Fredagen den 18 november Sid (Riksdagens protokoll 1960:26)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 26

FÖRSTA KAMMA REN

1960

18—23 november

Debatter m. m.

Fredagen den 18 november Sid.

Interpellation av herr Svanström om åtgärder för att avhjälpa bristen
på sjuksköterskor ...................................... 3

Tisdagen den 22 november

Svar på interpellation av herr Jonasson ang. 1959 års arealtillägg
till småbrukare .......................................... 5

Interpellation av herr Hedblom ang. den kommunala demokratien 9
Onsdagen den 23 november

Om viss förstärkning av undervisningen i matematik............ 11

Statsbidraget till folkhögskolor ................................ 13

Vissa folkskollärares jämställande med övningslärare i fråga om
undervisningsskyldighet .................................. 15

Åtgärder mot mörkerolyckor i trafiken ........................ 17

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 23 november

Statsutskottets utlåtande nr 170, om viss förstärkning av undervisningen
i matematik........................................ 11

— nr 171, ang. statsbidraget till folkhögskolor ................ 13

— nr 172, om vissa folkskollärares jämställande med övningslärare

i fråga om undervisningsskyldighet ........................ 15

— nr 173, ang. ersättning till markägare vid s. k. stolpintrång .. 16

— nr 174, ang. statsrevisorernas berättelse rörande vissa iakttagelser
beträffande 1959 års taxering, m. m................... 16

— nr 175, om översyn av den indirekta beskattningens administration
....................................................

1 Första kammarens protokoll 1960. Nr 26

Nr 26

Innehåll

Sid.

Bevillningsutskottets betänkande nr 75, om avdrag vid beskattningen
för avgifter till branschorganisationer m. fl........... 17

Andra lagutskottets utlåtande nr 57, om viss ändring i folkpensioneringslagen
...................................... 17

— nr 63, om åtgärder mot mörkerolyckor i trafiken, m. m....... 17

-— nr 64, om viss översyn av lotteriförordningen .............. 29

— nr 65, ang. inbetalningen av kommunernas andelar i folkpensioner
m. .............................................. 29

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31, ang. förslag till uranlag, m. m. 29

Jordbruksutskottets utlåtande nr 41, ang. statsbidraget till täckande
av driftkostnader vid lantbruksundervisningsanstalterna...... 29

Fredagen den 18 november 1960

Nr 26

Fredagen den 18 november

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Justerades protokollet för den 11 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 366, till Konungen i anledning av
väckta motioner om utjämning mellan
församlingarna av kostnaderna för byggande
och underhåll av kyrka.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

186, angående vissa kostnader i
samband med Sveriges anslutning till Europeiska
frihandelssammanslutningen
(EFTA); och

nr 187, angående överlåtelse av vissa
under vattenfallsstyrelsens förvaltning
stående markområden.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 170, i anledning av väckta motioner
om viss förstärkning av undervisningen
i matematik;

nr 171, i anledning av väckta motioner
rörande statsbidrag till folkhögskolor; nr

172, i anledning av väckt motion
om vissa folkskollärares jämställande
med övningslärare i fråga om undervisningsskyldighet; nr

173, i anledning av väckta motioner
om ändrade bestämmelser i visst
fall angående ersättning till markägare
vid s. k. stolpintrång;

nr 174, i anledning av riksdagens år
1959 församlade revisorers berättelse, i
vad densamma avser dels vissa iakttagelser
rörande 1959 års taxering in. m.,
dels kostnaderna för riksdagstrycket,

dels ock tillvaratagande av kronans intresse
i vissa rättsärenden; samt

nr 175, i anledning av väckt motion
om översyn av den indirekta beskattningens
administration;

bevillningsutskottets betänkande nr 75,
i anledning av väckta motioner om avdrag
vid beskattningen för avgifter till
branschorganisationer m. fl.;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 57, i anledning av väckt motion om
viss ändring i folkpensioneringslagen;

nr 63, i anledning av väckta motioner
om åtgärder mot mörkerolyckor i trafiken,
m. m.;

nr 64, i anledning av väckta motioner
om viss översyn av lotteriförordningen;
samt

nr 65, i anledning av väckta motioner
om viss ändring i lagen angående inbetalning
av kommunernas andelar i folkpensioner
m. m.;

tredje lagutskottets utlåtande nr 31, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om rätt att undersöka
och bearbeta fyndigheter av uranhaltigt
mineral m. m. (uranlag), m. in.; ävensom; jordbruksutskottets

utlåtande nr 41, i
anledning av väckta motioner angående
ändrade grunder för statsbidrag till täckande
av driftkostnader vid lantbruksundervisningsanstalterna.

Interpellation om åtgärder för att
avhjälpa bristen på sjuksköterskor

Herr SVANSTRÖM (ep) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! På olika håll i landet har
under den gångna sommaren förekommit
att avdelningar på kroppssjukhus
har måst stängas på grund av sjuksköterskebrist.
I många fall förekommer

Nr 26

Fredagen den 18 november 1960

Interpellation om åtgärder för att avhjälpa bristen på sjuksköterskor

långa väntelistor för intagning, och allmänhetens
berättigade önskemål om en
snabb behandling har ej alltid kunnat
tillmötesgås i önskvärd utsträckning. I
något fall har bristen varit så allvarlig,
att utförandet av t. o. m. akuta operationer
riskerats.

Inför den förestående utbyggnaden av
bl. a. regionsjukvården frågar man sig
på många håll, om hittills planerade åtgärder
för att komma till rätta med den
svåra bristen på utbildade sjuksköterskor
är tillräckliga för att det i den närmaste
framtiden starkt ökade behovet av
här berörd personal skall kunna täckas.

Såsom orsaker till den rådande bristsituationen
har bl. a. anförts den snabba
utbyggnaden av kroppssjukvården,
arbetstidsförkortningen, sjuksköterskeskolornas
begränsade utrymme, bristen
på lärare vid skolorna och framför allt
den stora avgången från yrket.

Vid den interpellationsdebatt, som förekom
i riksdagens andra kammare den
20 april i år, hänvisade inrikesministern
till olika åtgärder, som redan då
vidtagits och till andra som förväntades.
Bl. a. framhöll inrikesministern, att en
särskild kommitté sysslade med problemet
om överförande av vissa arbetsuppgifter
från sjuksköterskorna till kvalificerade
undersköterskor eller annan personal.
I debatten framfördes också tanken
att manliga sjukvårdare med motsvarande
utbildning skulle vara lika
lämpade som den kvinnliga personalen
och till vissa arbetsuppgifter t. o. m.
överlägsna. Den frågan togs emellertid
inte upp till närmare debatt.

Här kan anföras att en viss differentiering
lämpligen skulle kunna ske beträffande
sjukvården på så sätt, att åt
de manliga befattningshavarna anvisas
för dem lämpliga uppgifter. Det får anses
sannolikt, att avgången från yrket i
fråga om manliga sjukskötare skulle bli

mindre än i fråga om sjuksköterskorna.
På sikt skulle därför ett ökat antal manliga
sjukskötare i kroppssjukvården
medverka till att häva den rådande bristen.

Våra sjuksköterskeskolor står ju i
princip öppna för både kvinnliga och
manliga elever. Tyvärr har det i praktiken
visat sig förenat med stora svårigheter
att intressera manliga elever att
söka inträde vid sjuksköterskeskolorna.
Möjligen skulle det gå lättare att få manliga
inträdessökande till en skola med
enbart manliga elever. Det har framhållits,
att detta borde vara en uppgift för
statsmakterna. Vore isen väl en gång
bruten, så skulle måhända intresset för
sjukvårdsyrket öka hos den manliga
ungdomen. I mentalsjukvården har man
ju goda erfarenheter av manlig sjukvårdspersonal.

Med stöd av vad jag här anfört anhåller
jag om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få framställa följande frågor.

1. Anser statsrådet att hittills vidtagna
eller planerade åtgärder är tillräckliga
för att häva den nuvarande bristen
på sjuksköterskor och för att fylla behovet
av sådan personal i framtiden?

2. År statsrådet beredd att medverka
till åtgärder i syfte att skapa en särskild
för enbart manliga elever avsedd sjukskötareskola? På

gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.09.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Tisdagen den 22 november 1960

Nr 26

Tisdagen den 22 november

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollen för den 15 och
den 16 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
362, till Konungen i anledning av väckt
motion om viss ändring av bestämmelserna
rörande traktamentsersättning till
värnpliktiga.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 367, till Konungen i anledning
av väckt motion om arbetstidsreglering
för personal inom den yrkesmässiga biltrafiken,
m. m.

Ang. 1959 års arealtillägg till småbrukare

Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
NETZÉN, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr Jonassons
interpellation angående 1959 års
arealtillägg till småbrukare, erhöll ordet
och anförde:

Herr talman! Med första kammarens
tillstånd har herr Jonasson frågat mig
dels vad orsaken är till att jordbruksdepartementets
beräkningar angående arealtillägget
så starkt avviker från vad
som förutsattes vid riksdagsbeslutet
1959, dels vilka åtgärder jag avser att
vidtaga med anledning av att småbruket
sålunda enligt det framkomna materia -

av riksdagen för ändamålet. Någon skillnad
mellan departementets beräkningar
och vad som förutsattes vid riksdagsbeslutet
finnes sålunda inte.

Jordbruksdepartementets beräkningar
baserades på det detaljerade material,
som hade framlagts av utredningen om
småbruksstöd. Med utgångspunkt från
detta material kunde sålunda i möjligaste
mån hänsyn tagas till de förändringar
i fråga om medelsbehovet, som
föranleddes av att de i propositionen
framlagda förslagen inte helt följde utredningens.
Vidare beaktades i departementets
beräkningar den pågående
minskningen av antalet mindre brukningsenheter.
Man antog därvid, att antalet
småbruk från tidpunkten för utredningens
beräkningar fram till år
1959 skulle minska i ungefär samma årliga
takt som mellan jordbruksräkningarna
åren 1951 och 1956. I brist på ytterligare
statistiskt material kunde däremot
inte hänsyn tas till inkomstutvecklingen
efter den tid, som låg till grund
för utredningens beräkningar. Effekten
av den föreslagna inkomstgränsen för
erhållande av arealtillägg fick därför
beräknas på samma material som vid utredningens
beräkningar. Effekten av
den i propositionen föreslagna förmögenhetsgränsen
fick beräknas på i viss
utsträckning osäkert material.

Såsom interpellanten påpekat kommer
enligt preliminära beräkningar den
faktiska kostnaden för arealtillägget för
det första året, 1959, att väsentligt understiga
det beräknade beloppet av 37

let tillförts betydligt lägre arealtillägg
än vad riksdagen avsett.

I anledning av den första frågan vill
jag framhålla, att de inom jordbruksdepartementet
våren 1959 verkställda
beräkningarna av medelsbehovet för
arealtillägg med då kända förutsättningar
ledde fram till det belopp av 37
miljoner kronor, som också anvisades

miljoner kronor. Frågan om orsakerna
härtill är, enligt vad jag under hand inhämtat,
föremål för närmare undersökningar
inom 1960 års jordbruksutredning.
Dessa har emellertid inte ännu
slutförts.

I avvaktan på resultatet av undersökningarna
får jag inskränka mig till att
peka på vissa sannolika förklaringar till
avvikelsen mellan den beräknade och

g Nr 26 Tisdagen den 22 november 1960

Ang. 1959 års arealtillägg till småbrukare

den faktiska kostnaden för arealtilläg- rationaliseringen bär småbruket synnerget.
Det är sålunda inte osannolikt, att ligen svårt att hänga med. En övergång
den årliga minskningen av antalet mind- till större enheter kan vara riktig på
re brukningsenheter gått i snabbare takt vissa håll men är däremot mindre lämpefter
år 1956 än vad man antog i depar- lig på vissa andra platser — speciellt
tementets beräkningar. Det är inte hel- gäller detta inom skogsbygderna. På de
ler uteslutet, att vissa småbrukare, som platser där större enheter skulle kunna
genom omläggningen år 1959 blivit bi- rekommenderas föreligger det ej alltid
dragsberättigade, inte uppmärksammat möjligheter att få tillköp till stånd. En
de nya möjligheterna till bidrag. Vidare del människor befinner sig dessutom i
kan ett större antal småbrukare än vad en sådan ålder att en övergång till ett
som på tidigare material kunde beräk- annat yrke i syfte att därigenom få
nas, genom bland annat kompletterande bättre inkomstförhållanden inte är möj -

inkomster från sysselsättning utanför
den egna brukningsenheten, ha fått inkomster,
som uppnått eller överstigit
genomsnittsinkomsten inom 10—20 hektarsgruppen
och sålunda inte blivit berättigade
till arealtillägg. Ett osäkerhetsmoment
är även effekten av den utav
riksdagen godtagna förmögenhetsgränsen.

I anledning av interpellantens andra
fråga får jag erinra om att även spörsmålet
om inkomstutvecklingen inom det
mindre jordbruket är föremål för närmare
undersökningar inom 1960 års jordbruksutredning.
Eftersom dessa undersökningar
inte slutförts, är det naturligt
nog ännu för tidigt att uttala sig mera
bestämt om resultatet av dem. I ärendets
nuvarande läge finner jag det inte
möjligt att redovisa någon slutlig ståndpunkt
till vilka åtgärder som bör eller
kan vidtagas i denna viktiga fråga.

Med det anförda anser jag mig, herr
talman, ha besvarat herr Jonassons interpellation.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack till statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet för svaret på
min interpellation. Av svaret framgår
att jordbruksministern erkänner, att det
bidrag som har avsetts utgå såsom stöd
till det mindre jordbruket ej kommer
att utgå i form av arealtillägg.

Låt mig, herr talman, först säga några
ord om småbruket som driftform.

På grund av prisutvecklingen på jordbrukets
område samt den yttre och inre

lig På

grund av dessa förhållanden måste
många människor fortsätta med sitt småbruk,
även om lönsamheten är låg. Inom
vissa områden, och då speciellt i skogsbygderna,
kominer småbruket att bestå.
Arronderingen och de klimatiska förhållandena
liksom arbetsmöjligheter m. m.
gör att småbruket torde bli den lämpligaste
driftformen ännu en tid framöver.

Ur bebyggelse- och trevnadssynpunkt
samt med hänsyn till försörjningen är
det också lämpligt att jorden brukas inom
skogsbygderna, även om de klimatiska
förhållandena ej alltid är de bästa.

Om vi ser på landets försörjning, finner
vi att jordbruket har en viktig uppgift
att fylla — det ingår som ett led
i vårt totala försvar. Som uppväxtmiljö
för barn är också småbruket att föredra
framför exempelvis storstadsmiljö.
Vi kan nog därför vara överens om att
vi måste räkna med att ha småbruket
kvar även framöver, men småbruket behöver
stöd.

Tidigare hade vi producentbidrag,
men i enlighet med proposition nr 149 i
fjol beslutade riksdagen att ersätta producentbidraget
med ett behovsprövat
arealbidrag. Detta beslut hade föregåtts
av en särskild utredning.

Enligt det förslag som utredningen
om småbrukarstödet lade fram skulle
arealtilläggen kosta 50 miljoner kronor
årligen.

Regeringen prutade på detta förslag
beträffande både belopp och areal och
föreslog skärpta bestämmelser. Riksdagens
majoritet beslutade i enlighet med

Tisdagen den 22 november 1960

Nr 26

propositionen, men vi i centerpartiet
önskade gå längre beträffande stödåtgärderna
till jordbruket.

I propositionen anfördes, att 37 miljoner
kronor per år skulle utgå i arealtillägg,
och riksdagens majoritet uttalade
genom beslutet att vi hade råd med
37 miljoner till småbruket. Att siffrorna
var någorlunda rätt beräknade förutsatte
riksdagen, men hur de hade framräknats
angavs inte i propositionen —
på den punkten handlade riksdagen i
god tro. Att någon felbedömning eller
felräkning gjorts kan man väl ändå inte
komma ifrån. I stället för de 37 miljoner
som enligt förslaget skulle utgå kan
man nu, sedan ansökningarna kommit
in, räkna med omkring 27 miljoner. Jag
har frågat, vad orsaken kan vara till
denna felräkning.

Jordbruksministern har här framfört
en del allmänna synpunkter och förklaringar,
och om dessa är väl inte så
mycket att säga. Att en sammanläggning
till större enheter kanske sker i hastigare
tempo än beräknat kan vara en
förklaring, men detta vet vi ingenting
bestämt om.

Detsamma gäller även antagandet att
småbrukarnas inkomster ökat genom
kompletterande inkomster från sysselsättning
utanför den egna brukningsenheten.
Det finns inget material som ger
klart besked om utvecklingen härvidlag
heller.

Jordbruksministern förklarar vidare i
svaret: »Effekten av den i propositionen
föreslagna förmögenhetsgränsen
fick beräknas på i viss utsträckning osäkert
material.» Utredningens majoritet
föreslog en övre förmögenhetsgräns av
80 000 kronor och beräknade på så sätt
ett visst antal bidragsgivare. Regeringen
sänkte förmögenhetsgränsen till
50 000 kronor. Kan inte felet ligga däri
att det sedan inte skett någon omräkning
av antalet bidragstagare?

I samband med omtaxeringen av fastigheterna,
då taxeringsvärdena höjdes
med 60 procent, om jag inte minns fel,
höjdes även förmögenhetsgränsen från
50 000 till 80 000 kronor. Denna höjning
av taxeringsvärdena skedde på grund

Ang. 1959 års arealtillägg till småbrukare
av penningvärdets försämring. Ett tidigare
taxeringsvärde på 50 000 kronor
blir med 60 procents förhöjning 80 000
kronor. Lönsamheten inom småbruket
blir väl dock inte större för att taxeringsvärdena
höjs. Orsaken till den felberäkning,
om jag får använda det uttrycket,
som här skett torde ligga i just
den omständighet som jag här påpekat,
även om naturligtvis också andra faktorer
kan ha spelat in. När riksdagen
sedan tog siffrorna i propositionen för
gott och inte ansåg sig ha råd med mer
än dessa 37 miljoner kronor blev slutresultatet
ett inkomstbortfall för det
mindre jordbruket med cirka 10 miljoner
kronor på grund av denna felberäkning.

Sedan vill jag, herr talman, bara ta
upp ytterligare en punkt i interpellationssvaret.
Jordbruksministern säger:
»Det är inte heller uteslutet, att vissa
småbrukare, som genom omläggningen
år 1959 blivit bidragsberättigade, inte
uppmärksammat de nya möjligheterna
till bidrag.» Det är nog riktigt att så är
förhållandet, och enligt min erfarenhet
finns det en hel del sådana fall. Jag
vill därför rikta följande fråga till herr
jordbruksministern: Då det nu finns

pengar över, har de småbrukare som
glömt att söka dessa bidrag nu i efterhand
möjlighet att inkomma med framställning
om bidrag? Kommer dessa ansökningar
i så fall att beviljas?

Jag skulle dessutom vilja framföra
det önskemålet att en jämkning måtte
ske av tillämpningsbestämmelserna. Det
skulle onekligen vara av stort värde om
så kunde ske. I vissa fall kan det ju
vara blott obetydligheter, exempelvis vid
bedömningen av arealgränserna, som resulterar
i att man går miste om bidrag,
vilket givetvis leder till att vederbörande
blir besvikna.

På min andra fråga i interpellationen
liar jordbruksministern hänvisat till de
undersökningar som pågår inom 1960
års jordbruksutredning. Jag hade kanske
väntat mig att få ett något mera klart
och positivt svar beträffande användningen
av de tio miljoner kronorna,
men på den punkten får jag väl nöja

Nr 26

Tisdagen den 22 november 1960

Ang. 1959 års arealtillägg till småbrukare

mig med det besked som jag har fått.
Kanske förhåller det sig så att regeringen
anser sig ha bättre användning
för de tio miljoner kronorna för att täcka
penningbehovet vid Operans reparation
än för att ge de mindre jordbrukarna
de tidigare utlovade medlen.

Herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Jag tänker inte ge mig
in på något försök att göra jämförelser
mellan Operan och småbrukarstödet:
det kanske är en litet för stor distans
mellan dessa frågeställningar.

Herr Jonasson ville uppfatta svaret
som ett erkännande av att riksdagens
beslut år 1959 inte har kunnat effektueras.
Jo, herr Jonasson, det har kunnat
effektueras när det gäller den väsentliga
frågan i sammanhanget, nämligen
bidraget till de stödberättigade småbrukarna
i form av den tredelning som utgör
småbrukarstödet. Arealtillägget, leveranstillägget
på mjölken och det extra
mjölkpristillägget för Norrlands vidkommande
har utgått i överensstämmelse
med riksdagens beslut år 1959 och
den konfirmering som därefter skedde
år 1960. Men det är givetvis alldeles riktigt
— såsom också framgick av interpellationssvaret
— att det inte varit
möjligt att försöka bedöma kostnadsramen
av de skäl som jag delvis åberopade.
Jag vill emellertid erinra om att
1951 års småbruksutredning byggde på
det material som fanns tillgängligt, och
det var utifrån samma förutsättningar
som regeringens förslag utarbetades. Det
förelåg ändå en skillnad, nämligen mellan
de 50 miljoner kronor, som småbruksutredningen
från sina förutsättningar
hade förordat, och de 37 miljoner
kronor, som beräknats vara den
kostnadsram, inom vilken enbart arealtilläggen
skulle hålla sig. Det är riktigt
att förutsättningarna att bedöma dessa
frågor var begränsade till en bedömning
på grundval av de förutsättningar
som hör till bilden. Dessa förutsättningar
var ju för det första beroende på
antalet stödberättigade från det ena året
till det andra, i vilken takt minskning -

en skulle komma att fortgå och hur
länge man kunde räkna med att behålla
det ungefärliga antalet. För det andra
hade man att ta hänsyn till inkomstgränsen,
och där fixerades av naturliga
skäl en inkomstgräns, som var jämförbar
med den framräknade inkomsten
för basjordbrukare. Men härigenom bortfaller
också den grupp som genom kompletterande
arbeten har passerat gränsen,
och detsamma gäller för dem som
har mindre brukningsdelar men som
lyckats uppehålla kompletterande anställningar
eller arbetsuppgifter. Särskilt
under de senare åren har det med
säkerhet varit åtskilliga, som enbart av
det skälet inte har kommit in under
antalet stödberättigade. Förmögenhetsgränsen
var — såsom jag också redovisade
i interpellationssvaret •— byggd på
ett i och för sig ganska osäkert material
när det gällde att bedöma hur den
gränsen kom att inverka. Det är riktigt
som herr Jonasson säger, att utredningens
majoritet föreslog en förmögenhetsgräns
på 80 000 kronor, medan jag tillät
mig följa reservanten i utredningen, ordföranden
i Svenska lantarbetareförbundet,
som förordade att man borde sätta
gränsen vid 50 000 kronor. Om jag inte
minns alldeles fel, tror jag att även lantbruksstyrelsen
med herr Jonassons partivän
generaldirektör Norup i spetsen
anslöt sig till en förmögenhetsgräns på
50 000 kronor.

Herr Jonasson ställde också en fråga
beträffande dem som i de hittills kända
beräkningarna fallit bort genom att
de inte uppmärksammat rätten att erhålla
arealbidrag till följd av att de varit
borta ur bilden när det gällt producentbidraget.
På den punkten vill jag
svara, att jag inte kan finna att några
hinder bör möta för att de som nu, genom
den uppmärksamhet frågan onekligen
tilldragit sig i olika sammanhang,
har kommit underfund med denna rätt
också blir i tillfälle att utnyttja den.
Jag vill för min personliga del gärna
medverka till att de i efterhand skall
kunna få sina ansökningar prövade.

Herr Jonassons önskan om jämkning
av tillämpningsföreskrifterna får väl bli

Tisdagen den 22 november 1960

Nr 26

Interpellation ang. den kommunala demokratien

en senare fråga, som tas upp när problemet
i sin helhet kan bedömas. De nu
gällande tillämpningsföreskrifterna utgår
från de riktlinjer, som riksdagsbeslutet
innebar, och man kan inte gärna
förbrå de verkställande myndigheterna
att dessa föreskrifter tillämpas så länge
de nuvarande bestämmelserna gäller.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jordbruksministern sade
att det viktigaste är att de stödberättigade
får sina understöd på det sätt som
anges i reglerna, och det är ju alldeles
riktigt, men å andra sidan har den snäva
tillämpningen av bestämmelserna om
arealgränser och dylikt onekligen avskurit
många från stöd. Naturligtvis kan
det tänkas att de har överklagat besluten,
och i de fallen får vi hoppas att rättelse
skall ske.

I fråga om beräkningarna är det klart
att antalet kan variera, och variera mycket
starkt, från år till år. Ändrade
inkomstförhållanden, arbetsmöjligheter
bredvid jordbruket och en hel del andra
faktorer spelar in. Men man tycker
att en så pass stor felberäkning som på
25 procent — som det här rör sig om
— ändå är i kraftigaste laget.

Jag ställde en fråga om möjligheterna
att söka arealtillägg i sådana fall, där
vederbörande inte observerat rätten att
söka anslag. Jordbruksministern har nu
svarat, herr talman, att sådana möjligheter
bör föreligga och att bidrag skall
kunna utgå i efterhand, och jag ber att
få framföra ett tack till jordbruksministern
för det positiva svaret. Om detta
blir fallet, tror jag att vårt meningsutbyte
i dag har haft något gott i släptåg.

överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 186, angående vissa kostnader i
samband med Sveriges anslutning till
Europeiska frihandelssammanslutningen
(EFTA) ; och

nr 187, angående överlåtelse av vissa
under vattenfallsstyrelsens förvaltning
stående markområden.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 170—175, bevillningsutskottets
betänkande nr 75,
andra lagutskottets utlåtanden nr 57 och
63—65, tredje lagutskottets utlåtande nr
31 samt jordbruksutskottets utlåtande nr
41.

Interpellation ang. den kommunala
demokratien

Herr HEDBLOM (fp) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Utredningen om den
kommunala indelningen har för någon
tid sedan erhållit nya direktiv att framlägga
förslag med sikte på en genomgripande
ny kommunindelning 1962. I
anledning härav har debatten om den
kommunala demokratien åter blossat
upp i pressen. Tanken på införande av
ett kommunalt folkomröstningsinstitut
har åter förts fram i debatten. Ett sådant
institut skulle vara ett medel att
stärka kommuninvånarnas möjligheter
att göra sin röst hörd i de kommunala
frågorna.

Som bekant framlade 1950 års folkomröstnings-
och valsättsutredning 1952
ett betänkande med förslag till lag om
kommunal folkomröstning. Utredningen,
som bestod av representanter för samtliga
demokratiska partier, underströk att
det kunde vara av värde om en i lag
reglerad möjlighet funnes att erhålla ett
omedelbart uttryck för kommuninvånarnas
inställning till betydelsefulla kommunala
frågor. Det skulle ankomma på
fullmäktige att fritt bedöma, när förutsättningar
kunde anses föreligga för
kommunal folkomröstning. Val samt frågan
om grunden för utdebitering av allmän
kommunalskatt skulle undantagas
från omröstning enligt förslaget. Utredningens
förslag resulterade icke i någon
proposition till riksdagen.

Tisdagen den 22 november 1960

10 Nr 26
Interpellation ang. den kommunala demokratien

Genom den nya kommunindelningsreform,
som nu signaleras, kommer ännu
större enheter än de som tillkom 1952,
att skapas. Möjligheterna för lokala synpunkter
att göra sig hörda minskas ännu
mera. Avståndet mellan de styrande
och de styrda ökas ytterligare. Många
kommunala frågor berör på ett särskilt
sätt direkt medborgarna. Genom kommunalstämmornas
försvinnande i samband
med kommunindelningsreformen
1952 försvagades medborgarnas kontakt
med de kommunala angelägenheterna.
Detta kan motverkas, om möjlighet finns
att anordna folkomröstning i viktigare
kommunala frågor. En sådan förstärkning
av den kommunala demokratien
skulle vara värdefull icke blott i de
stora landsbygdskommuner, som nu
kommer att bildas, utan även i de större
städerna. Medborgarnas möjlighet att
där hålla kontakt med och påverka det
kommunala skeendet är nämligen mycket
begränsad. Förslag att i Stockholm
inrätta stadsdelsråd för att avhjälpa de
mindre tillfredsställande förhållandena
har avvisats. Ett sådant lokalt opinionsorgan
med t. ex. rätt att ställa förslag
och yttra sig över remitterade frågor
liksom befogenhet att välja vissa lokala
nämnder och styrelser borde kunna fyl -

la en viktig funktion både i städerna och
på landsbygden. Lokala organ, på landsbygden
förslagsvis benämnda sockenråd,
kunde på ett effektivt sätt tillvarataga
särskilt avlägsna kommundelars
intressen.

Jag anhåller om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för justitiedepartementet
få rikta följande fråga:

Är statsrådet beredd att taga initiativ
som syftar till att på olika vägar stärka
den kommunala demokratien, t. ex. genom
att framlägga proposition i enlighet
med 1950 års folkomröstnings- och
valsättsutrednings förslag till lag om
kommunal folkomröstning och genom
att låta utreda frågan om möjlighet för
kommuner att inrätta lokala organ av
typen stadsdelsråd?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.28.

In fidem

K.-G. Lindelöw

Onsdagen den 23 november 1960

Nr 26

Onsdagen den 23 november

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Herr Undén anmälde, att han infunnit
sig vid riksdagen.

Om viss förstärkning av undervisningen
i matematik

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 170, i anledning av väckta motioner
om viss förstärkning av undervisningen
i matematik.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Thorsten Larsson m. fl. (1:174) och den
andra inom andra kammaren av herr
Johnsson i Skoglösa m. fl. (11:205), hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om sådan
ändring av § 105 i folkskolestadgan,
att förstärkning av matematikundervisningen
med en veckotimme (lärartimme)
för klass i folkskola, om klassen helt
eller delvis utgjordes av årskurs 6, medgåves
om elevantalet i klassen vore lägst
17 samt att, om skolan hade B-form,
uppdelning av klassen i två grupper under
den nämnda veckotimmen medgåves.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt, att
motionerna 1:174 och 11:205 icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade anmälts av herr
Larsson i Hedenäset, som dock ej antytt
sin mening.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! De här motionerna kan
inte sägas ha fått något större gensvar i
utskottet, men inte desto mindre dristar
jag mig att något förklara och försvara
dem här inför kammaren, särskilt som
utskottet enligt min uppfattning har
gjort ett förbiseende när det gäller innebörden
av nu gällande bestämmelser.

Jag återkommer litet senare till den frågan.

Motionärerna vill i första hand skapa
möjlighet till en förstärkning av matematikundervisningen,
särskilt då vid bygdeskolorna,
där mellanstadiet är placerat.
Såsom var och en förstår är det här
fråga om de områden, där enhetsskolan
är genomförd. Klasserna i dessa bygdeskolor
är ofta mindre än »delningstalet»
21, vid vilket folkskolestadgan medger cn
förstärkningsanordning. Denna förstärk
ning har ju till uppgift att ge möjlighet
till s. k. omedelbar undervisning. Vid
bygdeskolorna förekommer i regel skolform
B, kanske i de flesta fall skolform
B 1. Man kan inte fördöma denna skolform
i och för sig, men det innebär dock
ett handikapp för undervisning i vissa
ämnen att två årskurser alltid skall undervisas
samtidigt. Detta gäller exempelvis
matematikundervisningen. I en skolklass
av A-typ ägnas samtliga lektioner
åt omedelbar undervisning, men i klass
av B-typ kan läraren inte ägna mer än
omkring halva lektionen åt omedelbar
undervisning av varje årskurs.

Folkskolestadgan medger nu en förstärkning
av ämnet matematik i årskurs
6, en förstärkning som består i att läraren
vid ett elevantal av lägst 21 under
två lärartimmar -— d. v. s. en veckotimme
för eleverna — i klass av A-typ helt
kan ägna sig åt undervisning av halv
klass och i klass av B-typ helt åt undervisning
av högre eller lägre årskurs eller
årskurser var för sig. Vid bygdeskolorna
förekommer — vi har det så i mitt
distrikt — att klasserna inte alla gånger
når upp till detta magiska delningstal.
För att åstadkomma rättvisa har vi med
kommunala medel betalat sådana förstärkningstimmar
vid de skolor som inte
har nått upp till elevantalet 21.

Med anledning av behandlingen av de
väckta motionerna har jag ställt mig
frågan, om sådana skolstyrelser och fullmäktigeförsamlingar
måhända alldeles

Nr 28

Onsdagen den 23 november 1960

Om viss förstärkning av undervisningen
feltolkat bestämmelserna, när de på det
sättet har utanordnat kommunala medel
i väntan på att det skulle bli möjligt afl
erhålla statsbidrag. Enligt utskottets
skrivning förefaller det nämligen, som
om skiljaktigheterna skulle bli större, om
man gick till väga på det sätt som vi
gjort. Jag ber att få belysa detta genom
ett citat ur utskottets utlåtande.

I andra stycket skriver utskottet: »Motionärerna
har föreslagit sänkning av
nämnda elevantal från 21 till 17 och
därvid särskilt framhållit svårigheterna
i skolor av B-form. Enligt utskottets mening
gör sig svårigheterna vid matematikundervisningen
gällande på ett helt
annat sätt i de stora A-klasserna med
ofta mer än 35 elever än i klasser av
B-form med högst 21 elever.»

Jag vill rikta den frågan till utskottets
talesman: Vad är det egentligen som
gäller? Är det vad som säges i första
stycket, där utskottet citerar skolstadgan
och säger att även en A-klass kan
delas i två grupper med en timmes förstärkning,
om elevantalet är minst 21,
liksom kan ske beträffande B-klass, eller
är det vad som uttalas i det nyss
citerade andra stycket, där utskottet
faktiskt påstår att A-klasser har 35 som
lägsta delningstal? För frågans rättvisa
bedömning är det givetvis väsentligt att
ha den saken klar för sig.

Jag vore därför mycket tacksam, om
jag av utskottets talesman finge ett svar
på hur dessa, skall vi säga något motstridande
uppgifter, bör tolkas. Innan
jag framställer något yrkande skulle jag
vilja ha det klart.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Utskottet har givit en
ganska utförlig framställning av frågan
såväl i reciten som i utskottets eget utlåtande
angående motionerna. Jag tror
inte att det är nödvändigt att jag här
citerar vad skolöverstyrelsen har skrivit
angående motionärernas förslag. Det
finns att läsa på sid. 1 och 2, och även
statskontorets yttrande är återgivet.

Jag måste erkänna att jag inte riktigt
förstod den föregående ärade talarens

i matematik

fråga angående de stora klasserna i Aform
och B-form. Vi har emellertid upprepade
gånger haft frågan om matematikundervisningen
uppe till behandling
här i riksdagen, och varje gång har vi
diskuterat de här problemen. Såvitt jag
har kunnat fatta har vi varit ganska överens
om att i de verkligt stora klasserna,
där elevantalet är 35 och ibland däröver
med rätt olika elever och stor skillnad
på hur eleverna kan följa med i undervisningen,
är det en rätt svår uppgift för
en lärare att hålla ihop klassen, men då
har man ju möjlighet att dela på den.
Såväl skolöverstyrelsen som utskottet har
framhållit, att vad beträffar skolor av
B-typ — vi har tre olika skolor av Btyp
— har läraren, i varje fall när han
kan få ta halva klassen till tyst undervisning
och sedan ägna sig åt matematikundervisning
för den andra hälften, inte
sämre utgångsläge.

Vad som emellertid är kanske allra
väsentligast är att vi har utredningar på
olika punkter, inte minst skolberedningens
utredning på de här puunkterna, och
det gör ju att en översyn av vad man
vill kalla A-skolorna kommer till stånd.
Skolöverstyrelsen framhåller ganska bestämt
att B-skolorna inte är misslottade
i fråga om matematikundervisningen,
även om de kanske kan vara missgynnade
på andra punkter.

Herr talman! De av kammarens ledamöter
som är intresserade av de här
problemen kan läsa vad som har framhållits
från utskottets sida, och jag tror
att det sagda är tillräckligt. Jag ber att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Herr Näsström sade att
han har litet svårt att förstå vad jag
egentligen ville veta. Jag ber att få upprepa
än en gång vad utskottet har skrivit.
Utskottet har skrivit att svårigheterna
vid matematikundervisningen gör
sig gällande på ett helt annat sätt i de
stora A-klasserna med ofta mer än 35
elever än i klasser av B-form med högst
21 elever. Utskottet fortsätter sedan:
»Ett bifall till motionärernas förslag

Onsdagen den 23 november 1960

Nr 26

skulle alltså icke skapa de av motionärerna
själva åsyftade förutsättningarna
för en i möjligaste mån likvärdig undervisning
i matematik för alla elever på
mellanstadiet utan i stället innebära risk
för att olikheterna förstoras.»

Nu förhåller det sig faktiskt på det
sättet att detta är en feltolkning av skolstadgan,
ty både A-klass och B-klass får
delas om elevantalet uppgår till 21, vilket
utskottet också har angivit i första
stycket i sitt utlåtande. Det har alltså
blivit ett förbiseende vid tolkningen, och
det var därom jag ville ha besked. Detta
understryker ytterligare vad jag har
framhållit, nämligen att det är nödvändigt
att se till att B-klasserna, som inte
kan bli föremål för omedelbar undervisning,
får en undervisning likvärdig
med den som ges i A-klasserna. Det är
väl kontentan av detta.

I remissvaret från statskontoret har
det sagts att det kanhända kommer att
kosta mycket pengar, om man sänker
delningstalet till 17. Jag tror inte att så
är fallet. Jag hörde ett föredrag av ett
undervisningsråd häromdagen, och han
sade att det skulle bli fråga om 440 skoldistrikt,
om jag fattade honom rätt. Vi
har i vårt skoldistrikt en utgift för denna
förstärkning vid två av de sex bygdeskolorna
på 1 100 kronor. Om vi antar
att det kommer att röra sig om 1 000
kronor i varje skoldistrikt, skulle det bli
sammanlagt 440 000 kronor. Det måste
anses som ett mycket blygsamt belopp i
förhållande till den samlade budgeten.

När jag nu yrkar bifall, herr talman,
till motionen, så gör jag detta i den fasta
förvissningen, att många landsbygdsdistrikt
anser att det är två ting som är
ganska väsentliga: det är att bevara bygdeskolorna
för låg- och mellanstadiets
undervisning och att eleverna där får
i stort sett samma undervisning och
kommer rustade på samma sätt som eleverna
i A-klasserna till lektionerna vid
de centrala skolorna på högstadiet.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Med anledning av vad
herr Larsson anfört vill jag bara nämna

Ang. statsbidraget till folkhögskolor
att centerpartiets skolexpert herr Larsson
i Hedenäset har varit med i utskottet
och därvid icke gjort de invändningar
som framförts av herr Thorsten Larsson
utan nöjt sig med en blank reservation.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt samt vidare
på bifall till motionen I: 174; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Ang. statsbidraget till folkhögskolor

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 171, i anledning av väckta motioner
rörande statsbidrag till folkhögskolor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Tage Johansson m. fl. (1:105) och den
andra inom andra kammaren av herr
Brandt i Sätila m. fl. (II: 120), hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om att statsbidrag för täckande av driftkostnader
vid statsbidragsberättigade
folkhögskolor i riket måtte utgå för kurstid
i stället för, som nu vore fallet, för
dag varunder undervisning påginge.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna 1:105 och 11:120 icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr JOHANSSON, TAGE, (s):

Herr talman! I de motioner, som behandlats
i detta utlåtande, har vi motionärer
föreslagit, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t skulle begära en
viss ändring i bestämmelserna om det
statliga driftbidraget till folkhögskolorna.
Vårt förslag innebär i korthet, att
det driftbidrag som staten nu ger folkhögskolorna
skall utgå för varje dag un -

Nr 26

Onsdagen den 23 november 1960

Ang. statsbidraget till folkhögskolor
der kurstiden i stället för som nu endast
för dag då undervisning pågår.

Anledningen till vårt förslag är bl. a.,
att de nuvarande bestämmelserna redan
från början tolkades på olika sätt. De
flesta, bl. a. skolöverstyrelsen, tolkade
dem så att bidrag skulle utges för samtliga
dagar under kurstiden. För internatskolor,
dit ju folkhögskolorna hör,
blir driftkostnaderna i stort sett lika
stora, oavsett om undervisning pågår
eller inte. Det väsentliga i detta sammanhang
— alltså beträffande driftkostnaderna
— är nämligen om eleverna
finns på skolan eller inte.

Skolöverstyrelsen, som tillstyrker motionerna,
har också i sitt yttrande understrukit
det orimliga i att en skola
med de nuvarande bestämmelserna kan
få driftbidrag för exempelvis en söndag,
om man då ordnar ett samkväm eller ett
sammanträde med en studiecirkel. På så
sätt blir det nämligen en undervisningsdag
— och bidrag utges. Det finns risk
för att skolorna på detta konstlade sätt
höjer antalet undervisningsdagar och
därmed också driftbidraget.

Statskontoret, som avstyrker motionerna,
säger i sitt yttrande, att motionärerna
inte gjort gällande, att nuvarande
bidrag är otillräckligt. Alla som känner
folkhögskolornas verksamhet och
ekonomi — jag tänker då i första hand
på de icke landstingsägda skolorna —
vet dock att man brottas med mycket
stora ekonomiska svårigheter.

Det har också sagts, att driftbidraget
avsåg att täcka 75 procent av skolornas
driftkostnader. I verkligheten är det väl
så att bidraget täcker snarare under än
över 35 procent av skolornas kostnader
i det här avseendet.

Vi menar, att den ändring av de nuvarande
bestämmelserna som vi föreslagit
är motiverad dels för att skapa
rättvisare och klarare bestämmelser,
dels för att ge skolorna ett bättre ekonomiskt
stöd.

Nu säger statsutskottet i sitt utlåtande,
att det pågår en utredning om bidragen
till lantbruksundervisningsanstalterna
och att man bör avvakta denna ut -

redning, innan man ändrar bidragen till
folkhögskolorna. Jag tycker inte att denna
hänvisning till en utredning om andra
skolors ekonomi är motiverad. Nu
blir det hela fördröjt även för folkhögskolorna,
och det måste beklagas. I direktiven
för den ifrågavarande utredningen
har det inte sagts någonting om
folkhögskolornas ekonomi. Dessutom är
det så att lantbruksundervisningsanstalterna
arbetar i väsentliga avseenden annorlunda
än folkhögskolorna gör.

Jag tror, att alla inser att de nuvarande
bestämmelserna — eller kanske tilllämpningen
av dem — inte är tillfredsställande.
Det är därför av flera skäl
önskvärt, att man får en ändring till
stånd.

Nu vet jag mycket väl, att det inte lönar
sig att gentemot ett enhälligt statsutskott
yrka bifall till en motion, men
jag har ändå, herr talman, velat anföra
de här synpunkterna på denna fråga,
som jag vet är väsentlig för folkhögskolorna.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Enligt beslut av 1957 års
riksdag skall driftbidraget till folkhögskolorna
utges efter samma grunder som
gäller för lantbruksundervisningsanstalterna.
När man nu vet, att det pågår en
utredning beträffande den ena av dessa
skolformer och att utredningen kommer
med ett förslag, är det ganska naturligt
att man vill avvakta detta förslag, innan
man tar slutgiltig ställning till det hela.
Vi har tidigare varit angelägna om att
få så lika bestämmelser som möjligt för
ett flertal skolformer, och jag tror för
min del att det är nödvändigt att vi även
i fortsättningen försöker arbeta efter de
riktlinjerna.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Onsdagen den 23 november 1960

Nr 26

Om vissa folkskollärares jämställande

med övningslärare i fråga om undervisningsskyldighet Föredrogs

ånyo statsutskottets utlåtande
nr 172, i anledning av väckt motion
om vissa folkskollärares jämställande
med övningslärare i fråga om undervisningsskyldighet.

I en inom andra kammaren väckt motion
(II: 209) hade fröken Karlsson
in. fl. hemställt, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om sådan
ändring i folkskolestadgan, att folkskollärare
med övningslärarutbildning
eller dispens för övningslärartjänst i avseende
å undervisningsskyldighet jämställdes
med övningslärare.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,
att motionen II: 209 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Jacobsson, Anders Johansson, Kaijser,
Källqvist och Nilsson i Göingegården,
fröken Elmén, fröken Karlsson samt
herr Gustafsson i Skellefteå, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionen 11:209,
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om sådan ändring av bestämmelserna i
kungörelsen 1958:399 (folkskolestadgan),
att folkskollärare med övningslärarutbildning
eller dispens för övningslärartjänst
i avseende å undervisningsskyldighet
jämställdes med övningslärare.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Enligt gällande bestämmelser
är det så att en övningslärare
som tjänstgör som konsulent eller som
instruktör i ämnen kan få tillgodoräkna
sig denna tjänstgöring som övningslärare
för såvitt han har 15 veckotimmar
i egentlig undervisning. Samma förhållande
gäller inte för en folkskollärare
som vid sidan av sin folkskollärarexamen
även har en kompetens som övningslärare
i övningsämnen. I motionen

begäres att man skall jämställa en folkskollärare
med en övningslärare i detta
sammanhang.

Frågan har varit remitterad till tre
instanser. Skolöverstyrelsen påpekar att
det är sällan som det förekommer att
en folkskollärare har en sådan kompetens
som övningslärare, varför det ej
heller ofta förekommer att man begär att
han skall få befrielse från en så stor del
av sin egentliga undervisningsverksamhet
för att kunna tjänstgöra som konsulent.
Men om det verkligen skulle vara
så, att det föreligger ett behov, har skolöverstyrelsen
ingenting emot att sådana
föreskrifter som föreslagits i motionen
utfärdas.

Statskontoret har samma uppfattning.
Statskontoret skriver: »Det synes emellertid
i och för sig rimligt, att berörda
bestämmelser utvidgas till att omfatta
även folkskollärare med examen i övningsämne.
»

Emellertid säger statskontoret vidare:
»Det kan vidare antagas, att vissa av
dessa lärare, vilkas tjänstgöring endast
delvis omfattat undervisning i övningsämnen,
icke äro lika lämpade som instruktörer
eller konsulenter som övningslärare.
» I detta sammanhang vill
jag påpeka att det också kan vara precis
tvärtom. Det finns konkreta exempel på
att en övningslärare dels vill vidga sin
pedagogiska erfarenhet genom att skaffa
sig den ytterligare utbildning som
folkskollärarexamen innebär och dels
på det sättet vill ha möjlighet att komma
i bättre kontakt med skolbarnen
även under andra tider än enbart under
tiden för undervisningen i övningsämnet,
t. ex. gymnastiklektionen. En sådan
lärare kunde tidigare, när han var
enbart övningslärare, ha möjlighet att
under dessa villkor tjänstgöra som konsulent
eller instruktör. När han fått sin
folkskollärarexamen och sålunda vidgat
sin pedagogiska erfarenhet samt
dessutom fått den vidare kontakt med
skolbarnen som arbetet som folkskollärare
innebär, kan han inte på samma
sätt tjänstgöra som konsulent.

I reservationen yrkas bifall till raotionsyrkandet,
vilket förefaller vara ett
praktiskt sätt att ordna en sak, som för

Nr 26

Onsdagen den 23 november 1960

Om vissa folkskollärares jämställande med övningslärare i fråga om undervisnings''
skyldighet

närvarande endast kan ordnas genom
att man får ett särskilt tillstånd av
Kungl. Maj:t.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Häri instämde herr Källqvist (fp).

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag vill bara framhålla,
att den institution som mest har att göra
med dessa frågor är statens lönenämnd,
och lönenämnden avstyrker ganska bestämt
då den skriver: »Lönenämnden
anser för sin del, att generella bestämmelser
icke böra utfärdas på sätt motionärerna
föreslagit. Skulle det finnas
lämpligt, att folkskollärare omhänderhar
instruktörs- eller konsulentverksamhet i
övningsämne vid obligatorisk skola, torde
det få ankomma på Kungl. Maj:t att
i det särskilda fallet besluta om nedsättning
av lärares undervisningsskyldighet
på grund härav.»

Jag förstår lönenämnden mycket väl.
Det är ytterst sällan som den fattar något
beslut som inte får återverkningar
på annat håll. Det är väl de som lönenämnden
har varit rädd för. Nämnden
anser, att då det gäller ett mycket litet
antal fall, bör det få ankomma på Kungl.
Maj:t att träffa avgörandet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det nu ifrågavarande utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 172, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 80;

Nej —- 44.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 173, i anledning av
väckta motioner om ändrade bestämmelser
i visst fall angående ersättning
till markägare vid s. k. stolpintrång, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 174, i anledning av riksdagens
år 1959 församlade revisorers berättelse,
i vad densamma avser dels vissa iakttagelser
rörande 1959 års taxering m. m.,
dels kostnaderna för riksdagstrycket,
dels ock tillvaratagande av kronans intresse
i vissa rättsärenden.

Punkterna 1 och 2

Lades till handlingarna.

Punkten 3

Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 23 november 1960

Nr 26

Ang. åtgärder mot mörkerolyckor i trafiken

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 175, i anledning av
väckt motion om översyn av den indirekta
beskattningens administration, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 75, i
anledning av väckta motioner om avdrag
vid beskattningen för avgifter till
branschorganisationer m. fl., bifölls vad
utskottet i detta betänkande hemställt.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 57, i anledning
av väckt motion om viss ändring
i folkpensioneringslagen, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Ang. åtgärder mot mörkerolyckor i
trafiken

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 63, i anledning av väckta
motioner om åtgärder mot mörkerolyckor
i trafiken, m. m.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
459 i första kammaren av herrar Lundström
och Edström samt nr 572 i andra
kammaren av herr Nelander.

1 motionerna, vilka voro likalydande,
hade framlagts vissa förslag till ändringar
och kompletteringar av gällande
trafiklagstiftning. Motionärerna hade sålunda
föreslagit,

1) att en uppmjukning av vänsterregeln
skulle ske på så sätt, att trafiken på
leder med stark trafik och genomfartstrafik
skulle kunna framgå utan att lämna
från vänster kommande fordon företräde
och att en dylik »genomfartsled»
utmärktes med särskilt vägmärke, förslagsvis
en på ena spetsen ställd mindre
triangel,

2) att den nu föreskrivna skyldigheten
att ha cyklar och mopeder utrustade
med belysnings- och reflexanordningar

2 Första kammarens protokoll 1960. Nr 26

vid färd på väg under mörker skulle utsträckas
till att gälla även vid färd
under dager, dock endast vid färd på
allmän väg,

3) att gående på väg utan belysning
och utan gångbana i mörker borde vara
utrustad med lykta eller på kläderna på
lämpligt sätt fastsatta reflexanordningar,

4) att lagfästa bestämmelser om vägbelysningens
utformning skulle införas,

5) att dragfordon med tillkopplad
släpvagn skulle vara utrustad med en
på vänstra, främre stänkskärmen på en
pejlstång av böjligt material placerad
skylt med texten »Släp», samt

6) att vägmärke innefattande förbud
mot omkörning obligatoriskt skulle uppsättas
även vid vägens högra kant.

Med hänvisning till dessa förslag hade
motionärerna hemställt, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte begära
sådana ändringar i vägtrafikförordningen
och vägmärkeskungörelsen, som erfordrades
för de av motionärerna förordade
reformerna.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet hemställt,

A. att riksdagen i anledning av förevarande
motioner, I: 459 och II: 572, måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t som sin
mening giva till känna vad utskottet i utlåtandet
anfört

1) beträffande cykels och mopeds utrustning
med belysnings- och reflexanordningar,
samt

2) om gående i mörker; och

B. att motionerna i övriga delar icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Vad anginge frågan om cykels och mopeds
utrustning med belysnings- och
reflexanordningar hade utskottet tillstyrkt
motionerna. Utskottet hade ansett
det vara lämpligt, att ifrågavarande
utrustning beträffande mopeder funnes
vid typbesiktningen, då sådan förekomme,
och eljest vid den särskilda besiktningen.
Någon inskränkning av bestämmelsen
till att gälla endast vid färd

Nr 26

Onsdagen den 23 november 1960

Ang. åtgärder mot mörkerolyckor i trafiken

med moped på allmän väg borde således
icke stadgas. Icke heller beträffande
cyklar borde sådan inskränkning göras.
Utskottet hade jämväl tillstyrkt bifall
till motionerna i vad gällde förslaget
att gående i mörker skulle i vissa
fall utrustas med lykta eller reflexanordning.

Reservationer hade avgivits

I. beträffande utskottets hemställan
under A 1

1) av herrar Axel Svensson, Eric Carlsson,
Ringaby, Odhe, Lothigius, Wahrendorff
och Fredriksson, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
A 1 hemställa, att riksdagen i anledning
av förevarande motioner, I: 459 och II:
572, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
som sin mening giva till känna vad reservanterna
anfört beträffande mopeds
utrustning med belysnings- och reflexanordningar; 2)

av herr Nilsson i Göteborg, som likväl
ej antytt sin åsikt;

II. beträffande utskottets hemställan
under A 2

av herrar Ringaby och Lothigius, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i
viss del lyda så, som i denna reservation
angivits, samt att utskottet bort under
A 2 hemställa, att förevarande motioner,
I: 459 och II: 572, såvitt anginge frågan
om gående i mörker, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Det i herr Axel Svenssons m. fl. reservation
föreslagna yttrandet överensstämde
i vad gällde mopeder med vad
utskottet anfört. I fråga om cykels utrustning
med belysnings- och reflexanordningar
hade reservanterna däremot
avstyrkt motionerna.

Herr SVENSSON, AXEL, (s):

Herr talman! Det framgår av utlåtandet,
att vi delat oss inom utskottet när
det gäller frågan om belysningsanordningar
för cyklar. De regler som nu gäl -

ler återfinnes i 7 § vägtrafikförordningen
och innebär, att cykel icke behöver
ha belysningsanordning, såvida man inte
använder den under mörker. När riksdagen
tog ställning i denna del, beaktade
man att det fanns miljontals cyklar
i detta land och att många av dem
var mycket gamla. Man räknade med
att cykelbeståndet skulle förnyas och att
det skulle tillses att nya cyklar alltid utrustades
med belysningsanordning. Utvecklingen
har ju också gått i den riktningen.

Reservanterna har angett, att det skulle
finnas ungefär 300 000 gamla cyklar.
Jag vet inte om denna siffra är riktig,
men man kan nog utgå från att antalet
gamla cyklar sjunker oavbrutet.

Även inom utskottsmajoriteten har
man varit tveksam om huruvida man
borde ålägga cykelägare den kostnad,
som anskaffandet av belysningsanordning
måste medföra. Man kan ju förstå
denna tveksamhet. Det måste finnas
mängder av gamla cyklar, som står i
garage och aldrig användes av nuvarande
bilägare eller som står ute på sommarställen
och som användes under vistelse
där. Jag är säker på att det finns
mängder av cyklar, som endast användes
tillfälligtvis under några få månader
av den ljusa delen av året. Vi reservanter
har ansett, att man borde beakta
detta och därför inte ålägga ägare till
gamla cyklar den kostnad det här är
fråga om.

Vi är dock fullt medvetna om de risker,
som föreligger om man cyklar i
mörker utan lyse, och vi är fullt överens
med utskottsmajoriteten om att i den
mån man kan vidta åtgärder för att hejde
den s. k. mörkerdöden, så bör man
också göra det. Vi tror emellertid inte,
att det är nödvändigt att just nu utvidga
bestämmelserna om belysningsanordningar
för äldre cyklar. Det är det egentliga
motivet till att vi reservanter inte
kunnat bli ense med den andra hälften
av utskottet.

Jag ber med dessa ord i all korthet,
herr talman, att få yrka bifall till den
reservation, som är fogad vid utskottets
utlåtande i denna del.

Onsdagen den 23 november 1960

Nr 26

Ang. åtgärder mot mörkerolyckor i trafiken

Herr RINGABY (h):

Herr talman! Jag kan börja med att
instämma i herr Svenssons yrkande.
Därutöver vill jag också säga ett par ord
om den andra reservationen, som finns
fogad till utskottets utlåtande.

Jag behöver inte särskilt påpeka, att
vi alla torde vara fullständigt överens
om syftet med de sex åtgärder, som herr
Lundström m. fl. föreslår i de motioner,
som här är behandlade. Inte minst denna
månads skrämmande olycksstatistik
har givit oss en allvarlig påminnelse om
de risker och faror, som lurar ute på
vägarna för alla trafikanter och om att
alla trafikanter utsätter inte bara sig
själva för dessa faror utan även sina
medmänniskor.

Andra lagutskottet har också biträtt
en del av motionärernas önskemål i hopp
om att ett realiserande av dessa skall få
en förebyggande inverkan på mörkerolyckor.

När det gäller belysningen på cyklar
har ju herr Svensson redan redogjort
för de synpunkter, reservanterna har.
Även i fråga om reflexer på gående har
vi reservanter en annan uppfattning än
utskottsmajoriteten. Innan man inskriver
en rekommendation i vägtrafikförordningen
om att alla fotgängare bör ha
lykta eller reflexer, när de vistas på väg
i mörker, skall man framför allt göra
klart för sig vad detta innebär. Vi har
under utskottsarbetet inte fått de straffrättsliga
konsekvenserna av en sådan
åtgärd fullt utredda. Såsom ett parallellexempel
kan nämnas, att i vägtrafikförordningen
finnes ett uttalande att gående
»skall begagna yttersta delen av
vägen, företrädesvis den på högra sidan».
1953 års trafiksäkerhetsutredning
föreslog 1954 att ordet »företrädesvis»
skulle slopas samt att ett nytt stycke
av rådgivande karaktär skulle införas
angående önskvärdheten av att fotgängare
har lykta eller reflexanordningar.
Det är alltså inte några nya förslag vi
nu diskuterar. I proposition till 1955 års
riksdag framhöll emellertid departementschefen
att sådana förslag inte hade
sin plats i vägtrafikförordningen och
inte heller var förenade med någon

straffsanktion. Den praxis som tillämpas
vid trafikolyckor visar emellertid att det
blir rättslig påföljd på grund av rekommendationer
i vägtrafikförordningen. En
rad sådana fall har avgjorts under de
senaste åren. En person, som gick på
vägens vänstra sida, påkördes bakifrån
av en bil och dömdes medansvarig till
olyckan, trots att det står att man »företrädesvis»
skall gå på den högra sidan.
En sparkstöttingsåkare påkördes även
han bakifrån av en bil men frikändes
av domstolen därför att det inte fanns
någon rekommendation om att sparkstötting
skulle vara försedd med reflexer.
En jurist förklarade emellertid att
om en sådan bestämmelse funnits hade
sparkstöttingsåkaren dömts som medskyldig.

Även om sådana här bestämmelser i
vägtrafikförordningen inte föranleder
direkt straffpåföljd, har de en uppenbar
inverkan på skadeståndsregleringen. I de
allra flesta fall av sådan här karaktär
har fotgängaren fått reducerad ersättning,
ofta bara halv ersättning. Beslutar
nu kammaren att utöka föreskrifterna i
vägtrafikförordningen med en sådan här
bestämmelse, utsätter vi givetvis många
människor för ekonomisk förlust vid
olyckor. En skogshuggare — för att ta
ett exempel —- som ofta går hem i skymningen
och har svårighet att ta med sig
lykta i skogen, utsättes givetvis för risken
att bli medansvarig, om en olycka
skulle inträffa.

När dessa frågor behandlades 1955,
framhölls från många håll att dessa bestämmelser
skulle efterlevas endast i
ringa utsträckning, och det argumentet
är givetvis hållbart även nu. Folk läser
förmodligen inte vägtrafikförordningen,
utan man måste skapa effekt genom en
mycket intensiv propaganda i TV, radio
och pressen. Men finns en sådan här
rekommendation inskriven i vägtrafikförordningen,
blir också de rättsliga påföljderna
aktuella, och i det fallet saknas
ännu klarhet om omfattningen. Jag
vill också påpeka, alt statens trafiksäkerhetsråd
ansett en rekommendation
av föreslaget innehåll vara utan betydelse
för trafiksäkerhetspropagandan,

Nr 26

Onsdagen den 23 november 1960

Ang. åtgärder mot mörkerolyckor i trafiken

och den uppfattningen har också Motororganisationernas
samarbetsdelegation.

Jag vill till slut, herr talman, bara uttala
den förhoppningen, att reservation
nr II inte kommer att användas som argument
för en negativ inställning till bekämpningen
av mörkerolyckorna. Allt
iom kan göras för att minska dessa måste
göras och måste göras snabbt, men
att skriva en massa »bör» och »torde»
i vägtrafikförordningen skapar ingen
som helst förbättring av läget utan ökar
väl snarare oklarheten. Här måste vi säkert
tillgripa mera radikala åtgärder,
t. ex. krafttag för att få fram en effektivare
bilbelysning och både personella
och ekonomiska resurser för att kunna
övervaka och kontrollera att gällande
föreskrifter verkligen följs.

Jag vill, herr talman, med dessa få ord
yrka bifall till reservation nr II.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Jag skall inte direkt lägga
mig i den debatt som här förekommer
utan mer anlägga några allmänna
synpunkter på trafikproblemet och trafiksäkerheten.
Jag förmodar att detta är
tillåtet i anslutning till förevarande utskottsutlåtande.

Såväl motionärerna som utskottet och
reservanterna menar säkert att vi skall
hjälpas åt och göra vad vi kan för att
öka trafiksäkerheten. Att åstadkomma
en sådan upplysning och sådana säkerhetsbestämmelser,
att det kan offras ett
mindre antal människoliv och vi får
mindre antal skadade och mindre materiella
skador är säkert något som alla
riksdagens ledamöter är intresserade av.
Man kan inte komma ifrån den tanken,
att vad som behandlas i detta utskottsutlåtande
endast är en del rätt små detaljer,
och man kan ifrågasätta om vare
sig utskottets eller reservanternas förslag
har så stor betydelse.

Man kan ställa den frågan, om det är
nödvändigt att ha så många trafikolyckor
som vi har i vårt land. Det var
ohyggligt många vid det senaste veckoskiftet.
Det pågår i dessa dagar en myc -

ket omfattande debatt om just dessa
frågor.

Visst är det bra med detaljerade bestämmelser
och propaganda för trafiksäkerheten,
men, för att ta ett exempel,
nog räcker det till med vägskyltarnas
antal redan nu ute vid vägarna; det får
inte bli så många vägskyltar att trafikanternas
intresse att se på dessa skyltar
slappnar av. Vi får inte syssla så
mycket med detaljerna och med den
propaganda som nu förekommer för en
bättre trafiksäkerhet, att vi glömmer
bort de stora linjerna. Vi måste tänka
över den situation vi befinner oss i,
vilken förändring som har skett med
trafiken under de senaste tio åren; och
vad kommer inte att ske under årtionden
som kommer!

I nuvarande situation skall i stort sett
hela svenska folket i en viss ålder köra
bil, motorcykel och moped. Framför allt
många ungdomar betraktar dessa livsfarliga
redskap och verktyg som leksaker,
men motorfordon är inga leksaker,
den erfarenheten har vi.

När nu nästan alla människor skall
handskas med motorfordon, bör vi tänka
på att många saknar det rätta handlaget
för denna uppgift. Om man sätter
lika många människor till en lika svår
uppgift som att handskas med motorfordon
kommer många att misslyckas.
Att köra bil eller annat motorfordon är
i stor utsträckning en omdömesfråga.
Det gjordes en utredning för några år
sedan om trafiken och trafiksäkerheten.
Denna utredning skedde, om jag inte
minns fel, under dåvarande landshövding
Mossbergs ledning. I ett betänkande
nämndes inledningsvis att människorna
kör bil precis som de lever livet
i övrigt. Detta uttalande utan några kommentarer
säger en hel del.

Jag vill ifrågasätta om inte trafiken
och trafiksäkerheten i vårt land blivit
en så stor angelägenhet att man har anledning
att vädja till skolmänniskorna i
landet och särskilt till dem, som håller
på att utforma riktlinjerna för framtidens
skola, att trafikundervisningen får
ett tillräckligt stort utrymme i undervisningsplanerna
när det gäller den obli -

Onsdagen den 23 november 1960

Nr 26

Ang. åtgärder mot mörkerolyckor i trafiken

gatoriska skolgången. Trafiken ingår
som en så viktig del i vår gemensamma
tillvaro att detta är väl motiverat. Man
brukar tala om att lära för livet, och sa
mycket kan det väl tillåtas att spetsa
till den saken att man kan säga att trafikundervisning
i vår tid är att på ett
alldeles särskilt sätt lära för livet. Därmed
har jag inte på något sätt velat
skämta med dessa allvarliga frågor. Jag
kan erkänna att jag inte känner till i
vilken utsträckning trafikundervisning
förekommer i skolorna, men att den undervisning
som nu lämnas på detta för
alla så betydelsefulla avsnitt är otillfredsställande
är min bestämda uppfattning.
Någon erfarenhet har jag, ty om
jag behöver tala om det så har jag egna
barn som går i försöksskola.

Genom en utbyggd skolundervisning
i trafikfrågorna kan på längre sikt ansvarskänslan
för liv och egendom i trafiken
komma att öka. Det räcker inte
till med uppmaningar i radio och TV,
även om vad som där förekommer är
värdefullt. Det vill till något mer. Ansvaret
för liv och egendom i trafiken
måste inpräntas hos våra ungdomar och
detta redan under tidiga barna- och
skolår. Kanske ger detta inte så stor utdelning
på kort sikt, men det kommer
att ge så mycket mer på längre sikt.

Herr talman! Som jag framhöll i en
interpellationsdebatt här i kammaren i
slutet på vårriksdagen måste vi få fram
en starkare, bättre utbyggd och mera
säker trafikkontroll. Syndarna i trafiken
måste hållas efter. Det finns många
som syndar och syndar grovt mot trafikbestämmelserna.
Det ser man dagligen
i trafiken. Vad tjänar det till med
bestämmelser om de inte efterlevs?

Än en gång vill jag framhålla att det
offras så många människoliv och så
många blir skadade och det offras så
mycket av materiella värden, att samhället
måste ta på sig kostnaden för en
så långt som möjligt effektiv trafikkontroll.
Vi kan spara på andra avsnitt men
inte här.

■lag har, herr talman, velat framföra
dessa synpunkter utan att framställa något
yrkande.

Herr SUNNE (fp):

Herr talman! Jag skall fatta mig mycket
kort. Jag vill bara lämna några synpunkter
beträffande lyse och reflexanordning
på cykeln, där jag helt delar utskottets
mening och inte kan förena mig
med reservanterna.

Under förra veckan skördade trafikdöden
45 offer. Det betyder ett människoliv
var fjärde timme. Till och med i
lördags har mörkerdöden under november
månad detta år krävt 96 liv. Förra
året samma månad var det 95. Vi är
alltså redan uppe i ett större äntal dödsoffer
än hela förra året, och vi har
ännu den mörkaste delen av detta år
kvar, varför statistiken väl kommer att
vara ännu mer skrämmande när året slutat.

När det gäller cyklarna har man ju
sagt, att de som bara används på dagarna
inte skulle behöva utrustas med
belysningsanordningar. Men använder
man cykel på dagarna, är det i många
fall så att man tar cykeln även om man
är ute efter mörkrets inbrott utan att
särskilt ha tänkt på att det inte finns
lyse, och man kanske hoppas komma
undan kontroll. Det gäller kanske särskilt
barn och ungdom.

Jag har fäst mig vid några uttalanden
av en reporter i en stockholmstidning,
som körde riksettan i förra veckan och
gjorde sina iakttagelser. Om bilarna och
deras roll säger han, att när regnet str:ilar
ned och oljehinnan på vindrutan
bryter ljusstrålarna från mötande bilars
strålkastare, går det inte att upptäcka
en obelyst cyklist vid vägkanten, och
särskilt svårt är det för alla bilförare,
som sitter bakom felaktiga strålkastare.
Han säger vidare, att vid mörkerkontrollerna
de senaste veckorna har man
konstaterat, att bortåt 90 procent av bilarna
har felställda ljus. Detta gör naturligtvis,
att det blir ännu värre för
cyklarna ute på viigarna.

Denna journalist for längs riksettan
från Stockholm till Åby och såg där inte
många cyklar, men mellan Åby och
Norrköping riiknade han till 15 stycken
av vilka 10 var utan lyse, trots att del
var efter 15-tiden, då det började mörk -

Nr 26

Onsdagen den 23 november 1960

Ang. åtgärder mot mörkerolyckor i trafiken

na, och man alltså kan säga att det var
efter mörkrets inbrott.

Han fortsatte nedåt linköpingshållet
och stannade utanför en storindustri,
när arbetarna och personalen i övrigt
gick därifrån. Detta var ännu senare,
vid 17-tiden förmodar jag, och han konstaterade,
att ungefär varannan cykel
saknade lyse. De hade kommit dit när
det var ljust, då de väl troligen hade
varit hemma på lunchrasten. Då var det
naturligtvis lagenligt att köra utan lyse.
Att nu efter arbetets slut ge sig ut utan
lyse i trafiken var ett lagbrott, men de
hoppades väl klara sig, och med den
nuvarande bestämmelsen att man inte
behöver ha belysningsanordningar på
cykeln på dagarna, kan polisen inte
hinna i tillräcklig omfattning kontrollera
om lagen efterleves.

Jag tycker, att man gjort alldeles för
mycket affär av den merkostnad det
skulle bli att utrusta cykeln med belysningsanordningar.
Jag bär förhört mig
litet om vad det kan kosta, och en ordentlig
belysningsanordning till en cykel
tycks gå till ungefär 30 kronor. Har
man råd att köpa en cykel, är nog det
beloppet överkomligt. Det har sagts att
det skulle finnas ungefär 300 000 cyklar,
som saknar lyse. Jag är inte säker på
att siffran är riktig, och jag tycker inta
det är för tidigt att man av säkerhetsskäl
nu utrustar dem med lyse. Det är
väl bättre att utrusta de cyklar med ordentliga
belysningsanordningar, på vilka
barn och ungdomar vinglar omkring
på gator och vägar efter mörkrets inbrott,
än att de riskerar livet.

Flera av remissinstanserna har också
ansett, att alla cyklar bör utrustas med
belysningsanordningar. Såsom nämndes
av herr Sveningsson är de nya cyklarna
vid köpet utrustade med ordentliga belysningsanordningar.
Motororganisationernas
samarbetsdelegation nämner att
de cyklister som blir fast för att köra
utan lyse brukar skylla på att belysningsanordningarna
bär stulits från
dem, men delegationen säger att om
alla cyklar och mopeder utrustas med
belysningsanordningar, kommer motivet
för stöld i stort sett att bortfalla.

Herr talman! Det var speciellt avsnittet
beträffande cyklarna som jag ville
uppehålla mig vid. Jag delar emellertid
även i övrigt den uppfattningen, som
andra lagutskottet har gjort sig till tolk
för, och jag ber, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Det är glädjande att konstatera
den enighet som råder såväl inom
utskottet som också här i kammaren
om nödvändigheten av att vidta sådana
åtgärder, att trafiksäkerheten når så
långt det över huvud taget är möjligt
att nå. Jag tror också vi alla är överens
om att man måste ställa större krav på
förare av motorfordon än på andra trafikanter
på våra vägar. Det råder inga
delade meningar om detta.

Cyklisterna har emellertid ursprungligen
haft för sig, att de kan köra utan
ljus om de ger sig ut på vägarna efter
mörkrets inbrott, och de som kört ut i
dagsljus och inte hunnit hem innan det
blivit mörkt har använt cykeln utan
lyse, med de risker det måste innebära
i den motorfordonstrafik som nu är rådande.

Det invänds att det kostar pengar att
utrusta cyklarna med belysningsanordningar
av sådan beskaffenhet att de är
någorlunda godtagbara både med hänsyn
till fästet på cykeln och med hänsyn
till den nytta de kan göra under mörker.
Det kan ha legat större sanning i
ett sådant påstående tidigare, men numera
finns det fullt tillfredsställande
anordningar att montera på cyklarna.
Om alla cyklar förses med sådana anordningar,
är det inte lika stor risk som
nu att anordningarna blir stulna, vilket
nu ofta sägs ske. På grund av att så få
cvklar är utrustade med belysningsanordningar
är det efterfrågan på billiga
sådana anordningar. Många skaffar sig
dem i andra hand, och de som säljer har
ofta åtkommit dem på oärligt sätt, förmenas
det. Om detta är riktigt är kanske
något osäkert.

Reservanterna har på denna punkt

Onsdagen den 23 november 19G0

Nr 26

Ang. åtgärder mot mörkerolyckor i trafiken

den meningen, att det inte bör stadgas,
att cykel skall vara försedd med belysningsanordning
vid färd under dager,
men motionärerna och utskottet understryker,
att de som inte bär lyse under
dagen kommer alltför ofta att sakna det
också under kvällen, och det är faktiskt
att leka med sitt eget liv att ge sig ut
i trafiken utan sådana anordningar att
man kan upptäckas av bilisterna. Även
om bilisten kör aldrig så ansvarsfullt,
måste man räkna med att en olycka kan
inträffa, om det kommer någon som är
svår att upptäcka i mörkret. Detta kan
undvikas i de flesta fall, om cykeln är
försedd med tillfredsställande belysningsanordning.
Även om det kostar några
tior, förmenar vi att det inte bör vara
avskräckande såsom en premie för större
säkerhet i trafiken. Nu invänder man
att det för åtskilliga innehavare av cyklar
och mopeder skulle medföra vissa
kostnader att anskaffa tillfredsställande
belysningsanordningar och att de skulle
ådra sig ansvar om de inte gör det. Utskottet
anser att den invändningen vägar
ganska lätt mot de konstaterbara riskerna
för en cyklist att under mörker
ge sig ut i trafiken utan tillfredsställande
belysnings- och reflexanordningar.
Alla som kör bil vet hur ofta just cyklisterna
syndar mot bestämmelsen om reflexanordning.
De har sådana anordningar,
men reflexglaset är ofta nedsmutsat,
och det ger ingen reflex som
kan vägleda bilisten i mörkret.

Reservanterna fortsätter sina invändningar
med att säga, att det åligger bilisterna
att under mörker och dålig sikt
minska hastigheten och köra sakta. Ja,
bilisten har enligt vägtrafikförordningen
skyldighet att icke köra med större hastighet
än vad omständigheterna medger.
Kör han för fort ådrager han sig särskilt
stort ansvar om en olycka inträffar.
Även om farten är låg kan dock svåra
olyckor hända. För inte länge sedan
kunde vi i tidningarna läsa att en cyklist
på någon ort i Norrland blivit påkörd
av en bilist. Trots att bilisten vid
olyckstillfället inte körde fortare än 20
km i timmen dödades cyklisten. F.n så
låg hastighet som 20 km var alltså till -

räcklig för att den påkörde cyklisten
skulle åsamkas så svåra skador att han
avled. Vid denna olycka var kanske
vädret dåligt eller belysningen på
olycksplatsen otillfredsställande, eller
också hade bilisten kanske nyss haft ett
möte där han i viss utsträckning bländats,
men olyckan skulle kanske ändå
ha kunnat undvikas, om cykeln hade
varit försedd med tillfredsställande belysningsanordning
så att bilisten i tid
kunnat upptäcka honom. Visst måste det
väl ändå anses vara värt 30—40 kronor
— ja, även om det vore 50—00 kronor —
som en belysningsanordning kostar, att
skapa säkerhet mot sådana olyckor.

Sedan har vi de gående. Det finns redan
nu en rekommendation i vägtrafikförordningen,
att gående helst bör gå på
högra sidan av vägen. Då har den gående
utsikt över den mötande trafiken.
Om han observerar att en bilist inte lägger
märke till honom kan han i regel
vika ytterligare åt höger och därigenom
undgå att bli påkörd. Då vi faktiskt redan
nu har denna rekommendation i
vägtrafikförordningen, anser vi att det
väl inte kan vara särskilt anmärkningsvärt
att tillfoga den bestämmelsen, att
gående helst bör vara utrustad med lykta
eller på lämpligt sätt fastsatt reflexanordning,
så att han lättare kan upptäckas
i mörkret.

Rerr Ringaby invänder att en dylik
rekommendation i vägtrafikförordningen
skulle kunna medföra vissa problem i
fråga om ansvarsfördelningen mellan bilister
och gående. Det finns dock ingenstädes
utsagt, att gående som blir påkörd
annorstädes än mellan de gula
strecken skall ligga ogill. Rilisterna har
alltid skyldighet att iaktta den varsamhet
som omständigheterna betingar, men
om en gående rusar ut på en gata eller
väg utan att beakta de åtgärder som är
vidtagna för hans säkerhet, ådrar han
sig naturligtvis i större eller mindre utsträckning
medansvar om en olycka inträffar.
Jag förmodar att om en person
som går på vänster sida av vägen påkörs
av en bilist, undgår bilisten inte
ansvar, förutsatt att den gående iakttagit
all den försiktighet som man kan

Nr 26

Onsdagen den 23 november 1960

Ang. åtgärder mot mörkerolyckor i trafiken

påfordra av honom. Jag tycker därför
inte att det finns någon anledning till
sådana betänkligheter som här anförts.
Den gående är inte fritagen från ansvar
om han går ovarsamt på höger sida av
vägen, och han är det heller inte om han
trots denna rekommendation kanske i
sällskap med tre eller fyra andra går
ovarsamt i mörkret till vänster eller
mitt på vägen. Den gående bör dock vara
medveten om att risken att bli påkörd
är större om han går på vänster sida av
vägen och inte kan se de fordon som
kommer bakom honom. Jag tycker därför
inte att man bör lägga någon större
vikt vid de synpunkter som herr Ringaby
anför beträffande ansvarsfördelningen.
Om en gående blir ihjälkörd på
grund av att han själv inte haft möjlighet
att observera vad som händer och
sker på vägen, har han ju föga glädje
av att vara helt fri från ansvar även om
han gått på vänster sida av vägen. Man
bör väl fästa större vikt vid att en gående
har bättre möjligheter att undvika
en sådan påföljd som att bli överkörd
och dödad, om han håller sig på höger
sida av vägen, då han själv kan ha uppsikt
över den trafik som han möter.

Reflexanordningar skulle också i mycket
hög grad underlätta för bilisterna att
upptäcka den gående oavsett på vilken
sida av vägen denne håller sig. Om en
person som går på en väg i mörker har
en reflexanordning, som är fullt synlig
i bilarnas strålkastarljus, har bilisterna
större möjlighet att undgå att köra på
honom. Risken för påkörning är ju särskilt
stor om bilisten mött en annan bil
och därvid blivit mer eller mindre bländad.
Om en person går i mörker på en
väg och själv är klädd i mörka kläder,
inträffar det ofta att bilisten inte upptäcker
den gående förrän alltför sent och
först då det är omöjligt att undvika att
köra på den gående.

Herr talman! Det är ju inte fråga om
någon lagstiftning i detta sammanhang,
eftersom bestämmelserna finns i vägtrafikförordningen,
vilken utfärdas av
Kungl. Maj:t. Utskottet föreslår ingenting
annat än att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t skall som sin mening

ge till känna vad utskottet har anfört,
och jag förmodar att ingen i kanslihuset
tar den formuleringen så högtidligt, att
man inte också studerar reservanternas
synpunkter på de frågor om vilka vi
har olika mening. Jag förmodar också
att den som får hand om ärendet läser
vad som sagts i kamrarnas debatter, och
på det sättet kommer ju även herr Svenssons
synpunkter fram till vederbörande
som har att ta ställning till frågan i dess
helhet.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr SVENSSON, AXEL, (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag vill understryka den
enighet som råder mellan reservanter
och majoritet när det gäller att söka förhindra
dödsfall i trafiken på våra vägar,
men även om vi alla önskar vidtaga åtgärder
i syfte att förhindra trafikolyckor
kommer man inte förbi det förhållandet
att cyklister med belvsningsanordningar
blir ihjälkörda på våra vägar
likaväl som cyklister utan belysningsanordningar.
Det förekommer till och med
att bilar i full belysning krockar med
varandra och vållar dödsolyckor. Hur
vi än försöker resonera oss fram till något
som vi hoppas och tror skall innebära
en förbättring, är det alltså ett faktum
att människorna trots alla ansträngningar
handlar just på det sätt som man
velat förhindra.

När jag nämnde kostnadsfrågan menade
jag att om vi nu har en miljon cyklar
med belysning och det ibland ändå
inträffar dödsolyckor där sådana cyklister
drabbas, medan vi har 300 000 cyklar
utan belysningsanordning, cyklar som
bara står i visthusbodar och andra utrymmen,
så kan det inte vara någonting
orimligt i att man medverkar till att
ägarna av dessa senare cyklar slipper
ifrån extra kostnader för cyklar som de
kanske aldrig använder. Jag har hemma
i mitt garage två cyklar med belysningsanordning,
men dessa cyklar användes
aldrig därför att cyklar har blivit omo -

Onsdagen den 23 november 1960

Nr 26

Ang. åtgärder mot mörkerolyckor i trafiken

derna — det skall ju vara mopeder för
ungdomen och bilar för oss äldre, och
även för ungdomen.

Då herr Sunne tar ett exempel från
Linköping tycker jag knappast att han
främjar sitt eget syfte. Om det är riktigt
som herr Sunne säger, att varannan
cyklist som kommer från Saab — det
var väl detta företag han åsyftade —
saknar belysningsanordning på cykeln,
så säger ju det att polisen icke har någon
möjlighet att kontrollera huruvida
det finns belysning eller inte på de cyklar
som egentligen skall ha belysning.
Tidigare har det ju ansetts vara ett mycket
starkt argument att kontrollmöjlighet
inte finns och inte kan skapas. Nu säger
jag inte detta för att klandra polisen —
den har ju oerhört mycket mer att göra
än att kontrollera cyklister. Men det hör
också till saken att även bilister som har
belysningsanordningar glömmer att tända
belysningen när den skall vara tänd;
och så är det med många cyklister -— de
glömmer att sparka till dynamon och
därmed tända belysningen trots att cykeln
har belysningsanordningar.

Jag tror alltså — när utskottets värderade
ordförande säger att man skall titta
på dessa frågor även i departementet
och att sista ordet ännu inte är sagt —
att hur riksdagen och Kungi. Maj:t än
beslutar i dessa frågor så grusar människorna
i trafiken som det har sagts tidigare,
alla ansträngningar och förhoppningar
genom handlingar som icke är
överlagda.

Herr RINGABY (li) kort genmäle:

Herr talman! Jag har en stark känsla
av att det råder en viss oklarhet om
själva innebörden i detta förslag.

Kammarens ärade förste vice talman
sade att en bilist inte blir fri från ansvar
om han kör på en fotgängare som
går på vägens vänstra sida. Det blir han
givetvis inte, såsom jag också framhöll
i mitt inledningsanförande, men vad som
däremot inträffar är att den skadade i
det fallet får sämre ersättning, om det
står i vägtrafikförordningen att han
skall gå på vägens högra sida. Detta är

den praxis som utbildats vid domstolarna,
det kan vi inte komma ifrån. Vad
det gäller är alltså denna lilla skillnad.
Och förhållandet blir detsamma i fråga
om reflexanordningarna. Jag antar att
kammarens ärade ledamöter, som känner
till vad som beslutats här, kommer
att sätta reflexanordningar på sina rockar
om detta förslag går igenom. Men
hur många människor läser förordningarna?
Det är inte säkert att alla rockar
här i landet kommer att förses med reflexanordningar
bara därför att detta
rekommenderas i vägtrafikförordningen.
Men vad som kommer att inträffa är att
alla de människor, vilka inte känner till
förordningen och råkar ut för en trafikolycka,
erhåller sämre ersättning när
skadan regleras. Skall någonting göras
bör man kanske lagstifta om att fotgängare
skall bära reflexanordning eller föra
lyse — då uppnår man effekt — men en
sådan här rekommendation får ingen annan
effekt än att skaderegleringen för
de drabbade blir ofördelaktigare.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har inte precis tänkl
att försöka ta upp någon debatt med herr
Ringaby angående lagtillämpningen,
men jag har i varje fall svårt att föreställa
mig att den tillämpning, som han
tror är gällande, kan vara riktig. Man
kan inte resonera så enkelt som att det
avgörande vid ansvarsfördelningen är
enbart om den förolyckade gått på vägens
högra eller vänstra sida eller burit
reflexanordningar, därest det skulle
komma en rekommendation om sådana
anordningar. Det är ganska säkert andra
omständigheter som spelar in och
blir avgörande för ansvarsfördelningen
och skaderegleringen.

Herr SUNNE (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte bli mångordig.
Jag vill bara gentemot herr Svensson
säga att jag tycker att det var ett
underligt argument när han påpekade
att många cyklister, även om de har be -

Nr 26

Onsdagen den 23 november 1960

Ang. åtgärder mot mörkerolyckor i trafiken

lysnings- och reflexanordningar, ändå
blir ihjälkörda. Det är naturligtvis sant,
men det skulle väl ändå förbättra situationen
för cyklisterna, om alla hade reflexanordningar.
Jag har faktiskt hört
bilister säga att de i något fall efter
mörkrets inbrott kommit körande bakom
en cyklist som saknat reflexanordningar
och inte kunnat iakttaga honom
förrän de varit alldeles inpå cykeln, och
en olycka har hållit på att inträffa. En
bilist som jag talat med lyckades genom
en gir i en liknande situation undvika
att köra på en cyklist, men det var ytterligt
nära, och han påstod att sådana
fall är mycket vanliga ute på vägarna.
Om man har en bestämmelse om att alla
cyklar skall vara utrustade med både belysnings-
och reflexanordningar, är man
ju ändå litet mera på den säkra sidan
än om man bara har de nuvarande reglerna,
enligt vilka sådana anordningar
inte behövs på cyklar som endast tas i
anspråk på dagen.

Herr Sveningsson nämnde att alla dessa
förordningar inte skulle bli kända av
allmänheten. Man skulle alltså begå lagbrott
utan att veta om det och bli dömd
för någonting som man inte kände till.
Gentemot detta vill jag säga att härvidlag
har väl ändå undervisningen i skolorna
en mycket stor betydelse när det
gäller att sprida upplysning på detta
område. I de skolor jag känner till och
har varit anställd i utgör trafikundervisningen
en mycket viktig del av skolundervisningen,
och jag hoppas att den
saken, om den inte redan slagit igenom,
kommer att slå igenom överallt i landets
skolor.

Herr RINGABY (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill mycket ogärna
polemisera mot herr förste vice talmannen,
men jag har faktiskt i dag på förmiddagen
gått igenom handlingarna i
ett mål, där vederbörande av domstolen
dömdes som medansvarig därför att han
gått på vänster sida — trots att han gjort
det på yttersta kanten och trots att han
inte i övrigt felat. Felet bestod i att han
i och med att han gick på vänster kant

inte kunde ha uppsikt på dem som kom
bakifrån. Han blev alltså dömd som
medansvarig till olyckan.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Som motionär vill jag
gärna framföra ett tack till utskottet,
särskilt till dess majoritet, för dess positiva
inställning till de viktigaste punkterna
i motionerna. Det är ju främst ett
bättre bekämpande av mörkerdöden på
våra vägar som varit motionernas syfte.

Vid den konferens, som i förrgår anordnades
av Nationalföreningen för trafiksäkerhetens
främjande och som åtskilliga
av kammarens ledamöter var
med om, framhölls att vi måste göra trafiksäkerheten
till en folkrörelse. Arbetarskyddet
har i Sverige nått en nivå,
som knappast har någon motsvarighet i
andra länder, men otryggheten på färden
till och från arbetsplatsen måste
även bättre bekämpas. Trafikolyckorna
har blivit en folksjukdom, som brukar
kallas den fjärde folksjukdomen. NTF
vädjade i förrgår om att vi skulle göra
en extra kraftinsats under 60-talet för
att just bekämpa mörkerdöden. Jag tycker
att utskottets förslag i denna fråga
är ett gott steg framåt och ett omedelbart
svar på denna vädjan. Det visar att
statsmakterna har en positiv inställning
till problemet.

Vi har ju haft — det kan vi väl alla
vara överens om — en skrämmande
olycksfallsstatistik beträffande mörkerdöden
på våra vägar under de sista veckorna.
Vi kommer i år att närma oss
1 000 dödsoffer, mer än 20 000 allvarligt
skadade, och vi är nästan säkra på att
vi kommer att få omkring 3 000 invalider
med kvarvarande men för livet. Det
är siffror som vi inte får glömma bort.
Bortsett från att dessa siffror i sig är
viktiga, innebär de också en samhällsekonomisk
förlust, som säkerligen inte
i år kommer att stanna vid en miljard
kronor. Det är siffror som inte bara talar
till vårt hjärta utan även till vårt
förstånd. Gentemot dessa siffror är de
små utgifter som kommer att bli för -

Onsdagen den 23 november 19C0

Nr 26

Ang. åtgärder mot mörkerolyckor i trafiken

enade med skyldigheten för våra cykelägare
att skaffa sig belysning bagatellartade.
Herr Sunne nämnde att en dylik
kostnad uppgår till ungefär 30 kronor,
för den enskilde ägaren ett relativt litet
blopp, om det betraktas som försäkringspremie.

Jag har mycket svårt att förstå reservation
nr 1. Jag tycker att det är skrämmande,
att det finns 300 000 cyklar i
vårt land som saknar belysningsanordningar.
Det är väl ingen som tror att
flertalet av dessa cyklar bara användes
på dagen. Alla som är ute på vägarna
nattetid vet ju hur det förhåller sig och
hur många cyklar som är utan belysningsanordningar.
Jag tror inte det är
så många som har sina cyklar i garderoben
eller i visthusboden, som herr
Svensson säger. Har man sin cykel i visthusboden
ständigt och jämt, behöver
man ingen belysning. Det är först när
man tar ut cykeln, som man måste ha
belysning.

Den andra reservationen har jag också
rätt svårt att förstå. Det är, såvitt
jag kan bedöma, en angelägen uppgift
för oss allesammans att försöka hjälpa
de organisationer, t. ex. NTF och trafiksäkerhetsrådet,
som arbetar för att
upplysa om de risker vilka är förenade
med att utan lykta eller reflexanordningar
gå ut i trafiken på mörk väg.
Det innebär ett mycket starkt stöd för
denna upplysningsverksamhet, om en
bestämmelse införs i vår vägtrafikförordning
att fotgängarna bör ha belysningsanordning
eller reflexanordning.

Strafflösa bestämmelser av denna art
är ingen nyhet i vår vägtrafikförordning.
Vi har redan förut sådana av likartat slag.
Att det skulle vara svårare att förstå denna
bestämmelse än de liknande bestämmelser
som redan finns, kan jag inte inse.

Med dessa ord ber jag att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Jag kan instämma i de
yttranden som förekommit om att det
är mycket tillfredsställande att enighe -

ten är så stor om att alla åtgärder bör
vidtagas för att försöka undvika trafikolyckorna
och, såvitt nu är i fråga,
framför allt mörkerolyckorna, men jag
vill erinra om att det bara är fem år
sedan vi hade frågan om bakbelysning
på cyklarna uppe här. Riksdagen avstyrkte
då Kungl. Maj:ts proposition,
som innehöll ett förslag om föreskrift
rörande sådant lyse. Det var då kostnaden
för baklyktan, som ju bara är en
bråkdel av kostnaden för en helbelysning,
som avskräckte, och riksdagen
följde dem som ömmade för cyklisternas
ekonomi. Jag hörde den gången till
dem som ansåg att bakbelysningen var
av en oerhörd vikt för trafiksäkerheten,
och jag verkade för ett bifall till propositionen
i den delen. I det fallet gällde
det emellertid bara en fråga i vilken
riksdagen var en rådgivande instans, och
Kungl. Maj:t utfärdade författningen
trots att riksdagen hade avstyrkt den.

Därigenom fick vi en bestämmelse,
som jag tror har verkat gynnsamt.

Trots att jag som sagt den gången var
mycket intresserad av den där reformen,
är jag emellertid nu ganska tveksam
huruvida det är motiverat att föreskriva
att belysning både bak och fram
på cyklar skall föras även under dagsljus.
Detta är inte bara en fråga om
kostnaden för att anskaffa en sådan belysning,
det är också en fråga om att
hålla anordningen i stånd. Den skall
vara funktionsduglig. Alla som använt
sådana här anordningar vet nog att
glödlamporna och andra delar har eu
viss tendens att komma ur funktion. Jag
tror att det blir ganska svårt för polismyndigheten
att få förståelse för sitt arbete,
om den skall göra razzior och kontrollera
under dagsljus att allting är
fullkomligt tillfredsställande, när vederbörande
cyklist inte alls har för avsikt
att använda cykeln i mörker, utan eventuellt
endast under den ljusa årstiden
då det är dagsljus året runt i vissa delar
av landet.

Det viktigaste skäl som har anförts till
stöd för detta krav iir att det skulle vara
liittare för polisen att övervaka efterlevnaden,
om bestämmelsen gällde även un -

Nr 26

Onsdagen den 23 november 1960

Ang. åtgärder mot mörkerolyckor i trafiken

der dagsljus. Jag tvivlar mycket på att
det skulle vara någon fördel för polisen
att ha en sådan bestämmelse. Om polisen
skall kontrollera dessa anordningar
under dagsljus så gäller det ju att stoppa
varenda cyklist, även den som har belysning
på cykeln — det måste ju kontrolleras
att anordningarna är funktionsdugliga.
Detta är en ganska omständlig
apparat.

För att övervaka den nuvarande bestämmelsens
efterlevnad måste man givetvis
ägna sig åt kontrollen under den
tid då belysningen skall vara tänd. Det
har talats om att detta delvis måste ske
genom att poliserna arbetar på övertid.
Eftersom mörkret här i landet under
långa tider inträder tidigt på dygnet
tror jag emellertid det finns stora möjligheter
att — om polispersonal över
huvud taget skall avdelas för denna uppgift
— utöva kontrollen på ordinarie arbetstid.
Då har polisen bara att kontrollera
trafiken och stoppa de cyklar
som inte har belysning, vare sig det nu
är på fram- eller baksidan. En kraftigare
insats i det avseendet från polisens
sida tror jag skulle vara mycket
värdefull, och därigenom tror jag att
man skulle kunna åstadkomma en avsevärt
bättre efterlevnad av nuvarande
bestämmelser. Däremot tror jag inte att
en sådan bestämmelse som här är föreslagen
skulle vara av något större värde.

Den avvägning, som reservanterna har
gjort, då de förordar att det strängare
kravet skulle gälla för mopederna, som
dock är fordon av mera komplicerad art
och av dyrbarare slag och som används
på ett litet annat sätt än cyklar, är rimlig,
och utskottets skrivning går ju också
i den riktningen att man är på det
klara med behovet i den delen, medan
utskottet däremot är mycket tveksamt
beträffande bestämmelsens utsträckande
till cyklarna. När man läser utskottsutlåtandet
tror man ju för övrigt snarast
att utskottet skall hamna i den kläm
som återfinnes i reservationen.

Med dessa ord ber jag för min del
att få yrka bifall till den av herr Svensson
m. fl. vid utskottets utlåtande fogade
reservationen.

Överläggningen förklarades härmed
slutad, varefter herr talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje punkt av
utskottets i det nu förevarande utlåtandet
gjorda hemställan.

I fråga om punkten A 1, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att vad utskottet
i denna punkt hemställt skulle
bifallas, dels ock att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den av herr
Axel Svensson m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Svensson, Axel, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 63
punkten A 1, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Svensson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Edström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 51;

Nej — 69.

Därjämte hade 12 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Onsdagen den 23 november 1960

Nr 26

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de rörande punkten A 2 förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på godkännande av den av herrar
Ringaby och Lothigius vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten B hemställt.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 64, i anledning av väckta motioner
om viss översyn av lotteriförordningen;
och

nr 65, i anledning av väckta motioner
om viss ändring i lagen angående inbetalning
av kommunernas andelar i folkpensioner
m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 31, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om rätt att undersöka och
bearbeta fyndigheter av uranhaltigt mineral
in. m. (uranlag), m. m., bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 41, i anledning
av väckta motioner angående ändrade
grunder för statsbidrag till täckande
av driftkostnader vid lantbruksundervisningsanstalterna,
bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Herr TALMANNEN anförde:

Jag ber att få lämna några uppgifter
om det fortsatta arbetet.

Plena kommer, såvitt nu kan bedömas,
att i fortsättningen av höstsesssionen
hållas de dagar och tidpunkter,
som angivits i tidigare meddelad plan
för arbetet hösten 1960, samt därutöver
följande dagar:

fredagen den 9/12 kl. 14.00 (bordläggningsplenum)
,

tisdagen den 13/12 kl. 16.00 (bordläggningsplenum)
samt

onsdagen den 14/12 kl. 10.00 (arbetsplenum).

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.46.

In fidem
K.-G. Lindelöw