Fredagen den 19 april Sid (Riksdagens protokoll 1968:18)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 18

FÖRSTA KAMMAREN

1968

19—23 april

Debatter m. m.

Fredagen den 19 april Sid.

Svar på interpellation av herr Kristiansson, Axel, (ep) ang. lämpligheten
av statligt stöd till ägg- och fläskproduktionen i en
överskottssituation ........................................ 3

Naturvårdsforskningens organisation, m. m................... 19

Om en dokumentationscentral för miljövårdsforskning.......... 39

Om ett miljöpolitiskt samordnings- och handlingsprogram...... 40

Den psykiska folkhälsan .................................... 42

Den psykiska hälsovården.................................... 50

Meddelande ang. enkla frågor:

av herr Fälldin (ep) ang. företagsskatteutredningens arbete . . 55

av herr Strandberg (h) om förbättringar av de värnpliktigas
förmåner .............................................. 55

Tisdagen den 23 april

Meddelande ang. enkel fråga av herr Mattsson (ep) ang. hastighetsbegränsning
för viss fordonskombination .............. 58

1 Första kammarens protokoll 1968. Nr 18

Nr 18

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 19 april sid.

Bevillningsutskottets betänkande nr 32, ang. båttrafiken över Öresund,
in. in............................................... 19

Andra lagutskottets utlåtande nr 25, ang. vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna konferens år 1967 vid dess
femtioförsta sammanträde fattade beslut .................. 19

Jordbruksutskottets utlåtande nr 19, ang. naturvårdsforskningens
organisation och statsbidrag till avloppsreningsverk in. m. .. 19

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 22, om en dokumentationscentral
för miljövårdsforskning ...................... 39

— nr 23, ang. åtgärder för miljö- och naturvård, m. m......... 40

— nr 17, ang. den psykiska folkhälsan ...................... 42

— nr 21, ang. den psykiska hälsovården...................... 5@

— nr 24, om förbättrade arbetsförhållanden m. m. för de handikappade
................................................ 54

— nr 25, om införande av professionell fotboll................ 54

Fredagen den 19 april 1968

Nr 18

Fredagen den 19 april

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Ang. lämpligheten av statligt stöd till
ägg- och fläskproduktionen i en överskottssituation Herr

statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
HOLMQVIST, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara herr
Axel Kristianssons (ep) interpellation
angående lämpligheten av statligt stöd
till ägg- och fläskproduktionen i en
överskottssituation, erhöll ordet och
yttrade:

Herr talman! Herr Axel Kristiansson
har frågat mig om jag dels anser det
ur allmän synpunkt vara försvarbart
att lämna omfattande statligt stöd till
ägg- och fläskfabriker under en period
då det finns ett betydande överskott på
ifrågavarande produkter, dels anser att
en sådan inriktning av det statliga stödet
överensstämmer med målsättningen
för produktionsanpassning inom jordbruket.

Statens stöd till jordbrukets rationalisering
avser i princip uppbyggnad av
effektiva företag utan begränsning till
någon särskild företagsform. Rationaliseringsarbetet
skall särskilt främja specialisering
och övergång till drift i
större skala inom jordbruksproduktionen.
En av förutsättningarna för stöd
är att en ifrågasatt investering skall
vara önskvärd ur allmän synpunkt. Vid
prövningen härav skall beaktas bl. a. de
effekter som åtgärden kan få på marknadsutvecklingen
inom landet för den
produkt som investeringen avser. En
överskottssituation för en viss produkt
skall dock inte hindra stöd till sådana
ytterligare investeringar i produktionsgrenen
i fråga som höjer produktio -

nens effektivitet. Enligt min mening
överensstämmer den hittillsvarande tilllämpningen
av principerna för stödet
med målsättningen för produktionsanpassningen
inom jordbruket.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
jordbruksministern för svaret på min
interpellation. Det kom snabbt, och jag
tror att det ligger ett betydande värde
däri. Tillsammans med de klarlägganden
som jag hoppas jordbruksministern
kommer att lämna här i kammaren ger
svaret ett besked om vart jordbruksministern
så att säga är på väg och vad
han målmedvetet siktar till med sin
nya jordbrukspolitik, som på många
punkter är både dunkel och motsägelsefull.

Jag måste emellertid säga att svaret
är mycket ofullständigt. Jag skulle närmast
vilja karakterisera det som Holmqvists
ofullbordade.

Jag begärde i min interpellation att
få veta jordbruksministerns syn på två
konkreta frågeställningar, dels om det
ur allmän synpunkt är försvarbart att
lämna omfattande statligt stöd till äggoch
fläskproduktionen under en period
då det finns ett betydande överskott på
ifrågavarande produkter, dels också om
jordbruksministern anser att en sådan
inriktning av det statliga stödet med de
följder det får för produktionsutvecklingen
överensstämmer med produktionsmålsättningen
inom jordbruket,
alltså den nedbantning av jordbruksproduktionen
som riksdagen har uttalat sig
för.

På den sista frågan har jordbruksministern
såvitt jag kan förstå svarat jakande.
Hur han kan göra så är för mig
obegripligt — det finns ju ingen som

Nr 18

Fredagen den 19 april 1968

Ang. lämpligheten av statligt stöd till ägg- och fläskproduktionen i en överskotts -

situation

helst logik i detta svar med tanke på
tidigare uttalanden om angelägenheten
av att krympa totalproduktionen, att
minska exportförlusten etc.

I vad det gäller den första frågan har
såvitt jag kan tolka svaret jordbruksministern
underlåtit att svara — om
det är avsiktligt eller icke lämnar jag
därhän. Svaret på denna punkt är huvudsakligen
ett referat av hans egen
skrivning i propositionen, som riksdagen
sedan med knappast möjliga majoritet
antagit. Nu gällde inte min fråga
vad som står i riksdagstryck och anvisningar,
utan om jordbruksministern anser
att det ur allmän synpunkt är försvarbart
att i en besvärlig överskottssituation
lämna omfattande statliga stöd
till nyinvesteringar i ägg- och fläskproduktion.
Man kan närmast säga att det
är fråga om hur jordbruksministern ser
på dagens situation med hänsyn till
den skrivning som är gjord. Frågan är
som jag ser det fullt berättigad att ställa
mot den bakgrund utskottsskrivningen
ger. Jag vill här citera följande rader:
»Vid prövning om en investering
är önskvärd ur allmän synpunkt beaktas
bl. a. marknadssituationen för den
produkt investeringen avser.»

Mot den bakgrunden och då jordbruksministern
rimligen inte kan komma
förbi sin egen skrivning är det angeläget
att jordbruksministern närmare
utvecklar sitt svar på denna punkt. Av
särskilt intresse är då att veta vid vilken
grad av överproduktion som jordbruksministern
kommer att beakta
marknadseffekterna och vilka exportförluster
som jordbruksministern anser
vara så att säga tolerabla för att staten
skall subventionera eller icke subventionera
ytterligare produktionsökning.

Jag förutsätter således att jordbruksministern
återkommer med preciserat
svar på dessa frågeställningar ävensom
att han ger en definition på vad han
menar med att vara »önskvärd ur allmän
synpunkt». Av intresse är också att
veta —- det kanske ligger något utanför

men jag är intresserad av det ändå —
huruvida jordbruksministern vid dylika
överväganden, ty sådana torde han
säkerligen få göra många hädanefter,
icke ser sig böra ta någon som helst
hänsyn till de urholkande effekter som
kan komma att uppstå på den prispolitiska
målsättning som producenter och
konsumenter kommit överens om och
som riksdagen sedan sanktionerat. Det
borde även vara en jordbrukspolitik
angelägenhet att förverkliga dessa målsättningar.

Jag vill återkomma till den senare delen
av min frågeställning: huruvida, för
att uttrycka saken på ett annat sätt,
jordbruksministerns praktiska handläggning
av det statliga investeringsstödet
med därav föranledd produktionsökning
ligger i linje med produktionsmålsättningen
inom jordbrukspolitiken.
Jag måste säga att jordbruksministerns
svar är förbluffande. Ingen bär som
han under alla de år som jordbrukspolitiken
stått under debatt energiskt
förfäktat angelägenheten av att jordbruksproduktionen
snabbt skali bringas
ner så att förlustbringande export undvikes.

Det kan ur riksdagens protokoll plockas
fram exempel på hur jordbruksministern
försökt att ange hur mycket en
normalbonde får avstå av sin inkomst
på grund av framför allt överproduktion
på animaliesidan. Det skulle vara
mycket intressant om jordbruksministern
ville göra en kompletterande beräkning
över hur mycket exempelvis
sörmlandsfallet kostar bonden i fråga
liksom många andra.

När jag här exemplifierar i eu mera
principiell debatt gör jag detta därför
att det anmärkningsvärda här inte ligger
i företaget som sådant utan i handläggningen
av den statliga stödgivningen
kring detsamma, dels därigenom att
jordbruksministern bortser från den rådande
marknadssituationen, dels också
för att detta företag fått en oproportionerligt
stor del av det rambelopp som

Fredagen den 19 april 1968 Nr 18

Ang. lämpligheten av statligt stöd till äg

står till förfogande för dylik kreditgivning.
Med all sannolikhet hade här åberopade
företag kunnat finansieras på
annat sätt. Såvitt jag kunnat se av
handlingar i målet var ju detsamma vid
lånebeskedets delgivning till allra
största delen färdigställt eller påbörjat.
Jag kan inte tänka mig annat än att
man inte tar risken att på dessa grunder
icke komma i åtnjutande av statligt
stöd, om man ej kan fullborda planerna
utan att få detta stöd.

Här föreligger således, som jag ser
det, en enastående inkonsekvens mellan
jordbruksministerns tidigare resonemang
och hans praktiska handläggning
av här berörda avsnitt av jordbrukspolitiken.
Jag tycker att det finns
anledning att han klarar ut detta inför
denna kammare. Fasthåller jordbruksministern
alltjämt vid den 80-procentiga
självförsörjningsgraden som eu
målsättning, och ligger det någon ambition
och verklig mening bakom den
skrivning som framfördes av den socialdemokratiska
utskottsdelen och som
riksdagen senare antog, nämligen att
det är självfallet att rationaliseringsverksamheten
under överskådlig tid
kommer att domineras av arbetet med
att bygga upp bärkraftiga familjejordbruk
— då bör jordbruksministern sannerligen
förklara hur denna ekvation
går ihop i nuvarande marknads- och
kreditgivningssituation.

Jag kan aldrig tänka mig att riksdagsmajoriteten,
oavsett politisk tillhörighet,
vid föregående års beslut i jordbruksfrågan
tänkt sig att exempelvis
ett enda företag årligen skulle tillerkännas
räntesubvention på 80 000 kronor
per år. Även om jordbrukspolitiken
inte skall vara socialpolitik, finns
det ju ändå ingen anledning att slå över
på motsatta ytterligheter. Jag tror att
det är mycket väsentligt med hänsyn
till de stora ekonomiska satsningar
som staten härvidlag åtager sig för
framtiden, och som är ofrånkomliga,
att vi noga överväger var vi får den

g- och fläskproduktionen i en överskotts situation största

effekten av statens satsning.
Jag kan inte finna annat än att, i varje
fall under ett betydande övergångsskede,
denna nås inte genom stora punkinvesteringar
utan genom komplettering
och utbyggnad av nu bestående
produktionsenheter. Självfallet behöver,
om så skall kunna ske, tillgängligt
produktionsutrymme också reserveras
härför.

Jag tror också, även om — som jag
tidigare framhållit — jordbrukspolitiken
inte skall vara socialpolitik, att
det finns anledning att åtminstone något
se på fördelningen av statliga medel,
som dock innebär betydande inkomstförstärkningar,
där de hamnar.

Jag vill således, herr talman, starkt
hävda att vid den praktiska tillämpning
som jordbruksministern introducerat
i vad det gäller jordbrukets rationalisering
har han icke tagit tillbörlig
hänsyn till den i såväl proposition
som riksdagens utlåtanden åberopade
marknadsfaktorn. Jag hävdar också
att en dylik tillämpning icke rimligen
kan förenas med den jordbrukspolitiska
målsättningen.

Eftersom jordbruksministerns svar
var både kortfattat och ofullständigt
förutsätter jag att han i den följande
debatten här ger ett förtydligande.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Herr Axel Kristiansson
har ställt en rad ytterligare frågor till
mig. Jag skall försöka besvara dem efter
hand. Men jag kanske kan ha anledning
att först gå ifrån vanlig praxis
och i mitt inlägg anknyta till ett speciellt
fall, därför att det har väckt stor
uppmärksamhet.

Som vi alla kan läsa i RLF-tidningen
i dessa dagar hålls det inte en RLFstämma
någonstans i landet utan att det
skall antas protestuttalande, som antingen
innebär att den nuvarande jordbruksministern
bör avgå eller att han
har handlat felaktigt, har handlat oför -

Fredagen den 19 april 1968

6 Nr 18

Ang. lämpligheten av statligt stöd till äggsituation synt,

ja, man kan nästan få en känsla
av att han skulle ha begått någonting
brottsligt.

Man kan också i det sammanhanget
läsa tankar på att det nu är tid att sätta
i gång bojkotter mot företag vilka som
leverantörer eller mottagare har kontakt
med det nya företaget i Sörmland.
Vid RLF-stämman i Kronobergs län
förklarades bl. a. att i dag, då på andra
områden olika former av mer eller
mindre handgripliga demonstrationer
tillämpas, bör på jordbrukarh&ll tanken
på sanktioner mot dylika företag
och köpare av deras produkter inte
vara främmande. Med andra ord: man
anser det vara så allvarligt att ett affärsföretag
har etablerat sig som jordbruksproducent,
att man är beredd att
rikta in stridsåtgärder mot företag inom
handeln som befattar sig med produkter
från företaget. Man har vidare
sagt att jag med det här beslutet har
bitit huvudet av skammen.

Därför, herr Axel Kristiansson, finns
det anledning att först ta upp ett resonemang
om några väsentliga frågor
i det här sammanhanget.

.Tåg vill erinra herr Kristiansson om
— som jag haft anledning att också
säga i andra sammanhang — att det är
högt på tiden att man inom RLF gör
klart för sig att skråväsendets dagar är
förbi i det här landet. Man bör också
tänka på att vi i denna riksdag under
de senaste åren medvetet strävat efter
alt i ökad utsträckning kunna förverkliga
de fria näringsprinciper som gäller
i vårt näringsliv också när det gäller
jordbruksproduktionen. Både jordförvärvslagen
och de gällande jordbrukspolitiska
riktlinjerna möjliggör
numera etablering och utbyggnad av
rationella företag inom jordbruksproduktionen
oavsett ägareform. Här föreligger
tydligen ett medvetet försök att
inför valet få en konflikt — vågar jagsäga
— mellan å ena sidan Sveriges
bönder och å andra sidan konsumenter
och löntagare, där man vill blåsa upp

och fläskproduktionen i en överskotts ett

enskilt fall till en stor principdiskussion.

.Tåg vill fråga: Vad är det för fel
med det företag som har tillkommit i
Södermanland? År det för stort? Vänder
man sig mot det därför att dess produktion
är alldeles för rationell? Visst
är det stort. Det kommer i full skala
att svara för ungefär 2 promille av den
svenska fläskproduktionen. Och visst
är det stort om vi ser på den äggproduktion
som kan komma till stånd vid
detta företag, vilken kan beräknas till
1—2 procent av den totala äggproduktionen.
Är det därför man vänder sig
mot det och säger att så stora steg framåt
får vi inte ta, därför att det då blir
till skada för de hundra tusen jordbrukarna
här i landet.

Jag vill ställa en fråga som jag hoppas
att herr Axel Kristiansson ger svar
på: Är det således fel att företaget är
för rationellt i det avseendet? Vi är ju
i alla fall överens om att även företag
som drivs i bolagsform skall ha möjligheter
att få det statsstöd som kreditgarantin
utgör — jag vill därvidlag friska
upp minnet på herr Axel Kristiansson
och erinra honom om att han var med
här i riksdagen i fjol och då inte motsatte
sig att det skulle finnas möjligheter
att tillskapa företag av denna typ.
Men är detta företag för stort, herr
Axel Kristiansson? Hur skall då alla
de jordbrukare som har byggt ut sin
produktion under de senaste åren uppfatta
sin situation? Det finns enskilda
jordbrukare som bar byggt ut företag,
vilka när det gäller fläskproduktionen
är större än detta. Jag skulle kunna ta
med herr Axel Kristiansson på en resa
i Skåne och presentera honom för
minst ett tiotal jordbrukare, vilka inom
sina företag har byggt upp en
fläskproduktion som är större än den
som förekommer vid detta företag i Södermanland.

Om vi ser på statistiken finner vi att
sedan 1964 och fram till 1966 ökade
antalet storproducenter på fläsksidan —

Nr 18

Fredagen den 19 april 1968

Ang. lämpligheten av statligt stöd till ägg- och fläskproduktionen i en överskotts -

då räknar jag som storproducenter sådana
som levererar mer än 500 slaktsvin
om året — från 700 till något
över 1 000. Det var en ökning med
ungefär 50 procent under denna tid.
Dessa 300 jordbrukare som det rör sig
om i hela landet har under denna tid
tagit ytterligare 10 procent av den totala
fläskproduktionen för sin del.
Producenterna med mer än 500 svin
i årsleverans har ökat sin andel från
30 till 40 procent. I Södermanlandsfallet
rör det sig om 1 promille. Vem
har i så fall vållat mest bekymmer
för de små producenterna — företaget
i Södermanland som man nu protesterar
mot landet över, eller de några
hundra enskilda jordbrukare som har
byggt upp sina företag?

Jag ställer den frågan därför att den
är värd att fundera över. Jag menar
inte att dessa 300 har begått något
oriktigt. Jag tycker att det bör vara
välkommet, inte minst från konsumenternas
synpunkt, att vi får en rationellare
produktion. Ingen människa skall
behöva känna dåligt samvete för att
med sill effektiva produktion ha inkräktat
på annans möjlighet att få utkomst
i sitt företag. Vad vi vill ha är
en näring som kan utvecklas mot allt
större effektivitet och allt bättre förhållanden
i olika avseenden. De liberala
näringspolitiska principer vi tilllämpar
i vårt land har också legat till
grund för riksdagsbeslutet, där inte ens
centern motsatt sig att även sådana
affärsföretag som det här rör sig om
skall kunna få statens stöd till anläggningar
för primär livsmedelsproduktion.
Det gäller här inte något slags
lokaliseringsstöd eller bidrag. Företaget
har fått möjligheter till kreditgaranti
— inte för hela beloppet — men
av de investeringskostnader som totalt
uppgår till 12 miljoner kronor får företaget
kreditgaranti för 4 miljoner.

I det nu aktuella fallet har lantbruksnämnden
i Södermanland enhälligt tillstyrkt
en kreditgaranti på 6 miljoner.

situation

Ett par av nämndens ledamöter blev
bleka om näbben, sedan man börjat
skriva om saken i föreningstidningarna,
och de anmälde efteråt, inte reservationer
men ett särskilt yttrande, där
de sade att man kanske inte borde ha
gått så här långt. Lantbruksstyrelsen
föreslog 3 miljoner. Och sedan säger
man, när jag varit med om att anvisa
4 miljoner, att jag har bitit huvudet av
skammen — som det heter. Är det inte
att ta till hårda ord — när jag har
handlat enligt författningen, kunnat
stödja mig på lantbruksnämnden och
lantbruksstyrelsen? Jag vågar säga att
jag skulle ha bitit huvudet av skammen
om jag hade gått emot gällande
författning, om jag hade gått emot den
bedömning som myndigheterna har
gjort i denna fråga.

Kritiken från RLF:s och från centerns
talesmän är så mycket mer oberättigad
som kreditgivningen till familjeföretagen
icke kommer att bli eftersatt.
Jag vill erinra om att vi nu
befinner oss ett långt stycke in i april,
och det återstår ett par månader av
innevarande budgetår. Ingen vill väl
försöka inbilla mig att vi under denna
tid — även om medlen skulle vara helt
förbrukade i dag, vilket de icke är —
kommer att ställa till allvarliga svårigheter
för familjejordbruket. Vi har ju
gjort en så pass kraftig uppräkning av
kreditramarna att man inte med skäl
kan säga att det här beslutet på något
sätt har inkräktat på familjejordbrukets
möjligheter att utveckla sig.

Man behöver således inte söka efter
särskilda motiv för regeringens beslut,
eftersom detta ärende bär handlagts i
god överensstämmelse med gällande
författning. Det är en helt godtycklig
tolkning när man nu menar att företagets
oberoende av jordbrukskooperationen
och dess kontakter med bl. a. KF
skulle utgöra ett sådant motiv. Jag hade
ju anledning att inledningsvis säga att
just det förhållandet tydligen har upprört
sinnena så kraftigt att man t. o. m.

8 Nr 18 Fredagen den 19 april 1968

Ang. lämpligheten av statligt stöd till ägg- och fläskproduktionen i en överskottssituation -

har ifrågasatt blockader mot företag som
befattat sig med denna typ av produktion.
Det borde i detta sammanhang
förtjäna större uppmärksamhet av dem
som säger sig vilja värna om sysselsättningen
på landsbygden, att ifrågavarande
sörmlandsföretag kommer att ge arbete
åt ett 50-tal personer bl. a. genom
att vissa funktioner, som normalt ligger
hos grossistföretag, kommer att utföras
direkt av detta företag. Man har 100 000
värphöns. Det betyder att det produceras
så mycket ägg i företaget, att det är
möjligt att där göra både kontrollen av
äggen, sorteringen och paketeringen av
äggen så att de sedan kan skickas vidare
direkt till butiken.

Det som är av utomordentligt stort
intresse i detta sammanhang är ju att
när man gör ett företag så pass stort
som i detta fall, har man möjligheter att
ute på den rena landsbygden skapa ny
sysselsättning, en sysselsättning som annars
med nuvarande system ofta ligger
i städerna och tätorterna. Tänk efter
var våra äggcentraler arbetar — ofta
i tätorterna. Dit transporterar man äggen
och där utför man den procedur
som jag nyss nämnde. I sörmlandsfallet
har man alltså inom företaget kunnat ta
vara på arbetsmöjligheterna och ge
dem till människor som lever och bor i
bygden.

Menar nu herr Axel Kristiansson —
här får jag ställa en motfråga — att
ifrågavarande stöd är mindre motiverat
därför att det kommer att ge sysselsättning
åt 50 löntagare, vilka jag antar är
organiserade i Svenska lantarbetarförbundet
och således inte medlemmar i
RLF? Men är inte dessa människor lika
värdefulla, om vi skall bevara en levande
landsbygd? Eller menar man från
centerpartiets sida att det här inte kan
bli tal om annat än att det skall vara
den självägande bondens intresse som
vi skall tillvarata? Finns det verkligen
inte anledning för er också att ömma
något för andra kategorier av medborgare
som vill ha utkomst på den svens -

ka landsbygden? Jag skulle kunna fortsätta,
men jag tror att det sagda kan
räcka: I detta fall har det sannerligen
inte varit tal om att bita huvudet av
skammen, utan regeringen har gjort en
bedömning, som inte varit svår därför
att så mycket har talat för att detta företag
skulle få stöd.

Herr Axel Kristiansson frågar i dag
hur detta kommer att återverka på
överskottssituationen i fråga om fläsk.
Jag skall inte vara oartig, annars skulle
jag säga att herr Axel Kristiansson
tycks vara väldigt okunnig om hur fläskproduktionen
bestämmes i detta land.
Under årtionden har vi haft perioder
med överskott eller underskott på fläsk.
Vi vet hur, detta skall regleras. Det kanske
är en mekanism som inte är särskilt
tilltalande för konsumenterna. Det anses
normalt att om man får överskott
på en vara skall man sänka priset för
att på det viset bereda ökad avsättning.
Vad gör vi när vi får överskottsproblem
i fläskproduktionen? Jo, då höjer
vi priset på fodersäd för att på detta
sätt dra ned lönsamheten av fläskproduktionen.
Så får vi en anpassning nedåt
till vad som kan avsättas. På det viset
bevaras pengarna inom jordbruket.
Det blir vegetabilieproducenterna som
får glädje av att det tidvis uppkommer
överskott på fläsk och att detta frammanar
åtgärder för att nedbringa fläskproduktionen.

Så enkelt är det, herr Axel Kristiansson.
Det är egentligen att blamera sig
att i riksdagen ställa en fråga om hur
detta verkar. Varje vettig jordbrukare
måste känna till hur mekanismen fungerar
i fråga om fläskproduktionen. Det
är bara fråga om att se till att främja
en utveckling med produktion under
så rationella former som möjligt. Jag
vågar säga att sörmlandsfallet är ett
utmärkt exempel på detta.

Herr Axel Kristiansson skall akta sig
för att ta beslutet som ett uttryck för
att regeringen och andra skulle ställa
sig fientliga mot jordbrukskooperatio -

Fredagen den 19 april 1968

Nr 18

Ang. lämpligheten av statligt stöd till ägg- och fläskproduktionen i en överskotts situation -

nen eller mot den enskilde jordbrukarens
strävan att bygga upp sitt företag.
Det finns inte ett spår av detta,
utan det gäller att fullfölja de riktlinjer
som riksdagen •—- det vågar jag säga -—
med stor enighet har antagit. Ingen
har i princip motsatt sig att ett företag
av denna typ skall få statens stöd.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Det är måhända ofint
av en utomstående att blanda sig i en
så tillspetsad debatt som denna, men
det spörsmål som herr Axel Kristiansson
har aktualiserat i sin interpellation
är av så stort intresse och har
väckt sådan uppmärksamhet landet runt
att jag anser mig kunna gå in i debatten
med några synpunkter.

Jag håller med jordbruksministern
om att kreditgivningen i det aktuella
sörmlandsfallet inte strider mot de beslut
som riksdagen fattade i fjol, när vi
drog upp riktlinjerna för den framtida
jordbrukspolitiken. Jag vill inte ställa
mig bakom de tillspetsade meningsyttringar
som kommer till uttryck på olika
håll ute i landet, men är inte herr
jordbruksministern en aning för känslig
i detta sammanhang? Det är inte
ovanligt att man vid sammanträden eller
konferenser antar resolutioner och
ger uttryck för uppfattningar, som kan
förefalla stötande för dem som bli föremål
för kritik. I alla tider har de som
suttit vid makten fått vänja sig vid att
kritik framförts i mer eller mindre väl
valda ordalag från dem som inte haft
samma uppfattning som de makthavande.
Jordbruksministern är väl också
fullt medveten om att även om det aktuella
beslutet inte strider mot den
jordbrukspolitik riksdagen uttalade sig
för i fjol så rådde det inte full enighet
om den statliga rationaiiseringspolitiken.
Vi från borgerligt håll önskade att
rationaliseringsinsatserna i första hand
och i större utsträckning än riksdagen
beslutade skulle inriktas på familjefö -

retagen. Även om vi inte satte oss emot
att rationaliseringsverksamheten även
skulle få omfatta större företag, så
fanns det en ganska bestämd gradskillnad
i fråga om önskemålen, var rationaliseringsverksamheten
i huvudsak
skulle koncentreras.

Jag undrar, herr jordbruksminister,
om inte stordriftens fördelar är litet
överreklamerade. När man granskat
bokföringsresultat från jordbruk av olika
storlek, har man många gånger funnit
att det inte alltid är de största företagen,
de som sätter in de största resurserna
på en produktion som ger det
bästa utbytet. Jag tror inte att man kan
sätta likhetstecken mellan stordrift och
effektivitet.

Jordbruksministern har tydligen —
nu liksom tidigare — studerat RLF-tidningen
mycket noga. Han har kanske
då också observerat att i ett nummer
där tidningen kritiserade statsstödet till
det aktuella företaget i Sörmland redovisades
att ett annat stort företag gått
omkull, därför att det hade inriktat sig
på en ensidig och alltför stor fläskproduktion.
I det fallet fick jordbrukets ekonomiska
organisationer träda in. Det
finns exempel på detta landet runt.

Vad frågan gäller är emellertid inte,
huruvida produktionen skall bedrivas
inom stora eller små företag, utan frågan
gäller huruvida staten skall stödja
de stora företagen och medverka till
de stora kapitalinvesteringar som krävs
för att bygga upp en verksamhet i mycket
stor skala. Hur mycket jordbruksministern
än argumenterar, kan jag inte
fatta — det kanske beror på min bristande
fattningsförmåga •— att det finns
konsekvens mellan principerna för
jordbrukspolitiken, som vi beslutade i
fjol, och besluten om statsstöd till storfabrikation.

I den proposition till förra årets riksdag
vari jordbrukspolitiken behandlades
betonades sida upp och sida ned
vikten av att begränsa jordbruksproduktionen
inom landet. Jag behöver

Nr 18

Fredagen den 19 april 1968

Ang. lämpligheten av statligt stöd till ägg- och fläskproduktionen i en överskotts -

situation

inte upprepa argumenten, ty de är välkända
för de flesta av kammarens ledamöter.
Jag vill bara påminna om att
ett av de viktigaste skälen för en begränsning
av jordbruksproduktionen,
som skulle medföra förbättrad lönsamhet
för den enskilde jordbrukaren, var
att jordbruket inte skulle belastas med
stora kostnader för att subventionera
exporten av jordbruksprodukter.

Hur går det då när man med statligt
stöd bygger upp så stora företag som
det här gäller? De stora fläskproducenterna
i Skåne — det finns en och annan
även i Östergötland — har i regel
byggt upp sin produktion utan anlitande
av statligt stöd, och det må stå var
och en fritt att vidtaga de förändringar
i produktionen som han själv vill, om
han gör det med egna medel. Alla dessa
stora företag måste dock bidraga till
att öka exportöverskottet av fläsk, som
det nu gäller, och på det viset motverka
den strävan som 1967 års riksdagsbeslut
om jordbrukspolitiken innebar,
nämligen att försöka begränsa produktionen
och på det viset också begränsa
jordbrukets egna kostnader för
en icke lönande överproduktion.

Sedan framhöll jordbruksministern
att kreditgarantin på fyra miljoner kronor
inte skulle minska möjligheterna att
stödja familjejordbruket. Det är möjligt
att jordbruksministern kan mobilisera
så mycket pengar att det räcker till
ändå, men redan vid årets början var
man vid lantbruksnämnden i mitt hemlän
bekymrad över att medelstillgången
började tryta. Jag känner till det genom
ett näraliggande exempel med en
lantbrukare, som sökte kreditgaranti.
Lantbruksnämnden har sedermera fått
påfyllning. Men om fyra miljoner kronor
beviljas på ett bräde, måste det
innebära att man minskar möjligheterna
för andra företag att få del av den
statliga kreditgarantin.

Herr talman! Det var några synpunkter
som jag ville lägga på denna fråga.
Den är sannerligen av mycket stor be -

tydelse när det gäller att bedöma hur
den statliga rationaliseringsverksamheten
i framtiden kommer att utformas.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Jag måste mycket starkt
beklaga jordbruksministerns strävan
att snedvrida denna debatt liksom hans
försök att stämpla mig såsom underblåsare
av protester eller kanske till och
med såsom arrangör av sådana. Jag vill
betyga att jag inte i något sammanhang
har medverkat i den riktningen. Jag
har inte ens ställt frågor kring Sörmlands-fallet,
vilket jag vill betona. Jag
har strävat efter att få någonting av en
konstruktiv principiell debatt om hur
det statliga jordbruksstödet skall hanteras,
speciellt i den situation där vi
för närvarande befinner oss.

Jag har även ställt frågan huruvida
den hantering som jordbruksministern
har gått in för — och då måste man
exemplifiera — står i överensstämmelse
med den produktionsmålsättning
som riksdagen har antagit. På den frågan
har jordbruksministern inte på något
sätt svarat. Att jag berörde Sörmlands-fallet
berodde helt enkelt på att
jordbruksministern i sitt svar ledde mig
dithän. De enda konkreta rader som
finns i svaret anger kort och gott att
den förda politiken är riktig, och eftersom
den förda politiken måste inrymma
även Sörmlands-fallet, kommer
jag automatiskt in på det. Där har jag
sagt ungefär så här, att denna anläggning
inte är något anmärkningsvärt.
Det finns, såsom jordbruksministern
säger, ändå större sådana på andra
håll i landet och precis lika moderna.
Det är någonting att beakta i sammanhanget
således, att man här inte på något
sätt introducerar en ny teknik, ty
den tekniken har funnits tidigare.

Det anmärkningsvärda är hur man
har hanterat den statliga stödgivningen
i detta fall. Enligt min mening kan det
diskuteras huruvida proportionerna är

Fredagen den 19 april 1968

Nr 18

Ang. lämpligheten av statligt stöd till ägg- och fläskproduktionen i en överskotts situation -

riktigt avvägda — jag anser att så inte
är fallet — och även huruvida man inte
borde ha tagit hänsyn till den rådande
marknadssituationen. Jag vill här anföra
att den totala medelsramen för
kreditlånegivningen är 63 miljoner kronor
innevarande år. Det är en ganska
så stor del man avdelar på ett enda
företag, och förmodligen hade den blivit
ännu större om vederbörande varit
ute mera i tid. Det är lätt att räkna
fram hur långt man kommer med de
bidragsramarna om så stora krediter
skall lämnas på en hand, liksom även
hur långt marknadsutrymmet räcker.

.lag har inte heller någon anledning
till erinran mot detta företag ur föreningssynpunkt
— såvitt jag vet, går
svinleveranserna till föreningsslakteriet
i Sörmland. Antingen har jag fel eller
jordbruksministern, men de upplysningar
jag fått är mycket färska och
jag tror att det är riktigt att svinen
levereras till detta slakteri. Nu är ju
detta en ovidkommande sak som vi inte
behöver diskutera, men eftersom jordbruksministern
förde in resonemanget
härom har jag inte kunnat underlåta
att ta upp det.

Sedan säger jordbruksministern att
läan över huvud taget inte skulle ha
kunnat handla annorlunda, därför att
lantbruksnämnden i detta fall var enhällig
— visserligen hade ett par ledamöter
efteråt kommit på andra tankar.
Detta är kanske riktigt återgivet, men
det finns i alla fall ett särskilt yttrande.
Jag vill dessutom bidraga till historieskrivningen
med en uppgift som
herr Holmqvist gick förbi, nämligen
att det i lantbruksstyrelsen fanns tre
reservanter som ansåg att det från
olika utgångspunkter inte var motiverat
att ge detta stöd. Jag vill också
erinra om vad jordbruksnämnden uttalat
beträffande marknadssituationen:
nämnden säger mycket klart ifrån att
det inte finns något marknadsutrymme
inom landet och heller inga större förutsättningar
att sälja en ökad fläsk -

produktion utanför landets gränser.
Den bedömningen kan enligt nämnden
vara ganska långsiktig, även om läget
ändras under kortare intervaller. Jag
kan inte underlåta att säga, att vad
jordbruksnämnden här uttalat väl ändå
måste vara något av ett vitsord som
borde beaktas.

Så tog jordbruksministern upp en
frågeställning som jag tycker också
tangerar lågvattenmärket: är det därför
att de som här får arbete inte är
organiserade i RLF utan kanske i
Lantarbetareförbundet som jag har
framställt interpellationen? En sådan
frågeställning hade jag faktiskt inte
väntat mig, och jag vill försäkra jordbruksministern
att jag inte alls har
interpellerat från sådana utgångspunkter.

Jordbruksministern menar att den
här investeringen skulle vara så oerhört
angelägen därför att den skapar
sysselsättning. Därmed har han tydligen
introducerat en helt ny syn i jordbrukspolitiken.
Förra året och så länge
tillbaka som vi debatterat den nya jordbrukspolitiken
har ju finessen varit
inte att sysselsätta människor utan att
rationalisera bort så många som möjligt
ur jordbruksproduktionen. Jag har
ofta reagerat mot de överdrifter som
därvidlag förekommit eftersom det inte
gått att sysselsätta människorna på annat
håll. Men det är ju mot den bakgrunden
rätt anmärkningsvärt att jordbruksministern
nu för in synpunkten
att man skapar sysselsättning. Enligt
min mening blir det här inte fråga om
någon nysysselsättning, vare sig de anställda
tillhör ena eller andra förbundet.
Äggen skulle i alla fall ha sorterats,
och sannolikt hade vederbörande varit
organiserade på samma ställe oavsett
var sorteringen sker. Detta är en
ovidkommande sak. Det väsentliga i
sammanhanget är således inte förädlingen
eller packningen av varan utan
produktionen av varan. Jag förmenar
— det kan jag inte underlåta att säga

Nr 18

Fredagen den 19 april 1968

Ang. lämpligheten av statligt stöd till ägg- och fläskproduktionen i en överskotts -

situation

— att man härigenom skapar en motsvarande
undersysselsättning inom stora
delar av det svenska jordbruket.
Detta anser jag vara en väsentlig fråga
i sammanhanget och ingalunda någon
effektivisering eller rationalisering.

Jag beklagar som sagt den snedvridning
som jordbruksministern har åstakommit
i denna debatt. Jag hade tänkt
mig att vi skulle kunnat föra en debatt
om hur de statliga resurserna bäst
skall användas med hänsyn till både
producenternas och konsumenternas
intressen. Jag kan inte finna annat än
att det för båda dessa parter är väsentligt
att det blir en totaleffekt av de
satsningar som görs. Dessa punkteffekter
är inte så väsentliga. Även om de
till synes ger en vinst i första etappen,
kan de totalt sett ge ett negativt resultat.

Det finns — och det är jordbruksministern
säkerligen medveten om —
ett mycket stort behov av de avsättningsutrymmen
som föreligger i vårt
land och som tyvärr blir alltmer begränsade
i det egentliga jordbruk som
nu har etablerats. Som jag sade i mitt
inledningsanförande tror jag att man
bör beakta denna sak för en lång tid
framöver. En satsning därvidlag genom
statligt stöd skulle i nuläget för både
producenter och konsumenter ge den
bästa effekten.

Det vore angeläget om jordbruksministern
gav sin syn på hur hans resonemang
i denna fråga går ihop med
produktionsmålsättningen. Om jordbruksministerns
och regeringens linje
numera är den att man vill medverka
till en bestående överproduktion, vore
det också rimligt och konsekvent att
jordbruket inte skall bära kostnaden
härför utan att samhället som helhet
bestrider denna.

klarläggande svar på herr Kristianssons
interpellation tycker jag fordrar
att det blir ytterligare debatt i denna
fråga.

Jordbruksministern ser ensidigt på
förädlingen av jordbruksprodukterna

— om man nu skall tala om förädling
när det gäller vad man vid en animalisk
produktion kan få ut av arealerna

— men ger inte sin syn på den egentliga
självförsörjningen. Jordbruksministern
har också fört in i debatten sådana
ovidkommande synpunkter som
vilken fackorganisation arbetskraften
skall tillhöra. I likhet med herr Axel
Kristiansson kan jag inte förstå vad
den frågan har med debatten i dag att
göra.

Det skulle vara intressant att höra
jordbruksministerns mening om den
80-procentiga självförsörjningen, om
den vid något tillfälle verkligen skulle
behöva utnyttjas. Om vi får en avspärrning
— vi kan dock inte helt
blunda för att så kan bli fallet igen —
vilken roll kommer då dessa fläskfabriker
att spela ur avspärrningssynpunkt?
Deras produktion är baserad på de
arealer som odlas i vårt land eller på
importfoder, och det kan därför bli
en besvärande situation för oss om vi
har baserat självförsörjningen på den
sortens industrier. Det är en viktig
princip i detta sammanhang.

Till sist skulle jag vilja fråga, om
det fall som nu har inträffat kommer
att bli prejudicierande för lantbruksnämnderna
och lantbruksstyrelsen i
fortsättningen. Skall det nu inledas någon
ny era på detta område? Hur kommer
det att gå med självförsörjningen
vid en eventuell avspärrning?

Jag skulle gärna vilja att jordbruksministern
sade någonting också om
dessa problem.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Jordbruksministerns
ofullständiga och i princip så föga

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag har en känsla av
att både herr Eskilsson och herr Kris -

Fredagen den 19 april 1968

Nr 18

Ang. lämpligheten av statligt stöd till ägg- och fläskproduktionen i en överskotts -

tiansson är smått stötta över att jag
vågade anlägga andra aspekter på dessa
frågor än vad herrarna tänkt sig.
Men jag vill erinra om att vi självfallet
inte kan belysa frågan enbart utifrån
ett gruppintresse. När jag ställer RLF
mot Lantarbetarförbundet är det därför
att det är herr Axel Kristiansson
och hans kolleger i RLF-ledningen som
har drivit de synpunkter som jag nu
redogjort för. Jag har försökt förklara
hur föga hållbart det resonemanget är,
när man på detta sätt skjuter in sig
på ett enstaka företag.

Herr Eskilsson beklagade först att
jag var så känslig. Det är jag visst inte;
jag tål rätt mycket kritik. Men jag vill
å andra sidan förbehålla mig rätten att
svara och att ställa problemet som jag
ser det. Det är ju ganska rimligt. Nu
har jag inte möjlighet att resa runt till
RLF-mötena, men det är jag och regeringen
som får stå i skottgluggen för de
uttalanden som görs där. Inte minst
därför att jag vet att herr Axel Kristiansson
är en av de mest betrodda och
framstående inom RLF tyckte jag att
det var lämpligt att ta detta tillfälle
i akt att tala ut i dessa frågor.

Nu säger herr Eskilsson att det nog
var delade meningar vid riksdagsbeslutet
i fjol. Jag kan hålla med honom,
men jag skulle hellre vilja uttrycka
det så att det var nyansskillnader, ty
det var ingen som motsatte sig att sådana
här företag skulle få stöd.

Herr Eskilsson säger då att vi betonade
att de inte skulle få stöd i första
band. Det är riktigt — jag erkänner att
det här var en skillnad. Men, herr Eskilsson,
skulle man tolka Ert ställningstagande
så att vad Ni sade i fjol menar
Ni ingenting med? När det första företaget
kommer med en ansökan skall vi
säga nej. Är det verkligen förenligt med
den princip som man samtidigt har deklarerat,
nämligen att man vill ha näringsfrihet
och att man inte vill utesluta
denna typ av företag? Jag skulle
ha förstått herr Eskilsson om vi varit

situation

i den situationen att det vuxit upp massor
av sådana företag landet över och
vi hade börjat se en social våda därav.
Men mot bakgrund av de siffror jag har
nämnt här om detta företags andel av
produktionen förstår ju var och en
att det är nonsens att tala om att detta
företag nämnvärt skulle förändra bilden
i fråga om produktionsvolym och
avsättningsproblem. Jag vill gärna att
herr Eskilsson förtydligar sig på den
punkten. När skall man få ett uttryck
för borgerlighetens positiva inställning
till ökad näringsfrihet på detta område
om man vill avvisa det första företag
som lämnar in en ansökan, och en ansökan
vilken är mer noggrant prövad
— det vågar jag säga — än nästan något
annat ärende? Hur skall de eventuella
representanter för handel eller
livsmedelsindustri som vill aktualisera
en sådan här stödfråga bete sig? Det
vore rätt intressant att få ett svar.

Jag kan betyga herrarna att de som
står bakom detta företag är mycket illa
berörda av den diskussion som detta
ärende har föranlett. De ser sig själva
som företagare vilka fått legala möjligheter
att etablera sig på ett nytt område,
och de är mycket besvärade över
att de nu så att säga skall löpa gatlopp
i diskussionen landet över och att
deras insats i detta sammanhang skall
framställas som mindervärdig. Jag uppskattar
herr Eskilssons omdöme, och
jag tycker att det skulle vara mycket
värdefullt om han skulle kunna ge ett
svar på den frågan här i dag.

Jag kan hålla med honom i princip
att vi inte utan vidare vågar utgå ifrån
att de största företagen är de mest effektiva.
Men det är inte det som frågan
gäller. Frågan gäller om man här skulle
säga ett ovillkorligt nej.

Det nya i fjol var inte att vi gick in
för att stödja bolag som etablerade sig
i jordbruksproduktionen. Det fanns så
mycket annat också. Huvudprincipen
var ju, att även större företag än familjejordbruk
skulle kunna påräkna

Fredagen den 19 april 1968

14 Nr 18

Ang. lämpligheten av statligt stöd till äggsituation stöd.

Jag har inte exempel att visa på
just när det gäller stödet till inre rationalisering
— det har säkert förekommit
att enskilda har fått mycket
stora belopp — men jag kan säga att i
fråga om kreditgarantier för jordförvärvslån
har till departementet förts
upp ärenden, där enskilda har fått
mycket betydande belopp som uttryck
för den nya synen att man inte längre
skall bara hålla sig till familjeföretag,
utan kunna gå längre i det sammanhanget.
Det är således åtskilligt principiellt
nytt, och därför skall man inte
säga att det gäller ett fritt fram för
just denna typ av företag.

Herr Axel Kristiansson menade att
det var jag som hade börjat dra upp
sörmlandsfallet. Han bör då i protokollet
läsa vad han själv sade i avslutningen
av sitt första inlägg. Då kommer
han nog fram till att det fanns viss
anledning för mig att diskutera även
dessa saker.

Han säger att det här inte är fråga
om att introducera en ny teknik. Nej,
det kravet skall vi inte heller ställa på
ett sådant företag som det här aktuella,
därför att det råkar ägas av någon
annan än jordbrukare, att just ett sådant
företag skall prestera någonting
nytt utöver vad andra måste göra. Jag
har ändå visat att åtminstone när det
gäller äggproduktionen finns det mycket
nytt här. Jag vågar utgå ifrån att
andra kommer att följa efter. Vi kommer
att få äggproduktion av detta slag
på andra håll i landet.

När det gäller fläskproduktionen är
det intressant att notera, att företaget
gjort en integration mellan smågrisuppfödning
och produktion av fläsk. Företaget
har modersuggor, det producerar
sina smågrisar och föder upp dem. Jag
vill inte säga att detta är något originellt.
Det gjorde det gamla, lilla, företaget;
så har det varit innan vi började
med specialisering. Men nu är
företaget så pass stort att det har kunnat
tillämpa denna princip. Jag fäster

och fläskproduktionen i en överskotts inte

särskilt stort avseende vid detta,
och som jag sagt har vi inte anledning
att ställa speciella krav på företaget,
inte mer än på andra företag.

Sedan vill jag erinra herr Axel Kristiansson
om att vi när det gäller ramarna
för kreditgarantierna sedan
länge har följt den principen, att om
det blir brist på ett område, kan man
få flytta över medel från ett område
där resurserna inte varit så hårt ansträngda.
Det har skett i år. Dessutom
brukar vi ju återkomma på tilläggsstat
— när det visar sig att medlen inte
räcker. 1 detta fall finns det alltså inte
anledning att säga, att tillkomsten av
detta företag skulle ha lett till att man
tagit i anspråk resurser som varit förbehållna
familjejordbruket.

Jag skall korrigera herr Axel Kristiansson
på en punkt. Han sade att
lantbruksstyrelsen inte har varit enig.
Jag har inte sagt att styrelsen varit
enig. Men det brukar vara så att majoritetens
mening också blir styrelsens
mening, men det fanns tre reservanter i
lantbruksstyrelsen.

Herr Axel Kristiansson drog emellertid
in jordbruksnämnden. Jordbruksnämnden
har inte gjort något uttalande
här, men väl har en tjänsteman i jordbruksnämnden
som sysslar med animaliefrågorna
kommit med en bedömning
av produktionen. Han har i sitt yttrande
förutsagt, att vi i maj månad kommer
att ha nästan ett fläskberg här i
landet. Vi är nu ett stycke inne i april,
och jag är inte alldeles säker på att
denna bedömning, som en i övrigt mycket
klok och kunnig tjänsteman har
gjort, kommer att slå in denna gång.
Men det kan vi lämna därhän. Det är
alltså en enskild tjänsteman som har
yttrat sig, inte jordbruksnämnden.

Så kommer vi till frågan att företaget
ger arbete. Jag har betonat att man
också skall ta hänsyn till samhällsnyttan
vid bedömningen, och vi ser det
utan tvivel som något samhällsnyttigt
att det på landsbygden kan startas ett

Fredagen den 19 april 1968 Nr 18

Ang. lämpligheten av statligt stöd till ägg- och fläskproduktionen i en överskotts -

stort företag som kan ge sysselsättning
åt många människor. Det är alltså en
synpunkt som — även om den inte är
speciellt uttalad — får anses ligga inom
ramen för de synpunkter som skall beaktas
i detta sammanhang. Det kommer
alltså att bli arbete åt människor till
en hygglig lön och under hyggliga arbetsförhållanden
osv., och det är något
som är värt att sätta pris på.

Jag hade en känsla av att herr Axel
Kristiansson närmast ville komma ifrån
diskussionen om detta speciella företag.
I samband med debatter för kort
tid sedan förstod jag, att centern tydligen
skickat ut ett informationsmaterial
som gick ut på att man landet över
skulle köra fram detta företag som ett
exempel på regeringens ovilja mot jordbruket.

Är det då så underligt att denna fråga
kommer att figurera i debatten? Jag
tycker att herr Axel Kristiansson skulle
ha tänkt på detta långt innan och att
man inte skulle gjort ett ärende som
detta till föremål för en stor debatt
landet över, ty det passar det verkligen
inte för. Det finns ingenting i detta
ärende som ger underlag för sådana
grova påståenden som nu ändå kastats
fram.

Jag vill också erinra herr Axel Kristiansson
om att jag är helt överens med
honom när han talar om att vi skall
finna en politik, som kan tillgodose både
konsumenternas och producenternas
intressen. Men vi får akta oss för att
det blir så, att det är producenten som
uttolkar vad som är nyttigt för konsumenten.
Vi kan väl låta konsumenten
få vara med och ge sitt omdöme i det
sammanhanget. Jag kan rekommendera
herr Axel Kristiansson att läsa de kommentarer
som förekommit i den press
som representerar konsumentintresset.
Då finner han, att det onekligen föreligger
divergerande uppfattningar i
denna fråga. Jag är helt överens med
honom om att båda synpunkterna måste
beaktas.

situation

Så kände då herr Torsten Bengtson
en lust att gå in i debatten — om det
nu var för att han ville lyfta upp den
på ett högre plan. Jag vill inte påstå
att han kom med så mycket nytt. Han
tog upp problemet om hur man skall se
på dessa principiella frågor om hur
den nya jordbrukspolitiken skall tillämpas.
Jag tog upp denna synpunkt helt
kort, ty det är ju ändå så att fläskproduktionen
egentligen bara återspeglar
ett annat förhållande inom vårt jordbruk.
Man kan i ett land producera hur
mycket fläsk som helst. Om man vill
införa foder utifrån, är det inte något
märkvärdigt att producera fläsk. Man
säger ju ofta att Danmark egentligen är
eu enda stor fläskfabrik som baserar
sin produktion på att importera foder.

Vad som hänt inom svenskt jordbruk
inom de senaste årtiondena är ju att
fodersädesproduktionen ökat kraftigt,
liksom även brödsädesproduktionen.
Förut köpte vi faktiskt viss fodersäd
utifrån, men under det senaste årtiondet
har vi haft ett överskott. Detta överskott
lockar människor till att sätta i
gång fläskproduktion i ökad utsträckning.
Man kan säga att det ur nationalekonomisk
synpunkt är en öppen fråga
om man skall omvandla fodersäden till
fläsk. Om man kan vinna avsättning för
fläsket genom export, så gör man kanske
inte så stora förluster, samhällsekonomiskt
sett, om man omvandlar fodret
till fläsk och säljer det. Jag är dock
tveksam om detta gäller i dag, ty priserna
på fläsk ligger ytterst lågt.

Jag kan utan vidare säga att om man
skall se enbart till regleringssystemet,
så är det en nackdel att omvandla fodret
till fläsk. Vi har en för stor vegetabilieproduktion
i detta land, och det
är den som vållar oss bekymmer, herr
Bengtson! Jag tror att det är lätt att se
vad den nya jordbrukspolitiken syftar
till i detta avseende, nämligen att vi så
småningom skall ta bort de sämre arealerna
för att på det sättet få ett jordbruk,
som ger bättre förutsättningar för

Nr 18

Fredagen den 19 april 1968

Ang. lämpligheten av statligt stöd till äggsituation att

vi också skall komma ifrån överskottsproblemet.
Jag tror alltså, att när
vi diskuterar fläsket skall vi ha klart för
oss att denna fråga bara återspeglar en
brist, om vi kallar det så, i vår jordbruksproduktion
och svårigheterna att
anpassa denna till vårt eget behov.

Beredskapsfrågan tog också herr
Bengtson upp. Det är rätt intressant,
därför att här kommer herr Bengtson
inte in på sörmlandsfallet, utan på ett
mera principiellt plan: Hur skall vi se
på den här produktionen i större enheter
ur beredskapssynpunkt?

Visst kan vi leka med tanken att
vi får en koncentration av fläskproduktionen
så starkt genomförd att det blir
på kanske ett tiotal platser i landet som
man producerar fläsk; då skulle jag
kunna förstå herr Bengtson. Men så
länge det fortfarande rör sig om många
tusen företag och med den elasticitet,
som ändå är möjlig i fråga om fläskproduktionen,
så tycker jag nog att de
här beredskapssynpunkterna inte kan
väga så tungt. Vi kan inte beakta dem
på andra områden, t. ex. i fråga om
slakten eller mejerierna, som i dag följer
de ekonomiska lagarna, där man utmönstrar
de små företagen och bygger
upp stora företag, som samlar upp produkter
från en mycket stor räjong.

Det är klart att visst kan vi säga att
det här är en utveckling som inte är
alldeles tillfredsställande ur beredskapssynpunkt.
Det problemet kan vi
fundera över, men inte skall vi ta fram
just den frågan i det sammanhang då vi
diskuterar det s. k. sörmlandsfallet. Det
tycker jag är att sätta in denna fråga
i ett alltför stort perspektiv. Då skulle
man faktiskt vidga den till att gälla hela
vår livsmedelsproduktion och vår livsmedelsförädling,
ty det ena området är
ju lika viktigt som det andra.

Jag vet inte om jag med det här inlägget
kanske har tillfredsställt herr
Bengtson vad det gäller beredskapssynpunkterna.

och fläskproduktionen i en överskotis Herr

KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Jag vill säga till herr
jordbruksministern, att jag inte alls
är stött över jordbruksministerns argumentering
i denna debatt eller över
hans inställning. Vad jag beklagade —
och jag beklagar det än en gång — är
att jordbruksministern har snedvridit
den här debatten och ger den stämpeln
av att vara ett renodlat gruppintresse.
Jag har ju strävat efter — och därför
ställde jag frågorna just som jag gjorde
— att få en debatt om var det statliga
stödet gör den största effekten. Jag vill
tillägga: både med hänsyn till konsumenter
och producenter. Hade även
jordbruksministern gått in i debatten
med den förutsättningen, så tror jag
att vi skulle ha fått en debatt som varit
till gagn i dag. Så har tyvärr inte varit
möjligt.

Nu säger jordbruksministern beträffande
det aktuella fallet, att det här
inte är någon ny teknik. Det håller han
med mig om. Man kan heller inte kräva
någon sådan. Men å andra sidan vill
jag minnas, att ett av motiven för att
göra sådana här satsningar också i en
överskottssituation närmast var om man
på det sättet skulle kunna gagna den
tekniska utvecklingen. Jag förmenar,
att det motivet inte finns i det aktuella
fallet. Tekniken är här precis densamma
som på andra håll i landet och
den har man bedrivit under ganska
lång tid.

Nu säger jordbruksministern att jag
vill komma ifrån debatten om sörmlandsfallet.
Det är en missuppfattning.
Jag är inte rädd för att diskutera sörmlandsfallet.
Men det är, säger jag, inte
det vi nu skall diskutera. Vi skall diskutera
den principiella sidan av det
hela. Det vill jag slå fast ännu en gång.

Sedan säger jordbruksministern: Detta
måste vara samhällsnyttigt, det ger ju
arbete!

Det är klart att det är nyttigt med
arbete. Men jag vill fråga jordbruksministern
om han menar att det här

Nr 18

Fredagen den 19 april 1968

Ang. lämpligheten av statligt stöd till ägg- och fläskproduktionen i en överskotts -

aktuella fallet skulle ge mera sysselsättning
än om dessa varor hade producerats
i smärre enheter. Det kan väl
ändå inte vara möjligt. Eller menar han
att det går åt mera arbete för att packa
äggen här än att packa samma antal
ägg på annat håll? För det är ändå det
det är frågan om. Jag kan aldrig tänka
mig att det innebär någon som helst
förändring. Man arbetar kanske på ett
annat ställe, och det är kanske inte
exakt samma människor. Ja därom vet
man ingenting — så kan också bli
fallet.

Jag glömde att svara jordbruksministern
på en av hans första frågor,
och för att inte gå förbi den vill jag
gärna ta upp den. Det gällde hur man
hanterar foder- och fläskpris och hur
man klarar marknadssituationen när
det gäller fläskproduktionen, om jag
får uttrycka mig så. Jordbruksministern
säger, att det inte är så tilltalande
att man höjer fodersädspriset för att
klara en besvärlig marknadssituation.
För att svara på den frågan måste man
komma in på hela den prispolitiska
målsättningen. Jag ställde en fråga till
jordbruksministern om han i någon
mån, när han avgjort exempelvis ett
sådant fall som det här aktuella har
funderat över huruvida han har möjligheter
att också klara av den prispolitiska
målsättningen. Jag kan inte finna
annat än att detta måste vara en av en
jordbruksministers uppgifter, eftersom
vi har eu jordbrukspolitik där man har
tagit in också den komponenten.

Avslutningsvis vill jag säga att jordbruksministern
ännu inte svarat på huruvida
hans politik går ihop med produktionsmålsättningen
— alltså den
80-procentiga målsättningen. Det har
jag inte fått något svar på — möjligen
skulle man kunna säga att han var i
närheten av detta spörsmål när han
svarade herr Torsten Bengtson, och det
är möjligt att han vill hänvisa till
detta. Men jag vill i det sammanhanget
säga, för att inte utvidga debatten allt 2

Första kammarens protokoll 1968. Nr 18

situation

för mycket, att man ingalunda löser
denna problematik bäst med vare sig
punktinvesteringar på fläskområdet
eller en nedläggning i stor utsträckning
av jord. Det är här fråga om att
se till hela balansen i jordbruksproduktionen.
Och om vi i större utsträckning
hade beaktat detta hade vi kanske inte
haft den problematik som vi för närvarande
har på detta område.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Det var en enda av de
frågor som jordbruksministern ställde
till mig, vilken föranledde mig att ytterligare
en gång begära ordet.

Jordbruksministern undrade när
man skulle börja lämna bidrag till stora
företag, som det nu aktuella och hur
ett avslag på framställningen kunde
hänga ihop med näringsfriheten.

Jag har den uppfattningen att man
inte behöver blanda in frågan om näringsfrihet
i detta sammanhang. Vi vill
inte förmena någon att driva jordbruksproduktion.
Det står var och en
fritt i den mån man kan förvärva en
jordbruksfastighet eller i den mån man
på annat sätt kan bygga upp ett företag
för produktion av livsmedel. Man
skall inte lägga något hinder i vägen
för detta.

Jag försökte emellertid i mitt tidigare
anförande betona, att frågan var huruvida
man skall stödja detta med statliga
medel eller ej. Det företag som har
aktualiserat debatten i dag har enligt
uppgift investerat ungefär 12,5 miljoner
kronor i olika anläggningar och för
driftkapital. Därav har man fått statlig
kreditgaranti på 4 miljoner kronor.
Man har alltså haft möjlighet att anskaffa
kapital på annat sätt till mycket
betydande belopp, och den möjligheten
kanske inte var uttömd, om man hade
gått miste om det statliga garantilånet.

Det har inte varit så tidigare, att alla
ansökningar om statligt stöd har kunnat
bifallas. Man har fått fatta besluten med

Fredagen den 19 april 1968

18 Nr 18

Ang. lämpligheten av statligt stöd till äggsituation hänsyn

till tillgängliga anslag. Enligt
mitt och den borgerliga majoritetens
förmenande, så som det formulerades
i jordbruksutskottets utlåtande nr 25 i
fjol, skulle stödåtgärderna i första
hand inriktas på bärkraftiga familjejordbruk.
Detta hade måhända kunnat
innebära att det nu aktuella företaget
hade fått vänta tills man kunnat bedöma,
om medlen verkligen räcker till för
alla företag som står i lånekön.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Herr Eskilsson, visst
kan man säga att man företräder näringsfriheten
utan att man tar ställning
till frågan om det stöd som utgått
i detta fall. Men eftersom vi har öppnat
möjligheter att få stöd, så frågar
jag mig vilka förutsättningarna är för
att få sådant. Herr Eskilsson menade
kanske, att en mera ingående prövning
av detta ärende skulle ha kunnat visa
möjlighet för företaget att låna på annat
håll. Herr Eskilsson vet att jag inte
kan gå in i diskussionen om detaljer i
detta enskilda ärende. Riksdagen har
möjlighet att granska underlaget för
beslutet på annat sätt så småningom,
om man på denna punkt vill diskutera
bedömningen. Jag försäkrar dock att
detta ärende har prövats mera inträngande
än de flesta andra ärenden och
således blivit föremål för en noggrann
granskning. Jag kan självfallet inte gå
in på de ekonomiska omständigheterna
beträffande företaget; det vore fullständigt
oriktigt.

Ärendet har alltså varit föremål för
noggrann prövning, och beslutet står i
överensstämmelse med gällande författning
— vilket vi är överens om -— och
då kanske vi också kan vara överens
om att de som vill ha en ändring skall
sikta på att ändra författningen och
inte angripa tillämpningen av gällande
författning.

Herr Axel Kristiansson vill att jag
skall ge besked om hur denna fråga

och fläskproduktionen i en överskotts skall

sättas i samband med den prispolitiska
målsättningen. Jag har ställt
en samvetsfråga till herr Kristiansson,
som han inte svarat på: Hur skall den
enskilde jordbrukaren som blir storproducent
uppfatta sin roll i detta sammanhang?
Skall vi också när vi behandlar
sådana ärenden tänka på den
prispolitiska målsättningen? Här kan
det finnas en jordbrukare som får högre
inkomster, en storj ordbrukare som
förbättrar sin redan goda ställning.
Enligt herr Axel Kristianssons resonemang
skulle detta ske på bekostnad av
någon annan. Det går inte att resonera
på det sättet. Vid bedömningen av sådana
här frågor är det självklart inte
möjligt att ta fram ett enskilt fall, vare
sig det gäller ett företag av den typ
som här är aktuell eller en enskild
jordbrukare, och fråga: Vad kommer
ett bifall att betyda för hela den prispolitiska
målsättningen? Det måste bli
en bedömning mera i stort. När vi ser
hur tendensen är och varåt hela utvecklingen
pekar, kan man möjligen göra
sådana reflexioner, men det går således
inte i det enskilda fallet. Herr
Axel Kristiansson kom ju fram till att
jag, när jag beskrev dessa frågor i mitt
svar till herr Torsten Bengtson, också
hade yttrat någonting om frågan om
hur man skall kunna tänka sig att få en
rimligare självförsörjningsgrad i vårt
land. Därmed har jag tydligen också
gett det svar han efterlyste.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Jag skall mycket kort
bemöta det sista inlägget.

Det kan rimligen inte vara den enskilde
jordbrukaren — han må vara
stor eller liten — som skall ta ansvaret
för den prispolitiska målsättningen,
men jag kan inte underlåta att säga att
en jordbruksminister måste göra det.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Fredagen den 19 april 1968

Nr 18

Ang. naturvårdsforskningens organisation, m. m.

Vid föredragning av motionen nr 871
hänvisades densamma, såvitt den avsåge
statsbidrag för allmän arbetsgivaravgift
vid statsunderstödd verksamhet,
till statsutskottet och i övrigt till bevillningsutskottet.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
motionerna nr 872
och 873.

Vid föredragning av motionerna nr
874 och 875 hänvisades desamma, såvitt
de avsåge statsbidrag för allmän
arbetsgivaravgift vid statsunderstödd
verksamhet, till statsutskottet och i övrigt
till bevillningsutskottet.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
motionerna nr 876—879.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 32, med
anledning av motioner angående båttrafiken
över Öresund, m. m., bifölls
vad utskottet i detta betänkande hemställt.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 25, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med anhållan om
riksdagens yttrande angående vissa av
Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens år 1967 vid dess
femtioförsta sammanträde fattade beslut.

Vad utskottet i detta utlåtande hemställt
bifölls.

Ang. naturvårdsforskningens organisation,
nr. m.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 19, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående naturvårdsforskningens
organisation och
statsbidrag till avloppsreningsverk
m. m. jämte motioner.

Sedan Kungl. Maj :t i propositionen
nr 1 beräknat medel för naturresursforskning
och bidrag till vatten- och
avloppsanläggningar, hade Kungl. Maj:t
i propositionen nr 37, under åberopande
av utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för den 23 februari
1968, föreslagit riksdagen att
dels godkänna de riktlinjer som förordats
beträffande naturvårdsforskningens
organisation, dels godkänna de i
propositionen förordade grunderna för
statsbidrag till avloppsreningsverk
m. m., dels medgiva, att under budgetåret
1968/69 statsbidrag enligt de förordade
grunderna finge beviljas till avloppsreningsverk
intill ett belopp av
40 000 000 kronor, dels för budgetåret
1968/69 på driftbudgeten under nionde
huvudtiteln anvisa till Nafurvårdsforskning
ett reservationsanslag av 7 000 000
kronor och till Bidrag till avloppsreningsverk
m. m. ett reservationsanslag
av 84 000 000 kronor.

I propositionen hade framlagts förslag
om en samordnad och utbyggd naturvårdsforskning
på grundval av 1964
års naturresursutrednings arbete. Området
för denna forskning föresloges
omfatta naturvården, till vilken även
hänfördes vatten- och luftvården, samt
biociderna. För ledningen av forskningen
hade föreslagits, att en forskningsnämnd
inom naturvårdsverket
skulle inrättas den 1 juli 1968.

I fråga om forskningsnämndens sammansättning
hade Kungl. Maj :t föreslagit,
att antalet ledamöter skulle vara
högst tio. Självskriven ordförande borde
vara chefen för naturvårdsverket
medan övriga ledamöter borde utses av
Kungl. Maj:t. Nämnden borde enligt
propositionen bestå av representanter
för social- och veterinärstyrelserna
samt giftnämnden och i övrigt av forskare,
förordnade för högst tre år i
taget. För att bereda forskningsfrågorna
hade vidare förordats, att ett forskningssekretariat
skulle inrättas.

I propositionen hade även föreslagits,
att bestämmelserna om statsbidrag till

Nr 18

Fredagen den 19 april 19C8

Ang. naturvårdsforskningens organisation,
vatten- och avloppsanläggningar skulle
ändras. Syftet vore att stimulera kommunerna
att bygga effektivare reningsverk.
Statsbidrag borde icke längre utgå
till byggande av vattenförsörjningsanläggningar.
Stödet borde enligt propositionen
i stället helt inriktas på att
främja byggande av avloppsreningsverk
med långt gående rening. Vidare hade
föreslagits, att bidrag skulle kunna utgå
till kostnaderna för restaurering av
förorenade vattenområden.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande motioner, nämligen

dels de vid riksdagens början väckta
motionerna

1) I: 198, av herr Palm, samt II: 259,
av fru Lindberg och herr Alemyr, i vilka
likalydande motioner hemställts, att
riksdagen måtte bemyndiga Kungl.
Maj:t att i brådskande fall bevilja bidrag
från en i motionerna nämnd särskild
anslagspost under anslaget Bidrag
till vatten- och avloppsanläggningar
jämväl till industriella reningsanordningar
av hög angelägenhetsgrad samt
att riksdagen måtte besluta att hos
Kungl. Maj:t anhålla om en förutsättningslös
utredning i hithörande frågor;

2) I: 715, av herr Ottosson och fröken
Stenberg, likalydande med II: 911,
av herr Lothigius, vari yrkats, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle
anhålla om förslag till särskilda statliga
lån till industriella företag och
kommuner som använde Vättern som
recipient för att stimulera anläggandet
av reningsverk för närsaltreduktion;

3) 1:200, av herr Svenungsson, likalydande
med II: 257, av herr Carlshamre
in. fl., vari föreslagits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle hemställa
om skyndsamt förslag till lösning
av frågan om utformning av laboratorieverksamheten
i fiskeristyrelsens
regi;

dels ock de i anledning av propositionen
nr 37 väckta motionerna

1) I: 777, av herr Andersson, Torsten,
och herr Wirtén, likalydande med II:

in. m.

1008, av herrar Tobé och Grebäck, vari
anhållits,

A. att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte hemställa,

1. att bullerforskning måtte givas
samma ställning inom naturvårdsforskningen
som luftvårdsforskning, vattenvårdsforskning'',
biocidforskning etc.,

2. att ledningen för naturvårdsforskningen
måtte utövas av ett särskilt organ,
vars sekretariat skulle samordnas
med naturvårdsverkets,

3. att bidrag till avloppsreningsverk
kunde utgå jämväl till avskärande tillloppsledningar
samt tilloppsledningar
till reningsverk, som av geografiska och
miljöskäl byggdes på långt avstånd från
det samhälle, som skulle betjänas,

B. att riksdagen under nionde huvudtiteln
måtte anvisa ett i förhållande
till Kungl. Maj:ts förslag med 1,5 miljon
kronor förhöjt reservationsanslag
av 8,5 miljoner kronor till Naturvårdsforskning; 2)

I: 778, av herrar Brundin och
Lundberg, likalydande med II: 1006, av
fru Sundberg och herr Adolfsson, vari
hemställts.

I. att riksdagen måtte besluta, att antalet
ledamöter i naturvårdsforskningsnämnden
skulle vara elva, varav fyra
ledamöter skulle representera social-,
lantbruks- och veterinärstyrelsen och
giftnämnden samt övriga vara forskare,

II. att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla om tillsättande av
en utredning angående samordningsfrågorna
för naturvårdsforskningen
samt att utredningen måtte få i uppdrag
att undersöka möjligheten att förlägga
den samordnande forskningen till
Studsvik,

III. att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla, att statens
naturvårdsverk finge i uppdrag att utarbeta
bestämmelser för de krav, som
skulle gälla vid beviljande av statsbidrag
för reningsanläggningar, samt därvid
beakta, a) att olika reningskrav
borde kunna tillämpas beroende på tätortens
geografiska placering, b) att spe -

Fredagen den 19 april 1968

Nr 18

Ang. naturvårdsforskningens organisation, m. m.

ciellt statsbidrag skulle kunna utgå för
s. k. duplikatledning;

3) I: 779, av herr Nilsson, Nils, vari
yrkats, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skulle anhålla om förslag
angående statsbidrag till vattenförsörjningsanläggningar
i enlighet med vad
i motionen anförts; samt

4) II: 1007, av fru Svensson och herr
Zetterström.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte

1. a) anse motionerna I: 777 och II:
1008, såvitt desamma avsåge bullerforskning,
besvarade med vad utskottet
anfört i utlåtandet,

b) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag på motionerna
1:777 och 11:1008, såvitt nu vore i
fråga, godkänna, att ledningen av forskningen
och undersökningsverksamheten
på naturvårdens område från och
med den 1 juli 1968 anförtroddes statens
naturvårdsverk,

c) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt i anledning av motionerna
I: 778 och II: 1006, såvitt nu vore i fråga,
som sin mening giva till känna vad
utskottet i utlåtandet anfört beträffande
sammansättningen av en forskningsnämnd
vid naturvårdsverket,

d) lämna utan åtgärd motionerna I:

778 och II: 1006, såvitt desamma avsåge
utredning angående samordningsfrågorna
för naturvårdsforskningen,

e) lämna motionerna I: 200 och II:
257 utan åtgärd,

f) godkänna de riktlinjer utskottet i
övrigt förordat beträffande naturvårdsforskningens
organisation,

2. a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag på motionen I:

779 godkänna, att statsbidragsgivningen
till vatten- och avloppsanläggningar lädes
om och helt inriktades på att stimulera
byggandet av avloppsreningsverk
med långt gående rening,

b) lämna motionerna 1:198 och II:
259 utan åtgärd,

c) lämna motionerna I: 715 och II:
911 utan åtgärd,

d) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med avslag på motionerna
1:777 och 11:1008 samt 1:778 och
II: 1006, båda motionsparen såvitt nu
vore i fråga, godkänna vad utskottet
i utlåtandet anfört rörande bidragsunderlaget,

e) lämna motionerna I: 778 och II:

1006 utan åtgärd, såvitt desamma avsåge
en tillämpning av med hänsyn till
tätorternas storlek differentierade reningskrav
vid bidragsgivningen,

f) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag på motionen II:

1007 godkänna vad utskottet i utlåtandet
anfört beträffande bidrag till kommuner
som under år 1968 fått tillstånd,
påbörjat eller färdigställt reningsverk,

g) godkänna de av utskottet i utlåtandet
förordade grunderna för statsbidrag
till avloppsreningsverk in. in.,

3. medgiva, att under budgetåret
1968/69 statsbidrag enligt de förordade
grunderna finge beviljas till avloppsreningsverk
intill ett belopp av
40 000 000 kronor,

4. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag på motionerna
I: 777 och II: 1008, såvitt nu vore i
fråga, till Naturvårdsforskning för budgetåret
1968/69 under nionde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
7 000 000 kronor,

5. till Bidrag till avloppsreningsverk
in. in. för budgetåret 1968/69 under
nionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 84 000 000 kronor.

Reservationer hade avgivits

1) beträffande naturvårdsforskningens
organisation, av herrar Skärman
(fp), Harald Pettersson (ep), Per Jacobsson
(fp), Hansson i Skegrie (ep),
Antby (ep), Nilsson i Lönsboda (fp)
och Jonasson (ep), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under 1 b
och 1 c hemställa, att riksdagen måtte

Nr 18

Fredagen den 19 april 1968

Ang. naturvårdsforskningens organisation, m. m.

1. b) i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt motionerna I: 777 och II:
1008, såvitt nu vore i fråga, godkänna,
att ledningen av forskningen och undersökningsverksamheten
på naturvårdens
område från och med den 1 juli
1968 anförtroddes en särskild nämnd,
benämnd statens nämnd för naturvårdsforskning,

1. c) i anledning av motionerna I:
778 och II: 1006, såvitt nu vore i fråga,
som sin mening giva till känna vad
reservanterna anfört beträffande visst
samarbete mellan statens nämnd för
naturvårdsforskning och lantbruksstyrelsen
i naturvårdsforskningsfrågor;

2) beträffande bidrag till vattenförsörjningsanläggningar,
av herrar Harald
Pettersson (ep), Hansson i Skegrie
(ep) och Jonasson (ep), vilka ansett,
att utskottets yttrande i viss del bort
erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under
2 a hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionen I: 779
godkänna vad reservanterna anfört beträffande
omläggningen av statsbidragsgivningen
till vatten- och avloppsanläggningar
ävensom i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om förslag i syfte
att även i fortsättningen möjliggöra
visst statligt stöd till byggandet av vattenförsörjningsanläggningar; 3)

beträffande naturvårdsforskningens
resurser, av herrar Skärman (fp),
Harald Pettersson (ep), Per Jacobsson
(fp), Hansson i Skegrie (ep), Antby
(fp), Nilsson i Lönsboda (fp) och Jonasson
(ep), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss angiven del bort lyda
så, som reservationen visade, samt att
utskottet bort under 4 hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt motionerna 1:777
och II: 1008, såvitt nu vore i fråga, till
Naturvårdsforskning för budgetåret
1968/69 under nionde huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 8 000 000
kronor;

4) beträffande industriella reningsanläggningar,
av fru Lindberg (s), utan
angiven mening; ävensom

5) beträffande bidragsunderlaget vid
bestämmandet av statsbidrag till avloppsreningsverk,
av herr Skärman
(fp), likaledes utan angiven mening.

Herr talmannen yttrade, att överläggningen
vid förevarande utlåtande jämväl
finge beröra allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 22 och 23;
eventuella yrkanden beträffande sistnämnda
två utlåtanden skulle dock
framställas först sedan de var för sig
föredragits.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Miljövården är i dag på
var mans tunga, och det kan vara på
tiden, ty det ena dråpslaget efter det
andra rörande rovdriften och misshushållningen
av vår natur når oss. I går
kväll kunde man i nyheterna berätta
om en ytterst allvarlig minskning av
syrehalten i Östersjön, en utveckling
som vi inte vet så mycket om men som
kan föra med sig de allvarligaste konsekvenser.

Varnande röster har höjts, men varningarna
har blott alltför lättvindigt
viftats bort. Tekniken har varit medlet
att driva fram vår standard. Naturen
och världen har varit så stora och
självreningen så betydande, att vi bara
basat på. Atomsprängningarna och radiaknedfallet
var väl den första varningsklämtningen,
men först när mättnaden
trädde in, när våra friska vatten
blev till kloaker, biociderna tystade
våra sångfåglar, skräpet kantade våra
vägar, luften blev tung att andas och
jetbullret trängde på och störde sinnet,
först då började vi vakna upp
och finna att den eviga sanningen gällde
även här — man får ingenting för
intet, allt har sitt pris.

Nu har man vaknat. Miljö, miljövård,
miljöforskning är, som jag sade, på
var mans tunga. För några år sedan

Fredagen den 19 april 1968

Nr 18

Ang. naturvårdsforskningens organisation, m. m.

fick vi statens naturvårdsnämnd och
den 1 juli förra året ett nyinrättat statens
naturvårdsverk, som redan hunnit
uträtta en hel del. I dag står vi i
begrepp att som ett första och betydelsefullt
resultat av 1964 års naturresursutredning
godkänna Kungl. Maj:ts proposition
angående naturvårdsforskningens
organisation.

Jordbruksministern har lämnat kammaren,
annars skulle jag ha velat begagna
tillfället att lyckönska honom
till att få framföra dessa för vårt framtida
välbefinnande så betydelsefulla
förslag. Samtidigt vill jag beklaga att
utredningens första ordförande generaldirektören
och eldsjälen Börje Lundgren
inte skulle få uppleva denna dag,
då hans idéer börjar ta form.

Om det mesta i proposition nr 37 är
vi överens. Vi från folkpartiet finner
att det behövs ett samlat grepp över
hela naturvårdsforskningen och att
detta grepp bör tagas av ett organ,
som lämpligen bör kallas statens nämnd
för miljövårdsforskning. Dess forskningsområde
bör även, såsom föreslagits,
omfatta luftvårdsforskning, vattenvårdsforskning,
övrig naturvårdsforskning,
biocidforskning och medicinsk
miljövårdsforskning. Vi har därtill i de
likalydande mittenmotionerna I: 777
och 11:1008 föreslagit, att bullerforskning
skall ges samma ställning som de
här uppräknade forskningsgrenarna.
Under utskottsbehandlingen har vi
emellertid blivit övertygade om att så
är avsikten, men att denna forskningsgren
av tekniskt-organisatoriska grunder
ännu inte var mogen att inrangeras
i raden. Trots bullrets miljöskämmande
egenskaper och de fysiska och
psykiska skador som det orsakar har
vi därför nöjt oss med utskottets skrivning.

Däremot har vi i reservation nr 1
vänt oss emot departementschefens val
att förlägga forskningsnämnden till och
inom naturvårdsverket. I likhet med
naturresursutredningen vill vi, att det
inrättas ett fullt fristående organ. Pro -

positionen redovisar där de tre tänkbara
alternativ som utredningen har
diskuterat, nämligen a) en nämnd under
forskningsrådens samarbetsdelegation
eller under ett forskningsråd, b)
ett fristående forskningsorgan och c)
att forskningsfrågorna förs till naturvårdsverket.

Jag vill här bara i all korthet redovisa
de skäl som har varit våra huvudmotiv
till kravet att hålla forskningen
fri från naturvårdsverket. Såsom departementschefen
själv har varit medveten
om, måste det vara svårt att få
en verkstyrelse med en sammansättning,
som gör den lämpad att handlägga
både forskningsfrågor och administrativa
frågor. Vidare är naturvårdsverkets
uppgifter sådana att det
inte får finnas skymten av partiskhet
eller jäv. Verket kan inte på samma
gång uppträda såsom åklagare, part och
expertis. I en tidningsartikel för ett
par månader sedan såg jag, att man vid
en konferens i Gävle redan har vänt
sig mot statens naturvårdsverks alltför
starka maktposition och talat om »hot
mot rättssäkerheten». Hur skall det då
inte bli, om man därtill identifierar
naturvårdsforskningen med naturvårdsverket? Det

starkaste argumentet mot att förlägga
nämnden inom naturvårdsverket
är dock, att vi har mottagit naturvårdsverket
med den allra största förväntan
och därför inte vill förvandla det till
ett byråkratiskt mammutverk, som allt
skall bestyra. Skall naturvårdsverket
stämma alla försumliga städer och samtidigt
leverera argumenten mot dem,
och skall naturvårdsverket överta vattendomstolarnas
funktion och svara för
forskningen och mycket annat förutom
allt det övriga ordinarie arbetet, då
kan man befara det allra värsta i fråga
om både verkets funktionsförmåga och
möjligheten att få en chef, som håller
ihop i det långa loppet.

När vi därför yrkar på en fristående
forskningsnämnd, är vi i gott sällskap.
Trots listans längd kan jag inte låta bli

Nr 18

Fredagen den 19 april 1968

Ang. naturvårdsforskningens organisation,
att räkna upp en rad av de remissorgan
som har intagit samma ståndpunkt
som vi. Dit hör således bl. a. lantbruksstyrelsen,
skogsstyrelsen, sjöfartsstyrelsen,
vattenöverdomstolen, styrelsen för
lantbrukshögskolan, styrelsen för skogshögskolan,
styrelsen för veterinärhögskolan,
statens råd för samhällsforskning,
statens råd för skogs- och jordbruksforskning,
forskningsrådens samarbetsdelegation,
veterinärstyrelsen,
Vetenskapsakademien, Svenska jägareförbundet,
Svenska arbetsgivareföreningen
samt Sveriges industriförbund.

De två sista organisationerna framhåller
därtill att såväl praktiska som principiella
skäl talar mot att forskningsfrågorna
inordnas i naturvårdsverket.

Vi reservanter har således de allra flesta
remissyttrandena på vår sida. Departementschefen
har i denna fråga
inte så starkt stöd bakom sig.

Det mesta och de flesta talar därför
för alternativ b) med ett fristående
forskningsråd, och jag ber att få tillstyrka
reservation 1. I denna reservation
påtalas också den i motionsparet
I: 778 och II: 1006 -— ett par högermotioner
— väckta frågan om en närmare
anknytning mellan lantbruksstyrelsen
och ledningsorganet för naturvårdsforskningen.
Naturligtvis går denna
anknytning med samma fördel som
angivits i utskottsutlåtandet att ordna
med den fristående forskningsnämnden,
och avsikten är således att så skall
ske.

När det gäller naturvårdsforskningens
resurser har vi funnit de beräkningar
som gjorts av naturresursutredningens
experter väl underbyggda och
är införstådda med att forskningsprogrammet
såväl av ekonomiska som organisatoriska
skäl måste uppbyggas
successivt. Från att för innevarande
budgetår uppgå till 5 miljoner kronor
föreslår vi således att anslaget uppräknas
till 8 miljoner kronor för nästa
budgetår, dvs. lika med utredningens
förslag men 1 miljon mer än Kungl.

Maj :t föreslagit i propositionen. Därtill

m. m.

skall för viltforskningen läggas de
500 000 kronor som utgår från jaktvårdsfonden.

Herr talman! Jag her med dessa ord
även få yrka bifall till reservation 3.

Slutligen har jag beträffande bidragsunderlaget
vid bestämmandet av statsbidrag
till avloppsreningsverk avgivit
en blank reservation. Den hör samman
med yrkandet under punkt 3 i motionsparet
I: 777 och II: 1008. I likhet med
departementschefen tror jag att fördelningen
av bidragen efter reningsgrad
och efter en skala mellan 30 och 50 procent
kommer att stimulera fram allt
bättre rening och, eftersom sulfatsaltsreduktionen
till stora delar är löst, att
vi så småningom skall komma till rätta
med de för sjöar och vattendrag så försumpande
närsalterna. I bidragsunderlaget
bör enligt propositionen få inräknas
ledning från reningsverket till utsläppspunkten
liksom i särskilda fall
tilloppsledning till reningsverket. Det
är här jag vill ha en generös tolkning
och även i bidragsunderlaget i särskilda
fall få räkna in s. k. avskärande ledningar.
Det förekommer nämligen att
man anlägger högklassiga reningsanläggningar
men på grund av utspridd
bebyggelse underlåter att ansluta eu rad
avlopp som skulle fordra en kostsam
avskärande ledning. Så blir det mesta
avloppsvattnet renat men vattendraget
ändå inte rent utan nedsmutsat trots
statsbidragsberättigat, högklassigt reningsverk.
Det gäller som regel långsträckta
samhällen längs sjöar och floder.
Jag tror att en vidsynt tolkning
av propositionen kan räkna in avskärande
ledningar i bidragsunderlaget,
och jag har velat fästa uppmärksamheten
på dessa förhållanden.

Herr talman! Jag yrkar sålunda bifall
till reservationerna 1 och 3.

Herr PETTERSSON, HARALD, (ep):
Herr talman! Under hela 1960-talet
har vi ju här i riksdagen med jämna
mellanrum diskuterat frågor som rör

Fredagen den 19 april 1968

Nr 18

Ang. naturvårdsforskningens organisation, m. m.

miljö och miljövård. Det är kanske först
nu konkreta förslag börjat komma fram
som kan göra det möjligt att i dessa avseenden
skapa bättre förhållanden. Behovet
av bättre kunskaper när det gäller
natur- och miljövård måste anses mycket
stort. Naturvårdsutredningen har
framlagt många värdefulla förslag och
hl. a. framhållit att natur- och miljövårdsforskningen
behöver samordnas
och förstärkas. I proposition nr 37 har
delta också lett fram till förslag från
Kung''1. Maj:t vilka får anses vara mycket
tillfredsställande.

Det är på några punkter vi inte kunnat
ansluta oss till jordbruksutskottets
majoritet. Herr Skärman har nyss motiverat
två av de reservationer vi avgivit,
och jag ber att få instämma i hans synpunkter
både när det gäller naturvårdsforskningens
organisation och när det
gäller denna forsknings resurser. Det är
lika viktigt att organisationen blir riktig
som att organisationen får tillräckliga
resurser. Jag instämmer alltså i tidigare
framfört yrkande om bifall till
reservationerna 1 och 3.

Statsbidraget till avloppsreningsverk
skall nu omläggas, och enligt propositionen
kommer inte något statsbidrag
att utgå till förbättrad vattenförsörjning.
Detta har jag och ytterligare två
reservanter inte ansett tillfredsställande.
De frågorna tas upp i motion nr I:
779, framförd av herr Nils Nilsson. Vi
reservanter vill understryka motionärens
synpunkt att ett flertal kommuner
ännu inte har löst sitt vattenförsörjningsproblem
tillfredsställande, liksom
att det lär vara obsestridligt att dessa
kommuner har mindre goda förutsättningar
att klara det problemet.

Utskottsmajoriteten förklarar att man
hyser förståelse för synpunkterna i motionen.
Jag är då litet förvånad att man
avstyrker motionen med hänsyn till att
Stadsförbundet och Kommunförbundet
i sina remissyttranden anslutit sig till
den föreslagna omläggningen. Motionen
avstyrkes med förklaringen att förslaget
bör genomföras »utan inskränkningar».

Det måste vara en missuppfattning när
utskottsmajoriteten talar om inskränkning
— faktiskt rör det sig här om en
utvidgning.

Vi reservanter yrkar att man i skrivelse
till Kungl. Maj:t skall hemställa
om förslag i syfte att även i fortsättningen
möjliggöra visst statligt stöd till
byggandet av vattenförsörjningsanläggningar,
och jag ber, herrr talman, att
med det anförda få yrka bifall till reservation
2.

Herr WIRTÉN (fp):

Herr talman! Den nedsmutsning och
förstörelse av vår natur som pågått under
lång tid och som i dag utgör ett allvarligt
hot mot vår livsmiljö har efter
en envis upplysnings- och opinionskampanj
från skilda håll, inte minst från
de båda mittenpartierna, framtvingat
motåtgärder av olika slag.

Jag är övertygad om att alla känner
tillfredsställelse över att vi nu kan
skönja konturerna av en både effektiv
och samordnad organisation för vår
framtida miljövård.

En av de viktigaste delarna i den
miljövårdsorganisation som är under
uppbyggnad är naturligtvis det av 1907
års riksdag beslutade naturvårdsverket.
Men lika klart är det att mycket återstår
att göra ännu för att vi skall kunna
känna oss tillfredsställda.

Ett sådant område som fortfarande är
olöst är det som aktualiseras i motionerna
1:501 och 11:626 angående en
dokumentationscentral för miljövårdsforskning.
Så gott som alla insatser och
beslut i miljöpolitiken måste föregås av
ett systematiskt forskningsarbete. Det
gäller att registrera skilda faktorers påverkan
av vår miljö, dra slutsatser av
de insamlade data och slutligen, om en
miljöförstöring kan påvisas, försöka finna
och verkställa motåtgärder.

Miljövårdsforskningen har helt naturligt
blivit en alltmer betydande forskningsgren;
ett faktum som vi inte minst
fått dokumenterat genom förslaget om

Nr 18

Fredagen den 19 april 19S8

Ang. naturvårdsforskningens organisation, m. m.

en forskningsnämnd för miljöfrågor, om
vilket herr Skårman och herr Pettersson
nyss talade. Med det ökade behov
av miljövårdsforskning som föreligger
kommer tillgängliga såväl ekonomiska
som personella resurser att framstå som
knappa och ofta helt otillräckliga. Det
är mot den bakgrunden synnerligen
viktigt att forskningsresultaten utnyttjas
i praktiskt miljövårdsarbete så optimalt
det över huvud taget går att göra.
En väg att underlättta en sådan önskvärd
optimering är att inrätta en dokumentationscentral
som samlar upp, klassificerar
och tillhandahåller vunna
forskningsrön, såväl nationella som internationella.
En sådan central kan
medföra att inte onödigt dubbelarbete
utföres inom miljövårdsforskningen, ett
dubbelarbete som innebär slöseri med
knappa resurser.

Motionskravet har bemötts med full
förståelse från remissinstanserna, som
samtliga påpekar vikten av att dokumentationsfrågorna
får sin snara lösning,
en uppfattning som också delas av
allmänna beredningsutskottets majoritet
i utlåtandet nr 22. Ett visst förberedande
arbete pågår, men vi reservanter
har funnit att den här frågan hav sådan
vikt, att vi i likhet med statskontoret
anser att naturvårdsverket omedelbart
bör få i uppdrag att utreda förutsättningarna
för en dokumentations- och
informationsverksamhet på miljövårdsforskningens
område av det slag motionärerna
föreslagit.

Allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 23 behandlar en knippe motioner,
som sammantaget spänner över stora
och mångskiftande ämnesområden
men som ändå ryms under det vida begreppet
miljöpolitik. Utskottets behandling
av motionerna, föregången av ett
omfattande remissförfarande och föredragningar
av naturvårdsverkets och
planverkets överdirektörer, har givit till
resultat ett sakrikt dokument om miljöpolitikens
läge just nu, som måste vara
av stort värde för den intresserade. Under
skilda rubriker redovisas nuläget

beträfffande planering, forskning, luftvård,
vattenförsörjning och vattenförorening
samt internationellt samarbete
— ämnesområden som vart och ett vore
värda en ingående diskussion.

Jag skall i dagens debatt begränsa mig
till främst planeringsfrågorna, dels därför
att de, tycker jag, utgör något av
den röda tråden i samtliga motioner
som behandlas i utskottsutlåtandet och
dels därför att planeringsfrågorna i dag
har en speciell aktualitet och betydelse
i den miljöpolitiska debatten.

I den till utlåtandet fogade reservationen
har också planeringsfrågorna betonats
mycket kraftigt.

Vad är det då som motiverar samhällsplaneringens
centrala roll i miljövårdsdebatten? Svaret

är naturligtvis att finna i den
fortgående strukturomvandlingen av
det industrialiserade samhället. Bara ordet
urbanisering ger relief och tyngd åt
påståendet. Ett dynamiskt näringsliv
kräver en rörlig arbetsmarknad med åtföljande
flyttningar för människorna,
ofta till expansiva tätortsbildningar,
som har svårigheter att hinna med samhällsplaneringen
och utbyggnaden i den
takt utvecklingen kräver. Spegelbilden
finner man i utflyttningsområdena, som
får ökade svårigheter att upprätthålla
den service de kvarvarande är i behov
av. I båda fallen måste samhället planeras
så att människornas anpassning
underlättas. Den psykiska påfrestningen
på den nu verksamma generationen är
så kraftig att betydande insatser måste
göras för att minska trycket och i varje
fall inte öka det.

Jag har tidigare här i riksdagen påpekat
hur viktig en avancerad och samordnad
samhällsplanering är ur dessa
synpunkter och att misstag redan på
projekteringsstadiet kan förorsaka nära
nog irreparabla skador ur miljövårdssynpunkt
under mycket lång tid. En
bullerstörande kommunikationsledsträckning
genom eller bredvid ett bostadsområde
kan t. ex. utgöra ett allvarligt
misstag liksom försummelse att i

Fredagen den 19 april 1968

Nr 18

Ang. naturvårdsforskningens organisation, m. m.

tid planera in erforderliga fritidsytor
eller servicefunktioner i en stadsdel.
Åtskilliga fler exempel skulle lätt kunna
anges.

Planeringsfrågor av nu nämnd typ
är ytterst betydelsefulla. Men jag tror
att våra stadsplanerare och kommunalmän
i dag i stort sett tillgodoser rimliga
önskemål på stadsplanernas utformning.
Det kan dock i detta sammanhang ifrågasättas
om inte miljövårdsforskningen
eftersatts beträffande stadsbygden och
dess miljö. Som stöd för den uppfattningen
vill jag citera vad planverket
anfört i sitt remissvar på den punkten:
»I takt med den fortgående urbaniseringen
påverkas allt fler människor av
sådana miljöfaktorer som sammanhänger
med hög befolknings- och bebyggelsekoncentration.
Det gäller här inte enbart
immissioner av buller-, ljuskaraktär
elc. och den adderade effekten av dessa
utan över huvud taget frågan om tolerabla
gränser för belastningen på människan
som biologisk varelse.» Verket
vill »starkt understryka, att en intensifierad
forskning på detta område är
angelägen och i första hand bör inriktas
på att ge underlag för normer av skilda
slag. Enligt planverkets mening kan här
en utredning vara motiverad och bör i
så fall närmast inriktas på hur och i vilka
organisatoriska former forskningsinsatserna
bör ske».

En annan del av vår samhällsplanering
som är väsentligt mer eftersatt är
regionplaneringen. Beträffande riksplaneringen
har arbetet inte stort mer än
påbörjats. Med tanke på de alltmer intensiva
intressekonflikter om markbehov,
som gör sig gällande för exempelvis
industribebyggelse, bostadsbebyggelse,
kommunikationsleder och fritidsområden,
framstår det som ett nytt exempel
på regeringens bristande förmåga
att i tid planera för ett samhälle i
snabb utveckling.

Statens planverk har med anledning
av motionsyrkandena i dessa frågor
anfört »att planeringens roll och betydelse
på alla nivåer behöver uppmärk -

sammas och förstärkas samt att nya
planeringsinstrument behövs härför. En
riksplanering och en ny lagstiftning för
planering och byggande är därför synnerligen
angelägna. Planverket anser att
en mera preciserad och klart formulerad
målsättning erfordras på den fysiska
planeringens område».

Majoriteten i utskottet tröstar sig
med att arbetet med riksplanering pågår
i departementet och revision av
planlagstiftning förestår. Direktiv till
en parlamentarisk utredning om översyn
av byggnadslagstiftningen har efter
utskottsbehandlingen offentliggjorts
i samband med utredningens tillsättande.
Av direktiven framgår att arbetet
på grund av sin omfattning sannolikt
kommer att ta lång tid. Många intressanta
synpunkter redovisas i direktiven.
Inte minst den där gjorda skissen
till ett reformerat planväsende vore
värd att kommentera, men jag skall i
det här sammanhanget begränsa mig
till att notera vad som sägs om riksplaneringen.
Där står: »Arbete på att
närmare utforma metoder för en översiktlig
fysisk riksplanering pågår inom
kommunikationsdepartementet. Behovet
av en sådan riksplanering måste
anses uppenbart, och jag vill i detta
sammanhang hänvisa till uttalanden av
min företrädare i prop. 1967:61. Det
grundläggande arbetet inom departementet
är ännu inte slutfört. Utredningen
bör vid sitt arbete utgå från att en
riksplan, som anger markanvändningen
i stora drag, kommer att finnas.»

Vi reservanter noterar naturligtvis
också med tillfredsställelse att arbetet
med riksplaneringen pågår, men vi har
ansett att även detta arbete borde ske
under medverkan av parlamentariker.
Det gör vi därför att vi anser att ett
angivande av hur marktillgångarna
skall användas innehåller mängder av
kontroversiella och besvärliga avvägningsfrågor
av den typ vi exempelvis
upplevt i diskussionerna om Väröbacka
eller Vindelälven och därför borde bli
föremål för en parlamentarisk utred -

Nr 18

Fredagen den 19 april 1968

Ang. naturvårdsforskningens organisation
ning. Detta krav förstärks när man noterar
att kommunikationsministerns
skiss till reformerat planväsende —
helt riktigt enligt min uppfattning —
förutsätter att riksplaneringen skall
tjäna till ledning vid regional och lokal
fysisk planering. Det måste betyda
att den riksplanering som är under utarbetande
på departementsnivå kommer
afl i hög grad binda underliggande
översiktsplaner. Vi reservanter tycker
att det anförda i hög grad motiverar en
parlamentarisk utredning av riksplaneringen.

Herr NILSSON, NILS, (ep):

Herr talman! I Kungl. Maj:ts proposition
nr 37 framläggs bl. a. förslag om
ändrade bestämmelser angående statsbidrag
till vatten- och avloppsanläggningar.
De föreslagna åtgärderna syftar
till att främja byggande av avloppsreningsverk
med långt gående rening.
Förslaget om ökad stimulans till byggande
av sådana avloppsreningsverk är
mycket välkommet. Med den omfattning
som föroreningen av våra vatten
antagit är det nödvändigt att åtgärder
vidtages från det allmänna för att stimulera
kommuner, företag och enskilda
till förbättrad vattenvård.

Det finns dock anledning till betänkligheter
mot den del av förslaget som
avser att statsbidrag i fortsättningen ej
skall utgå till vattenförsörjningsanläggningar.
Fortfarande finns många kommuner,
där vattenförsörjningsfrågan ej
är löst för större eller mindre delar av
bebyggelsen. Avsaknaden av rinnande
vatten i ett hem eller otillfredsställande
tillgång därtill innebär för husmodern
ett merarbete som torde höra
till det mest tyngande i hushållet —
förutom vad det innebär för familjen
i övrigt. Att åstadkomma en tillfredsställande
vattenförsörjning måste därför
betecknas som en så väsentlig samhällelig
angelägenhet att staten i sådana
kommuner, där invånarna har
låga inkomster, även i fortsättningen

, m. ni.

bör bistå med statsbidrag. Dessa synpunkter
har också framförts av en del
av de remissinstanser som yttrat sig.
Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att
statsbidragsbestämmelserna i pripcip
bör ändras enligt naturvårdsverkets förslag
men ifrågasätter om inte små tätorter
även i fortsättningen bör få bidrag
till ledningar och vattenverk, avsedda
att betjäna bebyggelse som tillkommit
före den 1 juli 1959, med hänsyn
till att invånarna där ofta har låga
inkomster. Kommunerna har där svårt
att täcka kostnaderna genom att ta ut
avgifter.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län
anser att den utformning förslaget fått
medför att de större tätorterna där
»recipienterna» är dåliga i regel torde
gynnas mest. Enligt länsstyrelsen inger
förslaget farhågor för att möjligheten
att få till stånd de vatten- och avloppsanläggningar,
som behövs inom länet,
försämras. De nuvarande bestämmelserna
bör enligt länsstyrelsen behållas.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anser
att de föreslagna riktlinjerna för ett
nytt bidragssystem är riktiga men ifrågasätter
liksom länsstyrelsen i Malmöhus
län om inte statsbidrag i undantagsfall
bör utgå till vattenförsörjningsanläggningar.

Herr talman! Jag ber med det anförda
att få yrka bifall till reservation
2.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Jag vill i denna sammankopplade
debatt närmast säga några
ord i anledning av allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 23. Det
finns här en trilogi av motioner som
har mycket stora beröringspunkter med
varandra. Den jag närmast vill stanna
inför är centerns motion nr I: 442 och
11:598, där vi säger att det är angeläget
att forma ett miljöpolitiskt handlingsprogram.
Låt mig först säga att det
är glädjande att konstatera att den miljöpolitiska
debatten fått prioritet så -

Fredagen den 19 april 1968

Nr IS

Ang. naturvårdsforskningens organisation, m. m.

dan den har i dag i den politiska diskussionen.
Det var centern som mycket
tidigt förde fram miljöpolitiken, och
diirför noterar vi detta med stor tillfredsställelse.
Det råder ingen tvekan
om att det finns ett flertal synder —
det räcker inte att säga underlåtelsesynder
utan man kan utan vidare säga
överträdelsesynder — vilka hade bort
beaktas tidigare. Här föreligger således
ett saneringsprogram av mycket
stor räckvidd då det gäller framför allt
naturvård — och naturvård i dess mycket
vida bemärkelse. Här behövs någonting
av ett handlingsprogram för
tider som kommer. I detta utskottsutlåtande
säges att om inte allt är bra för
närvarande är i alla fall det som i denna
motion framförts och poängterats
som nödvändigt föremål för uppmärksamhet.

Man åberopar planverket och man
åberopar naturvårdsverket. Självfallet
väntar vi oss insatser av dessa centrala
verk. Jag vill betyga att jag knyter
mycket stora förhoppningar till att
de skall kunna uträtta väsentliga saker.

Men jag vill mycket starkt betyga —
och det är väl närmast kärnpunkten i
de här åberopade motionerna — vikten
av att vi har något av ett handlingsprogram
så att vi vet vart vi siktar vid
den framtida planeringen. Det kan inte
vara rimligt enligt vårt sätt att se att
vi här ger mycket stor makt och myndighet
åt centrala verk men inte klart
uttalar vilken målsättning vi har. Det
måste självfallet vara folkets sak att
via riksdagen säga sin mening här.

Jag vill, herr talman, med dessa ord
starkt understryka kravet på att vi får
något av ett miljöpolitiskt handlingsoch
samordningsprogram. Jag kommer
senare, herr talman, att yrka bifall till
den reservation till utskottsutlåtandet
som bär föreligger.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Jag skall be att få säga
några ord i själva organisationsfrågan

som behandlats i jordbruksutskottets
utlåtande nr 19. När den särskilda naturvårdspropositionen
kom, väcktes
från högerhåll ett motionspar, I: 778
och II: 1006, där man bl. a. behandlade
frågan om antalet ledamöter i naturforskningsnämnden.
Det uttalades ett
önskemål att antalet ledamöter skulle
ökas för att även få representation
från lantbruksstyrelsen i naturforskningsnämnden.
Motivet för detta önskemål
var givetvis den betydelse som
jordbruket har när det gäller naturvård,
miljövård och allt sådant, och
önskan att därigenom få en direkt
kontakt mellan en ansvarig myndighet
och naturforskningsnämnden. Under
utskottsbehandlingen blev vi emellertid
i utskottet överens om att man kunde
tillgodose detta motionsyrkande
utan att utöka antalet ledamöter i naturforskningsnämnden.
Man skulle kunna,
som det står på sidan 7 i utlåtandet,
nå syftet med motionsyrkandet
genom att tillämpa den i propositionen
föreslagna metoden att låta lantbruksstyrelsen
representeras av en expert
hos nämnden. Utskottet förutsätter att
nämnden i alla de fall då lantbruksstyrelsens
verksamhet berörs också
kommer att utnyttja denna möjlighet.

Genom denna skrivning från utskottets
sida ansåg motionärerna att deras
önskemål hade blivit tillgodosedda.
Därför anslöt sig högerns representanter
i utskottet till utskottsmajoritetens
förslag.

Emellertid har reservanterna i reservation
nr 1 yrkat bifall till motionerna
I: 778 och It: 1006 i det här avseendet.
Det ser litet egendomligt ut att högerledamöterna
i utskottet inte har anslutit
sig till den reservationen. Anledningen
till detta är, som jag här framhållit,
att våra önskemål om representation för
jordbrukets intressen i naturforskningsnämnden
har blivit beaktade av utskottsmajoriteten.
Vi anser också att
den sammansättning av naturforskningsnämnden
som propositionen innehåller
bättre tillgodoser önskemålet

Nr 18

Fredagen den 19 april 1968

Ang. naturvårdsforskningens organisation,
om att forskningen kommer med i detta
sammanhang. Enligt propositionens
förslag skall forskningen få en mycket
betydande plats i nämnden, medan reservanterna
däremot har berett mindre
utrymme för själva forskningsinslaget
i den föreslagna fristående nämnden.

Herr talman! Jag vill med dessa ord
endast motivera varför vi från högerrepresentanternas
sida inte har anslutit
oss till reservation nr 1 till jordbruksutskottets
utlåtande nr 19. Jag ber
för min del få yrka bifall till detta utlåtande.

Herr BLOMQUIST (h):

Herr talman! Inget ärende har, som
redan antytts, i beredningsutskottet i år
fått en så lång och grundlig behandling
som det vi nu diskuterar och vilket utmynnat
i utlåtandena nr 22 och 23.
Detta är på sitt sätt verkligt glädjande.
Jag ser det nämligen som ett uttryck
för den alltmer ökade insikten om att
i vad vi kallar miljö- och naturvårdsfrågor
har vi ett av de allra viktigaste
problemkomplex vi politiker just nu
har att syssla med — viktigt därför att
försummelser nu inom de många områden
det berör kan få förödande verkningar
för framtiden. Vi måste helt enkelt
nu förhindra den pågående miljöförstöringen.
Vi får inte mer än vad
som redan gjorts vältra över problemen
på framtiden och låta kommande generationer
bära följderna av vår tids ofta
ensidiga ekonomiska betraktelsesätt i
dessa sammanhang.

Om detta är vi eniga inom utskottet.
Där vi skilts åt och där oppositionen
haft en annan mening är när det gäller
vägarna till en bättre miljö- och naturvård
och framför allt takten i arbetet
för detta. Vi har från vårt håll i en partimotion
mycket grundligt gått igenom
de åtgärder för miljö- och naturvården
som vi anser mest aktuella. I de av utskottet
redovisade remissvaren ser man
att otvivelaktigt är mycket uppmärksammat,
och en hel del förberedande

m. m.

arbeten i fråga om utredning och planering
är påbörjade.

Som herr Wirtén redan påpekat kan
man dock betona vad t. ex. planverket
skriver om behovet av förstärkning av
planeringsinstrument, och att riksplanering
och en ny lagstiftning för planering
och byggande är någonting synnerligen
angeläget. Detta visar enligt min
mening, för att bara ta detta enda exempel,
att här finns utrymme för mer
initiativ från riksdagens sida, trots att
utskottet menar motsatsen.

De första talarna bär har berört propositionen
nr 37, och den är sannerligen
väsentlig. Den hälsas i stort sett med
glädje. Det är verkligen av grundläggande
betydelse inte bara att vi får eu
fast etablerad ordning för naturvårdsforskning
utan även att här ges ekonomiska
möjligheter till uppbyggandet av
effektiva reningsverk. I det sammanhanget
vill jag betona vad vi i vår motion
påpekat — och som också har berörts
i motionerna I: 448 och II: 547 —
nämligen hur viktigt det är att det verkligen
kommer till stånd en översiktsplanering
beträffande våra vattentillgångar
och att alla vattenundersökningar samordnas.
Vi vet att det åligger statens
naturvårdsverk att, som det står i den
av Kungl. Maj :t utfärdade instruktionen,
»upprätta översiktliga planer för
vattenhushållningen och samordna åtgärder
för vattenförsörjning och avlopp».
Det är av vikt, menar vi, att denna
uppgift verkligen får hög prioritet.
Vi har länge hört, vad vi tycker nästan
vara skräckskildringar, om vattenförstöring
i olika delar av världen, inte
minst i Amerika, men fortfarande lever
många människor i vårt land i den föreställningen
att det vattenrika Sveriges
sjöar och älvar inte är i farozonen.
Sakkunskapen har visat att den föreställningen
inte är riktig. Mälaren och
Vättern är på väg mot förstörelse. Vi
kan i vårt land helt enkelt inte längre
leva i den uppfattningen att sötvattnet
kommer att räcka i evig tid.

Herr talman! Både herr Wirtén och

Fredagen den 19 april 1968

Nr 18

Ang. naturvårdsforskningens organisation, m. m.

herr Kristiansson har utförligt argumenterat
för reservationen, och jag finner
ingen anledning att vidare utveckla vad
de redan har framhållit, utan jag inskränker
mig till att instämma i vad de
har sagt.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Det är närmast jordbruksutskottets
utlåtande nr 19 som jag
vill säga några ord om. Beträffande
den punkt i propositionen som reservation
nr 1 avser har ju utskottets majoritet
anslutit sig till Kungl. Maj:ts förslag,
vilket går ut på att forskningsfrågorna
skall föras till naturvårdsverket den 1
juli 1968. Det vill minoriteten i utskottet
inte vara med om. Man motiverar
sin reservation bl. a. med att det kan
ifrågasättas om Kungl. Maj:ts förslag
är ägnat att eliminera naturresursutredningens
betänkligheter mot att föra
forskningsfrågorna till naturvårdsverket.
Det är riktigt, som herr Skärman
bär antytt, att vi i stort sett är överens,
men i denna detalj vill reservanterna
som sagt att forskningsfrågorna skall
anförtros ett fristående forskningsorgan.

Beträffande själva forskningsorganets
ställning bör man kanske betona angelägenheten
av att naturvårdsverket får
underlag för sin verksamhet genom direkt
kontakt med forskningen och att
verkets behov av forskningsresultat tillmäts
betydelse vid valet av forskningsuppgifter.
Detta sker ju bäst genom att
forskningen inordnas i verket, vilket
också föreslagits av ett flertal remissinstanser.
Herr Skårman begagnade tillfället
att räkna upp en del remissinstanser.
Jag skall också räkna upp några,
inte så många, som anslutit sig till
Kungl. Maj:ts förslag. Det är bl. a. universitetskanslersämbetet,
de tekniska
och naturvetenskapliga forskningsråden,
FOA, statskontoret och naturvårdsverket.

Universitetskanslersämbetet framhåller
att med en sådan lösning en allmän

planering kan göras av de totala resurser
som behövs på naturvårdsområdet.
Den av departementschefen föreslagna
konstruktionen av forskningen innebär,
i motsats till utredningens förslag, att
majoriteten av ledamöterna skall vara
forskare. Härigenom torde större sakkunskap
tillföras nämnden, som också
föreslås bli beslutande när det gäller
fördelning av forskningsmedel.

I reservation 2 tas upp ett annat problem,
bidraget till vatten- och avloppsanläggningar.
Syftet med de nya bestämmelserna
är att stimulera kommunerna
att bygga effektiva reningsverk.
Stödet bör, som det sägs i propositionen,
helt inriktas på att främja byggandet
av avloppsreningsverk med långt
gående rening. Då stödet helt kommer
att koncentreras till avloppsreningsverk,
betyder det också att bidrag till
vattenförsörjningsanläggningar i fortsättningen
inte kommer att utgå. En stor
majoritet av utskottets ledamöter har
anslutit sig till Kungl. Maj:ts förslag på
denna punkt. De tre reservanterna anser
»skäl tala för att möjligheter skapas
att även i fortsättningen med statsbidrag
stödja visst byggande av vattenförsörjningsanläggningar».
De anser att
det fortfarande finns kommuner med
mindre goda ekonomiska förutsättningar
att utan dylikt bidrag lösa sina vattenförsörjningsproblem.
Detta kan i viss
mån vara riktigt, och om resurserna vore
obegränsade kunde det i en del fall
vara befogat med bidrag även till vattenförsörjningen,
men resurserna är inte
obegränsade och man kan ifrågasätta
om sådana bidrag är alldeles nödvändiga.
Kommunernas skatteunderlag har
under de senaste åren i stort sett ändrats
till det bättre. I dagens läge är inte
ett statsbidrag till själva vattenförsörjningsanläggningen
det avgörande för
om man skall bygga eller inte.

Principen i det nya statsbidragssystemet
är, som jag nyss nämnde, att inrikta
statsbidragen helt på att stimulera
kommunerna att bygga reningsverk
med långt gående rening. Det är en

Nr 18

Fredagen den 19 april 1968

Ang. naturvårdsforskningens organisation, in. m.

utomordentligt viktig uppgift, då vi vet
att i dagens läge en tredjedel av bebyggelsen
i våra tätorter inte alls är ansluten
till något reningsverk och att en
tredjedel endast är ansluten till reningsverk
med otillfredsställande rening. Att
i fortsättningen ge statsbidrag till vattenförsörjningsanläggningar
skulle, vad
vi kan se, minska möjligheterna att tillgodose
utbyggnadsbehovet av reningsverk,
om inte det statliga anslaget samtidigt
höjs, och det har reservanterna
inte begärt. Däremot föreslår reservanterna
att bidrag skall utgå till vissa kommuner
med hänsyn till kommunernas
ekonomiska förutsättningar. Enligt nu
gällande bidragsförfattning tar man
hänsyn även till detta genom att jämföra
skatteunderlaget per person i den aktuella
kommunen och medelskatteunderlaget
per person i riket. Detta är ju ett
bra mått när det gäller att jämföra olika
kommuner. Skatteutjämningsreformen
har emellertid medfört att skillnaden
mellan olika kommuners skattekraft
har, som jag nyss nämnde, minskat
högst avsevärt under de senaste åren.
De kommuner som tidigare hade ett
mycket lågt skatteunderlag i förhållande
till medeltalet i riket har nu genom
tillskott av skattekronor närmat sig riksmedeltalet
och i flera fall t. o. m. gått
över detta. Skulle bidraget göras beroende
av kommunernas skattekraft i förhållande
till den genomsnittliga skattekraften
i riket, skulle man alltså få mycket
små bidrag i procent räknat. Man
måste komma ihåg att administrationskostnaderna
i ett sådant fall skulle bli
ganska höga.

Jag kan såsom exempel ta en kommun,
som ligger nära reservanten herr
Harald Petterssons hemort i Skaraborgs
län, nämligen Vara. Denna kommun har
fått skatteunderlaget höjt från 73,5 procent
till 78,7 procent. Ekshärads kommun
bär fått sitt skatteunderlag höjt
från 73,4 procent till 100,7 procent.
Skulle man tillämpa de nuvarande bestämmelserna,
skulle dessa kommuner
ändå inte få något bidrag.

Jag vill gärna poängtera att utskottsmajoriteten
hyser stor förståelse för de
synpunkter som förts fram av reservanterna,
men jag vill framhålla att propositionens
förslag på denna punkt ju har
tillstyrkts av både Stadsförbundet och
Kommunförbundet. Jag tycker att deras
tillstyrkande här väger mycket
tungt och är utslagsgivande. Enligt utskottets
sätt att se är det också viktigt,
att vi får fram en stimulans för byggande
av flera avloppsreningsverk. Det är
nog helt riktigt att satsa på detta område
och inte splittra pengarna på alltför
många områden.

Det har inte varit tillfredsställande
med de nuvarande bestämmelserna. Om
man ser litet närmare på hur dessa bestämmelser
tillämpas, finner man att
endast 20 procent av pengarna har
begagnats till avloppsreningsverk, medan
30 procent har utnyttjats för vattenförsörjningsanläggningar
och det övriga
har gått till ledningar för dessa ändamål,
en utveckling som naturligtvis
inte kan betraktas som tillfredsställande.

Under punkten 4 har avlämnats en
reservation. Det framgår av utlåtandet
att utskottsmajoriteten har anslutit sig
till Kungl. Maj:ts förslag även på denna
punkt om ett anslag på sju miljoner
kronor till naturvårdsforskningen. Reservanterna
vill ju öka detta anslag med
en miljon kronor, alltså till åtta miljoner
kronor. Pengarna skulle givetvis
kunna användas, men utskottet anser att
vi här såsom på många andra områden
måste säga oss att vi får se alla dessa
frågor i ett sammanhang. Då räcker
pengarna inte till för alla önskemål.
Även om det skulle vara motiverat med
ett högre anslag, kan man inte säga att
naturvårdsforskningen på något sätt har
blivit missgynnad. Ökningen av anslaget
för detta ändamål uppgår till cirka
40 procent. Övriga forskningsanslag har
med ett undantag ökat med i genomsnitt
15 procent. Naturvårdsforskningen
har sålunda prioriterats vid anslagsavvägningen
för nästa budgetår. Vidare

Fredagen den 19 apri! 1968

Nr 18

Ang. naturvårdsforskningens organisation, ra. m.

kan nämnas att anslaget till naturvårdsforskningen
ökat utomordentligt snabbt
under de senaste åren.

Till sist, herr talman, vill jag även
säga ett par ord om antalet ledamöter i
forskningsnämnden, vilket herr Eskilsson
var inne på. Som herr Eskilsson
sade, var vi i utskottet överens om en
kompromisskrivning. Trots detta har
man i den reservation som herr Skärman
talade för tagit upp även den saken,
vilket jag finner litet egendomligt.
När vi var överens i utskottet, hade
man ju inte behövt ta upp detta spörsmål
i reservationen. Det ger ett intryck
av att de som företräder reservationen
skulle vara mera positiva än vad utskottet
har varit, och det är det egentligen
inte alls fråga om. Därför finner
jag det ganska egendomligt, liksom herr
Eskilsson gjorde, att den frågan togs
upp i den här reservationen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag i dess helhet.

Herr SKÄRMAN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det finns egentligen
inte mycket att anföra i anledning av
herr Mossbergers mycket snälla yttrande.
Beträffande den egendomlighet som
han anmärkte på mot slutet av sitt anförande
vill jag emellertid säga att det
inte så mycket är reservanternas inställning
som gjort att reservationen
fått den »egendomliga» utformningen,
utan det rör sig mest om en teknisk åtgärd
som vidtagits med hänsyn till att
forskningsnämnden enligt vår mening
bör konstrueras på annat sätt, och vi
har inte velat att synpunkten på samarbetet
med lantbruksstyrelsen skulle
komma bort. Vad som står i reservationen
är alltså inte någon skärpning
av utskottets skrivning utan endast en
följd av att utskottet önskar en annan
organisation. Vi har ju föreslagit en fristående
ställning för forskningsnämnden,
och därför ansågs det lämpligt att
motionsyrkandet kom med också i det
här sammanhanget.

3 Första kammarens protokoll 1968. Nr 18

Jag sade att det inte finns så mycket
att erinra med anledning av herr Mossbergers
yttrande. Jag konstaterar bara
att vi fortfarande har skilda åsikter.
Vad gäller den föreslagna ökningen
från 7 till 8 miljoner kronor anser vi
att det varit så stora försummelser under
gångna tider på det här området att
vi bör ge forskningsnämnden det belopp
som naturresursutredningen begärt.

Herr Mossberger läste upp några få
tillstyrkanden till att lägga forskningsnämnden
under naturvårdsverket,
däribland ett från naturvårdsverket
självt, men det imponerar inte. Säg
någonting som naturvårdsverket inte
vill lägga under sig!

Eftersom riksplanering har nämnts
vid ett flertal tillfällen, vill jag påtala
vad som har skett på det området. Redan
vid 1965 års riksdag motionerade
folkpartiet, herr Eric Gustaf Peterson
och jag i denna kammare, om en riksplanering,
och vi lade då huvudvikten
vid kusttrakterna, eftersom mycket
viktiga frågor rörande dessa stod inför
sitt avgörande. Året därpå interpellerade
jag kommunikationsministern
om vad som hänt på detta område och
lugnades då med uppgiften att en departemental
utredning sysslade med de
här problemen på riksplanet. Ännu har
dock, såvitt mig är bekant, inte något
resultat kommit ut av denna riksplanering
på det departementala planet.
Tvärtom har ett par mycket stora och
viktiga frågor avgjorts utan att åtminstone
något offentligt kommit fram om
vad denna riksplanering rekommenderat.

Jag vill därför i allt väsentligt ansluta
mig till vad herr Wirtén sade och
till hans yrkande.

Herr KARLSSON, HELGE, (s):

Herr talman! Jag skall säga några
ord i anknytning till allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 22 och 23.
Till utlåtandet nr 22 har fogats en

Nr 18

Fredagen den 19 april 1968

Ang. naturvårdsforskningens organisation, m. m.

reservation, där det hemställes att riksdagen
skall ge till känna för Kungl.
Maj :t vad man håller på att syssla med.
Den reservationen är föranledd av motionerna
1:501 och 11:626, där det
hemställes om inrättande av en dokumentationscentral
för miljövårdsforskningen.
Av de remissvar som utskottet
inhämtat framgår det att både statskontoret
och naturresursutredningen förordar
utredning men att den bör kunna
skötas av naturvårdsverket. Det
framgår också av naturvårdsverkets remissyttrande
att man där håller på med
förarbetena till upprättandet av en dokumentationscentral.
Under sådana förhållanden
anser utskottets majoritet,
herr talman, att det inte finns någon
anledning för riksdagen att skriva till
Kungl. Maj:t och tala om vad Kungl.
Maj :t håller på med.

I allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 23 behandlas frågor som
gäller miljöpolitiken i alla dess avsnitt.
De fem motionspar som utskottet tagit
upp till samtidig behandling belyser
hela det frågekomplex som inrymmes
i miljövården, såsom åtgärder för miljö-
och naturvård, ett miljöpolitiskt
samordnings- och handlingsprogram,
en långsiktig planering av miljövården,
en kartläggning av vattentillgångarna
samt riktlinjer för en regional miljövård
m. m. Riksdagen har tidigare vid
flera tillfällen diskuterat miljöpolitiken
i skilda sammanhang. Detta är ju
något som omfattas med mycket stort
intresse inte bara av riksdagen utan
av praktiskt taget alla människor.

Utskottet har tyvärr inte kunnat ena
sig om ett gemensamt utlåtande, vilket
är beklagligt med hänsyn till frågornas
stora betydelse för vårt samhälle
och hur vi skall angripa de faktorer
som påverkar miljövården. Inom utskottet
finns inga delade meningar om
nödvändigheten av att öka aktiviteten
på detta område och att få fram konkreta
förslag till åtgärder för en bättre
miljö- och naturvård, med allt som inrymmes
i detta begrepp. Vi är alltså

överens om målet. Däremot har vi till
en del skilda uppfattningar om medlen;
men även när det gäller medlen är
skillnaden ytterst hårfin.

I motionsparen såväl som i reservationen
yrkas på utredningar med skilda
inriktningar i syfte att klarlägga
förhållanden inom miljöpolitikens olika
avsnitt. Av motionärernas och reservanternas
skrivning skulle man kunna
få den uppfattningen att ingenting
hänt på detta område och att utvecklingen
stått stilla när det gäller förbättringar
för att uppnå en effektivare
miljövård. Men verkligheten är ju den
att det råder en febril verksamhet som
spänner över alla miljövårdsfrågor:
forskning, planering, luftvård, vattenförsörjning
och vattenvård samt internationellt
samarbete. I utskottets utlåtande
redovisas på vilket sätt de olika
miljövårdsfrågorna är föremål för
bearbetning, dels i framlagda eller pågående
utredningar och dels i arbetsuppgifter
som tillagts naturvårdsverket.
Det finns enligt utskottsmajoritetens
mening ingen anledning att nu tillsätta
ytterligare utredningar för dessa frågor.

I reservationen tages också upp frågan
om planeringen, dels den regionala
och dels riksplaneringen. Detta är självfallet
en fråga av mycket stor betydelse
när det gäller miljövården.

Herr Wirtén talade mycket varmt för
denna planering i sitt anförande och
citerade bl. a. vad planverket sagt i
sitt remissvar. Men herr Wirtén glömde
att läsa upp slutklämmen i planverkets
utlåtande. Utlåtandet fick på det
sättet ett annat innehåll än som framgick
av herr Wirténs anförande. Jag
skall därför, herr talman, tillåta mig
att till kammarens protokoll läsa in vad
planverket har sagt i detta avseende.

Planverket uttalar: »Av vad planverket
anfört framgår, att planeringens
roll och betydelse på alla nivåer behöver
uppmärksammas och förstärkas
samt att nya planeringsinstrument behövs
härför. En riksplanering och en

Fredagen den 19 april 1968

Nr 18

Ang. naturvårdsforskningens organisation,

ny lagstiftning för planering och byggande
är därför synnerligen angelägna.
Planverket anser att en mera preciserad
och klart formulerad målsättning
erfordras på den fysiska planeringens
område.» Jag tror att herr Wirtén läste
så långt, men så fortsätter planverket:
»Verket utgår emellertid från att riktlinjer
i sådant avseende i väsentlig utsträckning
skall komma att fastläggas
vid ett ställningstagande till det utredningsarbete
som nu pågår eller förestår
beträffande en riksplanering, en översyn
av byggnadslagstiftningen samt inom
planeringsberedningen.»

Till detta kan läggas att kommunikationsministern
i konselj den 29 mars
i år fick bemyndigande att tillsätta en
utredning för översyn av byggnadslagstiftningen.
Det nämndes också av herr
Wirtén. Av utredningsdirektiven framgår
att utredningsarbetet spänner praktiskt
taget över hela det fält som berörs
från reservanternas och motionärernas
sida.

Herr NILSSON, NILS, (ep):

Herr talman! Det torde vara obestridligt
att tillgången till rinnande vatten
och möjligheterna till avlopp utgör
en betydande del av vår boendestandard.
Vi har två grupper av människor
i vårt samhälle, dels en mindre grupp,
som dock icke därför är oväsentlig, vilken
saknar denna möjlighet till boendekomfort
eller har en mycket begränsad
sådan, dels en större grupp som
har haft denna standard under en följd
av år, men avloppsvattnet har släppts ut
i mycket hög grad orenat, varigenom
våra vatten smutsats ned. Denna nedsmutsning
har nu tagit en sådan omfattning
att den inte kan få fortsätta längre.
Åtgärder måste därför vidtagas på detta
område.

Man har när det gäller dessa frågor
åberopat kostnaderna, och nu är alltså
frågan vem som skall betala kostnaderna.
Den 1 januari 1966 förekom beträffande
11,5 procent av det avloppsvatten

3f Första kammarens protokoll 1968. Nr 18

in. m.

som släpptes ut från samhällen med
över 200 invånare ingen rening alls.
Beträffande 57 procent förekom enbart
låggradig rening och endast beträffande
31,5 procent var det fråga om höggradig
rening.

Det förslag som nu liar utformats innebär
att de som hittills har haft en låg
boendestandard i icke oväsentlig grad
kommer att få bidra till täckandet av
kostnaderna för åtgärder på detta område.
Vi är överens om att åtgärder
måste vidtas för att förbättra tillståndet
i våra vatten, men frågan är hur de
skall betalas.

I årets budget upptas 84 miljoner kronor
till vatten- och avloppsledningsanläggningar.
Därav går inte mindre än
30 procent enbart till vattenförsörjningsanläggningar.
Det är alltså här
icke fråga om någon obetydlig del utan
en ganska väsentlig. Mot den bakgrunden
kan det knappast vara rättvist att
de som haft det sämst ställt förut helt
skall mista sin möjlighet att få statsbidrag
för vattenförsörjningsanläggningar
och att pengarna skall användas helt
och hållet till en höggradig rening.

Herr Mossberger sade att Stadsförbundet
och Kommunförbundet har tillstyrkt.
Det är riktigt, men man kanske
också får se litet på hur tillstyrkan är
utformad. Kommunförbundet anser att
den föreslagna omläggningen av bidragssystemet
kan vara motiverad, och
man vill inte motsätta sig densamma.
Det är inte precis någon stark tillstyrkan.
Stadsförbundet säger att man anser
att ett bidrag som understiger 20 procent
saknar betydelse som stimulans
för tillkomst av vatten och avlopp. Det
kan vara riktigt, men ett bidrag på 15—
20 procent för vattenförsörjningsanläggningar
saknar säkert inte betydelse för
de kommuner som bär behov av att ordna
denna fråga.

Det har här också påpekats att skatteutjämningsbidraget
har den effekten
att det utjämnar. dessa förhållanden.
Det förekommer dock inte så sällan att
kommuner, som nu ligger inom skatte -

Nr 18

Fredagen den 19 april 1968

Ang. naturvårdsforskningens organisation, m. m.

kraftsområde 2, genom sammanslagning
enligt den nya kommunreformen kan
komma att överföras till skattekraftsområde
1, dit den större delen av den nya
kommunen hör. Ett sådant förhållande
har vi bl. a. i min egen hemkommun,
där vi i år motionerade om att få skattekraftsområdesgränsen
ändrad så att
hela blocket skulle tillhöra samma skattekraftsområde,
nämligen 2. Denna begäran
avslogs emellertid.

När kommunsammanslagningen en
gång sker finns det i alla fall en viss
risk för att hela det nya kommunblocket
kommer att tillhöra skattekraftsområde

1. Det skulle innebära att det blir ett
bortfall på cirka 35 000 skattekronor per
år. Dessa randområden har till icke
ringa del sin vattenförsörjningsfråga
olöst. De skulle dels mista anslaget genom
skattebidrag och dels mista möjligheten
att genom skattebidrag försörja
sig med vattenanläggningar.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen 2.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Endast ett par ord.

Herr Skårman tyckte att jag var
vänlig i mitt första inlägg, och jag kan
naturligtvis säga detsamma till herr
Skårman. Varför skall man inte vara
vänlig, när man är överens i sak? Vi
kommer ändå inte ifrån att i den reservation
det här gäller även tagits in utskottets
förslag under punkten 1 c. Vi
är ju överens i sak, och jag kommer inte
ifrån att det är litet förmätet att i reservationen
behöva ta in vad utskottet i
detta avseende föreslagit. Jag skulle därför
på den punkten vilja fråga herr
Skårman: Betyder detta att reservanterna
inte står bakom utskottets skrivning
i detta avseende, trots att det är fråga
om exakt samma förslag?

Herr Skårman säger att naturvårdsverket
vill lägga under sig allting och
hyser alltså inte någon vidare respekt
för detta verk. Betyder detta att herr
Skårman också anser att statens natur -

vårdsverk inte är ett lämpligt remissorgan? Herr

SKÅRMAN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Eftersom herr Mossberger
direkt frågade mig, vill jag svara att
vi reservanter givetvis står bakom utskottets
utlåtande på den punkt det här
gäller. Det är ju i sak fråga om exakt
samma förslag. Jag kan dock inte svära
på reservationens formulering, men det
anfördes vid skrivningen att formuleringen
är avsiktligt gjord med anledning
av att det i reservationen föreslagits
en annan organisation, en fristående
forskningsnämnd, under det att utskottet
avser en nämnd, som lyder under
statens naturvårdsverk. Om man vill
stå fast vid utskottets förslag bör motionsyrkandet
även tas in i reservationen.
Det är således här fråga om samma
sak.

Herr Mossberger frågade också, om
jag inte anser att naturvårdsverket är
ett lämpligt remissorgan. Jag tycker
självklart att naturvårdsverket är det.
Jag bär arbetat i årtionden för att få
fram ett naturvårdsverk, och jag är
mycket intresserad av dess frågor. Naturvårdsverket
har enormt stora arbetsuppgifter
att ta hand om. Men jag är
rädd att verket förtar sig. Om man förlyfter
sig, kan man råka ut för att resultatet
inte blir så bra som man väntat sig
när det gäller detta verk. Det finns ju
ett gammalt ordstäv som kan anföras
på flera områden och som säger: »Den
som gapar över mycket, mister ofta hela
stycket.» I detta fall talar verket i egen
sak, och det är därför som jag menar
att dess yttrande inte är av så stort värde.

Herr WIRTÉN (fp) kort genmäle:
Herr talman! Med anledning av herr
Helge Karlssons anförande vill jag bara
notera ett par tre ting.

För det första vill jag säga att vi inte
på något sätt har bestritt att miljövårds -

Fredagen den 19 april 1968

Nr 18

Ang. naturvårdsforskningens organisation, m. ni.

arbetet bär kommit i gång — jag betonade
starkt i mitt anförande att det är
en verksamhet som vi också hälsar med
glädje — efter det att man under alltför
lång tid enligt vår uppfattning har haft
försummelser på sitt samvete när det
gäller miljövårdspolitiken.

För det andra vill jag ta upp reservationen
om dokumentationscentralen. Det
som har motiverat reservationen är
närmast utskottsmajoritetens något vaga
skrivning, som går ut på att man vill
avvakta erfarenheterna av den nya organisationens
verksamhet på dessa områden.
Vi har funnit att det är angeläget
att just dokumenteringen och informationsverksamheten
omedelbart kommer
under prövning och att vi får ett praktiskt
resultat på dessa områden. Detta
förhållande har alltså motiverat att vi
för fram dessa önskemål reservationsvägen.

För det tredje citerade herr Karlsson
planverkets remissyttrande och läste
en bit mer än vad jag hade gjort.
Jag antar att han därmed ville antyda
att jag på något sätt skulle ha undanhållit
kammaren något viktigt faktum.
Jag kan inte riktigt förstå detta, eftersom
jag i mitt anförande länge uppehöll
mig vid just de fakta som herr
Karlsson läste upp. Det gällde dels frågan
om arbetet med riksplaneringen på
departementsnivå, dels byggnadslagstiftningen.
Jag sade att utredningen om
byggnadslagstiftningen hade kommit
i gång och citerade även dess direktiv.

Det som är väsentligt ur vår synpunkt
och som har framhållits i reservationen
är att vi anser att riksplaneringen innehåller
så många kontroversiella frågor
att även den bör ske under parlamentarisk
medverkan. Det är det som är det
väsentliga i den andra punkten i reservationen.

Herr BLOMQUIST (h):

Herr talman! Jag skulle vilja säga
några ord om samma sak som herr
Wirtén var inne på, nämligen om herr

Karlssons underliga sätt att läsa reservationen.

Herr Karlsson har fått det intrycket
att vi menade att det inte skett något
på miljö- och naturvårdens område. Vi
behöver väl, herr Karlsson, i en reservation
inte göra en katalog över vad
som har uträttats? Det liar utskottet redan
gjort i utlåtandet, och det mycket
grundligt, eller hur, herr Karlsson?
Synnerligen grundligt!

Dessutom har vi reservanter i vårt
yttrande klart påpekat de värdefulla
initiativ som hittills tagits i dessa frågor.

Herr Karlsson talar i samma andetag
om den febrila verksamhet som nu pågår.
Det är kanske här som det är så
viktigt att ta fasta på vad reservationen
föreslår, nämligen att en ordentlig
planering kommer till stånd. En nymornad
människa, det vet herr Karlsson,
behöver alltid litet hjälp att tänka
klart, överlagt och lugnt. Detta gäller
även naturvårdande myndigheter, som
nu översköljes av uppgifter.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
beträffande utskottets i förevarande
utlåtande gjorda hemställan
komme att framställas först särskilt angående
punkten 1 a, därefter särskilt i
fråga om punkterna 1 b och 1 c, vidare
särskilt rörande punkterna 1 d—1 f,
ytterligare särskilt avseende punkten
2 a, härefter särskilt i vad anginge
punkterna 2 b—2 g och punkten 3, därpå
särskilt vidkommande punkten 4
samt slutligen särskilt i vad gällde
punkten 5.

På gjord proposition bifölls till en
början utskottets i punkten 1 a gjorda
hemställan.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de avseende punkterna 1 b och 1 c
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet hemställt
samt vidare på antagande av det

Nr 18

Fredagen den 19 april 1968

Ang. naturvårdsforskningens organisation, m. m.

förslag, som innefattades i den av herr
Skärman m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 1 betecknade reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Skärman begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 19
punkterna 1 b och 1 c, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Skårman m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Skårman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 83;

Nej — 34.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidare bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkterna 1 d—i f hemställt.

I fråga om punkten 2 a, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Harald Pettersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Nils, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 19
punkten 2 a, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Harald Pettersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Nilsson, Nils, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —98;

Nej —16.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ytterligare bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkterna 2 b—2 g
och punkten 3 hemställt.

Med avseende å punkten 4 gjorde
herr talmannen propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Skårman
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 3
betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna

Fredagen den 19 april 1968

Nr 18

Om en dokumentationscentral för miljövårdsforskning

proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Skärman begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 19
punkten 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Skärman m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 3 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Skärman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —83;

Nej —32.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i punkten 5.

Om en dokumentationscentral för miljövårdsforskning Föredrogs

ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 22, i anledning
av motioner om en dokumentationscentral
för miljövårdsforskning.

Till allmänna beredningsutskottet hade
hänvisats de likalydande motionerna
1:501, av herr Wirtén och herr
T horsten Larsson, samt II: 626, av herrar
Grebäck och Norrby, vari anhållits,
att riksdagen måtte uttala, att Sverige

i FN borde verka för inrättande av en
internationell dokumentationscentral
för miljövård; samt att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla,
att förslag snarast måtte föreläggas riksdagen
om inrättande av en svensk dokumentationscentral
för miljövårdsforskning.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att de likalydande motionerna
1:501 och 11:626 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herr
Axel Kristiansson (ep), fru Hultell (h)
samt herrar Kilsmo (fp), Ernst Olsson
(ep), Wirtén (fp), Hamrin i Kalmar
(fp), Dickson (h), Rimås (fp), Larsson
i Borrby (ep), Nilsson i Bästekille (h)
och Johansson i Växjö (ep), vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen i anledning av
de likalydande motionerna I: 501 och
II: 626 i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
giva till känna vad reservanterna anfört
om utredning av frågan om dokumentationsverksamhet
på miljövårdsområdet.

Herr WIRTÉN (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid utskottets utlåtande fogade
reservationen av herr Axel Kristiansson
m. fl.

Herr KARLSSON, HELGE, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets utlåtande.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reser -

Nr 18

Fredagen den 19 april 1968

Om ett miljöpolitiskt samordnings- och handlingsprogram

vationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på hifall till utskottets hemställan, sig
anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Wirtén begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad allmänna beredningsutskottet
hemställt i sitt utlåtande
nr 22, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Wirtén begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —62;

Nej — 52.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om ett miljöpolitiskt samordnings- och
handlingsprogram

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 23, i anledning
av motioner angående åtgärder för miljö-
och naturvård, in. in., om ett miljöpolitiskt
samordnings- och handlingsprogram,
om en långsiktig planering av
miljövården, om kartläggning av vattentillgångarna,
in. in. samt om riktlinjer
för en regional miljövård.

Till allmänna beredningsutskottet hade
hänvisats

1. de likalydande motionerna I: 49,
av herr Holmberg m. fl., och II: 77, av
herr Bohman m. fl., vari anhållits,

1. att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte hemställa,

a) att Kungl. Maj :t måtte uppdraga åt
»Kommittén för barns utemiljö» att i
sitt fortsatta arbete beakta de synpunkter
på samhällsplaneringen som framförts
i förevarande motioner,

b) att Kungl. Maj:t måtte låta utreda
frågan om olika åtgärder ägnade att bevara
de delar av kulturlandskapet som
av landskapsvårdande skäl borde bibehållas,

II. att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte hemställa, att statens naturvårdsverk
måtte få i uppdrag

a) att i samråd med statens naturvetenskapliga
forskningsråd verka för
utökad forskning inom naturvårdsområdet,
särskilt med avseende på luftoch
vattenföroreningar,

b) att fastställa normer för de högsta
tillåtna restvärdena i avgaser från förbränningsmotorer
och uppvärmningsanordningar
samt för högsta tillåtna
föroreningsgrad för vatten som utsläpptes
i recipient,

c) att i samarbete med socialstyrelsen
och statens vägverk utreda frågan
om den framtida vattenförsörjningen,

d) att intensifiera upplysningsverksamheten
då det gällde föroreningar i
naturen,

III. att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte hemställa att Kungl.
Maj:t måtte medverka till att frågan om
luftföroreningar gjordes till föremål
för behandling inom Världshälsoorganisationen
(WHO);

2. de likalydande motionerna I: 442,
av herr Bengtson m. fl., och II: 548, av
herr Hedlund in. fl., vari yrkats, att
riksdagen skulle i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om ett under parlamentarisk
medverkan upprättat miljöpolitiskt
samordnings- och handlingspro -

Fredagen den 19 april 1968

Nr 18

Om ett miljöpolitiskt samordnings- och handlingsprogram

gram i enlighet med de riktlinjer, som
i motionerna anförts;

3. de likalydande motionerna I: 448,
av herr Wirtén m. fl., och II: 547, av
herr From m. fl., vari föreslagits, att
riksdagen skulle besluta att hos Kungl.
Maj:t hemställa om en riksomfattande
kartläggning av vattentillgångarna och
planering av deras ändamålsenliga utnyttjande
i förening med kraftiga åtgärder
till skydd mot ytterligare föroreningar; 4.

de likalydande motionerna I: 502,
av herr Wirtén m. fl., och II: 631, av
herr Tobé m. fl., vari hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla om en utredning för att
inpassa miljövården i ett långsiktigt
planeringsprogram;

5. de likalydande motionerna I: 728,
av herr Bengtson in. fl., samt II: 932, av
herr Hedlund m. fl., vari anhållits, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t begära en allsidig och förutsättningslös
parlamentarisk utredning med
uppgift att i samarbete med naturvetenskaplig
expertis utarbeta riktlinjer för
regional miljövård genom någon form
av internationellt kontrollorgan.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
alt de sinsemellan likalydande motionerna
I: 442 och II: 548, I: 502 och II:
031, 1:49 och 11:77, 1:448 och 11:547
samt motionerna I: 728 och II: 932 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Axel Kristiansson (ep), fru Hultell (h),
sam herrar Kilsmo (fp), Ernst Olsson
(ep), Blomquist (h), Wirtén (fp), Hamrin
i Kalmar (fp), Dickson (h), Rimås
(fp), Larsson i Borrby (ep), Nilsson
i Bästekille (h) och Johansson i Växjö
(ep), vilka ansett, att utskottets yttrande
bort erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen i anledning av motionerna
1:442 och 11:548, 1:502 och
11:631, 1:49 och 11:77, 1:448 och II:

547 samt I: 728 och II: 932 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om

dels ett under parlamentarisk medverkan
upprättat miljöpolitiskt handlings-
och samordningsprogram,

dels att en parlamentariskt sammansatt
utredning måtte tillsättas för utformningen
av en riksplanering.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid utskottets utlåtande fogade
reservationen.

Herr KARLSSON, HELGE, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets utlåtande.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen i enlighet
med därunder framkomna yrkanden
gjorde propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Kristiansson, Axel, begärde votering,
i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad allmänna beredningsutskottet
hemställt i sitt utlåtande
nr 23, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt

Nr 18

Fredagen den 19 april 1968

Ang. den psykiska folkhälsan
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Kristiansson, Axel,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 63;

Nej — 53.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. den psykiska folkhälsan

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 17, i anledning
av motioner angående den psykiska
folkhälsan.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna I:
294, av herr Dahlén m. fl., och II: 377,
av herr Wedén m. fl., hade anhållits, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte begära

a) utredning angående formerna för
tvärvetenskaplig forskning om förebyggande
psykisk hälsovård, social missanpassning,
sociala behandlingsmetoder
m. m.,

b) utredning rörande vissa personalfrågor
inom vårdområdena, i första
hand rekrytering av läkare till psykiatrin,
fortbildning av socionomer, kompletteringsutbildning
av yngre samhällsvetare
samt utbildning av psykoterapeuter
och observationsklasslärare,

c) direktiv till den aviserade utredningen
om reformering av sociallagstiftningen
att beakta vad i motionerna
anförts om behovet av kommunal basorganisation
för behandling av sociala
och mentala störningar,

d) förslag till en fast organisation
för familjerådgivning och utredning
om förbättrad föräldrautbildning, avsedd
att bereda barnen en god psykisk
uppväxtmiljö.

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att de likalydande motionerna I: 294
och II: 377 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Vid utlåtandet hade reservation avgivits
av herrar Eric Gustaf Peterson
(fp), Axel Kristiansson (ep), Kilsmo
(fp), Ernst Olsson (ep), Hamrin i Kalmar
(fp) och Johansson i Växjö (ep),
fru Frsenkel (fp) samt herr Josefson
i Arrie (ep), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort erhålla den lydelse,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
i anledning av de likalydande motionerna
I: 294 och IT: 377 i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte

dels hemställa om utredning rörande
vissa personalfrågor inom vårdområdena,
i första hand fortbildning av socionomer,
kompletteringsutbildning av
yngre samhällsvetare samt utbildning
av psykoterapeuter och observationsklasslärare,

dels ock hemställa, att motionerna
jämte utskottets utlåtande över desamma
i vad avsåge principerna för den
kommunala och landstingskommunala
basorganisationen för behandling av
sociala och mentala störningar måtte
överlämnas till socialutredningen.

Herr PETERSON, ERIC GUSTAF,
(fp):

Herr talman! Sedan vi diskuterat
miljöfrågorna och nu skall övergå till
att diskutera den psykiska hälsovården,
kan man väl först och främst konstatera
att det finns ett oerhört starkt
samband mellan miljö och psykisk hälsa.
Det är ingen tvekan om att miljön
påverkar både det fysiska och psykiska
hälsotillståndet i vårt land. Det samhälle
vi lever i ställer oerhört stora
krav på den mänskliga individen. Från
tidigaste barnaår möter vi under hela
livet en hel rad sjukdomsalstrande faktorer,
som man inte kommer till rätta

Fredagen den 19 april 1968

Nr 18

med inom ramen för den traditionella
hälso- och sjukvården.

I den folkpartimotion som ligger till
grund för reservationen i förevarande
utlåtande riktas uppmärksamheten på
de allvarliga hälsorisker som hör samman
med bl. a. sociala misslyckanden,
missanpassning och mentala störningar.
Vi reservanter menar att man måste
gå utanför hälso- och sjukvård i traditionell
mening när det gäller att förbättra
det allmänna hälsotillståndet.
Det är ofta omvittnat att kroppssjukvården
i ganska hög grad betungas av
patienter vilkas sjukdomsbild visar en
social eller mental störning som kroppssjukvården
inte har medel att angripa.
Den stora utbredningen av psykiska
rubbningar hos befolkningen är en av
huvudorsakerna till att det stora trycket
på sjukvården kvarstår. Detta trots
den kraftiga utbyggnad som ägt rum
på detta område. De förebyggande åtgärderna
måste sättas in tidigt om skador
under uppväxttiden skall kunna förhindras.
Föräldrautbildning torde här
vara en viktig faktor och ett viktigt inslag.
Föräldrar som vårdar sina egna
barn har små möjligheter att få ens
elementär utbildning. Här föreligger ett
klart behov av utbildning och inte
minst av upplysning.

När barnen sedan kommer till skolan
möter de även där en del sjukdomsalstrande
faktorer. Detta gäller inte
minst elever med kontakt- och anpassningssvårigheter.
Disciplinfrågan betyder
en hel del. Ämneslärarsystemet och
den mer och mer mekaniserade undervisningen
betyder också mycket för
barn med stora kontaktbehov. Kontaktbanden
mellan lärare och elever — i
varje fall på de högre stadierna — blir
tunnare och tunnare. Det är inte osannolikt
att detta bidrar till vissa psykiska
störningstillstånd.

Detta förhållande ställer oerhörda
krav på de lärare som tjänstgör i vanliga
klasser, och kraven ökar givetvis
för lärare i observationsklasserna. Dessa
lärare är i allmänhet ensamma om

Ang. den psykiska folkhälsan
att söka finna rätt beliandlingslinje för
sina elever, och ofta är placering i
hjälpklass den enda form av behandling
som många störda barn kommer i åtnjutande
av.

Observationsklasslärarutbildningen är
för närvarande gemensam med utbildningen
av hjälpklasslärare, särskollärare
och lärare för rörelsehindrade och
synskadade. Denna gemensamma utbildning
har visat sig ej täcka det behov
av utbildning som observationsklasslärare
har. En undersökning betitlad
»Observationsklass, observationsklasslärare
och observationsklasslärarutbildning»
visar att lärarna i observationsklasser
behöver kunskap om
det störda beteendet, dess orsaker och
behandling, undervisning och handledning
rörande handhavandet av enskilda
barn i konferensform samt om
gruppdynamiska mekanismer. Man anser
att nya riktlinjer för utbildning av
observationsklasslärare bör utarbetas i
samarbete med psykologiska och barnpsykiatriska
undervisningsinstitutioner.
Vidare bör enligt utredningen en
längre utbildningstid för dessa lärare
övervägas.

Om vi går vidare i kronologisk ordning,
kommer vi till stressfaktorerna i
arbetslivet och inte minst i trafiken,
till bullerstörningarna som inte bara
åstadkommer hörselskador utan även i
många fall psykiska rubbningar. Vi kan
heller inte bortse från att många människor
vantrivs i sin anställning med
psykiska skador som följd. Många anställda
och egna företagare påläggs och
pålägger sig själva alldeles för mycket
arbete, vilket tar bort möjligheterna till
rekreation och motion. Dessa människor
ådrar sig därigenom skador både
fysiskt och psykiskt. Konditionen
minskar, arbetet tar längre tid och
allt detta slutar ofta med katastrof.

Den psykiska hälsan är ett allvarligt
samhällsproblem. Det vore dock fel att
påstå att samhället har blundat för
detta faktum. Tvärtom har mycket
gjorts på detta område, vilket också

Nr 18

Fredagen den 19 april 19G8

Ang. den psykiska folkhälsan
framgår av utskottets skrivning. Utskottet
skriver dock att »stora delar av de
frågor motionärerna behandlar nyligen
utretts och är föremål för vidare prövning».
Man fortsätter: »Motionärernas
önskemål bör därmed få anses vara i
väsentliga delar tillgodosedda.» Med
denna skrivning anser jag, herr talman,
att goda motiv finns för den reservation
som är fogad till utlåtandet.
Ett bifall till reservationen skulle inte
föra oss fram till målet ■—■ men väl ett
stycke längre på vägen mot det mål vi
alla strävar efter att nå.

Med dessa ord yrkar jag, herr talman,
bifall till reservationen.

Herr SÖRENSQN (fp):

Herr talman! Frågorna om de mentala
sjukdomarna och de många psykiska
störningstillstånden samt den
psykiska hälsan har under senare år
snabbt tillvunnit sig stor uppmärksamhet
hos vårt folk. En av orsakerna härtill
torde vara, att det har funnits människor
som har kunnat ge röst åt den
omfattande samhällsproblematik som
här är till finnandes och som har kunnat
ge röst åt den ofta tysta nöd som här
existerar.

Vi har börjat förstå att välstånd inte
bara är att leva ekonomiskt väl. Välstånd
är att hela existensen för människan
är någorlunda riktig och hälsosam.
När man nu har börjat att mera
energiskt betrakta det livsområde, som
har att göra med människans mentala
livsförhållanden, har man upptäckt, att
det här verkligen finns betydande och
avgörande brister samt att det är nödvändigt
för samhället att nu på allvar
gripa sig an med dessa frågeställningar.

Herr Eric Gustaf Peterson har antytt
något av den problematik som här döljer
sig. Låt mig få peka på ytterligare
ett par saker som är ytterst angelägna.

Naturligtvis har man upptäckt vårdpersonalsfrågorna.
Är det inte anledning
att begrunda följande faktum? I
runt tal 40 procent av vårdplatserna
i sluten sjukvård finns vid mentalsjuk -

hus och psykiatriska kliniker. 40 procent
är inte litet, det är i och för sig
bra. Men en snedvridning av katastrofal
art visar sig däri att endast 5,6 procent
av läkarna, enligt en undersökning
som gjordes år 1964, är verksamma
inom psykiatrisk sjukvård. 40 procent
mot 5,6 procent! Vilken uppenbar
brist på balans! Det ger anledning
att begrunda, varför utvecklingen har
blivit sådan den är, om man noterar
att det finns tio gånger fler tandläkare
i vårt land än mentalvårdsläkare.
Med all respekt för tandvärk vill jag
påstå, att någon missbalans är för handen.

En annan faktor som har observerats
under senare åi'', enligt vad det synes
mig, är oklarheten om vad saken egentligen
gäller och hur dessa problem
skall kunna angripas. Det kom för en
tid sedan ut en mycket intressant bok,
som heter Modern svensk psykiatri. I
den boken har docent Gunnar Holmberg
karakteriserat psykiatrin i Sverige.
Han säger att den är starkare medicinskt
anknyten här än i något annat
land. Då kan man fundera vidare.
Vad blir följden av detta förhållande?
Jo, följden blir att forskningen i vårt
land om psykiska sjukdomar blir så
gott som helt begränsad till psykiatrin.
De problem som man arbetar med har
den inriktning som psykiatrin har.
Forskningen är begränsad till neurologiska,
fysiologiska, genetiska och farmakologiska
problem. Den psykodynamiska
problematiken har i Sverige i
stort sett lämnats utanför i forskningen
om de mentala sjukdomarna; alltså de
mellanmänskliga problem som uppkommer,
då något brister i de mänskliga
relationerna. Herr Eric Gustaf Peterson
gav exempel från skolans värld.
Det är inte svårt att ge massor av exempel
från skilda livsområden i detta avseende.
Den problematik som uppkommer
när de mellanmänskliga relationerna
brister har vunnit mycket ringa
beaktande i svensk psykiatrisk forskning.

Fredagen den 19 april 1968

Nr 18

Motionärerna säger bl. a. så här: Låt
oss få en tvärvetenskaplig forskning, en
forskning som berör den psykiska hälsovården
i hela dess vidd, som beaktar
de psykiska effekterna av social
missanpassning, som tränger in i den
problematik och de möjligheter som är
inneslutna i skilda socialmedicinska
och psykologiskt orienterade behandlingsmetoder.

Medicinalstyrelsen, som den hette
1966, sade då att det redan finns en
allsidigt orienterad forskning vid universitet
och högskolor. Jag vet att allmänna
beredningsutskottet har anammat
denna uppfattning: skapar man en
ny forskningsinstitution, så splittrar
man resurserna.

Något mjukare yttrar sig socialstyrelsen
i år. Styrelsen finner det önskvärt
att en samordning sker av olika
problem som motionärerna dragit fram
och ställer sig alltså positiv till vad
motionärerna har anfört. Detta skulle
kunna göras genom en utredning av
den typ som föreslagits, säger socialstyrelsen,
varvid både forsknings- och
organisatoriska synpunkter bör bli
företrädda. Emellertid lever man kvar
i föreställningen att vi har en utmärkt
väl organiserad forskning och att vi,
om vi organiserar den på annat sätt,
splittrar våra resurser.

Ett annat organ med statlig anknytning,
nämligen forskningsberedningen,
säger i en PM att den tvärvetenskapliga
forskningen är ytterst fragmentarisk
och otillräcklig. Det ena organet
anser således att vi redan har en väl
organiserad forskning, och det andra
säger alt forskningen är fragmentarisk
och praktiskt taget inte för handen. Så
olika kan man se på en så pass viktig
sak.

Hur man nu bedömer den här saken,
så visar väl vad som här anförts att
oklarhet råder i väsentliga punkter och
att frågan behöver ägnas betydligt större
uppmärksamhet än vad fallet hittills
varit. Motionärerna önskar en förbättring,
en penetrering av frågorna,

4 Första kammarens protokoll 1968. Nr 18

Ang. den psykiska folkhälsan
men utskottet säger nej, ty någon sådan
behövs inte enligt utskottets mening.
Utskottet finner bl. a. att stora delar av
de frågor motionärerna tagit upp nyligen
utretts och är föremål för vidare
prövning eller studeras av pågående
utredningar. Därför anser utskottet
önskemålet tillgodosett och avför därmed
problemet.

Utskottet tror alltså att allt är någorlunda
väl beställt som det är. Jag
är ledsen att behöva säga att man tar
gruvligt fel. Det är befängt att anföra,
som skett i olika sammanhang, att resurserna
splittras genom en integrerad
forskning som berör hela den psykiska
problematiken! Nu är resurserna verkligen
splittrade. En effektiv samordning
saknas. Det förslag som framlagts
i motionerna syftar till att övervinna
denna splittring och till att skapa möjligheter
till en forskning som i bästa
mening är modern, en forskning som
inte begränsas av snäva referensramar,
som termen lyder — t. ex. medicinska,
psykodynamiska eller andra liknande
referensramar — utan öppet och
konstruktivt nalkas den komplicerade
problematik som saken här gäller.

Det är omöjligt att gå vid sidan av
utbildningsfrågorna. Hur skall läkarna
vara utrustade för att kunna möta de
behov som här anmäler sig i samhället?
Ja, socialstyrelsen och universitetskanslersämbetet
har nyligen avgivit
förslag i ärendet. Då måste man fråga
sig: Tillgodoses i det förslag, som
gäller utbildningsgången för läkare och
deras vidareutbildning, de önskemål
som den här anlagda grundsynen aktualiserar?
Knappast. Förändringarna i
grundutbildningen är i förslaget mycket
måttliga och ger just ingenting åt
psykologiskt inriktad behandling. Men
utvecklingen i vårt samhälle är utomordentlig
snabb — den dynamiska synen
trycker på, vilken uppfattning vi
än har om dess relevans. Då förefaller
det verkligen rimligt, herr talman, med
en grundligare omprövning av läkarutbildningen
än den som nu har skett.

Nr 18

Fredagen den 19 april 1968

Ang. den psykiska folkhälsan
Och det förefaller rimligt att säga: detta
är inte bara en fråga för socialstyrelsens
experter —- här behövs lekmän.
Ofta kan lekmän på ett mer avspänt
och livsnära sätt nalkas en problematik
än en samling experter ensam gör.

Det finns en annan angelägen utbildningsfråga,
den nämligen om utbildningen
av psykoterapeuter, som
också antytts i motionen. Psykoterapi

— ja, det är en behandlingsform inför
vilken råder nacken osäkerhet. En
nedvärderande hållning kommer ofta
till uttryck. Psykoterapi betraktas av
många som en sekunda behandlingsform,
någonting man tillgriper i brist
på bättre. Men det finns också en rakt
motsatt strömning i vårt samhälle. Inte
för intet ägnas Psykolognytt, nr 2 i år,
åt just psykoterapeutisk behandling. De
första orden i denna tidnings ledare är
värda att notera: »Vårt samhälle har ett
dokumenterat behov av psykisk rådgivning
och terapi.» Jag vill också citera
vad som sägs längre fram: »Det finns
stort utrymme för en mentalhygienisk
forskning och mentalhygieniska åtgärder.
» Så kommer en suck i denna tidning:
»Det kan hända att motionen»

— som man har observerat och som
nu redan avstyrkts — »kan ge förhoppning
om bättre möjligheter för oss som
vill hjälpa människorna men inte utrustats
för detta på ett legitimt sätt.»

Jag skall naturligtvis inte diskutera
denna behandlingsform, men detta vill
jag säga: psykoterapi är en av de mest
demokratiska behandlingsformer vi
känner. I huvudsak är det nämligen
patienten själv som agerar i behandlingen,
och i viss mån uppställer han
själv målet för behandlingen. Psykoterapin
är problemorienterad mer än
symtomorienterad. Man plockar inte
bort ett och annat symtom utan söker
komma åt den grundläggande störningen
i sammanhanget.

Samhället har nu gjort ytterst litet
för att utveckla denna vårdform. Utskottet
säger: »Förslag rörande utbildningen
av kliniska psykologer väntas

inom kort komma att framläggas från
universitetskanslersämbetet inom ramen
för dess förslag rörande fasta studiegångar.
Vid Kungl. Maj:ts behandling
av ärendet angående läkares
grundutbildning och vidareutbildning
torde även frågan om utbildning i
psykoterapi komma att beaktas.» Om
det vore så väl! Men var och en som
tittar på förslagen upptäcker att särskilt
mycket inte har givits åt den här
saken. För läkare är det praktiskt taget
ingenting alls. För psykologer inrättar
man ett nytt ämne som på något
sätt skall vara sammanfattande och där
även psykoterapi skall tas in i undervisningen.
Det är praktiskt taget allt.

Psykolognytt säger: »Från vilken sida
man än ser på det terapeutiska arbetet
kan man ena sig om att behovet är
stort, att den kvalificerade personalen
inte räcker till och att möjligheterna
är små att utbilda ett tillnärmelsevis
tillräckligt antal på privat väg.» Vi har
tidigare avslagit en framstöt i denna
kammare om utredning beträffande
psykoterapins ställning i vårt folk och
utbildningen för uppgiften. Man hoppades
att Kungl. Maj :t skulle ägna frågan
tillbörlig uppmärksamhet. Ja, det
får vi hoppas. Men här mötte den vanliga
avvärjande hållningen; när man
vill bli av med ett ärende säger man
att det är på gång och att Kungl. Maj:t
nog kommer att göra sitt.

Psykoterapi är — det är mig angeläget
att säga — ingen som helst mirakelmedicin.
Jag har ingen övertro härvidlag,
men psykoterapin är en oundgänglig
del av vårt ansvar för den psykiska
folkhälsan. Det har också anförts i vår
motion. Vi har såsom folk ännu inte
vaknat, men jag tror att vi är på väg.
Vi som har börjat arbeta för dessa frågor
här i riksdagen, om vi får vara med
i fortsättningen, kommer inte att tröttna.

Samhällets ansvariga organ — så ser
jag saken — behöver en öppnare, generösare
och djupare förståelse för vad
det här är fråga om. Ett mera moget

Fredagen den 19 april 1968

Nr 18

psykodynamiskt sätt att se på människorna
och vårt sätt att leva samman
behöver samhället tillägna sig. Motionärerna
vill en utveckling i denna riktning.
Jag är övertygad om att denna
motion har framtiden i sig, om jag så
får uttrycka saken.

Därför yrkar jag bifall till den reservation
som har fogats till utskottets
utlåtande.

Herr HEDLUND (s):

Herr talman! Efter detta engagerade
och om mycket djup medkänsla talande
anförande står jag inför den kanske
något otacksamma uppgiften att återföra
debatten till ett mera materiellt och
mera realistiskt plan.

I det motionspar som behandlas i föreliggande
utskottsutlåtande kräver man
två utredningar, dels en angående formerna
för viss forskning, bl. a. om förebyggande
psykisk hälsovård, dels en
rörande vissa personalfrågor inom
vårdområdena. Vidare kräver man sådana
direktiv till den vid motionernas
avlämnande aviserade utredningen om
en allmän översyn av den sociala vårdlagstiftningen
att behovet av en kommunal
basorganisation av lämplig utformning
undersöks. Slutligen har man krävt
eu mera fast organisation för familjerådgivning
och en utredning om förbättrad
föräldrautbildning.

Ingen vill väl bestrida att motionärerna
är ute i ett angeläget ärende. Förebyggande
vård inom den psykiatriska
sektorn är naturligtvis väl så viktig som
psykiatrisk sjukhusvård; det gäller alla
grader av nervösa rubbningar och
stressreaktioner. De ansvariga myndigheterna,
främst då socialstyrelsen, har
emellertid under senare år som föregående
talare också har påpekat ägnat
dessa frågor en allt intensivare uppmärksamhet
och även föreslagit åtgärder
i syfte att skapa underlag för en
effektiv satsning på den öppna vården,
varför någon ny utredning härvidlag
knappast är nödvändig i dag. Det är

Ang. den psykiska folkhälsan
dock i hög grad önskvärt att den samordning
som efterlyses sker när man
skall försöka lösa dessa problem. Denna
samordning bör emellertid numera
genom sammanslagningen av medicinalstyrelsen
och socialstyrelsen till ett enda
verk vara ganska lätt att åstadkomma.
Inom socialstyrelsens ämbetsområde
faller ju numera hela fältet av frågor
om sociala problem, nykterhets-och narkomanivård,
familjerådgivning och psykiatriska
frågor i allmänhet. Inom socialstyrelsen
pågår också en utredning
om den öppna vårdens utformning, varvid
även den psykiska hälsovården behandlas,
bl. a. inom ramen för en samordnad
och delvis integrerad sjukvård
och socialvård. Man kan vidare peka på
det nyligen tillskapade organet för sjukvårdens
och socialvårdens planering
och rationalisering, det s. k. SPRI, som
också har till ändamål att främja och
samordna planeringsverksamheten inom
hälso- och sjukvården samt socialvården,
bl. a. genom utformande av behovs-
och resursprognoser i fråga om
personal ocli utbildning samt samplanering
och samorganisation av de sociala
och medicinska områdena.

När det gäller forskningssidan, som
herr Sörenson särskilt tog upp, är det
väl så att all den forskning som i dag
är möjlig och önskvärd torde komma
till stånd utan något särskilt uttalande
av riksdagen. Det är ju tillgången på
forskare som här är det avgörande. Jagtror
att organisationsformerna har litet
mindre betydelse.

Herr Sörenson pekade på att det
fanns ett motsatsförhållande mellan två
olika statliga instansers uttalanden. I
det ena fallet talade man om att det var
en väl utbyggd forskning, och i det
andra sammanhanget talade man om att
det var en fragmentarisk forskning.
Att det finns en organisationsform kan
vi väl inte bestrida. Om den nu är fragmentarisk,
så må det väl bero på att
tillgången på forskare inte är vad den
borde vara på detta viktiga område.

Men jag vill också fästa kammarens

Nr 18

Fredagen den 19 april 1968

Ang. den psykiska folkhälsan
uppmärksamhet på att herr Sörensons
och motionärernas synpunkter, som här
framförts, icke har vunnit gehör ens
hos reservanterna utan de tar upp en
mera begränsad del av frågorna.

Om vi ser på vad reservationen innehåller,
finner vi att det gäller delyrkanden
om utredning rörande vissa personalfrågor,
fortbildning av socionomer,
kompletteringsutbildning av yngre samhällsvetare,
utbildning av psykoterapeuter
och observationsklasslärare. Man
har alltså släppt yrkandet beträffande
rekrytering av läkare till psykiatri. Utöver
de yrkanden som framförts i motionen
men inom ramen för motiveringarna
i motionen yrkar man att utlåtandet
i den av reservationen angivna lydelsen
i vad avser principerna för en
kommunal och landstingskommunal
basorganisation skall överlämnas till socialutredningen.

Frågan om fortbildning av socionomer
ligger för närvarande under Kungl.
Maj:ts prövning. Detsamma gäller frågan
angående läkares grundutbildning
och vidareutbildning samt frågan om
utbildning i psykoterapi. Nuvarande
läroplan för specialklasslärare ger möjlighet
till fördjupning inom valfria avsnitt,
och vidare utarbetas för närvarande
inom skolöverstyrelsen studiematerial
för fortbildning av lärare vid observationsklasser,
varför motionärerna
på denna punkt enligt min mening borde
ha kunnat avvakta utvecklingen.

Beträffande kompletteringsutbildning
för samhällsvetare kan nämnas att förslaget
från universitetskanslersämbetet
om utbildningslinjer vid filosofisk fakultet
nu har publicerats. Fn utgångspunkt
är att valet av studiegång måste
föregås av ett val av yrkesinriktning.
Arbetsgruppen Ukas har samrått med
arbetsmarknadsstyrelsen, som inhämtat
arbetsgivarnas önskemål beträffande utformning
av de fasta studiegångarna.
Denna enkät finns redovisad i förslaget.
Man har alltså mera generellt bearbetat
frågan om en bestämd yrkesinriktning

och en anknytning till arbetsmarknadens
behov. Den frågan är nu föremål
för Kungl. Maj:ts prövning. Universitetskanslersämbetets
förslag upptar, som
också har förutsatts i utskottsutlåtandet,
förslag till grundkurs i psykologi och
en påbyggnadskurs särskilt för psykologer
med klientcentrerad verksamhet i
nära anslutning till den plan för reviderad
psykologutbildning som universitetskanslern
har överlämnat till Kungl.
Maj:t. Allt detta viftas bort av herr
Sörenson som nonsens och ingenting
att fästa sig vid.

Jag kan också påpeka att riksdagen i
år har godkänt statsutskottets utlåtande
nr 41, där man bl. a. behandlat frågan
om psykoterapi. Statsutskottet erinrade
om det förslag om utbildning av psykologer
som i utbildningsdepartementet nu
är föremål för prövning. Statsutskottet
utgick från att Kungl. Maj:t hade sin
uppmärksamhet riktad på denna fråga
-— hur behovet av utbildning i psykoterapi
för olika yrkeskategorier skall kunna
täckas — och avstyrkte en särskild
utredning. Herr Sörenson nöjer sig inte
med detta. Det är väl hans sak, men det
är kanske litet onödigt att göra alltför
stort väsen av denna fråga just nu när
den ändå är föremål för prövning. I
direktiven för den nyligen tillsatta utredningen
om en allmän översyn av
den sociala vårdlagstiftningen har man
enligt vad jag kunnat utröna beaktat det
mesta av vad som anförts i motionerna
och i reservationen om den frågan.

Även om det sålunda är ett angeläget
och brännande ämne som aktualiserats
i föreliggande motionspar är nog motionärerna
i viss mån akterseglade. Stora
delar av de frågor som motionärerna
behandlar har nyligen utretts och är
föremål för Kungl. Maj :ts prövning eller
behandlas av pågående utredningar. De
angelägna önskemål, som framförts, anser
utskottsmajoriteten sålunda vara i
stort sett tillgodosedda.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Fredagen den 19 april 1968

Nr 18

Herr PETERSON, ERIC GUSTAF,
(fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är alldeles riktigt
som herr Hedlund här säger att alla motionskrav
inte finns med i reservationen.
Det beror på att vi under ärendets
behandling inom utskottet har fått sådana
glädjande upplysningar, att vi i
reservationen inte tagit med de krav
som tidigare förelåg.

Men det som finns kvar när det gäller
utbildning av bl. a. observationsklasslärare
är angeläget.

Jag vill citera ur en skrivelse som är
undertecknad av bland andra doktor
Gustav Jonsson vid Skå och som gäller
den utbildning, som observationsklasslärarna
har. I skrivelsen säges på följande
sätt: »Denna gemensamma utbildning,
som kommer att leda till en för
samtliga lärare gemensam kompetens,
visar sig emellertid ej täcka det behov
av utbildning observationsklasslärare
liar, vilket framkommer i bifogade undersökning
Observationsklass, observationsklasslärare
och observationsklasslärarutbildning.
Den bifogade undersökningen
visar att lärare behöver kunskap
om det störda beteendet och dess orsaker
och behandling samt undervisning
och handledning rörande liandhavandet
av enskilda barn i konferensform samt
om gruppdynamiska mekanismer.»

Vidare säges i skrivelsen: »Vi finner
det vore beklagligt om linje 1 :s egenart
bevarades på ett sådant sätt, att den
även i fortsättningen inte täcker observationsklasslärarnas
behov av utbildning.
»

Herr SÖRENSON (fp):

Herr talman! Jag har ingen anledning
att i en kort replik gå in på allt
av det som herr Hedlund här sagt. Jag
vill bara anföra ett par saker.

För mig är det en verkligt avgörande
fråga, om vi i vårt land är beredda att
satsa på en tvärvetenskaplig forskning
eller ej. Det är alltså inte här bara en
organisationsfråga, utan det är för mig

Ang. den psykiska folkhälsan
en grundsyn i detta avseende. Skall vi
över huvud taget komma till rätta med
den växande problematik, som här har
uppenbarat sig i vårt samhälle, kan
detta bara ske, om företrädare för olika
områden arbetar tillsammans.

Herr Hedlund har försökt göra gällande
att Kungl. Maj:t arbetar på detta
sätt. Jag kammar med tacksamhet in
de orden och hoppas att man skall vara
vaken inför den utveckling som
nödvändiggör en tvärvetenskaplig
forskning. Men herr Hedlund kan inte
förtänka mig att jag är undrande, eftersom
jag ännu inte har sett något förslag
någonstans i denna riktning. Jag
är glad över att det kommer att framläggas
förslag, men till dess att så har
skett gör jag vad jag kan för att i de
organ eller i de sammanhang, där jag
kan göra min röst hörd, ge uttryck för
den grundsyn jag har.

Jag vill vidare säga att jag här inte
har använt ordet »nonsens» — vare sig
så att det har hörts eller kunnat underförstås.
Jag söker att efter bästa förmåga
— och jag hoppas att jag inte
lyckats därmed alltför illa — undvika
den typen av debatt. Jag tycker inte
att en debatt här i kammaren bör föras
på det planet. Jag anser alltså inte det
vara nonsens, som har gjorts av Kungl.
Maj :t eller andra organ på detta område.

Herr Hedlund talar till slut om att
man inom utbildningsdepartementet
har sina ögon riktade på frågan om
psykoterapeutisk utbildning. Det gläder
mig att så är förhållandet. Några konkreta
förslag har vi ännu inte sett i
detta avseende, men de kommer kanske
att framläggas. Jag vet att det finns en
stark längtan inte minst hos yngre
läkare att få hjälp till en vidgad kunskap
i detta avseende för att verkligen
kunna bistå de människor som söker
deras stöd.

Jag vill bara till slut säga så här: Om
det i en skola uppkommer ett problem,
är det inte bara fråga om att en skolpsykolog
skall ha förmågan att diagnos -

Nr 18

Fredagen den 19 april 1968

Ang. den psykiska hälsovården
tisera fallet och säga, att den och den
pojken eller den och den flickan är i
behov av hjälp i den och den typen av
undervisning. Det är inte alltid så att
denna problematik sitter hos pojken
eller flickan, utan hos far och mor eller
hos hemmet eller vad det kan vara
fråga om. Det är olika sammanhang
som här spelar in. Det är inte säkert
att man hjälper en sådan pojke eller
flicka genom att man flyttar honom eller
henne till en annan klass, ty den
grundläggande skadan består ändå.

Man behöver forska i och skaffa sig
kunskap om denna problematik för åt!
på ett någorlunda effektivt sätt kunna
hjälpa unga människor och unga familjer
i vårt samhälle. Jag har styrkts
i min uppfattning att en psykoterapeutisk
»approach» i ökad grad är behövlig
i vårt samhälle.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr förste vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar,
jämlikt föreliggande yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr förste vice talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Peterson, Eric Gustaf, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad allmänna beredningsutskottet
hemställt i sitt utlåtande
nr 17, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Peterson, Eric
Gustaf, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —72;

Nej — 32.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. den psykiska hälsovården

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 21, i anledning
av motioner angående den psykiska
hälsovården.

I de till allmänna beredningsutskottet
hänvisade likalydande motionerna
I: 205, av herr Sörenson m. fl., och II:
263, av herr Svensson i Kungälv in. fl.,
hade anhållits, att riksdagen hos Kungl.
Maj :t måtte hemställa om en utredning
av hur statens åtaganden för en effektivare
psykisk hälsovård lämpligen borde
utformas.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet hemställt, att riksdagen i anledning
av de likalydande motionerna
I: 205 och II: 263 i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte giva till känna vad utskottet
i utlåtandet anfört.

Herr SÖRENSON (fp):

Herr talman! Jag skulle gärna vilja
lugna kammarens ledamöter. Jag vet att
en del är angelägna att försvinna med
tåg och annat till ljuvligheter i hemorten,
och jag ämnar inte ställa något
särskilt yrkande. Vad på mig ankommer
blir det alltså ingen votering. Men
jag önskar anföra några synpunkter i

Fredagen den 19 april 1968

Nr 18

samband med det utlåtande som här
föreligger.

Det är fjärde året å rad som jag har
anledning att ta till orda på grund av
ett utskottsutlåtande, som gäller psykisk
sjukdom och psykisk hälsa. I de
framställningar som jag har haft huvudansvaret
för — i interpellationer
och debatter med anledning av interpellationerna,
i riksdagsdebatterna
med anledning av motionerna — har
frågorna någorlunda utförligt belysts.
Det finns därför ingen anledning att
här ytterligare diskutera ärendet i princip.
Jag vill emellertid göra några kommentarer
med anledning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 21.

Jag noterar då först att frågan om
samhällets ansvar för den psykiska sidan
av människans välbefinnande har
tagit ett stort steg framåt. Tidigare förekom
vid motioner i det här avseendet
reservationer. Ofta var majoriteterna
ganska knappa, men avslagen i riksdagen
var konsekventa. Förra året vann
motionen utskottets bevågenhet, men
då var det lotten som gjorde att riksdagen
avslog idén om ett institut för
den psykiska folkhälsan. Men det var
bara femton röster sammanlagt i första
och andra kammaren, som gjorde att
den tanken avslogs! Det visar, tycker
jag, att frågan lyfts fram och blivit en
angelägenhet av första ordningen.

I år har vi ett enhälligt utskottsutlåtande.
Kors i taket! Visserligen avstyrks
motionen, men några väsentliga
ting sägs, och utskottet hemställer att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
»ger till känna» vad man anfört.

Vad är det då man har anfört? Man
redovisar att en förstärkt organisation
och vidgade resurser då det gäller den
psykiska folkhälsan enligt remissinstanserna
är av stor angelägenhetsgrad.
Socialstyrelsen säger, att det är synnerligen
angeläget — alltså inte bara
någon vänlig gest, precis —- att effektiva
verksamhetsformer skapas för att
möta problemet med psykiska störningar
redan när dessa debuterar och om

Ang. den psykiska hälsovården
möjligt avhjälpa eller lindra dem innan
sjukhusvård behöver tillgripas.

Det är alltså inte bra ställt i vårt
samhälle, nu måste effektivare verksamhetsformer
skapas.

Hur skall det ske? Motionen har angivit
tre alternativ; jag upprepar dem
inte. Men man undrar: Varför inte utreda
frågan? Det finns tre möjligheter
att organisera den här saken på. Socialstyrelsen
säger: Vi vill ej motsätta
oss att frågan utreds. Ja, det är väl ett
bifall med vänster hand. Men i alla fall:
Ett av de betydande organen säger, att
det kan vara värt att se litet närmare på
den problematik som här döljer sig.
Personalsituationen yttrar man sig också
om. Ganska mycket ny personal har
tillkommit under senare år. Men den
personalen har i mycket stor utsträckning
tagits i bruk för den slutna vården.
Det gäller läkare och det gäller
sjuksköterskor.

Samtidigt tycks utskottet ha klart för
sig, att den öppna vården är av största
betydelse och måste få ett kraftfullt
stöd. Man talar om att man med okonventionella
grepp bör försöka sig på
sådana verksamheter som dagsjukhus,
akutmottagningar, omhändertagande av
narkomaner, tillgång till psykisk vård
i anslutning till utbildningsanstalter
och arbetsplatser. Man säger att sådana
initiativ bör »fördomsfritt kunna prövas».
Det är verkligen någonting att
notera med tacksamhet, att en sådan
grundsyn tydligen föreligger enhälligt
inom ett utskott och som jag förutsätter
i riksdagens beslut.

Noteras bör också att inom socialstyrelsen
pågår genom olika expertgrupper
utredningar om den öppna vårdens
utformning, och styrelsen säger:
I maj månad får ni veta vad vi har
tänkt! Vi skall med stort intresse följa
ärendet och se vad som verkligen kommer
att ske.

Vidare säger utskottet någonting som
jag finner ytterst angeläget att apostrofera.
Man framhåller att det inte
bara är en fråga om läkare och vård -

Nr 18

Fredagen den 19 april 1968

Ang. den psykiska hälsovården
platser, utan att det är fråga om ett
nytt synsätt. Det är inga små ord! Ett
riksdagsutskott säger, att det inte bara
är fråga om läkare och vårdplatser utan
det är fråga om ett nytt synsätt. Man
har lust att applådera! Fysisk och
psykisk sjukvård, säger man, bör jämställas.
Hjälpen åt den psykiskt sjuke
bör vara lika lättillgänglig som hjälpen
åt den kroppssjuke.

Jag bor ute i Örby här i Stockholm,
ganska nära Högdalen, där det finns
en psykiatrisk klinik anknuten till läkarhuset.
Jag undrar om kammaren
har observerat, hur långa väntetiderna
är vid liknande kliniker? Jo, den som
har behov av att få personlig hjälp får
i Högdalen vänta sex månader. Jag
upprepar det — jag säger inte fel —-sex månader dröjer det innan han kan
få tid. I mycket brådskande fall är man
beredd att på en och en halv månad
klara saken.

Jag känner något till ett av de privata
institut som försöker göra vad samhället
inte gör, S:t Lukasstiftelsen, som
är spridd över vårt land. Tre, fyra, fem
månader får man vänta där. För några
år sedan gick det på några veckor.

Någon eftertanke visar väl ändå att
innebörden av utskottets utsaga är av
allra största betydelse och har mycket
vittgående konsekvenser. Vi har redan
antytt frågan om den psykoterapeutiska
vården. Vi har sj älvmor dsproblematiken,
och vi kan ta »mannen på Katarinahissen»
som en symbol för den som
liksom inte orkar med tillvaron. Han
säger inte: »Javisst, jag går om en vecka
till Södersjukhusets psykiatriska klinik,
så kanske jag inte hoppar ner från
Katarinahissen.» Men han har ingenstans
att ta vägen — han hoppar. Han
orkar inte med livet.

Frågan om stressen i skolan har antytts
av herr Peterson i föregående debatt.
Familjekriserna är inte alldeles
ovanliga. Mitt yrke gör att jag ibland
kommer i förbindelse med dessa frågor.
Det kan komma en människa en

morgon, alldeles förtvivlad och sönderriven,
med blodvite — det är »familjespänning».
Sådant är mera vanligt än
vi tror bland vårt folk.

Med detta har jag endast velat säga
att behovet av hjälp i psykiatriska konfliktsituationer
är verkligt stort här i
landet, och vi kan för närvarande inte
möta det. Men nu säger ett enhälligt
utskott och jag tror riksdagen, att denna
fråga är så angelägen att vi räknar
med att Kungl. Maj :t gör sitt yttersta
för att möta behovet.

Är det någon som tycker att det är
underligt om man blir en smula beklämd
när man läser en utsaga som
denna: »Med hänsyn till den mycket
snabba utvecklingen av olikartade somatiska
terapiformer inom psykiatrin
måste man alltmera räkna med att dessa
långvariga psykoterapeutiska kurer,
som man ofta utförde helt enkelt därför
att man inte ansåg sig ha annat att
tillgå, kommer att snabbt förminskas.»
Och vem säger det? Jo, en svensk professor
i psykiatri. Man blir beklämd.

Behovet är en djupare insikt i den
psykiska sjukdomens och hälsans problematik.
Den lcan inte vinnas på annat
sätt än genom att man intensivare
forskar och studerar, och det måste ske
tvärvetenskapligt — jag säger det igen.
Det ensidiga betraktelsesättet som vi
ofta möter i vårt samhälle, kampen
mellan den somatiskt orienterade och
dominerande skolan och den skola som
fäster avgörandet vid psykodynamiska
faktorerna, måste övervinnas och ersättas
med eu totalsyn, kanske något
mera ödmjuk än vad som i de militanta
yttrandena från de båda skolorna kommer
till synes.

Ett uttalande som gjorts av allmänna
beredningsutskottet är sannerligen
värt apostrofering: »Den integration av
social omsorg och medicinsk behandling
som fått ett uttryck i den nya socialstyrelsen
bör också ge möjligheter
till nya former för psykisk hälsovård,
främst inom den öppna vården.»

Fredagen den 19 april 1968

Nr 18

Det är en förväntan, som riksdagen
ger uttryck åt inför den nya styrelsens
arbete.

Utskottets uttalande att en ökad utbyggnad
av den psykiska hälsovården
erfordras — hur den nu skall organiseras
— kommer att kosta pengar. Utskottet
säger i klara verba, att det här
gäller en prioritering av ekonomiska
resurser och utbildningsmöjligheter.
Det är något för finansministern och
regeringen att bita i! Ni har att i framtiden
räkna med att stora penningsummor
kommer att gå åt för att vi
skall kunna lösa denna fråga. Jag tycker
det är ett engagerat, ett ypperligt
uttalande. Jag hoppas att det ljuder
med stor kraft i finansministerns arbetsrum
och i regeringens plenisal —
»det rätter och packer eder efter!» Vi
kan ju alltid hoppas.

Det är här fråga om en grundsyn på
vår samhällsuppgift. Det är, såsom jag
ser det, fråga om att anlägga en helhetssyn
på hela människan med en så
mogen och balanserad livshållning som
möjligt.

Samhället har accepterat det sociala
ansvaret och det ekonomiska ansvaret.
Vi har på skilda sätt sökt att sörja för
det ekonomiska välbefinnandet — och
vi har gjort rätt. Nu är tiden inne att
fatta i sikte och fullt ut ta ansvaret
också för den psykiska sidan av människans
existens. Att det ofta kan vara
svårare att komma till rätta med »själen»
än med nog så komplicerade somatiska
sjukdomar får icke minska vår
energi. Det förhållandet uppfordrar oss
i stället till hårdare satsning i skilda
avseenden på den psykiska sidan av
människans existens.

Jag vill särskilt betona, herr talman,
att det här verkligen inte är fråga om
någon snobbism. Det är inte fråga om
att producera en lyxartikel, ingenting
vid sidan om det ekonomiska och sociala
livet. Det är en fråga om samhällets
totala ansvar för den totala människan.
Det är ändå så för oss människor,

An g. den psykiska hälsovården
att livet upplevs som mest påtagligt
just i de psykiska dimensionerna.

Då jag 1965 för första gången — kanske
litet trevande som en novis, det erkännes
gärna — förde fram en motion
om dessa frågor, möttes jag av ett rätt
stort förakt från utskottets ordförande
i allmänna beredningsutskottet. I andra
kammaren talade hon om »anhopning
av främmande ord», om att »svänga sig
med en massa fackbegrepp». Den tonen
tycks ha tystnat. Sådana ord som
psykisk, psykoterapi, psykisk integration
och liknande är inte längre främmande
begrepp. De är också mitt i
riksdagen, tror jag, angelägna ord. Bakom
dem finns en brännande angelägen
verklighet. Vi talar och agerar inte här
för att kamma in en applåd för oss
själva eller vårt parti eller något sådant,
utan bakom vårt agerande finns
en djup upplevelse av att här håller
någonting på att ske i det moderna samhället,
som samhället måste bevaka, som
samhället måste gripa sig an med ocli
på ett djupgående sätt lämna hjälp till.

Utskottet betonar vikten av en grundsyn
sådan jag här har antytt den. Jag
kan bara säga — jag är tacksam!

Bifall till motionen tillstyrkes inte
men utskottet vill att riksdagen för
Kungl. Maj :t skall ge till känna den syn
som utskottet enhälligt företräder.

Jag är inte så gammal här i riksdagen,
och jag kan inte låta bli att
undra: Vad betyder nu det? Jag har
många gånger varit med om att »ge
till känna» för Kungl. Maj:t. Jag har
funderat över saken och har sagt mig,
att Kungl. Maj:t väl inte rimligen kan
säga: Det var väldigt intressant att
höra vad riksdagen tycker — och sedan
lägga handlingarna ad acta. Så går
det väl inte till, tänker jag mig. Kungl.
Maj:t måste väl rimligen beakta vad
riksdagen anför och handla därefter.
Vad är det annars för mening att ge till
känna vad vi anför?

Det är alltså, herr talman, i känslan
av att här — med ganska många tom -

Nr 18

Fredagen den 19 april 1968

Ang. den psykiska hälsovården
nia bänkar för ögonblicket — ett ställningstagande
sker och i en förväntan
att Kungl. Maj:t skall söka forma sin
politik i enlighet med vad riksdagen
uttalar, som jag yrkar bifall till utskottets
hemställan. Om alltså Kungl. Maj:t
inte bara passivt noterar utan aktivt
begrundar vad som anförts, har vi anledning
att se fram emot ljusare tider
för den väsentliga fråga, som motionerna
under årens lopp velat aktualisera
och som den motion som nu behandlas
är ett uttryck för.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

nr 24, i anledning av motioner om
förbättrade arbetsförhållanden in. m.
för de handikappade; och

nr 25, i anledning av motion om införande
av professionell fotboll.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Herr TALMANNEN yttrade:

Det har visat sig att bordläggningen
av statsutskottets utlåtande nr 63 angående
arbetsmarknadspolitiken kan tidigareläggas
så att behandling i kamrarrarna
kan äga rum onsdagen den 24
april i stället för fredagen den 26 april.
I motsats till vad jag meddelade i onsdags
kan kvällsplenum följaktligen beräknas
bli erforderligt onsdagen den
24 men icke fredagen den 26.

Anmäldes och godkändes allmänna
beredningsutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 160, till Konungen i
anledning av motioner om förläggande
till Östersund av 1976 års olympiska
vinterspel.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser: nr

161, till fullmäktige i riksbanken
angående verkställd granskning av riksbankens
styrelse och förvaltning;

nr 162, till fullmäktige i riksgäldskontoret
angående verkställd granskning
av riksgäldskontorets styrelse och
förvaltning;

nr 163, till fullmäktige i riksbanken
angående användande av riksbankens
vinst för år 1967; och

nr 164, till styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor angående kostnadsfritt
tillhandahållande av broschyren
»Sveriges riksdag».

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtanden:

nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1968/69 till avsättning till fonden
för idrottens främjande jämte motioner;
samt

nr 63, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1968/69 i vad avser arbetsmarknad
och lokaliseringsstöd m. m. jämte motioner; bevillningsutskottets

betänkande nr
27, med anledning av motioner om rätt
till skattefri avsättning av medel för
omskolning av personal m. in.;

bankoutskottets utlåtanden och memorial
:

nr 23, i anledning av motioner angående
ombildning av Sveriges investeringsbank
AB;

nr 24, i anledning av motioner angående
näringslivets kapitalförsörjning
m. m.;

nr 25, i anledning av motioner angående
återlån från allmänna pensionsfonden; -

Fredagen den 19 april 1968

Nr 18

nr 26, i anledning av motioner om
teknisk utredning av en inkomstpolitik;
samt

nr 27, angående överlämnande till
statsutskottet av vissa motioner;

andra lagutskottets utlåtande nr 24,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till smittskyddslag,
in. in., jämte i ämnet väckta motioner;

tredje lagutskottets utlåtanden:

nr 34, i anledning av motioner om
höjning av maximihastigheten för fordon
med släpvagn;

nr 36, i anledning av motioner angående
dels visst kungörelseförfarande
i mål om vattenförorening, dels viss utredning
i mål angående vattenförorening;
samt

nr 37, i anledning av motioner om
viss översyn av reglerna för hyresgästs
rätt till skadestånd; ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtanden
:

nr 26, i anledning av motion om en
upplysningskampanj angående alkoholens
skadeverkningar;

nr 27, i anledning av motioner om
förbättrade ekonomiska villkor för diabetiker;
samt

nr 28, i anledning av motion om
hälso- och sjukvård utomlands för
svenska medborgare.

Anmäldes och bordlädes följande
motioner:

nr 880, av herr Dahlberg och fru
Lundblad, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 91, med förslag till lag
angående ändring i lagen den 19 juni
1942 (nr 429) om hyresreglering m. m.
och om fortsatt giltighet av lagen, m. m.;

nr 881, av herrar Tistad och Ahlmark,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 99, med förslag till förordning
om ändring i tulltaxan den 12 januari
1968 (nr 25), m. m.; samt

Meddelande ang. enkla frågor
nr 882, av herr Tistad m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
100, med förslag till förordning om
mervärdeskatt, m. m.

Meddelande ang. enkla frågor

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
frågor denna dag framställts, nämligen

av herr Fälldin (ep) till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet:
»Kommer företagsskatteutredningen
att framlägga förslag angående förvärvskällan
jordbruksfastighet och anser
Statsrådet om så inte är fallet att
detta står i god överensstämmelse med
de upplysningar som ges i riksdagsberättelsen
om att utredningen i början
av 1968 skall avge betänkande angående
ändrade avskrivningsregler m. m.
beträffande fast egendom?»; samt

av herr Strandberg (h) till herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet:
»När avser Herr Statsrådet förelägga
riksdagen förslag till de förbättringar
av de värnpliktigas förmåner
avseende bättre traktamentsersättningar
vid resor, utnyttjande av sovvagn
m. m. varom bl. a. högermotioner
tidigare väckts i riksdagen och vilka
har hänskjutits till den tidigare försvarsutredningen,
som emellertid icke
har upptagit dessa frågor till prövning?» -

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.13.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

Nr 18

Tisdagen den 23 april 1968

Tisdagen den 23 april

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Härmed anhålles om ledighet från
riksdagsarbetet under tiden den 24—
den 27 april 1968 för deltagande i sammanträden
med statlig utredningskommitté
och därmed förenade studiebesök
å orter utanför Stockholm.

Stockholm den 20 april 1968.

Göran Karlsson

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 165, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
naturvårdsforskningens organisation
och statsbidrag till avloppsreningsverk
m. m. jämte motioner.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 166, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan
om riksdagens yttrande angående
vissa av Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens år 1967
vid dess femtioförsta sammanträde fattade
beslut.

Föredrogos och hänvisades
motionen nr 880 till lagutskott samt
motionerna nr 881 och 882 till bevillningsutskottet.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 59 och 63, bevillningsutskottets
betänkande nr 27,
bankoutskottets utlåtanden nr 23—26

samt memorial nr 27, andra lagutskottets
utlåtande nr 24, tredje lagutskottets
utlåtanden nr 34, 36 och 37 ävensom
allmänna beredningsutskottets utlåtanden
nr 26—28.

På framställning av herr talmannen
beslöts att statsutskottets utlåtande nr
63 skulle sättas främst bland två gånger
bordlagda ärenden å föredragningslistan
för morgondagens sammanträde.

Anmäldes och bordlädes andra lagutskottets
memorial nr 34, angående
överlämnande till statsutskottet av viss
del av två till lagutskott hänvisade motioner.

Anmäldes och bordlädes följande
motioner:

nr 883, av herr Eriksson, Karl-Erik,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 85, angående reglering av
priserna på vissa jordbruksprodukter,
m. m.;

nr 884, av herr Kristiansson, Axel,
och herr Pettersson, Harald, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
85, angående reglering av priserna på
vissa jordbruksprodukter, m. in.;

nr 885, av herr Alexanderson m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 87, med förslag till lag med vissa
bestämmelser om val till riksdagens
andra kammare för perioden 1969—
1972, m. m.;

nr 886, av herr Nilsson, Ferdinand,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 87, med förslag till lag med
vissa bestämmelser om val till riksdagens
andra kammare för perioden 1969
—1972, m. m.;

nr 887, av herr Bengtson m. fl.,

nr 888, av herr Holmberg m. fl.,

Tisdagen den 23 april 1968

nr 889, av herr Lundberg,
nr 890, av herr Lundberg,
nr 891, av herr Lundberg,
nr 892, av herr Lundberg,
nr 893, av herr Lundberg,
nr 894, av herr Lundberg,
nr 895, av herrar Stefanson och Tistad,
samt

nr 896, av herr Werner,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 91, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 19 juni 1942
(nr 429) om hyresreglering m. m. och
om fortsatt giltighet av lagen, m. in.;
nr 897, av herr Alexanderson,
nr 898, av herr Andersson, Torsten,
och herr Gustafsson, Nils-Eric,
nr 899, av herr Dahlén in. fl.,
nr 900, av herrar Sveningsson och
Svenungsson, samt
nr 901, av herr Tistad,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 92, med förslag till vissa ändringar
i regeringsformen och riksdagsordningen; nr

902, av herr Jacobsson, Gösta, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 99, med förslag till förordning om
ändring i tulltaxan den 12 januari 1968
(nr 25), m. m.;
nr 903, av herr Ahlmark,
nr 904, av herr Andersson, Torsten,
och herr Dahlén,

nr 905, av herrar Bengtson och Wikberg,

nr 906, av herr Enarsson,
nr 907, av herr Eriksson, Karl-Erik,
m. fl.,

nr 908, av herr Eriksson, Karl-Erik,
in. fl.,

nr 909, av herr Fälldin och herr Kristiansson,
Axel,

nr 910, av herr Holmberg m. fl.,
nr 911, av fru Hultell och fröken Stenberg,

nr 912, av herr Jacobsson, Gösta, och
herr Enarsson,

nr 913, av herr Jacobsson, Gösta, och
herr Enarsson,

nr 914, av herr Lundberg,
nr 915, av herr Lundberg,

Nr 18 57

nr 916, av herrar Lundberg och Stefanson,

nr 917, av herr Möller in. fl.,
nr 918, av herr Nilsson, Ferdinand,
nr 919, av herr Pettersson, Harald,
och herr Fälldin,

nr 920, av herr Stefanson,
nr 921, av herrar Stefanson och Lundberg,

nr 922, av herrar Stefanson och Lundberg,

nr 923, av herr Stefanson m. fl.,
nr 924, av herr Stefanson m. fl.,
nr 925, av herr Sveningsson,
nr 926, av herr Svenungsson,
nr 927, av herr Svenungsson och herr
Karlsson, Helge,

nr 928, av herr Tistad och herr Eriksson,
Karl-Erik,

nr 929, av herrar Tistad och Ernulf,
nr 930, av herrar Tistad och Lundström,

nr 931, av herr Tistad och herr Petersson,
Erik Filip,

nr 932, av herr Tistad och herr Petersson,
Erik Filip,

nr 933, av herr Tistad in. fl.,
nr 934, av herr Wanhainen m. fl.,
samt

nr 935, av herr Werner,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 100, med förslag till förordning
om mervärdeskatt, m. m.;

nr 936, av herrar Tistad och Svenungsson,
i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 111, angående avgift för
innehav av navigeringsmottagare;

nr 937, av herr Brundin in. fl., i anledning
av styrelsens för riksdagens
förvaltningskontor skrivelse angående
provisoriska lokaler för riksdagen vid
författningsreform; ävensom

nr 938, av herrar Lundberg och
Brundin, i anledning av styrelsens för
riksdagens förvaltningskontor skrivelse
angående riksdagens lokalfrågor på
längre sikt.

Nr 18

Tisdagen den 23 april 1968

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga denna dag framställts av herr
Mattsson (ep) till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet:
»När avser Statsrådet framlägga
förslag om höjning av hastighetsgränsen
för fordonskombinationen dragbil
med påhängsvagn jämte tillkopplad
släpvagn från 40 km/tim till 70 km/

tim i enlighet med riksdagens uttalande?» -

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.11.

In fidem
Bengt Lambe

/Solveig Geniert

KUNGL, 80KTR. STHLM 1948