Fredagen den 18 mars Sid (Riksdagens protokoll 1955:10)

RIKSDAGENS

** PROTOKOLL

1955

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 10

18—23 mars

Debatter m. m.

Fredagen den 18 mars Sid.

Anslag under femte huvudtiteln:

Mödrahjälp .............................................. 4

Mödrahjälpsnämnderna .................................... 5

Inrättande av inackorderingshem m. m..................... 6

Utredning ang. säsongarbetslösheten ........................ 7

Utrustning m. m. av vissa samlingslokaler .................. 9

Genomförande av en behovsprövning på bostadsmarknaden . . 11

Social upplysningsfilm .................................... 12

Åtgärder för avveckling av poliskonflikten i Göteborg .......... 13

Interpellationer:

av herr Lundström ang. upphörande av vissa äldre fastighetsav gifter

.................................................. 26

av herr Persson, Karl, ang. rätten till fiske vid Blekinge läns
södra kust ............................................ 28

Tisdagen den 22 mars

Interpellation av herr Persson, Helmer, ang. skogsindustriernas förstatligande
.............................................. 30

Onsdagen den 23 mars

Piättande av felaktigheter i röstlängd .......................... 36

Anslag under fjärde huvudtiteln:

Tillsättande av en parlamentarisk försvarsberedning ........ 38

Frivilliga befälsutbildningsrörelsen m. m................... 55

Frivilliga skytteväsendet .................................. 56

Lottaorganisationen ........... 57

Tryggande av importen av vissa alkoholfria drycker ............ 57

Promilletalet för skogsvårdsavgiften .......................... 63

Fortsatt uttagande av prisutjämningsavgift in. m.............. . 64

Skattefrihet för familjebidrag under militärtjänstgöring ........ 74

Införande av enhetligt ortsavdrag.............................. 76

Riksbankens valuta- och penningpolitik m. m................. 81

Lättnad i körkortsvillkoren för innehavare av utländskt körkort . . 101
Interpellation av herr Arrhén om utredning ang. försöksverksamheten
rörande enhetsskolan ................................ 104

l Första kammarens protokoll 1955. Nr JO

Nr 10

Innehåll

Samfliga avgjorda ärenden

Fredagen den 18 mars Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 5, ang. utgifterna under femte huvudtiteln
(socialdepartementet)................................ 4

—- nr 48, ang. statsbidrag till inrättande av vissa bakteriologiska
laboratorier i Norrland .................................... 13

— nr 49, ang. ändrad löneställning för förrådsunderofficerare

m. in....... 13

— nr 50, ang. löneavdrag för statstjänstemän vid fullgörande av

uppdrag vid hovet m. m................................... 13

— nr 51, ang. tillämpning av polislönereglementet på vissa polismän
i Göteborg m. m..................................... 13

Bankoutskottets utlåtande nr 7, ang. framställning av sedlar, som

kan skiljas från varandra enbart genom känseln.............. 24

Första lagutskottets utlåtande nr 18, ang. ändring av lagen om införsel
i avlöning, pension eller livränta...................... 25

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9, ang. översyn av lagen om inteckning
i jordbruksinventarier ............................ 25

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 8, ang. åtgärder mot
olämplig serielitteratur .................................... 25

Onsdagen den 23 mars

Val av valmän och valmanssuppleanter för utseende av riksbanks och

riksgäldsfullmäktige jämte suppleanter för dem .......... 35

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 12, ang. ändring av bestämmelserna
om röstlängds upprättande och fastställande .......... 36

— nr 13, om revision av lagen ang. rikets flagga................ 38

Statsutskottets utlåtande nr 4, ang. utgifterna under fjärde huvudtiteln
(försvarsdepartementet) ............................ 38

Bevillningsutskottets betänkande nr 15, ang. tryggande av importen
av alkoholfria drycker, tillverkade av druvor ................ 57

— nr 20, ang. promilletalet för skogsvårdsavgiften .............. 63

— nr 21, ang. prisutjämningsavgift m. m....................... 64

— nr 22, ang. befrielse från nöjesskatt i vissa fall .............. 74

— nr 26, ang. skattefrihet för familjebidrag under militärtjänstgöring
................................................... 74

— nr 27, ang. införande av enhetligt ortsavdrag för hela riket . . 76

Bankoutskottets utlåtande nr 8, ang. pension åt korrekturläsaren

C. E. Swedners änka ...................................... 81

— nr 9, ang. verkställd granskning av riksbankens och riksgälds kontorets

styrelse och förvaltning .......................... 81

Andra lagutskottets utlåtande nr 20, ang. utredning rörande införande
av obligatorisk trafikförsäkring för mopeder ........ 101

■— nr 21, ang. tillfälligt upphävande av viss i vägtrafikförordningen
föreskriven besiktningsskyldighet m. m................... 101

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 9, ang. utredning rörande
den militära och civilmilitära personalens arbetstidsför hållanden

................................................ 103

—-nr 10, ang. utredning av frågan om de sociala konsekvenserna
av ingångna dispensäktenskap m. m....................... 103

Fredagen den 18 mars 1955

Nr 10

Fredag-en den 18 mars

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Justerades protokollet för den 11 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 132, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition till riksdagen med förslag
till lag om proportionellt valsätt vid val
inom landsting, kommunalfullmäktige
m. m.; och

nr 133, i anledning av väckta motioner
om viss ändring i den kommunala
vallagen.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 134, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 1 och 4 §§ förordningen
den 30 juni 1937 (nr 655)
angående bidrag från landsting och städer,
som ej deltaga i landsting, till bestridande
av kostnaderna för vård i vissa
fall å karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet;
samt

nr 135, i anledning av väckta motioner
angående vissa ändringar i hälsovårdsstadgan.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 136, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1955/56, i vad
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 137, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1954/55, i vad propositionen avser utgifter
för statens kapitalfonder;

nr 138, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om upptagande å riksstaten för
budgetåret 1955/56 av underskottet för
luftfartsfonden; samt

nr 139, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1955/56 till arkiv,
bibliotek och museer, kyrkliga ändamål
samt akademier m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare

Med hänvisning till bifogade läkarintyg
får jag anhålla om fortsatt ledighet
från riksdagsarbetet t. o. m. den 22 mars
1955.

Örnsköldsvik den 16 mars 1955

Axel Andersson

Ledamoten av riksdagens första kammare
Axel Andersson är i behov av fortsatt
ledighet från riksdagsarbetet t. o. in.
den 22 mars 1955 intygas.

Örnsköldsvik den 16 mars 1955

Gustaf Lindström
Med. doktor

Den begärda ledigheten beviljades.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN erhöll
på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! Jag ber att få föreslå, att
kammaren måtte besluta, att antalet
suppleanter för de valmän, som skall
utse fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret
jämte suppleanter för dem,
bestämmes till tio.

Delta förslag antogs.

Nr 10

Fredagen den 18 mars 1955

Anslag till mödrahjälp

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 141,
angående anslag för budgetåret 1955/56
till Bidrag till sjukkassor m. in.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 143, angående bostadslån till domänverkets
fast anställda arbetare.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 418, av herr Bomö m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa avlönings- m. fl. anslag under
riksstatens fjärde huvudtitel för
budgetåret 1955/56 m. m.;

nr 419, av herr Lindahl, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
hörselvårdens organisation m. m.; och
nr 420, av herr Anderberg m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa frågor rörande tjänstebostäderna
för folkskolans lärare.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
den av herr Svensson,
Axel, m. fl. väckta motionen, nr 421, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
100, med förslag till lag om ändring i
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1955/56 under femte huvudtiteln,
avseende anslagen inom socialdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner m. m.

Punkterna 1—12

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 13

Anslag till mödrahjälp

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Mödrahjälp för budgetåret 1955/
56 anvisa ett förslagsanslag av 4 500 000
kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Magnusson (I: 87) och den andra inom
andra kammaren av herr Hagård (II:
122), hade hemställts, såvitt nu var i
fråga, att riksdagen måtte dels till Mödrahjälp
för budgetåret 1955/56 anvisa
ett förslagsanslag av 2 500 000 kronor
och dels beakta de synpunkter beträffande
mödrahjälpens handhavande, som
i motionerna anförts.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 87 och II: 122, såvitt nu vore
i fråga, till Mödrahjälp för budgetåret
1955/56 anvisa ett förslagsanslag av
4 500 000 kronor.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Skoglund i Doverstorp
och Birke, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den ändrade
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna I:
87 och II: 122, såvitt nu vore i fråga,
till Mödrahjälp för budgetåret 1955/56
anvisa ett förslagsanslag av 2 500 000
kronor.

Herr BERGH (li):

Herr talman! På denna punkt har utskottets
majoritet föreslagit 4,5 miljoner
kronor till mödrahjälp för budgetåret
1955/56 mot sex miljoner kronor för innevarande
budgetår.

Det förefaller mig, som om man inte
tillräckligt beaktat att den moderskapsförsäkring,
som nu trätt i kraft, måste
medföra en mycket stark minskning av
medelsbehovet för mödrahjälpen. Moderskapsförsäkringen
kommer att ge alla
mödrar vid enkelbörd 270 kronor jämte
20 kronor. Dessutom får de en del av
kostnaderna för resorna täckta, vartill
kommer att i vissa fall de blivande mödrarna
erhåller kompensation för inkomstbortfall
under 90 dagar.

Enligt vår mening skulle anslaget kunna
sänkas betydligt mer, eftersom de sex

Fredagen den 18 mars 1955

Nr 10

miljoner kronor, som anvisats för innevarande
budgetår, till större delen måste
ha avsett första hälften av innevarande
budgetår, då denna moderskapsförsäkring
ännu icke trätt i kraft. Meningen
måste väl vara, att mödrahjälpsnämnderna
vid bedömningen av medelsbehoven
måste ta hänsyn till de förbättringar i
den ekonomiska situationen, som inträffat.
Enligt vår mening kan anslaget ytterligare
sänkas. I den reservation, som
finnes fogad till utskottets utlåtande i
denna punkt, yrkas att förevarande anslag
skall upptas med ett belopp av 2,5
miljoner kronor i stället för det av utskottsmajoriteten
begärda beloppet av
4,5 miljoner kronor.

Jag anhåller, herr talman, att få yrka
bifall till denna reservation.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Allteftersom den allmänna
standarden har stigit och nya hjälpformer
har tillkommit på det ifrågavarande
området, har anslagen till mödrahjälpsverksamheten
minskats. Beloppet
var för budgetåret 1953/54 10 miljoner
kronor, och för innevarande budgetår
är det, såsom herr Bergh nämnde, sex
miljoner. För nästa budgetår har Kungl.
Maj:t föreslagit, att anslaget skall utgå
med 4,5 miljoner kronor. Vidare säger
departementschefen, att när man närmare
kan se verkningarna av den socialvårdslag,
varom riksdagen skall besluta
i år, skall man på nytt ta upp frågan
om den här verksamhetens lämplighet.

Utskottsmajoriteten har inte funnit
skäl till några erinringar mot departemenschefcns
förslag och de synpunkter
han anfört. Vi har sålunda inte kunnat
biträda högermotionärerna och högerreservanterna,
då de föreslår att man i
nuvarande läge skulle åstadkomma en
ytterligare skärpt prövning utöver den
skärpning som följer av en tillämpning
av den i förevarande punkt omnämnda
promemorian i fråga om dessa bidrag.
En ytterligare skärpning har utskottsmajoriteten
i nuvarande läge inte velat förorda,
och vi har därför ansett oss böra
tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag.

Anslag till mödrahjälpsnämnderna

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning
gjorde herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Bergh begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
13, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och hefanns därvid,
att flertalet röstade för ja-proposilionen.

Punkten 14

Anslag till mödrahjälpsnämnderna

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Mödrahjälpsnämnderna för budgetåret
1955/56 anvisa elt förslagsanslag
av 140 000 kronor.

I de under föregående punkt nämnda
likalydande motionerna I: 87 av herr
Magnusson och II: 122 av herr Hagård
hade hemställts, såvitt nu var i fråga, att
riksdagen måtte till Mödrahjälpsnämnderna
för budgetåret 1955/56 anvisa ett
förslagsanslag av 100 000 kronor.

Utskottet hade i den nu förevarandc
punkten på åberopade grunder hemställt,

Nr 10

Fredagen den 18 mars 1955

att riksdagen måtte med bifall till Kungi.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 87 och II: 122, såvitt nu vore
i fråga, till Mödrahjälpsnämnderna för
budgetåret 1955/56 anvisa ett förslagsanslag
av 140 000 kronor.

Reservation hade anförts av fröken
Andersson samt herrar Skoglund i Doverstorp
och Dirke, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:s förslag
samt med bifall till motionerna I:
87 och II: 122, såvitt nu vore i fråga, till
Mödrahjälpsnämnderna för budgetåret
1955/56 anvisa ett förslagsanslag av
100 000 kronor.

Herr BERGH (h):

Herr talman! Det resonemang, som jag
förde vid behandlingen av föregående
punkt, bör givetvis leda till den slutsatsen,
att antalet ärenden, som mödrahjälpsnämnderna
får att behandla, måste
bli betydligt lägre under nästkommande
budgetår än under det innevarande.
Enligt den mening, som kommer
till uttryck i reservationen, kan man
följaktligen sänka anslaget till ett lägre
belopp än de 140 000 kronor, som utskottet
har föreslagit. Reservationen innebär,
att anslaget nedsättes till 100 000 kronor.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkterna 15—39

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten it)

Anslag till inrättande av inackorderingshem
m. m.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till inrättande av inackorderingshem
m. m. för budgetåret
1955/56 anvisa ett reservationsanslag av
2 500 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande motioner,
nämligen

dels en inom andra kammaren av herr
Nyberg väckt motion (II: 277), i vilken
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att en kontant lön av 1 000 kronor per
år skulle utgå till husmödrarna vid vart
och ett av de av I. O. G. T. bedrivna
inackorderingshemmen, samt att till Bidrag
till inrättande av inackorderingshem
för budgetåret 1955/56 måtte anvisas
ett reservationsanslag av 15 500
kronor;

dels ock en inom andra kammaren
av fru Lindskog m. fl. väckt motion
(II: 395), i vilken hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att kontantersättning
med 2 000 kronor per år skulle
utgå till husmödrarna vid I. O. G. T:s
inackorderingshem.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 11:277 och 11:395 till Bidrag
till inrättande av inackorderingshem
m. in. för budgetåret 1955/56 anvisa
ett reservationsanslag av 2 500 kronor.

Herr GÖRANSSON (fp):

Herr talman! Under femte huvudtiteln
har socialstyrelsen förslagit, att husmödrarna
vid de inackorderingshem,
som drives av I.O.G.T., skulle få en kontantlön
på 2 000 kronor per år, men departementschefen
har inte funnit skäl
att tillmötesgå denna framställning. Med
anledning av de väckta motionerna, vilka
går i samma riktning, har statsutskottet
uttalat att utskottet med hänsyn till
den allmänna översyn av verksamheten,
som kommer att äga rum enligt en ut -

Fredagen den 18 mars 1955

Nr 10

fästelse från socialstyrelsen, inte finner
sig böra bifalla motionerna.

Jag skall i detta sammanhang bara
peka på en sak, nämligen att jag tror att
vi i vad det gäller anstaltsvården speciellt
för unga människor måste söka oss
nya vägar. En av de nya vägarna är dessa
inackorderingshem, vilka gör övergången
från anstaltsvård till frihet mjukare
än när vederbörande kommer ut
direkt från anstalten. Genom anstaltsvården
har vi under de gångna åren
samlat på oss ett rätt stort antal människor
i 17—18-årsåldern, som under tidens
lopp, ibland ända ifrån begynnelsen,
av sitt liv, vårdats på barnhem, fosterhem
och i olika slag av anstalter. Vi
kallar dem anstaltsskadade och anger
därmed de hämningar och den nedsättning
av anpassningsförmågan som ofta
följer av anstaltsliv. Då man nu kommit
på tanken att placera dem i en naturligare
och mildare miljö, menar jag
att det är angeläget att man också ser
till, att de människor, som tar hand om
dem i inackorderingshemmen, får en
ersättning som gör dem villiga att hålla
ut och som kan utgöra skälig gottgörelse
för deras mycket påfrestande arbete.
När man jämför vården i sådana här
mindre hem med vården i statens regi
på de stora anstalterna, finner man
bl. a., att kostnaderna för inackorderingshemmen
ofta ligger mycket lägre
än kostnaderna för anstaltsvården.

Herr talman! Jag har inte något yrkande,
men när nu utskottet uttalat den
förväntan, att även frågan om kontantersättningarna
till husmödrarna vid inackorderingshemmen
skall prövas nästa
år i anslutning till de förslag, som väl
då är att emotse från socialstyrelsens
sida, vill jag uttala en livlig förhoppning
om att man här visar den generositet
och den uppskattning av dessa
människors arbete, som de i hög grad
förtjänar. Det är vår skyldighet gentemot
en grupp, som har en utomordentligt
svår arbetsuppgift.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
förevarande punkt hemställt.

Om utredning ang. säsongarbetslösheten

Punkterna 41—49

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 50

Om utredning ang. säsongarbetslösheten

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Kostnader för arbetslöshetens bekämpande
m. m. för budgetåret 1955/
56 anvisa ett reservationsanslag av
20 000 000 kronor.

I en inom andra kammaren av herr
Königson m. fl. väckt motion (11:88)
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om en utredning, som skulle
få i uppdrag att göra en allmän översyn
över säsongarbetslösheten i syfte att dels
begränsa denna och dels tillförsäkra berörda
industrier och arbetsområden den
behövliga arbetskraften.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,

a) att motionen II: 88 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

b) att riksdagen måtte till Kostnader
för arbetslöshetens bekämpande m. m.
för budgetåret 1955/56 anvisa ett reservationsanslag
av 20 000 000 kronor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herr Ohlon, fröken Elmén
och herr Gustafsson i Skellefteå ansett,
att utskottets yttrande bort hava den
ändrade lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under a) hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till
motionen II: 88 i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om en allmän översyn
av säsongarbetslösheten.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Under den föreliggande
punkten finns en motion i andra kammaren,
nr 88, i vilken hemställes att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära en utredning
angående en allmän översyn över säsongarbetslöshetcn
i syfte att få denna
minskad. Utskottet har beaktat motionens
syftemål, men förklarat att det

Nr 10

Fredagen den 18 mars 1955

Om utredning ang. säsongarbetslösheten
räcker med de fortlöpande undersökningar,
vilka verkställes genom arbetsmarknadsstyrelsen.
Nu förhåller det sig
på det viset, att vi trots dessa arbetsmarknadsstyrelsens
undersökningar varje
år har en kvarstående säsongarbetslöshet,
framför allt inom byggnadsbranschen
men även på andra områden.
Enligt reservanternas mening vore det
nog värdefullt med en grundligare översyn
över dessa förhållanden än vad som
kan vara möjligt för arbetsmarknadsstyrelsen
att företa, och i reservationen
under denna punkt yrkas bifall till motionen.

Herr talman! Jag vill med dessa ord
yrka bifall till reservationen under p. 50.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Även om herr Ohlons
synpunkter är i allra högsta grad beaktansvärda
och man följaktligen kan respektera
reservationen, så tror jag nog
att jag vågar säga att en skrivelse till
Kungl. Maj:t i denna fråga skulle vara
någonting av att slå in öppna dörrar.
Det pågår nämligen — och har pågått
så länge jag haft med dessa frågor att göra
och även dessförinnan — ett ständigt
arbete att nå fram till största möjliga säsongutjämning.
Hela vår byggnadsreglering
sköts med utgångspunkt från att dessa
strävanden skall tillgodoses, och hela
den statliga anslagsgivning som bestämmer
sysselsättningen inom den offentliga
verksamheten sker med hänsyn till
samma grundläggande synpunkt.

Jag behöver bara erinra om att medan
man före kriget i allmänhet kunde
räkna med en vinterarbetslöshet inom
byggnadsarbetarkåren på mellan 35 och
40 procent, så är denna tack vare byggnadsregleringens
direkta inverkan numera
nedpressad till — om jag skall
vara aktuell för dagen — 8 å 9 procent,
och detta gäller för de allra besvärligaste
vintermånaderna. Vad beträffar de statliga
affärsdrivande verken förekom för
tre, fyra år sedan en säsongvariation på
3 000 man vid väg- och vattenbyggnadsverket.
Under de senaste åren har man
via anslagsgivningen och genom direktiv

från Kungl. Maj:t fått ned säsongvariationen
där så långt att på den arbetsstyrka
om 13 000 man, som är sysselsatt
på våra vägar, är skillnaden mellan den
högst belastade sommarmånaden och den
lägst belastade vintermånaden nu inte
mer än 600 man. Jag tror inte att man
kan komma stort längre i fråga om säsongutjämning
på det området. När det
gäller statens järnvägar, televerket och
försvarets olika företag är strävandena
exakt desamma liksom dess bättre även
resultaten av dem.

Jag kan således försäkra herr Ohlon
att arbetsmarknadsstyrelsen och socialdepartementet
håller detta problem under
ständig observation och målmedvetet
strävar efter att uppnå det tillstånd som
reservanterna åsyftat när de skrev sin
reservation. Jag tror följaktligen, herr
talman, inte att det lönar sig att tillsätta
några ytterligare utredningar på
detta område. Vad det här kommer an
på är hur man sköter den praktiska arbetsmarknadspolitiken.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s) :

Herr talman! Jag ber att få fästa kammarens
uppmärksamhet på att under
punkt 44, varom beslut nyss fattades, anslaget
till omkostnader för arbetsmarknadsstyrelsen
höjts med 38 500 kronor till
774 500 kronor, en ökning som har motiverats
huvudsakligen med önskvärdheten
att effektivisera statistiken, så att
växlingarna på arbetsmarknaden skulle
kunna följas snabbare och bättre än man
förr har kunnat göra. Vad beträffar utjämningen
av säsongvariationerna på arbetsmarknaden
har som sagts gjorts vad
som är möjligt alt göra. Det kunde, herr
talman, vara mycket att säga om planhushållning
och strävan efter planering på
detta område, men jag avstår från att
gå in på den frågan vid detta tillfälle;
det kanske yppas något annat och lägligare
framdeles.

Jag inskränker mig därför till att yrka
bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden, som
därunder framkommit, gjordes proposi -

Fredagen den 18 mars 1955

Nr 10

Anslag till utrustning m. m. av vissa samlingslokaler

tioner, först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande punkten
hemställt samt vidare på bifall till
utskottets hemställan med den ändring,
som förordats i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkterna 51—61

Yad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 62

Anslag till utrustning m. m. av vissa
samlingslokaler

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till utrustning m. m. av
vissa samlingslokaler för budgetåret
1955/56 anvisa ett reservationsanslag av
450 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Svärd (1:225) och den andra inom andra
kammaren av herr Cassel m. fl. (II:
289), i vilka motioner hemställts, att
riksdagen måtte avslå vad Kungl. Maj :t
hemställt under femte huvudtiteln rörande
Bidrag till utrustning in. m. av
vissa samlingslokaler;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Svärd (1:321) och den andra
inom andra kammaren av herr Hagberg
i Malmö m. fl. (II: 343), i vilka motioner,
såvitt nu var i fråga, hemställts, att
riksdagen måtte avslå vad Kungl. Maj:t
hemställt under femte huvudtiteln till
Bidrag till utrustning in. in. av vissa samlingslokaler.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 225 och 11:289 ävensom motionerna
I: 321 och II: 343, sistnämnda bägge
motioner i vad de berörde förevarande
anslag, till Bidrag till utrustning

m. in. av vissa samlingslokaler för budgetåret
1955/56 anvisa ett reservationsanslag
av 450 000 kronor.

Reservation hade anförts av, utom annan,
fröken Andersson samt herrar
Skoglund i Doverstorp och Birke, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den ändrade lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte med avslag
å Kungl. Maj:ts .förslag samt med bifall
till motionerna 1:225 och 11:289 ävensom
motionerna 1:321 och 11:343, sistnämnda
bägge motioner i vad de berörde
förevarande anslag, besluta att reservationsanslaget
till Bidrag till utrustning
m. m. av vissa samlingslokaler icke
skulle uppföras å riksstaten för budgetåret
1955/56.

Herr BERGH (h):

Herr talman! Under denna punkt finns
för innevarande budgetår ett anslag på
250 000 kronor, som skall användas som
bidrag till kostnader för reparationer
och utrustning av vissa ungdomslokaler.
För det kommande budgetåret upptas
under punkten enligt utskottsmajoritetens
förslag 450 000 kronor. De nya
200 000 kronorna är avsedda att användas
uteslutande för allmänna samlingslokaler.
Pengarna skall begagnas till inköp
av köksutrustning och servis, d. v.
s. till grytor och pannor, kaffekoppar
och tallrikar o. s. v. Detta köksutrustnings-
och servisbidrag har fått en nykterhetspolitisk
motivering. Man säger att
man vill främja ett alkoholfritt umgängesliv,
och därför skall vi nu bidra med
dessa pengar.

När vi i statsutskottets tredje avdelning
behandlade denna fråga, tillät jag
mig att göra ett särskilt yttrande, som
nu återfinnes som en reservation vid
statsutskottets utlåtande på denna punkt.

Det förefaller mig som om man kan
angripa utskottsmajoritetens förslag från
två utgångspunkter. Först och främst
kan man fråga sig, om det är rimligt
att använda skattemedel till ett dylikt
ändamål.

Det finns många nykterhetskaféer här

Nr 10

Fredagen den 18 mars 1955

Anslag till utrustning m. in. av vissa samlingslokaler

i landet, och det finns många matserveringar
där man inte serverar spritdrycker.
Ofta är de tillkomna för att bereda
ensamstående försörjning. Det har
inte mig veterligt fallit någon in att hjälpa
dem med skattemedel till vare sig
köksutrustning eller servis. Om detta
förslag skulle vinna bifall, skulle folketshusföreningar,
nykterhetsföreningar,
bygdegårdar m. m. kunna få bidrag från
det allmänna på fyra sätt. De skulle få
bidrag till själva lokalerna enligt reglerna
för bidrag till allmänna samlingslokaler,
de skulle få pengar till utrustning
och reparationer från anslaget på
250 000 kronor, de skulle kunna få bidrag
från allmänna arvsfonden, och slutligen
skulle de också kunna få bidrag
i den fjärde form som nu föreslås genom
detta nya anslag. Vad skall alla
dessa ofta fattiga och ensamstående människor
tänka, som jag nyss nämnt, om
man på detta sätt föreslår att skattemedel
skall användas till att favorisera
kafé- och matserveringsverksamhet i vissa
fall, medan de själva, som försörjer
sig på motsvarande sätt, lämnas utanför? Det

är det ena. Vi kritiserar alltså, att
man i realiteten vill gynna vissa föreningar.
Man vill hjälpa till att subventionera
familjesammankomster, korporationssammankomster
o. s. v. i vissa
föreningslokaler. Sedan kommer jag till
den andra angreppspunkten.

Subventioneringen sker med nykterhetspolitisk
motivering. Då skulle man
ju tycka, att som villkor för att vederbörande
skall få detta bidrag skulle gälla,
att alkoholförbrukning icke fick förekomma
i lokalerna. Men så är ingalunda
fallet. Man har observerat, att i vissa
lokaler — det har nämnts bland annat
bygdegårdarna — kan förekomma femtioårskalas,
där deltagarna enligt sina
vanor gärna vill ha alkohol, och det vill
man inte förbjuda. Det betyder i realiteten,
om man skall ställa saken på sin
spets, att man med nykterhetspolitisk
motivering föreslår användning av skattemedel
till servis, som i detta fall givetvis
också måste inkludera grogglas,
snapsglas o. s. v. Jag tycker, att den

nykterhetspolitiska motivering, som ligger
till grund för detta förslag, i tillämpningen
blir något underlig.

Enligt den mening, som jag hyser och
som reservanterna har gett uttryck åt,
gäller för det första, att skattemedel inte
är till för att favorisera enskilda företagare,
enskilda matserveringar och enskilda
kaféer på detta sätt, och för det
andra att det är mycket anmärkningsvärt,
att man med en nykterhetspolitisk
motivering kan komma till de nämnda
resultaten beträffande samlingslokalerna.

Med denna motivering, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till den vid
punkten fogade reservationen.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Herr Bergh är en mångkunnig
man och har stor erfarenhet på
skilda områden. Men jag har märkt, att
han inte känner till så mycket om samlingslokaler
och driften av sådana. Kammarens
ledamöter har väl kastat ett öga
på motiveringen för reservation nr 6 på
sidan 67 i utskottets utlåtande. Jag skall
alltså inte referera denna motivering.
Men jag ber att få läsa upp några rader
som departementschefen har anfört såsom
motivering för detta anslag — det
gäller 400 000 kronor. Departementschefen
säger: »Tillgång på samlingslokaler
av god standard under ledning av kommuner
eller ansvarskännande organisationer
är utan tvekan en betydelsefull
nykterhetsfrämjande faktor genom att
möjliggöra bildnings- och annan ur nykterhetssynpunkt
värdefull fritidsverksamhet
i en tilltalande miljö. Såsom anförts
i direktiven för den nu ifrågavarande
utredningen har samlingslokalerna
i viss utsträckning och främst på
landsbygden kommit att utnyttjas också
för familjefester o. d. Det är, även om
påtagliga bevis därpå enligt sakens natur
är svåra att erhålla, sannolikt ur
nykterhetssynpunkt av värde att av enskilda,
firmor eller organisationer anordnade
festligheter förlägges till samlingslokaler
av nu ifrågavarande slag, i
den mån dessa kan ställas till förfogande
för sådan användning utan intrång
på lokalernas utnyttjande för deras

Fredagen den 18 mars 1955

Nr 10

Anslag till genomförande av
egentliga uppgifter.» Det skulle således
vara av värde att festerna förlädes till
dessa lokaler i stället för till restauranger
med traditionell rusdrycksservering.

Vi har väl i landet mellan 2 500 och
3 000 samlingslokaler, och det blir sannerligen
inte mycket att dela ut. Det
svåraste — det har utskottet påpekat —
är att få pengarna att räcka till och att
ge dem till de lämpligaste lokalerna. Vi
betraktar detta som en försöksverksamhet,
sedan får man se hur det blir. Men
att syftet är riktigt har utskottet inte velat
sätta i fråga.

Jag skulle tro, herr talman, att kammaren
kan med full tillit till att medlen
blir väl använda biträda vad utskottet
här föreslagit, vilket innebär en tillstyrkan
av Kungl. Maj:ts förslag. Jag
yrkar således bifall till utskottets hemställan.

Herr BERGH (h):

Herr Karlsson har inte lyckats visa
att matservering utan alkohol och kaféverksamhet
i enskild regi skulle vara
mindre befrämjande för nykterheten än
samma verksamhet i de lokaler och av
de föreningar som han nu propagerar
för. Ännu mindre har han lyckats visa
att det ligger en hållbar nykterhetspolitisk
motivering bakom utskottsmajoritetens
förslag.

Efter härmed slutad överläggning gjordes
enligt föreliggande yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu föredragna punkten hemställt
samt vidare på godkännande av den av
fröken Andersson m. fl. vid punkten avgivna
reservationen; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 63—85

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 86

Anslag till genomförande av en behovsprövning
på bostadsmarknaden

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till

en behovsprövning på bostadsmarknaden
Kungl. Maj ds i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionen 11:291 till
Kostnader för genomförande av en behovsprövning
på bostadsmarknaden för
budgetåret 1955/56 anvisa ett anslag av
50 000 kronor.

I motionen II: 291, av herr Cassel och
fröken W etterström, hade hemställts, att
riksdagen måtte till Kostnader för genomförande
av en behovsprövning på
bostadsmarknaden för budgetåret 1955/
56 anvisa ett anslag av 10 000 kronor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade fröken Andersson samt herrar
Skoglund i Doverstorp och Birke
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj ds
förslag samt med bifall till motionen II:
291 till Kostnader för genomförande av
en behovsprövning på bostadsmarknaden
för budgetåret 1955/56 anvisa ett anslag
av 10 000 kronor.

Her BERGH (h):

Under denna punkt föreslås ett anslag
på 50 000 kronor som skall få disponeras
av någonting som heter centralrådet
för bostadsfördelning. Bakom det
namnet finner man fastighetsägare som
på grund av en s. k. frivillig överenskommelse
inför hotet om en ny tvångslag
härom året gick med på att medverka
till en viss bostadsransonering. Dessa
pengar skall alltså användas som bidrag
till deras utgifter för bestyret med
detta. Jag beklagar att fastighetsägarna
lät skrämma sig till denna s. k. frivilliga
överenskommelse, men den omständigheten
att de gjorde det kan enligt
min mening omöjligen motivera att
skattemedel skall användas för i så hög
grad privaträttsliga mellanhavanden
som uthyrning och förhyrning av bostäder
utgör.

Enligt en reservation som är fogad
till denna punkt bör detta anslag fortast
möjligt avvecklas. Reservationen innebär
att i stället för de 50 000 kronor
som föreslås anvisade skall man nu som
en etapp på vägen mot avveckling för

Nr 10

Fredagen den 18 mars 1955

Anslag till social upplysningsfilm
nästa budgetår ge 10 000 kronor. Jag
hoppas att anslaget sedan alldeles försvinner.

Med denna motivering, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till den vid
denna punkt fogade reservationen.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Detta anslag är i år uppfört med
75 000 kronor, och nu föreslås en minskning
till 50 000 kronor. Att så sker beror
på att man kan minska bidraget allteftersom
denna verksamhet blir känd,
och man kan minska på utgifterna för
upplysning och propaganda. Det är bär
också fråga om en förenkling av administrationen.
I det träffade avtalet ingår
att staten skall bisträcka medel som behövs
på detta område. Att avslå anslaget
vore att rygga ett avtal, och det har utskottets
majoritet inte velat vara med
om.

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkterna 87—91

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 92

Anslag till social upplysningsfilm

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Social upplysningsfilm för
budgetåret 1955/56 anvisa ett reservationsanslag
av 30 000 kronor.

I två likalvdande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av fröken
Andersson (1:236) och den andra inom
andra kammaren av herr Svensson i
Krokstorp (IT: 270), hade hemställts, att

riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts förevarande
förslag.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten hemställt, att riksdagen måtte
med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 236
och II: 270 till Social upplysningsfilm
för budgetåret 1955/56 anvisa ett reservationsanslag
av 30 000 kronor.

Reservation hade anförts av fröken
Andersson samt herrar Skoglund i Doverstorp,
Rubbestad och Birke, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava den
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte med avslag å Kungl. Maj:ts
förslag samt med bifall till motionerna
I: 236 och II: 270 besluta, att reservationsanslaget
till Social upplysningsfilm
icke skulle uppföras å riksstaten för budgetåret
1955/56.

Herr BERGH (li):

Herr talman! Det är nu, hoppas jag,
sista gången jag besvärar kammaren i
dag.

Det anslag som förekommer under
den här punkten är en gammal bekant.
Det gäller 30 000 kronor till s. k. social
upplysningsfilm. Herr Rubbestad och
jag har i flera år manligen stritt sida
vid sida i statsutskottets tredje avdelning
och åberopat oss på statskontorets
uttalande som innebär att man utan
större vådor kan temporärt lägga ned
denna verksamhet. Jag menar inte att
den är betydelselös eller ens onyttig,
men när vi på huvudtitel efter huvudtitel
får göra besparingar så förefaller
det som om dessa besparingar borde göras
med någon konsekvens. Till den
konsekvensen hör enligt vår mening att
detta anslag tills vidare icke utgår.

Med denna motivering ber jag att få
yrka bifall till den under denna punkt
fogade reservationen.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

I den första delen av herr Berghs anförande
ber jag att få instämma helt.
För övrigt tror jag alt kammaren med

Fredagen den 18 mars 1955

Nr 10

Om åtgärder för

erfarenhet från gångna debatter om
denna punkt inte behöver någon särskild
belysning av frågan från utskottsmajoritetens
sida. Därför inskränker jag
mig, herr talman, till att yrka bifall till
utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med de
yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande
punkten hemställt samt vidare på
godkännande av den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 93—94

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 95

Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

48, i anledning av Kungl Maj:ts
proposition angående statsbidrag till inrättande
av vissa bakteriologiska laboratorier
i Norrland;

nr 49, i anledning av väckt motion om
ändrad löneställning för förrådsunderofficerare
m. m.; samt

nr 50, i anlednig av väckt motion om
utfärdande av föreskrifter rörande löneavdrag
för statstjänstemän vid tjänstledighet
för fullgörande av uppdrag vid
hovet och ordensväsendet.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om åtgärder för avveckling av poliskonflikten
i Göteborg

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående tillämpning av polislönereglementet
på vissa polismän i
Göteborgs stads polisdistrikt in. m. jämte
i ämnet väckta motioner.

1 en till riksdagen avlåten proposition,
nr 63, hade Kungl Maj:t, under åbero -

avveckling av poliskonflikten i Göteborg
pande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över civilärenden för den 4 februari
1955, föreslagit riksdagen att i huvudsaklig
överensstämmelse med vad i
nämnda statsrådsprotokoll anförts meddela
bestämmelser angående tillämpning
av polislönereglementet på vissa polismän
i Göteborgs stads polisdistrikt m. m.

I propositionen hade i huvudsak föreslagits,
att Kungl. Maj:t skulle erhålla
bemyndigande att utfärda föreskrifter i
syfte att göra polislönereglementet och
den av stadsfullmäktige i Göteborg fastställda
nya personalstaten tillämpliga på
sådan polispersonal, som tagit avstånd
från de mot Göteborgs stads polisdistrikt
riktade stridsåtgärderna.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
i anledning av propositionen väckta motioner,
nämligen

dels en inom andra kammaren av herrar
tienander och Johansson i Stockholm
väckt .motion (11:489), vari hemställts,
att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj:ts proposition nr 63;

dels ock en inom andra kammaren av
herrar Königson och Larsson i Stockholm
väckt motion (11:497), vari hemställts,
att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj :ts proposition nr 63.

Vidare hade utskottet till behandling
förehaft en vid riksdagens början inom
andra kammaren av herr Larsson i
Stockholm väckt motion (II: 129), vari
hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om att förhandlingar
måtte upptagas med berörda
parter i avsikt att åstadkomma sådan
ändring i polislönereglementet, att lugn
ocli arbetsfred återställdes inom polisväsendet.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

I. att motionen II: 129 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna II: 489 och II: 497, bemyndiga
Kungl. Maj:t att i huvudsaklig över -

Nr 10

Fredagen den 18 mars 1955

Om åtgärder för avveckling av poliskonflikten i Göteborg

ensstämmelse med vad i statsrådsprotokollet
över civilärenden för den 4 februari
1955 anförts meddela bestämmelser
angående tillämpning av polislönereglementet
på vissa polismän i Göteborgs
stads polisdistrikt m. m.

Reservation hade avgivits av, utom
andra, fröken Andersson samt herrar
Skoglund i Doverstorp och Staxäng, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort
hava följande lydelse:

»I den del Kungl. Maj :ts förslag är avsett
att motverka det förhållandet, att
vissa polismän i Göteborg mot sin egen
vilja har måst finna sig i betydande inkomstförsämringar
jämfört med vad de
skulle erhållit om det nya polislönereglementet
varit tillämpligt på dem, finnes
ej någon anledning att rikta någon
anmärkning mot detsamma. Propositionen
kan således från denna utgångspunkt
helt godtagas av utskottet.

Det är emellertid icke uteslutet att de
praktiska verkningarna av propositionen
kan leda till en ytterligare accentuering
av den splittring av polispersonalens organisation,
som blev en följd av att i
Göteborg Polisföreningen Kamratskapet
och Göteborgs poliskonstapelförening
icke accepterade den överenskommelse,
som träffades den 14 januari 1954 mellan
polisförbundet och civildepartementet
angående polislönerna. En sådan utveckling
vore enligt utskottets uppfattning
olycklig. Det är därför angeläget
att eventuella åtgärder från regeringens
sida i anledning av den förevarande
konflikten — som dock icke behöver ha
karaktären av formella förhandlingar i
enlighet med lagen den 17 maj 1940 om
förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän
— i första hand inriktas på att
överbrygga motsättningarna mellan svenska
polisförbundet och Stockholms—
Göteborgs centralpoliskommitté. Både ur
polismannens och ur arbetsgivarens synpunkt
är det ett betydande intresse att
poliserna kan uppträda enhetligt i en
fast organisation.

Det må i detta sammanhang jämväl
anmärkas att den nuvarande konflikten
för de berörda städernas del medfört

ett allvarligt läge i vad avser nyrekryteringen
av polispersonal och möjligheterna
att i städerna tillfredsställande
upprätthålla ordning och säkerhet.

Utskottet avstyrker således de i motionerna
II: 489 och II: 497 framställda
yrkandena om avslag å propositionen. I
den mån motionen II: 129 icke kan anses
besvarad med vad ovan anförts anser
utskottet att densamma icke bör föranleda
någon riksdagens åtgärd.»

Herr NORLING (k):

Ilerr talman! I andra kammaren har
väckts en motion, nr 489, i vilken man
yrkat avslag på Kungl. Maj:ts proposition
nr 63.

Poliskåren såväl i Stockholm som i
Göteborg har splittrats, och ur facklig
synpunkt får man naturligtvis beklaga
att en sådan splittring uppstått i denna
kår som gör att två grupper står emot
varandra. De åtgärder som Kungl. Maj:t
föreslår i propositionen anser jag för
min del inte kommer att på något sätt
mildra dessa båda gruppers motsättning
till varandra utan tvärtom snarare
kommer att skärpa motsättningarna.

Det är naturligtvis beklagligt att Göteborgs
stad ställs inför ett sådant läge
som detta, och jag tror att man på grund
av ordningsmaktens stridsåtgärder kommer
att ha ganska svårt att på ett tillfredsställande
sätt sköta bevakningen
över Göteborg. Men, herr talman, då jag
anser att de åtgärder som föreslås i propositionen
inte kommer att mildra stadens
bekymmer i denna fråga, vill jag
yrka bifall till motionen 11:489.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Jag skall be att med
några ord få motivera den reservation
som är fogad till utskottsutlåtandet. Jag
börjar med att påpeka, att reservanterna
beträffande klämmen har samma yrkande
som majoriteten, det är endast
motiveringen som skiljer oss åt.

Vi reservanter anser nämligen, att det
är nödvändigt att prestigesynpunkter
får vika, och att det skapas möjligheter
till kontakt mellan de olika parterna.

Fredagen den 18 mars 1955

Nr 10

Om åtgärder för avveckling av poliskonflikten i Göteborg

Det gäller här bl. a. frågan om huruvida
polismännen i Göteborg, som inte befinner
sig i strid, skall ta de anställningsförmåner
som tillkommer dem enligt
från 1 juli 1954 gällande reglemente.
Också i denna del är reservanterna helt
eniga med utskottet.

När 1954 års reglemente kom till hade
jag — jag minns inte om det var fler

— en blank reservation, som jag motiverade
i kammaren. Då ställdes intet yrkande
om ändringar, under den gamla
hänvisningen till att det förelåg ett förhandlingsresultat.
De farhågor som då
uttalades har emellertid tyvärr i hög
grad besannats. Både överståthållarämbetet
och statspolisintendenten hade uttalat
starka farhågor, som jag då redovisade.

Sedan dess har det skett och sker alltjämt
en ständig avgång av polismän. Senast
häromdagen, den 13, stod en annons
i en stockholmstidning, i vilken
tjugu polismän som, observera det, tillhör
Svenska polisförbundet och hade
varit anställda i mer än tolv år samt hade
väl meriterad tjänst, sökte sig över
till privata marknaden. Vi menar att en
sådan utveckling inte kan få fortgå utan
att man på något sätt gör någonting
ifrån det allmännas sida.

Nu gäller det, som sagt, närmast polismännen
i Göteborg. Alla vet ■— det
har framhävts tidigare i samband med
en interpellationsdebatt — att det är
snart sagt oefterrättliga förhållanden
därnere, och det är, menar vi, ytterligare
ett skäl till att det är nödvändigt med
kontakt mellan parterna.

Det är klart att det är utomordentligt
svårt, om det ens är möjligt, att ta upp
en förhandling under själva avtalstiden

— i den mån nu sådan giiller för dessa
polismän — ocli det är inte vanligt att
man gör det. Jag återkommer till den
saken strax. .lag kan emellertid inte låta
bli att uttala ett beklagande bär över att
civilministern inte ansåg sig kunna ta
upp en kontakt —- jag säger inte förhandlingar,
jag siigcr kontakt — när
parterna anhöll om det. T den skrivelse,
vari Stockholms och Göteborgs polismäns
centralkommitté den 27 december

1954 vördsamt anhöll om kontakt, sades
det bl. a.: »Starka skäl tala för, att representanter
från inrikes- och civildepartementen,
arbetsgivarparten, poliskammaren
i Stockholm och Göteborg
samt centralkommittén, borde samlas till
en konferens, som ej bör ha karaktären
av förhandling, för att utröna om möjligheter
finnes till en sådan omprövning
av lönevillkoren, som kan möjliggöra en
återgång till normala förhållanden i
Stockholm och Göteborg och som kan
skapa förutsättning för en tillfredsställande
rekrytering till polisen i hela landet.
»

Några dagar därefter kom svaret från
civildepartementet. Det gick ut på att
man fann skriften icke föranleda någon
åtgärd. Fn annan anhållan i år rönte
samma behandling. I denna begärde
man visserligen mera direkta förhandlingar
men endast i vissa frågor. Man
anförde där bl. a. att »med hänsyn till
att civildepartementet motsatt sig förberedande
överläggningar, får vi hemställa,
att departementet snarast kallar
till direkta förhandlingar i följande
frågor», varpå dessa räknades upp.

Nu är det emellertid att märka i detta
sammanhang att centralkommittén redan
den 4 oktober 1954 fått förhandlingsrätt.
Det är alltså här fråga om en
erkänd organisation, och det är som jag
tidigare sagt — jag upprepar det nu —
ett sakligt intresse att frågan löses på
ett eller annat sätt. Jag kan inte frigöra
mig från en känsla av att propositionen
är ganska opsykologiskt skriven. Jag
kan i detta sammanhang anmärka att
jag inte tänker på polismännen eller deras
problem i ocli för sig, utan jag tänker
på problemet ur samhällets synpunkt.
Jag har ingen som helst anledning
att inte beklaga att vissa grupper
har ställt sig utanför sin huvudorganisation,
men detta iir nu faktum och man
har då, såvitt jag förstår, att laga efter
lägligheten.

De »utbrutna», som de kallats, har ju
som nyss nämnts, fått förhandlingsrätt.
Här har vi nu ett exempel på ett försök
att genom ekonomisk press förmå vissa
medlemmar av en organisation — en

Nr 10

Fredagen den 18 mars 1955

Om åtgärder för avveckling av poliskonflikten i Göteborg

godkänd organisation tydligen, eftersom
den fått förhandlingsrätt — att
bryta med sin organisation. Detta är,
som det framhålles i en av motionerna,
i vilka jag inte har någon som helst del,
en mentalitet som var vanlig förr i världen
och som då med rätta kritiserades.

Det är vidare, det framhålles, tror jag
i samma motion, fråga om ett försök att
dirigera organisationsförhållandena på
löntagarsidan. Nu säger man att utbrytarna
inte skall behandlas milt. Nej, det
är inte det frågan gäller, ty åtminstone
när det gäller Göteborg har utbrytningen
icke skett i samband med det nu aktuella
reglementet. Detta reglemente
trädde nämligen i kraft den 1 juli 1954,
men redan den 28 juni 1952 bröt sig polisföreningen
Kamratskapet i Göteborg
ut ur polisförbundet, följd den 30 juni
samma år av Göteborgs polisöverkonstapelförening.
Anledningen var att föreningarna
inte var nöjda med uppgörelsen
med Stadsförbundet. Dessa föreningar
har alltså, såvitt jag förstår, inte träffat
någon överenskommelse med staten,
varför deras begäran om kontakt förefaller
att vara ganska förståelig.

Nu intar inte utskottet, det skall jag
villigt erkänna, någon skarp motsatsställning
till denna tanke. Det nöjer sig
med att referera vad som förekommit i
saken. Det som reservanterna syftar till
— jag vill sluta med att understryka det
—• är att om möjligt skapa förutsättningar
för en avveckling av det allvarliga
läge, vari båda organisationerna — men
främst samhället — befinner sig på detta
område.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! Såsom fröken Andersson
här har påpekat råder i sak inte någon
större skillnad eller rättare sagt knappast
någon skillnad alls mellan utskottsmajoriteten
och reservanterna, och jag
kan därför fatta mig mycket kort, och
det kanske särskilt med hänsyn till att
det tycks råda en viss oro i kammaren
på grund av att några tåg skall gå här -

ifrån inom rätt kort tid, med vilka en
del ledamöter tänker försöka komma till
hemorten.

Reservanterna ger uttryck åt en farhåga
att de praktiska verkningarna av
propositionen kan leda till en ytterligare
accentuering av den rådande splittringen
inom polispersonalens organisation.
Reservanterna framhåller därför att
det är angeläget att eventuella åtgärder
från regeringens sida i anledning av den
förevarande konflikten i första hand inriktas
på att överbrygga motsättningarna
mellan Svenska polisförbundet och
Stockholms och Göteborgs centralpoliskommitté.
Det är, förefaller det mig,
inte så lätt att läsa ut vad reservanterna
menar, och jag blev inte riktigt klar på
det heller efter fröken Anderssons inlägg.
Man talar om eventuella åtgärder
från regeringens sida. Det synes innebära,
att reservanterna inte rekommenderar
regeringen att vidta några åtgärder,
men att man menar att om regeringen
ändå ingriper, så bör ingripandet gå ut
på att överbrygga motsättningarna mellan
de båda riktningarna bland polispersonalen.
Till detta kan väl sägas, att om
riksdagen inte har en mer bestämd uppfattning
om huruvida regeringen bör
ingripa eller ej, förefaller det kanske
vara lämpligast att överlåta åt regeringen
själv att avgöra, vad ett eventuellt ingripande
bör inrikta sig på.

Jag tror att även utskottsmajoriteten
kan instämma i reservanternas uttalande,
att det både ur polismännens och arbetsgivarnas
synpunkter är ett betydande
intresse att polismännen kan uppträda
enhetligt i en fast organisation.
Men har man den uppfattningen, kanske
man ställer sig rätt skeptisk i fråga om
nyttan av ingripanden till och med från
regeringens sida i personalgruppernas
inre organisatoriska angelägenheter.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till utskottets utlåtande.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Den korta debatt som i
anslutning till statsutskottets förevaran -

Fredagen den 18 mars 1955

Nr 10

Om åtgärder
de utlåtande ägt rum i kammaren ger
mig anledning att anföra följande.

Det polislönereglemente, som riksdagen
antog i fjol på Kungl. Maj:ts förslag,
hade tillkommit efter förhandlingar
med polismännens huvudorganisation,
Svenska polisförbundet, och trädde
i kraft den 1 juli 1954. Enligt beräkningar,
bland annat utförda av TCO:s
utredningsavdelning, medförde det nya
lönereglementet en förbättring av lönerna
med 5 procent för de polismän som
gick över till det. Härtill kommer värdet
av vissa andra förmåner som är
svårare att uppskatta, bl. a. gynnsammare
regler i fråga om vikariats- och
övertidsersättning. I de 5 procenten har
inte heller inräknats de höjningar av
tilläggen för arbete på obekväm tid som
gäller från den 1 januari i år.

Jag tror att man allmänt kan säga att
den löneförbättring, som på detta sätt
möjliggjordes för polispersonalen, tål
väl en jämförelse med de förbättringar
som andra grupper av tjänstemän erhållit
genom de senaste årens tjänsteförteckningsrevision.

Vi är emellertid medvetna om att vissa
polismän hittills inte ha blivit delaktiga
av de förbättringar som det nya avlöningsreglementet
innebär. Anledningen
härtill torde vara känd för samtliga kammarens
ledamöter. Vissa polismän i Göteborg
och Stockholm var missnöjda
med den uppgörelse som huvudorganisationen
träffat. Polisföreningen Kamraterna
i Stockholm bröt sig ur Svenska polisförbundet
som protest mot uppgörelsen,
gjorde gemensam sak med två göteborgssammanslutningar
och vidtog stridsåtgärder
i form av blockad mot nyanställningar.
Detta har haft till följd att vissa avdelningar
inom ordningspolisen i Göteborg
fått kvarstå på det gamla avlöningsreglementet.
Allt som allt rör det sig i
Göteborg om omkring 630 polismän.

Det råder ingen tvekan om att det inom
dessa avdelningar finns polismän
som har förblivit sin huvudorganisation
trogna och som därför på ett orimligt
sätt blivit lidande av det läge som nu
uppkommit. Med det förslag, som riksdagen
nu har att ta ställning till, vill vi

2 Första kammarens protokoll 1955. Nr 10

för avveckling av poliskonflikten i Göteborg
i första hand söka rätta till detta förhållande.
Samtidigt vill vi möjliggöra
för sådana polismän som kanske av obetänksamliet
solidariserat sig med de
fronderande sammanslutningarna att nu
ta avstånd från stridsåtgärderna och
komma in under det nya avlöningsreglementet.

Jag är inte alls övertygad om att alla
de polismän som bär solidariserat sig
med frondörerna i Stockholm och Göteborg
har kännedom om den verkliga innebörden
av de förbättringar, som det
nya avlöningsreglementet medför. Det
rör sig om 850 polismän i Stockholm
som inte ingivit ansökan om att få tillträda
tjänst på det nya lönereglementet.
Jag tror inte att man kan räkna med
att de alla inser att de löper risk att
inte erhålla de förmåner, som skall utgå
enligt övergångsbestämmelserna till det
nya reglementet. Jag är inte heller säker
på att de alla inser, att när de står
kvar under det gamla reglementet, kan
de inte erhålla ordinarie tjänst och får
av den anledningen sämre pensionsförmåner
än om de tilläts övergå till det
nya reglementet.

Regeringen har av den anledningen
begärt bemyndigande att få anordna ett
nytt anmälningsförfarande för dessa polismän.
Vi vill med andra ord försöka
rätta till det missförhållande som består
däri, att vissa inte stridande polismän
hittills inte kommit i åtnjutande av det
nya lönereglementets förmånligare bestämmelser.
Det var en följd av stridsåtgärderna
som aldrig avsetts. Därjämte
ger man dem som solidariserat sig med
frondörerna en ny chans att åtra sig och
nu i efterhand acceptera den överenskommelse
som huvudorganisationen varit
med om att sluta. Vi räcker med
andra ord handen till de stridande och
säger: »Vi låter udda vara jämnt, några
konsekvenser för ert vidkommande av
vad som förevarit kommer det inte att
bli.»

Mot detta förslag, som jag med tillfredsställelse
konstaterat att statsutskottes
majoritet tillstyrkt, vänder sig några
reservanter och motionärer. Att kommunisterna
befinner sig i den sistnämn -

Nr 10

Fredagen den 18 mars 1955

Om åtgärder för avveckling av poliskonflikten i Göteborg

da gruppen finner jag helt i sin ordning.
Kungl. Maj:ts förslag skulle kunna leda
till att polisförbundet vann på de fronderande
gruppernas bekostnad och blev
starkare. Splittringen bland polismännen
kanske rent av skulle så småningom
helt upphöra, och det kan ju inte kommunisterna
ha något intresse av. De
spekulerar ju alltid i att splittra arbetsmarknadens
organisationer. När exempelvis
vissa grupper av stuveriarbetare
kände sig missnöjda med en uppgörelse,
som deras fackorganisation träffat,
och i desparation tillgrep strejk, stödde
kommunisterna den aktionen, vilken ju
också var riktad mot ledningen för stuveriarbetarnas
fackorganisation. Kommunisterna
gjorde vad de kunde för att
underblåsa missnöjet. Vi vet att kommunisterna
inte känner något ansvar i
sådana situationer. De är tvärtom medvetna
om att en lugn arbetsmarknad med
starka och fasta organisationer icke innebär
någon gynnsam atmosfär för kommunistisk
propaganda. Jag måste emellertid
ge kommunisterna det erkännandet
att de i denna fråga uppträder helt
i konsekvens med hur de uppträtt i tidigare
liknande fall på arbetsmarknaden.
Det kan däremot — det vill jag tilllägga
inom parentes — icke sägas om
samtliga de förslag, som väckts i anslutning
till Kungl. Maj:ts föreliggande
proposition.

Kommunisterna anser att Kungl. Maj:t
bör inlåta sig på förhandlingar med
frondörerna. Jag kan tillägga — utan
att här utveckla saken närmare — att
ett likartat yrkande har framställts av
vissa folkpartistiska motionärer. Jag finner
det en smula egendomligt att högern,
som dock har anslutit sig till förslaget,
och icke har något särskilt yrkande,
likväl kommer med en rekommendation
av liknande slag. Fröken Andersson försökte
klargöra att det enligt hennes uppfattning
förelåg en klar distinktion mellan
å ena sidan förhandlingar, som hon
inte direkt ville rekommendera Kungl.
Maj :t och regeringen att gå i författning
om, och å andra sidan kontakt. När hon
sedan närmare försökte motivera denna
distinktion, råkade hon åberopa just

den motion av några folkpartister, där
man yrkar avslag på propositionen och
rekommenderar förhandlingar. Jag instämmer
till fullo i vad utskottets talesman
har sagt, att man inte blir klokare
på vart högerreservanterna egentligen
vill komma i detta sammanhang.

Såsom jag haft tillfälle att utveckla
för en tid sedan i andra kammaren har
de fronderande polissammanslutningarna,
efter det att de tillerkänts förhandlingsrätt
av socialstyrelsen, också gjort
framställning att få förhandla. Jag har
haft att ta ställning till den framställningen.
Jag ansåg att under förevarande
omständigheter borde den avslås, och
Kungl. Maj:t avslog den också. Det är
riktigt att göteborgssammanslutningarna
dessförinnan hade ifrågasatt, om de
inte kunde få diskutera löneförbättringar
och vissa modifikationer i det avlöningsreglemente,
som utgjorde resultatet
av den uppgörelse, som ingåtts med polisförbundet.
Jag ansåg att den framställningen
var av precis samma karaktär.
Den behövde inte föredragas i konselj,
utan den avslogs av mig. När sedan
framställningen i något annan form
kom åter, ansåg jag som sagt var fortfarande
skäl inte föreligga att bifalla
framställningen. Som jag också har utvecklat
inför andra kammaren är skälen
härtill ganska uppenbara. Såvitt jag vet
förhandlar man inte med organisationer,
som tillgripit stridsåtgärder, vilket
dessa polisföreningar har gjort i och
med att de utfärdat blockad mot nyanställning.

Jag vill vidare ställa den frågan till
högerreservanterna och särskilt till fröken
Andersson: Vad är det egentligen
man skall förhandla om eller — för att
använda fröken Anderssons egen terminologi
— diskutera om? Skall det vara
om bättre löner och anställningsvillkor
än dem, som man kommit överens med
polisförbundet om? Skulle det vara fallet
inser väl alla att ett dylikt tillvägagångssätt
skulle få helt förödande konsekvenser
för alla statstjänstemannaorganisationers
strävanden. Huvudorganisationen
har ju här ingått ett avtal. Vissa
grupper är inte nöjda med det, och med

Fredagen den 18 mars 1955

Nr 10

Om åtgärder för avveckling av poliskonflikten i Göteborg

dem skulle alltså Kungl. Maj:t förhandla
om förbättring av den med huvudorganisationen
slutna överenskommelsen.
Jag tror inte att högerreservanternas rekommendation
på något sätt står i överensstämmelse
med de intressen, som den
organiserade statstjänstemannarörelsen
har. Jag skulle nog vilja rekommendera
högern att försöka klara sina egna begrepp
litet bättre och ta tillbaka sin rätt
illa övervägda rekommendation.

Herr talman! Det förslag som regeringen
har framlagt och som tillstyrkts
av statsutskottets majoritet öppnar en
möjlighet att så småningom få denna
konflikt ur världen. Reservationerna —
för att inte tala om den kommunistiska
motionen — skulle, därest de bifölls av
riksdagen, ha precis motsatt effekt.

Fröken ANDERSSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag ber herr statsrådet
att överväga saken från sin sida. Jag
vill alltså ge samma rekommendation till
honom, som herr statsrådet nyss gav den
s. k. högern.

Det säges att det inte klart framgår
vad reservanterna menar. Om det inte
är klart av den korta skrivningen i
reservationen, så har ju jag försökt att
redogöra för vad vi menar. Vi anser att
det är ur samhällets synpunkt en allvarlig
schism, som här råder och som —
det må förlåtas mig, om jag anser det —
inte kommer ur världen genom den mentalitet,
som har kommit till synes i propositionens
skrivning.

Vad är det man skall förhandla om?
frågar statsrådet. Jag har inte talat om
att man skall förhandla. Jag har bara
byggt på den allmänna psykologiska regeln,
att om två parter kommer tillsammans
och resonerar i lugn och ro, kan
man mjuka upp den hårda atmosfären —
det är litet kortfattat uttryckt, men jag
hoppas att kammaren ändå förstår vad
jag menar.

Sedan säger herr statsrådet, att det är
konstigt att reservanterna vänder sig mot
utskoltsutlåtandet. Tvärtom, vi är ju med
på klämmen. Det iir bara en schattering

i själva skrivningen — kanske en rätt
viktig sådan — som vi vill ha och som
i någon mån ställer föreståelsedörren på
glänt.

Sedan vill jag ännu en gång understryka
att Polisföreningen Kamratskapet
i Göteborg inte har något avtal med
staten — och det erkände herr statsrådet
också -— utan hade brutit sig ut
tidigare. Det är själva grunden till hela
resonemanget.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag skall inte fortsätta
denna debatt längre. Jag skulle bara
vilja säga att sådana överläggningar eller
diskussioner —• vad man nu vill kalla
dem — som fröken Andersson avser,
måste syfta till någonting och ge något
resultat. Fröken Andersson menar väl
inte att vi i civildepartementet skall kalla
upp företrädarna för dessa polisföreningar
och säga till dem: »Betänk, hur
oklokt ni har förfarit! Skulle det inte
vara möjligt för er att omedelbart åter
ansluta er till polisförbundet och på det
sättet bringa konflikten ur världen?»
Jag förstår inte vad fröken Andersson
tror, att sådana diskussioner — om man
skall använda den milda formuleringen
— skall resultera i, om de inte just skall
ge som resultat att anställnings- och avlöningsvillkor
skall ändras till något annat
än vad som föreskrives i det nya
avlöningsreglementet för polisstaten.

Fröken ANDERSSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag vill bara till min
ledsnad konstatera, att herr statsrådets
inlägg ger vid handen, att civildepartementet
av i dag inte har så stora möjligheter
att brygga över den klyfta, som
här råder, vilket man väl ändå ur samhällets
synpunkt skulle kunna hålla för
önskvärt. Man rider här på formella historier,
vilkas riktighet jag gärna erkänner.
Men jag understryker ännu en gång
den tanken, att om ett par grupper av
vettiga människor kommer tillsammans
och resonerar, behöver man inte partout

Nr 10

Fredagen den 18 mars 1955

Om åtgärder för avveckling av poliskonflikten i Göteborg

ha något bestämt program i handen, utan
man kan bara söka mjuka upp stämningen,
så att det beredes möjligheter
att överbrygga motsättningarna.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag måste nog konstatera,
att fröken Anderssons erfarenhet
av arbetsmarknaden och löneförhandlingar
är helt annorlunda än till och
med den korta erfarenhet jag haft av
detta arbete. Om dylika överläggningar
verkligen skall fylla något syfte, måste
man ju inrikta sig på ett resultat. Det
har inte fröken Andersson velat rekommendera.
Under sådana förhållanden
tror jag inte heller, att det finns särskild
anledning för mig att följa den rekommendation,
som högern här i ett särskilt
uttalande till utskottsutlåtandet
givit.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! En utomstående kan inte
helt befria sig från den känslan, att
det har gått prestige i denna fråga på
ett inte ur alla synpunkter lyckligt sätt.
Det har gått prestige i frågan om huvudorganisationen
och dess tidigare organisation
i Göteborg, och det har tydligen
gått prestige i uppläggningen från
civildepartementets sida av hela problemet
i dess nuläge.

Det finns med mina utgångspunkter
inte någon anledning att mera utförligt
uppehålla sig vid den avtalsjuridiska situation,
som här föreligger. På den
punkten är meningarna delade mellan
kontrahenterna, och jag tilltror mig inte
någon förmåga att avgöra vem av
dem som företräder den enda rätta och
riktiga linjen — om nu någon av dem
gör det.

Den situation, som faktiskt föreligger,
kan helt enkelt sammanfattas så, att vi
i rikets två största städer har en öppen
strid mellan ordningspolisen och dess
arbetsgivare. Vi har en öppen strid, där
motsättningarna undan för undan
skärpts utan att man på någondera sidan,
såvitt jag förstår, har gjort något

försök att komma fram till en uppfattning
om hur stora de verkliga motsättningarna
är, som ligger bakom denna
strid.

Det är riktigt att ett polislönereglemente
har fastställts i vederbörlig ordning.
Det är riktigt att detta reglemente
byggde på vissa förhandlingar mellan
polismännens huvudorganisation och
civildepartementet. Men det är uppenbarligen
också riktigt att reglementet
inte är tillfredsställande för de stora
städernas del och kanske framför allt
inte ur synpunkten av nödvändigheten
att rekrytera poliskårerna i dessa städer
med förstklassigt folk. Det är inte bara
stridsåtgärderna som har föranlett att
rekryteringen praktiskt taget har upphört
och att ett stigande antal polismän
i Stockholm och Göteborg lämnar sina
tjänster. Tyvärr tycks det i mycket stor
utsträckning vara de kanske allra bäst
kvalificerade och för uppgiften bäst
lämpade som väljer annat yrke eller annan
arbetsgivare.

Delta är, herr talman, det läge vi i
dag befinner oss i, och det är ett läge,
där man på något sätt måste åstadkomma
en lösning. Synbarligen tror civildepartementets
företrädare, att man kan
nå denna lösning med vad som nu föreslås
i den kungl. propositionen. För
min del tror jag det inte. Men vem som
på den punkten får rätt, får väl framtiden
utvisa. Det enda jag för min del i
detta sammanhang skulle vilja understryka
är, att man för det första måste
något så när snart komma fram till något
slags uppgörelse och att man för det
andra på arbetsmarknaden väl ändå har
den erfarenheten, att en uppgörelse
förutsätter att parterna kommer till tals
med varandra och att de gör det på ett
sådant sätt, att man kan räkna med att
de faktiska ståndpunkterna närmar sig
varandra*.

Jag skulle därför, herr talman — hur
inkonventionellt det än kan förefalla
och hur oförenligt med vissa uppfattningar
om statens speciella karaktär,
när den uppträder som arbetsgivare, det
än kan vara — vilja framkasta den tanken
om det inte skulle vara möjligt att

Fredagen den 18 mars 1955

Nr 10

Om åtgärder för
regeringen tillkallade någon auktoritativ
person, som åtog sig att undersöka
på vilket sätt denna konflikt kan lösas,
om den över huvud taget går att lösa. Erfarenheten
visar ju, att en ^konventionen
åtgärd av detta slag kan lösa knutar,
som man, när man ser det från sina
speciella utgångspunkter, anser olösliga.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Det är en rätt egendomlig
tolkning av läget som herr Svärd gör
här i kammaren när han säger att det
gått prestige i denna fråga -—• han menar
väl att det har gått prestige i frågan på
ömse sidor. Jag vill då bara erinra herr
Svärd om att förslaget ju innebär att
även de polismän som varit indragna i
striden skall ha en möjlighet att få del
av de nya löneförbättringarna och detta
retroaktivt från den 1 juli.

Jag tror nog att herr Svärds försök
här i kammaren att krafsa kastanjerna
ur elden för högerreservanterna inte varit
särskilt lyckat.

Herr ÅMAN (s):

Herr talman! Ett av de yrkanden som
har ställts här förvånar mig i hög grad.
Det är det yrkande som herr Norling i
Göteborg framfört. Han vill över huvud
taget inte inta någon positiv hållning
till det förslag som har framlagts här.
Jag vill då tala om för honom att det
förslag, som här föreligger, har föregåtts
av ett yrkande av polisförbundet att
dess medlemmar i Göteborg, som icke
har deltagit i några stridsåtgärder, inte
skall berövas inemot 100 kronor i månaden,
i den mån de kan komma i fråga
till en uppflyttning från 15 till 17 lönegraden.
Det är ju alldeles orimligt att
polismän som flyttar in till Göteborg,
bland annat i akt och mening att få eu
bättre tjänst, inte skall —■ på grund av
att Göteborgs stad inte godtagit reglementet
—• få samma förmåner som deras
kamrater i övriga delar av landet,
där städerna och kommunerna godtagit
reglementet. Jag tycker att det iir eu

avveckling av poliskonflikten i Göteborg
ganska underlig hållning av en fackföreningsmän
som herr Norling att bara
yrka avslag på detta. Här föreligger dock
ett yrkande från ett fackförbund om en
ganska rimlig lösning för dess medlemmars
vidkommande.

Vad sedan gäller frågan i övrigt är
kanske situationen inte så besvärande
som man vill göra gällande, men den
är inte desto mindre komplicerad genom
att man här har att göra med, inte,
såsom herr Svärd och fröken Andersson
tycks tro, två parter, av vilka göteborgsoch
stockholmspolisen är den ena och
civildepartementet den andra, utan med
en enhetlig poliskår i landet, vilken -—
om man börjar på att förhandla separat
med lokala enheter i densamma — antagligen
kommer att reagera så, att man
får finna sig i att föra lokala förhandlingar
över hela linjen. Om man på vissa
orter genom stridsåtgärder som föregåtts
— jag skall återkomma till det —
av en del ganska orimliga ställningstaganden,
i varje fall för Göteborgs del,
förskaffar sig vad man menar är en
prioritetsrätt i förhandlingarna, nämligen
att för den orten få förhandla utan
samband med andra orter, är det klart det
kan frågas: Varför skall Malmö, Norrköping
och andra medelstora städer inte
tillgripa samma metod? Jag vill öppet
säga att alla är medvetna om att civildepartementet
här löper den risken, att
den metoden kan leda till att vi får eu
serie åtgärder av detta slag, där man
vill inbördes påverka lönerelationerna
genom stridsåtgärder. Ingen menar väl
att detta kan vara vettigt. Det är inte
vettigt heller ur polismännens egen synpunkt,
ty det går i längden inte att komma
till några resultat genom en sådan
splittring.

Jag vill erinra om hur det går till på
den privata arbetsmarknaden, om herr
Svärd inte vet det. Om det finns en stor
grupp löntagare och en annan, liten
grupp på samma område etablerar
stridsåtgärder, händer det mycket ofta
att arbetsgivarna säger: »Det finns en
huvudorganisation här som vi förhandlar
med.» Herr Svärd kan fråga syndikalisterna,
om lian inte tror på mitt ord

Nr 10

Fredagen den 18 mars 1955

Om åtgärder för avveckling av poliskonflikten i Göteborg

därvidlag. Man har bland annat genom
arbetsgivarnas bestämda uppträdande
fått vissa organisationsbildningar som
man velat ha i syfte att kunna trygga
arbetsfreden för ett helt område. Det äi
väl rätt naturligt, om man även när det
gäller polisen vill ha arbetsfred över hela
området och inte vill tillförsäkra sig
sådan i bara Stockholm och Göteborg
utan att ha garantier för att landets övriga
polismän inte sedan sätter i gång
med samma åtgärder. Man måste alltså
helt enkelt få polismännen att bli överens
om vad de samfällt vill, innan man
kan uppnå några bestående resultat.

Jag talade förut om Göteborg. Jag vet
inte vad man där känner till om detta
reglemente. Jag vill korrigera civilministern
på en punkt. Han sade att enligt
gjorda beräkningar skulle detta reglemente
ha givit en förhöjning av fem
procent. Detta måste vara genomsnittligt.
Faktum är ju att Stockholm icke
har gynnats av detta reglemente genom
att man där förut haft ett högt beklädnadsbidrag.
Det blir inte i Stockholm
några individuella förluster, eftersom
enskilda polismän skall få behålla de
förmåner de har. Men det blir i alla fall
en försämring för kåren som sådan och
för de nyrekryterade. För Göteborg är
situationen inte densamma. Jag vet inte,
om polismännen i Göteborg är informerade
om innehållet i detta reglemente.
Jag kan bara tala om, att när göteborgspoliserna
höll på att skiljas från Svenska
polisförbundet, utlyste förbundet i
demokratisk ordning ett möte för göteborgspoliserna
för att informera dem
bland annat om förbundets åtgöranden
i lönefrågan, Vad hände då? Jo, då blockerade
göteborgspolisens ledning Polisförbundets
eget möte. Man vågade inte
låta sina egna medlemmar få reda på
vad förbundets ledning i verkligheten
hade att presentera. Det finns naturligtvis
skäl att misstänka, att ledningen även
i det här sammanhanget bristfälligt orienterat
medlemmarna, om det är så, att
ledningen där i akt och mening att tjäna
andra intressen än medlemmarnas —•
det kanske nämligen finns sidoordnade
intressen också —- inte varit så särskilt

angelägen att bibringa dem objektiv information
om vad som förekommit.

Vi hyser väl alla den förhoppningen,
att polismännen själva inbördes skall
kunna komma överens. Det är, såvitt
jag kan förstå, en ofrånkomlig grundförutsättning
för att detta problem skall
kunna lösas. Jag vill inte, ehuru jag är
motpart, rekommendera civildepartementet
att inbjuda till en metodik, där
man tar risken av att få konflikter på
löpande band ort för ort, utan jag tror
nog att det handlande, som tar sikte på

— och härvidlag är jag ense med fröken
Andersson i princip — att få poliserna
enade och därigenom skapa förutsättningar
för en bestående arbetsfred
över hela fältet är någonting som vi bör
sträva efter. Men jag vill säga att det
kanske finns skäl att anta att vissa möjligheter
skall öppna sig. Nu förhåller
det sig så, att man efter tillämpningen
av detta polislönereglemente kommit underfund
med att det är behäftat med vissa
brister, och det kommer, om inte förr
så dock i morgon eller kanske redan i
kväll, att bli känt, att Polisförbundet i
dagarna haft en extra kongress, där man
tagit upp detta reglemente till prövning
och där man kommer att hos civildepartementet
påyrka en revision på
vissa punkter. Det är emellertid klart,
att sådana revisionsförhandlingar måste
föras på grundvalen av de erfarenheter
man vunnit, och jag tycker att det är
mycket tråkigt med den nyrekryteringsblockad,
som företagits, eftersom den
har — nu talar jag såsom löntagarepresentant,
om herr talmannen tillåter det

— berövat oss möjligheterna att bevisa,
att 11 lönegraden är en alltför låg rekryteringslönegrad.
I detta avseende har
alltså stridsåtgärderna motverkat sitt
syfte. Hade de inte tillkommit hade det
sannolikt kommit att visa sig, vilket nu
inte kan ledas i bevis, att 11 lönegraden
är för låg. Nu har man i Stockholm och
Göteborg i ovist nit vridit det vapen ur
händerna man kanske skulle haft nytta
av vid kommande överläggningar med
civildepartementet.

Jag tror att när det gäller missnöjet
bland polisen får vi också i varje fall

Fredagen den 18 mars 1955

Nr 10

Om åtgärder för
beträffande Stockholm räkna med att
det inte bara är lönefrågan, även om
den är den väsentligaste.

Det har också hänt en hel del på polisområdet
under gångna år. Jag tror
bland annat att vi varit bortskämda med
rekryteringen av poliserna. Den relativt
förmånliga rekrytering av poliskårerna,
vi kunde få förr i världen, kunde ske
tack vare de usla löner som de militäranställda
hade. När denna låga lönenivå
för de militäranställda inte längre finns,
har man inte längre kvar denna utomordentliga
reservoar av kvalificerad och
lämplig arbetskraft för polistjänsten.
Det innebär att man, om man vill ha
kvalificerad arbetskraft, får bedöma lönerna
och villkoren för polisen på något
annat sätt än man tidigare kunde
göra.

Det finns anledning — när det gäller
polisen i Stockholm — att titta på arbetsförhållandena.
Arbetstidsförhållanden
och de arbetslokaler, som polisen
här i Stockholm har — jag känner inte
till förhållandena i Göteborg så ingående
—- finns det allt skäl i världen att underkasta
en prövning. Jag vet att både
överståthållaren och de kommunala
myndigheterna här i staden är intresserade
därav, och vi får hoppas att vi åtminstone
skall få bort en del av dessa
missnöjesanledningar. Sedan får vi se,
vart de kommande förhandlingarna mellan
Polisförbundet och civildepartementet
kan leda.

Jag har velat nämna detta, eftersom
det kanske förefaller, som om frågan är
enkelt löst genom att man sätter sig
tillsammans vid bordet och resonerar. Så
enkel är inte frågan, men den är inte
olöslig. Det har väl även inom andra
kårer än denna förekommit, att det har
uppstått en viss oenighet, men man har
kunnat återställa enigheten. Min förhoppning
är, att man skall kunna göra
så även på detta område, till båtnad för
både polisen och arbetsfreden.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Jag vill bara ge uttryck
för den reflexionen, att jag fick en rätt

avveckling av poliskonflikten i Göteborg
obehaglig känsla, när herr Åman insinuerade,
att de män som står i ledningen
för polisens organisation i Göteborg
skulle låta sig influeras av sidointressen.
Det är, herr Åman, inte någon
stark argumentering, när man i herr
Åmans ställning gör den sortens uttalanden
om de människor det här gäller.

Vad herr Åman för övrigt hade att
anföra av organisationsfilosofisk art har
jag inte anledning att närmare intressera
mig för just nu, eftersom vi ändå slutat
i samma önskemål, nämligen att man
här skall kunna nå den uppgörelse på
det organisatoriska planet, som tillfredsställer
de stridande kontrahenterna och
möjliggör ett enigt och samfällt uppträdande
från deras sida.

Det är tydligen på det sättet, att herr
Åman liksom jag har den uppfattningen,
att 11 lönegraden är en för låg lönegrad
för rekryteringen, och herr Åman hoppades,
att man något så när snart skulle
komma till en ny och bättre lösning.
Men då har en av de sakliga motsättningar,
som här föreligger, avlägsnats, och
om jag inte är alldeles felaktigt underrättad,
är de övriga sakliga motsättningarna
inte större än att även de skulle
kunna avlägsnas.

Till slut tillägger jag bara, herr talman,
att nog underskattar man polismännen
i Göteborg och Stockholm, om
man utgår ifrån att dessa icke skulle
veta vad det nya polislönereglementet innebär
för dem. Det är väl ändå på det
sättet, att polismännen i Göteborg och
Stockholm kan läsa tidningar och gör
det ganska ordentligt, och i tidningarna
har dessa ting redovisats rätt ingående.

Herr NORLING (k):

Herr talman! Endast en kort replik
med anledning av såväl statsrådets som
herr Åmans yttrande.

Statsrådet sade, att vi skulle från kommunistiskt
håll med glädje se, att splittringen
upprätthölls, och att det var av
den anledningen som vi yrkade avslag
på Kungl. Maj:ts förslag. Det förhåller
sig tvärtom, herr statsråd. Vi har nämli -

Nr 10

Fredagen den 18 mars 1955

Om åtgärder för avveckling av poliskonflikten i Göteborg

gen den uppfattningen, att Kungl. Maj :ts
förslag kommer att ytterligare skärpa
splittringen bland polismännen, och vi
vill alls inte upprätthålla den. Jag vill
instämma i vad herr Åman sade om angelägenheten
av att polismännen kan
enas på det fackliga planet. Jag skulle
med tillfredsställelse hälsa en sådan åtgärd.

Jag tycker emellertid inte att det är
riktigt, att riksdagen och staten skall
utöva påtryckning på dessa splittrade
fackliga organisationer i syfte att på det
sättet ena dem. De bör kunna själva
få genom sina organisationer ena sig
på ett lämpligt organisatoriskt sätt utan
att staten skall utöva denna påtryckning
på dem.

Såsom jag nyss sade, anser jag det ur
rent facklig synpunkt vara mycket beklagligt,
att sådana situationer som den
föreliggande skall behöva uppstå. Så har
emellertid inte bara skett inom polisen,
utan det har förekommit litet varstans,
men man brukar kunna ena sig. Jag hoppas
att även polismännen skall kunna
göra det. Mest lidande blir Göteborgs
stad på de stridsåtgärder, som har vidtagits.

Herr ÅMAN (s):

Herr talman! Till herr Svärd vill jag
säga, att om han tror, att man i det här
sammanhanget genom tidningspressen
fått några ingående informationer om
polislönereglementet, misstar han sig,
ty det har tyvärr — vill jag tillägga —
gjorts alldeles för litet för att bekantgöra
detta reglementes innehåll, och det
är kanske inte heller så lättillgängligt.

Jag har emellertid inte sagt, att polismännen
i Göteborg inte skulle känna till
innehållet i reglementet. Jag har bara
antagit, att det skulle kunna förhålla sig
på det sättet, om man varit lika ovillig
att låta dem bli informerade i den frågan
som man har varit tidigare. Och då
jag har sagt, att ledande män för den
lokala verksamheten för polismännen i
Göteborg kanske haft sidoordnande intressen,
är det inte heller något bestämt
påstående utan bara ett antagande, ba -

serat på att de blockerade och satte ut
blockadvakter vid möten, som utlysts av
deras eget förbund, i syfte att informera
förbundsmedlemmarna. Den som inte
vågar låta sina medlemmar få alla erforderliga
informationer, från vilket
håll det vara må, har man skäl, herr
Svärd, att misstänka vara ute i andra
syften än att betjäna dessa medlemmars
intressen.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att med anledning
av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt beträffande
vardera punkten av utskottets i det
nu förevarande utlåtandet gjorda hemställan
och särskilt angående utskottets
motivering.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkten I hemställt.

Sedermera gjordes enligt de beträffande
punkten II förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till samt vidare
på avslag å vad utskottet i nämnda
punkt hemställt; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

I fråga om motiveringen, yttrade nu
vidare herr talmannen, hade yrkats dels
att utskottets yttrande skulle godkännas,
dels ock att kammaren skulle godkänna
den motivering, som förordats i den av
fröken Andersson m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Därefter gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades propositionen
på godkännande av utskottets
yttrande vara med övervägande ja
besvarad.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 7, i anledning av
väckt motion angående möjligheterna att
vid uppläggandet av nya sedeltyper ge
olika sedelvalörer sådan form eller sådant
format, att de kan skiljas från varandra
enbart genom känsel, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Fredagen den 18 mars 1955

Nr 10

Vid ånyo skedd föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 18, i anledning
av väckta motioner angående viss
ändring av lagen om införsel i avlöning,
pension eller livränta, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 9, i anledning
av väckt motion angående viss översyn
av lagen om inteckning i jordbruksinventarier,
bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr
8, i anledning av väckta motioner angående
åtgärder mot olämplig serielitteratur,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

138, angående ökad examination av
tandläkare, m. m.;

nr 142, angående vissa byggnadsfrågor
m. m. inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde; och

nr 151, med förslag till lag om sparbanker,
m. m.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 422, av herr Franzon m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till avlöningar till liäradsskrivarna
m. fl. för budgetåret 1955/56;

nr 423, av herr Werner, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 100, med
förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370), m. m.; samt

nr 424, av herr Persson, Karl, och herr
Hermansson, Herbert, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående statligt
stöd till trädgårdsnäringens rationalisering.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 12, i anledning av motioner angående
viss ändring av bestämmelserna om
röstlängds upprättande och fastställande:
samt

nr 13, i anledning av väckt motion om
en revision av lagen angående rikets
flagga;

statsutskottets utlåtande nr 4, i anledning
av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande
egentliga statsutgifter för budgetåret
1955/56 under fjärde huvudtiteln, avseende
anslagen inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet
väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 15, i anledning av väckta motioner
om tryggande av importen av alkoholfria
drycker, tillverkade av druvor;

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 1, såvitt propositionen angår
det promilletal, varmed skogsvårdsavgiften
för år 1955 skall utgå;

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående prisutjämningsavgift
m. m., jämte i ämnet väckta motioner; nr

22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse från nöjesskatt
i vissa fall;

nr 26, i anledning av väckta motioner
om skattefrihet för familjebidrag under
militärtjänstgöring; samt

nr 27, i anledning av väckta motioner
om införande av enhetligt ortsavdrag för
hela riket;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 8, i anledning av väckta motioner
om pension åt korrekturläsaren C. E.
Swedners änka Greta Ulrika Swedner;
samt

nr 9, angående verkställd granskning
av riksbankens och riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 20, i anledning av motioner som
väckts i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 14 med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 11 § lagen den

Nr 10

Fredagen den 18 mars 1955

Interpellation ang. upphörande av vissa äldre fastighetsavgifter

10 maj 1929 om trafikförsäkring å motorfordon
i vad motionerna avser fråga
om utredning rörande införande av obligatorisk
trafikförsäkring för mopeder;
samt

nr 21, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående tillfälligt upphävande av viss
i vägtrafikförordningen den 28 september
1951 (nr 648) föreskriven besiktningsskyldighet,
m. m. samt till förordning
om ändring i vägtrafikförordningen,
dels ock i ämnet väckta motioner;
ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

9, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande den militära och
civilmilitära personalens arbetstidsförhållanden;
samt

nr 10, i anledning av väckt motion
angående utredning av frågan om de sociala
konsekvenserna av ingångna dispensäktenskap
m. m.

Interpellation ang. upphörande av vissa
äldre fastighetsavgifter

Ordet lämnades på begäran till herr
LUNDSTRÖM (fp), som anförde:

Herr talman! Genom pressen gick i
början av detta år ett meddelande, att
kommerskollegium företagit vissa förändringar
i de avgifter till stiftelsen
Danviks hospital (Danviks hem) och
Borgerskapets änkehus i Stockholm, som
belastar sjöfarten på Stockholms hamn.
Folk i allmänhet hade inte reda på, att
i denna rationaliserade tid enskilda stiftelser
och organisationer hade rätt att
uttaga avgifter på fria företag, varför
meddelandet väckte icke ringa uppmärksamhet.
Ännu mer förvånad torde
man i allmänhet ha blivit, sedan pressen
i reportage kring saken konstaterat,
att dessa avgifter utgått ända sedan medeltiden
och undan för undan genom
århundradena räknats om i nya och aktuellare
värden och att denna procedur
alltjämt pågår i våra dagar.

Därest detta gällt ett enstaka fall, där
en ålderdomlig avgift alltjämt utgick
till förmån för vissa sociala ändamål,
kunde man måhända finna det av kuriositetsintresse
önskvärt att ha arrangemanget
kvar. Alltid kunde det tjänstgöra
som åskådningsundervisning beträffande
forna tiders sätt att lösa vissa
problem. Emellertid är det tvärtom så,
att dessa gamla kvarlevor från den s. k.
»tullbyssans» tid tydligen alltjämt har
en del — hur många är ovisst — och
sällsamma motsvarigheter på olika håll
i vårt land.

Förhållandet har tidigare varit föremål
för riksdagens uppmärksamhet.
Kammarrådet Skoglund företog på sin
tid en utredning om hithörande spörsmål
och avlämnade en skrivelse i saken
1936. Vissa av hans förslag föranledde
proposition till 1937 års riksdag. En fråga
som berördes i sammanhanget men
ej löstes gällde den »erkänsla» som vid
försäljning av vissa fastigheter betalades
till Lunds domkyrka. Detta problem
återkom så sent som 1948, då regeringen
i enlighet med ett preliminärt med domkyrkan
träffat avtal föreslog och riksdagen
beslutade en engångsersättning
till Lunds domkyrka på 50 000 kr.

Förutom här nämnda fall vill jag fästa
uppmärksamheten på de s. k. rekognitionsavgifter,
som stiftelsen Danviks
hospital alltjämt indriver med stöd av
månghundraåriga rättigheter. Danviks
hospital — som alltjämt äger stora jordområden
— har tidigare varit ägare till
väldiga domäner i kringliggande län.
Hospitalet nödgades under 1600- och
1700-talen sälja en del av dessa. Vid försäljningen
knöts hembudsskyldighet till
varje ny försäljning av område, som tidigare
tillhört hospitalet. Sin rätt att
återköpa fastighet tog hospitalet enligt
uppgift sällan i anspråk, och i början
av 1800-talet bestämde Kungl. Maj:t att
återköpsrätten skulle ersättas med en
rekognitionsavgift på 3 % av köpesumman.

Detta förhållande består alltjämt. Varje
gång en fastighet eller del därav, som
någonsin tidigare tillhört Danviks hos -

Fredagen den 18 mars 1955

Nr 10

Interpellation ang. upphörande av vissa äldre fastighetsavgifter

pital, byter ägare (dock ej genom arvl
utgår till hospitalet en extra avgift på
3 7o, såvida ej fastigheten tidigare köpt
sig fri från pålagan. Köparen är ofta
ovetande om avgiften, eftersom bestämmelsen
ej finns införd i gravationsbevis.
Så dyra som fastigheterna nu är i Stockholms
omgivningar, förstår man att den
oväntade räkningen från stiftelsen, när
den i sinom tid kommer, blir en högst
pinsam överraskning för köparen.

Försök har tidigare gjorts att avskaffa
denna gamla kvarleva, och flera fastighetsägare
köpte sig då fria. Ett stort antal,
enligt uppgift flera tusen fastigheter,
belastas dock alltjämt av bestämmelsen.
Det vore därför önskvärt, om ytterligare
försök gjordes att åstadkomma en avveckling
av dessa avgifter.

År 1948 föreslog statsrevisorerna avskaffandet
av vissa kronouppbördstitlar.
Det gällde vissa småavgifter, som tidigare
uppförts på krono- och kommunaldebetsedlarna
men utbrutits därifrån vid
uppbördsreformen 1945. Som exempel på
sådana av statsrevisorerna åsyftade småavgifter
kan nämnas, att man i Kronobergs
län upptog ersättning till pastor
i Ännerstads församling för Skeens i
och för sänkning av sjöarna Draven och
Bolmen rivna ålfiske. Ersättningen åvilade
ett 30-tal hemman i Angelstads, Annerstads
och Odensjö socknar i Sunnerbo
fögderi och uppgick till sammanlagt
1 krona och 6 öre, fördelat på 27 poster,
varav den största var 8 öre. Avgiften
för det förstörda ålfisket lär utgå än i
dag. Inom Norrbottens län upptogs suveränitetsavgifter
till finska staten för
brukande av vissa holmar på republiken
Finlands område. För 1946 uppgick
denna avgift till sammanlagt 3 kronor
50 öre, men dessa pengar fördelade sig
på ett 30-tal olika poster, vartill kom
9 kronor avseende 34 ängsholmar inom
Pajala och övertorneå kommuner, i uppbördsböckerna
debiterat såsom suveränitetsavgift.

Herr Dickson aktualiserade år 1948 i
en motion den gamla frågan om frälseskatteräntorna.
Men han berörde även
en del andra avgiilder, såsom hospitals -

räntor, kvarliggande icke avskrivna
grundskatter, trosspassevolansavgifter
och åtskilliga andra. Med anledning av
statsrevisorernas förslag och herr Dicksons
motion beslöt riksdagen på statsutskottets
förslag att i skrivelse till
Kungl. Maj:t begära en omedelbar översyn
över förhållandena på förevarande
område. Statsrådet och chefen för finansdepartementet
har den 11 mars i
år i svar på en fråga av herr Dickson
förklarat, att detta ärende f. n. är under
behandling i finansdepartementets
rättsavdelning och kommer att så snart
propositionstiden är slut föredragas för
statsrådet.

Ehuru herr Dicksons fråga endast gällde
frälseskatteräntorna torde av statsrådets
svar få utläsas, att samtliga de i
nyssnämnda riksdagsskrivelse ingående
skatterna och avgifterna är föremål för
behandling. Det är däremot ovisst, huruvida
även sådana avgifter för t. ex.
sjöfarten och sådana extra avgifter vid
gårdsköp, som jag i det föregående omnämnt,
ingår i de frågor, som i detta
sammanhang ligger under prövning i departementet.

Med hänvisning till det anförda får
jag hemställa om första kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
finansdepartementet få rikta följande frågor: 1)

År herr statsrådet villig meddela
kammaren, huruvida även här närmast
berörda avgifter kommer att bli föremål
för Kungl. Maj:ts åtgärder i samband
med behandlingen av de ännu kvarvarande
skatteposter, avgifter och avgälder,
som avses i 1948 års riksdagsskrivelse
nr 332, så att hela detta problemkomplex
utredes samtidigt?

2) Om så icke är fallet, har herr statsrådet
för avsikt att i annat sammanhang
vidtaga några åtgärder med anledning av
dessa särskilda avgifter och liknande pålagor? På

gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Nr 10

Fredagen den 18 mars 1955

Interpellation ang. rätten till fiske vid
Blekinge läns södra kust

Herr PERSSON, KARL, (bf) erhöll på
begäran ordet och yttrade:

Herr talman! 1950 års fiskelag medförde
inskränkningar i vissa fiskerättigheter
som av ålder tillkommit yrkesfiskare.
Sålunda borttogs rätten för fiskarena
vid Blekinge läns södra kust att
utan tillstånd utsträcka fisket med fasta
redskap i allmänt vatten. Detta har medfört
både ekonomiska förluster och andra
olägenheter för en hel del yrkesfiskare.
I all synnerhet gäller detta inskränkningen
i fiskerätten för skattelagda
fisken.

Med anledning av dessa inskränkningar
väcktes vid 1952 års riksdag motioner
bland andra av undertecknad om
sådan ändring i 1950 års fiskelag, att
den rätt till tillståndsfri utsträckning i
allmänt vatten som fortfarande gäller
vid Blekinge läns östra kust, även skulle
få gälla vid Blekinge läns södra kust.
I motion 1:220 vid 1952 års riksdag
anfördes bl. a.: »Av ålfiskena äro en
stor del — för västra Blekinge det stora
flertalet — skattelagda och representera
ett stort värde för deras brukare. Den
sålunda skattelagda fiskerätten har i tidigare
fiskelag varit skyddad i sin utsträckning
ut till havet till den längd, som
av ålder har skapats och hävdats. Skyddet
har funnits i § 12 i gamla fiskelagen.
Denna lag har tillförsäkrat de skattelagda
fiskena rätt att i den mån skatteläggningen
i sig själv så medgiver, oavsett
den gamla gränsen mellan allmänt
och enskilt fiskevatten, utsträcka fiskena
mer eller mindre i allmänt fiskevatten.
» I andra motioner vid samma riksdag
väcktes förslag om att tre särskilt
omnämnda fisken skulle få bli kvar vid
sina gamla rättigheter.

Med anledning av motionerna och på
förslag av utskottet hemställde riksdagen
i skrivelse till KungL. Maj:t om utred -

ning och förslag till riksdagen rörande
införande av tillståndsfri utsträckning
för innehavare av skattelagt fiske vid
Blekinge läns södra kust.

Nu torde det förhålla sig så, att de.
som fått sin gamla fiskerätt inskränkt
eller helt förlorad genom den nya fiskelagen,
har rätt till ersättning av kronan
för den förlust de lidit. I väntan på den
beslutade utredningen har de i allmäuhet
ännu inte gjort denna sin rätt gällande,
detta mest därför att de framföi
allt genom en eventuell ny lag eller författning
önskar och hoppas återfå sina
gamla rättigheter. Denna rätt till ersättning
är väl i princip beroende av att
anspråk på ersättning göres före detta
års utgång. Härigenom har de berörda
fiskarna kommit i ett ännu mera prekärt
läge, om inte den pågående utredningen
blir klar och proposition förelägges
1955 års riksdag.

Med hänvisning till vad ovan anförts
anhåller jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet Hjalmar Nilson få framställa
följande frågor:

1. År det att förvänta att den pågående
utredningen om införande av tillståndsfri
utsträckningsrätt för innehavare
av fisken vid Blekinge läns södra
kust blir färdig så att proposition kan
föreläggas detta års riksdag?

2. Om så ej anses bli fallet, ämnar
statsrådet vidtaga någon åtgärd för att
de berörda fiskarena även efter den 1
januari 1956 skall kunna göra sina ersättningskrav
gällande?

Det sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.58.

In fidem
Per Bergsten

Tisdagen den 22 mars 1955

Nr 10

Tisdagen den 22 mars

Kammaren sammanträdde kl. 16.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Justerades protokollen för den 15 och
den 16 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1955/56 under femte huvudtiteln,
avseende anslagen inom socialdepartementets
verksamhetsområde, jämte
i ämnet väckta motioner m. m.;

nr 143, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statsbidrag till inrättande
av vissa bakteriologiska laboratorier
i Norrland; och

nr 144, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående tillämpning av polislönereglementet
på vissa polismän i
Göteborgs stads polisdistrikt m. m.

Anmäldes och godkändes allmänna beredningsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 145, till Konungen i anledning
av väckta motioner om beredande
av arbetsmöjligheter för tidigare straffade
personer m. fl.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
146, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition (nr 3) med förslag
till lag om bankrörelse, m. m.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat läkarintyg
var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Under hänvisning till bifogade läkareintyg
får jag härmed vördsamt anhålla
om ledighet från riksdagsgöromålen från

och med den 22 innevarande mars till
och med den 1 nästkommande april.

Multrå den 21 mars 1955

L. Tjällgren

Härmed intygas, att riksdagsman Leonard
Tjällgren, Multrå, Sollefteå, på
grund av sjukdom (lumbago) är förhindrad
att deltaga i riksdagens arbete
under tiden 22/3—1/4 1955.

Sollefteå den 21/3 1955

Erik Willén
Provinsialläkare

Den begärda ledigheten beviljades.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 138, angående ökad examination av
tandläkare, m. m.; och

nr 142, angående vissa byggnadsfrågor
m. m. inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
151, med förslag till lag om sparbanker,
m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den av herr Franzon m. fl. väckta
motionen, nr 422, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag till
avlöningar till häradsskrivarna m. fl.
för budgetåret 1955/56.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
herr Werners motion, nr
423, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 100, med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), m. m.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
den av herr Persson,

Nr 10

Tisdagen den 22 mars 1955

Interpellation ang. skogsindustriernas förstatligande

Karl, och herr Hermansson, Herbert,
väckta motionen, nr 424, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående statligt
stöd till trädgårdsnäringens rationalisering.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 12 och
13, statsutskottets utlåtande nr 4, bevillningsutskottets
betänkanden nr 15, 20—-22, 26 och 27, bankoutskottets utlåtanden
nr 8 och 9, andra lagutskottets utlåtanden
nr 20 och 21 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 9 och 10.

Interpellation ang. skogsindustriernas
förstatligande

Herr PERSSON, HELMER, (k) erhöll
på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! Skogsindustrierna spelar
en utomordentligt stor roll i vårt lands
ekonomi. Detta illustreras bl. a. därav
att den samlade skogsindustriproduktionen
som regel svarar för hälften av landets
exportvärde.

De utslagsgivande skogsindustrierna
ligger i händerna på privatkapitalistiska
koncerner. Med den roll, som dessa
industrier spelar i vårt lands ekonomi,
har äganderätten till denna del av näringslivet
kommit att få allt större konsekvenser.
Monopolsammanslutningarna
inom nämnda industrier har med mycket
stor framgång kunnat utnyttja de höga
priserna på exportmarknaden till att
skruva upp priserna på den inhemska
marknaden. Med tämligen stor lätthet
har dessa koncerner kunnat avvärja att
någon avsevärd del av de enorma exportvinsterna
skulle skattevägen gå till
samhälleliga ändamål. Statsmakternas
valhänta försök att i någon mån få till
stånd en förändring i detta avseende har
till stor del misslyckats, beroende bl. a.
på de stora manövreringsmöjligheter som
de privatkapitalistiska monopolen inom
dessa nyckelindustrier besitter.

De stora monopolsammanslutningarna
inom skogsindustrierna bestämmer egenmäktigt,
utan avseende på vad som gagnar
folket, inom vilka grenar av närings -

livet nya kapitalinvesteringar skall göras.
Denna investeringspolitik har följt
den gamla kortsiktiga linjen: investeringar
av kapital skall endast ske på områden
som ger de mest riskfria och höga
vinsterna. Följderna av denna investeringspolitik
har bl. a. blivit, att näringslivets
uppbyggnad blivit mycket ojämn
inom vissa delar av vårt land, främst i
mellersta och övre Norrland.

De sociala följderna av den sålunda
tillämpade ekonomiska politiken har blivit
mycket allvarliga, vilket bl. a. belyses
av den väldiga utflyttningen av ungdom
från norrlandslänen.

Efterkrigsårens utveckling inom skogsindustrierna
har skapat en rätt utbredd
uppfattning att dessa industrier borde
överföras i statens ägo. Därmed menas
även ett förstatligande av bolagsskogarna.
Denna uppfattning har inte minst
kommit till uttryck inom det socialdemokratiska
partiet. Med all rätt har det
framhållits, att ur allmänt ekonomiska
synpunkter måste ett förstatligande av
skogsindustrierna bli förmånligt för
samhället.

Den makt som tillförsäkras de svenska
monopolkapitalisterna genom äganderätten
till de utslagsgivande skogsindustrierna,
illustrerades mycket klart i
samband med avtalsuppgörelsen inom
pappers- och massaindustrierna. När arbetarna
inom nämnda industrier vägrade
böja sig för bolagens lönedekret, hotade
Arbetsgivareföreningen med lockout
av över en halv miljon arbetare inom
skilda industrigrenar. Mot bakgrunden
av de enorma vinster bolagen inhöstat
inom främst skogsindustrierna verkade
Arbetsgivareföreningens lockouthot dubbelt
utmanande mot folkflertalet.

Äganderätten till huvudparten av
skogsindustrierna var en avgörande betingelse
för att Arbetsgivareföreningen
skulle kunna hota den svenska arbetarklassen
med drastiska stridsåtgärder.
Bland annat därför har förstatligandet
av skogsindustrierna ånyo aktualiserats.
Fn råd fackföreningar inom pappersindustriarbetarförbundet,
bl. a. förbundets
största avdelning i Alfredshem, har därför
krävt att skogsindustrierna skall för -

Tisdagen den 22 mars 1955

Nr 10

Interpellation ang. skogsindustriernas förstatligande

statligas. Opinionen inom andra grupper
av arbetarklassen för att förstatliga
nämnda industrier har under intryck av
de senaste månadernas händelser befunnit
sig i tämligen rask tillväxt.

Med åberopande av ovan anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till hans excellens herr statsminstern få
rikta följande spörsmål:

Ämnar regeringen vidtaga några åtgärder
för att tillmötesgå kraven från
bland annat fackföreningarna i fråga om
skogsindustriernas förstatligande?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

124, angående inrättande av ett
sjöfartsverk, m. m.;

nr 125, angående anslag till kommerskollegium; nr

139, angående utbyggnad av yrkesutbildningen
m. m.;

nr 144, angående anslag till anskaffning
av en ny statsisbrytare;

nr 145, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 4 § 10 mom. förordningen
den 23 oktober 1908 (nr 128)
angående bevillningsavgifter för särskilda
förmåner och rättigheter;

nr 146, angående införande av ett andra
program i den svenska rundradion
samt anslagsbehovet för rundradioanläggningar
under budgetåret 1955/56,
m. m.;

nr 147, angående fortsatt garanti till
AB Aerotransport;

nr 150, angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1954/55; och

nr 155, angående vissa åtgärder för
att främja rekryteringen till polisen
in. m.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr förste vice
talmannen avlämnade motioner:

nr 425, av herrar Åman och Bergh, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition

angående vissa avlönings- m. fl. anslag
under riksstatens fjärde huvudtitel för
budgetåret 1955/56 m. m.;

nr 426, av herr Osvalcl och fru Hamrin-Thorell,
i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa avlöningsm.
fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel
för budgetåret 1955/56 m. m.;

nr 427, av herr Elowsson, Nils, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa avlönings- m. fl. anslag
under riksstatens fjärde huvudtitel för
budgetåret 1955/56 m. m.;

nr 428, av herr Magnusson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa avlönings- m. fl. anslag under
riksstatens fjärde huvudtitel för budgetåret
1955/56 m. m.;

nr 429, av herr Persson, Karl, och herr
Elofsson, Gustaf, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående Vissa markförvärv
för försvaret m. m.;

nr 430, av herr Norling och herr Persson,
Helmer, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående vissa markförvärv
för försvaret in. m.;

nr 431, av herr Björnberg m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
högertrafikfrågan;

nr 432, av herr Andersson, Bertil, och
lierr Persson, Johan, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa allmänna arvsfonden
tillfallna fastigheter;

nr 433, av herr Arrhén, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa frågor rörande försöksverksamheten
med nioårig enhetsskola, m. m.;

nr 434, av herr Karlsson, Fritiof, m.
fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa frågor rörande tjänstebostäderna
för folkskolans lärare;

nr 435, av herrar Huss och Sunne, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående barnmorskeväsendets organisation
och den förebyggande mödravården
in. in.;

nr 436, av fru Svenson ni. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
barnmorskeväsendets organisation
och den förebyggande mödravården
in. in.;

nr 437, av fru Hamrin-Thorcll m. fl.,

Nr 10

Tisdagen den 22 mars 1955

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående barnmorskeväsendets organisation
och den förebyggande mödravården
m. m.;

nr 438, av herr Huss m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
hörselvårdens organisation m. m.;

nr 439, av herrar Huss och Sunne, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till vissa byggnadsarbeten
vid statens sinnessjukhus för budgetåret
1955/56 m. m.;

nr 440, av fru Hamrin-Thorell m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning om distriktsbarnmorskor; nr

441, av herr Danmans, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar,
m. m.;

nr 442, av herr Norling och herr Persson,
Helmer, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 114 med förslag till lag
angående ändring i lagen den 3 januari
1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring,
m. m.;

nr 443, av herrar Huss och Sunne, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
114 med förslag till lag angående ändring
i lagen den 3 januari 1947 (nr 1)
om allmän sjukförsäkring, m. m.;

nr 444, av fru Sjöström-Bengtsson m.
fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 114 med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1)
om allmän sjukförsäkring, m. m.;

nr 445, av herr Ohlsson, Ebbe, och
herr Magnusson, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående statligt stöd
till trädgårdsnäringens rationalisering;

nr 446, av herr Hermansson, Herbert,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående statligt stöd till trädgårdsnäringens
rationalisering;

nr 447, av herr Andersson, Alvar, m.
fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående statligt stöd till trädgårdsnäringens
rationalisering;

nr 448, av herr Lindblom m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
statligt stöd till trädgårdsnäringens
rationalisering;

nr 449, av herr Osvald m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition an -

gående anslag till statens försöksgårdar
för budgetåret 1955/56 m. m.;

nr 450, av herr Andersson, Lars, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående anslag till statens försöksgårdar
för budgetåret 1955/56 m. m.;

nr 451, av herr Andersson, Bertil, m.
fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående stuteristatens organisation
m. in.;

nr 452, av herr Englund m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om folkomröstning
angående högertrafik; samt

nr 453, av herr Englund m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
högertrafikfrågan.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 52, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för
försvarsväsendet för budgetåret 1955/56;
samt

nr 53, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fullmakt att i arbetslöshetsbekämpande
syfte igångsätta
arbeten, för vilka anslag uppförts å allmän
beredskapsstat för budgetåret 1950/
51, m. m.;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 18, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m., jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 23, i anledning av väckta motioner
angående restitution av skatt å drivmedel
för vissa motordrivna fordon inom
jordbruksnäringen och trädgårdsskötseln
]

nr 24, i anledning av väckt motion om
ändrad lydelse av 12 § 2 mom. kommunalskattelagen;
samt

nr 25, i anledning av väckt motion om
ändrade grunder för erläggande av lagfartsstämpel
vid utköp av fastighet enligt
förordningen om fondskatt;

bankoutskottets utlåtande nr 10, i anledning
av dels Kungl. Maj :ts proposition
angående statsgaranti för lån till hant -

Onsdagen den 23 mars 1955

Nr 10

verks- och småindustriföretag under budgetåret
1955/56, dels ock i ämnet väckta
motioner;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 16, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition angående utlämnande av viss
kvantitet s. k. rövat guld, dels ock i
ämnet väckta motioner; samt

nr 19, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring i aktiebolagslagstiftningen;
ävensom

andra lagutskottets utlåtande nr 19, i
anledning av dels Kungl. Maj:ts propo -

sition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av prisregleringslagen den 30
juni 1947 (nr 303), dels ock i ämnet
väckta motioner.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.17.

In fidem
Per Bergsten

Onsdagen den 23 mars

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Herr TALMANNEN yttrade:

Efter samråd med talmannen i andra
kammaren och talmanskonferensen får
jag beträffande riksdagsarbetet vid påsktiden
meddela följande.

De sista arbetsplena före påsk beräknas
äga rum fredagen den 1 instundande
april. Kamrarna sammanträder åter onsdagen
den 13 april klockan 14.00 för
anställande av gemensamma omröstningar.
Detta gäller under förutsättning att
intet oförutsett inträffar, som påkallar
annan ordning.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 9, med anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1955/56 under nionde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
jordbruksdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner,
m. m.; och

nr 140, med anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen beträf 3

Första kammarens protokoll 1955. Nr 10

fande jordbruksdepartementet gjorda
framställningar angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1955/56 jämte
i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 141, till Konungen i anledning av
väckt motion angående viss översyn av
lagen om inteckning i jordbruksinventarier.

Företogs val av tjugufyra valmän för
utseende av dels fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret, dels ock
suppleanter för fullmäktige i nämnda
bank och kontor.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN erhöll
på begäran ordet och anförde:

Herr talman! För vartdera av de två
val, som nu skall förrättas, ber jag att
få avlämna en gemensam lista, vilken
godkänts av de av kammaren valda ledamöterna
i talsmanskonferensen. Varje
listar upptar namn på så många personer,
som det ifrågavarande valet avser.

Herr förste vice talmannen avlämnade
därefter en lista, som under partibe -

Nr 10

Onsdagen den 23 mars 1955

teckningen »Den gemensamma listan»
upptog följande namn:

Sjödahl

Nilsson, Hjalmar
Lindblom

Hermansson, Albert

Elofsson, Gustaf

Falk

Sundvik

Sundelin

Ewerlöf

Fahlander

Andersson, Lars

Mogård

Ohlon

Anderberg

Hesselbom

Werner

Boo

Spetz

Bergman

Velander

Heiiman

Pålsson

Johansson, Rune
Wehtje

Sedan herr talmannen för kammaren
uppläst denna lista, blev densamma på
gjord proposition av kammaren godkänd;
och förklarades de å listan upptagna
personerna hava blivit utsedda till
valmän.

Anställdes val av tio suppleanter för
kammarens valmän för utseende av dels
fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret,
dels ock suppleanter för fullmäktige
i nämnda bank och kontor.

Herr förste vice talmannen avlämnade
en lista, som under partibeteckningen
»Den gemensamma listan» upptog följande
namn:

Olofsson, Per

Elowsson, Nils

Weiland

Damström

Eliasson

Holmqvist

fru Carlqvist

Andersson, Axel

Bergh

Svärd

Sedan herr talmannen för kammaren
uppläst denna lista, blev densamma på
gjord proposition av kammaren godkänd;
och förklarades de å listan upptagna
personerna hava blivit utsedda till
valmanssuppleanter.

Upplästes följande till kammaren inkomna
skrivelse:

Till riksdagen.

Härmed får jag vördsamt anhålla om
entledigande från och med den 1 april
1955 från mitt uppdrag som bankofullmäktig.

Stockholm den 19 mars 1955.

Mats Lemne

På särskilda propositioner biföll kammaren
berörda anhållan samt beslöt, att
med anledning därav val av en fullmäktig
i riksbanken jämte en suppleant för
denne skulle anställas; och uppdrog
kammaren verkställigheten härav åt de
denna dag av kammaren tillsatta valmän
och suppleanter för utseende av riksdagens
fullmäktige i riksbanken jämte deras
suppleanter.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 124, angående inrättande av ett
sjöfartsverk, m. m.;

nr 125, angående anslag till kommerskollegium; nr

139, angående utbyggnad av yrkesutbildningen
m. m.; och

nr 144, angående anslag till anskaffning
av en ny statsisbrytare.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 145, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 4 § 10 mom. förordningen
den 23 oktober 1908 (nr 128)
angående bevillningsavgifter för särskilda
förmåner och rättigheter.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 146, angående införande av ett
andra program i den svenska rundra -

Onsdagen den 23 mars 1955

Nr 10

dion samt anslagsbehovet för rundradioanläggningar
under budgetåret 1955/56,
m. m.;

nr 147, angående fortsatt garanti till
AB Aerotransport;

nr 150, angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1954/55; och

nr 155, angående vissa åtgärder för
att främja rekryteringen till polisen
m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:
nr 425, av herrar Åman och Bergh,
nr 426, av herr Osvald och fru Hamrin-Thorell,

nr 427, av herr Elowsson, Nils, m. fl.,
och

nr 428, av herr Magnusson m. fl.,
alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa avlönings- m. fl.
anslag under riksstatens fjärde huvudtitel
för budgetåret 1955/56 m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 429, av herr Persson, Karl, och herr
Elofsson, Gustaf, samt

nr 430, av herr Norling och herr Persson,
Helmer,

båda i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa markförvärv för
försvaret m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 431, av herr Björnberg m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
högertrafikfrågan;

nr 432, av herr Andersson, Bertil, och
herr Persson, Johan, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa, allmänna arvsfonden
tillfallna fastigheter;

nr 433, av herr Arrhén, i anledning av
Kungl. Maj ds proposition angående vissa
frågor rörande försöksverksamheten med
nioårig enhetsskola in. in.; och

nr 434, av herr Karlsson, Fritiof, m.
fl., i anledning av Kungl. Maj ds proposi -

tion angående vissa frågor rörande
tjänstebostäderna för folkskolans lärare.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:
nr 435, av herrar Huss och Sunne,
nr 436, av fru Svenson m. fl., och
nr 437, av fru Hamrin-Thorell m. fl.,

alla i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående barnmorskeväsendets or
ganisation och den förebyggande mödravården
m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 438, av herr Huss m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
hörselvårdens organisation m.m.;
samt

nr 439, av herrar Huss och Sunne, i
anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående anslag till vissa byggnadsarbeten
vid statens sinnessjukhus för budgetåret
1955/56 m. m.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda motioner: nr

440, av fru Hamrin-Thorell m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till förordning om distriktsbarnmorskor;
och

nr 441, av herr Danmans, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition med förslag
till lag om allmänna vatten- och
avloppsanläggningar, m. m.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda
motioner:

nr 442, av herr Norling och herr Persson,
Helmer,

nr 443, av herrar Huss och Sunne,
samt

nr 444, av fru Sjöström-Bengtsson
m. fl.,

alla i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 114 med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 januari
1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring,
m. m.

Nr 10

Onsdagen den 23 mars 1955

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
nedannämnda motioner:

nr 445, av herr Ohlsson, Ebbe, och
herr Magnusson,

nr 446, av herr Hermansson, Herbert,
nr 447, av herr Andersson, Alvar,
m. fl., och

nr 448, av herr Lindblom m. fl.

alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående statligt stöd till trädgårdsnäringens
rationalisering.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
nedannämnda motioner:
nr 449, av herr Osvald m. fl., och
nr 450, av herr Andersson, Lars,
m. fl.,

båda i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående anslag till statens försöksgårdar
för budgetåret 1955/56 m. m.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
den av herr Andersson,
Bertil, m. fl. väckta motionen, nr 451, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående stuteristatens organisation
m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott den av herr Englund
m. fl. väckta motionen, nr 452, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om folkomröstning angående
högertrafik.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den av herr Englund m. fl. väckta
motionen, nr 453, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående högertrafikfrågan.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 52 och 53, bevillningsutskottets
betänkanden nr 18
och 23—25, bankoutskottets utlåtande
nr 10, första lagutskottets utlåtanden nr
16 och 19 samt andra lagutskottets utlåtande
nr 19.

Ang. rättande av felaktigheter i röstlängd Föredrogs

ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 12, i anledning av motioner
angående viss ändring av bestämmelserna
om röstlängds upprättande och fastställande.

I de likalydande, till konstitutionsutskottet
hänvisade motionerna nr 82 i
första kammaren av herr Lundström
och nr 109 i andra kammaren av fröken
Vinge m. fl. hade hemställts, att riksdagen
måtte för sin del besluta sådan
ändring i bestämmelserna i lagen om val
till riksdagen och kommunala vallagen
om röstlängds upprättande och fastställande,
att valnämnd och magistrat finge
rätt att — när kännedom därom förelåge
vid det lagstadgade sammanträdet
för röstlängdens fastställande — företaga
rättelse, även om formell anmärkning
inom laga tid icke kunde anses föreligga.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
av angivna orsaker hemställt,
att motionerna I: 82 och II: 109 icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade anförts av herrar
Weiland, Lundström och Hammar, vilka
inom utskottet yrkat, att utskottet skulle
föreslå, att (riksdagen med anledning av
motionerna skulle i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om utredning och förslag
i motionernas syfte.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Konstitutionsutskottet
vill inte vara med om att valnämnd eller
magistrat skall ha rätt att avföra någon
ur vallängden eller att någon där antecknas
som icke röstberättigad, om det
inte skett anmärkning i laga ordning.
Jag delar den uppfattningen. De skäl
som utskottet anfört anser jag bärande
och kan därför acceptera utskottets
ståndpunkt i denna sak.

Däremot har inte utskottet kunnat
övertyga mig om riskerna av en sådan
ökning av valnämnds och magistrats befogenheter,
att rättelse skulle få ske i

Onsdagen den 23 mars 1955

Nr 10

fråga om personer, som utan grund icke
upptagits som röstberättigade. Det enda
skäl utskottet anför för sitt avstyrkande
sammanfattas i följande sats: »Oavsett
huru bestämmelsen härom utformas
skulle det hos allmänheten kunna uppkomma
misstankar om bristande objektivitet
hos valnämnd och magistrat.»

Det torde såvitt jag förstår vara en
överdriven försiktighet, som talar ur utskottets
här citerade uppfattning. Man
kan ju mycket lätt införa bestämmelser,
som noggrant reglerar den ökade rättighet
valnämnden och magistraten skulle
få. Där kan t. ex. stadgas, att förutsättningen
för att valnämnd och magistrat
skulle få göra rättelse av det avsedda
slaget utan att klagomål anförts, skulle
vara att felet är uppenbart. Det skulle
alltså innebära att felet är klart och
tydligt och att någon tvekan inte kunde
råda om detsamma. Dessutom kunde
stadgas, att beslut om sådan ändring i
röstlängd skulle kunna ske endast om
samtliga ledamöter i valnämnd eller magistrat
är om beslutet ense. Med dessa
säkerhetsbestämmelser skulle såvitt jag
förstår varje möjlighet förfalla för allmänheten
att misstänka bristande objektivitet.
Är samma valnämnd och magistrat
opartisk i fråga om röstsammanräkning,
försegling av röstprotokoll och
valsedlar och i prövning av anmärkningar
mot röstlängden, som inkommit i laga
tid, borde väl samma förtroende visas
i det avseende som jag här nämnt,
allra helst om det stadgas att ledamöterna
skulle vara eniga om beslutet.

Motionen innebar en begäran att utskottet
skulle utarbeta lagtext. Då utskottet
inte velat biträda förslaget, nödgas
jag nu i stället hemställa, att kammaren
ville besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om utredning och
förslag i motionens syfte.

Herr talman! Jag yrkar således bifall
till reservationen av herr Weiland m. fl.

Herr ELMGREN (s):

Herr Lundström gör anmärkning mot
den del av utskottsutlåtandet som talar
om den farhåga för bristande objektivi -

Ang. rättande av felaktigheter i röstlängd
tet hos valnämnd och magistrat, som
skulle kunna uppstå hos allmänheten
om man vidtoge de åtgärder, som han
i sin motion påyrkar. Låt mig då börja
med att säga, att den princip, som herr
Lundström vill försvara, nämligen att
man skall slå vakt om rösträtten i största
möjliga utsträckning, är utskottet
självfallet fullständigt enigt med honom
om. Det av honom kritiserade stycket i
utskottsutlåtandet får emellertid ses mot
bakgrund av formuleringarna i själva
motionen. Jag vill fästa kammarens
uppmärksamhet på att det av herr Lundströms
motion inte klart framgår vad
han åsyftar. Det står där i själva motiveringen,
att vid det justeringssammanträde,
då röstlängden skall justeras,
skulle nämnden och magistraten ha skyldighet
att vidtaga rättelse. Och det skulle
ju faktiskt medföra en viss säkerhet
för folk om det vore en skyldighet, som
sålunda stadgades. Men i klämmen går
herr Lundström på en helt annan linje.
Där vill han tillerkänna valnämnd och
magistrat rättighet att företaga ändringar
i röstlängden. Detta är inte närmare
utvecklat. En sådan rättighet att företaga
ändringar kan också innebära både
att uppföra personer i vallängd och
att utesluta dem därur.

Jag måste säga, herr talman, att det
nuvarande systemet, då röstlängden är
upprättad under ämbetsmannaansvar,
tilltalar mig mycket mera än en sådan
anordning som herr Lundström i själva
motionen har skisserat. Ty det måste
ju leda till orimliga konsekvenser om
alla skulle behöva bevaka sin rösträtt
vid detta justeringssammanträde.

Jag fäster också uppmärksamheten på
att partiorganisationerna ju här lämpligen
kan utöva en viss vakthållning. Jag
tror därför, herr talman, att det inte är
möjligt att på de grunder, som herr
Lundström i sin motion bär angivit,
komma fram till någon ändring, och
därför, herr talman, ber jag att få yrka
bifall till utskottets utlåtande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först

Nr 10

Onsdagen den 23 mars 1955

Ang. tillsättande av en parlamentarisk försvarsberedning

på bifall till vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt samt vidare
på godkännande av den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 13, i anledning
av väckt motion om en revision
av lagen angående rikets flagga, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1955/56 under fjärde huvudtiteln,
avseende anslagen inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde, jämte
i ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Ang. tillsättande av en parlamentarisk
försvarsberedning

Under punkten 1 av fjärde huvudtiteln
i innevarande års statsverksproposition
hade Kungl. Maj:t meddelat, att överbefälhavaren
med skrivelse den 27 oktober
1954 framlagt utredning och förslag beträffande
riktlinjer för krigsmaktens
fortsatta utveckling, avseende budgetåren
1955/56—1964/65.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lage Svedberg in. fl. (I: 45) och den andra
inom andra kammaren av herr Spångberg
m. fl. (II: 52), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla
om en parlamentarisk utredning
och förslag om försvarsorganisationens
fortsatta utveckling, varvid en tioårsplan
borde utarbetas, syftande till en successiv
minskning av nuvarande försvarskostnader,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren av
herrar öhman och Helmer Persson (I:
85) och den andra inom andra kammaren
av herr Hagberg i Stockholm m. fl
(11:111), i vilka hemställts, att riksdagen
för sin del måtte besluta hemställa
till Kungl. Maj:t om tillsättandet av en
parlamentarisk försvarsberedning som
före det slutliga ståndpunktstagandet till
ÖB-planen måtte överväga sådana riktlinjer
för den svenska försvarsmakten,
som utvecklats i motionerna och syftade
till att nedbringa försvarsutgifterna och
utveckla ett demokratiskt neutralitetsförsvar.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten förklarat, att en utredning av
den art, som åsyftades i motionerna, enligt
utskottets mening icke syntes påkallad,
enär det grundläggande material,
på vilket bedömningen av en tidsenlig
försvarsorganisation måste bygga, redan
förelåge. Utskottet hade därefter anfört
bland annat följande:

»Med hänsyn till den utomordentliga
betydelse, som måste tillmätas frågan
om försvarets framtida utformning, framstår
det för utskottet som angeläget, att
representanter för riksdagen redan på
ett förberedande stadium få tillfälle att
i detta spörsmål göra sin mening gällande.
Utskottet hävdade denna uppfattning
föregående år, då riksdagen helt
anslöt sig till densamma. Utskottet vill
ytterligare framhålla, att en så upplagd
parlamentarisk översyn icke saknar tidigare
motstycke, då fråga varit om
mera betydelsefulla försvarsavväganden.
Sålunda må erinras om att år 1942
chefen för försvarsdepartementet enligt
Kungl. Maj:ts bemyndigande tillsatte en
särskild beredning med uppgift att överarbeta
det förslag, som hade framlagts
av 1941 års försvarsutredning. Denna beredning
fattade såsom sin huvuduppgift
att medverka till att största möjliga effekt
utvunnes ur försvarskostnaderna.

Utskottet anser betydelsefullt, att en
sådan översyn även nu kommer till
stånd. Denna översyn bör ha till huvudsakligt
syfte alt på ett förberedande sta -

Onsdagen den 23 mars 1955

Nr 10

Ang. tillsättande av en parlamentarisk försvarsberedning

dium möjliggöra en bedömning ur allmänna
synpunkter av det utredningsresultat,
vartill överbefälhavaren kommit.
Den bör icke vara bunden av begränsande
direktiv eller förutsättningar. Enligt
utskottets mening är det önskvärt,
att beredningens arbete påskyndas så,
att detsamma kan slutföras under loppet
av instundande höst.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen må, med avslag å
motionerna I: 45 och II: 52 samt I: 85
och II: 111, i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad utskottet anfört.»

Reservation hade anmälts av, utom annan,
herrar Karl Andersson, Hesselbom,
Åkerström och Karlsson i Olofström,
vilka likväl ej antytt sin åsikt.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! Statsutskottet redovisar
på denna punkt en motion som undertecknad
tillsammans med andra ledamöter
i denna kammare avgivit, likalydande
med en som är avlämnad i andra
kammaren. I denna motion har vi hemställt
om en parlamentarisk utredning
i anledning av överbefälhavarens förslag
rörande de kostnader som försvaret
kommer att kräva under den kommande
tioårsperioden.

Utskottet motiverar sitt ställningstagande
med att det här gäller svårbedömbara
problem och att det är svårt
att kunna ta ställning till det föreliggande
förslaget, och slutsatsen blir att det
icke anser sig kunna vara med om en
mera allmän parlamentarisk översyn.
Utskottet rekommenderar i anslutning
till motionerna att riksdagen bör ha möjlighet
till en viss översyn, som dock inte
får föranleda någon tidsutdräkt, utan
förslag bör kunna föreläggas nästkommande
års riksdag.

överbefälhavarens förslag synes bygga
på den beräkningen, att en viss procent
av nationalproduktens värde skall
tas i anspråk för försvaret, överbefälhavaren
hänvisar till förhållandena efter
första världskriget och drar den slutsatsen,
att svenska folket till försvaret

bör kunna anslå samma procent av nationalprodukten
även i fortsättningen.
Det anföres att nationalproduktens värde
år 1954 utgjorde 44,8 miljarder kronor
och att den år 1964 beräknas stigit
till 57 miljarder, vilket anses möjliggöra
att försvarskostnaderna ökas i motsvarande
utsträckning.

Det har väl knappast tidigare förekommit
att det efter ett krig framlagts
förslag om ytterligare ökning av försvarskostnaderna.
Att så nu skett är desto
märkligare som vi ju lever i en tid,
under vilken den tekniska utvecklingen
sker mycket snabbt. Nästan varje dag
kan man ju i tidningspressen läsa uppgifter
om häpnadsväckande framsteg i
fråga om atomforskningen, nu kulminerande
i vätebombens tillkomst. Man måste
mot den bakgrunden ställa sig undrande,
huruvida det verkligen är möjligt
för en stat av Sveriges storlek att
vidmakthålla ett försvar, som garanterar
oss nationell trygghet. Bör inte i
stället vårt land, som haft den oskattbara
förmånen att stå utanför de senaste
krigen, söka bli ett föredöme för andra
länder? Det torde väl vara lättare för en
sådan stat som Sverige, vars långvariga
fred har skapat större förutsättningar
för förståelse och fredlig samlevnad mellan
folken, att gå i spetsen när det gäller
försvarskostnadernas begränsning.

Man måste även fråga sig, om det kan
vara rimligt att satsa miljarder kronor
varje år på försvaret, när vi i dagens läge
faktiskt inte vet, hur framtidens försvarsmedel
bör utformas med hänsyn
till teknikens snabba framsteg. Det är
även anmärkningsvärt att öB-planen
förordar anskaffande av anfallsvapen
för Sveriges neutralitetsförsvar.

Jag tillåter mig, herr talman, att rikta
ett par frågor till statsutskottet i anledning
av dess motivering för avstyrkandet
av våra motioner.

Statsutskottet rekommenderar visserligen
en parlamentarisk översyn. Men
hur djupt menar statsutskottet att denna
parlamentariska översyn kan plöja
in i ÖB:s förslag på den tid som står till
förfogande? Statsutskottet betonar ju att
tidsutdräkten inte får bli större, än att

Nr 10

Onsdagen den 23 mars 1955

Ang. tillsättande av en parlamentarisk försvarsberedning

förslag kan framläggas för nästkommande
års riksdag. Avser utskottet att man
under sommarmånaderna skall kunna
plöja igenom förslaget så grundligt från
civilekonomisk synpunkt att man är mogen
att rekommendera att förslag skall
framläggas redan för kommande års
riksdag? Utskottet erkänner ju i början
av sin motivering, att det är nödvändigt
att överbefälhavarens förslag blir föremål
för en närmare granskning. Men
samtidigt betonar utskottet, att denna
granskning bör ske så snabbt att förslag
kan framläggas för nästa års riksdag.

Jag skall, herr talman, inte nu framställa
något yrkande, utan avvaktar statsutskottets
deklaration med anledning av
min begäran om förtydligande av dess
motivering.

Herr ANDERSSON, KARL, (s):

Herr talman! Utskottet har under denna
punkt behandlat överbefälhavarens
utredning rörande krigsmaktens fortsatta
utveckling. I detta ärende föreligger även
väckta motioner, bl. a. en i första kammaren
av herr Lage Svedberg m. fl. och
en i andra kammaren av herr Spångberg
m. fl. I dessa motioner har hemställts
om en parlamentarisk utredning
och förslag till försvarsorganisationens
fortsatta utveckling, som tar sikte även
på en minskning av de nuvarande försvarskostnaderna.
Departementschefen
har anfört, att han kommit till den uppfattningen,
att ställningstagandet till
överbefälhavarens förslag måste föregås
av grundliga överväganden.

Utskottet har i sitt utlåtande anslutit
sig till departementschefens yttrande.
Utskottet anför vidare: »Med hänsyn till
den utomordentliga betydelse, som måste
tillmätas frågan om försvarets framtida
utformning, framstår det för utskottet
som angeläget, att representanter för
riksdagen redan på ett förberedande stadium
få tillfälle att i detta spörsmål göra
sin mening gällande.»

Utskottet anför vidare, att det anser
betydelsefullt, att eu sådan översyn även
nu kommer till stånd, och fortsätter:
»Denna översyn bör ha till huvudsak -

ligt syfte att på ett förberedande stadium
möjliggöra en bedömning ur allmänna
synpunkter av det utredningsresultat,
vartill överbefälhavaren kommit. Den bör
icke vara bunden av begränsade direktiv
eller förutsättningar.»

Det är ganska svårt att se någon reell
skillnad mellan utskottets yttrande och
innebörden i de motioner, som jag nyss
nämnde. Avsikten med motionärernas
yrkanden var att överbefälhavarnes förslag
skulle läggas till grund för en fortsatt
utredning, utsedd bland riksdagens
ledamöter, som förutsättningslöst hade
att behandla försvarsfrågan även ur andra
synpunkter än de rent militära och
därvid även undersöka möjligheterna till
en sänkning av försvarskostnaderna.

Att utskottet har föredragit att kalla
denna behandling för beredning betyder
kanske mindre. Jag skall inte här tvista
om ord. Att utskottet vill ha en snabb
beredning har jag inte heller något emot.
Tiden måste dock vara så pass tillmätt,
att den ger möjlighet för beredningen
att grundligt tränga in i frågan.

Att utskottet efter denna skrivning
likväl stannar för att avstyrka motionerna
synes något egendomligt. Några av
motionärerna, som deltagit i utskottets
behandling, har genom att avge en blank
reservation givit till känna, att de har
litet svårt att förstå vad utskottet
egentligen syftat till med sin skrivning.

Försvaret är en fråga som berör hela
svenska folket. Varje till vuxen ålder
kommen manlig medborgare måste underkasta
sig stora personliga uppoffringar.
Även kvinnorna får offra på försvaret.
Alla måste vi deltaga i kostnaderna
för detsamma, överbefälhavarens förslag
är hemligstämplat. Det är för närvarande
endast ett mycket litet antal av
riksdagens ledamöter som vet vad det
innehåller. Svenska folket, som skall bära
försvarets bördor, vet ingenting om
förslagets innehåll. Då måste det vara
självklart i ett demokratiskt land, att
åtminstone folkets representanter i riksdagen
får tillfälle att på ett förberedande
stadium granska det föreliggande förslaget.
Jag hoppas få bekräftat här i
kammaren att utskottet verkligen vill,

Onsdagen den 23 mars 1955

Nr 10

Ang. tillsättand

att riksdagen genom en efter parlamentariska
grunder tillsatt beredning får
möjlighet att, innan förslag i ärendet förelägges
riksdagen, ur allmänna och ekonomiska
synpunkter granska de förslag,
som överbefälhavaren framlagt.

Efter framförande i all korthet av dessa
synpunkter vill även jag avvakta vad
statsutskottets majoritet har att anföra
utöver den ganska kortfattade skrivning,
som föreligger i utlåtandet.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! För mig ter det sig ganska
uppseendeväckande, att utskottet,
såsom jag fattar dess skrivning, tillstyrkt
att överbefälhavarplanen lägges till
grund för en ny försvarsordning här i
landet. De politiska och ekonomiska
konsekvenserna av ett beslut i den riktningen
är enligt min mening av synnerligen
allvarlig art.

Låt mig först säga ett par ord om de
ekonomiska konsekvenserna, i den mån
de kommit till allmänhetens kännedom.

Vi vet ju att de av överbefälhavaren
beräknade kostnaderna uppgår till ungefär
3 miljarder kronor om året. Det betyder
genomsnittligt sett att en normalfamilj
på man, hustru och två barn varje
år får avstå över 1 700 kronor enbart
till rustningarna. De beräknade kostnaderna
innebär att militärutgifterna kommer
att ta i anspråk i runt tal tre fjärdedelar
av statens nuvarande inkomster
av direkta skatter. Det betyder med andra
ord att för varje krona, som erlägges
i statlig skatt, tar militärväsendet omkring
75 öre. En sådan väldig kostnad
motsvarar inte folkets intressen och är
inte heller nödvändig för ett land som
vårt för att upprätthålla ett nationellt
försvar. Att folk redan nu tycker att
militärutgifterna är för höga, därom
vittnar den mängd av uttalanden och
protester som kommit från fackföreningar,
socialdemokratiska organisationer
och andra folkliga sammanslutningar.

Det finns också — vilket tillhör det
egendomliga i denna fråga — ett annat
alternativ i överbefälhavarens utredning,
som skulle ställa sig väsentligt

av en parlamentarisk försvarsberedning

mindre kostnadskrävande. I utskottets
utlåtande heter det därom: »Utskottet
här därvid tagit del av vissa skisserade
lägre kostnadsalternativ än det i överbefälhavarens
utredning framlagda.»

Det finns alltså sådana alternativ, men
varken riksdagen eller allmänheten, folket,
som skall betala utgifterna för det
dyrare alternativet, får reda på några
som helst detaljer om vad det andra, billigare
alternativet innehöll. Sådant måste
uppfattas som smussel, och det passar
inte in i en demokratisk behandlingsordning
av denna mycket viktiga
fråga.

Jag vill därför fråga utskottets talesman,
om han är beredd att inför riksdagen
ge en redogörelse för detta andra
alternativ. Det räcker inte med de allmänna
formuleringar, som utskottet har
i sin skrivning om den här saken.

Men, herr talman, även om kostnaderna
ter sig avskräckande, är det ur den
synpunkt jag företräder inte den enda
anledningen till opposition. Det militiirpolitiska
innehållet i planen och de konsekvenser
den kan få för landets läge
i en kritisk situation är måhända ännu
allvarligare än de stora kostnaderna.

Vilket militärpolitiskt resonemang
och vilka strategiska förutsättningar innehåller
då ÖB-planen? Planen bygger
som bekant på den reaktionära och av
den historiska erfarenheten underkända
uppfattningen om »krigsfall ost». Samma
tankegång framfördes för övrigt före
det andra världskriget, men utvecklingen
visade ju att Sveriges fred och nationella
frihet inte alls hotades från öster,
som man förutsatte, utan hotet kom från
söder och från de tyska ockupationsstyrkorna
i väster, d. v. s. i Norge. Kriget
fördes som bekant inte alls som ett
krig mellan öst och väst, utan det förelåg
tvärtom en allians mellan öst och
väst mot den tyska nazismen och den
italienska fascismen. Hur kan man helt
enkelt förbise, att en liknande konstellation
skulle kunna uppstå vid ett eventuellt
kommande krig?

Låt mig tillfoga, att den makt i öster,
som man då på reaktionärt håll liksom
nu betraktade som fredens fiende, var

Nr 10

Onsdagen den 23 mars 1955

Ang. tillsättande av en parlamentarisk försvarsberedning

den makt som i verkligheten räddade
vår fred, för vilket också regeringen
sent omsider frambar ett officiellt tack.

Om man således vill ett svenskt neutralitetsförsvar
— och det vill vi —- kan
man icke utgå från de ståndpunkter, som
ÖB framför i sin plan. Ty det är i verkligheten
inte ett neutralitetsförsvar som
planen förutsätter, utan planen går ut
på —- och det är det politiskt sett kanske
allra allvarligaste i det hela —• att
vårt land skall uppge sin alliansfrihet
i fred och sin föresats till neutralitet i
ett eventuellt krig och inrätta sin krigsmakt
som en del i Atlantpakten. Det är
meningen, även om de ansvariga för planens
utformning inte vågar säga detta
öppet av hänsyn till folkopinionen.

Den plan, som utskottet nu i princip
tillstyrker att läggas till grund för försvarets
utformning och som man i dag
vill förmå riksdagen att godtaga, innebär
— det är klart utsagt —• att atomvapen
och kemiska stridsmedel skall införlivas
i den svenska utrustningen.
Bara det säger ju, att planen inte tar
sikte på ett neutralitetsförsvar, utan
att den utgår från att de svenska stridskrafterna
skall delta i ett angreppskrig,
som vissa makter förbereder. Den uppfattningen
hävdas ännu tydligare av en
rad mycket kända militärpolitiska skribenter
från den högsta officerskadern
här i landet. Ny Militär Tidskrift, som
bland sina beskyddare har folkpartiledaren
Ohlin, propagerar nummer efter
nummer för en sådan uppfattning.

Men det är inte bara i denna suspekta
tidskrift som sådant försiggår. Med posten
i går fick jag en annan tidskrift, ur
vilken jag skall be att få föreläsa några
rader. Den heter Utlandssvenskarna, och
den anger som sin beskyddare Hans Majestät
Konungen. Man måste således säga
att den är ganska officiell, när landets
konung står som beskyddare. I det
nummer jag har framför mig påbörjas
en artikelserie om Sveriges krigsmakt.
Författaren skriver, och jag ber ärade
ledamöter av kammaren att lyssna till
den uppfattning han framför i denna officiella
tidskrift:

»Utgående från att Sverige — ehuru

alliansfritt i fredstid — likväl klart bekänner
sin samhörighet med de länder,
som tillhör den västerländska kulturkretsen,
kan vi svenskar under ett kommande
krig icke under några förhållanden
tänkas gå mot någon av dessa nationer.
I nuvarande läge har vårt land
att frukta angrepp från allenast en makt
— Sovjet. I föreliggande artikelserie
kommer därför vårt försvar att granskas
uteslutande ur denna synvinkel: Sovjet
är i dag vår ende presumtive angripare.
»

Det behöver kanske inte göras så
många kommentarer till detta, men låt
mig ändå understryka några av formuleringarna
i en tidskrift av nämnd karaktär.
Sverige kan inte under några förhållanden
tänkas försvara sig, om angreppet
kommer västerifrån — det är
detta som är klart utsagt, och tydligare,
ärade kammarledamöter, kan man inte
gärna propagera för öppen defaitism och
landsförräderi.

»Sovjet», säger vederbörande, »är i dag
vår ende presumtive angripare.» Jag avstår
från att karakterisera den bottenlösa
förljugenhet som döljer sig i denna
formulering. Men jag noterar att skribenten
bygger hela sitt resonemang på den
militärstrategiska planen i öB:s utredning.
Och jag måste fråga, om inte detta
sätt att utpeka en angripare klart strider
mot landets alliansfria kurs och skadar
vår utrikespolitik och vårt anseende utomlands.

Jag skall ta ytterligare ett citat från
samme författare. Han skildrar flygets
roll och uppgifter bl. a. på följande sätt:

»I ett så tidigt skede som möjligt —
helst redan före fientligheternas början
—• skall förband ur spaningseskadern
ansätta spaning mot angriparens ''startzoner’
på baltiska kusten.»

För vederbörande är det alltså helt
klart hur kriget kommer att bli, han vet
t. o. m. var startzonerna finns och upplyser
folk om det. — Också detta är byggt
på ÖB:s plan, som utskottet föreslår i
princip godtagen.

Jag tror inte att vederbörande skribents
uttalanden behöver ytterligare
kommentarer, men de provokatoriska

Onsdagen den 23 mars 1955

Nr 10

Ang. tillsättande av en parlamentarisk försvarsberedning

planer som här avslöjas vittnar om ett
tänkande som står i så skriande motsättning
till den officiella utrikespolitiska
kursen, att det för mig är skrämmande.
Citaten bekräftar emellertid att
det finns starka, ja, mycket starka krafter
inom den högsta militära ledningen
som är beredda och kallblodigt förbereder
att göra vad som helst för att förhindra
svensk neutralitet i händelse av
krig och därmed förvandla vårt land till
slagfält. Jag vill understryka, att jag därmed
icke har tagit hela vår militärledning
över en kam — det finns säkert
också där ansvarskännande människor.
Men de som för pennan i sådana här artiklar
och som har inspirerat den plan,
som vi nu behandlar, förtjänar de omdömen
som jag här har uttalat. Och märk
väl, att de får tillfälle att propagera dessa
sina landsskadliga meningar i en tidskrift
som står under Konungens beskydd.

Jag måste fråga: Är det med regeringens
tysta gillande sådant försiggår? Proklameras
ett slags politik från utrikesdepartementet
och ett annat slags politik
från försvarsdepartementet? Det är väl
uppenbart att de som läser sådana artiklar
som den jag nyss citerade — och
tidskriften vänder sig framför allt till
folk som bor i utlandet >— inte kan få
förtroende för allvaret i de svenska proklamationerna
om alliansfrihet i fred
och neutralitet i krig. Den uppfattning
som måste slå rot är ju, att Sverige för
en dubbelbottnad politik. Sådant skadar
vårt land, och det är därför jag har påtalat
saken här och skulle vara mycket
intresserad att höra regeringens ståndpunkt
till dessa frågor.

I nuvarande allvarliga läge måste det
fordras, att ledningen för vår krigsmakt
genomför den politik, som riksdag och
regering med stöd av praktiskt taget
hela folket har förklarat vara landets j)0-litik. De som inte gör det bör skyndsamt
placeras på poster där de inte kan göra
någon skada.

Det är huvudsakligen utifrån dessa
synpunkter jag måste yrka på att ÖB-planen
inte skall läggas till grund för en
ny försvarsordning. Dess målsättning

strider, som jag har sagt, mot den politik,
som riksdagen har fastställt. Jag
vill inte vara insinuant mot utskottet,
men det är kanske ändå i känslan härav
som utskottet motsätter sig att en parlamentarisk
beredning får ta sig an dessa
frågor.

Det har ju inte varit praxis här i
Sverige — något enstaka undantagsfall
under kriget kan möjligen åberopas —
att försvarsfrågorna handlagts på det sätt
som man nu avser att tillämpa. Vid läsningen
av utlåtandet får man dock känslan,
att utskottet haft svårt att motivera
sitt avslagsyrkande på motionerna. Tv
på ett ställe står ju, att någon parlamentarisk
utredning icke är påkallad, och
på ett annat ställe strax efteråt skriver
utskottet: »Med hänsyn till den utomordentliga
betydelse, som måste tillmätas
frågan om försvarets framtida utformning,
framstår det för utskottet som
angeläget, att representanter för riksdagen
redan på ett förberedande stadium
få tillfälle att i detta spörsmål göra sin
mening gällande.»

Jag måste i likhet med de föregående
talarna be, att utskottets representant
närmare klarar ut vad som menas med
detta. Om det är angeläget att representanter
för riksdagen skall få göra sin
mening gällande i förväg, hur kan då
utskottet yrka avslag på förslaget om eu
parlamentarisk utredning? Är det meningen,
att dagens korta överläggning
skall utgöra det tillfälle, då riksdagen
skall få i förväg penetrera frågan? I så
fall är det högst otillfredsställande. Och
om det är meningen att bakom ryggen
på en del av riksdagens ledamöter smussla
igenom öB-planen, så strider detta
mot våra grundlagar.

Vi har till slut, herr talman, i den motion,
som jag här talar för, skisserat ett
principförslag till en ny försvarsordning.
Vi anser att Sverige i nuvarande läge
inte kan vara utan ett militärt försvar
men att det bör vara ett verkligt folkförsvar
och inte en miniatyr av en stormakts
krigsorganisation eller ett komplement
till en stormaktsallians’ krigsorganisation.
Vi menar, alt landets frihet
bör försvaras och att vi därvid måste

Nr 10

Onsdagen den 23 mars 1955

Ang. tillsättande av en parlamentarisk försvarsberedning

dra erfarenheter inte minst från det
andra världskriget om hur ett folkförsvar
med effekt skall organiseras. Dessa erfarenheter
säger oss någonting helt annat
än öB-plancns förslag. Det säger oss
hland annat, att en utbyggnad av de tekniska
vapnen, t. ex. flyget inte ger landet
det skydd som behövs för kanske lång
tid. Och att då satsa ändå mer på ett
svenskt bombflyg, vars uppgift skulle vara
att hemsöka främmande länder, borde
vara uteslutet för ett land, som ställer
neutraliteten som huvudlinje i en ny
storkonflikt. Att införliva atom- och
andra kemiska vapen med landets utrustning
kan endast verka provokatoriskt
för utlandet. Man försvarar inte sitt
land med kemiska vapen och inte heller
med atombomber.

Det mål vi ställer är att söka skapa ett
neutralitetsförsvar, som skall kunna fungera
under längre tid och göras i mycket
hög grad oberoende av tillförsel utifrån.
Kärnan i detta försvar skall vara en demokratisk
folkarmé, som bygger på landets
samlade levande värnkraft och som
är välbeväpnad och stöder sig på Sveriges
särpräglade geografiska förhållanden.
Vi anser, att hela försvaret och särskilt
befälskadrernas rekrytering måste
demokratiseras, så att det inte kan missbrukas
för reaktionära och mot folket
och freden fientliga syften. Uppgiften
för ett sådant försvar är att på allt sätt
som är möjligt försvara vårt lands frihet
mot envar, som kan tänkas kränka
den.

Jag skall inte, herr talman, för ögonblicket
ställa något yrkande, utan avvaktar
närmast det yrkande som kommer att
ställas av reservanterna i denna fråga.
Jag ber att få återkomma senare med
mitt yrkande, om jag inte kan instämma
i något av de framställda yrkandena.

Herr NÄSGÅRD (bf):

Herr talman! Den föregående talaren
ägnade en stor del av sitt anförande åt
den svenska tryckfriheten. Jag förstår
mycket väl, att den inte på något sätt
överensstämmer med de politiska principer
han företräder, varför det väl inte

finns anledning att beröra anförandet
ur den synpunkten. I övrigt har herr
öhman givit utlopp åt helt fria fantasier
vad beträffar innehållet i överbefälhavarens
förslag som skulle föra oss
ur alliansfriheten o. s. v. Han vet säkert
själv, att han här varit ute på ren uppfinnarstråt.
Det finns ingen grund alls
för ett sådant yttrande när det gäller
det föreliggande förslaget.

Vad beträffar det håll, varifrån hotet
mot Sverige i ett eventuellt framtida
krig skulle komma, tror jag inte det
finns någon anledning att diskutera det.
Vårt försvar är uppbyggt med hänsyn
till att skydda vår neutralitet åt alla
håll, utan någon åtskillnad.

Tidigare har det ställts en del frågor
av herr Svedberg och herr Karl Andersson.
Till herr Svedberg får jag säga,
att arten av hans frågor är sådan,
att han nog bör ställa dem direkt till
utrikesministern och försvarsministern.
Det är inte utskottets sak att bär försöka
övertyga herr Svedberg om att vi
behöver ett försvar — detta kan han
diskutera inför ett annat forum. När han
yttrar, att han knappast känner till att
det förut förekommit efter ett krig att
man stärker sitt försvar, vet han lika
bra som vi att en del av västmakterna
bär haft den principen, att när ett krig
var slut — det förhöll sig så efter både
första och andra världskriget — började
man att nedrusta. Detta gjorde Amerika
efter andra världskriget, och sedan
vet vi att landet efter några år måste
sätta i gång med en mycket våldsam
upprustning. Vi försökte också, så gott
vi kunde, att nedrusta efter det första
världskriget, men följden blev ju mycket
dryga utgifter när det andra världskriget
bröt ut.

Herr Karl Andersson höll ett anförande,
som var rätt svårförståeligt. Jag tror
faktiskt att det skulle passa bättre att
utskottsmajoriteten ställde frågor till honom
än tvärtom. Om jag fattade honom
rätt, ansåg han att det inte var någon
egentlig skillnad mellan utskottets förslag
om en parlamentarisk beredning
och förslaget i den motion, som han talade
för. Om det inte är någon större

Onsdagen den 23 mars 1955

Nr 10

Ang. tillsättande av en parlamentarisk försvarsberedning

skillnad, är väl saken klar för hans del,
hoppas jag, och då behöver vi inte heller
svara på några frågor. För övrigt
skulle jag vilja påstå, att utskottets utlåtande
är så klart skrivet, att ingen
som vill läsa det ordentligt behöver sväva
i tvivelsmål om vad utskottet menar.

Anledningen till att utskottet inte velat
tillstyrka den mera långtgående -—
eller djupgående, kanske man också kan
säga — parlamentariska utredning, som
har föreslagits i motionerna, är ju den,
att frågan den här gången har behandlats
på ett annat sätt än vid tidigare försvarsutredningar.
Denna gång har ÖB
med alla de resurser, som stått till hans
förfogande, fått göra en förberedande
undersökning och lägga fram det grundläggande
materialet för den fortsatta
bedömningen, när förslagen skall utformas
och föreläggas riksdagen.

En parlamentarisk utredning i den
gamla vanliga formen skulle ta mycket
lång tid. Vi kommer ihåg, att 1930 års
försvarsutredning tog fem år. Den blev
inte färdig förrän 1935, och proposition
framlades först påföljande år. Så länge
kan vi inte vänta denna gång, och det
kan inte heller vara behövligt med den
tekniska utredning som nu föreligger.

Herr Öhman slog faktiskt rekord, när
han i sitt anförande undrade, om det
var utskottets mening, att den förberedande
behandlingen av förslaget skulle
anses ske här i dag. Herr öhman måtte
inte ens ha läst det korta yttrande, som
utskottet har skrivit. Det står dock tydligt
i utlåtandet, att utskottet anser det
angeläget att representanter för riksdagen
redan på ett förberedande stadium
får tillfälle att göra sin mening gällande.
Det kan ju inte betyda någonting
annat än att utskottet menar, att Kungl.
Maj:t skall tillkalla ett antal representanter
för riksdagen för att innan proposition
skrives och framlägges med
dem diskutera igenom de olika frågorna
och bereda dem tillfälle att göra sina
meningar gällande.

Jag tror, herr talman, att utskottsutlåtandct
är så pass klart avfattat, att jag
åtminstone på detta stadium av debatten
inte behöver säga något mera.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr ÖHMAN (k) kort genmäle:

Herr talman! Utskottets talesman ville
inte gå in på det som jag här läste upp
ur en viss tidning, och han hänvisade
därvid endast till att vi här i landet har
tryckfrihet. Jag har inte alls velat angripa
den svenska tryckfriheten. Jag ville
andast genom att föredra avsnittet ur
tidningen bringa till riksdagens kännedom,
hur en tidning, vars beskyddare
är Hans Majestät Konungen, karakteriserar
den ÖB-plan, som man nu vill driva
igenom. Det är det, herr Näsgård, som
jag har velat framhäva, och jag har inte
på något sätt velat angripa den svenska
tryckfriheten.

Den tolkning, som en mycket känd
och framstående militärpolitisk skribent
fått göra i detta officiösa tidningsorgan,
strider helt och hållet mot den tolkning
av ÖB-planen, som herr Näsgård gjorde,
då han tvärsäkert sade, att den inte är
oförenlig med alliansfriheten. Jag beklagar
att herr Näsgård, som jag tidigare
har hört ansluta sig till alliansfriheten,
verkligen faller för sådana påståenden.

Herr Näsgård sade, att jag byggde på
fria fantasier. Det gör jag inte alls. Visserligen
är ÖB-planen hemligstämplad,
men en del av den har publicerats, och
man behöver bara läsa innantill i denna
del för att se vad syftet är med denna
nya militärpolitiska orientering. Dessutom
tycker jag att de frenetiska applåder
för planen, som kommit till uttryck
i det typiska atlantpaktsorganet Dagens
Nyheter, borde vara tillräckligt upplysande
för herr Näsgård.

Herr NÄSGÅRD (bf) kort genmäle:

Herr talman! Herr öhman sade, att
det var svårt att få reda på vad ÖBplanen
innehåller, eftersom den delvis
är hemligstämplad. Jag vill då tala om
för herr öhman, att endast en mindre
del, som rör det vi nu diskuterar, är
hemligstämplad. Det är i huvudsak vissa
siffror, som är hemliga. Om herr öhman

Nr 10

Onsdagen den 23 mars 1955

Ang. tillsättande av en parlamentarisk försvarsberedning

tagit del av den offentliga delen av ÖBplanen,
är det alldeles tillräckligt för
honom att bilda sig ett tillförlitligt omdöme.

Vad tryckfriheten beträffar, förstår
jag fortfarande herr öhman utomordentligt
väl. Han kan inte begripa, att folk
här i Sverige kan få uttrycka åsikter,
som strider mot regeringens och riksdagens
mening.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Herr öhmans skildring
av försvarets kostnader gällde tydligen
ett annat land än Sverige! Kostnaden för
de enskilda medborgarna här i landet
för försvaret har inte den storleksordning
som herr öhman utmålade. Däremot
kanske skildringen stämmer beträffande
herr Öhmans andliga fädernesland, och
därmed kan jag lämna herr öhman åt
hans sorgliga öde.

Vårt försvar befinner sig för närvarande
i ett tillstånd av provisorium; detta
framhålles mycket starkt av försvarsministern
i propositionen. Kungl. Maj:ts
förslag för nästa år innebär ju också
samma organisation av försvaret som
den nuvarande. Kostnaden för nästa budgetår
stämmer på 1/2 miljon kronor när
med den nuvarande kostnaden. Departementschefen
vill inte, säger han, genom
några väsentliga ändringar föregripa
riksdagens ståndpunktstagande till den
framtida försvarsavvägningen, och utskottet
säger på den punkten i likhet
med försvarsministern, att slutgiltig ställning
till överbefälhavarens utredning
inte kan tagas förrän man grundligt
övervägt de många problem och avvägningsfrågor
som är relevanta i det sammanhanget.
Men även om något samlat
förslag inte kunnat framläggas för innevarande
års riksdag, betonar utskottet
starkt, att det är angeläget att ett sådant
förslag kommer på riksdagens bord så
snart som möjligt.

Departementschefen anför i översta
stycket på sid. 13: »Jag vill i detta sammanhang
framhålla att föredragningar
beträffande utredningen ägt rum under
november och december månader förra
året inför ledarna för de demokratiska

partierna och dessa partiers riksdagsgrupper.
Det är min avsikt att även i
fortsättningen föranstalta om sådana
överläggningar, i den mån så visar sig
lämpligt.»

Man måste emot detta försvarsministerns
uttalande invända, att det är ganska
oklart. I själva verket är inte procedurordningen
likgiltig, när man går att
avgöra en fråga som denna. Den spelar
säkerligen en mycket viktig roll, och på
denna punkt har utskottet velat bringa
klarhet genom sin skrivning, som åtminstone
jag nu hälsar med tillfredsställelse
— tyvärr hade jag inte tillfälle att
deltaga i utskottets behandling av denna
fråga.

Utskottet föreslår, att representanter
för riksdagen redan på ett förberedande
stadium skall få göra sin uppfattning
gällande. Nu menar motionärerna, att
detta är alldeles för litet. I stället borde
Kungl. Maj:t tillsätta en ny parlamentarisk
försvarskommission. Herr
Näsgård har redan berört den frågan och
erinrat om att försvarskommittéerna har
haft en benägenhet att draga långt ut
på tiden, och även om en försvarskommitté
skulle försöka att arbeta snabbt,
skulle den säkerligen behöva ett par år.
Därför har utskottet i stället föreslagit
en beredning i stil med 1942 års försvarsberedning,
då representanter för de
demokratiska partierna inom departementet
gick igenom de förslag som då
förelåg.

I själva verket är det väl ändå inte
så stor skillnad mellan utskottets ståndpunkt
och motionärernas önskemål. Snarast
är det en gradskillnad. Men så kommer
tidsfaktorn med; vi kan ju inte
dras med den gamla organisationen hur
länge som helst. En beredning inom departementet
i samråd med försvarsministern
skulle säkerligen mycket snabbare
nå resultat. Jag hörde härom dagen en
av medlemmarna i 1942 års försvarsberedning
säga: »Vi kände oss instängda
ungefär som om vi hade varit i ett kardinalkollegium;
vi släpptes inte ut förrän
vi blivit färdiga.» I själva verket fullgjorde
de sin uppgift på två månader
och sysslade uteslutande med försvars -

Onsdagen den 23 mars 1955

Nr 10

Ang. tillsättande av en parlamentarisk försvarsberedning

problemet. Han sade också att det var
en bra arbetsmetod; man tvangs att koncentrera
sig på en fråga och kunde på
det sättet hålla ihop hela frågekomplexet
bättre än som hade varit möjligt,
om man skulle ha arbetat i en vanlig
kommitté. Dessutom finns det ju tack
vare överbefälhavarens utredning ett
mycket rikhaltigt material, som kan användas
för den fortsatta behandlingen.
Det är möjligt att representanter för riksdagen,
som skulle uttagas för att verkställa
en översyn, skulle lämna andra
alternativ än dem som överbefälhavaren
har framställt, men det grundläggande
materialet blir väl ändå avgörande.

Herr Svedberg har erinrat om att den
tekniska utvecklingen i dessa dagar försiggår
i allt snabbare tempo, och detta
återverkar givetvis även på vår försvarsfråga:
många av de detaljer i försvarsorganisationen,
som vi nu dras med, är
säkerligen föråldrade. Om man tillsätter
en parlamentarisk kommitté föreligger
risken, att den skulle arbeta så länge att
tiden skulle rida förbi kommittén medan
den höll på med sitt arbete. Det är angeläget
att vi snabbt kommer till ett avgörande.
Alla här i kammaren har väl
reda på att det är viktigt att ett beslut
snart fattas exempelvis i fråga om en
sådan detalj som planeringen för flygvapnet,
inte minst för planeringen av
produktionen på det området. Tidigare
har det sagts att flygvapnet knappast
skulle reda sig, om inte riksdagen redan
i höst medgav beställningar, framför
allt av jaktplan. Nu tycks fortsatta
undersökningar ha ådagalagt att det inte
är nödvändigt att göra några beställningar
i år, förutsatt att man kan räkna
med en så snabb behandling av frågan
och en så positiv inställning till själva
saken, att slutbesked kan lämnas nästa
vår. Alla parter inser givetvis betydelsen
av att flygplansproduktionen vid
svenska verkstäder fär fortgå utan avbrott
eller andra störningar. Det är ett
exempel på hur den tekniska utvecklingen
återverkar på försvaret. Inom alla
tre vapenslagen gäller det säkerligen att
det fordras nya specialutredningar med
sikte på den tekniska utvecklingen.

Jag skulle tro att om motionärerna
närmare funderade på de här problemen,
så skulle de komma fram till samma
slutsats som den till vilken statsutskottet
har kommit. Jag har ingenting
att erinra mot statsutskottets skrivning
angående en översyn, förutsatt att prövningen
blir grundlig och förutsättningslös,
men inte desto mindre snabb.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! Herr Näsgård förklarade
som representant för utskottet — liksom
han gjorde förra året — att motionärerna
för att någorlunda kunna få klarhet i en
del saker borde vända sig till försvarsministern.
Den här gången rekommenderade
han att även utrikesministern
skulle få vara med och ge de svar som
vi har begärt.

Jag måste säga att herr Näsgård därmed
givit ett betyg åt det ärade statsutskottet,
som man sannerligen inte hade
väntat sig. Jag hade tagit för givet att det
utskott, som här har att syna och granska
Kungl. Maj:ts förslag, skulle sätta sig så
pass väl in i frågorna, att vi övriga ledamöter
här i kammaren skulle kunna
få någorlunda nöjaktiga svar av utskottets
representanter, även medan denna
granskning pågår.

I fjol berörde jag just, herr talman,
frågan om den snabba tekniska utvecklingen,
och jag frågade vad som skulle
komma att ske, om denna utveckling
ginge ännu hastigare. Det blir kanske så,
att knappt har man hunnit modernisera
marinen och börjat utrusta armén med
hänsyn till de nya fordringarna, förrän
utvecklingen på teknikens område har
gått så långt att man skulle vara mogen
att börja om från början igen. Samma
problem gäller väl i fråga om flygvapnet.

Herr Olilon höll ett mycket intressant
anförande här i kammaren under utrikesdebatten
för en tid sedan, diir han
framför allt talade om den snabba tekniska
utvecklingen på atomvapnens område
och de problem som skulle möta
mänskligheten i dag, om dessa vapen
kom till användning i ett anfallskrig.

Kommunisternas representant skulle

Nr 10

Onsdagen den 23 mars 1955

Ang. tillsättande av en parlamentarisk försvarsberedning

jag vilja ge en liten replik. Så länge jag
har varit i riksdagen, har jag alltid hört,
hur de försvarar en viss stat, Sovjet.
Den är fortfarande idealstaten för dem.
Men jag skulle vilja fråga herr öhman:
Hur ställde sig de svenska kommunisterna,
när Hitler var som mest maktfullkomlig
och de demokratiska ledarna
skickades i landsflykt eller placerades i
koncentrationsläger, när man konfiskerade
fackföreningsrörelsens egendom,
när man brände biblioteken, därför att
böckerna där innehöll andra tankar än
som föll makthavarna i smaken? Vad
gjorde då de svenska kommunisternas
främste idoler i Sovjetryssland? Jo, man
drack duskål med Hitler, man delade
Polen, man lade beslag på de baltiska
staterna och man angrep Finland. Jag
tycker att de svenska kommunisternas
förespråkare för Ryssland som idealstat
borde vara tyst i den svenska riksdagen
med sina rekommendationer om Sovjet
som föredöme för andra stater.

Vi, som har motionerat, har gjort det
med tanke på framtiden för hela världens
folk. Vi har trott att det skulle finnas
förutsättningar för en stat som Sverige
— vilken haft den oskattbara förmånen
att länge leva i fred och frihet -—•
att bli en förebild för den övriga världen
och redan nu säga ifrån, att man inte
kan göra så stora offer åt militarismen
att vi kan få trygghet för framtiden, om
de moderna vapnen skall användas. Det
enda, som försvaret kan ge, kan vara en
viss psykologisk effekt när det gäller att
dämpa oron för vad som sker på teknikens
område. Vi, som motionerar, har
ingalunda rekommenderat en självuppgivelse,
långt därifrån. Men jag tror, att
för Sveriges del skulle en organiserad
partisanarmé göra mer än de vapen, som
man möjligen avser skola användas också
vid ett anfall. Robotvapnen och atomvapnen
kan väl inte begagnas på annat
sätt än för att skada motståndaren i hans
hemland eller under det försök till angrepp
som igångsatts.

Det svenska folket borde i större omfattning
få en insyn i vad som är riktigt
för vårt land. Herr Ohlon talade om
1942 års försvarsutredning, genom vilken

riksdagen fått tillfälle till en närmare insyn.
Vad resulterade den i? Jo, vi fick
ett förslag om alt riksdagen skulle ta
ställning till byggande av kryssare. Det
äskades ett belopp på över 100 miljoner
kronor, men man hade inte ens ritningarna
färdiga. I det förslag, som överbefälhavaren
har officiellt överlämnat,
rekommenderas i dag inga sådana fartygsenheter.
Man rekommenderar redan
nu mindre och rörligare enheter. Om
man gjort en sådan utredning som den
åberopade från år 1942, hade den gett
klarhet om att rekommendationerna om
kryssarbyggen i dag är uråldriga enligt
överbefälhavarens förslag.

Jag skall be, herr talman, att få yrka
bifall till den motion, som jag m. fl.
har avlämnat i denna kammare, och den,
som herr Spångberg in. fl. har avlämnat
i andra kammaren.

Herr NÄSGÅRD (bf) kort genmäle:

Herr talman! När jag hänvisade herr
Svedberg för vidare diskussion till hans
egna partivänner utrikesministern och
försvarsministern, gällde det det dominerande
temat i herr Svedbergs första anförande,
nämligen frågan, om vi över
huvud taget behöver ett försvar eller
inte. Den frågan, herr Svedberg, har inte
statsutskottet år 1955 över huvud taget
diskuterat.

Herr ÖHMAN (k) kort genmäle:

Herr talman! Det var naturligt, att
herr Svedberg skulle komma med sin
replik till mig. Jag vill bara erinra om
att när hitlernazismens terror, som han
talar om, sattes i gång började man med
kommunisterna. Först kom förbudet mot
det kommunistiska partiet, och före och
under kriget försmäktade hundratusentals
tyska kommunister och hundratusentals
kommunister i andra länder i
koncentrationslägren och tillintetgjordes
i gasugnarna på grund av sin kamp
mot nazismen. Bara det faktum, att kommunisternas
kamp mot Hitler i Frankrike
under kriget gav dem hedersnamnet
»de fysiljerades parti» i fransk
folkmun är tillräckligt talande. Vad som

Onsdagen den 23 mars 1955

Nr 10

Ang. tillsättande av en parlamentarisk försvarsberedning

skedde år 1939 är utrett så många gånger
och så bekräftat av historiens gång,
att jag inte skall ta upp tiden med att
närmare visa att herr Svedbergs uppfattning
är felaktig. Kommunisternas
taktik var en av förutsättningarna för
hitlernazismens besegrande.

I övrigt skall jag be, herr talman, att
trots herr Svedbergs replik få instämma
i hans yrkande om bifall till hans
motion, som i långa stycken sammanfaller
med den motion som vi har väckt.

Om tiden tillåter, skulle jag också
vilja, herr talman, komma med en replik
till herr Ohlon.. Det är ganska intressant,
att folkpartiets gruppledare här
i kammaren —• som så ofta talar om hur
riksdagen förvandlas till ett transportkompani
och ställs inför fullbordat faktum
och att regeringen sätter sig över
de folkvalda representanterna —• i dag
är så glad över att riksdagen icke får
tillfälle att medverka genom en parlamentarisk
beredning. Beror detta, herr
Ohlon, på att folkpartiet känner sig ha
fått så mäktiga bundsförvanter i överbefälhavaren
och andra A-paktsgeneraler,
att riksdagen icke behöver ha något
inflytande?

Herr OHLON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Öhman tycks i dag
få allting om bakfoten.

I propositionen vill försvarsministern
inte ge någonting på hand angående en
fortsatt parlamentarisk beredning av
försvarsfrågan. Det är på den punkten
— såsom jag framhöll i mitt förra anförande
—• som utskottet har velat bringa
klarhet. Utskottet säger ifrån, att det bör
tillsättas en parlamentarisk beredning,
som i samarbete med försvarsministern
(föreställer jag mig) skall behandla frågan
ytterligare inom departementet. Då
får riksdagen en mera intim insyn i försvarsfrågan
än om det blir en stor försvarskommitté
i konventionell bemärkelse.

Herr ÖHMAN (k) kort genmäle:

Herr talman! Herr Ohlon säger, att
jag har fått allting om bakfoten, men

4 Första kammarens protokoll 1955. Nr 10

han själv är nog den som drabbas av
ett sådant uttalande. Såsom också herr
Näsgård intygat, avstyrker ju utskottet,
att en parlamentarisk beredning tillsättes.
Utskottet anser inte en sådan påkallad.
Det är detta som jag har påtalat,
men som herr Ohlon nu av några märkliga
skäl försvarar.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag delar de synpunkter
på det aktuella ställningstagandet till
försvarets utformning som redan har
framlagts av herr Näsgård. Det synes
mig emellertid angeläget att understryka,
att utskottets förslag inte bör betraktas
som en kompromiss. Snarare är utskottets
förslag i ett par viktiga avseenden
överensstämmande med motionärernas.
Detta är fallet i fråga om den parlamentariska
översynen. Man får kalla
det vad man vill — en översyn, en utredning,
en beredning eller cn bedömning
—■ så avses här, att riksdagen inte
skall ställas åt sidan under den förberedande
behandlingen av överbefälhavarens
plan, innan man definitivt tar ställning
i kanslihuset. Utskottet anser, att
en sådan beredning bör kunna genomföras
så snabbt, att det kan framläggas
ett förslag till nästa års riksdag. I det
fallet borde motionärerna åtminstone i
någon mån vara tillfredsställda.

Jag tror inte heller att motionärerna
i ett annat avseende står ensamma. Det
gäller omsorgen om budgetens storlek.
Utskottet önskar inte skapa en försvarsordning
eller tillstyrka utgifter som inte
är nödvändiga. Angelägenheten att hålla
igen på försvarets utgifter liksom inom
alla andra områden är säkert lika stor
bland dem, som är med på vad som nu
föreslås, som bland dem, som bara talar
om att man måste sänka kostnaderna,
men aldrig ger ett positivt förslag om på
vilka punkter sänkningar skall kunna
företas.

De där båda önskemålen — att man
skall möjliggöra en parlamentarisk beredning
av överbefälhavarens plan ocli
att man skall hålla kostnaderna nere —
kan komma i motsättning till varandra.

Nr 10

Onsdagen den 23 mars 1955

Ang. tillsättande av en parlamentarisk försvarsberedning

En parlamentarisk beredning även i den
form som utskottet har förutsatt — här
är det fråga om en annan typ än den
som motionärerna avser — kan inte
undgå att förskjuta avgörandet till nästa
år. Försvarsministern har också avsett,
att det först då kan bli fråga om att ta
ställning till planen, och därför har man
tiden till dess på sig. Men det är ingen
tvekan om att varje uppskov, framför
allt om det blir av längre varaktighet,
blir dyrt ur allmänna synpunkter. Därför
måste man se till, att inte uppskovet
blir onödigt långt. Även motionärerna
har ju sagt, att de anser att överbefälhavarens
plan kan läggas till grund för
den parlamentariska utredning som de
förutsätter. Nu finns primärmaterialet,
och sedan blir det fråga om att bedöma,
värdera och pröva detta och ta ställning
till vad som kan göras på grundval av
det. Utskottet har över huvud taget inte
gått in på hur ett sådant ställningstagande
kan komma att utfalla. Utskottet
har tvärtom sagt ifrån, att beredningen
bör vara förutsättningslös.

Det har här nämnts av någon föregående
talare, att varje onödigt dröjsmål
måste komma för fördyra försvarsbudgeten.
Det är ingen tvekan om detta. Det
får väl t. ex. anses vara självklart, att
om man mer än nödvändigt skjuter på
alla de rationaliseringsåtgärder, som
finns med i överbefälhavarens plan,
måste man taga på sig fortsatta utgifter
för ting som inte anses vara absolut nödvändiga.
Det kan inte ligga i motionärernas
intresse att på detta sätt förhindra
ett förbilligande av vissa försvarskostnader.
Likadant är det beträffande
fördelningen av de anslag som lämnats.
Om man bibehåller den nuvarande anslagsfördelningen,
så konserverar man
för en tid framåt utgifter för ändamål
som inte är ofrånkomliga i den effektivaste
möjliga försvarsorganisationen.
Skulle man dessutom önska, att ÖB-planen
skall ligga till grund för den framtida
organisationen •— och det är väl sannolikt
att så blir fallet — då innebär varje
års uppskov med öB-planens förverkligande
en ökad belastning på utgiftssidan
i försvarsbudgeten, om man förutsätter

att den skall genomföras i den i planen
avsedda ordningen. Det bör slutligen
också påpekas, att man gör betydande
förluster, om man genom ett onödigt
långt uppskov rubbar de serietillverkningar
som är i gång i fråga om
flygvapnets materiel. Herr Ohlon var
nyss inne på detta, och det är nog ingen
tvekan om att varje rubbning av denna
serietillverkning betyder att varje flygplan
som måste köpas blir dyrare.

Det finns alltså en rad ekonomiska
skäl som gör att den, som vill spara och
hålla igen på utgifterna även på försvarets
område, är angelägen om att inte
onödigtvis fördröja ställningstagandet
till den avvägning, som är aktualiserad
genom ÖB:s förslag.

När jag hörde herr Svedbergs första
yttrande, fick jag inte riktigt klart för
mig vad som är väsentligt för honom.
Jag tyckte nog, att han sammanblandade
två ting, som borde vara åtskilda. Dels
var han inne på försvarsfrågan med dess
principiella och ideella aspekter, dels
var han inne på kostnadsfrågan. Jag fick
inte klart för mig, om han ville nedrusta
eller avrusta, men jag föreställer mig att
han, efter att ha hört herr Öhmans yrkande
om bifall till herr Svedbergs motion,
måste bli en smula betänksam. Det
är klart att vad han säger om kostnaderna
är värt att uppmärksamma, att det
inom vårt folk finns en ganska allmän
uppfattning om att man måste hålla igen
även på detta område och att den
stränga återhållsamhet med statsutgifterna,
som ofta predikas, också skall gälla
försvarskostnaderna. Därom är naturligtvis
alla ense.

Utskottet är i nu förevarande sammanhang
helt ense om huvudtiteln för
nästa år. Det är bara i ett par detaljfrågor
som folkpartiet har en avvikande
mening och vill utvidga kostnadsramen
en liten smula. Men denna enighet
i stort betyder inte att man inte gärna
skulle ha velat medverka till en billigare
huvudtitel än den som nu framlägges.
Det har emellertid inte varit möjligt, inte
minst därför att ingen vare sig motionsledes
eller på annat sätt föreslagit
några utgiftsminskningar. Det enda,

Onsdagen den 23 mars 1955

Nr 10

Ang. tillsättande av en parlamentarisk försvarsberedning

som föreslås motionsvägen, är ökningar
av huvudtitelns utgifter.

Om jag säger att även utskottet kan
vara intresserat av att medverka till
minskningar på försvarssidan, så menar
jag inte att man i likhet med herr
Svedberg eller herr Öhman eller någon
annan är beredd att bara stryka bort
någonting för att det skall bli billigare.
Jag tror att det ställningstagande som
måste ske i anslutning till överbefälhavarens
förslag avser att bedöma vad
vi egentligen behöver i fråga om försvar,
vilket försvar som är det lämpligaste
och effektivaste för oss inom ramen
för de ekonomiska bördor, som vi
orkar bära. Om man med en sådan bedömning
kommer fram till att försvaret
bör vara så och så starkt, nödgas man
väl, om man över huvud taget menar att
det skall finnas ett försvar som garanterar
vår frihet och vårt oberoende, betala
vad detta kostar. Jag menar därför att
de egentliga motsättningarna helst borde
uppenbara sig redan när denna bedömning
äger rum, just då när ställning
tas till frågan om den nödvändiga försvarsorganisationens
omfattning. Det är
dock inte aktuellt att i samband med den
nu föreliggande huvudtiteln gå in på
den bedömningen.

Herr talman, jag vill med det anförda
yrka bifall till utskottets hemställan
under punkt 1.

Herr ANDERSSON, KARL, (s):

Herr talman! Det kan inte hjälpas att
det här i debatten har sagts en del ovidkommande
ting. Jag har med avsikt helt
underlåtit att gå in på frågan om försvaret
som sådant, ty jag anser att det
är en fråga som vi skall behandla, när
den förberedande utredningen är färdig
och förslag kommer igen hit till riksdagen
i form av en proposition. Jag har
alltså endast velat uppehålla mig vid
själva procedurfrågan, d. v. s. hur överbefälhavarens
förslag skall behandlas i
fortsättningen. Detta ansåg jag var dagens
väsentliga fråga. Vi får ju all anledning
att senare återkomma till själva
huvudfrågan.

Herr Näsgård lämnade inte, så långt
jag kunde uppfatta honom, något verkligt
svar på de frågor, som jag ville ha
närmare besvarade. Jag uppfattade närmast
herr Näsgårds inlägg som ett »jaså».
Det sade mig ingenting, och jag beklagar
att herr Näsgård inte har kunnat
bidraga till att klara upp begreppen något
närmare i dag. Av herr Gillström
fick vi däremot en försäkran, som jag
tror att man verkligen kan ta på allvar.
Jag fann, när jag hörde honom, att även
om det kvarstår någon divergens i uppfattning
mellan reservanterna och utskottet,
så kommer vi varandra ganska
nära. Jag skulle dock vilja dra ut konsekvensen
kanske något längre än vad
utskottet har gjort och utifrån vad utskottet
har skrivit säga, att med detta
får motionerna anses vara besvarade.
Om detta stått i klämmen, hade vi kanske
inte behövt ha dagens debatt, men å
andra sidan kanske det inte skadat saken
att också denna debatt fått försiggå.

Jag har i varje fall nu kommit så
långt, att för mig står det klart, att om
utskottets utlåtande blir antaget, kommer
det att bli en parlamentarisk beredning,
och därmed har i varje fall jag
fått så mycket av önskemålen i motionen
uppfyllt, att jag kan förklara mig
ganska nöjd. Vad jag har reagerat emot
har varit tanken att komma in i en ordning,
där man hade överlåtit åt en liten
sluten krets att i fortsättningen bearbeta
det material, som den militära
sakkunskapen framlagt. Nu blir det inte
så, utan det blir en beredning från riksdagen
så sammansatt, hoppas jag, att
olika uppfattningar kommer till tals och
att följaktligen ärendet i fortsättningen
får en allsidig behandling.

Jag har, herr talman, nu inte mycket
mera att tillägga. Jag tror att vi har nått
så långt med vad vi avsett i motionen,
att jag åtminstone för min del kan avstå
från att göra något annat yrkande
än om bifall till utskottets hemställan.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Alldeles som det sades
—- senast av licrr Karl Andersson —

Nr 10

Onsdagen den 23 mars 1955

Ang. tillsättande av en parlamentarisk försvarsberedning

finns det mycket små anledningar att i
dag ta upp en stor försvarspolitisk debatt.
Detta därför att målsättningen för
våra försvarsansträngningar är klar. Vi
har bestämt oss, bestämt oss för att försvara
hela landet; vi har bestämt oss för
att försvara oss vid ett isolerat angrepp
på vårt land och mot ett angrepp som
ingår i ett större krig, i det senare fallet
för att vinna den tid vi måste ha för att
den hjälp, med vilken vi räknar, skall
hinna komma fram.

Den militärtekniska och strategiska
problemställningen är ingående belyst i
överbefälhavarens utredning, som bygger
på brett upplagda undersökningar,
präglade av en glädjande realism liksom
även av en glädjande vilja att, i den mån
det med hänsyn till sekretesskäl är möjligt,
tala rent ut med svenska folket.

Den statsfinansiella frågeställningen
är behandlad i en parlamentarisk utredning
så sent som i 1949 års försvarsutredning.
Denna utredning, som leddes
av den kanske skickligaste utredningsordförande
vi har i landet, drev ett intensivt
arbete, men man kan trots detta
inte säga att resultatet blev så särskilt
märkligt.

Vad vi nu har framför oss och vad
statsutskottet har haft framför sig är en
serie bedömningar av konkreta försvarsfrågor
och av rikt- och huvudlinjerna
för vår försvarspolitik.

Vad vi i dag diskuterar är således
närmast det organisatoriska problemet,
hur det skall vara möjligt att göra dessa
bedömningar med tillräckligt stort inflytande
för riksdagen. På den punkten har
statsutskottet avgett ett förslag, som enligt
dess uppfattning samtidigt garanterar
behörigt inflytande för riksdagen
och de ansvariga meningsriktningar,
som där finns representerade, och nödvändig
snabbhet i handlandet.

Det finns, såvitt jag vet, ingen som
ifrågasätter de goda avsikterna eller det
goda syftet hos de socialdemokratiska
motionärer som här har framträtt. Det
finns däremot andra motionärer som
man kanske inte kan se ur samma synpunkt.
Det finns inte heller någon orsak,
varför vi i det sammanhang, då vi

kan föra en konkret diskussion, inte
skulle få möjlighet att ordentligt nöta
våra uppfattningar och då naturligtvis
även de uppfattningar, som de respektabla
motionärerna har framfört, mot
varandra.

Jag vill emellertid göra en liten observation
i anledning av framför allt
herr Svedbergs anförande. Såväl de robotvapen
som de taktiska atomvapen,
varom talas i överbefälhavarens utredning
och om vilkas nödvändighet i en
svensk försvarsordning vi är överens,
är utpräglade försvarsvapen. De är tänkta
att, när den tiden kommer att de står
till förfogande, ingå i den svenska försvarsordningen
uteslutande såsom ett
militärt motmedel mot fientliga angrepp
och med bestämt avgränsade taktiska
uppgifter. Eftersom ingen har talat om
anskaffande av massförstörelsemedel i
modern bemärkelse, finns det ingen anledning
för oss att se den svenska försvarsfrågan
ur den synpunkten. Det enda
vi kan säga är att en svensk nedrustning
eller underlåtenhet att begagna vad
som är möjligt för oss att begagna av
den moderna teknikens uppfinningar
icke utgör någon garanti för att massförstörelsemedel
inte skulle kunna tänkas
tillgripas mot oss.

Herr Svedbergs beskrivning av vad
1942 års försvarsberedning åstadkom var
på intet vis uttömmande. Det stora och
väsentliga som 1942 års försvarsberedning
gjorde var, att den gav svenska
folket en större försvarseffekt för de
medel som ställdes till förfogande än
kanske någon hade vågat hoppas på,
innan beredningen hade börjat sitt arbete.
Man bör också erinra sig att det
svenska försvar, som till stor del tillkom
som ett resultat av arbetet inom 1942 års
beredning, fyllde en avgörande uppgift
för det svenska folket och samhället.

Så borde jag väl, herr talman, liksom
alla andra säga några ord om herr
Öhman. Men när jag tänker närmare efter,
förstår jag inte vad det skulle tjäna
till. Jag har nämligen läst herr öhmans
anförande tidigare. Det var i en publikation
som är än mera officiell än den
som herr öhman här åberopat. Den är

Onsdagen den 23 mars 1955

Nr 10

Ang. tillsättande av en parlamentarisk försvarsberedning

så officiell, att statsledningen inte endast
bestämmer vilka koryféer som man
skall kosta på en kliché, utan också i
vilken ordning herrarna skall uppträda
på klichén. Det är, herr öhman, icke i
utlandssvenskarnas tidning som jag har
läst de tankar, åt vilka herr öhman med
furiös — jag ber de ärade stenograferna
observera, att jag sade furiös och icke
kuriös — vältalighet har givit uttryck.
Det är kanske mera utlandsryssarnas tidning
det gäller. Jag har också, herr talman,
hört herr öhmans anförande tidigare
i radio, i en radio som möjligen har
dubbelprogram men som framför allt har
dubbelbottnade program, och jag har
den känslan, att herr öhman företräder
den undre botten i dessa program.

Herr THUN (s):

Herr talman! Efter herr Gillströms
sakliga anförande har jag inte anledning
att någon längre stund ta kammarens tid
i anspråk, men jag vill ändå på ett par
punkter säga några ord.

Först vänder jag mig till herr Ohlon.
Jag skulle gärna vilja ha en förklaring
av ett yttrande, som kan förefalla rätt
anmärkningsvärt. Herr Ohlon sade att
den utredning, som utskottet föreslår,
skall bli en mycket intim beredning.
Jag vet inte, om herr Ohlon därmed avser,
att det skall bli partiledarna som
tillsammans med försvarsministern skall
utreda denna fråga, eller vad han syftar
till. Jag kan nämna att när vi diskuterade
denna fråga i l:a avdelningen,
var vi nog på det klara med att den
parlamentariska —• om vi nu kallar den
så —- beredning, som skall komma till
stånd, borde ha en sådan sammansättning
att de olika synpunkterna i riksdagen
på denna fråga kunde komma till
uttryck. Det måste då vara av värde att
i riksdagen få utsagt, att när en dylik
kommitté tillsättes, hänsyn kommer att
tas till de olika synpunkter som finnes
företrädda inom riksdagen i försvarsfrågan.

Utskottet säger på ett ställe, att denna
utredning icke bör vara bunden av
begränsade direktiv eller förutsättning -

ar. Det är en mycket väsentlig sak och
motsäger vad bland annat herr öhman
framhöll, då han sade att i och med dagens
resonemang skulle principerna för
utredningens arbete vara klarlagda.
Denna beredning, som blir tillsatt, har
tvärtom möjligheter att bedöma frågan
efter de synpunkter, som den anser vara
rimliga. Dess förslag kommer visserligen
att bygga på det tekniska material,
som redan är utarbetat, men därutöver
har utredningen möjligheter att framlägga
egna förslag. Dess arbete är alltså
inte bundet vid bestämda förutsättningar.

Av bland andra herr Svedberg har i
dag framhållits betänkligheter beträffande
att det på den korta tid under
innevarande år, som står till buds, skulle
vara möjligt att framlägga ett förslag,
som kunde föreläggas riksdagen till
1956. Han menar att det inte skulle vara
möjligt att på denna korta tid kunna
sakligt utreda hela frågan. Utskottet har
emellertid skrivit mycket försiktigt i det
avseendet och uttalat, att det är »önskvärt,
att beredningens arbete påskyndas
så, att detsamma kan slutföras under
loppet av instundande höst». Utskottet
säger alltså bara att det är »önskvärt»,
att arbetet klaras till i höst. Det får väl
ändå tolkas på det sättet, att om beredningen
med hänsyn till det omfattande
materialet inte hinner slutföra sitt arbete
till i höst, så får den fortsätta en
bit in på nästa år. Jag för min del har
i varje fall tolkat det så och anser inte
att utskottet menat att utredningen skall
vara så hårt bunden på denna punkt,
att den eventuellt tvingas fuska igenom
en del av sitt arbete bara för att kunna
framlägga sitt betänkande före årets
slut.

Herr Svedberg framförde vissa synpunkter
beträffande atomvapnet, och
herr öhman var i ganska kraftiga ordalag
också inne på den frågan, överbefälhavaren
talar ju i sin utredning och
sammanfattning just om frågan om
atomvapnet och de kemiska stridsmedlen.
Spörsmålet berördes också något i
1 :a avdelningens förberedande arbete.
Min uppfattning är nog, att innan nå -

Nr 10

Onsdagen den 23 mars 1955

Ang. tillsättande av en parlamentarisk försvarsberedning

gonting vidtages i detta avseende, bör
riksdagen ha möjligheter att säga sitt
ord. Det är nämligen svårt att i dag dra
gränsen mellan taktiska atomvapen och
sådana atomvapen som är avsedda för
anfallsändamål. Jag tror därför att vi i
lugn och ro bör avvakta utredningen i
detta hänseende. Jag tror inte att det
dessförinnan kan ske någonting på detta
område, som kommer att ställa riksdagen
inför ett fullbordat faktum.

Detta är i stort sett vad jag har velat
säga. Utskottets utlåtande har ju tidigare
analyserats mycket ingående. Jag
ber alltså, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag under punkt 1.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Herr Svärd tyckte att
det icke var nödvändigt att polemisera
mot mig. Jag kan till kammarens förvåning
ge herr Svärd fullkomligt rätt däri.
Det avsnitt, som han ägnade mig, var
både onödigt, fullkomligt osant och därmed
även helt verkningslöst.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Herr Thun ställde en
fråga till mig. Han frågade, om jag menade
att i den beredning, som utskottet
ifrågasatt, endast partiledarna skulle ingå.
Nej, naturligtvis inte! Partiledarna
har ju redan fått vidlyftiga informationer
beträffande försvarsfrågans nuvarande
läge. Försvarsministern annonserar
ju också i propositionen, att sådana
informationer skall lämnas även i fortsättningen,
där så befinnes lämpligt. Nu
har utskottet menat att det är lämpligt
med fortsatta informationer, men inte
bara till partiledarna, utan även till andra
representanter, som har satt sig in i
försvarsfrågans förutsättningar. Jag säger
detta sista därför att det är viktigt,
att det här inte blir någon långdragning.

I övrigt befinner jag mig i den angenäma
situationen, att jag i motsats tydligen
till herr Thun kan lita på att
Kungl. Maj:ts regering kommer att sätta
in lämpliga personer i denna beredning,
och jag tycker att också herr Thun i det
avseendet skulle kunna lita på sin egen
ägandes regering.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! Endast en replik till herr
Svärd. I sitt anförande rekommenderade
herr Svärd atomvapnet även såsom ett
försvarsvapen, och han ansåg att det
fanns all anledning att vi här i landet
gick vidare för att tillvarataga de resultat,
som forskarna kan komma till på
detta område.

Jag vill i detta sammanhang framhålla,
att sakkunskapen räknat ut, att om
vi kan utvinna 200 gram uran av ett
ton skiffer, skulle det vid en exploatering
av en tredjedel av våra skiffertillgångar
vara tillräckligt för att under en
tid av 2 000 år försörja oss med atomkraft
för allmännyttiga ändamål. Jag
ifrågasätter emellertid, herr talman, om
atomvapnet är något försvarsvapen för
en stat, som åberopar neutraliteten. Vid
atomförsök i Stilla havet har man enligt
tidningsuppgifter kommit till klarhet om
att det är möjligt att åstadkomma 10 å
20 miljoner tons sprängverkan. I den
amerikanska pressen har det tillkännagivits,
att man räknar med att kunna
få till stånd en sprängverkan på inte
mindre än 60 miljoner ton. Jag undrar,
om det kommer att finnas någonting
kvar av vår planet, om de små staterna
skall börja experimentera med atombomber
i förening med vätebomber. Jag
tror nog att våra försvarskostnader till
försvarsvapen kan användas på annat
sätt.

Herr SVÄRD (li):

Herr talman! Jag nödgas upprepa, att
det inte finns någon i detta land som
ens har diskuterat tanken, att vi skulle
med vårt försvar införliva atombomber.
Det är inte den frågeställningen som är
aktuell, utan vad det gäller är, huruvida
vi — när och om det kan bli möjligt -—-skall med vårt försvar införliva någonting
helt annat, nämligen det taktiska
atomvapnet, i vars definition ligger att
det uteslutande skall användas mot militära
mål och endast för den händelse vi
blir utsatta för angrepp.

Det är väl också nödvändigt att säga
ytterligare några ord till herr öhman.
Vad jag tidigare yttrade gav honom möj -

Onsdagen den 23 mars 1955

Nr 1)

Anslag till den
lighet att framstå som en stor människa,
som en saklig debattör och som den naturligtvis
främste försvarsvän, som över
huvud taget finns i vårt land. I lämpligt
sammanhang borde man kanske föreslå
kammaren att låta prägla en sådan där
gipsmedaljong över herr öhman, som vi
kan se här och var på väggarna i detta
hus, och att sätta upp den på ett passande
ställe —-1, ex. över ingången till riksdagskaféet.

Herr HESSELBOM (s):

Herr talman! Jag vill endast säga några
ord angående det vi här har att diskutera,
nämligen frågan om den fortsatta
behandlingen av överbefälhavarens föreliggande
förslag.

Jag vill då konstatera, att utskottets
talesmän i denna debatt har deklarerat,
att utskottet åsyftar en sådan utredning
med parlamentarisk förankring som motionärerna
har velat få till stånd — man
må sedan kalla den beredning eller översyn
eller någonting annat. Under sådana
omständigheter har jag, herr talman,
ingen anledning att vidhålla min
reservation mot utskottets utlåtande på
denna punkt, utan kan mot denna bakgrund
instämma i yrkandet om bifall till
utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu föredragna punkten
hemställt samt vidare på bifall till motionerna
I: 45 och II: 52; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Svedberg, Lage, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 4 punkten 1,
röstar

Ja;

frivilliga befälsutbildningsrörelsen m. m.

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifallas motionerna I: 45
och II: 52.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr öhman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 111;

Nej — 17.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 2—58

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 59

Anslag till den frivilliga befälsutbildningsrörelsen
m. m.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Armén: Frivilliga befälsutbildningsrörelsen
m. m. för budgetåret
1955/56 anvisa ett reservationsanslag av
2 300 000 kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Osvald (I: 328) och den
andra inom andra kammaren av herrar
Sjölin och Strandh (11:398), hemställts,
såvitt nu var i fråga, att förevarande
anslag måtte höjas med 66 000 kronor
(alternativt 40 000 kronor) till 2 366 000
kronor (alternativt 2 340 000 kronor).

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten anfört bland annat:

»Utskottet ifrågasätter lämpligheten av
att ändringar vidtagas i de till försvarets
frivilligorganisationer nu utgående
anslagen, innan statsmakterna ha tagit
ställning till det av överbefälhavaren
framlagda förslaget rörande krigsmak -

Nr 10

Onsdagen den 23 mars 1955

Anslag till det frivilliga skytteväsendet
tens fortsatta utveckling och till den avvägning
mellan de olika frivilligorganisationerna,
som därvid torde komma under
bedömande, överbefälhavaren har i
sitt yttrande över dessa organisationers
framställningar om höjda statsbidrag för
nästa budgetår givit uttryck åt samma
uppfattning, som även delas av departementschefen.

Av det anförda följer, att utskottet tillstyrker
Kungl. Maj:ts förslag till medelsanvisning.
De förberörda motionerna I:
328 och II: 398, såvitt nu är i fråga, avstyrkas
alltså av utskottet.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen må, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
motionerna 1:328 och 11:398, såvitt nu
är i fråga, till Armén: Frivilliga befälsutbildningsrörelsen
m. m. för budgetåret
1955/56 anvisa ett reservationsanslag av
2 300 000 kronor.»

Reservation hade avgivits av herrar
Boman, Sundelin, Aastrup, Ståhl och
Svensson i Ljungskile samt fröken Elmén,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag och motionerna
1: 328 och II: 398, såvitt nu vore i
fråga, till Armén: Frivilliga befälsutbildningsrörelsen
m. m. för budgetåret 1955/
56 anvisa ett reservationsanslag av
2 340 000 kronor.

Herr AASTRUP (fp):

Herr talman! Jag skall be att få yrka
bifall till reservationen.

Herr NÄSGÅRD (bf):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande
punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den vid punkten avgivna reservationen;

och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkten 60

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 61

Anslag till det frivilliga skytteväsendet

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Armén: Frivilliga skytteväsendets
befrämjande för budgetåret 1955/56 anvisa
ett reservationsanslag av 1 625 000
kronor.

Vidare hade i en inom andra kammaren
av herr Persson i Norrby m. fl.
väckt motion (11:411) hemställts, att
förevarande anslag måtte uppföras med
1 725 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten yttrat:

»Av skäl, som utskottet anfört under
punkt 59 i det föregående, finner utskottet
sig icke böra förorda höjning av nu
ifrågavarande anslag. Det motionsvis
gjorda yrkandet avstyrkes alltså.

Utskottet förutsätter liksom föregående
år, att Kungl. Maj:t vid fördelningen
av anslaget har sin uppmärksamhet riktad
på att beträffande underhållet till
skjutbanor säkerhetssynpunkterna tillgodoses
i största möjliga omfattning.

Utskottet hemställer, att riksdagen
må, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionen II: 411, till
Armén: Frivilliga skytteväsendets befrämjande
för budgetåret 1955/56 anvisa
ett reservationsanslag av 1 625 000
kronor.»

Reservation hade anförts av herrar
Boman, Sundelin, Aastrup, Ståhl och
Svensson i Ljungskile samt fröken Elmén,
vilka ansett, att första stycket i utskottets
yttrande bort hava följande lydelse: »Utskottet

anser sig icke böra förorda
höjning av nu ifrågavarande anslag. Det
motionsvis gjorda yrkandet avstyrkes
alltså.»

Onsdagen den 23 mars 1955 Nr 10 57

Anslag till Lottaorganisationen — Om tryggande av importen av vissa alkoholfria
drycker

Herr AASTRUP (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den framförda reservationen.

Herr NÄSGÅRD (bf):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning
gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt samt vidare på bifall
till utskottets hemställan med den
ändring i motiveringen, som förordats
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkterna 62—142

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 143

Anslag till Lottaorganisationen

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Lottaorganisationen för budgetåret
1955/56 anvisa ett reservationsanslag
av 600 000 kronor.

Vidare hade i de likalydande motionerna
I: 328 av herr Osvald och II: 398
av herrar Sjölin och Strandh hemställts,
såvitt nu vore i fråga, att förevarande
anslag måtte höjas med 40 000 kronor
till 640 000 kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:328 och 11:398, såvitt
nu vore i fråga, till Lottaorganisationen
för budgetåret 1955/56 anvisa ett reservationsanslag
av 600 000 kronor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Boman, Sundelin,
Aastrup, Ståihl och Svensson i Ljungskile
samt fröken Elmén ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, som i
reservationen angivits, samt att utskot -

tet bort hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna I: 328 och II:
398, såvitt nu vore i fråga, till Lottaorganisationen
för budgetåret 1955/56
anvisa ett reservationsanslag av 640 000
kronor.

Herr AASTRUP (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr NÄSGÅRD (bf):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu föredragna punkten hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Punkterna 144—154

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 155

Lades till handlingarna.

Om tryggande av importen av vissa alkoholfria
drycker

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 15, i anledning av väckta
motioner om tryggande av importen av
alkoholfria drycker, tillverkade av druvor.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 135 av herr Englund m. fl
och II: 249 av herr Bimmerfors m. fl.
hade hemställts, att riksdagen ville hos
Kungl. Maj:t förorda överläggningar
med Vin- och spritcentralen i syfte att

Nr 10

Onsdagen den 23 mars 1955

Om tryggande av importen av vissa alkoholfria drycker

trygga importen till den svenska marknaden
av högklassiga alkoholfria drycker,
tillverkade av druvor.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna I:
135 av herr Englund in. fl. och II: 249
av herr Rimmerfors m. fl. om tryggande
av importen av alkoholfria drycker,
tillverkade av druvor, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anmälts av herrar
Söderquist, Kristensson i Osby och Sjölin,
vilka, under åberopande av innehållet
i de likalydande motionerna I: 135
av herr Englund m. fl. och II: 249 av
lierr Rimmerfors m. fl., ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t ville upptaga överläggningar
med Aktiebolaget Vin- och spritcentralen
i syfte att trygga importen till den
svenska marknaden av högklassiga alkoholfria
drycker, tillverkade av druvor.

Herr SÖDERQUIST (fp):

Herr talman! I den motion, som avses
med det nu behandlade utskottsbetänkande!,
framhålles, att man i den nya
nykterhetspolitiken märker en strävan
att bereda de alkoholfria festdryckerna
större utrymme i sällskapslivet. Detta har
bl. a. tagit sig det uttrycket, att det i
48 § rusdrycksförsäljningsförordningen
stadgas, att vid utsklinkning av rusdrycker
alkoholfria drycker skall finnas att
tillgå i tillfredsställande urval. Det framhålles
vidare, att sådana numera är föremål
för påtagligt intresse även från
de alkoholbrukare, som vid vissa tillfällen
är benägna att avstå från vinförtäring,
exempelvis inför förestående bilkörning.
Det är väl uppenbart, att en sådan
benägenhet i hög grad skulle främjas,
om man kunde räkna med förstklassiga
ersättningsdrycker. Som sådana
måste givetvis de alkoholfria drycker,
som tillverkas av druvor, komma i förgrunden.
Förnämliga sådana finns i
Schweiz, Tyskland och Frankrike, men
de har hittills inte alls eller endast i
anmärkningsvärt liten omfattning stått

till buds på den svenska marknaden. Av
denna erfarenhet att döma synes den privata
importverksamheten på detta område
inte ha varit särskilt aktiv. Den
relativa begränsning av importmängden,
med vilken man till en början måste
räkna, och vissa andra omständigheter
gör det knappast antagligt, att man har
att vänta någon nämnvärd stegring av
denna privata aktivitet.

Motionerna syftar till att, såsom ett
led i aktuella strävanden inom nykterhetspolitiken,
möjligheter skapas till
vidgad import av högklassiga alkoholfria
drycker, som tillverkats av druvor. Motionärerna
anser, att detta syfte kan nås
genom att det statliga partihandelsbolaget
för rusdrycker vid sidan av privata
importörer upptar import av alkoholfria
kvalitetsdrycker. I enlighet härmed
förordas skrivelse till Kungl. Maj:t
med begäran att överläggningar i ämnet
skall upptagas med Aktiebolaget Vinoch
spritcentralen.

Utskottet, som avstyrker motionen, erinrar
om att riksdagen nyligen beslutat
vissa åtgärder för att främja ett alkoholfritt
umgängesliv, och menar att man bör
avvakta resultatet härav liksom utvecklingen
av handeln med alkoholfria drycker,
innan det i motionen väckta spörsmålet
upptages till behandling. Man torde
vidare vid utskottsbehandlingen ha
uttalat den åsikten, att den bristande
tillgången på alkoholfria festdrycker beror
på den svaga efterfrågan. Blir det
större efterfrågan, så ökas också tillgången,
har det sagts. Naturligtvis kan
man resonera så, men, herr talman, man
torde lika väl kunna hålla för sant, att
om tillgången på en vara — kvalitativt
och kvantitativt — är god, så blir också
efterfrågan stor.

Det förefaller vara rimligt, att man
gör vad som kan göras i det här sammanhanget.
Vad som föreslås i motionen
är enligt mångas mening en ytterligt
önskvärd åtgärd.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den av mig, herr Kristensson
och herr Sjölin avlämnade reservationen,
vilket innebär bifall till motionen.

Onsdagen den 23 mars 1955

Nr 10

Om tryggande

Herr SNYGG (s):

Herr talman! Utskottsmajoriteten anser
givetvis liksom reservanterna, att allt
bör göras för att främja tillgången på
goda alkoholfria drycker, tillverkade av
druvor. Även detta slag av drycker bör
finnas i landet, men vi är inte övertygade
om att det är riktigt att gå den av
motionärerna anvisade vägen, varigenom
det skulle uppdragas åt Vin- och
spritcentralen att ta hand om importen
av sådana drycker.

Jag vill erinra om att riksdagen tidigare
i år på förslag av Kungl. Maj:t har
beviljat anslag till upplysningsverksamhet
och för understödjande av alkoholfria
restauranger, vilket allt skett för att
främja användning av alkoholfria drycker
vid festlig samvaro.

Utskottet anser, att man bör avvakta
resultatet av dessa åtgärder, innan riksdagen
tar något initiativ i frågan. Det
är väl ändå så, att om det uppstår efterfrågan
på alkoholfria drycker, kommer
den fria handeln att begagna de möjligheter
som finns för att trygga en
import av detta slag. Om då statsmakterna
i förväg skulle ha engagerat sig
i denna sak, tror vi inom utskottet att
detta kanske skulle motverka det syfte,
som vi egentligen vill främja, och vi anser,
att det är bättre att avvakta, om det
inte på den fria handelns område kan
komma att vidtas sådana åtgärder, att
det blir en god tillgång till just det slag
av drycker det här är fråga om.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets betänkande.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (bf):

Herr talman! Denna fråga gäller importen
av alkoholfria drycker, tillverkade
av druvor. Motionärerna föreslår här
en skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran
att överläggningar i ämnet skall upptagas
med Aktiebolaget Vin- och spritcentralen.

När vi inom utskottet fattade vårt beslut,
var vi fullt överens om att det säkerligen
inte skulle tilltala nyKterhetsvänncrna
att stå i ko på spritbolaget för

av importen av vissa alkoholfria drycker
att köpa dessa alkoholfria drycker, utan
vi ansåg att dessa drycker borde tillhandahållas
i den fria handeln. Så länge
vi inte har någon fri försäljning av rusdrycker,
bör man ur försäljningssynpunlct
skilja mellan dessa båda slag av
drycker. Jag anser nog att det är av vikt
att vi får in goda alkoholfria drycker,
men jag tror att den enskilda handeln
är bäst lämpad när det gäller försäljningen
av dessa drycker, och jag tycker
inte att man bör blanda in staten så mycket
i det här fallet. Av denna anledning
har vi avstyrkt förevarande motioner,
och jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr ENGLUND (fp):

Herr talman! Det finns en amerikansk
undersökning, som är gjord, inte av nykterister
utan av en vetenskaplig skola,
som är finansierad av alkoholkapitalet,
om faktorerna bakom alkoholbruket.
Den konstaterar, att ungefär hälften av
alla alkoholkonsumenter dricker inte
därför att de uppskattar varorna, utan
därför att socialtrycket på den punkten
är så starkt. Svenska siffror skulle måhända
ge ett något avvikande resultat,
men storleksordningen skulle förmodligen
vara ungefär samma.

Det är således en mycket viktig bestämmelse
vi har i vår nya rusdrycksförsäljningsförordning,
den som stadgar,
att alkoholfria drycker i tillfredsställande
urval skall vara tillgängliga vid spritutskänkning.
Riksdagen har nyligen, såsom
det här erinrats om, funnit angeläget
att de alkoholfria dryckerna får
ökad användning och har anslagit inte
mindre än 200 000 kronor för att realisera
detta önskemål. Men jag är
ganska övertygad om att i fall man inte
vidtar ytterligare åtgärder av i huvudsak
den struktur som här har föreslagits, är
dessa pengar bortkastade.

Med anledning av vad finansministern
sade — om jag inte misstar mig — i den
tidigare debatten, nämligen att han hade
bjudit sina sina gäster på alkoholfria
drycker och att de hade varit synnerli -

Nr 10

Onsdagen den 23 mars 1955

Om tryggande av importen av vissa alkoholfria drycker

gen förtjusta, vill jag säga att jag hoppas
att finansministern inte är så lätttrogen
i andra sammanhang. Jag har
nämligen hört någon av finansministerns
gäster säga, att de blev bjudna på en
odrickbar, sötsliskig soppa. Det var således
inte någonting som passade dennes
gom. Detta var en mycket vältalig
man, och andra ger förmodligen inte lika
vältaliga uttryck åt sin mening. Men jag
skulle tro att det råder en allmän mening
att vad som hittills i allmänhet av
nykterister bjudes vana vinkonsumenter
är ganska otillfredsställande.

över huvud taget visar det sig, att det
här är fråga om två uppgifter. Den ena
är att tillgodose nykteristerna och deras
gommar, och i det hänseendet finns det
redan ett ganska tillfredsställande urval.
Men jag har försökt att på den svenska
marknaden driva upp en alkoholfri druvsaft,
som har egenskapen att i smakhänseende
motsvara ett torrt vin, sådant
vinkonsumenterna älskar. Jag har sökt i
de mest välrenommerade affärer, men
det har varit omöjligt. Något sådant finns
tydligen inte i den svenska marknaden,
men det finns utomlands. Den svenska
importen är således hittills otillfredsställande,
och det gäller att få in varor som
kan tillgodose sådana alkoholkonsumenter
som i vanliga fall dricker vin men
som icke vill göra det när de skall köra
bil eller har någon viktig uppgift att
fylla. Sådana personer är kräsna. Det
fanns ett justitieråd för några år sedan,
som band in matsedlarna till de middagar
han varit med på och i fantasien genomlevde
de tidigare njutningarna. Nykteristerna
har nog inte nått så långt i
kultur på detta område, att de skulle
komma pa den idén, och det är därför
inte så viktigt, vad de får. Det är endast
viktigt att de, när de serveras på en
restaurang, får något alternativ till vinerna.
De flesta av dem, i varje fall ett
mycket stort antal av dem, klarar sig,
om de får den gamla hederliga Gravensteiner,
som fanns redan i min gröna
ungdom.

Nu har någon ironiserat över att jag
och andra liberaler har föreslagit att Vinoch
spritcentralen skulle ha hand om im -

porten. Ja, det är en liberal tradition
att vara socialist på den här punkten.
Göteborgssystemet har införts av en liberal,
Vin- och spritcentralen har införts av
en liberal, och sundsvallssystemet har införts
av en liberal. Vill man ha ett prov
på ett rent odoktrinärt övervägande i
fullkomlig parallell till motionärernas
yrkande, så kan man se efter hur det
gick till, när statens järnvägar infördes.
Det är intressant att läsa debatterna i den
frågan. Då fanns det inga socialister här
i landet, men man övervägde: Kan den
privata företagsamheten väntas sätta in
På denna punkt? Man fann då, att det
inte kunde väntas ske i fråga om järnvägarna.
När det nu ifrågavarande problemet
inte kunnat lösas av den privata
handeln under de rätt många år som
gått och när man därtill överväger, att
det alltid kommer att bli fråga om en
liten artikel, som dessutom, om det skall
bli ett urval, måste samlas ihop från
olika vindistrikt där sådana här varor
framställes som en biprodukt vid vintillverkningen,
är väl ingenting naturligare
än att man överlåter det uppdraget
åt Vin- och spritcentralen, som har
monopol på vinimporten. Om vi hade ett
privat företag, som bearbetade en stor
marknad med en liten produkt som det
vore angeläget att få in, skulle man väl
lita till det företaget och inte skapa ett
särskilt organ för att få in den lilla biprodukten.

Jag tycker nog således, herr talman,
att det vore rimligt, om man i konsekvens
med det beslut som fattats om att
dessa drycker skall finnas på restaurangerna
såge till att de också importeras,
så att restauratörerna kan fylla de
krav som nu ställs och inte hänvisar
till att det inte finns något urval. Jag
måste betrakta det som mycket anmärkningsvärt,
att bevillningsutskottets ordförande,
som också är en inflytelserik
ledamot av Vin- och spritcentralens styrelse,
icke velat vara med om denna
enkla, arbetsmässigt obetydliga men för
Vin- och spritcentralen naturliga nykterhetsinsats.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Onsdagen den 23 mars 1955

Nr 10

Om tryggande

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Jag skall inte ge mig in
på någon diskussion om statsdrift contra
privat företagsamhet, och jag kan inte
heller med samma sakkunskap som herr
Englund talat om den betydelse som tillhandahållandet
av de drycker det här
är fråga om har för utvecklingen av ett
nyktert umgängesliv. Men jag kan inte
undgå att göra en liten reflexion med
anledning av dagens debatt. I andra
sammanhang försöker vi befrämja avsättningen
av den svenska frukten och
sådana varor som tillverkas av den. Om
jag inte minns fel, beslöt vi för någon
tid sedan att stödja tillverkningen av
svenska fruktdrycker och på det viset
tillföra marknaden drycker som kunde
ersätta alkoholdrycker i umgängeslivet.
Jag tycker att det är ett dåligt sammanhang
mellan detta beslut och de strävanden
som reservanterna här har gjort sig
till talesmän för, och jag tycker att ett
bifall till reservationen skulle vara ett
egendomligt sätt att stödja den svenska
fruktodlingen.

Herr SNYGG (s):

Jag begärde ordet med anledning av
herr Englunds anförande, i vilket han
mycket kraftigt underströk att det skulle
vara naturligt att Vin- och spritcentralen
hade hand om just denna import. Vi
i utskottet finner inte detta vara så naturligt.
Vad som talar däremot är först
och främst att Vin- och spritcentralen
har affärskontakter endast med systembolagen
och med restaurangerna. Dessa
skulle alltså kunna skaffa ifrågavarande
alkoholfria drycker från Vin- och spritcentralen.
Vi har ifrågasatt, om det skulle
vara en så lycklig anordning att tillhandahålla
alkoholfria drycker på systembolagen,
så att de människor som vill
köpa dessa blev tvingade att vända sig
dit för att komma i besittning av dem.
Det naturliga är väl att dessa drycker
tillhandahålls i don fria handeln och
får köpas i de frukt- och livsmedelsaffärer
som handlar med sådana varor.

Nu säger herr Englund att kravet på
att få in i landet goda alkoholfria dryc -

av importen av vissa alkoholfria drycker
ker har framställts inte för nykteristernas
skull, ty de nöjer sig med en vara
av sämre smakbeskaffenhet, utan med
hänsyn till de människor som normalt
brukar dricka vin och som därför fordrar
en dryck, som i smakavseende mäter
sig med de drycker de annars är vana
att dricka. Det är möjligt att det ligger
någonting i detta. Men jag skulle tro att
när det gäller den kategori av människor,
som vanligen dricker vin, vill de
ha en dryck som inte bara i fråga om
smaken är jämförlig med vanliga viner,
utan även ger samma stimulans som dessa,
och det vill väl inte herr Englund att
de skall få.

Herr ENGLUND (fp):

Herr talman! Med mitt yttrande om
nykteristerna och de andra har jag bara
velat betona att frågan om dryckerna
inte har den centrala ställning i nykteristernas
värdeskala som den har i alkoholbrukarnas.
För nykteristerna är det
inte så betydelsefullt, om de får drycker
av den ena eller andra kvaliteten, men
naturligtvis är det bra om även de kan
få goda drycker. Men om vi nu skall
kunna genomföra parollen om nykterhet
vid ratten är det ju av stor vikt att man
verkligen kan få de redan förefintliga
alkoholbrukarna att inse att det finns
förstklassiga ersättningsvaror.

I Vin- och spritcentralen finns ju, herr
talman, ett halvt dussin herrar som dagligen
sitter och prövar de viner som importeras,
tar en droppe på tungan och
spottar ut den, och så avger ett värdeomdöme
om vinet. De männen har verkliga
kvalifikationer på detta område. Säkert
finns det inga män i detta land som
skulle kunna fälla ett lika pålitligt omdöme
om med dem jämbördiga drycker
utan alkohol. Vin- och spritcentralen är
således alldeles särskilt kompetent att
ta hand om denna uppgift, om den bara
ville. Men det anmärkningsvärda är att
så snart det förväntas av Vin- och spritcentralen
eller Itiks-Sara ■— det andra
företag som här kominer i fråga — att
de skall göra någon nykterhetsinsats,
har de alla möjliga svepskäl att komma
med för att slippa ifrån den.

Nr 10

Onsdagen den 23 mars 1955

Om tryggande av importen av vissa alkoholfria drycker

Sedan vill jag säga till herrar Elofsson
och Snygg att det i motionen icke
framläggs något förslag om att ifrågavarande
drycker skall distribueras genom
spritbutikerna. Den tanken är släppt.
Vad motionärerna däremot föreslår är
att det skall finnas ett statligt importorgan,
med vilket allmänheten icke skulle
komma i kontakt men som tillhandahåller
drycker vilka distribueras genom de
vanliga affärerna och framför allt genom
restaurangerna. Dessa får ju köpa alla
sina viner hos Vin- och spritcentralen
enligt de regler som nu gäller, och det
vore naturligtvis mycket lämpligt att de
samtidigt där kunde köpa de alkoholfria
drycker som skall vara föremål för användning
inom restaurangen. Rent organisatoriskt
sett är detta således, herr
talman, en överlägsen anordning både i
importledet och i partihandelsledet.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (bf):

När herr Englund här talade om att
det bära gällde att få tillgång till spritcentralens
experter för att kunna avgöra,
om det alkoholfria vinet är gott
eller inte, så vill jag säga att också det
argumentet diskuterades i utskottet. Herr
Englund berättade om att de där experterna
tar en mun och spottar ut, och
så tar de en mun till och spottar ut den
också. Ja, herr Englund, om man tagit
en mun av vin som innehåller alkohol,
får man skölja munnen förfärligt noga,
om man sedan skall kunna avgöra hur
det vin smakar, som inte innehåller alkohol.
Det var med tanke på detta som
vi i utskottet ansåg att man inte borde
gå den väg som motionärerna föreslagit.

Sedan skulle jag också vilja framhålla
att vi har så mycket gott alkoholfritt
fruktvin i vårt land att folk mycket väl
kan tillfredsställas med det. Men det var
någon som sade till mig att det borde
vara olika färger på vinet, så att nykteristerna
inte alltid behövde demonstrera
att de satt och drack fruktsaft då den
hade en annan färg än vanligt vin. Den
saken kunde man väl alltid försöka ordna
även när det gäller de svenska frukt -

dryckerna, om nu detta skulle ha någon
betydelse.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att ännu en gång få yrka bifall till utskottets
förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu förevarande betänkandet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid betänkandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Söderquist begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 15,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Svård begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja —-93;

Nej — 29.

Därjämte hade 12 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Onsdagen den 23 mars 1955

Nr 10

Ang. promilletalet för skogsvårdsavgiften

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 20, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 1, såvitt propositionen
angår det promilletal, varmed
skogsvårdsavgiften för år 1955 skall
utgå.

I detta betänkande hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
framlagda förslag angående skogsvårdsavgiften
besluta, att skogsvårdsavgift
enligt förordningen om skogsvårdsavgift
skulle för år 1955 utgå med en
och en halv promille.

Reservation hade anförts av herrar
Veländer och Hagberg i Malmö, som ansett,
att utskottets yttrande bort hava den
ändrade lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj :ts i statsverkspropositionen framlagda
förslag angående skogsvårdsavgiften
besluta, att skogsvårdsavgift enligt
förordningen om skogsvårdsavgift skulle
för år 1955 utgå med en promille.

Herr MAGNUSSON (h):

Herr talman! Vid utskottets betänkande
beträffande Kungl. Maj:ts förslag att
skogsvårdsavgift även för år 1955 skall
utgå med 1,5 promille har fogats en reservation
av herrar Velander och Hagberg
i Malmö, vari hemställdes att riksdagen
måtte besluta att skogsvårdsavgiften
skall sänkas till en promille av taxeringsvärdet
för skogen. Då detta ärende
vid senaste årens riksdagar ju har varit
föremål för ingående debatter, skall jag
inte trötta kammaren med att lämna någon
längre motivering för denna reservation.
Jag vill endast framhålla att vi
inom högerpartiet vid införandet av
denna beskattning ansåg att den utgjorde
en orättvis belastning av skogsnäringen
vid sidan om den utgående fastighetsskatten.
Denna uppfattning har vi
alltjämt. I och med att taxeringsvärdena
för några år sedan höjdes med cirka 70
procent har ju denna skatt vid oförändrat
promilleuttag medfört att skogsägar -

Ang. promilletalet för skogsvårdsavgiften
na fått erlägga cirka 3,2 miljoner kronor
mer i skatt. Vi har icke velat vara
med om denna ytterligare belastning och
har därför återkommit med våra krav
på att skogsvårdsavgiften skall uttas med
endast en promille, vilket medför att det
inte blir någon ökning av denna skatt
trots de höjda taxeringsvärdena.

Herr talman! Med hänvisning till vad
jag nu har anfört yrkar jag bifall till den
vid utskottsutlåtandet fogade reservationen
av herrar Velander och Hagberg i
Malmö.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Utskottet skrev för några
år sedan att det ansåg att de genom
denna avgift ökade statsinkomsterna
skulle kunna användas till en viss höjning
av utgifterna för skogsvården. I
statsverkspropositionen meddelas, vill
jag minnas, att den ökning av avgifterna
som behållandet av den halva promillen
skulle innebära ungefärligen motsvaras
av en uppräkning av anslagen för den
skogsvårdande verksamheten; dessa har
höjts med ungefär samma belopp, cirka
2,7 miljoner kronor. Då dessa medel
helt och hållet går till ett ändamål som
ligger i deras intresse vilka betalar denna
avgift, har utskottet inte kunnat finna
annat än att en avgift på 1,5 promille
fortfarande bör utgå.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit,
gjorde propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det nu ifrågavarande
betänkandet hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den vid betänkandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Magnusson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Nr 10

Onsdagen den 23 mars 1955

Ang. fortsatt uttagande av prisutjämningsavgift m. m.

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 20,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Magnusson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 111;

Nej — 14.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. fortsatt uttagande av prisutjämningsavgift
m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 21, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående prisutjämningsavgift
m. m., jämte i ämnet väckta
motioner.

1 en den 11 februari 1955 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 72, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över handelsärenden
för samma dag, föreslagit
riksdagen att lämna Kungl. Maj :t fortsatt
bemyndigande för tiden till och
med den 30 juni 1956 att, med iakttagande
av vad i propositionen anförts,
meddela föreskrifter om uttagande av
prisutjämningsavgift samt att godkänna
vad departementschefen föreslagit beträffande
dispositionen av influtna prisutjämningsavgifter.

Till utskottets behandling hade hänvisats
följande i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen

a) de likalydande motionerna I: 401
av herrar Ebbe Ohlsson och Wehtje
samt II: 498 av herrar von Seth och
Östlund, vari hemställts, att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj:ts proposition
nr 72, i vad densamma avsåge fortsatt
bemyndigande för Kungl. Maj:t att för
tiden t. o. m. den 30 juni 1956 uttaga
prisutjämningsavgift;

b) de likalydande motionerna I: 404
av herr Anders Johansson m. fl. och
II: 502 av fru Sandström m. fl., vari
hemställts, att riksdagen måtte

1. avslå det av Kungl. Maj:t i proposition
nr 72 begärda bemyndigandet att
meddela föreskrifter om uttagande av
prisutjämningsavgift,

2. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj :t snarast måtte vidtaga
åtgärder för tillsättande av styrelse
för skogsvårdsfonden; samt

c) de likalydande motionerna 1:405
av herr Pålsson m. fl. och II: 503 av
herr Ericsson i Näs m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att
av under år 1951 influtna prisutjämningsavgifter
för pappersved och pappersavfall
200 000 kronor skulle ställas
till Kungl. Maj:ts förfogande att användas
till forskning rörande gödsling av
skogsmark med näringshaltigt avfallsvatten
i enlighet med motionernas syfte.

Utskottet hade i det nu föredragna betänkandet
på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 72 samt med avslag å de likalydande
motionerna I: 401 av herrar Ebbe Ohlsson
och Wehtje samt 11:498 av herrar
von Seth och östlund ävensom de likalydande
motionerna I: 404 av herr Anders
Johansson m. fl. och II: 502 av fru
Sandström m. fl., sistnämnda båda motioner
i vad avsåge det däri framställda
avslagsyrkandet,

1) lämna Kungl. Maj:t fortsatt bemyndigande
för tiden till och med den 30

Onsdagen den 23 mars 1955

Nr 10

Ang. fortsatt uttagande av prisutjämningsavgift m. m.

juni 1956 att, med iakttagande av vad i
propositionen anförts, meddela föreskrifter
om uttagande av prisutjämningsavgift;
samt

2) godkänna vad departementschefen
föreslagit beträffande dispositionen av
influtna prisutjämningsavgifter; ävensom B)

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:404
av herr Anders Johansson m. fl. och
11:502 av fru Sandström m. fl., i vad
desamma ej behandlats under A, samt

2) de likalydande motionerna 1:405
av herr Pålsson m. fl. och 11:503 av
herr Ericsson i Näs m. fl.,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet förut anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) beträffande utskottets hemställan
under punkten A 1 av herrar Spetz, Söderquist,
Velander, Kristensson i Osby,
Hagberg i Malmö, Sjölin och Anderson i
Sundsvall, vilka, under åberopande av
innehållet i de likalydande motionerna
I: 401 av herrar Ebbe Ohlsson och
Wehtje samt II: 498 av herrar von Seth
och Östlund ävensom vad i de likalydande
motionerna I: 404 av herr Anders
Johansson m. fl. och II: 502 av fru Sandström
m. fl. anförts rörande det ifrågasatta
bemyndigandet, ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte
avslå Kungl. Maj:s förevarande proposition
nr 72, såvitt densamma avsåge
fortsatt bemyndigande för Kungl. Maj:t
att för tiden till och med den 30 juni
1956 meddela föreskrifter om uttagande
av prisutjämningsavgift;

II) beträffande utskottets hemställan
under punkten B 1 av herrar Spetz, Söderquist,
Kristensson i Osbo, Sjölin och
Anderson i Sundsvall, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t snarast måtte vidtaga

5 Första kammarens protokoll 1955. Nr 10

åtgärder för tillsättande av styrelse för
skogsvårdsfonden.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Till detta betänkande
från bevillningsutskottet är fogade två
reservationer. Den första avser en principiell
fråga och den andra en praktisk
sak.

I den principiella frågan förhåller det
sig på det sättet att bevillningsutskottet
för sin del har tillstyrkt ett bemyndigande
för Kungl. Maj:t att till och med
den 30 juni 1956 meddela föreskrifter
om uttagande av prisutjämningsavgift.
Från folkpartiets och högerns sida har
i motioner yrkats avslag på detta bemyndigande.
Vi anser att riksdagen i
princip icke bör lämna sådana bemyndiganden
under andra förhållanden än
när det är extraordinära besvärligheter,
omställningssvårigheter, såsom det var
omedelbart efter krigets slut. Vi menar
att riksdagen bör bevaka sin beskattningsrätt
och inte lämna dylika bemyndiganden
åt Kungl. Maj:t.

I den andra punkten rör det sig om
en praktisk sak. Det är frågan om en
begäran hos Kungl. Maj:t att tillsätta
styrelse för den s. k. skogsvårdsfonden.
Utskottet säger i sitt utlåtande att motionärerna
och reservanterna här skulle
bygga sitt ståndpunktstagande på ett
missförstånd. Det står nämligen i motionen
att dessa medel skulle tas i anspråk
med början från 1958, medan det
däremot skulle vara år 1962. I själva verket
är 1962 det år då dessa medel senast
skall tas i anspråk. Innan dess skall
styrelsen för denna fond göra en utredning
om och en planläggning hur dessa
medel skall användas. Det är ju alldeles
uppenbart att en sådan planläggning
inte är gjord på en eftermiddag.
När 1962 är den tid då enligt bestämmelserna
dessa medel senast skall tas
i anspråk, betyder det i själva verket
att Kungl. Maj:t har möjlighet att redan
i morgon dag besluta om disponerande
av viss del av denna fond.

Nu kan man göra den invändningen
att fonden är avsedd att användas i konjunkturutjämnande
syfte. Pengarna skall

Nr 10

Onsdagen den 23 mars 1955

Ang. fortsatt uttagande av prisutjämningsavgift m. m.

alltså användas vid nedåtgående konjunkturer.
De skogliga organ, som redan
för två år sedan begärde att en styrelse
skulle utses för fonden, har motiverat
detta med att en viss del av fonden
skulle kunna användas för skoglig forskning.
Det förefaller mig åtminstone som
om detta skulle vara ett sådant ändamål,
som ej skulle kunna påverka konjunkturerna.
Om den skogliga forskningen
redan nu finge möjlighet att på det
stora forskningsfält, som den har sig
anvisat, lägga ned större kraft och mera
arbete, skulle det ej kunna verka inflationsdrivande
på något sätt. Bevillningsutskottet
uttrycker i år liksom i
fjol en förhoppning om att Kungl. Maj:t,
när tidpunkten är inne, föranstaltar om
tillsättande av denna styrelse. Bevillningsutskottet
vill inte uttrycka någon
som helst egen uppfattning om när denna
tidpunkt är inne. Enligt reservanternas
uppfattning är tidpunkten redan
inne, alldenstund underhandlingar pågår
rörande överflyttning av vissa medel
från länsstiftelsefonderna till anslag
för skoglig forskning, och det förefaller
mig uppenbart att man vid dessa underhandlingar
skulle ha nytta av att veta,
hur stor del av skogsvårdsfonden som
eventuellt kunde disponeras för denna
forskning.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall i fråga om punkt A) 1)
till reservation nr I och i fråga om B) 1)
till reservation nr II i detta utskottsutlåtande.

Herr WEHTJE (h):

Herr talman! När handelsministern i
proposition nr 72 ånyo tagit upp frågan
om fortsatt bemyndigande att uttaga
prisutjämningsavgift, har det helt
visst förvånat många. Fullmakten har
inte utnyttjats sedan 1952. Man kan inte
heller peka på några förhållanden, som
inom överskådlig tid skulle göra det
sannolikt att så exceptionella omständigheter
inträder, att regeringen skulle behöva
inskrida mot att höga utlandspriser
på vissa av våra exportvaror verkar
prisstegrande här i landet.

Skulle vi bli ställda inför en sådan ut -

veckling, får vi helt visst tid på oss att
då besluta om vad som skall göras och
vilka fullmakter riksdagen vill lämna regeringen.
Marknadsutvecklingen ändrar
sig ej så radikalt från den ena dagen
till den andra. Försäljningen av de varor
som det här är fråga om sker alltid
på viss sikt, och den exceptionella prishöjning,
som det här skulle vara fråga
om, kommer ej som en tjuv om natten.
Det finns därför ingen anledning för
oss att ligga i ständig alarmberedskap.

I de diskussioner som förts under tidigare
år, då denna fråga om uttagande
av prisutjämningsavgift varit under behandling,
och det är nu hela tio år,
har fördelar och olägenheter av åtgärden
som sådan blivit belysta. Vore det
ej skäl att ordna så att riksdagen fick
tillfälle att pröva saken, när man ser
hur förhållandena vid det tillfälle gestaltar
sig då ett behov verkligen kan föreligga.

Den nu föreliggande fullmaktslagen
är till sin utformning mycket allmänt
hållen, och det är naturligtvis långt ifrån
tillfredsställande. Det säges helt kort
och gott att regeringen äger förordna om
uttagande av en avgift, »när behov därav
ur prispolitiska synpunkter prövas
föreligga». Jag skall inte nu närmare utlägga
vilka möjligheter en så vag förutsättning
verkligen kan ge, men det är
inte svårt att föreställa sig detta.

Med detta har jag inte någon anledning
uttala vare sig förtroende för eller
misstroende mot regeringen. Jag vill bara
peka på vad som verkligen kan ligga
i en sådan fullmakt. Den skulle ju kunna
tillämpas under förhållanden som
riksdagen inte alls har avsett.

Herr talman! Om man nu inte kan redovisa
några sannolika skäl för att denna
fullmaktslag bör förnyas, är det väl
ingen anledning att lämna en sådan fullmakt.
Det kan inte vara någon mening
att utrusta regeringen med permanenta
fullmakter för eventualiteter, som inte
klart definieras.

Herr talman! Jag ber med dessa ord
få yrka bifall till den vid utskottets betänkande
avgivna reservationen under
I).

Onsdagen den 23 mars 1955

Nr 10

Ang. fortsatt

Herr NÄSGÅRD (bf):

Herr talman! Jag vill passa på, när
handelsministern är närvarande, att rikta
en vädjan till honom i frågan om konjunkturutjämningsavgifternas
användning.
Departementschefen har i propositionen
erinrat om att »en utredning
pågår rörande möjligheterna att för
central skoglig forskning utnyttja konjunkturutjämningsavgiftsmedel,
vilka enligt
ingångna överenskommelser skall
disponeras av vissa länsstiftelser för det
enskilda skogsbruket». Dessa konjunkturutjämningsavgifter
har till huvudsaklig
del kommit från Norrland och Värmland,
och det är då rimligt att de sedan
också skall komma till användning för
lokala ändamål i just de trakter, varifrån
de har kommit. Jag hoppas att
handelsministern är försiktig på denna
punkt och inte tar för mycket ur dessa
länsfonder till central skoglig forskning.
Jag är naturligtvis inte emot att något
av dessa pengar får användas till ett sådant
ändamål som utredning och försöksverksamhet
angående klenvirkets utnyttjande,
men jag vill kraftigt understryka,
att dessa fonder är ytterst nödvändiga
för de län som har dem. Medlen
får användas ganska fritt, bl. a. som
bidrag till skogsvägsbyggen, ett ändamål
som har en mycket stor aktualitet
i dessa tider.

För övrigt har jag, herr talman, intet
annat yrkande än om bifall till utskottets
förslag.

Herr SJÖDAHL (s):

Plerr talman! Denna fullmakt är ju,
som alla talare har sagt, avsedd att användas
av Kungl. Maj:t blott under exceptionella
förhållanden, vid starka prisstegringar
på exportprodukter som kan
befaras driva fram inflatoriska verkningar
här i vårt land. Man tycks också
vara ense om att åtgärder bör vidtagas,
därest ett sådant förhållande inträffar.
Det hela inskränker sig egentligen till
frågan om hur man skall beräkna risken.
Man kan säga att det inte finns någonting
som talar för att ett sådant behov
nu föreligger. Jag kan instämma i

uttagande av prisutjämningsavgift m. m.
det. Det föreligger inte några sådana
tecken nu, men det kan komma plötsligt,
snabbt och överraskande. Kanske
inte direkt som en tjuv om natten, men
med rätt ringa varsel kan det vara över
oss. Om sådant skulle ske, kan det vara
nödvändigt och önskvärt att Kungl.
Maj :t har en fullmakt för att snabbt
kunna vidtaga åtgärder. Vi vet att det
eljest kommer att bero på om riksdagen
är samlad eller inte, det skall bli remissbehandling,
och förslaget skall sedermera
kalfatras i riksdagen, något
som i och för sig är lyckligt men som
fördröjer igångsättandet av åtgärderna.
Det kan därför finnas skäl att i fortsättningen
liksom hittills ge Kungl. Maj :t
denna fullmakt under åberopande av att
den gäller för exceptionella förhållanden.

Man talar här om att detta är en inskränkning
i riksdagens beskattningsmakt
och att det inte bör ges en fullmakt
på denna punkt. Men denna fullmakt
ges för ett år. Hittills har det varit
ett år i sänder, och så är fallet också
i år. Fullmakten skall gälla till den sista
juni 1956, och den gives under riksdagens
stränga bevakning. Jag tror att både
herr Spetz och herr Wehtje kan intyga,
att de nog skall bevaka Kungl.
Maj :t, och denna bevakning sker också
från majoritetens sida. Jag skulle vilja
se den Kungl. Maj:t, som använder denna
fullmakt utan att kunna påvisa verkligt
starka skäl.

Jag tror att Kungl. Maj:t har större
respekt för riksdagen än både herrar
Spetz och Wehtje inbillar sig. Men fullmakten
bottnar i förtroende. Och majoriteten
har förtroende, det förtroende
som herrar Spetz och Wehtje saknar
gentemot Kungl. Maj:t. Det är intet att
göra däråt. Herrarna får leva kvar i sitt
misstroende och älta det så långt herrarna
vill. Under den starka bevakning,
som Kungl. Maj:t säkerligen är utsatt
för, är det ingen risk att fullmakten
kommer att användas utom i ett verkligt
exceptionellt läge. Detta om den
principiella frågan.

Herr Spetz talade också om den praktiska
saken, där folkpartiets represen -

Nr 10

Onsdagen den 23 mars 1955

Ang. fortsatt uttagande av prisutjämningsavgift m. m.

tanter har gjort en framställning om att
Kungl. Maj:t omedelbart skall tillsätta
styrelse för skogsvårdsfonden. Jag vill
erinra om att dessa medel skall tas i
anspråk senast med ingången av året
1962. Det är sex och ett halvt år till
dess. Vidare är det ju stadgat, att de
skall användas när det ur konjunktursynpunkt
finnes lämpligt. Tankegången
har väl varit den, att man i en konjunkturnedgång,
då man behöver sätta
i gång arbeten, skulle kunna använda
medlen för skogsvårdande arbeten. Detta
är det första syfte som här föreligger,
och vi kan väl ändå vara ense om att
det för närvarande inte finns någonting
som vittnar om att vi står inför en sådan
konjunkturnedgång, att dessa skogsvårdande
åtgärder, så långt vi kan se,
mycket snart borde sättas i verket. Men
även om en nedgång snabbt skulle komma
över oss —■ vilket ju kan ske —- så
går det ju fort att få en styrelse tillsatt
—- till hälften av Kungl. Maj :t och till
hälften av vissa andra organ ■—- och att
utse en ordförande. Sedan gäller det i
denna situation att lägga fram förslag.

Det är ingenting, som man behöver
förbereda flera år, innan vi står inför
sådant läge. Ett dylikt läge står vi inte
inför nu. Om det skulle komma över oss,
finns det alla möjligheter att snabbt få
fram ett förslag från skogsvårdsfondens
styrelse.

Visserligen skall dessa pengar också
kunna användas för viss skoglig forskning,
men efter vad jag förstår är det
i alla fall inte det ändamålet som skall
komma i första hand. Skulle fonden inte
behöva tas i anspråk för det ändamål,
som den i första hand är avsedd för, så
finns det andra uppgifter, som skulle
kunna tillgodoses med den. Men inför
ett avgörande beträffande fondmedlens
användning står vi ännu inte. Jag skulle
därför vilja säga gentemot herr Spetz,
att den praktiska åtgärd, som han föreslog,
är i högsta grad opraktisk. Man
bör väl inte sätta till en styrelse för
fonden och låta den utarbeta förslag om
medlens disposition långt innan man ens
anar att en sådan situation kan uppstå,
att det ur konjunktursynpunkt är lämp -

ligt att fondmedlen användes. Man bör
väl kunna bättre än nu överblicka läget,
innan man föreslår åtgärder för användning
av dessa medel. En sådan överblick
kan vi inte göra nu. Det förefaller mig
därför synnerligen lämpligt att vi nu ger
Kungl. Maj :t denna fullmakt och låter
det ankomma på Kungl. Maj :t, utan pekpinnar
från riksdagens sida, att överblicka
det framtida läget och se, när det
ur konjunktursynpunkt finns behov av
att använda denna skogsvårdsfond.

Herr talman! Jag ber med det anförda
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Den argumentering som
herr Sjödahl använde, när det gällde den
principiella frågan om bemyndigande eller
ej, kan ju användas i alla sammanhang
och innebär egentligen ingenting
annat än att detta bemyndigande blir
permanent. Det är en utveckling som vi
från folkpartiet inte vill vara med på.

När det gäller den andra frågan, tillsättande
av en styrelse för skogsvårdsfonden,
undrar jag om inte herr Sjödahl
råkat ut för ett litet missförstånd. Det
finns två fonder, nämligen dels skogsvårdsfonden
på ungefär 26 miljoner kronor
och dels en särskild lågkonjunkturfond
på 33 miljoner kronor, vilken speciellt
är avsedd för det ändamål herr
Sjödahl talade om. När vi reservanter
har yrkat på att riksdagen skulle skriva
till Kungl. Maj :t med begäran om tillsättande
av en styrelse, var det närmast
för att få klarlagt hur stor del av skogsvårdsfonden,
som skulle kunna få disponeras
för skoglig forskning. Det är vad
den av oss föreslagna styrelsen i första
hand behöver utreda och klarlägga. Det
är alltså i första rummet inte fråga om
att dessa medel omedelbart skall betalas
ut.

Herr WEHTJE (h):

Utskottet och utskottets talesman anser
att det inte finns några tecken som nu
tyder på att behov skulle föreligga av

Onsdagen den 23 mars 1955

Nr 10

Ang. fortsatt uttagande av prisutjämningsavgift m. m.

att tillämpa en fullmaktslag som den
här föreslagna. Å andra sidan säger man
att det plötsligt kan inträda sådana förhållanden,
som gör att det är nödvändigt
för regeringen att ha denna riksdagens
fullmakt.

I mitt första anförande sökte jag analysera
förhållandena. Jag förklarade att
dels svänger inte marknadsläget så häftigt
från den ena dagen till den andra,
dels sker försäljningen av våra stora stapelvaror
väsentligen på kontrakt. Därför
tar det en viss tid innan utvecklingen
gått därhän, att så exceptionella förhållanden
inträtt, som skulle nödvändiggöra
så betydelsefulla ingripanden. Jag
kan därför inte förstå att det kan vara
någon risk för att utvecklingen går så
snabbt, att regering och riksdag inte
hinner diskutera hur man bör förfara.
Det kan inte vara tillfredsställande att
regeringen hamstrar — som någon har
sagt i en tidigare debatt — fullmakter för
alla möjliga tillfällen. Vad skall riksdagen
till sist göra, om regeringen har full
frihet att i olika situationer handla utan
att fråga riksdagen? Jag hade tänkt mig
att vårt arbete skulle bestå i att löpande
följa utvecklingen, att regering och
riksdag skulle besluta med hänsyn till
förhållandena sådana de är vid olika
tillfällen och att vi inte skulle på lång
sikt överlämna detta åt regeringen ensam.

Jag tycker att det skulle vara intressant
att höra, när läget ute i världen bedömes
bli sådant, att riksdagen inte
skall behöva lämna regeringen fullmakter
för exceptionella förhållanden. Någon
gång måste vi väl ändå räkna med
att vi kommit in i normala tider, såsom
vi i siort sett har här i landet. Jag menar
att vi väl inte bör låta skräcken
sitta så i kroppen, att vi upprätthåller
all den beredskap, som vi hade under
krigsåren. Vi skall väl inte fortsätta på
den vägen i all oändlighet.

Herr statsrådet ERICSSON:

Herr talman! När det gäller det här
begärda bemyndigandet känner jag mig
föranlåten att säga några ord i anledning
av herr Wehtjes senaste anförande.

Herr Wehtje sade, att vi väl inte skall
känna skräcken för framtiden så stark,
att vi begär en fullmakt av detta slag
när en sådan av allt att döma inte behövs
— jag utgår ifrån att det var detta
som herr Wehtje menade. Man kan naturligtvis
ha denna syn på dessa ting.
Jag tror dock att herr Wehtje har fel
i sitt betraktelsesätt, när han säger att
alla exportaffärer sker på så lång sikt,
att regeringen har mycket god tid på sig
för att planera de åtgärder som kan bli
nödvändiga och ingå till riksdagen med
sina framställningar utan att det blir
fråga om någon brådska. Erfarenheten
visar emellertid något annat. Om herr
Wehtje närmare funderar på saken, måste
han väl medge, att vi här i landet inte
gör affärer med skogsprodukter för lång
tid framöver. I fråga om den stora huvudartikeln
görs affärerna upp på kvartal,
om marknadsläget är fast, och vi
har för närvarande ett mycket fast marknadsläge.

Sedan kan jag inte underlåta att erinra
herr Wehtje om att den svenska industrien
för närvarande har vissa problem
som bekymrar den. Detta gäller
även skogsindustrien. Jag betonar att vi
i regeringen inte fått någon framställning
om att vidta åtgärder. Men jag skulle
tolka läget mycket felaktigt, om jag
inte drog den slutsatsen av de framstötar,
som under hand skett, att väsentliga
delar av den svenska skogsindustrien
finner det nuvarande läget på ett visst
avsnitt vara sådant att man anser att
myndigheterna redan nu borde ingripa.
Den saken är säkerligen inte främmande
för herr Wehtje.

Det gäller här bland annat den råvara
som den svenska skogsindustrien bearbetar.
Jag erkänner gärna att vi därvidlag
för framtiden kan komma att ställas
inför problem av sådan karaktär, att
det kanske kommer att råda stor enighet
om att vi kan bli nödsakade att vidta
speciella dispositioner. .lag syftar på
att det förhållandet kan inträffa att man
i andra länder, dit vi exporterar färdigvaror,
söker skydda sin hemmamarknad
med tullar och andra hinder, så att vi
inte kan konkurrera på den marknaden,

Nr 10

Onsdagen den 23 mars 1955

Ang. fortsatt uttagande av prisutjämningsavgift m. m.

medan vederbörande lands industri i
Sverige köper råvaror för sin egen tillverkning.
Detta är bara ett exempel på
vad som kan bli ett bekymmer för oss
i framtiden.

Vad jag här anfört visar väl, att regeringen
inte har begärt detta bemyndigande
av något slags skräck för framtiden.
Vi har lagt fram förslaget för att
kunna hålla erforderlig beredskap om
något otrevligt skulle inträffa. Jag vill
gärna betyga för kammaren, att vi inte
skail använda den begärda fullmakten
förrän det finns speciella skäl för ingripande.

Det har här sagts att man nu skulle
kunna disponera de fonder som skapats
genom den tidigare uttagna konjunkturutjämningsavgiften.
Det är då angeläget
att erinra om att dessa fonder tillkommit
i syfte att sterilisera och från marknaden
undandra dessa pengar som skall
användas först längre fram. Det har i
det uppgjorda avtalet klart sagts ifrån
att pengarna skall disponeras tidigast år
1958 och vara utbetalda år 1962. Hittills
har vi hårt hållit på att icke göra några
utbetalningar från dessa fonder, där avsevärda
belopp är avsatta. Vi har intagit
den ståndpunkten, ty om man börjar
röra vid fondernas medel, vet man inte
riktigt var det slutar. Det finns nämligen
starka intressen för att tillgodose
åtskilliga önskemål. Vissa institutioner,
som är speciellt intresserade för forskning,
har gjort framställning till Kungl.
Maj:t att få disponera medel ur fonderna.
I anledning av dessa framställningar
har jag fått Kungl. Maj:ts tillstånd att
tillkalla sakkunniga, som skall undersöka
vilka möjligheter som föreligger att
i fråga om dessa fonder åstadkomma en
omdisponering, så att vissa medel kan
lösgöras för forskningsändamål tidigare
än 1958. Förutsättningen är att en frivillig
uppgörelse träffas med de parter
som bevakar fonderna. Jag tänker då
närmast på de länsstiftelser, om vilka
herr Näsgård talade. Jag kan för dagen
inte uttala mig om huruvida det kommer
att lyckas att få till stånd en sådan,
vi kan säga förhandling för att lösgöra
pengar för forskning. Om man ser frå -

gan rent lokalt måste man naturligtvis
medge, att de skilda områdena själva
behöver sina fonder. Men å andra sidan
är det väl ett gemensamt intresse att
ställa medel till förfogande för de institut
som här bedriver forskning. Man har
visserligen anslagit rätt betydande belopp
till skoglig forskning. Man har aktiverat
denna forskning. Å andra sidan
liar vi ju alla ett intresse av att man
kan så rationellt som möjligt utnyttja
de stora naturtillgångar som finns i våra
skogar, och därför har jag ansett att
man bör undersöka, om det finns möjlighet
att komma fram till en lösning av
dessa frågor.

Hittills har ju ingenting inträffat, som
säger att vi snarast möjligt bör tillsätta
en styrelse för dessa fonder. Grunduppfattningen
är att dessa pengar helst
skall användas vid en tidpunkt då arbetstillgången
i landet är mindre god,
och det nuvarande läget är som bekant
ett annat —■ regeringen och riksdagen
har ju gått in för en begränsning av investeringarna
och en så stram ekonomisk
politik som möjligt. Det skulle strida
mot denna politik, om man nu gick
på linjen att släppa loss dessa fondmedel.
Jag tror inte att det vore välbetänkt.

När reservanterna talar om forskningens
stora behov, vill jag säga att det är
en annan sak. Skogsvårdsfonden är nämligen
avsedd för skogsvårdande åtgärder,
inte för forskning. Det är min mening
att försöka tillgodose forskningens
intressen genom den undersökning som
nu verkställes. Jag tror att det ur alla
synpunkter är till gagn att förfara så,
inte minst ur den skogliga forskningens
speciella synpunkter.

Herr WEHTJE (h):

Herr talman! Handelsministerns första
uttalande gällde det aktuella marknadsläget
för en del av våra skogsindustriprodukter.
Han nämnde att det föreföll
som om läget var mycket fast och skulle
gestalta sig på samma sätt även i fortsättningen.
Men ett sådant marknadsläge
kan väl ändå inte utgöra något skäl för
regeringen att överväga ett ingripande;

Onsdagen den 23 mars 1955

Nr 10

Ang. fortsatt uttagande av prisutjämningsavgift m. m.

en avgiftsbeläggning skall ju, som det
har sagts, förekomma endast under alldeles
exceptionella förhållanden. I och
för sig är det väl också enbart tillfredsställande,
att vår exportindustri får goda
priser. Jag hoppas att regeringen rent
av vill medverka till att vi på prisområdet
får en så gynnsam utveckling som
möjligt — det behöver vi sannerligen för
att förbättra vår ställning och vårt valutaläge.

Vad beträffar det andra fall, som statsrådet
berörde, är jag inte alldeles på det
klara med dess innebörd. Jag skulle kunna
tänka mig att statsrådet åsyftar viss
avvägning av råvaruexporten, en avvägning
som skulle avse att i första hand
säkerställa råvarutillgången för vår nationella
industri. Men sådana åtgärder
blir väl inte heller aktuella från den
ena dagen till den andra. Dessutom gäller
det så ingripande åtgärder att jag
är ganska övertygad om, herr statsråd,
att de intresserar riksdagen på det allra
högsta. Jag skulle för min del ytterst
ogärna se, att sådana avgöranden träffas
utan att riksdagen också blir hörd,
när den ändå är samlad.

Detta leder mig till att betona att riksdagen
bör vara återhållsam med att lämna
regeringen fullmakt att vidtaga den
ena eller andra åtgärden. Riksdagen är
numera samlad så långa tider av året,
att vi bör kunna få tillfälle både att följa
planeringen och att vara med om besluten
i frågor av ingripande betydelse för
vårt ekonomiska liv.

Det skulle vara av stort intresse att
från herr statsrådets sida få höra — när
han nu är i kammaren — hur länge han
tänker sig att denna enligt hans mening
hotande utveckling eventuellt kan komma
att råda. Om det är meningen att en
sådan fullmaktslag skall ingå i en arsenal
av åtgärder, som permanent skall stå
till regeringens förfogande, så borde det
redovisas. Jag kan inte tänka mig annat
än att man här i riksdagen skulle komma
att ta mycket allvarligare på frågan,
om man fick klart för sig att fullmakten
visserligen lämnas år för år, men att det
är meningen att den skall bli bestående
för framtiden och vara en praktiskt ta -

get permanent lagstiftning. I ett sådant
fall tror jag att man i riksdagen skulle
se väsentligt mycket allvarligare på saken
än man nu gör.

Herr statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Det är inte något önskemål
från min sida att årligen begära dessa
fullmakter hos riksdagen. Jag kan väl
föreställa mig, att vi kan komma i en
situation då man utan saknad kunde avstå
från att i proposition begära en ny
fullmakt. Jag vill ingalunda göra gällande,
att det skulle vara absolut nödvändigt
att bibehålla dessa fullmakter även framöver.
Men jag tror inte att man kan bestrida,
att läget är tämligen labilt, och
det är därför jag har funnit att det ur
våra nationella synpunkter och med tanke
på våra egna intressen kan vara ändamålsenligt
att en fullmakt finns.

Nu säger herr Wehtje som ett argument
mot mig, att jag uttryckte den meningen
att marknaden var fast. Ja, det
gjorde jag, men jag ville inte därmed ha
sagt att inga förändringar är att vänta,
utan jag uppfattar situationen så att det
kan komma att bli överslag. Här finns
alltså en mycket stark efterfrågan på åtskilliga
avsnitt av vår exportindustri.
Jag vågar gå så långt att jag säger, att
vi när det gäller en del avsnitt till och
med inte kan leverera mera. Det gör att
regeringen vid bedömningen av denna
fråga har kommit fram till att det kanske
ändå är klokast att begära denna
fullmakt på nytt. Jag skall gärna erkänna
att det bästa vore, om vi kunde slippa
fullmakten, och jag skall inte tveka
ett ögonblick att föreslå Kungl. Maj:t att
avstå från den, om jag vid en bedömning
av frågan finner att läget motiverar detta.
Vi begär inte fullmakten för att slippa
riksdagens granskning eller för alt
ställa riksdagen vid sidan om besluten.
Men det är väl ändå på det sättet att man
inte, när det gäller åtskilliga sammanhang
i fråga om utrikeshandeln, först
kan gå till riksdagen och offentligen redovisa
motiven och sedan börja förhandlingar
med de främmande makterna.
Det går inte så bra, och jag tror inte

Nr 10

Onsdagen den 23 mars 1955

Ang. fortsatt uttagande av prisutjämningsavgift m. m.

att någon på allvar vill rekommendera
en sådan metod.

Herr Wehtje sade vidare, att jag uttryckte
mig litet oklart i fråga om den
råvara, som nu efterfrågas så starkt från
vissa importörländers sida. Han fick
därför inte någon ordentlig bild av vad
det var fråga om. Jag kan, herr Wehtje,
uttrycka mig mycket öppet på den punkten.
Jag kan uttrycka saken så, att det
inom den svenska skogsindustrien för
närvarande föreligger ett betydande bekymmer
beträffande den export av rundvirke,
som äger rum från Sverige till åtskilliga
länder. Vad man är särskilt bekymrad
för är att det blivit en markerad
stegring i denna efterfrågan. Nu
vore det i och för sig, säger industrien,
ingenting att klaga på, om inte de länder,
som köper denna råvara, omgärdar
sin egen marknad med tullar. Därför har
den svenska industrien genom denna
stora efterfrågan kommit i ett sämre
läge. Jag har betonat att det inte har
gjorts några officiella framställningar
om åtgärder, men problemet finns där,
och det är, såsom jag antydde också i
mitt första anförande, ett bevis för att
det är ting, som vi bör bevaka även på
den fronten.

Herr PÅLSSON (bf):

Herr talman! Jag har inget behov att
lägga mig i den debatt, som här har förts
mellan handelsministern och herr Wehtje.
Jag skall inte heller lägga mig i den
meningsskiljaktighet, som eventuellt föreligger
mellan utskott och reservanter.
Jag begärde ordet närmast för att säga
något i anledning av den motion, som
jag och några andra av kammarens ledamöter
har väckt. Jag syftar på motionen
nr 405, i vilken vi hemställt om
ett anslag till forskning rörande avloppsproblemen
i syfte att nyttiggöra avloppsvattnet
för skogsgödsling och skogsbevattning.

Såsom i motionen framhållits är ju
vattenföroreningen i våra vattendrag ett
tvåfaldigt problem. Det är ju här inte
bara fråga om en måhända så småningom
ödesdiger förgiftning av vattnet utan ock -

så en fråga om att man riskerar att spoliera
en del växtnäringsämnen, som skulle
kunna komma jord och skog till godo,
om forskningen kunde bemästra hithörande
problem.

Utskottet har skrivit mycket välvilligt
om denna motion, och jag är ur den synpunkten
tillfredsställd med dess skrivning.
Utskottet skriver bland annat:
»Utskottet anser sig emellertid böra
utgå ifrån att det i förevarande motioner
berörda spörsmålet från Kungl.
Maj :ts sida ägnas all den uppmärksamhet,
även på längre sikt, som må föranledas
av ett ådagalagt intresse för insatser
från statens sida på ifrågavarande
område.»

Jag skulle självfallet kunna nöja mig
med denna skrivning från utskottets sida,
men jag vill gärna understryka frågans
vikt och säga ytterligare några ord.
Jag anknyter då till det anförande, som
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
nyss höll, där han talade om de
i detta sammanhang aktualiserade forskningsuppgifterna.
Han nämnde ju inte
speciellt denna detalj, men jag tillåter
mig utgå från att han i sitt resonemang
om forskningen även inneslöt denna. Jag
tror att det är mycket viktigt att detta
spörsmål utreds, så att man kan få klarlagt,
att det här går att göra nytta i dubbel
bemärkelse. Måhända skulle forskningen
också kunna leda till ett förbilligande
av de dyrbara anläggningar, som
avloppsföretagen alltid är. Om man skulle
kunna vinna detta, tror jag att det också
verksamt skulle bidraga till att lösa
en fråga, som det förefaller mig som om
både stat och kommuner är på väg att
ekonomiskt förlyfta sig på. Huruvida
forskningen på detta avsnitt kan leda
till att man får till stånd, ett förbilligande
av anläggningarna, samtidigt som man
kan åstadkomma nytta med avfallsvattnet
genom gödsling av skog eller odlad
jord, må nu forskningsresultaten
framdeles fä ge besked om. Jag tror att
det skulle vara mycket väl använda
pengar att stödja en dylik forskning med
till och med relativt sett ganska stora
anslag.

Jag har, herr talman, inte något yr -

Onsdagen den 23 mars 1955

Nr 10

Ang. fortsatt

kande. Jag har endast velat understryka
vikten av att denna forskning kommer
till stånd, och jag uttalar den förhoppningen
att handelsministern måtte ha
jämväl denna detalj i åtanke, då han
framdeles kommer att ta ställning till de
i detta sammanhang aktualiserade forskningsspörsmålen.

Herr WEHTJE (h):

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten nämnvärt. Jag skulle bara vilja
säga att denna fullmakt inte är avsedd
att ge Kungl. Maj :t möjlighet att använda
avgiftsbeläggningen i något handelspolitiskt
syfte. Det är ju klart utsagt, för
vilket ändamål avgiften skall få tillgripas.

Vidare skulle jag vilja uttala min tillfredsställelse
över att handelsministern
förklarade, att han inte tänkte sig, att
denna avgift allt framgent skulle hållas
som ett medel i regeringens hand för att
användas i den ekonomiska politiken.
Såsom jag uppfattade det kan det därför
hända, att handelsministern snart nog
kommer att avstå från att begära en
förnyad fullmakt. Jag vill endast uttala
den förhoppningen, att vi inom en snar
framtid får se ett praktiskt uttryck för
denna inställning. Det är väl uteslutet,
att statsrådet just nu vill avstå från att
tillstyrka bifall till propositionen, men
det kommer ju ett år efter detta.

Jag vidhåller emellertid mitt yrkande
om bifall till reservationen.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Jag hade begärt ordet
endast för alt ge en något försenad replik
till herr Spetz. Han syntes misstänka, att
jag i mitt anförande hade förväxlat tvenne
fonder, nämligen lågkonjunkturfonden
och skogsvårdsfonden. Det var ingalunda
så. Jag hade bara velat understryka,
att även skogsvårdsfonden i
första rummet var avsedd att användas,
då det ur konjunklursynpunkt var lämpligt.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att med anledning
av vad därunder yrkats propositioner

uttagande av prisutjämningsavgift m. m.
komme att framställas särskilt beträffande
vardera av de båda punkterna av utskottets
i förevarande betänkande gjorda
hemställan.

I fråga om punkten A, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock
att utskottets hemställan skulle bifallas
med den ändring, som föreslagits i den
beträffande nämnda punkt avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan oförändrad
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Wehtje begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 21
punkten A, röstar

Ja;

Den, idet ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring, som föreslagits i
den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Wehtje begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 91;

Nej — 42.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Sedermera gjordes enligt de beträffande
punkten B förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad ut -

Nr 10

Onsdagen den 23 mars 1955

Om skattefrihet för familjebidrag under
skottet i nämnda punkt hemställt samt
vidare därpå att kammaren skulle bifalla
utskottets hemställan med den ändring,
som föreslagits i den beträffande
punkten avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 22, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
befrielse från nöjesskatt i vissa
fall, bifölls vad utskottet i detta betänkande
hemställt.

Om skattefrihet för familjebidrag under
militärtjänstgöring

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 26, i anledning av väckta
motioner om skattefrihet för familjebidrag
under militärtjänstgöring.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 109 av herrar Erik Olsson
och Olsén samt II: 152 av herr Nilsson
i Östersund m. fl. hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta, att familjebidrag
under militärtjänstgöring skulle betraktas
som skattefri inkomst.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna I:
109 av herrar Erik Olsson och Olsén
samt II: 152 av herr Nilsson i Östersund
m. fl. om skattefrihet för familjebidrag
under militärtjänstgöring icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr OLSSON, ERIK, (s):

Herr talman! Genom den i förevarande
utlåtande behandlade motionen har
vi velat åstadkomma rättvisa ur beskattningssynpunkt
för de värnpliktiga. Det
är ju så, att de flesta sociala bidrag •—
även de som avser att ersätta inkomstbortfall
— icke är skattepliktiga. Så är
emellertid icke fallet med familjebidrag
till värnpliktiga under militärtjänstgöring.

militärtjänstgöring

Nu har emellertid bevillningsutskottet
avstyrkt motionen under hänvisning till
uttlanden som gjordes år 1940 vid ifrågavarande
stadgandes tillkomst. Jag vill
här med några ord bemöta vad utskottet
sålunda anfört i sin motivering.

Utskottet åberopar till en början kommunernas
intresse av att erhålla skatteinkomster.
Det var en synpunkt, som
kanske var aktuell 1940 med de stora inkallelserna,
men i dagens läge kan man
knappast säga att denna fråga har någon
som helst betydelse för kommunerna ur
inkomstsynpunkt.

Vidare har utskottet fäst uppmärksamheten
på att källskatteavdrag icke
verkställes beträffande familjebidrag.
Det bar vi också uppmärksammat, och
för vår del anser vi, att det är en sak
som talar för att familjebidragen inte
skall vara skattepliktiga.

Jag vill belysa detta med ett litet exempel.
Vi antar att en värnpliktig, som
fullgör sin första värnpliktstjänstgöring,
är gift och har två barn att försörja. Han
erhåller då maximalt 9 kr. i familjepenning
jämte bostadsbidrag. Om han under
ett kalenderår fullgör nio månaders värnplikt,
ger detta en inkomst av i runt
tal 4 000 kronor. Under de tre månader,
då han inte är inkallad, lyfter han sin
vanliga inkomst — vi kan anta att han
får 800 kronor i månaden, alltså sammanlagt
2 400 kronor. Han kommer då
upp i en inkomst över 6 000 kronor.
Om den kommunala utdebiteringen är
15 kronor sammanlagt, kommer den totala
skatten för denna inkomst att uppgå
till ca 850 kronor. Det skatteavdrag,
som verkställts i hans civila arbete, har
givit ungefär 400 kronor, varför han får
att betala en kvarskatt på ungefär 450
kronor efter utryckningen. Under tiden
för hans inkallelse har familjen för sitt
uppehälle förutom hyresbidrag haft 270
kronor per månad. Det räcker kanske
till mat åt en sådan familj, men det ger
ingenting därutöver, till kläder och andra
nödvändiga saker. Familjen kommer
således att ligga efter med en hel del,
som måste repareras, när den värnpliktige
kommer hem och får normala inkomster
igen. Då får han som påbröd

Onsdagen den 23 mars 1955

Nr 10

Om skattefrihet för familjebidrag under militärtjänstgöring

en kvarskatt av mellan 400 och 500 kronor.
Detta förhållande är icke ägnat att
stärka andan hos våra värnpliktiga. Såsom
gammal personalvårdsassistent har
jag den uppfattningen, att det är av
stor vikt att någonting göres åt denna
sak.

Utskottet hänvisar vidare till att den
värnpliktige under vissa förhållanden
kan erhålla anstånd med inbetalning av
skatt. Det är ju en tröst för tigerhjärtan.
Han kommer knappast inom rimlig
tid i ett bättre läge, då källskatten utgår
hela tiden och denna kvarskatt i alla
fall ligger bakom.

Vidare anför utskottet, att taxeringsmyndigheterna
kan tillämpa bestämmelserna
om avdrag för nedsatt skatteförmåga
och på det sättet ha möjlighet att
beakta de fall, då sociala hänsyn kan
anses motivera en lindring i beskattningen.
Jag känner till den saken såsom aktiv
taxeringsman, och jag måste säga
att det bara kan göra saken ändå värre.
Det kan hända att den värnpliktige har
en god vän eller en släkting, som befinner
sig i samma situation som han men
som är bosatt inom ett annat taxeringsdistrikt.
Taxeringsnämnderna har att
tillämpa denna regel helt skönsmässigt,
och i det fall jag här närmast velat belysa
har nämnden kanske inte ansett sådana
förhållanden föreligga, att regeln
kan tillämpas, under det att nämnden i
granndistriktet har ansett sig kunna tilllämpa
den. Efter sådana upptäckter kan
en taxeringsnämndsordförande få en del
obehagliga telefonsamtal.

Avslutningsvis har utskottet framhållit,
att familjebidragens nuvarande storlek
fastställts under den förutsättningen,
att bidragen utgör skattepliktig intäkt.
Om därmed menas, att familjebidragsbeloppen
skulle sänkas, om skattefrihet genomfördes
för dem, vill jag bara invända
att det, såvitt jag vet, är så länge
sedan dessa familjebidrag fastställdes,
att det fallande penningvärdet och den
ökade standarden torde uppväga den saken.
Det skulle alltså bara bli fråga om
ett återställande av familjebidragens reella
värde.

Jag bär, herr talman, i denna sak intet
yrkande.

Herr SJÖDAHL (s):

Det är givet att det kan vara en rätt
ömtålig sak att beskatta de inkomster
som de värnpliktiga har enligt förordningen
om familjebidrag. Att utskottet
nu fullständigt enhälligt har avstyrkt de
väckta motionerna beror väl inte på hänsynen
till den eventuella förlust i skatt
som kommunerna skulle göra, om familjebidragen
blir skattefria, utan på
andra skäl. De flesta av dessa har berörts
av den ärade motionären i hans
anförande nyss.

Det viktigaste skälet är nog att det
mycket väl kan vara så, att den inkomst
som en värnpliktig har under fredstjänstgöring
uppgår till ett belopp som
en hel del människor får inte bara klara
sig på utan även skatta för — det kan
gälla åldringar, det kan gälla andra som
av en eller annan orsak har en rätt begränsad
inkomst. Det är litet svårt att
från beskattning undanta just den inkomst
som är avsedd att ersätta den inkomst
vederbörande har i sin civila
tjänstgöring och som ofta också gör det
i mycket betydande utsträckning, emellanåt
kanske helt och hållet, det kan
vara svårt, säger jag, att undanta den
inkomsten från beskattning, då en civil
inkomst av samma storlek icke kan undantas
från beskattning.

Nu kan ju ofta tillstöta förhållanden
som gör att man kan tala om särskilt
ömmande omständigheter för en värnpliktig,
omständigheter som kan föranleda
taxeringsmyndigheten att nedsätta
beskattningen. Den möjligheten finns,
och den får prövas. Motionären säger
emellertid att en framställning om sådan
nedsättning kan ge mycket olika resultat
på olika håll, och det kan nog vara
riktigt. Det är förmodligen ganska svårt
att genom riksskattenämnden utfärda
några slags normerande bestämmelser
för dessa relativt säregna fall, men jag
gissar att en viss normering skulle kunna
genomföras även på detta område, så
att de värnpliktiga skulle få en ungefär
likartad behandling av alla taxeringsnämnder,
när det gäller eventuell nedsättning
av skatten.

Utskottet har vidare anfört, att när
familjebidragens storlek utmättes, togs

Nr 10

Onsdagen den 23 mars 1955

Om införande av enhetligt ortsavdrag
hänsyn till att de skulle vara beskattningsbara.
Motionären framhöll att några
år har gått sedan deras storlek fastställdes,
och därför borde man kanske nu
genomföra den lättnaden att de fritogs
från beskattning. Det betyder ju ur mottagarnas
synpunkt ingenting annat än
att man reellt ökade familjebidragens
varde. Bevillningsutskottet intar emellertid
alltid den ståndpunkten, att skall en
sådan förmån som familjebidragen reellt
ökas till sitt värde, bör det ske anslagsvägen.
Motionärerna borde alltså ha begärt
en ökning av familjebidragen och
inte gått den här vägen att de skulle förbättras
genom skattefrihet. Medgavs skattefrihet
för familjebidragen skulle det ju
i de fall, där familjebidragen förenas
med en annan inkomst, innebära en
mycket större skattelättnad, om denna
inkomst var mera betydande än om den
var mindre.

Jag vet att motionärer tycker att det
är en behagligare väg att begära förbättrade
förmåner genom skattefrihet, ty då
kräver man inte mer pengar. Men ur
statens synpunkt blir ju resultatet precis
detsamma, om man i stället minskar
dess skatteinkomster. För staten är det
dessutom önskvärt att veta hur mycket
man faktiskt betalar ut åt de värnpliktiga
i familjebidrag, och det gör man
inte, om skattefrihet tillgripes såsom en
form av ökning av familjebidragen.

Jag kan mycket väl förstå att man kan
väcka en sådan motion som denna, men
av de skäl, som jag här har framlagt och
som har varit avgörande för utskottet
vid dess ställningstagande, bör man inte
gå den väg som motionärerna har föreslagit,
utan det får väckas en motion som
hänvisas till ett helt annat utskott i riksdagen
än bevillningsutskottet.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
avslagsyrkande.

Herr OLSSON, ERIK, (s):

Herr talman! Endast en kort replik.

Herr Sjödahl säger att familjebidragen
utgör en ansenlig ersättning för inkomstbortfallet
och ibland kan vara en fullständig
ersättning. Vidare säger han att

de mycket väl kan uppgå till samma belopp
som vissa andra medborgare, särskilt
äldre personer, kan ha i inkomst.
Jag vill då fråga, om inte samma sak
gäller i fråga om sjukpenningen. Den
kan väl också uppgå till ett belopp som
överstiger vad många andra har i inkomst,
men den är ändå skattefri. Jag
tror därför inte att det resonemanget
håller.

Jag sade i mitt förra anförande att det
nu är så många år sedan det nuvarande
familjebidraget fastställdes — det var
väl år 1946 — att ett medgivande av
skattefrihet endast skulle innebära ett
återställande av dess realvärde. Vårt
förslag innebär därför snarare en ökning
av familjebidragets penningvärde än av
dess realvärde sådant det bestämdes
1946.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Herr Olssons senaste inlägg
pekar ju direkt på önskvärdheten
av ökade familjebidrag. Jag rekommenderar
då den ärade motionären att gå
den vägen en följande gång.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu föredragna
betänkandet hemställt.

Om införande av enhetligt ortsavdrag

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 27, i anledning av väckta
motioner om införande av enhetligt ortsavdrag
för hela riket.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 142 av herr Fritiof Karlsson
m. fl. och II: 156 av herr Jansson i
Benestad m. fl. hade hemställt, att riksdagen
i enlighet med motionernas syfte
måtte besluta, att ortsavdraget skulle
vara enhetligt över hela riket, samt fastställa
detsamma till 4 000 kronor vid
den statliga inkomstbeskattningen och
till 2 000 kronor vid den kommunala inkomstbeskattningen.

Onsdagen den 23 mars 1955

Nr 10

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet på åberopade grunder hemställt,
att de likalydande motionerna I:
142 av herr Fritiof Karlsson m. fl. och
II: 156 av herr Jansson i Benestad m. fl.
om införande av enhetligt ortsavdrag för
hela riket icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

I motiveringen hade utskottet anfört
bland annat:

»Skattegrupperingens uppgift är att
differentiera skatten efter dyrort. Denna
differentiering sammanhänger med
tanken, att genom ortsavdragen ett visst
existensminimum skall kunna undantagas
från beskattning samt att detta existensminimum
måste anses vara olika
stort på olika orter. Av 1951 års dyrortsundersökning
framgick, att skillnaden
i dyrhet visserligen nedgått men
att spännvidden mellan dyraste och billigaste
ort alltjämt måste uppskattas till
14 procent. Även om det kan finnas fog
för det antagandet, att en fortskridande
utjämning av levnadskostnaderna sker,
måste dock antagas, att alltjämt betydande
olikheter föreligger mellan olika orter.
Därest emellertid i väsentlig mån
ändrade förhållanden skulle kunna påvisas,
torde anledning kunna föreligga
till att ortsavdragens utformning upptages
till omprövning. Detta synes dock
höra ske i ett vidare sammanhang, då
detta spörsmål äger samband icke blott
med lönegrupperingen och det kommunala
skatteunderlaget utan jämväl med
de statliga inkomstskatteskalornas utformning.
»

Reservation hade anförts av herrar
Gustaf Elof sson, Niklasson och Vigelsbo,
vilka ansett, att det nu återgivna stycket
av utskottets yttrande bort erhålla följande
lydelse:

»Skattegrupperingcns uppgift — — —
(lika med utskottet) — -—■ — 14 procent.
Även om olika grunder för bedömande
av frågan om eventuella olikheter
i levnadskostnader på olika orter kan
anläggas, anser sig dock utskottet icke
utan vidare utredning kunna biträda motionärernas
förslag. Det synes nämligen

Om införande av enhetligt ortsavdrag
utskottet icke uteslutet att en fortgående
utjämning skett i fråga om levnadskostnaderna,
vilket gör det sannolikt att den
vid 1953 års riksdag antagna spännvidden
14 procent nu är för hög. Detta förhållande
synes utskottet, utan avvaktande
av en ytterligare prövning av hela
dyrortsgruppsfrågan, böra underkastas
en särskild undersökning. Utskottet förutsätter,
att Kungl. Maj:t har sin uppmärksamhet
riktad på det i motionerna
berörda spörsmålet.»

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (bf):

Herr talman! Till bevillningsutskottet
har här hänvisats ett par motioner, vari
man begärt införande av ett för hela
riket enhetligt ortsavdrag. Som vi alla
känner till följer ortsavdragen dyrortsgrupperingen.
På grund av dyrortsgrupperingen
får en löntagare mera betalt
i de högre dyrorterna, och därutöver
får han ett högre ortsavdrag. Motionärerna
anser att man bör söka få
bort denna orättvisa fortast möjligt. När
man så ofta talar om att man bör försöka
hindra flykten från landsbygden
till städer och andra större samhällen att
ta alltför stor omfattning, så menar jag,
att det gör man inte, om man behåller
dessa dyrortsgrupperade ortsavdrag och
lönerna efter dyrort. Det är ju självklart
att det väcker ganska stor förtret,
när man ser att den som bor i ortsgrupp
I har 3 360 kronor i statligt ortsavdrag,
medan den som bor i ortsgrupp
V har 4 000. Vid kommunalbeskattningen
är det likadant; där skiljer det mellan
1 680 och 2 000 kronor.

Om vi ser litet på utvecklingen under
den senaste tiden, så finner vi att folk
faktiskt mer och mer har flyttat från
landsbygden till de samhällen, där de
har möjlighet att på grund av dyrortsgrupperingen
först få bättre betalt och
sedan få högre skatteavdrag. Jag kan ju
ta ett enda exempel. Om en person har
6 000 kronors inkomst i lägsta dyrort,
så får han betala 58 kronor mer i skatt
än en person med samma inkomst som
hor i högsta dyrorten. Man kan inte säga
att detta är ett rimligt förhållande,
utan det måste skapa en viss olust, när

Nr 10

Onsdagen den 23 mars 1955

Om införande av enhetligt ortsavdrag
man ser hur det verkar. Jag tror för
min del inte, att spännvidden är så
stor, ty den minskas ju, som utskottsutlåtandet
visar, år från år. Utskottet
säger, att spännvidden mellan lägsta och
högsta dyrort skulle vara 14 procent,
men jag skulle knappast tro att den alltjämt
ligger vid den procentsatsen, ty
förändringarna sker mycket snabbt. Det
är nog skäl att snarast möjligt få en annan
lösning av saken. Jag tror för min
del, att Sverige snart är det enda land
som har ett dylikt system, och det är
på tiden att försöka få en utjämning till
stånd.

Vi reservanter har anslutit oss till utskottets
uttalande utom i en del av tredje
stycket, som vi icke kunnat instämma
i. Där har vi i stället i en reservation
givit till känna, vad vi anser att utskottet
hade bort uttala. Jag hemställer, herr
talman, att tredje stycket i utskottets utlåtande
måtte få den lydelse, som anges
i den av mig med flera avgivna reservationen.

Herr KARLSSON, FRITIOF, (bf):

Herr talman! Då jag tillhör motionärerna
vill jag framföra några synpunkter
på denna fråga. Motionen bottnar givetvis
i den uppfattningen, att det rådande
systemet med olika löner och
skattegrupperingar är oriktigt och att
dyrortssystemet därför borde helt avskaffas.
Vid den undersökning som 1952
redovisades av socialstyrelsen framgick,
att spännvidden mellan dyraste och billigaste
ort hade minskats. I en inom civildepartementet
upprättad promemoria
meddelas, att skillnaden mellan dyraste
och billigaste ort utgjorde 14 procent,
men, tillägger man, det vore icke möjligt
att precisera, hur spännvidden mellan
dyraste och billigaste ort förändrats
mellan den närmast föregående dyrortsundersökningen,
som verkställdes år
1946, och 1951 års dyrortsundersökning,
eftersom helt andra metoder kommit till
användning vid de båda undersökningarna.

Detta uttalande vittnar om hur osäkra
de beräkningar är, som man bygger på,

då tillämpningen av olika metoder kan
ge utslag, som ekonomiskt kan ha så stor
betydelse för stora folkgrupper i samhället.
Jag skall inte här ta upp till
granskning de metoder som tillämpas,
men jag vill peka på att i praktiken verkar
systemet orimligt. Skall samma standard
upprätthållas i glesorterna på
landsbygden som i tätorterna, så torde
det inte råda någon tvekan bland dem
som verkligen känner till förhållandet,
att det nuvarande systemet är ohållbart.

Vad finns det t. ex. för rimlig anledning
att ha olika löner och olika skatter
för inbyggarna i Blekinge och Kronobergs
län? Vi har två städer i Kronobergs
län, Växjö och Ljungby. Vid senaste
beslut i dyrortsfrågan uttalades i
propositionen, att det skulle bli stora
enhetliga områden, varigenom orättvisorna
inte framträdde så starkt. Växjö
lyckades emellertid efter framställning
hos civildepartementet komma i en högre
ortsgrupp än länet i övrigt. Ljungby,
som enligt uppgift siffermässigt låg ännu
bättre till, fick stanna kvar i den lägre
ortsgruppen.

Man bär ofta såsom försvar för dyrortssystemet
hänvisat till olikheten i bostadskostnader.
Dessa blir emellertid nu
i flertalet fall minst lika höga på landsbygden
som i de större tätorterna. Avflyttningen
från landsbygden gör att yrkesmän
i tätorterna får anlitas, varigenom
traktamenten och reseersättningar
orimligt fördyrar byggena, liksom frakter,
transporter av maskiner m. m.

Då det emellertid visat sig, att det av
finansiella skäl knappast går att avskaffa
dyrortssystemet annat än i etapper,
även om det vore mest önskligt att få
bort det med en gång, har vi ansett det
som ett rättvisekrav, att åtminstone
skattegrupperingen kommer bort.

Utskottet säger i sin avslagsmotivering
till motionen, att även om det finns
fog för antagandet att levnadskostnaderna
fortskridande utjämnas, måste det
dock antagas, att alltjämt betydande
olikheter föreligger mellan olika orter.
Uttrycket »antagas» torde visa på vilka
lösliga grunder hela systemet vilar.

Herr talman! Som ärendet nu ligger

Onsdagen den 23 mars 1955

Nr 10

till skall jag inte yrka bifall till motionen
utan nöjer mig med att yrka bifall
till den motivering som föreligger i den
av herr Gustaf Elofsson m. fl. avgivna
reservationen.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Denna fråga föranleder
ju nästan årligen diskussioner inom den
svenska riksdagen. Jag kan fullt instämma
med den siste ärade talaren då han
sade att de beräkningar, vilka ligger till
grund för bestämmande av ortsavdragen,
är mycket osäkra. Så sent som på
hösten 1952 redovisade socialstyrelsen
resultaten av en gjord undersökning. Det
visade sig då att spännvidden mellan
de högsta och lägsta lönerna för industriarbetare
på den enskilda arbetsmarknaden
enligt den officiella statistiken
faktiskt var 27 procent. Den har sedermera
säkerligen förändrats, och det är
svårt att veta vilken brist på överensstämmelse
det kan vara mellan officiella löner
och faktiska löner, men den gången
var skillnaden ändå uppe i 27 procent.
Då hölls inom civildepartementet en
överläggning med företrädare för arbetsmarknadens
parter, och man kom överens
om att man inte kunde ha en lägre
spännvidd än 12 procent. Man räknade
ut att enligt 1951 års dyrortsundersökning
borde det vara 14 procent. Nu gick
man ändå ned till 12. Detta betyder, att
om inte förändringar där skett sedan
1953, finns det en viss marginal mellan
de 12 procent, som spännvidden är i
ortsgrupperingen, och de 14 procent
som man då hade beräknat, för att inte
tala om de 27 procent som rådde mellan
industriens arbetarlöner. Lyckligtvis
har väl här skett en utjämning, men
med dessa siffror till sitt förfogande
kunde utskottet inte rimligen annat än
avstyrka motionerna. Här finns inget
underlag för en ändring.

Därtill kommer att man, efter vad jag
tycker, inte kan resonera på det sätt
som herr Elofsson gör. Han talade om
två personer som vardera hade 6 000
kronor i inkomst. Den ene bodde på
högsta dyrort och den andre på lägsta,

Om införande av enhetligt ortsavdrag
och den sistnämnde fick betala 58 kr.
mer i skatt än den som bodde på högsta
dyrort — om den som bodde på högsta
dyrort alltså fick en behållen inkomst
av 5 558 kronor, så skulle den andre
få behålla 5 500 kronor. Förutsättningen
är ju emellertid, att dessa 5 500 kronor
skall kunna räcka till att skaffa detsamma
som den på högsta dyrort får betala
5 558 kronor för. Det förefaller mig
rätt sannolikt, under förutsättning att
dyrortsberäkningarna är riktigt gjorda,
att det ligger till på detta sätt. Man får
alltså inte bara se på siffrorna utan också
tänka på pengarnas köpkraft.

Trots att detta är saker som man måste
ha sin uppmärksamhet riktad på, så
har utskottet funnit, att när vi så sent
som 1953 gjorde en justering och då fastställde
spännvidden till 12 procent, ehuru
den i verkligheten var 14, så fanns
det faktiskt en marginal, varför det inte
nu var skäl att begära ett förnyat övervägande
av saken.

Jag tror inte att man behöver skriva
till regeringen, vilken som herr Elofsson
nog har sig bekant är sammansatt av både
hans och mina meningsfränder, att
den skall ha sin uppmärksamhet riktad
på denna för bondeförbundet så känsliga
fråga. Herr Elofssons meningsfränder
i regeringen skulle mycket illa rykta
sitt kall, om de inte uppmärksammade
denna sak. Men om herr Elofsson är så
fylld av misstro mot sin partivän herr
Norup, att han i alla fall vill skriva till
honom och be honom se på denna sak,
så för all del, jag kan inte hindra herr
Elofsson att framställa ett sådant yrkande.
Men, herr talman, jag finner det
skäligen onödigt.

Jag yrkar bifall till bevillningsutskottets
förslag.

Herr MAGNUSSON (h):

Herr talman! Ortsavdraget är en följd
av den dyrortsgruppering som finns.
Inom högerpartiet tog vi för många år
sedan upp frågan om de orättvisor som
är förenade med dyrortsgrupperingen.
Vi har också konsekvent följt den linjen,
att efter hand som man kan bevisa att

Nr 10

Onsdagen den 23 mars 1955

Om införande av enhetligt ortsavdrag
det sker en utjämning mellan grupperna,
skall grupperingen ändras. Det hade
därför varit naturligt, om motionärerna
i stället hade yrkat på en översyn
av dyrortsgrupperingen. Då hade
som en logisk följd därav också kommit
en förändring av ortsavdragen.

Herr talman! När jag har varit med om
utskottets skrivning, har anledningen
härtill varit, att jag har ytterligt svårt
att förstå varför reservationen har avgivits.
Det blir ju fråga om en ytterst
liten skillnad. Reservanterna yrkar liksom
utskottet avslag på motionerna. De
gör bara det lilla tillägget, att de förutsätter,
»att Kungl. Maj :t har sin uppmärksamhet
riktad på det i motionerna
berörda spörsmålet». Jag förutsätter också,
att så sker, och alt vi så småningom,
när man ser att spännvidden minskat,
skall kunna ta ett ytterligare steg mot
en utjämning mellan grupperna.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (bf):

Herr talman! Herr Sjödahl erkänner
själv, att grunderna för dyrortsgrupperingen
är mycket osäkra, och vi har alla
klart för oss att de ändrar sig år från år.

Nu säger herr Sjödahl till mig, att jag
kunde skriva t. ex. till herr Norup och be
honom påverka regeringen, ty det är ju
ändå regeringen som skall avgöra denna
sak. Det kunde jag mycket väl göra! Men
han skulle nog inte få mera gehör inom
regeringen än när vi för fram ärendet i
bevillningsutskottet, där det också bör
behandlas. Jag tror säkert att herr Norup
är på samma linje som jag, nämligen
att en utjämning bör ske.

Man kan numera inte peka på någonting
som nu är billigare på landsbygden
än i städerna — möjligen kan man
säga att hyrorna är billigare. Om herr
Sjödahl däremot köper livsmedel och kläder
på landsbygden kostar det lika mycket
som i städerna. Men landsbygdens
folk får hålla igen litet mera på utgifterna
än städernas. De får inte gå på
bio en eller två gånger i veckan, de får
inte gå på teatern, de får inte kosta på
sig en del förmåner som man kan kosta
på sig i en stad eller ett annat större

samhälle. Det är dessa utgifter som gör
att det blir en dyrortsgruppering och
som följd därav en skattegruppering.

Yi har ansett, att det bör ske en utjämning
därvidlag. Jag skulle mycket
gärna vilja vädja till regeringen, att den
tar upp denna fråga varje år och följer
den med stor uppmärksamhet, ty jag är
säker på, herr Sjödahl, att spännvidden
ändrar sig år från år.

Nu talar herr Sjödahl om att frågan
behandlades i riksdagen år 1953. Om
vi nu tar upp den till behandling år
1955, så tror jag inte, att herr Sjödahl
vill påstå, att spännvidden har ökat. Han
är säkerligen på samma linje som jag,
nämligen att spännvidden har minskat.
Men man behåller i alla fall skattegrupperingen
efter den gamla spännvidden.
Det är därför som jag har ansett att man
bör ha uppmärksamheten riktad på denna
fråga, så att man varje år kan justera
spännvidden till dess att, såsom jag
hoppas, den skall bortfalla inom en snar
framtid, så att den som bor på landet
kan åtnjuta samma förmåner som den
som bor i Stockholm.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Jag kan alldeles hålla
med herr Elofsson om att det — beroende
på de osäkra beräkningarna och på
förskjutningarna i varupriser och annat
— kan vara berättigat att relativt
ofta göra undersökningar av dvrortsfrågan.
Men nu har en sådan undersökning
redovisats så sent som på hösten 1952
och lett till riksdagsbeslut så sent som
under år 1953. Då riksdagen därvid beslöt
en spänvidd av 12 procent i stället
för beräknade 14 procent — således två
enheter mindre — är det inte stor sannolikhet
för att spännvidden för närvarande
är mindre än de 12 procent som
beslöts år 1953.

Sedan vill jag erinra herr Elofsson
och andra om att frågan inte bara gäller
skattegrupperingen, utan också lönegrupperingen.
Den kommer tillika att
beröra det kommunala skatteunderlaget,
och till äventyrs uppkommer också frågan
huruvida de statliga skatteskalorna

Onsdagen den 23 mars 1955

Nr 10

Ang. riksbankens valuta och penningpolitik m. m.

kan behållas i sin nuvarande utformning.
Frågan är av långt större räckvidd
och mycket svårare att lösa än motionärerna
tycks ha inbillat sig.

Herr NÄSGÅRD (bf):

Herr talman! Herr Magnusson sade
nyss att högern gjort sitt i dyrortsgrupperingsfrågan.
Han menade också att
skillnaden mellan reservationen och utskottsutlåtandet
inte var mycket att fästa
sig vid. Han sade ytterligare att skattegrupperingen
är en direkt följd av dyrortsgrupperingen.
Det är närmast i anledning
härav som jag skulle vilja säga
några ord.

Det har sagts i debatten, och det vet
vi ju förut, att de siffror som dyrortsgrupperingen
grundar sig på är ganska
osäkra. Många menar, och även jag lutar
åt den uppfattningen, att det kanske inte
är någon egentlig skillnad mellan stad
och land. Men om vi nu utgår ifrån att
det faktiskt är en skillnad i dyrhet, så
får ju den löneanställde i staden högre
lön i kronor räknat därför att pengarna
där anses mindre värda än på landsbygden.
Är det under den förutsättningen
självklart, att han också skall ha mindre
skatt i kronor räknat än den som bor
på landsbygden?

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
det nu förevarande betänkandet hemställt
med godkännande av utskottets
motivering samt vidare på bifall till utskottets
hemställan med godkännande av
den motivering, som förordats i den vid
betänkandet avgivna reservationen; och
förklarades den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 8, i anledning av
väckta motioner om pension åt korrekturläsaren
C. E. Swedncrs änka Greta
Ulrika Swedner, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande bankoutskottets utlåtande
nr 9, angående verkställd granskning av
riksbankens och riksgäldskontorets styrelse
och förvaltning.

Punkten 1

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik
m. m.

I denna punkt hade utskottet gjort vissa
uttalanden angående den allmänna
ekonomiska utvecklingen under år 1954
samt rörande riksbankens valuta- och
penningpolitik. Punkten avslutades med
en förklaring, att utskottet velat för riksdagen
omförmäla vad i detta ärende förekommit.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation
hade herrar Ewerlöf, De Geer,
Wehtje, Schmidt, Dickson och Gustafson
i Göteborg ansett, att utskottets utlåtande
under förevarande punkt bort hava
den lydelse, som i reservationen angivits.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Vi står nu inför beviljandet
av decharge åt riksbanken och
riksgäldskontoret för verksamheten under
det gångna kalenderåret.

Det säger sig självt att det vid ett bedömande
nu i efterhand av vad som har
rört sig på dessa områden under det
gångna året inte kan undvikas, att man
blir hänvisad till att upprepa uppfattningar
och synpunkter, som redan tidigare
under detta års förlopp har kommit
till uttryck i sammanhang med våra
ekonomiska debatter här i kammaren.
Det har ju i detta sammanhang inte
på något vis varit ifrågasatt att förvägra
den nu föreslagna dechargen för vare
sig riksbanksfullmäktige eller riksgäldsfullmäktige,
men väl har meningarna varit
delade när det har gällt att mera
sammanfattningsvis beskriva vad det är
som har förekommit på dessa områden
under det gångna året. Detta är ju också
orsaken till att det beträffande den
del av utskottsbetänkande!, som vi nu
närmast behandlar, föreligger en reser -

(> Första hammarens protokoll 1955. Nr 10

Nr 10

Onsdagen den 23 mars 1955

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik m. m.

vation ifrån ett antal utskottsmedlemmar,
och det är med anledning av denna
reservation som jag nu skulle vilja säga
några ord.

Värdet med att så här i efterhand gå
igenom förloppet under det gångna året
är ju, att i den mån man finner att det
har förekommit brister och att något
har varit otillfredsställande i ett eller
annat avseende, skall man försöka analysera
vari dessa brister har bestått och
med ledning därav söka lära av erfarenheten.
Man måste nog säga att det
utlåtande, som majoriteten här har presenterat,
inte bär mycket spår av en önskan
att verkligen försöka gå till botten
med saker och ting. Vad man än må
säga om bankoutskottets majoritet, så
nog besitter den i hög grad förnöjsamhetens
dygd. Jag ber att få hänvisa till
den del av det föreslagna utlåtandet, som
upplästes här innan jag fick ordet, nämligen
det som utgör avslutningen på kapitlet
under »Valuta- och penningpolitiken».
Där konstateras, att den allmänna
målsättningen -— full sysselsättning
och stabilt penningvärde — har kunnat
förverkligas även under 1954. »Prisnivåns
stabilitet har bevarats, och balans
har rått i de utrikes transaktionerna»,
heter det vidare.

Man letar förgäves efter något som
helst tvivel om att det hela är väl beställt.
Man tycker ju annars, att det vid
det här laget borde ha gått upp för var
och en att det var någonting under 1954
som brast i vår beredskap emot de inflationistiska
krafterna. Den situation, som
på det viset inträdde, har präglat årets
statsverksproposition genom de uttalanden
som där görs i inledningen. Vi
har därtill redan i början av det nya
året fått känna på hårda åtgärder till
komplettering av den övriga beredskapen
i form av investeringsavgift och bilaccis
m. m., vilket väl måste tyda på
att det ändå inte varit alltigenom väl
beställt med den ekonomiska politik,
som fördes under fjolåret. Och är det
över huvud taget någon, som anser att
det i dagens läge är möjligt att signalera
faran över?

En annan sak är, att om man nu kon -

staterar, att det var någonting som brast,
är uppfattningarna delade om var orsaken
till detta är att finna. Vad beror det
på att vi under förra året, efter allt tal
om att vi hade sörjt för ett stabilt penningvärde,
i alla fall fick en överkonjunktur
med risker för penningvärdet i
fortsättningen? Jag har aldrig lyckats bli
riktigt på det klara med vad det är, som
man från majoritetens sida betraktar
som den egentliga orsaken till detta. I
den allmänna diskussionen har man i
hög grad fört fram i förgrunden att de
privata investeringarna, särskilt näringslivets
investeringar, blev så mycket större
i fjol än vad man haft anledning att
på förhand beräkna. Man pekar på att
i stället för att näringslivets investeringar
under 1953 gick ned med tre procent
i förhållande till det föregående året, så
ökade de under 1954 med 15 procent.
Och vad värre var: denna ökning var
fullständigt oförutsedd, ty i samband
med en enquete i mitten på 1953 om
hur man från näringslivets sida såg på
utvecklingen under 1954 hade man närmast
fått den föreställningen, att näringslivet
räknade med att det inte skulle
bli någon stegring i dess investeringsanspråk.
Nu kom i alla fall denna stegring
med 15 procent. År det inte tydligt
att vi här har att finna boven i dramat?
Det är ungefär så tongångarna har varit
på många olika håll i pressen.

Vad innebär nu detta? Under 1953
hade vi ju som alla vet en dämpning
av den allmänna konjunkturen, och man
hade då ännu anledning räkna med att
det fanns vissa risker, särskilt med hänsyn
till utvecklingen i Amerika, för att
denna dämpning skulle komma att ytterligare
accentueras under 1954. Från
dessa utgångspunkter gjordes då de bedömanden,
om vilka jag nyss talade. Nu
blev ju förloppet ett helt annat. Det blev
en uppgång i konjunkturen i Amerika,
och denna smittade av sig så att det ur
våra synpunkter blev utomordentligt
gynnsamma förutsättningar för vårt näringsliv
att knyta an till en bättre konjunktur.
Menar man nu verkligen, att
det skulle vara önskvärt med en ekonomisk
politik av det märket att man skul -

Onsdagen den 23 mars 1955

Nr 10

Ang. riksbankens valuta och penningpolitik m. m.

le låsa sig fast med hänsyn till de kvoteringar,
som framgår av bedömningar,
vilka görs på ett mycket tidigt stadium
och där man således icke lämnar möjligheten
öppen för en smidig anpassning
efter konjunkturerna alltefter som
dessa vänder sig? Det ligger ju i hela
näringslivets dynamiska natur att på ett
smidigt sätt kunna anpassa sig efter
konjunkturerna och att inte minst i landets
eget intresse fånga in de vindar,
som kan blåsa upp utifrån i gynnsam
riktning med hänsyn till den svenska
samhällsekonomien. Detta är ju ingenting
annat än vad som måste vara alldeles
i sin ordning. Man måste samtidigt
säga, att om den ekonomiska politiken
föres på ett sådant sätt, att varje
dylik anpassning till en konjunktur riskerar
balansen i samhällsekonomien,
därför att den är så fastlåst på alla
andra punkter att en ökning på just
denna punkt kommer att leda till en
överansträngning, då måste det vara något
fel i denna ekonomiska politik. Det
går inte att segla med så fasta skot, utan
man måste föra en politik som kan lämpa
sig efter konjunkturerna.

Resonemangen kring investeringarna
har fått sådana proportioner, att vi funnit
anledning att i vår reservation ta
in den tabell ur nationalbudgeten som
procentuellt i förhållande till nationalinkomsten
visar hur värdet av investeringarna
på olika områden förhållit sig,
ända från 1938—1939, som är det första
jämförelseåret, och sedan för varje år
från 1946 t. o. m. 1954. Denna tabell är
ganska intressant. Jag skulle vilja hemställa
till kammarens ledamöter att i
den mån de inte redan tagit del av den
slå upp sidan 9 i det tryck, som vi bär
framför oss.

Den första siffran avser bostäder. Beklagligtvis
visar denna siffra, om jag
jämför med 1938/1939, en betydligt
minskad andel i investeringarna, ty den
har gått ned från 30,2 till 20,5. Industriens
investeringar, som 1938/39 log
19,3 procent av de totala investeringarna,
har under 1954 tagit 18 procent.
Under 1950 var motsvarande siffra 22,8,
1951 23,4, 1952 19,7 och 1953 17,1. Siff -

ran för 1954 var, som sagt, 18 procent.
Stegringen i förhållande till 1953 representerar
i pengar räknat ett belopp av
277 miljoner kronor. År det någon som
är beredd att anse denna siffra vara av
sådan storleksordning, att den skulle
kunna tilläggas en avgörande betydelse
för den mindre goda balans, som senare
delen av år 1954 uppvisar?

Nej, då har vi andra siffror, som är
mera talande och som rör sig om helt
andra belopp. Det är de siffror, som visar
hur de offentliga investeringarna har
ökat. Om vi till en början ser på de
statliga investeringarna finner vi att de
1938/39 omfattade 17,2 procent och år
1954 25 procent. De kommunala investeringarna
har på samma sätt stigit från
10,1 procent 1938/39 till 14 procent
1954. Det är sålunda på de offentliga investeringarnas
område, som de stora
stegringarna ligger.

När man nu talar om att den bristande
balansen framför allt beror på investeringarna,
frågar man sig varför det inte
fanns någon möjlighet att åstadkomma
en jämkning av de statliga investeringarna
under 1954. Det var i själva verket
så, att det statliga investeringsprogrammet
i fjol lades upp enligt tre olika
alternativ, nämligen ett normalalternativ,
ett alternativ för den händelse det
skulle bli en avmattning i konjunkturen
och ett alternativ för den händelse det
skulle bli en stegring i konjunkturen.
Mig veterligen kom inte det sistnämnda
alternativet till användning. Det låg visst
bortåt ett hundratal miljoner kronor under
normalalternativet. Det har sagts
mig, att när man hunnit ett stycke in
på året hade man planerat efter normalalternativet
på ett sådant sätt, att det
inte var möjligt att göra några väsentliga
omdispositioner. Programmet är
uppenbarligen alldeles för trögrörligt för
att kunna användas som ett »dragspel».

Vad jag nu sagt om den betydelse, som
investeringsfaktorn haft för utvecklingen
under 1954, giiller i lika mån bedömandet
av var åtgärderna skall sättas
in, när det gäller att korrigera. Hittills
har vi närmast mött dylika åtgärder
bara i form av försök att stiicka den

Nr 10

Onsdagen den 23 mars 1955

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik m. m.

privata sektorns investeringsmöjligheter
genom investeringsavgift och bilaccis
samt förslag till en definitiv lagstiftning
om avskaffande av den fria avskrivningsrätten.
Och alla dessa åtgärder
sätts in på detta jämförelsevis begränsade
utrymme av den totala samhällsbudgeten.
Vi betraktar vad man på detta
sätt velat skjuta i förgrunden såsom
orsaker endast såsom symptom på en utveckling,
där man måste söka orsakerna
på annat håll.

Det är inte främmande för kammarens
ledamöter var vi menar att orsakerna
står att finna. Det har vi haft tillfälle
att konsekvent utveckla i samband
med våra ekonomiska debatter under de
senare åren. Jag vill alldeles särskilt
understryka, att det inte är fråga om
någon efterklokhet eller någon efterrationalisering
från vår sida. Det är helt
enkelt så att vi anser oss kunna konstatera,
att förloppet blivit sådant, som vi
i våra varningar har menat att det förelåg
risk för att det skulle bli. Det är
helt enkelt den ekonomiska politiken,
som vi tillskriver orsakerna till att det
gått som det gjort.

Jag hade senast tillfälle i sammanhang
med investeringsdebatten för en månad
sedan att så pass utförligt framlägga
hela den syn, som vi anlägger på denna
fråga, att jag inte anser mig behöva
trötta kammaren med att nu göra någon
upprepning därav. Vi har i koncentration
angivit i reservationen, att riskerna
för stabiliteten grundlädes genom
den penningpolitik, som fördes under
1953 och som innebar att man skapade
en ökning av den monetära likviditeten
på marknaden med icke mindre än
1,5 miljarder kronor. Det skedde på
grund av sättet för den statliga upplåningen
i affärsbankerna. Att regeringen
valde det sätt för upplåningen som den
gjorde var en följd av att man inte kunde
anlita kapitalmarknaden, därför att
man ännu upprätthöll en bunden räntesats.
Vi påpekade redan på hösten 1953
att vi då befann oss i en så dämpad konjunktur,
att några risker inte omedelbart
behövde befaras på grund av denna
tillskapade monetära likviditet, men

att vi därmed bäddat för en framtida
inflation. En stegrad konjunktur kunde
aktivisera det monetära utrymme, som
var för handen, med risk för en utveckling
i inflationistisk riktning.

Det är just detta, som enligt vår mening
skedde under år 1954. Man kom då
mot slutet av året underfund med att
det var nödvändigt att vidta någon åtgärd,
och den fick formen av att man
lade upp ett fyraprocentigt statslån på
kapitalmarknaden. Det var i och för sig
en riktig åtgärd, som stod i full överensstämmelse
med de rekommendationer
som vi tidigare gjort. Men när det
gällde att fullfölja denna åtgärd, vilken
vi betraktade såsom en ny giv i räntefrågan,
väjde man undan för konsekvenserna.
Genoin att inte låta det nya ränteläget
bli normerande för marknaden i
övrigt förtog man effekten, som snarast
— åtminstone psykologiskt sett — förbyttes
i sin motsats.

Penningpolitiken lialtar ännu i denna
dag, med de strategiska räntorna bundna
vid ungefär samma nivå som förut.

Slutresultatet av riksbankens verksamhet
under föregående år, sådant det
tecknade sig när december månad var
över — i december föreligger det ju
alltid exceptionellt stora krav på statskassan
— var, om jag ser till 1954 som
en helhet, att man genom sina dispositioner
ökat likviditeten på marknaden
med 221 miljoner kronor. Den siffran
skall jämföras med att den under år
1953 förda politiken, trots en mycket
stor utströmning av medel i december
månad även det året, ledde till att likviditeten
på marknaden utanför riksbanken
minskades med 139 miljoner kronor.
Dessa siffror spelar en stor roll när
det gäller att bedöma graden av kreditåtstramning
på marknaden.

Jag önskar att det hade varit möjligt
att övertyga alla om att vi på detta område
verkligen har att finna kvintessensen
när det gäller att bedöma hur man
med penningpolitiken skall kunna hålla
samhällsekonomien i balans. För mig,
som konsekvent har företrätt denna
ståndpunkt, är det inte möjligt att av
den utveckling som har skett utläsa an -

Onsdagen den 23 mars 1955

Nr 10

Ang. riksbankens valuta och penningpolitik m. m.

nät än att vi från vår sida gjort riktiga
förutsägelser om hur det skulle komma
att gå.

Jag skall nu, herr talman, inte ytterligare
uppehålla mig vid denna sak, tv
den har ju stötts och blötts så mycket i
tidigare sammanhang. .lag föreställer mig
också att kammaren inte heller anser att
vad jag haft tillfälle att säga i dag egentligen
varit ägnat att föra diskussionen
längre än till det stadium, där den redan
står och stampar. Vi skulle dock ha
kunnat avvinna debatten någonting nytt
och givande, om vi hade haft tillfälle att
vända oss till regeringsbiinken med en
eller annan fråga. Som synes har emellertid
finansministern inte varit intresserad
av eller haft möjlighet att vara
här tillstädes. Kan han möjligen resonera
på det sättet, att frågan om decharge
för riksbanken inte alls angår honom
eftersom riksbanken är ett riksdagens
verk? Men vi är ju alla bättre underrättade
än så och vet, att den decharge,
som det här är fråga om att bevilja, i
lika mån kan sägas gälla finansministern
som riksbanken själv.

På det stadium av utvecklingen, där
vi nu befinner oss och där jag föreställer
mig att många sätter ett stort frågetecken
inför fortsättningen, skulle det
ha varit av stort värde, om finansministern
kunnat upplysa oss om hur han
själv ser på utvecklingen. Är han nöjd
med den? Har de varningar, som han
utdelade i statsverkspropositionen åt
olika håll, enligt hans eget bedömande
blivit vederbörligen beaktade? Tenderar
lönerörelserna att hålla sig inom det ytterst
begränsade utrymme som enligt
statsverkspropositionens ord kan anses
stå till förfogande för ändamålet? Eller
ser han utvecklingen så, att tiden nu är
inne för att, såsom det också heter i statsverkspropositionen,
inrikta den ekonomiska
politiken på att neutralisera den
efterfrågestegring som löneökningarna
ger upphov till?

Allt detta är mycket essentiella frågor
som det skulle vara av intresse att riksdagen
ju förr dess hellre fick besked om.
Det är visserligen sant att det för några
dagar sedan förekom ett möte på Harp -

sund, där den ekonomiska politiken i
landet ingående diskuterades. Om vad
som där förekom har vi inte fått veta
något annat genom tidningsprissen än
att regeringen och LO hade i alla avseenden,
utom kanske med vissa nyanser,
samma uppfattning om hur den ekonomiska
politiken skulle se ut. Jag föreställer
mig emellertid att man inte gör
anspråk på att den ekonomiska politiken
i landet är att betrakta såsom en familjeangelägenhet
som avgörs på Harpsund.
Det är ju i alla fall bär, inför detta
forum, som det är önskvärt att få tillfälle
att diskutera dessa frågor.

Skillnaden mellan det recept som regeringen
tillämpar och det av oss förordade
är — om jag nu skall göra eu
sammanfattning — att regeringspolitiken
huvudsakligen rör sig med korrigeringar
i efterhand av inträffade jämviktsrubbningar,
under det att vi önskar en politik
som går ut på att i förväg hindra att
jämviktsrubbningar inträder. Det blir
en helt annan ryckighet i den politik,
som innebär åt! man skall korrigera i efterhand,
än i en politik som hela tiden
söker följa utvecklingen på ett så smidigt
sätt, att man förebygger inträdandet
av sådana rubbningar. För det ändamålet
står det kvar att vi — för vilken
gång i ordningen, vet jag nu inte
— förordar en kreditåtstramning anpassad
efter lägets krav, men räntorna i
sin tur anpassade efter graden av den
åtstramning man vill uppnå. Förrän vi
kommer dithän, kan vi icke räkna med
att få en tryggad balans i systemet.

Om jag får lov att uttrycka saken med
en måhända billig vits, så skulle jag
vilja säga att erfarenheten har visat, att
så länge man inte är beredd att basera
stabiliteten på räntefötter av den beskaffenhet
jag nyss angav, så får man räkna
med att den kommer att även i fortsättningen
stå på lerfötter.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den reservation som är avgiven vid
denna punkt i utskottets utlåtande.

Herr SUNDVIK (s):

Herr talman! Det är riktigt som herr
Ewerlöf sade, att utskottsmajoriteten an -

Nr 10

Onsdagen den 23 mars 1955

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik m. m.

ser att målsättningen för den ekonomiska
politiken under det gångna året har
varit full sysselsättning och ett stabilt
penningvärde. Denna målsättning har
kunnat förverkligas under upprätthållande
av en investeringskvot på 30 procent,
vilket är något mer än under 1954,
Den kreditpolitik, som med framgång
kunde föras 1952 och 1953, visade sig
inte vara till fyllest under sista halvåret
1954, varför vissa åtstramande åtgärder
mot slutet av året måste vidtagas.

När man tar del av reservationen, får
man intrycket att reservanterna i stort
sett bara beskriver läget med andra ord
än utskottsmajoriteten. Reservanterna
uttrycker sin tillfredsställelse med den
statliga upplåningen på den långa marknaden
under året, men de beklagar att
riksbanken ej tagit tillfället i akt att
övergå till rörlig ränta. Med tanke på
det fyraprocentiga statslånets upptagande
måste detta betyda, att reservanterna
menar, att riksbanken borde ha tagit
tillfället i akt att höja räntan över
hela linjen.

För närvarande tycks det i alla fall
vara en utbredd uppfattning, att räntan
är ganska rörlig. När det gäller byggnadskreditivlån
påstås vissa banker nu
ta 5,5 procents ränta, medan sparbankerna
säges ta 5 procents ränta för bottenlån
och borgenslån i bostadsfastigheter.
Man kan alltså konstatera, att de
faktiskt tillämpade räntorna är både
rörliga och höga i förhållande till den
officiella räntan.

Under den tidsperiod, då frågan om
räntans höjd var aktuell, måste man säkerligen
ta hänsyn till de förestående
avtalsförhandlingarna. Hur en räntehöjning
fördyrar och försvårar läget på bostadsmarknaden,
är ju också ofta omvittnat.
Om man bortser från de statligt
belånade fastigheterna och tänker
på hur en hög räntefot i nuvarande läge
verkar för de enskilda som har sina hus
belånade i försäkringsbolag och banker,
finner man att hyrorna i många fall är
fastställda så lågt, att de inte täcker de
höga omkostnader som under de senare
åren blivit en följd av utvecklingen. Re -

sultatet är att husen får förfalla. En stegring
av räntorna på detta område skulle
ha försämrat läget ännu mer.

Vi kan alltså vara glada, synes det
mig, att prisnivån varit stabil och kunnat
bevaras under det gångna året, trots
den ökade aktiviteten i fråga om investeringar
från såväl enskilda som stat
och kommuner. Denna aktivitet har lett
till ett övertryck i samhällsekonomien
under det senaste året.

Nu anmärkte herr Ewerlöf på att regeringen
och riksdagen inte kunnat kontrollera
läget i fråga om investeringarna
under 1954. Men jag vill erinra om
att konjunkturinstitutet i slutet av 1953
riktade en fråga till industrien, hur man
tänkte sig investeringarna under 1954.
Svaren gick ut på att man inom industrien
inte hade för avsikt att öka investeringarna.
Förhållandet blev ju det
motsatta — industrien kom att öka sina
investeringar väsentligt. Med hänsyn till
de lämnade svaren är det dock helt naturligt,
att stora investeringar för statliga
och kommunala ändamål planerades.
Vi vet alla att behoven av investeringar
är mycket stora inom bägge dessa
sektorer. Under de senare åren har
industrien byggt ut i stor utsträckning,
och det är klart att behovet av skolor,
sjukhus och inrättningar av andra slag
är mycket stort. Man tänkte sig alltså
att under 1954 kunna i viss mån tillgodose
detta stora allmänna investeringsbehov.

Nu förordar reservanterna en högre
ränta, och det förvånar mig inte —- under
senare tiden har man ju åtminstone
från nationalekonomiskt håll i stor utsträckning
varit inne på samma linje.
För min del finner jag det resonemanget
egendomligt, att en högre ränta i nuvarande
situation skulle ha verkat särskilt
åtstramande på de viktigaste områdena.
När jag gått omkring i Stockholms
stad och sett vilka stora investeringar,
som staden gör i husbyggen och
i tunnelbanan, har jag frågat mig, om
verkligen en räntehöjning skulle ha verkat
åtstramande i fråga om dessa investeringar.
Jag tror inte heller att de stora
industrierna här i landet, som under

Onsdagen den 23 mars 1955

Nr 10

Ang. riksbankens valuta och penningpolitik m. m.

de senare åren har kunnat skapa stora
reserver, genom en räntestegring skulle
ha behövt inskränka sin investeringsverksamhet.
Under sådana förhållanden
skulle det endast ha blivit småföretagarna
och hantverkarna, som skulle ha
kommit att sitta hårt åt genom en räntehöjning.

Den kreditpolitik, som har tillämpats
under det sista året har inte, åtminstone
under senare delen av året, visat sig
vara till fyllest, varför i alla fall en viss
räntehöjning vidtogs i oktober för att
åtstrama kreditmarknaden. Det har åtminstone
hitintills visat sig, att den har
varit tillräcklig.

Med det anförda ber jag att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr WERNER (bf):

Herr talman! Herr Ewerlöf inledde
sitt anförande med att konstatera, att
det inte var möjligt att föra en diskussion
i detta ämne utan att upprepa tidigare
argument. Det är något som inte
är möjligt att motsäga. Man skulle kunna
säga att ämnet är uttröskat och att
det ur halmen inte kan letas fram några
särskilt nyttiga korn, allra minst några
guldkorn, men möjligtvis något ogräsfrö,
om man driver det alltför långt.

När samtidigt herr Ewerlöf konstaterade,
att majoriteten besitter en hög
grad av förnöjsamhetens dygd, skulle jag
kunna återgälda den artigheten genom
att säga, att minoriteten i särskilt hög
grad besitter oförnöjsamhetens alla egenskaper.
Allting, som sker, måste framställas
i mycket dystra färger för att ge
en bakgrund till de dåliga förhållanden,
som vi enligt oppositionens mening har
här i landet.

Men är egentligen förhållandena så dåliga?
Det kanske ändå kan finnas något
skäl för ett uttryck för förnöjsamhet.
Aldrig har väl det enskilda näringslivets
utdelningar på aktierna varit störde
än nu, och aldrig har aktierna stått
högre. Det kan sägas att det är ett uttryck
för misstron till penningvärdet,
men jag skulle vilja se den finansman,
spm investerar pengar i aktier, om han

vet att det företag, som han investerar i,
går dåligt.

Vi har bakom oss ett år av ökad produktion,
där svårigheten varit att skapa
halans mellan den överarbetstillgång,
som finns, och den bristande tillgången
på arbetskraft. Det är kanske en av de
största besvärligheterna. Men vi kan å
andra sidan påvisa ett ökat produktionsresultat,
där nationalprodukten har ökat
mellan 4 och 5 procent, vilket är mer
än något år tillförne. Jag vill gärna i
detta sammanhang erkänna, att man från
majoritetens sida åtminstone i viss omfattning
är medveten om de risker, som
vårt penningvärde löper, ävensom att
det är vissa företeelser inom det ekonomiska
livet, som inger bekymmer.

När vi diskuterar denna fråga, får vi
komma ihåg att det här för dagen rör
ansvarsfrihet för riksbankens och riksgäldskontorets
förvaltning under år 1954.
Den ekonomiska politiken och riktlinjerna
för denna får vi väl komma tillbaka
till när frågan senare kommer upp
i riksdagen. Men det är omöjligt att inte
i detta sammanhang även komma in på
den ekonomiska politiken.

Vad som enligt herr Ewerlöfs sätt
att se har brustit är att inte vissa förebyggande
åtgärder vidtagits. Det kanske
kan vara riktigt, men det har dock vidtagits
en del åtgärder, som herr Ewerlöf
själv erkände var betydelsefulla.
Bland annat har ett stort obligationslån
tagits upp i syfte att dra rörligt kapital
ur marknaden och därigenom åstadkomma
en åtstramning. Vad man kanske
skulle kunna sätta ett frågetecken för
är de två räntefötter, eller rättare sagt
räntesatser, som tillämpades alldeles inpå
varandra. Det var måhända någonting,
som det kan finnas anledning att
inte helt erkänna såsom riktigt.

Vad som i varje fall för mig framstår
såsom bekymmersamt är nedgången i
valutareserven under föregående år. Jag
kan medge, att denna nedgång under
de två första månaderna på året vänts
till en uppgång, men man frågar sig,
om det skall vara ödesbestämt att valutareserven
under en högkonjunktur
inte kan byggas upp högre än för när -

Nr 10

Onsdagen den 23 mars 1955

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik m. m.

varande skett. Detta bottnar naturligtvis
i det underskott, som handelsbalansen
utvisar och som riksbanken kanske
inte kan göra så mycket åt. Det kan inte
heller vara ödesbestämt, att denna handelsbalans
skall visa underskott på en
miljard kronor per år. Vi behöver givetvis
sälja varor och produkter till utlandet
och vi behöver även importera
varor från utlandet, men det är ingenting
bestämt att vi skall importera varor
för en miljard kronor mer per år
än vi kan sälja. Detta är någonting som
bör observeras om det gäller att begränsa
importen av umbärliga varor. I förhållande
till föregående år har vi en
mycket betydande import — vi liar en
bilimport för 744 miljoner kronor, som
väl i sin mån bidrar till underskottet i
handelsbalansen. Men därtill kommer de
belastningar i övrigt på samhällsekonomien
denna växande bilpark medför. Jag
medger att det är nödvändigt att importera
bilar, men det är fråga om huru
stor denna import behöver vara, och om
man här beräknar utströmningen av
svenskt kapital för bilimporten och för
bensin och brännoljor till 1,5 miljoner
kronor, utgör detta en mycket hård belastning.

Här har talats om den brist på vilja
till sparsamhet som kanske är en av de
mest bekymmersamma företeelserna när
det gäller det enskilda sparandet. På vissa
punkter kan dock spåras åtgärder,
som gynnat det enskilda sparandet. Jag
vill särskilt påpeka skogsinvesteringskontot,
som i hög grad tillför bankerna
skogsintäkter och gynnar banksparandet.
Detta system som innebär en viss
tidsfrist med skattebetalningen och innebär
en möjlighet att fördela skatterna, kan
måhända tack vare de erfarenheter, som
vunnits, ytterligare utbyggas.

När vi talar om sparande, kan det
kanske vara skäl i att framhålla att både
det allmänna och det enskilda sparandet
avsätter mycket goda resultat. Om
jag skulle tänka mig en inventering av
de produktiva skogstillgångarna här i
landet, är det ingen överdrift att säga
att vi här upplagrar ett växande produktivt
skogsbestånd, något som huvud -

sakligen sker genom att de enskilda
skogsägarna förvandlar marker, som tidigare
utgjort betesmarker och ängsmarker,
till högproduktiva skogsmarker.
Detta är en omständighet som inte alltför
mycket behöver fördystra framtiden.

Utbyggandet av våra vattenfall kan liknas
vid en upplagring av kol till mycket
stora värden. Jag skall besvära kammaren
med att nämna några siffror. Vårt
utbyggnadsprogram på vattenkraftens
område för närmaste åren avser 1,8 miljarder
kilowattimmar per år i grovt medeltal.
Om jag omräknar detta i pengar
efter ett värde av 3,5 öre per kilowatttimme,
blir det en årlig avkastning på
över 60 miljoner kronor. I och för sig
utgör detta en ränta på 1,5 miljard kronor
per år efter 4 procent. Jag tycker
inte alls att detta är en dålig form av
sparsamhet. Det är troligt, att ungefär
hälften av detta sparande faller på de
enskilda företagen och den andra hälften,
med möjligen några differenser, på
staten. Hur många svenskar vet, att vi
i Stornorrforsen i Umeälv håller på atl
bygga Västeuropas största kraftstation
på 500 000 hästkrafter med en årsproduktion
av 3,5 miljarder kilowattimmar"?
Efter samma beräkning med 3,5 öre per
kilowattimme ger detta en inkomst av
ca 12 miljoner kronor per år.

Jag vet att efter mig på talarlistan
kommer en mycket sakkunnig man, herr
De Geer. Jag skall be att få fråga honom:
Hur många ton kol motsvarar detta
utbyggnadsprogram på 1,8 miljarder
kilowattimmar i en kolupplagring som
påspädes varje år genom naturens egen
funktion? Jag tycker nog att vi inte behöver
anslå riktigt så mörka tongångar
som herr Ewerlöf gjorde, när han inte
fått sin gamla önskedröm om höjd ränta
uppfylld som i hans vokabulär heter
rörlig ränta. Det är väl egentligen på
denna punkt som vi skiljer oss åt i väsentlig
grad, eftersom vi har olika uppfattningar
om räntans inverkan på prisbildningen
och på näringslivet. Jag är
medveten om att en höjd ränta kommer
att höja penningvärdet avsevärt, men
att det kan åstadkomma även mycket an -

Onsdagen den 23 mars 1955

Nr 10

Ang. riksbankens valuta och penningpolitik m. m.

nät. Vi har minnen därav från tidigare
år, när näringslivet kämpat med svårigheter
på grund av den höga räntan, som
åstadkom stagnation och störningar i
produktion, investeringar och nyetablering.
Vad är en höjd ränta annat än en
omkostnadsfaktor i produktionen, som
i likhet med de höga lönerna och, låt
mig även gärna säga, de höga skatterna
och andra kostnadsfaktorer inverkar på
varans eller tjänstens slutpris? Den är
därjämte kanske i viss mån inflationsdrivande
eller verkar åtminstone fördyrande
på varor och tjänster, ty konsumenten
får alltid med ett större antal,
till sitt värde urholkade, kronor betala
en mindre volym varor vars pris
rönt inverkan av stegrade produktionskostnader.

Jag undrar, om vi inte i diskussionen
bör uppfatta räntan såsom något dubbelsidigt
och inte ett allena saliggörande
moment, som skall rädda allting på penningpolitikens
område. Vilken inverkan
bär en höjd ränta t. ex. för jordbruket?
De rörliga lånen i jordbruket belöper sig
till 40—50 miljarder kronor. En höjning
av räntan med en procent betyder
beträffande dessa lån en höjning med
40—50 miljoner på jordbrukets omkostnadssida.
Tillsammans med räntan på
de bundna lånen skulle en sådan räntehöjning
enligt förefintlig statistik medföra
en kostnadshöjning med cirka 100
miljoner kronor. Jag kan ställa frågan
just i dag, när man diskuterar täckningen
för jordbrukets ökade kostnader: Är
industri, näringsliv och konsumenter
villiga att betala den ökade kostnad, som
drabbar jordbruket vid en höjd ränta?

Det skulle vara mycket att säga i detta
sammanhang. På den här punkten kan
herr Ewerlöf och jag inte riktigt komma
överens. Jag har råkat växa upp i ett
litet jordbrukarhem, där föräldrarna
kanske under långa nätter våndats med
bekymmer, hur de skulle kunna betala
sin sexprocentsränta på det skuldsatta
hemmet och där barnen ängslats för att
hemmet kanske höll på att gå ifrån föräldrarna.
Man ser litet annorlunda på
problemen efter den erfarenheten än vad
en representant för försäkringsvärlden

gör, med dess oerhörda fonder, där räntan
naturligtvis spelar en mycket stor
roll för den ekonomiska avkastningen
av rörelsen.

Jag vill sluta med att konstatera någonting
som vi kanske kan vara eniga
om. Det är alltid ett hälsotecken, då
riksbankens göranden och låtanden diskuteras
i Sveriges riksdag. Sedan ett par
hundra år tillbaka har den svenska riksförsamlingen
mycket bestämt hävdat såsom
en rätt att bestämma över sin egen
bank, rikets ständers bank, och att själv
vara den bankens huvudman. Låt mig
konstatera, att det är vår uppgift att
fortsätta den traditionen, ty det kan inte
vara någon lycklig ordning, om riksbanken
så småningom skall sortera som en
filial under finansdepartementet.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets uttalande i ärendet.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill inte låta det stå
oemotsagt, då min vän herr Werner målar
ut mig som en kverulant och en som
i största allmänhet är missnöjd med
allting. Det finns dess bättre mycket som
jag har anledning att vara belåten med,
men det gäller att hålla fast vid vad det
är fråga om i det här sammanhanget.
Här diskuterar vi uteslutande den ekonomiska
politik, som riksbanken för i
syfte att garantera oss ett stabilt penningvärde.
I fråga om den politiken har
jag ingen anledning att vara tillfredsställd.

Här har den omständigheten, att aktievärdena
stiger, åberopats som en omständighet
som jag borde vara nöjd med.
Jag är själv inte i någon större utsträckning
aktieägare, men den omständigheten,
att aktierna stiger, betraktar jag såsom
i allra högsta grad ogynnsam. Jag
tycker att det är en varningssignal i nuvarande
läge. Det faktum, att efter utbjudandet
av det statliga fyraprocentlånet
i höstas, man omedelbart kunde inregistrera,
hur aktievärdena hastigt föll,
var ett sundhctstccken och ett tecken,
som innebar att detta lån uppfattades
som en ny giv i fråga om räntan. Men i

Nr 10

Onsdagen den 23 mars 1955

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik m. m.

och med att det visade sig att det inte
var så, började aktievärdena att gå i
höjden igen. Denna höjning var bara en
avspegling av inflationsförväntningarna
och därför inte en omständighet att uttrycka
någon glädje över.

När herr Werner berör räntespörsmålet,
har han så svårt att hålla fast vid vad
det är fråga om. Han talar om den höga
räntan, den höjda räntan o. s. v. I själva
verket är det fråga om en rörlig ränta.
I nuvarande läge skulle det innebära en
höjd ränta, men märk väl, att jag flera
gånger har uttalat, att jag skulle ha varit
fullt tillfredsställd med att man på
hösten 1954 efter utgivandet av fyraprocentlånet
låtit övriga räntor anpassa
sig till det därmed skapade läget. Bara
det faktum, att man hade varit konsekvent
och tillämpat en riktigt avpassad
ränta över hela fältet, skulle ha kunnat
få en helt annan effekt än den som nu
uppnåtts. Herr Werner är mycket nöjd
med 4-procentslånet, men han tycker
tydligen att det var riktigt att det fick
bli en engångsåtgärd och att man därefter
strävade tillbaka till den gamla
räntesatsen. Vad är resultatet? Jo, i dagens
läge kan man köpa statsobligationer,
som ger en ränteavkastning på mellan
3,8 och 3,9 procent, under det att
räntan på bundna inteckningslån och
kommunlån är fastlagd vid 3,7 procent.
År nu detta en räntemarknad som kan
betraktas som tillfredsställande?

Herr WERNER (bf) kort genmäle:

Herr talman! Jag sade ju klart och
tydligt ifrån, att de höjda aktievärdena
kunde vara ett tecken på misstro mot
penningvärdet, men jag fällde också den
anmärkningen att ingen skicklig finansman
investerar pengar i ett företag som
visar en dålig utvecklingstendens.

Herr Ewerlöf vill väl ändå inte bestrida
att vi i viss mån haft en rörlig
ränta på lånemarknaden under senaste
året. Herr Ewerlöf kan ju försöka ta
upp ett kort lån till den gamla räntesatsen,
så får herr Ewerlöf se, om det
lyckas. Jag anser att situationen på det
området visar att räntan ingalunda är
fastlåst, utan tvärtom ganska rörlig.

Herr WEHTJE (li):

Herr talman! I bankoutskottets utlåtande
rörande riksbankens och riksgäldskontorets
förvaltning under fjolåret
ävensom i den till utlåtandet fogade reservationen
har vissa jämförelser gjorts
mellan den ekonomiska utvecklingen i
fjol och tidigare. I reservationen har
dock jämförelsen utsträckts till flera år,
medan majoriteten begränsar sig till ett
enda, nämligen 1953. Nu var emellertid
detta ett år som i viss mån kännetecknades
av stagnationstendenser i det enskilda
näringslivet under inflytande av
olika faktorer, varför fjolårets i och för
sig ganska måttliga uppsving lätt får ett
sken av att ha varit betydligt kraftigare
än det i själva verket var. Detta gäller,
såsom särskilt understrvkes i reservationen,
den del av den ekonomiska verksamheten
som utgöres av det enskilda
näringslivets investeringar.

Jag kan inte underlåta att reagera mot
majoritetens sätt att göra jämförelser
mellan de privata investeringarna i fjol
och år 1953, då dessa var exceptionellt
små. En dylik jämförelse framstår för
mig som missvisande. Syftet tycks vara
att försvara de åtgärder mot företagsamheten,
som redan beslutats i år i form
av en ny investeringsavgift, respektive
är föreslagna i form av skärpta beskattningsregler
för företagen. Det är lätt
att glömma, men man får inte se bort
ifrån att investeringarna under år 1953
var belagda med en tolvprocentig investeringsavgift,
att finansministern redan
på våren 1953 lät förstå att avgiften
skulle försvinna för år 1954, att den,
som kunde uppskjuta sina planerade investeringar
till detta år, av regeringen
uppmanades att göra så med motivering,
att det då skulle bli billigare att investera,
och att investeringsavgiften åtminstone
för de större företagen uppgick till miljonutgifter
som skulle kunna sparas genom
uppskov till 1954. Är det då att
undra på att investeringarna under år
1953 blev låga? I själva verket kan man
väl närmast förvåna sig över att de enskilda
investeringarna under 1954 inte
blev större än de blev, när det var första
gången på tre år som företagarna

Onsdagen den 23 mars 1955

Nr 10

Ang. riksbankens valuta och penningpolitik m. m.

kunde verkställa moderniseringar och
kapacitetsutvidgningar utan att drabbas
av investeringsskatt eller investeringsavgift.

Om man skall komma fram till en objektiv
och balanserad bedömning av de
privata investeringarnas omfattning under
fjolåret, får man inte, som utskottsmajoriteten
gör, begränsa sig till ett år
och därtill just år 1953, utan man måste,
såsom skett i reservationen, utsträcka
jämförelsen över ett flertal år. Det visar
sig då att de privata investeringarna
gått kraftigt tillbaka under de senaste
åren, medan de offentliga bar ökat under
hela efterkrigstiden och särskilt starkt
under de senaste åren. Även om industriens
investeringar med 15 procent överstiger
1953 års exceptionellt låga nivå
—- jag vill på intet sätt besirida att 1954
års investeringar ökat, men ökningen är
med sina 15 procent inte stor — är de
i varje fall lägre än investeringarna under
år 1951. Enligt min mening finns
det inte efter en objektiv bedömning tillräckliga
belägg för att de privata investeringarna
i fjol var för stora.

Däremot har de offentliga investeringarna
fortsatt att öka inte endast i förhållande
till år 1953, då ökningen var
10 procent, utan år efter år under hela
efterkrigstiden. Är det med hänsyn till
risken för en överansträngning av de
samfällda resurserna nödvändigt att begränsa
investeringarna, kan detta inte
utan vådliga konsekvenser få gå ut enbart
över de privata. Det måste iakttagas
den allra största försiktighet vid fördelningen
av begränsningarna även i
detta hänseende. Sedan den första femårsperioden
efter kriget har de enskilda
investeringarnas andel av de totala exklusive
bostäder gått ned från i genomsnitt
45 till 40 procent år 1954, medan
de offentliga gått upp från 30 till 39
procent.

När det gäller fördelningen av landets
sparkapital i investeringar för offentliga
eller enskilda ändamål, måste större
hänsyn tagas till räntabiliteten än nu
sker, och näringslivet får säkerligen i
allmänhet ges en bestämd prioritet före
det offentliga. Näringslivet svarar ändå i

avgörande grad både för sysselsättningens
upprätthållande och levnadsstandardens
höjande.

Sedan skulle jag, herr talman, vilja
säga några ord om valutautvecklingen,
men innan jag går in på den frågan,
skulle jag till utskottets talesman och
till herr Werner vilja säga något om
ränteavvägningen. Ränteavvägningen
skall ju registrera knappheten på penningmarknaden,
och den är otvivelaktigt
ett barometerutslag, som såväl kommuner
som enskilda företagare rättar sig efter
i mycket större utsträckning än man i
allmänhet gör sig någon klar uppfattning
om. Herr Sundvik talade om Stockholms
stads investeringar, som man ser
här dagligdags, och han trodde inte, att
man genom en kapitalåtstramning, som
toge sig uttryck i en räntehöjning, skulle
inverka på dessa investeringar. Det är
väl möjligt att inte dessa investeringar
skulle avstanna därför att det konstaterats
en knapphet på kapitalmarknaden,
men jag tror man kan vara ganska säker
på att även Stockholms stad betänker
sig mer än en gång, innan den sätter i
gång ytterligare stora investeringar. Likaså,
herr Werner, kommer de s. k.
självfinansierande företagen också att
taga intryck av en klart markerad kapitalknapphet,
som ger sig till känna i en
räntehöjning. Jag skulle vilja säga, att
de, som har det väl ställt, och de, som
har det dåligt ställt, reagerar på precis
samma sätt. De, som är svagt ställda, får
ju känna det direkt; de andra känner
det mera indirekt, men de är så pass
tänkande, att de gör klart för sig vad en
sådan signal innebär.

Herr Werner sade, att för att en räntehöjning
skall få någon effekt bör den
tilltagas så, att det är fara värt att den
gör mer skada än nytta. Herr Werner
måste ju göra klart för sig, att avvägningen
av en räntehöjning får göras med
hänsyn till inflationstrycket. Har man
låtit det gå så långt, att det råder mycket
starkt inflationstryck, vill jag inte
bestrida att det måste göras en ganska
stor räntehöjning för att få en tillräcklig
effekt, men om man använder det
smidiga vapen, som räntan är avsedd

Nr 10

Onsdagen den 23 mars 1955

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik m. m.

att vara, och på ett tidigt stadium låter
det visa vad tiden är liden, så behöver
höjningen inte få någon nämnvärd omfattning,
utan då räcker det med en
liten räntehöjning, och när faran inte
föreligger i samma omfattning som förut,
kan man omedelbart lätta på trycket.
Detta är åtgärder av helt annan innebörd
än om man skall gå in på direkta
regleringar, skatteåtgärder eller annat
sådant, ty det tar ju år, dels innan de
börjar verka och dels innan man kan
befria sig ifrån dem. Jag tycker att så
mycket som vi talat om dessa problem,
skulle även de, som inte dagligen sysslar
med ekonomiska problem, ha kommit till
insikt om att här föreligger dock förhållanden
som man får ta hänsyn till.

Sedan skulle jag, herr talman, vilja
säga några ord om valutautvecklingen
under fjolåret. Yad som måste konstateras
är att det av alla omfattade önskemålet
om en förstärkning av valutareserven
inte har kunnat förverkligas, vilket
är beklagligt. Man kan nämligen enligt
min mening inte säga, att vi har en tillfredsställande
valutareserv, när denna
gått ned med något hundratal miljoner
kronor från en redan förut alltför låg
nivå. Valutareserven är alltjämt för liten.
Den egentliga guld- och dollarreserven
har dock ökats, och det är gott och
väl. Härigenom har möjligheterna för en
större frihet i våra förbindelser med utlandet
och för svenska företagare att till
gagn för exporten bygga ut sina handelsförbindelser
med utlandet förbättrats.
Det är också nödvändigt, att detta sker,
att vi kan gå samma vägar som andra
länder gör, när de söker sig ut i världen,
ty stora ansträngningar måste göras att
öka guld- och dollarreserverna. Endast
dessa är i verklig mening sådana likvida
tillgångar som valutareserven bör bestå
av. Det är på dessa som hela tyngden
kommer att vila, när konvertibiliteten
blivit genomförd.

Under fjolåret har vår ställning i den
europeiska betalningsunionen klart försämrats,
vilket ytterligare accentuerats i
vår. I och för sig kan en mera omfattande
svensk förskottsgivning till EPU i
nuvarande ansträngda ekonomi inte an -

ses önskvärd, men det kan ifrågasättas,
om det ej ligger en fara i utvecklingen,
som den nu går. Det är helt visst mycket
angeläget för oss att nu söka få balans
mot EPU.

Frilistningen av importen utökades under
fjolåret mot dollarområdet. Hittills
har detta inte fått de ogynnsamma verkningar
för valutareserven som tidigare
befarades. I själva verket är det importen
från OEEC-länderna som tycks vara
den starkare. Konkurrensförhållandena
mellan dollarområdet och OEEC-länderna
har uppenbarligen hittills inte utfallit
till nackdel för de senare. Mot denna
bakgrund har jag den uppfattningen,
som jag tidigare givit uttryck åt, att liberaliseringen
av dollarimporten, som
otvivelaktigt är en riktig åtgärd, kunde
ha kommit tidigare.

Valutareserven fick under fjolåret en
förstärkning med de i Schweiz upptagna
lånen. Syftet härmed har angetts vara
dels att förstärka valutareserven, dels att
för eventuella framtida behov skapa en
kontakt med den schweiziska kapitalmarknaden.

Först vill jag till detta foga den förhoppningen
att det skall föras en sådan
ekonomisk politik i vårt land, att vi av
egen kraft blir i stånd att skaffa oss
den valutareserv som landet behöver och
i stort slipper falla tillbaka på utländsk
upplåning. Dessa lån är de första som
vårt land på mycket länge emitterat på
en verkligt fri marknad. Så mycket angelägnare
är det, särskilt med tanke på
den uttalade möjligheten av nya svenska
statslåneemissioner utomlands, att de
svenska lånens rykte för tillförlitlighet
inte ifrågasättes. Jag måste därvid fästa
uppmärksamheten på att kursen på de
svenska lånen nu ligger rätt mycket under
pari på de schweiziska börserna.
Den 6 oktober i fjol stod majlånet i eu
kurs av 102,75, medan både maj- och
novemberlånen den 18 mars i år •— den
sista för mig tillgängliga uppgiften —
stod i 98 å 98,25. Naturligtvis skall man
inte överdriva betydelsen av fluktuationer
i obligationskurserna, särskilt inte
på en fri marknad, där hela ränteläget
fluktuerar, men i detta fall har de svens -

Onsdagen den 23 mars 1955

Nr 10

Ang. riksbankens valuta och penningpolitik m. m.

ka lånen vid jämförelse med andra lån
— och trots, som vi här i landet ser saken,
mycket gynnsamma villkor bland
annat i skattehänseende —• ådagalagt en
viss svaghet. Om vi skall kunna låna
utomlands, måste vi se till, att förtroendet
för oss och vår ekonomiska politik
bevaras. Förtroendet är i dessa
sammanhang en ytterst viktig sak. Det
fria schweiziska kapitalutbudet till utlandet
är inte obegränsat -— det utgjorde
i fjol 395 miljoner francs, varav Sverige
fick 110 miljoner ■— och konkurrensen
är hård. Vi måste göra klart för oss
den realiteten, att lånemöjligheterna på
de internationella kapitalmarknaderna,
inte endast den schweiziska, är nog så
begränsade.

Sammanfattningsvis vill jag säga, herr
talman, att den ekonomiska utvecklingen
under fjolåret företer vissa gynnsamma
drag. Dit vill jag framför allt räkna
produktionsökningen och den omständigheten,
att inkomstutvecklingen varit
förhållandevis lugn och priserna därför
särskilt under fjolårets första hälft tämligen
stabila. Svensk ekonomi arbetar
dock, som det heter, under ett visst övertryck,
vilket särskilt mot årets slut blivit
besvärande. Detta har kommit till synes
framför allt i valutautvecklingen och
i den inhemska likviditetsökningen. För
dessa saker har emellertid herr Ewerlöf
tidigare i sitt anförande bär i kammaren
lämnat en ingående redogörelse. Jag vill
därför endast säga, att enligt mitt sätt
att se kan riksbanken inte fritas från
sin del av ansvaret för utvecklingen.

Herr talman! Med detta ber jag att få
yrka bifall till den av herr Ewerlöf
in. fl. avgivna reservationen.

Herr DE GEER (fp):

Herr talman! När vi förra året debatterade
denna fråga, gällde en del av
diskussionen, huruvida de depressiva
tendenserna möjligen kunde vara starkare
än de som gick i inflationistisk
riktning. Man bedömde då läget mot
bakgrunden av den ogynnsamma konjunkturen
för järnverk, mekaniska verkstäder
och textilindustrien, som då präg -

lade slutet av år 1953. Det var då mörka
moln vid horisonten, och detta gjorde
att man med en viss rätt kunde säga att
läget var labilt och att det även fanns
depressiva tendenser. Det är med tillfredsställelse
man nu kan konstatera, att
de mörka molnen skingrats så när 6om
på ett, som ligger kvar ganska hotande,
nämligen över textilindustrien.

Ett år efteråt måste man ju konstatera,
att för dagen är det obetingat de inflationistiska
tendenserna som tagit överhand,
inte bara i vårt land utan även i
Förenta staterna, England och i viss mån
Schweiz, som vi så ofta åberopar här. Vi
har en typisk mätare på de inflationistiska
tendenserna, som är mera känslig
än index och dylikt och som herr Ewerlöf
i sin replik till herr Werner nyss
var inne på, nämligen aktiekurserna.
Dessa kursers höga läge är inte beroende
av den avkastning man har och
förväntar, utan är en diskontering av
ett väntat lägre penningvärde. Det är ju
ganska naturligt. Man kan fråga sig: Är
ett stabilt penningvärde i ett demokratiskt
samhälle möjligt vid full sysselsättning?
Vi har en stor utredning, som
arbetar på att lösa detta problem. Men
frågan kan onekligen ställas mot bakgrunden
av en mansålders erfarenhet. I
stort sett har denna tid kännetecknats
av ett sakta fallande penningvärde, och
de gånger som penningvärdet inte har
fallit, utan man tvärtom haft en deflationistisk
utveckling, har det varit verkliga
katastroftider, som ingen vill ha tillbaka.
Därför tror jag, att jag rent av vågar
tillspetsa saken och säga, att en viss,
mycket begränsad inflation är att föredra
och att den alltid kommer att råda
i ett demokratiskt samhälle, där partierna
är lyhörda för att tillgodose de stora
intressegruppernas krav och önskningar.
Men det gäller ju att hålla denna
inflation inom mycket måttliga gränser
eller rättare sagt att begränsa den
till en tendens till sänkt penningvärde
— ett stabilt penningvärde är det ju allas
vår skyldighet att söka slå vakt om.

Man måste konstatera, att det finns en
grupp av människor, som reagerar mycket
litet inför den senaste mansålderns

Nr 10

Onsdagen den 23 mars 1955

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik m. m.

successiva nedgång i penningvärdet. Det
är en mycket stor grupp, nämligen spararna.
Man kan verkligen ifrågasätta
människan som homo sapiens, när man
ser henne som sparare, och man frågar,
om hon inte mer påminner om myrorna.
Det innebär ingen dålig liknelse heller,
men man kan riva om hur mycket som
helst i en myrstack — myrorna börjar
ändå omedelbart att laga stacken. Tänk
på tyskarna som för närvarande är,
kanske näst schweizarna, världens bästa
sparare. De har under en generation två
gånger fått uppleva att penningvärdet
fördärvats totalt, och likväl sparar de
fortfarande.

Sedan har vi schweizarna som är utomordentligt
goda sparare och ofta åberopas
som föredömliga exempel för oss
svenskar. Så bör vi nog göra sägs det,
men vi måste också erkänna att schweizarna
har det ganska tråkigt, och vi svenskar
har det även ganska tråkigt när vi
besöker Schweiz. Det var till och med
en föredragande inom bankoutskottet
som yttrade detta häromdagen. Men vi
skall inte kritisera våra vänner schweizarna
för det. Om de tycker att det är
roligt att spara, så är det ju bra för landet.
Jag anser att vi bör gå en medelväg.
Varje åtgärd som kan befordra sparandet
i vårt land är önskvärd, eftersom vi
till skillnad mot tyskar och schweizare
icke har något naturligt anlag åt det hållet.
Sparande främjas ju, om man bibehåller
penningvärdet. Övriga åtgärder
för att befordra sparandet är utomordentligt
viktiga. Jag skall inte gå in på
dem i detta sammanhang. Vi får dem
under behandling i riksdagen senare.

Oppositionens uppgift är ju att kritisera,
och det har jag kanske inte gjort
så mycket hittills. Jag skall nu rikta kritikens
strålkastare mot den fråga vi behandlar
i dag och begränsa mig till en
sak. Herr Ewcrlöf har enligt min uppfattning
på ett utomordentligt sätt betat
av kritikens betesfält, så att där återstår
just ingenting. Jag vill emellertid
än en gång peka på en sak som han också
talade om, nämligen det fyraprocentiga
lån som emitterades bär i höstas.
Det var en klok åtgärd, anser jag. Riks -

bankschefen Mats Lemne kommenterade
det dagen efter i radio. Vi, som lyssnade
på detta, kommer ihåg att han sade att
aktiekurserna fallit och att de skulle falla
mera. »Detta», sade han, »anser jag
är en fördelaktig och önskvärd reaktion.
Företagarna kommer att ta sina planer
för investeringar under omprövning.»
Det gjorde de också vid det tillfället.
Men det dröjde inte mer än fjorton dagar,
förrän man kom underfund med att
denna räntepolitik inte fullföljdes. Sedan
steg aktiekurserna kraftigare än någonsin
tillförne, och företagarna lade på
hyllan sina funderingar att ändra på investeringarna.
Därefter har vi fått investeringsskatten,
och jag undrar, om vi
hade behövt den, i fall vi hade fullföljt
den räntepolitik vi inledde förra hösten.

När vi föregående år talade här i kammaren
om räntan, vill jag minnas att del
från majoritetshåll framhölls att en räntehöjning
kan vara motiverad med tanke
på att vi skulle få en försämrad konjunktur,
ty då hade man anledning att
sänka räntan, och gick man därvid ut
från ett högre läge, så stimulerade man
bättre de domnande krafterna inom industrien.
Ja, räntevapnet skall givetvis
verka i båda riktningarna.

Jag vill betona att trots att de inflationistiska
krafterna nu tycks vara starkast,
är läget dock ganska labilt. Förenta
staterna är en mycket oviss faktor
att räkna med. Många amerikaner
hävdar i dagens läge att situationen påminner
om 1929 års. Detta tror inte jag,
ty i Förenta staterna liksom här är hela
statsmakten numera inriktad på att motarbeta
en kraftig konjunkturomsvängning.
Men att vi bör ha våra vapen smidda
och redo för ingripande i båda riktningarna
är nog klart.

Innan jag slutar, ber jag att få svara
på en fråga som herr Werner riktade
direkt till mig. Han betonade att vi trots
allt bedriver elt mycket intensivt sparande
i vårt land därigenom att vi så
kraftigt bygger ut våra kraftstationer.
Han meddelade att vi ökade antalet kilowattimmar
med 1,8 miljarder om åre!
och att det var en mycket stor summa.
Han bad mig svara på hur mycket des -

Onsdagen den 23 mars 1955

Nr 10

Ang. riksbankens valuta och penningpolitik m. m.

sa kilowattimmar betyder i kol eller olja.
Jag måste säga att jag tror, att jag
är den ende ingenjören här i kammaren
utom den föregående talaren, som
ju t. o. m. är teknisk doktor. Han talade
emellertid vid det tillfället, så jag kunde
inte konsultera någon om hur mycket
kilowattimmar detta motsvarar i kol
och olja. Själv har jag glömt det, men
så mycket kan jag säga att det inte går
att utan vidare svara på frågan. Det
blir, herr Werner, en oerhört stor skillnad,
om man tänker sig att vattenkraften
ersätter kol, som används för att
alstra kraft, eller kol som skall skapa
värme. Genomsnittligt är besparingen
givetvis mycket större än de 60 miljoner
kronor han talade om. Han sade att
värdet av kraftökningen var 60 miljoner
kronor som kom av de besparingsåtgärder
det innebar att bygga ut våra kraftstationer.
De är ofantligt mycket större
än 60 miljoner kronor om året. Här har
vi förvisso en av de kraftigaste hävstängerna
som verkar till att vårt land kan
hävda sig så väl i den internationella
konkurrensen.

Det är med stor tillfredsställelse man
konstaterar att kraftinvesteringar är befriade
från investeringsavgift. Där hotar
visserligen andra faror i form av
svårigheter för sjöregleringar o. s. v.
Jag är själv medlem av en kommitté på
området, men detta hör inte hit. Vi får
tillfälle att återkomma till den saken
sedan.

Herr MOGÅRD (s):

Den föregående ärade talaren är ingen
schweizare; han är det i varje fall
i betydligt mindre utsträckning än
de övriga reservanterna, herrar Ewerlöf
och Wehtje. Vad han sade är för visso
mycket tänkvärt. Han sade bland annat
att vi står mycket nära en inflation.
Detta skulle han ha sagt, när vi för
några veckor sedan här i riksdagen diskuterade
bilaccis och investeringsavgift.
Då föreföll inte inflationen så viirst niira
förestående, som den ansågs vara från
deras sida som Iade fram förslag om
dessa ting.

Jag skall i alla fall bara syssla med
dagens ärende, nämligen decharge för
riksbanken. Vi som under årens lopp
följt med diskussionen kring detta ämne
har märkt huru intresset mer och
mer krympt både i kammaren och, tycks
det, bland opponenterna inom bankoutskottet.
Läser man i dag både utskottsutlåtandet
och reservationen kan man
knappast fatta varför inte dessa båda
skulle kunna förenas, varför man ändå
till varje pris ehuru med allt mattare
skäl skall uppehålla denna motsättning,
när det dock gäller en angelägenhet nämligen
valutavården som är lika betydelsefull
som vår försvarspolitik. Valutavården
är inte och får inte vara ett partiskiljande
problem. Den är någonting
som man måste samlas kring.

Jag menar inte att man skulle samla
sig kring vissa fastlåsta principer, ty
trots att vårt land på sitt sätt är en ekonomisk
stormakt, är det också en ö i
de ständigt skiftande världshändelsernas
brusande hav. Det vore nästan det olyckligaste
av allting, om någon principryttare
skulle få hand om våra valutafrågor.
Det är inte så mycket en rörlig ränta
som behövs utan mera rörlighet och smidighet
när det gäller att möta de många
och varierande krav, som händelserna
inte minst på handelns område ställer på
oss. När vi nu skall välja ny riksbankschef
är det därför enligt min uppfattning
ganska viktigt att vi då tänker på
hurudan utrustningen är hos den person
vi skall ha. Av det elektorsval som skett
i dag bör jag förstå, att riksdagen alltjämt
har ett inflytande och därmed också
ett ansvar för vem som skall väljas.
I varje fall tror jag inte att man gör
riksbanksledningen rättvisa, då man såsom
opponenterna gör gällande, att det
på något sätt brustit i dennas smidighet
inför de växlande situationerna. Det
går inte att låsa sig fast vid den ena eller
andra räntepolitiken. Det är sålunda
oriktigt att påstå att riksbanksledningen
bedrivit en den fastlåsta räntans politik.
Det har den, som vi alla vet, inte
gjort. Vi har haft en rörlig ränta i den
utsträckning, som varit rimligt. Men den
bär kompletterats med åtgärder av det

Nr 10

Onsdagen den 23 mars 1955

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik m. m.

slag som nu en gång är normala när det
gäller att reglera valutans ställning, nämligen
med investeringsbegränsningar,
med överbalansering av budgeten och
annat sådant som kan ligga vid sidan av
riksbankens direkta handläggning men
där även riksbanken spelar en stor roll.
Det torde vara alldeles nödvändigt att
man fortsätter på denna väg. Det är av
avgörande ekonomisk betydelse både för
oss själva och för våra affärsförbindelser
med andra länder. Vi är ett litet land,
som måste noga kalkylera med vår utrikeshandels
bytesbalans vid köp och
försäljning av svenska varor. Det är på
dess överskott vi bygger vårt välstånd.
När vi ser massorna av nyinköpta bilar
och radiogrammofoner, hör talas om utländska
resor och andra trevligheter
som vi har råd till i vårt land, är det ju
klart att vi gärna vill tro att detta skall
kunna fortsätta. Vi kan inte begripa varför
vi skall behöva gå omkring och bära
på bördor av ängslan för en inflation.
Men denna sammanhänger just med att
vi skaffar oss alla dessa goda ting genom
att vi fördelaktigt kan sälja våra
industriprodukter och råvaror och att
det ännu finns folk i världen som behöver
och vill köpa dem till goda priser.
Vi lägger upp en valutareserv av överskott,
och jag tror att det vore mycket
lyckligt om denna valutareserv kunde
ökas, ty den blir så att säga reservfonden,
om — jag tror nästan man bör säga
när — de onda dagarna kommer.

Reservanterna i utskottet säger att vi
misshushållar med våra kapitaltillgångar.
Vi investerar för mycket och i varje
fall investerar vi fel, heter det. Om
vi tillämpade en rörligare ränta, skulle
det vara liksom en regulator. Räntan har
dock hos oss inte varit mindre rörlig än
i vårt stora avnämarland England och
inte heller mindre rörlig än i Schweiz.
Schweiz har haft under årens lopp en
mycket mera fastlåst ränta. Våra investeringar
har, enligt herr Ewerlöf och
herr Wehtje, stigit och fördelats ogynnsamt
sedan 1938. När man tittar på de
angivna siffrorna inbjuder de egentligen
inte till så dystra betraktelser. Nu är det
olyckligt att välja 1938 som utgångs -

punkt för jämförelser. Det har ju hänt
en massa saker sedan 1938, bl. a. ett
stort världskrig. Inte bara i vårt land
utan överallt och i alla demokratiska
länder har politiken lagts om för en
mera social typ av samhälle. Det vore
mycket bättre om jämförelse gjordes
med ett så tämligen normalt år som
1948. Då är det inte så stor skillnad som
skett i uppdelningen av investeringarna
på den offentliga och den enskilda sektorn.

Vart går för övrigt dessa offentliga
kapitalinvesteringar? Jo, de går till samma
grupper av ändamål som de stora
huvudposterna på driftbudgeten. De går
till vårt försvarsväsen, till våra trafikanläggningar,
till våra kraftbyggen etc.
Men där stannar ju inte pengarna utan
sedan går de ut till det enskilda affärslivet,
de enskilda näringsföretagarna och
de enskilda medborgarna. Jag är så
barnslig att jag anser att höga löner är
den mest fruktbara jordmånen för vårt
näringsliv, och det är ingenting att sörja
över att vårt folk får höga löner att röra
sig med såsom betalning för produktivt
och lönande arbete.

Det vore ledsamt, det vill jag gärna
medge, om vår exportindustri verkligen
sakligt skulle missgynnats genom fördelningen
av våra investeringsmedel.
Men var finner man bevisen härför? Jag
måste å andra sidan fråga mig: Är då
alla investeringar hos enskilda företag
alltid kloka? Är alla investeringar som
görs av staten alltid dumma? Kan man
inte tänka sig att det är ungefär samma
människor, som därvid styr å ömse håll,
och att, enligt en obönhörlig lag som
sträcker sig vida utöver vad Sveriges
riksdag kan besluta, följden blir den att
om man handlar ekonomiskt oklokt så
får man mycket snart sota för det. Det
har vi inte behövt göra, ty vårt land
har gått framåt år för år, och vi har,
synes det mig, en mycket god balans
som det heter, och vi står oss tämligen
väl även i jämförelse med andra länder
som har tillämpat i någon mån andra
metoder än vi.

Som jag sade i början av mitt anförande,
finner jag det olyckligt med des -

Onsdagen den 23 mars 1955

Nr 10

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik m. m.

sa meningsskiljaktigheter på ett område,
där de inte behövde förekomma. De inverkar
på olika sätt; kanske inverkar de
i dagens situation på valet av riksbankschef.
Oppositionen, som med svaga skäl
framför sina angrepp på den förda riksbankspolitiken,
förstör så att säga för sig
själv när den nu har att deltaga i valet
av riksbankschef. Om jag för min del
skulle våga göra ett uttalande om detta
val, så skulle jag på denna post vilja ha
en lugn, klok och stark personlighet,
som vore med affärs- och banklivets villkor
väl förtrogen och vars så att säga
andliga fingeravtryck man inte ofta mött
i partipolitiska sammanhang, utan som
stode fri och självständig både inför tidigare
uttalanden och inför den ansvarsfulla
ställning han skall intaga när det
gäller valutavården.

Jag ber, herr talman, få sluta med att
yrka bifall till utskottets förslag i denna
fråga.

Herr DE GEER (fp) kort genmäle:

Jag har nöjet att vid min sida i bankoutskottet
ha den föregående talaren. Vi
är de två sista resterna av de gamla
stånden från föregående representationssystem
och det är en naturlig länk som
gör att vi ofta diskuterar med varandra,
fastän något gammaldags. Vi har
emellertid verkligen allvarligt under behandlingen
av denna fråga diskuterat,
om icke vi, representanter för adel och
präster, kunde komma med en reservation
som gick på den linjen, att man
skulle höja försvaret av vårt penningvärde
över partierna, liksom man tidigare
lyckats höja försvaret av vår självständighet
över partierna.

Det kom inte längre än till ganska
vaga diskussioner, ty det föreligger nog
en verklig intressemotsättning som har
kommit fram i dag och som jag inte
skall gå in på ytterligare. Det gäller dels
en reell fråga och dels en agitationsfråga,
ty jag tror inte att majoriteten vill
i agitationen släppa ämnet räntan. Så
snart hyran kommer på tal, är det
tacksamt att tala till den stora massan.
Herr Werner talade också nyss i ömma

7 Första kammarens protokoll 1955. Nr 10

brösttoner om den inverkan som en räntehöjning
skulle få för en bondefamilj.

Jag vill sålunda inte beskylla min ärade
kamrat i bankoutskottet för att anlägga
taktiska synpunkter och säga att
vi inte kunde enas, därför att vi var och
en på ömse håll inte ville ha hela agitationsfältet
avbetat, utan det förelåg verkliga
motsättningar. Dessa finns nog ännu
och har framträtt i debatten.

Herr ELIASSON (bf):

Herr talman! Det har redan sagts att
att den ekonomiska utvecklingen under
föregående år i åtskilliga hänseenden var
ganska tillfredsställande. Vi hade en stigande
produktion, en hög sysselsättning
och ett stabilt penningvärde. Man har
också anledning att vara tillfredsställd
med en annan sak, som inte berörts här
i debatten, nämligen att den statliga upplåningen
under 1954 i huvudsak kom att
ske på den långa marknaden, och därtill
bidrog ju 4-procentslånet.

En fråga som tilldrar sig särskilt stort
intresse är valutareservens utveckling.
Valutareserven minskade under fjolåret
med 111 miljoner kronor, men det har
delvis sin grund i förskjutningar inom
varu- och betalningsströmmen. Alla är
vi väl dock överens om att det hade
varit önskvärt, att vi även under fjolåret
hade kunnat få till stånd en kvantitativ
förstärkning av valutareserven. Vi
fick i varje fall, vilket bör vara ägnat
att inge en viss tillfredsställelse, en kvalitativ
förstärkning av valutareserven,
och såvitt jag förstår uppväger denna
kvalitativa förstärkning mer än väl den
kvantitativa försämringen.

Den andel av den totala valutareserven,
som riksbankens guld- och dollarreserv
utgjorde, uppgick till 44 procent
vid årsskiftet 1953—1954. Ett år senare
hade siffran stigit till 71 procent. Med
hänsyn till att vårt land förmodligen
har den lägsta tullnivån i världen och
kanske också den friaste utrikeshandeln
torde vi ha goda möjligheter att
klara de återstående påfrestningarna vid
en eventuell övergång till full konvertibilitet.

Nr 10

Onsdagen den 23 mars 1955

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik m. m.

Det är viktigt att inte glömma bort
sambandet mellan valutareserven och
den ekonomiska politiken och utvecklingen.
Det har sagts att valutareserven
är en konsekvens av den ekonomiska politik
som föres. Det är uppenbart, att
om det inom landet uppstår ett efterfrågeöverskott
riskerar vi en försämring
i valutareserven.

Inom parentes vill jag påpeka det
glädjande faktum, som också redovisas
i bankoutskottets betänkande, att under
januari och februari månader i år bar
valutareserven ökat med 39 miljoner mot
en minskning med 74 miljoner under
samma tid i fjol. Det betyder att vår valutareserv
den sista februari i år var
större än vid motsvarasde tid i fjol.

Vad som främst tilldrar sig intresse
är den ökade ekonomiska aktivitet som
präglade det sista halvåret av 1954. Man
fäster sig i det sammanhanget vid att
investeringarna inom industrien ökade
avsevärt under den perioden. Det råder
väl ingen tvekan om att vi under slutet
av 1954 hade tendenser till översysselsättning.
Konsumtionen under året steg
mycket kraftigt. Den kraftigaste stegringen
av den privata konsumtionen föll
på bilköpen, som ökade med 55 procent.
Såsom det redan har nämnts, har
statsmakterna vidtagit olika åtgärder för
att dämpa konjunkturen. Man har bl. a.
upptagit ett fyraprocentigt statslån, infört
investeringsavgift och bilaccis. Meningarna
går, herr Ewerlöf, isär om orsaken
till att vi här i landet haft och
har vissa inflationsrisker. Oppositionen
lägger ansvaret på en felaktig räntepolitik.
Jag tror dock att man bär anledning
att understryka vad bl. a. herr De Geer
framhöll, nämligen att risk för inflation
finns inte bara i vårt land utan i
hela Västeuropa. Vi har en påtaglig konjunkturuppgång,
som naturligtvis påverkar
det ekonomiska klimatet i Sverige.
Det är också obestridligt att det i vårt
land under fjolåret fanns vissa interna
orsaker till att en ökad risk för inflation
uppstod. Jag tillåter mig i det sammanhanget
peka på den höjning av bolagens
aktieutdelning, som skedde under fjolåret
och som psykologiskt måste få åter -

verkningar på avtalsrörelsen. Då bolagen
valde linjen att höja utdelningarna i
stället för att sänka priserna, måste detta
naturligtvis påverka löntagarnas krav
vid avtalsförhandlingarna. Den väsentliga
faktorn i utvecklingen är emellertid
den stegrade aktivitet inom näringslivet
som möjliggjordes genom att affärsbankerna
ökade utlåningen. Oppositionen
har fullständigt förtigit den saken. Man
bär här på oppositionshåll i dag iaktgit
en talande tystnad om affärsbankernas
politik.

Folkpartiets och högerns representanter
vill i sin reservation lägga ansvaret
på riksbanken. Det är väl ändå uppenbart,
att om affärsbankerna hade följt
de rekommendationer, som inte bara riksbanken
utan också oppositionspartierna
själva gjort om en mer restriktiv kreditpolitik,
hade vi inte haft den inflationsrisk
som nödvändiggjorde införandet av investeringsavgift
och bilaccis. Jag tycker
alltså inte att man kan frita affärsbankerna
från allt ansvar för utvecklingen.
De borde ha begränsat sin utlåning och
använt inlåningsökningen till att förbättra
sin likviditet i stället för att släppa
ut pengarna i marknaden och bidra till
kreditexpansionen. Oppositionen glider
emellertid förbi detta förhållande och
riktar i stället uppmärksamheten på att
riksbanken borde ha fört en rörlig
räntepolitik och tillämpat den politiken
i samband med det fyraprocentiga statslånet.

Jag behöver inte upprepa, att vårt
parti icke i princip intar den ståndpunkten
att vi under alla förhållanden
skall avstå från att använda räntejusteringar
som ett medel för att påverka
konjunkturutvecklingen. Men det är lika
uppenbart, att vårt parti, som har medverkat
till vissa räntejusteringar under
senare år, betraktar det som mycket värdefullt,
om man kan tillämpa en sådan
politik att främst fastighetskrediterna får
löpa med i huvudsak oförändrad räntenivå.

Man har ju ofta diskuterat räntans inverkan
på hyror, livsmedel, löner o. s. v.
Jag har ännu inte fått svar på om man
från oppositionens sida menar, att jord -

Onsdagen den 23 mars 1955

Nr 10

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik m. m.

bruket skall få kompensation för en räntestegring.
Låt mig då variera temat och
i stället fråga: Menar oppositionen, att
om en räntehöjning genomföres fastighetsägarna,
som ofta klagar över att de
liar svårt att med nuvarande hyror klara
reparationer och dylikt, icke skall få
någon kompensation för räntehöjningen
i form av höjda hyror?

Sedan vill jag nämna en annan sak,
som berörts här i debatten och som jag
vill understryka. När man här talar om
att vi för en extrem lågräntepolitik, kan
man inte säga att det gäller om de kommersiella
krediterna för närvarande.
Bankerna för visst inte någon lågräntepolitik,
när det gäller de krediterna.
Man kan då fråga om oppositionen anser,
att den högräntepolitik, som förs
när det gäller dessa lån, har den utomordentligt
återhållande effekt, som den
väl borde ha med hänsyn till oppositionens
uppfattning om räntevapnets betydelse.

Sedan vill jag, herr talman, peka på
det förhållandet, att därest man genomför
en allmän räntehöjning — vilket ju
är vad oppositionen vill —- sparbankerna,
som i stor utsträckning har sina lån
bundna, vid en allmän räntehöjning helt
enkelt tvingas att höja utlåningsräntorna
mera än inlåningsräntan. Jag tror
därför inte att en allmän räntehöjning
skulle få så särskilt gynnsamma psykologiska
verkningar för sparbankerna.

Jag ber, herr talman, att få säga ytterligare
ett par ord om räntefrågan, eftersom
vi haft litet åskådningsexempel
från utlandet på senare tid. Oppositionen
har alltid sagt, att om man använder
en rörlig ränta behöver den inte ha
särskilt stora variationer för att ge den
effekt man önskar. Men, herr talman,
det bekräftas inte alls av den räntepolitik
som förs i England. Där har räntan
inom loppet av en månad höjts med ej
mindre än 1,5 procent. Det är sannolikt
att inflationsriskerna i England är större
än i Sverige. Men, herr Ewerlöf, om
det vore såsom högerpressen skriver,
att i England sköts den ekonomiska politiken
mycket bättre än här i Sverige,
måste man väl dra den slutsatsen, att i

England är inte läget så riskfyllt som
här. Man måste då också dra den slutsatsen,
att om vi litat till en rörlig ränta,
skulle vi här i landet fått en räntehöjning
som var större än 1,5 procent.
Jag tycker alltså inte man skall tala så
mycket om att man klarar sig med små
räntevariationer. För övrigt vill jag påpeka
att England har flera regleringar
kvar än vi har här i Sverige.

Till sist vill jag göra ett par reflexioner
i anledning av herr Ewerlöfs anförande.
Han frågar om det verkligen
finns någon i dag, som anser att faran
för inflation är över. Ja, herr Ewerlöf,
vi har ju ett tvåkammarsystem, vilket
skapar vissa tekniska svårigheter. Annars
skulle jag direkt velat fråga herr
Ohlin om han har kvar den uppfattning,
som han hade för ungefär en månad sedan,
att vårt ekonomiska läge är sådant,
att det inte finns någon särskild oro för
inflation. Bedömer man från folkpartihåll
läget på det sättet, tycker jag närmast
att herr Ewerlöf skall rikta sin
fråga till medreservanterna i bankoutskottet.
Regeringspartiernas uppfattning
i frågan borde ha klart framgått av att
de genomfört en rad åtgärder i åtstramande
syfte, bl. a. en nedskärning av
de statliga investeringarna, begränsning
av den statliga upplåningen, införande av
investeringsavgift och bilaccis o. s. v.
Finanstidningen, som står herr Ewerlöf
betydligt närmare än den står mig, påpekade
ju, vilket väckte en viss uppmärksamhet,
att det inte var särskilt
lämpligt, att en borgerlig partiledare,
därtill nationalekonom, mitt under pågående
löneförhandlingar förklarade att
några risker för inflation inte förelåg,
trots att finansministern förklarat att utrymmet
för lönehöjningar var begränsat.
Det är därför, tycker jag, inte så
mycket till regeringspartierna som till
folkpartiet som herr Ewerlöf bör ställa
sin fråga.

Vidare sade herr Ewerlöf att skillnaden
mellan regeringen och oppositionen
är egentligen att oppositionen vill att
man skall förebygga en ogynnsam utveckling,
d. v. s. ingripa i tid, medan
regeringen i stället alltid kommer i ef -

100

Nr 10

Onsdagen den 23 mars 1955

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik m. m.

terhand. Jag skulle, herr talman, i anslutning
till det gärna vilja ställa en
fråga till folkpartiet. Herr Olilon eller
herr De Geer kanske kan svara på den.
Om det är så att oppositionen alltid vill
ingripa i förväg, medan regeringen kommer
i efterhand, anser folkpartiets representanter
att införandet av investeringsavgiften
kom för tidigt eller för
sent med hänsyn till risken för inflation? Sedan

vill jag göra en reflexion i anslutning
till herr Wehtjes anförande.
Han sade att det är uppenbart att en
räntehöjning måste återverka på de
kommunala investeringarna. Det förefaller
mig dock som om herr Wehtje avsevärt
överdrev denna gynnsamma verkan.
Det är ju ändå på det sättet att
kommunerna har inte bara en mycket
god likviditet, utan det förhåller sig också
på det sättet, vilket säkert alla här
i kammaren vet, att de inte får bygga
i den omfattning som de önskar, när det
gäller exempelvis skolbyggnader och
även andra anläggningar. Jag tycker alltså
att herr Wehtjes resonemang inte håller.
Kommunernas investeringar påverkas
inte av en räntehöjning, men däremot
leder en sådan till en nedskärning
av de privata investeringarna — och det
är ju dem som oppositionen tvärtom vill
ha ökade.

Det var, herr talman, dessa reflexioner
jag önskade göra i anledning av
bankoutskottets utlåtande. Möjligen skulle
jag vilja tillägga en fråga till herr De
Geer. En liten inflation är egentligen
bara bra, sade han. Jag tror att det skulle
vara synnerligen värdefullt att redan
nu få veta, hur många procents försämring
av penningvärdet som herr De Geer
anser är idealet för det ekonomiska klimat
han önskar.

Herr DE GEER (fp) :

Herr talman! Herr Eliasson frågade
mig bl. a., om jag ansåg att investeringsskatten
kom för tidigt eller för sent.
Svaret är mycket enkelt: den borde inte
ha kommit alls. Jag framhöll redan i
mitt tidigare anförande, att om vi hade

fullföljt 4-proc,entslinjen i höstas, så hade
vi inte behövt investeringsskatten.

Jag kan ju inte svara för partiledaren,
men jag tror nog att herr Eliasson har
citerat honom fel. Han har sagt, att det
skulle vara en mycket oskicklig ekonomisk
politik om vi här i landet hade
risk för inflation. Detta är ju inte alldeles
detsamma som vad herr Eliasson
tillskrev honom.

För att inte bli missförstådd skulle
jag vilja tillägga, att det naturligtvis är
mycket allvarligt att rekommendera en
liten inflation. Jag konstaterar att vi under
den sista mansåldern har haft en
inflation, som torde ha uppgått till ungefär
1 eller 1,5 procent per år om man
räknar bort sprången uppåt under krigsperioderna.
I vårt intresse ligger naturligtvis
att ha ett så stabilt penningvärde
som möjligt, men då hellre med en
tendens till prisstegring, som dock inte
får röra sig om procent i pluralis, utan
om bråkdelar av en procent för varje år,
så som det varit under den sista mansåldern,
om man bortser från sprången
uppåt under första och andra världskriget
och nu senast för vårt land milt under
en fredsperiod efter det stora krigets
slut.

Det var många frågor herr Eliasson
riktade till mig, men jag tror att de
flesta av dem härmed är besvarade.

Herr ELIASSON (bf):

Herr talman! Jag vill bara konstatera,
herr De Geer, att frågeställningen inte
alls gällde huruvida det i höstas varit
bättre att få en rörlig ränta eller inte.
Frågeställningen gällde, om det var behövligt
eller inte att i januari i år införa
en investeringsavgift. Herr Ohlin
ansåg, att man inte borde vara så orolig
för inflationsriskerna och därför frågade
jag: Kom investeringsavgiften för
tidigt eller för sent?

Herr De Geer trodde att jag hade citerat
herr Ohlin fel. Jag medger att den
risken alltid finns, eftersom hans formuleringar
oftast är sådana att de kan
tolkas på många olika sätt. Men om herr
De Geers tolkning vore riktig, skulle det

Onsdagen den 23 mars 1955

Nr 10 101

Ang. lättnad i körkortsvillkoren för innehavare av utländskt körkort

innebära att herr Ohlin hade menat, att
därest man inte för en oskicklig politik,
är det ingen risk för inflation. Regeringen
skulle alltså fram till den dagen
ha fört en skicklig politik, eftersom
lierr Ohlin ansåg att det inte då förelåg
några risker för inflation.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att i
avseende på den nu ifrågavarande punkten
yrkats dels att densamma skulle läggas
till handlingarna, dels ock att kammaren
skulle godkänna den av herr
Ewerlöf m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
punktens läggande till handlingarna vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Ewerlöf begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som vill, att punkten 1 i bankoutskottets
utlåtande nr 9 skall läggas till
handlingarna, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr
Ewerlöf m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Ewerlöf begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 87;

Nej — 40.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Punkten 2

Lades till handlingarna.

Punkterna 3 och 4

Vad utskottet hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 20, i anledning
av motioner som väckts i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 14
med förslag till lag angående ändrad lydelse
av 11 § lagen den 10 maj 1929 om
trafikförsäkring å motorfordon i vad
motionerna avser fråga om utredning
rörande införande av obligatorisk trafikförsäkring
för mopeder, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Ang. lättnad i körkortsvillkoren för innehavare
av utländskt körkort

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 21, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
med förslag till förordning angående
tillfälligt upphävande av viss i vägtrafikförordningen
den 28 september 1951
(nr 648) föreskriven besiktningsskyldighet,
m. m. samt till förordning om ändring
i vägtrafikförordningen, dels ock
i ämnet väckta motioner.

Genom en den 18 februari 1955 dagtecknad
proposition, nr 95, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
kommunikationsärenden, anhållit om
riksdagens yttrande över två vid propositionen
fogade författningsförslag,
nämligen förslag till dels förordning angående
tillfälligt upphävande av viss i
vägtrafikförordningen den 28 september
1951 (nr 648) föreskriven besiktningsskyldighet,
in. in., dels ock förordning
om ändring i vägtrafikförordningen.

Det senare författningsförslaget avsåg
bemyndigande för Kungl. Maj:t att förordna
om rätt för person, som i främmande
stat ägde föra motordrivet för -

102

Nr 10

Onsdagen den 23 mars 1955

Ang. lättnad i körkortsvillkoren för innehavare av utländskt körkort

don, att erhålla körkort utan att undergå
förarprov.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat två i anledning av
densamma väckta motioner, nämligen nr
413 i första kammaren av herrar Alexanderson
och Lundström samt nr 519 i
andra kammaren av herrar Carlsson i
Stockholm och Kollberg.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen i anledning av förevarande
proposition, nr 95, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t som sin mening
giva till känna vad utskottet i utlåtandet
anfört; samt

B) att förevarande motioner, I: 413
och 11:519, måtte anses besvarade genom
vad utskottet förut anfört och hemställt.

I motiveringen hade utskottet bland
annat uttalat, att utskottet ej funnit anledning
till erinran beträffande det i
propositionen framlagda förslaget till
förordning om ändring i vägtrafikförordningen.

Herr HERLITZ (li):

Herr talman! Andra lagutskottet tillstyrker
Kungl. Maj :ts förslag, innebärande
att Kungl. Maj:t skall ha möjlighet
att stadga om rätt för person, som
i främmande stat äger föra motordrivet
fordon, att erhålla körkort utan att undergå
förarprov. Såsom av motiven
framgår är denna bestämmelse föreslagen
i syfte att norska, danska och finländska
körkortsinnehavare lättare skall
kunna få körkort i vårt land. l)et är ett
förslag, som jag hälsar med största tillfredsställelse,
och jag gläder mig åt att
riksdagen kommer att bifalla det.

Jag står emellertid frågande inför ett
uttalande i propositionen, som återges
i utskottets utlåtande. Det sägs nämligen
där, att »huruvida och i vilken omfattning
detta stadgande skall komma att
tillämpas bör bero på om överenskommelser,
grundade på ömsesidighet, kan
uppnås med vederbörande stater». Herr
statsrådets tanke är således, att vi inte

gärna kan tänka oss att bereda t. ex.
danskar denna förmån förrän vi har
klart för oss att Danmark ger oss samma
förmån och denna blir ordentligt traktatfäst.

Jag skulle till en början vilja ställa en
fråga till utskottets ledamöter, huruvida
de för sin del lägger någon vikt vid att
tillämpningen av stadgandet således görs
beroende av överenskommelser. Jag tilllåter
mig också till statsrådet framställa
den frågan, huruvida han håller styvt
på att man inte kan ta sådana steg utan
ömsesidighet.

Jag framställer dessa frågor av den
anledningen att jag — såsom jag hade
tillfälle att mera principiellt utveckla i
kammaren häromdagen med avseende på
det nordiska samarbetet i allmänhet —
mycket starkt vill hävda, att man kan
vinna mycket genom att inte alltför
ängsligt och alltför noggrant se till att
varje steg, som man tar till underlättande
av förbindelserna mellan våra folk,
är förenat med motsvarande steg i de
andra länderna genom att inte så där
ängsligt och noggrant väga vad man ger
och vad man får. Det är en erfarenhet,
som jag har gjort på många områden.
Jag vill exempelvis erinra om hur det
har vuxit upp en omfattande nordisk
lagstiftning. Men jag har aldrig hört talas
om att man varit angelägen om att
på något sätt traktatfästa den eller att
sörja för att varje land nödvändigtvis
tar steget att genomföra lagstiftningen
på samma gång. Det finns också många
andra områden, där man ansett sig kunna
förfara friare och mera praktiskt.
Man har således diskuterat frågan om
godkännande här i landet av tentamina
och examina avlagda i de andra nordiska
länderna. I varje fall med avseende
på akademiska tentamina är man inne
på den linjen, att det skall kunna förordnas
om godtagande av prov inför
danska, norska och finländska professorer
utan att man på samma gång ser till
att de å sin sida ger oss samma förmån.
Jag tror på värdet av att man förfar
litet friare på detta område. Jag hyser
inte den bittersta ängslan för att den
ömesidighet, som ligger i hela det nor -

Onsdagen den 23 mars 1955

Nr 10 103

Ang. lättnad i körkortsvillkoren för innehavare av utländskt körkort

diska samarbetets natur, därigenom skall
äventyras. Om vi tar ett steg, kommer
nog under opinionens och omständigheternas
tryck det andra steget efteråt.

Nu vill jag, herr statsråd, inte uttala
något slutgiltigt omdöme om hur just
denna fråga skall bedömas. Det är ju
möjligt att det kan anföras speciella
skäl, som jag inte kan överblicka, vilka
talar för att man på detta område bör
vara särskilt försiktig. Men jag kan inte
undertrycka en allmän känsla av att
man kanske går en smula slentrianmässigt
till väga i frågor av detta slag. Det
är ju så vanligt, att man, då det gäller
sådana här ting, har den traktatmässiga
ömsesidigheten i botten, och man kan
naturligtvis råka ut för att följa den linjen
utan att det är så strängt nödvändigt.

Något hestämt uttalande vill jag sålunda
inte göra i den här saken. Jag vill
bara hemställa till statsrådet alt allvarligt
överväga, huruvida förutsättningen
om ömsesidighet nödvändigtvis behöver
upprätthållas, och jag vill begagna
tillfället att helt generellt och inte bara
med avseende å detta ärende hemställa,
att regeringen måtte överväga, huruvida
enahanda synpunkter kan förtjäna tilllämpas
på andra frågor om nordiskt samarbete.

Herr NORMAN (s):

Herr talman! Utskottet har inte upptagit
till övervägande spörsmålet om ömsesidighet
eller inte, och jag kan därför
inte svara på hela utskottsmajoritetens
vägnar utan bara framföra min personliga
uppfattning.

.lag har närmast läst det där såsom
någonting självklart, som följer av de
regler o. s. v. som man tillämpar, men
har inte alls någon bestämd mening om
det lämpliga eller olämpliga i saken i
detta fall. Jag lutar kanske närmast åt
herr Herlitz’ uppfattning, att man bör
vara generös. Vi har egentligen bara beträffande
frågan om körkortet resonerat
litet grand om en sak, som vi antar kommer
att uppmärksammas av Kungl. Maj:t,
och det rör det förhållandet att körkor -

tet i en del länder är giltiglietstidsbegränsat,
under det att körkortet i vårt
land gäller hur länge som helst. Det kan
väl tänkas, att det kan behöva övervägas,
hur det i dylika fall skall bli med tilllämpningen
av bestämmelserna i den
fullmakt Kungl. Maj:t här får. Men utskottet
har inte funnit anledning att heller
i denna fråga uttala någon mening,
utan tänkt sig att det naturligtvis kommer
att övervägas, när läget blir sådant,
att Kungl. Maj:t får anledning att
använda denna fullmakt.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

nr 9, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande den militära och
civilmilitära personalens arbetstidsförhållanden;
samt

nr 10, i anledning av väckt motion
angående utredning av frågan om de
sociala konsekvenserna av ingångna dispensäktenskap
m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Anmäldes andra lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 142, till Konungen
i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition till riksdagen med
förslag till förordning angående tillfälligt
upphävande av viss i vägtrafikförordningen
den 28 september 1951 (nr
648) föreskriven besiktningsskyldighet,
m. in. samt till förordning om ändring
i vägtrafikförordningen, dels ock i ämnet
väckta motioner.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 21 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 147, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 1, såvitt propositionen

104 Nr 10

Onsdagen den 23 mars 1955

Interpellation om utredning ang. försöksverksamheten rörande enhetsskolan
angår det promilletal, varmed skogs- med förslag till lag om sparbanker,
vårdsavgiften för år 1955 skall utgå; m. m.; och

nr 148, i anledning av Kungl. Maj:ts nr 456, av fru Sjöström-Bengtsson, i
proposition angående prisutjämningsav- anledning av Kungl. Maj:ts proposition
gift m. m.; och med förslag till lag angående ändring i

nr 149, i anledning av Kungl. Maj:ts lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om
proposition angående befrielse från no- folkpensionering, m. m.
jesskatt i vissa fall. _

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsbetänkande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

140, angående vissa anslag till fångvården
m. m.;

nr 149, angående anslag till undersökningar
m. m. till främjande av varutrafiken
över trondheimsområdet;

nr 152, angående avtal rörande verksamheten
vid allmänna barnbördshuset
i Stockholm;

nr 153, med förslag till förordning om
fortsatt giltighet av förordningen den
12 maj 1950 (nr 164) angående rätt för
Konungen att förordna om uttagande av
antidumping- och utjämningstullar;

nr 154, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 1 § förordningen
den 19 februari 1954 (nr 71) om
rätt att vid taxering för inkomst njuta
avdrag för belopp, som tillförts vissa
för prisreglering bildade stiftelser,
m. m.; och

nr 158, med förslag till förordning angående
omreglering av vissa ersättningar
av statsmedel i anledning av olycksfall
i arbete m. m.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 454, av herr Larsson, Sigfrid, och
herr Franzén, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående högertrafikfrågan; nr

455, av herr Sundvik m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition

Interpellation om utredning ang. försöksverksamheten
rörande enhetsskolan

Herr ARRHÉN (h) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! I proposition nr 70 vid
1950 års riksdag fäste den dåvarande
departementschefen stort avseende vid
de erfarenheter, som efter principbeslutets
fattande kunde samlas. Särskilda utskottet
erinrade i sitt utlåtande nr 1
härom och uttalade bl. a.: »Mot slutet
av 1950-talet bör enligt departementschefens
mening tiden vara inne för en
sammanfattande utredning i differentieringsfrågan.
» Utskottet skrev vidare: »I
den mån jämförelser kunna anställas
även med de nu arbetande skolformerna
trots där rådande speciella förhållanden
i avseende på lärjungeurval
m. m. bör detta givetvis icke underlåtas.
.. Självfallet bör de successivt vunna
erfarenheterna ligga till grund för
den fortsatta inriktningen av försöksverksamheten.
I likhet med departementschefen
finner utskottet det ändamålsenligt
att efter ett antal år differentieringsfrågan
blir föremål för en sammanfattande
utredning avsedd att ge
grunden för den organisation, som sedan
successivt skall genomföras.» Utskottet
ansåg även, att »vid sidan av den
försöksverksamhet, som är inriktad på
enhetsskolans utformning, böra enligt
utskottets mening även försök anställas
inom de existerande skolformerna, avseende
icke blott dessa skolformers utveckling
under övergångstiden och, i
vissa fall, deras anknytning till enhetsskolan
utan även frågor av allmän betydelse
för skolans och den särskilda skolformens
uppgifter».

Det är alltså fullt klart, att man 1950
åsyftade både att göra försöksverksam -

Onsdagen den 23 mars 1955

Nr 10 105

Interpellation om utredning ang. försöksverksamheten rörande enhetsskolan

heten till föremål för en fortlöpande observans
och att till sist sammanfatta iakttagelserna
i vissa förord för den blivande
enhetsskolans organisation.

Av intresse i dessa sammanhang är
vidare, att departementschefen i proposition
70/1950 även gjorde följande
markerade uttalande: »Parallellt med de
praktiska försöken torde en serie vetenskapliga
undersökningar böra företagas
...» Utskottet skrev i anslutning härtill:
»Psykologisk-pedagogiska institutet
och skolöverstyrelsen böra utbyggas, så
att de förmå uppbära den på dem ankommande
delen av försöksverksamheten.
» I utskottsbeslutet, punkt 12, samlades
utskottets syn på dessa viktiga problem:
»Ledning och redovisning av försöksverksamheten
i dess helhet skall
handhavas av skolöverstyrelsen med för
ändamålet behövlig förstärkt organisation
och erforderliga betingelser i övrigt
skapas genom utbyggnad av statens psykologisk-pedagogiska
institut och andra
lämpliga åtgärder.»

I ett interpellationssvar, som jag 1953
erhöll av nuvarande departementschefen,
betonades, att departementschefen i likhet
med 1950 års departementschef ansåge,
att »en sammanfattande utredning
rörande försöksverksamhetens resultat
bör komma till stånd framemot slutet av
1950-talet. Kanske», fortsatte departementschefen,
»kan det dock visa sig
lämpligt att påbörja denna utredning
något tidigare.» Departementschefen
gjorde vidare i detta sammanhang i kammardebatten
följande uttalande: »Att

psykologisk-pedagogiska institutet inte
har blivit tillräckligt upprustat ännu,
kan man naturligtvis beklaga, men vissa
upprustningar kommer ju att göras enligt
de förslag, som föreligger, och jag
tror säkert, att en samverkan mellan
skolöverstyrelsen och detta institut under
de närmaste åren kommer att leda
till ett gott resultat.» Det beklagliga är
emellertid, alt departementschefen ej
heller i dagens läge, efter ytterligare två
år, kan påvisa, att psykologisk-pedagogiska
institutet varit inkopplat på försöksverksamheten
i trots av att enhetsskolan
nu sedan ett par år är fullt ge -

nomförd på åtskilliga platser i landet.
De ökade anslagen till psykologisk-pedagogiska
institutet har använts för andra
ändamål. Möjlighet att göra jämförelser
med andra skolformers undervisningsresultat
föreligger ännu och skärpt anledning
att draga nödiga slutsatser av erfarenheter
ur försöksverksamheten.

Det finns — och jag delar därvidlag
departementschefens förmodan från
1953 års interpellationssvar ■—• all anledning
att påbörja »en sammanfattande utredning
rörande försöksverksamhetens
resultat... något tidigare». Både departementschefen
och utskottet 1950 talade
om vissa utredningar, som borde företagas
»efter ett antal år». Anledningen till
att en utredning på området redan nu
får anses önskvärd ligger bl. a. däri, att
skolpolitiken av statsmakterna under de
senaste åren letts, på ett till synes medvetet
sätt, i syfte att låta de skolformer,
varmed enhetsskolan enligt 1950 års beslut
skulle jämföras, helt enkelt försvinna.
Denna utveckling, som 1950 icke avsågs,
riskerar nu att omintetgöra ett av
de huvudsyften, som man avsåg att nå
med den då förordade försöksverksamheten.

En annan anledning till att så fort
som möjligt koppla in den vetenskapliga
bearbetningen av det nu föreliggande
materialet ligger däri, att det även för
lekmannen i det föreliggande dagsläget
är klart, att enhetsskolan icke, som den
nu är organiserad och pedagogiskt verksam,
är i stånd att ge studieresultat, som
kan göra denna skolform lämpad att,
som man skrev 1950, eventuellt ersätta
andra uppräknade, äldre skolformer av
den högre skolans typ. Risken för ett
alltmera stegrat kompletteringsbehov hos
de elever, som lämnat enhetsskolans
nionde klass och söker sig till fortsatt
utbildning, är oroande. Därmed fördyras
ungdomens utbildning, samtidigt som
den förliinges. Detta avsåg ingen 1950.

Ett tredje skiil för att man redan nu
borde ge detta utredningsuppdrag åt
landets samlade psykologisk-pedagogiska
sakkunskap, organiserad i statens psykologisk-pedagogiska
institut, ligger givetvis
däri, att skolöverstyrelsen eller

106 Nr 10

Onsdagen den 23 mars 1955

Interpellation om utredning ang. försöksverksamheten rörande enhetsskolan

dess försöksavdelning icke är avsedda
för dylika uppgifter och att vår enda
lärarhögskola, som under vissa förutsättningar,
som dock ej föreligger, kunde
tänkas vara lämpad för ett dylikt arbete,
befinner sig på nyorganisationsstadiet.

Det är också i det nu föreliggande läget
fullt möjligt att göra de jämförelser,
som åsyftas. Även inom ett litet material,
fördelat på två grupper, vilka enligt
testning har samma genomsnittsintelligens,
föreligger möjligheten att få statistiskt
belagda skillnader. Talet om de olika
skolformernas »olika målsättning» är
likaledes missvisande, då målsättningen
på flera centrala ämnesområden måste
vara sammanfallande. Lärarfaktorn kan
även med ringa möda göras likvärdig
eller, om man så hellre vill för jämförelsens
skull, olikvärdig etc.

Alla skäl synes alltså nu tala för att
man på allvar griper sig an med den vetenskapliga
bearbetningen av materialet
från försöksverksamheten. Detta bör desto
hellre ske, som det måste ligga i enhetsskolans
eget intresse att få utgångspunkter
för ett objektivt bedömande av
sin situation på det pedagogiska planet.
Man har icke nått de likvärdiga undervisningsresultat,
som enligt 1950 års riksdagsbeslut
var förutsättningen för dess
möjligheter att träda i andra skolformers

ställe. Därför är det av trängande vikt
att få dess pedagogiska resultat granskade
i syfte att genom lämpliga åtgärder
få dem förbättrade.

Med anledning av det här anförda
hemställer jag om första kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet få rikta följande
frågor:

1) När ämnar herr statsrådet i överensstämmelse
med 1950 års riksdagsbeslut
låta ombesörja den fortlöpande och
fördjupade bearbetning av försöksverksamhetens
resultat, som även nu är både
möjlig och nödvändig?

2) När avser herr statsrådet att i enlighet
med anvisningen i 1950 års riksdagsbeslut
i detta sammanhang påkalla medverkan
från statens psykologisk-pedagogiska
institut med dess samlade vetenskapliga
expertis?

Det sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 17.01.

In fidem
Per Bergsten

Stockholm 1955. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

550673