Fredagen den 18 november (Riksdagens protokoll 1955:28)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1955

ANDRA KAMMAREN

Nr 28

18—23 november

Debatter m. m.

Fredagen den 18 november

Sid.

Interpellation av herr Agerberg ang. åtgärder till förstärkande av vattendomstolarna
......................................... 3

Onsdagen den 23 november

Svar på fråga av fru Torbrink ang. behovet av ökat skydd för minderåriga
vid polisutredningar.............................. 7

Svar på interpellationer av:

herr Strandh i anledning av riksskattenämndens formulär för kontrolluppgifter
från arbetsgivare m. fl. för annans taxering..... 8

herr Ericsson i Näs ang. höjning av investeringsramen för det statliga
vägbyggandet under år 1956, m. m.................... 20

Färdigställande av flygfältet i Umeå.......................... 26

Uppförande av en ny centralstation omedelbart söder om Årstaviken 35
Avdragsrätt och skatteplikt beträffande medlemsavgifter till branschorganisationer
.......................................... 39

Utlämnande av stödlån till jordbrukare m. m................... 43

Åtgärder för tillgodoseende av skogsbrukets behov av arbetskraft . . 48

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 23 november

Statsutskottets utlåtande nr 169, ang. beredskapslagringen av traktor -

bränsle ............................................... 26

— nr 170, ang. bidrag till verkstads- och hantverkshus .......... 26

— nr 171, ang. eftergivande av viss återbetalningsskyldighet...... 26

1—Andra kammarens protokoll 1955. Nr 28

Nr 28

Innehåll

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 172, om den särskilda undervisningen åt
sjuka eller tillfälligt invalida elever vid vissa läroanstalter..... 26

— nr 173, om färdigställande av flygfältet i Umeå............... 26

— nr 174, ang. uppförande av ny centralstation omedelbart söder om

Årstaviken............................................ 35

— memorial nr 175, ang. riksdagens revisorers berättelse beträffande

ränta å restituerade utskylder............................. 39

Bevillningsutskottets betänkande nr 56, ang. avdragsrätten och skatteplikten
för avgifter till branschorganisationer................ 39

Bankoutskottets utlåtande nr 36, ang. riktlinjer för den ekonomiska
politiken m. in.......................................... 43

— nr 37, om pension till Hilma Vilhelmina Henning............. 43

— memorial nr 38, ang. instruktion för nästa riksdags bankoutskott
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28, om reglering av förbrukningen av

elektrisk kraft......................................... 43

Jordbruksutskottets utlåtande nr 36, ang. stödlån till jordbrukare m. m. 43

— nr 37, ang. försäljning av kronoegendomar m. m.............. 48

— nr 38, om tillgodoseende av skogsbrukets behov av arbetskraft . . 48

Fredagen den 18 november 1955

Nr 28

Fredagen den 18 november

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollet för den 11
innevarande november.

§ 2

Föredrogs den av herr förste vice
talmannen Skoglund vid kammarens
nästföregående sammanträde gjorda,
men då bordlagda anhållan att få
framställa interpellation till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående det av 1953 års kyrkomöte
behandlade förslaget till pastoratsindelning.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 3

Interpellation ang. åtgärder till förstärkande
av vattendomstolarna

Ordet lämnades på begäran till

Herr AGERBERG (h), som anförde:

Herr talman! Nödvändigheten av att
utöka personalen vid framför allt Mellanbygdens
och Norrbygdens vattendomstolar
—• i första hand domare och
ingenjörer — har vid ett flertal tillfällen
betonats.

I en interpellation år 1953 i riksdagens
andra kammare riktade jag en fråga
till herr statsrådet och chefen för
justitiedepartementet angående vilka åtgärder
som planerades för att möjliggöra
en snabbare handläggning av mål
rörande sjöregleringar vid vattendomstolarna.
I svaret (2 kam. prot. nr 31/
1953) framhölls bl. a. angelägenheten
av att vattendomstolarna kan klara sin
dubbla uppgift att avarbeta den föreliggande
arbetsbalansen och behandla
de många nya vidlyftiga ansökningsmål

som inkommer. I svaret meddelades
också att en särskild utredningsman
tillkallats för att verkställa undersökningar
till grund för bedömningen av
rekryteringen till vattendomstolarna.

Utredningsmannens förslag fick till
resultat att det i proposition nr 140 till
1954 års riksdag äskades en viss utökning
av personalförteckningen samt något
ökade löneförmåner för vissa tjänster
inom Mellanbygdens och Norrbygdens
vattendomstolar. Detta blev också
riksdagens beslut.

Enligt uppgift synes den genomförda
personalförstärkningen icke nämnvärt
ha påverkat avarbetandet av vattendomstolarnas
arbetsbalans. Eftersläpningar
i kraftverksindustriens utbyggnadsprogram
och den ihärdiga torkan under
innevarande år har försämrat möjligheterna
att uppnå balans mellan tillgång
och kraftbehov under vinterhalvåret
1955/56. Belastningsökningen har,
enligt skrivelse från Centrala driftsledningen
den 16 september 1955, det senaste
året ökat och uppgått till ett cirka
50 % högre värde än enligt den prognos
man arbetade med, när nu för idrifttagning
aktuella kraftstationer påbörjades.
I de trakter där torkan varit mest
intensiv har redan vissa storindustrier
tvingats att göra inskränkningar. Centrala
driftsledningen bedömde läget så
allvarligt att en reglering av kraftförbrukningen
begärdes från och med den
1 december 1955. Detta har också föranlett
Kungl. Maj:t att förelägga innevarande
års höstriksdag en proposition,
nr 207, i ärendet.

I skrivelse den 5 oktober 1955 framhåller
Centrala driftsledningen, att enligt
en nyligen färdigställd undersökning
av belastningsutvccklingen för pe -

Nr 28

Fredagen den 18 november 1955

Interpellation ang. åtgärder till förstärkande av vattendomstolarna

rioden 1954—19G1 kommer kraftbalansen
ej att förbättras under de närmaste
åren. Skulle torrår uppträda under perioden,
räknas med en brist på 2 000—
2 750 milj. kWh, vilket för varje år innebär
ungefär 25 % risk för ransonering.
En av de främsta orsakerna till
detta läge är svårigheterna för vattendomstolarna
att med nuvarande personalresurser
i tid hinna behandla de
till domstolarna ingivna ansökningarna
i kraftverks- och regleringsmål. Då
tyngdpunkten för vattenkraftutbyggnaderna
är förlagd till Norrland, har arbetsbelastningen
blivit särskilt stor
inom Mellanbygdens och Norrbygdens
vattendomstolar.

Det är angeläget att de projekt som
ur investeringssynpunkt och i andra
avseenden är genomförbara ej hindras
av brist på arbetskraft vid vattendomstolarna.
Speciellt gäller detta i fråga om
de sjöregleringar, som i förhållande till
den kraftmängd man beräknar att utvinna
erfordrar relativt litet behov av
kapital och arbetskraft. Såsom exempel
på den ekonomiska betydelsen av dessa
anläggningar i nuvarande ansträngda
kraftbalansläge uppges i den senast angivna
skrivelsen från Centrala driftsledningen
att ett års försening av Storumans
reglering i Umeälvens flodområde
beräknas medföra en fördyring på
16 milj, kronor. En dylik försening
medför dessutom en avsevärt ökad risk
för ransonering, samtidigt som importbehovet
av bränsle till ångkraftverken
avsevärt skulle växa. Med en i sammanhanget
obetydlig kostnadsökning för
domstolsorganisationen synes dessa allvarliga
olägenheter i viss utsträckning
kunna undvikas.

Arbetsbalansen i vattendomstolarna
medför eftersläpning inte endast i
kraftverksutbyggandet utan även i fråga
om ersättningen till berörda markägare.
Ända sedan början av 1940-talet har i
flertalet fall provisoriska skadeersättningar
utdömts. För Mellanbygdens och
Norrbygdens vattendomstolar har be -

slut om varaktig reglering träffats endast
i fråga om Storsjön och Näckten.
Flertalet avgöranden av domstol avser
endast tillfälliga regleringar, och några
slutliga beslut angående skador nedströms
sjöarna har inte kunnat meddelas.
Det rör sig om tusentals markägare,
som väntar på beslut om hur den slutliga
regleringen kommer att fastställas.
FWrst sedan slutligt beslut meddelats,
har markägaren möjlighet att bedöma
vilka åtgärder han har att vidtaga för
att anpassa sin fastighet efter förändringarna
i vederbörande vattendrag.

Mot bakgrund av vad här anförts synes
det angeläget att erforderliga åtgärder
för förstärkning av vattendomstolarnas
personal snarast vidtages. Kungl.
Svea Hovrätt har i skrivelse den 3 oktober
1955 riktat Kungl. Maj:ts uppmärksamhet
på det förhållandet att några
sökande icke anmält sig till vissa vid
vattendomstolarna ledigförklarade befattningar.
Enligt hovrätten är det synnerligen
angeläget att hithörande spörsmål
löses så snart som möjligt, och i
varje fall i sådan tid att de lediga befattningarna
kan beräknas bli tillsatta
från och med början av nästa budgetår.
Statsmakterna synes icke ha ägnat tillräcklig
uppmärksamhet åt denna fråga.
Bristen på ingenjörer, framför allt sådana
med vattenbyggnadsteknisk kompetens,
torde till stor del ha föranlett
den just nu aktuella eftersläpningen i
vår kraftförsörjning. Det är enligt min
mening erforderligt att åtgärder vidtages
för att en förstärkning av domstolsorganisationen
snarast genomföres.

Med stöd av vad ovan anförts hemställes
om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
få framställa följande fråga:

Vilka åtgärder har herr statsrådet för
avsikt att vidtaga för att förstärka vattendomstolarna
och för att få nu vakanta
och blivande tjänster vid domstolarna
besatta av kompetenta befattningshavare? Denna

anhållan bordlädes.

Fredagen den 18 november 1955

Nr 28

§ 4

Herr talmannen meddelade, att bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
anmält, att till utskottet från styrelsen
för riksdagsbiblioteket inkommit
framställning om ett förslagsanslag
av 5 000 kronor å tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1955/56 för anställande
under riksdagens vårsession 1956
av ett tillfälligt biträde vid referenstjänsten.

Denna anmälan bordlädes.

§ 5

Till bordläggning anmäldes

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

169, i anledning av väckta motioner
om åtgärder i syfte att stimulera
beredskapslagringen av traktorsbränsle,

nr 170, i anledning av väckta motioner
angående statsbidrag till verkstadsoch
hantverkshus,

nr 171, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående eftergivande av
viss återbetalningsskyldighet till statsverket,

nr 172, i anledning av väckta motioner
om ökade möjligheter till särskild
undervisning åt sjuka eller tillfälligt
invalidiserade elever vid folkskolor
m. fl. läroanstalter,

nr 173, i anledning av väckta motioner
om färdigställande av flygfältet i
Umeå,

nr 174, i anledning av väckt motion
angående uppförande av en ny centralstation
omedelbart söder om Årstaviken,
och

nr 175, i anledning av riksdagens år
1954 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket,
i vad den avser den under § 22
behandlade frågan om ränta å restituerade
utskylder;

bevillningsutskottets betänkande nr
56, i anledning av väckta motioner om
ändrade regler angående avdragsrätt
och skatteplikt beträffande medlemsavgifter
till branschorganisationer;

bankoutskottets utlåtanden och memorial: nr

36, i anledning av dels väckta motioner
angående riktlinjer för den ekonomiska
politiken, dels väckta motioner
angående utformningen av den ekonomiska
politiken m. m., dels ock väckt
motion om utgivande av ett nytt premieobligationslån,

nr 37, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning om pension
till Hilma Vilhelmina Henning, född
Törnros, och

nr 38, angående instruktion för nästkommande
riksdags bankoutskott;

tredje lagutskottets utlåtande nr 28,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om reglering
av förbrukningen av elektrisk kraft;
samt

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 36, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utlämnande av
stödlån till jordbrukare m. m. jämte i
ämnet väckta motioner,

nr 37, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av
vissa kronoegendomar m. m., såvitt avser
Gustad Käll- eller Korporalsgård 21
i Östergötlands län, m. fl. fastigheter,
och

nr 38, med anledning av väckta motioner
om åtgärder för tillgodoseende
av skogsbrukets behov av arbetskraft.

§ 6

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen
från statsutskottet:

nr 364, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående finansiering av
mellanriksvägen Enafors—riksgränsen
—Stjördal;

från bevillningsutskottet:
nr 362, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Sydafrikanska
unionen för undvikande av dubbelbe -

Nr 28

Tisdagen den 22 november 1955

skattning och förhindrande av skatteflykt
beträffande inkomstskatter; samt
från jordbruksutskottet:
nr 363, med anledning av väckta motioner
om utredning rörande behovet
av lokaler och utrustning för virologiska
undersökningar vid statens veterinärmedicinska
anstalt.

§ 7

Justerades ett protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.03.

In fidem
Gunnar Britth

Tisdagen den 22 november

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollen för den 15
och den 16 innevarande november.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Härmed intygas på begäran, att riksdagsman
greve Torgil von Seth på
grund av sjukdom är förhindrad att
t. o. m. den 3 dec. 1955 övervara riksdagens
sammanträden.

Uppsala den 21 nov. 1955

Runar Brenning
docent

Kammaren beviljade herr von Seth
ledighet från riksdagsgöromålen från
och med den 21 november till och med
den 3 december.

Herr talmannen meddelade, att herr
Swedberg, som vid kammarens sammanträde
den 18 nästlidna oktober
med läkarintyg styrkt sig tills vidare
vara hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag åter intagit sin plats
i kammaren.

§ 3

Föredrogs och lades till handlingarna
bankoutskottets anmälan jämlikt § 21
riksdagsstadgan att till utskottet från

styrelsen för riksdagsbiblioteket inkommit
framställning om ett förslagsanslag
av 5 000 kronor å tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1955/56 för anställande
under riksdagens vårsession
1956 av ett tillfälligt biträde vid referenstjänsten.

§ 4

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden och memorial nr
169—175, bevillningsutskottets betänkande
nr 56, bankoutskottets utlåtanden
och memorial nr 36—38, tredje lagutskottets
utlåtande nr 28 samt jordbruksutskottets
utlåtanden nr 36—38.

§ 5

Föredrogs den av herr Agerberg vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående åtgärder till förstärkande
av vattendomstolarna.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Anmäldes, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 214, med förslag till förordning
om ändring i stadgan den 20 augusti

Onsdagen den 23 november 1955

Nr 28

1952 (nr 618) för Nordiska rådet, tillställts
kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 7

Herr talmannen meddelade, att bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
anmält att till utskottet från fullmäktige
i riksgäldskontoret inkommit framställning
angående pension för städerskan

vid riksdaghuset Ennna Klasson, född
Johansson.

Denna anmälan bordlädes.

§ 8

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.05.

In fidem
Gunnar Britth

Onsdagen den 23 november

Kl. 14.00

§ 1

Svar på fråga ang. behovet av ökat
skydd för minderåriga vid polisutredningar Herr

talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG, som yttrade:

Herr talman! Fru Torbrink har frågat
mig, om jag uppmärksammat vad
som förekommit vid den polisutredning,
som verkställts i anledning av den
tragiska händelse i Broby, då en pojke
blev skjuten av sin åttaårige broder,
och om jag anser, att gällande lagbestämmelser
utgör tillräckligt skydd för
minderåriga vid dylika undersökningar.

Det torde ej vara fråga om att här
gå in på de närmare omständigheterna
i det av fru Torbrink åsyftade fallet.
Enligt vad jag erfarit har JO tagit upp
saken och begärt upplysningar från den
lokala polismyndigheten om vad som
förekommit. Denna utredning pågår för
närvarande. Till svar på fru Torbrinks
fråga om gällande lagbestämmelser vill
jag anföra följande:

Bestämmelser om förhör med barn

finns upptagna i den kungörelse som
reglerar det förberedande förfarandet
i brottmål, den s. k. förundersökningskungörelsen.
Där stadgas att förhör med
barn skall verkställas så att fara för
att barnet tar skada därav ej uppkommer.
I detta syfte föreskrives, bland annat,
att det skall noga tillses att uppseende
inte väckes kring förhöret och att
förhöret inte får göras mer ingående än
omständigheterna oundgängligen kräver.
Förhör med barn bör hållas av person
med särskild fallenhet för uppgiften.
I vissa fall skall barnavårdsnämnd
beredas tillfälle att sända ett ombud till
förhöret.

Såvitt jag känner till, har dessa bestämmelser
om förhör med barn visat
sig ändamålsenliga. De bör enligt min
mening kunna tillgodose det betydelsefulla
intresset att skydda minderåriga.

Härpå anförde

Fru TORBRINK (s):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
få framföra ett tack för svaret
på min enkla fråga.

Jag är fullkomligt nöjd med svaret

Nr 28

Onsdagen den 23 november 1955

Svar pa interpellation i anledning av riksskattenämndens formulär för kontroll uppgifter

från arbetsgivare m. fl. för annans räkning

och hoppas, att den fortsatta utredningen
av det åsyftade fallet skall visa, att
det icke rått sådana förhållanden som
gjorts gällande i tidningspressen. Det
skulle glädja både mig och många andra,
som har med barnavården att göra.

Om det skulle vara så som det gjorts
gällande i tidningspressen, skulle detta
arma barn, som råkat ut för denna händelse,
efter chockskada ha gömt sig,
hämtats fram ur sitt gömställe och
ställts inför det faktum att rekapitulera
händelseförloppet, då han laddade geväret,
jagade sin broder och sköt honom.
Jag hoppas att utredningen skall
bli klarläggande på denna punkt, så att
inte människor, som läser sådana här
saker i tidningspressen, skall bibringas
den uppfattningen, att man inte följer
alla de bestämmelser som finns för att
skydda minderåriga.

Jag ber att ännu en gång få tacka för
svaret.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 2

Svar på interpellation i anledning av
riksskattenämndens formulär för kontrolluppgifter
från arbetsgivare m. fl.
för annans räkning

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! I en med andra kammarens
tillstånd framställd interpellation
har herr Strandh till mig riktat följande
frågor.

1. Anser herr statsrådet att avfattningen
av det av riksskattenämnden nyligen
fastställda formuläret för kontrolluppgifter
från arbetsgivare m. fl. till
ledning för annans taxering står i överensstämmelse
med vad statsmakterna
eftersträvade då taxeringsreformen beslöts
i våras, nämligen att erhålla enklare
taxeringsregler för de stora inkomsttagargrupperna
och inte oskäligt
betunga uppgiftslämnarna?

2. Om icke, vilka åtgärder har herr
statsrådet för avsikt att vidtaga för att
de av statsmakterna åsyftade målsättningarna
skall realiseras?

Jag får i anledning härav anföra följande.

Under senare år har en markerad
strävan från statsmakternas sida varit
att i görligaste mån förenkla skattereglerna
för de stora grupperna av inkomsttagare,
främst löntagarna. I samband
därmed har lagstiftningen så ändrats,
att ökade möjligheter finns att effektivt
kontrollera sådana skattskyldiga,
där man erfarenhetsmässigt vet att
stora underdeklarationer förekommer.
Avsikten har därvid självfallet även varit
att taxeringsmyndigheterna skulle
inrikta sin kontroll åt det hållet.

Det är mot denna bakgrund som jag
har att besvara herr Strandhs interpellation
rörande det av riksskattenämnden
nyligen fastställda formuläret till
kontrolluppgift att ifyllas av arbetsgivare
rörande de anställdas löneförmåner.

Av riksskattenämndens ordförande
har jag under hand erfarit, att ordföranden
avser att i nämnden väcka fråga
om utfärdande — i enlighet med den
för nämnden gällande instruktionen av
vissa anvisningar rörande tillämpningen
av ifrågavarande bestämmelser i
taxeringsförordningen. Innan så skett är
det enligt min mening för tidigt att uttala
sig om hur tillämpningen av formuläret
gestaltar sig i praktiken.

För egen del vill jag emellertid förklara
att det ifrågavarande formuläret
— därest inte genom sådana kompletterande
uttalanden från riksskattenämnden
som nyss nämnts anges, att under
vissa förutsättningar uppgifter inte behöver
lämnas i alla de avseenden som
formuläret nu synes kräva — framstår
såsom väl detaljbetonat och därför inte
ligger helt i linje med strävandena att
nå förenklingar. Visserligen råder ingen
tvekan om att riksskattenämnden har

Onsdagen den 23 november 1955 Nr 28 9

Svar på interpellation i anledning av riksskattenämndens formulär för kontrolluppgifter
från arbetsgivare m. fl. för annans räkning

full täckning i taxeringsförordningen
för de på formuläret uppställda frågorna.
Men jag anser samtidigt att nämnden
varit oförhindrad att därvid gå
mindre långt än som skett eller i vart
fall kan genom kompletterande anvisningar
ange, att de efterfrågade uppgifterna
inte erfordras, när den behållna
förmånen är av relativt ringa värde.

Vad angår interpellantens andra fråga
får jag framhålla, att fastställandet
av formuläret i fråga, som för övrigt
inte behöver obligatoriskt användas av
arbetsgivarna, jämlikt taxeringsförordningen
är riksskattenämndens sak.

Med det sagda anser jag mig ha besvarat
interpellationen.

Härefter anförde:

Herr STRANDH (fp):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för finansdepartementet
få framföra mitt tack för svaret.

Från början vill jag instämma i herr
statsrådets uttalande, att det inte råder
någon tvekan om att riksskattenämnden
haft full täckning i taxeringsförordningen
för de på formuläret uppställda
frågorna. Blankettens laglighet bestrider
jag alltså inte.

När förslaget om effektivare taxeringskontroll
framlades och debatterades
här i riksdagen i våras instämde vi
från folkpartiet oreserverat i grundtanken
bakom de nya bestämmelserna,
nämligen att få en noggrann kontroll av
deklarationsmaterialet, så att taxeringen
blir så rättvisande som möjligt. Å
andra sidan påminde vi om riksdagens
tidigare fattade beslut i fråga om förenklad
taxering såsom ett led i en allmän
strävan att förenkla såväl deklarations-
som taxeringsförfarandet. I en
enskild motion av några folkpartister
framhölls, att då flera av de föreslagna
bestämmelserna ofta är praktiskt ogenomförbara
eller uppenbart olämpliga,
därför att de i praktiken icke kom -

mer att kunna efterföljas, så fanns all
anledning till tveksamhet. Vi framhöll
också, att om det föreskrivs, såsom här
skett i 33 §, en generell uppgiftsskyldighet
så skall värdet av denna ur kontrollsynpunkt
vara så stort att arbetet
för de skattskyldiga och taxeringsnämnderna
motiveras därav.

I den av riksskattenämnden utfärdade
blanketten begäres en hel del uppgifter,
varav värdet ur fiskalisk synpunkt
kan ifrågasättas. Jag tänker då
närmast på uppgifterna om vissa naturaförmåner,
såsom delvis fri kost, exempelvis
till viss del subventionerad
lunch. Här kan uppkomma synnerligen
svårtolkade gränsfall. Hur skall t. ex.
värdet av den förmån beräknas som består
i att arbetsgivaren tillhandahåller
endast lokal, där de anställda har möjlighet
att intaga medhavd lunch? Kraven
på detaljerade uppgifter om naturaförmåner
av kostnadsmässigt sett
mindre betydelsefull storlek skulle utan
olägenhet för det allmänna kunna uppmjukas.

En följd av den nya blanketten är den
pappersexercis som uppkommer för
både små och stora företag. De separatuppgifter
som begäres för varje enskild
arbetstagare, t. ex. representationsersättning
och biljettutgifter, håller
man i flertalet företag inte åtskilda
i bokföringen. Detta innebär att uppgiftslämnarna
nu på den korta tid som
återstår, alltså till den 31 januari 1956,
måste gå igenom alla sina verifikationer.
Bara för ett medelstort företag med
exempelvis 1 500 anställda kan detta innebära,
att verifikationer på flera hyllmeter
måste genomgås för att man skall
få de begärda detaljuppgifterna fördelade
på de anställda och detta utan att
resultatet härav ger något tillskott till
det allmänna.

Det hade varit synnerligen önskvärt
att allmänheten tidigt i höst fått kännedom
om blanketten. Det är ett allmänt
önskemål — det vill jag särskilt fram -

Nr 28

Onsdagen den 23 november 1955

Svar pa interpellation i anledning av riksskattenämndens formulär för kontroll -

uppgifter från arbetsgivare m. fl. för

hålla för finansministern — inte bara
när det gäller den här blanketten, att
deklarationsformulären måtte tillhandahållas
tidigare än vad som hittills skett,
så att företagen i god tid kan påbörja
uppgiftslämningen och inte behöver begära
uppskov hos taxeringsnämnden.

Beträffande den specifika uppgiften
om vad den anställde uppburit för representation
— denna uppgift är, enligt
vad som meddelats av riksskattenämndens
ordförande, nämnden själv ansvarig
för — så fick tidigare representationsersättning
inräknas i lönebeloppet.
Här har tyvärr förekommit en del
skattefiffel. Men skulle man inte då
kunnat göra en specialregel för de
mindre företagen, alltså de rena familjebolagen?
Jag vill inte nämna något
visst aktiekapital, men man skulle
kunna tänka sig bolag med ett aktiekapital
upp till 200 000 å 300 000
kronor, där aktieägarna själva bestämmer
sina löner. Denna detalj kan ju
kontrolleras i dessa bolag genom taxeringsrevision
eller anmaningsförfarande
i varje särskilt fall. De större företagen,
där aktieägarna inte aktivt deltager,
och där verifikationsgranskningen
och utbetalningarna sker på samma sätt
som i statliga och kommunala verk,
skulle kunna slippa denna generella
uppgiftsskyldighet beträffande representationen.

För taxeringsnämnderna själva är det
fara värt att de nya uppgifterna rent av
kommer att medföra ett väsentligt merarbete
därför att de ger upphov till en
mängd kompletteringsförfrågningar både
hos de anställda och hos arbetsgivarna.
Taxeringsnämndernas arbetsbelastning
är redan synnerligen stor.

Statsrådets svar är tyvärr inte helt
klarläggande av frågan om vilka åtgärder
som han avser att vidtaga för att
bättre garantera förverkligandet av det
syfte till förenkling som lagstiftningen
avsåg. Det förefaller som om statsrådet
först ville avvakta de ifyllningsregler

annans räkning

som riksskattenämnden skulle utfärda.
Men enligt min mening är ett förfarande
med extra tillämpningsföreskrifter
inte tilltalande, då dessa sannolikt kommer
att tolkas och tillämpas på olika
sätt ute bland länsstyrelserna. Följden
blir då en faktisk olikhet i beskattningen
inom landet, något som inte är önskvärt.
Jag måste därför konstatera, att
statsrådets svar i denna del — vilka åtgärder
som bör vidtagas för framtiden
— inte är helt tillfredsställande.

Som jag förut nämnt kommer det
fastställda formuläret att leda till så avsevärt
merarbete för arbetsgivarna, att
det i många fall inte kan användas. Det
förhållandet, att formuläret inte är
obligatoriskt, som statsrådet sade, innebär
i själva verket ingen lättnad, eftersom
de detaljerade sakuppgifterna
skall lämnas även om företagen själva
trycker sina formulär. Statsrådet synes
också vara av den uppfattningen att
formuläret är olämpligt. Den väg, på
vilken man bör söka sig fram till en
hyfsad lösning, förefaller därför vara
att åstadkomma en ändrad lagstiftning.
I en sådan ny lagstiftning, som fortfarande
bör syfta till att stärka möjligheterna
att komma till rätta med de
mer allvarliga underdeklarationerna,
bör det vara möjligt att undanta vissa
grupper av naturaförmåner, som är av
den beskaffenheten att kontrollen av
dem ur taxeringssynpunkt skulle medföra
ett avsevärt merarbete såväl för de
uppgiftsskyldiga som för taxeringsorganisationen
och att de saknar fiskaliskt
värde. Jag vill erinra om, att vi redan
har vissa bestämmelser av denna karaktär
i skattelagstiftningen eller i genom
regeringsrätten stadfäst praxis.
Man kan i det sammanhanget som icke
skattepliktiga förmåner nämna bryggeriarbetarnas
s. k. dagöl och vissa reseförmåner
för järnvägspersonal.

Nya lagregler går emellertid inte att
åstadkomma omedelbart. Då kan man
fråga sig: Vilka regler skall gälla för

Onsdagen den 23 november 1955 Nr 28 11

i anledning av riksskattenämndens formulär för kontrollar.
fl. för annans räkning

Svar på interpellation

uppgifter från arbetsgivare

innevarande beskattningsår, d. v. s. för
den taxering som skall ske nästa år?
Ja, här skulle jag vilja väcka frågan,
om det inte vore möjligt att uppskjuta
ikraftträdandet av den nya taxeringsförordningen
tills vidare. Uppskovet
bör kunna begränsas till 33 §. Det är
ju denna paragraf som ligger bakom
det nya formuläret. Då skulle alltså 33 §
gälla i sin gamla lydelse och de gamla
formulären användas vid 1956 års taxering.

Genom att uppskjuta ikraftträdandet,
vilket givetvis får ske genom en proposition
härom från Ivungl. Maj :t till
riksdagen, vinner man tid att utarbeta
nya bestämmelser som skulle kunna tilllämpas
fr. o. m. 1957. Det vore en given
fördel om de nya bestämmelserna kunde
utarbetas i samråd med representanter
för företagarna och de anställda.
Jag vill vidare erinra om att dåvarande
departementschefen i propositionen
om den nya taxeringsförordningen
i våras uttalade, att översynen av taxeringsreglerna
skulle fortsätta. Här
skulle alltså den av mig förordade översynen
av 33 § kunna naturligt kopplas
in.

Jag vill alltså sluta med en vädjan
till statsrådet att snarast pröva frågan
om ett uppskov med ikraftträdandet av
den nya taxeringsförordningens 33 §,
eventuellt även andra stadganden, som
formellt kan bli en följd härav.

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! Som herr Strandh inledningsvis
nämnde är vi alla överens om
att vi skall beivra skattefusk, och vi
är också alla överens om att vi måste
ha en ändamålsenlig kontrollapparat.
Men låt oss, herr talman, kort och gott
slå fast, att det formulär för kontrolluppgifter
från arbetsgivare som vi i
dag diskuterar icke är möjligt att använda
i praktiken. Formuläret är naturligtvis,
som herr Sträng sade i svaret,
inte obligatoriskt, men de uppgif -

ter, som enligt detta skall lämnas om
de anställdas olika förmåner vid straffpåföljd,
kan helt enkelt inte lämnas
utan att man lägger en orimlig administrativ
börda på företagen. De kan
inte heller, herr talman, lämnas utan
att självklara anspråk på personlig integritet
och rätt att behålla utpräglat
interna uppgifter inom företagen kommer
i riskzonen. Tvingar man fram
upplysningar av det slag det här gäller,
tar man ett ytterligare steg mot det
samhälle med total övervakning, som
ingen i själva verket är beredd att acceptera.

Två frågor anmäler sig då osökt. Varpå
beror det att riksskattenämnden
fastställt denna uppgiftsskyldighet? Och
vad skall göras för att åstadkomma en
bättre tingens ordning?

Finansministern påpekar att riksskattenämnden
har full täckning i taxeringsförordningen
för sin blankett. Detta
är ett egendomligt sätt att uttrycka
saken. Riksskattenämnden har inte endast
täckning i taxeringsförordningens
ordalag för den blankett som gjort också
finansdepartementets chef orolig.
Vad som står skrivet i lagen och de utgångspunkter
för tolkningen av lagen,
som riksskattenämnden haft att räkna
med, har gjort det till en tjänsteplikt
för nämnden att fastställa en blankett
av ungefär det slag, som nu kritiserats
också från finansdepartementets sida.
Härav måste slutsatserna dragas, och
det är de slutsatserna finansministern
undvikit att ge uttryck för. Lagen
måste ändras. Det kan inte vara godtagbart,
att en fråga av detta slag avgöres
genom underhandsbesked i olika
former, inte heller att Kungl. Maj:ts regering
försöker nå rimliga resultat genom
att söka träffa något slags frivillig
överenskommelse med dem som har till
uppgift att tolka gällande lag. Hur beskattningsmakten
i praktiken skall tilllämpas,
är en sak som riksdagen under
offentlig insyn tar ställning till.

Nr 28

Onsdagen den 23 november 1955

Svar på interpellation i anledning av riksskattenämndens formulär för kontroll

uppgifter från arbetsgivare m. fl. för

Innan jag, herr talman, något närmare
går in på bakgrunden till den
betydelsefulla praktiska fråga vi i dag
diskuterar, tillåter jag mig några mera
allmänna reflexioner. Det skattesystem
vi fått under den nuvarande regimen
skapar ett till alla folklager spritt skattetänkande
och en benägenhet att till
det yttersta pressa de möjligheter till
skattefrihet, som paragrafer och praxis
ger. Marginalskatternas höjd och beskattningens
utformning i stort har skapat
en mentalitet, som 1949 års skatteutredning
så koncist skildrade, något
slags föreställning om en skattebetalarnas
rätt till självförsvar. Det är där den
verkliga svårigheten ligger. Det är där
upphovet till de många olustiga företeelserna
vi kan iaktta är att söka. Jag tror
inte att man kan åstadkomma någon väsentlig
förbättring, såvida inte skattesystemet
göres om och det allmänna
skatteläget sänkes. Tanken att med olika
kontrollåtgärder kunna hålla miljoner
skattebetalare i schack är orimlig.
Det går inte. Vi kommer bara in i ett
tillstånd där den ena kontrollåtgärden
föder nästa och där myndigheternas
anspråk på insyn, övervakning och kontroll
kolliderar med människornas krav
på integritet. Om t. ex. — vilket har
inträffat — en taxeringsnämnd kräver
att en skattebetalare, för att han skall
slippa betala skatt för utgiften, skall
ange de personer som han av sitt företag
anmodats att bjuda på middag, har
den gått över den gräns som en lagstiftning
inte bör passera. Till kontrollsystemet
hör också en ständigt växande
kontrollbyråkrati och en successiv
minskning av det demokratiska inflytandet.
Taxeringsarbetet blir ofantligt
omfattande. Det blir en uppgift för specialister
i tjänstemannaställning. Det
blir en uppgift som inte kan genomföras
utan att man skapar ett växande
passivt motstånd och oövervinnliga
svårigheter då det gäller att garantera
den enskildes rättssäkerhet. Jag har,

annans räkning

herr talman, vid just detta tillfälle velat
göra dessa allmänna påpekanden,
även om de inte omedelbart sammanhänger
med den fråga som just nu
diskuteras.

Den paragraf i taxeringsförordningen,
som det här närmast gäller, är
33 §. I den står det att uppgift skall
lämnas angående »avlöning, arvode eller
annan ersättning, oavsett huruvida
denna utgått kontant eller såsom naturaförmån
samt oavsett om densamma
utgör ersättning för kostnader, som
mottagaren haft att bestrida. Har mottagaren
haft att erlägga vederlag för
åtnjuten naturaförmån, skall uppgift
om förmånen och vederlaget lämnas.»

Paragrafen bygger på ett förslag av
1950 års skattelagsakkunniga, och innehållet
är i sak detsamma som de sakkunniga
hade föreslagit. På sidan 104
i propositionen refererar finansministern
de sakkunnigas motivering på följande
sätt: »I fråga om uppgifternas innehåll
betonas att uppgifterna skall
upptaga alla förmåner, alltså även sådana
naturaförmåner såsom fritt utnyttjande
av bil, möjlighet att få varor eller
nyttigheter till billigt pris e. d. Under
senare år har märkts en ökad tendens
att överenskomma om sådana förmåner
eller betinga sig vederlag i annan
form än kontant ersättning i syfte
att vinna fördelar i beskattningshänseende.
Redan nu föreligger skyldighet
att i uppgifterna upptaga sådana förmåner,
varför de föreliggande bristerna
i huvudsak är att tillskriva bristande
kontroll och bristande beivran av
försummelser.»

Detta uttalande, bland annat om att
det hittills varit en bristande kontroll
och bristande beivran av försummelser,
mötte intet som helst genmäle från
finansministern, och man får väl därav
dra den slutsatsen att departementschefen
är inne på samma linje, allra
helst som han själv uttalar sig på följande
sätt: »Vad angår kontrolluppgif -

Onsdagen den 23 november 1955

Nr 28

Svar på interpellation i anledning av riksskattenämndens formulär för kontroll uppgifter

från arbetsgivare m. fl. för annans räkning

terna angående inkomster av tjänst må
tilläggas att dessa, i enlighet med vad
de sakkunniga framhållit, bör upptaga
alla erhållna förmåner, däribland naturaförmåner
av olika slag.»

Detta departementschefens uttalande
är desto mer anmärkningsvärt och väger
desto tyngre för tolkningen som
framför allt olika näringsorganisationer
bestämt understrukit riskerna för denna
ståndpunkt. Saken har alltså varit
före — innan propositionen avgavs —
och finansdepartementet har tagit ställning.

Lagen har alltså avsett att uppgift
skall lämnas om naturaförmåner av
alla slag. Finansministern har ingenstädes
medgivit att myndigheterna, inklusive
riksskattenämnden, eller arbetsgivarna
skulle ha rätt att bortse ens
från bagatellartade belopp eller smärre
förmåner. Någon rätt att medgiva undantag
finns icke. Av propositionen
framgår tvärtom att t. ex. även en sådan
förmån som ett butiksbiträdes rätt
att köpa vissa varor under det pris,
som tages över disk, skall beskattas.

Det kan naturligtvis sägas, att jag är
litet sent ute i min kritik mot lagstiftningen
på denna speciella punkt. Anledningen
härtill är delvis att det fanns
anmärkningar, som var ännu allvarligare,
nämligen förslaget att taxeringsmyndigheterna
skulle äga tillgång även
till hemliga dokument och papper av
strängt privat natur. I brådskan tvangs
vi i oppositionen i våras att koncentrera
oss på det mest stötande. Propositionen
avlämnades omedelbart före påsk.
Utskottet var färdigt den 12 maj, och
den 24 maj drogs ärendet i kamrarna.

Strängt taget är det väl här inte fråga
om någon ny bestämmelse. I 32 §
kommunalskattelagen och anvisningarna
därtill talas det om alt även naturaförmåner
skall beskattas. Det står redan
där att ersättning för omkostnader,
som den skattskyldige kan ha att bestrida,
skall upptagas som intäkt. Om

jag inte tar fel, har denna bestämmelse
stått kvar sedan vi fick vår nuvarande
kommunalskattelag 1928. Avgörandet
av på vilket sätt dessa bestämmelser
skall tillämpas har i stort sett överlämnats
åt praxis. Resultatet har utan tvivel
varit ganska varierande på olika
håll. En del taxeringsmän har följt lagens
bokstav mycket noga, andra har
— om jag får uttrycka mig så — försökt
att följa sitt sunda förnuft. Kvar
står emellertid att lagstiftningen varit
ganska vag.

Lagstiftningen måste vara sådan, att
den har resonans hos människorna.
Men man måste också tänka på att den
skall vara sådan, att det över huvud taget
finns möjligheter att tillämpa den,
att leva efter den. Yi måste dessutom
komma ihåg att vi här i riksdagen befinner
oss i en ganska känslig situation.
Vi beviljar oss själva en del naturaförmåner,
som vi inte behöver skatta
för. Vi har t. ex. fria resor. Ingenting
hindrar att vi använder våra frikort
även för rent privata resor. Varför
behöver inte vi taxera för denna
förmån? Helt säkert kan den representera
ett mycket större värde än de förmåner
en löntagare har, som på arbetsplatsen
får t. ex. eu kopp kaffe
fram på middagen. Vi har för övrigt
också förmånen att få en billigare
lunch. Riksdagshuset tillhandahåller ju
lokaler, väl uppvärmda, och om jag
inte tar fel även dukar och servis. Helt
säkert kan lunchen åsättas ett lägre
pris därigenom, så utmärkt som den
för övrigt är. Skall då inte vi riksdagsmän
få denna förmån värdesatt så att
vi kan betala skatt för den?

Det är också en annan sak som vi
i riksdagen kan ha anledning att tänka
på i det här sammanhanget. Vi får ett
bestämt belopp till täckning av våra
beräknade kostnader för riksdagsmannauppdragets
fullgörande, nämligen
3 000 kronor om vi är stockholmare och
8 000 kronor för dem som kommer

Nr 28

Onsdagen den 23 november 1955

Svar på interpellation i anledning av riksskattenämndens formulär för kontroll uppgifter

från arbetsgivare m. fl. för annans räkning

från landsorten. Vi har alltså ett schablonavdrag,
vi är befriade från varje
granskning av våra omkostnader. En
tjänsteman, som för sin firma reser till
Stockholm över några dagar för att
förhandla med kunder, skall granskas
i sömmarna. Han skall beskattas för
den besparing som uppstår hemma därför
att han är borta. Sparas det inte
hemma, när riksdagsmän eller statsråd
är borta?

Representationsutgifter är kostnader.
Den saken framgår också direkt av den
blankett vi nu diskuterar. Där talas alldeles
riktigt om representationskostnader.
Det är ingalunda enbart enskilda
företag som har representationsutgifter.
Tänk bara på kommunerna. Det är
ingalunda bara i enskild tjänst anställda
som har plikten att vara med vid
representationer — ty en plikt är det.
Tänk bara på våra statsråd.

Naturligtvis finns det exempel på
missbrukad rätt till avdragsgill representation,
men detta är ingen grund
för klappjakt på folk, som helt enkelt
måste ikläda sig den sortens utgifter,
t. ex. tjänstemän i export- och importföretag
samt handelsresande. När utgifter
av detta slag granskas med hänsyn
till de förmenta besparingar som
skulle uppstå i hemmet, kommer man
också in på ett annat, inte mindre
känsligt problem. Vilka besparingar
uppstår hemma hos dem, som på grund
av sin officiella ställning kväll efter
kväll blir föremål för representation?
Skall inte också dessa beskattas som
inkomst?

All ersättning för resekostnader skall
uppges som inkomst, således även biljettkostnader.
Syftet är att skattemyndigheterna
skall kontrollera, huruvida
resan varit befogad och har genomförts
på ett för myndigheterna godtagbart
sätt. Finns det, herr talman, någon
rim och reson i detta? Hur skall
över huvud taget några taxeringsexperter
ett år i efterskott kunna bedöma,

om exempelvis en utländsk resa har
genomförts på det riktiga sättet och
till de rätta kostnaderna?

Jag har, herr talman, länge haft i
min ägo ett formulär, som har utskickats
till en skattskyldig i en av våra
större städer. Taxeringsnämndens ordförande
har riktat följande förfrågan
till den skattskyldige: »Enligt vad inhämtats
har bolagets personbil ’utförts
ur riket’ den 20/3 1953 och återinförts
den 3/5 1953. Anhålles om upplysningar
om omfattningen av färden, om
färden skett ’i tjänsten’ eller privat, ev.
huru stor del i ena resp. andra syftet,
om vilka personer som deltagit i färden
eller delar därav. Tacksam för fylliga
uppgifter.»

Förmodligen har det här varit fråga
om en enstaka företeelse, men blir det
så i framtiden? Måste det då inte rent
av bli regel?

Får jag i min tur göra en förfrågan,
riktad till finansministern: Tycker herr
Sträng att en så närgången skrivelse
från en taxeringsnämnds ordförande,
som den jag nu citerade, motsvarar de
krav på personlig integritet, som vi väl
ändå alla har rätt att ställa?

Jag har, herr talman, tillåtit mig att
fråga riksskattenämnden, hur många
formulär nämnden har att syssla med
varje år. För det gångna året uppgår
blanketterna till cirka 150. Det är deklarationsblanketter,
bilagor av alla de
slag till deklarationer, formulär för
uppgifter om ränta på obligationer och
om utdelning på aktier, uppgift från
arbetsgivaren med eller utan sammandrag,
deklaration för taxering till utskiftningsskatt,
rörande investeringsfonder
av olika slag, rörande investeringsavgift
och taxering till fondskatt,
formulär till anmaningar, till underrättelser
om avvikelse från självdeklaration
eller om påförd taxering, uppgifter
till andra taxeringsnämnder, taxeringslängder
och debiteringslängder,
skattsedlar för preliminär skatt, slutlig

Onsdagen den 23 november 1955 Nr 28 15

i anledning av riksskattenämndens formulär för kontrollm.
fl. för annans räkning

Svar på interpellation

uppgifter från arbetsgivare

skatt och tillkommande skatt m. m. För
varje år måste nämnden gå igenom alla
dessa formulär för att undersöka om de
står i överensstämmelse med lagstiftningen
efter alla ändringar, som sker
i riksdagen under ett enda år. I år
tycks det vara ett 50-tal formulär som
måste ändras.

Jag tycker, herr talman, att i detta
ligger mycket mer än många ord om
att vi håller på att komma för långt in
i ett kontrollsamhälle. Visst är det angeläget
att taxeringarna blir så likformiga
som möjligt. Men denna fördel
får ändå inte köpas till vilket pris som
helst.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag fäste mig vid att
herr Hjalmarson i sitt anförande, som
spände över rätt vida fält, kom in även
på en del mer detaljbetonade saker,
och jag skall försöka svara honom på
dem. Jag utgår från att herr Hjalmarson
och jag får tillfälle att längre fram,
under vårriksdagen, föra en debatt om
skatternas struktur från mer principiella
utgångspunkter, och jag skall därför
kanske inte ta upp tiden med det nu.

Men herr Hjalmarson säger: Finansdepartementet
har tagit ställning, när
man presenterade den proposition till
riksdagen, varpå riksskattenämnden
bygger sitt förslag. Det bör väl då i
rättvisans intresse understrykas, att
även riksdagen har tagit ställning. Både
herr Hjalmarson och hans mycket kunniga
skatteexpertis har ju haft tillfälle
att se på förslaget, men man hade icke
någon erinran att göra mot 33 §, när
ärendet behandlades här i riksdagen.

Herr Hjalmarson säger, att detta kan
ha sin förklaring i den brådska, som
kännetecknade riksdagens arbete vid
det tillfället. Ja, är det en ursäkt för
riksdagen, så kunde det möjligen också
vara en ursäkt för finansdepartementet

och regeringen. Är det ingen ursäkt för
finansdepartementet och regeringen, så
är det möjligen inte heller någon ursäkt
för riksdagen. Jag vill inte åta
mig att göra någon slags ansvarsfördelning
på denna punkt, men jag protesterar
mot att ett beslut, som regering
och riksdag gemensamt står för, skall
presenteras på det sättet, att härvidlag
ligger ansvaret endast på den ena parten.
Jag är inte övertygad om att herr
Hjalmarson har alla riksdagens övriga
ledamöter med på en dylik tolkning.

Jag vill vidare säga till herr Hjalmarson,
och jag vill kanske i det sammanhanget
också svara herr Strandh,
att när man nu oreserverat gör gällande,
att det av riksskattenämnden utfärdade
formuläret över huvud taget icke
är tillämpligt, så bör man väl ändå
vänta med det omdömet, tills man har
sett riksskattenämndens kompletterande
anvisningar Då skall vi bedöma det
och då är tiden inne att säga, om vi
skall behöva göra om lagstiftningen
tillsammans, regering och riksdag, eller
om vi kan anse, att de kompletterande
anvisningarna är tillräckliga.

Nu fick nog kammaren ett något oriktigt
intryck av herr Hjalmarsons beskrivning
av det nya formulärets konsekvenser.
Man kan ju, på grund av
den livliga fantasi och det rörliga intellekt,
som präglar herr Hjalmarsons
samtliga anföranden, bli ganska förskräckt,
när herr Hjalmarson drar ut
alla de tänkbara och icke tänkbara
konsekvenserna av formuläret. Jag vägrar
att tro, att det är så farligt som
herr Hjalmarson vill utmåla det. Jag
har nog sagt mig, när jag funderat över
detta: Är det orimligt, att taxeringsnämnderna
begär besked om representationskostnader?
Bakom detta ganska
oskyldiga ord kan döljas åtskilligt, det
är ingen tvekan om det. Det är inte
bara sådana småsaker som att ett företag
bjuder sina anställda på eu kopp
kaffe på eftermiddagen — det kan

Nr 28

Onsdagen den 23 november 1955

Svar på interpellation i anledning av riksskattenämndens formulär för kontroll uppgifter

från arbetsgivare m. fl. för annans räkning.

ligga någonting helt annat bakom. Är
det orimligt alt man tar upp en särskild
bestämmelse eller begär en särskild
uppgift om en sådan naturaförmån
som tjänstebil? Det kan vara en
oskyldig förmån för många, det kan
vara detsamma som en privat bil på
firmans bekostnad för andra. Man får
således alltid komma ihåg, att när
skattemyndigheterna utfärdar sina formulär,
så får de ta hänsyn till att det
finns fula fiskar, som man skall ha
fast. Man måste då ha någonting ordentligt
bakom sig, när man öppnar
process med de stora skatteskolkarna.

Sedan kan man naturligtvis i fiskaliskt
nit göra livet ganska olustigt för
de oskyldiga medborgarna, om man till
varje pris vill utnyttja lagens bokstav
för att angripa även sådana småsaker,
som folk i allmänhet anser det vara
orimligt att börja processa om. Men jag
vet inte hur man skall utforma en lagstiftning,
som täcker båda dessa diametralt
skilda önskemål. Jag har faktiskt
kommit fram till att lagstiftningen
får vara ganska rigorös och ganska bestämmande
för att ge underlag för ingripanden
från myndigheterna, där enligt
allas uppfattning ingripanden bör
ske, och att man sedan får ha vissa
kompletterande föreskrifter till lagstiftningen,
som gör det möjligt att avstå
från ingripanden, där sådana framstår
såsom stridande mot sunt förnuft
och allmänt rättsmedvetande hos folket.

Herr Hjalmarson slutade med att fråga,
om jag tycker om närgångna skrivelser,
och han citerade en skrivelse
från skattemyndigheterna till en enskild
svensk medborgare. Jag skall ärligt
säga, att jag tycker inte om närgångna
skrivelser, även om jag har fått
vänja mig vid sådana under de senaste
tio åren och även vid närgångna personliga
insinuationer. Dess bättre har
skrivelserna icke kommit från taxeringsmyndigheterna
utan från annat
håll.

Jag vill vidare svara herr Strandh,
när han säger att mitt interpellationssvar
kanske inte var fullständigt och
att han inte fick det sista avsnittet i
sin fråga så besvarat som han hade
önskat. Därvid kommer jag tillbaka till
vad jag inledningsvis sade. När vi har
tagit del av de kompletterande anvisningar,
som riksskattenämndens ordförande
förklarat sig beredd att föreslå
nämnden och som troligen kommer att
utfärdas ganska snart, då är det möjligt
att bedöma, om föreskrifterna är
tillräckliga eller icke. Visar det sig då
fortfarande att uppgiftsskyldigheten
framstår såsom för detaljerad, för rigorös
och dåligt korresponderande med
vad folk i allmänhet anser att en sådan
skyldighet skall innebära, så är jag
— det skall jag ärligt bekänna — livligt
intresserad av att i själva grundmaterialet,
d. v. s. i lagstiftningen, få
till stånd de ändringar som kan vara
erforderliga.

Om detta sedan skall ske genom att
man icke låter 33 § i författningen
träda i kraft eller genom att det företages
en omformulering av paragrafen
eller genom att man låter frågan bedömas
av en ny utredning med inslag
av praktiskt folk — det var ju så herr
Hjalmarson ville ha det, om jag fattade
honom rätt -— kan jag inte nu säga. Givetvis
kommer alla dessa möjligheter
att övervägas, men jag är inte för dagen
beredd att ge något bestämt besked,
eftersom jag vill se hur frågan utvecklar
sig inom de närmaste veckorna.

Herr STRANDH (fp):

Herr talman! Jag instämmer i vad
herr statsrådet sade om att både riksdagen
och regeringen har ansvaret för
den nya lagstiftningen. Men det var ju,
såsom här förut påpekats, stor brådska
när förslaget till ny taxeringsförordning
skulle behandlas av riksdagen. Vi
för vår del hade inte avgivit någon

Onsdagen den 23 november 1955

Nr 28

Svar på interpellation i anledning av riksskattenämndens formulär för kontroll uppgifter

från arbetsgivare m. fl. för annans räkning

särskild reservation beträffande 33 §,
utan vår reservation avsåg betydligt
viktigare ting såsom taxeringsrevision
och sekretessbestämmelser, men när det
gäller sådana tekniskt komplicerade
regler som det här är fråga om måste
ju riksdagen av praktiska skäl lita på
att Kungl. Maj:t har funnit den lämpliga
utformningen.

Vad beträffar en ändring av lagstiftningen
så har det ju redan tidigare
förekommit att lagstiftningen ändrats.
Jag vill bara erinra om att riksdagen
efter en kungl. proposition upphävde
lagervärderingsföreskrifterna, då dessa
inte längre ansågs behövliga. Jag tar
emellertid nu fasta på statsrådets löfte
att det skall komma kompletteringsföreskrifter,
och jag hoppas att dessa skall
bli sådana att inte varje taxeringsintendent
tolkar dem på sitt sätt. De måste
vara så rigorösa att riksskattenämndens
anvisningar verkligen blir följda.

Jag skall gärna återkomma med kritik,
om det behövs någon sådan, när
dessa kompletteringsföreskrifter har
utfärdats.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle
:

Herr talman! Det är alldeles riktigt
som statsrådet Sträng sade, att inte
bara finansdepartementet utan även
riksdagen tidigare har tagit ställning
till den nya taxeringsförordningen. Jag
var också angelägen att understryka
just detta förhållande. Men, herr finansminister,
om brådskan möjligen
kan vara en ursäkt för att vi här i
riksdagen haft svårt att tränga riktigt
in i ärendet, så är inte brådskan någon
ursäkt för finansdepartementets del.
Det finns ingen makt i världen som
kan tvinga regeringen alt lägga fram
för riksdagen förslag som regeringen
inte hunnit ordentligt förbereda. Det är
ju vidare regeringen som är riksdagens
arbetsgivare.

Låt oss emellertid inte, herr talman,

tvista om detta. Om det kan göra saken
lättare, låt oss i stället ta som utgångspunkt,
att vi alla har ett gemensamt
ansvar i denna fråga. Då skall
väl inte några som helst prestigeskäl
behöva stå hindrande i vägen för att
vi gemensamt försöker komma fram
till en vettig ordning.

Finansministern menade att jag på
grund av en livlig fantasi skulle ha
gjort mig skyldig till vissa utsvävningar,
när jag här anförde en del exempel.
Nej, herr finansminister, det har
jag inte gjort. De exempel som jag drog
fram hade jag fått direkt av framstående
fackmän på området, utom ett
enda, nämligen exemplet med kaffet
på eftermiddagarna åt de anställda. Det
är helt enkelt så, att ett stort kontor
som jag har nära kontakt med har av
sin egen skatteexpert, en från statsförvaltningen
hämtad synnerligen skicklig
man, tillråtts att i fortsättningen till
taxering upptaga personalens eftermiddagskaffe
till ett värde av 40 öre per
portion.

Finansministern framhöll att det är
de fula fiskarna man vill komma åt.
Det vill vi allesammans, herr finansminister,
men när man läser propositionen
och söker tränga in i ärendet,
får man en känsla av att Kungl. Maj:t
betraktar oss alla här i landet som
mer eller mindre potentiellt fula fiskar.

Det är säkerligen riktigt att herr
Sträng fått en mängd närgångna skrivelser
från andra håll än taxeringsmyndigheterna.
Den stora skillnaden är
emellertid den, att sådana skrivelser
behöver man inte fästa något avseende
vid, medan herr Sträng väl inte menar
att medborgarna skulle låta bli att
fästa avseende vid de skrivelser som
de herr Sträng underställda myndigheterna
skickar till dem i olika ärenden.

Även finansministern har tydligen på
känn att handläggningen av denna fråga
varit otillfredsställande. Men om la -

2 — Andra kammarens protokoll Nr 2S

Nr 28

Onsdagen den 23 november 1955

Svar på interpellation i anledning av riksskattenämndens formulär för kontroll uppgifter

från arbetsgivare m. fl. för annans räkning

gen är entydig — och jag tror att den
är det — kan man inte åstadkomma en
bättre ordning genom på administrativ
väg utfärdade anvisningar. Lagen måsten
då ändras, i enlighet med den gamla,
av oss alla omfattade principen, att
förklaringar av lagar endast kan ske
i samma ordning som lagar stiftas.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Man kan naturligtvis
säga som här har sagts, att 33 paragrafen
kom till för hastigt och att ingen
tänkte sig en sådan tolkning som den
nu ifrågasatta.

Då herr Hjalmarson här talar om vilka
förmåner riksdagen har berett sig
själv, måste jag på ett enhälligt bevillningsutskotts
vägnar erinra om att när
riksdagsarvodets beskattning sist behandlades
av riksdagen, skedde det som
en expeditionsåtgärd, ty vi hade då att
ta ställning till förslag bakom vilket
samtliga partiledare i riksdagen stod.
Det förelåg ingen anmärkning från något
håll. Det är litet underligt att en
partiledare sedan kommer och talar så
högt om vilka fördelar riksdagsmännen
har berett sig.

Jag tror det är en annan sak vi skall
ägna uppmärksamhet åt i detta sammanhang.
År 1950 gjorde riksdagen en
framställning, som sedermera föranledde
tillkallandet av 1950 års skattelagssakkunniga.
Dessa skulle göra en
översyn av taxeringsförordningen,
men de skulle också göra en översyn
av kommunalskattelagstiftningen. Detta
har de hållit på med hela tiden sedan
dess. Men varje år har riksdagsmotioner
krävt förtursrätt för än den ena än
den andra reformen, och vi har ett litet
ärende strax efter detta där man
också kräver förtur för ett problem.
Jag har ibland tillåtit mig att gissa när
vi skulle få ett sammanhängande förslag
över kommunalskattelagstifningen
så att vi kan få en överblick över vad
som har åstadkommits. Jag har sagt,

att den dag som vi får det finns ingen
av herrarna och damerna som är samlade
här i dag i detta hus. Om riksdagen
fortfarande håller fast vid att
varje projekt som plötsligt dyker upp
skall ha förtursrätt i utredningen, så
dröjer det 50 eller 75 år eller kanske
100 år innan vi får den fullständiga
nya översikten över kommunallagstiftningen.
Häri, herr talman, ligger en av
de stora svårigheterna att avhjälpa de
bristfälligheier som ofta påtalas i detta
hus.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle
:

Herr talman! För att inte något alldeles
onödigt missförstånd skall behöva
kvarstå mellan herr Adolv Olsson
och mig, är jag angelägen att framhålla
att jag inte har framställt någon anmärkning
vare sig mot riksdagsarvodena
eller mot de schablonmässiga avdragen.
Jag tycker dessa är uttryck för
en ganska förnuftig avvägning. Vad jag
hävdar, herr talman, är bara det, att
när vi infört dessa schablonregler för
oss själva skall vi gå fram med en viss
varsamhet mot andra medborgare. Vi
skall med andra ord se till att inte
andra människor blir annorlunda behandlade
än vi själva vill att vi skall
bli behandlade.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag vill först instämma
med statsrådet och chefen för finansdepartementet
i att vi här i kammaren
delar ansvaret för 33 paragrafens nuvarande
utformning och att det alltså
inte går för någon att skjuta över ansvaret
på någon annan. Frågan gäller
uteslutande, om man kan undgå en
ganska uppenbart ogynnsam konsekvens
av denna paragraf, den tydligen
icke riktigt förutsedda konsekvensen,
att vårt folk betungas med ett mycket
krångligt deklarationsformulär.

Finansministern säger att vi behöver

Onsdagen den 23 november 1955

Nr 28

Svar på interpellation i anledning av riksskattenämndens formulär för kontroll uppgifter

från arbetsgivare m. fl. för annans räkning

kontroll, och detta är alldeles självklart.
Men den allmänna meningen är nog, att
det formulär som här föreligger är så
invecklat och kräver så många svåråtkomliga
uppgifter och lägger så stora
bördor på deklaranterna och på företagen,
att det inte representerar en
lycklig avvägning mellan hänsynen till
en effektiv kontroll och andra hänsyn
som behöver tas. Vi fattade för kort
tid sedan ett beslut om förenkling av
skattelagstiftningen genom vissa schablonavdrag,
som skulle göra hela taxeringen
enklare inte minst för de kontrollerande
myndigheterna. Om detta
formulär skulle användas, förefaller
det mycket troligt, att detta skulle innebära
en utveckling i motsatt riktning.
Det är den bestämda känslan härav
som ligger bakom herr Strandhs interpellation.
Det förefaller mig som om
han hade mycket goda skäl att här
resa frågan.

Om jag får göra en liten utvikning
från ämnet, herr talman, så förvånar
det mig att herr Hjalmarson var överraskad
över att regeringen misstänkte
oss för att vara potentiellt fula fiskar.
Den misstanken från regeringsbänken
trodde jag herr Hjalmarson och jag var
mycket vana vid. Däremot har herr
Hjalmarson naturligtvis rätt i att deklarationsformuläret
är så ingående och
kräver så mycket uppgifter, att det
skulle kunna uppfattas som uttryck för
en misstänksamhet mot svenska folket
i största allmänhet.

Herr Strand har nu anvisat en väg
att komma ifrån dessa olägenheter genom
att föreslå att 33 § inte skulle sättas
i kraft. Finansministern har svarat,
att lian vill först se hur de kommande
särskilda anvisningarna ser ut och därefter
ta ställning till frågan om man
bör gå den av herr Strandh angivna vägen.
I så fall måste emellertid, herr
statsrådet, dessa anvisningar, vilket
även herr Strandh antydde, komma
fram mycket snart, så alt det inte blir

för sent för regeringen och riksdagen
att fatta beslut om 33 §:s icke-ikraftträdande.
Jag skulle gärna vilja ha en
försäkran från finansministerns sida, att
han inte kommer att låta tillfället gå
sig ur händerna genom en passiv väntan
på riksskattenämndens anvisningar.

Det förefaller mig klart att det behövs
ett förnyat övervägande beträffande
utformningen av 33 § och vad
därmed sammanhänger. Då är det emellertid
angeläget, att ett eventuellt beslut
fattas i tid om att denna paragraf
inte skall träda i kraft.

För min del har jag ingenting att invända
emot att herr statsrådet först
vill se anvisningarna. Jag måste emellertid
så till vida närma mig herr
Hjalmarson på den punkten, att jag är
en smula skeptisk om det är den rätta
vägen att utfärda detaljerade anvisningar,
som förefaller att inte stå riktigt
i överensstämmelse med formuläret
sådant det är uppställt. Man riskerar
en viss dualism mellan formulärets
konstruktion och anvisningarna, och
det vore inte lyckligt.

Härmed må det vara hur som helst.
Jag tillåter mig emellertid uppmana
herr statsrådet att förbereda de praktiska
åtgärder som skulle bli nödvändiga,
om herr statsrådet skulle finna,
att anvisningarna inte löser problemet.
Tiden kan annars bli knapp, och man
riskerar att tillfället försittes.

Jag har med detta endast velat instämma
i den ståndpunkt som herr
Strandh från början intagit beträffande
33 §.

Sedan vill jag till bevillningsutskottets
ärade ordförande herr Olsson i
Gävle säga, att 1950 års skattekommitté
får både (lön ena och den andra frågan
att syssla med. Det tar ofta lång tid
innan kommittén får tid att ta upp frågorna
till behandling. Ibland har jag
tyckt att det verkar som om denna kommitté
varit någon sorls begravningsplats
för vissa projekt — jag kanske inte

Nr 28

Onsdagen den 23 november 1955

Svar på interpellation ang. höjning av investeringsramen för det statliga vägbyg gandet

under år 1956, m. m.

skall använda ordet begravningsplats,
men det har i varje fall blivit långa
uppskov med handläggningen av frågorna.
Jag kan inte tro att det finns
någon anledning att rikta kritik mot
medlemmarna i denna utredning, men
väl måste jag fråga mig om regeringen
ställt tillräckliga resurser till förfogande
för reformarbetet på detta område.

Jag tror inte att herr Olsson i Gävle
har rätt i att felet är att så många motioner
väckts om ändringar i skattelagstiftningen.
Jag tror att motionerna i
stort sett varit väl värda att framföras
i kammaren. Skall vi här fördela ansvaret
så tror jag vi får lägga den överväldigande
delen av detta ansvar på Kungl.
Maj:ts regering, som inte ordnar så, att
det ställes sådan arbetskraft till förfogande
i detta utredningsarbete vilket
arbete även herr Olsson i Gävle tydligen
anser vara nödvändigt.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag vill bara säga att
det nog finns välgrundad anledning att
tro, att av riksskattenämndens ordförande
annonserade kompletteringsanvisningar
kommer allmänheten till godo
inom de allra närmaste veckorna.

Slutligen vill jag, herr talman, för att
undvika alla missförstånd, säga en sak
till. När herr Ohlin misstänker, att regeringen
betraktar honom och herr
Hjalmarson som fula fiskar, är det en
glädje för mig som representant för regeringen
att deklarera, att detta förhållande
inte har någon som helst förbindelse
med beskattning och taxering,
alltså de frågor vi diskuterar i dag.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. höjning av
investeringsramen för det statliga vägbyggandet
under år 1956, m. m.

Herr statsrådet HJALMAR NILSON
erhöll på begäran ordet för att besvara

herr Ericssons i Näs interpellation angående
höjning av investeringsramen
för det statliga vägbyggandet under år
1956, m. m.

Svaret, som före sammanträdet i stencilerad
form tillställts kammarens ledamöter
och nu upplästes av herr statsrådet
Hjalmar Nilson, var av följande
lydelse:

Herr talman! Herr Ericsson i Näs har
frågat mig om jag anser att mera pengar
kan ställas till förfogande för vägväsendet,
om det är lämpligt att den dolda
reserv av arbetskraft, som finns i våra
småbrukarbygder bereds sysselsättning
inom vägväsendet i högre grad än vad
hittills synes ha varit fallet samt om
jag ämnar medverka till att en höjning
av investeringsramen för det statliga
vägbyggandet kan komma till stånd för
år 1956.

Vid besvarande av dessa frågor vill
jag först behandla frågan om den dolda
arbetskraftsreserven och därvid efter
samråd med statsrådet och chefen för
socialdepartementet lämna följande
upplysningar.

Arbetsmarknadsläget kännetecknas
fortfarande av hög sysselsättning, och
på ett flertal områden föreligger svårigheter
att tillgodose arbetskraftsbehovet.
Jag är fullt medveten om att —som
interpellanten säger — det i våra småbrukarområden
dock kan förekomma
s. k. dolda reserver av arbetskraft. Detta
är emellertid icke någon generell företeelse.
Under hela sommarhalvåret är
arbetskraften i småbrukarområdena
fullt sysselsatt, och jordbruket har
ibland svårt att få hela sitt arbetskraftsbehov
täckt. Däremot inträffar det tidvis
under vinterhalvåret på sina håll,
att arbetskraft lösgöres från jordbruket
eller ej erhåller full sysselsättning i
detta. Under senare år har t. ex. arbetslösheten
bland lantarbetarna inom slättlandsjordbruket
varit ganska påtaglig.
Arbetsmarknadsmyndigheterna räknar
med att dylik säsongarbetslöshet upp -

Onsdagen den 23 november 1955

Nr 28

Svar på interpellation ang. höjning av investeringsramen för det statliga vägbyg gandet

under år 1956, m. m.

kommer även i år. Den kan bli av något
större omfattning och komma att
inträda tidigare än vanligt till följd av
bl. a. det svaga skördeutfallet. I småbrukarområdena
tar sig dock den sämre
arbetstillgången i jordbruket under vinterhalvåret
i regel icke uttryck i permittering
av arbetskraft utan i minskad
sysselsättning för jordbrukarna.

Den säsongmässiga arbetslösheten och
minskade sysselsättningen på landsbygden
under vintermånaderna torde, liksom
tidigare, få mötas dels genom arbetsförmedlingsåtgärder,
dels genom att
vissa särskilda arbeten igångsättes på
arbetsmarknadsmyndigheternas initiativ.
Härvid ifrågakommer främst anläggningsarbeten,
huvudsakligen vägar
samt vatten- och avloppsanläggningar. I
fråga om vägarna innebär detta att
många i flerårsplanerna upptagna arbeten
blir utförda tidigare än annars
skulle bli fallet. Dylika vägarbeten har
under budgetåret 1953/54 bedrivits till
en kostnad av 31 miljoner kronor, under
budgetåret 1954/55 till 18 miljoner
kronor, och under innevarande budgetår
uppskattar arbetsmarknadsstyrelsen
kostnaderna för vägarbetena till 22 miljoner
kronor. Styrelsen undersöker vidare
möjligheterna att för nästa budgetår
ytterligare öka den del av beredskapsarbetena,
som representeras av
vägbyggande. Genom dessa åtgärder kan
utan tvekan en del av den s. k. dolda
arbetskraftsreserven bättre utnyttjas. En
förutsättning är givetvis att lämpliga
vägprojekt finns tillgängliga i trakter,
där denna arbetskraftsreserv finns, eftersom
arbetskraften i regel icke kan
flyttas någon längre sträcka. Då det här
rör sig om arbetskraft, som icke hela
året om kan stå till förfogande för vägbyggnadsarbete,
och då man strävar
efter att få en så långt driven säsongutjämning
som möjligt för den ordinarie
vägarbetarkåren, har det befunnits
lämpligast att driva dessa arbeten
som beredskapsarbeten, varför kostna -

derna icke inräknats i vägväsendets ordinarie
investeringsramar.

Frågan om en utvidgning av den ordinarie
vägbyggnadsramen torde alltså
väsentligen böra bedömas från andra
synpunkter än från de säsongmässiga
förändringar i arbetsmarknadsläget,
som kan väntas under vintermånaderna.

Vad gäller frågan om mera medel till
vägbyggandet så är läget det, att pengar
äskats och beviljats enligt det investeringsprogram
för femårsperioden 1954/
55—1958/59, som legat till grund för

1954 års riksdags beslut om automobilskattens
höjning. Dessa medel har emellertid
på grund av begränsningen i medelsanvändningen
under åren 1954 och

1955 ej helt tagits i anspråk, varför ej
obetydliga medelsbehållningar finns
samlade på vägbyggnadsanslagen.

Att väginvesteringarna inte kunnat
ges den omfattning som förutsatts i programmet,
trots de mycket stora och angelägna
behoven inom vägväsendet,
sammanhänger som bekant med rådande
arbetsmarknads- och konjunkturläge.
Detta har nödvändiggjort och kräver
alltfort en hård åtstramning av bl. a. investeringarna
inom hela samhället. Vid
fördelningen av de ekonomiska resurser
och arbetskraftstillgångar, som bedömts
stå till buds, måste väginvesteringarna
givetvis vägas mot andra angelägna
behov inom övriga delar av den
offentliga och enskilda investeringsverksamheten.
För innevarande år fastställdes
därvid ursprungligen vägbyggnadsramen
till 250 miljoner kronor motsvarande
i stort sett vad som investerades
i vägar under år 1954. Under årets
gång har ramens storlek omprövats flera
gånger och därvid successivt kunnat
höjas för att i oktober fastställas till
275 miljoner kronor.

Genom beslut den 18 november 1955
har Kungl. Maj:t meddelat viig- och
vattenbyggnadsstyrelsen att investeringsverksamheten
under nästa år tills
vidare bör anpassas inom eu ram av

Nr 28

Onsdagen den 23 november 1955

Svar på interpellation ang. höjning av investeringsramen för det statliga vägbyg gandet

under år 1956, m. m.

275 miljoner kronor. Därtill kommer
ett belopp om drygt 8 miljoner kronor
avseende Sveriges kostnadsandel under
1956 i den s. k. Trondheimsvägen. Besked
har även kunnat lämnas några månader
tidigare detta år, vilket har betydelse
för ett lugnt planerande av vägbyggnadsarbetena.
Medan för övriga offentliga
investeringar inom kommunikationsområdet
en viss nedpressning
mellan 1954/55 och 1955/56 ansetts nödvändig,
har sålunda väginvesteringarna
snarast givits ett något bättre utgångsläge
för år 1956 än för 1955.

Även om situationen alltså är något
gynnsammare för vägbyggnadsverksamheten
under år 1956 än den var för innevarande
år, är eftersläpningen av vägarnas
upprustning i förhållande till
femårsprogrammet sådant, att ytterligare
höjning av ramen för nästa år är
i och för sig i hög grad önskvärd. Om
det skall visa sig möjligt beror på den
framtida samhällsekonomiska utvecklingen.
Jag kan försäkra att jag ägnar
och kommer att ägna frågan härom den
allra största uppmärksamhet.

Härpå anförde:

Herr ERICSSON i Näs (bf):

Herr talman! Jag vill först tacka statsrådet
Nilson för det snabba svaret på
min interpellation och för de deklarationer
som i detta avgivits av vägministern.

På statsrådet Nilsons positiva inställning
till vägväsendet finns ingen anledning
att tvivla. När han här redovisar
skälen till att inte överskottsmiljonerna
i vägbudgeten kan användas så
berör han förhållanden, för vilka inte
vår vägminister kan göras ansvarig.

Vi har i vårt land det största antalet
motorfordon per invånare i Europa,
men vi är ett litet folk, och vi bor i ett
till ytinnehållet stort land. Vårt nordligaste
län, Norrbotten, har ungefär samma
yta som Bulgarien. Västerbotten är

lika stort som Belgien och Palestina tillsammans,
och Dalarna har ungefär samma
storlek som Danmark. Det är inte
underligt om landsvägarna i vårt land
har en särskilt stor betydelse och att
människornas intresse för vägfrågor är
stort.

Själv bor jag i norra Kalmar län, den
del av Sverige, som kanske har de sämsta
kommunikationerna, de sämsta vägarna.
Statsrådet Nilson har själv prövat
dem åtskilliga gånger och torde nog
kunna ge mig rätt i att de kan betecknas
som landets sämsta. Orsakerna till
detta behöver jag inte gå in på denna
gång, jag bara konstaterar det och vill
därmed ge en motivering till min interpellation.

I min interpellation pekade jag på
den dolda reserv av arbetskraft i småbrukarbygderna,
vilken eventuellt skulle
kunna utnyttjas för vägarnas upprustning.
Det är möjligt att mitt antagande
beträffande möjligheterna att utnyttja
denna reservarbetskraft var för
optimistiskt, och dessutom är det självklart
att om dylik arbetskraft skall kunna
utnyttjas måste det finnas lämpliga
vägprojekt tillgängliga i just de trakter
där arbetskraften kan finnas.

Men om detta nu inte ger så mycket
som man skulle önska — ur såväl vägsynpunkt
som sysselsättningssynpunkt
för de småbrukare, som gärna skulle
behöva tjäna en slant extra -— kommer
tanken lätt in på möjligheterna att ta
utländsk arbetskraft till hjälp. Strömsundsbron
i Jämtland har ju byggts
med utländsk arbetskraft, och jag finner
det inte orimligt att vi på samma
sätt skulle kunna få vägar byggda.

Alltnog, pengarna finns, men vi kan
tyvärr inte utnyttja dem för att förbättra
våra vägar. Skulle vi pressa på hårdare
och driva vägupprustningen i ännu
snabbare takt och utöver vad våra nuvarande
resurser tillåter beträffande arbetskraft,
bleve följden den, att den
redan ytterst knappa tillgången på ar -

Onsdagen den 23 november 1955

Nr 28

Svar på interpellation ang. höjning av investeringsramen för det statliga vägbyg

gandet under år 1956, m. m.

betskraft vid jordbruk och skogsbruk
bleve än mindre genom att arbetskraften
överfördes till vägarna i stället. Vi
har alltså pengar men kan inte mycket
utöka investeringsramen för vägbyggandet.

Under den med statliga medel bedrivna
agitationen före folkomröstningen
om trafiksystemet var ett av argumenten
att vi skulle välja antingen högertrafik
eller bättre vägar. Många röstade
säkert också för, som de trodde, bättre
vägar. Av vägministerns svar här i
dag framgår med önskvärd tydlighet,
att frågeställningen högertrafik eller
bättre vägar inte var fotad på saklig
grund. De pengar som finns kan inte
ge oss bättre vägar, och jag beklagar de
människor som nu får sina förhoppningar
svikna på den punkten. För dem
som tillika bor på landsbygden kan saken
inte heller bli lättare att bära vid
tanken på att ett i nuvarande läge avsevärt
utökat vägbyggande skulle högst
väsentligt decimera den redan förut
knappa tillgången på arbetskraft vid
jordbruk och skogsbruk.

Jag ber att än en gång få tacka vägministern
för interpellationssvaret. Det
har varit mycket klarläggande, speciellt
på en väsentlig punkt.

Herr JANSSON i Kalix (s):

Herr talman! Den oro som kommit
till uttryck i herr Ericssons i Näs interpellation
beträffande det statliga vägbyggnadsväsendets
utveckling delas
inom vidsträckta områden av vårt land.
Vid länsvägnämndernas förbunds årsmöte
i höstas var dessa frågor uppe till
debatt, och det gjordes ett enhälligt uttalande
om att förbundet skulle uppvakta
vägministern. Vi gjorde också den
uppvaktningen, och vi känner väl till
vägministerns inställning i berörda frågor,
vilken också har skymtat fram i
interpellationssvaret. Vi vet att han är
mycket intresserad av att det skall bli
möjligt att bygga ut vårt vägväsende

med alla de medel som står till förfogande.
Vi räknar med att det finns en
eftersläpning på 100 miljoner kronor
sedan 1952, och vi anser att de pengarna
snarast bör komma till användning.

Det är klart att arbetskraftstilldelningen
är en svår fråga, men å andra sidan
är vägväsendets utveckling av sådan
betydelse för vårt ekonomiska liv, att
man inte begår någon orättvisa mot
andra investeringsobjekt om man skulle
ge vägväsendet en litet förmånligare
ställning i investeringsavseende än det
hittills har haft. Vägbyggandet har släpat
efter under tiden efter kriget fram
till 1952, och medelstilldelningen har
varit orimlig, särskilt med tanke på den
utveckling av bilismen som herr Ericsson
i Näs nyss omnämnde. Vägväsendet
står i dag inte så väl rustat, att det kan
tillgodose de krav på trafiksäkerhet som
man har rätt att resa. Inte heller står
vägbyggandet i rimlig proportion till
antalet fordon och de hastigheter som
nu förekommer ute på våra vägar.

Det är kanske främst när det gäller
nybyggande och ombyggande av vägar
som svårigheterna möter. Statsrådet
nämnde i sitt interpellationssvar, att
man i år har lämnat den tidigare använda
medelsanvisningsramen och att
detta möjliggör för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att sätta i gång arbeten
i raskare takt än förr om åren. Vi
är synnerligen tacksamma för att äntligen
ha fått detta besked. Vi anser
inom länsvägnämndernas förbund —
och att döma av de debatter som har
förts har vi de övriga vägintresserade
organisationerna bakom oss — att mycket
skulle kunna åstadkommas om man
i god tid, redan tidigt på hösten, kunde
avtäcka och göra klara de vägar som
skall nybyggas eller omläggas. På det
sättet skulle byggnadssäsongen kunna
utsträckas, och man skulle kunna hinna
med rätt mycket mer än man hittills
har gjort.

Nr 28

Onsdagen den 23 november 1955

Svar på interpellation ang. höjning av investeringsramen för det statliga vägbyg gandet

under år 1956, m. m.

Jag har här velat understryka betydelsen
av att denna fråga bär tagits
upp. Jag hoppas också att det svar som
statsrådet har lämnat skall väcka genklang
inom den övriga regeringen. Vi
är förtrogna med att statsrådet inte
ensam kan bestämma i dessa frågor,
utan det måste ske en avvägning inom
regeringen, men jag vill understryka att
vägväsendet icke får eftersättas utan
kanske bör ges en förmånligare ställning
än andra investeringsobjekt vid
den avvägning mellan olika investeringsprojekt
som kan komma i fråga i
en knapphetssituation.

Herr SVENSSON i Krokstorp (h):

Herr talman! När frågan om övergång
till högertrafik hade fallit var det
många av oss som funderade över vad
de 300—400 miljoner kronor som det
viftats med i debatten skulle användas
till. Man hade då två eller kanske till
och med tre alternativ öppna. Det första
var mera vägar, och de andra var
lägre bilskatter eller återbetalning av
redan för mycket uttagna bilskatter.
Med hänsyn till att det är valår nästa
år skulle det väl enligt min mening
vara tacksamt att använda den sista
formen.

Med anledning av herr Ericssons i
Näs interpellation skulle jag vilja säga
några ord och därvid inte behandla
dessa frågor rent allmänt utan mera se
en smula på de problem vi har i Kalmar
län. För oss är det inte alls svårt
att ta ställning. Vi saknar det mesta av
vad andra landsdelar äger, och framför
allt saknar vi goda vägar. Genom den
anordnade folkomröstningen fick vi
klart belägg för hur folket i Kalmar län
reagerade. Om jag inte minns fel stod
vi i botten på barometern vid denna
omröstning. Sju procent röstade för högertrafik,
men huvuddelen ställde sig
avvisande. Orsaken var naturligtvis att
vi i första hand önskar och kräver

bättre vägar. Nymodigheterna får vi
vänta med tills det ges möjlighet att
släppa in en ökad trafik på vägnätet.

Inom norra Kalmar län arbetas nu
hårt för att få en lösning av vägtrafiken
i ost—västlig riktning mot Göteborg.
Detta är nödvändigt i första hand därför
att det saknas bredspåriga järnvägar,
vilket medför att industriföretagen
måste underkasta sig omlastningar. Det
är emellertid också nödvändigt med
hänsyn till att östersjöhamnarna är tillfrusna
vissa tider på året. Industrien
måste alltid ha goda vägar väster över.

Nu kommer jag emellertid med min
gamla käpphäst, nämligen att det i första
hand måste bli verklig fart på omläggningen
av riksväg 4. Det skall villigt
erkännas att statsrådet Nilson ägnat
denna fråga ett stort intresse, och det
noterar vi med tacksamhet. Genom
landshövding Wagnssons outtröttliga
och energiska arbete har det också här
och var blivit fart på omläggningen,
men takten måste ökas. Här måste krafttag
till om det inte skall bli fullständigt
kaos under sommartiden. Statsrådet
vet hur vägen ser ut och har också
en uppfattning om sommartrafikens
intensitet. Vid de farligaste passagerna
har vi placerat förbandsstationer, och
det är inte långt mellan var gång dessa
måste tas i anspråk.

Hela sydöstra delen av landet lider
av bristfälliga kommunikationer. Detta
kom klart till uttryck vid årets Sydöstmässa
i Växjö. Särskilt är så förhållandet
med Kalmar län och då i allra högsta
grad inom den norra länsdelen. Folket
där flyttar, och det innebär en misshushållning
med investeringar i bostäder,
skolor m. m., men det medför också
ökade behov av nya skolor, bostäder
o. s. v. på de nya boplatserna. För övrigt
har vi ju samma problem runt
om Stockholms knutar. Som jag ser saken
är det synnerligen väl använt kapital
att genom bättre kommunikationer
ge folk möjlighet att stanna i sin bygd.

Onsdagen den 23 november 1955

Nr 28

Svar på interpellation ang. höjning av investeringsramen för det statliga vägbyg gandet

under år 1956, m. m.

Landshövding Wagnsson har för en
malmötidning gjort bland annat följande
uttalande: »Näringslivet i Kalmar
län hämmas av de dåliga transportmöjligheterna.
Vi har fortfarande smalspåriga
järnvägar, och våra landsvägar
är dåliga. Riksfyran från Kalmar norrut
är hopplös — när vi skall till Stockholm
kör vi ofta omvägar för att slippa skumpa
fram på riksfyran. Vi är beroende
av lastbilarna i Kalmar län, kanske mer
än i de flesta andra län. Men det säger
sig ju självt att lastbilstrafiken försvåras,
försenas och fördyras i onödan på
grund av de dåliga vägarna. De östra
delarna av Småland, d. v. s. Kalmar län,
har kommunikationstekniskt sett varit
försummade alltför länge.»

Om denna slutsats råder ju inga delade
meningar. Det innebär att takten
måste ökas på riksfyran och inte tvärtom,
vilket man ibland riskerar med
hänsyn till det ekonomiska läget. Det är
en god investering och en tvingande investering.
Större arbeten och moderna
maskiner minskar arbetskraftsbehovet
och löser i varje fall en del av de problem
som vi alla nu brottas med. Genom
att använda modernare maskiner
och bedriva arbeten på större sammanhängande
områden skulle man alltså
kunna bättre utnyttja de tekniska resurser
som finns. Framför allt skulle
jag emellertid till slut vilja slå fast, att
eftersläpningen på vägbyggandets område
måste inhämtas innan det blir för
sent.

Herr statsrådet HJALMAR NILSON:

Herr talman! Jag skulle tro att när vi
nästa år skall diskutera nästa års proposition
om vägarna, får herr Svensson
i Krokstorp tillfälle att säga ifrån
vilka andra som angelägna bedömda arbeten
herr Svensson vill avstå från för
ett ökat vägbyggande i vårt land.

Jag är överens med både herr Kricsson
i Näs och herr Svensson i Krokstorp
om att norra Kalmar län är ett

besvärligt område ur vägbyggnadssynpunkt,
men orsakerna till detta är inte
bara att man under den korta period,
som staten haft hand om vägbyggandet,
har byggt för litet. Alltjämt gäller nog
för mycket stora delar av vårt land den
gamla regeln, att de distrikt, som har
bedrivit ett intensivt och förutseende
upprustningsarbete på sina vägar under
vägdistriktstiden, har ett visst försprång
framför andra distrikt. Jag tror
jag vågar säga att Kalmar län har fått
fullt ut sin andel av de vägmedel, som
har fördelats under 1950-talet. Men svårigheterna
beror utom på detta på att
norra länsdelen av Kalmar län är ett
av de svårframkomligaste områdena i
landet när det gäller att bygga vägar,
och man bör ha bl. a. dessa faktorer
med i blickfältet när man går att bedöma
förhållandena i länsdelen.

Det kan ju också hända att herr
Svensson i Krokstorp i sitt mycket lovvärda
intresse för upprustningen i detta
område inte riktigt har samma mått
på trafikintensiteten när han far fram
på riksfyran som han har när han någon
enstaka gång far fram på andra,
oerhört mycket starkare trafikbelastade
vägar.

Herr SVENSSON i Krokstorp (h):

Herr talman! Jag nämnde i mitt anförande
att vägministern har visat stort
intresse för våra vägproblem och att
det just nu anvisas många miljoner för
att rusta upp det hela. Jag är också den
förste att erkänna att det har släpat
efter från gångna tider. Men en av orsakerna
till försummelserna är att man
då hade kommunikationerna på sjön.
En annan orsak är de fattiga bygder,
som då hade ansvaret för väghållningen.
De förmådde inte hålla den takt i
upprustningen, som var nödvändig.

Till slut skall jag bara när det gäller
trafikintensiteten be att få citera en
verkmästare vid en verkstad här i
Stockholm, som jag stötte samman med.

Nr 28

Onsdagen den 23 november 1955

Färdigställande av flygfältet i Umeå

Jag nämnde riksfyran i förhållande till
andra riksvägar, och då sade han: »Den
kör ju ingen vettig människa.» Och det
är så sant som det är sagt. På det sättet
får östra delarna av Småland inte den
trafikintensitet, som de annars skulle
få till båtnad bl. a. för bygdens turistoch
trafikväsende. Man söker sig nu
andra vägar.

Herr statsrådet HJALMAR NILSON:

Herr talman! När herr Svensson i
Krokstorp citerar en anonym uppgiftsgivare
och möjligen vill göra dennes
uttalande till sitt, måste jag säga, att
jag vägrar att tro att alla de människor
jag mött på riksfyran, när jag färdats
där, är underliga människor.

överläggningen var härmed slutad.

§ 4

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
214, med förslag till förordning om ändring
i stadgan den 20 augusti 1952 (nr
618) för Nordiska rådet.

§ 5

Föredrogs och lades till handlingarna
bankoutskottets anmälan jämlikt § 21
riksdagsstadgan, att till utskottet från
fullmäktige i riksgäldskontoret inkommit
framställning angående pension för
städerskan vid riksdagshuset Emma
Klasson, född Johansson.

§ 6

Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 169, i anledning av väckta motioner
om åtgärder i syfte att stimulera
beredskapslagringen av traktorbränsle,

nr 170, i anledning av väckta motioner
angående statsbidrag till verkstadsoch
hantverkshus,

nr 171, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående eftergivande av

viss återbetalningsskyldighet till statsverket,
och

nr 172, i anledning av väckta motioner
om ökade möjligheter till särskild
undervisning åt sjuka eller tillfälligt
invalidiserade elever vid folkskolor
m. fl. läroanstalter.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 7

Färdigställande av flygfältet i Umeå

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
173, i anledning av väckta motioner om
färdigställande av flygfältet i Umeå.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Jacobsson m. fl. (I: 64) och den andra
inom kammaren av fru Sandström m. fl.
(II: 63), hade hemställts, att riksdagen
måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om en
skyndsam översyn av de för tio år sedan
gjorda beräkningarna och planeringarna
för flygfältet i Umeå samt
framlägga förslag till färdigställande av
nämnda flygplats.

Utskottet hemställde, att motionerna
I: 64 och II: 63 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herr Jacobsson.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade härvid:

Fru SANDSTRÖM (fp):

Herr talman! En motion, som ett utskott
föreslår riksdagen att inte bifalla,
och som desslikes inte ens har en reservant
i kammaren, borde ju inte av motionärerna
ägnas något större »begravningstal»,
för att tala internt riksdagsspråk.
Man borde kanske nöja sig med
att konstatera, huruvida det är fråga
om »begravning med krans» eller om
kransen saknas. I det här fallet finns
det ju faktiskt en krans av blomster i
form av positiva uttalanden. Utskottet

Onsdagen den 23 november 1955

Nr 28

anser att ett färdigställande av flygfältet
i Umeå skulle innebära en väsentlig
förbättring av de norrländska kommunikationsförhållandena
och att iordningställandet
av flygfältet därför »synes
angeläget». Utskottet finner det
önskvärt att flygplatsen kommer till
stånd o. s. v. Och luftfartsstyrelsen anser,
att flygplatsen vid Umeå »förr eller
senare» måste komma till utförande.
Allt detta vore ju något man borde uttala
sin tacksamhet för i egenskap av
motionär — och sedan bara belåtet
konstatera att »frågan fallit framåt».

Men, herr talman, den här blomsterkransen
förefaller mig så egendomligt
doftlös, att jag misstänker att blommorna
är mer eller mindre konstgjorda.

För att förklara varför jag tycker att
jag har mottagit en frasande pappersbukett
i stället för några verkligt levande
blommor, skall jag be att få rekapitulera
en del av vad som förekommit
i denna fråga — anläggandet av ett
flygfält vid Umeå. Det är nämligen så,
att i den historik, som luftfartsstyrelsen
presenterat för utskottet, saknas
några anmärkningsvärda fakta.

Den 1944 tillsatta flygplatsutredningen
framlade hösten 1945 ett förslag om
att ett flygfält skulle anläggas vid Umeå,
och fältet ansågs vara av hög angelägenhetsgrad.
I statsverkspropositionen
som framlades i januari 1946 hade flygfältet
upptagits, och riksdagen beslutade
att ett flygfält skulle byggas i Umeå
samt anslog en miljon kronor, varav
100 000 skulle utgå ur då innevarande
års budget för de mest angelägna förarbetena.
Villkoret för fältets byggande
var att staden ställde mark till förfogande.
Luftfartsstyrelsen upptog förhandlingar
med staden, och ett avtal
träffades. Avtalet underskrevs för stadens
del av drätselkammarens ordförande
och drätseldirektören, sedan de
beslutande myndigheterna i staden behandlat
frågan. För stadens del dagtecknades
avtalet den 27 september
1946. För statens del undertecknades

Färdigställande av flygfältet i Umeå

avtalet den 11 november samma år, och
den 12 december hemställde luftfartsstyrelsen
att Kungl. Maj :t måtte godkänna
det träffade avtalet. Men Kungl.
Maj :t godkände inte avtalet.

Enligt detta avtal hade staden förbundit
sig att skyndsamt förvärva den
mark, man enats om som lämplig. Efter
förvärvet av denna mark skulle densamma
överlåtas till kronan. Kungl.
Maj :t och kronan hade å sin sida förbundit
sig att »snarast möjligt och senast
inom ett dr» efter det marken
ställts till förfogande påbörja anläggandet
av flygfältet. Under dessa förutsättningar
hade alltså staden satsat pengar
på inlösandet av marken, och till den
säkerhet staden tyckte sig ha för att
allt detta skulle ske efter de utstakade
riktlinjerna, fanns ju inte bara det på
statens vägnar underskrivna avtalet
utan också riksdagens samma år fattade
beslut om byggande av den nämnda
flygplatsen.

Det kanske här kan inskjutas, att lösandet
av markområdet blev dyrare än
staden från början räknat med, varför
staden begärde ekonomiskt bistånd av
såväl landstinget som Umeå socken,
inom vars område fältet ligger. Umeå
stad har nedlagt i runt tal en miljon
kronor och staden och socknen tillsammans
ungefär en halv miljon, varför
den mark som skulle överlämnas till
kronan kostade en och en halv miljon
kronor. Men denna förhållandevis stora
summa för markområdet ansågs då
i alla fall vara väl använda pengar, för
man hade ju riksdagens beslut och kronans
högtidliga avtal att lita till, och
att flygplatsen var nödvändig var alla
överens om.

Men, som sagt, när frågan avancerat
så långt, fann Kungl. Maj:t, som ett år
tidigare framlagt förslaget och föranlett
riksdagsbeslutet under 1946 års session,
att nu ville man inte bygga något
flygfält i Umeå, det kunde anstå. När
ordföranden i Umeå stads drätselkammare,
som då tillhörde första kamma -

Nr 28

Onsdagen den 23 november 1955

Färdigställande av flygfältet i Umeå

ren, kom till riksdagen i januari 1947,
fann han också att departementschefen
i statsverkspropositionen uttalade, att
byggande av flygplats vid Umeå måste
anstå. Uuftfartsstyrelsen hade för budgetåret
1947/48 äskat 1,5 miljoner kronor
under hänvisning till föregående
års riksdagsbeslut, som ställt 900 000
till förfogande av 1946/47 års budget.
Styrelsen hade motiverat de 1,5 miljonerna
med att flygplatserna i Norrland
var för fåtaliga och att den planerade
flygplatsen vid Umeå borde utföras »så
snart förhållandena det medgåve». Departementschefen
strök ett streck över
detta — liksom också i realiteten över
det ingångna avtalet. Motiveringen till
alt projektet om ett flygfält vid Umeå
»raderades ut» var att man måste inskränka
flygplatsbyggandet, främst därför
att man allra först måste tänka på
den flygplats, som var »den otvivelaktigt
mest aktuella och för landet i dess
helhet mest betydelsefulla», nämligen
Halmsjön. Detta företag, sades det i
statsverkspropositionen, måste bedrivas
med all den kraft som förhållandena
medgav. Departementschefen begärde
10 miljoner kronor till Halmsjön, och
skulle det visa sig otillräckligt till att
börja med, borde ytterligare medel anvisas
på tilläggsstat.

I dag vet vi alla i det här landet hur
betydelsefullt flygfältet vid Halmsjön
är! Hittills lär det ha kostat 23 miljoner
kronor, och för det har man fått
en startbana, som den flygande expertisen
anser inte bara obrukbar utan
även livsfarlig att använda!

Kungl. Maj:t gjorde sig inte stora bekymmer
för det ingångna avtalet med
Umeå. Drätselkammarens i Umeå ordförande,
som nu insåg hur lurad han
själv och hemstaden blivit, inlämnade i
januari 1947 en motion, där han begärde
att »riksdagen måtte uttala, att
anläggandet av flygplatsen vid Umeå
måtte påbörjas så snart Umeå ställt erforderlig
mark till förfogande, d. v. s.
han begärde att det ingångna avtalet

måtte hållas. Han tilläde i motionens
kläm, att det borde ske »när läget på
arbetsmarknaden och materieltillgången»
gjorde det möjligt, ett medgivande,
som var betingat av den dåvarande situationen.
Denna passus i motionens
kläm var en avspegling av vad som
hänt i januari detta år. Luftfartsstyrelsen
hade nämligen hemställt att Umeå
stad måtte medge en ändring i avtalet,
som ju inte godkänts av Kungl. Maj:t
— ehuru självfallet Kungl. Maj:t bemyndigat
luftfartsstyrelsen att skriva avtalet!
Den ändring man velat få till stånd
utgjordes av att några ord i avtalets
andra paragraf måtte få utgå. Och de
orden var »senast inom ett år». Den 17
januari 1947 hade stadsfullmäktige i
Umeå gått med på denna ändring, varefter
paragrafen har lydelsen »---

och förbinder sig kronan att snarast
möjligt efter det mark för ändamålet
ställts till förfogande påbörja anläggandet
av en flygplats på området —.» Den
nyssnämnda motionen är daterad den
23 januari. Den 30 januari överlämnade
luftfartsstyrelsen i skrivelse till statsrådet
utdrag ur protokoll från stadsfullmäktiges
sammanträde, och då först
godkändes avtalet av Kungl. Maj:t. I
skrivelse till luftfartsstyrelsen den 28
mars 1947 förordnade Kungl. Maj:t att
»flygplats för allmänt bruk skall genom
Kungl. Maj:ts och kronans försorg anläggas
vid Umeå i huvudsaklig överensstämmelse
med av 1944 års flygplatsutredning
den 25 september 1945 avgivet
förslag; viljande Kungl. Maj:t sedermera
på förslag av luftfartsstyrelsen
upptaga till prövning frågan om påbörjande
av för ändamålet erforderliga
arbeten samt anvisande av medel därtill».

Drätselkammarens i Umeå oro för att
staden skulle ha lurats till en dryg utgift
utan att staten å sin sida fullgjorde
sina skyldigheter var berättigad och avspeglade
sig i någon mån i den nämnda
motionen. Men Kungl. Maj :ts uttalande
den 28 mars 1947, där det bekräftas att

Onsdagen den 23 november 1955

Nr 28

Kungl. Maj :t och kronan skall anlägga
en flygplats i Umeå så snart luftfartsstyrelsen
lämnar in förslag till påbörjande,
måste ha verkat lugnande. Staden
genomförde sin andel av avtalet och
bidade tiden. Markområdet, som staden
förvärvade, röjdes och gjordes i
ordning evad det ankom på stadens del.
Ett par hundra hektar mark ligger fortfarande
och väntar, marken har under
tiden »växt igen», så att säga. I de forna
dikesrenarna står videhäckarna manshöga.
Pengarna ligger där räntelösa,
marken ger inte avkastning i form av
några som helst nyttigheter. Och området
är i sitt nuvarande skick ett monument
över svensk planeringskonst av
efterkrigsmodell. Ser man på den avtalsmässiga
sidan av saken, föreligger
efter den begärda ändringen i avtalet
måhända inget avtalsbrott i juridisk
mening, men det måste väl ändå kunna
betraktas som ett moraliskt löftesbrott!

Allt detta är emellertid den ena sidan
av saken. Det finns en annan — eller
kanske flera andra. I 1946 års statsverksproposition
framhölls beträffande
flygplatsen i Umeå, att det var särskilt
angeläget att ett flygfält där skulle komma
till stånd på grund av trafiksäkerhetsskäl.
Departementschefen underströk
just detta skäl och ansåg desslikes
att fältet skulle öka norrlandslinjens
värde för Norrlands del. Men man frågar
sig: Har det ändrats någonting på
den punkten? Eller kvarstår säkerhetsskälen
och värdet för Norrlands del?
Får man tro de platoniska uttalanden,
som nu föreligger, så skulle värdet av
en flygplats vid Umeå alltjämt kvarstå.
Och Kungl. Maj:ts förordnande av den
28 mars 1947 kvarstår väl också? Här
sägs att flygplatsen skall påbörjas, när
luftfartsstyrelsen framlägger förslag härom.
Har luftfartsstyrelsen då inte framlämnat
några förslag?

Luftfartsstyrelsen blev ett nytt ämbetsverk
med självständiga uppgifter
omedelbart efter kriget, och det ställdes
stora förhoppningar på att verket

Färdigställande av flygfältet i Umeå

skulle med all kraft föra utvecklingen
på civilflygets område framåt. Kommunikationsdepartementet
började med att
desavouera styrelsen i och med att man
så flagrant frångick det av styrelsen
träffade avtalet med Umeå stad. Man
fortsatte med att året efter stryka de
anslag, som styrelsen begärt för att få
fullfölja avtalet »snarast möjligt». I sina
petita för budgetåret 1948/49 begärde
luftfartsstyrelsen att få ett blygsamt belopp
av 600 000 kronor till umefältet
och en mindre summa till vissa elektriska
anordningar, men denna hemställan
lämnades utan åtgärd.

Året därpå var man ännu blygsammare.
Man ville bara ha litet pengar för
att framställa makadam till asfaltbetong
och en del dräneringsarbeten på
umefältet, men det blev bleklagt nej.
Och slutligen företog sig Kungl. Maj:t
att 1950 dra in de medel, som riksdagen
ursprungligen anvisat i och med beslutet
om umefältet. Man drog in anslaget
med motiveringen att det saknade
aktualitet — medlen skulle användas
för andra och aktuellare ändamål. Möjligen
fortfarande Halmsjön? Nu finns
alltså inte längre några som helst medel
till förfogande. Denna behandling av
luftfartsstyrelsens äskanden speglar till
fullo hurusom luftfartsstyrelsen, som ju
skulle både bygga ut flygplatser och
verka för flygets utveckling, behandlas
av departementet. Vad som nu återstår
av alltsammans kring flygfältsfrågan
är luftfartsstyrelsens tomhänta förmodan,
att anslagets indragande inte skall
betyda att »statsmakterna upphävt sitt
principbeslut att anlägga en flygplats
vid Umeå»!

Herr talman! Efter denna rekapitulering
av vad som hänt i frågan kan det väl
försvaras, om jag för min del anser, att
begravningskransen kring min motion
består av en bukett pappersblommor!

Innan jag slutar skall jag plocka fram
ännu en blomma ur kransen. I luftfartsstyrelsens
yttrande står bl. a., att planer
på upptagande av inrikestrafik på

Nr 28

Onsdagen den 23 november 1955

Färdigställande av flygfältet i Umeå

andra linjer än de som för närvarande
beflygas av SAS, även har framförts från
andra, mindre flygföretags sida. »Några
konkreta planer berörande Umeå ha
dock ej hittills anmälts.» När man läser
detta känner man mer än någonsin medlidande
med luftfartsstyrelsen. Den motvind,
styrelsen städse rönt från departementets
sida, måste ha inverkat menligt
på styrelsens allmänna reflexionsförmåga.
Eller hur skall man eljest tolka
en så virrig mening som denna? Luftfartsstyrelsen
menar att eftersom inget
flygföretag framlämnat begäran om att
få flyga på Umeå, så föreligger inget
behov av en flygplats där. Men hur
skulle ett flygbolag kunna begära koncession
på en linje till en plats, där det
inte finns flygfält? Det vore väl ungefär
detsamma som om ett biltrafikföretag
begärde att få koncession på en
sträcka, där det saknas väg. Till yttermera
visso säger luftfartsstyrelsen, att
SAS kommer att företa utredningar om
möjlighet att flyga ytterligare linjer i reguljär
trafik. Och »det förutses att i
samband härmed möjligheterna att
framdeles kunna förse bl. a. Umeå med
flygförbindelser komma att bliva föremål
för utredning». Men hur skall ens
SAS kunna föreslå en linje till Umeå —•
det behövs ju bara att SAS går ned i
Umeå på linjen mellan Stockholm och
Luleå — när det inte finns något fält
att gå ned på? Om luftfartsstyrelsen
menar, att man inte kan göra något åt
fältet, förrän något flygföretag säger sig
vilja flyga dit, och man vet att inget
flygföretag någonsin kommer på den
tanken så länge det inte finns något användbart
fält, då måste vi ha nått fullkomningen
i fråga om våra möjligheter
att »föra utvecklingen framåt».

Herr talman! Riksdagen har en gång
beslutat att bygga ett flygfält i Umeå.
Staten har ett alltjämt bindande avtal
med staden härom. Staden har för
många år sedan fullgjort sitt åtagande.
Kungl. Maj:t har förordnat att fältet
skall byggas, när luftfartsstyrelsen före -

slår detta, men samtidigt har Kungl.
Maj :t visat, att luftfartsstyrelsens äskanden
kan behandlas hur som helst.
Förordnandet kvarstår emellertid och
den moraliska skyldigheten att fullfölja
avtalet likaså. Behovet av flygplatsen
är inte mindre i dag än för tio år sedan.
Utskottet anser — låt oss ta det
bokstavligt — att färdigställandet av
fältet i fråga skulle innebära en väsentlig
förbättring av de norrländska kommunikationsförhållandena
och därför är
angeläget. Varför skulle inte riksdagen
kunna visa sådan respekt för sitt en
gång fattade beslut, att man nu fattade
ett nytt beslut, nämligen att bifalla vad
i motionen yrkats?

Herr talman! Jag hemställer på här
anförda grunder att riksdagen måtte bifalla
förevarande motion.

Herr NORÉN i Mullsjö (bf):

Herr talman! Jag skulle vid detta tillfälle,
då kammaren behandlar en fråga
av största vikt för Norrland, vilja framföra
några synpunkter.

I likhet med motionärerna vill jag
kraftigt understryka behovet av bättre
flygtrafikförbindelser för mellersta
Norrlands del. Ett kraftigt stöd från statens
sida i denna sak skulle därför hälsas
med största tillfredsställelse av en
betydande del av Norrlands befolkning.
Emellertid vill jag härutöver framhålla
några synpunkter angående åtgärder,
som, om de förverkligades snart, skulle
innebära avsevärda förbättringar på
detta område inom kort och långt innan
ett flygfält vid Umeå torde kunna vara
i bruk.

Jag har med tillfredsställelse noterat
utskottets ställningstagande, då det säger,
att det finner det vara önskvärt,
att möjligheten att tillgodose behovet
av en flygplats vid Umeå genom samordning
av de militära och de civila intressena
särskilt prövas. Även luftfartsstyrelsen
framhåller liknande synpunkter.
Jag vill något anknyta till dessa.

Nr 28

Onsdagen den 23 november 1955

I Nordmalings kommun finns ett flygfält
för militära ändamål. Dess namn är
Olofsfors. För flygvapnets del är fältet
numera är underordnad betydelse, och
såvitt mig är bekant försiggår underhandlingar
om ett eventuellt övertagande
av fältet i luftfartsstyrelsens regi.
Umeå stad ligger omkring 60 km och
Örnsköldsvik ungefär lika långt från
Olofsfors. Det område, som skulle kunna
betjänas av en civil lufttrafik från detta
flygfält, skulle då bli, förutom de nämnda
städerna, även ett tättbefolkat och
expansionskraftigt uppland med en befolkning
av sammanlagt omkring
150 000 människor. Flygfältet har visserligen
inga asfalterade landningsbanor
utan enbart gräsmattor, men då,
om jag känner till saken rätt, detta är
förhållandet även på Visby flygfält,
torde detta i och för sig inte behöva
vara ett avgörande hinder mot flygfältets
utnyttjande för civil trafik. Det må
under sådana omständigheter framhållas,
att Olofsfors flygfält, på vilket staten
redan lagt ned betydande kostnader,
skulle kunna användas i befintligt
skick eller göras acceptabelt för inrikesflyget
med mycket små kostnader.
Några stora plan kan naturligtvis inte
gå ner där, men då något sådant för dagen
inte heller eftersträvas och då DC3:or
kan verkställa landning utan svårighet,
synes det omedelbara lokala behovet
få en tillfredsställande lösning
genom användande av detta flygfält.
Avståndet från Olofsfors till de nämnda
städerna är heller inte längre än att
körtiden till och från flygfältet med bil
eller buss i vart fall inte synes behöva
överstiga körtiden från Stockholm till
det under byggnad varande storflygfältet
vid Halmsjön.

Vid uppvaktning hos SAS från kommunens
sida har man även ställt sig
välvillig till ett förslag att i varje fall
försöksvis utnyttja Olofsforsfältet för
inrikestrafik.

Vad som i nuvarande läge synes mig
vara av eu för denna landsända bcty -

Färdigställande av flygfältet i Umeå

dande vikt är, att inrikesflyget kan
komma i gång så snart som möjligt.
Utan att på något sätt ifrågasätta Umeåflygfältets
berättigande vill jag dock
kraftigt understryka, att Olofsforsfältet
med fördel synes kunna användas med
mycket små kostnader till dess ett slutligt
ställningstagande i frågan föreligger-
. . ,

Med dessa ord, herr talman, vill jag

— utan att framställa något yrkande

— vädja till statsmakterna att medverka
till att något positivt snarast möjligt
skall kunna göras i saken.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr MALMBORG i Skövde (fp):

Herr talman! De båda föregående
ärade talarna, fru Sandström och herr
Norén i Mullsjö, har mycket ingående
belyst den förevarande frågan. De har
också från sina utgångspunkter sakligt
motiverat behovet och värdet av
förbättrade flygkommunikationer med
Norrland, i detta fall närmast med
Umeå. Jag kan säga att jag delar deras
uppfattning. I statsutskottets fjärde avdelning
har vi vid flera tillfällen under
de gångna åren ställts inför dessa spörsmål,
och vi har kommit till samma uppfattning
som de båda föregående talarna,
nämligen att det föreligger ett starkt
behov av bättre kommunikationer, ej
minst flygkommunikationer, med Norrland.

Fru Sandström har lämnat en omfattande
redogörelse för mellanhavandena
mellan Umeå stad och staten i detta
fall, och det finns ingen anledning för
mig att här närmare ingå därpå. Frågan
är redovisad i föreliggande utskottsutlåtande.
Jag vill nu bara erinra
om en sak. Fru Sandström förmenade
att staten har brutit det avtal, som en
gång slöts mellan Umeå stad och staten.
Vi skall inte strida om uttryckssät -

Nr 28

Onsdagen den 23 november 1955

Färdigställande av flygfältet i Umeå

ten, men jag får kanske ändå påpeka
att detta skedde efter låt mig säga laga
beslut. Vi fick en proposition i ärendet
1950, i vilken departementschefen förklarade
att förhållandena hade ändrats
och att detta krävde en omdisponering
av de medel, som hade ställts till förfogande
för byggande av flygplatser. I
anledning härav hemställde departementschefen
om bemyndigande att vidtaga
nödiga omdispositioner, och riksdagen
hade icke något att erinra häremot.
I sammanhanget sades det också
ifrån att de medel, som ursprungligen
hade anslagits för byggande av en flygplats
i Umeå, skulle tagas i anspråk för
andra och såsom mera angelägna bedömda
ändamål. På grund härav finns
det nu inte längre några medel disponibla
för anläggande av ifrågavarande
flygplats.

Jag förstår mycket väl att fru Sandström
och andra, som företräder norrlandsintressen
i detta fall, känner sig
missräknade med utvecklingen. När
statsutskottets fjärde avdelning för någon
tid sedan besökte Umeå, var vi
bland annat ute vid den plats, som
Umeå stad har upplåtit till civilflygfält.
Jag tror det är en utomordentlig
plats för ändamålet, och vi fick ett intryck
av att staden har gjort stora uppoffringar
och iklätt sig långt gående
förpliktelser för att förverkliga detta
flygplatsbygge. Men när vi i utskottet
ändå kom till den slutsatsen, att vi icke
kunde tillstyrka här ifrågavarande motioner,
så var det av de skäl, som vi
har redovisat i vårt utlåtande —• och
som jag alltfort, herr talman, finner relevanta.

Ponera att riksdagen i stället hade
skrivit till Kungl. Maj :t och begärt en
utredning. Vad hade då skett? Jo, i
första hand hade väl Konungen uppdragit
åt luftfartsstyrelsen att göra en
utredning, och då hade styrelsen troligen
i sitt yttrande sagt ungefär detsamma
som i remissyttrandet över ifrågavarande
motioner, nämligen att för -

utsättningarna för ett flygfält i Umeå
bör prövas ytterligare.

Av utlåtandet från luftfartsstyrelsen
framgår, att SAS företagit omfattande
undersökningar rörande upptagandet
av inrikes lufttrafiklinjer, och innan
flygbolagets planer i det stycket ligger
klara finns det inga konkreta utgångspunkter
för bedömningen av hela detta
ärende och i vilken mån behov föreligger
för byggande av en flygplats i
Umeå. Även enskilda företag har haft
planer på att upprätta flygförbindelser
med Norrland, och de frågorna får naturligtvis
prövas. Vi har tillåtit oss
erinra om och understryka, att innan
utredning föreligger härom kan vi icke
på nytt skriva till Kungl. Maj:t.

Utskottet har i sitt utlåtande intagit
en välvillig hållning till de väckta motionerna.
Fru Sandström ironiserade
litet över det och ansåg att vår välvilja
inte var så allvarligt menad. Vi har citerat
vad luftfartsstyrelsen framhållit.
Fru Sandströms kritik drabbar sålunda
också luftfartsstyrelsen, som bland annat
säger att en civil flygplats vid Umeå
förr eller senare bör komma till utförande.
Jag tycker för min del att detta
uttalande är värdefullt, eftersom det
tydligt vittnar om luftfartsstyrelsens
inställning till frågan.

Vidare finns det en annan passus i
utskottsutlåtandet, som jag tycker det
finns anledning att stanna inför, nämligen
den där utskottet citerar luftfartsstyrelsen
och anför: »Styrelsen har
emellertid samtidigt sagt sig vara medveten
om att den ursprungliga planeringen
av flygplatsen numera behöver
överses, varför en sådan åtgärd upptagits
på arbetsprogrammet för styrelsens
marktjänstbyrå.» Det uttalandet
visar, att luftfartsstyrelsen fortfarande
arbetar med frågan. När dagen för ett
avgörande kommer, kan det därför förväntas
att man från luftfartsstyrelsens
sida verkligen försöker göra vad man
kan för alt förverkliga planerna på en
flygplats i Umeå.

Onsdagen den 23 november 1955

Nr 28

Herr talman! Detta var de kommentarer
jag ville göra i anslutning till de
anföranden, som hållits i detta ärende,
och jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Fru SANDSTRÖM (fp):

Herr talman! Herr Malmborg i Skövde
slutade sitt anförande med att säga,
att luftfartsstyrelsen gör vad den kan.
Ja, det tror jag också, men, herr Malmborg,
den kan väl nästan ingenting i
detta fall. Utvecklingen har nämligen
visat, att vartenda äskande och varenda
begäran som gjorts från styrelsens sida
har strukits redan i departementet, och
statsutskottet har naturligtvis lydigt följt
de anvisningar departementet givit. Nu
har herr Malmborg försökt plocka fram
några blommor, som han tycker har
den friska, levande doften och verkligen
skulle kunna betyda något i detta
sammanhang. Men då skulle jag vilja
peka på en sak som luftfartsstyrelsen
också säger, nämligen: »Å andra sidan
torde denna åtgärd icke få anses innebära,
att statsmakterna upphävt sitt
principbeslut...» Man kommer alltså
med en stillsam förmodan om att åtgärden
att dra in det beviljade anslaget
inte innebär att principbeslutet är upphävt!
En mera undergiven ton än denna
kan man väl inte tänka sig från ett självständigt
ämbetsverk.

Herr Malmborg nämnde något om de
enskilda företag, som nyligen begärt att
få överta en del av de inrikes flyglinjerna.
Jag noterar vilket intresse man
från departementets sida visar dessa
ting. Här finns exempelvis såvitt jag
kan se ingen företrädare för departementet.
.lag för min del tycker att detta
är litet nonchalant. Jag skulle emellertid
till den frånvarande kommunikationsministern
vilja ställa några frågor,
föranledda av vad herr Malmborg nu
sagt om de enskilda företagen. Ilar de
enskilda företagen över huvud taget
några möjligheter att fä koncessioner
3 — Andra kammarens protokoll 1955.

Färdigställande av flygfältet i Umeå

här i landet? Det är ju så, att SAS vid
årets början lade fram en utredning —
SAS är ju numera utredningsinstitutet
på flygets område — i vilken det hette,
att det av SAS utarbetade programmet
hade grundats på förutsättningen att
reguljär inrikes flygtrafik i de skandinaviska
länderna skulle i sin helhet tillkomma
SAS. Till detta kommer sedan,
att tre svenska bolag, som hos Kungl.
Maj :t anhållit om att få vara med och
vill veta hur Kungl. Maj :t ser på den
saken, över huvud taget inte fått något
svar på sina frågor. De har inte heller
fått svar på frågan huruvida de kan få
låna ur luftfartslånefonden. Men här i
Sverige är vi ju så beskedliga. När SAS
lade fram sitt program i Norge, reste
sig hela den norska pressen av alla
kulörer och uttalade sitt missnöje med
att man skulle göra SAS till ett monopolföretag
i Norge. Om det nu skall vara
likformighet, och ett SAS-monopol inte
kan införas i Norge, hur kan man då
tänka sig att ge monopol åt SAS i Sverige? Jag

skulle förfärligt gärna velat få
svar på den frågan i dag, därför att
detta har så stor betydelse för hur den
framtida trafiken skall komma att utformas.
Dessa privata företag, som inte
fått något svar från departementet på
vad de än skrivit och frågat om, har
kalkylerat med att de skall kunna överta
en del av inrikestrafiken och bygga
ut den. De har kalkylerat med att trafiken
skall kunna bära sig, att det skulle
kunna bli en billig trafik och att man
skall kunna klara den saken. Det brukar
sägas i detta sammanhang, att det
lönar sig inte att »flyga med tomma
plan» o. s. v. De privata bolagen har på
fullt allvar ansett, att de mycket väl
skulle kunna överta en del av trafiken.

Det är en gång för alla fastslaget, att
staten skall tillhandahålla flygfält. Nu
tycks staten på detta område sitta och
viinta på att något företag skall peka ut
något ställe, dit människor möjligen
skulle vilja flyga. Jag kan inte tänka
Nr 28

Nr 28

Onsdagen den 23 november 1955

Färdigställande av flygfältet i Umeå

mig något mera passivt än vad luftfartsstyrelsen
gett uttryck åt härvidlag.
Jag ber att få säga till herr Malmborg,
att även om han uttrycker sig positivt,
vilket är glädjande, så finns det så mycket
negativt att sätta emot, att man har
rätt att vara en smula pessimistisk.

Sedan sade herr Malmborg något om
detta, som jag kallade löftesbrott, inte
avtalsbrott. Men, herr Malmborg, om
två privata personer skriver ett avtal,
som ena parten sedan finner svårt att
uppfylla, kan han då ha rätt att utan
vidare vifta bort det hela och säga, att
det bryr han sig inte om? Han vill inte
vara med om det längre. Antag, herr
Malmborg, att förhållandet här varit
omvänt. Antag att staten hållit sin del
av avtalet men staden struntat i det.
Jag vill gärna fråga avdelningens ordförande
hur han skulle ha sett på en
sådan sak. Men det finns väl ingen möjlighet
att göra en sådan jämförelse, förmodar
jag.

Herr MALMBORG i Skövde (fp):

Herr talman! Jag skall inte gå närmare
in på den delikata frågan om det
»brott», som här föreligger. Jag ber om
ursäkt för att jag använde fel uttryck
och sade avtalsbrott -— det var ju fråga
om ett löftesbrott. Det var en ren felsägning.

Jag vill emellertid erinra om en del
fakta. Kungl. Maj :t lade fram en proposition
i frågan där det sades ifrån,
att på grund av ändrade förhållanden
var en omdisponering motiverad, och
riksdagen godkände detta förslag. Vad
jag ville understryka var, att sanktioneringen
av förslaget i den andra propositionen
om att begränsa byggandet av
flygfält har skett i vanlig ordning.

Jag finner här ingen anledning att gå
in på problemet, hur situationen skulle
ha gestaltat sig, om partsförhållandena
varit omvända.

Fru Sandström citerade litet ironiskt
luftfartsstyrelsens uttalande, att det som

skett får inte anses innebära, att statsmakterna
upphävt sitt principbeslut att
anlägga en civil flygplats i Umeå. Jag
tycker att detta uttalande inte är värdelöst.
Vi delar inom utskottet den uppfattningen,
att förr eller senare skall en
flygplats byggas i Umeå. Det har sitt
värde att detta noteras. Jag förstår mycket
väl att man i denna landsända är
litet missnöjd, men å andra sidan får
vi väl i detta läge inställa oss på att
med gemensamma krafter föra frågan
vidare, så att vi så småningom får den
i hamn.

Fru SANDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag noterar med tacksamhet
vad herr Malmborg sagt, och jag
hoppas att vi med gemensamma krafter
o. s. v. Men alldeles oavsett att jag representerar
en viss landsända, vill jag
säga, att när man följer detta ärendes
behandling, kan man aldrig komma
ifrån att sätta stora frågetecken i kanten.

Låt oss ta det en gång till: 1946 beslutar
riksdagen att flygfältet skall byggas
och på hösten samma år skrivs ett
avtal, som för statens del undertecknas
i november. Då hade, förmodar jag,
statsverkspropositionen börjat förberedas
i kanslihuset, där man redan borde
varit på det klara med att man inte
skulle kunna fullfölja ett sådant avtal.
Men likafullt fick luftfartsstyrelsen skriva
på i november! Den anmälde ärendet
till Kungl. Maj :t i december. Då
förelåg väl statsverkspropositionen i det
närmaste färdig, och där hade man alltså
skrivit, att flygfältsbygget måste anstå.

Är ett sådant förfaringssätt riktigt —
jag skall säga juste, för att inte ha sagt
någonting annat. Att Umeå stad, liksom
varje annan part skulle ha gjort, fullgjorde
sitt stora åtagande på en och en
halv miljon kronor utifrån de förutsättningar
som skisserats, när avtalet
lades fram, är självklart. Hade Umeå
stad vetat vad den fick veta ett halvår
senare, hade staden kanske inte gjort

Onsdagen den 23 november 1955

Nr 28

Uppförande av en ny centralstation omedelbart söder om Årstaviken

åtagandet. Det innebar ju att staten skulle
påbörja arbetena inom ett år efter
det att marken överläts. Sedan avtalet
skrivits bad staten att få stryka »inom
ett år». Och det vet herr Malmborg lika
väl som jag och alla andra, att ett beslut
här i huset, som skall verkställas
»snarast möjligt», kan ta hur lång tid
som helst. Ett sådant föga tidsbestämt
beslut kan i realiteten vara värdelöst.
För så vitt man inte vill blåsa liv i den
döda bokstaven.

Herr talman! Jag slutar med att säga,
att i den mån detta resonemang kunnat
»föra frågan framåt» och i den mån jag
kan godta herr Malmborgs troskyldiga
och snälla försäkringar, så är jag väldigt
glad. Men jag är fortfarande en
smula skeptisk, bl. a. därför att det inte
varit möjligt att få ett enda litet besked
av kommunikationsministern här i dag.
Jag får väl fördenskull, herr talman,
hota med att återkomma i någon annan
form.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till
den i ämnet väckta motionen; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 8

Uppförande av en ny centralstation
omedelbart söder om Årstaviken

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
174, i anledning av väckt motion angående
uppförande av en ny centralstation
omedelbart söder om Årstaviken.

I en i andra kammaren av herrar
Johansson i Stockholm och Hagberg i
Stockholm väckt motion (11:20) hade
föreslagits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte hemställa om snabb
utredning av frågan om att låta uppföra
en ny centralstation i området
omedelbart söder om Årstaviken.

Utskottet hemställde, att motionen
11:20 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Statsutskottet har i sitt
avstyrkande utlåtande citerat och följt
Stor-Stockholms trafikutredning. Enligt
min mening är detta remissyttrande en
uppvisning av de obotfärdigas förhinder.
Det förslag som vi har framlagt
ansluter sig till ett större projekt för
ett centrum söder om Stockholm, som
väckt mycket stor uppmärksamhet i
fackmannakretsar och bland befolkningen
i det berörda området. Jag skall
i korthet beröra själva kärnproblemet.

Någon har sagt att det bara är Honolulu
som har värre trafikproblem än
Stockholm. Rikedomen på vatten ger
Stockholm dess skönhet men den skapar
samtidigt de svårbemästrade trafikproblemen.
All trafik mellan norr och
söder måste gå över Slussen eller Västerbron,
och all trafik från söder till
den dryga tredjedel av staden, som koncentreras
till Brännkyrka och Enskede,
går över tre broar: Liljeholmsbron,
Skanstullsbron och Årstabron -—■ den
sistnämnda enbart en järnvägsbro.

Detta stora område, som är större än
Malmö och inte så långt ifrån Göteborgs
storlek, saknar ett stadscentrum trots
att det i dag har mellan 260 000 och
270 000 invånare. Det genomkorsas av
åtskilliga kilometer av södra och västra
stambanan, men i hela området finns
bara en lokalstation i utkanten, nämligen
Älvsjö. Alla som reser med tåg söderut
eller kommer från detta område
måste åka in till centralstationen, som
ligger i den stadskärna där all trafik
grötas ihop och där det blir svårare
och svårare att ta sig fram.

Redan nu har man mycket ringa nytta
av motorfordon i denna stadskärna,
därför att det är så ont om parkeringsplatser.
Varför skall då nödvändigtvis
alla järnvägsresenärer från och till denna
storstad söder om Söder tvingas in
till Centralen för att sedan åka 7—10

Nr 28

Onsdagen den 23 november 1955

Uppförande av en ny centralstation omedelbart söder om Årstaviken

kilometer tillbaka och belasta de hårt
ansträngda trafiklinjerna inne i staden?
En centralstation på Årsta gärde, ungefär
där Sockenvägen korsar stambanan,
en centralstation där också de södergående
fjärrtågen skulle stanna och där
en del av godstrafiken skulle avlastas,
skulle betyda en stor avlastning av innerstadens
hårt ansträngda trafiknät
och mycket stor tidsvinst och andra
vinster för befolkningen där ute och
för resenärer med ärende dit.

Den av oss föreslagna platsen ligger
just i skärningspunkten mellan storbebyggelsen
i Enskede—Årsta och i
Brännkyrka. Vad har utskottet att anföra
emot förslaget? Utskottet påstår att
det inte är med sanningen överensstämmande,
såsom vi har sagt, att det finns
lämplig tomtmark men inte någon bestämd
mening om hur denna mark skall
utnyttjas. Men det finns mycket tomtmark
där ute, det finns tjugu gånger
mer tomtmark än som behövs för en
centralstation. Och det viktigaste av
allt: en stor del av denna tomtmark
disponeras just av statens järnvägar!

I utskottet anser man sig emellertid
bunden av bangårdskommissionens planer
av år 1915 och av ett avtal från
1923, enligt vilket man avsåg att området
skulle reserveras för en ny rangerbangård
för godstrafik. När vi nu genom
fru Sandström har hört hur staten
farit fram med ett annat avtal och ett
riksdagsbeslut av så sent datum som
från 1947, måste jag säga att det är
litet olika med respekten för ingångna
avtal.

Det ifrågavarande avtalet är alltså 40-årigt. Hjalmar Söderberg förklarar och
herr Hallén kanske kan bekräfta, att
man t. o. m. ändrar i bibeln. Då skulle
man väl kunna ändra någonting i en så
pass föråldrad utredning. Jag bodde
själv i innerstaden 1923. Vid den tiden
fanns ingen storstad söder om Söder.
Vad fanns där då? Där fanns Tellusborg,
Aspudden, villaområdet i Enskede
och så fanns det en del villaförorter

ute i Älsvjö och Örby. Det var alltsammans.

Skall man då betrakta den gamla utredningen
som ett heligt dokument?
Kan det finnas någon som helst förnuftig
motivering för att man inte anpassar
sig efter den ändrade situationen,
för att man skall lägga en bullrande
rangerbangård för gods mitt ute i ett
stort tättbebyggt område? När man anlade
den nuvarande rangerbangården
vid Tomteboda låg den långt utanför
staden. Varför diskuterar man i stället
att lägga en eventuell centralstation ute
i Älvsjö, långt ifrån den centrala bebyggelsen?
Jag säger som målaren Dardel
brukade säga: Varför inte tvärtom?
Varför inte lägga centralstationen där
människorna finns och en rangerbangård
ett stycke längre bort?

År trafikutredningen så stelnad i formalism
och 30—40 år gamla utredningar,
att den inte kan ändra planerna när
det läggs fram ett bättre förslag? I vår
riksdagsmotion har vi endast berört
frågan om ny centralstation, då det är
den enda fråga som kan läggas fram
för riksdagens avgörande. I Stockholms
stadsfullmäktige har våra representanter
föreslagit, att ett nytt stadscentrum
skall byggas i anslutning till den nya
centralstationen, så att befolkningen i
dessa stadsdelar inte skall tvingas in till
trängseln i Klara, var gång de har några
mer omfattande ärenden än till speceributiken
och portvakten. Hopgrötningen
av alla institutioner och större affärer
i innerstaden är självfallet till glädje
för de mäktiga intressen, som äger de
stora affärshusen och affärerna i detta
centrala område, men inte för de unga
familjer som bostadsförhållandena tvingat
att bosätta sig en mil eller mera
därifrån.

Det finns som bekant också andra
projekt för området. Det finns ett högaktuellt
förslag om ett storstadion av
olympiaformat med plats för 80 000
människor, just på Årsta gärde. Om detta
stadion blir verklighet uppstår det med

Onsdagen den 23 november 1955

Nr 28

Uppförande av en ny centralstation omedelbart söder om Årstaviken

ens väldiga trafikproblem och då finns
det ytterligare ett argument för att SJ
skall ha en centralstation på denna
plats. I pressen har jag sett, att SJ
redan lovat att det skall bli en hållplats
intill detta stadion. Det finns alltså möjlighet
för tågen att stanna där.

Det finns andra invändningar av
samma karaktär. Vi är överens om att
den färdiga tunnelbanan kommer att
medföra lättnader för trafiken mellan
Norr och Söder. Men den innebär ingen
lättnad för motortrafiken och en stor
del av den övriga ovanjordstrafiken. Det
finns inte heller någon anledning att i
onödan slussa in hundratusentals människor
till centrum.

I utlåtandet heter det vidare, att ingenting
kan göras förrän man får till
stånd en genomgående lokaltrafik med
motorvagnståg, såsom järnvägsstyrelsen
länge planerat. Kan då inte denna
långa planering bli verklighet i påskyndat
tempo? Det säges också att man
måste invänta tillkomsten av ett dubbelspår
mellan Årsta och Södertälje, vilket
behov behöver tillgodoses inom en
tioårsperiod. Ja, det tar väl även tid att
bygga en centralstation.

Ett annat argument, som anföres, är
att tågen inte kan stoppa på denna
plats därför att trafiken är så tät. Jag
har varit frestad att — helst i sällskap
med ordföranden på vederbörande avdelning
i statsutskottet — göra en extra
resa till Södertälje och ådraga mig litet
böter genom att i lagom tid före Årsta
gärde dra i nödbromsen, så att vi fick
se om inte tåget kunde stanna. För övrigt
skulle väl en centralstation på denna
plats ha mer än en perrong och även
flera spår. Alla som kommer med tåg
söderifrån vet, hur ofta snälltågen under
rusningstid måste stoppa upp ute
på linjen därför att det är lokaltåg i
vägen. Då skulle väl en ny centralstation
vara bra, inte bara på det sättet
att tågen där kunde stanna och släppa
av resande, utan också därigenom att
man där kunde låta snälltågen gå förbi

de hindrande lokaltågen. Vi vet alla att
det i vitt utbredda storstäder är rätt
vanligt att fjärrtågen stannar också vid
någon centralpunkt i den tätaste förortsbebyggelsen.
Speciellt i en stad som
Stockholm, med så många stängande
vatten, vore det till fördel med en centralstation
på Söder och en på Norr,
alltså på var sin sida om vattenbarriärerna.

Förslaget om en centralstation på
Årsta gärde har väckt mycket stort intresse
hos de fackmän, som inte känner
sig direkt bundna av föråldrade utredningar
eller av prestigehänsyn och andra
intressen. Det är dock förvånande
att så många mäktiga krafter reser motstånd
mot en vettig planlösning i fråga
om Årsta gärde. Kan det ha något samband
med att tomtmarken söder om
Söder till stor del är i allmän ägo, medan
storbankerna och privata storföretag
äger den till fantasipriser upptrissade
tomtmarken i det centrala Stockholm,
liksom de hus som byggs på dessa
tomter och de stora affärer som där
finns? År det inte just sådana kretsar
som har intresse av att det inte skapas
något centrum söder om Söder utan att
den kvarts miljon människor, som bor
där, tvingas in till stadens gamla centrum
så ofta som möjligt? Kan det ha
samband med att mäktiga kapitalintressen
som Wallenbergarnas Enskilda banken
och det Kreugerdirigerade Fastighets
AB Huvudstaden har stora tomtinnehav
norrut, speciellt i Solna, och
därför vill ha en påskyndad utbyggnad
norrut på bekostnad av den glömda
staden söder om Årstaviken?

En ny centralstation på Årsta gärde
skulle för övrigt inte bara vara av betydelse
för de 270 000 människor som
redan bor i de missgynnade områdena
söder om Söder och för de åtskilligt flera
som kommer att bo där, i den mån
utbyggnaden fortsätter. Det planeras
som bekant en ny broförbindelse över
Essingeöarna mitt för den plats där vi
föreslagit en ny centralstation. Det bo -

Nr 28

Onsdagen den 23 november 1955

Uppförande av en ny centralstation omedelbart söder om Årstaviken

tyder att denna station också skulle
få betydelse för de över 100 000 människor
som bor i Bromma.

Stockholm är Sveriges huvudstad och
dess särställning har t. o. m. markerats
i de kommunala författningarna. Riksdagen
har all anledning att intressera
sig för huvudstadens problem och att
bidraga till goda lösningar av aktuella
trafikfrågor. SJ annonserar flitigt om
att man vill vara »svenska folkets egen
järnväg». Då borde inte SJ bortse från
de önskemål, som kommer från ett
stadsområde som skulle vara Sveriges
tredje stad i storleksordning, om det
hade sin egen administration, och som
genomkorsas av flera kilometer stambana
men som inte ens har en hållplats
i storbebyggelsens skärningspunkt med
järnvägen.

Även om riksdagen i dag avslår vår
motion föreligger inte någon definitiv
lösning av frågan om hur Årsta gärde
skall disponeras. Det väsentliga i frågan
är enligt vår mening att man lägger
en centralstation mitt i befolkningscentrum
och inte ute i Älvsjö och
flyttar den nödvändiga rangerbangården
ett stycke längre bort. Vi kommer
att stärka den opinion som redan finns
för att lägga en ny fjärrstation på den
plats, där SJ disponerar marken. Ett
formalistiskt fasthållande vid föråldrade
lösningar, som tillkom vid en tid
då bebyggelsen knappt påbörjats, bör
inte hindra en vettig planlösning som
passar nuet och framtiden. Det finns
ingen anledning att ordna en fråga bakvänt
när alla möjligheter finns till en
riktig lösning. Frågan kommer tillbaka
till riksdagen, stödd av en allt starkare
opinion från fackmän och från den
glömda befolkningen i staden söder om
Söder. Jag yrkar, herr talman, med
dessa ord bifall till motion nr 20.

Herr MALMBORG i Skövde (fp):

Herr talman! Herr Johansson i Stockholm
anlade vida perspektiv och förde
in i bilden Honolulu, Hjalmar Söder -

berg och annat. Jag skall inte följa
exemplet, ty då kanske debatten blir
alltför vidlyftig. Jag skall hålla mig till
den fråga det gäller.

Vi har inom utskottet byggt vårt ställningstagande
i första hand på det yttrande
vi har fått från Stor-Stockholms
trafikutredning. Vi har ingen anledning
att förutsätta annat än att detta är en
verkligt sakkunnig instans och att den
ingående har prövat de olika möjligheterna.

Det är enligt utredningen så, som vi
i utlåtandet har sagt, att denna plats
för en tilltänkt centralstation redan är
reserverad för en rangerbangård och
att tanken att lägga en centralstation
söder om Årstaviken även i övrigt på
sakliga grunder inte kan tillstyrkas.
Å andra sidan pekar utredningen på att
när tunnelbanebygget blir färdigt förbättras
detta områdes trafikmöjligheter,
vilket är högst motiverat, och vidare
framhålles att man planerar nya tunnelbanebyggen.
Ävenså säger utredningen
att man bör komplettera trafikmöjligheterna
med busslinjer, som kan dirigeras
till Älvsjö station, och skapa ordentliga
förbindelser mellan denna station
och förortsområdena öster och väster
om densamma.

Herr talman! Jag finner inte anledning
att vidare belysa spörsmålet. Jag
hänvisar till vad vi har skrivit och ber
på grundval av detta att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Herr Malmborg i Skövde
har bara hänvisat till den sakkunskap
som finns i Stor-Stockholms trafikutredning,
med vilken han låter sig
nöja. Hur skulle det vara om vederbörande
på avdelningen i statsutskottet
skaffade sig litet egen sakkunskap och
på platsen såg efter om det inte vore
lämpligare med en centralstation där än
med en rangerbangård som kan läggas
längre bort, och om de själva iakttog
hur stora befolkningscentra korsas av

Onsdagen den 23 november 1955 Nr 28

Avdragsrätt och skatteplikt beträffande medlemsavgifter till branschorganisationer

järnvägen just på den punkt, där man
vill lägga en sådan bullersam inrättning?
Använd de trafikmedel som finns,
res ut och titta! Jag tror att varje förnuftigt
övervägande skall säga, att detta
förslag är bättre än det som några personer
kläckte för 40 år sedan. När det
gick så bra att ändra på till och med ett
riksdagsbeslut som gällde Umeå flygfält
— och detta var ändå ett bara åtta
år gammalt beslut — borde det väl trots
trögrörligheten i våra utskott vara möjligt
att också ändra på ett 40 år gammalt
beslut, om en ny plan visar sig vara
klokare.

§ 9

Föredrogs och lades till handlingarna
statsutskottets memorial nr 175, i anledning
av riksdagens år 1954 församlade
revisorers berättelse angående verkställd
granskning av statsverket, i vad
den avser den under § 22 behandlade
frågan om ränta å restituerade utskylder.

§ 10

Avdragsrätt och skatteplikt beträffande
medlemsavgifter till branschorganisationer Föredrogs

bevillningsutskottets betänkande
nr 56, i anledning av väckta
motioner om ändrade regler angående
avdragsrätt och skatteplikt beträffande
medlemsavgifter till branschorganisationer.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna 1:356 av herrar Näsgård
och Lodenius samt 11:429 av herrar
Svensson i Stenkyrka och Johansson i
Mysingc hade hemställts, att riksdagen
måtte antaga sådan ändring i kommu -

nalskattelagen beträffande avdragsrätt
och skatteplikt för medlemsavgifter till
branschorganisationer vid inkomsttaxeringen,
som i Kungl. Maj :ts proposition
nr 173 år 1949 föreslagits.

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna I: 356 av herrar Näsgård
och Lodenius samt 11:429 av herrar
Svensson i Stenkyrka och Johansson i
Mysinge om ändrade regler angående
avdragsrätt och skatteplikt beträffande
medlemsavgifter till branschorganisationer
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Spetz, Velander, Kronstrand, Kristensson
i Osby, Sjölin, Kollberg och Nilsson
i Svalöv, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte — i anledning
av de likalydande motionerna
I: 356 av herrar Näsgård och Lodenius
samt II: 429 av herrar Svensson i Stenkyrka
och Johansson i Mysinge — i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
förslag till ändrade regler angående avdragsrätt
och skatteplikt för medlemsavgifter
vid inkomsttaxeringen om möjligt
till nästkommande års riksdag.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SVENSSON i Stenkyrka (bf):

Herr talman! Bevillningsutskottet har
i sitt yttrande beträffande föreliggande
motion redovisat vad som tidigare förekommit
i detta ärende. Jag vill erinra
om att riksdagen redan år 1948 hos
Kungl. Maj :t begärde utredning av föreliggande
spörsmål. En proposition förelädes
också 1949 års riksdag. Men av
olika skäl bifölls inte propositionen,
utan riksdagen hemställde att Kungl.
Maj:t måtte låta företaga en förnyad utredning
beträffande medlemsavgifterna
bland annat till branschorganisationerna.
Ur 1949 års proposition skall
jag be att få citera ett kort avsnitt, som
också berör frågorna i de nu väckta
motionerna. Det heter: »Här åsyftas

40 Nr 28 Onsdagen den 23 november 1955

Avdragsrätt och skatteplikt beträffande medlemsavgifter till branschorganisationer

främst de s. k. branschorganisationerna,
vilka många gånger icke utgöra annat
än en organisationsform för bärande
av omkostnaderna för tillvaratagande
av vissa gemensamma, medlemmarnas
förvärvskällor intimt berörande intressen.
»

Jag skall inte argumentera för skälen
till vad som begärs i denna motion av
den enkla anledningen, att alla som
tar hänsyn till vad som i detta ärende
skrivits och sagts såvitt jag förstår
måste vara fullt eniga om det berättigade
i denna avdragsrätt för medlemsavgifterna.

Bevillningsutskottet instämmer på s.
7 i sitt betänkande i 1949 års bevillningsutskotts
uttalande rörande det
principiellt välgrundade i en avdragsrätt
för medlemsavgifter till de föreningar,
varom då var fråga. När sedan
bevillningsutskottet kommer till sin
slutledning hänvisar man till 1950 års
skattelagssakkunniga, som fick detta
ärende från Kungl. Maj:t 1950. Utskottet
finner följaktligen att det inte finns skäl
till att nu förorda en skrivelse till
Kungl. Maj :t. Man hoppas visserligen
därvid att ärendet med det snaraste
kommer att framläggas av de sakkunniga,
men det är bara en liten förhoppning
och knappast någonting därutöver.
Det är därför större skäl för kammaren
att följa reservanternas yrkande om en
särskild skrivelse till Kungl. Maj :t.

Med detta korta inlägg ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till den reservation,
som är fogad till bevillningsutskottets
betänkande.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp):

Herr talman! Frågan om ändrade regler
för beskattningen av medlemsavgifterna
är gammal. Jag skall inte gå
längre tillbaka i tiden än till 1948. Då
begärde riksdagen en proposition till
1949 års riksdag i detta ärende. Den
propositionen kom och innehöll i korthet,
att man skulle ha avdragsrätt för
avgifter till föreningar där man hade ett

ekonomiskt intresse. Sedan skulle organisationerna
beskattas för dessa inkomster.
Detta gällde då avgifter till
både fackföreningar, tjänstemannaorganisationer
och branschorganisationer.

Bevillningsutskottets majoritet avstyrkte
denna proposition, men en stark
minoritet bestående av samtliga representanter
från högern, folkpartiet och
bondeförbundet yrkade bifall till propositionen.
I den debatt som följde här
i kammaren 1949 sade man från oppositionens
sida, att det var vissa detaljer
som man kunde tänka sig annorlunda.
Man talade om att man gärna ville ha
avdragsrätt för föreningar för utgifter
till utbildning och studier, och man
medgav också att konfliktbidrag borde
befrias från preliminär skatt. Man menade
emellertid att man kunde godta
propositionen och att ändringar skulle
kunna göras senare.

Vid det tillfället var bondeförbundets
representanter överens med högerns
och folkpartiets i bevillningsutskottet i
yrkandet på bifall till propositionen.
Det förefaller mig emellertid som om
bondeförbundarna i bevillningsutskottet
vid denna frågas behandling nu har
gått med på en skrivning, som riktar
kritik mot oppositionens ståndpunkt
1949. Riksdagen följde emellertid 1949
bevillningsutskottets majoritet och avslog
propositionen. Man gjorde det
dock, märk väl, med en ny beställning,
som gick ut på att man skulle få en
proposition i detta ärende i samband
med lagstiftning om ett centralt organ,
vars uppgift skulle vara att lämna
ledning vid taxeringen. Man ansåg att
tillämpningen av den nya lagstiftning
som diskuterades var svår men att den
skulle underlättas genom riksskattenämndens
tillkomst. Bevillningsutskottets
majoritet och riksdagen band således
ihop dessa båda ting.

Sedan kom år 1951 propositionen om
riksskattenämnden. Regeringen tog i det
sammanhanget, trots riksdagens uttryckliga
begäran, inte upp frågan om nya

Nr 28

Onsdagen den 23 november 1955
Avdragsrätt och skatteplikt beträffande medlemsavgifter till branschorganisationer

regler för beskattningen av medlemsavgifterna.
Frågan är fortfarande olöst.

Jag skall inte nu, herr talman, fördjupa
mig i denna fråga. Jag vill endast
påminna om att vi i princip är överens
om att medlemsavgifter av det slag vi
nu diskuterar bör vara avdragsgilla, eftersom
det är fråga om omkostnader för
inkomstens förvärvande. I motionen
gäller det avgifter till branschorganisationer,
men detta är, såvitt jag förstår,
bara en del av problemet. Man kan inte
bortse från det som 1949 års proposition
dessutom omfattade, nämligen avgifter
till fackföreningar och tjänstemannaorganisationer.

När man här är principiellt överens
om denna avdragsrätt tycker jag för
min del, att man också skulle kunna
enas om att påskynda frågan. Från reservanternas
sida har vi velat påskynda
den genom att föreslå riksdagen att besluta
en skrivelse till Kungl. Maj :t där
man begär förslag i ärendet snarast,
om möjligt till nästa års riksdag. Jag
yrkar, herr talman, bifall till denna reservation.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Man skall ha ett mycket
starkt förstoringsglas för att kunna upptäcka
skillnaden mellan utskottsmajoritetens
och reservanternas hemställan.
Utskottet säger att vi skall få ett förslag
snarast. Reservanterna säger att vi
om möjligt skall få ett förslag till nästa
års riksdag. Om förslaget sedan verkligen
kan komma fram till nästa riksdag
eller till någon riksdag längre fram, det
är tydligen en fråga som man inte tagit
någon bestämd ställning till.

År 1949 fälldes propositionen inte
därför att vi var oeniga om branschorganisationerna
utan därför alt det ansågs,
att en mängd tekniska problem
inte var lösta i propositionen. Om man
gör som reservanterna och motionärerna
föreslår och löser frågan enbart för
branschorganisationerna, tror jag inte
frågan är svår att lösa. Vad riksdagen

sade var emellertid, att vi måste undersöka
om det var möjligt att hålla ihop
hela problemet, och då har vi att göra
också med hela den stora fackliga rörelsen
och tjänstemannaorganisationerna,
som inte helt kan sättas åt sidan.
År det inte möjligt, kan ingen människa
hjälpa det, utan då får man tudela frågan
och skapa särskilda bestämmelser
för branschorganisationerna och de
ekonomiska organisationerna inom
jordbrukets område och särskilda bestämmelser
för arbetsmarknadens parter.
Det är emellertid just detta som
inte är klarlagt. Riksdagen har skrivit
till Kungl. Maj :t. Kungl. Maj:t har skickat
skrivelsen till 1950 års skattelagssakkunniga,
som sysslar med dessa problem.
Då har till och med bondeförbundarna
i bevillningsutskottet, herr
Kristensson i Osby, insett, att man
först måste ha klart för sig om man kan
lösa problemet i dess helhet eller om
man kan tudela det. Jag tror inte det
finns någon som helst anledning för
herr Kristensson att försöka spänna
bondeförbundarna för sin vagn för att
köra fram med ännu en skrivelse till
Kungl. Maj:t, och jag tror, att frågan
vinner på att behandlas på detta sätt.
Kommer man till det resultatet, att det
är omöjligt att behandla problemet i
dess helhet kan det bli fråga om att tudela
det, men dessförinnan skall man
inte gå den genväg som herr Kristensson
i Osby och högerns representanter
i utskottet vill gå.

Jag tror, herr talman, att det är klokt
att klarlägga detta innan vi rusar i väg
med en lagstiftning, som vi sedan inte
kan behärska. Jag hemställer därför om
bifall till utskottets hemställan.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp):

Herr talman! Utskottets ärade ordförande
och jag är överens om att de nuvarande
förhållandena inte är bra. Jag

Nr 28

Onsdagen den 23 november 1955

Avdragsrätt och skatteplikt beträffande medlemsavgifter till branschorganisationer

anser för min del, att det är obilligt,
att man inte har avdragsrätt för de
medlemsavgifter vi diskuterar. Lagstiftningen
fyller för närvarande inte
kravet på rättvisa och likformighet.
Herr Olsson i Gävle och jag är överens
om att en ny lagstiftning på detta område
behövs. Herr Olsson talar emellertid
om svårigheterna. Jag skall inte
förneka att sådana finns. De framhölls
också 1949. Då nämnde man även svårigheterna
vid tillämpningen av en ny
lagstiftning, men man skall inte överdriva
dessa, herr Olsson. Framför allt
bör man komma ihåg, att vi sedan dess
har fått riksskattenämnden, som bör
kunna underlätta tillämpningen.

Det var inte majoritetens mening år
1949 att begrava denna fråga för flera
år. Statsminister Erlander uttalade den
gången vid debatten här i kammaren,
att regeringen skulle anstränga sig för
att finna en lösning. Bevillningsutskottets
ärade ordförande herr Olsson i
Gävle sade år 1949, att det kunde bli
fråga om ett dröjsmål på ett eller två
år. Mot den bakgrunden tycker jag
inte det vore orimligt om riksdagen nu
skrev, att man väntar ett förslag enligt
reservanternas önskan helst redan till
nästa års riksdag.

Herr OLSSON i Gävle (s) kort genmäle: Herr

talman! Visst är herr Kristensson
i Osby och jag överens på de punkter
han talar om. Det väsentliga i detta
sammanhang är emellertid, vilket herr
Kristensson också erkänner, att svårigheterna
finns där, men dem hoppar
herr Kristensson över, medan vi inte
vill hoppa över dem. Vi vill först ha
klarlagt, att man kan skilja ut fackföreningsrörelsen
och TCO och inte behöva
behandla dem samtidigt med
branschorganisationerna och jordbrukets
ekonomiska föreningsrörelser. Är
detta väl klarlagt, bör det inte föreligga
några som helst hinder för att
lösa frågan tämligen snabbt.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Med anledning av det
anförande utskottets ärade ordförande
nu har hållit vill jag erinra om att vi
från folkpartiets sida år 1949 var beredda
att ta propositionen, som gick ut
på en lösning över hela fältet.

Sedan vill jag tillägga, herr Olsson,
att riksdagen år 1949 skrev att man
ville ha ett förslag från Kungl. Maj :t
i samband med att tillsättande av riksskattenämnden
föreslogs. Den kom år
1951. Anser herr Olsson det vara för
mycket att riksdagen nu ånyo skriver,
då frågan på detta sätt har förhalats?
Det har gått sex år sedan herr Olsson
1949 gav löftet att frågan skulle lösas
inom två år.

Herr SVENSSON i Stenkyrka (bf):

Herr talman! Herr Olsson i Gävle säger
att man skulle behöva använda förstoringsglas
för att se skillnaden mellan
utskottets betänkande och reservationen.
Detta kan gälla motiveringen men
inte klämmen. Det är väl så, herr Olsson,
att Kungl. Maj :t inte fäster så stort
avseende vid den vers som utskottet
skriver i sin motivering. Det väsentliga
är väl klämmens innehåll, och det är,
såsom av betänkandet framgår, ett klart
avstyrkande av motionerna.

I fråga om utredningen får jag kanske
också tillägga, att medlemmar i
arbetsgivarorganisationerna ju redan
åtnjuter skattefrihet för medlemsavgifterna,
och det förefaller inte att utgöra
något nämnvärt problem.

När detta ärende behandlades år 1949
vill jag minnas att herr Olsson mot
förslaget om ett avgörande vid 1949 års
riksdag genmälde, att då vi haft denna
författning i 30 år skulle vi kunna vänta
ett eller två år till med en ändring. Nu
har det gått jämnt sex år. Uttalandet
fälldes på hösten 1949, och nu skriver
vi år 1955. Det får väl då inte förvåna
bevillningsutskottets ärade ordförande

Nr 28

Onsdagen den 23 november 1955

Utlämnande av stödJån till jordbrukare m. m.

om vi som motionärer vill ha en något
positivare skrivning och förslag.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Jag skall inte diskutera
med herr Svensson i Stenkyrka, huruvida
Kungl. Maj :t fäster mest avseende
vid reservationen eller utskottsbetänkandet.
Jag vill bara fästa hans uppmärksamhet
på en sak, nämligen att
första kammaren redan antagit utskottets
förslag och att resultatet, om herr
Svensson får det som han vill, således
blir plus minus noll, d. v. s. varken utskottets
eller reservationens förslag.
Om herr Svensson anser det vara bättre,
så må det ju vara hänt.

Överläggningen förklarades härmed
avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid
betänkandet fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Kristensson i Osby begärde
emellertid votering, vadan efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 56, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid betänkandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositioncn
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
lian funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Kristensson i Osby begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 113 ja och 80 nej, var -

jämte 3 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 11

Föredrogos vart för sig bankoutskottets
utlåtanden och memorial:

nr 36, i anledning av dels väckta motioner
angående riktlinjer för den ekonomiska
politiken, dels väckta motioner
angående utformningen av den ekonomiska
politiken m. m., dels ock väckt
motion om utgivande av ett nytt premieobligationslån; nr

37, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning om pension
till Hilma Vilhelmina Henning, född
Törnros; och

nr 38, angående instruktion för nästkommande
riksdags bankoutskott.

Kammaren biföll vad utskottet i nämnda
utlåtanden och memorial hemställt.

§ 12

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om reglering
av förbrukningen av elektrisk
kraft.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 13

Utlämnande av stödlån till jordbrukare

m. m.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 36, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående utlämnande
av stödlån till jordbrukare in. m. jämte
i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen den 22 september
1955 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 203, hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärendcn för samma
dag, föreslagit riksdagen

Nr 28

Onsdagen den 23 november 1955

Utlämnande av stödlån till jordbrukare m. m.

1) att medge, att stödlån med anledning
av 1955 års skördeskador måtte få
utlämnas i enlighet med de grunder,
som förordats i propositionen;

2) att till bestridande av kostnaderna
för stödlånen

a) medge, att i propositionen omförmälda
tidigare anvisade investeringsanslag
till Stödlån till jordbrukare finge
tagas i anspråk;

b) till Stödlån till jordbrukare å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1955/56 under kapitalbudgeten, fonden
för låneunderstöd, anvisa ett investeringsanslag
av 60 000 000 kronor; samt

3) att bemyndiga Kungl. Maj :t att
medge förlängning av den amorteringsfria
tiden för stödlån med anledning av
1952 års skördeskador i enlighet med
de grunder, som förordats i propositionen.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat fyra inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade motioner.

I motionerna I: 566 av herr öhman,
likalydande med II: 695 av herr Holmberg
m. fl., hade yrkats att riksdagen
måtte besluta

dels att bifalla förevarande proposition
med den ändringen att hittillsvarande
bestämmelser om säkerhet för
ifrågavarande stödlån bibehölles och
räntan för lånen fastställdes till 3V2
procent,

dels att därutöver anvisa 50 000 000
kronor att, i enlighet med förut tilllämpade
regler, användas till bidrag
utan återbetalningsskyldighet åt jordbrukare,
som vore i särskilt behov
därav,

dels att i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om förslag senast till vårriksdagen
1956 om nedsättning eller avskrivning
av tidigare beviljade stödlån
åt jordbrukare, som på grund av skördeskador
kommit i särskilt svår belägenhet.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte

1) med bifall till Kungl. Maj ds framställning
samt med avslag i förevarande
del å motionerna I: 566 och II: 695 medge,
att stödlån med anledning av 1955
års skördeskador måtte få utlämnas i
enlighet med de grunder, som förordats
i propositionen;

2) med bifall till Kungl. Maj ds framställning
till bestridande av kostnaderna
för stödlånen

a) medge, att förut omförmälda tidigare
anvisade investeringsanslag till
Stödlån till jordbrukare finge tagas i
anspråk;

b) till Stödlån till jordbrukare å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1955/56 under kapitalbudgeten, fonden
för låneunderstöd, anvisa ett investeringsanslag
av 60 000 000 kronor;

3) med bifall till Kungl. Maj ds framställning
samt med avslag å motionerna
I: 564 och II: 693, såvitt nu vore i fråga,
bemyndiga Kungl. Majd att medge förlängning
av den amorteringsfria tiden
för stödlån med anledning av 1952 års
skördeskador i enlighet med de grunder,
som förordats i utlåtandet;

4) avslå yrkandet i motionerna I: 566
och 11:695 om anvisande av anslag till
bidrag med anledning av skördeskador;

B. att motionerna 1:564 och 11:693
samt 1:566 och 11:695, såvitt de ej behandlats
under Al), 3) och 4), icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Enligt ett gammalt talesätt
kommer ju en olycka sällan ensam.
Jag tror nog att småbrukarna är benägna
att intyga att det förhåller sig så.
De har nämligen drabbats av tre svåra
olyckor under de senaste åren. Först
var det ihållande regn och översväm -

Onsdagen den 23 november 1955

Nr 28

Utlämnande av stödlån till jordbrukare m. m.

ningar, sedan blev det ihållande torka,
och under hela tiden en ihållande jordbrukspolitik
av märket Norup. Olyckorna
från ovan drabbar ibland såväl stora
som små jordbrukare, men straffdomarna
från bondeförbundets chefer i
regeringen går ensidigt ut över småbrukare
och andra befolkningsgrupper
med de sämsta inkomsterna. Det blir
ju senare tillfälle att behandla den prispolitik
som tydligen kommer att utformas
så, att den sänker levnadsstandarden
ytterligare för dem, som redan nu
har det sämst, och ger skördeskadeersättningar
även åt storbönder som inte
drabbats av några skördeskador. Men
även i det regeringsförslag som vi nu
behandlar, propositionen om stödlån,
är denna klasslinje mycket starkt markerad.
Det handlar nämligen uteslutande
om att ge hjälp i en form som möjligen
kan vara till fyllest för jordbrukare
med relativt hyggliga ekonomiska
förhållanden, medan regeringen lämnar
helt åsido de många tusen jordbrukare
som nu befinner sig i ett katastrofläge.
Stödlån för att råda bot på tillfälliga
kreditsvårigheter kan möjligen vara
tillräckliga för en del medelstora och
större jordbruk, men att på samma sätt
tillråda ökad skuldsättning för småbrukare,
framför allt om det gäller småbruk
av den typ som är helt förhärskande
i Norrland, är enligt min mening ett
blodigt hån. Massor av sådana småbrukare
har inte haft någon annan utväg
än att ta stödlån både 1952 och 1954,
och förmodligen har flertalet också ökat
sina bankskulder under samma tid. Nu
kommer regeringen även i år med samma
medicin. »Skuldsätt er ytterligare»
är receptet. Till de mer och mer betungande
amorteringsförpliktelserna
kommer så ökade räntor, och allt det
här skall nu de arma småbönderna försöka
klara med inkomster som blivit
starkt reducerade på grund av nedslaktningen.

Det finns ingenting att ta tillbaka av
omdömet att detta är en cynisk politik.

Den slutsats som ligger närmast till
hands är att herr Norup avsiktligt försöker
utrota en betydande del av Norrlands
jordbruk. Sådana avsikter har
som bekant också satts på pränt i jordbruksutredningar,
och om den saken
har det tidigare gjorts antydningar även
från regeringshåll.

Det är emellertid märkligt att det i
jordbruksutskottet inte finns en enda
opponent mot denna småbondefientliga
och alldeles speciellt norrlandsfientliga
politik. Jag tänker däremot, herr talman,
så långt jag förmår söka fullfölja
de förslag som den kommunistiska gruppen
har framfört motionsledes i syfte att
åstadkomma åtminstone någon förändring
i herr Norups förslag.

Det gäller först formen för hjälp åt
dem som drabbats av skördeskador.
Det räcker inte med stödlån. Enligt min
mening blir det nödvändigt att också
omedelbart besluta om kontanta bidrag
utan återbetalningsskyldighet åt de svårast
drabbade småbrukarna. Många av
dem befinner sig nämligen i det läget,
att de hellre slaktar ut allt vad som
finns i ladugårdarna än de skuldsätter
sig ytterligare. Ett något så när ordentligt
kontantbidrag skulle ge dem utsikter
att fortsätta med sina jordbruk.

Av samma anledning bör riksdagen
nu också ställa sig bakom motionerna
dels från den kommunistiska gruppen
och dels från tre andra kammarledamöter
med syfte att få en del av de
tidigare stödlånen avskrivna.

Slutligen har vi också invändningar
mot regeringens och därmed också mot
utskottets förslag att höja räntan ytterligare
för de jordbrukare, som måst ta
stödlån. Det är orimligt redan att ett
sådant förslag över huvud taget framlägges,
men därtill kommer nu utskottet
med den hurtfriska förklaringen att
detta förslag är »väl motiverat», som
det står i utskottsutlåtandet. Hur är det
då motiverat? Jo, med hänvisning till
den räntehöjning som regeringen redan
tidigare har genomfört. Men räntehöj -

Nr 28

Onsdagen den 23 november 1955

Utlämnande av stödlån till jordbrukare m. m.

ningen fick som bekant till resultat inte
bara att hyrorna höjdes mellan nio och
fjorton procent och att priserna även i
övrigt har pressats i höjden utan också
att det blev utgiftsökningar och andra
svårigheter för småföretagare av alla
slag, bl. a. för småföretagare inom jordbruket.
Sammanlagt beräknas ju jordbruket
ha fått vidkännas en ökad kostnad
genom ränteförhöjningen på ungefär
125 miljoner kronor. En dryg del
av detta får bäras av skuldsatta småbrukare.
Men nu kommer utskottet och
säger i den situationen: Just därför att
regeringen tidigare har lagt på bl. a.
jordbrukarna ökade ränteutgifter och
skuldsatta småbrukare fått det sämre
genom regeringens räntepolitik, just
därför bör man fortsätta på denna väg
och göra det ännu sämre för dem det
här gäller genom att höja räntan även
på stödlånen.

Om det hade funnits minsta fallenhet
för logik och rimlighet inom utskottet
borde man väl tvärtom ha sagt, att just
därför att regeringspolitiken har gjort
det så odrägligt för massor av småbrukare
bör vi åtminstone i det här fallet
skona dem genom att sätta räntan på
stödlånen litet lägre.

Jag hemställer, herr talman, i punkterna
A 1) och A 2) om bifall till motionen
II: 695. Det innebär bifall till regeringsförslaget
om stödlån men med den
ändringen, att det inte, som regeringen
och utskottet föreslår, skall ske någon
skärpning av bestämmelserna om säkerhet
för sådana lån och att räntan skall
fastställas till 31/2 procent i stället för
4‘/2 procent.

Vidare hemställer jag i punkten A 4)
om bifall till motionen 695, som i denna
del avser ett anslag på 50 miljoner kronor
för kontantbidrag utan återbetalningsskyldighet
åt de småbrukare, som
har blivit hårdast utsatta för skördeskadorna.

Beträffande punkten B hemställer jag
om bifall till den återstående delen av
förslaget i motionen 695. Det gäller en

skrivelse till Kungl. Maj:t i syfte att senast
till vårriksdagen 1956 få till stånd
avskrivning av en del av de tidigare beviljade
stödlånen. I den delen sammanfaller
vår motion också med yrkandet i
motionen 693 av tre andra kammarledamöter.

Herr GUSTAFSON i Dädesjö (s):

Herr talman! Skadeverkningarna på
jordbruket är tillräckligt allvarliga utan
att man på det sätt som herr Holmberg
gjort behöver särskilt svartmåla dem.
Det stod klart på höstsidan att missväxten
skulle drabba mycket stora grupper
av jordbrukare här i landet i form av
inkomstbortfall och att åtgärder i olika
avseenden var nödvändiga för att hjälpa
dem, som råkat i likviditetssvårigheter.
Det försatts ingen tid. Man gjorde
genom lantbruksstyrelsen en undersökning
av skördeskadornas omfattning,
och det gick direktiv till lantbruksnämnderna
att så att säga bädda för preliminära
ansökningar om stödlån. Dessa
stödlån är ju principiellt konstruerade
på ungefär samma sätt som de stödlån,
som vi har beslutat under tidigare år
och som herr Holmberg omnämnde, med
vissa smärre undantag. De är avsedda
att komma sådana jordbrukare till hjälp,
som har råkat i mycket stora likviditetssvårigheter.
Det medges att det finns
många sådana som befinner sig i ett katastrofläge.
De har skulder för utsäde
och gödning och annat, som måste likvideras,
och de behöver någon form för
att lånevägen kunna komma över kapital
för att klara dessa omedelbara behov.

Herr Holmberg har i sin motion yrkat
att räntesatsen skulle sänkas till 37a
procent för dessa stödlån. Vi har ju
ändå här den principen, som vi har
följt vid utlåning ur statens utlåningsfonder,
att vi håller oss till samma räntesats
som staten själv får betala för sina
obligationslån. Någon reducering av
räntesatsen innebär väl ändå detta för -

Onsdagen den 23 november 1955

Nr 28

Utlämnande av stödlån till jordbrukare m. m.

hållande, att räntefrihet skall beviljas
under två år för vissa låntagare, nämligen
sådana som bär högst 20 hektar
åker, om låneloppet inte överstiger 3 000
kronor.

Herr Holmberg har yrkat att 50 miljoner
kronor skulle anvisas i enlighet
med förut tillämpade regler till bidrag
utan återbetalningsskyldighet åt jordbrukare
som är i särskilt behov därav.
Den saken får vi återkomma till när vi
skall behandla den proposition, som
väntas komma att föreläggas riksdagen
i slutet på veckan, om ersättning för inkomstbortfall
som jordbrukarna har
lidit genom skördeskadorna. Beträffande
frågan om en nedsättning eller avskrivning
av tidigare beviljade stödlån
har vi ansett att den saken lämpligen
borde kunna tas upp av skördeskadeutredningen.

Med hänvisning till vad jag anfört
ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till jordbruksutskottets enhälliga förslag.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Jag känner till herr Gustafsons
i Dädesjö inställning, att man,
som det heter, skall lämna hjälp genom
stödlån, men det är just mot denna ensidighet
i hjälpformerna som vår motion
riktar sig. Vi anser nämligen att
stödlånen inte är någon hjälp för småbrukare
som på grund av skördeskadorna
blivit praktiskt taget ruinerade. Stödlånen
är i det fallet inte hjälp i någon
annan mån än vad banklånen är. De
skall återbetalas, staten driver in dem
lika hänsynslöst som bankerna gör, och
om utskottet får sin vilja igenom blir
räntan lika hög som i bankerna.

Nu har dessa småbrukare på grund av
upprepade skördeskador kommit i en
förtvivlad situation. Detta blir det tredje
stödlånet de betungas med, och de har
såsom jag sade i regel också måst ta
banklån. Nu skall de amortera lånen
och betala dessa höga räntor med sina
starkt reducerade inkomster. Det är

orimligt att tro att detta skulle innebära
någon hjälp i egentlig mening åt
småbönderna.

Vi har därför föreslagit att åtgärderna
omedelbart skall kompletteras med
kontanta bidrag. Behovet att omedelbart
göra det är lika stort som behovet av
att omedelbart besluta om stödlån. Jordbruksnämnden
har ju anfört, att det
inte får bli något dröjsmål med stödlånen
utan att det omedelbart måste ges
besked om huruvida och vid vilken
tidpunkt jordbrukarna kan påräkna någon
statshjälp. Jordbruksnämnden förutsätter
tydligen, att om det inte ges ett
sådant omedelbart besked, kommer nedslaktningen
att fortsätta och den ekonomiska
grundvalen för jordbruket därmed
att undermineras. Det som därvidlag
gäller för de jordbrukare som har
likviditetssvårigheter gäller naturligtvis i
ännu högre grad för de småbrukare som
inte bara har att lösa kreditfrågan utan
som över huvud taget måste rädda sitt
jordbruk genom en kontantinsats. Får
inte de små jordbrukarna omedelbart
besked om att de har att emotse kontantbidrag,
inträffar just den katastrof
som jordbruksnämnden befarar för den
händelse att det inte omedelbart lämnas
besked rörande stödlånen.

Det har sagts att det ännu är för tidigt
att bedöma behovet av kontantbidrag
och att vi får se på den frågan senare.
Ja, vi säger också i motionen, att
det som vi föreslår inte alls får betraktas
som sista ordet i detta sammanhang
utan bara som ett första ingripande i ett
katastrofläge. För övrigt har ju departementschefen
ansett att man inte heller
i fråga om lånen kan bedöma hela
behovet för närvarande, men därav har
han inte dragit den slutsatsen, att man
inte skall göra någonting, utan han anser
att man åtminstone skall göra en
början och därefter se vad som kan behövas
ytterligare. Jag anser att man
kan anlägga precis samma betraktelsesätt
på behovet av ett omedelbart anslag
för kontantbidrag.

Nr 28

Onsdagen den 23 november 1955

Herr GUSTAFSON i Dädesjö (s):

Herr talman! Herr Holmbergs påstående
att stödlånen inte är någon hjälp
motsägs av den väldiga efterfrågan på
dessa lån. Det är åtskilliga tiotusentals
preliminära ansökningar som ligger
inne hos lantbruksnämnderna.

Jag är medveten om att de särskilt
utsatta jordbrukare som måste ackumulera
stödlån från tidigare tillfällen kommer
i en ganska besvärlig situation, men
dem har man sökt hjälpa genom att bevilja
anstånd med amorteringar och räntebetalningar
i fem år där förhållandena
så påfordrar. Skulle situationen av någon
anledning bli verkligt krisartad får
väl denna fråga tas upp i något sammanhang.
Vi har tänkt oss att det i första
hand ändå skulle kunna penetreras
av skördeskadeutredningen.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Det är inte fråga om
det uppstått ett katastrofalt läge. Det är
sedan månader tillbaka bekant för alla
som bor i de bygder där skördeskadorna
har varit svårast och där jordbruket
till väsentlig del utövas av småbrukare,
att det är ett katastrofläge för tusentals
småbönder.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring däri, som
föreslagits i den i ämnet väckta motionen
II: 695; och biföll kammaren utskottets
hemställan oförändrad.

§ 14

Föredrogs, punktvis, jordbruksutskottets
utlåtande nr 37, med anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar m.m.,
såvitt avser Gustad Käll- eller Korporalsgård
21 i Östergötlands län, m. fl.
fastigheter.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 15

Åtgärder för tillgodoseende av skogsbrukets
behov av arbetskraft

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 38, med anledning av väckta
motioner om åtgärder för tillgodoseende
av skogsbrukets behov av arbetskraft.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid

Herr AHLSTEN (fp):

Herr talman! Det går inte att bortse
ifrån den utveckling på detta område
som berörs i motionen, nämligen
svårigheten att skaffa arbetskraft till
skogsbruket i vårt land, vilken på sistone
har aktualiserats i mycket hög
grad. Vi vet ju alla vad skogen betyder
ur nationalekonomisk synpunkt för vårt
folk, och vi vet också vad den betyder
för de bygder, där man har förmånen
att ha skogsbruk och jordbruk kombinerade
med varandra.

Denna motion syftar till att man
skulle få till stånd en utredning, som
skulle klarlägga orsakerna till att arbetskraftsbehovet
i skogarna för närvarande
är så stort och hur man skulle
få detta behov täckt. Ser man på de
yttranden som har avgivits av olika instanser,
som har haft att yttra sig över
motionen, så finner man, att samtliga
redovisar att stora svårigheter förefinns
att skaffa tillräcklig arbetskraft och få
till stånd en tillfredsställande skötsel
av våra skogar. Det aktualiserades också
i mycket hög grad under lantbruksveckan
i våras, då landshövding Lindberg
i ett mycket uppmärksammat anförande
tog upp denna fråga. Vi kan
väl förutsätta, att han som landshövding
i Västerbottens län känner till
dessa förhållanden och visste vad han
talade om vid det tillfället.

När man försöker att bedöma utvecklingen
i vårt land ifrån 1947, då hela
jordbruksfrågan var uppe till överläggning
och avgörande, så finner man, att
det ändrade förhållandet har inträtt, att
skogsprodukterna har stigit i pris och

Onsdagen den 23 november 1955

Nr 28

Åtgärder för tillgodoseende av skogsbrukets behov av arbetskraft

vunnit en stabilitet i prishänseende,
som man säkerligen inte vid det tillfället
hade räknat med. Det gör nog
också, att man kan fråga sig, huruvida
det är riktigt, att man i fortsättningen
tillämpar samma rationaliseringsprincip
i fråga om skogsbygderna som i fråga
om slättbygderna. Det skulle, om jag
förstår saken rätt, betyda, att i skogsbygderna
skapar man basjordbruk, där
jordbruket som sådant ger full sysselsättning
åt vederbörande brukare, men
där man ändå med all rätt måste ställa
sig frågande, huruvida vederbörande
därmed också får sin försörjning tryggad.
Däremot torde läget vara det, att
om man driver ett ofullständigt jordbruk
i skogsbygderna, så kan man få
sin försörjning tryggad, därför att det
numera finns möjlighet att få utföra
skogsarbete i sådan omfattning och under
så pass fasta och säkra förhållanden,
att man kan anse, att vederbörande
därmed har sin existens tryggad.
Det betyder att ju mer man bortrationaliserar
dessa småbruk utan att ta
denna fråga under förnyad omprövning,
desto mer avfolkar man dessa
skogsbygder och har sedan inte möjlighet
att skaffa den arbetskraft, som skogen
behöver för att den skall kunna bli
skött på ett riktigt och tillfredsställande
sätt. Läget är naturligtvis ett helt
annat i slättbygderna. Där kan man givetvis
påstå att de synpunkter, som
man lade på denna fråga 1947, fortfarande
är aktuella.

Nu har vi från motionärernas sida
ställt oss frågan: År det inte riktigt att
man tar allvarligt på detta och gör klart
för sig, att det har inträffat ändrade
förhållanden, som gör, att man måste
vidta särskilda åtgärder för att se till
att arbetskraftstillgången blir tryggad.

Vi känner också till, hurusom man
från bolagens och domänstyrelsens sida
vidtagit åtgärder för att ge bostadssubventioner
utöver de statliga för att på
det sättet skaffa fast arbetskraft i skogen.
Den nuvarande utvecklingen går i

den riktningen, att man upprättar
skogshuggarläger och skogshuggarbyar.
Man skapar möjligheter för anställande
av tillfällig och lös arbetskraft för
att klara arbetet i skogarna.

För de kommuner och för den bygd
det gäller kan detta icke vara en riktig
lösning. Endast om man kan räkna
med att ett sådant arbete är helt tillfälligt
och sedan upphör, bör man handla
på detta sätt, men har man en arbetsuppgift
som man måste erkänna blir
bestående, innebär denna metod en
mycket dålig lösning av arbetskraftsfrågan
för vederbörande kommun. En
utveckling mot skogshuggarläger och
den rörliga arbetskraft, som kommer
dit, måste inte minst i vår tid, då man
har den fria spriten och därmed sammanhängande
förhållanden, te sig ganska
allvarlig.

Det är dessa synpunkter som vi lagt
på frågan, och vi menar att det är riktigt
att man från statens sida nu tar
dessa förhållanden under förnyad prövning.

Nu har utskottet sagt, att det pågår
inte mindre än sex olika utredningar,
som sysslar med dessa frågor. Jag skall
inte ta upp tiden med att uppräkna
dem, men man kan fråga sig, huruvida
det är rimligt att man splittrar en sådan
bär allvarlig fråga på ett sådant sätt,
som man har redovisat i utskottets
skrivning, och om det inte vore riktigare
att man från statens sida toge upp
denna fråga till allvarlig omprövning
för att få en verklig utredning till stånd.

•lag kan åberopa vad en annan landshövding
sade mig i våras, nämligen
landshövding Mossberg i Dalarna. Han
hade talat med sina jägmästare och dessa
hade sagt, att om man hade tillräckligt
med folk såväl för skogens skötsel
i allmänhet som för gallring och avverkning,
så skulle man kunna öka produktiviteten
i Dalarnas skogar med 50
procent. Det låter ju väldigt mycket,
men även om man inte skulle nå så
långt skulle det ur nationalekonomisk

4 —-Andra kammarens protokoll 19.r>,r). Nr 2H

Nr 28

Onsdagen den 23 november 1955

Åtgärder för tillgodoseende av skogsbrukets behov av arbetskraft

synpunkt vara värdefullt, även om produktionsökningen
vore mindre än 50
procent.

Det är med utgångspunkt från detta,
herr talman, som vi väckt denna motion.
Med hänsyn till utskottets redovisning
av pågående utredningar har
jag inte ställt något yrkande i min reservation,
men jag har ändå vid detta
tillfälle velat framhålla de synpunkter
som jag har på denna fråga, en fråga,
som jag anser vara en av de viktigaste
som vi för närvarande har att lösa inom
vårt samhälle.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 16

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 367, i anledning av väckt motion
om inläggande av vatten- och avloppsledningar
vid Arkö m. fl. lotsplatser;

nr 368, i anledning av väckta motioner
om anordnande av alkoholistpolikliniker
i landstingens regi; och

nr 369, i anledning av väckta motioner
om ersättning åt elektrikern J. F.
Öberg för skada, uppkommen under
militärtjänstgöring;
från tredje lagutskottet:
nr 365, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om reglering
av förbrukningen av elektrisk
kraft; samt

från jordbruksutskottet:
nr 366, med anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående utlämnande
av stödlån till jordbrukare m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

§ 17

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.48.

In fidem
Gunnar Brillh

IOUNS TRYCKERI, ESSELTE. STHLM SS
511643