparat som vårt utbildningsväsende är
rationellt och effektivt. Men det får ske
i ett samspel mellan de statliga myndigheterna
och kommunerna — och naturligtvis
också, herr Lidgard, berörda personalorganisationer.

Herr LIDGARD (h):

Herr talman! Jag kan väl också betyga
att det inte förefaller finnas några
större meningsskiljaktigheter mellan
herr Palme och mig i denna sak.

En av orsakerna till att jag tagit upp
denna fråga var att problemet kom upp
till diskussion på den Skolvecka som
vi hade här i Stockholm i januari månad.
Det blev där en liten diskussion
om vem som egentligen har ansvaret för
att den materiel som behövs —■ närmast
hjälpmedlen — också finns ute i
skolorna.

Jag vill som min uppfattning ge uttryck
åt att det samspel, som undervisningsministern
här talade om, bör ta
sig ett klart och direkt uttryck i någon
form av överenskommelse med kommunerna.
När man kommer med nya hjälpmedel,
skall kommunerna känna sig förpliktade
att införa dessa.

Generaldirektör Löwbeer hade ett
diskussionsinlägg i skolveckodebatten
som föranleder mig uttala att det inte
skall överlåtas åt lärarorganisationerna
att behöva förhandla med kommunerna
om att den nödvändiga materielen skall
finnas ute i kommunerna. Herr Löwbeer
sade, att lärarna kommer och gnolar
och gnäller på skolöverstyrelsen och
tilläde: Varför inte gå till kommunerna? Jag

har den mycket bestämda uppfattningen
att skolöverstyrelsen eller
andra statliga myndigheter, som är initiativtagare
på detta område, också har
ett ansvar för att det finns erforderlig
materiel. Annars kan man inte kräva
av lärarpersonalen att den skall bedriva
undervisning efter de nya pedagogiska
metoder, som det så mycket talats om.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag vill bara erinra herr
Lidgard om att vi har kommunal självstyrelse
i landet, vilket är viktigt även
på skolans område. Det får inte bli så att
skolväsendet blir helt bundet av statliga
direktiv. Det är kommunernas eget

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Nr 3

engagemang och intresse som i hög grad
är grundvalen för utbildningspolitiken.
Om någonting inte fungerar som man
önskar, är det naturligt att man först tar
kontakt med den kommunala skolstyrelsen.
Det är väl detta generaldirektör
Löwbeer har avsett.

Herr LIDGARD (h):

Herr talman! Jag vill verkligen inte
bli misstänkt för att på något sätt inkräkta
på den kommunala självstyrelsen.
Men jag vill ännu en gång upprepa
att om ett initiativ tas till nya hjälpmedel
eller ny organisation — t. ex. detta
med storklasser och vad som populärt
kallas minskad lärartäthet som i
sin tur kan resultera i att statsbidragen
till lärarlöner minskar—• måste kommunerna
få veta vad det rör sig om ekonomiskt
för deras del. Man kan inte
genomföra den minskade lärartätheten
utan att samtidigt införa nya typer av
hjälpmedel. Statsbidraget till lärarlöner
kommer att sjunka, och det läggs i stället
en kostnad på kommunerna för erforderliga
hjälpmedel.

Det samspel som herr Palme talade
om skall naturligtvis inte utmynna i ett
åläggande från statens sida gentemot
kommunerna. Men det kan ju utmynna i
en förhandling mellan departementet
och kommunförbunden, så att man på
departementsidan vet att kommunerna
är beredda till de utgifter som kommer
att bli följden av beslut som fattas
i utbildningsdepartementet.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Det finns ju många
broar till kommunerna och till kommunförbunden—-
via skolöverstyrelsen
och via departementet. För det speciella
problem som herr Lidgard nämnde
är Finnskoga-Dalby-bemyndigandet ett
utmärkt instrument i de konkreta fallen.

överläggningen förklarades härmed
slutad.

Om eftergivande av avgift för vissa
telefonabonnenter

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
LUNDKVIST
erhöll ordet för att besvara herr Ferdinand
Nilssons (ep) fråga om eftergivande
av avgift för vissa telefonabonnenter,
vilken fråga intagits i kammarens
protokoll för den 12 januari, och
yttrade:

Herr talman! Herr Ferdinand Nilsson
har frågat mig, om jag uppmärksammat
de stora olägenheter som fjolårets
oktoberstormar förorsakat televerkets
abonnenter i enköpings- och
västeråstrakten och om jag vill vidta
åtgärder för att underlätta för telefonabonnenter,
som två till fyra veckor
inte kunnat erhålla av dem abonnerad
service, att få viss eftergift i fråga om
abonnemangsavgift eftersom verkets
förpliktelser gentemot dem inte kunnat
fullgöras.

Den som genom stormskador på ledningsnätet
och därav föranledda avbrott
i telefonförbindelserna inte kunnat
utnyttja sin telefon under viss tid
har möjlighet att vända sig till vederbörande
lokalförvaltning inom televerket
med begäran om avdrag på abonnemangsavgiften.
Sådant avdrag medges
under förutsättning att det inte varit
fråga om endast ett kortare avbrott.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Då herr Ferdinand
Nilsson har blivit förhindrad att närvara
just nu, ber jag att på hans vägnar
få framföra ett tack till kommunikationsministern
för det positiva svaret.
Jag har ingen anledning att göra några
ytterligare reflexioner utom den att jag
hoppas att abonnenterna blir informerade,
så att de kan ansöka om restitution,
om de så önskar.

överläggningen ansågs härmed slutad.

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 10, angående fortsatt disposition
av visst äldre anslag inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;
och

nr 11, angående överlåtelse av staten
tillhörig mark m. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 13, med förslag till förordning om
särskilt investeringsavdrag vid taxering
till statlig inkomstskatt.

Vid föredragning av bankoutskottets
anmälan jämlikt § 21 riksdagsstadgan,
att till utskottet från fullmäktige i riksbanken
inkommit framställning om förflyttning
av riksbankens sedeltryckeri
till Tumba, hänvisades framställningen
till bankoutskottet.

Föredrogos och hänvisades
motionen nr 52 till utrikesutskottet,
motionen nr 53 till konstitutionsutskottet,

motionerna nr 54—68 till statsutskottet,

motionerna nr 69 och 70 till bevillningsutskottet,

motionerna nr 71—74 till bankoutskottet,

motionerna nr 75—86 till lagutskott,
motionen nr 87 till jordbruksutskottet,

motionerna nr 88—91 till allmänna
beredningsutskottet,

motionen nr 92 till bevillningsutskottet
samt

motionen nr 93 till allmänna beredningsutskottet.

Statsverkspropositionen m. in.
(Forts.)

Fortsattes överläggningen angående
Kungl. Maj :ts propositioner nr 1, angående
statsverkets tillstånd och behov

under budgetåret 1968/69, samt nr 2,
angående utgifter på tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1967/68.

Fru LINDSTRÖM (s):

Herr talman! När en känd journalist
från Washington Post besökte Sverige
för några år sedan, förklarade han lika
frankt som föraktfullt att det bara finns
ett sätt att betrakta politiker: »Only one
way to look åt a politician and that is
down.» Se ner på politikerna gör också
— mer eller mindre ■— ett antal vetenskapsmän
som tillsammans har givit ut
en av julens fränaste debattböcker, tilllika
värdefullaste. Dess namn är »Nu —
om människans villkor», och bokens
innehåll ifrågasätter om det någonsin
blir ett »sedan» för de generationer
som kommer efter oss.

En snart obotlig miljöförstöring pågår
omkring oss. Ansvaret läggs på politikerna.
De baserar sitt handlande på
kortfristiga mål, på tarvlig flirt med
en nyckfull väljarskara, på uppammande
av dess enklaste instinkter och mest
lättantändliga fördomar. Så lyder slutomdömet
i boken om människans villkor.
Vi tvingas att godta de brutala sanningarna
om människans situation, och
boken är därmed en väsentlig händelse,
en politisk happening.

Men om vi, som är politiker, i nyårsföresatserna
inför valåret 1968 testar
våra egna motiv, om vi letar efter framtidsvisioner
— där finns sådana •— i
statsverkspropositionen för det sista
hela budgetåret under 1960-talet och
om vi låter sociologerna borra i väljarnas
attityder, blir nog bilden något
bättre nyanserad och blir möjligheterna
inte alldeles uteslutna att »stoppa världen»
innan människan vill »hoppa av»,
för att travestera en känd musical.

Det faktum att jag själv för ett år
sedan hoppade av från regeringen, därför
att jag inte ansåg den tillräckligt
framsynt på en punkt, som rör livsbetingelserna
i framtiden, i u-landsfrågorna
alltså, betyder inte att jag inte kan
mycket uppskatta samma regerings för -

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Nr 3

måga till perspektiv när det gäller människans
förutsättningar i övrigt att totalförstöra
sin miljö, respektive rädda
den genom beslutsamma nödåtgärder i
tolfte timman. Anklagelserna mot ledande
politiker mister en del av skärpan
i bettet, när man visar upp, såsom
i årets statsverksproposition, vad som
faktiskt uträttas för att bringa Sveriges
naturresurser in under samhällets vård
och kontroll.

Regeringen har så snart den upptäckt
allvaret i den förstörelse av luft,
vatten, jord och djur som pågår omkring
oss tagit buntvis med frejdiga
initiativ i avsikt att mota de fortsatta
härjningarna. Jag betvivlar inte, att förnuftet
hos väljarna, när de i höst ser
tillbaka på valperioden 1964—1968,
kommer att ge sin accept åt denna aktivitet
hos landets regering, fastän aktiviteten
siktar på resultat långt bortom
nästa val och fastän den kommer att
kosta skattemiljoner och inte innebär
några omedelbara materiella fördelar.

Jag har alltid haft svårt att förstå den
nedvärdering av väljarnas instinkter
och omdöme som är modern i somliga
kretsar. Själv har jag aldrig upplevt
att ett auditorium — vare sig i glesbygd
eller tätort — har reagerat surt
eller klunsigt inför allvarliga livsfrågor,
förutsatt att inte talaren själv har behagat
göra taktik, polemik eller dialektik
av sitt ämne. Den mystiskt entydiga
strömning inom väljarkåren, som vi
brukar möta under valnätterna redan
i de första sammanräkningsresultaten
från småsamhällen bortom allfarvägarna,
borde säga oss, att väljaropinionen
bildas ur djupet av mänskliga instinkter
om vad som är rätt eller orätt, tryggt
eller ovisst, pålitligt eller falskt i partiernas
hållning till centrala mänskliga
problem.

Till dem hör alltså miljöpolitiken.
Den påbörjade kampen mot kloakvatten
i sjöarna, oljeutsläpp vid kusterna,
kvicksilver i fisken, svavelluft i lungorna,
bullerterror i flygkorridorerna —
ja, hela nedlortningen av naturen —

Statsverkspropositionen m. m.
bär inom sig fröet till en folkrörelse
eller folkstorm, om kampen inte förs
med tillräcklig kraft.

Till de utmärkta åtgärder som i alla
fall är på gång med stöd av det nya
statens naturvårdsverk och länsstyrelsernas
naturvårdssektioner knyter sig
våra förhoppningar om värdefulla resultat
av de fullmakter som nya vattenlagen
ger myndigheterna •— med, hoppas
jag, de ytterligare skärpningar som
man har begärt — om resultat av immissionsutredningens
antibullerförslag,
av AB Atomenergis bilavgasutredning,
av socialministerns nya kommitté för
ett renare samhälle och inte minst av
det föredöme som staten själv börjat
ge i sin fastighetsförvaltning. Jag syftar
här på övergången från tjock till tunnare,
svavelfattig eldningsolja i 64 statliga
fastigheter i Stockholm. Fördyringen,
som för närvarande beräknas till ca
775 000 kronor per år, är inte större
än att kommuner, allmännyttiga bostadsföretag,
privata fastighetsägare och
industrier bör kunna övertygas om att
det är värt att följa exemplet.

Ett livsviktigt problem som detta med
vår miljö måste angripas ur alla anfallsvinklar,
och jag tycker att regeringen
är värd en eloge för dess uppenbara
strävan att samordna sitt handlande på
miljöpolitikens område. Det utesluter
inte att jag har några randanmärkningar
att tillfoga.

Till finansministern skulle jag vilja
rikta en vädjan att inte dröja med en
sådan omläggning av energibeskattningen
att de svavelfattiga eldningsoljorna
gynnas och beskattningen alltså blir
styrande i denna stora hälsofråga. Om
vi konsumenter i sinom tid får ta kostnadsfördyringen
för detta på varupriserna
— priserna för industriprodukter
och lägenheter — så bör vi kunna
kompenseras härför genom åtminstone
en liten förskjutning av skattetrycket
från fysiska personer till bolag. För
övrigt tror jag inte att det är möjligt
längre att säga som Gunnar Sträng i
svaret på ett par interpellationer i

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
höstas, att det kan finnas industrier i
vårt lands glesbygder där man även i
fortsättningen skulle kunna elda med
tjock olja »utan att något liänder», som
finansministern uttryckte det. Ty luftföroreningarna
låter sig inte avgränsas
i luftrummet av vare sig regionala
eller nationella gränsdragningar; och
skall regeringen driva en aktiv luftvårdspolitik
får den redan nu börja arbeta
på det europeiska planet.

Till statsrådet Wickman, som i mars
tänker lägga fram en proposition om
inrättandet av styrelsen för teknisk utveckling,
med stort forskningsstöd att
fördela till hela raden av forskningsaktiviteter,
och även till försvarsministern
vill jag vädja om att också FOA inneslutes
i den forskningspolicy som
skall bedrivas av den nya styrelsen. Ty
det är angeläget med ökad insyn även i
FOA, angeläget att inte viktiga delbeslut
inom den kärnvapentekniska och den
kemiska och biologiska stridsmedelsforskningen
fattas på för låg nivå och
driver utvecklingen i fåror som de politiskt
ansvariga instanserna för sent
uppmärksammar.

Till näringsministern vill jag också
rikta den förhoppningen att det nya
statliga utvecklingsbolag, som regeringen
tänker inrätta i syfte att stimulera
industriella innovationer, får klara författningsdirektiv
att varje nyhet som
erhåller bolagets, skattebetalarnas, ekonomiska
stöd skall bevisligen vara ofarlig
ur alla de miljöaspekter som vi nu
bevakar. Den tekniska utvecklingen får
inte kasta ut barnet med badvattnet,
men det är just vad som sker när man
hänsynslöst nedlortar färskvattentillgångar
som bort bevaras för barnens
och barnbarnens generationer. Det blir
våra efterkommande som med rätta fördömer
oss om vi efterlämnar åt dem en
genomsjult värld där parasiter och
mikrober förstört både flora och fauna.
Till statsrådet Camilla Odhnoff skulle
jag därför vilja säga — om hon var
här, men hon kan läsa det i protokollet
— att hon bör satsa hela sin sakkunskap

som docent i växtfysiologi på regeringens
miljöpolitiska arbete. Till statsministern
har jag redan tidigare sagt vad
jag alltid har tyckt, nämligen att en
familjeminister är ett påfund av männens
könsrollstänkande och familjen
inget arbetsområde som i och för sig
bör brytas ut ur sitt sammanhang och
förbehållas just en kvinna. När den familjepolitiska
reform, som aviseras till
vårriksdagen, är beslutad borde Camilla
Odhnoff få tid och ges resurser att
bli en arbetande medlem av en ministerarbetsgrupp,
som inom statsrådsberedningen
tar hand om och koordinerar
miljöpolitikens alla skiftande problem.
Naturresursutredningen som ju har föreslagit
en central planering på regeringsnivå
tänker sig jordbruksministern
som ordförande, och jag instämmer
i att ledningen inte kan läggas i
bättre händer än i Eric Holmqvists, eftersom
uppgiften kräver fantasi långt
bortom dagens horisonter, kräver eu
prioritering av kommande generationers
behov bortom alla politiska mandatperioder
och kräver en viss oberörd
distans till vad prosektor Gyllensten
i debattskriften Nu benämner »den politiska
otukt som kallas realpolitik». Det
är visserligen ett tillspetsat omdöme av
en framsynt och förtvivlad man. Men
att realpolitiken ofta är närsynt får
vi nog erkänna och att realpolitiken
trivs särskilt bra i finansdepartementet
ligger så att säga i sakens natur. Jordbruksministern
har inte fått för nästa
budgetår de anslag till naturvårdsverket
och naturvårdsforskningen, som verksamheten
och situationen kräver, och
han behöver en plattform med stödet av
en enig riksdag för att bedriva räddningsarbetet
för vår miljö med all den
kraft som vi i denna kammare vet att
han mäktar.

Jag skall nu övergå till att tala litet
om den globala miljöfråga som u-landsproblematiken
utgör. Annandag jul satt
jag på läktaren i Björns trappor där
provies och vuxna sympatisörer fastade
tillsammans till förmån för u-hjäl -

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Nr 3

pen, och jag lyssnade till hur tongivande
representanter för socialdemokratin,
folkpartiet och vänsterpartiet
kommunisterna med inlevelse och elegans
diskuterade både takten i utvecklingshjälpen
och vad som är de aktuellaste
åtgärderna inom den. Det visade
sig att alla för dagen tyckte att handeln
var den viktigaste faktorn i underutvecklingen
och talade så övertygat om
tullfrihet och tullpreferenser som mera
intressanta än den egentliga anslagsfrågan.
Även ungdomens olika påtryckningsgrupper
har i år utvalt handeln
med u-länderna som sitt favorittema.

Det är för all del naturligt — med
den andra UNCTAD-konferensen så
nära förestående — att man vill försäkra
sig om att regeringen ger den
svenska delegationen positiva och progressiva
direktiv med sig till New Delhi.
Och så har alltså skett vid utrikesnämndens
sammanträde i tisdags, av tidningarna
att döma. Men jag har ett behov
av att varna för en alltför ensidig betoning
av handelspolitiken. Den kan bli
och den har tidigare visat sig vara ett
gömsle, ett skalkeskjul, för dem som
vill förminska betydelsen av ökade ulandsanslag
på budgeten eller avleda
uppmärksamheten från dem.

Sanningen är ju att vi inte alls kan
kvantifiera de vinster som u-länderna
skulle kunna göra ens om de svenska
tullarna avvecklades helt på alla ulandsprodukter.
Endast 1 procent av
u-ländernas totala export går till Sverige.
Endast 2,5 miljarder kronor betalade
vi 1966 för varor som vi köpte från
u-länderna. Högst 150 miljoner kronor
i tullmedel skulle vi behöva avstå om
vi gjorde alla u-landsprodukter tullfria.
I årets statsverksproposition beräknas
att hela inkomsten av tullmedel under
nästa budgetår sjunker till 880 miljoner
kronor. Hur mycket mer som Sverige
skulle kunna importera och konsumera
av u-landsvaror, om importen förbilligades
med låt oss säga 150 miljoner
kronor vid passagen över svenska
gränser, beror ju på efterfrågans elas -

Statsverkspropositionen m. m.
ticitet och är alldeles oberäkneligt. De
många hundratals miljoner kronor, som
man antyder att u-länderna skulle kunna
förtjäna på frihandel med Sverige,
är nog tyvärr mycket uttryck för önsketänkande.
Det betyder alls inte, att det
är oviktigt att ge u-länderna alla de tullpreferanser
som vi kan åstadkomma.
Men de handelspolitiska förutsättningarna
att hjälpa u-länderna har mycket
blygsammare proportioner än vad man
vill göra gällande. Särskilt bör nog de
yttra sig försiktigt som är ivrigast att
klappa på dörren till EEC. Ty om Sverige
skulle komma innanför den dörren
i dag — ett hypotetiskt resonemang
— fick vi acceptera EEC:s yttertariff
och med den, dessvärre, avsevärt högre
tullmurar än i dag gentemot det stora
flertalet u-länder som inte är associerade
till EEC —■ såvida nu inte ett under
skulle ske med de Gaulle och/eller
med UNCTAD-konferensen.

Nej, med talet om tullättnader för uländerna
skall vi inte dölja för oss att
det viktigaste i u-landsbiståndet alltjämt
är de synliga anslagen över budgeten.
I väntan på en särskild proposition
senare i vår upptar statsverkspropositionen
en preliminär ökning av
u-landsbiståndet med 100 miljoner kronor.
Det motsvarar, herr talman, det
minimibelopp i ökning som jag begärde
som u-landsminister för drygt ett
år sedan och som var väl motiverat redan
då. Men det är cirka dubbelt mot
vad finansministern vid samma tillfälle
ställde i utsikt för 1968/69, så att lite
har det ändå burit frukt att det bråkades
om u-hjälpen i fjol i det »dårarnas
paradis» där Gunnar Myrdal menar att
vi lever. Hur en plussning med 100 miljoner
kronor skall räcka för de växande
anspråk som världsnöden ställer på
ett välbärgat land som Sverige får väl
den särskilda propositionen med långtidsplan
för u-hjälpen försöka klara ut.

Vi skall enligt finansministern betrakta
1968/69 med försiktig optimism
och hoppas på en något större produktivitetsstegring
under 1968 än under

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

1967, nämligen 3,5 procent. Vi har sedan
mitten av fjolåret en klar bättring
i valutabalansen. Jag skall inte dröja
mig kvar vid de skiftande bedömningarna
av bytesbalansen under senare år
och hur beräkningarna så ofta har gäckats.
Det räcker med att fastslå att valutabalansen
nu är i huvudsak återställd.
Något hinder finns alltså inte av
den anledningen att ge u-hjälpen mer av
en rivstart i den nya långsiktsplanen,
vilket den skulle behöva för att uppnå
1-procentmålet enligt regeringens målsättning,
nämligen 1974/75. Med bruttonationalproduktens
nuvarande tillväxttakt
och om inga lågkonjunkturer
slår av på den takten får u-hjälpen
mycket svårt att ens med 25-procentiga
höjningar hinna i kapp. Men detta kommer
jag att utveckla närmare i en motion
i ämnet.

För det budgetår som kommer efter
nästa, det budgetår som står med ena
benet i 1970-talet, blir det alldeles nödvändigt
med ett betydligt större kliv
framåt för u-hjälpen än vad en 25-procentig ökning kan ge. För detta
budgetår och än mer för de påföljande
budgetåren kan sålunda behövas större
statsinkomster än vad finansministern
planerar för nu.

Nu förbereder finansministern sin
proposition om nya momsen. Han tänker
ställa persontrafiken utanför mervärdeskatten.
Vi är flera som tycker
att lian bör ompröva den ståndpunkten.
I svenska folkets budget ingår resor
med minst 11 procent — det var siffran
år 1958 —- och på en total privat
konsumtion av 66 miljarder kronor gör
detta över 7 miljarder på resekontot.
En moms med 10 procent skulle ge
statskassan vid pass 700 miljoner kronor.

Men viktigare är den kupering som
därmed skulle kunna ske av de svällande
utlandsresorna med deras tryck på
valutabalansen. I finansplanen räknas
med en ökning av resorna utomlands
med 10 procent bara under år 1968. Det
negativa turistnettot stiger med hela 20

procent. Och jag förmodar att president
Johnsons uppmaning till sina landsmän
att inliibera europaresorna inte hann
påverka den kalkyl som nationalbudgetdelegerade
skickade till tryckning vid
jultiden och att alltså det underskott i
bytesbalansen som turistvalutorna svarar
för kan öka med ett par hundra
miljoner kronor.

Nu har Finland infört en reseskatt, ett
blygsamt diminitivum med 10 mark per
resa, men det visar en positiv attityd
till själva förfarandet att låta även turistresorna
dela den övriga konsumtionens
betingelser. Så har Danmark devalverat.
En nordisk överenskommelse
om gemensamt utformad momsskatt på
turistresor utomlands borde ha en god
jordmån just nu. Tillsammans bör det
inte vara så svårt för de nordiska länderna
att begära dispens från § 7 i internationella
valutastadgan och erkänna
att president Johnsons nya utspel
har medfört svårigheter även för oss.

Säg sedan inte, att det är omöjligt på
grund av sammanhanget med den kollektiva
trafiken inom Sverige, därför
att — som det står i finansplanen -—
det skulle medföra för denna ett sämre
kostnads- och konkurrensläge i förhållande
till privatbilismen. Finansministern
har alla möjligheter att anpassa
skatterna på bilar eller motorbränslen
så att konkurrensläget blir oförändrat.
När för övrigt energibeskattningen lämnas
utanför momsen, men enligt herr
Strängs löfte skall överarbetas med
hänsyn till miljövården, bör även där
kunna ske förändringar som de kollektiva
trafikmedlen kan kompensera en
moms med.

Den friska uppfinningsförmåga som
karaktäriserar landets finansminister
har alltså alla möjligheter att här göra
ett nyttigt skattepaket till 1969 års riksdag
och ge oss ekonomiska resurser
till att starta 1970-talet med en aktiv
miljövård över hela skalan av nödvändiga
ingrepp för att hjälpa till — så
gott nu ett litet land kan det — att
rädda naturen, vår försörjningsbas, och

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Nr 3

rädda människan som utan en långt
starkare solidaritet med u-länderna går
en ofrånkomlig världssvält till mötes.

Herr BJÖRK (s) kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av att
jag råkar vara en av de tre debattörer
annandag jul i Björns trädgård som fru
Lindström hänvisade till i sitt anförande,
må det tillåtas mig att säga några
ord.

Fru Lindström hade som lyssnare i debatten
mellan en socialdemokrat, en
folkpartist och en kommunist tydligen
fått uppfattningen att vi alla tre ville
ge prioritet åt handelspolitiska åtgärder
framför det direkta statliga biståndet
när det gäller hjälp till u-länderna.
Jag vill understryka att jag för min
del icke ansluter mig till en sådan prioritetsordning.
Såvitt jag kunde förstå
var det endast kommunistledaren som
mycket klart deklarerade att i dag är
handelspolitiska åtgärder av det slag
som kommer att behandlas vid
UNCTAD-konferensen långt betydelsefullare
än ett direkt statligt bistånd.

Det hör inte till mina vanor att försvara
folkpartiet, men jag tror att även
folkpartitalaren vid detta möte intog
samma ståndpunkt som jag, eller rättare
sagt att inte han heller ville ansluta
sig till kommunistledarens speciella
prioritetsordning.

Fru Lindström säger vidare att detta
sätt att skjuta fram handelspolitiken
kan tjäna som ett skalkeslejul för dem
som inte tillräckligt snabbt vill öka det
direkta statliga biståndet. Den kritiken
drabbar i så fall det kommunistiska
partiets företrädare. Jag tycker i och
för sig att det kan vara intressant att
notera hur den kommunistiska uppläggningen
i u-landsfrågorna håller på att
förskjutas. Ännu för ett eller annat år
sedan hette det från det hållet att vi
inte borde nöja oss med 1 procent av
bruttonationalprodukten i u-hjälp, utan
att vi borde satsa 5 procent. Numera
heter det att först kommer handelspoli -

Statsverkspropositionen m. m.
tiken, därnäst kommer hjälp till s. k.
nationella och sociala befrielserörelser,
och först i tredje rummet kommer det
direkta statliga biståndet. Här har skett
en ideologisk och taktisk förskjutning,
sannolikt under intryck av diverse spekulationer
inom den s. k. nya vänstern.
Men det betyder också att klimatet i
vår u-landsdebatt i viss mån förändrats,
att vi får nya frågeställningar och
och att de som i likhet med fru Lindström
och mig är angelägna om en
snabb ökning av det direkta statliga
biståndet kan få anledning att försvara
sig mot angrepp från ett nytt och oväntat
håll.

Fru LINDSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Den uppfattning jag fick
av den intressanta debatten i Björns
trädgård berodde kanske just på den
förskjutning av innehållet i en del debattinlägg
som herr Björk redovisade.
Jag är personligen mycket glad över
den deklaration han avgivit här för
egen del.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Med anledning av vad
f. d. statsrådet Ulla Lindström yttrade
om miljövård och sådana frågor så må
det tillåtas mig att göra ett litet historiskt
referat över dessa frågor.

Får jag då påpeka att centerpartiet
1951 väckte en motion om vattenvården.
Den bifölls av riksdagen och föranledde
tillsättande av vattenvårdskommittén,
som framlade en rad förslag i ämnet.
För fem, sex år sedan framlade
centerpartiet en stor miljömotion i 69
punkter för att åstadkomma bättre miljövård.
Yi tackar givetvis regeringen
för den senkomna hjälpen. Den är lika
välkommen fast än den är sen.

Det har redan debatterats så många
ekonomiska och andra aspekter på
statsverkspropositionen att jag skall försöka
att inskränka mig till ett par frågor.
Jag uppehåller mig först något vid

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
en fråga som direkt eller indirekt har
anknytning till vårt inflationistiska
läge. Jag skall sedan beröra ett par skolfrågor.

Vid riksdagsdebatten om den nya
markvärdeskatten sade en ledamot av
riksdagen, att den nya jordförvärvslagens
tillämpning kraftigt bidragit till
att höja jordpriset.

Den uppfattningen är nog till en liel
del riktig, ty vi har samtidigt haft en
stegrad inflation. Den har medfört att
allt fler icke jordbrukare använder jorden
som objekt för kapitalplacering.
Därvid har man i den ökande konkurrensen
om lämpliga kapitalplaceringsställen
och i förväntan på en fortsatt
inflation överbetalt gårdarna. I den konkurrensen
har de som skall ha sin utkomst
av jordbruket givetvis kommit
i kläm.

Samtidigt med den privata spekulationen
har de kommunala jordförvärven
i de flesta fall legat på en alltför
hög prisnivå. Det är förvånande med
vilken iver som exempelvis vissa städer
inköpt det ena lantbruket efter det
andra flera mil från aktuell bebyggelse
och till mycket höga priser. Det är
svårt att i detta se en vettig ekonomisk
handlingslinje, särskilt med tanke på
kommunernas goda möjligheter numera
att skaffa sig den mark som behövs.
Jag tvivlar på att sådana uppköp kan
vara ett allmänintresse. Däremot har
denna prisstegring resulterat i onödig
fördyring av produktionsbasen för livsmedel
och därigenom kommit att bli
till förfång för de flesta.

Jordbruket i sin helhet lider en uppenbar
skada av denna kapitalplaceringsjakt,
vilken nu pågått en tid och
särskilt intensivt de två senaste åren.
Om den inte nu kommer att bromsas
av den inträffade konjunkturnedgången,
så kommer det att bli hart när
omöjligt för exempelvis eu lantbruksnämnd
att kunna lägga fram en vettig
finansieringskalkyl åt dem som, trots
allt, skall försöka bruka denna jord.
Lantbruksnämndernas inflytande på

den här utvecklingen är mycket begränsad.
De har ju numera mindre möjligheter,
ty det är många köp som sker
utan att lantbruksnämnderna ens blir
underrättade därom, exempelvis alla
kommunala och likartade förvärv.

Tyvärr är jag nödsakad att konstatera
att denna fria jordspekulation rest
många hinder för de unga, som försöker
etablera sig i yrket. Ingen tror
väl heller på allvar att en storleksrationalisering
är det allena saliggörande
medlet. Det bästa åskådningsmaterialet
härvidlag är den fabriksmässiga animalieproduktionen.
Vi har nu fått en stark
försämring av prissättningen på dessa
produkter.

Många frågar sig: Hur går det om
kurvan går ytterligare neråt? Lantbruksnämnderna
har nu möjlighet att
satsa pengar via statsgarantin i denna
storproduktion. Hur starka kan de »aktierna»
vara? Blir det en rimlig satsning?
Är det klokt av staten och av
allmänheten att placera pengar i så
priskänsliga företag?

Det vore mycket intressant om man
på den punkten kunde få ett svar från
regeringen eller få reda på dess uppfattning
härom. Många anser att det
rationellt skötta familjeföretaget har
den största produktionsstabiliteten och
den minsta konjunkturkänsligheten.
Men det kan kanske inte producera till
så billiga priser som storföretagen, frågar
kanske mången. Jag vill svara, att
det i många fall mycket väl kan konkurrera
med de största enheter. Det är därför
att produktionskostnaden belastar
vissa produkter så ensidigt att den manuella
arbetskraftens andel i vissa fall
kan beräknas vara mycket ringa även
för familjejordbrukaren.

Därtill har denna företagsform en del
andra fördelar, vilka på sikt måste ha
ett betydande värde för samhället —
värden som vi har anledning att fundera
över när arbetslöshet och konjunkturdämpning
gör sig gällande. Dessa
frågor kommer säkerligen i framtiden
att kräva sin speciella observation.

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Nr 3

Herr talman! Jag vill så övergå till
ett lielt annat område, nämligen skolfrågorna.
Skolbyggnationen har i flera
år varit ett mycket brännande kapitel.
Grundskolans utbyggnad föranledde
allt starkare krav på en utökning av
skolbyggnader. Detta krav blev direkt
verifierat av den förteckning över angelägenhetsgraderade
skolbyggnadsföretag
som länsskolnämnderna 1966 upprättade.
Av den framgick det nämligen, att det
för de närmaste fem åren fanns ett skolbyggnadsbebov
på inte mindre än
2 280 miljoner kronor för enbart grundskolan.
Att effektuera en sådan utökning
stöter givetvis på ganska besvärliga
samhällsekonomiska problem.

Den extra investeringsram på 210
miljoner kronor, föranledd av arbetsmarknadspolitiska
skäl som riksdagen
i fjol beslutade, lättade den prekära situationen
något.

Det är av vikt för en kommun att i
got tid kunna få en översiktlig plan på
vad den kan tilldelas i fråga om anslag
och byggnadskvot, inte minst när det
gäller skolbyggen. Att planera och
igångsätta ett byggnadsprogram under
yttersta tidsnöd föranledar mycket stora
extrakostnader som annars skulle
kunnat undvikas. Vi hälsar därför med
största tillfredsställelse, att den nye departementschefen
utökat de långsiktiga
planeringsramarna, genom vilka kommunerna
kan erhålla förhandsbesked
på byggnadskvot. Det är ett bra steg
i rätt riktning.

Centerpartiet hade vid fjolårets riksdag
i en motion påpekat, att vi snarast
måste överväga att göra skollokalerna
mera anpassningsbara till undervisningen
enligt de nya moderna metoder som
mer och mer vinner insteg. Undervisningen
enligt VGL-metoden -— växlande
grupp- och lagarbete — samt sammanhängande
arbetspass och ämnesblock
skulle kunna både förbilliga byggenskapen
genom att spara utrymme och ändock
ge effektiv undervisning.

En samordning av byggbeställningarna
såväl som ytterligare utvecklande av

Statsverkspropositionen m. m.
prefabricerade byggelement är strävanden
i samma riktning. »Bygglådemetoden»
håller också ytterligare på att utvecklas
av SÖ:s arbetsgrupp för detta
ändamål. I huvudtiteln omtalas, att dessa
beräknas bli färdiga först om ytterligare
ett år. Vi hade hoppats att detta
arbete hade gått snabbare än som tydligen
blivit fallet. Det finns redan nu
privata byggnadsfirmor i gång för byggnader
enligt denna metod, men ett
»dubbelt grepp» på frågan kanske ger
en ännu bättre lösning.

Herr talman! Jag tror det finns anledning
att betona och framhålla att
vem som än utför dessa planlösningar
så bör en mycket effektivt arbetande
kontakt etableras mellan planerare och
skolornas arbetande personal. Låt pedagoger
i olika skolstadier, såväl som
den administrerande och ekonomiska
personalen, få delta vid utformningen
av planerna. Deras erfarenhet bör tillvaratas
vid anläggandet av dessa byggnader.

Ett förbilligande av skolbyggandet
kan säkert ske. Men ännu är vi inte där.
Skolöverstyrelsen tror tydligen det, eftersom
man redan i år vill sänka bidragsunderlaget
för skolbyggnader till
kommunerna. Men detta är väl ändå att
inkassera en väntad vinst i förskott.
Till detta kommer att man i sin lovvärda
strävan att lära kommunerna sparsamhet
hotar med att ta bort statsbidragen
ifall kommunen i fråga överskrider
de projekterade kostnaderna.
Om något sådant skulle kunna hända
kunde man uppenbarligen bli av med
ganska stora statsbidrag.

Den tankegången har utlöst en mycket
skarp reaktion hos de berörda kommunförbunden.
De har i skrivelse till
Kungl. Maj:t framfört sina åsikter. Därför
är det säkerligen klokt av statsrådet
att i dessa frågor överlägga med kommun-
och landstingsförbunden. Huruvida
en godtagbar lösning bör kunna uppnås
ligger väl dock i det fördolda.
Statsrådet begär ändå tydligen en fullmakt
in blanco av riksdagen. Trots att

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
statsrådet uttalat att SÖ har rätt i princip,
är han dock som sagt uppenbarligen
beredd att förhandla. Jag tror
emellertid ändå att det vore klokt att
lägga fram ett mera preciserat förslag,
innan riksdagen i vår tar ställning i
denna fråga.

Herr talman! Får jag sedan endast
helt kort beröra en annan utbildningsfråga,
som dock ännu inte torde ha
kommit längre än till en färdig utredning.
Det är yrkesutbildningen. Dess
snara utformning är mycket angelägen
därför att frånvaron av fasta linjer för
denna utbildning säkerligen bidragit
till grundskoleelevernas proportionellt
snedvridna linjeval. Yi har, som många
vet, skolor där ibland ända upp till 90
procent av eleverna har valt teoretiska
linjer. Det är naturligtvis inte en riktig
fördelning.

En klarare profil åt yrkesutbildningen
tror jag skulle göra det mycket lättare
för eleverna att studieorientera sig
på ett mera meningsfullt sätt.

Utredningen vill uppenbarligen skapa
en skola som både ger yrkesutbildning
och fortsatt allmänbildning i språk
och orienteringsämnen, och det är mycket
bra. Men möjligheten att utöver dessa
allmänna ämnen och linjens yrkesämnen
kunna välja ända upp till 12
veckotimmar av andra ämnen i s. k.
fritt tillval gör en dock mycket betänksam.
Onekligen måste denna tid tas
från linjens yrkesundervisning.

Faran för en alltför starkt uttunnad
yrkesundervisning är påtaglig. Jag hoppas,
herr talman, att propositionsskrivarna
försöker förverkliga det mål som
yrkesutbildningen bort göra, nämligen
att ge eleven en yrkesskicklighet med
hjälp av precisa kunskaper och färdigheter,
så att han eller hon som nyanställd
får en god utkomst av anställningen.
Jag tror att för mycket fritt
tillvalsplotter kan äventyra den målsättningen.

Det har signalerats en yrkesutbildningsproposition
i år. Med tanke på den
tilltagande arbetslösheten i vissa aka -

demikeryrken och den väldiga tillströmningen
av studenter vid icke
spärrade linjer blir det förmodligen i
elfte timmen som en ny giv i yrkesval
och utbildningshänseende bjudes ungdomen.

Problemet att göra yrkesutbildningen
lika attraktiv som annan gymnasial utbildning
kan kanske få de studerande
att även reflektera på icke akademiska
yrken. Annars kommer strömmen till
universitetens fria fakulteter att vålla
många problem. Det är uppenbart med
de prognoser som nu föreligger.

Det är ju utomordentligt svårt att beräkna
antalet studerande, och de prognoser
som hittills gjorts har slagit fel
i hög grad. Jag har sett en uppgift från
statistiska centralbyråns tendensstatistik.
Där gjorde man i höstas ett försök
att beräkna antalet studenter, som under
samma höst blev inskrivna vid de
fria fakulteterna. Den beräkningen översteg
med mer än 6 000 det beräknade
antalet 15 000 — närmare 40 procent!

Man ser i detta svårigheten att beräkna
den tillströmning, som uppenbarligen
nu sker. Länsarbetsnämnderna i
Uppsala, i Göteborgs och Bohus län
samt i Malmöhus län har också i höst
kraftigt varnat för att den stora frekvensen
studerande i dessa linjer kommer
att vålla mycket stora problem,
när de söker arbete. Arbetslöshet hotar
alltså uppenbarligen redan på detta område.

Det vore alltså alla skäl för regeringen
att klargöra sin uppfattning om
detta läge. Ett låt-gå-system kan inte
tolereras, allra minst av de här berörda.
Statsråden Palme och Moberg är
inte här närvarande i kammaren, men
jag hoppas, herr talman, att de skall
finna det möjligt och anse det värdefullt
för kammaren att vid något tillfälle
under dessa remissdebattsdagar
ge en upplysning om regeringens syn
på dessa allvarliga problem. Många av
dem, som söker sig till den akademiska
utbildningen, har säkerligen sett fram
emot ganska välavlönade platser. När

Fredagen den 19 januari 1988 fm.

Nr 3

de nu är färdiga, är det överfullt av
sökande. Otryggheten inför framtiden
känns betungande, och en trygghetsskapande
arbetsmarknadspolitik behövs
även på detta område.

Herr PETERSSON, ERIK FILIP, (fp):

Herr talman! Vi har under denna remissdebatt,
liksom vid många andra tillfällen,
diskuterat produktionsökningen
i landet och förutsättningarna för densamma.

1 det sammanhanget har vi ofta glömt
bort människorna och särskilt de människor,
som på ett eller annat sätt kommer
i skuggan genom dessa åtgärder.
Effektivitetskravet, som behärskar hela
vårt näringsliv, driver fram en ökad
centralisering av människorna till tätorter,
vilket i sin tur leder till en utarmning
av glesbygderna. Standardklyftan
mellan människorna i tätorterna
och dem som bor i de mindre livskraftiga
bygderna ökar steg för steg.
Glesbygdsproblemet är därför en samhällsfråga
av allra största intresse. Jag
avser att i detta anförande något vidröra
detta problem, inte minst i belysning
av statsverkspropositionen.

En glesbygd som kontrast till eu tätort
kan vi finna över hela landet. Detta
är inte, som man ofta i debatten tänker
sig, en speciell norrlandsfråga, även
om formatet är litet olika i olika delar
av landet. Vad man i första hand tänker
på är de gamlas problem i glesbygderna.
Deras andel av den totala
folkmängden på dessa orter ökar allteftersom
de unga och arbetsföra människorna
flyttar bort. Därför är det inte
ovanligt att numera träffa på en hel
by, där samtliga människor är folkpensionärer.
Dessa blir mer och mer isolerade
sedan kommunikationerna försämrats.
Poststationerna försvinner, affärerna
försvinner, provinsialläkarstationen
har ingen innehavare osv. De
blir därför lätt bortglömda, och de är
i regel människor som gör litet väsen
av sig. De resonerar i allmänhet så här:

2 Första kammarens protokoll 1968. Nr 3

Statsverkspropositionen m. m.

Det går väl i min tid —- några år till
— och sedan finns det inga människor
här i byn.

I samband med propositionen om lokaliseringsstöd
utlovade regeringen att
glesbygderna —• även sådana som inte
kunde få del av lokaliseringsverksamheten
— skulle genom särskilda åtgärder
tillförsäkras en tillfredsställande
social och kulturell service. Det var
1964, och nu skriver vi 1968. Därför bör
man ha rätt att fråga efter de utlovade
åtgärderna.

I ett interpellationssvar i andra kammaren
strax före jul sade inrikesministern
att enligt hans uppfattning har vi
råd att klara problemen i glesbygderna.
Således kan det inte vara regeringens
uppfattning att ekonomiska svårigheter
lägger hinder i vägen.

På regeringens uppdrag arbetar eu
forskningsgrupp som hittills redovisat
sin syn på problemen i en broschyr,
»Gammal i glesbygd». Gruppen synes
satsa på framför allt vetenskaplig forskning
och utredningar som troligen tar
lång tid. I broschyren påträffas inga
nya konkreta grepp på problemen utan
mest en uppräkning av möjligheter som
redan finns tillgängliga. Jag tror att
problemen för de gamla i glesbygderna
i första hand kräver praktiska åtgärder
och konkreta lösningar i människornas
vardagsmiljö, åtgärder som kan
sättas in snabbt — medan de gamla
lever, ty sedan, när bygden är öde,
är de meningslösa.

De människor som bor och verkar i
dessa bygder känner själva problemen,
vilka måste lösas efter lokala förhållanden.
Att få fram forskningsresultat som
passar hela landet torde därför vara
ganska svårt. Jag vill instämma i vad
professor Bylund yttrade i detta sammanhang
förra hösten. Han sade då,
att man inte längre behöver vänta på
vetenskapliga undersökningar och beslut
om åtgärder utan att åtgärderna
kunde vidtas ändå. I det här sammanhanget
har också riksdagsman Gösta
Skoglund uttalat, att tiden nu är inne

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

att övergå från ord till handling. Också

däri vill jag livligt instämma.

I statsverkspropositionen redovisas
ett belopp av 5 miljoner kronor i statsbidrag
till kommuner för försöksverksamhet
och undersökningar rörande
åldringsproblem. Detta är en god idé
som vi hälsar med tillfredsställelse. Men
beloppet synes alltför blygsamt, alldensfund
det förefaller att kunna plottras
ut på praktiskt taget alla tänkbara åtgärder
och experiment över hela landet
utan någon egentiig, planerad styrning.
När resultaten kommer fram, vet
man inte heller. Huvuddelen av kostnaden
torde väl få bäras av kommunerna,
och det blir dessa som också får
försöka kläcka idéerna.

I den nämnda broschyren, liksom i
många andra sammanhang, påpekas
kraftigt att dessa problem är kommunernas
angelägenhet. Det är självklart
att kommunerna måste fungera som
verkställande organ. Men när det gäller
kostnaden är det nog litet optimistiski
att räkna med att kommunernas möjligheter
räcker till. Jag vill än en gång
upprepa, att såväl regeringen som riksdagen
har lovat att ta sig an dessa
uppgifter. Det löftet bör också infrias.

En annan idé som man för fram är
att kommunblocksbildningen skulle förbättra
situationen för de gamla och
lösa hela problemet. Det är en åtgärd
som jag inte tror mycket på. Om man
sammanlägger några likartade svaga
kommuner, ökas inte möjligheterna till
förbättringar. En livskraftig tätort kan
ta sig an kringliggande kommuner, men
problemet kommer i aita fall att öka i
viss utsträckning, därför att centralorten
blir mer avlägsen. En viss risk är ju
att den sociala verksamheten koncentreras
till den nya centralorten mer än
vad tidigare har varit fallet.

Man har också tagit upp skatteutjämningen
och talat om att den reglerar
förhållandena så, att utgifterna inte
blir betungande för kommunerna. Det
är en sak som jag inte heller vill erkänna,
ty kommunerna har faktiskt

kommit till den översta gränsen av
möjligheterna att utdebitera. Det är
säkerligen ett ytterst alivarligt problem
för många kommunalmän och kommunalkvinnor
hur kommunen skall klara
nya utgifter när man har utnyttjat
skatteuttagsresurserna till det yttersta.

Eu möjlighet är även att låta de gamla
flytta till pensionärshem eller ordna
bostäder för dem i tätorterna. Det är
naturligtvis en möjlig åtgärd, men vi
skall ha klart för oss att dessa gamla
är så många, att en sådan lösning kräver
en så stor byggnation att vi inte hinner
med att åtstadkomma den, medan de
gamla finns i livet.

Eu viktig detalj i hela problemet är
bygdernas kommunikationer. Jag skall
inte ta upp hela detta område utan bara
konstatera den besvikelse som man känner
över att vägbyggnadsanslaget är ett
av de få anslag i årets staisverksproposition
som är oförändrat, trots prisökningarna.
Därtill kommer att av det
föreslagna anslaget går en större del till
Europavägar och riksvägar än tidigare,
varför anslaget till vägar av mindre
format minskar. Det är just dessa senare
vägar som i första hand betjänar
glesbygderna. Framkomligheten på vägarna
under alla årstider är ett grundvillkor
för service i bygderna. Därför
bör det vara en angelägen uppgift för
statsmakterna att förbättra vägkommunikationerna.
Man kan även tänka sig
ökade anslag till den enskilda väghållningen.
Den åtgärden kan vidtagas, att
vägförvaltningarna svarar för snöröjningen
på vintern. Många gamla blir
isolerade i sina stugor och i sin bygd
därför att de varken orkar med eller
har möjlighet att öppna väg genom snövallarna.

Framkomliga vägar i glesbygderna är
inte bara en angelägenhet och ett intresse
för de människor som bor där.
Vi har numera ett mycket stort behov
av fritidsområden, vilket gör att de enskilda
vägarna gott kan betraktas som
ett allmänt samhällsintresse.

När det gäller åldringarnas kontakt

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Nr 3

med omgivningen är telefonen ett utomordentligt
hjälpmedel. Den skänker
trygghet, och den kan förenkla och förbilliga
hjälpverksamheten som de gamla
är i behov av. Jag kan inte finna
annat än att det skulle vara en utomordentligt
god form av service åt gamla
i avlägsna stugor och i ensliga bygder
att alla fick sin egen telefon i stugan.
Skulle det vara orimligt att ge
dem telefon gratis? Det skulle förbilliga
mycket av den annars nödvändiga servicen.
Det vore också ett sätt att infria
löftet från år 1964.

Det är en rad andra konkreta åtgärder
som kan vidtagas nu, utan att man
väntar på utredning. Låt mig nämna
busstrafiken, där SJ har huvudansvaret,
och möjligheten att posten åtar sig
en viss form av varudistribution då
lantbrevhärare, som oftast är utrustad
med bil, ändå kör fram genom bygden.
Man kan också öka statsbidraget till
hemhjälpen. Den allmänna planeringen
och mycket, mycket annat är likaså viktiga
angelägenheter, som man omedelbart
skulle kunna främja. Det synes mig
angeläget att man inte väntar på tidsödande
utredningar utan omedelbart
griper sig an med problemen.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Även om flera talare i
gårdagens stora debatt, ja, de allra flesta,
berörde arbetslösheten, trygghetsfrågorna
och den oro för framtiden,
som många människor i detta land känner,
kommer också jag att i någon mån
syssla med dessa bekymmer.

Vid många tillfällen under årens
lopp, i remissdebatterna och i andra
sammanhang, har risken och faran för
en hotande arbetslöshet tagits fram
men lättsinnigt vinkats bort. I dag är
dock denna olycka ett faktum som det
inte går att vinka bort. Därför kan det
inte vara oriktigt att konjunkturerna
och arbetsmarknadsläget dominerar
årets remissdebatt och att det blir en
mängd talare som yttrar sig i detta
ärende.

Statsverkspropositionen m. m.

För något år sedan gjordes uttalanden
från det socialdemokratiska partiet
som tydde på att man själv trodde
att man hade lyckats skapa en sådan
ordning att vi kunde räkna på en ständigt
bestående högkonjunktur med full
sysselsättning. Nog måste det vara svårt
att förstå vad det skall tjäna till att i
statsverkspropositionen, vid framträdanden
i radio och TV, i den socialdemokratiska
tidningspressen o. s. v. försöka
göra en skönmålning av läget, att
med trollkonster söka bortförklara arbetslösheten
och säga, att den nu inte
är så stor som den var vid en del tillfällen
i slutet på 1950-talet. Ordandet
om att arbetslösheten inte är så farlig
står inte i överensstämmelse med de belopp
man begär till beredskapsarbeten
och andra åtgärder.

När antalet arbetslösa redovisas skall
man enligt min mening räkna med
både dem som mistat sitt arbete och
av den orsaken håller på att omskolas,
och dem som är på beredskapsarbete.
För dem som blir arbetslösa är denna
omskolning en värdefull tillgång, och
gärna må så många som möjligt vara
sysselsatta med vidareutbildning — men
viktigt är att det verkligen finns
arbete inom det yrkesområde till vilket
den arbetslöse blir omskolad; detta har
ju redan framhållits i debatten. Det är
ingen lyckad ordning att i längden leva
på omskolning eller att den omskolade
inte får något arbete. Visst är det
bra med beredskapsarbete, men sysselsättningsproblemen
löses inte med denna
typ av arbete; för en lösning fordras
många fler arbetstillfällen på den
allmänna arbetsmarknaden.

Erkänner regeringen och regeringspartiet
att vi har en betydande arbetslöshet,
ja, då har regeringen ändå handlat
framsynt och bra — vad regeringen
uträttar är alltid det bästa tänkbara!
Detta är gamla melodier som så väl
känns igen. När bekymren hopas och
det blir problem som regeringen inte
kan klara av, säger man att detta beror
på internationella händelser, man

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1988 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
gör ett svep ut över världen för att finna
en förklaring till vad som inträffar.
När däremot någonting inträffar som
man tror medborgarna sätter värde på
är det alltid regeringens förtjänst. Hur
man än vrider och vänder på problem
går det inte att komma ifrån den uppfattningen
att det allra största ansvaret
för det tillstånd som i dag råder i vårt
land när det gäller sysselsättningen och
kostnadsläget ligger på regeringen; ansvaret
måste läggas där det verkligen
hör hemma.

Det finns anledning att ytterligare
framhålla — det kan inte framhållas för
ofta — att vi inom högerpartiet har sagt
så många gånger och under så lång tid
att tryggheten för människorna hotas
och försvinner beroende på kostnadsstegringarna.
Man löser inte bekymren
för näringslivet genom en socialistisk
insyn utan det är det allvarliga prisoch
kostnadsläget, som måste angripas.
Vad som är mera viktigt och betydelsefullt
än insyn och kontroll från socialistiskt
styrda organ är att det blir ett
mera näringsvänligt klimat för näringslivet.

Det går nämligen inte att komma ifrån
att det klimat vi alla har att leva i har
skapats av den socialistiska politiken.
Säkert har inte de som makten har väntat
att den socialistiska politiken skulle
medföra en stigande arbetslöshet. Dagens
situation är för socialdemokraterna
en stor överraskning.

I denna debatt liksom i den allmänna
debatten sedan statsverkspropositionen
avlämnades har det talats om
att regeringen och finansministern har
gjort en alltför optimistisk bedömning
av framtiden. Att regeringen det år då
det är valår målar framtiden i ljusa
och vackra färger är också en vanlig
företeelse som vi har upplevt många
gånger förr. Vi har på nytt fått erfara
att regeringen målar allt som har uträttats
och allt som man avser att uträtta
i ljusast tänkbara färger.

Enligt finansministerns mening lever
vi i ett ekonomiskt gott klimat och har

en i stort sett lyckosam tillvaro. Som
det alltid har varit och alltid kommer
att förbli är det svårt att spå för framtiden.
Kanske är det en tillgång för
alla, även för en finansminister, att ha
en allmänt optimistisk inställning. Men
då finns det också en avsevärd risk att
det kan bli många och obehagliga överraskningar.
Ingen kan svara för att här
blir en bättre och uppåtgående konjunktur
i slutet av året, ingen kan svara för
att vi har nått botten i konjunktursvackan.
Vilka bekymmer kommer vi inte i
den situationen att möta, om det skulle
vara en bra bit kvar till bottenläget?

En god mätare på de bekymmer industri
och näringsliv har haft under
årens lopp och de svåra konjunkturer
som man räknar med är att så många
industrier har startat företag och byggt
utomlands, vilket också har berörts i
debatten. Skall den takten fortsätta eller
kanske öka ännu mer, kommer det
att inverka inte obetydligt på arbetstillfällena
för våra svenska arbetare och
tjänstemän.

Det förhållandet att den svenska industrin
har känt sig lockad eller mer
eller mindre tvingad att bygga utomlands
har hittills blivit alltför litet uppmärksammat.
Sysselsättningen vid
svenska företag utomlands ökar fem
gånger snabbare än inom industrierna
i Sverige. År 1965 arbetade 191 000 personer
i svenska företag i främmande
länder. På fem år har antalet anställda
fördubblats. I Sverige ökade sysselsättningen
under samma tid med endast 10
procent. Det är inte bara de stora företagen
som byggt industrier utomlands,
utan hemma i industribygderna när det
gäller textilindustrin är det ett stort
antal som söker sig utomlands. Företag
som är något så när stora tycker detta är
nödvändigt om de skall överleva.

Textilföretagen möter när det gäller
importen en orimligt hård konkurrens,
som många gånger förts på tal här i
riksdagen. För att möta denna hårda
konkurrens måste de med en allt större
del av sin produktion flytta utom -

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Nr 3

lands. Hur många textilföretag är det
inte som förlägger en allt större del av
tillverkningen till t. ex. Portugal eller
andra länder. Det skulle vara av intresse
att riktigt få klarhet i vad som har
inträffat under de senaste åren. Hemma
i textilbygderna har under denna
tid frågats allt oftare: Vill man verkligen
här i landet ha en textilindustri eller
inte?

Det uttalande som John Ericsson —
vanligen kallad »Kinna» — i går gjorde
om textilindustrin vill jag hälsa med
stor tillfredsställelse. Textilindustrin
är, som han framhöll, starkt koncentrerad
till Borås och södra delen av Älvsborgs
län. Det var en helt riktig redogörelse
för textilindustrins ställning som
vi i går fick lyssna till. Jag delar helt
uppfattningen, att en stabilare ställning
för textilindustrin måste uppnås,
ty denna industri kan, som herr Ericsson
framhöll, inte i längden leva bara
på rekommendationer att den skall rationaliseras.
Nog hade det varit av värde
om dessa uttalanden om textilkrisen
hade gjorts tidigare från detta håll, men,
som ordspråket säger, bättre sent än
aldrig.

Jag har således intet att erinra mot
herr Ericssons uttalande utan vill bara
stryka under den förhoppningen, att
dessa synpunkter på textilkrisen och
handelspolitiska åtgärder av regeringen
så snart som möjligt skall bli omsatta
i praktisk handling, så att såväl
arbetare som företagare i textilindustrin
i dess helhet får en bättre och mera
tryggad ställning. Det kanske kan tillläggas,
att det finns fler industrier
även i andra branscher som säkert på
samma sätt behöver uppmärksammas
och skyddas.

Under de senaste dagarna har det
skrivits i tidningarna och talats mycket
om ett rätt stort textilföretag i min
kommun, Gefa AB i Tranemo, eftersom
detta företag lägger ned driften vid en
fabrik i Ljusdal och en fabrik i Nykroppa
med sammanlagt 180 arbetare.

Statsverkspropositionen ni. in.
Jag känner väl till detta välskötta företag.

På en militärleverans sparade staten
cirka en halv miljon kronor därför att
tillverkning skedde i Portugal. Om tillverkningen
för denna leverans hade
kunnat ske vid företagets fabriker i
Sverige, hade kanske ändå inte fabrikerna
i Ljusdal och Nykroppa kunnat
hållas i gång under så lång tid framöver.
Konkurrensen från länderna med
låga arbetskostnader är så hård att driften
kanske ändå fått läggas ned. Men
det skall inte gå till på det sättet, att
textilvaror till svenska försvaret skall
tillverkas utomlands därför att det blir
litet billigare, samtidigt som staten får
ta mycket betydande kostnader för den
arbetslöshet som uppstår.

Jag vill också säga några ord om jordbruket
och dess framtid. Visst är det
många ute på rena landsbygden som
känner en stark besvikelse. De har under
många år utfört ett hårt och strävsamt
arbete men känner sig nu överflödiga
efter det beslut som fattades om
jordbrukets framtid vid den senaste
riksdagen.

Vad som blev en överraskning, vad
man inte räknat med, var att beslutet
om vårt framtida jordbruk skulle tilllämpas
på sätt som nu sker. Att man
på många håll känner denna besvikelse
beror på att nedläggningen av jordbruk
går så fort och att de rationaliseringspengar,
som staten ställer till förfogande,
bara skall användas i de bättre
jordbruksbygderna.

Det råder misstämning på olika håll,
och man anser detta beslut om jordbrukspolitiken
vara olyckligt. Under en
följd av år har 50 000 hektar åkerjord
årligen lagts ner, och under en tioårsperiod
har inte mindre än 490 000 hektar
jordbruksmark tagits ur produktionen.

Sedan det senaste beslutet fattades i
riksdagen har lantbruksstyrelsen, som
Carl Eskilsson berörde i sitt anförande
i går, gjort en utredning som visar att

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
fram till 1975 skall ur produktionen
plockas bort och försvinna 600 000 hektar
åkerjord, och, sedan fram till 1980
skall ytterligare 1,1 miljon hektar försvinna
— sammanlagt mer än en tredjedel
av hela landets åkerareal.

I den utredning lantbruksstyrelsen
har utfört har man för kommunblocken
i hela landet beräknat, hur stor
den odlade arealen kommer att vara
om tio till tolv år. Jag tillhör själv en
bygd där det enligt utredningen skulle
inom flera kommunblock fram på 1980-talet finnas kvar bara 26 procent av
den åkerareal som nu brukas.

Med de normer som nu har utarbetats
för statliga lån och bidrag kommer utvecklingen
att gå i den riktningen.

Ute på landsbygden, ute bland jordbrukarna,
är det inte många som inser
värdet i att genom stor brådska driva
bort jordbrukarna från bygden och att
stora delar av våra vackra svenska bygder
med levande liv skall försvinna
och bygden förvandlas till en dyster
ödebygd. Vi borde komma ihåg att dessa
tiotusentals jordbrukare som nu
direkt eller indirekt uppmanas att lämna
sin yrkesutövning inte har varit till
något besvär för samhället. De har skött
sig själva, de har många gånger haft
ett hårt och strävsamt liv, och de har
framför allt inte upptagit någon plats
tidigare i långa arbetslöshetsköer.

I stora delar av vårt land har jordbrukarna
även tillgång till skog, och
om inte jordbruket givit önskat resultat
har skogen fått fylla ut och nödvändiga
inkomster hämtats därifrån.

Nu har marknadssituationen inom
skogsbruket blivit besvärande. Priserna
på skogens produkter har dalat nedåt
en lång följd av år — dalat nedåt i en
sådan omfattning att mycket stora
skogsarealer inte längre lämnar något
rotnetto vid avverkningar. Otryggheten
har spridit sig även till skogens folk.

Det är ovisst när skogskonjunkturerna
kommer att vända till det bättre,
och man kan säkert räkna med att denna
vinter blir den mörkaste i skogs -

brukets historia sedan början av 1930-talet, något som även kommer att sätta
spår i den framtida handelsbalansen.

Från domänverket har uttalats, att
det inom stora delar av Norrlands inland
sedan flera år är förlustbringande
att tillvarata virkesproduktionen. Prisutvecklingen
efter 1965 har skärpt detta
förhållande.

Det har vidare lämnats uppgift om
att en jämförelse mellan antalet revir
inom Norrland som gick med förlust
1960 respektive 1966 visar att antalet
ökat från 19 till 27. Förlusterna har ökat
från 5 till 12 miljoner kronor.

Den av domänstyrelsen uppgjorda
budgeten 1968 balanserar på 405 miljoner
kronor med en beräknad vinst på
5 miljoner kronor, samtidigt som man
konstaterar att vinsten 1967 inte blev,
som man räknade med 15 miljoner,
utan bara 5 miljoner kronor.

Även om man planerar att byggnader
och vägar skall underhållas på ett
mera sparsamt sätt är det nog ovisst
om det blir som man beräknat 1 procents
överskott eller ingen behållning
alls.

Till sist vill jag bara konstatera att,
trots den enorma omfattning årets statsverksproposition
har, finns det avsnitt
som på ett enastående sätt får leva på
svältkost. Vi tar våra allmänna vägar.
Trots att bilskatten stiger med 50 procent,
trots att bilarnas antal ökar med
cirka 7 procent om året och under åren
1950—1970 kommer att öka med mer
än 2 miljoner, får vägarna ändå vara
nöjda med en mager svältkost. Till byggandet
av allmänna vägar är anslaget
sedan några år oförändrat eller 610
miljoner kronor, och när det gäller
vägunderhållet sker i förhållande till
behovet en obetydlig ökning.

Den vägplan som en gång antagits av
riksdagen skulle vid en jämförelse visa
att detta anslag på 610 miljoner kronor
räknat i 1956 års penningvärde
skulle vara betydligt över 1 000 miljoner
kronor.

Herr talman! När den dag är inne,

Fredagen den 19 januari 1963 fm.

Nr 3

då vi får en ny regering, finns anledning
till en förhoppning om att den
blir mera bil- och vägvänlig än den nuvarande.

Under detta anförande hade herr talmannen
infunnit sig och övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr AUGUSTSSON (s):

Herr talman! Vårt land framstår för
många som mycket högt utvecklat, både
industriellt och i mänskligt relationshänseende,
även om borgerligheten gör
allt för att framhålla motsatsen. Ingen
av oss här vill ändå påstå att allt är
idealiskt eller färdigbyggt. Visst finns
det fortfarande mörka fläckar på vårt
lands demokratiska sköld, och innan
vi fått bori dessa tycker jag att ingen
av oss skall få helt godkänt.

Vad jag här mest tänker på är att vi
fortfarande och ständigt tycks löpa risken
av arbetslöshet, en arbetslöshet som
för närvarande är oroande. Vi har för
länge sedan lämnat det gamla patriarkaliska
samhället, och ingen vill givetvis
ha det tillbaka. Vi har en arbetsfördelning
där företagen sköter sitt, sett ur
företagens synpunkt, och där samhället
får ta hand om de mänskliga problemen.

Företagsekonomerna anser ju att det
lönar sig att friställa folk, och den uppfattningen
är ju allmänt accepterad.
Priset för dessa lönsamhetskalkyler blir
allt oftare friställda arbetare, tjänstemän
och ett flertal andra. Dessa friställda
människor uppfattar säkerligen
inte vårt samhälle som tryggt att leva
i Olika arbetsmarknadsforskare har
gjort s. k. nedläggningsstudier, och med
stor samstämmighet kommit fram till
att en stor del av den friställda arbetskraften
inte kan finna nytt arbete.
Eu annan grupp får visserligen behålla
sin arbetsplats inom företaget men
tvingas därigenom till omplaceringar,
innebärande försämrade löner. Bortåt
100 000 människor berörs årligen av
dessa förändringar.

Statsverkspropositionen m. m.

Detta är ett gigantiskt problem som
inte kan lösas enbart av företagen, och
inte heller under nuvarande betingelser
helt av samhället.

Skall vi klara dessa problem som vi
alltmer kommer att ställas inför i vårt
lilla land, måste det sakligt sett alltmer
bli en fråga om samspel mellan stat
och näringsliv, mellan företag och
kommuner och givetvis mellan företag
och deras anställda.

Vad jag tycker hittills har diskuterats
alldeles för litet är samspel och samråd
mellan företag och deras respektive
kommuner.

I vissa fall kan samråd förekomma
men i andra finner man här verkliga
glapprum i vårt dynamiska utvecklingsarbete.
Ett företag eller eu koncern kan
hålla på i flera år med planering, vilket
så småningom kan resultera i utökning
av driften, med ökning av antalet anställda.
Men resultatet kan också bli
omläggning eller nedläggning av vissa
delar och kanske friställande av hundratals
man.

I det första, gynnsamma fallet hålles
kommunerna å jour, ty då är det nödvändigt
för företaget att få bostäder för
de nyanställda. Men i det senare fallet,
då planeringen innebär ett friställande
av folk, får kommunerna inte alltid
de nödvändiga informationerna. För
företagsstyrelsen innebär detta kanhända
företagsekonomiska fjädrar i hatten,
för kommunalmännen däremot enbart
bekymmer samt för de friställda i
många fall tragedi.

Idealet skulle vara det som har framförts
i tidskriften Fackföreningsrörelsen,
där det sägs »att inget företag får
läggas ned förrän samtliga friställda
blivit försäkrade arbete så snart de vill
eller kan ta arbete efter nedläggningen
— att för dem som inte kan få ett
för dem acceptabelt arbete på den s. k.
fria marknaden skall det finnas färdigplanerade
samhällsarbeten att börja på
innan företaget får upphöra». För
många framstår väl detta som utopiska
resonemang, men som målsättning bor -

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
de det ändå vara någonting eftersträvansvärt.
För att komma i närheten av
denna målsättning måste också, förutom
vår ambitiösa arbetsmarknadspolitik,
våra kommuner ges en större roll
och ett större kompetensansvar.

Vi vet ju att det som investerats i
våra industrier också obönhörligen bar
sin motsvarighet i samhällets investeringar,
annars funktionerar inte det
hela. Vi vet också att nedläggning av
en industri innebär kapitalförstöring
av båda parters investeringar på en ort.
Här borde väl alltid, hur resultatet än
blir, föreligga behov av ständig information
och överläggning. Hur detta
samspel skall lösas skall jag inte kategoriskt
svara på, men om kommunerna
gentemot företagen får säte i styrelsen
eller om på annat sätt möjlighet ges
dem till fortlöpande informationer om
företagens utveckling borde ingående
övervägas. Storstadsregionerna har väl
inte så stort intresse av detta — där går
det nu av bara farten — men för landet
i övrigt tror jag att detta kunde
vara av intresse.

Resonemanget gäller iil syvende og
sidst hela vårt moderna samhälles möjligheter
till inte bara en effektiv utan
också en harmonisk utveckling. Föregående
talare har i likhet med en del
andra från de borgerliga partierna talat
om arbetslösheten, och då även räknat
med sådana som väl egentligen inte
är arbetslösa, nämligen de som är på
skyddade verkstäder, omskolningskurser
o. s. v. Om vi inte tar in dessa hland
de arbetslösa anser den föregående talaren
detta vara någon form av trollkonster.
Jag tycker att det motsatta resonemanget
som har förts här från de
borgerligas sida är trollkonster. Om vi
skall dra upp sådana diskussioner får
vi knappast något begrepp om vad eu
arbetslös är, därför att då kan vi ta in
inånga andra som också deltar i yrkesutbildning
eller kurser. Här gäller det
ju i huvudsak kurser. Jag tycker att vi
inte skall försöka förvränga detta problem
så vi inte vet vad vi talar om.

Ja, herr talman, en annan fråga som
jag också kortfattat vill beröra gäller
vår orättvisa lönestruktur. Låglöneutredningen,
som tillsattes till följd av vår
motion år 1965, lär nu komma med
brännbart stoff i denna fråga. Yi lär ju
inte vara mogna för lagstiftning i fråga
om löner, men vi kan ändå tillåtas att
med största intresse följa vad som här
kommer att ske. Frågan är om vi inte
i lönehänseende här i landet har kvar
det klassamhälle som vi på andra områden
till stor del har avskaffat. Många
av oss kanske har blivit så realistiska
att vi inte tror att det går att få en
annan ordning. Andra tror att det måste
till djupare ingrepp i hela vårt system,
medan många säger att lösningen
ligger i den pågående strukturomvandlingen,
där låglöneindustrin skall försvinna.
Strukturomvandlingen kanske,
varefter den kommer, kan bli positiv
och resultera i bättre lönerelationer,
även om vi inte har några garantier
härför. Men det gäller ändå att vi redan
nu bör få bort en massa fördomar
i gällande lönebildning. Jag ansluter
mig gärna här till vår facklige låglönekämpe
på stockholmsbänken i denna
kammare, som verkligen vill ha andra
normer och metoder för lönebildningen.
Men som sagt, det är fortfarande
parterna på arbetsmarknaden som har
ansvaret härvidlag.

De fackliga organisationernas företrädare
sköter naturligtvis sina jobb.
Även de högavlönades fackliga direktörer
har ju denna uppgift för sina medlemmar
i första hand. Här får vi endast
uttrycka förhoppningen att arbetsmarknadens
löntagarparter kan komma fram
till en gemensam nämnare, där den
grupp som arbetar fullt, men ändå får
för lite i avlöningspåsen, verkligen
slappes fram, även om det skulle innebära
relativ sänkning för de högavlönade.

Frågan är om det finns så modiga
män bland de högavlönades funktionärer,
som verkligen vill gå med på tanken
att utan snäva fackintressen söka

Fredagen den 19 januari 1868 fm.

Nr 3

lösa våra lågavlönades problem. Jag
anser också denna fråga vara oerhört
viktig för en harmonisk utveckling av
vår demokrati.

Herr talman! Jag har med detta korta
inlägg bara velat ge en bild av allvaret
i min syn på frågan om de arbetslösa
och frågan om de lågavlönades
problem. De borgerligas agerande i
arbetslöshets- och låglönefrågor, som
vi också hört i dag, röjer mycket sekundära,
taktiska tankegångar utan något
rotfäste. Att utveckla samhället vidare
även här kommer därför alltjämt
afl åvila socialdemokratin.

Fru OLSSON, ELVY, (ep):

Herr talman! Barnfamiljerna har under
de senaste åren blivit lovade en
genomgripande familjepolitisk reform,
när de utredningar som har arbetat med
detta område bär lagt fram sina förslag.
Nu har en av utredningarna —•
den familjepolitiska kommittén — lagt
fram sina förslag. Ändå blir barnfamiljerna
efter vad jag kan förstå grymt
besvikna av det som föreslås i statsverkspropositionen.

Det blir ingen direkt höjning av de
allmänna barnbidragen. Det enda vi ser
av den stora reformen är futtiga 75 miljoner
kronor till ökade bostadsrabatter.
Visserligen sade statsminister Erlander
i går här i kammaren att det ges
300 miljoner kronor till ökat stöd åt
barnfamiljerna. Men i föregående års
statsverksproposition kan man läsa att
det utgår 225 miljoner till nuvarande
familjebostadsbidrag. I årets statsverksproposition
föreslås 300 miljoner kronor
till de nya bostadsrabatterna. Jag
kan inte finna annat än att höjningen
är 75 miljoner kronor. Jag kan då inte
förstå statsministerns ord från denna
talarstol. Tror han verkligen inte att
vi riksdagsledamöter läser statsverkspropositionen?
Det var väl ändå inte så
att statsministern ville få dessa siffror
att se litet snyggare ut därför att debatten
sändes i TV.

Statsverkspropositionen m. m.

Så litet blev det alltså av regeringens
insatser för barnfamiljerna. Det
hjälper inte att regeringen har fått en
ny familj eminister, som vid ett flertal
tillfällen har utlovat en reform i år.
Jag måste för övrigt också beklaga att
vi så sällan ser statsrådet Odhnoff här
i kammaren för att direkt ta del av vad
vi ledamöter har alt anföra på familjepolitikens
område. Att det inte har blivit
mera pengar till barnfamiljerna vet
jag inte om man skall tyda så att finansministern
kanske inte tillhör de
barnvänliga här i landet. Visserligen är
det ekonomiska läget mycket kärvt —
det vet vi alla — men att det skulle gå
ut så hårt just över barnfamiljerna,
att man inte ens återför barnbidraget
till det realvärde som det fick vid den
senaste höjningen för tre år sedan, det
är i varje fall för mig alldeles oförståeligt.
Vi vet ju att efter den senaste justeringen
har vi t. ex. fått en höjning av
omsättningsskatten, och det drabbar
särskilt barnfamiljerna som ju har stort
behov av t. ex. livsmedel och kläder,
behov som nödvändigtvis måste tillfredsställas.
Det skulle i dagens läge
behövas en uppräkning med 100 kronor
av barnbidraget för att återställa det
till dess gamla värde.

Vi inom centern har under många år
föreslagit att barnbidragen skulle indexregleras.
Vi har mycket svårt att
förstå att just barnfamiljerna inte skall
kunna få detta skydd mot inflation. Vi
har ju principen införd t. ex. på pensionerna.

Det är också, som jag ser det, ganska
naturligt att barnfamiljerna utöver
att få barnbidraget återfört till dess
tidigare realvärde också bör få något
mer av standardhöjningen. I en motion
från centerpartiet till förra årets riksdag
påpekade vi orättvisorna och sveket
mot barnfamiljerna. Vi föreslog att
det skulle skapas ett utrymme i detta
års budget för att åtminstone återställa
realvärdet på barnbidraget — men som
vi vet nu har det inte blivit någonting
av med det.

Fredagen den 19 januari 1988 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

Barnbidragen har väl alltid ansetts,
och jag hoppas att de fortfarande ar.ses,
skola verka utjämnande mellan familjer
med barn och familjer som inte
har barn i aktuell ålder.

Som jag sade blev det inte så mycket
med den familjepolitiska reformen mer
än de 75 miljonerna till bostadsrabatt.
Bet är ju en proposition att vänta just
om bostadsrabatterna längre fram i vår.
Jag skall inte göra så många gissningar
om vad den kan innehålla, men jag
hoppas ändå att reglerna för dessa bidrag
skall bli bättre än reglerna för
nuvarande familjebostadsbidrag, som
innebär att många familjer med låga
inkomster ocli flera barn inte får något
bidrag därför att de inte bär lyckats
skaffa sig bostad med den standard
som krävs. Jag anser för övrigt
att vi inte skall ha några konsumtionsdirigerande
bidrag utan att barnfamiljerna
bör få använda pengarna till den
konsumtion som de siälva önskar. Jag
tycker att vi länge nog har varit förmyndare
och jag tycker att vi skall
sluta med det. Dessutom har ju riksdagen
uttalat sig för att familjebostadsbidragen
skall ändras till annat stöd.

Det är kanske onödigt att tala om
denna fråga nu, eftersom propositionen
kommer senare, men jag vill ändå säga
att jag för min del inte anser att vi bör
ha ett stöd som på något sätt knyter an
till bostaden, t. ex. den bostadskostnad
som det har talats om. Vem skall i så
fall avgöra vad som är bostadskostnad?
Det kan ju inte enbart vara den hyra
som man betalar. Det kan också vara
dryga utgifter utöver själva hyran som
även är bostadskostnad eller boendekostnad.
Men jag hoppas att vi när
propositionen kommer i den skall finna
förslag som är så generella som
möjligt om stöd till familjer med låga
inkomster och många barn.

Vi har från mittenpartiernas sida
många gånger reagerat mot att man inte
ser familjepolitiken som en enhet och
gett utredningsuppdraget till eu utredning
som skulle kunna arbeta igenom

hela fältet, alltså det direkta stödet,
barntillsynen och familiebeskattningen.
Dessa frågor hör ju ändå så intimt
samman, att det inte går att få en vettig
lösning om de inte utreds i ett
sammanhang. Det har ju nu också visat
sig att det är svårt att arbeta med utredningar
på olika håll och få dessa
utredningar att lägga fram förslag något
så när på samma tid så att man
kan göra en helhetsbedömning. Jag tänker
då på den kommitté som ser över
familjebeskattningen. Den har ännu inte
kommit med något förslag. Jag förstår
mycket väl att det kan la tid och möta
stora svårigheter att lägga fram förslag
om ändringar i skattesystemet, men jag
tror väl ändå inte att problemen kan
vara så stora, att kommittén inte borde
under den tid den arbetat hunnit
komma med någon lösning. Principen
är väl ändå klar, att vi skall ha samma
skatt på samma inkomst oberoende av
civilstånd.

Med nuvarande sambeskattning gynnar
vi inte barnfamiljerna ekonomiskt,
utan vi gynnar äktenskapet. Jag för min
del finner det alldeles otroligt, att två
gifta personer skall kunna ha högre
levnadsomkostnader än två ogifta personer.
Ändå betalar två gifta lägre skatt
än två ogifta upp till ganska höga inkomster.
De ensamstående får alltså betala
en extra skatt som är alldeles
orimlig.

Sambeskattningen har också olika effekt
i olika inkomstlägen. De som tjänar
på sambeskattningen är gifta män
med hög inkomst, vilkas fruar icke
förvärvsarbetar. En man som tjänar
59 000 kronor får 3 750 kronor i skattelättnad,
medan eu med 12 000 kronor
endast får 750 kronor i skattelättnad.

Man har ansett att vi nu inte har råd
med vårdnadsbidrag till små barn, hur
nödvändigt vi än kan anse detta vara.
Men dessa skatteavdrag, man kan vanvördigt
säga vårdnadsbidrag till gifta
män med höga inkomster, anser vi oss
av någon anledning ha råd med. Det
är för mig personligen alldeles oför -

Fredagen clen 19 januari 1968 fm.

Nr 3

ståeligt. Jag hoppas att den kommitté
som arbetar snart kommer med förslag
om särbeskattning och då också med
förslag för att lösa frågan för de faktiskt
sambeskattade, som nu inte kan
tillämpa den frivilliga särbeskattningen.
Det gäller familjer, där båda arbetar
i det gemensamma företaget.

Jag vill här poängtera att när vi övergår
till en särbeskattning, måste det
naturligtvis kompletteras med ökat direkt
stöd till barnfamiljerna.

Den tredje utredningen när det gäller
familjepolitik har sysslat med barntillsynsfrågorna.
Det var under många
år ett alldeles försummat område. Yrlcesintensiteten
bland kvinnorna ökade
och därvid behovet av barntillsyn. Men
tillsynsplatserna ökade inte. Nu har —
och det är glädjande — utbyggnaden
ökat, men trots detta är det i dag endast
20 000 barn under sju år som har
ordnad tillsyn, medan det är 150 000
som behöver det. Det gäller alltså barn,
vilkas båda föräldrar förvärvsarbetar.
Av dessa små barn under sju år är det
över 3 000 som helt får klara sig själva.
För övriga 127 000 finns det många
olika tillsynsformer, varav flera mycket
provisoriska som lämnar mycket
övrigt att önska.

Det är glädjande att regeringen nu
äntligen inser att familjedaghemmen
behövs och bör stödjas genom statsbidrag.
Det har tagit många år att komma
underfund med detta, och det är
glädjande att mittenpartiernas förslag
nu äntligen ser ut att bli verklighet.

Men vi får nu inte förvanska förslaget
med för njugga kvotregler, som utgör
spärr innan bidragen börjar utgå.
Det kan få mycket underliga konsekvenser.

Sålunda påpekar länsstyrelsen i Östergötland
i sitt remissvar, att endast
tre kommuner i Östergötland skulle
kunna erhålla statsbidrag med föreslagna
regler. Det är i regel de små
kommunerna som ställs utanför. Vi
skall väl inte från början skapa regler
som tar bort den effekt vi avser, näm -

Statsverkspropositionen in. m.
ligen att få fler tillsynsplatser. Barntillsynsfrågan
är så prekär att vi på
alla sätt måste försöka lösa den, och jag
tror att vi mycket fort skulle kunna få
ett gensvar från kommunerna, om vi
inte skapar hindrande spärrar.

Statsbidraget föreslås bli 35 procent
på kommunernas nettokostnad. För närvarande
utgår bidrag till barndaghemmen
med 45 procent av arbetskraftkostnaden,
och vi anser att samma procentsats
bör tillämpas här, d. v. s. 45
procent.

Utredaren som undersökt frågan om
familjedaghemmen gör sig skyldig till
det fel som socialdemokraterna så ofta
gör, nämligen att blanda ihop barntillsyn
och förskola. Utredaren föreslog
nämligen att tillsynstiderna — märk ordet
tillsynstiderna! — i förskolorna
skall förlängas med tanke på de förvärvsarbetande
föräldrarna. När skall
vi få klara begrepp härvidlag? Barndaghem
och familjedaghem är barntillsyn
och förskola är en förberedelse
till grundskolan. Någon förlängning av
den dagliga tiden i förskolan tycker jag
i varje fall inte bör vara aktuell.

Vi bör med vår familjepolitik syfta
till största möjliga trygghet för föräldrarna,
större ekonomisk trygghet med
direkta barnbidrag och personlig trygghet
genom att barntillsynsfrågorna löses.
Det är med stort beklagande som
man tvingas konstatera att regeringen
inte har varit mäktig att lösa dessa
trygghetsfrågor för barnfamiljerna.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Jag skall behandla några
frågor som berör sjukvården. Vi
brukar visserligen, när så anses lämpligt,
säga att vår sjukvård utgör nära
nog det mest framstående i världen,
men vi måste, när vi ser till realiteterna,
ändå konstatera att vår sjukvård
alltjämt hyser många brister av både
materiell och personell art.

När det finns brister, måste man
prioritera de områden där behoven är

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
störst. Att vården av de långvarigt sjuka
är bland det viktigaste som bör
prioriteras är riktigt. Det behövs både
ökat antal platser på anstalt och ökade
möjligheter till vård i hemmen för dessa
sjuka.

Men man skall inte bara prioritera,
utan man måste också rationalisera.
Det är klart att rationaliseringen måste
ha en stark inriktning på de personella
resurserna, och eftersom bristerna
är störst i fråga om den kvalificerade
personalen, är det naturligt att rationaliseringen
i särskilt hög grad syftar
till sparsamhet med just denna personal.

Bristen på sjuksköterskor är alltjämt
den mest kännbara bristen. Jag återkommer
därtill men vill redan nu framföra
den förhoppningen att rationaliseringssträvandena
inte skall i alltför
hög grad sikta till en uttunning av sjuksköterskebesättningen
på våra sjukhus
och då framför allt på vårdavdelningarna.
Vi löper risken att förlora en hel
del av det som vi ännu har kvar av
personlig omvårdnad genom kvalificerad
personal, vilket varit något som i
särskilt hög grad utmärkt vår svenska
sjukhusvård. Det är inte bara vi läkare
som känner oss tryggare i vår verksamhet,
om vi vet att vi har det väl beställt
med kvalificerade medhjälpare på våra
vårdavdelningar. Jag har förvissat sig
om att även många patienter — och det
är ju det allra viktigaste i det här sammanhanget
— känner en ökad trygghet,
när de särskilt under ett svårt sjukdomstillstånd
har möjlighet att få kontakt
med en kvalificerad och erfaren
sjuksköterska. Den organisation av
vårdavdelningar som i våra dagar synts
vara aktuell tycks i hög grad inrikta
sig på att den kvalificerade sjuksköterskepersonalen
skall få allt större vårdavdelningar
att överblicka. Jag känner
en viss oro inför dessa rationaliseringssträvanden
och vad de syftar till. De
leder från det personliga och mänskliga
i sjukhusvården till det opersonliga
och anstaltsmässiga. Det är kanske

eu typisk utveckling i våra dagars
samhälle. Många säger att så är fallet.
Det är då något som man förgäves försöker
kämpa emot. Jag är dock rädd för
att vi därmed förlorar något väsentligt.

Vi har nu fått ett nytt rationaliseringsinstitut
för sjukvården, dit allt rationaliseringsarbete
som tidigare utförts
på olika institutioner har blivit sammanfört.
Jag tror att det har varit en
riktig omorganisation, men trots detta
är jag orolig för att det personliga i
sjukvården kan vara i riskzonen. Bl. a.
har man till chef för institutet, för
SPRI, utsett eu person som är ställföreträdande
generaldirektör hos statens
järnvägar och som vid en föredragning,
vilken såvitt jag vet ägde rum inför
olika partigrupper här i riksdagshuset,
visade en så påfallande brist på känsla
för de enskilda människornas behov
och villkor — det gällde då människors
kommunikationsproblem, särskilt
människor som bor i områden med
mindre täta kommunikationer — att
det närmast var upprörande. Jag hoppas
att den andan inte skall följa med
honom till hans nya verksamhetsområde.

Ingen vill väl förneka att det alltjämt
föreligger en betydande brist på
sjuksköterskor. Omkring den 1 oktober
förra året var bristen ganska exakt 10
procent bland de sjukhusanställda sjuksköterskorna.
Bristen var olika inom
olika specialområden. Siffrorna då innebar
emellertid bl. a., att antalet innehavare
av tjänster under det senaste året
hade ökat med 3,4 procent, medan antalet
tjänster hade ökat med 0,4 procent.
Bristen hade sålunda reducerats
med 3 procent av det totala antalet, en
ganska avsevärd förbättring redan då.
Det är de senaste officiella siffror som
vi har. Jag tror dock att alla som har
beröring med dessa förhållanden har
kunnat konstatera att situationen har
förbättrats avsevärt sedan dess. Bristen
är inte borta, men situationen på
detta område visar en påtaglig förbätt -

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Nr 3

ring. Nyexaminerade sjuksköterskor
kan inte på nära håll få arbete inom
den specialitet inom vilken de har erhållit
sin utbildning. Det är lättare att
få tag på vikarier. Det finns utbildade
sjuksköterskor som spontant anmäler
sig för att få arbete, o. s. v.

Uppgifterna från olika håll är ganska
samstämmiga i detta hänseende, men
det finns inte någon färsk officiell statistik
som anger den siffermässiga innebörden
av dessa subjektiva intryck.
Vi befinner oss i vinterhalvåret, och
man skall kanske inte dra alltför vittgående
slutsatser. Få sjuksköterskor har
semester, och få ledigheter tas ut nu.
Jag kan dock med intresse konstatera
denna utveckling. Den överensstämmer
helt med vad jag anförde i ett anförande
här i kammaren 1961, då jag förmodade
att sjuksköterskebristen till
icke ringa del var betingad av högkonjunkturen
och att man skulle finna att
under en sämre ekonomisk konjunktur
bristsituationen till stor del skulle
komma att hävas. Om mannen blir friställd,
d. v. s. arbetslös, behöver den
gifta sköterskan återgå i arbetet för
att klara familjens uppehälle. Redan
oron för att så kan komma att ske och
behovet av att känna en ekonomisk
trygghet kan göra att hon t. o. m. på
ett än tidigare stadium än så tar anställning.
Det är såvitt jag kan se en
utveckling i den riktningen som vi i
vår nuvarande sitaution kan iaktta.
Bristen är dock ännu inte hävd, och
vi måste ta vara på alla som utbildades
till sjuksköterskor. Jag vill säga ett
par ord om förhållandena vid sjuksköterskeskolorna.

Vi har fått en helt ny sjuksköterskeutbildning.
Ännu är inte några färdiguibildade
enligt den nya studieordningen,
och vi vet alltså ännu inte riktigt
vad den nya utbildningen är värd. Vi
hoppas i alla fall det bästa av den. En
sak kan vi dock redan konstatera.
Flera elever nu än tidigare kan inte
följa med i utbildningen och kan inte
på ett tillfredsställande sätt tillgodogöra

Statsverkspropositionen m. m.
sig den. Det sammanhänger enligt min
mening i hög grad med systemet för
intagning i skolorna. Kvoteringen innebär
att man måste låta vissa elever
med mer omfattande grundkunskaper
— gymnasiestudier, studentexamen
o. s. v. — stå tillbaka för elever med
mindre omfattande grundutbildning,
som saknar bevis utöver utbildningen
vid grundskolan om fallenhet för kvalificerade
studier. Det systemet måste
leda därhän att man på skolorna får in
ett större antal elever som saknar förutsättningar
för dessa studier och därför
måste avbryta dem. Jag har tidigare
kritiserat systemet, och ökade erfarenheter
gör att jag tycker mig kunna kritisera
det med ännu större saklig grund
nu. Det medför bl. a. att man inte utnyttjar
utbildningsplatserna på ett tillfredsställande
sätt. Systemet bör ändras,
ja, det bör enligt min mening helt
enkelt slopas.

Den begränsade personaltillgången
betyder vidare att man inte bör ägna
sig åt sådana uppgifter som saknar
värde. Det är med tillfredsställelse man
kan konstatera att socialministern tycks
acceptera medicinalstyrelsens värdering
av resultaten vid hälsokontroller av
Värmlandsundersökningens typ. I dagens
läge och med nuvarande utformning
bör den inte rekommenderas till
allmänt bruk, säger propositionen, och
jag tror att detta är riktigt. Det är mera
beklagligt att allmänhetens intresse för
skärinöildsundersökningar har minskat
så påtagligt. Visserligen har tuberkulosen,
som var det ursprungliga motivet
för denna form av hälsokontroll, minskat
högst väsentligt, men den är inte
borta och skärmbildsundersökningen,
som är enkel att utföra och i hög grad
tillförlitlig, ger därutöver även andra
upplysningar av värde. Jag tycker att
det vore mycket beklagligt om den
skulle bli alltför sällan utförd. Just nu
är det egentligen bara den gynekologiska
cytologihälsokontrollen som tycks
intressera — detta är det nya, det ligger
ju inom området för vad som intres -

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Statsverkspropositionen m. ni.

serar mest i våra dagar — och man är
i färd med att bygga ut resurserna för
den undersökningsmetoden. Även om
den är bra och effektiv och ger möjlighet
till en tidig behandling, delvis av
profylaktisk natur, såvitt jag kan förstå,
delvis av terapeutisk art och med
utsikt till framgång, får man ändå inte
tro att den gynekologiska cancerns alla
problem därmed är lösta.

Vi har också fortfarande brist på
läkare, men det ligger mycket olika till
med den bristen. Det är ingen konst att
få sökande till befattningar som är lukrativa,
meriterande, centralt placerade
och inte alltför mycket belastade med
arbete på obekväm arbetstid. Men det
kommer att dröja mycket länge och
kräva ett betydande faktiskt överskott
av läkare innan man når den situationen
att även tjänster i avlägsna glesbygder
utan vanlig samhällsservice blir
besatta, innan ekonomiskt föga givande
befattningar får innehavare och innan
tjänster med dryg jourbörda på
obekväm arbetstid blir besatta. Detsamma
gäller tjänster där befattningshavarna
— som inom den psykiatriska
vården — känner sig omfattade av en
viss misstro från allmänhetens sida.
Trots allt som sägs märkte man ännu
i samband med den senaste mentalsjukvårdslagens
behandling hur detta
misstroende alltjämt i någon mån finns
kvar. Det gäller att på olika sätt försöka
kompensera de läkare som har sådana
befattningar. Såvitt jag kan förstå,
lyckades man vid de senaste avtalsförhandlingarna
inte nå fram till en
uppgörelse som kan stimulera läkare
att söka sig till provinsialläkartjänster
i avlägsna glesbygder, även om man
på andra områden gjorde stora försök
att utjämna skillnader i inkomsterna.
Jag hoppas att man skall lyckas bättre
nästa gång.

Vi har nu satsat på ett mycket stort
program för utbildning av läkare. 916
medicine studerande om året kommer
åt t tas in från och med i år mot cirka
350 i mitten på 1950-talet. Det tar lång

tid att utbilda läkare, och det dröjer
ända till senare hälften av 1970-talet
innan dessa stora kullar blir fullt färdiga
för alt praktisera. Redan nu kan
man emellertid skönja två bekymmer.
Den ena är: Hur skall man kunna skaffa
en fullgod utbildning för alla dessa
som studerar till läkare? Det är en viktig
fråga, och den kommer att bereda
svårigheter. Alla våra sjukhus torde
komma att behövas för att ge den utbildningen.
Det kommer att betyda att
man överallt i första hand kommer att
tas om hand av ännu inte fullt utbildade
läkare. Det förefaller också som
om man tänkte vältra över en del av
utbildningskostnaderna på landstingen.
Men vi får väl se vad den aviserade
propositionen kommer att innehålla.
Den andra frågan är: Kan vi ge ett
vettigt arbete åt dem som utbildats till
praktiker eller specialister? För den
som minns svårigheterna att få tjänst
och utbildning för 40 år sedan, när vi
bara var mellan 2 000 och 3 000 läkare,
är det väl inte så underligt om man
ställer sig den frågan. Vi är bortåt 9 000
läkare nu. I slutet på 1970-talet kommer
ständigt bortåt 7 000 personer att
vara under utbildning för att bli läkare.
Jag hoppas att det inte för dem
skall uppstå den situation som i går
påtalades av herr Axel Andersson i
fråga om civilingenjörer och andra
ingenjörer och i fråga om samhällsvetare.
Såvitt jag har kunnat fatta gav
utredningen om den nya läkarutbildningen
inte någon klarhet i frågan om
hur man på ett vettigt sätt skall ta vara
på och fullfölja den korta och för verkliga
specialister otillräckliga standardspecialistutbildning
som kommer att
tillmätas flertalet av de s. k. specialister
som kommer att översvämma marknaden
i framtiden.

Men jag skall inte uttala mig för säkert
i den här frågan. Nog finns det,
om man lägger manken till, möjlighet
att sysselsätta ett mycket stort antal
läkare även om det blir dubbelarbete
och konstruerade uppgifter — och vi

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Nr 3

läkare har haft en tendens att beräkna
behovet av läkare alltför lågt; detta har
ju varit ständigt återkommande.

Men än så länge har vi brist på läkare,
och än så länge måste vi prioritera.
Vi kanske inte behöver prioritera i
framtiden när vi fått alla de läkare och
alla de vårdplatser som vi behöver.

Vi hade i höstas en diskussion som
bl. a. var föranledd av de förhållanden
som aktualiserats av den transplantationsverksamhet
som numera äger rum.
Sedan den diskussionen har mycket nytt
stoff tillförts den problematiken. Då
diskuterades egentligen endast njurtransplantationerna.
Njurtransplantationen
som behandlingsmetod har av allt
att döma kommit för att stanna, även
om dess betydelse alltid torde komma
att vara begränsad till ett fåtal, man
kanske kan kalla dem privilegierade,
fall. I det material som förelåg vid den
diskussionen förutsåg man att hjärttransplantationer
skulle kunna tänkas
komma i fråga. Sedan dess har sådana
blivit verklighet och också blivit världssensafioner.
Det kan kanske vara anledning
att ett ögonblick stanna vid de
frågor det här gäller.

Det har sagts att transplantationsverksamhetens
igångsättande haft ett
mycket starkt och mycket betydelsefullt
inflytande på den vetenskapliga
forskning om de olika problem, inte
minst inom immunologin, som aktualiserats
av denna verksamhet, och att man
därigenom på kort tid vunnit resultat
som man tidigare stått främmande inför.
Det förefaller mig sannolikt att det
är riktigt. Och detta är givetvis någonting
av mycket stort värde.

Men de stora insatserna ger ofta inte
så stor vinst på kort sikt. Det har sagts
att vid överförande av njurar från nyss
avlidna givare fungerar den insatta
njuren endast i omkring 20 procent av
fallen efter ett år. Andra serier, delvis
med andra givare, ger dock väsentligt
bättre resultat. Vid överföring mellan
enäggiga tvillingar lär resultaten bestå
länge.

Statsverkspropositionen m. ni.

En njure kan tas från en givare som
har två friska njurar utan att detta behöver
nämnvärt inkräkta på hans hälsa
i fortsättningen. Om man skall ta en
njure från eu död, måste det ske inom
en kort stund efter dödens inträdande,
om också inte alldeles omedelbart därefter.
Om frågan om fastställande av
tidpunkten för dödens inträdande kan
vara av avgörande vikt när det gäller
njurar, är den ännu mer väsentlig vid
transplantationen av hjärtan. Här är ju
givarens möjlighet att leva definitivt
borta. Här är också tidsfristen ännu
kortare Det förefaller ligga något
ohyggligt i avgörandet beträffande givaren.
Man skall ta hjärtat först så fort
det upphört att slå. Annars begår man
ett brott, såvida det inte har konstruerats
något slags begrepp om hjärndöd.
Låt oss förbigå det problemet i detta
sammanhang. Det är ju både allvarligt
och av den allra största principiella
betydelse, men det hör inte till vad vi
kan diskutera här i riksdagen.

Men vi kan konstatera att sådana
transplantationer endast kan utföras i
enstaka undantagsfall och att de kräver
mycket stora insatser, framför allt av
personell art. Den vinst som man kan
nå i dessa undantagsfall är hittills liten.
Den kanske kan bli större i framtiden,
men jag vill erinra om de i går
citerade uttalandena av vissa franska
läkare, att man borde kunna räkna med
en förlängning av livet med minst ett
år för att en överföring över huvud taget
skulle vara berättigad. Ett år ... Det
gäller dessutom ett år som säkerligen
inte kan bli ett vanligt år med normal
och sund hälsa. År det verkligen värt
den stora uppoffring det här är fråga
om, det stora uppbåd av personal och
andra resurser som måste tas från andra,
ännu ej tillgodosedda områden? Den
frågan är verkligen värd att bli ställd.
Ännu så länge måste vi ju prioritera.

Forskning är berättigad — forskning
som kan leda till nya, stora och bestående
resultat. Ur den synpunkten kan
operationer och försök av den här ar -

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
ten ha sitt berättigande. Utan försök
når man aldrig några framsteg. Men det
gäller här alltför viktiga och alltför allvarliga
frågor för att dessa försök skall
få bli cirkusspektakel. Här kan riktas
kritik inte bara mot dem som utför cirkuskonsterna
utan också i inte ringa
grad mot det sensationella utnyttjandet
av nyheterna i massmedia, inte minst
TV men också radio och press. TV har
— det skall i sanningens namn erkännas
— senare haft en allvarlig och klarläggande
diskussion i frågan, en diskussion
som dock tycks ha legat på ett
för högt och teoretiskt plan för den stora
allmänheten. Men det är av vikt att
den nyhetsförmedling som sker i dessa
frågor får en sådan utformning att den
inte överdriver det sensationella och
inte ger några orealiserbara förhoppningar
hos hjärtsjuka människor som
kanske söker varje halmstrå till räddning.

Herr GUSTAVSSON, BENGT, (s):

Herr talman! Ur förra veckans öden
och äventyr är det främst två marscher
som fäst sig på trumhinnor och näthinnor
— Karl XI :s drabanters intåg
i rikssalen och de borgerliga utredningsmännens
uttåg ur försvarsutredningen.
Förvisso finns det olikheter
mellan dessa två händelser — drabanterna
marscherade taktfastare — men
det finns också likheter. Man har i båda
fallen upplevt något av detsamma förr.
Högermännen gjorde ju ett marschanträde
redan för ett år sedan, och det
borgerliga avhoppet saknar liksom drabantmarschen
betydelse för rikets säkerhet.
De socialdemokratiska utredningsmännen
fortsätter nämligen sitt arbete
och kommer ganska snart att lägga
fram förslag om ett även i fortsättningen
erforderligt starkt försvar.

Med detta vill jag inte ha sagt att det
går att få lika mycket för mindre
pengar som för mera. Men det är ju
inte heller detta det gäller. Vad det gäller
är att hålla tillräckligt mycket av

försvarskraft för att ge eftertryck åt
vår alliansfria utrikespolitik, för att bevara
vår fred. Och hur mycket som kan
behövas har vi fått en bild av under
försvarsutredningens hittillsvarande arbete,
och vi kommer att dra slutsatser
av detta vid den definitiva utvärderingen.

Jag tycker alltså inte att den försvarsutredning
som fick sina direktiv av
regeringen i januari 1965 har verkat
förgäves. Den har haft en bredare
grund än tidigare försvarsutredningar,
för vilka funktionen som förhandlingskommittéer
dominerat mera än i denna.
Redan till sin sammansättning har
denna utredning skilt sig från sina föregångare.
Dessa har haft två man från
varje parti. Med tillsättande av denna
utredning togs hänsyn till de politiska
styrkeförhållandena. Medan tidigare utredningar
haft öB-utredning som
grundbok var denna utredning i arbete
redan innan öB-utredningen kom och
hade dessförinnan föranstaltat om ett
antal arbetsgrupper i säkerhetspolitiska
frågor. Av på utredningens initiativ
utförda studier har flera publicerats
och på så sätt kunnat stimulera den allmänna
säkerhetspolitiska debatten.

Naturligtvis har ändå överbefälhavarens
ÖB 65, som kom i maj nämnda
år, haft sin stora betydelse. Särskilt
kom överbefälhavarens eget förslag att
utgöra en tankeställare. Han ansåg
nämligen inte 2,5 procent i tillägg till
årlig teknisk fördyring som utgått tidigare
tillräckligt, utan begärde 3,5 procent.
Jag har vid tidigare tillfällen
nämnt att ett sådant årligt tillägg skulle
fördubbla försvarskostnaderna på 20
år, och detta räknat i fast penningvärde.
Det tidigare systemet med värdebeständiga
försvarsanslag har ju nämligen
aldrig ifrågasatts.

Visst kunde vi väl redan under de
överläggningar som utgick ur de säkerhetspolitiska
studierna och än mera
från ÖB 65 konstatera att utredningsmännen
tittat i sitt facit. Men riktigt
påfallande blev väl inte detta förrän

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Nr 3

vi på allvar kom in på de ekonomiska
realiteterna. Stort intryck kan dåvarande
statssekreterarens i finansdepartementet
presentation våren 1966 av
samhällsekonomiska utsikter, som vi i
dag kan konstatera stämde till punkt
och pricka, inte ha gjort på de borgerliga
utredningsmännen. I så fall skulle
det inte ha blivit så mycket väsen som
det blev när försvarsutredningens ordförande
i oktober 1966, också stödd på
säkerhetspolitiska insikter, mycket försiktigt
ifrågasatte om man inte kunde
överväga greppet att planera försvarskostnaderna
efter en mera horisontell
linje. Han ifrågasatte också om det inte
skulle vara klokt att — för att ge tid
för en öB-utredning som inte bara skulle
innebära över hela försvaret proportionell
nedräkning — frysa ned kostnaderna
på den nivå de hade i ett eller
två år.

Hur rimlig och riktig den uppstramning
var som utgick från oktober 1966
må verifieras av att den då brutna ordningen,
tillämpad i dag, skulle kosta
700 miljoner kronor mera än regeringens
nu framlagda försvarsbudget. Var
de pengarna skulle tas vet ingen, inte
ens herr Dahlén tror jag, trots att han
överraskade genom att med viss skärpa
omnämna denna begynnande dämpning
av försvarskostnadsökningen.

Alltnog, den gången lugnade det ned
sig, och de Frithiofsonska tankegångarna
fick tillsammans med en borgerlig
produkt, låt vara med tre månaders
förskjutning, gå till ÖB för belysning.
Den för högern, folkpartiet och centerpartiet
gemensamma studien inskränker
sig i stort till att ifrågasätta
inställda övningar och senareläggning
av vissa kostnader, alltså en lättnad för
innevarande år, men inte mera. Framme
i december 1966 nödgades ordföranden
meddela uppdragsgivaren att
utredningen behövde fortsätta sitt arbete
och att den inte kunde avge förslag
som kunde ge vägledning för 1967/68
års budget. Regeringen lade då fram en
försvarsbudget som anknöt till tidigare

3 Första kammarens protokoll 1968. Nr 3

Statsverkspropositionen m. nl.

års men som dock innebar en viss uppräkning,
bl. a. av värnpliktigförmåner.

Under den januarivecka i fjol då det
var oklart om högerns representanter
skulle lämna utredningen eller inte föreföll
det som om socialdemokraterna
och mittenpartierna skulle närma sig
varandra. I utgångsläget skilde sig inte
de alternativ som gick till ÖB för belysning
för första året med mera än
med 60 miljoner kronor i penningvärdet
av maj 1966. Alternativen var för
övrigt inte formellt partimärkta, men
visitkorten kunde tydligt urskiljas.

Högerns C-märkta skiss som utarbetats
efter att högerns representanter satt
sig till rätta i utredningen igen var däremot
polemiskt skriven och drog penningmässigt
ifrån A- och B-alternativen.
Överbefälhavarens belysning av de uppställda
alternativen kom med sedvanlig
punktlighet på förhösten i fjol.
Bakom låg ett hårt arbete av de sällsynt
goda kapaciteter som ÖB förfogar
över. Tyvärr gav viss formuleringsmässig
försåtlighet i den öppna delen av
svaret slagsida åt debatten. Att hälften
av försvaret försvinner i förhållande
till planerna är t. ex. också ett sätt att
uttrycka utebliven fördubbling. Sådant
gav rubriksnickare chans att dra till
med »nedskrotning» och liknande. Nej,
man får faktiskt något annat än skrot
för fem miljarder kronor.

Vad den aktuella diskussionens penningmässiga
sida gäller är ju hur vi
skall ha det med ökningstakten i fortsättningen.
Tyvärr kom vi i höstas inte
fram till några verkliga diskussioner
med siffror i ramarna trots att viljan
till en flerpartiuppgörelse säkert fanns
på flera håll.

Vi socialdemokrater kan medge att
vårt förslag kom litet sent, och mittenpartierna
måste medge att deras utgångspunkt
låg för högt. När vi trodde
att vi skulle få börja resonera i syfte
att nå överenskommelse drog mittenpartierna
i borgfredens och den hägrande
regeringssamverkans tecken i väg
mot högern genom att komma med

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Statsverkspropositionen m. ni.
ett förslag som per år låg 100 miljoner
kronor över alternativ B. Vårt svar
kunde naturligtvis bara bli: Ni måste
ner under B om vi skall kunna börja
resonera.

Svaret till oss blev att vi måste öka
försvarskostnaderna redan nästa budgetår.
Vi hade redan från början gjort
klart att det inte fanns större utrymme
för höjning första året. Däremot hade
vi anmält förhandlingsvillighet för de
påföljande åren i en fyraårig försvarsuppgörelse.

Beträffande möjligheten att utöver
rambelopp använda arbetsmarknadspengar
för försvarsbeställningar hänvisade
vi till tidigare ordning. Om ett
20-tal miljoner till försvaret den vägen
skulle vara av intresse för mittenpartierna
fick vi inte klart för oss. Det är
inte utan nyfikenhet vi motser de borgerliga
partimotionerna och deras besked
om hurudant försvar de tänker
sig och var pengarna skall tas. Enbart
för det första året ligger mittenpartiernas
bud 138 miljoner och högerns
600 miljoner kronor över vårt. Nu rör
jag mig i 1967 års penningvärde.

I dessa väntade motioner måste väl
svaret ges på frågan om vilken försvarspolitik,
skattepolitik och resursfördelning
vi får om landet skulle drabbas
av en borgerlig regering.

Att den nu betydligt arbetsdugligare
försvarsutredningen är beredd att
snabbt dra upj) riktlinjerna för det
försvar som landet behöver och har
råd med, anmälde jag redan inledningsvis.

Jag vet, herr talman, inte om riksdagsordningen
och kammarens sirliga
former tillåter att man vänder sig direkt
till talmannen. Jag vill för säkerhets
skull därför rakt fram uttala det
önskemålet att kommande års remissdebatter
i görligaste mån får återgå till
försöket vid förra årets remissdebatt
med mera ämnesgrupperad talarordning.
Jag skulle till exempel gärna vilja
diskutera herr Virgins gårdagsanförande.
Det var inte hållet på det sättet

att en ur fotfolket i regeringspartiet
hade chans att gå upp i replik då, och
nu är inte herr Virgin här. Jag kan inte
klandra honom för det — ingen arbetsmänniska
har ju tid och möjlighet att
övervara hela remissdebatten. Men nog
fanns det synpunkter i herr Virgins anförande,
som var helt riktiga men som
det ändå vore av intresse att få diskutera
med honom. Jag tänker t. ex. på
resonemanget om vad en miljard mera
i pengar till försvaret skulle ha betytt
för sysselsättningen. Resonemanget är
helt oantastligt, men det kan ju tilläggas
att en miljard mer på vilket område
som helst skulle ha haft en sysselsättningsfrämjande
effekt. Det är ju inte
bara tillverkning av svärd som har en
sysselsättningsfrämjande effekt, utan
också tillverkning av plogbillar, om
man får uttala sig litet romantiskt, har
ju i det avseendet samma effekt.

Även om de stora hela försvaret omfattande
försvarsutredningarna är mycket
betydelsefulla, finns det också specialutredningar
som är av stor betydelse
för försvaret. Jag skall helt kort
beröra en av dessa utredningar, för
övrigt en utredning som har litet större
förutsättningar att bli enhällig än
den jag tidigare har uppehållit mig vid,
nämligen en enmansutredning -— åtminstone
i sina bättre stunder har man
ju vissa förutsättningar att bli överens
med sig själv.

Sedan 1967 års vårriksdag fattade
beslut angående värnpliktsutbildningens
utformning, kvarstår behov av
kompletterande reformer bl. a. avseende
frivilligutbildningen, de värnpliktiga
i specialtjänst och de värnpliktiga
i handräckningstjänst. De två första
frågorna åligger det 1966 års värnpliktskommitté
att utreda. Jag vill, då dessa
frågor brukar intressera riksdagen, begagna
tillfället att redovisa de tankar
som vägleder den utredning angående
frivilligutbildningen som jag beräknar
att kunna framlägga under första halvåret
1968.

De frivilliga försvarsorganisationer -

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Nr 3

na omfattar i dag drygt en miljon
medlemmar. Även om det i denna siffra
ryms viss dubbelredovisningar är dock
rörelsens omfattning betydande. Den
stora uppslutningen visar att det inom
alla delar av landet och inom alla grupper
i samhället finns en påtaglig vilja
att genom frivilliga insatser stärka effekten
av vårt totala försvar. Detta är
gott att veta i dessa dagar då så många
ägnar försvarsviljan solnedgångsbetraktelser.

Värnpliktskommittén har också vid
sina studier funnit det klart verifierat,
att det i framtiden kommer att finnas
inte bara ett starkt utan rent av ett
stärkt behov av frivilliga insatser. I våra
krigsförband är ju mellan 80 och 90
procent av befälet värnpliktiga. 1966
års riksdagsbeslut angående värnpliktstitbildningen
innebär att utbildningen
av värnpliktsbefälet förbättras. Det är
dock ofrånkomligt att det även efter
dessa förbättringar finns behov av
kompletterande utbildning på frivillighetens
väg, eftersom kraven på befälets
kunskaper och färdigheter i olika hänseenden
har ökat. Värnpliktskommittén
bedömer sammanfattningsvis att frivillig
befälsutbildning (PBU) av minst
nuvarande omfattning behövs även i
framtiden. Som mått på rörelsens omfattning
kan jag ange att den nu har
cirka 40 000 medlemmar.

Det är önskvärt att försvarets resurser
fördelas så, att denna utbildning
kan ges ökad omfattning. Genom dessa
frivilliga insatser höjs inte bara våra
värnpliktsförbands användbarhet i krig,
utan effekten av våra krigsförbandsövningar
i fred höjs också genom att värnpliktsbefälet
får ökad förmåga att utbilda
och ta hand om sina värnpliktiga.

Mot denna bakgrund är det nödvändigt
att stimulera rekryteringen till
FBU genom att bl. a. ge premier till elever
som gått igenom vissa särskilt väsentliga
FBU-kurser. Utredningen kommer
med förslag i den riktningen.

En viktig grupp inom frivilligförsvaret
är den kvinnliga frivilligpersona -

Statsverkspropositionen m. in.
len. För närvarande finns det omkring
80 000 kvinnor som frivilligt har avtalsbundit
sig för uppgifter inom totalförsvaret
om det värsta skulle hända.
Behovet på sikt inom totalförsvaret uppgår
enligt värnpliktskommitténs beräkningar
till drygt 100 000 kvinnor. Ökningen
kommer på de civila delarna av
totalförsvaret. En viss utökning av rekryterings-
och utbildningsverksamheten
bör därför ske. Rekryteringen hämmas
nu framför allt genom att de ekonomiska
villkoren för frivilligpersonalen
är ogynnsamma. Värnpliktskommittén
bedömer det nödvändigt att förbättra
dessa villkor och avser bl. a. att
lägga fram förslag om införande av premier
för dem som genomgår vissa kurser
och om förbättringar av de ekonomiska
förmånerna för dem som fullgör
repetitionsutbildning i krigsförband.

Verksamheten hämmas också av brist
på lämpliga utbildningslokaler. Vi hoppas
kunna lösa dessa problem i samband
med den översyn av försvarets
fredsorganisation som nu pågår.

Det frivilliga skytteväsendet, som för
närvarande har över 200 000 aktiva
skyttar, fördelade på över 2 000 skytteföreningar
över hela landet, är en stor
tillgång för försvaret. Genom att stödja
skytteväsendet får vi, för en förhållandevis
låg kostnad, en beaktansvärd effekt.
Värnpliktskommittén avser därför
bl. a. lägga fram förslag som stimulerar
de värnpliktiga till frivilligt skytte under
mellanrummet mellan krigsförbandsövningarna.

I kommitténs uppdrag ingår att även
utreda frågan om anpassning av hemvärnets
utbildning och verksamhet till
värnpliktsutbildningen. På detta område
har medhunnits en kartläggning av
nuläget och behovet av förbättringar.
På denna grund kommer förslag till
reformer att utarbetas. Separat betänkande
i denna fråga kommer att framläggas
senare.

Slutligen vill jag anmäla att vi i utredningen
rörande de specialtjänstuttagnas
utbildning ägnar särskild upp -

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1988 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
märksamhef åt medicinalpersonalens
värnpliktsutbildning. Vi eftersträvar att
nå lämpligaste pedagogiska och tidsmässiga
anpassning mellan militärutbildningen
och de civila studierna inom
ramen för värnpliktsbeslutets principer.

Herr talman! Jag har med den sista
delen av mitt anförande önskat belysa
att försvaret inte bara är pengar och
dyra maskiner, utan också är mänskliga
insatser väl värda gensvar från
statsmakternas sida. Sammantaget har
jag genom att ta in försvarsfrågan i en
debatt knuten till en budget, som i så
påfallande hög grad ägnas trygghetsfrågor,
avsett att illustrera att tryggheten
också har en yttre sida.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Som herr Bengt Gustavsson
påpekade kommer våra motioner
beträffande försvaret mycket snart,
och därför skall jag inte ta upp diskussion
om summorna. Det får vi verkligen
tillfälle både här i kammaren och
jag förmodar också i första avdelningen
att ventilera tillräckligt.

Jag väntade med stor spänning på
vad herr Gustavsson skulle säga om de
anklagelser, berättigade tycker jag, som
har riktats mot socialdemokraterna för
maktfullkomlighet i handläggandet av
förhandlingarna mellan partierna om
försvarskostnaderna. Två gånger har ni
alltså helt plötsligt hoppat av förhandlingarna
och sagt: Så skall det vara, det
finns inget utrymme för diskussion.
Med det ärliga försvarsintresse, som jag
har en känsla av att herr Gustavsson
har, tycker jag att han borde ha haft ett
behov av att inför kammaren verkligen
deklarera vilka skäl socialdemokraterna
eventuellt kan ha för denna maktfullkomlighet.
I sitt anförande nämnde
han ingenting därom, men eftersom jag
nu begär en precisering kanske han
lämnar en sådan.

Herr Gustavsson sade någonting som
verkligen förvånade mig och som jag

hoppas att herr Gustavsson vill klarlägga.
Han sade att statssekreteraren
i finansdepartementet våren 1966 gav
en prognos som nu visar sig stämma
till punkt och pricka. Det måste alltså
ha varit en prognos dels om det statsfinansiella
läget, dels om försvarskostnadernas
utveckling. Ja, stämmer den
prognos som gjordes våren 1966 av
statssekreteraren i finansdepartementet,
då frågar jag mig: Hur i all sin dar
kan finansministern komma med så felslagna
prognoser som han har gjort?
Statssekreteraren hade tydligen rätt, och
finansministern måste ha fel. Eller vad
var det för slag av prognoser som statssekreteraren
i finansdepartementet gav
försvarsutredningen och som var så
grundläggande för den bedömning som
åtminstone socialdemokraterna gjorde?

Herr GUSTAVSSON, BENGT, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Dåvarande statssekreteraren
Krister Wickman och hans medhjälpare
gav försvarsutredningen en
klarläggande redogörelse för det statsfinansiella
utrymmet för statlig verksamhet
under de kommande åren. Jag
har inte i något uttalande av finansministern
funnit någonting som bär motsagt
detta. Jag tror att de två nuvarande
statsråden i finansdepartementet då
som nu var i god takt.

Beträffande resonemanget om maktfullkomlighet
så har jag svårt att förstå
vad det ligger för maktfullkomlighet i
socialdemokraternas agerande i försvarsutredningen.
Jag har hört uttryck
som maktfullkomlighet och diktat tidigare.
Vi har väl i alla milda makters
namn samma rättigheter som andra att
ställa förslag. Det är ju det vi har gjort.
Om vi skall klandras för någonting kanske
det skulle vara för att vi inte tidigare
har dragit konsekvensen av den
flertalsställning vi haft i försvarsutredningen
och drivit fram beslut tidigare.

Herr Dahlén talade också om att vi
två gånger har hoppat av. Han förväx -

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Nr 3

lar oss tydligen med högermännen, men
så lika är vi väl ändå inte. Vi har inte
hoppat av från utredningen. Vi fortsätter
vårt arbete, till skillnad från herr
Dahléns partivänner som på samma
papper som centerpartister och högermän
i går har meddelat försvarsministern
att de inte vill vara med och utreda
vårt framtida försvar längre. Nej,
vad som hände hösten 1966 var ju att
försvarsutredningens ordförande, talande
i den socialdemokratiska gruppens
namn, anmälde att vi dels på
grund av de säkerhetspolitiska studier,
som vi hade ägnat stor möda, och dels
på grundval av de insikter, som vi fått
beträffande det samhällsekonomiska utrymmet,
inte kunde räkna med att fortsätta
den försvarsordning som vi sedan
1958 hade varit inne på och som jag
har sagt inom överskådlig tid skulle ha
fördubblat våra försvarskostnader i fast
penningvärde. Vi måste komma in på
en annan ordning, och denna ordning
avvek så definitivt från de alternativ
som överbefälhavaren haft att utreda
att det var nödvändigt med nya fackmannautredningar
från överbefälhavarens
sida. För att vinna tid ifrågasatte
herr Frithiofson vid det tillfället å våra
vägnar om det inte var klokt att frysa
försvarskostnaderna på deras dåvarande
relativa nivå under ett eller ett par
år, för att få de där utredningarna gjorda
och få bättre underlag för diskussion
om annan försvarsordning.

Hade herr Dahléns partivänner tillsammans
med högermän och centerpartister
tagit det litet lugnare vid det tillfället,
hade faktiskt försvarsfrågan debattmässigt
befunnit sig i ett annat läge
än den befinner sig i i dag — bättre
eller sämre vet ju ingen. .lag tycker inte
att det är dåligt, därför att vi socialdemokrater
till skillnad från våra medkommittenter
är beredda att fortsätta
arbetet och ganska snart lägga fram
förslag om det försvar som landet behöver
och som det har råd att betala.

Statsverkspropositionen m. m.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Om man på socialdemokratiskt
håll redan våren 1966 visste
att det statsfinansiella utrymmet var så
litet som herr Bengt Gustavsson vill
göra gällande, tycker jag, att det var
väldigt synd att man inte upplyste väljarna
i 1966 års valrörelse om det på
ett bättre sätt än som skedde. Här har
ni givit löften till väljarna, som icke
har kunnat infrias.

Herr Gustavsson förstår inte att det
varit fråga om någon maktfullkomlighet.
Jag anser det, men låt oss då inte
strida om ord för tillfället. Regeringen
och socialdemokratiska partiet har inbjudit
de andra partierna till förhandlingar
om fyraårsuppgörelser, men säger
sedan helt plötsligt: Om nästa år
förhandlar vi inte! 1966 sade man detta
och förklarade: Det skall vara som
vi bestämmer. Men så retirerade man
och sade: Yi skall inte göra så någon
mer gång — nästa gång skall vi givetvis
försöka förhandla oss fram till en fyraårsuppgörelse.
Men inför budgeten 1968
/69 upprepade ni detta en gång till och
sade: Det belopp vi fastlägger är ingenting
att förhandla om.

Om detta skall kallas maktfullkomlighet
eller inte spelar mindre roll. Vad
som är utanför all diskussion är, att om
man ärligen vill ha uppgörelser som
sträcker sig över ett antal år, skall man
inte två gånger å rad säga: Om ni går
med på det vi bestämmer, då har vi en
förhandlingssituation, annars inte.

Man gör inte så, herr Gustavsson, om
man verkligen vill förhandla. Man spikar
inte en siffra och säger: Ta den
eller låt bli; några möjligheter för oss
att rubba oss har vi inte.

Herr GUSTAVSSON, BENGT, (s) kort
genmäle:

Herr talman, det blir ändå värre!

Förra gången tycke jag herr Dahlén
förväxlade oss socialdemokrater med
högern; nu förväxlar han oss tydligen
med folkpartisterna. Det är inte vi som

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
sagt att vi inte är beredda att rubba
oss — det är hans partivänner i försvarsutredningen.
Och värre än så! De
stod inte bara orubbliga. Inför vad vi
hade hoppats skulle bli reella förhandlingar,
närmade de sig högerpartiet och
kom med ett högre förslag än det tidigare.

Sedan kommer herr Dahlén till det
resonemang som jag hörde i andra kammaren
i går, frågan om fyraårsuppgörelsen
och förhandlingarna för första
året. Ja, där kan jag verkligen med
Fänrik Stål säga: Därom kan jag ge
besked om herrn så vill, för jag var
med. Det var jag som hade gruppens
uppdrag att framföra, att vi var beredda
att förhandla om en fyraårig försvarsuppgörelse.
Men jag tilläde, att jag
i ärlighetens namn måste medge att utrymmet
för kostnadsökningar första
året inte är så stort.

Detta chockade inte vid det tillfället,
men senare har det blivit en stor fråga.

Vid förhandlingar inom försvarsutredningen
i dess tidigare skick försökte
jag få ett besked om hur mycket
mittenpartierna ville ha för detta första
år, som de tydligen är så angelägna att
resonera om. Jag erinrade om att arbetsmarknadsmedel
sedan 1963 kunnat
utgå utöver rambeloppen —- det var någonting
på 20 miljoner kronor man talade
om den gången. Jag ställde frågan,
om man skulle kunna tänka sig att resonera
om någonting kring 20 miljoner
utöver det förslag vi hade lagt för första
året, utgående från arbetsmarknadsmedel.
På den frågan fick jag inget svar.
Om nu mittenpartierna haft tillfälle att
tänka vidare i denna fråga, så kanske
vi nu kan få ett besked, om det är någonstans
i det höj dläget man skall kunna
tänka sig att längre fram i vår börja
resonera, eller om mittenpartierna fortfarande
vill sträva i höjden med försvarskostnaderna
för detta år, och i så
fall hur mycket och var pengarna skall
tas.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte fresta
kammarens tålamod mer än med att
säga ett par ord.

Den ena parten lade ett bud och motparten
ett annat. Så sade ena parten,
nämligen socialdemokraterna: Om ni
flyttar ner ert bud så och så mycket, så
kan det tänkas att vi är villiga att resonera!
Enligt min uppfattning är detta
icke förhandlingar, herr Gustavsson.
Så brukar det verkligen inte gå till,
utan man får försöka närma sig varandra.
Man ställer inte ultimatum som
innebär att motparten skall pruta 75—
80 procent — eller vad det är fråga om
— med tillägget att annars resonerar
man över huvud taget inte. Det är olika
seder och bruk i fråga om hur man för
förhandlingar. Jag tycker inte att det
här beskrivna tillvägagångssättet kan
kallas förhandlingar.

Herr GUSTAVSSON, BENGT, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Sådant förekommer nog,
herr Dahlén. I redogörelser för de stora
löneförhandlingarna har jag faktiskt
läst att när en part någon gång har lagt
fram ett rent demonstrationsbud, har
den andra parten reagerat ungefär på
det förklarliga sätt som vi reagerade i
försvarsutredningen.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Låt mig först instämma
i herr Gustavssons påpekande att
det hade varit mycket bra, om debatten
hade ordnats ämnesvis. Då hade det
inte blivit den ryckighet i ämnesvalet
som det nu blir. Till herr Gustavsson
vill jag också säga att jag beklagar att
han med den inställning som han visat
i sitt anförande inte tycks förstå värdet
av att frågorna om försvaret lyfts över
partistriderna. Jag tycker att det är tråkigt
att det skall behöva bli strid i dessa
frågor. Det hade varit lyckligt om en
överenskommelse hade kommit till
stånd.

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Nr 3

För övrigt ämnar jag i mitt anförande
ägna mig åt statsverkspropositionen,
vars remitterande till utskott ju givit
anledning till denna debatt. Detta stora
verk innehåller mycket av intresse som
det förvisso vore värt att ta upp till behandling.
Jag skall begränsa mig till
Bilaga 11, som rör jordbruksdepartementet,
och taga upp ett par principiella
spörsmål i frågor angående miljövård
och fastighetsvärd, som jag anser har
försummats av regeringen under en
längre tid och därför borde ställas under
debatt. Om jordbruksdepartementets
äskanden i övrigt får väl sägas att
budgetförslaget bör ses mot den rådande
knappheten och därför har blivit
på gott och ont med strykningarna i
de olika myndigheternas framställningar
tämligen jämnt fördelade.

Den första fråga jag vill ta upp till
debatt rör arealanvändningen i samband
med de många nedlagda småbruken.
Skogsstyrelsen begär under rubriken
»Skogsodlingsåtgärder på sämre
jordbruksmark» en höjning av rambeloppet
med 900 000 kronor till C 400 000
kronor men får blott 500 000, således
en prutning med 400 000 kronor. Det
intressanta är väl här inte prutningen
utan skogsstyrelsens motivering. Under
senare år har oförändrat skogsodlats
cirka 12 000 hektar, men den årliga
minskningen av jordbruksarealen utgör
inte mindre än 50 000 hektar. Av cirka
490 000 hektar jordbruksmark som nedlagts
under perioden 1956—1966 har
cirka 36 procent skogsodlats eller självsåtts
med skog av godtagbar beskaffenhet.
10 procent har utnyttjats för bebyggelse,
vägar, fritidsändamål och dylikt
samt 5 procent för andra ändamål.
Resterande 49 procent eller inte mindre
än 240 000 hektar redovisas som outnyttjad
mark. Av sistnämnda areal har
bedömts att 160 000 hektar borde ha
skogsodlats, 30 000 hektar hållas öppen
för naturvårds- och fritidsändamål och
50 000 hektar borde av biologiska eller
ekonomiska skäl inte skogsodlas.

Givetvis är denna bedömning sche -

Statsverkspropositionen m. ro.
matisk och osäker, men vi kommer inte
ifrån att här sker en vanvård av betydande
mått, som på lång sikt kan stå
oss dyrt. Orsaken är väl mest av ekonomisk
art. Det är dyrt att plantera
skog, och omloppstiden för skogsgrödan
är lång. Vem som tar hem vinsten
av dagens möda är osäkert. Det förefaller
som om man inte borde ha prutat
på den stimulans till skogsodling som
de statliga 50-procentiga bidragen dock
innebär för dem som kan få del därav.
Än viktigare vore kanske att skattevägen
medge den stimulans som de dystra
siffrorna tycks visa är nödvändig.

I det sammanhanget vill jag även
peka på den markförsämring och förfulning
av landskapet som sker inom
stora räjonger runt storstäderna genom
att matjorden skalas av och försäljes
till planteringar och gräsplaner i städerna.
Om det skulle bli nödvändigt att
återföra denna mark till jordbruksproduktion
— och det mesta tyder på att
vi inom en mycket snar framtid får
göra så — blir det en mycket svår uppgift
om matjorden är avskalad. Visst
uppkommer det lätt röta och andra
sjukdomar i barrträd som växer på alltför
närande matjord, men skall det tilllåtas
att denna skalas av, borde såsom
ett oeftergivligt krav — jag säger oeftergivligt
krav, nu får det ske utan något
som helst krav — ställas, att jorden
därefter tillfredsställande skogsodlas.
Det förefaller som om det amerikanska
systemet med jordbank vore betydligt
mer förutseende än vår vanvård.

Här kan även pekas på försöken i
Sandar kommun i Vestfold utanför Oslo
att begränsa bebyggelsen till de improduktiva
delarna av kommunens mark
och låta levande jordbruk ligga kvar
däremellan som en reserv inför en oviss
framtid. Det är inte så lätt att odla tillbaka
bebyggda områden till givande
åkerjord.

In i bilden kommer också de kommunala
maskrosodlingarna, som jag
skulle vilja kalla dem. Kommunerna
förser sig med en betydande markre -

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Statsverkspropositionen m. ni.

serv för sin utveckling och för att styra
markpriserna. Det är klokt att så sker.
Det vill jag understryka. Men på hur
många håll sker inte här en betydande
vanskötsel av både åkerjord och ängsmark.
Ett minimikrav på alla markägare
borde vara att de tar vård om
sin mark.

Jag har här endast i korthet velat
peka på några problem som det nya
samhället för med sig och vilkas lösning
har blivit försummad eller förbisedd.
Det är hög tid för en allvarlig
diskussion om hur man skall lösa detta
problem.

Den andra fråga, som jag vill ta upp,
rör direkt kostnaderna för lantmäteriförrättningar,
som avser jordbruks- och
skogsbruksändamål. Men på längre sikt
berör den äganderätt, pantsäkerhet och
markredovisning. Departementschefen
säger: »Enligt beslut av 1966 års riksdag
skall för förrättningar och uppdrag
av betydelse för jordbrukets och skogsbrukets
yttre rationalisering tillämpas
en genomsnittlig kostnadstäckning, som
uppgår till 60 % av lantmäteriets självkostnader.
Det är angeläget att taxor
och avgifter för statlig service inte utan
särskilda skäl understiger självkostnaden.
Jag förordar därför att kostnadstäckningen
för förrättningar, som avser
jordbruks- och skogsbruksändamål,
höjs till genomsnittligen 80 %. Kungl.
Maj :t bör liksom hittills få bestämma
den närmare differentieringen av självkostnadstäckningen
i fråga om nyssnämnda
förrättningar.» Detta innebär
således en höjning av nuvarande kostnader
för detta slag av förrättningar
med drygt 30 procent. Att kostnadstäckningen
för äganderättsutredningar
skall hållas oförändrad, som anges i
förslaget, innebär ju därtill för de övriga
åtgärderna en än större höjning,
och detta sker samtidigt som lantmäteritaxan
årligen höjes.

Jag skulle här vilja höja ett varningens
finger. Vi bäddar för framtida s. k.
dalaförhållanden i stora delar av landet,
vilket kommer att stå samhället

mycket dyrt en gång i tiden, inte minst
genom äganderättsprocesser och dyra
utredningar, allt beroende på att allmänheten
drar sig för de dyra officiella
åtgärderna och söker privata lösningar,
vilka oftast varken är korrekta eller
dokumenterade genom kartor och beskrivningar.

Man frågar sig då: Skall inte allmänheten
betala vad det kostar? Vi söker
ju undvika subventionering och går in
för självkostnad på alla områden. Jag
vill svara: Förvisso, men i så fall skall
inte sådana här åtgärder inramas av
dyrbar byråkrati. Man skall inte tvingas
anlita en omständlig och föråldrad tågordning.
Sedan 1939 har arbetet på en
modernare och mer användbar fastighetsbildningslag
pågått. Därför kan
ingen säga att Kungl. Maj:t förhastar
sig om man nu skyndar på ärendet i
dess sista fas. Intill dess möjligheter
givits att gå fram på ett enklare sätt bör
man inte höja kostnaderna. Därför talar
också att riksdagen så sent som 1966
bestämde sig för nuvarande procentsats.
Det bör kanske påpekas, att på
många platser i vårt land finns jordlotter
som inte ens är värda vad en
gränsbestämning eller avstyckning för
närvarande kostar.

Jag är fullt medveten om de försök
till rationalisering med hjälp av databehandling
och förenklad handläggning
som gjorts. De har dock inte resulterat
i sänkta taxor, och detta var väl ändå
meningen. Man har ibland den känslan
att det skjuts mygg med kanoner och
att svårigheterna lämnas över till en
framtid varom vi inte vet så mycket.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Årets remissdebatt har
klart visat att alla partier tillmäter utgången
av årets andrakammarval en
mycket stor betydelse. De borgerliga
partierna har befunnit sig på en lång
politisk ökenvandring — endast centerpartiet
har under de senaste årtiondena
nått en politisk oas, på den tiden

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Nr 3

det liette bondeförbundet. Nu vädrar
de borgerliga partierna morgonluft och
tror att de i år skall ha chans att komma
fram till den politiska makten i
landet.

Den splittring som i själva verket
fortfarande råder i en rad viktiga frågor
inom det borgerliga lägret försöker
man skyla över genom den s. k. borgfreden,
som innebär att man underlåter
att säga sanningen om varandra offentligt.
Vi behöver dock bara lyssna till
vad man i interna sammanhang säger
inom oppositionen, då man inte precis
väger orden på guldvåg, för att det skall
stå klart att borgfreden är någonting
som man använder sig av för att förvilla
begreppen för väljarna.

Särskilt vad det gäller mittenpartierna
— som av statsministern så träffande
kallats dubbelpartierna — står det
klart att de i sitt uppträdande direkt
vädjar till väljarnas okunnighet om faktiska
förhållanden. Man vänder sig till
vad en borgerlig tidning en gång kallade
de indifferenta väljarna.

Det är förvisso tur för mittenpartierna
att debatten denna gång endast
kretsar kring regeringens förslag. Hade
vi haft de borgerliga partiernas motioner
att debattera så är jag övertygad
om att vi skulle fått se prov på politiska
ekvilibristkonster av mycket högkvalificerad
art.

Den som känner oppositionens taktik
vet att man inte kommer att sky
några medel för att nå den politiska
makten. Exemplen från december månad
1967 med »uppvisningen» i hyreslagsfrågan
visar vad vi har att vänta
från den del av oppositionen som befinner
sig i mittens rike.

Men hur än valutgången blir, är det
aldrig möjligt för mittenpartierna att
regera utan högerns stöd. Högern kommer
under alla förhållanden att bestämma
takten om borgerligheten mot
förmodan skulle segra i höstdrabbningen.
Mittens talesmän må värja sig
hur tappert som helst mot denna uppfattning,
men enbart ett studium av

Statsverkspropositionen m. in.
valmatematiken säger oss att en mittenregering
som skulle regera mot högern
är en omöjlighet. Visst förstår vi att så
politiskt slätkammade •— jag höll på
att säga politiskt slätstrukna — som
mittenpartierna är så vill man till varje
pris värja sig mot att betecknas som
bundsförvanter till en högerpolitik.
Men realiteterna kommer man inte
ifrån.

Det passar mittenpartierna att i propagandan
ligga så nära socialdemokratin
som möjligt — man vill inte oroa
marginalväljarna — men i händelse av
borgerlig seger den 15 september blir
det utan tvekan den 16 september Yngve
Holmberg och hans parti som tar
kommandot över den borgerliga politiken.
Men detta i sin tur innebär eu
skattepolitik som gynnar de högre inkomsttagarna,
en dyrare försvarspolitik
och en näringspolitik som ger storfinansen
större svängrum. Det betyder
ett hot mot ATP-fonder och investeringsbank.
Det betyder med andra ord
att vi tar ett steg tillbaka i utvecklingen.

Man skall komma ihåg att det är ytterst
på viljeinriktningen som politiska
resultat skapas. Det är hettan, engagemanget,
det är reformviljan som avgör
om vi skall få en framstegsvänlig politik
i fortsättningen eller en låt-gå-politik
av borgerligt märke i vårt land.

Men de borgerliga partiernas förhoppningar
om en seger i höst grundas
också på deras tro att kommunisternas
splittring av arbetarrörelsen skall medföra
mandatförflyttningar från socialdemokratin
till borgerligheten. Kommunisternas
verksamhet medförde
exempelvis vid valet 1966 att åtskilliga
landstingsmandat gick över från socialdemokratiskt
till borgerligt innehav.
Samma förhållande var det också
vid riksdagsvalet 1964. Skulle någonting
liknande inträffa i höst, vilket jag
inte tror, kan det betyda att kommunisterna
genom att ställa upp egna
kandidater i för dem fullständigt hopplösa
kretsar spelar den politiska mak -

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
ten över till högerpartierna och därmed
spolierar den maktställning på det
politiska området som arbetarrörelsen
har haft sedan 36 år tillbaka i vårt
land. Det är ett högt spel som splittrarna
spelar, lika högt som det som
medförde borgerlighetens maktövertagande
i Norge och det som möjligen
kan föra borgerligheten till styret i
Danmark.

Är herrar Hermanssons och Werners
parti berett till en sådan judasgärning?
Ty märk väl, att ett borgerligt maktövertagande
i vårt land skulle innebära
att storfinansen inte bara skulle få den
ekonomiska makten, utan också att den
via folkpartiet och högerpartiet skulle
bestämma den politiska utvecklingen
i Sverige. Den skildring som Åke Ortmark
gett i sin bok av det maktspel
som förekommer bakom de borgerligas
kulisser visar att de storfinansiella
kretsarna inte skulle tveka utan ta ledningen.
Deras maktställning skulle med
andra ord öka. Löntagarna skulle få
mindre möjlighet att hävda sina intressen.

Redan nu ser vi hur kapitalintressena
dirigerar den svenska industrin,
hur de lägger ned företag, ställer de
anställda utan jobb och i stället bygger
fabriker i exempelvis Portugal, där lönerna
är låga. Aftonbladet för den 17
januari visade prov på hur både konfektions-
och massaindustrin friställer
många hundra människor här hemma,
låter samhället ta hand om de arbetslösa,
för att sätta in kapitalresurserna
i ett diktaturland och ett både socialt
och fackligt u-land. Ofta är det de som
uppträder som svenskhetens speciella
företrädare som går i spetsen när det
gäller industri- och kapitalexport till
utlandet.

Läget på arbetsmarknaden här hemma
visar hur viktigt det är vem som
har den politiska makten. Hade vi i dag
haft en borgerlig regering så hade vi
varit betydligt mindre rustade för att
ta emot stötarna då företag läggs ned.
Jag behöver bara erinra om den kamp

som socialdemokratin ensam fick föra
på 1950-talet för att genomföra en modern
arbetsmarknadspolitik i vårt land
för att det skall stå klart för alla vad
det betyder om vi skulle få ett politiskt
regimskifte.

Om herrar Wedén och Ohlin fått sin
vilja fram den gången hade arbetsmarknadsstyrelsen
nu haft mindre resurser
att möta konjunkturnedgången
med. Om högern fått sin vilja fram
hade man i stället avrustat samhället
ekonomiskt genom sänkta skatter. Och
om herr Hedlund hade fått sin vilja
fram hade vi möjligen haft en eller annan
tunnbrödsfabrik i Norrland, men
vi hade inte haft de ekonomiska kraftresurser
som är nödvändiga för att kunna
föra en aktiv arbetsmarknadspolitik.

Det är alltså dessa tre partier tillsammans
som nu uppträder med stora
later och påstår att de skulle vara
bättre skickade att klara Sveriges problem
om de fick hand om den politiska
ledningen.

Det brukar vara ett kärt ämne för
borgerliga politiker att utmåla samhället
— stat och kommun — som dåliga
planerare. Deras planering kan säkerligen
bli bättre. Men vad skall man
då säga om den privata företagsamheten,
som i många avseenden fullständigt
felplanerar och missuppfattar läget? För

någon vecka sedan gick genom
pressen ett meddelande om en industri
som läggs ned i en västgötastad. Från
de anställdas sida påtalades att man
i ledningen för företaget hade haft en
person som, enligt vad de sade, fullständigt
saknade branschkännedom.
Det är klart att det inte är egendomligt
om det då blir nedläggningar. Det finns
utan tvivel företag som gjort sig skyldiga
till rovdrift gentemot sina anställda.
Man har tagit ut så mycket som
möjligt under de goda åren men inte
garderat sig mot de magra år som kunde
följa. Det kan t. ex. omöjligen vara
så att man nu plötsligt upptäckt att
många av våra skogsindustrier är mogna

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Nr 3

för nedläggning. Den situationen måste
lia stått klar för ledningen under längre
tid. Men man har i många fall kört
på utan att underrätta vare sig de anställda
eller kommunen.

Den pågående strukturomvandlingen
har drabbat många områden inom landet,
framför allt sådana som saknar
möjlighet att erhålla någon ersättningsindustri.
Det gör läget så mycket bekymmersammare,
och alla möjligheter
som samhället har måste sättas in för att
klara upp situationen. Den satsning som
görs på arbetsmarknadspolitiken i årets
statsverksproposition betraktar jag som
mycket värdefull. Stödet åt de ekonomiskt
svaga områdena måste fortsätta
och utökas. Men man får inte heller
glömma bort de områden som är stadda
i normal utveckling. Man måste se
till att de inte råkar i samma situation
som de områden som nu har ett sämre
läge.

En ordentlig planläggning under medverkan
av kommuner, arbetsmarknadsstyrelsen
och de andra organ som kan
komma i fråga och i intimt samarbete
med näringslivet — dit jag självfallet
också räknar de anställda och deras
organisationer — måste åstadkommas.
Just kommunerna har en nyckelställning
i detta arbete. Skapandet av slagkraftiga
kommunala enheter är nödvändigt
för att man skall kunna skapa arbete,
trygghet och utveckling. Starkare
kommuner ger utan tvivel ökad trygghet,
medan svagare kommuner ger sämre
möjligheter åt invånarna. Övergång
från kommunblock till lcommunbildning
bör därför vara ett förstahandsintresse
för kommunernas invånare.

Låt mig, herr talman, också på tal
om läget på arbetsmarknaden säga att
det är nödvändigt att den äldre arbetskraften
och de handikappade inte kominer
i en svårare situation genom det
något kärvare konjunkturläge vi nu
upplever. Det gäller alltså för samhället
och för arbetsmarknadsmyndigheterna
afl se till att de grupperat; också får
ett skydd.

Statsverkspropositionen in. m.

Tidigare i dag uppträdde fru Elvy
Olsson från centerpartiet här i talarstolen
och anklagade statsrådet Odhnoff
för att hon inte var närvarande
i kammaren. Hon satt dock här under
en stor del av gårdagen, och man kan
väl inte räkna med att ett statsråd vid
varje tillfälle skall befinna sig i kammaren.
Tyvärr är inte heller fru Olsson
närvarande — jag skulle vilja säga några
ord med anledning av hennes resonemang.
Hon påstod att finansministern
inte skulle vara barnvänlig, hon
påstod att regeringen skulle ha svikit
barnfamiljerna, och hon målade upp
situationen precis som om regeringspartiet
inte skulle ägna den sociala sidan
någon uppmärksamhet. Jag skulle
vilja ställa en fråga till fru Olsson,
och jag gör det nu via kammarens protokoll.

Visst kan man skriva önskelistor,
men det skulle ha varit mycket intressant
att få veta vilka recept som fru
Olsson hade, varifrån man skulle ta
pengarna, hur man skulle lösa de problem
som hon lättfärdigt anklagade regeringen
för att inte ha löst.

Det ger sannerligen ingen respekt att
läsa upp en önskelista här i talarstolen,
men det hade givit så mycket större
respekt om man från centerpartiets
sida i detta sammanhang hade velat tala
om var man skall ta pengarna.

Enligt tidningsreferaten krävde centerpartiledaren,
herr Hedlund i gårdagens
inlägg skattesänkning, bl. a. i
fråga om omsättningsskatten. Då skulle
man ju ha gett samhället ännu mindre
möjligheter att förbättra situationen för
barnfamiljerna. Under sådana förhållanden
tycker jag att det är nonsens
vad den ärade centerkvinnan anförde i
sitt resonemang när hon talade om att
regeringen och socialdemokratin skulle
sakna intresse för barnfamiljerna och
deras problem.

Herr talman! Från fru Elvy Olsson,
som alltså inte är närvarande, och till
invaliditetsersättningen kan ju vägen
förefalla en aning lång. Men jag skulle

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

vilja ta upp några synpunkter just på
den frågan.

Den ökning av de ekonomiska resurserna
som statsverkspropositionen
handlar om för de handikappades del
vill jag gärna ge ett erkännande åt,
liksom åt de många betydelsefulla insatser
som gjorts på detta område under
de senaste åren. Ytterligare en del
följer ju senare i år när resultatet av
handikapputredningen skall föreläggas
riksdagen.

Men alla medaljer har en avigsida.
Likadant är det när det gäller den lagändring
som genomfördes 1966 och som
avsåg en förbättring av invaliditetsersättningen.
Tyvärr ser det ut som om
de intentioner som ledde pensionsförsäkringskommittén
och socialministern
till att föreslå förbättringar av denna
reform skulle ha medfört en försämring
för en del av dem som tidigare
uppbar invaliditetsersättning.

Enligt de rapporter som bar kommit
mig till del från olika håll av landet —
bl. a. från Stockholm, Göteborg och
Västernorrlands län — skulle direkta
försämringar ha inträtt när det gäller
bidragsgivningen. Detta har ju inte varit
meningen.

I proposition nr 59 till vårriksdagen
1966 yttrade socialministern följande:
»I de fall då en handikappad före höjningen
av invaliditetsersättningen till
60 procent uppbär sådan ersättning bör
ersättningen utan prövning av hans
hjälpbehov räknas upp till högre nivå.»
Det får väl genom detta departementschefens
uttalande stå klart att socialministern
aldrig menat att den förändring
som skedde i lagstiftningen då
man räknade upp ersättningen från 50
till 60 procent av basbeloppet och då
man införde en 30-procentig invaliditetsersättning
som en ny ersättningsgrad
skulle medföra några försämringar.

Det lär också vara så att de flesta av
de nya fall som nu erhåller invaliditetsersättning
endast får 30-procentbidraget.
Jag har inte kunnat få uppgiften

verifierad, men jag har velat ta upp
detta därför att jag tycker att det skulle
vara ytterst beklagligt om en reform
som syftade till förbättringar i själva
verket skulle innebära försämringar för
vissa av dem som får detta bidrag.

Det är bilkostnaderna som konstituerar
ersättningens storlek. De som känner
till förhållandet har sagt att om en
person avstår från att ta ut bidrag från
arbetsmarknadsstyrelsen på låt oss säga
5 000 kronor för invalidbil, får han
större möjligheter att göra avskrivningar
på bilen, och då skulle han få ett
högre bidrag. Skulle han däremot ta
emot bidraget — det gäller oftast fält
då ban får en ny bil som ersätter den
gamla — är det risk för att lian då i
fortsättningen bara skulle få halv invaliditetsersättning.

Man får emellertid vid bedömningen
av invaliditetsersättningens storlek inte
glömma att det inte bara rör sig om
kostnader för bilen. En handikappad
har också andra kostnader. Det verkar
nu som om försäkringskassorna tar alltför
stor hänsyn till bilkostnaden och
glömmer en del av de andra kostnaderna.

De rapporter som jag redovisat från
olika håll i landet ger mig anledning att
som slutvinjett på detta debattinlägg
säga följande. Låt inte reformen med
två slag av invaliditetsersättningar medföra
försämringar för de handikappade.
Låt det inte bli en ny historia å la vårdbidragen,
utan låt oss gemensamt se till
att bestämmelserna tillämpas i samma
generösa anda som kom till uttryck i
socialministerns uttalande i propositionen
1966.

Herr WERNER (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Herr Göran Karlsson
har talat om splittrare inom arbetarrörelsen.
Jag beklagar, herr Göran
Karlsson, om det skall vara inledningen
till höstens valrörelse att herr Göran
Karlsson som representant för den socialdemokratiska
gruppen talar om

Fredagen den 19 januari 1988 fm.

Nr 3

splittrare. Det kan ju ändå inte vara
honom obekant att vi vid vår partikongress
i maj i fjol uttalade att vi eftersträvar
enhet och samverkan inom hela
arbetarrörelsen och därför efter kongressen
skrev ett brev till den socialdemokratiska
extrakongressen där vi
föreslog en teknisk valsamverkan mellan
oss och socialdemokratin för att
förhindra att arbetarröster skulle gå
förlorade genom den nuvarande orättvisa
valordningen. Detta förslag har avslagits
av den socialdemokratiska extrakongressen,
och vi beklagar detta. Vi är
för en riktig socialistisk politik, där
man sätter in huvudkraften mot det nuvarande
ekonomiska fåtalsväldet för att
säkra en arbetarseger i valet. Både ni
och vi är medvetna om att den svenska
arbetarrörelsen varit splittrad på två
eller flera partier ända sedan 1917 och
att bakom denna splittring ligger skiljaktigheter
i bedömningen av vissa politiska
frågor.

Det är meningsskiljaktigheter som
man inte kan lösa på mekanisk väg från
den ena dagen till den andra genom att
ett parti dikterar villkor för det andra.
Jag vill dock erinra herr Göran Karlsson
om de ställningstaganden som våra
ledamöter i medkammaren har gjort
vid olika tillfällen. Man har inte vid
något tillfälle röstat så att man ställt
den socialdemokratiska regeringens
existens på spel. Vi kommer att fortsätta
dessa ansträngningar om samverkan
inom arbetarrörelsen, men det innebär
inte att vi uppger vår rätt att
framträda som ett eget parti. Vi kan
inte acceptera ett enpartisystem inom
arbetarrörelsen.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag bestrider inte kommunisternas
rätt att uppträda som ett
parti. Jag har bara sagt ifrån att den
splittring av arbetarrörelsen som kommunisterna
bedriver kan medföra att
vi riskerar att kommunisternas uppträ -

Statsverkspropositionen m. m.
dande med egna listor i valkretsar där
de inte har någon som helst chans att
få ett mandat i stället kan medföra att
det väljs in högermän, folkpartister och
centerpartister. Detta kan medföra att
vi får en borgerlig majoritet i landet.

Tycker verkligen herr Werner att
det skulle vara något speciellt angeläget
för de socialistiska partierna att söka
nå fram till ett sådant resultat.

Herr Werner säger att kommunisterna
både här och i medkammaren alltid
röstat för regeringens förslag när man
haft att välja mellan ett regeringsförslag
och ett borgerligt motförslag. Men,
herr Werner: Kan det vara vettigt att
ni genom ert uppträdande åstadkommer
att mandat flyttas över från socialdemokraterna
till högern?

Ni har skrivit till extrakongressen,
och från den har ni fått besked. Vi kan
inte tänka oss någon teknisk valsamverkan
med kommunisterna. Det är alldeles
uppenbart. Socialdemokratiska
partiet har alltid valt att gå sin egen väg
när det gäller valen, och kommer att
göra det även i fortsättningen. Vi kan
inte tänka oss något samarbete med
kommunisterna i det fallet. Men självbevarelsedriften
hos kommunisterna
måste väl ändå säga dem att de inte i
nu rådande läge bör medverka till att
vi får en borgerlig regim i vårt land.

Herr WERNER (vpk) kort genmäle:

Herr talman! När herr Göran Karlsson
talar sig så varm när det gäller valmatematiken
så borde väl ändå konsekvensen
bjuda att han skulle vara
positiv till det förslag om teknisk valsamverkan
som vi framlagt, så att icke
en enda arbetarröst behöver gå förlorad
i valet.

Herr Göran Karlsson säger: »Vi kan
inte tänka oss samarbete; vi måste gå
vår egen väg.» Men våra röster vill ni
uppenbarligen ändå ha.

Vi har framlagt ett förslag där vi genom
teknisk valsamverkan skulle kunna
säkra de röster som behövs för att säkra
en arbetarseger i årets val.

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Läget i dag är tämligen
likt det som rådde 1958 vid pensionsvalet.
Då befann vi oss i den situationen,
att vi riskerade att pensionsförsäkringsreformen
inte skulle genomföras.
I flera valkretsar ställde kommunisterna
då inte upp med egna kandidater,
utan för dem som företrädde ATP
var det bara socialdemokraterna som
där ställde upp kandidater. Detta medförde,
att vi icke behövde tappa mandat
till de borgerliga.

Men tycker herr Werner att situationen
nu är så mycket annorlunda? Skall
vi överlåta till de borgerliga att ta makten,
att föra en arbetsmarknadspolitik
som har en annan inriktning än den vi
företräder? Tycker herr Werner att vi
skall överlåta till de borgerliga att föra
en skattepolitik av annat slag osv.?

Om herr Werner sätter sig in i de
politiska konsekvenser det kan medföra
bör det föranleda, att herr Werner
som företrädare för det kommunistiska
partiet ser till att vi inte riskerar hamna
i samma situation som man har gjort
i Norge, vilket utan tvivel berodde på
splittringen, och som man riskerar att
göra i Danmark.

Herr WERNER (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Jag beklagar om herr
Göran Karlsson nu vill föra en debatt
i en allvarlig fråga på ett mycket demagogiskt
plan.

Han kräver när det gäller samverkan
att det ena partiet skall få diktera. Han
talar om att vi splittrar och undrade
om situationen i dag är annorlunda än
den var 1958.

Den är något annorlunda i dag. År
1958 gällde det en speciell fråga, där vi
var helt eniga. I dag är situationen den,
att vi har skiljaktiga meningar i en rad
frågor, dock inte i de frågor där herr
Göran Karlsson sökte konstruera en
syntetisk motsättning mellan oss och
socialdemokratin.

Men jag upprepar, herr Göran Karlsson,
att om man inom socialdemokratin
vore intresserad av att alla arbetarröster
kommer arbetarrörelsen till del, så
skulle man inte ha avslagit vårt förslag
om teknisk valsamverkan.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Werner tycks fullständigt
ha missförstått mig. Jag talade
om den skillnad som finns mellan oss
och de borgerliga beträffande skattepolitik,
konjunkturpolitik, arbetsmarknadspolitik
osv. Jag drog ut de konsekvenser
det kan medföra, om kommunisterna
uppträder självständigt i valen
i de kretsar där de inte har någon chans
att ta mandat och där de följaktligen
kan ge de borgerliga möjlighet att ta
hem spelet.

Jag gjorde ingenting annat, herr Werner,
än att jag vädjade till kommunisterna
att ta förnuft i denna fråga.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! I år liksom tidigare har
remissdebatten kritiserats, ja avhånats
i den svenska pressen. Och i höstas såg
sig riksdagen nödsakad att ändra namnet
på den tidigare s. k. höstremissen
till s. k. allmänpolitisk debatt. Naturligtvis
är det riktigt att sakinnehållet
i remissen likaväl som i höstdebatten
skall vara allmänpolitiskt och att namnet
på debatten väl kan ändras och ordet
remiss slopas. Men vad som inte
bör slopas är riksdagsmännens rätt och
möjlighet att åtminstone två gånger om
året få välja sina debattämnen och tala
fritt ur hjärtat. Däri innesluter jag även
mina företrädare i talarstolen nyss.

Den svenska demokratin har inte fullt
så många uttrycksmöjligheter och kanaler
för att nå ut till de stora människomassorna
som en och annan pressrepresentant
tycks tro. TV och radio är
huvudsakligen förbehållna herr Palme
och regeringen, herr Hermansson och

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Nr 3

de övriga partiledarna samt Hasse Alfredsson
och hans kolleger. Tidningarna
är heller inte öppna för vem som
helst att skriva fritt, utan de är förbehållna
ett utvalt fåtal att skriva det som
är passande. I alla händelser begränsar
tidningarnas partibundenhet den enskilde
riksdagsmannens möjlighet att
med sina politiska synpunkter nå längre
än till sina partivänner, och citerad
i andra tidningars presspalter kan han
bara räkna med att bli om han har sagt
något dumt. Då är det emellertid så
mycket säkrare att han blir citerad.

Sedan Svenska Dagbladet erbjöd socialdemokraterna
det minst sagt ovanliga
arrangemanget att få en sida i sin
tidning till ersättning för den nedlagda
Stockholms-Tidningen har ingenting
försports om nya metoder att skapa
kontakt mellan riksdagens ledamöter
och allmänheten.

Jag har för min del redan en gång
som helt nybliven ledamot av denna
kammare framfört mitt tack för rätten
att få tala fritt i politiska ting och vill
i dag återigen uttala min uppskattning
av att få tala till riksdagsprotokollet. Det
är en oskattbar förmån, ty protokollet
återger vad man har sagt och vill stå
för. Det vänder sig till hela folket oberoende
av parti, och vem som helst
som vill veta ens uppfattning kan få ta
del därav utan ovidkommande försök
till förvanskningar och kommentarer.
Och protokollet är partilöst!

I dag är protokollet öppet för vem
som vill att tala om vad han vill, om vad
som är honom angeläget eller som bekymrar
hans valmän. Mänskligt att döma
är de gånger lätt räknade som ännu
återstår att så fritt som fallet nu är få
tala med möjlighet att nå allmänheten.
En enda kammare med en enda talarstol
och ett så stort antal ledamöter som
är aktuellt, kommer svårligen att kunna
ge samma frihet som riksdagens ledamöter
i dag har.

Tidningspressens förhandskommentarer
till årets remissdebatt ger en i mitt
tycke otäck försmak av några av det

Statsverkspropositionen m. in.

föreslagna enkammarsystemets vådor.
Därmed må vara nog sagt för dagen
på denna punkt. Men demokrati i styrelseskicket
är inte något som kommer
som en självklarhet och blir kvar av
sig självt.

Andra talare har i debatten rört vid
de internationella problemen, och jag
tillåter mig'' att med ett par ord teckna
den bild som föresvävar mig som bakgrund
till våra egna smärre bekymmer.

Världsläget framstår för mig som ett
triangeldrama med Förenta staterna,
Kina och Sovjetunionen som huvudaktörer,
där spelet fortgår med samma
monotona beständighet som havets vågor
rullar in mot fastlandets stränder.
Europas roll i det spelet borde vara att
tveklöst stödja Förenta staterna. Men
ömsesidigheten kräver att Förenta staterna
lika tveklöst stödjer Europa och
visar samma förståelse för Europas
problem, som det väntar sig att själva
få för sina. Den amerikanska efterkrigspolitiken
har emellertid otvivelaktigt
medfört en försvagning av de forna
kolonialmakterna i Europa, och åt muren
är intet åtgjort.

En amerikansk kallsinnighet mot Europa
besvaras i dessa dagar med europeisk
kyla mot Förenta staterna. Det är
enligt min mening djupt beklagligt, ty
man bör förena i stället för att skilja
västerns länder inför hotet från världsrevolutionen,
för att använda statsminister
Erlanders ord från i går.

Just nu är Förenta staterna i ett svårt
läge och i behov av Europas förståelse
och stöd. I stället riktas en högljudd
kritik mot Förenta staterna för det vietnamesiska
kriget och sättet att föra det.
Ändå är det ett klart uttalat erövringskrig
från Nordvietnams sida, som aldrig
skulle kunna föras utan det lika öppet
utlovade och lämnade vapenstödet från
Sovjetunionen och Kina. Man skall inte
glömma att det inte är runt om Hanoi
markstriderna äger rum utan runt om
Saigon i söder.

I denna kritik instämmer tyvärr företrädare
för delar av svenska folket, och

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

.regeringens ambivalenta hållning är
djupt beklämmande. Svenska ungdomar
organiseras av oansvariga element i demonstrationer,
som tar till äggkastning
mot representanter för Förenta staternas
regering, skriker smädelser och bär
plakat med smädeord mot den amerikanske
presidenten. Förvisso är opinionsbildningen
fri i vårt land och bör
vara det, men dess former är här rent
anstötliga. Tyvärr har det i olika sammanhang
blivit modernt att man skall
fördöma, avsky, ja till och med hata
sina medmänniskor, som ofta betecknas
som omänskliga, inhumana varelser,
därför att de har andra åsikter. Debatten
är verkligen nedbusad, herr talman!

Såsom jag sade för ett år sedan från
denna talarstol, hoppas jag även i dag
på snar fred för det olyckliga vietnamesiska
folket. Jag hoppas tillika att
det blir en amerikansk fred. Hur en sådan
fred bäst skall nås och bevaras är
i första hand amerikanarnas ansvar.
Jag tror inte att råd från svenskt håll
om hur amerikanarna skall sköta sin
politik är särskilt opportuna. Jag betraktar
det också som helt otroligt att
USA skulle dra sig bort från Vietnam
och ge fältet fritt för kommunisterna.
De svenskar som till äventyrs anser det
bör övertänka konsekvenserna därav
t. ex. för världsfreden.

Regeringen säger i år att »förhållandet
till främmande makter är gott» och
bifogar denna gång inga reservationer.
Det är klokt, och det är jag tillfredsställd
med. Enligt min mening är det
inte välbetänkt att vårt land lägger sig
alltför mycket i andra länders angelägenheter.

För min syn på försvarsläget i Europa
vill jag instämma i vad herr Virgin
sade i går, men jag vill också understryka
vad jag sade redan i fjol, nämligen
att Skåne förefaller mig vara det strategiskt
mest utsatta området i vårt land.
Händelserna under det gångna året såväl
när det gäller Suezkanalen som
Bosporen och den grekiska arkipelagen
visar enligt min mening sjöpassagernas

vikt. Öresund är inget undantag därvidlag.

På det internationella fältet har ekonomin
varit utsatt för störningar som
sträcker sig in på detta år och som kan
antas göra sig gällande för avsevärd tid
framöver. Det brittiska pundets devalvering
har t. ex. varit ett led i en mera
djupgående störning av hela det internationella
finansväsendet.

I finansplanen redogör finansministern
för vissa reformer av det internationella
betalningssystemet — och betalningssystemet
är bara en del av finansväsendet
— och hänvisar bl. a. till
utvidgade ömsesidiga kreditutbyten,
s. k. swap-avtal, dels till ett förslag om
inrättande av s. k. speciella dragningsrätter
i internationella valutafonderna.
Om båda dessa åtgärder, som i och för
sig kan vara rimliga i vissa lägen, skulle
jag kunna återge vad en finansman
litet drastiskt och halvt skämtsamt sagt
till mig vid en diskussion, nämligen att
»dessa länders regeringar lånar ut åt
varandra pengar som ingendera av dem
har».

Det är ingen dålig karaktäristik, herr
talman, om man tänker efter. Jag tror
inte mycket på vad herr Sträng säger
i finansplanen att, som det heter där:
»Kan enighet nås om användningen av
det nya instrumentet ger detta möjlighet
att tillhandahålla internationell likviditet
på ett medvetet sätt och enligt
objektiva kriterier.» Den tiden har nog
runnit förbi, då man trodde på sådana
objektiva kriterier, herr finansminister!

Jag skall inte gå djupare in på denna
fråga i dag utan kan begränsa mig
till att säga, att frågan om guldprisets
höjd fått en sådan aktualitet att den
inte längre synes mig kunna förbigås
i en debatt om den internationella likviditeten.
Förtroendet för det nuvarande
internationella penningsystemet är
så djupt skakat i dag, att en verklighetsbetonad
syn på dess fortsatta funktion
bör räkna med en ny roll för guldet.
Enligt min mening kan i detta speciella
hänseende ingen berättigad sak -

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Nr 3

lig kritik riktas mot vare sig Frankrike
eller Sydafrika.

Det talas mycket om konjunkturen,
både i finansplanen och av regeringens
representanter. Det finns en optimistisk
och en mera pessimistisk uppfattning.
Finansministern uttalar sig optimistiskt.
Just nu finns det dock inte
många synliga anledningar till optimism,
när företag efter företag slår
igen. Herr Sträng säger emellertid så
här: Vänta bara till sommaren! Då, när
byggnadsverksamheten tar fart, blir det
nog annat, och i höst går konjunkturen
uppåt igen på allvar.

Ja, det är sant att prognoserna från
OECD, från Gemensamma marknaden
och från de europeiska konjunkturinstitutens
förening alla talar för en förbättring
för industriländerna i väster.
Men deras gynnsamma prognoser gäller
i första hand EEC och Amerika, med
fyra respektive fem procents tillväxttakt,
men alls inte i samma grad EFTA,
som vi tillhör och där det bara räknas
med 2,5 å 3 procents tillväxt. Å andra
sidan har England efter presenterandet
av dessa prognoser annonserat drastisk
fortsatt åtstramningspolitik. USA har
tillgripit restriktioner mot en hel del
sådant som normalt brukar tillföra oss
mycket pengar. Därtill bör man lägga
märke till att EEC fr. o. m. 1 juli blir
ytterligare avskärmat från omvärlden
genom att den gemensamma tullmuren
fullständigas, vilket bör göra det ekonomiska
klimatet inne i marknaden varmare
och utanför kallare. Det är dock
inte försvarbart att av den anledningen
—• som Sveriges statsminister —■ säga
att EEC sprider fattigdom runt om därför
att den vill häva fattigdomen inom
sitt eget område.

Det är allt fler människor i vårt land,
som inför de ideliga företagsnedläggelserna
och de utifrån kommande stötarna
inte känner sig så helt övertygade
om att konjunkturen kommer att mera
väsentligt ändra sig till det bättre mot
årets slut. Säsongmässigt kan dock na 4

Första kammarens protokoll 1968. Nr 3

Statsverkspropositionen m. m.

turligtvis en lättnad inträda på sommaren.
För egen del hoppas jag odelat, att
herr Sträng skall få rätt i sin optimistiska
bedömning, och vill själv anlägga
så mycken optimism som möjligt. Men
konjunkturens utseende är med mitt
sätt att se resultatet av ett allmänt handlande
på det ekonomiska fältet.

Jag kan inte anlägga samma syn på
konjunkturen som på vädret, om vilket
det brukar heta, att alla talar om det
men ingen gör något åt det. Konjunkturen
är inte något som kommer från
himlen. Det är någonting man gör, men
man gör det tillsammans med andra
folk och människor.

I vår egen ekonomi bör en hel del
kunna göras och en hel del hinder kunna
undanskaffas, som skulle underlätta
för näringslivet. Yad det främst gäller
är att få fram hos hela det svenska folket
en ny verklighetstrogen syn på den
uppgift, som vårt på fri företagsamhet
och privat kapital uppbyggda näringsliv
fyller. Jag misströstar inte om att
de arbetande människorna i alla befattningar,
höga likaväl som låga, känner
sig solidariska med sina företag, den
organisationsform i vilken de utför sin
dagliga gärning. Men i sin bedömning
av företagets resurser är människorna
många gånger missledda av sina politiker.
Detsamma gäller deras övertro på
samhällets resurser.

Vår nuvarande regering bär, som bekant,
på sitt program att socialisera näringslivet.
Den vill dock inte köpa upp
företagen öppet och ärligt, nu när så
många företagsägare säkert skulle vara
glada för att få sälja sina förlustbringande
företag till staten, t. o. m. billigt,
och slippa lägga ned dem och ställa
sina arbetare och tjänstemän utan jobb.
Det är gåtfullt att inte vår socialistregering
hugger chansen nu när den finns
och socialiserar. Men det gör den inte,
den hukar i buskarna inför ansvaret,
det direkta ansvaret. Däremot finner
den det mera tilltalande att så skattlägga
varje form av kapitalavkastning,

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

ränta och vinst, att företagsledare och
kapitalgivare till slut icke längre orkar
driva sitt näringsfång.

Så träder socialiststaten i rätta ögonblicket
in och övertar kontrollen, men
icke ansvaret. I denna försåtliga hantering
kan den räkna på stöd och pådrivare
i det kommunistiska partiet. Det
är på denna punkt jag vill sätta in min
samhällskritik och vädja till landets
medborgare att stoppa den vänsterglidning,
som enligt min mening är så farlig
för oss alla, vilket demokratiskt parti
vi än tillhör.

Med djup oro har jag följt det spel
som i dessa dagar pågår med vårt lands
just nu största varv, Götaverken, i den
del det rör statens roll. Vad som i det
spelet kan betecknas som privata mellanhavanden
angår inte riksdagens ledamöter
och därför icke mig som riksdagsman.
Men jag har haft att i statsutskottets
femte avdelning följa den
närmast tragiska utvecklingen för Uddevallavarvet
och gripits av den största
misstro och misströstan över statens
sätt att hantera vårt lands varvsfråga.
Finansministern har fått i sitt huvud,
att varven skall slås samman — strukturrationaliseras,
kallas det. Den meningen
kan han givetvis ha rätt att hävda.
Det statsägda Uddevallavarvet lades
därför till Eriksberg, och Eriksberg
kompenserades penningvägen härför.
Men det är enligt min mening inte sagt
att finansministern har rätt att — även
om han kan — använda statens makt
över kreditresurserna för att tvinga
fram realisation, eller med ett hårdare
ord i dylika sammanhang, slakt av ett
privatägt varv, som på experthåll anses
höra till de modernaste och bäst skötta
i världen. De villkor — halva parivärdet
■— som erbjöds Götaverkens ägare
för samgåendet med Eriksberg är på sitt
sätt belysande för dagens ekonomiska
system.

Varven tillförde i fjol vårt land 1 300
miljoner kronor i exportvalutor. Götaverken
var en av de största — kanske
den största — individuella valutaförtjä -

naren bland varven, vilket betyder
hundratals miljoner kronor till bensin,
tobak och andra nyttigheter för hela
svenska folket. Men inte ens en långsiktig
skälig bankränta på det privata
kapitalet i Götaverken tycks vara tolerabel
för dagens svenska makthavare.
Ändock är det min tro, att de välskötta
svenska varven, om ideologiska motiv
inte spelade in och socialiststaten inte
eftersträvade kontroll över varven,
skulle kunna tjäna sitt bröd i internationell
konkurrens vid en vettig allmänekonomisk
politik.

Jag kan, herr talman, inte acceptera
och än mindre gilla, att staten använder
sitt övertag i sin kreditgivningspolitik
och i bakgrunden rycker i tåtarna
för att i uppgivet strukturrationaliseringssyfte
dirigera och reglera
varvsindustrins struktur. Det skorrar
inte så litet i öronen på mig att regeringen,
när det gäller att lämna krediter
till vissa främmande länder, skryter
med sin generositet, medan det när det
gäller de välskötta svenska varven inte
finns några pengar.

Vill man ha ett fritt enskilt näringsliv
och privat ägande — och det säger
sig den socialdemokratiska regeringens
representanter vid högtidliga tillfällen
kunna acceptera — får man erkänna
rätten att göra vinster och låta bli att
skatta bort dem genom orimliga och
oskäliga regler. Men man får också avstå
från att genom en strypning av kapitaltillförseln
ingripa i näringsstrukturen
och göra den frihet illusorisk
som, vad man än må säga, har utgjort
basen för den varvsindustri som vi i
dag har och som har gjort vårt land så
stora tjänster. Fallet Götaverken är det
för närvarande mest iögonfallande men
bara ett av de många exempel på den
sjukdom som har angripit den nuvarande
svenska ekonomin genom regeringspartiets
ekonomiska politik.

Till sist, herr talman, vill jag återkomma
till mitt praeterea censeo att nationalbudgeten
bör utskottsbehandlas.
Jag ber med detta att få yrka remiss.

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Nr 3

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Herr statsrådet LÅNGE:

Herr talman! Jag har inte begärt ordet
för att bemöta herr Åkerlund, ehuru
jag sannerligen kan finna åtskilligt att
säga i kritiskt hänseende om vad han
har framfört här i kammaren. Jag blev
en smula förvånad!

Nej, herr talman, det har under denna
debatt dessförinnan av åtskilliga talare
berörts frågor, som sammanhänger
med den förestående världshandelskonferensen
i New Delhi. Jag tror att
fru Lindström var den senaste talaren
som berörde dessa frågor. Långt dessförinnan
efterlyste herr Dahlén i sitt
anförande en redogörelse för regeringens
inställning till de spörsmål som
kommer att behandlas vid denna konferens.

Jag erkänner gärna att det är en rimlig
begäran; en sådan redovisning, menar
jag, bör riksdagen sannerligen ha
rätt att erhålla. Nu beklagar jag emellertid,
att denna tidpunkt är så olämplig.
Talarlistan är lång och tidsbristen
är stor. Det lär emellertid knappast erbjuda
sig något nytt tillfälle att lämna
en sådan redovisning. Det har inte heller
funnits något tillfälle tidigare i år,
eftersom världskonferensen kommer att
börja vid det närmaste månadsskiftet.
Jag får därför ta olägenheten att vid
denna tidpunkt tillmötesgå herr Dahlén.

Låt mig först börja med att konstatera,
att de rekommendationer som gavs
av den första världshandelskonferensen
för snart fyra år sedan hittills bara har
lett till begränsade resultat. Den konferensen
emotsågs av utlänningarna
med vissa förhoppningar. De betraktade
den visserligen inte såsom ett tillmötesgående
av vad de hade hoppats
på att få, men de konstaterade ändå
att vissa rimliga framsteg gjordes som
borde göra det möjligt att de närmaste
åren förbereda en bättre konferens.

Statsverkspropositionen m. m.

Vi måste nu konstatera att de åtgärder
som vidtagits nationellt och internationellt
inte på långt när motsvarar de
förväntningar som efter konferensen
ställdes på fortsättningen.

Den kommande konferensen skall
emellertid inte ses enbart mot denna
bakgrund. Den måste bedömas ur ett
mera långsiktigt ekonomiskt perspektiv.

När Förenta Nationerna proklamerade
1960-talet som »utvecklingsårtiondet»,
ställde man en årlig ökning av
bruttonationalprodukten av minst fem
procent som mål för u-länderna som
grupp. Det målet har inte uppnåtts
ännu. Under årtiondets första hälft beräknades
tillväxten till 4,5 procent om
året, jämfört med 5,1 procent för de
västliga industriländerna. Eftersom —
det är ju allmänt bekant — befolkningstillväxten
i u-länderna under samma
tid varit betydligt större än i den industrialiserade
världen, har klyftan
mellan rika och fattiga länder sålunda
ytterligare vidgats.

Bruttonationalprodukten per capita
ökade under åren 1960—1965 med 2
procent i u-länderna. I industriländerna
steg den med 3,6 procent. Samma tendens
har gjort sig gällande under 1966
— visserligen föreligger ännu inte några
siffror — och troligen också under
1967. Lägst har tillväxttakten varit i Afrika
och Asien.

Jag skulle vilja peka bara på ytterligare
några siffror. Under det innevarande
årtiondets första hälft steg världens
export med i genomsnitt 8 procent
per år. Den årliga ökningstakten i u-länderna
uppgick till 6 procent. Drar man
ifrån oljeexporten, stannar siffran vid
5. För de västliga industriländerna är
motsvarande tal 9 procent, och denna
skillnad i ökningstakt har lett till att
u-ländernas andel av världshandeln under
den här perioden har sjunkit från
21,4 till 19,1 procent. I början av 1950-talet översteg den en fjärdedel av hela
världshandeln.

Även om siffror av det här slaget

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

rymmer många osäkerhetsmoment, är
dock tendensen klar. Materialet återspeglar
på ett slående — och jag vill
säga i hög grad alarmerande — sätt
den stora skillnaden i utvecklingstakten
mellan industriländer och utvecklingsländer.
Det belyser skillnaden i
befolkningsutveckling, men också skillnaden
i den ekonomiska aktiviteten. Studerar
man materialet närmare, finner
man att den sämre exportutvecklingen
för u-länderna i hög grad beror på deras
starka beroende av råvaruexporten.
Dess andel i världshandeln har minskat
under 1960-talets första hälft på grund
av flera omständigheter, som jag strax
skall beröra.

Ett positivt drag i u-ländernas handelsutveckling
kan möjligen också utläsas.
Det är att färdigvarornas andel
av deras totalexport ökat i jämn takt
under den period som jag talar om.
Men det är att märka, att ett fåtal länder
svarar för större delen av u-landsexporten
av bearbetade varor. Ett karaktäristiskt
drag för u-ländernas handelsmönster
är vidare deras ringa handelsutbyte
sinsemellan. Deras ekonomier
är mera konkurrerande med varandra
än kompletterande varandra.

Detta är i stora drag den situation
vi står inför, när den andra världshandelskonferensen
öppnas. Arbetet på att
lyfta u-landsekonomierna från ensidiga
beroendeförhållanden och bana väg för
snabbare ekonomiska och därmed också
sociala kulturella framsteg har hittills
under det här utvecklingsårtiondet
inte lett till några påtagliga resultat.

Det är mot den bakgrunden som den
svenska regeringen lägger utomordentligt
stor vikt vid den nu förestående
konferensen —- UNCTAD II, som den
också kallas. Hur framgångsrik den kan
bli vet vi inte. Det finns starka skäl
att inte ställa förhoppningarna för högt.
Bortsett från meningsskiljaktigheterna
när det gäller centrala punkter på dagordningen
infaller denna konferens vid
en tidpunkt, då det ekonomiska läget

i vissa stora industrinationer som bekant
är ansträngt. Likviditetssvårigheter,
bekymmer för betalningsbalansen
karakteriserar och bildar bakgrunden
till den ekonomiska politiken på
åtskilliga håll. Såväl i Förenta staterna
som i Storbritannien har regeringarna
tvingats till hårda besparingsåtgärder. I
USA har presidenten som bekant sett
sig nödsakad att skära ned också uhjälpsanslaget
med 100 miljoner dollar.
Vissa tendenser mot ökad protektionism
bidrar inte heller till att göra klimatet
gynnsammare för lösningar av u-ländernas
handelsproblem. Vi kan ju hoppas
att de ekonomiska svårigheterna
i flera länder skall övervinnas utan alltför
stor tidsutdräkt; och i varje fall får
inte svårigheterna skymma blicken för
våra långsiktiga mål. Men under nuvarande
omständigheter bör man vara försiktig
i sina förväntningar — det vore
olyckligt om förväntningarna och förhoppningarna
ställdes så högt, att de
inte tillnärmelsevis kunde infrias.

Nu finns det emellertid åtminstone
vissa positiva drag i utvecklingen sedan
konferensen 1964, och jag vill gärna
peka på några av dem. I industriländerna
har insikten om det trängande behovet
av snabba åtgärder vuxit sig starkare.
Allt flera industriländer har kommit
till klarhet om att organisationen
måste utnyttjas för de omedelbart nödvändiga
förbättringarna i u-ländernas
handelspolitiska och ekonomiska villkor.
Bland u-länderna har samtidigt förståelsen
för en koncentration av arbetet
på ett antal bestämda och konkret
utformade punkter i hög grad ökat.
Man har förstått att det inte går att
från början ställa anspråken så högt, att
man inte har den ringaste möjlighet att
rycka industriländerna med sig. Därtill
kommer att förberedelsearbetet inför
konferensen varit både intensivare
och mer omfattande än inför den föregående
konferensen.

Även i fortsättningen blir naturligtvis
det avgörande de stora industriländernas
viljeyttringar och beredvillighet

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Nr 3

att nå fram till konkreta och verkningsfulla
åtgärder. När en liten nation som
Sverige exempelvis reducerar eller avskaffar
skatter och tullar på tropiska
produkter har det knappast någon genomslagskraft
i u-länderna. En viss betydelse
kan det väl ha att vi ibland
framträder som ett mönster och ett föredömligt
exempel för andra, men det är
bara samfällda åtgärder omfattande de
stora ekonomierna som verkligen ger
något av ekonomiska realiteter också
för utvecklingsländerna.

Vi är dock från svensk sida beredda
att göra vad vi kan för att den förestående
konferensen, trots att utsikterna
inte är ljusa, skall leda till så stora förbättringar
som möjligt av u-ländernas
handel och ekonomi i övrigt.

Förslaget till dagordning upptar flera
områden där man bör anstränga sig
att nå resultat. På råvarusektorn upptas
sålunda frågorna om buffertlager, prispolitiken,
avvecklingen av handelshinder
och problemet att göra u-ländernas
ekonomi mera mångsidig — frågor som
spänner över snart sagt alla varuområden.

På färdigvaruområdet står för övrigt
preferensfrågan och marknadstekniken
i förgrunden. På finansområdet kan
nämnas skuldbördeproblemet — någon
talare har tidigare i debatten varit inne
på den frågan — villkoren för långivning,
som också innefattar frågan
om bunden hjälp, samt frågan om
supplementär finansiering. Bland övriga
spörsmål kan nämnas regionalt och
interregionalt samarbete mellan u-länderna
själva.

Råvarorna kommer liksom hittills under
en ganska lång tid framöver att utgöra
ryggraden i u-ländernas exportintäkter.
Det är därför som de också blir
så sårbara. De problem som anmäler
sig beträffande råvarorna hänför sig
framför allt till de starka prisfluktuationerna
och till konkurrensen med syntetiska
produkter och andra substitut.
I mycket mindre och kanske knappast
i någon utsträckning alls sammanhän -

Statsverkspropositionen m. m.
ger de med de framsteg som industriländerna
kunnat göra genom samarbetet
i vissa diskriminerande sammanslutningar.
På de problem som u-länderna
har finns emellertid ingen allmänglitig
lösning. Man måste söka sig
fram område för område, vara för vara.

Från svensk sida har vi ställt oss
positiva till prisstabiliserande råvaruavtal
sedan länge, och vi har tagit aktiv
del i de förhandlingar om sådana avtal
som förekommit. Det har emellertid visat
sig mycket svårt att nå snabba resultat.
Inga nya avtal har kommit till
stånd sedan den första världshandelskonferensen.
Trots upprepade försök
har det ännu inte lyckats att få till
stånd ett avtal för kakao. Och t. o. m. i
samband med omförhandlingarna om
kaffeavtalet som man äntligen nådde
överenskommelse om — det gäller det
avtal som nu löper ut med utgången av
september månad i år — har svårigheterna
visat sig vara betydande. Förhandlingarna
om ett avtal för socker
bär heller ännu inte krönts med framgång.

Syftet med internationella råvaruavtal
är ju främst att uppnå stabilisering
av priserna. Vi anser från svensk sida
att man bör syfta till ett pris som på
lång sikt skapar jämvikt mellan tillgång
och efterfrågan på marknaden. En politik
som inriktar sig på högre priser än
jämviktspriset skulle vara olycklig, bl. a.
med hänsyn till kravet på rationell användning
av produktionsresurserna på
sikt och eventuell konkurrens med andra
produkter. På kort sikt och i undantagsfall
kan ett högre pris accepteras,
men ju högre kraven ställs, desto större
mått av regleringar erfordras, ju mera
omfattande och ingående regleringar
som krävs, desto svårare blir det att
nå fram till internationella överenskommelser.

I prisstabiliserande råvaruavtal kan
en rad olika tekniska metoder komma
till användning. U-länderna har för sin
del uttryckt starkt intresse av s. k. buffertlager,
d. v. s. ett till avtalet knutet

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

lagerarrangemang som, beroende på
marknadssituationen, anlitas för köp
eller för försäljning till stöd för en stabilisering
av priserna.

Nu är erfarenheterna av dylika anordningar
än så länge små. Denna avtalsmekanism
kan för vissa varor emellertid
enligt vår uppfattning visa sig
vara ett lämpligt instrument tillsammans
med andra medel, exempelvis exportkvotering,
för att medverka till jämvikt
på en råvarumarknad. Om sådana
avtal kan komma till stånd, bör det enligt
vår mening också vara möjligt att
tillmötesgå u-ländernas önskan om industriländernas
medverkan i finansieringen
av dessa buffertlager.

Men jag vill igen erinra om att situationen
är ju inte för dagen särskilt
gynnsam när det gäller att dirigera ökade
ekonomiska resurser och finansiella
resurser från industriländerna till
utvecklingsländerna. För många råvaror
är problemet av mera långsiktig
och strukturell karaktär, och det kan
inte lösas med den typ av avtal som jag
har talat om. Det gäller exempelvis varor
som har att möta konkurrens med
syntetvaror och andra substitut •—• låt
mig bara nämna naturgummi contra
syntetiskt gummi. I sådana fall krävs
bl. a. tekniskt och finansiellt bistånd för
att man skall kunna rationalisera produktionen,
förbättra kvaliteten och
marknadsföringen av naturprodukterna
samt möjliggöra en diversifiering av
u-ländernas produktion.

Jag vill tillfoga, att en orsak till att
inkomsterna av råvaruexporten smält
samman för u-länderna ligger i att industriländerna
i sina rationaliseringssträvanden
har lyckats göra betydande
besparingar i råvaruanvändningen.
Däråt kan man ju ingenting göra, utan
vi får snarare hälsa med tillfredsställelse
att hushållningen blivit bättre.

U-ländernas förslag på råvaruområdet
omfattar också en avveckling
av handelshindren i industriländerna.
Från svensk sida har vi senast vid ministermötet
i GATT i höstas på nytt un -

derstrukit betydelsen av tullfri import
för tropiska produkter. Vi har sagt att
denna fråga bör ges en mycket hög
prioritet. Samtidigt har vi betonat att
sådana åtgärder kan få full effekt endast
om de sätts in samfällt av alla industriländer
—■ vilket inte hindrat oss
att i vissa fall vidta åtgärderna ensidigt.
Vi kommer att fortsätta att arbeta såväl
i UNCTAD som i andra internationella
organ på att utvecklingen härvidlag
verkligen drivs vidare.

Men u-länderna har inte bara på råvaruområdet
utan också när det gäller
färdigvaror och halvfabrikat uttryckt
stor besvikelse över Kennedyrondens
resultat. De anser att fortsatta ansträngningar
måste göras för att avveckla handelshindren
för produkter av särskilt
intresse för dem. Den svenska regeringen
är beredd att stödja deras begäran.

Några mera omfattande tullsänkningar
på basis av mest gynnade nation
kan vi knappast vänta de närmaste
åren —• de politiska förutsättningarna
därtill föreligger helt enkelt inte. Detta
ger frågan om tullpreferenser för u-länderna
ökad aktualitet.

Jag har i ett interpellationssvar i andra
kammaren i december förra året redan
utförligt redogjort för den svenska
regeringens principiella inställning till
preferensfrågan. Jag skall därför endast
i korthet återge några huvudpunkter.

Vi söker på svensk sida aktivt medverka
till ett preferenssystem, som så
mycket som möjligt gagnar u-ländernas
intressen. Preferenserna bör då omfatta
samtliga industriländer av någon betydelse
i världshandeln. Preferenserna
bör i princip så långt som möjligt ges
efter enhetliga regler, och ett så brett
varuurval som möjligt bör eftersträvas.

I den mån industriländerna tillåts göra
undantag från preferenssystemet, bör
dessa undantag vara någorlunda likformade
och komma i fråga endast i sådana
fall då allvarliga marknadsstörningar
kan befaras och påvisas. Det
nya preferenssystemet bör ersätta de

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Nr 3

selektiva preferenser som nu finns, och
så långt möjligt bör preferenserna få
formen av tullfrihet.

Ett sådant system får naturligtvis
inte hindra framtida allmänna tullsänkningar,
utan man bör utgå från
att systemet blir av temporär natur.
Vi tänker fortsätta vårt arbete på att
undan för undan frigöra handeln från
de artificiella hinder som tullar och
kvantitativa regler innebär. I den mån
så sker upphör eller minskar för uländernas
del de ekonomiska fördelar
som ett preferenssystem kan ge.

Preferensfrågan har ju hunnit att utredas
och diskuteras så mycket, att det
inte i och för sig borde vara omöjligt
att nå enighet på flertalet väsentliga
punkter vid konferensen. Lyckas man
med det skulle vi få en grund för
arbetet med den praktiska och slutliga
utformningen av ett sådant system.

Mera öppna marknader i den industrialiserade
delen av världen innebär
inte någon automatisk exportökning för
u-länderna. Det är också nödvändigt att
vara informerad om avsättningsmöjligheter,
om marknadernas krav på kvalitet,
utformning, standard osv.

Vi har från svensk sida i olika internationella
organisationer ofta framhållit
just marknadsföringens betydelse. Vi
har också kunnat märka ett stigande intresse
hos u-länderna själva för denna
fråga. Vid världshandelskonferensen
skall vi söka få ökade resurser för arbete
på detta område, så att det kan bedrivas
ännu effektivare i fortsättningen.

Självfallet kommer de finansiella frågorna
att inta en framskjuten plats vid
diskussionerna i New Delhi. Det är ju
naturligt i ett läge, då kapitalflödet till
u-länderna har stagnerat och deras ökade
skuldbörda hotar att minska nettoutflödet
till dem från industriländerna.
Världsbankchefen Woods anförde vid
ett besök i Sverige nyligen som exempel
på resultatet av den utveckling, som
u-ländernas skuldbörda genomgått under
1960-talet, att de amorteringar, rän -

Statsverkspropositionen m. m.
tor och utdelningar som u-länderna har
att betala i dag till industriländerna
uppgår till ett belopp som motsvarar
halva bruttoutflödet av kapital från rika
till fattiga länder. Beräkningar har
gjorts av UNCTAD-sekretariatet som visar
att om bruttoutflödet till u-länderna
ligger kvar på nuvarande nivå och
ges på nuvarande villkor, kommer nettoutflödet
till u-länderna att sjunka till i
det närmaste noll redan år 1975.

I ett gemensamt uttalande inför konferensen
från u-länderna och industriländerna
i UNCTAD :s finanskommitté
konstaterades att finansiering utifrån
kan bidra till u-ländernas utveckling
genom att tillföra dem medel, men också
genom att göra det möjligt för dem
att mobilisera de inhemska resurserna
och utnyttja sina egna förutsättningar
mera effektivt. Vidare uttalas bekymmer
för att detta tillflöde utifrån inte visat
samma ökningstakt som industriländernas
nationalinkomster. Industriländernas
strävan bör vara att öka sitt utvecklingsbistånd,
så att enprocentmålet snarast
uppnås.

Man pekar i uttalandet på den negativa
utveckling som ägt rum också beträffande
lånevillkoren under de senaste
åren, bl. a. genom minskad andel gåvor,
kortare amorteringstider och stigande
räntor, och man understryker
vikten av fortsatta strävanden att uppmjuka
kreditvillkoren. Man är överens
om att ytterligare analysera effekten av
bunden hjälp, då den ju begränsar inländernas
möjlighet att dra nytta av de
fördelar i fråga om priser och kvaliteter
som följer av ett fritt val av leverantörer.

Jag vill gärna säga, att liksom u-länderna
har svenska regeringen i varje
fall starka sympatier, om det gäller ett
val, för att prioritera multilateralt finansiellt
tillflöde liksom också tekniskt
bistånd framför bilateralt eller bundet
kapitaltillskott och bilateral hjälp och
bilateralt bistånd. Naturligtvis måste
man konstatera att det privata kapital -

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

flödet kan spela en viktig roll genom
att öka de tillgängliga resurserna för uländerna.

De önskemål som u-länderna uttalar
i Algerstadgan ansluter sig till de kvantitativa
och kvalitativa bristerna i biståndsflödet.
Flertalet av önskemålen
står i överensstämmelse — det är vi
glada över att konstatera — med inriktningen
av den svenska biståndspolitiken.
Yi vet ju alla att regeringen senare
i vår kommer att framlägga en plan för
att uppnå enprocentmålsättningen budgetåret
1974/75. Redan de budgetmässiga
ökningar vi genomfört i vårt biståndsflöde
under senare år har lett till
en relativ förbättring av vår position
som biståndsgivare. Den stagnation som
biståndsflödet normalt visar har vi sålunda
inte bidragit till. Det kan vara
någon tröst.

Vi verkar aktivt för en stark ökning
av tillskotten till IDA, vars kreditvillkor,
bortsett från rena gåvor, är de förmånligaste
som tillämpas för utvecklingshjälpens
finansiering. De har en
löptid på 50 år och ges mot endast en
administrationsavgift om 3/4 procent.

U-ländernas klara önskemål om obunden
hjälp — jag upprepar detta — ligger
sålunda helt i linje med våra strävanden
i olika internationella sammanhang
att åstadkomma en mindre grad
av bindning av det finansiella biståndet.

När det gäller de privata investeringarna
anser u-länderna att stödet för sådana
bör göras beroende av den prioritet
som de själva anger inom ramen
för sina nationella utvecklingsplaner
och ekonomiska program. De erinrar
om att sådana investeringar skall stimuleras,
exempelvis genom investeringsgarantier,
och vi har ju från svensk
sida länge stött tanken på ett multilateralt
system för sådana garantier, en gemensam
disciplin industriländerna mellan.
Vi kommer att fortsätta att verka
för detta, men i avvaktan på att ett
sådant system kan komma till stånd avser
regeringen som bekant att senare

under denna riksdag lägga fram förslag
om ett nationellt investeringsgarantisystem.

Vid den första världshandelskonferensen
tog Sverige och Storbritannien ett
gemensamt initiativ, som syftade till
att skapa ett system för s. k. supplementär
finansiering. Det syftar till att ge uländerna
kompensation för oförutsedda
exportintäktbortfall som förrycker genomförandet
av deras utvecklingsprogram.

I enlighet med en rekommendation
vid den första konferensen har världsbanken
utarbetat ett förslag till ett supplementärt
finansieringssystem. Inom
UNCTAD har en expertgrupp med deltagare
från 14 länder i detalj gått igenom
detta världsbanksförslag. Gruppens majoritet,
däribland alla deltagande u-länder
samt Sverige och Storbritannien,
liar ansett att även om det fordras vissa
ytterligare överväganden kan det avsedda
syftet tillgodoses genom en anordning,
i huvudsak baserad på grundlinjerna
i världsbankens förslag.

Vi anser att det är av stor betydelse
att den kommande konferensen kan nå
enighet i denna fråga, vilken förberetts
mer i detalj än kanske någon annan
punkt på dagordningen.

Men det råder, det måste jag erkänna,
alltjämt stor tveksamhet från vissa
industriländers sida, varför utsikterna
till ett konkret resultat måste bedömas
som osäkra.

U-länderna har inför konferensen uttalat
att de är beredda att öka sina ansträngningar
för att få till stånd ett ökat
samarbete sinsemellan, och vi har från
svensk sida naturligtvis varit varma förespråkare
för ett sådant samarbete på
regional basis. Vi har ju själva så positiva
erfarenheter av liknande slag.
Initiativen till praktiskt samarbete måste
naturligen komma från u-länderna
själva. Vi är emellertid medvetna om
att integrationssträvandena kommer att
kräva internationellt stöd, och vi har
redan själva genom bidrag till olika regionala
utvecklingsbanker i viss ut -

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Nr 3

sträckning lämnat bistånd. Även i fortsättningen
kommer vi att stödja realistiska
initiativ för att främja en ökad
integration i de delar av världen där
u-Iänderna finns.

Från svensk sida har vi som medlem
av UNCTAD :s handels- och utvecklingsstyrelse
tagit en mycket aktiv del i de
direkta förberedelserna för konferensen.
Vi har också medverkat till utredningsarbete
i OECD och naturligtvis
särskilt inom den nordiska kretsen. Under
det hittillsvarande arbetet i
UNCTAD har den nordiska samordningen
varit särskilt värdefull, och vi räknar
med att även under den kommande
konferensen nära samverka med våra
grannländer. Det finns i det hänseendet
ett gemensamt intresse från allas
sida.

Herr talman! De svenska ståndpunkterna
sammanfaller — som framgått av
min redogörelse — i huvudsak med utvecklingsländernas
syn, och det bekräftades
för övrigt vid det besök som en
delegation från Algerkonferensen i höstas
avlade i vårt land. Denna hade
egentligen inte mycket om ens något att
tillfoga till det program eller de riktlinjer
efter vilka vi redan arbetat.

Jag vill allra sist sammanfattningsvis
upprepa: Från svensk sida kommer vi
att göra allt vi kan för att få till stånd
för u-länderna positiva lösningar på
problemen. Men vi är bara en röst av
många. För att våra strävanden skall
bli framgångsrika och avsätta praktiska
och verkningsfulla resultat måste vi
få de ledande industriländerna med oss,
och vi är beredda att hårt driva våra
synpunkter och förslag.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! I går uttryckte jag ett
önskemål att handelsministern inför
riksdagen skulle redogöra för regeringens
avsikter när det gäller deltagandet
i den andra världshandelskonferensen.
Han har nu gjort det, och jag tackar för
att han har lämnat den här redogörel -

Statsverkspropositionen m. m.

sen. Jag beklagar bara att jag fick höra
endast en del av den, och jag tycker
därför att det är fair play att jag inte
polemiserar, eftersom jag inte med säkerhet
vet vad statsrådet sade i första
delen av sitt anförande. Därtill kommer
också att jag i tisdags i utrikesnämnden
kunde framföra mina synpunkter.
Som ett ytterligare skäl för att visa att
jag anser att den här frågan är högst
väsentlig skall jag om några dagar till
handelsministern översända en undersökning
som jag tillsammans med några
andra har gjort kring en del av de här
frågorna.

Jag kan verkligen hålla med handelsministern
när han säger att detta är en
mycket väsentlig fråga. Det är en ödesfråga
för framtiden. De rika länderna
bär här ett ansvar som de ännu inte
har förstått innebörden av. Jag vill också
understryka att det är först om man
kan få de rika länderna att ta ett gemensamt
ansvar som det över huvud
taget går att göra någonting som är
värt namnet utvecklingsbistånd. Enskilda
länder gör nu i vissa fall betydande
insatser — jag tänker inte minst på
Amerikas förenta stater. Men även deras
insatser blir ju obetydliga i jämförelse
med det väldiga behovet. Därför
faller det ett väldigt ansvar på alla
svenska politiker att klargöra för den
svenska opinionen svenska folkets ansvar
och vad det kräver av oss. Jag tror
att det med en gemensam kraftansträngning
går att få en ännu mer positiv inställning
även hos svenska folket för
dessa frågor. Utöver det, herr talman,
vill jag icke tillägga något.

Herr TALMANNEN anförde:

Åtskilliga av kammarens ledamöter
har frågat mig om min avsikt beträffande
fortsättningen av denna debatt.
Det är litet svårt att bedöma hur länge
den kommer att vara. Det beror ju på
de väntade inläggens längd. Om det
finns en möjlighet att fortsätta detta
plenum utan avbrott till kl. 19.30 är det

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1988 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

min avsikt att göra det. Bedömer jag
om ungefär eu timme att det inte går,
.gör vi sedvanligt middagsuppehåll.

Herr OLSSON, ERIK, (s):

Herr talman! Ett områdes utvecklingsmöjligheter
är till stor del beroende
av hur trafikproblemen inom området
kan lösas.

För näringslivets utveckling är en god
transportservice en av de viktigaste förutsättningarna.
Även en bygds befolkning
är för sin trivsel och sina försörjningsmöjligheter
i behov av tillfredsställande
kommunikationer. I Kungl.
Maj:ts proposition nr 191 år 1963 angående
riktlinjer för den statliga trafikpolitiken
m. m. heter det: »För persontrafikens
del bör det däremot krävas
att arbetartransporter, skolbarnstransporter,
resor till allmänna inrättningar
med flera nödvändiga resebehov
tillgodoses på ett tillfredsställande
sätt, även om lönsamheten i trafiken
därvid ej uppnås. Samhället bör se till
att den nödvändiga anpassningen av
transportapparaten inte drives så långt,
att just transportservicens förändringar
skapar en stark impuls till ytterligare
avflyttning från bygden.»

Detta är ett citat ur 1953 års trafikutrednings
betänkande under rubriken:
»Kravet på tillfredsställande trafikförsörjning».
Departementschefen statsrådet
Skoglund understryker och utvidgar
denna mening, när han i propositionen
anför följande: »Också för transportbehov,
som inte tillgodoses med individuella
transportmedel och som är
alltför ringa såsom underlag för en
självbärig allmän transporttjänst, måste
emellertid transportmedel i rimlig
omfattning stå till förfogande. Glesbygdernas
transportförsörjning framstår
härvid som ett väsentligt problem, vars
lösning förutsätter insatser från det allmännas
sida. Att kollektiv trafik numera
i sådana bygder ofta inte kan bedrivas
med lönsamhet får inte leda till
en utarmning på kommunikationernas

område. Ehuru de områden som berörs
av dylika problem har stor geografisk
utsträckning, vill jag framhålla att det
transportarbete det här gäller är ringa
i förhållande till det totala transportarbetet
i landet. I likhet med utredningen
anser jag att glesbygdernas och
vissa öars tillgodoseende med persontrafikförbindelser
utgör det väsentliga
i detta problemkomplex. Emellertid
torde även i fråga om viss godstrafik,
främst styckegodstransporter, vägande
skäl kunna anföras för att det allmänna
lämnar ersättning för sådan trafik
i den mån den inte kan drivas med lönsamhet.
»

Departementschefens nu citerade yttrande
underströks ytterligare av sammansatta
stats- och tredje lagutskottet
i dess utlåtande nr 1 samma år. Det antogs
sedan av riksdagen utan ändring.

Sammansatta utskottet satte även frågan
i relation till lokaliseringspolitiken
i följande uttalande: »Utskottet vill för
sin del understryka betydelsen av att
aktiviteten på det trafikpolitiska området
samordnas med lokaliseringspolitiken,
bl. a. när det gäller att upprätthålla
från lokaliseringssynpunkt önskvärd
olönsam järnvägs- eller landsvägstrafik.
»

Även denna skrivning vann riksdagens
gillande, vilket särskilt ur glesbygdsområdenas
aspekter var glädjande
och ägnat att stimulera framtidsförhoppningarna.
Det är ur samma synpunkter
glädjande att i dag kunna konstatera
samma inställning hos den nuvarande
kommunikationsministern, när
han i statsverkspropositionen för kommande
budgetår föreslår ett höjt anslag
för ersättning till SJ för drift av
icke lönsamma linjer. Jag skulle emellertid,
herr talman, vilja rekommendera
att Kungl. Maj :t, efter ett som jag hoppas
positivt beslut i frågan i riksdagen,
i samband med kungörandet härav till
SJ:s ledning bifoga handlingarna från
riksdagsbeslutet i december 1963 angående
den statliga trafikpolitiken och
däri med kraftiga streck understryka

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Nr 3

bl. a. de av mig förut citerade styckena
ävensom övriga uttalanden i detta sammanhang,
som argumenterar för en god
trafikservice även i glesbygds- och lokaliseringsområden.
Allt detta tycks
nämligen ha helt förbisetts av SJ:s ledning,
som i sitt rationaliseringsnit helt
lämnar inte bara glesbygdsområdena
utan praktiskt taget hela landet, frånsett
de större städerna, utanför sin persontrafik.
Att döma av en information
från SJ:s styrelse, »Vad pågår och planeras
inom SJ?», torde det inte dröja
länge förrän all persontrafik på järnvägarna
i landet kommer att ombesörjas
av direktgående expresståg mellan
Stockholm och några av våra största
övriga städer, i första hand Göteborg
och Malmö. Detta är skrämmande och
måste förhindras. Järnvägarna har dock
varit och är fortfarande själva ryggraden
i vårt transportväsende. Vi kan
inte undvara denna viktiga kroppsdel
i transportsystemet.

Riksdagen beslutade också tillstyrka
i propositionen 191/63 gjorda uttalanden
att det skall ske en upprustning
av för framtiden bestående järnvägslinjer.
Att denna upprustning skulle bestå
i att de flesta järnvägsstationerna skall
dras in, undrar jag om någon av riksdagens
dåvarande ledamöter hade tillräckligt
med skapande fantasi för att
inse. Jag hade det inte.

Från SJ-ledningens sida försöker man
nu slå i folk, såväl den egna personalen
som kommunernas företrädare och sina
kunder, att man handlar på riksdagens
order när man på allt sätt bortrationaliserar
järnvägstrafiken. Det är ytterligare
ett skäl för att klargöra för dem
vad 1963 års riksdagsbeslut om den
statliga trafikpolitiken i verkligheten
innehöll.

Herr talman! Vad jag sagt om trafikpolitiken
berör väl mest glesbygderna,
men för att inte verka ensidig lokalpatriot
vill jag också anföra några ord
om ett problem som är mera allmängiltigt,
ja, som kanske t. o. m. framför
allt berör de större tätorterna. Det är

Statsverkspropositionen in. m.
ungdomens tilltagande alkoholbruk, som
nu tagit sig sådana former och nått en
omfattning som gjort att ansvariga instanser,
bl. a. skolmyndigheterna, slagit
larm. Problemet med ungdomssuperiet
har just nu fått ytterligare aktualitet genom
försöksverksamheten med fri försäljning
av starköl som tog sin början
den 1 november 1967 och är avsedd att
pågå t. o. m. innevarande års utgång inom
Göteborgs och Bohus län samt i
Värmlands län. Vad jag har att säga i
detta ämne skulle kanske ha framförts
på förmiddagen, när finansministern
besvarade herr Karl-Erik Erikssons
enkla fråga, men i debatten om en enkel
fråga kan man ju inte begära att
få delta. Därför gör jag mitt inlägg nu.

Experimentet med starkölsförsäljningen
beslutades på förslag av alkoholpolitiska
kommittén. Inom parentes vill
jag nämna att kommitténs beslut dock
inte var enhälligt. Detta bör anföras till
kommitténs försvar.

Alkoholpolitiska kommitténs förslag
fick ett mycket blandat mottagande, såväl
i pressen som i den allmänna opinionen
—• dock med någon övervikt för
meningen att detta är ett både onödigt
och onyttigt experiment. Några fanfarer
i stil med vad som förekom vid mellanölspremiären
förekom inte vid försöksverksamhetens
igångsättning. Vidare
har bryggeriintressena endast i undantagsfall
drivit någon ölreklam i sammanhanget,
vilket man kan misstänka
är ren taktik. Vid ett definitivt frisläppande
av starkölet torde man nog
kunna förutsätta att en våldsam reklamkampanj
skulle sättas i gång, i likhet
med vad som förekom när mellanölet
marknadsfördes. Bryggeriintressenterna
är naturligtvis angelägna om att försöksverksamheten
skall visa att fri försäljning
av starköl inte medför några
skadeverkningar.

Starkölet har ändå kommit att ägnas
stort intresse hos massmedia under den
tid experimentet pågått. Av vad som
framkommit härigenom är det redan
klart att försöksverksamheten besannat

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
de farhågor som framfördes från olika
håll före dess igångsättande. Ungdomens
alkoholbruk har kraftigt ökats,
därom vittnar bl. a. reaktionerna från
de ansvariga skolmyndigheterna. Även i
tidningarna fick man snart nog vittnesbörd
om vad experimentet ledde till.
Redan den 3 november kunde man i en
göteborgstidning läsa följande:

»Stark ölsdrickande elever går fria.
Skolan utan befogenhet att ingripa.
Starkölspremiären drabbar också skolorna
i Göteborg. I en skola i ett ytterområde
var många elever småfulla och i korridoren
låg tomflaskor och tomma ölburkar.
Elever från en skola i centrum rapporteras
ha druckit starköl i en portuppgång,
de lämnade tomflaskorna kvar
efter sig och hyresgästerna klagade hos
skolledningen.

På skolhåll hyser man allvarliga farhågor
inför den fortsatta starkölsförsäljningen,
men man kan inget göra.
Om en elev dricker starköl utanför skolområdet
på sin frukostrast i en lärares
åsyn, har läraren ingen som helst befogenhet
att ingripa.»

Ja, så långt denna tidningsartikel.
Därefter följer slag i slag reportage, nyhetsartiklar
och notiser som talar sitt
entydiga språk: starkölet har blivit ett
stort ungdomsproblem.

Den fria försäljningen av starköl verkar
också i rak motsats till vad som
varit eu viktig riktpunkt i svensk alkoholpolitik
under senare år, nämligen att
söka överföra alkoholkonsumtionen från
alkoholstarkare drycker till alkoholsvagare.
Efter frisläppandet av mellanölet
har det visat sig att detta slog ut den
svagare pilsnern. 58 procent mellanöl
och 32 procent pilsner är dagens fördelning
av maltdryckskonsumtionen i landet.
Återstående 10 procent fördelar sig
ungefär lika på starköl och lättöl. Enligt
uppgifter om ölförsäljningen i Göteborgs
livsmedelsaffärer är relationen
där nu 75 procent starköl och 25 procent
mellanöl. Frisläppandet av starköl
leder alltså snabbt till en övergång från
en svagare alkoholdryck till en starka -

re, alldeles som fallet var med mellanölet
kontra pilsnern, fast kanske mera
markerat.

Det kan nu klart konstateras att nykterhetstillståndet
försämrats bland ungdomen
sedan mellanölet släpptes ut till
fri försäljning i livsmedelshandeln. Den
erfarenheten plus de negativa resultat
som redan nu kan konstateras av försöksverksamheten
med fri försäljning
av starköl borde vara tillräckligt motiv
för att omedelbart avbryta starkölsexperimentet.
En övergång från mellanöl
till starköl med den progressivitet i
berusningseffekt, som gäller vid de
alkoholhalter det här är fråga om,
kommer att innebära utomordentligt
stora risker för vår ungdom. Det måste
därför vara helt uteslutet att starkölet
skulle definitivt släppas fritt till
försäljning i hela landet, varför det nu
helt saknas fog att fortsätta försöksverksamheten
och därmed vålla ytterligare
svåra ungdoms- och skolproblem
för de av experimentet drabbade områdena.

Yi hörde i finansministerns svar till
herr Eriksson, att han för närvarande
inte övervägde att avbryta experimentet
men att han skulle följa det noga.
Enligt vad jag kunde uppfatta, åberopar
han bl. a. som motiv att fylleristatistiken
inte visar någon ökning i de områden,
där starkölet fritt försäljes. Men
detta är ju helt naturligt, och det påpekades
redan när experimentet beslutades.
Polisen finkar och fyllerirapporterar
i allmänhet inte skolungdomar.
Tar man hand om sådana, för man hem
dem och säger ingenting mer om saken.
Att vänta sig att detta kommer
fram i fylleristatistiken är därför knappast
realistiskt.

En ledamot av alkoholpolitiska kommittén
som dessutom är tjänsteman i
kontrollstyrelsen har förklarat att det
med hänsyn till vetenskaplig forskning
är nödvändigt att fortsätta försöksverksamheten
under den föreslagna tiden.
Vad man avser härmed har han, såvitt
jag kan finna, inte närmare förklarat.

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Nr 3

Som en gissning skulle man möjligen
kunna tänka sig att han är rädd för att
framtida forskare skulle komma att sakna
alkoholister som objekt för sin forskning.
En sådan misstanke är dock tyvärr
alldeles obefogad för närvarande.
Det lättillgängliga mellanölet och vissa
massmedias glorifiering av alkoholsederna
utgör en bestämd säkerhet härvidlag.
Film och TV-program med alkoholromantik
inympar en uppfattning
hos ungdomarna att alkoholbruket är en
av de förnämsta statussymbolerna, som
hör ihop med såväl den fina världen
som med de tuffa äventyren, och bidrar
härigenom kraftigt till att öka ungdomens
benägenhet för alkoholbruk och
att introducera alkohol i allt lägre åldrar.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Problematiken i dagens
samhälle har på senare tid förändrats.
Från att under en lång följd av år ha
kretsat kring frågan om överfull sysselsättning
och en permanent brist på arbetskraft
domineras debatten nu av arbetslöshets-
och sysselsättningsbekymmer.
Utvecklingen har under åren inte
bara haft sin gång och vi människor tagit
intryck av densamma. Djupgående
och avancerade utredningar, som sysselsatt
många mäniskor, har därtill gjort
konstateranden i den riktningen att vi
framöver skulle få en utveckling i huvudsak
enahanda med den vi haft under
högkonjunkturåren i början av
1960-talet men i accelererande takt. Vi
har med andra ord åkt i ständigt ökad
fart under ständiga försäkringar av expertisen
att det kommer att gå bra och
att det inte medför några som helst risker.

Jag vill, herr talman, ingalunda svartmåla,
men det är kanske inte så underligt,
om man med tanke på alla försäkringar
och prognoser som gjorts under
senare år blir något chockerad, när vi
nu noterar eu arbetslöshetssiffra som
totalt överstiger 100 000. Det är heller

Statsverkspropositionen m. m.

inte underligt att arbetslösheten i mycket
stor utsträckning har dominerat
årets remissdebatt.

Jag har dock en känsla av att man
från regeringshåll i den politiska debatten
vill — inte nonchalera men i någon
mån bagatellisera dagens arbetsmarknadssituation.
Finansministern gjorde
jämförelser bakåt i tiden, och han fann
därvid den siffra vi nu har ingalunda
anmärkningsvärt hög. Samma resultat
kom han till vid en internationell jämförelse.
Procentresonemang är ofta ett
behagligt sätt att komma ur besvärliga
situationer. Så har det tydligen varit
också i detta fall. För dem som emellertid,
som sig bör, analyserar vad som
döljer sig bakom siffrorna eller studerar
skeendet, framstår också eu relativt låg
procentsiffra som allvarlig.

Utvecklingen inom näringslivet karakteriseras
av en stark och långtgående
strukturomvandling. Det vare mig
fjärran att bestrida att detta är en väg,
om än hård, som vi måste gå för att
med vårt höga kostnadsläge vara konkurrenskraftiga
på världsmarknaden.
Vad som kan ifrågasättas är emellertid
takten i utvecklingen. Ifrågasättas kan
också, om man tagit tillräcklig hänsyn
inte bara till kalkylmässiga företagsberäkningar
utan även till de oundvikliga
omställningskostnader som samhället får
stå för. Enligt min uppfattning har man
från socialdemokratiskt håll inte i tid
beaktat detta. Man har på det hållet
närmast betraktat denna fråga som en
kapplöpning som man måste vinna, oavsett
priset. Man har heller inte i tid beaktat
att avgörande för på vilken nivå
man kan vinna denna kapplöpning eller
nå konkurrenskraft är det kostnadsläge
man i varje situation har att utgå ifrån
och att den ekonomiska politiken givetvis
spelar en avgörande roll härför.

Jag skall inte gå in på de mycket
stora omställnings- och omlokaliseringsproblem
som samhället ställs inför framför
allt vid mera avancerade omstruktureringar.
Inte sällan händer att hela
bebyggelsecentra och bygders förutsätt -

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

ningar radikalt förändrats. Finns inget
arbete att få, har vare sig bostäder eller
samhällsinvesteringar något egentligt
värde. I stället skall jag något stanna
inför den enskilda människans situation,
människan som döljer sig bakom
de 2,5 procent som i det här sammanhanget
anses tolerabla.

Jag vill här citera en sammanställning
gjord av doktor Rudolf Meidner
över resultaten från de sex nedläggningsstudier
som olika marknadsforskare
har gjort under 1967. Jag citerar här
ur tidskriften Fackföreningsrörelsen ordagrant
vad han har kommit fram till:

»Ca två procent av Sveriges labor
force tvingas årligen byta arbetsplats i
samband med driftsomläggning eller
fullständig nedläggning. Med stor samstämmighet
uppger olika nedläggningsstudier,
att 20 å 25 procent av den friställda
arbetskraften inte kan finna nytt
arbete. En halv procent av landets arbetskraft
tvingas årligen av den tekniska
utvecklingen i vidsträckt mening ut
i arbetslöshet, sysslolöshet, undersysselsättning,
sjukdom eller förtidspension.
Ca 25 procent av dem som lyckats få
nytt arbete, får finna sig i en sänkning
av arbetets kvalifikationsgrad, sänkt
lön och/eller försämrade arbetsvillkor
i övrigt. En tredje grupp — den största
•— får visserligen behålla sin arbetsplats
men tvingas till omplaceringar inom
företaget som medför försämringar beträffande
lönen eller andra arbetsvillkor
---- Sammanlagt berörs sålun da

2 ä 2 1/2 procent (dvs. bortåt
100 000 personer årligen) av vår aktiva
befolkning av oförmånliga förändringar
i sin labor-force status eller sin arbetsstatus.
»

Det här citerade analysresultatet ger
anledning till den förmodan att vi också
om konjunkturen vänder får räkna
med en bestående arbetslöshet av mera
svårbemästrat slag. Endast en kvalificerad
optimist kan tro att ett förändrat
konjunkturläge kan nämnvärt ändra detta
mönster. Det råder här ingen tvekan
om att samhället har skyldighet mot

dessa oförskyllt drabbade människor,
men frågan är om inte denna värdering
borde in i bilden i ett tidigare för varje
speciellt nedläggningsfall avgörande
skede.

Den socialdemokratiska politiken som
av dess företrädare brukar betecknas
som progressiv och framstegsvänlig bär
utan tvivel skulden till dagens prekära
situation. Väl kan det vara riktigt att i
en progressiv näringspolitik ställa siktet
både långt fram och tillräckligt högt.
Men faran är att man om man programmerar
i en högkonjunktur blir alltför
optimistisk, och det är väl detta
som har skett. Socialdemokratins resonemang
om och attityd till den mindre
företagsamheten, dess inställning till
branscher med svag konkurrensförmåga
är talande bevis för det övermod
som dikterat socialdemokraternas politik.
»Vi har i detta land inte råd att ha
låglöneföretag» har varit en slogan som
väl passat bra i en utpräglad högkonjunktur
men som självfallet inte håller
i ett bistrare klimat.

Det kan vara intressant att här närmare
exemplifiera detta. Vi har t. ex.
inte råd att gå i svenska skor. Vi har
inte råd att gå klädda i svenska kläder.
Vi har inte råd att köpa svenska uniformer
—- det är ett alldeles aktuellt
problem — ehuru alternativet är driftinställelse
och arbetslöshet. Vi har inte
råd att fullt ut producera de livsmedel
vi behöver. Enligt högsta visdom skulle
vi i det avseendet ha legat betydligt lägre
i självförsörjning om inte beredskapssynpunkterna
här varit avgörande.
Det är ju t. ex. mot all socialdemokratisk
visdom som vi alltjämt uppehåller
vår sockerbetsodling. En intressant fråga
i sammanhanget är: Var skulle alla
dessa människor som arbetar i sockernäringen
i dag ha fått sin försörjning,
om jordbruksministern fått genomföra
sin en tid tydligen allvarliga mening att
lägga ner den svenska sockerbetsodlingen? Det

kan vara bra med teoretisk expertis.
Jag tror att den är nödvändig, men

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Nr 3

jag tror den behöver paras med en viss
portion sunt förnuft, och den får framför
allt inte leda till politiskt övermod,
sådant som jag här skisserat. Även om
man teoretiskt, ju mer avancerad politik
man bedriver i detta avseende, kan kalkylera
fram en bättre och bättre standard
med återföljande stort risktagande,
är jag inte säker på att det är en
politik för de många och små i detta
samhälle. Jag tror inte det alltid skapar
förutsättningar för den trygghetspolitik
man så ofta talar om.

Vad jag här sagt anknyter närmast
till socialdemokratins politik när det
gäller den industriella utvecklingen
men kan också appliceras på jordbrukspolitiken.
Stimulerad av nationalekonomisk
expertis och influerad av pågående
högkonjunktur lanserade socialdemokratin
ett jordbruksprogram som redan
nu på en väsentlig punkt blivit
hårdhänt korrigerat —- jag tänker på
möjligheterna till annan och bättre betald
sysselsättning för alla de människor
vilkas avgång från jordbruket
egentligen skulle inbringa de stora samhällsekonomiska
vinster som den nya
jordbrukspolitiken tänktes medföra. Jag
är övertygad om att även på en annan
punkt där striden stod, nämligen självförsörjningsgraden,
kommer utvecklingen
inom en icke alltför avlägsen
framtid att korrigera programmet. Det
är dock inte min avsikt, herr talman,
att här ta upp en debatt om vad som
kan anses riktigt i de långsiktiga framtidsbedömningarna.
Den skulle i nuvarande
situation vara rätt meningslös —
riksdagen har fattat sitt beslut, om än
med mycket smal marginal. Mer intressant
och fruktbärande torde det vara att
diskutera den aktuella situationen.

Jag har redan antytt att beräkningarna
slagit slint på en väsentlig punkt,
nämligen beträffande de s. k. överföringsvinsterna
och då främst vinsterna
när det gäller arbetskraft. Från den förutsättningen
att de bortrationaliserade
jordbrukarna alltid skulle vara användbara
i en mera lönsam produktion har

Statsverkspropositionen m. m.
regeringen föreslagit och riksdagen beslutat
om en viss rationaliseringsintensitet.
Vissa mallar för rationaliseringsorganens
arbete har även gjorts upp.
Det är i sammanhanget intressant att
konstatera att man också här tillämpar
samma politik oavsett om det är
högkonjunktur eller lågkonjunktur, oavsett
om det finns alternativa sysselsättningsmöjligheter
eller om den bortrationaliserade
hamnar i arbetslöshet. Att
här gjorts en kapital felbedömning av
möjligheterna att slussa de äldre, bortrationaliserade
jordbrukarna över till
högbetalande industrier borde det vara
på tiden att erkänna — i varje fall skulle
det på vissa avsnitt inom jordbrukspolitiken
vara skäl att moderera med
hänsyn till dagens situation.

Ett genomgående drag i den debatt
som föregick 1967 års beslut om jordbrukspolitiken
var att denna så långt
möjligt skulle inordnas i den allmänna
näringspolitiken; detsamma gäller också
beträffande den proposition som
riksdagen föregående år hade att ta
ställning till. Framför allt rörde det sig
om sådana avsnitt som jordbruksproduktionens
storlek och sammansättning,
rationaliseringspolitikens intensitet och
inriktning och utformningen av småbruksstödet.

Med tanke på att alla de bestämmelser,
som i dag och framöver gäller på
området, är utformade med avseende
på högkonjunktur och god sysselsättning
finns det anledning att fråga: Vilka
förändringar avser jordbruksministern
att föreslå i det aktuella läget?
Jag kan lugna jordbruksministern med
att jag ingalunda på något sätt avser ett
upprivande av de stora linjerna eller
den långsiktiga målsättningen; men det
finns så mycket annat där jag tror att
inte minst jordbruksministern och inrikesministern,
kanhända familjeministern
också, skulle ha behov av att tala
vid varandra. Jag har tidigare i en interpellation
till jordbruksministern
framhållit det orakelmässiga i att samtidigt
som arbetsmarknadsverket gör

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
alla ansträngningar för att skaffa fram
arbetsobjekt och ändå inte i tillräcklig
omfattning kan åstadkomma sådana
oavsett vad de kostar, och samtidigt som
vi på fullt allvar räknar med att det för
människor över 60-årsåldern i många
fall inte finns andra möjligheter att ta
til? än kontantbidrag, så driver jordbruksministern
även — märk väl —
i de av arbetslöshet värst drabbade områdena
den politik som var avsedd för
och formad under en högkonjunktur.

Jag vill återupprepa att här skulle
vara åtskilligt att vinna både samhällsekonomiskt
och för de berörda människorna
genom en smidigare och mera
lokalt anpassad politik främst vad gäller
stödet till den inre rationaliseringen.

Jag vill, herr talman, starkt understryka
att de här framförda synpunkterna
har en alldeles speciell aktualitet
i nuvarande situation, men jag vill tilllägga
-— som också torde framgå av
mitt anförande -— att det finns skäl för
deras beaktande också i en annorlunda
och mera gynnsam konjunktur om tillräcklig
beredskap skall kunna hållas.
Jag vill tillägga att de även har ett alldeles
speciellt intresse ur lokaliseringssynpunkt,
för så vitt man med lokalisering
menar åtminstone ett rimligt
spridande av näringslivet, bebyggelse
och därmed förutsättningar för människor
att på skilda håll i detta land
leva och bo.

Herr talman, jag skulle egentligen
sluta med detta, men avlyssnandet av
dagens debatt ger mig anledning att ytterligare
ta kammarens tid i anspråk.
Jag lyssnade på herr Göran Karlssons
inlägg och kan inte underlåta att göra
några reflexioner.

Jag fick den uppfattningen att herr
Göran Karlsson trodde att han talade på
ett socialdemokratiskt valmöte; måhända
var det den fåtaliga publiken som
ledde honom in på den frestelsen. Han
skyllde självfallet alla besvärligheter på
den enskilda företagsamheten, som han
symboliserade med en företagare som
ingenting kunde i sin bransch, och på

de borgerliga partierna. Eftersom de
senare var ute på ökenvandring och
inte något inflytande hade var det självfallet
företagsamheten som fick skulden.

.lag kan inte underlåta att göra den
reflexionen att det ändå är rätt märkvärdigt
att herr Göran Karlsson, som
representerar ett parti som pläderar för
fri import och köp av varor där man
köper dem billigast, som säger sig vara
för en strukturomvandling och rationalisering,
även om den är mycket långt
avancerad och självfallet drar företagsnedläggelser
med sig, blir så förtörnad
över att ett låglöneföretag läggs ned, så
mycket mer som det sköttes så förfärligt
illa som här angavs. Det är klart
att det är beklämmande att se företagare
flytta utomlands —- jag håller med
herr Göran Karlsson därom — men
man måste också fråga varför de flyttar.
Jag tror nämligen inte, herr Göran
Karlsson, att någon företagare i detta
land i eget intresse lägger ned ett företag
och gör det värdelöst. Det måste
vara det sista och det sämsta en företagare
kan göra.

Om det nu är den sista utvägen att
flytta ett företag — jag vill inte på något
sätt förorda det — vad är det för
skillnad om vi importerar varor, där vi
kan få dem billigast, eller om en svensk
företagare reser ut och producerar samma
varor i utlandet för att sälja dem
till Sverige? Det kan ju vara så att därigenom
ges möjligheter inte bara för
företagare utan också för svenska tekniker
att få en god sysselsättning. Jag
tycker att skillnaden är hårfin, och när
herr Göran Karlsson kan acceptera det
ena bör han inte ondgöra sig över det
andra.

Det är ytterligare en fråga som jag
inte kan underlåta att ta upp i detta
sammanhang. Jag skall emellertid inte
fördjupa mig i den.

Herr Göran Karlssons ständiga bekymmer
var samförståndet på den som
han säger borgerliga sidan. Jag gjorde
den reflexionen att nog hade herr Gö -

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Nr 3

rån Karlsson tillräckliga bekymmer på
eget håll. Han hann ju inte lämna talarstolen
förrän han blev väl underkunnig
om dem.

Är det inte litet förmätet, herr Göran
Karlsson, att så fullständigt ta monopol
på förståndet? Jag fick nära nog det intrycket
att han också för partiets del
tog monopol på makten, som på förhand
tycks böra vara tillskriven det
socialdemokratiska partiet: Vi accepterar
ingen samverkan, vi går vår väg
rakt fram. Hur skall man tolka detta,
herr Göran Karlsson? Jag gjorde reflexionen
att socialdemokratin nog är
att beklaga som har företrädare som
uttalar sig på det sättet. Det kan endast
leda till en reflexion nämligen att det
är på tiden att socialdemokratin, i varje
fall om den företräds av herr Göran
Karlssons tankegångar, försätts i minoritet.
Jag tror att den tiden kan komma
då också socialdemokratin måste samarbeta
med annat parti. Om det skall
lyckas, får man nog ha något mått av
tolerans också i den situation som i
dag råder.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag vet att det är mycket
lätt att komma i gräl med herr Axel
Kristiansson, och jag skall därför försöka
undvika det i dag och fatta mig
mycket kort. Vi får så många tillfällen
framöver att återkomma till dessa frågor.

Jag vill ändå påpeka att herr Kristiansson
gör en felbedömning av det beslut
riksdagen träffade i fjol om jordbrukspolitiken.
De mera långsiktiga
riktlinjerna ersatte då de principbeslutsom
riksdagen träffat vid ett tidigare
tillfälle. Det var så att säga framgångslinjerna
som blev fastlagda. Avsikten är
ju att vi skall försöka få en utveckling
inom jordbruket som så att säga sammanfaller
med den utveckling som pågår
i tekniskt avseende och en politik
som underlättar jordbruksnäringens anpassning
till de nya möjligheterna.

Men det betonades —■ och det vet

5 Första kammarens protokoll 1968. Nr 3

Statsverkspropositionen m. m.

också herr Kristiansson —■ mycket
starkt i det sammanhanget att framgångstakten
kommer att i hög grad bli
beroende av de allmänna samhällsförhållandena.
Jag skulle ur både propositionen
och utskottsutlåtandet kunna
citera uttryck för att man nu är väl
medveten om att takten i stor utsträckning
kom att bestämmas av bl. a. industrins
dragningskraft på arbetskraften.

Men det finns också ett annnat fel i
herr Kristianssons resonemang. Han
återkommer till att jordbruksrationaliseringen
på något sätt sker tvångsmässigt,
att människor som är offer för
bortrationalisering här skulle komma i
kläm. Han tar förmodligen intryck av
sina egna tidigare påståenden. Men det
förhåller sig inte på det sättet, herr
Kristiansson, utan var och en har att
avgöra om och när han vill sluta med
sitt jordbruk och gå över till någon annan
näring. Alla i denna kammare vet
ju att jordbruket inte behandlas så att
man efterhand får sämre villkor prismässigt
och i andra avseenden. Vi förhandlar
ju om dessa villkor. Det kommer
att bli en justering av priserna
även i år till följd av det löpande avtalet.
Jordbrukaren har således inte fått
det sämre. Han kan fortsätta sin verksamhet,
och han har fortfarande samhällets
stöd så att han kan få sin utkomst
genom jordbruket.

Det är kanske litet genant att säga
det, men jag måste således erinra herr
Kristiansson om att jordbrukaren ingalunda
är tvingad att lämna sin näring.
Vi får räkna med att även i ett läge
med lägre sysselsättningsgrad än förut
kommer att finnas sådana jordbrukare
som vill sluta. De jämför sin situation
med andras, och om de får möjlighet
att gå över till annan verksamhet kommer
de i vissa fall att göra det. Jag tror
att det skulle vara mycket olyckligt att
i detta läge införa någon speciell anordning
som skulle vara konjunkturanpassad
och sikta till att de som har
det allra sämst i jordbruket skall hållas
kvar inom näringen.

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

Jag menar således att herr Kristiansson
har överdrivit när han talat om att
rationaliseringen inte passar in i den
nuvarande situationen. Vi har klart angivit
att det är sysselsättningsgraden i
samhället som också kommer att påverka
utvecklingen inom jordbruket. Någonting
av tvång finns inte i sammanhanget.
Jag har funnit anledning att
säga detta i dag, eftersom andra talare
i årets remissdebatt har resonerat på
samma sätt som herr Kristiansson.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Efter den lektion som
jordbruksministern gett herr Kristiansson
om jordbrukspolitiken behöver jag
inte ge mig in på det gebitet.

Herr Kristiansson var väldigt irriterad
över mitt inlägg. Han var så irriterad
att han tydligen inte lyssnat ett dugg
till vad jag sade i sak, utan vill tillskriva
mig helt andra yttranden än jag i
själva verket har fällt. Herr Axel Kristiansson
tog i med brösttoner och sade
att jag skulle vara företrädare för något
slags socialdemokratisk maktfilosofi.
Men jag vill erinra herr Kristiansson
om att när jag sade att socialdemokratin
går sin egen väg framåt, då gällde det
en diskussion med kommunisten som
ville ha teknisk valsamverkan med oss.
Försök inte, herr Kristiansson, att blanda
bort korten, utan lyssna till vad jag
sagt vid varje tillfälle. I detta fall var
det uppenbart att jag sade ifrån att det
aldrig kommer att existera någon teknisk
valsamverkan mellan socialdemokrati
och kommunism.

Likadant är det med herr Kristianssons
resonemang i fortsättningen. Han
säger att jag talade för en publik här
i kammaren som om det skulle gällt ett
socialdemokratiskt valmöte. Jag vill
bara säga att när herr Kristiansson talade
var det ännu mindre folk här. Det
var tydligen ett centerpartistiskt valmöte
som herr Kristianson befann sig

på. Jag syftar då inte bara på den fåtaliga
publiken utan också på den ton
och den irritation som kom till uttryck
när herr Kristiansson framförde sina
anklagelser.

Sedan bara ett enda ord om herr
Kristianssons anförande i sak. Han sade
att socialdemokratin inte skulle ha det
ringaste intresse för småindustrin. Herr
Axel Kristiansson, gå tillbaka i tiden.
Se under vilka år som den svenska småindustrin
expanderat och levat under
jag höll på att säga drivhusatmosfär.
Det är just under de år som socialdemokratin
har styrt i vårt land.

När herr Axel Kristiansson nästa
gång kommer upp i talarstolen, försök
då att komma med riktiga sakuppgifter.
Det tror jag att meningsutbytet vinner
på.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Efter det korta svar
som jordbruksministern här har lämnat
— jag förstår mycket väl att inlägget
var kort med hänsyn till tiden —-skall jag inte heller bli mångordig. Vi
har ju diskuterat denna problematik för
inte så länge sedan.

Jag sade till jordbruksministern att
jag inte på något sätt ifrågasätter ändring
i den långsiktiga målsättningen.
Men eftersom man här har siktet inställt
mycket långt fram i tiden ifrågasätter
jag om man ändå inte med hänsyn
till alla de människor som här berörs
-— inte minst de äldre människor
som det är fråga om — borde se inte
bara mot målet utan också hur det hela
fungerar under tiden och i nuet. Då
vill jag framhålla att man kan utan att
på något sätt äventyra det långsiktiga
målet eller på något sätt förhindra en
strukturomvandling göra en del saker
som kan vara ekonomiskt försvarbara
och som skulle klara sysselsättningsproblemet
i de värst drabbade bygderna.

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Nr 3

Jag tycker att det är ganska märkvärdigt
att jordbruksministern inte kan
inse detta. De människor som det här
gäller är visserligen inte tvingade att
flytta bort, i varje fall inte direkt, det
skall jag gärna erkänna, men det kan
finnas ett indirekt tvång. De är människor
i sådan ålder att de är mycket svårinpassade.
Just för dessa människor om
vilka man allvarligt diskuterar om inte
till sist den enda möjligheten är att
betala ett kontantunderstöd från 60 till
67 års ålder.

Herr Göran Karlsson var tydligen
mycket irriterad över att jag tog upp
hans inlägg. Jag kunde inte underlåta
det. Jag har ingen anledning att gå in
på kommunisternas situation i sammanhanget,
änskönt man reagerar, det måste
man göra. Jag har inte antecknat ord
för ord vad herr Göran Karlsson sade,
men jag har inte så dåligt minne, och
kontentan var väl ändå en inkompetensförklaring
av de borgerliga partierna
när det gäller möjligheterna både att
uträtta någonting och att komma överens
om någonting. Jag konstaterar att
herr Göran Karlsson sade detta minuten
innan han fick praktisk kännedom om
att man också på den andra sidan hade
familjetvister. Att herr Göran Karlsson
här säger att vi går vår väg rakt fram,
det förändrar inte på något sätt situationen.
Det säger vi från vår sida också.

Jag skall inte ta upp något resonemang
om småindustrin och regeringens
inställning till denna. Men jag tycker
nog ändå att man har hört så
många uttalanden vid företagsnedläggelser
o. d. om att här är det inte fråga
om något annat än att man bränner
ut dessa företag och att alla de människor
som är berörda av det får det bättre.
Det har varit en slogan under 1960-talet. Det är möjligt att man inte säger
så i dag, ty det är kanske känsligt, men
jag tror att herr Göran Karlsson känner
igen orden.

Statsverkspropositionen m. in.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s) kort

genmäle:

Herr talman! Det kanske är onödigt
att komma med ytterligare en replik till
herr Kristiansson, ty han tycks inte
vilja fatta vad jag sagt. I mitt första inlägg
sade jag att de borgarliga partierna,
framför allt centerpartiet, bl. a. i
familjepolitiken kräver stora utgifter
samtidigt som man kräver lägre skatter.
Det kan inte gå ihop. Det var en av
de punkter där jag kritiserade de borgerliga
partierna.

Vidare beskyller herr Kristiansson
mig för att jag av något slags socialdemokratiskt
maktbegär skulle ha sagt att
vi går vår egen väg fram. Herr Axel
Kristiansson, jag påpekar än en gång att
denna replik fälldes till herr Werner
och att den gällde en teknisk valsamverkan
mellan socialdemokrater och kommunister
som han förordat. Det var den
saken som jag svarade definitivt nej på.
Jag tycker att herr Axel Kristiansson
inte skall försöka upprepa att jag skulle
ha uttalat mig för någon sorts maktpolitiskt
resonemang från socialdemokratins
sida.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Att oppositionen länge
krävt att den nuvarande omsättningsskatten
skall läggas om till en mervärdeskatt
kan socialdemokraterna givetvis
inte förneka. När nu regeringen sent
omsider beslutat sig för en sådan omläggning,
förklarar emellertid regeringsorganet
Aftonbladet att detta är en helt
annan sak. Herr Strängs mervärdeskatt
är nämligen — enligt Aftonbladets ledare
den 12 januari — väsentligt annorlunda
än vad borgerligheten önskade.
»Blott Sverige svenska krusbär har»,
sägs det ju.

Det avgörande skälet till att finansministern
äntligen har bestämt sig för
mervärdeskatt är givetvis utvecklingen
ute i Europa. Inom EEC har medlemsstaterna
kommit överens om att före
slutet av nästa år gå över till ett ge -

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

mensamt mervärdeskattesystem, som redan
är utformat i sina huvuddrag. På litet
längre sikt har medlemsstaterna
ställt upp som mål att avskaffa skattegränserna
mellan länderna på samma
sätt som man är i färd med att avskaffa
tullgränserna. Detta kräver att skattesatsen
för mervärdeskatten i de olika
länderna harmoniseras. Tidpunkten när
detta skall ske är emellertid ännu inte
fastställd.

Vid årsskiftet införde Västyskland
mervärdeskatt. Frankrike, som tidigare
haft en varuskatt av mervärdeskattetyp
i fabrikant- och grossistledet, har samtidigt
gått över till en renodlad mervärdeskatt
som omfattar alla led. Holland
kommer snart att följa efter, och därpå
kommer de återstående EEC-länderna
som sagt senast den 1 januari 1970. Av
EFTA-länderna har Danmark redan infört
mervärdeskatt eller »moms», som
danskarna säger, fr. o. m. den 3 juli i
fjol. I Norge har en utredning nyligen
lagt fram förslag om att man också där
skall gå över till mervärdeskatt. Den
omständigheten att två av våra största
handelspartners, Västyskland och Danmark,
har infört mervärdeskatt är naturligtvis
ett starkt skäl för att också
Sverige går över till detta skattesystem.
Men det viktigaste skälet är att vi genom
att gå in för det skattesystem som inom
två år kommer att gälla i alla EEC-länder
underlättar en framtida anslutning
till EEC.

Med hänsyn till detta är det nödvändigt
att en svensk mervärdeskatt utformas
enligt de principer som man har
enat sig om i EEC, eller i varje fall att
avvikelserna från EEC-modellen inte är
större än att en fullständig anpassning
senare kan ske utan alltför stora svårigheter.

Av de knapphändiga upplysningarna
i finansplanen framgår inte hur finansministern
tänkt sig den närmare utformningen
av skatten. Att herr Sträng
vill inskränka skatteplikten för tjänster
jämfört med de utredningsförslag som
finns talar han dock om. Hurvida det -

ta står helt i överensstämmelse med vad
man kommit överens om i EEC är inte
utan vidare klart. Klart är däremot att
undantag på tjänsteområdet utöver vad
utredningarna har föreslagit strider mot
mervärdeskattens idé och är ägnat att
leda till snedvridningar. Klart är också
att sådana undantag strider mot vad socialdemokraterna
alltid har hävdat när
det gällt ändringarna i reglerna för vår
nuvarande omsättningsskatt: att undantagen
skall vara så få som möjligt, därför
att undantag föder undantag och
skatten helst skall vara generell.

Nödvändigheten att hålla sig något så
när inom den ram för mervärdeskattens
utformning som man bestämt sig för
inom EEC ger uppenbarligen inte finansministern
stora möjligheter att variera
temat. Vad är det då som gör att
hans förslag påstås så väsentligt skilja
sig från det som oppositionen har krävt
skulle genomföras?

Jo, herr Sträng vill att mervärdeskatten
skall tas ut med samma procentsats
som omsättningsskatten — 11,1 procent
på priset exklusive skatten. Genom
att investeringarna inte beskattas
ger mervärdeskatten med samma uftagsprocent
740 miljoner kronor mindre
för helår räknat än omsättningsskatten.
Dessa pengar vill herr Sträng ta
igen genom en löneskatt, eller som han
kallar den en arbetsgivaravgift. Dessutom
vill han behålla energiskatten och
alla punktskatterna.

Oppositionen har alltid hävdat att
energiskatten och de punktskatter som
inte är motiverade av speciella skäl,
d. v. s. den särskilda varuskatten, försäljningsskatten
och pälsvaruskatten,
skulle försvinna när vi fick en generell
mervärdeskatt. Om man ville ta in lika
mycket pengar på mervärdeskatten som
man nu gör på omsättningsskatten,
energiskatten och de punktskatter som
jag nämnde, skulle det bli nödvändigt
att sätta uttagsprocenten för mervärdeskatten
högre än den skattesats som
gällt för omsättningsskatten. Den senaste
utredningen räknade med att skatte -

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Nr 3

satsen för mervärdeskatten under sådana
förhållanden skulle behöva sättas till
13,6 procent på priset exklusive skatt.

Det har gjorts gällande att den höjning
av skattesatsen med 2,5 procent
som det således skulle bli fråga om
skulle innebära en övervältring av skatt
från företagen på konsumenterna. Detta
är bara delvis sant. Ungefär två tredjedelar
av energiskatten och hela beloppet
av punktskatterna betalas redan nu
av hushållen. I fråga om den delen kan
det möjligen vara tal om en viss omfördelning
mellan olika konsumentgrupper
men absolut inte om någon
ändrad fördelning mellan företag och
konsumenter.

Även om vi inom folkpartiet inte har
tagit ställning till skattesatsen för mervärdeskatten
i och för sig, har vi varit
fullt på det klara med att införande av
mervärdeskatt skulle komma att innebära
en ökad belastning för konsumenterna,
om man genom mervärdeskatten
ville ha in lika mycket pengar som genom
de skatter vi ville ersätta. Av det
skälet har vi inom folkpartiet alltid förenat
kravet på mervärdeskatt med krav
på en lindring av skatteprogressionen
och krav på att grupper med låg konsumtionskraft
kompenseras både genom
särskilda lättnader i den direkta inkomstskatten
och genom ökning av
barnbidrag, studiebidrag, folkpensioner
och andra liknande förmåner.

De skäl som föranlett herr Sträng att
frångå de grundläggande principer för
en mervärdeskattereform som utredningarna
dragit upp redovisas ytterst
kortfattat i finansplanen. Herr Sträng
säger sig inte kunna acceptera en kännbar
omfördelning av skattebördan från
företagen till konsumenterna och att
därför den reduktion av beskattningen
på näringslivet som slopandet av omsättningsskatten
på investeringsvaror
innebär måste kompenseras genom en
särskild arbetsgivaravgift. Aftonbladet
bidrar med förklaringen att en minskning
av progressiviteten i beskattningen,
som högern och folkpartiet föreslår

Statsverkspropositionen m. m.
— av någon anledning räknas inte centerpartiet
till sällskapet — betyder en
omfördelning av skattebördan till förmån
för de högre inkomsttagarna.

Låt mig klara upp det sista först. När
vi talar om progressivitet i beskattningen
menar vi den statliga inkomstskatten.
Det är inte marginalskatten i och
för sig som bestämmer progressiviteten,
utan den skärpning av marginalskatten
som inträder med stigande inkomster.
Personer med stora inkomster har hög
marginalskatt, men progressionen i de
högre inkomstlägena är inte stor. Den
som har 100 000 kronor i beskattningsbar
inkomst kan öka sin inkomst med
50 000 kronor utan att hans marginalskatt
stiger. Först vid 150 000 kronor
får han en marginalskatteskärpning med
6 procentenheter, över 150 000 kronor
förblir marginalskatten oförändrad, hur
mycket inkomsten än stiger. Nej, den
branta progressionskurvan ligger för
gifta inellan 12 000 och 40 000 kronor i
beskattningsbar inkomst. För ogifta
börjar den redan vid en beskattningsbar
inkomst av 6 000 kronor. Om en
gift person ökar sin beskattningsbara
inkomst från 12 000 till strax över
24 000 kronor stiger den statliga skatten
på toppen av inkomsten från 10 till
34 procent av inkomsten. Vid en inkomststegring
från 20 000 till något
över 30 000 kronor stiger skatten på
toppinkomsten med 20 procentenheter,
från 22 till 42 procent. Det är alltså i
numera tämligen beskedliga inkomstlägen
som progressiviteten är hårdast och
eu progressionslindring angelägnast.
Allt fler människor kommer upp i dessa
inkomstklasser genom nominella löneökningar
som är en följd av inflationen.
Fastän dessa löneökningar inte ger
någon ökad skatteförmåga leder de till
ett kraftigt ökat skattetryck.

För folkpartiet är en allmän skattereform,
som omfattar både inkomstbeskattningen
och konsumtionsbeskattningen,
ett angeläget krav som vi kommer
att kämpa vidare för. Socialdemokraterna
anser tydligen inte att en så -

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Statsverkspropositionen in. m.

dan reform är angelägen. De nöjer sig
med en begränsad omläggning av konsumtionsbeskattningen.

När man kritiserat den nuvarande
omsättningsskatten på investeringar, så
är det främst därför att den höjt kostnadsnivån
för exportföretagen och försämrat
deras konkurrenskraft. När det
gäller den del av näringslivet som producerar
för hemmamarknaden har väl
den omsättningsskatt, som drabbat företagens
investeringar och omkostnader,
i allmänhet — om än på någon sikt —-kunnat övervältras på konsumenterna.
Detsamma gäller energiskatten. Men exportföretagen
har inte haft samma möjligheter.
För dem har skatten utgjort
en ren belastning och minskat deras
konkurrensförmåga i förhållande till företag
i andra länder som inte haft motsvarande
pålagor att bära. Detsamma
gäller också de importkonkurrerande
företagen.

Den löneskatt som herr Sträng föreslår
drabbar företagen som en omkostnad.
Det blir givetvis företagens strävan
att ta igen den på sina produktpriser.
På litet längre sikt kommer väl detta
att lyckas på den inhemska marknaden
i de flesta fall. Det blir konsumenterna
som får betala i form av högre priser på
varor och tjänster. Men exportföretagen
har ingen möjlighet att övervältra
skatten på kunderna. För dem blir skatten
en ren belastning. Detsamma gäller
de företag som arbetar under hård importkonkurrens.

När det gäller de exporterande och
importkonkurrerande företagen ger herr
Sträng med den ena handen och tar
med den andra. Enligt egen utsago ger
han mer än han tar. Den omsättningsskatt
som sådana företag betalar på sina
investeringar är, enligt herr Sträng,
mer än dubbelt så stor som summan av
de arbetsgivaravgifter som kommer att
belasta dem. De kommer därför, enligt
herr Sträng, att ha fördel av omläggningen.
Detta må vara sant — på lång
sikt. Men på kort sikt verkar det annorlunda.
Företagen har nu varit belas -

tade med omsättningsskatt på sina investeringar
sedan 1960. Den skattebelastning
som vilar på redan gjorda investeringar
avlyftes endast efter hand i
takt med avskrivningarna. Men löneskatten
kommer att drabba omedelbart
med full tyngd när den träder i kraft
om ett år. I många fall kommer den att
betyda en omedelbar skatteskärpning
för företagen.

Om vi bortser från exportföretagen
och de företag som arbetar under hård
importkonkurrens, kommer löneskatten
att till största delen övervältras på konsumenterna
i form av höjda priser på
varor och tjänster. Till den del löneskatten
drabbar kommunerna — herr
Sträng talar om att den offentliga förvaltningen
kommer att bära en betydande
del av skatten — drabbar den skattebetalarna
i form av höjd kommunaloch
landstingsskatt. Till sist är det därför
konsumenterna, de enskilda människorna,
som får betala —■ antingen
staten får sitt genom en höjd skattesats
för mervärdeskatten eller genom löneskatt.

Löneskatten påstås ha den fördelen
att den gynnar de kapitalintensiva företagen
och därigenom påskyndar rationalisering
inom näringslivet. Det låter
sannolikt, men egentligen är det väl
ingen som i dag kan överblicka verkningarna
av en löneskatt. Vi har här
återigen en skrivbordsprodukt från finansdepartementet
som skall drivas
igenom i all hast utan att ens ha remissbehandlats.
Kanske kunde herr Sträng
också ha valt en ur psykologisk synpunkt
gynnsammare tidpunkt att lägga
fram ett förslag om skatt på användande
av arbetskraft än just nu, då friställningar
och avskedanden hör till
ordningen för dagen. Men skatten skall
ju inte träda i kraft förrän den 1 januari
1969, och herr Sträng förutser en
konjunkturuppgång under senare delen
av 1968. Också oppositionen har anledning
hoppas att herr Sträng denna
gång gör en riktig bedömning.

För att inte företagen i väntan på

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Nr 3

mervärdeskatten skall bromsa sina investeringar
under 1968 föreslår herr
Sträng en extra avskrivning om 10 procent
på investeringar som sker under
året. Detta är en riktig åtgärd. Det kan
t. o. m. diskuteras om inte den extra avskrivningen
med tanke på det rådande
ekonomiska läget borde höjas något.

Man kan emellertid inte låta bli att
förvåna sig över att socialdemokraterna
ännu så sent som i november i fjol trots
oppositionens bestämda motstånd drev
igenom en teknisk omläggning av omsättningsskatten
på investeringsvaror,
varigenom skattebelastningen på näringslivet
beräknades öka med bortemot
200 miljoner kronor för 1968. Jag kan
inte heller underlåta att i detta sammanhang
slå fast hur onödigt det var
att för den korta tiden av ett år krångla
till bestämmelserna för omsättningsskatten
på investeringsvaror på det sätt
som skedde.

Mervärdeskatten har enligt skatteteoretikerna
bland alla andra förtjänster
också den ur en finansministers synpunkt
goda egenskapen att skattesatsen
kan höjas till en nivå som är otänkbar
för en ettledsskatt. Herr Strängs förslag
att införa mervärdeskatt utan att höja
den nuvarande uttagsprocenten för omsättningsskatten
är ett taktiskt sett
skickligt drag. Därigenom avvärjer han
i allt väsentligt det missnöje som enligt
erfarenheterna från Danmark och
nu senast från Frankrike följer med
en omläggning. Men svenska folket bör
veta att skenet kan bedraga. Det bör
veta att varje finansminister i framtiden,
vare sig han kommer att heta
Sträng eller något annat och vare sig
han kommer att vara socialdemokrat
eller kommer ur den nuvarande oppositionens
led, i mervärdeskatten har ett
instrument, som gör det mycket lätt och
mycket frestande att dra åt skatteskruven
ett slag för att fylla igen eventuella
hål i budgeten. Så mycket är säkert:
skattesatsen 10 eller 11,1 procent —
vilketdera man föredrar är likgiltigt, ty

Statsverkspropositionen m. m.

det är sak samma — kommer inte att
stå sig länge.

»Hr Sträng är något av en trollgubbe»,
skriver Statstjänarkartellens tidskrift
i en ledare. Jag skulle för min
del förr vilja likna honom vid en trolleriprofessor,
en illusionist, som inför
publiken vill få det att se ut som om
han snöt pengar ur näsan på företagarna,
när han i själva verket tar dem ur
publikens egna fickor.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Årets statsverksproposition
har som bekant en stark prioritering
för sysselsättningsskapande,
trygghetsbildande och inkomstutjämnande
åtgärder. Som alltid kan väl
många av oss ha vissa andra önskemål
beträffande såväl inriktningen som den
närmare utformningen av statsverkspropositionen.
För min del tycker jag
att den inriktning och den prioritering
som getts är riktig. Den överensstämmer
— och det har framhållits tidigare
— i stort sett helt med den målsättning
som socialdemokratin ställt upp
för sin aktuella politik. Om det nu hade
varit möjligt att accentuera ytterligare
någon del av den prioritering som skett
i statsverkspropositionen, hade jag för
min del gärna sett att ytterligare utjämningspolitiska
åtgärder satts in. Jag
har emellertid funnit att det inte är så
lätt ens i ett välståndssamhälle att få
en bred opinion för praktiska åtgärder
syftande till ökad ekonomisk jämlikhet
mellan olika befolkningsgrupper, där
de ekonomiska skillnaderna beror på
till tiden begränsade förhållanden, såsom
för barnfamiljerna, eller t. ex. på
grund av löneolikheter beroende på
strukturen i näringslivet.

Det är ganska lätt att tala om behovet
av ökad ekonomisk jämlikhet. Ingen
vill stå upp och säga, att hans eller
hennes parti vill motverka en sådan
utjämning, men många gånger blir detta
resultatet av de förslag till lösningar
som läggs fram.

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Statsverkspropositionen m. ni.

Det kan vara anledning att ta upp
en diskussion om den ekonomiska utjämningen
för barnfamiljerna. Denna
grupp är inte särskilt homogen. Inte alla
barnfamiljer lever under en pressad ekonomi.
Spännvidden i deras ekonomiska
förhållanden är ganska stor. Den fjärdedel
av landets barnfamiljer som har den
lägsta inkomsten har medianen 12 000
kronor, under det att inkomstlaget för
barnfamiljer i den fjärdedel där inkomsterna
är högst är fyra gånger högre
eller 48 000 kronor. I de lägsta inkomstgrupperna
finns, om jag minns rätt,
ungefär 100 000 barn i familjer, vilkas
ekonomi måste stöttas upp med socialbidrag.
Härav får man klart för sig att
behovet av inkomstutjämningsåtgärder
är stort för just barnfamiljerna.

Om detta vore mycket mer att säga,
men jag skall nöja mig med att konstatera
att det, alla siare till trots, ändå
blir en familjepolitisk reform under
året. Kostnaderna kommer att uppgå
till ungefär det belopp, som den familjepolitiska
kommittén föreslog i sitt
betänkande om barnbidrag och familjetillägg.

Fru Elvy Olsson har tidigare talat om
familjepolitiken. Hon sade sig vara
grymt besviken över det förslag som
skulle komma. Fru Olsson medgav, att
det kanske var lättare att diskutera
ärendet då statsrådet Odhnoff lagt fram
sitt förslag, och det kan jag hålla med
om. Det är lättare därför att man kan
läsa siffror på så många sätt.

När statsministern i går sade, att det
blir en reform på 300 miljoner kronor
till barnfamiljerna hade han lika rätt
som när fru Olsson i dag påstod att
det kostade 75 miljoner kronor i nya
pengar — om det var detta fru Olsson
sade.

Det förslag regeringen lägger fram
kostar enligt finansplanen per kalenderår
ungefär lika mycket som det familjepolitiska
kommittén föreslog. Först
skall nämligen de 75 miljonerna dubblas
med vad man tjänar in på familjebostadsbidraget,
som vid oförändrade

grunder skulle komma att minska med
75 miljoner. De 150 miljoner man då erhåller
räcker ett halvår, från den 1 januari
till den 30 juni 1969. Det blir 300
miljoner per år som på detta sätt tillförs
barnfamiljerna i ökat samhälleligt
stöd i förhållande till nuvarande regler
och bidrag.

Under debattens gång i går och i dag
har dykt upp påståendet att barnbidragen
nu släpat efter i sin standardbeständighet.
Fru Olsson gjorde en jämförelse
med när barnbidraget höjdes senast.
Annars brukar man kanske gå tillbaka
till den tidpunkt då barnbidraget
infördes. Jämför man med konsumentprisindex
har barnbidraget i dag en väsentligt
större köpkraft än då de infördes
eller någon gång senare. Jämför
man däremot med konsumtionsindex
finner man en något lägre täckning. Enligt
de senast kända siffrorna, för 1966,
borde då barnbidraget uppgått till 961
kronor i stället för 900. Men då skall
man tänka på att det under tiden har
tillkommit andra familjepolitiska åtgärder
just för barnens del, t. ex. skolmåltiderna,
som inte är inräknade i
dessa belopp.

Fru Olsson sade vidare bl. a. att man
borde indexreglera dessa förmåner. Jag
vill gärna säga att enligt min mening
ialar ett system av den typ som familjepolitiska
kommittén föreslog för en indexreglering.
Däremot är jag inte alldeles
säker på att det nuvarande bidragssystemet,
om det skall bibehållas,
bör förses med indexregler.

Emellertid får vi ju, herr talman, tillfälle
att återkomma till det här ärendet,
när vi vet den slutliga utformningen
av regeringens förslag.

Klart är alltså att det blir en familjepolitisk
reform, i vilken man i någon
del, såvitt jag har läst rätt, kommer att
anknyta stödet till familjens bostadskostnader,
vilket naturligtvis är betydelsefullt
med hänsyn till boendekostnadernas
stegring. Jag hoppas nu bara
att regeringen verkligen ser till att man
undviker verkningar av det egendom -

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Nr 3

liga slag som det nuvarande familjebostadsbidraget
alltmer kommit att få.

Barnfamiljerna har alltså anledning
att vara tacksamma för att regeringen
inte lyssnat på råden från oppositionen
att invänta en, som man brukar säga,
stor och samlande familjepolitisk reform.
Jag har kommit till den slutsatsen
att s. k. stora och samlande reformer
låter bra, när man talar och skriver
om dem, men att genomföra dylika
ting är oftast både ogörligt och politiskt
orealistiskt.

Så vill jag snabbt gå över till att säga
någonting kring ett par punkter i utbildningsdepartementets
huvudtitel. Där
finns som bekant anslagsposter som
medverkar till utjämning och även till
demokratisering av rekryteringen till utbildningen.
Tillgången till utbildning
har, sedan riksdagen beslutade om den
studiesociala reformen, inte längre begränsats
till de ungdomar som haft egna
ekonomiska förutsättningar för att få
utbildning, om de i övrigt kunnat tillgodogöra
sig den.

Under nästa budgetår uppgår de studiesociala
kostnaderna till drygt en
miljard, vilket är ett aktningsvärt belopp.
Systemet har nu varit i funktion
en tid, och man kan få en viss överblick
över verkningarna och utvecklingen.
Tankegångarna bakom förslaget
till ökad studiehjälp var ju bl. a. att
man för en grundutbildning på gymnasial
nivå i normalfallet inte skulle behöva
skuldsätta sig något nämnvärt. Utbildningsmålet,
då det uppnåtts, ger i
sig inte förutsättningar för att bära alltför
stora studieskulder. De lån som beviljades
ur allmänna studielånefonden
skulle utgå i begränsad omfattning, ansåg
riksdagen. Tyvärr har resultatet
inte blivit detta. Efterfrågan på lån har
ökat starkt ocli från att ha lämnats till
7,6 procent av alla elever för tre läsår
sedan lämnas de nu till nära 12 procent.
Den siffran gäller för det senast
avslutade läsåret.

Det betyder att skuldsättningen har
ökat, samtidigt som de inkomst- och be -

Statsverkspropositionen m. m.
hovsprövade bidragsdelarna av studiehjälpen
legat stilla totalt. Reellt — med
ett ökat antal elever — har de minskat.
Det är en utveckling som jag vill påstå
inte främjar en allsidig rekrytering
till den gymnasiala utbildningen. Enligt
min mening måste man snarast
vara beredd från regeringens och riksdagens
sida att medverka till att relationerna
mellan kontantstöd och lån i fråga
om studiehjälp återställes. Läsåret
1965/66 uppgick andelen lån i det totala
studiestödet till 19 procent. Under
det kommande budgetåret beräknas den
till 25 procent och, om utvecklingen
inte bryts, beräknas den om ytterligare
fyra år utgöra nära en tredjedel av det
lämnade studiestödet. Enligt min mening
måste studier på gymnasial nivå,
i vilken form de nu än bedrivs, i varje
fall kunna få bedrivas med en lägre
slutlig skuldsättning än vad tendensen
nu visar. Det kanske rent av är tänkbart
att man i samband med den familjepolitiska
reformen kunde få en
justering även av studiestödet. I varje
fall är det min förhoppning, att man
beaktar det naturliga samband som
finns mellan det traditionella familjestödet
och det efterföljande studiestödet.

Inom nästa studiesociala område
finns det inte samma anledning att
vara rädd för en vidgad skuldsättning.
Rätten till studiemedel är som bekant
förknippad med en återbetalningsregel,
som i sin tur hör samman med storleken
av årsinkomsten. Det finns i studiemedelssystemet
inbyggd en trygghetsgaranti,
som saknas för dem som
erhåller lån från allmänna studielånefonden.
Jag skulle kunna tänka mig en
samordning av dessa båda system i en
nära framtid.

Ambitionen i statsverkspropositionen
har, som jag sade, varit prioritering av
vissa väsentliga områden, under det att
andra områden har fått stå tillbaka.
Någon invändning mot det synsättet
bär inte förmärkts, även om högerpartiets
intresse för en prioritering även

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
av försvarssidan inte har kunnat undanskymmas.
Ett område som har fått
stå tillbaka är bl. a. ökningen av antalet
anställda inom statlig förvaltning.
Om jag mot slutet av mitt anförande får
göra ett par randanmärkningar, har jag
här en liten kritisk erinran. Jag undrar
nämligen ibland om denna ambition i
fråga om den statliga förvaltningen är
helt realistisk. Enskilda statliga förvaltningar
tvingas nu att pröva sig fram på
egna vägar, som kanske inte är de mest
rationella, för att nå metoder att skapa
ökad effektivitet i sitt arbete.

Jag har sett hur den lokala administrationen
av studiemedelssystemet lider
av brister. Studenterna klagar över
långa behandlingstider, och studiemedlen
blir försenade trots att personalen
ambitiöst jobbar nästan hela dygnet.
De besvärliga ärendena, då den studerandes
meriter för fortsatta studiemedel
måste noggrant prövas, blir ytterligare
försenade. Möjligheterna att genom
kurativt stöd hjälpa de studerande till
rätta och underlätta deras anpassning
i en ovan studiemiljö har i studiemedelsnämnderna
hittills begränsats till
en fjärdedelstjänst.

I det läget har statskontoret sagt ifrån,
att det inte har tid att fullfölja uppdraget
att se över de lokala studiemedelsnämndernas
organisation och föreslå
förenklingar och rationaliseringar. Den
centrala studielijälpsnämnden, som nu
skulle tvingas sköta den uppgiften i
stället, får inte till sitt kansli tillräcklig
expertis och den personal som behövs
för ändamålet. I samma ögonblick har
dessutom signalerats, att anslaget för
lcurativ verksamhet i studiemedelsnämnderna,
som föreslogs utvidgad, helt skall
tagas bort. Även om statsbidrag utgår
till kurativt arbete inom studentorganisationerna,
är detta enligt min uppfattning
inte en ersättning för den kanaliserande
verksamhet som måste äga
rum vid de lokala nämnderna. Jag finner
det därför märkligt att organisationsförändringar
vidtages utan att någon
organisationsundersökning har ge -

nomförts, en undersökning som tidigare
har beslutats men av de skäl som jag
har angivit inte har kunnat verkställas.

Det studiesociala stödet har varit och
är en betydande reform, väsentlig för
hela samhällsutvecklingen. Jag vet att
vi har olika uppfattningar om storleken
av de olika bidragen och många gånger
också om utformningen av dem. Men i
ett avseende tror jag att vi kan vara
överens från alla partier —- det råder
också en alltmer framträdande enighet
om det — nämligen att de förmåner som
samhället bjuder också skall förmedlas
genom en god service till nytta för allmänheten
men också för att effektivisera
den statliga förvaltningen.

Jag vill nu verkligen vädja till statsrådet
Moberg att medverka till att de studerande
kan få den service från samhällets
sida då det gäller deras ekonomiska
förmåner som är nödvändig, så
att bristen på service inte kommer att
medverka till en olycklig förlängning
av studietiderna, felaktigt val av studievägar
osv.

Herr talman! Åtskilligt vore naturligtvis
att tillägga, men jag vill sluta med
att säga att om jag nu varit kritisk när
det gäller några detaljpunkter på utbildningsdepartementets
huvudtitel så
vill jag ändå framhålla att det positiva
är att utbildningsstödet fullföljes. Den
1,1 miljarden i studiesocialt stöd till den
studerande ungdomen under nästa budgetår
ger besked om detta.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
angående ifrågavarande kungl. propositioner
skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökningar:

Till riksdagens första kammare

Undertecknad anhåller om tjänstledighet
från riksdagsarbetet från den 25

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Nr 3

Interpellation om viss utsträckning av den tid på dygnet då jakt tillätes

januari till och med den 7 februari
1968 på grund av utrikes resa.

Stockholm den 19/1 1968

Thorsten Larsson

Till riksdagens första kammare

Med anledning av Europarådets rådgivande
församlings session den 29 januari—den
2 februari 1968 i Strasbourg
får jag anhålla om ledighet från riksdagsarbetet
under nämnda tid.

Stockholm den 19 januari 1968

Gösta Jacobsson

De begärda ledigheterna beviljades.

Anmäldes och bordlädes fyra skrivelser
från styrelsen för riksdagens förvaltningskontor,
nämligen

angående projektering av provisoriska
lokaler för riksdagen i kv. Garnisonen; angående

anslag på tilläggsstat för
utredning om riksdagens hus m. in.;

angående lönegradsplaceringen av
tjänsten som chef för förvaltningskontoret;
och

angående familjepension åt f. d. befattningshavaren
hos riksdagen fil. lic.
Al Vänners efterlevande maka Carin
Vänner.

Interpellation om viss utsträckning av
den tid på dygnet då jakt tillätes

Ordet lämnades på begäran till herr
ARVIDSON (h), som yttrade:

Herr talman! Jakten på det svenska
villebrådet regleras dels genom jaktlagen,
vilken blev föremål för riksdagsbehandling
under det gångna året, dels genom
jaktstadgan vars utformning åligger
Kungl. Maj :t. I samband med ändring av
jaktlagen skedde genom Kungl. Maj:ts
försorg en omarbetning av jaktstadgan
så att den skulle överensstämma med
den nya lagstiftningen.

Vid denna överarbetning ändrades
bestämmelserna angående jakttiderna

så att det numera är tillåtet att jaga under
tiden från en timme före solens
uppgång och intill solens nedgång. Medan
det i huvuddelen av landet tidigare
var tillåtet att, med undantag för vissa
djur, jaga dygnet runt, var det i Gotlands,
Blekinge, Kristianstads, Malmöhus,
Hallands och Skaraborgs län tilllåtet
att fortsätta jakten en timme efter
solens nedgång. Den nuvarande utformningen
är således en inskränkning av
jakttiden.

I den utredning angående jakten som
föregick ändringarna av jaktlagen framfördes
icke något förslag om ändring
av jaktstadgan i det här hänseendet, varför
ändringen inte heller varit föremål
för debatt i jägarkretsar.

Vid visssa typer av jakt, framför allt
på sjöfågel, betraktas tidpunkterna från
gryningen till solens uppgång samt från
solens nedgång till skymningen som de
bästa jakttiderna. Den siktförsämring
som efter hand inträder i samband med
solens nedgång kan knappast motivera
en sådan inskränkning som det här är
fråga om och torde inte heller ha utgjort
det skäl som motiverat inskränkningen.

Med stöd av ovanstående hemställer
jag om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få ställa följande fråga:

Är statsrådet beredd medverka till en
sådan ändring av jaktstadgan att den tidigare
jakttiden återinföres?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes följande motioner: nr

94, av herr Björk m. fl., om rösträtt
för i Sverige bosatta utländska medborgare; nr

95, av herr Björk m. fl., angående
utlandssvenskarnas rösträtt;

nr 96, av herr Dahl och fru Segerstedt
Wiberg, om tillgång för riksdagen

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

till teknisk och vetenskaplig sakkunskap; nr

97, av herr T istad m. fl., angående
utlandssvenskarnas rösträtt;

nr 98, av herr Nyman m. fl., angående
vissa villkor för livsmedelshjälp till
u-länderna;

nr 99, av herr Svcmmgsson in. fl.,
om höjt anslag till Bidrag till sjövärnskåren; nr

100, av herr Andersson, Torsten,
m. fl., om inrättande vid Göteborgs universitet
av en personlig forskartjänst
för prosektorn Sven Olof Brattgård;

nr 101, av herr Larsson, Thorsten,
m. fl., om ökade resurser för den
utvecklingspsykologiska forskningen
m. m.;

nr 102, av fru Segerstedt Wiberg, om
ordinariesättning av en tjänst som lektor
i nordisk och jämförande fornkunskap
vid Göteborgs universitet;

nr 103, av fru Segerstedt Wiberg
in. fl., om visst statsbidrag till Göteborgs
högre samskola;

nr 104, av herrar Wirtén och Ahlmark,
om skoldemokrati;

nr 105, av herr Åkerlund, angående
utformningen av statsbidragen till kommunernas
skolkostnader;

nr 106, av herr Österdahl, angående
årslönebeloppet för bidragsgrundande
tjänst inom undervisningsväsendet;

nr 107, av herr Andersson, Torsten,
och herr Gustafsson, Nils-Eric, angående
ersättningsbeloppen till övervakare,
m. m.;

nr 108, av fru Dieseli, om lån för serviceanordningar
i bostadsområden;

nr 109, av herr Holmberg m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställningar
om anslag till den lokala polisorganisationen,
m. in.;

nr 110, av herr Svenungsson, om
främjande av bostadsbebyggelse på
landsbygden;

nr 111, av herr Bengtson m. fl., om
inhämtande av riksdagens godkännande
vid mera omfattande nedläggning av
järnvägsstationer;

nr 112, av herr Larsson, Herbert, om

rätt för anställd vid statens järnvägar
att inköpa tjänstebostad;

nr 113, av herr Larsson, Lars, m. fl.,
angående den trafikpolitiska delegationens
arbete;

nr 114 av herr Lundström, angående
båttrafiken över Öresund, m. m.;

nr 115, av herrar Magnusson och
Dahl, angående kommunikationerna
inom kommunblocken;

nr 116, av herr Bengtson m. fl., angående
kostnadsfördelningen mellan
stat och kommun;

nr 117, av herr Olsson, Johan, angående
skatteutjämningsbidragen till Gävleborgs
län;

nr 118, av herrar Wirtén och Svanström,
om höjt anslag till De handikappades
riksförbund;

nr 119, av herr Andersson, Torsten,
och herr Gustafsson, Nils-Eric, om rätt
till avdrag vid inkomstbeskattningen
för kostnad i samband med övervakningsuppdrag; nr

120, av herr Holmberg m. fl., om
rätt till avdrag vid beskattningen för
barntillsyn m. in.;

nr 121, av herr Lundström, angående
avdraget vid beskattningen för traktamentskostnader; nr

122, av herr Nyman in. fl., om rätt
till skattefri avsättning av medel för
omskolning av personal, m. m.;

nr 123, av herr Olsson, Johan, m. fl.,
angående värdeminskningsavdragen för
byggnader i jordbruk och rörelse;

nr 124, av herr Ottosson, angående
uppskov med betalning av skatt under
semester, m. m.;

nr 125, av herr Schött och fröken
Stenberg, om befrielse från investeringsavgift
för idrottsanläggningar;

nr 126, av herr Svenungsson m. fl.,
om företräde för religiösa m. fl. organisationer
med fonderade medel vid
tillståndsgivning för byggnation;

nr 127, av herr Tistad, angående beskattningen
av ensamstående föräldrar
med hemmavarande barn;

nr 128, av herr Tistad m. fl., om ändrade
principer för inkomstbeskattningen
av fiskare;

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Nr 3

nr 129, av herrar Wallmark och
Blomquist, om undantag från allmän
varuskatt för böcker m. m.;

nr 130, av herrar Brundin och Lundberg,
om ändrade former för utlåning
från allmänna pensionsfonden;

nr 131, av herr Eriksson, Karl-Erik,
om utredning rörande möjligheterna att
tillskapa regionala investmentbolag;

nr 132, av herr Nyman m. fl., om åtgärder
för att stimulera innovationsverksamhet; nr

133, av herr Arvidson, om särskilda
prov för erhållande av vapenlicens; nr

134, av herr Holmberg m. fl., angående
målsägandes möjligheter att utfå
skadestånd;

nr 135, av herr Larsson, Thorsten,
och fru Nilsson, om avskaffande av förmånsrätten
för vissa skatter;

nr 136, av herr Blomquist, om tandvårdsförsäkring
för ålderspensionärer;

nr 137, av herr Blomquist, angående
behovsprövningen av studiemedel för
gift studerande;

nr 138, av herr Carlsson, Eric, m. fl.,
om sänkning av folkpensionsåldern;

nr 139, av herr Mossberger m. fl.,
om befrielse för hemvärnsmän i vissa
fall från repetitionsövning;

nr 140, av fru Olsson, Elvy, och fru
Nilsson, om frivillig tilläggssjukpenning
vid barnsbörd i vissa fall;

nr 141, av herr Tistad m. fl., angående
ersättningen för resor i samband
med sjukvård;

nr 142, av fru Diesen om åtgärder
till förhindrande av olycksfall bland
barn;

nr 143, av herr Lundberg, angående
hyreshöjning på grund av standardförbättring,
m. m.;

nr 144, av fröken Stenberg och herr
Hubinette, om tillstånd till fiske för utländsk
gäst vid turistanläggning;

nr 145, av herr Strandberg, om färdiggjutna
registreringsskyltar för motorfordon; -

Meddelande ang. enkel fråga

nr 146, av herr Sveningsson, angående
placeringen på motorfordon av
bevis om erlagd fordonsskatt;

nr 147, av herr Sveningsson, om placering
på motorfordon av bevis om
erlagd försäkringspremie;

nr 148, av herr Arvidson, angående
expertis vid överklagande av beslut av
hingstpremieringsnämnd;

nr 149, av herr Carlsson, Eric, angående
skogsvårdslån;

nr 150, av herr Karlsson, Helge, in. fl.,
i anledning av Kungl. Maj ds framställning
om anslag till Befrämjande av fiskefartygs
förseende med radiotelefon;

nr 151, av herr Svanström m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds framställning
om anslag till Avsättning till fonden för
friluftslivets främjande;

nr 152, av herr Svanström rn. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Bidrag till viss praktiskt
vetenskaplig växtförädling; och

nr 153, av herr Dahl m. fl., om förhandlingar
med Norge för att förhindra
vattenförorening i norra Bohuslän.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga denna dag framställts av fru Diesen
(h) till herr statsrådet och chefen
för utbildningsdepartementet: »Vill

Statsrådet medverka till att skolöverstyrelsens
anvisningar beträffande ämnesval
på gymnasiet får en klarare utformning,
så att sådana felval, som nu gjorts
av elever i årskurs 2 på den ekonomiska
linjen, för framtiden kan undvikas?»

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 17.04.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 em.

Fredagen den 19 januari eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30;
och dess förhandlingar leddes till en
början av herr andre vice talmannen.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Wallmark och herr Gustavsson,
Bengt, för tiden den 9 till och
med den 23 februari för utrikes resa
i samband med offentligt uppdrag.

Vidare beviljades herr Björk ledighet
från riksdagsgöromålen för tiden
den 30 januari—den 2 februari för deltagande
i Europarådets session i Strasbourg.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN yttrade: Under

vårsessionen hemställdes från
kammarsekreteraren i skrivelse till förvaltningskontoret
att servering av kaffe
och läskedrycker skulle ordnas i kammarens
klubbrum under kvällstid. Jag
vill fästa kammarledamöternas uppmärksamhet
på att nu i stället riksdagskaféet
hålles öppet för självservering
tisdagar, onsdagar och torsdagar efter
det att restaurangen stängts.

Statsverkspropositionen m. m.

(Forts.)

Fortsattes överläggningen angående
Kungl. Maj :ts propositioner nr 1, angående
statsverkets tillstånd och behov
under budgetåret 1968/69, samt nr 2,
angående utgifter på tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1967/68.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Jag skulle först vilja
göra några kommentarer till herr Arne
Geijers anförande i går. Han är ju alltid
intressant att lyssna på, och han

sysslar med frågor som intresserar mig
i hög grad.

Jag beklagar mycket att inte ett av
statsråden var närvarande och hörde
på när han talade om företagens ansvarskänsla.
Jag tänker då på statsrådet
Camilla Odhnoff. Jag tror att det hade
varit välgörande om hon hade varit närvarande
och åhört vad landsorganisationens
ordförande hade att säga utifrån
sina erfarenheter. Han konstaterade att
företagens ansvarskänsla är god och
att den är stigande med storleken på
företagen. Han kunde, såvitt jag förstod,
ge ett gott betyg till de stora företagen.
Det är alltså raka motsatsen till
vad statsrådet Odhnoff har tillåtit sig
att säga i denna kammare.

Herr Geijer gjorde emellertid också
den kommentaren, att ansvarskänslan
i så måtto stod i proportion till företagens
storlek att den avtog efter hand
som företagen blev allt mindre. Jag tror
att det är att måla en felaktig bild av
situationen. Jag tror snarare att det är
på det sättet att de mindre företagen
i och för sig känner en mycket stark ansvarskänsla
på grund av den naturliga
samhörighet som de har med de anställda.
Avgörande för att man kanske får
se en hel del avskedanden eller permitteringar
är den ekonomiska ryggrad
som ett företag har. Det är alldeles uppenbart
att de mindre företagen i regel
har en betydligt sämre ekonomisk
ryggrad, och då har de inte heller så
stora möjligheter att behålla de anställda.
Orsaken till att man över huvud taget
kan ha kvar de anställda i en svår
situation är ju att man tidigare har haft
vinster som man nu kan arbeta med.

Jag har, herr talman, velat göra denna
lilla kommentar till herr Geijers anförande
när det gäller ansvarsfrågorna.

Fredagen den 19 januari 1968 em.

Nr 3

Herr Geijer kom sedan in på frågan
om arbetslöshetsförsäkringen och höll
en liten semantisk övning i ironisk mening
om allmän arbetslöshetsförsäkring,
om sysselsättningsförsäkring och om inkomstförsäkring.
Han hade kanske oturen
att pådyvla högerpartiet ett förslag
som högern inte har lagt fram.

Emellertid var jag huvudmotionär redan
i januari förra året beträffande en
allmän inkomstförsäkring, och förslaget
finns väl kommenterat i den tidning
som nämndes vid ett flertal tillfällen i
går, nämligen Veckans Affärer, framför
allt i dess specialrapport. Jag har anledning,
herr talman, att säga några ord
om denna fråga eftersom den har föranlett
många missförstånd.

Jag har i motionen talat om en allmän
inkomstförsäkring och menat att de
friställda skall hållas ekonomiskt skadeslösa.
Jag anser att löntagarna skall
garanteras en trygghet mot inkomstbortfall
på grund av oförskylld arbetslöshet.
På samma sätt som man är försäkrad
exempelvis vid sjukdom borde
man också vara försäkrad mot arbetslöshet.
Jag hemställde också att KSAutredningen
skulle utreda dessa frågor.

I princip är ju en allmän arbetslöshetsförsäkring
och en inkomstförsäkring
samma sak. Förutsättningen är att en
person blivit utan inkomst på grund av
att han friställts från sin sysselsättning,
och det torde väl vara ett ganska självklart
krav att vederbörande får en
trygghetsgaranti i det sammanhanget.

Jag har utomordentligt svårt att förstå
Arne Geijers inställning i dessa frågor,
framför allt när jag läser i det socialdemokratiska
partiets näringspolitiska
program, där man just talar om
inkomsttryggheten och nästan förefaller
att använda ordvändningar som är
hämtade just ur min motion i januari
föregående år. Man talar om att målet
skall vara, att den enskilde får trygghet
för en rimlig levnadsstandard även
då han drabbas av inkomstbortfall, och
att det nuvarande inkomstskyddet därför
måste kompletteras så att det täcker

Statsverkspropositionen m. m.
alla orsaker till trygghetshotande inkomstförluster.
Vidare sägs att det inte
skall vara en minimitrygghet utan en
standardtrygghet.

Därutöver tog man i detta sammanhang
upp frågan om vem som skall betala
kostnaden för denna trygghet. Det
har sagts upprepade gånger — och jag
har sagt i min motion — att det är
KSA-utredningen som får analysera dessa
frågor. Men om vi ser på dagens situation
kan vi konstatera, att någon
står för de kostnader som uppkommer
för en enskild person när han blir
friställd eller avskedad. Till en del kan
kostnaderna täckas genom en arbetslöshetsförsäkring,
som han kan ha, till en
annan del får han täcka dem själv genom
kraftigt nedskuren levnadsstandard.
Huvuddelen av arbetslöshetsförsäkringen
står ju det allmänna för, och
det blir en ekvation, som KSA-utredningen
får försöka lösa, hur dessa kostnader
skall fördelas mellan arbetsgivare
och arbetstagare. Jag kan inte finna
att det är så motiverat att tala om många
hundratals nya miljoner. Det är inte
fråga om det, utan det gäller hur de
kostnader som redan i dag uppstår skall
fördelas.

Jag har, herr talman, känt ett behov
av att få göra denna komplettering till
protokollet, dels för att jag vill visa att
det finns en logisk linje i mina egna
förslag och dels därför att man knappast
löser denna fråga genom att ironisera
över de pricipiellt framlagda förslagen.
Man kräver inte en utredning
om man har en fixerad lösning.

Jag skall, herr talman, gå över till att
säga några ord om det socialdemokratiska
partiets näringspolitiska program,
som jag har sett litet närmare på. Åtskilliga
synpunkter som där framförts
är jag utan vidare beredd att skriva under,
t. ex. i fråga om arbetstagarnas
trygghet i den föränderliga värld vi nu
lever i. Det kan naturligtvis uppfattas
som en truism om man säger, att arbetstrygghet
och möjlighet att göra en meningsfylld
produktiv insats kanske är

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 em.

Statsverkspropositionen m. m.

de två mest grundläggande önskemål
en anställd har beträffande sin arbetssituation.
Jag tror likväl att det är angeläget
att man slår fast detta.

Det är emellertid när man börjar diskutera
vägarna att nå denna målsättning
som åsikterna går isär. De förslag
som framförts i det socialdemokratiska
partiets program synes i sådan grad
ha influerats av en önskan att styra samhället
i en socialistisk riktning, att de
har blivit vad jag vill kalla arbetstagarfientliga.
Det är en hård bedömning,
och jag skall därför försöka exemplifiera
vad jag menar.

I den fulla sysselsättningens namn
har regeringen bedrivit en ekonomisk
politik, som medfört en sådan kostnadsinflation
att vårt näringsliv har fått
uppenbara svårigheter att sälja sina
produkter. Detta har låtit sig göra under
en tidigare period då efterfrågan på
varor internationellt sett har varit större
än tillgången. Det har alltså rått en
säljarens marknad. Trots varningar har
regeringen fortsatt denna politik, och
när nu, samtidigt som vi hamnat i en
köparens marknad, en viss nedgång i de
allmänna konjunkturerna har märkts i
ett flertal andra länder, framstår resultatet
av den förda ekonomiska politiken
i gräll belysning: Fler människor
än någonsin efter andra världskriget
står i dag här hemma utan sysselsättning.
Detta kallar jag en arbetstagarfientlig
politik.

I en rad vetenskapliga utredningar
har man konstaterat att den successiva
övergången från lågproduktiva till högproduktiva
sysselsättningar har haft en
avgjord betydelse för den allmänna välståndsutvecklingen.
Slutsatsen för de
socialdemokratiska teoretikerna blir att
det gäller att påskynda den strukturella
omvandlingen för att på det sättet uppnå
en snabbare välståndsstegring. Kostnadsinflationen,
som jag talade om tidigare,
blir härvid enligt dessa teoretiker
inte en besvärande faktor, utan
snarare en värdefull hävstång i den här
välståndsutvecklingen.

Vad man emellertid glömmer bort,
när man med konstlade medel försöker
driva denna strukturrationalisering i
snabbare takt än som är naturligt i ett
effektivt verkande samhälle, är alla de
biverkningar det medför i form av kapitalförstöring,
i form av ett snabbt
växande antal friställda människor och
i form av de personliga tragedier som
dessa snabbt växande omställningar
medför för de berörda människorna.
Det kallar jag en arbetstagarfientlig politik.

I det snabbt hårdnande konkurrensläget
har man fått registrera ett minskat
intresse från näringslivets sida att
göra nya investeringar, trots frisläppande
av investeringsfonder o. d. En av
orsakerna härtill är givetvis att många
företag i dag har en outnyttjad produktionsvolym.
En annan och kanske
viktigare anledning till att investeringslusten
är trög är de snabbt minskande
möjligheterna till självfinansiering
av investeringarna. Socialdemokratiska
partiet vill möta detta med en
ökande kreditgivning, dock icke på den
allmänna kreditmarknaden, utan genom
krediter från den nyligen beslutade investeringsbanken.

Beträffande självfinansieringen anser
man tydligen, att ett högt företagssparande
har en fördelningspolitiskt
olämplig verkan för den anställde. Denna
slutsats torde vara den mest felaktiga
och den mest arbetstagarfientliga
som förekommer såväl i det näringspolitiska
programmet som i årets finansplan.
Det är för mig häpnadsväckande
att en grupp välskolade ekonomer
kan så förblindas av sin önskan
att styra näringslivet in i ett socialistiskt
system, att man sätter sådana tankar
på pränt. Sunda förnuftet borde
annars säga att endast de vinstgivande
företagen har förmåga att på ett positivt
sätt möta högre lönekrav, att göra
erforderliga investeringar för att hålla
företaget på toppen ur teknisk och administrativ
synpunkt och att kunna stå
rycken i nedgångsperioder.

Fredagen den 19 januari 1968 em.

Nr 3

Det är ju endast tack vare de vinster
som företagen har kunnat göra under
de gångna åren som vi kan hålla i gång
sysselsättningen på det sätt som sker i
dag. Hade de tankegångar som det socialdemokratiska
partiet i dag deklarerar
genomförts för låt mig säga fem
till tio år sedan, skulle vi i dag uppleva
en sysselsättningskris av mångdubbelt
större omfattning än den vi
har.

Herr talman! Lika nära som vi står
socialdemokraterna när det gäller målsättningarna
i en rad frågor, som är
beskrivna i det näringspolitiska programmet,
lika fjärran står vi dem när
det gäller medlen att nå de mål som
där ställts upp. För mig är det ganska
fantastiskt att behöva konstatera att
det parti, som till och med i sitt namn
framhåller sin arbetstagarvänligliet,
framlägger förslag som är direkt arbetstagarovänliga.
Jag medger gärna att
det är nära nog oförenligt att vara både
socialist och arbetstagarvänlig på samma
gång. Men att man skulle låta de
socialistiska och planekonomiska tankarna
överväga så till den grad att man
är beredd att framlägga klart arbetstagarfientliga
förslag hade jag inte väntat
mig.

Låt mig därför, herr talman, uttala
den förhoppningen att det socialdemokratiska
partiet efter höstens val finner
anledning revidera sitt näringspolitiska
program, om inte annars så efter det
att väljarna fällt sin dom över de lätt
genomskinliga förslagen.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Näringspolitiken, arbetsmarknadsfrågorna
och trygghetspolitiken
står främst i årets remissdebatt.
Det är inte som en följd av att socialdemokraterna
sökt lansera uttrycket
»arbete, trygghet, utveckling» som ett
utspel i årets valrörelse. Tvärtom har
trygghetsfrågorna bringats i centrum
mer än tidigare på grund av att regeringen
inte bemästrat svårigheterna

6 Första kammarens protokoll 1968. Nr 3

Statsverkspropositionen m. m.

utan på grund av att vi hamnat i ett
läge med stor osäkerhet på arbetsmarknaden,
arbetslöshet, friställningar och
företagsnedläggelser. Yi har inemot
60 000 arbetslösa, vi har omkring 30 000
under omskolning, vi har 15 000 i beredskapsarbeten
och vi har åtskilliga
tusental i den grupp som vi brukar ge
beteckningen dold arbetslöshet.

Finansministern har tidigare sökt att
hålla modet uppe genom optimistiska
prognoser som tyvärr inte infriats. Regeringens
i statsverkspropositionen
gjorda uttalanden om att vi kan påräkna
en uppgång i konjunkturen under
andra halvåret 1968 synes inte vara tillräckligt
underbyggd. Talet om att en lageruppbyggnad
nu måste komma till
stånd efter den senaste tidens lagerminskning
verkar inte sannolik, eftersom
en lageruppbyggnad är direkt betingad
av lönsamheten inom företagen.
Som bekant är lönsamheten inom företagen
pressad till det yttersta, och sannolikheten
för en förbättring den närmaste
tiden ter sig närmast obefintlig.
Finansministerns farhågor för en överexpansion
i händelse man igångsatte generella
åtgärder för att åstadkomma
ökad aktivitet i näringslivet, finner vi
därför obefogade. Vi anser, att man
måste ytterligare pröva olika vägar att
stimulera produktion och sysselsättning.
Det måste till åtgärder som stimulerar
näringslivet så att man motverkar ytterligare
friställningar.

Grunden till den svaga konjunkturen
ligger till väsentlig del i att våra svenska
varor ej har varit tillräckligt konkurrenskraftiga
på världsmarknaden.
Vi har inte kunnat åstadkomma den
kraftiga försäljningsökning som vi faktiskt
behövt för att motsvara den strukturomvandling
vi genomfört och genomför
i vårt land. Vi flyttar över arbetskraft
från jordbruket, vi rationaliserar
vår industri och åstadkommer
därmed en ständigt ökad produktion,
som vi givetvis inte själva varken haft
råd eller möjlighet att konsumera. Genom
en rad olika omständigheter har

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 em.

Statsverkspropositionen m. m.
vårt kostnadsläge ökat mera än i utlandet
och därmed har vårt konkurrensläge
på utlandsmarknaden försämrats.

Den trumf vi haft på hand i form av
ett högt utvecklat näringsliv och goda
kvalitetsvaror har ej räckt till att skapa
tillräcklig försäljningsvolym. De senaste
dagarnas kedja av friställningar och
varsel om företagsnedläggningar åskådliggör
verksamt men brutalt hur svenska
produkter och svensk produktion
distanseras genom lägre kostnader i
andra länder.

Socialdemokratin har alltid varit
ganska kallsinnig gentemot det enskilda
näringslivet. Man har betraktat det
som sin motpart, man har hållit tyglarna
hårt för att begränsa företagens rörelsefrihet
och förmåga till egenfinansiering
och kapitalbildning. Särskilt de
mindre företagen —- som ju ändå på
grund av sitt antal utgör en mycket betydande
del av näringslivet — har inte
mött den förståelse från statsmakterna
som verksamt kunnat stimulera till
konsolidering, investeringar och rationaliseringar.
Man har gärna låtit förstå
att de mindre företagen, om de möter
svårigheter eller om de inte kan betala
löner som ligger på den övre hälften
av löneskalan, gärna må försvinna. De
har inget berättigande. Vi kan dock nu
göra det erkännandet att detta tal har
tystnat, en större förståelse har kunnat
noteras och inte minst den nye näringslivsministern
har kostat på sig erkännande
ord om såväl större som
mindre företagsamhet.

Jag vill verkligen hoppas att det är
en allvarlig sinnesförändring som har
skett, och att det inte endast är betingat
av att vi i dag har en kris på arbetsmarknaden,
där varje företag som i dag
sysselsätter arbetskraft har stort värde
i att lindra situationen.

Vi som arbetar inom det svenska näringslivet
anser att en av de allra viktigaste
förutsättningarna för att göra den
gemensamma kakan större är att stimulera
företagsamheten till ytterligare
insatser, till nya uppfinningar, till ut -

veckling och vidareförädling av vår
produktion, till investering i nya maskiner
och lokaler vilket leder till större
trygghet för arbetskraften. Om inte
näringslivet har frihet och resurser att
satsa på denna utvecklingsverksamhet
tvingas man kanske för att bevara lönsamheten
att gå in för en hård strukturomvandling
och rationalisering som
inte kompenseras av ny företagsamhet
och produktion utan lämnar efter sig
arbetslöshet och inskränkningar med
stora samhällskostnader som följd. Det
normala vore givetvis att hand i hand
med strukturomvandlingen skulle följa
en ny verksamhet och en ny produktion.
Den manuella arbetskraften är
det dyraste och det värdefullaste ett
företag äger, och jag försäkrar att det
torde vara bland de svåraste besluten
en företagsledare tvingas till att låta
arbetskraften gå från företaget.

Jag vill bestämt protestera mot sådana
uttalanden, som herr Arne Geijer i
går kväll tillät sig när han talade om
bristande ansvarskänsla inte minst från
mindre och medelstora företagare. Om
detta uttalande var avsett att reparera
det beryktade uttalandet från ett statsråd
om storföretagarna är det väl inte
riktigt att ändra det till att gälla de
mindre och medelstora företagarna.
Jag frågar mig vad ett sådant uttalande
tjänar till. Det bidrar i varje fall inte
till att förbättra det företagsvänliga klimat
som vi efterlyser och som vi tror
är alldeles nödvändigt inte minst i nuvarande
situation.

När ett företag märker att dess produkter
möter en hårdnande konkurrens
på marknaden måste främst tre ting
vidtagas. Man måste öka försäljningsansträngningarna,
man måste förbättra
varans kvalitet och man måste kanske
sänka priset.

Jag är övertygad om att AB Sverige
också måste handla efter dessa principer.
Det vore säkert lönsamt för vårt
land, som är beroende av en hög och
stigande export, att satsa mer på försäljningsstimulerande
åtgärder både

Fredagen den 19 januari 1968 em.

Nr 3

här hemma och i utlandet. En ökad
marknadskännedom skulle kunna leda
till en bättre produktionsinriktning och
en specialisering med längre tillverkningsserier
och lägre priser som följd.

Den andra punkten, att förbättra varan,
är det också möjligt att stimulera
från statsmakternas sida bl. a. genom
utbildning, forsknings- och utvecklingsverksamhet,
och jag hälsar med tillfredsstälelse
de i statsverkspropositionen
signalerade åtgärderna i den riktningen.

Vad slutligen den tredje punkten, att
sänka priset, beträffar, så är det redan
en realitet för flera av våra exportföretag.
Det måste vara bättre att sälja varor
till ett något lägre pris än att inte
sälja några varor alls. Här kommer
samhällets medverkan in i bilden via
generellt verkande åtgärder som t. ex.
räntepolitiken, skattepolitiken, bevarandet
av ett stabilt penningvärde m. fl.
åtgärder, vilka är av största betydelse
för att kunna hålla ett moderat pris på
våra exportprodukter. Här kommer också
mervärdeskatten in, som syftar till
att sänka det svenska kostnadsläget.
Men med den konstruktion som nu föreslås,
kommer det att drabba många företagare
som inte är exportinriktade
i form av en skattehöjning — en löneskatt
har man talat om. Det kanske inte
är en riktig konstruktion på en åtgärd
som företagarna har efterlyst.

Det företagsvänliga klimat, som jag
här har efterfrågat och pläderat för,
skall ge oss större möjligheter att bemästra
den konjunkturdämpning som
vi befinner oss i för närvarande. Särskilt
angelägna är vi från den mindre
företagsamheten om eu sådan politik.
Småföretagen har dock väl försvarat sin
position genom ihärdigt och oförtrutet
arbete. De har hängt med i effektivitetsutvecklingen,
de har rationaliserat,
och jag tror man kan påstå att de har
hållit en relativt sett bättre sysselsättningsgrad
med mindre friställningar än
vad storföretagen har lyckats med. De
har visat prov på egenskaper som är

6f Första kammarens protokoll 1968. Nr

Statsverkspropositionen m. m.
värdefulla och till nytta för vårt samhälle.
Men de mindre företagen har också
stort behov av stödjande insatser,
och vi ställer stora förhoppningar på
den proposition om företagarföreningarna
som skall komma i vår. Vi hoppas
att den skall medverka till att de får
möjlighet att stimulera och effektivt
hjälpa företagsamheten på olika fält.

Jag vill till sist, herr talman, säga
några ord om lokaliseringspolitiken och
kan som en lämplig övergång börja
med att nämna, att förutsättningen för
att vi skall kunna få till stånd en fortsatt
effektiv lokaliseringspolitik är att
det finns många mindre och medelstora
företag, som är beredda att rycka
in på de platser där arbetskraft som ej
är tillräckligt sysselsatt finns. Bland de
riktiga greppen i statsverkspropositionen
anser vi vara förslaget att öka anslagen
till lokaliseringspolitiken. Denna
verksamhet har hittills varit lyckad och
skapat sysselsättning åt ett par tiotusental
arbetare och därjämte ett stort antal
i olika följ dverksamheter.

Vi ser denna lokaliseringspolitik som
ett väsentligt bidrag till att uppnå ett
stabilare penningvärde och ett samhällsekonomiskt
bättre utnyttjande av
våra resurser. Man minskar inflationsdrivande
övertryckstendenser i expansionsorterna
genom att flytta ut verksamhet
därifrån, och man förbättrar
ekonomin ute i landet och därmed låglönegruppernas
ställning. Jag är av den
uppfattningen att arbetsmarknadsmyndigheterna
bör ägna denna sida av sin
verksamhet större uppmärksamhet i
fortsättningen och därmed i viss omfattning
ersätta en alltför starkt rörlighetsinriktad
omflyttningspolitik. En sådan
politik kan leda till en ensidig uttunning,
vars konsekvenser man ännu
inte i dag är riktigt klar på vart de leder.
Det är inte bara glesbygder som här
kommer in i bilden, utan det gäller
framtiden för hela regioner.

Jag anser att det brister allvarligt i
den långsiktiga planeringen och samordningen
av olika åtgärder. Vad blir

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 em.

Statsverkspropositionen m. m.

t. ex. konsekvensen av att man driver
en fortsatt uttunning av stora områden
i vårt land? Vad kommer det att kosta
samhället att städa upp efter det att
man har plockat bort huvudparten av
den arbetsföra befolkningen? Var går
den gräns där samhället måste dödförklara
en bygd och sörja för flyttningen
och servicen för den restpost, som under
alla förhållanden blir kvar? Hur
verkar de kedjereaktioner, som uppstår
i ort efter ort i allt större storlek när
man tappar aktivitet efter aktivitet?
Hur kommer en utpräglad frihandelspolitik
att inverka på möjligheten att
upprätthålla full sysselsättning och möjligheten
att driva en fortsatt lokaliseringspolitik?
Hur kommer jordbruksnedläggningarna
— inemot en tredjedel
av den nu brukade arealen — att
verka på samhällsservice, på trivelsfrågor?
Hur kommer den att verka på naturvården
och på människornas möjligheter
till rekreation och friluftsliv?
Hur kommer den förestående och pågående
nedläggningen och omläggningen
av järnvägar att påverka bygder och
samhällen? Hur skall man kunna samordna
våra försvarsmål med den bebyggelsefördelning
som pågående omvandling
synes leda till? Vad kostar totalt
denna omflyttning och omvandling vid
olika hastighet i förändringarna?

Det är många frågor att ställa, som
man inte tycks kunna ge svar på i dag.
Man handlar ensidigt på olika områden
utan att ta hänsyn till de många olika
problemen.

Det första svar som man kanske får
på frågan varför vi inte har en sådan
långsiktig totalplanering och en samordning
av olika åtgärder är att det är
svårt eller omöjligt att åstadkomma
hållbara riktpunkter. Men jag anser, att
innan vi genom beslut inriktar utvecklingen
i en ensidig och genomgripande
omdaning, så måste vi ändå något
så när veta vart besluten på sikt leder
och då också vara beredda att ta konsekvenserna
och kostnaderna för även
de långsiktiga förändringarna. Det är

också viktigt att man i sina lönsamhetskalkyler
för den ena eller andra förändringen
också medräknar dessa följdkostnader.
Man måste också räkna med
samhällskostnader. Vi skulle behöva en
samhällsekonomisk totalkalkyl.

Detta resonemang leder till att de genomgripande
förändringar, som bl. a.
en omfattande rörlighetspolitik leder
till, måste vara mycket noggrant övervägda
innan de sätts i verket. Vi måste
finna andra lösningar till våra sysselsättningsfrågor
och samhällsproblem
utan alltför hastiga omdaningar och
okontrollerbara konsekvenser. Med den
moderna tekniken finns det alldeles säkert
möjligheter att välja olika vägar
i samhällsutvecklingen. Det bör vara
möjligt att finna alternativ som också
tar större hänsyn till människan än
vad många av dagens utvecklingstendenser
synes medge. En diskussion
kring en sådan samhällsekonomisk generalplanering
och totalkalkyl finner
jag vara mycket angelägen.

Fröken MATTSON (s):

Herr talman! Det är ju så, att när
vi närmar oss slutet på en remissdebatt
så kommer vi, var och en med vår egen
lilla pusselbit som vi vill belysa, och vi
får uppenbarligen göra det under den
koncentration, som blir möjlig tack
vare frånvaron av människor som stör
oss vid denna timme här i kammaren.

Det var ingalunda min avsikt att ta
upp det näringspolitiska programmet,
det som har berörts av de två föregående
talarna. Jag har haft helt andra avsikter
när jag begärt ordet. Men jag tycker
ändå att man gentemot herr Wallmark
och även gentemot den senaste
ärade talaren måste peka på att hela
den budget, som nu har framlagts, såvitt
jag kan förstå är en budget som på
punkt efter punkt ansluter sig till det
näringspolitiska program som antogs
vid den socialdemokratiska partikongressen.
Det är en budget som skiljer
sig från de flesta finansplaner som läggs

Fredagen den 19 januari 1968 em.

Nr 3

fram i andra delar av Västeuropa, just
genom sin totala satsning på arbetsmarknadspolitiken.

Vi vill öka utgifterna under arbetsmarknadsanslaget
med 470 miljoner till
1,5 miljard kronor. Det är en ökning
med inte mindre än 45 procent. 40 procent
av de föreslagna utgifterna går
just till arbetsmarknadspolitiken. Hade
vi inte haft den aktiva arbetsmarknadspolitik
som vi har byggt upp under
åren så hade vi förmodligen haft
140 000 å 150 000 arbetslösa i vinter. Det
är 100 000 fler än de 43 000 som registrerades
i december.

Jag vill göra detta påpekande, ty
även om det inte kan bli någon debatt
på denna punkt bör de här framförda
synpunkterna inte bli helt förbigångna.

Jag uppfattar den framlagda statsverkspropositionen
som en mycket effektiv
dementi mot de rykten, som kom
fram under den socialdemokratiska
riksdagsgruppens överläggningar i
augusti. Ryktet gjorde månad efter månad
gällande trots uttryckliga dementier
att vi hade för avsikt att höja de
direkta skatterna. Sedan statsverkspropositionen
har lagts fram har det på
den punkten blivit fullkomligt tyst. När
vi har en remissdebatt vid denna tidpunkt
är det bra att det från regeringens
och regeringspartiets sida har lämnats
en dementi på denna punkt.

Vår svårighet, herr talman — det är
mitt egentliga ärende -— är att vi fortfarande
inte riktigt vet vad årets motioner
kommer att innehålla. Vi har
dock sett en del svalor. Just i dag, innan
vi skingrades före middagspausen,
började de första tryckta motionerna
delas ut. I dessa togs bl. a. jämlikhetsfrågorna
och könsrollsfrågorna upp. När
vi slog upp morgontidningarna i dag
kunde vi läsa om att högerpartiet har
motionerat om kvinnlig tronföljd. Även
om det kanske inte är den direkta bakgrunden
fick jag en tanke, att detta förslag
måhända är ett litet praktiskt resultat
av den utfrågning av partiledar -

Statsverkspropositionen m. m.

na, som radierades i slutet av förra
året och som en av våra största och
mest aktiva icke-politiska kvinnoorganisationer
hade inbjudit till.

Partiledarna hade samlats och utfrågats
om sina program och synpunkter
på det stora avsnitt av politiken, som
berör jämlikhetsproblematiken och som
av någon egendomlig anledning det
mest är kvinnor som brukar ta upp
även om det ingalunda gäller enbart frågan
om jämlikhet mellan kvinnor och
män utan mera lika villkor mellan generationer
och grupper inom generationerna.
Det kan också vara fråga om
jämlikhet mellan olika delar av landet.
De 21 miljoner kronor som nu föreslås
gå till service i glesbygderna är ett försök
att åstadkomma lika villkor för
dem som bor i andra delar av landet
och med andra förhållanden än i tätorterna.

Det var oerhört intressant att tal del
av vad partiledarna yttrade vid dessa
direkta förhör. Det framkom också något
som gjorde oss en smula tveksamma
inför det eventuella regeringsalternativ,
som vi nu så ofta och så påstridigt
får höra kommer att bli verklighet
i höst. Jag tror verkligen att man även
där ser olika, ganska stora och ganska
viktiga nyanser. Jag kan verkligen inte
föreställa mig hur man i dessa för alla
individer så viktiga frågor skall kunna
åstadkomma en verkligt samlande
lösning inom det borgerliga block, som
säger att det nu är berett att övertaga
regeringsmakten efter valrörelsen.

När man lyssnar på en utfrågning i
radio och sedan sitter kvar i en stor lolakal
och följer debatten i flera timmar
efter det att radiosändningen slutat
kan minnesbilderna i viss utsträckning
bli felaktiga. Därför ägnade jag
gårdagen bl. a. åt att läsa igenom en
utskrift av den bandupptagning som
gjordes under utfrågningen. Jag måste
säga att det finns anledning att känna
sig en aning tveksam.

Arbetsmarknadens kvinnonämnd har
kommenterat utfrågningen och sagt, att

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 em.

Statsverkspropositionen m. m.
vi verkligen får se i framtiden hur det
blir med täckningen av alla de uttalanden
som gjordes. Man hörde så att säga
en läpparnas bekännelse, som blev mer
och mer entusiastisk ju längre den mycket
besvärliga utfrågningen pågick. Vi
skall följa herrarna och damerna mycket
noggrant i ert agerande under den
kommande riksdagsperioden. Vi skall
komma ihåg att frågor som det har talats
om här i dag — familj ep olitiken,
miljöpolitiken och servicefrågorna —
är sådana ting som hör ihop med pålika-villkor-problematiken.
Det finns
verkligen anledning att fråga sig hur
ni kommer att ställa er, när det blir
dags att ta ställning till serviceutredningens
betänkande som inom kort är
redo för publicering.

Vid utfrågningen ställdes partiledarna
inför frågor om vilka människor de
ansåg vara i behov av service:

1. Är det en liten grupp i samhället
som behöver service?

2. Är det en något större men ändå
ganska liten grupp, vilken kan beskrivas
t. ex. som yrkesarbetande kvinnor
— dvs. icke hemmafruar — och åldringar? 3.

Har nästan varje medborgare i
landet rätt att ställa krav, som vederbörande
bör få tillgodosedda, när det
gäller sjukvård, barneftersyn, vägar,
skolgång osv.?

Till sin stora förvåning märkte man
att för alternativ 3 stannade kommunistledaren,
statsministern och högerledaren
herr Holmberg, medan den nye
folkpartiordföranden, som uppenbarligen
får läsa på frågeställningarna betydligt
bättre än hittills, stannade för
alternativ 2. Det är alltså yrkesarbetande
kvinnor samt åldringar — en
ganska smal sektor — som bör ha service,
enligt herr Wedén. Centerpartiet
företräddes av vice ordföranden, som
sade att man varken kan stanna vid alternativ
2 eller alternativ 3 utan att man
får ta någonting mitt emellan — »alternativ
2 V2»!

Kan ni få denna ekvation att gå ihop?

Det skall bli ytterligt intressant att se,
när alla motioner kommit och vi får en
diskussion om dessa viktiga miljö- och
servicefrågor, om ni har en gemensam
linje att gå på.

Vad beträffar uppfattningarna avkönsrollerna,
ett ganska allmänt nyttjat
ord som tränger igenom så oerhört
mycket av hela vår föreställningsvärld,
hamnade de utfrågade också i olika positioner
— högerledare, folkpartiledare
och representanter för centerpartiet,
socialdemokraterna eller kommunisterna.

Man kan på punkt efter punkt gå igenom
programmet och få resultatet i
klarskrift. Med utgångspunkt från det
kan jag försäkra, att landets alla skärpta
kvinnor som följt denna utfrågning,
där man för första gången direkt ställde
företrädare för samtliga partier i
skottgluggen, kommer att följa er, alltså
ingalunda enbart de socialdemokratiska
kvinnorna.

Givetvis var även familjepolitiken föremål
för diskussioner under de timmar
då utfrågningen av partiledarna pågick.
Diskussionerna kommer säkerligen
att återkomma, när vi något senare
i vår kan få en realbehandling av de
förslag som har lagts fram i årets statsverksproposition.

Jag tycker det är värt att notera, att
vi kvinnor är väldigt glada över att fru
Elvy Olsson har blivit så intresserad
av daghemsfrågan och barntillsynen.
Det är glädjande helt enkelt därför att
centerpartiet då tvangs erkänna, att det
i sitt partiprogram fortfarande har
punkter som säger att partiet anser att
kvinnorna skall vara hemma medan barnen
är små. Först när barnen är vuxna
bör kvinnorna gå ut i förvärvslivet. Det
vore verkligen på tiden att åtminstone
denna passus snarast raderas ut ur centerns
partiprogram. Jag tror att kvinnorna
är mera framme än partiet i övrigt
när det gäller likaberättigandefrågor
och planeringen av den framtida
barntillsynen och familjepolitiken.

Jag skall inte stå här och beklaga, att

Fredagen den 19 januari 1968 em.

Nr 3

någon inte är närvarande här i kväll.
Annars vill jag endast till protokollet
anteckna en kommentar till fru Ruth
Hamrin-Thorells tidigare framträdande,
då hon talade om folkpartiets många
initiativ för familjedaghemmen. Jag
håller här med henne; jag erkänner
villigt att folkpartiet år efter år har
motionerat om familjedaghem. Det är
även alldeles uppenbart — det framgår
av statsverkspropositionen — att vi
längre fram kommer att få ett förslag
om familjedaghem. För oss är det dock
en väldigt väsentlig skillnad mellan
folkpartiets och vår uppfattning. Vi har
hela tiden sagt att vi anser att man först
och främst bör koncentrera intresset
till daghemmen, helt enkelt därför att
det har funnits risker för att konstruktionen
av barntillsynen annars hade
fått övervikt mot familjedaghemmen. I
den uppfattningen är vi ingalunda ensamma.
De undersökningar som har
gjorts visar, att över hälften av alla
mödrar också föredrar daghemsvård
för sina barn.

Vi har accepterat familjedaghemsvården,
när vi har fått vissa spärrar för
den. I den bristsituation som nu råder
anser vi att det är rimligt att man också
går in för detta, även om vi fortfarande
anser att man, såsom det har föreslagits,
bör fortsätta att bygga ut daghemsverksamheten
så att vi kan räkna
med minst 10 000 platser till såsom ett
tillskott under de närmaste åren. Vi
räknar även med en ökning av det statliga
anslaget till barnstugor med 20 miljoner
kronor för nästa budgetår.

Jag tror att man måste ha klart för
sig att när det gäller barntillsynen räcker
det inte med vad vi motionerar
om, vad vi skriver för remissutlåtanden
eller vilka propositioner vi lägger
fram här i riksdagen, även om det givetvis
är oerhört betydelsefullt, eftersom
riksdagen har möjlighet att skapa
de ekonomiska förutsättningar som underlättar
för kommunerna att genomföra
förslagen.

Men detta bör också föras ut på det

Statsverkspropositionen m. m.
kommunala planet, och eftersom vi så
ofta hört inte minst från folkpartistiskt
håll, att det partiet alltid haft initiativet,
har det socialdemokratiska sekretariatet
här i riksdagen i en rundskrivelse
frågat om saken hos landets alla kommuner
med över 10 000 invånare. Totalt
är det 127 kommuner, och vi har
fått svar från 100; det är alltså 27 som
inte svarat, men vi tror i alla fall att
bilden är tämligen klar. I 93 kommuner
har man haft frågan uppe till allvarlig
behandling, antingen genom direkta
beslut eller genom utredningar, genom
initiativ på ett eller annat sätt. I 73
kommuner av 100 är det socialdemokrater,
som tagit initiativet. I 12 av dessa
100 kommuner är det en skolstyrelse
eller en drätselkammare som tagit direkta
initiativ för att lösa barneftersynsfrågan;
man har aktualiserat och
löst frågan i varje fall så långt vi i dag
kan tala om en lösning. I tre, säger tre,
kommuner är det folkpartiet som tagit
initiativet; och det har gjorts samtidigt
som motioner väckts från annat håll.

Dessa siffror, herr talman, tror jag
att det kan vara ganska bra att ha i protokollet
för en kommande diskussion
om alla sådana här frågor. De hör ihop
med jämlikhetsproblematiken. De hör
ihop med filosofin bakom den politik
vi företräder och de förslag vi kommer
att lägga fram.

Det är en ytterligt intressant riksdagssession
som ligger framför oss. Jag kan
lova, herr talman, att inte bara jag utan
nära nog samtliga landets skärpta kvinnor
kommer att observera partiledarna
och vilka alternativ de stannar för när
man direkt placerar dem i biktstolen
och ber dem precisera sina synpunkter
i dessa viktiga frågor.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Flera talare i denna
debatt har redan sagt en hel del om det
svenska skattetrycket. Jag skulle vilja
lägga till några reflexioner om den samlade
skattebördan i framtiden och möj -

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 em.

Statsverkspropositionen m. ro.

ligheten, eller omöjligheten, av väsentliga
skattesänkningar. Mitt resonemang
gäller alltså inte skattepolitiken i årets
konjunktur- och budgetläge, utan är en
mera principiell skiss i ett längre perspektiv.

Vi vet alla att ökningen av nationalinkomsten
varit alldeles för långsam
under de senaste åren. Sedan förra andrakammarvalet
har ju tillväxten varit

3 eller något mer än 3 procent per år,
men långt under 4 procent och betydligt
långsammare än under första hälften
av 1960-talet. Ledsamt nog har socialdemokratin
inte kunnat hålla sina
braskande vallöften från 1964 om en
ökning av nationalprodukten på »minst

4 procent» per år.

Detta har bl. a. lett till att stat och
kommun inte fått in tillräckligt med
pengar för reformverksamheten. Det är
ju först och främst ekonomins tillväxt
som ger politikerna chans att betala reformerna.
När tillväxten är för långsam
uppstår en klyfta mellan resurser och
ambitioner. Därför blir det en förstahandsuppgift
för en ny regering att på
olika sätt stimulera den ekonomiska
tillväxten, bl. a. för att skaffa pengar
till de många uppgifter som vi i dag
inte har råd att lösa, men som vi i framtiden
inte har råd att låta bli att lösa.

Det finns de som säger att de pengar,
som en snabbare ekonomisk tillväxt ger
oss, först och främst skall användas för
en skattesänkning. Jag tvivlar på det.
Inte så att vårt nuvarande skattesystem
är tillfredsställande — tvärtom är
det angeläget med en stor skattereform,
troligen med ökad tyngd på indirekta
skatter, med större skattefria belopp
vid den direkta beskattningen som stöd
åt låginkomsttagarna, med mer omfattande
transfereringar över statsbudgeten
för t. ex. barnfamiljerna. Inte heller
så att skattesänkningar på vissa områden
inte skulle kunna verka arbetsstimulerande
och produktionsvänliga.
En lättnad för exportindustrin och en
minskning av marginalskatten vid vissa
inkomstskikt kan ha sådana effekter.

Vad jag tvivlar på är däremot att man
under en lång följd av år framåt, oavsett
vilken regering som sitter, kommer
att kunna genomföra någon nämnvärd
lättnad av det totala skattetrycket.
Jag gör det med tanke på de stora kostnadskrävande
reformer som ligger
framför oss. Låt mig helt kort nämna
fyra sådana områden i svensk inrikespolitik.

Vårt land håller på att gå in i någonting
som man kan kalla för en vårdbehovsexplosion.
Andelen pensionärer
ökar mycket snabbt. Under 1960-talet
ökar befolkningen med 10 procent, antalet
folkpensionärer med 25 procent
och antalet personer över 80 år med
omkring 100 procent. Och den stegringen
kommer med stor säkerhet att
fortsätta under många år.

Samtidigt vet vi att äldre människor
kräver mycket mer av sjukvård i olika
former än yngre människor. Omkring
40 procent av platserna i sjukvården
nyttjas av personer över 67 år som i dag
utgör omkring 10 procent av befolkningen.
På samma gång ökar kraven på
förberedande och regelbunden hälsokontroll
redan i ganska unga år.

Men personalbristen på sjukhus,
vårdhem och ålderdomshem är som vi
vet ofta mycket stor. För vissa personalkategorier
behöver man lyfta upp
lönerna ordentligt för att deras yrken
skall bli mera konkurrenskraftiga. Mycket
talar för att på vårdsidan kommer
kraven att öka betydligt snabbare än
nationalproduktens utveckling. Vi kan
här bortse från vilken del av den offentliga
sektorn som kommer att få bära
de tunga lassen, om det blir landstingen
eller statsbudgeten eller en kombination.
Det problemet ändrar ingenting
i slutsatsen att vårdfrågorna — akutvården,
långtidsvården, åldringsvården
och den profylaktiska hälsovården —
kommer att kräva snabbt stigande insatser
i ett läge då de äldre årsklasserna
ökar mycket snabbare än de årsklasser
som befinner sig ute i produktionen.

Fredagen den 19 januari 1968 em.

Nr 3

En annan sektor som kommer att
kräva mycket större intresse från politikernas
sida är de ej ter satta minoriteterna.
Under de senaste åren har mycket
i den allmänna debatten kretsat
kring de människor och de grupper
som kommit i kläm i utvecklingen och
som ofta glömts bort när välfärdssamhället
har byggts ut för oss andra. Antalet
alkoholister tycks stiga men vårdmöjligheterna
kan omöjligt fylla behoven
ens i dag. Narkotikamissbruket ökar
snabbt i Sverige och i andra länder
vi kan förutse en situation då insatser
för att hjälpa de narkotikaskadade ut
i ett normalt liv kanske blir en stor
post i statsbudgeten. De handikappade
skall nu få ett ökat stöd — det parti jag
tillhör har länge arbetat för det — och
vi vet alla att de fysiskt och psykiskt
handikappade ofta lever på en standard
som ligger långt under levnadsnivån
för andra människor. Kriminalvården
diskuteras nu intensivt. Det är
svårt att tro att den debatten leder till
någonting annat än till en mycket större
satsning på vårdmomenten i kriminalpolitiken.
Bortsett från det mänskligt
självklara i en sådan satsning så
ger den på längre sikt troligen positiva
samhällsekonomiska konsekvenser —
men kortsiktigt statsfinansiellt blir sådana
reformer inte billiga.

Det är i hög grad en moralisk fråga
hur mycket samhället anser sig ha råd
att satsa på de minoriteter som råkat
illa ut. De kan inte göra sig gällande på
vanligt demokratiskt vis, deras makt
vid rösturnorna är ofta obetydlig. Grupperna
är ibland inte stora och nästan
alltid svåra att mäta storleken av —
det gör det lättare för oss att glömma
bort dem. De är i regel inte organiserade
eller också är de svagt organiserade
-— det tryck på statsmakterna som
andra kan skapa finns inte där. Men i
ett samhälle som känner aktiv solidaritet
med andra är detta inte skäl nog för
passivitet. Jag hoppas att 1970-talet
bl. a. kommer att präglas av en allt

Statsverkspropositionen ro. m.

starkare medvetenhet om de grupper
som hamnat utanför välfärden.

Det tredje området är familj ep olitiken
där reformarbetet de senaste åren
på flera punkter stått nästan stilla.
Barnbidragen är i dag mindre i fast
penningvärde än de var för ett par år
sedan. Politiken har misskötts genom
splittringen på olika utredningar och
genom bristen på en principiell grundsyn
som måste prägla en samordning
av familjebeskattning, barnbidragsutveckling
och lösningen av barnpassningsproblemen.
Men det mesta tyder
väl ändå på att könsrollsdebatten och
det allt större intresset för familjepolitik
längre fram kommer att leda till
mycket, mycket större transfereringar
över statsbudgeten från dem som inte
har barn till dem som har det.

Men också om vi inte räknar kostnaderna
för barnbidrag som egentlig
skattebelastning — man kan ju säga
att de som får dessa bidrag får en lika
stor skattelindring —- kommer andra reformer
att bli av annan karaktär. Vi
måste mer än i dag satsa på jämlikhet
mellan män och kvinnor — det kostar
mycket i utbyggnad av barndaghem.
Längre fram måste vi troligen tänka
oss en sänkning av skolåldern, kanske
i form av en allmän förskola. Det leder
till utgiftskrav som vi nu inte kan överblicka.
Men vad vi kan överblicka är
nog att familjepolitiken i framtiden får
en helt annan ställning än i dag med
viktiga budgetmässiga konsekvenser.

Det fjärde område som jag vill peka
på är miljöfrågorna. Här upplever vi
något av en väckelse i debatten. Vi vet
att våra sjöar och vattendrag håller på
att smutsas ned för årtionden framåt.
Vi kan vara säkra på att luftföroreningarna
åtminstone i storstadsområdena
kommer att bli alltmer besvärande. Vi
läser om hur gifter av olika slag tunnar
ut och hotar djurlivet och skadar en
del av vår föda.

Att nämna dessa faror är mycket lättare
än att ange deras lösningar. De tre -

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 em.

Statsverkspropositionen m. in.

vande försök som har gjorts för att precisera
motåtgärderna visar hur stora
resurser som måste sättas in för att
hindra fortsatt förgiftning och nedsmutsning:
vattenreningsverk, övergång
till nya typer av oljor eller till elektricitet,
skärpta regler för ljudisolering i
bostäderna, bekämpande av skadliga kemikalier
i naturen, forskning kring miljöfrågorna
o. s. v. Vi vet inte i dag hur
kostnaderna kommer att slås ut på staten,
kommuner och avgifter för enskilda
och företag. Men vi kan förvänta oss
att miljöproblemen nu när de skall föras
över från debattplanet till konkreta
lösningar kommer att bli dyrbara
och att kostnaderna ökar snabbare än
produktionens utveckling.

Det här var fyra områden där jag utgår
från att framtida finansministrar
kommer att möta kraftigt stegrade anspråk:
vårdbehoven, de eftersatta minoriteterna,
familjepolitiken och miljöfrågorna.
Det är väl troligt att ett studium
av utbildningspolitiken, när t. ex.
1960-talets stora årskullar kommer upp
i skolåldern, leder till liknande slutsatser.

Naturligtvis finns det andra budgetområden
där ökningstakten är betydligt
lägre. Låt oss också anta att produktionens
tillväxt kommer att vara så snabb
att man klarar allt detta och de andra
inrikespolitiska utgiftskrav som vi vet
finns. Låt oss vidare anta att en hygglig
konjunktur i förening med ett vettigt
skattesystem med en effektivare kapitalmarknad
och näringspolitik kan göra
bruttonationalproduktens stegring —
och därmed skatteintäkternas ökning
— så mycket snabbare än under de senaste
tre, fyra åren att det ändå blir
pengar över. Är det rimligt och sannolikt
att dessa inkomster kommer att utnyttjas
för väsentliga sänkningar av det
samlade skattetrycket?

Jag tvivlar fortfarande på det. Och
jag tvivlar mot bakgrunden av det femte
utgiftsområdet, som är det allra viktigaste.
Det val som vi då kunde komma
i vore ju: Skall vi prioritera en

genom skattepolitiken stimulerad enskild
konsumtion i Sverige eller en ännu
snabbare utveckling av vårt internationella
bistånd, av u-landshjälpen?

Ty det är ju alldeles klart att nästan
inga ledande politiker och inga partier
i Sverige helt och fullt insett de väldiga
krav som mycket snart kommer att
ställas på de relativt rika länderna i
världen. Om några få årtionden rymmer
jorden troligen sex miljarder människor.
Redan i dag finns det fler svältande
och undernärda människor än
någon gång tidigare i mänsklighetens
historia. För varje år är nettoökningen
av världens befolkning omkring 70
miljoner människor eller tre å fyra
Skandinavien. Hungerklyftan mellan
jordens folk vidgas, och samtidigt ökar
jordförstöringen och rovdriften på naturtillgångar.
Vattenbristen skymtar
längre fram.

Många forskare varnar för den katastrof
som världen går mot när befolkningsexplosionen
sker just i de områden
i världen där massvälten redan
i dag är en ständigt pågående katastrof.
Industriländerna har ännu knappast
vaknat till medvetande om problemets
omfattning. I vårt eget land får vi en
budget där u-landshjälpen är omkring
4 promille av nationalinkomsten. Och
regeringen skryter med att den ändå
innebär en 25-procentig ökning.

I framtiden kommer människorna
att bry sina hjärnor med frågan hur
1960-talets politiker kunde vara så dåraktiga
och kortsynta att de lät viktiga
år släppas förbi med insatser av obetydlig
eller närmast symbolisk betydelse,
att de inte såg hur framtidens faror
tornades upp. Jag vet inte vad 1960-talets politiker då kommer att svara om
de lever — dagens hänvisningar till att
opinionen inte är mogen eller att finansministern
får många ilskna brev
kommer att framstå som de ynkliga ursäkter
de är.

Vi talar i dag om när vi kan uppnå
1 procent av nationalinkomsten i ulandshjälp.
Det är en viktig debatt, vi

Fredagen den 19 januari 1968 em.

Nr 3

måste ställa upp delmål, vi måste få i
gång hjälpens stegring. Det är närmast
oerhört att regeringen kan förlägga det
målet så långt fram som till mitten av
1970-talet. Men framtidens krav blir av
helt andra dimensioner än en procent
av nationalinkomsten. Det blir många
procent av de rika ländernas nationalprodukter
som måste nyttjas för insatser
till jordbruket i de fattiga länderna,
för projekt för familjeplanering av
en omfattning och kanske en brutalitet
som vi i dag skulle skrämmas av,
för kapitalinsatser som kan bli starten
till en industrialisering, för åtgärder
att förhindra skövling av naturtillgångar
som aldrig kan ersättas och för teknisk
hjälp i många andra former.

Om dessa insatser hinner bli effektiva
innan världshungern och klyftan
mellan rika och fattiga länder leder till
mer definitiva katastrofer kan ingen
säga. Men vad vi i dag kan säga är att
vi snart måste göra uppoffringar som
känns i vår egen standard för att göra
allvar av något av talet om solidaritet
utan nationsgränser eller helt enkelt för
det krasst egennyttiga skälet att den
värld vi nu ser utvecklas blir alltför farlig
för att vi skall våga acceptera den.

Det finns de som tror att också morgondagens
politiker i de rika länderna
kommer att svika i det prov som förestår.
Pessimisterna anser att bara något
slag av internationell beskattning,
beslutad i övernationella organ där staterna
har rösträtt efter storlek och där
besluten kan verkställas med tvångsmedel
om det är nödvändigt, skulle kunna
genomföra den framtida överföring
av resurser från det privilegierade fåtalet
till den fattiga majoriteten av människor
på jorden. Av egen kraft kommer
industriländerna inte att besluta
om de nödvändiga offren i sin konsumtion.

Kanske har pessimisterna rätt, men
vi har ännu chans att visa att de har
fel. Politikerna i Sverige och andra relativt
välbärgade stater har fortfarande
möjligheter att börja leda opinionen i

Statsverkspropositionen m. in.

stället för att ledas av den, att gå ut till
människorna för att förklara vidden av
de insatser som blivit nödvändiga och
på riksdagsplanet dra de budgetmässiga
slutsatserna av en sådan värdering,
åfen då kommer vi också längre fram
— i en eventuell situation då en allmän
skattesänkning visar sig möjlig sedan
inrikesreformerna fått sitt —- att finna
hur svårt det är att kombinera en. sådan
skattelättnad med en snabb stegring av
u-Iandshjälpen.

Med det här har jag alltså inte velat
säga att jag är nöjd med dagens skatter
— tvärtom är en stor reform av skattesystemet
en av de viktigaste uppgifterna
under de kommande åren. Jag har
inte heller sagt, jag upprepar det, att
inte vissa skattesänkningar kan vara
produktiva, på sikt ge mer än de kostar.
Och givetvis är det i och för sig
naturligt att önska att framtiden kommer
att ge relativt sett mer för människornas
enskilda konsumtion.

åfan vad jag vill varna för är en enkel
tro att en snabbare tillväxt i ekonomin,
som en ny regering måste driva fram,
senare kommer att leda till väsentliga
sänkningar av det totala skattetrycket.
Det vore oklokt av något parti att driva
en sådan propaganda och att ställa ut
sådana löften. De resurser som en större
nationalprodukt kommer att ge är
troligen till stor del redan intecknade
av de väldiga, olösta problem som ligger
framför oss. Ingen regering kan
väja för de problemen.

Under detta anförande hade herr talmannen
infunnit sig och övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr PALM (s):

Herr talman! Det är onekligen mycket
intressant att sitta och lyssna på
herr Ahlmark här i kväll när han upprepade
gånger säger — oavsett vilken
regering som sitter vid makten — att
det är orealistiskt påstå att man skall
kunna sänka det samlade skattetrycket

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 em.

Statsverkspropositionen m. m.

inom överskådlig tid. Det är så mycket
mera intressant som folkpartiet har placerat
herr Ahlmark i bevillningsutskottet
som skall behandla skattefrågorna.

Jag satt i bänken och undrade varför
herr Ahlmark helt plötsligt har gripits
av denna ruelse. Det har ju drivits
en intensiv folkpartipropaganda i valrörelse
efter valrörelse där man har
sagt: Bort med kösamhället, rösta med
folkpartiet, sänk skatten nu, rösta med
folkpartiet! Vi känner igen de där plakaten
på varenda ladugårdsvägg överallt
i hela vårt land, och vi har sagt att
detta är en sorts schizofren politisk
propaganda. Det är fråga om ett slags
personlighetsklyvning som folkpartiet
ger uttryck för när man å ena sidan
vill påstå att man skall kunna sänka
statens inkomstintag och å andra sidan
driva en ännu progressivare politik
för att snabbare kunna avskaffa de
problem vi alltjämt har att brottas med
i vårt samhälle. Jag skall inte uppehålla
mig vid herr Ahlmark längre, men jag
vill sluta med den rekommendationen:
Åk hem till folkpartiets valbyråer och
makulera så snart som möjligt de stora
upplagorna av affischerna »Sänk skatten
nu» och »Bort med kösamhället»!
Annars får ni aldrig era paroller att
balansera.

Herr talman! Årets remissdebatt har
gett nya exempel på hur snabbt värderingarna
kan skifta inom den borgerliga
oppositionen. Den konjunktursvacka
vi nu upplever har behandlats i en rad
av inlägg. Av dessa att döma kan man
förledas tro att kampen mot arbetslösheten
utgör en förstahandsuppgift för
den svenska borgerligheten. Dessa ambitioner
är emellertid inte särskilt
djupt rotade, och den eventuella omvändelsen
kommer enligt min mening
mycket brådstörtat. Efter att i åratal
ha visat likgiltighet och negativism i
dessa frågor krävs det nu från borgerligt
håll mer statsingripanden, kanhända
rena planhushållningsåtgärder, samhällsingripanden
av sådant slag som
man tidigare hårt bekämpade. Det är

mte så många år sedan man från
borgerligt håll ville begränsa anslagen
för arbetslöshetens bekämpande. Man
talade ofta om att socialdemokratin givit
arbetsmarknadsmyndigheterna alldeles
för stor makt i vårt samhälle.

Den nu påstådda omvändelsen kan
emellertid bevisas med många exempel.
Enbart för några år sedan bedrev
borgerligheten med landets ledande
folkpartitidning, Dagens Nyheter, i
spetsen en propaganda som krävde att
Sverige skulle upprätta rekryteringsbyråer
på kontinenten för att mångdubbla
invandringen av arbetskraft.

Under 1964 års valrörelse drev man
en sådan kampanj med samma frenesi
varmed man tidigare propagerat för
mycket extrema utrikespolitiska målsättningar.
Regeringens ståndpunkt var
även vid behandlingen av invandringsfrågan
helt synkroniserad med vad LO
och TCO ansett lämpligt, vilket innebär
att man förklarat att den arbetskraft
vi tar emot får vi också vara beredda
att behandla fullt rättvist även
vid en konjunkturnedgång. Man har
önskat en reglerad invandring och den
har genomförts på ett sätt som i stort
bör stå i samklang med löntagarorganisationernas
intressen. Det är något
annat än liberalernas laissez-faire, dvs.
låtgå-system.

Inte tjänar det så mycket till att tala
alltför mycket om den snö som föll i
fjol även om det skulle vara mycket lockande
att erinra om de mest befängda
borgerliga rekommendationerna beträffande
den svenska sysselsättningspolitiken
under de år som gått.

Vi skall i stället titta framåt, och visst
finns det en hel del material i det stycket.
I den senaste långtidsutredningen
fick vi en presentation av de väntade
utvecklingstendenserna fram till 1970,
och den gav oss även utblickar fram mot
1980-talet. Materialet byggde i hög grad
på enkäter bland den svenska industrins
representanter, och på nästa varje
sida i denna utredning sattes ett
utropstecken i kanten för den väntade

Fredagen den 19 januari 1968 em.

Nr 3

expansionen inom den offentliga sektorn,
ofta kallad den ofantliga sektorn
i Slint Förnuft samt dess broder- och
systerorgan. Utredningen angav bl. a.
hur stora strukturförändringarna väntades
bli, en utveckling som dock enligt
utredarnas slutsatser på många områden
gick alldeles för sakta.

På grundval av de insamlade planerna
fick vi en redovisning av de olika
näringsgrenarnas arbetskraftsbehov,
och utredningen konstaterade, som
kammarens ledamöter erinrar sig, att
mot en beräknad tillväxt av arbetsstyrkan
på 110 000 personer mellan 1965
och 1970 står de olika näringsgrenarnas
efterfrågan på 165 000 personer. Man
hade räknat fram att om arbetstidsförkortning
inräknades skulle skillnaden
mellan efterfrågan och tillgång på arbetskraft
bli inte mindre än 155 000 personer.
Utredningen fortsatte: »Inför

detta perspektiv anmäler sig en rad avvägnings-
och balansproblem. Huvudfrågan
blir hur de tillgängliga resurserna
lämpligast skall fördelas. Vilken fördelning
man än väljer måste efterfrågan
begränsas på något eller några användningsområden.
» Utropstecknen i
kanten, som gällt den beräknade ökningen
av offentliga tjänster med cirka
100 000, resulterade i att utredarna
ställde frågan: »Hur mycket kan den
offentliga konsumtionen hållas ned med
beaktande av olika önskemål och politiska
målsättningar?» Trots detta har
borgerligheten — som i vissa ögonblick
förklarar sig företräda näringslivets intressen
— byggt hela valkampanjer mot
regeringspartiet med anklagelser för
det s. k. kösamhället som har förts tillbaka
bl. a. på den oerhört kraftiga bostadsefterfrågan
och kraven på den
sociala omvårdnadens och skolutbyggnadens
område. Dessa kampanjer har
drivits trots den enorma satsning som
under många år har gjorts och trots
ekonomernas varningar för att vi gått
alldeles för snabbt fram vid utbyggandet
av dessa områden. För att gå ännu
raskare fram står man inför nödvän -

Statsverkspropositionen m. m.

diga prioriteringar som måste gå ut
över andra samhälleliga uppgifter.

Mot bakgrunden av dessa perspektiv
har frågan om en mera rationell ekonomi
inom den offentliga sektorn aktualiserats
på initiativ av regering och myndigheter.
Så sent som under skolveckan,
som hölls i Folkets hus i Stockholm
i början av januari, framhöll utbildningsminister
Olof Palme, att han
avser att prioritera det pedagogiska utvecklingsarbetet,
medan chefen för
skolöverstyrelsen underströk ämbetsverkets
ambitioner att i takt med den
fortgående expansionen hålla skärpt
uppsikt över resursanvändningen. Utbildningsdepartementet
svarar för övrigt
för en av de mest omfattande huvudtitlarna
i statsverkspropositionen,
och det hedrar socialdemokratin att
man har förf upp just undervisningshuvudtiteln
på denna höga nivå.

Dessa synpunkter korresponderar
ganska väl med vad som sagts i vissa
debattskrifter där man begärt olika åtgärder
för att rationalisera skolan. Jag
skall inte gå in på alla olika åtgärder
som föreslagits i dessa sammanhang. Det
kan räcka med att hänvisa till ett nytänkande
som håller på att växa fram
på detta område.

Liknande problem anmäler sig också
inom en annan kostnadskrävande sektor
nämligen vårdsektorn. Dessa problem
fick sin belysning när den nye generaldirektören
i de nu sammanslagna medicinal-
och socialstyrelserna professor
Bror Rexed i en tidningsintervju helt
nyligen förklarade: »1970-talet kommer
att präglas av en stor kamp om personal
inom olika sektorer av samhällslivet.
Bristen på läkare kommer då att
vara hävd, men vi kommer att få en
svår brist på sjuksköterskor och sjukvårdsbiträden.
När det gäller planerna
för Stor-Stockholm betyder dessa en
utökning på mellan 25 och 50 procent
av alla kategorier sjukvårdspersonal
sammantaget.» Han framhöll vidare:
»Vi får lägga stor kraft på
sering och noggrann planering. Därför

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 em.

Statsverkspropositionen m. m.
trycker vi hårt på en öppen sjukvård.
Som ett led i denna utveckling har sjukvårdens
och socialvårdens rationaliseringsinstitut
startats, som får till uppgift
att rationalisera i regionerna, ge
konsulthjälp i fråga om driftsekonomisk
planering, teknisk utveckling av
apparater etc.»

Ärade kammarledamöter! Det är sant
att långtidsutredningen inte var först
med att peka på att i ett utvecklat välståndssamhälle
tenderar den offentliga
sektorn att växa mycket hastigt. Dessa
fenomen var kända tidigare men fastslogs
med stor kraft i denna utredning.

På regeringens initiativ genomfördes
en utredning om programbudgetering
vars slutsatser ger utgångspunkter för
en ny syn på statsförvaltningens arbete
i vidaste mening. I anslutning till
denna har 1964 års försvarskostnadsutredning
arbetat under ordförandeskap
av direktör Arne Henriksson i
LKAB, och detta omfattande arbete har
redan uppmärksammats i vissa debattböcker,
tidskrifter och tidningsreportage.
Vissa av utredningens slutsatser
ansluter mycket väl till vad försvarsministern
säger i sin huvudtitel för i
år. Här återfinner vi bl. a. initiativet att
överföra flygverkstaden i Arboga till
försvarets fabriksverk och den aviserade
propositionen om ett gemensamt
materielverk för hela försvaret, vilket
kommer att innebära betydande besparingar
såväl i lagerhållning som i personal.

Som redan framgått av många reportage
i pressen och av den stora försöksverksamheten
är det ingen hemlighet
att försvarskostnadsutredningen under
flera år varit sysselsatt med att konstruera
ett system som innebär att en
kostnads- och prestationsbudgetering
i företagsekonomisk mening genomförs
på försvarets område.

Ett sådant system — vilket också
framgick av direktiven — innebär att
man fortlöpande kan utnyttja budgeteringen
och ekonomiska kalkyler för att
analysera verksamheten från ekono -

miska utgångspunkter. Det innebär
också en möjlighet till decentralisering
av beslutanderätten men också ett ökat
ansvar i den lägre instansen. Detta ger
i sin tur möjlighet för regementen och
milostaber att i ökad utsträckning medverka
i rationaliseringsarbetet. Resultatet
skulle alltså bli en bättre samordning
i det totala försvaret genom ett integrerat
budgeterings- och redovisningssystem.

Den nuvarande försvarsbudgetens
principer bär anor från 1911, men den
fick i stort sin nuvarande utformning
1940 med stort utrymme för kontrollsynpunkterna
som här kom att väga
tyngre än inom den civila statsförvaltningen,
vilket föll sig helt naturligt mot
bakgrunden av de kraftigt svällande militära
utgifterna under krigsåren.

Som redan är känt från många sammanhang
siktar utredningen till en
spridning av budgetansvaret till olika
nivåer med ökad ekonomisk handlingsfrihet
för cheferna, vilka dock skall
kunna ställas till ansvar för resultatet
på samma sätt som gäller inom civil
verksamhet. Enligt nu gällande system
kontrolleras endast resursförbrukningen,
och det är en uppenbar brist att den
ekonomiska ändamålsenligheten av vidtagna
åtgärder inte blir föremål för tillräckligt
långtgående granskning.

Herr talman! Jag hör till dem som anser
att man måste betrakta försvaret på
samma sätt och pröva dess ekonomiska
anspråk med i stort samma måttstock
som andra samhällsaktiviteter. Mot den
bakgrunden bör det också vara skäligt
att man ligger före inom försvaret jämfört
med den civila statsförvaltningen
när det gäller att pröva nya budgetsystem
med hänsyn till de stora resursanspråk
det är fråga om och när man
nu står inför utökade krav på ekonomisk
planering och kontroll över allt
vidare områden.

Mot den bakgrunden är det glädjande
att följa det positiva intresse de nya
tankarna mött bl. a. vid de förband
inom södra militärområdet, som under

Fredagen den 19 januari 1968 em.

Nr 3

ett par års tid på försök redan har prövat
det nya systemet.

Debatten har pågått en tid i dessa frågor
— numera också i bokform. De två
majorer som är lärare vid militärhögskolan
har i debattskriften »Försvar i
vår tid» givit en positiv beskrivning av
det system som nu föreslås. Med all rätt
angriper man det nuvarande anslagssystemet,
som bl. a. på förbandsnivå har
poster från 150 kronor till 4 miljoner
kronor och där en krympning av antalet
anslag vore en klar rationaliseringsåtgärd.

Försvarsminister Sven Andersson får
erkännanden för sina insatser för att
åstadkomma en rationellare ordning på
många områden, och man framhåller
att kvaliteten inom försvaret nu är
högre än någonsin, vilket ansetts viktigare
än kvantiteten.

Så långt vill jag ansluta mig till vad
dessa författare säger, men när man i
fortsättningen möter ett ganska traditionellt
militärt talesätt om att statsmakterna
pressar försvaret och är generösare
mot annan statsverksamhet, tycks
man ha blivit vad man själv varnat för
— mycket yrkesblind.

Dessa militära talesmän beklagar de
många utredningar som pågår inom försvarets
område. Man talar om en »utredningskarusell»
och »opportunistiska
modenycker» och man beklagar att så
många framträdande militärer binds för
att svara på utredarnas frågor i stället
för att, enligt författarnas mening, göra
något nyttigare. Man anser också att det
borde ske en hårdare gallring av olika
utredningsönskemål. Utöver detta påstås
med beklagande att försvaret blivit
en budgetregulator.

Det kan vara rejält att säga vad man
tänker, men för en vanlig civilist framstår
dessa påståenden som en viss nedvärdering
av parlamentariskt arbete och
en otillräcklig samhällsorientering i vidare
mening. Alla politiska avvägningar
handlar ju om prioritering av olika
sektorer inom samhället. Under en period
anklagades statsmakterna för att

Statsverkspropositionen m. m.
använda bostadsbyggandet som budgetregulator,
framför allt när vi måste ge
möjlighet för vår exportindustri att expandera.
Från mina utgångspunkter bör
planeringen på försvarets område så
långt som möjligt vara flexibel för att
möjliggöra en anpassning till det utrikespolitiska
läget. En sådan flexibilitet
borde kunna stimuleras av ett nytt budgetsystem.
Vem har för övrigt sagt att
försvarskostnadernas höjd alltid skall
vara heliga tal? Vi lever i en demokrati
där vi har att syssla med alla samhällsangelägenheter
och som måste ta
hänsyn till medborgarnas olika intressen
i vidaste mening. En viss rörlighet
och anpassning får man lära sig på alla
andra områden, och det vore enligt min
mening en djup missuppfattning att tro
att ett nytt budgetsystem inom försvaret,
med starkt ökad ekonomisk handlingsfrihet,
skulle befria från en grundlig
insyn och kontroll av försvarsmiljardernas
användning. Denna kontroll
kan och måste stundom ta sig uttryck i
att statsmakterna tar sig friheten att utreda
olika frågor.

Det finns länder som betraktar sina
försvarsmiljarder som de heligaste tingen
i en statsbudget, men det görs ju
inte i vårt land under normala förhållanden.
Vi lever trots allt inte i en belägrad
fästning, som gör att försvaret
måste ges den allra högsta prioritet —
demokratin har många försvarslinjer —-och den kommande försvarsdebatten
skulle tjäna på att befrias från alltför
snäva betraktelsesätt. Om man nu betraktar
dessa frågor för enögt, gör man
försvaret självt den största skadan.

Nu vet jag, efter att ha medverkat i
1964 års försvarskostnadsutredning, att
det finns en avsevärd militär opinion
som är villig att pröva ett modernare
budgetsystem, i medvetandet om att en
ökad ekonomisk handlingsfrihet kräver
ökad kontroll.

Jag vill i detta sammanhang rikta
uppmärksamheten på ett material som
för några månader sedan offentliggjordes
och som inom kort kommer ut från

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 em.

Statsverkspropositionen in. ni.

trycket och där försvarets samhällsekonomiska
kostnader blivit belysta ur vetenskapliga
synpunkter av docent Lars
Werin vid Stockholms universitet.

Jag skall inte gå längre in på dessa
frågor. Jag vill bara hänvisa kammarens
ärade ledamöter till att ta del av
det material som finns i det här sammanhanget.
Man kan av det dra slutsatsen
för hela det här arbetet att ömsesidiga
hänsynstaganden till de mest
angelägna behoven inom det gemensamma
folkhushållet är karakteristiskt
för en god demokrati.

Herr talman! Jag vill efter att ha anfört
dessa synpunkter övergå till ett
annat område, som tilldrar sig mycket
stort intresse just nu. Det gäller friheten
att få komma till tals i vår demokrati.
Det är en annan variant på temat
maktspelet i Sverige, som i så hög grad
har dominerat debatten under den senaste
tiden. Utan tvekan framstår också
demokratins egna kommunikationsproblem
som en av de allra största frågorna
i dagens samhälle. Vi har med stolthet
talat om vår svenska demokrati som
överlägsen såväl de kommunistiska som
de hel- och halvfascistiska regimer som
inte tillåter fria meningsutbyten.

Med avsky har vi gång efter annan
följt de ingripanden som gjorts mot yttrandefriheten
i länderna bakom järnridån
och som innehåller samma slags
frihetsbegränsningar som de fascistiska
länderna, exempelvis Grekland och Spanien.

Men vi kan också möta ett hot i västvärlden,
där den ekonomiska maktkoncentrationen
drives så långt — även
på tidningsutgivningens område — att
det fria ordet kan bli en chimär. En
sådan utveckling fyller oss med förfäran.
När möjligheterna att komma till
tals i hög grad kan bestämmas av de
allt färre kvarvarande tidningarna och
de ägarintressen som finns bakom dessa,
är det uppenbart att yttrandefriheten
sitter mycket trångt även i de länder
som hyllar de demokratiska frihetsidealen.
Demokratin saknar sannerli -

gen inte problem än i dag i vårt land.
Mot den bakgrunden hälsas tillsättandet
av en ny pressutredning med den
största tillfredsställelse.

Utgångspunkten för denna debatt har
oftast varit pressens ekonomiska villkor
i största allmänhet och hur de skall
ordnas. Det har angivits som den centrala
frågan, men hur allvarligt problemet
kan bli för den enskilde medborgaren
om inte staten engagerar sig i dessa
frågor, berörs ofta i förbigående. Det
är mera sällan som det framhålles att
den enskilde medborgaren kommer i
ett ökat beroende av de allt färre men
allt större tidningarna — en utveckling
som påskyndas genom den fortgående
tidningsdöden. De stora tidningarna
som är kvar visar också tyvärr ett mycket
begränsat intresse för att diskutera
denna sida av problemet.

Den tryckfrihetslagstiftning som genomfördes
1949 och som är en av världens
mest generösa kan nog också ses
som en reaktion mot statens informationsstyrelse,
bok- och tidningsindragningarna
under andra världskriget. Efter
att ha upplevt dessa ingrepp stegrade
sig hela svenska folket inför tanken
på att det fria ordet även i framtiden
skulle bli utsatt för censur och
ingripande. Man ansåg att enskilda
övertramp kunde korrigeras genom
den rika pressflora som arbetade i knivskarp
konkurrens. På det sättet kunde
den enskilda människans integritet
skyddas — det fanns en valfrihet, det
fanns en mångfald. Efter kriget gick
pressdöden fram, tidningarna blev färre,
korrigeringsmöjligheterna minskade
och många intressen hotas bli offer
för tigandets diktatur. Mångfalden utsattes
för hot. Mångfalden hotades bli
förbytt i fåfald, och man bävar för
nästa steg — en mer eller mindre utvecklad
enfald — som sannerligen inte
får vara utmärkande för en upplyst demokrati.

För att markera hur högt vi värderar
den fria svenska pressen var det ingen
som ifrågasatte att man skapade sin

Fredagen den 19 januari 1968 em.

Nr 3

egen hedersdomstol, Pressens opinionsnämnd,
med en hög jurist i ordförandestolen
men i övrigt bestående av pressmän.
Det kom i praktiken att betyda att
pressmän dömde pressmän, ett förfarande
som är något mycket unikt på
rättsväsendets område. Men det är också
mycket förpliktande, speciellt då
tidningarna inte brukar korrigera varandras
felaktiga uppgifter utan får korrigera
sig själva, vilket ofta sker på
mycket undanskymd plats. Och det är
mänskligt mitt i alla stora upplagor!
Detta rättssystem intar en särställning

— men så är det ju också frågan om ett
särskilt hänsynstagande till den s. k.
»tredje statsmakten». Makt innebär
emellertid också stora förpliktelser.
Även solen har fläckar, så också detta
system. Om pressmonopolismen får
fortsätta vind för våg i skyddet av den
ekonomiska liberalismens »osynliga
hand» hamnar vi i en mycket allvarlig
situation. Det som håller på att ske, sedan
vi fick den nya tryckfrihetsförordningen
1949, är att den förändrade konkurrenssituationen
hotar rycka undan
själva grunden för det betraktelsesätt
som bär upp denna i den svenska grundlagen
inskrivna förordning.

En liknande problematik anmäler sig
på filmskapandets område, men där
fungerar en omstridd censurmyndighet.
Några ledamöter tog i medkammaren
under höstriksdagen upp dessa frågor

— enligt min mening ur alldeles för
snäva utgångspunkter ■— och jag skall
inte med hänsyn till pågående utredning
vid detta tillfälle ge mig in på
dessa spörsmål, men uppenbart är att
marknadskrafternas fria spel, som här
har ett nästan obegränsat svängrum
även på detta område, ingalunda är någon
garanti för främjandet av det bästa
i olika konstarter. Vi har ju en filosofi
som innebär att de sämsta produkterna
skall tvingas tillbaka genom den
allmänna smakförbättringen. Tyvärr
finns alltför många exempel på en produktion
som ligger på bottennivå. En
rikare pressflora kunde även på detta

Statsverkspropositionen m. m.
område bli ett korrigeringsinstrument
när det gäller att skriva ihjäl de sämsta
produkterna. Fungerar informationen
till allmänheten på detta sätt numera?
Jag tror det inte. Från sina upphöjda
redaktionsstolar låter kulturskrivaren
alltför ofta bottensatsen vara kvar —
utan vare sig kritik eller kommentarer.
De liberala lärofäderna tror på »den
osynliga handen» som leder allt till
det bästa — jag tror i första hand på
en kraftig och målmedveten satsning
från samhällets sida även på det kulturella
området.

Kanhända än allvarligare än detta
problem är frågan om den enskilda
människans integritet. Den nya journalistiken,
som innebär att människornas
ansikten och deras halvt uttalade repliker
sammanklipps på ett sätt som passar
skrivaren eller producenten, är ett
allvarligt fenomen som i praktiken kan
innebära ett maktövergrepp mot den enskilde.
Han blir mer eller mindre försvarslös
då han inte själv förfogar över
samma instrument. Vad värre är —
genmälesrätten blir nästan obefintlig.

Vi hoppas allmänt att de berörda organen
själva skall kunna åstadkomma
en ordning på detta område, men lyckas
inte det är jag alldeles övertygad
om att vi måste ta ställning till åtgärder
som kan skydda såväl den allmänna
yttrandefriheten som den enskilda
människans integritet. Det vore ju fatalt
om man i frihetens namn skulle
bruka de nya stora instrumenten på ett
sådant sätt att det skulle ge underlag
för åtgärder som ytterst skulle drabba
denna frihet!

Vi har vant oss vid tanken att så
långt som möjligt slippa övervakningsinstrument
för vår rätt att skriva, tala
och på annat sätt ge uttryck för våra
meningar. Relationerna mellan människor
och institutioner har ju reglerats
på olika sätt. För 150 år sedan fick vi
ett JO-ämbete, som skall övervaka hur
rättsväsendet fungerar. Under det första
världskriget inrättades ett då mycket
välbehövligt MO, som gav den en -

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 em.

Statsverkspropositionen m. m.
skilde värnpliktige ett skydd mot övergrepp,
vilka tidigare inte var alltför
ovanliga i militärtjänsten.

Den socialdemokratiska extrakongress
som hölls hösten 1967 beslöt begära
att staten utser en KO — en konsumentombudsman
-—- som från samma
utgångspunkter som JO kan ta sig an
den enskilda människans intressen såsom
konsument. Mot denna bakgrund
anser jag det inte alldeles otänkbart att
föreställa sig — om inte nuvarande system
kan fungera helt tillfredsställande
-—■ att riksdagen även beslutar att utse
en PO, en svenska folkets publiceringsombudsman,
som kan övervaka och ge
ordentlig upprättelse åt de enskilda
människor som råkar illa ut i de alltmer
övermäktiga massmedia.

En sådan allmänhetens förtroendeman
borde självklart i likhet med vad
som gäller för de redan nämnda institutionerna
utrustas med initiativrätt. De
nämnda organ som redan fungerar har
skapats för att skydda människor som
hamnat på understol gentemot myndigheter
och gentemot dem som har större
makt i ett alltmer komplicerat samhälle.
Jag finner det naturligt med hänsyn
till utvecklingen på massmedias område
att aktualisera en sådan tanke. Det
skulle öppna möjligheter för den enskilda
människan att vända sig dit med
begäran om åtgärder, om hon har blivit
illa behandlad i massmedia och
själv har varken råd eller tid att dra en
sådan sak inför allmän domstol. Jag vet
att denna fråga helt nyligen har aktualiserats
i Finland och att intresset för
den är stort även i England. Från mina
utgångspunkter finner jag det därför
angeläget att under det pågående utredningsarbetet
om dagspressens villkor
även en sådan fråga blir behandlad.

Herr talman! Vi har onekligen skäl
att vara mycket tacksamma inför det
bästa i den liberalistiska frihetstraditionen.
Men den ekonomiska liberalismens
låt-gå-system driver fram en koncentration
och enskild monopolism och kan
lätt leda till kulturfattigdom. Liberalis -

men har betraktat staten som en fiende
till friheten. Därför skulle frihetsinstrumenten
— pressen — läggas i de
enskildas händer. Enligt liberalernas
mening bör även radio, TV och de stora
kommunikationssatelliterna läggas i
de enskildas händer.

Har aldrig liberalerna tänkt på att
det liberalistiskt-frihetliga systemet kan
bli bortmanövrerat genom mäktiga kapitalistiska
manövrar? Socialdemokratin
har aldrig haft samma skräck för
att låta reglera friheten på många områden,
vilka hotats att bli förkvävda av
ett vildvuxet liberalt ekonomiskt system.
Det kan vi ge otaliga exempel på
i den praktiska politiken. Kanhända
måste vi än en gång använda statsmakten
för att bevara de ursprungliga frihetliga
liberala idealen? På det ekonomiska
området har det redan praktiserats.
På pressfrihetens område kan det
bli nödvändigt.

Herr AHLMARK (fp) kort genmäle:

Herr talman! Av herr Palms många
missuppfattningar skall jag bara ta upp
hans första. Jag förde i mitt inlägg ett
principiellt resonemang om framtida
utgiftskrav hos svenska statsbudgeter.
Jag beskrev vårdbehovsexplosionen. Jag
talade om de eftersatta minoriteterna,
om miljöfrågorna, om familjepolitiken
och framför allt om de väldiga krav
som kommer att ställas på oss alla när
det gäller att snabbt öka u-landshjälpen.
Jag resonerade om de konsekvenser för
utgiftsbelastningen på framtida statsbudgeter
som dessa och andra frågor
kan föra med sig. Utifrån det inlägget
gör herr Palm ett grovt osakligt anförande
i den valdebattstil som är hans
egen. Han säger ingenting om vårdbehovsexplosionen.
Han har inga synpunkter
på de eftersatta minoriteterna.
Han nämner inte miljöfrågorna. Familjepolitiken
tycks han inte vara intresserad
av, och u-hjälpen finns inte alls
med i hans anförande. Däremot påstår
han bara rakt ut i luften att folkpartiet

Fredagen den 19 januari 1968 em.

Nr 3

kräver stora sänkningar av det totala
skattetrycket.

Herr Palm vet att detta påstående är
felaktigt. Mittenpartierna har klart sagt
ut att de vill ha en skattereform. Vi vill
stimulera produktionens tillväxt, så att
det sker en snabbare utveckling av ekonomin
här i landet än under de senaste
åren. Men vi utlovar ingen sänkning av
det samlade skattetrycket.

Det framgick och framgår mycket
klart av mittenprogrammet. Det upprepades
hundratals gånger i valrörelsen
1966. I en debatt i Solna som vi hade
i den valrörelsen avvisade jag herr
Palms påståenden, som lät ungefär som
hans propaganda här i dag. Sedan vann
vi valet — i Solna och på andra platser.
Vår linje ligger fast. Någon stor sänkning
av det samlade skattetrycket utlovas
icke från folkpartiet och centern.

Tyvärr ligger också herr Palms propaganda
fast. Väljarna fick veta att vi
inte kunde utlova några sänkningar av
det samlade skattetrycket. Mellan de båda
senaste kommunalvalen kom nära
en kvarts miljon nya väljare att stödja
folkpartiets och centerns program och
att ge det sitt förtroende. Det är bara
herr Palm som låtsas tro att folkpartiet
kräver väldiga skattesänkningar.

Herr PALM (s) kort genmäle:

Herr talman! Endast ett par ord som
genmäle på herr Ahlmarks inlägg. Han
sade att jag givit uttryck för många
missuppfattningar i den här frågan. Jag
kan försäkra herr Ahlmark att jag inte
missuppfattat ett uns av det tvetungade
språk som folkpartiet under flera år
har fört i dessa sammanhang: att å ena
sidan framställa sig som ett mycket progressivt
parti och å andra sidan spekulera
i skattesänkningspropaganda. Det
är ju den eviga följetongen under efterkrigsåren.

Jag är väldigt tacksam för herr Ahlmarks
upprepade ord här att man inte
får räkna med någon sänkning av det
totala skattetrycket, men jag tycker att

Statsverkspropositionen m. m.
herr Ahlmark borde känna vämjelse inför
de mängder av folkpartistiska affischer
som under flera år hängt efter
landsvägarna och med vilka man gått
ut i valrörelsen och sagt: Sänk skatten
nu!

Herr AHLMARK (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Palm framhärdar
i sina missuppfattningar. Han borde veta
att folkpartiet i sina skuggbudgeter
har täckt in de reformförslag som partiet
lagt fram i riksdagen. Han borde
veta att under de tre senaste åren från
andrakammarvalet 1964 har vår budget
varit starkare än regeringens. Herr
Palm medger nu indirekt — utan att ha
kurage att säga det klart —- att vi i
1966 års valrörelse klart sade till väljarna
att vi inte kunde utlova någon
sänkning av det samlade skattetrycket.

I stället talar nu herr Palm allmänt
om affischer i någon förfluten, icke specificerad
valrörelse i ett troligen helt annat
budgetläge. Den historieskrivningen
— eller historieförfalskningen — får
herr Palm bedriva i fred. Vi i mittenpartierna
är mer intresserade av framtiden.

Herr PALM (s) kort genmäle:

Herr talman! Vi väntar med stort intresse
på det folkpartistiska alternativet
till årets statsbudget. När realbehandlingen
börjar om några veckor får vi se.

Herr LIDGARD (h):

Herr talman! Jag skall börja mitt anförande
med några citat.

»Inom förvaltningsområdet är arbetsmarknadsläget
för högre kameral och
administrativ personal på grund av fortlöpande
företagsnedläggelser och rationaliseringar
kärvt. Efterfrågan på jurister
med tingsmeritering är som vanligt
god, sämre när det gäller samhällsvetare
och minimal i fråga om humanister.
» Det är länsarbetsnämnden i

100

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 em.

Statsverkspropositionen m. m.

Stockholms stad och län som säger detta
i eu rapport över arbetsmarknadsutsikterna.

Länsarbetsnämnden i Uppsala län
konstaterar att tillgången på sökande
med samhällsvetenskaplig utbildning
har ökat markant under 1967. På grund
av det ökade studentantalet kommer
examinationen i framtiden att bli numerärt
större. Detta får till följd att problemen
att finna anställningar för denna
grupp kommer att öka, då motsvarande
expansion ej kan förutses på beliovssidan.
För akademikergrupperna
har arbetsmarknadsläget hårdnat, och
de som önskar andra arbeten än som
lärare får vara beredda på en viss arbetslöshetsperiod.
Den grupp som drabbats
hårdast är samhällsvetarna, för vilket
det kan vara svårt att få en i förhållande
till utbildningen lämplig sysselsättning.

I detta sammanhang säger länsarbetsnämnden
i Malmöhus län att man vill
»begagna tillfället att poängtera, att akademikernas
arbetsmarknad ganska snart
kan vålla stora problem. Den stora frekvensen
studerande på de icke spärrade
studievägarna vid universitet kommer
inom snar framtid att tillföra arbetsmarknaden
ett tillskott arbetssökande,
som såvitt kan bedömas i dag,
kommer att bli svårt att absorbera.
Länsarbetsnämnden tänker härvid
främst på samhällsvetare och jurister».

Slutligen säger länsarbetsnämnden i
Göteborgs och Bohus län: »Samhällsvetare
med inriktning bl. a. på förvaltningsområdet
är för närvarande svårplacerade.
Möjligheterna att vidga denna
grupps traditionella yrkesutövningsområden
framstår som en fråga av vital
betydelse med hänsyn till det stora antalet
studerande vid de samhällsvetenskapliga
institutionerna. En ökad förståelse
för behovet av en ömsesidig anpassning
mellan samhällsvetaren och
arbetsmarknaden är angelägen. Dessa
synpunkter gäller jämväl för sökande
med företagsekonomisk utbildning och
inriktning.---Marknaden för ci -

vilekonomer har i regel varit återhållsam
och ter sig nu än kärvare. Speciellt
gäller detta för sökande med inriktning
på marknadsföring eller exportförsäljning.
»

Dessa citat är inte alldeles färska utan
tre månader gamla, men såvitt man kan
bedömda är den tendens, som de ger uttryck
åt, alltjämt giltig och om möjligt
förstärkt i dagens situation.

Jag har med avsikt valt att bara citera
vad de länsarbetsnämnder säger,
som har universitet inom sina arbetsområden,
men går man till de andra arbetsmarknadsrapporterna
finner man
att tendensen i stort sett är likartad i
samtliga rapporter.

Hur har vi då kommit i denna situation?
Ja, i och för sig är det naturligtvis
inte så förfärligt underligt att alla de
akademiker och övrig personal med
högre utbildning, som finns inom det
svenska näringslivet, får känning av
den konjunktur som har drabbat så
många andra arbetstagare mycket hårt.
Att jag i fortsättningen kommer att
uppehålla mig främst vid akademikernas
arbetsmarknad beror inte på att jag
skulle på något sätt underskatta de svårigheter
och bekymmer som uppstått
för andra arbetstagare, men det förefaller
mig som om problemen på akademikersidan
hittills inte har observerats
och markerats i den utsträckning
som kan förefalla skälig.

Detta sammanhänger helt naturligt
delvis med att akademikernas arbetsmarknad
är så pass splittrad. Medan
man konstaterar att vi fortfarande har
en betydande brist på viss kvalificerad
personal inte minst inom en del vårdområden
och att det dessutom finns
»öar» med behov av ytterligare akademisk
personal — det råder som bekant
prästbrist, och inom biblioteksområdet
lär det också finnas utrymme för ytterligare
arbetstagare —• kan det hända att
just detta förhållande kommit att på något
vis i det allmänna tänkesättet fördunkla
de stora problem som håller på
att växa fram när det gäller sysselsätt -

Fredagen den 19 januari 1968 em.

Nr 3

101

ningen av olika slags samhällstekniker
— samhällsvetare, politices magistrar,
jurister och humanister med olika studieinriktning.
Att det blivit så hänger
naturligtvis också samman med att det
är ytterligt svårt att få något grepp om
arbetslöshetens omfattning bland dessa
grupper. De nyutexaminerade är ju aldrig
försäkrade, så att man kan fånga
in dem i någon statistik, och de som är
ute i yrkesverksamhet kan också sällan
registreras i sådant sammanhang. Till
detta kommer en dold arbetslöshet av
okänd omfattning. Vad man vet är att
åtskilliga studerande dröjer sig kvar vid
universitet och högskolor utan att ta ut
sin examen, för att på det sättet kunna
försörja sig ytterligare någon termin på
studiemedel. Man vet också, men inte
i vilken utsträckning, att nyutexaminerade
akademiker tar jobb som ligger
helt utanför de arbetsområden som de
har siktat på. De är alltså inte arbetslösa
i rent teknisk bemärkelse.

Arbetslöshetsproblemen är i dag en
realitet på akademikernas arbetsmarknad
och för annan personal med postgymnasial
utbildning. Det är ett allvarligt
problem som måste angripas från
flera fronter, och det skall jag återkomma
till.

Låt mig bara ett ögonblick stanna inför
det enda spår av problematiken som
jag har kunnat finna i årets statsverksproposition,
där det under inrikesdepartementets
huvudtitel anges att arbetsmarknadsstyrelsen
räknar med att
för 5 000 tjänstemän, främst nyutexaminerade
tekniker som inte har kunnat
få anställning i sådana yrken som utbildningen
av tradition leder till, skall
anordnas särskilda fortbildningskurser
i ämnen som bedöms vara av särskild
betydelse för att förbättra utsikterna
till arbetsplacering.

Men att det är magert i statsverkspropositionen
betyder inte att vi är helt
utan uttalande från regeringshåll.

Statsrådet Moberg var i Lund i mitten
av oktober och deltog i en debatt där
man bl. a. kom in på juristproblemati 7

Första kammarens protokoll 1968. Nr 3

Statsverkspropositionen m. m.
ken. Han sade att en jurist möjligen i
framtiden måste tänka sig att ägna sig
åt en annan bana än den som han har
utbildat sig för.

Statsrådet Palme deltog i ett offentligt
möte några dagar senare här i
Stockholm och kom in på civilingenjörerna.
Han sade att civilingenjören
inte på något sätt var garanterad arbete
inom sitt eget fack, utan han får söka
sig anställning där sådan finns, dvs.
även utanför sitt egentliga yrkesområde.

I en tidningsintervju bara för några
dagar sedan har statsrådet Wickman
ställt frågan om det är rimligt att var
och en som väljer en utbildning skall
vara garanterad sysselsättning i det fack
som han en gång utbildat sig till.

Alla tre uttalandena följer en gemensam
mall, och det är väl ingen tillfällighet.
Alla tre statsråden är naturligtvis
fullt på det klara med att vi på vissa
områden har en så omfattande utbildning
på gång att det inte är möjligt för
arbetsmarknaden, vare sig nu eller i
framtiden, att sysselsätta alla de utbildade
med arbetsuppgifter som tillnärmelsevis
svarar mot den utbildning som
de bar erhållit.

Några få siffror kan måhända vara
tillräckliga för att belysa mitt påstående.

På arbetsmarknaden har vi i dag ungefär
4 000 yrkesverksamma samhällsvetare.
Men vi har 25 000 samhällsvetare
under utbildning. Av den tendensstatistik
som statistiska centralbyrån
utarbetar framgår att nettoantalet nyinskrivna
studerande vid de fria fakulteterna
med C 000 personer överstiger
de 15 000 som enligt prognoserna
skulle ha tagits in under höstterminen
1967. Utfallet ligger ungefär 40 procent
över vad man hade räknat med. Man
hade räknat med 5 700 nya samhällsvetare,
och man bar fått 8 400. Man hade
räknat med 5 300 nya humanister,
och man har fått ungefär 6 500. Den
största relativa ökningen jämfört med
prognosen svarar juristerna för. Där
hade man räknat för de juridiska fakul -

102

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 em.

Statsverkspropositionen m. m.
teterna med ungefär 1 100 nyinskrivna,
och man har fått ungefär 2 000.

Man kan förstå att utbildningsministrarna
mot bakgrunden av sådana siffror
känner ett behov av att tala om att
de inte har något ansvar för arbetsmarknadssituationen.
Det är betydligt
angenämare att tala om utbildningsväsendets
expansion, att i inledningen till
utbildningsdepartementets stat konstatera
att det högre utbildningsväsendet
dragit till sig allt fler studieintresserade
ungdomar, att uttala att denna utveckling
har påskyndats av det studiesociala
stödets utbyggnad, att göra gällande
att privilegiet för ett fåtal att fortsätta
sin utbildning efter den obligatoriska
skolan är på väg att ersättas av
en rätt för alla.

Det låter bra. Men hur ser rätten ut
för den som efter avlagd examen tvingas
söka sig en anställning som inte ger
adekvat sysselsättning? Den felinvestering
som den enskilde i ett sådant fall
har gjort innebär inte bara en betydande
ekonomisk uppoffring. Han har förlorat
ett antal yrkesverksamma år, och
han har ådragit sig studieskulder. Statsmakterna
har lovat honom tillträde till
utbildningen och ålagt honom en skyldighet
att återbetala de studiemedel som
han har fått, men man garanterar honom
ingenting när det gäller hans fortsatta
förvärvsverksamhet. Situationen
innebär också att han kanske har förspillt
andra tillfällen som skulle ha stått
honom till buds om han inte ägnat sig
åt studier. Han kommer lätt att känna
sig misslyckad, eftersom han inte kan
få ett arbete som han utbildats för, och
i den anställning han så småningom
får kommer han att bli flera år efter
sina jämnåriga i karriären.

Det är lätt för statsrådet Moberg att
stå i Lund och säga att det inte är någon
risk att investera i utbildning. Det
hade varit vänligare och mer hänsynsfullt
mot akademikerna om han hade
citerat Havamal och sagt att ingen bättre
börda bar än mycket vett. Dessa studenter
som inte kan få jobb inom det

yrkesområde som de har utbildat sig
för och som kanske över huvud taget
aldrig i framtiden kan få det, har inte
mycket sinne för att det är en lönande
investering att utbilda sig, i varje fall
inte på det område som de har ägnat
sig åt.

Visst kan man hålla med statsrådet
Wickman om att samhället inte kan garantera
var och en sysselsättning inom
det fack som han har utbildat sig för.
Men man skall ha klart för sig att det
här inte rör sig om några enstaka individer
som man kanske lätt kan hjälpa
till rätta, utan att det är hundratals och
i några fall kanske tusentals personer
som under överskådlig tid inte kommer
att syssla med det som de har utbildat
sig för. Då ser förvisso ansvaret för
dem som haft ledningen ut på ett annat
sätt.

Med vad jag nu sagt, herr talman, har
jag velat klarlägga att vi redan i dag
har ett problem på akademikernas arbetsmarknad
som arbetsmarknadsmyndigheterna
måste tackla på något sätt.
Inom några få år kommer vi — oavsett
hur konjunkturerna utvecklar sig — att
hamna i en till ytterlighet förvärrad
situation om inte utbildnings- och arbetsmarknadsmyndigheter
tillsammans
kan finna vägar fram till en balans mellan
utbud och efterfrågan.

I ett kortare perspektiv är de efterfrågeskapande
insatserna viktigast. Det
gäller att göra klart för arbetsgivare av
olika slag — statliga, kommunala och
enskilda — att den tidigare bristen på
akademisk arbetskraft med administrativ
inriktning är hävd. Hittills har
många arbetsgivare fått nöja sig med
bristfälligt utbildad arbetskraft, och vi
har förvisso på sina håll sett skrämmande
konsekvenser av detta förhållande
när det har gällt kvalificerade befattningar.
Man måste också framhålla
att det inte längre existerar något skäl
att fortsätta rovdriften på många arbetsplatser
med onormalt långa arbetstider
för den högre personalen. Den
förbättrade tillgången på samhällstekni -

Fredagen den 19 januari 1968 em.

Nr 3

103

ker bör kunna medföra att arbetstiderna
för dessa kategorier normaliseras
över lag.

Ur en mera långsiktig synvinkel ter
det sig också nödvändigt att ta upp utbudsproblematiken.
Fördelningen av
studerande mellan olika postgymnasiala
utbildningslinjer behöver diskuteras.
Det måste vara något fel när socialvården
ropar efter socionomer samtidigt
som det finns ett överskott på samhällsvetare
med ungefär lika lång och tämligen
likartad utbildning. Man kommer
inte ifrån frågan om det högre utbildningsväsendets
totala omfattning. Det
går inte att som enda åtgärd införa
spärrar vid de fria fakulteterna. De som
har fått en övervägande teoretisk utbildning
på det gymnasiala stadiet måste
ju ges något slag av yrkesutbildning.
Detta betyder att även dimensioneringen
av skolformerna under den postgymnasiala
nivån måste tas upp till en allvarlig
diskussion.

Nu vet vi alla att det alltid är vanskligt
att på längre sikt uttala sig om arbetsmarknadsutsikterna
för olika kategorier
av akademisk arbetskraft. Men
det är uppenbart att prognosverksamheten
måste till ytterlighet finslipas och
att yrkes- och studierådgivningen måste
ytterligare byggas upp så att risken för
felval reduceras så långt det är möjligt.

Vinjetten av tre socialdemokratiska
statsråd som tvår sina händer och inte
kan, inte vill garantera något är inget
acceptabelt förtecken till akademikernas
arbetsmarknad.

Herr JANSSON, PAUL, (s):

Herr talman! Vad man än kan säga
om tillståndet i kammaren just nu vore
det väl en stor överdrift att påstå att
det råder någon trängsel. Framför allt
smärtar det en kvittningsman att konstatera
att det är så tomt i bänkarna.
Det är tur, herr talman, att vi inte voterar
om remissen av statsverkspropositionen.
Det skulle, föreställer jag mig, i
avsevärd grad sänka första kammarens
anseende.

Statsverkspropositionen m. m.

Remissdebatterna här i riksdagen är
ju inte avsedda att i alltför stor utsträckning
användas som ett forum för att
framföra klagovisor över att allt kanske
inte har blivit som man önskat på
det lokala planet och hemma i det egna
länet. Men eftersom nästan allting är
sagt som kan sägas i en sådan här lång
debatt, kanske en skaraborgare kan i
någo-n mån vara förlåten om han tar
upp vissa lokala problem i detta sammanhang.

Först tar jag mig friheten att uttrycka
en stor besvikelse över regeringens nej
till utbyggnaden av det nya lasarettet
i Mariestad. Även om man har förståelse
för att en prioritering måste ske också
på sjukhusbyggandets område och
att den ekonomiska satsningen måste
äga rum på ett sådant sätt att man tillgodoser
olika krav på ett vettigt och riktigt
planerande, är det hittills uteblivna
lasarettsbygget i Mariestad livligt att beklaga.
Den norra delen av Skaraborgs
län är nämligen kraftigt underförsörjd
särskilt när det gäller platser för långtidsvården.
Det är min innerliga förhoppning
att fortsatta överläggningar
med centrala myndigheter och regeringen
på den här punkten skall kunna
leda fram till en snar lösning av de
påträngande vårdfrågorna i norra Skaraborgs
län. De nuvarande förhållandena
är djupt otillfredsställande och inger
oro såväl hos befolkningen som hos ansvariga
lokala myndigheter.

Då man tar del av regeringens förslag
till statsbudget för nästa år är det
med utomordentlig tillfredsställelse man
konstaterar den kraftiga satsningen på
arbetsmarknads- och lokaliseringspolitiken.
Det har flera talare i dag understrukit.
De krafttag som tas här är ju
en medveten satsning på arbete, trygghet
och utveckling. Den sektor det här
är fråga om ökar ju med inte mindre än
närmare 40 procent. Om man å andra
sidan jämför detta med kostnaderna
på försvarsbudgeten, så får denna titel
nöja sig med en ökning av 4 procent.

Nu finns det ju arga företrädare för bor -

104 Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 em.

Statsverkspropositionen m. m.
gerliga partier här i kammaren som anser
detta vara på tok för litet, under
det att andra anser att redan denna höjning
är 4 procent för mycket.

För min del anser jag nog siffran väl
avvägd, och jag uttalar i varje fall glädje
över att det inte är omvänt förhållande
då det gäller den procentuella ökningen
på arbetsmarknadspolitik kontra
försvar. Man skulle ju nämligen kunna
befara det värsta i den vägen om en
borgerlig regering stod för författandet
av statsverkspropositionen. Vi skall
ändå komma ihåg att försvaret trots allt
får omkring 6 000 miljoner för nästa
budgetår, medan motsvarande siffra för
arbetsmarknads-'' och lokaliseringspolitiken
trots den ökade satsningen stannar
vid 1 840 miljoner.

Den kraftigt ökade satsningen på arbets-
och trygghetsskapande ting är ju
verkligen av nöden. Det får nämligen
inte bli på det sättet att människornas
förtroende till vår vilja och förmåga
att hålla sysselsättningen uppe här i
landet går förlorad. En medveten socialdemokratisk
politik i dessa avseenden
är enda garanten för sysselsättningens
upprätthållande på lång sikt. De fria
krafternas spel i dessa sammanhang
kan man nämligen inte lita på. Tillkomsten
av investeringsbanken och förslaget
om det statliga utvecklingsbolaget
bör kunna bli verksamma medel för
att ge det allmänna en chans att på ett
tidigare stadium än nu gripa in och
förhindra att alltför många människor
kommer i kläm i en i och för sig nödvändig
strukturomvandling av vårt näringsliv.

Statens roll att enbart uppträda som
städgumma på arbetsmarknaden och
inom näringslivet måste nu vara definitivt
slut. Behovet av ett mera aktivt deltagande
i dessa sammanhang visar inte
minst utvecklingen i det län som jag
representerar, nämligen Skaraborgs. Där
har vi fått uppleva inskränkningar och
driftnedläggelser under senare tid som
man kan ifrågasätta om de varit nödvändiga
om ifrågavarande företag visat

en bättre vilja och förmåga att hålla
driften i gång.

Här kan man ta exemplet med del
Philipsägda företaget Elektro-IWO i
Mariestad som på försommaren förra
året lade ned driften och avskedade
450 personer. I detta fall har man anledning
att tro att om det varit ett
rejält svenskt företag så hade företagsledningen
gjort allvarliga försök att
lösa problemen på ett för de anställda
bättre sätt. Fortfarande står de i stort
sett moderna lokalerna outnyttjade, och
inga allvarligare försök synes ha gjorts
från det utländska företagets sida att
få i gång någon ny verksamhet i lokalerna.

Man kan naturligtvis fråga sig vilka
syften som låg bakom Phiiipkoncernens
köp av Elektro-IWO i Mariestad. Köpte
man företaget med en allvarlig mening
att driva det vidare eller var det för att
lägga ned det och få en konkurrent
mindre på marknaden? Jag gör inga påståenden,
men man kan ställa frågan.
Det är sådana här frågor man också bör
ställa sig i allt större utsträckning i
samband med diskussionen om Sveriges
eventuella inträde i EEC. Vi måste se
med nyktra ögon på dessa ting och
vara medvetna om att den fria etableringsrätten
inom EEC kan komma att
medföra export av arbetslöshet till vårt
land genom utländska företags agerande
här i större utsträckning. Man kan
få löpa den risken att man konstaterar
att detta är ett sätt att exportera arbetslöshet
till vårt land.

Man kan vidare peka på ett annat företag,
nämligen AB STAR-produkter i
Lidköping, ett Wallenbergsägt företag,
där man lägger ned halva företaget och
avskedar 250 man. Om man får tro de
anställda och de kommunala myndigheterna,
så skulle denna beklagliga utveckling
bero på att man har saknat
sakkunnig och branschkunnig ledning
i spetsen för företaget.

Om människor friställs genom strukturomvandlingar
som är nödvändiga för
att rationalisera företagsamheten då är

Fredagen den 19 januari 1968 em.

Nr 3

105

det all right, då måste vi acceptera det.
Det kan på lång sikt vara till förmån
för såväl de anställda som företaget som
sådant. Men i den mån det sker friställningar
på grund av ointresse och inkompetens
i företagsledningen måste
detta ur allmän synpunkt betraktas som
oacceptabelt och i hög grad påtalas i
olika sammanhang. Det är därför jag
tror att ett ökat inflytande från löntagarnas
och statens sida i detta sammanhang
är nödvändigt, och det är tillfredsställande
att regeringen har tagit initiativ
som siktar till att på lång sikt
trygga syselsättningen för landets löntagare.

Ett annat glädjande besked i årets
statsverksproposition är att man från
regeringens sida är beredd att satsa på
ett fortsatt högt bostadsbyggande. Det
innebär att man kan räkna med att för
nästa år klara ett bostadsbyggande i
landet på över 100 000 nya lägenheter.

Vad man i detta sammanhang — och
nu är jag ånyo skaraborgare — kan ha
att invända emot är att bostadsbyggandets
regionala fördelning inte är helt
tillfredsställande. Jag vill hänvisa till
en av länsbostadsnämnden i Skaraborgs
län gjord framställning, vari man påtalar
att de statliga medlen för bostadsbyggnadsändamål
för länet är klart
otillfredsställande. För år 1969 har länet
tilldelats en lägenhetskvot om 1 800
lägenheter, vilket länsbostadsnämnden
anser vara en ren underförsörjning.
Nämnden påpekar i sammanhanget att
Skaraborgs läns andel av det totala bostadsbyggandet
i riket har minskat från
3,01 procent under perioden 1961—
1965 till 2,25 procent under år 1967,
alltså det år som vi i landet som helhet
satte nytt rekord i bostadsbyggande.
Detta betyder att Skaraborgs län fick
vidkännas en kraftig minskning av andelen
av bostadsbyggandet.

För att söka råda bot på dessa problem
har länsbostadsnämnden med dess
ordförande landshövding Frithiofson
i spetsen tagit ett nytt radikalt grepp
i fråga om grunderna för lånemedlens

Statsverkspropositionen m. m.
fördelning. Man har i en framställning
till regeringen ifrågasatt om man inte
skulle ändra grunderna för fördelningen
av bostadskvoten. Man ifrågasätter
nämligen om det inte skulle vara av
värde att pröva huruvida fördelar kunde
vinnas genom att den statliga bostadslåneramen
för länet uttrycktes i
finansiella termer i stället för i antal
lägenheter. Genom en sådan åtgärd
skulle länets kommuner få ökad valfrihet
att inom tilldelad ram anpassa sitt
bostadsbyggande till det behov som föreligger
på den lokala orten. Möjligheterna
att producera fler sådana lägenheter
som det föreligger störst behov av
skulle med en sådan ordning avsevärt
förbättras. Tillgodoseendet av exempelvis
åldringsbostäder och andra smålägenheter
skulle då kunna ske utan att
man alltför mycket behövde beskära
den angelägna produktionen av familjebostäder.

Andra fördelar som detta system
skulle medföra kan förväntas vara ett
ökat intresse från kommunalt håll att
medverka till att hålla kostnadsutvecklingen
inom bostadsbyggandet under
uppsikt och att åstadkomma ett rationellare
byggande.

Länsbostadsnämndens förslag verkar
synnerligen intressant. Att fördela bostadskvoten
i pengar i stället för i lägenheter
skulle dessutom medverka till
att man undvek den felspekulation som
ibland kommer till uttryck bland bostadsproducenterna.
Eftersom den lilla
lägenheten som byggs tar lika mycket
av bostadskvoten som den stora, frestas
byggarna, i syfte att komma över så
stor lägenhetskvot som möjligt, att bygga
stora lägenheter, som sedan blir så
dyra att folk med små och medelstora
inkomster inte har råd att hyra dem.
Därför har vi, herr talman, här i landet
hamnat i den besvärliga situationen, att
samtidigt som vi har en uttalad bostadsbrist,
har vi också fått uppleva hur
många lägenheter i landet står tomma
beroende på att de är för stora och kostar
för mycket för vanligt folk.

106

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 em.

Statsverkspropositionen m. m.

Åtgärder för att motverka sådana
oformligheter i vår bostadspolitik måste
enligt mitt sätt att se vara mycket
angelägna. Det är därför min förhoppning,
herr talman, att länsbostadsnämnden
i Skaraborgs län får bifall på sin
framställning att under en treårsperiod
kunna pröva det nya föreslagna systemet.
Det kanske för framtiden kan bli
lösningen på ett synnerligen besvärligt
problem, nämligen att få bostadsbyggandet
anpassat efter det på varje ort
angelägnaste behovet.

Herr HJORTH (s):

Herr talman! Våra led de glesna, och
intet annat är väl att begära efter så
många timmars tal och lyssnande. Så
här i slutet på remissdebattens andra
dag får därför varje talare som stryker
sig på talarlistan den allra största sympati.
Om detta följdes mera allmänt
skulle det, enligt det system som årets
talarlista är uppgjord efter, betyda att
alla till riksdagsåren yngre ledamöter
skulle utebli från denna debatt. Även
om ingen skulle känna någon större
saknad efter dem, så är det väl i alla
fall inte meningen. Det kan ju tänkas
att även en något yngre ledamot kan ha
något förnuftigt att säga. Det förtjänar
att påpekas, att de som fått ordet tidigare
också på sitt sätt har hjälpt till att
förlänga denna debatt.

En borgerlig tidning har betecknat
årets statsverksproposition som en
tandlös budget. Viljelöshet, tomhet, brist
på beslutsamhet, brist på handlingskraft
och brist på planering är andra
omdömen som oppositionspressen flitigt
använt sig av dessa dagar. Ingen
hade väl heller väntat att man från det
hållet skulle strö rosor över finansminister
Sträng och nådiga luntan, men
mellan raderna kan man utläsa en viss
besvikelse över uteblivna skattehöjningar.
Det hade förstås varit tacksamt
att bita i, valår som det är. Nu gottar
man sig i stället i bedrövelsen över de
föreslagna höjda spritskatterna, den

enprocentiga arbetsgivaravgiften och
momsen på begagnade bilar och hotelltjänster.
Men det är ju inte mycket att
ta till brösttoner för, och därför faller
man lätt tillbaka i sina slentrianmässiga
jeremiader över den svaga regeringen
och dess andefattiga politik.

Det är klart att man kan ha förväntningar
och önskningar av olika slag,
men handen på hjärtat, hade man verkligen
väntat sig mera i det kärva ekonomiska
och sysselsättningsbesvärliga
klimat som råder. Jag anser nog att
budgetförslaget innehåller en hel del av
trygghetsskapande åtgärder för de arbetslösa,
för pensionärer, barnfamiljer
och handikappade. Det visar att regeringen
inte alls är så orkeslös som oppositionen
söker göra gällande. Tvärtom
är regeringen på offensiven på en
rad viktiga områden, eller med andra
ord på bettet. Det hade den väl knappast
kunnat vara om den vore tandlös.

Vad jag hälsar med speciellt stor
glädje i den nya budgeten är satsningen
på en aktivare naturvård samt miljöforskning.
Det framstår som alltmer
angeläget att slå vakt om vår vackra
natur, rädda den undan förstöring och
sätta stopp för en fortsatt förorening av
våra vattendrag. Den luft vi inandas
innehåller också mycket som är skadligt,
inte minst här i Stockholm, där
den nyfallna snön omgående färgas
svart. Förgiftad luft är inte den bästa
fysiska livsbetingelsen för oss människor,
och allt vad som kan göras för att
förebygga och eliminera skadeverkningarna
av denna bör också göras.

Det är helt naturligt att en socialdemokratisk
regering och en socialdemokratisk
politik sätter trygghetsfrågorna
i centrum. Många industrier och företag
har numera en positiv inställning till
dessa problem. Det är därför förvånande
att läsa om vissa företag som använder
avgångsbidragen som ett medel att
föryngra arbetsstyrkan. Enbart rätten
till avgångsbidrag kan inte få tas till
intäkt för ett avskedande, och det skall
absolut inte vara avgörande för vem

Fredagen den 19 januari 1968 em.

107

som i en krissituation skall lämna sin
anställning. Tyvärr verkar det också

— fortfarande enligt tidningsuppgifter

— som om en del företag vid sina personalinskränkningar
gärna sneglar på
hälsolistan över de anställda. De som
har någon liten defekt, oftast orsakad
under många års arbete i fabriken, hotas
med permitteringar och avsked när
konjunkturerna viker.

Den äldre arbetskraften befinner sig
ofta i farozonen vid friställningar. Likadant
är det när det är fråga om nyanställningar
— då är man rent av för
gammal vid 40 års ålder. Detta är verkligen
skrämmande och kan väl aldrig
vara riktigt. Visserligen lever vi nu
mer än någonsin i ungdomens århundrade,
men vi måste väl inrätta vår produktion
och vårt samhällsliv efter den
ålderssammansättning som vi har. Inte
kan väl en människa vara förbrukad vid
t. ex. 45—50 års ålder. Man frågar sig
oroligt om inte kunskaper, erfarenhet,
yrkesskicklighet och dylikt längre har
någon betydelse. Det har ju tvärtom
vid olika testningar visat sig att ungdomen
i många fall har mycket dålig
kondition, och trafikolycksstatistiken
talar ju sitt tydliga språk om vilken
åldersgrupp som har det sämsta omdömet
bland förarna — så nog jämnar det
ut sig mellan generationerna. Det är
hårt nog att bli utan jobb men måste
kännas än värre att klassas ned på
grund av ålder.

Vad som nu sagts får inte betraktas
som något angrepp på den yngre generationen,
som jag i hög grad sympatiserar
med, men jag anser att det gått
något av trolldom i generationsdebatten.
Det är inte alltid säkert att en människa
enbart för att han eller hon är
ung är bättre skickad för t. ex. ett kommunalt
uppdrag eller för ett ledamotskap
i riksdagen. Det talas alltför ofta
om gubbvälde men mera sällan om vad
vederbörande »gubbe» uträttar. Titta
på vad de äldre riksdagskollegerna gör
för insatser i utskott och kammare.
Jag har ofta frapperats av den kunskap

Statsverkspropositionen m. m.
och den insikt som de besitter i de
många gånger komplicerade och invecklade
frågorna. Jag hyllar principen om
föryngring, men jag anser det vara fel
att avpollettera den som med nit och
skicklighet fullgör sitt arbete bara på
den grunden att vederbörande råkat bli
äldre. En blandning av äldre och yngre
tror jag är det lyckligaste i de flesta
sammanhang.

När någon på grund av ålder eller av
andra skäl tvingas lämna sitt jobb skall
trygghetsfrågan lösas. Det gäller även
i detta hus. De förtroendevalda riksdagsledamöterna
har rätt, likaväl som
den kommunalt heltidsengagerade, att
få sin trygghet garanterad vid slutad
tjänst. Det är för närvarande inte tillfredsställande
ordnat, det har vi nyligen
fått exempel på. Det är en fråga som
måste lösas i samband med den nya
författningen. Den nuvarande grupplivförsäkringen
för riksdagens ledamöter
missgynnar å andra sidan de yngres
efterlevande genom att, i motsats till
AFA och statens grupplivförsäkring,
inget barntillägg utgår vid inträffat
dödsfall. Enligt min mening är det rätta
att här tillämpa de bestämmelser som
normalt gäller för andra grupper.
Tryggheten i anställningen skall avse
alla åldersgrupper. Som förhållandena
nu är, med otillfredsställande pensionsbestämmelser
och otillräckligt familjestöd,
underlättas inte den generationsväxling
som vi alla tycker är både nödvändig
och naturlig.

Herr STRANDBERG (h):

Herr talman! Jag kan inte låta bli
att komma med en liten kommentar med
anledning av vad herr Palm helt nyss
här har sagt. Jag tycker att herr Palm
var något obalanserad i sitt uttryckssätt
när han ville belasta en del militära
talesmän — i detta fall rör det sig
om officerskåren — för deras uttalanden
om bl. a. arbetsbelastningen på
grund av utredningar och liknande.

Då jag tar upp detta, herr talman,

108

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 em.

Statsverkspropositionen m. m.
skulle jag vilja citera vad jag anförde
i remissdebatten förra året. Jag sade då
bl. a. följande: »Jag tycker att det kan
vara på sin plats att vi såsom opinionsbildare
hjälps åt att hyfsa debatten och
vid alltför högljudda rop om rationaliseringar
såsom effektiv sparåtgärd sakligt
upplyser om att det där de stora
pengarna står att vinna har pågått och
pågår ett effektivt rationaliseringsarbete,
kanske i högre grad än inom många
andra områden.»

Jag tillät mig också, herr talman, att
vid det tillfället räkna upp 10 punkter,
där det vidtagits kraftfulla insatser för
att få en effektiv rationalisering till
stånd. Jag kan också med många års
erfarenhet från stabsarbete påstå att
man ingalunda från militärpersonalens
och framför allt officerskårens sida
ställer sig annat än positiv till alla de
åtgärder som man kan tänkas vidtaga
i detta syfte. Om en och annan någon
gång kanske har varit kritisk har det
varit av det enkla faktiska förhållandet
att arbetsbelastningen har varit enorm.
Det föreligger inte för dessa officerare
som sitter och arbetar med utredningsarbete
och liknande någon som helst
arbetstidsreglering, utan det är ett
enormt arbete som utföres, och det bör
man hålla dem räkning för.

Jag skall också, herr talman, tillåta
mig att i anslutning till den mycket intressanta
debatt som här har förts i två
dagar om arbetsmarknadspolitiken och
sysselsättningspolitiken begagna detta
tillfälle att få säga några ord som talesman
för det län som är värst drabbat i
riket, nämligen Norrbottens län.

Antalet arbetslösa i Norrbotten var
i december månad över 4 000. Siffran
torde väl nu i januari överstiga 5 000.
Samtidigt sysselsätter vi i beredskapsarbeten
4 000 personer, och vi har mellan
3 000 och 3 500 människor i omskolning.
Detta innebär för Norrbottens
vidkommande att över 10 000 arbetstillfällen
måste skapas, och då har jag icke
tagit hänsyn till den dolda arbetslösheten,
som torde vara mycket stor.

Problemet försvåras för oss dessutom
av den omständigheten, att länet har
mellan 5 000 och 6 000 småbrukare som
för sin existens är beroende av inkomster
från skogsarbete, och vi vet hur
det ligger till på det området. Läget är
synnerligen bekymmersamt.

Man frågar sig nu om inte lokaliseringsstödet
haft någon effekt. Ja, det är
klart att mycket har vunnits och flera
arbetstillfällen har skapats. Flera arbetsmöjligheter
torde dock ha öppnats
genom att vissa större företag fått nyttja
sina investeringsfonder för etablerande
av företag i Norrbotten.

Det kan vara av ett visst intresse att
studera hur lokaliseringsstödet fördelats
över hela landet. För perioden 1
juli 1965, då vi i verkligheten började,
fram till den 30 november 1967 har sammanlagt
satsats drygt 551 miljoner kronor
i riket totalt. Härav har Norrbottens
län erhållit endast 45 miljoner kronor,
dvs. 7,5 procent. Flera andra län har
fått betydligt mera pengar. Till län utanför
stödområdet har utgått inte mindre
än 120 miljoner kronor, dvs. 21,7 procent,
vilket i sin tur betyder cirka tre
gånger så mycket som har kommit Norrbotten
till de!. Jag säger detta därför att
jag tycker att det bör bli bekantgjort,
eftersom man ofta kanske vill göra gällande,
att just till Norrbotten har gått
så stora delar av bidragen. Men så är,
vilket jag nyss bevisade, ingalunda förhållandet.

I nuvarande situation kan man förstå
att näringslivet känner stark oro. Denna
berättigade oro blir ju inte mindre genom
de nya pålagor som nu signaleras.
Jag tänker härvid främst på resonemanget
om att företagen i norr skall
belastas med isbrytaravgifter. Representanter
för sjöfartsberoende industrier,
både statliga och privata, har sett så
allvarligt på denna fråga, att de helt nyligen
har uppvaktat regeringen. Tanken
på en full kostnadstäckning för statens
tjänster accepterar vi i princip, men
man kan väl inte gärna belasta näringslivet
i norr med nya pålagor utan att

Fredagen den 19 januari 1968 em.

Nr 3

109

koppla en sådan åtgärd med en aktiv
lokaliseringspolitik. Jag hoppas verkligen
att så kommer att ske, och jag
kommer att noga bevaka denna fråga.

Ja, herr talman, remissdebatten har
nu passerat elfte timmen, och vi närmar
oss nu fem minuter i tolv. Men när
det gäller arbetsmarknadssituationen i
Norrbottens län har vi nästan närmat
oss tolvslaget. Det kan bli nog så ödesdigert.
Vad som snarast möjligt krävs
är åtgärder för att skapa ett näringsvänligt
klimat. Utan ett sådant torde alla
andra åtgärder som vidtages bli ett
slag i luften. Vi måste snabbt skapa
detta näringsvänliga klimat för att på
nytt få fram investeringsviljan. Först
därigenom kan företagen stabiliseras.
Därigenom säkras och tryggas sysselsättningen.
Vi har så många gånger i
riksdagen både i årets remissdebatt och
tidigare redovisat olika åtgärder som
måste vidtagas, att jag nu inte skall
trötta herr talmannen med att upprepa
dem.

Herr PALM (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Strandberg påstår
att mitt inlägg var obalanserat och att
jag skulle ha givit uttryck för en nedvärdering
av officerskåren, då jag refererade
till det arbete som pågår beträffande
en programbudgetering för
försvaret och det nytänkande som där
visats. Om herr Strandberg sätter sig
i lugn och ro och läser protokollet,
kommer han underfund med att han
har suttit i sin bänk och missuppfattat
mig. Jag kan upprepa vad jag sade.

Jag hänvisade till en skrift, som heter
»Försvar i vår tid», vari påstås att så
många utredningar har satts i gång på
försvarsområdet, att man kan tala om
en »utredningskarusell» och att det
kommer utredningar som ger intryck
av »opportunistiska modenycker». Det
är mot detta jag polemiserar. Jag tycker
tvärtom att det i någon mån är en
nedvärdering av de parlamentariska
arbetsformerna. Jag har i mitt arbete

Statsverkspropositionen m. m.
haft många kontakter med progressiva
militärer. Det framgick mycket tydligt
av mitt anförande att större delen av
dem är intresserade av ett nytänkande
i dessa avseenden. Jag hänvisar alltså
till protokollet, herr Strandberg.

Herr STRANDBERG (h) kort genmäle
:

Herr talman! Jag kommer att noggrant
läsa protokollet. Herr Palm skall
veta, att han även i fortsättningen kommer
att få kontakt med progressiva officerare.
Men, herr talman, håll mig ännu
en gång räkning för om jag i kväll inte
tar upp den debatten med herr Palm.

Herr SVENUNGSSON (h):

Herr talman! Remissdebatten lider
mot sitt slut. »Kungl. Maj :ts å bordet vilande
proposition», för att återge det
aktuella kanslispråket, ger årligen anledning
till en lång debatt, och något
blir alltid sagt om budgeten. Debatten
för övrigt sveper över hela samhällslivet
och återspeglar åsiktsbildningen
för dagen.

Regeringens ekonomiska politik, sådan
den redovisas i årets finansplan,
har varit föremål för en ingående analys
och kritik. Skatter, inflation och
valutareserv är kända storheter i en
remissdebatt — och bör vara det. Statsverkets
tillstånd och behov under nästkommande
budgetår är stora frågor för
riksdagen. Det är oppositionens stora
uppgift att kritiskt granska regeringens
förslag.

Under det gångna året har näringspolitiken
stått i centrum för den ekonomiska
debatten, och den blir väl lika
aktuell under det kommande året. De
nya riktlinjerna för jordbrukspolitiken,
som antogs av 1967 års riksdag, kommer
också in i den näringspolitiska bilden.

Jordbruksfrågan, sådan den löstes av
fjolårets riksdag, har i viss mån avpolitiserats,
tyvärr eller dess bättre. Landets

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 em.

Statsverkspropositionen m. m.
jordbrukare — eller rättare småbrukare
— är tydligen ett segt och envist släkte.
De ger inte upp. De kanske inte vet
bättre, men sedan riksdagsbeslutet den
30 maj i fjol har de inte stått i någon
längre ko för att begära avgångsvederlag.
Inneliggande ej behandlade ansökningar
per den 9 november 1967 var
244. Vid denna tidpunkt hade endast 16
beviljats avgångsvederlag. Det kärvare
läget på arbetsmarknaden har väl verkat
dämpande på omställningen eller
avvecklingen.

De jordbrukspolitiska åtgärderna
skall syfta till uppbyggnad av rationella
enheter, men denna process kommer
att kräva mycket stora kapitalinsatser.
Här förslår inte eget kapital och normala
banklån långt. Statens medverkan
är också begränsad. Hur skall jordbrukets
kapitalfrågor egentligen lösas? Eller
kanske rättare: Hur skal! det i de
allt större jordbruksföretagen bundna
kapitalet kunna förräntas? De färska
uppgifter som finns om förräntningen
är inte särskilt uppmuntrande. Fullständig
omarbetning av det föråldrade
skattesystemet på jordbrukets och
skogsbrukets område måste genomföras.
Jordbruket bör jämställas med andra
företag i skattetekniskt hänseende. Detsamma
gäller också om fisket, som nu
brottas med mycket stora ekonomiska
svårigheter, trots alla rationaliseringsåtgärder.
Det märks inte minst på det
vikande skatteunderlaget i våra skärgårdskommuner.
Resultatutjämning över
en flerårsperiod och bättre anpassade
avskrivningsregler bör på allvar övervägas.

Vi vet inte hur den framtida företagsbeskattningen
kommer att se ut, men
i avvaktan på denna bör vissa övergångsåtgärder
kunna tillgripas redan
nu. Skall man i dag kalkylera med ett
bärkraftigt jordbruksföretag, måste de
nuvarande avskrivningsreglerna ändras,
så att jordbrukets byggnader kan
avskrivas under maximalt en 30-årsperiod.
En hållbar kalkyl är ju också
förutsättningen för statlig medverkan

till uppbyggnad av rationella jordbruksenheter.
Skattepolitiken för övrigt måste
utformas så att de rationella men också
kapitalkrävande jordbruksföretag
som nu byggs upp kan bestå som företagsenheter.
Jag vill i detta sammanhang
gärna understryka att den utredning
om en särskild justeringsfaktor till
skydd mot överbeskattning av effektiva
jordbruksenheter, som riksdagen begärde
efter bifall till ett högerförslag i
samband med beslutet om den nya realisationsvinstbeskattningen,
snarast
kommer till stånd. Bevillningsutskottets
majoritet ansåg att det ur markpolitisk
synpunkt inte är angeläget att beskatta
sådana realisationsvinster, eftersom en
sådan beskattning kommer att motverka
den från samhällets synpunkt önskvärda
rationaliseringen av jordbruket.

När det gäller jordbruksproduktionen
i sin helhet har man att konstatera att
den inhemska marknaden är för liten
för den nuvarande produktionen. På
sikt är det ett livsvillkor för svenskt
jordbruk att få tillgång till den europeiska
stormarknaden. En anslutning
till denna stormarknad medför naturligtvis
omställningsproblem för det
svenska jordbruket. Jordbruksministern
har nyligen i ett uttalande gjort gällande
att även om det blir en bekymmersam
omställning så kommer på sikt fördelarna
av en större marknad att överväga,
och denna bedömning är säkert
riktig. Den stämmer väl överens med
jordbrukarkårens egen uppfattning.
Tvingas vi däremot att basera vår jordbruksproduktion
på den inhemska
marknaden med ännu större exportförluster
som följd, går vi säkerligen mot
en krympning av jordbruksproduktionen
som allvarligt kan äventyra folkförsörjningen
vid en eventuell avspärrning.

En fråga som har direkt anknytning
till omställningsprocessen inom jordbruket
och folkuttunningen på den
svenska landsbygden är naturvården.
Vår blandade landskapsnatur är i fara.
Skulle prognoserna om nedläggning av

Fredagen den 19 januari 1968 em.

Nr 3

en tredjedel av den odlade arealen visa
sig riktiga, får vi ett förbuskat och till
slut igenvuxet landskap. I viss mån har
det perspektivet redan blivit verklighet.
Vårt kulturlandskap är ett helt annat
nu än för bara 25 år sedan. Skogslyckorna
och den öppna hagmarken är
nästan helt borta. Det har naturligtvis
inte varit möjligt att spärra utvecklingen,
men priset vi fått betala är högt:
mörka, folktomma bygder, knappast ens
attraktiva ur rekreations- eller semestersynpunkt.
Det billigaste och mest effektiva
sättet att hålla markerna öppna
är betesdrift. Nu utgår anslag för skogsodlingsåtgärder
på sämre jordbruksmark,
och många anser nog att detta är
en föga lönande investering. Anslaget
utnyttjas dessbättre inte helt, och man
bör överväga om inte en omdisponering
av anslaget skulle kunna ske, exempelvis
genom bidrag till hägnader eller
dylikt.

I höstriksdagens remissdebatt anförde
högerpartiets ordförande, att det inte
är nog med att natur och miljö — vår
fysiska omgivning — skyddas; den
andliga och kulturella miljön är minst
lika betydelsefull. Luft och vatten är
förorenade, men vår andliga miljö är
också nedsmutsad. Grova avarter av
modern svensk film, press och litteratur
och en nedrivande tendens i våra
massmedia bidrar till att skapa en miljö
där god smak, stil och hyfs på allt
sätt nedvärderas. Statsmakterna står
handfallna. Enligt mångas mening skall
de heller inte ha någon handlingskraft.
Den som reagerar betraktas ofta som
reaktionär, eller i varje fall som efterbliven.
Den nuvarande tryckfrihetslagstiftningen
överses för närvarande, och
man får väl avvakta resultatet av denna
översyn. Då dessa frågor debatteras här
i riksdagen, gör justitieministern ofta
gällande, att det är rådande uppfattningar
i samhället som får vara vägledande
för lagstiftningen. Jag hoppas att varken
justitieministern eller riksdagen i lagstiftningen
låter sig påverkas av den
opinion som kommer till uttryck då

Statsverkspropositionen m. m.
skrikande plakatbärare stormar fram
mot ordningsmakten här i Stockholm.

-—■ Läget inom ungdomsvärlden inger
allvarliga bekymmer. Under en 15-årsperiod
har de grövre brotten femdubblats.
Allt lägre åldersgrupper kommer
in i brottsbilden. Det är naturligtvis ett
flertal faktorer som bidrar till den
skrämmande utvecklingen, men en av
grundfaktorerna är enligt min och
mångas uppfattning — för att tala rent
ut för en gångs skull ■— den minskade
respekten för Tio Guds Bud. Normlöshet
skapar också håglöshet. En ung narkoman
tillfrågades varför han hemfallit
åt missbruket, när han ändå visste
hur det skulle sluta. Hans svar lydde:
»Det är det enda som livet har att ge
mig.»

Hemmiljön har avgörande betydelse,
men skolan har givetvis också en mycket
stor uppgift. Etisk fostran får dock
knappast förekomma i samband med
skolans kristendomsundervisning. Undervisningen
i detta ämne skall vara så
objektiv att det nästan helt utesluter
varje form av kristen fostran. Man talar
om social fostran. I modern mening är
fostran detsamma som påtryckning. —
Jag vet att det i denna kammare råder
delade meningar om i vilken grad kristen
fostran och undervisning berör ungdomens
attityder. Under fjolårets riksdag
debatterades dessa frågor i anledning
av väckta motioner. Men skulle
inte kristendomens vedersakare eller de
ljumt neutrala kunna se ett samband
mellan den snabbt stigande brottsligheten
och avkristningen i vårt samhälle?
Om den kurvan fortsätter att stiga
i samma eller ännu hastigare takt,
hur går det då till slut med människovärdet,
respekten för människan?

Vårt samhälle genomgår en omställning
på olika områden, men här pågår
inte minst en andlig strukturomvandling.
Kristendomsundervisningen i våra
skolor har fått en alltmer försvagad
ställning. Den ateistiska andan i våra
massmedia är också uppenbar för alla.
Samhällets egna, gällande normer för -

112

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 em.

Statsverkspropositionen m. m.
ändras tid efter annan — ända till
normlöshet. Men det finns fasta, kristna
normer, som består och som bör vara
vägledande i fostran, undervisning och
samhällsarbete. Så pluralistiskt får väl
inte samhället bli att man helt bortser
från detta. De vallar som samhället i
det yttre bygger upp i form av mera
allmänt gällande föreställningar och
moralbud anser vi ju alla är omistliga.
Men djupast sett är det kristendomen
som har varit den uppbyggande och
skyddande makten.

En överbetoning av det materiella,
som kännetecknar vårt politiska liv,
även denna remissdebatt, bidrar till att
nedvärdera de andliga krafter som har
en avgörande betydelse när det gäller
vårt folks framtid.

Herr LOKANDER (s):

Herr talman! Inför denna »välfyllda»
kammare skall jag nu, såvida ingen efter
mig begär ordet, avsluta kvällens
session. Jag skulle vilja säga någonting
om flykten från landsbygden, men innan
jag gör det, skulle jag kanske vilja
säga någonting om flykten från första
kammaren. Det förefaller nämligen som
om alla redan har flytt från första kammaren.
Visserligen skall vi ha enkammarsystem,
men det vore kanske på sin
plats att man väntade till dess den saken
är klar.

Herr Ahlmark, som jag i och för sig
inte har någon anledning att polemisera
mot, antydde i sitt anförande att politiken
skulle ha misskötts i detta land.
Hur kan herr Ahlmark som har så
ringa erfarenhet av politik — ursäkta
mig — säga att den är misskött? Jag
skulle vilja påstå att politiken är mycket
välskött här i landet.

Herr Paul Jansson talade bl. a. om
bostadskvoterna, och jag ansluter mig
helt till uppfattningen att vi när vi skall
bygga hus bör försöka få pengar i stället
för kvoter.

Det är några drag i årets statsverksproposition
som jag anser särskilt gläd -

jande för glesbygderna. Främst tänker
jag därvid på att regeringen nu är villig
att satsa på serviceåtgärder för de bygder
som blivit utan allt det som man i
centrala bygder finner naturligt: affärer,
post och tillgång till kommunikationer.
Regeringen har emellertid också
visat villighet när det gäller att hjälpa
till i fråga om utkomstmöjligheterna.

Det utökade lokaliseringsstödet är
kanske inte i första hand det som ger
glädje i glesbygden — man bär redan
försonat sig med tanken att fabrikerna
knappast kommer att sprida sin
rök i de utpräglade glesbygderna. Men
stimulansen till kommunerna genom att
ge en hjälpande hand för att ordna
hemarbete är en åtgärd som man tror
på. Möjligheten att sitta i den egna stugan
och utföra ett arbete som ger inkomster
innebär att många, som eljest
sett sig tvingade att flytta till centralare
bygder med större möjligheter till
arbete, nu kan bli kvar. Därmed förhindrar
man att redan glest befolkade
bygder blir ännu mer uttunnade.

Vid fjolårets riksdag lämnades en motion
av de socialdemokratiska riksdagsledamöterna
från Värmland. Den gick
ut på att man skulle underlätta för människor
i glesbygder att »veckopendla»
på långa sträckor. Grundtanken var att
man genom att ge ekonomiskt stöd till
den som behöll sin bostad i glesbygden
och lät sin familj bo kvar där, medan
han själv ställde sin arbetskraft till förfogande
på någon ort som hade ett hetare
arbetsmarknadsklimat, skulle uppnå
två saker. Dels skulle utflyttningen från
glesbygden fördröjas genom att de som
ansåg den glesbefolkade landsbygden
som sin rätta bostadsort inte skulle
tvingas att flytta till staden för sin ekonomis
skull, dels kunde man på så sätt
spara hårt ansträngda bostadsköer i
tätorterna från trycket av glesbygdsmänniskor
som ville flytta in.

Motionen fick framgång så till vida
att det gavs signaler om förbättrade avdragsmöjligheter
vid beskattningen då
det gäller bilresor till och från arbets -

Fredagen den 19 januari 1968 em.

Nr 3

113

platsen. Detta är vällovligt i och för sig
och har givetvis sin betydelse även för
glesbygdens pendlare. Men själva syftet,
att långpendlarna skulle få ett rejält
stöd, kom mer eller mindre bort.
Det är möjligt att de signaler som nu
hissas i fråga om hjälpen till glesbygderna
kan ge större möjligheter till ett sådant
stöd när utformningen av riktlinjerna
blir klarare.

Att det kan vara på sin plats att hjälpa
byarna i glesbygden att leva vidare
som samhällsform även ur andra synpunkter
än dem, som är aktuella för dagen,
har sakkunniga pekat på nyligen.
Chefen för geografiska institutionen vid
handelshögskolan i Göteborg, professor
Sven Dahl, konstaterade för en tid sedan
i en intervju i Svenska Dagbladet
att det finns en rad faktorer som pekar
på att landsbygden kan gå en ny storhetstid
till mötes. Han grundar sina tankar
på en prognos att vi i det helautomatiserade
samhället kommer att ha en
arbetsvecka på 32 timmar och att vi
då knappast är nöjda med att ha den
permanenta bostaden i stressmiljöer
som städer. Strömmen kan då vända
åter till landsbygden, varifrån vi med
hjälp av framtidens ganska självklart
mycket förnämliga kommunikationsmedel
kan förflytta oss mellan bostad och
arbetsplats. Han skisserar möjligheten
att vi då har en permanent bostad i kontakt
med naturen på landsbygden och
att vi har en arbetsbostad i staden, som
vi vistas i under de dagar då vi skall
arbeta.

Det är revolutionerande tankar, herr
talman, det är jag medveten om. Men
jag tror för min del att det kan ligga
mycket i dem, i varje fall så mycket att
vi inte medvetet skall bidra till en avfolkning
av våra redan nu glest befolkade
områden.

Statsverkspropositionen m. in.

Jag tror inte heller att vi skall lägga
ned vissa bygder. Men därmed, herr talman,
har jag inte sagt att det skall finnas
industrier i varje ort.

Mycket av vad som föreslagits i statsverkspropositionen
innebär, som jag
redan har sagt, en glädjande satsning
på glesbygden. Med dessa ord vill jag
bara understryka, att vi inte skall försöka
hindra flyttningen till städerna,
men att vi skall försöka hjälpa landsbygdens
folk.

Efter härmed slutad överläggning hänvisades
ifrågavarande kungl. propositioner
till statsutskottet, varjämte de i nedan
angivna delar remitterades till följande
utskott, nämligen

propositionen nr 1, i vad den anginge
det promilletal, varmed skogsvårdsavgiften
för år 1968 skulle utgå, till bevillningsutskottet,
i vad propositionen berörde
utgifterna för riksdagen och dess
verk m. m., till bankoutskottet, i vad
den gällde riktlinjer för ny fastighetsregistrering,
till lagutskott och i vad propositionen
avsåge jordbruksärenden, till
jordbruksutskottet; samt

propositionen nr 2, såvitt den anginge
jordbruksärenden, till jordbruksutskottet.

Till vederbörande utskott skulle jämväl
överlämnas de i anledning av propositionerna
inom kammaren avgivna
yttrandena.

Justerades ytterligare ett protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 22.27.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gcmert

KUNGL. BOKTR. STHLM 1968