Fredagen den 19 januari fm (Riksdagens protokoll 1968:3)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 3

ANDRA KAMMAREN

1968

19—20 januari

Debatter m. m.

Fredagen den 19 januari fm.

Sid.

Svar på frågor av:

herr Karlsson i Huddinge (vpk) ang. handläggningen av frågor om

offentliga demonstrationer................................. 3

fru Ryding (vpk) ang. konsumentupplysningen om kvicksilverhalten
i fisk................................................ 5

herr Petersson (h) ang. gränshandeln mellan Sverige och Finland 6
fröken Sandell (s) ang. följderna av fri försäljning av starköl och

herr Hamrin i Jönköping (fp) i samma ämne................. 7

herr Nilsson i Gävle (vpk) ang. sänkning av diskontot i sysselsätt ningsfrämjande

syfte...................................... 11

fru Kristensson (h) ang. tidpunkten för framläggande av förslag om

en reformerad familj ebeskattning........................... 12

herr Karlsson i Huddinge (vpk) ang. åtgärder för att förhindra att

läkarutbildning vid sjukhus temporärt avbrytes.............. 13

herr Turesson (h) ang. det tekniska systemet vid intagning till

universitets och högskolors spärrade linjer .................. 13

herr Nordstrandh (h) ang. ifrågasatt minskning av den s. k. lärartätheten
................................................. 14

fru Thunvall (s) ang. enhetliga nordiska trafikregler för framförande

av sparkstötting.......................................... 18

Meddelande om arbetsplenum fredagen den 2 februari............. 20

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (forts.)............... 21

Interpellationer av:

herr Rubin (mbs) ang. en vitbok rörande baltutlämningen 1945—

1946.................................................... 79

herr Hedin (h) ang. viss begränsning av förbudet mot jakt....... 80

Meddelande om enkla frågor av:

herr Åkerlind (h) ang. ålderspensionen till försäkrade i tunga och

hälsovådliga yrken....................................... 84

1—Andra kammarens protokoll 1968. Nr 3

Nr 3

Innehåll

Sid.

herr Norrby (fp) ang. obehörig trafikdirigering i samband med snöröjning
m. m............................................. 84

fru Renström-Ingenäs (s) ang. hänsynstagandet till rörelsehindrade
vid utformningen av byggnader. . .......................... 84

Fredagen den 19 januari em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (forts.).............. 84

Lördagen den 20 januari

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (forts.).............. 149

Fredagen den 19 januari 1968: fm.

Nr: 3

Fredagen den 19 januari

Kl. 11.00

§ 1

Svar på fråga ang. handläggningen avfrågor
om offentliga demonstrationer

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:

Herr talman! Herr Karlsson i Huddinge
har frågat justitieministern om
denne har för avsikt att ta initiativ till
ändring av reglerna för handläggningen
av frågor om offentliga demonstrationer.

Eftersom ärenden rörande frågor som
avses i lagen om allmänna sammankomster
handläggs inom kommunikationsdepartementet
har frågan lämnats
till mig för besvarande.

Rätten till demonstrationer och liknande
offentliga opinionsyttringar är
en del av församlingsfriheten. Denna
har här i landet sedan mycket lång tid
tillhaka varit en erkänd medborgerlig
rättighet. Församlingsfriheten har lagts
fast och utformats närmare i lagen om
allmänna sammankomster. Denna lagstiftning
bygger på att största möjliga
frihet skall råda och att andra inskränkningar
i församlingsfriheten inte
får göras än sådana som är nödvändiga
med hänsyn till ordning och säkerhet
■—- särskilt i fråga om trafiken

— och enskilda människors fri- och
rättigheter.

Dessa hänsyn gör det nödvändigt att

— som skett i lagen — ge de myndigheter
som svarar för ordning och säkerhet
i samhället befogenhet att i vissa
fall pröva i förväg om demonstration
eller annan allmän sammankomst på
allmän plats får äga rum och att under

alla omständigheter ingripa vid t. ex.
svårare oordning eller lagbrott. ''''

Befogenheterna är emellertid noggrant
avgränsade i lägen och i uttalanden
av statsmakterna som ligger till
grund för tillämpningen. De utövas
under ämbetsarisvar och under full allmän
insyn. Utöver de garantier för
rättssäkerhetéii sém'' ligger häri; gäller
vanliga regler om besvärsrätt till länsstyrelse
och Kungl. Maj:t.

Med hänsyn till det anförda liar jag
inte funnit anledning till ändring i de
regler som gäller på området.

Vidare anförde:

Herr KARLSSON i Huddinge (vpk):

Herr talman! Jag ber att till kommunikationsministern
få uttala mitt tack
för det svär jag erhållit på min fråga.

Som alla förstår är bakgrunden till
frågan fjolårets demonstrationer mot
USA:s krig i Vietnam, speciellt vad som
inträffade i Stockholm den 20 december.
De händelserna diskuterade vi i
går här i kammaren, och jag skall nu
inte ta upp den debatten igén, bl. a.
därför att tiden inte medger det.

När jag frågade om man inte kunde
tänka sig en annan ordning för handläggning
av frågor rörande offentliga
demonstrationer var utgångspunkten
den, att det som bekant i praktiken är
polisen som helt bestämmer om man
skall få demonstrera och om man t. ex.
skall få gå på Kungsgatan eller inte.
Detta är enligt min mening inte tillfredsställande.

Jag skall nu inte gå in på frågan om
polisens ställning och auktoritet i samhället.
Polisens uppgift är att svara för
ordningen, men det kan inte vara nöd -

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Svar pa fråga ang. handläggningen av frågor om offentliga demonstrationer

vändigt att polisen har kvar bestämmanderätten
över demonstrationsfriheten
och hur den i praktiken skall utnyttjas
och tryggas. Jag kan inte heller
förstå att polisen själv han ha något
speciellt intresse av att till varje pris
ha hand om detta. Jag tycker att vi
skulle kunna överväga att överlämna
den ansvarsfulla uppgiften till någon
parlamentariskt vald instans, eftersom
det här handlar om tillämpningen av
någonting som verkligen kan sägas vara
en fundamental demokratisk rättighet.

Redaktör Fredriksson i Aftonbladet
framhöll i en artikel den 4 januari med
anledning av händelserna i Stockholm
något som jag gärna vill citera. Enligt
hans mening borde regeringen se till
att det »blir tillåtet att demonstrera på
vilka gator som helst, och beslut om
tillstånd borde meddelas inte av polismakten
utan av en politiskt ansvarig
nämnd, t. ex. vald av stadsfullmäktige
---. Sådana förbättringar i demokratisk
riktning är vad samhället nu
kan göra för att öka mötes- och demonstrationsfriheten
och försöka undvika
att stöta från sig dessa högst kvalificerade
ungdomar.»

Jag tycker att denna eller någon liknande
utväg borde prövas. Det måste
anses glädjande att särskilt vår ungdom
aktiviseras i kampen mot krig och
förtryck och för upphöjda mänskliga
ideal. Att detta skall behöva leda till
händelser som dessa i Stockholm måste
på allt sätt undvikas. Samhället borde
kunna överväga ett initiativ för att få
till stånd en annan handläggning av
frågor som dessa.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Det förhållandet att polisen
har ansvaret för om tillstånd skall
beviljas eller t. ex. på vilka gator som en
demonstration skall få äga rum hänger
ju samman med att polisen har ansvaret
för ordningen inte minst med hänsyn
till trafiken. Jag är övertygad om

att med det sätt på vilket demonstrationsrätten
är kringgärdad genom lagar
och förordningar i vårt land möter det
i och för sig inte några problem för oss
att hävda möjligheterna att demonstrera
så som trots allt alla önskar kunna göra
i en stat av Sveriges karaktär.

Både herr Karlsson och jag kan nog
säga oss att vi, i varje fall vid en internationell
jämförelse, inte har någon anledning
att skämmas för utformningen
av de svenska bestämmelserna för demonstrationsrätten
och möjligheten att
hävda denna genom att i vanlig ordning
anföra besvär i den mån som man anser,
att polismyndigheten skulle ha
handlat felaktigt. Jag tror att allra minst
herr Karlsson har någon anledning att
skämmas för de möjligheter vi bär att
demonstrera i vårt land.

Herr KARLSSON i Huddinge (vpk):

Herr talman! Den sista gliringen skall
jag inte gå in på, eftersom min utgångspunkt
inte alls är internationella förhållanden.
Den är faktiskt att vi har
vissa problem i vårt eget land. Jag skall
inte närmare redogöra för dessa. Kommunikationsministern
känner lika väl
som jag till att vi har vissa problem
med hur demonstrationsrätten skall tilllämpas.
Det finns delade meningar om
detta, och jag är inte den ende företrädaren
för uppfattningar som avviker
från kommunikationsministerns.

Det är därför som jag har ställt frågan,
om man ändå inte kunde överväga
en annan ordning på detta område. Det
kan ändå inte vara fråga om någon
prestigesak för polisen eller för andra
myndigheter. Jag vidhåller min uppfattning
att den nuvarande ordningen
inte är fullt tidsenlig.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag tycker inte man
skall göra detta till en prestigefråga, ty
det är det faktiskt inte, utan det är eu
praktisk fråga. Om vi skulle tänka oss

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Nr 3

Svar på fråga ang. konsumentupplysningen om kvicksilverhalten i fisk

något annat arrangemang och uppdra
åt en annan myndighet att bevilja dessa
tillstånd, blir det av praktiska skäl ändå
så att den myndigheten när det gäller
exempelvis trafiken måste rådgöra med
polisen för att avgöra på vilka gator en
demonstration lämpligen skall kunna
genomföras. Därför har det tett sig naturligt
för dem som utarbetat lagstiftningen
att tillståndsgivningen lades i
samma händer som övervakningen av
ordningen, inte minst beträffande trafiken.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2

Svar på fråga ang. konsumentupplysningen
om kvicksilverhalten i fisk

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade
:

Herr talman! Fru Ryding har frågat
om jag anser att uppgifterna om kvicksilverhalten
i fisk varit alltför generaliserande
och att därför en mera löpande
konsumentupplysning är erforderlig.

Undersökningarna av kvicksilverhalterna
i fisk visar, att kvicksilvernivåerna
varierar högst avsevärt från område
till område. Vid de av medicinal- och
veterinärstyrelserna utfärdade rekommendationerna
om förbud att sahihålla
fisk från vissa vattenområden har hänsyn
tagits till dessa variationer. Undersökningsresultaten
har redovisats bl. a.
i den av statens institut för folkhälsan
utgivna publikationen Vår föda. Enligt
min mening bär uppgifterna om kvicksilverhalten
i fisk inte varit generaliserande.

Undersökningarna om kvicksilverhalt
i fisk fortsätter i ökad omfattning.
Resultaten kommer att ligga till grund
för åtgärder från myndigheternas sida
och kominer liksom hittills fortlöpande
att publiceras.

Vidare anförde:

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! Först vill jag tacka
jordbruksministern för svaret på min
fråga. Anledningen till att jag ställt den
är den oro som konsumenterna känner
och soim märks på försäljningen av allt
slags fisk. De varningar som sänts ut
har tagit skruv ordentligt och man hör
dagligen konsumenter som frågar: Skall
vi sluta att äta fisk?

Visst är det bra med den fortlöpande
undersökningen, med konsumentupplysningen
och publiceringen av resultaten.
Men det får inte leda till något slags
kvicksilverhysteri. En samlad information
från myndigheter och forskare anser
jag därför vara på sin plats i dag
såsom frågan utvecklat sig, och det skall
vara eu information som så många som
möjligt får del av. Det är bra att dessa
resultat publiceras i publikationen Vår
föda, men tyvärr måste jag beklaga att
upplagan inte är vad den skulle vara.
Denna information är nödvändig för
konsumenternas skull men också av
en annan anledning, som inte är minst
viktig i sammanhanget. Jag syftar på
lönsamheten för fisket, vilken visar en
ständigt nedåtgående kurva.

Jag är medveten om att denna ständigt
nedåtgående kurva inte bara skall
skyllas på upplysningen om hälsofarlig
fisk. Det finns många andra faktorer
som spelar in. Men ostridigt är att det
sätt, varpå konsumenterna kommit att
uppfatta den upplysning som bedrivits,
är en del av skulden till fiskets dåliga
lönsamhet.

Nu säger jordbruksministern i sitt
svar att han inte tycker att uppgifterna
om kvicksilverhalten i fisk har varit
generaliserande. Det må vara hans uppfattning,
men verkningarna av upplysningen
har blivit dem jag nämnt. Då
måste jag fråga: Rör man inte göra
något för att rätta till de missuppfattningar
som faktiskt är rådande? Visst
kan det finnas, torsk som kan vara

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Svar på fråga ang. gränshandeln mellan Sverige och Finland

hälsovådlig, men det kan vara av andra
skäl än kvicksilverhalten.

Enligt min mening är det bra att
undersökningarna fortsätter och att resultaten
publiceras. Men jag ifrågasätter
om det inte behöver vidtagas också
andra åtgärder, exempelvis information
via våra massmedia från myndigheternas
sida, så att konsumenterna får en
mera differentierad syn på saken och
inte känner denna skräck för att äta
fisk.

. , ■ i; : ; ; f; . •: ;: «. ! .. ■

Chefen för j ordbruksdepartementet,
herr Statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Det är möjligt att fru
Rydihg inte: observerat att sådana åtgärder
som hon efterlyser har vidtagits.
I slutet''av förra året anvisades ytterligare
200 000 kronor just för upplysningsverksamhet
som skulle främja fiskkonsumtioneh.
Detta extra anslag var
motiverat just med hänsyn till den diskussion
om kvicksilverförekonisten som
pågått.

Det''är möjligt att jag missförstått frågan,
men det är alldeles uppenbart att
någon generalisering inte har skett. Vad
som redovisats i Vår föda och vad som
också förekommit i pressen,, i den män
dessa frågor behandlats där, har varit
uppgifter om: kvicksilverhalterna i vissa
bestämda vattenområden. Sedan är det
en sak-ätt veterinärstyrelsen och medicinalstyrelsen
fastställt en viss gräns
och sagt att fisk med högre halt av
kvicksilver inte får saluföras. När vi
skall förköka hindra någonting använder
vi ju vanligen den metoden att vi
fastställer ett visst värde och utgår ifrån
att det är rätt. Finner man sedan anledning
att justera det värdet, är detta
en annan sak, men det är ingen generalisering
att stanna för ett visst gränsvärde;
som man gjort i detta fall.

Fru RYDING (vpk):

Herr talman ! Jag tackar för de kompletterande
upplysningarna från jordbruksministern.
Det är bra att dessa

200 000 kronor förra året anslogs för
upplysning. Tydligen måste det vara
så, enligt vad jag har erfarit bland konsumenterna,
att de åtgärder som dessa
200 000 kronor skulle ha lett till ännu
inte har slagit igenom. Men vi befinner
oss ju bara i början av detta år, och jag
hoppas att åtgärderna kommer att få
bättre effekt så småningom.

Vad jag avsåg med generalisering var
inte kvicksilverhaltens storlek. Jag syftade
på det förhållandet att människor
blivit rädda för alla slag av fisk, oavsett
om kvicksilverhalten ligger under
eller över det lämpliga värdet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. gränshandeln mellan
Sverige och Finland

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Petersson har frågat
mig om jag är beredd medverka till
åtgärder för att skapa en bättre jämvikt
då det gäller gränshandeln mellan Sverige
och Finland.

Jag utgår från att herr Petersson avser
resandes rätt till tull- och skattefri
varuinförsel. Förhållandet är här att
bestämmelserna i Danmark, Norge och
Sverige — med vissa smärre undantag
•—• är ensartade, medan de finska reglerna
är mera restriktiva. De danska,
norska och svenska bestämmelserna
grundar sig för övrigt på internationella
överenskommelser, bl. a. inom
OECD. Det är därför en finsk angelägenhet
att överväga möjligheterna att
genom en anslutning till de internationella
reglerna skapa likvärdiga bestämmelser.

Vidare anförde

Fredagen den 19 januari 1968 fm. Nr 3

Svar på frågor ang. följderna av fri försäljning av starköl

Herr PETERSSON (h):

Herr talman! Jag vill tacka finansminister
Sträng för svaret på min fråga.

Bakgrunden till frågan är just de olika
bestämmelser som gäller för svenskarnas
inköp i Finland och finländarnas
inköp i Sverige. Som bekant får en
svensk införa finska varor för 275 kronor,
medan en finländares inköp i Sverige
är begränsat till cirka 11 kronor
per dygn. Denna begränsning av finländarnas
inköpsrätt genomfördes för
drygt två år sedan ensidigt av finska
myndigheter.

Av ett interpellationssvar hösten 1965
framgick att finansminister Sträng hyste
förhoppningar om att ämbetsmannaförliandlingar
inom en nära framtid skulle
leda till rättvisare gränshandelsbestämmelser.
Den finska devalveringen i höstas
har gjort läget ännu besvärligare för
handeln i Tornedalen -—• en bygd som
har stora näringsproblem och vars handel
också har stor ekonomisk betydelse.
Denna värdering synes finansministern
dela enligt interpellationssvaret 1965.

Jag är medveten om att detta är en
angelägenhet där de finska myndigheterna
har att besluta. Men jag vill hoppas
att den svenska regeringen följer
frågan och försöker öva påtryckningar
för att hjälpa upp möjligheterna till en
vidgad och rättvisare gränshandel.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på frågor ang. följderna av fri
försäljning av starköl

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Fröken Sandell har frågat
mig, om jag ämnar företa några särskilda
åtgärder med anledning av de
alarmerande rapporterna beträffande
följderna av fri försäljning av starköl,
och herr Yngve Hamrin i Jönköping

har frågat mig, om man från regeringens
sida överväger att avbryta pågående
försöksverksamhet med fri försäljning
av starköl på grund av de nedslående
erfarenheter som gjorts. Med
hänsyn till frågornas likartade innehåll
vill jag lämna följande gemensamma
svar på dem.

Med riksdagens bemyndigande och på
alkoholpolitiska utredningens förslag
förordnade regeringen att starköl skulle
få försäljas i Göteborgs och Bohus län
samt Värmlands län fr. o. m. den 1 november
1967 t. o. m. den 31 december
1968 enligt i huvudsak samma regler
som annat Öl.

Försöksverksamheten har pågått cirka
2 månader och kan inledningsvis
antas föranleda en viss stegrad efterfrågan.
Av statistiska uppgifter rörande
antalet fyllerifall under den gångna delen
av försöksperioden jämfört med
motsvarande tid år 1966 framgår emellertid
att antalet fyllerifall varit i stort
sett oförändrat i de berörda länen.

Det torde ännu vara för tidigt att dra
några slutsatser av den här verksamheten.
Det missbruk av starköl som
eventuellt kan tillskrivas den friare försälj
ningsf ormen är beklagligt men enligt
min mening inte så entydigt eller
av sådan omfattning att verksamheten
i dess nuvarande skede bör ändras eller
avbrytas. Det resultat som försöksverksamheten
är avsedd att belysa skulle då
icke uppnås. Jag kommer emellertid
även i fortsättningen att med största
uppmärksamhet följa utvecklingen av
pågående försök och, om det visar sig
erforderligt, vidta åtgärder för att förhindra
negativa verkningar av försöksverksamheten,
varvid man även, om så
är nödvändigt, får räkna med att försöken
avbryts.

Vidare anförde:

Fröken SANDELL (s):

Herr talman! Detta är en mycket allvarlig
social fråga, och man har endast

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Svar på frågor ang. följderna av fri försäljning av starköl

att beklaga dem som inte vill förstå
det; jag syftar närmast på en del tidningar,
som har kallat den opinion
hysteri som har mött den fria starkölsförsäljningen.
Det är ett slag i ansiktet
på de ansvarskännande människor, t. ex.
i Arvika i Värmland, som har gått till
försvar mot de attacker som starkölsförsäljningen
har riktat mot deras ungdomsvård.

Jag vill inte heller undandra mig mitt
eget ansvar i denna fråga. Jag var själv
med om det beslut som riksdagen fattade
om denna försöksverksamhet. Det
olyckliga beslutet om att införa mellanöl
och lämna ut det till fri försäljning medförde
vad man hade misstänkt: en kraftig
ökning av framför allt skolungdomens
alkoholvanor. Jag tänkte mig att
en försöksverksamhet med fri försäljning
av starköl samtidigt skulle sätta
strålkastarna på de missförhållanden
som hade uppstått genom mellanölets
införande. Det var också rätt tänkt, ty
det visar sig'' nu att alla skolledare som
man talar med säger att eländet började
i och med att vi fick mellanölet. Då
gjordes nämligen en mycket kraftig
reklam för denna dryck. Detta har varit
inkörsporten till de ölvanor som nu har
tagit sig uttryck i de händelser vi har
fått bevittna.

Jag har således ett ansvar i detta avseende.
Efter att på nära håll ha sett
vad som har skett på flera orter vill jag
hemställa till finansministern att så
snart det är möjligt avbryta dessa försök.
Finansministern säger i sitt svar
att det inte har blivit något ökat fylleri
under denna försöksperiod jämfört
med motsvarande tid 1966. Nej, de mycket
unga — det kan vara 13—14-åringar
som det gäller här — medtages inte i
fylleristatistiken. Dessutom skiljer man
som bekant på berusning och fylleri,
och dessa ungdomar kommer inte in i
rapportverksamheten och ger alltså
inte utslag i den statistik som man rättar
sig efter.

Herr talman! Jag vill också till slut

ställa en fråga. I förra veckan hittades
i eu mellansvensk stad en 14-åring, halvt
förfrusen och till medvetslöshet berusad,
med en mängd tomflaskor omkring
sig. Hur många sådana fall skall man
tillåta, innan man överväger att avbryta
experimentet med den fria mellanölsförsäljningen? Herr

HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Jag ber att få framföra
det obligatoriska tacket för svaret, som
jag naturligtvis dock finner högst otillfredsställande.

Ingenting kan vara naturligare än att
vad som händer i Värmland och Göteborgs
och Bohus län följs med intensiv
uppmärksamhet och oro på andra håll i
landet, främst därför att saken i och
för sig är så allvarlig, men också därför
att man inte vet vad som kan dyka upp
härnäst bakom hörnet. Ett nytt experiment
kanske, ett nytt hugskott av samma
alarmerande slag? Denna gång är
det tydligen tonåringarna, skolbarnen,
som får sitta emellan och som får betala
ett tragiskt högt pris för detta experiment.

Jag har också den uppfattningen —-och jag tror att den delas av många —
att det från principiella synpunkter och
på rent humanitära grunder är utomordentligt
betänkligt att sätta i gång en
försöksverksamhet av detta slag med
ett levande människomaterial, utan tanke
på följderna. Man kunde för övrigt
redan i förväg tämligen exakt veta hur
ett sådant experiment skulle slå ut. Öppnas
en ny kran till alla andra kranar,
blir tillflödet starkare, det växer i proportion
till lättillgängligheten. Har vi i
dagens läge, herr statsråd, mot bakgrunden
av växande ungdomsfylleri och en
av alkoholsjukdomar betingad skrämmande
överdödlighet råd att experimentera
efter de byråkratiska linjer det
här är fråga om? Jag anser att detta är
en typ av samhällsexperiment som är
direkt livsfarlig.

En central punkt i statsrådets svar,

Fredagen den 19 januari 1968 fm. Nr 3

Svar på frågor ang. följderna av fri försäljning av starköl

låt mig säga ett framträdande element
i hans försvarslinje, är att fylleristatistiken
i Värmland och Göteborgs och
Bohus län inte skulle ha påverkats negativt.
I likhet med fröken Sandell vill
jag göra det mycket bestämda påpekandet
att många av de ungdomar som omhändertas
för fylleri aldrig kommer in
i något register. Ungdomarna förs direkt
till sina föräldrahem. Det blir hemmet
och föräldrarna som får ta hand om
dem och som får uppleva de tragiska
följderna av den fria försäljningen av
mellanöl och starköl.

Vi som redan när detta beslut fattades
i riksdagen varnade för det och voterade
emot det — jag hörde till dem —•
lugnades med att om försöket slog illa
ut, skulle det avbrytas. Själv var jag
inte övertygad av det argumentet och vi
ser i dag, att ingenting händer, trots de
negativa följderna. Statsrådet vill väl
ändå inte påstå, att nykterhetstillståndet
skulle ha förbättrats eller ens förblivit
oförändrat. Det är uppenbart, att
det har förändfats i negativ riktning.

Jag beklagar det besked som statsrådet
här har lämnat. Det betyder att
statsrådet ingenting märkt av den mycket
starka opinion som krävt och kräver
ett ingripande omedelbart.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Självfallet skall jag vid
detta tillfälle inte ge mig in på någon
nykterhetspolitisk debatt. En fråga av
sådan karaktär bör tas upp i ett mera
seriöst sammanhang.

Bakom mitt frågesvar ligger ändå ett
försök att objektivt avläsa situationen
sådan den ser ut i dag. Till den ändan
har ämbetsmän rest omkring i de olika
orterna för att tala med barnavårdsnämnder,
med polisen och med skolstyrelserna
i olika orter. Man kan emellertid
inte av det erhållna materialet dra
någon entydig slutsats. Det finns skolstyrelser
på vissa orter som säger att
den fria starkölsförsäljningen inte be -

tytt någonting, det finns polismyndigheter
som anser att av den fria starkölsförsäljningen
inom deras område inte
kunnat spåras något som helst utslag.
Däremot säger man just i År v i ka Ir akten
att försöket slagit ut på ett hårdare sätt.

Man har även hört sig för med barserveringar,
restauranger och med alla
som säljer denna vara, och man har
därvid fått den uppgiften att efter en
initialmässig nyfikenhetsprövning av
starkölet under november månad har
det återgått till det gamla igen under
december.

Vi har också försökt studera fylleristatistiken,
och det var närmast med anledning
av detta studium som jag nu
begärt ordet, eftersom fröken Sandell
säger att det tyvärr inte finns någon
statistik för dem som icke fyllt 15 år.
1 själva verket har man när det gäller
dessa områden upprättat en statistik
just för dem som är under 15 år — en
sådan statistik har även funnits tidigare
— men inte heller den ger någon ledning.
över huvud taget har det inte varit
några fyllerifall under november 1966
bland dem som är under 15 år. I november
1967 noterade man ett fall, och då
gäller dock statistiken Göteborg, Kungälv,
Lysekil, Marstrand, Mölndal, Strömstad,
Uddevalla och landsbygden.

Det är svårt att dra några speciella
slutsatser av detta. Ser vi på statistiken
beträffande dem som fyllt 15 år men
icke 18, visar denna ett utslag som går
tvärt emot. Före starkölsförsäljningen
hade man t. ex. i Göteborg 29 fyllerifall
i grupperna 15—17 år, men efter frisläppandet
av starkölsförsäljningen
sjönk siffran till 20 fyllerifall. I Kungälv
hade man två fyllerifall i denna
grupp. Efter frisläppandet av starkölet
kunde man inte notera något fyllerifall
alls.

På landsbygden, tagen under en samlad
rubrik, fanns före starkölsförsäljningen
ett fyllerifall i dessa grupper.
Efter starkölsförsäljningens införande
hade man inget fall.

1*—Andra kammarens protokoll 1968. Nr 3

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Svar på frågor ang. följderna av fri försäljning av starköl

I den mån man försöker bedöma denna
fråga efter de utredningar och de
undersökningar som gjorts på platsen
och sedan man talat med folk har bilden
inte alls varit så definitivt ensartad
som vi skulle kunna tro sedan vi lyssnat
till de båda frågeställarna. Allt detta
ger ett annat intryck.

Det är detta som legat bakom mitt
ställningstagande. Jag har sagt att det
vore utomordentligt beklagligt om ungdomen
på någon plats missbrukade den
givna friheten. Eftersom försöksverksamheten
nu satts i gång, måste vi låta
den fortsätta till dess att vi får ett mera
adekvat utslag. Men visar det sig att denna
försöksverksamhet slår åt fel håll
och att resultatet blir negativt, förklarar
jag mig beredd att avbryta densamma.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Jag tror att det är litet
riskabelt, herr statsråd, att utmana den
starka opinion som uppstått i denna
fråga och som krävt bestämda åtgärder
redan nu. Jag förutsätter att statsrådet
har i sin ägo en faktasamling som skickats
ut av Nykterhetsrörelsens informationstjänst.
Jag har den med mig här.
Det är ett dokument som är värt ett
studium och det är, som jag bedömer
det, utomordentligt övertygande.

Som ett huvudelement i statsrådets
svar ingår, som jag redan nämnt, att
fylleristatistiken inte visar att starkölsförsäljningen
verkat negativt. Jag upprepar
ännu en gång att tonåringarna
aldrig kommer in i någon statistik. I
det avseendet har statistiken alltså inget
värde. Däremot förekommer utomordentligt
många bevis för att det i försöksområdena
föreligger ett utbrett och
växande ungdomsfylleri — man kan
bara gå till tidningarnas nyhetssidor för
att avläsa det.

Statistiken visar emellertid en annan
sak, nämligen att starkölskonsumtionen
i försöksområdena påtagligt ökat på bekostnad
av de lättare maltdryckerna,

mellanölet — om det nu skall kallas för
en lättare dryck; det är i varje fall
inte min mening — och pilsnern. Den
statistiken betyder väl ändå någonting.
Det har alltså skett en konsumtionsförskjutning
mot starköl från mellanöl och
pilsner. År det den utvecklingen vi önskar?
Jag anser inte det.

Fröken SANDELL (s):

Herr talman! Jag noterar med tacksamhet
att finansministern förklarar att
han hyser en viss oro inför vad som
framkommit och att han med allvar
skall följa situationen. Jag tar det som
ett löfte att om utvecklingen blir ännu
mer oroande kommer försöksverksamheten
att avbrytas.

Beträffande dessa mycket unga människor
är det inte alltid fråga om en så
påtaglig berusning att de blir tagna
för fylleri och kommer in i statistiken.
De påverkas emellertid, och det blir
en allmän »förslumning» av de unga i
skolorna.

Jag vill upprepa att jag själv tar detta
mycket allvarligt. Jag har i denna fråga
ett dubbelt ansvar, dels som ledamot av
en skolstyrelse där jag har tillfälle att
på nära håll följa utvecklingen, dels
som riksdagsledamot som varit med om
att fatta beslut om denna försöksverksamhet.
När beslutet fattades i riksdagen
skrev utskottet mycket bestämt, att
om det skulle visa sig att detta försök
ledde till obehagliga konsekvenser skulle
man kunna hemställa hos Kungl. Maj :t
att det avbröts.

Narkotikan har ju varit ett allmänt
diskussionsämne under det gångna året
och faran för skoleleverna har debatterats.
Jag undrar hurudan opinionen
skulle bli, om man började göra narkotika
lättillgängligt för eleverna över
hela landet.

Vi kan inte stillatigande se på hur
skolbarn på samhällets tillskyndan får
en tillvänjning när det gäller alkoholbruk.

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Nr 3

Svar på fråga ang. sänkning

Med detta ber jag att få tacka för
svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. sänkning av diskontot
i sysselsättningsfrämjande syfte

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Nilsson i Gävle har
frågat mig om jag anser att en sänkning
av diskontot skulle utgöra ett bidrag
till strävan att skapa full sysselsättning.

Ränteläget måste anpassas med hänsyn
till många faktorer, som tillsammans
avgör den ekonomiska politikens
utformning. En räntesänkning vid
olämplig tidpunkt, som inte samordnas
med politiken i övrigt, kan sålunda försämra
möjligheterna att på sikt upprätthålla
den fulla sysselsättningen.

Vidare anförde:

Herr NILSSON i Gävle (vpk):

Herr talman! Jag tackar finansministern
för svaret på min enkla fråga. Jag
sammanställer finansministerns svar i
dag med hans uttalande i samma ämne
i gårdagens remissdebatt, då han gav
sin syn på diskontohöjningen. Statsrådet
sade därvid bl. a., att en av orsakerna
till den rykteskampanj som enligt
statsrådet skulle ha uppstått var herr
Hedlunds och andras uttalanden, vilka
skulle ha medfört oro för den svenska
kronans värde och utlöst en kraftig
kapitalutförsel. Räntehöjningen var alltså
enligt herr Strängs mening ofrånkomlig.

Jag skall inte nu gå in på den saken.
Jag vill bara säga att statsrådet i sitt
anförande i går lät förstå, att förtroendet
för den svenska kronans värde åter -

av diskontot i sysselsättningsfrämjande syfte

upprättats och att det sålunda skulle
vara troligt, att diskontot inom kort
kunde sänkas. Jag tror inte att jag hörde
fel; jag uppfattade i varje fall finansministern
på det sättet.

Nu uttalar jag den förhoppningen, att
de myndigheter som svarar för denna
sak skyndsamt vidtar en sänkning av
diskontot. Den nuvarande höga räntan
pressar hyrorna alltför hårt och är till
nackdel för alla dem som av olika skäl
tvingats låna pengar för sin verksamhet.

Vi är väl alla överens om att en hög
ränta inte stimurerar sysselsättningen,
och att stimulera sysselsättningen måste
för närvarande på grund av den alltför
stora arbetslösheten anses vara en viktig
uppgift. Jag måste också säga att det är
litet märkligt, att man samtidigt som
man släpper loss investeringsfonderna
för att stimulera sysselsättningen höjer
räntan, något som ju får en rakt motsatt
effekt.

Vi avvaktar alltså ett snabbt beslut
om sänkning av diskontot i första hand
till förutvarande nivå, 5 procent.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Herr Nilsson hade i det
närmaste rätt uppfattat vad jag sade
i går. Jag sade, att jag hoppades att det,
när förhållandena på valutamarknaden
hade blivit litet lugnare, skulle finnas
möjligheter att återgå till ett lägre
diskonto. Herr Nilsson citerade mig som
om jag hade sagt, att jag trodde att detta
skulle vara möjligt. Det föreligger alltså
en liten nyansskillnad mellan vad jag
verkligen yttrade och herr Nilssons citat.

I övrigt råder det full överensstämmelse
mellan mitt inlägg i dag och i går.
.Tåg vill placera in diskontopolitiken
i ett större sammanhang. Det framgick
av min beskrivning i går av situationen,
och det är också vad jag i dag sagt i
mitt svar till herr Nilsson.

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

§ f, . .

Svar på fråga ang. tidpunkten för framläggande
av förslag om en reformerad
;! familjebeskattning

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, licrr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Fru Kristensson har
frågat mig, om förslag till en reformerad
familjebeskattning kan förväntas under
innevarande års riksdag.

Familjebeskattningen och därmed
sammanhängande frågor överses för
närvarande av familjeskatteberedningen.
Såsom framgår av 1968 års riksdagsberättelse
beräknas utredningsarbetet
bli slutfört under år 1968. Något förslag
från regeringens sida torde inte hinna
framläggas under innevarande års riksdag.

Vidare anförde:

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Jag tackar finansministern
för svaret.

När familjeskatteberedningen tillsattes
i januari 1965, var vi nog många
som hoppades, att beredningen skulle
kunna presentera sitt förslag åtskilligt tidigare
äri vad som nu är fallet. Denna
tidsutdräkt är ur många synpunkter beklaglig.
Den hindrar en angelägen samordning
av åtgärderna på det familjepolitiska
området. Det senaste exemplet
härpå har vi fått genom det förslag som
den familjepolitiska kommittén lagt
fram i fråga om stödet till barnfamiljerna.
Tidsutdräkten har även den effekten,
att de hinder, som för närvarande
föreligger för gifta kvinnor när de skall
söka sig ut på arbetsmarknaden, kommer
att bestå. Jag tänker på den s. k.
tröskeleffekten. Denna hindrar i stället
för uppmuntrar kvinnorna att gå ut på
arbetsmarknaden för att förverkliga
sina anlag och göra en insats till gagn
för samhället.

Jag måste, herr talman, tyvärr säga
att jag inte känner finansministern sär -

skilt väl. Men ytligt sett förefaller han
vara stabilt gammaldags när det gäller
sådant som rör familjebeskattningen och
familjepolitiken. Alldeles uppenbart saknar
också finansministern politisk vilja
att driva denna fråga. Hade han haft
denna vilja, tror jag att vi hade kunnat
emotse ett förslag tidigare.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Fru Kristenssons uttalande
om att jag skulle vara stabilt gammaldags
vet jag inte om jag skall ta som
kritik eller som komplimang; jag får väl
fundera närmare på den sakén. Men jag
har ju signerat en proposition, som riksdagen
har antagit, om frivillig särbeskattning.
Detta är ändå en åtgärd i enlighet
med fru Kristenssons önskemål,
även om den frivilliga särbeskattningen
förutsätter ett initiativ av dem som vill
komma i åtnjutande av den.

Frågan om familjebeskattningen är en
utomordentligt svår och kinkig fråga.
Fru Kristensson kan säkerligen övertyga
sig om detta om hon tar ett personligt
samtal med de ledamöter av denna riksdag
som deltar i det utredande arbetet.
Jag har med stort intresse iakttagit hur
skatteexperter, icke anslutna till kanslihuset
utan på det vetenskapliga planet,
som för ett par år sedan var utomordentligt
entusaiastiska för de framgångslinjer
som bl. a. fru Kristensson hävdar,
efter en studieresa till länder, där
man tillämpade den obligatoriska särbeskattningen,
kom hem betydligt omtumlade
i hjärnverksamheten och frågade
sig huruvida eu särbeskattning egentligen
är så lycklig. Jag vet att man i de nationer
som prövat den obligatoriska särbeskattningen
för närvarande överväger
att gå tillbaka till den gammaldags sambeskattningen
igen. När man har dessa
informationer tror jag att det från alla
synpunkter är klokt att man tar en ordentlig
funderare på saken och inte förhastar
sig.

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Finansministern lever

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Nr 3

Svar på fråga ang. åtgärder för att förhindra att läkarutbildning vid sjukhus
temporärt avbrytes — Svar på fråga ang. det tekniska systemet vid intagning
till universitets och högskolors spärrade linjer

som han lär. Nog tar han sig en ordentlig
funderare alltid. Huruvida mitt uttryck
»gammaldags stabil» skulle vara
kritik eller komplimang, det beror på
hur man ser det. Jag har ingenting emot
att finansministern själv upplever det
som en komplimang; jag syftade givetvis
till att framföra en hovsam kritik.

Frivillig särbeskattning har införts,
men det löser inte problemet med tröskeleffekten.
Det var den jag talade om,
och det är finansministern väl medveten
om. Att frågan är svår bestrider jag
inte. Det finns dock anledning att erinra
om att skatteberedningen inte höll
på stort längre med sitt väldiga betänkande
innan det presenterades. Att det
inte skulle ha varit möjligt att något tidigare
framlägga ett förslag inom detta
rätt begränsade avsnitt verkar föga troligt.
Det hade också varit möjligt att
vidta vissa delåtgärder för att åstadkomma
förbättringar. Jag tänker t. ex. på det
dubbla ortsavdraget och de särskilda
skatteskalorna för gifta. Sådana delåtgärder
hade legat inom möjligheternas
gräns. Nu har i stället utvecklingen gått
åt fel håll, vilket jag beklagar.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på fråga ang. åtgärder för att förhindra
att läkarutbildning vid sjukhus
temporärt avbrytes

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet MOBERG, som yttrade: Herr

talman! Herr Karlsson i Huddinge
har frågat chefen för utbildningsdepartementet,
om han har för avsikt att
vidta åtgärder i syfte att i förekommande
fall förhindra att läkarutbildning vid
sjukhus temporärt avbryts. Enligt fastställd
ärendefördelning ankommer det
på mig att besvara frågan.

Det åligger i princip utbildningsmyndigheterna,
främst universitetskanslersämbetet,
att se till att utbildningen vid
universitet och högskolor löper friktionsfritt.
Självfallet kan sådana situationer
uppstå som omöjliggör för vederbörande
myndigheter att anordna utbildning.
Som exempel på en sådan situation
kan nämnas arbetskonflikt som
betingas av personalens förhandlingsrätt.

Vidare anförde

Herr KARLSSON i Huddinge (vpk):

Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet
Moberg för svaret på min fråga.
När jag för några dagar sedan ställde
den var det för att ett antal: medicine
kandidater vid ett av våra sjukhus i
Stockholm hotades av att få sin studiegång
avbruten på grund av konflikt mellan
sjukhushuvudmannen och de undervisande
läkarna. Jag avser alltså situationen
vid Danderyds sjukhus.

Naturligtvis skall jag inte på något vis
gå in på denna konflikt, men jag anser
att statsmakterna, som har ansvaret för
läkarutbildningen, borde tillse att studenterna
inte kommer i kläm vid en öppen
konflikt. Nu ser det dess bättre ut
som om en sådan öppen konflikt skulle
kunna undvikas. Jag hoppas emellertid
att statsrådet delar den uppfattningen,
att tredje man även i ett fall som detta
måste skyddas på det sätt som är möj ligl Härmed

var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på fråga ang. det tekniska systemet
vid intagning till universitets och högskolors
spärrade linjer

Ordet lämnades på begäran1 till

Herr statsrådet MOBERG, som yttrade:-
.! • i ••! .i- . : : •,

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Svar på fråga ang. ifrågasatt minskning

Herr talman! Herr Turesson har frågat
chefen för utbildningsdepartementet,
om han anser att det tekniska system
som används vid intagning till universitets
och högskolors spärrade linjer
är tillfredsställande utprovat samt vilka
åtgärder han ämnar vidta för att förhindra
att det missöde som nu inträffat
vid dessa intagningar upprepas. Enligt
fastställd ärendefördelning ankommer
det på mig att besvara frågan.

Genom beslut den 12 maj 1967 uppdrog
Kungl. Maj :t åt universitetskanslersämbetet
att i samråd med statskonforet
fastställa riktlinjer för det tekniska
förfarandet vid en central antagning av
studerande till vissa spärrade utbildningslinjer
m. m. Sådan antagning har
första gången ägt rum inför vårterminen
1968.

Det tekniska system som använts för
denna antagning har i och för sig visat
sig tillfredsställande. Däremot har ett
beklagligt manuellt fel inträffat. Enligt
vad jag erfarit kommer ämbetet att vidta
sådana åtgärder att en upprepning av
felet förhindras.

Vidare anförde:

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Moberg för svaret. Jag vill
också göra det konstaterandet, att starten
för det nya intagningssystemet
knappast kunde varit sämre än det blivit
i år. Det sägs att det beror på ett
manuellt fel. Det är ju en vanlig omskrivning
som förekommer på alla möjliga
områden för vad som i ren klartext
heter slarv.

Det är naturligtvis utomordentligt allvarligt
att ett sådant slarvfel inträffar,
framför allt därför att universitetskanslersämbetet
i skrivelser till de sökande
meddelat att de är slutgiltigt antagna.
Skall man kunna lita på en myndighet,
får man väl anse att när ett så
definitivt uttryck användes i en skrivelse,
ämbetsverket borde ha haft en

av den s. k. lärartätheten

verkligt höggradig ambition att se till
att utfästelsen blev infriad.

Det skulle naturligtvis därför ha varit
önskvärt att universitetskanslersämbetet
verkligen hade ansträngt sig för
att skaffa fram platser åt de ungdomar,
som har sökt till medicinsk utbildning
och fått besked om att de var slutgiltigt
antagna men fem dagar efteråt fick
återbud. När nu denna ambition inte
har funnits hos universitetskanslersämbetet,
får man väl i alla fall hoppas, att
kanslersämbetet vid höstens intagning
låter dessa ungdomar få förtur.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Som jag sade beklagar
alla det som hänt. Kanslersämbetet har
vad beträffar möjligheterna att reparera
de skador som har skett gjort allt
vad som har varit möjligt att göra. Jag
kan meddela att i fråga om intagningen
vid de psykologiska institutionerna,
vilken utbildning för närvarande
är spärrad, har det lyckats för ämbetet
att ordna platser för jag tror så
gott som samtliga av dem som först av
misstag blev tilldelade platser. Däremot
går det inte att ordna någon utbildning
för dem som kom in vid de medicinska
fakulteterna.

Låt mig till slut, herr talman, också
nämna, att sedan svaret skrevs har vi
till Kungl. Maj:t fått in det skriftliga
förslaget från kanslersämbetet om en
central intagningsnämnd vid universitet
och vissa högskolor för intagning
av den typ det här är fråga om.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Svar på fråga ang. ifrågasatt minskning
av den s. k. lärartätheten

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade:

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Nr 3

Svar på fråga ang. ifrågasatt minskning av den s. k. lärartätheten

Herr Nordstrandh har frågat, om jag
anser att hjälpmedels- och lokalsituationen
inom skolväsendet liksom tillgången
på elevvårdspersonal och biträdeshjälp
för närvarande är eller inom kort
kan bli sådan, att det är försvarligt att
nu aktualisera en minskning av den
s. k. lärartätheten.

Riktlinjerna för relationerna mellan
antalet elever och antalet lärare i skolväsendet
har fastställts med utgångspunkt
i besluten om grundskolan år
1962 och om det gymnasiala stadiet år
1964. Strävandena från skolmyndigheternas
sida är inriktade på att se till
att dessa riktlinjer följs. Vad gäller
grundskolan har redogörelser för utvecklingen
lämnats i de tre senaste
årens statsverkspropositioner.

Jag vill framhålla, att avvägningen
mellan olika resursinsatser och samspelet
mellan dessa är en central fråga i
vårt skolväsende, åt vilken en stor del
av de snabbt växande insatserna för
pedagogiskt utvecklingsarbete ägnas.
Detta framgår bl. a. av vad jag redovisat
i årets statsverksproposition.

Vidare anförde:

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka utbildningsministern
för svaret men tycker
nog, att statsrådet gick litet vid sidan
om vad jag avsett med min fråga;
han gjorde det kanske med full avsikt.
Jag förutsätter emellertid, att herr Palme
har läst SÖ:s petita för 1968/69.
Främst bland de rationaliseringsåtgärder
på skolområdet, som SÖ där pläderar
för, förefaller vara en minskning av
den s. k. lärartätheten, d. v. s. antalet
lärare per elev. Talet därom återkommer
gång på gång, och här är ämbetsverket
tydligen ordentligt engagerat.
Med de citat ur petitan, som jag här
skulle kunna anföra, avser jag inte dem
som sammanhänger med det redan fattade
beslutet om grundskolan och gymnasiet
och de konsekvenser som detta

kan ha för en eventuell minskning av
antalet lärare per elev. Jag åsyftar i
stället de uttalanden som avser framtiden
och hör ihop med ett tänkt radioTV-utnyttjande,
programmerat undervisningsmaterial
o. d. SÖ framhåller
sammanfattningsvis, att det minskade
lärarbehovet generellt sammanhänger
med att lärarrollen ändras från den informationsgivande
till den handledande
och stimulerande.

Till formuleringarna i SÖ:s petita
kommer så generaldirektörens personliga
och i offentliga sammanhang framförda
åsikt, att lärarlönerna är den ekonomiskt
tyngsta posten i budgeten och
att man därför måste inrikta sig på att,
för att använda det egna grundordet,
bortrationalisera så många lärare som
möjligt. Jag vill tala om för herr statsrådet,
att dessa resonemang och strävanden
oroar starkt, givetvis i första
hand lärare och skolledare men även
föräldrar och elever. Det som skall ersätta
lärarna — dessa kan helt naturligt
inte försvinna utan vidare, om man
vill få ett hyggligt undervisningsresultat
— finns inte. Var finns undervisningsmaterialet
som förutsätts, de lämpliga
lokalerna, de utprovade undervisningsmetoderna,
assistentpersonalen,
elevvårdarna av olika slag o. s. v.?

Jag konstaterar med glädje, att statsrådet
själv är utomordentligt försiktig
i statsverkspropositionen, där det, för
att ta ett exempel, bara talas om att »betydande
förskjutningar mellan olika typer
av resursinstanser, t. ex. lärare och
hjälpmedel», kan ifrågakomma. Detta
är klokt uttryckt. Jag skulle därutöver
vilja tillfoga det klokaste som skrivits i
SÖ:s petita, nämligen följande: »Att experimentera
med genomgripande nyheter
i undervisningssammanhang är en
svår och grannlaga uppgift.»

Jag menar alltså, herr statsråd, att
denna aktion för minskad lärartäthet,
vem som nu har inspirerat den, i dagens
läge är för tidigt igångsatt — eller
hur?

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Svar på fråga ang. ifrågasatt minskning av den s. k. lärartätheten

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag vill svara på den
sist ställda frågan »eller hur?» på det
sättet, att historiskt sett har man i alla
länder snarare kommit i gång för sent
med det pedagogiska utvecklingsarbetet
och inte tillmätt modern teknik och
moderna metoder och forskningsrön på
pedagogikens område tillräcklig vikt.
Någon har också sagt att det inte är
.särskilt stor skillnad på en skolklass
nu och i antiken. Vad det här är fråga
om — vilket vi kraftigt har understrukit
i statsverkspropositionen — är det
pedagogiska utvecklingsarbetet, liksom
lärarnas fortbildning och liknande, inom
ramen för våra ekonomiska resurser.

Så som jag har fattat saken är det
inte skolöverstyrelsens avsikt att anställa
någon jakt på lärare i rationaliseringssyfte
utan i stället att finna möjligheter
att öka lärarkårens kvalifikationer
ytterligare för att därmed kunna
utnyttja denna dyrbara resurs bättre.
Och vi kan väl vara ense om att det är
en dyrbar resurs som vi bör utnyttja
på bästa sätt inom skolväsendet. Det
står också i statsverkspropositionen att
»undervisning och utbildning inrymmer
kvaliteter, som aldrig kan förmedlas
helt tillfredsställande på annat sätt
än genom omedelbar och direkt kontakt
mellan lärare och elev», och att utvecklingsarbetet
på läromedelsområdet »bar
till syfte att sätta allt bättre redskap i

lärarens och elevens händer---.»

Därmed kan undervisningssituationen
förbättras.

Vi har möjligheter att hushålla med
våra dyrbara lärarresurser och därigenom
skapa ett bättre utbildningsväsende.
Så har jag i varje fall fattat intentionerna,
och sådana är även mina egna
intentioner.

Vad sedan lärartätheten beträffar —
och nu hoppas jag att herr Nordstrandh
inte missuppfattar mig —* hade jag i
november förra året tillfälle att på en

konferens i Wien diskutera den saken
med mina kolleger, d. v. s. alla europeiska
undervisningsministrar. Och de
var nära nog skakade över hur långt vi
här i Sverige har kommit när det gäller
antalet elever per lärare, att lärartätheten
med andra ord är så oerhört
mycket större i vårt land än i det stora
flertalet europeiska länder. Men missuppfatta
inte detta, herr Nordstrandh,
och tro att vi vill skapa samma situation
som man har i andra europeiska
länder. Jag tror att lärartätheten hos
oss kan vara en förklaring till att den
svenska pedagogiken i stort sett fungerar
så bra som den gör. Jag tror inte
att ett lågt elevantal i en klass nödvändigtvis
är en kungsväg till effektivare
utbildning, men ett alltför stort elevantal
är givetvis ett hinder för en god
utbildning. Jag talar här hela tiden om
genomsnittliga elevantal. Och den uppfattningen
strider inte alls mot vår
strävan att variera klassernas storlek
från stora klasser i vissa fall till mycket
små handledda grupper i andra fall.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Jag kan i nästan det
mesta vara ense med utbildningsministern.
Det är bara det, att han går
händelserna i förväg. Vi har nämligen
inte och kommer troligen infe inom
överskådlig tid att få de redskap av
olika slag — jag skall inte här räkna
upp dem igen — som herr Palme talade
om.

En av orsakerna till att vi i vårt
land har ett så gott utbildningsväsen
—• att vi har det vill jag gärna medge,
även om jag många gånger kritiserar
det — tror jag är att vi har tillgång
till så måjnga effektiva lärare. Vad
som egentligen var avsikten med min
lilla fråga var — och det vill jag säga
utan att på något sätt vara förmäten
— att jag ville råda utbildningsministern
att se till att det också i fortsättningen
kommer att finnas sådana.
Det rådande talet om att avsevärt mins -

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Nr 3

Svar på fråga ang. ifrågasatt minskning av den s. k. lärartätheten

ka antalet lärare per elev måste åtminstone
för närvarande tonas ned i
SÖ-petita och i andra sammanhang.

Det finns inte, herr Palme, förutsättningar
för sådana åtgärder nu och
torde inte heller komma att finnas
inom den närmast överskådbara tiden.
Detta tal sprider oro och falska förhoppningar
om att kunna spara in
betydande pengar. Och framför allt,
herr statsråd, får undervisningsväsendet
inte bli en statsbudgetens sparbössa
utan att hänsyn tas till den nuvarande
effektiviteten i undervisning
och fostran, som vi väl alla är överens
om att värna.

Dessutom — och det är ett annat
problem i detta sammanhang — flyttas
kostnaderna för de aktuella hjälpmedlen
över på kommunerna. Det har
sina risker att centralt fatta beslut, som
bygger på att kommunerna skall ersätta
vad som därigenom sparas in.
Detta måste väl ändå föregås av någon
form av överenskommelse med
kommunerna, vilka svarar för de lärarersättande
insatserna.

Jag vill dock understryka, att huvudsaken
är, att vi bör tona ned talet
om minskad lärartäthet. På längre sikt
tror jag att vi kommer att få en avsevärt
mjnskad lärartäthet i vårt land,
men det är icke möjligt i dag och inte
i morgon heller.

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Till det allra senaste
vill jag säga att vi ju har det s. k. Finnskoga-Dalby-bemyndigandet,
som innebär
att de pengar som sparas in genom
minskad lärartäthet i stället kan
användas för hjälpmedel. Vidare överväger
vi möjligheten att förändra bidragsbestämmelserna
för kommunerna
för att ge dessa större frihet att avväga
sin resursinsats.

Jag vill, säga till herr Nordstrandh
att det: inte är fråga om att vi plötsligt
skuUe. göra väldiga inbesparingar

av lärare. Det är självklart. Samtidigt
är det dock så, att utbildningsväsendet
i dag är en gigantisk apparat. Jag har
tidigare haft tillfälle att erinra om att
kostnaderna för denna huvudtitel i år
i oförändrat penningvärde är lika stora
som hela statsbudgeten mitt under
det senaste världskriget, och då ha>de
vi ändå alla beredskapskostnader. Detta
ger en bild av vilka ofantliga resurser
som nu tas i anspråk på detta område.

Vi måste därför driva ett rationaliseringsarbete
för att över huvud taget
klara av uppgiften. Kan man genom
några metoder hushålla med den dyrbara
lärararbetskraften är det naturligtvis
bra. Men det är inte i dagens
läge fråga om att åstadkomma några
väldiga och dramatiska resultat. Man
skall dock i det pedagogiska utvecklingsarbetet
pröva metoder för att se,
om vi genom tekniska hjälpmedel kan
ersätta en del av lärarens arbetsinsats,
sä att vi kan använda läraren för mer
ra kvalificerade uppgifter. Detta måste
vi vara överens om.

Vidare är jag också, herr Nordstrandh,
helt medveten om att verkligheten
kan släpa efter viljeinriktningen.
Jag hade t. ex. nyss en intressant
diskussion i första kammaren
med herr Nordstrandhs partikollega
herr Lidgard om möjligheterna att erhålla
statsbidrag för mörklägglningsgardiner.
Det kan självfallet finnas brister
av olika slag. Så är det i allt reformarbete.
Men att verkligheten är trög bör
icke avhålla oss från en i varje fall någorlunda
verklighetsanpassad viljeinriktning
i arbetet.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Jag skall, herr Palme,
be att å deras vägnar som arbetar i
skolan få tacka så hjärtligt för den fina
budgeten för skoländamål. Jag hoppas,
att skolbudgeten kommer att bli likadan
i fortsättningen. Men låt mig helt kort
ge en sista replik till statsrådet.

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Svar på fråga ang. enhetliga nordiska trafikregler för framförande av sparkstötting

Herr Palme drog upp det lilla Finnskoga-Dalby-projektet,
som jag också
har någon kunskap om. Det kan dock
inte vara signifikativt för hur man skall
ordna arrangemangen på längre sikt.
Man får statspengar ungefär som om
man hade normala klasser och normalt
antal lärare. Det som blir över i pengar,
när man minskar lärarantalet, får man
använda till hjälpmedel, assistenter och
liknande.

Det är ett intressant experiment, men
vi vet ingenting om vad det kan lägga
grunden till. Det är möjligt, att det kan
leda till en minskad lärartäthet i framtiden,
men det är inte säkert. Något argument
för att vi inte skall tona ned
talet om minskad lärartäthet är det alltså
ej.

Härmed var överläggningen slutad.

lämpning av trafikreglerna. Men enligt
26 § 1 mom. i förslaget skall sparkstöttingsföraren,
i motsats till den gående,
företrädesvis använda vägens
högra sida. Endast om det inte går att
komma fram med sparkstötting på annan
del av vägen får gångbana användas.

Nordisk vägtrafikkommitté har nyligen
börjat granska de yttranden över
förslaget som inkommit efter remiss i
de olika länderna. Innan vi vet resultatet
av det arbetet anser jag det inte
lämpligt att uttala någon mening om
kommande ställningstaganden till den
närmare utformningen av de olika regler
som behandlas i förslaget. Kommittén
beräknar att bli färdig med arbetet
under hösten 1968.

Vidare anförde:

§ 10

Svar på fråga ang. enhetliga nordiska
trafikregler för framförande av sparkstötting Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:

Herr talman! Fru Thunvall har frågat,
om jag avser att föreslå sådan ändring
i vägtrafikförordningen att den i
avseende på »framförande av sparkstötting»
kommer att överensstämma
med det av Nordisk vägtrafikkommitté
år 1966 framlagda förslaget till enhetliga
nordiska trafikregler (2 § 3
mom.) och hur snart detta i så fall kan
väntas ske.

Enligt våra nuvarande regler skall
sparkstötting liksom de flesta andra fordon
föras till höger på vägen. Detta blir
huvudregeln också enligt förslaget från
Nordisk vägtrafikkommitté. Visserligen
föreslås i den bestämmelse som fru
Thunvall nämner, att förare av sparkstötting
skall anses som gående vid till -

Fru THUNVALL (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
för svaret på min
fråga.

Det är inte första gången jag får ett
negativt svar på en fråga i detta ämne
— det har jag fått förut när jag aktualiserat
ärendet i motioner och på annat
sätt. Men jag hade väntat mig ett mera
positivt svar denna gång efter att ha
läst det förslag, som Nordisk vägtrafikkommitté
lagt fram och som går ut på
att sparkstötting skall framföras på
samma sida av vägen som den där man
skall gå. Det står faktiskt så i tillämpningsföreskrifterna,
och det stämmer
också väl överens med den allmänna
opinionen bland sparkåkare.

En sparkstötting är absolut inte ett
fordon i dag. Sparkstöttingen kunde
kanske jämföras med de fordon som
fanns när jag var barn — och på den
tiden var tydligen även de, som nu haft
med denna fråga att skaffa, i barnaåldern.
Men i dag är sparkstöttingen avgjort
inte ett fordon, och detta har tydligen
flertalet sparkåkare insett. De har

Fredagen den 19 januari 19G8 fm. Nr 3

nordiska trafikregler för framförande av sparkstötting

Svar på fråga ang. enhetliga

efter trafikomläggningen låtit sparkstöttingen
stanna på den sida där den
skulle vara förut. Jag möter i dag fler
sparkåkare — eller kanske jag skall
säga sparkskjutare — än jag kör om
när jag är ute och åker bil. Och detta
är bättre för mig soim bilist.

Det är att underskatta vägmyndigheternas
påpassliga sandningsberedskap,
herr statsråd, när man, påstår att en
sparkstötting kan köras. Den kan skjutas
— eller användas som käpp, som
signaturen Bertila bevisade i Aftonbladet
i söndags! Sandningsberedskapen
är effektiv i dag, det vill jag understryka,
eftersom jag haft anledning påtala
förhållandena i fråga om sandningsberedskapen
för flera år sedan. Utvecklingen
därvidlag har alltså gått framåt.

Stadgandet i 26 § 1 mom. i förslaget
från nordisk vägtrafikkommitté, som
åberopas i svaret, måste tydligen omprövas.
Den delen hade förbigått mig
då jag, som framgår av frågan, studerade
förslaget till tillämpningsföreskrifter.
På en bit av vägen kan man kanske
använda högra sidan, men litet längre
fram går inte detta. Skall sparkförare
gå i sicksack på vägen, herr statsråd,
så blir jag ännu oroligare för deras liv.

De som begagnar sparkstötting i dag
är äldre människor och små barn, ofta
i sällskap med sina föräldrar. Jag skall
sluta med att anföra ett exempel, som
faktiskt inte är uppdiktat av mig.

Pär, 5 V2 år, skulle följa sin far till posten
och fick veta att han skulle vara på
vägens högra sida med sin spark, ty han
förde fordon. Pappa gick på vänstra sidan.
Det var det dummaste jag hört, sade
Pär. Jag kan ju inte köra fort med sparken.
Det gick bättre med skidor häromdagen,
och då skulle jag vara på samma
sida som Du.

Pär är en förståndig ung man, men säg
mig — hur kan en femåring tänkas reagera
om han hör en bil komma bakom
sig och han har pappa gående på andra
sidan vägen?

Herr talman! Jag hade anledning hop -

pas att en ändring skulle ske i samband
med trafikomläggningen, men ber nu att
statsrådet allvarligt prövar frågan, innan
den kommer upp till behandling i
kommittén härnäst.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Vad jag redovisat i mitt
svar är den handläggning av dessa frågor
som för närvarande pågår med anledning
av den nordiska vägtrafikkommitténs
förslag. Dess förslag har varit
ute på remiss.

Jag kan gott säga till fru Thunvall, om
det kan kännas som ett stöd, att jag för
min del känner stor förståelse för synpunkten
att det kanske ur trafiksäkerhetssynpunkt
skulle vara riktigare att
föra fram sparkstöttingen på vägens
vänstra sida. Jag vet dessutom att detta
är en fråga av särskilt intresse för de
norra delarna av landet.

Nu är det emellertid så, att vi strävar
efter gemensamma trafikregler för hela
Norden. Den fortsatta handläggningen
av dessa frågor med anledning av förslaget
får avgöra i vilken mån det blir
möjligt för oss att såväl få gemensamma
regler som att få de av fru Thunvall
framförda önskemålen tillgodosedda.

Fru THUNVALL (s):

Herr talman! Jag tackar för det positiva
i herr statsrådets senaste yttrande.
Jag hoppas att herr statsrådet använder
allt sitt inflytande för att påverka kommittén
vid utformningen av bestämmelserna.
Den pågående utvecklingen är
faktiskt oroande. Som en yttersta åtgärd
kanske vi kunde be ledamöterna i kommittén
att komma upp och åka spark efter
några av vägarna. Jag tror att jag då
skulle kunna ta upp tävlingen och gå på
vänstra sidan, men jag åker absolut inte
spark på den högra sidan, ty jag vill ha
livet kvar.

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

§ 11

Justerades protokollet för den 11 innevarande
januari.

§ 12

Meddelande om arbetsplenum fredagen
den 2 februari

Herr TALMANNEN yttrade:

Kammarens sammanträde fredagen
den 2 februari avses skola bli ett arbetsplenum,
ej — såsom i den preliminära
tidsplanen angivits — ett bordläggningsplenum.
Enligt föreliggande planer skall
därvid behandlas bevillningsutskottets
betänkande i anledning av propositionen
nr 12, med förslag till förordning
angående ändring i förordningen om
skatt på sprit och vin, m. in. Sammanträdet
torde komma att ta sin början kl.
11.00.

§ 13

Herr TALMANNEN yttrade:

Efter samråd med första kammarens
talman får jag föreslå, att kammaren
måtte besluta att vid sammanträde onsdagen
den 24 innevarande januari företaga
val av valmän och suppleanter för
utseende av fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret jämte suppleanter
för dessa fullmäktige.

Denna hemställan bifölls.

Ordet lämnades härefter på begäran

till

Herr ANDRE VICE TALMANNEN,
som anförde:

Herr talmän ! Jag tillåter mig hemställa,
att kammaren måtte besluta, att antalet
suppleanter för de valmän, som
skall utse fullmäktige i riksbanken och
riksgäldskontoret jämte suppleanter för
dem, bestämmes till tolv.

Denna hemställan bifölls.

§ 14

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;

och hänvisades därvid till statsutskottet
propositionerna:

nr 10, angående fortsatt disposition
av visst äldre anslag inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde,
och

nr 11, angående överlåtelse av staten
tillhörig mark m. in.; samt

till bevillningsutskottet propositionen
nr 13, med förslag till förordning om
särskilt investeringsavdrag vid taxering
till statlig inkomstskatt.

§ 15

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
en vid utskottets anmälan jämlikt
§ 21 riksdagsstadgan fogad, å bordet
vilande framställning från fullmäktige
i riksbanken om förflyttning av riksbankens
sedeltryckeri till Tumba.

§ 16

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till konstitutionsutskottet motionerna
nr 80 och 81;

till statsutskottet motionerna nr 82—
100;

till bevillningsutskottet motionerna
nr 101—105;

till bankoutskottet motionerna nr
106—108;

till lagutskott motionerna nr 109—
126;

till jordbruksutskottet motionen nr
127;

till allmänna beredningsutskottet motionerna
nr 128—131;

till bevillningsutskottet motionen nr
132; samt

till allmänna beredningsutskottet motionerna
nr 133 och 134.

§ 17

Föredrogs var för sig följande, vid
kfimmarens nästföregående sammanträ -

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

de på förmiddagen gjorda men då bordlagda
interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Bergland (fp), till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet
angående det ökande alkoholmissbruket,
och

herr Franzén i Träkumla (ep), till
herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående Gotlands
trafikproblem.

Kammaren biföll dessa framställningar.

i 18

Vid remiss av statsverkspropositionen
m. m. (forts.)

Herr talmannen tillkännagav, att den
från gårdagens sammanträde uppskjutna
överläggningen rörande Kungl.
Maj:ts propositioner nr 1, angående
statsverkets tillstånd och behov under
budgetåret 1968/69, och nr 2, angående
utgifter på tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1967/68, nu komme
att fortsättas; och lämnades därvid i enlighet
med förut gjord anteckning ordet
till

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep),
som yttrade:

Herr talman! Årets statsverksproposition,
som ligger till grund för remissdebatten,
ger inte intryck av några nya
djärva mål. Det blir inga nya himlar och
ingen ny jord; för människorna återspeglar
statsverkspropositionen ett något
bistrare klimat.

I det konjukturläge vi nu har med stigande
arbetslöshet är det självklart att
regeringen måste ägna trygghetsfrågorna
och sysselsättningsfrågorna ökad
uppmärksamhet. Det skulle vara en stor
försummelse av en regering, om den i ett
sådant läge inte föreslog åtgärder som
är ägnade att skapa en tryggare tillvaro
för arbetslöshetsdrabbade människor
och deras familjer. Att handla annorlunda
vore självfallet helt oansvarigt.

Trots de sysselsättningsskapande åtgärder
och den ekonomiska förstärkning
i kampen mot arbetslösheten som regeringen
föreslår i årets statsverksproposition
har jag eu känsla av .att många
människor i vårt land aldrig känt så stor
otrygghet då det gäller arbete och inkomst
som just nu. Kostnadsutvecklingen
och inflationen har gjort att levnadskostnaderna
stigit ganska kraftigt under
senare år. Mot denna bakgrund måste
det vara något av en ödesstund för de
människor som nu plötsligt ställs utan
arbete och inkomst.

Personligen kan jag uppleva detta problem
på nära håll, eftersom min hemkommun
ingalunda har förskonats från
friställning och permittering av arbetare
på grund av rationalisering inom industrin,
Jag ställer mig frågan om det företag
det gäller verkligen har ansträngt sig
för att kunna behålla arbetskraften och
lönevägen kompensera arbetarna för
den olägenhet som exempelvis en ändring
i skiftgången kan innebära.

I dessa dagar har dessutom Ljusdal
fått det dystra beskedet om nedläggande
av industriföretag som kommer att friställa
inemot ett hundratal människor.
Man får verkligen hoppas att våra lokaliseringsmyndigheter
skall kunna skapa
nya industriprojekt inom här berörda
områden.

Med detta konstaterande skall jag, herr
talman, lämna detta avsnitt och övergå
till ett annat ämne. I trontalet vid öppnandet
av årets riksdag fick vi bl. a. veta
att regeringen nu skall satsa på glesbygden
och de människor som där bygger
och bor. I första omgången gladde ett
sådant budskap självfallet många, särskilt
bland de människor som är berörda
av dessa problem. När vi nu har tillfälle
att studera det materiella innehållet i
statsverkspropositionen dämpas emellertid
den första glädjen i någon mån.

Den första besvikelsen kommer redan
vid genomläsningen av elfte huvudtiteln.
Där föreslås åtgärder som inte verkar
särskilt övertygande. Inrikesministern

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

hänvisar till en arbetsgrupp inom Kungl.
Maj :ts kansli. Den arbetsgruppen konstaterar,
att den inte funnit några generella
medel för att lösa glesbygdsproblemen
och uttalar att kommunerna måste
spela en central roll, när det gäller att
komma till rätta med följderna av den
pågående anpassningsprocessen. Men
om kommunernas agerande är huvudalternativet
vid lösningen av glesbygdsproblemen
— en mening som inrikesministern
ställer sig bakom — behöver det
väl knappast framhållas och pålysas i ett
trontal, eftersom kommunerna ändå bör
ha och har denna reella möjlighet. En
väsentlig fråga är emellertid, huruvida
inrikesministern inte bara är beredd att
uppmana kommunerna till aktiva insatser
på detta område utan också är beredd
att ekonomiskt stödja kommunerna
för sådana insatser.

Efter att ha läst arbetsgruppens förslag
rakt igenom såsom det är redovisat
i elfte huvudtiteln, har jag funnit att
det inte är några märkvärdiga stödåtgärder
som kommer att vidtagas i fråga
om glesbygdskommunerna. Jag konstaterar
först och främst, att man föreslår inrättandet
av två konsulenttjänster vid socialstyrelsen.
Dessa befattningshavare
skall vid besök ute i kommunerna informera
om möjligheterna att lösa olika sociala
problem och biträda vid utredning
av aktualiserade frågor. Hur tror
inrikesministern att två konsulenter
skall kunna hinna med alla uppgifter på
detta stora arbetsfält, som rymmer så
oändligt många problem?

För att öka sysselsättningsmöjligheterna
i glesbygderna har arbetsgruppen
och följaktligen också inrikesministern
tänkt sig någon form av hemarbete, en
verksamhet som skall stimuleras av bl.a
företagare- och hemslöjdsföreningar. Ja,
herr talman, detta låter ju hemkärt och
trevligt, men man måste fråga sig om
det är en återgång till självhushållningen
i glesbygderna som därmed avses. Tänker
inrikesministern med sådana åtgärder
väcka bysmeden, byskräddaren och

byskomakaren till liv, och skall husmödrarna
åter sätta fart på spinnrock och
hemstickningsmaskin? Är det ett realistisk
och konkurrenskraftigt alternativ
att erbjuda glesbygdens människor i
våra dagar? Helt övertygad därom förefaller
inte inrikesministern vara. Han
har nämligen stuckit in en brasklapp
och uttryckt meningen att förutsättningarna
för hela denna verksamhet bör bli
bättre, när konjunkturerna vänder uppåt
igen.

Vidare avser inrikesministern att hjälpa
människorna att flytta från glesbygden
in till tätorterna. Det bör han självfallet
göra i sin egenskap av bostadsminister,
eftersom bostadsmyndigheterna
— sannolikt med regeringens gillande
motarbetar bostadsbyggandet i glesbygder.
Så långt sträcker sig inte generositeten
i valfrihetens samhälle, att den
som så önskar kan få lån för att bygga
sig en hostad i den bygd där han har
fast arbete och där han helst vill bo.

Jag har ett ganska färskt exempel på
ett sådant byggnadsärende, som har
vandrat ända upp till bostadsstyrelsen.
Det har blivit avslag hela vägen, trots
att ärendet rör en bygd där domänverket
— alltså staten själv — äger så gott
som all jord och skog och där staten har
investerat betydande belopp i vägar och
bostäder. Dessutom har bygden en fast
arbetarstam, till vilken denne lånesökande
hörde. Men i hans fall kunde bostadslån
inte beviljas därför att fastigheten
skulle få dåligt kreditvärde.

Så svagt förtroende har alltså statliga
myndigheter för staten själv! Nej, herr
talman, om regeringen vill göra något
mer än bara vidta skenbara stödåtgärder
i en glesbygd, bör den satsa på bostäder,
vägar och kommunikationer, ty
i annat fall blir allt tal om samhällelig
service bara tomma ord och får ingen
praktisk och långsiktigt betydelse. Själv
tror jag alltså att det är riktigare att härvidlag
gå in för åtgärder ägnade att effektivisera
samhällets stöd åt glesbygdsbefolkningen
än att bygga på hemslöjds -

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

föreningarnas insatser eller lita till inrättandet
av konsulenttjänster.

Inrikesministern hänvisar också till
KSA-utredningens förslag om ekonomiskt
stöd till äldre arbetslösa och lovar
att inom kort framlägga en proposition i
ärendet för riksdagen. Jag hälsar det
förslaget med tillfredsställelse, eftersom
jag tror att det kommer att få betydelse
för glesbygdskommunerna och deras invånare.
Jag hoppas också att detta ekonomiska
stöd kommer att utgå till alla
de mindre jordbrukare, som genom jordbruksrationaliseringen
blivit friställda.
Även dessa representerar en grupp
människor i dagens samhälle för vilka
omställningsprocessen har fått och får
svåra återverkningar.

I det långa loppet hade samhället säkerligen
vunnit mera på att inte dra in
stödet till det mindre jordbruket. Verkningarna
av detta beslut har emellertid
redan börjat visa sig, och utvecklingen
torde inte gå att hejda. Samhället måste
nu ta konsekvenserna härav och försöka
övertyga människorna både i staden och
på landet, i dag och i framtiden, om, att
den högsta klokskapen har styrt och alltjämt
styr jordbrukspolitiken i Sverige.

Jag skall nu, herr talman, ta upp en
annan fråga som inte har med glesbygden
eller arbetsmarknaden att göra men
som ändå har sin speciella marknad.
Jag syftar här på den snabbt växande
flod av pornografisk litteratur som i dag
väller ut över vårt land. Denna litteratur
har till och med marknadsförts utomlands.
Där liksom i vårt land har den
väckt en sådan avsky, att tidningarna
förra året kunde berätta att Konungen
fått mottaga allvarliga protester från
dessa länder. Vår egen justitieminister
har visserligen på senare tid gjort ett
försök att städa upp i den rika floran av
ogräs i vår litteratur, men försöket har
varit vagt och visat att han verkligen är
både tolerant och tålmodig på denna
punkt.

Om vår kulturnivå måste sänkas genom
skriverier av detta slag, är det då

också nödvändigt att de miljonbelopp
som är i omsättning hamnar i privatpersoners
fickor? Samhället bär kostnaden
för den allt högre bildningsnivå som vår
skolundervisning syftar till och som ger
varje individ ett grundläggande mått av
hyfsning och respekt för människovärdet.
Om samhället är berett att ta ansvaret
för de skadliga följder som sådana
skriverier kan medföra, framför allt för
ungdomen, och som yttrar sig i en alltmer
förråad umgängeston, är det då också
nödvändigt att låta privatpersoner
håva in miljoner på denna hantering?
Nej, herr talman, den bör inte få vara
ett privatgeschäft. Om finansministern,
med sin uppslagsrikedom i fråga om att
fånga in skatleobjekt även på detta område
kan komma på något sätt att öka
inkomsterna till statskassan, lovar jag
att ge honom mitt fulla stöd. Jag tycker
nämligen att finansminstern skall ta vara
på denna möjlighet till inkomstförstärkning.

Jag har låtit riksdagens upplysningstjänst
göra en liten undersökning beträffande
denna rika flora av pornografisk
litteratur. Man har kommit fram till
att antalet sextidskrifter torde uppgå till
50 periodiska och 100—150 icke periodiska;
antalet växer undan för undan.
Enbart ett av de privata företagen i denna
bransch torde trycka en upplaga på
inemot 300 000 exemplar i månaden.
Den årliga bruttointäkten kan för detta
företag beräknas till lägst 20 miljoner
kronor. Därtill kommer andra kända och
okända utgivare av alster vilkas upplaga
inte går att beräkna. Totalt torde, herr
talman, den årliga omsättningen på detta
område röra sig om 100 miljoner kronor,
men den siffran växer säkerligen.

Jag skall, som sagt, inte protestera om
finansministern för statskassans räkning
försöker lägga beslag på dessa miljoner,
eftersom det är samhället som får
bära kostnaderna för den negativa inverkan
som denna litteratur kan ha.

Härefter anförde:

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Många missag och fel
som begås beror på att vi arbetar med
för snäva perspektiv. Yi accepterar åtgärder
—- eller brist på åtgärder — utan
att bry oss om, eller i varje fall utan att
bry oss med, vilka konsekvenser de kan
få i ett större sammanhang. Våra vinstoch
förlusträkningar är, i den män de
över huvud taget upprättas, ofta utformade
och avgränsade på sådant sätt att
de inte alls ger besked om vad som är
verklig vinst och förlust.

Att ge exempel på detta är lätt. Ett
exempel är samhället som försummar att
rena sitt avloppsvatten och på så sätt
förstör vattendrag — recipienten, som
det heter så fint på känslolöst teknikerspråk
■—; fritidsvärden spolieras för
samhällets egna invånare, jordbrukarna
får bekymmer med att vattna djuren, fisket
förstörs. Industrin, som bolmar ut
skadlig rök, är ett annat exempel: kringboende
får obehag, material i byggnader
angrips, skogar och odlingar skadas. Ett
tredje exempel kan ges av nyanläggningar
eller nedläggningar av företag,
som kalkyleras utan att man tar hänsyn
till samhällets kostnader i form av investeringar
som måste göras vid starten
eller av kapitalförluster som måste noteras
vid avveckling.

Exemplen skulle vara lätta att mångfaldiga,
alltifrån ganska bagatellartade
till högst allvarliga. Man kan bara förvåna
sig över att det dröjt så länge innan
vi börjat komma fram till ett riktigare
synsätt.

För miljöskadornas del kan man kanske
hänvisa till att naturen ofta har god
motståndskraft. I vårt land har först på
senare år påfrestningarna blivit naturen
övermäktiga så att skadorna börjat visa
sig på bred front. Någonting liknande
gäller eu del av de andra skadorna.
Först i det ekonomiskt ansträngda och
ömtåliga läge där vi nu befinner oss blir
de riktigt kännbara.

Söker vi förklaringen till missgreppen,
så blir resultatet ungefär så här:

Okunnighet är väl skuld till det mesta.
Det är t. ex. fallet när tekniker saknar
de biokemiska kunskaper som behövs
för att man skall kunna bedöma konsekvenserna
av ingrepp i naturen. Egna
vinst- eller besparingssyften på andras
bekostnad är naturligtvis ibland förklaringen
till sådana här aktiviteter eller
försummelser, som för den enskilda
kommunen eller det enskilda företaget
kan vara lönsamma men som i det större
sammanhanget innebär en förlust.

Herr talman! Detta filosoferande, som
jag tillåtit mig, är inte bara ett utslag av
riksdagsmännens rätt att under remissdebatten
tala om vad som helst. Jag anser
att problemet med de vilseledande
vinst- och förlusträkningarna — de alltför
trånga perspektiven — också existerar
i budgetsamanhang, och i så fall kan
en tredje orsak till felsynen noteras —
den politiska taktiken.

.Tåg skall också här ta några exempel.
I årets budget föreslås ytterligare
200 miljoner kronor för att öka aktiekapitalet
i investeringsbanken. I och för
sig kan det ge intryck av att näringslivet
får ökade möjligheter att låna. Men om
man bara tänker efter en smula, förstår
man att så inte är fallet. Så länge staten
täcker budgetunderskott med upplåning,
såsom fallet är under innevarande budgetår
och såsom fallet kommer att bli
under det kommande budgetåret, så
länge är det — sett i ett större sammanhang
— alldeles fel att tala om investeringsbankens
pengar som ett nettotillskott
på lånemarknaden. Om staten inte
för investeringsbankens räkning hade
lånat upp detta budgetår 500 miljoner
kronor och nästa budgetår 200 miljoner,
så hade dessa 700 miljoner kronor stått
till andra intressenters förfogande på
den allmänna lånemarknaden. Nu finns
de inte där. Det konstaterandet blir underlag
för omdömet att arangemanget
med investeringsbanken inte är till någon
nytta utan en helt onödig sak.

Det är inte svårt att finna exempel på
statliga aktiviteter, som, insatta i det

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

större sammanhanget, inte bara — som
investeringsbanken — varit onödiga,
utan varit direkt förlustbringande för
samhället. Ett exempel på detta är beslutet
att i statlig regi bygga ut lättbetongproduktionen
här i landet. Samtidigt
som skattebetalarna fått satsa sina pengar
för en sådan utbyggnad, har arbetare
i etablerade lättbetongindustrier måst
friställas därför att produktionen i landet
blivit för stor. Samhällsekonomiskt
kan detta inte vara riktigt.

Samma bristande hänsyn till andra
parter visar förslaget att i statlig regi
klara mer än hittills av det statliga trycket.
Tryckeribranschen har redan nu en
klar överkapacitet. Vad staten kan komma
att bygga ut av ny tryckerikapacitet
medför ännu lägre utnyttjande på annat
håll och alltså förluster.

Från lokaliseringspolitiken — i och
för sig så riktig — kan man också hämta
exempel på att ett stöd på ett håll inneburit
väsentliga bekymmer på ett annat
håll. Det kan i dagens läge finnas risker
för att man inte löser syselsättningssvårigheter
utan bara flyttar dem. I värsta
fall kan den enes bröd bli den andres
död.

Det är mycket viktigt inte bara att
de instanser, som tar ställning till lokaliseringsstöd,
anser det klarlagt, att det
nya projektet kan resultera i rationell
produktion, utan också att denna ökning
av produktionen verkligen kan
finna avsättning utan att tidigare producenter
utsätts för övermäktiga svårigheter.

En av de angelägnaste uppgifterna i
vårt land är att komma till rätta med
de misstag och fel som vi gjort oss skyldiga
till genom alltför snäva perspektiv
på vad som är verklig vinst och förlust.
Om det är rätt att orsakerna till misstagen
varit och är okunnighet, ekonomisk
egoism och politisk taktik, så
skulle en förbättring kunna komma till
stånd genom bättre expertis, mera ändamålsenliga
bestämmelser och mindre
partitaktik.

Som mantalsskriven i fyrstadskretsen
har jag i ett par tidigare remissdebatter
begagnat tillfället att säga några ord om
de speciella förhållandena på oppositionssidan
nere i Skåne. Jag tillåter mig
att göra detsamma i år — och då efter
de tankelinjer som jag just har följt.

Generalstaberna inom vart och ett av
oppositionspartiena uttalar mer eller
mindre öppet att deras mål är att det
egna partiet skall bli det största oppositionspartiet.
I praktiken innebär detta
försök att på de andra borgerliga
partiernas bekostnad öka sina egna
kadrer. Lika litet som investeringsbanken
ger några nya pengar ger en sådan
omflyttning av borgerliga röster något
tillskott till oppositionen. Den begränsade
målsättningen blir ett hinder för
den egentliga uppgiften att vinna över
socialdemokratiska röster till oppositionen.

Genom att rösta med samlingslistor
har en överväldigande majoritet av oppositionens
väljare i fyrstadskretsen
markerat, att de målsättningar, som
vart och ett av oppositionspartierna
har, ter sig för snäva. Drygt 60 000 väljare
markerade det med sina röster i
riksdagsmannavalet 1964. I kommunalvalet
1966 hade antalet av dem, som
röstade på samlingslistorna, stigit till
över 100 000. Det svarar mot 90 procent
av oppositionens röster. De listor
för mittensamverkan och den rena partilista
som fanns fick dela resterande
10 procent. Att den samlade oppositionen,
förmodligen just tack vare samlingen,
genom de båda valen pressat
ned den socialdemokratiska överlägsenheten
i valkretsen från 36 000 röster år
1962 till 8 000 röster år 1966, hör till
bilden. Om valet hade gällt andra kammaren,
hade oppositionen vunnit ett
nytt mandat.

Oppositionsväljarna i fyrstadskretsen
är inte ensamma om att önska mindre
snäva målsättningar. Ett besked om
detta är uppslutningen från hela landet
kring organisationen »Samling för

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m, m.

framsteg», SFF, som dels har medlemmar
från de tre borgerliga partierna,
dels sådana medlemmar som är allmänt
borgerliga utan att vilja enrollera sig i
något av partierna.

Det finns anledning tro att både valresultaten
i Skåne och aktiviteten inom
SFF bidragit till att de öppna stridigheterna
inom oppositionspartierna har
minskat påtagligt under de senaste åren.
Borgfreden har i stort sett kunnat hållas.
Men ju större reella chanser oppositionen
har att verkligen nå sitt mål,
desto viktigare är det att mål och metoder
bestäms rätt. Borgfreden — d. v. s.
att man avhåller sig från att vända vapnen
emot varandra — kan då inte längre
vara en tillräcklig målsättning. I ett
läge där mycket talar för att oppositionen
om åtta månader får vara beredd
att ta över regeringsansvaret måste anspråken
ställas högre. I långt större utsträckning
än tidigare måste ett gemensamt
agerande komma till stånd. När
det kravet förs fram, får man av talesmännen
för de gamla, bekvämt vanda
förhållandena höra invändningen,
att det finns väljare inom oppositionen
som absolut inte önskar samröre med
de andra partierna. Det finns många
inom mittenpartierna som misstror högern,
heter det. Och en del högerfolk
kvitterar med att mena att högern inte
skulle må bra av att komma i närmare
samarbete med mittenpartierna.

Visst finns det sådana väljare. Att de
finns kan bero på felaktig information
om de andra partierna, på eftersläpande
attityder, på personligt hårt bundna
intressen. Men på partiledningar som
har skyldighet att se framåt bör man
kunna ställa kravet, att de inte låter
förekomsten av sådana väljare bli en
förevändning för att också partiernas
ledning skall bevara en trång målsättning.
Nej, partiledningarna bör kunna
visa den politiska viljan att förvandla
borgfreden till en aktiv samverkan. En
sådan samverkan behövs för att övertyga
marginalväljarna, att oppositionen

är regeringsduglig. Och den övertygelsen
behövs i sin tur för att oppositionen
skall kunna nå sitt verkliga anål, regeringsställningen,
som skall ge möjlighet
att föra den bättre politik som oppositionspartierna
tror sig kunna utforma.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Den fråga som är den
centrala för oss nu och som kommer
att vara det under innevarande år är
sysselsättningsfrågan, arbetslöshetsfrågan,
frågan om den omedelbara arbetslöshet
som existerar i dag, om den ytterligare
ökade arbetslöshet söm vi
inom vissa industribranscher och inom
vissa landsändar har att émotse under
det innevarande året. Den frågan intresserar
folk mer än något annat, och
det gäller för oss, om vi i ett demokratiskt
samhälle skall ha respekt med oss,
att från olika partiers sida kunna lösa
de problem som människorna har framför
sig. Det fordras en långsiktig och
medveten politik för att uppnå ökad
och stabiliserad sysselsättning samt
möjlighet till förbättrade reallöner.

Vi har från ett av de två mittenpartiernas
sida, dock inte från båda tillsammans,
fått ett mycket löst program,
som innebär att man i praktiken har
skjutit hela frågan ifrån sig, ställt upp
vissa önskemål och sedan sagt: Detta
kan vi inte lösa, utan det skall en grupp
parlamentariker lösa åt oss. Man har
inga riktlinjer att anvisa från det hållet.
Man vill gå till väljarna och säga:
Vi skall lösa era bekymmer genom en
statlig utredning; men hur det skall gå
till vet vi ingenting om.

De svårigheter vi har i samhället beror
på att den liberala borgerliga ekonomin,
marknadsekonomin, som den
kallas, inte fungerar vare sig internationellt
eller inom våra egna gränser.
Under sådana förhållanden finns det
inget annat att göra än att låta samhället
mer och mer träda in och korrigera
de missförhållanden som uppstår.

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m.

Man säger att det skall vara möjligt
med en mera långsiktig politik. Förut
har man sagt att det skulle kunna ske
genom en rundabordskonferens. Nu går
man in för en statlig utredning och
långsiktsbudget.

Jag tror inte det är riktigt. Ingen i
denna sal och förmodligen inte heller
någon annanstans på detta jordklot
kan förutse hur utvecklingen går framåt
i världen på längre sikt. Vi kan möjligen
med hjälp av bedömningar av inströmmande
order i industrin gissa oss
till vilken sysselsättning industrin kommer
att ha under det närmaste halvåret
ungefär. Så mycket längre sträcker sig
inte möjligheterna till en korrekt konjunkturbedömning.
Att säga något om
utsikterna härefter innebär ren tippning,
där optimism kan blandas med
pessimism. Det har inte mycket med
faktaunderlag att göra.

Vad vi i stället får göra är att försöka
få grepp över utvecklingen. Utvecklingen
går inte, som man tror på borgerligt
liberalt håll, av sig själv i rätta banor
och skapär sysselsättning, trygghet
och framåtskridande. Det fordras
en medveten politik där vi alla går in
för att lösa våra gemensamma problem.
Det gäller just fullare sysselsättning,
förbättrade reallöner liksom bättre sociala
förhållanden på basis av det produktionsresultat
som uppnås. Företagen
är emellertid inte i stånd att föra en
medveten politik, och de visar ju nu
med sina avskedanden att de inte kan
klara av situationen. Om man vill försvara
dem kan man säga att de inte kan
rå för det, och i många fall är det riktigt
att de inte kan hjälpa det. Men detta
visar ju att någon annan måste ingripa.
Vi kan alltså inte som herr Wedén och
andra inom folkpartiet och centerpartiet
hoppas på att företagen skall lösa
problemen åt oss och att vi därför ingenting
behöver göra själva. Vi kan inte
heller lita på ett parti som centerpartiet
som självt är direkt verksamt inom
näringslivet med egna företag i anslut -

ning till sina ekonomiska organisationer.
De driver företag, rationaliserar,
bygger nytt men samtidigt avskedås mera
folk än vad som kan nyanställas. Det
gäller skogsindustrin, smörtillverkningen
i mejerierna, slakterierna och stärkelsefabrikerna.
Ingen har på den
svenska landsbygden i så hög grad medverkat
till företagsnedläggningar som
just centerpartiet genom dess ekonomiska
organisationer. Man begär en levande
landsbygd samtidigt som man
själv tar död på den. I varje fall förmår
man inte att klara uppgifterna på
egen hand, det är det minsta man kan
säga. De kan också svara att de är
tvungna att handla som de gör, men
även de måste förlita sig på någon annan
än sig själva och vem då? Jo, det
måste vara vi alla, samhället. Då får vi
inte heller vara så rädda att bryta med
de ideologier som finns kvar från 1700-talet och 1800-talet och som låser oss
vid vissa mönster och kvickt får tidningarna
att ta fram sina stämplar och
stämpeldynor och varna för fula ord.
Den politiska debatten ligger årtionden
efter med tanke på de ekonomiska krav
som kan ställlas på samhället och samhällsplaneringens
utveckling bär i landet.
Den politiska debatten lever kvar i
tider och med slogans som inte har
med de senaste decennierna att göra.

Våra svårigheter är inte tillfälliga.
Vi skall inte tro att läget blir bättre
till våren. I viss mån är det naturligtvis
riktigt att det blir bättre till våren
när snön smälter och plogen kan sättas
i jorden på en del håll och transporter
och annat kommer i gång. Men det är
inte det lilla säsongmässiga uppsvinget
som skall diskuteras tv om det kan vi
ju vara överens. Skogsindustrins problem
är icke klara till våren, inte heller
textil-, konfektions-, jute- och glasindustrins
samt varvens. Det var någon som
optimistiskt sade att varven nu efterfrågar
arbetskraft, och det gör de, men
de efterfrågar inte ny arbetskraft utan
lika mycket som de har för avsikt att

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

skicka hem genom att minska köpen
från uthyrningsfirmorna, och detta i
avsikt att få driften billigare. På fackligt
håll har vi ingenting emot att stödja
varven i denna strävan, men detta
skall inte misstolkas som att det skulle
bli en ökad sysselsättning inom varvsindustrin.
Är vi inte överdrivna optimister
utan försöker att kallt se på
vad som håller på att hända måste vi
säga oss, att den privata industrin inte
heller klarar av de här frågorna.

Då måste samhället träda till. Men
läget nu är sådant att vi i många avseenden
inte ligger tillräckligt långt
framme rent tekniskt i jämförelse med
vår hårdaste konkurrent vare sig på
forsknings- eller tillverkningssidan. På
några punkter ligger vi väl framme på
andra inte. Det kommer framöver att
leda till arbetslöshet för varvsarbetarna,
om världen inte genom Nassers eller
någon annans försorg drabbas av ett
nytt krig som löser våra problem.

Efterkrigstiden är slut, och vi har nu
ett helt annat och besvärligare läge med
överkapacitet framför oss. Och då måste
vi lösa problemen från helt nya,mindre
dogmatiska och mera praktiska utgångspunkter.
Men där kommer det in
ett nytt moment, soim inte har funnits
tidigare och som berör alla som fattar
de politiska besluten —i regeringen, i
riksdagen, i landstingen eller i kommunerna
— nämligen tidsmomentet. Tidigare
har vi kunnat bygga vägar när vi
ansåg detta lämpligt. Vi har kunnat sätta
i gång arbetena utan alltför långa förberedelser.
Det fordras helt andra och
betydligt längre förberedelsetider för
att höja sysselsättningen inom industrin.
I många fall fordras det också
forskning, marknadsundersökningar, utbyggande
av nya industrier samt anskaffande
och konstruktion av nya maskiner.
Från det att man bestämmer sig
för att göra något och till dess att det
ryker ur fabriksskorstenarna förflyter
det ofta fyra till sju år. Det är den normala
tid man bör räkna med. Vi kan

lösa problemen på sikt, men problem
som fordrar omedelbar lösning kan vi
inte klara genom beslut i dag, om inte
besluten är förberedda sedan åratal tillbaka
i regering, departement, industri
och forskningsinstitut. Vissa förberedelser
är gjorda men de måste göras
mera omfattande.

Den allmänna näringspolitiken måste
drivas vidare inte bara med sikte på
att arbetslösheten är något tillfälligt som
kommer att försvinna till våren. Vi
måste finna modernare arbetsformer.
Regeringen spjärnar där emot alltför
mycket. I slutet på 1800-talet fick vi
ett jordbruksdepartement, som skulle
lösa den tidens problem inom modernäringen,
men 24/25 av näringslivet består
i dag inte av jordbruk och hör
alltså inte hemma i jordbruksdepartementet.
Jag menar att det behövs ett
samlat grepp över utvecklingen. Det
fordras organisation, personalrekrytering
och andra insatser som tar tid. Ju
längre vi dröjer, ju mer vi spjärnar
emot, desto sämre kan vi lösa de svårigheter
som ligger framför oss, och desto
sämre bbr också resultatet. Även om det
skulle bli något så när gynnsamt, blir
det ändå sämre än det skulle ha behövt
bli. Varför inrättades för övrigt ett
jordbruksdepartement? Var det inte för
att lösa den tidens näringslivsfrågor på
ett bättre sätt? Samma motiv gäller i
dag för en ny näringspolitik. Det går
inte att fortsätta med 1800-talsmetoder,
när vi skall klara arbetsuppgifterna!

I den finansplan som nu ligger på
riksdagens bord står det på sidan 26:
»Ett viktigt inslag i näringspolitiken är
utvecklingen inom den statliga företagssektorn.
Ett arbete har påbörjats för
att klarlägga de långsiktiga utvecklingsbetingelserna
för de statliga företagen
och få till stånd ett närmare samarbete
inom olika företagsgrupper.» Arbetet
har alltså påbörjats; trots att företagen
drivits i många år och man har sagt
att man skall ha ett grepp över dem,
har man tydligen icke lyckats därmed -

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Nr 3

Vid

Nu skall man påbörja denna kartläggning,
som skall ge resultat om några år.

Vi som har drivit dessa frågor tidigare
skulle i dag ha velat ha en organisation
som gjorde det möjligt att åtminstone
inom en företagsgrupp av den
storleksordning det här gäller med ett
värde på 13 miljarder kronor skapa nya
företag i dag. Fem företag i dag i klassen
200 anställda skulle lätta sysselsättningsproblemen
och stärka optimismen
för framtiden samt möjliggöra nya steg
framåt, som vi nu tyvärr inte kan ta.
Detta är inte tillfredsställande. Där måste
det till en bättre organisation. Utsikterna
framför oss är otillfredställande.
Det har tidigare här nämnts om de
10 000 arbetare i Norrland som kommer
att avskedas under detta årtionde. Dessa
10 000 arbetsplatser försvinner ur
den statliga företagsprodukten utan att
nya sysselsättningstillfällen skapas i
stället.

Om vi skall räkna med svåra tider
framöver — och vi gör klokt i att hålla
siktet lågt och inte optimistiskt förlita
oss på att det hela skall ordna sig med
försynens hjälp — bör vi också ta hänsyn
till förhållandena på arbetsmarknaden.

Den utveckling som nu håller på att
äga rum inom näringslivet har ju inte
varit okänd. Det omnämndes förra året
och även året dessförinnan att konjunkturen
höll på att dämpas. Men när
man undersöker vad som gjorts från
inrikesdepartementet och arbetsmarknadsstyrelsen
finner man lika fullt, att
importen av arbetskraft från Grekland,
Jugoslavien och Turkiet ökade under
föregående år. Man har haft tid på sig
att se att den politik som förts på olika
håll i världen lett till sysselsättningssvårigheter.
Samtidigt har vårt land tagit
på sig nya sysselsättningsbekymmer,
trots att vi inte kan klara våra egna.

Man kan uppskatta den höga moralen
i detta, om det nu är den man skall
sätta värde på, men den som har svårt
för att simma och bevisligen inte klarar

remiss av statsverkspropositionen m. m.

den börda han redan har skall ju inte
lägga alltför många ytterligare stenar
på sin rygg. Den minskning av arbetskraften
som inträtt förklaras av att finnar,
norrmän och danskar har rest hem
när det blivit sämre tider. Från andra
länder har importen av arbetskraft ökat.
Hur dåligt det än är i Sverige, är det
ändå bättre än i deras hemländer. Vill
man driva välgörenhet bör de som är
intresserade av denna själva betala för
den och inte fordra att andra skall göra
det ekonomiskt eller genom egen arbetslöshet.

Nu skall ett nytt värvningskontor öppnas.
Det finns redan ett i Belgrad och
ett i Rom, och det nu aktuella skall
öppnas i Ankara om 14 dagar. Vad är
det för mening med detta? Jo, det uppges
att det skall vara ett informationskontor.
För vad slags information? Jo,
information för att underlätta att arbetskraft
skall kunna slussas över till
oss om vi vill ha sådan.

Har vi då någon utveckling framför
oss som tyder på att vi bör göra detta?
Vad gör man t. ex. i Tyskland? Man
skär ned importen av arbetskraft från
1,3 miljon människor per år till något
över 900 000. Schweiz har genomfört
en liknande åtgärd och redovisar
nu något hundratal arbetslösa.

Så sent som i höstas importerades genom
arbetsmarknadsmyndigheterna 150
kvinnliga textilarbeterskor till Borås.
Har man inte sett att textil- och konfektionsindustrin
under hela efterkrigstiden
har pekat nedåt? Man hänvisar
till att just dessa personer fick arbete.
Ja, självfallet är det intressant för en
arbetsgivare att få unga jugoslaver i
stället för att ta hand om gammal arbetskraft,
som de tidigare dragit hit.

Juteindustrin importerade arbetskraft
fram till för något år sedan. I
dag sätter den dessa arbetare på gatan
för att samhället skall ta hand om dem.
Längre sträcker sig inte näringslivets
planering. Den långtidsplanering som
herr Wedén enligt sina promemorior

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

vill bedriva skall nu äga rum i samverkan
med näringslivet. Där kan man
emellertid inte se längre än så i sitt
praktiska handlande — och om de kan
bedöma möjligheterna på längre sikt
gör de det i varje fall inte på ett i förhållande
till sina egna intressen avvikande
sätt.

Det är ett utpräglat arbetsgivarintresse
att få importera arbetskraft, så att
man slipper ha besvär med den egna
arbetskraften som inte alla gånger är
så lättplacerad. Då är det lättare att ta
in ung och frisk arbetskraft utifrån.
Denna politik vill jag se stoppad. Jag
vill att man skall stänga värvningskontoren
nere vid Medelhavet. Det finns
ingen anledning att hålla dem öppna
och vi har inget behov av att importera
folk den närmaste tiden.

Låt det fattas folk, om det blir en
högkonjunkturtopp. Det finns ingen anledning
att följa sådana rekommendationer
som innebär att arbetsmarknadsstyrelsen,
om arbetsgivarna inte får arbetskraft
inom tre veckor, skall importera
folk utifrån för att täcka deras behov.
Sådana bestämmelser tillämpar
inga andra länder och det finns ingen
anledning för oss att vara så konfirmandbetonade
i vår politik på detta
område, i varje fall inte för dem som
icke betalar det hela med egen arbetslöshet.

Man framhåller att dessa kontor skall
finnas för att sprida information. Information
om vad? Vilka uppgifter ger
inrikesdepartementet till den utländska
arbetskraft som kommit in i landet utan
att ha sina förhållanden ordnade?

En person ställde följande fråga till
inrikesdepartementet: Sedan tre månader
är jag i Sverige och min ansökan
om arbetstillstånd har nu blivit avslagen.
Vad skall jag göra? Inrikesdepartementets
särskilda arbetsgrupp för dessa
frågor svarade: Närmast skall Ni omedelbart
försöka få uppehållstillstånd och
sedan skall Ni söka arbete i en familj
utan arbetstillstånd.

Bestämmelserna skall alltså kringgås.
Meningen med denna inrikesdepartementets
liberala politik är alltså att vara
helt arbetsgivarinriktad.

Jag tycker att man därvidlag skall
strama åt tyglarna och föra en annan politik.

När det gäller relationerna till den
fackliga rörelsen rekommenderar inrikesdepartementet
följande.

Fråga: Stämmer det att man automatiskt
blir medlem av det socialdemokratiska
partiet om man träder in i en fackförening?
Svar från inrikesdepartementet:
En tredjedel av medlemmarna i LO
är genom kollektivanslutning också socialdemokratiska
partimedlemmar. Om
någon inte vill ha denna kollektivanslutning,
så måste han meddela detta. Han
blir då inte partimedlem och betalar
inte heller partibidrag. Denna fordran
att icke bli kollektivt ansluten kan man
ställa vid vilken tidpunkt som helst.

Alltså: Man rekommenderar utländsk
arbetskraft som kommer hit att bryta
med kollegerna som försöker bygga upp
en facklig politisk enhet. Bättre kunde
svaret inte ha blivit från Svenska arbetsgivareföreningen
■— detta kommer
från inrikesdepartmentet!

Ju mera konjunkturen går ned, desto
mera skärpta blir de protektionistiska
tendenserna ute i världen. Det är ingen
liberalism som vi möter där ute, utan en
hård protektionism som växer genom
olika metoder.

De som trodde att EEC skulle vara en
liberal institution också gentemot omvärlden
kan få se vad som inträffar i en
avgörande situation. Då slår man inom
EEC vakt om sina egna intressen och
handeln utikring skärs ned på olika sätt.
Det är inte tillfredsställande.

Vi kan säga att vi ur olika synpunkter
förstår länderna inom EEC. Men det
räcker inte. Jag tror att man bör försöka
få hårdare politiska engagemang med
EEC och kanske ställa vissa importlicenskrav
gentemot EEC för att tvinga
fram en balansering. Något sådant vill

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Nr 3

Vid

emellertid EEC-län derna inte åstadkomma,
utan de vill öka sitt valutaöverskott
gentemot oss i de skandinaviska länderna.
— Den danska regeringen gjorde ju
häromdagen en deklaration, där den
förklarade sig vilja ha ett nordiskt samarbete,
sedan den förstått att EEC-anslutningspolitiken
inte är aktuell. Kanske
finns , det en möjlighet att med ett
litet djärvare handelspolitiskt utspel
från den svenska regeringens sida pressa
på och inte finna sig i en situation
som andra bestämmer härvidlag. Världen
är inte så konfirmandbetonad att
det finns anledning att vara undfallande
på detta sätt.

Det är en kinkig situation vi är i. Vi
importerar exempelvis arbetskraft från
Jugoslavien. Samtidigt går svensk industri
över till att importera kläder från
Jugoslavien. Man låter sy byxor där
nere för 21 kronor — det är importpriset.
Motsvarande svenska fabrikspris anger
de fackliga medlemmarna, som arbetar
på detta område, till 50 kronor.
Det är självklart att sådana prisdifferenser
slår ut. Ett kommunistiskt land, där
man betalar en vuxen manlig arbetare
250 kronor per månad, kan naturligtvis
leverera kläder och andra produkter billigare
än vi i vårt land. Jag antar att
lierr Hermansson vill att denna import
skall fortsätta på samma villkor. Jag tror
emellertid inte det är säkert att man kan
driva en sådan politik om vi inte lyckas
att snabbare få fram en annan export
som balanserar. Därvidlag har vi ju
hittills inte lyckats så att vi kan anse att
framtiden på något sätt är tryggad.

Hongkong är ett annat inslag i bilden.

I realiteten är Hongkong i många fall det
kommunistiska Kina. Kina exporterar
via Honkong, ty där finns affärsförbindelserna.
En hel del av exporten från
England är också i realiteten export från
Hongkong. Man levererar vid ett företag
i Göteborg bomullsbyxor för 7 kronor
och 20 öre per par. Den fabrik som nu
lägger ned driften, Gefa, har enligt sina
kalkyler ett tygpris som är väsentligt

remiss av statsverkspropositionen m. m.

högre än det pris som hela byxan betingar
färdig. Därefter skall fabriken ha
kostnaderna för tillbehör, löner och annat
täckta, så att priset slutligen blir
mer än dubbelt så högt som priset för
byxorna från Hongkong.

Det går inte att bara sitta och vänta att
detta skall vrida sig rätt. Genom vilken
politik skulle det ske?

De största leverantörerna till Sverige
är förutom Hongkong, som låg på 40 miljoner
kronor förra året, Storbritannien
och Danmark på likaledes 40 miljoner
kronor.

Vi exporterar för ungefär 40 miljoner
kronor till Norge, för ungefär 30 miljoner
kronor till Danmark, för nära 20
miljoner kronor till Storbritannien och
ingenting till Hongkong. Jag tror inte vi
kan lita så mycket på liberal handelspolitik
utomlands, utan vi får driva en mer
aktiv egen politik på detta område för
att nå resultat.

Inom EFTA har vi besväret med Portugal
där lönerna är låga. Det kan väl i
och för sig vara förståeligt i ett u-land
som Portugal. Förhållandena kommer
kanske att förbättras — och det får väl
ta sin tid — men det skulle förutsätta
att den fackliga rörelsen finge arbeta i
Portugal på samma villkor som i andra
EFTA-länder, så att lönerna kunde drivas
upp när produktionen och sysselsättningen
ökar. Detta tillåts inte i Portugal! Hur

länge skall vi finna oss i sådana
skenmanövrer som förekommer och behandla
så olika länder på likartat sätt
inom EFTA:s ram? Fackligt och politiskt
bör man tvinga fram en lösning av
portugalproblemet. Portugiserna får
gärna sälja hit redan med de låga löner
de har nu under förutsättning att den
fackliga rörelsen får utvecklas fritt och
steg för steg driva upp lönerna. Då får
folket en högre levnadsstandard och kan
köpa mer av våra varor — då kan balans
uppnås på litet sikt. Det erforderliga
fackligt-politiska samarbetet bör
drivas från regeringens sida, eftersom

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

regeringen upprätthåller de politiska
kontakterna och några fackliga kontakter
inte finns med ett sådant land som
Portugal. Problemen måste lösas den
politiska vägen genom handelsdepartementet
och regeringen. För detta fordras
hårdare nypor än som hittills använts.

Det danska utspelet för att åstadkomma
ökat nordiskt samarbete kanske kan
innebära ett löfte också om en bredare
samverkan därvidlag. Annars får väl
tillgripas ytterligare press. I den föreliggande
situationen saknas inte möjligheter
till det, om man vill tillvarata dem.

Herr Regnéll nämnde, såvitt jag kunde
uppfatta, att vi har det problemet inom
vårt land att investeringsbanken fått
låna så mycket pengar, 700 miljoner
kronor, att det blir mycket litet över för
den privata marknaden. Detta har inte
inträffat! Investeringsbanken har inte
fått låna några 700 miljoner kronor. Den
har rätt att göra det, men den har icke
utnyttjats. Såvitt jag kan konstatera har
inga pengar förts över från ATP-fonderna
till investeringsbanken. Den situationen
kan möjligen komma att uppstå,
men ännu har inte investeringsbanken
kommit i praktiskt arbete som lett
till resultat. Alltså har dessa pengar icke
utnyttjats. Man kan tänka sig en framtida
situation när detta inträffar, men
det betyder att enskilt näringsliv får låna
den största delen av pengarna, ty till
enskilt näringsliv skall väl räknas centerpartiets
industri nere i Halland, som
finns bland de lånesökande.

På en punkt vill jag däremot ge herr
Regnéll mer rätt, nämligen när han talar
om behovet av ett borgerligt samarbete
inom medborgerlig samling för att därmed
ge ett konkret borgerligt alternativ
till den socialdemokratiska regeringspolitiken.
Jag tror att båda sidor vinner på
klarare riktlinjer och i en demokrati
mår människor bättre av att se vad alternativen
är än att ha tre olika alternativ
fritt svävande, vilket vi nu har inom
näringspolitiken. Jag önskar herr Reg -

néll lycka till i det arbetet för vår gemensamma
framtid.

Vår ideologi på socialdemokratiskt
håll är att vi skall samarbeta för att lösa
stora gemensamma frågor. Det finns
icke tillräckligt med kapital hos de privata
kapitalägarna i detta land för att
de skall kunna lösa våra sysselsättningsproblem
med sitt kapital. Inte ens Wallenberg
kan klara frågorna. Han kanske
har hand om 15 procent av sysselsättningen
inom industrin, men inte mer.
Han kan inte lösa alla problem! Det kan
inte heller Handelsbanken med sitt Industrivärlden
och inte Skandinaviska
banken med sitt Custos och därtill anslutna
industriföretag. Även om dessa
företag tillsammans behärskar en stor
del av sysselsättningen, även om över
hälften av sysselsättningen i vårt land
ligger hos 0,5 procent av industriföretagen,
om man räknar i ekonomiska enheter,
kan vi inte lita på dem. Det räcker
inte! Dessa frågor måste lösas inte
bara med förtröstan på bankerna — som
jag förstår herr Regnéll har —- eller på
industri- och småföretagen — som folkpartiet
och centerpartiet har •— utan
också med hjälp av samhället. Vår socialdemokratiska
ideologi är tydligen
mer anpassad till de fordringar som
framtiden ställer: gemensamma lösningar,
gemensamt kapital. Vi har nu genom
ATP-fonderna och delvis genom investeringsbanken
fått möjlighet att erhålla
gemensamt kapital.

Nu gäller det att bygga upp denna
organisation med ett nytt departement
för allmän näringspolitik och ett för
samordning av den statliga företagsgruppen.
Det är den handlingslinje man
måste ha för att driva dessa frågor. Fyra
tjänstemän i investeringsbanken löser
icke näringslivets problem åt oss. Detta
är en regeringsfråga, det är en fråga om
en handlingslinje för en näringspolitik
som regeringen måste driva i den position
den har, oberoende av vilken regering
som sitter.

Det är på denna punkt vi måste sätta

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Nr 3

Vid

in våra resurser och hjälpas åt att främja
våra olika intressen. Det är inte något
fel att det finns olika intressen i samhället;
det vore dumt att blunda för dem,
och vi skall inte heller tro att de kan
jämnas ut. Olika intressen kan emellertid
på vissa punkter vara gemensamma
intressen, och dessa skall vi ta vara på
och driva till en fördelaktig lösning för
sysselsättningen och vår allmänna utveckling.
Andra länder kan göra det
odogmatiskt och har åstadkommit en
snabb utveckling. Vi kan också göra det,
om vi bara kommer loss från en del
käpphästar på olika håll och tar det hela
mera praktiskt och dessutom bygger
upp den organisation som kan lösa problemen.
Genom människor skall de lösas.
Det är därför organisationen behövs,
det är därför den måste byggas
upp illa kvickt. Problemen är mycket
nära oss.

Herr REGNÉLL (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hagnells anförande
var mycket intressant, och vi har
lyssnat på det uppmärksamt. Det han
säger om nödvändigheten av gemensamma
ansträngningar från statsmakterna
och det enskilda näringslivet för att
klara de svårigheter som vi befinner oss

1 nu och som vi har att emotse framöver
är säkert riktigt.

På en punkt knöt herr Hagnell an till
vad jag hade yttrat, nämligen i fråga om
investeringsbanken. Det är enligt min
uppfattning ett exempel på att vi inte
skall lura oss själva i detta samarbete.
När staten har ett upplåningsbehov och
betalar in ett aktiekapital med upplånade
pengar tar den faktiskt, herr Hagnell,
i anspråk mera av de medel som
finns på den allmänna lånemarknaden
än den skulle ha gjort om inte detta aktiekapital
hade presterats. Det var vad
jag sade; jag tror att man icke kan förneka
att det är fullt riktigt.

Herr HAGNELL (s) kort genmäle:

Herr talman! Man kan inte tänka sig
att de penningvårdande myndigheterna,

2 — Andra kammarens protokoll 1968.

remiss av statsverkspropositionen m. m.

framför allt riksbanken, icke kände till
att det belopp som herr Regnéll nämnde
har låsts. Om icke beloppet hade låsts
på det sättet, skulle det behöva låsas på
annat sätt. Annars skulle vi ha fört en
annan ekonomisk politik. Man kan diskutera
en sådan, men man kan icke
förutsätta att ett belopp av denna storlek
inte är känt och inte har påverkat
den handlingslinje som myndigheterna
dragit upp.

I en inflationsperiod — som vi har
haft — kunde detta som herr Regnéll
säger vara riktigt; i dag är huvudsaken
icke bristen på kapital, utan det är
bristen på goda idéer på vilka man kan
satsa kapital. Dessa pengar som nu
finns har icke gått ut till näringslivet.
De borde alltså ha medverkat till att
stimulera näringslivet i övrigt, och vid
sidan av denna stimulans har icke heller
inträffat någonting annat som kunnat
verka stimulerande. De 700 miljonerna,
som skulle ha kunnat aktiveras,
bär icke använts för sådant ändamål.
Investeringstakten inom näringslivet är
låg. Det är dessa problem man har att
räkna med i det stora sammanhangen
där.

Sedan finns det en liten detalj som
dock inte är oväsentlig. För ett litet
land som vårt gäller det att hänga med
i den internationella tekniska utvecklingen,
som många gånger fordrar stora
kapitalinvesteringar, större än vad våra
största kapitalister själva kan åstadkomma,
och dessutom flera kapitalinvesteringar
än vad de kan åstadkomma. Av
denna anledning behöver vi ha detta
grepp över kapitalmarknaden som ger
oss i vårt lilla land möjlighet att bli
jämställda med de stora länderna på
kontinenten eller i Amerika i fråga om
kapitaldirigering. Här har vi möjlighet
att samla det kapital som behövs för de
stora industriprojekten. Nu gäller det
att ta vara på den chansen och praktiskt
realisera den. Det är ingen lätt sak,
men så långt är det klart, att nu finns
den möjligheten.

\''r 3

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in.

Herr REGNÉLL (h) kort genmäle:

Herr talman! Vad herr Hagnell säger
nu är ett nytt besked om riktigheten i
mitt sätt att se på det hela. Om man
via investeringsbanken lånar ut stora
belopp till näringslivet, måste de penningvårdande
myndigheterna säga sig:
»Via investeringsbanken går nu så mycket
pengar ut i samhällsekonomin att vi
måste bromsa på andra håll. Ledes penningströmmen
genom den nya kanalen
investeringsbanken, måste den hållas
tillbaka i de tidigare existerande kanalerna».
Något nettotillskott uppstår alltså
inte, vilket är precis vad jag har
framhållit.

Herr HAGNELL (s) kort genmäle:

Herr talman! Det uppstår naturligtvis
inte ett nettotillskott om icke myndigheterna
vill att det skall göra det, eftersom
de ansvariga i riksbanken behandlar
den totala kreditmarknaden. Om de
vill släppa fram en ökning av kapitalmängden
kan de göra det på olika sätt.
Denna post är icke avgörande.

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! Ofta har vi anledning
att fråga oss, om vi är riktigt mogna
för den höga levnadsstandard som vi
gärna talar om och kanske är stolta
över.

Det påstås att spriten årligen förorsakar
5 000 för tidiga dödsfall här i landet.
Vi vet att tobaksbruket medför sjukdom
och död för människor i raskt
stigande antal för varje år. Kostnaderna
i form av arbetsoförmåga och inkomstbortfall
av dessa anledningar har
stigit till mycket stora belopp, särskilt
på grund av alkoholbruk och alkoholmissbruk.
Till detta kommer sjukvårdskostnader
och sociala kostnader, som
säkert uppgår till mångmiljonbelopp enbart
för de utgifter som orsakas av
dessa och andra njutningsmedel såsom
narkotika.

Det mänskliga lidandet och de trage -

dier som följer av detta bruk kan ju
inte värderas i pengar. Vad skall vi
göra åt denna skrämmande utveckling?

Under de senaste åren har vi blivit
alltmer oroade av de många trafikolycksfallen
och dödsfallen i trafiken.
Genom de åtgärder som genomfördes i
samband med övergången til! högertrafik
har vi fått en kraftig nedgång i
olycksfallsfrekvensen i stället för tvärtom,
vilket många befarade. Själva trafikomläggningen
medförde självfallet en
ökad olycksfallsrisk, men tack vare
restriktioner och en föredömligt effektiv
trafiksäkerhetskampanj nådde man
detta mycket goda resultat.

Det går alltså att stå det onda emot.
Vi kan bara önska det nya trafiksäkerhetsverket
lycka till i dess arbete för en
säkrare trafik.

Inom rikspolisstyrelsen har vi blivit
övertygade om att kostnaderna för en
bättre trafikövervakning lämnar utdelning
i form av minskat antal olyckor
och därmed lägre sjukvårdskostnader,
minskat inkomstbortfall och mindre materielförstörelse.
Det är alltså angeläget
att polisen får resurser för en bättre trafikövervakning.

Men, herr talman, mot bakgrunden av
de goda erfarenheterna av trafiksäkerhetsarbetet
kommer jag tillbaka till spriten,
tobaken och narkotikan. Finns det
inte anledning till en kampanj med insättande
av alla tillgängliga resurser för
att göra klart för svenska folket hur
farligt vi lever och vilka skrämmande
framtidsperspektiv vi måste se fram
emot om inte den nuvarande utvecklingen
kan brytas.

Kvicksilverfaran är utan tvivel en allvarlig
sak men det är en ren bagatell
jämfört med spritens, tobakens och narkotikans
skadeverkningar.

Vad gör vi nu? Ja, vi tillåter eu omfattande
propaganda för sprit och tobak
i form av annonser och annan reklam,
och man ifrågasätter också om inte TVprogrammen
propagerar i samma riktning.
Låt oss alltså pröva en upplys -

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ningskampanj på bred front genom
massmedia, skolor, organisationer m. fl.,
med en satsning av minst samma format
som trafiksäkerlietskaimpanjen.

Efter detta, herr talman, ber jag att
få säga några ord om en annan fråga.
Riksdagen skall i år ta ställning till en
författningsreform. Det kan vara på tiden
efter alla de år som utredningarna
har pågått.

En författningsreform bör alltid bäras
upp av en stark folkopinion. Så har
inte varit fallet. Författningsutredningens
uppdrag gick närmast ut på en viss
modernisering av grundlagstexterna.
Utredningen vidgade sitt uppdrag och
lade fram förslag om en ny författning.
Den som går obedd till går otackad
från, och författningsutredningens förslag,
som var starkt splittrat, föranledde
inte något. Så småningom fick vi grundlagberedningen.
Det kommunala sambandet
kom in i bilden. Ingen har
riktigt förstått vad det innebär, men på
något egendomligt sätt ansågs det motivera
ett förslag om gemensam valdag
för riksdagsval och kommunala val. Resultatet
av detta måste bli att de kommunala
frågorna helt kom bort i valrörelsen
i stället för att de skulle ha fått
en framskjuten ställning i en valrörelse
utan rikspolitiskt inslag. Menade man
detta med talet om det kommunala sambandet
föreligger det utan tvivel ett
visst samband.

Förslaget innebär också en övergång
till treåriga mandatperioder. Ingen har
haft något att invända mot nuvarande
fyraåriga mandatperioder. Det finns
starka sakliga skäl för att fyraårsmandaten
är bättre än treårsmandaten såväl
på det statliga, d. v. s. riksplanet,
som på det kommunala området. Det
kan med skäl sägas att förslagen i dessa
delar saknar stöd i en folkopinion och
att det kan resas starka sakliga invändningar
mot dem. Förslagen är enligt
mitt förmenande ett skolexempel på hur
en författningsreform inte skall genomföras.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Ledamot må »efter talmannens
beprövande kunna erhålla ordet
för kort genmäle, innefattande upplysning
eller rättelse i anledning av
föregående talares anförande eller bemötande
av angrepp från dennes sida».

Så står det i 12 § ordningsstadgan för
kamrarna. När man sitter här träget i
sin bänk och lyssnar till den långa raden
av anföranden, önskar man ofta
att vi kunde vidga rätten till replik.
Påståenden kunde omedelbart bemötas,
missuppfattningar rättas till och upplysningar
ges, som kanske kunde göra
långa utläggningar onödiga. Det skulle
ge överlägngingarna karaktär mer av
debatt, mindre av föredrag. Nu har vi
inte denna replikrätt — åtminstone inte
om jag har förstått ordningsstadgan rätt
— om vi inte blir direkt angripna eller
apostroferade.

Jag kände denna önskan alldeles särskilt
starkt när jag i går lyssnade, uppmärksamt
som vanligt, till min vän herr
Bengtsson i Varberg — jag ser honom
tyvärr inte i kammaren. Om någon ser
honom så be honom komma in, jag
har litet att tala med honom om.

Det var ett par uttalanden herr
Bengtsson gjorde som jag gärna ville
bemöta och några frågor som jag skulle
vilja diskutera med honom. Det första
gäller herr Bengtssons efterlysning av
högerpartiets skattesähkningsalternativ.
Vad vi hittills sett, sade herr Bengtsson,
innebär stora skattesänkningar för
de högsta inkomsttagarna och små för
de lägre. Nej, herr Bengtsson, det förhåller
sig inte på det sättet.

I de förslag som högerpartiet lade
fram förra året föreslog vi relativt
större skattesänkningar för inkomster
i mellanskikten, som hårdast drabbas
av den starka och snabbt stigande progressiviteten.
I skikten 16 000—18 000
kronor beskattningsbar inkomst föreslogs
en sänkning i skatteskalan av åtta
procentenheter och i skikten 20 000—
24 000 kronor sex procentenheter. Dessa

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

sänkningar gällde gifta och ensamstående
barnförsörjare. För ensamstående
var sänkningen störst i inkomstskikten
8 000—9 000 kronor med likaledes åtta
procentenheter, och i inkomstskikten
10 000—12 000 kronor föreslogs sänkningen
bli sex procentenheter. Jag vet
inte om herr Bengtsson anser att dessa
inkomsttagare hör till de allra högsta.
Våra förslag till sänkningar i skatteskalan
omfattade inte inkomstskikten
över 40 000 kronor beskattningsbar inkomst
för gifta och 12 000 kronor för
ensamstående. Inkomsttagare med högre
inkomster än dessa skulle inte få
större sänkningar än övriga.

Den andra fråga jag gärna skulle vilja
diskutera med herr Bengtsson gäller
arbetslöshetens omfattning. Herr Bengtsson
sade att de borgerliga räknar in
sådana som är i beredskapsarbete och
under omskolning för att förstora arbetslöshetssiffrorna.
Så är det inte. Vad
vi begär är att man skall redovisa det
verkliga läget på arbetsmarknaden. Låt
mig vända på saken. Det förefaller som
om socialdemokraterna med förkärlek
använder procent och procentandelar
när de talar om arbetslösheten. Det har
finansministern gjort i finansplanen,
och jag skall ta ett exempel som herr
Bengtsson själv använde. Genom att använda
dessa procentandelar låter det
naturligtvis litet mjukare. Herr Bengtsson
sade att arbetslösheten för tjänstemännen
var endast 0,5 procent. Det
låter ju väldigt litet, men bakom denna
lilla procentandel ligger det dock mycket
bekymmer och oro hos denna kategori.

Det säger kanske mer att arbetsmarknadsstyrelsen
räknar med en arbetsmarknadsutbildning
under året för
5 000 tjänstemän, och enligt arbetsmarknadsstyrelsen
är arbetslöshetstrenden
för tjänstemännen klart uppåtgående.

Fn annan intressant fråga som herr
Bengtsson tog upp var vilka som skall
räknas som arbetslösa. Det är alldeles
felaktigt, menade herr Bengtsson, att
räkna in dem som är i beredskapsarbete

och under omskolning i denna siffra.
Finansministern var inne på samma
linje i sitt icke alldeles korta anförande
i går. På ett sätt har herr Bengtsson
rätt. Dessa människor är naturligtvis
sysselsatta, men kan man alltid anse
att de är sysselsatta i ett lönande och
produktivt arbete och kan de räkna
med en trygg och säker framtid? Självfallet
ökar omskolningen deras möjligheter
att erhålla produktiv och lönsam
sysselsättning, men kan de garanteras
ett välbetalt arbete efter genomgången
omskolning?

Det finns alltjämt brist på arbetskraft
inom vissa områden, exempelvis
på yrkesarbetare inom industrin. Men
är denna brist så stor att den kan suga
upp den omskolade arbetskraften? År
omskolningen direkt inriktad på att
fylla dessa vakanser? Vi har år 1966 i
anslutning till propositionen om arbetsmarknadspolitiken
efterlyst metoder att
redovisa resultaten och effekten av de
arbetsmarknadspolitiska åtgärderna,
dvs. de rörlighetsfrämjande åtgärderna,
omskolningen m. m., vilka åtgärder för
varje år drar allt större kostnader. Alla
de insatser arbetsmarknadsmyndigheterna
gör i fråga om exempelvis beredskapsarbeten
och omskolning är dock
uttryck för hur många människor som
inte har en trygg och säker anställning
och ett lönsamt och meningsfullt arbete.

Jag skall nämna några siffror för att
försöka ge en bild av läget på arbetsmarknaden.

I december 1966 var antalet på arbetsförmedlingarna
anmälda arbetslösa
något över 32 000. Ett år senare, alltså
för ungefär en månad sedan, hade antalet
stigit till 43 000. De preliminära
siffrorna för januari i år är 60 000.
Samtidigt sysselsattes i beredskapsarbete,
arkivarbete och på omskolningskurser
cirka 51 000. Det totala antalet
arbetslösa enligt denna beräkning uppgick
sålunda vid slutet av 1967 till omkring
94 000 personer.

Dessa siffror säger emellertid inte

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Nr 3

Vid

allt om det verkliga läget. Det finns
nämligen en stor s. k. dold arbetslöshet,
som dock är ganska bristfälligt
klarlagd. Statistiska centralbyrån gjorde
i augusti 1967 en undersökning om
den latenta arbetslösheten, dvs. rörande
personer som skulle ha sökt arbete om
de ansett sig kunna få ett lämpligt arbete
på bostadsorten. Enligt denna
skulle antalet arbetsvilliga uppgå till
omkring 85 000, varav 63 000 vanligen
arbetar på deltid och återstoden på heltid.
Av den förra gruppen var omkring
34 000 gifta kvinnor. Det finns alltså
en högst betydande arbetskraftsreserv,
som skulle ta arbete om det funnes ett
lämpligt sådant.

Även familjedaghemsutredningen har
i sitt betänkande 1967 tagit upp frågan
om arbetslösheten bland kvinnor. Enligt
en av utredningen gjord intervjuundersökning
skulle 208 000 kvinnor
med barn upp till 10 år gamla åtaga
sig förvärvsarbete utom hemmet, om
barntillsynen kunde ordnas på ett tillfredsställande
sätt. Den officiella arbetslöshetsstatitiken
säger sålunda långt
ifrån allt om det verkliga läget på arbetsmarknaden.
Jämförelser mellan olika
länders arbetslöshetsprocent kan vara
helt missvisande, om man inte vet
huruvida beräkningsgrunderna är desamma
i de olika länderna.

Det är många andra delar av arbetsmarknadspolitiken
jag skulle vilja ta
upp till debatt, exempelvis frågan om
invandrings- och minoritetspolitiken.
Men det blir ju tillfälle att återkomma
till dessa frågor senare under sessionen
med anledning av propositioner och
motioner.

Jag skall, herr talman, gå över till
ett helt annat område, som ligger mig
varmt om hjärtat. Det sägs visserligen
att man inte skall tala om den snö som
föll i fjol. Men jag måste ändå göra ett
litet avsteg från denna oftast mycket
goda regel. Skälet härtill är att jag inte
hade tillfälle att delta i riksdagsdebatten
om en fråga som jag under många

remiss av statsverkspropositionen in. m.

år följt med särskilt stor uppmärksamhet.

Remissdebatten speglar ju opinioner
bland medborgarna och i folkdjupet.
Jag vill också framföra en sådan opinion,
som jag upplevt särskilt starkt
under de senaste månaderna. Under
min vistelse i USA träffade jag många
utlandssvenskar, som länge hoppats på
och arbetat för att de skulle bli erkända
inte bara som svenska medborgare, vilket
de är, utan som fullmyndiga svenska
medborgare. De har kanske tidigare
kunnat förstå att frågan om deras rösträtt
varit förenad med vissa tekniska
komplikationer, även om de självfallet
ansett att det tagit orimligt lång tid
att få denna fråga löst. Hittills har de
åtminstone hyst hoppet om att de skulle
tillerkännas rösträtt. Efter riksdagsbeslutet
för något mer än en månad sedan
har de låtit hoppet fara. Regeringsförslaget
var inte ens en lialvmesyr; man
skulle snarare kunna kalla det för en
femtedelsmesyr. När några klipska gossar
äntligen funnit en vettig och tekniskt
elegant lösning, kan utlandssvenskarna
omöjligen förstå, varför regeringen
skulle vara så restriktiv, ja rent ut
sagt snål. Det är många utlandssvenskar,
som gör en betydande och värdefull
insats genom att försvara Sveriges
anseende ute i världen och som har
en mycket god kännedom om svenska
förhållanden, helt enkelt därför att detta
ingår i deras arbetsuppgifter. De har
det inte alltid så lätt när de skall tala
för Sverige, så rikt på fönsterkrossare
och äggkastare.

De finner det nära nog mer förödmjukande
att regeringen ställer krav på,
som det hette i propositionen, »förtrogenhet
med svensk samhällsutveckling
och med de problem som är aktuella
i den svenska dagspolitiken» än att som
tidigare på grund av tekniska svårigheter
inte ha haft några möjligheter att
utöva sin rösträtt. Samma reaktion kommer
till uttryck från deras sida när regeringen
menar att förslagets femårs -

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

gräns inbegriper »alla de kategorier av
utlandssvenskar som det är särskilt angeläget
att få med».

Det skulle således inte vara angeläget
att få med de andra som råkat vara
borta litet mer än fem år. Genom riksdagsbeslutet
utestängs en lång rad välkända
utlandskorrespondenter: Arne

Thorén, Björn Ahlander, Sven Allmän
och med honom hans duktiga och kunniga
hustru vid svenska FN-missionen,
Ingmar Lindmarker, alla i USA, Sven
Aurén i Paris, Agne Hamrin i Rom, Per
Persson och andra i London, Hans von
Friesen i Västtyskland och många,
många tidningskorrespondenter och
andra.

Nu får de för sina tidningars räkning
som korrespondenter stå vid sidan om
på valdagen och vemodigt betrakta kön
av röstande svenska turister som utövar
sin rösträtt vid svenska ambassader och
konsulat och vilka alltså förutsätts vara
väl förtrogna med svensk samhällsutveckling
och de problem som är aktuella
i den svenska dagspolitiken. I kön
står även det lilla fåtal svenska medborgare
som av regeringens nåd förlänats
värdigheten att betraktas som fullmyndiga
svenska medborgare. För en
del av dessa senare kan det vara första
och sista gången de kan utnyttja denna
möjlighet; nästa gång — 1970 om författningsreformen,
vilket vi skall hoppas,
går igenom -—• kan de ha hamnat
utanför det streck som regeringen dragit
upp — om det inte sker någon ändring
före 1970. Alla hade efter de uttalanden
som gjorts och löften som avgivits
av regeringen under årens lopp
skäl att hoppas. Jag kommer ännu i dag
ihåg utrikesministerns radiotal, som
nybliven excellens om jag minns rätt,
till utlandssvenskarna på juldagen för
några år sedan. Intet utlandssvenskt
öga kan ha varit torrt när han uttalade
sina erkännsamma ord om utlandssvenskarnas
insatser och deras
vikt och betydelse.

Vid en lunch på Svenska klubben i

Paris för något mer än ett år sedan
fick jag en livfull och roande skildring
av statsminister Erlanders besök på
klubben några år tidigare, 1963. Statsministern
fick naturligtvis liksom vi som
var där senare den eviga frågan: När
får utlandssvenskarna rösträtt? Herr
Erlander talade på sitt i sådana sammanhang
vanliga charmerande sätt om
att frågan stod inför sin lösning. Klubbens
medlemmar fick det intrycket att
det närmast var fråga om att klara av
några små tekniska detaljer. De blev
till den grad begeistrade att de vid sittande
bord utropade statsministern till
hedersledamot av klubben.

Jag skulle tro att de närvarande var
i stort sett desamma som när jag var
där något senare. Få om ens någon av
dem torde ha fått rösträtt. Flertalet faller
för regeringens sinnrikt konstruerade
femårsgiljotin. De vilseförda blev
de stumma i Paris; de kan inte göra sin
röst hörd, åtminstone inte vid valurnan.
Tidigare kände de bitterhet, i
dag är de — i USA, i England, i Italien,
i Frankrike, i Schweiz och i många
andra länder -— indignerade; riksdagsprotokollet
tillåter inte att jag använder
starkare uttryck ur ärans och hjältarnas
språk.

Jag vet inte, herr talman, vad stadgarna
för Svenska klubben i Paris säger
om utropande av hedersledamöter,
men för statsministern tycker jag dock
att det borde kännas en aning genant
att på sådana premisser ha upphöjts
till denna värdighet.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Låt mig först instämma
i herr Björkmans önskemål om en annan
replikordning. Men både herr
Björkman och jag har ju möjligheter
att i grundlagsberedningen verka för
en sådan ordning.

Hem talman! När jag antecknade mig
på talarlistan var det för att beröra tre
uppgifter som jag betraktar som väsentliga
inom svensk inrikespolitik. Den

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

första är att försöka styra strukturomvandlingen
på ett sådant sätt att människor
inte kommer i kläm mellan utvecklingens
hjul. Den andra är att höja
låglönegruppernas inkomster. Den tredje
är uppgiften att bevara den biologiska
tryggheten i det högindustrialiserade
samhället. Det har emellertid sagts så
mycket om dessa problem tidigare att
jag avstår från att utveckla några tankegångar
om dem utom på en enda
punkt. Det finns ett område där den
enskilde kan skydda sig mot gifterna
på ett helt annat sätt än mot luftföroreningarna
som det har talats om här tidigare.
Man kan på ifrågavarande område
genom sitt eget levnadssätt undgå
all inverkan. Men även på detta område
krävs det energiska och effektiva samhällsåtgärder.
Jag syftar på alkoholfrågan.

Tyvärr är nykterhetsfrågan alltjämt
olöst. Den är rentav vårt besvärligaste
sociala problem och alarmerande uppgifter
under de senaste dagarna har på
nytt fäst uppmärksamheten på den.
Med tillfredsställelse vill jag konstatera
att den alkoholpolitiska utredningen arbetar.
Men under tiden får man akta
sig för experiment som kan förvärra en
redan svår nykterhetssituation av typen
försäljning av starköl i speceributiker.

Det är också nödvändigt att snabbt
vidta vissa åtgärder. Upplysningsverksamheten
bör intensifieras, men man
bör också söka komma till rätta med
den rusdrycksreklam som arbetar med
långt större resurser än upplysningsverksamheten.
Jag tror att det i dagens
läge rent av är nödvändigt med ett reklamförbud
för starksprit.

Andra åtgärder som vi har pekat på
är att man snarast inför legitimationsskyldighet
vid köp av rusdrycker och
att man senare kompletterar detta med
en allmän registrering, sedan alkoholpolitiska
utredningen undersökt de
praktiska formerna för denna. Därigenom
kan man bl. a. få en kontroll av avstängningarna
från köpen långt effekti -

vare än nu. Man försvårar därignoin
också langningen och får en bättre kunskap
om konsumtionen.

Enligt min mening är det angeläget
att man så snart som möjligt kan utforma
alkoholbeskattningen så, att det
blir en progressiv skala med utgångspunkt
från olika alkoholdryckers berusningseffekt
och skadeverkningar.
Jag vill härutöver gärna peka på de anslagshöjningar
för nykterhetsvården
som föreslås av regeringen, vilka jag
hälsar med stor tillfredsställelse. Men
jag vill tillfoga att när man nu skall
utreda denna fråga får utredningen inte
leda till att man under tiden inte vidtar
förbättringar och upprustning.
Självklart får de åtgärder jag här pekar
på endast uppfattas som exempel.

När jag nu övergår till att behandla
säkerhetsfrågorna, konstaterar jag, att
situationen har blivit en annan efter
det utomordentliga tal som statsministern
höll här i går eftermiddag. Men jag
vill också konstatera att den stort uppslagna
och intensiva kampanjen mot säkerhetstjänsten
har brutit samman. På
samma sätt kommer det att gå med den
kampanj man nu startar och som pekar
ut Sverige som en polisstat. Även den
saknar nämligen grund. Med polisstat
måste man nämligen förstå antingen
en stat där polisen är en stat i staten
eller behärskar staten. Ingetdera är fallet
i Sverige. Här bestäms grunderna
för polisverksamheten genom lagstiftning
i vanlig ordning. Här leds verksamheten
av en polisstyrelse, vari de
parlamentariska ledamöterna bildar
majoritet. Här är den underställd en
regering som vilar på riksdagens förtroende.
Däremot kan man karaktärisera
diktaturerna som polisstater. Där
har man byggt upp väldiga polisapparater
som är ytterst effektiva. Här har
vi en mycket stor insyn i den polisiära
verksamheten. Det saknar man i diktaturen.

Inom en demokrati kan det uppstå
spänningar mellan intresset av en ef -

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

fektiv säkerhetstjänst och rättskyddsintresset.
Sådana konflikter uppstår
inte i en diktatur där allt underordnas
det polisiära och militära säkerlietsintresset.
För oss blir det en central angelägenhet
att förena säkerlietsperspektivet
med den ovillkorliga plikten att
säkerställa den enskildes integritet och
upprätthålla rättsstaten.

Det är inget tvivel om att Sverige är
en rättsstat.

Det bör slås fast, att den parlamentariska
nämndens redovisning är unik
genom sin öppenhet. Inte ens i demokratiska
stater brukar man ha en så
öppen redovisning och så öppet diskutera
säkerhetsangelägenheter, men nämnden
har funnit det vara ett demokratiskt
intresse att, så långt möjligt, ha
öppen debatt i dessa frågor. Genomförs
nämndens olika förslag får man också
i fortsättningen en öppenhet på detta
område som måste betecknas som unik.

I ett demokratiskt rättssamhälle utgör
den offentliga insynen i myndigheternas
ämbetsutövning en naturlig och
hävdvunnen garanti mot maktmissbruk.
Åtgärder i syfte att uppdaga och hindra
spioneri och annan samhällsfientlig
verksamhet som riktas mot vårt land
kan dock självfallet inte vidtas fullt
öppet. Det måste därför finnas ett system
med kontrollfunktioner som anförtros
olika representanter för medborgarna
och det allmänna. Låt mig få
erinra om att vi har ett sådant kontrollsystem
i Sverige. Det finns fem
parlamentariska ledamöter i rikspolisstyrelsen.
De bildar majoriteten inom
denna och kan följa handläggningen av
viktigare spaningsärenden. För spaningsåtgärder
som särskilt inkräktar på
den enskildes rättssfär — exempelvis
telefonavlyssning och postkontroll —
krävs tillstånd och godkännande av
domstol. De parlamentariska ledamöterna
har avgörande inflytande över vilka
uppgifter som lämnas ut från säkerhetsavdelningens
register vid personalkontroll.
Justitiekanslern och riksdagens

ombudsmän har dessutom möjlighet att
undersöka handläggningen av enskilda
fall.

Det centrala i den parlamentariska
nämndens utlåtande är förslaget om ytterligare
förstärkning av dessa kontrollfunktioner
och om en begränsning
av personalkontrollen. Får jag påminna
om att nämnden föreslagit, att minst tre
ledamöter alltid skall delta vid behandlingen
av frågor om vilka uppgifter som
får lämnas ut från säkerhetsavdelningens
register för personalkontroll och
att det eventuellt skall knytas en erfaren
domare till denna grupp.

Låt mig sedan fästa uppmärksamheten
på att nämnden föreslagit, att personalkontrollen
begränsas och att det
skall företas en uppdelning i två riskklasser,
vilket gör att man kan ägna
större omsorg åt befattningar som är
särskilt säkerhetskänsliga, medan kontrollen
kan förenklas i fråga om de befattningar
som tillhör den lägre riskklassen.
Vidare bör bestämmelserna om
personalkontroll i fortsättningen inte
vara hemliga utan göras allmänt kända.
Den som söker en tjänst av betydelse
för rikets säkerhet skall kunna veta att
personalkontroll äger rum. Den kontrollerade
bör också i största möjliga utsträckning
få tillfälle att yttra sig om
det framkommit säkerhetsmaterial riktat
mot honom; företrädesvis skall detta ske
vid de s. k. säkerhetssamtalen.

När det gäller att lämna ut uppgifte ’
från säkerhetsverksamheten till olika
förvaltningar är man redan nu restriktiv,
men restriktiviteten bör ökas. Uppgifterna
får aldrig lämnas ut utan att
passera till de parlamentariska ledamöterna.
Säger dessa nej till utlämnandet
får inte heller uppgifterna lämnas ut.
Skulle polisen ändå anse det nödvändigt
att uppgifterna lämnas ut kan utlämningen
liksom nu endast verkställas
genom regeringsbeslut. Jag vill tillfoga
att enligt vad såväl polisstyrelseledamöter
som polisledningen berättat för
nämnden har polisen aldrig under den

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tid man minns begagnat sig av rätten
att vända sig till regeringen. Jag hoppas
att de förslag till ökad offentlighet
vid kontroller som nämnden framlagt
skall godtas av remissorganen och genomföras
av regeringen.

När man diskuterar säkerhetstjänstens
arbete bör man observera att uppgifterna
är speciella, eftersom det vanligen
gäller att uppdaga och kartlägga
inte endast fullbordade brott utan i första
hand risker och möjligheter till samhällsfientlig
verksamhet. Det är från
dessa utgångspunkter man har att bedöma
den särskilda polisverksamhetens
register. För att denna verksamhet skall
kuna bedrivas fordras att det i detta
register finns uppgifter som polisen har
tillgång till vid sina spaningar. Men
det måste också innehålla uppgifter
som kan ligga till grund för utredningen
vid den säkerhetsbedömning som äger
rum vid personalkontrollen.

Denna kontroll regleras genom särskilda
ämbetsskrivelser och författningar.
Det anses helt naturligt att man skall
pröva den som skall inneha eu säkerhetskänslig
befattning med hänsyn till
säkerhetsrisken. Man uppställer, annorlunda
uttryckt, krav på medborgerlig
pålitlighet. Jag vill i detta sammanhang
erinra om att statstjänstemannalagen
stadgar att tjänsteman vid utrikesförvaltningen,
krigsmakten eller polisväsendet
är skyldig att avgå från tjänsten
om det är påkallat med hänsyn till rikets
bästa. I den departementspromemoria
som låg till grund för tjänstemannalagen
uttalades att det förelåg ett behov
av bestämmelser avsedda att skydda ur
säkerhetssynpunkt särskilt ömtåliga förvaltningsområden
för opålitliga och eljest
olämpliga tjänstemän.

För att säkerhetspolisen skall kunna
fullgöra de uppgifter som följer med
dessa författningar fordras att den har
vissa anteckningar. Det finns två alternativ
till denna ordning. Det ena är att
varje förvaltning för sitt eget register,
men den lösningen måste otvivelaktigt

vara sämre ur rättssäkerhetssynpunkt.
Den möjliggör inte den kontroll och
insyn som finns med nuvarande ordning.
Det andra alternativet är att man
slopar kravet på personalkontroll över
huvud taget. Det skulle emellertid innebära
att hela systemet med säkerhetsskydd
raserades. Såvitt jag kunnat finna
av yttrandena här i kammaren finns
det inte heller någon som kräver en
sådan ordning.

Den centrala frågan är vilka uppgifter
som får lämnas ut från registret och
till vilka dessa uppgifter får lämnas.
Den nuvarande ordningen innebär som
nämnts en mycket långtgående restriktivitet,
som blir ännu större om nämndens
förslag och tankegångar genomföres.
I diskussionen har man kommit
att ägna den största uppmärksamheten
åt själva registreringen. Av någon märklig
anledning har man kommit att ägna
liten uppmärksamhet åt de slutsatser
som den parlamentariska nämnden har
kommit fram till. Man har uppmärksammat
enskilda meningar som finns i delvis
historiska sammanhang. Det centrala
måste vara nämndens egna slutsatser.
Därför vill jag läsa in dessa slutsatser
i kammarens protokoll:

»Parlamentariska nämnden anser mot
bakgrunden av vad som har anförts att
—• utöver vad som stadgas i lagen om
polisregister — föreskrifter angående
säkerhetsavdelningens registrering icke
är påkallade, vare sig när det gäller anknytning
till politiska ytterlighetspartier
eller eljest. Bedömningen av vad
som bör antecknas i registret får göras
med utgångspunkt från tidigare erfarenheter
och ett noggrant studium av
det ''säkerhetspolitiska’ läget. Det kan
tilläggas att det följaktligen ej heller
synes böra föreskrivas skyldighet för
den särskilda polisverksamheten att i
centralregistret införa vissa slag av uppgifter,
t. ex. medlemskap i ett politiskt
ytterlighetsparti.»

Enligt lagen den 9 april 1965 om polisregister
m. m. skall innehållet i polis -

2* — Andra kammarens protokoll 1968. Nr 3

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 l''m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

registren begränsas till uppgifter som
polisen behöver för att kunna förebygga
och uppdaga brott samt fullgöra sin
verksamhet i övrigt. Denna lag gäller
sedan nämnda datum för den särskilda
polisverksamhetens register. Enligt
nämndens mening behöver det inte finnas
något komplement till denna lag.
Sedan är det givetvis önskvärt att begränsa
uppgifterna så långt detta är
möjligt.

Det avgörande för vad som skall föras
in i det särskilda registret är givetvis
vilka uppgifter detta skall ha. Man
kommer då inte förbi frågan om personalkontrollen.
Som jag redan nämnt
föreslår nämnden en begränsning av
personalkontrollen och en uppdelning i
två riskklasser och dessutom — vilket
är viktigt att observera i detta sammanhang
— en ökad restriktivitet vid utlämnandet.
Detta leder enligt min mening
till att man även skall iaktta större
restriktivitet vid registreringen.

Skall då alla som tillhör politiska ytterlighetsriktningar
registreras? Svaret
blir nej. Det framgår klart av de slutsatser
nämnden dragit och som jag nyss
återgav. Det uttalas uttryckligen att det
icke skall föreskrivas någon skyldighet
att införa uppgifter om medlemskap
i politiskt ytterlighetsparti. I samband
med personalkontrollen, som är det centrala
i detta sammanhang, skriver också
nämnden följande:

»För en restriktiv tillämpning av personalkontrollen
talar också, att den
många gånger innebär ett utforskande
av människors privata förhållanden. På
samma sätt som för brittisk del betonats
i de tidigare omnämnda utredningarna
har vi även i Sverige den uppfattningen,
att medborgarnas politiska åsikter
och personliga förhållanden i övrigt
i princip bör förbliva deras ensak
och att det allmänna ej utan tungt vägande
skäl bör intressera sig härför.»

.Tåg kan därför, herr talman, solidarisera
mig med statsministerns uttalande.

Herr HERMANSSON (vpk) kort genmäle
:

Herr talman! Vad parlamentariska
nämnden menat och föreslagit är numera
något mindre intressant efter regeringens
och den socialdemokratiska
riksdagsgruppens uttalanden, som ju innebär
att personer icke i fortsättningen
skall införas i säkerhetspolisens register
enbart därför att de tillhör ett visst politiskt
parti eller sympatiserar med detta.
Om detta uttalande omsättes i verkligheten
innebär det en viktig förändring
jämfört med det system, som har
tillämpats hittills och som fortfarande
tillämpas. Vi noterar, såsom jag framhöll
redan i ett anförande i går, givetvis
med tillfredsställelse varje steg bort från
det nuvarande systemet, som vi anser
stå i strid med grundlagens bestämmelser.

Parlamentariska nämndens meningar
är naturligtvis ändå betydelsefulla att
diskutera. Det handlar om ett utlåtande
skrivet av representanter för de fyra
s. k. stora partierna i riksdagen, och jag
förmodar att dessa inte helt saknat kontakter
med sina partiledningar när de
tagit ståndpunkt till så viktiga frågor.
Jag vill därför ta upp något av vad herr
Johansson i Trollhättan framhållit.

Först vill jag uttrycka min tillfredsställelse
över att han här velat diskutera
sakfrågan. Jag anser dessa problem så
allvarliga att de bör diskuteras utan alltför
långtgående historiska referenser.
Det handlar dock om dagens förhållanden
och om de regler som nu skall tilllämpas.

Herr Johansson anser tydligen att
nämnden blivit misstolkad. Den vill i
själva verket inte alls föreskriva skyldighet
för den särskilda polisverksamheten
att i centralregistret införa vissa
slag av uppgifter, t. ex. medlemskap i
ett politiskt ytterlighetsparti.

Nämnden har emellertid heller inte
tagit avstånd från det nu tillämpade systemet,
som den själv utförligt beskriver.
Och detta system innebär ju att

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

medlemmar i och sympatisörer till vissa
politiska partier redan i denna egenskap
införes i registret. Vad nämnden uttalar
i sina s. k. slutsatser kan därför rimligen
inte tolkas på annat sätt än att
den anser att det nuvarande systemet
skall behållas.

Hade nämnden varit kritisk mot detta
system skulle den ha skrivit ungefär som
herr Johansson nu uttryckt sig inför
kammaren, men det har den inte gjort,
vad det nu kan bero på. Ingen som läser
nämndens utlåtande kan få någon annan
uppfattning än att nämnden gillar det
nuvarande systemet och vill att det skall
fortsätta. Jag har hävdat åsikten att
detta innebär en uppmaning till brott
mot grundlagen. Nämnden blir kanske i
tillfälle att inför justitieombudsmannen
något exaktare utsäga vad den menar,
om den nu menar något annat än vad jag
och många andra, t. ex. den svenska tidningspressen,
kunnat utläsa ur dess utlåtande.

Herr talman! Jag framhöll redan i går
att det är positivt att nämnden föreslår
en differentiering av personalkontrollen
och en större öppenhet kring dessa frågor.
Men om det nu blir så att medlemskap
eller annan anknytning till ett visst
politiskt parti icke i och för sig skall
motivera införande i registret, då måste
väl konsekvensen också bli att reglerna
för personkontroll ändras? Jag förutsätter
givetvis att ur det nuvarande registret
helt utrensas alla personer som står
där endast på grund av sina politiska
åsikter. Men detta borde då rimligen
leda till att man heller inte kan utesluta
folk från vissa anställningar enbart därför
att de tillhör ett visst politiskt parti.
Det enda logiska är att regeringen också
på denna punkt utfäster sig att ta ett steg
bort från det nuvarande systemet av
åsiktsregistrering och personförföljelse.
Varför skulle t. ex. inte den som röstar
på vårt parti kunna vara polis, om han
nu önskar det? Det är att utmana löjet,
om man förklarar att ett sådant anställningsförhållande
skulle utgöra ett hot
mot rikets säkerhet.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s)
kort genmäle:

Herr talman! Jag vill först säga till
herr Hermansson att jag mycket gärna
skulle vilja ta upp hans hänvisning till
regeringsformens § 16. Men då herr Hermansson
valt att skicka detta ärende till
justitieombudsmannen känner jag mig
förhindrad att gå in på en penetration
av denna grundlagsparagraf, innan justitiedepartementet
har beslutat om han
skall ta upp ärendet eller inte. — Herr
Hermansson har sålunda genom sitt agerande
gjort det omöjligt för mig'' att föra
en debatt med honom här i kammaren
rörande denna fråga. Men det lär finnas
fortsatta möjligheter för en debatt på
denna punkt med herr Hermansson, en
debatt som jag gärna vill föra.

Jag har svårt att förstå den tolkning
herr Hermansson gör av vad den parlamentariska
nämnden har skrivit. Av vad
jag nyss citerade framgick ju klart att
nämnden inte har velat föreskriva en
automatisk eller obligatorisk registrering
av dem som tillhör ytterlighetspartierna.

Herr Hermansson noterade med tillfredsställelse
att jag inte hade fördjupat
mig i de historiska perspektiven. Nej,
herr talman, varför skulle jag göra det
efter statsministerns briljanta anförande
i går, där han tecknade de historiska
perspektiven och slog fast att varken
herr Hermansson eller någon annan kan
operera bort sitt partis historia? Den
finns alltjämt kvar.

Herr HERMANSSON (vpk) kort genmäle: Herr

talman! Herr Johansson i Trollhättan
säger att det är omöjligt att här i
kammaren diskutera frågan om det nuvarande
systemet och huruvida de rekommendationer
som nämnden gör är
förenliga eller icke förenliga med regeringsformens
§ 16 på grund av att jag
skickat en anmälan till jUstitieombuds -

44 Nr 3 Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

mannen. Jag finner herr Johanssons argumentation
något egendomlig. Men om
herr Johansson inte önskar diskutera
med mig här i kammaren rörande denna
sak vill jag gärna inbjuda honom att
utanför kammaren inför lämpligt forum
diskutera frågan. Jag anser inte att en
riksdagsman är förhindrad att göra det,
och särskilt angeläget bör det vara för
ledamöter av parlamentariska nämnden
att föra denna diskussion.

Till bemötande av herr Johanssons i
Trollhättan senaste anmärkning vill
jag säga att mitt partis historia verkligen
inte behöver bortopereras. Det finns
inga som helst bevis för att vårt parti på
något sätt skulle ha handlat i strid med
vårt lands intressen.

Vad beträffar statsministerns anförande
i går erinrar jag mig den gamla
anekdoten om talaren som från sitt riksdagskansli
hade fått ett tal med anvisningar
utskrivet. Han läste också dessa
anvisningar och på ett ställe stod det:
Argumenten svaga, höj rösten! Det föreföll
som om herr Erlander också hade
ett sådant föredragsmanuskript där det
på ett ställe stod: Argumenten svaga, erinra
om praghändelserna!

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s)
kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte föra en
diskussion på det lågstadium dit herr
Hermansson nyss drog ned den. Men när
jag inte nu vill diskutera den anmälan
som herr Hermansson gjort till justitieombudsmannen
är det helt enkelt därför
att jag — det må gälla en diskussion
inom eller utom kammaren — betraktar
saken så sär: Den som är föremål för en
anmälan till justitieombudsmannen skall
framföra sina synpunkter till justitieombudsmannen
och inte till någon annan.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Med hänsyn till att det
ännu återstår 69 talare på talarlistan
skall jag inskränka mig till att upplys -

ningsvis meddela herr Hermansson att
huvuddelen av statsministerns anförande
i går icke var utskrivet på förhand.

Herr ELIASSON i Moholm (h):

Herr talman! Människan spår, men
Gud rår, var ett ordspråk som man förr
i världen hade som förklaring när något
inträffade som varken var planerat
eller väntat. Så tycks också förhållandet
i dag vara på arbetsmarknaden. För
inte mer än två år sedan planerade man
med helt andra utgångspunkter än nu.
Detta visar svårigheten att med bestämdhet
göra t. o. m. kortsiktiga prognoser.

Jag tänker på de förutsättningar man
arbetade efter och trumpetade ut för endast
två år sedan, när målsättningen
var att låglöneföretag och jordbruksföretag
skulle försvinna för att arbetskraften
skulle kunna placeras i exportföretag.
Man har blivit bönhörd över
hövan. Förhållandena är för väl kända
för att jag skall behöva ge några exempel.
Många av de företag som skulle
tagit emot arbetskraften har utsatts för
produktionsstörningar som i stället hos
dem skapat arbetslöshet.

När det gäller jordbruket ansågs det
helt naturligt att industrilandet Sverige
skulle importera billiga livsmedel. Att
orsakerna till att priserna på importerade
livsmedel i stor utsträckning var
väsentligt lägre arbetslöner och omkostnader
i de exporterande länderna ansågs
tydligen inte vara något att ta
hänsyn till.

Man blev emellertid en aning förvånad
när man i Aftonbladet den 15 januari
i år läste anklagelser med feta
rubriker mot försvaret, som hade köpt
förnödenheter utanför landets gränser.
Jag reagerade på samma sätt •— inte
mot försvaret, men mot att möjligheterna
till dylika inköp funnits ■— men
jag förstår inte konsekvensen i att i en
situation reagera på ett sätt och i en
annan på ett annat. Nu är det emellertid
så att endast den som har skon på

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m.

sig vet var den klämmer. I dag måste
det ligga i allas vårt intresse att vi kan
bevara sysselsättningen på alla områden
inom landet.

Det tycks mig som om socialdemokraternas
syn på jordbruket hade förändrats
på ett glädjande sätt. Man talar
i dag med mindre bokstäver om jordbrukets
nedläggning — i dag gäller det
i första hand att söka skapa arbetstillfällen.
Anledningen härtill är kanske
inte själens omvandling utan att man
insett hur farligt det är att dela in människorna
i lönsamhetsklasser. Jordbruksnedläggelserna
går i dag ändå
mycket fort. Att försörjningen inte blir
sämre i år beror på att vi har fått en
exceptionellt stor skörd, som jag hoppas
till både landets och jordbrukarnas
fromma. Denna bild av en god skörd
är emellertid inte enhetlig. Många har
fått vidkännas stora förluster på grund
av torka eller dåligt bärgningsväder.
De har erfarit att det skördeskadeskydd
som finns inte fyller de krav man har
rätt att ställa.

Målsättningen för jordbruket står
emellertid kvar, och rationaliseringen
fortsätter. Ingen har någonting att erinra
mot fastighetsförbättringarna, som
fortgår och skapar ett bättre underlag
för produktionen. Redan när riksdagen
fattade besluten var vi medvetna om att
stora arealer skulle komma att tagas ur
produktionen. Efteråt har nya beräkningar
och prognoser gjorts av lantbruksstyrelsen,
vilka visar att nedläggelser
kommer att äga rum i betydligt
större utsträckning än vad som tidigare
var förutsett. Man har gjort upp en katalog
och indelat landet i olika områden,
dels sådana där statens hjälp till
rationalisering skall sättas in, dels sådana
där inga åtgärder skall vidtagas,
trots att det inom dessa mycket stora
områden finns smärre områden som väl
skulle lämpa sig för jordbruk. Dessa
besked har lagt en förlamande hand
över dessa bygder, som nu anser sig utlämnade.

I den regelbundet återkommande

Jordbrukskvarten i radio på söndagsmorgnarna
diskuterades förra söndagen
södra Älvsborgs län från dessa synpunkter.
Kategoriskt försvarades de planerade
nedläggningarna, som syftar till att
endast ungefär en tredjedel av dagens
jordbruk skall vara kvar. Mot erinringar
om arbetslösheten påpekades att en tillfällig
sådan inte fick rubba någonting
härvidlag. Hur stor den eventuellt disponibla
arbetskraften var redovisades
inte, lika litet som åldersfördelningen.
Man nämnde inte heller hur den skulle
placeras. Uppenbarligen vet inte den
ena handen vad den andra gör. Man friställer
arbetskraft utan att kunna erbjuda
något annat, och bostadsproblemet
har man heller inte löst. Detta kan
knappast kallas planering.

Alternativet för den friställda åkerjorden
är skogsplantering — också den
i dagsläget en tvivelaktig investering.
Resultatet blir månhända en förbuskning
av stora områden — en utveckling
som varken från ekonomisk eller från
naturvårdande synpunkt kan vara riktig.
I det sistnämnda avseendet, där
regeringen nu har börjat visa intresse,
har det sagts att jordbruksaspekter inte
får anläggas. Låt mig bara slå fast att
den svenska naturen är en kulturprodukt!
Skall ljusa grönområden bevaras,
måste det sättas in särskilda åtgärder.
Det tycks mig vara alldeles för tidigt att
— som man gjorde i jordbruksprogrammet
— redan nu utdöma möjligheterna
av betesproduktion. Yi har erfarenhet
av att andra åtgärder kan bli mycket
kostnadskrävande.

Jag har här endast berört ett område
i landet, nämligen det som behandlades
i radioprogrammet. Dock är jag medveten
om att samma problem finns över
hela landet. Man har nog anledning att
närma sig det med en viss varsamhet.

Slutresultatet blir ytterligare glesbygder.
Uttunningen kommer att ske i
accelererat tempo allteftersom den i
släptåg för med sig en på många sätt
försämrad service.

Jag skall, herr talman, beröra en an -

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

nan faktor som har betydelse just för
landsbygden, nämligen SJ :s aviserade
framtidspolitik. Alla är vi överens om att
SJ skall skötas som ett affärsföretag,
men därifrån till att acceptera den nedrustning
av servicen som förekommit är
steget långt. Många företag kämpar med
ekonomiska svårigheter; det är sätten
att bemästra dem som är olika.

SJ har här ett stort ansvar som monopolföretag.
I stället för att genomföra
försämringar borde man överväga att
göra sin vara mer köpvärd. Vi som bor
avlägset från de stora centra har fått
påtagliga försämringar vad gäller både
gods- och persontrafik. Låt mig ta ett
exempel som jag själv har erfarit för
några år sedan.

Vi skulle försöka få till stånd en samordning
av skjutsandet av skolbarn till
gymnasiet i närmaste stad. Det fanns
SJ-bussar, det fanns järnväg, och vi var
också medvetna om att S.T-bussen utgick
från en järnvägsstation. Vi trodde alltså
att det här skulle finnas möjligheter att
först använda järnvägen och sedan gå
över till SJ-bussen. Men döm om vår
häpnad när vi konstaterade, att den buss
som tillhörde SJ gick en minut innan
det persontåg kom in på stationen som
vi skulle använda! Det var alltså omöjligt
att använda denna förbindelse. Medan
jag var inne på stationen för att
undersöka dessa möjligheter försökte
jag också få köpa månadsbiljett till den
här bussen — den utgick från eu plats
som var belägen fem meter från stationshuset.
Det förklarades för mig att biljetter
till bussen kunde man ju inte sälja
där. Man kunde sälja biljetter till järnvägen
men inte till bussen; sådana skulle
köpas på bussen. Jag kunde alltså inte
köpa en bussbiljett mellan Moholm och
Mariestad, men det är möjligt att jag
hade fått bättre service, om jag skulle
ha haft kombinerad järnvägs- och flygbiljett
till Berlin eller någon annanstans.

Jag tror inte att den servicen har varit
nyttig för SJ. Resultatet för SJ blev naturligtvis
att företaget förlorade dessa

transporter. Varor fraktas heller inte
den närmaste vägen utan körs långa
vägar innan de når slutstationen, varför
frakttiderna har blivit längre. Jag
är beredd att lämna exempel på detta
också.

Vi vet att många stationer i framtiden
kommer att läggas ned, och vi får väl
räkna med att även långresenärerna i
framtiden kommer att få stå vid vägkanten
och vänta på de försenade bussarna
från SJ. Detta kan inte vara ett bra sätt
att stimulera köplusten för vad SJ har
att sälja, i varje fall inte att stimulera
köplusten för dem som bor avlägset från
de stora centra som SJ har utsett. Svenska
folkets egen järnväg är SJ från och
med nu definitivt inte!

Här finns plats för ett nytänkande
och en mera serviceinriktad anda, inte
minst för att reparera tidigare försummelser.
Att systemet hittills fungerat beror
framför allt på den personal runt
om i landet som verkligen har gjort allt
för att klara upp den svåra situation som
den försatts i på grund av vad SJ gjort.

Herr talman! Ett annat stort problem
är vårdområdena. Riksdagen har beslutat
att landstingen skall vara huvudmän
för sjukvården, och detta har vi väl
ingenting att erinra mot. Landstingen
bör kunna sköta den uppgiften. För
detta krävs emellertid en målmedveten
planering, där hänsyn måste tagas till
varje landstings speciella problem.

Mitt eget landsting har gjort denna
planering och redovisat en framtida
utbyggnad av sjukvården, ett förslag
som såvitt jag förstår av pressen betraktades
såsom utomordentligt och
framsynt. Jag är medveten om att staten
måste ålägga landstingen vissa begränsningar,
men det är farligt att inge folk
den uppfattningen, att dessa begränsningar
endast skulle vara temporära och
att landstingens handlingsfrihet inom
rimlig tid skulle komma att återställas.
Vi har smärtsamt fått erfara centraliseringens
vådor. Landstinget i mitt län
förespeglades exempelvis att projekte -

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ringen för lasarettet i Mariestad skulle
få fortsätta men att tillståndet för tillfället
inte kunde beviljas, för att så småningom,
efter projekteringskostnader
för fyra—sex miljoner kronor, få tillståndet
till sjukhusbygget definitivt avslaget.

Detta kan väl ändå inte vara ett exempel
på det kommunala sambandet! Ett
ekonomiskt riktigt handlande är det
definitivt inte. Här finns från myndigheternas
sida plats för en omprövning.
Jag vill bara erinra om att länet i sin
helhet liksom städerna som finns i
länet i dag hade behövt utnyttja varje
möjlighet till sysselsättning.

Vi har också tidigare erfarit dessa negativa
yttringar. Jag erinrar mig ett
tillfälle för några år sedan, när man med
hjälp av investeringsfonderna ville bygga
ut ett företag i en av våra glesbygder.
Man ville använda sin egen investeringfond
till detta, men förslaget
avböjdes från högre ort.

Det borde nog visas litet mer förståelse
från myndigheterna för våra lokala
problem, även om vi naturligtvis ligger
långt från Stockholms horisont, kanske
t. o. in. inte är med i dess planeringar.
Lokalt är de emellertid av största betydelse.

Låt mig så avslutningsvis, herr talman,
uttrycka den förhoppningen att
man inte anlägger några kortsiktiga
synpunkter på problemen för den yrkesfiskargrupp,
som utan egen förskyllan
fått se sina utkomstmöjligheter spolieras.
Den psykos som uppstått efter
en serie uttalanden har lett till att inte
ens efter klara bevis för att fisken är
tjänlig som människoföda har dessa
problem kunnat bringas att upphöra.
Vem bär ansvaret? Sannerligen inte den
enskilde fiskaren, som såvitt jag vet
inte använder mer kvicksilver än vad
han möjligen har i sina termometrar.
Det är uppenbarligen samhällets brist
på kontroll och gjorda uttalanden som
inte varit tillräckligt nyanserade, som
varit skulden till denna svåra belägen -

het. Här bör samhället se till att fiskarna
hålles skadeslösa. Eftersom jag ser
att jordbruksministern är inne i kammaren,
ber jag att till honom få uttala
ett tack för att han i varje fall har tagit
ett första initiativ till detta.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag vill först säga några
ord om de bistra problem som med
knuten hand klappar på portarna till
den bygd där jag bott under några decennier.
Konstsilkes avveckling eller
nedläggelse är nu ett faktum. Man kan
bara djupt beklaga detta. Fabriken har
sysselsatt cirka 500 människor. Nu måste
alla ansträngningar inriktas på att
lösa omställnings- och sysselsättningsfrågorna
för dem som blivit friställda.
Säkerligen behövs som medverkande
både lokala krafter och initiativ från
samhällets sida. Jag har den tron att
de positiva åtgärder som Konstsilkes
ägare ställt i utsikt och som skulle ge
arbete åt de friställda kommer att ge
resultat.

Det är omöjligt för dem som inte har
»inside informations» att få en klar och
entydig bild av alla de faktorer som
lett till nedläggning av denna industri.
Nya industrier som lokaliseras till vår
bygd och utvidgning av andra kan väl
på sikt lösa nuvarande svåra problem.
Uppgifter om möjligheterna att fortsätta
med driften av Konstsilke har i
pressen växlat som bilderna i ett kalejdoskop.
En stiftelse ville fortsätta
driften, men så kom meddelandet om
att den största kunden, Trelleborgs
gummifabrik, dragit sig tillbaka som
beställare. Senare publicerades ett yttrande
från Textilarbetarförbundets styrelse
att man där ansåg att en nedläggning
var ofrånkomlig. Arbetsmarknadsstyrelsen
sade sedan detsamma.

Man kan beklaga det skedda men står
naturligtvis frågande inför orsakerna.
Från industrihåll säger man att industrin
helt enkelt inte är lönsam. Konjunkturerna
för denna industri är vi -

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

kande i hela världen. En redogörelse
för orsakssammanhangen skulle naturligtvis
vara mycket välgörande för alla.

Jag har bara velat snudda vid denna
fråga och skall säga några ord i allmänhet
om textil och konfektion. Vi vet redan
att textilmarknaden i vårt land under
år 1968 präglas av en mycket hård
konkurrens dels mellan olika importörer,
dels mellan dessa och den svenska
produktionen. Den kraftigt ökade importen
och den oförändrade produktionen
innebär en tillförselökning till
marknaden som inte uppväges vare sig
av en ökande konsumtion eller av en
motsvarande ökande export. Det är den
trista verkligheten att lågprisimporten
alltjämt är det stora problemet. Per capita
importerar Sverige mer textil- och
konfektionsvaror från lågprisländerna
än något med oss jämställt industriland.
Det kan även vara riktigt att säga
att trots den mycket omdiskuterade begränsningen
av koreaimporten 1966,
som innebär ett stopp av importökningen,
importerar Sverige i dag mer trikåvaror
från Korea än en rad industriländer
tillsammans. Värdet av denna import
uppgår till nära 45 miljoner kronor
per år.

Jag tror att starka skäl kan åberopas
för att vårt land bör slå vakt om både
textil- och konfektionsindustrin. Det
finns andra industrigrenar som är i
samma läge och om vilka man kan säga
samma sak, men jag kan inte beröra
dessa i mitt korta anförande. Den svenska
textilindustrin räknar i dag 621 företag
med sammanlagt drygt 44 000 anställda.
Exporten uppgår till 453 miljonor
kronor. Insatt i det totala sammanhanget
imponerar siffran kanske inte
på så många, men den bör dock redovisas.
Då vi tydligen står inför för oss
ovanligt stora sysselsättningssvårigheter,
bör även en hotande friställning
av arbetskraft inom denna sektor komma
med i bilden.

Nu säger en hel del människor: Ja,
kan andra länder tillverka varor lika

bra som våra och mycket billigare, är
det väl bara bra och då skall vi väl
köpa av dem! Hjälper man därtill människor
i dessa länder, så är det ju så
mycket bättre. Resonemanget kan verka
bestickande, men det är nog i både enklaste
och billigaste laget. Varken företagare
eller arbetstagare kan se någon
bärighet i denna förenkling av frågeställningen.

Vi har i vårt land att utstå en våldsam
konkurrens från likartade varor,
importerade från länder där ekonomiska
men framför allt politiska förhållanden
gjort det möjligt att exportera varor
till priser, som ofta inte ens motsvarar
kostnaderna för de råvaror som
ingått i motsvarande svenska produkter.
På grund av i dessa länder rådande
politiska förhållanden och därav följande
ofta upprörande underbetalning
av arbetskraften, har vi mycket små
eller inga möjligheter att konkurrera
prismässigt om dessa varor. Textil- och
konfektionsindustri brukar ju räknas
till den lågavlönade, men vi har dock,
globalt betraktat, världens högsta konfektionslöner
utanför USA.

Den svällande importen från låglöneländerna,
trycket därav och följdverkningarna
är inte obekanta för regeringen.
Importen från Hongkong har ökat
med 60 procent och importen från Jugoslavien
med fantastiska 163 procent
under de tio första månaderna 1967
jämfört med samma period år 1966.
Den jugoslaviska jätteökningen beror
på vår stora import av kostymer.

Om den siffra jag fått, 300 000 kostymer
till Sverige under vintern och våren
1968, är riktig —• den har redovisats
i pressen, och jag har inte sett
några dementier — skulle det i klartext
innebära att importen utgör en tredjedel
av den svenska kostymproduktionen.
Det lär inte vara möjligt att ta
emot en dylik import utan att det ger
utslag både för företag och för arbetstagare.

På många områden har det svenska

Fredagen den 19 januari 1968 fm. Nr 3 49

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

näringslivet att kämpa med sysselsättningssvårigheter.
Jössefors, Ljusdal, Nykroppa
och Linde är purfärska exempel.
Omskolning för nya arbetsuppgifter
är en god sak, och man kan ge ett
erkännande för alla de ansträngningar
som görs, men vi vet alla att många
efter omskolningen står lika friställda
som när de slutade sitt gamla jobb. Jag
tror att situationen blir särskilt allvarlig
när man betänker att 30 procent av
den manliga och 35 procent av den
kvinnliga arbetskraften inom textil- och
konfektionsindustrin är över 50 år. De
har utomordentligt svårt att få nya anställningar.

Den svenska textil- och konfektionsindustrin
framstår enligt samstämmiga
vittnesbörd — inte minst från utländskt
experthåll — som en av världens mest
rationaliserade och mest effektiva industrier.
Detta kan man förstå när man
vet att kapitalinvesteringarna i maskiner
för vissa arbeten inom spinnerier,
väverier och inom viss del av trikåindustrin
utgör mellan 750 000 och 1 miljon
kronor.

Man räknar kallt med att en tiptop
maskinell utrustning med god lönsamhet
kan ersättas efter fyra, fem år. Det
lär då inte finnas några möjligheter till
vidare rationalisering.

Importen särskilt från Hongkong och
Jugoslavien har under åren 1965—1967
medfört ett stort antal företagsnedläggelser
och friställning av ett par tusen
arbetstagare. Första halvåret 1968 beräknas
ytterligare 1 200 pesoner ha
drabbats av friställning. Ordföranden
i Svenska beklädnadsarbetareförbundet
Valter Sjöberg säger helt summariskt:
»Ökande konfektionsimport är
ett hot för vår existens.» Han talar då
för 31 000 arbetare. I de siffror jag
nämnt innefattas inte den stora arbetslöshet
som under senare tid inte minst
i Sjuhäradsbygden drabbat en mängd
s. k. lönsömmare.

Även om man från industrihåll vädjar
till statsmakterna att vidtaga skynd -

samma åtgärder för att hålla konfektionsimporten
under kontroll, har jag
inte hört någon önska eller plädera för
upphävandet av vår fria handelspolitik.
Några protektionistiska utsvävningar
vill nog ingen vara med om.
Vad man står undrande inför är varför
inte alla andra västeuropeiska länder
lika fritt som vi skulle kunna ta
emot sin anpart av lågprisimporten, så
att denna fördelades någorlunda rättvist.
Det är ju en sak att verka för.
Men tills detta sker frågar man: Är det
möjligt — om man vill hålla vår textiloch
konfektionsinudstri vid liv, då
andra med oss jämställda länder genom
sina importbegränsningar och
kvoteringar styr låglöneländernas export
mot oss — att låta detta ske utan
ingrepp, om man menar allvar med
talet om att vi behöver denna industri?

De hundratusentals herrkostymer,
som kommer från Jugoslavien, kostar
enligt uppgifter jag fått 75, 80 eller
90 kronor. Samma kostym kostar i material
och tillverkning i vårt land cirka
180 kronor. Importpriset för ett par
byxor från Jugoslavien är, som herr
Hagnell för en stund sedan påpekade,
21 kronor. Ett par svenska byxor i
samma kvalitet kostar 50 kronor. Det
är här fråga om osunda priser och en
osund import, för att citera herr Ericssons
i Kinna ord i går i första kammaren.
Jag har i minne, att handelsminister
Lange för något år sedan med
betonande av att vår målsättning är
att underlätta handeln med u-länderna
sade, att om betydande svårigheter
skulle uppstå för textil- och beklädnadsindustrin,
så har vi möjligheter
att skydda oss. Vore det inte skäl i
att nu ta till det skyddet! Det är, tycker
jag, något besynnerligt att vår regering
skall finna det svårare än regeringarna
i t. ex. Frankrike, Holland
eller Schweiz alt hålla en kvävande
och osund import under kontroll. Återverkningarna
är katastrofala inte bara
för den svenska konfektionsindustrin

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

utan också för de svenska ylleväverierna,
vilkas största kunder är de
svenska konfektionsföretagen. Jag har
svårt att tänka mig att en aldrig så
rationaliserad textil- och konfektionsindustri
kan leva om den inte kan arbeta
i fri konkurrens med andra på
någorlunda lika villkor. Mot industrier
i länder med politisk prissättning på
sina produkter har vår industri ingen
som helst chans. Jag var i Jugoslavien
en månad 1966. Jag kan försäkra att
det där var lika omöjligt att köpa en
herrkostym av just den typ och kvalitet
som exporteras till Sverige för 85
kronor som att åka trampcykel till
månen.

Den osunda importen har nu så allvarligt
rubbat avsättningsmöjligheterna,
att något måste göras om man vill
låta denna industri leva.

Även den s. k. tyngre konfektionen —
herrkostymer, damkappor, överrockar,
jackor och byxor — väller in över
gränserna till priser som är onormala.

Pris- och kartellnämnden har utrett
situationen och redovisar, att importvärdet
för importerade färdiga plagg
i grupperna trikå och kläder uppgick
till 460 miljoner år 1965 och 496 miljoner
kronor år 1966.

År 1967 visar en ännu större stegring,
då enbart konfektionen ökade
med 37 procent. Från Hongkong kommer
överrockar, jackor och långbyxor
av alla kategorier. Herrjackor i ylle
kostar 20 kronor — en tredjedel av det
svenska priset. 70 procent av gosslånghyxorna
i ylle och 90 procent av lättare
flicklångbyxor kom från Hongkong.
Ett enda importexempel kan
nämnas: 958 000 par byxor och 192 000
jackor innebär en fördubbling på ett
enda år.

Särskilt intressant är att svenska firmor,
bland dem RF, lägger ut beställningar
på billiga kostymer i Jugoslavien.

Man kan fråga sig: Vilka medel har
svensk industri att konkurrensmässigt

möta en import som inte bygger på
produktions- och marknadsmässig fri
konkurrens? Svaret måste bli: Inga.
Det går inte längre att tala om kvalitet
och design. Resultatet har blivit att
en rad företag i vårt land har lagts ned
och att andra kämpar med stora svårigheter
och företar driftinskränkningar.
Tillfälligt kan väl en viss hjälp
ges genom att man till svenska företag
dirigerar statliga beställningar, och jag
vet att så sker nu, men därmed är problemen
inte lösta. För många framstår
det som en högst underlig politik att
stora statliga beställningar går till utländska
fabriker under den svåra sysselsättningskris
vi nu upplever. Jag
skall dock inte beröra denna fråga; den
har tagits upp av herr Persson i Heden
och herr Westberg i enkla frågor, som
kommer att besvaras nästa vecka.

Jag läser med stort intresse tidningen
Beklädnadsfolket. I nummer 16,
1967 säger tidningen: »Vår inställning
till problemet är klargjord sedan länge.
Vi anser att ett fritt utbyte över gränserna
är det riktiga, men vi har aldrig
stuckit under stol med att förutsättningen
för den politiken är att fullsysselsättningen
klaras. Lyckas inte
detta måste inställningen omprövas.
Människors väl och ve går före principer.
»

Dessa ord bör ses mot bakgrunden
av den fortsatta lågprisimporten speciellt
från Hongkong och Jugoslavien.
Den kan -— om lågprisimporten ökar
i samma takt som nu, dvs. med 30—
40 procent om året — enligt Konfektionsindustriföreningen
få till följd
att 3 000 arbetstagare friställs årligen.
Vågar man hävda att våra basindustrier
har en obegränsad förmåga att
skapa sysselsättning? Den aktuella
verkligheten pekar, tycker jag, inte på
det; våra basindustrier kan inte suga
upp hur mycket friställd arbetskraft
som helst.

Jag har svårt att tänka mig att samhällets
resurser att föra en företags -

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Nr 3

Öl

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in.

stimulerande och skyddande politik
skulle vara uttömda även om man inte
vill använda tullvapnet. När vi drivit
det fria handelsutbytets linje så har vi
väl förutsatt en i stort sett likvärdig
liberalisering i med oss likvärdiga stater.
Och när vi hävdat att en liberal
handelspolitik är den riktiga, så har
vi väl förutsatt en konkurrens på i stort
sett lika villkor.

Herr talman! Jag vill sluta med ett
citat: »När vi hävdat den fria handelslinjen
räknade vi ju med att få med
våra konkurrenter jämförbara marknadsmöjligheter.
Men vi har under åren
mött kvoteringar vid gränsportarna utåt,
men har stått oförsvarade mot flöden
in. Inte heller avsåg man väl att
skapa möjligheter för diktaturer att
ohämmat exportera sina låg- eller
svältlöner hit och inte heller att Sverige
ensamt skulle ställa sig mitt i ösregnet,
när alla grannar skaffar sig täta
paraplyer.» Så skrev Västgöta-Deinokraten
för ett par år sedan. Det är
något av det klokaste som sagts i debatten.
Dessa ord är lika relevanta i
dag i januari 1968.

Jag lyssnade i går med största intresse
till herr Ericsson i Kinna i första
kammaren. Det var ett synnerligen
klokt tal. Om de synpunkter han anlade
på textil- och konfektionskrisen
blir ledande för regeringen, ljusnar det
kanske för morgondagen.

Herr GOMÉR (ep):

Herr talman! Vi har nu kommit så
långt på talarlistan att jag har funderat
mycket för att kunna hitta på något att
säga som ingen tidigare har sagt. Men
nu har jag kommit på något som jag
skulle vilja nämna. Jag vill faktiskt
frambära ett tack till finansministern —
jag beklagar att han inte är här, men
han kanske hör det ändå — därför att
han har tagit mod till sig att genomföra
en reform som vi har talat om och
väntat på länge, nämligen slopande av
mantalsskrivningen. Det är ju tusentals

människor som har sysslat med det
digra arbetet i stad och på land. Ute i
kommunerna har roteombuden fått nedlägga
fantastiskt mycken möda på ett
helt och hållet onödigt arbete. Det strålande
i reformen var ju att finansministern
vågade ta till ett ordentligt bötesbelopp
för den som underlåter att anmäla
sig till folkbokföringen när han
flyttar. Man tycker ju att människorna
bör kunna göra det utan att det kan
betraktas som något särskilt besvärligt.
Om de inte gör det kommer det att kosta
500 kronor. Det tycker jag är en bra
summa som folk ändå har litet respekt
för. Det var alltså det som var nytt att
säga.

Vidare skall väl jag liksom alla andra
säga några ord om det som intresserar
mig. Vi har nämligen nu kommit så
långt att de stora frågorna redan hunnit
debatteras från alla synpunkter. Vi
kan därför få syssla litet med de småsaker
som intresserar oss personligen
var och en men som i och för sig är
mycket viktiga.

För min egen del har jag varit otroligt
intresserad av det sociala arbetet.
Jag har gjort så mycket jag har orkat
med och hunnit med på det området.
Särskilt vill jag nu säga några ord om
ungdomsvårdsskolorna. Man kanske ler
— men kammaren är ju ganska tom, så
att risken är inte så stor — och tänker:
Vad skall den gamle gubben ha att säga
om ungdomen? Men det är inte utan att
jag har en hel del synpunkter att framföra
på denna fråga. Jag har tillhört
dem som på förtroendemannasidan har
sysslat med ungdomsvårdsskola sedan
år 1927. Jag har varit med då denna
vård sköttes av enskilda — det var
enskilda människor som då handhade
denna vård. — Sedan tog landstingen
så småningom hand om vården, varefter
den överfördes på staten.

Vi har nu en hel rad av ungdomsvårdsskolor
som gör sitt allra bästa —
jag vågar säga det — för dessa ungdomar
som av en eller annan anledning

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

kommit på sned i livet. Det bekymmersamma
är att just detta klientel har kommit
på fel väg här i livet av orsaker som
de själva inte har så stor del i. Det finns
så mycket övrigt att önska i fråga om
den miljö de kommer ifrån. De är beklagansvärda
på grund av dålig hemmiljö
eller avsaknanden av hem. När
dessa ungdomar kommer till oss är de
aggressiva mot samhället, mot vården
och vårdarna. Den som inte känner till
förhållandena begriper inte hur människor
i så unga år kan vara så vildvuxna
som de ofta är.

Det är viktigt att vården sker på bästa
möjliga sätt. Ingen kan generellt säga
vad som är det absolut riktigaste, ty
det är fråga om många olika slags individer
med olika utgångsläge. Det är
också mycket som ligger dessa ungdomar
i fatet. Oerhört viktigt är emellertid
att de som skall vårda ungdomarna
är så lämpliga som möjligt. Därför är
utbildningen av vårdpersonalen en
utomordentligt viktig sak. Men det gäller
inte bara att ha fått utbildning. Personerna
i fråga måste också vara intresserade
av att hjälpa dessa ungdomar till
rätta i livet, ja, det måste till verklig
människokärlek. Finns inte sådan är
arbetet dömt att misslyckas.

Det får inte heller finnas någon
distans inom den grupp av befattningshavare
som skall handha arbetet utan
de måste arbeta i team om det skall
lyckas, och alla måste som sagt vara
intresserade.

Åtskilligt har nog förbättrats på det
här området. Vi har fått mera personal
men mycket återstår att göra. Det primära
är att vi måste göra alla medvetna
om att det inte bara är ett privilegium
att vara medborgare i ett fritt land, i en
demokrati, utan att det också medför
skyldigheter gentemot medmänniskorna
och samhället. Vi skall ju inte bara ha
något att leva av utan helst också ha
någonting att leva för. Denna inställning
är oerhört viktig då det gäller den
miljöpolitik som jag tror att nästan alla

här talat om i ett eller annat sammanhang,
och det parti jag själv tillhör har
också hävdat detta.

Många ungdomar — och inte bara de
som det här är fråga om — har också
fått känna på verkningarna av strukturomvandlingen
i form av arbetslöshet.
När ungdomarna slutar på ungdomsvårdsskolan
har vi det så ordnat, att de
tas om hand i fosterhem, och denna
fortsatta vård är utomordentligt värdefull.
På alla möjliga sätt har också förbättringar
här genomförts, genom högre
ersättningar osv. Men ungdomarna
måste ju komma ut i arbetslivet någon
gång och bli vuxna människor, och då
är det viktigt att strukturomvandlingen
är rätt planerad, så att inte oriktiga och
onödiga decentraliseringar lägger hinder
i vägen för deras inlemmande i
samhället. Det är viktigt att vi ger ungdomarna
arbete så fort som möjligt. Nu
hindras de ofta från att komina ut i arbetslivet,
och som alla vet blir följden
då lätt gängbildningar. Det allvarligaste
är emellertid att de unga, om de ställes
utan arbete, blir besvikna, ty då växer
deras aggression mot samhället och mot
oss äldre, som ändå har det slutliga
ansvaret. Detta är inte något som man
kan blunda för eller skaka av sig. Många
gör det. De klagar och klankar bara på
ungdomen, trots att ansvaret ju är vårt.
Vi äldre har inte kunnat fylla våra uppgifter
gentemot ungdomen. Vi har inte
kunnat åstadkomma de nödiga förbättringarna,
och vi har inte kunnat uppfylla
våra paroller om att ge ungdomen
en bättre framtid än den som bestods
oss i början av 1900-talet.

Vad strukturomvandlingen angår har
jag min bestämda uppfattning om den.
De centraliseringar och rationaliseringar
som eftersträvas har onekligen i
många fall lett till en snedvridning av
näringslivet. Den omstruktureringen
måste naturligtvis ske, men den har nog
gått litet för snabbt. Vi är ändå ett litet
folk i ett till ytan stort land. Därför
blir verkningarna av nedläggningen av

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

företag och jordbruk mycket kännbara,
och vi får ute i landet inte så mycket
glädje av att bo i ett stort land, i synnerhet
inte om vi skall öka bebyggelsen i
bara tre områden och lägga resten av
landet öde.

Inte heller är det föredömligt att på
ett oanständigt sätt utnyttja u-ländernas
billiga arbetskraft, samtidigt som vi
skänker en liten slant till dessa länder.
Den saken har herr Gustafsson i Borås
redan utförligt talat om.

Vad sedan punktskatterna angår undrar
jag om de är så lyckliga för vårt näringsliv.
Vi har ju sådana skatter på
vissa områden, och många företag lider
av dem. Vanligt är också att enskilda
företag utsattes för stark kritik när
det går dåligt för näringslivet, men det
är inte bara enskilda företag som det
går dåligt för. Det är inte bara på dem
det beror att vi börjar få stora glesbygdsområden
i landet. Även inom de
statliga företagen försiggår en stark omstrukturering,
t. ex. inom statens järnvägar,
postverket, domsagorna och när
det gäller avvecklingen av den statliga
servicen ute i bygderna. Jag tänker här
t. ex. på indragning av distriktssköterskor
och liknande. Sådant kan inte
vara befrämjande för vare sig människorna
eller samhället.

Man kan också se på sammanläggningen
av kommuner. Där har vi nu kommit
så långt, att man till och med vill sammanlägga
två städer som har varit självständiga
i 300 eller till och med 400 år.

Vad medför ett sådant införlivande av
en hel kommun med en annan? Jo, den
kommunala servicen försämras, vilket
också flera av de tidigare talarna berört.
Visst är det nödvändigt med planering,
men den skall vara till för människornas
skull. Det finns risk för att
människornas miljö, trygghet och försörjning
påverkas i negativ i stället för
— som vi alla önskar — positiv riktning.

De nämnda problemen bottnar i kraven
på ökad standard. Någon av talar -

na under förmiddagen framhöll att jakten
efter standard inte får gå så långt
att trivseln går förlorad och att de fördelar
som man önskar vinna därigenom
förfelar sitt syfte. Är det då inte bättre
att först tillgodose tryggheten och trivseln?
Då kommer kanske standarden att
öka på köpet. Individens trivsel och
trygghet är grundläggande för samhällets
framåtskridande. Det har erfarenheten
visat. Då kanske samhället också
slipper att i framtiden satsa miljarder
av sina resurser på att reparera de skador
som annars uppstår.

Jag skall inte gå närmare in på dessa
skador, eftersom de tre närmast föregående
talarna har tagit upp dem. De
har var och en på sitt sätt drastiskt
framhållit dessa skadeverkningar i samhället.

Centraliseringen har emellertid en annan
effekt, nämligen faran för ökad byråkratisering,
som leder till en — jag
vågar säga det — fördyrad och försämrad
administration. För dem som skall
leta sig fram i den byråkratiska djungeln
bidrar detta till att skapa en större
vilsenhet.

Vi står i år inför ett intressant val,
och jag vill utan att hålla något valtal
avsluta mitt anförande med några ord
om detta. När vi nu gemensamt med
folkets hjälp skall bestämma om samhällets
framtid hjälper det enligt min
mening inte — och om detta är jag
kanske rätt ensam — med vare sig
kverulans eller jämmer. Jag har besökt
rätt många andra stater och har ganska
ingående studerat deras ekonomiska och
politiska system. Vi har i vårt land
arbetat oss ifrån feodalism fram till
demokrati från att vid 1900-talets början
hade vi ett feodalt system och mycket
utpräglade klasskillnader. Klassskillnaderna
består väl fortfarande även
om de tar sig andra uttryck.

Det gäller att förbättra förhållandet
mellan människorna, och man bör hjälpa
till både från regeringspartiet och
från oppositionen i strävandena att

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

försvara det demokratiska system som
vi har. Det har diskuterats mycket både
i går och i dag, men på en punkt kan vi
vara överens, nämligen att vi bör söka
bevara demokratin, som har kostat så
mycket arbete att skapa, och att vi bör
undvika tendenser och åtgärder som
på nytt kan leda till onödiga klasskillnader
och feodalism, något som inte hör
hemma i en svensk demokrati.

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Den ökande och i vissa
hänseenden allt farligare brottsligheten
har diskuterats livligt under årens lopp.
Många utlåtanden och betänkanden
inom kriminalpolitikens område har
framlagts, stora reformer har lagfästs
och många ansträngningar har gjorts för
att omsätta dem i praktiken. Men resultatet
av allt detta är tyvärr inte uppmuntrande;
utvecklingen oroar med
rätta svenska folket och den borde oroa
även oss i riksdagen. Människorna känner
allt större osäkerhet till liv och
egendom samtidigt som respekten för
lag och ordning vacklar.

Antalet brott av brottsbalkskaraktär
utgjorde under år 1966 inte mindre än
410 000, vilket innebär praktiskt taget
en fördubbling under den senaste tioårsperioden.
Samtidigt är uppklaringsprocenten
av brotten oroväckande låg;
chansen att klara sig undan upptäckt
för den som i Stockholm tillgriper en
bil är inte mindre än 90 procent. Ligisternas
uppträdande blir alltmer provokativt
och hänsynslösheten mot ordningsmaktens
företrädare alltmer markerad.
I detta läge är det uppseendeväckande
att konstatera den osäkerhet
som regeringen och inte minst statsministern
lägger i dagen då det gäller
regeringens uppfattning om hur lag och
ordning skall upprätthållas.

Situationen är or an de både därför att
omfattningen av den skadebringande
brottsligheten är stor och därför att de
faktiska möjligheterna att motverka denna
brottslighet förefaller beklämmande

små. Yi svävar dessutom i en stor okunnighet
när det gäller centrala delar av
kriminologin och saknar tillräckligt underlag
för att kun-na bedöma sådana väsentliga
frågor som sambandet mellan
allmänprevention och individualprevention
samt i anslutning härtill sambandet
mellan anstaltsvård och frivård. Vi
väntar alltjämt på en utbyggnad av resurserna
för den kriminologiska forskningen
vilka fortfarande är helt otillräckliga.
Det är på tiden att behovet av
forskningsresurser blir klarlagt. Flera
faktorer har naturligtvis betydelse när
det gäller att avhålla den enskilde från
att begå brott, men jag skall bara uppehålla
mig vid den centrala frågan, nämligen
om människornas etiska inställning
till dessa frågor.

Det är angeläget att bibringa de unga
förståelse för vikten av rättsordningens
upprätthållande och för de normer och
den hänsyn som måste prägla samlevnaden
människor emellan i ett demokratiskt
samhälle. Denna fråga är av
grundläggande betydelse såväl för oss
som i hemmen är fostrare av barn som
för skolan. Självfallet finns det anledning
att erinra om den synnerligen
stora betydelse som massmedia har i
detta sammanhang. — Men det tjänar
inte mycket till att slå sig till ro i väntan
på de forskningsresultat som vi hoppas
så småningom skall komma, utan man
måste komplettera forskningen med åtgärder
på kortare sikt.

Den utveckling jag här försökt skissera
har naturligtvis lett till en stor
arbetsbelastning för både domstolsväsendet
och polisväsendet. Den förstärkning
av polisväsendet som riksdagen
förra året fattade beslut om var uppenbart
otillräcklig och svarade inte ens
mot den beslutade arbetstidsförkortningen.
Det visar sig också att antalet
övertidstimmar som polismän under det
gångna året måste fullgöra ökat så, att
det under år 1967 översteg 2,4 miljoner
timmar — och då talar jag bara om det
övertidsarbete som är betalt.

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Nr 3

o a

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Polisen arbetar sålunda under tidsmässigt
mycket pressande förhållanden,
i synnerhet i storstäderna. I Stockholm
ökar bekymren inte minst genom den
personalkrävande kontinuerliga ambassadbevakningen,
genom de ständiga demonstrationerna
och genom den kraftiga
bevakning som måste till på tunnelbanestationerna
och som tyvärr ändå visar
sig otillräcklig.

Förhållandena kunde kanske vara lättare
att uthärda för polisen om den kunde
känna sig ha samhällets stöd. Men
beklagligtvis måste man konstatera att
regeringspartiet visar ett bristande intresse
för att skydda ordningsmaktens
företrädare. Redan år 1958 begärde riksdagen
i skrivelse till Kungl. Ma:t förslag
om att polisman skall erhålla ersättning
för kroppsskada som tillfogats honom
under tjänsteutövning. Fortfarande väntar
vi på ett sådant förslag, och trots att
det föreligger en utredning i saken anser
man sig av någon för mig oförklarlig
anledning tydligen böra uppskjuta en
lösning av frågan.

Fn annan fråga — som vi från högerpartiets
sida vid flera tillfällen har
aktualiserat — är den rimliga begäran
att den enskilde, som åsamkats skada
på grund av brottsliga gärningar, skall
få en viss möjlighet till ekonomisk ersättning
från samhället för liden skada.
Det är alldeles givet att det primära
ansvaret bör åvila den som begått den
brottsliga gärningen. Men vi skall komma
ihåg att det tyvärr är alltför sällsynt
att man lyckas uppspåra brottslingen i
fråga. Och är det så att vederbörande
uppspåras och blir dömd för brottet har
han sällan ekonomisk möjlighet att gälda
skadan. Därför måste det vara angeläget
att samhället utan ytterligare dröjsmål
löser frågan om skyldighet för samhället
att ytterst svara för dylika skadeverkningar.
Om så inte sker kan det
nämligen uppfattas som ett uttryck för
samhällets oförmåga att upprätthålla lag
och ordning.

.Tåg skall till slut, herr talman, säga

något om behandlingen av intagna på
anstalt. Traditionellt sett menar man
att fängelsetiden skall syfta till både
vakt och vård. Skulle det vara så att de
vårdande synpunkterna får dominera är
det uppenbart att rymningsrisken ökas.
Eftersom rymningarna är ett allvarligt
problem -— inte minst därför att de ofta
drar med sig ny brottslighet — är det
angeläget att se till att inte den delen
får alltför stor betoning. Skulle man å
andra sidan starkt betona den vaktande
synpunkten kan man naturligtvis riskera
att få ett dåligt terapeutiskt klimat
inom fängelserna.

Det är inte uteslutet att ökade möjligheter
till studier och fritidsverksamhet,
besök av anhöriga och en avveckling
av brevcensuren skulle kunna på ett positivt
sätt bidra till en återanpassning
av de intagna till ett normalt liv.

Mycken kritik har riktats mot anstalten
i Kumla. Den kritiken är naturligtvis
i vissa avsenden både onyanserad
och överdriven, men som jag ser det är
det ganska klart att de principer enligt
vilka de slutna anstalterna utformas tål
att diskutera. Man har satsat stort på
säkerheten, men fråga är om inte denna
satsning ändå gått ut över möjligheterna
till återanpassning.

Den centrala frågan är för vilket klientel
en anstalt av den typ vi har i
Kumla bör vara avsedd. Skall den vara
avsedd för ett normalklientel eller —
vilket jag tycker — för det rymningsbenägna
och farliga klientelet? Det råder
emellertid olika meningar om hur
anstaltsbeståndet bör se ut. Det förefaller
därför rimligt att man gör undersökningar
i det hänseendet för att få ett
säkrare underlag för hur det framtida
fångvårdsbyggnadsprogrammet skall utformas.

Om man påstår att förhållandena för
internerna inte alla gånger är tillfredsställande
bör man beakta att de stundom
är ändå sämre för de personer som är
häktade. Detta ter sig ganska överraskande,
eftersom den som är häktad ännu

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

inte blivit dömd för någon brottslig gärning.
När därtill kommer att häktningstiderna
är orimligt långa — studom,
när det gäller häktade som väntar på
en rättspsykiatrisk undersökning, uppgår
häktningstiden till ända upp till sju
gånger den lagstadgade maximitiden —
förstår man att förhållandena blir ganska
besvärande. Principiellt bör man
hävda att en häktad inte bör utsättas för
en behandling som ingriper mer i hans
tillvaro än som betingas av själva frihetsberövandet.

Herr talman! Jag har bara gett några
exempel på missförhållanden som det
med ganska enkla medel borde vara
möjligt att rätta till. Vi har från högerpartiet
och övriga oppositionspartier
gång på gång fört fram vissa av dessa
frågor. Men för att resultat skall kunna
uppnås fordras givetvis också att regeringspartiet
är villigt att vara med om
att reformera.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! I slutet av sitt anförande
tog fru Kristensson upp bl. a. frågan om
polisen. Hon hävdade bestämt att regeringspartiet
visar bristande respekt för
ordningsmakten och sade att statsministern
var osäker i fråga om lag och ordning.
Man blir litet förvånad över att
sådant kan sägas här och skulle vilja
veta vad meningen är.

Stockholms arbetarekommun, fackföreningsrörelsen
i Stockholm, ungdomsrörelsen,
representanter för ungdomens
fredsarbete och ABF har haft ett par
sammanträden just för att försöka skapa
ett bättre förhållande mellan polisen
och allmänheten. Det betyder inte att vi
inom arbetarrörelsen inte har ett gott
förhållande till polisen. Tvärtom känner
vi det som vår skyldighet att medverka
till att de, åt vilka vi har uppdragit ett
så farligt arbete, också skall märka att
de har hela samhället solidariskt bakom
sig när de fullgör sin uppgift att
skydda oss. Jag vet inte på vad sätt vi

inom arbetarrörelsen har visat bristande
respekt för polismakten.

Vid den senaste tidens demonstrationer
har man bevittnat ett enligt min mening
mycket farligt uppträdande av
unga demonstranter mot polisen. Det är
någonting som vi helt tar avstånd från.
Fru Kristensson vill väl inte göra gällande,
att regeringspartiet eller statsministern
ett ögonblick skulle se sådana
upplopp med välvilja?

När vi har demonstrationer — vi är
ändå en organisation med 100 000 medlemmar
här i Stockholm — får vi våra
direktiv om på vilka gator vi kan gå.
Vi måste lämna Norra bantorget, ty
med den utbyggnad som skett däromkring
ansågs det inte vara en lämplig
plats att samla en demonstration på. Vi
fick finna oss i att gå från Humlegården
ut till Gärdet och numera till Stadion,
eu kort väg och absolut inte den som
vi själva skulle välja, om vi fick bestämma
vår marschrutt.

Naturligtvis har vi rättat oss efter
direktiven. Därför är det för oss inte
något märkvärdigt att även andra demonstranter
skall finna sig i att lyda de
order som ges av polisen när det gäller
att säkra trafiken och över huvud taget
göra det framkomligt i staden. Vi har
ingenting till övers för dem som bryter
mot de givna föreskrifterna, ty det är
tradition hos oss att följa dessa. Vi utser
särskilda ordningsmän, och vi har
alltid polisen i täten av vår demonstration.
Jag skulle tro att vi på allt sätt
har visat att vi inte är några anhängare
av upplopp av den sort som har upprört
allmänheten. Därför är jag förvånad
över att fru Kristensson kan yttra
sig så som hon gjorde.

Vad gör högerpartiet utöver detta?
Kan dess medlemmar svära sig fria från
att ha bekanta med barn som kanske
kommit vid sidan om ordningen? Kan
de bevisa att alla de ungdomar, som är
ute och demonstrerar och kanske beter
sig som vi inte vill att de skall göra,
på något sätt skulle vara närmare an -

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

knutna till regeringspartiet än till något
annat parti? Undersök dem; jag är inte
så säker på det! Jag tycker inte att man
skall yttra sig så om andra. Alla är vi
lika angelägna om att demokratin skall
upprätthållas i vårt land, att ordning
skall finnas och att rättigheterna för den
enskilde skall bevaras.

Jag vill från detta anknyta något till
vad herr Gomér talade om, nämligen
demokratin. Han talade om att han
hade sett andra länders förhållanden
och att han kände att vi i vårt land
hade vunnit mycket på demokratin. Den
är någonting att verkligen strida för,
den är värd att bevara!

I detta sammanhang skulle jag vilja
säga någonting om Grekland. Jag vill
tacka utrikesministern, ty jag vet att
han personligen redan från början har
intagit en bestämd hållning till vad som
hände i Grekland. Vårt land deltog inte
i det symposium som förlädes till Athen.
Utrikesministern tog också i går på
ett markerat sätt avstånd från det som
händer i Grekland och från den militärklick
som har förtryckt den spirande
demokratin som man där väntade skulle
växa sig starkare.

Från vårt håll är vi särskilt engagerade
i greklandsfrågan — det är fortfarande
ett blödande sår kvar i oss efter
spanientragedin för mer än 20 år sedan!
Många av oss i min ålder var då så djupt
engagerade i vad som inträffade i
Spanien att vi blir upprörda, när vi
återigen ser att den demokratiska utvecklingen
på en dag klipps av i en
»väststat», som vi trodde tillhörde vår
krets. Vi kände visserligen till att det
rådde stor fattigdom i Grekland och
olyckliga förhållanden, men vi trodde
ändå att man kunde vänta sig en utveckling
där i rätt riktning. Jag trodde,
när denna tragedi timade, att vi hade
ett folkuppbåd bakom vår reaktion. Vi
hade det säkert också omedelbart. Men
tyvärr har intresset slappnat nu. Liksom
när det gällde Spanien, är det tydligen
bara inom den svenska arbetar -

rörelsen, som man känner sig upprörd
under längre tid än en vecka eller
två. Det var en del röster även från annat
håll som deltog i vårt första förtvivlans
skri, folk som hörde hemma på
folkpartikanten, men dessa har också
börjat mattas.

Vi har nu ungefär 3 000 greker i Sverige.
Litet över 1 000 av dessa befinner
sig i Stockholm och de övriga är ute
på andra håll — inånga är i Småland.
Dessa greker kom ju inte hit som politiska
flyktingar, utan de kom hit därför
att vårt land behövde arbetskraft
utifrån. De som har haft att göra med
grekerna vet, att dessa tillhör ett mycket
rörande folk. — De har en familjekänsla,
som är alldeles märklig och som
vi själva här uppe i Norden inte är
mäktiga. De håller samman och de oroar
sig för sina släktingar som är kvar i
Grekland. Grekerna är över huvud taget
ett mycket laglydigt folk. Det är alltså
ingalunda någon orolig klick som har
kommit hit, utan det är människor som
har infogat sig väl i vårt samhälle.

Det finns en grekisk kommitté som
har till uppgift att samla och stödja grekerna.
Det finns också en svensk kommitté
för Grekland. I den kommittén ansträngde
vi oss från början mycket för
att få med människor från olika håll,
och insamlingar har företagits. Men ser
man på resultatet av insamlingarna ■—
kommittén har fått in 80 000 kronor —
finner man att det praktiskt taget endast
är arbetarrörelsens egna organisationer,
främst fackföreningsrörelsen, som har
lämnat pengar. Jag tror det också kom
en tusenlapp från några folkpartistiska
ungdomar, inte mera. Jag har efterlyst
Arbetsgivareföreningens intresse, TCO:s
intresse, övriga politiska partiers intresse
att på något sätt stödja denna
grupp folk, som inte har vållat något
besvär och som iakttar lag och ordning.
Tyvärr finns det inget intresse. Vi bör
emellertid se deras sak som vår egen och
hoppas att utvecklingen mot demokrati
skall få möjligheter i deras eget land.

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

I varje grekdemonstration ljuder ordet
»demokratia».

Vi vet att Grekland är det land i
Europa där kulturens vagga stod, och
de som kommit hit från Grekland måste
betraktas som värdefulla människor.
Jag är inte särskilt blöt till min läggning,
men när ett rejält folk kämpar
för demokrati, då måste man känna
samhörighet.

Jag skulle sedan vilja säga några ord
om ett ämne som inte har samma stora
syftning. Det gäller familj ep olitiken.

I går fälldes en del ironiska ord om
familjepolitiken. Man menade, att det
inte hade blivit vad man hade väntat.
Det kan jag hålla med om. Jag tycker
nog att vi borde ha gjort mycket mer
för familjepolitiken.

I höstas framlades ett förslag, som blev
utsatt för stark kritik. Man kritiserade
uppbyggnaden av familj est ödet. Vi har
ännu inte sett regeringens slutliga förslag,
men vi vet att det skall komma i
form av ett familj ebostadsbidrag. I går
sades det — jag tror att det var fru Nettelbrandt
— att man inte borde lägga
fram något förslag om familj estöd förrän
man också hade familjeskatteberedningens
förslag att ta ställning till.

Jag har en något annan uppfattning.
Jag antar att kammarens ledamöter erinrar
sig den gång fru Lindström lade
fram förslag om höjning av barnbidraget
till 900 kronor. Just då umgicks allmänna
skatteberedningen med funderingar
på att åstadkomma ett stöd till barnfamiljerna,
varför en hel del kritik restes
mot att man höjde barnbidraget, innan
man hade tillgång till skatteberedningens
förslag. Alla vet hur det avlöpte.

Jag måste säga att jag är tacksam för
varje höjning som kommer barnfamiljerna
till godo, och jag ställer mig
skeptisk till förslag från skatteberedningar.
Man vet aldrig om det blir något
av. De blir så kritiserade att man
inte vet vad som blir över. Nej, vi bör
ge barnfamiljerna varje krona som regeringen
är villig att avstå.

Jag har därför ingenting emot att man
nu ger detta utlovade stöd till de ekonomiskt
sämst ställda, till flerbarnsfamiljerna
och de ensamstående. Men jag
vill betona, att vi väntar fortsatta utredningar
och ett kontantstöd till barnfamiljerna
över hela fältet av en helt
annan storleksordning än den vi varit
vana vid hittills.

Man har länge haft familjeskattefrågan
som ett roligt nummer att dra fram
i alla familjepolitiska debatter. Man har
hävdat att det bara är en gammaldags
familjeuppfattning som hindrar en rättvis,
modern särbeskattning och menat
att finge vi bara en särbeskattning skulle
all rättvisa därmed vara skipad.
Bakom kravet på särbeskattning har legat
behovet av mer arbetskraft, behovet
av att kvinnorna i hemmen går ut i
arbetslivet.

Fru Nettelbrandt sade i går, att om
vi införde en särbeskattning, skulle vi
därmed få tre miljarder kronor mer i
skatteintäkter, att man med dessa skulle
kunna göra mycket just för barnfamiljerna.
Hon erkände att hon inte framförde
detta som ett förslag, ty det fanns
hakar i det.

För att man skall förstå vilka hakar
som finns på ett särbeskattningsförslag
skall jag fortsätta hennes resonemang.
I utredningen har vi fått i uppdrag att
lägga fram ett särbeskattningsförslag,
och det kommer också så småningom.

I princip är jag själv för ett särbeskattningsförslag.
Men vi bör inte bara redovisa
vilka ökade skatteinkomster som
särbeskattningen ger, då vi låter alla
gifta få en högre skatt och låter dem,
som har en hustru hemma, få en särskilt
stor höjning eller om vi låter ensamstående
med barn beskattas som andra
ensamstående.

Man bör också säga att man får ett
resultat för vissa av dessa som icke
någon i denna riksdag skulle kunna
tänka sig att acceptera. Herr Gomér
talade om låglönegrupper och andra har
också gjort det. Det kommer att visa sig

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

att just låglönegrupperna kan drabbas
av skatteökningarna, exempelvis de som
bor i områden där hustrun inte har möjlighet
att få något arbete och där mannen
inte kan ta något slags extraknäck
för att öka sina inkomster. Sådana familjer,
som kanske har bara 8 000 kronor
i årsinkomst, skulle — om man hade
en särbeskattning som gav staten en
inkomstökning av 3 miljarder kronor —
få en skatteökning, med ungefär en tusenlapp
eller kanske mera. För dem
som kommit upp till en inkomst av
15 000 kronor per år blir skatteökningen
ca 1 500 osv.

Även om på detta sätt erhållna skattepengar
kunde läggas till ökade barnbidrag,
skulle detta ändå inte innebära
en verklig ökning för de låginkomstfamiljer
som bara har en inkomst. Eftersom
ingen kan godta ett sådant förslag
får man väl erkänna att det inte är så
enkelt att genom en särbeskattning skapa
rättvisa och ökade bidrag till barnfamiljerna.
En särbeskattning innebär
så stora förändringar i jämförelse med
vad som i dag gäller på skatteområdet
att ingen kan helt acceptera dem. Jag
ville bara komplettera med dessa synpunkter.

Till slut vill jag rikta ett tack till regeringen.
Jag är tacksam inte bara för att
regeringen i princip tagit ställning när
det gäller att inte registrera människor
för deras åsikter, utan också för dess
inställning i greklandsfrågan.

Men jag är litet kritisk mot regeringens
sätt att i vårt riksdagstryck redovisa
de petita som lämnas från olika
verk. Vi har visserligen fått mindre att
läsa och det kan vara en lättnad, men
vi har också fått mycket svårare att få
reda på vad som ligger bakom regeringsförslagen.
Statsverkspropositionen
med bilagor är nu inte mer än hälften
så tjock som tidigare, och där finns
mycket krympta redovisningar för vad
som ligger bakom de förslag till åtgärder
man vill företa och de utgifter
man är beredd att göra; och jag vet inte

hur man egentligen skall komma underfund
med vad regeringen grundat sina
förslag på. Detta är att beklaga.

Man gjorde tidigare en förkortning
i statsverkspropositionen, men det berodde
på Sacostrejken. Det har väl inte
varit någon strejk i år! Det utgör ett
hinder för demokratin att riksdagsledamoten
inte har tillgång till alla de uppgifter,
som har legat till grund för regeringens
förslag, som vi skall förkasta
eller acceptera. Regeringen är alltså
inte bra i alla avseenden, men i stort
sett gillar jag den.

Fru KRISTENSSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag vill först instämma
i vad fru Eriksson i Stockholm sade om
den ändrade metoden vid redovisning
av myndigheternas petita. Om fru Eriksson
har svårigheter att nå källan och
förstå verkligheten bakom det som är
skrivet, måste fru Eriksson förstå att det
är ännu svårare för oss i oppositionen
att klara ur problemen. Detta är en verklig
belastning, i synnerhet som den allmänna
motionstiden är så kort.

Min replik avsåg emellertid inte detta,
utan det som fru Eriksson sade i anledning
av mitt anförande. Jag har inte
påstått, fru Eriksson, att demonstranterna
skulle ha en speciell anknytning
till det socialdemokratiska partiet, men
jag har påstått att statsministerns framträdande
i TV i anledning av vissa olagliga
— observera olagliga — demonstrationer
var så vagt, att det verkade som
om han inte visste på vilket ben han
skulle stå. Hade han uttryckt sig lika
entydigt som fru Eriksson gjorde i sitt
inlägg på denna punkt, skulle jag ha
varit helt tillfredsställd. Kanske kan
fru Eriksson påverka honom? Det är
självklart att givna regler skall följas
vid demonstrationerna, sade fru Eriksson.
Den uppfattningen delar jag. Fru
Eriksson sade vidare: »Jag vet inte på
vilket sätt arbetarrörelsen visat bris -

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tande uppslutning kring ordningsmakten.
» Det kan inte heller jag säga. Jag
konstaterar bara det bristande intresse,
om jag tycker föreligger från regeringspartiets
företrädare här i riksdagen,
och det är egentligen mer intressant.

Hur många gånger har vi inte från
högerpartiets sida liksom från hela oppositionen
försökt få till stånd en upprustning
av den kriminologiska forskningen?
Jag tror inte att fru Eriksson
vill bestrida den väsentliga och grundläggande
betydelse som denna forskning
har i detta sammanhang. Hur ofta
har vi inte yrkat på personella förstärkningar
av polisen? Men på grund
av vår minoritetsställning har vi tvingats
konstatera, att dessa förslag inte
vunnit riksdagens bifall. Hur många
gånger ända sedan 1958 har vi inte
framfört förslag att poliserna skulle få
ersättning för de kroppsskador som de
ådrar sig i sin yrkesutövning? Vidare
har vi tagit upp frågan om målsägandes
rätt till skadestånd när man utsätts för
brottslig handling.

Detta är bara några exempel på åtgärder
som vi har föreslagit men som fallit
på grund av regeringspartiets negativa
inställning.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Inte har väl dessa propåer
spelat någon större roll när det
gällt att förhindra brottsligheten att utvecklas,
lika litet som det förhållandet
att dessa förslag inte har beaktats av
riksdagen medfört, att vi i dag har det
tillstånd vi har här i landet. Det behövs
betydligt djupare analyser för att man
skall komma till roten av det onda.

Det är alltså inte riktigt att på denna
grund beskylla regeringspartiet för
bristande intresse för rättssäkerheten
och ordningsmakten. Jag tror att fru
Kristensson måste erkänna, att hon tog
för stora ord i munnen när hon försökte
göra gällande att vårt parti inte vill
hålla på laga ordning.

Fru KRISTENSSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Om de ting jag nämnde
inte har någon betydelse, vill jag fråga
fru Eriksson vad det är som har betydelse.
Att vi bara skall sitta med armarna
i kors och inte göra någonting tycker
jag är ett dåligt förslag.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Man kan naturligtvis
blåsa upp allting. Alla har vi väl framlagt
motioner med förslag om större
anslag än vad riksdagen ansett sig kunna
bifalla. Jag vill minnas att även
högern har prutat på förslag som gällt
mycket väsentliga ting. Jag tänker t. ex.
på stödet till barnfamiljerna. Vid ett
tillfälle prutade högern t. o. m. på ett
förslag som avsåg förbättring av utbildningen
av poliser. Fru Kristensson skakar
på huvudet men så är det faktiskt.

Det förhållandet att man väckt ett par
motioner med förslag om upprustning
av polisen betyder icke, att man står
på en helt annan nivå än regeringspartiet
i fråga om respekten för laga ordning.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Jag hörde bara senare
delen av fru Erikssons i Stockholm anförande
nyss, och jag tyckte att hon
verkade ovanligt litet stridslysten i dag.
Jag känner inget behov av att polemisera
mot vad hon sade i det avsnittet.
Jag är inte heller särskilt stridslysten
i dag, och därför skall jag förvåna kammaren
med att tala om en del ting i
statsverkspropositionen som jag tycker
är bra; det är inte precis vår vana att
göra det — vi brukar ju hålla oss till
det vi tycker illa om, men jag skall vara
litet originell i det avseendet.

Jag tycker först och främst att det
är bra att regeringen nu har beslutat
sig för att göra något konkret åt problemet
med Norrlands inland. Riksdagen
har ju, då vi fattade beslut om lo -

Fredagen den 19 januari 1988 fm.

Nr 3

Vid

kaliseringspolitiken hösten 1964, givit
ett bestämt löfte. Av det löftet har inte
blivit någonting konkret. Först i årets
statsverksproposition har några konkreta
förslag lagts fram. De är inte betydelsefulla,
men det är en början, låt
vara att den är blygsam. Jag är tacksam
för det, men vi kräver nog att fortsättningen
blir av litet kraftfullare slag.

Jag tycker också att det är bra att
arbetsmarknadspolitiken fått betydligt
ökade resurser. Som förhållandena nu
är bör detta hälsas med tillfredsställelse.
På ett område tycker jag att regeringen
kunde ha gått längre, och det
gäller upprustningen av arbetsförmedlingens
personella resurser. Erfarenheten
under den senaste tidens företagsnedläggelser
har ju visat att ökad personal
behövs inte minst för de arbetskrävande
och individuellt utformade
insatser som syftar till att hjälpa den
rest av arbetslösa som uppstår sedan
de vanliga medlen utnyttjats. Den utgörs
oftast av den äldre arbetskraften,
människor som närmar sig pensionsåldern.
Vi tycker då att samhället bör
ha råd och skyldighet att tillse att dessa
inte blir offer för rationaliseringsåtgärder
och strukturförändringar inom
industrin. En väl utbyggd arbetsförmedling
med goda personalresurser är
en förutsättning för att detta arbete
skall bli möjligt.

Medan jag är inne på arbetsmarknadspolitiken
kan jag inte neka mig
nöjet att erinra kammaren om några
av de förslag som vi framställde i vår
motion om arbetsmarknadspolitiken i
fjol och om det öde som mött dessa
förslag under det gångna året.

Vi föreslog för det första att riksdagen
i skrivelse till Kung], Maj:t skulle
begära att arbetsmarknadsstyrelsen
uppmanas ingå i förhandlingar med berörda
organisationer rörande avtal om
förlängning av varseltid. Vi ville alltså
inte ha en lagstiftning men vi ville ha
en frivillig uppgörelse om en längre
varseltid. Riksdagen gick inte med på

remiss av statsverkspropositionen m. m.

att skriva till Kungl. Maj :t om detta,
men i årets statsverksproposition får
vi läsa att inrikesministern nu givit
arbetsmarknadsstyrelsen i uppdrag att
åstadkomma sådana förhandlingar. Vi
kan alltså säga att motionen på den
punkten har bifallits av regeringen.

För det andra föreslog vi att riksdagen
skulle begära förslag om förbättring
av statsbidragsgivningen till företagsutbildning
av äldre arbetskraft, innebärande
att statsbidrag skall utgå efter
samma regler som för handikappade.
Denna motion skrevs under motionstiden
i januari. Senare under riksdagen
framlade regeringen en proposition om
tilläggsstat II där denna åtgärd föreslogs.
I detta fall biföll alltså regeringen
vår motion innan riksdagen hann
avslå den, vilket onekligen är ännu
trevligare.

För det tredje föreslog vi att riksdagen
skulle begära förslag om utvidgning
av försöksverksamhet med näringshjälp
till två eller flera handikappade
som gemensamt startar ett företag
till att omfatta även ensamstående kvinnor
som på grund av ålder eller lokal
bundenhet är svårplacerade på arbetsmarknaden.
Det ville riksdagen inte
heller vara med om. Arbetsmarknadsstyrelsen
återkom med förslaget i år,
och i år har regeringen tagit upp det.

Dessa exempel visar tydligt att det
är väsentligt enklare att få motioner
bifallna i kanslihuset än att få dem
bifallna i riksdagshuset — det är en erfarenhet
som vi har gjort tidigare också.
Jag väntar mig inte att något statsråd
skall erkänna detta. De brukar med
den mest troskyldiga min kunna försäkra
att folkpartiets motioner inte haft
något som helst inflytande på deras
handlande. Det finns såvitt jag vet bara
ett undantag, men då var det ju
inte fråga om att lägga fram ett förslag
utan om att ta tillbaka ett förslag.

Om jag sedan skulle säga några ord
om bostadspolitiken så vill jag närmast
gratulera inrikesministern; det har bli -

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

vit ett stort antal påbörjade lägenheter
i år, och, vad som är nästan ännu
bättre, fördelningen under året är nästan
perfekt. Skillnaden mellan 1966 och
1967 framgår klarast om man jämför
fjärde kvartalets siffror. Under fjärde
kvartalet 1966 igångsattes 42 procent av
det årets igångsättning. 1967 igångsattes
endast 20 procent under detta
kvartal. Fördelarna med den fördelning
som uppnåtts under 1967 redovisas i
statsverkspropositionen, och finansministern
tog också upp dem. Det är kanske
ofint att erinra om vad vi har förlorat
under de två år då igångsättningen
varit underhaltig och illa planerad, men
att igångsättningen blev så misslyckad
icke endast under ett år utan under två
har vi ändå litet svårt att glömma. Men
jag anser inte att det är möjligt att i denna
debatt tala om bostadsfrågan och att
därvid förbigå frågan om hyresregleringen
och den föga ärorika behandling
som den frågan blev föremål för under
höstsessionen. Det som da inträffade
skadade väl regeringens anseende och
man kan väl också säga att det skadade
riksdagens anseende. Det bör väl
därför vara en angelägen uppgift för
både regering och riksdag att fortast
möjligt dra upp riktlinjerna för en
fortsatt och mindre virrig politik på
detta område.

Under debatten om hyresregleringen
i december fick vi ju lyssna till en
rad besynnerliga påståenden från regeringshåll.
Jag anser att statsministern
tog priset, när han påstod, att regeringen
och mittenpartierna företrädde
två oförenliga principiella ståndpunkter,
som var så oförenliga, att avståndet
mellan mittenpartierna och regeringspartierna
hade blivit större än det
någonsin tidigare hade varit. Det är en
fruktansvärd överdimensionering. Vad
som skilde var egentligen nyanser i en
bedömning. Det gällde dessutom en bedömning
som är utomordentligt svår
och som är behäftad med all den skröplighet
som måste vidlåda framtidsbedömningar
av detta slag.

Jag tycker emellertid att man från
regeringens sida hade rätt i ett avseende,
och det är att hyresregleringens
avveckling är en besvärlig och känslig
åtgärd som förutsätter en långtgående
enighet mellan partierna för
att kunna genomföras på ett fördelaktigt
sätt. Finansministern jämförde i
går i det avseendet hyresregleringens
avveckling med omläggningen till högertrafik
och försvarsfrågan. Jag tycker
jämförelsen har rätt mycket för
sig, även om det nu synes mindre angeläget
med enighet i försvarsfrågan. Jag
tror emellertid att hyresregleringens avveckling
förutsätter enighet i stora drag,
om denna besvärliga omläggning skall
kunna ske hyggligt. En sådan enighet
fanns i höstas, om man bortser från
kommunisterna och en och annan ledamot
av den socialdemokratiska gruppen.
De små detaljändringar som mittenpartierna
föreslog ändrar på intet
sätt det läget.

Sedan råkade emellertid regeringen
bli skrämd. Det är inte som finansministern
sade i går så, att det var
folkpartimotionerna som skrämde allmänheten,
utan det var regeringen som
blev skrämd. Därför blev inte enigheten
utnyttjad. Den fick inte resultera
i ett beslut.

Nu är läget ett annat. Voteringen i
höstas visar ju att den enighet som
fanns tidigare inte finns kvar nu. När
jag säger att den enigheten är nödvändig
innebär det, att jag hyser föga
sympati för eventuella motioner som
nu kan läggas fram om bifall till den
återtagna propositionen, om det nu
skulle vara några som har planer på
sådana motioner. Jag tror att som läget
nu är skulle ett beslut om hyresregleringens
avveckling, om det fanns
möjlighet att genomföra ett sådant beslut,
vara en ganska äventyrlig sak.

Men riksdag och regering kan ju därför
inte vara overksamma på detta område.
Centerpartiledaren var i går inne
på frågan, och han antydde en utväg,
som jag har starka sympatier för och

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Nr 3

Vid

som innebär, att man skulle genomföra
en ny hyreslagstiftning. I denna
hyreslagstiftning skulle man inta vissa
nya garantier för hyresgästerna. Sedan
detta är gjort, skulle man återuppta
och fortsätta den regionala avvecklingen
i väntan på att den enighet skall
uppstå som gör det möjligt att på nytt
ta upp frågan om avveckling över hela
landet.

Kanske jag kan gå in på dessa tankegångar
litet närmare, därför att jag
tycker, att det ligger rätt mycket i dem
som en utväg ur detta dödläge. Det finns,
såvitt jag förstår, ingenting som hindrar,
att den provisoriska lagen om besittningsskydd
ersättes med en permanent
lag i enlighet med det förslag som
lades fram i höstas.

Det blev ingen betydelsefull reform.
Skillnaderna mellan den nu gällande
lagen och den som föreslogs är inte så
stora. Besittningsskyddet har ju heller
ingen betydelse annat än där hyresregleringen
är avvecklad och reformen får
därför, om den nu genomförs, endast
en ganska begränsad betydelse.

En annan och kanske betydelsefullare
fråga gäller hyresgästernas rätt till reparationer.
Hyresgästernas riksförbund
har i ett yttrande framhållit, att det hos
vissa fastighetsägare föreligger en påtaglig
benägenhet att eftersätta den service
hyresgästerna bör kunna fordra.
Jag tror att detta tyvärr är sant. I vissa
fall kan det väl till nöds försvaras, därför
att hyran från början råkat bli låst
vid en nivå som ger ett obetydligt utrymme
för reparationer. En hyresvärd
får ju inte heller enligt hyresregleringslagen
tillstånd till hyreshöjning på
grund av reparation, utan han måste
göra grundförbättringar för att få höja
hyran. Detta förhållande har i vissa
uppmärksammade fall lett till att fastighetsägaren
för att åstadkomma grundförbättringar
i lägenheterna satt in
exempelvis frysskåp, som vederbörande
hyresgäst inte alls ville ha, men underlåtit
att göra den reparation som önska -

remiss av statsverkspropositionen m. m.

des. Orsaken är helt enkelt den att den
förstnämnda åtgärden ger rätt till hyreshöjning
men inte reparationer.

I den proposition som regeringen
gjorde historisk genom att återta den
föreslogs skärpning av bestämmelserna
i fråga om hyresvärdens skyldighet att
reparera, men detta förslag anknöts i
propositionen till hyresregleringens avveckling.
Det framhölls att frågan om
hyresvärdens underhållsplikt skulle i
viss mån komma i ett nytt läge genom
övergången till en friare hyresmarknad.
Avvecklingen av hyresregleringen kan
leda till hyreshöjningar i en del fastigheter,
särskilt i det äldre fastighetsbeståndet,
hette det i propositionen. Vi
minns ju att statsministern för en häpen
kammare förklarade, att regeringen inte
räknade med några egentliga hyreshöjningar
i tätorternas äldre bestånd, medan
det däremot skrivits någonting helt
annat i propositionen. Där står det vidare
att det självfallet är ett berättigat
önskemål, att de ökade intäkterna används
för reparationer i sådana fall där
fastighetsunderhållet är eftersatt. När
fastighetsägaren genom hyreshöjningar
får ekonomiskt utrymme för erforderliga
reparationer skall hyresgästen inte
längre behöva finna sig i att underhållet
eftersätts eller att han själv nödgas bekosta
reparationen.

Man kan inte dra någon annan slutsats
av denna skrivning än att regeringen
utgått från att den skärpta bestämmelsen
om reparationer kunde genomföras
endast om hyresregleringen avreddas
— i varje fall tycker jag att denna
slutsats ligger närmast till hands.
För min del anser jag att riksdagen, om
den antar en ny hyreslag, bör låta den
föreslagna paragrafen om reparationsskyldighet
ingå i den nya lagstiftningen.
Den bör i varje fall tillämpas där
hyresregleringen är avvecklad och där
den framdeles avvecklas. Det är kanske
litet svårare att utan närmare undersökning
ta ställning till frågan om den
bör träda i kraft även i orter där hvres -

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

regleringen fortfarande gäller. Den saken
bör prövas grundligt innan man tar
ställning. Möjligen kan man överväga
en uppmjukning av hyresregleringslagen,
så att hyresvärden efter en grundligare
reparation skulle kunna få hyran
prövad av hyresnämnden. Jag menar
inte att en utförd reparation utan vidare
skall ge rätt till hyreshöjning. I
många fall är väl den utgående hyran
tillräckligt hög för att räcka till en
hygglig reparationsstandard, och då
finns det inga skäl för hyreshöjning.
Jag tycker emellertid att hyresvärden
möjligen skulle ha rätt att efter en sådan
reparation få hyran justerad uppåt,
om hyresnämnden finner justeringen
befogad. Jag anser att ett system som
ger hyresvärden något större utsikter
att få hyran justerad uppåt efter en
grundlig reparation, utan grundförbättring,
är bättre än ett system som lockar
hyresvärden att göra icke önskade
grundförbättringar.

Min slutsats blir alltså att paragrafen
om skärpta bestämmelser om reparationsskyldighet
bör ingå i den lagstiftning
som antages att i första hand gälla
på orter där hyresregleringen avvecklats,
möjligen över hela landet.

I propositionen fanns också medtaget
hyreslagstiftningskommitténs förslag
om rätt för hyresgäst att få förstagångshyran
prövad av hyresnämnd. Den rätten
har enligt min mening stor betydelse,
om hyresregleringen avvecklas medan
det alltjämt råder bostadsbrist. Då
är nämligen risken att den överefterfrågan
som finns i orter med bostadsbrist
kommer att söka sig till de ledigblivna
lägenheterna, där det inte finns
några hyresgäster med besittningsskydd.
Hyresvärden kan då ta ut vilken
hyra som helst, om hyresregleringen är
avvecklad. Har vi en lag som ger rätt
till förstagångsprövning och nedsättning
av oskäligt hög hyra, så bör detta
vara en säkerhet för att vi inte där får
några chockhöjningar. Även det förslaget
bör enligt min mening tagas med i

en ny hyreslag och tillämpas undan för
undan som hyresregleringen avvecklas
på orter med bostadsbrist.

Mitt resonemang leder alltså fram till
ungefär följande rekommendation. Regeringen
bör föreslå riksdagen att anta
en ny hyreslag, som skall innehålla
bl. a. följande:

1. Bestämmelser om permanent besittningsskydd
för hyresgäst.

2. Skärpta bestämmelser angående
hyresvärds skyldighet att utföra reparationer,
att i varje fall gälla i områden
där hyresregleringen avvecklats, möjligen
över hela landet.

3. Bestämmelse om rätt för hyresgäst
att vid förstagångsuthyrning få hyran
prövad av hyresnämnd. Denna bestämmelse
skall gälla vid hyresregleringens
avveckling på orter med kvardröjande
bostadsbrist.

Om en lag av detta slag genomföres,
innebär det en betydande förstärkning
av skyddet för hyresgästen mot oberättigade
hyreshöjningar, och då bör den
regionala avvecklingen av hyresregleringen
kunna återupptagas och tack
vare de införda spärrarna genomföras
i snabbare takt. En sådan regional avveckling
skall då fortgå till dess det blir
möjligt att nå enighet om hyresregleringens
avveckling över hela landet.

Det är regeringens skyldighet att genom
förhandlingar skapa möjligheter
för ett beslut om en sådan avveckling.
Orkar inte den nuvarande regeringen
det, får det bli en uppgift för den efterträdande
regeringen. Men jag anser att
ett parti eller en partikonstellation som
förfogar över exempelvis 52 procent av
rösterna inte kan genomföra en avveckling
av hyresregleringen, om detta möter
bestämt motstånd från ett parti eller
partier, som förfogar över 48 procent
av rösterna. Hyresregleringens avveckling
är en alltför känslig åtgärd för att
sättas i gång i ett sådant läge.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Det har i vårt land
gjorts stora ansträngningar för att bere -

Nr 3

Fredagen den 19

Vid

da ungdomen utbildning. I första hand
har de ungdomar som tänker ägna sig
åt teoretiska yrken fått sina utbildningsmöjligheter
förbättrade. Detta gäller
alldeles särskilt för de ungdomar
som kan bo hemma under sin utbildningstid.
Det är också ett känt faktum
att en lägre procent av de ungdomar
som bor på inackorderingsavstånd från
utbildningsanstalt vidareutbildar sig.
Benägenheten att studera är, med andra
ord, mindre hos ungdom i glesbygden.
Detta är någonting som man måste observera
och försöka komma till rätta
med. Vi måste sålunda försöka förbättra
möjligheterna till vidareutbildning för
den ungdom som bor på inackorderingsavstånd
från utbildningsanstalterna.

Då det gäller utbildningen för praktiska
yrken har det vid många tillfällen
nämnts att vi väntar på en proposition.
Enligt årets statsverksproposition kommer
vi också att få oss förelagd en proposition
om reformering av yrkesskolan.
Den innebär i sin tur säkerligen att
vi under denna riksdag kommer att få
ägna mycken uppmärksamhet åt den
praktiska yrkesutbildningen, och det
behövs. Skall vi kunna hävda oss i konkurrensen
på exportmarknaden är vi i
hög grad beroende också framdeles av
väl utbildade yrkesarbetare.

För övrigt är denna utbildning ett
stort intresse med hänsyn till att alla
inte kan ägna sig åt enbart teoretiska
yrken. Alla passar inte för sådana. Men
även de som ägnar sig åt praktiska yrken
är betydelsefulla i samhället.

Trängseln framför skolportarna är
stor. I grundskolan tävlar, ja hetsas eleverna
många gånger för att erhålla
tillräckligt med poäng för att kunna
komma in på utbildningsanstalter och
fortsätta med högre studier. Grundskolan
är den skola, om vilken man, när
den infördes, sade att den skulle bli
fri från hets och jäkt, en skola där våra
barn kunde få lugn och utvecklas alltefter
anlag och förutsättningar.

3 — Andra kammarens protokoll 1968.

januari 1968 fm.

remiss av statsverkspropositionen m. m.

Det har inte blivit så. I mycket beror
detta på föräldraambitionen. Föräldrarna
söker på allt sätt medverka till att
deras barn skall få utbildning i teoretiska
yrken. Det motiveras med att barnen,
när de kommer ut i förvärvslivet
med en sådan utbildning mycket
ofta får bättre lön och bättre arbetsförhållanden.
Något som därtill betyder
synnerligen mycket när yrkesvalet
görs och som man enligt min mening
har anledning att beklaga är, att den
som utbildar sig till ett praktiskt yrke
och ägnar sig åt detta inte bland allmänheten
får samma sociala anseende
som den som tillhör de s. k. manschettyrkena.

Genom de förbättrade utbildningsmöjligheter
som skapas för ungdomen
vidgas ofta klyftan mellan äldre och
yngre när det gäller kunskaper och utbildning.
De äldres utgångsläge på arbetsmarknaden
blir lätt sämre än de
yngres just på grund av den utbildning
som de yngre har fått.

Det händer inte så sällan att man
får höra de äldre klaga över att de
unga intar en något överlägsen attityd
mot dem av den orsak jag nu nämnt.
Ändå har de unga fått förmånen att
utbilda sig tack vare de äldres arbete
och omtanke. Det skulle vara tacksamt
om ungdomarna ville förstå och lära
av det som jag nu påpekat.

Brytningstiden mellan gammalt och
nytt liksom mellan generationerna har
väl alltid funnits, och det har väl också
alltid uppstått problem i detta sammanhang.
Men i vårt starkt föränderliga
samhälle framträder detta problem med
en sådan styrka att det måste vara angeläget
att vi försöker att på olika sätt
medverka till att de äldre erhåller utbildning
för sin yrkesutövning. Glädjande
nog är också intresset för vuxenutbildningen
stort.

I samband med denna vuxenutbildning
ställs emellertid olika krav både
på den enskilde och på samhället. För
den enskilde innebär det en stor omNr
3

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ställning när han eller hon efter flera
år i förvärvslivet skall bryta upp och
sätta sig på skolbänken. Detta bör klargöras
för dem som har för avsikt att
bedriva studier i form av vuxenutbildning
eller fortbildning.

Dessutom är det viktigt att vederbörande
kan få sin studielämplighet tillförlitligt
prövad. Man kan visserligen
komma långt med energi, ambition, noggrannhet
och organisation, men just
själva studieförmågan spelar ändå en
synnerligen stor roll.

Så har vi den ekonomiska sidan av
saken. Också därvidlag ställs stora krav,
men studiebegåvningarna skall inte såsom
vuxenstuderande hållas tillbaka av
ekonomiska skäl.

Det är min förhoppning att vad den
enskilde lärt under sitt arbete framdeles
skall tillmätas stor betydelse både
när det gäller tillträde till högre studier
och när det gäller tillsättning av
olika tjänster. Det gäller ju om den sökande
har förutsättningar att kunna
följa och tillgodogöra sig den undervisning
som lämnas och som han behöver
för att kunna klara det arbete som
han har intresse och fallenhet för. Och
när det gäller tjänster måste också vunnen
erfarenhet i ett arbete tillmätas betydande
värde. Vunnen erfarenhet spelar
nämligen stor roll i det praktiska
livet.

En mycket viktig fråga för skolarbetet
är frågan om ordning och reda i
skolan. Enligt min mening är en av de
främsta förutsättningarna för att kunna
åstadkomma goda resultat i skolarbetet
just att ordning och reda råder. Jag
anser att vi alltför länge har avstått
från att tala om skoldisciplinen. Vi har
trott att allt är väl ordnat på detta område.
Och i de fall då det inte gått
att komma ifrån att det hade varit önskvärt
med bättre ordning i klassen har
skulden mycket ofta lagts på läraren ensam.
Alltför ofta skylls det på läraren
när önskvärd ordning inte råder i skolan
— man säger då gärna att han
eller hon inte är kompetent för sin

läraruppgift. Detta tycks vara en utbredd
uppfattning. Föräldrarna skyller
på läraren och en bred allmänhet stöder
dem.

Också lärarkolleger emellan lär det
förekomma att man resonerar på detta
sätt. Den enskilde läraren vill eller vågar
ibland inte erkänna att han eller hon
har svårigheter på området. Möjligen
kan också andra skäl anföras än de
jag här nämnt till att lärarna inte vill
tala om sina svårigheter.

Då säger man, att hålls det bara stimulerande
lektioner blir eleverna lugnare
och disciplinsvårigheterna försvinner.
Naturligtvis har det sin betydelse
att lektionerna är stimulerande,
men vi måste komma ihåg att alla
ämnen inte är lika intressanta för alla
elever. Att se till att lektionerna blir
stimulerande är sålunda inte den enda
lösningen. — Många gånger är det dock
så att det blir större ro i klassen om
de bråkiga eleverna kan få ägna sig åt
vissa praktiska sysselsättningar — slöjd,
teckning, musik o. s. v.

Detta är en viktig fråga för lärarna
men givetvis i lika hög grad för eleverna.
De flesta av dem vill ha ordning
och reda i skolan och vill lära sig det
mesta möjliga.

Självfallet skall det inte bestridas att
det kan vara skillnad på lärarnas förmåga
att undervisa. Det är helt naturligt
att olikheter förekommer — det är
mänskligt. Men man kommer till orimliga
slutsatser om man bara skyller på
lärarna när det är disciplinsvårigheter
i klassen. Vi måste eftersträva samarbete
mellan skolan, hemmet och samhället.
Lärarna får inte stå ensamma
när det uppträder bråkstakar i klassen.

Nu anser jag naturligtvis inte att den
gamla skolan skall tillbaka — den skola
där klassen tvingades hålla så tyst att
man kunde höra en knappnål falla. Sådana
förhållanden vill vi inte ha åter,
och självfallet vill vi inte heller ha tillbaka
den tid då läraren begick både
fysiska och psykiska brott mot eleverna.

När nu disciplinfrågorna tagits upp

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

kan jag inte underlata att framhalla
att frisläppandet av starkölsförsäljningen
inom vissa försöksområden absolut
inte kan vara någonting som främjar
ordningen i skolorna.

Jag bor i ett av de län där denna
frisläppning ägt rum. Även om det inte
förekommer anmälningar från polisen
och barnavårdsnämnderna om att vi
har så stora problem, som omvittnades
i debatten i medkammaren tidigare i
dag, kan det inte vara på det sättet att
denna försäljning främjar möjligheterna
att upprätthålla ordningen. Mycket
kunde sägas om detta, men jag avstår
från att säga mer denna gång.

Det har sagts att vi skall arbeta för
att åstadkomma demokrati i skolan i
stället för disciplin. Javisst, men demokrati
i skolan förutsätter också ansvar
— ansvar hos våra lärare och elever
och, det vill jag tillägga, hos malsmännen.
Jag har svårt att inse att man
endast skall tala om lärare och elever.
Målsmännens inställning till skolan har
också betydelse. Visst skall vi sträva
efter ett gott förhållande mellan lärare
och elever, visst skall eleverna våga
tala med sina lärare, framföra sina bekymmer
och få råd och hjälp. Sadana
företeelser skall stödjas, men de är inte
alltid tillräckliga.

Naturligtvis kan man påtala dessa
förhållanden, det är det första man kan
göra. Men man måste också försöka
lägga fram förslag för att åstadkomma
förbättringar. Det torde inte vara lätt
att komma med patentlösningar, men
jag anser det självklart att den lärare
som har problem med sin klass öppet
skall få diskutera dessa med sin chef
och gärna också med kolleger och målsmän.
Det skall vederbörande få göra
utan att bli ansedd som en dålig lärare.
Läraren skall ha rätt att få hjälp.
Hjälpen kan bestå i att en lärare som
har större erfarenhet och som kanske
även i övrigt är utrustad med egenskaper
som ger bättre förutsättningar att
hålla ordning i klassen får bistå. Men
hjälpen kan också bestå i att de brakiga

får komma under läkarvård. Det kanske
behövs en psykolog, men det kanske
räcker med att ta reda på elevens hemförhållanden.
Lärarna kan också hjälpas
genom att det inrättas observationsklasser
eller kliniker. Dessutom kan det
visas större förståelse för att det finns
kriminella barn. Den gruppen är inte
stor, men den finns. Det gäller att utröna
om det i klassen finns sådana och
_ i så fall — låta dem bli föremål för
särskilda omsorger. Vore det så att man
ville mera allmänt beakta de här förslagen
skulle mycket vara vunnet.

Jag kan fortsätta att ge uppslag. Jag
tror att tekniska hjälpmedel i samband
med undervisningen spelar sin roll. Detta
gäller inte minst för de äldre och
skoltrötta eleverna. Lektionerna blir ofta
mer intressanta när tekniska hjälpmedel
används, och därmed kan man
få lugn och ro i klassen. Tyvärr saknar
många lärare intresse eller utbildning
för att använda dessa tekniska
hjälpmedel. De som kan och vill klagar
ofta över att det saknas program
som passar för sådan undervisning.

Dessa förslag betraktas kanske inte
som några nyheter, men jag har ändå
velat framföra dem, därför att jag anser
att de beaktas alltför sällan.

Jag övergår till ett annat område på
skolans fält. I vårt land har under det
senaste decenniet byggts väldigt många
skolhus, stora och dyra — enligt mångas
mening alltför dyra — sådana.

Därför har man också talat om skrytbyggen.
Något kan det kanske ligga i
det. Mycket beror givetvis på vad man
jämför med.

Jag tror emellertid att man ute i kommunerna
försökt göra det bästa möjliga.
Man har rest omkring för att ta reda på
hur det byggs på andra håll, och man
har försökt lära av andras eventuella
misstag. Man har anlitet arkitekter, och
man har från skolöverstyrelsen begärt
råd och hjälp. Jag kan därför inte sälla
mig till dem som klankar på kommunerna
för skrytbyggen.

Däremot tycker jag att det har givits

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

alltför litet bistånd av dem som kunde
ha väntats ge hjälp för att hålla kostnaderna
nere. Staten har inte satsat några
större summor på utvecklingsarbeten
när det gäller skolbyggnader. Det är
också bekant att såväl arbetslöner som
material är betydande faktorer att räkna
med när det skall byggas skolor.

Förra året anmälde skolöverstyrelsen
att den hade för avsikt att i princip inte
tillåta s. k. överkostnader i samband
med skolbyggen. Man skulle alltså inte
få gå utanför statsbidragsramen, för att
använda ett vanligt uttryck. I år upprepar
skolöverstyrelsen denna förmaning.
I princip säger regeringen att det
är riktigt att på den punkten hålla igen.
Man talar vidare om att man är beredd
till förhandlingar med kommunförbunden.

Ingen kan ha någonting emot att det
sparas också på detta område, men lokalerna
får inte bli sämre eller dyrare i
drift och underhåll om man gör dem
billigare att uppföra. Det är synnerligen
viktigt att lokalerna är ändamålsenliga.
Det skall emellertid inte anses vara
uteslutet att kostnaderna kan nedbringas
utan att skollokalerna blir sämre för
det. Inte heller behöver de därför bli
mindre trivsamma eller dyrare i underhåll
och drift. Säkerligen kan det göras
förbättringar. Jag tror att det är nödvändigt
och lönsamt att satsa på utvecklingsarbeten
i fråga om skolbyggnader
och skolinredningar, och jag hoppas att
skolöverstyrelsen skall få medel för detta
ändamål. Det kan vara en god affär
för samhället.

Denna fråga har utomordentligt stor
betydelse, ty man kan anta att det, därest
vi inte får några förändringar i
fryggnadstakten och inte kan uppnå avsevärda
rationaliseringsvinster i fråga
om såväl skolbyggnader som inventarier
och även när det gäller skolans inre
arbete, föreligger risker att vi får svårigheter
att genomföra reformerna på
skolans område.

I statsverkspropositionen tas också

frågan om klasstorlekarna upp till behandling.
Som förhållandena är skall
det näppeligen anmärkas på att det görs
försök att hålla fulltaliga klasser. Det
måste dock beaktas att om skolberedningens
beräknade klassmedeltal skall
uppnås överallt, innebär det av alla
tecken att döma att många elever på
landsbygden — framför allt glesbygdens
och öarnas barn — får alltför långa
och tröttande resor. Enligt min mening
är det för mycket när de tvingas till
över 45 minuters enkel resa. Detta kan
innebära att vi förlorar något av det
väsentligaste med skolgången. Jag vill
verkligen understryka önskvärdheten av
att denna synpunkt beaktas. Det är också
nödvändigt att barnen inte ansträngs
alltför mycket med att gå eller cykla
långa sträckor fram till den väg där
skolskjutsen passerar.

Vi blir också upplysta i statsverkspropositionen
att man utreder hur större
elevtäthet i yrkesskolan skall kunna
uppnås. Minimiantalet elever är nu åtta
och man önskar höja det till tolv. Detta
antal kan vara svårt att nå i glesbygder.
Därför kan det vara lämpligt att det där
lämnas dispenser för att man skall kunna
få i gång dessa yrkeskurser.

Sedan flera år förekommer praktisk
yrkesorientering i grundskolan. Om
man skall uppnå goda resultat behövs
det enligt propositionen en god samverkan
mellan skolan, arbetsförmedlingen
och företagaren. Jag är övertygad
om att detta är riktigt, men jag kan strax
anmäla ytterligare två parter, nämligen
eleverna och deras målsmän. Det är
riktigt att det också är mycket viktigt
att eleverna får god handledning, så att
det skall lyckas med denna praktiska
yrkesorientering. Jag hälsar med tillfredsställelse
att en försöksverksamhet
för utbildning av handledare för de s. k.
pryoeleverna skall komma till stånd.
Nu skall vi få en försöksverksamhet på
detta område. Det finns säkert flera
olika sätt att pröva vid utbildningen av
dessa handledare, såsom korrespon -

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Nr 3

Vid

denskurser, etermedia, praktiska övningar
under erfaren ledning, o. s. v.

Herr talman! Detta är några av de
frågor på skolans område som jag har
velat omnämna till dagens protokoll.

Fru HEURLIN (h):

Herr talman! Allt flera människor i
vårt land frågar sig i dag: Vad är det
egentligen som håller på att hända?
Vad är det som dirigerar utvecklingen?
Vem är det egentligen som styr?

Mycket händer, som de allra flesta tar
avstånd från, men det fortsätter i alla
fall att hända. När man reser omkring
mycket och deltar i debatter runt om i
landet, lär man sig så småningom hur
vårt folk tänker. Svenskarna är ett sunt
folk, ett till allra största delen klokt
folk Uttrycket »die dummen Schweden»
har måhända haft fog för sig tidigare,
men det har det inte längre. Allt
fler genomskådar nu den påverkan av
vårt folk, och då särskilt dess ungdom,
som nu försiggår.

Ungdomen är i sig själv hygglig, men
den är av naturliga skäl särskilt lättpåverkad.
Vi får inte glömma att vår ungdom
är vår framtid!

Vad är det då egentligen som sker?
Det synes finnas krafter som söker påverka
olika områden som har med ungdomens
karaktärsfostran att göra. Det
förekommer provocerade sammanstötningar
mellan polisen och särskilt ungt
folk som — många gånger rotlöst —
driver omkring och »hakar på» än här
och än där. Härigenom undermineras
respekten för vår poliskår, den kår som
utgör den yttersta utposten i kampen
för lag och rätt.

Föräldraauktoriteten undergrävs på
olika områden. Det sägs att barnen måste
få bestämma själva hur de skall ha
det. Det skall inte finnas några spärrar,
det skall inte finnas några normer; barnen
måste få utvecklas fritt!

Och hur har det blivit med liirarauktoriteten?
Herr Mattsson har talat en
del om detta alldeles nyss. Alltmer har

remiss av statsverkspropositionen m. m.

den uppfattningen börjat vinna insteg,
att det är eleven som skall bestämma
hur läraren skall vara.

Hur har det gått på undervisningens
område och på fostrans? Skolan skall
ju också vara fostrande. Vad är det som
gör att man från regeringshåll accepterar
ett sådant läromedel, även om det
bara är bredvidläsningslitteratur, som
»Samspel» utgör?

Man accepterar detta så till vida att
det är varje skolstyrelse som skall avgöra
om den boken skall ligga till grund
för undervisningen. Hur många har
egentligen klart för sig vad som verkligen
står där? Jag har tidigare haft
denna bok uppe till diskussion, men
kapitlet är därmed ingalunda avslutat,
kanske bara påbörjat. Hur många vet
att det i den boken, riktad till bl. a. 13-åringar, står följande: »När?» — det är
alltså en fråga om när sexuellt samliv
skall kunna inledas. »De flesta människor
startar ett sexuellt samliv därför
att de tycker om varandra och dras till
varandra. Somliga börjar tidigt — i de
lägre tonåren — medan det för andra
inte känns naturligt förrän senare. Man
kan inte säga att det ena är rätt och det
andra fel. Det finns inga färdigklippta
mönster, efter vilka alla kan leva. Man
får försöka förlita sig på sitt eget huvud.
» En trettonåring ska alltså här förlita
sig på sitt eget huvud!

I samma bok står också bl. a. följande:
»Om man kroppsligen inte passar
så bra ihop med en partner, så behöver
detta med andra ord inte innebära, att
det inte kan lyckas bättre med en annan.
»

I skolöverstyrelsens egen alltjämt gällande
handledning står bl. a. följande:
»Undervisningen måste allvarligt hävda
den uppfattningen, att avhållsamhet
från sexuellt samliv under uppväxtåren
är det enda skolan med gott samvete
kan rekommendera. Den skänker den
enskilde de största utsikterna att senare
kunna utnyttja sina möjligheter till personlig
lycka.»

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

70 Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

Barn — alltså också barn i 13-årsåldern
— är inte betjänta av att lära sig
att det är acceptabelt att man börjar ett
sexuellt samliv i de lägre tonåren och
att man kan byta sexualpartner om någon
inte passar. Varför måste vi acceptera
en sådan bok som måste medverka
till att undergräva respekten inte bara
för lagen utan också för äktenskapets
helgd? De flesta, de allra flesta föräldrar
och andra vårdnadshavare, vill inte
ha barnen uppfostrade efter de linjerna.
De flesta unga människor vill inte heller
bli uppfostrade efter dessa linjer. De
är själva ganska klarsynta, och de kämpar
och arbetar för att komma fram till
det som just kan skapa förutsättningar
för inte bara deras egen lycka utan också
den livspartner som de en gång väljer.

Varför lånar sig massmedia till någonting
som är motsatsen till en hjälp?
En ung flicka skrev i november till radiodoktorn,
beskrev sitt liv som förstört
därför att hon hade levat i lösa sexuella
förbindelser med många olika pojkar.
Hon bad doktorn att uppmana flickor
som kom till honom för att få preventivmedel
att säga till dem att de inte
skulle leva så. Doktorn svarade att han
inte riktigt tyckte som hon och gav i
stället en lektion om preventivmedel.
Det var ju inte alls det som frågan gällde,
det var precis tvärtom.

Hur kan regeringen acceptera att en
sådan film som »Nyfiken — gul» över
huvud taget får passera över filmdukarna?
I vilket syfte har den tillkommit?
Det är väl ändå ingen som tror att den
kommit till för sitt politiska innehåll.
15-åringar är inte betjänta av att något
så nyanserat, högt och positivt som
sexuallivet visas på ett så onyanserat
och grovt sätt. Och ingen vill väl bestrida,
att särskilt ungdom och barn
tar intryck av film.

I en av aftontidningarna i går fanns
en annons med bl. a. följande innehåll:
»Yilgot Sjömans flickfynd i ''Nyfiken —
blå’ säger i Se: Han har rätt när han

visar allt.» Vart vill man egentligen
komma med allt detta?

Vi har en lag om religionsfrihet, men
hur har det i själva verket blivit? Är vi
inte på väg in i religionslöshet, för att
inte gå ännu längre och fråga oss, om
det inte redan har börjat sprida sig en
kristendomsfientlighet, som tar sig uttryck
i förakt mot såväl respekten för
Gud själv som för kristna normer. Våra
barn är inte betjänta av att på sina frågor
få motfrågor: Vad tror du själv?
Vad tycker du?

En överläkare och expert i bl. a. narkotikafrågor
sade en gång förra året att
narkotikamissbruk kan bero på ett
vakuum, och han tilläde: »ett religiöst
vakuum.»

Man avskaffar inte ostraffat allt det
som skapar trygghet för en ung människa,
och det är väl trygghet som vi alla
till slut vill ge den uppväxande generationen.
Inte bara yttre trygghet utan
kanske framför allt inre trygghet. Svaret
kommer ganska direkt i olika former:
ungdomsalkoholism, narkotika missbruk,

ungdomskriminalitet och promiskuitet
bland barn och ungdom.

Regeringen har fått sin uppmärksamhet
riktad på allt detta genom många
opinionsyttringar från klarsynta och
framsynta grupper eller enskilda i vårt
land.

Det är väl inte demokrati när de allra
flesta i ett land påtvingas utslag av eller
tvingas acceptera en utveckling i en viss
bestämd riktning. De flesta här i landet
vill ha normer för sina barn, vill ha en
sund föräldraauktoritet som hjälp för
barnen, som de ju har ansvaret för. De
vill ha en sund skoldisciplin som skapar
harmoni och trivsel i skolarbetet,
de vill ha en klar, positiv kristendomsundervisning.
Vårt rättssamhälle bygger
dock på en kristen kultur. Vi vill ha
film, som framställer det i djupaste mening
positiva även när det gäller sexualiteten
och som framställer detta på ett
för individen taktfullt sätt. Vi vill ha en
sexualundervisning helt i linje med

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

skolöverstyrelsens egen handledning,
nyss citerad.

Har vi här i Sverige anledning att förvänta,
att regeringen kommer att medverka
till att vända strömmen?

I detta anförande instämde herr Nilsson
i Bästekille (h).

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Det vore frestande att
gå in på en diskussion med fru Heurlin,
men jag skall inte göra det utan i stället
ta upp en annan moralisk fråga, som
länge har upprört den svenska opinionen,
nämligen kriget i Vietnam.

Det är nu något mer än två år sedan
statsrådet Palme höll sitt uppmärksammade
tal på Broderskapsrörelsens kongress
i Gävle sommaren 1965, där han
fällde de nu ganska bekanta orden, »att
det är en illusion att tro att man kan
möta krav på social rättvisa med våld
och militära maktmedel». Detta tal möttes
omedelbart av ganska sura reaktioner
på borgerligt håll. Inte minst professor
Ohlin menade, att det var ganska
oförsynt av ett neutralt land som Sverige
att tala om kriget i Vietnam, när vi
hade diplomatiska förbindelser med
Sydvietnam. Vad högern ansåg behöver
man inte tvivla på.

Nu har opinionen vänt, och de flesta
är beredda att skriva under det som
Palme sade och som sedan upprepades
av utrikesminister Torsten Nilsson i ett
anförande inför Stockholms arbetarekommun.
I dag står, såvitt jag kan se,
en ganska enhällig opinion bakom regeringen
i dess fördömande av detta
hemska och fasansfulla krig.

I somras hölls en stor konferens i
Stockholm med deltagare från så gott
som hela världen om kriget i Vietnam.
Praktiskt taget samtliga svenska folkrörelser
var representerade i den svenska
delegationen vid konferensen. Det
bildades i det sammanhanget en svensk
stödkommitté åt konferensen, och denna
har sedan fortsatt sin verksamhet
under namnet Svenska kommittén för

Vietnam. Inte mindre än 36 riksorganisationer
med tillsammans bortåt 700 000
medlemmar uppvaktade på kommitténs
initiativ strax före jul den amerikanska
ambassaden med ett brev till president
Johnson. Brevet innehöll en vädjan om
att bombningarna i Nordvietnam måtte
stoppas och att förhandlingar äntligen
måtte inledas. Vi sade oss då veta, att
Hanoi var villigt att förhandla inom en
tidrymd av cirka tre veckor.

Herr talman! Händelserna sedan dess
har bekräftat detta vårt antagande.
Nordvietnam har klart sagt ifrån att
man vill förhandla. Förutsättningarna
härför är att det blir ett ovillkorligt
bombstopp.

Inför detta meddelande kunde man
hoppas att USA skulle räcka ut sin hand
till förhandlingar. Men beskedet från
Washington dröjer, och man har än
den ena än den andra ursäkten för förhalningen.

Man kan med senator Robert Kennedy
fråga sig, vad USA har att förlora
på att på allvar pröva förhandlingsviljan.
Tv det är ju det saken gäller. Såvitt
jag kan förstå har USA ytterst litet
att förlora härpå. Om Nordvietnam till
äventyrs skulle utnyttja tiden till att
samla ihop sina trupper, kan ju inte
detta allvarligt störa USA, som ju ändå
är världens starkaste militärmakt.

Självfallet innebär ett bombstopp ett
risktagande, men den risken är betydligt
mindre än risken att kriget drar
ut på tiden och är naturligtvis mikroskopisk
i förhållande till risken att ett
tredje världskrig kan komma att utvecklas.
Det är ju i detta avseende man
har anledning att vara verkligt orolig.

USA står inför en presidentvalskampanj.
Hur mycket presidenten än förnekar
det, innebär en sådan kampanj
ändå ett hänsynstagande till opinionen.
Presidenten kan ju knappast fortsätta
med upptrappningen om en stark opinion
går emot detta.

Såvitt man kan se blir opinionen mot
kriget i Vietnam allt starkare. Men det

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
är ganska osäkert var den verkliga ma -

joriteten ligger. President Johnson har
här att välja. Tyvärr ser det ut som han
redan hade valt. Han satsar på de s. k.
hökarna. Hans budgettal inför kongressen
häromdagen tyder i varje fall på
det. Vi står därför troligen inför en
ännu hårdare attityd från amerikansk
sida, och situationen är därför, tycker
jag personligen, ganska mörk och man
har anledning att känna sig ganska pessimistisk.

Amerikanerna frågar hur Sverige som
neutral stat kan ta så bestämd ställning,
precis som om neutraliteten skulle innebära
att man inte fick reagera mot
våld och hänsynslöshet. Vi reagerade
mot nazismen, vi har reagerat mot fascismen
och stalinismen och vi reagerade
kraftigt och bestämt under Ungernkrisen.
Att vår reaktion nu mot USA
kan tyckas starkare än i dessa tidigare
fall beror naturligtvis på att vi anser
oss kunna vänta mer av ett land som
har demokratiska traditioner, som har
samma humanitära och kulturella syn
som vi i Sverige, av ett land där vi har
många släktingar och med vilket vi har
många förbindelser. USA är också det
land som skapat de ekonomiska resurserna
i efterkrigseuropa genom Marshallhjälpen
— låt vara att det inte var
helt osjälviskt — och det land som lämnar
mer stöd än något annat land till
de s. k. il-länderna och ett land som i
stort sett ger FN ett gott stöd. Allt detta
faller i skuggan för den våldsmentalitet
som nu utvecklas i Sydostasien.

Vad gäller egentligen kriget? Det är
den stora moraliska frågan. Det är naturligtvis
svårt att få fram exakta siffror,
men några kan i varje fall antydas.
USA har numera fällt fler ton bomber
i Vietnam än man gjorde i Europa under
hela andra världskriget. Mätt per
invånare betyder det 40 kg sprängämnen.
De som lider mest är civilbefolkningen,
och huvudparten av den civilbefolkning
som drabbas är kvinnor och
barn. Ekonomiskt kostar kriget ungefär

100 miljarder kronor årligen. Det är
nästan lika mycket som hela den svenska
nationalinkomsten. Två dagars krig
drar, upplyste oss Ingemund Bengtsson
i höstas, lika stora kostnader som hela
FN:s reguljära budget, och en dags krig
i Vietnam räcker att betala hela den
svenska u-hjälpen. Dessa siffror säger
något om de proportioner det är frågan
om.

Kriget betyder naturligtvis också en
del för den amerikanska ekonomin.
Presidenten har sagt att han behöver
mer skatter. Konsekvensen blir att uhjälpen
måste dras in. I går läste handelsminister
Lange upp ett telegram
från Washington där man manade till
försiktighet inför världshandelskonferensen
i New Delhi, därför att man saknar
ekonomiska medel att fullfölja utfästelser.
Klimatet på den internationella
u-hjälpsfronten är alltså av denna anledning
kärvt, och som vanligt är det
de fattigaste både i Amerika och i världen
som drabbas hårdast.

USA försvarar sig med att landet bekämpar
kommunismen. Tyvärr är resultatet
tvärtom det att kommunismen och
kommuniststaterna tar hem den psykologiska
och politiska vinsten och att de
kan framställa sig som mycket beskedligare
och bättre än USA, medan USA:s
prestige i världen blir allt sämre. Det
är väl inte detta som var meningen med
kampen i Vietnam och med att USA
skickar dit sina unga män.

Vi kan naturligtvis inte göra mycket
åt saken här i Sverige. Men regeringen
kan agera, och det har den gjort på ett
såvitt jag förstår föredömligt sätt. Jag
vill gärna uttrycka den förhoppningen
att regeringen fortsätter att pröva alla
framkomliga vägar att påverka USA,
kanske inte minst just nu, när Hanoi
visat förhandlingsvilja.

Vi kan givetvis också protestera. Några
ungdomar inom den numerärt högst
begränsade FNL-organisationen i Sverige
har kastat ägg, bränt USA:s flagga
den 1 maj och bråkat med polisen.

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Självklart måste man ta avstånd från
sådana aktioner. Metoderna motverkar
bl. a. sitt eget syfte.

USA tar emellertid alldeles fel om
man där tror, att opinionen begränsar
sig till dessa små och desperata grupper.
Opinionen här i Sverige är betydligt
större och går betydligt djupare än så.

Till slut vill jag ta upp en fråga, eftersom
jag ser att en ledamot av regeringen
är inne i kammaren. Den amerikanska
tidningen International Herald Tribune,
som utkommer i Paris, innehöll
häromdagen några intressanta uppgifter
som jag gärna, om det går, skulle
vilja ha bekräftade av regeringen, då de
ytterligare understryker vår uppfattning
inom Svenska kommittén för Vietnam
om regeringens föredömliga handlande
i fråga om de fyra avhopparna
från hangarfartyget Intrepid. Jag har
inte sett dessa uppgifter i svensk press.

Tidningens stockholmskorrespondent
meddelade nämligen att svenska UD informerat
amerikanska ambassaden i
Stockholm att de amerikanska desertörerna,
som de kallas, och som fått tillstånd
att få stanna i Sverige, åtnjuter
samma rättigheter som svenska medborgare
och är oförhindrade att delta
i politisk verksamhet. För dem skulle
alltså gälla något annat än det som är
vanligt för sådana som åtnjuter politisk
asyl. Denna information hade enligt
korrespondenten lämnats till ambassadrådet
Ilolloway j:r av chefen för UD:s
juridiska avdelning Lennart Myrsten
och torde enligt korrespondenten ha
varit avsedd att förekomma varje protest
från amerikanska regeringens sida.
Sådana protester skulle med säkerhet
tillbakavisas av moraliska och juridiska
skäl, skriver korrespondenten. Han säger
att såväl UD som amerikanska ambassaden
medger att »konsultationer»
ägt rum beträffande de amerikanska
desertörerna men att inga demarcher
gjorts från USA:s sida.

Herr talman! Jag skall sluta med det
sagda. Jag har bara velat notera det

sista med tillfredsställelse, och det skulle
vara intressant att från regeringen
få höra vad den har att säga i frågan.

Statsrådet fru MYRDAL:

Herr talman! I utrikesministerns
frånvaro ber jag att här kort få bekräfta
att den uppgift som herr Svensson i
Kungälv återgav från en amerikansk
tidning i fråga om de amerikanska desertörernas
ställning i vårt land i huvudsak
torde vara riktig.

Jag har inte kontrollerat detaljerna
och kan alltså inte gå i god för att tidningen
helt korrekt sammanfattat de
lagregler, internationella konventioner
och bilaterala överenskommelser som
måste tillämpas i fråga om desertörer.
Men den viktigaste upplysningen i sammanhanget
har en annan amerikansk
publikation lämnat — US News & World
Report — i en artikel den 22 januari,
som för övrigt är mycket sympatiskt
hållen gentemot Sverige. Det framhålles
där att utlämningstraktaten mellan Sverige
och Förenta staterna särskilt utesluter
överlämnande av medborgare på
grund av militära brott.

I detta sammanhang får jag kanske
också påminna om att de amerikanska
desertörernas fall, även om det nu är
mycket omskrivet, inte är unikt. Under
andra världskriget mottog vi ett stort
antal desertörer, särskilt sådana som
avvek från de tyska arméerna i Norge
och Finland. Vi har senare haft ströfall
från olika länder av medborgare som
vägrat göra militärtjänst. Man skall också
komma ihåg att antalet amerikanska
desertörer även i andra europeiska länder
är avsevärt. Den tidskriftsartikel
som jag nyss nämnde använde uttrycket
»tjogtals» i fråga om amerikanska desertörer
i vissa västeuropeiska länder,
så det är alltså inte fråga om något speciellt
svenskt fenomen.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! I sin bok »Plundring,
svält, förgiftning» konstaterar docent

3* — Andra kammarens protokoll 1968. Nr 3

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Hans Palmstierna att den mänskliga
aggressiviteten, lusten att angripa och
försvara måste kunna kanaliseras i en
ständigt pågående, oblodig omvandling
av världssamhället i solidaritetens tecken.

Vem vill inte instämma i en sådan
förhoppning eller kanske t. o. m. övertygelse!
Mot den ohyggliga bakgrunden
av världssamhällets många grymma erfarenheter
i gången tid och nu aktuella
utvecklingstendenser kan man samtidigt
lätt ge sig hän åt tvekan, i så fall
självfallet en farlig tvekan, om man inte
helt enkelt räknar med mänsklighetens
oundvikliga undergång.

Om vi först håller oss till vårt lilla
hörn av detta globala samhälle, talade
man redan för tio år sedan om ett omedelbart
behov av en sexdubbling av
psykiaterna, en tiodubbling av kuratorerna
och en femtiodubbling av psykologerna
för att klara behandlingen av
kända fall av psykisk eller psykologisk
avvikelse från normalt beteende. Dessa
uppskattningar grundades på ett betänkande
1958 från den dåvarande mentalsjukvårdsdelegationen.

En nordisk arbetarkonferens som på
hösten 1959 hölls i Malmö uttalade under
intryck av dessa siffror, att man
misslyckats med att lösa de mänskliga
problemen och fortsatte: »De som skall
gå ut i det nya sup er samhället måste
först och främst vara lyckliga människor.
Det bör redan skolan sörja för.
Nu får ungdomen där för mycket av
saklighet och för litet av värme och
idealitet. Vi måste varna för en ensidig
skolundervisning, som riskerar att försumma
de andliga värdena.» I uttalandet
hette det också: »Låt oss använda
det väntade framtida ekonomiska överskottet
till ökad livsglädje och kontakt.
Att göra tillvaron mänskligt trivsam och
harmonisk är väl lika angeläget som att
höja den materiella standarden.»

Ser vi på den tid som följt efter detta
uttalande måste vi nog tyvärr konstatera,
att det väl nu som då är ungefär lika

klent beställt med utrymmet för mänsklig
värme och idealitet i skolsammanhang.
En just nu aktuell författare,
Karin Thelander, skrev nyligen i tidskriften
Barn, att tonåringarna »får
mängder av stoff att träna sitt analytiska
tänkande på men alldeles för lite
hjälp att forma sitt kaotiska känsloliv
och att hitta stoff för fantasin.»

En liknande emotionell brist finns
säkert i samhällets övriga institutioner,
med vad man kanske kan kalla emotionella
bristsjukdomar som sannolik följd.
Detta tycks gälla även de speciellt människovårdande
samhällsorganen. Det är
som om någon särskild komponent eller
dimension fattades. Det rör sig kanske
om den mera personliga och förstående
relationen, främst i vårdsituationerna
från människa till människa,
ett slags läkande relation, som dock
mer och mer tycks ersättas med en enbart
formell eller legal kontakt.

Vi är givetvis tacksamma för den
ständigt fortgående utbyggnaden av det
sociala trygghetssystemet, en utbyggnad
som skett under stor enighet mellan
partierna i de stora huvudfrågorna.
De olika typerna av hot mot social
trygghet i vårt hörn av världen söker
vi med detta system hålla under kontroll,
t. ex. vid inkomstbortfall vid sjukdom
och arbetslöshet. Men ändå är läget
långt ifrån tillfredsställande. Vore det
bra, skulle en sådan bok som makarna
Inghes »Den ofärdiga välfärden» inte
ha kommit ut. Och inte heller hade motion
nr II: 842 till 1967 års riksdag av
de ärade kammarledamöterna och socialdemokraterna
fru Eriksson i Stockholm
och herr Lindkvist om de eftersatta
gruppernas problem behövt väckas.
Motionärerna är inte alls med om
att allt är väl beställt. Välfärdspolitiken
är inte misslyckad, säger de visserligen,
men de tillägger med övertygelse
att den är ofullständig. Liksom
makarna Inghe pekar de på att trygghetssystemet
är utformat i stort sett
enbart för att möta ekonomiska behov.

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Det finns ju också mänskligt viktiga
men försummade emotionella behov,
menar motionärerna. Därför har vi mitt
i vår välfärd och vår genomsnittligt
förbättrade materiella levnadsstandard
stora »normala» men eftersatta folkgrupper
med sociala svårigheter. Och
detta gäller ännu mera om vad motionärerna
kallar de utstötta. Välfärden
når inte fram till dessa grupper. Deras
situation förvärras till och med i vissa
avseenden, tillägger motionärerna, som
därmed har givit en lägesbeskrivning
som vi på vårt håll till alla delar kan
godkänna. Motionen kunde därför mycket
väl ha skrivits av oss.

De som stod bakom denna framstöt
fick emellertid röna ungefär samma behandling
som företrädare för mitt parti
under årens lopp fått göra, då de har
varit ute i liknande ärende: att söka
få till stånd väsentligt förbättrade och
utökade vård- och stödresurser. Just
detta var nämligen också deras recept.
Men inga omedelbara åtgärder blev likväl
beslutade med anledning av motionen.

En av orsakerna till detta läge i den
sociala människovärden — åtminstone
i tätorterna -— är att de olika vårdorganen
har otillräcklig personal och
principiellt ofta arbetar mera på defensiven,
inte är uppsökande och i övrigt
aktiva för att få kontakt med de behövande
grupperna. Man kommer ofta för
sent, och man arbetar för mycket på
ytan. På många håll har man ännu inte
ens försökt inventera sina gamla i kommunen
och utifrån en totalbild av deras
behov lägga upp planer för vårdverksamhetens
utbyggnad i kommunens socialnämnd
eller i kommunblockets samarbetsnämnd.
Och än värre är bristen
på inventering då det gäller de handikappade.
Bland dem finns en stor grupp
med psykiska handikapp. Den är kanske
den största gruppen. Man har inte
heller annat än ställvis ägnat sig åt att
organisera en mera allmän och effektiv
social information för att den vägen
söka nå ut till de hjälpbehövande.

Även om vårdresurserna har ökat väsentligt
under senare år, är de likväl
både kvantitativt och kvalitativt otillräckliga.
Särskilt beträffande åldringarna
är detta onödigt, eftersom vi ju
långt i förväg kunnat avläsa befolkningsstrukturens
pågående förändring
och i god tid avpassa planeringsåtgärderna
därefter, främst i vad gäller öppen
åldringsvård. Nu står vi alltså mitt
uppe i ko- och trängselproblemen på
åldringsvårdens område.

Att förutse sjukvårdens behovsutveckling
är givetvis inte lika lätt som
i fråga om åldringsvården. Man har
ofta sagt att orsaken till att sjukvårdsanspråken
ökat så kraftigt hänger ihop
med den allmänna standardstegringen
i samhället och dettas omvandling till
en servicedemokrati. Men detta påstående
kan inte täcka hela sanningen.
Att, såsom docent Gunnar Lundquist
nyligen visade, minimum 5 000 personer
per år dör alkoholdöden och att
alkoholmissbruket i övrigt liksom narkotikamissbruket
i alarmerande takt
växer är iakttagelser och samhällsföreteelser
som tyder på missförhållanden i
själva den sociala miljön. Något är trivselmässigt
och funktionsmässigt i olag.
Det rör sig av allt att döma om växande
missförhållanden, delvis eller kanske
främst betingade av svårigheter för vissa
grupper att anpassa sig till de nya,
mera kompakta samhällsbildningar, som
är resultatet av boendemiljöns urbanisering
och arbetsmiljöns allt fullständigare
mekanisering. Otrivsel och stress
drabbar särskilt vissa mindre motståndskraftiga
kategorier.

Bristen på sjukvårdsresurser är givetvis
också betingad av otillräcklig personalutrustning
och otillräcklig rekrytering
med personal av olika slag — vi
har från vårt håll ofta framhållit detta
och påyrkat större utbildningskapacitet
i vad gäller sjukvårdspersonal. Den
procentuella andelen läkarvakanser vid
kroppssjukhusen är endast obetydligt
lägre än 1963, och vid de psykiatriska
sjukhusen har läkarvakanserna rela -

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m.

tivt sett t. o. m. inte oväsentligt ökat.
Sverige intar en bottenplacering i Norden
när det gäller psykiatrernas andel
av läkarkåren.

Men man bör sålunda samtidigt inte
bortse från att de moderna tätorts- och
arbetsmiljöerna som sådana verkar så
pressande för många, att de reagerar
med olika besvär — psykiska eller fysiska
eller både psykiska och fysiska.
De växande köerna vid sjukhusen beror,
såsom vi alltså ofta framhållit, visserligen
på brist på vårdresurser men en
smula paradoxalt uttryckt också på en
säkerligen starkt ökad brist på hälsa i
ett samhälle av en alltmer stressfrämjande
struktur.

Vi kommer nog aldrig att nå en sådan
utbyggnad av vårdresurserna, att de
växande behoven av vård fullständigt
täcks, om inte förhållandena i samhällsmiljön
radikalt påverkas i sjukdomsprofylaktisk
riktning. Och det gäller
då värnet om både den kroppsliga
och psykiska hälsan, ökade åtgärder
måste tydligen sättas in för att skydda
människan från de många hälsofientliga
förhållandena i teknokratins samhälle,
särskilt i vad gäller det psykiska
slitage detta medför. Visserligen har
hälsovårdsupplysningen fått ökat anslag
i år — en ökning med 200 000 kronor
— men totalt rör det sig fortfarande
om en rätt obetydlig summa i förhållande
till de tunga vårdkostnaderna
vid sjukhusen d. v. s. för samhällets insatser
när sjukdom redan brutit ut.

Ännu tydligare och angelägnare blir
behovet av ett brett, sjukdomsprofylaktiskt
register av åtgärder när man
kan konstatera, hur våra ansträngningar
att med vårdåtgärder sanera upp de
sociala miljöerna så att säga äts upp
av olika tekniska framsteg, som — liksom
i distraktion och utan att forskarna
bakom dessa framsteg, det får man
hoppas, egentligen avsett detta — producerar
hälsoskador genom föroreningar
eller direkt förstöring av luft, jord
och vatten och genom bullerstörningar.
Industrins svaveldioxidutsläpp uppgår

— för att nämna ett exempel — till
300 000 ton per år. Rovdriften på våra
naturresurser drabbar i särskild grad
även människan.

Vi har för länge sedan gått till organiserad
attack mot den sociala otryggheten
för att främja en god samexistens
mellan medborgarna, men det är långt
kvar till ett effektivt uppbyggt system
av skyddsanordningar för bekämpande
av vår växande biologiska otrygghet genom
jord- och vattenförgiftningen och
luftföroreningarna. Vår biologiska miljö
tillföres ständigt nya substanser, vilkas
verkningar, kanske fjärrverkningar,
man inte tillräckligt sökt klarlägga och
inte heller alltid redovisar. Bara i vårt
land finns cirka 750 biocidpreparat,
som innehåller ungefär 100 olika kemiska
föreningar. Den kemiska invasionen
kommer inte bara genom dessa preparat
utan även genom avgaser från t. ex. sopförbränningsugnar,
där allt möjligt —
bl. a. den moderna miljöns många nya,
fasta förbrukningsartiklar i syntetiska
material — går upp i rök, som mycket
ogynnsamt påverkar luftsammansättningen,
för att inte också nämna avgaserna
från bilar, uppvärmningsanläggningar
och fabriker.

Det är inte stor del av detta kemiska
hot mot vår existens, som samhället ännu
kommit i gång med att kontrollera.
Och forskarna har inte förrän på allra
senaste tiden hört av sig. Kontrollen

— i den mån den organiserats — sker
också utan tillräcklig samordning. I
höstas debatterade jag här i kammaren
eldningsoljornas beskattning med finansministern
— när det egentligen inte
rörde sig om en skattefråga utan om
en miljövårdsfråga, där miljövårdsministern
skulle ha intressen att bevaka.
Det utlovades vid denna debatt — det
var den 16 november — att en utredning
skulle tillsättas och arbeta snabbt
med problemet om en högre beskattning
av svavelrika eldningsoljor. Men
ännu har veterligen ingen utredning
tillsatts.

Det kan väl näppeligen bli någon vi -

Fredagen den 19 januari 19G8 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

dare effektiv kontroll över de kemiska
miljöhoten när tillsynen är uppdelad
på den medicinska centralmyndigheten
socialstyrelsen, giftnämnden, veterinärstyrelsen,
jordbruksnämnden, statens
institut för folkhälsan, kommerskollegium,
arbetarskyddsstyrelsen och
ytterligare ett par organ, nämligen sjöfartsstyrelsen
vad gäller oljeskador till
sjöss och sprängämnesinspektionen för
kontroll av oljetankar. Vi fick för all del
förra året för viktiga delar av miljövårdspolitiken
ett särskilt ämbetsverk,
naturvårdsverket. Detta skapades genom
integration av några av de dittillsvarande
statliga organen på naturvårdsområdet
men utan beslut om någon
verkligt utökad kontroll — och skyddsverksamhet.

Det nya verket begärde till i år en
rätt väsentlig personalökning men fick
bara ett par nya tjänster som byrådirektör
och någon tjänst som byråingenjör
för att stärka kampen mot
naturförstöringen. Detta är inte mycket
att sätta emot de stora intressen, som
ligger bakom de mycket konkreta hoten
mot våra naturresurser och mot folkhälsan.
Kan eller vill man inte satsa
mera på att motverka den växande folkhälsofara
som luft- och vattenföroreningen
innebär? Totalt uppgår de föreslagna
anslagen till naturvård till drygt
108 miljoner kronor, en ökning med
4 miljoner eller cirka 4 procent, d. v. s.
ungefärligen endast eu indexreglering.
Då har bortsetts från vad som kan komma
i särpropositioner dels om forskningen,
dels om statsbidrag till vattenoch
avloppsanläggningar.

Vi har blivit ett omgivningshygieniskt
u-land och vi kommer alltjämt
att vara det, om inte ambitionsnivån
inom naturvården väsentligt höjs. Kanske
förklaringen till återhållsamheten
med anslag till åtgärder avseende det
växande hotet mot vår biologiska miljö
är att man är inne på tanken att den
som använder naturtillgångar t. ex. för
något slags produktionsändamål enligt

lag skall vara skyldig att återställa de
använda tillgångarna i renat skick. Jag
tar inte nu ställning till denna som det
förefaller riktiga tanke men konstaterar
att vi med tillämpning av en sådan
princip säkerligen skulle kunna starkt
reducera den biologiska miljöförstöringen.
Vi bör naturligtvis avvakta den
aviserade propositionen om miljövårdsforskning,
innan ett definitivt omdöme
fälls. Den propositionen skall bygga på
naturresursutredningens båda betänkanden
från i höstas. Redan nu kan
man dock ställa sig tvekande till lämpligheten
av den av utredningen föreslagna
miljövårdsnämnden, som skulle
verka vid sidan om naturvårdsverket.
Man vill också gärna efterlysa organiserade
forskningsåtgärder rörande
bullerproblemet, som väl naturligen
bör integreras i miljövårdsforskningen.
På tal om buller kommer ytterligare
ett statligt organ in i bilden som miljövårdande
ämbetsverk, nämligen luftfartsverket
då det gäller flygbuller. Här
reser sig åter kravet på bättre samordning.

Man skulle kunna fortsätta att tala
om vikten av större bredd i det profylaktiska
greppet då det gäller folkhälsan
och även ta upp friluftslivet
som en profylaktisk åtgärd, värd mycket
större satsning än den blivit föremål
för genom det bara något ökade
anslaget till fonden för friluftslivets
främjande. Genom en väsentligt ökad
satsning på friluftslivet skulle man
kunna kraftigare motverka de många
fysiskt och psykiskt riskabla miljöerna
i det moderna tätortssamhället med åtföljande
livsföringsfel, främst bland
ungdomen, bl. a. via växande konsumtion
av olika slags folkgifter. Det blir
säkerligen anledning att återkomma till
frågan om ungdomens giftmissbruk
längre fram.

Yi brukar tala om vikten av en helhetssyn
på människan, särskilt vid behandling
av människor i svårigheter.
Detta synsätt ligger bakom samman -

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

slagningen av social- och medicinalstyrelserna
och samordningssträvandena
på både det primärkommunala och
landstingskommunala planet på människovärdens
olika fält. Fråga är om
inte denna helhetssyn har till konsekvens
att även de problem, som jag berörde
i början av detta anförande, behov
som vetter mot den emotionella
sidan av personligheten, bättre bör beaktas.

Näst intill denna fråga eller inbyggd
däri ligger spörsmålet om en livsåskådning,
om våra grundläggande värden,
basvärderingarna för människan i
demokratin. Man säger att vi lever i
pluralismens fria tidevarv, där trolöshet
mot alla värderingar är allmän.
En sådan feltolkning av begreppen pluralism
och trolöshet kan inte leda till
annat än kaos och anarki. Det finns,
trots det självklara kravet på att staten
på livsåskådningsplanet inte skall
tvinga på någon några värderingar,
dock en gemensam värde- och idégrund,
som kan vara smal men dock fast och
som de flesta behöver, om de inte skall
tappa bort sig själva, t. ex. respekt för
fakta, aktning för människovärdet innefattande
det positiva och aktiva kravet
att inte skada utan i stället främja
och skydda mänskligt liv, respekten för
besittningsrätten till i laga ordning förvärvad
egendom osv. för att inte tala
om de olika förpliktelserna i FN :s deklaration
om de mänskliga rättigheterna.
Det är i år 20 år sedan denna deklaration
antogs och året är därför de
mänskliga rättigheternas år. För övrigt
är det också 20 år sedan Europarådet
bildades.

Vi behöver bestämt i denna tid främja
och garantera rätten att få tala om
de ofta mycket personligt präglade
spörsmålen om de grundläggande värdena
och livssynen jag här nämnde.
Elise Ottesen-Jensen sade i en intervju
strax före jul att socialvården lätt bara
blir en avlastningsplats för människor
i svårigheter, tv ingen har tid att tala

med dem. Och så tillägger hon: »Vi behöver
något som motsvarar den katolska
bikten .... Det skulle rentav löna
sig ekonomiskt. Som en preventivåtgärd.
»

Alla som ägnar sig åt ett mer personligt
präglat arbete genom en fördjupad
omvårdnad av enskilda personer
i helhetssynens tecken inom organisationer
och samfund med sådant
vårdintresse, t. ex. kyrkorna och deras
ledare, bör därför inte av samhället
hindras att utöva sin verksamhet genom
t. ex. byggnadsrestriktiva åtgärder.
Samhället bör i stället tillse att de får
livsrum och stöd, såvida de inte direkt
inkräktar på andras intresseområden
eller stör samhällsordningen.
Statsrådet Rune Johansson har offentligt
medgivit att till nödvändiga serviceanläggningar,
för att ett samhälle
skall fungera väl, hör bl. a. kyrkliga
samlingslokaler. Man får hoppas att
denna uppfattning, åtminstone efter
den 1 oktober i år — då investeringsavgiften
för oprioriterade byggnader
inte längre skall utgå — skall få praktisk
tillämpning i större utsträckning
än som nu varit fallet under en längre
tid. Flagranta exempel på att kyrkosamfund
i Stockholm hindrats att bygga
föreligger och har nyligen debatterats
här i kammaren.

Jag har, herr talman, uppehållit mig
vid en del inrikespolitiska problem.
Det kan i det utrikespolitiska perspektivet,
som herr Svensson i Kungälv
drog upp, synas väl ensidigt och kanske
litet självupptaget att göra detta. Vi
står ju i detta perspektiv inför befolkningsexplosion,
världssvält och
krigshot.

Emellertid kan vårt ansvar mot uländerna
inte bäras till fullo och med
allt större kraft, om vi har alltför många
svåra och stora inrikespolitiska problem
att brottas med. En av de viktigaste
bland de närmaste uppgifterna i
fråga om stöd åt u-länderna är för Sveriges
vidkommande att vid UNCTAD -

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Interpellation ang. en vitbok rörande baltutlämningen 1945—1946

konferensen i februari med eftertryck
och insikt söka främja tillkomsten av
överenskommelser om handelspolitiska
förmåner vid export — framför allt av
råvaror — från dessa länder.

Denna konferens hålls i New Delhi
-— platsen för Kyrkornas världsråds
möte år 1961, motsvarande det möte
som skall hållas i Uppsala i sommar
och som väntas göra långtgående uttalanden
om det ansvariga samhällets
praktiska förpliktelser mot den nödställde
såsom uttryck för växande
mänsklig solidaritet, sak samma om han
tillhör det egna landet eller något uland.
Helhetssynen på människan måste
få global räckvidd.

I detta anförande instämde herr
Dickson (h).

På förslag av herr förste vice talmannen
beslöt kammaren att uppskjuta den
fortsatta överläggningen till kl. 19.30,
då enligt utfärdat anslag detta plenum
komme att fortsättas.

§ 19

Interpellation ang. en vitbok rörande
baltutlämningen 1945—1946

Ordet lämnades på begäran till

Herr RUBIN (mbs), som yttrade:

Herr talman! Huvudtemat för årets
stora FN-kampanj stöder sig på de fundamentala
principerna om de mänskliga
rättigheterna. Ofta upprörs våra sinnen
över grymheter som vi hör berättas
från Vietnam och andra länder där
oskyldiga människor utsätts för lidande
och terror. Dagligen hör vi talas om
medmänniskor som genom krig och politiska
oroligheter lever i misär i flyktingläger
eller förgäves söker fristad i
länder där lugna förhållanden råder.
Många gånger måste man ställa sig frågan:
Hur skulle vi svenskar handla om
de mänskliga rättigheterna sattes ur
spel och vi själva med eller utan tvång
skulle få avgöra om vår nations grund -

läggande humanitets- och rättsprinciper
skall gälla?

I samband med baltutlämningen 1946
ställdes vår regering och riksdag kanske
mer än någonsin tillförne inför sådana
problem. Trots eu våldsam folkopinion
utlämnades 146 baltiska flyktingar.
Många av flyktingarna var underåriga
pojkar som enligt svensk sociallagstiftning
borde ha tagits om hand
av en barnavårdsnämnd. Trosvissa om
rättsprinciperna i vårt land och utan
hänsyn till asylrätten utlämnade vi
människor som sökt skydd här till ryska
fångläger, där många av dem mötte
en alltför tidig död i Sibirien.

Aldrig glömmer jag scenerna i Trelleborg.
Hamnen var spärrad av höga
plank med taggtråd. En efter en tvingades
flyktingarna över landgången till
fartyget Belovstrov. Mången polis och
militär grät över att behöva medverka
i detta fruktansvärda drama. Flyktingar
av vilka många var utmärglade efter
hungerstrejker eller vacklade av svaghet
efter att förgäves ha sökt begå självmord
föstes, bars eller släpades mot sin
vilja till fartyget. Fn lettisk pojke Silamekelis
hade kört bägge händerna genom
de tjocka fönsterglasen i polisbussen.
Den svenska vaktpersonalen orkade
inte — det blev sex ryssar som fick
släpa den halvt förblödde pojken den
sista biten över landgången.

Endast ett fåtal balter lyckades undgå
tvångstransporten. Några genom att begå
självmord. Andra hade genom misslyckade
självmordsförsök blivit inlagda
på sjukhus och var i ett sådant tillstånd
att de ej kunde transporteras.
Edvin Alksnis tillhörde de senare. När
han fick höra att han trots sitt tillstånd
ändå skulle borttransporteras körde
han i ett obevakat ögonblick en blyertspenna
i ena ögat för att på detta sätt
söka döden. Edvin Alksnis överlevde
och blev aldrig utlämnad ... Efter att
ha omväxlande flytt från tyskar och
ryssar flydde han så småningom från
Sverige till England, men nu som inva -

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Interpellation ang. viss begränsning av förbudet mot jakt

lid. Nervsjuk, med partiellt förlorad talförmåga,
lam högersida och ett öga började
Alksnis åter kampen för livet. Man
måste oundgängligen ställa sig frågan
om inte Edvin Alksnis på något sätt genom
svenska myndigheter skall erhålla
ersättning t. ex. en svensk livränta.
Själv säger han så här långt efteråt:
»Jag är inte längre bitter över vad som
hände i Sverige. Vi blev väl ett slags
politisk handelsvara då det ansågs angeläget
förbättra relationerna med Sovjet.
Kanske skulle jag ha handlat likadant
om jag haft makten och ställts inför
kravet att lämna ut några hundra
skyddslösa svenskar.»

Många ledande personligheter i vårt
land reagerade starkt vid tiden för baltutlämningen.
Hedervärde socialdemokratiske
juridikprofessorn W. Lundstedt
yttrade i riksdagen bl. a: «...
för mig personligen mer upprörande
än något annat ärende som har debatterats
under den tid av 17 år jag tillhört
riksdagen.» Författaren Wilhelm
Moberg skrev: »För dessa människor
måste asylrätten gälla om den någonsin
i något land mer skall gälla.» Biskopen
J. Cullberg yttrade i ett tal: »Den 25 januari
1946 kommer för eftervärlden att
framstå som en av de svartaste dagarna
i Sveriges historia under senaste tid.»

Vår press reagerade oerhört starkt.
Också så sent som för några år sedan i
samband med att 20 år förflutit sedan
de upprörande händelserna skrev Aftonbladet:
»Det är otroligt att det hänt
i Sverige», medan Dagens Nyheter i en

ledare vid samma tillfälle skrev: »____

en av de mest beklämmande och mest
ovärdiga regeringshandlingarna i senare
svensk historia.»

I Finland lyckades Paasikivi genom
en rakryggad hållning rädda de baltiska
flyktingarna från att utlämnas och i
vårt grannland Danmark skyddade man
också på alla sätt sina flyktingar. Dåvarande
arméchefen A. Douglas skriver
i sin bok Jag blev officer: »Det fanns
ingenting som tvingade den svenska re -

geringen villfara ryska anspråk på att
utlämna dessa internerade.»

Undertecknad och många med mig
frågar sig: Vad är sanning? I dessa dagar
utger Lettiska föreningen i Sverige
Daugavas Vanagi en man kan säga baltisk
vitbok under titeln De internerade
balternas tragedi i Sverige år 1945—-1946. Vår regerings handlingar och dokument
från denna tid är ännu för lång
tid framåt hemligstämplade. Men är tiden
nu inte mogen för att lägga papperen
på bordet? Jag förstår att dåvarande
regeringen måste haft starka skäl
för sitt handlande.

Även om inte allt vårt agerande i
balttragedin kan ursäktas måste vi ändå
trovärdigt och ärligt försöka förklara
alla omständigheter varför Sveriges regering
under denna så svåra tid ansåg
sig tvungen handla som den gjorde. Det
måste vara viktigt i en demokratisk nation
att en sådan åtgärd vidtages som
en självrannsakan för att göra upp det
förflutna men framför allt för att förhindra
att de mänskliga rättigheterna
en gång i framtiden ånyo åsidosättes.

Med stöd av vad jag framfört i min
interpellation hemställer jag om kammarens
tillstånd att till hans excellens
statsministern ställa följande fråga:

Är hans excellens statsministern villig
medverka till att en vitbok rörande
baltutlämningen 1945—1946 utges i syfte
att från svensk sida bringa klarhet i
vårt handlande under denna tragiska
tid?

Denna anhållan bordlädes.

§ 20

Interpellation ang. viss begränsning av
förbudet mot jakt

Ordet lämnades på begäran till

Herr HEDIN (h), som yttrade:

Herr talman! Höstriksdagen antog enhälligt
vissa ändringar i jaktlagen. De
nya bestämmelserna kompletteras av

Fredagen den 19 januari 1968 fm. Nr 3

Interpellation ang. viss begränsning av förbudet mot jakt

den nya jaktstadga som utfärdas av
Kungl. Maj :t att gälla från den 1 januari
1968. Den nya stadgan innehåller åtskilliga
nyheter, av vilka en del inte
varit föremål för någon diskussion inom
jägarkretsar före stadgans tillkomst.
Detta liksom det faktum att den nya
jaktstadgan förelåg i tryck först några
dagar före årsskiftet har medfört oklarhet
om vissa nya bestämmelser. Jägaropinionen
har icke heller haft möjlighet
att påverka utformningen i vissa
delar.

I jägarkretsar har man framför allt
reagerat mot förbudet mot jakt mellan
solens nedgång och en timme före solens
uppgång. Bortsett från vissa län
har tidigare endast jakt på älg, hjort
och rådjur varit begränsad till mellan
en timme före solens uppgång och en
timme efter dess nedgång.

Den nya bestämmelsen lägger hinder
i vägen för många former av jaktutövning
som nu bedrives. Bestämmelsen
om tiden för jaktens avslutning är synnerligen
opraktisk, då det i vårt land
med dess långa skymning är fullt skjutljust
långt efter solens nedgång. Det är
därför onaturligt och av praktiska skäl
besvärligt att hålla reda på tidpunkten
för jaktens avslutande. Många former
av jakt, t. ex. sträckjakt å gräsänder i
inlandet och all sjöfågeljakt i skärgården,
bedrives åtminstone vid klart väder
i stor utsträckning under gryningen
tidigare än en timme före solens
uppgång och på kvällen tills skymningen
lägger hinder i vägen, vilket ofta
inträffar senare än en timme efter solens
nedång.

Motivet för ändringen i jaktstadgan
har sannolikt varit att komma ifrån den
egentliga nattjakten, som ofta bedrives
olovligt och olagligt. Enligt 7 § har länsstyrelsen
möjlighet att medge undantag
men det är inte ändamålsenligt att ha
en bestämmelse som kräver många generella
undantag för att tillgodose legitima
jaktintressen. Bestämmelsen kan
möjligen vara ändamålsenlig för jakt

på älg, hjort och rådjur, om undantag
kan beviljas för s. k. bockjakt under
hösten med kulvapen försett med kikarsikte.
Förbudet är däremot synnerligen
olägligt för jakt på olika slags småvilt,
och det kommer sannolikt att medföra
en mängd oavsiktliga överträdelser. En
lämplig avvägning borde kunna vara att
jakt förbjudes under tiden mellan IV2
timme efter solens nedgång och IV2
timme före solens uppgång.

Med hänvisning till vad jag här anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd
att ställa följande fråga till statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet: Vill

statsrådet medverka till att tiden
för förbud mot jakt med skjutvapen
ändras så, att berättigad jaktutövning
inte försvåras eller omöjliggöres?

Denna anhållan bordlädes.

§ 21

Till bordläggning anmäldes följande
skrivelser från styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor, nämligen:

angående projektering av provisoriska
lokaler för riksdagen i kv. Garnisonen; angående

anslag på tilläggsstat för
utredning om riksdagens hus m. m.;

angående lönegradsplaceringen av
tjänsten som chef för förvaltningskontoret;
och

angående familjepension åt f. d. befattningshavaren
hos riksdagen fil. lic.
Al Vänners efterlevande maka Carin
Vänner.

§ 22

Anmäldes följande motioner:

nr 135, av herr Ekström i Iggesund
in. fl. angående motionsrätten i landsting,

nr 136, av fru Frsenkel in. fl., angående
utlandssvenskarnas rösträtt,

nr 137, av herr Henningsson och herr
förste vice talmannen von Friesen, om

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

tillgång för riksdagen till teknisk och
vetenskaplig sakkunskap,
nr 138, av herr Josefsson i Halmstad
in. fl., angående landstingskommuns
upptagande av statliga lån,

nr 139, av herr Kellgren och fru
Eriksson i Stockholm, om rösträtt för i
Sverige bosatta utländska medborgare,
nr 140, av herr Martinsson och fröken
Bergegren, angående utlandssvenskarnas
rösträtt,

nr 141, av herrar Sjöholm och Rnbin,
om förbud för riksdagsledamot att tala
från manuskript,

nr 142, av herrar Berglund och Hamrin
i Jönköping, i anledning av Kungl.
Maj :ts framställning om anslag till Tekniskt
och humanitärt bistånd,

nr 143, av herr Nilsson i Agnäs, om
bidrag av skattemedel till i u-land verksamma
organisationer,

nr 144, av herr Rimmerfors, om vissa
villkor för livsmedelshjälp till u-länderna,

nr 145, av fru Frcenkel m. fl., om
visst statsbidrag till Göteborgs högre
samskola,

nr 146, av herr Gustafsson i Stenkyrka,
angående årslönebeloppet för bidragsgrundande
tjänst inom undervisningsväsendet,

nr 147, av herr Gustafsson i Uddevalla
in. fl., om inrättande vid Göteborgs
universitet av en personlig forskartjänst
för prosektor Sven Olof Brattgård,

nr 148, av herr Källstad, om ordinariesättning
av en tjänst som lektor i
nordisk och jämförande fornkunskap
vid Göteborgs universitet,
nr 149, av herrar Källstad och Mattsson,
om ökade resurser för den utvecklingspsvkologiska
forskningen, in. in.,
nr 150, av herrar Mundebo och Ullsten,
om skoldemokrati,

nr 151, av fru Sundberg in. fl., angående
utformningen av statsbidragen
till kommunernas skolkostnader,
nr 152, av herr Bohman in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställningar
om anslag till den lokala polisorganisationen,
m. m.,

nr 153, av herr Krönmark, om främjande
av bostadsbebyggelse på landsbygden,

nr 154, av herr Thylén m. fl., om lån
för serviceanordningar i bostadsområden,

nr 155, av fröken Anderson i Lerum
m. fl., om rätt för anställd vid statens
järnvägar att inköpa tjänstebostad,
nr 156, av herr Hedlund m. fl., om
inhämtande av riksdagens godkännande
vid mera omfattande nedläggning av
järnvägsstationer,

nr 157, av herr Henrikson in. fl., angående
den trafikpolitiska delegationens
arbete,

nr 158, av herr Lorentzon m. fl., angående
den statliga trafikpolitiken,
nr 159, av herrar Mellqvist och Persson
i Tandö, om elektrifiering av järnvägslinjen
Borlänge—Mora,

nr 160, av herrar Nilsson i Tvärålund
och Eriksson i Bäckmora, om utökning
av den svenska isbrytarflottans kapacitet,

nr 161, av herrar Eriksson i Bäckmora
och Westberg, angående skatteutjämningsbidragen
till Gävleborgs län,
nr 162, av herr Hedlund in. fl., angående
kostnadsfördelningen mellan
stat och kommun,

nr 163, av herr Bohman m. fl., om
rätt till avdrag vid beskattningen för
barntillsyn m. m.,

nr 164, av herr Dickson, om befrielse
från investeringsavgift för idrottsanläggningar,

nr 165, av herr Enskog, angående avdraget
vid beskattningen för traktamentskostnader,

nr 166, av herrar Enskog och Nyberg,
om rätt till skattefri avsättning av medel
för omskolning av personal, m. in.,
nr 167, av herr Fridolfsson i Stockholm
in. fl., om visst företräde för religiösa
in. fl. organisationer med fonderade
medel vid tillståndsgivning för
byggnation,

nr 168, av herr Jonsson m. fl., angående
värdeminskningsavdragen för
byggnader i jordbruk och rörelse,

nr 169, av herr Nordstrandh m. fl.,

Fredagen den 19 januari 1968 fm.

Nr 3

om undantag från allmän varuskatt för
böcker m. in.,

nr 170, av herrar Thylén och Nordgren,
om uppskov med betalning av
skatt under semester, m. m.,

nr 171, av herr Werbro, angående beskattningen
av ensamstående föräldrar
med hemmavarande barn,

nr 172, av herr Åberg in. fl., om ändrade
principer för inkomstbeskattningen
av fiskare,

nr 173, av herr Lorentzon m.fl, om
en samhällsägd basindustri i Kalmar
län,

nr 174, av herrar Norrby och Enskog,
om åtgärder för att stimulera innovationsverksamhet,

nr 175, av herr Ståhl, om utredning
rörande möjligheterna att tillskapa regionala
investmentbolag,

nr 176, av herr Bohman m.fl., angående
målsägandes möjligheter att utfå
skadestånd, m. in.,

nr 177, av herrar Hedin och Ringaby,
om särskilda prov för erhållande av
vapenlicens,

nr 178, av herr Sjönell m.fl., om avskaffande
av förmånsrätten för vissa
skatter,

nr 179, av herr Andersson i Örebro
in. fl., angående ersättningen för resor
i samband med sjukvård,

nr 180, av herr Carlshamre, om tandvårdsförsäkring
för ålderspensionärer,
nr 181, av herrar Gustavsson i Alvesta
och Johansson i Växjö, om frivillig tillläggssjukpenning
vid barnsbörd i vissa
fall,

nr 182, av herr Gustavsson i Alvesta
m. fl., om sänkning av pensionsåldern,
nr 183, av herrar Josefsson i Halmstad
och Johansson i Simrishamn, om
befrielse för hemvärnsmän i vissa fall
från repetitionsövning,

nr 184, av fru Sundberg och herr
Nordstrandh, angående behovsprövningen
av studiemedel för gift studerande,

nr 185, av fru Svensson och fru Renström-I
ngenäs, om ersättning från den
allmänna försäkringen för läkemedelskostnader
vid vissa akuta sjukdomsfall,

nr 186, av herr förste vice talmannen
von Friesen, om decentralisering av
vissa körkortsärenden,

nr 187, av herr Lindström, om borttagande
i kyrkoböcker av anteckning
om mental sjukdom,

nr 188, av herrar Nilsson i Agnäs och
Bengtson i Solna, om färdiggjutna registreringsskyltar
för motorfordon,

nr 189, av herrar Nilsson i Agnäs och
Petersson, om placering på motorfordon
av bevis om erlagd försäkringspremie,

nr 190, av herrar Nilsson i Agnäs och
Thylén, angående placeringen på motorfordon
av bevis om erlagd fordonsskatt,
nr 191, av herrar Sjöholm och Rubin,
om inrättande av ett överorgan för bekämpandet
av djurplågeri,

nr 192, av herrar Thylén och Hedin,
om tillstånd till fiske för utländsk gäst
vid turistanläggning,

nr 193, av herr Thylén m. fl., om åtgärder
till förhindrande av olycksfall
bland barn,

nr 194, av herr Andersson i Örebro
in. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts
framställning om anslag till Avsättning
till fonden för friluftslivets främjande,
nr 195, av herr Hedin m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning om
anslag till Befrämjande av fiskefartygs
förseende med radiotelefon,

nr 196, av herrar Jonasson och Dockered,
angående skogsvårdslån,

nr 197, av herr Ringaby, angående
expertis vid överklagande av beslut av
hingstpremieringsnämnd,

nr 198, av fröken Wetterström m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till Bidrag till viss praktisk
vetenskaplig växtförädling, samt
nr 199, av herr Åberg m. fl., om förhandlingar
med Norge för att förhindra
vattenföroreningar i norra Bohuslän.

Dessa motioner bordlädes.

§ 23

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökningar:

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 em.

Till Riksdagens andra kammare

Undertecknad anhåller härmed om
ledighet från riksdagsarbetet under tiden
22—29 januari 1968 på grund av
resa till Tanzania och Kenya.

Stockholm den 16 januari 1968

Tage Erlander

Till Riksdagens andra kammare

Undertecknad får härmed anhålla om
ledighet från riksdagsarbetet under tiden
20 januari—11 februari 1968 för
fullgörande av offentligt uppdrag utomlands.

Stockholm den 19 januari 1968

Ingemund Bengtsson

Till Riksdagens andra kammare

Undertecknad anhåller härmed om
ledighet från riksdagen under tiden
22—29 januari 1968 på grund av resa
till Tanzania och Kenya.

Stockholm den 19 januari 1968

Ingvar Carlsson

Kammaren biföll dessa ansökningar.

§ 24

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
tre enkla frågor, nämligen av:

herr Åkerlind (h), till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet angående
ålderspensionen till försäkrade
i tunga och hälsovådliga yrken,

herr Norrby (fp), till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående obehörig trafikdirigering
i samband med snöröjning in. in.,
samt

fru Renström-Ingenäs (s), till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående hänsynstagandet
till rörelsehindrade vid utformningen
av byggnader.

§ 25

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.28.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 19 januari

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Vid remiss av statsverkspropositionen
m. m. (forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande Kungl.
Maj:ts propositioner nr 1, angående
statsverkets tillstånd och behov under
budgetåret 1968/69, och nr 2, angående

utgifter på tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1967/68, nu komme att
fortsättas; och lämnades därvid enligt
förut gjord anteckning ordet till

Herr GREBÄCK (ep), som yttrade:

Herr talman! I anslutning till det avsnitt
i nionde huvudtiteln, som handlar
om naturvård och friluftsverksamhet,
vill jag göra några kommentarer.

Det är givetvis med både glädje och
tillfredsställelse som vi i centerpartiet
konstaterar att det arbete, som vi sedan
många år tillbaka lagt ned för att

Fredagen den 19 januari 1968 em.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in.

skapa opinion för en mer aktiv politik
från samhällets sida när det gäller att
vidta åtgärder för att hindra och förebygga
en ständigt fortgående förstörelse
av vår yttre miljö -— av natur, luft
och vatten, äntligen börjat bära frukt.

Det skall gärna erkännas att viktiga
initiativ på detta område på sistone
har tagits av regeringen. Dessa ledde
bl. a. till 1967 års riksdagsbeslut om inrättandet
av en samordnad och utbyggd
organisation för natur-, vatten- och
luftvård, statens naturvårdsverk. Även
de vid länsstyrelserna inrättade naturvårdssektionerna
bör bli av stor betydelse
för aktivare insatser på naturvårdsområdet.

Den förstärkning av naturvårdsverkets
resurser, som föreslås i årets budget
för att fullfölja arbetet med att motverka
föroreningar av olika slag, får
väl betraktas som en första början till
verkliga kraftåtgärder för att man skall
kunna komma till rätta med missförhållandena
på detta viktiga område.

Inom centerpartiet betraktar vi hittills
vidtagna åtgärder endast som inledningen
till en från samhällets sida
mer målmedveten satsning på ett långsiktigt
handlingsprogram i fråga om
miljöpolitiken. Med begreppet miljöpolitik
vill vi i centern ge välfärdsbegreppet
en helt ny dimension, där människornas
anpassning, trivsel och psykiska
trygghet tillmätes större betydelse
i förhållande till ensidig materiell
standardsträvan.

Med en sådan målsättning är det klart
att miljöpolitiken inte kan isoleras till
vissa begränsade frågeställningar eller
områden, utan den berör mer eller
mindre de flesta samhällsområden. Dit
hör inte bara frågan om vår yttre miljö,
som t. ex. natur, luft, vatten och
bebyggelse, utan även frågan om människornas
anpassning till varandra och
den verklighet som omger dem. Biologiska
och medicinska förhållanden
måste studeras liksom själva anpassningsprocessen
i olika miljöer. Enligt

centerpartiets mening måste vi skaffa
oss en helhetssyn på miljövården, om
utvecklingen skall kunna ledas in på
gynnsamma banor.

Stress och psykiska störningar har
blivit en allvarlig folksjukdom. Med fog
kan man fråga sig, om mentalhygieniska
aspekter tillräckligt beaktas i
samhällsplaneringen och då det gäller
att utforma människornas arbetsmiljö.
Det är politikernas skyldighet att utveckla
ett samhällssystem där så många
som möjligt kan finna trivsel och arbetsglädje.
Socialmedicinska erfarenheter
måste komma till ökad användning.
Helhetssynen på människan och miljön
måste komma till uttryck, inte minst
i rådgivningen och hjälpen inom socialvården
och arbetsvärden. Den aktiva
rehabiliteringsverksamheten måste
ytterligare byggas ut.

Den moderna tekniken har stor skuld
till att miljöfrågorna är brännande över
hela världen. Men tekniken är också
samtidigt vårt förnämsta hjälpmedel då
det gäller att komma till rätta med
miljöbetingelserna. De flesta beslut som
påverkar samhällsutvecklingen bygger
på ekonomiska kalkyler och resonemang.
Detta gäller i alldeles särskilt
hög grad i fråga om våra naturresursers
utnyttjande. Härvid har i alltför
hög grad kortsiktiga ekonomiska fördelar
och vinster beaktats medan de
mera långsiktiga skadeverkningarna
helt förbisetts eller kommit i skymundan.
Med de hjälpmedel som forskning
och modern datateknik ställt till vårt
förfogande bör det emellertid vara möjligt
att upprätta ekonomiska kalkyler
som är anpassade till såväl fysiska som
sociala miljöfaktorer.

Sverige bör ha tillräckliga resurser
och kunskaper för att på ett ekonomiskt
riktigt sätt utnyttja sina naturresurser
utan att fördenskull förstöra själva naturkapitalet.
Exploateringen av naturen
måste ledas in i cykliska banor.
Det som tas från naturen måste i så
hög grad som möjligt återföras dit för

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m.

att på så sätt på nytt komma in i
produktionen.

De kostnader som är förenade med
en god miljövård måste solidariskt bäras
av samhället. I framtiden måste
företag, kommuner och övriga som utnyttjar
naturresurser av skilda slag, bära
sin del av kostnaderna. Lagstiftning,
avgiftsbeläggning och krav på en
god planering är de medel samhället
måste använda för att tvinga fram en
bättre hushållning med våra naturresurser.

Vi behöver också bättre kunskaper
om hur människorna klarar olika påfrestningar
och ökade insikter om vilka
faktorer som hotar vår livsmiljö. Forskning,
utbildning och upplysning har
givit oss ökade kunskaper och har varit
till god ledning på det tekniska och
ekonomiska området och måste också
ge oss ledning i miljöpolitiskt hänseende.

Miljöfrågorna har en i högsta grad
internationell räckvidd. Inget land kan
isolera sig från den övriga världen på
detta område. Radioaktivt spill, luftoch
vattenföroreningar och oljeutsläpp
är några miljöförstörare som inte känner
av några gränser. Det är hög tid
att alla goda krafter i världen förenas
i ansträngningarna att rädda vår jords
resurser åt kommande generationer.
Hur det väldiga slöseriet med världens
naturtillgångar skall kunna hejdas och
hur utvecklingsländernas försörjningsproblem
skall kunna lösas borde, för att
inte säga måste, få högsta prioritet i
ett internationellt samarbete där de på
ekonomiska resurser rika nationerna
verkligen känner sitt ansvar.

Det råder inget tvivel om att det
ännu finns tillräckliga resurser i världen
för att lösa hela mänsklighetens
försörjningsproblem, om åtgärder sätts
in tillräckligt snabbt och effektivt. Om
bara en del av den energi som man på
olika håll i världen lägger ned på krigsförberedelser
och om bara en del av de
gigantiska summor som används för

militär kapprustning i stället avdelades
för att rusta upp jordbruket, skulle den
akuta kris som hotar utvecklingsländernas
folk med hungerkatastrof kunna
avvärjas och tillräckligt med tid vinnas
för att få i gång industrialiseringsprocessen
i dessa länder.

Man hör ofta folk säga, att det gör
varken från eller till hur en liten nation
som Sverige tycker och handlar
i denna fråga; vi är i internationella
sammanhang för betydelselösa för att
i någon nämnvärd grad kunna påverka
utvecklingen. Detta resonemang tror
jag är helt felaktigt. Opinionsbildningen
har i våra dagar på vilket område det
än må vara en väldig genomslagskraft.
En mängd företeelser inom de mest
skilda områden av mänsklig aktivitet
är bevis härpå.

Sverige kan både genom egna exempel
och genom aktiv medverkan i
det internationella hjälparbetet påverka
världsopinionen och därigenom bidra
till att utlösa de krafter som tydligen
finns latenta i alla nationer, inte minst
bland ungdomen, till ett positivt samarbete
i fredens och försoningens tecken.

Lika väl som vi med tanke på framtiden
måste planmässigt hushålla med
våra egna naturtillgångar, lika angeläget
är det att det även på det internationella
planet kommer till stånd ett
effektivt samarbete i samma syfte. Vår
höga levnadsstandard beror ju till väsentlig
grad på att vi liksom världens
övriga industrinationer hittills kunnat
exploatera våra egna och utvecklingsländernas
råvaror till priser som inte
stått och fortfarande inte står i rimlig
proportion till de priser de betingar i
förädlat skick.

De moderna kommunikationsmedlen
har på ett avgörande sätt minskat avstånden
och fört länder och folk närmare
varandra och gjort dem helt beroende
av varandra. Skall världen över
huvud taget ha någon framtid, måste
samarbete och förståelse ersätta agg -

Fredagen den 19 januari 1968 em.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ressivitet och en ansvarslös exploatering.
Varje nation — stor eller liten —
måste lämna sitt bidrag till en sådan
utveckling.

Efter denna utvidgning av miljöbegreppet
till det globala fältet vill jag
några ögonblick ytterligare uppehålla
mig vid vad vi i centerpartiet anser
bör ingå i ett långsiktigt handlingsprogram
för vår miljöpolitik.

Främst måste ökade resurser ställas
till förfogande för forskning och utbildning.
All forskning berörs direkt
eller indirekt av frågan om vår miljö.
Naturresursernas utnyttjande är ett viktigt
forskningsområde, och en värdefull
utredning i detta ärende har också
nyligen avlämnats.

Den socialmedicinska och hälsovårdsorienterande
forskningen är en annan
viktig gren med hög prioritet. I tilllämpningsgrenar
såsom samhälls- och
bebyggelseplanering finns stora fält för
miljöforskningsuppgifter. Att sammanföra
uppgifter från dessa och andra
sektorer och att göra riktiga synteser
är en svår men betydelsefull uppgift.

Fn av de mest angelägna forskningsuppgifter
som måste lösas är problemet
alt till konventionella ekonomiska begrepp
översätta miljöfaktorer av social
och fysisk natur. I praktiken betyder
detta en tillämpning av en ny teknik,
ett nytt och riktigare sätt att planera
samhället.

Vidare bör miljöpolitiken syfta till
att försöka minska de psykiska påfrestningarna
i vårt alltmer urbaniserade
och komplicerade samhälle och öka individens
känsla av trygghet och trivsel
i tillvaron. Därför måste medicinsk
forskning om stressmekanismerna och
psykiska skador stimuleras.

Urbaniseringsprocessens inriktning
till ett fåtal storstäder betraktas av
många teoretiskt inriktade samhällsplanerare
som en nära nog naturbunden
företeelse, som på allt sätt bör understödjas
och som inte får motverkas.
Centerpartiets uppfattning är att den

till väsentlig grad grundar sig på av
samhället fattade beslut, på lagar och
förordningar. Befolkningsomflyttningen
kan ledas i andra banor t. ex. genom en
målmedvetet bedriven regional utvecklingsplanering.
Urbaniseringsprocessens
konsekvenser för de enskilda individerna
såväl i tätorter av skilda storlekar
som i glesbygden måste förutsättningslöst
studeras. Utvecklingsplaner
får inte grunda sig enbart på företagsekonomiska
delkalkyler, utan man måste
ta hänsyn till de totala effekterna
för samhället.

Även under fritiden berörs vi av
miljöpolitiken. Fritiden måste kunna
användas på ett meningsfullt sätt. Därför
måste vi redan nu planera för den
ökade fritid, som vi i framtiden har
att räkna med. Samhällsplaneringens
resultat har en avgörande betydelse för
vår anpassning och trivsel. I samhällsplaneringen
måste den fysiska markanvändnings-
och bebyggelseplaneringen
underordnas en miljöplanernig, som
bygger på långsiktiga hänsynstaganden
till människornas önskemål och behov
i stället för på kortsiktiga ekonomiska
delkalkyler.

Vår nuvarande organisation på samhällsplaneringens
område är för splittrad
och otidsenlig och måste ersättas
av en ny och effektivare. Frågan om bebyggelseplanering,
markanvändning
och naturresursernas användning över
huvud taget bör samlas under ett departement.
Samhällsplaneringen på
länsnivå måste samordnas i en organisation
på länskommunal grund. Den
lokalt detaljbetonade planläggningen
skall som hittills åvila kommunerna.

Den hittills förda bostadspolitiken
har i alltför stor utsträckning grundat
sig på enbart kvantitativa resonemang.
Bebyggelseområdenas totala funktionsduglighet,
miljömässigt och ekonomiskt,
beror till stor del på den strukturella
uppbyggnaden och lokaliseringen av
olika verksamheter. Forskningen och
konsekvenserna av olika förläggningar

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

av bostäder och arbetsplatser, service,
skolor och kulturella aktiviteter måste
kraftigt ökas. Klarare standardnormer
för bostadsområdena bör utarbetas,
exempelvis för bullerfrihet, trafikfrihet
och allmänt trivselfrämjande åtgärder.
Inte minst måste uppmärksammas,
att de långa restiderna till och från arbetet
för många människor kommit att
överstiga de arbetstidsförkortningar
som uppnåtts under senare tid.

En kraftig satsning på byggandet av
marknära flerfamiljshus liksom också
av småhus måste göras, t. ex. genom
premiering i den statliga kreditgivningen
av produktionsformer som leder till
låga produktionskostnader för sådana
hustyper.

Servicefrågorna måste lösas bättre
både i tätorternas bostadsområden och
i glesbygden. Framför allt för barnen
kan tätortsmiljön innebära faror såväl
fysiskt som psykiskt. Barn har inte samma
möjligheter som vuxna att förstå
och framföra klagan, om miljön omkring
dem är otillfredsställande. Barnens
miljö vid sidan om själva bostaden
måste förbättras, och arbetet med
att skaffa anvisningar härvidlag för planering
och projektering måste påskyndas.
Av största vikt för barnen är att
öka trafiksäkerheten genom trafikdifferentiering.
Den påbörjade forskningen
om tätorternas trafikmiljö bör stödjas.

Samhället måste på alla områden stimulera
till sådana investeringar som
kan motverka vatten- och luftföroreningar
och andra immissioner. Då det
för företagen oftast är fråga om mycket
kostnadskrävande åtgärder bör gynnsamma
avskrivningsregler snarast införas.

Kommunernas möjligheter att få statsbidrag
för att lösa vatten- och avloppsfrågorna
bör förbättras. Endast omkring
en tredjedel av Sveriges befolkning
är med sitt avloppsvatten ansluten
till reningsverk med mekanisk och biologisk
rening. Reduktion av närsalter

förekommer inte alls. Statsbidragsbestämmelserna
måste utformas så, att
byggandet av reningsverk med fullständig
rening stimuleras. Det rötslam som
erhålles får inte släppas ut i vatten utan
skall helst återföras till jorden.

Även om ansträngningarna att rena
avloppsvatten från närsalter påskyndas,
kommer det att dröja länge innan tillfredsställande
resultat nåtts. Under tiden
försämras vattenkvaliteten snabbt
i vattendragen och de växer igen. Tillförseln
av närsalter till vattendragen
måste därför på alla sätt minskas. Fosforförorenande
ämnen bör avgiftsbeläggas
eller förbjudas. Närmast aktuella
härvidlag är de syntetiska tvättmedlen
som kraftigt bidragit till att öka mängden
av fosforhaltiga salter i vattendragen.

För att klara de föroreningsproblem
som det moderna jordbruket för med
sig kommer det att krävas stora investeringar.
Den skattemässiga behandlingen
blir avgörande för jordbrukarnas
bedömning av möjligheterna att genomföra
de nödvändiga investeringarna.
De nuvarande skattereglerna bör därför
med det snaraste överses och ändras i
syfte att stimulera vidtagande av åtgärder
mot föroreningar av olika slag.
Forskningen för att ersätta giftiga ämnen
som nu används i jordbruket måste
intensifieras liksom arbetet på att
skapa effektiva reningsmetoder, som
lämpar sig för de relativt små företag
som det här är fråga om.

Av största betydelse för vår trivsel
är tryggheten att ha arbete och därmed
utkomst, men även arbetsplatsens lokalisering
är av stor betydelse. Flyttning
av folk mot deras egen vilja beroende
på brist på arbete i den trakt där de
önskat stanna har särskilt för medelålders
och äldre arbetskraft betytt stora
påfrestningar, familjeslitningar och
ibland rena tragedier. En större hänsyn
måste visas människornas önskemål om
bostadsort. Centerpartiet har länge
krävt att man inte bara skall flytta

Nr 3

Fredagen den 19 januari 19G8 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

människor från den ena bygden till den
andra utan att man också med samhällets
medverkan flyttar arbetsplatser
från en ort till en annan. Ännu kraftigare
ansträngningar måste emellertid göras.
Framför allt är detta viktigt i såväl
stortätorterna som i glesbygderna. Fn
regional utvecklingsplanering behövs,
om vi skall få balans i befolkningsomflyttningarna.

För att känna trivsel i arbetet måste
de anställda kunna påverka sina arbetsförhållanden,
ledighet, tillräckliga
skyddsanordningar o. s. v. Lika viktigt
är det att den anställde känner sig delaktig
i produktionsprocessen och att
det är ett meningsfyllt arbete han utför.
Känslan av att man kan klara arbetsuppgifterna
är en viktig trivselfrämjande
faktor. Yrkesvägledningen måste
byggas ut, så att de för den enskilde
lämpligaste arbetsuppgifterna kan erhållas.

Och så till slut: Sverige har möjlighet
att bli ett föregångsland på miljövårdens
område. Vi bör medverka till att
de stater, som nu byggs ut tekniskt och
ekonomiskt, inte upprepar de misstag,
som världens industriländer hittills
gjort, utan väl tar till vara de positiva
sidorna.

Världens politiker måste förmås att
känna större ansvar för miljöfrågorna.

Härefter anförde:

Fru SUNDBERG (h):

Herr talman! Anställningstrygghet,
ekonomisk trygghet och tryggheten av
ett starkt försvar har ingående debatterats
under denna remissdebatt. Men det
finns också en annan sorts trygghet:
miljötryggheten.

Herr Grebäck har här uttömmande
redogjort för hur den tryggheten skulle
se ut. Jag skulle vilja fortsätta hans resonemang
genom att fundera litet över
hur vi skall skapa denna trygghet.

Vetenskapen och erfarenheten visar
oss att rent vatten och ren luft snart inte
existerar. Vi börjar få svårt att finna

rastplatser utefter våra vägar där inte
skräphögarna dominerar. Vattnet i våra
sjöar blir allt grumligare och stränderna
växer igen av algvegetation. Vi vågar
inte äta fisk av rädsla för kvicksilverförgiftningar.
Trafikskadestatistiken —
ca 2 400 fall per dag i detta land — talar
sitt tydliga språk om tryggheten på
våra vägar. Vi vågar inte släppa ut våra
barn ensamma för att leka, och tunnelbanan
har blivit ett kommunikationsmedel
som många inte vågar utnyttja
av rädsla för överfall. Vi räds för att
bli gamla, därför att det kanske inte
kommer att finnas plats för oss i härbärget.
Våra jordar besprutas med biocider,
men vi vet ingenting om anrikningen
av dessa i den föda vi äter. Vi
gör vår värld alltmer otrygg.

Insikten om dessa förhållanden har
vaknat sent, och den har vaknat sist
hos politikerna. Vetenskapsmännen har
ställt fakta till vårt förfogande, men
samhället har fortsatt att sova; likväl
är det vi politiker som har ansvaret för
utformningen av vår livsmiljö.

Naturresursutredningens betänkande
Miljövårdsforskning redogör på ett föredömligt
sätt för den vetenskapliga grund
vi i dag har att bygga på. Regeringen
har aviserat en proposition angående
organisationen av den framtida forskningen
på detta område. Forskning måste
emellertid följas av konkreta förslag;
annars blir den ju värdelös ur samhällsförbättringssynpunkt.

När jag läste igenom statsverkspropositionen,
blev jag förvånad över den
oförmåga att föreslå konkreta åtgärder
som där kom till uttryck. Det verkar
nästan som om de fakta som i dag föreligger,
av regeringen endast skulle ses
som ett underlag för vidare forskning
på dessa områden men underkännas
som grund för konkreta förslag till åtgärder
och lagstiftning för att stoppa
den miljöförstöring som äger rum här
i landet. Visst är miljövården ett stort
politiskt fält, men storleken får inte
vara så skrämmande, att man försöker

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

fria sig från mindre populära åtgärder
under förespegling av ytterligare forskning.
Det är vad som under lång tid har
hänt på miljövårdens område. Alla miljövårdsmotioner
från oppositionshåll i
denna kammare har under flera år hänvisats
till naturresursutredningen, och
nu har denna utredning framlagt sitt
betänkande. Redan innan vi fortsätter
utbyggnaden av denna utomordentligt
viktiga forskning har vi därmed fått
fakta att lägga till grund för vårt vidare
handlande.

Låt mig som exempel ta bilavgaserna.
Vi är inställda på att få ut så hög motoreffekt
som möjligt av våra bilmotorer.
Som en följd härav får vi, särskilt i tätbebyggda
områden, i oss en icke tolerabel
mängd bly samtidigt som koloxidhalten
i luften blir allt högre. Mot motoreffektkravet
står vetenskapens ord
om att luftföroreningarnas långtidsverkningar
utgör det allvarligaste hotet
mot folkhälsan. Tetraetylblyet och orena
avgaser, svavelföroreningar från fossila
bränslen liksom förbränningsprodukter
från avfall fortsätter relativt
ostörda sin destruktiva inverkan på oss
människor.

Jordbruksministern kan förstås säga
att vi forskar om bilavgaser i Studsvik.
Ja, men varför har vi inte klargjort vilka
värden som med nuvarande erfarenheter
kan accepteras? Med dessa värden
som grundval kan sedan forskningen
bygga vidare. Så har man gjort i USA,
och det har inneburit att bilfabrikanterna
praktiskt fått foga sig i dessa krav.
Varför fortsätter finansministern att ta
ut högre energiskatt på den minst luftförorenande
oljan och varför kräver vi
inte rening av avgaserna vid sopförbränning
åtminstone i våra tätorter, så
mycket mer anmärkningsvärt som plastavfallet
ökar med en enorm hastighet?

Ännu värre är situationen på vattenfronten.
Allteftersom färskvattentäkterna
försämras försvåras vår planering
för vattenförsörjningen. Vi utfärdar visserligen
rekommendationer, men vad

finns det för värde i rekommendationerna,
om de inte följs upp av en effektiv
kontroll eller med andra ord lagstiftning?
Detta gäller utsläpp från såväl industrier
som jordbruk samt kommunalt
avloppsvatten.

Närsaltproblemet togs nyss upp av
herr Grebäck. Detta problem blir allt
större i vårt land. I Tyskland har man
redan lagstiftat om maximihalten av
fosfater i tvättmedel. Här nöjer vi oss
med att låta enskilda tvättmedelsfabrikanter
forska och marknadsföra mindre
skadliga produkter, men vad har vi för
garanti för att konsumenterna väljer
dessa typer av tvättmedel? Statens institut
för konsumentforskning har dessutom
kommit fram till att bästa tvättverkan
uppnås om huvudtvättmedlet är
byggt på tvålbas, men försiiljningen av
tvåltvättmedel uppgår i det här landet
bara till 4 procent av den totala tvättmedelsförsäljningen.
Tvålbasen i tvättmedel
verkar icke vattenförorenande.

Ett annat problem är avfallskvarnarna.
Jordbruksministern är säkert medveten
om att det varje dag installeras
hundratals avfallskvarnar i detta land,
och de kopplas till avlopp som på intet
sätt är lämpade att ta emot avfallet i
fråga.

Jag vill passa på att erinra om situationen
i Kristianstad. Jag läste att länsläkaren
där gjort en anmälan. Det klagas
nämligen över att reningen i Kristianstads
reningsverk bara uppgår till
omkring 30—40 procent, vilket är en
oerhört låg reningsgrad. Samtidigt konstateras
att Hammarsjön är helt igenvuxen.

Kan vi tolerera en fortsatt vattenförorening?
Jag vill ställa frågan:

Är inte tiden inne för en lagstiftning?
Det räcker kanske inte med de bestämmelser
som aviserats i en proposition
från jordbruksministern om att
statsbidragsbestämmelserna skall utformas
så, att en höggradigare rening ställer
sig mera fördelaktig för kommunerna?
Vi inom högerpartiet anser att det

Fredagen den 19 januari 1968 em. Nr 3 Ji

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m,

också måste anläggas rent biologiska
och medicinska synpunkter på problemet,
och det måste skapas normer för
hur stor förorening av avfallet som kan
tolereras.

Herr talman! Jag har försökt betona
nödvändigheten av att samhället säger
ifrån just beträffande vad som kan tolereras
i fråga om luft- och vattenföroreningar.
Det finns ett område där
regeringen har ingripit, nämligen i
kvicksilverfrågan. Den gjorde det relativt
sent, först när förgiftningar redan
konstaterats, flera av dem med dödlig
utgång. Man gjorde det också för sent
ur andra synpunkter. Konstaterad
kvicksilverhalt i fisk från vissa sjöar
har inneburit en ur hälsosynpunkt
olycklig minskning av den totala fiskkonsumtionen
här i landet. Därtill kommer
sedan de tidigare berörda mycket
negativa verkningarna för fiskets yrkesutövare.

Jag vill också säga några ord om
biociderna. Biocider har varit i bruk
i vårt land under ett par decennier.
Vi vet nu att t. ex. de klorerade kolvätena
har en tendens att koncentreras
ju högre upp de kommer i näringskedjan,
men vi har ingen kontroll över
hur mycket biocider vi får i oss. Redan
1951 utförde jag själv DDT-analyser
i USA. Där hade man redan då en
i lag fastställd kontroll av samtliga industriella
produkter av apelsiner och
tomater. Här i Sverige har vi nu, 17 år
senare, ingen sådan kontroll. Vi kan
bara hoppas att producenterna inte
överdoserar biociderna; i övrigt får vi
fortsätta med att känna oss otrygga.

Ett alternativ till biociderna är försöken
att få fram sjukdomsresistenta
sorter, men jordbruksministern har som
jag bedömer det inte varit särskilt generös
i årets statsverksproposition när
det gäller att anslå medel till den typen
av forskning. .Tåg vill fråga: Har vi råd
att underlåta att i mycket hög grad intensifiera
den forskningen?

Vad landsbygdsproblemen angår har

herr Eliasson i Moholm redogjort för
vårt partis syn på naturförstöringen
och samhällsomvandlingen. Vi måste
inom alla områden satsa pa den förebyggande
miljövården. Vi kan inte oara
forska och vänta med att vidta åtgärder
till dess skadorna har blivit irreparabla.
Samma sak gäller utformningen av samhällsmiljön
i stort. Vi får inte bara konstatera
de negativa estetiska, sociologiska
och medicinska effekterna. Vi
måste också ta konsekvenserna av den
fortgående urbaniseringen och angripa
problemet så att säga från andra sidan
och se vad vi kan göra för att förhindra
att skadorna uppstår.

Bostadssituationen — som jag inte
skall tala så mycket om — har i många
avseenden bidragit till att samhällsplaneringen
inte kunnat ske med sikte på
att tillgodose människans-konsumentens
behov. Vi har byggt konventionellt
och utan hänsynstagande till de forskningsresultat
vi ändå har på området.
Våra livsformer och vår familjestruktur
har förändrats. Vad som hänt med
bostäderna är att de har blivit mera
eleganta, men de har inte utformats så
som de bostadssökande vill ha dem.

Följderna av vår dåliga miljövård är
svåra. När det gäller samhällsplaneringen
har herr Grebäck talat om stressen
som en folksjukdom, och vi kan också
konstatera att ungdomskriminaliteten
och narkotikamissbruket växer. De frågorna
hör också ihop med miljöpolitiken.
De medicinska konsekvenserna
av miljöförstöringen håller på att bli
märkbara överallt. Vi känner till sambandet
mellan luftföroreningar och
lungcancer. Det räcker inte längre —
för att här koncentrera vad jag velat
säga i en enda mening — att bara satsa
på försök att bota cancern. Vi måste angripa
sjukdomen också från andra hållet
genom att förebygga att den eller
andra sjukdomar drabbar oss, vårt land,
vår flora eller vår fauna. Vetenskapen
har givit oss en grund att stå på; nu
är det vi politiker som måste fortsätta.

92 Nr 3 Fredagen den 19

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag skall inte fresta till
en debatt i kväll kring det såsom vi
alla vet mycket angelägna ämne som
de tre senaste talarna har tagit upp.
Ämnet är angeläget, och i verkligheten
uppmärksammades frågan om miljön
och föroreningarna mycket tidigt. Jag
har i min hand en bok, som jag skall
tillåta mig att läsa några meningar ur.
Det är fråga om en miljöbeskrivning
och det står där följande: »Vattnet är
svart och tranglänsande, men efter
hand som fabrikerna börja uttömma
sitt slamvatten uppstå olikfärgade fläckar
kring kloaktrummornas mynningar,
och var och en av dessa fläckar luktar
på sitt sätt till dess den flyter ihop med
de andra. Här spy fabriker av alla slag
ut sin orenlighet, väverier, spinnerier,
verkstäder, kritbruk, slakterier.»

Den som jag nu citerade var Axel
Danielsson och beskrivningen var hämtad
från Ett förstamajblad, 1894. Jag
har velat återge dessa rader, herr Grebäck,
därför att jag tror att det vore
fullständigt felaktigt att tro, att föroreningsproblem
och önskan om en renare
och bättre miljö skulle ha aktualiserats
första gången när centerpartiet 1964
väckte sin motion om miljöpolitiken.
Dagens miljöpolitik utgör i verkligheten
en fortsättning på en mångårig verksamhet,
ja, en kamp som har pågått
under årtionden för att göra vårt samhälle
sundare, renare och bättre att leva
i. Inte minst kan man i detta sammanhang
se en linje som går från arbetarrörelsens
och fackföreningsrörelsens
protester redan under slutet av
1800-talet mot den osunda miljön och
fram till dagens samhälle, vårt rikesamhälle
med dess ökade möjligheter att
ta itu med dessa problem.

Jag hoppas att vi skall få tillfälle
att återkomma till denna diskussion
när vi om några veckor får möjligheter
att ta upp en debatt i anslutning
till den särskilda proposition, som re -

januari 1968 em.

geringen kommer att lägga fram om
organisationen av forskningen på naturvårdens
område. Jag har därför nu
bara velat helt kort erinra herr Grebäck
om det förgångna. Men jag vill också
knyta an till något modernare företeelser.

Vi skall inte glömma bort de insatser
som min företrädare som jordbruksminister
gjorde på vattenvårdens område.
Otvivelaktigt var hans insatser,
som ju bl. a. ledde till tillskapandet av
vatteninspektionen, av utomordentligt
stor betydelse. Jag vill erinra om att
vi redan på början av 1950-talet hade
en stor debatt i dessa frågor. Den knöts
då till strandlagen i samband med att
socialdemokratin aktualiserade ett
skydd av våra stränder, och man mötte
i dessa strävanden ett hårt motstånd
från borgerligt håll.

Den aktuella diskussionen kan sägas
till största delen grunda sig på naturvårdsutredningens
arbete, som inleddes
år 1960. Utredningen hade tillsatts av
jordbruksminister Netzén, och i utredningens
första betänkande »Naturen
och samhället», som framlades 1962,
kan vi finna många av de frågor vi i
dag diskuterar aktualiserade på olika
sätt.

Vi har under 1960-talet utvidgat naturvårdsforskningen
men det har också
tagits åtskilliga initiativ, som har
baserats på naturvårdsutredningens arbete
och senare på de förslag som har
framkommit ur den efterföljande naturresursutredningens
verksamhet.

Jag kan vara helt överens med herr
Wiklund i Stockholm om att man visst
skulle kunna tänka sig att offra mera
pengar för att bygga upp naturvårdsverket
och tillföra friluftsfonden mera
medel, men om vi ser på de anslagsökningar
som förekommer på de punkter
vi nu diskuterar, finner vi att det
dock har gjorts rätt betydande uppräkningar
i jämförelse med vad som har
skett på andra punkter inom nionde huvudtiteln
och även inom andra områ -

Fredagen den 19 januari 19C8 em.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

den. När det gäller forskningsarbetet är
det ju i verkligheten så, att vi räknar
med att riksdagen skall kunna tillmötesgå
önskemålet om en anslagshöjning
från 5 till 7 miljoner så att forskningen
skall kunna ytterligare intensifieras.

Jag vill också anknyta till vad fru
Sundberg sade. Egentligen har jag inte
så mycket att invända. Jag konstaterar
endast att fru Sundberg intar en mera
preciserad ståndpunkt i dessa frågor
än vad jag tyckte att högerpartiets ledare
gjorde. Jag fann att han var mera
svävande — man fick inte intrycket
att han ämnade följa med så långt som
fru Sundberg nu förklarar sig beredd
att gå i dessa frågor.

Jag tror vi får låta det anstå, hur
intressant det i och för sig än skulle
vara, med att diskutera både om vi
gjort tillräckligt och vad vi kan ha
försummat när det gäller bilavgaserna.
Detsamma gäller frågan om vad vi skulle
kunna göra för att komma till rätta
med det slöseri med vatten som förekommer
i vårt samhälle; härvidlag kan
det ju finnas tekniska lösningar som
bättre motsvarar behoven. Jag är helt
överens med fru Sundberg om att det
är en olycklig utveckling att vattnet
fått uppgiften att transportera bort våra
föroreningar. Vi förstår inte att värdesätta
den tillgång vi har i vattnet.
Vi kan väl också vara överens om att
våra avlopp är felkonstruerade. Jag
tror att vi för framtiden måste finna
andra tekniska lösningar för att bättre
ta vara på den viktiga tillgång som
rent vatten utgör.

Vidare är jag överens med fru Sundberg
om att vi förmodligen även behöver
ändra vår lagstiftning i detta hänseende.
Vi måste ställa större krav än
vi gör i dag när det gäller att återföra
vattnet så rent som möjligt. Därvidlag
kan jag emellertid erinra om att naturvårdsverket
inte enbart har föreslagit
att kommunerna skulle få bättre statsanslag
för att bygga reningsverk — naturvårdsverket
har också framlagt för -

slag om viss revision av vattenvårdslagen
i syfte att tillgodose en del av
de önskemål som förts fram och som
fru Sundberg uppehöll sig vid.

Denna fråga behöver kanske inte bli
kontroversiell i den bemärkelsen, att
vi i riksdagen kommer att möta ett
motstånd mot fullföljande av de angelägna
reformuppgifter som föreligger.
Jag noterar detta med stor tillfredsställelse
— det blir så mycket lättare
då att kunna praktiskt genomföra angelägna
samhällsuppgifter.

Men låt mig sluta med att konstatera,
att här är det inte bara fråga om pengar
och lagstiftning. Det gäller också
att få fram de människor som kan hjälpa
oss att klara dessa uppgifter. Det
är fortfarande på åtskilliga områden
fråga om mer av forskning och mer
av utbildning för att vi i vårt samhälle
skall få tillräckliga resurser att driva
dessa frågor med den kraft som vi
tydligen alla önskar.

Herr GREBÄCK (ep) kort genmäle:
Herr talman! Jag skall villfara jordbruksministerns
önskan om att vi inte
skall ta upp någon längre debatt i denna
fråga nu. Vi får väl anledning återkomma
när propositionen med anledning
av naturresursutredningens betänkande
en gång framläggs.

Jag vill emellertid försäkra jordbruksministern,
att jag inte är så naiv att jag
tillskriver centerpartiet äran av att 1964
ha upptäckt att våra vattendrag förorenas.
Den roll jag tror att vi kan ha spelat
i sammanhanget hänför sig till år
1962, då vi framlade vår stora motion
om miljövården. Det var alltså ett par
år tidigare än 1964, men det har inte så
stor betydelse. Det viktiga i sammanhanget
är att vi fick till stånd en debatt,
som nu börjar sätta frukt på så sätt, att
man från samhällets sida börjat angripa
problemen på ett mera metodiskt
sätt än tidigare.

Vad vi i centerpartiet har efterlyst är
ett långsiktigt handlingsprogram. Ett

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

dylikt måste givetvis inbegripa alla de
frågor som herr jordbruksministern
nyss berörde. Jag är fullt medveten om
att man inte i en handvändning kan
skaffa fram forskare, resurser o. s. v.
Detta tar sin tid. Alla intresserade parter,
och även partier, får försöka hjälpas
åt att lösa denna utomordentligt
viktiga och stora fråga på samma sätt,
som vi löst andra stora samhällsfrågor
nämligen gemensamt.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall inte heller dra
upp en större debatt kring de olika rnijövårdsfrågor
vi här berört. Jordbruksministern
har ju tänkt sig — och direkt
inbjudit till — en sådan debatt när den
särskilda propositionen om miljövårdsforskning
läggs fram. Men i samband
därmed kommer väl miljövården att belysas
ur ett begränsat perspektiv. Det
kommer ju då närmast att gälla forskningsorganisationen.
Jag räknar likväl
med att vi får möjlighet att föra debatt
på en bredare basis vid det tillfället.

Jag gjorde en jämförelse mellan å ena
sidan de mycket stora vårdkostnader
som vi har inom sjukvården och å andra
sidan de belopp som vi satsar på
profylax, som ju naturvård, miljövård
o. s. v. kan anses vara. Sett mot bakgrund
av de väldigt stora belopp som
satsas på vård av sjuka människor måste
man väl säga att de ökningar av anslagen
till naturvårdsverket som finns
i statsverkspropositionen är små. Jag
anser att man måste satsa mycket mer
på profylaxen och att detta också måste
vara klart lönande, samhällsekonomiskt
sett. Jag hoppas att den ökade satsningen
kommer mycket snart. Tyvärr kommer
den alltså inte i år, det kan vi konstatera
i statsverkspropositionen.

Sedan var jag inne på samordningsfrågan,
vilket jordbruksministern kanske
hörde, då han lyssnade på mitt tidigare
anförande. Jag påpekade hur splittrad
den statliga aktiviteten på detta om -

råde redan nu är. När man därefter ser

på miljövårdsforskningsbetänkandet,

finner man att där finns ett förslag att
miljövårdsnämnden, som skall syssla
med forskningen, skall ligga utanför
naturvårdsverket. Detta innebär alltså
en ytterligare splittring. Jag tycker det
vore naturligt att forskningen direkt
och omedelbart kanaliserades in i det
organ, som har att så snabbt som möjligt
söka tillämpa de forskningsresultat
som nås. Jag vill bara med detta understryka,
vilket jag också gjorde i mitt
huvudanförande, att man måste ägna
samordningsfrågan på natur- och miljövårdsområdet
en mycket större uppmärksamhet
än man hittills gjort.

Fru SUNDBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag har bara begärt ordet
för att få komplettera jordbruksministern
i diskussionen om vem som
skall ta äran av att vi har kommit så
långt som vi gjort. Ingen har sagt tack
till jordbruksministern, men äran av
statens naturvårdsverk kan dock tillskrivas
jordbruksminister Holmqvist.
Jag tycker att ett dylikt konstaterande
hör hemma i en diskussion, som behandlat
naturvårdsintresset hos en politiker
från 1800-talet respektive mitt
läns landshövding, Netzén.

Herr talman! Jag vill också kommentera
jordbruksministerns ord om att vi
har svårt att få folk. Jordbruksministern
disponerar sina regeringskamrater
och jag tror att de skulle vara till nytta
i ett speciellt avseende, nämligen när
det gäller att medverka till att upplysningen
i dessa frågor intensifieras. Jag
konstaterade med glädje att jordbruksministern
i propositionen också har
ökat anslaget för upplysning när det
gäller naturvårdsfrågorna.

Chefen för jordbruksdepartementet,
licrr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Axel Danielsson var
självfallet inte jordbruksminister på
1800-talet och inte heller på 1900-talet,

Fredagen den 19 januari 1968 em.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

men han hade mycket annat viktigt att
uträtta.

Herr Wiklund i Stockholm menar att
splittringen kommer att bestå. Jag vill
erinra om att han talar om det förslag
som utredningen har framlagt. Vid remissbehandlingen
har det emellertid
rått mycket delade meningar om huruvida
man skulle ha en särskild nämnd
för forskning eller om man skulle lägga
in den under naturvårdsverkets ledning.
Denna fråga har vi inte tagit ställning
till ännu. Jag föreställer mig att vi kan
få möjligheter att diskutera den i anslutning
till propositionen. Eftersom en
punkt avser forskningen får vi också
tillfälle då att resonera om beloppen,
och jag antar att vi i den debatten kan
ta upp vilket ämnesområde som helst
som skall tillgodoses genom forskning.
Förutsättningarna för en fortsatt debatt
är goda.

Vad splittringen beträffar är det riktigt
att vi inte bara tillgodoser miljövården
med de anslag vi nu diskuterar.
Insatser för miljövård återfinns
även under andra huvudtitlar och anslagsposter.
Vi måste i verkligheten räkna
med att samhället i dag satsar över
100 miljoner kronor på dessa mycket
angelägna uppgifter, som vi förmodligen
får anledning att återkomma till i
en fortsatt diskussion.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Jag vill också gärna
säga några ord i miljöfrågan. Som ordförande
för Riksförbundet för allmän
hälsovård, som nu snart firar sitt 50-årsjubileum, kan jag inte annat än vara
mycket glad och tacksam för den allmänna
uppslutningen från stat, kommuner
och enskilda kring dessa viktiga
miljöfrågor. Jag vill erinra om att vi
har haft det bästa tänkbara stöd av
både den nuvarande jordbruksministern
och hans företrädare.

I anslutning till ämnet kan det påpekas
att Skånemässan förra året hade
en särskild specialavdelning, kallad

»Ett renare samhälle», där hela detta
område presenterades och alla tekniska
hjälpmedel o. s. v. visades upp. Vi
fick verklig publicitet kring denna utställning.
Pressen var mycket intresserad
och redogjorde för det hela så bra
som tänkas kan.

Vi som sitter i tredje lagutskottet och
har haft tillfälle att göra utflykter och
undersöka hur det ser ut på olika platser
vet att miljövården är en högst angelägen
fråga av mycket stor räckvidd.
Vi behöver krafttag från alla håll för
att åstadkomma något.

Därmed vill jag övergå till en annan
miljöfråga. Jag vill gärna i denna debatt
framföra mycket väsentliga önskemål
gällande vår bostads- och hyresmarknad.
En enligt min uppfattning —
beklagligt nog — mycket kontroversiell
fråga är bostadsförmedlingarnas disponerande
av samtliga ledigblivna lägenheter.
Det är av största betydelse att
förmedlingarna inte bara får tillgång
till de nyproducerade lägenheterna utan
också får ökade möjligheter att fördela
de ledigblivna äldre lägenheterna med
hänsyn till de bostadssökandes önskemål,
ekonomiska villkor och andra omständigheter.

De erfarenheter som vunnits vid bostadsförmedlingar
som har en omfattande
dispositionsrätt ger vid handen
att de har kunnat åstadkomma utomordentligt
förnämliga lösningar och i
betydande utsträckning medverkat till
att öka rörligheten på bostadsmarknaden.
Undersökningar vid dessa förmedlingar
visar att man kunnat gå förbi
de ekonomiska hinder, som i dag finns
på många platser där endast ytterst
dyra nya lägenheter stått till de bostadssökandes
förfogande.

Väntetiderna kan förvisso avsevärt
nedbringas och man slipper ifrån de
häpnadsväckande tidsintervaller som
det skrives och talas om och som i de
flesta fall beror på att de sökande inte
kan ta anvisad bostad utan tvingas kvarstå
i kön tills lägenheter med överkom -

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

liga hyror någon gång kanske kan erbjudas.

Finns det då inte på dessa bostadsförmedlingar
tillgång till det äldre bostadsbeståndets
lägenheter, kan väntetiderna
bli hur långa som helst. En
obligatorisk bostadsförmedling skulle
vara av betydelse för rörligheten på
bostadsmarknaden, men denna förmedling
möter ett starkt motstånd.

Om nu inte obligatorisk bostadsförmedling
av tekniska skäl eller svårbemästrade
förhållanden i regleringshänseende
anses kunna införas — allt

enligt bostadsförmedlingssakkunnigas

uppfattning — så bör den s. k. samordnade
bostadsförmedlingen få betydligt
mera skärpta bestämmelser, till nytta
och gagn för de bostadssökande.

Om vi skall ha någon möjlighet att
komma till rätta med bostadsbristen är
en samordnad bostadsförmedling en
framkomlig väg, eftersom cirka två tredjedelar
av de bostadssökande redan har
lägenheter — många gånger av god beskaffenhet.
En aktiv bostadsförmedlingspolitik
skulle kunna medverka till
en betydande minskning av bostadskön.
Detta förutsätter dock sådana
tvingande bestämmelser i fråga om byteslägenheter
och ledigställda lägenheter,
att åt bostadsförmedlingarna ges en
reell chans att arbeta effektivt.

En lagfäst bytesrätt är en väg, en
samordnad bostadsförmedling över olika
kommunområden är en annan.

Om man, såsom sker nu på olika orter
inom räjongen, tar bort vissa bostäder
och reserverar dessa för den
egna ortens bruk, så förlorar bostadsförmedlingen,
som skall arbeta över
hela området, i effektivitet. Jag emotser
med stort intresse en lagbestämmelse
om bytesrätt, inte bara inom bristorterna
utan över hela landet.

Fn annan fråga av största betydelse
för hyresmarknaden är, om det inte
finns möjlighet att gå in för en betydligt
mera radikal uppläggning för modernisering
av de äldre fastigheterna. Det

in.

gäller här inte rivningsfastigheter eller
saneringshus av äldsta format, utan det
gäller goda lägenheter i det äldre beståndet
som under ytterligare ett tiotal
år eller mera borde kunna användas i
moderniserat skick.

Hyresregleringslagen ger en förutseende
fastighetsägare stora ekonomiska
möjligheter till förbättringar av fastigheten
och lägenheterna genom mycket
generösa bestämmelser i fråga om
ersättning för utförda moderniseringsarbeten.
Jag säger detta därför att det
brukar klankas på hyresregleringslagen
för att den inte ger sådana möjligheter.
Så är inte fallet.

Avskrivningstiderna för olika objekt
är korta och generösa, och även procenttilläggen
för de olika slagen av
nyinläggningar, såsom elspisar, kylskåp,
WC och badinstallationer, nya köksutrustningar
in. m., är mycket välanpassade.
Härtill kommer att s. k. efterreparationer
och uppsnyggning av lägenheterna
efter en modernisering i allmänhet
får betalas av hyresgästen därför
att hyresnämnden beräknar att dessa
ingår i de gemensamma kostnaderna.
Detta är en stor fördel för fastighetsägaren,
som egentligen själv borde
betala sådana reparationer, då de ingår
i det återkommande generella hyrestillägget.
Men denna bedömning är
ytterst svår att göra, varför hyresnämnderna
i allmänhet följer regeln, att reparationskostnaderna
får ingå i moderniseringsarbetet.
På så sätt räknas denna
kostnad in i det höjda hyrespris
som blir en följd av upprustningen av
lägenheterna.

För hyresgästerna över lag skulle det
vara av stor betydelse om äldre, centralt
belägna fastigheter moderniserades.
Hyrorna blir i allmänhet rimliga
även efter rätt genomgripande moderniseringar,
och sådana lägenheter skulle
därför passa väl för många ekonomiskt
svaga familjer.

Många städer har tagit under övervägande
om man inte i stället för en

Fredagen den 19 januari 1968 em.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m.

alltför omfattande rivning av goda bostäder
kunde använda sig av de möjligheter
till statliga lån som finns och
göra en effektiv modernisering av högst
användbara äldre fastigheter. En modernisering
och upprustning av lägenheterna
kunde följas av en uttunning
av fastighetsbeståndet genom förändring
av små en- och tvårumslägenheter
till större lägenheter. Städernas innerkärnor
kunde härigenom förhindras
att få slumkaraktär.

Strängare bestämmelser om reparationsskyldigheter
i det äldre bostadsbeståndet,
som det signalerats om, skulle
införas i nuvarande hyreslag, vilket
är att hälsa med största tillfredsställelse.
Tillsammans med vad jag tidigare
har talat om, nämligen reparations- och
moderniseringsarbete i dagens läge vid
sidan av ökad nybyggnadsverksamhet,
borde detta bidraga till en lösning av
bostadsfrågorna.

Den ökade saneringstakten har medverkat
till att en mängd omoderna smålägenheter
försvunnit ur marknaden,
och av dessa är de flesta av slumkaraktär.
Sådan verksamhet bör fortsätta.
Ingen vill ha kvar slum- och saneringsmogna
lägenheter. Men en effektiv
reparation och modernisering, en
ökad bytes- och förmedlingsverksamhet
och en nybyggnadsuppläggning av
det format vi för närvarande har kan
inom en rimlig tid lösa våra mest brännande
hyres- och bostadsfrågor. Man
har dessutom tagit stor hänsyn till de
ekonomiska faktorer man alltid måste
räkna med för att kunna hjälpa alla
grupper av bostadssökande.

Jag hälsar med största tillfredsställelse
justitieministerns initiativ att tillsätta
en expertkommitté för utredning
av vanhävdslag för fastigheter. Den behövs
i högsta grad och kommer att bli
ett viktigt instrument för att förhindra
en uppenbar vanskötsel av fastigheter
och en medveten strävan för många
fastighetsägare att låta fastigheterna
förslummas, allt i avsikt att dels ut -

nyttja de ekonomiska möjligheterna så
länge som möjligt och dels, speciellt för
fastigheter i centralt läge, efter det hårda
utnyttjandet av fastigheten kunna
sälja den till högt pris. Det behövs en
eftersyn och en kontroll på detta område.

Till sist vill jag gärna uppehålla mig
vid familjepolitiska kommitténs betänkande.
Jag ställer mig ytterst skeptisk
till dess förslag till slopandet av familjebostadsbidraget.
Detta bidrag är en
betydande samhällelig insats, ett konsumtionsstöd
som möjliggör för barnfamiljer
i låga inkomstlägen att begagna
sig av en nyttighet, som under andra
förhållanden inte skulle vara möjlig för
dem.

Jag vill understryka kommitténs eget
uttalande: »Det är viktigt för barnen
att de försäkras en god uppväxtmiljö.»
Det är högst nödvändigt att barnfamiljer
försäkras en god bostad i god bostadsmiljö.
En rymlig och modern bostad
tillgodoser både barnens studiemöjligheter
och andra aktiva sysselsättningar
i hemmets miljö.

Ett mycket stort antal barnfamiljer
är i dag trångbodda, trots att utomordentligt
förnäma insatser har gjorts
på bostadsområdet.

Kostnaderna för en nyproducerad
familjebostad om 3—4 rum och kök är
för närvarande mycket höga och torde
ta i anspråk cirka 30 procent av medelinkomsttagarnas
beskattade inkomst
inklusive barnbidrag. Det är därför som
ett konsumtionsstöd för barnfamiljer i
låga inkomstlägen är av väsentlig betydelse,
om man vill att jämlikheten i
boendet mellan olika familjer skall kunna
förverkligas.

De nu utgående familjebostadsbidragen
har fyllt en utomordentlig uppgift
i detta avseende, men det är beklagligt
att bidragsformen inte kunnat utnyttjas
av alla bidragsberättigade barnfamiljer.
En förbättrad information och
kanske också en betryggande sekretess
behövs i fråga om personliga förhål -

4— Andra kammarens protokoll 1968. Nr 3

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen ro.

landen, och detta jämte mindre rigorösa
bestämmelser kommer säkert att bidraga
till ökade möjligheter för alla familjebostadsbidragsberättigade
att utnyttja
förmånen.

Här måste statlig och kommunal information
sättas in och andra regler
i fråga om ansökningar om bidrag utarbetas.

Att slopa familjebostadsbidragen och
lämna konsumtionsvalet mera fritt genom
ökade familjebidrag är olyckligt
och skulle spoliera och fördärva en reform
av största betydelse för barnfamiljerna,
nämligen de nu utgående familjebostadsbidragen.

Det skulle vara betydligt bättre om
de hittillsvarande bidragen kunde bibehållas
och utvidgas, i synnerhet för de
låga inkomsttagarna.

Ökade bidrag för denna kategori är
den förbättring som vi först och främst
bör eftersträva, och i den nya budgetplanen
har man uttalat sig för lösningar
i denna riktning.

Herr MUNDEBO (fp):

Herr talman! Om någon politiskt oengagerad
men ändå samhällsintresserad
och välinformerad person skulle läsa
bilagorna till statsverkspropositionen,
torde han bli förvånad över de beskrivningar
han där möter. De olika bilagorna
inleds numera med en relativt
utförlig översikt över läget inom respektive
departements arbetsområde. I denna
översikt skildras vältaligt de betydelsefulla
förbättringar och den snabba
utveckling som skett, de olika förslag
som framlagts eller som förbereds
och de olika utredningar som pågår.
Däremot nämns knappast något om de
problem som finns inom departementets
arbetsområde, de problem som kvarstår
att lösa och som kommer att förbli
olösta också i och med de förslag
som framläggs. Det är därför inte förvånande
att dessa inledande översikter
av politiska journalister något vanvördigt
men samtidigt ganska träffande

kommit att kallas för skrytbubblor. Författarna
har i varje fall inte lagt ner
någon större omsorg på att göra nyanseringar
i den positiva bild som tecknas.

Om man sedan fortsätter läsningen
och granskar framställningen under de
olika anslagspunkterna, kan man inte
undgå att bli förvånad över den för
varje år alltmer knapphändiga redovisningen.
Ämbetsverkens petita, motiveringar
för de olika delförslagen, utredningar
och remissyttranden redovisas
för varje år alltmer ofullständigt, stundom
tendentiöst. Den som vill bilda sig
en uppfattning om ämbetsverkens bedömningar
kan inte göra det på grundval
av statsverkspropositionen. Han
måste gå till petita, betänkanden och
remissyttranden och det är ett betydande
arbete i synnerhet som motionstiden
är kort.

Jag har närmare granskat femte huvudtiteln,
socialdepartementet, och vill
något uppehålla mig vid situationen
inom hälso- och sjukvården. Jag vill
göra denna granskning med utgångspunkt
dels från statsverkspropositionen,
dels från socialminister Asplings
i åtskilliga sammanhang redovisade bedömning
av vår hälso- och sjukvård —
»det finns ingen sjukvårdskris» — och
dels från den sociala debatten under
den senaste tiden.

Socialministerns uppfattning är att
det inte finns något underlag för talet
om vårdkris som en beteckning på den
svenska sjukvårdens läge i dag. Gunnar
och Maj-Britt Inghe har i en bok
som utkom förra året, Den ofärdiga
välfärden, en av de mest engagerande
och väsentliga böcker på det sociala
området som någonsin skrivits, en annan
mening. De konstaterar att det
finns många vita fläckar i vårt välfärdssamhälle,
att det finns många luckor
i vårt sociala välfärdssystem, många
grupper som står utanför och som inte
får tillräcklig hjälp. Tryggheten i välfärdssamhället
är otillräcklig för låg -

Nr 3

Fredagen den 19

Vid

inkomstgrupperna, för understödstagarna,
för de arbetslösa, för mångbarnsfamiljerna
och för de ensamma mödrarna.
Det finns många som kan sägas
vara utstötta från vårt välfärdssamhälle.
Det är de kriminella, de prostituerade,
narkotikamissbrukarna, de alkoholskadade
och de hemlösa.

Vem har nu rätt, socialminister Aspling
eller makarna Inghe? Låt oss konstatera
att socialvården samt hälso- och
sjukvården har byggts ut väsentligt under
senare år, att vi har fått åtskilliga
nya sjukhus, att vi utbildar flera läkare
och sjuksköterskor etc. Men låt oss
också konstatera, att resurserna ändå
inte räcker. Vi kan dagligen läsa i tidningarna
om vårdköer och väntetider.
Vi vet att många sjukhus gör en indelning
i vanlig tur, förtur, dubbel förtur
och omedelbar intagning. Vi vet att
gamla människor stundom måste do i
sjukhuskö. Vi vet inte mycket om hur
det går för dem som i månader, ibland
i åratal, måste stå i ko för att få vård.
Vi vet inte mycket om vårdkrisens inverkan
på sjukdom, åldrande etc., men
vi kan anta att köandet ofta innebär att
tillfrisknandet försenas, att onödiga
komplikationer tillstöter, att sjukdomen
onödigt ofta medför handikapp, att åldrandet
upplevs som särskilt otryggt och
påfrestande samt att vårdpersonal och
anhöriga ställs inför många svåra situationer.

Låt mig bara citera ett uttalande av
socialläkaren Mats Pers:

»Många gånger skulle den nu obefintliga
sjukhusplatsen visserligen ej innebära
räddning till liv och hälsa men då
skulle den i stället ge en sista tid av
lugn och trygghet med effektiv smärtlindring,
i värme och renlighet samt i
spänningsfri och meningsfylld kontakt
och samvaro med de närmaste. För de
läkare som skall välja ut vilka fall som
skall tas in på sjukhus uppkommer olösliga
konflikter. Vem skall vi ge den sista
platsen i livbåten och vilka måste vi
tvinga kvar i vattnet att drunkna? Det

januari 1968 em.
remiss av statsverkspropositionen m. m.

är dagliga ställningstaganden, år efter
år, för oss bland läkarna, som tvingas
vara både domare och exekutorer vid
samhällets makabra dödshjälp.»

Det finns många orsaker till att sjukvårdsorganisationen
inte hunnit med.
Efterfrågan på sjukvård har stigit
starkt. Sjukförsäkringen och stigande
inkomster har gjort det möjligt för alla
att söka läkare. Sjukdomspanoramat
har ändrats. Vi får allt flera åldringar.
Sjukvården har inte varit rustad att
möta denna utveckling. Delvis beror
detta på bristande förutseende. Under
större delen av 1950-talet tillkom inga
nya sjuksköterskeskolor, läkar- och
tandläkarutbildningen började också
byggas ut för sent. Inom många vårdområden
är nu personalsituationen sådan
att svårigheterna så att säga accelererar
sig själva. Svår personalbrist
gör arbetet tyngre, ökar personalomsättningen
och därmed också svårigheterna
att rekrytera ny personal och vikarier.

Det är också så att de knappa resurserna
inom vissa områden medför
ökat tryck på andra vårdområden. Bristande
resurser inom öppen vård och
arbetsvärd »spärrar» platser för andra
köande. Detta märks särskilt inom rehabiliteringsorganisationen
och inom åldringsvården.
Därför behövs ett samlat
grepp inom hela människovärden, för
att vi skall komma till rätta med problemen.

För att vi skall få en rättvisande och
mer nyanserad bild av den aktuella
situationen inom hälso- och sjukvården
räcker det inte med att läsa statsverkspropositionen.
Vi kan inte komma förbi
de fakta som dagligen möter läkare och
socialarbetare och som vi som enskilda
medborgare också kan komma i kontakt
med, själva eller genom någon av
våra anhöriga.

Hur ter det sig då för framtiden? Ja,
situationen är inte alls så ljus som den
förefaller vara då man studerar femte
huvudtiteln. Efterfrågan på sjukvård
torde komma att öka. Det finns visser -

100 Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen in.

ligen en del faktorer som tenderar att
minska behovet av socialvård och sjukvård
— exempelvis stigande standard,
bättre kost och bostäder, ökad fritid,
utbyggd hälsovård. Men det finns också
andra faktorer — såsom stigande krav,
stress, ökad giftkonsumtion — som tenderar
att öka behovet av vård. Har vi
resurser för att inom överskådlig tid
bygga ut vår socialvård samt hälso- och
sjukvård — nya och bättre lokaler, mera
ocli välutbildad personal etc? Utbyggnaden
av denna sektor måste ske i
konkurrens med behov och önskemål
inom andra områden: undervisning, bostäder,
kommunikationer etc. Och den
måste ske under en period då tillgången
på arbetskraft är i det närmaste oförändrad.

Om vi på allvar skall kunna beteckna
vårt land som ett välfärdssamhälle måste
vi ställa arbetet på att klara av nuvarande
brister i centrum. I denna situation
är planering, rationalisering,
prioritering och samordning mera angelägna
än någonsin. Det är bra att den
nya socialstyrelsen och det nya planerings-
och rationaliseringsinstitutet,
SPRI, fått ökade resurser för dessa uppgifter.
Den svenska sjukvårdskrisen är
i hög grad en personal- och organisationskris.

Det behövs nu en serie snabbt insatta
åtgärder för att förbättra personalsituationen
inom vårdområdena, och
detta är en gemensam uppgift för stat,
landsting och kommuner. Staten svarar
för viktiga delar av vårdyrkesutbildningen
och landstingen för andra, över
hela sektorn är det emellertid statens
uPPgift att planera, samordna och stimulera
denna utveckling, och här finns
mycket som redan borde vara gjort
men som återstår att göra. Statsverkspropositionen
borde ha innehållit ett
mera konkret program på dessa punkter.

Herr LARSSON i Norderön (ep):

Herr talman! Även om sysselsätt -

ningsfrågorna redan har varit uppe till
ingående diskussion i denna remissdebatt
vill jag stanna inför detta problem
och kanske se det mera ur regional
synpunkt.

Regeringens syn på sysselsättningsfrågorna
sådan den kommit till uttryck
i den föreliggande statsverkspropositionen
är nämligen ensidigt dominerad
av de centrala synpunkterna. För typiska
glesbygder som t. ex. Jämtlands
län, vars problem jag känner bäst, innebär
en konjunkturavmattning av den
typ vi nu är inne i alldeles särskilda
påfrestningar. Skogsbruket är inne i sin
värsta sysselsättningskris sedan 1930-talet. Skogsindustrins bristande lönsamhet
har tagit sig uttryck i låga råvarupriser,
vilket innebär att den ekonomiska
s. k. nollzonen täcker eu stor del
av det norrländska inlandet. Sannolikt
utgör inkomstbortfallet för skogsarbetare,
skogsägare och övriga direkt eller
indirekt av skogsbruket beroende enbart
i Jämtlands län något tiotal miljoner
kronor. Detta känns verkligen i
portmonnän när levnadskostnader och
andra omkostnader fortsätter att stiga.

I bygder där skogsbruket dominerar
har detta till följd en ekonomisk stagnation
som är mycket beklaglig. Det
är nämligen bygder som redan tidigare
har en låg ekonomisk aktivitet, undersysselsättning
och utflyttningsöverskott.
De lokaliseringspolitiska insatserna —■
detta vet vi ju av erfarenhet — förmår
inte på långt när suga upp ens den friställning
av arbetskraften som är en
följd av basnäringens rationalisering.

Lokaliseringspolitiken håller väl
egentligen på att förlora något av sin
ursprungliga målsättning. Lokaliseringsstöd
för etablering av industrier
beviljas nu även till områden av vårt
land som ligger i grannskapet av och
— enligt norrländskt sätt att se — inom
bekvämt reseavstånd från landets mest
expansiva regioner. Det är möjligt att
man inom den centrala administrationen
tröstar sig med sysselsättningssta -

Fredagen den 19 januari 1968 em.

Nr 3 101

Vid

tistiken. Arbetslösheten är svår i norr,
men det finns också arbetslöshetshärdar
i södra delarna av landet. Jag vill
emellertid påpeka att man, när man
bedömer sysselsättningsstatistiken, skall
ha klart för sig att det finns en betydande
dold arbetslöshet. Jag tror att
den finns i hela landet och att den är
större än man kan föreställa sig. Störst
är den kanske dock i de genuina skogsbygderna.
Den drabbar människor av
typen småbrukare som under vissa perioder
får en nödvändig, kompletterande
sysselsättning huvudsakligen i
skogsbruket men även i andra näringar.

Det är en kategori som inte i första
hand ställer sig i arbetslöshetsköerna
utan hellre väljer alternativet att söka
ökad sysselsättning i jordbruket. Vad
som berättas från sina håll i Norrland
är betecknande, nämligen att man vid
mejerierna noterat att mindre leverantörer,
som tidigare upphört med sin
djurhållning, nu återkommit som leverantörer.

Av allt att döma skulle sysselsättningssituationen
i stora delar av vårt
land — det gäller alltså inte enbart i
Norrland •— varit långt värre än vad
fallet nu är, om inte lantbruket spelat
sin gamla beprövade och utjämnande
roll. Nog förefaller många omdömen om
svenskt jordbruk, som fällts under senare
år, också från denna talarstol, vara
kortsynta, när man ändå vid första
bästa konjunkturavmattning i så hög
grad nödgas förlita sig på lantbruket
som sysselsättningsobjekt och därmed
buffert i samhällsekonomin.

Jag har tidigare i skilda sammanhang
påpekat hur otillfredsställande den nuvarande
lokaliseringspolitiken utformats
med tanke på utvecklingen i det
norrländska inlandet. Många bygder befinner
sig nu på ett stadium där befolkningsuttunningen
gått så långt att
det är förenat med ytterst stora svårigheter
att upprätthålla en rimlig servicestandard.
Kanslihusets s. k. glesbygdsgrupp
har ju i medvetandet om

remiss av statsverkspropositionen in. in.

dessa snabbt växande problem nu äntligen
ställt några konkreta förslag, vilket
givetvis är tacknämligt. Men jag
måste tillåta mig att säga, att det med
hänsyn till problemets art och omfattning
är svårt att tro att dessa försök
skall leda till någon klar förbättring.

Det skulle däremot en målmedveten
insats inom lokaliseringspolitiken, differentierad
till sin karaktär med hänsyn
till de lokala förutsättningarna, utgöra.
Här har regeringen visat en brist
på handlingsförmåga och klarsyn i glesbygdsproblematiken
som är högst beklaglig.

Tyvärr har inte heller de aktuella åtgärderna
till följd av den akuta sysselsättningssituationen
tagit tillbörlig hänsyn
till att skogsbrukets svårigheter i
nuvarande situation växer med avståndet
från kusten. De från vårt håll framförda
önskemålen beträffande ett intensifierat
vägbyggande som beredskapsarbete
har sålunda endast i ringa mån
vunnit beaktande.

Vad gäller beredskapsarbeten är det
angeläget att de ger en god sysselsättningseffekt
till låg kostnad. Det är vidare
önskvärt att de ger positiva följdverkningar
på andra områden i näringar
och i samhällslivet. Som exempel
kan nämnas hur beredskapsarbeten
i form av vägbyggande ger förutsättningar
för en expansion inom skogsnäringen
och således indirekt skapar
ytterligare sysselsättningstillfällen.

Analogt härmed borde arbetsmarknadsstyrelsen
medverka till att grundförbättringsarbeten
inom jordbruket utföres
som beredskapsarbeten. Sådana
arbeten är ur samhällsekonomisk synpunkt
angelägna och försvarbara, då
de medverkar till att på sikt höja lönsamheten
inom jordbruksnäringen. De
är särskilt angelägna därför att, som
jag nyss framhållit, många av jordbrukarnas
kompletteringsarbeten — exempelvis
skogsarbete — försvunnit utan
att nya kommit i stället. Många arbetsobjekt
finns också inom jordbruket ef -

102 Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tersom grundförbättringsarbeten under
senare år på många håll blivit eftersatta,
på grund av att det enskilda jordbruket
saknat ekonomiska möjligheter
att få arbetena genomförda. De arbeten
jag avser är t. ex. täckdikning, rensning
av vattendrag, förbättring av enskilda
vägar, uppsättning av stängsel
för betesområden samt skogsplantering.

Det borde vidare vara möjligt att som
beredskapsarbete upprusta bostadshus
och ekonomibyggnader inom jordbruket.
Beredskapsarbeten av nämnda slag
medför flera fördelar. De medverkar
till att öka lönsamheten inom jordbruket
och bromsar därmed upp avfolkningen
på landsbygden. Därmed blir
ett av de indirekta resultaten av ifrågavarande
arbeten att underlaget för
samhällsservice inte sviktar i samma
grad som eljest skulle ha varit fallet.
De som sysselsätts i dessa arbeten kan
bo kvar på sina ordinarie bostadsorter,
vilket från trivselsynpunkt är till
fördel för den enskilde och från ekonomisk
synpunkt bra för samhället. Till
detta kan läggas det väsentliga faktum,
att arbeten av denna typ blir avsevärt
billigare för statsverket än de traditionella
beredskapsarbetena.

Sammanfattningsvis vill jag, herr talman,
framhålla angelägenheten av att
nya vägar prövas och att ökade insatser
görs för att skapa sysselsättning i
de sysselsättningssvaga regionerna till
vilka Norrlands inland tyvärr hör.

Herr HEDIN (h):

Herr talman! »Busarna tar makten»
kunde man häromdagen läsa på Dagens
Nyheters löpsedel. I tidningen behandlades
den ökade frekvensen av överfall
och busfasoner på tunnelbanestationerna
i Stockholm, och man efterlyste ökad
och effektivare polisbevakning. Det är
verkligen beklagligt att vi i vårt land,
och i synnerhet i huvudstaden, skall ha
sådana förhållanden att gatu- och kvinnofrid
inte existerar utan kraftig medverkan
av samhällets ordningsmakt. Det

är ett beklagligt faktum samtidigt som
det borde vara självklart, att samhället
måste satsa tillräckliga resurser och
tillgripa nödvändiga åtgärder för att effektivt
upprätthålla ordningen. Brottsligheten
i Sverige har ökat i samma hastiga
takt som tidigare under 1960-talet,
vilket redan belysts av flera talare. Inte
minst mot den bakgrunden har polischeferna
för nästa budgetår räknat med
ett ytterligare behov av nära 3 000 tjänster.
Länsstyrelserna har tillstyrkt flertalet
men rikspolisstyrelsen har, främst
i anledning av regeringens allvarliga
uppmaning om ytterlig restriktivitet,
skurit ned sitt anslagsäskande till 564
tjänster, d. v. s. mindre än 20 procent
av vad polischeferna har föreslagit och
till och med mindre än det som tidigare
angivits i styrelsens långtidsprognos.

Jag tycker verkligen att det är förvånande,
att justitieministern ändå inte
velat acceptera rikspolisstyrelsens äskande,
och jag hoppas att riksdagen
kommer att visa sig mera tillmötesgående
vid behandlingen av motioner
i detta ärende. Sådana kommer åtminstone
från högerpartiet.

En företeelse som inger mycket stark
oro för framtiden är de alltmer vanliga
och allt våldsammare demonstrationerna.
I Stockholm anordnades 1963 och
1964 bara 9 respektive 6 demonstrationer
men 1965, då vi hade det beryktade
hötorgsintermezzot på sommaren,
var det inte mindre än 75 demonstrationer.
1966 var antalet 66 och fram
till den 15 oktober förra året planlädes
inte mindre än 95 demonstrationer
varav dock några aldrig kom till stånd,
bl. a. på grund av dålig väderlek.

De demonstrationer som väckt mest
uppseende och som ger anledning till
den starka oron är de som genomförts
av FNL-grupperna. I Stockholm har de
grupperna från början av 1965 till nu
genomfört ett 50-tal olika demonstrationer
varav minst 40 olagliga. Den skadegörelse
som FNL-grupperna åsamkat
samhället och enskilda i samband med

Fredagen den 19 januari 19(58 em.

Nr 3 103

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

demonstrationer och andra aktioner hade
fram till månadsskiftet november/
december 1967 uppgått till ett värde av
betydligt över 400 000 kronor. Härtill
kommer kostnader för restaurering av
ett 50-tal fastigheter som nedkluddats
med politisk propaganda. Statens kostnader
för säkerhetsskyddande ordningshållning
i samband med demonstrationer
och kostnader för fast bevakning
av bl. a. ambassader uppgår till mer än
1 miljon kronor för 1967.

Det är alltså betydande belopp det
rör sig om. Men det är ändå inte i
första hand ekonomiska skäl för den
starka oron. I enlighet med demokratiska
principer har varje medborgare
i vårt land rätt att hysa vilken åsikt
som helst och även att framföra den
offentligt. Alla har också rätt att anordna
eller deltaga i demonstrationer.
Vi har all anledning att slå vakt om våra
demokratiska rättigheter, och det är
i sig självt naturligt att många människor
vill uttrycka sin aversion mot
t. ex. vietnamkriget. Men demonstrationer
måste äga rum enligt gällande demokratiska
principer och regler. Man
måste ha särskilt tillstånd, och man får
exempelvis inte bära plakat som innebär
kränkande uttalanden om främmande
stat eller statsöverhuvud.

Polisen har som självklart åliggande
att se till att bestämmelserna följes och
att svara för skyddet av främmande
ambassader och deras personal. Vid lagliga
demonstrationer finns det ingen
som helst anledning till sammanstötningar
mellan demonstranter och polis.
Tvärtom gör polisen allt för att sådana
demonstrationer skall kunna genomföras
utan störande inslag utifrån. Ibland
tycker jag att det kan verka litet parodiskt
när demonstranterna med eskorterande
polis som skydd bl. a. vänder
sig just mot polisen med plakat och
oförskämda tillmälen. Det är allmänt
omvittnat att polisen även vid olagliga
demonstrationer uppträtt ytterligt återhållsamt
för att inte ge anledning till
störningar i onödan.

Det är bra att statsministern sent omsider,
bl. a. nu i remissdebatten, klart
har tagit avstånd från de olagliga FNLdemonstrationerna
och då inte minst
det ovanligt fula nidingsdådet utanför
kanslihuset mot den amerikanske OECDambassadören.
Men jag tror att det finns
stor anledning för både regeringen och
våra massmedia att avslöja vad FNLgrupperna
egentligen är och vad de
har för syftemål. Jag tror att det finns
alltför många idealister som ansluter
sig till dessa grupper utan att förstå
vad de ger sig in i. Allmänheten bör
få veta att FNL-rörelsen, att döma av
offentliga uttalanden, till sin natur är
en revolutionär rörelse som arbetar efter
samma principer som kommunistiska
förbundet företräder. Dessa principer
kan studeras i den av Nils Holmberg
utgivna skriften »Vart går Sveriges
kommunistiska parti». Låt mig här
bara citera ett litet avsnitt ur den boken,
där man förutsätter att en socialistisk
revolution måste genomföras med
väpnat våld. Där står: »Ännu har, om
vi undantar de östeuropeiska folkdemokraterna,
där alldeles särskilda förhållanden
förelåg, ingen socialistisk revolution
kunnat genomföras någonstädes
utan att massorna med väpnat våld
erövrat makten. Så var det i Ryssland,
i Kina, i Nordvietnam och på Kuba.
Och så måste man för närvarande räkna
med att det ska bli även i Sverige.»

Kommunistiska förbundet har en
stark förankring i den s. k. kineskommunismen
och är en utbrytning ur det
»vanliga kommunistpartiet» som nu kallar
sig vänsterpartiet kommunisterna.
Herr Hermansson har alltså inte något
direkt samröre med Kommunistiska förbundet
eller med FNL-rörelsen, men
man har — tycker jag —- anledning att
fråga sig om det inte är en indirekt
solidaritetsförklaring när han hemställer
hos regeringen om en undersökningskommission,
för utredning av händelserna
den 20 december förra året i
anledning av påstådda övergrepp från
polisen.

104 Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Polisen gjorde då sin självklara plikt
för att hindra olagligt uppträdande, och
enligt vad som allmänt omvittnades
uppträdde polisen med stort lugn trots
våldsamma provokationer från de demonstrerande.

Hur pass nära släktskapet är mellan
olika kommunistiska organisationer är
för en utomstående svårt att bedöma.
Det finns rätt så många sådana organisationer.
Men när herr Hermansson
i går i polemik med folkpartiledaren
talade om »ränder som inte går ur»
får nog herr Hermansson ursäkta om
det var många som frågade sig hur det
är med herr Hermanssons egna röda
ränder, vilka för övrigt både statsministern
och herr Wedén i går erinrade
om, även om statsministern samtidigt
strök med hartassen en hel del. Detta
tycks ingå i den politiska bilden i fråga
om umgängessättet mellan vänsterpartierna.

Ordföranden för de samlade FNLgrupperna
och flera andra aktiva FNLanhängare
tillhör till skillnad från herr
Hermansson Kommunistiska förbundet,
och rent principiellt torde man kunna
betrakta FNL-rörelsen som något av en
täckorganisation för detta förbund.

Det fanns vid årets början minst 35
FNL-grupper i vårt land, och det tycks
bildas allt flera. Enligt vad jag såg i
en tidning häromdagen bildades då en
ny grupp i Nyköping och en i Oxelösund.
Enligt personer som kommit i
kontakt med FNL-rörelsen bedriver
denna ett energiskt politiskt arbete, där
studiecirklar i marxismens-leninismens
världsåskådning intar en central plats.
Det är svårt att klarlägga vilka internationella
kontakter FNL-rörelsen har,
men det är allmänt känt att ett flertal
FNL-anhängare gjort studieresor till
Kina.

Att medlemmarna i Kommunistiska
förbundet och åtminstone de ledande
inom FNL-rörelsen måste influeras av
den dubbla lojalitet, som statsministern
i går talade om, är alldeles uppenbart.

Med utnyttjande av en i och för sig
fullt förståelig opinion mot kriget i
Vietnam tycks FNL-rörelsen söka åstadkomma
vad man enligt marxistiskleninistisk
terminologi kallar för en revolutionär
stituation. Man använder demonstrationsvapnet
som främsta medel
och försöker utföra demonstrationerna
så att man om möjligt kommer i konflikt
med polisen. Man riktar därefter
anklagelser mot polisen för brutalitet,
och man riktar också angrepp mot vårt
rättsväsende när demonstranter som
förfarit olagligt ställs inför rätta. Man
försöker genom press, radio och TV
åstadkomma största möjliga publicitet,
vilket man också tyvärr i alltför stor
utsträckning har lyckats med.

Polisen ställs ofta inför svåra och
otacksamma uppgifter när den fullgör
vad samhället ålagt den att utföra för
att upprätthålla de rättsregler och ordningsföreskrifter,
som omgärdar den
svenska yttrandefriheten och som är
nödvändiga för att värna vårt demokratiska
rättssamhälle.

Polismännen skulle vara förtjänta av
allmänhetens tacksamhet och beröm i
stället för att alltför ofta få bära smälek
för sin viktiga demokratiska insats. Mot
denna bakgrund var det verkligen glädjande
att häromdagen läsa Ture Nermans
insändare i Svenska Dagbladet,
där han kraftigt reagerar mot de demonstrationer
mot polisen som blivit
allt vanligare.

Han föreslår där en riksinsamling
till en fond för vår polis, och han poängterar
uttrycket »vår polis». Genom
avkastningen från den tilltänkta fonden
skulle stipendier årligen kunna utdelas
för olika ändamål som uppmuntran till
en kår — poliskåren — som varit glömd
då andra samhällsgrupper har uppmuntrats.
Ture Nerman slutar med följande
ord: »Jag tror tiden är inne för
en sådan hyllning och solidaritetsförklaring
för vår demokratiska ordningsmakt
och därmed vårt demokratiska
rättssamhälle.»

Fredagen den 19 januari 1968 em.

Nr 3 105

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Nermans insändare har redan mött
starkt gensvar, och jag hoppas att hans
förslag inte bara skall bli ett värdefullt
inlägg i den allmänna debatten
utan också leda till ett positivt och
konkret resultat.

Jag har, herr talman, med mitt anförande
velat fästa uppmärksamheten
på ett samhällsproblem av mycket stor
betydelse för vår inre säkerhet. Regeringen
måste med alla medel se till att
olagliga demonstrationer och busyttringar
förhindras och att polisen får
erforderliga resurser härför. Regeringen
kan och bör också medverka till att
vår demokratiska ordningsvakt på allt
sätt får samhällets moraliska stöd i sitt
krävande och ibland utomordentligt
svåra arbete.

Herr HENRIKSON (s):

Herr talman! Låt mig börja med en
parentes, närmast i anledning av en del
av det som herr Hedin yttrade. Det
gäller det s. k. umgänget mellan, som
han sade, vänsterpartierna.

Det förefaller mig vara angeläget att
tillbakavisa den nya form för politisk
verksamhet som högerpartiet tycks vilja
ägna sig åt, nämligen att misstänkliggöra
socialdemokratins kamp mot diktaturregimer
av olika slag och även en
del företeelser som vi har fått bevittna
inom vårt eget land. Jag tror mig kunna
säga att kampen mot kommunisterna,
sådana som vi har lärt känna dem bl. a.
under den tid då Stalin styrde Sovjetunionen,
har fått föras av socialdemokratin.
Högerns insatser i det avseendet
har inte givit något särskilt påtagligt resultat.
Man skall därför inte försöka
misstänkliggöra det parti som under så
lång tid har stått för rusthållet i vårt
eget land. Ingen kan väl heller hävda
att utvecklingen under socialdemokratins
tid vid makten gått mot mindre demokrati.

Nu var det emellertid inte detta jag
tänkte uppehålla mig vid under några

minuter, herr talman, utan jag vill framföra
några synpunkter på en fråga som
alltid har legat socialdemokratin nära.
Jag syftar på frågan om jämlikheten i
samhället — jag skulle lika gärna kunna
säga frågan om utjämning och likställighet.
Den politiska striden i vårt
land har ofta gällt jämlikheten: jämlikhet
mellan olika grupper i samhället
men också jämlikhet mellan enskilda
individer. De hetaste striderna ligger
nu så långt tillbaka i tiden att man försöker
inbilla både sig själv och andra
att vi inte har mer att göra på detta
område. På en del håll förefaller det
som om man blir besvärad när dessa
frågor någon gång tas upp. En fortsatt
kamp för jämlikhet skulle, enligt vad
man ibland får höra, knappast vara behövlig.

Inför valet 1966 beskylldes socialdemokratin
av folkpartiet för att hysa ett
överdrivet intresse för, som man uttryckte
det, ekonomisk nivellering och
inkomstutjämning. Det förhållandet att
den beskyllningen riktas från det största
borgerliga partiet bör göra klart för
oss litet till mans att kampen om och
för jämlikhet inte alls är avslutad. Vi
får nämligen utgå från att den av folkpartiet
demonstrerade inställningen utgör
en viktig grund för borgerlig samverkan,
som det brukar heta.

Vi har alla ett gemensamt ansvar, det
har många gånger understrukits från
socialdemokratisk sida. Jag tror inte
detta kan framhållas för många gånger.
De borgerliga partierna har ofta försökt
skrämma för staten. Kanske man
kan säga att den propagandan numera
kommit av sig. Man har börjat inse att
vi på allt fler områden måste lösa problemen
gemensamt. Vi kan dock konstatera
att man i det praktiska handlandet
ofta är oerhört halvhjärtad. Bl. a. tar
detta sig uttryck i det ofta återkommande
kravet på sänkning av skatterna
— särskilt marginalskatterna. En skattesänkning
skulle medföra en begränsning
av samhällets möjligheter att mot -

4* — Andra kammarens protokoll 1968. Nr 3

106 Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

svara de förväntningar som samhällsmedborgarna
bär.

Vi upplever just nu en situation på
den svenska arbetsmarknaden där kravet
på ökad solidaritet måste tillgodoses.
Regeringen har tagit fasta på det
förhållandet och föreslår kraftigt ökade
anslag för arbetsmarknadspolitiska
ändamål. Till skillnad mot vad som
ofta varit fallet tidigare förefaller det
mig numera ha blivit så att även den
borgerliga oppositionen accepterar ökade
statliga insatser på detta område.
Omvändelsen skall naturligtvis hälsas
med tillfredsställelse.

Också på andra områden, där vi gemensamt
måste verka för att uppnå ökad
jämlikhet, innehåller den framlagda
statsverkspropositionen väsentliga utgiftsökningar.
Jag tänker bl. a. på sjukförsäkringen
och folkpensioneringen. I
en särskild proposition kommer förslag
att föreläggas riksdagen om ett utbyggt
stöd till barnfamiljerna ■— och då särskilt
till dem med låga inkomster. Jag
vill redan nu framhålla att jag hoppas
att man skall kunna finna sådana tekniska
lösningar att det ökade stödet
verkligen når dem som är i största behovet
därav — jag tänker särskilt på
ensamstående föräldrar, ibland med
pension och kommunalt bostadstillägg.
Verkningarna av dels de kommunala
bostadstilläggen och dels familj ebostadsbidragen
måste särskilt uppmärksammas,
då dessa bidragssystem för närvarande
inte förefaller att fungera på
allra bästa sätt.

Den inriktningen av den praktiska
politiken som de här anförda exemplen
exponerar har sin grund i socialdemokratins
vilja att uppnå ökad jämlikhet.
Personligen anser jag att den viljan
måste än mer fördjupas och förstärkas.
Den måste också nå ut till de olika
arbetsplatserna, till alla de olika företagen
i vårt land.

Kraven på effektivitet och konkurrenskraft
får inte bli så dominerande
att hänsynen till de enskilda männi -

skorna minskas eller helt åsidosätts.
Man måste tyvärr konstatera att hänsynen
till de anställda inte alltid blir
beaktade på önskvärt sätt i samband
med de aktuella strukturella förändringarna
inom näringslivet. Ofta görs
förflyttningar av arbetskraft inom företagen,
som innebär att de anställda får
vidkännas väsentligt minskade inkomster,
och inte så sällan drabbas den äldre
arbetskraften. Naturligtvis måste omställningar
av antytt slag äga rum, men
det måste vara något fel när den enskilde
ensam skall ta konsekvenserna av
en process som vi alla har ansvar för
och också drar fördelar av, inte minst
när det gäller de ekonomiska verkningarna.
Strävan till jämlikhet måste därför
förstärkas i dessa sammanhang.

Jag kan inte underlåta att i anslutning
till frågan om situationen på arbetsmarknaden
också något vidröra de
förslag vi har att förvänta om ett ökat
skydd speciellt för den äldre arbetskraften.
Jag avser, som väl alla förstår,
den utredning som pågår och som kommer
att lägga fram ett förslag på detta
område. Naturligtvis hälsar jag detta utbyggda
stöd med den största tillfredsställelse.
Jag vill emellertid betona att
konstruktionen bör bli sådan att intresset
för att tillhöra de erkända arbetslöshetskassorna
vidmakthålls. Eftersom
jag tidigare under rätt många år haft
anledning att syssla med dessa frågor,
står det för mig fullständigt klart att
den nuvarande ordningen på området
bör bibehållas så långt som möjligt, då
den fungerar mycket bra.

De två mittenpartierna har vid skilda
tillfällen talat om någonting som de
kallar allmän sysselsättningsförsäkring.
Jag måste tillstå att det ibland har varit
litet svårt att riktigt veta vad som
avsetts. Om jag inte tar fel är det fråga
om en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring.
I en debatt i denna kammare vid
förra årets riksdag försökte en framstående
företrädare för folkpartiet förklara
varför man använder beteckningen all -

Fredagen den 19 januari 1968 em.

Nr 3 107

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

män sysselsättningsförsäkring. Han yttrade
i sammanhanget bl. a.: Termen arbetslöshetsförsäkring
har sedan gammalt
en inriktning på löntagarnas problem.
Uttrycket sysselsättningsförsäkring
har inte denna belastning utan anger
mera att det gäller alla grupper i
samhället, både företagarna och löntagarna.

Till denna förklaring kan göras åtminstone
ett par kommentarer. För det
första har väl frågan om trygghet vid
inkomstbortfall på grund av arbetslöshet
alltid omfattat både företagare och
löntagare. För det andra möjliggör nuvarande
lagstiftning för båda dessa kategorier
att försäkra sig för det inkomstbortfall
som uppstår vid arbetslöshet.
Fn annan sak är att intresset för försäkringen
i dess nuvarande form har
varit litet olika utvecklat inom olika
grupper i samhället. Ser man saken som
en fråga om jämlikhet borde begreppet
arbetslöshet kunna appliceras på alla
som drabbas och därmed också benämningen
arbetslöshetsförsäkring accepteras
för den försäkring som skall inskrida
vid tillfällen av arbetslöshet.

För övrigt förefaller man inom mittenpartierna
numera att ha en något annan
syn på dessa frågor. I går yttrade t. ex.
herr Wedén att samtliga löntagare bör
ha ett skydd vid arbetslöshet. På den
punkten kan jag instämma med honom.
Nuvarande försäkring tar just sikte på
löntagarna. Herr Eliasson i Sundborn
nämnde i sitt anförande om denna fråga
att man bör sträva mot en allmän
arbetslöshetsförsäkring. Alltså tycks numera
mittenpartierna ha accepterat den
ordning som gäller för närvarande och
talar mindre ivrigt om en del grupper
som de tidigare ordat mycket om i detta
sammanhang.

Sekreterare Per Holmberg har i en
artikel i Arbetet den 21 oktober förra
året berört dessa frågor om jämlikhet.
Eftersom de synpunkter han har anfört
i sammanhanget är oerhört värdefulla
och helt överensstämmer med vad jag

själv anser vara riktigt, vill jag tillåta
mig ett kort citat ur den innehållsrika

artikeln:

»Jämlikheten som politiskt huvudmål»
formas i »kommunal- och riksdags-
och facklig politik. Men den fås
inte automatiskt. För dess uppnående
måste gamla myter avlivas på utbildnings-
och löneområdena, måste de konkurrenssvagaste
människorna ständigt
och särskilt stöttas under, måste de
kortsiktiga åtgärderna konsekvent bedömas
ur ett mera långsiktigt socialt
perspektiv.

Att arbeta för jämlighet är betydligt
mer än att yttra fagra fraser på kongress-
och jubileumsmiddagar i politiska
och fackliga sammanhang. Det är
att ständigt utmana de starka människornas
privilegier på ett stort antal
verksamhetsområden för att kunna målmedvetet
ta till vara de många svaga
människornas självklara — men alltjämt
så tyst framförda — krav på rättigheter.

Jämlikheten är en idé för unga människor,
egentligen lika lätt att förstå och
att engagera sig i som u-!andsfrågorna.
Utan jämlikhet bland oss själva här i
Sverige kan vi inte heller arbeta för
jämlikhet mellan världens länder».

Jag vill uttrycka förhoppningen, herr
talman, att frågan om jämlikheten måtte
bli en fråga, varom strid inte skall
behöva stå, utan där stor enighet skall
kunna påräknas.

Herr BERGLUND (fp):

Herr talman! Jag skall inte ingå i
någon polemik med herr Henrikson i
anledning av vad han sade här, ehuru
det kanske vore intressant att göra det.
Han talade mycket om socialdemokratisk
vilja. Jag skulle också vilja efterlysa
socialdemokratisk förmåga.

Herr talman! Vår debatt omspänner
under dessa dagar skilda förhållanden
och skilda områden av vårt samhällsliv,
och talarna här i kammaren framför
sina reflexioner och önskningar

108 Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

med utgångspunkt från vad var och
en anser vara det viktigaste och mest
angelägna att framhålla.

Detta är ju riktigt, och det kommer
att ge en ganska god bild av vad som
rört sig under det gångna året såväl
i vårt land som ute i världen. Somliga
är ganska belåtna med förhållandena
sådana de är. Andra har en mera kritisk
syn på vad som rör sig i tiden.
Vi är alla satta att bevaka olika områden
av vårt samhällsliv — och gör det,
tror jag, med den ärliga övertygelse
och det mått av kunnande som var och
en av oss kan prestera. Dock torde helt
allmänt kunna sägas, att riktigt belåten
är väl ingen, utan man skulle väl önska
att vad man är mest angelägen om att
framhålla och värna om kunnat bli
på ett annat sätt och bättre tillgodosett.

Vi får naturligtvis komma ihåg att vi
alla är underkastade begränsningens lagar
och det mänskliga kunnandets och
att allt vad vi gör till sist ändå bara
är och förblir ett styckeverk. Inser man
detta har vi kanske lättare att överse
med varandras brister.

Till övervägande del rör sig diskussionerna
här i riksdagen om materiella
ting i deras olika former, och vi söker
att genom dessa diskussioner lägga
till rätta förhållandena för vårt folk
för att åstadkomma ett resultat som vi
alla är överens om: ett bättre samhälle,
som kan ge vårt folk ännu större förutsättningar
och bättre möjligheter till
samlevnad och framåtskridande.

Jag tycker det var välgörande att i
den predikan som hölls under gudstjänsten
i samband med riksdagens högtidliga
öppnande få konstaterat, att det
materiella välståndet -— som vi givetvis
inte skall förakta — i sig självt inte
medför någon verklig lycka för vårt
folk, utan att andra, högre andliga värden
måste till för att framskapa en
fullt harmonisk lycka och ett hela män
niskan omfattande välstånd.

Hur vi än ordnar och planerar mås -

te vi ta med detta i beräkningen för att
inte hela vårt handlande skall råka i
baklås och vi inte kan finna vägar,
på vilka vi skall kunna lösa de problem
som är väsentliga för oss.

Då man erinrar om detta kan man
inte undgå att i första hand tänka på
de ungdomar som växer upp i det samhälle
vi försöker att göra så levnadsdugligt
som möjligt och just för dem
I detta samhälle lurar faror av olika
slag, vilka, om de ostört finge fortsätta,
kunde medföra skador för vårt kommande
släkte av oanad räckvidd. Bekymren
måste vi i detta fall dela. Vi
måste försöka råda bot på det onda med
de medel som står till buds. Vi kan givetvis
inte underlåta att här nämna
sådana faror som alkoholmissbruk, narkotikamissbruk
och en genom en ohämmad
propaganda alltmer överbetonad
sexualitet. Jag skulle gärna, herr talman,
vilja instämma med vad fru Heurlin
tidigare i dag sagt i kammaren.

Av rapporter att döma är utvecklingen
på dessa områden nog så skrämmande.
Fråga är om vi till fullo inser den
fara i vilken vi svävar och som onda
makter försätter oss i. Enligt den statistik
som är tillgänglig erfar vi — tidigare
är detta relaterat av herr Wiklund
i Stockholm — att över 5 000 människor
varje år dör i vårt land på grund
av ökat alkoholmissbruk. Antalet av dem
som faller offer för narkotika ökar mer
och mer. Här skulle annan statistik kunna
redovisas som utvisar ungefär detsamma.
Den djupaste orsaken till allt
detta är utan tvivel den känsla av otillfredsställdhet,
som särskilt vår ungdom
känner. På grund av det antydda och
mycket annat söker den att fly undan
verkligheten och skapa sig en drömvärld
som inte existerar.

Sveriges riksdag har härvidlag ett
stort ansvar, inte minst då det gäller
att förebygga den utveckling jag här
har nämnt. Det räcker inte med att ta
vård om alla dem som råkar illa ut
och att försöka återföra dessa till ett

Fredagen den 19 januari 1968 em.

Nr 3 109

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m.

normalt liv; vi måste verka för att ungdomen
aldrig skall få tillfälle att komma
in på de vägar som förstör den.
För kommande budgetår anslår vi 125
miljoner kronor för alkoholistvård av
olika slag. Jag skulle vilja nämna att
svenska folket i dag köper sprit för
cirka tre miljarder kronor om året men
att alkoholismen enligt föreliggande beräkningar
kostar samhället ungefär fyra
miljarder under samma tid.

När en farsot hotar — den må vara
av vilket slag som helst — sätter vi in
alla våra krafter och möjligheter för
att söka förhindra en spridning. Om
den också uppenbarar sig i hur liten
grad som helst, ställer vi ändå våra
resurser till förfogande, och genom ett
intensivt pådrag lyckas vi vanligen häva
farsoten. Det kan vara salmonella,
tyfus, gulsot, difteri, influensa eller andra
ting. Men hur gör vi med det alltmer
ökande missbruket av sprit, narkotika
och nikotin, och vad gör vi åt
det sexuella utsvävandet? Tar vi härvidlag
lika stora krafttag för att hindra
och sanera? Tyvärr inte!

Många orsaker till dessa förhållanden
kan givetvis anföras, men jag tror
att familj ep olitik, bostadsbyggande och
sysselsättning är några av de åtgärder
som samhället som sådant kan använda
för att komma åt det onda. Därtill
kommer givetvis den insats som den
kristna församlingen kan göra och som
den bör göra för att hjälpa samhället
i dess svåra uppgift.

Unga människor som vill ingå äktenskap
och bilda familj hindras genom
att inte bostad kan ställas till deras
förfogande. Man bildar kanske i en del
fall ändock familj, men den får inte den
miljö den behöver för att fungera och
utvecklas. Barn som föds kommer att
under sin mesta tid vistas utanför familjen
och blir hänvisade till ett uteumgänge
som inte är nyttigt för dem
i uppväxtåren. Ligor och gäng tar hand
om dem och för dem in på brottets
bana. Vi upplever alltför ofta skakande
skildringar från just denna värld.

Man har diskuterat reklamen i alkohol-
och tobaksannonser, både enskild
och statlig, såsom varande en betydelsefull
faktor att räkna med då det gäller
stimulans till bruk av dessa gifter. Hur
vore det om vi skulle satsa på en annonskampanj
som gick ut på att tala
om hur skadliga dessa ting är och vart
det kan föra en ung människa att umgås
med så farliga gifter. Det skulle säkert
löna sig för samhället att på den
vägen försöka förhindra farsoten. En
annan väg är att ställa medel och resurser
till våra kristna och ideella ungdomsorganisationers
förfogande i ännu
högre grad än vad som nu är fallet för
att ge dem möjlighet att ta hand om
vår ungdom.

Jag nämnde, herr talman, familjepolitiken
som ett instrument att försöka
lösa en del av de ungdomsproblem som
vi ställs inför, och i samband därmed
nämnde jag också bostadspolitiken. Jag
skulle gärna vilja se att man på ett par
punkter omprövade den nuvarande bostadspolitiken.
Vi brukar tala om att
vi gör det och det för framtiden; vi
bygger för framtiden t. ex. Det är en
riktig devis. Men vi måste se till att
den inte endast blir ett talesätt utan
att man även söker förverkliga den.

Hur gör man nu med de unga som
vill bilda familj och söker bostad? Ja,
de konfronteras med kösamhället som
nu har funnits i många år. Skall man
följa statsministerns anvisningar är det
bara att stå i ko eller att söka sig till
någon annan bostadsort där möjligheterna
och miljön kanske kan vara bättre.
Den unga människan kan ha stått
i sådan här ko i tio år utan att se någon
ljusning. Framtiden ser mörk ut,
och hoppet om familjebildning i normal
ordning ser ut att grusas. Nej, herr
talman, fram för en annan och rörligare
politik, låt oss se till att i första
hand de unga får bostäder, i synnerhet
de som skall bilda familj. Vi bygger på
detta sätt upp ett framtidens samhälle
och motverkar i hög grad ungdomsbrottslighet,
narkotikafördärv, alkohol -

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m.

missbruk och annat som den kanske
många gånger på grund av förhållandena
desperata ungdomen hänger sig
åt.

När jag fick den bok som är utdelad
på ledamöternas bord, Fataburen, Nordiska
museets och Skansens årsbok,
träffade jag på en mycket intressant
sak som påminde mig om min ungdom.
Ja, det är nu 60 år sedan. Min far skulle
bygga ett eget hem, en villa, men
hur skulle det gå till? Det fanns en förening,
Föreningen Egna Hem, Motala,
som hjälpte till med detta.

När jag i denna bok fick se vinjetten
till den tidning som den här föreningen
gav ut, påminde jag mig hur det var
på den tiden. Det var inte stora förtjänster
då. Det var knappt, och hur
skulle man få ihop pengar till ett eget
hem? I denna vinjett står det att målet
är »Eget hem på egen grund». Medlet
är — lyssna: »Flit, sparsamhet, gudsfruktan».
Är det ett föråldrat tänkesätt?
Jag tror att det står sig även i dag.
Skulle man kunna få in ungdomen på
den vägen, att få den att satsa på de
medlen — flit, sparsamhet, gudsfruktan
— tror jag att oanade resultat skulle
kunna uppnås.

Ett radikalt grepp i fråga om bostadsbyggnadspolitiken
vore att slopa all reglering
på detta område och släppa även
denna del av produktionen fri, så att
denna liksom vårt övriga näringsliv
komme in i en naturlig konkurrens.
Denna reglering är en förlegad kristidsföreteelse,
som snarast bör avvecklas.

Ett ökat bostadsbyggande kan, som
jag vid upprepade tillfällen framhållit
i denna kammare, åstadkommas genom
att man förhindrar rivning av den del
av det äldre bostadsbeståndet, som kan
moderniseras. Till sådan modernisering
bör lån i vanlig ordning beviljas. Inrikesministern
har på senare tid insett
nödvändigheten härav, och jag hoppas
att han med all kraft tar itu med denna
viktiga sak.

Kommunerna bör också få mer att

säga till om då det gäller bostadsbyggandet
och inte endast vara hänvisade
till en många gånger godtycklig kvottilldelning.
Kommunerna kan själva
bäst bedöma både sina möjligheter till
bostadsbyggande och behovet av bostäder.
Det är de enskilda kommunerna
som måste se till att mark finns tillgänglig,
det är kommunerna som skall
generalplanera, stadsplanera, göra tomtindelning,
bygga vägar och anlägga ledningar
samt i många fall försäkra sig
om byggnadskreditiv och bottenlån.
Men kommunerna har ingen möjlighet

— även om alla dessa ting föreligger

— att få en sådan tilldelning av en
byggnadskvot att ett rationellt byggande
kan komma till stånd. Jag talar av egen
erfarenhet. De centrala myndigheterna
skall inte ensidigt sätta som villkor att
orten skall ha exempelvis industriell
verksamhet för att få bygga bostäder
eller att där måste finnas bostäder för
att man skall få industrier lokaliserade
till sig. Att en ort är lämplig som bostadsort
borde vara ett nog så vägande
skäl.

Jag skall sluta här, herr talman. Jag
hade mycket mer att tillägga, men jag
får väl återkomma i andra sammanhang.
Med detta anförande har jag velat
peka på nödvändigheten att regeringen,
som har makten i sin hand, herr Henrikson,
effekturerar ovan berörda åtgärder.

Får jag till sist, herr talman, uttala
en önskan: förbud mot tillverkning och
införsel av alkoholhaltiga drycker i
vårt land. Större delen av vårt folk
skulle hälsa en sådan åtgärd med mycket
stor glädje.

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Statsverkspropositionen,
finansminister Strängs trettonde,
gör en sannerligen inte glad och optimistisk.
De socialdemokratiska tidningarna
lovprisar dock budgetförslaget
och anser nära nog att det är ett

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

lyckokast. Man utlovar ett snart återställande
till ett normalt arbetsmarknadsläge
trots de ökade arbetslöshetssiffrorna.
Men herr Sträng redovisar
inte hela sanningen då han talar om
orsakerna till arbetslösheten i vårt land.
Han talar om den allmänna konjunkturnedgången
i Europa och Amerika
men säger inte ett ord om den våldsamma
dumpingimporten av bl. a. textilvaror
vilken uppgår till hälften eller
mer av hela den svenska konsumtionen,
och det nämns inte att importen av
dessa varor har förorsakat en mängd
företagsnedläggelser eller inskränkningar
som bidrar till ökad arbetslöshet.

Glädjeämnet i budgetförslaget är att
skattehöjningen i huvudsak begränsas
till höjd spritskatt. Men om man närmare
penetrerar statsverkspropositionen
så blir den glädjen ändå minimal.
Nedskärningen av försvarskostnaderna
skapar ytterligare arbetslöshet. De utlovade
familjepolitiska förbättringarna
med återställande av barnbidragen till
det ursprungliga realvärdet uteblir, och
även u-hjälpen ökas mindre än vad
som utlovats. Dessutom omöjliggörs förbättringar
på ett område som man kan
säga har ett akut behov av förbättringar,
och detta trots att medel rätteligen
borde finnas disponibla. Men
dessa medel har använts och kommer
att användas för andra ändamål än vad
de är avsedda för. Enligt riksdagens
revisorers berättelse upptas ett överskott
på specialbudgeten för automobilskattemedel
med ett belopp av 718 miljoner
kronor. Med reserverade medel
bokförs en sammanlagd behållning av
1 638 miljoner kronor. Dessa bilskattemedel
är avsedda att användas till vägväsendet.
Härtill kommer att automobilskatten
fr. o. m. den 1 januari i år
höjts med 50 procent. Detta kommer
ytterligare att öka motorismens krav
på vägbyggande och vägunderhåll. Detta
försämrar alltså den Strängska budgeten
ytterligare. Det är sålunda ingen
budget att skryta med.

Jag tror inte heller att landets motorfordonsägare
blir trakterade av en
50-procentig skattehöjning när man inte
samtidigt kan redovisa möjligheter till
förbättringar på vårt lands eftersatta
vägväsende. Vi har nämligen ett eftersatt
vägväsende. Den uppräkning av
anslaget till vägunderhållet som skett
kompenserar endast de ökade kostnaderna
för vägunderhållet och kommer
inte på något sätt att ge de lokala vägförvaltningarna
möjligheter till ökat
vägunderhåll eller ökat vägbyggande.
Anslagsbeloppet understiger med 43,5
miljoner kronor det av vägverket äskade.
För byggande av riksvägar, länsvägar,
ödebygdsvägar och storbroar
understiger anslaget det av vägverket
äskade med 55,5 miljoner kronor. Samma
förhållande råder över hela linjen.

De redovisade beräkningarna för
budgetåret 1968/69 visar att de utgifter
som skall täckas med automobilskattemedel
uppgår till 2 186,4 miljoner
kronor. I denna summa ingår då inte
bara kostnader för vägväsendet utan
också sådana kostnader som redovisats
under andra huvudtitlar såsom kostnader
för polis, domstolsväsende, sjukvård,
etc., som kan sägas beröra motorismen.
Trots de ökade inkomsterna
av bilskatten har vägväsendets kostnader
minskat med 128 miljoner kronor.
Finansministern har beräknat inkomsterna
på automobilskattemedlens specialbudget
till något över 2,8 miljarder
kronor. Sålunda kommer för nästa budgetår
617 miljoner kronor av dessa
bilskattemedel att tillföras budgetutjämningsfonden.
För att tala i klartext innebär
det att dessa 617 miljoner kronor
kommer att med undantag av 1 000
kronor, som användes till överföring
till automobilskattefonden, användas
för andra ändamål än de är avsedda för.
Förslaget är således bekymmersamt, sett
ur vägväsendets synpunkt.

Enligt mitt sätt att se har bilarna i
vårt land blivit en statens mjölkko. Bilarna
är i dessa järnvägsnedläggelsernas

112

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tid sannerligen inte någon lyxföreteelse.
Det bör dessutom påpekas att utöver
bilskatten går bilaccisen och omsättningsskatten
vid bilköp liksom den extra
bensinskatten direkt in i statens
kassakista.

Herr talman! Man kan fråga sig, om
det är en klok politik att låta våra vägar
mer eller mindre nedslitas och inte
göra dem ändamålsenliga för den stora
trafik som riksvägar, länsvägar och enskilda
vägar betjänar och i ökad utsträckning
kommer att betjäna. Vi har
mångenstädes i vårt land vägar av sådan
beskaffenhet, att det är förenat med
vissa risker att allmänt trafikera dem.
Jag skulle från mitt län kunna ge exempel
härpå, och förhållandena i Älvsborgs
län har säkerligen motsvarigheter
i andra län. Det finns vägar vilkas
standard är sådan, att kommunalmännen
i vissa kommuner tvekar att genomföra
grundskolans högstadium på grund
av att vägarna till kommunblockets centralort,
där centralskolan ligger, är av
den beskaffenheten att ingen vill riskera
att låta skolbilarna befara dessa
vägar. Inte heller går det att utnyttja
bilarnas lastkapacitet på grund av vägarnas
och broarnas låga bärighetsgrad.
Allt detta är synnerligen irrationellt
och måste bli föremål för en förändring.

Jag tror mig kunna försäkra att bilägarna
inte knotar mot bilskatten i
händelse bilskatten användes för vägväsendets
behov. Det finns mängder av
projekterade vägbyggnadsarbeten som
väntar på medel och igångsättningstillstånd,
men med den nuvarande vägpolitiken,
då som nämnts vissa summor
av bilskattemedlen användes för andra
statliga utgiftsändamål, finns det ingen
möjlighet att genomföra dessa vägbyggnadsprojekt,
utan de får stå på väntelistan
säkerligen åtskilliga år framöver.

Under höstriksdagens remissdebatt
vädjade jag till kommunikationsministern
att hålla sig framme, när medel
utanordnas till beredskapsarbeten, så

att en del av dessa medel kan användas
för vägväsendets behov i arbetslöshetstider.
Jag hoppas också att kommunikationsministern
gör vad han kan härvidlag.

Finansministern har en gång i ett
tal i första kammaren lovat — jag vill
minnas att det var 1963 — att de medel
som är bokförda som behållning på
automobilskattefonden skall användas
för att tillgodose motorismens krav på
förbättring av vägarna, då det blir möjligt
sett ur arbetskraftssynpunkt. — Jag
förstår mycket väl att det i tider, då det
var brist på arbetskraft, kunde vara
svårt att uppfylla sådana önskemål. Men
nu är tiderna annorlunda, och vi har
snart 100 000 arbetslösa, direkt eller
indirekt, och regeringen med finansministern
i spetsen måste besinna detta
och utanordna medel till vägarnas upprustning.
Det är ett krav som ovillkorligen
måste tillgodoses.

Låt mig sedan, herr talman, med
några ord beröra ett annat område. Det
gäller frågor som jag anser regeringen
bör handlägga på ett annat sätt än vad
som gjorts. En omvändelse måste ske.
Den alltmer ökade arbetslösheten beror,
som jag tidigare nämnt, i inte
ringa utsträckning på den osunda konkurrensen
från vissa länder i fråga om
textil- och konfektionsvaror. Mer än 50
procent av vår konsumtion av dessa
varor är av utländskt fabrikat, och
detta har tvingat den svenska textiloch
konfektionsindustrin till nedläggningar
eller stora inskränkningar. Jag
tror mig veta att inte fullt 60 000 personer
numera sysselsätts i dessa branscher,
nära nog ca 50 % minskning på
ca 7 år. Självklart på grund av arbetstillfällenas
minskning. Läget förvärras
för varje dag och konkurrensen
blir allt hårdare. Det importeras, vilket
nämnts tidigare i dag av hr Gusstafsson
i Borås, herrkostymer till
mycket låga priser som inte täcker råvarukostnaderna.
I en artikel i dagens
Aftonbladet kan man läsa, att det im -

Fredagen den 19 januari 1968 em.

Nr 3

113

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

porteras kostymer till 75 kronor per
styck, och var och en begriper att detta
inte ens täcker råvarukostnaderna.
Denna import är stor, men den kommer
säkerligen att ytterligare öka och
det beräknas att cirka 300 000 kostymer
kommer att beställas i utlandet
under år 1968. Om importen forisätter
att öka kommer väl huvuddelen av hela
vår konsumtion på detta område att
tillverkas i andra länder. Man vill givetvis
inte förmena andra länder rätten
att exportera varor till vårt land, och
vi behöver också köpa och sälja. Jag
anser emellertid att vi i den nuvarande
akuta arbetslöshetssituationen måste se
om vårt eget hus och se till att vår industri
får tillfälle att konkurrera på
lika villkor.

Jag tror det var i februari förra året
som jag hade en interpellationsdebatt
med handelsministern, och jag framhöll
redan då vart denna oerhörda
dumpingimport enligt min mening kan
leda om den får fortsätta. Jag vågar
säga att handelsministern var oförstående,
och han menade att det inte ligger
i linje med vår, d. v. s. regeringens,
långsiktiga strävan att frigöra handeln.
Det är att märka att jag aldrig sade
att vi skulle angripa problemet genom
tullar och tullhöjningar. I en sådan
situation skulle detta för resten inte
på något sätt förbättra läget. Vad jag
den gången framhöll var, att vi måste
se till att det kommer till stånd en
kvotering och begränsning av importen,
speciellt när det gäller införsel från
sådana länder som uteslutande dumpar
in varor till Sverige. Textilkrisen fortsätter
emellertid. Den har sannerligen
förvärrats och allt fler människor friställs.

Jag vågar säga att regeringen har
underlåtit att vidta åtgärder. Vid det
tillfälle jag talade om rekommenderade
handelsministern en satsning på
omskolning och förflyttning av friställda
människor i textilbygderna, och
det är ju gott och väl. Sådana åtgär -

der måste ju vidtas för att de friställda
inte skall stå utan sysselsättning och
utkomst. Men det är sannerligen inte
lätt att omskola och till en främmande
miljö förflytta människor i 50-årsåldern
eller däröver, som har bildat familj
och köpt ett eget hem i en bygd.

Jag har försport att handelsministerns
företrädare herr Ericsson i Kinna
i första kammaren i går tog upp
samma problem som jag aktualiserade
i februari 1967, och han framförde
precis samma krav på importkvoteringar.
Det är glädjande att han gjorde
det. Herr Ericsson inser, som den kloke
man han är, att det inte längre går att
föra den hittillsvarande politiken, ty
då rasar hela vår textilindustri samman.
Då står vi också utan denna viktiga
nyckelindustri, som inte minst ur
beredskapssynpunkt är av stor betydelse
i avspärrningstider. Vi behöver
emellertid inte spekulera i sådana tider,
som vi alla hoppas aldrig skall
komma, utan det är människornas
trygghet och rätt till arbete som vi
valda representanter för folket måste
värna om.

Jag hoppas att mina påtryckningar
här kan få handelsministern och regeringen
att inse detta. Det är snart för
sent att göra något. Men ännu finns det
kanske möjligheter att återställa de
snedvridna förhållandena.

Det kunde vara mycket att säga om
textildöden, men vi har diskuterat frågan
många gånger, och därför får det
sagda vara nog. Kanske får jag tillfälle
att återkomma en annan gång. Företagsnedläggelserna
i Borås och Sjuhäradsbygden
har skapat oro och bekymmer
för framtiden, och problemen
med arbete och utkomst har blivit
mycket påtagliga i många textilarbetarhem.
Här vilar ett stort ansvar på handelsministern.
Därför vill jag vädja till
statsrådet Lange att i nuvarande krissituation
ompröva sin och därmed
också regeringens ställning. Stoppa
dumpingimporten av textil- och kon -

114

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

fektionsvaror och rädda sysselsättningen
för de många arbetarna i konfektionsindustrin
i vårt land!

Herr THYLÉN (h):

Herr talman! När det gäller den ekonomiska
politiken tycks 1968 bli den
stora ovisshetens år, åtminstone fram
till valet i september. Regeringens
handlande hittills erinrar i skrämmande
hög grad om grabbars jumpning
på isflak om vårarna. När den ena
positionen, det ena isflaket, håller på
att bli för dåligt jumpar man nonchalant
över till nästa utan att först ha
förvissat sig om dess bärkraft. Men
det finns effektivare sätt att ta sig över
en strid ström än att jumpa på isflak.

Vi har länge märkt villrådigheten
hos regeringen, men i år tycks den
vara större än någonsin förr. När det
började kärva till på arbetsmarknaden
ansåg regeringen att problemen kunde
lösas genom stödåtgärder på den ena
eller andra punkten. Man har ambitiöst
— eller rättare sagt beskäftigt — ritat
in stödområden på Sveriges karta. Men
de senaste månadernas utveckling har
visat att vi plötsligt kan få en bekymmersam
sysselsättningskris ungefär var
som helst i landet. Då tjänar det inte
mycket till att vi har rutat in vår karta
i olika stödområden. I det militära
skämtas det ibland om kartan och terrängen.
Man brukar säga att om kartan
och verkligheten inte stämmer överens,
så har kartan rätt. Regeringen tycks
nöja sig med sin karta över stödområdena
när det gäller att möta företagsdöd
och sysselsättningsproblem.

Det låter nog så vackert när det sägs
att man ger en vitamininjektion — dvs.
ställer kapital till förfogande — när det
kärvar till, men det är ingen verklig
hjälp. Man kan inte bota en sjuk patient
bara med några vitaminsprutor
när det som behövs är en riktig diet.
Det som i dag behövs för vårt näringsliv
är inte vitaminsprutor utan en ge -

nerell förbättring av den miljö i vilken
näringslivet skall arbeta.

År 1968 blir ovisshetens år. Det finns
oroande tecken när det gäller vår betalningsbalans.
Handelsbalansens underskott
ökade 1967, och det finns anledning
att anta att det blir än värre
i år. Verkningarna av tullmurarna
kring EEC blir alltmer kännbara. De
amerikanska åtgärderna för att skydda
dollarn drabbar oss kanske inte så
hårt men kommer dock att sätta vissa
spår inom en snar framtid.

Den fortsatta strukturrationaliseringen
kommer att aktualisera stora
finansiella problem. Koncentrationen
inom den tyngre industrin kommer att
ställa stora krav på dyrbara investeringar.
Strukturrationaliseringen kan
också verka i rakt motsatt riktning
mot den som man syftar till genom
lokaliseringspolitiken. Härvidlag uppstår
svåra avvägningsproblem. Har vår
jumpande regering tänkt igenom denna
problematik? Eller hoppar man fram
och tillbaka mellan de båda isflak som
betecknas av lokaliseringspolitik och
strävanden till strukturrationalisering?

Litet oklar är regeringens inställning
också till de antydningar om ett statligt
engagemang i avtalsrörelserna, som
framkastats från LO-håll. Jumpar man
kanske även i denna fråga? Eller vill
regeringen avge eu programförklaring
att den icke tänker blanda sig i avtalsuppgörelserna? Har

man vidare något program när
det gäller importen från låglöneländerna?
— ett ämne som föregående talare,
herr Persson i Heden, så länge
behandlade. Denne lever verkligen i en
bygd som har erfarenheter av företagsnedläggelse.
Även med risk att bli kallad
för protektionist måste jag fråga
regeringen om den är beredd att ta
ytterligare ökad arbetslöshet i vårt
land för att upprätthålla sysselsättningen
i andra länder. Också härvidlag
måste man efterlysa en programförklaring
från regeringen. Själv har

Fredagen den 19 januari 1968 em.

Nr 3

115

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

jag den uppfattningen, att vi inte kan
leva på att bygga hus åt varandra eller
av att tvätta varandras bilar.

Vårt lands välstånd beror i hög grad
på våra exportindustriers möjligheter
att hävda sig på världsmarknaderna.
Det borde därför vara naturligt att staten
på alla sätt uppmuntrade och stödde
det svenska näringslivets exportansträngningar.
Men tyvärr tycks regeringen
ha föga intresse för den saken.
I varje fall har man i mycket liten
utsträckning utnyttjat systemet med
handelssekreterare — ett område där
en revidering är behövlig och där jag
också hoppas att den av mig väckta
motionen kommer att kunna vinna bifall.

Sverige har för närvarande endast
13 handelssekreterare på olika håll i
världen, och detta arrangemang kostar
svenska staten cirka 3 miljoner kronor
om året, en ytterst blygsam summa med
tanke på att det totala värdet av Sveriges
årliga export ligger på omkring
20 miljarder kronor. Det officiella statliga
stödet till de svenska exportansträngningarna
framstår som än mer
blygsamt om man jämför de svenska
ansträngningarna med vad som görs i
det lilla Österrike.

Österrike, med en betydligt blygsammare
export än Sverige, har inte mindre
än 150 handelssekreterare mot Sveriges
13. Typiskt för det bristande svenska
intresset är att Sverige först för några
år sedan inrättade en handelssekreterarpost
i det mycket viktiga området
Fjärran Östern.

Naturligtvis är det inte meningen att
handelssekreteraren skall vara någon
sorts statsanställd försäljare för svensk
industri. Men det är riktigt och rimligt
med en handelsrepresentation på olika
håll, som de svenska exportörerna kan
ta kontakt med för att inhämta informationer,
råd och anvisningar. De nuvarande
reglerna är emellertid utformade
på ett sådant sätt att de fåtaliga
handelssekreterarnas kapacitet inte ut -

nyttjas. En handelssekreterare tillförordnas
nämligen endast för en tid av tre
år, och i de flesta fall är detta en alltför
kort period. För en ny handelssekreterare
utgör »lärotiden» — även om vederbörande
kan dra nytta av en föregångares
erfarenheter — en alltför stor del av
tjänstgöringstiden. På många viktiga
marknader, t. ex. Östasien, räcker handelssekreterarens
förordnandetid inte
ens till för att han skall kunna lära sig
att hjälp ligt tala landets språk. Men även
för den om inte har någon språkvall
att forcera går alltför lång tid åt till intrimning,
till att ordentligt sätta sig in
i det ifrågavarande landets ekonomi,
konsumtionsinriktning, varubehov och
förutsättningar av olika slag.

En inte mindre viktig aspekt är att
möjligheterna att uträtta något på en
sådan här post är avhängiga av de personliga
kontakter vederbörande lyckas
skaffa sig. Och goda personliga kontakter
bygger man inte upp på så kort tid
som det i dessa fall blir fråga om.

Finansminister Sträng och ekonomiminister
Wickman brukar då och då
tala om sin förståelse för näringslivets
behov och om exportens betydelse för
vår samhällsekonomi. De förstår kanske
vad de talar om. Skulle de då inte kunna
övertyga sin kollega handelsminister
Lange om dessa frågors vikt? Herr
Lange är kanske villigare att lyssna på
sina regeringskolleger än på representanter
för näringslivet.

Herr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna.

Herr ALMGREN (s):

Herr talman! Det är glädjande att vårt
bostadsbyggande kunnat ökas så kraftigt
som skett, ökningen är till stor del investeringsavgiftens
förtjänst — investeringsavgiften
håller ju tillbaka mindre
nödvändiga byggnadsprojekt, vilket gör
att vi kan föra över mera kapital och arbetskraft
till just bostadsbyggandet.

En fördel är också att kostnadssteg -

116 Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

ringen för byggandet kunnat bromsas.
Men bostadskostnaderna i nyproduktionen
är alltjämt mycket höga, och stora
ansträngningar bör göras för att nedbringa
dem. Tillfället är nu också lämpligt,
med den ökade konkurrens som
råder, att pröva olika vägar som kan
leda fram till minskade kostnader.

När det gäller flerfamiljshusen prövar
man sig fram genom industriellt byggande
i långa serier för att på så sätt pressa
byggnadskostnaderna. Många människor
vill dock bo i småhus, och denna boendeform
är lämplig i stora delar av vårt
land. Men kostnaderna för dessa hus
blir ofta för höga för att det skall bli
möjligt att realisera planerna.

I Jönköpings län har initiativ tagits
i syfte att förbilliga småhusbyggandet.
Flera kommuner slår sig samman för
att, bl. a. genom gemensam upphandling,
söka erhålla lägre priser. Nu senast har
man i samarbetsnämnden inom Jönköping—Huskvarna-blocket
tagit ett sådant
initiativ och utreder möjligheterna
att bygga gemensamt. Man siktar till
samverkan över större regioner än primärkommuner
och enskilda kommunblock.

Sannolikt kommer en sådan samverkan
att leda till goda resultat och medverka
till att folk med vanliga inkomster
i större utsträckning än för närvarande
får möjlighet att förverkliga drömmen
om den egna villan.

Från statens sida underlättas och stimuleras
denna utveckling, och det är att
hoppas att ytterligare initiativ tages och
ansträngningar göres för att förbilliga
produktionen av bostäder i såväl flerfamiljshus
som småhus.

För pensionärerna är förbättringslånen
ett viktigt hjälpmedel när det gäller
att förbättra och rusta upp den egna
fastigheten och på så sätt, ofta med
bistånd av hemsamariter, kunna bo kvar
i den gamla och invanda miljön.

I årets statsverksproposition har anslaget
till denna verksamhet höjts med
inte mindre än 25 miljoner kronor. Ge -

ni.

nom en motion som jag var med om att
framföra år 1966 fick även handikappade,
som inte var pensionärer, rätt att
utnyttja förbättringslånen.

Dessa lån blir emellertid begränsade
till maximalt 4 000 kronor i räntefri stående
del, men det har visat sig att behovet
i en del fall är större för att man
skall kunna få till stånd en godtagbar
förbättring av bostaden. Det var därför
med tillfredsställelse jag lyssnade till
inrikesministern när han i svar på en
interpellation för kort tid sedan meddelade
att han hade för avsikt att ompröva
bestämmelserna.

Det är glädjande att inrikesministern
i statsverkspropositionen fullföljt denna
avsikt och föreslår att denna grupp skall
kunna erhålla lån intill samma gräns
som gäller för pensionärer, alltså 10 000
kronor.

Den internationella nedgång i konjunkturen
som även vi har fått känning
av och den strukturrationalisering som
en allt hårdare konkurrens driver fram
har lett till arbetslöshet och friställande
av arbetstagare. Dessbättre har vi genom
arbetsmarknadspolitiska åtgärder
väsentligt lindrat verkningarna av denna
nedgång i sysselsättningen, och jag
noterar med tillfredsställelse den ytterligare
kraftiga satsning på arbetsmarknadspolitiken
som nu görs i statsverkspropositionen.

Det är emellertid känt att de äldre arbetstagarna
— och de behöver inte vara
direkt lastgamla — på ett många gånger
upprörande sätt nedklassas av arbetsgivarna.
Vi måste reagera hårt mot denna
behandling. En mer nyanserad och
rättvis bedömning av dessa arbetstagare
är nödvändig. De har i allmänhet stor
erfarenhet och ansvarskänsla — värdefulla
egenskaper inom ett företag. På
den tiden då vi hade överfull sysselsättning
med stor rörlighet bland de
anställda var det de äldre arbetstagarna
som stannade kvar och bildade stommen
i företagen. Utan deras kvalifikationer
skulle inte företagen kunna funge -

Fredagen den 19 januari 1968 em.

Nr 3

117

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ra på ett tillfredsställande sätt. Det är
på tiden att arbetsgivarna börjar tänka
om när det gäller den äldre arbetskraften.

Det är ett gott grepp som inrikesministern
tagit när han till våren planerar
brett upplagda konferenser i arbetsmarknadsstyrelsens
regi, först i
Stockholm och sedan i varje län, för att
behandla de äldre arbetstagarnas problem.
Det är att hoppas att man på dessa
konferenser skall lyckas förmå i första
hand arbetsgivarna till en mera nyanserad
och rättvis värdering av denna
arbetskraft.

Slutligen, herr talman, skulle jag vilja
beröra låglöneproblemet. Lönerna är en
angelägenhet mellan arbetsmarknadens
parter, men det hindrar väl inte att man
från denna talarstol ägnar några ord åt
låglönegrupperna; det har andra talare
gjort före mig.

Det är viktigt att man i den kommande
avtalsrörelsen ännu hårdare driver
kravet på en rejäl förbättring av de
lågavlönades villkor. Men även politiskt
kan vi göra en hel del för att förbättra
låglönegruppernas ställning. Det har
också gjorts, bl. a. genom skatte- och
socialpolitiken. Den i statsverkspropositionen
aviserade kraftiga förbättringen
av stödet åt barnfamiljerna, i främsta
rummet sådana med låga inkomster,
kommer säkerligen att bli en värdefull
reform i denna riktning.

Trots att åtskilligt har gjorts på
många områden för att utjämna standardklyftorna
återstår mycket för att
en rättvis fördelning av välståndet skall
komma till stånd. Herr talman! En solidaritet
mellan samhällets alla grupper
är nödvändig, om den eftersträvade utjämningen
skall bli verklighet.

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Jag tänker uteslutande
ägna mig åt frågan om utbildning via
radio och television, eftersom den enligt
min mening är mycket viktig i
framtidens utbildningssamhälle.

Utbildningsminister Palme säger i
statsverkspropositionen smått skrytsamt
att den försöksverksamhet med radio
och television i utbildningen som startat
innevarande budgetår hör till de
viktigaste initiativen inom vuxenutbildningens
område. Det är ändå inte så
storslagna initiativ som tagits i detta
avseende. Försöksverksamheten skall ju
också syfta till att vidga det pedagogiska
utvecklings- och rationaliseringsarbetet
inom ungdomsutbildningen. Det
rör sig här om en summa på drygt 11
miljoner kronor, alltså 1,5 miljon mer
än föregående år.

Försöksverksamheten skall handhas
av kommittén för TV och radio i utbildningen,
den s. k. TRU-kommittén. Denna
har för budgetåret 1968/69 räknat
med att produktionen skall uppgå till
350 TV-program och 600 radioprogram.
Av TV-programmen avser cirka 135 teknisk-naturvetenskaplig
utbildning, i
första hand för Linköpings tekniska
högskola, cirka 175 vuxenutbildning
och gymnasial ungdomsutbildning och
cirka 40 övrig universitets- och högskoleutbildning.

Jag efterlyser ändå något stort grepp
på frågan om utbildning via radio och
TV. Det lyser inte genom i statsverkspropositionens
ord om vuxenutbildning
och viss utbildning via radio och television.

Radio och framför allt television skapar
enligt min mening nya förutsättningar
för vuxenutbildning i stor skala.
Det beror alldeles speciellt på den genomslagskraft
som massmedia har —
inte minst TV. Från vuxenutbildningssynpunkt
har radio och TV den fördelen
att de möjliggör studier på fritid
och i hemmiljö.

En hel del internationella aspekter
har också tillkommit, inte minst under
senare år. Det nya i utvecklingen är
framför allt att man börjat utnyttja TV
också för högre utbildning. Så har skett
bl. a. i Frankrike, Holland, Japan,
Schweiz, Storbritannien och USA.

118 Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Men utbildningen via televisionen har
sina speciella problem, som man inte
får blunda för. Inte minst i USA har
man uppmärksammat de speciella utbildningsprogrammen.
Undervisningen
via TV tenderar nämligen att bli alltför
föreläsningsmässig, utan någon aktiv
medverkan från elevernas sida. Det
är alltså ett memento som vi har att
iakttaga när det gäller vår uppbyggnad
av TV-undervisning. Här går det inte
att utbilda assistenter som leder grupper,
såvida man inte anknyter TV-undervisningen
till andra former av utbildningen,
t. ex. studieförbunden, och
• jag skulle alldeles särskilt vilja trycka
på studieförbundens betydelse när det
gäller TV-undervisningen.

Radioutredningen gjorde i sitt betänkande
om dessa frågor en skillnad mellan
Utbildningsradio-TV, som avser
målinriktade studier, och StudieradioTV,
som närmast knyter an till det fria
folkbildningsarbetet. Radioutredningen
ansåg att Utbildningsradio-TV till stor
del var en verksamhet som i princip
faller utanför Sveriges Radios arbetsområde,
medan den mera vagt inriktade
Studieradio-TV måste hänföras till
Sveriges Radios centrala uppgifter.

Konsekvensen av detta resonemang
är att statsmakterna via statsbudgeten
finansierar Utbildningsradio-TV som en
del av samhällets allmänna utbildningsåtaganden.
Nu förhåller det sig emellertid
så, att den nuvarande radiolagen
ger Sveriges Radio ensamrätt på alla
former av eterburna radio- och TVsändningar,
och monopolsystemet får
olyckliga konsekvenser också när dessa
medier används i utbildningssammanhang.
Radiolagen hindrar alla former
av lokal företagsamhet med radio- och
TV-undervisning på initiativ av enskilda
utbildningsarrangörer. Lagen är samtidigt
en effektiv spärr mot den stimulerande
konkurrens mellan olika producenter
och utbildningsarrangörer som
skulle kunna ge många nya uppslag om
hur radio och TV effektivt kan användas
i utbildningssyfte.

Två vägar, menar jag, bör nu brukas
för att radions och televisionens alla
möjligheter på undervisningens område
skall kunna utnyttjas på bästa möjliga
sätt. Dels bör en ny institution, förslagsvis
kallad Sveriges Utbildningsradio-TV,
skapas för att svara för produktion
och sändning av rikstäckande
undervisningsprogram, dels bör möjligheter
skapas för ett antal lokala utbildningsarrangörer
att efter eget val
själva använda radio och TV som komplement
till eller ersättning för undervisning
i mer traditionella former.

Folkpartiet har i sitt partiprogram
föreslagit att ett särskilt TV-företag
bildas som finansieras med reklamintäkter
och som får till uppgift att svara
för programverksamheten i den andra
TV-kanalen. Sveriges Radio skall enligt
folkpartiförslaget fortsätta sin TVverksamhet
i stort sett som hittills i
den första kanalen. Det av oss förordade
nya företaget, Sveriges Utbildningsradio-TV,
bör sköta produktion och
sändning av rikstäckande radio- och
TV-program för utbildningsändamål,
och företagens verksamhet bör finansieras
med skattemedel och avse olika former
av målinriktad utbildning. Till en
början bör företaget få disponera eterutrymme
i de befintliga TV-kanalerna,
men målsättningen, menar jag, bör vara
att den tredje TV-kanalen helt skall användas
för utbildningsändamål och således
ställas till detta företags förfogande.
På samma sätt bör Sveriges Utbildningsradio-TV
så småningom få disponera
en egen rikstäckande radiokanal.

Självfallet får ingenting hindra rikstäckande
radio- och TV-företag från att
producera och sända olika utbildningsprogram.
Skillnaden mellan dessa företag
och Sveriges Utbildningsradio-TV
bör bara vara, att det senare företaget
har som sin enda uppgift att producera
undervisningsprogram och får särskilda
statsanslag för att lösa den uppgiften.

Sveriges Utbildningsradio-TV bör i
inledningsskedet koncentrera sig på

Nr 3 119

Fredagen den 19 januari 1968 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

program för vuxenutbildningsändamål
men skall relativt tidigt överta skolradio
och skol-TV från Sveriges Radio
och alltså svara för de rikstäckande
undervisningsprogrammen också för
ungdomsskolan. I styrelsen för Sveriges
Utbildningsradio-TV bör företrädare för
skolöverstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,
universitetskanslersämbetet, studieförbunden
och arbetsmarknadens
parter bl. a. ingå.

Produktionen av program skall delvis
kunna ombesörjas av företaget självt,
men man bör också sträva efter att
använda olika fristående producenter.
Inte minst viktigt är att man använder
möjligheten att inhandla särskilt lyckade
program eller programserier, framställda
av olika lokala utbildningsarrangörer,
för att på så sätt ge dem
riksspridning. Sveriges Utbildningsradio-TV
bör också fungera som en central
serviceinstans för dessa lokala utbildningsarrangörer,
hyra ut bandinspelningar,
sammanställa erfarenheter
och forskningsresultat, inspirera och
samordna försöksverksamheten osv.

Sveriges Utbildningsradio-TV :s undervisning
av vuxna på förgymnasial
och gymnasial nivå bör ske i intim
samverkan med kvällsgymnasierna och
med de vuxenskolor i Härnösand och
Norrköping som vi nu har och med
det vuxenutbildningscentrum som vi
från mittenpartiernas sida har föreslagit
i Stockholm. Jag skulle vilja säga
ytterligare några ord just om denna
sak.

Vid vuxenutbildningscentrum i Stockholm
bör det vara möjligt att kunna
studera både på förmiddagen och eftermiddagen
liksom också på kvällstid,
och möjlighet bör också finnas att studera
på både vardagar och lördagar,
eventuellt också på söndagar. Likaså
bör detta vuxenutbildningscentrum ha
sådana resurser, att det blir möjligt för
den studerande att lägga upp individuella
studieprogram med omväxlande
perioder av självstudier och perioder

av direkt undervisning. Av stor betydelse
är också att detta vuxenutbildningscentrum
skall kunna fungera som
ett lämpligt forskningsfält för vuxenpedagogiska
frågor för Stockholms universitets
pedagogiska institution och för
lärarhögskolan i Stockholm. På så sätt
skall det kunna utvecklas att bli vad
man skulle kunna kalla en vuxenutbildningens
verkstad.

Vi har också från folkpartiets sida
föreslagit, att utbyggnaden av ett radiooch
TV-korrespondensuniversitet snarast
påbörjas. Starten kan ske med de
kurser som delvis tidigare har påbörjats.
Jag tänker på statskunskapskursen
i radio som gav ett mycket gott resultat.
Vidare har föreslagits kurser i
pedagogik och i språk. Så småningom
bör detta radio- och TV-korrespondensuniversitet
ingå som en särskild avdelning
i Sveriges Utbildningsradio-TV.

Radiouniversitetet bör givetvis inte
bli något nytt självständigt universitet
i den meningen att det självt svarar för
examination o. d. För att lösa sådana
uppgifter måste radiouniversitetet samarbeta
intensivt med de universitet vi
har och med universitetskanslersämbetet,
sannolikt även med korrespondensinstituten.

Lokala utbildningsarrangörer bör ges
goda möjligheter att i egen regi använda
lokal radio och TV i undervisningssammanhang.
Man kan tänka sig att
olika utbildningsarrangörer själva upprättar
lokala radio- och TV-stationer.

En lokal radiostation skulle t. ex. kunna
anordnas gemensamt för studieförbunden
i stockholmsområdet. Jag anser
nämligen att universiteten i ett modernt
samhälle bör ha mer än de två uppgifter
som de för närvarande har. Till de
traditionella uppgifterna, undervisning
och forskning, kan läggas ytterligare en
tredje uppgift, nämligen den att fungera
som ett serviceorgan för det övriga
samhället. Den service som skall ges
består givetvis i att också människor
utanför universiteten bör få del av det

120

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

vetande som finns samlat där. Det är
för övrigt anmärkningsvärt vilket utomordentligt
positivt mottagande som tanken
på »University Extension TV» fick
i den enkät som radioutredningen gjorde
bland ett stort antal universitetslärare.

Men också i renodlade undervisningssammanhang
kan det i många fall vara
lämpligt att universiteten får möjlighet
att sända eterburna program i stället
för program endast över slutenkretsanläggningar.
En slutenkretsanläggning
planeras bl. a. till det blivande Stockholms
universitet i Frescati. Med tanke
på de långa restider som många studenter
kommer att få till detta universitet,
kan det i många fall visa sig
lämpligt att i stället sända programmen
i etern. På det viset slipper studenterna
långa restider, och även andra
människor får möjlighet att ta del
av programmen.

Av vad jag nu sagt följer indirekt,
att television och även radio kan hjälpa
till att lösa universitetens stora lokalproblem.
De program som sänds på detta
sätt bör bandas och också ställas
till förfogande för undervisningen vid
universitetets filial och vid andra universitet
med filialer.

Den här skisserade verksamheten bör
inledas med en period av försöksverksamhet
i ett geografiskt begränsat område
kring universitetsorten. Genom
samarbete universitet—skola kan exempelvis
de gymnasiala skolorna på detta
sätt tillföras värdefullt undervisningsmaterial.

Jag tror att det förslag jag här redogjort
för, nämligen Sveriges Utbildningsradio-TV
och andra därmed sammanhängande
frågor, skall visa sig vara
någonting progressivt och livsviktigt för
utbildningen i framtidens samhälle.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! I detta skede av debatten
finns det ingen anledning för
mig att beröra de stora och brännan -

de ekonomiska problem som så ingående
penetrerats här av många talare.

Jag vill emellertid ta upp en fråga
med anknytning till statsverkspropositionen,
som jag anser att regeringen
fäst alltför ringa uppmärksamhet vid.
Det gäller anslagen till vägbyggande och
vägunderhåll. I en tid då trafiksäkerheten
betraktas som ett av de viktigaste
samhälleliga områdena, vilket tacknämligt
nog också engagerat ansvariga
till stora insatser, är det dock ett anmärkningsvärt
svalt intresse för våra
vägars beskaffenhet som kommer till
synes i statsverkspropositionen.

Den hårda åtstramning som karakteriserar
hela budgetförslaget har särskilt
hårt drabbat vägområdet. Oförändrade
anslag föreslås till kommunalt och enskilt
vägbyggande och vägunderhåll.
Jag är, herr talman, medveten om att
det är det ekonomiska läget som kräver
denna återhållsamhet, men då våra
vägar på många håll i landet är i så
undermåligt skick, att de ur trafiksäkerhetssynpunkt
framstår som rena
dödsfällor, borde dock enligt min mening
regeringen pröva möjligheterna till
en något rättvisare fördelning av de
resurser som står till förfogande.

I ett kärvt arbetsmarknadspolitiskt läge
som det vi befinner oss i bör särskild
uppmärksamhet ägnas åt anslagsfördelningen
beträffande beredskapsarbeten.
Att skapa sysselsättningstillfällen
i vägarbeten är en lönsam investering.

I synnerhet på de håll där arbetslösheten
är av mer tillfällig konjunkturbetonad
karaktär borde sådana beredskapsarbeten
sättas i gång i större utsträckning
än vad som sker. Hos vägförvaltningar
ligger färdigplanerade
projekt som inte kan igångsättas i brist
på anslag. Väntetiden kan uppgå till
bortåt tio år. Självfallet bör de största
insatserna göras på de vägar som för
näringslivet är de viktigaste trafiklederna.
Men med den ökade bilismen
har belastningen på även mindre länsvägar
blivit så stor, att både ombygg -

Fredagen den 19 januari 1968 em.

Nr 3

121

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

nader och underhåll härav blivit något
ytterst angeläget. Ur samhällsekonomisk
synpunkt och trafiksäkerhetssynpunkt
är det oförsvarligt att inte tillgodose
behovet av upprustning där vägförhållandena
är otillfredsställande. Eftersom
det ekonomiska läget inte tillåter större
anslag för ändamålet, bör regeringen
enligt min mening ompröva fördelningen
av tillgängliga anslag, så att angelägna
vägbyggen kunde igångsättas i
vissa fall också som beredskapsarbeten
där arbetslösheten motiverar sådana.

Jag vill, herr talman, även beröra ett
annat problem som vi vid olika tillfällen
haft anledning att diskutera här i
riksdagen, dess värre utan att ha lyckats
bli helt eniga om åtgärder för
dess lösning. Det gäller det ökade alkoholmissbruket,
om vilket vi också nyligen
har fått skrämmande rapporter.
Dödligheten —• cirka 5 000 personer per
år — bland alkoholsjuka är större än
vad till och med medicinsk expertis
räknat med. Alkoholism leder till obotliga
sjukdomar, olycksfall etc., vilka anges
som dödsorsak. Grundorsaken är
dock alkoholmissbruk. Rapporter av
detta slag bör enligt min mening väcka
varje ansvarskännande människa och
särskilt den lagstiftande församlingen
till eftertanke.

De förhoppningar vi knöt till den
nykterhetspolitiska reform, som vi beslutade
om år 1955, har inte infriats.
Det är beklagligt, om vi inte kan eller
vill erkänna det. Det ser ut som om
alltför mycken prestige hade gått i frågan;
man vill till varje pris försvara
reformen och söka orsakerna till det
ökade alkoholmissbruket i andra faktorer.
Följden har blivit att några konkreta
åtgärder inte vidtagits, medan allt
större summor årligen måste anslås till
alkoholistvård.

Jag har tillsammans med ledamöter
från andra partier två år i följd väckt
motion om allmän registrering av spritinköpen.
Jag fick inte nämnvärt stöd
i riksdagen för förslaget, men däremot

tycks alkoholpolitiska kommittén ha
funnit registreringen vara värd att pröva.
Jag konstaterar med tillfredsställelse,
att herr Johansson i Trollhättan också
är inne på tanken att man bör registrera
spritinköpen. Som en framgång
noterar jag den försöksverksamhet som
under tiden mars—oktober i fjol bedrevs
i Gävleborgs län och visade positiva
resultat. Resultaten föreligger ännu
endast i form av ett pressmeddelande,
varav framgår att inköpen i länet minskade
med 10 procent jämfört med
grannlänen, där en viss ökning kunde
konstateras. Även om några definitiva
slutsatser inte kan dras innan hela siffermaterialet
är statistiskt bearbetat ger
dock minskningen av spritinköpen belägg
för att registreringen måste dels
ha verkat hämmande för konsumenter
med normala inköpsvanor, dels ha varit
besvärande för storhandlare, till vilka
missbrukare och langare kan räknas.
Dessa föredrog av allt att döma andra
inköpsställen i grannlänen.

Försöksregistreringen i Gävleborgs
län bör enligt min mening efterföljas
av allmänt genomförd registrering i hela
landet. Invändningar som går ut på
att ett sådant system skulle inkräkta
på den personliga integriteten anser jag
vara nonsens. För vanliga konsumenter
med normala inköpsvanor har registreringen
ingen betydelse. Däremot drabbar
den storkonsumenter och langare,
d. v. s. just de sektorer där läget kräver
samhällsinsyn. För ungdomar under 21
år, bland vilka ett stort antal redan är
avancerade alkoholmissbrukare, innebär
registreringssystemet avsevärda svårigheter
att komma över sprit.

Det är, herr talman, att hoppas att
alkoholpolitiska kommittén snarast följer
upp sitt påbörjade arbete och överväger
formerna för ett allmänt registreringssystem.
I mina motioner har jag
föreslagit att de till spritinköp berättigade
förses med ett inköpskort där
datum för inköpet samt kvantiteten
stämplas in. Tekniskt torde också and -

122 Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

ra tillvägagångssätt vara möjliga. Det
viktiga är att systemet utformas så, att
det omöjliggör anlitande av olika utminuteringsställen
för att komma undan
kontrollen.

Det vore beklagligt om riksdagen
motsatte sig en konkret åtgärd av detta
slag enbart av rädsla för att rubba på
1955 års nykterhetspolitiska reform. I
själva verket har man redan genom den
i och för sig helt ineffektiva och föga
tilltalande metoden med legitimationstvång
vid inköp i systembutikerna gjort
avvikelser från reformen som kan sägas
strida mot principen om »frihet under
ansvar». Registreringssystemet har dessutom
den fördelen att det omfattar alla
konsumenter och inte bara dem som av
butikspersonalen kan bedömas som
misstänkta fall. Under alla förhållanden
bör vi vara överens om att de förväntningar,
som vi ställde på reformen
1955, efter tolv år inte infriats. Utvecklingen
har i stället gått i rakt motsatt
riktning. Detta faktum anser jag,
herr talman, vara tillräckligt motiv för
en åtgärd, vars effekt vi redan fått viss
erfarenhet av. Personligen är jag övertygad
om att registreringen skulle leda
till starkt minskat fylleri.

Herr talman! Tillåt mig att avslutningsvis
beröra en fråga som gäller
Skaraborgs län, det län som jag representerar
här i riksdagen. Regeringens
beslut att avslå landstingens överklagande
av det vägrade igångsättningstillståndet
för det planerade 42-miljonerslasarettet
i Mariestad har utlöst besvikelse
och indignation, inte minst i norra
länsdelen. För sjukvården, och då
speciellt akutsjukvården, ter sig situationen
i den norra delen av Skaraborgs
län allt annat än ljus. Det är ganska
ovisst, om det nuvarande Mariestadslasarettet
kan fungera någon längre tid
utan en alltför påkostad reparation och
ombyggnad. Kärnsjukhuset i Skövde är
inte färdigt förrän tidigast i mitten av
1970-talet och blir under alla förhållanden
ingen fullgod ersättning för lasaret -

tet i Mariestad annat än för vissa delar
av mariestadsregionen. Följden av
avslaget kan bli att sjukvården i denna
del av länet blir eftersatt.

Man finner det också anmärkningsvärt
att de centrala instanserna låtit
de lokala myndigheterna arbeta vidare
med projekteringen i tron att lasarettsplanerna
skulle realiseras. Landstinget
och Mariestads stad har tillsammans
lagt ned 6 miljoner kronor av skattepengar
på detta. I och med avslaget har
denna investering visat sig till största
delen onödig. Landstingets investeringar
i projekteringen på Mariestads-lasarettet
beräknas till 4,5 miljoner kronor.
De ritningar och planer som upprättats
kan inte komma till användning
i något annat sammanhang.

Jag hoppas nu att regeringens negativa
besked inte skall vara sista ordet
i frågan och att de överläggningar, som
skall hållas inom den närmaste tiden
med representanter från Mariestad och
Skaraborgs läns landsting med inrikesminister
Rune Johansson och socialminister
Sven Aspling, skall leda till ett
för vårt läns sjukvård positivt resultat,
som innebär att innevånare i norra
länsdelen av Skaraborgs län skall erhålla
en sjukvård som de kan vara tillfredsställda
med. Om så sker har man
anledning att göra följande konstaterande:
Slutet gott, allting gott.

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! För något över ett år
sedan tillät jag mig från denna talarstol
påtala de redan då alltför ofta förekommande
vidtagna och varslade företagsnedläggelserna.
Finansministern
svarade då att regeringen var av den
uppfattningen, att de påtalade förhållandena
var av tillfällig natur och att
man skulle klara detta med lokaliseringspolitiska
åtgärder.

Under år 1967 har problemen på arbetsmarknaden
— svårigheten för det
svenska näringslivet att sälja sina pro -

Nr 3 123

Fredagen den 19

Vid

dukter såväl på den svenska som på
den utländska marknaden — blivit allt
större. Företagsnedläggelserna, permitteringarna
och utflyttningen av svenska
tillverkningar till andra länder fortgår.

Samtidigt som vi konstaterar detta
steg kostnadsläget ytterligare genom
höjda skatter, priser, hyror och andra
pålagor. Trots allt vackert tal om arbete,
trygghet och utveckling samt enträgna
uppmaningar och förslag om en
ny inriktning av näringspolitiken fortsatte
regeringen sin — enligt vår mening
i företagarkretsar — misslyckade
näringspolitik.

Vi kan i dag se resultatet: en över
hundraprocentig ökning av anmälda arbetslösa
från september till i dag. Det
är ca 60 000 anmälda arbetslösa plus
de 17 000 som är sysselsatta i beredskapsarbeten
samt de 28 000 i omskolningsverksamhet.
Siffran 100 000 som
arbetsmarknadsstyrelsen i höstas uttalade
vissa farhågor för att vi skulle uppnå
under vintern är alltså redan överskriden.

Vi mindre företagare som har en rätt
nära kontakt med våra anställda märker
alltför väl, herr talman, hur för
närvarande det allt överskuggande ämnet
på arbetsplatserna och i företagen
är oron och ängslan för det egna arbetet.

Mot den bakgrunden var det med särskilt
spänt intresse som vi företagare,
som känner ansvar för de anställda,
i år tog del av finansplanen och statsverkspropositionen.
I finansplanen kan
vi läsa följande: »Sysselsättningspolitikens
dominerande betydelse har präglat
regeringens åtgärder under det gångna
året. De sysselsättningsstödjande åtgärder
som sattes in under 1967 har
gradvis fått allt större effekt och är
avsedda att nå maximum under högvintermånaderna
januari—mars.»

Arbetslöshetssiffrorna pekar i motsatt
riktning. Regeringens sysselsättningspolitik
har misslyckats. Vi måste
få en ny inriktning av näringspolitiken,

januari 1968 em.

remiss av statsverkspropositionen m. m.
om vi skall kunna bereda arbete och
trygghet åt våra anställda.

Årets finansplan, även om den är
kortsiktig och bagatelliserar arbetslöshetens
omfattning och trygghetsfrågorna,
innehåller några ur näringslivets
synpunkt positiva drag. Det gäller övergången
från omsättningsskatt till mervärdeskatt
samt ökad och — som jag
hoppas — bättre satsning på arbetsmarknadspolitiken
i form av starthjälp,
lokaliseringsstöd, rörlighetsfrämjande
åtgärder o. s. v.

Vi har från näringslivets, industrins,
hantverkets och serviceyrkenas sida
krävt införande av mervärdeskatt enligt
skatteberedningens förslag, därför att
det — även om det blir fler skattskyldiga
och även om det blir besvärligare
redovisning — innebär avgjorda fördelar
såväl för exportindustrin och
dess underleverantörer som beträffande
hemmaindustrins internationella
konkurrensförmåga. Det drabbar företagen
rättvisare, är konkurrensneutralare,
minskar nu florerande skattefusk
och fördelar ansvaret rättvisare företagen
emellan.

Så långt är allt gott och väl och så
långt följer finansministern skatteberedningens
förslag. Men finansministern
går ifrån detta liksom givna löften, såväl
till näringslivet som från denna talarstol,
att det nya skattesystemet skulle
bli generellt verkande och i princip
neutralt i konkurrens- och konsumtionshänseende.
Finansministern kombinerar
nämligen förslaget med införandet
av en enprocentig arbetsgivaravgift, som
i praktiken innebär en ny skatt på alla
utbetalade löner och som naturligtvis
kommer att höja varupriserna och kostnadsläget
ytterligare. Den nya löneskatten
belastar på nytt företagen med ungefär
samma skattebörda som förut.
Skillnaden är egentligen bara att man
genom att beskatta användningen av arbetskraften
tar ut skatt på ett nytt sätt.
Den kommer dessutom att särskilt hårt
__det är bl. a. därför, herr talman, som

124 Nr 3 Fredagen den 19

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

jag har tagit upp denna fråga — drabba
de företag och branscher som av
olika anledningar inte har möjlighet
att högrationalisera sina företag, t. ex.
alla servicebranscher. Dessa grupper av
företag får föga lättnad av att omsättningsskatten
försvinner men kommer
att känna den föreslagna nya arbetsgivaravgiften
så mycket hårdare. Den
ökar deras kostnadsbelastning i ett redan
ytterst besvärligt läge och bidrar
därmed ingalunda till den kostnadsnedpressning
som är ofrånkomlig för
svenskt näringsliv i dag. Detta innebär
återigen ett slag mot de mindre — men
väl så nödvändiga — företagen !

Över huvud taget är det otillfredsställande
att företagens kostnadsbelastning
sällan eller aldrig tas upp i ett
sammanhang från myndigheternas sida.

Vi har ju förutom det nya förslaget att
räkna med den automatiska stegringen
av ATP-avgiften, en automatik som jag
för min del inte kan finna nödvändig
för försäkringssystemets del. Även arbetstidsförkortningen
kommer in i kostnadsbilden.

Jag tror att det är nödvändigt att
få till stånd en allmän bedömning av
näringslivets kostnadsproblem med hänsyn
till de faktorer av olika slag som
fortfarande, trots konjunkturavmattningen,
präglar läget. Staten borde föregå
med gott exempel när det gäller
att bidra till dessa strävanden. Vi finner
emellertid nu att t. ex. statens järnvägar
och postverket från årsskiftet
kraftigt har höjt sina taxor, vilket betyder
ökade kostnader just för näringslivet
och ytterligare försvårar konkurrenskraften.
Vi har hamnat i en kostnadsspiral
som man måste göra någonting
åt.

Vidare utsträckes skattskyldigheten
till en del nya områden, t. ex. hotellnäringen.
Detta kommer sannolikt att
hämma turistströmmen till Sverige men
stimulera den ström som går från Sverige.
Den redan hårt beskattade bilbranschen
blir också ytterligare be -

januari 1968 em.

skattad. Det borde finnas gränser även
där.

Skatteberedningens förslag innehöll
en begränsning av skattskyldigheten
för stat och kommun. Detta utsattes för
mycket hård kritik. Vissa branscher
drabbas hänsynslöst hårt. Det nu aviserade
förslaget innebär, om jag har fattat
det rätt, att skattskyldighet för
stat och kommun skall föreligga endast
då skattepliktiga varor och tjänster tillhandahålles
utomstående, d. v. s. allmänhet
eller näringsidkare. Verksamhet
för att tillgodose egna behov skall
däremot inte medföra skattskyldighet.
Denna begränsning av skattskyldigheten
för stat och kommun kommer att
innebära allvarliga risker för att staten
och kommunerna i egen regi kommer
att ytterligare öka sådan verksamhet
som på ett mer rationellt och
effektivt sätt skulle kunna bedrivas i
enskild regi.

De negativa erfarenheter och olyckliga
verkningar som vi inom en rad
branscher redan har av motsvarande
regler när det gäller omsen — t. ex.
inom måleri- och installationsföretag,
konfektionsindustrier, mekaniska verkstäder,
snickerier, bagerier och kanske
allra mest inom tvätteribranschen —
visar tydligt att om vi skulle ha konkurrens
på lika villkor, som finansministern
själv har utlovat, och kunna
upprätthålla sysselsättningen och hålla
det för konsumenten fördelaktigaste priset,
så måste samma skattskyldighet
föreligga för staten och kommunerna
beträffande all verksamhet som bedrives
i direkt konkurrens med det enskilda
näringslivet.

Ytterligare en sak, som — liksom vad
jag sagt om skattskyldigheten för stat
och kommun — våilat stor besvikelse
och som kom mycket starkt till uttryck
vid en konferens i tisdags här i Stockholm
med representanter för ett 40-tal olika branschförbund, är att finansministern
i det aviserade nya skatteförslaget
inte bara inför en ny löneskatt

Fredagen den 19 januari 1968 em.

Nr 3 125

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

utan också bibehåller punktskatter och
energiskatter. Punktskatterna på choklad
och konfektyr, tekniska preparat
använda inom t. ex. frisörbranschen,
guldsmedsvaror, pälsverk, läskedrycker,
lättöl etc. — alla dessa särskilda
varuskatter och försäljningsskatter har
verkningar i konkurrenshänseende,
som absolut icke är godtagbara i ett
modernt varuskattesystem.

Herr talman! Låt mig med ett exempel
belysa hur orimligt exempelvis
chokladskatten verkar.

Ett enda företag inom den branschen
— Cloetta — inlevererade på grund av
den 50-procentiga punktskatten under
år 1967 lika mycket pengar som företagen
Facit, Saab, Nordiska armaturfabrikerna,
Luxor i Motala och Motala
verkstäder tillsammans betalade in i
form av allmän varuskatt.

Förslag till ökat stöd till u-länderna
ligger ofta på riksdagens bord, och
självfallet skall vi ge vad vi kan till uländerna,
men då bör vi också enligt
min mening i första hand avskaffa den
negativa u-landshjälp, som t. ex. beskattningen
av råvaror till chokladtillverkningen
i vårt land onekligen utgör.
Vi vet mycket väl att de berörda
u-länderna reagerar starkt mot vår
diskriminerande skatt på dessa råvaror.

Ett annat exempel är den orimligt
höga extra beskattningen av guldsmedsvaror.
Jag har tidigare i siffror belyst
hur hänsynslöst den branschen drabbas
av kvarvarande krisföreteelser. Till detta
kommer den tillåtna skattefria försäljningen
av guldsmedsvaror ombord
på flygplan destinerade till utländska
orter — samt den reklamkampanj som
Inletts i Sydsverige av AB Trafikrestauranger,
dotterbolag till statens järnvägar,
som uppmanar allmänheten att på
färjorna Trelleborg—Sassnitz köpa
guldvaror skattefritt — 30 å 40 procent
billigare än i Sverige.

Herr talman! Det är lätt att förstå besvikelsen
hos den branschens folk, när
de märker hur staten straffbeskattar

dess varor och samtidigt uppmanar allmänheten
att kringgå statens egna skattelagar
genom att göra inköpen på statsägda
färjor.

I första kammaren redovisade hans
excellens statsministern alla de åtgärder
som regeringen föreslår i statsverkspropositionen,
bl. a. ett kraftigt stöd till
de äldre arbetslösa. I det förslaget —
ja, redan i tilläggsdirektiven — undantogs
företagarna. Om herr statsministern
hade varit här, skulle jag ha velat
fråga honom, om inte t. ex. jordbrukaren,
fiskaren, hantverkaren, handlanden
eller underleverantören är en lika värdefull
medborgare som t. ex. hans anställde.
Den pågående strukturrationaliseringen,
landsbygdens avfolkning, vattenföroreningen
och industrinedläggelserna
kan tvinga även dessa människor
att upphöra med sina verksamheter.
Varför känner inte regeringen samma
ansvar för deras fortsatta utkomstmöjligheter
utan undantar den gruppen?

Får jag till slut, herr talman, beröra
en helt annan sak. Resultatet av kommunalvalet
har fr. o. m. den 1 januari
i år avtecknat sig i kommunernas styrelser
och nämnder. I en del kommuner
har majoriteten övergått till de
borgerliga partierna. I andra, t. ex. i
min hemstad, har socialdemokraterna
icke längre ensamma majoritet utan
accepterar tacksamt stöd från vänsterpartiet
kommunisterna. Med det stödet
bröt man proportionalitetsprincipen vid
de förberedande överläggningarna om
tillsättande av ordförande och vice ordförande
i t. ex. drätselkammaren, avslog
proportionellt val i stadsfullmäktige till
drätselkammarens presidium, medverkade
till att placera en representant för
vänsterpartiet kommunisterna även i
drätselkammarens arbetsutskott osv.

Vid samma fullmäktigesammanträde
visades för första gången ett alldeles
speciellt intresse från vänsterpartiet
kommunisternas sida för ledamotskap i
civilförsvarsnämnden och vid det påföljande
valet invaldes också mot val -

126 Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

beredningens förslag vänsterpartiet
kommunisternas kandidat. Vid debatten
fick jag den uppfattningen, att detta
nyvaknade intresse hos vänsterpartiet
kommunisterna för civilförsvaret var
inspirerat uppifrån.

Helt naturligt har dessa val väckt viss
uppmärksamhet bland allmänheten.

Med anledning av hans excellens herr
statsministerns klara uttalande här i
går är jag förvånad över att en representant
för vänsterpartiet kommunisterna
med socialdemokraternas hjälp
placeras i civilförsvarsnämnd. Även det
förhållandet att regeringspartiet också
i det andra fallet, när det gällde drätselkammarens
arbetsutskott, föredrog en
representant för vänsterpartiet kommunisterna
framför en borgerlig kandidat
synes anmärkningsvärt. Om statsministern
hade varit närvarande hade det
varit intressant om han hade velat uttala
sin uppfattning om detta.

Herr EKSTRÖM i Iggesund (s):

Herr talman! Även om det skulle vara
frestande att närmare kommentera det
min bänkkamrat herr Nordgren senast
anfört rörande kommunala val skall jag
inte göra det vid denna sena tidpunkt.

Det talas i våra dagar alltmer om behovet
av planering. Därvid är inte minst
den offentliga förvaltningen i blickpunkten.
Det är alldeles givet att den
samhällsutveckling som kännetecknar
efterkrigstiden har ökat behovet av
planmässighet. Detta är inte någonting
utmärkande just för vårt land, utan
samma sak gäller alla industrialiserade
och utvecklade länder. Alltmer framstår
behovet av en samordnad planering,
som inte minst grundar sig på
primärkommunernas målsättningar och
planer. Dessa planer skall därefter samordnas
till en regional plan för att sedan
infogas i ett utkast till en så allsidig
riksplanering som möjligt. Ett
samspel i planeringen eftersträvas.

Den länsplanering som under det
gångna året pågått i landet har väckt

stort intresse och kan givetvis — av
naturliga skäl — på sina håll bli kontroversiell.
Det vore överraskande om inte
primärkommunernas eller kommunblockens
företrädare i vissa avseenden kan
komma till andra slutsatser och ha en
annan målsättning än den länsplaneringen
kommit fram till.

Jag är emellertid angelägen att framhålla
att det måste hälsas med tillfredsställelse
att resurser ställts till länsstyrelsernas
förfogande för att de skall kunna
gripa sig an föreliggande problem.
Jag har också den meningen att såväl
primärkommuner som landsting i fortsättningen
måste vara bättre rustade
för att motsvara de krav som nu ställs
när det gäller planeringsfrågor. I många
fall har man för närvarande inte personella
och andra resurser att tillhandahålla
erforderligt material eller att
ingående granska de prognoser och den
målsättning som länsstyrelsernas planerings-
och utredningskontor presenterar.

Under senare år har flera statliga
kommittéer utrett frågor som sammanhänger
med såväl den statliga som den
kommunala förvaltningen på det regionala
planet. Samtliga dessa utredningar
har framhållit nödvändigheten av en
översiktlig samhällsplanering eller —
såsom anförts exempelvis i betänkandet
rörande den statliga länsförvaltningen
— nödvändigheten av att åstadkomma
en rationellt arbetande samhällsplanering,
enär stora värden anses stå
på spel.

Jag skulle som min mening vilja uttala,
att man givetvis inte får undervärdera
behovet av en så allsidig och
effektiv planering som möjligt. Men jag
är lika angelägen betona att vi inte får
tro att den allra bästa och effektivaste
samhällsutvecklingen blir en automatisk
följd av en alltmer detaljerad planering.
Planer måste ju ändå bygga på prognoser
— och det är banalt att säga att
ingenting är så svårt att sia om som
framtiden!

Fredagen den 19 januari 1968 em.

Nr 3 127

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Jag har med stor tillfredsställelse
konstaterat att regeringen helt nyligen
utsett ett organ för regional planering.
Detta organ — en kommitté — får tydligen
till uppgift att bearbeta resultaten
av »Länsplanering 67», som under de
närmaste månaderna kommer in från
planeringsråden i länen. Enligt en tidningsuppgift
skall det nya organet emellertid
även leda ett försöksarbete med
kommunal investeringsplanering, som
skulle syfta till att utveckla kommunernas
långsiktiga planering i — som det
sagts — ett femårsperspektiv. På sina
håll har man ställt sig litet frågande
inför vad som avses med det sistnämnda.
Jag har många gånger här i riksdagen
framhållit nödvändigheten av en
kommunal långtidsplanering och därvid
betonat värdet av flerårsbudgetering.
Enligt mitt sätt att se måste det nämligen
vara mindre komplicerat för en
kommun att arbeta efter en flerårsbudget
än vad det är för staten. Statens
budget är inte endast en sammanställning
av utgifter och inkomster utan har
dessutom en konjunkturreglerande uppgift.
Man torde i det sammanhanget endast
behöva erinra om att det föreliggande
budgetförslaget, som omsluter
38,5 miljarder kronor, är en avsevärd
del av den totala bruttonationalprodukten
på cirka 130 miljarder kronor.

När det gäller den kommunala långtidsplaneringen
har jag många gånger
övervägt, huruvida jag skulle motionera
om att ett tillägg borde göras till kommunallagen
innebärande att en kommun
utöver utgifts- och inkomststat för
det kommande året även skulle vara
skyldig att i samband med fastställandet
av denna stat i princip godkänna en
prognos för ytterligare fyra år. Jag har
emellertid tvekat att aktualisera ärendet,
eftersom jag vet att snart sagt samtliga
kommuner i landet söker att arbeta
med flerårsbudget. En tvångsföreskrift
skulle alltså inte vara nödvändig.

Kommunförbunden har på detta område
liksom på så många andra bedrivit

ett effektivt upplysningsarbete. Jag har
nu fattat det centrala organets uppgift,
och jag hoppas att jag har fattat den rätt,
på det sättet att det inte skall göra något
intrång i den kommunala självstyrelsen,
utan organets uppgifter skall begränsas
till att utarbeta en terminologi, som gör
det fortsatta bearbetandet av statistiska
uppgifter lättare. Det synes mig också
vara angeläget att beredningen får som
en av sina uppgifter att verka för ett
ökat samarbete mellan samhälle och näringsliv
i det regionala planeringsarbetet.

Så skulle jag, herr talman, så gärna ha
velat säga några ord om den alltid så
aktuella bostadsfrågan. Jag skall försöka
begränsa mig så mycket som möjligt.
Bostadsfrågan har av någon anledning
inte varit så särskilt aktuell i årets
remissdebatt! 1966 års valrörelse kretsade
kanske av fullt naturliga skäl i mycket
stor utsträckning kring detta problem.
Det berodde på att vi då tyckte
att vi hade ett bostadsbyggande, som
inte motsvarade det mål som vi hade
satt upp, nämligen att åstadkomma en
miljon lägenheter under en tioårsperiod.
Under 1966 uppfylldes den målsättning
som riksdagen då hade uppsatt. Även om
det var svårigheter med igångsättningen,
visade det sig att vi i alla fall kom
upp till ett tal som till och med överskred
det minimiprogram som riksdagen
hade fastställt.

Vad som emellertid var beklagligt under
1966 var att igångsättningen under
det fjärde kvartalet uppgick till hela
42 procent av hela årets igångsättning.
Under 1967 har utvecklingen varit helt
annorlunda. En delegation med representanter
för olika statliga organ har på
ett förtjänstfullt sätt lyckats träffa överenskommelser
med affärsbanker och
andra kreditinstitut om byggnadskreditiv
i en sådan omfattning att huvudparten
av igångsättningarna under 1967
skedde under andra och tredje kvartalen
och endast 20 procent under det
fjärde kvartalet. Oavsett hur man nu

128

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

räknar — påbörjade lägenheter under
1967, inflyttningsklara lägenheter under
samma år eller omfattningen av det nu
pågående bostadsbyggandet — redovisas
toppsiffror.

Jag är inte överraskad över att oppositionen
vid året remissdebatt inte velat
tala så särskilt mycket om bostadsfrågan.
Däremot är det ganska överraskande
— eller kanske det inte är det, om
jag tänker närmare efter — att en av
de stora kvällstidningarna —• jag behöver
väl inte säga vilken — på ledarsidan
i förra veckan hade som rubrik:
»Sträng struntar i bostadslöftena». Man
talade härvid om det vallöfte som givits
och som riksdagen i princip har anslutit
sig till, nämligen en miljon lägenheter
under en tioårsperiod. Tidningen
försökte inge läsarna den uppfattningen
att det inte skulle ligga något allvar
bakom det löftet och att det inte heller
skulle finnas möjligheter att förverkliga
detsamma. Påståendet byggdes på
att regeringen för innevarande år och
ända fram till 1970 inte planerar en
högre igångsättning än 95 000 lägenheter
per år och att produktionen när
halva tioårsperioden gått till ända alltså
inte uppnått ett genomsnitt på 100 000
lägenheter.

Herr talman! Det är riktigt att det i
statsverkspropositionen utsägs att en
preliminär bostadsbyggnadsplan bör antagas
för åren 1969 och 1970 och att denna
tills vidare bör avse 95 000 lägenheter
för vartdera året, men det framhålls
också att den har till syfte att
ange en miniminivå för kommunernas
planering. Här handskas vederbörande
tidningsskribent vårdslöst med det material
som har stått till förfogande.

För år 1967 fastställde riksdagen en
bostadsbyggnadsplan på 90 000 lägenheter.
Sedan i onsdags, då statistiska
centralbyrån lade fram de slutgiltiga
siffrorna, vet vi att vi har kommit upp
i cirka 98 000 lägenheter. För år 1968
har planen preliminärt bestämts till
90 000 lägenheter. Inrikesministern för -

ordar att den höjs till 95 000. I samtliga
fall är de! fråga om en miniminivå, och
det har visat sig att vi under de senaste
åren har kunnat väsentligt överskrida
denna.

Den som har intresse för dessa frågor
borde, innan han sätter sig ned och skriver
en tidningsledare, ordentligt studera
bostadsstyrelsens petitaskrivelse för
budgetåret 1968/69. I den finns en plan
som grundar sig på produktionsmålet en
miljon lägenheter under åren 1965—-1974. Den visar också att det under
tioårsperiodens fyra första år har nyproducerats
372 000 lägenheter och att
det alltså under åren 1968—1973 skulle
föreligga behov av ett påbörjande som
uppgår till 628 000 lägenheter. Denna
summa är i petitaskrivelsen utslagen på
de olika åren.

Bostadsstyrelsen har givetvis inte
kunnat göra någon bedömning av tillgången
på arbetskraft och kapital eller
av fördelningen av dessa resurser på
olika områden, men den har varit angelägen
att framhålla att vi under innevarande
år har haft en avsevärt förbättrad
kreditförsörjning •—- som jag nyss
nämnde — när det gäller bostadsbyggandet
och att vi dessutom har fått en ökad
inriktning av produktionen på sådana
företag som tillämpar metoder som innebär
ett bättre utnyttjande av produktionsresurserna.

Jag skulle i detta sammanhang vilja
framhålla att den planeringsram för
industriellt byggande, som av 1966 års
riksdag fastställts till 10 000 lägenheter
per år, av byggnadsstyrelsen har föreslagits
höjd till 15 000 lägenheter. Inrikesministern
har ansett att detta inte
skulle vara möjligt, utan att ramen bör
bibehållas vid 10 000 lägenheter för vart
och ett av åren 1968—1973. Jag hälsar
dock med tillfredsställelse att inrikesministern
föreslår att Kungl. Maj :t bör
erhålla riksdagens bemyndigande att
utvidga ramen, om detta skulle visa sig
behövligt.

Jag tror på möjligheterna att pressa

Fredagen den 19 januari 1968 em.

Nr 3 129

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

byggnadskostnaderna på detta sätt. Det
har nämligen visat sig att man beträffande
projekt, för vilka förhandsbesked
om bostadslån lämnats, har kunnat uppvisa
en produktionskostnad som varit
10 k 15 procent lägre än genomsnittet
på orten i övrigt.

Till de stora problemen när det gäller
bostadsbyggandet hör för närvarande
de allt högre boendekostnaderna,
och det är givetvis inte tillfredsställande
att kostnaden per lägenhet i ett flerfamiljshus
ökat från 51 200 kronor år
1963 till 68 500 kronor år 1966.

Det är angeläget att angripa de här
problemen på ett realistiskt sätt. Jag
delar inrikesministerns mening när han
säger att ökningen endast till en mindre
del förklaras av lönehöjningar och höjda
materialpriser.

Andra faktorer, som i mycket större
utsträckning påverkat kostnadsutvecklingen,
är lägenheternas standard såväl
beträffande storlek som beträffande utrustning
— med storlek menar jag då
kvadratmeteryta. Det ställs i dag — och
det med all rätt — större krav på anordningarna
på tomtmarken, krav beträffande
lekplatser, parkeringsanläggningar
och mycket annat. Utan att vi
kanske riktigt observerat det har dessutom
den genomsnittliga lägenhetsytan
höjts avsevärt under 1960-talet, från
61 m2 år 1960 upp till 75 m2 år 1966.

Det torde vara nödvändigt att vi på
allvar tar oss an de här problemen.
Någon standardsänkning bör inte eftersträvas,
men däremot bör man motverka
en fortsatt standardökning. Vi bör
dessutom bygga, inte lägenheter med
mindre antal rum, utan lägenheter med
mindre yta per rum.

För att undersöka vilka möjligheter
man skulle kunna ha att påverka utvecklingen
har bostadsstyrelsen fått regeringens
uppdrag att utreda vad det skulle
innebära att ange bostadsbyggandet
i andra termer än antal lägenheter, nämligen
i finansiella termer, varvid man
skulle kunna tänka sig pantvärdet. Bo -

stadsstyrelsen har gjort den utredningen
och överlämnat den till Kungl. Maj :t
utan att direkt anföra någon annan mening
än att det givetvis är möjligt att
göra en omläggning. Bostadsstyrelsens
promemoria har varit ute på remiss,
men remissinstanserna har ställt sig
tveksamma, och tveksamheten delas
även av inrikesministern. Han har dock
ansett frågan vara av stort intresse och
synes kunna tänka sig ett annat alternativ,
nämligen att ange bostadsramen
i kvadratmeter våningsyta. Enligt min
mening bör riksdagen lämna Kungl.
Maj :t bemyndigande att, om det befinnes
lämpligt, försöksvis pröva ett dylikt
system i något län. En landshövding
eller, rättare sagt, en länsbostadsnämnd
i landet har redan anmält intresse
för ett dylikt system!

Även om jag alltså för min del är
optimistisk i fråga om möjligheterna att
klara den målsättning vi har då det gäller
bostadsbyggandets omfattning, tror
jag att det allra största problemet för
närvarande är hur människor med vanliga
inkomster skall ha möjligheter att
efterfråga moderna lägenheter. Man hör
emellanåt alarmerande rapporter om
hur nyproducerade lägenheter står tomma,
utan hyresgäster. Någon tillförlitlig
statistik i det avseendet finns icke. Bostadsstyrelsen
har därför just nu en utredning
på gång för att få en korrekt
bild av läget. Det måste vidare vara
angeläget att skaffa ordentliga uppgifter
om den frapperande stora avgång av
lägenheter som årligen sker från bostadsbeståndet.
Vilka möjligheter finns
att begränsa denna avgång? Ja, det är
sannerligen en angelägen fråga.

Därmed vill jag, herr talman, yrka bifall
till ett, som jag förmodar, tidigare
framställt yrkande, nämligen att Kungl.
Maj :ts proposition nr 1 skall remitteras
till vederbörande utskott.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Utbildningsminister Palme
ansåg årets budget för utbildnings -

Andra kammarens protokoll 1968. Nr 3

130

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

departementet var så märklig, att han
redan vid Lärarnas riksförbunds skolvecka
i Stockholm i början av januari
måste lyfta på sekretessen och i förväg
avslöja dess omfattning — drygt 6 miljarder,
innefattande den största ökningen
i absoluta tal inom hela statsverkspropositionen.
Man kan alltså konstatera,
att departementet totalt sett kommit
att slippa lindrigt undan i fråga
om den allmänna besparingssträvan som
i övrigt utmärker statsverkspropositionen.

Nu skall man emellertid inte tro, att
denna budget är resultatet av en het
önskan att över lag visa stor generositet
mot skola och kyrka, mot universitetsundervisning
och forskning, mot kultur
och bildning. Drygt fyra av de sex miljarderna
faller på skolväsendet och universiteten,
varmed också nära sammanhänger
posterna lärarutbildning, vuxenutbildning
och studiesociala ändamål
— dessa senare tillhopa i det närmaste
ännu en miljard. Det är inom denna
så att säga tunga del som de stora ökningarna
på driftbudgeten finns, d. v. s.
cirka 444 miljoner mot endast 23 för
alla övriga ändamål. Dessa stora anslagshöjningar
på vad man brukar kalla
det egentliga utbildningsområdet är
emellertid endast ofrånkomliga sådana
i löneökningar, automatiska utgiftsstegringar
och utgifter beroende på tidigare
principbeslut. De nyheter som kominer
i form av exempelvis professurer
är inte särskilt talrika.

Utomordentligt kärvt är det för de
talrika institutioner, som har att dela
på den nyssnämnda anslagsökningen av
endast 23 miljoner kronor. Hit hör arkiv,
museer, bibliotek, konst, litteratur,
musik, frivilligt folkbildningsarbete,
ungdomsverksamhet, internationellt kulturellt
samarbete m. in. Där har det inte
sparats på sparsamhet! Hur klarar sig
Operan, som i stället för en begärd ökning
på 9 miljoner får knappa 6. Ortnamnskommissionen
som av begärda 10
nya tjänster inte får någon, kungl. bib -

lioteket som i stället för 24 sådana får
472, Nationalmuseum som i stället för
13 får 2?

Det är sådana siffror man måste uppmärksamma,
om man vill få en riktig
bild av det ekonomiska klimat, som
staten anser det värdigt att skapa för
våra kulturella institutioner. Anslagshöjningarna
är minimala eller obefintliga.
Har vi så dåliga affärer, att praktiskt
taget alla kulturella institutioner,
som ej ligger inom utbildningsområdet,
måste sättas på svältkost?

I samma tal på Skolveckan 1968 tog
herr Palme upp några tendenser i utbildningsplaneringen,
som i vissa avseenden
är gemensamma för många europeiska
länder. Temat för Skolveckan
var ju också »Skolan i 70-talets Europa».
Han tog upp differentierings- och
specialiseringsfrågan, yrkesorienteringens
betydelse, den expansiva vuxenutbildningen
och — som en extra klapp
för eget bröst — den svenska kompetensutredningen,
som han ansåg ha
väckt ett betydande internationellt intresse.
Det skulle vara frestande att här
som ett slags motvikt mot hans skolveckotal,
som var något av ett programmatiskt
uttalande, ta upp till diskussion
en del av de påståenden som där gjordes,
men jag får av tidsbrist låta detta
anstå till något senare tillfälle.

I stället skall jag ta upp en av de rent
svenska utbildningsfrågor, som herr
Palme också behandlade i sitt tal, nämligen
den postgymnasiala utbildningen
med sikte på utvecklingen framåt 1970-talet, framför allt dess dimensionering,
avvägning och därmed sammanhängande
organisatoriska frågor.

Enligt 1965 års riksdagsbeslut skulle
den fortsatta planeringen av universitets-
och högskoleexpansionen utgå från
ett beräknat antal studerande i början
av 1970-talet av cirka 87 000. Inom den
totala utbyggnadsplanen angavs även
vissa riktmärken för fördelningen av
antalet studerande på olika fakulteter.

Denna fördelning har i huvudsak icke

Fredagen den 19 januari 1968 em.

Nr 3 131

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

skett efter någon beräknad efterfrågeprognos.
Tillströmningen till de spärrade
fakulteterna och högskolorna har
med få undantag reglerats genom resursspärrar,
vilket inneburit, att de fria
fakulteterna — främst de humanistiska
och samhällsvetenskapliga — fått motta
väsenligt fler sökande än som avsetts.

Eftersom den totala tillströmningen
av studerande till det högre utbildningsområdet
väsentligt överstiger vad som
beräknats, uppstår en allvarlig risk för
feldimensionering av de olika utbildningsvägarna.
Det finns i dag praktiskt
taget ingen tillgång till arbetsmarknadsprognoser
på detta område. Detta innebär,
om vi fortsätter att utbilda i blindo,
att en växande skara färdigutbildade
får starta sin bana med att omskola
sig till nya yrken. Ett sådant misshushållande
med våra utbildningsresurser
är ett vilseledande av de utbildningssökande
som inte är tolerabelt. Jag delar
inte utbildningsministerns vid Skolveckan
framförda uppfattning, att det
är omöjligt att göra hyggliga arbetsmarknadsprognoser
för universitetsstuderande.

För att illustrera den pågående överproduktionen
av vissa kategorier akademiker
skall jag återge ett exempel
som vi kunnat läsa om i tidningarna.
För närvarande ägnar sig cirka 4 000
studenter åt samhällsvetenskapliga ämnen.
Av dessa är cirka 2 000 nybörjare,
dvs. de har nu en termins studier bakom
sig. Vid den nationalekonomiska institutionen
i Uppsala har 30 procent
av de studerande förklarat, att de har
för avsikt att bli lärare. Om detta tal
är representativt för hela landet, innebär
det, att vi inom en snar framtid
får en examination av 600 nya lärare
i samhällskunskap varje termin. Lärarutbildningssakkunniga
räknar med att
knappt 100 nya lärare behövs per år.
Vad som alltså fordras i denna situation
är en intensiv information. Studenterna
har all rätt att få veta att
knappt 10 procent av dem som vill

bli lärare kan påräkna lärartjänst efter
avlagd examen.

Det kan konstateras, att dagens situation
på flera områden är förenad med
svårlösta problem för den enskilde och
för samhället. Men även om svårigheterna
är betydande vad gäller möjligheterna
att skapa någorlunda tillförlitliga
arbetsmarknadsprognoser får detta
inte medföra att man från myndigheternas
sida helt avstår från att göra
prognoser. De kostnader, som ett intensivt
prognosarbete kommer att medföra,
torde vara bland de mest lönsamma
investeringarna på utbildningsområdet.
Först därigenom kan åt den studerande
ges en någorlunda säker grund
för hans val av studiebana.

I sina anslagsäskanden för budgetåret
1968/69 har universitetskanslersämbetet
talat om nödvändigheten av en
allmän översyn av hela det postgymnasiala
undervisningsområdet för att
åstadkomma en lämplig dimensionering
och avvägning i någon form mellan de
olika utbildningslinjerna. I anslutning
därtill anför departementschefen i
årets statsverksproposition, s. 239—240:
»I sin diskussion av studerandeantal och
ramtal vid universiteten och högskolorna
tar universitetskanslersämbetet upp
även frågan om övrig eftergymnasial utbildning
och pekar på att avlänkningen
till sådana utbildningsvägar blivit alltför
liten i förhållande till det totala antalet
studerande på denna nivå. I anslutning
härtill vill jag framhålla att
avsikten är att frågan om riktlinjer för
det eftergymnasiala utbildningssystemets
dimensionering och vissa spörsmål
rörande dess utformning under
1970-talet skall utredas.»

Det är ett riktigt och välbetänkt initiativ.
Utredning skall alltså komma till
stånd. Det sägs dock ingenting om vilken
form utredningen skall få, och formen
är inte utan sin betydelse. Det räcker
inte med en övervägning inom departementets
skyddande murar, interna
resonemang i en departemental s. k. ex -

132 Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

pertgrupp. Problemet är av den storleksordningen
och har sådan samhällelig
räckvidd, att det måste bli en
parlamentarisk utredning med skyndsamhet
som en av sina ledstjärnor.

Ett undertema för årets Skolvecka
var, hur skolan skall kunna göras effektivare.
Statsrådet Palme menade i slutet
av sitt tal vid denna vecka, att den
effektivaste skolan är den där det finns
trivsel i arbetet. Mot det påståendet
skall i och för sig ingen invändning
riktas, men man har en känsla av att
utbildningsministern tenderar att se
trivselproblemet något ensidigt, blott
från elevernas synvinkel.

Kvantitativt och konsumentmässigt
betraktat är detta motiverat, men andra
komponenter i och kring skolan, nämligen
lärarna och föräldrarna, får inte
bortglömmas. Vad beträffar de förra,
lärarna — som inte torde kunna bortrationaliseras
i någon större utsträckning
inom överskådlig tid — sades några
erkännsamma ord. Men det räcker
inte. Problemet är större än så. »Bara
en lärare» hade Dagens Nyheter som rubrik
över en huvudledare i slutet av
december 1967 och ställde där frågan
om vilken den enskilde lärarens ställning
blir i det skoldemokratiska samspelet
mellan elever, skolledning och
skolmyndigheter.

När man talar om skoldemokrati, avses
alltid demokrati för eleverna. Lärarens
inplacering i det skoldemokratiska
systemet är osäker. Å ena sidan skall
lärarens makt och myndighet reduceras,
å andra sidan har även läraren, som
anställd inom skolan, ett anspråk på
inflytande över sin egen arbetssituation.
Vilken positiv innebörd kan skoldemokratin
ha för läraren? Han trängs
inte bara från elevsidan. Ett hot mot
hans position och uppgift ligger även i
centraliseringen inom skolväsendet i de
nya skolmastodonterna på 2 000 elever
och flera hundra lärare. Den gamla kollegiala
arbetsformen duger inte längre.
Därtill kommer kraven från skolrefor -

matorerna på en effektivare pedagogisk
ledning, som snabbt förmår driva igenom
nya direktiv och idéer, ja, till och
med hugskott från de centrala tänkarna.
Vi har fått ett nytt lärarideal, där
förmågan att acceptera förändringar är
ett mera centralt drag än självständighet
och kritiskt sinne. Läraren blir huvudsakligen
en förmedlare av vad andra
har tänkt ut. Uppgiften som fostrare
och personlighetsdanare tonas bort.

Ökad satsning på skoltrivsel krävs
också av lärarna — för lärarna. Utan
deras arbetsglädje, initiativkraft, kunnighet
och entusiasm står sig skolan
slätt, skolan som aldrig får reduceras
till en opersonlig, maskinell undervisningsfabrik.

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! Det gamla samhälle,
som vi vant oss vid, fungerar inte längre
tillfredsställande; det har spelat ut
sin roll. Vi märker det på många sätt.
Det svenska näringslivet t. ex. har gått
in i en period av snabb teknisk och ekonomisk
omvandling, som påverkar människornas
anställningsvillkor, arbetsmöjligheter,
arbetsvillkor och bosättning.
Denna utvecklingsväg under kapitalismen
innebär sysselsättningskriser,
ökade skillnader i livsvillkor på olika
orter i landet, ökade inkomstklyftor,
större klasskillnader och mycket annat.

För att åstadkomma en lösning av
t. ex. sysselsättningskrisen och lokaliseringsproblemen
har samhället gjort
och gör en hel del försök till insatser,
som jag visst inte ställer mig negativ
till, även om detta aldrig kommer att
bli någon slutgiltig lösning.

Det viktiga jämlikhetsproblemet, som
det talas så mycket om, kvarstår bl. a.
därför att en riktig lösning av detta
problem liksom av så många andra frågor
kräver en grundläggande förändring
av hela vårt samhälle.

Jag skall i kväll ta upp frågan om
kvinnans jämlikhet. Den frågan ligger
betänkligt på efterkälken för att inte

Fredagen den 19 januari 1968 em.

Nr 3 133

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

säga i botten när det gäller medvetna
samhälleliga åtgärder för dess lösning.

Kvinnans ställning i ett samhälle bestäms
av hennes uppgifter i det ekonomiska
systemet under ett visst utvecklingsskede,
alltså hennes inlemmande
i produktionen. Ja visst, säger
många, men kvinnorna i dag har här i
Sverige samma rättigheter som männen
till snart sagt vilket arbete som helst.
Detta är till hälften riktigt. Rätten har
vi rent formellt, men däremot saknar
vi ännu möjligheterna att utnyttja denna
mänskliga rättighet till förvärvsarbete.
Jämlikhetsfrågan i vårt samhälle
är något mycket viktigare än bara en
fråga om jämlikhet mellan man och
kvinna. Detta är en central fråga för
hela samhället, och som jag tidigare
sade behövs det en grundläggande förändring
av hela samhället för att den
frågan helt skall kunna lösas. Men jämlikheten
mellan man och kvinna är en
av ingredienserna, och denna fråga är
alldeles för viktig för att enbart vi
kvinnor skulle hålla på och försöka
lösa den; det är ingen s. k. kvinnofråga
utan en betydligt allvarligare och betydelsefullare
samhällsfråga som måste
sättas in i sitt rätta sammanhang. Det
är just här som det klassamhälle vi
lever i slår i dubbel bemärkelse. Samhället
måste därför som helhet sätta in
mycket större resurser på att bryta den
djupt konservativa inställningen i dessa
frågor, vilken har medverkat till att
kvinnornas engagemang inte bara i förvärvslivet
utan också i det politiska
och kulturella livet över huvud taget
är så begränsad. Men vårt samhälle
fungerar här undermåligt, och detta får
en rad negativa konsekvenser, främst
för kvinnorna, men med följdverkningar
också på ett mycket påtagligt sätt
ut till samhället som helhet.

När man gör påståendet att samhället
fungerar undermåligt så måste man
ju i anständighetens namn försöka bevisa
det. Vi har i en partimotion, som
inlämnades här i kammaren första

motionsdagen, bl. a. tagit upp problemet
att 700 000 friska, arbetsföra kvinnor
utan barn eller med barn över 16
år inte har förvärvsarbete. Dessutom
är det endast 16 procent av småbarnsmödrarna
som förvärvsarbetar, 26 procent
av skolbarnsmödrarna och 32
procent av mödrar till barn över 16 år.

Med stöd av gjorda undersökningar
på vissa platser i vårt land, bl. a. i min
hemstad Göteborg, kan man konstatera,
att det finns ett visst dolt motstånd
hos kvinnan själv att ta steget ut till
förvärvsarbete. Här spelar samhällets
underlåtenhetssynder en stor roll. Dessutom
bär det traditionella tänkandet,
de befintliga fördomarna både hos män
och hos kvinnor en icke ringa skuld
till det rådande förhållandet. Trots detta
redovisas i familjedaghemsutredningens
betänkande förra året att det
finns 210 000 familjer med barn under
tio år, där modern skulle vilja ha ett
förvärvsarbete på hel- eller deltid, om
barntillsynen gick att ordna tillfredsställande.
Samma utredning har också
gjort undersökningar som dokumenterar
att det är mycket dåligt ordnat med
barntillsynen för 320 000 barn till föräldrar
som är förvärvsarbetande mer
än femton timmar per vecka. Helt utan
tillsyn uppges inte mindre än 60 000
barn vara i dag. Hela situationen är
alltså så skrämmande att någon diskussion
om en ordentlig satsning på och
utbyggnad av barnstugeverksamheten
verkligen skulle vara överflödig.

I årets statsverksproposition redovisas
ett beräknat ytterligare tillskott av
minst 10 000 platser i barnstugorna.
Man har också beräknat att med nuvarande
utbyggnadstakt skulle vi 1970
få 30 000—35 000 platser i barnstugorna
disponibla för barn under sju år med
förvärvsarbetande föräldrar, mot att vi
1966 hade endast 13 000 platser.

Det kan synas vara en bra ökning.
Jag skulle vara den sista att förneka att
statens höjning av anordningsbidraget
och särskilt den höjning som skedde

134 Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

1966 har medverkat till att vi har fått
bättre fart på kommunernas verksamhet
i detta avseende. Men eftersom utgångspunkten
är det verkliga bottenläge, som
vi hade så sent som 1966, är vi långt
ifrån tillfredsställda med utvecklingen
trots att den går i positiv riktning.

Det är och det kommer fortfarande
att vara mycket kärvt i många kommuner
beträffande just barnstugeverksamheten.
Alla kan säkert förstå att våra
kommunalmän, som i dag har att kämpa
emot höga och ständigt stegrade kommunalskatter,
måste bli litet betänksamma
då det gäller att påta sig ytterligare
utgifter. På grund av tradition, fördomar
och många gånger brist på intresse
i de kommunala församlingarna
— tyvärr från alla partiers sida — kan
det bli just barnstugeverksamheten som
kommer att allra längst få stanna kvar
på papperet.

Därför har vi i vår nämnda partimotion
tagit upp kravet på en väsentlig
ökning av det statliga anslaget för
driften av barnstugeverksamheten. Det
har visat sig att kommunerna som ett
stort bekymmer anmält just de stora
utgifterna för driften av denna verksamhet,
och i årets statsverksproposition
kan man också finna, att socialstyrelsen
begär att de driftbidrag, som
fastställdes att gälla från den 1 juli
1966, skall höjas från 1 600 kronor per
plats och år till 2 600 kronor för daghem
och gemensam barnstugeavdelning.
Tyvärr har departementschefen inte
kunnat tillstyrka socialstyrelsens begäran.
Det är emellertid vår övertygelse
att en höjning av statens bidrag till
just driften av barnstugeverksamheten
hör till det viktigaste vid en verklig
satsning på bred front på detta område.

Statsmakterna kan också på annat
sätt lätta det ekonomiska trycket för
kommunerna, t. ex. genom att bifalla
andra motioner som vi inlämnat. Motionerna
har också lagts fram under tidigare
år. De går ut på att staten helt
skall överta skolkostnaderna.

Det handlar om att staten bättre skulle
hjälpa kommunerna att klara kostnaderna
för pensionärernas bostadsbidrag
osv. Kommunerna skulle, om motionerna
bifölls, få bättre ekonomisk möjlighet
att t. ex. anordna denna barnstugeverksamhet.
Då skulle man också
från statens sida helt enkelt kunna fastställa
en kvotering sålunda, att varje
kommun ålades att bygga en viss procent
barnstugeplatser per visst antal
barn under 10 år. Jag är övertygad om
att det finns många som mot detta krav
skulle göra den invändningen att den
eller den kommunen inte alls har något
behov av att ordna med barnstugor
därför att den inte har några förvärvsarbetande
mödrar. Varför den inte har
det är ju en annan sak. Men ett sådant
resonemang måste tillbakavisas.

En annan fråga — och en mycket
viktig sådan —- måste här komma in i
bilden. Vi måste äntligen sluta upp med
att betrakta barnstugeverksamheten
som enbart en verksamhet för mammorna
eller enbart som hjälp till arbetsmarknaden.
I stället måste vi nu mycket
mer än hittills lägga tonvikten på barnen
själva, på barnets möjligheter att
utveckla sig efter sina förutsättningar
och få en god social anpassning. När
man får veta att av landets cirka
925 000 barnfamiljer — d. v. s. familjer
med något barn under 16 år — nära
hälften har bara ett barn, måste man ju
förstå svårigheterna för den enskilda
mamman att ge sitt barn en någorlunda
rik och stimulerande uppväxttid. Vi
måste i vårt land bättre än vi gjort
hittills utnyttja de viktiga förskoleåren
för att ge våra barn en rikedom på
intryck och ge dem den positiva och
utvecklande miljö som är så betydelsefull.
Då är det barnstugan — eller om
ni hellre vill säga lekskolan i den integrerade
barnstugan — som har den
för ändamålet utbildade personalen och
den lämpliga utrustningen och som därför
har den största möjligheten att ge
barnet just en sådan fostran. Dessutom

Fredagen den 19 januari 1968 em.

Nr 3 135

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in.

får barnet där — och detta är väl särskilt
viktigt för det i hemmet enda
barnet — en mycket värdefull kontakt
med andra barn under god pedagogisk
ledning.

Skall vi komma dithän måste vi sluta
upp med att betrakta barnstugeverksamheten
som något slags andrahandsersättning
för att vara hemma hos mamma
eller som något slags förvaringsplats
för barnet under föräldrarnas tid
i förvärvsarbete. Vi måste helt omvärdera
vårt synsätt i detta fall liksom vi
måste medverka till bättre resurser för
att hjälpa upp den eftersatta forskningen
på detta område.

Om vi kan komma fram till detta riktiga
synsätt på barnstugeverksamheten
måste man också i konsekvens därmed
ställa kravet att huvudmannen för denna
verksamhet skall vara utbildningsdepartementet
och inte som nu socialdepartementet.

Det jag nu har uppehållit mig vid,
en utbyggnad av barnstugeverksamheten,
är emellertid bara en av de aktiviteter
som måste främjas för att vi
kvinnor skall få bättre möjligheter att
utnyttja vår rätt till förvärvsarbete. Det
handlar här nämligen om ett mycket
stort problemkomplex med många skiftande
komponenter. Hur gör kvinnorna
på orter utan arbetsmöjligheter t. ex.?
Man måste i alla fall se till det faktum,
att kvinnan trots allt är bunden till hem
och familj och inte kan reflektera på
att ta arbete på annan ort såvida inte
hela familjen flyttar.

I de fallen måste vi på längre sikt
vidtaga en hel rad åtgärder så att arbetsmöjligheter
skapas, men det hjälper
inte kvinnan i dag. Här måste vi inte
minst försöka att från samhällets sida
aktivisera kvinnan själv. Man måste få
henne att uppsöka arbetsförmedlingen,
att ställa sig till arbetsmarknadens förfogande.
Då finge vi också en bättre inventering
av den dolda kvinnliga arbetslösheten
som det talas så mycket om,
men då måste också följa att dessa

kvinnor som är arbetslösa skall ha samma
trygghet och jämställdhet som andra
arbetslösa. De måste erhålla efter viss
tid av staten betalt arbetslöshetsunderstöd.

En annan viktig komponent i det
stora problemkomplex som gäller jämställdheten
för kvinnor är den så omskrivna
och omtalade boendeservicen.
Alltfler kvinnor i dag vill ha både barn
och yrke, och ännu fler kommer att
vilja ha det i morgon. Men det blir ett
dubbelarrangemang och en svår balansgång
mellan två arbetsuppgifter, och
det är en situation som blir många kvinnor
övermäktig i både fysiskt och psykiskt
avseende. Därför anser jag att problemet
med kvinnornas möjligheter att
ha förvärvsarbete i samma utsträckning
som männen inte kan lösas även
om vi nu äntligen skulle få tillräckligt
många platser i våra barnstugor. Det
fordras också en väl utbyggd samhällelig
service på andra områden, inte bara
när det gäller barntillsynen. Vi måste
också få bättre boendeservice och nya,
djärvare grepp i hela familjepolitiken.

I fråga om kollektivhus eller servicehus
ute i bostadsområdena är Sverige
i dag ett underutvecklat land. Därför
är en hård satsning nödvändig även på
detta område. År 1967 tillsatte inrikesministern
efter starkt tryck en utredning
benämnd servicekommittén med
uppgift att behandla vissa frågor angående
service i bostadsområden. I årets
riksdagsberättelse återfinnes inrikesminister
Johanssons direktiv av den 25
april 1967, men förvånande nog sägs
det i dem ingenting om något förslag
till lånebestämmelser för serviceanordningar,
vilka nu är ogynnsamma. Det
är ju ändå en väsentlig fråga, eftersom
kostnaderna för denna service är avgörande
för stora befolkningsgrupper.
Ungefär 90 procent av dem som bor i
det fåtal kollektivhus som nu finns på
några platser i landet kommer nämligen
från socialgrupperna 1 och 2.

Skall servicehus och serviceanord -

136 Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ningar bli till avsedd nytta för hela
folket, måste samhället genom egna insatser
bringa ned kostnaderna på detta
område liksom på så många andra samt
få möjlighet att styra utvecklingen. En
kommersialisering av denna verksamhet
får inte utvecklas, utan samhället
måste här åta sig hela initiativet och
planeringen.

Jag vill också helt kort trots den
sena timmen ta upp några andra synpunkter
på en väl utbyggd boendeservice.
Inrikesministern skriver i årets
statsverksproposition i fråga om bostäderna:
»Kostnadsutvecklingen gör

det angeläget att iaktta återhållsamhet
i fråga om standardhöjningen inom bostadsbyggandet
under de närmaste
åren.»

Enligt min uppfattning skulle en väl
utbyggd boendeservice på ett ändamålsenligt
sätt komplettera denna strävan.
Man skulle nämligen då inte anse sig
behöva ha lägenheter utrustade som
om vi fortfarande levde kvar i självhushållningens
tidevarv''. Jag tror att
detta också är en viktig aspekt att lägga
på boendeservieen.

En medverkan från samhället måste
komma till stånd, så att vi genom upplysning
och på annat sätt kan få en
radikal omvärdering när det gäller
»priset» på det arbete, som i dag läggs
ned i de många små enskilda hemmen.
I)et är mycket svårt att rucka på den
bekväma bild som i dag bitit sig fast
— bilden av ett dukat bord med mammas
köttbullar.

Jag måste i detta sammanhang få rikta
en anmärkning mot konsumentinstitutet,
som i övrigt gör många bra saker
men som under förra året hade en vandringsutställning,
vilken behandlade köpet
i dagens stora varuflöde. Tecknade
illustrationer som medföljde denna utställning
gav den vedertagna bilden av
mannen som nådigt överhuvud, kvinnan
som underdånigt hushållande.

Det gäller med andra ord inte minst
att snabbt åstadkomma det svåra konst -

stycket att få till stånd en förändring
i attityden, en förändring i mentaliteten
hos både män och kvinnor när det
gäller den verkliga rätten för kvinnorna
till förvärvsarbete och möjligheterna
att kunna ta ett sådant. Inte minst tänkker
jag då på massmedia, på skolans
undervisning, på läroböcker och på den
yrkesvägledning som för närvarande
finns.

Herr talman! Ännu en angelägen fråga
innan jag slutar.

Den 1 mars förra året hade vi här
i kammaren en debatt om det ekonomiska
stödet till barnfamiljerna. Från
vår sida förelåg en motion om höjning
av det allmänna barnbidraget i avvaktan
på resultatet av pågående utredning.
Mittenpartierna hade då en reservation
där man ville att riksdagen skulle
göra ett uttalande om ett stöd till barnfamiljerna
på längre sikt. Regeringen
ville inte höra talas om några förändringar
då utan ville avvakta familjepolitiska
kommitténs förslag. Kommittén
har nu, som vi alla känner till, framlagt
sitt betänkande.

I år skulle alltså de verkligt stora
greppen tas i fråga om samhällets ekonomiska
stöd till barnfamiljerna. Först
vill jag med tillfredsställelse notera att
regeringen inte har följt de förslag som
framlades av utredningen. Men därifrån
och till vad som nu skett, nämligen att
praktiskt taget inte göra någonting alls,
är det en mycket stor klyfta. I riksdagsdebatten
förra året fick vi höra
från regeringspartiets talesman i andra
lagutskottet att 1968, när utredningen
blivit klar, skulle en betydligt större
reform på familjepolitikens område ske
än bara en höjning av barnbidragen.

I årets statsverksproposition läser vi
att regeringen avser att genomföra en
familjepolitisk reform den 1 januari
1969. Med tidigare uttalanden i minnet
kan man lätt få den uppfattningen
att denna reform verkligen skulle vara
det nya djärva greppet och ge barnfamiljerna
någonting. Men detta fram -

Fredagen den 19 januari 1968 em.

Nr 3 137

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

står som helt illusoriskt, om man fortsätter
att läsa i statsverkspropositionen.
Propositionen om detta ökade stöd skall
lämnas senare i år — det är inte något
att göra åt det — men den skall då endast
omfatta höjning och förbättring
av familjebostadsbidragen. Denna reform
skulle kräva en anslagshöjning för
budgetåret 1968/69 på 150 miljoner kronor.

Visst är det bra att barnfamiljerna
får hjälp på detta sätt. Visst är det riktigt
att familjebostadsbidragens regler
äntligen ändras. Det har vi här i kammaren
haft både motioner och interpellationer
om under flera år.

Men, herr talman, under alla de år
som det inte har skett någon ändring
har hyrorna fortsatt att stiga och inkomstgränserna
har blivit föråldrade.
Jag är mycket skeptisk till att detta an
slag blir den verkliga hjälp till barnfamiljerna,
som man på sina håll tror.
Dessutom visar ju en undersökning, att
många familjer på grund av bristande
information inte har utnyttjat sin rätt
till familjebostadsbidrag. Men, som sagt,
till den frågan får vi ju anledning att
återkomma längre fram.

Beträffande de allmänna barnbidragen
däremot står det klart utsagt i statsverkspropositionen
i år, att dessa skall
behållas oförändrade; detta trots att de
till skillnad från andra bidragsformer
inte ens är värdebeständiga. Det kommer
givetvis att innebära, att klyftan
mellan barnfamiljer och familjer utan
barn kommer att öka, ty faktum är —
och det kan bevisas med siffror, som
jag här nu inte skall trötta med — att
barnbidragens realvärde sjunker år från
år. Redan förra året hade jag tillfälle
att här i kammaren bevisa eftersläpningen
av barnbidragen i jämförelse med
både konsumentprisindex och bruttonationalproduktens
utveckling och även
i jämförelse med den genomsnittliga
timförtjänsten inom industrin. Och årets
siffror skulle verkligen inte utfalla till
barnbidragens fördel.

5* — Andra kammarens protokoll 1968.

Jag upprepar att faktum kvarstår:
Hur än jämförelser görs är det obestridligt
att de allmänna barnbidragens
realvärde släpar efter. Detta är en stor
orättvisa mot barnfamiljerna i Sverige,
och som särskilt grymt framstår det
när man har regeringens löfte om en
verklig reform detta år i gott minne.

Herr talman! Vi barnfamiljer har just
genom förekomsten av barn lärt oss
att visa en många gånger mycket stor
tålmodighet. Men den är inte oändlig.
Nu har barnfamiljerna fått vänta och
vänta och blivit offer för den samhällsekonomiska
situationen år efter år.
Barnfamiljernas otålighet i dag är därför
fullt berättigad.

Det är i högsta grad orättfärdigt att
behandla just samhällets barnfamiljer
på sätt som skett. Jag kan inte begripa
varför denna kategori skall komma på
efterkälken i den allmänna standardutvecklingen.
Barnfamiljerna borde väl
i stället höra till dem som i någon mån
skall prioriteras. Man kan nämligen
med fog fråga sig hur det skall gå med
den framtida utvecklingen i vårt land,
hur det skall gå med oss själva, om
barnfamiljerna tillmäts en så ringa betydelse.

Herr SUNDELIN (s):

Herr talman! Årets statsverksproposition
har fått ett innehåll som enligt mitt
förmenande i allt väsentligt bör kunna
godkännas av den överväldigande delen
av svenska folket. Särskilt tillfredsställande
är att regeringen utan skattehöjningar
— om jag bortser från den föreslagna
skattehöjningen på vin och sprit,
vilken beräknas ge en inkomstförstärkning
på omkring 200 miljoner kronor
— ansett sig kunna öka anslagen på väsentliga
områden. Det är en välfunnen
fördelning av de samlade tillgångarna,
som säkerligen hälsas med tillfredsställelse
i vida kretsar.

Det jag finner mest betydelsefullt är
kraftsamlingen mot arbetslösheten. Även
Nr 3

138 Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

om arbetslösheten här i Sverige internationellt
sett inte är hög är den efter
våra förhållanden betydande. I varje
fall inom delar av Norrland, där arbetslösheten
drabbar de enskilda mycket
hårt, är läget synnerligen otillfredsställande.

Jag har emellertid, herr talman, anledning
att uttala min glädje över arbetsmarknadsstyrelsens
aktivitet när det
gäller att ordna beredskapsarbeten och
över de insatser och åtgärder som redan
fått en betydande positiv effekt.
Även om många ännu inte fått sysselsättning
i sådant arbete som de rimligen
kan utföra har de igångsatta arbetena
betytt ofantligt mycket. Vi vet att
om inga åtgärder vidtagits från arbetsmarknadsstyrelsens
sida skulle arbetslösheten
ha varit minst tre gånger så
stor som den nu är.

Sedan mitten av 1966 har vi haft en
vikande konjunktur på arbetsmarknaden
och under år 1967 har detta lett till
inskränkningar och nedläggningar av
företag inom olika sysselsättningsområden.
Sådant har många gånger varit
nödvändigt, eftersom den vikande konjunkturen
inte bara är en företeelse i
vårt land, utan sträcker sig långt utanför
våra gränser, där vi inte har några
som helst möjligheter att påverka utvecklingen.

Men det finns anledning att fråga sig
om alla förändringar som vidtagits och
som lett till friställning av arbetskraft
varit så angelägna att de behövt göras
vid en tidpunkt, då uppenbarligen nedläggningar
och inskränkningar som berott
på avsaknad av arbetsobjekt varit
ofrånkomliga.

Det verkar ibland som om vissa friställningar
och sysselsättningshämmande
åtgärder skulle kunnat undvikas eller
förskjutas tidsmässigt, även om de
inte kan klandras ur företagsekonomisk
synpunkt. Skulle de olika arbetsgivarna
haft samma omtanke om arbetstagarna
som de olika partiernas företrädare
i riksdagen har jag den känslan

att många, som i dag saknar arbete,
skulle ha haft arbete.

Strukturförändringar och rationaliseringar
är en nödvändighet om vi skall
hävda oss i den internationella konkurrensen,
men det är ingalunda givet
att åtgärderna måste ske på en och
samma dag. Det verkar dock som om en
del företagare passat på att genomföra
omedelbara friställningar — även om
åtgärderna kunnat vidtas långt tidigare
eller längre fram i tiden har man liksom
passat tillfället att förlägga sina egna
omställningsproblem till en sysselsättningsmässigt
redan besvärlig tidpunkt.

Jag vill också understryka, herr talman,
att det är en väsentlig skillnad
mellan att bli arbetslös i stora, bärkraftiga
befolkningsområden med differentierade
arbetstillfällen och att bli
ställd utan arbete i glesbygdsområden
med ensidiga arbetsmöjligheter. Jag kan
som exempel ta de stora glesbygdsområdena
i Norrland. Där finns redan nu,
före ytterligare friställning av arbetskraft,
många som endast till namnet har
sysselsättning. Åtskilliga har arbete endast
några få månader årligen, med en
låg årsinkomst som följd. Andra har
möjligheter att få arbete, men kan på
grund av olika sjukdomar — bl. a. ryggbesvär
— inte förtjäna tillräckligt med
pengar för att leva drägligt. Som regel
är en skogsarbetares hälsa redan vid
50 års ålder för svag för ett fortsatt
arbete i skogen. Värk och andra sjukdomar
i förening med vikande inkomster
gör livet till en stor plåga, när man
därtill blivit kvar i en liten avfolkningsby
med allt vad det innebär för
den enskilde.

Jag vill emellertid uttala min och
många andras uppriktiga glädje och
tacksamhet över det utomordentliga initiativ
som regeringen tagit genom att i
statsverkspropositionen begära att 21
miljoner kronor anslås för att ge glesbygdernas
människor bättre arbetsvillkor
och bättre service. Speciellt intressant
är förslaget om 5 miljoner kronor

Fredagen den 19 januari 1968 em.

Nr 3 139

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

till stimulans av hemmaarbete. Jag hoppas
att denna satsning skall slå väl ut
och ge en verklig hjälp åt tusentals
människor som ingenting annat önskar
än att få arbeta.

Den andra mycket betydelsefulla åtgärden
för de äldre, mer eller mindre
utslitna arbetarna, vilka framför allt
finns i de olika skogsområdena, är högre
och långvarigare bidrag från arbetslöshetskassorna.
I förslaget ingår att
den som är över 60 år och drabbas av
långvarig arbetslöshet i vissa fall kan
erhålla månatlig ersättning upp till 800
kronor.

Dessa och övriga föreslagna åtgärder
är en god grund i fråga om hjälpen till
glesbygdens folk.

Men, herr talman, de bekymmer som
finns ute i glesbygdsområdena nu är
bara en början på vad som kommer att
hända inom några år. Skogsbruket kommer
snarare än vi tänkt oss att övergå
från den konventionella arbetsmetoden
till maskinavverkning, vilket kommer
att leda till att endast ett fåtal egentliga
skogsarbetare blir kvar. I övrigt kommer
ett begränsat antal maskinskötare
att sysselsättas i skogen. Dessutom kommer
sammanslagningen av kommunerna
till större enheter att bidra till en snabbare
uttunning av glesbygdsområdena.

De två här angivna faktorerna för i
sin tur med sig flera indragningar av
skolor, flera nedläggningar av affärer,
sämre underlag för busstrafiken, indragning
av eventuella mjölklinjer. Den
lilla verkstaden och bensinstationen
försvinner, möteslokalens verksamhet
kan inte upprätthållas, den fotbollsplan
man har anlagt växer igen, och den
allmänna trivseln bland de människor
som ändå måste stanna kvar blir den
sämsta tänkbara. Vi vet alltså att dessa
problem växer sig större och större och
att levnadsförhållandena för människorna
i dessa områden blir sämre och
sämre.

Jag ser det som en utomordentlig uppgift,
trots den goda satsning som före -

slagits i statsverkspropositionen, att
glesbygdsproblemen i sin helhet blir
föremål för noggrann utredning, en utredning
som måste verkställas omedelbart.
Det bör, herr talman, vara en högst
angelägen skyldighet för samhället att
se till att de människor, som genom
mekaniseringar och rationaliseringar
drabbas så som glesbygdens folk, också
får den hjälp de behöver för att leva
sitt fortsatta liv under drägliga förhållanden.

Får jag, herr talman, slutligen säga
några ord om industrinedläggningar och
friställningar av arbetskraft! Åtskilliga
av företagen har skött avvecklingen och
friställningen av arbetskraft som man
rimligen kan begära, men alltför många
har inte vidtagit åtgärder på sådant sätt
att det kunnat undgå allvarlig kritik.
Det kan naturligtvis inte få gå till så,
att arbetsmarknadsmyndigheterna hålls
ovetande om att arbetstagare skall friställas
ända tills uppsägningarna är ett
faktum. Varje företag, som anser sig
böra vidtaga åtgärder som innebär avskedande
av sysselsatta människor, bör
då en sådan situation blir aktuell genast
ta kontakt med arbetsmarknadsmyndigheten.
Det är t. o. m. önskvärt att
varje förändring i ett företag som gäller
antalet sysselsatta utan dröjsmål meddelas
till arbetsmarknadsmyndigheten.

Det måste enligt min mening bli en
bättre tingens ordning på detta område.
Möjligheter bör skapas för samhället att
följa hela den svenska industrin och
göra sig underkunnigt om olika företags
driftförutsättningar och eventuella planer
på expansion för att det på detta sätt
i mycket god tid skall kunna vidta de
åtgärder som befinns vara lämpliga.

Jag skulle också vilja framhålla angelägenheten
av att de industriföretag som
erhåller lokaliseringspengar för sin utbyggnad
inom visst område verkligen
använder dessa pengar på så sätt att områdets
leverantörer, transportörer och
arbetare sysselsätts.

Herr talman! Jag skulle egentligen nu

140 Nr 3

Fredagen den 19

Vid remiss av statsverkspropositionen m,

ha gått över till vägfrågorna. Jag anser
emellertid att jag inte bör göra det vid
denna sena tidpunkt — jag hoppas att
det blir tillfälle för mig att senare återkomma
till dessa frågor.

Herr BENGTSON i Solna (h):

Herr talman! Det var mångas förhoppning
att 1967 skulle bli något av ett
märkesår för bostadspolitiken. Och det
blev det kanske också — på gott och på
ont; tyvärr mest på ont.

Förvisso redovisade inrikesministern
ett gott nytillskott på nybyggda lägenheter
för det gångna året, och redan tidigare
har han framhållit att vi här
i landet har det relativt sett största
bostadsbeståndet i världen. Men ändå
vet vi att allt inte är välbeställt och att
vi har en stor bostadsbrist. Våra ungdomar
har inte möjlighet att skaffa sig
bostad utan att behöva stå i ko flera år,
och när de äntligen blir tilldelade en
bostad är den ofta så dyr, att de kanske
inte har råd att bo där.

Jag nämnde att det byggs många lägenheter.
Vi vet emellertid också att en
hel del fastigheter rivs. Vi känner till
att en hel del hus blir förslummade på
grund av hyresregleringens utformning,
vi vet att många lägenheter står tomma,
av många skäl, bl. a. därför att människor
inte vågar släppa ifrån sig en
lägenhet som de eventuellt skulle kunna
komma att behöva i framtiden. Andrahandsuthyrning
florerar och många
centralt belägna bostadslägenheter har
blivit kontor. Slutligen har på landsbygden
ett flertal bostäder övergivits
eller förvandlats till fritidsbostäder.

För femårsperioden 1960—1965 redovisas
en ökning med 200 000 nya lägenheter,
vilket gör 40 000 per år. Under
samma tid har färdigställts över 400 000
nya lägenheter, varav mer än hälften
gått åt till att ersätta de förlorade. Man
måste också hålla i minnet att hushållens
efterfrågan har ökat genom folkökning,
invandring, omflyttning inom
landet samt genom att de stora ung -

januari 1968 em.

domskullarna, födda på 1940-talet, ställt
sig i ko. Som en tankeställare kan jag
nämna, att Stockholms läns befolkning
ökat med 200 000 personer sedan år
1960.

Men felet med bostadspolitiken är likväl
inte, inte ens tillnärmelsevis, att det
inte byggs tillräckligt. Felet måste ligga
på ett annat plan.

Någon har präglat ett motto för bostadspolitiken:
»Grunden bör vara vetande,
medlet bör vara affärsmässighet,
målet skall vara aktiv socialpolitik.»

Inom högerpartiet har vi uttalat det så,
att vi även inom bostadsbyggandet måste
utnyttja marknadshushållningens fördelar.
Mark- och bostadspolitiken bör
syfta till att i fri och öppen konkurrens
utnyttja alla resurser för att till lägsta
möjliga kostnader bygga och förvalta de
bostäder som människorna vill ha.

Ett led i detta arbete kunde vara att
ta fasta på ett förslag som framförs i en
nyutkommen skrift från näringslivets
byggnadsdelegation. Den heter »Bra bostäder
genom samordning och konkurrens».
Här pläderar man för att kommunerna
som byggherrar borde infordra
bindande anbud på de blivande hyrorna,
s. k. förvaltningsanbud under vissa
betingelser. Man hänvisar till att en idéskiss
härom har framlagts i en utredning
inom statens pris- och kartellnämnd.
Denna utredning, som i och för
sig är intressant, tycks emellertid ej ha
funnit nåd på högre ort. I stället kännetecknas
regeringens bostadspolitik av en
dogmatisk tilltro till regleringar och detaljbestämmelser,
en övertro på kommunernas
förmåga och en misstro mot
byggnadsindustrins ambitioner.

Ett utomordentligt exempel på var
man kan hamna när det gäller detaljkontroll,
får man i »Det låsta rummets
mysterium».

I den kommunala stiftelsen Hyresbostäder
i Eskilstuna har man konstaterat,
att lägenheterna blir så dyra att de bostadssökande
inte har råd att hyra dem.
Det gäller ett antal 3-rummare, där hy -

Fredagen den 19 januari 1968 em.

Nr 3 141

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

rån efter alla konstens regler räknats
ut till 540 kronor per månad. Vad gör
man då? Jo, ingenting är enklare! Man
låser till och plomberar ett rum, och då
blir den allmännyttiga hyran i stället
470 kronor per månad. Så hoppas man
att de boende om två år skall ha råd
att hyra hela lägenheten! Det är inte
underligt om det finns de som frågar
vem som nu betalar för det låsta rummet.
Kostnaden finns ju redan där. Det
är bara möjligheten att utnyttja ett nybyggt
rum som inte finns.

Herr talman! För en månad sedan
hade vi här i kammaren anledning att
diskutera regeringens uppseendeväckande
åtgärd att dra tillbaka sin proposition
om en ny och modern hyreslagstiftning.
Det unika förfarandet är i alltför
färskt minne hos kammarens ärade
ledamöter för att behöva rekapituleras.
I årets statsverksproposition har händelsen
ej heller berörts på annat sätt
än att man aviserar nya regler beträffande
hyreskontrollen i privatfinansierade
och statsbelånade hus. Den kontrollen
skall nu ej slopas så som meningen
var.

1 debatten här i dag har flera talare
redan frågat sig vad som nu kommer
att hända. Redan i december anförde
justitieministern att bättre regler för
hyresgästernas bytesrätt och besittningsskydd
samt om reparationsplikt
vore att vänta. Detta är gott och väl.
Men man kan fråga sig i vilken mån
dessa reformer skall ge hjälp åt de bostadslösa.
Vad har regeringen för tröst
att ge våra ungdomar som står i ko
för att få en egen lägenhet? Hur man
skall komma till rätta med de höga hyrorna
i nybyggena var en fråga som
även herr Ekström i Iggesund var inne
på.

Enligt inrikesministerns bostadspolitiska
program var det meningen, att den
nya hyreslagen skulle bli ett verksamt
medel härvidlag. Hur skall vi få större
rättvisa och ökad rörlighet på bostadsmarknaden,
något som inrikesministern
uttryckte en förhoppning om i fjol?

Det är allom bekant att barnfamiljerna
söker större lägenhet när de växer
ut i antal medlemmar och kanske får
ökade inkomster. Men när sedan barnen
är utflugna och det kanske bara är en
ensam änka eller änkling kvar av den
stora familjen, då sitter vederbörande
fortfarande kvar i den stora lägenheten,
ty den är billigare än en modern liten
lägenhet som säkert skulle passa bättre.

Den s. k. hyressplittringen medför
stora orättvisor, vilka känns särskilt
hårt för de unga familjerna. Dessa hänvisas
nu till förorter med långa, dyra
och besvärliga resor utöver en hyra som
är två—tre gånger så stor som för en
lägenhet med centralt läge.

Jag skulle önska att vi kunde komma
till rätta med allt smussel och alla
svartabörsaffärer på bostadsmarknaden.
De är upprörande och alltför välkända
för att närmare beskrivas. Det
är genant att läsa hur svarta börsen
reagerar på regeringens åtgärder; från
september i fjol sjönk priserna snabbt
ända fram till december, då de »kraftigt
hämtade sig», som det står i aftontidningarnas
börsrapporter.

En sista fråga: Blir ombyggnadslånen
som introducerades i fjol lika positivt
bemötta nu som bostadsstyrelsen förutsatte
när den skrev sina petita innan det
var klart att den rigorösa hyreskontrollen
skulle återupplivas?

Ja, det är många frågor som tränger
på, frågor som inte hade behövt ställas
på detta sätt om regeringen stått fast
vid sin proposition. Jag förstår att de
bekymrar bostadsministern och jag beklagar
att han inte vill göra uttalanden
om dem. Men han kanske är en resignationens
mästare — i motsats till herr
Sträng.

Jag vill sälla mig till tidigare talare
i debatten som uttryckt olika önskemål.
För egen del tror jag att många av
mina problem skulle kunna lösas om
man fick en snabb revision av hyressättningsnormerna
inom det hyresreglerade
beståndet. De måste bli mer
tidsenliga. Det kan inte vara rimligt

142 Nr 3

Fredagen den 19 januari 19C8 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

•att hyror skall sänkas med upp till
sex procent i ett läge, då alla talar om
att man måste betala vad det kostar.
Ombyggnads-, reparations- och underhållskostnader
har ju stigit mer än den
allmänna prisnivån.

Ett annat önskemål är att regeringen
nu tar upp till behandling hyresrådets
skrivelse från år 1965 om''fortsatt kategorimässig
och regional avveckling av
hyresregleringen. Denna finns nu kvar
i 16 orter när det gäller lokaler och i
169 orter när det gäller bostäder. Kan
man minska antalet orter med hyresreglering
och begränsa den till att omfatta
orter, där verkliga svårigheter föreligger,
är mycket vunnet. Denna form
av avveckling har tidigare gett goda
erfarenheter.

För övrigt, herr talman, anser jag att
hyresregleringen i dess helhet borde ha
avvecklats.

Fru SVENSSON (s):

Herr talman! Jag har för avsikt att
med några ord beröra ett enda område
i det stora sammanhang som remissdebatten
omspänner, ett område som
jag på regeringens uppdrag i en utredning
haft anledning att syssla rätt ingående
med. Jag syftar på hemslöjdsutredningen,
som avlämnade sitt förslag
i augusti förra året. Utredningsuppdraget
lämnades av handelsminister Lange,
men efter omorganisationen i departementet
blev det statsrådet Wickman
som fick ta emot det förslag som utredningen
i sitt arbete kommit fram till.

I statsverkspropositionens bilaga 9,
s. 85 och följande, redovisas utredningsförslaget
liksom också remissinstansernas
synpunkter. Det positiva mottagande
som utredningsförslaget fick vid remissbehandlingen
understryks av föredragande
statsrådet i statsverkspropositionen.
Jag skall, herr talman, inte ta
kammarens tid i anspråk — den är
tillräckligt ansträngd ändå i denna remissdebatt
— med att redogöra för den
här utredningen och de överväganden

som ledde fram till det förslag som
redovisas i betänkandet. Vi har visst
inte till alla delar fått gehör för vårt
förslag då det gäller anslagets storlek
•—• och det kan man beklaga — men vi
har vunnit något mycket väsentligt,
nämligen att statsrådet Wickman helt
har anslutit sig till det förslag till organisation
och de riktlinjer för samhällets
stöd till hemslöjden som utredningen
kommit fram till i sitt betänkande.
Jag vill nu ge uttryck åt den
tillfredsställelse som jag såsom ledamot
av utredningen och alla de tusentals
människor, som på ett eller annat sätt
är beroende av hemslöjden, känner inför
detta ställningstagande från statsrådets
sida.

Jag skall citera några meningar av
vad statsrådet säger på s. 92 i bilaga
9 till statsverkspropositionen. Där heter
det: »Hemslöjdens samhälleliga värde
och betydelse för ett stort antal
människor motiverar enligt min mening
ett ekonomiskt stöd från samhälleliga
organ. Det allmännas stöd till
liemslöjdsröreisen bör utformas så att
verksamheten får ökad enhetlighet,
stadga och effektivitet. Den organisation
som utredningen föreslagit finner
jag i princip lämplig från dessa synpunkter.
I varje län bör sålunda finnas
en heltids- eller deltidsanställd hemslöjdskonsulent
anställd hos en hemslöjdsförening,
som är lämplig som
huvudman för konsulenten. Föreningen
bör sålunda uppbära det allmännas
bidrag till kostnaderna för denna verksamhet.
»

Här har således understrukits det
värde och den betydelse hemslöjden
har för samhället och för ofantligt
många människor av olika kategorier
i detta land. Naturligtvis har den värde
inte bara ur kultursynpunkt, även om
detta är nog så viktigt, utan ännu mer
påtagligt och brännande för den enskilda
människan ur sysselsättningssynpunkt,
inte minst i dagens läge.
Detta gäller i fråga om sysselsättningen

Nr 3 143

Fredagen den 19 januari 1968 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

såväl ur försörjningssynpunkt som ur
fritidssynpunkt eller såsom terapi vid
sjukdom eller liknande situationer. Det
är oerhört viktigt att sysselsättningsmöjligheten
verkligen finns när den
behövs. Här har hemslöjden i oändligt
många sammanhang visat att den har
en uppgift att fylla om vi i denna beslutande
församling vill ge den möjlighet
härtill.

Det kan, som jag sade, gälla möjligheten
till försörjning, men det kan också
vara frågan om att ur medicinsk
synpunkt återföra människor från sjukdom
till hälsa.

I de meningar ur statsrådets uttalande
i statsverkspropositionen som jag
nyss citerade finns också det krav på
enhetlighet, stadga och effektivitet, som
av utredningen ansetts vara oeftergivligt
om samhället skall engagera sig
ekonomiskt. Där finns också organisationen
på länsbasis och frågan om huvudmannaskapet
omnämnda liksom den
tänkta och utbyggbara konsulentorganisationen
sådan som utredningen föreslagit
den.

Litet längre ned på s. 92 kommer
statsrådet in på hemslöjdskonsulentens
verksamhet, som han anser bör regleras
genom skriftlig instruktion. Han anser
att konsulenten i ökad utsträckning bör
samarbeta dels med det allmännas organ
på t. ex. skolväsendets, arbetsvärdens
och åldringsvårdens område, dels
med folkbildningsorganisationerna och
andra sammanslutningar som har intresse
för hemslöjd. Statsrådet talar
också om enhetliga kompetenskrav för
hemslöjdskonsulenterna och enhetlighet
i fråga om lön och kvalifikationer. Allt
detta har varit väsentliga frågor för
utredningen.

Statsrådet ansluter sig också till utredningens
förslag att kommerskollegium
bör vara central förvaltningsmyndighet.
Statsrådet har därmed understrukit
att hemslöjden alltjämt hör hemma
inom kommerskollegium och dess
ekonomiska och näringspolitiska område.

Jag vill än en gång uttrycka min
glädje över att statsrådet Wickman så
oförbehållsamt anslutit sig till utredningens
förslag. Jag anser nämligen
detta vara det värdefullaste som hänt
hemslöjd och hemslöjdare under decennier.

Glädjen skulle således ha varit fullkomlig,
om statsrådet också i sin budget
funnit utrymme för de pengar som
förslaget ovillkorligen kostar i initialskedet.
Utredningen arbetade nämligen
med målsättningen att lägga fram ett
realistiskt förslag, väl vetande att det
ekonomiska utrymmet för ökade anslag
var ytterligt begränsat. När vi således
föreslog att halva antalet län åtminstone
i början skulle få nöja sig med
en halvtidsanställd hemslöjdskonsulent,
så hade vi redan prutat väsentligt på
vad som varit önskvärt och föreslog
vad vi ansåg kunna vara godtagbart
i början och samtidigt ligga inom det
möjligas ram. Utredningsförslaget var
således ingenting slutgiltigt utan ett försök
att genomföra vad vi kunde ha råd
med i dag och sedan låta utvecklingen
ge vägledning för ett fortsatt ekonomiskt
stöd från samhällets sida.

Statsrådet har alltså inte kunnat tillmötesgå
utredningens önskemål i fråga
om anslaget på 852 000 kronor. I statsverkspropositionen
är anslaget upptaget
till 500 000 kronor. Jag måste nog
säga att jag är åtskilligt bekymrad över
hur utredningsförslaget skall kunna genomföras
med dessa mycket begränsade
resurser. Givetvis måste det innebära
en betydligt långsammare utveckling än
utredningen tänkt sig. Frågan är då
bara om vi har råd med ytterligare
dröjsmål när det gäller stödet på detta
område, där svårigheterna under mer
än ett årtionde bara har hopat sig. Det
föreliggande förslaget har föregåtts av
en tidigare utredning som inte ledde till
något resultat. Alla resonemang om ett
ökat stöd åt hemslöjden har lagts åt
sidan i väntan på vad den Elfvingska
utredningen skulle komma fram till.
Med tanke på alla de människor — såväl

144 Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

män som kvinnor — som på ett eller
annat sätt är berörda och beroende
av hemslöjdens möjligheter att ge råd,
hjälp och arbete hoppas jag trots allt
att någonting skall kunna hända, att
det skall bli möjligt att göra någonting
av utredningsförslaget, att det inte bara
är fråga om en uppräkning av det gamla
anslaget med hänsyn till penningvärdeförsämringen
under tio år och att allting
sedan skall bli vid det gamla. Jag
hoppas verkligen att vad statsrådet
sagt i statsverkspropositionen skall väga
tungt vid utskottsbehandlingen.

Jag har givetvis inte kunnat undgå
att se att det i statsverkspropositionen
finns ganska näraliggande anslagsoinråden.
Man avser att lösa problem som
ligger oerhört nära de problem som
en välrustad organisation på hemslöjdsområdet
skulle kunna hjälpa till att
lösa, nämligen att ge arbete, trivsel
och inkomst åt människor som behöver
det. Jag syftar på det nya femmiljonersanslaget
på inrikeshuvudtiteln. Statsrådet
Johansson pläderar där också för
samarbete med hemslöjden, något som
jag anser vara helt naturligt. Det är
absolut ingen ny situation för hemslöjdens
folk utan helt enkelt vad man
redan gör med de små resurser som
står till förfogande.

Herr HYLTANDER (fp):

Herr talman! Låt mig även i detta års
remissdebatt påpeka den otillräckliga
och ur demokratisk synpunkt orättvisa
bostadskvot som tilldelats Skaraborgs
län. Visserligen har en relativ förbättring
skett under de senaste åren, speciellt
om man jämför med 1965, men
jämfört med åren 1966 och 1967 är förbättringen
obetydlig. Förbättringen innebär
att ett visst närmande till riksmedeltalet
har skett. Vidare har spännvidden
mellan mest gynnade och minst
gynnade landsdelar minskat. Men ändå
skulle Skaraborgs län få ett betydande
lägenhetstillskott vid lika fördelning per
capita.

Jag tillåter mig, herr talman, att här
läsa in en tabelluppställning med redovisning
av antalet lägenheter per 1 000
invånare som tilldelats respektive områden.
Enligt tabellen är det för storstadsområdena,
varmed avses Storstockholm,
Storgöteborg och Malmö—Lundområdet,
13,0, för Stockholms län i övrigt
16,1, Uppsala län 16,7, Södermanlands
län 11,1, Östergötlands län 10,0,
Jönköpings län 8,0, Kronobergs län 9,7,
Kalmar län 7,6, Gotlands län 6,5, Blekinge
län 10,0, Kristianstads län 7,4,
Malmöhus län i övrigt, d. v. s. utom storstadsområdet,
10,0, Hallands län i övrigt
8,3, Göteborgs och Bohus län i övrigt
7,0, Älvsborgs län i övrigt 7,8, Skaraborgs
län 7,1, Värmlands län 7,0, Örebro
län 9,1, Västmanlands län 11,1, Kopparbergs
län 7,0, Gävleborgs län 8,1,
Västernorrlands län 7,2, Jämtlands län
6,2, Västerbottens län 8,5 och Norrbottens
län 8,4 lägenheter per tusen invånare.

Utgår vi från riksmedeltalet vid fördelningen
av de 80 000 lägenheter som
är ramen för årets kvot — ramen för
1969 är ju praktiskt taget densamma —
skulle kvoten för Skaraborgs län ökas
med 770 lägenheter till 2 570. Utgår vi
från tilldelningen till den del av landet
som är mest gynnad skulle Skaraborgs
läns kvot ökas med inte mindre äri
2 440 lägenheter från 1 800 till 4 240.

Då denna sak behandlades i fjolårets
remissdebatt tillät jag mig påpeka följande: »En

annan sak, som skulle underlätta
ett smidigare och ökat byggande, är
om man räknade givna ramar i kronor,
tusentals eller miljoner kronor, alltså
i produktionskostnad i stället för i
antal lägenheter. De sistnämnda kan
ju variera avsevärt i storlek och byggkostnad.
Man skulle då få till stånd en
automatisk strävan att bygga fler och

billigare bostäder---, och alla är

väl överens om att fler bostäder och billigare
bostäder, det är vad vi i dag behöver.
»

Fredagen den 19 januari 1968 em.

Nr 3 145

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Jag har citerat detta därför att det
är lika sant i dag som för ett år sedan
och för att understryka vikten av att
man från bostadsstyrelsens och regeringens
sida allvarligt prövar det förslag
som länsbostadsnämnden i Skaraborgs
län tillställt regeringen i syfte
att få pröva bostadstilldelningen i pantvärdesbelopp
i stället för i antal lägenheter.
Länsbostadsnämnden i Skaraborgs
län, i vilken landshövding Frithiofson
är ordförande, begär att under
en treårsperiod, 1969—1971, på försök
få bostadstilldelningen omräknad i pantvärde.
Detta skulle med nuvarande årskvot
på 1 800 lägenheter och med en
beräknad kostnad av 83 400 kronor per
lägenhet innebära en totalsumma på
150 120 000 kronor. Inom denna kostnadsram
skall kommunerna i samarbete
med länsbostadsnämnden pressa
in sitt bostadsbehov. Landshövdingen
anser att man genom detta förfarande
uppnår större flexibilitet i fråga om bostadstypen
och att man genom möjligheten
att bygga billigare kan få fram
åtskilligt fler bostäder för samma kostnad
utöver den stela kvoten på 1 800
lägenheter. I skrivelsen påtalas de allvarliga
konsekvenser som den alltför
låga bostadsproduktionen •— landshövding
Frithiofson betecknade den såsom
oefterrättlig — får för befolkningen och
näringslivet i Skaraborgs län, där antalet
industrisysselsatta under den senaste
femårsperioden har ökat med 24
procent, medan ökningen för riket i
dess helhet är 14 procent. Ännu en fördel
blir ett ökat intresse att hålla kostnaderna
nere inför utsikten att därigenom
öka bostadsbeståndet.

Vi talar ibland om vårdkris här i
landet — på skilda områden av vårdbehov
och inom olika geografiska områden.
Jag tror inte att jag tar till överord,
om jag säger att tillståndet inom
Skaraborgs läns nordöstra sjukvårdsområde
snart kan betecknas som en
krissituation. Man har länets äldsta och
sämst utrustade lasarett, vilket i väntan
på nybyggnad har väsentligt eftersatts

i fråga om underhåll och modernisering.
Det är byggt 1887 och är alltså
över 80 år gammalt — 13 år över normal
pensionsålder. Det beräknas kunna
tjänstgöra högst fem år till. Man har i
detta sjukvårdsdistrikt länets sämsta
försörjning med långvårdsplatser, cirka
en tredjedel av vad andra sjukvårdsområden
i länet har och mindre än en femtedel
av önskad kapacitet. Dessutom försvinner
38 platser vid årsskiftet 1970—
1971, vilka i dag förhyrs i Töreboda.
Det projekterade lasarettet skall till avsevärd
del tillgodose just långtidsvården,
vilken, som jag har sagt, är starkt
underförsörjd inom just detta sjukvårdsområde.

I den sjukvårdsutredning för Skaraborgs
län som gjordes för ett par år
sedan — den uppmärksammades vida
omkring —- och som godkänts av, såvitt
jag vet, alla berörda myndigheter!
indelas länet i fyra sjukvårdsdistrikt,
vartdera med ett bassjukhus som strategisk
centralpunkt för distriktets sjukvård
i dess helhet. Efter denna plan har
landstinget och länets myndigheter arbetat
och planerat ett nytt, visserligen
litet men rationellt utrustat lasarett i
Mariestad i stället för det gamla, som
dels på grund av ålder och byggnadssätt,
dels på grund av belägenhet i stadsplan
inte rimligen kunde ombyggas med
någon fördel. Under de senaste fem
åren har denna planering fortgått, och
man har hittills lagt ut fyra miljoner
kronor i projektering för själva lasarettet,
lågt räknat, och dessutom har
staden haft kostnader för sin del som
ligger mellan en och två miljoner kronor.
Dessa projekteringskostnader torde
till stor del vara onödiga, om lasarettet
inte kommer till stånd enligt de
uppgjorda planerna.

Vid uppvaktning förra året fick man
från regeringshåll beskedet att fortsätta
projekteringen för att senare återkomma
med ansökan att få sätta i gång.
Givetvis är det då något av en kalldusch,
när förra fredagens konselj meddelade
att regeringen avslår klagomå -

146

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

len över att landstingets byggnadsnämnd
inte har fått byggnadstillstånd.
Till detta kommer att speciellt denna
del av länet haft och har betydande sysselsättningssvårigheter
även inom byggnadsarbetarkåren
och att ett byggnadsprojekt
som det nämnda skulle ha haft
en betydande effekt i positiv riktning
för sysselsättningen inom denna del av
länet. Projekteringskostnaderna —■ sammanlagt
omkring sex miljoner kronor
— skulle ha räckt till mer än 100 nybyggda
långvårdsplatser, som varit synnerligen
välbehövliga. Får lasarettet nu
inte byggas är de till största delen bortkastade.
Jag vill på det allvarligaste
vädja till regeringen att ånyo ta upp
denna fråga till prövning, då tillfälle
därtill säkerligen kommer.

Låt mig så, herr talman, säga ett par
ord om en aktuell fråga och en rättvisesynpunkt
i samband med denna. I
utredningens betänkande angående kontant
stöd vid arbetslöshet heter det bl. a.
i förslaget till kungörelse angående omställningsbidrag,
§ 96:

»Omställningsbidrag utgår till

1) medlem i erkänd arbetslöshetskassa
som uppburit särskild dagpenning
under den längsta tid som medges i
förordningen den 14 december 1956
(nr 629) om erkända arbetslöshetskassor,

2) annan arbetslös som under kalenderåret
fyller lägst 00 år och som minst
24 månader under en period av tre år
närmast före anmälan till arbetsförmedlingsorgan
om arbetslöshetens inträde
har haft sin huvudsakliga försörjning
genom arbete mot avlöning för annans
räkning. Arbetsmarknadsstyrelsen kan
förklara den som ej fyllt 60 år berättigad
till omställningsbidrag, om han
är arbetslös som omedelbar följd av
verksamhetens nedläggande eller bestående
driftsändring vid företag där
han varit långvarigt anställd.»

I fortsättningen behandlas övriga villkor,
grundbidragets och tilläggens storlek
m. m.

Beträffande finansieringen föreslås
bl. a. att alla kostnader för utgående omställningsbidrag
och därmed sammanhängande
förvaltning helt bestrides av
statsmedel. Jag vill här understryka en
synpunkt som framförts av herrar Erik
Filip Petersson, Nordgren och Elmstedt
i särskilt yttrande till utredningen. De
skriver bl. a.: »Genom det föreslagna
omställningsbidraget vidgas den krets
som vid arbetslöshet kan erhålla regelmässigt
ekonomiskt stöd. Förslaget kan
i princip anses vara ett steg på vägen
mot en allmän sysselsättningsförsäkring.
Dock kommer åtskilliga, som förlorar
sin sysselsättning i samband med
företagsnedläggelse eller liknande, att
sakna rätt till omställningsbidrag. Kravet
på att ha utfört arbete för annans
räkning under 24 av de 36 senaste månaderna
mot avlöning utesluter stora
grupper av människor som ofta varit
synnerligen verksamma och bidragit till
produktionsutvecklingen i sin bygd.
Detta krav utesluter t. ex. småföretagare,
småbrukare och lantbrukare, entreprenörer
och underleverantörer. Enligt
vår mening finns det inte skäl för ett
dylikt uteslutande.»

Jag vill här understryka den mening
som författarna till det särskilda yttrandet
framfört, och jag vill betona att
det här till 100 procent gäller allmänna
medel, som alla medborgare i samma
situation rimligen skall ha lika rätt till
enligt vedertagna demokratiska principer.
Att på sätt som skett i utredningsförslaget
på grund av verksamhetssättet
klassificera människor som mer eller
mindre berättigade till bidrag kan
inte anses tillfredsställande. Det måste
rimligen vara vederbörandes arbetsinsats
i samhället som är avgörande, oavsett
under vilka former denna insats
skett, och samtliga som råkar i den situationen
att de inte har den sysselsättning
de rimligen borde ha och skulle
haft i vanliga fall skall ha rätt att utnyttja
detta stöd.

Jag vill hoppas att dessa rättvisesynpunkter
kommer att beaktas vid den -

Fredagen den 19 januari 1968 em.

Nr 3

147

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

na viktiga frågas fortsatta behandling
senare i år, och jag emotser med stort
intresse den proposition som kommer
att framläggas i ärendet.

Ilerr SUNDKVIST (ep):

Herr talman! Jag har tänkt att i denna
debatt något behandla en sak, som
inte nämnvärt mycket har berörts under
dessa dagar, nämligen vår modernäring.
Den diskuterades mycket förra
året, och den kommer säkerligen inte
att i särskilt hög grad stå i brännpunkten
i år.

Jag vill ta upp detta ämne mot bakgrunden
av att vi under de senaste åren
i riksdagen har behandlat och fattat
beslut om ett par frågor, som för landets
jordbruk och dess utövare haft
och kommer att få utomordentligt stor
inverkan. Jag tänker på den nya jordförvärvslagen
och på beslutet om den
framtida jordbrukspolitiken, som riksdagen
förra året fattade. Inget av de
båda besluten fick väl en sådan utformning
att jordbrukarna hade någon
anledning till stora glädjeyttringar. Tilllämp
ningen av besluten får väl visa om
den oro som bönderna uttalade verkligen
var berättigad.

Båda besluten har haft som mål att
underlätta och påskynda storleksrationaliseringen,
men trots att det rör sig
om nyss fattade beslut genomföres
denna ändå ofta rätt slumpartat. I
många fall är det faktiskt priset på
gården som får avgöra om den skall
användas som rationaliseringsobjekt eller
skall få bestå som en självständig
brukningsenhet. Fn liten gård, som
skulle vara ett typiskt rationaliseringsobjekt
men säljs till ett högt pris, kan
få bestå som en orationell enhet. I andra
fall, när fullt bärkraftiga enheter
sålts till ur jordbrukssynpunkt realistiskt
pris, träder lantbruksnämnden in
som köpare för att använda jorden i
rationaliseringssyfte.

Orsaken till att sådant kan förekomma
är dels att den nya jordförvärvslagen
ger flera kategorier av spekulan -

ter rätt att köpa jordbruk, dels att
lantbruksnämnderna inte har befogenhet
eller möjlighet att lämna bidrag i
tillräcklig omfattning vid yttre rationalisering.
Jag hör givetvis inte till dem
som i någon högre grad vill påskynda
den yttre rationaliseringen, storleksrationaliseringen.
Men vi vet i alla händelser
att regeringen med de förslag
som lades fram och röstades igenom
syftade just till att påskynda en snabb
storleksrationalisering. Man kan konstatera
att tillämpningen av besluten i
vissa fall till och med bromsar och i
många fall åtminstone snedvrider den
storleksrationalisering som pågår.

Det mest beklagliga är att lantbruksnämnderna
ofta för rationaliseringsändamål
köper gårdar som i och för
sig är bärkraftiga. Det leder inte sällan
till att en ung jordbrukare som vill
köpa en gård får vara beredd att betala
ett visst överpris för att därmed försäkra
sig om att erhålla förvärvstillstånd;
han kan med ett högt pris sålla
bort vissa spekulanter, som lantbruksnämnden
i sin tur kunde sälja till efter
ett eventuellt köp.

Detta förfarande har faktiskt medfört
att den nya jordbrukspolitiken har
blivit en direkt orsak till att prisspiralen
i fråga om fastigheter ytterligare
stigit, något som sannerligen inte gagnar
vare sig jordbruket, konsumenterna
eller samhället.

Det kan också finnas anledning att
något litet kommentera förra årets jordbrukspolitiska
beslut i de delar som
berör den inre rationaliseringen och
långivningen till denna. Socialdemokraterna
trumfade som bekant igenom att
lån för byggnader skall kunna beviljas
även andra än jordbrukare. Tankegången
bakom förslaget var ju att man skulle
främja fabriksmässig framställning av
jordbruksprodukter.

Vi har under hösten haft ett aktuellt
fall i Sörmland som belyser resultatet
av denna del av riksdagsbeslutet. Ett
aktiebolag har under byggnad en stor
ägg- och fliiskfabrik, som kostnadsbe -

148

Nr 3

Fredagen den 19 januari 1968 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen ni. m.

räknas till cirka 12 miljoner kronor
inklusive driftkapitalet. Man har för
denna anläggning sökt lån genom lantbruksnämnden.
Ärendet ligger hos lantbruksstyrelsen
och kommer väl också
till Kungl. Maj:t. Jag känner väl till
ärendet och har själv till och med varit
med och behandlat det. Såvitt jag
förstår finns inte författningsenligt möjligheter
att få lån beroende på att vederbörande
inte har sökt lån på det
sätt som författningarna föreskriver.
Om man hade gjort det hade detta enda
företag varit berättigat — enligt det
nya jordbruksbeslutet — att erhålla lån
på cirka 10 miljoner kronor. Det beloppet
skulle tagits ur en låneram på
50 miljoner kronor. Ett enda företag
skulle alltså kunnat erhålla en femtedel
av den låneram som står till förfogande
för hela landets jordbrukare
för den interna rationaliseringen.

Detta är i och för sig ett besvärande
faktum, men det är inte den enda nackdelen
med den fabriksmässiga storproduktion
som man håller på att bygga
upp. Resultatet av denna storproduktion
skulle därmed bli att vi fick en
allt kraftigare överproduktion inom
vissa grenar av jordbruket. Den skulle
givetvis medföra lägre priser, men den
skulle även medföra en ökad olönsam
export.

När man inom ett jordbruk — ett
traditionellt jordbruk — satsar på en
produktion av detta slag, som så småningom
leder till överproduktion, har
man mycket större möjligheter att anpassa
sig till konjunktursvängningarna
än man har i en fabriksmässig produktion,
som uppbyggts för ett enda ändamål.

.lag är också övertygad om att de
marginella effekterna av de medel, som
staten kan ställa till förfogande i form
av lån för inre rationalisering, får avsevärt
större betydelse om medlen används
i redan befintliga företag än om
man skall börja bygga upp stora jätteföretag
från botten. Jag och många bönder
med mig anser inte att det är fel
om man får prova storproduktionen på
det sätt som sker, men vi tycker det är
fel att de pengar som staten ställer till
förfogande för jordbruksrationalisering
skall satsas just på företag av denna

typ Vad

jag här sagt om jordbruksfrågorna,
med utgångspunkt från det beslut
som fattades vid förra årets riksdag,
betyder inte att jag helt vill avfärda
detta beslut. Jag tror att systemet
kan vara anpassningsbart. Väsentligt
är att tillämpningen av riksdagsbeslutet
blir sådan att jordbruket —
och därmed hela landet — gagnas. Det
är alltså angeläget att tillämpningen
blir den rätta, och den jordbruksfråga
jag berört utgör ytterligare en anledning
till att så många vill byta regering
under detta år, då vi har val till andra
kammaren.

Som tiden nu var långt framskriden
och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på herr
talmannens förslag att uppskjuta den
fortsatta överläggningen till morgondagens
plenum.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 1.05 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson

Lördagen den 20 januari 1968

Nr 3

149

Lördagen den 20 januari

Kl. 10.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr förste
vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollet för den 12 innevarande
januari.

§ 2

Vid remiss av statsverkspropositionen
m. m. (forts.)

Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att den från gårdagens sammanträde
uppskjutna överläggningen rörande
Kungl. Maj:ts propositioner nr 1, angående
statsverkets tillstånd och behov
under budgetåret 1968/69, och nr 2,
angående utgifter på tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1967/68, nu
komme att fortsättas; och lämnades
därvid i enlighet med förut gjord anteckning
ordet till

Herr WENNERFORS (h), som yttrade: Herr

talman! Östtyskland skall bli
ännu mera flyktsäkert, berättade Sydsvenska
Dagbladet i en artikel för tio
dagar sedan.

När jag i den allmänpolitiska debatten
i höstas redovisade några intryck från
ett besök i Berlin hade jag inte kännedom
om Ulbrichts planer att ersätta
den gamla Berlinmuren med en ny, 100-procentigt effektiv mur. Det skall tydligen
mera bli en bred spärrzon, som
skall förses med taggtråd, elektriska
stängsel, minor, halvvilda schäferhundar,
väldiga strålkastaranläggningar och
mängder av kulspruteförsedda vakttorn
och bunkrar. Mitt i spärrzonen skall en
asfaltgata anläggas, där pansarbilar

skall patrullera fram och tillbaka. Efter
ett tre meter djupt antitankhinder och
en gräsmatta späckad med stålspikar,
moderna rävsaxar och landminor återstår
så det sista hindret: den nya muren.
Den skall inte bara bli högre — fem
meter mot tidigare tre—fyra meter —
och slätare, utan den skall dessutom
förses med ett roterande rör för att händerna
inte skall få fäste.

Jag framhöll i höstas att muren i Berlin
och situationen i denna stad belyser
motsättningarna mellan den demokratiska
västerländska världen och den diktaturstyrda
östra världen. Jag påpekade
dessutom att vi i vårt land så länge tysklandsproblemet
inte är löst inte kan
tala om någon avspänning i Europa eller
i vårt närområde.

Nyheten om planerna på den nya muren
utgör ett allvarligt fjärmande steg
från berlinproblemets lösning, och jag
betraktar också nyheten som ett mycket
allvarligt inlägg i diskussionen om avspänningen
i Europa. Vad vet vi om
morgondagen? Vad vet vi om den
närmaste framtiden? Ja, herr talman,
vad vi vet och har färska erfarenheter
av — tyvärr —• är att en krissituation
kan utvecklas mycket snabbt.

Antag att vi hade fått nyheter från
Berlin som talade om en fredlig samvaro,
om konkreta överläggningar syftande
till en lösning av ber linfrågan
eller om en rasering av muren eller åtminstone
om större möjligheter för
människorna på båda sidor om muren
att fritt passera den. Då kunde vi verkligen
tala om en avspänning i vårt närområde.

Men nu tyder mycket på en motsatt
utveckling, vilket måste påverka vårt
utrikespolitiska och försvarspolitiska
bedömande.

150

Nr 3

Lördagen den 20 januari 1968

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

Låt mig i detta sammanhang få påminna
om generalsekreterare U Thants
nyligen gjorda uttalande att han inte
under något av sina år i FN upplevt så
många krissituationer som under det
senaste firet.

Samtidigt bör vi påminna oss om att
världen krymper, att krisområdena förflyttas
snabbt och att vårt land alltmer
blir delaktigt i den globala händelseutvecklingen.

Låt mig också få göra kammaren uppmärksam
på att supermakten i öster —
Sovjetunionen — har ökat sin försvarsbudget
under de senaste tre åren med
cirka 30 procent, varav cirka 12 procent
enbart under det senaste året. Detta borde
stämma till eftertanke. Regeringens
beskrivning av den utrikespolitiska
situationen ter sig i sanning förbryllande.

Men ännu mer allvarligt och oroande
anser jag regeringens försvarspolitiska
handlande vara mot den redovisade
bakgrunden under de senaste tre åren.
Vad är skälet? Ja, jag vill påstå att vänsterkrafterna
i svensk politik har nått
sina syften. Dels har man påverkat regeringens
ekonomiska politik på ett sådant
sätt att den allvarligt försämrade
statsfinansiella situationen kräver stor
återhållsamhet med statens utgifter.
Dels har man metodiskt undergrävt den
sedan många år tillbaka rådande starka
enigheten om att alliansfrihet i fred och
neutralitet i krig kräver ett starkt försvar.

Lika allvarligt är att vi i dag faktiskt
har två försvarspolitiska målsättningar.

Vi har för det första den officiella målsättningen,
varom riksdagen fattade beslut
1963. Vi har för det andra regeringens
inofficiella försvarspolitiska målsättning,
som vi endast känner till genom
försök till tolkningar av motsägande
uttalanden, debattinlägg, hörsägen
från försvarsutredningen och den
knapphändiga information som man i
detta hänseende får i statsverkspropositionen.

Jag kan förstå att försvarsministern
undviker att beröra den försvarspolitiska
målsättningen i statsverkspropositionen.
Det hade väl till och med för
landets försvarsminister varit väl magstark!
att påstå att den av riksdagen beslutade
målsättningen fortfarande gäller
samtidigt som miljardbelopp har nedprutats.

I stället säger departementschefen att
vår försvarseffekt även i fortsättningen
kommer att vara hög och att det kan
fylla sin uppgift att vara fredsbevarande
och vid ett eventuellt anfall mot vårt
land bjuda effektivt motstånd mot angriparen.
Vad menas med detta? Eller
vad menas när statsministern talar om
bibehållande av ett starkt försvar?

Nej, den politiska hederligheten och
det politiska modet hade hälsats med
stor tillfredsställelse — regeringen borde
klart och tydligt ha redovisat de
verkliga konsekvenserna av nedprutningarna.
Kanske inhöstar regeringen
röstvinster på kort sikt. På lång sikt
brukar emellertid ett dylikt handlingssätt
innebära ett successivt minskat förtroende.
Detta, herr talman, oroar mig,
ty ett lands försvarspolitik får inte bli
en matcliboll i partipolitikens spel. Här
gäller det vårt lands trygghet, frihet och
oberoende.

Härefter anförde:

Herr CARLSTEIN (s):

Herr talman! Sysselsättnings- och
trygghetsfrågorna har naturligt nog intagit
en framskjuten plats i årets remissdebatt,
och den valkrets som jag företräder
har på ett kännbart sätt fått erfara
det förändrade sysselsättningsläge
som vi för närvarande befinner oss i.
För textil- och konfektionsindustrin blir
läget alltmer ohållbart, om ej motåtgärder
vidtas. Det finns all anledning observera
att vi här har att göra med en
industri som är högrationaliserad. Få
industrier torde ha gjort så omfattande
kapitalinvesteringar per anställd som

Lördagen den 20 januari 1968

Nr 3

151

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

just textilindustrin. Ändå förmår den
tydligen inte åstadkomma en lönsam
produktion. Varför är det på det sättet?
Ja, jämför vi kostnadsutvecklingen för
beklädnadsprodukter med kostnadsutvecklingen
för andra förnödenheter finner
vi att beklädnadsprodukterna i stor
utsträckning har halkat efter, till glädje
för konsumenterna men till stort bekymmer
för industrin och dess anställda Anledningen

till att beklädnadsindustrin
inte har förmått ta ut ökade priser
är att söka i den våldsamma konkurrens
som möter från andra länder — en
konkurrens som har resulterat i att hemmaindustrin,
som tidigare täckte 85 procent
av landets behov, i dag svarar för
mindre än 50 procent. Antalet anställda
inom textilindustrin, som år 1960 uppgick
till i runt tal 60 000, understiger
i dag 30 000. Förhållandet är i stort sett
detsamma för konfektionsindustrin.

Någon säger kanske att det inte finns
så mycket att invända härvidlag; vi
får finna oss i den internationella konkurrensen
och ta konsekvenserna. Gällde
det en sund och riktig konkurrens
vore en sådan ståndpunkt fullt försvarbar.
Men nu är det fråga om en konkurrens
som klart och tydligt tar sikte
på att knäcka svensk textil- och konfektionsindustri.
Det rör sig om prissättningar
som inte har med affärsmässiga
kalkyler att göra.

När priserna ligger under en tredjedel
av vad den toppmoderna svenska
industrin förmår producera varorna till
är det inte längre fråga om affärsmässiga
kalkyler. Det finns ingen som helst
chans att genom rationalisering eller
andra åtgärder ta upp konkurrensen.
Påståendena om det höga kostnadsläget
för den svenska industrin, som ofta görs
i debatten, är inte heller gångbara.

Svensk textil- och konfektionsindustri
förmår att hävda sig väl i en konkurrens
där affärsmässiga kalkyler ligger till
grund för prisättningen. Ett bevis för
detta är exporten av textil- och bekläd -

nadsprodukter, som uppvisar en kraftig
ökning och som under år 1966 uppgick
till i runt tal 600 miljoner kronor.

Men när man nu på hemmamarknaden
möter en konkurrens från exempelvis
Jugoslavien, där man producerar herrkostymer
till kostnader som gör att de
kan saluföras för 80 ä 90 kronor, är den
definitivt slagen. Den kostnaden motsvarar,
vilket tidigare framhållits i remissdebatten,
inte ens tygkostnaden för
den i Sverige tillverkade kostymen. Förhållandet
beträffande importen av trikå
från Korea och Hongkong är liknande.

Tråkigt nog måste jag konstatera att
företrädare för beklädnadsindustrin
själva har spelat en diskutabel roll och
medverkat till den uppkomna situationen.
Tidigare har svensk konfektionsindustri
haft en klar fördel genom att saluföra
produkter med snitt, passform och
kvalitet, som avpassats efter den svenska
marknaden.

De importerade varorna har tidigare
kännetecknats av en mindre god passform,
sämre kvalitet osv., men man kan
inte påstå att förhållandena är sådana
i dag.

Svenska företag har ställt välutbildade
fackmän till förfogande, gjort stora
insatser för att lägga upp en produktion
i t. ex. Jugoslavien, inriktad på och anpassad
efter den svenska marknaden.
Det finns svenska konfektionsföretag
med särskilda avdelningar för jugoslavienimport.
Och det har uppenbarligen
tidigare funnits ett utrymme för både
svensk och importerad konfektion. Så
länge man tagit hem vinster på båda
sidor och inga allvarliga störningar inträffat
för hemmaproduktionen har man
utnyttjat situationen. Den mättnad som
nu inträtt till följd av överproduktionen
drabbar de svenska företagen.

Nu kräver man från företagens sida
snabba åtgärder. Det är dess värre ett
sent uppvaknande. Man borde ha tänkt
sig för när man engagerade sig i den
här produktionen och importen. Och jag
tror att det vore nyttigt om vi i den

152

Nr 3

Lördagen den 20 januari 1968

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

fortsatta debatten om textilimporten
mer uppmärksammade den roll som
svenska konfektionsföretag i verkligheten
spelar när det gäller att tillföra den
svenska marknaden dessa lågprisvaror.

I det läge som nu uppkommit finns
såvitt jag förstår ingen annan möjlighet
än att begränsa importen. Detta måste
ske genom importrestriktioner, och jag
vill betona att begränsningen givetvis
skall avse import från dessa länder där
det upppenbart är fråga om rena
dumpingpriser. Om så inte sker löper
vi risk för att svensk textil- och konfektionsindustri
helt raseras.

Inte minst ur beredskapssynpunkt är
det angeläget att problemen för textiloch
konfektionsindustrin observeras.
Självförsörjningsgraden börjar nu nå ett
läge som inger bekymmer, och att vi ur
beredskapssynpunkt helt skulle förlita
oss till import från öststaterna eller mer
fjärran länder på ett så viktigt område
som detta innebär alltför allvarliga risker.
För att inte hamna i en sådan
situation måste snabba åtgärder vidtas.
Vi tvingas liksom de flesta andra länder
att kvotera importen av textilvaror.

Handelsminister Lange var inne på
dessa tankegångar i ett inlägg i torsdagens
debatt. Av det framgick att överstyrelsen
för ekonomisk försvarsberedskap
uppmärksammat situationen. Jag
vill understryka betydelsen av att statsrådet
inte försitter någon tid utan handlar
snabbast möjligt. Situationen är
alarmerande och kan snabbt förvärras.

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp):

Herr talman! Under år 1967 avlämnade
två utredningar betänkanden som
berörde länen. De gällde länsindelning
och länsförvaltning. Länsindelningsutredningens
arbete utgör en fortsättning
på 1959 års länsindelningsutredning
som avlämnade ett betänkande år 1961.
Det behandlade länsindelningsfrågor i
Stockholms- och göteborgsområdena.

Utredningen har sålunda inte gått till

verket förutsättningslöst som hade varit
önskvärt. Storstadsproblematiken har
skjutits i förgrunden, medan andra områdens
intressen och förutsättningar ej
beaktats. Detta står delvis i strid mot i
andra sammanhang uttalade lokaliseringspolitiska
målsättningar.

Utredningen tolkar t. ex. direktivet
»om intressegemenskap på samhällslivets
olika områden» närmast som om
det gällde storstädernas intressegemenskap
med omgivande områden, d. v. s.
deras intresse av att ha obegränsade
expansionsmöjligheter för permanentoch
fritidsbebyggelse samt att ha kontroll
över industrilokalisering och övriga
former av markanvändning. Denna
intresseinriktning är ofta ensidig,
men man har låtit den väga tyngre än
andra, mer lämpliga kontaktinriktningar.

Storstädernas ekonomiska och kulturella
bindningar sträcker sig vida ut
över landet. Skulle en länsindelning
baseras på detta
de det inte behövas mer än tre län här
i riket. Detta strider dock mot själva
idén om regional förvaltning mellan den
lokala och den på riksnivån. Om länsstyrelserna
skall bestå, skall de då i
stort sett behålla nuvarande organisation
och uppgifter, som väl främst består
av övervakning och planering av
bebyggelse och industri, service till
allmänheten m. m.? Storstäderna har
alldeles speciella problem i dessa avseenden
och sköter i stor utsträckning
sådana uppgifter med egna, väl utbyggda
organ.

I stället för att vidga storstadslänen
synes det vara lämpligt att göra dem
mindre. De bör, som jag ser det, få en
omfattning som motsvarar den centrala
tätorten och med denna sammanhängande
bebyggelse jämte områden som
uppskattningsvis kan erfordras för expansion
under en generations tid.

Ett argument mot en snävare gränsdragning
kunde vara att storstadsbefolkningens
krav på fritidsområden inte

Lördagen den 20 januari 1968

Nr 3

153

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

skulle tillfredsställas. Häremot kan genmälas
att en riksplanering bör kunna
lösa dessa problem. En sådan torde bli
nödvändig även med stora länsbildningar.
Exempelvis kustområdenas planering
är inte i första hand en angelägenhet
för storstäderna utan för kustbygden
och dess uppland.

Varken i den allmänna debatten eller
av utredningen anförs några vägande
skäl mot mindre län. Om man kan påvisa
besparingar med större län, motverkas
de av längre restider, sämre lokalkännedom
och försämrad service för
allmänheten samt ökade krav på interna
informationer. En avlastning av trycket
på storstäderna till förmån för andra
områden i landet rimmar väl med
tidigare av statsmakterna uttalade lokaliseringspolitiska
målsättningar.

Jag skall nu övergå till att något beröra
länsförvaltningen. Ett betänkande
föreligger även på detta område. Inledningsvis
vill jag konstatera att det är
nödvändigt med en omorganisation av
länsförvaltningen för att få denna mer
effektiv. Från kommunernas synpunkt
torde det vara av väsentlig betydelse
att samhällsplaneringen samordnas med
en organisation i fastare former. Målet
för en reform bör vara att åstadkomma
en aktiv och enhetlig ledning samt en
vidare överblick och bättre samordning
av den översiktliga samhällsplaneringen.

I likhet med utredningen vill jag framhålla
att den planeringsverksamhet som
pågår och utvecklats inom kommuner
och kommunblock självfallet måste vara
grundvalen för all samhällsplanering.
I detta sammanhang vill jag även understryka
vikten av att vid en omorganisation
av länsförvaltningen med dess
vidgade uppgifter på samhällsplaneringens
område den kommunala planeringen
och självbestämmanderätten inte
försvåras.

Om de nuvarande organisationsformerna
i länet med länsstyrelser och
landsting skall bibehållas och ägande -

fördelningen mellan dessa skall bestå
är svårt att avgöra i dagens läge. Det
föreligger ett utredningsbetänkande från
länsförvaltningsutredningen, men utredningen
rör bara de statliga förvaltningarna.
Den tillsatta länsdemokratiutredningen,
som enligt utredningsdirektiven
på väsentliga punkter överensstämmer
med länsförvaltningsutredningen,
har ännu inte överlämnat sitt
betänkande. Innan detta föreligger torde
det vara svårt att avgöra hur den
framtida förvaltningen skall vara utformad.

Regeringen har utsänt de föreliggande
betänkandena på remiss för svar före
den 1 mars. Jag skulle här vilja framhålla
att jag tycker det är beklagligt att
inte länsdemokratiutredningens betänkande
publicerats före remissen av föreliggande
betänkanden. Det torde vara
svårt för remissinstanserna att tillfredsställande
avge sina svar med den ovisshet
som nu råder.

Herr talman! Jag anser att regeringen
borde ha sökt planera eller påskynda
utredningsarbetet, så att alla betänkanden
beträffande länsindelning, länsförvaltning
och länsdemokrati kunnat remissbehandlas
vid samma tidpunkt.

Herr talman! Jag skall be att få ta upp
ett problem av helt annan karaktär till
behandling. Sysselsättningsläget i Norrlands
inland är ju synnerligen oroande.
De basnäringar som utgör grunden till
försörjningen har genom det ändrade
världsmarknadsläget starkt försämrats.
Allt större områden i inlandet har blivit
s. k. nollzoner, där skogsavverkningarna
avstannat på grund av det höga
kostnadsläget i förening med låga virkespriser.
Därigenom äventyras sysselsättningen.
Skogsarbete har för mången
varit ett komplement till det mindre
jordbruket och har på så sätt givit utövarna
en hygglig bärgning.

De lokaliseringspolitiska åtgärderna
har ej varit tillräckligt verksamma för
sysselsättningen. Detta har haft sin
grund i att någon nämnvärd lokalise -

154

Nr 3

Lördagen den 20 januari 1968

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ring av företag ej skett. Lokaliseringsstödet
har huvudsakligen gått till större
orter och till kustområdet och har där
förvisso varit till stor nytta och skapat
många sysselsättningstillfällen.

Problemet med det glesbefolkade inlandet,
där vi fortfarande har ett stort
arbetskraftsöverskott, har ej lösts med
dessa lokaliseringar. De lokaliseringspolitiska
åtgärderna måste därför enligt
min uppfattning ges en mera bestämd
inriktning för att stimulera företagsamhet
i detta område. Det borde
vara möjligt att nå resultat. Småindustri
skulle kunna etableras. Dessutom skulle
en ekonomisk stimulans till redan befintliga
företag att utöka sin verksamhet
kunna ge sysselsättning åt fler. Det
finns ju inom detta område ett stort antal
mindre företag som har en god och
stabil grund och som skulle kunna utvecklas.
Det kan i många fall ej bli fråga
om någon större sysselsättningsökning,
men även genom en mindre utökning
av personalen skulle man kunna
nå en viss effekt. Stödets omfattning
måste dock vara sådan att det i initialskedet
skapas förutsättningar för en
fortsatt lönsam drift. Genom företagarföreningarna
eller på annat sätt bör
man ge ett stöd som beträffande bidragsdelen
blir mera förmånligt än det lokaliseringsstöd
som företag erhåller i mera
expansiva kustområden och befolkningscentra.
Företagarföreningarna bör
få medel till sitt förfogande för att kunna
göra ökade insatser.

En ytterligare uttunning av befolkningen
i Norrlands inland kommer med
all sannolikhet att medföra allvarliga
problem och höga kostnader för att bemästra
uppkomna svårigheter. Det måste
därför vara riktigt att i stället satsa
på arbetstillfällen som ger underlag för
den samhälleliga service som alla med
rätt kan fordra. De åtgärder som i statsverkspropositionen
aviseras för stöd
till ökad service är i och för sig ett steg
i rätt riktning, men man måste skapa ett
sådant underlag i försörjningen att sam -

hällena i görligaste mån kan bli självförsörjande.
För befolkningen måste
detta också vara den mest tillfredsställande
lösningen.

Ett annat område där många sysselsättningstillfällen
skulle kunna skapas
är turistnäringen. Här måste insatserna
vara av mer kostnadskrävande natur,
då en reell satsning förutsätter ej blott
skapande av anläggningar utan även
en grundlig upprustning av kommunikationerna.
Den investering som här
borde komma till stånd är mer långsiktig
då den binder stora värden som
endast kan förräntas under en längre
tid.

För att göra inlandet mer attraktivt
för turister bör vägnätet upprustas till
god standard. Det har även stor betydelse
för övriga näringar, inte minst
för transporten av skogsråvara till kustindustrierna.
De arbetslöshetsbekämpande
åtgärderna bör därför i betydligt
ökad omfattning inriktas på upprustning
av vägnätet. Den fjällvärld vi kan
erbjuda i Norrland är så attraktiv att
det är värt att satsa på dess utveckling.
Inkomster från turistnäringen bör kunna
erhållas även i de områden som ej
har direkt fjällnatur. Med lämpliga ekonomiska
insatser bör man på många
platser kunna skapa anläggningar, som
blir ett lämpligt komplement till övrigt
näringsliv.

Ett .samarbete mellan stat och landsting
för att lösa frågan om de mindre
flygfält som bör placeras ut i området
bör kunna ge en stimulans åt turistnäringen,
och jag påfordrar därför att
överläggningar i detta syfte snarast inledes.

Ovissheten om framtiden och försörjningsmöjligheterna
skapar förstämning
och bekymmer hos befolkningen i Norrlands
inland. Servicen blir sämre och
sämre med det minskade befolkningsunderlaget.
Butiker dras in liksom postanstalter
och järnvägsstationer. Om ej
snabba åtgärder vidtas, riskerar man
att kommunerna mycket snart får vid -

Lördagen den 20 januari 1968

Nr 3

155

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

kännas höga kostnader för att upprätthålla
nödvändig service. Problemet går
cj att lösa enbart med kommunsammanläggningar,
eftersom inlandskommunerna
till sin storlek redan är betydande
och dessutom brottas med likartade problem.

Herr talman! De berörda problemställningarna
kanske ter sig perifera för
de ledamöter som representerar de stora,
expansiva regionerna i vårt land,
men de utgör ändå en bister verklighet
för glesbygdens folk.

Herr JOSEFSON i Arrie (ep):

Herr talman! När vi ser tillbaka på
det gångna året kan vi konstatera mycket
stora förändringar när det gäller
trafiken. Vi har övergått till högertrafik.
Vi har fått nya eller i varje
fall omorganiserade statliga verk på trafikens
område, och vi har i många avsnitt
fått en ny trafiklagstiftning.

Övergången till högertrafik gick bättre
än vad man vågat hoppas på. En intensiv
och skickligt upplagd propaganda
tillsammans med hastighetsbegränsningar
åstadkom ett gott resultat, ja
t. o. in. ett så pass bra resultat att antalet
olycks- och dödsfall i trafiken blev
lägre än tidigare. Detta förpliktar, och
det är nödvändigt att man gör vad
man kan för att hålla kvar det positiva
resultat som uppnåddes vid övergången.

Även om hastighetsgränserna efter
hand höjes, är det angeläget att det
lugnare tempo och den större hänsyn
till varandra som präglade trafiken de
första månaderna efter omläggningen
kan bibehållas. Jag tror det är nödvändigt,
att man även i fortsättningen
driver en intensiv propaganda för ett
större hänsynstagande och ett lugnare
tempo i trafiken; detta både för att
skapa en större trivsel i trafiken och
framför allt, för att bringa ned antalet
olyckor med personskador eller
dödsfall som följd.

Enligt statistiken för trafikolyckor ut -

gör antalet dödade per år mellan 1 200
och 1 400, alltså motsvarande invånarantalet
i ett ganska stort svenskt samhälle.
När vi betänker detta — att så
många människor, motsvarande ett
samhälle på 1 200 till 1 400 personer
per år, utplånas i trafiken — ger det
oss en klar men samtidigt hemsk bild
av trafikolyckornas konsekvenser. Antalet
skadade i trafiken, 20 000 till
25 000 per år, motsvarar invånarantalet
i en ganska stor svensk stad. Man
skall emellertid inte bara se på antalet
olycksoffer utan också tänka på de
många andra tragedier som olyckorna
medför: en framtid spolieras, ett hem
splittras, barn ställs föräldralösa.

Olyckorna innebär också en mycket
stor belastning för sjukvården och även
ett betydande bortfall av arbetsinsatser
i produktionen. Det finns därför
alla skäl att också i fortsättningen driva
en intensiv och verksam propaganda
för att åstadkomma, att trafikanterna
tar större hänsyn till varandra och
dämpar ner tempot. En allmän förståelse
för större försiktighet i trafiken måste
eftersträvas.

Enligt statsverkspropositionen har en
utredning påbörjats rörande vägtrafikolyckornas
samhällsekonomiska kostnad.
Det är med mycket stort intresse
jag ser fram emot denna redovisning.
Sannolikt kommer den att visa, att vi
inte bara av respekt för människoliv
utan också av rent ekonomiska skäl har
all anledning att genom forskning, propaganda
och upplysning satsa ännu mera
än vad vi nu gör för att skapa en
bättre trafiksäkerhet på våra vägar. Man
blir därför något betänksam, när man
ser i statsverkspropositionen, hur hårt
departementschefen har prutat på de
begärda anslagen.

Ser man i övrigt på det område som
sorterar under kommunikationsdepartementet,
finner man att några nämnvärda
höjningar av anslaget till vägarna
inte har föreslagits. Det gäller såväl
vägunderhåll och vägbyggande som
bidrag till enskilda vägar. Speciellt i år,

15G

Nr 3

Lördagen den 20 januari 1968

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

när statens inkomster av fordonsskatten
sä väsentligt har ökats på grund
av förra årets riksdagsbeslut, hade jag
väntat mig att större anslag skulle ställas
till förfogande för upprustning av
vårt vägväsende. Statens inkomster av
bilskatter uppgår ju till cirka 600 miljoner
kronor mer än vad som anslås till
vägändamål. Med hänsyn till detta och
med vetskap om den väldiga ökning av
trafiken, inte minst den tunga trafiken,
som sker år efter år är det orimligt att
begränsa anslaget till den nivå, där
det nu i 3—4 år har befunnit sig.

En liten höjning sker visserligen av
anslaget för byggande av riksvägar —
ökningen är 35 miljoner kronor från
budgetåret 1966/67 — men i fråga om
anslaget till byggande av länsvägar sker
samtidigt en minskning från 217 till
154 miljoner kronor, en minskning med
nära 30 procent. Därtill kommer att
departementschefen under rubriken
»Förstärkt vägunderhåll» föreslår ett
anslag som ligger 35 miljoner kronor —-och 35 procent — under vad vägverket
begärt. På detta ser jag så mycket mer
allvarligt som det sker samtidigt med
att statens järnvägar talar om en mycket
stor indragning av järnvägslinjer.
Riksvägar och kvarvarande järnvägslinjer
löper ofta parallellt med varandra.
Hur skall talet om bättre vägar vid
järnvägsindragningar kunna förenas
med en så kraftig nedskärning av
anslagen till byggande och förstärkt underhåll
av länsvägar?

Man får inte glömma bort landsbygden
och de människor som bor där.
Nedläggning av järnvägslinjer får i
många fall ödesdigra följder för de bygder
som blir berörda. Det blir svårare
att lokalisera företag dit, och en järnvägsnedläggning
medför ofta en ännu
större utflyttning från bygden. Därför
bör man inte se detta enbart ur de
affärsmässiga synpunkter som SJ anlägger,
utan man måste också se till
de ekonomiska konsekvenserna för hela
samhället. Ersättningstrafiken drar
dock kostnader, för att inte tala om

kostnaderna för omflyttning, omskolning
och annat som hör till.

Vi befinner oss i dag i ett läge, där vi
ständigt hör talas om problemen på
arbetsmarknaden: friställning av arbetskraft
o. s. v. Det är då helt naturligt
att längtan efter trygghet blir än mer
framträdande. På arbetsmarknadspolitikens
område görs stora insatser, och
stora anslagsökningar har ställts till förfogande.
Det är nödvändigt, men det är
också angeläget att slå vakt om tryggheten
på andra områden, av vilka jag
särskilt vill beröra ett, nämligen stödet
till barnfamiljerna, vilket inte får urholkas.
Barnfamiljerna borde ha fått
kompensation för den penningvärdeförsämring
som ägt rum. I finansplanen
har visserligen angivits att regeringen
senare i vår kommer att framlägga
förslag om en höjning av anslaget
till familjebostadsbidrag, men med den
utformning som familjebostadsbidragen
nu har kommer många av dem som med
hänsyn till ekonomin och familjens storlek
är mest berättigade till bidrag att
ställas utanför. Ett villkor för att familjen
skall få bidrag är ju att den
lyckats få en bostad som uppfyller vissa
krav. Enligt min uppfattning är det
orimligt att bibehålla ett system som
utestänger den som kanske bäst behöver
stöd — bara därför att han inte
lyckats få en bostad som uppfyller kraven;
han skall väl inte straffas därför
att han inte haft turen att få en bra
bostad.

Propositionen beträffande utformningen
av det framtida familjebostadsbidraget
har ännu inte avlämnats. Det
har endast meddelats att högre anslag
ställs till förfogande för att täcka kostnader
för familjebostadsbidrag. Därför
finns det ännu möjligheter att regeringen
skall utforma ett system för familjehostadsbidraget
som är mera rättvist än
det nu gällande. Det är alltid angeläget
att fördelningen av samhällets insatser
sker på ett rättvist sätt och att bidragen
verkligen kommer dem till del, för vilka
de är avsedda.

Lördagen den 20 januari 1968

Nr 3

157

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Till sist ett par ord också om jordbruket.
När man här under närmast
föregående år har diskuterat jordbrukets
ställning, så har ofta som ett starkt
skäl för krympningen av det svenska
jordbruket framförts det värdefulla i
att arbetskraft inom jordbruket friställs
och kan överföras till andra näringsgrenar.

I dag har vi ett annat läge. Den
arbetskraft som kan komma att friställas
från jordbruket — i de flesta fall
är det fråga om äldre arbetskraft —-får betydande svårigheter att erhålla
annan sysselsättning. Därom vittnar
bl. a. de åtgärder som i statsverkspropositionen
framskymtat när det gäller
friställd äldre arbetskraft som inte har
möjlighet att få något arbete. Man ställer
ganska stora summor till förfogande
för att bistå dem. Nog borde samma
förmåner gälla också för de jordbrukare
och andra företagare som genom
nedläggningar eller strukturrationalisering
står utan möjlighet att finna ny
sysselsättning.

Det är i dag för tidigt att säga något
med anledning av den nya jordbrukspolitik
som beslutades förra året, men
så mycket kan man säga, att stora kapitalbelopp
genom detta beslut ställts
till jordbrukets förfogande för rationalisering.
Detta är helt i linje med centerpartiets
uppfattning. Men det är också
angeläget att dessa resurser i största
möjliga utsträckning används för att
skapa nya och för att stärka befintliga
familjejordbruk. En satsning på storproduktion
på animaliesidan kan komma
att undergräva familjejordbrukens
existens, det kan komma att tidvis skapa
sysselsättningsproblem och på längre
sikt innebära en fördyring av livsmedelsproduktionen.
Ett effektivt utnyttjande
av arbetskraften är nödvändigt
om man skall nå bästa resultat.
Då måste vegetabilieproduktionen, åtminstone
vid de jordbruk som saknar
skog, kombineras med något slag av
animalieproduktion. Jordbrukarna kommer
säkerligen att göra sitt bästa för

att nå en hög produktion till konkurrensmässiga
priser, men det är också
nödvändigt att beakta och förstå under
vilka naturliga betingelser det svenska
jordbruket arbetar.

Herr BLOMKVIST (s):

Herr talman! Arbetslösheten har ökat,
och risken för att arbetslöshet skall
drabba allt flera grupper ökar såväl
inom som utanför våra gränser. I vissa
länder har det gått ut över den utländska
arbetskraften. I Västtyskland
t. ex. har denna arbetskraft minskat med
340 000 under det senaste året.

Arbetslösheten har också stigit i praktiskt
taget samtliga industriländer i
Västeuropa. Västtyskland, som under
åren 1960—1965 i genomsnitt haft omkring
200 000 arbetslösa, redovisade
cirka 600 000 under 1967. En liknande
utveckling har man haft i andra industriländer.
Bland annat har antalet arbetslösa
i Holland nära nog fördubblats
under förra året. Den senast redovisade
siffra jag har från England
är 650 000 arbetslösa.

Det finns alltså i dag miljontals arbetslösa
människor i Västeuropa. Jämfört
med 1930-talets arbetslöshet är det
låga siffror i ländernas arbetslöshetsstatistik,
men möjligheterna att uppnå
den fulla sysselsättningen borde 1968
vara helt andra än på 1930-talet. Jag tror
att det skulle behövas en allt starkare
reaktion mot den stigande arbetslösheten
i Västeuropa. Men tyvärr är utsikterna
till en ändring i den nuvarande
internationella arbetsmarknadssituationen
kanske inte så stora. Det verkar
som om allt flera länder accepterar
en större arbetslöshet för att motverka
inflationen och därför inte är
beredda att göra en aktiv, helhjärtad
insats för att bekämpa arbetslösheten.

I de skandinaviska länderna och inte
minst i vårt land är känslan för den
fulla sysselsättningen starkast, och kampen
mot arbetslösheten drivs mest energiskt.
Men flera länder i Västeuropa
har i dag förmodligen inte tillräckliga

158

Nr 3

Lördagen den 20 januari 1968

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

medel för att bekämpa arbetslösheten.
Miljontals arbetslösa får nu betala priset
för detta.

Det är naturligt att trygghetsfrågan
och sysselsättningspolitiken alltid engagerat
den svenska fackföreningsrörelsens
medlemmar. I samband med rörelsens
positiva inställning till strukturrationalisering
inom näringslivet kräver
den av samhället och företagen, att
man skall garantera den enskilde arbetaren
social och ekonomisk trygghet.
Det är därför glädjande att regeringen
i sitt budgetförslag lagt tyngdpunkten
på arbetsmarknadspolitiken. Genom den
föreslagna ökningen med 468 miljoner
kronor kommer omkring 1,5 miljard
kronor att stå till arbetsmarknadsstyrelsens
förfogande för att bekämpa arbetslösheten.
En väsentlig del kommer
att satsas på arbetsmarknadsutbildning.
Vi får nu möjlighet att nära nog fördubbla
omskolningsverksamheten.

Vidare skapas nya möjligheter att genom
förlängd kassaersättning eller ett
särskilt månatligt stöd om 800 kronor
hjälpa dem som är över 60 år och drabbats
av långvarig arbetslöshet. Det är
med stor tillfredsställelse jag noterar
inrikesministerns insats för att minska
de ekonomiska svårigheterna för den
äldre arbetskraften. Strukturrationaliseringen
inom näringslivet liar ställt dessa
människor inför svåra sysselsättningsproblem.
Det förekommer i dag
mer än någonsin tidigare diskriminering
av äldre arbetskraft. Det måste
vara bristande kunskap i företagsledningen,
när man ställer upp generella
övre åldersgränser redan vid 35—40
år vid rekrytering av ny arbetskraft.

På LO-håll har vi under de senaste
åren uppmärksammat detta. Ombudsman
Söderlund inom Industritjänstemannaförbundets
avdelning 312 i mitt
hemlän påvisar just svårigheterna för
de äldre att få nytt arbete. Här är det
minsann inte fråga om några pensionsgränser.
För en kvinnlig tjänsteman går
faktiskt gränsen vid 35 år och för en

manlig är motsvarande gräns ungefär
45 år. Det verkar vara taket för vad
företagen anser sig kunna anställa, säger
ombudsman Söderlund. Vi får hoppas
att arbetsmarknadsstyrelsens upplysningskampanj
i länen kring dessa
frågor under våren kommer att bli upptakten
till en bättre behandling av den
medelålders och äldre arbetskraften.

Herr talman! I Västsverige har under
de senaste åren, och inte minst under
1967, både äldre och yngre arbetskraft
kastats ut från nedlagda företag eller
industrier. I företagsnedläggningarnas
spår har följt omflyttningar, friställningar
och avskedanden. I en del samhällen,
där företagen lämnat kvar gamla,
utslitna och omoderna fabrikslokaler,
har den friställda äldre arbetskraften
och de kommunala myndigheterna
ställts inför svåra ekonomiska och sociala
problem.

Sedan juli 1965 har 5 000 personer
friställts i Älvsborgs län. I mitt eget hemlän
— Skaraborgs län — har under
1966—1967 2 750 personer fått varsel
om friställning, varav 1 750 vid företag
som nedlades. Genom målmedvetna insatser
från länsarbetsnämndens sida har
flertalet av de friställda antingen direkt
eller efter omskolning kunnat beredas
nya anställningar. Tack vare arbetsmarknadspolitiska
åtgärder — för
närvarande genomgår exempelvis 1 000
personer i länet omskolning — har man
lyckats bereda sysselsättning åt den friställda
arbetskraften. Till följd av det
stora arbetskraftsutbudet under de senaste
åren har länet i dag betydande
sysselsättningsproblem, och under den
senaste veckan har arbetsmarknadsläget
ytterligare försämrats då Star produkter
i Lidköping kommer att friställa
250 av företagets 550 anställda.

Jag skulle, herr talman, gärna vilja
understryka, att strukturrationalisering
är nödvändig, och särskilt nödvändig är
självfallet den strukturella omdaning
som tar sikte på att skapa rationella och
lönsamma företag, men de anställda i

Lördagen den 20 januari 1968

Nr 3

159

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

privatägda företag och kommunerna har
då rätt att av företagen kräva ett fast
grepp vid planeringen av verksamheten
och en långsiktig personalpolitik.

Under de senaste åren har det tyvärr
visat sig att det finns företag, som inte
har något större intresse för dessa viktiga
arbetsuppgifter, vilket ju i första
hand drabbar de anställda. När Tändsticksbolaget
lade ned tillverkningen i
Lidköping 1963 uttalade bl. a. företagsledningen,
att den var glad över att kunna
erbjuda tändsticksarbetarna sysselsättning
i ett stort och expansivt företag,
Star produkter. Efter en förhållandevis
kort tidsperiod, knappt mer än
fyra år, kommer de anställda att återigen
ställas inför uppgiften att anpassa sig
till nya arbeten. Företagets löften om
trygghet i anställningen har alltså svikits.
Liksom många andra företag har
Star produkter fört en ryckig personalpolitik.
Från 1 januari till 1 oktober
1967 nyanställde företaget 129 personer,
men redan i början av oktober
samma år varslade företaget om friställning
av 50 anställda, de flesta tjänstemän.
I början av innevarande år kom
så meddelandet om friställning av ytterligare
250 personer. Företaget har alltså
under ett år nyanställt 129 och utfärdat
varsel om friställning av 300 personer.
Detta tycker jag är ett upprörande exempel
på planlöshet inom det privata
näringslivet.

Vi måste kräva att det i företagsekonomernas
kalkyler finns medel upptagna
för en människovänlig personalpolitik.
Näringslivet kan inte vara något
från samhället fristående, det kommer
alltid att bestå och leva vidare tack vare
insatserna på arbetsplatserna ute i länen.
Därför är det också ett berättigat
krav att företagen öppet samarbetar med
de anställdas organisationer och berörda
samhällsorgan.

Till sist vill jag ytterligare beröra
några frågor som gäller Skaraborgs län.
Först vill jag dock säga, att det är angeläget
att lokaliseringspolitiken i det

norra stödområdet fullföljes. Jag kommer
därför helt och fullt att stödja inrikesministerns
förslag att öka ramen
för lokaliseringsstödet från 800 miljoner
kronor till 1 miljard kronor.

För län utanför det norra stödområdet
tror jag också att det är av stor betydelse,
att inrikesministern kommer att
tillkalla sakkunniga för att utreda den
framtida stödverksamheten. Av de västsvenska
länen är det i dag Skaraborgs
och Hallands län som inte erhållit lokaliseringsstöd.
Det är självklart att
man i samband med industrinedläggningar,
som skapat betydande sysselsättningssvårigheter,
hoppas på en utveckling
mot ett allmänt lokaliseringsstöd
för hela landet.

När nu företag återigen varslar om
friställning av arbetskraft trots att förutsättningar
finns för fortsatt industriell
utveckling i Skaraborgs län, vill jag
uttala den förhoppningen att arbetsmarknadsstyrelsen
i fortsättningen mycket
noga kommer att pröva frågan om
lokaliseringsstöd till detta län.

I anslutning till docent Tejnings utredning
om kvicksilverhalten i vänerfisken
och därvid uppkomna försäljningssvårigheter
för yrkesfiskarna har
jag vid ett annat tillfälle vädjat om
statliga hjälpåtgärder till denna yrkesgrupp.
Den gången uttalade jordbruksministern,
att regeringen skulle pröva
frågan om ett ekonomiskt stöd till dessa
näringsidkare och vidare att de hälsovårdande
myndigheterna så snart som
möjligt skulle komma att fastställa
gränsvärdet för kvicksilverhalten i fisk.

Sedermera har dessa organ fastställt
ett sådant gränsvärde och har även
kartlagt kvicksilverhalten i fisk i olika
delar av landet. Resultatet av dessa undersökningar
blev att Vänern inte hänfördes
till de sjöar som svartlistades.
Det är ganska märkligt att konsumenten
i dag efter så mycket skriverier i
dagspressen och efter de omfattande reportagen
i radio och TV trots allt fortfarande
kan äta fisk från Vänern. Men

160

Nr 3

Lördagen den 20 januari 1968

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

självklart har ändå yrkesfiskarna blivit
hårt drabbade av docent Tejnings
utredning. Tyvärr har det dåliga ryktet
spritt sig till saltsjöfisken, varigenom
samma öde drabbat havets fiskare. Fiskarna
i de nu svartlistade sjöarna kommer
att erhålla ekonomisk hjälp genom
lantbruksnämnderna, vilket jag hälsar
med största tillfredsställelse. Det är
klart att Vänern-fiskarna, av vilka endast
ett litet fåtal kan göra anspråk på
ersättning, har drabbats mycket hårt.

Jag hoppas att berörda landstingsnämnder
får möjlighet att hjälpa samtliga
yrkesfiskare runt Vänern. I detta
sammanhang vill jag gärna framföra
ett tack till jordbruksministern för alla
de åtgärder som han har genomfört för
att hjälpa en hårt drabbad yrkeskår,
som oförskyllt kommit i ekonomiska
svårigheter.

Herr talman! Jag har tidigare i motioner
framfört önskemål om en ökad
bostadskvot i Skaraborgs län. Jag nöjer
mig nu med att instämma med mina kolleger
från länet nä- det gäller denna
fråga, men jag skulle ändå vilja vädja
till regeringen att den mycket noga
prövar den framställning som nu har
kommit från länets länsbostadsnämnd
med hemställan om att länet måtte under
en treårig försöksperiod från och
med år 1969 få bostadslåneramen för
länet uttryckt i pantvärde mot för närvarande
i antal lägenheter.

Herr SÖDERSTRÖM (h):

Herr talman! I den tjugosjunde timmen
av denna remissdebatt skall jag
be att få ta upp ett ämne inom inrikesdepartementets
område, bilaga 13 av
statsverkspropositionen.

När det gäller byggandets geografiska
fördelning erinrar inrikesministern om
att igångsättningen under förra året
uppvisade en förskjutning mot storstadsregionerna.
Av det totala antalet
påbörjade lägenheter hänförde sig omkring
40 procent till de nämnda regionerna
mot 35 procent år 1966. Ök -

ningen är till största delen hänförlig
till storstockholmsområdet. Vidare säger
han: »Det är enligt min mening av
största betydelse att storstadsområdena
och andra områden med påtaglig bostadsbrist
också i fortsättningen får så
stor andel av bostadsbyggandet att utvecklingen
på bostadsmarknaden i mera
avgörande grad kan vändas till det
bättre. En avsevärd del av bostadsbyggandet
bör vidare tillkomma orter, som
visserligen inte har någon påtaglig bostadsbrist,
men vilkas näringsliv befinner
sig i en expansiv utveckling och
där en ökning av bostadstillgången är
nödvändig för att möjliggöra och främja
en sådan utveckling.»

Det är just ett sådant där annat område
som jag skulle vilja tala om. De flesta
har väl den uppfattningen, att då man
talar om storregioner så avser man
stockholmsregionen, göteborgsregionen
och örestadsregionen. Men, herr talman,
det finns åtskilliga andra storregioner
i detta land, bl. a. östgötaregionen, som
är Sveriges fjärde storregion. Den har
för närvarande 370 000 invånare, vilket
betyder ungefär 4,7 procent av landets
totala befolkning. Av dem bor inte
mindre än två tredjedelar i tätorter
med mer än 10 000 invånare. Dessutom
finns i länet två av rikets tio största
städer, Norrköping och Linköping, med
tillsammans 170 000 invånare. Genom
att detta län har ett ur landtransportekonomisk
synpunkt fördelaktigt läge i
landet och genom hamnen i Norrköping
erbjuds goda förbindelser såväl till övriga
Sverige som till utlandet.

Dessutom tillföres länet under de närmaste
åren åtskilliga serviceanläggningar
av utomordentligt stor betydelse lokaliseringspolitiskt
sett. Som exempel
kan jag nämna teknisk högskola, universitetsfilial,
medicinsk utbildningsenhet,
regionsjukhus under stark utbyggnad
samt lärarhögskola.

Alla de resurser som finns eller under
de närmaste åren kommer att byggas
upp inom länet måste, genom en

Lördagen den 20 januari 1968

Nr 3

161

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

förutseende planering, kunna användas
på bästa möjliga sätt. Det måste anses
vara en lämplig grogrund för vidare
expansion genom att regionen kan erbjuda
sin befolkning olika former av
förvärvsarbete och en väl differentierad
kommersiell och samhällelig serviceverksamhet
och sitt näringsliv en
mångsidig och kunnig arbetarkår, flertalet
externa tjänster ett företag efterfrågar
samt ett brett konsumentunderlag.
Genom lämplig planering kan åt
östgötaregionen ges en sådan utformning
att en del av de nackdelar som i
dag ger sig till känna i de större regionerna
i vårt land kan undvikas. Därför
måste denna region i dag betraktas
som ett verkligt utvecklingsbart alternativ.

Men, herr talman, det faktiska läget
i dag är tyvärr sådant att det ej går
att utnyttja regionens alla fördelar. Den
allt överskuggande orsaken därtill är
bostadsbristen i länet. Trots ihärdiga
påpekanden under många år såväl
från länsmyndigheterna, med landshövdingen
i spetsen, som från de olika
kommunala förvaltningarna och myndigheterna
har inte statsmakterna förmåtts
inse att den bostadskvot — för
närvarande understigande 4 procent av
totalkvoten — som tilldelats länet är
för liten. Detta förefaller så mycket
märkligare om man dels tar hänsyn till
vad jag läste upp i början av mitt anförande
och dels studerar vad statsutskottet
uttalade med anledning av förslaget
i 1965 års statsverksproposition
om att bostadsbyggandet skulle ökas i
storstadsregionerna m. m. Där heter det
bl. a. att det är angeläget att vid de regionala
fördelningarna också ta hänsyn
till de näringspolitiska betingelserna
och samhällets lokaliseringspolitiska
mål. 1966 års riksdag uttalade att
vad som sagts i föregående års statsverksproposition
alltjämt borde gälla,
och statsutskottet framhöll att kraftiga
produktionsinsatser behövdes i områden
med bostadsbrist.

De av statsmakterna angivna riktlinjerna
för ramarnas fördelning innebär
bl. a. att det bostadsbehov, som föranleds
av sambandet med samhällets lokaliseringspolitik,
skall beaktas. Men
enbart med vackra ord och med en
välvillig inställning kan ingen hjälp
lämnas. När fördelningen tillkännages
har inga hänsyn tagits härvidlag — tilldelningen
är lika låg som tidigare. Vilka
ödesdigra konsekvenser dessa beslut
fått vill jag belysa med några exempel
från min hemstad, Norrköping,
där jag av naturliga skäl bäst kunnat
följa utvecklingen. Förhållandena torde
dock vara desamma i många städer och
samhällen i vårt land.

Det forna »Sveriges Manchester» upplevde
på 1950-talet vad en del andra
kommuner fått uppleva under senare
år. En väsentlig skillnad föreligger emellertid:
på 1950-talet förekom inga statliga
stödåtgärder. Vad vi upplevde var
en textilkris som från 1950 till 1965
minskade antalet anställda från 7 900
till 2 900, medan under samma tid antalet
anställda inom övrig industri ökade
från 14 000 till 17 300. Ett femtiotal
företag lades ned, vilket bl. a. medförde
stora sociala problem för staden.
Innan dessa nedläggningar av företag
började var omkring 50 procent av de
förvärvsarbetande sysselsatta inom textilbranschen,
varför staden kunde betecknas
som en låglönestad. Detta medförde
även lågt skatteunderlag och ett
bestående dåligt bostadsbestånd med
många små omoderna lägenheter. Enligt
en på 1960-talet företagen undersökning
fanns i hela riket omkring 13
procent s. k. slumlägenheter i hela beståndet
— med slumlägenheter menades
då lägenheter byggda före 1901.
Men vid samma tidpunkt fanns i Norrköping
22 procent sådana lägenheter,
d. v. s. 70 procent över riksmedeltalet.

Vi har kanske vid några tillfällen ansett
att det var tur för Norrköping att
krisen kom under en utpräglad högkonjunktur
och inte som nu i en låg -

6 — Andra kammarens protokoll 196S. Nr 3

162

Nr 3

Lördagen den 20 januari 1968

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in.

konjunktur, men med tanke på alla svårigheter
och uppoffringar för staden är
det tveksamt om den bedömningen är
hållbar. Genom att inga statliga åtgärder
var aktuella vid kristillfället har
stadens tillväxt kraftigt hämmats. Saneringsproblemet
har inte kunnat lösas
därför att kvottilldelningen hela tiden
varit för låg.

Utan tillgång till bostäder har tillväxten
av industrier uteblivit, och på
grund av utebliven industritillväxt har
myndigheterna vägrat att ge ökad bostadskvot.

Vid en konferens i Linköping hösten
1967, där inrikesministern medverkade,
meddelade han, att man till i år
skulle försöka få en extra lokaliseringskvot,
av vilken Norrköping och Linköping
skulle få cirka 10 procent, vilket
skulle betyda 400 å 500 lägenheter ytterligare.

Fullmäktige i Norrköping har ju antagit
ett stort upplagt saneringsprogram
för innerstaden, men de beslutande anser
att om vi skall kunna genomföra
den planen så måste vi få en extra kvot
på ungefär 300 lägenheter om året. Vi
kommer därför att med otålighet se
fram emot positiva åtgärder av de beslutande
myndigheterna, så att vi kan
sätta våra planer i verket och få en
sanering till stånd.

Det kanske mest skrämmande med
den utveckling som pågår är att ålderskurvan
börjar anta formen av en uppochnedvänd
pyramid i stället för att
vara tvärtom. Det innebär i klartext
att ungdomen flyttar från staden och
åldringarna flyttar in. Att ungdomen
flyr staden beror främst på bristande
tillgång på arbete, något som ytterst
bottnar i bostadsbrist. Nu har Norrköping
jämte Eskilstuna fått de flesta socialfallen
i landet, ungefär 70 per 1 000
invånare, och jämte Hälsingborg de flesta
folkpensionärerna, 160 per 1 000 invånare.

Detta och annat medverkar till att
socialvård och socialförsäkringar upp -

tar ungefär 30 procent av hela driftbudgeten.
Det behövdes en lågkonjunktur
för att statsmakterna skulle upptäcka
hur prekärt läget var i staden.
Numera har arbetsmarknadspolitiska åtgärder
satts in för att klara av de svåraste
och mest akuta problemen och
för att försöka hålla den alltmer tilltagande
arbetslösheten stången.

Vi fick på nyåret en ny påminnelse
om vårt sårbara läge, då ett av stadens
större bolag, International Harvester
Co., meddelade att det skall lägga ned
sin tillverkning, varvid 355 personer
kommer att friställas. Eftersom de flesta
av dem är rätt gamla medför det ökade
sysselsättningssvårigheter. Dessa friställningar
avses börja i slutet av detta
år och under första halvåret 1969,
och måste därför, om inte en markant
konjunkturomsvängning rätt snart sker,
innebära ytterligare belastning på en
redan förut hårt drabbad kommun.

Jag vågar tyvärr i detta hänseende
inte vara lika optimistisk som finansministern
när han i finansplanen spår
ett omslag i positiv riktning relativt
omgående. Jag anser också, herr talman,
att det är orimligt att en kommun
utan ökad statlig hjälp skall kunna klara
sådana stora problem. Staten bör i
första hand engagera sig i så måtto att
staden får sin begärda extrakvot av bostäder,
men man bör även kunna tänka
sig en lokalisering i form av en statlig
industri för att nå en mera långsiktig
lösning av problemet.

För Östergötlands och Norrköpings
del borde även den nu så omdiskuterade
frågan om en blivande storhamn
på ostkusten få sin snara lösning. Sedan
länge har Norrköpings hamn varit
en av landets största. Totalt uppgår
de basinvesteringar som där gjorts till
omkring 300 miljoner kronor, och enbart
under de senaste 15 åren har investerats
för ungefär 100 miljoner kronor
i form av ny kanal, ny oljehamn,
hamnkajer, lagringsplatser under tak
samt bogserbåtar. För de närmaste fem

Lördagen den 20 januari 1968

Nr 3

163

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

åren finns färdiga planer på investeringar
uppgående till 35—40 miljoner
kronor.

Vi kan inte i Östergötland och Norrköping
vänta på att en hamnutredning
skall bli klar i en oviss framtid, utan
vi måste följa med utvecklingen med
tanke på alla de nuvarande kunderna
och försöka tillgodose deras önskemål.

Alla de företag, som valt Norrköping
som distributionsbas, har med säkerhet
noga och förutsättningslöst penetrerat
sina transport- och lagringsproblem och
därvid anlagt hårt ekonomiska synpunkter
på sina lösningar.

Man kan tycka att det geografiskt centrala
läge som Norrköpings hamn har
med ett koncentrerat uppland, befolkat
av 40 procent av landets invånare inom
en cirkel med 20 mils radie, borde utgöra
ett starkt skäl att satsa på en redan
befintlig, välutbyggd hamn, när det
dessutom finns stora möjligheter till
fortsatt expansion och god tillgång på
mark i nära anslutning till hamnen.
Från nationalekonomisk synpunkt vill
väl heller ingen göra gällande att en
hamnanläggning, där så stora investeringar
gjorts, skulle kunna bli bortrationaliserad
i dagens läge till förmån för
nybyggnad på något annat ställe på ostkusten.

Skulle dessutom handelsutbytet med
öststaterna öka — för vilket alla förutsättningar
talar — är hamnen mycket
välplacerad med hänsyn till kortaste
transportväg och utnyttjande av billigaste
trafikmedel såväl till och från egen
region som till andra regioner. Ett
ytterligare plus är att statens järnvägar
satsar hårt på Norrköping, varför även
järnvägsförbindelserna liksom landsvägsförbindelserna
är mycket goda.

Från statsmakternas synpunkt torde
en positiv hållning till stadens hamnplaner
betyda att möjligheterna att
snabbt komma ur de nu iråkade svårigheterna
väsentligt skulle öka. Ett industriellt
uppsving torde lättast kunna
uppnås i samband med hamnfrågans

slutliga lösning — givetvis under förutsättning
att statsmakterna även ställer
sig positiva till att avhjälpa eftersläpningen
i bostadsbyggnadsprogrammet
genom högre kvottilldelning för saneringsändamål.

Herr JANSSON (vpk):

Herr talman! Innan jag går in på de
frågor jag tänkte behandla vill jag göra
en kort randanmärkning till den debatt
om säkerhetspolisen som här har förts.

Jag skulle vilja ställa — ehuru han
inte är närvarande —■ en het fråga till
den mest representative företrädaren för
den parlamentariska nämnden, folkpartiledaren
herr Wedén. Jag skall avstå från
att diskutera de dubbla lojaliteterna med
herr Wedén — på sitt sätt tror jag han
själv har det ganska enkelt i det avseendet;
han har alltid bara en lojalitet:
lojaliteten mot den storfinans han själv
tillhör.

Det har sagts att kommunisterna infiltrerar
sig i polisen och på andra områden
av institutionell karaktär. Herr
Hermansson har med kraft tillbakavisat
att vårt parti organiserar sådan verksamhet.
Min fråga lyder: Infiltrerar sig
säkerhetspolisen i vårt parti? I så fall:
Med vilka metoder arbetar man? År det
så, att representanter för säkerhetspolisen
går in i ett politiskt parti, skaffar sig
medlemsbok, formellt godkänner partiprogrammet,
deltar i möten, kanske
framställer förslag om partimässiga åtgärder,
påverkar val, etc.? Jag vill erinra
om den redogörelse som finns i
Brantings tillägg till den utredning som
gjordes efter kriget om säkerhetspolisens
arbete. Det är en intressant redovisning
i det avseende som jag här påtalat.

Jag medger att frågan är svår, men
eftersom herr Wedén inte är närvarande
behöver han ju inte svara i dag.

Det är en svår fråga. Det har med det
politiska livets lagar att göra, om likasinnade
människors rätt att samman -

164

Nr 3

Lördagen den 20 januari 1968

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m.

sluta sig för gemensamma ideal skall
störas av sådana ting. Det handlar
om själva livsnerven för demokratiskt
kämpande rörelser. Jag varnar dem som
är vänner av demokratin att inte se upp
med en utveckling, där vi hamnar i en
så ond cirkel.

Får jag tillägga att säkerhetspolisen
tar på sig en orimlig uppgift i registreringen
av den s. k. kontakten med och
stödet till kommunisterna. Jag vill med
ett litet exempel illustrera hur orimligt
det är.

Jag besökte i somras Italien och sammanträffade
med ledande vänner inom
Italiens kommunistiska parti. De uttalade
sig mycket sympatiskt om en
svensk medborgare, som hade besökt
Italien. De berättade att de haft en
stor partifest för att skapa ekonomiskt
underlag för partiets tidning, Unitä. De
hade tagit upp en kollekt, och flertalet
av de närvarande hade givit sitt bidrag.
Även den svenske gästen hade lagt 5 000
lire i kollekten. Denne svenske gäst var
vår konung Gustav VI Adolf. Jag har
inte sagt det här för att bryta mot budet
att Konungens Majestät skall hållas i
lielgd och vördnad. Jag har inte heller
sagt det för att utveckla någon PR för
monarken. Vill endast påvisa SÄPO:s
svåra uppgift. Jag vill naturligtvis inte,
med det jag berättat, medverka till att
herr Wedéns parlamentariska kommission
på den långa listan på 36 institutioner,
där man skall ha en viss kontroll,
också uppför hovförvaltningen.

Så till andra frågor, som jag främst
ville ta upp. Många talare i debatten har
berört glesbygdens problem. Det är naturligt
att de svåra problem som människorna
där möter reflekteras här i
debatten. Likväl är det anmärkningsvärt
att tätortsproblemen — och framför allt
problemen i storstadsregionerna, där
huvudparten av landets invånare bor —-mera sällan tas upp till diskussion. Jag
vill därför behandla några frågor som
har med stockholmsregionen att göra,
en region som innefattar 20 procent av

landets befolkning och som representerar
halva befolkningsökningen.

Ofta när denna regions problem tas
upp, är det för att illustrera storstadsregionernas
negativa —- för att inte säga
destruktiva — uttryck. Det kan gälla
ungdomsbrottslighet, det kan vara när
herr Gustafsson i Borås vill illustrera
hur människorna lever i synd, eller det
kan vara den småkapitalistiska verksamhet
som förekommer alltmer kring den
pornografiska litteraturen eller någonting
liknande. Jag vill, herr talman, ta
upp några av storstadsregionernas —
och särskilt stockholmsregionens —-verkligt stora problem.

Inte i någon annan region av landet
möter människorna storfinansen i en så
naken och brutal skepnad som i stockholmsområdet.
Det kan gälla markspekulation,
som driver upp hyrorna. Det
kan gälla kontoriseringen av Stockholm,
vilken driver bort människorna för att
det skall kunna byggas stora bankpalats.
Det kan gälla trafiken, där privata
ägarintressen in i det sista försöker
hindra en ändamålsenlig organisation.
Det kan gälla industriförflyttning, då
rutintillverkning blir billigare ute i landet
och man därför flyttar företag dit.

Sysselsättningen är en central fråga.
Jag har i min hand en statistik över industriförflyttningen
från stockholmsregionen
från 1962 till nu. 56 företag
med cirka 6 000 anställda har flyttat ut
från stockholmsregionen under denna
tid. En mängd företag har också gjort
driftsinskränkningar, men jag skall inte
uppta tiden med några siffror därom.
Dessa industrier har — konstigt nog —
inte flyttat till glesbygderna utan företrädesvis
till andra delar av landet som
har ett mycket differentierat näringsliv.

Exempelvis flyttade ASEA Stockholmsverken,
som hade 500 anställda,
till Hälsingborg, de Laval Ljungström
Pump AB flyttade till Västerås och Finspång,
vilket berörde 700, Electrolux’
Hammarbyfabriker, som hade 575 arbetstagare,
flyttade till Motala.

Lördagen den 20 januari 1968

Nr 3

165

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Men får då inte stockholmsregionen
någonting i stället? De nyetableringar
som görs gäller alltmer vad man kallar
intelligensindustrier och ett ökat antal
servicetjänster. Det blir allt fler människor
i storstaden som säljer tjänster
till varandra, dock inte den service som
vi ofta haft anledning att efterlysa och
som bl. a. efterlystes av min partikollega
fru Ryding i ett anförande här i går.

Denna förändring av Stockholms näringsliv
skapar en befolkningsstruktur,
som möjligen tillfälligt kan gynna
borgerliga partier i allmänna val, men
som ur sociologiska och andra synpunkter
inte är eftersträvansvärd. Det verkliga
hindret för att landets viktigaste
tätort skall fungera på ett ändamålsenligt
sätt är storfinansen. Det torde ha
liten effekt om jag från denna talarstol
utropar: Släpp greppet om Storstockholm,
doktor Wallenberg! I stället vill
jag säga till regeringen och dess företrädare
på bänken här nere: Utnyttja
edra möjligheter till statliga initiativ
när det gäller närings- och arbetsmarknadspolitiken,
när det gäller kredit-,
ränte- och markpolitiken! Låt oss utnyttja
arbetarmajoriteten nu. Det är det
bästa sättet att förbereda att arbetarmajoriteten
kommer igen.

Visst kan man flytta ut ett och annat
från Stockholm! Varför inte flytta en
del av de stora statliga institutionerna,
kanske till Uppsala, Västerås, Eskilstuna
eller till någon mindre plats? Många
statliga institutioner med höga tjänstemän
torde också betala så pass höga löner,
att de till och med efter en förflyttning
skulle kunna få behålla sin
personal.

Stockholm är det mest expansiva området
i landet. Chefen för Industriens
Utredningsinstitut, doktor Lars Nabseth,
ställde häromdagen frågan vid ett sammanträde
med Storstockholms riksdagsmän:
Är storstadsregionen en stimulans
för ekonomisk tillväxt? På grundval av
ett mycket seriöst material svarade han
ja. Det hindrar naturligtvis inte att man

ändå biträder en linje om en viss polycentrism,
när det gäller industrins placering.

Man kan fråga sig om det är nödvändigt
att — för att ta ett exempel — alla
landsbygdens organisationer har sina
centrala organ i Stockholm. Det är möjligt
att det är, fast på sitt sätt förvånar
det.

En annan fråga jag skulle vilja ställa
är: Måste de militära staberna finnas i
Stockholms centrala delar, eller skulle
man kunna tänka sig att de under någorlunda
fältmässiga former flyttades
ut på Upplandsslätten och upprättade
högkvarter där?

Det kan inte vara nödvändigt att alla
höga ämbeten trängs i Stockholm, men
däremot är det angeläget att det finns
produktivt verksamma människor, som
får leva kvar i denna stad och i denna
region.

Utvecklingen i Stockholm med alltmera
högkvalificerade industrier, med
rutintillverkning flyttad ut i landet, innebär
att arbetslöshet på ett nyitt sätt
drabbar denna region.

Vi har för första gången på länge eu
ganska omfattande arbetslöshet inom
den unga generationen. Det är inga
ointressanta siffror. Det finns 3 165 arbetslösa
i Stockholm. Därav är 570, alltså
18 procent, under 25 år. Det är intressant
att se att det inte bara är ungdomar
med grundskola, utan det är betydande
grupper av ungdomar med
realexamen. Det är också ungdomsgrupper
med fackskola, gymnasium och universitet
som är arbetslösa. Det fenomenet
har vi inte haft förut, och det
hänger samman bl. a. med denna regions
sysselsättningspolitiska och arbetsmarknadspolitiska
utveckling.

Någon kan säga: Det finns arbete på
annat håll i landet. Jo, men vi vet alla
att många tycker att det är ganska upprörande
när någon flyttar från glesbygd
till stad. Det saknas inte sådana
röster här i debatten i kammaren. Det
kan ju också tänkas att den som bor i en

166

Nr 3

Lördagen den 20 januari 1968

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

storstad vill bo kvar där han en gång
har bosatt sig.

Storstockholm är bostadsbristens huvudstad.
Fortsatt kontorisering, spekulation
och hyresocker kännetecknar i
hög grad Stockholms hyresmarknad.
Det för med sig andra problem som jag
av tidsskäl inte skall gå in på men som
alla känner. Storstockholm har en bostadskö
på 122 000 personer. Av dem
är 57 800 direkt bostadslösa, d. v. s. saknar
egen direkthyrd lägenhet. Av dessa
är 11 800 bostadslösa med minderåriga
barn. Bostadsförmedlingen förmedlade
år 1966 totalt 6 786 lägenheter, varav
3 000 gick till bostadslösa. Övriga lägenheter
förmedlades på annat sätt, ofta
efter principer som inte tål dagsljus.

Stockholms relativa andel i bostadsbyggandet
har under det senaste årtiondet
minskat. Man kan göra den repliken
att en förbättring inträtt det senaste
året, men det är inte rimligt med
denna minskning av bostadsbyggandet,
särskilt som Stockholm liar en mycket
stor folkökning, ungefär hälften av landets.
Jag avstår från starka ord. Jag
vill bara säga att det är orättvist mot
de människor som bor i denna region
och som vill bo där. Kvoten på 20 000
lägenheter för Stockholm är för liten.
Det innebär att ambitionsgraden hos dem
som skall bygga desutom nedbringas.
För att höja ambitionsgraden hos dem
som skall bygga bostäder bör stockholmsregionen
ha en väsentligt högre
kvot som svarar mot folkmängden. Kanske
bör Stockholm ha en kvot på 25 000
eller 30 000 lägenheter.

Kreditpolitiken till bostadsbyggandet
får inte skötas så att stora produktionsserier
måste brytas, att vissa företag
måste låta bostadsbyggandet gå för halv
maskin, att effektiva byggarbetslag måste
upplösas och skickliga byggnadsarbetare
tillfälligt gå arbetslösa, kanske så
länge att de vissa år hade hunnit bygga
tusentals lägenheter. Rent paradoxalt
tycker jag bostadsnödens drama blir när
den arbetslöse byggnadsarbetaren står
i bostadskö.

Byggandet i storstockholmsregionen
har förbättrats under det senaste året,
men tillfredsställande är det inte. Därtill
har utvecklingen tillåtits gå i banor
som gör att vi har tomma lägenheter
mitt i bostadsbristen därför att de är
för dyra att hyra.

Jag skall nöja mig med dessa nyckelproblem
när det gäller storstockholmsregionen.
Det kunde ha varit intressant
att granska även sjukvården, trafikproblemen
och frågan om gatu- och vägbyggandet,
behovet av österleden etc.,
men av tidsskäl vill jag avstå.

När det gäller bostadsmarknaden
skulle jag vilja peka på ett förhållande
som inte är tillfredsställande, sett ur
min synpunkt. Utvecklingen på bostadsmarknaden
i Stockholm uppvisade under
senare år ett påtagligt ökat inflytande
för vinst- och spekulationsintresset.
Den privata sektorns andel av flerfamiljshusbebyggelsen
i Storstockholm
har ökat med 7,6 procent under tiden
1964—1966. I landet som helhet har
däremot den privata sektorns andel
minskat med 2,2 procent under samma
tid.

Herr talman! Låt mig till sist med
några ord beröra en annan fråga som
flera talare tagit upp och som blir alltmer
betydelsefull: frågan om miljövården.
Det är modernt att tala om miljövård.
Alla gör det, och alla vet naturligtvis
att det är ett allvarligt och stort
problem. Är miljövården en politisk
stridsfråga? Jag förmodar det, och det
kommer att visa sig när vi kommer till
en diskussion om de konkreta åtgärderna.

Så länge det handlar om att kräva
anslag av riksdagen till miljövården är
enigheten ganska stor, men när vi kommer
fram till frågan om en lagstiftning
som vi måste ta i bruk gentemot dem
som förorenar vatten och luft, är jag
rädd att det blir en politisk stridsfråga.
Vi vet att teknik och vetenskap i dag
i helt annan utsträckning än tidigare
leder till att människorna skapar sin
egen miljö, en syntetisk miljö. Det

Lördagen den 20 januari 1968

Nr 3

167

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

råder inga tvivel om att den tekniska
och vetenskapliga utvecklingens
huvudtendens är positiv. De negativa
följderna behöver inte och bör inte betraktas
som framåtskridandets oundgängliga
pris, utan de är en följd av
att teknik och vetenskap inte samtidigt
utnyttjats för att förebygga miljöförstöringen.

Skälen därtill kan vara flera; en försenad
insikt om miljöförstöringens faror,
men framför allt att kortsiktigt
lönsamma kapitalintressen har fått gå
före vad som är lönsamt för medborgarna
i allmänhet. Det svenska samhällets
sociala struktur med kapitalistisk
äganderätt till produktionsmedlen har
omöjliggjort en miljöpolitik där allmänt
väl fått gå före enskild vinning. Naturförstörelsen
har redan vid etablerandet
av vissa produktionsgrenar varit uppenbar,
liksom möjligheterna att genom
tekniska och ekonomiska insatser modifiera
den, men i hägnet av den privata
äganderätten har förstörelsen fått
äga rum. Där miljövårdsintresset skapat
en konfliktsituation mellan privatkapitalets
kortsiktiga intressen och samhällsintresset
på lång sikt har det senare
fått kapitulera.

Från denna utgångspunkt har vår
riksdagsgrupp lagt fram ett handlingsprogram
för systematiska åtgärder, en
strategi för en miljö att leva i. Tillåt
mig ange huvudpunkterna i vårt program: 1)

Att återställa luftens och vattnets
renhet.

2) Att sanera avfallsproduktionen.

3) Att få en effektiv kontroll av de
olika kemiska ämnenas inverkan på
människornas fysiska välbefinnande.

4) Att skydda mot förbrukning av
olämpliga livsmedel.

5) Att få en kontroll av strålningssituationen
och dess risker.

6) Att få en ökad forskning och förebyggande
åtgärder mot yrkesskador.

7) Att studera tätorterna och fram -

för allt de stora städernas miljöproblem
och var toleransgränsen går för
stress, olyckor, buller o. d.

8) Att skapa en social teknologi och
ge reklamen ett kontrollerat socialt innehåll.

9) Att föra in miljövården som ett
framträdande studieämne på undervisningsschemat
vid universitet, högskolor
och i grundskolan.

Det finns flera synpunkter men jag
skall inte uppta kammarens tid med
ytterligare förslag som har ställts. Jag
skall heller inte återge vilka direkta
yrkanden som vi ställer från vänsterpartiet
kommunisterna. Jag vill bara
nämna ett yrkande som jag tycker är
mycket väsentligt och som jag anser att
alla ledamöter skall fundera över. Visserligen
är det inte så många i kammaren
som lyssnar, men protokollet
finns ju, om någon skulle vara intresserad.
Under en treårsperiod, från 1969
till 1971, bör vi i Sverige genomföra
en miljövårdskampanj som ett led i ett
handlingsprogram för systematiska förebyggande
åtgärder mot miljöförstöring.

En sådan miljövårdskampanj skulle
tillgodogöra sig erfarenheterna från den
kampanj som genomfördes för omläggningen
till högertrafik, vilken drevs
mycket effektivt och mycket intensivt
och där massmedia, folkliga organisationer
och samhällets alla institutioner
som hade anknytning därtill, var mobiliserade.
Jag tror inte att det finns någon
annan väg att gå. Jordbruksministern
talade i går om att det kommer en
proposition om ökad forskning. Jag anser
att det bästa som har hänt hitintills
på miljövårdens område i Sverige är
forskningen. Det är ett utomordentligt
arbete som naturresursutredningen har
lämnat ifrån sig. Det är nödvändigt med
fortsatt forskning. Men vad som framför
allt är nödvändigt är att på grundval
av den forskning som redan är gjord
gå till handling.

168

Nr 3

Lördagen den 20 januari 1968

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m.

Herr NILSSON i Gävle (vpk):

Herr talman! Sedan länge har det
varit känt — remissdebatten understryker
dessa fakta — att de borgerliga partierna,
och då främst folkpartiet och
centerpartiet, metodiskt arbetar för att
skapa en borgerlig front mot arbetarrörelsen.
Målsättningen är att i årets
riksdagsmannaval erövra majoriteten i
riksdagen och därefter övertaga regeringsmakten.
De borgerliga partierna
kommer inte att sky några medel i syfte
att nå denna målsättning.

Vad gör då arbetarrörelsens partier
och organisationer för att möta denna
borgerliga stridsformation? Finns det
några krafter i rörelse för att exempelvis
skapa en arbetarfront mot den borgerliga
fronten? Vänsterpartiet kommunisternas
brev till SAP om valteknisk
samverkan var väl ett utslag för sådana
försök. Jag beklagar uppriktigt att SAP
så kategoriskt avböjde diskussioner om
detta förslag. Jag kan visserligen förstå
SAP:s ståndpunkt, men någon öppning
borde ha lämnats för vidare dialog i
det ämnet.

Nu tror jag inte att en valteknisk
samverkan var det enda riktiga sättet
för samverkan. Frågan om arbetarmajoritetens
vara eller icke vara kan inte
vara en teknisk fråga. Här kan man lära
av de borgerliga partierna. De bar sedan
några år tillbaka framhållit betydelsen
av politisk samverkan i frågor
där detta är möjligt. Undan för undan
har de sökt politisk samverkan för att
ur denna slutligen få fram en teknisk
valsamverkan. För arbetarrörelsens partier
borde samma sak gälla. Det finns
enligt min mening möjligheter att knyta
fastare band på grundval av å ena sidan
SAP:s näringspolitiska program
och LO:s arbetsmarknadspolitiska program
1967 samt å andra sidan vänsterpartiet
kommunisternas motsvarande
program.

I de båda näringspolitiska programmen
återfinnes tanken att utvidga den
politiska demokratin mot ekonomisk
demokrati. Ett förverkligande av dessa

grundtankar skulle kunna betyda att
den förkättrade biandekonomin fick ett
kvalitativt nytt innehåll, att vi kunde
inleda ett utvecklingsskede, i vilket kapitalägarintressen
och vinstintressen
kunde underordnas samhällsintressena.
Det är väl detta vi just nu eftersträvar,
alltså att öka samhällsinflytandet och
ge samhället en utslagsgivande roll i
det ekonomiska livet.

Med den starka anknytning programmen
har till förgrundsproblemet för dagen
— tryggad sysselsättning — borde
det finnas god grund för en enhetlig
arbetarfront. Från vänsterpartiet kommunisternas
sida borde det inte vara
svårt, särskilt som det står i dess arbetsmarknadspolitiska
program följande:
»LO:s arbetsmarknadspolitiska program
stödjer de uppfattningar vi företrätt
och företräder.»

Om nu ingenting händer de närmaste
månaderna vad beträffar upprättandet
av en arbetarfront mot den borgerliga
fronten, har vi att emotse en valstrid
där arbetarrörelsen är splittrad. Mest
splittrad är den s. k. socialistiska vänstern.
Från att arbetarrörelsen hittills bestått
av två partier, finns det nu fyra
partier, rörelser eller riktningar. Striden
mellan medlemmar i vänsterpartiet
kommunisterna och socialistiska förbundet,
mellan medlemmar i vänsterpartiet
kommunisterna och det socialistiska
förbundet å ena sidan och medlemmarna
i det s. k. kommunistiska arbetarförbundet
å andra sidan, står hård. Parollen
»samling vänster» kom av sig redan
från början. Det pågår ett skuggspel
på den s. k. vänsterkanten med en rik
flora av fraser, avsedda att dölja svagheterna
och oenigheten.

I det politiskt förvirrande läge, som
uppstått på den s. k. vänsterkanten, borde
det inför ett av vårt lands viktigaste
val framstå som en politiskt bjudande
plikt att kommunisterna tar initiativet
till att skapa det läget inför valrörelsen
att inga arbetarröster eller arbetarmandat
blir bortkastade i onödan.

Det är uppenbart att kommunisterna

Lördagen den 20 januari 1968

Nr 3

169

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

i många av landets valkretsar inte kan
ta mandat. Beträffande de kretsar och
de län där detta läge verkligen står klart
för alla och där det samtidigt är risk
för att socialdemokratiska mandat går
till spillo vill jag, herr talman, från denna
talarstol rikta en uppmaning till alla
kommunister att icke ställa upp med
egen lista. Detta måste vara så mycket
lättare som denna metod prövats tidigare
och då valperioden för de nyvalda
ledamöterna endast omfattar två år. Det
måste vara så mycket lättare också därför
att nästa riksdagsmannaval äger rum
med en ny och för vänsterpartiet kommunisterna
rättvisare valordning.

Jag har varit, och är, i många avseenden
kritisk mot socialdemokratins
politik, vilket säkert framgått av min
politiska verksamhet i denna kammare.
Jag har 40-årig erfarenhet av aktivt
politiskt arbete inom arbetarrörelsen
och jag är född och fostrad inom denna.
Med denna bakgrund kan jag inte tänka
mig att medverka till eller underlätta
tillkomsten av ett läge där en borgerlig
regering skulle ges chansen att efterträda
en socialdemokratisk.

Jag vill inte dölja att uttalanden som
under senare tid gjorts av ledande medlemmar
av vänsterpartiet kommunisterna
med anledning av situationen i Danmark
inger mig stora bekymmer. Kan
det ha någonting med socialistisk politik
att göra att sex medlemmar av en
socialistisk parlamentsgrupp bryter sig
ur gemenskapen, störtar en socialdemokratisk
regering, sätter arbetarmajoriteten
ur spel och spränger sitt parti för
att bilda ett nytt?

I Tidsignal som står vänsterpartiet
kommunisterna nära får vi rådet att
agera lika kompromisslöst och, som det
heter, »även om det skulle leda till att
arbetarregeringen föll». Samtidigt uttrycker
Svenska Dagbladet förhoppningen,
att den dag skall komma då det som
i Norge och Danmark anses rimligt,
att socialistiska parlamentsledamöter
inte drar sig för att fälla en arbetarregering.

Jag vill, herr talman, deklarera att
jag trots andra uppfattningar än socialdemokratins
aldrig kommer att medverka
till en sådan utveckling.

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! Först några ord om den
debattordning vi har här i riksdagen.

Det måste betecknas som föga tillfredsställande
att man först efter två
dygn får möjlighet att från denna talarstol
bemöta talare som haft obegränsad
tid för att framföra sin kritik. Utan
att hänsyfta på detta speciella fall vill
jag säga att man som sagt kan få vänta
ett par dygn på ett tillfälle att bemöta
de mest ohemula angrepp som kan förekomma.
Inte för att det spelar någon
stor roll för den enskilde talaren, men
nog måste det förrycka debatten och ge
den stora allmänheten en missvisande
bild av meningsutbytet, den allmänhet
som ändå har ett visst intresse av vad
som försiggår i dessa lokaler. Det är en
ordning som vi inte längre kan stå till
svars med. Där måste vi få en ändring
till stånd!

Sedan vill jag ännu en gång rätta ett
uttalande av finansministern. Jag gör
det efter påstötning från flera håll, där
man har funnit det minst sagt uppseendeväckande
att en regeringsledamot,
själva finansminister Sträng, kunde stå
i denna talarstol och lämna så missvisande
uppgifter om skogsavverkningarna
som han gjorde. Det förhåller sig
inte alls så som finansministern sade,
att skogsägarna vägrade avverka därför
att de inte fick ut de priser de ville
ha. De har godtagit mycket lägre priser
än fjolårets, och de vill gärna avverka. I
den mån de begränsar avverkningarna
beror detta på att industrin inte vill ha
virket.

Det förhåller sig alltså tvärtemot vad
finansministern gjorde gällande. Det är
på köparsidan felet ligger — eller rättare
på konjunktursidan. Man behöver
inte lika mycket virke inom t. ex.

6* — Andra kammarens protokoll 1968. Nr 3

170

Nr 3

Lördagen den 20 januari 1968

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in.

pappersbruken när man kör med begränsad
produktion. I detta konjunkturläge
försöker naturligtvis varje industriidkare
att minska varulagren.

Jag skulle till finansministern av det
virke, som vi har svårigheter att avsätta,
kunna sälja miljoner kubikfot till
priser väsentligt under fjolårets, 12—
15 procent lägre. Om finansministern
bara anger hur mycket det skall vara,
så skall det komma fram. Jag hoppas
dock att vi i fortsättningen skall slippa
att höra en så missvisande och klandrande
beskrivning från finansministern.

Jag känner finansministern och vet,
att han inte gjorde sitt påstående mot
bättre vetande. Finansministern var
emellertid illa underrättad. Om man får
besked om att det verkliga förhållandet
är ett helt annat än vad man gjort gällande,
hör man nog ge till känna att
man blivit vilseledd. — Men det är naturligtvis
en sak som var och en själv
får bedöma. Hur man handlar är beroende
av hur samvetsöm man är.

Finansministern sade i sitt anförande
i torsdags om mitt inlägg att han nu
var mindre belåten med min ståndpunkt
än han tidigare varit. Han hade förut
tyckt att det varit trivsamt — jag tror
han använde det ordet — att höra mig
mana till återhållsamhet. Jag har gjort
detta därför att jag tyckt att det varit
riktigt, och jag tror att finansministern
måste medge att jag regelmässigt har
medverkat till att hålla tillbaka, till att
dra in köpkraft när situationen har varit
sådan att det behövts.

Jag skulle tro att jag har hört till de
mindre tveksamma när det har gällt
att klart säga ifrån därvidlag. Jag tror
inte att jag har intagit en annan hållning
i dag. Jag begär inte att finansministern
skall få ett klart intryck av
allt vad som sägs under ett långt anförande
— tyvärr var mitt för långt,
en hel timme, en halv borde ha räckt
— men om finansministern nu i efterhand
läser det, skall han nog finna att
den kritik som riktats mot anförandet

inte har precis samma fog som finansministern
trodde.

Jag sade bl. a.: Budgeten — alltså för
det kommande året — är väl i stort
sett riktigt avvägd. Då blir utgångspunkten
att ökade utgifter för reformer
på det hela taget bör motsvaras av besparingar
eller intäktsökningar. Detsamma
gäller, sade jag, naturligtvis permanenta
skattelättnader. Jag tänker då
inte på temporära sådana, som kan vara
rent konjunkturbetingade och syfta till
att skapa en mer expansiv politik. Det
finns alltså inte minsta tecken till ändrad
grundinställning hos mig i detta
avseende. Jag återkommer till ämnet
om en liten stund.

Sysselsättningskris har vi. Vi har registrerade
arbetslösa — vi har dem i
beredskapsarbete och vi har en ganska
stor dold arbetslöshet. Den tror jag inte
man skall bagatellisera genom att säga
att den i regel gäller sådana som har
det väl ställt. Det är i mycket stor utsträckning
småbrukare som befinner sig
i väsentligt mera blygsamma omständigheter
än de som tillhör arbetslöshetskassorna;
detta tror jag finansministern
vid närmare undersökning skall
finna.

Bland de arbetslösa vill jag också räkna
en del av dem som deltar i omskolningskurser.
När jag säger en del betyder
det naturligtvis att jag är klart
medveten om att i ett dynamiskt samhälle
som vårt är en permanent omskolning
erforderlig. Men hur är omskolningens
kapacitet bestämd? Är den
bestämd i förhållande till ett dokumenterat
eller väntat behov av en viss typ
arbetare eller i förhållande till antalet
arbetslösa? Därom har vi mig veterligt
icke fått någon redovisning. En avgörande
fråga är hur många av dem
som deltar i omskolningskurser man
kan räkna som verkligt arbetslösa. Jag
medger att i vårt samhälle är det felaktigt
att räkna alla dessa.

Jag gav uttryck för att jag inte var
belåten med budgeten. Jag sade att den
var något för passiv i den nuvarande

Lördagen den 20 januari 1968

Nr 3

171

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

situationen med outnyttjad kapacitet.
Vi har för mycket outnyttjad kapacitet
av arbetskraft och fabriker etc. för
att man skall kunna betrakta budgeten
som tillfredsställande. Jag vet inte om
finansministern längre fram kommer
med något förslag härvidlag, men i så
fall må det väl inte vara förmätet att
redan i dag peka på att det finns anledning
vara uppmärksam och följa
med. Det bör även oppositionen kunna
göra.

Jag talade vidare om att vi sedan
decennier bär i vårt land fört vad som
kallas en aktiv konjunkturpolitik. Den
inleddes på 1930-talet genom den s. k.
kohandeln — förkättrad och begabbad
på många håll. Jag minns hur jag då,
som politisk nybörjare, fick göra mina
första lärospån med att vara ute och
försöka försvara denna politik. Jag
tyckte inte att det var en otacksam och
svår uppgift, utan jag fann att det förelåg
en ganska stor förståelse för den
politik som fördes.

Naturligtvis kan vi diskutera hur mycket
det ena och det andra verkade i
det sammanhanget. Men utom tvivel står
att de åtgärder som vidtogs, syftande
till att sätta armarna i verksamhet och
på det sättet även skapa avsättning för
produktionen, var av oskattbart värde
för vårt folk.

Vi har fortsatt att driva den aktiva
konjunkturpolitiken. Merendels har vi
under lång tid haft en god konjunktur,
och därför har åtgärderna kommit att
bli rätt ensartade för att inte säga ensidiga
— men de skulle så vara naturligtvis.
Det gällde att minska köpkraften,
därest vi inte hade tillräckligt
med arbetskraft och fabriker för det
tillgängliga köpkraftskapitalet. Nu har
det nästan övergått till en vana att detta
skall vara den enda vägen, det enda
ledet, i den aktiva konjunkturpolitiken.
Men vi måste väl besinna att saken har
två sidor! I en situation när vi har
outnyttjad arbetskraft och outnyttjad
kapacitet i våra fabriker är det väl ändå

angeläget att försöka se till att vi får
produktion och därmed en stegrad efterfrågan
som ger ökad avsättning för
varorna.

Om finansministern — jag rekommenderar
honom fortfarande afl läsa
referatet av vad jag sagt — håller sig
till vad jag verkligen sagt skall finansministern
finna att jag inte vågat mig
på något uttalande om konjunkturutvecklingen
för längre tidsperiod än
första halvåret i år. Jag har vidare konstaterat
att bedömningarna är något varierande.
Finansministern är nog litet
mer optimistisk än många sakkunniga
och än t. ex. LO, där finansministern
väl tidigare varit medlem. LO förefaller
ha en något mer pessimistisk inställning
än finansministern har. Men
det må vara hur som helst med det.

Jag har sagt att man i nuvarande läge
bör försöka sysselsätta folket i våra anläggningar,
försöka få människorna att
utföra ordinarie arbeten. Det är nämligen
det de vill i stället för att bli undsatta
av arbetsmarknadsstyrelsen. Därmed
är ingenting ofördelaktigt sagt om
den hjälpverksamheten, tvärtom.

Jag hänvisar på nytt till mitt tidigare
anförande. Jag sade att jag var beredd
att rösta för att finansministern får alla
de pengar som han begär i det syftet.
Det råder ingen divergens på den punkten.

Vad var det nu för halsbrytande saker
jag var inne på? Det är dem vi skall
tala om, herr finansminister. Först och
främst gällde det omsen på investeringsvarorna,
där jag ville byta ut finansministerns
metod mot en som förefaller
mig rättvisare. Den metod som finansministern
här anvisar har, sade jag,
den svagheten att när det regnar välling
är den fattige utan sked. Detta avdrag
kan nämligen inte de tillgodogöra
sig som inte har vinster överstigande
vad som erfordras för normala avskrivningar,
och i dag, herr finansminister,
är det många i olika branscher som
befinner sig i den situationen. Jag vill

172

Nr 3

Lördagen den 20 januari 1968

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

inte utan vidare godtaga en metod som
missgynnar de svagaste och dem som
bäst behöver stöd.

Vårt förslag drar inte några stora
kostnader, om vi tar bort de 150 miljoner
kronor som finansministerns förslag
kostar. Lagändringen lär inte kunna
träda i kraft förrän tidigast den 1
mars, om den föreslås av oss i en motion.
Kostnaderna för vårt förslag blir
som sagt små, sedan vi har dragit bort
kostnaderna för finansministerns enligt
min mening helt orättfärdiga metod. Det
är mycket sagt, men jag står för det.

Vidare anser jag att man temporärt
skulle kunna gynna industrin genom att
ta bort energiskatten. Jag har uttalat
mig om konjunkturen för första halvåret
och också om åtgärder för första
halvåret. För helår skulle enligt kontrollstyrelsen
borttagande av energiavgiften
röra sig om netto 140 miljoner
kronor. Hur många miljoner det blir
för låt oss säga tre å fyra månader är
lätt att räkna ut. Det blir några tiotal.

I fråga om omsen sade jag att man
inte får utesluta den i ett sådant här
sammanhang. Jag använde det uttrycket,
vilket med vanligt läsesätt väl innebär
att jag menar att om konjunkturförsämringen
fortsätter så skall man
även gå den vägen att släppa ut köpkraft,
att man lättar på omsen. Det
hindrar inte finansministern från att
ogenerat summera och summera och
få ihop våldsamma belopp. Men läs litet
grundligare och räkna litet bättre,
så tror jag att vi har mycket lättare
att förstå varandra även i den här saken!
Det var inte någon överdrifternas
rekommendation som jag kom med.

Jag återgår så till den aktiva konjunkturpolitikens
två sidor. Jag skulle
tänka mig att finansministern inte vill
inta den ståndpunkten att man inte i
vissa lägen skall öka köpkraften för
att sysselsätta arbetslösa och för att
bättre utnyttja våra anläggningar. Eljest
är han nog på en helt annan linje än
en av ledamöterna i hans partistyrelse,

nämligen LO-ordföranden Arne Geijer,
som kring årsskiftet i skrift har givit
uttryck åt tankegångar av detta slag.
Skulle finansministern till äventyrs ha
en annan principiell syn på denna fråga,
tror jag att ett resonemang med herr
Geijer kunde vara givande.

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag blev litet överraskad
när jag satt i bänken och lyssnade till
herr Hedlund. Han spelade ut en indignation
så stor att man nästan kunde
tro att den var äkta. Det kan väl bara
förklaras av att han har blivit litet illa
hanterad både av sina egna och av sina
vänner i det andra mittenpartiet sedan
vi hade vår senaste överläggning.

När herr Hedlund började så här
kraftigt trodde jag att han skulle angripa
mig därför att jag tog upp hans
ståndpunkt i samband med den engelska
devalveringen. Jag var också på det
klara med att han skulle attackera mig
för att jag inför kammaren snabbt
konstaterade vad det innebar om man
skulle följa herr Hedlunds förslag om
skattesänkningar, som han improvisationsmässigt
serverade oss här ifrån talarstolen
för ett par dagar sedan. Men
herr Hedlund började sitt angrepp med,
som han sade »finansministerns ohemula
beskyllningar», att virkessäljarna och
skogsägarna av avtalsskäl skulle vägra
att sälja virke.

Jag har ett ganska hyggligt minne, och
jag tror att jag ungefärligen kan återge
hur jag presenterade denna fråga
i mitt tämligen långa inlägg i torsdags
i samband med att vi diskuterade och
analyserade sysselsättningsläget. Jag
sade som så, att vi har ett svagare sysselsättningsläge
nu och att detta visar
sig på vissa speciella områden, bl. a.
i skogen. Vi har en lägre avverkning i
skogen denna vinter än vad som kan

Lördagen den 20 januari 1968

Nr 3

173

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

anses vara normalt, och detta gäller
för de privata skogsägarna. Jag meddelade
då att jag i höstas läste en artikel
i en av de facktidskrifter som varje
vecka går ut till de organiserade skogsägarna.
I den artikeln uppmanades dessa
att hålla igen med avverkningarna.
Jag minns att jag såg på herr Hedlund
just när jag sade detta och att herr Hedlund
nickade instämmande i sin bänk.
— Detta var för ett par dagar sedan,
men han fortsätter att nicka instämmande
även i dag.

Så långt är det följaktligen klart. Man
uppmanade således skogsägarna via deras
ekonomiska tidskrifter att hålla igen
med avverkningarna. Detta var i själva
initialskedet av förhandlingarna mellan
skogsägarna å ena sidan och skogsindustrin
å den andra.

Jag förstår inte varför herr Hedlund
blir så indignerad över detta konstaterande.
Det är ju alltid en intressemotsättning
när två parter sätter sig att
förhandla. Köparen vill ha virket så
billigt som möjligt, och säljaren vill ha
så mycket som möjligt när han säljer.
Liksom man på den fackliga sidan kan
använda vissa metoder för att understryka
sin uppfattning i intressefrågor,
kan man göra det från skogsägarnas
sida. Jag anklagar inte skogsägarna, om
de använder en sådan här uppmaning
för att sätta styrka bakom sin förhandlingsattityd.

Om herr Hedlund uppfattade denna
kritik så illa, får hans eget samvete —
och det är väl inte så förskräckligt ömtåligt
— avgöra vilken grad av kritik
han skall lägga in i detta. Jag bara
konstaterar att det var så och att det
följaktligen medfört det resultatet att
vi har en lägre avverkning i de privata
skogarna i vinter.

Nu säger herr Hedlund att denna uppmaning
tillkom av den anledningen att
man förutsåg att det inte skulle behövas
virke i samma utsträckning som tidigare
— man kan ju inte låta virket ligga
upphugget utan att transportera det till

upparbetningsplatserna. Det sade herr
Hedlund redan för ett par dagar sedan,
och han var inne på samma tema nu
när han i sin egenskap av virkessäljare
förklarade sig villig att leverera en viss
kvantitet till mig — om jag var intresserad
— för att lätta upp situationen.
Man kan ha olika uppfattningar, men
jag vet inte varför jag skall ge mig in
på bevekelsegrunderna, eftersom min
deklaration för ett par dagar sedan var
konstaterande att skogsägarna hade uppmanat
sina medlemmar att ta det lugnare
i fråga om skogsavverkningarna och
att detta med naturnödvändighet måste
leda till att det blir mindre arbete i de
områden där de privata skogsägarna har
sin verksamhet — under förutsättning
att de följer rekommendationen.

Jag skall inte säga att samvetet är
sjukt hos herr Hedlund — jag har ju
varit inne på hans samvete en gång
tidigare — men jag är helt oförstående
för den indignation som herr Hedlund
spelar ut från talarstolen, och jag refererar
mig själv mycket korrekt på
denna punkt.

När herr Hedlund sedan kommer
över till frågan om skattesänkningarna
blir det kanske litet mera materia i
debatten, och då blir det väl också litet
intressantare. Herr Hedlund säger
att vad han sade nu sist innebar att det
var »temporära skattesänkningar» som
han var ute efter.

Jag måste bekänna att jag blev utomordentligt
överraskad när jag satt i bänken
och hörde herr Hedlunds skattesänkningsprogram.
Herr Hedlund försöker
nu efterjustera detta. Han har med
hjälp av sitt partikansli gjort en del
kontrollberäkningar. Jag kan väl säga
som det någon gång sagts att det knappast
var en enda siffra som var rätt,
det fann jag när jag hastigt försökte
kontrollera vad han sagt här från talarstolen.

Jag skall redovisa ungefär vad jag
sade som svar på herr Hedlunds överraskande
skattesänkningsförslag inne -

174

Nr 3

Lördagen den 20 januari 1968

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

bärande bl. a. att man skulle omedelbart
och temporärt upphäva omsättningsskatten
på investeringar — detta skall
ju ändå ske den 1 januari 1969. Jag har
redovisat inför riksdagen att detta på
ett år betyder ett skattebortfall för staten
på 900 miljoner kronor. Eftersom
herr Hedlund vill att åtgärden skall vara
temporär, vill han förmodligen att den
skall tillgripas så snabbt som möjligt.
Jag antog att det tidigast skulle kunna
ske den 1 april. Detta är ändå en sak
som man inte kan komma hattande med
från den ena veckan eller månaden till
den andra. Om det skall vara någon mening
med det hela, får man väl lämna
den temporära skatteeftergiften under
1968. Jag uppskattade detta till någonting
mellan 600 och 700 miljoner kronor,
eftersom skattebortfallet på ett helt
år är 900 miljoner kronor.

Vidare ville herr Hedlund temporärt
sänka eller ta bort energiskatten för
industrin. Jag gjorde en snabberäkning
av vad det skulle kosta och kom
fram till 350 miljoner kronor, om man
låter inkomstbortfallet gälla från den
1 april. Det är en ganska försiktig beräkning.
När herr Hedlund kommer med
en siffra på 150 miljoner kronor, måste
det ha slarvats i hans partikansli.

Slutligen ville herr Hedlund sänka
den allmänna omsättningsskatten med
— jag gissade här — 1 procent. Vi har
aldrig justerat omsättningsskatten med
mindre än 1 procent. För att nu inte
dra alltför stora växlar på herr Hedlunds
skaftesänkningsambitioner antog
jag att han temporärt ville sänka denna
skatt med 1 procent. En sådan sänkning
kan tidigast vidtagas från den 1
april, och den måste i så fall också hålla
året ut, eftersom vi inte kan variera
så snabbt.

Från dessa som jag tycker ganska
plausibla antaganden — om man skall
ta herr Hedlund på allvar — kommer
man då fram till att det här är fråga
om en ökad statlig upplåning under
1968. Jag tillät mig att säga att man kan

leka med tanken att notera detta på innevarande
budgetår, nästa budgetår eller
kalenderår, men lämpligast är väl
att ta det på kalenderåret. Herr Hedlunds
skattereform kommer då att öka
den statliga upplåningen med nära 1,5
miljard — jag vill minnas att jag här
kom fram till 1,4 miljard kronor.

Att jag blev så överraskad berodde
väl närmast på att herr Hedlund, efter
det att jag hade serverat statsverkspropositionen
den 11 januari, sade ifrån
i televisionen med mycket kraftig effekt
och stor brio, att från hans sida -— och
jag gissar att han vid det tillfället hade
centerpartiet bakom sig — det icke
kunde bli fråga om någon ökad upplåning.
Detta yttrande kunde visserligen
relateras till den budget som börjar den
1 juli, och herr Hedlund skulle formellt
vara fri att rekommendera en ökad upplåning
från februari till och med juni
månad, d. v. s. den tid vi har kvar av
innevarande budgetår. Men vem som
helst fick väl ändå den uppfattningen
att herr Hedlund betraktade situationen
så, att han under inga förhållanden
skulle kunna tänka sig någon som helst
ökad upplåning nästa budgetår. Han
gick t. o. m. längre — kanske för att
föregripa ett utspel från någon av hans
borgerliga partikolleger, eller från en
av dessa rättare sagt •—- och sade att
han inte kunde tänka sig en skattesänkning
som skulle finansieras genom
ökad upplåning. Nu invänder kanske
herr Hedlund att allt detta skall hänföras
till hur han bedömer situationen
efter den 1 juli.

Jag har sagt att jag tror på en konjunkturuppgång,
men jag tror inte att
situationen precis på ett bestämt datum
blir så oändligt förändrad. Förändringen
i och med juli månads inträde
kan inte vara så markant i förhållande
till mars, april, maj och juni, att man
kan diskutera den statliga upplåningen
från så lättsinniga utgångspunkter som
herr Hedlund gör.

Herr talman! Snabba impulser är nå -

Lördagen den 20 januari 1968

Nr 3

175

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

gonting rätt karakteristiskt för herr
Hedlund, och detta bidrog väl till att
han gick upp i talarstolen för att säga
att det nog var riktigt att med hjälp
av skattesänkningar av detta format
stimulera efterfrågan och konjunktur.
Jag tillät mig säga att jag tyckte bättre
om herr Hedlund när han var ekonomiskt
ansvarsfull än när han var ekonomiskt
ansvarslös. Herr Hedlund har
ju många gånger stått i talarstolen här
och gjort gällande att vi har marscherat
för snabbt och haft svårigheter på
grund av denna snabba marsch. Vi har
trott oss om för mycket och vi har fått
lida för detta. Jag tycker bättre om herr
Hedlund i denna hans attityd än i den
han senast presenterade och vilken jag
ansåg ha ett inslag av inflationism.

Herr Hedlund tror att skattesänkningarna
skulle klara den strukturmässiga
arbetslöshet som vi har i dag, och
därifrån kan man ju ta upp en lång och
intressant diskussion. Jag är helt övertygad
om att ifall herr Hedlund tänker
över detta litet närmare så vidhåller
han inte sin uppfattning.

Vi har i dag 2,2 procent arbetslösa
av dem som är anmälda som arbetsföra.
Det betyder att 97,8 procent av
de arbetsföra har sysselsättning. Man
säger att det finns en dold arbetslöshet
i dag, men en sådan har det väl funnits
i alla tider. Den är förmodligen
mera känd i dag, ty vi har nu en mer
energisk arbetsmarknadsorganisation. I
den här debatten har vi också hört att
det man i dag betraktar som arbetslöshet
tidigare inte alltid betraktades
som sådan. I det långa loppet har dess
bättre 97—98 procent av det svenska
folket arbete och inkomster.

Vi kommer att höja dessa inkomster
under 1968 med låt mig säga 6, kanske
7 procent, men att dessa höjda inkomster
speciellt skulle åstadkomma en
efterfrågan på de områden där svårigheter
uppstår i dag, det tror jag inte på.

Att de skulle konsumera mera papper
och därmed hjälpa en del små sulfitindustrier
som har det besvärligt,

det är det inte heller någon som tror
på. Däremot har vi anledning att räkna
med att vi genom likvidisering som
spreds ut jämnt över alla människor
— och det är ju det som herr Hedlund
är ute efter, när han talar om sina generella
metoder — skulle få en efterfrågan
på andra områden, där vi efter
ett strikt ekonomiskt betraktelsesätt inte
behöver en ökad efterfrågan. Det är
möjligt att folk skulle köpa litet mera
kläder. Men vi har ingen garanti för
att det blir kläder som är tillverkade i
Sverige. De har kanske tillverkats i Portugal,
Jugoslavien eller någon annanstans.
Följaktligen gör en sådan sak
utslag på importen, utan att ge någon
sysselsättning i Sverige.

Det är mycket möjligt att ett sådant
allmänt utbredande av en extra köpkraft,
utöver den köpkraft man skaffar sig via
löneförhandlingarna, kan medföra att
folk resonerar som så, att om de inte
kunde resa till Mallorca eller Kanarieöarna
i fjol, så kan det bli möjligt i år.
Här har vi ett konsumtionsområde som
ökar stadigt år efter år och gör vår
interna turistbalans 100 till 150 miljoner
kronor sämre för varje år. Hela
föreställningen att man genom att gå
på i dag med generella stimulanser
skulle hjälpa upp de speciella områden
som har det besvärligt, det är ytterligare
ett uttryck för ansvarslöshet som
inte är karakteristisk för herr Hedlund.
Detta är ett, herr talman, illa genomtänkt
utspel av honom. Han förstår det
säkerligen själv, eftersom han tar i med
sådan indignation när han i dag från
talarstolen kommenterar vad jag sade
för ett par dagar sedan. Jag har aldrig
bestridit att centerpartiet har varit intresserat
av att hjälpa till i strävandena
att komma till rätta med arbetslöshet
och sysselsättningssvårigheter.
Herr Hedlund gillar inte vår metod. Jag
tror dock att den metoden från saklig
utgångspunkt är bättre än den generella
påspädning som herr Hedlund vinkat
med.

Visst är det väl riktigt, att herr Hed -

17G

Nr 3

Lördagen den 20 januari 1968

Vid remiss av statsverkspropositionen m

lunds företrädare hjälpte till 1933, kanske
tidigare än övriga borgerliga partier.
Men det är väl en sak som inte
har så mycket att göra med den fråga
som vi talar om i dag. Jag erkänner
gärna att vi har fostrat upp en borgerlig
opposition, så att även denna nu är
på det klara med att samhället har skyldigheter
gentemot de arbetslösa. Jag
skall gärna ge herr Hedlund det erkännandet,
att hans företrädare var de
första inom de borgerliga partierna som
socialdemokratin kunde övertyga härom.

Centerpartiet fick ju också en del
tillbaka; kohandeln var ju ett ömsesidigt
givande och tagande, även om
man på båda hållen fick en ökad aktivitet.
Men då var utgångsläget litet annorlunda.
Vi hade en registrerad arbetslöshet
på över 200 000. Men det var
dåligt med registreringen på den tiden
— på den punkten är jag vittnesgill —
och jag skulle snarare uppskatta arbetslösheten
vid det tillfället till 400 000.
Kohandelns ekonomiska innebörd var
att man satsade mellan 200 och 250
miljoner kronor för att aktivisera ekonomin.

I dag har vi mitt under vintern en
arbetslöshet på ungefär 50 000 väl registrerade
— jag bortser från en särredovisning
av de köldpermitterade en
dag då det var synnerligen olustiga
väderleksförhållanden. I den situationen
satsar vi för närvarande bortåt 1,5
miljard på arbetsmarknadspolitiken.

Det visar ju, som jag sade tidigare då
vi talade om detta, att vi i dag har helt
andra ambitioner, men därmed vill jag
inte säga någonting förklenande om kohandeln;
den bröt isen för den nu introducerade
och riktiga arbetsmarknadspolitiken.

Herr talman! Jag har inte så mycket
mer att säga. Jag tyckte kanske att herr
Hedlund hade kunnat spara sin indignation
till ett något lämpligare tillfälle,
och jag beklagar att han inte gjorde det.
Han hämtade i stället näring till den ur

mitt inlägg om uppmaningen att avverka
i skogen i något lugnare takt, som om
det skulle ha varit något alldeles speciellt
angrepp på honom personligen
— naturligtvis var det inte det!

Men att herr Hedlund har en tokig
uppfattning om hur man skall sköta
arbetsmarknadspolitiken i dagens läge
och om skattepolitiken kan jag ändå
inte låta bli att slå fast.

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! Jag hoppas att det när
protokollet kommer skall visa sig, att
jag inte talade om något »ohemult» angrepp
på skogsägarna. Vad jag sade var
att den debattordning vi har innebär,
att hur ohemult ett angrepp än må vara
så dröjer det två dygn innan man får
tillfälle att svara på det. Jag gjorde reservationen
att jag inte syftade på något
aktuellt angrepp, och jag hoppas att
det står i protokollet; så vill jag i alla
fall ha det. Jag tror också ganska säkert
att det står så.

Anledningen till att jag blev något
indignerad över uttalandena om skogen
var att jag fick det intrycket att
finansministern menade, att skogsägarna
inte ville avverka därför att de inte
fick tillräckligt betalt. Men det var inte
så, utan det var bara det att de inte
fick sälja. De får inte sälja nu heller;
de står i dag i ko för att få sälja —- det
kan jag intyga. Det finns inte köpare,
och då kan de väl inte avverka.

Men vi skall väl inte villa bort oss
alltför mycket i skogen!

Beträffande en av de lämnade sifferuppgifterna
har jag liksom svart på vitt
från kontrollstyrelsen, vars uppgift inte
alls stämmer med finansministerns —
det gäller energiskatten från företagen.

I kontrollstyrelsens redogörelse står
bl. a. att bruttot är mellan 2(50 och 280
miljoner kronor. Eftersom energiskatten
är avdragsgill och 50 procent av
beloppet alltså återgår till företagen,
skulle det röra sig om mellan 130 och
140 miljoner. Detta är uppgifter in -

Lördagen den 20 januari 1968

Nr 3

177

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

hämtade från kontrollstyrelsen. Jag har
ingen anledning att tro att man färgar
eller förändrar kontrollstyrelsens uppgifter
i ett sådant sammanhang. Det
skall alltså gälla 130—140 miljoner per
helår.

Finansministern och jag har nog helt
olika uppfattningar om arbetslöshetens
omfattning, och det är framför allt beroende
på att det finns en dold arbetslöshet,
inte minst bland de fattiga småbrukarna
— i Norrland, i Dalarna, i
Värmland, i Småland och litet varstans.
De hör inte till några kassor och blir
därför inte registrerade.

Visserligen kan man säga, att de borde
väl ha ställt det så att de hade tillhört
några kassor. Ja, vi vill ju försöka
ordna så att det finns kassor för den
här kategorin också. Jag vill än en
gång stryka under att jag har ytterst
svårt att tänka mig att de 1,2 miljon
människor, som nu tillhör kassorna,
skall ha något att invända emot att andra
också får någon ersättning — bara
man inte blandar ihop grupperna på
ett sätt som innebär försämring för
dem som har ordnat denna fråga förut.
Ty vi vill inte förorda någon försämring
för dem som förut har ordnat upp
detta, visserligen med kraftiga bidrag
från samhället men också i betydande
omfattning med egna insatser. Men det
bör kunna skapas särskilda kassor för
de grupper, som inte anser sig höra
hemma i de sammanhang där vi nu
har försäkringen. Det finns betydande
sådana grupper.

Sedan vill jag som arbetslösa inte
räkna alla dem som är sysselsatta inom
omskolningen. Jag sade för en stund sedan,
att jag dit ville räkna somliga av
dem — jag skall inte återigen gå in
på den argumentering jag förde därför
att det blir en ren upprepning.

Finansministern och jag har den här
gången svårt att förstå varandra — mycket
svårt. Jag har förstått finansministern
mycket bra när han har brukat an -

vända termen överhettad konjunktur
och sagt att vi därför måste dra in köpkraft.
Den indragningen har minsann,
herr finansminister, inte verkat selektivt
utan verkat över hela linjen, men
vi har tagit den och menat att den i
stort sett har varit till gagn.

Ett motsvarande resonemang menar
jag att man bör föra i ett motsatt läge.
I en situation när man har överkapacitet
på arbetskraft och fabriker bör man
alltså genom en ökning av köpkraften
försöka få sysselsättning för lediga armar
och bättre användning för våra
industriella anläggningar. Eftersom jag
har anknytning också till pappersbranschen
vill jag passa på att säga att
den nog är den sista bransch som får
någon fördel av sådana åtgärder. Den
är praktiskt taget uteslutande en exportnäring,
och det är ju hemmakonsumtionen
vi skall öka. Den ökningen kan
ju inte betyda så mycket för papperstillverkarna
i detta land. Det ligger helt
vid sidan av ämnet, om jag så får säga.

Men det finns andra som yttrat sig i
debatten som jag har bättre möjligheter
att förstå. Jag har talat om en i finansministerns
partis styrelse, LO-ordföranden,
som i skrift har givit uttryck åt
tanken att om detta fortsätter får vi lov
att tänka oss någonting i den väg jag
har talat om, nämligen att späda på köpkraften.
Är det då så underligt, om jag
också pekar på den möjligheten, pekar
på att detta kan visa sig bli nödvändigt?

Jag tror att det också finns andra som
har samma uppfattning. Jag har en tidning
här, som jag har hört finansministern
citera någon gång. Nu heter den
Affärsvärlden-Finanstidningen, förut
hette den bara Finanstidningen. Där
sägs det att »vi kör med halv fart». Det
är en herre som heter Göran Ohlin —
det är alltså inte politikern Ohlin, utan
det är en annan ekonom Ohlin — som
säger detta. Det snabbaste sättet att uppnå
den stimulans, som skulle behövas,
är att pröva vad som inte prövades un -

178

Nr 3

Lördagen den 20 januari 1968

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

der 1967, nämligen en aktivare användning
av skattesänkningar som konjunkturpolitiskt
medel.

Men skall man få fram köpkraft, skall
det enligt min mening ske genom sänkning
av den indirekta skatten, inte genom
några marginalskattesänkningar
för de stora inkomsttagarna utan för de
stora breda lagren, för människorna i
allmänhet. Det är dem man skall sätta
pengar i händerna på, så att de kan
köpa bättre kläder och skor till sina
barn o. s. v. Det kan behövas litet förstärkning
i detta avseende, sedan nu
barnbidraget har urholkats med någon
hundralapp.

Men då säger finansministern: Vem
vet, om det blir svenska kläder och
svenska skor?

Nej, det vet man inte! Men finns det
någon anledning att tro, herr finansminister,
att detta medel skulle slå oproportionellt
hårdare på importvarorna
än på varuområdet i dess helhet? Jag är
naturligtvis fullt på det klara med att
det också kommer att slå på importvarorna,
något annat vore ju obegripligt.
Det kommer att slå över hela linjen,
men vi vet att importen dock utgör en
mindre del av vår totalvaruförbrukning.

Vidare talade finansministern om devalvering
och sådant. Jag vill i detta
sammanhang fortsätta att citera herr
Göran Ohlin. Han skriver: »Att avstå
från hög sysselsättning och hög tillväxt
av oro för betalningsbalansen» — det
var detta finansministern var inne på
nyss när det gällde kläderna från Portugal
— »vore att medge att den svenska
kronan är övervärderad, och det har
regeringen i sitt beslut om devalveringen
förklarat att den inte är.»

Nu är väl inte allt vad som sägs i
Affärsvärlden-Finanstidningen kungsord
— visst inte. Mycket som skrivs där
är bra, men mycket kan man inte gå
med på — var och en får ju bedöma efter
sitt förstånd. Jag tycker nog att finansministern
är för obenägen att se
progressivt på situationen, ty om man

gått in för en aktiv konjunkturpolitik
får man inte vara enögd och bara gå på
skattehöjningarnas väg, bara dra in köpkraften,
då denna överstiger tillgänglig
arbetskraft och kapacitet i våra fabriker.
Man får också späda på när det är
undersysselsättning och oanvänd kapacitet
i fabrikerna.

Det var detta jag ville att finansministern
skulle fundera på. Själv har jag
kommit med några uppslag — ingenting
annat. Vi har inte motionerat ännu; jag
har bara presenterat några uppslag som
jag ville att finansministern skulle ta sig
en funderare på.

Och jag vet att när finansministern
har funderat tillräckligt länge, brukar
det ibland bli ganska goda resultat.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Herr Hedlund slutade
med att vara så vänlig mot mig att jag
nu har fasligt svårt för att vara elak
mot honom.

Men han sade: Läs protokollet och se
vad jag sade i mitt anförande. Jag riktade
mig, sade han, mot en debattordning
som innebär att man får vänta två dagar
för att få bemöta de mest ohemula
angrepp — och sedan hoppade han på
mig med detta om skogen! Då var det
väl helt naturligt att jag drog den slutsatsen
att herr Hedlund betraktade mitt
inlägg som ett ohemult angrepp. Men nu
förstår jag att det var en rent akademisk
problemställning och en situation som
inte hade ett dugg med debatten för två
dagar sedan att göra, och jag skall naturligtvis
tro herr Hedlund på hans ord.

Om man studerar statsverkspropositionen,
som nu ligger på varje riksdagsmans
bord, skall man finna att energiskatten
beräknas ge 900 miljoner kronor
på ett år. Om den summan delas
upp, finner man att ungefär 400 miljoner
kronor faller på industrin och 500
miljoner kronor på enskilda konsumenter.
Eftersom jag antog att vi inte kunde
sänka energiskatten och sedan höja den

Lördagen den 20 januari 1968

179

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

igen omedelbart, utan att vi i varje fall
måste ha tiden från 1 april till årets slut
på oss för sänkningen av industrins
energibeskattning, kom jag fram till tre
av årets fyra kvartal. Hade jag varit riktigt
korrekt, skulle jag därför ha sagt
300 miljoner kronor. Nu sade jag i stället
350 miljoner. Där fanns det alltså
något underlag för herr Hedlunds korrigering,
men mycket var det ju inte.

Herr Hedlund överraskade mig emellertid
när han sedan sade, att finansministern
i tider som dessa arbetar med
en dirigerad sysselsättningspolitik, varvid
man försöker stödja de branscher
och de områden som i dagsläget behöver
stöttas upp men vägrar att diskutera
frågan om ett generellt stöd. Därefter
försöker herr Hedlund dra den slutsatsen,
att man också när man vill dra in
köpkraft borde göra det strukturellt och
inte generellt.

Det är mycket intressant att fundera
över hur man skulle kunna klara en sådan
uppgift.

Om man skulle komma i en situation,
som präglades av en viss överansträngning,
skulle man således dela upp de
olika branscherna inom industrin och
försöka analysera, vilka som i ett sådant
läge skulle ha det bäst ställt, och dessa
skulle få en extra pålaga. Det skulle ju
vara en strukturell indragning.

Jag inser dock inte att det i praktiken
finns några möjligheter att genomföra
detta. Det finns många anledningar till
att en bransch kan gå bra och klara sig
bättre än andra. Men att tänka sig några
strukturella eller branschmässiga indragningar
av köpkraft i en överkonjunktur
tillhör nog den mera lättsinniga
teoretiska debatten.

Om man i en sådan situation exkluderar
näringslivet och riktar in sig på
de enskilda, kan man fråga sig, om man
skall dra in köpkraften specifikt hos
dem som tjänar bäst men underlåta att
företaga en sådan höjning av skatten,
som även drabbar dem som ligger i ett
lägre löneläge.

I och för sig är det ett intressant uppslag,
och jag har stor veneration för en
skattepolitik som tar starka hänsyn just
till dem som har det sämst ställt. Men
herr Hedlund kommer att få en svår
övertalningsuppgift inom sin partiallians
med folkpartiet, om han skall klara
en överkonjunktur genom en skärpt
progressiv beskattning eller genom att
attackera dem som i övrigt har det bättre
ställt i vårt folkhushåll. Vi kan inte
göra den till synes logiska jämförelsen,
att man, om man arbetar med en selektiv
sysselsättningspolitik, i logikens
namn också skall vara tvingad att arbeta
med en selektiv politik när man vill
dämpa en konsumtion. Det är två helt
skilda ting, som helt enkelt inte går
ihop.

Sedan är det rätt intressant att herr
Arne Geijer med en enda gång har blivit
en så verkligt imponerande man i
politiska och skattepolitiska sammanhang,
att även herr Hedlund i dubbla
omgångar åberopar honom som stöd för
sin uppfattning. Även jag har läst detta
uttalande av herr Arne Geijer. Det får
väl tas såsom ett uttalande från en facklig
ledare, som går och funderar och
tycker att han har ett intresse av att
säga det eller det. Jag skulle dock bli
utomordentligt förvånad, om herr Arne
Geijer gick upp i kammarens remissdebatt
och presenterade förslagen såsom
i dagsläget angelägna och riktiga
skatteingripanden. Han har inte gjort
det under denna remissdebatt.

Däremot har han på ett mycket effektfullt
sätt i första kammaren sysslat med
den allmänna sysselsättningsförsäkring,
som herr Hedlund tog upp såsom en av
de reformer som lämpligen borde genomföras
snarast. Detta tycker jag att
herr Arne Geijer gjorde så effektivt, att
det inte blev så särdeles mycket kvar
av ambitionen om den allmänna sysselsättningsförsäkringen
i dagsläget. Jag
tror att herr Arne Geijer övertygade
herr Dahlén från folkpartiet — som jag
har glädjen att se här i kammaren —

180

Nr 3

Lördagen den 20 januari 1968

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

herr Bengtson från centerpartiet och
herr Holmberg från högerpartiet om att
utspelet med den allmänna sysselsättningsförsäkringen
nog var rätt illa genomtänkt
just nu och att man sannerligen
behöver utreda det problemet mycket
ordentligt, innan man är färdig att
binda sig för det utspelet. Om således
herr Hedlund tar hänsyn till herr Arne
Geijers synpunkter i den här frågan
med samma allvar som i den andra frågan,
så är det ju klart att jag ser det
med tillfredsställelse.

Herr Hedlund fortsatte med att citera
ekonomen Göran Ohlin i tidningen Affärsvärlden.
Jag hade nöjet att ventilera
dessa frågor med herr Göran Ohlin i
förra veckan vid en debatt på Nationalekonomiska
föreningen. Jag skall inte
lägga ut den texten. Han är väl en respektabel
ekonom i alla avseenden. Jag
har träffat honom några gånger förut,
och han är väldigt rolig att höra på i
alla fall — det är ett omdöme som jag
med de flesta kan skriva under på. Han
talar väl och talar lätt, även om man
kanske efteråt, när man börjar fundera
på det som sagts, tycker att det fanns
litet för mycket av lätthet i argumenteringen.
Därför har jag bara en enda rekommendation
till herr Hedlund, och
det är att herr Hedlund i dessa frågor
tänker själv och inte låter Göran Ohlin
tänka för sig. Jag tror att det är lyckligast
både för herr Hedlund och centerpartiet.

Herr Hedlund slutade sitt anförande
med en upplysning, som speciellt för
mig men, gissar jag, också för flera andra
framstår som glädjande. Vi har inte
väckt några motioner, inte ännu i varje
fall, om dessa skattesänkningar, utan
detta är uppslag som jag ber att finansministern
tänker på, sade herr Hedlund.
Reducerar vi hela frågan till detta, herr
Hedlund, ja, då går vi omkring och är
lika goda vänner som vi alltid har varit!

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:
Herr talman! Det är klart att man
skall iaktta en viss försiktighet, när det

gäller olika personers uttalanden och
att man skall försöka att själv komma
fram till en uppfattning om huruvida
det är vettigt eller inte vad de säger.

Men när nu två personer, representerande
så pass skilda läger som herrar
Arne Geijer och Göran Ohlin, tycks vara
någorlunda eniga i uppfattningen
att man nog får överväga, om man inte
bör späda på köpkraften — då börjar
i varje fall jag själv fundera. Efter att
ha funderat har jag kommit fram till
att den metoden inte är så tokig, ty
den utgör det andra ledet i den aktiva
konjunkturpolitik som drivits sedan
1930-talet.

När man inte förstår sin motpart
skall man naturligtvis i första hand
vända sig till sig själv och fråga sig,
om man uttryckt sig mycket otydligt,
och först i andra hand fundera över om
den man talat till har fattat fel. Jag
måtte ha uttryckt mig mycket otydligt.

Jag har inte talat om att omsättningsskattens
sänkning eller höjning skulle
verka selektivt. Det har jag heller aldrig
trott att den skulle göra. Jag är den siste
som vill göra gällande att en minskning
av omsättningsskatten skulle verka
selektivt på konsumtionsökningen.
Det finns inte ett ord i mina anföranden
om den saken. Jag har däremot sagt
att om man — när det gäller att dämpa
konsumtionen — kan avstå från selektiva
åtgärder och i stället tillgripa generellt
verkande skattehöjningar, som
t. ex. höjningen av omsättningsskatten i
fjol, begriper jag helt enkelt inte varför
samma metodik inte kan användas
när det gäller att öka konsumtionen.

I båda fallen vet man visserligen att
åtgärderna inte drabbar uteslutande de
varugrupper, som man vill skall drabbas,
men de drabbar vissa av dessa
grupper samtidigt som de drabbar
andra.

Detta och ingenting annat var vad
jag ville framhålla med mitt uttalande
att en sänkning av omsättningsskatten
skulle komma de breda lagren till del.

Lördagen den 20 januari 1968

Nr 3

181

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Om skatteminskningar över huvud taget
leder till ökad köplust är detta enligt
min mening den bästa metoden. Och
jag är övertygad om att sätter man
pengar i händerna på folk — särskilt
folk i små omständigheter — så köper
vederbörande mera. De kanske också
spar en liten slant — jag tror inte att
allt går till ökat köpande. Särskilt torde
det vara fallet i dessa tider, då folk
faktiskt är oroliga för sysselsättningen,
eftersom de varannan dag på tidningarnas
löpsedlar får läsa att 100 eller 150
man har blivit friställda här och där.
Då spars nog en del, men inte obetydliga
summor går säkerligen till köp över
hela fältet. Jag skulle kunna tänka mig
att barnfamiljerna i stor usträckning,
som jag sade, använder pengarna till
inköp av kläder och skor åt barnen.

Det är ytterligare en omständighet
som jag inte begriper. Vi har olika
siffror i fråga om energiskattens belopp
för företagen. Industriförbundet har
emellertid vidarebefordrat en direkt
uppgift från kontrollstyrelsen, som ligger
väsentligt under de siffror finansministern
nämnde. Det må vara hur
som helst med detta. Men varför drar
inte finansministern från sin siffra bort
50 procent, när finansministern vet att
detta är avdragsgillt vid deklarationen
och att bolagsskatten rör sig kring
dessa belopp?

Vi har mycket lättare att förstå varandra,
om man gör de justeringar och
jämkningar som är ofrånkomliga med
hänsyn till skattesystemet. Då behöver
vi inte ödsla så många onödiga ord på
sådana här saker. Vi har gått vid sidan
om varandra på ett anmärkningsvärt
egendomligt sätt. Jag ifrågasätter därför
om vi kommer längre i dag. Vi får
kanske resonera vid ett annat tillfälle.

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Jag ger mig upp i detta
sista skede av debatten bara med anledning
av att herr Hedlund tog upp debattordningen
i riksdagen och nämnde

att det skulle dröja två dagar innan han
fick tillfälle till replik efter den diskussion
som hade varit. Nu är vi i denna
kammare ett 20-tal ledamöter av fotfolket
som har strukit sig från talarlistan
därför att vi tyckte att det var genant
att stå i denna talarstol när riksdagen
var så gott som avfolkad. Vi ansåg att
det var besvärande att remissdebatten
skulle pågå i tre dygn.

Partiledarna och regeringen har använt
nästan ett helt dygn i denna remissdebatt.
Jag tycker att debattordningen
är underlig. Jag vill också efterlysa
en större koncentration i riksdagsarbetet
även hos dem som företräder
partiledningarna och regeringen.

Herr BOHMAN (li):

Herr talman! Trots herr Lothigius’
kritik skall jag trampa i herr Hedlunds
spår en stund. Först vill jag emellertid
helt instämma i de synpunkter på remissdebatten
som både herr Hedlund
och herr Lothigius framförde.

Jag vet inte hur många gånger vi har
stått här i talarstolen och kritiserat remissdebattens
uppläggning. Det som utspelas
i dag är en upprepning av det
som hände för två år sedan. Jag har faktiskt
gjort vad på mig ankommer för att
försöka få en ändring till stånd. Jag har
tjatat på både finansministern och statsministern
för att få en omläggning. Jag
har lagt fram ett konkret förslag, men
det har inte lett till någonting. Är det
möjligt att de politiska förhållandena
kommer att ändras så under året att det
skall gå att få en reform nästa år, är ju
det en fördel utöver alla de andra fördelar
som en sådan politisk förändring
skulle kunna föra med sig.

En enda vinst har dock debatten så
här sent en lördagseftermiddag nämligen
den att den av någon anledning
kunnat föras i en trevligare och mera
resonerande ton än vad som annars
brukar vara fallet. Kanske kritiken mot
tonläget i år inte så mycket gällt andra
kammaren som fastmera första. Här

182

Nr 3

Lördagen den 20 januari 1968

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tycks man i år ha varit mera beredd att
diskutera än att påstå, och redan det är
ju en fördel.

När vi hade vår stora debatt i förrgår
var utgångspunkten att konjunkturläget
var ovisst. Vi var mer eller mindre optimistiska
i våra prognoser, men alla var
vi osäkra. Vi var också överens om — i
varje fall flertalet — att även om konjunkturerna
skulle motsvara de optimistiska
förväntningarna hos regeringen,
kommer åtskilliga problem att kvarstå
för det svenska näringslivet. Det är alltså
inte alls säkert, att en vändning av
konjunkturerna till det bättre omedelbart
medför eu förbättring av arbetslöshetssiffrorna.
Att det råder tveksamhet
härom vittnar de äskanden om som
gjorts i statsverkspropositionen om anslag
för sysselsättningspolitiken. Jag
vill i det sammanhanget än en gång
framhålla att jag tycker att finansministern,
jag skall inte använda ordet bagatelliserar,
men i varje fall klart underskattar
siffrorna för den verkliga arbetslösheten
i vårt land.

I anslutning härtill skall jag gärna bekräfta
— om det inte har gjorts förut —■
att vi är klart medvetna om att problemet
om en utvidgad arbetslöshetsförsäkring
är oerhört svårlöst och att det fordras
ordentliga utredningar för att nå en
lösning som är ekonomiskt förnuftig
med hänsyn till både de anspråk som
riktas mot samhället och de medel som
ställs till förfogande för dem som står
utan sysselsättning. Det fordras emellertid
en vilja att gripa sig an med problemet,
och det är den viljan vi tycker
oss sakna på regeringssidan.

Den konjunkturbedömning som ligger
till grund för vår situation i dag är,
som jag nämnt, mycket osäker. Om man
stimulerar efterfrågan för mycket och
om konjunkturerna skulle motsvara
finansministerns förväntningar, kan vi
givetvis råka ut för den överhettning
och den press på vår bytesbalans som
ligger på lur bakom hörnet och som vi
alla bör vara medvetna om. Därför är

det väsentligt att de stimulerande åtgärder
som man överväger är inriktade
inte bara på att öka efterfrågan utan
också och framför allt på att sänka
kostnadsläget inom industrin. Många
stimulansåtgärder som man kan tänka
sig får konsekvenser i båda dessa hänseenden,
andra i bara ett, och därför
gäller det att välja de riktiga medlen.

Mot denna bakgrund har det varit
intressant att lyssna till herr Pledhmd.
Det är nämligen obestridligt att den stimulans,
som regeringen vill ge för investeringar
i maskiner under det kommande
året genom ett 10-procentigt
skatteavdrag, bara kan gagna de företag
som verkligen är räntabla och alltså
har ordentliga avskrivningsmöjliglieter.
Åtgärden är följaktligen inte helt
tillfredsställande, men naturligtvis bättre
än ingenting; det skall vi inte sticka
under stol med.

Gentemot herr Hedlunds förslag finns
det en del positivt att säga, men det
finns också åtskilligt att kritisera. På
vissa punkter kan jag helt ansluta mig
till finansministerns mening. Men det
mest intressanta anser jag ändå vara
att herr Hedlund nu äntligen är beredd
att tillgripa skattesänkningar för att stimulera
konjunkturerna — och även
näringslivet, får jag verkligen hoppas!
Jag tycker det är bevis på ett glädjande
nytänkande; jag har inte något
minne av att ha hört herr Hedlund uttala
sig så kategoriskt förut om möjligheterna
att åstadkomma stimulans
med skattesänkningar. I princip är vi
alltså helt ense i det hänseendet.

Tanken bakom allmänna skatieberedningens
förslag var ju att åstadkomma
ett skattesystem som var modernt,
ett förslag som innebar en stimulans
för fortsatt framåtskridande.
Regeringens statsverksproposiition innebär
tyvärr att den reformen ytterligare
har skjutits på framtiden. Det
är verkligen beklagligt och allvarligt
med hänsyn till dagens läge.

Jag vill i detta sammanhang passa

Lördagen den 20 januari 1968

Nr 3

183

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m.

på att rätta en uppgift, eller rättare
sagt tillrättalägga den kritik som finansminister
Sträng första dagen riktade,
som jag tror, mot mig. Finansministern
antydde, att vi skulle ha påstått
att arbetsgivaravgiften, »lönskatten»,
innebar en ökad belastning på
det svenska arbetslivet. Det har jag
aldrig påstått. Jag har sagt att när man
gav näringslivet mervärdeskatten med
ena handen så tog man med den andra
handen bort en del av de fördelar
som mervärdeskatten skulle innebära.
Det är klart att förslaget i sin helhet
med dess två komponenter obestridligen
medför större fördelar än om vi
skulle ha haft en oförändrad situation.
För den tunga industrin som arbetar
på export och för den industri som
konkurrerar med importerade varor här
i landet medför det obestridliga vinster,
men det får också en viss snedvridande
effekt och kostnadsökningar på
annat håll, det skall vi vara medvetna
om.

Anledningen till min kritik var emellertid
inte detta, utan anledningen
var framför allt att kombinationen
inte innebar den stimulans till näringslivet
som finansministern själv sade
sig vilja eftersträva. När förslaget om
övergång från omsättningsskatt till
mervärdeskatt presenterades var ju finansministerns
argument härför att man
ville stimulera näringslivet. Den stimulansen
blir genom den föreslagna kombinationen
alldeles för liten. I det konjunkturläge
som vi nu befinner oss i
och som var och en försöker bedöma
efter sin förmåga bör vi i första hand
söka stimulera näringslivet redan nu.

Ett slopande av den 25-procentiga
investeringsavgiften hör till det man
skulle kunna diskutera, liksom en slopad
energiskatt och en sänkt marginalskatt
i mellanskikten — inte då det
gäller de förmögna, herr Hedlund, det
är mellanskikten jag syftar på. En sådan
sänkning skapar ju inte bara större
efterfrågan, vilket herr Hedlund vill

ha, utan den leder också till sänkta
kostnader i näringslivet och till ett annat
löne- och förhandlingspolitiskt klimat
samt en stimulans till nya insatser.

Mot detta som kostar pengar kan
man t. ex. överväga att höja mervärdeskatten
med någon procent.

Det är sådana frågor som oppositionen
har att diskutera under de futtiga
veckor som står till dess förfogande
under motionstiden. Det hade naturligtvis
varit värdefullt om vi hade
kunnat ta ståndpunkt, när remissdebatten
började, så att vi hade fått en
fruktbärande diskussion inte bara om
regeringens statsverksproposition —
en diskussion som av naturliga skäl
blir negativ i överkant — utan en diskussion
som rörde även oppositionens
alternativ. Jag tycker att vilken regering
det än må vara borde med tillfredsställelse
hälsa att få ett sådant underlag
för en ordentlig budgetdebatt i
Sveriges riksdag. Det är ett av de motiv
som jag åberopat för att få en omläggning
av remissdebatten. Hade finansministern
och statsministern varit beredda
att tillmötesgå mig i mina propåer
i det hänseendet, hade vi i dag
kunnat diskutera mera ingående. Vi
hade inte, som herr Hedlund och jag
nu fått göra, behövt stå här och säga
att »så här skulle man kunna tänka sig
att lösa dessa problem, men vi vet inte
säkert hur vi skall göra, eftersom vi
inte har hunnit ta ställning till dem».
Det är ju komplicerade frågor det gäller.
Regeringen sysslar med dem tre till
fyra månader, medan vi har ungefär
14 dagar på oss att klara upp dem.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Den kritik som vi på en
rad punkter har framfört mot den tidigare
förda regeringspolitiken står naturligtvis
fast. Jag skall nu bara ta upp
ett par av de aspekter som har blivit
aktuella under det senaste meningsutbytet.

184

Nr 3

Lördagen den 20 januari 1968

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Jag anser det alldeles klart —• vilket
jag också betonade i mitt första anförande
under denna remissdebatt — att
effektivare åtgärder behövs för att trygga
sysselsättningen, i första hand under
de allra närmaste månaderna, än de
som kan utläsas av regeringens finansplan.

Finansministern gjorde enligt min
mening ett litet försök att förringa betydelsen
av den bedömning som såväl
LO:s ordförande som olika representanter
för näringslivet har gjort. Jag delar
herr Hedlunds uppfattning att just samstämmigheten
i dessa bedömningar är
en god grund för oppositionspartierna
att bygga på när de nu arbetar med att
få fram effektivare åtgärder än de regeringen
hittills har föreslagit.

Jag kan ge ett par exempel på åtgärder
som vi föreslår — jag talar då om
åtgärder som skall få effekt på kort sikt;
i mitt första anförande anlade jag ju
dels ett kortsiktigt och dels ett mera
långsiktigt perspektiv.

Det finns i dagens läge områden inom
det svenska näringslivet och industrin
där man har en outnyttjad kapacitet.
Den kan exempelvis användas för att
stödja u-länderna. Vi kommer att föreslå
åtgärder i denna riktning. Vi kommer
också att föreslå kombinationer av
expansiva åtgärder, som är av sådan
natur att de både verkar ökande på
sysselsättningen och gör det på de särskilda
punkter där detta framstår som
mest angeläget.

När det gäller den mer långsiktiga
bedömningen, i första hand utvecklingen
under senare delen av 1968, vill jag
framhålla att jag här tidigare har uttalat
att det föreligger risker för att
finansministerns hoppfulla inställning
är optimistisk i överkant. Jag kan inte
dela hans starka tro på en snar vändning
i konjunkturen som frälser oss
från våra svårigheter. Därför anser jag
det mycket välgrundat att överväga åtgärder,
vilka, sedda i ett något längre
perspektiv, kan ha ett stimulerande in -

flytande på sysselsättningen. Jag tänker
såväl på investeringssidan som på konsumtionssidan.

Det är klart att en familj er ef orm,
som sträcker sig längre än regeringens
förslag och som medför ökade barnbidrag,
skulle få stor effekt på konsumtionen
såsom förut nämnts i debatten.
Samtidigt har jag dock tillfogat att vi
måste ha en bra beredskap för att kunna
slå till de bromsar som behövs, om
konjunkturen vänder. Förr eller senare
gör den naturligtvis det. Den skillnad
i uppfattning som framträder under
debatten rör väl huvudsakligen olika
grader av optimism i fråga om tidpunkten.

Herr talman, en sådan politik som vi
kommer att upplinjera kan komma att
medföra en del utgifter, men den kommer
också att skapa större resurser och
åstadkomma högre inkomster och lägre
utgifter för staten. En högre sysselsättning,
vilken jag är övertygad om att vår
politik skall leda till, sparar t. ex. en hel
del av AMS-pengarna. En sådan politik
skulle avsevärt bidra till att undanröja
den otrygghet och oro som är så allmän
i vida kretsar hos svenska folket i
dag.

Om finansministern vill lyssna ett
ögonblick, vill jag med anledning av
debatten om sysselsättningsförsäkringen
säga, att en sådan försäkring givetvis
är en reform, som inrymmer många tekniska
svårigheter vilka måste övervinnas.
Yad jag förfäktat för ett par dagar
sedan, för ett par månader sedan och
även tidigare är, att man naturligtvis
sparar en del tid och snabbare får fram
ett bra förslag, om den utredning som
nu arbetar får klara direktiv genom ett
tillägg till de nuvarande. Det bör göras
klart att utredningens uppgift är att gripa
sig an med att utarbeta ett förslag
till allmän sysselsättningsförsäkring och
att utredningen icke i sina överväganden
behöver inkludera frågan, huruvida
reformen över huvud taget skall göras
eller ej.

Lördagen den 20 januari 1968

Nr 3

185

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Ett par talare har riktat
kritik mot formerna för remissdebatten.
Vi kan väl hålla med om att remissdebatten
ter sig en smula oformlig, när ett
meningsutbyte, som jag föreställer mig
är avsett att beröra väsentliga frågor,
skall föras inför tomma kammare och
kanske av trötta riksdagsledamöter.

Jag vill gärna vitsorda, att herr Bohman
har gjort betydande ansträngningar
för att få fram en bättre tingens ordning.
När vi diskuterade herr Bohmans
förslag inom regeringen och med representanter
för riksdagen utanför regeringskretsen,
sade vi oss emellertid att
det ändå var synnerligen besvärligt att
göra den uppdelning av remissdebatten
som herr Bohmans förslag innebar och
att det kanske var lika bra att de erfarna
politiker och riksdagsmän, som sitter
i grundlagberedningen, fick tillfälle
att än en gång se över detta spörsmål.
Ty det är ju inte ensidigt en fråga om
vad regeringen bestämmer sig för att
göra utan det är ju i huvudsak en fråga
om hur riksdagen vill att remissdebatten
skall läggas upp.

Det finns emellertid en mycket bekväm
åtgärd för att undvika den kalamiteten
— jag gläder mig mycket åt att
herr Bohman också betecknar den som
en kalamitet — att vi inte får diskutera
även oppositionens alternativ. Ända sedan
jag blev statsminister har jag år
från år hos oppositionen hemställt om
att vi skall få en ordentlig debatt, där
regeringens förslag väges emot oppositionens
förslag.

Det är såvitt jag vet första gången som
en oppositionsledare nu deklarerar sin
anslutning till denna min uppfattning.
Det är kolossalt enkelt att klara det.
Förlägg remissdebatten till den 27 januari!
Vi inom regeringen har inga som
helst pretentioner på att det bara är
våra tankar som skall diskuteras i remissdebatten
utan vi skulle hälsa med
den största tillfredsställelse, om herr

Bohman lyckades övertyga den övriga
delen av oppositionen om att detta är
en rimlig och riktig metodik.

Vi får hoppas att grundlagberedningen
framlägger förslag som nära ansluter
sig till vad herr Bohman föreslagit.
De tekniska svårigheterna tedde sig
emellertid för oss så stora att vi ville
vänta tills grundlagberedningen fick
tillfälle att pröva denna fråga liksom
många andra praktiska frågor som berör
regeringens arbete. Men vill oppositionen
— och jag hoppas att det är samma
opposition nästa år — gå oss till
mötes på denna punkt tror jag att det
skulle medföra en stor framgång för
den demokratiska debatten i vårt land.

Herr Bohman hade en förhoppning
om att det skulle bli annorlunda efter
höstens val. Jag vet inte riktigt vad han
tänkte på. De tekniska svårigheterna är
desamma oberoende av vem som sitter
i regeringsställning, men det är möjligt
att han tänkte sig att det kan finnas en
chans för att vi nästa år får en bättre
opposition. Om vi får en bättre opposition
blir debatten naturligtvis bättre.
Men är det inte för mycket att dra över
landet alla de olyckor som en borgerlig
regering skulle medföra bara för att vi
skall få en mera underhållande remissdebatt?
Jag tror inte att svenska folket
tillmäter underhållningsmomentet i remissdebatten
en så stor betydelse att
det vore ett skäl för att vi skulle anstränga
oss att få en bättre opposition.

Vi behöver en fast regering, och denna
debatt har väl visat att en borgerlig
regering skulle rymma så mycket av
splittring och funderingar hit och dit
och sådana improviserade uppslag som
nyss presenterades av herr Hedlund,
att det inte finns någon som helst sannolikhet
för att man skulle få en fastare
regeringsmakt genom ett regimskifte.

Men en bättre opposition blir det. Det
kan jag lova herr Bohman, om olyckan
nu skulle vara framme vid höstens val.

Detta har blivit en remissdebatt som
betecknats som sällsynt dålig. Jag har

186

Nr 3

Lördagen den 20 januari 1968

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

skummat igenom även landsortspressens
bedömningar, och dessa är inte
nådiga mot oss politiker. Pressen tycker
att det varit en trist och ointressant
remissdebatt — på alla händer, såvitt
jag kan se.

Det är stora och viktiga frågor vi diskuterat.
Debatten har gällt den enskilda
människans trygghet, den har gällt möjligheterna
till en effektivisering av det
svenska näringslivet, den har gällt t. ex.
den sist upptagna frågan om skyddet
för den som drabbas av oförvållad arbetslöshet
och den har gällt miljöpolitiken.
I den mån jag haft tillfälle att följa
debatten — det är så många störningar
i det här ämbetet att man inte kan
lyssna på alla inlägg —- kan jag inte erinra
mig ett enda inlägg, som i varje
fall inte handlat om stora och väsentliga
frågor.

Vad är det då som gör att debatten får
detta eftermäle: trist, tråkig, betydelselös,
utan dramatik?

Den första frågan jag ställer mig —■
jag gör precis som herr Hedlund — är:
Hur mycket är ens eget fel? Har politikerna
inte förmåga att forma sina omdömen
om dessa stora viktiga frågor så,
att frågorna griper och engagerar människorna
i vårt land? Då är det väldigt
illa. Vilken demokratisk styrelseform vi
än inför så beror — som jag tillät mig
säga när jag som ålderspresident hälsade
denna kammare i år — demokratins
möjligheter att arbeta innerst inne på
de människor som sitter här och försöker
ge formen ett innehåll.

Vi har alla ett ansvar för att det sker
på sådant sätt att människor begriper
att det vi talar om är viktigt. Det tycks
vi inte ha klarat i år, och kanske kan vi
gå hem och fundera över vad det beror
på, vad det är som har saknats som skulle
ha kunnat intressera och engagera.
Men jag kan till herr Bohmans och andras
tröst säga att såvitt jag erinrar mig
har tidningarna i trettio år skrivit att
det var den sämsta remissdebatt de har
upplevat. Och det är klart att våra an -

föranden inte kan mäta sig med de spiritualiteter
som väller fram på deras
ledarspalter. Vi skall därför inte ta kritiken
så hårt att vi går hem och är förkrossade
och säger: Ojojoj, tänk om de
sutte här i stället — vilken glans och
lyster och stimulans de skulle ge debatten! Men

jag undrar om inte det förhållandet
att vi har fått detta eftermäle just
i år beror på en alldeles speciell omständighet.
Förväntningarna var ju fantastiskt
uppskruvade. Expressen gav ut
ett förhandsreferat av debatten i första
kammaren, där det på hela första sidan
stod: Erlander har aldrig blivit så utskälld
som i dag. Det trodde man, och
drev upp förhoppningarna och förväntningarna;
nu skulle han verkligen bli
ställd mot väggen och få reda på sanningen.
Ja, jag vet inte om det var någon
i första kammaren som fick intrycket
att oppositionens talesmän gav oss några
bekymmer. I varje fall har jag nog
råkat ut för värre utskällningar.

Är det inte så att oppositionens press
drivit upp förväntningar till den mest
fantastiska höjd?

Man trodde att nu skulle äntligen oppositionen
deklarera syftet med sin politik,
nu skulle — eftersom vi går mot
ett av efterkrigstidens viktigaste val —
det verkligen bli en kraftmätning mellan
en borgerlig opposition och en, som
det har påståtts och fortfarande påstås,
trött, gammal och utsliten regering. Nu
efteråt måste väl hela den borgerliga
pressen med en suck konstatera: Det
»blidde» ingenting av det där, det »blidde»
ingenting av att oppositionen marscherade
fram och presterade ett alternativ
till regeringspolitiken. Djupt
splittrad gick oppositionen fram, och
regeringspolitiken ter sig även i den
borgerliga pressen efter remissdebatten
som om den ändå i stort sett har kunnat
försvaras med betydande framgång.

En av de tidningar som jag i dag haft
glädjen att läsa — en borgerlig alltså —■
säger, att »Vad man saknar hos opposi -

Lördagen den 20 januari 1968

Nr 3

187

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tionen som helhet är ett samlat grepp
om de stora frågorna». Det är en högertidning
som skriver detta. En folkpartitidning
skriver om en aktad talare, som
har deltagit i dagens debatt: »Studenter
emellan kan slikt låta käckt. Det är inte
lika roligt i en församling, som skall
svara för att landets ekonomi ledes med
fast hand.» Kritiken är inte riktad mot
bär närvarande studentikosa deltagare
i debatten utan mot en av de borgerliga
partiledarna. Besvikelsen måste ju vara
enorm, när man driver upp förväntningarna
till sådana höjder och det sedan
inte »blidde» någonting.

Här har nu uppstått ett intressant
meningsutbyte mellan finansministern,
herr Hedlund och herr Bohman i en
viktig fråga, och nog hade den varit
värd att få en annan analys än vad det
nu är möjligt att göra. Var och en som
lyssnade till den debatten och särskilt
till herr Bohmans inlägg måste ju säga
sig, att det är en avgörande skillnad
mellan den expansivitet — lättsinne
kanske vi kallar det — beträffande
statsfinanserna som herr Hedlund utvecklar
och den som herr Bohman utvecklar.

Herr Bohman — liksom herr Holmberg
för två dagar sedan — gick också
in för en ökad statlig upplåning, ty det
är vad det är fråga om. De vill inte
minska utgifterna; i varje fall förklarade
herr Holmberg det. Om det inte skulle
vara rätt uppfattat, så vill jag ha reda
på vilka poster ni ämnar skära ner, ty
det har sitt intresse att få veta. Jag kan
i varje fall inte tänka mig annat än att
bakom herr Hedlunds expansivitetsresonemang
— hans hänvisningar till den
gamla krispolitiken, den nya krispolitiken
o. s. v. och behovet av indragning
och utspridande av köpkraft — måste
ligga tanken på en ökad statlig upplåning,
och det är ju verkligen intressant.
Vartill skulle denna ökade statliga upplåning
användas enligt herr Hedlund?
Jo, till en sänkning av den indirekta
beskattningen för att öka konsumtionen

i landet, med alla de svårigheter som
det skulle föra med sig och som finansministern
har belyst.

Herr Holmberg i första kammaren
och herr Bohman i andra kammaren
vill däremot låta den ökade expansiviteten
ta sig uttryck i en sänkt företagsbeskattning
och en minskning av progressiviteten.
Herr Holmberg anvisade mycket
entusiastiskt såsom föredömligt för
den svenska skattepolitiken det skattesäkningsförslag,
som han kallade det,
som ursprungligen inspirerats av det
norska arbetarpartiets ledare Bratteli
men som sedan utformats av en borgerlig
majoritet. Herr Holmberg lät sig inte
förskräcka när jag påpekade att det
förslaget så långt ifrån har någon likhet
med den av herr Hedlund i dag antydda
lösningen av problemet, nämligen en
sänkning av vad vi än så länge kallar
omsättningsskatten, att det i själva verket
betyder en våldsam ökning av denna
skatt med därav följande lika våldsamma
uppgång av konsumentpriserna.
Jag tillät mig i första kammaren
säga: Det låter för all del mycket vackert
att säga att ni vill minska beskattningen
och minska progressiviteten och
ta bort skatterna på inkomster upp till
30 000 kronor. Bra, det är Brattelis
tankegångar så långt, men det är inte i
överensstämmelse med vår bedömning,
om man för att möjliggöra detta tvingas
att acceptera dels en höjning av den allmänna
prisnivån med 6 procent i en situation
då det gäller att pressa priserna
tillbaka för att klara konkurrenskraften
och dels ett underskott på ungefär 300
miljoner kronor, beträffande vilket den
borgerliga majoriteten icke har någon
anvisning på hur det skall klaras — jag
antar att det skall ske genom ökad statlig
upplåning.

Jag skall inte gå in på det närmare.
Finansministern har slagit sönder herr
Hedlunds hugskott i nuvarande läge,
men det är diametralt motsatt den uppfattning
som herrar Bohman och Holmberg
har haft när det gällt hur man ge -

188

Nr 3

Lördagen den 20 januari 1968

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

nom en ökad expansion inom ekonomin
skall kunna komma till rätta med de
nuvarande svårigheterna.

Jag vågar påstå att det skulle vara
riskabelt att tillgripa åtgärder av denna
typ, att följa ett så farligt recept för en
expansiv budget, som herr Holmberg i
första kammaren och herr Bohman och
herr Hedlund här har föreslagit, i en
situation, där Sveriges ekonomi av alla
bedömare utanför de aktade medlemmarna
av oppositionen betraktas som
utomordentligt gynnsam, i en situation,
då vi har klarat devalveringskrisen något
så när, i en situation då produktionen
stiger och då prisstegringarna är
lägre än förr. Är det detta ni går till val
på har socialdemokraterna naturligtvis
en upplysningsuppgift framför sig av
samma typ som vi haft många gånger
förut, t. ex. när omsättningsskatten genomfördes
1960. Vi är emellertid inte
rädda för den upplysningsuppgiften
utan kommer att ingående tala om vad
ni egentligen menar med en expansiv
ekonomisk politik.

Jag har i första kammaren sagt att vi
beklagar, att Sverige är ensamt om att
föra en expansiv politik i det nuvarande
läget. Runtom i Europa dras nämligen
ekonomin ihop på ett sätt som enligt
min mening är skadligt. Därmed
menar jag inte annat än att det är beklagligt,
att andra stater inte fortsätter
med den politik som de tidigare fört.
Jag har inte ställt mig på deras sida som
säger, att vi skall göra en tvär omkastning,
att den ekonomiska situationen är
sådan, att vi måste tillgripa mycket
långtgående åtgärder för att klara den.
Den framlagda budgeten innebär dock
att vi för en kraftfull expansiv politik,
utan ökad statlig upplåning och utan
skattehöjning. Detta visar en ekonomisk
styrka som beklagligtvis inte finns i de
övriga europeiska staterna. Följde man
där samma politik som vi, skulle vår
konjunktur självfallet snabbt kunna bli
en annan.

Jag tror att man också bör observera

följande — och det är det som på något
vis är så tröstlöst att man inte gör i årets
ekonomiska debatter. Sveriges ekonomi
påverkas ju av två orsakssammanhang.

Det första är att vi påverkas av lågkonjunkturen
i hela Europa — naturligtvis
med centrum i England men också
med en av sina centraler i den kontraktiva
politik som tyskarna för — och
denna påverkan har förstärkts av händelserna
i USA, där man också har ansett
sig nödsakad tillgripa långt gående
åtgärder. Detta har självfallet inverkat
även på vår ekonomi, eftersom vi i mycket
stor utsträckning är beroende av
vår utrikeshandel.

Det är emellertid en sak som skall
mötas med en konjunkturpolitik av
gammal modell — eller rättare sagt med
en selektiv arbetsmarknadspolitik av
den typ som vi, ofta mot herrarnas vilja,
genomförde under 1950-talet. Jag är
häpen över att man säger att vi har
gjort för litet i det fallet, ty vad har vi
gjort? Vi har ökat arbetsmarknadsanslagen
med 500 miljoner kronor, vi har
ökat bostadsbyggandet kraftigt och vi
har släppt investeringsfonderna fria. Nu
sänker vi också skatten på maskininvesteringar.
Som inrikesministern meddelat
har det allmänna dessutom i dagarna
lagt ut ytterligare beställningar,
som sannolikt går upp till cirka 138 miljoner
kronor, därav 110 miljoner i kommunala
och 28 miljoner i statliga beställningar.
Har ni någonting att föreslå
därutöver, så kan det vara till fördel.
Det är sådana krafttag som tagits i den
arbetsmarknadspolitik som ni ännu för
fem eller sex år sedan ställde er så ytterligt
tveksamma till.

Jag vill erinra om folkpartiets motioner
i detta sammanhang, där det sades
att vi inte skall bygga upp organisationen
så kraftigt, därför att den ger för
stor makt åt Bertil Olsson och arbetsmarknadsstyrelsen.
Ja, det är väl inte
mycket att spilla ord på, men jag måste
rikta uppmärksamheten på den attityd
som ni då intog. Var hade vi stått, om

Lördagen den 20 januari 1968

Nr 3

189

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

vi hade följt folkpartiet vid den tidpunkten
och nu inte hade haft ett organ
för den selektiva arbetsmarknadspolitiken?
Och högern skall vi inte tala om —
på det hållet gick man in för direkta anslagsminskningar
på en av de viktigaste
delarna av detta område, nämligen omskolningsverksamheten.

Det är den ena sidan av saken. Den
andra sidan är att vårt näringsliv för
närvarande undergår en strukturrationalisering.
Jag upprepar än en gång
vad herr Sträng sade alldeles nyss. Det
blir icke en enda ytterligare anställd
vid de hotade småindustrierna, t. ex. de
som ägs av Billeruds AB eller de som
Norrlands skogsägares cellulosa AB har
i Ådalen, om vi sänker omsättningsskatten
eller minskar energiskatten för
dessa företag.

Jössefors kommer att läggas ned. Det
är — om jag inte missminner mig — två
och ett halvt år sedan Billeruds AB helt
just — i motsats till åtskilliga andra
företag —- meddelade att det inte längre
kunde driva Jössefors. Det var inte någon
särskilt dålig konjunktur då. Era
åtgärder skulle inte med en enda man
förbättra den situation, som är en följd
av strukturrationaliseringen.

Vad som hänt är alltså att det i en
situation, när Sveriges ekonomi lyckligtvis
är god, tyvärr har inträffat en konjunkturdämpning
i hela Europa — kanske
i hela världen — och att dessutom
strukturrationaliseringen drivits i snabbare
takt än någonsin tidigare.

Vem såg tidigast riskerna med strukturrationaliseringen?
Vi tog upp detta
spörsmål redan 1961—1962. När ni gjorde
era angrepp på arbetsmarknadspolitiken
sade vi oss, att vi visserligen nu
har en högkonjunktur men att denna i
sig rymmer fröet till en forcering av
strukturomdaningen. Det skall vi inte
motsätta oss. Men läs exempelvis landsorganisationens
betänkande 1961, där
hela denna problematik skildras. Vi har
högkonjunktur, och vi är glada över att
vi kan få en anslutning kring konjunk -

turpolitiken. Men problemet om strukturrationaliseringens
vådor för den enskilde,
trots de obestridliga fördelar som
den medför för näringslivet och för oss
alla, måste vi på ett eller annat sätt ta
itu med. Vad vi har försökt göra är att
lösa den svåra uppgiften att föra dels
en konjunkturpolitik som skall möta
den nedåtgående konjunkturen, dels en
näringspolitik som skall underlätta näringslivets
strävan att komma till rätta
med strukturrationaliseringen.

Nog hade det varit utomordentligt
intressant, om oppositionen i remissdebatten
hade tagit upp denna frågeställning.
Anledningen till den djupa
besvikelsen efter remissdebatten, framför
allt hos den borgerliga pressen, kan
ni själva fundera ut. Ett beslutsamt satsande
av oppositionen på nya tankegångar
skulle otvivelaktigt ha lett fram
till en debatt som hade gjort klart för
medborgarna att det vi diskuterar här
är inga petitesser, det är inga småsaker,
det är livsviktiga frågor för medborgarna.
Det kan kanske vara en tankeställare
inför kommande remissdebatter.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall försöka få någon
ordning på statsministerns motsägelsefulla
inlägg, och det är sannerligen
inte lätt på de få minuter som står till
mitt förfogande.

Men först några ord om remissdebatten.
Kan verkligen statsministern så kapital!
ha missförstått mig, att han trodde
att jag var ute efter att reformera
remissdebatterna i underhållningssyfte?
Självfallet var det för att få en bättre
debattordning, genom vilken man
bättre än vad nu är fallet skulle kunna
visa väljarna vad det är som skiljer oss
åt, få en ordentlig sakdiskussion, en informativ
debatt som kunde gå ut bättre
än för närvarande. Det är klart att jag
är medveten om att Sveriges Radio-TV
och kanske även åtskilliga tidningar
inte recenserar våra debatter på det sätt
som skulle ge den bästa informationen.

190

Nr 3

Lördagen den 20 januari 1968

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Journalister är journalister, och det är
klart att det journalistiskt slående är
roligare att föra ut än den sakliga informationen.
Det märks fuller väl när
man sitter och tittar på TV efter debatterna,
att det är det journalistiska som
har intresserat och inte att ge information.

Herr Erlander skall väl inte vara ledsen
över att Expressens förväntningar
inte blev infriade. Herr Erlander var
inte i den här kammaren, och även om
han varit här hade han inte blivit »utskälld»,
det kan jag försäkra statsministern.
Att skälla på statsministrar är inte
det bästa sättet att informera och uppfostra
dem, det tror jag vi kan vara
överens om.

Men jag går tillbaka till remissdebatterna
igen. När jag vände mig till statsministern
och finansministern så var
det inte i er egenskap av regeringsledamöter,
utan jag vände mig till statsministern
som ledare för den socialdemokratiska
gruppen, men ålderspresident
i kammaren, en man med inflytande
och erfarenhet och till finansministern
som den som i första hand brukar bära
bördan av remissdebatten. Det var alltså
inte en officiell hänvändelse till regeringen.
Det var en diskussion under
hand. Vi hade dessförinnan i riksdagen
— i statsutskottet ■— diskuterat frågan
i den s. k. ordförandedelegationen. Det
var från den delegationen som jag förde
frågan vidare till andra kammarens ålderspresident
för att få en debatt. Om
det var något fel med mitt förslag, vilket
det naturligtvis kan ha varit, varför
fick jag inte något motbud? Varför fick
jag inte något alternativ? Förslaget har
tydligen försvunnit i någon byrålåda,
om det finns byråar uppe i kanslihuset.
Det har alltså på ert håll inte visats något
intresse för att få debatt om denna
som jag menar högst väsentliga fråga.

Dessutom skulle en reformering av
remissdebatten förebygga en mängd av
de missförstånd som statsministern nu
har gjort sig skyldig till, när han försö -

ker betygsätta och värdera de alternativ
som han tror sig ha kunnat läsa ut ur
de inlägg som gjorts i debatten. Jag
stryker under att i varje fall vi i högerpartiet
inte har tagit någon definitiv
ställning. Vi har helt enkelt inte hunnit
göra det i dessa stora och viktiga frågor,
som vi bara har 14 dagar på oss att diskutera.
Jag tror inte heller att de andra
partierna har hunnit ta definitiv ställning.
Då skall man väl vänta med sin
kritik till dess att man ser vad som kommer
ut av det hela.

Ett »stort samlat grepp» på de stora
frågorna saknas; ett sådant grepp hade
man förväntat från oppositionens sida
och förväntningarna är stora ute i landet,
säger statsministern. Ja, visst är
förväntningarna stora — det är vi medvetna
om. Men här i kammaren »blidde
det ingenting», tror jag statsministern
gjorde gällande.

»Det stora samlade greppet» har en
regering betydligt lättare att redovisa
än en opposition — en opposition som
faktiskt består av tre partier. När vi
kommer i regeringsställning blir det
vår tur att redovisa de stora samlade
greppen, som den nuvarande regeringen
inte har åstadkommit. Eller syftar
statsministern med »stora samlade
grepp» på regeringens behandling av
europapolitiken, försvarspolitiken, hyresregleringsfrågan
eller näringspolitiken?
Var finns de stora samlade grepp
som regeringen haft faktiska möjligheter
att åstadkomma?

Vad därefter gäller konjunkturerna,
har jag inte sagt att vi skulle ge oss in
på ökad statlig upplåning. Jag är beredd
att diskutera den frågan; det är
inte alls givet hur man skall göra. Konjunkturläget
är sådant att det finns fog
för en debatt. I varje fall kan man inte
utgå från att herr Strängs siffror är de
absolut riktiga, att de skall representera
något slags magiskt kritstreck, som vi
efter våra bedömningar inte skulle kunna
trampa över.

Statsministern kritiserade den »ex -

Lördagen den 20 januari 1968

Nr 3

191

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

pansiva politik» som våra förslag skulle
innebära, förslag emellertid, som statsministern
inte vet något om. Strax därefter
talade statsministern om för oss
att regeringen för »en expansiv politik».
Statsministern menade att det är högst
beklagligt att inte andra länder i Europa
också för en sådan föredömlig expansiv
politik, och därefter redovisade
statsministern de olika åtgärder som
regeringen vidtagit i detta syfte.

Att arbetsmarknadspolitiska åtgärder
behöver vidtagas är det väl ingen som
har bestritt. Men en arbetsmarknadspolitik,
hur aktiv den än är, löser inte
på sikt de problem vi har att brottas
med i dag. De ligger inte på den nivån,
herr statsminister, utan på en annan.
De åtgärder som måste vidtagas måste
vara ägnade att skapa konkurrenskraft
i vårt näringsliv, skapa optimism och
sätta fart på hjulen. Vi löser alltså inte
våra trygghets- och utvecklingsproblem
på lång sikt genom en aldrig så skicklig
arbetsmarknadspolitik.

Ni har inte upptäckt, säger statsministern,
näringspolitikens betydelse. Vi
däremot upptäckte näringspolitiken
1961, fortsätter han. Ja, jag tror att regeringen
gjorde den upptäckten 1961,
men jag kan försäkra statsministern att
vi hade upptäckt den långt tidigare. Vi
hade därför inte samma anledning som
ni att med yrvakna ögon gå ut och tala
om för svenska folket: Nu har vi upptäckt
att det finns någonting som heter
näringspolitik och nu skall det bli näringspolitik
för hela slanten. — Det är
skillnaden mellan oss.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Om herr Bohmans anförande
skulle vara ett referat av och
en polemik mot vad jag sade beklagar
jag livligt min oförmåga att uttrycka
mig på ett för herr Bohman begripligt
sätt.

Ni har själva angivit att den stora
skillnaden mellan er och oss ligger i

synen på skattepolitiken. Det är inte vi
som fört in skattepolitiken som ett huvudnummer
i debatten.

När vi säger att det fordras kraftåtgärder
för att åstadkomma en ny form
av näringspolitik är det riktigt. De enda
åtgärder som ni rekommenderat under
hela efterkrigstiden, har varit skattesänkningar
— framför allt för näringslivet
och för de högre inkomsttagarna.
Då säger vi att vi inte tror mycket på
dylika åtgärder som stimulans så länge
icke den selektiva arbetsmarknadspolitikens
och den selektiva näringspolitikens
resurser är uttömda. Det är skillnaden.
Skall det vara nödvändigt att
vända upp och ned på hela innehållet i
mitt försök till analys för att få någon
bakgrund till herr Bohmans påstående
om att ni har tänkt er in i de näringspolitiska
problemen?

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Statsministern borde
vara den siste att tala om att vända upp
och ner på saker och ting, men jag instämmer
med honom på en punkt. Det
är när han säger att det sakliga innehållet
i de inlägg som han haft tillfälle att
lyssna till i debatten har rört stora och
allvarliga ting som det varit allt skäl att
diskutera i riksdagen. Jag har samma
intryck som han på den punkten.

Däremot har jag skiljaktig mening
när det gäller hur man i en remissdebatt
skall diskutera regeringens förslag
och oppositionens förslag. Statsministern
resonerar som om det icke vore
någon som helst skillnad på regering
och opposition, när det gäller diskussionsmöjligheterna
och möjligheterna
att förbereda och framlägga förslag. Det
är en kolossal sådan skillnad, herr statsminister.
Och uppgiften för en remissdebatt
av den typ vi har är att diskutera
och i den utsträckning det är befogat
kritisera regeringens förslag.

Låt oss gärna ha en remissdebatt i
februari om oppositionens förslag med
den utgångspunkt som statsministern

192

Nr 3

Lördagen den 20 januari 1968

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

har, men med omvända roller och alltså
även med den replikrätt för statsråden
som oppositionen nu är ensam om att
behöva nöja sig med. Eller vi har ett
tillfälle i maj månad där vi kan summera
resultaten av förslagen från regering
och opposition.

Men, herr talman, det som ändå är
viktigast för mig att säga, det är att hela
den bild som statsministern här givit av
oppositionens inställning till det aktuella
läget i förhållande till regeringens
inställning till detta, den är upp- och
nedvänd. Statsministern säger att vårt
land nu har en del besvärligheter men
att de främst beror på att det är dålig
konjunktur i Storbritannien och i Tyskland
och att man har kontraktiva tendenser
litet varstans i världen.

Ja visst, herr talman, det har man,
men är det inte just i en sådan situation
som en svensk regering borde använda
de metoder, som jag trodde att vi var
stolta över här i landet att verkligen äga,
för att bemästra situationen och få så
milda konsekvenser för vår egen del
som möjligt. Hela den konjunkturpolitiska
teori och praktik som utarbetades
av liberala nationalekonomer under
1930-talets början har ju detta syfte.

Statsministern talar om arbetsmarknadspolitiken.
Ja, herr statsminister,
när det gäller att komma över från en
gammal typ av arbetsmarknadspolitik
till en ny, inriktad på omskolning och
på att stödja strukturrationaliseringen,
så kan ni studera papperen från de år
som ni talade om. Ni skall då finna att
vår strävan just har varit att underlätta
en sådan omläggning.

Statsministern vände på hela steken,
som han ofta brukar göra, och gav en
alldeles skev bild av de strävanden som
varit hans motståndares. Hur skall ni
inom oppositionen klara det hela om ni
vill späda på konjunkturen mer än vi
gör, om ni vill sätta fler hjul i rullning
o. s. v., frågar han. Skall ni låna pengar
till det? Men, herr statsminister, ni lånar
själva vartenda öre till de arbets -

marknadspolitiska åtgärder som föreslås
i årets statsverksproposition. Ändå
anser vi att de inte är tillräckliga, i varje
fall inte för de närmaste månaderna.

Sanningen, herr talman, är att den
socialdemokratiska regering vi nu har,
vilken har satt sig själv som den främste
garanten för trygghet i sysselsättningen
här i landet, nu när den för första
gången verkligen ställs på prov, inte
fyller sin uppgift tillräckligt. Då är det
vi som får lägga fram förslag, som verkligen
skall kunna möta situationens krav
på ett bättre och effektivare sätt än de
förslag regeringen har kommit med.

Statsministern har ofta haft en böjelse
för förhandsrecensioner och vittnade
nyss om hur han enligt pressens omdömen
hade vunnit denna remissdebatt.
Jag tror att han har sagt något liknande
vid flera tidigare tillfällen också. Trots
det är det alldeles klart, att det svenska
folkets förtroende för regeringens sätt
att sköta just de frågor, som nu är mest
livsviktiga för medborgarna, sviktar.
Anledningen till det är regeringens egen
politik.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Det inlägg som nyss
gjordes av folkpartiets ledare är just en
illustration till frågan om varför det
svenska folket är ointresserat av våra
remissdebatter. Knappast på en enda
punkt gör sig herr Wedén något besvär
med att gå in på min analys. Han resonerar
om 1959 och 1960 års ytterligt
kritiska inställning till uppbyggandet
av våra arbetsmarknadspolitiska åtgärder,
som vi nu tillämpar men som vi
icke skulle ha haft om det icke hade suttit
en socialdemokratisk regering och en
socialdemokratisk majoritet i denna
riksdag som hade drivit fram dem. Herr
Wedén behöver inte lita till sitt eget,
tydligen mycket bristfälliga minne eller
till vad jag säger. Slå upp doktor Lewins
doktorsavhandling! Där finns en genomgående
väldokumenterad skildring

Lördagen den 20 januari 1968

Nr 3

193

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

av vad folkpartiet sade, vad folkpartiet
gjorde och vad folkpartiet lät sina tidningar
skriva; man kan erinra sig Dagens
Nyheters kritik av »bertilolssoneriet»,
som enligt tidningen tog makten
från den svenska riksdagen.

Det finns inte en enda riktig analys
av folkpartiets inställning åren 1959
och 1960 i herr Wedéns skildring. Hur
skall man kunna diskutera och hur skall
man kunna skapa ett intresse bland allmänheten
för denna diskussion, om argumenten
går så fullkomligt förbi varandra
— en konst som den nye folkpartiledaren
tycks ha alla förutsättningar
att bli framstående i?

Nu frågar herr Wedén: Använder ni
inte de instrument som ni skapade år
1959? Jo, det är det vi gör. Vi har en
lägre arbetslöshet än i de flesta länder
trots att strukturrationaliseringen här
går så oerhört snabbt. Det är också lätt
att visa; jag gjorde det i första kammaren
och skall inte trötta med det nu.
Ingenting är riktigt i påståendet att vi
icke använder de instrument som är
skapade och att dessa instrument icke
har lett oss fram till ett hyggligt resultat.

Vad vi har gjort här är alltså att vi
har ökat bostadsbyggandet till en absolut
toppnivå i världen. Det är möjligt
att det kan behöva ökas ytterligare. Vi
har lämnat utrymme för en investeringsverksamhet
som, icke i procent
men i kronor räknat, kanske är den
högsta i Europa även för år 1966; det
är bara Schweiz som ligger något tiotal
kronor över oss per individ i detta avseende.
Man lever icke, hade jag en
gång tidigare tillfälle att säga till herr
Wedén, på procentsatser, men när den
svenska industrin i kronor räknat får
större tillskott till sina investeringar än
alla konkurrentländerna med undantag
av Amerika och Schweiz, så är väl detta
inte något bevis för att vi har misslyckats
med vår politik.

upp hela detta resonemang, som herr
Wedén har fört. Det är verkligen att
ställa saken på sin spets när han påstår,
att man utöver detta kommer att föreslå
en mängd åtgärder. Ja, men det är
ju bara bra det! Om ni till den grad ändrar
er politik från 1959—1960 att ni helt
ansluter er till socialdemokratins krispolitik,
så är ju detta utomordentligt
glädjande.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! De båda partiernas inställning
till arbetsmarknadspolitiken
och till hur den utvecklats under åren
från 1950-talets slut går inte att skildra
på ett par minuter. Men jag skall gärna
säga att den allmänna inställningen,
som det stora flertalet av oss här hade
och som inte minst finansministern
hade — det finns massor av citat som
bevis på det, vilka jag dock måste avstå
från att återge — var, som jag nu ser
det, alltför litet expansiv och hade för
starka kontraktiva drag. Men den inställningen
var gemensam.

När det gällde omläggningen av arbetsmarknadspolitiken
i den positiva
riktningen som statsministern talade
om, spelade vi snarare en ledande roll
än rollen av den som följde det socialdemokratiska
partiet. Det ber jag bestämt
att få hävda.

Sedan säger statsministern: Ja, men
vi har väl ändå gjort mycket t. ex. när
det gäller investeringarna. Statsministern
för ett resonemang som är så typiskt
för många anhängare av den meningsriktning
som han är den främste
företrädaren för, t. ex. att vi har i kronor
räknat satsat mer än någon annan,
med ett par undantag som han nämnde.

Det är riktigt, men vi har i kronor
räknat också det högsta löneläget i Europa,
och där finns — som jag har försökt
klargöra för kammaren i mitt första
inlägg — ett givet samband mellan
investeringarnas höjd, takten i investeringarnas
ökning, produktivitetstillväxten
och möjligheten att betala bra löner

Om tiden hade medgivit det skulle
man ha kunnat på punkt efter punkt ta
7 — Andra kammarens protokoll 1968. Nr 3

194

Nr 3

Lördagen den 20 januari 1968

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in.

och möjligheten att samtidigt hålla ett
sådant konkurrensläge att sysselsättningen
hålls uppe. Det är det sambandet
som statsministern inte kan inse — i
mycket stor utsträckning, tror jag, på
grund av bristande personlig kännedom
om hur företag verkligen fungerar.

Till slut säger statsministern: Här har
vi väl i alla fall med vårt sätt att tilllämpa
metoderna nått ett hyggligt resultat.
Nej, enligt vår uppfattning har ni
inte nått ett hyggligt resultat. För det
första kan metoderna tillämpas bättre,
och för det andra kan själva metoderna
förbättras. Jag tror att den meningen,
att resultatet inte är hyggligt, omfattas
av större delen av svenska folket.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag vill bara göra ett
mycket kort påpekande. Anledningen
till att vi har det utomordentligt höga
löneläge som vi har är säkerligen att
den svenska industrin tack vare den
socialdemokratiska politiken under
åren 1957—1960 fick ett utrymme för
de investeringar som herr Wedén mycket
riktigt säger är grunden för ett högt
löneläge. Hade vi följt era rekommendationer
i slutet av 1950-talet att minska
på den allmänna sektorn, hade vi fått
en väsentligt lägre utbyggnadstakt.

Vi såg tidigare än andra sambandet
mellan en hög investeringsnivå och ett
högt löneläge. De teoretiker som har
skapat den svenska arbetsmarknadspolitiken
kommer sannerligen inte från
det borgerliga hållet. Det var Meidner
och Rehn som 1953 lanserade dessa teorier,
som vi har försökt tillämpa, och nu
är det i stor utsträckning Landsorganisationens
betänkande från 1961 som
ligger till grund för vår ekonomiska
politik, i varje fall för vår sysselsättningspolitik.
Det finns, såvitt jag vet,
inga bidrag i de borgerligas ekonomiska
program som skulle vara användbara i
dagens situation.

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp):

Herr talman! Under de nio år som jag
i kammaren har lyssnat till remissdebatter
har jag ofta hört att man ägnat
sista dagen åt recensioner av första dagens
debatt. I årets debatt har partitopparna
först använt en dag för att flitigt
frottera talarstolen. På den andra dagen
har de vanliga ledamöterna haft möjligheter
att hålla mycket korta och koncentrerade
anföranden, och på den tredje
dagen är det de s. k. repriserna och
recensionerna. Om detta inte räcker
fyller man ut med diskussion om debattens
former. Jag vill säga till kammarens
toppar att det borde väl ändå vara
ett typiskt ämne för motioner, propositioner
eller interpellationer att diskutera
kammarens arbetsformer i anslutning
därtill. Det kan ju ändå inte vara
remissdebatten om den ekonomiska politiken
som skall fyllas ut med sådana
resonemang.

Herr talman! Jag har begärt ordet
därför att jag tidigare i dag har hållit
ett kort anförande, där jag berörde den
allvarliga situation som har uppstått
inom skogsbygderna, och jag ville rikta
några ord till finansministern i anledning
därav. En lönsamhets- och avsättningskris
har drabbat skogsnäringen,
och jag sade i slutet av mitt förra anförande
— vilket tydligen besannas av det
intresse jag nu ser från finansministern
— att dessa problem tydligen är perifera
i förhållande till de intressen som
dominerar på det centrala planet, därför
att där domineras man helt av de
expansiva problemställningarna.

Herr Hedlund har redogjort för en
hel del av det som ligger bakom skogsbygdernas
och skogsnäringens problem.
Liksom tidigare under veckan sade finansministern
i dag att det blir mindre
arbete där den privata skogsnäringen
har sina domäner. Det är nog riktigt att
arbetet blivit mindre, men gäller detta
bara inom de trakter där de privata
skogsägarna har sina domäner? Nej,

Lördagen den 20 januari 1968

Nr 3

195

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

herr finansminister, det gör det inte.
Det föreligger problem även i de trakter
där staten har sina domäner.

Jag har personligen blivit uppmärksammad
på dessa problemställningar,
men för att kolla uppgifterna vände jag
mig till riksdagens upplysningstjänst för
att fä fram siffror. Anledningen till att
jag begärde ordet var att jag ville ha
med dessa siffror i riksdagens protokoll,
som belysning av finansministerns
yttrande.

Antalet anställda inom domänverket
uppgick den 1 januari 1967 till 8 696
sysselsatta, varav 6 947 arbetare och
1 749 tjänstemän. Den 20 december 1967
var antalet anställda 7 151, varav 5 418
arbetare och 1 733 tjänstemän. Antalet
anställda har således minskat med 1 545
personer under året, huvudsakligen arbetare.

Detta betyder att var femte arbetare
som varit anställd hos domänverket blivit
friställd under året. Dessutom har
eu mängd människor, som på deltid arbetat
hos domänverket, likaledes friställts.
Detta skapar problem för dessa
bygder.

Sanningen är alltså att problemen är
stora i alla skogsbygder, och jag vill att
åtminstone de ledande inom regeringspartiet
skall observera detta så att de
är beredda att vidta erforderliga åtgärder.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag vill endast göra ett
par kommentarer med anledning av
statsministerns anförande, där han berörde
de synpunkter som herr Hedlund
framfört under remissdebattens inledning
liksom här i dag.

Först och främst bör man akta sig för
att göra uttalanden och värderingar om
andra partiers eller andra personers
ställningstaganden, innan man verkligen
tagit reda på vad det är fråga om.

Det har citerats ett visst uttalande på
ledarspalt i en tidning, som hänfört
problemet till sådant som man kan syss -

la med studenter emellan. Varför skulle
studenter vara särskilt illasinnade eller
ansvarslösa människor? Man har fört
fram en del spekulationer om herr Hedlund
o. s. v. Jag undrar över huvud taget
om vår politiska debatt tjänar på att vi
citerar uttalanden, som vittnar om att
vederbörande inte tagit reda på vad saken
gäller.

Det förhåller sig inte så att herr Hedlund
påstått, att man skall avskaffa elskatten,
sänka omsättningsskatten och
avskaffa omsen på investeringsvaror på
en enda gång och under samma år. Har
man inte det klart för sig, kan givetvis
synpunkterna bli annorlunda.

Sedan vill jag, herr talman, gärna
understryka att man inte bör tala så
mycket om andras ansvarslöshet och
vårdslöshet när det gäller konjunkturpolitiken.
Den nuvarande konjunkturbilden
är mycket oviss — vi kan ännu
inte överblicka konsekvenserna av devalveringen
i England och en del andra
länder. Vi känner ännu inte till konsekvenserna
av de amerikanska kapitalströmningarna
och försöken att stoppa
valutaströmmen och inte heller någonting
om utvecklingen i Västtyskland,
där problemen kanske ligger oss närmare.
Vi vet ännu inte konsekvenserna av
försöken att stoppa det amerikanska
valutautflödet och inte heller av utvecklingen
i Västtyskland, där problemen
kanske ligger oss närmare.

Jag tycker inte alls att det är onaturligt,
utan det är tvärtom mycket naturligt
att det i en ekonomisk debatt i ett
läge sådant som det vi nu har kan göras
olika bedömningar. Vad jag reagerar
mot är att man vill ge kammaren och
svenska folket ett intryck av — jag säger
ett intryck av —• att det skulle vara
något slags ansvarslöshet att bedöma
läget på ett annat sätt än regeringen och
att vilja gå längre i fråga om en expansiv
politik. Statsministern kan väl inte
anse att den socialdemokratiska regeringen
har ett monopol på konjunkturbedömning
eller monopol på att bedö -

196

Nr 3

Lördagen den 20 januari 1968

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ma den grad av expansivitet i politiken
som behövs i det ena eller andra läget.
Jag tycker att det finns anledning att
reagera mot att regeringen försöker inge
svenska folket en felaktig föreställning.

Det är inte märkvärdigt att det anläggs
olika synpunkter, men sättet att
vilja göra sig till förmyndare för andra
när det gäller att bedöma konjunkturbilden
och måttet av ansvar vid val av
ekonomisk politik tycker jag att vi kan
undvara i den bär debatten. Det skulle
vara mera ansvarslöst och vårdslöst,
om oppositionen inte skulle söka föra
eu politik syftande till största möjliga
stabilitet och minsta möjliga arbetslöshet.
Arbetslösheten är ändå så stor att
det bör vara naturligt för oss allesammans
att fundera på hur vi skall klara
dessa problem på bästa sätt utan att
föra en expansiv politik av så bristande
flexibilitet att den kan bereda bekymmer
för stabiliteten framöver. Det är
mot den bakgrunden jag upprepar: Regeringen
har inte något monopol på
konjunkturbedömning och inte något
monopol på att föra en expansiv politik.
Om man har varit överens om att en inflation
kräver en restriktiv ekonomisk
politik och en arbetslöshet en mera expansiv
politik, har väl också vi i detta
läge rätt att komma med förslag till åtgärder.

Jag understryker, herr talman, eftersom
det tidigare har varit på tal — inte
av statsministern men i andra sammanhang
i diskussionen — att herr Hedlund
aldrig har sagt, att han vill minska omsättningsskatten
med en procent, om
inte konjunkturbilden är ännu sämre
än han i dag bedömer den vara. Då återstår
elskatten och omsättningsskatten
på investeringsvaror, som herr Sträng
beräknade skulle betyda ett inkomstbortfall
på ungefär 900 miljoner kronor
på ett år. Herr Hedlund har dock inte
talat om ett helt år utan snarare om ett
halvt år. För övrigt räknar man med att
nettoeffekten, eftersom dessa kostnader
är avdragsgilla, på ett halvår rör sig

om någonting på 250 miljoner kronor i
ökad upplåning.

Sedan kan man också komma ihåg,
vilket herr Hedlund påpekade här, att
om man utformar dessa åtgärder såsom
har föreslagits och samtidigt byter ut
dem mot de extra avdrag som inte alla
kan utnyttja — det är det förslag som
herr Sträng har lagt fram om ett tioprocentigt
avdrag som ger minskade
statsinkomster på 150 miljoner kronor
— kan ju nettoeffekten bli helt annorlunda
och blir även helt annorlunda
än de svindlande tal som man har rört
sig med i debatten. Jag vänder mig inte
så mycket mot den kritik som här har
riktats mot oppositionen av den anledningen
att det bakom kritiken ligger en
konjunkturbedömning som är annorlunda.
Jag bara konstaterar, att den uppfattning
som herr Hedlund här givit uttryck
åt har ett utomordentligt starkt
stöd i den riksdagsgrupp för vilken han
är ordförande.

Vi är i stora drag ense om konjunkturbilden
i varje fall för det första halvåret.
Därför finns det inte anledning
till några spekulationer om att vi härvidlag
skulle ha några delade meningar.

Det är, som herr Hedlund sade, viktigt
att man kör med ena handen på
bromsen, d. v. s. att man ger den ekonomiska
politiken en hög grad av flexibilitet.
Det skall finnas möjligheter att
slå till bromsarna om det behövs. Då är
det ur konjunktursynpunkt inte oriktigt
att för en begränsad tid rekommendera
åtgärder som medger en högre flexibilitet
än den vi för närvarande har.

Jag vill understryka vad jag i remissdebattens
inledning som min personliga
uppfattning framhöll, att det finns starka
skäl för att under de närmaste månaderna
föra en mer expansiv politik för
att minska riskerna för en ökning av
arbetslösheten.

Jag skulle, herr talman, till sist bara
vilja understryka, att när man för in
strukturproblemen i debatten, så borde
man inse, att det inte är säkert att ar -

Lördagen den 20 januari 1968

Nr 3

197

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in.

betslösheten i en utveckling, där strukturproblemen
blir allt större, minskar
därför att vi får en viss konjunkturuppgång.
Vi bör alltså inte på samma
sätt som tidigare räkna med att en uppgång
i konjunkturerna medför en minskning
av arbetslösheten. Detta bör också
beaktas i sammanhanget.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Jag beklagar att statsministern
var tvungen att gå, men jag
hoppas att finansministern fått meddelande
om att jag tänkt göra ett nytt inlägg,
som jag emellertid skall göra mycket
kort och begränsa endast till den
diskussion som vi förde om inställningen
till arbetsmarknadspolitiken i olika
avseenden.

När det gäller folkpartiet och 1950-talets sista år vill jag konstatera, herr
talman, att det var på krav från vårt
håll på en översyn av hela arbetsmarknaden
som arbetsmarknadsutredningen,
vilken statsministern åberopade, kom
till — Bertil Ohlin ingick ju för övrigt
i den •— och det är den utredningen
som lagt grunden till den arbetsmarknadspolitik
som sedan drivits här i landet.

I den motion från folkpartiet som
lanserade tanken på en ny arbetsmarknadsutredning
ingick som en mycket
väsentlig beståndsdel att samhällets ansträngningar
borde inriktas mera på att
finna nya arbetstillfällen för dem, som
drabbats av oförskylld arbetslöshet, och
mindre på de ur samhällsekonomisk
synpunkt inte så värdefulla traditionella
beredskapsarbetena. Den tanken ställde
sig också utredningen enhälligt bakom,
och det har haft en väsentlig betydelse
för den ändring i uppläggningen
av arbetsmarknadspolitiken som sedan
har blivit alltmer markerad. Som jag
nämnde i diskussionen med statsministern
betonade vi då och vid flera senare
tillfällen betydelsen av bättre rörelsestimulerande
åtgärder och mer omskolningsverksamhet.
Det var på grund av

denna vår kritiska inställning till vanliga
beredskapsarbeten som vi 1960
föreslog ett något lägre belopp till sådana
än vad som äskades samtidigt som vi
sade att om vår konjunkturbedömning
inte skulle visa sig riktigt hållbar så var
vi beredda att ställa de medel till förfogande
som kunde komma att behövas.

Jag vill också påpeka, herr talman,
att en av de frågor som inte minst på
allra senaste tiden fått alltmer ökad aktualitet,
nämligen hur de arbetsmarknadspolitiska
åtgärderna skulle inriktas
för att stödja de tjänstemän som
kommer i svårigheter, togs upp från
vår sida på ett tidigt stadium.

Till sist, herr talman, vill jag bara
konstatera ytterligare en sak, nämligen
att när man skulle gå från utredningsstadiet
och till att i praktiken genomföra
den nya arbetsmarknadspolitiken under
åren 1963—1965, så krävdes från
vår sida, i enlighet med de intentioner
som framgått av utredningen och i enlighet
med vad arbetsmarknadsstyrelsen
begärt, högre anslag än vad regeringen
föreslog.

Det är, herr talman, den verklighet
som finns bakom de anklagelser som
statsministern framställde och som dementerar
dessa anklagelser.

Överläggningen var härmed slutad.

Propositionerna hänvisades till statsutskottet,
varjämte de i nedan angivna
delar remitterades till följande utskott,
nämligen

propositionen nr 1, i vad den angick
det promilletal, varmed skogsvårdsavgiften
för år 1968 skulle utgå, till bevillningsutskottet,
i vad den berörde utgifterna
för riksdagen och dess verk
m. in., till bankoutskottet, i vad den gällde
riktlinjer för ny fastighetsregistrering,
till lagutskott, och i vad propositionen
avsåg jordbruksärenden, till
jordbruksutskottet; samt

propositionen nr 2, såvitt den angick
jordbruksärenden, till jordbruksutskottet.

198

Nr 3

Lördagen den 20 januari 1968

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Till vederbörande utskott skulle jämväl
överlämnas de i anledning av propositionerna
inom kammaren avgivna
yttrandena.

§ 3

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
följande å bordet vilande skrivelser
från styrelsen för riksdagens förvaltningskontor,
nämligen:

angående projektering av provisoriska
lokaler för riksdagen i kv. Garnisonen; angående

anslag på tilläggsstat för
utredning om riksdagens hus in. m.;

angående lönegradsplaceringen av
tjänsten som chef för förvaltningskontoret;
och

angående familjepension åt f. d. befattningshavaren
hos riksdagen fil. lic.
Al Vänners efterlevande maka Carin
Vänner.

§ 4

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till konstitutionsutskottet motionerna
nr 135—141;

till statsutskottet motionerna nr 142—
162;

till bevillningsutskottet motionerna
nr 163—172;

till bankoutskottet motionerna nr
173—175;

till lagutskott motionerna nr 176—
193;

till jordbruksutskottet motionerna nr
194—198; och

till allmänna beredningsutskottet motionen
nr 199.

§ 5

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträ -

de på förmiddagen gjorda men då bordlagda
interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Rubin (mbs), till lians excellens
herr statsministern angående en vitbok
rörande baltutlämningen 1945—1946,
och

herr Hedin (h), till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
angående viss begränsning av förbudet
mot jakt.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 6

Anmäldes följande motioner:

nr 200, av herr Thylén in. fl., om höj!
anslag till Bidrag till sjövärnskåren,

nr 201, av herrar Åkerlind och Nordgren,
om vidgad möjlighet alt erhålla
befrielse från åttonde och nionde skolåret
i grundskolan,

nr 202, av herr Johansson i Torp, angående
kommunikationerna inom kom
munblocken,

nr 203, av herr Hector in. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning om
anslag till Ersättning åt författare m. fl.
för utlåning av deras verk genom bibliotek
in. m.,

nr 204, av herr Thylén in. fl., om ändrade
former för utlåning från allmänna
pensionsfonden, samt

nr 205, av herr Sterne, angående baltrafiken
över Öresund, m. in.

Dessa motioner bordlädes.

S 7

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.31.

In fidem

Sune K. Johansson