Fredagen den 19 januari. Sid (Riksdagens protokoll 1951:2)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1951

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 2

19—20 januari.

Debatter m. m.

Fredagen den 19 januari. Sid.

Remissdebatt ang. statsverkspropositionen m. m. 3

Interpellation av herr Lundqvist ang. förbundsordningen för Stockholmstraktens
regionplaneförbund............................ 65

Lördagen den 20 januari.

Remissdebatt ang. statsverkspropositionen m. m. (Forts.) 100

t Första hammarens protokoll 1951. .Yr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Nr 2.

Fredagen den 19 januari förmiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med stöd av bifogade läkarintyg får
jag härmed anhålla om ledighet från
riksdagsarbetet tills vidare.

Örebro den 17 januari 1951.

K. J. Olsson.

Att landshövding K. J. Olsson, Örebro,
till följd av influensa med hög feber,
varför han av mig behandlats, är
fr. o. in. den 17 januari 1951 och tillsvidare
oförmögen att deltaga i riksdagsarbetet,
intygas.

Örebro den 17 januari 1951.

Sandberg.

Verksläkare.

På gjord proposition bifölls ansökningen
för den tid, varunder herr Karl
Johan Olsson på grund av den i läkarintyget
angivna sjukdomen vore oförmögen
att deltaga i riksdagsarbetet.

Statsverkspropositionen m. m.

Föredrogos i ett sammanhang Kungl.
Maj:ts propositioner nr 1, angående
statsverkets tillstånd och behov under
budgetåret 1951/52, och nr 2, angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1950/51.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Det spända utrikespolitiska
läget och den därav föranledda
ekonomiska utvecklingen sätta nu sin
prägel på vårt politiska handlande.
Molnen stå mörka på politikens liimmel,

och med ett visst berättigande kan den
frågan ställas: Skola vi undgå ett tredje
världskrig och skall det lyckas Förenta
Nationerna att begränsa kriget i Korea?
De omfattande rustningarna inom de
stora och tongivande nationerna, och
även inom de mindre, vittna om hur allvarligt
läget är. Såsom medlem i Förenta
Nationerna och med vår allmänna inställning
till det internationella samarbetet
vilja vi självfallet medverka till
en fredlig avveckling av det spända politiska
läget. För denna mening gives
även uttryck i trontalet med orden:
»Vårt land vill inom ramen för Förenta
Nationerna lämna sin medverkan till
alla åtgärder, som enligt vår mening äro
ägnade att medföra internationell avspänning
och varaktig fred», och vidare
säges det att »Sverige söker fullfölja sin
traditionella utrikespolitik till fredens
bevarande».

Vi ha sökt föra en neutral politik och
vi ha icke anslutit oss till några stormaktsallianser,
utan sökt föra en alliansfri
politik, som i stort sett erhållit allmän
anslutning inom vårt folk. Ett fullföljande
av denna politik har icke utgjort
något hinder för att vi inom Förenta
Nationerna och för dess idéer kunnat
deltaga i ett förtroendefullt samarbete
med den övriga demokratiska världen.
Men för vår egen del ger oss denna
linje en större frihet än om vi vore anslutna
till en stormaktsallians, och med
vårt lands geografiska läge med Finland
intill vår gräns kan det även vara av betydelse,
att vi ej äro bundna av några
allianser. I det ställningstagande, som vi
i Förenta Nationerna måste göra beträffande
vissa allvarliga frågor, anser jag
att vi böra bibehålla vår handlingsfrihet.
Ett biträdande av beslut, som ålägga oss
förpliktelser, som vi kanske icke kunna
uppfylla och som kanske icke kunna bli
till gagn för någon men som kunna leda
till oöverskådliga konsekvenser, böra vi
avhålla oss ifrån. Vårt land kan icke

Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

mycket inverka på den internationella
politiken i världen, och det är då så
mycket angelägnare, att vi icke frånsäga
oss rätten att bestämma över oss
själva. I det nuvarande läget, som kan
bli hotande utåt och besvärligt inåt, böra
de demokratiska partierna, både det,
som står i regeringsställning, och de,
som tillhöra den s. 1c. oppositionen, samfällt
medverka till att bemästra svårigheterna.

Den ekonomiska kris, som vi nu kommit
in i, kan bli ganska besvärlig. Nu
kanske någon menar att detta inte är
någon kris, i varje fall inte någon ny
kris, utan endast en fortsättning av den
kris, som socialdemokraterna under valrörelsen
i höstas påstodo att de klarat.
De heroiska orden: »Vi klarade krisen»,
som förkunnades i press och från talarstolar,
ha vi ännu i färskt minne. Den
är nog inte klarad ännu. Men äro vi icke
själva till stor del orsak till att vi kommit
i detta besvärliga läge? Vårt näringsliv
har under flera år haft goda konjunkturer
med fortgående ökning av produktionen.
Industrien har haft högkonjunktur,
jordbruket har lämnat goda skördar
och genom rationalisering bär betydande
arbetskraft där frigjorts. Den allmänna
sysselsättningen har varit mycket
hög, och det har i stort sett ej förekommit
någon arbetslöshet. Vårt handelsutbyte
med utlandet har ökats, och vi ha
haft god avsättning för våra produkter.

Trots dessa nästan i alla avseenden
gynnsamma förhållanden har vårt ekonomiska
läge på vissa områden försämrats.
Våra valutatillgångar ha minskats.
Statens upplåning har ökats, icke minst
genom utgivande av skattkammarväxlar
och obligationer, vilka i ganska stor utsträckning
måst belånas i riksdagens
egen bank. Och inflationen har stått och
står alltjämt hotande vid dörren. Den
har endast kunnat hållas tillbaka genom
att en del av levnadskostnaderna subventionerats
med skattemedel. Vi ha
kommit in i ett läge, som i längden icke
kan behärskas utan särskilda åtgärder.

Kravet på regleringarnas avskaffande
har blivit allt starkare, och de, som ha
haft ansvaret, framförallt finansminis -

tern, ha ansett ad detta borde ske vid
årsskiftet 1950/51 i samband med lönestoppets
upphörande. Genom den nu inträdda
krigs- och rustningskonjunkturen
blev denna tidpunkt icke särskilt lämplig
härför. Vi kunna med skäl ställa frågan:
Hade det icke varit bättre, om regleringarna
avskaffats vid någon tidigare
tidpunkt? Men man har räknat med att
tillgången på varor skulle bli bättre och
att priserna så småningom skulle ha sjunkit
och stabiliserat sig vid årsskiftet
1950/51.

Herr Sköld räknar nu med att det skall
bli en engångsförsämring av penningvärdet,
men att det sedan skall stanna därvid
och att vi därefter skola nå stabilitet.
Under nuvarande rustningskonjunktur
torde det bli svårt att uppehålla ett stabilt
penningvärde. Skola vi, om dessa
förhållanden fortsätta, om något år ta
ytterligare ett trappsteg på inflationsstegen?
Den största olägenheten med penningvärdeförsämringen
är att den går ut
över dem, som ej få sina inkomster ökade,
nämligen personer som ha fasta pensioner
eller ett sparat kapital och som
inte kunna räkna med att få ersättning
för denna försämring av penningvärdet.
Dessutom är det ju många andra som
bli lidande genom denna försämring av
penningvärdet.

En bidragande orsak till det ekonomiskt
ansträngda läget är expansionen
av statens verksamhet under de senaste
åren. Förvaltningsapparaten har svällt;
det ena verket efter det andra har inrättats,
och sociala hjälpåtgärder och
reformer ha beslutats i sådan utsträckning,
att statsmakterna av ekonomiska
skäl måst skjuta verkställigheten därav
på framtiden, vilket varit fallet med
sjukvårdsreformen. Statens behov och
utgifter ha stigit i raskt tempo. Det är
svårt redan under en högkonjunktur att
få budgeten balanserad, och de direkta
skatterna ha nu nått den höjd, att de ej
gärna kunna ökas ytterligare. Genom
penningvärdeförsämringen komma de
ändå att ökas, vartill jag skall återkomma
något senare. Även de indirekta skatterna,
särskilt på njutningsmedel, ha ju
nått en sådan höjd, att en ytterligare

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Nr 2.

ökning knappast skulle tillföra staten
högre inkomster.

Nu vill finansministern sanera budgeten
och stabilisera penningvärdet. Det
parti jag tillhör vill stödja finansministern
i denna hans strävan. Men för att
nå detta mål måste man, såsom i trontalet
framhålles, iakttaga sträng sparsamhet
i fråga om det allmännas utgifter.

Herr statsrådet Sköld tillsatte ju under
förra året en kommitté, den Wärnska
utredningen, med syfte att minska
statsutgifterna. Herr Wärn föreslog också
nedskärning av statens utgifter med
ganska betydande belopp, men detta bar
i statsverkspropositionen medfört en
besparing av endast 5 miljoner kronor.
Det påminner något om berget som födde
en råtta. Man kan emellertid vara
herr Sköld tacksam för att han genom
att tillsätta den Wärnska utredningen
har tagit itu med dessa problem för att
undersöka, i vad mån de ständigt svällande
statsutgifterna kunna hållas nere.
De äro i årets budget beräknade till
5 367 miljoner kronor, vilket innebär en
ökning mot förra året med 529 miljoner
kronor, och denna ökning består till
stor del av automatiska stegringar i anledning
av tidigare fattade beslut.

Det är det sociala området, som framför
andra varit föremål för herr Wärns
utredning och uppmärksamhet, och ett
genomförande av en besparing i enlighet
med hans förslag enbart på detta
område skulle medföra en betydande
utgiftsminskning. Men det är icke lätt
att genomföra besparingar på detta område,
sedan dessa reformer en gång genomförts.
Ingen vill väl yrka på en
sänkning av folkpensionerna. Det har
icke heller herr Wärn gjort. Och en begränsning
av barnbidragen skulle, sedan
de införts, bli rätt kännbar för
många familjer. Ett borttagande av
barnbidraget för det första barnet, såsom
herr Wärn ifrågasatt, skulle visserligen
medföra ganska betydande besparingar
för staten men skulle säkerligen
i många fall bli ganska kännbart för
dem, som det här gäller. Det första barnet
medför nämligen i allmänhet högre

Statsverkspropositionen m. m.
kostnader för utrustnnig och anskaffning
av persedlar m. m. än de senare,
och då de gifta kvinnorna numera i stor
utsträckning ha förvärvsarbete, åsamkar
dem redan det första barnet ökade
kostnader, om de skola behålla sin anställning.
Därtill kommer, att barnbidragen
infördes i samband med borttagande
av de skattefria avdragen för
barn. Barnbidragen kunna därför icke
gärna ulan annan kompensation indragas,
i synnerhet sedan nu subventionerna
på livsmedel och andra konsumtionsvaror
borltagits. Barnbidragen tillkommo
ju även under en tid, då det låga
födelsetalet ingav bekymmer för vår
folkstams framtid och föranledde åtgärder
av skilda slag för att främja familjebildningen.

Med vad jag här sagt har jag velat
påvisa, hur svårt det är att minska statsbidrag
av denna art, sedan de en gång
införts. Det är därför av vikt att de ekonomiska
verkningarna av sådana reformer
noggrant prövas, innan de beslutas.

Med detta vill jag inte ha sagt, att det
inte är möjligt att kanske på andra områden
inom den sociala verksamheten
åstadkomma vissa besparingar. Jag tror
för min del, att de sociala bostadsbidragen
behöva genomgå en omprövning och
i viss mån cn rationalisering, och det är
möjligt att på detta område skulle med
rätta kunna göras en del besparingar.
Likaså ha vi ju åtskilliga andra verksamhetsgrenar,
där man säkerligen utan
att vålla alltför stora olägenheter skulle
kunna skära ned statens utgifter.

Finansministern har emellertid ansett
sig icke kunna föreslå några mera betydande
besparingar med anledning av
herr Wärns utredning — såsom jag tidigare
nämnde uppgå de ju till mycket
begränsade belopp.

För att nå ekonomisk stabilitet lägger
herr Sköld huvudvikten vid att anpassningen
av pris- och lönenivåerna får karaktären
av en engångsförskjutning, varvid
han dock medgiver att man icke
kan inverka på vad som kan hända
utomlands samt att våra möjligheter att
uppehålla penningvärdet skulle försvåras,
om inflationstendenserna förstår -

Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

kas. Omsorgen om penningvärdet måste
därför vara den främsta angelägenheten
för statsmakterna i deras ekonomiska
politik. Ett stabilt penningvärde är en
nödvändig förutsättning för det enskilda
sparandet och för att förtroendet för
penningvärdet skall kunna upprätthållas.
Erfarenheterna under de senaste årens
värdeförsämring kunna icke ha stärkt
detta förtroende.

Herr Sköid vill nu reparera, vad som
tidigare i det avseendet kan ha brustit,
genom att tillämpa eu aktiv finanspolitik
och genom att iakttaga sträng sparsamhet
samt om möjligt undvika att finansiera
statens utgifter genom upptagande
av lån. Att finansministern i
statsverkspropositionen uttalar, att man
bör sträva efter att så långt som möjligt
frigöra utrikeshandeln och undan för undan
avveckla detaljregleringarna på övriga
områden av det ekonomiska livet
men likväl icke ansett sig kunna
avveckla byggnadsregleringen, är
förståeligt. Dock är det önskvärt att
denna reglering tillämpas på ett sådant
sätt, att den icke lägger hinder i vägen
för en normal byggnadsproduktion,
icke minst på landsbygden.

Priskontrollen är ju även föreslagen
att bibehållas efter omarbetade direktiv,
som man vill hoppas skola göra
den mera smidig för sina uppgifter. De
nya skatter, som i propositionen förebådas,
äro, förutom investeringsskatten,
som har en särskild uppgift att fylla,
taxehöjning för järnvägstrafik, post och
telegraf, samt höjda radiolicensavgifter.
Beträffande de senare kan man ställa
frågan, om det är nödvändigt med en
höjning med hänsyn till den ökning av
radioapparaternas antal, som alltjämt
äger rum och som medför ökade inkomster.

I samband härmed vill jag även nämna
några ord om de direkta skatterna, vilka
numera äro mycket betungande och
bli det i ännu högre grad, i den mån en
försämring av penningvärdet äger rum.
De nuvarande skatteskalorna och även
storleken av de skattefria avdragen fastställdes,
då penningvärdet var annorlunda
än nu. Om penningvärdeförsäm -

ringen nu vid årsskiftet motsvarar ungefär
10 % och inkomsterna för de skattskyldiga
ökas i proportion därmed, komma
inkomstskatterna till staten att ökas
med ännu större belopp. Om alltså reaiinkomsten
för de skattskyldiga efter denna
beräkning är densamma som tidigare,
komma skatterna vid tillämpningen
av de progressiva skatteskalorna att
ta ännu större andel av realinkomsten i
anspråk än tidigare. Detta är ytterligare
ett skäl för en sänkning och omjustering
av de direkta skatterna till staten.

Jag vill även beröra en annan av
de punkter, som förekomma i budgetförslaget,
nämligen anslagen till vägväsendet.
Enligt den Wärnska utredningen
borde även vägväsendet få vidkännas
minskning av sina anslag med 40 miljoner
kronor, vilket skulle göra det svårt
att hålla vägarna i det skick, som den
nuvarande trafiken kräver. Vägarna ha
fått stå tillbaka under krigsåren. För
bygden och den allmänna trafiken betydelsefulla
vägarbeten, som planerades
för många år sedan och som ingått i
femårsplaner, av vilka en del till och
med upprättades före kriget, ha icke
fått komma till utförande. Det är angeläget,
att dessa vägarbeten nu få komma
till stånd. Den fortgående stegringen
av vägtrafiken medför även ökade
kostnader för vägarnas underhåll och
förbättring, och detta senare är av mycket
stor betydelse för samfärdseln och
näringslivet. Jag kan därför instämma
i den Wärnska utredningens uttalande
— utan att därför komma till samma
resultat som den — att väganslagen av
olika skäl måste bedömas annorlunda
än huvudparten av driftbudgetens övriga
anslag till egentliga statsutgifter.
Kommunikationsministern har heller inte
ansett sig kunna följa herr Wärns förslag.

Jag'' vill vid detta tillfälle vädja till
kommunikationsministern, att han framför
allt måtte se till, att vägar som under
många år ha blivit eftersatta och
som nu inte äro i det skick, som man
har rätt att kräva, förbättras. Detta gäller
till och med stora genomfartsvägar. Men

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Nr 2.

man bör inte bara sätta vägarna i bättre
stånd genom att förse vägbanan med
bindningsmed el, så att dammet inte yr,
utan det är ännu viktigare att alltför
krokiga och dåliga vägar rätas och sättas
i sådant skick, att de kunna tillgodose
trafikbehovet, och först därefter
bör man lägga på bindningsmedel.

Jag vill därmed inte ha sagt, att man
inte i samhällena, där det bor mycket
folk och där alltså dammet blir mycket
besvärande, även bör förse vägbanan
med bindningsmedel till skydd mot
damm, men vid en avvägning av angelägenhetsgraden
när det gäller dessa nödiga
arbeten kommer jag till den slutsatsen,
att den egentliga förbättringen av
vägarna inte bör sättas i andra hand.

Bland de huvudtitlar, som i årets
budget fått vidkännas en minskning av
anslagen, är särskilt jordbrukets. Där
föreslås en minskning av anslagen med
158 miljoner kronor, vilket huvudsakligen
beror på borttagandet av subventionerna,
och därom är väl inte så mycket
att säga. Komma vi i ett läge, att vi
kunna slopa subventionerna, är detta
ju inte annat än att rekommendera,
ålen även när det gäller vissa andra anslag
för jordbruksändamål har man
varit ganska sparsam. Man har inte kunnat
tillmötesgå framställningar från olika
institutioner om tillgodoseende av
behov, som äro mycket angelägna och
berättigade, t. ex. anslag till hushållningssällskapen,
höjda anslag till lantmannaskolebyggnader
m. m. Jordbrukets
företrädare ha för övrigt genom
den överenskommelse, som träffats mellan
jordbrukets ekonomiska organisationer
och regeringen angående den ekonomiska
uppgörelsen, visat en ganska stor
moderation oeli inte sträckt sina anspråk
för långt. 1 det läge, som nu är
rådande, ha de velat lä eu uppgörelse
till stånd, och jag tror att det är ett gott
föredöme jordbrukarna här visat, att
en sådan kommit till stånd.

.lag kan inte heller vid detta tillfälle
förbigå frågan om anslagen till vår militära
försvarsberedskap. Dagligen liisa
vi i tidningspressen och höra genom radion,
hur man i olika länder förstärker

Statsverkspropositionen m. m.

sitt militära försvar och beviljar anslag
med i vissa fall svindlande belopp. Detta
visar, hur kritiskt man bedömer det
militärpolitiska läget, vilket bör ge oss
anledning att ompröva, i vad mån vi
böra tillföra vårt försvar en omedelbar
förstärkning — en förstärkning, som
kunde få effekt inom en icke alltför avlägsen
framtid, tv det är kanske under
denna tid, som läget är som mest kritiskt.

Försvarsministern har nu i fjärde huvudtiteln
lagt fram sina förslag och äskanden
för militära ändamål för nästa
budgetår, och anslaget slutar på en summa
av 1 051 miljoner kronor, vilket innebär
en ökning från 1950/51 med 137
miljoner kronor, vartill komma anslag
på kapitalbudgeten. Försvarsministern
har emellertid icke ansett sig kunna tillmötesgå
de militära myndigheternas
framställningar om förstärkning av flyget,
och han har likaså prutat på de militära
myndigheternas äskanden om anskaffning
av krigsmateriel, framför allt
tygmateriel, såsom kanoner och annan
liknande teknisk utrustning, vilka krav
det nog skulle ha varit önskvärt att man
i dessa tider bättre tillgodosett. Visserligen
har riksdagen bemyndigat regeringen
att utlägga beställningar till betydande
belopp, och givet är att man inte
kan göra det i större omfattning än
vad vår industri kan producera. Men
jag anser att läget är sådant, att man
bör ompröva, i vad mån det inom vårt
försvar finns brister, som nu skulle kunna
täckas.

I propositionen föreslår nu herr Vougt
att repetitionsövningar i normal omfattning
skola anordnas i år, varvid 70 000
man skola inkallas. Detta måste anses
vara en förstärkning av beredskapen.
Emellertid har herr Vougt icke ansett
det nödvändigt att framlägga förslag om
en förbättrad utbildning av gruppchefer.
Dock betyder det ju så mycket, hurudana
ledarna äro — låt vara att det
här gäller de lägsta graderna av ledare
— men även dessa böra ha en bättre utbildning
än de mannar de skola leda.
Det räcker nog inte att välja ut de lämpligaste
personerna till befäl och räkna

Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

med att dessas bättre förutsättningar
skola vara tillräckliga för att det skal!
bli goda gruppchefer av dem, utan
gruppcheferna måste nog ha en något
längre utbildningstid än de övriga. Därför
hade man väntat att herr Vougt i år
skulle ha givit till känna att han ämnade
framlägga förslag om förbättrad utbildning.
Det har lian inte gjort.

Däremot har herr Vougt när det gäller
utbildningen av reservofficerare —
en fråga som var uppe vid höstriksdagen
genom motioner, som då bekämpades
av herr Vougt — nu föreslagit att
den årligen utbildade kontingenten skall
ökas till 350. Det är en ganska snabb
åsiktsförändring som här framträder. 1
december månad bekämpade herr Vougt
förslag om en ökning, men i statsverkspropositionen
— som kanske utarbetades
i samma månad — framlägger han
själv ett förslag om en dylik ökning.

Herr talman! I det läge vari vi nu stå
— utanför Atlantpakten — är det angeläget
att vi själva tillgodose vårt försvar,
då vi i första hand måste lita till
oss själva.

Herr ANDRÉN: Herr talman, mina damer
och herrar! När regeringen nu efter
fem års s. k. skördetid lägger fram
sin sjätte budget, måste man med tillfredsställelse
konstatera två ting. För
det första har regeringen allvarligt strävat
efter att hålla utgifterna nere. Av
det Wärnska besparingsförslagets olika
programpunkter märker man visserligen
kanske inte så mycket, men besparingstendensen
i budgeten är i alla fall
omisskännlig. För det andra vill regeringen
— efter en ny och betydande eftergift
till inflationskrafterna — hålla
penningvärdet uppe. Finansministern
hoppas att inflationen »blir av engångsnatur
och icke ger upphov till en fortgående
glidning av priser och löner».
Detta är, säger finansministern, framför
allt »ett nödvändigt villkor för beräkningarnas
giltighet». Ja, herr talman,
»beräkningarnas giltighet» är väl
ändå inte vårt största bekymmer i dagens
situation. Viktigare är väl ändå saken
själv, penningvärdets stabilitet.

Nationalbudgetdelegationen har i sitt
utomordentligt välskrivna betänkande
icke varit riktigt säker på sin sak i denna
punkt. Den talar öppet om »de allvarliga
problem, som resas genom de
existerande inflationistiska tendenserna».
Den redovisar också de faktorer
som hösten 1951 kunna driva fram en
andra inflationsvåg: ökade priser på yllevaror
och vegetabiliska livsmedel, successivt
stegrade kolpriser, höjda godstaxor
och eventuellt en hyresstegring.
Därtill kommer emellertid, att de nya,
högre lönerna då på allvar måste slå
igenom i priserna. Den s. k. engångsinflationen
får säkerligen efterföljare, och
detta kanhända mycket snart. Vad veta
vi för övrigt om världsmarknadens prisutveckling? Men

även finansministern, som icke
brukar uppträda i vår krets såsom en
tvivlande Tomas, är icke alldeles säker
på sin sak denna gång. Han är medveten
om riskerna för att det skall bli »en
kumulativ inflationistisk process med
successiva pris- och lönestegringar».
Finansministern hopar här en rad utländska
ord, men meningen är ju ändå
ganska klar; det kan bli en fortsatt, stegrad
försämring av penningvärdet. Jag
kan tillägga, att finansministerns engelske
kollega i det engelska underhuset
har givit sitt folk en mycket allvarligare
varning på denna punkt än den
svenske finansministern har funnit
lämpligt att göra.

Det är ett allvarligt problem finansministern
med mycken fördomsfrihet
tar upp, när han sedan ställer frågan:
»År full sysselsättning nödvändigtvis förbunden
med inflation? Äro kraven på
full sysselsättning och stabilt penningvärde
oförenliga? Vad måste krävas av
den ekonomiska politiken för att förverkliga
denna dubbla målsättning?»
Detta är förvisso allvarliga problem.
Jag är tacksam för att finansministern
vill tillkaila särskilda sakkunniga för
en utredning av dessa frågor och att
han anser att denna utredning kräver
»ett, icke minst ur teoretisk synpunkt,
djupgående studium av ämnet». Teoretiska
nationalekonomer ha kanske icke

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Nr 2.

alltid förvärvat det allra bästa anseendet
i praktisk politik. Vi ha ju gjort vissa
erfarenheter. Men när en teori är riktig,
är den i alla fall ett fint destillat av
praktiska erfarenheter. Jag skulle emellertid
gärna se att även praktiskt förfarna
ekonomer finge vara med i denna utredning.
Jag antar att detta också är finansministerns
avsikt.

Det är en trivial iakttagelse att tiderna
ändras och att vi ändras med dem.
Man kanske också kan uttrycka tanken
på det sätt som den en gång har uttryckts
av Tegnér: »På jorden måste vi
akta på tidens tecken, om tiden skall
akta på oss.» Det finns ingenting kvar
av de optimistiska skördetidsstämningarna
och högspända framtidsdrömmarna
från år 1945 i årets budget. Klimatet
har blivit kallare och bistrare både
hemma och ute i världen, och den politiska
fantasiens blommor ha blivit
frostbitna. Vi stå mitt uppe i en .social
reformpaus av obestämd längd. Men regeringen
tänker måhända som den berömde
skotten, som hade knogat upp
för ett högt berg och där uppe i kylan
på bergets topp reste en sten med följande
inskription: »Vila och var tacksam.
»

När man tar del av .statsverkspropositionen
av år 1951, som i traditionella
kanslisvenska vändningar lägger fram
ett nyktert program, präglat av tidens
villkor och vår finansministers realistiska
kynne, och tänker tillbaka på de
gångna årens politik, erinrar man sig
lätt en svensk poet, som en gång — det
var på 1920-talet — skrev om »högtidsklädda
åsiktsbankruttörer», som vittnade
om »planers sammanbrak». Det är
starka ord, och jag vill inte direkt applicera
dem på någon. Alla ha vi fått vara
med om att få revidera planer och
omdömen, såvida vi icke ha stelnat till
torra dogmatiker, som icke längre kunna
lära om. Men jag måste säga att regeringens
programförändring är anmärkningsvärd
genom sin omfattning.
Efter fem års planhushållning stå vi inför
mycket stora svårigheter, och dessa
svårigheter tvinga oss alla till betänksamhet
och försiktighet.

Statsverkspropositionen m. m.

Talet om balans i samhällsekonomi
och statsfinanser har icke längre samma
klang av tillförsikt som för ett år
sedan. Sikten är mer än vanligt oklar,
och nationalbudgeten är full av försiktiga
reservationer. En reviderad upplaga
utlovas också. Inga nya steg ställas
längre i utsikt för en frigörelse av vår
ekonomi; tvärtom skymta nya statsingripanden,
låt vara att finansministern
nu visar en viss förkärlek för generellt,
automatiskt verkande medel. Priskontrollen
med dess svårkontrollerade prissättning
skall finnas kvar. Vi få senare
ånyo anledning att diskutera den. Jag
måste emellertid bestämt yrka på att de
nya direktiven föreläggas riksdagen.

Inga nya skattesänkningar utlovas.
Tvärtom ser man redan de dimmiga
konturerna av en ny skatt: investeringsskatten.
Denna skatt, vars konstruktion
vi ännu icke känna, tillsammans med
den därav föranledda ökningen av bolagsskatten
beräknas ge omkring 200 miljoner
kronor. Samtidigt som man söker
begränsa den s. k. fria företagsamhetens
investeringar med hjälp av sparade medel,
är man beredd att föreslå att Luleå
järnverk skall få göra investeringar på
75 miljoner kronor med statliga medel.
Nationalbudgeten klarlägger tydligt de
offentliga investeringarnas allt mer dominerande
betydelse på de privata investeringarnas
bekostnad. Mot dessa offentliga
investeringar ha vi inget automatiskt
verkande instrument. Här måste
statsmakterna och de kommunala myndigheterna
ålägga sig en frivillig — och
därför en allt annat än pålitlig — behärskning.
En sådan behärskning är av
vikt icke minst i dessa tider.

Vi fingo för ett år sedan höra att den
samhällsekonomiska balansen var i det
närmaste återställd liksom den statsfinansiella,
och under valmånaderna fingo
vi läsa överallt på vägkanterna och på
torgen ute i landel: »Vi klarade krisen».
Och »vi», det var naturligtvis vår nådiga
regering. I årets statsverksproposition
får Koreakriget tjäna såsom förklaring
till att förra årets prognoser slagit fel.
Finansministern är emellertid uppriktig
nog att erkänna en felspekulation: den

Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
falska förhoppningen, att prisfallstendenserna
efter hand skulle komma att
dominera den internationella ekonomiska
utvecklingen. Det var i tecknet av
denna spekulation som vi bland annat
fingo de nya subventionerna.

Att Koreakriget och den internationella
utvecklingen ha spelat en betydande
roll, skall ingen förneka, men nära tre
månader efter krigets utbrott fingo vi
dagligen läsa att krisen var klarad. Det
är mycket märkligt att regeringen så
länge kunde vara i god tro på denna
punkt. Samtidigt höllo regeringens medlemmar
räfst- och rättarting med en eller
annan tvivelaktig eller felaktig siffra
i borgerliga valbroschyrer. Det var
verkligen att sila mygg och svälja kameler;
det är inte mer än rätt att regeringen
haft tydliga matsmältningsbesvär
efter denna historia.

Prognoser äro vanskliga företag, och
jag har redan vid ett par remissdebatter
varnat för den vidskepliga tilltron
till dessa. Alltför ofta händer det oväntade.
Jämför man förra årets prognoser
med verkligheten, finner man att kalkylerna
förra året voro mycket missvisande.
Bruttonationalprodukten ökade
inte med beräknade 650 miljoner kronor,
utan med 1 500 miljoner. Importen
ökade icke med beräknade 500 miljoner
kronor, utan med 1 000. Exporten
ökade icke med beräknade 250, utan
med 950 miljoner kronor, och konsumtionen
ökade icke med 350, utan med
1 300 miljoner kronor. I stället synes
lagerhållningen icke, såsom man beräknade,
ha ökats med 200 miljoner kronor,
utan i stället minskats med 250 miljoner
kronor, och sparandet har visat
en negativ tendens, om man får tro propositionen.

Som man kan vänta, blanda sig gynnsamma
ocli ogynnsamma drag i bilden
av vår ekonomiska utveckling under år
1950. Jag skall dröja vid ett par av dem.

Produktionens oväntat starka stegring
är naturligtvis ett glädjande inslag i bilden.
Det är inte bara den fulla sysselsättningen,
utan också rationaliseringen
och den livliga nyinvesteringsverksamheten
som komma till uttryck i denna

stegring. Men ha vi i vårt land fått en
femprocentig produktionsstegring, så synes
Storbritannien — enligt ett tal av
Englands finansminister för en vecka
sedan — ha kunnat uppvisa än högre
siffror. Han beräknade t. ex. ökningen
av den industriella produktionen till 8,5
å 9 procent sedan 1949. De icke fullt
jämförliga siffror, som president Truman
nyligen offentliggjorde angående
den amerikanska produktionen, tyda
också på en kraftig ökning.

Det är uppenbart att kulturländerna
skulle ha stora möjligheter att höja sin
materiella och kulturella standard, men
det är också tydligt att en betydande
andel av den ökade produktionen på
grund av tidens vrånghet kommer att
användas för tillverkning av destruktiva
maskiner. Detta är ett väsentligt moment
i vår tids tragik.

Naturligtvis är det glädjande att utrikeshandeln
har ökat, till och med åtskilligt
mer än man vågat hoppas. Produktionens
ökning och handelns liberalism
ing äro här de grundläggande faktorerna.
Däremot är det en allvarlig sak
att lagerhållningen synes ha minskat. I
det nu rådande utrikespolitiska läget ha
vi all anledning att se till, att vår lagerhållning
är god och att den dessutom
har en sådan spridning inom landet
som förhållandena fordra och medgiva.
Vid förra världskrigets utbrott var det
illa ställt med lagrens fördelning inom
landet.

En ytterst allvarlig sak är sparandets
tillbakagång. Det permanenta inflationshotet,
de höga skatterna på kapital och
inkomst av kapital samt den bristande
tilltron till regeringens tillgodoseende
av spararnas intressen kunna ju ej skapa
ett ekonomiskt klimat som gynnar
sparandet. En uppdämning av sparandel
betyder en minskad kapitalbildning,
och denna i sin tur betyder minskade
möjligheter att i framtiden sysselsätta
och försörja vårt folk.

Den fulla sysselsättningen bär under
dessa år inte varit något större problem
— herr Myrdals profetior till trots.
Trettiotalets små årskullar, som ofta på
grund av längre utbildning relativt sent

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Nr 2.

trädde in i arbetslivet, har produktionen
haft lätt att absorbera. Det är sannerligen
icke regeringens förtjänst att vi
under dessa år haft full, ja, överfull sysselsättning.
I början av 1960-talet bli
de arbetsföra kullarna, som begära inträde
i produktionen, betydligt större.

Det svenska folket går in i det nya
året med två stora bekymmer. De heta
bostadsfrågan och prisstegringarna. Båda
ha varit föremål för statliga regleringar.
Planhushållningen på bostadsområdet
har gått i planlöshetens och
missförståndens tecken. En författare
bar sammanställt de prognoser, som generaldirektören
i bostadsstyrelsen — naturligtvis
en socialdemokrat -— har uppbyggt
det svenska folket med under en
följd av år. Jag skall tillåta mig några
plock ur detta intressanta florilegium.
Jag skall börja med några uttalanden
från 1944 och sedan fortsätta fram till
1950.

År 1944 yttrade sålunda denne kände
chef för bostadsstyrelsen följande: »Avvecklingen
av den marknadsmässiga bostadsbristen
är en engångsaffär, som bör
kunna klaras av tämligen snabbt, dock
icke på ett år.---En bostadspro duktion

av denna omfattning (45 000
lägenheter per år i tätorterna) kan beräknas
tillräcklig för att avveckla bostadsbristen
inom ett par år och även
möjliggöra att de undermåliga lägenheterna
tämligen snart undanröjas.» Det
var väl ändå en besynnerlig optimism
som den gången utvecklades av den ansvarige
chefen för det verk som skulle
sköta den svenska bostadsfrågan.

År 1945 yttrade sig'' samme chef på
följande sätt: »Det säger sig självt, att
denna brist inte kan avvecklas på en
dag och inte heller på ett år. De kalkyler,
som gjorts på detta område, peka
mot att med nuvarande produktionsnivå
skulle bristen kunna vara i huvudsak
täckt först inom loppet av omkring tre
År, och med hänsyn till den allra senaste
tidens demografiska uppgifter
kanske man får räkna med någon ytterligare
förlängning av bostadskrisen, men
det kan i varje fali knappast bli fråga
om någon avsevärt längre tid.»

Statsverkspropositionen m. m.

År 1946 låter det på följande sätt:
»Vårens tillskott av nya lägenheter har
dock varit osedvanligt stort och om inte
sakerna trassla till sig alltför illa, bör
1946 kunna komma att beteckna vändpunkten
till det bättre för bostadstillgången.
» Jag vill fråga om det är någon
av kammarens medlemmar som märkte
att 1946 var en vändpunkt i bostadsfrågor1- 1947

och följande år märker man en
något tilltagande pessimism, vilken också
kan betecknas såsom en växande förståelse
för lägets allvar. År 1947 heter
det: »Det förefaller troligt, att en lättnad
i bostadsbristläget successivt, om än
långsamt, kommer att nås från denna
sida av bostadsmarknaden (tillbakavikande
rörelse i iiktenskaps- och hushållsbildningen),
även om bostadsproduktionen
under de närmaste åren icke
kan böjas över den nivå, som gällt under
senare år.»

År 1948 bar hans verklighetssinne och
följaktligen också hans pessimism kommit
till något tydligare uttryck. Då heter
det på följande sätt: »Om man ser
på förutsättningarna för bostadsbyggande
och på bosättningsfrekvensen måste
man konstatera, att det icke under de
allra närmaste åren finnes utsikt till
nämnvärd bristavveckling.»

Jag skall också återge ett par uttalanden
från åren 1949 och 1950. År 1949
bette det: »Den (resursernas begränsning)
bär hittills förhindrat varje avveckling
av bostadsbristen, som på senare
år tvärtom skärpts.» Hur kom det
sig att denne chef för bostadsstyrelsen
inte tidigare till fullo liade förstått betydelsen
av att det förelåg en begränsning
i fråga om resurserna?

Och 1950: »Bostadskrisens bottenläge

är passerat.----Vi kunna se något

ljusare på läget nu, även om det ännu
är långt till normala förhållanden.» Så
se vi alltså, bur denne chef för bostadsstyrelsen
svänger från en fullständigt
omotiverad optimism till en syn på läget,
som kan betecknas såsom verklighetstrogen,
men med ständigt återkommande
inslag av omotiverad optimism.

Så lång tid bar det alltså tagit för den

Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
planhushållare, som liar haft till uppgift
att sköta vår bostadsfråga, att nå
någon uppfattning om det verkliga läget
på bostadsmarknaden. Vi veta alla,
hur många det är som nu vänta på en
tillfredsställande bostad. Vi veta också
att läget på bostadsmarknaden är förenat
med mycket allvarliga sociala, hygieniska
och moraliska vådor. Det förefaller
mig, som om denna fråga kanske mer
än någon annan vore förtjänt av regeringens
allvarliga beaktande.

Vårt andra stora bekymmer är de
stigande priserna. Det går väl an för
dem som nu få sina löner höjda men
som ändå ha en gnagande misstanke
att de höjda lönerna komma att resultera
i högre priser. Verkligt svårt är
det och blir det för dem som ha fasta
inkomster från besparingar eller i form
av fasta pensioner. För dessa kategorier
— och de äro inte små i det svenska
samhället med dess många åldringar
— är läget verkligen allvarligt, och det
är en dålig tröst att det kommer att bli
än allvarligare. De få begränsa sig till
det yttersta, de få arbeta mera än de
orka, de få sälja sina möbler och andra
tillgångar för att hålla livet uppe.
Jag har själv sett sådana fall, så jag
vet vad jag talar om.

Om det utrikespolitiska läget uttalade
jag mig i denna kammare så sent som i
december förra året. Vi veta att det inte
har blivit bättre, att tvärtom krisen har
skärpts. Vi stå obönhörligt i stora utrikespolitiska
sammanhang och kunna
icke komma ut ur dessa, icke ens med
en isolationistisk politik. Vi äro medlemmar
av Förenta Nationerna och ha
medverkat till Achesonplanen, som enligt
vår utrikesministers förklaring i
Förenta Nationerna har till syfte att
stärka Förenta Nationernas medel att
effektivt ingripa i händelse av en
kris — tydligen genom att neutralisera
vetot i säkerhetsrådet. Vi kunna
varken lämna Förenta Nationerna eller
svika de förpliktelser vi där åtagit oss,
men vi äro icke heller skyldiga att gå
till några ytterligheter. Vi ha vår egen
stämma där ute, låt vara att den icke är
så stark.

Jag önskar icke yttra mig om Sveriges
hållning i den nuvarande krisen.
Jag har gjort det på ett annat ställe, och
då det svenska ställningstagandet, så
vitt jag kan förstå, ännu icke är definitivt
träffa-t, vill jag i detta ömtåliga
läge icke söka få en debatt i denna sak
till stånd i denna kammare. Men jag vill
säga, att vi måste föra en utrikespolitik,
vars idealitet icke urartar till donquijoteri
och vars realism icke förfaller till
cynism.

Alla våra regeringsledamöter ha sina
balanseringsproblem. Vad jag fruktar är
att vår utrikespolitik skall lösa sina problem
på så sätt, att vi betraktas med lika
stort misstroende i Washington, London
och Moskva. Det vore i sanning en fatal
variant av neutraliteten. Även om vi
icke kunna följa våra nordiska broderfolk
in i Atlantpakten — bl. a. för Finlands
skull — böra vi i alla fall upprätthålla
en nära kontakt med våra nordiska
grannar. Jag tar för givet att vi
alla äro ense om detta. Jag kan personligen
intyga att samarbetet hittills
varit gott och intimt mellan de nordiska
delegationerna i FN.

Det finns ett gammalt grekiskt ordspråk
som säger, att när lejonhuden icke
räcker till, får man skarva med rävskinn.
Det torde möjligen kunna tolkas
så, att när försvarskrafterna icke räcka
till, får man hjälpa till med diplomati.
Jag tror nu inte att vårt utrikesdepartement
förfogar över så mycket rävskinn.
.lag anser dessutom att det icke är det
lämpliga medlet just nu. Vi äro bäst
hjälpta med en fullt hederlig politik —
och ingen skall klanka på herr utrikesministerns
heder. Men i stället få vi
laga så att lejonhuden, försvaret, verkligen
räcker till.

Jag är rädd för att den verkliga sakkunskapen
är tämligen enig om att vårt
försvar varken med hänsyn till materiel,
personalens utbildning eller beredskapen
är tillfredsställande för en situation
sådan som den nuvarande. Försvarsministern
har uppskjutit vissa frågor med
en hänvisning till den s. k. Nothinutredningen.
Denna har gjort oss stora
tjänster, och man måste därför beklaga

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Nr 2.

att dess sakkunskap icke längre står till
förfogande. Man kan emellertid icke
längre uppskjuta några frågor för dess
skull — och det är ju en vinst. Situationen
tillåter icke heller några uppskov.
Försvarsministern måste bestämma sig,
med ledning av den sakkunskap som
står till hans förfogande. Jag tror emellertid
att det skulle vara till nytta för
vårt försvar, om det fanns ett mer eller
mindre permanent försvarsråd, sammansatt
av intelligent folk från olika
områden, även från riksdagen, som kunde
följa försvarsfrågan och tjänstgöra
som initiativtagare, utrednings- och remissinstans
i viktigare militära problem.
Jag skulle vilja be försvarsministern att
även beakta denna sak.

Jag vet att andra talare komma att
ta upp till diskussion åtskilliga av de
frågor, som jag här berört, bl. a. bostadsfrågan
och försvarsfrågan. Jag skall
därför inte längre uppta kammarens tid
utan ber till sist, herr talman, att få
ställa det yrkandet, att statsverkspropositionen
i vanlig ordning remitteras
till vederbörande utskott.

Herr OHLON: Herr talman! När jag
förra året kom hem från riksdagen, uppsöktes
jag av en ung man. Han hade efter
studentexamen fullgjort sin värnplikt
och skulle nu börja akademiska
studier. Han ville bli humanist ocli hade
av sin fader fått beskedet, att det fick
han visst bli, men då fick lian låna sig
fram eller genom förvärvsarbete skaffa
medel till sina studier. Ville lian däremot
gå in på någon fackhögskola eller
bli jurist eller medicinare, skulle fadern
försörja honom fram till examen. Fadern,
som var en praktiskt verksam man,
tålde infe att sonen förslösade familjens
tillgångar genom att ägna sig åt en
utbildning, som bara i undantagsfall
medförde goda villkor.

Nu kan någon fråga vad den här upplevelsen
har med remissdebatten att göra.
Den kanske inte har det direkt, men
indirekt, tv ytterst bero ett folks reaktioner
inför de ekonomiska problemen
på andliga faktorer, på folkets tilltro

Statsverkspropositionen m. m.
till framtiden, på dess vilja att göra uppoffringar,
att göra insatser för det allmänna.
Vi ha efter kriget — och inte
bara i vårt land — kommit in i ett läge,
som kännetecknas av ett allas krig mot
alla. Det gäller att håva åt sig så mycket
som möjligt, även om det måste ske
på andras bekostnad. Olika metoder kunna
härvid komma till användning. Jag
skall bara nämna ett par. Fn väg är
att skaffa sig förmåner via skatterna,
en annan väg går över inflationen. Vad
den innebär, torde bäst illustreras av
att den s. k. engångsförskjutning uppåt
av prisnivån, som vi just nu genomlida,
betyder en förlust i realtillgångarna för
spararna i landet, mest småsparare med
fasta låneräkningar, motsvarande ungefär
kostnaderna för hela årets försvarsbudget.

Man kan fråga sig, hur vi råkat in i
detta läge vid ett tillfälle, då flertalet
arbetsföra förtjänar mera än någonsin.
Till en del beror det väl på gamla synder.
Allmänheten har invaggats i föreställningen,
att samhället utgör ett vmnighetshorn,
ur vilket man kan ösa obegränsat.
De rika få betala. En annan orsak
är nog att söka i det förhållandet,
att gemene man ej längre tror på statsmakternas
vilja och förmåga att infria
gjorda utfästelser. När de stora försvarslånen
för tio år sedan lades upp, förklarades
det från auktoritativt håll, att
visst var det tråkigt med dyrtiden, men
om inte alla tecken slogo fel, skulle prisförhöjningarna
hålla sig omkring 30 procent
utöver 1939 års priser. Det var alltså
ingen större risk att placera sina besparingar
i statsobligationer. Pengarna
skulle säkert komma tillbaka och med
god ränta. De komma tillbaka i år men
betydligt decimerade i realvärde. Räntan
har mer än väl ätits upp av det
minskade realvärdet, och på denna i
själva verket fiktiva ränta har skatt tagits
ut.

Såsom herr Andrén nyss nämnde förklarades
det efter kriget från s. k. auktoritativt
håll, att den under kriget nödtvunget
hämmade bostadsproduktionen
nu under samhällets visa ledning skulle
sättas in för fullt. Det skulle, som sagl,

Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
inte dröja länge förrän bostadsbristen
var hävd. Sett mot bakgrunden av vad
som nu planeras på bostadsmarknaden,
måste man säga sig, att löftena voro tilltagna
en smula i överkant. Det är alltså
inte att förundra sig över att allt flera
människor låta sig bestämmas av det
gamla talesättet »alla tänker på sig, ingen
tänker på mig; det är bara jag som
tänker på mig». Man skall vara försiktig
med löften, som inte kunna infrias.
Vi ha också alla dessa statliga principbeslut
om storstilade reformer som inte
kunnat uppfyllas. Jag skall inte gå in
härpå. Men inte ha de precis bidragit
till folkets tro på statsmakterna och deras
förmåga.

Vi skola emellertid inte bara skylla
på regeringen. Den bär väl gjort vad
den kunnat, även om det varit litet si
och så med förmågan att blicka in i
framtiden. Vidriga omständigheter ha
därutöver tillkommit. Vem kunde för ett
år sedan ana, att det världspolitiska läget
skulle så snabbt försämras? Trots
vissa dissonanser tonade den partipolitiska
orkestern under remissdebatten
vid början av 1950 års vårsession ganska
vackert. Devalveringen av kronan
hösten förut hade gjort effekt. Utrikeshandeln
var tillfredsställande och produktionen
hög och jämn. Sparandet hade
gått uppåt, och tack vare regleringar
inom investeringssfären rådde en viss
jämvikt, låt vara fastlåst, mellan sparande
och investeringar. Det något fiktiva
lönestoppet gjorde också effekt. En
mera tvivelaktig faktor utgjorde de hösten
förut införda devalveringssubventionerna.
Man visste ännu inte, om den
till dessa subventioner knutna förhoppningen
om ett internationellt prisfall
skulle gå i uppfyllelse. Jag var själv med
om behandlingen av de tillfälliga subventionerna
inom statsutskottet hösten
1949. Visserligen nådde vi inte fullständig
enighet. Men på väsentliga punkter
gingo vi samman. Det visade sig också,
att regeringen vid utnyttjandet av subventionerna
i allt väsentligt följde, inte
utskottsmajoriteten utan huvudreservanternas
anvisning. När nu subventionsspekulationen
slagit fel, när det visat sig

att tendenser till internationellt prisfall
slagit om i sin motsats, får nog oppositionen
i viss utsträckning dela ansvaret
med regeringen. Men, som sagt, vem
kunde förutse Koreakrisen och allt som
följde i dess spår? Jag finner det angeläget
att påminna om dessa fakta, så att
det inte med rätt skall kunna sägas, att
oppositionen bara är eftervis och söker
sak med regeringen.

Det har sagts att år 1950 kommer att
gå till den ekonomiska historien som ett
år med bevarat penningvärde. Men det
beror väl på hur man räknar. Det var en
labil jämvikt. I själva verket låg det rätt
mycket konst bakom det bevarade penningvärdet.
Nationalbudgetdelegationen
räknar med en stegring av levnadskostnaderna
under första hälften av år 1951,
jämfört med 1950, på 8 procent, och den
har också försökt att ge en föreställning
om de bakomliggande orsakerna till denna
prisstegring. Som eu första orsak anges
indirekta skatter, bortfallna devalveringssubventioner
och avvecklade jordbrukssubventioner.
Dessa sistnämnda orsaker,
tillsammans omfattande 3.2 procent,
lågo latent förborgade i prisnivån
redan i slutet av år 1950. Det återstår
alltså en nytillkommen prisstegring på 4,s
procent, beroende på olika omständigheter.
Det är tydligt att 1950 års prisnivå
var konstlad och inte motsvarade verkligheten.
Exemplet visar faran i att föra en
undfallande ekonomisk politik och ej låta
de verkliga faktorerna göra sig gällande.
Den prisstegring, som vi stå inför, utgör
summan av äldre, beslöjade prisstegringar
och nytillkomna sådana. Det är denna
ackumulation, som gör att prisstegringarna
med ens fått en så våldsam fart.

I övrigt skulle jag vilja ha sagt, att knappast
något avsnitt i budgetdelegationens
översikt på mig gjort ett så föga övertygande
intryck som det, vilket handlar
om prisnivåns förskjutning. Delegationen
uppräknar visserligen andra inflytelser
än de nyss nämnda i prisstegrande riktning,
såsom inträffande höjda priser på
vllevaror, vegetabiliska livsmedel och
importerade bränslen, höjda godstaxor
och hyresstegring. Men när den kommer
till sammanfattningen, bagatelliserar den

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Nr 2.

alla dessa faktorer och kommer till det
resultatet, att konsumtionsprisnivån i
genomsnitt ej skulle behöva stiga med
mer än 8 å 9 procent. Den baserar sitt
resonemang på den omständigheten, att
sistnämnda faktorer framkomma först
så sakta mot slutet av året. Det kan ju
vara riktigt. Men i så fall äro framtidsutsikterna
mycket dystrare än vad man
i första ögonblicket skulle vara böjd att
tro. Om man skulle slutföra diskussionen,
skulle kontentan bli, att liksom vad
som hände år 1950 och tidigare på det
ekonomiska området i och för sig inneburit
en prisstegringsvåg i år, så komma
händelserna år 1951 att ha en motsvarande,
eftersläpande effekt år 1952.
Jag kan inte fatta, hur man med denna
bevisföring vågar hoppas på att vad
som nu sker på inflationsfronten skulle
vara en engångsförskjutning och alltså
icke kunna ge näring åt en fortsatt glidning
av prisnivån. Tvärtom har man att
befara nya ekonomiska Surtekatastrofer
för varje år, om inte några kraftiga, generellt
gällande spärrar sättas emot den
fortsatta prisglidningen.

Delegationen fortsätter med att unsöka
i vad mån de ur årets avtal framkomna
löneökningarna komma att återverka
på priserna. Lönestegringarna äro
visserligen ovissa, men en överslagskalkyl
pekar på att de skulle dra med sig
en prisstegring på 2 procent, säger delegationen.
Tillsammans med förut nämnda
8 å 9 procent skulle alltså den totala
prisstegringseffekten bli 10 å 11 procent.
Jag bör kanske inflika, att delegationen
säger »i runt tal 10 procent».
Men sedan den gjort denna addition,
sätter den i gång med en subtraktion
och faller tillbaka på dessa 8 å 9 procent.
Hur kan detta vara möjligt? Jo,
säges det, det iir vanskligt att bedöma i
vilken utsträckning lönekostnadernas
stegring slår igenom på priserna. Det
beror på efterfrågan. Motståndet mot de
stegrade lönekostnadernas övervältring
på konsumenterna blir starkare i samma
mån som den totala köpkraften begränsas.
Tydligen iir det delegationens mening
att köpkraften håller på att begränsas.
Men, herr talman, läsa vi inte snart

Statsverkspropositionen m. m.

sagt varje dag om slutförda nya löneavtal,
som sannerligen inte bära vittnesbörd
om någon mera avsevärd inskränkning
i köpkraften, även om man räknar
med att merparten av löneökningarna
iites upp av å löneökningarna utgående
skatter och höjda priser. Nationalbudgetdelegationen
håller emellertid före,
att prisstegringen skall stanna vid 8 å
9 procent. Det bär blivit ett heligt tal.

Må det tillåtas mig att uttala den optimistiska
förhoppningen, att budgetdelegationens
kalkyler måtte stå sig. Men
då vill det nog till fler medel än inknappning
av vinstmarginaler, förbättrad
produktivitet samt tillit till konsumenters
och företagares beteendemönster.
Inte minst spela sådana psykologiska
faktorer in som att allmänheten kan
lita på framtiden.

Jag skulle, herr talman, vilja angripa
nationalbudgetproblemet från en vidare
synpunkt, framför allt därför att denna
budget under de senaste åren kommit
att inta en nyckelställning i vår ekonomiska
politik. Den har betydelse inte
bara vid statsbudgetens finslipning utan
också på avtalsuppgörelserna. Det är
alltså ett stort ansvar de påtaga sig, som
göra upp denna budget, och ett förpliktande
ansvar. När man tar del av det
statistiska underlaget för beräkningarna
och de tillförlitlighetstal, som åsatts
de i tabellen ingående siffrorna, måste
man säga sig att här föreligger ett ekvationssystem
med många obekanta. Ett
sådant ekvationssystem får inte lösas på
det sättet, att man godtyckligt fixerar
en av de obekanta och sedan beräknar
de andra. Då blir slutsatsen felaktig. Vi
veta också att de föregående årens nationalbudgeter
stundom slagit ganska
illa ut. Det borde varna oss för att dra
alltför vidlyftiga slutsatser och att uppställa
alltför optimistiska prognoser. Det
har blivit en regel, att de avtalsslutande
parterna på arbetsmarknaden använt
nationalbudgeten såsom ett argument
vid löneförhandlingarna. Stundom har
man gått mycket längre i sina förväntningar
än vad författarna till den ekonomiska
översikten avsett. Den penningvärdets
försämring, som vi genom -

Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

lidit efter fredsslutet, utgör ett vittnesbörd
om att den ekonomiska politiken
icke låtit sig leda av en nykter bedömning
av nationalbudgetens många variabler.
Icke minst torde den situationen
föreligga i år, då variablerna åro mycket
mer obekanta än någonsin.

Tillåt mig, herr talman, att också uttala
det önskemålet, att budgetöversikten
ges en för lekmannen mera begriplig
form. Vad menas exempelvis med en
sådan sats som återfinnes på s. 33, där
det heter: »Utfallet av lagerförändring
och av produktion äro emellertid omvänt
proportionella mot varandra i
gynnsamhet i nationalbudgetteknisk mening.
Stora negativa lagerförändringssiffror
ge bättre produktionsutfall men
sämre lagerutfall och vice versa?» Här
är det väl ändå varken fråga om indirekt
proportionalitet eller om någon
proportionalitet över huvud taget, utan
om en sak, som kunnat uttryckas med
ganska enkla ord.

Den nykreerade nobelpristagaren Bertrand
Russell, som herr Andrén i denna
kammare brukar beteckna som liberal,
medan hans excellens herr utrikesministern
brukar hålla före att han är socialist
— jag bryr mig inte om vad
Russel är utom att han är en förnuftig
man och därför otidsenlig — säger i sin
sista bok »Unpopular Essays» bl. a. följande:
»Jag är övertygad om att det inte
finns några gränser för vilka absurditeter,
som genom en regerings åtgärder
kan bli allmänt trodda. Ställ till
mitt förfogande en lämplig armé med
privilegier i fråga om pengar, föda och
utrustning, och jag lovar mig kunna inom
en tidsrymd av 30 år få befolkningens
flertal att tro, att två och två är tre,
att vatten fryser vid hetta och kokar
vid köld eller vilket nonsens som helst,
som kunde synas tjäna statens intressen.
Naturligtvis skulle inte människorna
sätta kitteln i kylskåpet, när de ville
koka vatten, även om de trodde aldrig
så mycket. Att köld skulle bringa vatten
till kokning, skulle bli en söndagssanning,
helig och mystisk och bekänd i
högtidliga tonfall, men icke efterföljd i
den dagliga gärningen. Vad som skulle

hända, skulle vara, att varje uttalad förnekelse
av den mystiska doktrinen skulle
stämplas illegal, och envisa kättare skulle
frysas på bål. Ingen person, som icke
entusiastiskt accepterade den officiella
doktrinen, skulle tillåtas bli lärare eller
intaga någon offentlig post. Det skulle
endast vara de allra högsta maktägande
förbehållet, att vid sina libationer mellan
skål och vägg viska till varandra i
skämtsam form vilken tokenskap ail
denna officiella förkunnelse är.» Och,
Russell tillägger: »Detta är knappast eu
karikatyr av vad som händer under vissa
nutida regimer.»

Vilka regeringar Russel! avser, vill
jag låta vara osagt. Det är i varje fall
varken den engelska eller den svenska
regeringen som åsyftas. Faktum kvarstår
emellertid att den stora allmänheten
är ganska hjälplös inför en omsorgsfullt
planerad propaganda, iscensatt
med den moderna reklamens raffinerade
metoder, även om man har den
stora lyckan att leva i ett land som vårt
med fullständig tanke- och yttrandefrihet.
Vilka konsekvenserna bli av en dylik
propaganda i diktaturstaterna, därom
ha vi för närvarande alla en känning.
Såsom framgår av nationalbudgetdelegationens
framlagda rapport, utgöres
den främsta orsaken till den nu
inträffade prisstegringsvågen av den
oro med stegrade rustningar såsom
följd, som har sin upprinnelse i de ofria
staterna. Och så inträffar det paradoxala
förhållandet att en beräknad inkomstökning
i hela landet på 2 600 miljoner
förutsattes medge en ökning av den privata
konsumtionen med endast högst
350 miljoner kronor. Resten, 2 250 miljoner
kronor, ätes upp av prisstegringar
och skatter. Enligt beräkningen skulle
den privata konsumtionen kunna stiga
med i bästa fall 1,8 procent. Detta utgör
näppeligen någon ökning i levnadsstandarden,
om hänsyn tas till att konsumtionsökningen
slås ut på en större befolkning.

I själva verket är marginalen för ökad
privat konsumtion så ringa, att en förstärkt
oro 1 världen, under vilken vi
tvingas att öka våra rustningar, kan be -

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Nr 2.

faras medföra en sänkt levnadsstandard
för vårt folk. Skulle detta öde falla
över oss, får inte det inträffa, som skett
under de sista tio åren, nämligen att
de första stötarna få tas av och de största
bördorna läggas på folk med fixerade
eller trögrörliga inkomster. Dessa medborgare
ha emellertid inte mycken glädje
att hämta från statsverkspropositionen.

Departementschefen ger klart besked
om hur han tänker sig utvecklingen av
näringspolitiken under året, utom på
en punkt, och den gäller utformningen
av penningvärdets försvar. Angående
vissa detaljer få vi väl tillfälle att diskutera
längre fram under riksdagens
lopp. Jag tänker då på sådana ting som
en eventuell skärpning av den restriktiva
kreditpolitiken, som inleddes i somras,
den annonserade investeringsskatten,
priskontrollen m. m. sådant. Mottot
för den ekonomiska politiken säges vara
omsorgen om penningvärdet. Detta
uppställes såsom främsta angelägenhet,
icke minst därför att ett stabilt penningvärde
är en väsentlig och i längden
en nödvändig förutsättning för det enskilda
sparandet. Såsom det värdefullaste
instrumentet för penningvärdets
upprätthållande anges finanspolitiken.
En aktiv finanspolitik som komplement
till de nyssnämnda speciella åtgärderna
är nödvändig för bevarad samhällsekonomisk
balans, säger finansministern.
Sedan innehåller inte texten så
mycket mera än misstanken, att höjningen
den 30 november av riksbankens
diskonto givit upphov till en spekulation
i ytterligare ränteglidning. Vidare
tillägges, att den statliga finansplanen
bör utformas så, att lågräntepolitiken
vidmakthålles.

Trots överbalansering av driftbudgeten
räknas det i statsverkspropositionen
med att staten under nästa år skall
behöva låna omkring 200 miljoner kronor.
Det säges ingenting om de gamla
lån, som i år förfalla till betalning. Det
är nog inte bara spekulation om högre
räntefot, som medfört de sista månadernas
åtstramning på penningmarknaden.
Klokast vore att därför räkna med

2 Första kammarens protokoll 1951. Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m.

ett större statligt lånebehov än de 200
miljoner kronor, som departementschefen
angett såsom högsta summa. Och
det är vid denna punkt, som landets tålmodiga
småsparare må ställa sig spörjande.

Att döma av finansministerns dunkla
uttalanden angående lågräntepolitikens
upprätthållande skall icke någon ytterligare
tillfällig mindre räntestegring
uppåt tillåtas. Nu förstår man bättre,
varför riksbankens nya plötsliga uppköp
av statsskuldförbindelser omedelbart
före jul satte in efter att ha upphört
förra sommaren. Det skedde tydligen
i syfte att hålla obl.igationskurserna
uppe vid en tidpunkt, då räntenivån
pressade uppåt. Dessa inköp bidrogo
väl i sin tur till att den tillåtna
sedelreserven överskreds vid årsskiftet.
Jag skulle vilja fråga statsrådet och chefen
för finansdepartementet, eller vilken
som helst annan medlem av regeringen
som vill besvara frågan: Om det skulle
ställa sig svårt för staten att omsätta
gamla lån och att upptaga nya sådana
till gällande räntefot, anses det då lämpligt,
att riksbanken övertar en del därav?

Besvaras denna fråga jakande, ha spararna
tydligen ej mycket att hämta från
de bindande utfästelserna i statsverkspropositionen,
att riktlinjen för regeringens
ekonomiska politik är bibehållet
penningvärde. Fortsatt övertagning
från riksbankens sida av statens skuldförbindelser
betyder utsläppande av ny
köpkraft på marknaden, ökade anspråk
på efterfrågesidan och höjda priser, med
andra ord fortsatt inflation, den må sedan
kallas engångsförskjutning eller någonting
annat. Det är inte av omtanke
om spararnas ränteinkomster, som denna
fråga ställes. Det är av omtanke om
penningvärdet. När det gäller dess bibehållande
böra alla medel vara tilllåtna,
och inga tabuföreställningar böra
tillåtas spela någon roll. Finansministern
bör också lyssna till råden från
Kooperativa förbundet, kommerskollegium,
för att nu inte tala om priskontrollnämnden.
Om jag inte är alltför felaktigt
underrättad, har priskontrollnämnden
klart och tydligt sagt ifrån,

Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

att all priskontroll och alla andra kontrollåtgärder
och regleringar arbeta i
tomgång, om inte köpkraften förhindras
expandera.

För att nå detta mål, som alla säga
sig vilja eftersträva — konstant penningvärde
— får man inte sätta penningpolitiken
ur spel. Vi borde väl vid det
här laget ha lärt tillräckligt både om
deflationens förlamande och om inflationens
samhällsupplösande inflytelser.
Deflation betyder arbetslöshet och nöd
för istora medborgargrupper, inflation
misstro och bristande ansvarskänsla. Vi
måste försöka komma tillbaka till en
köparnas marknad, där mängden av salubjudna
varor en aning överstiger efterfrågan,
där den duglige och framsynte
fullt får göra sig gällande i fri konkurrens.
På det sättet befordra vi bäst
utvecklingen till allas bästa.

Statsmakterna stå i vår tid inför oerhört
mycket mer komplicerade ekonomiska
problem än tidigare generationer
hade att brottas med. På deras åtgöranden
i den ena eller andra riktningen
beror människornas väl eller ve på ett
helt annat sätt än förr. Vi ha alltför
mycket låtit oss leda av tanken, att man
ständigt bör föra något som oegentligt
brukar kallas en lätt penningpolitik. Det
vore riktigare att kalla den en lättsinnig
penningpolitik, ty en dylik politik har
i varje fall hittills visat sig vara en groningsgrund
för inflationistiska krafter
med en permanent eller ryckvis försiggående
prisstegring och en ty åtföljande
penningförsämring.

Å andra sidan bör strävan efter en
god och full sysselsättning vara en målsättning
för den ekonomiska politiken.
Arbetslöshetens samhälleliga elände står
nu dess bättre klart för allt större kretsar,
för att nu ej tala om det slöseri som
arbetslöshet innebär.

Det måste finnas en farbar väg mellan
ytterligheterna. När människan under
de sista decennierna kunnat lösa
problem, förr betecknade som olösliga,
inom naturvetenskapernas område, borde
hon väl också bättre än hittills kunna
komma till rätta med konjunkturernas
utjämning.

Såsom finansministern framhåller,
vänta här en mängd frågor på sin lösning.
Det är med glädje man konstaterar,
att han förklarar sig beredd att ta
upp dessa frågor till en systematisk bearbetning.
Det är det mest löftesrika uttalande
som finns i denna del av statsverkspropositionen.

Jag skall, herr talman, ej uppehålla
mig länge vid budgetförslaget. Det kommer
nog ändå att nagelfaras under debatten.
Trots ett överskott ger det ett
ganska nedslående intryck, därför att de
365 miljoner kronornas utgiftsökning
praktiskt taget är av automatisk natur.
Utgiftsstatens automatik fungerar för
närvarande med en så fruktansvärd
kraft, att den förhindrar utvecklingen
på snart sagt alla områden av den statliga
intressesfären. Vi ha under inflationens
bedövande inflytande lagt oss
till med en standard som det kan bli
svårt att upprätthålla. Eller för att citera
statsminister Eriksens uttalande om
Danmarks ekonomi: »Vi ha dolt våra begränsade
resurser under inflationens
täckmantel.»

Det värsta är att de automatiska utgiftsstegringarna
komma att fortsätta
sin press på statens affärer långt fram
i'' tiden. Besparingsberedningens förslag
och anvisningar få därför inte bara bli
skådebröd och lockbete. Av yttranden
från regeringen närstående kretsar att
döma skulle den Wärnska beredningen
ha ett tvåfaldigt syfte. Den skulle dels
utgöra en inventering över befintliga
besparingsmöjligheter, dels utgöra en
fallgrop i vilken oppositionen skulle
gillras fast, densamma till nesa och regeringspartiet
till glädje. I varje fall är
det önskvärt att det förstnämnda syftet,
d. v. s. åstadkommandet av besparingar,
verkligen uppnås. Besparingsberedningens
uppslag ha inte i de hittills
föreliggande propositionerna avsatt så
många spår, men man får ju vara tacksam
för dem som finnas. Sålunda får
det med tillfredsställelse noteras, att
anslagen till sparfrämjandet och till den
statliga propagandan m. fl. dylika ändamål
bortfallit. Nedskärningar annonseras
också under femte huvudtiteln,

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Nr 2.

ehuru de ännu icke ha utformats. Anmärkningsvärt
är emellertid att anslaget
till erkända arbetslöshetskassor skall
under en tid med överfull sysselsättning
behöva höjas från 13 till 17 miljoner
kronor. Vad besparingarna beträffar
bero de givetvis ej alls på att oppositionen
föregående riksdag, eller riksdagar,
påyrkade dem, utan på att regeringen,
som förstår bättre, nu funnit dem mogna
för genomförande.

I detta sammanhang torde väl vara
lämpligt att säga ett par ord om de s. k.
reservationerna. Vid slutet av förra budgetåret
förelåg en reservationsbehållning
på 2,3 miljarder kronor. Den beräknas
av finansministern vid nästa
budgetårs slut vara nere i 1,9 miljarder.
I ett läge, där sparsamhetskravet har
stark aktualitet, kunna dessa summor
inte få lämnas utanför riksdagens insyn.
Eljest förlorar riksdagen sitt grepp
om statsekonomien. I överensstämmelse
med den Wärnslsa utredningen bör
omedelbart en detaljredovisning av utestående
reservationer framläggas. Därvid
bör den olika grad av bundenhet,
som reservationerna ha, klart redovisas.
Det blir då möjligt för riksdagen att, innan
den fattar beslut i olika anslagsfrågor,
själv avgöra angelägenhetsgraden
av anslag för olika ändamål. Om så skall
kunna bli fallet, måste finansministern
prestera en utredning härom under den
allra närmaste tiden framåt, vilket icke
syns vara en omöjlighet. Jag skulle vilja
fråga statsrådet och chefen för finansdepartementet
eller vem som helst
i regeringen som vill svara, om regeringen
är villig att efterkomma ett dylikt
önskemål.

Många områden av den statliga verksamheten
ha också blivit nödlidande på
grund av den automatiska utgiftspressningen.
.lag vill erinra om vad JO i sin
ämbetsberättelse har att anföra om
fångvården. Jag vill även erinra om det
högre skolväsendets betryck. Utvecklingen
rider här fort. Snart stå vi i det
läget att vi nödgas nedlägga högre läroanstalter
i övre Norrland och på andra
av de unga liirarna mindre åtrådda platser.
Hiir måste handlas raskt, men i

Statsverkspropositionen m. m.
statsverkspropositionen får man inte
mycket vetskap om vad som påtänkts.
De högre skolornas krisutrednings förslag
om snabbare praktisk utbildning
av lärarkandidaterna har visserligen
upptagits av ecklesiastikministern, vilket
man får vara tacksam för, liksom
förslaget om bättre ersättning till lärarkandidaterna.
Men de, som skola blåsa
liv i den nya organisationen, få stå där
med lång näsa. Jag menar handledare
och provårsföreståndare. Delvis rör det
sig härvid om arvoden som ha fastställts
före det första världskriget, ja, som nedsattes
under deflationskrisen på 1920-talet.
Och detta sker, trots att riksdagen
år efter år beställt arvodes- och löneförbättringar
för dessa befattningshavare.
Skall det verkligen vara nödvändigt att
driva läroverksväsendet till katastrof?
Säkerligen är det inte riktigt att den
högre undervisningens villkor i så hög
grad bestämmas av experterna i finansdepartementet.

Över huvud taget kännetecknas den
offentliga verksamheten i vårt land av
en ganska utpräglad brist på planmässighet.
Ju mer det talas om planmässighet,
dess mindre tycks den bli. Några
verksamhetsområden tillgodoses, andra
sättas på svältkost och indragning. Nåde
den som inte lyckats hålla sig framme
i tid, innan anslagsvägrans järnridå
släpps ned, vilket äger rum med vissa
tidsmellanrum sedan det visat sig att
staten förlyft sig på en del uppgifter.

Försvarsutgifterna äro nu uppe i 1 300
å 1 400 miljoner kronor. Slutsumman i
åttonde huvudtitelns budget är visserligen
endast 1 051 miljoner. Men härtill
få vi lägga utgifterna för civilförsvaret
och minst 200 miljoner kronor i reservationer.
Detta är betydande belopp
men relativt måttliga i jämförelse med
de försvarsbördor som andra länder inom
den västliga frihetssfären åtagit sig.
Försvarsministern skall få en kredit om
ock liten för att han upptagit myndigheternas
och oppositionens krav från i
fjol om ökade reservofficerskadrer. Däremot
får man i propositionen ingenting
veta om hur han tänkt sig den förstärkta
gruppchefsutbildningen ordnad. Fort -

Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

farande utgör den personella beredskapen
försvarets svagaste punkt. Det värnpliktiga
befälet borde utnyttjas bättre.
Enligt planerna skall det värnpliktiga
befälet undergå en kontinuerligt försiggående
frivillig fortsatt försvarsutbildning.
Jag vill inte röja några siffror,
men vi veta att denna frivilliga utbildning
har fått ett långt mindre omfång
än vad som från början avsetts, tydligen
beroende på att den är förknippad
med stora ekonomiska uppoffringar för
de enskilda. För en billig penning kunde
staten här få till stånd en utökning
och effektivisering av befälskadrerna.

En vit fläck i försvarsbudgeten utgör
spörsmålet, hur beredskapen ställer sig
under detta års andra kvartal. Jag skulle
vilja fråga försvarsministern, eller
någon annan inom regeringen, om det
föreligger någon plan, färdig eller förberedd,
för omfattande krigsförbandsvisa
övningar fram på året, om sådana på
grund av den utrikespolitiska situationen
skulle visa sig vara påkallade.

Om världsläget förändras till det sämre,
måste vi vara beredda på ytterligare
offer. Då få alla andra hänsyn vika, ty
högst av allt är dock friheten.

Herr WIGFORSS: Herr talman! Den
olyckliga tillfällighet som har gjort att
jag har fått träda in bär i stället för
den socialdemokratiska gruppens ordförande,
herr Strand, skall inte förmå
mig att försöka ersätta honom i de fall,
där han ensam kan tala med verklig
sakkunskap, nämligen om den mycket
viktiga del av vår inrikes- och ekonomiska
politik som hänger samman med
fackföreningsrörelsens och lönefrågornas
ställning i vårt ekonomiska liv. Jag
skall i stället ta upp diskussionen från
den synpunkt, som antagligen för de
flesta är av det största intresset, d. v. s.
yttra några ord om riskerna för en prisstegring,
alltså för inflation, och vilka
möjligheter det finns att där ha någon
uppfattning om framtiden och, kanske
ännu viktigare, om det över huvud taget
finns någonting för den politiska
makten att göra för att främja det mål

som ju alla ha, nämligen en stabilisering
av penningvärdet. Jag säger om det
är möjligt, ty även om det inte har sagts
under diskussion, ligger det, när man
talar om den försämring av penningvärdet
som har ägt rum, bakom det talet
inte så litet av ett dolt klander mot
de politiskt maktägande. Det är kanske
omedvetet, men det är alldeles tydligt
att detta klander finns där. Det är därför
kanske skäl att erinra om på vilket
sätt den försämring av penningvärdet,
som vi ha upplevt under de senaste tio
åren, har kommit tili.

Jag säger detta, därför att jag senare
skall komma in på frågan om den inflationsfaktor
som vi utan tvivel icke
kunna undslippa, nämligen den fulla
sysselsättningen. Men det är inte från
början den fulla sysselsättningen som
har föranlett den försämring av vårt
penningvärde som från år 1938 fram till
år 1950 sänkte den svenska kronans värde
med åtminstone 35 procent. Det är
skäl att komma ihåg detta, när man talar
om vad spararna — man talar ju här
i kamrarna särskilt om de små spararna
— ha förlorat. Är det en följd av
statsmakternas politik? Är det en följd
av en politik som statsmakterna kunde
ha undvikit? Är det en följd av en politik
som statsmakterna eventuellt med
sitt inflytande över löntagarmassorna
kunde ha undvikit? Svaret blir helt enkelt
nej. Den försämring, som jag talar
om, med 35 procent fram till år 1950,
ägde rum med 30 procent under åren
1939, 1940 och 1941 på grund av kriget.
Jag tror inte att det hittills är någon som
har sagt att det hade varit möjligt för
de svenska statsmakterna att undvika
denna prisstegring och den försämring
av penningvärdet som sålunda har skett
ute i hela världen.

Efter denna första prisstegring fram
till år 1942 lyckades däremot statsmakterna
ad genom en överenskommelse,
kan man säga, med de stora löntagargrupperna
få ett stillestånd som varade
under fem år. Från år 1942 till 1946
höllo sig vårt penningvärde och våra
levnadskostnader praktiskt taget oförändrade.
Under samma tid försiggick

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Nr 2.

en, som man kallar det, löneglidning,
d. v. s. lönerna stego inte obetydligt,
samtidigt som under dessa år också produktiviteten
per arbetstimme ökades
inte obetydligt fastän mindre.

Vid krigets slut uppkom sedan en, jag
erkänner det, mycket naturlig föreställning
hos alla människor att nu skulle
man kunna få det bättre. Det blev både
lönestegringar och prisstegringar. Under
åren 1947 till och med 1950 ha vi upplevt
en fortsatt prisstegring som ytterligare
har försämrat det svenska penningvärdet
med ungefär fem procent.
Huruvida denna försämring hade kunnat
undvikas, skall jag inte uttala mig
om. Jag tror att osäkerheten i fråga om
bedömningen av vilken levnadsstandard
som man kan tillåta sig och vilket utrymme
för penninginkomsternas stegring
som därmed är möjligt, är så stor,
att även med den bästa vilja i världen
och även med en större återhållsamhet
än vad de flesta löntagar- eller över huvud
taget inkomsttagargrupper säkerligen
äro villiga att. pålägga sig, skulle
man ha kunnat räkna fel.

Det finns emellertid en annan faktor
i denna utveckling som här åtminstone
indirekt har blivit berörd. Det är nog
så — jag skall inte förneka det — att
den sociala reformpolitik, som har förts
efter kriget, i alla händelser har varit
en faktor som inte har motverkat prisstegringen
utan kanske genom den omfördelning
av inkomsterna, som har ägt
rum, gjort det svårare för sparandet att
ta tillräcklig omfattning. Man kan alltså
säga att denna reformpolitik i alla händelser
åtminstone i någon mån har varit
en negativ faktor när det gäller det
nuvarande läget. Det är de politiska
partierna som varit ansvariga för denna
politik. Jag skall inte ett ögonblick
fördölja att det parti, som haft ledningen
inom regeringen eller ensamt haft
hand om regeringen och som således
utformat förslagen och sagt till riksdagen,
att vi tro att det är möjligt att genomföra
denna sociala reformpolitik,
har det största ansvaret. Men om man
inom de partier, som inte ha lika stort
ansvar, nu skulle ångra att man har va -

Statsverkspropositionen m. m.
rit med om de fattade besluten, har man
naturligtvis full rättighet att göra det,
men därmed kommer man inte helt undan
sitt ansvar.

Jag skall på denna punkt bara tillägga
att den sociala reformpolitiken, även
om den genom omfördelning av inkomsterna
har gjort det svårare för folk med
relativt större inkomster att bidraga till
sparandet, icke varit till skada utan
tvärtom till gagn för de grupper av små
sparare som det här talats om från föregående
talares sida. Det är inte riktigt
att påstå att denna politik inte har
varit till gagn för dessa små inkomsttagare.
Jag tror tvärtom, att om t. ex. höjningen
av folkpensionerna inte hade ägt
rum, skulle massor av dessa små sparare
med små inkomster av kapital, som de få
leva av på gamla dagar, ha befunnit sig
i ett sämre läge än vad de för närvarande
äro. Man kan, som sagt, om man
vill, ångra denna politik, men om jag
skulle ta ståndpunkt nu efter allt vad
vi veta och vad som hänt, skulle jag
för min del inte ha velat avstå från något
av de beslut som riksdagen fattat,
även om jag gärna erkänner att tveksamheten
när besluten fattades skulle
ha varit större, om man då hade kunnat
förutse den utveckling av det internationella
läget som har lett til! denna våldsamma,
jag vill inte säga ökning av våra
försvarsutgifter, men till denna stora
höjd på våra försvarsutgifter i jämförelse
med vad vi räknade med när planerna
gjordes upp åren 1945 och 1946. Man
skall komma ihåg, att när regeringen ansåg
det förenligt med sitt ansvar att säga
att de stora utgifterna för den sociala
reformpolitiken kunna bäras, ulgingo vi
från att vi kanske skulle ha direkta försvarsutgifter
på 600 miljoner kronor, medan
vi nu måste räkna med en miljard
eller mer.

Det är klart att svårigheterna i nuvarande
läge delvis hänga samman med
dessa utgifter, därför att de ha lett till
de höga skatter som nu i sin mån lägga
hinder i vägen för den ytterligare överbalansering
av budgeten som skulle vara
önskvärd i nuvarande situation. Hade
vi nöjt oss med en lägre utgiftsstan -

Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

dard och sålunda kunnat hålla lägre
skatter, hade det inte varit omöjligt att,
kanske visserligen med uppoffringar
men dock inte så stora uppoffringar
som nu, ta i anspråk ett sådant, låt mig
kalla det tvångssparande, som hade kunnat
balansera det bristande enskilda
sparandet.

När herr Andrén i detta sammanhang
var inne på dessa tidigare, jag skall inte
säga försyndelser men felräkningar,
förklarade han att han inte ville utpeka
några skyldiga, och man kan ju vara
tacksam för denna generositet. Men det
kanske låg ett litet element av självbevarelsedrift
däri, eftersom herr Andréns
parti inte har varit motståndare till
dessa stora utgifter eller, i den mån man
har varit motståndare till dem, säkerligen
har velat fylla ut budgeten till
samma belopp med utgifter på andra
punkter. Det förefaller mig nämligen
som om det av herr Andréns anförande
framgick, att han klagar över den skattepolitik
som förts. Han anser att den
är till skada för sparandet och för näringslivet,
men samtidigt menar han att
vi i detta läge borde ytterligare öka
statens utgifter, åtminstone på vissa
punkter. Jag är inte riktigt säker på att
herr Andrén tänkt igenom hela sin uppfattning
och kommit fram till full balans
mellan de olika momenten.

Den andra punkten, där man åtminstone
tidigare antytt att den politik, som
från statsmakternas sida förts, har varit
en orsak till svårigheterna, gäller
den s. k. fulla sysselsättningen. Även
här har oppositionen ibland haft litet
svårt att veta från vilken sida angreppet
skulle sättas in, och det var inte utan
att man kunde märka detsamma hos
herr Andrén i dag. Det är visserligen
beklagligt med riskerna vid den fulla
sysselsättningen, och i den mån som det
är risker är det regeringens fel, men å
andra sidan är det en oemotståndlig
frestelse att säga, att det inte är regeringens
ingrepp som åstadkommit den
fulla sysselsättningen, utan det är de internationella
förhållandena. Om de internationella
förhållandena äro orsaken
till fördelarna av denna fulla sysselsätt -

ning, skulle jag nästan våga hoppas, att
man också lade skulden till olägenheterna
på den internationella utvecklingen.

Det är kanske ett tecken på att jag
själv lever i det förflutna, att jag inte
kan låta bli att tala om vad som har varit,
i stället för det som kommer. Det
är klart att det är framtiden, som är det
viktiga, men denna framtid är så oviss,
just därför att de internationella förhållandena
spela en fullständigt överväldigande
roll i jämförelse med våra egna
insatser.

Jag var inte på det sättet med i den
sista valrörelsen, att jag minns att jag
proklamerade, att vi klarade krisen, i
synnerhet som jag själv redan lämnat
regeringen, men jag skulle vilja säga
till försvar om inte för formuleringen
så i alla händelser för ståndpunkten, att
det ju under flera års tid förts en ytterligt
hetsig debatt om de förflutna årens
politik, om vad som förorsakade svårigheterna
år 1947 och hur omöjligt det
skulle vara att klara svårigheterna. Man
förklarade till och med före valrörelsen
år 1948, att regeringen med alla konstlade
medel sökte hålla läget — men
vänta bara till dess valet är över på hösten
1948, sade man, då kommer kraschen.
Om man har följt denna debatt,
som fortsatt även under 1948 och 1949,
är det kanske inte förvånande att diskussionen
i valrörelsen år 1950 kom att
i väsentlig grad röra sig om det förflutna.
Ännu då voro nämligen de allra
flesta ganska nöjda med läget som det
var för ögonblicket, men man kunde inte
underlåta att tala om vilka misstag
som hade begåtts förut. Under sådana
förhållanden var det kanske inte heller
så besynnerligt, att de som försvarade
regeringens politik också talade om det
förflutna och inte talade om en eventuellt
kommande kris som den vilken
förorsakades av Koreakriget och vad
det hade i sitt släptåg. Det må emellertid
vara hur som helst med den saken.
Det är uppenbart att vi nu stå inför en
utveckling, som vi inte kunna bedöma.
Jag skulle i anslutning till vad jag sade
om sänkningen av penningvärdet vid

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Nr 2.

början av förra kriget våga påstå att om
en rustningskonjunktur kommer att
medföra en ny sänkning av den svenska
kronans värde är det inte riktigt
att lägga ansvaret härför på dem som
sitta i en svensk regering, de må höra
till vilket parti som helst.

Just därför att framtiden är så oviss
och därför att den omständigheten
hänger samman med det utrikespolitiska
läget, kanske jag också får säga några
ord om Sveriges ställning i detta
läge.

Ehuru herr Andrén sade att han inte
skulle yttra sig om dessa ting, framgick
det alldeles tydligt av hans anförande
att han menade, att det fanns en meningsskiljaktighet
såtillvida att å ena
sidan stå de som känna sig såsom lojala
medlemmar av Förenta Nationerna och
å andra sidan de som på ett eller annat
sätt kunna tänkas svika sina plikter.

Även om jag i nuvarande läge inte
önskar få i gång någon stor utrikespolitisk
debatt tror jag att det kan vara
riktigt att det från den sida, som jag
representerar, klargöres hur vi se på läget
just nu och varför vi äro mera betänksamma
än vissa andra grupper att
ta ett steg, som måste sägas vara ett steg
ut i det ovissa, ty man vet inte vad de
krafter, som vilja få oss att ta detta steg,
tänka sig för fortsättning. Ni veta allesammans
vad det gäller. Det är inte några
hemligheter. Den här saken har diskuterats
i den svenska pressen och över
hela världen, och det är inte mycket
mening i att låtsas som om det inte skulle
kunna sägas någonting om den i den
svenska riksdagen.

Den meningen har ju framförts att eftersom
Kina är i krig i Korea bör man
ta steget att högtidligen förklara att Kina
är en angripare, med de konsekvenser
som det kan ha med avseende på
sanktionspolitiken. Jag tror jag tolkar
den ståndpunkten rikligt, om jag säger,
att man anser ett sådant steg från
svensk sida ofarligt, därför att det icke
behöver och icke bör följas av ett deltagande
från svensk sida i några sanktioner.
Å andra sidan säger man att det
skulle strida mot lojaliteten mot Förenta

Statsverkspropositionen m. m.

Nationerna, om man vägrade. En sådan
vägran skulle dessutom utsätta vårt land
för ovilja, särskilt från Förenta staternas
sida, och det skulle stärka de isolationistiska
tendenserna inom Förenta
staterna, vilket ju uppenbarligen inte
kan vara till gagn för politiken i Europa,
som stöder sig på den stora och mäktiga
amerikanska nationen. Det är mot
denna tolkning av läget som jag och
meningsfränder till mig göra vissa bestämda
invändningar. Vi kunna inte
gärna tro att det från Förenta staternas
sida föreligger en önskan bara om en
sådan platonisk förklaring, som inte
skulle följas av några praktiska åtgärder.
Vi stödja detta därpå att denna
tolkning inte kan ha varit den som kommit
fram i andra länder i Europa. Då
skulle man inte ha förstått den oro, som
förslaget har framkallat, och det förefaller
oss också ytterst osannolikt, att en
sådan förklaring om anslutning till en
deklaration, som skulle följas av en bestämd
vägran att vidtaga några som
helst praktiska åtgärder, skulie väcka
mindre förvåning och mindre förtrytelse
hos det stora amerikanska folket. Det
är den ena sidan.

Den andra sidan är frågan om lojaliteten,
och den är ju utomordentligt ömtålig.
En beskyllning för illojalitet mot
ett förbund, i vilket man har ingått, är
en svår beskyllning, och jag kan bara
säga att även på denna punkt tyder den
reaktion, som framkommit från andra
håll, på att man inte uppfattar en anslutning
till en sådan resolution som en
låt mig säga automatisk följd av lojalitet
mot förbundet. Jag vill i detta sammanhang
erinra om — och det är kanske
det viktigaste — att de stater, inom
vilka en sådan ovillighet har kommit
tillsynes, ändå skilja sig från Sverige
på det sättet, att de ju från början
äro beredda att ansluta sig till den ena
fronten i ett stormaktskrig, under det
att vi från vår sida ha förklarat, att vi
vilja försöka hålla oss utanför.

Det är ju klart att ett ingripande på
vilket sätt som helst mot en makt som
Kina kan försvåra det internationella läget.
Det kan vara inledningen till en

Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

sammandrabbning mellan maktblocken,
och i ett sådant läge är det väl fråga om
vi inte ha rättighet att bevara vårt omdöme.
När vi gingo in i Förenta Nationerna
var det självfallet under en uttrycklig
förutsättning, nämligen att stadgan
skulle gälla, och stadgan innebär att
stormakterna ha vetorätt mot alla beslut
av detta slag. Det var sålunda en garanti
för att ett litet land, som är medlem
av organisationen — med de mycket
större risker som ett litet land har än
de stormakter, som över huvud taget
aldrig kunna tänkas bli utplånade från
jordens yta — skulle vara tryggat mot
skyldigheten att gripa in mot en stormakt.
Man kan säga att om denna bestämmelse
inte hade funnits är det kanske
osannolikt att vi skulle ha varit
medlem. Det är kanske till och med
osannolikt att det funnits ett Förenta
Nationerna, eftersom det är mycket möjligt
att inte heller de stora makterna
skulle ha varit villiga att böja sig för
ett majoritetsbeslut. Man kan beklaga att
världen inte har kommit längre i fråga
om sina möjligheter att på fredlig väg
eller eventuellt med makt lösa konflikter
än att man måste förklara att ett
sådant Förenta Nationerna uppenbarligen,
när det gäller konflikter mellan
stormakter, inte är någonting annat än
en förhandlingsorganisation. Det är
klart att bestämmelsen om att beslut
även av detta slag skola föras över till
församlingen i viss mån har ändrat läget,
men när denna ändring beslöts var
det fullständigt medvetet och klart utsagt,
att detta inte medförde skyldigheter
för de enskilda medlemmarna att
följa ett majoritetsbeslut.

Jag har utgått från att vi, kanske de
allra flesta, inte anse det vara en riktig
och klok politik ur den framtida fredens
och låt mig säga ur den europeiska
frihetens synpunkt att ett krig eller
sanktioner, om vilkas fortsättning man
ingenting vet, påbörjas mot Kina. Om vi
hysa den uppfattningen — i den mån
den inte delas blir diskussionen en annan
— förefaller det mig som om det
vore förenligt med demokratiska rättigheter
i ett förbund att vi kunna klart

säga ut denna vår uppfattning, även om
den avviker från uppfattningen hos
mycket mäktiga makter och kanske den
allra mäktigaste makten. Någon säger
kanske att då är ju hela den där nya inriktningen,
som ger åt församlingen en
sådan rätt, utan mening. Jag tror inte
det är riktigt. Jag kan tänka mig att det
finns lägen, då det råder en övervägande
för att inte säga överväldigande mening
bland folken i Förenta Nationerna,
att en viss åtgärd bör tillgripas och att
vi då också skulle vara villiga att vara
med om den, även om en stormakt inte
ville ge den sin anslutning. Men jag vet
inte om det är någon som vill hävda,
att en sådan enighet råder i det nuvarande
läget, och i alla händelser får
man väl säga att bevis inte kunna levereras
genom en omröstning.

Det finns väl ingen som saknar känsla
för det betydelsefulla i den folkopinion,
som råder i den största av de västliga
demokratierna. Det är klart att man kan
ha delade meningar om hur denna folkopinion
påverkas av låt mig säga vad
händelsevis det lilla Sverige kan ta sig
till, men jag undrar om inte de som representera
samma uppfattning som jag
i grund och botten visa större aktning
för denna opinion i det stora landet,
både för dess sunda omdöme och jag
vill säga för dess demokratiska frihetssinne.
Vi mena nämligen att det där
inte bör saknas sinne för den rättighet,
som även ett litet land har att öppet ge
till känna sin mening om vad den anser
vara riktigt i en given situation,
även om det skulle strida mot den kanske
övervägande folkmeningen i det landet.
Jag tror att en sådan öppen förklaring
är både uppriktigare och värdefullare
än att med läpparna avge en bekännelse
till en politik, som man sedan
inte vill ta något steg för att i handling
stödja, därför att man väjer tillbaka
för konsekvenserna, som äro svåra eller
omöjliga att överblicka. Det är ett första
steg ut i det ovissa.

Med dessa ord är det klart att jag givit
uttryck åt också min känsla för hur
allvarligt läget är, att vad som helst kan
hända och att detta vad som helst kom -

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Nr 2.

mer att ha en sådan betydelse även för
vår inre politik och vår ekonomiska politik,
att det ibland kanske kan förefalla
hopplöst att nu resonera om hur vi skola
möta den ena eller den andra av de besvärligheter,
som ändå höra till vad jag
skulle vilja kalla det världsliga. Men det
är ju så med oss, att vi inte kunna låta
bli att handla, att vi inte kunna låta
bli att leva dag för dag och att vi måste
handla som om vi skulle få leva och
som om vi skulle få leva i fred.

Utgå vi därifrån vill jag säga, att både
budgeten och finansplanen vittna om
svårigheter, men jag kan inte se, att de
vittna om oövervinneliga svårigheter,
när det gäller frågan om hur vi skola
skydda penningvärdet. Att vi inte kunna
undgå en inte obetydlig höjning av priser
och inkomster är ju redan nu alldeles
klart. Det som möjligen kan diskuteras
är den fråga, som herr Gränebo
och kanske också herr Ohlon berörde,
nämligen om vi inte skulle ha varit i
ett bättre läge, om vi redan under det
förflutna året hade tagit vissa steg i riktning
mot en sådan höjning. Jag skall
erinra om att när subventioner och annat
genomfördes var det därför att överenskommelserna
vid årets början hade
ingåtts under förutsättning att det icke
skulle bli en prisstegring, och det förefaller
därför som om det fanns en viss
skyldighet för regeringen att i den mån
det var möjligt se till att någon sådan
prisstegring icke skulle inträda. Jag tror
att även om eu mindre höjning hade ägt
rum var hela läget på arbetsmarknaden
sådant, att man icke kan räkna med att
mindre långtgående krav skulle ha ställts
vid avtalsuppgörelserna vid detta årsskifte.

Gentemot dem, som i dag ha talat om
ovissheten i alla försök att göra upp vad
man kallar för en nationalbudget och i
alla försök att med ledning av fakta rörande
hela näringslivet bedöma möjligheten
att komma fram till några säkra
resultat, skulle jag vilja säga, att om
vi inte hade haft dessa beräkningar och
om vi inte under en följd av år hade
vant svenska folket, inte minst dem som
ha ledningen och ansvaret inom de sto -

Statsverkspropositionen m. m.
ra fackliga organisationerna både bland
löntagare och jordbrukare, och om vi
inte hade haft denna utveckling under
de sista åren, hade det i ännu högre
grad saknats hållpunkter för att avgöra,
inom vilka gränser inkomsthöjningar
kunna tänkas vara rimliga. Jag är således
för min del övertygad om att det
inte bara har varit låt mig säga det
sunda förnuftet, som faktiskt har tagit
sig uttryck hos våra stora organisationer
— det skall man inte förneka —•
utan dessutom en begynnande kunskap
om det ekonomiska livets betingelser
och vilket utrymme som har kunnat finnas
för inkomstökningar, som lett till
att resultatet, efter vad jag kan förstå,
har blivit sådant att vi inte behöva förtvivla
inför arbetet på att efter en sådan
höjning hålla ett någorlunda fast penningvärde.
Det är klart att det förutsätter,
och det har man ju också sett, en
sparsamhet med utgifter, .lag vill i detta
sammanhang säga en sak, som kanske
egentligen är så självklar att man inte
skulle behöva säga någonting om den.
Det förefaller som om åtskilliga även av
dem, som inte tidigare hört till de ivrigaste
förordarna av socialpolitik och
sociala reformer, klaga över det rådande
läget och tala om att vi nu kommit
in i ett läge, då vi ingenting kunna göra
— här stå vi och kunna inte fortsätta
med reformpolitiken, o. s. v. Nej, det är
klart, att vissa gånger ta vi ett stort
tag. Det ha vi gjort nu. Det är alldeles
naturligt att sådana kraftiga tag inte
kunna tagas ständigt och jämt, men det
betyder inte att man behöver glömma,
att det svenska folket genom dessa reformer
faktiskt kommit i ett bättre läge.

Utom den sparsamhet, som måste
iakttagas på driftbudgetens utgiftssida,
har man emellertid också skatterna. Jag
skall inte våga mig på ett yttrande om
formerna för den investeringsskatt, som
tycks komma att föreslås — vi få väl ta
ställning till den frågan när förslaget
blivit framlagt — men det förefaller
mig omöjligt att överge politiken att
med skatternas hjälp söka påverka hela
den ekonomiska balansen i landet. Man
må klaga över ovissheten i nationalbud -

Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

getberäkningarna hur mycket man vill,
man må tala om att ingen kunde förutse
den våldsamma höjningen av våra
exportpriser o. s. v. — det är inte detta
diskussionen gäller. Vad saken gäller är
om man vill överge den linje vi ha slagit
in på, denna ansats till planhushållning
— vi kunna gärna kalla det så —
som innebär att när regeringen framlägger
en budget, talar den inte bara om
hur stora inkomster som behövas för
att täcka vissa utgifter, utan man ser
också efter hur den ekonomiska politiken
påverkar balansen inom hela näringslivet.
Regeringen måste ju ta ställning
till hur stora investeringar staten
skall göra, och den måste överväga hur
de ökade investeringarna från statens
sida skola kunna inpassas i hela den
stora balansen. Om resurserna äro så
och så stora och staten beslutar sig för
så och så mycket större investeringar,
kommer det antingen att spränga ramen
eller också tvinga till en ytterligare inskränkning
av den enskilda investeringsverksamheten.
Är det en oriktig
politik att säga, när man, låt vara på
osäkra grunder, kommer fram till att besparingarna
inte äro tillräckligt stora,
att då skall staten ingripa som den ba
lanserande faktorn, t. ex. genom att
med skatter överbalansera budgeten?
Jag tror att de, som klaga över osäkerheten
i alla balansberäkningar, ha fullkomligt
rätt. Men frågan är, om de våga
dra den konsekvensen att vi skola
överge den linje vi slagit in på i stället
för att söka fortsätta och skaffa oss en
säkrare grundval för framtiden.

Därmed är jag framme vid det sista
jag skall säga något om, nämligen den
fulla sysselsättningens politik, som man
mycket väl kan säga har tillkommit utan
regeringens förskyllan. Den fulla sysselsättningen
uppkom ju under kriget. Under
den följande mellantiden skulle jag
tro att den fulla sysselsättningen i någon
mån hängde samman med regeringens politik.
Nu kan den upprätthållas på grund
av upprustningen eller eventuellt på
grund av krig. Men är det verkligen någon
som på allvar vill förklara, att den
politiken kunna vi inte fortsätta med? Jag

har sagt det för så många år sedan både i
denna kammare och i andra kammaren
att jag kanske har rätt att upprepa det,
att den fulla sysselsättningens politik
— även den som är en följd av rustningar
och krig, låt vara att det där
också rör sig om krafter, som vi inte
kunna behärska — är en politiskt betingad
högkonjunktur och icke någonting
annat. Om det sålunda är ett ingrepp
från den politiska maktens sida
för att öka efterfrågan och upprätthålla
den fulla sysselsättningen, tror jag
inte det är möjligt att släppa den politiken,
även om vi redan för ganska länge
sedan förstått att denna väg är full av
svårigheter. Det är alldeles riktigt, som
finansministern säger, att ännu ingen
har kunnat ge ett direkt svar på frågan
om den fulla sysselsättningens politik
är förenlig med ett stabilt penningvärde
eller om den måste medföra en stadigt
fortgående inflation.

Nu är det ju så lyckligt att alla ord
som stabilt penningvärde och inflation
kunna rymma en mängd olika ting. Jag
kan tänka mig att man lyckas pressa
ned inflationen till den gräns att många
skulle säga: »Nu finns det inte någon
skillnad mot ett fixt penningvärde», och
under sådana förhållanden är ju problemet
löst. Men jag erkänner att vi ännu
inte ha lösningen i vår hand.

Om jag får säga ett partipolitiskt ord,
eftersom jag nu händelsevis kommit att
yttra mig i denna kammare, så skulle
jag vilja erinra om att hela frågan om
sysselsättningen under långa tider har
varit den stora skiljande linjen i striden
mellan de ekonomiska uppfattningarna.
Kriser och våldsam arbetslöshet
ha länge predikats som en nödvändig
och helt naturlig följd av det ekonomiska
livets rytm. När vi försökte bryta
med detta, skedde det under de mest
gynnsamma omständigheter, nämligen
genom försöket att övervinna en lågkonjunktur,
som alla ändå måste uppfatta
såsom olycklig, även om den ansågs
vara ett nödvändigt komplement
till det kapitalistiska systemet. Vi ha
lyckats i försöket att komma fram till
en ekonomisk politik, som skulle öka

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Nr 2.

sysselsättningen under dåliga tider. Vi
ha lyckats på det sättet att det inte
längre finns några teoretiska invändningar
mot ett sådant ingripande och,
skulle jag vilja tro, kanske i stort sett
inte heller så många politiska invändningar.
Men nu ha vi kommit fram till
problemets andra sida, nämligen hur
man skall kunna behärska en högkonjunktur
eller den fulla sysselsättningen.
Och det vore dårskap att inte erkänna,
att vi där ännu äro nybörjare. Men lika
väl som vi trots motstånd lyckades
föra fram krispolitiken i syfte att öka
sysselsättningen och behärska lågkonjunkturen,
lika säker kan man vara på
att de folkgrupper, som i främsta rummet
lida under arbetslösheten och starkast
känna att den fulla sysselsättningen är
det mål som man bör eftersträva, skola
liksom sina representanter här i riksdagen
fortsätta ansträngningarna att
trots de obestridligen stora svårigheterna
komma till rätta också med denna
sida av problemet.

Herr ANDRÉN (kort genmäle): Herr
talman! På den korta tid, som nu står
till mitt förfogande, vill jag självklart
inte försöka gå över det vida fält, som
herr Wigforss i dag har behandlat. Herr
Wigforss slutade sitt anförande med att
säga, att han på en punkt ville tala som
partiman. Jag får säga att jag nog fick
den uppfattningen, att hela hans tal var
upplagt som ett försvar för den politik
han och hans parti i så hög grad ha ansvaret
för.

När jag nu begärt ordet är det framför
allt för att dröja vid den utrikespolitiska
aspekt, som her Wigforss tog upp.
Jag försökte i mitt tidigare anförande
avsiktligt och medvetet undvika att diskutera
dessa aktuella utrikespolitiska
frågor, detta därför att i dessa dagar stora
avgöranden måste träffas av den
svenska utrikesledningen och jag inte
ville att denna utrikesledning redan i
dag skulle deklarera en ståndpunkt, när
kanske inom de allra närmaste dagarna
underrättelser inkomma, som skulle förmå
hans excellens utrikesministern att,

Statsverkspropositionen m. m.
om han inte redan bundit sig, intaga en
annan ståndpunkt än den han till äventyrs
skulle deklarera i dag. Det är alltså
av lojalitet mot svenska intressen som
jag icke i dag velat tala om de kontroversiella
ämnena.

Jag vill tillägga att jag icke använt
uttrycket lojalitet eller talat om vad lojaliteten
mot Förenta Nationerna skulle
kräva. Jag anser inte att ett så allmänt
ord tillåter att man därav drar några
speciella slutsatser.

Jag har inte heller förmenat, att Sverige
ej skulle ha rättighet att bevara sitt
eget omdöme. Tvärtom framhöll jag, att
vi ha vår egen stämma där ute i Förenta
Nationerna, även om den är svag.
Och jag skulle vilja tillägga, att vi inte
bara ha en rättighet att bevara och hävda
vårt eget omdöme, utan att vi också
ha en skyldighet att begagna det.

Herr Wigforss undvek att göra en distinktion,
som jag anser vara av den allra
största betydelse i detta sammanhang,
nämligen distinktionen mellan en förklaring,
att Kina är angripare, och en
resolution av innebörd, att sanktioner
skola vidtagas gent emot Kina. Herr
Wigforss erinrade om chartans bestämmelser.
Artikel 39 i chartan kan till äventyrs
tolkas på det sättet, att om freden
är hotad skall man först genom en resolution
besluta att den och den staten
är angripare, men denna artikel kan
inte tolkas på sådant sätt, att ett dylikt
beslut om att freden är hotad eller att
en viss makt är angripare skall utan vidare
föranleda något beslut om sanktioner.
Sanktionsförfarandet är med andra
ord icke någon nödvändig konsekvens
av att man erkänner att en viss makt
är angripare.

Herr Wigforss nämnde också de amerikanska
reaktionerna och tog hänsyn
till dessa. Det är självklart att vi även
här i Sverige måste räkna med en så
mäktig faktor i världsutvecklingen som
den amerikanska reaktionen, .lag tror
att det stora, högsinta och generösa
amerikanska folket väl skall kunna förstå,
om Sverige icke vill deltaga i några
sanktioner, varken ekonomiska eller militära.
Så vitt jag vet har inte heller nå -

Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
gon inom svensk politik tills vidare påyrkat,
att Sverige skall deltaga i sådana
sanktioner. Däremot tror jag att den
amerikanska opinionen skulle reagera
mycket starkt, om Sverige inte ens ville
medverka till en resolution, som deklarerade
att Kina var en angreppsmakt,
att det gjort sig skyldigt till en aggression.

När krisen i Korea utbröt i juni 1950,
hände någonting som aldrig hade haft
ett motstycke i världens historia: 53 nationer
enades om att förklara Nordkorea
som angripare och medverkade mer
eller mindre till militära sanktioner. En
sådan insats från den civiliserade världen
för att rädda ett folk från ett angrepp
har aldrig tidigare förekommit.
Den gången hade vi inga som helst betänkligheter
mot att medverka i en deklaration
om att Nordkorea var en angripare.

Så kommer jag till frågan om Kinas
politik. Det finns ett kinesiskt ordspråk,
som säger, att om din granne tränger in
i din trädgård, är det artigast att inte
låtsas om det. Kina har inte följt den
regeln utan har till och med ingripit när
någon inträngt i grannens trädgård, i
Nordkorea. Nu är alltså frågan den: skola
Sverige och övriga till Förenta Nationerna
anslutna stater icke låtsas om
att FN:s trupper blivit angripna av Kina,
skola de inte ens kunna få vittna i själva
sakfrågan? Det är denna fråga vi nu
stå inför, och hans excellens utrikesministern
får säkerligen tillfälle att ge ett
svar på den frågan under en av de närmaste
dagarna.

Jag vill fortfarande hoppas att frågan
kommer att hållas öppen och att
icke något besked gives i dag, då nya
underättelser kunna inflyta, som skulle
visa att Sverige blir fullständigt isolerat
i västra Europa, om vi intoge en
ståndpunkt liknande den som her Wigforss
alldeles nyss deklarerat.

Herr WIGFORSS (kort genmäle): Herr
talman! Jag undvek inte att göra den
distinktion, som herr Andrén talade om.
Jag har i stället framhållit att just den

meningsriktning, som herr Andrén tydligen
företräder, tror att man kan göra
skillnad mellan en sådan förklaring och
att tillgripa praktiska åtgärder. Vad jag
har påstått är ingenting annat än att
det förefaller ytterst osannolikt, att när
Förenta staterna vilja ha en sådan förklaring
så är avsikten endast att få fram
förklaringen men icke att i fortsättningen
tillgripa några åtgärder. Det är mycket
möjligt att man säger, att Sverige
inte behöver vara med om de praktiska
åtgärderna. Men lägg märke till att om
vi anse att detta är en riktig politik,
göra vi oss så till vida medansvariga att
alla de åtgärder, som kunna företagas av
de andra staterna, komma att ske under
vårt uttryckliga gillande.

Jag tror sålunda att den skillnad, som
her Andrén vill utplåna, verkligen finns.

Herr ANDRÉN (kort genmäle): Herr
talman! Jag tror att vi böra se på denna
sistnämnda fråga framför allt från svenska
utgångspunkter. Jag vet inte om herr
Wigforss någon gång läser en enligt
mångas förmenande så lättsinnig litteratur
som detektivromaner. Där möter
man understundom formeln: »Jag måste
varna er, ty allt vad ni nu säger kominer
att åberopas mot er.» Om nu Sverige
anser, att Förenta Nationerna icke skola
handla, inte skola förklara Kina som
angripare och ännu mindre deltaga i
några sanktioner — vilket ingen här har
påyrkat — så kan det ju tänkas, att om
Sverige en gång skulle råka i en liknande
situation, kommer den amerikanska
opinionen att säga sig: »Vi ha ett prejudikat
på Sveriges ståndpunkt. Den är
att om en stor nation angriper en liten
stat så har FN ingen anledning att ingripa.
»

Det är inte minst med hänsyn till så
allvarliga konsekvenser som jag ber hans
excellens utrikesministern att vänta med
sitt slutliga omdöme och se till om icke
en sådan samverkan kan etableras mellan
samtliga Västeuropas stater, att en
kommentar av det slag jag nämnt inte
skall kunna komma i fråga vid ett eventuellt
stormaktsangrepp mot Sverige.

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Nr 2.

Herr WIGFORSS (kort genmäle): Herr
talman! Herr Andréns anmärkning är,
jag vill inte säga självklar, men nära
till hands liggande, och som ofta händer
med anmärkningar av det slaget,
bevisar den ingenting. Tv med precis
samma högtidlighet som herr Andrén talade
om de slutsatser, som man kunde
dra om vi vägrade att utpeka en angripare,
kan det göras gällande att den
amerikanska opinionen kommer att säga:
»Ni vilja inte röra ett finger, även
om ni vilja mumla en bekännelse. Vad
ha vi att göra med er, som inte vilja
bidraga, som vilja att andra skola slåss
men inte ni själva?»

Herr LUNDGREN: Herr talman! Efter
denna utomordentligt intressanta utrikespolitiska
debatt skall jag övergå till
en del av de praktiska frågor, som avhandlas
i den nu föreliggande statsverkspropositionen.

Det utrikespolitiska läget gör att regeringens
behandling av anslagen under
fjärde huvudtiteln i år tilldrager sig
större intresse än vanligt, och jag skall
därför i korthet beröra några av de anslagsäskanden
som statsrådet och chefen
för försvarsdepartementet gjort och
även belysa några spörsmål som departementschefen
icke ansett sig böra närmare
beröra i det föreliggande förslaget
till utgifter under fjärde huvudtiteln.

De sammanlagda utgifterna på denna
huvudtitel öka, såsom torde vara bekant
för kammarens ledamöter, med
209,6 miljoner kronor i förhållande till
det förslag till riksstat som framlades för
1950 års riksdag och med 137,6 miljoner
kronor, om man tar hänsyn till de
ökade anslag för försvarsändamål som
riksdagen på Kungl. Maj:ts förslag beviljade
hösten 1950. Huvuddelen av de
ökade utgifterna går till höjning av materielanslagen.
Detta sammanhänger
därmed att riksdagen under de senare
åren bemyndigat Kungl. Maj:t att beställa
materiel av olika slag. På grund
av de långa leveranstiderna bär det icke
varit nödvändigt för riksdagen att ställa
medel till Kungl. Maj:ts förfogande med

Statsverkspropositionen m. m.
lika stora belopp, som bemyndigandena
omfatta, för att betala den levererade
materielen. Med hänsyn till att den beställda
materielen nu börjar levereras i
snabbare takt måste medel i ökad omfattning
ställas till Kungl. Maj:ts förfogande,
alldeles oavsett att den utrikespolitiska
situationen föranlett forcerad
materielanskaffning. Därtill kommer att
Kungl. Maj :t tidigare disponerat och
även fortfarande i någon mån disponerar
äldre reservationsanslag, som kunna
användas för likvidering av de beställda
leveranserna. I den mån dessa reserverade
medel förbrukas, måste nya
anslag ställas till Kungl. Maj :ts förfogande.

Den Nothinska försvarsutredningen
har på grundval av uppgifter från vederbörande
myndigheter inom försvarets
olika grenar sammanställt kostnaderna
för försvaret enligt myndigheternas beräkningar
för en 1 O-årsperiod omfattande
budgetåren 1950/51—1959/00.
Dessa beräkningar visa att försvarskostnaderna
under denna 10-årsperiod böra
anslås till 1 389 miljoner kronor per år,
under förutsättning att penningvärdet är
konstant och försvarsorganisationen i
stort sett oförändrad. Dessa höga kostnader
göra det nödvändigt att undersöka
de möjligheter till besparingar, som finnas
inom fjärde huvudtiteln och som
kunna begagnas utan att effektiviteten
blir lidande — sådana möjligheter finnas
säkerligen inom denna såväl som
inom andra grenar av statsförvaltningen.
Den Nothinska utredningen har, såsom
departementschefen omnämner i inledningen
till fjärde huvudtiteln, ansett det
möjligt att åstadkomma vissa besparingar
utan att det blivande ställningstagandet
i stort föregripes.

Utredningens förslag avser skärpning
av gällande besiktningsföreskrifter beträffande
värnpliktiga, utbyte av civil
personal mot värnpliktiga, koncentration
av utbildningen inom vissa av arméns
truppslag samt indragning av Öresunds
marindistrikt. Skärpningen av gällande
besiktningsföreskrifter och utbyte av civil
personal mot värnpliktiga medför alt
antalet värnpliktiga, som kan ingå i

Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

krigsorganisationen, kommer att minskas.
Detta strider mot riksdagens uttalande
år 1948, enligt vilket varje vapenför
svensk man, som icke bindes av andra
för försvaret viktiga uppgifter, bör
sättas i stånd att i ena eller andra formen
militärt deltaga i kampen för rikets
självständighet. Den sålunda fastslagna
principen om uttagande av hela
folkets värnkraft bör icke utan tvingande
skäl frångås. Departementschefen är
icke för närvarande beredd att följa försvarsutredningens
förslag på denna
punkt, vilket i stort sett avstyrkts av de
militära myndigheterna, men synes skola
återkomma till frågan sedan den ytterligare
utretts. Det är enligt min uppfattning
betänkligt att minska tillgången
till värnpliktiga, särskilt i en tid då
på grund av befolkningsutvecklingen antalet
värnpliktiga i de yngsta årsklasserna
nedgår. På lång sikt måste detta
påverka krigsorganisationen.

Koncentrering av utbildningen inom
vissa av arméns truppförband medför
besparingar och bör därför genomföras.
Det är dock viktigt att man har
klart för sig att den nuvarande värnpliktskontingenten,
29 500 man, är exceptionellt
lag och beräknas på 1960-talet
snabbt stiga till 45 000 man. Om utbildningen
nu koncentreras på alltför få enheter,
uppstå svårigheter att få plats
för de ökade kontingenterna i slutet av
1950-talet och början av 1960-talet utan
dyrbara nybyggnader av kaserner.

Det för armén viktigaste maierielanslaget
gäller anskaffning av tygmateriel
m. m. Detta anslag, som är av reservationsanslags
natur, har för budgetåren
1949/50 och 1950/51 upptagits till 30
miljoner kronor. Emellertid bemyndigade
1949 års riksdag Kungl. Maj:t att under
budgetåret 1949/50 utlägga beställningar
å tygmateriel inom en kostnadsram
av 125 miljoner kronor, och för
budgetåret 1950/51 fastställde riksdagen
på Kungl. Maj :ts förslag motsvarande
bemyndigande till 70 miljoner kronor.
Detta bemyndigande utökades hösten
1950 med 34 miljoner kronor. Det är ju
uppenbart att medel för betalning av
den enligt riksdagens bemyndigande be -

ställda materielen måste ställas till
Kungl. Maj :ts förfogande. Kungl. Maj :t
har nu också begärt att anslaget för detta
ändamål ökas från 30 miljoner innevarande
budgetår till 85 miljoner nästkommande
budgetår.

De militära myndigheterna begärde i
sina äskanden för budgetåret 1951/52
att beställningsbemyndigandena för anskaffning
av tygmateriel måtte upptagas
till 152 miljoner kronor. Departementschefen
har dock egendomligt nog minskat
detta belopp dels med de 34 miljoner,
varmed 1950 års höstriksdag beslöt
att öka det förutvarande bemyndigandet,
dels ock med ytterligare 8 miljoner
kronor. Ett bifall till Kungl. Maj:ts förslag
skulle innebära att höstriksdagens
beslut om ökade försvarsförstärkningar
endast skulle möjliggöra en beställning
av materiel 6 månader tidigare än vad
som eljest skulle varit möjligt. Någon
verklig förbättring av arméns utrustning
skulle alltså icke på detta sätt kunna
åstadkommas. Att märka är, att av
detta anslag utbetalas icke mindre än 23
miljoner kronor för den ammunition
som förbrukas under övningar, något
som alltså måste anses vara en ren övningskostnad.
Departementschefen har
icke närmare angivit vilka delar av arméförvaltningens
äskanden som han avser
att stryka. En närmare granskning
av dessa förhållanden bör statsutskottet
utföra vid behandlingen av fjärde huvudtiteln.

Chefen för marinen har begärt medel
för att påbörja byggandet av bl. a. två
modifierade landskapsjagare och två
ubåtsjaktfartyg. Landskapslagarna avse
att ersätta jagare, vilka falla för åldersstrecket.
Departementschefen anser sig
icke heller nu kunna tillstyrka att beslut
i år fattas om nybyggnad av vare
sig jagare eller ubåtsfartyg. Det är emellertid
av betydelse att flottans materiel
vidmakthålles enligt uppgjorda planer,
då eljest en anhopning av nybyggnadsbehov
kommer att inställa sig med de
svårigheter för varven, som härmed äro
förbundna. Av särskild vikt är att marinen
tillföres ubåtsjaktfartyg.

För underhåll av marinens fartyg har

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Nr 2.

marinförvaltningen begärt ökning av
anslaget med 6,6 miljoner kronor, men
departementschefen har tillstyrkt en ökning
av endast 1 miljon kronor. Ett bifall
till departementschefens förslag innebär,
att fartygen icke kunna hållas i
stånd på sådant sätt att de efter relativt
kort rustningstid äro dugliga att ingå i
mobiliserade styrkor, och minskar alltså
på ett farligt sätt vår stridsberedskap.
Det är alltid dålig affär i längden
att icke underhålla den materiel som
finnes.

Under senaste höstsessionen bemyndigade
riksdagen Kungl. Maj :t att anskaffa
nya nattjaktplan inom flygvapnets
kostnadsram. Myndigheterna hade
därjämte begärt att utom flygvapnets
kostnadsram få beställa flygplan till en
kostnad av 24,7 miljoner för att helt
kunna förse vår enda nattjaktflottilj
med moderna flygplan. Departementschefen
förklarade sig icke då beredd att
tillstyrka sådan anskaffning utöver
kostnadsramen. Departementschefen förklarar
nu, att han, därest en undersökning
skulle visa att möjligheter finnas
att öka anskaffningen av nattjaktplan
utöver vad som angavs i propositionen
i höstas, skall ånyo anmäla frågan om
anskaffning av dessa flygplan. Det är
med hänsyn till vår beredskap av allra
största betydelse att denna anskaffning
kommer till stånd medan möjligheter
till en sådan finnas.

Departementschefens inställning till
de utomordentligt viktiga frågorna om
de värnpliktigas utbildning tilldrar sig
naturligtvis alldeles särskilt stort intresse.
Dessa frågor ha också avgörande
betydelse för främst arméns krigsduglighet.
På denna punkt är departmentschefen
tyvärr lika negativ som tidigare.
Departementschefen räknar med värnpliktsutbildning
i enlighet med värnpliktslagens
bestämmelser, och det är
självklart att han skall göra detta. De
militära myndigheterna ha i sina anslagsiiskanden
beräknat kostnaderna för
en med två månader förlängd gruppchefsutbildning
vid armén, men departementschefen
har icke upptagit medel
för detta ändamål i nu föreliggande

Statsverkspropositionen m. m.
statsverksproposition. Han förklarar
dock att det är hans avsikt att efter ytterligare
överväganden framlägga förslag
i denna fråga.

Hur än denna fråga löses måste det
bli någon ökning av övningstiden, och
detta måste medföra ökade kostnader
för alla de olika anslag, som äro beräknade
efter tjänstgöringsdagar. Riksdagen
har visserligen vid många tillfällen
under de senare åren debatterat
dessa spörsmål, men de äro av så central
betydelse för vår krigsmakts effektivisering
att det icke är möjligt att med
tystnad förbigå dem vid detta tillfälle.

Genom 1948 års riksdags beslut minskade
första utbildningstidens längd för
såväl gruppchefselever som för värnpliktiga
i allmänhet från 11 månader
till 9 månader. Beslutet grundades icke,
såsom många gånger här påpekats, på
någon saklig utredning eller några genomförda
försök utan motiverades av
föredragande departementschefen i propositionen
endast »Med hänsyn till de
möjligheter att effektivisera utbildningen,
som i olika avseenden torde stå till
buds».

Sedermera har statsrådet och chefen
för försvarsdepartementet gjort gällande,
att även utländska erfarenheter från
andra världskriget talade för en avsevärt
kortare utbildningstid än ett år.
Denna uppfattning är icke överensstämmande
med verkliga förhållandet, vilket
bland annat framgår därav, att de
flesta stater under senare tid ökat utbildningstiden
för de värnpliktiga till
ett och ett halvt eller två år. Härvid
måste man dock observera, att en av anledningarna
till att utbildningstiden utökats
avsevärt över eif år är nödvändigheten
att utbildad trupp skall finnas tillgänglig
under heia året eller större delen
därav. Den senare tidens händelser
i Korea visa, vilka risker som trupper
utan tillräckligt lång och hård utbildning
med därav följande bristande disciplin
löpa och vilka ökade förluster
som dessa genom sin bristfälliga utbildning
bliva utsatta för i ett krig.

Beträffande resultatet av den nu tilllämpade
niomånadersutbildningen före -

Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

ligga erfarenheter från utbildningen
med två årsklasser, nämligen åldersklass
1947, som inryckte till första
tjänstgöring 1948, och åldersklass 1948,
som inryckte till första tjänstgöring
1949. I sin redogörelse till Kungl. Maj:t
för utbildningsresultatet vid åldersklass
1947, avgiven den 20 maj 1949, anmälde
chefen för armén att utbildningsresultatet
var mindre tillfredsställande. Det
gällde emellertid att tillse i vad mån ytterligare
förbättrade utbildningsvillkor
kunde leda till påtaglig höjning av detta
resultat. Arméchefen ville med andra
ord under ytterligare ett år förutsättningslöst
pröva, om det av departementschefen
i 1948 års proposition anförda
motivet för nio månaders första
utbildning vore bärande. Samtidigt anmälde
emellertid arméchefen att det redan
då visade sig omöjligt att på nio
månader utbilda godtagbara gruppchefer.

I en motsvarande redogörelse beträffande
åldersklass 1948, avgiven den 8
juni 1950, anmälde chefen för armén
att utbildningsresultatet i stort sett icke
förbättrats trots i vissa avseenden något
gynnsammare betingelser. De vunna
framstegen beträffande enskild utbildning
motverkades av den otillräckliga
förbandsutbildningen. Av praktiska skäl
— såsom tillgången till kaserner, övningsfält
och utbildningsbefäl — borde
enligt chefens för armén uppfattning utbildningstiden
för närvarande icke sättas
till längre än elva månader. För
värnpliktiga vid luftvärnet och trängen,
vid vilka truppslag verksamheten i fält
är av mera rutinmässig karaktär och
där niomånadersutbildningen som följd
därav lämnar ett i huvudsak godtagbart
resultat, ansåg dock chefen för armén
att utbildningstiden kunde bibehållas
vid 9 månader. Det bör i detta sammanhang
observeras, att de nu nämnda utbildningsrapporterna
till Kungl. Maj:t
äro grundade på talrika, noggrant — oftast
i form av mätbara prov — genomförda
och i regel ej i förväg tillkännagivna
inspektioner, som arméledning
och militära befälhavare utfört under
två utbildningsår. Arméledningen har

självklart ingen anledning att begära
längre utbildningstid än som är absolut
nödvändig, icke minst med hänsyn till
den ytterst pressande arbetsbörda som
befäl av alla grader vid utbildningsförbander.
nu ha.

Statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
har själv erkänt det effektiva
sätt, på vilket utbildningen numera
bedrives. Trots detta ha de förhoppningar,
som både han själv, riksdagen
och arméledningen haft, nämligen att
nio månader skulle visa sig tillräckliga
för att bibringa våra värnpliktiga en tillfredsställande
utbildning, icke gått i
uppfyllelse. Bristerna i utbildningen gå
icke att reparera under en repetitionsövning.
Detta framgår tydligt av höstens
erfarenheter från de krigsförbandsvisa
repetitionsövningarna. Följden härav är
att förband, sammansatta av värnpliktiga
med nio månaders första utbildning,
icke äro användbara vid krigsutbrott
utan kompletterande utbildning. Statsmakterna
ha vid upprepade tillfällen
såsom mål för utbildningen satt, att
truppförbanden skola omedelbart vid ett
krigsutbrott kunna vara fullt stridsdugliga.
Statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
har själv vid ett befälsutbildningsförband
i Värmland i november
månad förra året förklarat, att förband
måste vara fullt operationsdugliga
vid krigsutbrott. Varken vårt lands strategiska
läge med hänsyn till risken för
plötsligt angrepp eller vårt försörjningsläge
med avseende på behovet av arbetskraft,
om en nådatid skulle förunnas
oss, medger nämligen inkallelser för dylik
kompletterande utbildning.

I verkligheten är emellertid första utbildningstidens
längd icke nio månader.
I utbildningstiden inräknas nämligen juluppehållet,
som är 18 dagar. Anledningen
till att juluppehållet sättes så långt är
kommunikationstekniska skäl, som göra
att värnpliktiga icke böra få resa på
järnvägarna under tiden för den största
jultrafiken. Från de nio månadernas första
utbildning böra alltså dragas 18 dagar
för juluppehållet.

För att de värnpliktiga vid armén
skola kunna erhålla en tillfredsställande

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Nr 2.

första utbildning bör alltså utbildningstiden
ökas från nuvarande 9 till 11 månader.
På detta sätt skulle det dock
också vara möjligt att ge de värnpliktiga
gruppcheferna en tillfredsställande
utbildning.

Alla äro numera ense om att det visat
sig icke möjligt att på nio månader tillfredsställande
utbilda gruppchefer vid
armén. Detta har även statsrådet och
chefen för försvarsdepartementet erkänt,
men han verkar trots flera års utredningar
icke ännu beredd att framlägga
förslag till förlängning av utbildningstiden.
Det är nödvändigt att beslut i
denna fråga fattas redan vid denna riksdag,
så att icke ännu en årsklass värnpliktiga
gruppchefer förloras för krigsorganisationen
på grund av otillräcklig
utbildning. Erfarenheterna från höstens
repetitionsövningar tala därvid, såsom
tidigare framhållits, sitt tydliga språk.
Statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
har antytt, att han kommer att
begära någon fullmakt av riksdagen att
få inkalla värnpliktiga av denna kategori
till förlängd utbildning. Innan riksdagen
ger en sådan fullmakt måste den
givetvis ha klart för sig huru stor förlängning
av utbildningstiden för gruppchefer
statsrådet tänkt föreslå. Att ge
en blankofullmakt torde icke kunna
komma i fråga.

Med den utbildningstid, som vi för
närvarande ha och som vi även måste
räkna med i framtiden, även om denna
förlänges till elva månader eller till ett
år, disponeras krigsdugliga förband vid
armén endast under relativt korta tider.
Vår omedelbara krigsberedskap, med
andra ord vår kuppberedskap, är alltså
synnerligen låg. För närvarande finnas
krigsdugliga förband i tjänst vid armén
endast under tiden januari — mitten av
mars (värnpliktiga inkallade till första
tjänstgöring och som då ha nått så långt
i utbildning att de kunna ingå i mobiliserat
förband), under april (repetitionsövning
för lokalförsvarsförband) samt
under tiden mitten av september — mitten
av oktober (repetitionsövning för
fältförband). Under återstående sju månader
är däremot kuppberedskapen myc ,

9 Första kammarens protokoll 1951. Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m.
ket låg. Särskilt gäller detta senare hälften
av mars och maj månader, då endast
värnpliktiga, som genomgå befälsutbildning
samt viss övnings trupp vid vissa
skolor, äro i tjänst. Vid infanteriet och
pansartrupperna finnes i regel någon
trupp på varje förläggningsplats, men
vissa specialförbands kaserner komma
däremot att stå helt tomma på trupp, då
det dessa förband tillhörande värnpliktiga
befälet sammandrages till centrala
kurser. En stor del av det aktiva befälet
är likaledes borta från sina förband på
grund av den omfattande befälsutbildning,
som pågår under det s. k. värnpliktsfria
uppehållet. En kupp mot t. ex.
vissa artilleriregementens kaserner med
den dyra och svårersättliga utrustning,
som finnes samlad där, skulle sålunda
under dessa perioder icke möta något
större motstånd. Med hänsyn till det allvarliga
utrikespolitiska läget är det önskvärt
att skapa erforderlig kuppberedskap.
I samband därmed kan man även
tillgodose vissa utbildningskrav.

Genom förlängning av den inneliggande
åldersklassens utbildningstid med två
månader skulle en stor del av den ur
beredskapssynpunkt kritiska vårperioden
överbyggas. Genom en sådan förlängning
av den inneliggande åldersklassens
utbildningstid skulle utbildningen
för denna åldersklass avsevärt förbättras.
Denna åldersklass är den tredje
som erhållit nio månaders utbildning.
Resultatet av de föregående årens utbildning
visar, att denna tid icke räcker för
att skapa vid mobilisering användbara
förband. Genom denna förlängning skulle
även möjlighet vinnas att förbättra utbildningen
av de värnpliktiga gruppchefer,
som tillhöra denna åldersklass och
som eljest icke skulle erhållit längre utbildning
än nio månader.

Denna åtgärd tillgodoser dock endast
kuppberedskapen under mycket begränsad
tid. För att ytterligare förbättra
denna krävas inkallelser av krigsförband,
därest det utrikespolitiska läget gör detta
nödvändigt. Dessa inkallelser böra
dock icke ske i form av repetitionsövningar,
då därigenom det nyligen uppbyggda
systemet för krigsförbandsvisa

Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

repetitionsövningar sönderbrytes. Vidare
kan i detta fall personal, som fått tillgodoräkna
sig tidigare beredskapstjänst,
icke disponeras. Någon form av beredskapsövning
enligt värnpliktslagens § 27
inom. 2 synes i stället lämpligare. Därvid
kan den för repetitionsövningarna
gjorda gruppindelningen vara till god
hjälp, då det gäller en snabb »genomdragning
av krigsförbanden».

Genom att utbildningen får formen av
beredskapsövning upphävas automatiskt
alla de spärrar i form av tillgodoräknad
beredskapstjänstgöring från
1939—1945, som under repetitionsövningar
begränsa krigsförbandens styrka.

Såsom jag tidigare erinrat om i denna
kammare, inkallade Kungl. Maj:t värnpliktiga
till tjänstgöring enligt § 28 i
värnpliktslagen genom brev i mars 1939,
vilken tjänstgöring ägde rum i juli—augusti
samma år. Då Kungl. Maj :t i mars
1939 bedömde det utrikespolitiska läget
så allvarligt, att Kungl. Maj:t då ansåg
sig böra inkalla värnpliktiga med stöd
av § 28 i värnpliktslagen för kompletterande
utbildning, torde det vara väl
motiverat att nu inkalla värnpliktiga
med stöd av den paragraf i värnpliktslagen,
§ 27 mom. 2, som handlar om beredskapstjänstgöring.

Erfarenheterna från höstens repetitionsövningar
utvisa, att befäl bör genomgå
viss befälsutbildning före krigsförbandens
inryckning. Det är för övrigt
icke något nytt. Så har tidigare varit
fallet när det gäller några äldre härordningar.
Det är av särskild vikt att
det värnpliktiga befälet, i första hand
naturligtvis gruppcheferna men även officerare
och underofficerare, inkallas till
befälsutbildning före truppförbandens
inryckning. Längden av denna befälsövning
kan lämpligen sättas till tio dagar.
Härigenom kan befälet få en välbehövlig
genomgång av nyheter på taktikens
och teknikens område och tillfälle
att förbereda den fältmässiga organisationen
av sina förband.

I uttalande till propositionen nr 206
till 1948 års riksdag angående vissa frågor
rörande försvarets organisation förklarade
statsrådet och chefen för för -

svarsdepartementet, att han skulle låta
utreda möjligheterna att ordna säkrare
och snabbare mobilisering av arméförbanden.
Detta skulle ske dels genom lokal
rekrytering och dels genom en decentralisering
av mobiliseringsförråden.
En sådan decentralisering av mobiliseringsförråden
medför tyvärr avsevärt
ökade kostnader och måste givetvis vägas
mot andra angelägna utgifter. Det
skulle vara av intresse att få veta, vilka
åtgärder som departementschefen vidtagit
för att tillgodose möjligheterna av en
snabbare mobilisering av arméförbanden.

1 pressen har vid åtskilliga tillfällen
under hösten berörts den bristfälliga bevakningen
av viktiga förråd. Detta är
en fråga som knappast lämpar sig för
offentlig debatt. Av tidningsartiklarna
framgår dock att bevakningen av vissa
mycket viktiga förråd måste anses synnerligen
otillfredsställande. Det föreligger
allvarliga risker för sabotage mot
dessa viktiga anläggningar, så att de förstöras
redan innan ett krig börjar. En
särskild expertkommitté har på arméstabens
uppdrag utrett hela detta frågekomplex
och föreslagit en ny ordning,
som bättre avpassar vakthållningen efter
förrådens innehåll i avseende på deras
värde och grad av svårersättlighet.
Förslaget har dock ännu icke föranlett
några ytterligare åtgärder.

Jag har vid olika tillfällen i denna
kammare berört de disciplinära förhållandena
inom krigsmakten och erinrat
om att dessa ingalunda kunna anses tillfredsställande.
Jag skall, herr talman,
icke ytterligare gå in på dessa problem.
Jag vill endast erinra om att krigserfarenheterna
från Korea visa, att de amerikanska
trupperna i början av kriget
där förorsakades onödigt stora förluster,
bland annat beroende på att de under
ett bekvämt liv som ockupationstrupp i
Japan förvekligats och disciplinen avsevärt
försämrats. Det bör vara en varning
även för oss. Dålig disciplin liksom
dålig utbildning öka förlusterna i
krig.

Jag vill, herr talman, vädja till statsrådet
och chefen för försvarsdeparte -

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Nr 2.

mentet — och jag hoppas, då herr statsrådet
inte är närvarande här i kammaren,
att denna vädjan framföres till honom
— att ånyo ompröva de utomordentligt
viktiga frågorna om de värnpliktigas
utbildning så att arméförbanden
kunna anses bliva krigsdugliga omedelbart
vid mobilisering.

Herr TJÄLLGREN: Herr talman! Beträffande
den nu rådande utrikespolitiska
situationen och den ekonomiska
kris, vari vi för närvarande befinna oss,
ha ju redan en del av de föregående ärade
talarna uppehållit sig tillräckligt vid
den saken, varför jag inte anser mig ha
anledning att ytterligare orda därom.
Jag inskränker mig därför till att i stort
sett instämma i vad herr förste vice talmannen
för en stund sedan därom yttrade.
I alla fall kan jag dock icke underlåta
att i detta sammanhang giva uttryck
åt min varma och livliga förhoppning
om att det skall lyckas dem, som
närmast äro ansvariga för vad som nu
sker ute i världen, att förhandlingsvägen
kunna avvärja den stora fara, som tydligen
är för handen beträffande ett flertal
nationer i världen och deras befolkning.
Jag skall som sagt emellertid icke
uppehålla mig vid nämnda spörsmål
utan vid ett par andra, som naturligtvis
inte äro av samma stora räckvidd som
de, jag nu har omnämnt, men som jag i
alla fall inte anser mig kunna underlåta
att vid detta tillfälle beröra.

Först vill jag då uttala min stora tillfredsställelse
över att i årets statsverksproposition
äskats ett, jämfört med vad
fallet var för innevarande budgetår, avsevärt
förhöjt anslag till vägväsendet.
Det torde av ingen kunna bestridas, att
standarden i fråga om underhållet, standarden
på våra allmänna vägar, sjunkit
i avsevärd grad under — låt mig säga
— det senaste decenniet. Den främsta
orsaken härtill torde enligt min mening
obestridligen ha varit de alltför otillräckliga
belopp, som av statsmakterna
ställts till vederbörande myndighets —
jag syftar härvid givetvis på väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen ■— förfogande

Statsverkspropositionen m. m.
för bestridande av kostnaderna för väghållningen,
ett förhållande som många
gånger såväl här i riksdagen som annorstädes
har påpekats. När riksdagen
på sin tid beslöt om vägväsendets förstatligande,
voro meningarna som bekant
mycket delade, huruvida detta beslut ur
olika synpunkter sett vore klokt. Genom
den nedgång i fråga om vägunderhållet

— alltså vägarnas standard — som under
den senaste tiden skett, anse sig nu
motståndarna till nämnda reform ha
fått sina farhågor besannade, nämligen
att väghållningen efter förstatligandet
skulle icke blott bliva sämre utan även
och kanske framför allt bliva dyrare.
De anse sig ha fått vatten på sin kvarn,
som uttrycket lyder. För min del kan
jag icke ansluta mig till denna uppfattning.
Jag är inte övertygad om att den
är riktig. Redan under den sista delen
av den tid, då väghållningen ombesörjdes
av vägstyrelserna, skedde en avsevärd
minskning av anslagen till vägväsendet,
med därav följande nedgång i
väghållningens standard. En ovillkorlig
förutsättning för en nöjaktig väghållning
är alltså enligt min bestämda mening
— vare sig väghållningen handhaves
av statens vägförvaltning eller,
som tidigare skedde, av vägstyrelserna

— att för ändamålet erforderliga medel
finnas tillgängliga. Men så har icke varit
fallet under de senaste åren.

Vad jag här yttrat i fråga om väghållningen
nu och under vägstyrelsernas tid
bör givetvis inte fattas som något försvar
för statens vägförvaltningar ute i
landet, i den mån eller i de fall de till
äventyrs icke omhänderhaft väghållningen
på ett rationellt och fullt tillfredsställande
sätt. Jag har ingen anledning
att här uppträda som något slags
försvarsadvokat för dessa. Den saken
böra de naturligtvis själva sörja för i
den mån så erfordras. Meningen med
vad jag bär har yttrat har endast varit
att bemöta det ganska allmänt förekommande
talet om att sedan vägväsendet
blev förstatligat blev väghållningen sämre.
Huruvida kostnaderna också samtidigt
ökats vågar jag inte uttala mig om.
För att rätt kunna bedöma den frågan

Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

bör naturligtvis en jämförelse göras mellan
omfattningen av trafiken å de allmänna
vägarna nu och vid tiden före
vägväsendets förstatligande. Det är möjligt
att vid vissa vägförvaltningar de så
kallade administrationskostnaderna blivit
oskäligt höga, och att alltför många
personer sysselsättas med så kallat kameralt
arbete. Där så är förhållandet
torde det, såvitt jag kan förstå, närmast
bero på mindre god organisationsförmåga
hos den eller de personer, som
har ledningen inom vägförvaltningen,
och detta förhållande bör genom lämpliga
åtgärder från väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
sida kunna tillrättaläggas.
Då jag med min röst bidragit till
beslutet om vägväsendets förstatligande,
har jag med vad jag nu sagt velat i
någon mån bemöta påståendet, att ifrågavarande
reform i och för sig är anledningen
till den försämrade väghållningen.

Vid 1950 års riksdag — det var närmare
bestämt den 25 april förra året —
tillät jag mig att med kammarens medgivande
till herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet framställa
en interpellation rörande fullföljande
av vissa påbörjade men icke avslutade
vägföretag. Med förbigående av
motiveringen hade interpellationen följande
lydelse:

»1) I vilken utsträckning avser herr
statsrådet att under budgetåret 1950/51
använda anslaget å 12 500 000 kronor
till de därmed avsedda vägbyggnadsarbetena? 2)

Är det herr statsrådets avsikt att,
därest anslaget kommer till användning,
taga särskild hänsyn till önskvärdheten
av att sådana vägföretag, som tidigare
påbörjats men avbrutits utan att färdigställas,
i första hand komma att fullföljas?» Jag

bör kanske erinra om att interpellationen
närmast var föranledd därav
att i 1950 års statsverksproposition
under sjätte huvudtiteln hade hemställts,
att till vissa vägbyggnadsarbeten
måtte för budgetåret 1950/51 anvisas ett
reservationsanslag av 15 000 000 kronor.
Statsutskottet hemställde i sitt utlåtande

nr 6, att riksdagen måtte på så sätt bifalla
propositionen, att för ändamålet
beviljades 12 500 000 kronor. Utskottets
hemställan bifölls sedan av riksdagen.

Statsrådet besvarade interpellationen
den 12 därpå följande maj och yttrade
därvid bland annat:

»Tyvärr finnes, såsom interpellanten
påpekat, fortfarande ett stort antal beredskapsarbeten,
vilka på grund av ändrade
arbetsmarknadsförhållanden ännu
icke blivit slutförda. I några fall ha sådana
företag kunnat fortsättas med användande
av medel från anslaget till
Vissa vägbyggnadsarbeten. Huruvida
och i vilken utsträckning det kan bli
möjligt att på detta sätt fullborda återstoden
av de nedlagda beredskapsföretagen
beror väsentligen på utvecklingen
på arbetsmarknaden. Om i de trakter,
där ifrågavarande företag äro belägna,
arbetskraft blir friställd och icke anses
kunna eller böra placeras i annan samhällsviktig
produktion, torde förutsättningar
föreligga för att använda anslaget
för det av interpellanten avsedda
ändamålet. För närvarande är jag emellertid
inte beredd att framlägga någon
prognos vare sig beträffande omfattningen
av dylika avslutningsarbeten på
beredskapsföretagen eller över huvud
taget beträffande förbrukningen av anslaget
till Vissa vägbyggnadsarbeten.
Jag kan här endast uttala den förhoppningen,
åt! det snart skall bli möjligt
att återupptaga de nedlagda vägföretagen
såsom ordinarie arbeten.»

Jag vill inte fördölja, att jag efter
statsrådets svar kände mig ganska förhoppningsfull
beträffande verkan av
min interpellation. Särskilt betydelsefullt
ansåg jag statsrådets uttalande vara,
att han hoppades att det snart skulle
bli möjligt att återupptaga de nedlagda
vägföretagen som ordinarie arbeten,
helst som jag då var och fortfarande är
fullkomligt övertygad om att en sådan
önskan verkligen förefanns hos statsrådet.

Det är möjligt att några av kammarens
ledamöter göra sig den frågan:
Varför nu återkomma med samma sak i
år? Därpå vill jag i all korthet svara, att

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Nr 2.

det är två skäl. Det första är, att såvitt
jag har mig bekant, har under tiden sedan
svaret å interpellationen lämnades,
endast ett fåtal av här omnämnda vägföretag
blivit slutförda, jag vågar säga
ett synnerligt ringa antal. Det andra skälet
är att hos befolkningen inom de orter
där vägföretagen i fråga äro belägna
förefinnes en mycket stark önskan
om företagens utförande inom något så
när rimlig tid.

Genom det långa dröjsmålet med
vägföretagens färdigställande uppstå
naturligtvis olägenheter av skilda slag.
Inom den landsända, där jag har mitt
hemvist, och inom norrlandslänen i allmänhet
finnas som bekant ännu den
dag som är många orter eller byar, vilka
helt sakna väg. Där har befolkningen
kanske i flera tiotal år väntat på att
få en sådan. När så efter många om
och men och erforderliga formaliteter
vägbygget äntligen påbörjats, har så detsamma
plötsligt nedlagts, och man är
fortfarande i avsaknad av väg. Det är
sannerligen inte att förvåna sig över
att befolkningen i sådana trakter blir
missmodig och slutligen tröttnar på de
svårigheter, de inte minst på grund av
här omnämnt förhållande ha att dragas
med. I många, många fall blir givetvis
följden den, att dessa orter bli avfolkade.
Det är ju ett känt förhållande,
som vi hört talas om ganska mycket på
senare tiden.

Vad som här sagts gäller i fråga om
nedläggande av arbete med nyanläggning
av väg. Men även i fråga om omläggningar
av äldre väg kunna avsevärda
olägenheter uppkomma på grund av
arbetets nedläggande för längre eller
obestämd tid. Såsom jag i min interpellation
tillät mig framhålla, förhåller det
sig vid omläggning av äldre väg ofta
så, att den nya väglinjen kanske på flera
ställen korsar den äldre vägen. Då uppstår
under arbetets utförande ej sällan
hinder för trafiken, så att denna måste
dirigeras in på för ändamålet provisoriskt
anlagda sidovägar. Det bör för var
och en vara lätt att förstå, att på grund
av sådana förhållanden en hel del svårigheter
med avseende på trafiken upp -

Statsverkspropositionen m. m.
kommit. Det vore ju inte så mycket att
säga om detta, om förhållandet skulle
gälla under ett eller annat år. Men nu
har den trafikerande allmänheten fått
dragas med olägenheterna i fråga i ett
tiotal år. Jag kan inte förstå annat än
att de pengar, som redan äro investerade
i dessa ofullbordade vägföretag, måste
betraktas som helt bortkastade och
till ingen som helst nytta så länge arbetena
icke äro slutförda.

I detta sammanhang skulle jag vilja
instämma i vad herr förste vice talmannen
yttrade och uttala en förhoppning
om att herr statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet icke måtte
låta förleda sig av det Wärnska förslaget
om minskning av anslaget till vägväsendet.
Av skäl, som jag här berört,
vågar jag att till herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet
ännu en gång framföra en vördsam hemställan,
att han ville snarast vidtaga åtgärder
i syfte att arbetena med de vägföretag,
jag här talat om, måtte med det
snaraste återupptagas och slutföras.

Slutligen anser jag mig icke kunna
underlåta att vid ett tillfälle som detta
beröra en sak, som i synnerhet för oss
norrlänningar har blivit särskilt aktuell
under de senaste åren. Det borde för
kammarens ledamöter vara allmänt
känt, att under de senaste decennierna
utbyggandet av vattenfallen i de norrländska
älvarna skett i mycket stor omfattning.
Vare sig denna utbyggnad skett
för statens eller enskilda ägares räkning
är därom i och för sig givetvis intet annat
än gott att säga. Efterfrågan av elektrisk
kraft är ju i våra dagar särskilt
stor. Trots de många och stora kraftstationer
som tillkommit på senare tid
råder ju ändå på vissa håll i landet brist
på elektrisk energi. Elkraften har ju numera
blivit, man kan säga en livsbetingelse
för hela vårt näringsliv, alltså
både för jordbruket och industrien och
även naturligtvis för hantverket. Ur den
synpunkten bör ju tillkomsten av varje
ny kraftstation hälsas med glädje och
tillfredsställelse av alla dem, som önska
en utveckling i rätt riktning av näringslivets
skilda grenar. Men enligt min me -

Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

ning bör dock en viss försiktighet iakttagas
vid de regleringar av vattendragen,
som i samband med kraftstationsbyggandet
i regel utföras. Ett faktum,
som ingalunda går att förneka, är att genom
dessa regleringar ha åtskilliga, för
att inte säga många, av de sedan urminnes
tid av ortsbefolkningen bedrivna
laxfiskena i de norrländska älvarna blivit
antingen helt eller delvis förstörda.
Det skall gärna medgivas, att i vissa fall
en viss förstörelse av laxfiskena och
laxens naturliga lekplatser torde ha varit
oundviklig, men i vissa fall åter torde
det icke ha varit omöjligt att gå försiktigare
fram.

En annan betydande olägenhet, som
uppkommit genom de förhållanden jag
nyss påpekat, vill jag också i all korthet
beröra. Allt sedan flottning av virke
— mest rundvirke — började äga rum
i de större vattendragen, har praktiskt
taget allt virke, som vintertiden framforslats
till ett vattendrag, avlastats på
vattendragets is, vilket varit både bekvämt
och arbetsbesparande. Efter de
så kallade korttidsregleringarna, varigenom
vattenståndet i vattendragen varierar
högst betydligt även under ett dygn,
kan virkesavlastning på isen numera
sällan ske. Jag har inte för avsikt att
fördölja, att från vederbörande kraftstationsägares
sida -— såväl staten som enskilda
ägare —• vidtagits åtgärder för
anordnande av så kallade virkesavläggningsplatser
på land. Dessa kunna dock
icke, vare sig vad det gäller bekvämlighet
eller ur arbetsbesparingssynpunkt,
jämföras med avläggning på is, alltså en
uppenbar olägenhet för virkesägarna.

Det skulle aldrig falla mig in att bestrida
riktigheten av den uppfattningen,
att när så prövas erforderligt, det enskilda
intresset får vika för det allmänna.
Men jag håller också lika bestämt på
den meningen, att den enskilde icke bör
mera än vad nödigt är pressas av det
allmänna. I de fall jag här tillåtit mig att
i någon mån påtala, anser jag det vara
statens ofrånkomliga skyldighet att i en
eller annan form lämna full kompensation
för den förlust den enskilde åsamkats.
Jag skulle inte ha upptagit kam -

marens tid med att framföra denna sak,
om jag inte bestämt visste, att det finns
en väldig opinion mot det tillvägagångssätt,
som tillämpats av vissa myndigheter
där uppe i de norrländska länen.

De tvenne senare spörsmål jag här berört,
nämligen dels utbyggandet av vattenfall
och dels laxfisket i norrlandsälvarna,
torde sortera eller höra hemma
under tvenne skilda departement: det
ena spörsmålet under kommunikationsdepartementet
och det andra under jordbruksdepartementet.
Följaktligen bör
man vända sig eller kanske rättare sagt
vädja till tvenne departementschefer
med vördsam hemställan om åtgärder i
syfte att eliminera de missförhållanden,
jag tillåtit mig peka på. Nu är ingen av
dessa departementschefer närvarande i
kammaren, men jag hoppas i alla fall, att
vad jag nu sagt skall komma till deras
kännedom till den kraft och verkan det
hava kan.

Herr talman! Det var endast detta, jag
vid detta tillfälle hade velat framföra.
Jag har åtminstone delvis läst nionde huvudtiteln,
och det skulle givetvis ha
varit anledning att här nämna något om
vad denna på åtskilliga punkter innehåller.
Jag kan även i detta avseende instämma
i herr förste vice talmannens
anförande, då han nämnde en del punkter,
där inknappningar gjorts på denna
huvudtitel, men som jag hoppas att senare
under riksdagen bliva i tillfälle att
syssla med nämnda huvudtitel, skall jag
avstå därifrån för tillfället.

Fröken ANDERSSON: Herr talman!
Jag skall, sedan herr Lundgren nyss har
tagit upp hela vår försvarsfråga till behandling,
uppehålla mig vid en del av
densamma för att sedan gå över till vår
bostadsfrågas läge och något beröra
också denna.

För någon tid sedan riktade som bekant
ledarna för de fyra demokratiska
partierna i detta land en uppmaning till
kvinnorna att i största möjliga antal
ansluta sig till det frivilliga försvaret. I
detta upprop säges bland annat: »Försvaret
ställer i vår tid krav på hela fol -

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Nr 2.

ket. Det bygger på värnplikt och tjänsteplikt,
men det litar lika mycket till medborgarnas
frivilliga insatser.»

Denna vädjan har på kvinnohåll mottagits
mycket positivt, men man har på
detta håll ändå ställt sig den frågan, om
vår försvarsapparat är beredd att ta
emot de kvinnor, som man här vädjar
till för att de skola strömma till det frivilliga
försvaret. Vidare har man frågat
sig om förutsättningar, t. ex. arbetsmarknadsmässiga
sådana, skapats för att
kvinnorna skola kunna komma med i
detta arbete. Det är ju så att i det totala
försvaret är det många områden, där
kvinnorna ha minst samma möjligheter
som männen att deltaga effektivt. Detta
visade sig under vår senaste beredskapstid,
och det har också med full tydlighet
visat sig i de krigförande länderna.
Det är emellertid som kanske första förutsättning
av vikt, att man ger tillräckliga
anslag till försvarsorganisationernas
verksamhet, så att denna kan effektiviseras.

När man ser på XI huvudtiteln under
rubriken Civilförsvaret, Bidrag till vissa
frivilliga organisationer, så finner man
att anslaget där upptages med oförändrat
belopp, och detta trots att man har
begärt en höjning, inom parentes sagt
med mycket stark motivering. Jag antar
emellertid och hoppas att detta kommer
att rättas till i senare sammanhang.

Men det är nödvändigt, att både kvinnorna
och mobiliseringsapparaten äro i
beredskap. Därvidlag kan man lära sig
av erfarenheterna t. ex. från 1940. Då
erbjödo sig många kvinnor att sätta in
sina krafter, men krigsmakten var icke
beredd att taga emot dem. Det är nämligen
klart, att såväl utbildning som
krigsplacering måste ske i fredstid.
Statsmakterna måste alltså under fredstid
fastställa villkoren dels för utbildningen,
dels för krigstjänstgöringen, sfi
att vederbörande veta vad de ha att rätta
sig efter. Statsmakterna måste t. ex.
redan nu se till — jag företar endast en
uppräkning för att slippa långa utredningar
— för det första att göra klart för
allmänheten, att totalförsvaret kräver en
tjänstepliktslag, för det andra att göra

Statsverkspropositionen m. m.
en fördelning i stort av tillgänglig personal
mellan totalförsvarets områden —
civilförsvar, ekonomiskt och militärt
försvar — och för det tredje att säkerställa
en effektiv upplysning, som klargör
för medborgarna, att alla komma
att tas i anspråk och att man därför redan
nu måste förbereda sina uppgifter
för att effektivt kunna lösa dem. Härvid
måste det framhållas, att den som frivilligt
anmäler sig i fredstid får den
stora förmånen att åtminstone inom vissa
gränser själv få välja sin uppgift. För
det fjärde måste det klargöras för medborgarna,
att om samhället på ett verksamt
sätt skall kunna genomföra sina
uppgifter och ge medborgarna och landet
största möjliga skydd, återfaller ansvaret
för detta på den enskilde medborgaren.

Jag skall beträffande frågan om finansieringen
och genomförandet av
denna upplysningsverksamhet också
bara räkna upp vissa saker, som jag anser
nödvändiga. Det är för det första,
-att staten beviljar anslag och att propagandan
genomföres i statlig regi, varvid
skolorna utnyttjas t. ex. vid undervisningen
i samhällskunskap och gymnastik
samt vid idrottsövningar. För det
andra kan man alternativt som hittills
överlåta till de frivilliga försvarsorganisationerna
att med egna medel finansiera
verksamheten. Detta är dock icke
tillräckligt i fortsättningen, utan där
måste staten träda in. Beträffande propagandan
kan man för det tredje tänka
sig, -att de stora folkrörelserna och de
politiska partierna ställa medel och sina
informationsapparater till förfogande.

Det är klart att utbildningen är av
grundläggande betydelse, men här är
det också nödvändigt med stöd frän
staten. Jag brukar inte höra till dem
som mena, att staten skall rycka in överallt,
men här är det dock fråga om landets
försvar, en av statens uregna uppgifter.
Det är därför jag så starkt understryker
den synpunkten.

Man har på vissa håll gjort insatser
för att underlätta för organisationerna
att sätta in sina krafter. Så har man
t. ex. beträffande lottorna i statens all -

Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

männa avlöningsregleanenie en bestämmelse,
att vid utbildning till eller tjänstgöring
som lotta skall B-avdrag kunna
ske under högst 14 dagar per år. Denna
bestämmelse borde kanske kunna utvidgas
till att gälla även andra liknande
organisationer. Vidare kunna lottorna
t. ex. vid sammanhängande lägerutbildning
eller viss tjänstgöring av angiven
längd erhålla daglön, vilket icke gäller
för andra frivilliga organisationer. Bär
kunde man också tänka sig en utsträckning
av bestämmelserna.

Men den kanske viktigaste av de synpunkter,
jag i detta sammanhang vill
framföra, är att om kvinnorna skola kunna
sätta in sina krafter frivilligt, måste
det skapas sådana bestämmelser, att de
icke riskera sill civila anställning. Man
måste alltså på ett eller annat ätt urgera
den ståndpunkten, att de skola kunna
få ledigt från sina civila anställningar
utan att riskera dessa. Som allmän
princip skulle jag vilja betona, att man
beträffande ersättningen och beträffande
övriga förmåner av olika slag bör ha
den synpunkten klar för sig, att kvinnorna
icke skola ha större förmåner, när
de sätta in sina krafter till landets försvar,
än vad männen ha.

Om kvinnorna skola kunna binda sig,
fordras det vidare för de kvinnor, som
ha barn att taga hand om, att det kommer
till stånd en lämpligen frivillig
asylorganisation, som kan taga hand om
barnen vid eventuellt krigstillfälle.

Det har påtalats, att det i alltför ringa
utsträckning finns tillgång till kvinnligt
befäl inom t. ex. civilförsvaret. Jag har
tagit litet reda på den saken, och jag
har kunnat konstatera, att detta förhållande
icke beror på något slags ovilja
hos den centrala ledningen inom civilförsvaret
utan att detta fastmera önskar
en ökad befälsutbildning bland kvinnorna.
Det återstår alltså på den punkten
endast att vädja till kvinnorna, att
de påtaga sig det ansvar som ligger i att
skaffa sig en befälsutbildning.

Den maximala utbildningstiden inom
civilförsvaret är för närvarande 60 timmar.
Det är naturligtvis då av stor vikt,
att civilförvarets personal samtidigt

deltar i de frivilliga försvarsorganisationernas
arbete för att få praktik och
för sin vidare utbildning. Det är — jag
konstaterar det slutligen — en av statsmakternas
viktigaste uppgifter att se till
att förutsättningar för detta deltagande
skapas.

Ja" går efter detta, herr talman, över
till vår bostadsfråga. Det är ju, som här
tidigare också nämnts, en av våra mest
brännande inrikespolitiska frågor, och
där kan jag för ovanlighetens skull stödja
mig på ett uttalande, som ett av
statsråden gjorde förra året. Statsrådet
sade, att bostadskrisens avveckling måste
stå främst på dagordningen för de
närmaste årens politik.

Det gäller här ett så väldigt problem,
att det är självfallet, att man på en kort
stund bara kan beröra vissa sidor av
detsamma, och jag skall också inskränka
mig till detta. Bland annat skall jag
uppehålla mig vid den mångomtalade
promemoria, som har upprättats inom
socialdepartementet och som är dagtecknad
den 27 november 1950. Där lägger
man fram vissa förslag beträffande
bostadsbyggandet och bostadsmarknaden.
Nu är det ju så, att denna promemoria
befinner sig på remiss, och dagligen
se vi i pressen, hurusom promemorian
får en skarp för att inte säga
nedgörande kritik. Det är möjligt, att
detta kan innebära, att själva frågeställningen
i denna promemoria väsentligen
är ur världen, men jag tror att det ändå
är viktigt och nödvändigt att här beröra
den. Det saknas nämligen inte — inte
ens i vissa borgerliga tidningar — tongångar
som gå ut på att det kanske ändå
finns något att taga fasta på i tanken
att införa ytterligare tvång av olika slag
på bostadsmarknaden. Men hur det nu
än må förhålla sig med promemorians
framtida öde, tycker jag ändå att den
bör behandlas i kammaren som exempel
på vilka förslag man kan komma
fram till.

Bakgrunden till bostadsfrågans nuvarande
läge är ju den, att regeringen i
det längsta har följt det program som
bostadssociala utredningen på sin tid
lade fram. Då siktade man på byggan -

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Nr 2.

det av GO 000 lägenheter per år. Man
höll i stort sett det programmet 1946 och
1947, men sedan har det som bekant
skett en väsentlig nedskärning. 1948
byggdes sålunda endast 48 000 lägenheter,
1949 byggdes 42 000, och 1950 räknar
man med 45 000. Utsikterna till en
ökad produktion i framtiden te sig åtminstone
för närvarande icke allt för
hoppfulla, och dock äro för närvarande
cirka 250 000 människor berörda av bostadsbristen.

Nu möter man ofta i den allmänna debatten
den uppfattningen, att bostadsbristen
— bostadskatastrofen kan jag
kanske säga — är väsentligen ett städernas
problem. Så är emellertid ingalunda
förhållandet. Jag skall inte gå djupare
in på den saken; jag skall bara beröra
den.

Hurudant är bostadsfrågans läge på
landsbygden? I arbetarrörelsens efterkrigsprogram,
som trycktes år 1944, står
det så här: »På landsbygden är trångboddheten
minst lika omfattande som i
städerna, och där är också bostädernas
kvalitet och utrustning särskilt ofta otillfredsställande.
»

Hur är det nu i verkligheten? Ja, sedan
år 1943 är — såsom kanske är bekant
— bostadsbyggandet i vårt land
reglerat genom den s. k. byggnadsregleringen.
Det är alltså kontrollerat av statliga
myndigheter. Ett sådant läge innebär
helt enkelt, att staten kommer att
avgöra bostadsproduktionens fördelning
mellan städer och tätorter å ena sidan
och landsbygden å den andra sidan.
Med tanke på det nyss citerade uttalandet
i arbetarrörelsens efterkrigsprogram
skulle man ha kunnat vänta sig, att de
statliga myndigheterna hade visat sig
generösa med byggnadstillstånd åt landsbygden.
Hur förhåller det sig därmed?

Ser man på statistiken, finner man,
att landsbygden, som vid folkräkningen
1945 hade cirka 39 procent av landets
befolkning, under de sex åren 1944—
1949 inte fått tillstånd att bygga mer än
drygt G 000 lägenheter om året. Städer
ocli tätorter, med 01 procent av befolkningen,
ha däremot fått tillstånd att
bygga cirka 46 000 lägenheter per år. I

Statsverkspropositionen m. m.
förhållande till befolkningen ha således
städerna fått bygga fem gånger så mycket
som landsbygden.

Genom hyresregleringen har man ju i
städerna skapat en enorm marknadsmässig
bostadsbrist, och denna har man
sedan tagit som intäkt för att ge städerna
praktiskt taget monopol i fråga om
bostadsbyggandet, trots att bostadsförsörjningen,
som man själv har sagt, reellt
sett på landsbygden är mycket sämre
än i städerna. Till följd av den politik
som har förts, har man — tvärt emot
alla utfästelser — vidgat klyftan ytterligare
mellan stad och land beträffande
bostadsstandarden.

Det behöver kanske inte ordas vidare
om bostadsfrågans läge. Men så mycket
är väl ändå klart, att den hittills förda
politiken näppeligen har varit ägnad att
stimulera bostadsbyggandet. Hela efterkrigspolitiken
lades ju upp med tanke
på en kommande prissänkning. Prognosen
var felaktig. Den allmänna ekonomiska
politiken har man nu lagt om i en
åtminstone i viss mån mera realistisk
riktning. Jag tycker, att det kanske vore
på tiden, att man på liknande sätt såg
mera realistiskt på bostadspolitiken.

Nu har man i debatten försökt skylla
på den privata byggnadsverksamheten.
Man säger, att de spekulativa byggnadsföretagen
inte uppehöllo produktionen
i början av kriget, och då satte bostadsbristen
in. Jag kan då bara i förbifarten
nämna, att hela bostadsbyggandet år
1941 gick ned till 29 procent av 1939
års kvot. Samtidigt nedgick det spekulationsfria
— som man brukar säga —
HSB-byggandet till endast cirka 20 procent
av förkrigsvolymen. Exemplet talar
för sig självt och behöver kanske inga
vidare utläggningar.

Nu har man i den promemoria, som
jag här nämnt om ett par gånger, tagit
upp den hittills förda politiken till omprövning
och kommit med olika förslag.
Det är bara bra, att man omprövar de
principer, efter vilka man hittills har
fört politiken, men man bör väl då rimligtvis
inte komma med förslag, som i
stället för att förbättra läget snarare
skulle förvärra det. Hittills har man ju

Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
strävat efter att höja bostadsstandarden,
och vi må väl alla vara glada åt en sådan
strävan. Men man får därför inte
kasta loss från alla realiteter, ty då har
man — såsom utvecklingen har visat —■
i stället försämrat läget. Nu har man,
vilket länder vederbörande till heder,
givit avkall och klart sagt ifrån, att vi
inte kunna hålla på att höja bostadsstandarden,
utan vi måste fastmer bygga
flera smålägenheter.

När förslag i liknande riktning ha
kommit från andra än regeringens representanter,
har det tidigare hetat ■—
t. ex. i en artikel i Tiden år 1949, om
jag minns rätt författad av samma person
som skrivit promemorian i socialdepartementet
— att man velat vrida
klockan tillbaka. Ja, men om klockan
springer alltför mycket före, brukar ju
förståndigt folk vrida den tillbaka!

Men vad beror det då på att klockan
har gått för fort? Det beror väl huvudsakligen
på att det har suttit skördetidsentusiaster
vid skrivbordet och ritat
upp fina cirklar — i överförd bemärkelse
— eller, för att ta samma bild som
nyss, petat fram klockan i tanke att de
därmed skulle kunna inverka på själva
tiden.

Det har gjorts profetior i det här hänseendet.
Herr Andrén har tidigare givit
belägg för den profetiska gåvan hos
vissa av profeterna. Är byggnadsverksamheten
mindre än eljest? Nej, den har
under 1940-talet tidvis varit större än
någonsin tidigare. Vad beror då bostadsbristen
på? Jo, man har ju ökat efterfrågan
på olika vägar, så att den relativa
tillgången har blivit allt mindre
och mindre. Jag läste häromdagen ett uttalande
som professor Eli Heckscher
gjorda redan år 1948. Han sade då, att
ingen bostadsverksamhet kan avskaffa
bostadsbristen under den nuvarande
ordningen; den är som danaidernas kar,
där vattnet alltid rann bort fortare än
det kunde hällas i. Jag tycker, att det är
en god bild som exempel på hur det ser
ut på bostadsmarknaden.

När man läser den förut nämnda promemorian,
kan man inte frigöra sig från
en känsla av att regeringen först nu har

upptäckt hur det ser ut på bostadsmarknaden.
Vissa av förslagen i promemorian
verka att vara i hög grad improviserade,
och därtill begränsas de till bara
en viss del av bostadsmarknaden, nämligen
de bostadslösa familjerna. Där äro
många detaljer att ta fasta på, men som
jag sade tidigare skall jag inskränka mitt
anförande till vissa detaljer. Jag tänker
då närmast på det förslag som går ut
på att ensamstående personers rätt att
förhyra nyproducerade och ledigblivna
lägenheter om minst ett rum och kök
eller minst två rum och kokvrå tillfälligt
skulle inskränkas, den s. k. enrumslagen.

Det har redan sagts i flera av remisssvaren
— men jag skall understryka det
här — att en dylik bestämmelse rent
principiellt är oförenlig med allmänna
demokratiska grundsatser. De ensamstående,
menar jag, skola ha samma rätt
som andra medborgare att välja bostad.
Det har också, som jag nämnde, understrukits
av flertalet remissmyndigheter.
Byggnadsstyrelsen t. ex. betonar, att en
sådan lag skulle vara ett allvarligt ingrepp
i den enskildes frihet. Göta hovrätt
avstyrker förslaget och säger, att
kategoriklyvning mellan privilegierade
och oprivilegierade hyresgäster ofta
skulle te sig stötande eller orimlig. Och
så kommer det kanske väsentligaste:
många, som ej alls borde gynnas av lagen,
skulle nog trots denna eller rent av
med stöd av den skaffa sig bostad på
verkligt behövandes bekostnad. Svea
hovrätt är också inne på ett liknande resonemang.

Det finns emellertid ett litet hopp för
de ensamstående. Hyresnämnd skall
nämligen på särskilda skäl kunna medge,
att hyresavtal träffas utan hinder av
vad i lagen in spe sägs. Det skulle leda
till ett snokande i privata angelägenheter,
som vi åtminstone hittills i det här
landet ha varit befriade från.

Även förlovade finns det hopp för,
ty de skola kunna skriva kontrakt med
löfte att gifta sig före inflyttningen. Slå
de upp förlovningen, får vederbörande
flytta. Punkt och slut! Det blir en renässans,
såvitt jag förstår, för det eljest
så förkättrade vräkningsinstitutet.

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Nr 2.

Det finns ännu ett hopp för de ensamstående,
nämligen om de kunna bevisa,
att de sammanbo med annan under
äktenskapsliknande förhållanden. Det
har skämtats ganska mycket med denna
passus. Men att komma fram med ett
sådant förslag är så allvarligt, tycker
jag, att det ger anledning till allt annat
än skämt.

Vilka är det som skola se till, att vederbörande
har kvalifikationer för att
få hyra? Jo, det är i första hand hyresvärdarna,
som skola pröva vederbörandes
kvalifikationer i olika hänseenden.
Och konstaterar hyresnämnd, att misstag
har begåtts, skall resultatet bli böter
eller till och med fängelse för de avtalsslutande
parterna. Både hyresvärd
och hyresnämnd skola alltså ha rätt att
lägga sig i den enskildes ytterst ömtåliga
privata angelägenheter. Vilken strålande
marknad det kommer att bli för
sladderhyenor av olika slag skall jag
inte uppehålla mig vid. Det begriper var
och eu själv.

Men förbudet in spe skulle utvidgas
att omfatta också bostadsrättsföreningar.
Bostadsrättshavarna skulle således inte
ha rätt att hyra ut eller sälja sina lägenheter
till dem de anse lämpligast.

Beträffande möblerade lägenheter
skulle skälighetsprövningen bli mindre
restriktiv — det är väl någon form av
dåligt samvete som ger sig till känna
hos vederbörande. Men vad blir resultatet
av det? Jo, att svartabörshajarna
skulle få en utomordentligt tacksam
marknad hos de ensamstående, som ju
skulle vara varg i veum på bostadsmarknaden.

Utom de här konsekvenserna skulle
det uppstå en hel rad biverkningar av
negativ art beträffande läget på arbetsmarknaden.
Omflyttningen — det har
påtalats från en hel del håll — skulle
reduceras och alltså antalet lediga lägenheter
de facto minskas på grund av
att de ensamstående, som nu sitta med
en lägenhet, naturligtvis akta sig mycket
noga för att flytta på sig. Jag skall
inte gå in på biverkningar av sådan art
som t. ex. arbetsmarknadsstyrelsen har
pekat på.

Statsverkspropositionen m. m.

Men, säger man nu, om vi kunna få en
massa lediga lägenheter på detta sätt, är
det inte värt ett litet offer av den redan
tidigare ganska beskurna frihet som vi
ha här? Enbart i tätorterna skulle cirka
33 000 lägenheter frigöras årligen, säger
man vidare. Den summan har — såsom
kanske är bekant — omräknats. Jag vågar
inte stå för att det är riktigt, men
jag har fått uppgivet, att det skulle i
stället för 33 000 röra sig om 2 300. Siffran
må vara hållfast eller inte, men så
mycket är säkert, att antalet frigjorda
lägenheter skulle bli väsentligt mindre
än man har räknat med i promemorian.

När nu bostadsfrågan skall omprövas,
har man inga andra utvägar att komma
med än nya regleringar med nytt tvång.
Man har först på olika vägar strävat
efter att låta folk bo rymligare och bättre
—• vilket, som jag nämnde förut, i
och för sig kan vara önskvärt, nota bene
om resurserna tillåta det — men tidpunkten
att realisera detta program har
sannerligen inte varit den lämpligaste.
Det borde ha varit klart åtminstone år
1947 och 1948, att tillgången inte skulle
täcka efterfrågan.

Nu kan man säga: »Det är lätt att
kritisera de förslag som ha kommit
fram. Men kom med någonting bättre
själv!» Den invändningen är alldeles
riktig. Jag skall bara peka på en av de
kanske väsentligaste orsakerna till läget
på bostadsmarknaden, nämligen hyresregleringen.
Man kan ju fråga: Är inte
tiden nu inne att lätta litet på denna
reglering? Byggnadsstyrelsen, som jag
kan stödja mig på till att börja med, säger
t. ex. i sitt yttrande över promemorian,
att bostadsfrågan enligt styrelsens
mening bör lösas genom en successiv
och varsam avveckling av den nuvarande
hyresregleringen.

När denna hyresreglering — det finns
litet hopp här också — senast förlängdes,
anmälde justitieministern, att han
hade för avsikt att »inom en nära framtid»
vidta åtgärder för att undersöka,
hur hyresregleringen skulle kunna avvecklas.
Men ännu har ingenting i den
vägen hörts av, och jag kan bara uttrycka
den förhoppningen, att inte den nära

Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

framtiden i stället skall förvandlas till
en fjärran, avlägsen framtid.

Jag kan sluta med att instämma med
bostadsstyrelsen, som säger, att vissa av
de åtgärder, som nu föreslagits, endast
skulle få kortsiktig effekt. I längden
skulle de få skadeverkningar beträffande
läget på bostadsmarknaden. Jag menar,
att läget är för allvarligt för mer eller
mindre improviserade experiment
med ytterligare tvångsåtgärder. Sådana
kunna möjligen till en tid skymma
symtomen, men de förvärra i det långa
loppet bostadskrisen.

Herr LUNDQVIST: Man bör, herr talman,
enligt min mening ge den nuvarande
finansministern en honnör för
den öppenhet och ärlighet, varmed han
i finansplanen sökt klarlägga vårt finansiella
läge. Det är ingen konstlad skönmålning,
som här visas upp för vårt
folk. Allvaret och riskerna i det aktuella
ekonomiska läget understrykas med
skärpa. Att exposén samtidigt blir till
en hård dom över den något skrytsamma
parollen »Vi klarade krisen», som
regeringspartiet slungade ut inför det
senaste valet, är sant. Detta minskar inte
respekten inför finansministerns i statsverkspropositionen
nu gjoda osminkade
och kärva uttalanden.

Att krisen eller rättare sagt kriserna
aldrig övervunnits, det veta vi nog alla.
Det har förvisso vårt folk bittert fått
erfara.

Den prisstegring, som vi på sistone
fått känna på även i fråga om oumbärliga
ting och sådant som hör till livets
nödtorft, kött och fläsk, mjölk, smör och
grädde, kläder och skor och mycket annat,
talar sannerligen härutinnan sitt
mycket tydliga språk.

Orsakerna till det fortsatta krisläget
äro säkerligen flera, det skall villigt erkännas,
liksom också att åtskilliga av
dessa äro sådana, som regeringen icke
kunnat påverka. Ingen vågar väl emellertid
på allvar bestrida, att vårt läge
hade varit betydligt gynnsammare i dag,
om regeringen — på sätt vi från högerhåll
under dessa år vid upprepade till -

fällen, ehuru tyvärr förgäves, ha föreslagit
— hade tidigare för vårt folk lika
ärligt som nu klargjort det faktiska läget
och själv även i tid målmedvetet
hade handlat därefter.

Att vi just för närvarande stå mitt
uppe i en stark stegring av levnadskostnaderna
är uppenbart. Både finansplanen
och socialstyrelsens indexberäknigar
ge klart belägg för att så är fallet.
Dessa stora kostnadsstegringar betyda
kännbara nackdelar för de allra flesta
av vårt folk. Det lär ingen kunna förneka.

Sant är visserligen att, samtidigt med
att prisstegringarna åter börja sätta in
på olika områden, det hittillsvarande
lönestoppet övergivits och att förhandlingar
redan äro i gång både inom enskild
verksamhet och inom den allmänna
förvaltningen och företagsamheten
om höjning av nu utgående penninglöner
i syfte att bereda de anställda,
arbetare lika väl som tjänstemän,
kompensation för levnadskostnadernas
stegring.

Detta senare må i och för sig vara
gott och väl. Här går emellertid vecka
efter vecka, ja, månad efter månad,
utan att på många håll någon som helst
kompensation ännu erhållits.

Huru kommer månne för övrigt kompensationen
att i verkligheten se ut, när
den förr eller senare kommer? Kan man
vänta, att den i verkligheten blir rättvis
och tillräcklig? Dessa frågor ha förvisso
löntagarna inom alla samhällsgrupper
anledning att i dessa dagar
göra sig. Ingen kan förneka, att alla tidigare
erfarenheter och statens nuvarande
ekonomiska svårigheter inge vissa
bekymmer härutinnan. Resultatet brukar
ofta bli annorlunda än man räknat med.
Staten brukar ha en ovanlig förmåga att
se till att den alltid får vara med och dela
vinsten. Så kommer nog att ske även
denna gång. Jag behöver bara erinra
om att de nya, höjda penninglöner, som
kunna komma att bli bestämda, icke
representera något högre realvärde än
de lägre lönebeloppen innan prisstegringen
satte in, men det oaktat nu i sin
helhet bli hårdare beskattade på grund

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Nr 2.

av vårt nuvarande skattesystem och att
därför de anställdas nettoökning av löneinkomsterna
som regel blir åtskilligt
lägre än vad det procentuella tillägget
låter förmoda. Att kompensationen i
många fall både kommer sent och
icke kommer att innebära den förbättring
av lönen, som erfordras för att
helt kompensera kostnadsstegringarna
för den enskilde, är nog tyvärr uppenbart.

Alla förstå säkerligen, att detta känns
hårt särskilt bland statens egna befattningshavare
liksom i övrigt hos alla
dem, som för att stödja statsmakterna
nu under drygt två år funnit sig i ett
fullständigt lönestopp.

Ännu värre ställa sig emellertid alla
dessa prisstegringar för de stora medborgargrupper,
som över huvud inte
kunna vänta sig någon nämnvärd höjning
av sina penninginkomster. Jag tänker
här främst på de många åldringar
eller mindre arbetsföra, som ha att dra
sig fram på en kanske mycket blygsam
pension — antingen det rör sig om folkpension
eller annan pension — eller
försäkring eller egenpensionering eller
dylikt. Ingen kan gärna förneka, att för
många inom dessa medborgargrupper,
tillhörande dem som ha det ekonomiskt
bekymmersammast, innebär den nuvarande
starka penningförsämringen ett
mycket kännbart slag. Att dessa grupper,
trots vad handelsminister Ericsson
påstod i ett ial för någon vecka sedan,
drabbas av en allvarlig standardförsämring
lär icke kunna förnekas.

Vi kunna, herr talman, inte komma
ifrån, att statsmakterna genom sin politik
och sin oförmåga att hålla penningvärdet
stabilt ådragit sig ett stort moraliskt
ansvar, särskilt om man tänker på
• de nu nämnda samhällsgrupperna och på
alla småsparare över huvud. Detta ansvar
måste anses så mycket större som
ju statsmakterna under hela efterkrigstiden
— och ännu alltjämt för övrigt —
trots pågående penningförsämring ha
genom braskande annonser ocli andra
propagandametoder direkt lockat medborgarna
att spara i stället för att skaffa
sig önskvärda förnödenheter av vad

Statsverkspropositionen m. m.

slag det nu kan vara i de enskilda
fallen.

Jag erinrar om att riksdagen senast i
fjol på regeringens förslag anslog betydande
belopp för denna direkta sparpropaganda.
Vi ha vidare säkerligen
alla sett, hurusom samtidigt även de
olika sparbankerna drivit en intensifierad
sparkampanj i samma syfte. Jag riktar
icke kritik mot någon bankledning
för en propaganda som denna. Den är
givetvis tillkommen i allra bästa avsikt
och innebär ju dessutom ingenting annat
än ett direkt efterkommande av de
direktiv eller önskemål, som statsmakterna
uttalat om angelägenheten att öka
det enskilda sparandet i landet.

Men för statsmakternas vidkommande
är läget ett annat. När de på detta sätt
både direkt och indirekt energiskt ingripit
och alltjämt ingripa för att driva
upp sparandet, så måste det för samma
statsmakter vara en oavvislig plikt att
också själva verkligen göra sitt allra yttersta
för att hålla penningvärdet stabilt.

Att här åtskilligt hittills brustit till
allvarligt förfång för många medborgare
i vårt land är uppenbart, liksom att samma
medborgargrupper genom den just
nu pågående ytterligare försämringen av
penningvärdet löpa risker, som för
många kunna bli ödesdigra, om inte
statsmakterna på ett helt annat och effektivare
sätt än som hittills skett ingripa
för att hindra en fortsatt försämring
av den svenska kronans värde.

Här har på senare tid klagats över att
sparviljan inte längre är så stark som tidigare.
De senaste rapporterna ha ju också
visat, att insättningarna varit betydligt
mindre i november och december
1950 än motsvarande månader 1949. Men
i och för sig kan väl denna starka omsvängning
icke vara något överraskande
eller anmärkningsvärt. Oron för penningvärdets
stabilitet har ju redan länge
varit både allmän och stark. Prisstegringarna
började redan tidigt under hösten,
och för länge sedan signalerades ju
också i den offentliga debatten ytterligare
genomgripande prishöjningar. Att
folk under sådana förhållanden passat
på att medan de gamla priserna ännu

Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

gällde förse sig med vad som under den
närmaste tiden ändå måste anskaffas,
synes lätt att förstå. — Att därutöver
måhända även förekommit ren hamstring
är möjligt. I den mån så skett förtjänar
denna att brännmärkas. Därom
äro vi alla överens.

Om det emellertid, herr talman, ur
statens synpunkt är angeläget, att de enskildas
sparvilja stimuleras — och detta
är förvisso särskilt i nuvarande tid en
angelägenhet av allra största vikt —
måste det väl ur allmän moralisk synpunkt
vara en allt överskuggande plikt
för regering och riksdag att se till att de
penningar, som spararna en gång få ut
från banken, ha åtminstone någorlunda
samma realvärde som vid insättningen.

Betrakta inte statsmakterna det som en
sådan bjudande plikt att garantera de
insatta sparmedlens realvärde eller anse
sig statsmakterna inte ha förmåga att
hindra penningvärdets fortsatta försämring,
vill jag starkt ifrågasätta, om statsmakterna
verkligen längre ha moralisk
rätt att direkt eller indirekt engagera sig
i något som helst slag av sparpropaganda.

Jag vill emellertid gå ett steg längre.
Det synes mig starkt motiverat, att spararna,
vilka alltså genom att ha efterkommit
statsmakternas vädjanden nu
göra kännbara förluster till följd av den
inträdda inflationen, på ett eller annat
sätt hållas i någon mån skadeslösa — de
likaväl som löntagare m. fl. — för vad
de sålunda förlora. Detta gäller i första
hand dem som drabbas hårdast, t. ex.
de grupper jag förut särskilt nämnt. Jag
tillåter mig vädja till finansministern att
ta denna fråga under välvilligt övervägande,
speciellt med tanke på att de som
det här närmast gäller icke ha några
egna starka organisationer att falla tillbaka
på och att de allra flesta av dem
också äro mycket litet bevandrade, när
det gäller att själva bevaka sina intressen.
Här finnas förvisso många av »den
tysta nödens» tålmodiga kämpar.

Personligen är jag glad över den starkt
positiva inställning till en effektiv stabilisering
av penningvärdet, som finansministern
nu lagt i dagen.

Tyvärr förefaller det emellertid, som
om herr statsrådet inte ens själv vore
säker på att de åtärder han tänkt vidtaga
skola visa sig tillräckliga för att effektivt
hindra en fortsatt penningförsämring.
Skulle dessa farhågor bli besannade,
hoppas jag att finansministern
— den realiteternas man som han tidigare
visat sig kunna vara — inte tvekar
att i tid anlita även andra och effektivare
vägar än han själv nu tänkt sig,
även om det av principiella skäl eller
prestigehänsyn kanske ter sig olustigt
för honom att beträda dem.

Innan jag slutar, skulle jag vilja göra
några andra mera allmänna reflexioner
i anslutning till den framlagda statsverkspropositionen.
Klart och tydligt
framgår redan vid ett mycket flyktigt
studium av handlingarna, hurusom på
område efter område mycket starka skäl
tala för att investeringar gjordes långt
utöver vad som nu föreslagits. Så t. ex.
synas vad beträffar telegrafverket, statsbanorna
och vägväsendet såväl departementschefen
som verksledningarna vara
överens om att det både ur företagsekonomisk
synpunkt och av hänsyn till
allmänheten vore starkt motiverat att
genomföra mycket längre gående rationaliseringar
än de nuvarande starkt begränsade
investeringarna möjliggöra.
Följden av att vi nu sedan år tillbaka
tvingas föra en så restriktiv politik, som
här sker, blir alltså bland annat även, att
för långa tider framåt driften på alla
dessa områden fördyras i hög grad och
att därmed även möjligheten att bättre
tillgodose trafikanternas och allmänhetens
intressen försämras.

Finansministern säger sig i finansplanen
vidare överväga ytterligare åtgärder
utöver dem han redan föreslagit för att
till det yttersta nedbringa den statliga
upplåningen. Statsrådet talar därvid
bland annat om ytterligare extra höjningar
av telegraf- och postverkens taxor
och räknar med att det statliga lånebehovet
genom denna och, som det heter,
»andra liknande åtgärder för att öka
statsintäkterna» torde kunna nedbringas
med ytterligare inemot 100 miljoner
kronor.

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Nr 2.

Då det inte har närmare angivits, vilka
andra skattekällor som här eventuellt
skulle tillgripas utöver telegraf- och
postverkens avgifter, skulle jag i varje
fall vilja starkt avråda från varje som
helst tanke på att för här ifrågavarande
ändamål alldeles extra höja även järnvägarnas
befordringsavgifter. Att de
merkostnader, som uppstå för järnvägarna
genom egna ökade omkostnader,
lönestegringar o. s. v., skola bäras av
trafikanterna är förståeligt, även om en
sådan ökning kan komma att betyda
icke oväsentliga merkostnader för resor
till och från arbetsplatsen och därför
senare kunna ge anledning till krav
från löntagares sida på ytterligare kompensation
för deras därigenom ökade
omkostnader i samband med arbetet eller
anställningen. Men att gå längre och
alltså direkt utnyttja järnvägen som beskattningsinstrument
synes mig principiellt
felaktigt. Det vore enligt mitt förmenande
beklagligt, om man så gjorde,
detta med tanke på alla dem, som måste
använda järnvägen för sina regelbundna
resor till och från arbetet, men inte bara
för dem utan också och kanske alldeles
särskilt för befolkningen i mera avlägsna,
glest bebodda bygder med redan
förut höga reskostnader på grund av
långa resor. Man bör inte glömma vilken
stor kulturgärning järnvägarna ha
att utföra i dessa trakter.

Några ord skulle jag sedan också vilja
säga om behandlingen av vissa utlänningar,
som uppehålla sig inom vårt
land. Allra först kan jag då ge uttryck
åt den tillfredsställelse vi säkerligen alla
känna över att eniigt vad pressen nyligen
meddelat även den andre av de båda
chaufförerna vid ryska ambassaden, vilka
i höstas olovligen uppehöllo sig på
Järvafältet, äntligen bar lämnat Sverige,
efter extra påstötning från utrikesdepartementets
sida. I och för sig är det ju i
hög grad anmärkningsvärt, att det dragit
ut på tiden så långt som skett, innan
bägge dessa herrar skuddat Sveriges jord
av sina fötter.

Jag tänker emellertid, herr talman,
också på ett annat närbesläktat fall, som
var på tal bär i höstas intcrpellations -

Statsverkspropositionen m. m.

vägen. Det skulle vara mycket intressant,
om herr utrikesministern kunde och ville
lämna någon förklaring, hur det kunde
komma sig, att de ryska diplomater, som
i somras seglade kring inom förbjudna
områden i Stockholms skärgård, fingo
behålla sina kameror orörda, trots att
det var uppenbart, att dessa hade använts
för att fotografera militära anläggningar
just inom dessa förbjudna områden.
Jag tillåter mig att göra denna
hänvändelse till hans excellens utrikesministern
i anledning av dennes svar
den 9 december förra året på herr Nermans
interpellation i denna kammare,
då av detta — såvitt jag förstår — framgick,
att svensk myndighet har både
rätt och plikt att i fall som dessa fråntaga
vederbörande kameran samt beslagta
jiåväl den som filmen i den.

"{udare skulle det vara i hög grad önskvärt,
om herr inrikesministern ville
något lätta på slöjan kring utlänningskommissionen
och kring resultatet av
den undersökning, som statsrådet Mossberg
förra året satte i gång rörande förhållandena
inom detta ämbetsverk. Jag
tror, att även allmänheten skulle sätta
värde på att få de upplysningar, som
här kunna lämnas, för att få klarhet om
huruvida den kritik, som framförts mot
verket, varit befogad eller inte. Då det
t. ex. har uppgivits, att under vissa perioder
hemligstämplade handlingar inom
kommissionen ha varit förvarade på ett
sådant sätt, att de ha varit lätt tillgängliga
för vem som helst, alltså även obehöriga,
vilka sedan kunnat föra innehållet
vidare vart de velat, så är det
naturligt, att detta har väckt allmän
olust och oro både inom vårt eget folk
och bland de tusentals lojala flyktingar,
som sökt en tillflykt i vårt land.

Alla vilja vi förvisso, att det skall föras
en vidsynt och tolerant asylpolitik
i vårt land. Alla veta vi emellertid också,
att spion- och sabotagefaran tyvärr
komplicerar frågan och försvårar en sådan
politik. Denna politik kan nämligen
utnyttjas även av mindre nogräknade
personer. Att det finns ulvar i fårakläder
också under namn av flyktingar är
nog tyvärr ett faktum, liksom att här

Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

hos oss för närvarande för visst lands
räkning bedrivs ett omfattande spionage
både inom industrien och på militära
områden.

Det gäller alltså här att å ena sidan
söka ge alla lojala flyktingar den trygghet,
det skydd och det välvilliga stöd,
som en vidsynt asylrätt förutsätter, men
att å andra sidan också noggrant se till,
att denna asylrätt inte får missbrukas
och att rikets säkerhet icke äventyras
genom slapphet i kontroll och övervakning.

Då utlänningskommissionens verksamhet
alltså är både ömtålig och utomordentligt
betydelsefull, inte minst ur säkerhetssynpunkt,
har det väckt förvåning,
att allmänheten inte närmare informerats
om resultatet av den undersökning,
som statsrådet Mossberg för
flera månader sedan företog. Jag skulle
därför vara mycket tacksam, om herr
inrikesministern här i dag om möjligt
ville, såsom jag i början sade, lyfta något
på slöjan kring utlänningskommissionen
och dess verksamhet.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Herr HEIDING: Herr talman! Man hade
i år väntat, att statsverkspropositionen
skulle fått ett annat utseende än den
som nu föreligger. Med tanke på den besparingsutredning
som varit tillsatt borde
en viss nedskärning av en del anslag
varit möjlig. Den Wärnska utredningen
har ju kommit med många uppslag. Visserligen
kunna inte alla dessa uppslag
accepteras, det är alldeles tydligt, men
det har kommit fram en hel del, som
hade kunnat gå att realisera, om man
hade tänkt sig att komma till ett annat
läge än nu. Det är möjligt, att finansministern
tänker att så småningom föreslå
nedskärningar på grundval av denna
utredning; man får ju vänta och se,
om så blir fallet.

Socialdepartementets huvudtitel slutar
på över en och en halv miljard kronor.
De principbeslut och andra beslut,
som tidigare fattats, visa nu sina verk -

ningar på en del av huvudtitlarna. Till
bostadsförsörjning föreslås nära 70 miljoner
kronor på driftsbudgeten och över
200 miljoner på kapitalbudgeten. Jag
ber att få nämna, att återverkningarna
av statens toppbelåning nu börja att
komma fram. För ränteeftergifter föreslås
sålunda nu 10 miljoner kronor mot
675 000 kronor förra året. Det är ett
förslagsanslag, som alltså kan komma att
överskridas. Man vet följaktligen inte,
om det kommer att stanna vid dessa
föreslagna 10 miljoner kronor. Stiger
räntan ytterligare med en halv procent,
kommer denna summa upp i minst det
dubbla, det kan man vara förvissad om.

Till hyresrabatter föreslås 37 miljoner
kronor. Hela byggnadsregleringen
har, kan man säga, vilat på ett gungfly.
Herr Andrén anförde här vissa uttalanden
av generaldirektören för bostadsstyrelsen.
Det var ju rätt betecknande hur
olika uttalanden som gjorts under åren
1944—1950.

Jag anser, att man i stället borde låta
det privata initiativet komma mer till
sin rätt. Då kommer staten ifrån att i
nuvarande utsträckning bevilja lån och
bidrag. Att bygga i kommunal regi blir
väl även dyrbarare. Jag har sett exempel
på detta. Som det nu är får staten
först låna pengar och skall sedan låna
ut dem till lägre ränta. Detta system
kan inte fortsätta i längden, utan förr
eller senare måste man val komma ifrån
det. Standarden på de byggnader, som
uppföras i kommunal regi, är nog många
gånger inte fullt så god som på de byggnader,
som uppföras av de privata byggmästarna.
Om dessa uppföra byggnaderna,
behöver dessutom inte staten såsom
nu är fallet ikläda sig någon som helst
risk.

Här har framhållits av en föregående
talare, att städerna bygga fem gånger så
mycket som landsbygden, och det kan .
man ju inte anse vara rätt. Jag har inte
kontrollerat dessa siffror, man får väl
anta, att de äro riktiga. Så länge dyrortsgraderingen
finns till, kan man vara förvissad
om att inflyttningen till städerna
inte avtar utan kommer att fortsätta.
Därför blir det nödvändigt att bygga i

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Nr 2.

ännu större utsträckning. Vi veta alla
vilken brist det är på bostäder i städerna,
i all synnerhet här i Stockholm.
Det förekommer alltjämt allmän inflyttning
från landsbygden. Denna inflyttning
är i längen inte fördelaktig och
den borde förr eller senare bringas att
avtaga.

Jag fortsätter med att ta upp en annan
punkt på femte huvudtiteln. Till arbetslöshetens
bekämpande upptas 17,o miljoner
kronor. Kan det vara behövligt,
då det på alla håll råder brist på arbetare?
Den fulla sysselsättningen råder,
och då borde besparingar kunna vidtas
på detta område. Jag kan inte förstå, att
man behöver ta till ett så pass stort belopp
som här är fallet; utan tvivel skulle
man ha kunnat nöja sig med mindre.

Även på andra områden inom femte
huvudtiteln hade det varit möjligt att
företa en liel del besparingar, men jag
skall inte uppehålla mig'' mera vid denna
huvudtitel.

Jag nämnde i förbigående räntan. Den
synes gå uppåt. Riksbanksfullmäktiges
uttalade önskan om en snar återgång får
nog vänta på förverkligandet. Det hade
varit klokt med en annan räntepolitik
på ett tidigt stadium. Genom den låga
räntan ha investeringarna blivit alltför
omfattande. Fastighets- och jordvärden
ha sprungit i höjden på ett sätt som aldrig
förut. De yngre jordbrukarna och
fastighetsägarna komma i en obehaglig
ställning. Jag tänker mig till exempel en
yngre jordbrukare, som skall börja på
egen gård. Han skall inköpa ett jordbruk
till dagens höga jordvärde, han
skall köpa dyra inventarier m. m. Hur
skall han i längden kunna klara detta,
om det nu blir mycket högre räntor? Det
blir säkerligen alltför svårt för många
att klara situationen. Det hade varit
bättre, om man inte hade ingett så stora
förhoppningar om att den låga och fasla
räntan skulle bibehållas så gott som
för all tid framåt. Om således räntan
hade blivit höjd vid ett tidigare skede,
hade det icke förefunnits så stora risker
för att den skulle gå upp alltför högt.
Den faran föreligger med all säkerhet

Ull.

•1 Forsta kammarens proto X r 2.

Statsverkspropositionen m. ni.

Såsom av alla varit förutsett har försvarets
huvudtitel gått uppåt. Under nu
rådande förhållanden måste allt göras
för att hålla vårt försvar på högsta möjliga
nivå. Det ser mörkt ut i världen,
och de senaste underrättelserna måste
inge allvarliga farhågor för framtiden.
Innan riksdagen åtskiljs, kan det bli
nödvändigt med ytterligare anslag, och
härvid får icke något eftersättas. Vårt
försvar måste hållas vid en sådan nivå,
att vi kunna möta faror utifrån. Vi böra
göra vårt yttersta för att försvara oss.

Jag skall inte säga mera om denna
sak, som ju förut berörts här i debatten
av flera talare. Men medan jag är inne
på försvaret, skall jag ta upp en annan
fråga, som man kan säga något berör
försvaret. Jag bär på omvägar hört, att
blockorganisationen skall upphöra. Nu
finnas länsblockledare i varje län, och
de stå i kontakt med länsarbetsnämnd
och överblockledare. Det hela har fungerat
bra och dragit ringa kostnad. Varför
skall man då komma med detta förslag
om indragning? Vid inkallelse till
beredskapstjänstgöring ha de inkallade
kunnat stå i kontakt med länsblockledarna.
En del har önskat uppskov och
en del har behövt hjälp med att ordna
nödvändiga arbeten. Vid uttagning av
hästar, traktorer och motorfordon ha
läns- och överblockledarna på ett tillfredsställande
sätt kunnat ordna det hela.
Länsarbetsnämnderna och länsblockledarna
ha gemensamt ordnat med arbetsläger
m. in. Vid omfattande inkallelser
måste man även slå vakt om produktionen,
så att man kan uppehålla
densamma. Jordbruksministern borde
ha intresse av att produktionen inte blir
lamslagen utan alt vi få tillräckligt med
försörjningsmedel producerade inom
landet. Det har så stor betydelse, att jag
inte förslår hur man kunnat ha en tanke
på alt här företa en indragning.

Försvarsministern bör också so till
att ingenting kommer att klicka, om det
framdeles skulle bli nödvändigt med
stora beredskapsinkallelser — eller något
ännu värre.

Jag tycker således, att både jordbruksoch
försvarsministern borde se till, att

Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
denna fråga kan ordnas så, att det inte
blir några svårigheter i händelse av inkallelser
och dylikt.

Att kommunikationsministern föreslagit
en höjning av väganslagen med nära
50 miljoner kronor måste noteras med
tillfredsställelse. Vägar och broar befinna
sig i mycket dåligt skick på många
håll i landet. Det kan ju också betraktas
som en beredskapsåtgärd, att dessa
vägar och broar hållas fullt användbara.
Det hade varit önskvärt, om statsrådet
i alla fall hade tänkt mera på de mindre
vägarna än vad han har gjort. Till nyanläggningar
av bygdevägar och ödebvgdsvägar
äro anslagen alldeles otillräckliga.
Man måste tänka på de människor,
som helt sakna vägar. Genom de
anslag, som här äro tänkta, kan man
inte få till stånd samma arbete på vägarna
som tidigare. Allting har ju blivit
dyrare, och det är därför nödvändigt
med högre anslag än det som här är
upptaget. Jag antar, att det kommer motioner
med yrkanden på högre anslag
till både ödebygds- och bygdevägar.

I pressen har nyligen redogjorts för
ett fall i Västerbottens län, som jag tror,
att herr Tjällgren också nyss nämnde.
De finns många sådana fall i landet, där
man behöver vägar. Krafttag fordras för
att få dessa brister avhjälpta. Om befolkningen
i sådana trakter tvingas flytta
från sina små egendomar och bostäder,
blir det svårt att få skogsarbete m. m.
utfört. Det blir likväl nödvändigt att
bygga skogsvägar, och då hade det varit
mera på sin plats att ordna vägfrågorna
i tid. Det kunde synas fördelaktigt,
att åkrarna på de gårdar, som nu
eventuellt skulle nedläggas, planterades
med skog, men vi kunna komma dithän,
att även de små åkerlapparna behövas
för vår folkförsörjning. De ha en gång
med svett och ansträngningar blivit uppodlade,
och därför böra de icke utsättas
för den ringaktning, som nu visas.

Det kan ifrågasättas, om det inte vore
mer av behovet påkallat att ordna vägfrågorna
och skjuta på jordbrukets rationalisering.
För närvarande förefinns
det ringa intresse för denna. Av det för
budgetåret 1949/50 anvisade beloppet

på 6 000 000 kronor har endast 615 000
gått åt. Det är ingen stor summa, ocli
man ser alltså, att det inte är många,
som äro så intresserade av jordbrukets
rationalisering, att de begära bidrag.
Man skulle gott kunna säga, att den yttre
rationalisering, som bär var påtänkt
i så stor skala, kan anstå tills vidare.
Statsrådet har föreslagit en nedskärning
av anslaget till yttre och inre rationalisering
med 2 000 000 kronor, men det
hade med all säkerhet gått att skära
ned ännu mera. Om de mindre jordbruken
få bestå och där så ske kan kompletteras
med skogsmark, bär man mycket
att vinna för framtiden. Rationaliseringsfrågan
löses då också på ett mera
ekonomiskt sätt. Det är uppenbarligen
bra mycket lättare att komplettera jordbruken
med skog än att vidta stora anordningar
för att köpa in en egendom,
stycka den och försöka dela upp den på
olika sätt. Kan man komplettera en egendom,
är detta det lättaste och bästa sättet,
och det blir också mest ekonomiskt.

Av statsverkspropositionen framgår,
att hushållningssällskapens förbund ingått
till Kungl. Maj:t med framställning
om att fördelningen av statsunderstöd
till betesförbättringar skulle få överflyttas
från lantbruksnämnderna till hushållningssällskapen.
Denna framställning
har statsrådet lämnat utan någon som
helst åtgärd. Jag anser emellertid, att
denna hemställan varit befogad och att
den kunde ha blivit mera välvilligt upptagen.

Jag undrar för övrigt, om det inte
vore tänkbart, att man gick in för en
översyn av gränsdragningen mellan
lantbruksnämnderna och hushållningssällskapen.
Nu ha lantbruksnämnderna
i alla fall varit i verksamhet någon tid,
så att man har sett, hur arbetet går efter
den nya organisationen. Det har bl. a.
visat sig, vilket också sades i debatten
som föregick beslutet om jordbrukets
organisation, att en konsulent från hushållningssällskapet
och en från lantbruksnämnden
ofta måste resa om varandra
och att därigenom det hela blivit
mycket fördyrat. Man hade kunnat
undvika detta, om man hade lagt det på

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Nr 2.

annat sätt. Jag liar hört människor uttala
att det skulle vara klokt att gå
fram med en motion i riksdagen med
begäran om att dessa båda organisationer
skulle sammanslås. Erkännas skall,
att den saken inte blir så lätt. Förut
hade hushållningssällskapen sina uppgifter
och egnahemsnämnderna sina,
och jag vågar säga, att nog arbetades
det på ett mera ekonomiskt sätt förut
än vad det görs nu med alla dessa konsulenter,
som skola finnas dels i hushållningssällskapen,
dels i lantbruksnämnderna;
i de senare finnas ju de allra
flesta. Således kan en översyn i detta
fall vara nödvändig.

Vad som på sistone tilldragit sig det
största intresset inom landet är den
uppskruvning av prisnivån, som pågått
och pågår. Höjda priser och höjda avlöningar,
det är ju ordningen för dagen.
Kan någon vinna på detta? Det är en
fråga, som man kan ställa till finansministern.
Om en löntagare får en höjning
av sin lön — vilket det är meningen att
alla skola ha, mer eller mindre — så
kan man i alla fall inte tänka sig, att
lian kommer att vinna någonting på detta,
ty faktiskt blir resultatet plus minus
noll genom alla uppkomna prishöjningar.
Först och främst får ju vederbörande
högre skatter. Genom att han
kommer upp i ett högre löneläge blir
också progressiviteten i beskattningen
större. Och vid sidan därav har praktiskt
taget allting stigit i oroväckande
grad, och man ser nästan dagligen prishöjningar.
På skor och kläder bär ju
prisuppgången varit ovanligt hög.

Man kan ifrågasätta, om det inte varit
klokt att behålla subventionerna ännu
en tid för att på så sätt undvika alla
dessa stora pris- och lönerörelser. Nyss
nämnde herr Wigforss, att man förra
året inte kunde röra på subventionerna,
därför alt då var det utlovat, att de
skulle vara kvar, så att man därigenom
skulle kunna hålla lönerna nere och
undvika prisstegring på något område.
Men hade det inte i så fall gått att fortsätta
något längre med subventionerna?
Ingen är glad åt subventioner, men de
böra givetvis tas bort vid en nedåtgå -

Statsverkspropositionen m. m.
ende priskurva. Att ta bort subventionerna,
när priserna stiga, kan inte vara
det rätta; man borde ha valt en annan
tidpunkt för ett så viktigt avgörande.

Hur länge skall inflationen fortsätta?
Har finansministern möjlighet att stoppa
den, så att den endast blir en engångsföreteelse?
Det skulle vara intressant
att få höra ett uttalande från finansministern,
om han tror att det går
att få inflationen att avstanna. Kronans
värde går ju nedåt med stora steg, och
hela vårt ekonomiska läge blir alltmer
som ett rullande hjul, vilket inte vill
stanna. Det fordras krafttag om vi skola
övervinna krisen. Kan finansministern
med det snaraste komma med något recept,
så tror jag att det skall mottagas
med tacksamhet. Ännu kan det inte vara
för sent blott man vänder i tid. Alla
goda krafter måste samarbeta och inrikta
sig på sparsamhet på alla områden.

Skattetrycket är alldeles för högt, men
för närvarande ser det mörkt ut med
möjligheterna att åstadkomma en sänkning.
Jag uttalar den förhoppningen, att
regeringen kommer att slå in på andra
vägar än skattevägen, om det framdeles
skulle visa sig vara behövligt att skaffa
medel till utgifter, vilket man troligen
måste räkna med att det blir. Jag tänker
därvidlag först och främst på de direkta
skatterna.

Det är mycket möjligt att det kan bli
nödvändigt att företaga vissa justeringar
när det gäller de indirekta skatterna.
En del höjningar på detta område ha ju
redan aviserats för årets riksdag. Jag
tänker närmast på de taxehöjningar som
ha nämnts; de utgöra ju en form av indirekt
beskattning.

Till sist vill jag säga, att vi ju i alla
fall ha en hel del resurser för att övervinna
krisen, men om vi skola kunna
göra detta får ingenting eftersättas. Vi
måste göra allt för att spara, och detta
kräver nedskärningar på en del områden.
Man får då välja sådana områden,
där nedskärningar kunna ske utan fara.
Om vi alla äro ense om att gå in för någonting
sådant och om regeringen ställer
sig välvillig därtill — den bör härvidlag
gå i spetsen — tror jag att vi

Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
skola komma dithän, att vi åter skola
kunna se mera ljust på framtiden än för
närvarande.

Herr NORDENSON: Iierr talman! I dagens
läge utgör den utrikespolitiska situationen
utan tvekan det allt överskuggande
problemet.

Det har rått en anmärkningsvärt stor
enighet inom de demokratiska partierna
i ett avseende, nämligen att Sverige icke
borde engagera sig i någon stormaktsallians.
Men anslutningen till denna linje
har säkerligen byggts på mycket olika
motiveringar i olika läger. Personligen
har jag kommit till den ståndpunkten
efter en avvägning av de med den
ifrågasatta alliansen förknippade föroch
nackdelarna för vårt land, varvid
jag bedömt de senare som övervägande.

Just detta, att den för olika grupper
gemensamma ståndpunkten uppnåtts
med skilda utgångspunkter och motiveringar,
bär gjort det särskilt angeläget
för sammanhållningens skull, att innehållet
i den ståndpunkt, varom man enat
sig, gives ett så klart och korrekt uttryck
som möjligt. Det är med hänsyn
härtill som jag tidigare vid upprepade
tillfällen framhållit det mindre lyckliga
i att vår ståndpunkt åsatts neutralitetens
etikett. Se vi på de ställningstaganden,
som vårt land gjort i utrikespolitiskt avseende
sedan andra världskriget, bär jag
mycket svårt att inse, att de kunna anses
förenliga med neutralitetsprincipen,
i varje fall såsom den tidigare fattats
vid internationella överläggningar.

Vi frångingo klart — enligt min mening
med rätta — neutralitetsprincipen,
då vi erbjödo våra nordiska grannar ett
försvarsförbund.

Ett annat klart avsteg ha vi gjort genom
inträdet i FN. Detta kom också till
uttryck i den proposition till riksdagen,
i vilken herr Undén motiverade vår anslutning
till FN.

Bland annat uttalade ÖB i sitt utförliga
utlåtande utan att möta någon invändning
från föredragande departementschefen:
»Medlemskapet i FN innebär
sålunda ett uppgivande av den

neutralitetslinje, som under mer än ett
sekel följts i svensk utrikespolitik.»

Härtill kommer att neutralitetsstämpeln,
anbragt på vår stormaktsalliansfria
politik, på många håll i utlandet
ingivit människor den föreställningen,
alt vi ideologiskt skulle inta en neutral,
d. v. s. mot bägge de stora idélägren
i öster och väster lika förstående
eller lika likgiltig inställning, vilket måste
betecknas som i hög grad missvisande.

Det synes mig därför både gentemot
landets egen befolkning och utåt vara
angeläget, att den politik vi följa gives
en korrekt utformning.

Såvitt jag kunnat finna kan det varom
enighet råder korrekt anges på följande
sätt: Att Sverige bör föra en från
stormaktsallians fri, defensivt inriktad
beredskapspolitik, som avser att så länge
som är förenligt med våra vitala frihetsintressen
hålla oss utanför en konflikt
mellan stormakter med förbehållen full
handlingsfrihet att i varje uppkommande
läge handla så som vi anse bäst förenligt
med bevarandet av vår frihet och
vårt oberoende.

Jag har velat precisera detta med hänsyn
till den tendens, som gjort sig gällande
på sistone att propagera en mycket
doktrinär neutralitetsuppfattning,
som går vida utöver detta och som kan
leda till en sprängning av den sammanhållning
kring den utrikespolitiska linjen,
till vilken flertalet i vårt land hittills
anslutit sig.

Jag vill, herr talman, särskilt understryka,
att jag betraktar en eventuell
sprängning på denna punkt som en beklaglig
utveckling. Men motvilja mot att
alldeles i onödan tvingas att segla under
vad man anser vara en missvisande och
oskäligt bindande paroll kan verka i
sådan riktning. Jag vill med ett exempel
belysa varför jag anser att denna fara
finns.

Under höstens valrörelse figurerade
en skylt med följande paroll: »Vill Du
strikt neutralitet? Garantien för detta är
eu stark socialdemokrati.» Parollen pekar
på neutraliteten som det centrala i
vår utrikespolitik, men därtill innebär

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Nr 2.

den en bestämd antydan, att här finns
en gradering i neutralitetsviljan mellan
partierna.

Vad man först måste ifrågasätta är
parollens riktighet. Jag fäster därvid
uppmärksamhet vid ordet strikt. Man
kan då fråga sig, om en sådan beteckning
kan sättas på den politik som den
nuvarande regeringen liar fört. Skulle
parollen »strikt neutralitet» vara allvarligt
menad, är den en klar förkastelsedom
över det nordiska försvarsförbundet
och måste anses sätta vårt fortsatta
medlemskap i FN i fråga. Är det
det man vill?

Jag har svårt att inse den politiska
klokheten i att driva en så snäv paroll,
som så går emot vad man tidigare
enats om. Valparollen väcker en
misstanke att man på socialdemokratiskt
håll är mer angelägen att slå politiskt
mynt av förmenta avvikelser från
en doktrinär och missvisande paroll
än att slå vakt om den enighet, som
uppnåtts om våra utrikespolitiska riktlinjer.
Man tycker eljest, att det skulle
ligga i en regerings intresse att i en orolig
tid som vår aktsamt vårda den för
landet betydelsefulla utrikespolitiska
enheten.

Den misstanke, som denna valparoll
ingav om en ändrad inställning hos socialdemokraterna
hland annat gentemot
internationellt samarbete, fick en
stark näring av det märkliga yttrande
herr Undén höll i denna kammare den
9 december förra året om FN-staternas
inställning till Koreakonflikten.

Nu är det visserligen riktigt, att Förenta
Nationernas statuter äro sådana,
att de icke erbjuda möjligheten av en
medlemmarnas samfällda aklion mot en
stormakt, som är medlem av rådet. Men
herr Undén gick så långt i sin negativism,
att han betecknade det som en
absurd tanke, att de västallierade makterna
skulle engagera sig i krig med Kina
på grund av händelserna i Korea.
.lag tror, säger han, att »inom alla kretsar
inom alla länder anser man detta
vara Ull den grad orimligt, alt man är
färdig att undvika det snart sagt till
varje pris».

Statsverkspropositionen m. m.

Det är möjligt att sanningen om FN är
så hård och bitter för den angripne.
Men jag måste understryka vad här redan
sagts: Skall verkligen utrikesministern
i ett litet FN-anslutet land, som
genom sitt läge löper risken av anfall
från en stormakt, föra ett så defaitistiskt
språk i fråga om FN? Antag, att
Sverige blir angripet av en FN-ansluten
stormakt. Då kunna andra FN-staters utrikesministrar
komma att säga som herr
Undén: »Jag tror, att inom alla kretsar
inom alla länder anser man detta —
att FN-staterna skulle ingripa och ta
krig med den angripande stormakten för
Sveriges skull — vara till den grad
orimligt, att man är färdig att undvika
det snart sagt till varje pris.»

Yttrandet påminner slående om Chamberlains
yttrade i parlamentet efter återkomsten
från Munclien, att England inte
gärna kunde gå i krig för ett land, Tjeckoslovakien,
som låg så långt bort och
som man visste så litet om. .Sverige ligger
ännu längre bort för de flesta och är
kanske ännu mindre väl känt. Inför detta
ha vi anledning begrunda, hur det
gick för Tjeckoslovakien. Hela detta resonemang
innebär, att man betraktar
det som bart när självklart, att FN ingriper
endast om en liten stat angriper
en annan liten stat, men lika självklart
ställer sig passiv, om en stormakt angriper
eller blandar sig i leken.

Om vi endast i förra fallet, men ej i
det senare, kunna påräkna något verkligt
stöd från FN, kan man allvarligt
ifrågasätta värdet av vårt medlemskap.
Det är visserligen sant, att Förenta Nationernas
stadga icke förpliktar till ingripande,
om eu stormakt är inblandad,
men många från de små staterna ha säkerligen
hoppats, att medlemskapet i FN
skulle innebära och kännas som en viss
moralisk förpliktelse för medlemmarna
att söka komma varandra till hjälp, även
om stadgarna ej föreskriva detta.

Inför dessa herr Undéns uttalanden
har jag måst göra följande två reflexioner.
Den första är: Om man har den inställning,
som herr Undén givit uttryck
åt, är det då någon mening alt kvarstå
i FN? Den andra är: Utan att därför

Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
vara beredd alt frångå min ståndpunkt
om vår frihet från stormaktsallians nödgas
jag konstatera att herr Undén den
9 december genom sin pessimism bar
levererat det kraftigaste argument för
vår anslutning till Atlantpakten som jag
hittills hört.

Ytterligare ett symptom på en förskjutning
i den socialdemokratiska inställningen
till FN har givits oss i dagarna.
Det gäller vår ställning till deklaration
mot Kina. Den har bär påtalats
i kammaren, och jag skall inte fördjupa
mig i denna fråga. Till vad som här har
sagts vill jag blott foga vad en med FN:s
förhållanden och möjligheter väl förtrogen
person yttrat om just ett läge som
detta.

Efter att ha påpekat, att FN icke erbjuder
möjlighet till en medlemmarnas
samfällda aktion mot en stormakt, som
är medlem av rådet, framhåller denna
person: »Därest en internationell motsättning
skulle uppstå, vari en stormakt
direkt eller indirekt äger intresse, kan
Förenta Nationerna likväl komma att
spela en betydelsefull roll, till och med
för det fall att motsättningen utvecklar
sig till en konflikt, som leder till krig
och världsorganisationens sammanbrott.
Detta synes vara så mycket viktigare att
framhålla, som den roll Förenta Nationerna
i sådant fall kan komma att spela,
utföres av församlingen, i vilken samtliga
makter, stora som små, äga lika rösträtt.
Församlingen utgör visserligen icke,
som i Nationernas förbund, en myndighet
med även verkställande uppgifter,
men den bildar genom sina befogenheter
ett samlat organ för världsopinionen,
vars åsidosättande också för en
stormakt måste synas svårt och även
riskfyllt.»

Detta uttalande synes mig andas en
betydligt större optimism om Förenta
Nationernas möjligheter än dem herr
YVigforss gav uttryck för. För det intresse
det kan ha för herr Wigforss vill jag
nämna, att det citerade uttalandet är
gjort av herr Undén i den proposition,
vari han 194G förordade vår anslutning
till FN. Jag tror det vore av värde, om
herr Undén ville bibringa herr Wigforss

och sig själv något av den optimism angående
FN, som andas ur dessa hans
ord från år 1946.

Herr talman! Jämför man årets budget
och finansplan med tidigare års, så utgör
den i ett avseende ett betydande
framsteg. Jag har här i kammaren tidigare
påtalat svårigheten att ur finansplanen
utläsa vårt verkliga ekonomiska
läge, särskilt med avseende på statens
kassamässiga ställning. Tidigare finansplaner
ha berett läsaren utomordentliga
svårigheter härvidlag. Årets finansplan
utgör däremot ett aktningsvärt försök
att klarlägga hithörande förhållanden.
Sålunda redovisar finansministern
kvarstående reservationer i budgeten
och i vilken mån de kunna väntas bli
aktuella. Likaledes har finansministern
angivit väntade utgiftsstegringar och
lämnat en ingående diskussion av vilket
lånebehov som under instundande budgetär
kan väntas uppkomma. Årets finansplan
ger sålunda betydligt fastare
underlag för en diskussion än tidigare års.

Man kan knappast säga, att årets finansplan
givit någon skönmålning av
vårt läge. Den skiljer sig härvidlag
ganska mycket från sina föregångare.
Skulle man vilja giva en mycket kort
karakteristik av finansplanen, skulle man
kunna säga, att den bär sin upphovsmans
drag: buttert realistisk.

Detta hindrar givetvis icke, att man på
många punkter kan rikta allvarliga anmärkningar
och erinringar mot gjorda
uttalanden och slutsatser. Jag skall här
emellertid endast upptaga några få problem.

Finansministern framhåller, icke utan
märkbar tillfredsställelse, att vi under

1950 i stort sett uppnått och att vi under

1951 med stor sannolikhet kunna räkna
på samhällsekonomisk balans »i den meningen,
att den totala efterfrågan inom
landet hålles inom ramen för den totala
tillgången på varor och tjänster». Även
om det i och för sig måste anses värdefullt,
att en sådan jämvikt kan anses vara
för handen och att vissa utsikter finnas
att den skall upprätthållas, så måste
vi göra klart för oss, att vi därmed inte
kommit till något tillfredsställande resul -

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Nr 2.

tat i fråga om vår ekonomi. Det rör sig
i fråga om denna samhällsekonomiska
halans endast om en bruttobalans, d. v. s.
att den totala efterfrågan på varor och
tjänster motsvaras av ett lika stort utbud.
Men vad vi vilja komma till i samhällslivet
är en »detaljbalans» i den meningen,
att vi på alla områden i samhällslivet
uppnå en jämvikt mellan tillgång
och efterfrågan på en viss vara, en
viss produkt, en viss tjänst vid fri prisbildning.
Först då detaljbalans uppnås,
kan man tala om en samhällsekonomisk
balans i egentlig mening. Det råder exempelvis
sannerligen ingen balans på bostadsmarknaden
i denna stund. Det är att
märka, att den bruttobalans, vars förhandenvaro
finansministern anser sig kunna
konstatera, alltid kan uppnås i ett
samhälle med användning av tillräckligt
bårda ingripanden i form av ransoneringar,
regleringar och priskontroll, men
det är just dessa regleringar och ransoneringar
vi vilja komma ifrån.

Till en sådan balans kunna vi knappast
komma med mindre än att vi låta
priserna på varorna successivt anpassa
sig efter marknaden, så att de bli ett
uttryck för marknadsläget, och att därmed
jämvikt inträder miellan tillgång
och efterfrågan vid fri prisbildning.

Här kommer priskontrollens utomordentliga
betydelse för den försatta utvecklingen
att göra sig gällande. Handhavandet
av priskontrollen har därför
i nuvarande läge en avgörande betydelse.
Så länge lönestoppet existerade var det
en allmänt accepterad tanke, att en
prisstabilitet skulle eftersträvas, och den
jämförelsevis mycket hårda priskontroll
som tillämpats under senare tid bär också
främst motiverats med lönestoppet.
Sedan detta nu uppgivits och marknaden
lämnats möjligheter till fria förhandlingar
om löner, ha vi kommit i en radikalt
ny situation. Främsta grunden för
priskontrollen bar bortfallit, och den
måste bedömas ur helt nya synpunkter.
Med hänsyn till det knapphetstillstånd,
som utgör en följd av Koreakrisen, är
det inte möjligt att utan vidare släppa
priskontrollen så snart som man tidigare
under 1950, före krisen, hoppades. En

Statsverkspropositionen m. m.
viss, av knappheten betingad övervakning
av priserna är sålunda även nu
motiverad. Men vi ha närmast kommit
tillbaka till den situation som rådde när
prisregleringen först infördes i början
av kriget, då det gällde att just förhindra
av knapphet betingade onormala prisstegringar.

Keglerna för priskontrollen, sådan den
nu tillämpats under två och ett halvt år,
tillkommo som bekant sommaren 1948
och blevo då så rigoröst utformade, att
de i själva verket inte i praktiken ha
kunnat helt tillämpas. Vissa modifikationer
ha vidtagits efter förhandlingar
med näringslivet, men dessa ha varit
jämförelsevis obetydliga och vida mindre
än näringslivet påyrkat. Även den priskontroll
som genomförts under senaste
året måste följaktligen betraktas som
mycket rigorös.

Det framstår därför som en ganska
självklar sak, att de nya direktiv, som
skulle gälla från ingången av 1951, med
hänsyn till det förändrade läget på lönemarknaden
borde väsentligt förändras.
Det måste därför betecknas som ytterst
uppseendeväckande, att regeringen
i dagarna fastställt direktiv som, även
om de medgiva vissa prishöjningar på
grund av avtalsmässiga lönestegringar,
dock i övrigt behållit den utomordentligt
vittgående befogenheten för priskontrollen
att vägra höjningar på grund av lönsamhetsprincipens
tillämpning. Denna
princip innebär som bekant, att frågan
om en höjning icke göres beroende av
eventuella påvisbara direkta lcostnadsstegringar
för en viss vara utan bedöms
med hänsyn till ett företags totala ekonomiska
lönsamhet. De nya direktiven innebära
trots det radikalt ändrade läget,
att priskontrollen även efter lönestoppets
hävande kan föras efter lika rigorösa
linjer som tidigare.

Med hänsyn till den anda, som präglar
priskontrollnämndens egna uttalanden
på sistone, har man sålunda att
räkna med, att samtidigt som vi få fri
prisbildning på lönemarknaden kunna vi
vänta att en mycket restriktiv prispolitik
kommer att tillämpas.

Se vi detta ur synpunkten av den

Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Statsverkspropositionen in. in.
samhällsekonomiska balansen i egentlig
mening, såsom jag här förut beskrivit
den, så innebär detta att vi löpa risk att
få en ännu hårdare spänning mellan
kostnader och priser, vilket i sin tur
innebär en ännu större avvikelse från
den naturliga detaljbalans, varom jag
här talat. Vilja vi komma till en sådan,
så måste priskontrollen ges en helt annan
och mera begränsad uppgift att successivt
medgiva en anpassning av priserna
till den naturliga nivån för varje
särskilt varuombyte.

I detta sammanhang nödgas jag påtala
det sätt, varpå regeringen handlagt frågan
om de nya direktiven för priskontrollen.
De tidigare direktiven voro avsedda att
gälla till utgången av 1950. De hade motiverats
med lönestoppet, och det var
klart uttalat, att detta skulle upphöra
med årets utgång. Det låg sålunda i sakens
natur, att nya direktiv borde vara
klara till årsskiftet. Det oaktat kom regeringen
inte med sitt utkast till nya direktiv
förrän i mitten av december. Förslaget
kom näringslivets organisationer
tillhanda först omkring den 20 december.
Remissvaren skulle avges senast
den 8 januari. Med hänsyn till den mellankommande
helgen innebar detta i
praktiken, att den verkliga remisstiden
inte var mer än omkring en vecka. Frågan
om priskontrollens utformning och
tillämpning är ett för näringslivet livsviktigt
spörsmål, där det är ytterst angeläget
att vi få tillfälle alt göra våra
synpunkter gällande. En i praktiken så
snävt tilltagen remisstid måste därför anses
oskäligt kort. Trots de ogynnsamma
tidsförhållandena vågar jag säga, att det
lagts ned ett utomordentligt arbete på
dessa remissvar för att få dem så fullständiga
och uttömmande som möjligt.
Tyvärr blevo vissa av dem något försenade.
Exempelvis kom remissvaret från
Stockholms handelskammare den 9 januari,
och industriförbundet lämnade
sitt den 10 på morgonen.

Frågan behandlades av regeringen i
beredning enligt uppgift den 11 och avgjordes
formellt i konselj den 12. Resultatet
var, att en viss mindre uppmjukning
medgavs med hänsyn till ökningen

av avtalsenliga löner, men genom lönsamhetsprincipens
bibehållande innebära
direktiven, att priskontrollnämnden
har möjlighet att tillämpa priskontrollen
fullt lika rigoröst som före lönestoppets
hävande.

Med tanke på remissvarens omfattning
och den korta tiden mellan svarens inlämnande
och regeringens ställningstagande,
som knappast tillåtit en närmare
granskning av svaren, och med tanke på
att någon verklig hänsyn till remissvaren
icke tagits, har man i näringslivets
kretsar fått en mycket stark känsla av
att regeringen avgjort denna fråga utan
att ens fullt sätta sig in i näringslivets
synpunkter. I betraktande av att regeringen
ofta uttalat önskemål om ett gott
.samarbete med näringslivets män och
dess organisationer och i betraktande
av den beredvillighet, som näringslivet
alltid har sökt att visa härvidlag, har behandlingen
av detta ärende vållat en djup
misstämning bland näringslivets män.

I remissvaren har föreslagits, att företagen
skulle få rätt att höja sina priser
med hänsyn till de ökade lönekostnaderna
men därvid avlämna kostnadskalkyler
för priskontrollnämndens granskning.
Nämnden skulle sålunda ha möjlighet
att kontrollera uppgifterna och eventuellt
kräva rättelse. Med nuvarande bestämmelser
skall en omfattande lönsamhetsundersökning
föregå nämndens ställningstagande.
Detta innebär ett så starkt
fördröjande av avgöranden, att det skulle
kunna medföra mycket allvarliga svårigheter
för företagen. Priskontrollnämnden
har därför också förklarat alt
den kommer att medge vissa ökningar
utan granskning, i avvaktan på en eventuell
lönsamhetsundersöknings avslutande.
Detta visar att direktiven i själva
verket härvidlag ha blivit så strängt avfattade,
att nämnden i praktiken omedelbart
har måst sätta sig över dem.

Under alla omständigheter kommer
priskontrollnämnden att under den närmaste
tiden få en utomordentlig arbetsbelastning.
Det har därför väckt en viss
förvåning och uppmärksamhet, att nämndens
ordförande i detta för nämnden
så utomordentligt krävande läge har an -

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Nr 2.

sett sig kunna anträda en lång studieresa
och lämna åt underordnade att klara
den uppkomna, synnerligen ömtåliga
situationen.

Finansministern har i sitt resonemang
om möjligheten att balansera budgeten
tryckt mycket hårt på nödvändigheten
att inte blott täcka driftbudgetens utgifter,
utan också om möjligt skaffa medel
för kapitalbudgetens investeringar, och
riktpunkten har härvidlag för honom
varit att slippa upplåning. Detta är visserligen
ur många synpunkter önskvärt
och eftersträvansvärt, men det förefaller,
som om finansministern förbisett,
var den verkliga faran ligger när det gäller
upplåningen. Om kapitalbudgeten
icke kan helt täckas med verkliga inkomster
och statsmakterna i stället verkställa
en upplåning på öppna marknaden,
har en sådan upplåning i och för
sig starkt restriktiv verkan på det ekonomiska
fiiltet och kan väl anses förenlig
med en sund och stram ekonomisk
politik. Vad som gör en statlig upplåning
farlig och direkt ägnad att underbygga
inflationistiska tendenser, det är
om upplåningen sker i riksbanken. Det
är därför ytterst svårt att förstå förenligheten
mellan å ena sidan finansministerns
energiska strävan att undvika
upplåning för kapitalbudgetens täckande
och å andra sidan det faktum att lian,
såvitt jag förstår, stillatigande accepterar,
att riksgäldslcontoret under tiden
oktober—december förra året placerade
omkring 250 miljoner kronor i skattkammarväxlar
hos riksbanken.

Vidare har riksbanken under samma
tid inlöst omkring 130 miljoner utelöpande
skattkammarväxlar, som det inte
varit möjligt att omsätta på marknaden.

Dessa åtgärder innebära ett beklagligt
avsteg från den restriktiva politik, som
finansministern anser sig vilja föra, och
såvitt jag förstår också sökt föra i sin
budget, och det måste verka direkt emot
hans planer. Samtidigt ha ju på obligationsmarknaden
tydliga tecken givit vid
handen, att stödköp vidtagits på marknaden
via den nya statliga banken. Därmed
har man frångått den ståndpunkt,
som riksbanken intog i somras, då den

Statsverkspropositionen m. m.
upphörde med sina stödköp. Även denna
åtgärd måste få samma inflationistiska
verkningar som den förut nämnda.

Inför dessa fakta måste det sägas
ifrån, att skall en mera restriktiv antiinflatorisk
politik av den typ finansministern
förordar verkligen kunna genomföras
i vårt land, måste sådana betänkliga
avsteg och direkt motverkande
åtgärder som statlig upplåning i riksbanken
och stödköp av obligationer konsekvent
undvikas.

Till sist vill jag göra en mera allmän
reflexion. Finansministern har pekat på
det stora problem, som vi nu stå inför,
nämligen om full sysselsättning och ett
fast penningvärde kunna samtidigt upprätthållas.
Det är med tillfredsställelse
man konstaterar, att han vill göra detta
problem till föremål för en ingående
utredning. Herr Wigforss har också
upptagit denna fråga i dagens debatt,
men han liar därvid ställt den fulla sysselsättningen
i motsats till en arbetslöshet
av den art, som förekom på 1920-oeh 30-talen. Jag tror att vi, om vi skola
komma till en vettig diskussion när det
gäller detta svåra problem, måste göra
en klar distinktion. Alla parter äro numera
ense om att arbetslöshet av den
omfattning, vi hade på 30-talet, icke bör
tolereras, utan planmässigt motarbetas.
Vad man däremot från vår sida vill göra
gällande är, att en måttligare sysselsättningsgrad
än den överfulla, som vi nu
ha, nämligen vad man velat kalla hög
och jämn sysselsättning, är att föredraga
med hänsyn till de utomordentliga
svårigheter, som den överfulla sysselsättningen
skapar för penningvärdets bevarande.

Det är av intresse att de yngre ekonomerna
inom socialdemokratien ha
upptagit detta problem, och de erkänna
utan vidare den överfulla sysselsättningens
utomordentliga svårigheter när det
gäller att bevara penningvärdet. De anse
sig emellertid kunna åstadkomma den
nödvändiga motvikten genom att införa
indirekt beskattning på olika områden
av samhällslivet, än på det ena och än
på det andra, och därmed skulle man då
uppsuga köpkraften och hindra att det

Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
blir inflation. Jag skall nu inte fördjupa
mig i eu debatt härom, men jag vill uttryckligen
säga ifrån, att om man inte
vill göra en klar distinktion mellan en
överfull och en hög och jämn sysselsättning,
tror jag att hela den tillämnade
utredningen liksom hela diskussionen på
detta område från början kommer att
rinna ut i sanden.

Herr Wigforss menade att man riktat
förebråelser mot regeringen för att den
skulle ha skapat överfull sysselsättning.
Nej, jag tror inte att man förebrått regeringen
detta, ty det är andra faktorer
som ha skapat den överfulla sysselsättningen.
Vi förebrå regeringen lika litet
detta som vi vilja tillskriva det socialdemokratiska
partiet förtjänsten av att
ha hävt arbetslösheten på 30-talet, såsom
socialdemokraterna själva anse. Den arbetslösheten
hävdes genom den allmänt
gynnsamma konjunktur, som inträdde i
mitten på 30-talet. Men vad vi förebrå
regeringen för närvarande är att den
under de gångna efterkrigsåren har drivit
en ekonomisk politik, som hör hemma
i en lågkonjunktur, men som tillämpad
i en högkonjunktur är ägnad att
öka de inflationistiska tendenserna och
därmed öka våra svårigheter.

Herr ÖHMAN: Herr talman! Remissdebatten
har hittills präglats av ett stort
samförstånd mellan de borgerliga partierna
och regeringen. Den allmänna
vänligheten har varit så stor, att ingen
talare, ännu åtminstone, ens har angripit
kommunisterna, vilket är tämligen
ovanligt i en debatt som denna. Jag
måste emellertid säga, herr talman, att
jag inte är helt säker på att jag kan delta
i denna allmänna vänlighet, men jag
skall försöka att vara så hygglig som
möjligt, trots att jag representerar det
enda oppositionsparti som finns här i
riksdagen.

Jag vill då först erinra om att när vi
samlades till denna riksdag ställde vår
värderade talman i sitt hälsningsanförande
som främsta uppgift att »sörja för
vårt lands självständighet och folkets
fortsatta frihet». Tillåt mig att på det
livligaste få instämma i denna målsätt -

ning och tillägga, att vår talman på ett
utomordentligt sätt har uttryckt vad
kommunistiska partiet framför allt eftersträvar.

Då jag förmodar att talmannen gav
uttryck också för vad flera än kommunisterna
vilja åstadkomma, kanske jag
vågar dra den slutsatsen, att det i allmänhet
råder enighet om målsättningen
för politiken i nuvarande läge. Men det
betyder sannolikt inte att vi äro eniga
om medlen och vägarna för att nå målet.
I det sammanhanget vill jag göra
ännu ett instämmande och erinra om
att statsministern gjorde ett riktigt påpekande,
då han i sitt tal till den socialdemokratiska
gruppen förklarade, att
inom utrikespolitiken är »klarheten och
entydigheten nödvändig». Ett klarläggande
av partiernas ståndpunkter till de
utrikespolitiska frågorna är nödvändigt,
inte minst därför att man på sina håll
gärna talar om nationens intressen, medan
man i själva verket menar någonting
Helt annat.

\i kommunister anse, att den främsta
uppgiften i nuvarande läge är att föra
en politik, som innebär att vi med alla
de resurser, som stå till förfogande,
motsätta oss landets indragande i krigsäventyr
och att vi klart och bestämt ta
avstånd från kriget som medel att lösa
mellanfolkliga konflikter.

Denna vår ståndpunkt innebär vidare,
att vi kommunister anse det vara varje
medborgares oavvisliga plikt att till varje
pris försvara den nationella friheten
mot envar, som försöker att kränka densamma.
1 konsekvens härmed måste det
föras en skoningslös kamp emot de
krafter, som verka bland vårt folk för
att uppluckra försvarsviljan och som
åsyfta att bit för bit schackra bort landets
suveränitet. Jag är ganska övertygad
om att den överväldigande majoriteten
av alla de andra partiernas väljare
och anhängare är av samma uppfattning,
som jag här har velat ge uttryck åt.

Jag vill härvidlag tillägga, att de, som
i denna kammare företräda en annan
mening, de som propagera för att landet
skall uppge sin självständighet och ingå
militärförbund med aggressiva stater —

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Nr 2.

de finnas företrädesvis inom högern och
folkpartiet och ha i sitt sällskap en enslig
— och tillåt mig också säga egenartad
— socialdemokrat —• komma att bli
isolerade och ådraga sig det svenska folkets
vrede och förakt den dag det verkligen
gäller att i handling bevisa allvaret
i de fosterländska deklarationerna.

Om jag har tolkat den svenska folkmeningen
rätt, nämligen att Sveriges
folk vill göra allt för att bevara den nationella
oavhängigheten, borde därav
följa den slutsatsen, att också vi skola
respektera andra folks rätt att värna om
sin nationella frihet och kämpa för densamma,
när den kränkes.

Detta är kommunisternas utgångspunkt.
Vi anse att alla folk, oavsett ras
och nationalitet, skola ha rätt att leva
sitt liv i frihet och forma sin samhälleliga
tillvaro efter egen önskan. Skilda
ideologier, skilda sociala och ekonomiska
system kunna inte godkännas som
giltig anledning till krigshandlingar
mellan länder. Den fredliga tävlan mellan
olika system och ideologier bör få
avgöra vad som är livsdugligt, vad som
för mänskligheten framåt.

Hela den historiska erfarenheten säger
ju oss att ideologier, människors
livsuppfattningar, inte kunna tillintetgöras
genom krig och inte heller genom
sådana undantagslagar, som exempelvis
högern nu igen förordar gentemot kommunisterna.
Det sista säger jag närmast
med adress till högerns ledare, professor
Andrén, som här i kammaren den 9 december
var inne på dessa frågor och
förordade en starkare upprustning, just
på grund av den kommunistiska ideologiens
expansion, som orden föllo sig.
Herr Andrén erinrade om att kommunismen
är »den största sammanhängande
världskonfiguration som världshistorien
någonsin har sett». »Den sammanhålles»,
framhöll han vidare, »av en järnhård
ideologi». Han tilläde: »Det är
självklart, att det är en oerhörd makt,
som kommunismen representerar i världen,
och maktkoncentrationen är så
mycket mer påfallande, som detta välde
sammanhållas av en tanke, eu vilja, ett
program.»

Statsverkspropositionen m. m.

Om man bortser från retoriken kan
man säga, att professor Andrén har rätt.
Den kommunistiska ideologien har verkligen
en väldig expansionskraft, och
denna kraft stegras för varje dag, helt
enkelt därför att kommunismen representerar
livet och framsteget.

Vad ville nu högerledaren göra åt denna
historiska utveckling? Jo, han ville
ha 2 miljoner kronor mer till flygvapnet
och 20 miljoner kronor till befästningsarbeten.
Och nu har ju programmet
utökats med högerns förslag om undantagslagstiftning
emot kommunismen.
Jag vill fråga: Tro nu verkligen högerns
representanter, att dylika åtgärder kunna
hindra den kommunistiska idéens
segertåg genom världen? Att gräva nya
fästningar för 20 miljoner och köpa nya
jaktplan för 2 miljoner eller skriva några
nya lagparagrafer, det är verkningslösa
vapen i den ideologiska kampen.
Ideologier kunna endast bekämpas med
en överlägsen ideologi, men då högern
saknar detta vapen i sin arsenal, får den
ta sin tillflykt till befästningsanläggningar.

Jag sade nyss, att vi kommunister anse
att alla folk ha rätt att värna om sin
nationella frihet och forma sitt samhälle
efter egen önskan. Därför fördöma vi
de imperialistiska kolonialkrig, som nu
försiggå i Fjärran östern, och därför äro
vi motståndare till regeringens faktiska
solidaritetsförklaring med och praktiska
stöd åt det amerikanska kriget i Korea.
Inga demagogiska utläggningar, inga
historiska förfalskningar kunna dölja
det faktum, att Amerikas förenta stater
under falskt utnyttjande av FN:s fana
bedriva ett orättfärdigt, ett smutsigt och
brottsligt kolonialkrig i Fjärran östern.

Sveriges engagemang i detta krig genom
ställningstagandet för detsamma i
FN, genom medverkan i brottet mot
I’N:s stadga och genom alt ställa ett fältlasarett
till inkräktarnas förfogande, är
inte bara vanhedrande för vårt folk,
utan också ett klart avsteg från den
alliansfria utrikespolitiken. Och det är
dessutom — vilket kanske är det värsta
— en lek med elden. Ett fortsatt engagemang
innebär uppenbarligen fara för

Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
att Sverige skall dras in i ett krigsäventyr,
som kan utveckla sig till en ny
världsbrand.

Ett gammalt ordspråk säger: »Om

man ger en viss potentat ett finger, så
tar han snart hela handen». Visheten i
detta besannas också i det här sammanhanget.
.Tåg erinrar om att regeringen
understöder Amerika i Koreafrågan och
tystlåtet godkänner terrorhombningen
mot Koreas kvinnor, barn och åldringar
och godkänner krigshandlingar mot ett
folk, som väl aldrig kunnat drömma om
att i Sverige se en fiende och som aldrig
kan utgöra ett hot mot vårt land.
Det är första steget på krigsäventyrets
väg och nästa följer, om vi inte säga
stopp i tid.

Det nya herrefolket på andra sidan
Atlanten är redan ute för att locka oss
vidare. Det amerikanska kravet på att
Sverige skall bryta de diplomatiska förbindelserna
med Kina och delta i sanktioner
mot detta land är, såsom här tidigare
omvittnats av bland andra herr
Wigforss, en synnerligen allvarlig fråga.
Enligt uppgifter i pressen har utrikesnämnden
inte kunnat ena sig om ett entydigt
och bestämt avslag på den amerikanska
framställningen. Det uppges att
högern och folkpartiet vilja stämpla Kina,
ett land som värjer sig mot amerikanska
kränkningar och mot ockupationen
av Formosa, som angripare. Inte ens
högern och folkpartiet ha emellertid vågat
att i första omgången gå med på kravet
om sanktioner, utan Sverige skulle
för dagen nöja sig med att stämpla Kina
som angripare för att sedan i morgon
ta nästa steg och ställa vårt land i fientlig
ställning till världens största nation.
Så arbetar folk, som vill dra in Sverige
i krigspakter och därmed äventyra vår
oavhängighet och vår fred.

Utrikesledningens slutliga ståndpunktstagande
till denna fråga är väl
ännu inte klart, och utrikesministern
har ju nyligen varit i Köpenhamn för
att diskutera Kinafrågan. Man har publicerat
en intetsägande kommuniké om
hjärtligheten och enigheten i förhandlingarna,
men ännu har varken riksdagen
eller det svenska folket fått någon

redovisning om vad som verkligen förekom
i Köpenhamn. Detta smusslande
bakom kulisserna med folkets livsfrågor
bör inte få passera opåtalt. Det är verkligen
ingen privatsak för utrikesministern
eller för den utvalda samling, som
sitter i utrikesnämnden, vad som förevarit
på Köpenhamnskonferensen. Det
gäller ju det svenska folkets intressen,
det är menige man som ytterst får bära
följderna av de beslut, som fattas. Tv
om Sverige dras in i krigsäventyr, är det
väl inte meningen, att de partiledare,
som sitta i utrikesnämnden, skola axla
ränseln och geväret och dra ut i fält,
utan det är folket, som får offras. Det är
dess liv och egendom, som gå till spillo.
Därför hoppas jag, att regeringen, helst
innan den tar ställning, ger en klar och
tydlig redogörelse för sina planer i detta
avseende.

Jag vill i detta sammanhang ställa ett
par frågor till utrikesministern; han är
visserligen inte nu i kammaren, men
jag hoppas att det skall vidarebefordras
till honom. Jag vill då först och främst
fråga: Hur länge ämnar egentligen utrikesministern
fortsätta det intima samarbetet
i utrikespolitiska frågor med
länder, som tillhöra Atlantpakten? För
det andra vill jag fråga: Kan ett sådant
samarbete förenas med en alliansfri
linje?

Det finns som bekant inga vattentäta
skott mellan utrikespolitik och försvarspolitik.
Den senare är närmast ett komplement
till den förra. Danmark och Norge
ha nu ställt sina militära resurser till
Förenta staternas förfogande. Den nve
överbefälhavaren, general Eisenhower,
har just i dagarna inspekterat sina norska
och danska arméer och mottagit
statsledningarnas undersåtliga trohetsförsäkran.
Danmark och Norge utrustas
med amerikanska vapen, deras militärväsen
byggas upp som en del av det amerikanska,
överbefälhavare är en amerikansk
general med den lydnadsplikt en
sådan ställning förutsätter.

Tror då verkligen vår utrikesledning,
att dessa länder, vilkas militärpolitik är
fastkedjad vid Atlantpakten, kunna föra
en alliansfri utrikespolik? Naturligt -

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Nr 2.

vis inte. Men varför då fortsätta med
dessa ideliga konferenser? Tror man
möjligen, att Sverige skall kunna påverka
den politik, som Atlantpaktens
stater genomföra? Det är väl snarare så,
att motsatsen blir fallet. Ingen kan sätta
tilltro till allvaret i vår alliansfrihet,
om detta komprometterande samarbete
fortsätter. Utrikesministerns försök att
förena svensk alliansfrihet med stöd åt
den amerikanska aggressionen i Fjärran
östern, stöd åt Tysklands och Japans
remilitarisering och politisk samverkan
med atlantpaktsstaterna Danmark och
Norge påminner mig verkligen om en
dålig akrobats försök att gå balansgång
på en slak lina. Risken att störta ner
i avgrunden blir allt större, ju mer linan
svänger, och nu är linan i själva
verket i mycket stark svängning. Jag
skulle därför vilja rekommendera utrikesministern
att så snabbt som möjligt
försöka hasa sig tillbaka till landfästet.

En viss förhoppning om att detta
sker kanske man får knyta till den
deklaration, som han avgav här i kammaren
den 9 december, då han på tal
om tänkta åtgärder mot Kina förklarade,
att detta var en »absurd tanke»,
att man inom alla kretsar inom alla
länder ansåg detta vara till den grad
orimligt, att man är färdig att undvika
det snart sagt till varje pris. Jag kan
understryka hans synpunkter därvidlag,
men jag vill ändå notera, att vår
utrikesminister trodde alltför gott om
vissa kretsar i vissa länder. Det visar
ju den amerikanska propån om sanktioner
mot Kina.

Jag hoppas emellertid livligt att utrikesministern
inte faller undan för påtryckningarna,
även om de nu i sista
omgången skulle komma från såväl
Washington som London, utan att han
slår in på en kurs som innebär, att vårt
land kastar loss från krigsanstiftarna
och återgår till en självständig alliansfri
utrikespolitik.

Tillåt mig också säga ett par ord om
själva grundvalen för en sådan politik.
Jag tror att en alliansfri utrikespolitik
framför allt måste tjäna två syften: att

Statsverkspropositionen m. m.

hålla vårt land utanför krigspakter och
att verka för fredens bevarande i världen.
Den politiska grundvalen för en
alliansfri politik måste vara uppfattningen,
att de två dominerande ekonomiska
och politiska systemen i världen,
det kapitalistiska och det socialistiska,
kunna leva fredligt sida vid
sida och i fredlig tävlan övertyga folk
om vilket system som i längden är att
föredraga.

Jag vill också erinra om att det är
mycket starka krafter i världen, som
verka för en sådan linje i politiken.
För ett par månader sedan sammanträdde
i Warszawa den andra viirldsfredslcongressen.
Det var en mycket representativ
församling med delegater från
SO länder och 500 miljoner människor,
som med sina namnunderskrifter förklarat
sig stödja fredsrörelsens syften.
Kongressen var allsidigt sammansatt.
Där funnos konservativa, liberaler, socialdemokrater,
kommunister, färgade
folkslag, kristna och ateister. Ingen försökte
påtvinga den andre sin politiska
eller religiösa övertygelse. De hade
samlats för ett enda syfte: att undersöka
om man kunde uppnå enighet kring
ett enda för hela mänskligheten avgörande
spörsmål — fredens bevarande.

Resultatet blev enighet om att freden
måste bevaras, och synpunkterna sammanfattades
i ett budskap, som tillställdes
Förenta Nationerna. Jag tar mig
friheten att uppmana vår utrikesledning
att studera detta dokument och ta
upp till allvarlig prövning, om inte de
linjer, som där uppdras, borde bilda
grundvalen för den svenska utrikespolitiken.

.Tåg skall inte uppta tiden med att
referera budskapets innehåll. Jag vill
bara i korthet erinra om att t. ex. i den
viktiga frågan om aggression gjorde
kongressen en mycket klar definition.
Om denna definition lägges till grund
för bedömning av skuldfrågan vid en
väpnad konflikt, är det inget problem
att fastställa, vem som iir angripare och
vem som inte är det. Tillåt mig, herr
talman, att bara citera denna enda
punkt, som är så väsentlig i nuvarande

Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

tid och som sedan länge varit föremål
för många diskussioner. Kongressen
fastställde följande definition på begreppet
aggression:

»Inga politiska, strategiska eller ekonomiska
hänsyn, inga motiv förknippade
med det inre läget eller inre konflikter
i den ena eller andra staten kunna
rättfärdiga den väpnade inblandningen
från någon annan stat, vilken denna än
må vara. Aggression är en brottslig
handling av den stat som först tillgriper
vapenmakt mot en annan stat, under vilken
förevändning den än må ske.»

Jag tycker att denna definition är så
klar att alla som äro motståndare till
aggression, oavsett social ställning eller
politisk åskådning, böra kunna ge den
sin anslutning.

Kongressen rekommenderade vidare
en progressiv, samtidig och proportionell
minskning av rustningarna samt en
internationell kontroll, som skall ha befogenhet
inte bara att kontrollera de väpnade
styrkor och krigsmaterielfabriker
som anges, utan som på eget initiativ
kan bege sig till olika länder för att
kontrollera, att nedrustningen fortskrider
i det tempo som beslutats av Förenta
Nationerna. Jag tror att om regeringen
skulle följa en sådan linje i sin
utrikespolitik, skulle vårt land mötas av
respekt och förståelse hos alla fredsälskande
folk i världen, och många av
de problem, som statsmakterna och vårt
folk nu få brottas med, skulle bli betydligt
lättare att bemästra.

Herr talman! Jag har uppehållit mig
ganska utförligt vid de utrikespolitiska
frågorna därför att jag anser dessa ändå
vara avgörande, och många av de inrikespolitiska
problemen skulle kunna få
en lyckligare lösning, om regeringen
omlägger sin utrikespolitik i den riktning,
som jag här har förordat.

Låt mig till sist bara med några korta
satser ange den ståndpunkt vi ha till
den budget, som här har presenterats av
regeringen.

Jag måste som allmän karakteristik
säga, att den bär den typiska krigspsykosens
kännetecken. Jag skall inte ingå
på alla de sifferuppgifter, som vimla i

finansplanen och den s. k. nationalbudgeten,
utan nöjer mig med att helt kort
konstatera, att själva grundlinjen för regeringens
ekonomiska politik är tämligen
klart fixerad. Målsättningen är att
pressa ned levnadsstandarden för folket,
öka rustningarna ytterligare, skärpa polisövervakningen
över den enskilde medborgaren,
se till att storfinansen får det

ännu trivsammare--d. v. s. ännu högre

vinster — och att reformstoppet upprätthålles.

Situationen är onekligen intressant.
Vi ha en socialdemokratisk majoritetsregering,
men det är högerns och folkpartiets
politik som i verkligheten genomföres.
Här om någonsin kan man
säga, att det är svansen som styr. Hur
länge högern och folkpartiet vilja spela
rollen av styrande svans återstår att se.
Kravet på samlingsregering dyker upp
allt oftare i pressen. Måhända ha vi snart
en samlingsregering av 1940 års modell
och en ny upplaga av 1940 års män, anpassade
till 1950-talets politiska miljö.
Det är väl också därför som regeringen
i dag möter så litet av kritik från borgerligt
håll. De borgerliga ha all anledning
att vara nöjda, ty de vinna dagligen
framgångar och regeringen lider
nederlag, om man ser dagens politik i
relation till regeringens ursprungliga
program. Om damerna och herrarna inom
folkpartiet och högern vilja vara
uppriktiga, måste ni erkänna, att regeringens
praktiska handlande ligger betydligt
närmare de borgerliga partiernas
program än arbetarrörelsens efterkrigsprogram.
Inte ens punkten om full sysselsättning
är längre sakrosant för regeringen.
Finansministern lovar ju att
tillkalla sakkunniga, alltså bl. a. folk
från de borgerliga partierna, för att utreda
huruvida den socialdemokratiska
programpunkten om full sysselsättning
är möjlig att upprätthålla eller inte. Ja,
en mera foglig socialdemokratisk majoritetsregering
kunna väl de borgerliga
knappast hitta på något annat håll i
världen.

Låt mig sedan ta upp ett par punkter
till. Jag noterar först att konjunkturläget
är synnerligen gott. Det produceras me -

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Nr 2.

ra än tidigare. Produktiviteten steg med
mer än 5 procent förra året, vilket är en
dubbelt så hög stegring som någon gång
under 1930-talets högkonjunktur. Export
och import ligga 21 resp. 20 procent
högre än 1930-talets genomsnitt. Bolagsvinsterna
ha från förra året ökat med
ytterligare 15 procent, trots den fria avskrivningsrätten,
som möjliggör allt
möjligt skattesmussel. De direkta skatterna
beräknas öka med 750 miljoner
kronor på ett enda år. Statsinkomsterna
äro större än någonsin tidigare och beräknas
komma upp till 5 709 miljoner
kronor. Lägga vi härtill de 200 miljoner
kronor, som skola inflyta på den planerade
investeringsskatten, komma vi upp
till den väldiga summan av omkring 6
miljarder kronor i inkomster för staten.
På fem år ha statsinkomsterna ökat med
icke mindre än 70 procent.

Trots dessa lysande affärer ställer regeringen
bara dystra perspektiv i utsikt,
och när regeringen skall förklara anledningen
till detta miserabla förhållande
mitt under den värsta högkonjunktur
som vi upplevat, kommer man med alla
möjliga avklaringar om mystiska krafter,
som verka någonstans, och Koreakriget,
som tycks få tjäna framför allt som något
slags åskledare för regeringens politiska
misstag. Jag tror inte att den taktiken
går så värst länge. Man kan inte
oupphörligen klara sig undan ansvaret
för sin egen politik genom att skylla på
andra. Ansvaret måste läggas där det
hör hemma, och det är i första hand hos
regeringen. När den tillåter skopriserna
att stiga med 50 procent bara för att
locka fram litet skor ur de välfyllda lagren,
kan man inte skylla detta på att
det koreanska folket kämpar för sin nationella
frihet. Inte heller andra prisstegringar
kan man bortförklara på detta
lättvindiga sätt.

En fråga har emellertid regeringen
glömt bort i sin finansplan och i sina
beräkningar, och det är frågan om verkningarna
av devalveringen, som brådstörtat
och på den svenska storfinansens
inrådan genomfördes i september
1949. Den har medfört att exportörerna
ha tjänat minst en miljard kronor på dc -

Statsverkspropositionen m. m.
valveringen, och importen från dollarområdet
har fördyrats med ungefär
samma belopp enligt priskontrollnämndens
beräkning, belopp som folket får
betala i form av höjda priser. Jag erinrar
om att vi kommunister voro de enda
som gingo emot devalveringen, och när
vi inte lyckades få gehör, föreslogo vi
att man skulle dra in devalveringsvinsterna
till staten och utnyttja dem i prissänkande
syfte.

Sedan vill jag beröra ytterligare ett
par punkter innan jag slutar. Varför
släpper regeringen priskontrollen nu,
när den behövs bättre än tidigare? År
det verkligen nödvändigt att exempelvis
träexportörerna, som få drömpriser i utlandet,
skola ha fria händer, när det gäller
prissättningen på hemmamarknaden?
Och är det nödvändigt att ytterligare förvärra
prisstegringen genom att slopa 141
miljoner kronor av jordbrukssubventionerna,
så att smöret stiger med 80 öre per
kilogram, mjölken med 5 öre litern
o. s. v.? Var det vidare nödvändigt att
lägga 80 öre per kilogram på margarinpriset
därför att smörpriset steg och därigenom
försvåra för de allra fattigaste
att till något så när rimliga priser köpa
sitt matfett?

Jag kan upphöra med att fråga och
vill för egen del säga, att ingen av dessa
prisstegringar är nödvändig om regeringen
verkligen vill hålla en stabil
prisnivå. Det finns väldiga vinstmarginaler
att ta av, och även om priserna på
världsmarknaden stiga en del, behöver
detta inte medföra den våldsamma stegring
som skett i den inhemska prisnivån.
Det gäller bara att hålla efter profitörerna.
Det har man gjort i en hel
del andra länder, och där genomföres
den ena prissänkningen efter den andra.

Men sanningen är att regeringen inte
vill en sådan politik. Den går medvetet
in för alt sänka levnadsstandarden, vilket
för övrigt är det ständigt återkommande
kravet från andra sidan Atlanten
till alla länder som tillhöra Marshallblocket;
levnadsnivån skall ju sänkas enligt
den målsättning som man har där
borta.

Kommunisterna komma att bekämpa

Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
denna politik. Vi komma att mobilisera
massorna emot den utplundringspolitik,
som man nu i stor stil inleder. Vi äro
också övertygade om att vi komma att
lyckas i detta vårt uppsåt. Missnöjet är
redan stort och berättigat. Tålmodigheten
är visserligen stor ibland de svenska
arbetarna, men jag tror att regeringen
gör ett stort misstag, om den alltför
mycket förlitar sig på denna egenskap.

Herr ANDRÉN (kort genmäle): Herr
talman! Jag hade egentligen icke tänkt
replikera herr Öhman. Men när han direkt
apostroferade mig, skall jag väl
ändå säga ett par ord.

Herr Öhman har haft god tid på sig
för att förbereda sin replik i dag, ty han
vände sig egentligen mot ett anförande,
som jag höll här i kammaren den 9 december.
Under sådana förhållanden är
det anmärkningsvärt, att han icke kunnat
citera detta anförande korrekt. Jag
talade nämligen den gången om »kommunismens
ideologiska och maktpolitiska
expansion». Mot den maktpolitiska
expansionen är det kanske ändå icke
alldeles verkningslöst att ha befästningar
och flyg och annat dylikt.

Det var en punkt i lierr Öhmans replik
som var fatal. Det var när han påstod
att jag hade rätt. Men jag tar det
med en viss sinnesro, när jag får dela
den fataliteten med vår högt vördade
och värderade talman. Jag tar emellertid
med mycket mera sinnesro, att herr
Öhman finner lämpligt och naturligt att
instämma med herr Wigforss.

Herr öhman kunde också ha gått in
på en annan punkt av mitt anförande
den 9 december, då jag starkt betvivlade
att det finns några frivilliga kineser
med högst privata kanoner i Korea. Nu
finner jag till min förvåning att det
verkligen finns frivilliga kineser — det
finns några stycken här i kammaren.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
angående ifrågavarande kungl. propositioner
skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Herr talmannen anmälde, att under
sammanträdet till kammaren överlämnats
följande kungl. propositioner:

nr 14, angående anordnande av en
allmän jordbruksräkning under år 1951;

nr 16, angående befrielse i vissa fall
från betalningsskyldighet till kronan,
m. in.; samt

nr 17, med förslag till förordning om
ändring i familjebidragsförordningen
den 29 mars 1946 (nr 99).

De kungl. propositionerna blevo nu
var för sig föredragna och lagda på bordet.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 15, av fru Lindström, om upphävande
av kamrarnas paritetiska representation
i de ständiga utskotten;

nr 16, av herr Äman och herr Eriksson,
Einar, angående reglering av lönevillkoren
för arvodesavlönade tjänstemän
med heltidstjänstgöring;

nr 17, av herr Lindahl, angående förbättrade
löneförmåner för vissa befattningshavare
i statens tjänst, vilka varit
partiellt arbetsföra;

nr 18, av herr Persson, Ivar och herr
Anderberg, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag till understöd
åt folkbiblioteksväsendet;

nr 19, av herr Åman och fru Lindström,
om inrättande av särskilda social-
eller arbetsmarknadsattacliébefattmngar
inom utrikesförvaltningen;

nr 20, av herr Holmbäck m. fl., om
okat anslag till lagberedningen;

nr 21, av herr Snygg m. fl., om ändrad
loneklassplacering för vissa förste
skötare och första sköterskor vid statens
sinnessjukhus;

.nr 22, av herr Petrén m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning om
anslag till statens järnvägar för förvärv
av billinjer;

nr 23, av herr Linden in. fl., om ändrad
lönetursberäkning för viss personal,
som i samband med förstatligande av
enskilda järnvägar övergått eller övergår
i statens järnvägars tjänst;

Fredagen den 19 januari 1951 fm.

Nr 2.

Interpellation ang. förbundsordningen för Stockholmstraktens regionplaneförbund.

nr 24, av herr Werner m. fl., om ökat
anslag till nyanläggning av bygdevägar;

nr 25, av herr Pålsson m. fl., om ökat
anslag till nyanläggning av ödebygdsvägar; nr

26, av herr Hermansson, Herbert,
och herr Niklasson, i anledning av
Kungl. Maj :ts framställning om anslag
till byggande av broar;

nr 27, av herr Ramberg, om pension
åt befattningshavaren vid kristidsstyrelsen
i Värmlands län O. V. Bengtsson;

nr 28, av herr Åman och herr Andersson,
Birger, om en allsidig utredning
rörande de statliga företagsformerna;

nr 29, av herr Bengtson, om rätt att
vid taxering för inkomst njuta avdrag
för kostnader för självstudier;

nr 30, av herr Petersson, Emil, m. fl.,
angående skattefrihet för förmånen av
nedsatt telefonabonnemangsavgift för
vissa av telegrafverkets pensionärer;

nr 31, av herr Ablkvist och herr
Pettersson, Georg, om höjning av den i
13 kap. 12 § andra stycket giftermålsbalken
upptagna värdegränsen;

nr 32, av herr Persson, Einar, m. fl.,
angående viss ändring i lagen om försäkring
för olycksfall i arbete;

nr 33, av herr Petersson, Emil, om
skärpning av bestämmelserna rörande
bakre belysningsanordningar å lastbilar; nr

34, av herr Persson, Ivar, m. fl.,
om förbättrade transportmöjligheter beträffande
sockerbetor och betmassa;

nr 35, av herr Persson, Einar, m. fl.,
om beredande av dagarvode åt gode
män vid vissa förrättningar enligt den
s. k. Dalalagen; samt

nr 36, av herr Andersson, Gustav
Emil, och herr Bengtson, angående lanthrevbäringens
ordnande.

Interpellation ang. förbundsordningen
för Stockholmstraktens regionplaneförbund.

Herr LUNDQVIST erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman! Genom
beslut den 21 januari 1919 har Kungl.

5 Första kammarens protokoll 1951. Nr 2.

Maj:t förordnat, att regionplan skulle i
de hänseenden, varom omförmäles i
§ 126 byggnadslagen, upprättas för ett
område omfattande Stockholms stad och
i beslutet närmare angiven del av Stockholms
län. Till följd härav skulle av
planläggningen berörda kommuner och
samhällen bilda ett regionplaneförbund,
för vilket en förbundsordning skulle finnas.

Förslag till sådan förbundsordning har
även inom länsstyrelsen i Stockholms
län på sin tid upprättats och sedermera
av det stora flertalet länskommuner antagits,
under det att Stockholms stadsfullmäktige
däri krävt sådana ändringar,
att överståthållarämbetet och länsstyrelsen
icke kunnat enas rörande förbundsordningens
innehåll på vissa vitala
punkter. Frågan om förbundsordningens
innehåll har därför den 19 juni 1950
av dessa myndigheter hänskjutits till
Kungl. Maj:ts prövning. Såvitt känt
är, har något Kungl. Maj:ts ställningstagande
i frågan ännu icke ägt rum.

Omkring två år ha alltså redan förflutit
sedan Kungl. Maj:ts beslut om inrättandet
av ett regionplaneförbund för
Stockholmstrakten, utan att ännu organisationen
kunnat träda i funktion.

Detta långa dröjsmål måste anses
olyckligt särskilt med hänsyn till den
omfattande exploaterings- och byggnadsverksamhet,
vari kommunerna runt huvudstaden
redan engagerat sig — ofta
efter att för egen räkning ha förvärvat
betydande markområden. Det ligger i
sakens natur, att dessa kommuner finna
det angeläget, att dessa områden snarast
möjligt kunna få utnyttjas för avsedda
nya ändamål. Lika uppenbart är
emellertid, att en mångfald viktiga kommunikations-,
vatten- och avloppsproblem
här möta, vilka kräva snar och rationell
lösning. Dröjsmålet med regionplaneförbundets
förverkligande verkar
här förlamande. Fn allmän önskan råder
därför inom berörda förortskoinmuner,
att det hos Kungl. Maj;t vilande ärendet
snarast möjligt avgöres.

I anslutning till vad jag här framhållit
anhåller jag om kammarens medgi -

Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 em.

Interpellation ang. förbundsordningen för Stockholmstraktens regionplaneförbund

vande att till herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet få
framställa följande fråga:

Kan det förväntas, att Kungl. Maj:ts
beslut rörande förbundsordningen för
Stockholmstraktens regionplaneförbund
kommer att fattas under den närmaste
framtiden?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Kammaren åtskildes kl. 5.22 eftermiddagen.

In fidem

G. H. Berggren.

Fredagen den 19 januari eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 eftermiddagen.

Statsverkspropositionen m. m. (forts.).

Fortsattes överläggningen angående
Kungl. Maj:ts propositioner nr 1 och 2.

Herr SANDLER: Herr talman! Årets
trontal framhåller, att det internationella
läget under 1950 undergått en allvarlig
försämring och att de internationella
motsatsförhållandena kunna hastigt nog
leda till en utveckling, som ställer oss
inför stora faror och vanskligheter. Den
som kommer nära nog direkt från överläggningarna
i Lake Success till den
svenska remissdebatten kan icke jäva
detta omdöme.

Detta läge sätter sin prägel på framlagda
budgeter, på statsmäns och parlaments
förhandlingar i de mest vitt skilda
länder, senast manifesterat i de astronomiska
billionutgifter för militära ändamål,
som begäras av den amerikanska
kongressen. Det förmärkes, ehuru i en
ojämförligt svagare grad, även i den
svenska budget, som nu skall remitteras
till vederbörande utskott.

Under dessa förhållanden hoppas jag
att kammaren icke finner det opåkallat
att jag ägnar detta anförande åt internationella
ärenden, som beröra världens
fred och säkerhet, därmed vår egen.

Utan att alls förbise de allvarliga och
brännbara problem som gälla Europa,
koncentrerade kring Tyskland], inriktar
jag mig väsentligen på de för dagen
mest akuta, som hänföra sig till Asien.
Det framträder märkbart just nu, hurusom
Europas — och Sveriges —- väl och
ve blivit oupplösligt förknippat med
dem.

Det är, herr talman, i vår tid en vidunderlig
kontrast mellan teknikens fantastiska
framsteg enkannerligen i vissa
länder och utsikterna för folken i gemen
att med behaglig trygghet tillgodogöra
sig dem.

Kommunikationernas rastlösa utveckling
har krympt alla avstånd. Folken föras
obevekligt närmare varandra.

Optimister i alla tidsåldrar ha haft
den ljusa tron, att då olika folkslag bli
härmare bekanta med varandra skola
de nå ökad förståelse och bättre samförstånd.
Det har dock aldrig saknats
pessimister, som målat i svart, så sägande:
Ju mer folken lära känna varann,
dess mer komma de att hata varann.
Det är inte lätt att ur nutidsbilden läsa
ut, vem som fått rätt. Det bör nog försiktigtvis
tillfogas: hittills.

Optimisten i nuet kan nämligen alltid
säga: Vänta bara, ännu ha kontakterna
inte gått djupt nog. Ännu är det bara ett
ytterst tunt ytlager som haft tillfälle ta
intryck av dem. Vad veta miljoner i
Kinas inre om hur miljoner ha det i

Fredagen den 19 januari 1951 em.

Nr 2.

Middle West i Amerika? Pessimisten
nutilldags har ingen svårighet att finna
sin replik i detta påpekande: Nutidsbilden
inrymmer inte bara flygplan, som
snabbt kunna föra en kommunistisk kinesdelegation
från Peiping till FN:s
säte. Man skall inte glömma, att nutiden
också tillverkat järnridåerna, som effektivt
avspärra miljonmassor från varje
möjlighet till förbindelse trots alla framsteg
i förbindelsemedel.

Den som varken vill lystra till beteckningen
optimist eller till epitetet pessimist
utan älskar att kalla sig realist — och
vem av oss vill inte göra det? — han kan
nöja sig med ett trist faktum. Fn människogeneration
som fått uppleva två
världskrig och just nu undrar om och
när ett tredje kommer, kan då inte sägas
ha kommit särdeles långt i sammanhållningen
kring de mänskliga värden,
som dock allmänt sättas mycket högt
på värdeskalan och som, också det ostridigt,
förutsätta fredlig sammanlevnad på
vår krympta planet.

Men denna erfarenhet som är vår och
inte behöver särskilt inpräntas, den har
också något annat att tala om. Så långt
ha vi åtminstone hunnit som till en katastrofernas
ödesgemenskap. I själva verket
bär världshistorien i det ordets fulla
mening begynt först i vår tidisålder.
Dess födslovåndor ha vi upplevat i de
bägge världskrigen. Om de med dessa
äro avslutade är det stora frågetecknet
uti nutidsbilden.

Ur var och en av dessa planetariska
konvulsioner har en avkomma framfötts,
som burit solidaritetens födelsemärke på
sin panna. Ur det första världskriget
NF som omkom vid 19 års ålder. Ur
det andra världskriget FN, som nyss
fyllt 5 år och befinner sig med oviss
utgång i de svåra barnsjukdomarnas
period.

Man kan, om man så vill, datera denna
nya organisation för fred och trygghet
icke från dess kringjublade döpelseakt
i San Francisco hösten 1945 utan
från dess konceptionsakt mitt i stridslarmet
i Washington nyårsdagen 1942.
Då undertecknade 26 stater en gemensam
deklaration om sin föresats att ned -

Statsverkspropositionen m. m.
slå det hot mot all frihet i världen, som
företräddes av de tre angriparmakterna,
nazismens Tyskland, fascismens Italien
och det imperialistiska Japan. Någon dag
tidigare hade ett penndrag av president
Roosevelt förändrat deklarationens beteckning
— i tidigare utkast de associerade
makternas deklaration — till »Joint
declaration of the United Nations». Då
alstrades i verkligheten det FN som nu
omsluter 60 medlemsstater. Och det skedde
vid den mörkaste tidpunkten under
andra världskriget, då dödshotet mot de
fria folken var överhängande, den period
som Churchill i sin tredje volym
med sitt mästerskap kallat The Hinge of
Pate — jag är inte säker om att en kännare
av det engelska språket är nöjd
med min översättning, om jag återger
detta uttryck med: Ödets gångjärn eller
Ödet på vändskivan eller någonting i den
stilen.

Starkare än genom detta nyårsdagsminne
kan icke understrykas vilket krigets
barn Förenta Nationerna är. Skall
nu — detta är den fråga dagens situation
frammanar — denna ny ansats att
få fred och ordning i världen, född ur
krig som sin föregångare, liksom denna
förgås i ett nytt Armageddon?

Jublet kring San Francisco har förfrusit
under de år av det kalla kriget
vi senast upplevat. Och sen 25 juni i år
är kriget inte längre kallt. Krigsfurien
bär åter framträtt livslevande. Dess heta
andedräkt förnimmes långt utanför slagfälten
i Korea. Bomb- och granatkrevader
från dem ha skakat tryggheten i
världens olika länder. Deras effekt förmärkes
i den upprustningsvåg som nu
väller fram. Fn sådan verkan behöver
icke varje lokalt krig åstadkomma, ehuru
ett vart sådant utgör en allvarlig störning.
Arabernas och judarnas Palestinakrig
blev t. ex. icke någon universellt
verkande störningsfaktor.

Det är här som med elden, då den
kommer lös. Hur allvarligt det blir och
hur vidsträckt förödelsen beror på hur
mycket brännbart stoff som finns i närheten.
Vad iir det som gjort Koreakrisen
så allvarlig? Som gjort att 53 av FN.s
medlemmar funnit sig böra stödja be -

Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 em.

Statsverkspropositionen m. m.
slutet att med makt stoppa det nordkoreanska
angreppet? Som gjort att
framgången för FN :s styrkor gav en
ovanligt förhoppningsfylld upptakt åt
FN:s generalförsamling? Och att det svåra
bakslaget nu förmörkar församlingen
i dess avslutningsperiod? Varför denna
allmänna reaktion bland så många stater
av vitt skild struktur?

Svaret är, som alla här torde inse:

Koreakrisen är en direktutlösning av
den allmänna spänning mellan Väst och
Öst, som tagit sig uttryck i det kalla
kriget. Nu har detta slagit ut i full låga
vid en av friktionspunkterna. Är detta
början till den kedjereaktion, som utlöser
den fruktade allmänna katastrofen?

Spänningen Öst—Väst är samtidigt en
motsättning mellan totalitär regim och
den ojämförligt största delen av den
demokratiska världen. I sin nazistiska
och fascistiska form krossades det totalitära
systemet genom andra världskriget.
Men det lever i sin kommunistiska
gestalt. Icke nog därmed. Det expanderar.

Och härmed kommer jag till de grundväsentliga
fakta, jag önskar understryka,
emedan de ge nutidsläget dess särskilda
karaktär.

Det första faktum är den ofantliga utvidgningen
efter kriget av den totalitära
kommunismens domän. Hör bara
hur det ledande kommunistorganet Isvestia
i Moskva tecknade läget nyårsdagen
i fjol:

»Runt Sovjetunionen ha fredens, demokratiens
och socialismens stridsmän
(så kalla sig ju kommunisterna på sitt
eget tungomål) vunnit terräng och växt
i styrka. Styrkorna i detta läger mångfaldigas
dag för dag. Det innesluter den
stora Sovjetunionen, Polen, Tjeckoslovakiet,
Bulgarien, Rumänien, Ungern, Albanien,
Nordkorea, den mongoliska
folkrepubliken, den kinesiska folkrepubliken,
den tyska demokratiska republiken.
» Fortsättningen lyder: »Kommunismen
är en erövrare. Kommunismen
skall triumfera.»

Inom parentes: det är av intresse för
oss här i Norden att i alla sådana uppräkningar
av stater i Sovjetväldets skug -

ga alltid uteslutes ett oss närstående, av
Sovjet i två krig besegrat land, nämligen
Finland.

Ja, nog fanns det grund för denna
triumferande nyårsledare. Ty efter kriget
har den kommunistbehärskade delen
av världen svällt ut till att omfatta bortåt
800 miljoner. Det betyder tredjedelen av
hela människosläktet. Det innebär ingalunda
att dessa miljonmassor äro kommunister.
I själva Sovjetunionen utgör
det kommunistiska partiet 3 % av befolkningen.
Men vad det betyder är att
var tredje människa här på jorden nu
lever under terroristiskt styre av små
kommunistiska minoriteter, en regim, i
vilken allt vad vi innefatta i demokratisk
frihet och personlig rättssäkerhet
är okänt eller illegalt.

Isvestias nyss återgivna lista innebär
vidare att under den korta efterkrigstiden
sex europeiska stater förlorat sitt
oberoende, förvandlade som de äro till
lydstater under Sovjets kommando. Titos
Jugoslavien, som icke underkastat sig
lydnadens ok, har såsom också framgår
av uppräkningen ehuru alltjämt en
kommunistisk stat, uteslutits ur den kommunistiska
gemenskapen. Vilket visar, att
vad som konstituerar denna icke är enbart
kommunistisk ideologi utan först
och sist att åtlyda Kremls direktiv och
alt avstå från varje nationell politik.

Betydelsefullast i världskommunismens
expansion och viktigast för framtiden
av allt som hänt sedan världskriget
är framväxten ur långvarigt inbördeskrig
av det Kommunist-Kina som nu
ingripit i Korea med stora hjälptrupper
åt den nordkoreanske angriparen och
därmed de facto själv karakteriserat sitt
handlingssätt. Därmed har FN ställts inför
den svåraste situation världsorganisationen
för fred och säkerhet hittills
haft att möta.

Ett stillestånds- och förhandlingsprogram
från församlingens politiska utskott
har ju varit överlämnat till den
kinesiska regeringen. Detta program innefattar
jämte avbrytandet av angreppshandlingarna
och därmed av stridshandlingarna
över huvud, att de Fjärran-Östern-frågor,
som beröra Korea och Kina,

Fredagen den 19 januari 1951 em.

Nr 2.

överföras från bataljfälten till förhandlingsbordet,
bl. a. tillrättaläggandet av
den abnorma situation, som uppkommit
genom att den regering, som faktiskt styr
hela det väldiga kinesiska fastlandet,
icke hittills varit representerad i FN.

Den förhoppning, som uttalats i kommunikén
från det skandinaviska utrikesministermötet
i Köpenhamn, att förhandlingslinjen
skulle accepteras, har helt
visst rönt allmän anslutning här i landet.
Förhoppningen är nu genom det kinesiska
svaret på väg att grusas, om den
icke redan släckts. Bedömningen för
vårt lands vidkommande av händelseutvecklingen
ligger för närvarande under
prövning både av regeringen, som
har att bestämma och ta ansvaret för
vår hållning inom FN, och av den rådgivande
utrikesnämnden, där skilda synpunkter
kunna förbehållslöst ventileras
i och för den avvägning som till sist
ankommer på landets regering. I det
läget har jag icke ansett mig böra föregripa
dessa överläggningar, som icke äro
avslutade, med någon preciserad deklaration.
Och vad som förekommit i debatten
bär icke ändrat min mening i
det stycket. Jag begränsar mig därför till
att uttala den förväntan, att i vårt lands
ställningstagande skall kunna förenas
vad som krävs med hänsyn både till
vårt medlemskap i FN och till fullföljandet
av den allmänna utrikespolitik,
som statsmakterna önska vidmakthålla.

Med tanken inställd på litet längre
sikt vill jag tillfoga:

Huruvida den regim, som nu kommenderar
jordens folkrikaste stat, framdeles
kommer att föra en egen, kinesisk
politik eller låter sig åtnöja med den
roll Politbyrån i Moskva tilldelar den,
kommer att på ett mycket avgörande
sött påverka det framtida händelseförlopp
som i dag är oss fördolt. Att för
det kritiska år som nyss begynt förutsätta
den förra möjligheten som given
kan visa sig vara ett farligt önsketänkande.
Tills vidare är en subtraktion
föga tillrådlig; låt oss kallt riikna med
alt den moskvainspirerade kommunismen
blivit en sådan världsmakt, att den
är i stånd att. om den vill, begagna

Statsverkspropositionen m. m.

som mobiliseringsunderlag en folkmassa
om 800 miljoner.

Detta icke sagt för att uppmuntra den
enslige kommunist, som före middagspausen
här i kammaren förde kommunismens
talan, uppmuntra honom till
förhävelsen att tro sig företräda en
tredjedel av hela mänskligheten. De finnas
nog närmare Isvestias redaktionslokal.

Om någon i kammaren hörde begynnelsen
av herr Öhmans yttrande före
middagen, där han sade oss att krig
över huvud inte får användas som politiskt
medel, men sedan råkade gå ut
och komma in först mot slutet av den
utrikespolitiska exposén och då fick
höra honom framlägga definitionen på
en angripare, den kunde ha blivit mycket
konfunderad och undrat huruvida
det var kommunistens mening att rekommendera
vår regering att tillämpa
de bägge principerna på Kina. Men jag,
som liörde mellandelen av detta anförande,
kan frita herr Öhman från en
sådan villolära, som skulle göra hans
framtid inom det kommunistiska partiet
problematisk. I mellanstycket blev
man nämligen upplyst om att vad de
bägge principerna skola tillämpas på är,
som han uttryckte sig, det amerikanska
kriget, den amerikanska aggressionen.
Jag har hört detta utvecklas många
gånger i Lake Success av Sovjets och
satellitstaternas representanter, och jag
fann ju att herr Öhman använde nästan
exakt samma ordalag som jag sedan
länge har i öronen från Lake Success.
Jag skulle därför med nöje och utan
någon tvekan kunna utfärda ett intyg
till herr Öhman, att han har varit en
eftersägare av vad Sovjets och satellitstaternas
representanter i denna del
haft att andraga i Lake Success. Han
har gjort sin sak på ett sådant sätt att
han med ett dylikt intyg från min sida,
ställt exempelvis till Fritjof Lager, bör
kunna klara sig ur eu eventuell klämma,
därest det skulle bli någon utrensningsaktion
inom vårt kommunistiska
parti.

Men jag återgår till den tankelinje
jag här har velat framlägga.

Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 em.

Statsverkspropositionen m. m.

Vad den fria världen, med folkstyre
och medborgarrätt i vår mening, kan
prestera är något i folkmängd vida underlägset.
Västeuropas 250 miljoner,
USA:s 150 miljoner och Dominions’ 30
miljoner göra icke mer än 430 miljoner.
Eventuellt tillskott från Mellan- och Sydamerika
och andra länder är av olika
skäl för oberäkneligt att införa i kalkylen.
Till underlägsenheten i folkmängd
kommer att just på grund av
den demokratiska strukturen inga järnband
av disciplin svara för sammanhållningen
vare sig inom eller mellan
demokratiens länder. Att denna svaghet
kan kompenseras av inre kraftkällor
som springa ur demokratiens väsen,
därom gav andra världskriget tillräckliga
vittnesbörd. Det finns ingen anledning
tro att demokratien nu trätt in i
pensionsåldern. Tillförsikten inom denna
region till dess potentiella resurser
kan dessutom grundas på en tills vidare
för lång tid framåt given stor överlägsenhet
i produktionsförmåga, mätt
exempelvis i stål, elektrisk kraft, olja
—- för att blott nämna dessa för maktförhållandena
väsentliga faktorer.

Detta skapar en balans, som visserligen
ingalunda skänker världen någon
osviklig trygghet, men som dock är en
mäktig faktor till stöd för den hotade
allmänna världsfreden, därmed för vårt
eget land, som i det rådande läget och
så vitt på oss beror valt en av allianser
obunden hållning.

Det andra faktum jag nu kommer till
är den märkliga tillökning i de självständiga
staternas familj som vi de senaste
fem åren fått bevittna. Under denna korta
efterkrigsepok ha sju oberoende stater
proklamerats. De äro: Indien, Pakistan,
Indonesien, Filippinerna, Burma, Ceylon
och Israel, alla utom Ceylon medlemmar
i FN. Snart får därtill läggas
Libyen. Tillhopa inrymma de en folkmängd
av bortåt 600 miljoner. Därmed
har den stora likvideringen av kolonialsystemet
redan skett. Vad som återstår
är relativt mindre men kan bli smärtsamt
nog. De folk som ännu leva kvar
under rent kolonial regim räkna icke
mycket över 100 miljoner. Föga återstår

alltså av den vite mannens börda, och i
FN kunna nu mer eller mindre färgade
folk fälla utslaget i dess förhandlingar.

Dessa många hundra miljoner — en
fjärdedel av mänskligheten — som leva
under en alldeles nyss vunnen politisk
självständighet, hur komma de att förhålla
sig? De söka nu att komma till
rätta med självstyrelsens problem. Moderna
författningar äro lätta att skriva
men kunna icke ersätta årtionden eller
sekler av erfarenhet. Dessa folk anamma
Västerns tekniska civilisation men
med misstro i hjärtat till dess djupare
andliga grundvalar och instinktivt sökande
att forma ut sin egen livsstil.
Det är icke antagligt att det blir någon
efterapning av vare sig den västeuropeiska
eller the American way of life.

I dessa folkmassor tror sig världskommunismen
finna nya fruktbara fält
för sin propaganda och expansion. Men
i dessa länder framträder också på ett
famlande men dock tydligt sätt tendenser
att bilda en utjämnande tredje
världsfaktor, som vill hävda sig i relativt
oberoende av motsättningarna mellan
Öst och Väst.

Detta bidrar till att ge det begynnande
nya halvseklet en oklar och gåtfull
fysionomi.

Ytterligare skärpes detta intryck, om
man ur nutidsbilden tar fram det tredje
faktum jag här vill understryka: den
kvarstående sociala och ekonomiska misären
mitt i rastlöst tekniskt framåtskridande.
Det finns andra skiljelinjer mellan
jordens folkslag än de politiska eller
ideologiska. Mätt efter måttet av levnadsstandard
är intet av jordens välden
folkrikare än det som är att kalla
hungerns rike. Det stora flertalet av dess
invånare tillhör den föregående eller
den förstnämnda grupperingen. Det omfattar,
i olika uppskattningar, minst hälften,
kanske rent av 2/s av hela människosläktet.
Så otroligt många äro de millioner,
som icke kunna regelbundet äta sig
mätta dag för dag.

Så har det naturligtvis varit även tidigare.
Men då betraktades det som en naturens
ordning, att hungersdöd fick lösa
hungersnödens problem. Men nu stiger

Fredagen den 19 januari 1951 em.

Nr 2.

med det politiska oberoendet de s. k.
färgade folkens självrespekt och revolterar
mot denna tingens gamla ordning.
De bli mer och mer medvetna om en social
klassklyvning folken emellan, långt
djupare än någon som återstår inom vår
västerländska kulturkrets, klyftan mellan
mätta och hungrande folkslag. Att läsoch
skrivkunnighet sakta utbreder sig
över jorden blir en ytterligare faktor i
den revolutionära dynamiken. Asien befinner
sig i begynnelsen av en social
revolution, Afrika kommer heller icke
att förbli oberört. Om vi i Västerns
länder icke förstå detta, skola vi stå
handfallna inför de omvälvningar som
komma.

Men insikten börjar tränga igenom
traditionella, nationellt-egoistiska föreställningar.
Med FN :s program för teknisk
hjälp till underutvecklade områden
— som vi nu hövligtvis kalla dem vi
förut benämnde ociviliserade — med
USA:s punkt 4 och brittiska samväldets
mycket större asiatiska utvecklingsprogram
har åtminstone en ansats skett att
angripa den låga produktivitetens och
överbefolkningens problem. Sett på längre
sikt skall en investering på detta område
ge högre ränta än de gigantiska
rustningsutgifter, som vid detta tidsmoment
äro en ofrånkomlig preventivåtgärd.

Det mäktiga sociala ferment som gör
att det bubblar och jäser så inom det folkmyller,
som lever under den asiatiska
feodalismens miserabla förhållanden, är
ett inslag, vars verkan icke bör förbises
i de världshändelser vi just nu bevittna.
Det bör i detta sammanhang påpekas,
att FN:s Koreaaktion på intet sätt
inneburit ett stöd åt Syngman Rhees socialt
reaktionära regim i Sydkorea. Dess
ovilliga och senfärdiga upptagande av
den trängande jordreformen har gett
kommunismen en chans som den icke
varit sen att utnyttja. Den objektiva rapporten
från FN:s egen Koreakommission
bär icke fördolt befolkningens missnöje.
Under överläggningarna om det
nordkoreanska angreppet, som självfallet
icke kan rättfärdigas av dessa omständigheter,
har jag verkligen icke för -

Statsverkspropositionen m. m.

sport någon som helst sympati för den
regim som tidigare rått i Sydkorea.

Om nu någon skulle finna det naivt
och världsfrämmande att göra en sådan
kalkvlering i hundramiljonsgrupper som
jag nu gjort, så svarar jag: Ja, det har
nog icke varit brukligt att räkna med kinesmiljoner
på samma sätt som med europeiska.
Men den gamla vanan börjar
bli otidsenlig. Vi böra räkna med att
vad tiden lider —- och det går nu fort
undan —■ komma dessa hundramillionskaror
att hävda sig som mänskliga individer.
Deklarationen om de mänskliga
rättigheterna läses här med överlägset
småleende. Men i fjärran länder gör dess
mångmiljonupplaga en effekt att förlikna
med vad franska revolutionens déclaration
des droits de 1’homme åstadkom
i vår världsdel. Vi, som tillhöra folkslagens
privilegierade överklass, komma
nog att göras medvetna därom.

Jag önskar göra en kort erinran om
ett ytterligare fjärde faktum. På det tekniska
planet har atomålderns inträde,
såsom väl är känt, öppnat samtidigt
oöverskådliga perspektiv av nya framsteg
och förfärande möjligheter till kultursamfundets
ödeläggande. Det paradoxala
är nu att den krigiska brukbarheten
av de nya krafterna har fortskridit
långt snabbare än dess civilisatoriska.
Den nya helvetesbomben — som den
med rätta kan kallas —- skall, om planerna
hålla måttet, provas till våren i Eniwetokarkipelagen.
Ett nytt världskrig
blir oberäkneligare än de föregående i
alla andra avseenden än att förödelsen
blir obeskrivligt större. Medvetandet härom
och om att ingen av huvudparterna
kan trygga sig mot ett atomistiskt Pearl
Harbor är för närvarande den enda garantien
mot atomvapnens användande.

Ty frågan om atomkontrollen, förut i
dödläge, har genom beslut vid höstens
generalförsamling tagit en vändning, som
kan komma att innebära att frågan tills
vidare avskrives.

Atomålderns inträde och vad därunder
hänt karakteriserar vilken motsägelsefullhet
den mänskliga utvecklingen inrymmer.

Men själva denna inre motsägelsefull -

Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 em.

Statsverkspropositionen m. m.

het i människans väsen ger också hållbar
grund för en slutsats, utan vilken de
reflexioner jag framlagt verkade och vore
orealistiskt pessimistiska. Den slutsatsen
är: det finns intet oundvikligt i människans
historia. Där finnas alltid alternativ.
Det enda oundvikliga i vårt liv är
döden, men det gäller med bestämdhet
endast individerna, det behöver icke gälla
släktet, sålunda icke historien. Om ett
tredje världskrig kan t. ex. i dag endast
sägas: det är varken uteslutet eller oundvikligt.

Men är det icke uteslutet måste vi vara
beredda. Vi ha att ställa om vårt hus
och se till hur mycket låsen behöva förstärkas.
Trontal och budget bebåda sådan
förstärkning. Då den frågan prövas,
tror jag det är riktigt att inte i första
hand tänka på hur vi skola ha det om
5, 10 år utan på vad som behövs 1951
och 1952.

Sedan, herr talman, ha vi att möta det
okända, som må ligga framför oss, utan
fruktan. Ty fruktan är besinnings fiende.
I en kritisk tid skall man — såsom folket
lärdes redan i det gamla Athen —
mer än eljest vara vid gott och stadigt
mod.

Herr ÖHMAN (kort genmäle): Herr
talman! Herr Sandler liksom tidigare
högerledaren i denna kammare professor
Andrén är mycket skräckslagen över
de framgångar som den kommunistiska
idén vinner i världen. De som satsa
på att bevara ett orättfärdigt imperialistiskt
system se ju sina ideal gå i kras
i dessa tider, och då bli de naturligtvis
mycket bekymrade.

Herr Sandler säger att i Europa har
denna utveckling medfört att sex stater
ha förlorat sin självständighet. Jag skulle
vilja säga motsatsen, herr Sandler,
att efter andra världskriget ha sex stater
i Europa för första gången i modern
tid erövrat sin nationella frihet och
självständighet och kommit ut ur det imperialistiska
förtryck, under vilket de
tidigare levat.

Så vill jag rätta herr Sandler på en
punkt till, nämligen när han söker göra

en regelrätt förvanskning av vad jag har
sagt om begreppet aggression. Jag har
rekommenderat utrikesledningen att göra
ett närmare studium av den definition
av begreppet aggression, som fastställdes
på andra världsfredskongressen
i Warszava i november månad. Denna
definition gäller för alla stater. Jag har
icke sagt att den skall gälla för några
enskilda. Att jag nämnde Amerika beror
på att det är Amerika som nu för
ett aggressivt kolonialkrig i Fjärran
Östern, under det att andra stater icke
göra det. Jag vill göra herr Sandler uppmärksam
på att det inte är Kina som
ockuperat amerikanskt territorium,
Hawaiiöarna eller något annat, utan det
är Amerika som ockuperat kinesiskt
område och ön Formosa.

Sedan bara ett par ord om herr Sandlers
vänlighet att vilja skriva ett intyg
om min renlärighet. För det första, herr
Sandler, behövs det inte något sådant
intyg, men om det skulle behövas måste
jag säga att herr Sandler på intet sätt
är kvalificerad som intygsgivare, i varje
fall icke efter det anförande han hållit
här i dag.

Tillåt mig göra ett par allmänna reflexioner
om herr Sandlers utrikespolitiska
linje, sådan vi känna den efter
de sist,a femton åreni Det som mest
karakteriserat herr Sandlers utrikespolitik
har varit strävandena att inveckla
Sverige i krigsäventyr. Jag erinrar om
Ålandsplanen före det andra världskriget,
och jag erinrar om herr Sandlers
tvärsäkra påståenden att ett par svenska
divisioner skulle vara nog för att kasta
ryssarna bortom Ural under det finska
vinterkriget. Lyckligtvis fanns det klokare
personer i statsledningen, som sågo
till att herr Sandler icke längre fick
ha den direkta ledningen av vår utrikespolitik.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman! I
den mån utrikespolitiska frågor berörts
under denna remissdebatt har Koreafrågan
stått i centrum, och därför kanske
det kan anses tillbörligt att jag läm -

Fredagen den 19 januari 1951 em.

Nr 2.

nar kammaren en redogörelse för hur
denna fråga ligger till för närvarande,
särskilt med hänsyn till Sveriges intresse
som medlem av Förenta Nationerna.

När Koreafrågan under åren 1947—
1949 behandlats av FN:s församling har
svenska delegationen enligt givna direktiv
avstått från att deltaga i besluten.
Orsaken till denna hållning har varit,
att Koreafrågan framstod som ett led i
en ännu icke fullbordad uppgörelse mellan
de krigförande om fredstraktat med
Japan och att Sverige, såsom neutralt
land under kriget, lämpligen borde undvika
att blanda sig i frågor av denna
art. Men angreppet från Nordkorea skapade
ett nytt läge, och svenska regeringen
frångick då ståndpunkten att
icke deltaga i Koreafrågans behandling
inom FN. Såväl genom svaret på säkerhetsrådets
uppmaningar den 25 och 27
juni 1950 som genom deltagandet i voteringen
om församlingens resolution i
Koreafrågan den 5 oktober samma år
har svenska regeringen tagit ställning
till vissa spörsmål som gällt Koreatvisten.

När sistnämnda resolution voterades
hystes ganska allmänt förhoppningen
att kriget i Korea skulle inom en nära
framtid bringas till slut genom de angripande
nordkoreanernas nederlag.
FN:s planer för tiden efter en militär
seger voro dels att medverka till skapandet
av ett förenat Korea med demokratisk
regim, dels att lägga upp och
successivt genomföra ett omfattande
ekonomiskt återhämtningsprogram för
det genom kriget förödda landet.

Fn slutlig offensiv igångsattes av general
MacArthur den 24 november i syfte
att nå fram till Nordkoreas gräns i
norr mot Mandschuriet. Redan efter ett
par dagar inträffade ett bakslag, och offensiven
stannade av för att snart övergå
i reträtt söderut. Orsaken var såsom
alla veta, att stora kinesiska truppstyrkor
komrno Nordkorea till hjälp. Det kinesiska
angreppet förklarades officiellt
vara utfört av frivilliga kinesiska trupper,
men ingen kunde vara i tvivelsmål
om att det rörde sig om ett angrepp i
stor skala, som ägde rum med fullt gil -

Statsverkspropositionen m. m.

lande och enligt direktiv av Pekingregeringen.
Offensiven av kinesiska och
nordkoreanska trupper har sedan fullföljts.
Hela Nordkorea har intagits och
gränsen mot Sydkorea har överskridits.

Redan under första skedet av de kinesiska
truppernas intervention behandlades
det nya läget i säkerhetsrådet.
Sex rådsmedlemmar framlade den
10 november ett förslag till resolution,
som gav en redogörelse för situationen
och innehöll en uppmaning till Kina att
återkalla de kinesiska trupperna.

Detta förslag slutbehandlades den 30
november men nådde icke den röstövervikt
som fordras för ett besluts
antagande av säkerhetsrådet. Det föll
på Sovjetunionens veto. Fyra dagar senare
framställdes i församlingen av
samma sex stater förslaget att på dagordningen
upptaga såsom en viktig och
trängande fråga den kinesiska interventionen
i Korea. Församlingen beslöt
den 6 december med stor röstövervikt
att sätta upp frågan på sin dagordning.
Samma dag ingåvo nyssnämnda
sex stater ett resolutionsförslag i
församlingens politiska utskott, som i
allt väsentligt överensstämde med det
förslag, som hade förelegat i rådet. Jag
tror det kan vara av intresse att jag här
återger sexmaktsförslaget, som är av följande
lydelse: »Generalförsamlingen,

som erinrar om säkerhetsrådets resolution
den 25 juni 1950, vari fastställes,
att de nordkoreanska stridskrafterna
begått fredsbrott, och vari alla medlemmar
av Förenta Nationerna uppmanas
att avhålla sig från att giva de nordkoreanska
myndigheterna bistånd; som
erinrar om den av generalförsamlingen
den 7 oktober 1950 antagna resolutionen,
vari Förenta Nationernas mål i
Korea definieras; som tagit kännedom
om att Folkrepubliken Kinas centrala
folkregerings stridskrafter utföra militära
operationer mot Förenta Nationernas
styrkor i Korea; som försäkrar, att,
såsom angives i generalförsamlingens resolution
den 7 oktober 1950, Förenta
Nationernas stridskrafter icke skola
kvarbliva i någon del av Korea längre
än som kriives för att uppnå åsyftade

Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 em.

Statsverkspropositionen m. m.

stabila förhållanden i hela Korea och
för att upprätta en enhetlig, oberoende
och demokratisk regering i den suveräna
staten Korea; som yrkar på att
inga åtgärder vidtagas, som kunna leda
till Koreakonfliktens spridning till
andra områden, varigenom internationell
fred och säkerhet skulle ytterligare
äventyras; uppmanar alla stater och
myndigheter, särskilt dem som äro ansvariga
för ovan omförmäld handling,
att avstå ifrån att bistå eller att uppmuntra
de nordkoreanska myndigheterna,
att förhindra sina medborgare
eller enskilda medlemmar av eller enheter
av sina stridskrafter från att bistå
de nordkoreanska styrkorna samt
att föranstalta om omedelbart tillbakadragande
av sådana medborgare, enskilda
medlemmar eller enheter, som
för närvarande må befinna sig i Korea;
betygar, att det ingår i Förenta Nationernas
handlingsprogram att icke kränka
Kinas gräns med Korea och att i
full utsträckning skydda legitima kinesiska
och koreanska intressen i gränszonen;
fäster uppmärksamheten på den
allvarliga fara, som fortsatt intervention
av kinesiska styrkor i Korea skulle
innebära för fullföljandet av detta
program; hemställer till Förenta Nationernas
kommission för Koreas enande
och återuppbyggnad att snarast taga
under övervägande och att medverka
till lösningen av sådana frågor rörande
förhållandena vid Koreas gräns,
i vilka stater eller myndigheter på andra
sidan gränsen ha ett intresse.»

Sexmaktsförslaget har ännu icke
ställts under votering i församlingen
eller i det politiska utskottet. Redan tidigt
i december erhöll emellertid den
svenska delegationen instruktion att
rösta för detsamma.

Att förslaget sköts undan tills vidare
sammanhängde med att andra förslag
väcktes, av vilka ett, som avsåg åstadkommande
av omedelbar vapenvila, tillerkändes
prioritet. Förslaget hade väckts
av 13 asiatiska delegationer. Det antogs
av församlingen den 14 december och
innebar att en tremannakommitté tillsattes
med uppdrag att fastställa på vil -

ken grundval en tillfredsställande vapenvila
kan vinnas i Korea. Denna kommitté
satte sig i förbindelse med Pekingregeringen
— delvis med anlitande
av svenska regeringens förmedling,
eftersom Sverige upprätthåller diplomatiska
förbindelser med folkrepubliken
Kina. Kommitténs försök att finna en
plattform för förhandlingar om vapenvila
möttes emellertid av en vägran
från kinesiska regeringen att förhandla
med ett organ som enligt dess åsikt
olagligen tillsatts av FN utan Kinas deltagande.
Kinesiska regeringen framförde
också invändningar i sak mot
godtagande av ett förslag till vapenvila
och hänvisade till de förutsättningar
som den tidigare angivit för en lösning
av konflikten. Kommittén rapporterade
den 3 januari till det politiska utskottet,
att den varit ur stånd att fullfölja
diskussionen om en tillfredsställande
uppgörelse angående vapenvila. Den avstod
därför från att lägga fram någon
rekommendation. Rapporten gav en redogörelse
för kommitténs försök och
för de ståndpunkter som intagits av kinesiska
regeringen och av general Mac
Arthur rörande förutsättningarna för en
vapenvila.

Tremannakommittén fortsatte icke
desto mindre sina ansträngningar att
utarbeta ett förslag. Därvid sökte den
finna en lösning, som kombinerade kravet
på vapenvila med ett program för
förhandlingar mellan de intresserade
makterna om en råd tvistepunkter, även
sådana som gällde andra frågor än Korea.
Liknande försök gjordes vid samväldeskonferensen
i London. Resultatet
av dessa bemödanden formulerades i
ett principprogram, ett tillkännagivande
av ett antal punkter, som borde upptagas
till lösning, ifall man kunde enas
om vapenvilan.

Detta förhandlingsprogram hade följande
innehåll: »Målet skall vara att i
etapper genomföra det nedan skisserade
programmet för vapenvila i Korea,
för upprättande av ett fritt och enat
Korea och för en fredlig lösning av
Fjärran Östern-problemen. I syfte att
undvika onödig förlust av liv och egen -

Fredagen den 19 januari 1951 em.

Nr 2.

dom och i avvaktan på att andra åtgärder
vidtagas för att återställa freden
bör vapenvila omedelbart arrangeras.
Ett sådant arrangemang skall vara förenat
med tillfredsställande garantier
för att det icke utnyttjas såsom en
skärm för omgruppering för ny offensiv.
Om och när vapenvila inträder i Korea,
antingen såsom resultat av en formell
överenskommelse eller följd av
ett uppehåll i fientligheterna i avvaktan
på en dylik överenskommelse, skall
den utnyttjas för övervägande av vidare
åtgärder för återupprättande av
fred. För att möjliggöra genomförandet
av generalförsamlingens resolution, att
Korea skall vara en enad, oberoende,
demokratisk och suverän stat med på
fria, allmänna val baserad konstitution
och regering, skola alla icke-koreanska
stridskrafter i lämpliga etapper tillbakadragas
från Korea, och åtgärder, som
stå i överensstämmelse med Förenta
Nationernas grundsatser, vidtagas i syfte
att Koreas befolkning sättes i stånd
att fritt uttrycka sin vilja beträffande
sitt framtida styrelseskick. I avvaktan
på genomförandet av ovan angivna åtgärder
skola temporära åtgärder, i överensstämmelse
med Förenta Nationernas
grundsatser, vidtagas för Koreas förvaltning
samt för upprätthållande av
fred och säkerhet därstädes. Så snart
överenskommelse om vapenvila träffats,
skall generalförsamlingen tillsätta ett
lämpligt organ, vilket skall innefatta
representanter för regeringarna i Storbritannien,
Förenta staterna, Sovjetunionen
och den Kinesiska Folkrepubliken,
med uppdrag att söka ernå en
i överensstämmelse med internationella
förpliktelser och bestämmelserna i Förenta
Nationernas stadga stående lösning
av Fjärran östern-problem, däribland
Formosafrågan och frågan om
Kinas representation i Förenta Nationerna.
»

Församlingen beslöt genom en resolution
den 13 januari att översända detta
program till Peking med anhållan om
svar från Kinesiska Folkrepublikens regering,
huruvida de angivna punkterna
accepterades såsom grundval för en fred -

Statsverkspropositionen m. m.

lig uppgörelse i Koreafrågan och andra
Fjärran östern-spörsmål.

Pekingregeringens svar på förhandlingsförslaget
har som bekant kommit
och har nyss publicerats i pressen. På
grund av dess innehåll förefaller det tyvärr
som om förhandlingsmöjligheterna
vore för närvarande i det närmaste uttömda.
Sannolikt kommer inom kort
FN :s politiska utskott att ställas inför ett
förslag att avsluta detta skede av Koreatvistens
behandling genom att anta en
resolution som fastställer läget. Från
amerikansk sida har en sådan resolution
bebådats och har kanske nu framlagts,
Möjligen komma samtidigt andra redan
väckta eller nya förslag att föreligga till
avgörande. Utan att i detta alltjämt oklara
läge precisera hur den svenska regeringen
kommer att genom sitt ombud i
FN lägga sin röst i olika voteringar om
de förslag, som kunna föreligga, vill jag
angiva några allmänna synpunkter på
vårt ställningstagande.

Såsom jag redan nämnt är regeringen
beredd att ansluta sig till sådana uttalanden
rörande fakta i saken som gjorts
i det ännu icke behandlade sexmaktsförslaget.
Detta förslag konstaterar bland
annat att Folkrepubliken Kinas centrala
folkregerings stridskrafter utföra militära
operationer mot FN :s styrkor i Korea
och innehåller uppmaningar till Kina att
dra bort sina trupper från Korea. Vi ogilla
självfallet att det nya Kina gripit till
våld i stället för att på förhandlingens
väg söka hävda sina legitima intressen i
Korea. Den omständigheten att Pekingregeringen
inte mottagits i FN och därför
ej heller är bunden av organisationens
regler kan omöjligt vara en ursäkt
för att våld tillgripes.

Den kinesiska interventionen har inte
kunnat undgå att djupt chockera allmänheten
i ett stort antal länder som understött
FN:s aktion i Korea. Särskilt gäller
detta allmänheten i Förenta staterna,
vilket land gjort stora offer i människoliv
och materiel i Förenta Nationernas
tjänst.

När det gäller att bedöma vad i det nu
rådande läget bör göras från FN:s sida
måste olika politiska faktorer vägas mot

Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 em.

Statsverkspropositionen m. m.

varandra. Det är helt naturligt att meningarna
åtminstone till en början gått
starkt isär. Den senaste tidens offentliga
diskussioner i olika länder har uppvisat
en provkarta på skilda program för
FN:s fortsatta handlande.

Röster höjdes till en början för att
FN skulle söka sätta i gång sanktioner
av alla slag mot Kina, d. v. s. utvidga
det lokala sanktionskriget i Korea till ett
allmänt krig mot Kina. Till all lycka synes
det numera råda allmän enighet om
orimligheten i att låta Koreakriget övergå
till ett allmänt krig mot Kina. Om sålunda
detta alternativ om »ett obegränsat
krig» utmönstras, finns dock den
möjligheten att mera begränsade sanktioner
föreslås, t. ex. diplomatiska, finansiella
och ekonomiska.

Huvudsyftet med sådana skulle väl vara
att, genom det tryck de kunde betyda
för Kina, förmå Pekingregeringen till
eftergifter som kunde möjliggöra en
uppgörelse i Koreafrågan och därmed
sammanhängande Fjärran östern-problem.
Finge man inte räkna med denna
tankegång skulle det återstå att tolka
de planerade sanktionerna som ett slags
repressalier, ägnade att ge en viss moralisk
tillfredsställelse åt en kränkt opinion
men utan betydelse som påtryckningsmedel.
Samtidigt skulle sanktionerna
utgöra en reaktion i handling från
FN :s sida och därmed stärka organisationens
auktoritet.

Svenska regeringen saknar icke förståelse
för att kravet på ett slags moralisk
satisfaktion blivit rest i detta sammanhang.
Men vi tvivla starkt på ändamålsenligheten
och effektiviteten av
sanktioner mot Kina. Vid en avvägning
av de skäl som kunna åberopas för den
ena eller andra ståndpunkten måste det
enligt vår mening beaktas att, om sanktionerna
bleve ineffektiva som påtryckningsmedel,
deras anlitande näppeligen
skulle bidraga till att stärka FN:s auktoritet
eller att innebära den åsyftade satisfaktionen.
Vid övervägande av sanktioner
av större eller mindre omfattning
kan inte den risken förbises att det labila
läget i Asien förvärras. En utdragen
konflikt med Kina skulle också med

hänsyn till den allmänna spänningen i
världen bli en svår belastning för FN
och många av dess medlemsstater.

Sveriges ansvar för vad som sker i
FN:s namn är visserligen ytterst begränsat.
Det vore kanske ur vissa synpunkter
enklast och bekvämast för vårt
land att vid ett ställningstagande inom
FN följa med strömmen och sedan lägga
ansvaret för den politik som beslutats
på de ledande makternas skuldror. Somliga
skulle utan tvivel kalla en sådan
hållning för lojalitet mot förbundet. Men
vi kunna i varje fall inte två våra händer
och lägga ansvaret på andra när vi
betrakta den andra aspekten av frågan:
Sveriges individuella intressen. Läget
måste ju bedömas inte endast ur internationell
utan också ur nationell svensk
synpunkt. Vi måste ur den senare synpunkten
noga beakta att även begränsade
sanktioner i detta fall kunna utvecklas
till något helt annat än vad som avsetts.

Regeringen bär sålunda vid sitt övervägande
kommit till det resultatet att
Sverige icke kan rekommendera anlitandet
av sanktioner. Vi böra enligt regeringens
mening avböja att ta ansvaret
för ett beslut som innebär eller öppnar
vägen för sanktioner. Regeringen
måste förbehålla sig att bedöma i vad
mån de förslag, som framkomma och
ställas under votering i FN, ha denna
karaktär.

Herr WAHLUND: Herr talman! Vi ha
anledning att vara tacksamma mot herr
Sandler för hans anförande, grundat
som det var på färska erfarenheter från
förhandlingarna inom Förenta Nationerna,
och vi ha i lika grad anledning att
vara tacksamma mot excellensen Undén
för hans klarläggande redogörelse för
Koreafrågan. Herr Sandler började med
att konstatera, att det internationella läget
bär försämrats avsevärt under det
senaste året. Herr Sandler hade lika gärna
kunnat säga, att läget faktiskt har radikalt
förändrats bara på ett par tre månader.
Varje betraktare som för ett par
tre månader sedan såg på Förenta Nationernas
generalförsamling, kunde kon -

Fredagen den 19 januari 1951 em.

Nr 2.

statera, att det då ännu därute rådde
relativ frid och relativ optimism. Det
var på den tiden då Mac Arthurs
trupper gingo norrut, det var innan
Mac Arthur började sin »hem-tilljul»-offensiv,
det var innan kineserna på
allvar började uppträda på krigsarenan.
Nu har läget snabbt förändrats. Kineserna
ha i sin tur passerat den 38 :e breddgraden
med Koreas erövrande som tydligt
krigsinål. I går fingo vi underrättelse
om att Kina avvisat det Förenta Nationernas
medlingsförslag, vilket excellensen
Undén nyss redogjort för. Bara för
några timmar sedan sammanträdde det
politiska utskottet inom Förenta Nationernas
generalförsamling. Vad som där
skett vet jag ingenting om. Händelserna
gå fort, och att det internationella läget
nu hårt tillspetsats, behöver jag väl inte
offra många ord på.

Läget är allvarligt, mycket allvarligt.
Den allmänna åsikten tycks vara den,
som först herr Sandler och sedan excellensen
Undén gav uttryck för, att de
eventuella förhoppningarna om en fredlig
lösning av Koreakonflikten nu måste
skrinläggas i och med kinesernas svar
och att medlingsförsökens tid nu är förbi.
Det är visserligen sant, att Pekingregeringens
svarsnot är hållen i en
mindre aggressiv ton än exempelvis den
som sovjetdelegaten Malik använde i lördags,
och rent formellt sett — jag säger,
herr talman, rent formellt — stänger ju
Pekings svar icke dörren för fortsatta
förhandlingar. Jag lade också i herr
Sandlers svar märke till att han inte uttryckte
sig så där absolut bestämt. Plan
sade att förhandlingsmöjligheterna äro
på väg att grusas eller måhända helt ha
stäckts. Excellensen Undén sade att förhandlingsmöjligheterna
äro i det närmaste
uttömda. Det finns måhända en
liten möjlighet, alt man dock trots allt
kan komma till förhandlingar med Kina,
kanske genom indiska delegationens förmedling
eller på annat sätt.

Koreafrågan kan bli en ödesfråga också
för vårt lilla land, och vi här i riksdagen
måste rådslå om den. Jag förstår
mycket väl, att herr Andrén och herr
Ohlon i förmiddags voro litet återhåll -

Statsverkspropositionen m. m.

samma på den punkten. Det var även
herr Sandler. Det är ju så, som excellensen
sist sade, att det svenska ståndpunktstagandet
icke är riktigt definitivt,
men jag menar ändå att vi nu efter excellensens
redogörelse för Koreafrågan
ha anledning att diskutera den åtminstone
för att ge uttryck för våra åsikter på
de punkter, där vi partipolitiskt äro
överens; när jag säger partipolitiskt, menar
jag de fyra stora partierna. Sedan
kan man kanske vara litet mera återhållsam
på de punkter där meningarna
fortfarande bryta sig.

Jag kan konstatera, att dagens debatt
i alla fall har klargjort, att pressen förstorat
de meningsskiljaktigheter som förefinnas
mellan högern och folkpartiet
å ena sidan samt socialdemokrater och
bondeförbundare å den andra. Det är
mig en utomordentlig tillfredsställelse
att kunna konstatera detta. Det allvarliga
internationella läget lämpar sig inte
för partitaktiska spekulationer i utrikesfrågor.

Skola vi nu hålla oss till det som förenar
oss, så kunna vi väl ändå konstatera,
att i sanktionsfrågan isolerad äro
partierna överens. När excellensen Undén
talade om sanktionsfrågan måste
han givetvis i sin ställning uttrycka sig
försiktigt. Jag kanske på den punkten
blir mera kategorisk.

Jag måste säga, att jag har förvånat
mig över hur man bär kunnat framställa
ett sådant förslag som sanktioner
mot Kina. Jag bortser från ett sådant
företags eventuella opinionsbildande betydelse
och ser saken kallt och praktiskt.
Sanktioner gent emot Kina! Man
skall komma ihåg, att det här gäller ett
land eller rättare sagt en världsdel med
en obetydlig utlandshandel. Kina representerar
ett folkhav om hundratals miljoner
människor, vilka ha en ytterligt
låg levnadsstandard och leva i ett tillstånd,
där folket materiellt sett inte kan
få det sämre än vad det har det nu. De
tidigare inbördeskrigen inom Kina och
jag vågar kanske också säga Kinas framstöt
i Korea måste ses mot bakgrunden
av folkmassornas tryck mot ett knappt
näringsutrymme. Herr Sandler snudda -

Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 em.

Statsverkspropositionen m. m.

de vid den saken i sitt anförande. Jag
vill ge honom rätt i att befolkningsförhållandena
här spela en utomordentlig
roll.

Vi ha i Kina att göra med en överbefolkning
i så hård mening, att det där
ute är döden som sätter spärr för ytterligare
folkmängdstillväxt. Man kan diskutera
vilket som är angenämare, att do
av svält eller att stupa i krig; vad jag
vill säga är att krig, avspärrning och
sanktioner icke för kineserna kunna innebära
en så allvarlig realitet, som man
i Västerlandet tycks föreställa sig.

Det är klart, att när det gäller en
världsdel som Kina, växla förhållandena,
och när man uttalar sig, måste
man i viss mån schematisera. Men det
förefaller mig, att den som något känner
Kinas befolkningssituation, kinesernas
levnadsstandard och deras även under
normala tider obetydliga förbindelser
med omvärlden med avseende på såväl
utrikeshandel som annat måste säga
sig att ett försök med sanktioner mot
Kina är dömt att misslyckas. Många ha
här i dag sagt: »Vi måste se till att Förenta
Nationerna icke förlorar sin prestige.
» Men ett misslyckat försök med
sanktioner eller något liknande skulle
allvarligt skada den prestige, som Förenta
Nationerna icke minst i nuvarande
läge bör vara rädd om.

Jag sade, herr talman, eller antydde
åtminstone, att vi icke böra förstora
vad som partipolitiskt skiljer i dessa frågor
utan taga fram vad som förenar.
Jag vill då påminna om vad excellensen
Undén här nyss sade om sexmaktsresolutionen;
det är tillfredsställande att
man nu kan offentligt diskutera Sveriges
inställning till denna sexmaktsresolution.
Den innehåller ju fullt tydligt,
att kineserna äro att betrakta som angripare,
och det är också så, som vi nyss
hört, att den svenska delegationen inom
Förenta Nationerna redan tidigt fick direktiv
att rösta med denna resolution.
Man frågar sig nu: Vad är det då vi
tvista om? Vi äro överens i sanktionsfrågan,
betraktad isolerad, vi äro överens
i bedömandet av Kinas handlingssätt.
Vad som diskuteras, det är det sätt,

på vilket vi skola gå fram nu inom Förenta
Nationerna rent praktiskt politiskt.
Det är ju alldeles klart att, som excellensen
Undén nyss sade, olika politiska
faktorer här måste vägas mot varandra.
Jag skall inte taga upp denna punkt,
som är en smula intrikat, till diskussion,
men det må ändå tillåtas mig att här
avge en deklaration. I full vetskap om
att förhandlingsläget inom Förenta Nationerna
snabbt kan förändras anse vi
från bondeförbundshåll, att Sverige icke
bör engagera sig i något som kan tänkas
leda till ett sanktionsförfarande eller till
andra repressalier.

Herr talman! Jag vill sluta dessa reflexioner
med att uttrycka mitt oreserverade
förtroende för och min uppskattning
av det arbete som under året utförts
inom Förenta Nationernas generalförsamling
från svensk sida först under
excellensen Undéns personliga ledning
och senare genom herr Sandler.

När jag nu lämnar utrikespolitiken
och ser på våra vardagsfrågor här hemma,
så te dessa sig som små, ja mycket
små, även om vi i dag ha att behandla
en så väsentlig sak som den föreliggande
statsverkspropositionen. I finansminister
Skölds analys av det ekonomiska
läget är det kanske två ting som inge
bekymmer — detta har sagts gång på
gång i denna debatt — två saker som
stå i intimt samband, nämligen det
svenska folkets minskade sparvilja och
penningvärdets försämring. Jag skall inte
ytterligare upptaga tiden med dessa frågor,
men jag vill också för min del
konstatera, att jag inte tror att herr
Skölds bragelöfte om att det nu bara
skall bli engångsförändringar i löner och
priser kan infrias. Lönerörelserna måste
ge anledning till omedelbara men också
fortsatta kedjeverkningar, hur man än
bär sig åt. Skulle jag ha fel på den punkten,
bleve ingen gladare än jag.

Då det gäller kampen mot inflationen,
intar finanspolitiken i år en mera strategiskt
central ställning än tidigare.
Den föreliggande statsverkspropositionen
presenteras som en sparsamhetsbudget,
och det är den också, om än inte i så
hög grad som man hade väntat. Att det

Fredagen den 19 januari 1951 em.

Nr 2.

inte sparats på försvaret och civilförsvaret
är en självklar sak. Det finns
emellertid en del av förslagen — mycket
litet i den föreliggande propositionen
men så mycket mera i remissärendena
— som jag skulle vilja taga upp till
granskning. Åtskilliga förslag, som innebära
enbart en överflyttning av utgifter
från staten till kommuner och
landsting. Det gäller alltså här ingen
verklig besparing utan en överlastning
av skattebördan, som kommer att drabba
folklager med lägre skattekraft. Jag
vill redan nu annonsera, att vi bondeförbundare
komma att motsätta oss åtgärder
i denna riktning.

Med särskild tilfredsställelse har jag
noterat den återhållsamhet som den föreliggande
statsverkspropositionen företer,
då det gäller utgifter för förvaltningsapparaten.
Härvidlag har säkerligen
den Wärnska utredningen haft stor
betydelse också indirekt eller jag skall
kanske säga propagandistiskt. Wärns
besparingsförslag ha haft den effekten,
att man allmänt men inte minst inom
ämbetsverk och institutioner har fått
ögonen öppna för den statsfinansiella situationens
allvar. Wärn har bidragit till
att skapa en atmosfär, där åtminstone utgiftsökningarna
kunnat hållas tillbaka,
och även för en finansminister med herr
Skölds temperament iir det värdefullt att
ha opinionen med sig.

Herr Sköld har i sitt arbete för att
skära ned statsutgifterna till stor del
använt sig av den nödvändiga men ofta
ej så effektiva form av besparingar som
jag skulle vilja kalla nedprutningar. Med
nedprutning menar jag en genomgång
av anslagsäskandena för att snabbt och
ofta utan ingående undersökning åstadkomma
nedskärning av budgetens utgiftssiffror
för förvaltningens olika detaljer.
Vid en sådan nedprutning lämnas
själva förvaltningssystemet i stort
sett utanför diskussionen och göres ej
till föremål för reformer. Mot nedprutning,
som givetvis är ett ofrånkomligt
led i all budgetgranskning, skulle jag
vilja sätta en mera produktiv form av
statsfinansiell sparsamhet, nämligen rationalisering.
Med rationalisering menar

Statsverkspropositionen m. ni.
jag kostnadsminskande åtgärder vid bibehållen
effektivitet eller effektivitetsökande
åtgärder, genomförda vid oförändrade
kostnader. Vid en nedprutning
måste man gå hårdhänt fram; tiden medger
kanske ej någon ingående prövning
av det berättigade i nedskärningarna.
Man riskerar eller tvingas kanske att
riva ned vad som tidigare byggts upp
med stora kostnader. Man riskerar eller
anser sig tvungen att göra besparingar,
vilka blott äro besparingar för stunden
men vilka i det långa loppet innebära
slöseri. Det kan inte vara rationellt, att
man under tider med goda statsfinanser
låter pengarna rulla och tillåter förvaltningen
att kraftigt expandera, under
det att man i svåra tider som nu måste
sätta förvaltningen under hård press.

Denna rytmik, denna varannandagsfrossa
inom statsutgifterna kan icke vara
av godo. Jag kommer i det här sammanhanget
att tänka på en god vän, numera
välbeställd lektor. Den där lektorn
tycker om god mat, och han har lätt för
att bli fet. Men han har sina principer.
Han äter och äter till dess han kommer
upp till 100 kilo. Då får det bli slut
med frosseriet, och så börjar han banta,
och det håller han på med tills han
kommer ned till 80 kilo. Då börjar det
ohämmade ätandet igen. Jag har sagt
till min gode vän lektorn, att det där inte
kan vara nyttigt, om inte annat så för
skinnet. Något liknande gäller i dag och
under gångna år beträffande staten och
dess utgifter. Det kan inte vara nyttigt
med statsutgifternas överflöds- och bantningsperioder.

Jag vill uttrycka min tillfredsställelse
över att man varit varlig, då det gällt
att låta sparsamheten gå ut över socialbudgeten.
Att spara genom att draga in
barnbidraget för det första barnet innebär
ingen verklig sparsamhet. Barnen
måste ha sin mat, sina kläder och annat;
frågan är bara i vad mån man önskar
vältra över ytterligare kostnader för detta
på ofta fattiga familjer. Jag är glad
över att man ej velat lätta de statsfinansiella
bekymren genom att vältra över
bördor på barnfamiljer och folkpensionärer.
.lag är glad över att man ej i stör -

Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 em.

Statsverkspropositionen m. m.

re utsträckning velat spara genom att
sänka standarden på den sociala hjälpen,
spara genom att göra en inknappning
av de sämst ställdas försörjning.
Den statsfinansiella situationen får ej
motivera att man sparar på de fattigas
bekostnad; det är enlig min mening socialetiskt
stötande.

Det är socialpolitisk reformpaus nu,
säger man. Herr Wigforss sade här, att
det nog kunde hända, att man inom andra
partier än det socialdemokratiska börjar
bli litet tveksam och börjar ångra
sig litet grand för att man varit med på
de stora, kostnadskrävande reformerna.
Jag kan bara tala för bondeförbundets
del, men jag vill säga, att från vår sida
råder ingen som helst ånger. Vi äro
glada över att dessa reformer, som vi
positivt arbetat för, lia kommit till stånd.
Det gäller folkpensionsreformen, och
det gäller barnbidragsreformen. Sedan
kan det vara andra punkter, där vi sätta
in ett frågetecken, exempelvis beträffande
den sociala bostadspolitiken, men
jag skulle faktiskt nästan vilja misstänka
att regeringen innerst inne i den
frågan är tveksam själv.

Med stor ledsnad konstatera vi folkpensionärernas
mycket knappa standard
och att fattiga barnfamiljer tvingas bidraga
till att förbättra statens finanser
genom att barnbidragen minskas i värde
samtidigt som penningvärdet sjunker.
Med stor ledsnad konstatera vi vårt
nuvarande skolväsendes svårigheter inte
minst vad beträffar brist på lokaler och
lärare och det samtidigt som vi hålla på
att draga upp stolta ritningar för framtidens
skola. Med stor ledsnad konstaterar
jag, att det nuvarande stipendieväsendet
ej effektiviserats enligt studielånenämndens
förslag och att det ej utbygges
till folkhögskolor samt lantbrukets
och andra näringars skolor. Katalogen
skulle bär kunna göras mycket
lång.

Det är betecknande att i den kris,
som statsfinanserna för närvarande genomgå,
de stora reformförslagen endera
äro av skolreformens typ, d. v. s. utgifterna
skjutas på framtiden, eller av typen
treveckorssemestern, d. v. s. utgif -

terna skjutas på folkhushållet och drabba
endast indirekt statens finanser. Naturligtvis
kunna betänkligheter hysas
gentemot en treveckorssemester med
hänsyn till landets för närvarande knappa
arbetskraftsresurser. Yi bondeförbundare
tillmäta emellertid människors fritidsstandard
så stort värde, att vi bejaka
denna reform, dock, herr talman,
under ett bestämt villkor. Vi kräva att
semestern skall bli en verklig folksemester.
Den skall komina alla samhällsgrupper
till del alltså även mindre företagare
inom jordbruk, hantverk o. s. v.

Ett spörsmål som vi från bondeförbundets
sida tillmäta stor vikt, är frågan
om dyrortsgrupperingen. År efter
år ha vi i riksdagen återkommit med
våra motioner, syftande till dyrortssystemets
avskaffande. Vi bondeförbundare
ha menat, att nog skulle riksdagen åtminstone
kunna begära en utredning om
dyrortsgrupperingen, men riksdagen
har under en följd av år envetet sagt
nej. Motiveringen för avslag har varierat,
men huvudargumentet har på senare
tiden varit, att man inte bör föregripa
kommunindelningsreformen. På
så sätt har man menat sig kunna uppskjuta
det obehagliga ärendet till efter
den 1 januari 1952. Så sent som 1949
resonerade statsutskottet så här. När nu
angränsande kommuner skola sammanslås
till storkommuner, kommer också
dyrortsspridningen att utjämnas; låt oss
vänta och se vilken effekt det sålunda
blir. Först när kommunindelningsreformen
genomförts borde frågan upptagas
till förnyad prövning — om det
befinns påkallat, tilläde statsutskottet
försiktigtvis. Men redan år 1950 fick det
högvördiga statsutskottet ett bakslag,
och det levererades av statsrådet Lingman.
»Vi måste vänta med utredningen»,
hade statsutskottet sagt. »Vi måste
sätta i gång en utredning», sade statsrådet
Lingman. »Vi måste avvakta kommunindelningsreformen»,
har statsutskottet
sagt. »Vi hinna tyvärr inte
bli färdiga till kommunindelningsreformens
ikraftträdande; det är mycket ledsamt»,
menade statsrådet och det med
all rätt.

Fredagen den 19 januari 1951 em.

Nr 2.

Nu komma vi in i en alldeles orimlig
situation, herr talman! Vi måste efter
den 1 januari 1952 krångla med ett
provisorium. Vi måste, då det gäller
dyrortsgrupperingen, bibehålla de nuvarande
kommungränserna inom de nya
storkommunerna. Inom samma kommun
kommer det alltså att kunna finnas två
dyrortsgrupper, kanske till och med
flera. Det borde väl vara uppenbart för
var och en att detta kommer att vålla
avsevärt trassel särskilt då det gäller
källskatten, och situationen kommer att
bli den att inom en och samma storkommun
kommer på ett ställe folkpensionärerna
att ha statligt bostadstillägg men
på andra ställen icke. Ett dylikt provisorium
skulle ha kunnat undvikas, om
bondeförbundets motioner hade tillmötesgåtts,
åtminstone då det gällt vårt
krav på utredning.

Kommunindelningsreformen har sålunda
använts som ett slagvapen mot
oss bondeförbundare då det gällt att
komma åt våra motioner. Men inför den
kalla verkligheten visar det sig nu, att
kommunindelningsreformen utgör ett
viktigt motiv för att kraven i våra motioner
borde blivit tillgodosedda.

Vid föregående års riksdag var jag i
tillfälle att till statsrådet Lingman framföra
ett tack för att han i denna fråga
ställt kyrkan mitt i byn. Vi bondeförbundare
ansågo det som ett framsteg,
då den av statsrådet Lingman anbefallda
utredningen kom till stånd, och vi
anse det som en framgång, att när utredningen
med berömvärd snabbhet nu
ligger färdig, utredningsmännen på väsentliga
punkter ge oss rätt i vår under
årens lopp framförda kritik mot dyrortsgrupperingssystemet.

Vad jag sagt innebär ingalunda att
jag biträder det förslag, som nu framlagts
av dyrortssakkunniga. Dessa ha,
till stor del i anslutning till sina direktiv,
sökt sömma ihop det trasiga lapptäckte,
som den nuvarande dyrortsgrupperingen
utgör, i stiillet för att helt kassera
plagget. Men jag skall spara min
kritik på den punkten — jag märker
att jag tagit rätt mycken tid i anspråk
— till dess den av statsrådet Ungman

(J Försitt kammarens protokoll 1''Jöl. Nr :l.

Statsverkspropositionen m. m.

bebådade propositionen i ämnet kommer
på kamrarnas bord.

För dagen har jag ett annat ärende till
kammaren och till statsrådet Lingman.

Vi bondeförbundare ha lärt oss att
vänta i dyrortsgrupperingsfrågan, men
nu börjar vår väntan bli oss för lång.
Förr hette det i riksdagen: Vänta i dyrortsfrågan,
vänta på kommunindelningen,
vänta tills efter den 1 januari 1952!
Nu komma dyrortssakkunniga och säga:
Vänta till 1 juli 1953 eller till 1 januari
1954 — förr kan inte dyrortsgrupperingen
ändras, förr kunna inte utredningarna
bli färdiga. Och man blir inte
precis gladare vid tanken på att dessa
utredningar skulle ha kunnat vara färdiga
i dag, som sagt, om man visat någon
liten förståelse för bondeförbundets
krav i våra motioner under gångna år.

För att inte bli missförstådd skyndar
jag mig att tillägga, att härvidlag ingen
berättigad kritik kan riktas mot statsrådet
Lingman. Min opposition avser
förhållanden före herr Lingmans statsrådstid
och riktar sig i första hand emot
riksdagens behandling av hithörande
frågor.

Vi skola i alla fall offra några minuter
på att titta på dyrortssakkunnigas
tidsschema. Principbeslut i dyrortsfrågan
väntas från riksdagen i maj detta
år. Socialstyrelsen insamlar prismaterial,
verkställer konsumtionsundersökningar
och annat under våren, sommaren
och hösten i år, bearbetar materialet
och framlägger preliminärt förslag
till ny dyrortsgruppering i augusti 1952.
Under hösten 1952 tar man itu med de
statliga löneplanerna, vilka göras till föremål
för proposition under vårriksdagen
1953, så att som sagt den nya
dyrortsgrupperingen kan träda i kraft
i bästa fall 1 juli 1953 och i sämsta fall
den 1 januari 1954.

Jag riktar nu denna fråga till statsrådet
Lingman: Finns det inga möjligheter
att pressa denna tidsplan?

Statsrådet Lingman har själv betonat
önskvärdheten av att en revision av dyrortsgrupperingen
verkställes så snart ske
kan efter storkommunernas tillkomst,
alltså så snart som möjligt efter den 1

Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 em.

Statsverkspropositionen m. m.

januari 1952. Jag förmodar, att den av
dyrortssakkunniga nyligen annonserade
tidsutdräkten för herr statsrådet liksom
för mig kommit som en obehaglig överraskning.
Jag vågar hoppas, att det skall
vara möjligt att forcera detta utredningsarbete,
men för det fall detta förklaras
omöjligt, skall jag, herr talman, bara
komma med ytterligare en förfrågan och
detta med hänsyn till dyrortsnämndens
arbete.

Dyrortsnämnden tillkom som bekant
på senhösten 1946 och består av representanter
för olika intressegrupper.
Nämndens huvudsakliga funktion har bestått
i att vara ett slags klagomur, d. v. s.
att yttra sig över de talrika klagomål,
som förekommit över olika kommuners
dyrortsplacering. Under tiden fram till

1948 års slut, alltså under drygt två år,
hade nämnden behandlat sammanlagt
407 klagomål, varav 30 tillstyrkts av
nämndens majoritet. Sedan sinade klagoströmmen
av naturliga skäl. Var sjätte
kommun i landet hade anmält missnöje
och var sjunde av landets kommuner
hade fått nej beträffande sina klagomål
om dyrortsgrupperingen. Ett 50-tal klagomål
ha behandlats under de två åren

1949 och 1950, och dessa ha avslagits
av dyrortsnämndens majoritet liksom på
löpande band. Endast en, säger en, kommun
fick under år 1949 sina klagomål
tillstyrkta av dyrortsnämnden och ingen
alls under år 1950.

Orsaken till denna negativa attityd hos
dyrortsnämndens majoritet har i huvudsak
varit dels just tanken på kommunindelningsreformen,
dels på sistone också
direkta direktiv från statsrådet Ungman.
Då statsrådet i fjol satte i gång denna
utredning, förklarade han nämligen,
att jämkningar i nuvarande dyrortsgruppering
endast böra genomföras i enstaka
undantagsfall, där särskilda omständigheter
föreligga, och efter detta har dyrortsnämnden
handlat. Under två år ha
berättigade klagomål över kommuners
dyrortsplacering icke kunnat bifallas,
med allt vad detta betyder i lönehänseende,
i skattehänseende o. s. v. Skola nu
dessa kommuner få vänta i kanske tre år
till?

Med hänsyn till det positiva intresse,
som statsrådet Lingman hittills visat
dyrortsgrupperingsfrågan, vågar jag hoppas,
att statsrådet gör allt för att forcera
utredningsarbetet. Men om detta
inte går, frågar jag statsrådet, om det är
möjligt att han i det nya läge, i vilket
frågan konnnit genom dyrortssakkunnigas
förslag, är beredd att förändra sina
direktiv. Borde man inte kunna redan nu
föra en mera generös politik mot de kommuner,
som klaga över sin dyrortsplacering?
Och under alla förhållanden
borde man väl kunna lätta på den strama
inställningen så snart socialstyrelsens utredningsarbete
börjar på att ta form.

Herr talman! Jag kan icke sluta detta
anförande utan att åter påminna om de
utrikespolitiska frågorna, som ju stå högt
över våra små stridsämnen här hemma.

Jag slutar med en förhoppning om att
vad som har hänt där ute i Fjärran Östern
ej skall medföra ett alltför stort avbräck
i förtroendet för Förenta Nationerna.
Förenta Nationerna utgör det enda
forum vi ha, där världens folk kunna
samlas till rådslag. Förenta Nationerna
må misslyckas denna gång, och må
misslyckas i framtiden. Trots allt utgör
dock Förenta Nationerna halmstrået
som vi famla efter, den enda lilla möjlighet,
som bjudes oss för att komma
till rätta med den vrångvärld, som vår
generation har skapat.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Den ekonomiska framtiden ter sig mörk
både med hänsyn till den världsekonomiska
situationen och till våra egna utsikter.
Här hemma hålla vi på att få prisstegringar,
och det kommer att ta ännu
någon tid, innan de väsentligaste av dessa
ha hunnit slå igenom. Med dessa prisstegringar
ha följt förväntningar om en
fortsättning, om en inflationistisk utveckling
med en ständig glidning uppåt
av priserna. Dessa förväntningar ha i sin
tur medfört tendenser till inflation: en
ökad benägenhet att investera, försök att
bygga upp lagren, försök — och man
skulle även kunna säga lyckade försök
— att skaffa mera varaktiga förbruk -

Fredagen den 19 januari 1951 em.

Nr 2.

ningsartiklar och så en ny, fortsatt löneglidning
ute på arbetsmarknaden, alltsammans
sådant som varslar om vad
människorna tro och tycka och vad
människorna inrikta sina handlingar på
och som sålunda kan leda till att tendenserna
en vacker dag övergå till att
bli en inflation.

De prisstegringar, som vi nu hålla på
att anpassa oss till, ha ju väsentligen tre
orsaker. Den första är devalveringen i
september månad 1949. De prisstegringar,
som skulle följa därav, uppsköto vi
genom subventionerna. Nu komma dessa
prisstegringar. Den andra orsaken är
den internationella rustningskonjunktur,
som har fått sin tillspetsning av Koreakriget,
och den tredje kommer att bli de
anpassningar av priserna, som följa med
höjda löner och inkomster. För min del
skulle jag vilja säga, att vi inte gärna
kunna tänka oss att det skulle vara möjligt
att hindra dessa prisstegringar från
att komma. Det skulle ju i så fall ha inneburit,
att vi skulle föra en sådan politik
att vi kunde pressa ned våra inhemska
priser lika mycket som importpriserna
stego, och vi få nog ha klart
för oss att det inte är praktisk politik
att tänka sig någonting sådant.

Ännu så länge kunna vi väl säga, att
de prisstegringar, som vi hittills ha haft,
inte äro av inflationistisk natur utan äro
helt beroende av de omständigheter, som
jag här har påpekat. Jag säger inte detta
för att förgylla situationen. Jag går
inte heller in på att närmare utreda min
uppfattning på denna punkt — det överlämnar
jag åt framtiden att närmare utreda.
Jag tar fram detta helt enkelt därför
att om det är riktigt, som jag tror
mig ha observerat, att det ännu inte har
gått så långt att några priser ha stigit
på grund av förväntningar, så ger det
oss en förhoppning, att det skall vara
möjligt att komma fram till en stabilisering
av prisnivå och penningvärde, sedan
vi vid hunnit genomgå denna anpassning.
Det är visserligen sant, som
man på åtskilliga håll säger, att det väl
inte blir slut med prisstegringarna precis
nu, utan det kommer väl andra prisstegringar
till hösten. Men det kanske

Statsverkspropositionen m. m.
ändå blir så, att dessa därefter följande
prisstegringar inte bli av sådan storlek
att de egentligen komma att rubba läget,
om vi bara i övrigt kunna förhindra att
förväntningarna slå över i prisstegringar.

De prisstegringar, som vi sålunda få,
äro ju den andra sidan av en försämring
av penningvärdet. Att det blir en
sådan försämring är olyckligt, och det
beklaga vi alla. Därför är det också av
största vikt att vi göra vad vi kunna för
att förhindra att det skall bli en fortsatt
glidning av priser och av penningvärde.

Jag nämnde nyss, att man kanske
kunde hysa en viss förhoppning. Jag
vill, innan jag spinner vidare på detta
tema, säga, att vi naturligtvis därvid
måste göra en reservation för utvecklingen
utomlands. Om den skulle gå i en
ogynnsam riktning, om läget skulle väsentligen
försämras, om det blir ett
storkrig, i vilket vi visserligen skulle
vilja hoppas att slippa vara med, komma
i alla fall sådana problem oss till mötes,
som nu äro absolut oberäkneliga, och vi
kunna naturligtvis inte räkna med att det
vi i dag planera skall kunna räcka för
en sådan situation. Men om man tar fasta
på detta, att vi människor i alla fall
veta så ofantligt litet om framtiden, att
vi se så kort tid in i framtiden, så ha vi
ju egentligen inget annat att göra än att
bygga på nuläget och säga: Om det läge,
som vi nu ha, kommer att bli bestående,
om det åtminstone inte internationellt
sett försämras, kunna vi då åstadkomma
en stabilisering och förhindra en
fortsatt prisglidning?

Ja, i det avseendet börja vi ju nu kunna
bedöma ett par faktorer. Vi kunna ju
något så när räkna ut, hur stora prisstegringarna
bli på grund av de tre omständigheter,
som jag här nyss har talat
om. Vi böra också få en sådan sikt att
vi kunna något så när avgöra, hur stora
inkomststegringarna bli. Det är dock så,
att avtal nu ha träffats för några av de
största områdena; vi se vilka lönestegringar
som där ha framkommit, och
även om det inte på alla punkter blir
alldeles likartat, kunna vi väl tro att vi

Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 om.

Statsverkspropositionen m. m.

nu se tendensen. Dessa inkomststegringar,
som vi sålunda kunna anse oss ha
anledning att räkna med, de ligga troligen
i överkant. De äro kanske väl höga
i förhållande till våra resurser, men jag
tror i alla fall, att de inte äro högre, än
att det skall vara möjligt att få våra resurser
att räcka till för dem. Jag tror
att det skall vara möjligt att låta dessa
inkomststegringar rymmas inom den varumängd,
som finnes, att alltså den konsumtionsefterfrågan,
som lönestegringar
och andra inkomsstegringar skapa, skall
kunna rymmas inom våra resurser.

Det är klart, att när jag säger detta,
så bygger jag i viss mån på nationalbudgetdelegationens
utredningar, och jag
vet, att herr Ohlon här förut i dag har
förklarat, att nationalbudgetdelegationen
har räknat fel. Nationalbudgetdelegationen
visste mycket väl, menade herr
Ohlon, att prisstegringarna kanske komme
att röra sig omkring 10 procent, men
den hade räknat med 8, 9 procent, och
följaktligen, menade herr Ohlon, skulle
dessa kalkyler ge en alldeles för optimistisk
bild.

Detta är ett misstag av herr Ohlon.
Det är visserligen sant, att delegationen
räknat med 8, 9 procent i sin kalkyl för
prisstegringarna, men den har också tagit
en lägre siffra för inkomstökningarna
än vad man nu kan räkna med blir
fallet. Och det var just för att slippa gissa
beträffande inkomststegringarna som
nationalbudgetdelegationen på båda dessa
punkter höll sig lågt. Och jag skulle
vilja säga: Detta har inte medfört att
kalkylen har blivit för optimistisk utan
att den blivit för pessimistisk, och det
stämmer också med de erfarenheter vi
ha om nationalbudgetdelegationens beräkningar.
Vi skulle därför enligt min
mening inte behöva säga, att det på
grund av dessa beräkningar inte finnes
anledning tro att våra resurser skola
räcka till för att absorbera inkomststegringarna.

Jag skulle också vilja säga till herr
Ohlon, att det inte är rättvist att påstå,
att nationalbudgetdelegationen har drivit
upp lönekraven. Jag skulle snarast
tro — om det är så, att herr Ohlon har

sagt detta — att även det beror på ett
misstag. Ty i det avseendet har nog delegationen
iakttagit en mycket sträng
neutralitet. Jag tror alltså att det skall
vara möjligt att rymma de inkomststegringar
och lönestegringar, som vi ha att
räkna med, inom ramen för våra resurser.

Jag kan inte låta bli att i detta sammanhang
uttala min tillfredsställelse
över fackföreningsrörelsens inställning.
Det har här förts och föres en fri lönerörelse.
Den har inte påverkats från
regeringens sida i annan mån än att vi
vid dess början försökt klargöra de föreliggande
ekonomiska förutsättningarna.
Jag tror vi kunna säga, att fackföreningsrörelsen
här har iakttagit moderation
och behärskning och inte drivit sina
krav så, att de ha satt samhällsekonomien
i gungning. Jag säger inte detta
såsom något samhällets beröm direkt,
tv det är ju uppenbart att det även är i
fackföreningsrörelsens, i lönearbetarnas
intresse, att den lönepolitik, som föres,
vilar på en fast ekonomisk grund, bottnar
i våra verkliga resurser. Det blir på
längre sikt också den fördelaktigaste politiken
även för fackföreningsrörelsen.
Men läget har ju varit sådant att det kunde
fresta till att söka vinna större nominella
vinster. Det är med tillfredsställelse
jag hälsar, att man inte har fallit
för denna frestelse, och vad jag här
har sagt om lönearbetarna, det skulle jag
också vilja säga om jordbrukarna och
om deras organisationer. Jag tror nog
man kan säga, att även från det hållet
har vid överläggningarna om priserna
på jordbrukets produkter för detta år
iakttagits en behärskning och en moderation,
som äro värda att notera. Jag
vill bara uttala den förhoppningen, att
de återstående grupper, som ännu inte
ha fått sina avtal klara, skola följa samma
linje och ta exempel av vad som här
har inträffat.

Det är klart att det finns ett mycket
väsentligt ytterligare villkor för att vi
skola kunna absorbera dessa inkomststegringar,
och det är att vår produktion
fortsätter att öka. För en sådan ökning
äro ju de flesta betingelserna goda. Jag

Fredagen den 19 januari 1951 em.

Nr 2.

skall inte ta upp tiden med att uppräkna
dem. Vi känna dem alla. Jag vill bara
säga, att även där finnas mörka skuggor.
Detta gäller ju framför allt ett antal
nyckelvaror, som vi måste ha i tillräcklig
mängd för att kunna upprätthålla
vår produktion — det gäller vissa metaller,
bomull, ull och åtskilliga andra
saker, på vilka nu stor knapphet råder
ute på världsmarknaden och beträffande
vilka vi tydligen ha att vänta internationella
ransoneringar. Det är klart att
vi kunna komma att möta betydande svårigheter,
men svårigheterna äro ju till
för att övervinnas. Vi ha ju själva inom
landet tillgång till vissa sådana råvaror,
på vilka knapphet råder i andra länder,
och detta skall väl hjälpa oss till att såsom
ett utbyte erhålla vad vi oundgängligen
behöva av andra råvaror för att
kunna upprätthålla vår produktion.

Man skulle alltså kunna ha den förhoppningen
att lönestegringarna primärt
sett inte komma att skapa någon ny
spänning i samhällsekonomien.

Men det finns ett annat område, för
vilket man inte kan utan vidare vara
lika förhoppningsfull och det är investeringsområdet.
Alldeles uppenbart är
ju, att det med de mycket våldsamma
prisstegringar, som ha inträffat icke
minst på våra exportvaror, kommer på
vissa håll att följa mycket ökade vinster
inom företagsvärlden. Dessa vinster kunna
fresta till sådana åtgärder, som göra att
vi komma att leva över våra tillgångar.
Om dessa vinster komma ut på kreditmarknaden,
skapa de ju där en ökad
likviditet, skapa möjligheter till en större
utlåningsverksamhet och därigenom
till investeringar, som kunna föra oss
utanför sparandets ram och således ge
upphov till nya inflationstendenser.

För att möta detta måste vi tillgripa
penningpolitiken; vi måste göra kreditmarknaden
så pass stram att det inte är
möjligt att på den vägen nå fram till en
ökad expansion. I främsta rummet få
vi där gå över en skärpning av bestämmelserna
om bankernas kassareserver
och med detta som hjälpmedel skapa en
återhållsam kreditpolitik från kreditinstitutens
sida. Det är också nödvändigt

Statsverkspropositionen m. m.
att upprätthålla byggnadsregleringen för
att på den vägen hindra en ansvällning
av investeringarna. I den mån vinsterna
stanna kvar hos företagen själva kunna
de även användas för större investeringar.
De kunna leda till en ökad investeringsverksamhet,
som på så sätt skapar
inflationstendenser. Vi skola nämligen
ha klart för oss, att dessa vinster icke
medföra ett sparande i vanlig bemärkelse.
De medföra inte något tvång för företagen
att minska sina utgifter, det blir
ju en ren påbyggnad, ett vinstsparande
som i viss mån saknar grundval i produktionen.

Från regeringens sida ha vi vidtagit
den åtgärden att vi ha fått avtal med
skogsindustrierna, så att vi genom prisutjämningsavgifter
bryta topparna av
vinsterna och sterilisera beloppen. Regeringen
kommer också, som framgår
av finansplanen, att lägga fram förslag
till en investeringsskatt, som på samma
sätt skall tvinga företagen att ännu noggrannare
överväga, huruvida en påtänkt
investering verkligen är ett sådant produktivt
ändamål, att det är värt en viss
uppoffring för att den blir genomförd.

Man kan naturligtvis fråga, om dessa
åtgärder äro tillräckliga för att förhindra,
att vi få nya inflationstendenser över
investeringsverksamheten. Det är mycket
svårt att veta det, och jag kan inte
säga annat, än att vi där få noggrant följa
utvecklingen och observera vad som
sker. Skulle det visa sig, att vad som här
är tänkt inte är tillräckligt, få vi väl
se till att det blir ännu mera gjort. Ty
om vi inte göra det, komma otvivelaktigt
inflationstendenserna att över investeringarna
sprida sig till konsumtionssidan
och att där bidraga till att skapa de
rubbningar, som kunna få en inflatorisk
utveckling i gång. Men ett av de viktigaste
medlen för att hindra en fortsatt
prisglidning måste ju vara den statliga
finanspolitiken. Staten måste undvika
att själv öka spänningen i samhällsekonomien.
Därför måste staten vara ytterligt
sparsam med sina konsumtionsutgifter.
Staten kan inte gärna få lov att
ge (it mera pengar än som är oundgängligen
nödvändigt.

Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 em.

Statsverkspropositionen m. m.

Jag hoppas att det allmänna intrycket
skall vara, att den framlagda budgeten
är en sparsam budget, att den till
och med är litet mer sparsam än den,
som framlades förra året.

Att jag kan våga hysa den förhoppningen
beror icke minst på den hjälp,
som regeringen har haft av direktör
Tage Wärn. Han tog på sig obehaget att
för regeringens räkning göra en översikt
över vad man egentligen kunde
tänka sig att spara inom statsverksamheten.
Jag vet, att man säger, att hans
arbete har satt små spår i budgeten.
Allting är relativt bär i världen. I verkligheten
är det så, att av de av honom
tänkta besparingarna på 315 miljoner
återfinnas 150 i budgeten. Det är inte
hälften, det medger jag. En del av hans
förslag voro givetvis sådana, att det
kunde råda mycket delade meningar om
de borde genomföras. Så till exempel
kunde det ifrågasättas, om det hade
någon samhällsekonomisk betydelse att
minska statsbidragen till kommuner och
landsting. På andra områden gällde besparingarna
sådana konstitutiva ingrepp
i verksamheten, att det var nödvändigt
med fortsatt utredning, och det finns
väl inte något av hans förslag, som inte
har blivit underkastat en mycket ingående
prövning och i de allra flesta
fall antingen lett till omedelbara resultat
eller också blivit föremål för fortsatt
utredning. Jag skulle tro, att dessa
förslag komma att sätta spår även för
kommande år.

Att på detta sätt lagts fram möjligheter
till diskussion om nedpressning
av statens utgifter har över huvud taget
haft en mycket hälsosam inverkan
på budgetarbetet, liksom jag hoppas att
det också skall få en hälsosam inverkan
på riksdagens behandling av budgeten,
inte på det sättet, att jag — det
framgår av vad jag har sagt — skulle
vilja säga, att nu får oppositionen visa
vad den kan, men i så män, att om man
inte finner att regeringen har gjort vad
som bör göras i sparsamhet, så skall
det finnas en möjlighet för riksdagen
eller dess olika medlemmar att finna
uppslag och få dem under fortsatt dis -

kussion. De finnas tillgängliga för envar.

Trots denna sparsamhet ha ju betydande
åtgärder måst vidtagas för att
skaffa nya pengar, ty på grund av de
ökade försvarsutgifterna och vissa automatiska
utgiftsökningar har budgetens
utgiftssumma stigit mycket.

Att det över huvud taget har varit
möjligt att balansera budgeten beror på
fyra ting. Dels har ju den väntade prisanpassningen
och inkomststegringen
gett oss nominellt högre belopp. Det
skola vi inte glömma. Det är en av
grunderna till budgetens balansering.
Dels tillkomma de höjda skatterna på
sprit, tobak, sötsaker och vad det var
som vi beslölo i höstas. Så är det besparingarna
och till slut taxorna för de
affärsdrivande verken.

Jag har fått mig berättat, att herr
Lundqvist här gjorde sig till talesman
för den uppfattningen, att taxorna för
statens järnvägar icke borde höjas mer
än vad som motsvarade de höjda lönerna.
Jag vill fästa herr Lundqvists uppmärksamhet
på att i budgeten ingår
dessutom ett förslag, att man vid statens
järnvägar skall övergå till nuvärdesprincipen
för avskrivningarna, och
jag hoppas, att herr Lundqvist inte anser,
att det är fel, att trafikanterna få
bära en fullt naturlig och nödvändig
taxehöjning för att få statens järnvägar
in på sunda ekonomiska vägar.

Jag skulle kanske också säga ytterligare
några ord om diskussionen här i
första kammaren på förmiddagen. Åtskilliga
talare ha ju snuddat vid sparsamhetsfrågan.
Jag kan knappast säga
-— enligt vad jag har hört eller fått
mig berättat — att det har rått någon
särskild iver att utpeka ytterligare
objekt för sparsamhet. Herr Ohlon hade
väl — om jag rätt förstår de anteckningar,
som jag fick om hans anförande
— tyckt, att man skulle kunna
gå ned med anslagen till arbetslöshetskassorna.
Men samtidigt var han djupt
upprörd över att den högre undervisningen
och andra kulturella ändamål
fingo stå tillbaka. Ja, så är det. Man
vill spara här, men man vill inte spara

Fredagen den 19 januari 1951 em.

Nr 2.

där. Det är naturligt. lag får själv iaktta
en mycket stor behärskning för att
inte råka falla för frestelsen att vilja
gynna ett område framför andra. Det
var kanske denna naturliga psykologiska
reaktion, herr Ohlon tänkte på, när
han enligt vad man har sagt mig lär ha
upprepat det där gamla ordet: Alla tänka
på sig. Jag föreställer mig, att herr
Ohlon menade: Och ingen tänker på
mig.

På ett område, försvarets, har det
framställts rätt stora krav på höjda statsutgifter.
Det har kommit fram från åtskilliga
håll, och jag förstår detta, men
jag skulle ändå här vilja tillåta mig
några kätterska funderingar.

Först vill jag säga, att det är mycket
lätt att i en tillspetsad, nervös världspolitisk
situation bli ivrig att vilja förstärka
försvaret och så att säga inte
vilja sky några medel. Men jag fäster
uppmärksamheten på att det finns gränser
för vad vi kunna åstadkomma. Det
räcker inte med att riksdagen uttalar
sin högtidliga vilja och beviljar pengar.
Sedan blir det en fråga, om vårt näringsliv
kan svälja beställningarna. Glöm
inte bort, att vi fortfarande ha försvarsändamål,
till vilka riksdagen beviljade
pengar för snart tio år sedan men som
ännu icke ha kunnat effektueras, därför
att vi då beslöto en massa saker
och ting, som vi icke orkade med. Därför
skulle jag i detta sammanhang vilja
lägga på hjärtat, vad herr Sandler
yttrade här för en stund sedan, nämligen
att vad vi skola göra för att förstärka
försvaret måste ta sikte på det
närmaste året eller de båda närmaste
åren och inte på det, som skall mogna
fram om fem eller tio år.

Det andra jag skulle vilja säga är, att
om riksdagen skulle finna läget vara sådant,
att mer pengar böra beviljas för
försvarsändamål än vad regeringen har
tänkt sig, så måste det få konsekvenser
i det avseendet, att riksdagen ger anvisning
antingen på vilka andra anslag
som skola skäras ned eller varifrån pengarna
skola tagas för att fylla de hål, som
sådana nya utgiftsbeslut medföra. Om vi
inte göra det, kan inte budgeten fylla

Statsverkspropositionen m. m.

sin uppgift att vara en tillbakahållande
kraft mot prisstegringar och penningvärdesförsämring.

Vad jag nu har sagt gäller ju inte bara
driftbudgeten utan också statens behov
av kapitalinvesteringar. Jag vill för min
del här säga, att den delen av budgeten i
år har granskats med samma sparsamhetsiver
som driftbudgeten. Noggrant har
det nagelfarits, om det kunde anses vara
absolut nödvändigt att göra dessa investeringar.
Jag vill inte därmed ha sagt,
att jag precis har lyckats att säga nej till
allt. Jag vill bara säga, att det har varit
en allvarlig vilja där. Och trots detta
står det kvar krav på kapitalinvesteringar
till ett belopp av 919 miljoner
kronor. En stor del därav kan finansieras
med statsinkomster. Det står då kvar
416 miljoner, som enligt gamla principer
böra täckas med lånemedel. Dessutom
måste vi räkna med att 150 å 175
miljoner kronor komma att tagas ur gamla
reservationsanslag för kapitaländamål.
Även de pengarna skola skaffas, och då
skola de också lånas upp. Då stå vi inför
den frågan, vad en sådan upplåning
skall kunna medföra för konsekvenser,
om den skall kunna rymmas inom kreditmarknaden.
Det är en allvarlig fråga.
Herr Nordenson har förut varit inne på
detta. I finansplanen har jag framfört
den meningen, att i nuvarande läge bör
staten så vitt möjligt täcka även sina
kapitalutgifter med löpande inkomster,
för att vi skola kunna förhindra, att dessa
investeringar pressa oss utanför sparandets
ram. Man har här sagt många
vackra ord om det frivilliga sparandet,
som jag vill understryka. Jag har för
min del i finansplanen uttryckt min förhoppning
om att det skall bli en vändpunkt
i det frivilliga sparandet. Men jag
tror, att vi få ha klart för oss, att även
om vi lyckas få uppleva det, så kommer
det att ta lång tid, innan man på den
vägen har de pengar tillgängliga, som behövas
för investeringarna, och vi kunna
inte låta investeringarna ske och sitta
och vänta på att pengarna skola komma,
ty då betyder det ju, att vi under tiden
skapa brist i vår samhällsekonomiska
balans. Därför menar jag, att statens ka -

Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 em.

Statsverkspropositionen m. m.

pitalutgifter måste i största grad motsvaras
av ett samhällssparande, d. v. s.
att staten skaffar sig inkomster, som i
största möjliga utsträckning räcka även
till att bekosta kapitalutgifterna.

Herr Nordenson menade i förmiddags,
att detta inte var alldeles nödvändigt.
Man kunde, menade han, skaffa pengarna
på marknaden. Ja, jag menar visst
inte, att staten skall draga sig för att anlita
marknaden, så långt den tål. Men vi
skola inte glömma, att sedan riksdagen
har prövat dessa kapitalutgifter och beslutat,
att dessa investeringar skola ske,
så komma de att ske, och då komma de
att kräva dessa pengar, även om marknaden
icke ger utrymme åt dem. Det är
det dilemmat, som jag för min del icke
vill sätta mig i.

Herr Ohlon var till och med rädd för
att de 200 miljoner, eller vad det kan
vara, som jag räknade med att man ändå
skulle kunna behöva låna i marknaden,
skulle vara ett för stort belopp med hänsyn
till de konverteringar, som också
skola ske. Nu får man ju säga, att konverteringar
inte ta i anspråk något nytt sparande
utan ett gammalt sparande, som
redan finns, och man får kanske inte
lov att addera konverteringarna direkt
till nyupplåningen, men så till vida ligger
där ju en sanning i det, att det sparande
som finns i de nuvarande statslånen
kan flyttas över till andra samhällsområden
och sålunda göra det nödvändigt
för staten att anlita marknaden
ännu mera.

Herr Nordenson anmärkte på att riksgäldskontoret
hade fått lov att placera
skattkammarväxlar hos riksbanken denna
höst, och han förklarade, att detta
måste vara ett avsteg från den politik,
soim vi nu slagit in på. Herr Ohlon hade
samma mening. Även jag har den uppfattningen,
som jag här tidigare har deklarerat,
att vi böra försöka komma i den
belägenheten, att staten icke skall anlita
riksbanken för krediter netto, så att
säga. Jag menar, att resultatet av transaktionerna
mellan riksgäldskontoret och
riksbanken på längre sikt icke bör leda
till att riksgäldskontoret kommer i
större skuld till riksbanken. Men jag kan

omöjligt anse, att det är fel, om i ett
visst givet läge på penningmarknaden
det sker en placering av skattkammarväxlar
från riksgäldskontorets sida i
riksbanken, ty det kan vara ett sådant
läge på penningmarknaden, att det skulle
vara fel att till varje pris pressa ut
dessa skattskammarväxlar i marknaden.
Vi skola nämligen komma ihåg att kundkretsen
för skattkammarväxlar är ganska
snäv, och vi få ju inte se bort från
att staten inte kan ställa sig alldeles beroende
av ett begränsat antal kreditinstitut.
Jag menar därför, att om det blir
en transaktion åt det ena hållet, så får
det sedan inom rimlig tid motvägas av
en transaktion åt det andra hållet. Men
jag vill inte alls låsa fast mig vid att
säga: Skattkammarväxlar få icke från
riksgäldskontoret placeras i riksbanken.
.lag skulle tänka mig, att det med hänsyn
till det ekonomiska livet skulle vara
en felaktig politik att utfärda ett sådant
förbud. Men på litet längre sikt menar
jag, att om man placerar ibland, så
får man väl betala igen så snart som
möjligt och försöka se till att det kanske
ibland blir riksbanken, som får pengar
av riksgäldskontoret, så att det på det
sättet jämnar ut sig.

Jag vill inte heller underskriva herr
Nordensons uppfattning, att riksbanken
icke får stödköpa obligationer. Jag menar
att räntan skall vara rörlig, men det
kan ju inte få lov att innebära, att riksbanken
skall sakna all möjlighet att påverka
penningmarknaden, att den skall
låta bli att göra operationer. Vi få ju
dock ha klart för oss, att på penningmarknaden
råda olika lägen. De växla
från dag till dag, från månad till månad,
och det kan ju råda en situation
där, som gör att det skulle vara oriktigt
att låta en växelkurs sjunka alldeles
för djupt. Marknaden behöver kanske
egentligen inte ha en sådan sänkning av
växelkursen. Vi ha haft ett exempel nu
allra senast, när Krångedebolaget gick ut
med ett obligationslån till 33/4 procent.
Det blev övertecknat, så att det slog i
taket. Man kan efteråt fråga sig, om inte
Krångedebolaget betalat litet onödigt
hög ränta där. Det är inte så förfärligt

Fredagen den 19 januari 1951 em.

Nr 2.

lätt, åtminstone för mig och jag tror
knappast för någon enskild människa
att i varje ögonblick avgöra, vad det rätta
balansläget på obligationsmarknaden
är, och därför vill jag säga att det inte
kan få vara så, att vi föreskriva att riksbanken
icke får stödköpa obligationer.
Riksbanken bör genom sina operationer
kunna både höja och sänka kurserna,
och den rätten bör den bibehålla. Huvudsaken
är ju, att vi inte gå tillbaka till
den där gamla politiken, så att vi låta
en sådan ordning leda till att marknaden
blir alltför likvid.

Jag skall sluta nu. Det kunde vara åtskilligt
mer att säga, men jag skall inte
ta kammarens tid i anspråk längre. Jag
tror, att en nödvändig förutsättning för
att vi skola kunna skapa ett stabilare läge
beträffande våra penningars värde
är, att vi nu se till, att det blir en budget,
som inte bara täcker de löpande utgifterna
utan som också ger medel att
täcka utgifterna på reservationsanslagen
och däröver ger täckning av åtminstone
en del av statens kapitalutgifter. Jag
skulle tro, att detta är det minsta man
kan begära av statsbudgeten i det nuvarande
läget, och jag vill uttala den stilla
förhoppningen att ledamöterna av
riksdagens första kammare skola vilja
behjärta detta, när denna budget nu
går till prövning i de olika utskotten.

Herr OHLON (kort genmäle): Herr talman!
Jag ber att få uttala min tillfredsställelse
över finansministerns utfästelse
att då det gäller att skydda vårt penningvärde
alla medel, som äro möjliga, skola
komma till användning. Den nu hotande
inflationsutvecklingen kan motverkas endast
om priskontrollen utbyggs med en
restriktiv penningpolitik, som hindrar
nya köpkraftsöverskott att uppkomma i
landet. Om jag fattade finansministern
rätt, var han också inne på den tankegången.
Jag har där fått svar på (len
första fråga som jag ställde till regeringen
i mitt yttrande förut i dag.

Jag vill också uttala min tillfredsställelse
över en annan utfästelse, som statsrådet
Sköld här gjorde, nämligen att

Statsverkspropositionen m. m.
herr Wärns besparingsinventering skall
sätta spår i budgeten även i fortsättningen,
d. v. s. nästa år. I det sammanhanget
bör jag kanske rätta ett misstag.
Jag har inte påyrkat någon nedsättning
av det nu utgående anslaget till arbetslöshetskassor
och inte heller av det föreslagna
nya anslaget. Jag har endast
ställt en undrande fråga, hur det kan
vara möjligt att i en tid med överfull
sysselsättning detta anslag skall behöva
stiga med 30 procent.

Så var det fråga om nationalbudgeten.
Jag saknar fullkomligt kompetens att avgöra,
om den är riktigt eller oriktigt
uppställd. Den enda punkt, där jag har
ställt mig tvivlande, är huruvida man
med de uppgifter som nationalbudgetdelegationen
själv lämnar i sin beräkning
kan förvänta, att den prisstegring,
som nu sker, endast är en engångsförskjutning.
Nationalbudgetdelegationen
anger nämligen en rad omständigheter,
de nu pågående löneökningarna, eventuell
hyresstegring som kanske inte blir
så stor, höjda priser på yllevaror o. s. v.,
och säger: »Vi ta inte med alla dessa
faktorer i beräkningarna i år, eftersom
de endast komma att verka under den
sista delen av innevarande år.» Då ställer
jag mig den frågan: Kommer inte nästa
år detsamma att inträffa som i år, att
vi få en ackumulerad prisstegringseffekt
på grund av eftersläpande faktorer från
föregående år? Jag menar, att man måste
vara mycket försiktig, om man skall
kunna gardera sig för en sådan effekt
och vidta motåtgärder. Av sådana ser
man inga spår i den statsverksproposition,
som här föreligger.

Jag kan i det stora hela instämma med
herr statsrådet och chefen för finansdepartementet,
när han säger, att man
naturligtvis inte under alla omständigheter
skall bannlysa riksgäldsfullmäktiges
möjligheter att placera skattkammarväxlar
i riksbanken, men detta får
inte bli en last eller vana utan får endast
utnyttjas i exceptionella undantagsfall.
Jag hoppas, alt vi äro ense också
på den punkten, nämligen om att den
åtgärden skall få användas endast i undantagsfall.

Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 em.

Statsverkspropositionen m. m.

Slutligen är det en sak, som utgör ett
störningsmoment i de nuvarande budgeterna,
och det är de mer eller mindre
bundna reservationerna på olika anslag.
Det vore önskvärt, jag sade det redan
förut i dag, att vi från statsrådet och
chefen för finansdepartementet under
den första delen av riksdagen kunde få
en redovisning av hur dessa vinster äro
fördelade på olika anslagsposter och
med vilken bundenhet de äro fördelade.
Tv utan att riksdagen får vetskap
om reservationerna, har den faktiskt
ingen översikt över statens finanspolitik,
och denna ställde ju herr statsrådet
i första rummet, när det gäller att skydda
penningvärdet.

Herr LUNDQVIST (kort genmäle):
Herr talman! Det genmäle som finansministern
ansåg sig böra göra mot ett uttalande,
som jag skulle ha fällt här i
dag under statsrådets frånvaro, beror
säkerligen på att kommunikationen varit
litet dålig.

Jag har aldrig gjort något uttalande
som har rört nyanskaffningar och kapital
för detta ändamål. Vad jag sade här
beträffande statens järnvägars taxor anknöt
sig uteslutande till det uttalande,
som är gjort på s. 25 i finansplanen,
där finansministern talar om att han
överväger att söka genom extra åtgärder
åstadkomma en ytterligare besparing
av statsutgifterna med ungefär 100
miljoner kronor för att på det sättet
minska lånebehovet med samma belopp.
Där nämner statsrådet post- och telegrafavgifterna,
och så står det »och andra
liknande åtgärder». Med anledning
därav har jag tillåtit mig att, för den
händelse herr finansministern skulle
tänka sig att i dessa åtgärder också inräkna
en sådan extra höjning av järnvägens
taxor, uttala en varning för att
göra det och en förhoppning om att så
inte skall ske på grund av de allvarliga
konsekvenser som det enligt mitt
förmenande skulle ha.

Herr NORDENSON (kort genmäle):
Statsrådet Siköld menade, att jag be -

träffande täckandet av kapitalbudgeten
liade hänvisat till lånemarknaden. Jag
delar hans uppfattning om att det är
önskvärt i nuvarande läge, att även utgifterna
på kapitalbudgeten täckas med
verkliga inkomster. Men jag vill framhålla,
att om man finner sig nödsakad
att täcka dem i större eller mindre
grad med lånemedel, så är detta fullt
förenligt med en restriktiv finanspolitik,
under den bestämda förutsättningen,
att man lånar på marknaden och
därigenom uppsuger medel ur marknaden,
medan det däremot måste betraktas
som rent av förkastligt, att man lånar
i riksbanken.

Jag vill inte bestrida riktigheten av
att det under vissa förhållanden kan
vara nödvändigt att låta riksbanken ta
upp vissa poster skattkammarväxlar och
dylikt från riksgäldskontoret såsom en
övergångsåtgärd, t. ex. i avvaktan på att
man upplägger ett lån. Men när det har
skett i den utsträckning som skedde i
höstas, är det ägnat att inge betänkligheter.
Jag vill erinra om att riksgäldskontoret
genom lånet i november tog in
200 miljoner kronor men det oaktat
fann sig föranlåtet att under månaderna
november—-december placera 250 miljoner
kronor i skattkammarväxlar i riksbanken,
varjämte riksbanken övertog 234
miljoner kronor av utelöpande skattkammarväxlar,
som förföllo. Det är mycket
avsevärda belopp och de visa på en tendens,
som jag anser oroväckande och
som jag inte kan tolka bara som en
tillfällig övergångsåtgärd. Det är därför
jag har påtalat saken.

Beträffande stödet av obligationsmarknaden
är det riktigt vad statsrådet sade,
att riksbanken inte kan berövas rätten
att i vissa fall göra tillfälliga stödköp.
De kunna också vara berättigade vid
hastiga kastningar på marknaden, men
de måste då göras med mycket stor försiktighet.
Om man ser på den ändrade
politiken -— nämligen att man har börjat
med stödköp igen — mot bakgrunden av
vad som tidigare har hänt, när riksbanken
köpte obligationer för hundratals
miljoner, finner man det vara ägnat att
inge oro. Jag har velat påtala detta som

Fredagen den 19 januari 1951 em.

Nr 2.

en varning mot att vi skulle åter komma
in på liknande linjer nu, vilket jag anser
skulle vara olyckligt för den politik, som
statsrådet i övrigt bär slagit in på.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Det är inte min sak att bär försvara riksbanken,
men jag skulle bara vilja fästa
uppmärksamheten vid att enligt riksbanksfullmäktiges
berättelse till bankoutskottet
har riksgäldskontorets politik
lett till en likviditetsökning på marknaden
år 1950 med 175 miljoner kronor.
Det är ju beklagligt, men det är hela!
summan. Om jag då gör min jämförelse
med skattkammarväxlarna, visar det sig,
att nettoökningen av sådana har varit
542 miljoner kronor. Men den siffran
säger ju ingenting, när likviditetsökningen
har blivit endast 175 miljoner
kronor. Det är så många andra transaktioner
som också försiggå. Riksbanken
säljer obligationer, och det blir på det
sättet en överflyttning mellan olika slag
av tillgångar, som gör, att man inte kan
blott av ett par emissioner skattkammarväxlar,
som riksbanken övertar, dra någon
slutsats om totalresultatet.

Herr LINDBLOM: Herr talman! I mitt
inlägg i dagens debatt vill jag beröra
tvenne data under det gångna året. De
äro förknippade med vissa åtgärder från
regeringens sida. Det gäller den 3 mars
och den 15 december. Dessa båda data
ha sammanhang med fastighetsarbetarnas
veckovila och ersättningen för de
vikarier, som skola tjänstgöra i deras
ställe. Låt mig först göra en liten rekapitulation!
Den är måhända nödvändig.

När avtalsförhandlingarna med fastighetsarbetarna
förra året höllo på att
stranda på vikariefrågan, ringde statsrådet
Sven Andersson på kvällen den
3 mars till medlingskommissionens ordförande
och gav denne i uppdrag att
till arbetsgivarparten framföra det meddelandet
»att regeringen vore beredd
att fr. o. in. den 1 okt. 1950 bereda
fastighetsägarna kompensation för de

Statsverkspropositionen m. m.
kostnader, som den nya lagstiftningen
om veckovila medför». Regeringen förklarade
sig även ämna överlägga med
Sveriges fastighetsägareförbund om hur
gottgörelsen skulle ordnas. Först på
grundval av detta löfte kunde avtalsfrågan
lösas.

Löftet om överläggningar tycktes man
ha glömt. Men efter påminnelse anmodade
så departementets talesman förbundet
att inkomma med utredning.
Inom förbundet ansåg man emellertid,
att statens hyresråd borde göra denna
utredning, för att den inte skulle ha
något stänk av partiskhet över sig. Så
skedde också. Det resultat hyresrådet
kom till var, att det skulle behövas en
hyreshöjning om minst 1 procent i hus
med heltidsanställd arbetare och 0,3 procent
i hus med deltidsanställd. Hyresrådet
anförde dessutom, att dessa procentsatser
finge betraktas såsom de lägsta
procentsatser, som kunde förväntas
motsvara vad som i verkligheten skulle
få betalas av fastighetsägarna.

Fortfarande tog regeringen dock intet
initiativ för att uppfylla sitt löfte, och
några överläggningar med förbundet
kommo inte till stånd, fastän en utgångspunkt
för sådana fanns genom hyresrådets
förslag. I det läget hemställde
förbundet, att regeringen skulle preliminärt
följa hyresrådets minimiförslag.
Det framhölls, att det ju inte funnes anledning
att antaga, att hyresrådets utredning
och enhälliga förslag hade tagits
till i överkant, varför det inte borde
möta något hinder att preliminärt följa
dessa siffror, till dess frågan vore klar
vid de förhandlingar som pågingo i ärendet.
Man finge då senare justera ersättningen,
för det fall det möjligen bleve
någon avvikelse från hyresrådets förslag.
Dylika justeringar i efterhand får
man ju göra i många fall, då det gäller
ökade kostnader för värme och varmvatten.
Men regeringen behagade den 15
december besluta, att framställningen
»för närvarande icke skulle föranleda
någon åtgärd».

Där stå nu både fastighetsägarna och
portvakterna. Veckovila skall det vara,
vikarier skola tjänstgöra, och regeringen

Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 em.

Statsverkspropositionen m. m.
har lovat att ersättning skall utgå, men
likväl har hela frågan kommit in i ett
dödläge, där ingen vet vare sig ut eller
in. Det har nu snart gått fyra månader,
och ingenting händer. Man hade förväntat,
att man kunde lita på ett kungsord,
men det ser tyvärr betänkligt ut. Jag
anser att det var oklokt att man inte
gick med på ett provisorium i avvaktan
på den slutliga uppgörelsen. Det
hade ju i alla fall inte blivit vare sig
för mycket eller för litet, eftersom en
justering skulle göras sedan, för den
händelse man vid avtalsförhandlingarna
skulle komma till ett annat resultat.
Partsorganisationerna på de olika platserna
ha haft mycket svårare saker att
räkna ut under de gångna krisåren, och
det har gått bra. Det hade det säkert
gjort också i detta fall, och då hade regeringen
inte i onödan behövt öka den
spänning och ovilja som för närvarande
råder på hyresområdet. Om det inte av
rent formella skäl anses omöjligt att på
nytt ta upp frågan, skulle jag vilja hemställa,
att regeringen toge saken under
omprövning. Det kan inte få fortgå på
detta sätt kvartal efter kvartal.

Medan jag är inne på fastighetsspörsmålet,
må det, herr talman, tillåtas mig
att även något beröra bostadspolitiken
och det rådande läget på bostadsmarknaden.
Vi få väl vad det lider en proposition
i ärendet, men det skadar inte
att redan nu föra saken på tal. Den har
tidigare i dag berörts här i kammaren
av bland andra fröken Ebon Andersson.

Under de fem år, som gått sedan kriget
slutade, ha vi fått prognoser då och
då från vissa experter, att bostadsbristen
skulle vara avhjälpt vid den och
den tiden. Men alla prognoser ha slagit
fel, och i stället för att man skulle »bygga
ifatt» bostadsbristen, blir den åtminstone
på vissa platser bara värre
och värre. Det går tydligen inte att bygga
ifatt den. Våra ekonomiska och materiella
resurser räcka inte till, och arbetskraften
förslår inte heller. Vad är att
göra? Ja, nya uppslag ha sett dagens
ljus: lagstadgat förbud för ensamstående
att hyra viss lägenhet, obligatorisk
bostadsförmedling etc. Alla dylika

förslag lida dock av det stora felet, att
de dels inte ge något nämnvärt resultat
och dels bli en ytterligare påbyggnad
på vårt Krångelsverige med nya regleringar
och nya förargelser.

Nå, säger mången, upphäv hyresregleringen,
så kommer det hela snart att
ordna sig! Ja, det är möjligt och mycket
sannolikt, men jag tror, att man i
nuvarande läge nog hesiterar rätt allmänt
inför en så radikal åtgärd som att
helt och i ett sammanhang upphäva hyresregleringen.
Det är dock uppenbart,
att om man skall komma någon vart,
måste radikala åtgärder vidtagas, men
icke i form av en ytterligare fastlåsning
utan i lättande riktning. Ett upphävande
av uppsägningsskyddet skulle helt
visst medföra en nödvändig rörlighet
på hyresmarknaden, som skulle leda till
en riktigare utjämning i fråga om rätt
lägenhet efter familjens storlek. Det bleve
kanske en viss svårighet för någon
här och där, men måhända kunde det
inte anses så orättvist om någon, som
i flera år saknat lägenhet, får en sådan
i stället för de privilegierade, som tack
vare uppsägningsskyddet bott bra och
billigt hela tiden, hur illa de än stundom
kunna ha skött sig. Borde inte lagstiftaren
också ta hänsyn till de bostadslösa? Om

vi emellertid inte våga ta detta
något radikala steg på en gång, så låt
oss åtminstone vara så djärva, att vi
kunna upphäva uppsägningsskyddet för
möblerade rum och tvåfamiljshusen! Bara
det skulle inom, låt oss säga, två år
komma att medföra en väsentligt ökad
tillgång på möblerade rum och smålägenheter.
Det beräknas, att enbart i
Stockholm finnas bortåt ettusen rum,
som man numera inte vill eller vågar
hyra ut av ängslan för att få en olämplig
hyresgäst, som man sedan inte kan
bli av med. Jag besökte ett samhälle för
någon tid sedan, där man hade många
tvåfamiljshus med små lägenheter en
trappa upp. Det gällde vanligen ett rum
och kök, och enligt uppgift fanns det
ungefär 50 lägenheter av denna typ lediga
i samhället, trots att det rådde bostadsbrist
där. Man resonerade som så,

Fredagen den 19 januari 1951 em.

Nr 2.

att priset för dessa lägenheter var så
ringa att man inte ville ta risken att
hyra ut dom, ty då kunde man riskera att
få en olämplig hyresgäst. Om man inte
kunde bli av med honom, bleve otrevnaden
stor, och därför ansåg man sig
inte kunna eller vilja ta risken att, med
den ringa inkomst som det innebär, hyra
ut lägenheten.

Med hänsyn till läget måste det beklagas,
att justitieministern ännu inte
tillsatt den kommitté, som skulle utreda
frågan om hyresregleringslagens avveckling.
Det är sannolikt, att denna avveckling
måste ske etappvis, och därför
skulle det ha varit värdefullt, om kommittén
varit i arbete. Måhända skulle
den ha kunnat komma fram till något
resultat som kunnat verka lättande och
utjämnande på hyresmarknaden. Bostadsbristen
hade på så sätt kunnat angripas
från två håll, både genom ökat
bostadsbyggande och genom lättande på
den nuvarande fastlåsningen, vilken verkar
mycket orättvis för en stor del hyresgäster,
som på detta sätt ställas i
strykklass.

Herr talman! Jag har med detta anförande
velat i den första punkten rikta
en vädjan till regeringen och i den andra
ge oss alla ett uppslag att överväga,
då vi gå att bedöma det allvarliga läget
på bostadsmarknaden.

Herr PERSSON, IVAR: Herr talman!
I debatten här i dag har upprepade
gånger talats om behovet av återhållsamhet
med statsutgifter. Statsverkspropositionen
återger regeringens bedömning
härvidlag. Vi måste också envar
i stort sett instämma i att sådan återhållsamhet
är behövlig. Givetvis präglas
även den ecklesiastika huvudtiteln av
denna återhållsamhet. Jag ber emellertid
att få kommentera några punkter i
den.

Först den stora posten folkskolebyggnader.
Det har under åtskilliga år påpekats
av de ansvariga myndigheterna,
främst skolöverstyrelsen, vilket stort behov
av ökad byggnadsverksamhet för
folkskolorna som föreligger. 1 år beräk -

Statsverkspropositionen m. ni.

nar överstyrelsen detta behov till en
miljard kronor under den närmaste
femårsperioden. Detta beror främst på
ökat barnantal, men även på att vi ha
många omoderna, ja, rent av hälsovådliga
skollokaler, särskilt på landsbygden.
Departementschefen har här föreslagit
oförändrad medelsanvisning. Detta förslår
icke att täcka det oundgängliga behovet.
Även om de samlade investeringarna
icke komma att ökas, är dock här
ett område, där eu icke obetydlig ökning
är absolut nödvändig. Nu såg jag
visserligen härom dagen i pressen, att
skolbvggnadskvoten beräknas till en förhöjd
summa av 100 miljoner kronor i
år, men dels är jag icke säker på att detta
gäller enbart folkskolor, dels ligger
denna summa alltför långt under det
av överstyrelsen beräknade minimum,
som är 180 miljoner kronor.

Skall denna byggnadsverksamhet hållas
inom den relativt snäva ram som
föreslagits, måste större skoldistrikt utnyttja
möjligheten att bygga provisoriska
lokaler. Det är kanske inte så mycket
att säga om det, men dessutom komma
de säkerligen att behöva mer än sin
rättmätiga del av anslaget för permanenta
byggnader. Den egentliga landsbygden
blir härvid lidande, då barnantalet
där icke stigit så mycket. Många
dåliga skollokaler behöva ersättas, och
en viss centralisering, åtminstone av
sjunde klassen, är högst önskvärd, om
icke det livliga intresset för skolväsendets
förbättrande skall lida allvarligt avbräck
till stor skada även för den kommande
större utbyggnad av skolväsendet,
som vi i fjol beslutade. Härtill kommer
behovet att flytta vissa skolor
mångenstädes på landsbygden, allteftersom
befolkningen flyttar, t. ex. till stations-
och industrisamhällen i utveckling.

Alltså är det ur många synpunkter allvarligt,
om skolbyggnadsverksamheten
på landsbygden skulle inskränkas alltför
mycket. De storkommuner, som nästa
år träda i verksamhet som nya skoldistrikt,
kunna icke göra de förbättringar
av sitt skolväsende som behövas,
om den föreslagna inskränkningen här -

Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 em.

Statsverkspropositionen m. m.

vidlag skall fortsätta. Jag vill därför uttala
den förhoppningen, att ecklesiastikministern,
vars stora intresse för dessa
frågor jag väl känner, skall få möjlighet
att snarast — helst genom ytterligare
tillståndsgivning redan detta år — öka
omfattningen av här ifrågavarande
byggnadsverksamhet. Vidare vill jag
hoppas på att den utredning, som han
signalerat i propositionen och som begärdes
av föregående års riksdag efter
motioner av bland andra mig, omedelbart
skall tillsättas och bedriva sitt arbete
snabbt, så att statsmedlen för detta
ändamål skola utdrygas, främst till nytta
för den verkliga glesbebyggelsen, som
ju är svagast utrustad med skatteunderlag
men har stort behov av skolbyggnader.

Även beträffande byggnadsbidrag till
tjänstebostäder för lärare är det glesbebyggelsen,
som lider under nuvarande
förhållanden. Med de ytterligare ökningar
av byggnadskostnaderna, som nu icke
torde undgås, är den snäva maximigränsen
för bidraget enligt min mening mogen
för förskjutning uppåt. För de skoldistrikt,
som på grund av att verklig hyresmarknad
där saknas äro nödsakade
att bygga lärarbostäder, blir det en stor
belastning med nuvarande otillräckliga
bidrag i jämförelse med de distrikt, som
ha hyresmarknad. Det är nämligen att
märka, att om vi på landsbygden skola
få fullgoda lärare, måste vi också hålla
en god standard på de tjänstebostäder
vi erbjuda.

Också i fråga om en annan grupp av
anslag, folkbildningsanslagen, vill jag uttala
ett beklagande av att önskvärd höjning
icke nu kunnat medgivas och en
förhoppning om förbättring inom en
snar framtid. Det gäller såväl biblioteksoch
föreläsnings- som studiecirkelanslagen.

Beträffande studiecirkelanslagen —
som vad den största posten angår är
förslagsanslag, vilket enligt min mening
är det enda praktiskt möjliga — har en
viss uppräkning skett. Men då besparingsutredningen
anser, att denna förslagspost
stigit för hastigt, och ifrågasätter
strykande av ett par punkter —

glädjande nog avvisat av departementschefen
för denna gång — vill jag här
påpeka, att om det statsfinansiella läget
skulle nödvändiggöra uppbromsning av
ökningen, kan det icke vara riktige att
helt slopa vissa poster. En nedskärning
borde i så fall göras någorlunda proportionellt,
i varje fall icke så att landsbygden
som mest utnyttjar dessa bidrag
till studieplaner, grundböcker och korrespondenskurser
— det är de tre poster
det här gäller — finge vidkännas
större sänkning. Därigenom skulle man
ju också komma mera bort från de ursprungliga
och enligt min mening mest
givande studiemetoderna i cirklarna.
Jag menar nämligen att ledarcirklar äro
en minst lika uppmuntransvärd form
av studiearbete som lärarcirklar, vilka
senare tagit för sig allt mera av statsbidragen
under de senaste åren. Det är
ett oavvisligt intresse för studiefolket att
kunna fritt välja mellan olika slag av
studiecirklar och -metoder. Jag vill också
erinra om att ökningen av anslaget
visar, att behovet varit stort och om att
studiecirklarna dock äro ett för det allmänna
billigt sätt att sprida nyttiga kunskaper
och utbildning.

Också beträffande de olika stipendiepunkterna
måste man beklaga att det
statsfinansiella läget ej omedelbart medgiver
den ökning och omläggning som
studielånenämnden föreslagit, alldeles
särskilt ur landsbygdssynpunkt. Den
särskilda betygskvalifikationen för
grundstipendium till landsbygdsbarn i
högre skolor bör snarast tagas bort,
även om det kostar en viss summa. Det
är en klar rättvisesak; eljest blir det ej
en verklig utjämning mellan land och
stad. Det vore också utan tvekan en
gärd av rättvisa att snarast införa icke
behovsprövade grundbidrag för elever i
folkhögskolor, lantmanna-, lanthushållsoch
yrkesskolor till de belopp studielånenämnden
föreslagit.

Till sist vill jag rikta en hemställan
till ecklesiastikministern att ej beräkna
anslag till den försöksverksamhet, som
pågår eller skall påbörjas enligt riksdagens
beslut, alltför knappt.

Om jag skulle få säga ett par ord

Fredagen den 19 januari 1951 em.

Nr 2.

även om ett anslag på en annan huvudtitel,
skulle jag vilja uttala tillfredsställelse
över att lotterimedelsfonden tillföres
ökade medel för utdelning till kulturella
ändamål. Hoppas blott att dessa
pengar verkligen i största utsträckning
skola komma landsbygden till del, såsom
enligt min uppfattning avsikten varit
under många år. Inte minst är jag på
det klara med att teaterrådets anslag
för understöd åt turnéer på den rena
landsbygden, till småplatser, hittills varit
alltför knappt tillmätt.

Herr talman! Med detta ber jag att
få instämma i yrkandet om remiss av
statsverkspropositionen.

Herr BENGTSSON: Herr talman! Det
är onekligen med en viss längtan man
tänker på remissdebatterna för 15—20
år sedan. Vi hade då tillfälle att följa
debatter som huvudsakligen rörde sig
om vårt lands inre angelägenheter. Som
en följd av de senaste årens utrikespolitiska
utveckling bar diskussionen om
möjligheterna att bevara frihet och fred
kommit att mycket starkt sätta sin prägel
på debatterna. Så är också förhållandet
i år. Diktaturernas fanatism, avsaknad
av respekt för människovärdet och
ringa hänsyn till humanitära synpunkter
medföra att de handla från helt andra
utgångspunkter än de demokratiska länderna.
Medan kommunismen hänsynslöst
spekulerar i tänkta motståndares
fredliga avsikter, stå demokratierna tvekande
och tillgripa strid endast i yttersta
nödfall. Detta skapar en osäkerhetskänsla
som tvingar oss att alltid vara
på vår vakt och beredda att försvara
vårt land. Det är glädjande att kunna
konstatera att svenska folket i fråga
om det yttre försvaret iir i stort sett
enigt.

Det är emellertid lika betydelsefullt
att landets inre försvarsberedskap är
god. Vi måste ha ett jordbruk som kan
förse oss med livsmedel, och hela vårt
näringsliv måste kunna prestera sitt yttersta
och anpassas för eventuellt försvar.

Det iir betydelsefullt med de åtgärder

Statsverkspropositionen m. m.
jag nämnt nu, men en förutsättning är
också den anda som råder inom landet,
och då framträder lösandet av de inrikespolitiska
problemen lika betydelsefullt
som någonsin tidigare. Vår strävan
bör bli att ordna det så, att alla känna
samhörighet med det samhälle vi leva i.
Människor, som känna sig orättvist behandlade
eller missgynnade på något
sätt, falla lätt offer för agitation, och de
kunna lättare förmås att deltaga i desperata
aktioner. Sverige har emellertid
nått ett gott stycke på väg när det gäller
att skapa samhörighetskänsla mellan
landets innevånare. Vi ha jämnat
ut klassmotsättningarna först och
främst genom ett demokratiskt styrelseskick
men också genom inkomstutjämnande
åtgärder såsom progressiv beskattning
och socialpolitisk lagstiftning.

Under flera år ha vi nu haft förhållanden
som visserligen ha varit besvärliga
i många avseenden men som dock
inte medfört några oväntade eller oberäkneliga
kastningar i ekonomiskt avseende.
Regeringen har emellertid nu
givit sin anslutning — eller i varje fall
sitt medgivande ■— till en »engångsinflation»,
eller, som man väl hellre vill
kalla det, »engångsförskjutning av priser
och löner», och dess verkningar äro
märkbara dagligen. Visserligen stiga lönerna,
men samtidigt också priserna,
och många äro de, som nu anse att det
varit bättre att ha bibehållit den tidigare
stabiliseringspolitiken. En och annan
kanske till och med tänker på
Shakespeares kända ord: »Så går beslutsamhetens
friska hy i eftertankens
kranka blekhet över». Man har stirrat
för mycket på lönestegringarna och inte
tänkt på de konsekvenser som följa i
form av höjda priser o. d. Denna engångseftergift
medför en fara som alla
och inte minst regeringen böra nogsamt
observera. Samhällsgrupper, som ha
mäktiga fackorganisationer till sitt förfogande,
förmå säkerligen att hävda sin
ställning, men hur går det med de
andra, som inte ha dessa organisationer
och som framför allt inte kunna sätta
makt bakom sina krav?

Regeringens mening om hur denna en -

Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 em.

Statsverkspropositionen m. nt.
gångsinflation kommer afl utveckla sig
är kanske ännu inte sä mycket klarlagd.
Det har inte meddelats mycket om
huruvida det skall ske någon jämn höjning
för olika grupper eller det samtidigt
skall inträffa förskjutningar olika
grupper emellan.

Det är ingen tacksam uppgift att tala
om socialpolitik i dagens ekonomiska
läge, men det förefaller mig behövligt
att gentemot den väldiga kören av dem,
som säga: »Vi ha fått för litet, vi måste
ha mera», någon röst höjes för dem som
dock ha fått den minsta kompensationen.
Det är säkerligen många som i det
tysta få taga emot engångsförskjutningens
nackdelar men som inte i någon
nämnvärd grad komma att få njuta av
dess eventuella fördelar.

1 dessa sparsamhetens tider har femte
huvudtiteln ökat med 116 miljoner kronor,
och det är troligt att besparingar
kunnat göras på vissa poster. Trots detta
måste man säga att en del poster äro
ytterligt knappt tilltagna. Barnbidragen
höjdes under förra året med 30 kronor
som en kompensation för de borttagna
ortsavdragen vid kommunalbeskattningen.
Man får dock beakta att höjningen
med 30 kronor endast motsvarar en
kompensation för de gamla ortsavdragen
och inte på något sätt överensstämmer
med de nu beslutade ortsavdragen.
Barnfamiljerna höra till de grupper som
komma att drabbas hårt av prisstegringarna.
Indextillägg på barnbidragen är ett
rimligt krav, om man nu skall nöja sig
med ett sådant minimum.

Det finns emellertid flera grupper som
inte ha mäktiga organisationer till sitt
stöd. Jag tänker närmast på folkpensionärerna.
Det var en tid, då man från
olika håll med en viss stolthet sade, att
nu får folkpensionären 1 000 kronor och
äkta makar få 1 600 kronor om året.
Man tilläde att detta dock inte var tillräckligt.
Hur är det i dag? Hur mycket
får folkpensionären för sina 1 000 kronor?
Säkerligen betydligt mindre än för
tre år sedan. Alltså i realiteten en sänkning
av folkpensionen. Det är riktigt
att folkpensionärerna få sitt indextilllägg
med tio procent, och detta anses

väl som full kompensation. Men är det
så? En beräkning, utförd av statstjänstemannens
organisation, uppskattar stegringen
av levnadskostnaderna till sjutton
a aderton procent sedan 1947. Tar
man dessutom hänsyn till de kvalitetsförsämringar,
som enligt vissa beräkningar
förekommit, blir stegringen ännu
större. Man kan också visa att det är
svårt att spara någonting på folkpensionärernas
budget. Poster som nöjen och
njutningsmedel utgöra en mycket ringa
del av utgifterna, medan nödvändighetsvarorna
upptaga en så dominerande del
av utgifterna, att folkpensionären får
mycket svårt att spara.

Man kan dessutom fråga: Hur många
grupper är det som ha nöjt sig med
kompensation endast för indexhöjningen?
I regel har man utöver denna kompensation
krävt tio, femton eller tjugo
procents lönehöjning. Men folkpensionärerna
ha ingen mäktig fackorganisation,
och de kunna inte strejka. De kunna
bara undra, varför de skulle bli offer
för denna »engångsförskjutning».

Det finns flera exempel. I dag ha vi
fått en proposition om förbättring av familjebidragen
för värnpliktiga, men hur
var det tidigare på den punkten? Sedan
är 1941 ha dessa bidrag inte höjts med
mer än ca tio procent. Man kan inte
säga att det har varit skäligt att hålla
detta bidrag på så låg nivå.

Det är lätt att framföra önskemål,
men det är självfallet att regeringen på
sådana svarar: »Var skola vi ta pengarna?»
Enligt min uppfattning är det
inte meningen att oppositionen skall
skriva under på allt vad regeringen föreslår,
men jag medger att skyldighet
föreligger att medverka till sparsamhet.
Nu råder det ju alltid delade meningar
om på vilken punkt man skall spara.
Jag anser då principiellt att man i första
hand bör spara på utgifterna för
bekvämlighet eller rentav lyx.

Som exempel vill jag nämna söndagsbrevbärningen
och öppethållandet av
postanstalterna på söndagarna. Detta bör
man kunna slopa. Det vore befogat inte
endast ur sparsamhetssynpunkt, utan
även ur den synpunkten, att vi måste

Fredagen den 19 januari 1951 em.

Nr 2.

ta upp striden mot jäktet, som hotar att
förstöra såväl vår fysiska som psykiska
hälsa. Jag anser det skulle vara synnerligen
lämpligt att som ett led i kampen
mot jäktet draga in söndagsbrevbäringen.
Dessutom skriver direktör Tage
Wärn i sitt förslag följande: »Sammanlagt
skulle sålunda, om öppethållandet
av postanstalterna och postutbäringen
å sön- och helgdagar slopades, en besparing
av omkring o milj. kr. stå att vinna.
Några allvarligare olägenheter för
allmänheten synas knappast kunna befaras
följa av ett slopande av posttjänsten
på sön- och helgdagar. Veterligen
förekommer icke heller i andra länder
posttjänst på söndarna.» När vi dessutom
därigenom kunna spara 5 miljoner kronor
finns det så mycket större anledning
att dra in denna söndagsbrevbäring.

Flera exempel kunna nämnas, men jag
nöjer mig med att till sist, herr talman,
principiellt deklarera att man bör inte
spara genom att minska socialförmånerna.
Statens sparande måste läggas på
grupper som utan större olägenheter
kunna bära det. Det är ett önskemål både
då det gäller att eventuellt ta ställning
till de Wärnska förslagen och vid behandlingen
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 1.

Herr NORLING: Herr talman! De ljusa
förhoppningar och den blå himmel, som
utlovades under förra årets valrörelse,
ha nu mörknat betydligt. Medaljen av
den klarade krisen visade på baksidan
en fördjupad kris, och illusionen om en
höjd levnadsstandard har brustit. Vid
uppdelningen av den förr så populära
kakan, som skulle delas så rättvist mellan
företagare, stat och anställda, har
det visat sig, att företagare och stat i
nämnd ordning huggit för sig de största
och bästa bitarna, medan löntagarna fått
småbitarna, som blivit över.

Produktionen har i år ökat med 00 %
jämfört med tiden före kriget, och varje
arbetare producerar nu genomsnittligt
25 % fler varor än år 1938, och med utgångspunkt
från år 1935 producerar industriarbetaren
nu dubbelt så mycket

7 Första kammarens protokoll 1951. Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m.
varor som vid denna tidpunkt. Att arbetarna
härvid ej erhållit sin andel av
produktionsökningen, är obestridligt.
Den eftersläpning av penninglönen och
den reallönesänkning, som lönestoppet
innebar, ha inte återhämtats. Riksdagens
beslut, att löntagarna efter krigets
slut skulle få kompensation för den reallöneminskning
man fick under kriget,
blev ett oinfriat löfte. I stället kan konstateras
motsatsen. Sålunda fingo skogsarbetarna
enligt socialstyrelsen en genomsnittlig
förtjänstminskning med 5 %
under vintern 1949/50, jämfört med föregående
vinterperiod. Landsorganisationens
ordförande, herr Strand, har
också i denna kammare förra året påvisat,
att enligt en av landsorganisationen
gjord utredning bortåt en halv miljon
medlemmar ej fått del av någon löneökning
under den senaste perioden av
lönestoppet.

När därför regeringen under förra
årets ekonomiska debatter utlovade fria
lönerörelser, fanns det löntagare, som
uppfattade detta som ett löfte från regeringens
sida, att löntagarna nu skulle
kunna återhämta eftersläpningen av lönerna
samt att reallöneläget skulle förbättras.
Efter att i dag ha hört finansministerns
anförande och läst den föreliggande
statsverkspropositionen finner
man att så inte alls var meningen. Finansministern
har nämligen i sitt anförande
framhållit, att förutsättningar för
viss standardhöjning torde ha funnits
men att fackföreningarna varit så lojala
mot regeringen, att avtalsförhandlingarna
i huvudsak kommit att bestå i en
anpassning av lönerna till den kommande
levnadskostnadsstegringen.

Samtidigt förebådar också finansministern
ett nytt lönestopp, när han säger,
att den anpassning av löner och
priser, som nu sker, skulle få karaktären
av en engångsförskjutning. Regeringens
lönepolitik syftar således även i
fortsättningen till att trots den stora
produktionsstegringen någon reallöneökning
ej kommer att ske, utan i stället
komma produktionsmedlens ägare att på
nytt berikas.

Att regeringens linje i lönepolitiken

Nr 2.

Fredagen den 19 januari 1951 em.

Statsverkspropositionen m. m.

följes, framgår, såsom jag nyss nämnde,
av vad finansministern sagt, nämligen
att de redan träffade avtalen i genomsnitt
innebära eu förhöjning av de nu
utgående lönerna med endast mellan 8
och 10 %, d. v. s. den procentuella ökning,
som beräknas efter årets prisstegringar.
Då emellertid en skärpt marginalskatt
samt i regel höjda kommunalskatter
utgå under året och penninglöneökningen
således kommer att understiga
prisstegringen och skattehöjningen,
komma löntagarna att få emotse en
ytterligare försämring av sin levnadsstandard.
Ehuru staten inte direkt kan
påverka penninglönerna, som fastställas
genom överenskommelser mellan arbetsmarknadens
parter, är staten dock den
makt som avgör reallönens sjunkande
eller stigande värde genom pris- och
skattepolitiken.

I arbetarrörelsens efterkrigsprogram
heter det, att prisstegringar skola förhindras,
och som ett led i detta skulle
produktionen göras mera effektiv samt
monopolvinsterna bortskäras. Att produktionen
stegrats, har jag redan omnämnt,
men bortskärandet av monopolvinsterna
tycks nu vara bortglömt. I
stället har regeringen medverkat till
höjda företagarvinster; enbart vinstökningen
genom devalveringen bar givit
kapitalisterna en mervinst, som av finansministern
uppskattats till 400 å 500
miljoner kronor om året. Tydligt är att
denna summa är för lågt beräknad, och
troligt är att det rör sig om belopp, som
äro dubbelt så höga som de av finansministern
omnämnda.

Den våldsamma exportprisstegringen
har också i hög grad påverkat vinstökningen,
särskilt inom gruv-, trä-, pappers-
och metallindustrien. Som exempel
kan framhållas, att då 87 % av pappersmassan
exporteras till utlandet och
priserna år 1950 med 100—150 % överstego
1949 års priser, måste detta medföra
enorma vinstökningar för massaindustrien.
I senaste numret av »Från departement
och nämnder» har priskontrollnämndens
vice ordförande, hovrättsrådet
Dahlén, gjort en översikt över
prisutvecklingen på skogsprodukter un -

der kriget och efterkrigstiden. Denna
undersökning visar, att exempelvis sulfatmassa
stigit i pris med 269 % sedan
förkrigstiden. En liknande prisstegring
har ägt rum även när det gäller andra
massaprodukter. För sågat virke har
priset tredubblats under samma tid. Enbart
på trä- och massaprodukter ha
uppkommit mervinster, som närma sig
miljarden kronor per år. Att det utgår
exportavgifter på dessa produkter, har i
detta sammanhang mindre betydelse, då
80 % av avgifterna återbetalas vid senare
tillfälle.

Om regeringen i stället använde dessa
väldiga extravinster för att förhindra
de kraftigt ökade importpriserna att
slå igenom i detaljhandeln, skulle betydande
prisstegringar kunna undvikas.
I stället har regeringen valt vägen att
förränta dessa mervinster för att sedan
överlämna dem åt företagarna. Aftonbladet
för den 13 december uttrycker också
sin stora glädje över regeringens ekonomiska
politik. Man läser där bl. a. följande:
»Aktieägarna har verkligen haft
ail anledning glädja sig åt utvecklingen
under 1950 och kan av allt att döma
med ljusa förhoppningar möta det nya
året. Under hela året har aktiemarknaden
varit fast och livlig.. . Kursläget
ligger vid årets slut vid den högsta nivån
under året och sedan lång tid tillbaka,
och fortfarande inger läget hopp
om en fortsatt fast tendens. Nu återstår
att invänta bolagens vinstresuitat och
de utdclningsbelopp, som kommer att
beslutas. I de flesta fall kan säkert påräknas
höjda utdelningar.»

Lika stor är inte belåtenheten bland
löntagarna, när de se, att pengarna i avlöningspåsen
räcka till allt mindre och
mindre av förnödenheter, då dessa
oupphörligt stiga i pris. De prisstegringar,
som nu genomföras, äro de kraftigaste
sedan 1940 och 1941, och genom
regeringens och statens prispolitik få de
minst bärkraftiga de största bördorna.
Den breda massan får vidkännas prisstegringar
och skatteskärpning, medan
kapitalets ägare erhålla stora vinstökningar
samt statlig hjälp att konservera
de alltför höga extravinsterna.

Fredagen den 19 januari 1951 em.

Nr 2.

De kraftiga prisstegringarna träffa
just den del av löntagarens budget, som
rymmer de största utgifterna, nämligen
till mat, kläder och hyra. Genom slopandet
av subventionerna till jordbruket
ha alla jordbruksprodukter avsevärt
stigit i pris. Klädkontot i hemmets budget
ökar oavbrutet på grund av de höjda
priserna på kläder och skor. Enligt
»Manufakturisten» kommer således priset
på ylleväv att stiga under ett år räknat
med 55 %, och enligt »Finanstidningen»
kommer priset på praktiskt taget
alla beklädnadsartiklar att höjas
med 7,5—20 %. Därtill kommer den 50-procentiga höjningen av priset på skodon.

Alla dessa stora prisstegringar komma
i första hand att drabba de ekonomiskt
svaga i samhället, de fattiga och de
barnrika familjerna. Skulle dessa stora
prisstegringar ha kunnat förhindras genom
statligt ingripande? Jag tror att den
frågan kan besvaras med ja. Hade de
miljarder, som nu inhöstas av kapitalisterna
i form av devalveringsvinster,
infrusna vinstmedel och konjunkturutjämningsfonder,
använts för att förhindra
prisstegringen, hade prisstegringen
inom detaljhandeln kunnat undvikas.
Hade därtill en effektiv priskon -

Statsverkspropositionen m. m.
troll funnits med befogenhet att hålla
priserna nere, hade säkerligen utsikter
för en standardhöjning nu förelegat.

Prisstegringen är således en medvetet
planlagd aktion med syfte att på den
fattiga hreda massan överflytta hela den
börda, som prisstegringen innebär. I
medvetande om att en standard- och
reallönesänkning inte är motiverad av
bristande ekonomiska tillgångar komma
kommunisterna att mana till kamp för
bevarande av och en höjning av levnadsstandarden.

Då tiden nu var långt framskriden
och många talare funnos anmälda beslöt
kammaren, på hemställan av herr
talmannen, att den fortsatta överläggningen
angående ifrågavarande kungl.
propositioner ävensom behandlingen av
återstående ärenden på föredragningslistan
skulle uppskjutas till morgondagens
sammanträde.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 10.55 eftermiddagen.

In fidem
G. Ii. Berggren.

100 Nr 2.

Lördagen den 20 januari 1951.

Lördagen den 20 januari.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Statsverkspropositionen m. m. (forts.).

Fortsattes överläggningen angående
Kungl. Maj :ts propositioner nr 1 och 2.

Herr DOMÖ: Herr talman! Alldeles
nyss trodde jag att jag med tanke på det
ringa antalet närvarande i plenisalen
skulle kunna börja med att säga »Herr
talman!, oss emellan», men jag ser nu
att jag får utesluta »oss emellan» och
börja på sedvanligt sätt med »Herr talman!» Man

kan ju aldrig undgå att med
intresse läsa dagspressen efter den första
remissdebattdagen. Jag måste säga att
man får ett ganska egendomligt intryck
av hur remissdebatten i många avseenden
uppfattas av pressen. En tidning
söker t. ex. i sina kommentarer få fram
en bild av riksdagens överläggningar
genom att karakterisera remissdebatten
såsom »parlamentarisk idyll». Det är
sant att vi inte begagna stora ord utan
söka forma vår kritik och våra framförda
uppfattningar så, att de inte i onödan
stöta andra. Men bakom denna, jag
tillåter mig att säga försynthet ligger
just nu en särskild förklaring, nämligen
den allvarsstämning som — på grund
av världsläget — präglar våra överläggningar.
Det är nog inte så, att skiljaktigheterna
i uppfattningarna ha blivit så
mycket mindre, då man nu söker komma
fram till gemensamma handlingslinjer
genom att ta och ge skäl och samla
sig om det som i nuvarande läge är det
väsentliga. Det kanske av majoritetspressen
anses partitaktiskt lämpligt att söka
framställa läget som om det vore en
»parlamentarisk idyll», men ack så
overklig den bilden är. Det råder säkerligen
bär i riksdagen mycket delade me -

ningar bl. a. om budgeten och statsverkspropositionen
i allmänhet.

Det sades i går bl. a. av finansministern
att det i nuvarande läge inte är
lätt att säga, hur det kommer att gå
med en del förhållanden, vilka inkomster
som komma att inflyta och vilka utgifter
som komma att krävas, utan att
det här främst gäller att se till att det
hela fungerar och går i läs så bra som
möjligt. Jag tillåter mig att karakterisera
budgetförslaget i mångt och mycket
som en promemoria. Promemorior äro
ju numera en mycket använd form vid
planeringen och såsom akter vid den
fortsatta behandlingen av även mycket
viktiga ting. Jag tycker att det i många
avseenden är en mycket bra form, och
har därför ingenting att invända mot att
budgeten kan få betraktas som en arbetspromemoria.
Men i denna promemoria
finns det många om och men. De
finnas där redan nu, och helt säkert
komma många ytterligare om och men
att komma fram under behandlingen.

På en punkt vill jag särskilt understryka
det »om» som finns, nämligen i
fråga om vår råvaruförsörjning. På den
hänger ju så gott som helt hur en del
av vår produktion skall gestalta sig. Klaras
inte anskaffningssvårigheterna, blir
det störningar, och mycket svåra situationer
kunna uppkomma. Vi ha under de
senaste dagarna erfarit vad bara ett tillfälligt
avbrott i tillförseln av vissa bränslen
betyder.

Vi hämta i mycket hög grad våra stora
exportinkomster från försäljning av
virke och massa. Inte minst på det området
finns det för dagen anledning till
oro över hur man skall kunna få fram
de råvaror som behövas för att vi i önskvärd
omfattning skola kunna upprätthålla
exporten av färdiga trävaror och
massa. Våra lager av både virke och
massa äro tömda. Forcerad export och
en viss ganska betydande svårighet att

Lördagen den 20 januari 1951.

Nr 2.

101

anskaffa arbetskraft ha lett till detta
läge. Härtill komma nu svårigheterna;
på grund av väderleken med den myckna
snön, som för närvarande i många
delar av landet har satt stopp för nästan
allt arbete i skogana. Bara de gångna
veckornas stopp i skogarna kommer
säkerligen att i hög grad inverka på
tillgången av råvaror för våra trä- och
massaindustrier.

Vad gäller massavedtillgången kan jag''
vidare inte undgå att nämna den enligt
min mening mycket okloka inköpspolitik
som förädlingsföretagen bedrevo
under hösten 1949. Denna inköpspolitik
framkallade i fjol en allmän likgiltighet
för att hugga massaved, och det är
nu inte möjligt ens med hjälp av mycket
förhöjda priser att på en gång åter
rycka upp avverkningen.

Jag nämnde nyss att arbetskraftsbristen
inom skogsbruket är svår. Därmed
är jag, herr talman, inne på ett nyckelproblem
för närvarande, vilket kanske;
inte väckt tillräcklig uppmärksamhet,
nämligen den fortgående flykten från
arbetet i skogarna och på landsbygden
till storindustrier och sysselsättningar
i allmänhet i de stora samhällena och
städerna. Vi äro på landsbygden sedan
gammalt vana vid att se hurusom bussarna
på morgnarna komma och hämta
folket som bor där för att trevligt och
behagligt och med högtalarna påkopplade
vid färden genom byarna transportera
arbetarna till vad de helt naturligt
kunna tycka vara ett behagligare
arbete alt syssla med än vad de förut ha
varit vana vid. Det kan hända att bondemskogsägaren
— det är ofta den
kombinationen — på vintern ser detta
med ett visst jämnmod, tv man bär
vant sig vid denna ordning. De mindre
industriföretag, som finnas även ute
i den egentliga landsorten och som
kanske ha nedlagt mycket intresse och
gjort stora uppoffringar för att åstadkomma
trevliga egnahemssamhällen för
sina anställda, torde emellertid se ganska
ogillande på den värvning av arbetskraft
som nu sker ute i bygderna
från många storindustriers sida. Vad
som bär pågår har, herr talman, natur -

Statsverkspropositionen m. m.
ligtvis sin förklaring. Jag vill heller inte
klandra någon part, men jag vill peka
på detta såsom ett problem som statsmakterna
icke få undvika att ta upp till
dryftande. Vi måste nämligen också beakta
denna omständighet när det gäller
att bedöma utsikterna för att t. ex. få
fram erforderliga råvaror ur våra skogar
för att kunna åstadkomma den beräknade
trävaru- och massaexporten.

En av orsakerna till denna, jag tillåter
mig säga flykt från lands- och skogsbygden,
är de nytillkomna krångliga bestämmelserna
för byggnadsverksamheten
på landsbygden. Statsmakterna ha
utfärdat en mängd bestämmelser och
inkopplat ett flertal olika myndigheter
med var sin intressesfär för att söka
åstadkomma bättre hygieniska förhållanden
på landsbygden, t. ex. genom
ordnande av avloppsfrågan. Bestämmelser
ha bl. a. utfärdats om att avstyckningar
inte få äga rum förrän de sanitära
anläggningarna äro planerade och
helst också utförda. Genom tillkomsten
av denna mångfald nya bestämmelser
bär det emellertid uppstått en hämning
i den naturliga byggnadsutveckling som
annars skulle ha skett på de mindre orterna.
Vi ha alla nytta av om man med
hjälp av dessa bestämmelser kan åstadkomma
bättre förhållanden ute i bygderna;
man skall ju söka få till stånd
gemensamhetsanläggningar av olika slag
och öka trivsamheten. På grund av
det sätt, varpå dessa bestämmelser i
praktiken lia tillämpats, bär det emellertid
ofta blivit så, att det bästa har
blivit deft godas fiendie. Man vågar
mångenstädes ute i landet helt enkelt
inte ta itu med någonting i fråga om
nybildning av fastigheter eller nybebyggelse,
tv osäkerheten är för stor i fråga
om tillämpningen av byggnads- och anläggningsbestämmelserna.
Detta leder
till att det blir ideliga uppskov med
bostadsbyggandet på landsbygden, vilket
i sin tur har återverkningar på människornas
vilja att stanna kvar på landet
och på arbetskraftstillgången där.

När det gäller exempelvis virkesavverkningarna
skulle man vidare kunna
tänka sig den möjligheten, att man för

102 Nr 2.

Lördagen den 20 januari 1951.

Statsverkspropositionen m. m.
att få till stånd intresse för ökade avverkningar
skulle kunna medge att beskattningen
av skogslikvider under vissa
förhållanden finga fördelas på flera
år. Det är ju ofta så inom skogsskötseln,
att flera årstillväxter avverkas på en
gång. Under nuvarande förhållanden vore
det önskligt att söka få till stånd ökad,
ja, forcerad avverkning av timmer och
massaved. Bonden-skogsägaren måste
emellertid vara ganska ointresserad av
att forcera sina avverkningar just nu, ty
då får han sin inkomst under ett år höjd
med likviden för flera års tillväxter. På
grund av progressionen i gällande skattesatser
får han därigenom en skatt som
blir så hög, att den avhåller honom från
att avverka i den utsträckning som han
eljest skulle ha kunnat göra. Jag har redan
tidigare försökt att göra vissa framstötar
i denna fråga. Man har sagt att
det vore önskvärt att få till stånd en ändring
härvidlag, men att det är många
hinder i vägen, varför man för närvarande
icke kan göra något. Jag skall
emellertid försöka att i annan form återkomma
till riksdagen med denna sak.
Jag har nu bara i detta sammanhang
velat fästa uppmärksamheten på ett ganska
betänkligt hinder för åstadkommande
av den virkesförsäljning till utlandet
som vi i år behöva ha till stånd.

Under nuvarande förhållanden borde
regeringen i mångt och mycket kunna
uppmjuka sin uppfattning att vår ekonomiska
politik nödvändigtvis måste bedrivas
efter vissa, jag tillåter mig att
säga extrema regleringslinjer. I vissa avseenden
kan man också i regeringens
politik konstatera en anpassning efter
omständigheterna. När man går igenom
statsverkspropositionen, kan man dock
inte undgå att finna, att regeringen alltjämt
i ganska stor utsträckning tycks
vara bunden vid gamla doktriner.

Finansministern framhåller bl. a. att
man framför allt genom en aktiv finanspolitik
skall bidraga till att skapa samhällsekonomisk
balans. Jag ger honom
rätt i att eu aktiv finanspolitik därvidlag
har stor betydelse. Jag har i stort sett
intet att invända mot hans allmänna
uppfattning, att vi nu måste söka åstad -

komma en stramhet på penningmarknaden.
Men när finansministern resonerar
om hur samhällsekonomien skall kunna
stabiliseras, är det påfallande att han
hyser åtskillig motvilja mot automatiskt
verkande penningpolitiska medel. Han
omnämner knappast dessa medel, och
i den mån han gör det sker det helt flyktigt.
Ibland verkar finansministern rätt
frigjord från gamla doktriner, men ganska
ofta återgår han till att rida på de
gamla socialistiska käpphästarna.

I går sade finansministern att han
ville ha rörlig ränta, men det är väl fråga
om han inte just nu är i färd med att
spika fast räntan igen. Bakom åtgärden
att låta postsparbanken tillhandahålla
inteckningslån till lägre ränta än vad de
statsgaranterade hypoteksinstitutionerna
kunna göra, att riksbanken i betydande
utsträckning köper nya hypoteksobligationer
eller att obligationsstöd äger rum
via Kreditbanken ligga väl medvetna
operationselement. Det gäller, såvitt jag
förstår, att från regeringens sida via
riksbanken söka komma ifrån dessa låns
påverkan på räntemarknaden, eller med
andra ord att söka hindra räntemarknadens
anpassning efter den nuvarande
tillgången på pengar. Jag är ense med
finansministern om att man icke kan
avstå från marknadsoperationer. Det är
ju en viktig del i den aktiva penningpolitik
som jag förmenar måste föras.
Men om man vill undgå den risk, som
de obligatoriska obligationsköpen tidigare
utgjorde, får man nog inte i stor
omfattning låta operationerna ske så, åt!
det är riksbanken som genom tillhandahållande
av medel påverkar marknaden
på det sätt som de av mig nyss omnämnda
åtgärderna göra.

Det verkar ganska egendomligt, att
samtidigt som man säger sig söka åstadkomma
en penningstramhet åstadkommer
man genom sådana operationer
motsatsen till åtstramning, nämligen att
genom riksbanken nya medel komma ut
i marknaden. Det är naturligtvis nödvändigt
att vid vissa tillfällen ■—■ jag tänker
närmast på tiderna omkring skatteuppbörden
— taga de högsta topparna
via en växellransaktion mellan riks -

Lördagen den 20 januari 1951.

Nr 2.

103

gäldskontoret och riksbanken, ty annars
skulle man kanske behöva ligga med för
stor penningtillgång i riksgäldskontoret.
Men omfattningen av dessa växeltransaklioner
mellan riksgäldskontoret och
riksbanken måste nog vara som man med
ett allmogeuttryck i västra Sverige säger
»ringa liten», ty en stor portion sådana
transaktioner motverkar helt det syfte
som man måste ha, nämligen att hålla
en allmän stramhet på penningmarknaden.

Medan jag är inne på dessa ting skall
jag även tillåta mig att dra fram det sätt
varpå diskontoförhöjningen ägde rum
förra hösten. Staten gick ut på marknaden
med ett lån, och det ansågs med
rätta böra ge ett gott resultat. Det var
inte särskilt goda villkor, men försäkringsbolag
och andra företag sökte
åstadkomma så god teckning som möjligt
genom att över huvud taget teckna
så mycket som deras resurser tilläto. De
till och med ansträngde sig ganska ordentligt
för att komma upp i den siffra,
200 miljoner, som det var fråga om.
Vad hände sedan? Jo, jag tror att blott
tre eller fyra dagar efter det att detta
lån hade emitterats till 3Vi procent höjdes
diskontot med en halv procent av
riksbanken, signalerande en räntenivå
som lag högre än den räntesats, till vilken
staten hade lyckats placera lånet.
Jag är övertygad om att ett dylikt förfarande
icke befrämjar en sund och naturlig
statlig upplåning.

Det är alltid farligt att skapa slagord.
Även om dessa skapas i bästa avsikt, ha
de en tendens att utveckla sig till —
ja, just till slagord, som binda handlingsfriheten
och bli ett hinder för en
kall och nykter eftertanke. Vi ha no i
ett halvt decennium sysslat med den
s. k. fulla sysselsättningens problem.
Varje talare och debattör har använt uttrycket
»full sysselsättning», och numera
fortsätter man att nyttja det av bara
farten. Detta har lett till ett vanetänkande,
som sannerligen icke befordrar hälsa
och välstånd. Ej heller förhindrar det
något tillfälle till synd.

Vi ha inte haft full utan överfull sysselsättning.
Den överfulla sysselsättning -

Statsverkspropositionen m. m.

en har skapat ineffektivitet på vissa utsatta
punkter, åstadkommit flaskhalsar
i produktionen, omställningssvårigheter
och uppehållande av en produktion,
vars ekonomiska berättigande kan diskuteras.
Den överfulla sysselsättningen,
herr talman, är för närvarande ett ständigt
hot mot penningvärdet och därmed
mot sparandet i samhället.

Jag understryker att jag klart skiljer
mellan full och överfull sysselsättning.

I den enklare agitationen utmålar man
gärna var och en som fritt och öppet
vill diskutera de problem, som skapas
av den överfulla sysselsättningen, som
en anhängare av arbetslöshet. Detta utomordentligt
förenklade resonemang kan
naturligtvis ha sina partitaktiska fördelar,
men det bidrar varken till klarhet
eller till att skapa förutsättningar för
ett samförstånd kring en vettig ekonomisk
politik. Jag minns mycket väl när
man från socialdemokratiskt liåll betecknade
var och en som förklarade sig vara
anhängare till en rörlig ränta som en
person som ville utnyttja arbetslöshet
och hyreshöjningar som hjälpmedel i
den ekonomiska politiken. Man band
hela diskussionen och stirrade sig blind
på en doktrin som icke har någon motsvarighet
i verkligheten. När riksbanken
— alltför sent — mjukade upp sin bundna
räntepolitik, glömde man fullkomligt
bort sina tidigare profetior. Man förfor
ungefär som majoritetspartiet i hyresfrågan.
Aren 1948, 1949 och 1950
varnade man från detta partis sida med
stora bokstäver för de fruktansvärda
resultaten av hyrornas anpassning, även
av en successiv anpassning, till den
verklighet i vilken vi leva. Nu finner
jag i nationalbudgeten på s. 95 följande
allmänna uttalande: »Verkan på den allmänna
levnadskostnadsnivån av en hyreshöjning
får dock ej överdrivas.»

Jag betraktar arbetslöshet som den
största olycka en människa kan råka ut
för ocli den värsta prövning ett samhälle
kan utsättas för. Det måste vara
en primär uppgift för den ekonomiska
politiken att undanröja arbetslöshetsrisker,
att skapa beredskap mot dem ocli
att ordna det så, att de som trots detta

104 Nr 2.

Lördagen den 20 januari 1951.

Statsverkspropositionen m. m.

drabbas av arbetslöshet bli skyddade till
sin utkomst och standard. Jag tänker
här t. ex. på att det genom en plötslig
avspärrning av vår tillförsel utifrån av
viktiga råvaror kan inträda en störning
på den svenska arbetsmarknaden. Det
finns faktiskt i våra dagars samhälle
ständigt detta latenta hot att människorna
på grund av oförutsedda omständigheter
kunna bli utsatta för arbetslöshet.
Om jag således framhåller att man i görligaste
mån måste söka säkra sig mot arbetslöshet,
innebär detta icke att jag
utan vidare kan acceptera den överfulla
sysselsättningen. Man bör i stället enligt
min uppfattning sträva mot en hög och
jämn sysselsättning och inte minst mot
en effektiv sådan. Effektivitetssynpunkten
måste faktiskt tillmätas större betydelse
än vad man har gjort hitintills.
Det är angeläget att alla människor ha
arbete, men det är också väsentligt att
arbetskraften inriktas på framställning
av de varor som människorna framför
allt behöva. Jag tror inte att man kan
åstadkomma en effektiv sysselsättning
med hjälp av regleringar och statsdirigering.
Det kan man bara genom en väl
balanserad och fri ekonomi med eu
ständigt vaksam inbördes konkurrens. I
själva verket är det avgörande skälet för
den fria ekonomien kravet på effektivitet
i sysselsättningen. Vi ha sett många
exempel på tvångshushållningens följder
ur denna synpunkt. Icke minst priskontrollen
har på åtskilliga områden
skapat ineffektivitet i sysselsättningen
och eftersläpning i rationaliseringen.

Det skulle naturligtvis vara orimligt
att påstå att en ökning av antalet statstjänstemän
betyder en mindre effektiv
användning av arbetskraften. Jag och
alla som något känna till statsförvaltningen
veta att där utföres ett utomordentligt
gott arbete och att den överväldigande
majoriteten av dessa allmänhetens
tjänare gör en insats, som är
både effektiv och samhällsnyttig. Å andra
sidan måste det klart sägas ifrån, att
det finns en gräns som icke får överskridas
— en gräns för det antal människor
som skola sysselsättas med att
övervaka och kontrollera medborgarna

och med att administrera. Även samhället
kan bli överorganiserat. Enligt riksräkenskapsverket
har från år 1944 till
1949 antalet anställda i den allmänna civilförvaltningen
stigit med nära 42 procent.
I arbete av detta slag sysselsättas
för närvarande nära 64 000 tjänstemän.
Jag har hela tiden räknat bara med
tjänstemännen och dem som utföra vad
man kan kalla för statligt administrativt
arbete, och jag har alltså bortsett
från försvaret, affärsverken och samtliga
arbetare inom dessa områden. Vissa
tecken tyda på att det icke minst är
fråga om en ansvällning av den centrala
administrationen, under det att de
tjänstemän, som direkt stå allmänheten
till tjänst, icke ökats i tillnärmelsevis
samma grad. Härtill kommer sedan ökningen
av antalet kommunala tjänstemän,
där en enorm ansvällning för närvarande
äger rum — delvis som en följd
av kommunsammanslagningarna, men
också som en mycket allmänt tendens.
Det är uppenbart att vi här stå inför ett
stort problem. Vi ha brist på arbetskraft,
särskild på kvalificerad arbetskraft.
Att i ett sådant läge bara låta administrationen
svälla är orimligt.

Jag skulle vilja ta upp en fråga, som
delvis var före i går och som gäller
sparandet, men jag skall i den inskränka
mig till några allmänna reflexioner.

Vi äro alla på det klara med att vi
måste ändra uppfattning i fråga om behovet
och förmånen av att kunna spara.
Som det nu är ernås inte det erforderliga
sparandet. Huvudskälet för
att sparandet minskar är den bristande
tilltron till penningvärdet, eller kanske
rättare sagt till dem som ha att bestämma
om och bevara penningvärdet. Det
är säkerligen den avgörande faktorn,
när det gäller att åstadkomma bättre
förhållanden, att förtroende finns till
statsmakternas förmåga att bevara
penningvärdet. Omfattningen av det frivilliga
sparandet blir en mätare på det
förtroende, regeringens deklarationer
och regeringens ekonomiska politik
väcka ibland människorna. Jag slutar
detta avsnitt med att säga, att riksdagen
måste vara beredd att omedelbart

Lördagen den 20 januari 1951.

Nr 2.

105

vidtaga praktiskt verksamma åtgärder
när det gäller sparfrämjandet. Men till
praktiska och betydelsefulla åtgärder i
denna riktning vågar jag inte räkna lotterier
för att befrämja sparande.

I finansplanen, som jag ger omdömet
att vara redig och klar, koncentrerad
och lättfattlig även för oss lekmän, säger
finansministern på s. 13, att vi stå
inför en oundviklig anpassning uppåt
av vår svenska prisnivå och att denna
förskjutning måste ses mot bakgrunden
av det internationella prisläget. Detta
är en obestridlig sanning, men det är
inte hela sanningen. Bakgrunden är
också den förda regeringspolitiken under
de drygt fem år som den nuvarande
regeringen suttit. Bara den stora felspekulationen
hösten 1949 gör dagssituationen
värre än den behövt vara
med en mera realistisk och försiktig politik.
Jag förmodar att regeringen är i
samma situation som alla vi andra, när
vi ha vidtagit åtgärder, som måste korrigeras.
Vi få lära av misstagen, och på
detta område finns åtskilligt att lära
även för regeringen. Jag skulle tro att
regeringen själv inte känner sig särskilt
stolt över resultatet av sin ekonomiska
politik — trots fanfaren i höstas att krisen
var klarad.

Det var i går ett mycket intressant
anförande, som hölls av herr Wigforss.
Han målade läget så som det roade honom
att måla, men han kunde inte undgå
att konstatera, att det var förenat
med vissa vanskligheter och att budgeten
fått en sådan omfattning att den var
ganska svårbemästrad. Han ångrade
ingenting, sade han. Jag säger ingenting
om denna hans självbekännelse, men
lian hade ett uttalande, där han framför
allt ville lägga ansvaret — det behöver
alltså läggas ett ansvar — på oppositionen,
som hade varit med om allt som
gjorts. Vi ha tvistat så mycket om detta,
herr talman, så att det tjänar ingenting
till att tala mer därom, men det måste
väl ända bli ett slut på talet, att det är
regeringen som åstadkommit allt det
goda och bra — som kanske kostat allt
för mycket pengar — men att de andra
inte velat vara med om det.

Statsverkspropositionen m. m.

Det var i herr Wigforss’ anförande i
går ytterligare ett uttalande, som jag ett
ögonblick skall uppehålla mig vid. Han
sade att man väl inte bör låta bli att
söka fullfölja de små insatser till planhushållning
som ägt rum här i landet
—, man skall söka planera på bästa
möjliga sätt så att utgifter och inkomster
gå ihop och skaffa sig en översikt
över läget. Ja, det är så typiskt för herr
Wigforss, att när han gör en sådan frågeställning,
blir alltid motståndarens
uppfattning utmålad på ett sådant sätt,
att det blir ytterst lätt att sedan komma
med en vederläggning. Vårt motstånd
mot planhushållningen hänför sig till
begreppet planhushållning i den mening
som innefattas i en stel, statlig dirigering
av de olika ekonomiska faktorerna
i samhället. Vi äro alls inte mot en god
ekonomisk planering, en sådan tillhör
den fria ekonomiens mest elementära
faktorer.

Jag har varit inne, herr talman, på en
del betraktelser, som kanske kunna sägas
utgöra tecken på pessimism. Jag vill
inte att de skola uppfattas så. Jag tycker
inte att grämelse och förlamande
gruff tjäna någonting till i den nuvarande
situtationen. Mina randanmärkningar
och min kritik ha syftat till att bringa
uppmärksamheten på åtskilliga viktiga
ting. Jag vill understryka att det nu gäller
att handla som situationen kräver,
att framför allt se framåt och söka enas
så gott det går, för att vara starka i det
läge som en svår världssituation har försatt
oss i, särskilt under de sista veckorna.

Statsrådet Sköld har ett intressant och
positivt uttalande i finansplanen på s.
17, där han säger sig tro det vara möjligt
att komma fram till er. hög grad
av samförstånd i den ekonomiska politiken.
Jag hälsar uttalandet med glädje,
och jag tror att det är ett konstaterande
av faktum. I början av samma mening
talar finansministern om att man inte
skall begagna arbetslöshet som ekonomiskt-politiskt
remedium. Jag har här
nyss sökt klargöra hur jag och, som jag
vet, väldigt många av företrädarna för
de grupper, som stå utanför regerings -

106 Nr 2.

Lördagen den 20 januari 1951.

Statsverkspropositionen in. m.

majoriteten, se på arbetslösheten. Det
finns ingen principen olikhet, när det
gäller att åstadkomma åtgärder, som säkra
arbete för Sveriges folk. Meningarna
kunna visserligen gå hårt i sär, när det
gäller att bedöma den överfulla sysselsättningen
och vilka åtgärder som där
skola kunna vidtagas, men vi hoppas att
åtskilligt skall kunna komma fram av
den utredning, som finansministern talar
om, och det finns ingenting i denna
fråga, som skiljer oss till den grad, att
vi inte skulle kunna komma fram till
ganska planmässiga gemensamma ansträngningar
för att få stabilisering i
vår samhällsekonomi. Jag tror alltså inte
att det på detta område skall föreligga
sådana skillnader i uppfattningar, att
vi inte i nuvarande läge skola kunna
ena oss i gemensamt arbete. Men det
kräves givetvis god vilja och anpassning
från alla håll, även från regeringens
sida, och alltså därifrån inte blott inbjudande
till följe efter regeringens hittillsvarande
ekonomiska sicksacklinje.

Herr talman! I nuvarande läge anser
jag den stora uppgiften vara att öka
vårt lands motståndskraft mot påfrestningar
av olika slag. Vi måste stärka vår
militära beredskap. Vi måste göra oss
mera oberoende av plötsliga svängningar
i varuförsörjningsmöjligheterna, och
vi måste skapa en ekonomisk beredskap
i vidare bemärkelse. Det är varken möjligt
eller önskvärt att försöka avskära
våra förbindelser med utlandet eller vårt
samband med den ekonomiska världssituationen.
Vi hänga ihop med utvecklingen
ute i världen och måste så göra.
Vad det gäller är att skapa förutsättningarna
för icke blott politisk handlingsfrihet
utan också ekonomisk handlingsfrihet,
och därom måste vi, herr talman,
alla söka samla oss.

Herr PETRÉN: Herr talman! Det har
icke varit avsikten för min del att gå
in på de utrikespolitiska frågorna. Nu
vill jag emellertid göra det med anledning
av herr Wigforss anförande i går.

Vår utrikesledning står inför ett viktigt
avgörande vid besvarandet av USA :s

hänvändelse. Det är mycket betydelsefullt
att kunna gå till slutprövning i
denna fråga utan att på förhand ha
bundit upp ståndpunkterna. Detta är så
mycket viktigare som in i det sista nya
momentet kunna tillstöta. Herr Wigforss
har bär med visst eftertryck deklarerat
sin uppfattning. Jag tror att det kanske
hade varit mera välbetänkt att nu ej göra
så kategoriska uttalanden. Det är lämpligare
att vänta härmed tills en klarare
överblick vunnits över läget och reaktionerna
i andra länder. Det Wigforsska
resonemanget kan jag inte följa. Det faktiska
förhållandet är, att som motståndare
till FN-trupperna och som angripare
i Korea står Kina. Att man i en resolution
i FN skall kunna gå förbi dessa
faktiska förhållanden, har jag svårt att
tänka mig. Det bör vara möjligt att uppnå
ett ställningstagande utan att därmed
binda upp sanktionsfrågan. Herr Wigforss
anser, att ett utpekande av Kina
som angripare innebär ett första steg in
i ovissheten. Jag tror att man har anledning
att överväga, om icke just den
Wigforsska rekommendationen i ännu
högre grad innebär ett steg ut i det
ovissa.

Hans excellens utrikesministerns anförande
innehåller inga preciseringar
av ståndpunkten till USA:s hänvändelse,
och det framgår att frågan är föremål
för prövning och överläggning med hänsyn
till de skiftande situationerna. Den
förhoppningen må uttryckas att frågan
skall finna en lösning i enighetens tecken.

Med största intresse lyssnade jag i går
också till herr Andréns och herr Sandlers
anföranden och vill instämma i de
allmänna synpunkter, som där gåvos.

Vid gårdagens plenum talades om de
gångna årens ekonomiska politik, och
herr Wigforss gav ett visst försvar, eller
kanske jag hellre skulle säga en ursäkt
för att hans parti genom valrörelsen
drev satsen, att »krisen var klarad». Det
motiverades med att som bakgrund ställa
upp de tidigare årens politiska debatter,
där oppositionen mera pessimistiskt
målade utvecklingen eller, som det sades,
svartmålade den. Jag tror dock att

Lördagen den 20 januari 1951.

Nr 2.

107

oppositionens uppfattning var den mera
realistiska. Krisen var icke klarad.
Prisstegringen var uppdämd genom subventioner.
Det var för lösa dammar, som
i längden icke kunde hålla tillbaka prisvågen.
Valutareserven var vidare bara
en bråkdel av vad den var i början av
den tidsperiod, som herr Wigforss talade
om. Läget var ansträngt. Det har
säkert inte varit lätt att få ett utgångsläge,
där man kan vinna förståelse för
åtgärder att stoppa en ny kris, när man
i samma andedrag talar om hur väl allt
är beställt. Det var nog inte lätt för regeringen
att i tid kunna ta till de penningpolitiska
medlen för att med deras
hjälp begränsa krisen. Jag tror vidare
att den uppfattning, som nu råder på
många håll bland löntagarna, att. det för
nästa år finnes ett utrymme för en allmän
standardhöjning och att denna förverkligas
i och med årets lönerörelse, är
i viss mån en reminiscens från höstens
valrörelse och slagordet »vi klarade krisen».
Den fria lönerörelsen i år var en
absolut nödvändighet. Det är bara synd
att många nu gå ifrån förhandlingsborden
med den uppfattningen — som jag
tror att många ute i landet också ha —
att man har fått en standardförbättring.
Även om det skulle finnas ett visst utrymme,
kan det inte räcka till över hela
linjen.

Enligt nationalbudgeten finns ett utrymme
av 350 miljoner kronor för konsumtionsökning.
Det är en summa, som
knappast mer än motsvarar den automatiska
löneglidning som man har haft
och som man har att vänta även under
nästa år, en löneglidning, som ingalunda
jämnt fördelar sig på olika grupper.
Tron att man skall kunna nå cn allmän
standardförbättring är enligt min mening
en utopi, särskilt med tanke på den
brist på viktiga nyckelråvaror, som nu
uppträtt ute i världen, och även med
tanke på att vi kunna komma i ett läge.
då det behövs en ytterligare stärkning
av beredskapen.

En bidragande orsak till förväntningarna
på en allmän standardhöjning är
också den övertro, som många ha till
eu rigoröst utbyggd priskontroll. Man

Statsverkspropositionen m. m.

har nog anledning att se upp med priskontrollen.
Om inte priskontrollen
handhas med tillräcklig smidighet, kan
det bli rubbningar, och det kan t. o. m.
bli brist på vissa varor och en förskjutning
över till andra och dyrare kvalitéer.
En priskontroll kan icke undvaras
i dagens läge. Den behövs för att motverka
spekulativa krafter.

De nya direktiv, som regeringen utfärdat
(ten 12 januari, kunna emellertid
icke anses tillfredsställande ur näringslivets
synpunkt. Jag vill inte nu närmare
utveckla mina synpunkter härpå; det
kommer att bli tillfälle till det senare,
och jag kan också hänvisa till vårens
debatt. Vad jag här vill ta upp, är tillvägagångssättet
vid utfärdandet av direktiven.
Varför ha inte direktiven
framlagts för riksdagen? När samma
kritik kom fram i våras, gjorde finansministern
uttalanden, som gåvo vid handen,
att det skulle ske denna gång. Det
har inte skett. Vi veta att det råder ganska
väsentliga motsättningar i uppfattningarna
om hur direktiven skola vara.

Det är nu icke bara så att direktiven
inte förelagts riksdagen, utan fastställandet
av direktiven har icke heller föregåtts
av någon utredning av den art,
som man hade anledning att vänta. Den
s. k. Haganderkommittén, som sysslade
med priskontrollfrågor, avgav sitt betänkande
i början av förra året. Kommittén
var enig om att det behövdes en
översyn och utredning rörande nya direktiv
efter lönestoppets hävande vid
årsskiftet. De nya direktiven gingo visserligen
ut på remiss, men såsom herr
Nordenson påtalade här i går blev remisstiden
orimligt kort, från den 18 december
till den 8 januari. De sista remissyttrandena
kommo in till departementet
den 10 januari, och den 12 kom
konseljbeslutet. Det förefaller mig som
om det på dessa få dagar måste ha varit
en mycket stor svårighet för departementet
att ta upp näringslivets synpunkter
till allsidig prövning, vilket naturligtvis
är ett absolut krav från näringslivets
sida. Jag är tacksam om statsrådet
och chefen för finansdepartementet
skulle vilja lämna en förklaring till des -

108 Nr 2.

Lördagen den 20 januari 1951.

Statsverkspropositionen m. m.

sa förhållanden, och då närmast varför
direktiven icke denna gång kunnat underställas
riksdagen.

I statsverkspropositionen har framhållits
— och det underströks också
i går av herr Wigforss — hur svårbemästrade
de problem äro, som äro
förknippade med den fulla sysselsättningen.
Ja, nog står det fullt klart, att
dessa problem icke ha behärskats, och
det är allt skäl att studera förhållandena
kring den fulla sysselsättningen.
Herr Wigforss passade på att understryka
att när det gäller att bemästra
svårigheterna kring den fulla sysselsättningen,
får man inte överge vägen
att med skatter påverka den ekonomiska
balansen. Innebär detta att man vid
full sysselsättning mer eller mindre jämt
skall ha en överbalansering av budgeten,
så är det en slutsats som jag inte kan
vara med om. Ett stöd för överbalansering
av den nuvarande krisbudgeten får
inte betraktas som ett stöd för en mer
eller mindre konstant överbalansering av
budgeten. Yårt skattetryck är för högt,
och vi måste som en målsättning ha skattesänkningar.

Budgeten utmärker sig i många avseenden
på ett förtjänstfullt sätt för sparsamliet,
men det är ännu många frågor
som stå oklara. Förslaget om investeringsskatt
har ännu icke framlagts. Det
är också svårt att i dag överblicka, vilka
olika åtgärder som måste sättas in
vid fortsatta inflationstendenser, som
kunna lagra sig ovanpå dem vi redan
ha. Det är nog inte så enkelt, att man kan
beteckna dagens situation som en engångsinflation,
som kan stoppas vid en
viss punkt. Det är nödvändigt att gå vidare
i sparsamhetens tecken. När det
gäller produktionens utveckling finns det
många ovissa moment för framtiden.
Vårt försörjningsläge är inte så gott som
det borde vara i fråga om nyckelråvaror,
och detta har inte bara samband
med knappheten på dessa varor ute på
världsmarknaden, utan också med att
tillgången på valuta i tidigare skeden
omöjliggjort upphandling i den utsträckning
som eljest varit önskvärd.

Förra året togs i riksdagen initiativ

till en utredning av vår bränsleförsörjning
i syfte att få en samordning på
detta område till stånd och få fram förslag
till åtgärder för att förbättra den
inhemska bränslesituationen. Handelsministern
har låtit verkställa en snabbutredning,
och jag hoppas att resultatet
därav snabbt kommer att leda till åtgärder
för ett bättre utnyttjande av våra
inhemska bränsletillgångar.

Det finns ett annat osäkerhetsmoment,
som en del av industrierna stött på. Det
hänför sig till den nya arbetarskyddslagen
och hur den kommer att tolkas.
Här bryter sig önskemålet att hålla nere
nattarbetet mot nödvändigheten av att
begränsa investeringarna. Jag är den
förste att vilja konstatera, att nattarbetet
är en mindre önskvärd arbetsform
och att allt vad som rimligen kan göras
också bör göras för att hålla detta nere.
Industrien ligger nu på många håll och
väntar på besked hur lagen kommer att
tolkas. Det är svårt att få klara anvisningar
från arbetarskyddsstyrelsen. Den
ena månaden går efter den andra, och
den 1 juli träder lagen i kraft. Det är
en stor osäkerhet. Investeringar måste
ju planläggas i god tid. Det går inte att
dröja för länge med besked och upplysningar,
och jag vill rikta socialministerns
uppmärksamhet på dessa förhållanden.

Det är också mycket viktigt i dagens
ekonomiska läge, att lagen tolkas med
all smidighet. Jag tror för min del att
man har anledning att på vissa punkter
överväga en omarbetning av lagen. Man
kan redan nu säga, att i det ekonomiska
läge, som vi ha för närvarande, kommer
den att bli svår att tillämpa.

Mycket i det ekonomiska läget är i
dag oklart och kommer att vara avhängigt
av den utrikespolitiska utvecklingen.
Vi ha nog anledning att vara inställda
på att större uppoffringar kunna bli nödvändiga
i framtiden.

Herr ESKILSSON: Herr talman! Under
den gångna julhelgen inträffade åter
en del oroligheter i våra fängelser, som
satte ny fart i diskussionen om fång -

Lördagen den 20 januari 1951.

Nr 2.

109

vårdens utformning. Uppe i Härnösand
ägde allvarliga kravaller rum med hot
till livet mot vaktpersonalen, och från
Västeråsfängelset rymde åtta av de intagna
annandag'' jul. Vi hade sålunda ett
färskt åskådningsmaterial framför oss,
när vi samlades i riksdagen förra veckan
och som vanligt på första sammanträdesdagen
fingo justitieombudsmannens
ämbetsberättelse på vårt bord. Förutom
de vanliga redogörelserna innehåller
berättelsen i år en fyllig utredning
om tillståndet vid landets fångvårdsanstalter,
tillkommen främst med anledning
av det ökade antalet klagomål som
framställts rörande dessa anstalter. Det
var i sanning en beklämmande läsning,
över vilken man med rätta kunde sätta
mottot »vilja men inte kunna».

Man gjorde osökt den reflexionen, att
vi även på detta område fattat principbeslut
om nya reformer utan att se
till att de praktiska förutsättningarna för
reformernas förverkligande funnits. Det
är en hård dom när det i slutet av den
mycket läsvärda skildringen sammanfattningsvis
säges, att »lagstiftarnas strävan
efter högsta möjliga humanitet inom
kriminalvården ofta i praktiken resulterat
i raka motsatsen — i en uppenbar
inhumanitet för att icke rent av säga
grymhet mot de i fångvårdsanstalterna
intagna».

Frågan om fångvården och rättsväsendet
i vårt land är naturligtvis ett mycket
stort problem, som kanske egentligen
inte hör till dagens överläggningsämne.
Det var med mycket stor tvekan, som
jag beslöt att säga några ord därom vid
årets remissdebatt, ty jag har i min dagliga
gärning aldrig haft tillfälle att direkt
syssla med hithörande problem. Jag
är lekman rätt och slätt, men även en
lekman gör sig ovillkorligen en del frågor
inför den uppkomna situationen.

Brottsligheten i vårt land har ökat i
oroväckande grad under senare år. Det
är inte bara antalet brott som väcker
oro utan även förbrytelsernas allt svårare
karaktär. Tidvis kan man inte öppna
en tidning idan att få läsa om upprörande
våldsdåd mot människoliv och
egendom. Respekten för andras liv och

Statsverkspropositionen m. m.

egendom har suddats ut på ett betänkligt
sätt. Delvis är väl detta resultatet
av utvecklingen ute i världen. Det kanske
inte är så underligt, om hänsynen
till medmänniskorna minskats hos eu
generation, som växt upp under två
världskrig. Delvis är råheten säkerligen
uppammad av den likgiltighet för liv
och egendom, som t. ex. återspeglar sig
i detektivromaner och veckotidningsnoveller,
i filmen och varför inte i tidningarnas
tecknade serier, där mord och
allsköns raffel höra till ordningen för
dagen. Delvis stimuleras väl brottsligheten
därav att samhällets reaktion mot
förbrytaren inte är tillräckligt effektiv.

1 storstäderna har polisväsendet inte
byggts ut på långt när i samma takt som
städerna växt. Därigenom har t. ex. möjligheten
att få en stöld beivrad tillräckligt
snabbt minskats, varmed också följer
minskade risker för upptäckt. Många
gånger är varken straffets storlek eller
karaktär ägnad att i tillräcklig grad avskräcka
från brottsliga handlingar. Den
nästan överseende inställning, som myndigheterna
ha gentemot s. k. billånare,
alltså personer som stjäla bilar, verkar
inte tillräckligt avskräckande på vederbörande.
Jag tror att det krävs betydligt
större fasthet från samhällets sida gentemot
den som bryter mot samhällets lagar
än som nu många gånger är fallet.
Annars kan lätt allmänhetens inställning
till rättsväsendet och fångvården slå
över i krav på betydligt strängare bestraffningsformer,
sådana som man nu
ofta får höra folk tala om på tåg och
spårvagnar, vid diskussioner och i tidningarnas
insändarspalter. Vår ungdom
behöver fasta normer i sin fostran, både
i hem och skola. Den måste lära sig att
lyda givna föreskrifter och inte bara
göra det som faller den in. Jag minns
ett yttrande av en gammal guinma i min
hembygd en gång, när dessa frågor komino
på tal, en gammal representant för
en tid, som nu gått i graven. Det är väl
inte underligt, att ungdomen nu för tiden
är som den är, sade den gamla gumman,
när man inte längre får läsa Luthers
lilla katekes och tio Guds bud i
skolorna. Nå, det må nu vara som det

Nr 2.

Lördagen den 20 januari 1951.

Statsverkspropositionen m. m.

kan med Luthers katekes, men auktoritet
och något fast att hålla sig till skadar
inte en ung människa.

Den direkta anledningen till att jag
begärt ordet i dagens remissdebatt är
emellertid ett förslag, som väckt mycket
stor uppmärksamhet i min hembygd och
sammanhänger med frågan om fångvårdens
organisation. Dagarna före jul
framlade fångvårdsstyrelsen ett förslag
till nytt ungdomsfängelse för svårbehandlade
brottslingar, och i statsverkspropositionen
förebådar justitieministern
proposition därom senare under
riksdagen. Denna anstalt skall förläggas
till kronoegendomen Tuna invid Roxen,
ungefär en mil utanför Linköping. Därmed
skulle alltså Östergötland utöver
Skenäs på Vikbolandet få ytterligare en
anstalt av detta slag, en förmån som
mottagits med mycket blandade känslor
av ortsbefolkningen. I en ortstidning
har det nästan dagligen, sedan förslaget
blev bekant, förekommit insändare
från allmänheten, där hela projektet blir
utsatt för en mycket omild kritik.

Den nya anstalten, som föreslås få
namnet Roxtuna, skall bli en sluten anstalt
för svårbehandlade ungdomsbrottslingar.
Den är beräknad för 65 interner,
som delas upp i smågrupper om 7—9
pojkar i vardera, varje grupp förlagd
till ett särskilt hus. Ett par av dessa avdelningar
skola bli isoleringsavdelningar
inom inhägnat område, för övriga grupper
skall vårdformen växla från mera
sluten form till en helt öppen avdelning.
Till anstalten skola höra tre olika verkstadslokaler:
en byggnadsverkstad, en
mekanisk verkstad och en motorverkstad.
Dessutom skall det finnas skollokaler,
gymnastik- och motionshall,
idrottsplats och anordningar för förströelser
och fritidssysselsättning. Man
beräknar, att pojkarna i varje förläggning
skola kunna föra ett mera hemliknande
liv tillsammans med vårdarna, så
att anstaltskaraktären försvinner i möjligaste
mån.

Nåväl, om behovet av denna anstalt
råder ingen oenighet. Anmärkningarna
mot det nuvarande systemet ha varit
grava, och riksdagen anslöt sig i fjol till

det uppgjorda programmet för fångvårdens
organisation. Men man får inte förvåna
sig över ortsbefolkningens undran
och misstänksamhet gentemot förslaget,
ty allmänhetens erfarenhet från andra
liknande anstalter utgör ingen reklam
för denna vårdform. När utredningen
framhåller, att anstalten måste ligga nära
en stad med tanke på personalens
önskemål och bekvämlighet, är detta givetvis
en sak att ta med i beräkningen.
Men man undrar i orten, om inte de
lockelser, som en stad av Linköpings
storlek måste utöva på de internerade
ungdomarna, också äro en faktor att
räkna med, och om inte detta borde motivera
förläggning på längre håll från
staden. Bara ett par kilometer från den
tänkta platsen ligger ett stort sommarstugeområde,
som heter Ekängen, dit
linköpingsborna söka sig ut om sommaren.
När sommarstugorna där stå obebodda
under långa tider av året, kan
frestelsen naturligtvis bli stark för de
internerade att använda dem för otillåtna
utflykter. Och bara en halvmil från
Roxtuna går rikshuvudvägen Linköping
—Norrköping med dess livliga trafik och
möjlighet till liftning. Någonstans måste
emellertid anstalten ligga, och om utredningen
trots de framförda betänkligheterna,
som naturligtvis måste ha varit
kända, ansett fördelarna överväga nackdelarna,
så får väl ortsbefolkningen finna
sig däri. Ett oeftergivligt krav kunna
dock de kringboende med fog ställa,
nämligen att deras krav på trygghet och
säkerhet blir tillgodosett. Här skall ett
svårbehandlat klientel förvaras och vårdas.
Då måste också säkerhetsanordningarna
vid anstalten bli så betryggande,
att de laglydiga grannarnas egendom
och trivsel icke äventyras.

När man läser betänkandet om Roxtuna,
är det en del detaljer, som förefalla
både verklighetsfrämmande och betänkliga.
För att infoga de unga brottslingarna
i ett normalt samhälls- och
familjeliv beräknar man, att intresserade
personer i grannsamhällena skola ta
sig an var sin skyddsling från anstalten.
Internerna skola också komma med
i bygdens föreningsliv och därigenom få

Lördagen den 20 januari 1951.

Nr 2.

goda impulser från denna verksamhet.
Ja, allt detta är nog vackert tänkt och
planerat, men det är väl föga troligt,
att det blir mer än en vacker tanke. Befolkningen
kring liknande anstalter brukar
minsann inte vara så road av anstalterna
och deras elever. Det har ju
till och med förekommit, att man velat
organisera särskilda skyddskårer till
ortsbefolkningens skydd mot rymlingar
och skadegörare. Och även om det skulle
lyckas att nå kontakt mellan internerna
och t. ex. bygdens ungdomsföreningar,
så riskerar man ju alltid att
den gamla visan upprepas: det blir de
sämre elementen som ge impulser till
de bättre och inte tvärtom.

Det är emellertid de ekonomiska beräkningarna
kring detta stora projekt,
som väcka den största betänksamheten.
Anläggningskostnaden och utrustningen
av anstalten ha beräknats stiga till
nära 7 miljoner kronor, vilket betyder
en kostnad av mer än 100 000 kronor
för varje intagen pojke. Och för de 65
internerna beräknas en personal på 55
personer, vilket bland annat gör, att
även den årliga kostnaden måste bli
mycket hög. En tidning har beräknat
årskostnaden till minst 15 000 kronor
för varje internerad. Skall det inte vara
möjligt att bygga enklare och billigare
än vad dessa beräkningar ge vid handen?
Ha vi verkligen råd att lägga ned
så stora summor på detta område, samtidigt
som vi måste spara och vända på
slanten, när det gäller andra områden,
t. ex. när det gäller att bygga skolor av
olika slag för vår normala, sunda ungdom?
Inom folkskolan och läroverken
brottas man överallt med lokalsvårigheter,
vilket bland annat medför, att antalet
elever i varje klass måste ökas, till
förfång för undervisningens kvalitet.
Men på Roxtuna beräknar man 37 lärare
och vårdare för undervisningen och
tillsynen av 65 elever, d. v. s. ungefär 2
elever per tillsyningsman. Vi ha arbetat
i över 15 år på att få bygga en ny lantmannaskola
i Östergötland, i denna viktiga
jordbruksbygd, som inte har någon
tidsenlig skola på detta område. Landstinget
bär köpt en gård för saken för

Statsverkspropositionen m. m.

flera år sedan och anslagit nödvändiga
pengar, men för detta ändamål har staten
varken pengar till statsbidrag eller
utrymme i byggnadskvoten. Så kan man
dra fram det ena exemplet efter det
andra, och då är det inte underligt, om
detta dyrbara företag mottagits med sådan
förvåning i den bygd, som närmast
beröres därav.

När riksdagen i fjol fattade principbeslut
om fångvårdens organisation, uttalade
statsrådet Zetterberg i propositionen,
att »det är nödvändigt, att organisationen
så utformas, att anordningarna
beträffande byggnader och utrustning
icke bli dyrbarare och särskilt att personalen
icke blir större än som erfordras
för ett förnuftigt tillgodoseende av
anstaltspedagogiska krav och säkerhetssynpunkter»,
och detta uttalande underströks
särskilt av statsutskottet. Det är
min varma förhoppning, att det skall
lyckas för justitieministern att låta dessa
sparsamhetens och försiktighetens
tankar prägla propositionen om Roxtuna,
när den så småningom kommer på
riksdagens bord.

Herr WEHTJE: Herr talman! Den föreliggande
statsverkspropositionen bär ett
omisskännligt tecken av att regeringen
håller på att överge planhushållning och
regleringar och i stället syftar till en
friare ekonomi. Finansministern talar
om att man skall söka komma bort från
detaljregleringarna och i stället anlita
generella finanspolitiska metoder och
att man skall anpassa den svenska prisnivån
med hänsyn till det faktiska läget.
Statsrådet understryker, att i samband
med denna anpassning måste
åstadkommas en sanering av prisstrukturen
från de subventionselement, som där
finnas. Statsrådets engångsinflation måste
onekligen utgöra en besk medicin för
alla dem som i det längsta trott på den
beramade skördetiden. Huruvida det
liksom för Döbeln blir i morgon sjufalt
värre ha opposition och regering olika
meningar om, vilket framgått av den tidigare
debatten i denna kammare. Jag
finner det emellertid märkligt, att hela

112 Nr 2.

Lördagen den 20 januari 1951.

Statsverkspropositionen m. m.

den viktiga sektor, som utgöres av bostadsmarknaden,
icke alls beröres av finansministern.
På flera områden har
han onekligen varit djärv nog att vilja
se läget sådant det faktiskt är, men när
det just gäller bostadsmarknaden verkar
det på statsrådet som om där icke
funnes några problem, som om han icke
såge, hur köerna vid bostadsförmedlingarna
växa och hyresfastigheterna sakta
förfalla till följd av bristande underhåll.

När del gäller bostadspolitiken har regeringen
tydligen i mångt och mycket
ännu icke övergivit de fatala punkterna
i arbetarrörelsens efterkrigsprogram av
år 1944. I dess punkt 4 lägges fram en
långt syftande plan för att höja vår bostadsstandard.
Redan då existerade det
emellertid en bostadsbrist, och i första
hand proklamerades, att det gällde att
snabbt häva denna brist. Enligt denna
plan vore det så mycket mera angeläget
att snabbt höja bostadsstandarden som
tillväxten i antalet hushåll beräknades
avtaga och den köpkraftiga efterfrågan
på nya lägenheter efter hand bleve
försvagad. Redan år 1944 skulle efterfrågan
ha kulminerat, och en successiv
försvagning i den spontana efterfrågan
på nya lägenheter höll på att inträda.
Denna förändring skulle efter hand bli
mycket omfattande. Bostadsbristen ansågs
icke representera en tillräcklig sysselsättningsreserv
under någon längre
tid efter kriget. Förhållandena beräknades
härutinnan avsevärt skilja sig från
dem, som karakteriserade tiden efter föregående
världskrig. Det fanns då ingen
annan utväg än att i ökad takt få fram
det otillfredsställda bostadsbehovet genom
att använda ett utvidgat subventionssystem.

Så talte de socialdemokratiska efterkrigsplanerna,
bland andra herrar Myrdal
och Wigforss, och efter denna tes
har socialdepartementet synbarligen levat.
Och vad blev resultatet? Det förefaller
som om man hela tiden ansett sig
böra förhindra, att efterfrågan på bostäder
skulle minska. Man har med andra
ord fyllt på efterfrågesidan, lagt dit subventioner,
antingen generella såsom
räntegarantier och förmånliga kreditbe -

stämmelser eller speciella. Man vidhåller
1939 års hyresnivå för gamla hus
men blundar samtidigt totalt för att köerna
av bostadssökande successivt ökat
och antalet registrerade bostadslösa blivit
fler och fler. Den brist, som man redan
1944 ansåg sig kunna konstatera,
har oavbrutet stigit och torde ännu icke
ha nått kulmen. Att det samtidigt blivit
trångt inom investeringssektorn och bostadskvoterna
måst reduceras har socialdepartementet
för sin del tydligen ej
tagit med i räkningen.

Med dessa svårigheter som effektiv
bakgrund har man från regeringens sida
skyndat sig att genomföra en annan
punkt av efterkrigsprogrammet, nämligen
bostadsproduktion och bostadsförvaltning
i kommunal regi. Skulle man
göra bostadsproduktionen till en allmännyttig
företelse med kommun eller
s. k. allmännyttiga företag såsom huvudintressenter,
skulle man få en rätsida på
problemen. Hyresmarknaden skulle saneras
och bostadsbristen upphöra. Resultatet
har förvisso blivit, att de kommunala
och allmännyttiga bostadsföretagen
blivit allt fler, men samtidigt ha
bostadsköerna tillväxt på ett oroväckande
sätt. Även på den punkten har man
spruckit, i synnerhet som det klarlagts,
att de allmännyttiga och kommunalägda
företagen ingalunda bygga billigare än
andra företagare.

Med hänsyn till dessa omständigheter
synes mig också så mycket mera anmärkningsvärt,
att kommunerna samtidigt
få uppträda såsom byggare och
som den part som realiter fördelar bostadskvoten
mellan olika företagargrupper.
Det förefaller mig över huvud taget
dubiöst, att fördelningen av bostadskvoterna
görs på sätt nu sker. Kommunerna
avge nämligen förslag till turordningar
och uppträda visserligen formellt bara
som förslagsställare, och staten fastställer
med en eller annan justering det
uppgjorda förslaget. Men ingen företagare
kan åt sig säkra en plats på turordningslistan.
Ej heller torde man med
någon framgång kunna anföra besvär
över kommuns beslut att uppgöra turordningslista.
Den som inte kommit med på

Lördagen den 20 januari 1951.

Nr 2.

113

ett förslag är därför stängd. En politiserad
kommun kan sålunda praktiskt taget
handla hur den vill, endast hämmad
av vad som är politiskt gångbart eller
ej. En annan ordning borde införas för
fördelningen av bostadskvoterna på olika
företagargrupper med den av finansministern
hävdade fria ekonomien som
ledstjärna.

När man från oppositionens sida år
efter år påtalat de sorgliga förhållandena
på bostadsmarknaden har regeringen
icke haft mycket till övers för kritiken.
De trognaste av regeringens vapendragare
ha knappast ens velat acceptera,
att det verkligen föreligger en bostadsbrist.
Andra åter söka lugna de bostadssökande
med att en avveckling
av bostadsbristen bara vore en fråga om
ett eller annat år. Ibland har marginalen
ökats ut till att avse ett par år, men
ständigt skymtar bostadsfrågans definitiva
lösning inom en nära framtid.

Oppositionen har emellertid nyligen
blivit bönhörd över hövan och återfunnit
sina kritiska synpunkter i vissa från
kanslihuset utgående aktstycken, nämligen
promemoriorna rörande dels begränsning
i rätten att hyra bostad, den
s. k. enrummarlagen, och ökning av
produktionen av smålägenheter, dels besparingsutredningens
undersökningar
angående bostadssubventionerna. Den
förstnämnda promemorian härstammar
från det departement, som har det närmaste
ansvaret för bostadsmarknaden
och som därför borde ha särskilda insikter
i dessa problem. Diir har man
plötsligen upptäckt, att det finns ett
stort antal bostadslösa, och en ny giv
proklameras. Men frågorna vill man nu
lösa genom nya tvångsåtgärder av den
redan förut så hårt reglerade bostadsmarknaden.
Icke ens bland regeringens
anhängare har man emellertid visat sig
särskilt entusiastisk för enrummarlagen,
som med fängelsestraffs påföljd skulle
förhindra de ensamstående att hyra den
bostad de själva önska hyra eller vilja
betala för. Promemorieförfattaren torde
vara glad över den nästan enstämmiga
kritik förslaget mött på denna punkt.
Därigenom ha nämligen andra uttalan 8

Första kammarens protokoll 1951. Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m.

den i promemorian kommit i skymundan.
Det säges visserligen att »målet för
bostadspolitiken anses vara en allmän
höjning av utrymmesstandarden, varvid
barnfamiljernas problem särskilt beaktats».
Nu skall man plötsligen begränsa
produktionen av större lägenheter för
att i stället öka antalet smålägenheter.
Man skulle också »tillfälligtvis» placera
familjer, även med barn, i lägenheter
om ett rum och kök. Det vill allt till att
det politiska parti, som kan kosta på sig
ett dylikt uttalande, behärskar riksdagsmajoriteten.
I det parti, som jag tillhör,
kan man icke godkänna enrumslägenlieten
som familjebostad. Särskilt när man
vet, hur långa övergångsperioder, som
bruka bli följden av regeringens improvisationer,
är det skrämmande, att de
ansvariga myndigheterna ta på problemen
så lätt. Att det sedan skorrar illa
med det stolta efterkrigsprogrammet,
glömmer man tydligt bort. Genom regeringens
förvirrade bostadspolitik kommer
man till plötsliga tvärvändningar.
De siffermässiga beräkningarna i promemorian
ha också delvis underkänts
av remissinstanserna. Bostadsstyrelsen
har bland annat givit kalkylerna ett
grundskott. Förtroendet för socialdepartementets
expertis bär därigenom ytterligare
undergrävts. Det är därför att befara,
att om man inte gör mera djupgående
analyser av det faktiska läget,
komma vi antagligen att råka ut för ytterligare
obehagliga improvisationer
från regeringens sida med betydligt
större räckvidd.

Det talas om ett alternativ med en
obligatorisk bostadsförmedling. Här skulle
man ytterligare få ett formellt krångel
till ingen nytta och frågor, som nu
kunna ordnas smidigt, skulle vävas in
i Byråkrat-Sverige. Redan nu föreligga
svårigheter för de bostadssökande att få
ett klart besked på en så grundläggande
enkel fråga som när deras tur kommer.
Hur mycket mer komplicerat blir det
inte om alla förändringar på bostadsmarknaden
skola officiellt godkännas,
kontrolleras och registreras. Just när det
gäller ett labilt marknadsläge, är det
av vikt att kunna handla omedelbart.

114 Nr 2.

Lördagen den 20 januari 1951.

Statsverkspropositionen m. m.

Planhushållarna envisas med att söka
övertyga allmänheten om att bara man
reglerar och lägger frågorna i det allmännas
hand reder det nog upp sig.
Hur vore det, om man i stället vågade
lita litet mera på de enskilda individerna,
ge dem litet större frihet, som det
vore naturligt i en demokratisk stat,
och avstå från åtgärder som mer och
mer bära bismak av den totalitära staten.

1 den andra promemorian, som kommer
från finansministerns besparingsexpert,
talar man om att bostadssubventionernas
successiva ökning är synnerligen
betänklig ur statsfinansiell synpunkt
och föreslår därför avskaffandet
av vissa bidrag. Programmet »1939 års
hyresnivå» kan enligt herr Skölds expert
icke i längden bibehållas. Han understryker
också att hyresbetalningsförmågan
kraftigt ökats under senare år
och den relativa hyresnivån samtidigt
sänkts, allt enligt bostadsstyrelsens egna
uppgifter. Det vore tacknämligt om
regeringen något fördjupade sig i vad
de egna experterna ha att andraga. När
vi inte kunna fortsätta med denna politik
att låta alla subventionera alla, förefaller
det mig naturligt, att man begränsar
subventionerna till de grupper av
bostadssökande, som äro i verkligt behov
därav. Jag tänker därvid på de
barnrika familjerna och åldringarna
med små inkomster. För dessa båda kategorier
torde ett behov av särskilt stöd
föreligga. Vid inkomstprövade subventioner
är det emellertid angeläget att inkomstgränsen
icke göres så skarp att
några få kronors differens kan medföra
att vederbörande går miste om samtliga
bidrag. En s. k. avtrappning med en glidande
skala blir därför nödvändig.

I de nu aktuella diskussionerna i bostadsfrågan
har man dess bättre blott
undantagsvis skymtat de idéer, som härstammade
från en författare i somras
rörande bostadsbristen, där man ville
utöka bostadsproduktionen på bekostnad
av industriens investeringar. Som
industriföretagare har jag dagligen bevis
för nödvändigheten av att vår svenska
industri i tekniskt hänseende följer

med utvecklingen och söker hålla sig i
främsta ledet. I den internationella konkurrensen
skulle man komma till korta,
om icke industrien vore så moderniserad
och rationaliserad, mångsidigt utbyggd
och på allt sätt på toppen. Det
skulle hjälpa föga att i ett konkret fall
för en kund förklara, att de sista tekniska
rönen har man icke kunnat tillgodose,
men att de komma så snart industrien
fått nådigt tillstånd till nyanskaffning
och modernisering. De kontinuerliga
nyinvesteringarna utgöra en
livsnerv för varje framåtsträvande industri.
Att hoppa över investeringarna för
även en nog så kort tid är en kortsynt
politik, som företagarna icke kunna stå
till svars med.

Det måste också med skärpa betonas,
att det just är de industriella framstegen
i vårt land som möjliggjort den glädjande
standardhöjning vi upplevat under
senare år. Industriens framstegstakt
och konkurrensförmåga komma det
svenska folkhushållet till godo. Ökningen
av nationalinkomsten utgör ett vackert
bevis härför. Från företagarhåll är
man också angelägen att understryka -—-jag har också vid skilda tillfällen framfört
dylika synpunkter i denna kammare
— att konkurrens är vår bästa drivfjäder
och att en fri ekonomi, där de
olika kostnadsmomenten få taga sig fritt
uttryck, är företagsamhetens rätta klimat.
En ökning av det samlade resultatet
av vårt arbete är en grundförutsättning
för ett bibehållande av nuvarande
standard. En höjd standard beror på
möjligheterna av att höja produktionsresultatet.

Vad är då att göra i dagens läge? Från
regeringens sida har det uttryckligen
klarlagts, att vi dess värre icke inom
överskådlig tid kunna bygga oss i kapp
bostadsbristen. I de s. k. tätorterna stannade
nyproduktionen år 1949 vid knappa
42 000 lägenheter, och byggnadsbudgeten
för nästa år omfattar blott 41 000
lägenheter. Vid en årsproduktion på
55 000 lägenheter skulle vi stå på samma
fläck som för närvarande. Först vid en
årsproduktion på 60 000 lägenheter skulle
bostadsbristen kunna elimineras, men

Lördagen den 20 januari 1951.

Nr 2.

115

tidigast om sju år. Med nuvarande produktion
kommer i stället, som också regeringens
talesmän uttryckligen förklarat,
försörjningsläget att bli sämre under
de närmaste åren.

Jag skulle därför vilja föreslå, att man
från regeringens sida verkligen underkastade
bostadsförsörjningen i dess helhet
en verklig djuplodning, och att man
icke längre likt strutsen sticker huvudet
i sanden. Justitieministern varslade i en
proposition redan för ett år sedan om
att han hade för avsikt att inom en
»nära framtid» penetrera frågan om
möjligheterna att avskaffa hyresregleringen
och att detta visserligen vore en
invecklad fråga men att förberedande
undersökningar i god tid måste vidtagas.
Denna förebådade utredning har
man senare ej hört av. Den har nu tidigare
i debatten i denna kammare efterlysts,
men utan resultat. Jag upprepar
därför frågan, om ej justitieministern är
beredd att utan ytterligare dröjsmål ta
i lag med detta viktiga spörsmål. Jag är
ingalunda, och det vill jag särskilt betona,
anhängare av tanken på att omedelbart
avskaffa hyresregleringen. Något
sådant tror jag icke är praktiskt möjligt
eller lämpligt. Man får i stället tänka
sig t. ex. en successiv frigivning av hyrorna,
eller att prisbildningen för en
del av nyproduktionen släpps fri. En
mängd alternativ erbjuder sig men det
är svårlösta frågor. Men jag anser det
ofrånkomligt, att man också undersöker
efterfrågesidan på bostadsmarknaden.
Den fatala felbedömning av läget, som
gjordes 1944, bör icke in absurdum drivas
därhän, att man icke ser till denna
problemets andra sida. Att fortsätta med
olika hyresnivåer för gamla hus, 1940-talshus med, alternativt utan, statliga
subventioner, 1950-taIshus med höjda
byggnadskostnader och större räntekostnader,
och samtidigt dela in befolkningen
i »besuttna» — med lägenheter —
och bostadslösa — med blott ett nummer
på bostadsförmedlingen -— blir alltmer
ohållbart. Likaså kan man ej stå
till svars med en fortsatt standardhöjning
för ett flertal, samtidigt som ett betydande
mindretal bostadslösa fått eu

Statsverkspropositionen m. m.
katastrofal standardförsämring. En naturlig
omflyttning inom en och samma
ort försvåras och den emellan olika orter
förhindras. Fastighetsbeståndet försämras
påtagligt genom bristande underjfiåll.

En översyn av hela problemkomplexet
är därför nödvändig, tv genom ytterligare
statliga regleringar löses icke frågan.
Med ett sådant system hamnar man
i stället förr eller senare i den totala
regleringen, vilket, när det gäller bostadsförsörjningen,
innebär en total bostadsransonering,
och den kalken skola
vi väl hoppas skall gå ifrån oss.

Jag skulle, herr talman, vilja beröra
ytterligare några frågor.

Finansministern har i den framlagda
budgeten påvisat nödvändigheten av
stor återhållsamhet och sparsamhet,
och han underströk detta ytterligare i
sitt anförande här i kammaren i går.

Det värdefulla arbete, som nedlagts av
besparingsutredningen genom direktör
Wärn, framhölls också. Likaså uttalades
en förväntan om att de av besparingsutredningen
framlagda förslagen skulle
vinna beaktande också i den fortsatta
verksamheten, vid ställningstagandet till
olika åtgärder från det allmännas sida
och vid avvägningen av medelsanvisningen
härför.

Vad jag här skulle vilja efterlysa är
vissa principer för avvägningen av anslagen
och medelsanvändningen. Vi äro
ju alla ense om att produktionens upprätthållande
och utveckling höra till de
mest angelägna uppgifterna. Men har
man följt den linjen i budgeten? Jag har
eu känsla av att man inte gjort det. Den
prioritet, som jag anser att produktionen
borde ha, är svår att spåra. I investeringsbudgeten
för år 1951 har ingen
grupp av byggnads- och anläggningsarbeten
jämfört med föregående år nedskurits
i så stor utsträckning som industrigruppen.
Reduktionen uppgår till omkring
30 procent, och det till trots att
det redovisade behovet är av större omfattning
än tidigare. Ingen annan grupp
bär fått vidkännas en reduktion av denna
omfattning, eller med mer än omkring
10 procent. Därtill kommer att

116 Nr 2.

Lördagen den 20 januari 1951.

Statsverkspropositionen m. m.

ytterligare åtgärder för att begränsa investeringarna
avviserats i form av en
investeringsskatt. Den kommer ju att
verka i samma riktning, alltså på det
sättet att investeringsmöjligheterna för
näringslivet, för industri, handel och
sjöfart bli beskurna. — En fortsatt forskning
och motsvarande arbeten för den
tekniska utvecklingen äro också mycket
angelägna uppgifter för industrien.
Även på den punkten har en till synes
alltför hård beskärning kommit att vidtagas.
Jag hoppas att i den fortsatta behandlingen
av anslagsfrågorna produktionens
verkliga behov bli vederbörligen
beaktade.

Till sist, herr talman, ett par ord om
de av finansministern omnämnda bestämmelserna
om insättning på spärrkonto
av en viss del av likviderna för
vår export. Avsikten med denna åtgärd
har ju varit att man skulle undandra
marknaden dessa medel, vilka alltså
skulle steriliseras. Förutsättningen för
att det skall bli någon effekt av en sådan
åtgärd är givetvis att steriliseringen
medför ett verkligt undandragande av
medlen. Om dessa bara sättas in i riksbanken
för dess behov av medel, blir
det ju bara en överflyttning av medelsanvändningen
från det enskilda näringslivet
till staten, och då når man ju ingen
effekt därmed. I diskussionen tidigare
har det efterlysts, hur en sterilisering
verkligen skall genomföras. Den
frågan har inte blivit klarlagd. Det är
inte gjort något uttalande om den saken
nu heller, om det skall ske exempelvis
genom en tillfällig nedskärning av sedelutgivningsrätten,
om det skall ske
genom cn makulering av statsobligationer
eller på något annat sätt. Det har
man aldrig fått några direkta uttalanden
om. Jag tror det är angeläget att
frågan nu ägnas en mera ingående uppmärksamhet
och att man verkligen söker
finna en sådan lösning att den åsyftade
verkan kan uppnås.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
De anföranden, som hållits här sedan
jag sist hade ordet, ge mig inte anled -

ning till någon längre sammanhängande
framställning, utan jag inskränker
mig till att göra några spridda repliker.

Jag vill då först säga till herr Wehtje,
att det alldeles uppenbart är av vikt för
produktionens ökning, att industrien kan
genomföra rationaliseringar. Det mest
tillfredsställande skulle naturligtvis
vara, om vi hade kunnat ordna det så
att industrien i det fallet hade full frihet.
Emellertid stå vi här i ett dilemma.
Det bör vara uppenbart för var och en,
som försöker tränga in i och förstå den
ekonomiska situationen, att det icke är
möjligt att på samma gång ha en fri investeringsverksamhet
och eftersträva en
stabilisering av penningvärdet. Man kan
tycka illa om detta, och man kan söka
finna utvägar hit och dit, men det kommer
att visa sig att allt sådant bottnar
i overklighetens värld. Därför måste vi
här göra en avvägning, och det kan inte
hjälpas att den leder till återhållsamhet
i fråga om industriens investeringar.

Den kraftiga reduktionen av investeringsbudgeten
ter sig måhända litet hård,
men man får ändå se den mot bakgrunden
av att en icke så obetydlig expansion
tidigare har ägt rum på detta område.
Dessutom är det tyvärr så, att under
de gångna åren uppförts många industribyggnader,
som inte äro fullt bemannade
med arbetskraft. Anläggningarna
äro helt klara, men produktionskapaciteten
kan icke utnyttjas till följd av
bristen på arbetskraft. Detta visar att
det finns anledning att ta sig en funderare
på vad som är möjligt och vad
som inte är möjligt härvidlag.

Vad herr Wehtje yttrade om bostadsfrågan
föranleder inte någon längre utläggning
från min sida, eftersom socialministern
kommer att senare under debatten
upptaga detta spörsmål till behandling.
Jag vill dock säga att det inte
alls är som herr Wehtje tror, att jag
icke observerat de problem som här föreligga.
Herr Wehtje ställde denna fråga
till mig mot bakgrunden av vår allmänna
strävan att komma bort från detaljregleringar
och nå fram till friare former
för hushållningen. När jag sett på
bostadsfrågan som ett ekonomiskt pro -

Lördagen den 20 januari 1951.

Nr 2. 117

blem, har jag blivit övertygad om att det
i nuvarande läge inte är möjligt att utan
detaljregleringar finna en lösning. Herr
Wehtje tycks ha samma uppfattning, ty
det framgick av hans anförande att vad
han närmast syftade till var att man skall
börja tänka över hur det skall bli i
framtiden. I dagens läge var emellertid
också herr Wehtje anhängare av en detaljreglering
åtiÄinstone i viss grad.

Herr Petrén gjorde ett uttalande, som
det egentligen är rätt meningslöst att ta
upp, nämligen att vi från vår sida hade
varit alldeles för optimistiska: vi hade
långt i förväg betraktat krisen som klarad.
Jag hade i höstas anledning att här
i kammaren yttra mig om den saken,
och därför skall jag inte nu fördjupa
mig i den. Jag måste dock säga, att det
skorrar ganska illa i mina öron att höra
dessa talesätt från ett parti — ty herr
Petrén representerar ju i officiell ställning
folkpartiet — som under förra årets
vårriksdag och under valrörelsen på eftersommaren
framträdde som den mest
optimistiska parten av alla och trodde
att våra möjligheter och resurser voro
större än någon annan vågade räkna
med. Nog verkade det under fjolårets
vårriksdag som om folkpartiet trodde,
att krisen var klarad.

Till herr Domö skulle jag vilja säga,
att hans tal om den stora felspekulationen
på hösten 1949 inte gör något
intryck på mig, tv påståendet framfördes
ju endast som ett tomt talesätt. .Tåg
liar tidigare här i kammaren talat om
heslutet att införa subventioner och
medgivit, att det naturligtvis kan finnas
skäl som tala för att vad vi då gjorde
inte var så lyckligt. Det finns också
skäl som tala för den rakt motsatta meningen.
Det skulle vara mycket trevligare
om herr Domö — i stället för att
bara fortsätta att söka hamra in ett påstående,
som är absolut oriktigt i den
form vari det framfördes — ville närmare
utveckla sin mening och söka göra
klart för oss på vad sätt han menar att
beslutet om subventionerna haft en besvärande
inverkan på det ekonomiska läget
i vårt land under den följande tiden.
.lag tror inte att herr Domö koin -

Statsverkspropositionen m. m.
mer att kunna prestera någonting bindande
på den punkten.

Det var också några andra ting i herr
Domös anförande, som jag här skulle
vilja yttra mig om. Herr Domö framförde
det gamla påståendet, att antalet statstjänstemän
från år 1944 till år 1949 ökats
med 42 procent. Jag vet visserligen att
herr Domö har hämtat denna uppgift
från ett uttalande av riksräkenskapsverket,
men han har inte observerat att
verket kommit till detta resultat därigenom
att man under den nämnda tidsperioden
tagit med nya grupper i statistiken,
d. v. s. kategorier som även
tidigare voro statsanställda men som icke
räknades in i statistiken. Jag tror att
herr Domö får sätta sig ned och räkna
fram nya siffror med hänsyn till detta.
Utan varje tvekan skall han då komma
till en högst väsentligt korrigerad siffra.
Det är inte rekommenderande att så
kritiklöst slunga ut ett påstående, som
inte bygger på verklighetens grund.

Herr Domö anförde att vi inte få till
stånd de avverkningar i skogarna, som
vi i nu rådande läge borde ha, därför
att skatteprogressionen verkar avskräckande.
Det ligger enligt min uppfattning
en viss sanning i att mindre skogsägare,
som ha det så ställt att det kanske skulle
vara lämpligast att samla avverkningarna
och göra dem på en gång med vissa
längre uppehåll, kunna känna det
smärtsamt att göra vad som skulle te sig
som det klokaste, därför att deras skatteprogression
då tillfälligtvis springer
starkt i höjden. Jag vill i det avseendet
bara säga, att det är min avsikt att till
detta års riksdag söka avlämna ett förslag,
som i detta avseende ger möjligheter
till korrigeringar i sådana fall där
det verkligen blir några mycket flagranta
skattehöjningar. Ett förslag kommer
alltså att framläggas, och det kan
därför vara lämpligt att diskutera denna
sak litet närmare i det sammanhanget.

Herr Domö hade också en liten utläggning
om riksbankens diskontohöjning.
Han satte den i samband med ett
statslån, som emitterades något tidigare,
och kritiserade hårt den politik som
därvid följts. I detta avseende vill jag

118

Nr 2.

Lördagen den 20 januari 1951.

Statsverkspropositionen m. m.

bara säga, att jag inte tar något ansvar
för att detta lån kom ut eller för den
form lånet hade. Det är inte jag som
där har det avgörande inflytandet, utan
det blir väl lämpligt att upptaga denna
diskussion när bankoutskottet har granskat
riksgäldskontorets och riksbankens
handlingssätt under det gångna året.
För min del tror jag emellertid, att när
fakta i målet på det sättet blivit framförda,
kommer det att finnas anledning
att modifiera den mycket bestämda
ståndpunkt, som herr Domö nu har intagit
i denna fråga.

Herr Domö anser också att det skär
sig i min inställning till finanspolitiken,
ty hur aktiv jag än vill vara, har jag,
som herr Domö sade, motvilja mot automatiskt
verkande penningpolitiska medel.
Jag skulle vilja fråga herr Domö,
varför han använder ett så långt och
tungt uttryck som »automatiskt verkande
penningpolitiska medel». Det skall
väl mycket lätt kunna omskrivas med
ordet ränta. Herr Domö menar väl att
jag har motvilja mot att använda räntan
såsom ett primärt medel inom penningpolitiken.
Jag har tidigare i denna kammare
uttalat min mening om räntans
roll i detta sammanhang, och jag har
ingen anledning att modifiera den ståndpunkt
jag intagit. Om herr Domö nu är
av en annan uppfattning än jag på den
punkten, vore det tacknämligt att få veta
hur herr Domö menar att räntan skall
användas inom penningpolitiken.

Till sist vill jag svara på herr Domös
fråga, om det är finansministerns avsikt
att låsa fast räntan på nytt. Mitt svar är
nej.

Herr PETRÉN (kort genmäle): Herr
talman! Jag förstår mycket väl att det
kanske inte är så roligt att nu bli påmind
om uttalanden under valrörelsen,
men jag vill gärna begagna tillfället att
säga att det inte är jag som tagit upp
denna sak i debatten. Det var herr Wigforss
som i går gick in på ämnet, och då
jag inte delade hans uppfattning ansåg
jag mig böra säga min mening. Det är
kanske också för övrigt av en viss be -

tydelse att erinra om dessa frågor, eftersom
slagordet »Vi klarade krisen» har
gett upphov till stämningar och uppfattningar,
vilkas spår och verkningar man
alltjämt kan skönja på sätt jag skildrat
i mitt anförande.

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
gjorde vissa jämförelser
mellan det egna partiets uttalanden i valrörelsen
och folkpartiets förslag under
vårriksdagen. Jag tror att de jämförelserna
halta en hel del — det var ju rätt
mycket som hände under mellantiden.
Jag förstår att finansministern syftar
på folkpartiets skatteförslag i våras, och
jag skall därför kanske erinra om en
synpunkt i det sammanhanget, nämligen
att vi ha den uppfattningen då det gäller
de direkta skatterna, där skattetrycket
är för högt, att skattesänkningar i vissa
avseenden verka stimulerande på produktivitet
och arbetsvilja. Den saken är
också någonting att tänka på.

Herr DOMÖ (kort genmäle): Herr talman!
Jag vill bara till herr finansministern
säga, att åtminstone formellt avvika
inte våra ståndpunkter om rörlig ränta
från varandra efter de deklarationer finansministern
gjort i går och senast i
dag. Vad jag med mitt yttrande ville
framhäva var emellertid — det skedde
kanske innan finansministern kommit
in i kammaren — att i finansplanen talas
mycket om nödvändigheten av finanspolitiken
såsom medel för att nå balans,
under det att där talas mycket litet
om penningpolitiska medel.

De åtgärder, som synas mig tala för
att man nu återigen strävar efter att
»spika» räntan, hänföra sig till den utlåningspolitik,
som för ögonblicket bedrives
av postsparbanken, och den stödpolitik
i fråga om obligationer, som tillämpas
av såväl riksbanken som Kreditbanken.
Det är klart att marknadsoperationer
måste till, och jag var även inne på
den saken. Frågan är vilken omfattning
dessa operationer skola ha. Men om man
i någon större utsträckning vill genomföra
kapitaloperationer i den betydelse
jag nyss pekade på, blir ju resultatet att

Lördagen den 20 januari 1951.

Nr 2.

119

man får en affär mellan riksgäldskontoret
och riksbanken och många gånger
en ökning av sedelstocken, när man inte
skulle behöva det.

Vad beträffar antalet statstjänstemän
använde jag riksräkenskapsverkets siffra.
Kanhända det ligger en felkälla i
denna siffra, något som ju alltid kan
inträffa. Den nämnda siffran bör i alla
fall kunna illustrera den starka allmänna
stegring av antalet tjänstemän, som
dock är en synnerligen välbekant företeelse.

Jag tackar för löftet om en proposition
med syfte att eliminera svårigheterna
vid inkomsttaxering i samband
med skogsavverkning. Såvitt jag kunde
fatta av finansministerns uttalande kommer
hans förslag icke att ha så stor räckvidd
som skulle behövas, men till det
problemet få vi ju tillfälle att återkomma.

Fru LINDSTRÖM: Den nådiga lunta,
som nu är föremålet för vår remissdebatt,
har i år lika mycket Korea som
kanslihuset till bakgrund. Oron för att
detta avlägsna Korea för andra gången
i sin historia skall ge upphov till ett
stormaktskrig med risk för spridning
även till Europa, har gjort vår försvarsbudget
fetare, men bantat ner de övriga
huvudtitlarna så långt det gått. Besparingssträvandena,
prishöjningarna, upprustningen
av hela vårt folkhushåll äro
föranledda av ett utrikespolitiskt läge,
som djupt oroar oss.

Det är alltså naturligt att utrikespolitiken
tränger sig fram i denna remissdebatt,
även om man haft intrycket att
oppositionen i går medvetet ansträngde
sig för att tränga tillbaka den och att
kammardebatten gått som katten kring
het gröt. Den väldiga pressdiskussion om
Sveriges hållning till FN, till USA och
till Kina, som pågått sedan veckor tillbaka,
har dock framkallat vissa dyningar
i denna kammares och i mcdkammarens
debatt — och det vore för övrigt
underligt annars.

Några av mina värderade kolleger ur
den svenska FN-delegationen ha redan

Statsverkspropositionen m. m.
med sin sakkunskap från Lake Success
som underlag — med Lake Success i
öronen, som Rickard Sandler uttryckte
det här i går — gjort vissa bedömanden
av den kritiska utrikespolitiska situation
vi befinna oss i. Därvid har talats
åtskilligt om den amerikanska opinionen
och hur den skulle kunna tänkas
reagera i ena eller andra läget för det
fall att Sverige uppför sig så eller så.
Både herr Sandler och herr Andrén,
som tidigare haft ordet i denna debatt,
äro senare hemkomna från Lake Success
än jag och ha följaktligen färskare erfarenheter
av den skiftande USA-opinionen
att komma med.

Jag skall för min del nöja mig med att
här ge några glimtar av den svenska opinionen,
hemmaopinionen, som vi ju på
Helgeandsholmen skola representera och
til syvende og sidst ta den närmaste
hänsynen till. Jag gör det därför att jag
tror mig om att ha en viss kontakt med
denna opinion, som jag möter under en
trägen föredragsverksamhet. De sista två
åren har jag i sammanslutningar och
organisationer inom de svenska folkrörelserna
hållit ett 70-tal föredrag om
FN-politiken, nästan alltid åtföljda av
frågestunder eller diskussioner, därav
It föredrag sedan den kinesiska aggressionen
tog sin början. Mitt intryck av
hemmaopinionen om de Asienfrågor,
som nu stå i fokus för vårt intresse, är
att den ställer sig åtskilliga grader mer
misstrogen mot klokskapen i USA:s Fjärran
Östern-politik än de herrar som i
förtäckta, ändå meningsfyllda ordalag
tala för en svensk uppslutning kring det
amerikanska förslaget att brännmärka
Kina som angriparstat. Man beklagar allmänt
i de kretsar, där jag sålunda diskuterat
FN, att USA inte kunnat förmå
sig att erkänna det röda Kina som det
legala Kina utan håller om ryggen en
tvivelaktig regering, som sedan länge inte
administrerar en enda kvadratmeter
kinesisk jord utan lever i exil på det
icke kinesiska Formosa. Och man tror
att mycket av det som hänt i Korea under
de två senaste månaderna skulle varit
annorlunda, om Mao Tse-tung varit
representerad i FN:s säkerhetsråd på

120 Nr 2.

Lördagen den 20 januari 1951.

Statsverkspropositionen m. m.
den plats, där Nationalistkinas dr Tsiangnu
klamrar sig fast. Man tycker också
att det är absurt, om FN skulle låta sig
manövreras in i ett krig med Kina — ja,
den uppfattning, som utrikesministern
utvecklade i denna kammare den 9 december
och som då väckte sådan anstöt
i vissa pressorgan och till och med
stämplades som defaitistisk, har på den
här sidan nyåret blivit något av allmän
egendom inte bara i vårt land, utan även
i London, Paris och andra huvudstäder,
att döma av rapporter därifrån.

De människor jag möter i samband
med dessa föredrag — och de ha gunås
inte varit några kommunister — ha
också förbluffande ofta sett förmildrande
omständigheter hos Mao Tse-tung och
varit betänksamma inför utsikten att
Sverige skulle behöva brännmärka hans
Kina såsom angripare — detta kanske
i känslan av att ett sådant domslut bleve
en reaktion blott mot symtomet, medan
det bakomliggande onda — orsaken,
provokatören Sovjet —■ förbleve
oåtkomligt.

Fn kommunalarbetare i en ABF-cirkel
drog till exempel följande parallell.
Om det sutte en korrumperad och landsfördriven
svensk regering på Åland, medan
hela Sverige slutit upp kring en ny
regering i Stockholm, och Ålandsregeringen
alltjämt backades upp av USA
och fick fortsätta att representera oss i
FN, skulle vi då inte reagera fientligt
mot amerikanska FN-trupper som slogos
i något av våra grannländer tätt inpå
våra gränser, även om denna FN-inblandning
vore moraliskt och folkrättsligt
motiverad? Skulle vi inte reagera
något i stil med vad Mao Tse-tung gör?
Och skulle vi inte göra det ännu mer,
om dessa FN-trupper varit av annan
hudfärg än vi och representerat en ras,
som tidigare uppträtt som hårda koloniala
makthavare i vår världsdel? Jo,
det trodde denne kommunalarbetare.

Jag erinrar mig vidare en diskussion
i en facklig organisation, där man sade
mig ungefär följande. Om Sverige är
med och stämplar Kina som angripare,
är det väl inte så säkert, att det blir vi,
som få avgöra sanktionsfrågan, d. v. s.

om de ekonomiska och diplomatiska
förbindelserna skola upprätthållas eller
brytas. Utpekad som angripare kan ju
Kina självt ta initiativ till att bryta dessa
förbindelser. Och kan icke, frågade
man, den formliga allians, som finns
mellan Kina och Sovjet men vars innehåll
vi inte känna, plötsligt dra oss in
i en icke förutsedd konflikt med Kinas
bundsförvant öster om Östersjön? Men,
sade man, Sverige vill inte bli indraget
i ett stormaktskrig. Vi måste övertyga
båda de stora blocken, både öst- och
västblocket, om att det är vår bestämda
avsikt att upprätthålla den svenska
neutralitetstraditionen.

Jag skulle kunna summera den opinion
jag mött och möter bland våra valmän
med orden: Ingen äventyrspolitik
för vår del! Jag tror inte vi skola låta
denna opinion bortskymmas av de storordiga
åthävorna i vissa tidningar, som
tidigare — före jul — syntes mena, att
vi skola visa motståndsvilja mot aggression
intill sista amerikanska soldat, och
som talat om sanktioner som något
självklart, men som nu — efter en viss
tillnyktring — mena, att vi i varje fall
böra visa motståndsvilja i princip och
stämpla Kina som angripare, ty eljest
sumpa vi moraliskt ned hela den svenska
nationen.

Men vad är det egentligen för kärna
i den moral, som man fordrar att Sverige
här skall inordna sig under? Det
har antytts i den föregående debatten
— det var bland annat ett tema i Wigforss—Andréns
replikväxling — att ett
lojalt medlemskap i FN skulle kräva,
att Sverige är med om en angreppsförklaring
emot Kina.

Längst i denna uppfattning går herr
Sven Wedén, som tyvärr är i andra
kammaren och inte har tillfälle att här
höra, hur grundligt oenig jag är med
honom. Herr Andrén förklarade, att
sanktioner hittills inte ha förordats av
någon i svensk politik, men han har
tydligen fel i detta, ty herr Wedén vill
gärna ha oss med i kollektiva sanktioner
mot Kina, av vissa tidningsartiklar
att döma. Han tycks mena, att om man
drar sig för detta är det detsamma som

Lördagen den 20 januari 1951.

Nr 2.

121

att mata en krokodil med undfallenhetens
små godbitar.

Jag skall inte polemisera något utförligare
emot denna ståndpunkt, som redan
är förlegad i herr Wedéns eget parti
och dess tidningspress. Ingen svensk
med verklighetssinne vill i dag tillråda
— och däri har herr Andrén rätt — att
vårt land engagerar sig i några ekonomiska
eller andra sanktioner mot Kina
—- inte för att vi inte ganska väl skulle
kunna undvara och ersätta på annat
håll den marknad för ungefär 25 miljoner
kronor svensk pappersmassa och
svenskt papper, som Kina utgör, men
därför att handeln med Kina är så obetydlig
även för de andra stater, som
skulle ställa sig bakom ett sanktionsförfarande.
Till och med den tilltänkta
amerikanska handelsspärren kring oljan
är så begränsad till sina verkningar,
att ekonomiska sanktioner faktiskt inte
skulle få någon effekt, inte skulle kunna
korrigerande inverka på angriparen Kina,
så att det besinnar sitt dåliga uppförande.
Och inte heller diplomatiska
sanktioner från de 16 FN-ländernas sida,
som ha beskickningar i Kina, skulle
kunna bli annat än verkningslösa — det
borde det spanska exemplet ha lärt oss.

Men negativt skulle ett sanktionsförfarande
få en betydelse av allt annat än
lättmanövrerat slag för de fredsälskande
krafterna i FN. Det har här redan tidigare
konstaterats, att det skulle betyda
ett långt utdraget icke militärt, men
dock krig mot Kina, som detta land och
dess bundsförvanter när som helst skulle
kunna aktualisera och vända till militära
operationer. Därmed skulle en del
av de västmaktsresurser bindas i bortre
Asien, som skulle behövas bättre på närmare
håll.

Men när vi nu veta, att FN är för ungt
och för svagt att med militära och ekonomiska
medel föra rättens talan mot
en stormakt som Kina, mot ett hart när
obegränsat folkhav på gula jordens ändlösa
slätter och högplatåer, bör man acceptera
att så är fallet. Från flertalet
västeuropeiska stater rapporteras nu
också, att man finner det amerikanska
sanktionsönskemålet betänkligt. Av de

Statsverkspropositionen m. m.

ständigt flödande tidningstelegrammen
se vi, att denna olustkänsla är företrädd
även i Lake Success, där nya resolutionsförslag
för mildrande av det amerikanska
förslaget ha framförts eller bebådats.
Samtidigt läsa vi i dagens tidningar
om hur representanthuset i
Washington, USA:s andra kammare alltså,
fattat en resolution med uppmaning
till FN att ofördröjligen brännmärka Kina
som angripare, fastän, som en talare
där sade, detta var liktydigt med krigsförklaring
mot Kina. Att, som herr Petrén
här tror, man kan stämpla Kina
som angriparstat utan att, som han uttryckte
det, därmed »vinda upp» sanktionerna,
förefaller allt annat än realistiskt
mot bakgrund bland annat av denna
representanthusets hänvändelse.

När vi alltså veta, att FN-opinionen om
hur Kina på krigsstigen skall behandlas
av FN är allt annat än enhetlig, hur kan
det då vara så omoraliskt att ha en egen
svensk ståndpunkt, som avviker från den
speciellt amerikanska ståndpunkten i
FN? Och hur kan det betecknas som undfallenhet
att inte rösta för ett fördömande
av Kinas angrepp, och som modighet
att följa USA i denna röstning, när det
tvärtom kräver betydligt mera mod att
inte följa minsta motståndets lag utan
ha en egen linje och säga ifrån, att vi
ogilla varje angreppsförklaring, som direkt
eller indirekt kopplas ihop med
sanktionsåtgärder — ogilla det både för
egen och andras del? Är det inte rent av
riktigare av oss som lojala FN-medlemmar
att streta emot en utveckling, som
vi tro är olycklig för FN:s framtid? Och
om vi nu skulle göra detta och hamna
på samma linje som det samvetsömma
Indien, som så beundransvärt strävat att
förhandla och medla mellan de båda
konträra polerna och ge åt båda den rättvisa,
som de till äventyrs förtjäna, kan
man då verkligen ifrågasätta vår moral
och vår FN-lojalitet? Jag kan inte finna
att det är möjligt.

Detta om moralen.

Att det sedan kan råda olika meningar
om vad som ar ett praktiskt-politiskt intresse
för Sverige, är en annan sak. Det
har sagts, att om Sverige i den förestå -

122 Nr 2.

Lördagen den 20 januari 1951.

Statsverkspropositionen m. in.

ende röstningsproceduren isolerar sig
från det övriga Västeuropa, alltså från
atlantpaktsstaterna, betyder detta en allvarlig
isolering, så att vi kanske inte få
köpa radar och för vår försörjning viktiga
varuslag från Amerika. Det var visst
herr Andréns varning, att skulle vi själva
en gång bli föremål för angrepp, skulle
USA minnas vår hållning i Kinafrågan
och lämna oss åt vårt öde.

Ja, det förra kanske är en tänkbar
följd, fastän man tycker att det vore kortsynt
av USA att inte vilja sälja för redlig
betalning försvarsmedel till ett land,
som gör stora egna uppoffringar för sin
försvarsberedskap och som odisputabelt
gör det i den demokratiska världens gemensamma
intresse. Det senare förefaller
ju däremot verklighetsfrämmande resonerat,
ty om Sverige skulle bli angripet
från öster och vi skulle försvara oss med
all kraft, som vi i sådant fall naturligtvis
göra, kommer nog USA att bistå oss, om
det bedömer det som ett militärpolitiskt
intresse för västdemokratierna och sig
självt att göra så, eljest icke. Och i båda
fallen oberoende av våra röstningar i
FN.

Ja, mycket skulle kunna tilläggas i detta
ämne, men jag skall nöja mig med att
uttrycka förhoppningen, ati regeringen
måtte med fast hand hindra oss från att
styra in på en utrikespolitisk kurs, som
svenska folkets majoritet betraktar som
en äventyrspolitik. Endast under den
förutsättningen finna vi oss utan att knota
i den fortsatta reformpaus på det inrikespolitiska
planet, som årets statsverksproposition,
betraktad som helhet,
är ett uttryck för. Vi äro beredda att
energiskt bona om vårt hus, om vi bara
veta, att det inte vårdslösas med dess
dyrbaraste dyrgrip: den 136-åriga svenska
freden.

Herr BRANTING: Herr talman! Också
jag vill tillåta mig att säga några ord
angående vårt förhållande i sammanhang
med Förenta Nationerna. Koreakriget
och dess behandling där har ju inte bara
medfört ett världspolitiskt krisläge, utan
också ställt oss inför en råd fundamen -

tala frågor beträffande Förenta Nationernas
primära uppgifter och dess sätt att
funktionera.

Förenta Nationerna — i den mån det
är Förenta Nationerna som handlat —
har misslyckats i Korea, det är väl uppenbart.
Uppgiften att upprätthålla internationell
fred och säkerhet har inte
kunnat fyllas. Tvärtom, Koreakonfliktens
behandling i Förenta Nationerna tycks
snarare ha varit ägnad att förvandla ett
lokalt krig till en världskonflikt. I varje
fall har genom FN-behandlingen flera
makter dragits in i saken än annars skulle
ha skett, utan att synbarligen därmed
någonting har vunnits för freden.

Men om det nu är så, att Förenta Nationerna
— eller vad man nu kallar det
— har misslyckats i Korea kan då detta
misslyckande föras tillbaka på att Förenta
Nationernas stadga har åsidosatts eller
feltolkats eller att stadgan i sig själv
är bristfällig? Ingen människa tror naturligtvis,
att konfliktläget i världen skulle
vara beroende på att stadgan har åsidosatts
eller är bristfällig. Vad är stadgan
för något? Jo, den liksom hela FNorganisationen
är ett instrument, tillskapat
i förhoppning om att folken skulle
beredas utvägar till en fredlig utjämning
av internationella konflikter. Målet med
hela den juridiska och politiska konstruktionen
har ju främst varit fred. Och
ingenting var vackrare än FN-staternas
högtidliga deklaration för länge, länge
sedan, när de talade om sitt beslut att
»öva fördragsamhet och leva tillsammans
i fred med varandra som goda grannar».
Härmed hade ju inte alls konfliktanledningarna
bragts ur världen och inte heller
hade statsmännen eller folk i allmänhet
förändrat karaktär och blivit annorlunda
än förut. Men ett slags lag hade
vi i alla fall fått, och själva det upprepade
försöket att tillskapa ett allmänt
nationernas lagreglerade samfund har ju
på sitt sätt också bevisat det enorma behovet.
Och det finns där alltjämt!

Nu är det emellertid så med FN-stadgan
som med all annan lag, att den kan
vara till gagn, om den är god, och att den
kan vara till ohägn, om den är dålig.
Och ibland kan man till och med om en

Lördagen den 20 januari 1951.

Nr 2.

123

god lag, som förtrampas och missbrukas,
tycka, att det vore bättre med ingen
lag alls!

Så långt är jag inte alls mogen att gå,
när det gäller FN-organisationen. Men
det är uppenbart, att vi i småstaterna
måste ställa särskilda krav på FN-organisationen
— att dess stadga är tillfredsställande
och att organisationen verkligen
fungerar i överensstämmelse med
denna stadga. Detta kunna och böra vi
verkligen göra utan att därför falla under
den i New York brukade föraktfulla
beteckningen »FN:s paragrafryttare».
Stadgan är ju småstaternas enda garanti
vid inträdet. För dem betyder medlemskapet
inte bara en god vilja till
samarbete i allehanda goda uppsåt, utan
också naturligtvis, att de utsätta sig för
en risk att genom organisationen dras
in i komplikationer, som ligga dem fjärran,
och göras till verktyg i de storas
maktkamp.

Men om jag då återgår, herr talman,
till de frågor, som beröra Korea, så vill
jag först ställa den verkligen berättigade
frågan, i vilken mån det över
huvud taget har varit riktigt att, såsom
skett här i landet och i stora delar
av världen, beteckna den militära insatsen
på den sydkoreanska sidan som ett
»FN-krig», att tala om »FN-trupperna»,
att begagna FN:s flagga som symbol och
samlingstecken o. s. v.

Poängen ligger härvid inte bara i frågan
om det initierande rådsbeslutets stadgeenlighet,
utan också i den mycket svårlösta
frågan, hur och på vad sätt ett militärt
inskridande enligt FN:s stadga
skall fullföljas.

Beträffande den ursprungliga och avgörande
resolutionen i säkerhetsrådet i
slutet av juni månad förra året, där det
förordades hjälp till Syd-Korea, så inträffade,
som vi alla minnas, att beslutet
kom till stånd vid ett sammanträde
i rådet, där Sovjetunionens representant
inte hade infunnit sig och där Kina var
representerat av emigranten på Formosa.
Sovjetunionens frånvaro motiverades
ju också just med att Kina inte var representerat
som sig borde. Nå, enligt artikel
27 i stadgan kräves som bekant för

Statsverkspropositionen m. m.

beslut av säkerhetsrådet i alla frågor
utom procedurfrågor bifall av sju medlemmar,
bland vilka skola vara de fem
ständiga medlemmarna, alltså Förenta
staterna, England, Frankrike, Sovjetunionen
och Kina. Med »bifall» är i detta
fall att förstå, att beslutet fattas, som
det heter i den engelska texten, by an
affirmative vote — en bekräftande votering
— av sju medlemmar, bland vilka
skola befinna sig de nämnda stormakterna.

Även om man nu vill göra gällande,
att denna centrala bestämmelse i stadgan
medger, att för världsfreden vitala
beslut kunna fattas i säkerhetsrådet under
det att en av stormakterna är borta
och med ytterligare en av stormakterna
de facto orepresenterad, även om man
vill antaga att sålunda det militära inskridandet
i Korea ursprungligen skedde
i enlighet med stadgan — vilket antagande
åtminstone förefaller mig gå på
kryckor — så har ju emellertid, som
händelserna sedan visat, FN-inskridandet
i Korea därmed ingalunda blivit
slutgiltigt bestämt.

Det kan ju inte vara meningen med
militära hjälpaktioner av FN, att man
med ett enda beslut en gång för alla
överlämnar all FN:s makt till en general
och att han sedan får göra vad han
vill. Det ligger ju i sakens natur, att ett
krig kräver en rad på varandra följande
beslut. Enligt stadgans artikel 42
skall ett sådant inskridande äga rum
»för att upprätthålla eller återställa internationell
fred och säkerhet». I juniresolutionen
hette det, att Syd-Korea
skulle få all hjälp »för att slå tillbaka
det väpnade angreppet och återställa internationell
fred och säkerhet i området.
»

Men det måste naturligtvis i verklighetens
värld övervägas, när, på vilken
punkt i aktionen och i vilket moment
som detta mål kan anses vara uppnått.
Den omständigheten betydde i detta
fall, och kommer naturligtvis alltid att
betyda att ett FN-krig, som startats genom
ett beslut i säkerhetsrådet, också
måste under sitt fortsatta förlopp vara
underkastat rådets beslut. Just den om -

124 Nr 2.

Lördagen den 20 januari 1951.

Statsverkspropositionen m. m.

ständigheten framhäver ju också betydelsen
av att i botten på en sådan där
militär aktion finnes ett verkligen enigt
och fulltaligt säkerhetsråd, som också
kan förväntas fullfölja saken under bibehållen
enighet.

Så var i detta fall som bekant inte
alls situationen. Rådet försökte inte ens
att fatta något beslut när det gällde det
principiellt avgörande, betydelsefulla
överskridandet av 38 :e breddgraden. Det
har försports att redan vid denna tidpunkt
meningarna voro delade i rådet,
även bortsett från de två stormakterna
Kina och Sovjetunionen. I stället kom
det till stånd ett mycket allmänt uttalande
av majoriteten i generalförsamlingen,
som av general Mac Arthur uttolkades
såsom ett slags fullmakt att gå
på. Men var det då alltjämt ett »FNkrig»
som fördes? Och när sedan den
s. k. »FN-armén» började närma sig
Jalu-floden och den mandschuriska
gränsen —• med alla de storpolitiska
frågor, som blevo brännande i detta sammanhang
— stodo ju ånyo makterna inför
en oerhört viktig fråga: huruvida
generalen borde hejda sig eller icke?
Och då borde ett enigt beslut i säkerhetsrådet
ha lagt grunden för fortsättningen.
Men något sådant beslut kom
inte och kunde inte komma till stånd.
Det var vid den tidpunkten, såvitt man
har sig bekant, inte bara Sovjetunionen
och naturligtvis även det verkliga Kina
utan även England, som vägrade att vara
med längre. Men general Mac Arthur
gick fram. Han företog med sina s. k.
»FN-trupper» den olyckliga »hem-tilljul»-offensiven.
Och sedan blev det i stället
kineserna, som fingo lära honom att
»angrepp inte lönar sig».

Likafullt har Koreakriget också efter
den tidpunkten fått i pressen och inför
opinionen gälla för ett FN-krig. Och det
är utgångspunkten för situationen i dag,
när frågan gäller, vilken makt eller vilka
makter som egentligen skola anses
som angripare i Korea, där det i verkligheten
gått så till, att angrepp från olika
håll följt på varandra.

Nu menar jag, att utvecklingen i Korea
har till fullo visat, att FN inte kan

fungera som upprätthållare av internationell
fred och säkerhet, utan att ett
enigt och fulltaligt säkerhetsråd ger sin
politiska tyngd och sin internationellträttsliga
hemul åt FN:s insats. Och härvidlag
får det icke vara frågan om eu
mer eller mindre diskutabel, artificiell
eller spröd enighet i rådet, en enighet
på grundval av en mer eller mindre advokatorisk
konstruktion för tillfället. I
så fall föreligger risken, att den militära
FN-aktionen i alla fall inom kort kör
fast eller urspårar, emedan den saknar
en internationell »regering» bakom sig
— om jag så får uttrycka mig — som ytterst
kan bestämma över krigföringen.

Nej, bara då kan Förenta Nationerna
fungera som en vapenförsedd, legal ordningsvakt
på den internationella arenan,
när en verklig, politiskt hållbar
enighet råder mellan de fem stormakterna,
så som stadgan förutsätter. Och
Förenta Nationerna har för resten också
skäl att minnas Clemenceaus ofta citerade
ord, att »krig är en alltför allvarlig
sak för att läggas i händerna på generaler».

Man kan knappast påstå, att den nuvarande
förvirrade och farliga situationen
beror på något fel i stadgan. Dess
bestämmelser äro klara, även om det
synbarligen skulle behövas ett förtydligande
för det fall att någon av stormakterna
vid ett besluts fattande lagt ned
sin röst eller helt enkelt varit frånvarande.

Eftersom emellertid kravet på fullständig
och hållbar enighet mellan stormakterna
i säkerhetsrådet förefaller att
åtminstone i de brännande frågorna innebära
en icke uppnåbar förutsättning,
så må man undra, om inte FN-organisationen
i sin stadga och sin propaganda
har belastat sig med en alltför storståtlig
uppgift, när den velat framträda inför
världen och inge folken den illusionen,
att den duger till att med makt
upprätthålla internationell fred och säkerhet.
Det har visat sig inte bara att
den förutsatta enigheten mellan stormakterna
är obefintlig utan också — om
jag får begagna en juridisk term — att
»läget på marken» mångenstädes i värl -

Lördagen den 20 januari 1951.

Nr 2.

125

den är så komplicerat och kan betraktas
ur så olika aspekter, att någon enhetlig
världsopinion ur mer eller mindre
rättsliga eller moraliska synpunkter
icke kan uppkomma.

Nu ha ju i alla fall vissa stater, som
vilja begagna sig av FN:s namn och
prestige, som bekant försökt komma förbi
de svårigheter, som följa av kravet
på enighet i säkerhetsrådet, genom alt
på ett oklart sätt föra över rådets befogenheter
och uppgifter till generalförsamlingen,
där politiskt avgörande resolutioner
antagas genom majoritetsbeslut.
Det betyder väl i verkligheten, att
FN totalt ändrar karaktär och förvandlas
till dels en allians mellan diverse
amerikansk-orienterade makter, dels en
motstående grupp, Sovjetunionen och
dess medagerande samt Kina, och dels
en tredje grupp, som försöker att stå
neutral. Man bär ju redan under Koreakonflikten
slagit in på denna linje och
är således i färd med att förvandla Förenta
Nationerna till någonting helt annat
än vad som från början var meningen.
Jag vågar hysa den uppfattningen,
herr talman, att ett sådant FN är föga
ägnat att befordra världsfreden.

Vad återstår då av FN? En samarbetsorganisation
— ja, må vara! Ett mycket
nyttigt instrument för internationell
kontakt och samverkan på diverse i och
för sig viktiga, ofta opolitiska områden
— ja, naturligtvis! Men därutöver? Det
är frågan.

Koreahändelserna ha för resten också
ställt oss inför ett par andra frågor.
Om man nu antar, att verkligen ett krig
kommer till stånd så att säga på laga
sätt, genom ett beslut av Förenta Nationernas
säkerhetsråd, hur skall då det
kriget föras? Skall FN, på samma sätt
som Hitler startade andra världskriget,
tveklöst tillgripa terror- och förintelsekrigföring
med luftbombardemang mot
civilbefolkningen i städer? Frågan tillspetsades
ytterligare under några veckor
av Koreakriget genom den plötsligen
uppdykande alombombsdiskussionen,
men blev ställd redan tidigare genom
FN-flygets insatser. Det finns väl
ett sammanhang, herr talman, mellan å

Statsverkspropositionen m. m.

ena sidan FN såsom en tänkt rättens,
fredens och trygghetens representant
och å andra sidan de humanitetsregler,
som uppställdes redan i de gamla Haagkonventionerna
och som sedan bekräftats
i Geneve beträffande krigföringen
till skydd för civilbefolkningen. Det är
väl inte som sig bör, att den organisation,
som vi ha gått in i på grund av
dess höga uppgifter och som skulle bilda
epok i mänsklighetens historia, skall
föra omänskliga krig precis som vilken
gammal våldsstat som helst!

Jag vet mycket väl, att FN:s generalsekreterare
Lie den 12 juli uppmanade
både Nord- och Sydkorea att iakttaga
Genévekonventionens bestämmelser, som
förbjuda grymheter mot civila och
krigsfångar. Men frågan om luftbombardemang
togs inte upp, och FN-trupperna
ansågos inte behöva någon sådan
påminnelse, och ändå ha krigskorrespondenterna
haft åtskilligt att berätta
om meningslösa ohyggligheter mot den
arma civila befolkningen. Det är gott
och väl med Röda-Korsexpeditioner —
om det svenska företaget ingenting annat
än gott — men antagligen blir välgörenheten
härvidlag bara en droppe i
eländets hav.

Men man måste tydligen också med
verkligheten inför ögonen något närmare
reflektera över själva den fundamentala
idén om skydd för folkens fred och
säkerhet genom krigsföretag. Ett med
krig överfallet folk är berättigat till
hjälp — ja visst, det låter obestridligt,
och det är det. Men var och en förstår

— jag resonerar naturligtvis teoretiskt

— att om exempelvis en kvinna av en
bandit skulle hotas med våldtäkt i sin
bostad, så får en räddare inte utföra sin
räddningsbragd på det viset, att han tänder
eld på bostaden och slår ihjäl både
banditen och kvinnan. Om en gangster
med hjälp av en maskinpistol skulle ta
kommando över en hyreskasern, får
inte polisen ta sig till att bombardera
huset med kanoner och begrava de arma
hyresgästerna i spillrorna. Men vad
är det som skett ocli sker i Korea? Landet
har förötts, städerna ha lagts i ruiner,
hundratusentals oskyldiga ha do -

126

Nr 2.

Lördagen den 20 januari 1951.

Statsverkspropositionen m. m.

dats, lemlästats eller gjorts hemlösa. Att
»befria» folk på det där sättet kan man
tycka är en egendomlig befrielse. Att
befria med moderna krigsmetoder är
ett mycket tvetydigt företag, det har jag
hört på ort ocli ställe i andra länder,
att till och med de befriade tycka.

»Ja men vi tänka ju hjälpa dem efteråt»,
heter det. Svaret förtjänar knappast
mer än en axelryckning. »Men man
måste ju till varje pris upprätthålla
rättsprincipen att straffa angriparen»,
kanske också andra säga. Det är en makaber
sats, som påminner oss om det
gamla ordet: Fiat justitia, pereat mundus!
Må rättvisa ske, om också världen
går under!

Man skulle tycka, att en organisation
som Förenta Nationerna med dess oerhörda
resurser borde kunna finna andra
metoder än krig för att ge hjälp åt ett
överfallet folk. I varje fall inte krig på
det överfallna folkets territorium! En
verklig, total ekonomisk blockad mot angriparen
borde kunna ha effekt. En sådan
blockad har, det ha vi att observera,
aldrig hittills försökts. Allt vad man
gjort förut i den vägen har bara varit
halvmesyrer. Rimligt och mer värdigt
FN förefaller det mig i alla fall vara
att tillgripa sådana metoder förr än man
sätter i gång med massmord på civilbefolkningen
i det land som skall befrias.
Kan FN icke enigt och effektivt
upprätthålla en blockad, ja, då kan det
inte heller enigt föra krig mot angriparen.

Ju mer vår erfarenhet växer, desto
påtagligare ställer sig den frågan, herr
talman, om vi icke måste resa djupgående
revisionskrav beträffande FN-stadgan
för att kunna med gott samvete och
något mått av trygghet fortsätta medlemskapet.

Nu skola vi alltså ställas inför den frågan,
om vi i FN:s generalförsamling vilja
vara med om att brännmärka Kina
som angripare i Korea. Ja, kan man sakligt
ta ståndpunkt till den frågan utan
att beakta förhistorien — krigshandlingarna
mot Kina? Naturligtvis borde man
inte kunna det, om nu frågan alls skall
bedömas ur rättsliga synpunkter.

Vi ha med allra största tillfredsställelse
under gårdagen åhört herr utrikesministerns
klara verba i fråga om Sveriges
negativa hållning i sanktionsfrågan.
Men — Kina, angripare, alltså? Ja,
naturligtvis, och en mycket kraftig angripare
— i Korea! Men har inte Kina
självt blivit angripet förut?

Mina damer och herrar! Om en främmande
makt skulle lägga sig till med
Gotland och hindra oss att komma dit
med hjälp av sina krigsfartyg, skulle vi
inte här i Sverige betrakta oss som angripna?
Jag har sett, att Indiens representant
Nchru har varnat för den där
brännmärkningen av Kina. Här i kammaren
finnas nog vad professor Andrén
kanske vill kalla några »frivilliga indier».

Men vad skola vi göra åt det förhållande,
som ur Förenta Nationernas synpunkt
och ur principiell synpunkt är
kanske ännu viktigare, nämligen denna
tendens att generalförsamlingen i praktiken
börjar fungera som ett slags subsidiärt
säkerhetsråd, med alla de ävcntvrligheter
som därav följa? Jag erinrar
om bestämmelsen i stadgans artikel 11,
att varje fråga »som påkallar handling»,
skall av generalförsamlingen hänskjutas
till säkerhetsrådet före eller efter frågans
behandling. Alltså har församlingen
aldrig kunnat ge några anvisningar
till Mac Arthur om Koreakrigets förande
— och har för övrigt inte heller gjort
det — och alltså bör den aktuella frågan
om Kina inte heller stadgeenligt kunna
resultera i någon handling utan rådets
beslut.

Men vi få se vad som händer! FN:s
generalförsamling skall nu i alla fall begagnas
för att om möjligt engagera diverse
smärre och större makter på den
ena sidan i mellanhavandet mellan Förenta
staterna och Kina, som ju i själva
verket, som vi alla veta, började när
Förenta staterna — för övrigt mot FNstadgans
mening — tog sig för att understödja
Chiang Kai-shek mot den kinesiska
revolutionen. Men säkerhetsrådet,
vart har det tagit vägen i de nu aktuella
frågorna? Det är som om det inte
existerade. Och därmed, mina damer

Lördagen den 20 januari 1951.

Nr 2.

127

och herrar, är också säkerheten borta!
Ett FN utan säkerhetsråd, det är en
kropp utan huvud, och om det också
bara är meningen att vi skola fungera
som ett lillfinger i en sådan kropp, bör
uppgiften vara oss motbjudande.

Man kan göra sig den frågan: Om nu
FN har utvecklat sig till en rövarbörs,
varför envisas då alla makter att vara
med? Och varför vill Kina så gärna
komma in?

Ja, det är ju skillnad för de stora och
de små. Med en permanent plats i rådet,
med vetorätt och med en stormakts
resurser bakom sig kan man nog med
fördel vara med i gamet. Men för de
små staterna ter sig saken numera inte
lika klar. Vi äro snarare nödda och
tvungna! En av våra främsta uppgifter
i FN, herr talman, är nu, synes det mig,
att verka för att den höga församlingen
strikt håller sig till stadgans bestämmelser.
Det är i högsta grad nödvändigt!
Kunna vi sedan få stadgan klarlagd i
de punkter, där den tycks brista, så desto
bättre!

Enligt vad jag sett i Daily Herald i
går eller i dag uttalade nyss mr Jim
Callaghan, det engelska amiralitetets
parlamentssekreterare, några bra ord.
»Vi i Europa», sade han, »äro ingens
drabanter, och vi ha för avsikt att förbli
herrar över våra öden inom FN :s
ram.» Han underströk också att Storbritanniens
självförtroende har stärkts, sedan
man avstått ifrån Marshallhjälpen.
Jag försvär mig inte åt allt som kommer
ifrån England, men den anda som talar
i dessa ord synes mig vara prisvärd.

Ja, herr talman, jag har tillåtit mig
en del kritik mot Förenta Nationerna,
men jag vill inte alls bli missförstådd
på den punkten. Jag är förvisso med hela
mitt hjärta för ett internationellt
samarbete inom Förenta Nationernas
ram, till båtnad för freden och civilisationen.
Just därför ivrar jag för att de
höga syften som inspirerade tillkomsten
av Förenta Nationernas organisation
och charta befordras och fullföljas. Och
det kan enligt min mening icke ske på
annat sätt än genom att stadgan respekteras.

Statsverkspropositionen m. nu

Herr statsrådet MÖLLER: Herr tal man!

Jag känner det litet egendomligt
att omedelbart efter de världspolitiska
perspektiv, till vilka vi nu ha lyssnat,
draga ned debatten till så krassa och
vardagliga ämnen som vår bostadsfråga,
men det har både i andra kammaren och
i första kammaren riktats en delvis mycket
hårdhänt kritik emot den bostadspolitik
som förts. Jag förstår väl, att
kritikerna ha fått blodad tand på grund
av den promemoria som har utgått ifrån
socialdepartementet för några månader
sedan.

Jag skall tillåta mig att göra några
få påpekanden. Fröken Andersson förklarade,
att det var omkring 250 000 personer
i vårt land, som berördes av bostadsbristen.
Jag har ingen föreställning
om varifrån siffran härstammar, men
jag har ingen anledning att på den
punkten ingå i någon polemik. Jag hoppas
att jag inte blir missförstådd, om
jag påpekar, att vi för närvarande ha något
över 200 000 personer ifrån andra
länder bosatta i Sverige, av vilka omkring
hälften deltager i den svenska produktionen,
i huvudsak som kroppsarbetare.
Jag nämner siffran bara som en
jämförelse, emedan jag tror mig lugnt
kunna konstatera, att den invandringen
icke på sin tid ingått i de kalkyler som
lågo till grund för de prognoser, om vilka
man här så hånfullt talat.

Det är ju inte vanligt, att man i riksdagens
debatter angriper personer, som
inte ha någon möjlighet att försvara sig
i riksdagen, och jag skall för min del
inte här gå närmare in på de prognoserna
på annat sätt än att jag vill fästa
uppmärksamheten på att om vi hade
kunnat hålla ungefär den produktionsvolym
beträffande bostäder som vi hade
under åren 1945, 1946 och 1947, så skulle
läget på bostadsmarknaden ha varit
helt annorlunda än det är i dag och väsentligt
mycket bättre. Det förefaller mig
ganska intressant att lyssna till ■— ursäkta
att jag säger det — all den efterkloksvisdom
som här flödat i bostadsdebatterna
i bägge kamrarna. Det är
precis som om man hade glömt, att vi
en gång hade eu viss materialbrist bär

128 Nr 2.

Lördagen den 20 januari 1951.

Statsverkspropositionen m. m.

i landet, som bland annat tvingade oss
till att skruva ner anspråken på det antal
bostäder som kunde byggas varje år.
Vi fingo åtminstone delvis klara oss med
bostäder med provisoriska anordningar
för vattenförsörjning och för andra sådana
ting. Men själva den brist på olika
slags materiel, som jag förmodar att alla
erinra sig även utan att jag påminner
om den, var ju ändå ett faktum på sin
tid. Vi byggde ändå ganska mycket under
de närmaste åren efter krigets slut.
Nu har situationen återigen försämrats,
framför allt därför att man har ansett
sig nödsakad att begränsa investeringsvolymen
på olika områden här i landet.
Jag betraktar det visserligen som en stor
olycka, att det enda område, där vi kunna
utöva en alldeles bestämd kontroll
över investeringsverksamheten, det är
beträffande vårt bostadsbyggande, och
jag är nog böjd att tro, att om vi
hade haft en kontroll av samma styrka
t. ex. beträffande industriinvesteringarna,
skulle det ha varit möjligt att ge ett
större utrymme åt bostadsbyggande, men
ännu har ingen, inte heller jag, kunnat
ge något recept, hur denna tämligen
stränga kontroll skall kunna ordnas. Det
är ju rätt intressant att höra herr Wehtje,
som så snart han kom in på det kapitlet,
omedelbart anmälde, att han ingalunda
ville vara med om någon begränsning
av investeringarna för industriändamål.

När nu intressena stå emot varandra,
när det är sådana slitningar, är det klart,
att det på vissa punkter avsätter frukter,
som kanske inte äro så angenäma.
Men man lär inte kunna göra mycket
åt det.

Jag tror inte, att det har sagts i denna
kammare, men enligt uppgifter som
jag har fått har det i varje fall sagts i
andra kammaren, att vi skulle ha det
värre ställt vad bostadsbristen beträffar
än krigshärjade länder. Det skulle vara
väldigt intressant att få veta, varifrån
sådana uppgifter komma. De äro i varje
fall alldeles nya för mig. Jag har nämligen
gått och inbillat mig •—• och jag
måste ha klarare bevis, innan jag överger
den inbillningen — att det icke finns

något land i världen, som efter krigets
slut har byggt relativt så mycket bostäder
som Sverige.

Jag skall bara föredra några få siffror.
Under åren 1944 till 1949 har det
byggts 290 000 nya bostäder i vårt land.
Det är en siffra, som jag är övertygad
om ungefär dubbelt överträffar de högsta
siffrorna i något annat land, naturligtvis
i relation till befolkningens storlek.
Om jag tar motsvarande siffror från
1930-talet, då vi inte bedrevo denna så
fördömda bostadspolitik som vi nu ha
hållit på med väsentligen från 1942 utan
då det enskilda initiativet hade det friast
tänkbara spelrum, då det inte fanns
någon hyresreglering, då det över huvud
taget inte fanns något slags kontroll
på byggnadsmarknaden eller bostadsmarknaden,
så finna vi, att under åren
1934 till 1939 byggdes det 209 000 lägenheter.
Dessa voro dessutom av lägre kvalitet,
åtminstone så till vida att väl omkring
40—50 procent bestodo av enrumslägenheter,
medan under senare år,
då vi ha haft denna eländiga bostadspolitik,
enrumslägenheternas antal bär
begränsats till 20 å 30 procent av den
samlade lägenhetsmängden.

Jag måste sålunda för min del säga,
att prognoserna sedda mot en rimlig
historisk bakgrund inte voro så tokiga,
även om jag medger, att jag ansåg, att
man på prognosställarens sida överskattade
möjligheten att snabbt reda upp
bostadsbristen. Men prognoserna voro
dock inte så tokiga som man här synes
vilja göra gällande.

Det finns andra faktorer, som jag inte
här skall närmare beröra och som i
själva verket borde vara bekanta och
även ha grävt sig in i minnet hos alla
de människor, som syssla med vår bostadsfråga.
Men jag skall endast under
förutsättning att jag blir tvungen till
repliker på detta anförande återkomma
till dessa ting.

Vi ha alldeles obestridligt en ganska
betydande bostadsbrist. För min del ser
jag för närvarande icke någon utväg att
kunna nämnvärt nedbringa eller ens alls
nedbringa denna bostadsbrist i år på
grund av skäl, som jag har antytt redan

Lördagen den 20 januari 1951.

Nr 2.

129

tidigare, framför allt nödvändigheten av
vissa investeringsbegränsningar.

Men — bostadsbrist och bostadsbrist.
Jag har icke några klara siffror på hur
många personer eller hur många familjer,
som äro husvilla i detta land. Förr
i tiden tror jag, att man över huvud taget
icke talade om bostadsbrist för andra
än dem, som bokstavligen icke hade
tak över huvudet och för vilka kommunerna
måste sörja genom ytterst provisoriska
anordningar såsom det var under
första världskriget och även åren
närmast efter detta. Men nu räknar man
som bostadsbrist alla de fall, som äro
anmälda på en bostadsförmedling, där
vederbörande önskar en annan lägenhet
än den man redan är i besittning av. För
all del, mig är det ganska likgiltigt, hur
man räknar. Jag vill bara som en liten
tankeställare ha påpekat, att det förefaller
mig litet vårdslöst att i propagandan,
inte minst i riksdagen, använda de högsta
siffror, till vilka man över huvud taget
kan komma, genom att bland annat
räkna ihop alla fall, som äro anmälda på
en bostadsförmedling.

Det är vad jag närmast skulle vilja
säga om dessa ting.

Fröken Ebon Andersson har särskilt
anmärkt på att man har försummat
landsbygdens bostadsfråga, därför att
det är ett allmänt känt och erkänt förhållande,
att bostädernas kvalitet på
landsbygden i regel är lägre än i städerna.
Det gäller framför allt de nybyggda
bostäderna i städerna. Ja, det
är klart att man kan fråga sig, huruvida
här bar skett en alldeles riktig avvägning,
och det är en fråga, på vilken
man ger många olika svar. Jag tror ändå,
att man har rättighet att påstå, att
om bostäderna äro sämre på landsbygden,
utanför tätorterna, så råder det
dock där ingen påtaglig bostadsbrist i
den meningen i varje fall, att människorna
på landsbygden skulle vara bostadslösa.
De ha dock en bostad, även
om denna kanske är dålig och i en del
fall behövde genomgå mycket grundliga
förbättringar eller kanske ersättas
med helt nya byggnader.

Jag tror mig ganska väl känna till

9 Första kammarens protokoll 1951. Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m.

vad som har uppställts som den svenska
bostadspolitikens mål, eftersom jag
ju har haft huvudansvaret för både
målsättningen och de förslag, som skulle
förverkliga målsättningen under många
år. År 1934 tillät jag mig att i ett föredrag
skissera det mål en modern bostadspolitik
borde ställa upp. Det var
ett mycket anspråkslöst mål som ställdes
upp för oss den gången. Jag förklarade
nämligen, att man borde driva en
politik i bostadsfrågan, som definitivt
gjorde slut på enrumslägenheten som
familjebostad. Det var som sagt ett
mycket modest och moderat mål. Men
jag vet, att det fanns många människor
i det här landet, som betraktade den
målsättningen som rena utopien. Man
hade nämligen på den tiden och ännu
långt fram den föreställningen — och
den var ekonomiskt befogad — att arbetarklassen,
som befann sig på en låg
inkomstnivå, icke hade råd att hyra
större bostäder än på ett rum och kök,
såvida man inte ville ta inneboende,
som kunde betala hyran för en större
lägenhet. Det betraktades som fullkomligt
självklart och normalt, och som jag
redan nämnt var på den tiden hälften
och i vissa städer betydligt mer än hälften
av alla nyproducerade bostäder bara
enrumslägenheter.

Nu har det på detta område skett en
förändring, som för familjerna bland de
breda lagren i detta land faktiskt är värd
namnet bostadsrevolution. Det har skett
genom en hel serie olika medel, av vilka
somliga vid angrepp på bostadspolitiken
i allmänhet också angripas. Jag
skall inte redogöra för dem. Riksdagens
ledamöter ha haft tillfälle att diskutera bostadsfrågan
så pass ofta, att det knappast
kan finnas skäl att gå så nära in på detta.

Målet var, att enrumslägenheten icke
skulle vara familjebostad. Det betydde
närmast, att man tänkte sig att familjerna
åtminstone skulle disponera en
tvårumslägenhet. Det målet är nästan
förverkligat. Det finns stora mängder av
arbetarfamiljer, som numera anse sig
ha råd att hyra en trerumslägenhet, och
det är naturligtvis ytterst välkommet för
de familjer, som ha flera barn.

130 Nr 2.

Lördagen den 20 januari 1951.

Statsverkspropositionen m. m.

Man säger, att denna politik har fört
till bankrutt. Vi ha nu kommit in i en
katastrof på bostadsmarknaden. Det är
ingen konst att använda starka ord.
Men det fanns en sak i herr Wehtjes
anförande, som jag tyckte var lovvärd.
Det var hans förklaring, att i hans parti
kan man icke godkänna enrumslägenheten
som familjebostad. Det vittnar ju
om det nyväckta — ja kanske inte alldeles
nyväckta men i varje fall inte
heller särskilt gamla — intresset för att
skapa en bättre bostadsstandard inte
bara åt dem, som förut hade inkomster,
vilka tilläto dem att hyra större lägenheter,
utan även åt dem, som hade för
små inkomster för att kunna hyra en
större lägenhet.

När jag har sett, hur den berömda
eller kanske vi skola säga beryktade
promemorian från socialdepartementet
mottagits, så kan jag inte hjälpa att jag
har fått det intrycket, att man nu från
högerns sida framför allt är intresserad
av att slå vakt om att stora lägenheter
skola stå till ensamstående personers
förfogande. Jag har då inte endast fäst
avseende vid vad som yttrats i kamrarna
utan också något vid den propaganda,
som har bedrivits i somliga av högerns
tidningar. Nog har jag fått ett mycket
starkt intryck av att det som egentligen
har upprört de människor vi bruka kalla
högerfolk är, att ensamstående skulle i
huvudsak — jag vet mycket väl, att om
man gjorde det, fick man göra många
undantag, tv det finns fullt legitima skäl
för ensamstående också att begära en
större lägenhet — komma att hänvisas
till lägenheter med rum och kokvrå.
För den händelse man skulle genomföra
ett program av detta slag, bestrider
jag, att däri ligger någon förändring
i de mål, som äro uppställda
för vår bostadspolitik. Denna har nämligen
icke haft något större intresse för
andra bostadsbehövande i detta land än
familjerna. Det är inte för de ensamstående,
som vi ha skapat vår bostadspolitik,
utan det är för att skaffa familjerna
bättre bostäder.

Det har sagts, och jag skall gärna medge,
att det finns ett visst fog därför, att
om man nu skulle öka produktionen av

smålägenheter, inte på ett rum och kök
utan på ett rum och kokvrå, kunna vi
komma i ett läge, där vi efter några år
ha en alltför stor tillgång på den sortens
lägenheter, och då betyder det en
sänkning av standarden. Det betyder
inte en omedelbar sänkning av standarden
eller någon förändring i bostadspolitikens
mål, men efter några år skulle
vi stå där med ett stort antal smålägenheter,
som alltså då skulle vara
en belastning i vår bostadsmarknad och
som skulle betyda en allmän försämring
av standarden.

Jag vågar inte på den punkten uttala
några bestämda profetior, men jag vet,
att vi i det här landet ha omkring 600 000
ålderspensionärer. Det är klart, att alla
dessa inte behöva söka sig en bostad
någonstans ute på marknaden. Många ha
sina egna småfastigheter och bo kvar
där, andra kanske bo hos familjemedlemmar
och helst vilja bo kvar där.
Några finnas på våra ålderdomshem, och
vi ha pensionärshem, som nu ta emot
något över 30 000 folkpensionärer. Men
jag vill fästa uppmärksamheten på att
med hänsyn till de förändrade bestämmelserna
för statsbidragen till pensionärshemmen
skulle det om några år säkerligen
vara mycket önskvärt, om äldre
personer, som reda sig bra med rum
och kokvrå, lättare än nu kunde komma
i besittning av sådana bostäder. Det
skulle gå mycket snabbare än om man
skulle bygga speciella pensionärshem för
hela den efterfrågan, som finns här. Det
skulle inte förvåna mig, om de farhågor
man uttalat för att en alltför stor mängd
smålägenheter skulle skapa svårigheter
ur standardsynpunkt, snabbt nog skulle
visa sig tillhöra de falska profetiorna
eller låt oss säga de falska prognoserna,
och att det skulle finnas tillräckligt
med människor för vilka just sådana bostäder
äro lämpliga och till vilka staten
kunde lämna bidrag. De skulle åtminstone
i huvudsak kunna fylla dessa bostäder.

Nu är det inte min mening att här
alltför mycket inveckla mig i en diskussion
kring dessa ting. Jag vill bara som
motiv för promemorian påpeka en sak.
Vi ansågo oss ha grund för den förhopp -

Lördagen den 20 januari 1951.

Nr 2.

131

ningen, att man genom nybyggnader
utan några egentliga ingrepp skulle kunna
avskaffa bostadsbristen. Yi betraktade
svårigheterna med materielen och
även investeringssvårigheterna, när de
började, som övergående företeelser, efter
vilka man inte på längre sikt behövde
inrikta sin bostadspolitik. Men
när det nu blir fråga om inte bara 1949
och 1950 utan även 1951 och 1952 och
man ser mot en utveckling, där bostadsbyggandet
blir alltför begränsat för att
det skulle kunna nämnvärt bidraga till
en lättnad av bostadsbristen, då vill
man söka en utväg att inom ramen för
det bostadsbygge, som fick plats i investeringsplanen,
ändå söka lösa själva
bristproblemet. Man må klandra utformningen
hur man vill. Jag anser mig
ändå kunna vidhålla, att den tanke, som
ligger bakom uppslaget, var riktig och att
den trots kritiken av siffrorna skulle
komma att visa sig leda till en förbättring
i bristsituationen inom en relativt
kort tid. Och jag måste säga för min
del, att jag icke är ovillig att vidtaga
åtgärder ■— om jag tror, att här verkligen
finns en väg ur bristen på kort tid
—• även om de kanske skulle leda till att
de ensamstående finge det litet besvärligare
med sin bostadsförsörjning, i varje
fall när det gäller deras anspråk på
större lägenheter, som passa bra för familjer.

Det finns ju ett alternativ till dessa förslag.
Jag förmodar, att herr Wehtje och
fröken Andersson mena, att detta skulle
vara en utmärkt hjälp för familjerna,
när de söka bostäder. Det är, att man avskaffar
hyresregleringen. Vad herr
Wehtje beträffar, vilken liksom fröken
Andersson talade om ett successivt avskaffande,
så var hans uttalande ju ytterligt
försiktigt, och det kan hända, att
även om vi ha olika terminologi vi i
själva verket tiinka på ungefär samma
vis. För min del älskar jag inte hyresregleringen
för regleringens skull, men
jag är övertygad om att så länge vi ha
en bostadsbrist och så liinge vi inte kunna
skapa en något så när rimlig bostadsreserv,
så länge kunna vi inte avskaffa
hyresregleringen.

Är det bara hyreshöjningar man är

Statsverkspropositionen m. m.
ute efter, så få vi ju se, hur utvecklingen
på den punkten kommer att gestalta
sig. Det är många faktorer, som man
skall ta hänsyn till i det sammanhanget,
och jag anser mig inte här kunna
gå in på någon mera djupgående diskussion.
Men om man tror, att de höjda
hyrorna skulle spela någon roll, så kunna
de ju inte rimligen göra det på annat
sätt än att begränsa efterfrågan, och
så vitt jag förstår kommer begränsningen
i första rummet att gå ut över familjerna.
Många tusen av dem måste
då nöja sig med mindre bostäder än de
nu göra.

Det kan inte rimligen bli någon annan
följd av det, tycker jag, ty man föreställer
sig väl ändå inte, att själva bostadsvolymen
skulle komma att växa på
något automatiskt sätt, därest man höjde
hyrorna eller eventuellt, även om det
skedde successivt men inom en överskådlig
tid, avskaffade hyresregleringen.

Det är vad jag i huvudsak har att
anföra om vad som är sagt här i diskussionen
på denna punkt. Jag skulle
endast vilja säga herr Wehtje, att om
det är allvar, att hans parti icke vill
godkänna enrumslägenheten som familjebostad,
så borde han, tycker jag, vara
mycket nöjd med den bostadspolitik,
som har förts. Den har icke bara haft
till uppgift att förbättra bostadsförsörjningen
för familjerna, den har i mycket
hög grad lyckats med att lösa den uppgiften.
Det tror jag, att jag lugnt vågar
påstå.

Jag kan inte sluta detta anförande
utan att säga ett par ord till herr Lindblom,
som jag tyvärr inte kan upptäcka
här i kammaren. Han har enligt anteckningar,
som jag visserligen inte själv
har gjort men som jag inte har någon
anledning att betvivla riktigheten av,
bland annat sagt följande: »Regeringen
lovade fastighetsägarna, att de skulle få
kompensation från den 1 oktober för
verkningarna av den nya lagen om veckovila
för fastighetsarbetare, och den
lovade också förhandlingar med fastighetsägarförbundet.
Senare tycks man
dock ha glömt detta löfte. Men efter påminnelse
av fastighetsägarna anmodades
förbundet göra en utredning, och

132 Nr 2.

Lördagen den 20 januari 1951.

Statsverkspropositionen m. m.

den uppdrogs åt hyresrådet. Regeringen
tog dock inget initiativ för att infria
sitt löfte om kompensation, ehuru man
hade en utgångspunkt i hyresrådets förslag.
» Och så fortsatte han: »Veckovila
skall det vara, vikarie skall det vara,
men parterna ha inte fått besked, och
frågan har kommit i ett dödläge. Man
hade förväntat, att man kunde lita på
ett kungsord, men det ser betänkligt
ut.»

Jag måste säga, att nog skulle det förvåna
mig om herr Lindblom har någon
sorts kontakt med ledningen för fastighetsägarförbundet.
Det har nämligen, innan
det skrev till Kungl. Maj:t och begärde,
att hyresrådets bestämmelser
skulle tillämpas, fått det beskedet muntligen,
givet till dess förhandlare med
Jastighetsarbetarna, att hyresvärdarna
skola få kompensation, så snart vi veta,
vad som skall kompenseras. Det veta vi
inte ännu. Hyresrådets beräkningar äro
rent teoretiska. Man har hållit på att
förhandla, fastighetsägarna å ena sidan
och fastighetsarbetarna å den andra, nu
väl i fem månader, i varje fall minst
fyra, och man har icke kunnat komma
fram till en uppgörelse. Vad jag har
sagt är, att jag vill ha ett avtal, så att
vi precis kunna se, vad det är för kostnader,
som avtalet innebär för fastighetsägarna
och vad vi alltså skola kompensera.
Att jag inte har velat vara med
om att kompensera på grund av en teoretisk
beräkning hoppas jag man inte
kan lägga mig till last. Jag tycker, att
den ståndpunkten egentligen är alldeles
självklar. Det enda jag inte begriper är,
att man inte kan komma överens om
den bagatell, som det ju i själva verket
är. Det är en sådan bagatell, att
jag beundrar de människor, som orka
sitta i månad efter månad och tala om
hur man skall bära sig åt för att ordna
denna angelägenhet med vikarierna, eller
vad det nu är, som framför allt är
i vägen, utan att lyckas komma till
något resultat. Den dag resultat föreligger,
äro fastighetsägarna välkomna
till regeringen. Då skola de få sin kompensation.

Fröken ANDERSSON (kort genmäle):
Herr talman! Tyvärr är repliktiden alltför
kort. Jag skall bara göra ett par reflexioner.

Herr statsrådet nämnde i början av
sitt anförande, att det inte är vanligt, att
man angriper personer, som inte kunna
försvara sig. Så tror jag satsen löd. Jag
vet inte, vad herr statsrådet syftar på,
men jag skulle mycket gärna vilja veta
det. Vad jag har hört framföras här har
endast varit citat ur vad bostadsfrågans
främsta representanter ha uttalat, och
det har man väl ändå rätt att offentligt
framföra i Sveriges riksdag.

Beträffande hyresregleringen fick
herr Wehtje en eloge. Jag hoppas han
känner sig tilltalad av berömmet för att
han var försiktig. Jag ber att få framhålla,
att jag i går citerade byggnadsstyrelsens
uttalande om en varsam och successiv
avveckling av hyresregleringen.
Jag citerade till yttermera visso justitieministern
i den nu sittande regeringen.

Nu tar herr statsrådet Möller här —
höll jag på att säga •— till storsläggan
och säger, att högern vill, att stora lägenheter
skola stå till ensamståendes
förfogande. Jag skulle vilja fråga: Har
den synpunkten framförts här på något
sätt? Vad åtminstone jag har reagerat
emot är, att de ensamstående skola sättas
i strykklass, detta så mycket mer
som jag inte tror ett dugg på de åtgärder,
som man föreslår i promemorian.
Där har jag, så vitt jag har kunnat se,
praktiskt taget utan undantag alla remissinstanser
bakom mig, inklusive Svea
och Göta hovrätt, LO och varenda framstående
»potentat» i detta land. Där tycker
jag inte, att man behöver försöka
misstänkliggöra högerpartiet.

Här finns ingen som vill, att de ensamstående
skola ha de stora lägenheterna
och barnfamiljerna sitta i enrumslägenheter.
Om jag får gå in på det personliga,
kan jag inom parentes säga, att
jag själv aldrig i mitt liv har disponerat
mer än ett rum, och större delen av livet
har jag inte ens haft det. Jag talar därför
icke här i egen sak.

Lördagen den 20 januari 1951.

Nr 2. 133

Statsverkspropositionen m. m.

Herr statsrådet varnar för att bygga
flera enrumslägenheter. Jag vill då bara
fråga, om den högra handen inte vet
vad den vänstra gör. Ett annat statsråd
uttalade i en intervju den 12/n 1950: »I
detta läge säger jag mig, att vi måste utnyttja
vår stora bostadsvolym, så att vi
får fram flera mindre lägenheter.» Nu
varnar statsrådet Möller för en sådan utveckling.
Jag begriper inte, hur det hela
hänger ihop.

Jag vill till yttermera visso framhålla,
att då statsrådet säger, att det inte finns
någon, som inte har tak över huvudet,
tycker jag — när man ändå vet hur det
ser ut på bostadsmarknaden •— att det
är en mycket enkel argumentation. Och
om det inte är så farligt, varför kommer
man då med denna promemoria
med dess snedvridande förslag?

Herr WEHTJE (kort genmäle): Herr
talman! Socialministern uttalade först
sin tillfredsställelse över att han kunde
konstatera, att man i det parti jag tillhör
och de kretsar i vilka jag arbetar
nu är på det klara med att en enrumslägenhet,
således ett ram och kök, inte
räcker som familjebostad. Det är inte,
såsom herr statsrådet betecknade det,
ett »nyväckt» intresse.

Jag skall gå relativt långt tillbaka i
tiden. När herr statsrådet verkade i den
landsända, där han är född, fick han
nog ganska påtagliga bevis för att företagarna
redan på den tiden — det var
väl före detta århundrades början •—-visade ett mycket stort intresse för att
skapa goda bostäder åt familjerna. Och
det var inte tal om att det då skulle vara
blott ett rum och kök till dessa familjer.

Om jag sedan fortfarande håller mig
till utvecklingen på industriorterna, kan
man väl i många av de samhällen, som
vi ha sett växa upp kring industrierna,
uppvisa att den standard, som man nu
syftar till att nå genom de samhälleliga
åtgärderna, redan är till finnandes i full
utsträckning. Jag bestrider alltså, att det
är ett s. k. nyväckt intresse.

Sedan nämnde herr statsrådet, att de
påståenden som gjorts här vittna om

efterklokhet. Jag tycker det är litet hårda
ord. Herr statsrådet säger vidare, att
om vi se tillbaka på hur förhållandena
varit sedan år 1946, kunna vi konstatera,
att vi ha mött olika svårigheter. Vi ha
haft brist på arbetskraft och material,
och vi ha inte kunnat fullfölja våra planer,
såsom de voro upplagda från första
början. Men det har ju ändå gått fem år
sedan dess. Man hade kunnat revidera
planerna under tiden. Det hade varit
bättre, att man hade sökt komma därhän,
att vi inte som nu ha en besutten
klass, som fått en väsentligt bättre standard,
och en sedan år 1939 allt större
klass, som blivit praktiskt taget utan bostäder
eller i varje fall saknar något så
när tillfredsställande bostäder. Det hade
väl kunnat vara skäl att överväga, hur
man skulle kunna utjämna denna skillnad.
Jag tycker att man snarare kan tala
om senklokhet.

Då är frågan: Hur skola vi nu komma
till rätta med dessa förhållanden? Jag
finner av statsrådets yttrande, att han
tänker sig att gå vidare regleringsvägen.
Jag beklagar det, ty jag tror att man
genom att låta de fria krafterna verka
— liksom man nu vill göra på det ekonomiska
området — skulle kunna rätta
till förhållandena. Varför undersöker
man nu inte möjligheten att avveckla
hyresregleringen? Jag har frågat detta
tidigare. Vi få tydligen intet svar från
justitieministern, men socialministern
kanske kan upplysa oss. Varför tar man
inte itu med att utreda, om det går att
avveckla hyresregleringen? Förhållandena
på bostadsmarknaden äro ju nu så
fastlåsta, att det som herr statsrådet kallar
att man vill slå vakt om att ensamstående
skola sitta i stora lägenheter är
en följd av detta stela system. Denna
stelhet kunde vi försöka komma ifrån
genom att partiellt och successivt avveckla
hyresregleringen.

Jag skulle till sist, herr talman, på
denna punkt vilja efterlysa samstämmigheten
mellan socialministern och finansministern.
Finansministern arbetar
nu på att avveckla subventionsmomenten
i vår ekonomi. Skulle inte finansministern
kunna övertyga socialministern om

134 Nr 2.

Lördagen den 20 januari 1951.

Statsverkspropositionen m. m.
att man borde göra det på detta viktiga
område också? Vi ha ju nu, såsom man
har påvisat, en inkomstnivå, som stigit
med ungefär 90 procent från förkrigstiden,
och en hyresnivå som är 107 procent
av förkrigstidens. Då är det väl alldeles
klart, att man får en efterfrågan
på bostäder, som man aldrig kan fylla.
Varför inte gå den vägen att slopa bostadssubventionerna
och i stället inrikta
subventioneringen på dem som statsrådet
ömmar för, nämligen familjerna?
Varför skola vi alla subventionera bostäderna
för varandra? Det kan ju aldrig
vara någon rim och reson i detta.

Herr talman! Jag hemställer om att regeringen
låter se över hela vår bostadspolitik
och söker klarlägga, om det inte
finns några möjligheter att komma fram
till ett friare system.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Jag vill endast säga, att herr Wehtje tydligen
fullständigt har missförstått mitt
intresse av att avveckla subventionerna.
Jag har aldrig haft något speciellt intresse
av att skära ned statens understöd
på bostadsområdet. Då skulle jag lika väl
ha intresse av att ta bort barnbidragen,
ty de äro ju av precis samma slag och
inte heller behovsprövade.

Herr statsrådet MÖLLER: Herr talman!
Jag skall utan vidare vitsorda, att en rad
industrimän visat intresse för att lösa
sina egna arbetares bostadsfråga. Att så
skedde redan på 1890-talet i Limhamn
kan jag också utan vidare vitsorda.

Men såsom jag uppfattade det talade
inte herr Wehtje här som industriman,
utan som representant för sitt parti. Han
sade uttryckligen, att man i hans parti
inte vill godkänna enrumslägenheten
som familjebostad. Vad jag då tänkte på
var inte de speciella industriorterna,
utan det var bostadsgyttret i våra städer.
Jag kan inte påminna mig något bostadspolitiskt
initiativ från högerns sida —
vare sig då partiet hade den politiska
makten här i landet eller senare — varigenom
man har så att säga försökt ka -

nalisera ut sådana åtgärder, att städernas
sammangyttrade enrumsbostäder skulle
komma att avlösas av bättre bostäder.
Detta gäller Stockholm, Göteborg, Malmö
— med undantag av Limhamn, som
ju på den tiden inte hörde till Malmö
stad — Norrköping, Borås, Jönköping —
ja, hela serien av svenska industristäder.
Där har sannerligen inte industrien
sörjt för att dess arbetare skulle få en
bättre bostadsstandard.

Herr WEHTJE (kort genmäle): Herr
talman! Jag skulle vilja svara herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet,
att önskemålet att förbättra
bostäderna för vårt folk —•
även för dem som ha den minsta
förmågan att betala för sin bostad —
ju har kommit efter hand som vi ha
fått möjligheter därtill. Det är inte bara
bostadspolitiken som har gjort, att våra
bostadsförhållanden ha kunnat förbättras,
utan det har varit den ekonomiska
utvecklingen och den tekniska utvecklingen
över huvud taget. Om man ser på
expansionen av våra bostadsområden,
kan man nog konstatera, att det även
före den tid, då den socialdemokratiska
särskilda bostadspolitiken satte in, i
mycket stor utsträckning har skett en
utveckling till det bättre.

Sedan skulle jag vilja ställa den frågan
till finansministern, varför man skall
behålla kvar ett allmänt subventionsmoment
för bostäderna, när man går in för
att renodla ekonomien i övrigt. Varför
inte bibehålla det bara för de speciella
stödåtgärderna för de grupper av vårt
folk, som behöva det? Tror verkligen
herr statsrådet, att det är någon mening
med att vi allihop skola hålla på och subventionera
varandras bostäder i så stor
utsträckning som nu sker?

Det är mycket svårt att komma till
rätta med de påtalade förhållandena.
Hur skall man kunna hålla efterfrågan
inom ramen för våra möjligheter? Det
kommer ju aldrig att finnas något »tak»
för önskemålet att förbättra förhållandena
på bostadsområdet. Man har faktiskt
gått för fort fram. Man har på detta

Lördagen den 20 januari 1951.

Nr 2. 135

område alldeles särskilt överskattat våra
möjligheter, och en utveckling i en
lugnare takt hade helt visst varit på sin
plats.

Fröken ANDERSSON: (kort genmäle):
Herr talman! När herr statsrådet säger,
att högern inte har tagit något initiativ i
bostadsfrågan, vill jag bara i all anspråkslöshet
påminna om de förslag om
egnahemsbyggen som högern framförde
under 1900-talets första decennium. Jag
har för mig, att denna sak hör till bostadsfrågan.

Herr statsrådet MÖLLER: Herr talman!
Jag glömde en sak i min förra replik
till herr Wehtje. När han talade om
slopandet av subventionerna vill jag att
kammaren skall observera, att han såvitt
jag förstår undantog subventionerna till
barnfamiljerna och till åldringarna. Jag
fick det intrycket, att han uttryckligen
sade detta i sitt första anförande. Då är
det alltså slopandet av tilläggslånen och
trekronorsbidragen och sådana ting som
herr Wehtje måste tänka på. Däremot
har han tydligen icke förordat, att man
skall skära ned familjebidragen och bidragen
till pensionärshemmen.

Herr WEHTJE: Herr talman! Jag vill
säga herr statsrådet, att det finns subventioner
i annan form också. Räntesubventionerna
äro ett slag av allmänna
subventioner, och jag ifrågasätter, om
man kan behålla dem. Jag tror det var
statsrådet Andersson, som i ett tal i Malmö
sade, att man i varje fall inte kan
fortsätta med dem nu på grund av de
ökade byggnadskostnaderna. Var skall
man då dra gränsen? Då få vi, såsom jag
antydde i mitt inledningsanförande, hus
med olika hyresnivåer: förkrigshus, 40-talshus utan subventioner och sådana
med subventioner och 50-talshus. Vore
det inte skäl att försöka komma ifrån
detta? På sin tid fanns det i vårt södra
grannland olika sorters valutor, och det
var sannerligen inte till något värde för

Statsverkspropositionen m. m.
samhället. Vore det inte bättre att slopa
dessa skillnader i hyresnivåer? Det är
ett sådant önskemål, som jag har velat
uttala.

Herr OSVALD: Herr talman! Efter

denna bostadspolitiska debatt skall jag
till en början be att få säga några ord
om behandlingen av jordbruket i den
föreliggande budgeten.

Ett studium av nionde huvudtiteln
väcker blandade känslor, och någonting
annat är naturligtvis inte heller att vänta.
Mycket av vad som däri föreslås är
ägnat att väcka tillfredsställelse. Hit hör
först och främst, att stora subventionsbelopp
strukits. Därigenom har ett önskemål,
som länge framförts från många
håll, blivit förverkligat, nämligen det
att produktionskostnaderna skola få
återspeglas i priserna och inte camoufleras
genom subventioner. Borttagandet
av subventionerna utgör ju ett led i den
ekonomiska politik, för vilken finansministern
uppdragit riktlinjerna, och den
kan enligt min mening betraktas som
ett uttryck för ekonomisk självbesinning.

En annan åtgärd, som hälsas med tillfredsställelse,
är sänkningen av anslaget
till jordbrukets rationalisering. Särskilt
i fråga om den yttre rationaliseringen
har de gångna årens erfarenhet
visat, att de resultat som nåtts ingalunda
motsvarat de med densamma förbundna
kostnaderna. Utan men för jordbrukets
utveckling skulle denna gren av
verksamheten mycket väl kunna beskäras
ytterligare i denna tid, då det gäller
att spara på statsutgifterna i så hög grad
som möjligt. Man skulle i så fall också
kunna spara mera på anslaget till planeringskommittéerna
än vad jordbruksministern
nu föreslagit.

Även i fråga om den inre rationaliseringen
skulle man väl utan större men
kunna företa en sådan inskränkning som
den besparingsutredningen tänkt sig. Finansministern
yttrade i går bland annat,
att »staten kan ju inte få lov att ge
ut mer pengar än vad som är oundgängligen
nödvändigt». De stora utgifterna

136 Nr 2.

Lördagen den 20 januari 1951.

Statsverkspropositionen m. m.
för jordbrukets rationalisering kunna
knappast i nuvarande läge betecknas
som oundgängligen nödvändiga.

I detta sammanhang skulle jag vilja
säga ett par ord om det av Hushållningssällskapens
förbund framförda förslaget,
att* förmedlingen av statsunderstöd till
betesförbättringar borde överflyttas från
lantbruksnämnderna till hushållningssällskapen.
Jordbruksministern säger
härom, att enligt hans mening förbundet
inte anfört några vägande skäl för sitt
förslag. Men då förbundet visat bland
annat, att utvecklingen på beteskulturens
område mattats av, sedan den nuvarande
ordningen infördes, och framhållit,
att hushållningssällskapens upplysningsverksamhet
skulle bli effektivare,
om sällskapen hade möjlighet att i
handling omsätta de åtgärder de anbefalla,
tycker man, att det borde vara skäl
nog för att överväga en förändring. Och
man undrar vad för slags skäl jordbruksministern
egentligen kräver, innan
han tar upp denna fråga till behandling.

Bland glädjande moment skulle jag
också vilja nämna, att jordbruksministern
nu funnit tiden inne att gå med på
en ändring av bestämmelserna angående
bidrag för återbetalning av maskinlån.
Den uppmjukning av den s. k. 25-procentsregeln,
som jordbruksministern nu
ställer i utsikt, kommer att göra det
möjligt för hushållningssällskapen att
rättvisare än hittills fördela tillgängliga
anslag.

En besparingsåtgärd av det mera diskutabla
slaget är den nästan genomgående
procentuella nedskärningen av ickeordinarieposterna.
Det är en form att
spara, som enligt min mening icke är
att rekommendera. Det kan ju sägas, att
om åtgärden genomföres generellt, så
träffar den alla lika. Det är riktigt, men
det är därför inte säkert, att den träffar
rättvist. Hur skulle det ha varit, om man
i stället sökt skära ned onödiga utväxter
i form av centraliserad byråkrati inom
skilda verksamhetsfält? Och detta gäller
naturligtvis inte bara jordbruksdepartementets
arbetsområde utan även andra.

Vid en debatt i denna kammare i höstas
framhölls bland annat, att ett rela -

tivt nyinrättat statligt ämbetsverk givit
upphov till en pappersexercis, som inte
bara krävde arbetskraft och pengar,
utan också hindrade verket underställda
tjänstemän i det praktiska arbete,
som det var deras egentliga uppgift att
sköta.

På nära håll har jag själv haft tillfälle
att se hur en verksamhet, som förut bedrevs
med en jämförelsevis enkel administrativ
apparat, nu genom en långt driven
centralisering fått en administrativ
elephantiasis, som fordrar mycket arbetskraft,
leder till ett stort slöseri med
papper och annan materiel, medför onödiga
resekostnader och — det egentligen
värsta av allt — stjäl massor av dyrbar
tid från många arbetstyngda personer.

En genomgång av den statliga verksamheten
i syfte att undanröja företeelser
och utvecklingstendenser av nu ifrågavarande
art skulle helt säkert kunna
leda till stora såväl direkta som indirekta
besparingar.

En form av sparsamhet som också
väcker betänksamhet är den njugghet,
som visats mot många mycket angelägna
anslagskrav. Jag tänker härvid särskilt
på anslagen till forskning och undervisning.
Jag är fullt på det klara med att
det även inom ifrågavarande verksamhetsgrenar
måste iakttagas en sträng
sparsamhet. Men samtidigt som jag med
tacksamhet erkänner, att flera mycket
angelägna önskemål nu blivit tillgodosedda,
måste jag ifrågasätta, om det
verkligen varit nödvändigt att tillbakavisa
så många andra. Som exempel skall
jag nämna endast ett: jordbruksministerns
behandling av anslaget till lantbrukshögskolans
bibliotek. Det av högskolans
styrelse begärda beloppet utgör
en nödvändig förutsättning för att biblioteket
skall kunna med full effektivitet
betjäna forskningsinstitutionerna och
den studerande ungdomen. På samma
sätt åstadkommer den alltför långt drivna
sparsamheten i fråga om forskningen
och ungdomens utbildning en minskning
av effektiviteten hos en verksamhet,
av vilken både vår materiella och
vår andliga kultur är beroende.

Lördagen den 20 januari 1951.

Nr 2. 137

Bland utgiftsposterna under nionde
huvudtiteln skulle jag slutligen vilja
nämna en, som ännu så länge upptagits
med allenast beräknat belopp. Det är
anslaget till FAO. Då vi anslöto oss till
denna organisation, var avgiften 90 000
dollars, motsvarande med dåvarande
kurs ungefär 325 000 kronor. Nu har
vårt bidrag höjts till 127 000 dollars,
vilket med nuvarande kurs ger ett belopp
i kronor nästan dubbelt så stort
som då vi anslöto oss. Jag vill uttrycka
den förhoppningen, att det skall lyckas
de svenska underhandlarna att pruta
på kravet. Jag underskattar ingalunda
värdet av det arbete, som utföres av
FAO, men av vad jag sett av detsamma
förefaller det mig, som om man även
inom FAO borde kunna spara. Det synes
mig angeläget, att de svenska representanterna
i FAO med skärpa framhålla,
att arbetets effektivitet icke skulle
behöva bli lidande på att en del utgifter
kraftigt beskures.

Jag kan, herr talman, inte underlåta
att också säga några ord om den motsägelsefulla
och verklighetsfrämmande
och därför riskfyllda utrikespolitik vårt
land för. Så länge spänningen mellan
öst och väst endast tog sig uttryck i
det kalla kriget, kunde man ju till nöds
förfäkta tesen, att vårt land kunde föra
en neutralitetspolitik —■ riktigare betecknad
som isolationspolitik — utan
att medlemskapet i Förenta Nationerna
behövde lägga hinder i vägen härför.
Det borde dock redan då ha stått klart
för alla, att så snart ett akut krisläge,
en väpnad konflikt, inträdde, skulle vi
bli nödsakade att bekänna färg. Sedan
kriget i Korea brutit ut, togo vi också
i enlighet med våra förpliktelser som
FN-nation ställning mot angriparen,
bland annat genom att sända ambulansen
till Sydkorea. Formellt togo vi ställning
mot Nordkorea, men i sak togo vi
i själva verket ställning mot de makter,
som stodo bakom och stödde angriparen.
Vi gingo sedan ännu ett steg längre
genom att i Förenta Nationerna ansluta
oss till Acheson-planen. Vår utrikesministers
som det tycktes varma förord
för denna plan mottogs med stor till -

Statsverkspropositionen m. m.

fredsställelse även och framför allt av
dem, som tidigare kritiserat hans politik.
Desto större blev därför besvikelsen,
då utrikesministern i höstas hävdade
den uppfattningen, att Förenta Nationerna
icke skulle kunna ta ställning
mot en stormakt eller utpeka en sådan
som angripare. Skulle det över huvud
taget vara möjligt att, sedan man en
gång tagit ställning i en konflikt, förklara
sig neutral, om den stormakt, som
stått bakom den usprunglige angriparen,
kastade masken och ingrep med vapenmakt? Mången

frågade sig med oro, vilka
konsekvenser en dylik politik skulle få
för oss själva. Om det verkligen var utrikesministerns
och regeringens mening,
att t. ex. vårt land inte ens borde få
Förenta Nationernas moraliska stöd, i
fall vi bleve angripna av en stormakt,
skulle vi väl långt mindre kunna påräkna
militärt stöd. Det hade ju eljest
hört till ett av argumenten för neutralitetspolitiken,
att vi inte behövde ingå i
någon allians, ty vi skulle med all säkerhet
få hjälp i alla fall, då så krävdes.
Och så kommer neutralitetspolitikens
främste förespråkare och förklarar, att
Förenta Nationerna inte kan eller bör
ingripa mot en stormakt. Är det att
undra på att det efter utrikesministerns
uttalande spred sig en smygande oro
inom vida kretsar av vårt folk? Lyckligtvis
handlade Förenta Nationerna efter
en annan princip än den, som förfäktades
av den svenske utrikesministern.

Och nu kommer den senaste fasen med
villrådigheten inför Förenta staternas
hänvändelse, att Kina skall förklaras
som angripare. Att det var Kina, som
gått till angrepp mot FN-styrkorna, var
allom uppenbart. Det självklara svaret
på Förenta staternas hänvändelse borde
därför, synes det mig, ha kunnat avges
mera tveklöst. Ännu så sent som i tisdags
levde man uppenbarligen i den bedrägliga
illusionen, att det vore möjligt
att åstadkomma något med en platonisk
vädjan till Pekingregeringen. Den intetsägande
kommuniké, som utsändes från
utrikesministerkonferensen i Köpen -

138 Nr 2.

Lördagen den 20 januari 1951.

Statsverkspropositionen m. m.
hamn, hann ju knappast bli publicerad,
förrän dess vädjan genom händelseutvecklingen
förlorat all relevans.

Den villrådighet och tveksamhet, som
utrikesledningen visat vid behandlingen
av denna fråga, har ingalunda varit ägnad
att stärka vår ställning eller förbättra
vårt anseende på någondera sidan
av järnridån. Den har varit ett försök att
sitta på två stolar med uppenbar risk
att vi hamna mellan dem.

Hans excellens herr statsministern
har vid skilda tillfällen förklarat att
vårt lands utrikespolitiska kurs är fast.
Efter vad som hänt under de senaste
månaderna torde det vara svårt att finna
täckning för det påståendet.

Borta i Korea är det nu framför allt
Förenta staterna, som kämpar för Förenta
Nationerna, för västerlandets civilisation
och demokrati, »för mänsklighetens
heder», för att använda ett uttryck,
som fällts av en svensk skald om
den finske soldaten under vinterkriget.
Vi veta, att utgången av den kampen
kan bli avgörande även för vårt öde,
men ändå ha vi tvekat att ge vårt moraliska
stöd åt de krafter, av vilka vår
tillvaro som ett fritt folk är beroende.

Det sades i går att ett positivt ställningstagande
mot en angripande stormakt
skulle vara ett steg ut i det ovissa.
Ja, det är sant så till vida att framtiden
är oviss, hur vi än handla. Men jag är
för min del övertygad om att framtiden
blir både ovissare och mera riskfylld,
om vi isolera oss från västerlandet. Det
är riskabelt för ett litet land att ströva
omkring på egen hand — utan ett fast
stöd någonstans.

I debatten om utrikespolitiken hör
man icke sällan det argumentet, att Sverige
bör söka hålla sig utanför stormaktskonflikterna.
Vi hörde det också
i går, och vi ha hört det i dag i fru
Lindströms av skrämmande defaitism
präglade anförande. Det låter som röster
från en gången tid, från tiden före
första världskriget. Ty det vi i dag bevittna
är inte en stormaktskonflikt i det
ordets egentliga betydelse. Det är en
konflikt, som bottnar i den kommunistiska
imperialismens strävan efter

världsherravälde. Och vi höra vara tacksamma
för att det bland de demokratiska
staterna också finns stormakter,
som äro beredda att ta upp kampen till
frihetens försvar, och åtminstone en,
som har makt att göra det med framgång.

Ytterst bottnar vårt utrikespolitiska
handlingssätt däri, att ledningen alltjämt
lever kvar i illusionen, att vi skulle
kunna undgå att dras in i ett eventuellt
tredje världskrig genom att så gott sig
göra låter isolera oss från de demokratiska
länderna. I andra delar av Västeuropa,
där man har en starkare känsla
än vad vi ha för lägets allvar, söker man
sin räddning i samarbete för gemensamt
försvar. Det är visserligen sant, att
det alltjämt och på många håll gnisslar
i samarbetsmaskineriet, men man är
dock på det klara med att man endast
genom samverkan kan nå den styrka,
som ensamt kan avvärja faran. Och
samarbetet mellan Europas folk och
Förenta staternas för gemensamt försvar
för friheten symboliseras nu av en person
— överbefälhavaren Eisenhower.

Även vi ställas inför frågan: »Är du
solidarisk eller är du det inte?» Och
det räcker inte att svara med en läpparnas
bekännelse, att vi ideologiskt
höra till Västerlandet; det måste vara
solidaritet i handling. Den, som sviker
det solidaritetskravet i ett bedrägligt
hopp att kunna vinna fördelar för sig
själv, har alla utsikter att råka illa ut,
särskilt sådant som världsläget nu är.

Sammanhållning ger styrka och åtminstone
en viss grad av trygghet,
splittring försvagar och skapar osäkerhet
och otrygghet — den satsen gäller
även här. Det är splittringens väg, som
för oss är äventyrlig, icke sammanhållningens.

Ovissheten inför framtiden gör det
naturligt, ja, oundvikligt, att vi nu ytterligare
stärka vårt försvar. Alltför
länge har man även i detta avseende
hängivit sig åt illusioner. Alltför sent
har man inom försvarsdepartementet
förstått vad läget kräver. Det behövs,
som bl. a. herr Sandler i går framhöll,
åtgärder, som ge ökad styrka redan i år

Lördagen den 20 januari 1951.

Nr 2.

139

och nästa år. Frågan är, om man ännu
förstått vad läget kräver i fråga om utbildning
av svensk trupp. Skola vi verkligen
vara beredda att möta faran, måste
vi offra mera även på den utbildningen.
Det är ett tungt offer, men det måste
göras, ty det skulle kräva ännu tyngre
och därtill onödiga offer, om vi bleve
nödgade att skicka otillräckligt övade
trupper i fält. En ökning av övningstiden
och en effektivisering av utbildningen
äro därför krav, som vi i dagens
läge inte kunna komma ifrån.

Herr statsrådet ERICSSON: Herr talman!
Herr Nordenson och herr Petrén
ha i denna kammare ställt frågan, varför
inte regeringen har velat underställa
riksdagen de nya direktiv, som äro fastställda
för priskontrollnämndens verksamhet.
Man har även i övrigt framfört
kritiska synpunkter på handläggningen
av detta ärende.

Jag vill till en början konstatera, att
det var nödvändigt att åstadkomma dessa
nya direktiv för priskontrollnämnden
med hänsyn till det förändrade läge,
som uppstått i och med att stabiliseringspolitiken
upphörde, och vi ha anledning
att räkna med att lönekostnaderna
få beaktas på ett annat sätt i kalkylerna
än tidigare. Såsom bekant har nämnden
haft direktiv, som gått ut på att
höjda löner inte skola tas i beaktande
vid de prövningar av olika priser, som
ha verkställts. De tidigare gällande direktiven
hade utarbetats av särskilda
sakkunniga, som utförde ett mycket noggrant
arbete och vilkas sammansättning
var sådan, att man kunde räkna med en
allsidig belysning av ärendet.

När vi nu hade att pröva frågan om
nya direktiv för priskontrollnämnden,
uppdrogo vi åt en tjänsteman i handelsdepartementet
att ta kontakt med olika
intressegrupper för att på så sätt få vederbörandes
synpunkter på detta ärende.
De organisationer, som tillfrågades,
voro bland andra Industriförbundet,
Landsorganisationen, Kooperativa förbundet,
Hantverks- och småindustriorganisationen
och Grossistförbundet. När

Statsverkspropositionen m. m.

så har skett, tycker jag det är felaktigt
att påstå, att näringslivets representanter
inte haft någon möjlighet att öva
inflytande på denna fråga under den förberedande
behandlingen.

Man har emellertid hänvisat till att
regeringen i riksdagen förra året gjorde
ett uttalande, som man hade uppfattat
på det sättet, att dessa direktiv nästa
gång skulle underställas riksdagens prövning.
Jag vill då erinra om att detta yttrande
fälldes under april månad. När jag
och finansministern uttalade, att dessa
direktiv kunde underställas riksdagen,
lade vi in i dessa yttranden den meningen,
att när vi nu under våren hos
riksdagen hemställa om en ny fullmakt
i samband med den nya prisregleringslagen,
blir det ju ett tillfälle för riksdagen
att säga sin mening om de direktiv,
som böra gälla. Det är nämligen att märka,
att de direktiv, som nu fastställts,
gälla för första halvåret 1951 och inte,
såsom jag hörde i andra kammaren i
går att man uppfattat saken, för hela
året 1951.

Nu vill jag dessutom tillägga, att rent
praktiskt ha vi förfarit på det sättet, att
vi inte under vad man kallar höstriksdagarna
lägga fram propositioner med
det innehåll det här är fråga om. I riksdagsordningen
§ 54 stadgas bl. a., att
»proposition må ej senare avlåtas än
inom sextio dagar från riksdagens öppnande,
utan så är att Konungen prövar
uppskov med framställningen lända riket
till men». Och även med en mycket
liberal tolkning av denna bestämmelse
måste jag finna, att dessa direktiv
inte kunna vara av den art, att man
kan säga att det länder riket till men,
om inte riksdagen nu får yttra sig över
desamma. Vi utgå nämligen ifrån att
det blir tillfälle för riksdagen under
de närmaste månaderna att säga sin mening
härvidlag. Detta om det formella
förfarandet.

Men även i ett annat avseende har det
framförts kritiska synpunkter. Man har
sagt att remisstiden varit alltför kort
och att regeringen inte kunnat ta hänsyn
till de i remissvaren framförda önskemålen,
eftersom bara fyra dagar för -

140 Nr 2.

Lördagen den 20 januari 1951.

Statsverkspropositionen m. m.
flöto mellan den tidpunkt, då remissvaren
skulle vara Kungl. Maj:t till handa,
och Kungl. Maj:ts beslut.

Jag vill för min del säga att vi gått
igenom dessa remissvar mycket noggrant
och sett efter vilka synpunkter vederbörande
anlagt på frågan. Det innebär
väl ingen överraskning, om jag säger,
att vi i stort sett i förväg visste vilka
ståndpunkter vederbörande branschorganisationer
förfäktade, ty de hade hörts
tidigare under utredningsarbetet, och
det var med hänsyn därtill som jag fann
det angeläget att dessa direktiv skulle
fastställas av Kungl. Maj:t så fort som
möjligt, inte minst med tanke på att
det rått delade meningar i fråga om
övergångsbestämmelserna, varvid det i
verkligheten gällt frågan, huruvida priskontrollnämnden
skulle kunna hinna
med och fastställa nya priser, allteftersom
omkostnaderna ökade, och då borde
man inte dröja alltför länge med att
fastställa dessa allmänna riktlinjer för
nämnden.

Herr Petrén har vidare framhållit, att
man från regeringens sida bör se upp
med priskontrollnämndens tillämpning av
direktiven, så att inte prissättningen leder
till varubrist på en del håll på grund
av att det skulle bli mindre lönande för
producenterna att hålla på med en verksamhet,
som kanske tidigare bedrivits.

Det är alldeles riktigt, att vi böra beakta
de svårigheter, som kunna uppkomma
och som ha uppkommit, och så långt
det över huvud taget är möjligt söka
undvika att produktionen snedvrides genom
en direkt oriktig prissättning. Det
står fastslaget i direktiven, att det är en
angelägen uppgift för priskontrollnämnden
att se till, att dessa olägenheter undvikas,
och jag finner det alldeles riktigt
med ett sådant påpekande för nämnden.

Jag vet inte, om det finns anledning ■—■
jag har bara fått ett referat av vad som
förekommit här i kammaren — att vid
detta tillfälle ta upp en debatt om detaljer,
eftersom riksdagen tämligen snart
får ta ställning till den nya fullmakten
i samband med den nya prisregleringslagen.
Helt allmänt vill jag säga, att jag
har inget intresse av att priskontroll -

nämnden sysslar med alla möjliga ting,
utan vad det nu gäller är att den koncentrerar
sig på de för prisutvecklingen
och prissättningen i allmänhet väsentliga
frågorna. Jag trodde, att denna
vår synpunkt var dokumenterad genom
det beslut, som vi fattade samtidigt med
att dessa direktiv fastställdes och som
gick ut på att man skulle släppa fri prissättningen
för t. ex. böcker, tidskrifter
och en del andra ting. Men det är ju en
sak för sig.

En annan sak är att vi inte kunna i
nuvarande läge fortsätta den avveckling
av priskontrollnämnden, som vi voro i
färd med, helt enkelt därför att vi nu
långt mer än tidigare sakna den konkurrens,
som är en nödvändig förutsättning
för den s. k. fria prisbildningen,
och det är angeläget, anse vi, att en bristsituation
inte skall leda till oskäliga
prisstegringar och framför allt att vi
skola kunna hindra spekulativa moment
i prissättningen.

Herr NORDENSON (kort genmäle):
Herr talman! Jag skall inte ingå på den
mera formella frågan, huruvida det är
möjligt att lägga fram en sådan här proposition
under höstriksdagen —• den kan
jag för ögonblicket inte överblicka. Men
jag vill säga att denna sak är av så stor
vikt, att det är ytterligt angeläget att det
verkligen blir möjlighet till en ingående
debatt i saken.

Felet med handläggningen ligger
främst däri, att regeringen så sent tagit
upp frågan till prövning och att den enligt
vår mening har givit ärendet en
mycket summarisk behandling. Herr
statsrådet Ericsson pekar på att Haganderkommittén
hade gjort en så noggrann
utredning. Ja, men det var under en tid,
då ännu lönestoppet existerade. Jag vill
vidare understryka, att näringslivets representanter
anmälde en mening, väsentligt
avvikande från den, som majoriteten
anslöt sig till.

Vidare påpekar herr statsrådet att man
tillfrågat organisationerna under hand,
och vi ha visserligen då fått framföra
våra synpunkter, men den sammanfat -

Lördagen den 20 januari 1951.

Nr 2.

141

tande framställningen av vår ståndpunkt
kom först i våra utlåtanden, som lämnades
in ett par dagar innan ärendet
avgjordes.

Det är med tanke på frågans utomordentligt
stora vikt för näringslivet som
vi ha fått det intrycket, att den har behandlats
väl summariskt och utan rimligt
hänsynstagande. Jag vill framhålla
att knappast något av de önskemål, som
vi ha framfört, verkligen har beaktats.
Det fundamentala problemet är ju befogenheten
för priskontrollnämnden att
vägra prishöjningar på grund av lönsamhetsprincipens
tillämpning. Den principen
infördes under en tid, då man
ansåg sig böra driva en hård priskontroll
med hänsyn till lönestoppet. Nu
har lönestoppet hävts, men man har behållit
denna ytterst rigorösa bestämmelse,
som innebär att medgivandet att höja
priserna på grund av de senaste lönestegringarna
kan helt och hållet elimineras.
Priskontrollnämnden har möjlighet
att, även om jag kan påvisa kostnadsökningar
för en vara till följd av
lönestegringar, peka på att företaget har
förtjänster på annat håll och följaktligen
vägra en prishöjning och därmed
göra hela detta medgivande att höja priserna
på grund av höjda löner helt illusoriskt.
Man har således här behållit direktiv
för priskontrollen, som motiverats
av helt andra förhållanden än som nu
äro rådande.

Det är riktigt, som herr statsrådet säger,
att vi behöva — och det har även
finansministern påpekat — en viss prislcontroll
för att hindra en av knapphet
betingad prisstegring, just efter de linjer,
som utstakades när prisregleringslagcn
kom till år 1939, men finansministern
gör, liksom -—■ förefaller det mig —
även herr statsrådet Ericsson här, en
mycket betänklig tvärvändning, när han
sedan går med på denna lönsamhetsprincip,
som realiter eliminerar verkningarna
av medgivandet.

Herr PETRÉN (kort genmäle): Herr
talman! Jag delar herr Nordensons uppfattning,
att regeringen i denna viktiga

Statsverkspropositionen m. m.
fråga borde ha tagit närmare kontakt
med näringslivet, och det är beklagligt
att så inte har skett.

Handelsministern sade, att det inte
var lämpligt att framlägga nya direktiv
för riksdagen under höstsessionen. Det
är nu meningen att dessa skola behandlas
under vårriksdagen i samband med
prisregleringslagens förlängning. De nya
direktiven skilja sig emellertid endast
på ett par punkter från de gamla. Om
tanken nu är att underställa riksdagen
de direktiv, som man vill ha för framtiden,
synes mig en lämpligare väg kanske
ha varit att låta de gamla direktiven
tills vidare gälla med denna ändring
och inte markera giltighetstiden för
de nya direktiven med ett datum, i detta
fall 1 juli. Det är bara att hoppas, att
regeringen inte vid dessa direktivs utformning
har bundit sig så hårt, att det
inte här kommer att ges någon möjlighet
till prövning. Det har ju förut hänt, att
det när frågor förelagts riksdagen har
visat sig att regeringen varit bunden av
överenskommelser med organisationer
eller på annat sätt, så att frågan i förväg
praktiskt taget varit avgjord.

Herr statsrådet ERICSSON: Herr talman!
De farhågor herr Petrén gav uttryck
åt, nämligen att vi skulle ha bundit
oss och redan ha tagit ståndpunkt,
när riksdagen skulle komma att behandla
detta ärende, förefalla mig alldeles
ogrundade. Om vi framlägga en proposition
för riksdagen och hemställa, att
en fullmakt måtte lämnas Kungl. Maj :t,
och säga, att »de här direktiven gälla»,
eller vi ha möjlighet att redan då säga,
att »för nästa halvår skola dessa regler
gälla», kan ju riksdagen förklara, att den
inte vill vara med om att reglerna utformas
på det sättet. Jag tycker, att det
skall lämnas plats för riksdagen att säga
sitt ord.

När man sedan i nästan kategoriska
ordalag säger, att det är beklagligt att i
varje fall inte närmare kontakt har tagits
med niiringslivet, måste jag ställa
frågan: Vad syfta herrarna till? Jag hävdar
nämligen, att det har tagits kontak -

142 Nr 2.

Lördagen den 20 januari 1951.

Statsverkspropositionen m. m.

ter med näringslivet, till och med mycket
intima kontakter. Under handläggningen
av detta ärende ha också de synpunkter,
som framförts från näringslivets
sida, blivit beaktade. Jag frågar
mig: Ha herrarna i det avseendet anledning
påstå, att de representanter, som
jag varit i kontakt med, inte företräda
det svenska näringslivet?

Herr NORDENSON (kort genmäle):
Herr talman! Frågan är av så stor vikt,
att det funnits skäl att under hösten göra
en ny utredning med biträde av representanter
från näringslivet, innan
förslaget lades fram.

Herr PETRÉN (kort genmäle): Herr
talman! Jag kanske kan få erinra om
att då, efter vad jag inhämtat, Haganderkommittén
slutade sitt arbete förra året
vid denna tidpunkt, förutsatte man att
det skulle bli en ny utredning med anledning
av de nya direktiv, som skulle
komma efter lönestoppets hävande, och
såvitt jag har förstått, räknade man med
att representanter från näringslivet skulle
medverka i en sådan utredning.

Herr ANDRÉN: Herr talman! Då jag
nu sent omsider får ordet i denna kammare,
kan jag inte undertrycka att det
är endast med största tvekan som jag
stör den stilla frid och den lugna dagenefterstämning
som har lägrat sig över
kammaren.

Jag skall inte heller låta locka mig av
fru Lindströms marknadsundersökning
av svenska opinioner till att gå in på de
utrikespolitiska problemen. Jag kan
emellertid mycket väl tänka mig, att när
en charmfall och intelligent dam uppträder
inför en samling andra damer,
som veta så oerhört mycket mindre om
Förenta Nationerna, är det mycket lätt
för föreläsarinnan, framför allt om hon
uppträder i socialdemokratiska kvinnoklubbar
och föreningar för fred och frihet,
att få precis det eko som hon önskar.
Jag vill därför inte fästa något
nämnvärt avseende vid denna form av
marknadsundersökning.

Jag begärde ordet närmast med anledning
av herr Wigforss’ anförande i
går, som jag inte hade tillfälle att besvara
mer än i den del det berörde utrikespolitiken
och även på den punkten
knapphändigt och kortfattat.

Det var naturligtvis med stort intresse
som vi allesammans motsågo herr Wigforss’
återkomst till politiken, och vi
måste ånyo beundra hans charmfulla
teknik att tala. Vi måste också beundra
hans förmåga att bolla just med de siffror
som passa honom.

Jag föreställer mig att det under de
sista åren, när herr Wigforss har sysslat
med sina Minnen, understundom har
uppstått en strid i hans sinne. Å ena sidan
har han gjort mycket bestämda erfarenheter
som göra att han måste säga
sig att han har haft ett mycket betydande
personligt inflytande i olika sammanhang.
Å andra sidan är han påverkad
av en, låt mig säga reviderad form
av den marxistiska ideologien, enligt
vilken den enskilda personen inte skulle
kunna ha ett så betydande inflytande.
Det är därför rätt naturligt att han har
kommit fram till frågan om politikernas
inflytande och politikernas ansvar, och
jag skall öppet erkänna att det är ett
mycket svårt problem. Jag vill tillägga
att jag inte har yttrat mig i detta problem,
och jag skall inte heller försöka
göra det nu, ty en rättvis värdesättning
av de olika faktorer, som spela en roll
i det politiska skeendet, är oerhört svår
att göra och kan i varje fall inte göras
generellt. Så mycket vågar jag väl ändå
säga, att om det finns någon enskild
politiker i detta land som har haft ett
stort inflytande inom svensk ekonomi,
framför allt under åren 1932 till 1949,
så måste väl den mannen vara herr Wigforss.
Han har varit svensk finansminister
praktiskt taget under hela den tiden,
och han bär haft ett inflytande även
långt utanför det ekonomiska området.
Jag är säker på att herr Wigforss’ mycket
intressanta Minnen en gång komma
att utförligt belysa detta inflytande.

Herr Wigforss angav den svenska kronans
värdeförsämring under åren 1938
till 1950 med talet 35 procent. Jag tar

Lördagen den 20 januari 1951.

Nr 2.

143

för givet att herr Wigforss med denna
siffra endast har velat säga att en krona
av i dag motsvarar 65 öre i 1938 års valuta.
Det är ett sätt att uttrycka sig som
man givetvis kan välja, men det är det
sätt att uttrycka sig, som ger den minst
ofördelaktiga bilden av vad som verkligen
har skett. Skola vi se vad som har
skett, få vi gå till de olika indexserierna
och på den vägen studera de prisstegringar
som ha inträffat under samma
tid. Jag har plockat i det florilegium av
indexserier som finns; det är tre serier
som närmast kunna komma i fråga. Jag
skall börja med den indexserie som bäst
passar herr Wigforss’ framställning,
nämligen socialstyrelsens indextal för
levnadskostnaderna i Sverige. Indextalet
i denna serie var år 1938 106, och för
september 1950 var det 168. Det innebär
att vi under denna tid ha haft en
prisstegring på 59 procent, vilket betyder
att den svenska kronan av i dag •—
eller rättare sagt av september 1950 —
motsvarar ungefär 62 öre i 1938 års pris.
Talet 35 var således nog i alla fall för
lågt.

Nästa serie, som kan komma i fråga,
är socialstyrelsens indextal för konsumtionspriser.
I den serien var indextalet
år 1938 105 och i november 1950 179.
Vi kunna konstatera, att det enligt denna
serie har blivit en prisstegring på
70 procent sedan 1938.

Gå vi sedan till kommerskollegii generalindex
för grosshandelns priser,
märka vi att prisstegringen där varit
betydligt högre. År 1938 var indextalet
111 och i november 1950 243. Från 1938
har det således skett en prisstegring
med inte mindre än 119 procent.

Vad jag vill säga är, alt denna gång
har herr Wigforss först och främst valt
den indexserie som har passat honom
bäst och sedan justerat siffran med några
ören för att få pristalet ännu mera
fördelaktigt. På det sättet har han kommit
till denna bild av eu inflation på 35
procent. Jag tror inte riktigt, att detta
är den bild som vi andra ha av vad som
verkligen har skett under dessa händelserika
år.

Herr Wigforss påstår vidare, att jag i

Statsverkspropositionen m. m.
mitt gårdagsanförande skulle ha gjort,
gällande att regeringen har äran eller,
om man så vill, ansvaret för den fulla
sysselsättningen. Jag sade precis tvärtom.
Men jag måste tillägga att mina röstresurser
i går voro så dåliga, att jag
mycket väl kan förstå att herr Wigforss
inte uppfattade vad jag den gången sade.
Nu har jag emellertid tillfälle att
upprepa vad jag yttrade: »Den fulla sysselsättningen
har under dessa år inte
varit något större problem — herr Myrdals
profetior till trots. Trettiotalets små
årskullar, som ofta på grund av längre
utbildning relativt sent trädde in i arbetslivet,
har produktionen haft lätt att
absorbera. Det är sannerligen inte regeringens
förtjänst att vi under dessa år
haft full, ja, överfull sysselsättning.» Det
är inte regeringens förtjänst, det är inte
regeringens ära, och regeringen har enligt
mitt förmenande inte heller något
ansvar för den fulla sysselsättningen.
Däremot tror jag att åtskilliga av de åtgärder,
som regeringen bär vidtagit, ha
tjänat syftet att göra den fulla sysselsättningen
till en överfull sysselsättning.

Herr Wigforss var också inne på frågan
om oppositionens ansvar. Jag skall
inte förneka att det finns ett sådant ansvar,
ett betydelsefullt ansvar. Oppositionen
har ett ärende inte bara i svensk
politik, utan även i andra länders politik,
och det ärendet har den svenska högern
försökt att sköta.

Jag skulle vilja mot varandra ställa
den engelska uppfattningen och den
svenska. Den engelska uppfattningen är
ju helt enkelt den, att det är oppositionens
plikt att opponera sig, som man
ofta säger där ute, och man är kanske
ofta ytterligt lekfull i sin opposition
utan att kanhända beakta alla konsekvenserna.
Denna mera lekfulla uppfattning
har den svenska oppositionen inte
kunna tillägna sig, och jag hoppas att
den inte heller kommer att göra det. Enligt
min uppfattning är det oppositionens
plikt att sakligt, men också med
öppen blick för andra alternativ än regeringens,
försöka medverka till en
lycklig lösning av de aktuella samhällsproblem
som föreligga till lösning.

144 Nr 2.

Lördagen den 20 januari 1951.

Statsverkspropositionen m. m.

Jag kan tillägga att oppositionens förutsättningar
i vissa avseenden inte äro
lika goda som regeringens, ty den förra
har ju inte till sitt förfogande den stora
utredningsapparat som regeringen har
med centrum i Kungl. Maj:ts kansli.

Jag kan sluta med att klart och kort
deklarera, att det är den svenska högerns
avsikt att försöka positivt medverka
till en lycklig lösning av de samhällsproblem
som nu föreligga och som
i nuvarande situation kanske mer än
annars kräva en positiv medverkan av
alla klasser och av alla partier.

Herr WIGFORSS (kort genmäle):
Herr talman! När herr Andrén begärde
ordet, var jag för min del fast besluten
att inte förlänga debatten, men jag
kan inte underlåta att taga upp herr Andréns
rent sakliga invändningar mot
mina beräkningar av penningvärdets
försämring.

Jag följde den nyutkomna Konjunkturjournalen.
Det är ju konjunkturinstitutets
chef som praktiskt taget är ansvarig
för siffrorna i denna. De bruka för
övrigt stämma mycket bra utom på en
enda punkt. När man beräknar penningvärdet,
kan man inte räkna efter partipriserna,
ty dessa äro ytterligt'' labila
och fara lätt i vädret. Lika omöjligt är
det att bara följa konsumtionspriserna.
Man måste taga hänsyn till alla levnadskostnader,
och om man då räknar
1938 års priser som 100 i stället för 106,
finner man att priserna år 1942 voro
uppe i 142. Redan då hade man alltså
förlorat de trettio procenten. År 1950
på hösten var man enligt denna beräkning
uppe i 158, och, alldeles riktigt,
siffran blir 63,3 procent; jag satt just
nu och räknade ut den. Jag sade också
i mitt anförande »något under 65
procent».

Det är vad jag hade att tillägga. I
grund och botten föreligger det således
inte någon större oenighet. Jag tror
inte att det i längden är möjligt att
hålla sig till någon annan indexserie än
levnadskostnadernas.

Herr ANDRÉN (kort genmäle): Herr
talman! Också jag började min framställning
med en hänvisning till ett indextal
för levnadskostnaderna, och då
tog jag socialstyrelsens officiella indextal,
vars serie börjar 1935 och som är
baserat på, så vitt jag kan förstå, mycket
grundligare undersökningar än som
kunna göras av konjunkturinstitutet,
som ju inte har tid till sådana historiska
återblickar.

Herr WIGFORSS (kort genmäle):
Herr talman! Jag är alldeles övertygad
om att dessa serier helt och hållet stämma
överens inbördes. Skillnaden kan
röra sig om några tiondels procent.

Herr NILSSON, BROR: Herr talman!
Jag skall be att få anföra några korta
reflexioner främst med anknytning till
nionde huvudtiteln.

Den till statsverkspropositionens inkomstberäkningar
fogade nationalbudgeten
erbjuder ett mycket intressant studium.
Lättsmält är den inte, men dess
vederhäftighet skall jag visst inte ifrågasätta.
Jag har emellertid där funnit en
sak, som är en smula svårförståelig.

I en tablå på s. 11 redogöres för fördelningen
av bruttonationalinkomsten
på olika grupper av inkomsttagare. Denna
redogörelse ges i form av siffror
över fördelningen av de vid taxering
uppskattade nettoinkomsterna. Därav
framgår att av jordbruksfastighet kom
7,1 procent, av annan fastighet 1,5 procent,
av rörelse 7,9 procent, av tjänst
---- 73,1 procent, av kapital 2,5 procent,
av aktiebolag 7,9 procent och av
övriga 0,6 procent.

Längre fram, nämligen å s. 94, redogöres
för vad som ligger bakom den
prisstegring på 8 procent, som man beräknar
komma redan första halvåret
1951. Där figurera jordbrukets inkomster
med 1,3 av dessa 8 procent, alltså
16,2 procent av den väntade prisstegringen.
Nu måste man fråga sig: Skall
icke höjningen av lönerna för alla dem,
som redovisa 73,1 procent av national -

Lördagen den 20 januari 1951.

Nr 2.

145

bruttoinkomsten, lia någon inverkan på
prisnivåns stigande? Kan verkligen en
inkomstförbättring för dem, som åtnjuta
7,1 procent av nationalinkomsten, ha en
så stor verkan för alla de andra? Jag
har svårt att tro det. Jag tror att man
alltför ensidigt håller sig till livsmedlen
vid sina beräkningar och frånser allt
annat som människan behöver och lägger
ut pengar för och som också stiger
tack vare de löneförbättringar, som komma
alla med pengar avlönade till del.

En för jordbrukarna hedrande och
för oss alla glädjande uppgift finnes i
nationalbudgetens många siffror och beräkningar,
nämligen att jordbrukets produktivitetsförbättring
under år 1950 utgör
fyra procent och att den med hänsyn
till den fortgående avflyttningen
från jordbruket representerar icke mindre
än 6—7 procent.

Jordbrukets med raska steg fortgående
rationalisering borde vara uppenbar
för alla. Armarna vid jorden minska
oavlåtligt, men produktionen ökar. Denna
rationalisering skiljer sig också i ett
väsentligt avseende från den industriella
rationaliseringen: den medför nämligen
att produkterna bli billigare, relativt
sett. Detta avspeglar sig t. ex. i förhållandet
mellan priserna på jordbrukets
produkter och industriarbetarnas
löner. Dessa ha ständigt utvecklats till
de senares fördel. Låt oss anföra ett
exempel.

Om en arbetarhustru för 50 år sedan
— alltså vid sekelskiftet — gick ut att
köpa livsmedel, så gällde följande priser,
nämligen för 1 kg mjölk 13 öre,

1 kg smör 2 kronor 06 öre, 1 kg socker
63 öre, 1 kg potatis 5 öre och 1 kg vetemjöl
26 öre. Köpte hon nu ett kg av
vardera av dessa varor, så blev det 3
kronor 13 öre. Hennes man hade då 30
öre i timlön, och han behövde alltså
arbeta i över tio timmar för att få inkomst
till detta inköp. Med dagens priser
skulle samma varuinköp belöpa sig till 8
kronor 68 öre, men nu har mannens
timlön stigit till 2 kronor 50 öre, och
han behöver således inte arbeta mera
än omkring 37= timme för att förvärva
dessa goda och nödvändiga ting.

10 Första kammarens protokoll 1951. Nr i

Statsverkspropositionen m. m.

När man därför nu talar och skriver
så mycket om nödvändigheten av jordbrukets
rationalisering i syfte att få
livsmedlen billigare, särskilt med hänsyn
till brukningsdelarnas omformning
till större enheter, och stiftar lagar härför,
så för man ofta ett mot de mindre
jordbrukarna hårt och hjärtlöst tal. Det
är inte alls säkert, som många tror, att
kolchosidéns tillämpning hos oss eller
över huvud taget användande av större
brukningsenheter skulle medföra billigare
livsmedel och alltså vara en verklig
rationalisering. Bondgården — även
den mindre — såsom brukningsenhet
torde ännu länge bestå i konkurrensen.
Det gäller blott att bevara dess
ägares frihet.

Vi genomförde 1947—48 en stor reform
i huvudsakligt syfte att rationalisera
jordbruket och framför allt dess
brukningsdelar. De gamla egnahemsnämnderna
bortrationaliserades på ett
hårt och hänsynslöst sätt — dess bättre
ovanligt i vår administrations historia

— och nya organ kommo i stället med
nya lagar som instrument i sina händer.
Vad dessa nya organ hittills uträttat
är det inte lätt att veta, och det
kanske är väl tidigt att döma om den
saken. Mycket nytt är det inte. Men vad
de kosta staten det se vi i den föreliggande
statsverkspropositionen. Jag skall
be att få redogöra härför.

Jag tar med från nionde huvudtiteln
kostnaderna för lantbruksstyrelsens och
lantbruksnämndernas avlöningar och
omkostnader samt ersättning åt riksbanken
för förvaltning av vissa lånefonder

— de gamla egnahemsnämndernas lånefonder
— och finner då att den sammanlagda
kostnaden är 10 566 500 kronor.
För att få fram kostnaderna för
egnahemsnämndernas verksamhet får
jag gå till det sista budgetåret, då de voro
i funktion, nämligen 1947/48, och taga
med följande kostnader: Egnahemsstyrelsens
och egnahemsnämndernas avlöningar
och omkostnader, en del kostnader
för byggnadsrådgivning och byggnadskontroll,
ersättning till egnahemsombud,
bidrag till LBF för byggnadsrådgivning
—-100 000 kronor — samt

146 Nr 2.

Lördagen den 20 januari 1951.

Statsverkspropositionen m. m.

förvaltningsbidrag till låneförmedlare,
alltså allt som för ändamålet var upptaget
i staten, samt vidare kostnaderna
för den tidens lantbruksstvrelse och för
lantbruksingenjörsorganisationen, som
då hade en mera fristående ställning —
nu ingår den som bekant i lantbruksnämnderna.
Sammanlagt uppgingo dessa
belopp till 5 710 100 kronor. Drar jag
detta belopp från de nuvarande kostnaderna,
får jag 4 856 400 kronor. Kostnaderna
för administrationen på detta område
ha alltså praktiskt taget fördubblats
på tre år. Nå, har det blivit billigare för
hushållningssällskapen? Tv man tog ju
bort en del av uppgifterna från dessa och
överförde dem till lantbruksnämnderna.
Ja, svaret på den frågan kunna vi se i
hushållningssällskapens anslag till avlöningar
och omkostnader. I föreliggande
statsverksproposition uppgå dessa belopp
till 6 522 000 kronor. I budgeten
för år 1947/48 uppgår motsvarande belopp
till 4 841 100 kronor. Även för denna
gren av jordbruksorganisationen ha
alltså kostnaderna stigit, och skillnaden
utgör 1 C80 900 kronor.

Rätteligen bör man också medräkna
de kostnader som de nya länsbostadsnämnderna
draga, ty till dessa nämnder
överfördes ju en del av uppgifterna från
egnahemsnämnderna, nämligen bostadsförbättringsverksamheten
och bostadsegnahemsbelåningen.
Dessa nya organ
draga en kostnad av 2 14G 000 kronor.

Det har alltså blivit avsevärt stegrade
kostnader på detta område, och man har
därför rätt att fråga sig, hur mycket nytt
arbete som har utförts för dessa penningar.
Vi skola inte upphöra att fråga
oss detta framdeles. Tre år är en bra
kort tid för att man skulle kunna döma
i den frågan, men som sagt vågar jag
säga att det i varje fall inte är mycket
nytt som har gjorts.

Jag skall inte gå in på bostadsfrågorna.
Jag hade tänkt göra det, men tiden
är långt framskriden, och jag ansluter
mig till de utmärkta anföranden som fröken
Ebon Andersson hållit under gårdagens
och dagens debatt. Jag delar
fullständigt hennes uppfattning i dessa
frågor.

Mot de nya länsorganens verksamhet
har jag ute i bygderna framför allt hört
ett par anmärkningar som jag bär vill
framföra.

Den ena anmärkningen är att dessa
organ icke i likhet med egnahemsnämnderna
tillåta partiella bostadsförbättringar,
som rätta sig efter vederbörandes
ekonomi och önskemål. Allting skall
partout vara up to date. Det går inte att
få ett anslag för en liten förbättring, utan
det skall vara vatten och avlopp, ett visst
antal rum och en viss golvyta. Allt skall
vara perfekt, antingen vederbörande orkar
med det eller inte. Man kan ju vara
gammal till åren och vilja nöja sig med
en mera partiell och enkel förbättring
av bostaden, vilket dock, enligt vad som
berättats mig, är omöjligt att få.

Den andra anmärkningen är att man
inte får välja sin tomt var som helst. De
nya myndigheterna vilja att tomten skall
vara så belägen, att det kan byggas i
klump, alltså att byggnaderna skola bilda
kärnan i en tätortsbebyggelse. Några
tala till och med om en återgång till den
gamla byn även i fråga om jordbruksbebyggelse.
Jag för min del tror inte på
något sådant, och jag säger, som visst
någon i medkammaren har sagt: Det
finns väl andra värden än vatten och
avlopp!

I vårt vidsträckta och skogbevuxna
land måste vi ha en spridd bebyggelse.
Under denna debatt har det talats om
svårigheten att få skogsarbetare i våra
avlägsna skogrika trakter. Vi borde vara
rädda om dem som bebo våra ödsliga
områden särskilt uppe i Norrland. Ur
den synpunkten och även ur mänsklig
synpunkt i övrigt ogillar jag att statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
prutat 350 000 kronor av det anslag
som lantbruksstyrelsen och domänstyrelsen
äskat till odlings- och byggnadshjälp
åt innehavare av vissa kronolägenheter
m. m. i Norrland.

Jag vill dock till sist gärna ge samme
departementschef det erkännandet, att
han har tagit med rätt varsam hand om
det som ligger under hans förvaltning.

Med dessa randanmärkningar, herr talman,
ber jag att få instämma i yrkan -

Lördagen den 20 januari 1951.

Nr 2.

147

det om remiss av statsverkspropositionen
till vederbörande utskott.

Herr NERMAN: Herr talman! För att
det inte skall se ut, som om fru Lindström
med sin fredsappell i — jag måste
tyvärr säga det — defaitismens tecken
hundraprocentigt representerar det
parti vi båda tillhöra, ber jag att få deklarera,
att för mig är Sveriges dyrbaraste
dyrgrip icke vår etthundratrettiosexåriga
fred, men vår urgamla frihet.

Efter härmed slutad överläggning hänvisades
ifrågavarande kungl. propositioner
till statsutskottet, varjämte de i nedan
angivna delar remitterades till följande
utskott, nämligen

propositionen nr 1, i vad propositionen
rörde riksdags- och revisionskostnader
ävensom kostnader för riksdagens
hus och riksdagens verk, till bankoutskottet,
såvitt propositionen angick det
promilletal, varmed skogsvårdsavgiften
för år 1951 skulle utgå, till bevillningsutskottet
och, i vad propositionen avsåg
jordbruksärenden, till jordbruksutskottet
samt

propositionen nr 2, såvitt den angick
jordbruksärenden, till jordbruksutskottet.

Till vederbörande utskott skulle jämväl
överlämnas de i anledning av propositionerna
inom kammaren nu avgivna
yttrandena.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
den av herrar Näsgård
och Hällgren väckta motionen, nr 7, om
införande av proportionellt valsätt vid
landstingens val av ledamöter och suppleanter
i hushållningssällskapens förvaltningsutskott.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 8, av herrar Wistrand och Elmgren,
om anslag till Europarörelsens läroanstalt
College d’Europe i Bruges;

nr 9, av herr Andersson, Axel, in. fl.,
om en rättvisare anpassning av hyror

Statsverkspropositionen m. m.

och bostadstillägg vid pensionärshem;
samt

nr 10, av herrar Ramberg och Werner,
om vidgad rätt till statsbidrag för anskaffande
av bostäder åt provinsialläkare
å landsbygden.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 11, av herr Nilsson, Hjalmar, m. fl.
om upptagande av cidertillverkning i
landet; och

nr 12, av herrar Anderberg och Ahlkvist,
om portofrihet vid insändande av
deklarationsuppgifter till taxeringsmyndighet.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
den av herr Isaksson
m. fl. väckta motionen, nr 13, om anslag
till inrättande av fyra nya veterinärdistrikt.

Föredrogs och hänvisades till kammarens
allmänna beredningsutskott den
av herr Pålsson m. fl. väckta motionen,
nr 14, om åstadkommande av ett enhetligt
pris på flytande drivmedel i hela
landet.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj :ts propositioner: % nr

14, angående anordnande av en allmän
jordbruksräkning under år 1951;
och

nr 16, angående befrielse i vissa fall
från betalningsskyldighet till kronan,
m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 17, med förslag till förordning
om ändring i familjebidragsförordningen
den 29 mars 1946 (nr 99).

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
fru Lindströms motion,
nr 15, om upphävande av kamrarnas pa -

148 Nr 2.

Lördagen den 20 januari 1951.

Statsverkspropositionen m. m.
ritetiska representation i de ständiga utskotten.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 16, av herr Åman och herr Eriksson,
Einar, angående reglering av lönevillkoren
för arvodesavlönade tjänstemän
med heltidstjänstgöring;

nr 17, av herr Lindahl, angående förbättrade
löneförmåner för vissa befattningshavare
i statens tjänst, vilka varit
partiellt arbetsföra;

nr 18, av herr Persson, Ivar, och herr
Anderberg, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag till understöd
åt folkbiblioteksväsendet;

nr 19, av herr Åman och fru Lindström,
om inrättande av särskilda socialeller
arbetsmarknadsattachébefattningar
inom utrikesförvaltningen;

nr 20, av herr Holmbäck m. fl., om
ökat anslag till lagberedningen;

nr 21, av herr Snygg m. fl., om ändrad
löneklassplacering för vissa förste skötare
och första sköterskor vid statens
sinnessjukhus;

nr 22, av herr Petrén m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning om
anslag till statens järnvägar för förvärv
av billinjer;

nr 23, av herr Linden m. fl., om ändrad
lönetursberäkning för viss personal,
som i samband med förstatligande av
enskilda järnvägar övergått eller övergår
i statens järnvägars tjänst;

nr 24, av herr Werner m. fl., om ökat
anslag till nyanläggning av bygdevägar;

nr 25, av herr Pålsson m. fl., om ökat
anslag till nyanläggning av ödebygdsvägar; nr

26, av herr Hermansson, Herbert,
och herr Niklasson, i anledning av
Kungl. Maj :ts framställning om anslag
till byggande av broar;

nr 27, av herr Ramberg, om pension
åt befattningshavaren vid kristidsstyrelsen
i Värmlands län O. V. Bengtsson;
samt

nr 28, av herr Åman och herr Andersson,
Birger, om en allsidig utredning
rörande de statliga företagsformerna.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 29, av herr Bengtson, om rätt att
vid taxering för inkomst njuta avdrag
för kostnader för självstudier; och
nr 30, av herr Petersson, Emil, angående
skattefrihet för förmånen av nedsatt
telefonabonnemangsavgift för vissa
av telegrafverkets pensionärer.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda motioner: nr

31, av herr Ahlkvist och herr Pettersson,
Georg, om höjning av den i 13
kap. 12 § andra stycket giftermålsbalken
upptagna värdegränsen;

nr 32, av herr Persson, Einar, m. fl.,
angående viss ändring i lagen om försäkring
för olycksfall i arbete;

nr 33, av herr Petersson, Emil, om
skärpning av bestämmelserna rörande
bakre belysningsanordningar å lastbilar;
samt

nr 34, av herr Persson, Ivar, m. fl.,
om förbättrade transportmöjligheter beträffande
sockerbetor och betmassa.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
den av herr Persson, Einar,
m. fl. väckta motionen, nr 35, om
beredande av dagarvode åt gode män
vid vissa förrättningar enligt den s. k.
dalalagen.

Föredrogs och hänvisades till kammarens
allmänna beredningsutskott den av
herr Andersson, Gustav Emil, och herr
Bengtson väckta motionen, nr 36, angående
lantbrevbäringens ordnande.

Herr talmannen anmälde, att till kammaren
överlämnats följande kungl. propositioner,
vilka nu var för sig föredrogos
och lades på bordet:

nr 15, angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. m.;

nr 18, angående ersättning från kyrkofonden
för övertalig personal vid domänverket; -

Lördagen den 20 januari 1951.

Nr 2. 149

nr 20, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 20 december 1940
(nr 1044) om vissa av landsting eller
kommun drivna sjukhus; samt

nr 22, angående bidrag till driften av
anstalter för psykopatiska och nervösa
barn.

Anmäldes och bordlädes bankoutskottets
memorial:

nr 1, med överlämnande av fullmäktiges
i riksbanken till bankoutskottet avgivna
berättelse; och

nr 2, med överlämnande av fullmäktiges
i riksgäldskontoret till innevarande
riksdag avgivna, till bankoutskottet avlämnade
berättelse.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 37, av herr Näslund m. fl., om rätt
för samerna att vid vissa allmänna val
rösta viss tid före valdagen å postanstalt; nr

38, av herr Boo, om beredande av
möjlighet att anbringa valkretsbeteckning
å valsedel vid vissa allmänna val;

nr 39, av herr Wistrand och fröken
Andersson, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag till bidrag till
erkända arbetslöshetskassor;

nr 40, av fröken Andersson, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning om
anslag till bidrag till anskaffande och
drift av hörapparater;

Statsverkspropositionen m. m.
nr 41, av herrar Bergh och O hlon, om
införande av ett stipendiesystem för att
minska bristen på lärare vid vissa läroverk
i övre Norrland och andra mindre
eftersökta landsdelar;

nr 42, av herrar Ohlon och Andrén,
om inrättande av ett de vetenskapliga
bibliotekens chefsråd;

nr 43, av herr Anderberg och herr
Karlsson, Gustaf, om viss inskränkning
av rätten att vid taxering för inkomst
njuta avdrag för representation;

nr 44, av herr Wistrand m. fl., med
förslag till lag om ändring av femte stycket
tilläggsförfattningen till arbetarskydslagen; nr

45, av herr Äman m. fl., angående
viss översyn av lagen om förenings- och
förhandlingsrätt;

nr 46, av herr Näslund m. fl., om ökat
anslag till Bidrag till hushållningssällskapen:
Omkostnader;

nr 47, av herrar Björck och Spetz, i
anledning av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till Grundförbättringar:
Statens avdikningsanslag; samt

nr 48, av herrar Näslund och Näsström,
om vidgad rätt till statsbidrag för
elektrifieringsföretag å landsbygden.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kommarens sammanträde
avslutades kl. 4.02 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.