Fredagen den 18 maj Sid (Riksdagens protokoll 1956:19)

RIKSDAGENS

** PROTOKOLL

1956

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 19

18—23 maj

Debatter m. m.

Fredagen den 18 maj Sid.

Ändring i § 22 mom. 2 regeringsformen........................ 4

Anslag till nybyggnad för konstfackskolan .................... 8

Anslag till karolinska sjukhuset .............................. 21

Tjänstebostadssystemet ...................................... 25

Onsdagen den 23 maj

Åtgärder mot ungdomsbrottsligheten m. m..................... 34

Åtgärder mot bilstölder m. m................................. 64

Reservationsvis framställd anmärkning mot statsrådet Norup .... 66

Reservpension åt högbåtsmän och flygsignalister m. m......... 77

Anslag till remontering ...................................... 78

Förslag till allmän prisregleringslag m. m....................... 94

Utvidgad lagstiftning om motverkande av konkurrensbegränsning

m. m....................... 118

Inrättande av en statens pris- och kartellnämnd m. m........... 121

Anslag till konsumentvaruforskning och konsumentupplysning
m. m..................................................... 131

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 18 maj

Gemensam omröstning ang. anslag till tandläkarhögskolan ...... 3

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 10, ang. ändrad lydelse av § 22

mom. 2 regeringsformen .................................. 4

— nr 11, ang. ändrad lydelse av § 24 riksdagsordningen in. m. . . 8

1 Första kammarens protokoll 1956. Nr 19

Nr 19

Innehåll

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 116, ang. anslag å kapitalbudgeten: ecklesiastikdepartementet
................ 8

— nr 117, ang. anslag till karolinska sjukhuset m. m........... 21

— nr 118, ang. tjänstebostadssystemet m. m................... 25

— nr 119, ang. vissa ändringar i statens allmänna avlöningsregle mente

m. m............................................... 29

— nr 120, ang. ändring i 1947 års tjänstepensionsreglemente för

arbetare m. m............................................. 29

Bevillningsutskottets memorial nr 47, ang. uppskov med behandlingen
av vissa ärenden .................................. 30

Första lagutskottets memorial nr 29, ang. uppskov med behandlingen
av visst ärende ........................................ 30

Onsdagen den 23 maj

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 22, ang. åtgärder mot
ungdomsbrottsligheten m. m............................... 34

Första lagutskottets utlåtande nr 30, ang. åtgärder för effektiv
minskning av bilstölder m. m. ............................... 64

Andra lagutskottets memorial nr 33, ang. uppskov med behandlingen
av vissa ärenden ...................................... 65

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18, ang. ändring i övergångsbestämmelserna
till lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar
.................................................. 65

— nr 19, ang. ändring av 7 § lagen om ersättning för mistad fiskerätt
m. m................................................. 65

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 12, ang. utredning om taxeringsmäns
straffrättsliga ansvar m. m....................... 65

— nr 13, ang. upphävande av § 114 regeringsformen .......... 66

— memorial nr 14, ang. uppskov med behandlingen av vissa motioner
.................................................. 66

— nr 15, ang. anmälan om anledning till anmärkning mot statsrådet
Norup .............................................. 66

Statsutskottets utlåtande nr 121, ang. vissa anslag under fjärde huvudtiteln
m. m........................................... 77

— nr 122, ang. vissa markförvärv för försvaret ................ 94

Andra lagutskottets utlåtande nr 34, ang. förslag till allmän prisregleringslag
m. m....................................... 94

— nr 35, ang. utvidgad lagstiftning om motverkande av konkurrensbegränsning
m. m..................................... 118

Statsutskottets utlåtande nr 123, ang. inrättande av en statens prisoch
kartellnämnd m. m................................... 121

— nr 124, ang. anslag till konsumentvaruforskning och konsumentupplysning
m. m......................................... 131

— nr 125, ang. anslag till hemkonsulentverksamhet i städer .... 149

— nr 126, ang. anslag till atomforskning ...................... 149

— nr 129, ang. vissa anslag till universitetssjukhusen m. m.....149

— nr 130, ang. anslag till Ersättning vid vissa ingripanden i hälsovårdens
intresse .......................................... 150

Fredagen den 18 maj 1956

Nr 19

Fredagen

Kammaren sammanträdde kl. 13.00.

Företogs jämlikt § 65 riksdagsordningen
omröstning över följande av statsutskottet
i dess memorial nr 108 föreslagna
samt av båda kamrarna godkända
voteringsproposition:

Den som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:244 och 11:444,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1956/57, vidtaga den ändring
i personalförteckningen för tandläkarhögskolan
i Stockholm, som föranledes
av vad departementschefen i statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för
den 4 januari 1956 anfört;

b) godkänna följande avlöningsstat
för tandläkarhögskolan i Stockholm, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1956/57:

Avlöningsstat

1. Avlöningar till ordinarie

tjänstemän, förslagsvis . . . 683 000

2. Arvoden och särskilda ersättningar,
bestämda av

Kungl. Maj :t, förslagsvis . . 850 000

3. Avlöningar till övrig icke ordinarie

personal, förslagsvis
...................... 1 152 000

4. Rörligt tillägg, förslagsvis . . 450 000

Summa kronor 3 135 000

c) till Tandläkarhögskolan i Stockholm:
Avlöningar för budgetåret 1956/
57 anvisa ett förslagsanslag av 3 135 000
kronor, röstar

Ja;

Den det ej vill röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
I: 244 och IT: 444, beslutat att

den 18 maj

b) godkänna följande avlöningsstat
för tandläkarhögskolan i Stockholm, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1956/57:

Avlöningsstat

1. Avlöningar till ordinarie

tjänstemän, förslagsvis .... 683 000

2. Arvoden och särskilda ersättningar,
bestämda av

Kungl. Maj :t, förslagsvis . . 850 000

3. Avlöningar till övrig icke ordinarie

personal, förslagsvis
..................... 1 173 000

4. Rörligt tillägg, förslagsvis. . 455 000

Summa kronor 3 161 000
c) till Tandläkarhögskolan i Stock -

holm: Avlöningar för budgetåret 1956/
57 anvisa ett förslagsanslag av 3 161 000
kronor.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser och voteringspropositionen
upplästs, verkställdes
till en början votering medelst omröstningsapparat.
Då emellertid därvid
befanns, att fel uppkommit å omröstningsapparaten,
och felet vid förnyad
omröstning visade sig kvarstå, företogs
härefter votering medelst namnupprop,
och befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 59;

Nej — 73.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Efter det protokoll över omröstningen
blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett
protokollsutdrag nr 427, som upplästes

Nr 19

Fredagen den 18 maj 1956

Ang. ändring i § 22 mom. 2 regeringsformen

och varav inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 41 ja och 155 nej
samt att båda kamrarnas sammanräknade
röster befunnits utgöra 100 ja och
228 nej, vadan beslut i frågan blivit av
riksdagen fattat i överensstämmelse med
nej-propositionen.

Justerades protokollet för den 11 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 265, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 1 §
lagen den 21 september 1915 (nr 362)
om behörighet att utöva läkarkonsten.

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag vill meddela i fråga om plena att
kvällsplenum icke kommer att hållas i
dag, att nästa arbetsplenum kommer att

hållas onsdagen den 23 maj med början
klockan 10 och att det blir plenum torsdagen
den 24 maj med början klockan 13
samt fredagen den 25 maj med början
klockan 11. Vidare kommer plena att
hållas lördagen den 26, måndagen den
28, tisdagen den 29, onsdagen den 30
och torsdagen den 31 maj, därest arbetet
icke så fortskrider att ledighet kan
beviljas någon av dessa dagar.

Ang. ändring i § 22 mom. 2 regeringsformen Föredrogs

ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 10, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
med förslag till ändrad lydelse av § 22
mom. 2 regeringsformen.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt,
att riksdagen, med bifall till Kungl.
Maj:ts förevarande proposition, nr 51,
såsom vilande för vidare grundlagsenlig
behandling måtte antaga följande

Förslag

till

ändrad lydelse av § 22 mom. 2 regeringsformen

(Föreslagen lydelse:)

22.

(Gällande lydelse:)

2:o. I regeringsrätten kunna mål prövas
och avgöras av fem ledamöter, så
ock av fyra, där tre av dem äro om slutet
ense.

2:o. I regeringsrätten kunna mål prövas
och avgöras av fem ledamöter, så
ock av fyra, där tre av dem äro om slutet
ense. I den ordning 87 § 1 mom.
stadgar bestämmes antalet regeringsråd
som skola deltaga vid behandling av fråga,
huruvida talan må komma under regeringsrättens
prövning, där enligt författningarna
särskilt tillstånd därtill kråves.

Reservation hade anförts av herrar
Bergh, Ragnar, von Friesen, Håstad,
Swedberg och Hamrin, som ansett, att
utskottets utlåtande bort hava den ändrade
lydelse, reservationen visade, och
avslutas med en hemställan, att Kungl.
Maj:ts förevarande proposition måtte av
riksdagen avslås.

Herr BERGH (h):

Herr talman! I det utskottsutlåtande,
som vi nu sysslar med, har konstitutionsutskottet
tillstyrkt ett förslag om ändring
av andra momentet i regeringsformen
§ 22. Enligt detta moments nuvarande
lydelse kan mål i regeringsrätten prövas
och avgöras av fem ledamöter, men det

Fredagen den 18 maj 1956

Nr 19

Ang. ändring i § 22 mom. 2 regeringsformen

kan också prövas och avgöras av endast
fyra, ifall tre av dem är ense om beslutet.
Den här föreslagna ändringen syftar
till att frågan om huruvida mål skall
kunna komma under regeringsrättens
prövning må avgöras av endast tre ledamöter.
På det sättet skulle man kunna
få en motsvarighet till vad som gäller
för fullföljdstillstånd i högsta domstolen.
Det motiv, som skymtar bakom
detta ändringsförslag, är att man reflekterar
på en fullföljdsbegränsning då det
gäller taxeringsmål.

Min huvudinvändning emot vad som
sålunda har föreslagits och tillstyrkts är
att, så vitt jag förstår, detta innebär att
man behandlar hithörande frågor i bakvänd
ordning.

I fjol tillsattes en kommitté som fick
till uppgift att undersöka möjligheten att
begränsa tillströmningen av taxeringsmål
till regeringsrätten. Enligt direktiven
skulle denna kommitté främst undersöka
möjligheterna att föreskriva någon
form av fullföljdstillstånd som förutsättning
för att taxeringsmål skulle få
bringas under regeringsrättens prövning,
men kommittén har, så vitt framgår
av handlingarna, ännu inte framlagt
något förslag om en sådan fullföljdsbegränsning.
I en skrivelse till justitieministern
i december 1955 säger kommittén
nämligen, att den ännu inte tagit
slutlig ställning till detta spörsmål. Icke
desto mindre fann kommittén i den
skrivelsen önskvärt, att man som ett
slags beredskapsåtgärd ändrade regeringsformen
på det sätt som jag nyss
har refererat.

I departementschefsyttrandet finner
man att inte heller justitieministern har
tagit ställning till frågan, om en fullföljdsbegränsning
bör genomföras, men
icke desto mindre föreslår också han
att regeringsformen skall ändras, innan
man vet, om det är nödvändigt.

När så är fallet, torde man böra överväga,
hur mycket resonemanget om ändringen
som en beredskapsåtgärd egentligen
iir värt.

1 det sammanhanget bör man vid få
utgå ifrån att det inte gärna kan vara
meningen att minska skattebetalarnas

rättsskydd gentemot statens fiskaliska
makt. Skulle en fullföljdsbegränsning
genomföras redan nu, skulle en minskning
av rättsskyddet otvivelaktigt bli
fallet. Det framgår av bland annat, att
enligt en uppgift i propositionen nära
tredjedelen av utslagen härom året i
skattemål ändrats i regeringsrätten. Ifall
man inte vill minska rättssäkerheten,
måste väl förutsättningen för den motsvarighet
till förfarandet inom HD, som
man velat skapa, vara den, att skatteprocessen
i instanser under regeringsrätten
blir lika tillförlitlig som då det
gäller vanliga domstolar.

Att den förutsättningen för närvarande
icke föreligger bekräftas också därav,
att i en annan proposition vid årets
riksdag föreslagits förbättringar i taxeringsförfarandet,
och i det sammanhanget
är det inte minst att observera,
att man har velat öka prövningsnämndernas
kapacitet. I den propositionen säges
det, att man tänkt sig att den nya organisationen
skulle börja träda i funktion
1958 men också att man räknar med att
det kommer att förflyta en avsevärd tid,
innan den nya taxeringsorganisationen
är helt utbyggd.

Man kan därför göra sig följande fråga:
När kan taxeringsförfarandet i instanser
under regeringsrätten tänkas ha
fått sådan stadga och tillförlitlighet, att
en fullföljdsbegränsning utan hinder för
rättssäkerheten kan ske? Kommer det
att ta en avsevärd tid efter 1958, lär det
väl knappast komma att ske förrän 1960,
då vi på nytt har andrakammarval. I
varje fall kan väl frågan om en fullföljdsbegränsning
under angivna förutsättningar
inte behandlas förrän 1959,
d. v. s. sista året före nästa andrakammarval.
Jag kan alltså med de motiveringar
jag här anfört inte finna det vara
ett övertygande argument, att man som
ett slags beredskapsåtgärd skulle ändra
regeringsformen redan i år.

Av vad jag nu sagt följer också efter
min mening, att riksdagen först bör ta
ställning till fullföljdsfrågan, när tiden
kan anses ha mognat för ett beslut därom.
Först därefter kan det vara på tiden
att titta på regeringsformen och se

Nr 19

Fredagen den 18 maj 1956

Ang. ändring i § 22 mom. 2 regeringsformen

efter, om där behövs någon ändring. Vi
vet ännu inte, om en ändring är behövlig,
så länge frågan om fullföljdstillstånd
över huvud taget inte har behandlats.
Enligt de traditioner vi brukar följa
här i riksdagen ändrar vi inte grundlagarna
utan att vi med visshet vet, att
det är nödvändigt. Det tillhör också våra
traditioner att den verkliga sakbehandlingen
sker, när en grudlagsfråga
första gången kommer upp. Av skäl, som
jag nämnt, är det uteslutet att underkasta
ändringsförslaget en verkligt saklig
prövning i år.

Detta är, herr talman, i huvudsak
mina argument för ett bifall till den reservation
som är fogad till detta utskottsutlåtande.

Det är uppenbarligen inte med någon
större entusiasm som konstitutionsutskottets
majoritet följt regeringen i spåren
i den här frågan. I utskottets motivering
heter det inte, att man tillstyrker
ett bifall till propositionen, utan
man har följande rätt förtjusande formulering:
konstitutionsutskottet anser
sig inte kunna avstyrka ett bifall till
propositionen. Utskottet framhåller också
sina betänkligheter mot en begränsning
av fullföljdsrätten. Utskottet är vidare
angeläget att framhålla, att om det
skulle komma något förslag om fullföljdsbegränsning,
skulle ett bifall till
denna proposition icke innebära något
föregripande. Av dessa något krystade
formuleringar i utskottets skrivning
drar jag den slutsatsen, att tanken i varje
fall inte tycks vara främmande för
utskottet att man — såsom jag uttryckte
saken i början — egentligen behandlat
frågan i bakvänd ordning.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka
bifall till reservationen, som på den
punkten ger klart besked.

Häri instämde herrar Ewerlöf (h) och
Branting (s).

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Herr Bergh menade att
det var en bakvänd ordning att behandla
en sådan här sak, när den tillsatta utredningen
inte har framlagt något defi -

nitivt förslag och inte heller justitieministern
har tagit ställning till frågan, om
fullföljdsbegränsning över huvud taget
skall komma till stånd eller inte.

Det är riktigt att något sådant ställningstagande
inte har skett ifrån något
håll, men om man studerar justitieministerns
direktiv, får man i alla fall en
uppfattning om vad han menar. Jag
hänvisar kammarens ärade ledamöter
att läsa nederst på s. 3 i utskottets utlåtande,
där det står: »Som redan antytts
bör utredningen främst ta sikte på möjligheten
att föreskriva någon form av
fullföljdstillstånd som förutsättning för
att taxeringsmålen skall få bringas under
regeringsrättens prövning. Alternativa
anordningar för att begränsa tillströmningen
av taxeringsmålen bör likväl
icke lämnas alldeles obeaktade.» Det
framgår således klart vad justitieministern
menar i detta fall, och inte ens reservanterna
är främmande för hans syn.
Den av reservanterna, som hållit i pennan,
har nämligen skrivit: »I och för
sig kan utskottet väl föreställa sig, att
samma fullföljdsbegränsning, som för
närvarande gäller för högsta domstolen,
i en framtid kan visa sig motiverad även
när det gäller regeringsrätten.»

Det torde vara så, att man kan skriva
under ett annat yttrande av reservanterna,
där de säger, att sådana här
hypotetiska grundlagsändringar bör tillgripas
endast i exceptionella fall. Jag
vill nog hävda, herr talman, att detta
är ett exceptionellt fall, av den anledningen
att det tillstånd, som råder, inte
kan anses tillfredsställande ur rättssäkerhetssynpunkt
för de skattskyldiga.

Prövningsnämnderna är ju f. n. ytterst
hårt belastade — liksom också
taxeringsnämnderna — och bedömningen
i prövningsnämnderna tar därför tid.
Kammarrätten har en balans motsvarande
ungefär antalet under ett år inkomna
ärenden, och i regeringsrätten är det
ännu värre. Där tar det ofta tre år, innan
ett ärende har avgjorts.

År 1940 var balansen i regeringsrätten
792 mål men är år 1955 6 102 mål.
Ett sådant tillstånd vill man självfallet
finna ett remedium emot.

Fredagen den 18 maj 1956

Nr 19

Ang. ändring i § 22 mom. 2 regeringsformen

Ifrån håll, som står herr Bergh nära,
har rätt mycket kritiserats att detta tillstånd
är rådande, och man har frågat
efter förslag till att ändra förhållandet.
Det måste också sägas, att det är otillfredsställande,
att en skattskyldig först
sex å sju år efter deklarationens avlämnande
kan få rättelse i regeringsrätten i
ett skatteärende, och det kan även sägas
vara otillfredsställande att en skattskyldig
sex å sju år efter deklarationens avlämnande
kan i regeringsrätten ådömas
en skattskyldighet, som han inte tidigare
har räknat med.

Man kan således säga, att den nuvarande
tidsutdräkten inte är godtagbar
från rättssäkerhetssynpunkt, och därför
är det försvarligt och förklarligt, om utskottsmajoriteten
inte har velat avvisa
här debatterade förslag, som i alla fall
gör det möjligt att — som herr Bergh
sade — införa en beredskapsåtgärd, som
förbättrar förhållandena i en framtid.

Det är inte riktigt, som herr Bergh säger,
att man här endast kan vinna något
år. Det torde vara en missuppfattning
i reservationen, när det sägs att »en ganska
avsevärd tid» beräknas förflyta. Det
gäller taxeringsnämnderna och inte
prövningsnämnderna. Den nya organisationen
för prövningsnämnderna skall
träda i kraft den 1 januari 1958, och
därför vinner man i jämförelse med reservanternas
förslag hela fyra år. Detta
har gjort att utskottet icke velat motsätta
sig Kungl. Maj:ts förslag.

Av de skäl som jag här anfört, her
jag, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets utlåtande.

Herr BERGH, RAGNAR, (li):

.lag har, herr talman, litet svårt att
inse, att den ärade talesmannen för konstitutionsutskottet
har invändningar,
som är relevanta. Herr Elmgren talade
om den stora balansen i regeringsriitten
när det gäller taxeringsmål, och han
sade med full rätt, att detta innebär en
mycket otillfredsställande situation. Men
det är ju på grund av den stora balansen
som man diskuterar frågan om en
begränsning av antalet mål som skall få

komma upp till regeringsrätten. Man
överväger alltså att införa ett institut
för fullföljdstillstånd. Men den frågan är
ännu varken utredd eller beslutad. Mitt
resonemang gick ut på att frågan om
fullföljdstillstånd eller ej borde bli prövad
och avgjord, innan man reflekterade
på någon ändring av regeringsformen.
Vi vet att det i detta nu finns en
stor balans, men vi är inte på det klara
med utvägarna att råda bot därpå.

Sedan säger herr Elmgren mycket riktigt
att i den reservation, som finns fogad
till utskottsutlåtandet, uttalas att
man i och för sig icke har någonting
att invända mot tanken på en fullfölj dsbegränsning.
Men förutsättningen för att
en sådan fullföljdsbegränsning över huvud
taget skall kunna övervägas är ju,
såsom också säges i reservationen, att
taxeringsärendena skötes på ett sådant
sätt i instanser under regeringsrätten,
att rättssäkerheten inte kan anses lida
av en fullföljdsbegränsning. Det är detta
jag menade, när jag sade att förutsättningen
är, att de underordnade instanserna
är så pålitliga, att inte rättsskyddet
minskas. Men hela detta problem
med särskilt tillstånd för att få fullfölja
mål till regeringsrätten är det primära
och bör följaktligen först lösas.

Sedan vill jag tillägga att herr Elmgrens
uttalande när det gällde frågan
om en eventuell tidsförlust knappast
kan vara invändningsfritt. Herr Elmgren
säger själv att de nya prövningsnämnderna
skall träda i funktion 1958.
Jag förmodar att herr Elmgren därmed
menar, att vi från och med 1958 har
absoluta garantier för ett tillfredsställande
rättsskydd för skattebetalarna och
alltså redan från och med det året skulle
kunna åstadkomma en begränsning
av möjligheterna till fullföljd. Det är väl
den enda rimliga meningen i herr Elingrens
inlägg i det avsnittet. Menar då
herr Elmgren att denna nya organisation
inte skall få arbeta ens ett år, innan
vi går att granska, hur den verkar,
vad den innebär i fråga om ökad säkerhet,
då det giiller skatteproceserna,
o. s. v.? Det rimliga är väl att den nya
organisationen får verka en något läng -

Nr 19

Fredagen den 18 maj 1956

Anslag till nybyggnad för konstfackskolan
re tid, innan vi drar slutsatser angående
dess verksamhet.

Följaktligen måste jag vidhålla min
mening, att frågan om en eventuell begränsning
av rätten till fullföljd av taxeringsmål
till regeringsrätten icke kan —
förutsatt fortfarande att vi vill hålla på
skattebetalarnas rättsskydd — bli föremål
för ett beslut förrän tidigast i slutet
av 1950-talet. Då hinner vi mot slutet
av nästa andrakammarperiod — om
det då befinnes nödvändigt — ändra regeringsformen.

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Om herr Berghs reservation
skulle vinna kammarens bifall,
kan den nya ordningen inte tillämpas
förrän 1962. I valet mellan dessa två
olika linjer tvekar jag inte att ansluta
mig till utskottets förslag.

Herr Bergh erinrade själv om att denna
fråga måste ses i förbindelse med
den proposition om ändrad taxeringsorganisation
som nu ligger på riksdagens
bord. Denna proposition har faktiskt
haft stort inflytande på utskottets
ställningstagande. Utskottet räknar nämligen
med att en bättre ordning i fråga
om taxeringsväsendet skall komma till
stånd, när förslagen i denna proposition
är genomförda.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet
hemställt samt vidare på godkännande
av den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Bergh, Ragnar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: -

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan
och godkännes den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 11, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till ändrad lydelse av § 24
riksdagsordningen m. m., bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 116, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1956/57, i vad
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkterna 1—11

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 12

Anslag till nybyggnad för konstfackskolan

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Nybyggnad för konstfackskolan
för budgetåret 1956/57 anvisa ett investeningsanslag
av 2 500 000 kronor.

Sedermera hade på uppdrag av chefen
för ecklesiastikdepartementet med
en till statsutskottet ställd, den 24 april
1956 dagtecknad skrivelse överlämnats
en inom nämnda departement utarbetad
promemoria angående nybyggnader för
konstfackskolan. I skrivelsen hade tillika
hemställts, att utskottet måtte beakta

Fredagen den 18 mai 1956

Nr 19

Anslag till nybyggnad för konstfackskolan

innehållet i promemorian och föreslå
riksdagen medgiva utförande av konstfackskolans
nybyggnad i enlighet med
förslaget i promemorian.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten anfört bland annat:

»Med hänsyn till de fördelar som torde
stå att vinna med ett byggnadsprogram
av den omfattning byggnadsstyrelsen
nu skisserat och då kronans allt
knappare marktillgångar i Stockholm
böra utnyttjas så effektivt som möjligt,
har utskottet icke velat motsätta sig att
byggnadskomplexet uppföres efter de i
departementspromemorian uppdragna
riktlinjerna. Utskottet förutsätter, att
den projekterade utökningen av byggnadsprogrammet
icke till någon del
kommer att belasta ecklesiastikdepartementets
byggnadskvot. Under åberopande
av vad sålunda anförts hemställer utskottet,
att riksdagen må

a) godkänna att eu nybyggnad för
konstfackskolan utföres i huvudsaklig
enlighet med vad utskottet anfört;

b) till Nybyggnad för konstfackskolan
för budgetåret 1956/57 anvisa ett investeringsanslag
av 2 500 000 kronor.»

Reservation hade anmälts av herrar
Arrhén och Skoglund i Doverstorp samt
fröken Karlsson, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del hava
den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under a
hemställa, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad
i reservationen anförts rörande utförande
av en nybyggnad för konstfackskolan.

I det av reservanterna föreslagna yttrandet
hade uttalats, att utskottet avstyrkte
det i departementspromemorian
framlagda förslaget.

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! I protokoll över ecklesiastikärenden,
hållet inför Hans Majestät
Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 4 januari 1950, anmälde chefen
för ecklesiastikdepartementet, statsrådet
Persson, vissa ärenden angående

anslag å kapitalbudgeten under budgetåret
1956/57.

Departementschefen erinrade vid
statsrådets sammanträde om att ett anslag
av 1 500 000 kronor i fjol anvisades
för vissa förberedelsearbeten för nybyggnad
av konstfackskolan. Nybyggnaden
skulle förläggas på kronan tillhörigt
område inom kvarteret Förrådsbacken
på Gärdet i Stockholm. Byggnadsstyrelsen
uppskattade kostnaderna för byggnadsföretaget
till omkring 11 200 000
kronor, varav omkring 350 000 kronor
skulle användas för anordnande av ersättningsutrymmen
för vissa militära
förrådsbyggnader.

Byggnadsstyrelsen fick genom beslut
den 15 april 1955 Kungl. Maj:ts uppdrag
att uppgöra och till Kungl. Maj:t inkomma
med slutligt förslag till nybyggnad
för konstfackskolan.

Byggnadsstyrelsen anmälde med anledning
av denna Kungl. Maj:ts anmodan
den 31 maj 1955, att man icke kunnat
göra nämnvärda besparingar i byggnadsprogrammet.
Styrelsen vidhöll det
förslag beträffande ritningar o. s. v. som
man uppgjort. Byggnadsstyrelsen tog
emellertid även upp frågan om ändrad
förläggning av nybyggnaden till tomt på
motsatta sidan av Valhallavägen. Genom
denna ändrade förläggning skulle ersättning
till de militära myndigheterna
bortfalla, och man skulle alltså kunna
göra en viss besparing.

Kungl. Maj:t upptog det nya förslaget
till bedömande och resolverade den
30 juni 1955, att Kungl. Maj:t godkände
det nya tomtförslaget.

I skrivelse av den 31 augusti 1955
hemställde så byggnadsstyrelsen om anvisande
för budgetåret 1956/57 av ett
anslag på 4 000 000 kronor till nybyggnad
för konstfackskolan på den föreslagna
nya tomten.

Kungl. Maj:t ansåg, att medelsbehovet
på grundval av föreliggande arbetsplaner
kunde begränsas till 2 500 000 kronor
för nästa budgetår. För ritningar
och förberedande arbeten hade, såsom
jag tidigare nämnt, redan föregående år
anvisats ett belopp av 1 500 000 kronor,
ehuru man hade då tänkt sig att förläg -

Nr 19

Fredagen den 18 maj 1956

Anslag till nybyggnad för konstfackskolan
ga byggnaden på en annan tomt. Hela
kostnaden för byggnadsföretaget fixerades
till 10,5 miljoner kronor.

Så låg detta ärende till, när denna
riksdag började sitt arbete. Statsutskottet
hade på sitt arbetsschema den av
Kungl. Maj :t framlagda propositionen
och var berett att avgöra ärendet i enlighet
med det föreliggande förslaget
någon gång på vårsidan. Då inkom emellertid
den 24 april en till statsutskottet
ställd skrivelse från departementet på
uppdrag av departementschefen, en promemoria
angående nybyggnad för konstfackskolan.
Det hemställdes till utskottet
att utskottet måtte beakta innehållet
i den maskinskrivna promemorian och
föreslå riksdagen att medge, att nybygget
skulle ske efter i promemorian angiven
ny planering.

Vad innehöll då denna maskinskrivna
promemoria? Jo, den innehöll, att
byggnadsstyrelsen under ritningsarbetet
kommit underfund med att tomten bleve
otillfredsställande utnyttjad, om man
endast utförde den ursprungliga planeringen
med en relativt låg byggnadskropp.
Byggnadsstyrelsen hade nu bland
olika alternativ, uppgavs det, stannat för
ett alternativ, som innebar utgrävning av
källarutrymme, byggande av en bottenvåning
mellan källarvåningen och den
planerade konstfackskolan samt själva
konstfackskolan. Det förslaget framförde
byggnadsstyrelsen till Kungl. Maj:t den
29 mars 1956.

Konstfackskolan skulle enligt detta arrangemang
kosta 10,3 miljoner kronor.
Källarvåningen och bottenvåningen beräknades
kosta 10,5 miljoner kronor.
Härigenom kom man alltså upp i en total
kostnad av 20,8 miljoner kronor.

Byggnadsstyrelsen återkom emellertid
till Kungl. Maj:t med en ny inlaga den
20 april 1956, och den framhöll där att,
med bortseende från stadsbildsmässiga
synpunkter, som inte närmare hunnit
prövas, förelåg ur byggnadsteknisk synpunkt
vissa möjligheter att bygga på en
våning till för kontorslokaler, alltså placerade
ovanpå konstfackskolan. Då måste
man dock förstärka grunden, hisstrummor
måste anordnas och en förlängning

åstadkommas av vissa byggnadskroppar.
Det framhölls, att kostnaderna för dessa
arbeten — förstärkningsarbetena och
förlängningen av byggnadskropparna —
inte kunde anges, förrän konsekvenserna
av en påbyggnad närmare penetrerats,
men man förutskickade, att kostnaderna
icke komme att överstiga 1/2
miljon kronor. Kostnaden för den andra
byggenskapen, alltså påbyggnaden av
den översta våningen i den nu på ett
annat sätt tänkta byggnaden, kan, sade
byggnadsstyrelsen, uppskattas till cirka
2,7 miljoner kronor. Tillsammans med
de här förut nämnda kostnaderna på 1/2
miljon kronor skulle således tillägget den
här gången bli 3,2 miljoner kronor, och
hela kostnaden för byggnadsstyrelsens
utvidgade förslag sattes denna gång till
24 miljoner kronor.

Man sade, att detta skulle bli till en
viss fördel för statsmakterna. Uthyrningen
av källar- och bottenvåningarna skulle
ge statsverket 1 050 000 kronor i hyror
om året. Men, tillfogade byggnadsstyrelsen,
inkomsterna av en eventuell
uthyrning av kontorslokalerna i påbyggnaden
har icke beräknats. Under hela
kalenderåret 1956, framhöll byggnadsstyrelsen
vidare, behövdes inga ytterligare
medel än de tidigare beräknade,
men på tilläggsstat våren 1957 torde
minst 5 miljoner kronor böra anvisas.

Staten har med Stockholms stad avtalat,
att man från den 1 januari 1957 skall
avflytta med den nuvarande konstfackskolan
från Mäster Samuelsgatan. Byggnadsstyrelsen
har tidigare sagt, att nybyggnaden
för själva konstfackskolan,
alltså enligt det första förslaget, skulle
ta två och ett halvt år, och förklarar,
att det nya förslaget skulle medföra en
försinkning med endast två till fyra månader.

Detta är, herr talman, en kort rekapitulation
av detta ärendes slingrande och
underliga gång i kulisserna, innan det
plötsligt presenterade sig i form av en
maskinskriven promemoria på statsutskottets
andra avdelning. Vad jag vill
vända mig emot är själva tillvägagångssättet,
som verkligen måste betecknas såsom
anmärkningsvärt.

Fredagen den 18 maj 1956

Nr 19

Anslag till nybyggnad för konstfackskolan

När vi nyss voterade i den gemensamma
voteringen, hade det i kulisserna
framhållits, att hur behjärtansvärt det
ärende än var, som vi då hade att ta
ställning till, måste dock de synpunkter,
som ett parlament har att anlägga på ett
ärendes handläggning, vara utslagsgivande.
Det framhölls, att petita inte framlagts
av vederbörande verk, att anslagsfrågan
icke bedömts i Kungl. Maj:ts
kansli och att ståndpunktstagandet därför
borde bli, att riksdagen biföll Kungl.
Maj:ts förslag — ett resonemang som jag
tvang mig själv att godtaga, eftersom det
i varje fall är principiellt riktigt. Nå, om
detta betraktelsesätt är riktigt i det ena
fallet, hur mycket mer skall man inte då
kunna tillämpa ett sådant betraktelsesätt
på det fall, som här föreligger?

Byggnadsstyrelsen har sysslat med
detta ärende sedan 1954, alltså med förarbetena
till propositionen angående de
1,5 miljonerna vid 1955 års riksdag.
Från april i fjol har man detaljritat det
hela och alltså haft fullständig möjlighet
att sätta sig in i hela ärendet. Sedan
man hållit på med detta arbete ungefär
i en månads tid, ändrade man i maj 1955
tomtplatsen, och i augusti i fjol var man
så säker på sin sak, att man fixerade arbetsplanen
och begärde 4 miljoner kronor
i anslag för att påbörja detta arbete.
Den 29 mars i år hade man plötsligt
kommit att tänka på, att det kunde vara
ändamålsenligt att bygga till den här källarvåningen
och bottenvåningen, och den
20 april, tre veckor senare, hade man
efter ytterligare tankeansträngningar i
byggnadsstyrelsen kommit till det resultatet,
att det kunde vara ändamålsenligt
att också bygga på konstfackskolan med
en övervåning, avsedd för kontorslokaler,
som jag tidigare talat om här. Men
man sade sig inte ha prövat de stadsbildsmässiga
synpunkterna, man sade sig
endast ungefärligen kunna beräkna vissa
byggnadskostnader, man talade om
»bör», »torde», »minst», »cirka» o. s. v.
Ett dylikt aktstycke skulle eu enskild
byggherre ej ens våga drömma om att
framlägga för eu statlig myndighet. Var
och eu av kammarens ärade ledamöter
behagade själv göra tankeexperimentet

på grundval av bittra erfarenheter i ett
förgånget och torde väl ungefär komma
till en sådan slutledning.

Det är att märka, att på det material,
som föreligger i det utlåtande, vi nu behandlar,
finns det ingen möjlighet att få
en fast uppfattning om vad det i själva
verket gäller. Man har också anledning
att i detta sammanhang erinra om de
föreskrifter rörande investeringsbegränsningar
för såväl enskilda som offentliga
myndigheter, som vi har rekommenderats
i tid och otid under de senaste
månaderna. Den synpunkten har
uppenbarligen aldrig varit föremål för
ens ett elementärt bedömande i departementet.

Jag kan avisera, att om några dagar
kommer inför riksdagen ett aktstycke
från statsutskottet, som berör en annan
byggnadsfråga, nämligen Chalmers tekniska
bibliotek i Göteborg. Det är ett
ärende, som man kan säga har skjutits
fram år efter år ända sedan 1946, men
något anslag har ännu icke kommit till,
ehuru detta byggnadsföretag är av mycket
stor angelägenhetsgrad, dels för den
tekniska forskningens intressen i detta
sammanhang, dels för den fortgående
verksamheten inom det arbetande näringslivet.
Jag kan också erinra om, att
i samma utlåtande, som vi har här, finns
begäran om anslag till byggande av studentmatsalar
i Stockholm och Göteborg.
De bär avvisats under de vanliga motiveringarna
att ärendena inte är förberedda
—- fastän att de väl är lika tillfredsställande
förberedda som detta
ärende i varje fall och behövliga inför
de svällande studentkullarna är uppenbart.

Det väsentliga för mig och för reservanterna
i denna punkt är, att vi inte
vill stå till förfogande för en så uppenbart
hafsig och illa övertänkt beredning
— om man bär ens kan använda ordet
beredning — som det här är fråga om.
Vi måste som arbetande riksdag rent
principiellt hålla på att riksdagsordningens
bestämmelser angående hur arbetet
i dessa salar skall bedrivas bör
upprätthållas. Den enskilde riksdagsmannen
måste hålla på sin rätt att inför de

Nr 19

Fredagen den 18 maj 1956

Anslag till nybyggnad för konstfackskolan
förslag, som framlägges av Kungl. Maj:t,
ha den stipulerade motionstiden och annat
mera.

Det är alltså, herr talman, främst dessa
synpunkter, som jag i detta sammanhang
vill betona. Jag tar tills vidare inte
ställning till de andra synpunkter, som
också kan anläggas på detta ärende. Det
är, som sagt, de konstitutionella hänsynen,
som för mig varit de dominerande.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den vid denna
punkt av utskottets utlåtande avgivna reservationen.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Herr Arrhén har så utförligt
skildrat detta ärendes lidandes
historia, att det inte är någonting att
tillägga på den punkten. Jag skulle bara,
när jag nu fått ordet, vilja säga några
ord angående risken av att i riksdagen
anlägga besparings- och begränsningssynpunkter.
Det är tydligen så, att
om riksdagen anlägger dessa synpunkter,
så har detta en effekt, rakt motsatt
mot vad riksdagen har åsyftat.

I fjolårets statsverksproposition underströk
departementschefen angelägenheten
av att de fortsatta planeringsarbetena
för denna utbyggnad skulle begränsas,
utan att ändamålsenligheten bleve
åsidosatt. Detta skulle ske genom en beskärning
av byggnadsplanerna; man
hoppades på det sättet få ned de totala
anläggningskostnaderna. I överensstämmelse
med detta uttalande anbefallde
Kungl. Maj:t på vårsidan i fjol byggnadsstyrelsen
att uppgöra slutgiltigt förslag
till nybyggnad för konstfackskolan,
varvid besparingssynpunkterna skulle
tillgodoses. Styrelsen svarade den 31
maj i fjol, att besparingsmöjligheterna
var små men att styrelsen skulle göra
allt vad på den ankom för att tillvarata
dessa möjligheter.

Plötsligt kom emellertid frågan i ett
nytt läge. Man hade funnit en ny tomt,
på andra sidan Valhallavägen, och utredningen
fortsatte med utgångspunkt
från att byggnaden skulle förläggas till
den nya tomten. Resultatet kom i mars

månad detta år, och tvärtemot vad riksdagen
beslutat hade nu byggnadsprogrammet
utökats. Kostnaderna hade
stegrats från 10,8 miljoner för själva
konstfackskolan till att avse ett bygge,
som gick löst på inte mindre än 20,8
miljoner kronor.

Man skulle då ha kunnat förvänta, att
progressiviteten vore slut. Ingalunda! I
denna situation blandade sig regeringen
i leken, och någon pigg medlem inom
den hittade på att man skulle bygga på
ytterligare en våning. Därmed kom man
fram till en beräknad kostnad av 24 miljoner
kronor, som i själva verket är
ganska löst grundad.

Men det finns en annan sak som vi
inte bör glömma i detta sammanhang.
För den första utvidgningen av programmet
föreligger dock vissa beräkningar
angående hyresintäkter; det gäller
källarvåningen och bottenvåningen.
I vad mån dessa beräkningar kommer
att kunna infrias torde vara mer än tvivelaktigt.
Man kan inte precis tala om
något affärsläge där borta vid Valhallavägen,
och de affärer som satts i fråga
torde inte höra till dem som kan betala
några överhyror. Men beträffande den
allra senaste påbyggnaden föreligger
inga som helst beräkningar om eventuella
hyresintäkter, och det är kanske
bäst så; meningen är att hyra ut lokaler
för kontor och liknande ändamål.

Jag kan instämma med herr Arrhén i
att ett ärende inte bör få behandlas på
detta, jag tillåter mig säga, herr talman,
lättsinniga sätt.

När jag emellertid ansett mig tvungen
att gå med på vad Kungl. Maj:t begär i
den till utskottet överlämnade promemorian
— jag vill nämna att det är en
vördsam promemoria, låt vara ställföreträdande,
från Kungl. Maj:t till riksdagen,
och det är ju som sig bör — beror
det på den omständigheten att svenska
staten har iklätt sig vissa förbindelser
till Stockholms stad. Det vore enligt min
mening staten ovärdigt att icke infria
de förbindelserna, och den synpunkten
har för mig varit avgörande.

Då jag nu har ordet, herr talman, kan
jag inte underlåta att dra upp en paral -

Fredagen den 18 mai 1956

Nr 19

Anslag till nybyggnad för konstfackskolan

lell mellan behandlingen av detta ärende
och ett annat ärende, som i dag varit
före i statsutskottet. Jag tänker på frågan
om nybyggnad för biblioteket vid
Chalmers tekniska högskola. Riksdagen
beslöt för nio år sedan nybygge vid
Chalmers och anvisade medel, men det
oaktat har bygget inte kommit till stånd
utan medlen har indragits till statsverket.
Motiveringen är, att ecklesiastikdepartementets
byggnadskvot inte räcker
till att förverkliga det beslut, som riksdagen
fattade för nio år sedan och som
Kungl. Maj :t den gången ansåg vara en
sak av första angelägenhetsgraden. Men
då det nu gäller konstfackskolan, har låten
om byggnadskvoten kommit bort i
hanteringen. Jag tycker att man kunde
ha rätt att förvänta att Kungl. Maj:t
skulle handlägga statsverkets byggnadsfrågor
med litet mera konsekvens.

Efter dessa kritiska anmärkningar,
herr talman, får jag inskränka mig till
att yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Det är ju en i stort sett
riktig historieskrivning beträffande detta
ärendes behandling, som har lämnats
här i kammaren, och jag skall därför inte
ta upp tiden med att ytterligare ingå
på den saken. Ett par anmärkningar
gentemot herr Arrhéns uppgifter kan
måhända ändå vara på sin plats.

När herr Arrhén pekar på att vi i ecklesiastikdepartementet
anbefallt byggnadsstyrelsen
att försöka göra besparingar,
är det riktigt och en sak som vi
väl alla kunde vara överens om. Att
byggnadsstyrelsen dock enligt en skrivelse
på våren 1955 kom till det resultatet,
att några besparingar inte kunde
göras, är kanske ändå inte så förvånande.
Men det är tydligt att anmälan om
att man ville byta tomt kom litet överraskande
och kunde föranleda vissa funderingar.
Efter en prövning av saken
rådde emellertid ingen tvekan om att
det var rimligt att byta tomt. Det har
ju inte heller här i debatten riktats några
anmärkningar häremot.

Herr Arrhén säger, att byggnadsstyrelsen
i augusti 1955 var så säker på sin
sak, att den hemställde om 4 miljoner
kronor. Ja, nog var styrelsen säker på
att det skulle behövas 4 miljoner kronor,
men den var inte alls säker på hur
byggnaden slutgiltigt skulle utformas.
Tvärtom heter det i denna skrivelse, att
»så snart huvudritningar föreligger, vilket
beräknas ske vid årsskiftet 1955/56,
har styrelsen för avsikt att inkomma till
Kungl. Maj:t med dessa för slutlig fastställelse».
Sedan hörde departementet
inte av byggnadsstyrelsen förrän — såsom
herr Arrhén mycket riktigt sade —
den 23 mars 1956. Det finns säkert inte
någon anledning att rikta anmärkning
mot byggnadsstyrelsen för detta, ty vi
vet ju att byggnadsstyrelsen har att göra
upp planer för många statliga byggnadsföretag,
och denna tid behövdes säkert
för detta. Men lika klart är ju då, att när
vi i ecklesiastikdepartementet skulle ta
ställning till ärendet i och för proposition
till riksdagen hade vi inte möjlighet
att avvakta dessa huvudritningar,
utan vi måste anmäla att en viss, icke
obetydlig summa behövdes för detta
ärendes behöriga fortskridande. Att
denna summa inte blev fullt så stor som
byggnadsstyrelsen hade föreställt sig, berodde
inte på några överväganden om
ändringar i utformningen, utan det berodde
endast på ytterligare undersökningar
om hur pass tidigt byggnadsföretaget
över huvud taget kunde beräknas
komma att igångsättas.

Ja, herr Arrhén sade visst inte, såsom
jag nyss, den 23 mars, utan någon dag
senare. Den 23 mars i år fick vi i ecklesiastikdepartementet
nämligen muntligt
meddelande om de ändrade propåer,
som byggnadsstyrelsen hade kommit till
och som ju bottnade i att man numera,
trots att det skulle vara mycket lämpligt
med en friliggande konstfackskola,
ansåg att den dyrbara och centralt belägna
tomten under sådana förhållanden
inte skulle komma att utnyttjas tillräckligt.
Man må emellertid ha vilken
mening man vill, huruvida vi skall lägga
dylika ekonomiska synpunkter på saken
eller ej, men herr Arrhén, som är ange -

Nr 19

Fredagen den 18 maj 1956

Anslag till nybyggnad för konstfackskolan
lägen om att vid olika tillfällen samla
ihop besparingsmöjligheter för riksdagen,
borde väl inte a priori vara emot
att sådana överväganden göres hos vederbörande
myndigheter och i Kungl.
Maj:ts kansli.

Vi började genast i ecklesiastikdepartementet
att behandla det sålunda framkastade
förslaget i vanlig budgetberedningsordning.
Det var dock omkring 14
dagar kvar till propositionstidens utgång,
och hade frågan visat sig vara enkel,
hade det kanske gått, ansåg vi, att
inom nämnda tid lägga fram en proposition
i ärendet.

Nu vill jag emellertid säga — jag tror
inte att jag därmed avslöjar några hemligheter
— att när vi behandlade denna
fråga i allmän beredning kom även den
frågan upp, huruvida konstfackskolan
över huvud taget behöver ligga i Stockholm.
Och lyhörd som jag brukar vara
för sådana propåer fann jag naturligtvis,
att den saken också tålde att undersökas.
Men jag var naturligtvis på det
klara med att den icke kunde underkastas
någon ingående prövning, om man
skulle tänka sig en proposition innevarande
vår. Vi gjorde i alla fall ett överslag
beträffande denna möjlighet och
kom till det resultatet, att en riksskola
av denna art, som skall ha lärare av
mycket olika slag, anknutna till näringsliv
av skild beskaffenhet och som skall
ha omfattande kontakter med näringslivet
på det konstnärliga området, nog
åorde ligga i Stockholm.

Vi förlorade emellertid några dagar på
denna undersökning, och under tiden
närmade sig propositionstidens utgång.
Jag blev på det klara med att det inte
gick att lägga fram en proposition, varför
efter ytterligare beredning inom regeringen
— såsom upplysts både i föreliggande
promemoria och utskottsutlåtandet
— denna promemoria överlämnats
till statsutskottets andra avdelning.
Jag vågar försäkra reservanterna, att det
inte är första gången som en sådan promemoria
har avlämnats, och vi tyckte
ait det fanns rim och reson i att göra på
detta sätt. Kent teoretiskt hade det naturligtvis
varit möjligt att komma med

en proposition efter propositionstidens
utgång, men1 dels skulle vi ha förlorat
kanske ännu en och en halv vecka i tid
— för utskottet skulle det också ha inneburit
en viss tidsförlust, om vi hade gått
den vägen — dels ansåg vi att förutsättningarna
för en sådan sen proposition
nog inte riktigt var för handen.

När både reservanterna och utskottsmajoriteten
nu vill göra gällande, att detta
tillvägagångssätt är om inte förkastligt
så i varje fall mer eller mindre anmärkningsvärt,
är det ju klart att man
kan se det ur olika synpunkter. Herr
Arrhén har gjort jämförelser med dagens
gemensamma votering. Men, herr Arrhén,
det är väl ändå inte riktigt att göra det!
Jag beaktar till fullo de käkskadade barnens
prekära situation, men det hade ju
ändå — därest riksdagen inte fattat det
beslut som den i dag gjort — bara varit
fråga om ett års uppskov med den ökade
hjälpen till dessa barn. Med konstfackskolans
byggnad ligger det till på
ett annat sätt. Vi är sent ute, men vi har
lovat Stockholms stad att nu göra någonting
på detta område. När herr Arrhén
och herr Ohlon drar fram frågan om biblioteket
vid Chalmers tekniska högskola,
måste jag säga att det för mig hade varit
mycket bättre, om de styrande i
Stockholm hade kunnat lägga tunnelbanan
på ett sådant sätt, att konstfackskolans
hus fått stå kvar i — för att inte
hugga till för mycket -— ytterligare 20—•
30 år och tjäna sitt ändamål. Reservanterna
vet emellertid lika väl som jag, att
Stockholms stad kommit så långt med
tunnelbanan nu, att det inte går att rygga
den överenskommelse som träffats.
Det är alltså här fråga om att hitta på
ett sätt, varigenom det inte skulle behöva
bli ett års uppskov och varigenom ekonomiska
synpunkter skulle tillgodoses i
större utsträckning än som enligt vår
mening kunde ske i det första förslaget.
Det är därför inte vidare adekvat, anser
jag, att göra jämförelser med byggandet
av studentmatsalar och andra liknande
saker, som är ett behov för undervisningens
behöriga fortskridande. Det hade nu
inte varit absolut nödvändigt med en ny
konstfackskola, om inte tunnelbanebyg -

Fredagen den 18 maj 1956

Nr 19

Anslag till nybyggnad för konstfackskolan

get rent ut vräkt omkull den nu utnyttjade
byggnaden.

När reservanterna därför säger, att
detta ärende varit föremål för en hastig
och illa övertänkt beredning, kan jag inte
dela denna kritik. En arkitekttävling
har tagit sikte på att göra skolan så ändamålsenlig
som möjligt, men tanken var
ju då inte att skolan skulle ligga där den
nu kommer att ligga. Dessa ändrade förutsättningar
måste väl i alla fall ge anledning
till att man funderar över om
man på ett eller annat sätt, som man
inte tidigare tänkt på, skulle kunna
åstadkomma en bättre ekonomisk planering.

Reservanterna säger emellertid, att
formerna måste upprätthållas. Ja, nog
måste formerna i avsevärd utsträckning
upprätthållas, men jag kan inte finna att
här gjorts något sådant markant avsteg
från vedertagna former, att detta inte
uppväges av den sakliga ekonomiska fördel,
som man nu vinner.

Sedan sade herr Ohlon, att jag nu inte
tycks ha tänkt på byggnadskvoten. Jo,
herr Ohlon, det har jag gjort! Jag har
tänkt mycket på byggnadskvoten, men
jag anser över huvud taget inte att hela
detta bygge hör till undervisningsväsendets
byggnadskvot. Det är en ren tunnelbanefråga,
alltså en stockholmsfråga,
men jag bär i alla fall fått finna mig i,
när män byggnadskvot i höstas kunde
vidgas, att byggandet av själva konstfackskolan
skulle ske inom ramen för
detta ökade utrymme. Jag har däremot
aldrig medgett, att de nya tillbyggnaderna,
som skall användas för helt andra
ändamål än för undervisningen, skall tagas
av undervisningskvoten. Där befinner
jag mig också helt i linje med vad
utskottet har förutsatt. Det är därför alldeles
felaktigt att yttra sig så som herr
Ohlon nyss gjorde.

Jag har, herr talman, på detta stadium
inte mer att tillägga. Jag hoppas, att
kammaren anser alt ärendet trots vissa
särförhållanden i behandlingsordningen
ändå har fått den ekonomiskt sunda behandling,
som vi bör ägna ett sådant här
ärende, och diirför ansluter sig till vad
utskottet anfört.

Herr ARRHÉN (h) kort genmäle:

Herr talman! Vi har i allmänhet här
i kammaren den uppfattningen, att herr
statsrådet är en ganska typisk representant
för en flegmatisk livssyn. Men efter
hans redogörelse nu och hans skildring
av den Jakobsbrottning, som förekommit
i departementet, får man knappast
ett sådant intryck. Här har det varit en
mycket livlig tankeverksamhet i sannerligen
mycket olika riktningar. Man bär
uppenbarligen drivits än hit, än dit på
de upprörda vågorna under de senaste
månaderna.

Det är emellertid litet märkligt med
denna plötsliga aktivitet, när man hela
tiden — såsom statsrådet här yttrade i
slutet av sitt anförande — synes ha varit
inställd på att fullgöra sina förpliktelser
enligt åtagande gentemot Stockholms
stad. Man har alltså haft klart för
sig, att avflyttningen från Mäster Samuelsgatan
skulle ske den 1 januari
1957. Om man nu varit buren av dylika
intentioner, borde tiden ha räckt till för
att planlägga detta ärende efter så respektabla
synpunkter.

Varken jag eller någon annan har riktat
någon anmärkning mot, att man i
maj 1955 beslöt sig för en annan tomtplats.
Det är en sak för sig. Men det
mest anmärkningsvärda är uppenbarligen,
hur snabbt ritningarna har förändrats
ända in på de senaste veckorna inom
byggnadsstyrelsen. I slutet av mars
— som det här har erinrats om och som
även herr statsrådet talade om — hade
man kommit fram till att det ur ekonomiska
synpunkter vore lämpligt att bygga
källarvåning och bottenvåning. Tre
veckor senare, den 20 april, får man en
ny idé, som presenteras departementet
helt hastigt i den promemoria, vari föreslås,
att konstfackskolan skall påbyggas
med en kontorsvåning. Man kan fråga
sig vad som skulle ha kunnat hända om
byggnadsstyrelsen fått ytterligare fjorton
dagar eller tre veckor på sig. Då
hade kanske ett nytt förslag av helt annan
innebörd dykt upp. Detta i förening
med den bristfälliga ekonomiska redogörelse,
som här föreligger, gör, alt man
ställer sig betänksam till det hela.

Nr 19

Fredagen den 18 maj 1956

Anslag till nybyggnad för konstfackskolan

Det är alldeles självfallet, herr statsråd,
att jag tillhör dem, som anser, att
staten bör planlägga sin byggenskap efter
sparsamhetens allmänna lagar. Men
man har, som jag tidigare sagt, haft tillfälle
att företaga denna planläggning på
ett tidigare stadium. Den hysteriska forceringen
under april månad, med skiftande
ståndpunkter även då, är ett tillvägagångssätt,
som sannerligen icke är
ägnat att inge förtroende.

Herr statsrådet erkänner också, att
formerna skall hållas. Men jag har i föreliggande
läge bara att konstatera, att
formerna icke har respekterats och att
riksdagens rätt här har trätts för nära,
därigenom att riksdagens ledamöter icke
j den utsträckning, som grundlagen föreskriver,
haft möjlighet att taga ställning
till ett förslag från Kungl. Maj:ts
kansli. Ur principiella synpunkter är
detta för mig i föreliggande läge en väsentlig
sak och jag finner, att herr statsrådet
icke har kunnat gendriva den kritik,
som jag här har riktat i det avseendet.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Då jag har en känsla av
att kammarens ledamöter nog anser, att
det mesta som skulle sägas i detta ärende
också är sagt, skall jag nöja mig med
att yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Jag hade inte tänkt att
jag skulle behöva blanda mig i den här
debatten, men efter det att jag har hört
statsrådets anförande här kan jag inte
underlåta att ta upp det med några ord.
Jag skall inte uppehålla mig vid den materiella
sidan av saken, även om jag av
diskussionen har fått ett bestämt intryck
av att också där finns utrymme för kritik.
Men jag vill uppmärksamma den
konstitutionella sidan av saken.

Jag vet att det numera är otacksamt
att i riksdagen föra talan för upprätthållande
av konstitutionella regler, men
jag undrar hur det skulle ha gått om vi
hade haft en fråga sådan som denna i

gamla tider. Jag skulle vilja ha sett S. A.
Hedin t. ex. ställd inför en fråga av denna
innebörd. Jag måste säga att jag knappast
trodde mina ögon när jag först nu
då jag satt i min bänk fick se följande
i den promemoria som är omtalad här:
»Efter gemensam beredning med statsrådets
övriga ledamöter hemställer nu ecklesiastikministern
om riksdagens medgivande
till att» och så följer det påtalade
förslaget om projektets utvidgning. Efter
gemensam statsrådsberedning hemställer
alltså ecklesiastikministern till riksdagen
om detta, en form som är fullkomligt
okänd i våra grundlagar. Till försvar för
detta säger nu statsrådet att man hade
kanske kunnat skriva en proposition,
men den hade kommit så pass sent, att
man tyckte att man skulle undvika detta,
när det gällde en anslagsproposition.
Alltså har man trott sig vara mera renlärig
i förhållande till grundlagen genom
att avstå från att skriva en proposition
som skulle komma litet sent än genom
att i stället välja denna väg som är i
konstitutionen fullständigt okänd. Jag
menar att hade man gått över tiden så
hade det kunnat resas en jämförelsevis
ringa anmärkning däremot, men när
man i stället väljer en väg som ligger
fullständigt utanför vad grundlagen känner
i fråga om Kungl. Maj:ts rätt att
kommunicera med riksdagen, så förstår
jag inte hur man kunde träffa ett sådant
val som herr statsrådet här talar om.

Det behöver inte närmare utvecklas
vilka konsekvenser det skulle leda till
om vad som här förekommit bleve stilbildande.
Här har, låt vara efter ett samråd
i statsrådskretsen, en minister gått
med en promemoria till ett utskott och
hemställt om det ena eller andra. Sådant
sätter ju riksdagsmännens motionsrätt ur
kraft, och även ur andra synpunkter har
det många olämpliga sidor.

Herr statsrådet sade någonting om att
det visst inte är första gången detta inträffar,
det är inte ovanligt att promemorior
lämnas på det viset. Jag vet inte
vad herr statsrådet kan åsyfta med detta.
Visst förekommer det att promemorior
lämnas till utskotten under dessas
behandling av kungl. propositioner, men

Fredagen den 18 maj 1956

Nr 19

efter vad jag har anledning att utgå från
innebär dessa promemorior komplettering
och upplysning. Man kan från utskottets
sida ha velat få närmare upplysning
om vissa sidor av en fråga, och då
har utskottet fått en promemoria från
vederbörande departement. Mot detta
kan det ju inte finnas någonting att invända.
Men när man här säger att efter
samråd med statsråden hemställer ecklesiastikministern
om riksdagens medgivande
till den eller den saken, då är man
inne på någonting som ligger fullständigt
utanför grundlagen.

Jag skulle ha tyckt att det hade varit
önskvärt om man inom kammaren hade
kunnat få något uttryck för att man alldeles
oavsett parti eller ställningstagande
till frågans materiella sida ändå är
beredd att hävda riksdagens ställning
och inlägga en bestämd gensaga mot den
behandling detta ärende har fått.

Jag kommer för min del att rösta för
reservationen, som jag dock tycker ger
ett jämförelsevis blekt uttryck för vad
som här har förekommit i den rent formella
frågan. Den ger i alla fall mera
uttryck för en protest än vad utskottets
förslag gör.

I detta anförande instämde herrar
Hagberg (h) och Magnusson (h).

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Det var närmast herr
Ewerlöfs anförande som uppkallade mig
till ett kort genmäle.

Man kan naturligtvis vara indignerad
över att de konstitutionella reglerna här
inte har följts till alla delar. Självfallet
har regeringen också funderat allvarligt
innan den i den allmänna beredning,
som ecklesiastikministern här refererade
till, beslutade sig för att trots det formellt
inkonstitutionella ändå presentera
denna promemoria för statsutskottet.
Här förelåg en konflikt mellan två saker.
Å ena sidan hade man vad som är
praktiskt och vettigt. Oppositionen har
ju varit angelägen om att avstå från att
diskutera förslaget ur praktiska och materiella
synpunkter. Å andra sidan hade
man vad som var fullt konstitutionellt.

2 Första kammarens protokoll 1956. Nr 19

Anslag till nybyggnad för konstfackskolan
I denna konflikt tog regeringen en
ståndpunkt, och vi finner nu att denna
ståndpunkt delas av praktiskt taget hela
riksdagen. Detta försvarar naturligtvis
inte helt vad som skett — jag vill inte
kalla det för brott utan för en mindre
formell tolkning av det konstitutionella.

Men märk väl, det är en synpunkt som
inte har kommit fram i denna debatt,
nämligen att vi i svensk statsförvaltning
för närvarande har behov av ungefär
ettusen kontorsrum. Vi klarar oss genom
att annektera privata bostadsvåningar
på olika håll här i Stockholm och
genom att splittra förvaltningen på ett
oändligt antal ställen. Vi står inför det
läget, att vi måste bygga förvaltningslokaler
i form av nya förvaltningsbyggnader
ganska snart. Vi kan inte vänta
med det någon nämnvärd tid, ty den nuvarande
situationen är alltför pressande.
Hade det mot en sådan bakgrund, herr
Ewerlöf, varit i alla avseenden riktigt
att bygga konstfackskolan på en av stadens
allra dyraste och förnämsta och
mest välbelägna tomter utan att helt
ha tillvaratagit källarutrymmena? Skulle
man nöja sig med att bitvis bygga
i en våning, när stadsplanen ger möjlighet
till tre våningar? Alla människor
som har sysslat med byggenskap vet ju,
att en ekonomisk bedömning alltid ger
vid handen, att ju mer man kan pressa
in mellan den understa grundplattan och
taket, desto mer ekonomiskt är det för
byggherren.

Nu är jag medveten om att det första
förslaget kanske hade mycket bestämda
fördelar ur estetiska och andra synpunkter,
men i valet mellan att offra
mera för de estetiska synpunkterna och
att i första hand ta hänsyn till de ekonomiska
synpunkterna och behovet av
att ganska snart få fram de kontorslokaler,
som vi måste ha för statsförvaltningen,
ansåg regeringen att det sista
vägde tungt. Jag tror att människor i
allmänhet, som skulle ställas inför ett
sådant avgörande, skulle förstå regeringens
synpunkter. Det hade varit annorlunda,
om vi hade haft tid på oss.
Men såsom redovisats i det utlåtande,
som ligger framför oss på bordet och

Nr 19

Fredagen den 18 maj 1956

Anslag till nybyggnad för konstfackskolan
såsom har anförts i den tidigare debatten,
skall Stockholms stad relativt snart
disponera den tomt där konstfackskolan
nu står. Byggnaden skall rivas och det
behövs nya lokaler för att tillgodose
konstfackskolans behov.

Låt mig sammanfatta det hela på följande
sätt. För regeringen har det varit
en konflikt mellan å ena sidan att göra
vad som är formellt konstitutionellt och
å andra sidan att mot bakgrunden av
överenskommelsen med Stockholms stad
och det behov av kontorslokaler för staten,
som vi ändå rätt snart måste tillgodose
genom speciella byggnader, göra
ett arrangemang, som väl ingen kan kritisera
utifrån vettiga ekonomiskt-praktiska
synpunkter. Regeringen har här intagit
en ståndpunkt och redovisat den
för riksdagen.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Statsrådet Sträng talade
om valet mellan å ena sidan det praktiskt-vettiga
och å andra sidan det formellt
konstitutionella och menade, att
valet utan vidare borde utfalla till förmån
för det praktiskt vettiga. Jag anser
att man har gjort ett felaktigt och farligt
val, när man resonerat på det sättet.
För mig väger det praktiskt vettiga fjäderlätt
i jämförelse med de i grundlagen
fastslagna reglerna för Kungl. Maj :ts
och riksdagens befogenheter och de former,
under vilka Kungl. Maj :t skall korrespondera
med riksdagen. Vi har regler
som stadgar, att statsrådet inte får
vara med i utskott o. s. v. Kungl. Maj:t
skall fungera i en viss bestämd form i
förhållande till riksdagen. Denna gång
har det varit den här frågan, en annan
gång kan det vara något annat fall, då
man säger att det är praktiskt vettigt och
att det inte är någon anledning att hålla
på formerna. Börjar man resonera på
detta sätt kommer man lätt på glid när
det gäller betydelsefulla bestämmelser i
konstitutionen. Här rör vi oss på ett område
som är så pass viktigt, att jag utan
vidare skulle vilja säga, att även om jag
nu hade anledning att erkänna att detta
förslag är praktiskt vettigt och lämpligt

— vilket jag har lämnat utanför mitt inlägg
här — skulle jag ändå anse att detta
förhållande väger lätt i jämförelse
med att man inte har följt konstitutionen.

Därtill kommer, att statsrådet Persson
redan tidigare låtit förstå, att det fanns
en möjlighet att framlägga en proposition
men att han — tydligen till fullföljandet
av grundlagens bestämmelser

— inte ville komma med en anslagsproposition
på ett så pass sent stadium, såsom
han uttryckte det. I mitt tidigare
anförande har jag sagt att det varit
ofantligt mycket lättare att överse med
det brott mot grundlagen som bestod i
att anslagspropositionen kom förhållandevis
sent än att överse med vad som
skett i detta ärende, där man bär tillskapat
denna nya form, som jag tror att
det är mycket viktigt att riksdagen reagerar
mot, så att det inte blir fråga om
att i fortsättningen låta praktiska opportunitetsskäl
väga över grundlagen.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Statsrådet Sträng nämnde,
att det i detta ärende gällde att väga
två synpunkter mot varandra: Å ena sidan
vad som är praktiskt-ekonomiskt
riktigt och å andra sidan vad som är
konstitutionellt riktigt, varvid den senare
synpunkten fått vika. Man har fallit
till föga för vad som är praktiskt-ekonomiskt
riktigt. Men om detta villkor uppfylles
vet vi ingenting om, eftersom ingen
som helst utredning finns angående
hyresintäkterna för den ytterligare våning
som skall uppföras i konstfackskolan
och i varje fall för utskottet har heller
ingen beräkning presenterats angående
hyresintäkterna för bottenvåningen.
Det hela är ovisst.

Sedan kommer statsrådet Sträng med
en ny synpunkt. I utskottet fick jag det
intrycket, att den översta våningen skulle
uthyras till kontorslokaler, och såsom
ett skäl för att detta skulle vara möjligt
anfördes, att tomten låg så nära Frihamnen
och att det därför fanns stort behov
av kontorslokaler i den här stadsdelen.
Nu får vi emellertid veta att det framför

Fredagen den 18 maj 1956

Nr 19

Anslag till nybyggnad för konstfackskolan

allt är fråga om ämbetslokaler. Det har
inte nämnts någonting om det inom utskottet.
Detta exempel visar, vilken ofullständig
redogörelse som har lämnats utskottet
när det gick till sin behandling.

Jag kan anföra i dag, som jag tillät
mig säga i utskottet, att den bestämmande
synpunkten varken bär varit den ekonomiskt
riktiga eller det konstitutionellt
riktiga, utan den bestämmande synpunkten
har varit att »vad som far gör, det är
alltid det bästa»!

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Endast några ord med
anledning av herr statsrådets Strängs anförande!
Han påpekade, att staten hade
ett växande behov av kontorslokaler. Det
torde ingen kunna bestrida, men denna
vetskap kan inte vara plötsligt påkommen
denna vår. Det bör man haft klart
för sig hela tiden.

Vad jag riktade mig emot här var den
bristande planläggningen, när det gäller
speciellt denna byggnad. Det är alldeles
uppenbart, att tanken på att staten i
konstfackskolans byggnad eventuellt
skulle få möjligheter att inrätta kontorslokaler
för sina behov har uppkommit
först under de tre aprilveckorna från
den 29 mars, då man föreslog källarvåning
och bottenvåning som påbyggnad,
och till den 20 april, då man hade kommit
fram till den uppfattningen, att man
borde bygga på konstfackskolan ytterligare
en våning.

Det egendomliga kanske också bör
nämnas i detta sammanhang, att när vi
i avdelningen försökte få klarhet om var
denna tomt låg, kunde detta icke klarläggas
för avdelningens ledamöter, trots
att sekretariatet ålades att bedriva tillbörlig
spaning. Tomtens läge kunde icke
exakt anges, enligt vad som meddelades
delvis beroende på att tomtnummer och
dylikt inte fanns för denna tomt.

Utöver de konstitutionella momenten,
som jag har betonat i bägge mina tidigare
inlägg, blir emellertid min huvudanmärkning,
att den regering, som vid
speciellt anser sig företräda planhushållningens
idé, i detta fall visat en förbluf -

fande brist på förmåga till långsiktig
planering.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag skall självfallet inte
ett ögonblick neka oppositionen att kritisera
vad den anser vara en dålig planläggning
eller att kritisera det formella
konstitutionella förfarandet i detta ärende.
Allt detta har regeringen emellertid
haft klart för sig. Vid en avvägning för
och emot har regeringens ställningstagande
ändå gått i den riktning, som här
redovisats inför riksdagen och som jag
motiverade i mitt förra anförande.

Låt mig gärna ge herr Ewerlöf rätt i
att det inte finns någon som är intresserad
av detta förfarande såsom en teknik
i arbetet och i kommunikationerna mellan
regering och riksdag. Men det har
faktiskt då och då någon gång uppstått
situationer, då man ansett att ett avsteg
från ordningen sådant som det nu föreliggande
kunnat vara befogat, och det
har inte enbart gällt promemorior som
varit kompletteringar till tidigare presenterade
förslag. Jag ser här, att 1950 presenterades
statsutskottet en promemoria
rörande provisoriska åtgärder för att
minska trycket av den då rådande lärar-
och lokalbristen. Det var ett helt
nytt ärende, och promemorian var till
sin karaktär exakt likalydande med den
promemoria vi i dag diskuterar. Utskottet
och kammaren tog promemorian utan
kritik vid det tillfället.

Herr talman! Jag har självfallet all
respekt för herr Ewerlöfs roll såsom vårdare
av de svenska grundlagarna. Men
när han tar så allvarligt på detta problem,
som jag fick intryck av i hans senaste
anförande, kan jag inte alldeles
frigöra mig ifrån den tanken, att herr
Ewerlöf inte har lagt de rätta proportionerna
på ärendet.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:
Herr talman! Mig förefaller det som
om statsrådet här åberopar vad man
skulle kunna kalla ett prejudikat från
1950. Detta styrker mig yttermera i min

Nr 19

Fredagen den 18 maj 1956

Anslag till nybyggnad för konstfackskolan

övertygelse om nödvändigheten av att
verkligen reagera på denna punkt, så att
inte detta förfaringssätt glider över till
att bli praxis. Man säger, att det hände
då och det händer denna gång, och sedan
dröjer det inte länge förrän man är
inne i någonting som man menar är fullt
accepterat. Detta ger mig så mycket större
anledning att reagera inför ett sådant
flagrant fall som det vi nu står inför.

Jag har fortfarande inte av statsrådet
Sträng fått något svar på frågan, varför
regeringen i avgörandet mellan det praktiskt
vettiga och det konstitutionella inte
valt den formen att göra en proposition,
låt vara att den hade kommit sent.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Efter den diskussion,
som har förts här, kan de flesta av kammarens
ledamöter vara övertygade om
att utskottets skrivning är ganska väl avvägd.
Jag vill icke sticka under stol med
att vi har en kritisk skrivning. Jag vill
också säga att jag för min del är i hög
grad ansvarig för denna skrivning, och
som de flesta vet brukar jag inte tillhöra
regeringens värsta vedersakare.

På sidan 12 i utskottets utlåtande redogör
vi för ärendets gång, vi framför våra
kritiska synpunkter men slutar på följande
sätt: »Med hänsyn till de fördelar
som torde stå att vinna med ett byggnadsprogram
av den omfattning byggnadsstyrelsen
nu skisserat och då kronans
allt knappare marktillgångar i
Stockholm böra utnyttjas så effektivt
som möjligt, har utskottet icke velat motsätta
sig att byggnadskomplexet uppföres
efter de i departementspromemorian
uppdragna riktlinjerna.»

Detta är vad vi kunde komma fram
till.

Jag ber ånyo, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets förslag.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande vartdera momentet av
utskottets i den nu förevarande punkten
gjorda hemställan.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de i fråga om mom. a förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till vad utskottet i nämnda moment hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Arrhén begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 116 punkten
12 mom. a, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamötetr intagit
sirna platser samt votering,spropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Arrhén begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparal; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 109;

Nej — 20.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de av,stode från att rösta.

På härefter gjord proposition bifölls
vad utskottet i mom. b hemställt.

Punkterna 13—16

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 17

Lades till handlingarna.

Fredagen den 18 maj 1956

Nr 19

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 117, i anledning av Kung], Maj:ts
framställningar angående anslag för
budgetåret 1956/57 till avlöningar vid
karolinska sjukhuset samt vissa andra
anslag till universitetssjukhusen m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2

Anslag till karolinska sjukhuset

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 55, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för den 20
januari 1956, föreslagit riksdagen att dels
bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga de
ändringar i personalförteckningen för
karolinska sjukhuset, vilka påkallades
av vad departementschefen föreslagit,
dels godkänna av departementschefen
förordad aviöningsstat för karolinska
sjukhuset, att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1956/57, dels ock
till Karolinska sjukhuset: Avlöningar för
nämnda budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 25 070 000 kronor.

Det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget
innebar beträffande föreståndarinneorganisationen
bland annat, att föreståndarinnorna
skulle inordnas under
chefen för en föreslagen kansli- och personalavdelning.

I ttvå likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Huss och Sunne (I: 487) och den
andra inom andra kammaren av fröken
Höjer och herr von Friesen (11:645),
hade hemställts, att riksdagen vid behandling
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 55 måtte besluta dels att föreståndarinneorganisationen
skulle vara direkt
underställd överdirektören och vad
gällde medicinska frågor vice direktören,
dels att omprövning av föreståndarinnornas
löneställning snarast skulle
ske, dels ock att nio sjukskötersketjänstcr
i Ce 12 skulle inrättas vid de allmän -

Anslag till karolinska sjukhuset
na kirurgiska vårdavdelningarna och anslaget
härför i erforderlig utsträckning
uppräknas.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte

I. beträffande föreståndarinneorganisationens
ställning i administrationen
med bifall till Kungl. Ma:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 487 och
II: 645, såvitt nu vore i fråga, besluta,
att föreståndarinnorna skulle inordnas
under chefen för kansli- och personalavdelningen; II.

med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna 1:487
och II: 645, till den del de icke behandlats
under I,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för karolinska sjukhuset, vilka påkallades
av vad departementschefen förordat
i statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 20 januari 1956;

b) godkänna under punkten införd
aviöningsstat för karolinska sjukhuset,
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1956/57;

c) till Karolinska sjukhuset: Avlöningar
för budgetåret 1956/57 under elfte
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
25 070 000 kronor;

III. i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om en förutsättningslös, allsidig
och skyndsam utredning av frågan, på
vilket sätt behovet av ytterligare sjukvårdsavdelningar
i landet i samband
med den pågående upprustningen av läkarutbildningen
för framtiden bäst borde
tillgodoses.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herr Axel Andersson, fröken
Elmén, herr Widén, fröken Ager
och herr Helén ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort under I och II hemställa,
att riksdagen måtte

I. beträffande föreståndarinneorganisationens
ställning i administrationen

Nr 19

Fredagen den 18 maj 1956

Anslag till karolinska sjukhuset
med avslag å Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna 1:487 och
II: 645, såvitt nu vore i fråga, besluta,
att föreståndarinnorna skulle vara direkt
underställda överdirektören och vad
gällde medicinska frågor vicedirektören; II.

i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt motionerna I: 487 och II: 645,
till den del de icke behandlats under I,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för karolinska sjukhuset, vilka påkallades
av vad departementschefen förordat
i statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 20 januari 1956;

b) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för karolinska sjukhuset,
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1956/57;

c) till Karolinska sjukhuset: Avlöningar
för budgetåret 1956/57 under elfte
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
25 162 000 kronor.

Herr HUSS (fp):

Herr talman! De ändringar som här
föreslås i den till denna punkt fogade
reservationen är i och för sig så pass
obetydliga, att det enligt min uppfattning
inte kan vara någon prestigefråga
vare sig för departementschefen eller
för utskottet att den mening, som företrädes
av departementschefen respektive
utskottet, nödvändigtvis skall drivas
igenom. Det väsentliga måste väl vara
att dessa frågor regleras på det för sjukvården
bästa och riktigaste sättet.

Först har vi frågan om föreståndarinnornas
ställning. Med stöd av ett av besparingssakkunniga
framlagt förslag föreslås
nu i rationaliserande syfte, att föreståndarinnorna
vid karolinska sjukhuset
skall underordnas chefen för en
planerad ny kansli- och personalavdelning.
Det har motiverats med att överdirektören
och vice direktören för närvarande
har alltför tunga arbetsbördor
och att de därför behöver avlastas från
vissa av sina arbetsuppgifter.

Mot detta förslag talar flera skäl. För
att förstå detta måste man göra klart för

sig, hur föreståndarinnorna på sjukhuset
arbetar och vad de har för arbetsuppgifter.
Deras uppgifter är att rationalisera
sjukvården ur tekniska och administrativa
synpunkter, men de måste
samtidigt hålla i minnet, att rationaliseringen
inte får ske på ett sådant sätt, att
de sjukas intressen och sjukvårdens kvalitet
åsidosättes.

Spelar det från dessa utgångspunkter
någon roll, frågar man sig, för vem föreståndarinnorna
skall föredra sina
ärenden och förslag? Jo, det är uppenbart
att det spelar en betydande roll.
Skall det vara någon mening med en
föredragning av detta slag, måste den
person, som föredragningen sker för,
vara en i praktisk sjukvård väl initierad
person. Det är nu fallet med direktörerna,
medan man väl näppeligen kan vänta sig
att chefen för den nya kansli- och personalavdelningen
skall besitta någon mera
omfattande kunskap i praktisk sjukvård.
Allt talar väl för att såsom chef
för denna avdelning utses en jurist eller
ekonom, som företrädesvis är specialiserad
på administrativa och ekonomiska
uppgifter.

Den förändring som här föreslås kan
alltså enligt min och reservanternas uppfattning
betecknas som motsatsen till en
rationalisering, såsom något irrationellt.

När utskottet säger att betydelsen av
denna fråga inte får överdrivas, utan
att det väsentliga är att samarbetet är
gott, måste det, såvitt jag förstår, bero
på att utskottet inte fått ett fullt klart
grepp om dessa föreståndarinnors sätt
att arbeta. För detta antagande talar särskilt
det faktum, att direktionen för karolinska
sjukhuset inte har gett detta
förslag, som nu framföres i rationaliseringssyfte,
såsom det heter, sin välsignelse,
utan i stället velat behålla den
nuvarande organisationsformen. I jämförelse
därmed kan det måhända synas
vara av underordnad betydelse, att utskottsmajoriteten
ger både formellt och
reellt uttryck för en viss ringaktning av
det arbete, som föreståndarinnorna hittills
utfört.

De skäl som jag nu anfört ger mig,
herr talman, anledning att yrka bifall

Fredagen den 18 maj 1956

Nr 19

till punkten I i den till utlåtandet fogade
reservationen.

Beträffande kravet på ytterligare nio
sjukskötersketjänster vid de kirurgiska
vårdavdelningarna förhåller det sig på
det sättet för närvarande, att det bara
finns två examinerade sjuksköterskor på
varje avdelning under dagarna. Till jämförelse
kan nämnas att motsvarande antal
på sjukhusen i exempelvis Lund och
Göteborg, där vi har avdelningar av
jämförbar storlek, är tre examinerade
sjuksköterskor per avdelning.

I propositionen och utskottsutlåtandet
har man fäst sig vid ett förslag, som har
framlagts om en viss effektivisering av
vården av de nyopererade. Meningen är
att de nyopererade patienterna skulle
sammanföras till en avdelning och vårdas
där den närmaste tiden efter operationen.
Det skulle vara rationellt både
med hänsyn till denna särskilt specialiserade
vård och med hänsyn till behovet
av en viss avlastning av avdelningarna.
Den föreslagna förändringen kommer
visserligen inte att innebära någon större
avlastning, men anordningen måste
ändå anses riktig så till vida, att vården
måste anses bil effektivare på detta
sätt. Att det inte kan bli någon nämnvärd
ändring framgår tydligast av det
förhållandet, att de nyopererade skulle
komma att stanna på denna tilltänkta
nya vårdavdelning endast 8 timmar och
därefter läggas över på vårdavdelningarna.
Det är ju klart att arbetet med de
nyopererade är omfattande, både en timme
och tio timmar efter operationen —
skillnaden är inte så stor, åtminstone inte
i kvantitativt hänseende, men måhända
i kvalitativt.

Situationen vid sjukhuset är nu den,
att man på grund av att man har en
mycket fåtalig sjuksköterskepersonal vid
de kirurgiska vårdavdelningarna kan
befara en allmän flykt från sjuksköterskebefattningarna
på dessa avdelningar.
Den fastställda arbetstiden kan nämligen
inte hållas med den utomordentligt
pressande arbetsbörda som för närvarande
föreligger. Inte heller kan sjuksköterskorna
få ersättning för övertid, om
man bortser från de lägst avlönade, som

Anslag till karolinska sjukhuset
erhåller en summa av 20 kronor i månaden
för s. k. okontrollerbart övertidsarbete.

Herr talman! Denna allvarliga situation
förefaller mig vara ett mycket starkt
stöd för att även på denna punkt bifalla
reservanternas yrkande om att anslaget
till karolinska sjukhuset måtte höjas
med 92 000 kronor utöver vad Kungl.
Maj :t och utskottet har föreslagit för att
därigenom möjliggöra anställandet av
ytterligare nio sjuksköterskor. Jag hemställer
alltså, herr talman, om bifall till
reservanternas yrkande även i punkt II.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Det är riktigt som herr
Huss säger, att det ingalunda är prestigehänsyn
som här fått avgöra vårt ställningstagande.
Att avdelningen och utskottet
i dess helhet har kommit fram till
de ståndpunkter, som redovisas i utlåtandet,
beror uteslutande på praktiska
skäl.

Under senare år har besparingsutredningen
gått igenom karolinska sjukhusets
organisation och kommit fram med
förslag som syftar till att åstadkomma
vissa besparingar. Däri ingår även förslaget
om en förstärkning av föreståndarinneorganisationen
för att kunna samordna
arbetet bättre på de olika avdelningarna.
Då avdelningen och utskottet
har följt utredningens förslag om att föreståndarinnorna
skall lyda under chefen
för den nyinrättade kansli- och personalavdelningen
bär det avgörande skälet
för oss varit, att sjukhusets direktör
och vicedirektör för närvarande är så
hårt arbetsbelastade att det helt enkelt
är nödvändigt att avlasta dem en del
arbete genom att befria dem från handläggningen
av en del mindre ärenden.
Det gäller dock bär en mycket stor sjukvårdsanstalt
med en budget på 40 miljoner
kronor, varav över 25 miljoner kronor
enbart på avlöningsstaten. Det torde
vara uppenbart att de män, som står i
ledningen för denna stora sjukvårdsanstalt,
inte har vare sig tid eller möjlighet
att ge sig in på de detaljer som det
bär kan bli fråga om. Detta är anledning -

Nr 19

Fredagen den 18 maj 1956

Anslag till karolinska sjukhuset

en till att vi framlagt det förslag som

återfinnes i utskottets utlåtande.

Vad sedan gäller förstärkningen av
sjuksköterskespersonalen på de olika avdelningarna
har vi följt Kungl. Maj:ts
förslag. Vi har gjort det därför att vi anser,
att det i en fråga som denna inte är
så värst många som med bestämdhet kan
påstå, att vad Kungl. Maj:t föreslår är
oriktigt och att vad man själv till äventyrs
har att komma med är det enda riktiga.
Här måste vi faktiskt lita på den genomgång
av sjukhusets organisation som
gjorts. Erfarenheten får sedan visa, om
det blir nödvändigt med någon ändring
för att allting skall flyta på bästa sätt
både i fråga om sjukvården och undervisningen.

Detta är, herr talman, utskottets
grundsyn vid ställningstagandet till dessa
sprörsmål. Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan i här förevarande
punkt.

Herr HUSS (fp):

Herr talman! Till vad herr Karlsson
här anfört vill jag beträffande föreståndarinnornas
ställning bara säga, att det
ändock är påfallande, att direktören och
vicedirektören vid sjukhuset själva icke
har ansett det vara vare sig rationellt
eller riktigt att göra denna omorganisation.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Det kan nog ibland vara
så, att det är utomstående som måste se
till vad som är möjligt för vissa människor
att orka med och om så behövs
befria dem från vissa uppgifter.

Då jag nu har ordet, herr talman, ber
jag att få tillägga en sak som jag glömde
säga i mitt första anförande. Jag vill understryka
att det ingalunda •— som herr
Huss ville göra gällande — är någon
ringaktning för föreståndarinnorna och
deras arbete som ligger bakom att utskottet
kommit till det resultatet att vi
föreslår en viss omorganisation.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att med anledning

av de därunder förekomna yrkandena
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje moment av utskottets
i den nu ifrågavarande punkten
gjorda hemställan.

I fråga om mom. I, fortsatte herr talmannen,
hade yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock att
kammaren skulle antaga det förslag,
som innefattades i motsvarande moment

1 den vid punkten avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Huss begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 117 punkten

2 mom. I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i motsvarande moment i den
vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Därefter gjordes enligt de rörande
mom. II förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
nämnda moment hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i motsvarande moment i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. III hemställt.

Fredagen den 18 maj 1956

Nr 19

Punkterna 3—8

Vad utskottet hemställt bifölls.

Ang. tjänstebostadssystemet

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 118, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående tjänstebostadssystemet
m. ni. jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 116, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över civilärenden för
den 16 mars 1956, föreslagit riksdagen
att godkänna de principiella riktlinjer
i fråga om tillämpning av tjänstebostadstvång
och i fråga om hyressättningen
för tjänstebostäder, som i nämnda
statsrådsprotokoll förordats.

I propositionen hade på grundval av
ett av 1852 års tjänstebostadsutredning
avgivet betänkande framlagts principförslag
till ändrade riktlinjer i fråga
om tillämpning av tjänstebostadstvång
och i fråga om hyressättningen för
tjänstebostäder. Sålunda hade föreslagits,
att tjänstebostadstvång skulle föreligga
endast då upplåtande av bostad
vore av väsentlig betydelse för de med
tjänsten förenade arbetsuppgifternas behöriga
fullgörande eller eljest krävdes
för ett ändamålsenligt bedrivande av
verksamheten vid tjänstestället. Detta innebar,
att tjänstebostadstvånget starkt
begränsades för statliga tjänstemän. Därav
följde också, att tjänstebostäderna för
folkskolans lärare borde avvecklas.
Tjänstebostäder för ordinarie församlingspräster
hade däremot avsetts skola
bibehållas i ungefär samma utsträckning
som för närvarande. I fråga om
hyressättningen för kvarvarande tjänstebostäder
hade förordats, att till utgångspunkt
skulle tagas den hyra, som
en tjänsteman i den fria hyresmarknaden
skulle få betala för en med tjänstebostaden
likvärdig bostad på orten. Med
hänsyn till bostadstvånget hade dock en
byresreducering förutsatts kunna ske i
vissa fall.

Ang. tjänstebostadssystemet

I anledning av förevarande proposition
hade utskottet till behandling förehaft dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Nilsson m. fl. (I: 559) och den andra inom
andra kammaren av herrar Larsson
i Luttra och Larsson i Hedenäset (II:
738), i vilka hemställts, att riksdagen
vid behandling av propositionen nr 116
hos Kungl. Maj:t måtte anhålla, att de
i motionerna anförda synpunkterna måtte
beaktas vid den fortsatta prövningen
rörande statsbidragen till kommunerna
för tillhandahållande av bostäder åt
folkskolans lärare;

dels en inom andra kammaren av herr
Rylander m. fl. väckt motion (II: 739),
vari hemställts, att riksdagen ville vid
behandlingen av propositionen nr 116,
med godtagande av Kungl. Maj:ts förslag
i övriga delar, för sin del besluta
dels att nuvarande tjänstebostadssystem
för präster, även i tätorter, skulle tills
vidare bibehållas och dels att nuvarande
system för hyressättningen av de
prästerliga tjänstebostäderna skulle tills
vidare bibehållas;

dels ock en inom andra kammaren av
herr Widén m. fl. väckt motion (11:740),
vari hemställts, att riksdagen måtte besluta
att avslå propositionen nr 116, i
vad den avsåge principbeslut om avskaffande
av tjänstebostäder för folkskolans
lärare.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

1. att motionerna 1:559 och 11:738
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

2. att riksdagen måtte beträffande bibehållande
av tjänstebostadssystemet för
präster och grunderna för hyressättningen
av de prästerliga tjänstebostäderna,
med bifall till Kungl. Maj :ts förslag och
med avslag å motionen 11:739, i vad den
skilde sig från Kungl. Maj:ts förslag,
godkänna de principiella riktlinjer, som
i förevarande hänseende i statsrådsprotokollet
över civilärenden för den 16
mars 1956 förordats;

Nr 19

Fredagen den 18 maj 1956

Ang. tjänstebostadssystemet

3. att riksdagen måtte, med avslag å
motionen 11:740, bifalla Kungl. Maj:ts
förslag, såvitt det avsåge principbeslut
om avskaffande av tjänstebostäder för
folkskolans lärare;

4. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag i övrigt, godkänna
de principiella riktlinjer i fråga om tilllämpning
av tjänstebostadstvång och i
fråga om hyressättningen för tjänstebostäder,
som i statsrådsprotokollet över
civilärenden för den 16 mars 1956 förordats.

Reservationer hade avgivits, utom av
andra,

dels av herr Widén, som ansett, att
utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under 3 hemställa, att riksdagen måtte,
med bifall till motionen II: 740, avslå
Kungl. Maj:ts förslag, såvitt det avsåge
principbeslut om avskaffande av tjänstebostäder
för folkskolans lärare;

dels ock av herr Einar Persson, som
likväl ej antytt sin åsikt.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Genom den föreliggande
kungl. propositionen inbjudes riksdagen
att fatta ett principbeslut när det gäller
tjänstebostadssystemet.

Det är väl ingen som egentligen har
något att invända mot den princip som
här föreslagits, men jag får dock säga
att jag tycker att principbeslutet blir
litet stympat, eftersom förslaget inte omfattar
alla tjänstemannagrupper. Jag tror
också att det kommer att bli väldigt besvärligt
att lösa frågan när det gäller
lärarna, men eftersom det är fråga om
principbeslut, får man kanske i detta
sammanhang bortse från den saken.

Det hade, som jag nyss sade, varit
tacknämligt om man hade utsträckt beslutet
att gälla också prästerna och inte
undanta en så stor grupp. Jag tror inte
att det har anförts tillräckligt starka skäl
för att skilja ut denna grupp, vilket också
framgår av remissyttrandena. Byggnadsstyrelsen,
statskontoret och statens

lönenämnd har ifrågasatt »om det kan
anses tillräckligt motiverat att bibehålla
de prästerliga tjänstebostäderna i städer
och andra tätorter, där tillgång merendels
föreligger till församlingshus och
andra lokaler för sammankomster och
förrättningar av olika slag». Dessa myndigheter
har alltså varit mycket tveksamma
på denna punkt, och likadant är det
med departementschefen. Man kan nog
också säga att utskottet har varit tveksamt,
när det har anslutit sig till vad
departementschefen sagt. Det är självklart
att en del svårigheter kommer att
uppstå, om man tar bort tjänstebostäderna,
men jag tror inte att de blir större
när det gäller tjänstebostäder för präster
än när det är fråga om tjänstebostäder
för lärare på den rena landsbygden.
Av den anledningen anser jag för min
del att något undantag inte hade behövt
göras för de prästerliga tjänstebostäderna.

Om jag hade fullföljt mitt resonemang,
skulle jag naturligtvis här ha framställt
ett yrkande på att även prästernas tjänstebostäder
skulle inbegripas i det framlagda
principförslaget. Men eftersom det
här ärendet väl så småningom lär återkomma
till riksdagen och med hänvisning
till den tveksamhet, som departementschefen
har hyst, vill jag uttrycka
den förhoppningen att han kommer att
ta under förnyat allvarligt övervägande
att utsträcka principbeslutet till att omfatta
alla statstjänare.

Jag har alltså intet yrkande.

Fru NILSSON (bf):

Herr talman! Jag begärde ordet för att
framföra några synpunkter i anslutning
till en motion, som jag och några andra
här i kammaren har väckt i fråga om
principbeslutet att slopa tjänstebostäder
för folkskolans lärare.

Detta tjänstebostadssystem har, såsom
vi framhållit i vår motion, haft både fördelar
och nackdelar. Med de ökade möjligheter
i fråga om kommunikationer,
som nu föreligger, är det inte längre lika
nödvändigt att lärarbostaden ligger i nära
anslutning till skolan som tidigare.

Fredagen den 18 maj 195C

Nr 19

Jag finner därför att många skäl talar
för att vi kan fatta ett principbeslut om
upphävande av tjänstebostadstvånget.
Jag vill emellertid understryka något
som både departementschefen och utskottet
också framhåller, nämligen att
avvecklingen måste ske successivt. I
många landsbygdskommuner kommer
det alltfort att bli nödvändigt att tillhandahålla
bostad åt lärarna för att kunna
upprätthålla skolväsendet och för att
kunna få dugande lärarkrafter att stanna
på landsbygden.

Det är därför också nödvändigt, anser
vi, att, om inte kommunerna genom avvecklingen
av tjänstebostadssystemet
skall komma i ett sämre ekonomiskt läge
än nu, någon form av statsbidrag till
tjänstebostäder bibehålies. Departementschefen
har ju också förebådat att
den frågan skall utredas.

I vår motion har framhållits beträffande
frågan om huruvida och i vad mån
det tidigare utbetalade statsbidraget till
lärarbostäder skall återbetalas, att hela
det nuvarande bidragets karaktär talar
emot att någon återbetalningsskyldighet
bör föreligga. Statsbidragsdelen har varit
en del av byggkostnaderna och subventionerat
hyran för bostadsinnehavaren.
Kravet på standarden för dessa bostäder
har dessutom inneburit, att kommunerna
utöver statsbidraget har fått
vidkännas kostnader, som de inte fått
ersättning för genom hyressättningen.

Nu skriver statsutskottet, att det torde
få förutsättas att denna fråga kommer att
övervägas i samband med utredningen
av hela problemet om statsbidragen, och
jag hoppas att de i motionen framkomna
synpunkterna därvid kommer att upptagas
till övervägande. Jag har därför, herr
talman, inget yrkande utöver vad utskottet
skriver.

Herr SUNNE (fp):

Herr talman! Denna fråga var uppe till
behandling redan föregående år, och det
fattades ett beslut då. Man är kanske närmast
förvånad över att frågan så snart
efter detta beslut åter kommer under
riksdagens prövning. Förra året kom

Ang. tjänstebostadssystemet
den, om jag minns rätt, som ett ecklesiastikt
ärende; nu kommer den närmast
som ett löneärende. För min del kan jag
inte finna annat än att det vore riktigt
att behandla den som ett skolärende, och
jag är kanske något förvånad över att det
inte tycks finnas tillräcklig korrespondens
mellan regeringens ledamöter, så
att detta ärende kunde komma upp där
man tycker att det närmast hör hemma.

Enligt fjolårets proposition uttalade
departementschefen då, att han i likhet
med de sakkunniga rörande statsbidrag
på folkskoleväsendets område ansåg att
tillkomsten av 1947 års bostadsförsörjningslag
inte uteslöt behovet av särskilda
bestämmelser och åtgärder beträffande
lärarnas bostadsfråga. Departementschefen
fann att tjänstebostäderna ännu så
länge var av stor betydelse för folkskoleväsendet
på landsbygden och ansåg sig
därför inte för det dåvarande kunna förorda
en avveckling av tjänstebostadssystemet
för folkskolornas lärare. Jag måste
säga, att vad departementschefen då anförde,
anser jag fortfarande äger giltighet.
Den begränsning som beslöts förra
året anser jag vara mycket väl avvägd,
och den har gjorts på sådant sätt att
tjänstebostadssystemet i takt med utvecklingen
inom berörda område undan
för undan kan avvecklas.

Om man nu ser på vad de myndigheter
har sagt, som yttrat sig över årets
framställning, så säger ju skolöverstyrelsen
att den berett femton folkskolinspektörer
tillfälle att yttra sig över tjänstebostadsutredningens
betänkande och att
fjorton av dem har avstyrkt utredningens
förslag. Själv säger överstyrelsen:
»Det är angeläget, att landsbygdsdistrikten
har goda möjligheter att, med ekonomiskt
bistånd från statens sida, bjuda
aspirerande lärare sådana villkor, icke
minst i fråga om tillhandahållande av
tjänstebostad, att kompetenta och dugande
lärare söker ordinarie tjänster och
även stannar vid folk- och småskolorna
på landet. Av tjänstebostadsutredningen
uppställda principer om vad som skall
menas med tjänstebostad och när sådan
bör tillhandahållas eller om att den ena

Nr 19

Fredagen den 18 maj 1956

Ang. tjänstebostadssystemet
tjänstemannen eller gruppen av tjänstemän
ej bör få i något avseende — exempelvis
i fråga om mer eller mindre billig
bostad — en ekonomisk förmån som ej
beredes den andra synes i detta sammanhang
endast ha mer teoretiskt intresse.»

TCO betonar i sitt avstyrkande utlåtande
att tjänstebostadssystemet i första
hand avser att säkerställa skolväsendets
intressen. De säger bland annat: »Även
om man nämligen i de individuella fallen
inte kan hävda att bosättning i en
viss bostad är av väsentlig betydelse för
de med lärartjänsten förenade arbetsuppgifterna,
måste man dock för folkskoleväsendet
i dess helhet ta hänsyn till
om tjänstebostadsinstitutionen som sådan
är nödvändig för ett ändamålsenligt
bedrivande av folkundervisningen. Det
nuvarande tjänstebostadssystemet har på
det här området byggts upp med utgångspunkt
från skolväsendets egna behov
och har tid efter annan ändrats för
att bättre kunna fylla sin uppgift i överensstämmelse
med tidens krav.»

När ärendet förra året behandlades anförde
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet:
»I likhet med de sakkunniga
anser jag tillkomsten av bostadsförsörjningslagen
icke utesluta behovet
av särskilda bestämmelser och åtgärder
beträffande lärarnas bostadsfråga. Enligt
min mening är tjänstebostäderna ännu så
länge av stor betydelse för folkskoleväsendet
på landsbygden.»

Enligt vad jag kan förstå har inga nya
synpunkter framkommit, som motiverar
ett ändrat ställningstagande från riksdagens
sida. TCO framhåller med rätta
möjligheterna att successivt avveckla
tjänstebostadssystemet. Detta kan ske
genom att antalet genom tätortsförteckningar
från tjänstebostadsförpliktelsen
undantagna kommuner ökas i samma
takt som kommunerna vidtar erforderliga
åtgärder för att bostadsfrågan för
folkskolans befattningshavare skall kunna
tryggas utan tjänstebostadstvång.

Till utlåtandet är fogad en reservation
nr 3 av herr Widén, vari huvudsakligen
de synpunkter kommit till uttryck, som
jag här anfört, och jag ber, herr talman,
att få a rka bifall till denna reservation.

Herr statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Det förslag som nu ligger
på kammarens bord för behandling,
innebär såsom tidigare sagts ett principförslag,
som sedermera skall bearbetas
ytterligare i detaljerna. De två första talarna
tror jag mig kunna lugna med att
de synpunkter, som de anfört beträffande
folkskolans bostäder och därmed
sammanhängande problem i både avvecklingsfrågan
och vad det gäller eventuella
statsbidrag, kommer att bli föremål
för en mycket noggrann prövning.

Herr Sunne efterlyste en bättre korrespondens
mellan ecklesiastikministern
och mig i denna fråga. Det är riktigt att
riksdagen förra året behandlade ett förslag
som gällde tjänstebostäderna för
folkskolans lärare, men i det sammanhanget
gjorde riksdagen också ett uttalande
som föreslogs i statsutskottets utlåtande,
där det heter: »Utskottet finner
sig kunna ansluta sig till departementschefens
sålunda redovisade ställningstagande
men vill samtidigt framhålla, att
utskottet förväntar att frågan om skälen
för tjänstebostadssystemets bibehållande
på folkskoleväsendets område kommer
under förnyat övervägande i samband
med prövningen av 1952 års tjänstebostadsutrednings
blivande betänkande.»
Jag tror att det vore önskvärt, att man
har en liten smula korrespondens mellan
vad man gör i statsutskottet det ena året
och det därpå följande. Det är väl inte
bara regeringen som skall tänka på korrespondensen.
Det som nu ligger på
riksdagens bord är en beställning från
statsutskottet som har godkänts av riksdagen,
och jag har för min personliga
del funnit starka skäl för att man på
denna punkt skall följa det förslag, som
utredningen har framlagt.

Herr Sunne återgav vissa uttalanden
i ett äldre yttrande av TCO. Jag vill i
anslutning till det bara ge den upplysningen,
som också återfanns i propositionen,
att förslaget till departementschefsuttalande
i propositionen och de
ritningar, som där förekom, helt godkänts
av samtliga berörda organisationer,
TCO, SACO, SR och kartellen har
alltså godkänt de synpunkter, som an -

Fredagen den 18 maj 1956

Nr 19

förts i propositionen, och därmed får
man väl också säga att de erinringar,
som kanske förekommit på ett senare
skede i denna fråga, har bortfallit.

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! Efter herr statsrådets anförande
kan jag inskränka mig till att yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr SUNNE (fp):

Herr talman! Jag har också läst i propositionen
vad herr statsrådet nyss anförde,
men man tycker ändå det är litet
egendomligt, att det bara ett år efter
det föregående beslutet kommer en proposition
med förslag om ett nytt beslut
i samma fråga.

Jag skall till slut citera några rader
ur bondeförbundsmotionen, som jag anser
är riktiga. Det heter där: »Skäl synes
dock tala för att tjänstebostadstvånget
avskaffas, men det bör framhållas, att
säkrare erfarenheter bör vinnas av 1955
års reform, innan definitivt beslut i frågan
fattas.»

Herr statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Jag vill bara i anledning
av herr Sunnes erinringar säga, att det
väl ändå är första gången som någon
ledamot av denna kammare opponerar
sig mot att Kungl. Maj:t på för kort tid
villfarit kammarens önskan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande varje punkt av utskottets
i förevarande utlåtande gjorda hemställan.

På särskilda propositioner bifölls vad
utskottet i punkterna 1 och 2 hemställt.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de i fråga om punkten 3 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till vad utskottet i nämnda punkt hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr

Ang. tjänstebostadssystemet
Widén vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Sunne begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 118 punkten
3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Widén vid
utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Larsson, Nils Theodor,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat.
Sedan därvid befunnits, att fel uppkommit
å omröstningsapparaten, förklarade
herr Larsson, Nils Theodor, på fråga av
herr talmannen, att han återtoge sin begäran
om rösträkning. På grund härav
och då ingen annan av kammarens ledamöter
påyrkade rösträknings anställande,
förklarades frågan härom hava
förfallit.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten 4 hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

119, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar i
statens allmänna avlöningsreglemente
in. m.; samt

nr 120, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till ändring
i 1947 års tjänstepensionsreglemen -

Nr 19

Fredagen den 18 maj 1956

te för arbetare m. m., dels ock i ämnet
väckt motion.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
memorial nr 47, angående
uppskov med behandlingen av vissa
till bevillningsutskottet hänvisade ärenden,
bifölls vad utskottet i detta memorial
hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av första
lagutskottets memorial nr 29, angående
uppskov med behandlingen av visst utskottet
tilldelat ärende, bifölls vad utskottet
i detta memorial hemställt.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle
uppskjutas till ett annat sammanträde.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 250, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående Sveriges
anslutning till det reviderade allmänna
tull- och handelsavtalet (GATT)
samt till avtalet rörande Organisationen
för handelssamarbete (OTC) m. m.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 259, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition (nr 122) med
förslag till lag om jordbrukskasserörelsen
m. m.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 260, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1956/
57 till avsättning till fonden för idrottens
främjande;

nr 261, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av viss
kronan tillhörig mark m. m.;

nr 262, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar om anslag för budget -

året 1956/57 under åttonde huvudtiteln
till tillfälliga förstärkningsanordningar
vid universiteten m. m. och till befordringskurser
för folkskollärare;

nr 263, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående uppförande av
neurologiska och neurokirurgiska kliniker
vid karolinska sjukhuset; samt
nr 264, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under sjunde huvudtiteln
gjorda framställning om anslag
för budgetåret 1956/57 till Tullverket:
Anskaffning av viss materiel m. m.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 266, till Konungen i anledning av
väckta motioner om utredning av frågan
om det rättspsykiatriska undersökningsväsendets
organisation, m. m.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 12, i anledning av väckt motion angående
utredning om taxeringsmäns
straffrättsliga ansvar m. m.;

nr 13, i anledning av motioner om
upphävande av § 114 regeringsformen;

nr 14, angående uppskov med behandlingen
av vissa motioner; samt

nr 15, i anledning av en inom första
kammaren jämlikt § 57 riksdagsordningen
gjord anmälan om anledning till anmärkning
mot statsrådet Norup;
statsutskottets utlåtanden:
nr 121, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa avlöningsm.
fl. anslag för budgetåret 1956/57 under
fjärde huvudtiteln m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 122, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa markförvärv
för försvaret;

nr 123, i anledning av Kungl. Maj:ts
propositioner angående dels inrättande
av en statens pris- och kartellnämnd
in. m., dels ock anslag till kommerskollegium
samt statens handels- och industrikommission
jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 124, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1956/57 till konsumentvaruforsk -

Fredagen den 18 maj 1956

Nr 19

ning och konsumentupplysning m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 125, i anledning av väckta motioner
om anslag för budgetåret 1956/57
till hemkonsulentverksamhet i städer;

nr 126, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1956/57 till atomforskning;

nr 127, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1956/57 till främjande av bostadsförsörjningen
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 128, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa byggnadsarbeten
vid statens sinnessjukhus m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 129, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1956/57 till universitetssjukhusen
m. m. jämte i ämnet väckt motion; nr

130, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ersättning
åt smittbärare, m. m., såvitt angår
anslag för budgetåret 1956/57 till
Ersättning vid vissa ingripanden i hälsovårdens
intresse, jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 131, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående television jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 132, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till förvaltningsbyggnad
för vattenfallsstyrelsen
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 133, i anledning av väckta motioner
angående undersökning och planläggning
av trafikförhållandena i Bohusläns
kustland och skärgårdar;

nr 134, i anledning av väckta motioner
angående skyndsam prövning av
frågan om broförbindelse mellan Öland
och fastlandet;

nr 135, i anledning av väckta motioner
angående en fast broförbindelse över
Göta älv vid Jordfallet;

nr 136, i anledning av väckt motion
angående en ny kustradiostation på sydkusten; nr

137, i anledning av väckt motion
om trafikförbindelse med en bilfärja
mellan de båda delarna av Holmsunds
köping;

nr 138, i anledning av riksdagens år
1956 församlade revisorers särskilda berättelse
angående statsliggarens bihang;
samt

nr 139, i anledning av väckta motioner
om pensionsförbättring för viss personal,
som tjänstgör i för pensionerade
underofficerare avsedda arvodesbefattningar
vid försvaret;

sammansatta stats- och andra lagutskottets
utlåtande nr 2, i anledning av
dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om höjning av folkpensioner
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner; andra

lagutskottets utlåtanden;
nr 30, i anledning av väckta motioner
om en allmän pensionsförsäkring;

nr 32, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 2 och 12 §§
lagen den 29 juni 1945 (nr 420) om semester,
m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner;

nr 34, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till allmän
prisregleringslag, m. m., dels ock
i ämnet väckta motioner;

nr 35, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 25 september
1953 (nr 603) om motverkande
i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner; samt

nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i butikstängningslagen den 21 juli
1948 (nr 608), jämte i ämnet väckta motioner;
ävensom

jordbruksutskottets utlåtande nr 31, i
anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda hemställan rörande
anslag till Avsättning till statens hästavelsfond
jämte i ämnet väckta motioner.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 10.08.

In fidem
G. II. Berggren

Nr 19

Tisdagen den 22 maj 1956

Tisdagen den 22 maj

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollet för den 15 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 267, i anledning av Kungl. Maj:ts
skrivelse nr 82 med överlämnande av
redogörelse från Nordiska rådets svenska
delegation; och

nr 268, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 145 med anhållan om
yttrande angående vissa av Europarådets
rådgivände församling år 1955 vid dess
sjunde ordinarie möte fattade beslut.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 269, i anledning av Kungl. Majrts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1956/57, i vad
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde; nr

270, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående anslag för
budgetåret 1956/57 till avlöningar vid
karolinska sjukhuset samt vissa andra
anslag till universitetssjukhusen m. m.;

nr 271, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående tjänstebostadssystemet
m. m.;

nr 272, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar i
statens allmänna avlöningsreglemente
m. m.; och

nr 273, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ändring i
1947 års tjänstepensionsreglemente för
arbetare m. m.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 12 och
13 samt memorial nr 14 och 15, statsutskottets
utlåtanden nr 121—139, sammansatta
stats- och andra lagutskottets
utlåtande nr 2, andra lagutskottets utlåtanden
nr 30, 32 och 34—36 ävensom
jordbruksutskottets utlåtande nr 31.

På framställning av herr talmannen
beslöts dels att andra lagutskottets utlåtanden
nr 34 och 35 skulle på föredragningslistan
för morgondagens sammanträde
uppföras närmast före statsutskottets
utlåtande nr 123, dels ock att följande
fem ärenden skulle i angiven ordning
uppföras sist på nämnda föredragningslista,
nämligen sammansatta statsoch
andra lagutskottets utlåtande nr 2,
andra lagutskottets utlåtanden nr 30 och
32 -samt statsutskottets utlåtanden nr 127
och 128.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtanden och memorial
:

nr 140, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1956/57 till bidrag till handelshögskolorna
i Stockholm och Göteborg jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 143, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1956/57 till Fångvårdsanstalterna:
Avlöningar jämte i ämnet väckta motioner; nr

144, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1956/57 till ersättningsanstalter
för Långholmen och för kvinnofängelset
i Växjö;

nr 145, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning angående ytterligare ut -

Tisdagen den 22 maj 1956

Nr 19

gifter för fångvården å tilläggsstat II för
budgetåret 1955/56 jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 146, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående tjänstgöringstiden
för tandläkare inom folktandvården
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 147, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret
1956/57 till arbetarskydd sstyrelsen
och yrkesinspektionen m. m. jämte i
ämnet väckta motioner;

Nr 148, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1955/56, i vad propositionen
avser avskrivning av nya kapitalinvesteringar; nr

149, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1955/56, i vad propositionen
avser avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförkister;
samt

nr 150, angående bemyndigande för
Kungl. Maj :t att i arbetslöshetsbekämpande
syfte igångsätta arbeten, för vilka
anslag uppförts å allmän beredskapsstat
för budgetåret 1950/51;

bankoutskottets utlåtande nr 31, i anledning
av fullmäktiges i riksbanken
framställning med förslag till ändringar
i tjänste- och personalförteckningarna
för riksbanken;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 21 december
1945 (nr 872) om verkställighet av frihetsstraff
m. m.;

nr 32, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition angående godkännande
av överenskommelse mellan Sverige
och Förbundsrepubliken Tyskland rörande
tyska tillgångar i Sverige, m. m.,
dels ock i ämnet väckt motion; samt
nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 2:o), 4:o) och
17:o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3)
om Kungl. Maj:ts regeringsrätt;

tredje lagutskottets utlåtande nr 20, i
anledning av väckta motioner angående
en reformering av skogslagstiftningen;
ävensom

jordbruksutskottets utlåtande nr 32, i
anledning av väckta motioner om åtgärder
för att stimulera samarbete mellan
mindre skogsägare för gemensamma
skogliga åtgärder m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.07.

In fidem
G. H. Berggren

3 Första kammarens protokoll 1956. Nr 19

Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Onsdagen den 23 maj förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 16 innevarande
månad.

Upplästes två till kammaren inkomna
ansökningar, vilka jämte därvid fogade
läkarintyg voro så lydande:

Till riksdagens första kammare

Under hänvisning till bifogade läkarintyg
får jag härmed anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet tillsvidare.

Jönköping den 22 maj 1956

G. Heiiman

Riksdagsman Gustaf Heuman lider av
sviter efter högersidig bronchopneumoni
med kvarstående feber, varför han tillsvidare
är oförmögen att inställa sig vid
riksdagen, intygas härmed.

Jönköping den 22 maj 1956

Gösta Nyström
leg. läkare

Till riksdagens första kammare

Med hänvisning till bilagda läkarintyg
får jag härmed anhålla om ledighet från
riksdagsarbetet under den tid intyget
anger.

Säter den 23 maj 1956

Gustaf Snygg

Ledamoten av riksdagens första kammare
Gustaf Snygg har på grund av observation
för magblödning av mig tillråtts
vila i sitt hem och är härigenom
förhindrad deltaga i riksdagsarbetet under
tiden 23/5 1956—innevarande vårriksdags
avslutning, intygas.

Säter den 22 maj 1956

Martin Hjelm
Legitimerad läkare

De begärda ledigheterna beviljades,
beträffande herr Heuman för den tid,

varunder han på grund av den i läkarintyget
omförmälda sjukdomen vore
oförmögen att inställa sig vid riksdagen.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 140 och 143—
149 samt memorial nr 150, bankoutskottets
utlåtande nr 31, första lagutskottets
utlåtanden nr 31—33, tredje lagutskottets
utlåtande nr 20 ävensom jordbruksutskottets
utlåtande nr 32.

Om åtgärder mot ungdomsbrottsligheten
m. m.

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 22, i anledning
av väckta motioner om utredningar beträffande
vissa aktuella ungdoms- och
uppfostringsfrågor samt om åtgärder för
motverkande av ungdomsbrottsligheten
m. m.

Allmänna beredningsutskottet hade till
samtidig behandling förehaft åtta till
utskottet hänvisade motioner, nämligen

de likalydande motionerna I: 132 av
fru Svenson m. fl. och II: 171 av herr
Carlsson i Bakeröd m. fl., vari yrkats, att
riksdagen skulle besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära utredning i enlighet
med i motionen angivna riktlinjer
av de ungdomsfrågor, som där avsåges;

de likalydande motionerna I: 156 av
herrar Elfving och Birger Andersson
samt II: 206 av herrar Sehlstedt och
Netzén, vari hemställts, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte föreslå
tillsättande snarast möjligt av en mindre
expertutredning med uppgift att sammanställa
vetenskapligt material till belysning
av aktuella ungdoms- och uppfostringsproblem; de

likalydande motionerna 1:395 av
herr Magnusson m. fl. samt 11:469 av

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Nr 19

Om åtgärder mot ungdomsbrottsligheten m. m.

herr Manktell m. fl., i vilka motioner
yrkats, att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära en skyndsam utredning
om åtgärder för att motverka
den stigande ungdomsbrottsligheten,
varvid de i motionen anförda synpunkterna
särskilt borde beaktas, samt att
förslag med anledning härav skulle föreläggas
1957 års riksdag; samt

de likalydande motionerna I: 483 av
herr England in. fl. och II: 601 av herr
von Friesen m. fl., vari föreslagits, att
riksdagen skulle hemställa hos Kungl.
Maj:t om förslag snarast möjligt till plan
för en undersökning av de omständigheter
i det svenska samhället, som kunde
antagas ha orsakat det under senare
tid särskilt beträffande ungdomsbrottsligheten
förvärrade kriminalpolitiska läget.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet anfört bland annat:

»Utskottet vill sammanfattningsvis
framhålla, att ungdomsbrottsligheten påkallar
snabba och resoluta ingripanden.
Även anpassningsproblemen i övrigt bör
noggrant uppmärksammas. Utskottet har
emellertid icke ansett utredningar i enlighet
med motionärernas förslag böra
avvaktas utan förordat, att en viss översyn
företages i annan ordning i syfte
att utröna möjligheterna att snabbt vidtaga
åtgärder. Beträffande frågor på
längre sikt har utskottet bl. a. uttalat
sig för utvidgning och effektivisering av
kriminalstatistiken och en förstärkning
av den kriminologiska forskningens resurser
samt ansett frågan om inrättande
av ett organ för övervakning av de områden,
som är av betydelse för individernas
anpassning till ett normalt samhällsliv,
böra övervägas. Även vissa andra
åtgärder har förordats..

Ehuru utskottet sålunda icke ansett sig
böra biträda de i motionernas yrkanden
framlagda förslagen, har utskottet
likväl funnit de av motionärerna upptagna
spörsmålen vara av sådan vikt, att
utskottet vill hemställa, att riksdagen i
anledning av

1) de likalydande motionerna 1:132
och 11:171,

2) de likalydande motionerna 1:156
och II: 206,

3) de likalydande motionerna 1:395
och II: 469 samt

4) de likalydande motionerna 1:483
och II: 601

i skrivelse till Kungl. Maj:t giver till
känna vad utskottet ovan anfört.»

Herr TALMANNEN:

överläggningen rörande detta ärende
torde på grund av de berörda spörsmålens
nära samhörighet omfatta även
överläggning rörande första lagutskottets
utlåtande nr 30. Slutliga yrkanden
rörande detta senare utlåtande torde
dock framställas sedan utlåtandet formellt
föredragits.

Herr ELFVING (s):

Herr talman! Det finns åtskilligt i allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr
22 som skulle ha lämpat sig för högläsning
under onsdagsdebatten för ett
par veckor sedan om statsanslagen till
utbildning av ungdomsledare och till fritidsgrupperna.
Här fastslås utan reservationer
som »en allmänt omfattad åsikt»
att fritidsverksamheten kan effektivt bidra
till ungdomsbrottslighetens bekämpande.
De ideella organisationerna får
erkännande. Utskottet erinrar t. o. m. om
tanken att utsträcka statsstödet till att
gälla även de politiska ungdomsorganisationernas
allmänt ungdomsfostrande
verksamhet.

Om detta utlåtande debatterats samtidigt
med anslagsfrågorna hade vi måhända
slupppit de negativa uttalanden,
som kom från visst håll, och vi hade
kanske t. o. m. fått höra statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet beklaga
den, skall vi säga, knappa skrivningen
i fråga om den kommande anslagsutvecklingen.
Så betydelsefulla som
de förebyggande insatserna här förklaras
vara och så dyra som de korrigerande
åtgärderna är, skulle det vara dålig
ekonomi att inte ge organisationsarbetet
allt tänkbart understöd.

Detta om den saken. Naturligtvis finns
det i övrigt åtskilligt i utskottets nu fö -

Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Om åtgärder mot ungdomsbrottsligheten m. m.

religgande utlåtande som kunde vara
värt en gensaga eller ett understrykande.
Tyvärr medger inte tiden någon utförligare
debatt. I det stora hela får väl
aktstycket också sägas vara godtagbart.
Det bar ju inte varit någon lätt sak att
av det stora knippet motioner göra en
bukett, vars olika blomster inte skulle
lysa alltför disharmoniskt. Det är den
risk man utsätter sig för då man, som
utskottet här har gjort, försöker att samla
det hela och vara vänlig mot alla.

Vi skall nämligen komma ihåg att medan
några av motionärerna tycks vara
högst oroliga för en, som de ser det, drastisk
stegring av ungdomlig vanart, står
andra, däribland jag, på den ståndpunkten
att man väl skall vara aktsam på
tecknen men inte hemfalla åt någon
skräck över utvecklingen. Det förhåller
sig inte så att man kan påstå att våra
dagars ungdom är sämre än tidigare perioders,
varken genom arv eller miljöpåverkan.
Om statistiken nu visar högre
siffror för missanpassning och brott beror
det dels på de större årskullarna,
dels på frestelsekällornas ökning, dels
också kanske på att brottsbeivring och
statistik är effektivare. Men även med
detta i minnet är läget svårt nog, och
det synes ofrånkomligt att någonting göres.
Men vad? Hittills har vi trevat oss
fram, vetat endels och profeterat endels
om olika åtgärders betydelse. Det får
erkännas att profeterna har varit alltför
många.

Det är angeläget att alltmera komma
bort från allmänna talesätt i debatten
och att i stället nå en säker kunskapsmässig
grund för uppfattningar och åtgärder.
Den motion herr Birger Andersson
och jag svarar för i denna kammare
har syftat till ett litet steg i denna riktning.
Såsom utskottet framhåller tangeras
anpassningsfrågor och andra spörsmål
som berör ungdomsproblemet i olika
utredningar och undersökningar. Åtskilligt
material föreligger, men det finns
också stora vita fläckar på kartan. Det
borde då vara riktigt att söka skaffa en
överblick över fältet och att dels ta reda
på vilka undersökningar som ytterligare
kan göras, dels genom punktforskning

bidra till ökad belysning av problemkomplexet.
Tidsnöden hindrar mig att
utveckla resonemanget, men jag vill gärna
understryka att det inte bör bli fråga
om en parlamentarisk utredning av vanlig
modell, inte heller om en teknisk departementsutredning,
sammansatt av i
huvudsak juridisk expertis. Här kommer
sociologien och psykologien in. Det är
fackexpertis från de hållen som tarvas,
om det skall bli någonting av.

Utskottet synes luta åt ungefär en sådan
anordning. På den punkten kan alltså
tillfredsställelse uttryckas. Det är
dock viktigt att skaran av experter inte
görs för stor, eftersom vi alla vet hur
svårt det är att då komma till ett resultat
innan materialet föråldrats. Vad
vi behöver är en effektivt arbetande
fackutredning, som samlar det material
som finns, kartlägger fältet för att visa
vilka undersökningar som ytterligare
behövs och som på väsentliga punkter
själv kan starta sådana undersökningar.

När utskottet antyder sin önskan att
få ett permanent organ som följer brottslighetens
utveckling, skulle jag gärna vilja
sticka in den synpunkten att det inte
bara är fråga om brottslighet. Ungdomens
anpassningsproblem över huvud
taget står i förgrunden i det nya samhället.
Om vi ägnade mer uppmärksamhet
åt den så att säga friska ungdomen
skulle vi ha mindre besvär med den sjuka,
den missanpassade. Det lär inte bli
lätt att göra något nytt organ för de
här spörsmålen, men det är möjligt att
läget klarnar sedan den sammanställning
och kompletteraude forskning, som här
förut talats om och som utskottet ansluter
sig till, blivit verklighet. Det kan
inte understrykas nog starkt att just nu
är forskningssynpunkten, uppgiften att
samla kunskap, den väsentligaste.

Men ett ord ytterligare på vägen. Det
gäller att se upp med en viss förtalsmentalitet,
ofta välment, hur motsägelsefullt
det än kan låta, som kommer till
uttryck i ungdomsdebatten. Vojanden
och förfasanden tjänar ingenting till. Det
gäller för oss som hunnit bli äldre att
förstå, att det samhälle vi format och
formar utgör de ungas miljö och i sin

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Nr 19

Om åtgärder mot ungdomsbrottsligheten m. m.

tur formar de unga. Därför är det inte
ungdomens fel, men måhända vårt eget,
att ungdomen inte alltid har så lätt att
finna sig till rätta. Går vi bakom ungdomsmissanpassningens
yta finner vi
som regel spruckna hem, trasiga uppväxtförhållanden,
brist på kärlek och
känslovärme. Stryk, hårda tag och alltsådant
som »vän av rättvisa» och »ärlig
svensk» skriver om på insändaravdelningarna
och i anonyma brev tjänar då
inte mycket till. Över huvud taget finns
det inga enkla lösningar. Därför kan
man också hysa tveksamhet inför tanken
på snabba lösningar, i bemärkelsen
drastiska lösningar. Vad det gäller är
ett mödosamt och tålamodskrävande arbete
att utröna orsakssammanhang, finna
motmedel och ständigt anpassa strävandena
efter samhällsutvecklingen.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan
och uttrycka förhoppningen att
riksdagen — som jag hoppas positiva —
beslut skall medverka till en sanering
av diskussionen och ett steg framåt i fråga
om samhälleliga insatser för de unga
och därmed för vårt lands framtid.

Herr ENGLUND (fp):

Herr talman! I de motioner från alla
de fyra stora partierna, som här avlämnats,
kan man urskilja två grupper. Den
ena representeras av högermotionen,
som tycker att man vet ganska mycket
på detta område och att det bara gäller
att tillämpa vad man vet. De tre andra
motionerna är ense på en punkt: de
anser, att våra kunskaper på detta område
är fullständigt otillräckliga. Själv
omfattar jag obetingat den senare meningen,
och jag skall använda den korta
stund jag vågar pröva kammarens tålamod
till att försöka ge belägg för den
meningen.

Till en början kan det kanske se ut,
som om vi här skulle ha att göra med
en motsättning mellan eu sakkunnig expertis
och en tvivlande, men okunnig
lekmannahop. I Stockholms stadsfullmäktige
har det vid åtminstone tre tillfällen
varit debatter mellan borgarrådet

för socialroteln och en ängslig interpellant,
och det har egentligen varit en uppvisning
mellan parter där den ena varit
utrustad med en modern kulspruta men
den andra med stenåldersvapen. När
borgarrådet Mehr har gett sitt interpellationssvar,
har interpellanten inte kunnat
säga särskilt mycket. Men jag tror
att denna utgång av debatten ger en
otillfredsställande bild av det läge som
verkligen föreligger på detta område.
Det är min bestämda övertygelse, att om
interpellanten också hade förfogat över
ett modernt stridsmedel skulle ett och
annat av hans argument ha blivit kvar.

Jag skall försöka att ge en bakgrund
för dagens debatt genom att visa hur på
detta område expert står mot expert och
hur bland de sakkunniga de mest skiftande
meningar föreligger på nästan alla
de punkter som är av betydelse när det
gäller brottets orsakssammanhang, straffrättens
mål och kriminalpolitikens medel.
Jag har i det hänseendet fördelen
att kunna utgå från den yppersta av de
undersökningsplaner, som utarbetats i
Sverige på detta område, nämligen en
undersökningsplan som avlämnats till
justitiedepartementet i höstas. Den är
utarbetad av straffrättsprofessorn Agge,
sociologiprofessorn Boalt vid Stockholms
högskola, byråchefen Torsten
Eriksson och den ryktbare ledaren för
Skå, doktor Gustav Jonsson.

Denna promemoria har en ingress,
där författarna fixerar sin ståndpunkt
till sin uppgift. Jag skall knyta denna
kommentar till de tre första satserna i
den promemorian.

Den första satsen lyder: »Den kriminalpolitik,
som för närvarande drives i
vårt land, anses» — observera anses —•
»i vissa hänseenden högt utvecklad.»
»Men», säges det i den andra satsen,
»den bygger inte som naturligt vore på
rön från en lika avancerad kriminologisk
forskning.» Detta »som naturligt vore»
innebär ju en förintande kritik mot
hela det siitt på vilket vår kriminalpolitik
hittills har drivits. Det har tydligen
promemorieförfattarna haft klart för sig,
ty de fortsätter i den tredje satsen, som
tydligen är avsedd att dämpa intrycket

Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Om åtgärder mot ungdomsbrottsligheten
av denna kritik, på följande sätt: »Behandlingen
av våra lagöverträdare är
snarare baserad på praktiska erfarenheter
och allmänna psykologiska grundsatser
samt influerad av olika straffrättsliga
reformidéer.»

Denna tredje sats är i själva verket inget
försvar utan bara skenet av ett sådant.
Hänvisningen till den praktiska erfarenheten
påminner mig om en liten och
lättläst uppsats av Kant, där han visar,
att det inte finns någon motsättning mellan
praxis och teori. Ingen kan genomföra
någon form av ändamålsenligt
handlande utan att i själva verket ha
en teori. De människor, som är verksamma
på olika punkter i straffrättsskipningen
och fångvården, har naturligtvis
i varje sitt handlande till grund
en föreställning om effekten av vissa av
de åtgärder som de vidtar. Det finns således
från deras sida ett visserligen ofta
begränsat men dock grundläggande teoretiskt
övervägande.

Vad är då anledningen till att vi nu
befinner oss i ett så vanskligt läge på
detta område? Jo, det är naturligtvis att
dessa teoretiska överväganden på grund
av den komplicerade arten av de orsakssammanhang,
som föreligger på detta
område, icke har varit tillräckliga, och
just denna brist utlöser tveksamheten.
Det är den som utgör bakgrunden till
det starka behovet av fortsatt forskning.

Detta led i försvaret faller således,
närmare besett, sönder.

Beträffande det andra ledet, att man
grundar sig på allmänna psykologiska
grundsatser, kan man säga, att om det
inte varit möjligt för den psykologiska
eller kriminologiska forskningen att precisera
dessa allmänna psykologiska
grundsatser i en regel i fråga om brottslingens
psykologi och behandlingen av
brottslingarna, ger dessa psykologiska
grundsatser heller ingen verklig ledning.

Slutligen har vi de allmänna straffrättsliga
reformidéerna. Dem skall jag
be att få ägna några minuter.

Den äldre straffrättsteorien hade ett
självklart mål. Det var att minska brottsligheten.
Men man kan säga att den också
klart eller mindre klart hade ett yt -

m. m.

terligare mål, som den ville tillgodose.
Den ville från samhällets sida ge en
vedergällning för det begångna brottet.
Som väsentligt medel hade man avskräckningen.
Dessa syften och detta
medel har blivit föremål för en mycket
vittgående kritik i den moderna straffrättsteorien.
Att man skall förebygga
brott är man visserligen överens om,
men nyare straffrättsteoretiker anser att
straffet icke får vara någon vedergällning.
Jag skulle tro att den avgörande
synpunkten därvid är att man förmenar,
att vedergällningstanken står i strid med
den deterministiska grundåskådning,
som är den moderna straffrättens.

I fråga om medlen tar den moderna
straffrätten ogärna ordet avskräckning
i sin mun. Det är alldeles avgjort icke
något honnörsord, men man har funnit
ett annat honnörsord i ordet prevention.
Det är en terminologisk ändring, som
icke ökar klarheten. Prevention betyder
ju detsamma som att förebygga. Det är
helt enkelt en målangivning utan anvisning
av något medel. Man lämnas av
denna term i samma ovisshet om vad
man verkligen skall göra som kriminalreportagets
borrande X lämnar oss i
ovisshet om vilka drag X:et egentligen
har. När de moderna kriminologerna
emellertid pressas på denna punkt, visar
det sig att de klyver preventionen i
två delar. Den ena kallas för generalprevention.
När de närmare skall definiera
vad den innebär, finner man att
de egentligen bara kommer tillbaka till
det gamla ordet »avskräckning». Men sedan
har de något väsentligt nytt och det
är individualprevention. Den är väl
egentligen närmast inriktad på en uppfostran
av brottslingar till att bli bättre
samhällsmedborgare.

I vilken mån är nu dessa nya kriminalpolitiska
idéer fotade på verklig insikt
om mål och medel? Jag är fullt
medveten om att jag, när jag här talar
om insikt om mål, befinner mig på
brännande mark. Det står i strid med
den doktrin, som hävdar att det inte
finns några allmängiltiga värden. Men
jag tar risken. Jag tror att det är möjligt
att visa, att man kan tala icke bara

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Nr 19

Om åtgärder mot ungdomsbrottsligheten m. m.

om insikt beträffande medel utan även
om insikt beträffande mål.

Låt mig ägna några ord åt vardera
vedergällning, avskräckning och behandling.
Jag betonar att jag därvid bara
redovisar, jag tar inte ståndpunkt till
någon av dessa uppfattningar; hela mitt
syfte är inriktat på att visa att det föreligger
utpräglade motsättningar mellan
de sakkunniga.

Det är rätt intressant, att samtidigt som
den kriminologiska forskningen och teorien
vill sopa undan vedergällningstanken
ur straffrätten, så har forskningen
på andra områden gått i motsatt riktning.
En av de mest betydande vetenskapliga
forskare som Norden haft är
Edvard Westermarck, en finländare som
samtidigt var professor i Finland och
London. Han har bedrivit en vidsträckt
forskning av samhällsförhållandena i olika
länder, bland primitiva folk och kulturfolk,
och när han på äldre dagar ville
sammanfatta hela sin åskådning om
de etiska grundelementen, stannade han
för uppfattningen att själva det etiska
grundelementet var den desintresserade
indignationen, den harm, som en människa
känner över en orättrådig handling,
som han själv icke drabbas av, där
han själv icke är part. Detta är just det
emotionella grundelement, som ligger
bakom vedergällningen å ena sidan, och
å andra sidan — om vi ser det från den
straffades sida — försoningen.

Detta problem har också tagits upp i
den nutida psykologiska forskningen.
Psykoanalysen har ju fått en utomordentlig
reklam och jag är övertygad
om att varje ledamot i denna kammare
känner till grundelementen i den Freudska
teorien. Enligt Freud rasar inom var
och en av oss tre stridiga krafter: det
driftsbetonade detet, jaget och överjaget.
Freud lärde oss, åtminstone enligt en
tidig version, att den mänskliga olyckan
i samhället var beroende på att det
driftsbetonade — framför allt det sexuella
— detet trycktes ned i det undermedvetna
av det tyranniska överjaget
och att neuroserna uppkom av denna anledning.
Men med dessa tre element, detet,
jaget och överjaget, kan man natur -

ligtvis bolla hur som helst. En av Freuds
mera ryktbara lärjungar i nuet har turnerat
teorien på det sättet, att det för närvarande
är så, att det är drifterna som
har nått en sådan maktställning, att de
trycker ned överjaget i det undermedvetna.
Många människor anses för närvarande
få neuroser därför att det undertryckta
samvetet inte får den möjlighet
att sona sina dåliga handlingar, som
det vid en riktig balans skulle ha.

Jag skall övergå till ett mera praktiskt
erfarenhetsmaterial. Jag har några gånger
varit med första lagutskottet vid dess
besök på ungdomsfängelserna. Vad är
det då för iakttagelser man gör där? Jo,
det är att denna form av uppfostran arbetar
i en utomordentligt ogynnsam miljö.
De unga brottslingarna vägrar helt
enkelt att acceptera principen om uppfostran.
Däremot har de ingenting att
erinra mot samhällets krav på att de
skall sona sina brott. Där sitter dessa
unga brottslingar och väger varandras
behandling, inte med måttstocken av sina
uppfostringsresultat eller sitt välförhållande
i fängelset, utan med brottets
svårighetsgrad. De har ingenting att
erinra mot att den, som begått ett grövre
brott, skall ha ett hårdare straff, men
så fort samhället i sin behandling avviker
från denna grundsats, saknar man
det stöd från brottslingarna själva, som
egentligen är denna behandlingsforms
förutsättning.

För att få ännu ett belägg på hur denna
moderna straffrättsuppfattning går
förbi grundläggande psykologiska företeelser
ber jag få fråga: Hur mycket
skulle det exempelvis bli kvar av biskop
Auléns voluminösa bok om den kristna
trosläran, om han i denna bok inte finge
använda försoningskategorien? över huvud
taget rör vi oss således i detta fall
med ett psykologiskt grundelement, som
icke kan behandlas på det sätt, som det
behandlas i den moderna straffrättsteorien.

Jag övergår till att ett ögonblick tala
om den betänkliga termen »avskräckning».
Även där har en annan vetenskap
gått den motsatta vägen. Inom sociologien,
som får allt bredare stoff, har

Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Om åtgärder mot ungdomsbrottsligheten
under senare år växt upp en deldisciplin,
som fått ett särskilt namn och som
just behandlar socialtryckets inflytande
på den mänskliga handlingen, och det
betonas att detta inflytande har en utomordentlig
styrka.

Jag kan ju för att göra detta mera
konkret få exemplifiera från en modern
undersökning om alkoholvanorna i Amerika,
inte verkställd inom nykterhetsrörelsen
utan av ett forskningsinstitut som
har anslag från det rakt motsatta hållet.
Det visar sig då, att bland unga män
och bland kvinnor över huvud taget betingas
alkoholvanan, detta att man icke
vägrar att dricka, helt enkelt av att man
inte vill stöta sig med omgivningen. Man
dricker trots att man finner det motbjudande
därför att man inte vill bryta
med sina bekanta. Om ett så lindrigt socialt
tryck kan så forma beteendet, är
det då tänkbart att ett så vittgående socialt
tryck som de straff som samhället
tillämpar inte skulle påverka det mänskliga
handlandet, inte skulle avskräcka
från att begå dessa brott? Det förefaller
mig således som om det skulle behövas
mycket preciserad forskning, innan man
kan stödja en sådan sats som den vår
ryktbare försvarsadvokat Hugo Lindberg
har givit uttryck åt i Morgon-Tidningen
häromdagen, att allmänpreventionen,
d. v. s. avskräckningen, icke är av något
värde inom kriminalpolitiken.

Får jag till slut ägna några ord också
åt behandlingen. När promemorieförfattarna
går att föreslå vissa experimentella
behandlingsformer, uttalar de också
en sådan sats som att man numera erfarenhetsmässigt
allmänt förutsätter, att
behandling lönar sig. Det är en mycket
försiktigt formulerad sats, men den är
icke tillräckligt försiktig i sin formulering.
Jag har genom åren läst redogörelser
för utländska undersökningar, som
är genomförda med tillfredsställande vetenskapliga
metoder — det finns också
en massa material som inte fyller dessa
villkor — men jag bär ännu inte funnit
någon sådan undersökning som ger stöd
för att en behandling av ordinärt slag,
en behandling med de vanliga socialpolitiska
miljöförbättringsmetoderna, har

m. m.

något inflytande till förbättring av kriminaliteten
inom den grupp, som varit
föremål för behandlingen, i jämförelse
med en kontrollgrupp som icke varit
det.

Sedan kommer jag fram till miljöfaktorerna.
Det finns i den kriminalpolitiska
debatten ett otal uppsatser, som
dryftar effekten av sådana faktorer i
den sociala miljön som filmen, bostaden,
det allmänna välståndet och religionen.
Vad visar nu dessa undersökningar? Ja,
i fråga om filmen kan man faktiskt inte
säga någonting. De författare som yttrat
sig på den punkten befinner sig i den
mest utpräglade motsättning. En grupp
hävdar att filmen har en utomordentlig
brottsalstrande betydelse, men på andra
ytterkanten finns det personer som hävdar,
att om en ung människa får gå och
se på film, så blir det en fantasiupplevelse,
en fantasiutlösning av den eventuella
brottslighetstendensen, som blir
surrogat för ett verkligt brott. Filmen
blir därigenom i själva verket till och
med en välgörande faktor genom att ge
en fantasiutlösning av brottslighetstendensen
i stället för en verklig utlösning.
För båda dessa ståndpunkter kan anföras
allmänna psykologiska rön, som ger
framställningen visst fog.

Hur skall man då få veta, vilkendera
föreställningen som är den riktiga, eller
om till äventyrs båda är riktiga, så att
det förekommer att filmen ibland utlöser
brott och ibland förhindrar brott? Ja,
om man skall kunna komma till någon
säker insikt på denna punkt, är det alldeles
nödvändigt att man söker verkställa
statistiska mätningar av ett erfarenhetsmaterial
och därigenom får ett
säkert belägg på vilkendera av faktorerna
— om de båda finns — som eventuellt
överväger. Man har kunnat göra
likartade undersökningar på andra områden,
där man har ett på samma sätt
dubbelriktat orsakssammanhang.

Får jag sedan tala om bostaden. Det
har ju i vårt land varit en allmän socialpolitisk
förutsättning, att den dåliga bostaden
skapar mycket ont. Också nykterhetskommitténs
majoritet levde i den föreställningen.
Vi grupperade erfaren -

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Nr 19

Om åtgärder mot ungdomsbrottsligheten m. m.

hetsmaterialet efter alla möjliga grunder,
men vi lyckades inte åstadkomma
någon annan tabell som visade ett så
fullkomligt oberoende som alkoholmissbruket
i förhållande till bostadens beskaffenhet.
Korrelationen var inte bara
i närheten av 0, utan den var helt enkelt
0. Samma problem har undersökts
av en ryktbar amerikansk brottslighetsforskare
—• som för övrigt gjort undersökningen
tillsammans med sin fru — och
undersökningen anses vara den främsta
i sitt slag i världen. Vilket resultat kommer
han till? Ja, han kan visserligen
finna ett svagt sammanhang beträffande
vissa av de moment hos en bostad, som
han kunnat registrera, men på andra
punkter får han inget sammanhang alls.
Slutresultatet är, att även om ett sammanhang
finns, så är bostadsförhållandenas
inflytande mycket litet.

Hur är det med ekonomien? Svea hovrätt
har i sitt utlåtande gjort en hänvisning
till den faktorn på tal om den stegring
av brottsligheten, som vi upplevat
under de senaste åren. Våra nordiska
grannländer har varit med om ett krig,
säger hovrätten, och det har bromsat
upp välståndsutvecklingen i dessa länder,
men om vi i motsats till dem har en
stigande kriminalitet, så beror det enligt
hovrätten på att vårt välstånd oavbrutet
sprungit i höjden.

På den punkten finns emellertid en
undersökning, som utförts med de tillfredsställande
statistiska metoder som
förordas i folkpartimotionen. Jag har
stött på den av en ren händelse; den är
inte på något sätt omnämnd i den kriminologiska
litteraturen, utan förekommer
som ett övningsexempel i en lärobok
i statistik. Författaren söker ett
samband mellan flera ekonomiska företeelser
och brottsligheten, och den tydligaste
korrelationen förekommer just med
stegringen i välståndet, alltså den faktor
som Svea hovrätt hänvisar till. Men det
visar sig vid denna undersökning på
amerikanskt material, att sammanhanget
är alldeles motsatt vad Svea hovrätt tror:
i sjiilva verket minskar brottsligheten
när välståndet stiger. Välståndsökningen
i Sverige efter kriget duger således knap -

past som förklaring till den stigande
brottsligheten.

Den religiösa faktorn ■— det är sista
punkten i min analys — har beaktats
särskilt i högermotionen, men anges
även i folkpartimotionen såsom en av
frågeställningarna när det gäller att utröna
brottens orsakssammanhang. Den
amerikanske forskare som jag nyss talade
om — han är en av Amerikas främsta
sociologer och har bl. a. författat den
lärobok i sociologi som användes vid de
svenska universiteten — har också undersökt
denna faktor. Amerika har i det
hänseendet erbjudit ett gynnsamt material.
All amerikansk religiositet är som
bekant frikyrklig, och man kan därför
få fram en variation mellan olika städer
genom att studera anslutningen till kyrkorna
i förhållande till folkmängden. Det
visar sig nu att brottsligheten varierar
med anslutningen till kyrkorna; den är
lägre i de städer, där anslutningen till
kyrkorna är störst. Inte heller i denna
amerikanska undersökning är sammanhanget
dock alldeles entydigt. På detta
område behövs säkerligen fortsatt forskning.
Och vi bör komma ihåg, att Förenta
staterna förmodligen har ett maximum
av inflytande av denna faktor. Förenta
staterna skapades ju av puritaner
som lämnade England under striderna
på 1600-talet, och trots de nya invandrarströmmar
som kommit från andra
håll har Amerikas moraliska åskådning
fortsättningsvis kommit att i det väsentliga
präglas av de ursprungliga statsbyggarna.

Jag är således icke alls säker på att
en undersökning med samma metod,
verkställd på svenskt material, skulle ge
ett likartat resultat, liksom inte heller i
länder där den katolska kyrkan dominerar.
Om man ser på våra yngsta erfarenheter,
kan man verkligen i vissa
hänseenden få onda aningar. Jag kan
bara passa på att såsom ett exempel påminna
om — det ligger inte liingre inom
den nuvarande straffrättens område,
men det är ett beteendemönster med
likartat orsakssammanhang — vad som
inträffade vid det ryska flottbesöket här
i Stockholm. Kontrasten mellan de kon -

Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Om åtgärder mot ungdomsbrottsligheten

firmerade, liderliga svenska flickorna
och de ateistiskt uppfostrade ryska marinsoldaterna
är ju knappast någon poäng
för Luther eller för den lundensiska
moralteologiens monopolanspråk.

Jag hoppas att denna framställning åtminstone
för någon av kammarens ledamöter
varit tillräcklig för att stödja den
meningen, att vår kunskap på detta område
är ovanligt liten och alldeles otillräcklig.
Hur har det kunnat bli så? Ja,
vad är ett brott? Det är en mänsklig
handling, och hela den komplikation,
som kommer in när vi skall försöka tolka
orsakssammanhanget bakom den
mänskliga handlingen, kommer in också
beträffande denna särskilda handling.
Detta orsakssammanhang — det har kriminologerna
också börjat upptäcka unden
den allra senaste tiden, och det
finns uttryck för den saken från den senaste
kriminologkongressen i London —
kräver en grundlig insikt i en rad grundläggande
vetenskaper. Hur ett orsakssammanhang
är uppbyggt, får man lov
att klargöra med hjälp av den moderna
logiska forskningen. Statistik är ett alldeles
nödvändigt instrument, biologien
kommer in, liksom också psykologien
och sociologien. Jag har redan lämnat
en redogörelse för hur kriminologforskarna
på flera punkter har underlåtit
att tillgodogöra sig det material, som
finns på andra håll. Man kan emellertid
inte undvara ett ståndpunktstagande till
dessa frågeställningar. Kriminologisk
handbok exempelvis, utgiven för ett par
år sedan, fylls sålunda i mycket vidsträckt
omfattning av försök att i grundforskningens
ställe formulera den allmänna
formella struktur, i vilken denna
forskning måste infogas, och det blir naturligtvis
ganska amatörmässigt gjort.
Det hela blir inte tillräckligt avancerat
för att det skall vara möjligt att därpå
grunda någon verklig forskning.

Det måste naturligtvis bli en ändring
på denna punkt. Det är nödvändigt att
detta problem angripes genom ett vidsträckt
lagarbete, där alla dessa olika betydelsefulla
forskningsgrenar kopplas in,
och att man verkligen får en uppläggning
av de undersökningar, som det här
är fråga om, så att de ger resultat.

i. m.

Låt oss således få en planläggning och
ett genomförande av forskningen på detta
område, som befriar dem av oss, vilka
inte så lätt fångas av emotionella yttringar
i ena eller andra riktningen inom
vårt folk, från den beklämmande
känsla av brist på kunskap, som vi för
närvarande lever i och som gör att vi —■
om man undantar några enkla praktiska
detaljer —- inte vet hur vi skall bete oss,
när vi går att ta ståndpunkt till de kriminalpolitiska
linjerna framåt.

Fru SVENSON (bf):

Herr talman! De många ungdomsproblemen
av olika art är för närvarande mer
aktuella och påkallar samhällets uppmärksamhet
starkare än kanske någonsin
tidigare. Orsakerna härtill är flera.
Man kan peka på den fortskridande urbaniseringen,
inflyttningen från landsbygden
till tätorterna, som under senare
år pågått i allt hastigare tempo. Bostadsbristen
med åtföljande trångboddhet
har medverkat till familjelivets upplösning.
Hemmen kan i många fall inte
fylla sin stora uppgift att ge de unga
trygghet och trevnad. Ungdomen blir
lätt rotlös och vilsen i tillvaron. Den
saknar känslan av samhörighet och gemenskap
med familjen, ofta nog även
respekt för föräldrarna. Från föräldrarnas
sida brister det inte sällan i ansvar
för barnen. Man har ibland intrycket att
en så kallad friare uppfostran blir detsamma
som ingen uppfostran alls. Resultatet
kan tyvärr bli en ungdom som
är frigjord inte bara från auktoritetstro
utan också hållning. Den saknar positiva
intressen, blir osjälvständig och lätt
påverkbar. Jag tror också, att frånvaron
av andliga intressen spelar en stor
roll i sammanhanget.

Det är den ungdom jag här talar om
som ofta hamnar i ligorna. Man har inom
barna- och ungdomsvården en allmän
erfarenhet av att problemen med kriminella
och asociala barn och ungdomar
under senare år har blivit mera svårbemästrade.
Den tilltagande ungdomsbrottsligheten
är ett av de för närvarande
allvarligaste samhällsproblemen.
Även andra oarter än rent kriminella

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Nr 19

Om åtgärder mot ungdomsbrottsligheten m. m.

förekommer i oroande grad bland de
yngre åldersgrupperna. Bland de kriminella
handlingarna är som bekant bilstölderna
ett mörkt kapitel — Sverige
har här den högsta frekvensen i världen.
Även andra egendomsbrott och våldsbrott
blir allt vanligare. Spritmissbruket
har tilltagit bland de unga och kan
befaras breda ut sig än mera. Den sexuella
lösligheten har fått en omfattning,
som kan bli ödesdiger. Alla dessa missförhållanden
är nog till övervägande del
storstadsproblem men gör sig kännbara
även på andra platser.

De problem och missförhållanden, som
jag här i korthet har berört, har föranlett
mig att tillsammans med en del
andra bondeförbundare i en motion föreslå
en utredning. Det gäller ju här
både många och komlicerade frågor på
olika avsnitt av det sociala fältet. En
överblick av hela frågekomplexet är enligt
vår mening nödvändig för att man
skall kunna få ett samlat och effektivt
grepp över problemen. Orsakssammanhangen
och samspelet mellan olika faktorer
behöver klarläggas av experter på
skilda områden. Härigenom skulle man
få fastare hållpunkter för strävandena
att skapa bättre levnadsförhållanden särskilt
för den ungdom, som riskerar att
hamna i asocialitet eller kriminalitet.
Med nuvarande samhällsutveckling kan
vi inte förvänta att dessa risker skall
komma att minskas — problemen blir
säkert inte mindre, i den mån vi framdeles
får kortare arbetstid och längre
fritid eller i den mån de stora barnkullarna
växer upp.

Allmänna beredningsutskottet har liksom
vi motionärer konstaterat, att åtskilliga
frågor i samband med ungdomsbrottsligheten
behöver utredas och klarläggas.
Sålunda är det statistiska material,
som nu finns för belysning av
ungdomsbrottslighetens omfattning och
orsaker, i vissa avseenden ofullständigt.
Utskottet har också funnit det angeläget,
att ungdomens förhållanden blir mera
grundligt kartlagda och att i sådant
syfte bl. a. kriminalstatistiken bygges ut
och effektiviseras. Stor vikt bör även
läggas vid utforskningen av ungdomens

anpassningsproblem och av de omständiheter,
som ligger bakom förstagångsbrotten.
Det är vidare nödvändigt att ägna
stor uppmärksamhet åt frågan om vad
som kan göras för återanpassning av
ungdomar, som redan begått brottsliga
handlingar. Detta problemkomplex innefattar
— som också utskottet konstaterar
— många svårlösta frågor. Jag vill
understryka, att hela detta stora område
måste angripas både allsidigt och grundligt,
om gedigna resultat skall kunna
uppnås. De olika åtgärderna, som sättes
in, får inte bli ett provisoriskt lappverk.

Jag tror att man kan säga att utskottet
i sak är positivt inställt till vår motion.
Att utskottet förordar snabba och
effektiva åtgärder mot ungdomsbrottsligheten,
finner vi för vår del tacknämligt.

Herr talman! Efter den behandling,
som utskottet har givit vår motion och
frågekomplexet i sin helhet, har jag intet
yrkande.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! De många motionerna
om ungdomsbrottsligheten sysslar till betydande
del med bilstölderna. Så gör
också flera av remissmyndigheterna, och
någon eller några av dem säger till och
med, att motverkande av bilstölderna i
nuvarande läge är en av de mest angelägna
kriminalpolitiska uppgifterna.

Allmänna beredningsutskottet däremot
sysslar i sitt utlåtande mycket litet med
frågan om bilstölderna. Utskottet avfärdar
denna fråga med att konstatera, att
det finns flera motioner som rör bilstölderna
och som har remitterats till
ett annat utskott, och så tillägges, att
då motionerna är remitterade till ett
annat utskott har allmänna beredningsutskottet
icke funnit skäl till uttalanden
i dessa frågor utöver vad som innefattas
i utskottets allmänna överväganden.

Det andra utskottet, som fått en del
motioner som rör bilstölderna, är första
lagutskottet. Och första lagutskottet konstaterar
i sitt utlåtande, att de mera allmänna
synpunkterna om bilstölderna

Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Om åtgärder mot ungdomsbrottsligheten

upptagits i motioner, som remitterats
till allmänna beredningsutskottet. Då så
är fallet, säger första lagutskottet, finner
sig utskottet sakna anledning att på
grund av här förevarande motioner ingå
i bedömande av dessa spörsmål —
d. v. s. spörsmålen om bilstölderna -—
utom beträffande en viss speciell föreslagen
åtgärd, nämligen anskaffande av
rattlås.

Tillsammans med några andra har jag
väckt en motion, som berör bilstölderna.
Den har remitterats till första lagutskottet
därför att jag i förbifarten sagt
något också om rattlåsen. Men huvuddelen
av motionen berör bilstölderna ur
andra aspekter, varför den borde ha behandlats
i allmänna beredningsutskottet.

Nu tar riksdagen upp dessa två utskottsutlåtanden
samtidigt till behandling.
Jag kan sålunda tala om vad som
beröres både i första lagutskottets och
i allmänna beredningsutskottets utlåtanden.

Jag skall dock fatta mig mycket kort
beträffande första lagutskottets utlåtande
och bär strängt taget ingenting att
tillägga utöver vad som där sagts. Jag
har ingen bestämd mening om huru
långt man skall gå beträffande rattlåsen,
och jag tycker att utskottets formulering
kan accepteras.

Däremot skall jag be att få säga några
ord i anslutning till allmänna beredningsutskottets
utlåtande. Jag kommer
då att företrädesvis hålla mig till den
del av frågan, som berör bilstölderna.

När man läser de remissyttranden,
som avgivits till de båda utskotten, måste
man säga, att inte tycks det råda någon
brist på expertis. Det är en enorm
sakkunskap som mobiliserats, och de
synpunkter, som framförts från jurister,
socialvårdare, ordningsmakt, fångvården,
bilorganisationer, försäkringsfolk
och åtskilliga andra, är synnerligen
imponerande. Men det finns ännu
mer sakkunskap, det märker man, när
man läser utskottsutlåtandena. Sekundärt
får man nämligen där kontakt
också med den förnämliga expertis, som
bygger upp de stora utredningar, som

m. m.

åberopas i sammanhanget. Jag roade
mig med att göra en sammanställning
och fann, att där erinras om de sakkunniga
som arbetar för skilda behandlingsmetoder
för kriminalvårdsklientel, strafflagberedningen,
sakkunniga för eftervård
och annan kriminalvård, sakkunniga
för processtiden i brottmål, stadsdomstolsutredningen,
1955 års domarutredning,
utredningen om barnavårdens
resurser, psykologutredningen, fångvårdsbyggnadsutredningen,
utredningen
om administrativa frihetsberövanden,
delegationen för brottsprevention och
brottslingsbehandling samt åtskilliga
andra.

Jag har inte räknat antalet, men jag
har kunnat konstatera, att det är fråga
om ett mycket stort antal. Slutsatsen av
denna översikt tycks vara, att mot denna
mängd av utredningar och sakkunnigbetänkanden,
avgivna eller väntade,
står tydligen riksdagen ganska maktlös
eller vill i varje fall icke utnyttja sina
möjligheter. Det är nästan ett typexempel
på det gamla ordspråket, att när en
viss potentat vill att ingenting skall ske,
tillsätter han en kommitté — eller helst
flera — varefter man ingenting kan göra
i avvaktan på att kommittéerna skall
avgiva sina betänkanden.

Sedan allmänna beredningsutskottet
refererat alla dessa remissyttranden, tages
det hela till intäkt för, som det heter
i utlåtandet, »en viss återhållsamhet när
det gäller att föreslå konkreta åtgärder».
Jag måste medge, att jag kände mig missräknad
över den blygsamhet som här
kommer till uttryck just när det gäller
bilstölderna. Denna fråga förefaller mig
så pass akut och av sådan omfattning,
att det inte borde vara tid till någon
större återhållsamhet med konkreta åtgärder.
Jag behöver inte här återge några
uppgifter om den omfattning bilstölderna
har fått. Det framgår dels av utlåtandet,
dels läser vi då och då också
i tidningarna om den saken. Även om
det skulle vara så som det tycks framgå
av de senaste uppgifterna, att någon
minskning av bilstölderna inträffat de
sista två månaderna i förhållande till
motsvarande tid i fjol, är det dock allt -

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Nr 19

Om åtgärder mot ungdomsbrottsligheten m. m.

jämt tydligen på det sättet, att vi ligger
högt uppe i statistiken, även om man tar
hänsyn till att vårt samhälle är mycket
bilvänligt och att vårt land bär gott om
bilar. Jag tycker nästan, att detta borde
vara skäl till en långt snabbare handling
än den som kan följa med ett avvaktande
av de olika utredningsresultaten.

Nu säger visserligen utskottet, att det
bör undersökas, om inte i redan befintligt
utredningsmaterial underlag finns för
åtgärder, som kan vidtas utan tidsutdräkt.
Detta uttalande åtföljes sedan av rådet,
att Kungl. Maj:t snarast skall uppdra åt
vederbörande departement att göra vissa
undersökningar och föreslå åtgärder.
Detta utskottets uttalande avser, såvitt
jag förstår, ungdomsbrottsligheten över
huvud taget. Det är möjligt, att man inte
kan komma längre när det gäller denna
omfattande fråga.

Men beträffande just bilstölderna tycker
jag, att spörsmålet är så pass brännande,
att man hade bort göra ett försök
att bryta ut det problemet med direkt
krav till Kungl. Maj:t, t. ex. genom
att säga, att riksdagen förväntar snara
förslag till åtgärder på bred front mot
bilstölderna. Ett sådant direkt yrkande
hade på ett säkerligen riktigare sätt
speglat de krav, som breda medborgargrupper
ställer, än det relativt vaga råd
till Kungl. Maj:t som nu ges om ungdomsbrottslighet
i allmänhet.

Sådana snara åtgärder som det kunde
bli fråga om kan ju t. ex. avse samhällets
bevakningsåtgärder och snabbheten
i rättsbehandlingen av biltjuvar, områden
där som bekant mycket övrigt finns
att önska. Kanske kunde man också pröva,
om frågan rörande vissa reaktionsmetoder
kunde brytas ut ur strafflagberedningens
utredning. Annars vet man
inte hur länge det dröjer, innan beredningens
betänkande läggs fram. Det sägs,
att det skall ske i år, men förhoppningar
om utredningar brukar ofta visa sig
alltför optimistiska. Det kan alltså tänkas
att det dröjer. Men även om utlåtandet
läggs fram i år, skall det dock remissbehandlas
och bearbetas, innan det
kan bli fråga om proposition till riksdagen.

Såsom frågan nu har lagts upp, då särskilda
krav på åtgärder mot bilstölder
har bakats ihop med frågan om ungdomsbrottsligheten
i vidare mening, ser
jag ingen möjlighet att ställa ett önskvärt
yrkande om biltjuveriets utbrytande för
en särskild snabbehandling, alltså även
i andra fall än när det gäller billåsen.

Det har nu sagts, att regeringen av
egen drift har tagit upp problemet till
behandling i Kungl. Maj:ts kansli. Om
så är fallet, skulle jag, liksom herr Elfving
och andra talare här i dag, vilja
till detta ärende foga en önskan att beaktas,
när regeringen skall besluta, vilka
åtgärder man skall vidta med anledning
av betänkandet. Det är en förhoppning,
att regeringen, även om det inte
i utskottsutlåtandet sägs någonting direkt
om bilstölderna, i alla fall skall
vidta åtgärder på detta speciella område
med all den kraft som sakens allvarliga
natur kräver.

Herr LINDBLOM (fp):

Herr talman! Det spörsmål, som är
föremål för behandling i dag med anledning
av de båda föreliggande betänkandena,
är av mycket allvarlig karaktär.
Jag är därför tacksam mot presidiet,
att det har ordnats så att denna debatt
kan hållas vi den tidpunkt, då man inte
har kvällens och nattens tryck över sig
alltför hårt, och jag hoppas verkligen,
att kammarens ledamöter känner behov
av att ägna detta spörsmål ett noggrant
övervägande. Jag tror att det med hänsyn
till dagens läge och de krav, som
samhället rätteligen kan ställa på riksdagen,
är tillbörligt, att vi tar oss tid
med en i samhällslivet så djupt ingripande
fråga som den föreliggande.

Jag har ingenting att erinra emot vad
som här anförts tidigare i frågan om
vissa åtgärder, forskning o. s. v. Men
jag skulle vilja tillägga, att det finns ett
område som i detta sammanhang viil
också bör belysas, en kraft som man inte
skall förgäta. Jag syftar här på de ideella
och religiösa ungdomsorganisationernas
insats. Ilur myckel vi än utreder
och diskuterar dessa spörsmål, kommer

Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Om åtgärder mot ungdomsbrottsligheten
det til syvende og sidst i mycket hög
grad an på de personer i samhället, som
har att umgås med och leda svensk ungdom.
Det kommer an på vilka insatser
de gör och vilka möjligheter de har att
göra dessa insatser. Ett mer än femtioårigt
arbete bland ungdom har gett mig
det bestämda intrycket, att den starkaste
kraften när det gäller att bevara
och rätt leda svensk ungdom — liksom
annan ungdom — dock är den gudomliga
kraften. I det fallet kan jag, om så
blir tillfälle, nämna många exempel. Man
bör därför i detta sammanhang med
tacksamhet erinra om de många tusenden
i vårt land som gör sitt bästa. Utan
deras insats skulle situationen ha varit
sjufalt värre. Men det hindrar inte, att
också statsmakterna ger dessa verkande
krafter allt stöd som kan vara möjligt
att ge.

Jag har emellertid inte begärt ordet,
herr talman, för att nu närmare behandla
vad som resoneras om i allmänna beredningsutskottets
utlåtande, utan det är
med anledning av första lagutskottets
utlåtande, som jag har begärt ordet. Jag
har nämligen tillsammans med en del
andra fogat en reservation till detta utlåtande.
Såsom framgår av utlåtandet har
vi inte kunnat enas fullt och helt om
skrivningen, utan meningarna har gått
isär, väsentligen i frågan om obligatoriskt
stöldskydd. Utskottet är överens
om att man skall göra vad man kan för
att införa stöldskydd i så stor utsträckning
som möjligt. Men det bör, anser vi
reservanter, ske på frivillighetens väg.
Vi finner stöd för denna uppfattning i
de remissyttranden som har inlämnats
till utskottet, speciellt i det yttrande som
trafiksäkerhetsutredningen har avgivit.

När man står inför detta problem,
måste man fråga sig, hur det kommer
sig, att vi här i Sverige intar en utpräglad
särställning i förhållande till andra
länder. Inte kan det svenska folket sköta
spriten, utan det behövs extra bestämmelser
och regler, och inte heller kan
vi klara ungdomsbrottsligheten och bilstölderna,
som man klarat i andra länder.
Det är ett observandum. Man kan
inte underlåta att fundera över om det

m. m.

ändå inte var fel från början, när mac
lanserade ordet »billån» och på det sättet
åt den artens stöld gav en något annan
innebörd än åt stöld i vanliga fall.
Det har varit olyckligt. Man borde ha
hållit fast vid den uppfattningen, att
den som tar en bil begår en stöld och
skall behandlas därefter.

I debatten om biltjuvarna har det från
något håll föreslagits, att man här i Sverige
borde pröva en metod som praktiseras
i England. Den går ut på ett kort,
men kännbart frihetsstraff under strängt
disciplinära former, och enligt vad som
meddelats lär metoden ha gett goda resultat.

För någon tid sedan hölls i Köpenhamn
en diskussion mellan de i saken
intresserade. Där var de nordiska länderna
representerade. Man förvånades
över att läget var som det var i Sverige
Någon frågade då den finske delegaten:
»Hur har ni det i Finland?» Denne svarade:
»Bilstölderna är inte något problem
för oss, det är tukthus direkt.» Det
låter kanske hårt, men i Finland har
man haft den erfarenheten, att denna
strafform har lett till resultat. Jag vet inte
— här rör man sig med gissningar —
men det är möjligt, att man ändå får
lov att tänka sig en något strängare behandling
än vi hittills haft i Sverige.

Det var en diskussion också här i
Stockholm för en tid sedan, och där sade
en av talarna: »Det effektivaste botemedlet
är säkerligen, att biltjuven inte
skall få lämna kriminalen, förrän det är
klart vad som skall göras med honom.
Han skall inte som nu komma till åklagaren
fyra månader senare och se ångerköpt
ut och få besked om att åtalseftergift
lämnas. Under tiden kanske grabben
—- polisen ovetande ■—- har stulit
ytterligare ett dussintal bilar. Nej, han
skall genast få klart för sig, att han gjort
något allvarligt. Då är han mottaglig för
en uppsträckning.»

Det är klart att man här får gå fram
på olika vägar. Vi har, som sagt, ingenting
att erinra mot att man också gör sitt
yttersta för att få fram även ökat skydd
genom skyddslås. Det är dock nu klarlagt,
att dessa skyddslås inte alltid är

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Nr 19

Om åtgärder mot ungdomsbrottsligheten m. m.

säkra, d. v. s. rattlåset har underkänts
därför att det i sig innehåller riskmoment
för föraren. Men det finns ju andra
lås, bensinlås och vad de heter, så
jag tror det finns möjligheter att där göra
åtskilligt. Men att gå in för ett obligatoriskt
lås och, som utskottet säger här,
kombinera med stadgande om straff för
den som innehar fordon, vilket ej är
utrustat med godkänt skydd, hyser
många av remissinstanserna och även vi
reservanter bestämda principiella invändningar
mot. Yi anser att den vägen
inte bör beträdas.

Tydligen har också utskottsmajoriteten
varit något betänksam i sitt yttrande.
Man har inte varit på det klara med
hur långt man skall gå, utan har blott
sagt, att det borde införars endast på
nya bilar.

Vad jag finner märkligt i utskottsutlåtandet
är ett yttrande som finns på
s. 14, där det sägs: »Vidare kan tillläggas,
att ett straffsanktionerat stadgande
om skyldighet att utrusta bil med
stöldskydd icke med nödvändighet behöver
förbindas med bestämmelse om
straffsanktionerad skyldighet för föraren
att alltid tillsluta denna låsanordning,
då han lämnar fordonet.» Jag måste
säga att jag tycker det är en underlig
rättsordning, där det är straffsanktionerat
att inte ha lås på bilen men inte
straffsanktionerat att låta bli att låsa.
Jag anser det är en mycket svag ståndpunkt,
och jag tror att man inte gärna
bör gå in på denna väg.

I ett yttrande här har man pekat på
de svårigheter, som ligger däri att det
tar så lång tid, och risken kan vara att
man nu förgapar sig så mycket i fråga
om rattlåsens välsignelse, att man kanske
inte fäster stort avseende vid andra
frågor. En talare i den förut nämnda debatten
säger: »Stöldlåset är än så länge
ett bra skydd, men blir det allmänt är
det fara värt att man lär sig att snabbt
forcera även sådana lås, och blir det obligatoriskt
är det risk för att den väsentliga
frågan — hur man skall komma till
rätta med hela problemet — ställs på
framtiden. Så skedde 1950 och så kan
ske ännu en gång. Man bör emellertid

uppmana bilägarna att frivilligt skaffa
sig stöldlås.»

Ja, herr talman, det är många synpunkter
som skulle kunna läggas på detta
problem. Jag har velat motivera vår
ståndpunkt. Vi anser att det inger starka
betänkligheter att införa obligatoriskt
stöldskydd. Om man bara inför det på
nya bilar, kan det tänkas, att det tar
mycket lång tid innan det blir resultat.
Det kan hända att folk med gamla bilar
tänker, att de ju inte är skyldiga att
skaffa det och fortsätter som förut, och
allting är i det långa loppet likadant.
Det vore bättre att man genom propaganda
och överenskommelser försökte
komma till sådant resultat, att så många
bilar som möjligt blev försedda med
stöldskydd, till den verkan det hava
kan. Men man kan inte säga, att frågan
är hundraprocentigt löst på den vägen,
ty om man inför dessa lås, kommer vederbörande
sannolikt att också lära sig
att forcera dessa, och då är vi där i alla
fall.

Jag ber, herr talman, att när vi kommer
dit få yrka bifall till den vid första
lagutskottets utlåtande fogade reservationen.

Herr MAGNUSSON (h):

Herr talman! Brottsstatistiken visar för
vårt land skrämmande resultat. Detta
gäller inte endast billånen utan även
andra brott och då alldeles speciellt
ungdomsbrottsligheten. De framtidsperspektiv
som vi härigenom får kan inte
anses vara vidare glädjande med tanke
på vårt rättssamhälles fortsatta bestånd.
Det är därför nödvändigt att försöka
komma till rätta med orsakerna till denna
alltmer ökade brottslighet.

Jag tror att man utan någon som helst
överdrift vågar konstatera att brottsligheten
i vårt land har ökat i samma takt
som såväl hemmen som skolorna har avkristnats.
Det är synd om den svenska
ungdom, som i dag inte på samma sätt
som gångna generationer blivit i tillfälle
att i sin livsföring ha de tio Guds buden
såsom en grundförutsättning för sina
handlingar. Dessa har dock praktiskt ta -

Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Om åtgärder mot ungdomsbrottsligheten

get varit den väsentligaste grunden för
uppbyggandet av hela rättssamhället i
västerlandet. Därför tror jag att det är
nödvändigt att alltjämt ge vår svenska
ungdom en möjlighet att här få ett rotfäste
för livets alla påfrestningar.

Det är av dessa orsaker naturligt att
det nu i dessa tider har framlagts en hel
del motioner på riksdagens hord syftande
till att få en bättre ordning beträffande
dessa frågor.

Det är riktigt att samhället har skyldighet
att återföra alla de ungdomar som
har kommit på villovägar, men vi får
inte heller glömma att det också är samhällets
skyldighet att skydda medborgarna
för alla de risker och skador som de
kan utsättas för på grund av den alltmera
ökade brottsligheten.

Det har gjorts många olika utredningar.
Det är enligt min mening nödvändigt
att få en samordning till stånd för att
på ett snabbare sätt komma fram till ett
resultat än vad fallet blir om man skulle
sätta i gång en stor utredning. Det är i
detta fall angeläget att understryka att
samordningen sker verkligt snabbt så
att vi inte behöver vänta alltför många
månader på resultatet, som skall kunna
utgöra en grund för nya åtgärder till förbättrande
av förhållandena på detta område.

Jag skall också, herr talman, passa på
tillfället att få säga några ord beträffande
första lagutskottets utlåtande nr 30,
som behandlar billåsen. Jag tycker nog
för min del att detta utlåtande leder till
något egendomliga konsekvenser då det
inte ställer sig främmande för tanken
att införa obligatoriskt rattlås. Trafiksäkerhetsutredningen
har just i sitt betänkande
understrukit att om man införde
rattlås såsom obligatorisk utrustning på
bilarna, skulle det innebära att samhället
förklarar sig oförmöget att på detta
område tillförsäkra medborgarna det
skydd, vars uppräthållande är en av dess
primära funktioner. Åtgärden skulle därför
på sätt och vis få karaktären av en
kapitulation inför en hastigt växande
brottsfrekvens. Införandet av straff för
dem som inte försett sina bilar med
stöldskydd är dessutom stötande för den

m. m.

allmänna rättsuppfattningen. Jag har
svårt att kunna finna mig till rätta med
den tanken, att man i praktiken kanske
skulle komma att bestraffa den människa
som bär blivit förorättad i samhället
men kanske genom olika åtgärder däremot
låta den skyldige gå fri eller nästan
undslippa bestraffning.

Alla är vi ense om att allt bör göras
för att försvåra möjligheterna att stjäla
bilar, men steget därifrån och till införande
av obligatoriska rattlås är mycket
långt. Härtill kommer att rattlåsen inte
kan anses på något sätt lösa problemet.
Åtgärderna måste sättas in på ett annat
plan. Som bekant ligger det till på det
sättet att man i utlandet inte heller har
några rattlås, och där finns trots detta
inte den skrämmande statistik beträffande
biltjuveri som vi har i vårt land. Enligt
utskottsbetänkande! angives att det
relativt sett stjäls fem gånger så många
bilar i vårt land som i t. ex. New York.
Detta är siffror som talar sitt tydliga
språk.

Det förhåller sig också på det sättet
att de rattlås som i dag finns inte alltid
är så konstruerade, att man kan säga att
de alltid fyller trafiksäkerhetens krav.
Därför är det i stället angeläget att försöka
att på frivillighetens väg undersöka
alla de möjligheter som kan åstadkommas
för att försvåra stjälandet av bilar.
Alla de stora motororganisationerna har
också redan förklarat sig villiga att sätta
i gång en sådan kampanj. Jag tror därför,
herr talman, att det skulle vara synnerligen
olyckligt om man på detta område
skulle se sig nödsakad att tillgripa
tvångsåtgärder.

Häri instämde herr Birke (h).

Fru SJÖSTRÖM-BENGTSSON (s) :

Herr talman! Jag kommer i mitt anförande
att nästan uteslutande hålla mig
till den delen av frågan som avhandlas
i första lagutskottets utlåtande.

Det är sant som herr Lindblom och
även herr Magnusson har sagt, att de flesta
remissinstanserna — om också inte alla
— har avstyrkt en förordning om att
alla bilar skulle förses med någon sorts

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Nr 19

Om åtgärder mot ungdomsbrottsligheten m. m.

stöldskydd. Men såvitt jag har läst rätt
har ingen av de hörda instanserna ifrågasatt
annat än att införande av obligatoriskt
stöldskydd i en ganska väsentlig
mån skulle minska bilstölderna. När det
omvittnas från alla håll att rattlås eller
dylikt ger ett ganska effektivt skydd för
stöld — även om det inte är hundraprocentigt
— tycker man att det borde ligga
i varje bilägares intresse att förse sin
bil med en sådan anordning. Jag hörde
nyligen talas om en bil som var försedd
med stöldskydd och som tre gånger varit
utsatt för stöldförsök men med mycket
dåligt resultat för biltjuvarna. Sådana
erfarenheter talar ändå för en ganska
betydande effektivitet hos stöldskydd
på bilar. Man frågar sig då, om
inte varje bil borde utrustas på sådant
sätt att stöld av densamma i görligaste
mån hindras. Det kan ju inte vara kostnaderna
som är orsaken till att bilar i
allmänhet inte förses med stöldskydd,
vare sig nu bilarna skall utrustas med
sådant skydd redan vid tillverkningen
eller köparna själva skall betala kostnaderna.
Kriminaltekniska anstalten har
i sitt remissutlåtande talat om att kostnaderna
för ett billås är högst 100 kronor.
Jag tycker att ett belopp av den
storleksordningen verkligen inte kan ha
någon stor betydelse vid en affär som
rör sig om många tusen kronor.

Reservanterna säger att ett sådant här
lås inte är av något intresse för bilägare,
som använder sina fordon i sådana delar
av landet, där bilstölder är föga förekommande.
Jag kan hålla med om att
bilstölder är föga förekommande i vissa
trakter av landet, men därmed är inte
sagt att de aldrig förekommer där. Även
de som har fördelen att bo på landsbygden
besöker dock inte så sällan städer
och tätorter och riskerar då att på någon
parkeringsplats få sina bilar stulna.

Reservanterna anser också att man
skulle genom propaganda på frivillighetens
väg kunna skapa större intresse för
dessa skyddsanordningar. Det är möjligt
men långt ifrån säkert, ty trots att erfarenheten
visat att dylika anordningar
är ganska säkra och betydligt skulle reducera
bilstölderna, så har likväl ratt 4

Första kammarens protokoll 1956. Nr 19

lås eller andra stöldskydd icke lanserats
i så stor utsträckning, som varit önskvärt.

I motionen av herrar Netzén och Andersson
i Malmö i andra kammaren säges
om denna sak: »Det är anmärkningsvärt
att inte denna erfarenhet» — alltså
erfarenheten av det relativa skyddet för
bilar, som särskilda skyddsanordningar
innebär — »förmått inspirera vare sig
biltrafikanter eller försäkringsföretag till
att mera allmänt införa eller påfordra
införandet av stöldskydd som standardutrustning.
»

Efter att ha påpekat att frågan är föremål
för Kungl. Maj:ts uppmärksamhet
anför utskottet, att det icke synes erforderligt
att begära utredning. Och utskottet
tycker också att det vore bäst om vi
kunde få ett mera allmänt införande av
stöldskydd genom frivilliga överenskommelser.
Men utskottets utlåtande slutar
på följande sätt: »Utskottet vill dock uttala,
att utskottet, därest en väsentligt
ökad användning av stöldskydd ej kan
åvägabringas på annat sätt, ej hyser
principiella betänkligheter mot att en
lösning av frågan lagstiftningsvägen
upptages till övervägande.» Jag förstår
att det är väsentligen den punkten som
reservanterna reagerar emot.

Jag skall inte gå in på de moraliska
sidorna av saken. Jag kan hålla med
herr Lindblom om att det är en fara i att
uppskjuta huvudförhandlingarna med
biltjuvarna så länge, som nu ofta är fallet.
Men åtminstone i den stad där jag
bor beror de försenade rättegångarna på
rent tekniska skäl — människorna räcker
inte till för att utreda ärendena
snabbare än som nu sker. Vi får hoppas
att det i det fallet så småningom blir en
bättre ordning.

Men när herr Lindblom sedan säger
att de finska tukthusen kanske skulle
vara ett exempel för Sverige, kan jag inte
vara med längre. Vi har ändå i detta
land tänkt oss att den behandling, som
brottslingar av olika slag får, skall leda
till deras förbättring. Det tror jag knappast
man kan tänka sig att en vistelse i
ett tukthus skall kunna åstadkomma.

Herr Magnusson gjorde en jämförelse

Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Om åtgärder mot ungdomsbrottsligheten
mellan bilstölderna i vårt land och bilstölderna
i Amerika. Han har kanske
rätt i — fast jag inte har möjlighet att
kontrollera det — att bilstölderna är
färre där. Men hur är det med brottsligheten
i övrigt i Amerika? Jag tror nog
att förhållandena i Sverige därvidlag är
betydligt bättre än där.

Jag skulle vilja instämma i vad lierr
Elfving sade, att frestelserna för ungdomen
är flera nu än förr. Det ligger naturligtvis
en hel del i det påståendet.
Men jag tycker att om man genom införande
av stöldskydd på bilarna kunde
minska frestelserna för ungdomen —
även om det inte sker i så förfärligt hög
grad — så anser jag att man bör vidtaga
en så enkel åtgärd.

Herr LINDBLOM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Då fru Sjöström-Bengtsson
tydligen missförstått mitt anförande
vill jag här understryka, att jag icke har
rekommenderat tukthus. Jag citerade bara
vad en man i Helsingfors sagt. Det
var således hans uppfattning som jag
återgav, och det var ingen lösning som
jag rekommenderade.

Medan jag ändå har ordet vill jag, herr
talman, därutöver säga, att det förefaller
mig som om utskottsmajoriteten motverkade
sin egen önskan. Om införandet
av obligatoriskt stöldskydd för alla nya
bilar skulle medföra att bilägarna i allmänhet
resonerar som så, att man inte
är skyldig att göra något, kunde det leda
till att det i praktiken blev ett mycket
litet antal av bilägarna som skaffade
sig skydd för de vagnar som de redan
har. Om man däremot väljer att gå
fram på vår linje, frivillighetens väg,
kan man kanske genom propaganda och
påverkan åstadkomma ett verkligt resultat.

Fru SJÖSTRÖM-BENGTSSON (s) kort
genmäle:

Herr talman! Såsom jag sade redan i
mitt första anförande har även utskottsmajoriteten
tänkt sig att vi skulle kunna
nå en hel del resultat på frivillighetens

m. m.

väg. Men vi tillägger, att om detta inte
lyckas, är vi inte främmande för tanken
att tillgripa en lagstiftning på området.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Den debatt, som har
förts här i dag, har visat vilket oerhört
stort problem ungdomsbrottsligheten
är för vårt samhälle. Orsakerna till denna
brottslighet har belysts i ett längre
anförande av herr Englund. Hans anförande
torde ha gett oss alla en klar
inblick i hur komplicerat och svårt det
är att klarlägga de djupast liggande orsakerna
till ungdomsbrottsligheten av i
dag. Det är nog alldeles för enkelt att
som herr Magnusson säga, att det är avkristningen
som är orsaken till den stora
brottsligheten och att om bara alla
hade tio Guds bud i minnet skulle
brottsligheten i våra dagar inte alls ha
samma omfattning som den nu har fått.
Jag tror för min del att det är en mycket
komplicerad uppgift att finna ut orsakerna
till ungdomsbrottsligheten. De
utredningar som sysslar med problemet
kommer emellertid kanske att så småningom
finna en lösning som kan hjälpa
oss att komma till rätta med de unga
lagöverträdarna. Själv är jag icke beredd
att för dagen utpeka någon viss
isolerad orsak, eller vilka åtgärder som
kan behöva vidtagas. Man bör i varje
fall akta sig för att på detta stadium
anvisa en sådan åtgärd som strängare
reaktionsformer eller hårdare ingripanden
mot dem som gjort sig skyldiga till
brott. Vi måste först veta vad som driver
ungdomarna till brott, innan vi från
samhällets sida tillgriper åtgärder som
kan bli till allvarlig skada för de unga
lagöverträdarna och kanske till och med
för hela det uppväxande släktet.

Den centrala frågan i ungdomsbrottsligheten
är bilstölderna. Jag skall inte
nu uppehålla mig vid den mera generella
sidan av problemet, utan syssla
med den del av frågekomplexet som berörs
i första lagutskottets utlåtande,
nämligen möjligheten att genom ökat
stöldskydd på bilar nedbringa antalet
bilstölder.

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Nr 19

Om åtgärder mot ungdomsbrottsligheten m. m.

Både utskottsmajoriteten och reservanterna
är fullt ense om att vi måste
få till stånd ökat stöldskydd för bilar,
alltså låsanordningar, i mycket större
utsträckning än vad som för närvarande
finns. Skillnaden mellan utskottsmajoriteten
och reservanterna är, såsom
har framgått av ordväxlingen mellan
herr Lindblom och fru Sjöström-Bengtsson,
att reservanterna tror att det skall
vara möjligt att på frivillighetens väg få
till stånd det ökade skyddet. Utskottsmajoriteten
däremot anser, att om det
inte kan åstadkommas på frivillighetens
väg, får man inte dra sig för att genom
lagstiftning införa ett obligatoriskt stöldskydd.
Majoriteten vill alltså tillgripa
tvångsåtgärder om det visar sig omöjligt
att komma fram på någon annan
väg.

Alla är vi överens om att vi framför
allt bör inrikta oss på att söka åstadkomma
förebyggande åtgärder mot brott.
Den förebyggande åtgärd, som här föreslås
och som är direkt möjlig att genomföra,
är att få till stånd rattlås eller annan
låsanordning som stöldskydd på bilarna.

Rent principiellt har det häremot anförts,
att det är samhället som bör skydda
medborgarnas egendom och att medborgarna
själva inte var och en skall
behöva vidtaga åtgärder för att skydda
sina ägodelar. Det skälet motbevisas bäst
av den statistik som finns över antalet
bilstölder. Denna statistik ådagalägger
klart att samhället icke kan skydda medborgarnas
bilar mot stöld. Under år 1955
uppgick antalet bilstölder till cirka
25 000, vilket innebär en ökning med
närmare 10 000 jämfört med år 1954.
Detta visar väl om något att man inte
bara kan slå sig för sitt bröst och säga,
att samhället skall skydda bilarna och
att de enskilda individerna här inte behöver
göra något. Bilarna är lika samhällsfarliga
som gifter, vapen och annat,
som medborgarna själva måste hjälpa
Ull att skydda för obehöriga. En bil i
händerna på en dumdristig och okunnig,
kanske onykter person innebär en samhällsfara,
och man måste på något sätt
förhindra obehöriga att komma åt den.

Det har visserligen visat sig en tillfällig
minskning i bilstölderna i början av detta
år, men enligt uttalanden från dem
som sysslat med saken skulle detta bero
på att flertalet av biltjuvsligorna sitter
inne på ungdomsvårdsskolor, och då är
det ju en klen tröst för oss att den statistiken
i år visar nedgång.

Enligt min uppfattning är det väl förenligt
med svenskt rättsmedvetande och
svensk rättsuppfattning, att den enskilde
själv medverkar på detta vis. Samtliga
remissinstanser, bl. a. kriminaltekniska
anstalten, har förordat att man
skall införa ökat stöldskydd, och det har
inte från något håll framförts, att det
skulle finnas något riskmoment för föraren,
som skulle kunna tala emot ett
obligatoriskt stöldskydd. Den utredning
som nu pågår inom departementet och
även på andra håll skall väl komma fram
till effektivaste möjliga låsanordning.
Såvitt jag vet finns det ett flertal låsanordningar
i bruk, och jag har inte
hört att mot någon av dem har anförts,
att det skulle innebära risk för föraren
att använda dem. Däremot kan det behöva
experimenteras ut, vilka typer av
lås som är förmånligast och effektivast
för olika bilar.

Samtliga instanser har sagt, att ett billås
skulle försvåra tillgrepp av bilar,
och det är enligt min mening alldeles
tillräckligt, om man lyckas nedbringa
stöldfrekvensen till kanske 50 procent.
Jag skulle vara fullt nöjd med ett sådant
resultat av ett billås tills vidare. Om låset
skall vara obligatoriskt eller inte får
den kommande utredningen utvisa, men
i varje fall bör det i största möjliga utsträckning
finnas lås på bilarna.

Herr Lindblom säger, att biltjuvarna
kommer att lära sig de nya låsen, så att
låsen därigenom kommer att bli ineffektiva.
Ja, men det vet vi ju ännu ingenting
om. Det är möjligt att man kan få
fram låstyper som är så pass effektiva,
att tjuvarna inte kan ge sig på dem. Det
enda vi vet på detta område är ju att
de bilar som har sådana här låsanordningar
inte blir föremål för stöld i alls
samma utsträckning som (ivriga bilar.
Skulle man få lås på de nya bilarna, vo -

Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Om åtgärder mot ungdomsbrottsligheten

re redan detta en stor framgång, ty det
är ju framför allt de nya, fina bilarna,
som har visat sig lockande för biltjuvarna
och som alltså i första hand behöver
skyddas.

En föreskrift om ett lås av detta slag
behöver inte förbindas med någon straffsanktion
på att låset sätts i funktion. Vi
har föreskrifter om att det skall finnas
bromsar, lyktor och andra utrustningsdetaljer
på en bil, och en föreskrift om
lås skulle få precis samma utformning
och alltså inte förbindas med någon
straffsanktion. Det tror vi inom utskottsmajoriteten
inte heller är nödvändigt, ty
om det finns lås i bilen, är det ju i ägarens
intresse att använda det, då han
lämnar bilen utan tillsyn. Dessutom kan
detta ju uppställas som villkor för nedsatta
stöldförsäkringspremier. Det är
alltså direkt i hans eget intresse att hålla
bilen låst vid sådana tillfällen då den
kan utsättas för stöldrisk.

Jag skall be att få instämma i fru
Sjöström-Bengtssons uppfattning om att
vi snarast möjligt bör få till stånd ökat
stöldskydd på bilar, och jag skall återkomma
med yrkande senare.

Herr WOLGAST (bf):

Herr talman! Under den diskussion
som uppstått i denna fråga har det dryftats
ganska ingående, vad orsaken kan
vara dels till den ökade brottsligheten
hos ungdomen och dels till ungdomens
allmänna hållningslöshet. Här har uppfostringsfrågorna
skjutits fram i den
allra första linjen. Det är klart, att vi
har kommit in i någonting som kallas
frihet i uppfostran, och jag tror, att detta
är en landvinning, då det gäller uppfostran
av barn, men det är naturligtvis
lika självklart, att friheten i uppfostran
inte får vara frihet från uppfostran,
och naturligtvis får den inte urarta
till disciplinlöshet. Detta har utskottet
sagt, och vi har också talat om att
det är nödvändigt att vid genomförandet
av skolreformen också ge akt på den
fostran av individen för samhället som
kan ges i skolorna. Jag tror att man härvidlag
har påvisat, att hemmen under -

m. m.

går en kris, och detta kan naturligtvis
ha många orsaker, men alla är inte överens.

Herr Englund talade om att man inte
precis kunde säga, att dåliga eller mindre
goda bostäder varit ett incitament
att skapa brottslingar, ligabildningar eller
dylikt. Herr Magnusson hade en fullkomligt
motsatt uppfattning. Jag tror att
då det gäller att bedöma förhållandena
i det moderna samhället och inom familjen,
kommer man ut på mycket djupt
vatten, såsom också utskottet klart sagt
ifrån. Vi har i utskottet påpekat att flera
utredningar är i gång just angående
familjen, och vi har ansett att man bör
avvakta resultatet av deras arbete. Men
utskottet har inte velat ge sig in i en
analys av hela detta komplex. Det har
framhållits att föräldrarna kanske behöver
hjälp och stöd i sin uppfostran av
barnen. Det kan vara fråga om ett stöd
på det rent kunskapsmässiga området.
Då man som jag på ett trefaldigt sätt
har kontakt med dessa problem — dels
som ordförande i en barnavårdsnämnd,
dels som uppfostrare av en stor barnskara,
dels som lärare —■ stöter man
mycket ofta på okunnighet hos föräldrarna
om de enklaste ting som gäller
uppfostran. Jag vill liksom utskottet påpeka,
att det hållits flera kongresser,
som ytterst har syftat till att belysa hithörande
spörsmål. Vi hade nyligen en
sådan i Stockholm, det hölls häromdagen
en i Hälsingborg. Med tanke på det
stora intresse som, såsom utskottet framhåller,
finns för dessa frågor bland föräldrarna,
kan man nog vara övertygad
om att föräldrarna också så småningom
skall komma fram till en bättre insikt
om vad uppfostran verkligen kräver.
Men jag kan inte riktigt hålla med dem
som nu liksom vill sätta käppen i högsätet.
Jag skulle vilja säga, att jag i
min barndom led av lärar- och föräldratyranni,
och man skall väl hoppas
att barnen inte nu längre kommer att
bli utsatta för sådant. Frihetens luft är
stark, och frihetens starka luft gör en
städse starkare. Men friheten får naturligtvis
inte leda till självsvåld, och detta
tror jag förekommer på många håll.

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Nr 19

Om åtgärder mot ungdomsbrottsligheten m. m.

Det gäller nog många gånger inte att
fördöma, utan det gäller att förstå. Men
det är inte alltid lätt att förstå. Den psykologutredning,
som utskottet hänvisar
till, har sagt ifrån att det krävs 300—
400 psykologer i detta land för att kunna
tillförsäkra samhället och föräldrarna
den sakkunskap som krävs. I mitt
landsting har vi för många år sedan beslutat
att anställa en psykolog. Jag behöver
väl inte tala om för er att vi aldrig
har fått några ansökningar till den befattningen.
Men då man fått erfarenhet
om verksamhet av detta slag, som bedrivits
på sina håll i landet, har man fått
ett starkt intryck av hur värdefull den
är. Det finns många områden, där en
skolad psykolog kan ingripa. Ingen har
förut påpekat ■—• inte heller utskottet
har särskilt kommit in på den frågan —
vad som kan uträttas då det gäller efterblivna
barn, då det gäller § 48-barn. Det
finns en hel del sådana förhållanden,
som man genom en undersökning av en
psykolog redan i skolorna kunde gripa
fatt i för att sedermera genom lämpliga
åtgärder kanske hjälpa de unga att
finna sig bättre till rätta.

Utskottet har emellertid inte ansett att
vi nu skulle gå in på hela detta komplex.
Utskottet har ock pekat på ungdomsorganisationerna.
Jag delar herr
Lindbloms uppfattning om de andliga
värdenas oerhörda betydelse. Jag har
alltid tyckt att det inte är så underligt
att vi i vår tid blivit litet yra av den
materiella välfärden — det är dock inte
många årtionden sedan fattigdomen i
detta land var hårt pressande. Det har
gjort att vi har överskattat betydelsen
av det materiella och undervärderat det
andliga. Men då jag tänker på hur många
liundratusenden ungdomar som nu är
medlemmar av föreningar av olika slag,
står det klart för mig att vi här har ett
instrument, som man kunde spela på och
med vars hjälp ungdomen kunde få en
annan och mera andlig inriktning. När
jag för några år sedan läste i tidningarna
om de tre tusen ungdomar som
stod och skränade i Berzclii park, ville
jag i första hand inte klandra dem, ty

de kom väl från något danshak på lördagskvällen,
kan jag tro. I varje fall föreställer
jag mig att de andliga värden,
som fanns bakom deras fritidssysselsättningar,
var ganska obetydliga, och en
sak är jag absolut övertygad om: ingen
enda av dessa kom från ett studiecirkelsammanträde
eller något därmed jämförligt.
Jag tror att vi har all anledning
att understödja alla strävanden som går
ut på att lära ungdomen att sätta värde
på de andliga tingen. Utskottet har också,
tycker jag, i det sammanhanget givit
ecklesiastikministern en indirekt anvisning
att fortsätta på den inslagna vägen.

Jag kan inte riktigt hålla med herr
Lundström i hans kritik. Utskottet har,
enligt min mening med rätta, skrivit på
ett sådant sätt att man tvärtom kan förvänta
ytterligare åtgärder när det gäller
ungdomsfrågorna över huvud taget.
Det gläder mig att utredningar pågår
angående lokaler för ungdom, både den
föreningsbundna och den föreningslösa,
liksom även för den ungdom, som är
ansluten till politiska föreningar. Jag
tror att man liksom utskottet kan knyta
vissa förhoppningar till resultatet av
dessa utredningar. Herr Lundström citerade
det bevingade uttrycket —• som
härstammar från Ibsen — att om den
onde vill ha någonting på sned, så tillsätter
han en kommitté. Vidare sade herr
Lundström, att han beklagade att utskottet
inte hade rekommenderat en
kommitté. Ja, utskottets inställning beror
just på att vi var tämligen medvetna
om att tillsättandet av en kommitté
kunde göra, att någonting kom på sned!
Herr Lundström nämnde en hel del arbetande
utredningar. Jag skall inte komplettera
hans uppräkning, men inom utskottet
fick vi upplysningen, att det för
närvarande finns cirka tjugu utredningar
som sysslar med hithörande frågor.
När man nu vill att ännu en utredning
skall tillsättas, är ju risken att den slår
ihjäl alla de andra utredningarna, och
det var detta utskottet ville undvika. I
stället har vi gått vägen att föreslå riksdagen
att hänskjuta frågan till Kungi.

Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Om åtgärder mot ungdomsbrottsligheten
Maj:t, med begäran att departementen
skall rådgöra på varje punkt i syfte att
snabba och effektiva åtgärder skall kunna
utformas med ledning av redan existerande
utredningar.

Herr Englund gick in på en mycket
omfattande analys av hur man i en
framtid bör handlägga dessa frågor. Utskottet
har inte försökt sig på en sådan
analys — och det var ju väl det. Frågan
om brottsligheten är väl ändå av den
beskaffenheten, att den liksom förändrar
natur från tid till annan. Man kan
inte uppställa något för alla tider och
förhållanden giltigt schema, utan det
gäller att uppmärksamt följa utvecklingen.
Herr Elfving har önskat en expertkommitté
— jag antar att det är vad
också herr Englund ville ha — med speciellt
uppdrag att åstadkomma en planlösning
för hela detta område. Utskottet
är också inne på den linjen och förordar
en expertkommitté, som Kungl.
Maj:t får utse.

Jag finner således, att utskottet på ett
ganska tillfredsställande sätt har sökt
göra sin skrivning positiv och föreslå
åtgärder, som borde kunna tillfredsställa
så gott som alla motionärer. Det är
visserligen sant att vi föreslår, att frågan
hänskjutes till Kungl. Maj:t. Avsikten
med detta är, herr Lundström, att
snabba och effektiva åtgärder skall
åstadkommas. Det andra momentet är,
att utskottet vill hänskjuta hela frågekomplexet
i övrigt till en expertkommitté,
som skall bli ett permanent organ
med uppgift att — jag citerar utskottet
— uppmärksamt följa inte bara bestraffningsfrågorna
utan också alla andra förhållanden
som rör ungdomen.

Slutligen vill jag framhålla, herr Englund,
att utskottet också har fullt klart
förstått forskningens oerhörda betydelse.
Utskottet säger ju, att kriminalstatistiken
bör förbättras och att det kriminologiska
området bör utforskas bättre
av den blivande expertkommittén.

Herr talman! Jag ber att sedermera få
återkomma med ett yrkande om bifall
till allmänna beredningsutskottets utlåtande.

m. m.

Herr ENGLUND (fp) kort genmäle:

Herr Wolgast säger, att utskottet har
klart förstått forskningens betydelse. Jag
måste bestrida att utskottet har gjort
det.

I folkpartimotionen framhålles just,
att man i utredningarna hittills inte gett
forskningsplanen en sådan utformning,
att det kan bli möjligt att nå fram till
de verkligt avgörande miljöfaktorerna.
Även den av mig citerade förträffliga
promemorian företer brister, inte i fråga
om den statistiska tekniken — där är
den föredömlig — men när det gäller
forskningens inriktning. Den väsentliga
delen av kriminalforskningen har genom
åren varit inriktad på att försöka klarlägga
de egenskaper hos den enskilde,
som betingar att just han i motsats till
andra blir brottslig. En forskning på
den punkten möter synnerligen stora
svårigheter. Över huvud taget har karaktärsforskningen
hunnit endast ett mycket
litet stycke på väg, och jag tror att
det kommer att dröja decennier innan
den har möjlighet att ge några säkrare
anvisningar. Men dessutom är denna
forskning ofruktbar ur den synpunkten,
att den knappast kan tänkas utmynna i
åtgärder från samhällets sida för att undanröja
de medfödda faktorer, som betingar
brottet hos den enskilde; det skulle
förutsätta, att samhället vore villigt
att driva en vida längre gående steriliseringspolitik
än den som nu tillämpas.

Den verkligt tänkbara möjligheten för
samhället, när det gäller att begränsa
brottsligheten, är att försöka komma de
miljöomständigheter på spåren, som betingar
att vi fått en så stark stegring
av brottsligheten och som genom att de
tidigare hade en lägre storleksordning
medförde att Sverige då hade en mycket
lägre brottslighet än de flesta andra
länder.

För denna särskilda forskning, som
således är av central betydelse, har inte
någon av de utredningar som finns haft
sinne. En sådan utredning har också
den egenskapen, att den kan göras mycket
snabbt.

Det är denna tankegång, herr talman,

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Nr 19

Om åtgärder mot ungdomsbrottsligheten m. m.

som jag skulle satt mycket värde på om
utskottet hade visat sig förstå och uppskatta
innebörden av. Eftersom det nu
inte skett, är det min förhoppning att
regeringen och justitiedepartementet,
med dess vidare inblick i dessa frågor,
vid den samordning, som det talas om
i utskottsutlåtandet, också skall beakta
denna centrala del av kriminalforskningen.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Min kritik, herr Wolgast,
riktade sig inte mot utskottets uttalande
rörande ungdomsbrottsligheten
i stort sett. Vad jag kritiserade — och
kritiken var rätt måttlig, ty jag sade att
som detta ärende nu har bakats ihop
kanske det var svårt att få en sådan
formulering av utlåtandet som jag hade
önskat — var att utskottet inte förordat
ett utbrytande ur det stora komplexet
av frågan rörande bilstölderna. Jag tror
nämligen att det finns möjlighet att göra
en sådan utbrytning. Jag gav anvisning
på åtminstone ett par områden,
eventuellt tre, där jag tror att relativt
lätt verkställda åtgärder skulle kunna
medföra åtskilliga förbättringar, bland
annat den som syftar till att få biltjuvarna
dömda inom en rimlig tid i stället
för såsom nu lång tid efter sedan
brottet skett.

Jag hade inte heller i mitt yttrande
här i dag tänkt mig, att man skulle tillsätta
en ny kommitté. Jag sade ordagrant,
att jag helst hade sett att utlåtandet
hade fått den lydelsen, att utskottet
»förväntar snara förslag till åtgärder»
från regeringens sida för att komma
till rätta med de problem, som har
med bilstölderna att göra.

Herr ANDERSSON, LARS, (bf):

Herr talman! Såsom framgår av allmänna
beredningsutskottets utlåtande
har utskottet ägnat motionerna rörande
ungdomsbrottsligheten dels ett mycket
omfattande remissförfarande och dels
en mycket ingående behandling, och det
är ganska naturligt, ty frågorna berör ju

det förnämsta som landet äger, nämligen
dess ungdom.

Jag tror emellertid att man skulle göra
sig skyldig till en orättvisa mot vår
ungdom, om man inte i detta sammanhang
säger, att vi har en mycket bra
ungdom, och särskilt gäller ju detta
landsbygden. När man bedömer en sak
ligger det ju alltid nära till hands, att
man som utgångspunkt har just förhållandena
i den egna hembygden.

Att vi nu statistiskt sett kan peka på
en ökad ungdomsbrottslighet är mycket
beklagligt, men det har ju sina goda förklaringsgrunder.
Vår tids ungdom har
ju så oändligt många fler och större faror
att akta sig för och så många fler
lockelser och fällor på sin väg än vad
vi hade när vi var unga. Det gäller för
oss att försöka hjälpa dem att undgå alla
dessa faror, och därvidlag måste vi i
mycket stor utsträckning förlita oss på
våra lärare och ungdomsledare. I det
stycket vill jag helt instämma i vad herr
Lindblom sade. Vi måste i mycket hög
grad bygga på våra ungdomsledare och
deras lämplighet att handha de uppgifter,
som gäller ungdomens vägledning
och fostran.

Det har sagts att ungdomsbrottsligheten
egentligen är ett storstadsproblem,
och i det påståendet får man väl ändå
lov att till fullo instämma. Jag skall,
herr talman, när det gäller den förebyggande
verksamheten på detta område
tillåta mig citera vad Svea hovrätt anfört.
Hovrätten uttalar: »Med sammandragningen
av befolkningen i tätorter
och där uppkommande särskilda förhållanden,
bland vilka bostadsbristen har
ett i hög grad olyckligt inflytande, följer
hemlivets upplösning och fritidens
förläggande utanför hemmet, varigenom
hemmet undan för undan förlorar sin
betydelse såsom ankarfäste för fostran,
moralbildning och en sund livsföring
över huvud taget. Det råder icke tvivel
om att nu angivna omständigheter befordra
brottsligt förfarande inom vissa
huvudsakligen i storstäderna befintliga
grupper av ungdom, som eljest skulle ha
hållits till ett laglydigt liv.»

Svea hovrätts uttalande är säkerligen

Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Om åtgärder mot ungdomsbrottsligheten
riktigt, men det innebär ju också när vi
diskuterar och bedömer de förebyggande
åtgärderna att näringslivets lokalisering
bör försiggå på ett något annat
sätt än som hittills skett, om dessa åtgärder
skall bli verksamma på lång sikt.
Sprid företagen ut på landsbygden, låt
oss försöka hindra storstädernas ytterligare
tillväxt. Därmed har vi också på
ett mycket effektivt sätt bidragit till att
förebygga den ungdomsbrottslighet, som
onekligen följer med storstadslivet.

Ja, herr talman, de föregående ärade
talarna har inte framställt några yrkanden,
som riktar sig mot allmänna beredningsutskottets
hemställan, och i övrigt
har inte anförts någon kritik av den art
som tarvar bemötande av mig, då jag
nu upptrader som utskottets talesman.
Jag ber därför få inskränka mig till att
kort och gott yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr JOHANSSON, THEODOR, (bf):

Herr talman! Angående orsakerna till
ungdomsbrottsligheten och sättet att råda
bot för denna kan man givetvis ange
vissa synpunkter, men att uppställa någon
allmängiltig regel och någon verksam
sådan torde inte vara så lätt. Här
gäller väl som alltid att först få reda på
orsakerna. Därefter kan man börja bota
bristerna i de fall, där sådana föreligger.

I dag har pekats på en hel del faktorer,
som man ansett ha bidragit till ungdomsbrottsligheten,
och man har också
pekat på en del faktorer, som skulle vara
så att säga en hjälp mot denna ungdomsbrottslighet.
Yad som särskilt bör
givas akt på och som också har påpekats
redan tidigare, är att brottsligheten
i vårt land är större än i andra länder,
t. ex. i Danmark. Det största antalet
brott har ju begåtts i tätorterna. Man kan
vidare som en annan synpunkt notera,
att antalet brott har stigit i samma mån
som levnadsstandarden höjts och i samma
mån som ungdomarna erhållit större
inkomster än tidigare. Detta är givetvis
ett beklagligt faktum, som man emellertid
endast har att konstatera. Att ungdomsbrottsligheten
har visst samband

m. m.

med samhällsutvecklingen och därmed
sammanhängande problem, torde vara
riktigt. Tätbebyggelsen ger inte ungdomen
tillräckligt utrymme. Möjligheterna
för ungdomen att röra sig fritt begränsas
städse av tätbebyggelsen, och ju större
denna är, desto svårare blir det för ungdomen
att få röra sig fritt så som den
alltid önskar. Möjligheterna till fritidssysselsättning
är ju begränsade och kanske
många gånger alltför ensidiga. Nöjesanordningarna
i tätorterna tar hand
om ungdomarnas inkomster, i den mån
de har några. Det gör att ungdomarna
kanske inte har de kontanter, som de i
vissa fall kan behöva. Spritbruket i hemmen
är en annan orsak, som ofta leder
ungdomarna in på felaktiga vägar. Det
förhåller sig för övrigt på nästan alla
områden, där man kan påtala brister,
så, att när man kommer till själva kärnan,
är det egentligen spritbruket som
är orsak till mycket av den brottslighet,
som förekommer bland ungdomen. Dåligt
uppfostrade kamrater kan också föra
över ungdomen till brottets bana.

Allt detta är visserligen känt och påtalat,
men det är tydligt, att man behöver
företaga vidare utredningar, kartläggningar
och undersökningar för att
man skall kunna få en säker grund att
bygga på och därefter anvisa de medel,
som är erforderliga för att hjälpa ungdomen
och minska ungdomsbrottsligheten.
Det är dock vissa åtgärder, som man
skulle kunna anvisa som medel mot ungdomsbrottsligheten.
Närmast till hands
ligger givetvis att bereda ungdomen en
sysselsättning på fritiden. Ungdomens
föreningsrörelse är ju i det fallet ett medel.
Denna har säkerligen kunnat uträtta
en hel del för att hjälpa de unga till
rätta. I de fall, där man kunnat ta hand
om de unga och ge dem en uppgift i
föreningsrörelsen, har man kanske räddat
många från brottsliga handlingar.
Man har ingen statistik på detta område
och kan därför inte belysa detta med
siffror, men här är ett av de bästa medlen
för att hjälpa ungdomen. Riksdagen
har också visat sitt intresse för ungdomens
fritidsverksamhet. Det är bara några
dagar sedan vi behandlade förslag om

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Nr 19

Om åtgärder mot ungdomsbrottsligheten m. m.

bidrag till ungdomens fritidsverksamhet
och bidrag till utbildning av ungdomsledare.
Dessa åtgärder är ju sådana, som
kan ge positiva resultat och som man
kan rekommendera utan någon vidare
utredning, ty det torde väl ändå vara så,
att kan man anvisa ungdomarna sysselsättning
med något som de har intresse
för, så hjälper man dem bort från brottets
bana på ett helt annat sätt än genom
att utdöma stränga straff.

Det är viktigt att man försöker taga
hand om de unga i rätt tid så att de inte
kommer med i ligagängen på gatorna •—
det är kanske det allra viktigaste. Men
det är klart, att farorna för ungdomen
i tätorterna ändock är ganska många
och att det inte alltid går att undvika
dem. Det gäller därför att försöka få
bort en hel del av de faror som finns.

Det är självklart, att det i ett samhälle
också måste finnas anstaltsvård
för unga brottslingar, särskilt för sådana
som inte fått rätt uppfostran i hemmen.
Det är klart att i sådana fall måste
det allmänna genom särskilda åtgärder
ge ungdomarna en annan och bättre
fostran än de fått i hemmen. Det är
angeläget att någonting göres åt denna
mycket viktiga sak. Det har ju redan tidigare
sagts ganska mycket härom i
kammaren, och det har framförts en hel
del synpunkter, som även jag ansluter
mig till. Jag skall därför förbigå dem,
då jag inte anser att det är nödvändigt
att upprepa vad som här redan sagts.

Jag begärde egentligen ordet med anledning
av första lagutskottets utlåtande
och den reservation, som vi reservanter
avgivit vid utlåtandet. Det förhåller
sig på det sättet, att det inom första
lagutskottet inte råder några som
helst delade meningar angående behovet
av de åtgärder mot ungdomsbrottsligheten,
som jag redan har pekat på.
Vad som inom lagutskottet föranlett delade
meningar gäller endast en teknisk
detaljfråga, nämligen införandet av
stöldskydd på bilar. Detta är närmast
ett tekniskt problem, och denna åtgärd
är givetvis avsedd att förhindra bilstölder,
men eu sådan åtgärd kan icke på
något sätt hindra brottsligheten eller av -

sikten att begå brott. Vi anser, att införandet
av stöldskydd på bilarna inte är
en sådan åtgärd, som samhället i första
hand bör vidta, utan vi anser att det bör
vara den enskilde bilägarens sak att använda
det skydd för sin egendom som
han finner lämpligt. Givetvis kan ett billås
förhindra en stöld av en bil, men
en stöld kan också förhindras med andra
medel. Jag känner till bilägare, som
skaffat sig en schäferhund och t. o. m.
en arg bulldogg, som placerats i bilen,
och de har varit ett lika effektivt stöldskydd
som något billås. Det kan också
finnas andra sätt att skydda bilarna.

Jag nämnde att jag ansåg, att ett stöldskydd
såsom sådant inte kunde verka
moraliskt på brottslingarna eller leda
in dem i bättre tankar. Detta är mycket
viktigt, och därför måste man naturligtvis
hänvisa till andra åtgärder för
att nå det mål som uppställts. Den enskilde
individen bör ha rätt till skydd
för sin egendom utan att på visst sätt
ha satt lås för den. En bestämmelse om
stöldskydd på bilarna skulle kunna leda
till den uppfattningen, att stöld av en
bil, som inte är låst, skulle vara en mindre
förseelse än stöld av en bil, som är
låst. En sådan uppfattning bör inte få
göra sig gällande.

En annan sak, som vi anser bör beaktas,
är att det är en tidsfråga, när bilarna
utrustas med stöldskydd. Försäkringsbolagen
lämnar redan nu billigare
premier för bilar med stöldskydd. Denna
åtgärd är tillräcklig för att varje bilägare
kommer att skydda sin egendom.
Dessutom förekommer bilstölder inte i
lika stor utsträckning över hela landet.
Det kan inte vara riktigt att en gammal
bil, som användes för transporter
på gårdarna eller som transportmedel
till arbetsplatsen, skall behöva förses
med stöldskydd. Det kan inte undgås,
att det blir en kostnad för bilägaren.
Visserligen beräknas ett stöldskydd inte
kosta mer än 100 kronor, men det
innebär dock en ökad omkostnad för
bilägaren. Vi anser att anskaffandet av
stöldskydd bör ordnas på frivillighetens
väg utan att någon lagstiftning behöver
införas.

Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Om åtgärder mot ungdomsbrottsligheten
Frågan om anskaffandet av stöldskydd
på bilar är inte någon nyhet. Det är inte
heller någon nyhet att det pågår en
utredning om ungdomsbrottsligheten
och att Kungl. Maj:t har dessa frågor
under övervägande. Vi, som har reserverat
oss, har därför ansett att det inte nu
finnes någon anledning för utskottet att
i skrivelse till Kungl. Maj:t som sin mening
giva till känna vad utskottet anfört,
utan vi har i reservationen endast
hemställt, att de motioner, som väckts
på detta område, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd. Det är ju som
regel på det sättet, att när en fråga redan
är föremål för utredning, anses det
inte nödvändigt med några skrivelser
i ärendet till Kungl. Maj:t.

Fru WALLENTHEIM (s):

Herr talman! Den fråga som vi nu
diskuterar är en av de allra största —
det är alla överens om — och vi har en
växande opinion för att samhället skall
reagera med strängare metoder mot ungdomsbrottslingarna,
speciellt i samband
med bilstölderna. Det har också i kammaren
gjorts ett par uttalanden i den
riktningen. Jag vill passa på tillfället att
framföra den förhoppningen att riksdagen
inte viker för en sådan opinion. Det
finns ett stort material som styrker oss
i den uppfattningen att med ett sådant
undfallande når man inte det resultat
som vi alla åsyftar, nämligen att man
skall försöka förebygga brott och återanpassa
ungdomsbrottslingarna till ett
hyggligare levnadssätt.

De utomordentliga synpunkter, som
herr Englund har anlagt här i kammaren,
tror jag att det är många som delar,
de delas även inom utskottet. Särskilt
har jag fäst mig vid önskemålet
om ökad forskning beträffande den reaktion
som inträder på förstagångsbrottet.
Jag tror att inte bara föräldrarna
reagerar felaktigt på grund av okunnighet,
utan att även skola och barnavårdsnämnd
många gånger gör det. Reaktionsåtgärder
inför en förstagångsförseelse
som en barnunge begår är ofta
högst olyckliga med resultat att man

m. m.

grundlägger en trotsinställning och ett
hat mot samhället och dess företrädare,
som kanske hade kunnat undvikas med
större psykologisk kunnighet och blick
för de här problemen.

Här har talats mycket om hur man
skall bete sig för att komma till rätta
med dessa ungdomar. Herr Lundström
vill att man skall bryta ut bilstölderna
ur hela problemkomplexet därför att
de är så omfattande och allvarliga, och
han säger att det borde vara ganska lätt
att vidta åtgärder med snabb effekt mot
bilstölderna genom att se till att samhällets
reaktion komme mera i direkt
anslutning till brottet. Jag tror inte alls,
herr Lundström, att detta är så lätt. Alla
vet vi att det är ont om folk på alla
områden och att vi inte kan åstadkomma
den arbetskraftsförstärkning som vi
behöver bland annat här för att få en
snabbare reaktion från samhällets sida.

Vi har sagt många gånger, och det
har understrukits från alla håll, att bakom
dessa ungdomars beteenden ligger
trassliga hemförhållanden och ofta
olyckliga föräldrar. Samhället måste sätta
in sina åtgärder för att försöka råda
bot på detta, bland annat genom effektivare
nykterhetspolitik, bostadspolitik
o. s. v. Vi har här på sistone kommit
att intressera oss mera också för de samlevnadssvårigheter
inom hemmen och
äktenskapen som gör, att föräldrarna inte
kan, inte orkar fullgöra sina uppfostringsuppgifter.
Föräldrarna, likaväl som
barnen, behöver hjälp. Vi har under utredning
frågan om familjerådgivning.
Jag vågar i detta sammanhang uttrycka
den förhoppningen, att när resultatet av
denna utredning i sinom tid presenteras
för riksdagen, saken skall få ett helhjärtat
stöd av riksdagen, så att denna verksamhet
får de resurser den behöver.

Här har talats om uppfostran och
sagts att den fria uppfostran har missförståtts
och i många fall lett till att
ingen uppfostran meddelas alls. Detta är
jag visst beredd att understryka. Beträffande
de synpunkter om avkristnandet,
som tidigare har framförts här, vill jag
bestämt hävda att även de, som inte
återfinns i några kyrkliga samfund och

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Nr 19

Om åtgärder mot ungdomsbrottsligheten m. m.

som har andra uppfattningar i dessa
livsfrågor, ändå kan ha starka moraloch
heders- och rättsbegrepp, som kan
vara nog så bärande genom livet. I övrigt
vill jag helt instämma i vad fru Gärde
Widemar sade om dessa ting.

Jag skall, herr talman, tillåta mig att
framhålla att samhället enligt min mening
bör mera tänka på den förebyggande
sidan i samband med ungdomsbrottsligheten.
Jag åsyftar en sådan sak
som den förebyggande psykiska barnoch
ungdomsvården. Alla sakkunniga är
överens om att man här bör ingripa mot
missanpassning så tidigt som möjligt.
Denna verksamhet får nu ett ytterligt
blygsamt stöd av staten. Jag ber att få
anföra några siffror. Inom Stockholms
läns landsting, där vi har byggt ut denna
verksamhet ganska långt, har vi vid
en efterundersökning av barn, som varit
anmälda till en sådan byrå för psykisk
barn- och ungdomsvård, funnit att 84
procent av barnen blir mycket bättre,
12 procent uppvisar samma bild som
förut och endast 4 procent utvecklar sig
i ogynnsam riktning. Dessa siffror är
uppmuntrande, tycker jag, och bör föranleda
att både stat och komun ger
ökat stöd åt denna verksamhet.

Ser man på ungdomsvårdsskoleklientelet,
finner man att många har gått från
det ena fosterhemmet till det andra. Jag
vill bara ställa den frågan här: Är vi alla
säkra på att de metoder som vi nu använder
för fosterhemsanskaffning, kontroll
o. s. v. är de bästa? Skulle det inte
vara angeläget att på allvar se på just
dessa saker? Jag hoppas att barnavårdskommittén
skall komma med nya signaler
beträffande placeringen av ungdomarna
i fosterhem. Detta ryckande hit
och dit med nya metoder i uppfostran
o. s. v. har säkerligen haft en stor andel
i den olyckliga utveckling som många
ungdomar har råkat ut för.

Vidare, herr talman, sade herr Lindblom
att vi bör stödja ungdomens organisationer,
de ideella och de religiösa.
Det bör vi visst göra, och jag vill gärna
också tillägga de politiska. Allesamman
tror jag vi kan vara överens om att den
föreningsanknutna ungdomen klarar sig

bättre än den som inte har anknytning
till någon förening. Detta gäller alla
slag av föreningar. Samhället ger nu också
stöd till fritidsverksamhet, ungdomsgårdar
o. s. v., och det är nog en väg som
man bör anlita mera i stället för att som
högern sätta in sina besparingssträvanden
på dessa verkligt betydelsefulla områden.

Jag vill också, när vi talar om ungdomen
och dess rotlöshet och säger att
den inte skall fly från landsbygden till
städerna, passa på att fråga: Hur skulle
det vara, om man ordnade en så enkel
sak som att öppna våra skolor för ungdomarna?
Men där är man mera rädd
om sina golv än om de här ungdomarna.

Vad sedan gäller rattlåsen skall jag
be att till alla delar få instämma i vad
som har sagts av fru Sjöström-Bengtsson,
fru Gärde Widemar och andra.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! Jag har inte begärt ordet
med anledning av allmänna beredningsutskottets
utlåtande, som berör aktuella
ungdoms- och uppfostringsfrågor
i allmänhet och åtgärder för att motverka
ungdomsbrottsligheten, utan jag tänkte
säga några ord bara om den rent
praktiska detalj i dessa strävanden som
varit föremål för första lagutskottets utlåtande.
Förespråkare för första lagutskottet
har tidigare framhållit de synpunkter
som utskottet har anlagt på denna
fråga, men jag anser att det särskilt
genom herr Theodor Johanssons inlägg
har kommit fram en hel del nytt, som
kanske motiverar, att ytterligare några
ord sägs.

För min del är jag inte alls främmande
för tanken att det skulle finnas föreskrift
om att nya bilar vid inregistreringen
skulle vara försedda med en effektiv
låsanordning. Bilarna måste ju vara
försedda med många andra ting -—
det skall vara bromsar och strålkastare
och signalanordning och körriktningsvisare
m. in. —- och jag tycker inte att det
vore orimligt att man i en förordning
slår fast, att det även skulle finnas en

Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Om åtgärder mot ungdomsbrottsligheten
effektiv låsanordning. Redan nu finns ju
lås på bilarna, varför lagstiftningen skulle
i det fallet inte komma med någonting
nytt. Det vore ju bara att lagfästa
vad som redan förekommer, och det är
ju så en lagstiftning skall komma till.
Det skulle nu gälla en effektiv låsanordning,
och det kunde väl inte innebära
någon principiell ändring i resonemanget.

Beträffande motiven till att denna effektiva
låsanordning skall finnas vijl
jag för min del helt instämma i vad
första lagutskottet skriver, att det måste
väl ändå anses, att bilen i en vårdslös
och hänsynslös förares hand representerar
en viss allmänfara. Jag tycker att vad
reservanterna här säger är litet malplacerat.
De hänvisar ju till att det finns
även andra ting som är omgärdade av
vissa föreskrifter. Har man vapen eller
explosiva varor eller gifter i sin vård,
måste man förvara dessa ting på ett särskilt
sätt. Men när det gäller bilen, resonerar
reservanterna, kan det inte vara
så, därför att bilen håller på att bli
allmän egendom. Men det tycker jag för
min del är någonting som ökar faran, ty
har människor i större utsträckning tillgång
till bilar, så ökar trafiken. Är det
då en vårdslös, ofta körkortslös förare,
som stjäl bilen, kan det, såsom vi vet,
inträffa tråkiga olyckor, som skulle ha
kunnat förhindras, om det hade funnits
ett effektivt lås på bilen, så att tjuven
inte hade kunnat ta den.

Beträffande remissyttrandena fäste jag
mig vid att K. A. K. hade sagt, att om
det skulle utfärdas bestämmelser om att
bilarna skulle vara försedda med stöldlås,
skulle man lika gärna kunna tänka
sig, att lägenhetsinnehavare skulle vara
skyldiga att sätta in cylinderlås i sina
ytterdörrar. Det tycker jag är ganska
egendomligt resonerat. All vår erfarenhet
från sinnevärlden säger oss, att hus
är ganska stillastående ting, medan bilar
har benägenhet att röra sig ganska fort
i trafiken.

Min slutsats blir, att det är värt att
pröva förslaget om obligatoriskt stöldskydd.
Jag tror att det är en detalj som
i sin mån jämte alla andra tänkbara åt -

m. m.

gärder från samhällets sida kan sättas
in och helt säkert kan leda till att antalet
bilstölder nedgår.

Jag ber alltså att få yrka bifall till
första lagutskottets utlåtande.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (bf):

Herr talman! I denna debatt har ju
meningarna varit ganska delade om vilka
åtgärder man skall vidtaga mot den
ökade ungdomsbrottsligheten. Jag tror
för min del, att hemmen härvidlag har
en mycket stor uppgift att fylla. De ger
barnen alltför fria tyglar just i den ålder,
när man skall lära barnen respekt
för vad lag och förordning heter. Hemmen
är inte intresserade av att ge barnen
den verkliga uppfostran, som barn
kanske fick för en del år sedan.

Sedan måste jag ju säga, att riksdagen
i mycket stor utsträckning har bidragit
till att minska lärarkrafternas möjligheter
att hålla efter barnen i skolorna och
fostra dem till goda och nyttiga medborgare.
Jag tror att det skulle vara mycket
att vinna, om man lät lärarna få
större befogenheter att hålla barnen i
tukt och Herrans förmaning. Och när
barnen ger sig ut på stöldturnéer och
dylikt, är lagarna alldeles för milda.

Då man läser lagutskottets utlåtande
om bilstölderna, kan man förvåna sig
över att utskottet inte har redovisat, hur
många återfallsförbrytare som finns just
på detta område. Av uppgifter i pressen
framgår t. ex. att det finns de som stulit
tjugo till trettio bilar. Det må vara
hänt att man ger ungdomen en chans,
när den råkat i klammeri med rättvisan
en gång och två gånger. Men sedan får
man inte vara släpphänt, så att ungdomarna
stjäl en ny bil, när de kommer
från förhören.

För tre år sedan hade jag tillfälle att
här i kammaren ta upp en diskussion
med justitieministern. Han sade den
gången, att den nya lag, som antagits,
hade verkat alltför kort tid för att man
då skulle kunna bedöma situationen. Under
åren 1950—1955 har bilstölderna
ökat med 400 procent. Under 1955 stals
11 651 bilar. Man kan då fråga: Hur länge

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Nr 19

Om åtgärder mot ungdomsbrottsligheten m. m.

skall denna milda lag verka, innan man
är beredd att vidtaga strängare åtgärder? Jag

tillhör inte dem som vill ge ungdomen
något särskilt hårt straff eller
på annat sätt hindra dem från att komma
ut i världen och bli nyttiga medborgare,
fastän de begått ett fel, men jag
anser inte, herr talman, att man skall
låta denna brottsutveckling fortfara hur
länge som helst. Har en person, som begått
ett fel, fått chansen en eller två
gånger och ändå inte tar sig till vara,
tror jag inte att något annat hjälper än
att man får tillgripa en strängare lag.
Hela svenska folket väntar på att man
skall få en sådan lag, att inte all vår ungdom
skall riskera att komma ut på farliga
villovägar och kanske komma ut i
träsket så långt, att de inte kan återföras
som nyttiga medborgare i vårt land.

Jag skulle här gärna vilja ha sagt,
som en talare här tidigare anfört, att
man borde genom upplysningsverksamhet
och dylikt i större utsträckning än
hittills har skett söka förmå hemmen
att fostra barnen till goda och nyttiga
medborgare.

Jag vill också säga att förslaget att
införa obligatoriska billås är ganska
egendomligt, då däri föreslås att allmänheten
i gemen skall åläggas att vidtaga
sådana åtgärder för att hindra ungdomen
från att stjäla bilar. Det bör vara
vars och ens ensak, om han vill sätta
lås på sin ratt eller inte. Vad då riksdagen
i första hand bör göra är att sätta
sådana vapen i händerna på våra
uppfostrare, att de får möjlighet att uppfostra
ungdomen till nyttiga medborgare.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag har åhört denna tretimmarsdebatt
med mycket stort intresse.
De flesta talare har varit besjälade
av den andan, att vi måste hjälpa ungdomarna.
Fru Gärde Widemar sade med
all rätt att vi på andra områden söker
skydda ungdomarna; vi låser in gift
o. s. v. Hon menar att vi då också kan
låsa våra bilar. Det torde inte vara något
oriktigt i det.

Men, herr talman, vad har riksdagen
gjort när det gäller ungdomsbrottsligheten
för att hjälpa ungdomarna? Har den
spritflod som släpptes loss den 1 oktober
1955 hjälpt vår ungdom? Nej, sannerligen
inte! De, som tog ansvar för
den saken, bör nog tänka närmare på
detta. Jag tror att denna sak är en oerhört
viktig detalj i detta sammanhang.

Herr BRANTING (s):

Herr talman! Beträffande allmänna
beredningsutskottets utlåtande föreligger
inga delade meningar. Endast första
lagutskottets utlåtande har blivit föremål
för en del kritik med utgångspunkt
från den reservation som där föreligger.

Jag begärde ordet här i debattens slutskede
endast för att fästa uppmärksamheten
på en sak, nämligen att de ärade
kammarledamöter, som ser så stora svårigheter
beträffande förslaget om billås,
i viss mån argumenterar emot sig
själva. Först framhålles med all kraft
att det är samhällets sak att skydda
medborgarna mot stöld. Ingen enskild
individ skall behöva vidtaga åtgärder
för den sakens skull! Vidare framhålles
att anskaffande av billås medför en kostnad
för bilägarna som samhället inte
skall tvinga dem till. Billåsen kan dessutom
innebära en fara för bilförarna
själva därigenom att låsanordningen
skulle kunna träda i funktion i något
moment när man icke så önskar. Såsom
ytterligare argument har anförts att billåsen
icke skulle ha någon som helst
mening, därför att de mera dnrkdrivna
biltjuvarna snart nog skulle komma underfund
med ineffektiviteten av dessa
lås.

Allt detta — man vet inte allt vad man
ytterligare skall samla ihop — är argument
emot dessa billås. Men å andra sidan
förklaras det, att naturligtvis alla
bilägare bör skaffa sig billås; det är en
utmärkt sak, och vi bör nu sätta i gång
en allmän propaganda för den sakens
skull. Vi skall försöka få alla att skaffa
billås för sina bilar, men detta får inte
ske genom någon bestämmelse i lag.

Jag tycker att var ocli en borde so,

Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Om åtgärder mot ungdomsbrottsligheten
att det i detta åskådningsätt ligger en
motsägelse.

Vad beträffar dessa billås ser jag saken
på det sättet, att det här är fråga
om en rent mekanisk anordning, som
naturligtvis inte hundraprocentigt men
i alla fall i mycket stor utsträckning förhindrar
olovligt tillgrepp. Anordningen
är i princip att jämföra med en mängd
mekaniska anordningar, som vi i allmänhet
finner nyttiga och nödvändiga
i vårt mekaniserade samhälle.

Den, som sysslat något t. ex. med säkerhetsanordningar
mot olycksfall i arbetet,
har märkt, att de nuvarande säkerhetsanordningarna
går ut på att vidtaga
sådana konstruktioner, att olycksfall
över huvud taget inte kan komma
till stånd, därför att vederbörande arbetare
inte blir i tillfälle att råka ut för
olycksfall. I det sammanhanget finner
man det i varje fall onödigt att ge sig
in på djuplodande psykologiska förklaringar,
varför olycksfall inträffar —
man helt enkelt förhindrar dem att inträffa.

Samma sak gäller i familjelivet för
dem som har hand om småbarn. Man
försöker inte förklara på psykologiska
grunder, varför småbarn kryper upp i
fönstren och kanske ramlar ut. Man sätter
helt enkelt dit en spärranordning, ett
litet galler eller dylikt, som förhindrar
vederbörande att göra sig själv illa.

Här är en anordning av principiellt
samma natur. Man förhindrar tillfället
till bilstölden och uppnår på det sättet
önskat resultat. Jag förstår inte riktigt
de ärade ledamöter, som går emot den
saken med så många argument. När man
tar del av de fruktansvärda siffrorna
beträffande skadeverkningarna av bilstölderna
och när man till dessa tioocli
hundratusentals kronor lägger de
kostnader och olyckor som uppstår genom
att vederbörande kör ihjäl sig själva
eller andra, eller själva hamnar på
uppfostringsanstalter och allehanda samhälleliga
inrättningar, och över huvud
taget vållar oerhörda kostnader för samhället,
hur kan man då ha samvete —
inför dessa uppgifter — att tala om att
en enskild bilägare, som haft råd att

m. m.

skaffa sig bil för tjugo- eller trettiotusen
kronor — jag vet inte vad det kostar
— inte bör belastas med att kosta
på sig en hundralapp för en låsanordning?
Det resonemanget finner jag nästan
upprörande.

Jag medger emellertid, att det vore
en ganska vittutseende åtgärd att plötsligt
med lagens hjälp dekretera, att nu
skall alla bilägare skaffa sig låsanordning.
Från den utgångspunkten bedrivs
mycken missledande propaganda. Jag
fäster dock uppmärksamheten på att
första lagutskottet ingalunda föreslagit
något sådant. Första lagutskottet har endast
ifrågasatt, att Kungl. Maj:t vid
övervägande av olika åtgärder mot de
tilltagande bilstölderna även skall överväga,
om icke nya bilar, som släpps ut
i marknaden, bör vara försedda med en
låsanordning, liksom med alla möjliga
andra anordningar. Det är icke någon
revolutionerande eller särskilt fördyrande
eller märkvärdig åtgärd, som lagutskottet
därvidlag tänker sig.

Det har också talats mycket om straff
i detta sammanhang — kanske bilägaren
skall straffas, ifall han inte använder
låsanordningen? Jag tror inte, att man
inom första lagutskottet haft den uppfattningen
alls! Saken gäller helt enkelt,
att den nya bilen vid besiktningen
skall vara utrustad på visst sätt, och om
den inte är utrustad på det sättet, säger
besiktningsmannen: »Ni får skaffa den
anordningen först, innan ni får bilen
godkänd.» Det är hela saken.

Om jag nu vore i tillfälle att framställa
något yrkande, skulle jag därför livligt
tillstyrka första lagutskottets utlåtande.

Herr ENGLUND (fp):

Herr talman! Herr Näsström sökte begagna
tillfället att i detta sammanhang
vädra sin ovilja mot den reform vi genomförde
den första oktober 1955.

Det var då alldeles ovanligt misslyckat!
Alla de sifferserier, speglande
brottslighetens utveckling, som finns i
allmänna beredningsutskottets betänkande
och som således är bakgrunden för

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Nr 19

Om åtgärder mot ungdomsbrottsligheten m. m.

den oro, som delar av folket känt i detta
sammanhang, slutar nämligen år 1954.
Siffrorna speglar således utvecklingen
under det motbokssystem, som herr Näsström
älskar. Om man studerar siffrorna
för utvecklingen efter den första oktober
1955 — tills vidare har man bara ett
kvartal, och man vet inte, hur det speciellt
förhåller sig med ungdomen, eftersom
man bara har totalsiffrorna — finner
man, herr Näsström, att den allmänna
utvecklingskurvan för våldsbrottsligheten
icke ändrats efter den första oktober
1955.

Fylleriförseelserna har stegrats, men
det allmänna sammanhanget mellan
våldsbrottslighet och fylleriförseelser,
som man tidigare haft anledning fastställa,
har upphört — fyllerisiffrorna går
sin väg och brottslighetssiffrorna sin.
Detsamma gäller beträffande rattfylleribrottsligheten.

Samtidigt som jag naturligtvis är fullständigt
överens med herr Näsström om
att alkoholseden är en väsentlig faktor
bakom brottsligheten, vilket otillräckligt
uppmärksammats av kriminalforskarna
och beaktats i deras förslag till
åtgärder, tillåter jag mig sålunda att
konstatera, att på denna punkt har det
icke inträtt någon förändring efter den
första oktober 1955, såvitt man nu kan
se.

Herr NÄSSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Till herr Englund vill jag
bara säga att vi ser i tidningarna rätt ofta,
senast häromdagen, uttalanden från
polischeferna i våra städer, och de har
en helt annan uppfattning än herr Englund
i detta avseende.

Herr ENGLUND (fp) kort genmäle:

Herr talman! Min på långvarig erfarenhet
grundade uppfattning är att polischeferna
i allmänhet icke liar sådan
förmåga att bedöma en företeelse av väsentligen
statistisk natur, att de rimligen
bör tillmätas någon avgörande auktoritet
i detta avseende.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Det skulle vara frestande
att replikera herr Englund, men jag skall
avstå från det. Jag skall även avstå från
att hålla något längre anförande i dag,
ehuru även det skulle vara ytterst frestande.
Jag avstår dels därför att debatten
redan pågått tillräckligt länge, dels därför
att det pågår utredningar på detta
område. Det kunde väl då kanske vara
befogat för mig att nu tiga still, vilket
jag också skulle ha gjort, om inte herr
Branting hade talat som han gjorde. Han
talade om rattlås, som om det vore den
allra naturligaste sak i världen att vi
skaffade oss sådana och t. o. m. att vi
här i riksdagen skulle ålägga bilägarna
att skaffa rattlås. Då uppstår onekligen
frågan: Varför skall inte —- om vi nu
ålägger bilägarna att skaffa rattlås —
också svenska folket åläggas att sätta lås
för sina dörrar, ty det ena kan väl vara
lika befogat som det andra?

Herr BRANTING (s):

Herr talman! Första lagutskottet har
inte föreslagit, att alla bilägarna skall
skaffa sig rattlås. Första lagutskottet har
inte sagt annat än att Kungl. Maj:t skall
överväga, huruvida inte nya bilar skall
förses med rattlås, när de släpps ut på
marknaden, vilket är en väsentligt annan
sak.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Har inte första lagutskottet
tänkt i samma riktning som det skrivit,
så pekar utlåtandet dock i den riktningen
att man skall ha rattlås. Hade utskottet
inte syftat dit, hade det inte skrivit
på det sätt som det gjort.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! Herr Elowsson har tydligen
läst det yttrande som KAK avgivit.
Där resonerar man nämligen på samma
sätt som herr Elowsson nu gjorde, nämligen
att om svenska folket skall åläggas
skyldighet att inmontera låsanordningar
i sina bilar, borde man med samma rätt

Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Om åtgärder mot bilstölder m. m.

kunna föreskriva skyldighet för varje lägenhetsinnehavare
att insätta effektiva
lås i sin ytterdörr. I den debatt, som
förts här, har det dock klart visats, att
det ändå föreligger en principiell skillnad
mellan dessa båda fall och att man
således inte kan göra en sådan jämförelse.
Bilen representerar i en vårdslös förares
hand en viss allmänfara. Genom att
se till, att bilarna låses, vill vi hindra att
vårdslösa och ofta även körkortslösa förare
får hand om bilarna. Ett hus däremot
är ju, som påpekats i debatten, en
stillastående företeelse. Man kan därför,
upprepar jag, inte göra en sådan
jämförelse. Det är just det faktum att
bilen kan representera en allmänfara
som motiverar att en bilägare bör känna
ansvar för att bilen inte kommer i
vårdslösa förares händer. Och om bilen
blir försedd med ett effektivt stöldlås,
får även bilägaren möjlighet förhindra
att så sker.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.

Om åtgärder mot bilstölder m. m.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande
nr 30, i anledning av väckta
motioner om åtgärder för effektiv minskning
av bilstölder, m. m.

Första lagutskottet hade till behandling
i ett sammanhang förehaft fyra inom
riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade
motioner, nämligen motionen i
första kammaren nr 131 av herr Lundström
m. fl. ävensom motionerna i andra
kammaren nr 170 av herr Anderson
i Sundsvall m. fl., nr 31 av herrar Nihlfors
och Rimmerfors samt nr 50 av herrar
Netzén och Andersson i Malmö.

I motionerna I: 131 och II: 170, vilka
voro likalydande, hade föreslagits, att
riksdagen skulle i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om en allsidig och
skyndsam utredning av de förhållanden,
som kunde ha samband med det tilltagande
biltjuveriet, och de åtgärder, som
i olika avseenden borde vidtagas för att

effektivt minska bilstölderna, samt för
riksdagen framlägga de förslag i sådan
riktning, vartill utredningen kunde föranleda.
I motionen II: 31 hade anhållits,
att riksdagen måtte besluta att hos Kungl.
Maj:t hemställa om skyndsam utredning
om möjligheterna att föreskriva skyldighet
att förse bilarna med av polismyndighet
och försäkringsbolag godkänd
låsanordning för att därigenom söka
minska antalet bilstölder. I motionen II:
50 hade hemställts, att riksdagen måtte
hos Kungl. Maj:t hemställa om utredning
rörande spörsmålet att på lämpligt
sätt komplettera gällande lagstiftning
med bestämmelser i avsikt att förebygga
bilstölder genom att påfordra stöldskydd
för bilar, som saluhölles i vårt land.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
yttrat bland annat:

»Av den lämnade redogörelsen framgår,
att Kungl. Maj:t tagit vissa initiativ
i syfte att på frivillighetens väg åstadkomma
att motorfordon i ökad utsträckning
förses med effektivt stöldskydd.
Det kan ännu ej avgöras huruvida härigenom
de eftersträvade resultaten kunna
uppnås. Såsom framgår av vad förut
anförts finner även utskottet det angeläget
att en utveckling i den angivna
riktningen åstadkommes. Då frågan är
föremål för Kungl. Maj:ts uppmärksamhet,
synes emellertid ej erforderligt att
begära utredning i ämnet. Utskottet vill
dock uttala, att utskottet, därest en väsentligt
ökad användning av stöldskydd
ej kan åvägabringas på annat sätt, ej
hyser principiella betänkligheter mot att
en lösning av frågan lagstiftningsvägen
upptages till övervägande.

De sålunda framhållna synpunkterna
synas utskottet böra genom skrivelse till
Kungl. Maj.-t bringas till Kungl. Maj:ts
kännedom.

Utskottet för alltså hemställa, att riksdagen
i anledning av förevarande motioner,
I: 131 och II: 170 samt II: 31 och
II: 50, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
som sin mening giva till känna vad utskottet
ovan angivit.»

Reservation hade anförts av herrar
Lindblom, Magnusson, Theodor Johans -

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Nr 19

son, Onsjö och östlund, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, och avslutas
med en hemställan, att förevarande motioner,
1:131 och II: 170, II: 31 samt
II: 50, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Den av reservanterna föreslagna motiveringen
innehöll bland annat följande
uttalande:

»Av vad sålunda anförts framgår att
utskottet finner det angeläget att bilar i
ökad utsträckning förses med effektiva
stöldskydd. Ett sådant resultat bör åstadkommas
endast genom åtgärder som kunna
vidtagas på frivillighetens väg. Såsom
framgår av det ovanstående har
Kungl. Maj:t tagit vissa initiativ för att
i sådan ordning söka lösa förevarande
problem. Då Kungl. Maj:t alltså har sin
uppmärksamhet fäst härpå, synes någon
åtgärd från riksdagens sida icke
påkallad.»

Herr LINDBLOM (fp):

Herr talman! Jag yrkar bifall till den
vid utskottets utlåtande fogade reservationen.

Fru SJÖSTRÖM-BENGTSSON (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr förste vice
talmannen, som för en stund övertagit
ledningen av kammarens förhandlingar,
jämlikt föreliggande yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu förevarande utlåtandet hemställt
samt vidare på godkännande av
den vid utlåtandet fogade reservationen;
och förklarade herr förste vice talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herrar Magnusson och Lindblom begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes
och godkändes en så lydande omröstningsproposition: 5

Första kammarens protokoll 1956. Nr 19

Om åtgärder mot bilstölder m. m.

Den, som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 30, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr förste vice talmannen fann
tvekan kunna råda angående omröstningens
resultat, verkställdes härefter
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 78;

Nej — 51.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets memorial nr 33, angående
uppskov med behandlingen av vissa
ärenden, bifölls vad utskottet i detta memorial
hemställt.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 18, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i övergångsbestämmelserna
till lagen den 3 juni 1955 (nr 314)
om allmänna vatten- och avloppsanläggningar,
dels ock i ämnet väckta motioner;
samt

nr 19, i anledning av väckta motion
om ändring av 7 § lagen den 1 december
1950 (nr 599) om ersättning för
mistad fiskerätt m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden och memorial:

nr 12, i anledning av väckt motion
angående utredning om taxeringsmäns
straffrättsliga ansvar m. m.;

Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Ang. reservationsvis framställd anmärkning mot statsrådet Norup

nr 13, i anledning av motioner om
upphävande av § 114 regeringsformen;
och

nr 14, angående uppskov med behandlingen
av vissa motioner.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Ang. reservationsvis framställd anmärkning
mot statsrådet Norup

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
memorial nr 15, i anledning av en inom
första kammaren jämlikt § 57 riksdagsordningen
gjord anmälan om anledning
till anmärkning mot statsrådet Norup.

Sedan herr Nord enligt protokollsutdrag
från första kammaren den 27 april
1956 inom kammaren yttrat, att anledning
förefunnes till anmärkning mot
statsrådet Norup, varom remiss begärdes
till konstitutionsutskottet, inför vilket
anledning skulle uppgivas, hade jämlikt
föreskriften i § 57 riksdagsordningen
detta yttrande tillika med ett av herr
Nord i sammanhang härmed avlämnat
förseglat konvolut blivit till utskottet
överlämnat.

Ifrågavarande förseglade konvolut
hade vid öppnandet befunnits innehålla
en skrivelse, vari herr Nord anfört,
att enligt hans uppfattning anledning förelåge
till anmärkning mot chefen för
jordbruksdepartementet, statsrådet Norup,
för att denne enligt statsrådsprotokoll
den 23 mars 1956 lämnat utan åtgärd
en av arrendatorn Erik Boström
gjord anhållan om medgivande att inköpa
de veterinärinrättningen i Skara
tillhöriga fastigheterna Forsen l2 och l4
i Härlunda socken, Skaraborgs län.

I anslutning till förevarande anmärkningsanledning
hade inom utskottet
väckts yrkande om anmärkning jämlikt
§ 107 regeringsformen mot statsrådet
Norup i anledning av dennes befattning
med ärendet i egenskap av föredragande
departementschef.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
memorialet anfört:

»Efter övervägande av vad i ärendet
förekommit har utskottet avslagit det inom
utskottet väckta anmärkningsyrkandet.

Vad sålunda förekommit har utskottet
funnit sig böra för riksdagen anmäla.»

Reservationer hade avgivits

1) av herr Englund, som dock ej antytt
sin mening;

2) av herrar Swedberg, Svensson i
Ljungskile och Hammar, som på anförda
skäl ansett, att statsrådet Norup bort
tillstyrka en försäljning av ifrågavarande
fastighet till arrendatorn Boström,
och, enär så icke skett, inom utskottet
yrkat anmärkning mot statsrådet Norup
jämlikt § 107 regeringsformen.

Herr NORD (fp):

Herr förste vice talman! Då det är på
grund av min anmärkning som konstitutionsutskottet
kommit att behandla
den fråga, för vilken redogöres i utskottets
memorial nr 15, vill jag med herr
talmannens tillåtelse motivera mitt ställningstagande
i ifrågavarande fall.

Den historia, som ligger bakom denna
affär, sträcker sig tillbaka några år
i tiden. Det började, enligt de uppgifter
som jag har fått, med att arrendatorn
på hemmanet Forssen i Härlunda socken
utanför Skara anhöll om att få reparera
ladugårdstaket, som var mycket bristfälligt.
Det gällde då att få lägga om det.
Erik Boström, som arrendatorn hette,
hade själv lagat taket så långt det varit
möjligt, men nu var det så bristfälligt,
att ladugården måste få ett helt nytt tak.
Han beräknade själv kostnaden härför
till omkring 2 500 kronor. Fastighetsägarna
ville inte vara med härom, utan
menade att det för dem vore mer ekonomiskt
att lägga ned jordbruket på
Forssen och plantera skog i stället. Fastighetsägarna
var i detta fall veterinärinrättningen
i Skara, och det var den
som handlade ärendet. För att få stöd
för denna plan tillsattes en utredning,
som skulle klarlägga kostnaderna dels
för en upprustning av fastigheten som
jordbruk och dels för att lägga om jorden
till skogsmark. Enligt beräkningar

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Nr 19

Ang. reservationsvis framställd anmärkning mot statsrådet Norup

av arkitekt Hilding Stahle och lantbrukskon-sulenten
Almlöf i Skara slutade kostnadsförslaget
för upprustning av hus
och åkrar på 67 000 kronor, medan det
däremot enligt länsskogvaktarens beräkning
skulle kosta endast 4 700 kronor
att lägga om fastigheten till skogsmark.
Sedan yttrade lantbruksnämnden: »Enligt
nämndens bedömande är det med
hänsyn till jordens naturliga beskaffenhet
och belägenhet och omständigheterna
i övrigt olämpligt att driva varaktigt
jordbruk å dessa fastigheter.» Därmed
var saken klar. Efter denna utredning
beslutade veterinärhögskolan att hemmanet
Forssen skulle upphöra som jordbruk
och i stället läggas om till skogsmark.
Men det fanns en arrendator på
fastigheten, Erik Boström, som i så fall
måste skiljas från arrendet, och han blev
därför uppsagd till avflyttning. Han har
dock fortsatt med arrendet och bor, såvitt
jag vet, ännu kvar på Forssen. Den
7 januari 1956 gjorde han en framställning
till Kungl. Maj:t med begäran om
att till överkomligt pris få förvärva hemmanet.
Boström önskade nämligen bo
kvar där. Han och hans familj trivdes
där, och de hade också klarat sig ekonomiskt.
Måste han nu flytta, visste han
inte vart han och hans familj skulle ta
vägen. Den 23 mars 1956 var ärendet
uppe i konselj och avgjordes där efter
föredragning och hemställan av statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
Norup, varvid Kungl. Maj:t fann
ansökningen icke föranleda någon
Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

Att Kungl. Maj :ts beslut väckte missmod
hos familjen Boström, är lätt att
förstå. Ingen vill gärna lämna ett hem,
där man lärt sig trivas. Och här kommer
det rent mänskliga in i bilden. Här är
en familj om åtta personer. De har bott
på denna plats i 10 år; de trivs där och
vill bo kvar där. De har klarat sig där
och är övertygade om att kunna göra
det även i fortsättningen, om de får
stanna, men det är inte underligt, om
Boström är orolig för framtiden i annat
fall. Vart skall han då ta vägen med sin
stora familj? Han är sjiilv 47 år gammal,
han har varit knuten till jordbruk och

jordbruksarbete alltifrån barnaåren.
Hur skall han kunna finna sig till rätta
under nya förhållanden?

Man kan ha skäl att fråga sig, varför
inte Boström i anledning av sin skrivelse
till Kungl. Maj:t kunde få ett erbjudande
att till ett visst överkomligt
pris få köpa fastigheten. Denna har ju
dock tidigare varit till salu. Hade Boström
sedan inte velat eller inte kunnat
begagna sig av erbjudandet, så hade han
i alla fall inte som nu känt sig särskilt
orättvist behandlad.

»Många hårda ord har fällts över godsägare,
som av driftstekniska skäl sagt
upp sina arrendatorer och tillägnat sig
deras jord. Sådant har mer än en gång
väckt ont blod hos de små i landet, och
var och en bör med litet god vilja kunna
sätta sig in i dessa arrendatorers situation»,
skriver en tidning angående
detta fall. Detta är nog också riktigt.
Man är i bygden, där Forssen är beläget,
upprörd över fallet. En arrendator,
som skyddas av den sociala arrendelagen,
skulle inte ha kunnat behandlas på
det sättet. Det synes mig då vara orimligt,
att en person som i sista hand är
beroende av Kungl. Maj:ts, i detta fall
jordbruksministerns, beslut skall behandlas
med mindre hänsyn. Under
riksdagsbehandlingen 1947 underströks
dock starkt, att man vid rationaliseringsverksamheten
skulle taga hänsyn
till den enskildes intressen.

När man betraktar denna fråga, kan
man inte underlåta att ställa den i samband
med ett uttalande i Dagens Nyheter,
som statsrådet Norup gjorde vid en
intervju inför sin 60-årsdag. Han säger
där: »Den levande landsbygden är hans
älsklingsuttryck, och han sörjer över att
den håller på att försvinna. Gårdar läggs
ned, skolor stängs och byar avfolkas.
Det är väl rätt och riktigt, så länge det
innebär en rationalisering av modernäringen.
Men livet på landet är inte bara
fråga om motorisering och ökad avkastning.
Det skadar inte att vara litet sentimental,
i varje fall sfi mycket, att man
inte effektiviserar bort trivseln och gemensamhetskänslan.
Den behövs, om vi
skall kunna hålla kvar nästa generation

68 Nr 19 Onsdagen den 23 maj 19oo fm.

Ang. reservationsvis framställd anmärkning mot statsrådet Norup

vid jorden. Landsbygden har inte mera
folk att avstå åt de omättliga städerna.»

Detta stod att läsa i intervjun med
statsrådet Norup vid hans 60-årsdag. Mig
förefaller det stå dåligt i samklang med
den behandling som har vederfarits Boström.

Utskottet har, såsom redan påpekats,
efter övervägande funnit skäl att avslå
anmärkningsyrkandet. Jag har intet yrkande,
herr talman, jag ber endast att få
ansluta mig till reservation nr 2.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (bf):

Herr talman! När man läser detta utskottsutlåtande,
finner man den anmärkning,
som herr Nord framställt,
ganska egendomlig. Jag tror inte att det
finns någon anledning för oss, som representerar
det svenska jordbruket, att
försöka få väck arrendatorer eller några
andra från den svenska landsbygden, om
de vill bo där. Men när herr Nord redogjorde
för det aktuella fallet, sade han
inte ett ord om att detta hemman hade
varit till salu hela tiden mellan 1942
och 1945 och även därefter. Hemmanet
har av en nämnd värderats till 15 700
kronor, men enligt utskottets memorial
ville arrendatorn inte ge mer än taxeringsvärdet,
nämligen 11 800 kronor. Det
är att märka att hemmanet omfattar 19,5
tunnland åker och 20 tunnland skogsmark,
d. v. s. sammanlagt omkring 40
tunnland mark. Ett pris av 15 700 kronor
för hela hemmanet motsvarar ett medelpris
per tunnland av cirka 400 kronor. Ett
sådant pris betalas ju för enbart skogsmark
av något så när hygglig kvalitet.
I detta fall fanns dessutom närmare 20
tunnland åkerjord.

Om arrendatorn hade varit angelägen
om att förvärva hemmanet, hade det väl,
herr Nord, varit den enklaste sak att
han betalat 15 700 kronor för det. Det
måste väl anses vara billigt, herr Nord.
Jag har inte sett jordbruket, men hade
egendomen varit till salu i dag, skulle
jag inte vara rädd att köpa den på stående
fot till det priset utan att ha sett
den, alldenstund jorden väl är sådan att
det kan växa skog på det hela.

Jag tycker att det är orättmätigt att
framställa en anmärkning i ett fall som
detta, då arrendatorn inte har begagnat
den möjlighet som funnits för honom att
förvärva hemmanet. Jag tror att anmärkningen
har gjorts mer för att göra
sig populär under detta år. Jag tror inte
heller att herr Nord själv tycker att det
är för dyrt med 15 700 kronor för hemmanet,
utan det är väl partivänner till
herr Nord som har gjort sin uppfattning
gällande i detta fall.

Jag vill, herr talman, deklarera att vi
inom bondeförbundet reagerar emot att
sådana, som vill bruka jorden, flyttas
därifrån, därför att jorden skall läggas
ihop med en annan egendom för att den
skall bli större, även om detta inte är
starkt av behovet påkallat. Jag skulle ha
reagerat även inför det nu aktuella fallet,
om det inte varit så, att arrendatorn
under alla år haft möjlighet att köpa
hemmanet.

Herr NORD (fp) kort genmäle:

Herr talman! Gentemot herr Elofsson
vill jag säga att jag inte har yttrat mig
angående priset på jordbruksfastigheten.
Jag har inte sagt vare sig att det
var för dyrt eller för billigt. Men enligt
Boströms egna påståenden har han
redan tidigare velat köpa fastigheten,
men inte fått något svar på sin förfrågan
om den saken. Det har han själv
meddelat mig. Att han nu, då han blev
ställd inför utsikten att få avflytta därifrån,
ånyo uppträdde som köpare, är
väl inte underligt.

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Vad först beträffar de
formella yrkanden som här liar framställts
förmodar jag att vederbörande utgick
ifrån att kammaren skulle kunna
votera om detta ärende som när det gäller
ett vanligt utskottsbetänkande, men
så förhåller det sig ju inte. Den anmärkning,
som framställts, har avslagits redan
i utskottet.

Här har nu senast av herrar Nord och
Elofsson diskuterats, om anbud på Fors -

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Nr 19

Ang. reservationsvis framställd anmärkning mot statsrådet Norup

sen har lämnats av arrendatorn eller ej.
Därvidlag har utskottet försökt göra en
undersökning, och utskottet har då kommit
fram till att arrendatorn i varje fall
inte efter år 1946 har lämnat något anbud.
Beträffande det anbud, som han
själv uppger sig ha lämnat år 1946, står
ju uppgift mot uppgift. Jag vill erinra
om att Forssen var utannonserat till försäljning
flerfaldiga gånger under åren
1942—1945. Sedan arrendatorn tillträtt
har hemmanet också varit utannonserat
till försäljning, nämligen år 1948, och
år 1949 fick han en uppmaning att komma
in med ett anbud. Den sista skrivelse,
som är avlämnad i frågan — hans
egen framställning i januari i år till
Kungl. Maj:t — innehåller, såsom kammarens
ärade ledamöter kan finna, inte
heller något anbud, utan där står det att
han önskar köpa Forssen till »överkomligt
pris»; det vill i varje fall inte jag
rubricera som något anbud.

Vad herr Nord begär av Kungl. Maj :t
är att Kungl. Maj:t, mot alla sakkunniga
underinstanser, skall fatta ett beslut och
själv lämna ett anbud till arrendatorn,
att han skall få köpa hemmanet. Herr
Nord påminde om att de sakkunniga,
som räknat på detta, funnit att det skulle
kosta 67 000 kronor att ställa egendomen
i ordning, och alla sakkunniga
instanser har varit eniga om att man
inte på lång sikt kunde lägga ned så
mycket pengar för att få egendomen
brukbar.

Jag ber särskilt att få poängtera lantbruksstyrelsens
uppfattning i denna fråga.
Styrelsen skriver enligt referatet på
s. 7 i utskottets memorial, att det på
lång sikt blir ofrånkomligt med kostnadskrävande
byggnadsåtgärder, som inte
kan anses ekonomiskt försvarliga.

Herr Nord appellerade till den mänskliga
situationen, och jag tror nog att vi
alla är ense om att man bör se mänskligt
på en situation som denna. Jag tycker
också att frågan bör lösas för denne
man, men Skaraborgs län behöver väl
inte vara sämre än att detta skall kunna
ske på hemmaplan, så att man inte skall
behöva ta upp cn debatt i riksdagen om
den saken. Även en riksdagsman kan an -

vända den erfarenhet, som han fått i
administrativa ting, och det inflytande,
som han har i trakten, till att vara med
och lösa en fråga som denna genom resonemang
med de myndigheter i länet,
som är berörda av frågan, om han är
ute i en positiv avsikt att hjälpa och
inte är ute för att göra något slags extratur
för att pröva hur valvinden blåser.

Lantbruksnämnden har också anvisat
en väg för att lösa detta spörsmål.
Nämnden slutar sitt utlåtande med att
säga på följande sätt: »Lantbruksnämnden
vill understryka att om jordbruket
på Forssen skall läggas ned bör arrendatorn
lämnas tillräcklig tid att finna
en annan gård att köpa eller att arrendera.
» I det skrivsättet läser åtminstone
jag ut en anvisning till vederbörande
att han, om han vände sig till lantbruksnämnden,
skall få den hjälp han behöver.
Jag tror därför inte heller att man
kan säga, att lantbruksnämnden åsidosatt
det mänskliga i denna situation.

Nu sitter ju arrendatorn kvar på gården,
trots veterinärinrättningen, och,
om jag är rätt underrättad, har han också
sått. Jag skulle förmoda att veterinärinrättningen
inte har för avsikt att söka
åstadkomma något slags korsning av
säd och skogsfrö, utan arrendatorn torde
få sitta kvar ännu en tid. Under sådana
förhållanden tycker jag man kan
lösa situationen på hemmaplan. Vad
Kungl. Maj:t gjort är bara att Kungl.
Maj :t sagt, att regeringen inte vill medverka
till att denna egendom på lång
sikt skall vara en jordbruksegendom genom
att man går med på försäljning.
Det finns säkerligen möjlighet att lösa
denna fråga utan att man vänder sig till
Kungl. Maj:t.

Jag kan av en osedvanligt skarp replik
till herr Nord häromdagen i eu
debatt i denna kammare från min fridsamme
vän herr Birger Andersson i Tidaholm
läsa ut, att när höstfloden kommer
stundar det till stortvätt i Skaraborgs
län. Mitt råd till herr Nord är att
tvätta även den här byken hemma i
Skaraborgs län utan att presentera några
tvätträkningar på jordbruksministern.
Om det i herr Nords vackra hem -

Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Ang. reservationsvis framställd anmärkning mot statsrådet Norup

län verkligen finns en bäck, som heter
Otterbäcken, så använd gärna det vattendraget
för att skölja också den här
tvätten!

Herr NORD (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag är naturligtvis den
siste ärade talaren mycket tacksam för
det vänliga råd, som han givit mig och
som jag skall notera och begagna mig
av till hösten, om det är lämpligt. —-Det var emellertid inte för att säga detta
som jag begärde replik, utan det var
med anledning av påståendet — vilket
naturligtvis efter den utredning, som har
gjorts, är riktigt — att det skulle kosta
67 000 kronor att upprusta denna lägenhet.
Det har jag själv anfört, och jag har
därför inte någon anledning att bestrida
detta. Om man emellertid hade sålt
fastigheten till arrendatorn, hade ju dessa
kostnader inte kommit i fråga. Jag
har själv varit på platsen och sett på
den. Jag vet att ladugården är rymlig
och bra. Vad som brister på den är taket,
men det är väl en överkomlig sak
att reparera. Boningshuset är gammalt,
men fullt beboeligt. Arrendatorn säger
själv att han skulle kunna reda sig med
det i många år. Så ligger det till, och
jag har inte någon anledning att gå vidare
in på den saken nu.

Herr DOMÖ (h):

Herr talman! Herr Elmgren sade nyss,
att denna fråga helt och hållet borde
kunnat klaras upp »på hemmaplan»,
och jag har varit med om försöken att
göra det. Men nu har den ju genom herr
Nords ingripande kommit inför riksdagen
— därtill i en särdeles uppseendeväckande
form. Då mitt namn förekommer
i de handlingar som föreligger, och
då jag haft att ta befattning med frågan
i min egenskap av ordförande i länets
lantbruksnämnd, vill jag göra några
kommentarer till herr Nords anförande.

När man hör herr Nord får man lätt
uppfattningen, att myndigheterna vid
handläggningen av en fråga som denna
är främmande för alla mänskliga käns -

lor; sådana känslor vore förbehållna
välvilliga personer, som beskäftigt skyndar
till och vill göra saken bättre än
de som haft att verkställa utredningar
och överväga vad som praktiskt kan göras
för att komma till rätta med frågan.

Då lantbruksnämnden sin plikt likmätigt
besiktigade denna fastighet — jag
tror att nämnden var fulltalig, men jag
kan inte säga det bestämt — var alla
överens om att denna lägenhet i längden
inte var lämpad att driva jordbruk på.
Bristerna framgår av handlingarna, och
jag behöver därför inte nu gå in på den
saken.

Samtidigt resonerade vi, som man
brukar göra vid sådana tillfällen, om
hur det skulle bli för innehavaren efter
det beslut lantbruksnämnden var enig
om att fatta. Jag tror att det var jag själv
som framhöll angelägenheten av att
nämnden vid första tillfälle skulle försöka
hjälpa arrendatorn till en annan
och bättre lägenhet, med de konsekvenser
detta skulle innebära i fråga om tillskott
av erforderligt kapital o. s. v.

Vi diskuterade också, om arrendatorn
skulle få köpa hemmanet eller inte. Av
herr Nord får man intrycket, att arrendatorn
redan tidigare velat köpa lägenheten.
Den uppfattningen är fullständigt
främmande för oss som haft att syssla
med ärendet; snarare har vi fått motsatt
intryck. I sista ögonblicket tycks en
ändring på den punkten ha skett, men
tidigare lär arrendatorn inte velat köpa.

Redan i slutet av 1930-talet, således
för inemot 20 år sedan, var man på det
klara med att någonting måste göras
beträffande detta hemman. Det ansågs
att staten — med den kalla hand den
kanske har och framför allt hade —
borde sälja fastigheten för att förlusten
skulle bli den minsta möjliga.

År 1946 — alltså långt senare — arrenderades
hemmanet på de villkor som
anges i memorialet. Arrendatorn måste
vara fullt medveten om att jordbruket
skulle avvecklas och att arrendet inte
kunde bli särskilt långvarigt. Nu har
ytterligare tio år gått. Ingen kan säga,
att brådskande och brutala åtgärder vidtagits
mot denne arrendator.

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Nr 19

Ang. reservationsvis framställd anmärkning mot statsrådet Norup

I lantbruksnämnden är vi angelägna
om att söka göra det bästa möjliga för
arrendatorn. Redan när vi avgav det utlåtande,
som vi enligt lagen är skyldiga
att avge, framhöll vi att inga brådskande
åtgärder borde vidtagas. Arrendatorn
bor också alltjämt kvar på hemmanet.
Även om man hyser all medkänsla, är
det dock inte möjligt att renodla känslorna
så som herr Nord vill göra. Det
skulle vara mycket bättre, om man ville
inrikta all den medkänsla, som ligger
bakom uttalandena här och i hemortens
press — uttalanden som troligen inte är
herr Nord obekanta — för att hjälpa
till att reda upp saken i stället för att ta
den till utgångspunkt för att utså tvedräkt
och misstänkliggöra alla som har
till uppgift att på bästa sätt klara sådana
frågor.

Det är inte alltid så lätt för en lantbruksnämnd
att fullgöra sina åligganden
enligt lagen. Jag bär icke velat ha
denna lagstiftning. Men — har en lag
blivit beslutad åligger det var och en,
som har med tillämpningen att göra, att
se till att lagens bestämmelser följs. Det
går inte att åstadkomma en rättstillämpning
efter vars och ens sinne. Man kan
försöka göra det bästa möjliga i varje
situation, men man kan inte göra våld
på lagens bud för att nå ett visst resultat.
Därför måste lantbruksnämnden
göra som den gjorde, men därvid låg
inget hårt sinne mot arrendatorn bakom.
Jag kan därför inte klandra myndigheterna
för bedömningen — och jag tror
att inte heller herr Nord skulle gjort det,
om han hade varit i den situationen att
han fått säga sitt ord under ansvar; då
hade hans omdöme kanske blivit något
annorlunda än det nu är.

I detta sammanhang vill jag erinra om
den sociala arrendelagen med dess omfattande
föreskrifter rörande byggnadsskyldighet.
Dessa föreskrifter är så
långtgående, att det nu inte längre är
möjligt att få dem tillämpade av jordägaren.
Många av dessa orkar inte med
de betungande skyldigheterna. Resultatet
blir på ena eller andra sättet att arrendena
måste upphöra, och det är skäl
i att observera vad orsaken i sådana fall

innerst inne ofta är, nämligen omöjligheten
för jordägarna att i vissa fall fullgöra
vad den sociala arrendelagen ålägger
dem.

Låt oss dröja ännu ett ögonblick vid
denna fråga. Här gäller det ett jordbruk,
som uppenbarligen måste läggas ned så
småningom; avsikten har varit denna
under lång tid, fastän det ännu inte
skett. Hur skulle det ha ställt sig ekonomiskt,
om man hade byggt om på
detta hemman? Enligt papperen skulle
det ha kostat 67 000 kronor. Vi vet alla
att arrendesumman har varit 500 kronor.
Nu säger man, att det i alla fall
inte skulle bli mer än 1 000 kronor, om
det lades till skog. Men ställ emot varandra
de siffror, som det skulle bli, om
det fanns skog! Man har här räknat med
It kronor per kvadratmeter, men vi vet
alla att den siffran inte är aktuell för
dagen utan högre. Det blir således en
rätt stor inkomstsiffra som skulle gå
upp emot ett par tusen kronor. Om man
beräknar så låg ränta och amortering
som med 5 procent, skulle räntan och
de kostnader, som skulle tillkomma om
det blev jordbruk, i alla fall uppgå till
3 350 kronor. Jag har inte undersökt
dessa siffror, men jag skulle tro att
ingen, som vill anlägga någorlunda ekonomiska
synpunkter på dessa frågor, på
allvar vill fortsätta med att plädera för
att jordbruk skall bedrivas på denna
egendom — det går det inte att göra.
Det är inte sagt, att det är det mest
mänskliga att åstadkomma en boplats och
en sysselsättning för en jordbrukare under
de former, som i detta fall varit för
handen, ty jordens beskaffenhet är inte
sådan, att där kan användas maskiner.
Det är ganska betecknande, att denna
gård är belägen i utkanten av en socken
som kallas för Stenung och som på ett
utomordentligt sätt gör skäl för sitt
namn.

Herr talman! Jag har kanske ovidkommande
tagit till orda i denna debatt,
men jag kände mig uppfordrad att
säga att en smula lugn och besinning bör
vara med när man bedömer en sådan
fråga som den det här gäller.

Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Ang. reservationsvis framställd anmärkning mot statsrådet Norup

Herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Det är inte så vanligt
att ett statsråd behöver deltaga i en
diskussion, som gäller en anmärkning
mot honom i denna form till konstitutionsutskottet.
Det har inte gjorts någon
anmärkning av utskottet, men med anledning
av den skrivelse, som undertecknats
av herr Nord, skall jag be att
få säga ett par ord.

Anledningen till att jag begärde ordet
är att det i herr Nords skrivelse förekommer
en del uppgifter, som enligt min
mening är delvis missvisande och som
går ut på att anlägga en del synpunkter
på Kungl. Maj :ts ställningstagande,
vilka inte är överensstämmande
med det bästa omdömet. Man
försöker i skrivelsen framlägga ärendet
så, att ifrågavarande arrendator i hög
grad skulle ha varit missgynnad. Här
har redan ett par talare framhållit, att
denne arrendator ändå från början var
fullt förvissad om att det hemman det
här gäller var under avveckling. Följaktligen
kunde han icke på något som
helst sätt känna besvikelse över att han
en dag fick en uppsägning. Ganska märkligt
är det, att när det gäller detta ärendes
behandling i vad gäller köp eller
fortsatt arrendering, var det inte arrendator
Boström, som tagit upp frågan,
utan en herre som heter Gunnar Johansson,
bosatt i Luleå. Denne har vänt
sig till någon tidning, tror jag, och även
skrivit till Kungl. Maj:t och påtalat dessa
ting. Jag vill meddela, att jag blev
så intresserad av fallet, att jag omedelbart
vidtog åtgärder för att undersöka
hur det låg till. Jag lät inte nöja mig
med det prat och de omdömen som kan
förekomma man och man emellan och
där man, exempelvis genom en tidning,
gärna vill väcka sensation kring frågan.

Herr Nord talar följaktligen mot bättre
vetande, när han påstår att denne
arrendator trodde att han hade ett långvarigt
kontrakt, som han kunde åberopa.
Dessutom säger herr Nord, att vi
bör vara mänskliga — här gäller det
ändå en man som försörjt åtta familjemedlemmar.
Ja, herr Nord, det har väl

varit så tidigare, men herr Nord glömde
att tala om att tre av barnen — jag
vet inte om det är söner eller döttrar —
inte längre är minderåriga. Jag kan inte
tänka mig att denna gård, som är stenbunden
och dålig, kan ge utkomst åt
båda makarna och tre minderåriga barn
och att tre arbetsföra ungdomar skulle
gå hemma på egendomen. Följaktligen är
det just för att skapa sensation och
väcka känslostämningar i ärendet, som
man inte redovisat det precis som det
är, utan i stället lägger upp det på det
sättet — såsom det stod i en tidning —
att jordbruksministern inte har något
sinne för människans värde och för en
sådan där liten småbrukare. Jag tror
för min del, att när vi skall handlägga
sådana här ärenden, bör vi försöka vara
realister och vi bör inte ta hänsyn till
alla de omdömen som kan fällas.

Vidare säger herr Nord i sin skrivelse,
att han i detta sammanhang inte vill
ta ställning till frågan, huruvida denna
egendom kan bestå såsom jordbruk på
längre sikt. Varför tar herr Nord inte
ställning till detta i det här sammanhanget,
då de ansvariga myndigheterna
har måst göra det? Det passar förmodligen
inte in i detta sammanhang, såvitt
jag kan förstå — jag syftar då på de
synpunkter som herr Elmgren anlade för
en stund sedan.

Men hur är det egentligen när det
gäller denna gård såväl som tusentals
andra? Jag tog för min del i en intervju
på min 60-årsdag upp dessa problem
och sade, att man enligt min mening
hade försökt gå alldeles för hårt
fram när det gällt att bortrationalisera
de mer eller mindre ofullständiga jordbruk,
som har tillkommit — i vilket
läge? Jo, när liberalismen gick över
detta land och man försökte ge så många
människor som möjligt en liten bit jord,
men man aldrig hade någon omtanke när
det gällde att skapa möjligheter för dem
att försörja sig på den lilla torvan.

Det har ändrat sig sedan dess. Vi har
fått en politisk konstellation, där man
visserligen tar hänsyn, men där det
inte varit möjligt att få ut sådana priser
på jordbrukets produkter, att ett jord -

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Nr 19

Ang. reservationsvis framställd anmärkning mot statsrådet Norup

bruk, som kanske ger en smula knapp
sysselsättning, inte kan ge utkomstmöjligheter
åt brukaren och hans familj.

Ja, herr Nord, det är inte det parti jag
tillhör, som försökt hålla priserna nere,
men lierr Nords parti har försökt att i
konsumenternas intresse få så låga jordbrukspriser
som möjligt — och jag kan
för all del förstå sådana synpunkter.
Men då går det ut över dem som borde
ha en möjlighet att sitta kvar på sina
gårdar.

När det nu gäller egendomen Forssen
skulle jag vilja ställa en fråga till
herr Nord: Anser herr Nord, att denna
egendom så som den är utformad, så
stenbunden som den är, med den storlek
den har och med det byggnadsbestånd,
som den har, över huvud taget bör bestå?
Jag vore tacksam för svar på den
frågan.

När det sedan gäller ärendets utveckling
så har här från olika håll framhållits
hur man gått till väga, hur man erbjudit
egendomen till salu för en ganska
hygglig penning. Jag skall inte gå in på
det, men som det låg till, när frågan
skulle behandlas — jag har tidigare haft
frågan på remiss och har försökt få klarhet
— var alla myndigheter av den meningen,
att denna egendom inte i längden
kunde bestå som jordbruk. Jag måste
säga, att om man har aldrig så litet
ekonomisk sinne så kan man väl inte
anse, att man skall lägga ned 55 000 kronor
på egendomen när man dessutom
för stenröjning behöver 6 000 kronor,
för dränering 4 000 kronor och för vägförbättringar
2 000 kronor. Det hela tyder
ju på att detta är ett hemman som
ligger vid sidan av stora allfarvägen. Jag
har, herr Nord, icke låtit mitt ställningstagande
grundas på en önskan att bortrationalisera
denna egendom som självständigt
jordbruk utan på hänsyn till
att det var cn fråga om statens pengar.
Hade jag, herr Nord, rätt att säga att
man skulle använda över 67 000 kronor
av statsmedel för att upprusta ett hemman
när detta avstyrkts av alla myndigheter
— jag förmodar, att såväl lantbruksnämnden
som lantbruksstyrelsen
har tillgång till män som besitter

sådan sakkunskap att de på ett rätt
sätt kan bedöma denna fråga? Det
hade varit större anledning att framställa
det yrkande, som herr Nord nu gjort,
om jag såsom ansvarig departementschef
hade sagt, att dessa pengar skulle
läggas ut.

Första gången, då jag tog ställning till
detta ärende rörande arrendatorn Boström,
sade jag till lantbruksnämnden,
att jag var beredd att hjälpa mannen till
en annan egendom. För att vara säker
på att inte minnet svikit mig har jag för
en stund sedan låtit min expeditionschef
kontrollera, att budet verkligen gick till
lantbruksnämnden att försöka skaffa
mannen en annan egendom. Följaktligen
har vi inom jordbruksdepartementet
även försökt taga hänsyn till de mänskliga
känslorna. Och även om herr Nord
inte tror det, har jag försökt att i den
ringa mån det varit mig möjligt göra
det bästa för tusenden och åter tusenden
småbrukare, vilkas lott sannerligen
inte är den lättaste.

Men, herr Nord, varför flyr människorna
från landsbygden? Jo, säkerligen
därför att en hel del, som nu är vuxna,
i sin ungdom bär uppfötts på små ofullständiga
hemman och då levt under sådana
förhållanden, att jag förstår om de
gett sig själva ett löfte att aldrig fortsätta
på ett så litet hemman, som bara
ger umbäranden.

Följaktligen har jag genom mitt handlande
här inte på något sätt velat öka
flykten från landsbygden. Enligt min mening
är det nödvändigt att vi för en
sådan politik i detta land att vi bevarar
så många som möjligt på landsbygden.
Jag är rädd för att samhället för sent
kommer att observera den starka flykt
som i dag pågår från landsbygden till
städerna. Jag hörde häromdagen ett
föredrag, vari det på ett skrämmande
sätt omtalades att på något tiotal år hade
antalet produktiva, arbetsdugliga människor
i jordbruket minskat från något
över en miljon till något över 400 000.

Vad sedan gäller erbjudandet till Boström
så vill jag erinra om att han var
erbjuden att bo i boningshuset för en
hyra av 300 kronor. Det står bär att han

Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Ang. reservationsvis framställd anmärkning mot statsrådet Norup

fortfarande betalar 580 kronor. Ja, tacka
för det, han har ju under tiden också
brukat hela jordbruket! Ingen har kört
honom därifrån. Han sitter ännu kvar
på hemmanet.

En överväldigande majoritet i konstitutionsutskottet
har avvisat denna anmärkning.
Där finns tre reservanter för
en reservation, och herr Nord ansluter
sig till dem. Av dessa tre reservanter är
det en som jag hade trott skulle förstå
de ekonomiska sammanhangen — av de
andra båda begär jag inte att de skall
begripa hur det ligger till med jordbrukets
ekonomiska förhållanden, men
de har — på grund av saker som jag inte
skall gå in på här — även om de inte
har möjlighet att bedöma tingen ändå
anslutit sig till reservationen. Var och
en får ju handla efter sitt samvetes bud
om vad som är rätt. Jag har gott samvete
när det gäller handläggandet av
denna fråga, och alla ansvariga myndigheter
har enhälligt understött mig däri.

Herr talman! Eftersom det inte är så
vanligt att en anmärkning mot ett statsråd
sänts i förseglat konvolut till konstitutionsutskottet,
har jag velat inför
denna kammares ledamöter redogöra för
min inställning till frågan.

Herr NORD (fp):

Herr talman! Herr statsrådet Norup
påstod bland annat, att jag »mot bättre
vetande» skulle ha gjort denna demarche.
Det vill jag på det bestämdaste bestrida.
Jag har fått mina uppgifter på platsen
av Boström.

Statsrådet Norup frågade mig vidare
om jag anser att denna egendom bör
bestå med dess dåliga byggnader och
dess steniga åker. Jag vill då påpeka
att jag inte har tagit ställning till detta.
Jag säger i min skrivelse, som statsrådet
citerade, att börja med, att jag inte
i detta sammanhang vill gå in på om
ifrågavarande gård på längre sikt passar
bättre för skogsbruk än för jordbruk.
Jag säger detta, men jag säger
också, att avgörande synes vara att för
närvarande sitter på denna egendom en
medelålders brukare med stor familj,

och han vill fortsätta och anser sig kunna
få sin försörjning på gården. Detta
är, tycker jag, det väsentliga i det här
fallet.

Ytterligare säger herr statsrådet, att
det inte går att investera så stora summor
i ett jordbruk av denna beskaffenhet.
Det kan jag gå med på, men jag
har också tidigare sagt här att ifrågavarande
arrendator har förklarat sig
nöjd med att få köpa gården, och han
kan klara sig med byggnaderna om ladugårdstaket
blir reparerat.

Vidare blandar statsrådet Norup in
jordbrukspriser och sådant. Jag tycker
att det ligger bra långt utanför denna
fråga, om jag vågar säga det.

Statsrådet talar också om de stora
investeringarna. Jag erinrar mig i detta
sammanhang en sak som jag tog upp
här för två år sedan och som gällde försäljning
av en jordbruksfastighet. Där
hade under tio år investerats för 102 000
kronor. Hela jordbruket såldes sedan
för 76 000 kronor. Jag menar, att kan
man göra sådana investeringar på ett
håll så är det inte så farligt på ett annat.

Jag noterar nu med tillfredsställelse
och tacksamhet, att statsrådet förklarar
sig villig att hjälpa småbruket i den mån
det går.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Det var herr Domö som
förde in debatten på ett mera principiellt
plan. Herr Domö refererade de beräkningar
som gjorts beträffande en upprustning
av byggnadsbeståndet på den
gård det här gäller och förklarade, att
siffrorna oförtydbart visade, att det
aldrig skulle gå att ekonomiskt försvara
en dylik investering i fastigheten.
Jag förmodar att herr Domö — liksom
jag och andra som känner till praktiskt
jordbruk — är på det klara med att
det är ytterst få jordbruk i vårt land, där
man över huvud taget skulle kunna lägga
ekonomiska beräkningar till grund
för ett beslut att ersätta ett nedslitet
byggnadsbestånd. Även på mycket stora
gårdar är faktiskt byggnadskostnaderna

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Nr 19

Ang. reservationsvis framställd anmärkning mot statsrådet Norup

så höga, att den årliga avkastningen
från egendomen inte täcker en rimlig
ränta och amortering på det investerade
beloppet. Den som skall handha skötseln
av allmänna gårdar ställs ofta inför
ett mycket svårt problem när det
gäller att bedöma, hur man skall göra
på en jordbruksfastighet — jag tänker
personligen på exempelvis en ecklesiastik
fastighet — där byggnadsbeståndet
är nedgånget och det är fråga om en
nybyggnad, men där det beräknade arrendet
över huvud taget aldrig kan tänkas
täcka byggnadskostnaderna. Myndigheter
och andra som har att syssla
med dessa frågor får resonera på det
sättet, att det kapital som investeras är
någonting som ingår i fastighetens värde
och att i det långa loppet det belopp,
som vid investeringstillfället ser högt ut,
inte blir så högt under själva brukningstiden.
Skall man uteslutande anlägga ett
sådant betraktelsesätt som herr Domös
när det gäller investeringar i byggnader,
blir det faktiskt inte många jordbruk
kvar i vårt land. Då kommer exempelvis
en lantbruksnämnd inte att kunna
bedöma jordbruken såsom i längden bestående,
därför att de aldrig kan förränta
byggnadskostnaderna.

Vad jag närmast skulle vilja säga här
är att denna fråga — som jag inte alls
skall gå in på i detalj, eftersom jag inte
känner till den — aktualiserar ett annat
spörsmål, nämligen den ställning som
statens arrendatorer intar gent emot
jordägaren, alltså närmast domänstyrelsen;
i detta fall var det ju en speciell
styrelse. Jag har anledning att såsom
ledamot i värderingsnämnden för en
viss del av Bohuslän tänka på att ta
ställning till dessa frågor gång efter annan,
och jag skall oförbehållsamt erkänna,
att värderingsnämnderna, såvitt
jag förstår, på ett opartiskt sätt fullgör
värdering av arrenden och — då det
gäller försäljning — beräkning av försäljningsvärden.
Men vi är alla inte mer
än människor, även vi som är med i dessa
värderingsnämnder, och kan kanske
inte träffa det exakt riktiga. Den som
är arrendator på en jordbruksfastighet
bar faktiskt mycket små möjligheter att

få sin sak prövad på ett opartiskt sätt,
ty de olika myndigheternas yttranden
får betydligt större tilltro än arrendatorns.
Det finns all anledning att i ljuset
av den sociala arrendelagstiftningen
pröva den metod som används när
det gäller utarrendering av kronoegendoinar.

Herr Domö nämnde — och det är
alldeles riktigt — att den sociala arrendelagstiftningen
rent av motverkar sitt
eget syfte, därför att byggnadsskyldigheten
blir så besvärande, att jordägaren
inte klarar kostnaderna. Det är just
kontentan i vad jag tidigare har anfört.
Det gäller inte bara den enskilde jordägaren,
det gäller naturligtvis också staten,
och vi måste här ta ställning till
frågan: År det meningen att vi skall vara
strängare mot enskilda jordägare än
mot staten som jordägare?

Jag tror, herr talman, att det finns anledning
att se litet vidare på dessa frågor
än som skett i debatten i dag om detta
enstaka fall.

Herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Jag är ganska förvånad
över att herr Spetz för in debatten på
principfrågan, huruvida det i dag är räntabelt
att åstadkomma nybebyggelse för
jordbruk eller inte. Om man från folkpartiet
vill ta upp resonemang om den
saken, tycker jag det är förvånansvärt
att man väljer vägen att rikta en anmärkning
mot jordbruksministern för hans
ställningstagande i en försäljningsfråga.
Herr Spetz’ yttrande var väl ändå litet
långsökt.

Vad sedan gäller herr Nord kan jag
konstatera, att han anno 1956 inte vill ta
ställning till frågan, huruvida en gård på
längre sikt är lämplig att användas som
jordbruk eller inte. Herr Nord har inte
alls velat bekänna sin inställning. Är det
därför att det är val 1956? Eller vad är
anledningen?

Därutöver, säger herr Nord, i detta fall
är det ändå en medelålders arrendator,
som har kunnat försörja sig på gården i
10 år, och i nästa andetag lovprisar han
jordbruksministern för att han varit vil -

Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Ang. reservationsvis framställd anmärkning mot statsrådet Norup

lig att hjälpa till att skaffa jordbrukaren
en annan egendom. Ja, herr Nord, så är
det! Jag har bett lantbruksnämnden att
hjälpa till att skaffa mannen en annan
egendom. Jag är övertygad om att jag
med hjälp av lantbruksnämnden i Skaraborgs
län jämte dess jordbrukskunnige
ordförande, landshövding Domö, kommer
att lyckas, t. o. m. utan herr Nords
medverkan. Jag vill nämligen åstadkomma
det bästa för arrendator Boström.
Men jag vill inte kasta ut statsmedel, som
vi så väl behöver till andra ting.

Herr DOMö (h):

Herr talman! Jag är i samma läge som
gubben, som hade varit i stan och hört
på häradsrättens sammanträde. När han
kom hem och skulle berätta hur det gått
för honom, sade han: »Jag förstod inte
hur de vånglade, men jag blev part i målet!» Här

har jag ramlat in i en politiskt
brännande debatt, som det ingalunda varit
min avsikt att syssla med. Jag hade
endast tänkt ge några upplysningar, dem
som herr Nord inte gav.

Herr Nord har fotat sitt resonemang
och sin framställning om anmärkning
till konstitutionsutskottet i den uppseendeväckande
form, som han här använt,
på uttalanden endast från ena partens
sida, om jag förstår handlingarna rätt.
Herr Nord säger, att han inte vet hur det
är. Om arrendatorn har blivit erbjuden
att köpa, om han förklarat sig villig att
köpa — ingenting annat kommer fram
än att herr Nord säger, att »enligt uppgift
av arrendatorn» är det så och så.

Jag vädjar till kammaren: Har herr
Nord gått den väg man bör gå för att
åstadkomma klarhet i en sak? Det gäller
här ett förhållande mellan en fondinnehavande
myndighet och en arrendator,
och det gäller de bedömanden som en
lantbruksnämnd gjort. Det är således de,
som är bovarna i stycket. Men det är en
annan som skall hängas, och ingen ringa
sådan, nämligen Kungl. Maj:ts departementschef,
för att lantbruksnämnden har
kommit till ett bedömande, som herr
Nord inte vågar kritisera, nämligen att

nämnden inte kan anse att ifrågavarande
jordbruk på lång sikt skall upprätthållas.
Det är hela kärnan, herr talman, i denna
heta debatt — med ett och annat överord,
även från departementschefens sida! Jag

kom in på sociala arrendelagen
därför att man här i skrivelsen sagt, att
om den sociala arrendelagen gällt, hade
arrendatorn inte kunnat på det sättet föras
undan. Men den sociala arrendelagen
liar just sådana verkningar, som man
i detta fall anser går för långt.

Flytta över detta, herr Spetz, till kronogårdarna.
Jag vill se vad resultatet
blir! Även om herr Spetz och jag skulle
sitta med i riksdagen och säga vår mening
när frågan kommer före — skulle
vi då vara beredda på att ovillkorligen,
bara därför att det råkar vara ett jordbruk
så och så beskaffat, säga att det alltid
skall finnas kvar, oavsett om den som
sitter där vill behålla det eller inte?

Det börjar nu bli erbjudanden över lag
från jordbrukare, som inte finner det
med sin fördel förenligt att sitta kvar.
Det är till och med den äldre generationen,
som börjar — de yngre har redan
farit sin väg. Det kommer alltså erbjudanden
om köp. Skall då ovillkorligen i
alla de fall, då det finns någon som inte
vill flytta, vederbörande bara av detta
skäl till varje pris ha jordbruket i den
och den formen?

Jag vill komma till ett friare bedömande
av den saken.

Sedan är det en sak för sig — alla är
ense därom — att när man bedömer åtgärder
för att bevara folket vid landsbygden,
skall den mänskliga känslan
vara med. Den skall vara stark och
varm, också inom en lantbruksnämnd.
En nämnd söker naturligtvis låta sådana
känslor komma till uttryck. Men samtidigt
får ett klokt ekonomiskt sinne inte
skjutas undan hur som helst. Var skulle
vi då hamna? Om vi skjuter undan ekonomiska
bedömanden i de fall, när vi
skall bedöma och fastställa någonting
med ledning av de nu gällande jordlagarna,
sätter vi ofta den vi skall hjälpa
i ett läge, som är ytterst bekymmersamt
och som han på allt sätt vill komma ur,

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Nr 19

Om reservpension

då det gått några år. Jag känner många
fall —■ det gör säkert herr Spetz också
— när vederbörande i vetskap om vad
det gäller ber att få lån till det ena och
det andra och så plötsligt sitter där och
inte kan klara sig. Vad är då det rätta
mänskliga, den rätta förståelsen för
människorna? År det att, som herr Nord
säger, bara låta vederbörande sitta kvar?
Eller skall man överväga om det inte är
möjligt att hjälpa honom på annat sätt,
så att han kan få den känsla för jorden,
som han nu har, tillämpad så, att han
kommer i en bättre ställning? Det är det
senare som vi har ansett vara det rimliga.

Härmed, herr talman, har jag försökt
komma ur den partställning, som jag här
råkat i.

Efter härmed slutad överläggning lädes
det nu föredragna memorialet till
handlingarna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 121, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa avlöningsm.
fl. anslag för budgetåret 1956/57 under
fjärde huvudtiteln m. m. jämte i
ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4

Om reservpension åt högbåtsmän och
flygsignalister m. m.

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts i proposition nr 110
framlagda förslag och med avslag å motionen
1: 514, godkänna vad departementschefen
i statsrådsprotokollet över
försvarsärenden för den 2 mars 1956
föreslagit beträffande utbyggnad av flottans
och flygvapnets reserver.

I motionen 1:514, av herr Åman, hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
dels att till högbåtsmän i reserven vid
flottan och signalistunderbefäl i reser -

åt högbåtsmän och flygsignalister m. m.
ven vid flygvapnet skulle utgå reservpension
enligt för annan reservpersonal
gällande grunder och att grundbeloppet
skulle bestämmas till för högbåt&män
540 kronor och för signalistunderbefäl,
om vederbörande avginge ur reserven
vid 38 års ålder, 540 kronor och, om
han avginge ur reserven vid 47 års ålder,
732 kronor, dels ock att högbåtsmän
och signalistunderbefäl i reserven
skulle tillerkännas ekiperingshjälp efter
samma regler som gällde för annan reservpersonal.

Herr ÅMAN (s):

Herr talman! Jag är glad att konstatera
att utskottet har gjort den ändringen,
att det har medgivit för dessa underbefälsreserver
att få engångsvederlaget
uppdelat på terminer, vilket man i propositionen
inte hade föreslagit. Emellertid
kommer det förslag som här föreligger
att väcka mycken undran bland reservbefälet,
därför att direkta motsvarigheter
till de nu föreslagna högbåtsmännen
och signalistunderbefälen, alltså
långtjänstunderbefäl eller civilmilitära
vederlikar, redan finns vid armén —
armétekniker i reserven — och vid flygvapnet
— flygtekniker i reserven. Dessa
reservkategorier, som tillkommit under
de allra senaste åren, har samma förmåner
efter slutad tjänst som officerare
och underofficerare i reserven och åtnjuter
sålunda reservpension. Vid flygvapnet,
d. v. s. vid en och samma försvarsgren,
kommer om förslaget bifalles
att finnas reservpersonal med i allt
väsentligt samma villkor i övrigt, samma
»föregående», d. v. s. samma förhållanden
och förmåner under den reservtjänstgöringen
föregående anställningen
på stat, men med mycket olika villkor
när det gäller de för reservpersonal viktiga
förmånerna efter reservtjänstgöringens
slut.

Håller man sig till flygvapnet förutsattes
också tjänstgöringsskyldigheten
vara i stort sett densamma. Signalistunderbefälet
skall kunna kvarstå i reserven
till 47 års ålder för de båda grupperna.

Det kan över huvud taget inte anföras
några bärande skiil, enligt min uppfatt -

Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Anslag till remontering
ning, för olikheterna i förmåner mellan
flygtekniker i reserven och signalistunderbefäl,
d. v. s. överfurir, i reserven.
Olikheterna kommer för de sämre lottade,
d. v. s. för signalistunderbefälet, att
framstå såsom helt omotiverade och
härigenom skapa irritation, misstämning
och missnöje med förmånerna. Avvisas
de önskemål som framställts i motionen,
vilket jag förstår kommer att ske
denna gång, kommer säkerligen önskemålen
ånyo att dyka upp.

Jag vill gärna, herr talman, till sist
säga att man i propositionen, närmare
bestämt i sista stycket på sidan 66, framställer
förspelet när det gäller högbåtsmännen
som om marinchefen ursprungligen
hade räknat med reservpension för
högbåtsmännen men i ett senare skede
skulle ha tagit tillbaka sitt tidigare förslag
och i stället förordat en engångspremie.
Såvitt jag kan bedöma av chefen
för marinens skrivelse av den 25 januari
1956 har han alltjämt betraktat anordningen
med reservpension såsom huvudalternativet,
medan han däremot skulle
kunna tänka sig ett premiebelopp, dock
ett helt annat belopp än det som ursprungligen
föreslogs, som ett alternativ.
Alltså har man fortfarande kvar den
uppfattningen på marinsidan, att när
det gäller högbåtsmännen vore det en
rimlig och riktig lösning att genomföra
en reservpension.

Då, herr talman, det inte föreligger
någon reservation på denna punkt, kommer
jag här inte att ställa något yrkande.
Jag har ändock velat anföra dessa
synpunkter.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
punkt hemställt.

Punkterna 5—10

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 11

Anslag till remontering

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Armén: Remontering för
budgetåret 1956/57 anvisa ett reservationsanslag
av 400 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Domö m. fl. (I: 39)
och den andra inom andra kammaren
av herr Gustafson i Dädesjö m. fl. (II:
59), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att 400 remonter skulle
inköpas årligen t. o. m. år 1960.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte

I. till Armén: Remontering för budgetåret
1956/57 anvisa ett reservationsanslag
av 400 000 kronor;

II. i anledning av motionerna 1:39
och 11:59 i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla,

a) att resultatet av verkställd utredning
rörande inrättandet av civil körskola
och hästdepå vid Strömsholm måtte
föreläggas 1957 års riksdag;

b) att utredning måtte verkställas rörande
samordning av olika åtgärder för
tillgodoseendet av krigsmaktens och näringslivets
behov av hästar och att resultatet
därav måtte föreläggas 1957 års
riksdag.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Karl Andersson, Gustaf
Karlsson, Leander, Näsström, Hesselbom,
Andersson i Malmö, Åkerström,
Andersson i Mölndal, Jansson i Kalix
och Karlsson i Olofström ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte

I. till Armén: Remontering för budgetåret
1956/57 anvisa ett reservationsanslag
av 400 000 kronor;

II. avslå motionerna 1:39 och 11:59.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Här gäller det ju hästar,
och jag måste konstatera att utskottsmajoriteten
presenterat en synnerligen
märklig korsningsprodukt. Innan jag går
in på de märkliga ting, som jag vill påtala,
skall jag emellertid för samman -

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Nr 19

hangets skull först erinra om vad departementschefen
säger i sin proposition nr
110. Eftersom jag vill försöka förkorta
mitt anförande hänvisar jag till vad som
står på s. 136 i propositionen.

Departementschefen förklarar, att arméns
utrustningsbehov av hästar i samband
med planerade och delvis redan beslutade
organisationsändringar kommer
att minskas från i runt tal 26 000 till i runt
tal 10 000. Det totala antalet hästar i landet
år 1955 har beräknats till i runt tal
300 000. Fram till år 1960 antages hästbeståndet
komma att sjunka till 200 000.
Departementschefen fortsätter: »Enligt
min uppfattning bör det, även sedan armén
minskat sitt hästbestånd, bli möjligt
att i rimlig utsträckning tillgodose det totala
hästbehovet.»

Departementschefen redogör därefter
för en del resonemang, som väl antagligen
har förts med jordbruksministern.
Det står i propositionen att departementschefen
har »inhämtat» att jordbruksministern
inte kommer att förelägga
riksdagen något förslag i anledning av
den utredning som gjorts om inrättande
av en civil körskola med hästdepå vid
Strömsholm.

Denna utredning spelade en rätt stor
roll vid riksdagens behandling av denna
fråga i fjol. Riksdagen förklarade då, att
innan utredningen blivit färdig ville
riksdagen inte fatta ståndpunkt till det
förslag om minskning av antalet hästar,
den s. k. avhästningen, som försvarsministern
då framlade.

Och det är här som enligt min mening
märkligheterna i utskottsmajoritetens utlåtande
börjar.

På s. 53 i utlåtandet står, sedan utskottet
först redogjort för departementschefens
redovisning, följande: »Då detta utredningsförslag
ännu icke av Kungl.
Maj :t underställts riksdagen och riksdagen
alltså icke haft tillfälle att pröva detsamma,
är det givetvis icke möjligt för
riksdagen att, innan så skett, fatta beslut
beträffande den med förslaget sammanhängande
frågan om indragning av
Strömsholms ridskola.»

Departementschefen har ju förklarat,
att det inte blir något förslag om en ci -

Anslag till remontering
vil körskola vid Strömsholm. Utskottet
skriver nu helt frankt, att riksdagen inte
fått något sådant förslag, varför man inte
nu vill fatta något beslut utan vill avvakta
Kungl. Maj:ts förslag. Detta är en
underlighet som jag knappast trott att
det varit möjligt att prestera, men så har
nu ändå skett.

Vad är det som egentligen har hänt
med utredningsmannens förslag? Jo, såvitt
jag förstår ingenting annat än vad
som har hänt med många hundra förslag
redan tidigare. Kungl. Maj:t har helt enkelt
lagt förslaget på hyllan, ty man har
väl inte ansett lämpligt att framlägga det
för riksdagen. Många hundra utredningar
har ju fått ett liknande negativt resultat.
Detta kan emellertid enligt min mening
icke vara något skäl för att riksdagen
inte nu skulle ta ståndpunkt till
Kungl. Maj :ts förslag, som innebär att de
linjer som uppdrogs i fjol, skall fullföljas,
d. v. s. att Strömsholms ridskola skall
nedläggas och vad därmed sammanhänger.

Det finns också andra märkligheter i
detta utlåtande. Där redovisas dels en
skrivelse från Skogsbrukens samarbetsdelegation
och dels en skrivelse från
Avelsföreningen för svenska varmblodiga
hästen. Den sistnämnda skrivelsen har
ansetts vara så viktig att den översänts
till arméchefen för yttrande. Arméchefen
fick då tillfälle att blamera sig i så måtto
att man måste konstatera, att han ändrat
åsikt i hästfrågan. Jag kan i varje
fall av handlingarna inte utläsa annat än
att han i stort sett var enig med försvarsministern
då fjärde huvudtiteln och proposition
nr 110 skrevs — visserligen kan
man kanske mellan raderna utläsa vissa
nyanser, men i det stora hela var han
dock då enig med försvarsministern. Sedan
den varmblodiga hästens försvarare
trätt in på arenan har emellertid arméchefen
ändrat ståndpunkt. Jag hoppas
verkligen att arméchefen är litet fastare
i sina åsikter när han skall gripa sig an
med att försvara vårt land än han här
visat sig vara!

Vad vill nu Avelsföreningen för svenska
varmblodiga hästen ocli vad vill utskottsmajoriteten?
Jo, de anser att 400

Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Anslag till remontering

remonter årligen bör inköpas. Men det
är ju ganska märkligt att man kan köpa
in dessa hästar utan att det därför behövs
några pengar. Faktum är nämligen,
att utskottsmajoriteten inte har ansett
det nödvändigt att föreslå någon höjning
av anslaget.

Där inträder den tredje underligheten,
enligt min mening. För att få klarhet
i den frågan får vi gå till jordbruksutskottets
utlåtande nr 31. Där finner
vi att majoriteten förordar att dessa
pengar skall tas ur hästavelsfonden. Där
finns visserligen pengar, ty fonden uppgår
nu till 2,1 miljoner kronor. Den har
minskats sedan 1947, då där fanns 5
miljoner kronor, men det finns, som
sagt, 2,1 miljoner kronor kvar, så att
det skulle räcka. Eftersom försvarsministern,
såvitt jag kan förstå, har förordat
inköp av omkring 65 remonter årligen,
skulle det nu bli fråga om att
köpa 335 remonter till, och det är inte
småsmulor, ärade kammarledamöter.
Varje kallblodig häst beräknas kosta
2 300 kronor och varje varmblodig 2 500
kronor. Det blir sedan en ren räkneoperation
hur många hästar man får
för 700 000 kronor eller ett belopp något
därutöver.

Nu finns det i promemorian och även
i utskottsmajoritetens skrivning antydningar
om att staten borde göra affärer
med hästar. Man menar att det vore bra
om staten kunde exportera hästar och
tjäna pengar därpå. Jag har försökt att
få klarhet i hur det ligger till med statens
hästaffärer, och jag har blivit upplyst
om från mycket vederhäftigt håll,
att det är inga lysande affärer för staten.
Det är snarare Ebberöds bank —•
för varje häst som vi säljer på export
förlorar vi pengar. På det kan vi alltså
inte få någon inkomst, utan det blir
tvärtom förlust.

Sedan är det ytterligare en sak som
är väsentlig i sammanhanget, nämligen
— vilket jordbruksutskottet också erinrar
om — att de pengar, som nu tas ur
hästavelsfonden för att bestrida kostnaderna
för inköp av dessa remonter, skall
återföras till fonden via ett anslag på
driftbudgeten under nionde huvudtiteln.

Jordbruksutskottet säger härom i sitt utlåtande:
»I detta sammanhang får jordbruksutskottet
dock erinra om att utskottet
vid behandlingen av spörsmålet
om inrättandet av ifrågavarande fond
utgick ifrån att —- därest fonden komme
att nedgå i någon mera väsentlig
utsträckning —• ett belopp motsvarande
vad som tagits i anspråk skulle avsättas,
då läget så tillät.» Jag förmodar att
600 000—700 000 kronor måste anses vara
en nedgång i »väsentlig utsträckning»,
eftersom fonden nu uppgår till bara 2,1
miljoner kronor.

Det är alltså bara fråga om att dra en
växel i år, som måste inlösas nästa år.
Det har jag för min del ingen lust att
medverka till. Till själva inköpen kommer
också en hel del andra utgifter för
remontdepåer och vad med dem sammanhänger.

Det har talats om i detta sammanhang,
att man skulle vila på hanen och
söka få till stånd en samordning mellan
de civila intressena och de militära behoven.
Redan vad jag nu sagt om denna
frågas fördelning på olika departement
gör det nog minst sagt tveksamt, om
man bör söka åstadkomma en sådan
samordning. Jag tror att det blir billigare
för alla parter om vi här håller isär
de civila och de militära intressena. I
varje fall bör inte fjärde huvudtiteln belastas
med utgifter för den civila hästaveln.
Något annat är väl ändå en orimlig
tanke.

Min bestämda mening på denna punkt
är alltså, herr talman, att utskottsmajoritetens
yrkande bör avslås och att sålunda
riksdagen —- och därvid i första
hand denna kammare — bör biträda
den reservation, som är fogad till utlåtandet
på förevarande punkt.

Jag gör det alldeles särskilt därför att
vi ju tidigare behandlat de väsentliga
utgiftspunkterna under fjärde huvudtiteln.
Jag har därvid i någon mån varit
opponent och menat att på vissa punkter
siffrorna varit för höga. Det har varit
min övertygelse, men jag finner mig
naturligtvis lojalt i de beslut som fattas.
Jag skulle dock tro att även de, som varit
beredda att utan vidare godkänna

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Nr 19

varje utgiftspost under fjärde huvudtiteln,
ändå bär räknat med att de minskningar
som kan åstadkommas skall också
genomföras. Nu har vi kommit till
en punkt, där vi kan göra en minskning,
och då vägrar ni, mina herrar i
utskottsavdelningen i vändningen. Så
kan man enligt min mening inte handla,
utan vi bör följa de förslag som kommer
från Kungl. Maj:t även när det gäller
minskningar. Då i detta fall minskningen
inte på något sätt går ut över
försvarets berättigade intressen kan vi
ju göra det utan minsta risk.

Herr talman! Jag ber att med dessa
ord få yrka bifall till den reservation
som är fogad till utlåtandet på denna
punkt. Jag vill tillägga att reservationen
över hela linjen står i full överensstämmelse
med Kungl. Maj :ts förslag.

I detta anförande instämde herr Hesselbom
(s).

Herr NÄSGÅRD (bf):

Herr talman! Det var egendomligt att
höra herr Gustaf Karlsson med sådan
energi tala för att ett samhälle ute på
landsbygden skulle avfolkas genom åtgärder,
som han anslöt sig till. Om man
inte visste, var Strömsliolm ligger, skulle
man genom herr Gustaf Karlssons anförande
åtminstone förstå, att det inte
ligger på Västkusten, ty då hade man
säkert fått höra helt andra toner från
hans sida.

Herr Gustaf Karlsson uppehöll sig
mycket vid kostnaderna och yttrade i
slutet av sitt anförande, att om det blev
en civil körskola på Strömsliolm, skulle
kostnaderna för den åtminstone inte
behöva belasta fjärde huvudtiteln. Nej,
det är ju inte meningen. Herr Karlsson
förbigick helt och hållet vad utskottet
skriver på s. 56, där utskottet förutsätter
att vid inrättandet av en civil körskola
vid Strömsliolm skälig del av kostnaderna
härför bestrides av intresserade
skogs- och jordbruksorganisationer.

Utskottet har ju både i fjol och i år
uppvaktats av företrädare för storskogsbruket,
som under senare år har kom <>

Förslå kammarens protokoll 1956. Nr 19

Anslag till remontering
mit underfund med att traktordriften i
skogen har sin begränsning. Man kan
inte övergå till den i hur stor omfattning
som helst, utan hästar behövs också,
om avverkningarna skall kunna bedrivas
på ett ekonomiskt sätt. Man har
därför blivit orolig för att hästbeståndet
minskar för mycket, och man har velat
få åtgärder vidtagna för att i någon
mån öka tillgången på hästar. I fjol frågade
vi dem, som uppvaktade första avdelningen,
om de inte själva skulle vara
intresserade av att göra någonting
i det syftet. Det var en representant för
ett bolag, som hade användning för ett
mycket stort antal hästar, som jag ställde
den frågan till. Svaret var inte vidare
upplysande, men i år har de olika
organisationerna sinsemellan diskuterat
frågan och gjort ett formligt underhandsanbud,
som jag tror skulle kunna
leda till en uppdelning av kostnaderna.
Men förutsättningen är naturligtvis att
riksdagen inte forcerar frågan och klipper
av all diskussion redan i år.

Enligt propositionen skall ridskolan
flyttas från Strömsholm till Umeå. Jag
tror inte att den frågan är så grundligt
utredd som den kanske borde vara.
Jag har hört att kostnadsfrågan ingalunda
är klar och att kostnaderna för
förflyttningen säkerligen kommer att bli
betydligt större än man förut räknade
med. Herr Gustaf Karlsson gjorde ett
förringande uttalande om arméchefen,
därför att denne i viss mån har ändrat
åsikt i denna fråga. Det är kanske inte
så märkvärdigt, om han har gjort det
på grund av de närmare upplysningar
som han har fått under det senast förflutna
året. Också han kan väl ha blivit
påverkad av att det från alla håll så
tydligt har utsagts, att fjärde huvudtiteln
inte skulle belastas med några merkostnader,
om en civil körskola inrättades
vid Strömsholm.

Utskottet bar erinrat om vad utskottet
skrev och riksdagen godkiinde i fjol,
nämligen att man ytterligare borde utreda
frågan om förläggningen i Strömsholm.
Nu har departementschefen i propositionen
endast anmält, att utredningen
bär framlagts den 20 oktober 1955,

Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Anslag till remontering
och på ett par rader talat om vad den
utmynnade i. Men motiven har över huvud
taget inte refererats. Utskottet säger
nu att riksdagen borde ha fått en redoförelse
för utredningen och blivit i tillfälle
att taga ställning till frågan. Herr
Gustaf Karlsson gör i det sammanhanget
gällande att det förekommer i hundratals
fall att en utredning läggs på hyllan
och aldrig förs fram inför riksdagen.
Saken ligger dock litet annorlunda till,
om riksdagen direkt begärt en utredning
som skulle läggas till grund för nästa
års ställningstagande.

Jag undrar för övrigt, om Kungl. Maj:t
haft så mycket tillfälle att begrunda den
här utredningen, innan beslutet fattades.
Utredningen var enligt propositionen
daterad den 20 oktober, och jag
misstänker att herrar departementschefer
kom upp till finansministern omkring
den 1 november med sina petita,
och det var väl då, antar jag, som frågan
avgjordes; beslutet blev negativt,
därför att finansministern trodde att ett
genomförande av förslaget skulle leda
till en kostnadsökning. Vi kanske kan
få upplysning om hur det förhöll sig i
det avseendet, eftersom finansministern
nu är här närvarande.

Försvarsministern har endast uttalat
att enligt vad han inhämtat från chefen
för jordbruksdepartementet kommer något
förslag om inrättande av en civil
körskola icke att framläggas och på den
grunden har försvarsministern inte tagit
någon hänsyn till den önskan riksdagen
i fjol uttalade.

Herr Gustaf Karlsson var också inne
på de förslag som har framförts i fråga
om remonteringen. Det är ju så att ett
förslag från Avelsföreningen för svenska
varmblodiga hästen innebar att armén
årligen skulle inköpa ytterligare 85 remonter
utöver de 65 som erfordras för
remonteringen av stamridhästbeståndet.
Avelsföreningen förutsatte att av kostnaderna
för inköp av dessa 85 remonter
endast så stor del skulle bestridas
av armén som motsvarade inköp av 50
kallblodiga ackorddraghästar, medan
merpriset skulle betalas av medel från
hästavelsfonden i anslutning till vad

statsutskottet och jordbruksutskottet tidigare
uttalat.

Nu säger herr Gustaf Karlsson, att om
man tar pengar från hästavelsfonden i
någon väsentlig utsträckning, måste de
ersättas över budgeten, men detta beror
väl ändå, herr Karlsson, på vad riksdagen
beslutar i den frågan. Det går väl
inte automatiskt.

Utskottet har i det betänkande som vi
nu behandlar på nytt understrukit angelägenheten
av att en nedskärning av arméns
hästbestånd icke sker utan att samtidigt
betryggande åtgärder vidtages för
tillgodoseende av krigsmaktens och näringslivets
behov av hästar vid mobilisering
eller krig. Vi har i utskottet framhållit
att en samordning härvidlag är
önskvärd, och vi finner det alltjämt angeläget
att utredningen fullföljes, huruvida
man inte skulle kunna inrätta en
civil körskola vid Strömsholm och förena
den med nuvarande försvarsanordningar.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr DOMÖ (h):

Herr talman! Kärnpunkten i utskottets
utlåtande är ju de satser på s. 56 som lyder:
»Utskottet vill ånyo understryka
angelägenheten av att en nedskärning av
arméns hästbestånd icke sker utan att
samtidigt betryggande åtgärder vidtagas
för tillgodoseende av krigsmaktens och
näringslivets behov av hästar vid mobilisering
eller krig. Såsom riksdagen tidigare
uttalat, framstår en samordning
härvidlag som önskvärd.» Därefter uttalar
utskottet, att den utredning som vi
begärde förra året om försök till samordning
skulle återupptagas. Det är alltså
ett ganska klart uttalande från utskottets
sida, och då är det naturligtvis angeläget
att inte undervärdera vad som
ligger bakom detta uttalande, nämligen
att riksdagen vill att vad riksdagen begärde
i fjol skall effektueras.

Nu säger herr Karlsson, att det händer
ju så väldigt ofta att Kungl. Maj:t
inte framlägger förslag som riksdagen
begärt. Ja, visst händer det, men så som

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Nr 19

detta var uttalat är det nog ganska ovanligt,
att man inte — åtminstone på riksdagens
bord — får fram något resultat
av uttalandet. Bakom detta ganska bestämda
uttalande av riksdagen ligger ju
den känsla av frågans vikt som finns hos
så många. .Tåg tillhör inte dem som på
något sätt vill kritisera de försök till rationalisering
och anpassning efter en ny
tid som försvarsministern gör, och jag
förstår mycket väl att det inte är så lätt
att inom de anslag som han har till sitt
förfogande få utrymme för alla de saker,
som han anser vara särdeles viktiga,
men jag skall, herr talman, tillåta
mig att framhålla ett par saker som jag
i förevarande sammanhang anser är viktiga.
Utvecklingen mot ett mindre hästantal
är alltmer oroande. Det föreligger
ganska stora risker för att vi med hänsyn
till det totala försvaret — således
både till krigsmaktens och produktionens
behov under en avspärrning —
skall komma i ett läge som är onödigt
äventyrligt. Jag kan därför inte komma
ifrån att det skulle vara skäl i att söka
komma till en sådan lösning som utskottet
här har antytt.

Det är inte bara frågan om dessa hästar,
som försvaret och jordbruket nu behöver,
som är alldeles avgörande. Det
går inte att tänka sig att utan ett något
bredare underlag för hästintresset på
lång sikt få fram det antal hästar som
behövs. Vi har en lovande ridsport och
ett stort intresse hos civila ryttare m. fl.,
och det skulle vara all anledning att
söka förena dessa intressen till en sådan
samordning som utskottet avser när det
gäller ansträngningarna att uppehålla
det erforderliga hästbeståndet. Jag vill
därför understryka vikten av att de av
utskottet förordade åtgärderna verkligen
vidtages.

.lag skulle tro att man ser på denna
fråga något annorlunda nu iin bara för
några få År sedan. Då var det ganska
naturligt att man räknade med att traktorer,
motorcyklar och liknande transportmedel
skulle övertaga hästens roll
vid försvarsmakten och i jordbruket,
men det har ju visat sig att hästen bibehåller
sin ställning segare iin man har

Anslag till remontering
trott, och numera är det väl tämligen
klart, att det inte minst för skogsbruket
är synnerligen viktigt att ha tillgång till
hästar. Man bör därför inte spoliera de
möjligheter att bibehålla hästbeståndet
som kan åstadkommas om man söker
samordna hela komplexet. Det är väl
inte någon onaturlig sak, om man här
söker förena de olika intressena och
föreslår att täcka en del av kostnaderna
från hästavelsfonden. De ifrågasatta anordningarna
tjänar ju sådana ändamål
som hästavelsfonden är avsedd att tjäna.
Jag skall inte gå in på detaljer, eftersom
alla är klar.t medvetna om både den ena
och den andra saken, utan jag vill endast
understryka den starka förhoppning
som finns i mycket vida kretsar
bland jordbrukare och skogsfolk, att
man nu i alla fall skall kunna komma
fram till en lösning av frågan, som utan
att väcka motsättningar leder till ett resultat
som tjänar både det totala försvaret
och vårt jord- och skogsbruk.

Jag tillåter mig att yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr statsrådet TORSTEN NILSSON:

Herr talman! Jag känner till att börja
med ett behov att understryka önskvärdheten
av att riksdagen, när de militära
myndigheterna beflitar sig om att spara
och rationalisera, inte lägger stenar i vägen
för dessa strävanden. Vi vet ju ändå,
att försvarets målsmän ofta utsättes
för kritiken, att de inte skulle följa med
i den utveckling som sker på krigsteknikens
område, liksom för en kritik som
går ut på att de inte tillräckligt skulle
beakta kravet, att på ett effektivt sätt utnyttja
de pengar som ställes till förfogande.
Denna kritik är i regel hållen i överkant.
Det är klart att misstag kan ske här
liksom på alla andra områden, men på
det hela taget har jag intrycket att man
på militärt håll både vill modernisera
och effektivisera samt göra de besparingar
som är möjliga.

Vad sker nu i anslutning till det här
framlagda förslaget? Vi vet att överbefälhavaren
på sin tid var inställd på att
helt avskaffa kavalleriet. Departements -

Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Anslag till remontering

chefen gjorde emellertid vissa eftergifter
för de önskemål som framfördes, att man
skulle använda ryttare vid militära operationer
i de norrländska skogarna. Men
vad har sedan skett? Jo, utskottsmajoriteten
har förvandlat 335 färre eller flera
varmblodiga remonter till en fråga om
hästbeståndet för totalförsvaret. Och detta
är anmärkningsvärt, det tycker jag
verkligen. När jag lyssnade till herr
Domö i den förra debatten, fick jag intrycket
att han på vissa punkter uttryckte
sig klart och till och med följdriktigt.
När jag nu hör på honom, måste jag bekänna
att hans tänkande plötsligt förefaller
att ha blivit helt irrationellt.

Ty vad är det fråga om här? Det totala
hästbeståndet är i dag 290 000. Med den
organisation vi hade intill 1955 behövde
försvaret ta ut 35 000 av dessa hästar.
Man har från den s. k. avelsföreningen
kritiserat mig för att jag bara skulle ha
tagit hänsyn till utrustningsbehovet, men
jag vill framhålla, att den nu nämnda siffran
också inkluderar ersättningsbehovet.
Om utvecklingen fortskrider som hittills,
kan vi räkna med att det totala hästbeståndet
år 1960 är 200 000. Då behöver
vi ta ut 15 000 hästar för armén. Det rör
sig med andra ord om en nedgång från
12 till 7 procent av det totala antalet hästar,
som behöver tas ut för arméns räkning.

Utöver vad Kungl. Maj:t föreslagit önskar
utskottet en remontering på 335,
märk väl, varmblodiga hästar. I jämförelse
med de nuvarande 290 000 hästarna
och de 200 000 hästar man beräknar att
vi skall ha år 1960 betyder dessa 335
varmblod platt intet. Eftersom hästarna
är varmblodiga, kommer de för övrigt
inte heller att kunna användas för sitt
egentliga ändamål. Det är riktigt att arméchefen,
efter den uppvaktning som
gjorts hos honom och sedan utskottet
bett honom ta ställning till avelsföreningens
förslag, har sagt att om riksdagen
vill ge försvaret också dessa varmblodiga
hästar, märk väl utan att kostnaderna
skall belasta fjärde huvudtiteln, då kan
han till nöds vara med om saken. Varför
skulle han för övrigt inte vara det? Men
var och en som tänker sig in i dessa

problem måste medge, att det är ett bra
underligt resonemang, när man försöker
ge sken av att dessa 335 varmblodiga remonter
skulle ha avgörande betydelse
för hästbeståndet i landet.

Nu säger herr Domö, att vi bör tänka
oss för — det har visat sig alt man överdrivit
möjligheterna att mekanisera dragkraften
framför allt på skogsbrukets område.
Ja, men om skogsbolagen har insett
detta, vad kommer då att ske? Jo,
det blir automatiskt en återgång till hästdragkraften.
Om det nu är riktigt, som
herr Domö säger, att skogsägarna har insett
detta! Då skall väl inte staten, fjärde
huvudtiteln och försvaret, hålla skogsbolagen
under armarna och säga, att eftersom
skogsbolagen inte förut insett
vikten av att behålla hästar men nu kommer
att förslå betydelsen därav, så skall
staten ställa dessa hästar till förfogande.
Det var ett i sanning underligt resonemang,
och det är enligt mitt förmenande
ett underbetyg åt skogsbolagen, därest
dessa skulle tänka och handla på det
sätt han här beskrev.

Men, säger man och kommer in på frågan
om Strömsholm, det kan hända att
det finns intresse för en privat körskola
i samarbete med en militär sådan. Ur militär
synpunkt behövs den inte — vårt
hästbestånd kommer i huvudsak att befinna
sig längre upp i Norrland — men
ur civil synpunkt skulle detta vara önskvärt.
Herr Näsgård antyder att det numera
finns ett underhandsanbud. Riksdagen
beslöt föregående år att ge skogsbolagen
cn chans, därest de var intresserade av
denna privata körskola. Kontakt har också
sökts med skogsbolagen, men de visade
inte något påtagligt intresse för saken.
Måhända utgick de från att staten skulle
påtaga sig uppgiften. När sedan Kungl.
Maj :t lägger fram sin proposition, vilken
innebär att skolan i Strömsholm lägges
ned år 1957, visar skogsbolagen enligt utskottet
ett nymornat intresse för en dylik
körskola. Jag vet nu inte vad »underhandsanbudet!»
innebär, men om det är
fråga om den skrivelse, som tillställts
statsutskottet, måste jag säga att den är
till intet förpliktigande. Vad säger Skogsbrukens
samarbetsdelegation? Jo, dele -

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Nr 19

gationen bekräftar »dels att det — med
hänsyn till hästens alltjämt stora användning
inom skogsbruket — från de samlade
svenska skogsbrukens sida föreligger
mycket stort intresse för en lycklig
lösning av ovan angivna fråga och dels
att representanter för skogsbruket äro
beredda att medverka vid den fortsatta
beredning och prövning av detta ärende,
som enligt Samarbetsdelegationens mening
snarast bör komma till stånd». Tack
så mycket! Det innebär i och för sig inte
alls någon förpliktelse. Det kan t. o. m.
innebära att man från samarbetsdelegationens
sida önskar att det skall vara staten,
som löser denna fråga. Men föreligger
verkligen det heta intresse för saken,
som man skulle kunna sluta sig till av
herr Domös anförande, finns möjligheten
att säga: »Vi inrättar en privat körskola
i Strömsholm.» Och det kan ske före den
1 juli 1957, tv det är då skolan skall nedläggas,
och i så fall, finns det alltid en
chans att klara saken.

Beträffande frågan om att samhället
skulle avfolkas vill jag bara säga, att om
man begär att försvaret skall verkställa
de rationaliseringar, som är nödvändiga
och önskvärda, men samtidigt ständigt
säger stopp, därför att man får indraga
några befattningar på en viss ort, skall
man sluta att kräva av militären att den
skall göra några rationaliseringar.

Sedan tror jag också jag kan försäkra
herr Näsgård, att det inte blir tal om någon
avfolkning från Strömsholm, eftersom
det kan komma att placeras andra
ting där, alldeles oavsett om det blir någon
körskola eller inte.

Den kritik beträffande klarheten eller
bristen på klarhet i utskottets utlåtande,
som levererades av herr Karlsson i Munkedal,
måste jag nog erkänna att det ligger
mycket i. Jag tycker att riksdagens
ledamöter skall veta vad det är de kan
komma att besluta. Det skall man inte
försöka undandra dem. 400 varmblodiga
remonter skall anskaffas utan att anslaget
höjes för remontering i fjärde huvudtiteln.
Jag kan emellertid nämna, att det
blir en extra kostnad på i runt tal en
miljon kronor. För furagering av dessa
400 remonter blir det en ytterligare års -

Anslag till remontering

kostnad på 450 000 kronor. Kostnaderna
för personalen vid Herrevadsklosters
och Utniislöts remontdepåer kommer
att dra en kostnad för ett år av drygt en
miljon kronor. Och denna kostnad uppstår,
oavsett om man sedermera följer
Kungl. Maj:ts förslag eller det förslag,
som tydligen ligger bakom utskottets
skrivning. Är det meningen att dessa
pengar skall tagas från hästavelsfonden,
skulle jag tro att den snabbt blir tömd.
Och vem skall sedan fylla på fonden? Jo,
det skall väl statsverket göra. Om man
därefter går på det förslag, som utskottet
tänkt sig, innebär det i fortsättningen
en extra kostnad per år av 1,2 miljoner
kronor utöver de kostnader, som regeringen
har beräknat. Detta är väl ändå
ting, som inte skall undanhållas kammarens
ledamöter. Herr Näsgård sade, att
det blir beroende på vad riksdagen beslutar,
var pengarna skall tagas. Det är
riktigt, men riksdagen skall ha klart för
sig att om man följer utskottsmajoriteten,
beslutar man om en extra utgiftssumma
på 2,5 miljoner kronor.

Jag har, herr talman, bara velat lämna
dessa kalla fakta och upplysningar
för att riksdagen skall ha riktigt klart
för sig vad som beslutas, när man följer
utskottsmajoriteten i denna fråga.

Herr DOMÖ (h):

Herr talman! Jag är ledsen över att
jag behöver börja med att säga, att jag
tror att försvarsministern gjorde det litet
för lätt för sig i vissa fall. Han var
älskvärd nog att säga mig, att jag t. o. m.
vid ett visst tillfälle hade varit följdriktig.
Jag kan icke kvittera detta på annat
sätt än genom att säga, att försvarsministerns
följdriktighet består däri att
han begränsar sig till ett ytterst litet
område, där han för sin strid skickligt
och kallt.

Det resonemang, som försvarsministern
förde, omfattade nämligen inte hela
det fält, som denna fråga omspänner.
När jag säger, att försvarsministern gör
det litet liitt för sig, menar jag bl. a.,
att han framställer saken så som om de,
som vill ha kvar hästar i litet större ut -

Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Anslag till remontering
sträckning än han och försvarsledningen
vill, hindrar rationalisering och besparing.
Det är naturligtvis en ganska
hastig slutledning. Om man ser det på
litet längre sikt vad är då rationalisering
och vad är besparing? Jag är inte
så säker på att de jägarbataljoner, som
nu utrustas med motorcyklar och maskiner
för dyra pengar, innebär en besparing.
Både försvarsministern och jag
har ju sett den utveckling som användningen
av hästar tagit och hur utomordentligt
väl det går att använda hästar
till vissa uppgifter i försvaret.

Gentemot försvarsministerns resonemang
vill jag framhålla att när man gör
beräkningarna och därvid får fram, att
man undan för undan minskar hästuttagen
till armén och hastigare än vad
minskningen sker i häststocken, så tar
man inte tillräcklig hänsyn till den ersättningsreserv,
som ovillkorligen måste
finnas. Man tar vid mobilisering ut en
del hästar, som skickas i tjänst, men efter
ett par tre dagar måste de sändas
hem på grund av olämplighet eller skador
och ersättas med andra. På så sätt
sväller undan för undan det antal hästar,
som slutligen blir engagerade i försvarstjänst.
De kvarvarande hästarna i
jord- och skogsbruk blir så allt färre.
Denna fara är vi rädda för. Det är inte
bara skogsbolagen som behöver hästar.
Den verkligt stora delen av timmerdrivningarna
sker med hjälp av hästar som
ägs av enskilda jordbrukare, som har sina
lotter inom skogsbolagens marker eller
i närheten av dessa. Hästuttagen
kommer därför inte bara att gälla skogsbolagen
utan i ännu högre grad de enskilda
jordbrukare, som använder hästar
i skogen eller till jordbruket. Den ironi,
som väl låg bakom försvarsministerns
yttrande, när han talade om varmblodiga
hästar, vittnar inte om att han är fullt
inne i frågan. Vi har en ganska god stam
varmblodiga hästar som det vore fel att
förstöra, och förefintligheten av varmblodiga
hästar, som mycket väl kan användas
i armén till olika ändamål, möjliggör,
att man inte behöver ta i anspråk
kallblodiga hästar, som ägs av jordbrukare
med en eller två hästar. Alltefter -

som hästantalet sjunker inom jordbruket
blir hästarna fördelade på en större
mängd enheter. Ju fler enheter som man
då berövar möjligheten till dragare i kritiska
situationer, desto värre är det. Det
är inte någon liten fara som hotar, och
vi kommer ganska snart i obalans. Redan
i början av 1960-talet blir ju tillväxten
mindre än föreliggande behov.

Det skulle vara orimligt, sade försvarsministern,
att taga pengar ur hästavelsfonden,
ty då får staten göra tillskott
där. Ja, formellt, men de pengar, som
går till hästfonderna, kommer merendels
via hästar från totalisator. Där kommer
mycket pengar in, och ett stort hästbestånd
ger i och för sig stora pengar. Det
blir enligt min uppfattning inte den dåliga
affär, som försvarsministern talar
om. Därför tror jag, att det finns all anledning
att följa den linje, som utskottet
här anvisar.

Herr NILSSON, ALFRED, (fp):

Herr talman! Jag kan mycket väl förstå
försvarsministerns ställningstagande
i denna fråga, när han säger, att vi inte
behöver mer än så och så många hästar
i fredstid eller så och så många hästar
i ofredstid. Det är naturligt när högsta
ledningen inom försvaret säger det. Det
kan man förstå. Men det är inte alla inom
försvaret som har denna mening.
Det finns andra inom försvaret, som säger,
att vi har gått för hastigt fram. Jag
undrar bara, hur det skulle se ut, om det
skulle braka löst, och vissa motorfordon
skulle försöka tränga sig fram i oländig
terräng, över berg o. s. v., där svenska
armén kanhända får krypa upp, när striden
pågått en tid. Det finns många, som
menar, att det då kan bli kritiskt. Det
har gjort att folk från både söder och
norr säger sig, att så hastigt som vissa
militärer vill är det nog inte skäl att
slopa hästarna i försvarets tjänst.

Vad är det nu som första avdelningen
— som är enhällig — och statsutskottet
har velat? Jo, utskottet vill att resultatet
av verkställd utredning rörande inrättandet
av civil körskola och hästdepå
vid Strömsholm skall föreläggas 1957 års

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Nr 19

riksdag och att utredning verkställes rörande
samordning av olika åtgärder för
tillgodoseende av krigsmaktens och näringslivets
behov av hästar samt att resultatet
härav förelägges 1957 års riksdag.
Det är ungefär detsamma som riksdagen
sade i fjol, men som inte har effektuerats.
Jag måste säga att jag är mycket
förvånad över att jordbruksministern
inte tog ad notam det förslag, som utredningsmannen,
generaldirektör Nordlander,
lade fram, ty då hade det legat till
på ett annat sätt.

Försvarsministern säger, att Strömsholm
skall ersättas med något annat. Då
frågar man sig: Kan det inte vara ekonomiskt
riktigt, att remontdepån förlägges
till Strömsholm i stället för — såsom
nu är tänkt — någon annanstans
norröver? Det är en av orsakerna till
att man vill vila på hanen ytterligare ett
år. Detta hade inte behövts, om jordbruksministern
hade framlagt en proposition
om Strömsholm och föreslagit en
samordning av det hela. Det var i varje
fall inte riksdagens tanke i fjol att detta
skulle dröja ytterligare ett år.

Jag kommer sedan in på frågan om
hästavelsfonden. Herr Gustaf Karlsson
sade att vi förlorade pengar på varje
häst som vi exporterar. Ja, det är riktigt,
att produktionskostnaderna är så
höga, att vi inte kan få ut hela kostnaden
för de hästar, som exporteras till
Schweiz. Men, herr Karlsson, hur var
det under kriget, när vi exporterade
oändliga mängder av hästar och jordbrukarna
inte fick ut samma pris som vi
fick i utlandet? Jag anser detta rätt, ty
priserna hade då drivits upp för högt
inom landet — så det är ingenting att
säga därom. Men den synnerligen stora
mängd av de pengar, som flöt in genom
detta arrangemang, skulle ju användas
till att hjälpa hästuppfödarna, om det
blev svårare tider på hästavelns område.
Jag måste säga, att någonting mer,
jag kanske skall säga bedrövligt, än som
skett när det gäller denna fond, har jag
knappast varit med om under hela min
långa riksdagstid. Fonden liar använts
till alla andra ändamål och minst till
hästarna. Detta tycker jag borde vara

Anslag till remontering
en tankställare för herr Gustaf Karlsson,
som jämrade sig över vad vi förlorar på
detta område. Vi exporterar ju från landet
också andra saker utan att få full
täckning för produktionskostnaderna, så
det är inte något enastående.

Jag skall inte uppehålla mig längre
vid denna fråga. Här har hållits anföranden
av herr Domö och herr Näsgård,
och jag instämmer helt i dem. Jag vill
bara säga, att den uppräkning av summor
som försvarsministern gjorde, gäller
väl ett år och ingenting mer. Det var
inte alls tal om att dessa skulle avse
längre tid, eftersom det skulle framläggas
ett nytt förslag till nästa års riksdag.

Jag vill återkomma till det som jag
började med. Meningarna om hästens användbarhet
under ofredstid är mycket,
mycket delade, och detta är anledningen
till att vi, som räknar oss till försvarets
vänner —• dit hör glädjande nog
snart sagt hela Sveriges folk — tror, att
motorerna inte kan göra allt. Det har
visat sig i arbetet i skogarna och det
har visat sig i småbruken, där traktorerna
använts på tegar som varit alltför
små, och man har investerat alltför stort
kapital på de små jordbruken, där man
borde ha nöjt sig med en eller två hästar.

Med hänsyn till vad jag anfört ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats om sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Herr statsrådet TORSTEN NILSSON:

Herr talman! Jag hade faktiskt det intrycket,
att herr Alfred Nilsson i sitt
senaste anförande — trots att han är
känd som en stor hästentusiast och att
han själv efter vad jag vet har gjort mycket
stora insatser när det gäller hästaveln
här i landet — tydligen utgår
ifrån att det här bara blir fråga om en
övergångsföreteelse, om vi skulle följa
utskottet, eftersom han poängterade att
de siffror, som jag nämnde, bara kunde
gälla ett år. Ja, detta giiller endast under
den förutsättningen, att vi skall sluta
upp med att remontera 400 varmblodiga

Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Anslag till remontering

hästar i fortsättningen — annars kom- nu har man det intrycket att en del vill
mer dessa kostnader att upprepas det bevara kavalleriet för hästuppfödarnas
ena året efter det andra. Menar herr skull. Det tror jag uppriktigt sagt inte
Nilsson, att det skulle vara ett uppskov är klok försvarspolitik, vare sig på korunder
ett år och att han sedan utgår tare eller längre sikt.
från precis samma uppfattning som jag,
och att även hästuppfödarna får ge upp

och dra den slutsatsen, att utvecklingen Herr NILSSON, ALFRED, (fp) kort
obönhörligt går i den riktning, som för- genmäle:

svarsministern och militärledningen an- Herr talman! Om det vore så att försett
att den kommer att ta? I så fall svarets män hade reagerat på samma sätt
måste jag säga, att det bara är att göra mot avhästningen som de stora skogsbopinan
längre. Anser vi att utvecklingen lagen när det gällt skogarnas folk, då
går därhän — såsom jag utgår ifrån — kan det hända, att det behövs litet fler
tycker jag att man så snart som möj- hästar. Det gör de inte, utan allt fortligt
ska11 dra de riktiga slutsatserna där- farande går utvecklingen i den riktningav
och handla i enlighet därmed. en, att vi inte skall ha några hästar till

Herr Domö sade i sitt senaste anfö- försvaret. Då är det klart, att avveckrande
att de synpunkter jag anlade inte lingen går fortare. Så många remonter
omfattande hela fältet — såsom han ut- som vi har köpt de senare åren är det
tryckte det. Men jag påpekade bara, att inte skäl att behålla inom landet, utan
de 335 extra remonter vi nu diskuterar jag menar att man skall försöka expormte
kan ha någon betydelse i det to- tera ännu flera än de hundra hästar
tala försvaret, när vi nu har 290 000 som vi har exporterat till Schweiz
hästar och år 1960 200 000 hästar i Jag kan inte tycka annat än att’ den
landet.^ Själva utrustningsbehovet beräk- svenske hästuppfödaren har blivit illa
nas 1955 och 1960 till 26 000 respektive behandlad, men jag kan vara med om
10 000 — men jag hade för säkerhets katastrofteorien och säga: bort med alla
skull i mitt tidigare anförande även räk- hästarna! Då går det fortare över, då
nät med det ersättningsbehov som herr blir det ett verkligt underskott på häsD°mö
efterlyste. Nu säger man, att ut- tar. Vi har i dag — ett fölbestånd som
tagningen av hastar kan bli ett problem inte rekryterar mer än hundra tusen
for lantbrukarna, framför allt de mind- hästar, och går utskottets förslag inte
re lantbrukarna. Nu förhåller det sig igenom, blir det en våldsam masslakt av
dock så, att även de mindre lantbrukar- hästar. A la bonne heure, vill Sveriges
na i allt större utsträckning övergår folk eller Sveriges riksdag ha det ”på
till traktorer. Då ställer man sig natur- det sättet, må det vara hänt. Men jag
ligtvis den frågan: Hur många av dessa tror att det är oklokt,
traktorer kommer att mobiliseras vid ett
eventuellt krigsutbrott? Tio procent av

det nuvarande traktorbeståndet kommer Herr MANNERSKANTZ (h):

\t • ■ , . . ui ouiveu, till Jdi'' I dKIldUc

Nej, mina damer och herrar! Min upp- med att försvarsministern skulle ta till
fattning ar nog den, att när utveckling- orda efter min med- och huvudmotioen
på krigsteknikens område går mot när herr Domö, vilket han också gjorde
reaplan, atombomber och robotar, då Jag har gjort nåsra reflevinn^ Jla

att mobiliseras — även i det avseendet
vet vi vad vi talar om.

Herr talman! Jag begärde ordet närmast
av den orsaken, att jag räknade

“llc Äliuma sig iasi vin xa- maning av vad herr statsrådet då sade.

. , .. “ .......e auci ua sane.

vaheriet, aven om man företräder häst- Jag kan sammanfatta en del av mina
uppfödarnas intressen. Jag har sagt en invändningar mot statsrådets yttrande

0 H 11 0 1 pn onn f f i m n rl h m « .... _ J o .... “

gång i en debatt i medkammaren med på följande sätt. Att jag har varit med
herr von Seth, att tidigare var hästupp- om att motionera i denna fråga beror
fodarna till for kavalleriets skull, men framför allt på två skäl. Det första är

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Nr 19

att jag anser, att om man inom försvarsväsendet
skulle t. ex. få en annan modenyck
och vilja ha huvuddelen av våra
jägarförband i de stora skogsområdena
och i Norrland beridna, kommer man
inte att kunna genomföra detta. Landets
slakterier tillförs nu varje år stora
mängder av unghästar och varmblodiga
avelshästar, och det dröjer inte länge
förrän man inte har tillräckligt med
hästar för försvaret, om man till äventyrs
skulle anse sig behöva mera hästar
för att flytta folk snabbt igenom skogar,
där vägarna kanske är kontrollerade av
motståndaren. Det andra skälet är att
herr statsrådet inte tillmäter det så stor
betydelse, att jordbrukarna kommer att
sitta illa till, om man skall ta ut bara
15 000 hästar och det kanske finns
200 000 hästar kvar. I praktiken kommer
det att fungera på följande sätt. De flesta
gårdar, där det nu finns häst, har bara
en eller två hästar, och då tar man ut
antingen bondens enda häst eller den
ena av de två. Skadeverkan blir ju därför
ofantligt mycket större än förr, även
om det bara är 15 000 hästar som skall
tas ut. Tidigare hade varje jordbrukare
flera hästar, och då blev det inte katastrof
för honom. Men nu kan han kanske
inte räkna med att hans traktor kan
snabbt riggas upp för gengasdrift. Därför
tycker jag, att man inte har någon
reserv alls i det totala försvaret, om man
går för långt när det gäller att minska
hästarnas antal.

Annars är jag för min del fullt införstådd
med statsrådet, att fjärde huvudtiteln
inte skall belastas mer än som är
alldeles nödvändigt. Men jag tycker att
man bör få ett år på sig för att få fram
en lämplig lösning. Det är säkert inte
omöjligt att tillgodose både försvarsväsendets
intresse —• försvaret har dock
stort behov av hästar vid mobilisering
— och jordbrukets behov att behålla de
få hästar som finns kvar, inte helt, det
kan man inte begära, men i den utsträckning
det går. Därtill tycker jag,
att det är elt logiskt fel i statsrådets uttalande
om att årsuttaget på 335 hästar
inte kan ha någon betydelse. Man måste
väl multiplicera med det antal år under

Anslag till remontering

vilket man fortsätter med det här systemet
så länge hästarna finns kvar, antingen
utackorderade eller disponerade
på annat sätt. Man får inte glömma bort
den multiplikation som skall till där.
Det kan göra så pass mycket att det i
praktiken faktiskt blir ganska märkbart,
om det blir motsvarande mindre uttagning
av hästar.

Jag har svårt att hålla med om att det
inte skall gå att komma fram till någon
lösning. Jag skulle vilja säga att det
finns någonting mellan 65 och 400 stycken,
och nog skulle man kunna tänka sig
att komma fram till en överenskommelse
där. Även kan man väl finna något
sätt att få hästarna placerade utan så
avsevärda kostnader. Det har tidigare förekommit
arrangemang i den riktningen.
De kunde kanske utvecklas bättre.

Huvudskälet för att man här bör följa
utskottet är, tycker jag, att det är rimligt
att ta den chans som kan finnas att
få en lösning som är mindre oacceptabel
för både försvarsdepartementet,
jordbruksdepartementet och jordbrukarna.
Vid avtalsförhandlingar gör man
ofta till slut ett försök som blir det bestående
och som parterna inte sällan
också blir belåtna med. Jag tycker att
läget här i någon mån kan jämföras med
ett sådant förfarande. Om man nu bara
drar ett definitivt streck blir vi berövade
den möjligheten.

Allra sist jämförde statsrådet atombomber
—- man kan kanske t. o. m. säga
vätebomber — och hästar. Jag vill
då erinra om att utom det att jag har
sysslat mycket med jordbruk och även
fött upp hästar så har jag också varit
officer i mina dar och följer utvecklingen
med intresse. Jag lever fortfarande
i den uppfattningen att sedan man
förgjort stridskrafter och stora produktionscentra
i ett land måste man erövra
det också. Det sattyg som kan ställas
till av förband vilka ingen kan få tag på
är nog ganska stort. Därför tycker jag
inte att man bör avsäga sig möjligheten
att leva vidare med all den friskareverksamhet
som kan utvecklas av beriden
trupp, ty hästarna kan folk inte hinna
fatt. Det sista världskrigets erfarenheter

Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Anslag till remontering
är ju ännu inte alldeles förbi. I ett stort
antal krigslägen var det faktiskt så, att
de som hade tillgång till rörliga förband
vilka inte behövde anlita vägarna
gjorde insatser som inte var dåliga.
Även om de inte var avgörande så bidrog
de till resultatet. Man kan för övrigt
inte alltid säga vad det avgörande
är, ofta spelar många saker in. Därför
tror jag att man inte bara skall dra ett
streck över alltsammans. Det är möjligt
att det ligger någonting i vad den nuvarande
chefen för armén säger, när
han försöker övertyga överbefälhavaren
—■ förut var det tvärtom. Därför tror jag
att man bör hålla även den här möjligheten
öppen. Det förhindrar man, om
man nu drar ett definitivt streck över
all den avel av hästar som skulle kunna
användas i försvaret.

Herr statsrådet TORSTEN NILSSON:

Herr talman! Uppriktigt sagt tyckte
jag att herr Mannerskantz’ senaste anförande
var avslöjande. Han sade att det
var beklagligt att parterna inte kunde
föra regelrätta avtalsförhandlingar angående
de ting som nu diskuteras. Jag förmodar
att herr Mannerskantz då talade
som hästuppfödare och inte som officer.

Vidare nämnde herr Mannerskantz att
de 335 remonterna, som vi nu enligt utskottet
skulle skaffa oss, sedan skall räknas
år efter år först, men inte ens hästentusiasterna
anser att vi bör behålla
de där 335, utan 100 skall säljas till utlandet.
Detta anses helt naturligt. Jag får
därför samma intryck av herr Mannerskantz
som jag har fått av dem som tidigare
yttrat sig till hästarnas förmån:
de tror inte riktigt på den sak de går
in för.

Slutligen sade herr Mannerskantz att
i händelse av krig kan det inträffa att
man tar bondens enda häst. Det kan inträffa
mycket värre ting i händelse av
krig, herr Mannerskantz. Det kan hända
att man tar bondens enda dräng, och
det tycker jag är minst lika upprörande.
Men här gäller det ju att hjälpa varandra
med både folk, traktorer och hästar. Det -

ta är en situation som herr Mannerskantz
även i sin egenskap av förutvarande
officer skulle försöka sätta sig
in i.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! När jag anslöt mig till
uppskovslinjen skedde det med någon
tvekan men också efter grundligt övervägande.
Det skedde av flera skäl. Åtskilliga
av dessa skäl har redan berörts
här i debatten. Jag kan därför fatta mig
kort.

En av orsakerna var det läge, vari
personalen i Strömsholm och kommunen
där skulle försättas. Försvarsministern
kan nog inte förneka att vad som framlagts
för utskottet om hur det skall bli
för personalen är mycket magert. Personalen
har uppvaktat utskottet och uttalat
sin oro över vad som skall ske. Man
har fått veta att de allra äldsta skall förtidspensioneras,
men beträffande de övriga,
som sitter fast i egnahem och sådant,
vet man ingenting, och man har
ingenting hört om den nya företagsamhet
som skulle komma dit och som försvarsministern
nyss talade om. Därom
har över huvud taget ingenting sagts
vare sig från kanslihuset eller av någon
annan, när utskottet har behandlat dessa
frågor.

Jag har vid många tillfällen haft att
göra med företagsamhet som upphör,
och jag är van från dessa tillfällen både
som kommunalman och på annat sätt
att kräva av företagaren att han, innan
han definitivt bryter upp, har sett till
hur det blir med den anställda arbetskraften.
Även kommunen kan i någon
mån bli lidande på verksamhetens upphörande.
Jag kan inte hjälpa att jag ställer
samma krav i det fallet på staten
som jag vid många tillfällen har ställt
på enskilda företag i ungefär samma situation.
Det var det ena skälet jag ville
åberopa.

Det andra gäller skogsbrukets behov
av hästar. Här begärdes förra året vissa
utredningar. En sådan har verkställts
av generaldirektör Nordlander och har
resulterat i ett tillstyrkande av att

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Nr 19

Strömsholm skall bibehållas. Detta måste
ändå anses betyda någonting, även om
Kungl. Maj:t inte har ansett att hans
förslag bör föranleda någon framställning
till riksdagen. Men utskottet, och
det gäller väl även jordbruksutskottet i
fjol, begärde också en utredning om hur
man skulle kunna samordna näringslivets
intressen och de statliga intressena
i en lämplig kombination för att trygga
tillgången på hästar för både militära
och civila behov. Åt den utredningen
har intet gjorts, och utskottet erinrar
nu om att man gärna vill ha en sådan
utredning, innan man fattar något
definitivt beslut. Utskottet har i dag inte
begärt annat än ett fullföljande av den
utredning, som har begärts och som
skulle kunna leda till att det befinnes
riktigast att Strömsholm icke nedläggs.

Inför utskottet har ifrån det större
skogsbrukets representanter gjorts utfästelser,
som jag för min del anser vara
mera förpliktande än de som omnämnes
i den skrivelse, försvarsministern nyss
citerade. Det må vara hänt att där inte
sägs annat än att man är villig att medverka
till tillkomsten av en civil körskola.
Utskottet menar, att saken bör
kunna utredas och att det till äventyrs
är möjligt att ordna denna kombination.
I så fall förutsätter utskottet att det enskilda
skogsbruket skall åta sig de ekonomiska
förpliktelser som följer med
dess speciella behov. I det fallet har inte
utskottet räknat med att någonting
skall läggas över vare sig på försvarets
huvudtitel eller på jordbrukets huvudtitel
eller någon annan.

Det tredje skälet, som jag för min del
stöder mig på när jag vill vara försiktig
vid mitt ståndpunktstagande, är de
erfarenheter vi fått under många års behandling
av militära äskanden. Det är
nämligen inte första gången som man i
första avdelningen i statsutskottet blir
tveksam inför förslag som motiveras
med militärledningens önskningar. Vi
har upplevt många tillfällen, då en viss
nyckfullhet i handläggningen av ärendena
medfört betydande kostnader för
statsverket, därför att man från det ena
året till det andra bytt ståndpunkt. Det

Anslag till remontering

har t. ex. det ena året byggts hus, som
man under det andra året inte längre
haft behov av o. s. v.

Jag är inte övertygad om — det är
kanske mitt starkaste skäl för uppskovslinjen
— att flyttningen till Umeå kommer
att visa sig så lyckosam. Det verkar
av handlingarna att döma som om
arméchefen redan vore på glid tillbaka
till Strömsholm. Inför denna ombytlig*
het tycker jag nog att riksdagen bör
tänka sig för, innan den utan vidare följer
med i svängarna. Riksdagen har blivit
lurad på konfekten förr.

Som ett fjärde skäl får jag säga att
det inte föreligger någon egentlig utredning
om vad det kommer att kosta att
förlägga strömsholmsanläggningen till
Umeå. Det har sagts att det finns lokaler
där. Ja, det har också från sakkunnigt
håll sagts att där inte finns lämplig
terräng. Även om det är riktigt som det
sägs att de lokaler som finns är användbara,
kommer det att visa sig, när anläggningen
flyttats dit, att lokalerna behöver
utvidgas och nytt byggas i stället
för det som redan finns vid Strömsholm.
Det är även sannolikt att man blir
tvungen att bygga kostsamma vägar när
man ordnar förläggningsfrågan.

Det är därför sannolikt att förläggningen
till Umeå kommer att medföra
betydande kostnader, om vilka vi i dag
ingenting vet. Detta är ännu ett skäl till
att vi inte alldeles utan vidare skall följa
arméchefen till Umeå —- han som nu är
på väg tillbaka till Strömsholm.

Med det anförda har jag velat redovisa
de skäl, som jag för min del funnit
bärande och tillräckligt tunga för
att jag i dag skall rösta för utskottets yrkande
om uppskov med avgörandet.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! Eftersom den debatt som
nu föres beträffande statsutskottets utlåtande
nr 121 har nära samhörighet
med jordbruksutskottets utlåtande nr 31,
har jag begärt ordet.

I debatten liar som motivering när
det gäller att försöka dämma upp den
minskning av draghästarna, som har

Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Anslag till remontering
skett i detta land under den närmaste
tiden, hänvisats till att man nu rekommenderar
riksdagen att köpa in 400 remonthästar.
Det är alldeles riktigt, att
hästbeståndet har minskat, och det är
riktigt att det kommer att ytterligare
minska, ty rationaliseringen har gått
framåt, inte bara på jordbrukets, utan
också på skogsbrukets område. Jag tror
inte, att vare sig den stora skogsindustrien
i detta land eller de enskilda
skogsägarna kommer att betjänas av den
rekommendation, som görs i statsutskottets
utlåtande här. Den rationalisering
som åstadkommits under de senaste 15
åren går i en helt annan riktning.

Vid 1940-talets början hade vi 18 000
traktorer i vårt land. Sedan dess har
traktorparken ökat med över 100 000.
Jag tror sannerligen inte att man åstadkommer
en uppdämning av minskningen
av draghästarna genom att öka remonthästarnas
antal, och inte heller genom
att inrätta en körskola i Strömsholm.
Man måste i så fall gå en radikalare
väg, nämligen den att man via
statssubventioner hjälper det mindre
jordbruket att hålla ett större hästbestånd.
Men vi har sannerligen inte sett
att de stora skogsbolagen försökt medverka
till en sådan utveckling. Tvärtom
har skogsbolagen medverkat till att öka
traktorparken även hos det mindre
jordbruket.

Rationaliseringen inom jordbruket
åstadkoms först inom de större jordbruksenheterna.
Sedan har det spritt sig
undan för undan, och nu bedrivs en
stark rationalisering även i övre Norrland.
Vad vi där ser för initiativ från
de stora skogsbolagens sida är, att det
byggs skogsvägar, så att man inte endast
skall kunna ha traktorerna till
hjälp, utan även bilparken. Man lägger
ned de mindre flottlederna och bygger
stora skogsvägar, som ger möjligheter
att ta även bilparken till hjälp för transporterna.
Det är den årligen återkommande
bilden i det norrländska skogsbruket.

Har man varit i tillfälle att se Strömsholm,
har man anledning att ställa frågan:
Kan vi verkligen lägga en körskola

till Strömsholm? Det måste väl finnas
skog i närheten, och det måste väl också
finnas en terräng, som ger skolan
möjligheter att lära en körare att köra
i svårare terräng. Den frågan är inte
utredd, och jordbruksutskottet hänvisar
till nödvändigheten av en utredning, om
en körskola skulle vara möjlig att lägga
här i Mellansverige, och om det finns
förståelse för en sådan, inte minst från
skogsindustriens sida.

När nu försvarsministern föregående
år gav oss en liten vink om möjligheten
till en besparing på grund av den rationalisering,
som till och med den militära
ledningen ansåg skälig och riktig,
är det underligt att man nu kommer
bakvägen med en motion och här skall
påtruga försvaret 335 remonthästar mer
än vad som begärts. Det är naturligtvis
ridskolornas och ridsportens intressen
som ligger som huvudmotivering för motionen.
Här är helt enkelt den utgången
given, att staten får ta en årlig kännbar
förlust.

Skall man öka intresset för att dämma
upp draghästens avveckling i detta
land, tror jag nog att man i stället får ta
de två miljoner, som merkostnaden för
remonthästarna skulle bli, och lägga dem
i form av subventioner till jordbrukarna,
så att dessa skall kunna hålla ett
större hästantal än vad jordbruket och
skogsbruket kräver.

Om rationaliseringen fortsätter i samma
takt som hittills, kommer både traktorparken
och bilparken i det svenska
skogsbruket, i varje fall i Norrland, att
snart vara ännu större än vad statistiken
kan ge besked om i dag.

Jag tycker inte heller att det kan vara
riktigt att här åderlåta hästavelsfonden.
Tidigare hade fjärde huvudtiteln
ansvaret för de kostnader kavalleriet årligen
åsamkade — nu vill man komma
till jordbruksdepartementet och säga:
»Här kan ni åderlåta hästavelsfonden,
finansministern får väl fylla på nästkommande
år.» Det är som herr Gustaf
Karlsson säger, att det är en förunderlig
väg man här slagit in på.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen. Jag tycker den är

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Nr 19

riktig, inte minst från den synpunkten,
att man åtminstone inte medverkar till
att öka försvarskostnaderna på sådana
områden, där försvarsledningen och
departementschefen är eniga om att en
besparing kan åstadkommas.

Herr KARLSSON, GUSTAF (s):

Herr talman! Herrarna Domö, Nilsson
och Mannerskantz tillhör ju undertecknarna
av den petition, som framlämnades
vid början av denna riksdag i form
av motioner —- det var ju icke mindre
än 16 ledamöter i denna kammare och
36 i medkammaren som hade undertecknat
de motionerna, vilkas yrkande
i stort sett sammanfaller med den i statsutskottets
utlåtande redovisade framställningen
från Avelsföreningen för varmblodiga
hästen.

Samtliga talare har betonat nödvändigheten
av ett uppskov och av att över
huvud taget något göres för att minska
avhästningen. Man har åberopat såväl de
civila som de militära beredskapssynpunkterna.
I det sammanhanget kanske
det kan vara av intresse för kammarens
ledamöter att veta att det är ett statligt
organ som har till uppgift att samordna
de civila och militära intressena när det
gäller vår beredskap, nämligen riksnämnden
för ekonomisk försvarsberedskap.
Nämnden har i ett yttrande rörande
arméns hästhållning uttalat, att
det är varken realistiskt eller ekonomiskt
försvarbart att hålla ett hästbestånd,
som överstiger det aktuella behovet.
Jag tycker nog att man bör ta hänsyn
till vad detta organ har anfört.

Sedan vill jag fästa uppmärksamheten
vid att samtliga talare, som här förordar
utskottslinjen, vill uppskov ett år
eller någonting sådant, för att få klarhet
i frågan om körskolan vid Strömsholm.
Försvarsministern har meddelat
att detta uppskov kostar i runt tal 2,5
miljoner kronor. Ingen har bestridit den
siffran. Försvarsministern har tillika
sagt, alt finns det intresse på den civila
sidan — det kan vara skogsbolag eller
andra — för att övertaga Strömsholm,
finns det möjligheter att ordna den saken,
innan verksamheten slutar där vid

Anslag till remontering
halvårsskiftet. Jag tycker nog att det
spelar en rätt stor roll i detta sammanhang.
Ingen kan sålunda påstå att staten
här klipper av och omöjliggör vad
utskottsmajoriteten eftersträvar, bara
det finns ett verkligt intresse från civil
sida. Men det intresset får man i så fall
visa.

Det har sagts en del andra saker till
mig också. Jag skulle betänka, sade herr
Nilsson, att vi exporterar också andra
ting, som inte lönar sig. Det är alldeles
riktigt. Det är bara det att de tingen är
att anse som överskottsprodukter. Men
dessa hästar skall vi ju föda upp med
statsmedel för att sedan exportera dem
och förlora pengar. Vår export av smör
och liknande är alltså inte alldeles jämförbar
med exporten av hästar. Jag tycker
alltså att det är ganska långsökt att
komma med ett sådant argument.

Herr talman! Jag vill inskränka mig
till det anförda och vidhåller mitt yrkande
om bifall till reservationen.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen enligt de
därunder förekomna yrkandena gjorde
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande
punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Karl Andersson m. fl. vid
punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sodan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Karlsson, Gustaf, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 121 punkten
11, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Karl Anders -

Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Förslag till allmän prisregleringslag m.
som m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för nejpropositionen.

Då emellertid herr Näsgård begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 60;

Nej — 74.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 12—15

Vad utskottet hemställt bifölls.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning
av statsutskottets utlåtande nr
122, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa markförvärv för
försvaret, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Förslag till allmän prisregleringslag
m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 34, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till allmän prisregleringslag, m. m., dels
ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 23 mars 1956 dagtecknad
proposition, nr 147, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra
lagutskottet, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) allmän prisregleringslag; och

2) lag om fortsatt giltighet av prisregleringslagen
den 30 juni 1947 (nr 303).

I det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget
till allmän prisregleringslag var
1 § så lydande:

Kommer riket i krig, skola bestämmelserna
i 2—9 §§ träda i tillämpning.
Då kriget upphört, förordnar Konungen
senast före avslutandet av den riksdagssession,
som börjar näst efter krigets
slut, att bestämmelserna icke vidare
skola tillämpas; dock att vad nu sagts
ej skall gälla, i den mån bestämmelserna
alltjämt skola äga tillämpning på
grund av förordnande enligt andra eller
tredje stycket.

Vid krigsfara, vari riket befinner sig,
äger Konungen förordna, att nämnda bestämmelser
skola tillämpas. Sådant förordnande
skall, vid äventyr att det eljest
förfaller, inom en månad underställas
riksdagen för dess prövning av frågan,
huruvida förordnandet skall bestå.
Blir förordnandet icke inom två månader
från det underställningen skett av
riksdagen gillat, är detsamma förfallet.
Upphör krigsfaran, skall förordnandet
av Konungen upphävas.

Har av annan orsak uppkommit betydande
fara för allvarlig stegring av allmänna
prisläget inom riket, äger Konungen
förordna att vad i 2—9 §§ stadgas,
helt eller delvis, skall under viss
tid, högst ett år varje gång, äga tillämpning.
Förordnandet skall inom en månad
eller, om riksdagssession icke pågår,
inom en månad från början av nästkommande
session underställas riksdagen.
Vad i andra stycket sägs om påföljden,
därest underställning ej sker eller
riksdagen ej inom två månader gillar
förordnandet, skall äga motsvarande
tillämpning i fall som nu avses.

Under tid, då bestämmelse i 2—9 §§
äger tillämpning, skola även däremot
svarande stadganden i 10—22 §§ tillämpas.

I samband med propositionen hade
utskottet föreliaft sex i anledning av
densamma väckta motioner, nämligen

inom första kammaren:

nr 580 av herr Ewerlöf m. fl.,

nr 581 av herr Norling och

nr 582 av herrar Ohlon och Lindblom
samt

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Nr 19

inom andra kammaren:

nr 756 av herrar Hagberg och Holmberg,

nr 757 av herr Hjalmarson m. fl. och

nr 758 av herr Ohlin m. fl.

I motionerna 1:580 och 11:757 hade
hemställts, att riksdagen måtte

1) besluta, att den i propositionen föreslagna
allmänna prisregleringslagen
endast skulle kunna sättas i kraft vid
''krig eller krigsfara’, och sålunda antaga
Kungl. Maj:ts förslag till sådan lag
med den ändringen, att tredje stycket
av 1 § utginge;

2) avslå Kungl. Maj:ts förslag till lag
om fortsatt giltighet av prisregleringslagen
den 30 juni 1947 (nr 303); samt

3) uttala, att av Kungl. Maj:t utfärdade
direktiv för prisreglerande verksamhet
utan onödig tidsutdräkt skulle underställas
riksdagen.

I motionerna 1:581 och 11:756 hade
hemställts, att riksdagen, med bifall i
övrigt till Kungl. Maj:ts proposition nr
147, måtte besluta, att förslaget till allmän
prisregleringslag 1 § tredje stycket
skulle ges följande lydelse: »Finnes eljest
fara för prisstegring inom riket eller
befinnes det möjligt att sänka priserna
på varor eller tjänster, vilka är av
betydelse för konsumtion och prisbildning,
äger Konungen förordna —---

som nu avses»; samt

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte hemställa om förordnande
av den innebörden, att berörda lag skulle
träda i kraft den 1 januari 1957.

I motionerna 1:582 och 11:758 hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att 1 § allmänna prisregleringslagen

skulle ges en lydelse motsvarande 1 §
i förfogande- respektive ransoneringslagen.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen — med bifall till förevarande
proposition, nr 147, och med
avslag å motionerna 1:580 och 11:757,

Förslag till allmän prisregleringslag m. m.
såvitt propositionen och motionerna avsåge
förslag till allmän prisregleringslag,
samt med avslag jämväl å motionerna
I: 581 och II: 756 samt I: 582 och II: 758
— måtte för sin del antaga nämnda lagförslag; B.

att riksdagen — med bifall till förevarande
proposition och med avslag å
motionerna I: 580 och II: 757, såvitt propositionen
och motionerna avsåge förslaget
till lag om fortsatt giltighet av
prisregleringslagen den 30 juni 1947 (nr
303) —- måtte för sin del antaga nämnda
lagförslag; samt

C. att yrkandet i motionerna 1:580
och II: 757 om visst uttalande av riksdagen
rörande av Kungl. Maj:t utfärdade
direktiv för prisreglerande verksamhet,
i den mån yrkandet ej kunde anses
besvarat genom vad utskottet förut
anfört, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade anförts

I. vid utskottets hemställan under A.
av herrar Sunne, Mannerskantz, Åkesson
och Jacobsson i Tobo, fru Sandström
samt fröken Wetterström, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte —
med avslag å motionerna 1:581 och II:

756 och med förklaring, att riksdagen i
anledning av motionerna 1: 580 och II:

757 samt 1:582 och 11:758, såvitt motionerna
avsåge det genom propositionen
framlagda förslaget till allmän prisregleringslag,
funnit viss ändring böra
vidtagas i förslaget ■— för sin del antaga
förslaget med den ändringen, att 1 §
erhölle den ändrade lydelse, som i reservationen
angivits;

II. vid utskottets hemställan under B.
av herr Mannerskantz och fröken Wetterström,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade avfattning,
som i denna reservation angivits,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen med bifall till motionerna I:
580 och 11:757 i denna del måtte avslå
propositionen såvitt avsåge det därige -

Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Förslag till allmän prisregleringslag m.
nom framlagda förslaget till lag om fortsatt
giltighet av prisregleringslagen den
30 juni 1947 (nr 303).

I det av förstnämnda reservanter
framlagda förslaget till ändrad lydelse
av 1 § i förslaget till allmän prisregleringslag
hade andra och tredje styckena
följande lydelse:

Vid krigsfara, vari riket befinner sig,
äger Konungen förordna, att nämnda
bestämmelser skola tillämpas. Sådant
förordnande skall, vid äventyr att det
eljest förfaller, inom en månad underställas
riksdagen för dess prövning av
frågan, huruvida förordnandet skall bestå.
Blir förordnandet icke inom två månader
från det underställningen skett av
riksdagen gillat, är detsamma förfallet.
Upphör krigsfaran, skall senast före
nästkommande riksdagssessions avslutande
meddelat förordnande av Konungen
upphävas.

Har till följd av krig, vari riket befunnit
sig, eller krig mellan främmande
makter eller annan utom riket inträffad
utomordentlig händelse uppkommit
knapphet eller betydande fara för
knapphet inom riket på förnödenhet,
som är av vikt för befolkningen eller
produktionen, och kan härav väntas följa
allvarlig stegring av allmänna prisläget,
äger Konungen med riksdagens
samtycke förordna att vad i 2—9 §§
stadgas, helt eller delvis, skall under
viss sid, högst ett är varje gång, äga
tillämpning.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! De tre utskottsutlåtanden,
som nu följer efter varandra på föredragningslistan,
hänger samman. Det
första rör ett ersättande av den gamla
prisregleringslagen med en beredskapslag
om prisreglering. Det andra utlåtandet
från andra lagutskottet gäller ändring
av lagen om motverkande av konkurrensbegränsning.
Det därpå följande
utlåtandet från statsutskottet avser inrättandet
av ett nytt statligt ämbetsverk
som skall ha överinseende över tillämpningen
av dessa lagar.

Meningen är att den gamla prisregle -

ringslagen, som tillkom under kriget och
som sedan med en otrolig envishet har
hållit sig kvar ända fram till våra dagar,
skall avskaffas. I stället skall vi få en ny
beredskapslag som ger möjlighet till
prisreglering. Den nya lagen skall träda i
kraft från den 1 januari 1957. För att vi
inte skall behöva drabbas av det katastrofhot
som ett regleringsfritt halvår
skulle kunna tänkas medföra, begär man
också en förlängning av den gamla lagen
fram till årsskiftet.

Vid andra lagutskottets utlåtande nr
34, som alltså handlar om prisregleringslagen,
finns fogade två reservationer.
Den första reservationen är gemensam
för högerns och folkpartiets representanter
i utskottet. Den går ut på att denna
beredskapslag icke skall kunna sättas i
kraft annat än under vissa bestämda förutsättningar.

Det första fall, då lagens bestämmelser
skall kunna tillämpas, är när Sverige är
i krig. Vi har alla varit eniga om att lagen
då automatiskt skall sättas i kraft.
Vid krig uppstår sådana förhållanden, att
vi måste bortse från sådana principer,
som bör äga tillämpning vid vanliga normala
förhållanden, och man kan då
tvingas vidta åtgärder som under andra
förhållanden anses vara oriktiga eller
skadliga.

Det andra fallet, då lagens bestämmelser
om prisreglering skall tillämpas, är
vid krigsfara. Redan det är naturligtvis
en något mer diskutabel definition av
förutsättningarna, ty det kan ju bli fråga
om olika bedömning, huruvida det verkligen
föreligger krigsfara eller ej. Vill
man gärna ha en reglering, vare sig den
nu behövs eller inte, har erfarenheten visat,
att en dylik formulering av förutsättningarna
för lagens ikraftträdande lätt
kan tas till intäkt för ett alltför tidigt
ikraftsättande av en sådan lag som den*
na. Trots detta har emellertid reservanterna
inte motsatt sig att lagen sätts i
tillämpning vid krigsfara.

Den första reservationen vid utskottets
utlåtande avhandlar det tredje fall, då
beredskapslagen skall få sättas i kraft.
Där föreslår nu propositionen — och utskottsmajoriteten
går märkligt nog med

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Nr 19

på detta underliga förslag — följande:
Har av annan orsak än krig eller krigsfara
betydande fara uppkommit för allvarlig
stegring av det allmänna prisläget
inom riket, »äger Konungen förordna att
vad i 2—9 §§ stadgas, helt eller delvis
skall under viss tid högst ett år varje
gång, äga tillämpning». Det är mot denna
beskrivning vi opponerar oss, och vi
gör det allvarligt. Vi har i stället velat
vara med om en formulering som överensstämmer
med reglerna för ikraftträdandet
av nu gällande beredskapslag angående
ransonering och av förfogandelagen.
Vi vill formulera förutsättningen så,
att lagen kan sättas i kraft vid krig,
krigsfara eller om till följd av »annan
utom riket inträffad utomordentlig händelse
uppkommit knapphet eller betydande
fara för knapphet». Därtill lägger
vi villkoret att ikraftträdandet skall ske
med riksdagens samtycke.

Enligt regeringens och utskottets förslag
skall regeringen kunna få sätta lagen
i kraft utan att tillfråga riksdagen.
När jag nu först uppehåller mig vid denna
så att säga mindre detalj i meningsskiljaktigheterna,
gör jag det för att
framhålla att vår uppfattning är att riksdagen
inte bör ställas inför ett fait accompli,
utan riksdagen skall få tillfälle
att bedöma, om lagen skall sättas i kraft,
utan att ha den mycket starka press på
sig, som ett fait accompli faktiskt innebär.
Det bör vara rätt lätt att inse skillnaden
mellan riksdagens position i båda
dessa fall. I det ena fallet sammankommer
riksdagen och finner att lagen har
trätt i kraft, att en massa cirkulär tryckts
och utskickats, att alla myndigheter har
inrättat sig därefter. Det är cn kolossal
apparat, som skulle återkallas, om riksdagen
inte ansåg att lagen hade behövt
sättas i kraft. I det andra fallet har riksdagen
att ta ställning i en fråga, där allting
står öppet, där ingenting annat har
skett än att Kungl. Maj:t lagt fram ett
förslag för riksdagen och anhållit att få
låta beredskapslagen träda i kraft. Det
är naturligtvis ingenting som hindrar att
regeringen i ett sådant läge vidtar cn
mängd förberedelser, men det är dock cn
annan sak, om hela apparaten har satts i

7 Första kammarens protokoll 1956. Nrl!)

Förslag till allmän prisregleringslag m. m.
gång. I stället för att riksdagen inom en
månad efter ikraftträdandet underställes
detta beslut, skall riksdagen ''enligt vårt
förslag reellt fri och obunden kunna fatta
beslut.

Den mest avgörande skillnaden mellan
reservationen och utskottets och regeringens
förslag är emellertid att reservanterna
inte alls hyser den övertro på
prisregleringar som man kan förnimma
i propositionen och i utskottsmajoritetens
skrivning. Kungl. Maj:t och utskottet
vill tillgripa prisreglering, så fort en
inflationsutveckling ■ inom landet kan
åberopas för en sådan åtgärd. Denna
övertro på prisreglering är nog spridd
inte bara inom regeringen och utskottsmajoriteten,
utan även inom en stor del
av allmänheten. Det finns faktiskt många
som tror, att om det förekommer några
prisförhållanden, som man inte tycker
är tillfredsställande, så är det bara att
låta regeringen uppdra åt en myndighet
att sätta ett maximipris på detta varuslag
eller inom hela branschen. Och så menar
man att det blir inga andra följder av
detta än att de där priserna hålls, och
allmänheten och landet har intet ont av
det.

Jag tror att det behöver påpekas att
genomförandet av en prisreglering är en
sak av i sig själv mycket allvarlig natur,
ty prisregleringen har en mängd följder
som ibland är svåra att konstatera. Somliga
kan man konstatera med detsamma,
andra kanske man inte kan påvisa förrän
långt efteråt, och då är det risk att man
förblandar den verkliga orsaken med
andra förhållanden som kan verka i samma
riktning. Det kan vara skäl i att
framhålla vilka oerhörda svagheter som
är förknippade med att tillgripa en
prisreglering så att säga i otid eller när
det inte föreligger ett verkligt yttre
tvång.

Först och främst är en prisreglering
— vilket vi ju har mångårig och färsk
erfarenhet av — i ganska stor utsträckning
priskonserverande. Den hindrar
prissänkningar som annars skulle ha genomförts.
Regleringen åstadkommer också
en viss benägenhet hos fabrikanter
och försäljningsorganisationer att sned -

Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Förslag till allmän prisregleringslag m.
vrida distributionen, och den snedvrider
även produktionen. Fabrikanterna inriktar
sig på ett annat varusortiment, så att
det till slut uppstår brist på den vara,
vars pris man har satt.

Vidare förhåller det sig ju så, att man
inte har någon möjlighet att granska tillverkningskalkyler
i utländska företag
som exporterar varor. Dem måste myndigheterna
strängt taget godta och därigenom
uppstår, kan man säga, ett oriktigt
förhållande: den inhemska industrien
och det inhemska företagarväsendet
blir handikappade genom att utländska
varor inte underkastas granskning av de
svenska myndigheterna på samma sätt
som de inhemska varorna. Ju friare varuutbytet
med utlandet blir, desto orimligare
är det att svenska tillverkare utsätts
för kontroll och ingripanden, som
inte drabbar deras konkurrenter i utlandet.

Det kan inte heller undvikas, att en
prisreglering får ogynnsamma inverkningar
både för produktionen och för
konsumenterna. Man har ju sett nu, att
den tvingar fram ett samarbete mellan
företagarna. Man låter organisationerna
hjälpa sig med att räkna ut produktionskalkvlerna,
som man skall visa för myndigheterna,
och redan nu har väl en
stor del av de mindre företagarna alldeles
vant sig av med att själva kalkylera
på kostnaderna. Detta måste vara
till konsumenternas nackdel, om man
ser det på några års sikt.

Man får heller inte bortse från de administrativa
kostnaderna. Här skall nu,
herr talman, detta åtföljas av skapandet
av ett nytt ämbetsverk, och visserligen
har både i propositionen och i statsutskottets
utlåtande nr 123 sida upp och
sida ner ägnats åt att säga, att man skall
vara ytterst försiktig med inrättande av
ett nytt permanent statligt ämbetsverk,
men dessa uttalanden om försiktighet utmynnar
ju i att det blir ett nytt permanent
ämbetsverk med en överdirektör
och fyra byråer och dessutom någon avdelning.
Jag skulle inte heller vara så
ohågad att slå vad med något statsråd,
som eventuellt kunde ha lust, om att det
inte dröjer mer än högst fem år, förrän

denne överdirektör, om det är något till
karl, har gjort detta verk så stort och
fint, att det blir en generaldirektör av
honom. I genomsnitt har det hittills inte
tagit mer än tre år att få upp ett verk
från överdirektör till generaldirektör —
ja, jag vet att det misslyckades i ett fall,
där det gjordes allvarliga försök, men
det tror jag är ett undantag; det är närmast
skogsstyrelsen jag tänker på, men
det har gjorts allvarliga ansträngningar
för att få det därhän. Man behöver inte
ha varit riksdagsman så många år som
jag för att kunna göra upp en ungefärlig
kalkyl över hur fort detta antal av 78
personer, som man här skulle starta
med, kommer att växa till.

Men det är inte bara statens administrationskostnader
och den automatiska
utgiftsstegringen — som ju borde vara
alla finansministrars skräck och fasa —
som man får ta hänsyn till. Näringslivet
måste också förse sig med en motapparat
mot statens administrativa apparat.
Om den ena parten sätter sig och skriver
brev, måste den andra ha någon som
svarar och som räknar ut allt som måste
till för att lämna begärda uppgifter. Näringslivet
måste därför lägga sig till med
en ökning av den administrativa apparaten,
som blir minst lika stor som statens
administrativa apparat.

Man har också kunnat se, liksom man
kunnat räkna ut det rent teoretiskt, att
prisregleringen i sig själv innebär en
benägenhet för försämrad kvalitet och
service. Det är ju inte nog med att man
inte säljer en vara för dyrt, utan det är
ju också fråga om att kunden skall få
samma valuta som tidigare, och därvidlag
är det betydligt svårare, hur mycket
man än försöker kontrollera, att se till,
att en prisreglering inte medför att kunderna
får betala mer än man avser genom
ändringar i kvalitet och service.

Det som jag i alla fall tror är den allvarligaste
faran är, att detta kan påverka
hela vår utvecklings takt — naturligtvis
inte om denna lag inte sätts i kraft,
men jag förutsätter att regeringen tar
till den som ett medel i sin allmänna
konjunkturpolitik, att den sätts i kraft
och användes så som man har fog för

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Nr 19

att tro att en socialdemokratisk regering
kommer att vilja regera, alltså i socialistisk
riktning med planhushållning
som ledstjärna. Det är väl inte oförskämt
att förmoda, att den kommer att sättas
i kraft avsevärt tidigare än om en s. k.
borgerlig regering skulle handha apparaten,
och vad jag säger är, att om en
sådan politik med prisreglering fortgår
för länge — detta gäller även delvis den
andra lagen om konkurrensbegränsning
— med övervakning och ständig kontroll
av näringslivet, då kommer vi att
få en minskad utvecklingstakt här i landet.
En mängd saker kommer aldrig till.
Företagarna kommer att få svårare att
skaffa sig den ställning som gör att de
kan investera nytt och föra utvecklingen
framåt, och det är ju bara det, som för
utvecklingen framåt. Finns det inte något
överskott inom produktionen, handeln
och distributionen, kan ju inte
någon utveckling finansieras, utan då
skulle vi ju strängt taget allesammans få
sitta i grottor och gnaga på ben. Det är
ju det överskott man kan få fram och
som måste läggas in i priset — fast man
ofta inte erkänner det berättigade i detta
— som ger konsumenterna hopp att i
framtiden få fram varor och förnödenheter
av bättre slag och till avsevärt billigare
pris. Det finns ett klassiskt exempel
på detta i kulspetspennan, som först
kostade 3 eller 5 kronor eller kanske
mera. Förtjänsten var oerhörd, kanske
40 eller 50 procent, för dem som tog
upp denna idé, och därför kunde de kosta
på sig så förstklassiga maskiner och
tillverkningsmetoder, att dessa pennor i
dag kostar 35 eller 40 öre stycket. Fn
sådan utveckling vore ju fullständigt
otänkbar, om någon byråsekreterare
skulle sagt, att dessa pennor inte får kosta
mer än 40 öre, i det stadium då det
faktiskt var nödvändigt att samla pengar
för att kunna rationalisera tillverkningen.
Jag nämner detta som ett exempel
för att visa de svårigheter som
här kan möta på lång sikt.

Dessa tre utskottsutlåtanden är tecken
på att vi tar ytterligare ett steg in i det
samhälle, där översåtarna får makt att
kommendera undersåtarna. Här tillsätts

Förslag till allmän prisregleringslag m. m.

en mängd människor, vilkas enda uppgift
blir att kontrollera och dirigera företagare,
affärsmän och alla de andra
kategorier av människor, som hittills
har byggt upp detta land. Jag fruktar allvarligen,
herr talman, att man skall få
se samma skådespel som vi bevittnat
förut här i landet, särskilt under kriget,
att i och för sig hyggliga och utmärkta
människor får en alltför stor makt. Få är
de människor, som inte så småningom
påverkas, vare sig de själva är medvetna
om det eller inte, av att ha stor makt,
att inte bara leda förhör och göra utredningar,
utan vara åklagare och i vissa
fall kanske även domare. Undersåtarna
blir visserligen inte rättslösa, men de
blir i alla fall mer eller mindre utlämnade
åt myndigheter, som de måste vara
hövliga och underdåniga mot — att vara
hövlig är ju inte något direkt fel, men
att behöva vara underdånig mot myndigheterna,
det tror jag att man måste
kalla ett direkt fel.

Man kan inte heller värja sig för den
tanken, att en regering lätt frestas att
tillgripa denna lag, när den av andra
skäl, kanske självförvållat, råkat i svårigheter.
Den frestelsen måste bedömas
såsom varande ganska stor.

En ytterligare olägenhet med prisregleringen
— jag tror att det är den tolfte
jag nämner — är att det i fortsättningen
kan bli så som man redan hört sägas vid
löneförhandlingarna på arbetsmarknaden,
att det inte är så kinkigt, om lönerna
pressas upp litet för högt — det får
bli regeringens sak att genom prisreglering
hindra att varupriserna stiger alltför
mycket. Jag tror för min del att man
här skapar ett nytt inflationsdrivande
moment, alltså just det som man med
denna prisregleringslag skulle motverka.
Man åstadkommer, tror jag, en onödig
risk som man annars inte skulle behöva
råka ut för.

Jag liar därmed gått igenom en del
olika principiella skäl mot en prisreglering.

Vad vi reservanter fruktar iir nu att
med den formulering, som är föreslagen,
alla andra orsaker, som kan åstadkomma
allvarlig stegring av det allmänna

100

Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Förslag till allmän prisregleringslag m.

prisläget, skall kunna tas till intäkt för
att sätta lagen i kraft. Det är detta vi
vill värja oss för. Det skall vara krig
och krigsfall. Jag är tveksam när det gäller
utifrån kommande, starka prisrörelser,
som kan påverka det svenska prisläget
på ett inflationsdrivande sätt. Jag
tror för min del, att inte ens Koreafallet
borde höra till de lägen, som kan föranleda
att lagen sätts i kraft, ty så mycket
som riksdagen nu är samlad, skall
regeringen kunna vända sig till riksdagen,
om läget blir så svårt att det anses
nödvändigt att sätta lagen i kraft. Det
finns ju också remissinstanser, som har
ansett att man över huvud taget inte borde
ge sig in på sådana fall.

Nästa lagförslag — det som behandlas
i andra lagutskottets utlåtande nr 35
och som gäller skärpning av lagen om
konkurrensbegränsande verksamhet —
motiveras med att denna lag måste finnas
såsom en komplettering till priskontrollen,
då det nu inte finns någon permanent
prisregleringslag. Jag tror man
får säga att detta är, såsom man åtminstone
förr sade nere i Småland —
att »dubbelsovla», alltså att lägga fläsk
på smöret eller något annat uppe på det.
Det ansåg man där vara en odygd. En
utvidgning av den nu gällande lagen om
konkurrensbegränsning liksom av näringsfrihetsrådets
befogenheter och inrättandet
av pris- och kartellnämnder är relativt
onödiga saker.

Jag skall kanske här redogöra något
för det sista förslaget, så att jag, när
utlåtandet föredrages, endast behöver
ställa yrkandena.

Vi vänder oss mot en utvidgning av
myndigheternas befogenheter och mot
att dessa organ, näringsfrihetsrådet och
pris- och kartellnämnden, skall kunna
ingripa mot andra företeelser än truster
och karteller. Vi anser att sådant,
som kallas oligopol eller selektiva försäljningar
skall man inte få ingripa mot,
därför att det blir till skada. Ingen tror
väl, att näringsfrihetsrådet eller pris- och
kartellnämnden skulle kunna göra mycket
åt exempelvis ASEA:s priser på deras
motorer, som jag också anser under
viss tid varit alltför höga, genom att

man på det hållet skapat sig, vilket jag
även tycker är oriktigt, ett oligopol. Men
vad som tar kål på detta är att det inte
är fråga om ett monopol, och framför
allt inte ett statligt monopol. Här har på
senare år kommit upp fabriker, smärre
och medelstora, som slagit hål på den
saken. De tas med förtjusning emot av
den köpande allmänheten och får en
ordentlig start och omsättning, och detta
förhållande rättar ju till det hela mycket
bättre än en myndighet och en administrativ
apparat kan göra.

Vi anser det också oriktigt, att näringsfrihetsrådet
skall kunna anmäla till
Kungl. Maj:t att ett pris är för högt,
även när det inte finns någon kartell,
och att sedan Kungl. Maj:t för en tid av
ett helt år skall kunna åstadkomma prisreglering
på ifrågavarande vara. Det
anser vi fullkomligt obehövligt. Allt sådant
rättas till mycket bättre av näringen
själv och dess organisationer samt
genom konkurrensen med utlandet och
de förhandlingar, som näringsfrihetsrådet
har möjlighet att föra. Hittills har
det ju faktiskt gått bra, och det går inte
att få belägg för att man misslyckats i
detta avseende. Därför anser vi att denna
anordning är onödig, och inte bara
onödig utan även skadlig. Den kommer
att medföra en osäkerhet för näringslivet,
som företagarna inte är värda och
som dessutom kommer att hämma utvecklingen.

Slutligen vänder vi oss mot denna
väldiga apparat med detta nya ämbetsverk.
Vi tycker att man kunde gå fram
i saktare takt och överlåta övervakningen
av dessa saker åt en byrå inom kommerskollegium.

Nu finns det kanske flera här i kammaren,
som önskar yttra sig i dessa frågor,
och jag skall därför sluta med att
ställa mina yrkanden. Jag ber alltså att
under punkt A få yrka bifall till reservationen
nr I och under punkt B till reservationen
nr II. Jag tror, herr talman,
att jag här åtminsone antytt vad dessa
reservationer avser. Vad beträffar utlåtandet
nr 35 ber jag att få återkomma
vid behandlingen av detta ärende.

Onsdagen den 23 maj 1956 fm.

Nr 19

101

På framställning av herr talmannen
medgav kammaren, att den fortsatta
överläggningen i förevarande fråga ävensom
behandlingen av återstående ärenden
på föredragningslistan finge uppskjutas
till aftonsammanträdet.

Herr TALMANNEN anförde:

I fråga om arbetet de kommande dagarna
vill jag meddela följande.

I morgon anordnas arbetsplenum med
början kl. 13. Om arbetet fortskrider på
sådant sätt, att så bedömes oundgängligen
erforderligt, anordnas kvällsplenum
i morgon. På fredag börjar arbetsplenum
kl. 11. Kammarens ledamöter
har på fredag med säkerhet att påräkna
kvällsplenum. På lördag börjar arbetsplenum
kl. 10. Kvällsplenum anordnas
icke på lördag.

På framställning av herr talmannen
beslöts att statsutskottets utlåtanden nr
127 och 147 skulle i angiven ordning
uppföras först bland två gånger bordlagda
ärenden på föredragningslistan för
kammarens sammanträde fredagen den
25 i denna månad.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 247, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda hemställan
om anslag till Skogsvård m. m.: Vägoch
flottledsbyggnader å skogar i enskild
ägo jämte i ämnet väckta motioner; nr

248, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fråga om befrielse
från betalningsskyldighet till kronan;

nr 257, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående garanti för visst
lån till Aktiebolaget Statens skogsindustrier
jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 258, i anledning av KungL Maj:ts
proposition angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. m., såvitt avser
Jönninge l1 i Uppsala län m. fl. fastigheter.

Förslag till allmän prisregleringslag m. m.
Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 274, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till dels ändrad lydelse av § 24
riksdagsordningen dels ock lag angående
ändring i lagen den 26 november
1920 (nr 796) om val till riksdagen samt
lag om ändring i kommunala vallagen
den 6 juni 1930 (nr 253).

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 141, i anledning av Kungl. Maj ds
framställningar angående vissa anslag
för budgetåret 1956/57 till tekniska högskolor
m. m. jämte i ämnet väckta motioner; nr

142, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1956/57 till Stockholms högskola
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 151, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anläggande av ett
godsspår Morjärv—Karlsborgs bruk jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 152, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1956/
57 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar;
och

nr 153, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar om anslag för budgetåret
1956/57 till universitetskanslersämbetet
jämte en i ämnet väckt motion;

bevillningsutskottets betänkande nr
49, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av avtal
mellan Sverige och Nya Zeeland för
undvikande av dubbelbeskattning och
förhindrande av skatteflykt beträffande
inkomstskatter; samt

första lagutskottets utlåtande nr 34, i
anledning av dels Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag om ändring i
rättegångsbalken dels ock i ämnet väckt
motion.

Anmäldes och lades till handlingarna
ett meddelande från bankoutskottet, att
utskottet bcslutit att icke avgiva något
utlåtande till riksdagen i anledning av

102

Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 em.

Förslag till allmän prisregleringslag m.
riksdagens jusitieombudsmans framställning
om vissa ändringar i tjänste- och
personalförteckningarna för riksdagens
verk, beträffande vilken framställning
utskottet den 18 sistlidna april ingivit i
§ 21 riksdagsstadgan föreskriven anmälan.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 17.03.

In fidem
G. H. Berggren

Onsdagen den 23 maj eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30.

Förslag till allmän prisregleringslag
m. m. (Forts.)

Fortsattes överläggningen angående
andra lagutskottets utlåtande nr 34.

Herr SUNNE (fp):

Herr talman! Herr Mannerskantz har
ju så att säga svept över hela fältet, varför
jag kan fatta mig kort. I stort sett
har vi, såsom framgår av reservationerna,
i detta ärende något likartad uppfattning.
Jag kommer emellertid för min
del endast att uppehålla mig vid de båda
utlåtanden som föreligger från andra
lagutskottet.

Det principiella ställningstagandet i
propositionerna, som har till grundtanke
att den nuvarande priskontrollen
skall upphöra och att man under normala
förhållanden, när full varuförsörjning
råder, bör helt bygga på principen
om fri konkurrens som prisregulator,
har vårt partis fulla gillande. Vi har
därför i enlighet med denna grunduppfattning
anslutit oss till förslaget om en
beredskapslagstiftning för fall när krig
eller krigsfara äventyrar den fulla varuförsörjningen.

Det i proposition 147 upptagna tredje
fallet avser fara för prisstegring av annan
orsak än krig eller krigsfara. Där
har jag liksom herr Mannerskantz en

annan mening än departementschefen
och utskottsmajoriteten. I vår gemensamma
reservation har vi hemställt, att
utskottets yttrande på denna punkt skall
få följande lydelse: »Utskottet kan däremot
icke godtaga en utformning av beredskapslagen
som möjliggör prisreglering
i ett läge där en inflatorisk utveckling
är helt betingad av andra orsaker
än ovan nämnda. För att prisstegringar
i andra lägen än när varuknapphet råder
över huvud taget skall kunna uppkomma,
måste ett betydande efterfrågeöverskott
föreligga och inflationsfaran
sålunda mestadels ses som en följd av
den inom landet förda ekonomiska politiken.
Prisreglering har i en sådan situation
ingen funktion att fylla utan bör
stå tillbaka för en väl avvägd penningoch
finanspolitik. — Utskottet förordar
därför en sådan ändring i den föreslagna
lagen att prisregleringens användningsområde
begränsas till — förutom
krigs- och krigsfarefall — sådana lägen,
där till följd av någon utom riket inträffad
utomordentlig händelse uppkommit
knapphet eller betydande fara
för knapphet inom riket på förnödenhet
av mer allmän betydelse.»

Rent principiellt anser vi det betänkligt,
att en beredskapslagstiftning skall
kunna sättas i kraft i situationer, som
inte i vedertagen mening har beredskapskaraktär.
Vi kan i detta fall hänvisa
till den parallella lagstiftning som
representeras av allmänna förfogandela -

Oasdagen den 23 maj 1956 em.

Nr 19

103

Förslag till allmän prisregleringslag m. m.

gen och allmänna ransoneringslagen.
Det saknas enligt vår mening anledning
att ge en undantagslagstiftning på prisregleringsområdet
en vidare tillämpning än
som är fallet med förfogandelagen och
allmänna ransoneringslagen. I utskottsmajoritetens
förslag till formulering av
1 § tredje stycket i förslaget till allmän
prisregleringslag heter det bl. a.: »Har
av annan orsak» —- alltså utom krig och
krigsfara — »uppkommit betydande fara
för allvarlig stegring av allmänna
prisläget inom riket.. .» Detta uttryck
är mycket tänjbart och kan öppna möjlighet
att lagstiftningen sättes i tillämpning
i ett läge, då en sådan åtgärd icke
framstår som ofrånkomlig.

Mycket betänkligt är vidare att Kungl.
Maj :t förutsättes få bemyndigande att
utan riksdagens hörande —■ herr Mannerskantz
var också inne på denna fråga
— besluta om tillämpning av bestämmelserna.
Det är ur principiella synpunkter
av vikt, att fullmaktslagar icke
tillgrips i annan mån än när så är oundgängligen
erforderligt. Tillämpningen av
förfogande- och ransoneringslagarna förutsätter
riksdagens samtycke i andra
fall än när det gäller krig eller krigsfara,
och det kan väl knappast göras
gällande, att behovet av skyndsamt ingripande
är större när det gäller prisreglering
än när det gäller de nämnda
beredskapslagarna.

Ett särskilt skäl mot lämnande av
fullmakt är också, att förutsättningen
för tillämpning av lagbestämmelsen är
så svävande formulerad, att olika meningar
om tillämpningen redan på förhand
kan förutses uppkomma.

Vi anser därför inte, att skäl föreligger
att i den nu föreslagna beredskapslagstiftningen
uppställa andra förutsättningar
för tillämpningen än som uppställts
i förfogande- och ransoneringslagarna.

Vad sedan gäller konkurrensbegränsningen
anser jag det vara ett samhällsintresse,
alt ingripande skall kunna ske
mot sådana företeelser som har konkurrensbegränsande
karaktiir i fall då skadlig
verkan kan påvisas. Där denna skadliga
verkan har innebörden, att ett visst

pris står i uppenbart missförhållande
till kostnaderna och rättvisa inte kan
vinnas förhandlingsvägen, finner vi i
folkpartiet det motiverat, att Kungl.
Maj:t tilläggs befogenhet att bestämma
ett visst högsta pris. Därför kan vi tillstyrka
en lagstiftning om motverkande
av konkurrensbegränsning inom näringslivet
i enlighet med den föreslagna lagstiftningen.

Övervakningen från det allmännas sida
förutsätter, att företagarna har skyldighet
att lämna sådana uppgifter som
är av vikt för att bedöma huruvida konkurrensbegränsning
föreligger eller inte.

I den nu föreliggande propositionen och
i utskottsmajoritetens förslag föreslås en
särskild bestämmelse rörande uppgiftsskyldigheten.
Detta stadgande synes oss
bli ganska vittgående och obestämt till
sin omfattning. Detta beror på att uppgiftsskyldigheten
även skulle gälla förhållande
av betydelse för konsumentupplysning
i pris- och prisbildningsfrågor.
Enligt reservanternas mening
borde man söka i lagen närmare ange
de två här ifrågavarande olika ändamålen
för uppgiftsinsamlande, nämligen å
ena sidan sådana uppgifter som behövs
för att samhällets organ skall kunna bedöma
förekomsten av konkurrensbegränsningar
och å andra sidan sådana
uppgifter som erfordras för en saklig
konsumentupplysning i prisfrågor. Denna
distinktion borde komma till uttryck
i lagtexten. Vi har därför föreslagit en
ändring av 3 § i lagen om konkurrensbegränsning
och har där tänkt oss följande
formulering: »Företagare åligger
att till myndighet som Konungen bestämmer
efter anmaning lämna uppgift
dels om sådan i anmaningen närmare
angiven konkurrensbegränsning, som
berör hans verksamhet och har avseende
på pris-, produktions-, omsättnings-
eller transportförhållanden i riket,
dels om priser, intäkter, kostnader,
vinster och andra förhållanden, där särskild
anledning finns att räkna med förekomsten
av konkurrensbegränsning
och dels om priser där uppgifterna anses
erforderliga för konsumentupplysningsverksamhet.
»

104

Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 em.

Förslag till allmän prisregleringslag m.

Herr talman! Jag har med detta lämnat
en kort redogörelse i anslutning till
det yrkande som vi har framställt i reservationerna,
och jag ber att i detta
sammanhang få yrka bifall till reservation
I rörande utskottets hemställan under
A i andra lagutskottets utlåtande nr
34. Jag ber sedan att få återkomma med
yrkande när det gäller reservation II vid
utskottets hemställan under B i andra
lagutskottets utlåtande nr 35.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! När man från regeringens
sida vill ersätta den nuvarande prisregleringslagen
och vad som hör samman
med den med ny lag som skulle
tillgripas i vad man väl får säga vara
nödfall, så har detta ju skett med ledning
av de erfarenheter man har gjort
bland annat under den gångna kristiden,
att man inte kan lämna samhället
utan skyddsmedel när det gäller att försöka
bemästra den ekonomiska situationen.
Man vet aldrig vilka besvärligheter
man råkar ut för, och det är ju
ganska naturligt, att om man skaffar sig
en sådan här beredskapslagstiftning försöker
man att göra den sådan att den
kan passa in i alla de tänkta olika lägen
som man kan råka komma i. Detta är
därför som denna lagstiftning har blivit
så pass omfattande, och det är också
därför som den inte kunnat utformas
så där i detalj, att man precis kan peka
på vilka situationer och vilka områden
den kan komma att användas för. Det
är ju så med denna lagstiftning som med
all liknande, att hur den kommer att
verka blir i stor utsträckning en fråga
om tillämpningen. Det är väl rätt naturligt
att man utformar en sådan lagstiftning
så, att man inte av paragrafernas
formulering'' blir hämmad när man verkligen
behöver ingripa till samhällets och
därmed också till medborgarnas försvar
i dessa avseenden.

Det motstånd som reses mot en sådan
här lagstiftning är egentligen rätt svårt
att förstå. Det gäller närmast den tredje
situation, i vilken lagstiftningen skulle
kunna tillgripas, nämligen då varken

krig eller krigsfara föreligger. Det är
rätt anmärkningsvärt att det reses sådant
motstånd mot lagen, därför att det
är dock bara illojaliteten som det är
fråga om att komma åt. Det är spekulationen
man vill bekämpa, man vill hindra
dem som önskar utnyttja ett trängt
läge för att göra sig vinning. Lika väl
som vi var rörande ense under andra
världskriget om att vi inte skulle tillåta,
att någon gjorde sig ekonomisk vinning
på andras olycka, lika väl skall vi naturligtvis
bereda oss på att inte tillåta
någonting sådant i framtiden heller.

Det säges och har tidigare sagts i diskussionen
rörande denna sak att man
borde kunna nöja sig med vanliga generella
medel, ränta och annat, när det
gäller att reda upp saker och ting i
detta sammanhang, men vi förstår väl
ändå att detta är otillräckligt, eftersom
de generella medlen ju inte kan verka
lika snabbt som en lag.

Man bör heller inte bortse från det
sammanhang, som prisutvecklingen och
löneutvecklingen har. I åtminstone de
allra flesta fallen är det otvivelaktigt
prisutvecklingen, som driver på löneutvecklingen,
och om man vill ha ett grepp
om hela det ekonomiska läget från statens
sida, som man ju allt mer och mer
tvingas skaffa sig, är det alldeles uppenbart,
alt man inte heller kan bortse från
sådana tillfällen och sådana lägen, på vilka
denna lag är avsedd att användas.

Herr Mannerskantz nämnde i sitt anförande,
att vi var överens om att denna
lag var nödvändig vid krig och krigsfara.
Om den saken är vi alltså ense, och det
är endast om den tredje förutsättningen
vi inte är överens. Det är alls inte i fråga
om principen, som vi är oense, utan i
fråga om hur långt man skall sträcka ut
principens tillämpning.

Men om det läge, i vilket denna lag
skulle tillämpas, heter det ju i 1 §: »Har
av annan orsak uppkommit betydande
fara för allvarlig stegring av det allmänna
prisläget inom riket» etc. Jag har
svårt att förstå, varför man kan ha invändningar
att resa mot att vi förbereder
oss för ett sådant läge. Eller vill man
verkligen vara med om att det skall kun -

Onsdagen den 23 maj 1956 em.

Nr 19

105

na utveckla sig en allmän fara för prisläget
i landet utan att vilja göra någonting
för att förebygga det? Jag har svårt
att tro, att man i den praktiska verkligheten
skulle vilja vara med om detta, och
därför är det naturligtvis ännu svårare
för mig att förstå, varför man riktar sig
mot denna bestämmelse.

Vi har en övertro på prisreglering, sade
herr Mannerskantz. Det tror jag nu
inte är sant. Det är utan tvivel så, att den
fria konkurrensen är betydligt effektivare
än en priskontroll och prisreglering,
men det är i alla fall så, att med de möjligheter
till begränsning av konkurrensen,
som det har visat sig att näringslivet
i verkligheten äger, har en prisreglering
och en priskontroll i någon form, även
om det inte är i mer än övervakande
form, otvivelaktigt en uppgift att fylla.

Det har visat sig under den tid som
gått efter andra världskriget, att då vi
efter hand släppt efter på de olika regleringarna
har det vid mer än ett tillfälle
inträffat, att priset sprungit i höjden.
Vid andra tillfällen har det visat sig, att
när priset på råvaran sjunkit, har denna
prissänkning inte fått slå igenom i den
färdiga varan. När sådant kan inträffa är
prisutvecklingen inte sådan som man vill
ha den, och om man då kan förbättra
den och därmed skydda konsumenterna
mer än man annars skulle kunna är detta
en legitim åtgärd och en önskan som väl
ingen egentligen borde ha några invändningar
emot.

Så upprepade herr Mannerskantz också
den gamla invändningen mot en prisreglering
och en priskontroll, att prisregleringen
ofta hade en priskonserverande
verkan. Detta har bedyrats gång
efter annan, men man har aldrig kunnat
ge några egentliga belägg för det. Det har
dock berott på den enskilde säljaren, huruvida
han velat sänka priset eller ej,
och om han inte gjort det har man haft
anledning misstänka, alt det funnits några
prisöverenskommelser i det ena eller
andra ledet av priskalkvlen, som har
hindrat honom från att företa prissänkningen.
Orsaken har otvivelaktigt inte
varit att det funnits fastställt ett högstpris,
riktpris, stoppris eller vad man nu

Förslag till allmän prisregleringslag m. m.

kallade det, utan att viljan till en prissänkning
hos den enskilde företagaren
inte funnits, och att den följaktligen måste
tvingas fram.

Herr Mannerskantz menade också, att
ett tillämpande av bestämmelsen i det
tredje stycket skulle leda till ogynnsamma
verkningar. Det är rätt anmärkningsvärt,
att man är så ängslig för de ogynnsamma
verkningar, som ett statligt ingripande
har, medan man inte har någon
som helst känsla till övers för de
ogynnsamma verkningar, som det enskilda
näringslivets prishöjningar har. Det
är dock dessa, som framtvingar de åtgärder
som statsmakterna vidtager, och tycker
man det är så angeläget att förhindra
statsmakterna att göra någonting, borde
man vara lika ivrig när det gäller att
förhindra att de enskilda gör någonting
för att i oträngt mål driva upp priserna.

Herr Mannerskantz hade också bekymmer
för att det ämbetsverk vi nu skapar
kommer att växa. Han trodde det inte
skulle dröja så länge förrän den överdirektör,
som tillsätts för detta verk, skulle
komma att skapa ett sådant verk att det
skulle bli en generaldirektör där i stället.
Men nog inser väl ändå herr Mannerskantz
vid närmare eftertanke, att utveckljngen
av detta verk är något som näringslivet
som sådant helt och hållet har
i sin hand. Huruvida det skall behövas en
utvidgning eller man kan vidtaga en
krympning av det verk, som det nu är
meningen att tillskapa i stället för den
priskontroll vi har, beror ju på hurudant
det enskilda näringslivet beter sig.

Näringslivet måste skaffa sig en motapparat
för att sköta all den skriftväxling,
som skulle bli nödvändig genom
detta, menade herr Mannerskantz. Jag
kan inte förstå detta på något annat sätt
än att herr Mannerskantz tänker sig näringslivet
såsom sammanslaget i något
slags försvarsorganisation gentemot
statsverket, när statsverket vill skydda
medborgarna för prisuppskruvningar.
Men så kommer det val ändå inte att gå
till. Varje företagare, vilken ställning
han än har, får svara för sig, och då kan
det inte gärna behövas någon särskild
apparat för näringslivets del.

106

Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 em.

Förslag till allmän prisregleringslag m. m.

Herr Mannerskantz ville också göra
gällande att varornas kvalitet skulle försämras
som en följd av prisregleringen;
när de som säljer inte får lov att ta ut
högre pris skulle de i stället göra sig en
vinning genom att försämra kvaliteten.
Det kan naturligtvis tänkas. Men kan
man få fram en friare konkurrens får
de väl också sörja för att kvaliteten blir
den bästa möjliga.

Emellertid hänför sig både detta och
åtskilliga andra argument mera till den
priskontroll och prisreglering vi tidigare
haft. Man kan inte säga att de hänför
sig till den prisreglering som det nu är
meningen att skapa, ty det är inte meningen
att denna lag skall tillämpas förrän
det uppkommit betydande fara för
allvarlig stegring i prisnivån. Under sådana
förhållanden tror jag nog att man
kan vara tämligen lugn för att kvaliteten
inte skall försämras av den anledningen.

Herr Mannerskantz nämnde vidare, att
han inte trodde att en borgerlig regering
någonsin skulle komma sig för att
sätta denna lag i kraft. Det tror inte jag
heller! Men det visar bara att konsumenterna
bör vara angelägna att inte
skaffa sig en borgerlig regering utan i
stället hålla sig med en socialdemokratisk
regering, så att de kan få det stöd
som denna lagstiftning i ett beträngt
läge kan ge dem.

Herr Mannerskantz nämnde också att
vi genom denna lagstiftning tar ännu
ett steg in i det reglerande samhället,
och det är ju en fara som herr Mannerskantz
från sin synpunkt sett betraktar
såsom stor. Men jag kommer tillbaka
till det faktum, att även konsumenterna
har intressen som bör tillvaratagas på
det ena eller andra sättet, och om de
inte är i stånd att göra det en för en,
så är det rätt naturligt att de gör det
tillsammans genom statsmakten och gör
det på det bästa sätt som man över huvud
taget kan hitta på. Det är vad vi har
försökt göra i detta fall.

Herr Mannerskantz ansåg vidare, att
det är fel att vara underdånig. Det tror
jag också att det är. Jag hade emellertid
knappast trott att just herr Manner -

skantz skulle trycka så hårt på den saken.
Det hänger väl samman med den
myt man håller på att skapa, som går ut
på att den enskilde är värnlös gentemot
staten, samtidigt som man inte kan komma
ifrån att det är den enskildes intressen
som staten skall söka tillvarataga.
Under sådana förhållanden kan det
väl inte vara så beställt med underdånigheten
att man behöver bekymra sig särskilt
för den.

Herr Mannerskantz nämnde också att
regeringen frestas att tillämpa lagen för
att möta svårigheter som den själv vållat.
Jag förstår inte uttalandet riktigt,
ty det är ju fråga om att bemästra en
prisskruv som andra vrider på. Regeringen
företar vanligen inga prisuppskruvningar.

Jag skall icke längre uppehålla mig
vid herr Mannerskantz’ uttalanden. Jag
har velat komma fram till att utskottsmajoriteten
för sin del ansett, att de
lagar det här gäller är väl motiverade.
Det kan uppkomma sådana situationer,
att staten måste ingripa även i andra
fall än när det föreligger krig eller
krigsfara. Detta har man ansett att de
verkställda undersökningarna har givit
vid handen, och det har heller inte kunnat
tillbakavisas.

Utskottsmajoriteten håller därför före
att riksdagen bör anta dessa lagar, och
jag skall för min del, herr talman, be
att få yrka bifall till andra lagutskottets
utlåtande nr 34.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Det förslag som här föreligger
måste bedömas i samband med
och mot bakgrunden av den ekonomiska
politik, som regeringen bedriver. Den
har under en följd av år kännetecknats
av en serie eftergifter till förmån för de
krav som framförts av representanter
för den borgerliga oppositionen. Ett av
dessa krav har sedan länge varit priskontrollens
slopande. Det har också gått
så till, att priskontrollen successivt har
avvecklats, så att den nu omfattar endast
omkring fyra procent av konsumtionsvarorna
om man borträknar hyreskostna -

Onsdagen den 23 maj 1956 em.

Nr 19

107

derna. Denna beklagliga utveckling vill
man nu kröna genom att avskaffa priskontrollnämnden
och förvandla prisregleringslagen
till en beredskapslag. Detta
innebär med andra ord att spekulanter
och prisuppskörtare skall få ännu friare
händer än vad de haft under de senare
åren.

Detta är egentligen innebörden i de
förslag som regeringen framlägger och
som har fått utskottsmajoritetens stöd.
Det är förslag som framlägges i en tid,
som kännetecknas av fortlöpande prisstegringar.
Jag vill erinra om att den
senaste femårsperioden har medfört nästan
lika stora prisstegringar som dem,
vilka inträffade under det andra världskriget.
Under krigsåren 1940—1945 noterades
en prisstegring på 39 procent.
Från 1949 till 1955 var prisstegringen 37
procent, d. v. s. ungefär lika stora prisstegringar
under fredstid som under
brinnande krig.

Den huvudsakliga orsaken till denna
utveckling ligger naturligtvis hos de privata
företagarna, hos de privata kapitalistiska
spekulanterna, som enligt vårt
nuvarande samhälles oskrivna lagar har
allt intresse av att ta så mycket betalt
som möjligt för de varor som allmänheten
tvingas att köpa.

Men man kan inte komma ifrån att
också statsmakternas politik starkt bidragit
till prisstegringarna och penningvärdets
fall. Sådana åtgärder som devalveringen
av kronan år 1949, räntehöjningen
förra året, de höjda taxorna vid
statens affärsdrivande verk, den stegrade
indirekta beskattningen och liknande
åtgärder har direkt bidragit till de höjda
levnadskostnaderna och den fortgående
försämringen av penningvärdet.

Det förhållandet att priskontrollnämnden
inte haft tillräckliga befogenheter
för att ingripa mot monopolföretagens
prisuppskörtning har även verkat i samma
riktning. Vem har exempelvis kontrollerat
prissättningen hos de verkligt
stora monopolföretagen, för att nämna
några sådana: Svenska Kullagcrfabriken,
ASEA, Bofors och den övriga rustningsindustrien?
Har priskontrollnämnden eller
över huvud taget de statliga myndig -

Förslag till allmän prisregleringslag m. m.

heterna kunnat kontrollera prissättningen
på de produkter som levereras av dessa
jätteföretag? Vem kontrollerar de väldiga
vinster som den privata rustningsindustrien
tar in på våra försvarsbeställningar?
Vem har, för att ta ett annat
exempel, kontrollerat prissättningen hos
de monopoliserade företagen inom byggnadsmaterialbranschen,
som fördyrar
bostadskostnaderna i oerhörd grad för
den svenska allmänheten? Ingen har
gjort det! I varje fall har ingen ingripit
för att pressa ned priserna. Därför har
statsmakternas politik på ett mycket effektivt
sätt bidragit till en höjning av
prisnivån och en försämring av penningvärdet.

Dessa brister, som kännetecknat priskontrollens
verksamhet, motiverar emellertid
inte att den nu helt slopas. Den
har ändå varit ett visst skydd för konsumenterna,
och vi måste väl erkänna
att den på en del områden har pressat
ned priserna och verkat återhållande på
andra. Men i regel har det varit så, att
så fort en vara frisläppts av priskontrollen
har den stigit i pris.

Motiveringen för förslaget att helt slopa
priskontrollen är att vi nu har fått,
som det står någonstans i betänkandet,
»normala» tider. Man säger att man kan
räkna med en starkare konkurrens och
att risken för prisstegringar inte längre
föreligger. Ja, det kan man säga om man
anser det normalt med prisstegringar.
Enbart under fjolåret var den officiellt
erkända stegringen av levnadskostnadsindex
omkring sex procent. Hur stor
den kommer att bli innan detta år är slut
kan ingen förutsäga.

Så var det konkurrensen. Den skall
nu främjas genom statliga åtgärder, försäkrar
man från regeringen och utskottet.
I förbigående sagt är detta om konkurrensen
i och för sig ett mycket intressant
kapitel, som egentligen skulle
behöva diskuteras närmare. .lag skall
emellertid inte göra det nu, utan inskränker
mig till att peka på några
fakta.

Man påstår att de kapitalistiska produktionsförhållandena
bygger på fri
konkurrens. Så var det också j>å sin tid.

108

Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 em.

Förslag till allmän prisregleringslag m. m.

Men genom inonopoliseringen, genom
det finmaskiga nät av karteller — det
finns över 1 200 sådana registrerade —
och genom hemliga överenskommelser
om prissättningen har konkurrensen i
det nuvarande samhället praktiskt taget
försvunnit, i varje fall konkurrensen i
dess gamla och ursprungliga form. Nu är
det de stora monopoliserande företagen
som bestämmer. En viss motsättning råder
väl mellan dessa företag, men någon
konkurrens i detta ords egentliga betydelse
har vi inte under nuvarande förhållanden.
Den gamla konkurrensen har
upphävts genom monopoliseringen, kartelliseringen
och prisöverenskommelserna.
Det är därför bara en illusion om
man föreställer sig att vi skulle kunna
gå tillbaka till den fria konkurrensens
tidevarv, en tid som ju den ekonomiska
utvecklingen och samhällsutvecklingen
över huvud taget för länge sedan passerat.

Jag tror inte heller att de åtgärder som
nu föreslås kommer att lösa konkurrensproblemet.
Det är nämligen så — vilket
väl numera erkännes alltmer av även
borgerliga nationalekonomer — att konkurrensbegränsning,
såsom det heter
här i skrivningen, är en följd av den
ekonomiska utvecklingen och av den monopolisering
av det ekonomiska livet och
produktionslivet som dag för dag fortgår
och förstärkes alltmer.

Från det håll som jag representerar
anser vi alltså att den väg, som man nu
går när man vill slopa priskontrollen, är
en oriktig väg. Vi anser tvärtom att man
borde taga sikte på att förstärka priskontrollen.
Det finns verkligen tillräckligt
med uppgifter för en aktiv priskontrollnämnd,
utrustad med vederbörliga
fullmakter och befogenheter.

Jag vill erinra om att häromdagen
kunde man läsa på praktiskt taget alla
stockholmstidningarnas handelssidor
uppgifter från en undersökning, som
priskontrollnämnden gjort inom urmakeri-
och fotobranscherna. Utredningen
visade exempelvis att handelsmarginalen
— för att nu använda det språk som
tillämpades där — i genomsnitt uppgick
till ungefär hälften av det pris som för -

brukaren får betala. Det kostar alltså
lika mycket att sälja en klocka som att
tillverka den, ibland mera. Utredningen
visar att detaljhandlarnas pålägg var 52
procent på herrarmbandsur och 45 procent
på damarmbandsur. På länkar till
armbandsur uppger utredningen att pålägget
var 91 procent. På väggur var pålägget
62 procent, på kameror i genomsnitt
74 procent o. s. v.

Ingen förnekar naturligtvis att en detaljhandlare
skall ha en viss avans, men
är det ändå inte på tok, att det kostar
mera att leverera varan över disken än
att tillverka den, vilket i alla fall är ett
faktum enligt utredningen? Det måste i
alla fall ur konsumenternas synpunkt
framstå såsom på tok, för att nu uttrycka
sig mycket milt. Jag har anfört bara
dessa exempel. Många andra finns, också
levererade i stor utsträckning från den
priskontrollnämnd som nu skall avskaffas.
Jag har anfört detta för att visa att
det verkligen finns uppgifter för en prisövervakande
och priskontrollerande
myndighet.

Vi har därför i vår motion nr 756 i
andra kammaren föreslagit en sådan
ändring i prisregleringslagen, att nämnden
skall erhålla befogenheter att ingripa
och sänka priserna i de fall, där det
kan påvisas att det verkligen tas ut överpriser.
Enligt regeringsförslaget och utskottets
mening skall vi nu i stället för
priskontroll få en allmän prisregleringslag
såsom en beredskapslag samt en
pris- och kartellnämnd.

Om denna pris- och kartellnämnd har
bl. a. herr Mannerskantz sagt, att den
får alldeles för stor makt. Han höjde ett
varningens finger mot kammaren och
sade, att de dock bara är människor, och
vilka maktbefogenheter får inte de 79
människor som skall sitta i denna
nämnd. Ja, men herr Mannerskantz, vilken
makt får egentligen denna pris- och
kartellnämnd? Enligt det föreliggande
förslaget får den ingen makt alls. Prisoch
kartellnämnden har ingen rätt att
ingripa självständigt. Om beslutet här i
dag går igenom, får den bara riksdagens
högtidliga uppdrag att registrera och
bokföra prisstegringarna och, om man

Onsdagen den 23 maj 1956 em.

Nr 19

109

så vill, arkivera dem i fina pärmar, där
vi sedan kan läsa att så och så mycket
har priserna höjts med. Någon annan
befogenhet har denna nämnd inte. Sedan
kan naturligtvis nämnden vända sig
till Kungl. Maj:t och säga, att den tycker
att den eller den branschen tar för
mycket betalt, men det kan väl inte sågas
vara att lägga för stor makt i prisoch
kartellnämndens händer. Jag vet ju
inte vad herr Mannerskantz menar med
maktbefogenheter. Enligt min mening
har denna nämnd, som sagt, inte fått
några andra befogenheter än att verkställa
registreringar.

Vi har därför från vårt håll i motion
714 i andra kammaren föreslagit en sådan
ändring av instruktionen för denna
nämnd, att den skulle få befogenhet att
själv ingripa emot överpriser och dylikt,
som jag förmodar kommer att förekomma.

Jag ämnar alltså, när den punkten
kommer upp till behandling, yrka bifall
till den av oss väckta motionen.

I den nuvarande situationen har jag
alltså inget annat att yrka än en förändring
av prisregleringslagen. Jag vill
alltså, herr talman, föreslå, att i tredje
stycket i första paragrafen av förslaget
till allmän prisregleringslag orden »Har
av annan orsak uppkommit betydande
fara för allvarlig stegring av allmänna
prisläget inom riket. ..,» ersättes med
följande: »Finnes eljest fara för prisstegring
inom riket eller befinnes det
möjligt att sänka priserna på varor eller
tjänster, vilka är av betydelse för
konsumtion och prisbildning ...» Skillnaden
är ju den, att man enligt detta
förslag, som ligger helt i linje med vår
motion, inte skall kunna ingripa endast
om prisstegringen blir osedvanligt stor
utan också kunna ingripa för att kunna
sänka priserna på sådana varor där
verkliga överpriser tas ut.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag ber att inledningsvis
få erinra om något som torde vara
för kammarens ledamöter bekant, nämligen
att den offentliga priskontrollen

Förslag till allmän prisregleringslag m. m.

här i landet utövats alltsedan 1939. För
närvarande sker det med stöd av prisregleringslagen
av 1947. Denna lag har
årligen med riksdagens samtycke förlängts.

Under de senare åren bär emellertid
prisregleringen praktiskt taget upphävts
för betydande varukategorier och områden.
Om vi bortser från hyresposten så
är det för närvarande endast något över
4 procent av den enskilda konsumtionen,
som är föremål för prisreglering.
Verksamheten har i stället i allt större
utsträckning fått inriktas på en övervakning
och en registrering av priserna.
Den verksamheten bedriver priskontrollnämnden
med stöd av den rätt, som
enligt prisregleringslagen tillkommer
nämnden att infordra prisuppgifter samt
kontrollera och granska dessa uppgifter.

Hur pass effektiv priskontrollen och
prisövervakningen har varit kan alltid
diskuteras. Jag var beklagligtvis inte i
tillfälle att höra herr Mannerskantz’ anförande,
men jag har förstått att han
hörde till den kategori av människor,
som anser att priskontrollen egentligen
inte har någon positiv uppgift att fylla
utom möjligen vid krig eller krigsfall. I
andra fall skulle priskontrollen vara mera
till skada än till nytta.

Jag tror inte, herr Mannerskantz,
trots att jag hört det talet förut, att detta
verkligen kan ledas i bevis. Hur pass
effektiv priskontrollen och prisövervakningen
varit kan alltid diskuteras —
det skall jag villigt erkänna — men att
dessa anordningar under vissa tider utgjort
ett verksamt skydd mot oskälig
prissättning, spekulativa prisstegringar
och uppskörtning av konsumenterna, det
lär ingen kunna bestrida. Jag vill i detta
sammanhang erinra om prisstoppåren
under kriget. År det verkligen någon i
denna kammare som tror, att prisnivån
skulle ha legat i stort sett oförändrad
under en följd av år, även om lönestoppet
varit i kraft, om vi inte hade haft
det instrument som just priskontrollen
erbjuder? Erfarenheterna från första
världskriget pekar i varje fall inte i den
riktningen.

Låt mig välja ett annat exempel, som

Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 em.

Förslag till allmän prisregleringslag m. m.

ligger oss närmare i tiden. Den våldsamma
prisstegring som vi utsattes för under
Koreakrisen 1950—1952 har väl de
flesta av kammarens ledamöter i färskt
minne. Det företogs då upprepade gånger
analyser av prisstegringens orsaker,
första gången, om jag minns rätt, på
konjunkturinstitutets begäran. Dessa undersökningar
visade att höjningen av
levnadskostnaderna så gott som helt
kunde hänföras för det första till den
svenska prisnivåns anpassning till priserna
utomlands och för det andra till
de höjda lönerna och inkoinstförbättringen
för jordbruksbefolkningen. Några
spekulativa prisstegringsmoment kunde
i varje fall inte spåras genom dessa undersökningar.

Även dessa erfarenheter tyder på att
prisövervakning och priskontroll kan
utgöra ett effektivt stöd i försöken att
hindra prisstegringar som inte motsvarar
verkliga kostnadsförändringar. Jag
är också övertygad om att priskontrollnämnden
kan stå till tjänst med en lista
på en rad förnödenheter, där prismarginalerna
pressats ned efter ingripande
från nämnden, men jag skall inte taga
kammarens tid i anspråk med att lämna
en sådan förteckning i detta sammanhang.

Mot bakgrunden av allt detta lär väl
ingen kunna bestrida, att prisregleringen
varit till nytta i olika sammanhang.
Å andra sidan är väl de flesta också
medvetna om priskontrollens otillräcklighet.
Det är inte möjligt att skapa stabilitet
enbart genom priskontrollen. När
man nyss lyssnade till herr Öhman, fick
man ju nästan det intrycket, att han
trodde att man med priskontrollens
hjälp skulle kunna bibehålla ekonomisk
jämvikt i samhället. Men jag tror inte
att någon kan allvarligt hävda den satsens
riktighet. Existerar inte balans i
samhällsekonomien, kan inte heller priskontrollen
i längden effektivt förhindra
att priserna går i höjden. Det är möjligt
att erfarenheterna från en del länder
bakom järnridån under åren närmast efter
kriget erbjuder vissa exempel på
motsatsen. Där lyckades man måhända
i några fall uppskjuta åtminstone offi -

ciella prisstegringar även när samhällsekonomisk
jämvikt inte existerade, men
då fick man, herr Öhman, förse lagstiftningen
med ytterst stränga straffbestämmelser
— det kunde till och med bli
fråga om livstids fängelse, ja, jag tror i
något fall dödsstraff, vid överträdelse av
bestämmelserna. Men i ett demokratiskt
land lär man inte i längden kunna undvika
att en rubbning av den samhällsekonomiska
jämvikten också tar sig uttryck
i prisstegringar.

Å andra sidan fyller priskontrollen
ändå såvitt jag förstår en viktig funktion
som ett komplement till olika åtgärder
för att bibehålla den samhällsekonomiska
balansen och hålla efterfrågan
och anspråk inom ramen för resurserna.

Det är klart att priskontrollens verkningar
kan vara svåra att mäta. Ibland
är effekten närmast av psykologisk natur.
Den omständigheten att statsmakterna
har möjlighet att gripa in och justera
marginaler och priser verkar ofta
avskräckande. Prishöjningar, som annars
skulle ha kommit till stånd, undviks.
Företagare drar sig för att ta ut
det högsta pris som marknaden i ett
visst ögonblick ger möjlighet till. Det är
också uppenbart — det har säkert betonats
i debatten här i dag av talare före
mig — att den nuvarande prisregleringslagen
har vissa brister. Jag tror att utskottsmajoritetens
talesman, herr Elowsson,
var inne på den saken. Redan den
omständigheten att villkoret för lagens
ikraftträdande formulerats på det sätt
som skett —• vid krig eller krigsfara eller
eljest under utomordentliga, av krig
föranledda förhållanden —- vittnar ju
om behovet av en översyn, och det var
bland annat — men kanske inte huvudsakligast
— av den anledningen som
min företrädare i handelsdepartementet
beslöt att tillsätta en utredning.

Jag vill i det sammanhanget inskjuta,
att det emellertid ingalunda primärt varit
socialdemokraterna som ivrat för en
utredning om priskontrollens berättigande
under mera normala och lugna ekonomiska
förhållanden. Bondeförbundet
har heller inte hört till de ivrigaste till -

Onsdagen den 23 maj 1956 em.

Nr 19

111

skyndarna av en sådan utredning. Vem
är det då som krävt en sådan utredning?
Jo, det är oppositionen, högern och
folkpartiet, som under en lång följd av
år röstat emot en förlängning av den
nuvarande prisregleringslagen. När utredningen
tillsattes så var detta -—■ det
tror jag man bör erkänna — närmast
ett tillmötesgående av önskemål som
framförts från oppositionens sida, även
om vissa andra skäl, bl. a. lagstiftningens
otidsenlighet, kunde åberopas.

Den utredning, som ligger till grund
för de propositioner som behandlas i de
två utlåtandena från andra lagutskottet,
bär i hög grad prägeln av kompromissprodukt.
Detta är också på sitt sätt ganska
naturligt. I utredningen har ingått
företrädare för motstridiga intressen.
Löntagare och konsumenter liksom näringslivet
har sålunda varit representerade
i denna utredning. Vi vet att man
inte ser på dessa ting på samma sätt
inom företagarvärlden som bland löntagarorganisationerna.
Det är inte min avsikt,
herr talman, att betygsätta utredningsresultatet,
men det är i varje fall
uppenbart för var och en, som sätter sig
in i detta resultat, att de olika parterna
bemödat sig om att trots alla skiljaktigheter
i uppfattningarna komma överens.
Ömsesidiga eftergifter präglar förslaget.
Att det inte varit lätt att uppnå det resultatet
har i varje fall jag blivit klart
informerad om. Denna kompromiss har
inte kommit till stånd utan betydande
vånda. Det är under sådana omständigheter
rätt naturligt att regeringen i allt
väsentligt — men givetvis efter en omsorgsfull
prövning —■ funnit sig böra ansluta
sig till vad en enhällig utredning
föreslagit.

Utgångspunkten för de föreliggande
förslagen har ju varit konstaterandet att
en fri konkurrens är den bästa prisregulatorn,
men att vi i verkligheten, såsom
kammarens ledamöter väl vet, inte har
detta idealtillstånd. Vi möter i själva
verket olika former av konkurrensbegränsning.
Vissa av dessa former omfattas
redan av den nuvarande lagstiftningen,
men med andra former sker inte
detta. Dessutom kan en naturlig och

Förslag till allmän prisregleringslag m. m.

i och för sig berömvärd strävan efter
ökad effektivitet och den tendens till
produktion i stor skala, som gör sig gällande
inom stora områden av näringslivet,
medföra att vi får några få företagsenheter
som på vissa områden dominerar
hela marknaden. Det är inte
säkert att en sådan faktisk monopolställning,
som något eller några företag kan
inta, missbrukas. En viss risk föreligger
dock härför, och därför kan man ha rätt
att kräva en inblick i dessa förhållanden.

För att prisregulatorn automatiskt
skall fungera måste också det nyss antydda
villkoret uppfyllas, nämligen att
samhällsekonomisk balans råder. Den
balansen kan ju rubbas av yttre omständigheter,
såsom fallet var under Koreakrisen,
och den kan äventyras av interna
orsaker, exempelvis en alltför häftig
ansvällning av efterfrågan och ökning
av anspråken på våra resurser. Vilken
orsaken än är, kan i ett sådant läge spekulativa
prisinslag lätt uppträda. I samband
med en tendens till allmän prisuppgång
uppträder ju ofta spekulation.
Köparna blir intresserade av att skaffa
sig mer varor, under det att säljarna vill
hålla tillbaka utbuden så länge som möjligt,
i avvaktan på de högre priserna.
Detta leder till spekulativa prishöjningar
på toppen av dem som förorsakats
av att samhällsekonomien på grund av
olika omständigheter inte befinner sig i
jämvikt.

Slutsatsen av dessa resonemang blir,
att om prisregleringen och priskontrollen
skall avskaffas som ett permanent
organ och om prisregleringen inte fungerar
under lugnare och mer normala
ekonomiska förhållanden, då måste det
allmänna sörja för att effektivare konkurrensförhållanden
kommer till stånd. Samtidigt
måste det allmänna skaffa sig ökad
insyn. Vidare bör konsumentupplysning
effektivt bedrivas kring prisbildningen
och en kontinuerlig prisregistrering äga
rum, som ger konsumenterna möjlighet
att följa prisutvecklingen. I dessa hänseenden
har regeringsförslaget inte gått
längre än utredningen förordat.

Det är emellertid uppenbart — den

112

Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 em.

Förslag till allmän prisregleringslag m. m,

slutsatsen dras redan av utredningen och
återkommer sedan i propositionen och
utskottsmajoritetens utlåtande —- att en
prisreglering under vissa undantagsförhållanden
kan behöva komplettera andra
åtgärder som syftar till konsumentupplysning,
prisupplysning och konkurrensbegränsning.
Det blir fråga om en
lagstiftning av ren beredskapskaraktär,
så som här har föreslagits. Om en sådan
lagstiftning skall kunna ha någon betydelse
och vara till nytta, fordras givetvis
att det finns möjligheter till mycket
snabba ingripanden.

I de reservationer som avgivits av högern
och folkpartiet vänder man sig
först och främst mot det förslag till prisregleringslag,
som tillstyrkes av utskottets
majoritet. Man vill helt enkelt skärpa
villkoren för att en prisreglering
skall kunna sättas i kraft. Jag tror att
det räcker med att konstatera, att detta
innebär en klar försvagning av den beredskap
på detta område, som avses
med de ursprungliga förslagen. Högern
vill till och med gå ännu ett steg längre
och avskaffa all prisreglering från och
med den 1 juli i år, sålunda redan innan
den kommande prisregleringslagen
är avsedd att träda i kraft. Högern motsätter
sig vidare i huvudsak skärpning
av lagen om konkurrensbegränsning och
anser, att man tills vidare bör avvakta
erfarenheterna av den nuvarande mer
begränsade rätten för näringsfrihetsrådet
att till förhandling ta upp fall av
uppenbar konkurrensbegränsning. Någon
utvidgning av denna lagstiftning
har högerreservanterna inte ansett erforderlig.
Folkpartiet vill för sin del i
en särskild reservation begränsa rätten
till uppgiftsinsamling.

Jag vill endast konstatera, herr talman,
att den nuvarande ordningen — såsom
de flesta nog har klart för sig —
är behäftad med brister. Ingen kan med
säkerhet säga, att vad som nu föreslås
kommer att bli ofantligt mycket bättre.
Det tror jag, och mina kolleger i regeringen,
som varit med om att lägga fram
förslaget, är ense med mig om att bestämda
garantier på den punkten kan
inte ges. Emellertid har vi ansett det va -

ra värt att pröva ett enhälligt utredningsförslag.
Om sedan detta förslag,
därest det vinner riksdagens bifall, är
bättre än den hittillsvarande ordningen,
det får framtiden utvisa.

Representanterna för de stora löntagarorganisationerna
har, såvitt jag kunnat
förstå, sträckt sig till det yttersta för
att nå ett samförstånd i denna fråga. Det
är inte utan en viss oro som Landsorganisationen
och TCO kunnat vara med om
att tillstyrka det resultat som här föreligger;
detta framgår tydligt redan av
remisserna till det enhälliga utredningsförslaget.

Nu är ju högern och folkpartiet ibland
mycket angelägna att framträda som talesmän
för löntagarorganisationerna, i
varje fall för tjänstemannaorganisationerna.
Jag undrar om reservanterna, och
för den delen tidigare motionärerna,
verkligen allvarligt tänkt på konsekvenserna
av sitt ställningstagande i detta
hänseende. Det rimmar tämligen illa
med den vilja, som man säger sig hysa,
att på ett riktigt sätt tillvarataga tjänstemännens,
konsumenternas och löntagarnas
intressen i allmänhet. Jag tror inte
det kan råda någon tvekan om att det i
detta fall är utskottsmajoritetens förslag
som närmast ger uttryck för vad löntagarorganisationerna
har intresse av.

Ja, herr talman, det blir kanske i fortsättningen
tillfälle att något återkomma
till de organisatoriska konsekvenserna
av det lagsliftningsförslag som nu behandlas.

Herr ÖHMAN (k) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet Lange gjorde
en tolkning av min mening, som inte var
korrekt och som jag vill lägga till rätta.

Statsrådet sade att man av mitt anförande
fick intrycket, att vi skulle kunna
uppnå ekonomisk jämvikt genom
priskontroll. Nej, statsrådet, det har jag
inte sagt. Jag tror nämligen inte på möjligheten
av någon jämvikt eller någon
samhällsekonomisk balans under det
ekonomiska system vi har i vårt nuvarande
samhälle, och jag tycker att erfarenheten
bekräftar detta. Regeringen har

Onsdagen den 23 maj 1956 em.

Nr 19

113

nu under tio år varit ute på jakt efter
denna samhällsekonomiska balans, och
såvitt jag vet har den knappast ens för
ett ögonblick lyckats hitta en sådan balans,
något som är helt naturligt, därför
att det ligger i det nuvarande samhällets
natur att någon balans eller jämvikt inte
kan existera.

Herr Langes tolkning av mitt anförande
är således rakt motsatt mot vad jag
hävdat. .lag har sagt — det upprepar jag
— att priskontrollen har varit ett visst
skydd för konsumenterna, och detta lilla
skydd vill nu regeringen och utskottets
majoritet avskaffa genom den nya lagstiftningen.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Det kan väl inte alldeles
ha undgått herr öhman, att man ersätter
den hittillsvarande prisregleringslagen
med skärpningar i andra hänseenden i
lagen om konkurrensbegränsning.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Min ärade vän på kristianstadsbänken
har, tycker jag, på ett
mycket förtjusande sätt erkänt, att det
var ofantligt mycket han inte förstod av
vad jag fört fram i form av reservation
och på annat sätt. Men jag förstår ju hur
detta skall tolkas. Det beror nog inte på
något dåligt förstånd från hans sida, utan
han tycker att det är ett bättre sätt att
beskylla reservanterna för att ha orediga
förslag. Jag tror att vi förstår varandra
rätt bra, och jag vill här endast ta upp
några av de erinringar, som han gjorde.

Herr Elowsson liksom i viss mån även
handelsministern säger, att erfarenheterna
av den gångna tiden ger vid handen,
hur nödvändigt det är med prisreglering.
Jag tycker att utvecklingen efter kriget
har visat motsatsen. Trots att det ännu
långt efter kriget fanns en ganska omfattande
prisreglering, som faktiskt direkt
motverkat företagarvärldens anpassning
till eu konkurrenslivalctig marknad, har
ju behovet av denna reglering automatiskt
minskat, så att numera — såsom
också utsagts i propositionen och här

8 Första kammarens protokoll 1956. Nr 19

Förslag till allmän prisregleringslag m. m.

har upplysts — inte mer än fyra procent
av varuområdet utanför hyrorna beröres
av prisregleringen. Det visar ju att det
inte på många år förelegat något större
behov av denna reglering. Såsom jag tidigare
anfört, hade säkert detta skede
av naturlig konkurrens inträffat tidigare,
om inte prisregleringen på olika områden
hållits kvar för länge efter kriget.

Herr Elowsson sade också, att det här
i första hand är spekulanter, som man
vill komma åt. Ja, det har vi inte heller
inom högern någonting emot. I detta
sammanhang vill jag för övrigt ta upp en
felreferering av reservationerna, som
handelsministern gjorde sig skyldig till.
I utlåtandet angående konkurrensbegränsande
åtgärder har vi från högerns sida
gått med på en utvidgning av näringsfrihetsrådets
befogenheter när det gäller
karteller och dylikt, som kan åsamka ocker.
Handelsministern har alltså inför
kammaren gjort ett felaktigt referat på
denna punkt, och jag tycker nog att
statsrådet bort läsa på litet bättre, så att
han sluppit göra det. I varje fall bör inte
denna tolkning av reservationen föras vidare.
Vårt förslag till begränsning innebär,
att bedömandet av skäligheten av
ett pris och framförandet av den saken
till Kungl. Maj:t inte skall få ske i andra
fall än då det föreligger ett kartellförhållande,
alltså inte vid oligopol o. d.

Till herr Elowsson vill jag alltså säga,
att det inte bara är spekulanterna man
vill komma åt med denna lagstiftning,
och den saken utvecklade ju för övrigt
handelsministern på ett alldeles utmärkt
sätt. Han menade att detta skall
ingå som ett ordinärt led i kampen mot
sådana krafter, som vill förstöra den nationalekonomiska
balansen. Det är vad
jag gissade på och misstänkte, och jag
tycker att man har fått en bekräftelse
på detta.

När herr Elowsson säger, att de generella
medel, som skulle kunna klara en
inflationsutveckling, inte verkar tillräckligt
snabbt vid hastigt påkommande
inflatoriska stegringar, stämmer det
kanske inte riktigt. I detta sammanhang
skall jag ta upp en fråga, som handelsministern
nämnde. Om vi tar Koreafal -

114

Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 em.

Förslag till allmän prisregleringslag m. m.
let, så är det väl inte en riktig beskrivning
när handelsministern säger, att vi
lyckades klara de utifrån kommande impulserna,
så att det inte blev så farligt
med dem. Det är i stället på det sättet,
att när det kommer en sådan där störning
utifrån, då griper den svenska prisregleringen
in, jag höll på att säga för
tidigt, och då stannar importen upp.
Man väntar, och sedan, när man inte
kan vänta längre utan skall göra stora
importinköp utifrån, har priserna stigit
ännu mer och måste accepteras. En sådan
utveckling har vi också haft erfarenhet
av.

Jag skulle nog för min del tro, att det
inte är en riktig skildring som herr
Elowsson ger, när han säger, att vi inte
tänkt på de ogynnsamma verkningarna
för konsumenterna genom prishöjningar
inom näringslivet. Jag har ju här menat,
att när ett företag höjer priserna för
mycket, så rättas de sakerna till mycket
lättare — och det har också skett —
än genom de prisbevarande åtgärder,
som en statlig reglering åstadkommer.
Att få en ändring till stånd på det sättet
tar mycket längre tid. Jag kan som ett
allmänt omdöme säga, att vi har kommit
in i ett mer konkurrenslivaktigt skede
under senare år. Jag tycker det blir
mer och mer markant. Detta är kanske
delvis en följd av de ändrade förhållandena
inom penningpolitiken och finanspolitiken,
som medför att företagen
måste passa på och bli litet hårdare för
egen del, så att de klarar konkurrensen.

Jag måste nog säga, att jag blev felrefererad
av herr Elowsson på en punkt.
Han påstår, att jag skulle ha sagt att
om det sutte en borgerlig regering, skulle
prisregleringslagen aldrig någonsin
bli satt i kraft. Jag ber att få taga herrar
stenografer till vittnen på att jag
aldrig yttrat detta, utan jag har sagt,
att en socialistisk regering skulle sätta
den i kraft för tidigt. Något mer har
jag inte sagt. Det är en för snabb slutsats
att dra den andra konsekvensen. Jag
skulle tro, att en borgerlig regering skulle
sätta lagen i kraft vid krig eller krigsfara,
men man skulle nog dra sig för att
ta på sig en stor del av de olägenheter,

som jag exemplifierade och som följer
med i prisregleringens spår.

Jag har inte tänkt att i detalj polemisera
mot herr Öhman, men han vände
sig mot mig och ville bestrida, att prisoch
kartellnämnden kan få stor makt.
Men, herr Öhman, om denna prisregleringslag
skall sättas i kraft, vilket man
måste räkna med, då blir det detta organ,
som skall taga hand om denna sak
och bli en ny priskontrollnämnd. Då får
den en stor makt. Det är detta som jag
syftar på. Jag syftar mer på detta än
på dess mera normala verksamhet enligt
konkurrensbegränsningslagen.

Om handelsministern hade varit inne
i kammaren och hört mitt anförande,
hade han kanske intonerat sitt anförande
på ett något annat sätt. Jag höll mig
för min del mest till att påvisa att man
inte utan en mängd olägenheter inför en
prisreglering. Jag har lagt upp det med
flit på det sättet. Jag har inte gjort något
sådant uttalande, att det inte skulle
vara till någon som helst nytta med
en prisreglering. Det är inte som löntagare
och allmänheten ofta tror, att
sätter man bara ett pris genom en statlig
myndighet, så blir det inga andra följder
än ett litet lägre pris. Jag har räknat
upp en lång rad både direkta och
indirekta kortsiktigt och långsiktigt verkande
följder, som man faktiskt måste
taga med i beräkningen och som till stor
del neutraliserar de eventuella nyttiga
verkningar, som kan följa med prisregleringen.

Jag är glad över att hela uppläggningen
av handelsministerns anförande var
moderat. Han talade för vad han kallade
en kompromiss. Det var, tycker jag, en
ganska stor nyansskillnad mellan hans
motivering och beskrivning och den
som presterades från herr Elowssons
sida. Jag tyckte, att det fanns en påtaglig
skillnad. Jag anser, att det var
tacknämligt att vi fått denna skildring.
Men jag fäste mig i denna vid ett uttryck,
nämligen att förslaget var ett resultat
av en kompromiss. Nu skulle jag
vilja fråga herr statsrådet, om den kompromiss,
som man kan säga att utredningens
förslag i sig självt innebär,

Onsdagen den 23 maj 1956 em.

Nr 19

115

verkligen följts helt och hållet. Är det
inte några små missförstånd vid propositionernas
utskrivning, som inte blivit
fullständigt tillrättalagda? Jag kan
tänka mig, att vad som står i statsutskottets
utlåtande nr 123, nederst på s. 37,
skulle vara ett försök till ett sådant tillrättaläggande
när det gäller pris- och
kartellnämndens befogenheter. Jag tycker
nog, att det är, som utskottet formulerat
det, någon liten oklarhet, och har
det nu varit en kompromiss, så är det
ganska viktigt, att den inte vid beslutets
fattande här i riksdagen följes och sedan
också tillämpas, ty annars blir det
naturligtvis inte lika inbjudande att vid
kommande tillfällen göra kompromisser.
Då kanske det hårdnar till något.
Jag skulle därför vilja fråga, om herr
statsrådet är i tillfälle att upplysa, om
kompromissen verkligen följts till alla
delar — det har ryktats att det skulle
finnas någon liten hake, som man alltför
ofullständigt rättat till; i varje fall
har det inte kommit fram någonting till
andra lagutskottet som tytt på att det
skulle ha blivit någon felskrivning i någon
av dessa propositioner.

Jag anser att man inte bör överskatta
konsumentupplysningen •— att överskatta
konsumentupplysning är detsamma
som att underskatta våra husmödrar, av
vilka en synnerligen stor procent är
ganska initierade och småfinurliga och
prismedvetna och säkerligen inte är utlämnade
så där utan vidare. Det har i
varje fall inte stått stilla på detta område,
och jag tror därför att man inte
bör pracka på dem alltför mycket råd
heller. Det kan bli på samma sätt som
under första och framför allt andra
världskriget, när de statliga myndigheterna
skickade ut en mängd råd till jordbrukarna
om hur de skulle bete sig. Det
var många av oss som resonerade på
samma sätt som den där rättaren på en
gård, som en grosshandlare köpt. När
grosshandlaren hade haft gården under
några år trodde han att han begrep sig
på hur jordbruk skulle skötas och började
utfärda order och direktiv till höger
och vänster. Till slut blev rättaren

Förslag till allmän prisregleringslag m. m.

en smula förargad och utbrast en dag:
»Ja, grosshandlaren, det vore rätt åt honom,
om en gjorde som han sade.» Det
kan bli så, att husmödrarna kan få för
många råd. Över huvud taget är det inte
bra att låta alla människor bli så omhändertagna
att de inte lär sig se sig för
själva. Fostra inte upp ett släkte, som
är inlindat i omvårdnad! Jag skulle tro
att det inte kan skada att komma med
vissa sammanställningar och anvisningar,
men låt det inte driva i väg för långt
så att det svenska släktet blir sämre än
andra nationer, som kanske kan klara
sig bättre själva.

Jag tror att herr statsrådet gjorde sig
skyldig till ytterligare ett felreferat, och
man bör vara litet noga i riksdagens
kamrar, när man refererar. Om inte civilministern
hindrar handelsministern
att höra på, skulle jag vilja säga att handelsministern
refererade fel, då han sade
att det bara var folkpartiet, som föreslagit
en begränsning av uppgiftsskyldigheten
när det gäller konsumentupplysningen.
Det är nämligen både högern
och folkpartiet som föreslagit detta och
vi bär ansett att det är onödigt att fordra
in upplysningar om alla möjliga saker,
som kan ligga till grund för ett bedömande
om det finns konkurrensbegränsning.

Inom utskottet har framhållits — om
jag till slut får nämna detta som en parentes
— att lagtexten var ganska verklighetsfrämmande
skriven på ett par ställen.
Det stod där bl. a., att man skulle
vara skyldig att skicka in inte bara
korrespondens utan även handelsböcker.
Vet ni vad handelsböcker är nu för
tiden? Det är inte böcker, utan därmed
avses skåp med kort och hålkort, som
tar upp hela väggar. Det är alltså svårt
att tänka sig att ett företag skulle skicka
in sitt hålkortssystem eller kortsystem
— det kan man ju inte begära. Vi
har inom utskottet kommit överens om
att detta inte heller var meningen, och
jag ville att man vid skrivningen något
mera skulle trycka på detta. Det förhåller
sig ju på det sättet, att det har skett
en utveckling även på kontorsområdet,

116

Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 em.

Förslag till allmän prisregleringslag m. m,
och det är därför inte möjligt att skicka
in allt sådant material, som har med
bokföring att göra.

Herr talman! Hur mycket vi än diskuterar
med varandra, blir det som vanligt
så, att här röstas efter på förhand
bestämda linjer. Det kan därför synas
vara bortkastat att ägna sig åt att polemisera
ytterligare. Dessutom är det väl
så, att vi inte alltid här i första kammaren
behöver göra på samma sätt som
man mestadels gör i andra kammaren,
där inte en stavelse får förbli oemotsagd
— det är lika bra att de olika
åsiktsriktningarna för fram sina meningar
och att ledamöterna sedan får ta
dem under bedömande.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag förstår så väl, att
herr Mannerskantz helst skulle se att jag
nu undvek att gå upp i debatten, och
efter de långa anföranden i två omgångar,
som herr Mannerskantz hållit här i
kammaren, skulle jag kanske ur kammarens
ledamöters synpunkt göra klokt
i att inte förlänga denna diskussion. Jag
skall emellertid i stället vara ytterligt
kortfattad.

Herr Mannerskantz riktade en direkt
anklagelse till mig för felreferat, och
jag vill inte att detta skall stå oemotsagt
— herr Mannerskantz får förlåta mig
min ambition i detta hänseende. Herr
Mannerskantz sade bland annat att högern
varit med om en utvidgning av lagstiftningen
om konkurrensbegränsning.
Ja, men endast i ett litet hänseende har
högern varit med, och det är när det gäller
införandet av bestämmelser om
högstpris. Jag vill inte ta kammarens tid
i anspråk med en debatt i denna fråga,
eftersom den inte tidigare berörts i diskussionen.
Däremot hade herr Mannerskantz
fel när han sade, att högern inte
motsätter sig åtgärder emot karteller.
Nej, det gör inte högern, men karteller
omfattas, herr Mannerskantz, redan av
den nuvarande lagstiftningen. Jag undrar
sålunda, om det är herr Mannerskantz
eller jag som läser fel. Jag låter
i varje fall med fullt förtroende kammaren
avgöra den saken.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Herr Mannerskantz fortsätter
att spinna på den där tråden att
prisregleringarna har hejdat prissänkningarna.
När man så envist som man
gör från högerns sida håller på detta
både i riksdagsdebatten och i pressdebatten,
tycker jag att man skulle kunna
komma fram med några exempel på i
vilka fall detta har inträffat. Jag har inte
sett någon sådan redovisning, och jag
tvivlar på att man över huvud taget kan
förebringa en dylik. Däremot har det ju
gång efter annan visat sig, att vid sådana
tillfällen när man har släppt varupriserna
fria, har detta mycket ofta resulterat
i prishöjning. Att sådana prishöjningar
förekommer i mindre omfattning
praktiskt taget överallt är en sak,
som jag anser mig ha fått bekräftad genom
ett litet klipp ur en borgerlig tidning
i lördags. Där skriver man på familj
espalten, att det har kommit en ny
sorts skjorta i handeln. Man fortsätter:
»Men se upp med priserna! Vi hade det
nöjet att häromdagen inköpa en skjorta
för 32 kr. i en av Stockholms största
herrekiperingar. Men litet längre ner på
samma gata passerade vi en annan herrekiperings
skyltlådor. Där kostade skjortorna
37:50.» Det var alltså en höjning
med 5 kronor 50 öre för samma skjorta
på bara litet avstånd från den första
affären. Nog visar väl ändå detta, att det
finns en vilja hos en del affärsmän att
höja priserna på varorna, och vi kan
vara tämligen övertygade om att man
gör det i större utsträckning, ju mindre
priserna kontrolleras. Under sådana
förhållanden och med hänsyn till det
oerhört rikhaltiga varusortiment, som vi
har för närvarande och vars priser det
säkerligen är omöjligt för alla husmödrar
att följa, är det väl inte så underligt,
om man försöker dels bromsa prishöjningarna
på varorna i den utsträckning
man kan göra det, dels också tala
om vad de olika varorna är värda för
att på det sättet hjälpa konsumenterna
att få mesta möjliga för sina pengar.

Sedan bör vi inte glömma att förekomsten
av en priskontroll också har en
rent psykologisk verkan. Vilken vara än

Onsdagen den 23 maj 1956 em.

Nr 19

117

affärsmännen eller företagarna säljer så
blir de, om de har den bestämda känslan
att ha ett vakande öga över sig, inte
lika benägna att utsätta sig för risken
att bli avslöjade för att de tar för mycket
betalt för varorna, utan de kommer
då att hålla prishöjningarna tillbaka.

Eftersom herr Mannerskantz sade att
jag hade felrefererat honom beträffande
en borgerlig regerings villighet att sätta
en sådan här prislag i kraft så beklagar
jag att jag gjorde detta, men det berodde
på att sorlet i kammaren gjorde att jag
inte rätt uppfattade herr Mannerskantz.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av de därunder förekomna
yrkandena propositioner komme
att framställas särskilt beträffande varje
punkt av utskottets i det nu förevarande
utlåtandet gjorda hemställan.

I fråga om punkten A, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats l:o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o) att
det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Sunne m. fl. vid
punkten avgivna reservationen; samt
3:o), av herr öhman, att utskottets hemställan
skulle bifallas med den ändring,
att de i 1 § tredje stycket i förslaget till
allmän prisregleringslag förekommande
orden »Har av annan orsak uppkommit
betydande fara för allvarlig stegring av
allmänna prisläget inom riket» utbyttes
mot »Finnes eljest fara för prisstegring
inom riket eller befinnes det möjligt att
sänka priserna på varor eller tjänster,
vilka är av betydelse för konsumtion
och prisbildning».

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering,
i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits godkännande
av det förslag, som innefattades i
herr Sunnes in. fl. reservation, uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Förslag till allmän prisregleringslag m. m.

Den som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 34 punkten
A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Sunne m. fl. vid
punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Mannerskantz begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 96;

Nej — 40.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de rörande punkten B förekomna
yrkandena propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Mannerskantz
och fröken Wetterström vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 34 punkten
B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Mannerskantz
och fröken Wetterström vid punkten avgivna
reservationen.

118

Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 em.

Ang. utvidgad lagstiftning om motverkande av konkurrensbegränsning m. m.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Mannerskantz begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 120;

Nej — 12.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten C hemställt.

Ang. utvidgad lagstiftning om motverkande
av konkurrensbegränsning m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 35, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 25 september
1953 (nr 603) om motverkande
i vissa fall av konkurrensbegränsning inom
näringslivet m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 23 mars 1956 dagtecknad
proposition, nr 148, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den
25 september 1953 (nr 603) om motverkande
i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet;

2) lag om uppgiftsskyldighet rörande
pris- och konkurrensförhållanden; samt

3) lag angående ändrad lydelse av 20 §
lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar
i rätten att utbekomma
allmänna handlingar.

Kungl. Maj:ts förslag innebar bland
annat, att lagen den 25 september 1953
om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet, en -

ligt vilken förhandling inför näringsfrihetsrådet
för att undanröja skadlig verkan
av konkurrensbegränsning nu kunde
ske blott då konkurrensbegränsningen
utgjordes av kartell eller monopol eller
vad därmed jämställdes, skulle ändras
så att näringsfrihetsombudsmannen
och näringsfrihetsrådet finge befogenhet
att ingripa mot skadlig verkan av alla
slag av konkurrensbegränsning. Vidare
hade föreslagits att lagen, som nu icke
stadgade annan form för ingripande än
förhandling inför näringsfrihetsrådet,
skulle kompletteras med rätt för Kungl.
Maj:t att, då den skadliga verkan av en
konkurrensbegränsning innebure att
visst pris vore uppenbart för högt med
hänsyn till kostnaderna och övriga omständigheter,
på hemställan av näringsfrihetsrådet
förordna om högsta pris för
en tid av högst ett år.

I förslaget till lag om uppgiftsskyldighet
rörande pris- och konkurrensförhållanden
var 3 § så lydande:

Företagare åligger att till myndighet
som Konungen bestämmer efter anmaning
lämna uppgift om sådan i aninaningen
närmare angiven konkurrensbegränsning,
som berör hans verksamhet
och har avseende på pris-, produktions-,
omsättnings- eller transportförhållanden
i riket, samt i övrigt om priser, intäkter,
kostnader, vinster och andra förhållanden
av beskaffenhet att inverka på
prisbildningen.

I samband med propositionen hade
utskottet förehaft fyra i anledning av
densamma väckta motioner, nämligen
motionerna i första kammaren nr 578
av herrar Ohlon och Lindblom och nr
579 av herr Ewerlöf m. fl. samt motionerna
i andra kammaren nr 759 av herr
Hjalmarson m. fl. och nr 760 av herr
Ohlin m. fl.

I de likalydande motionerna 1:579
och II: 759 hade hemställts, att riksdagen
måtte

1) avslå förslaget till utvidgning av lagen
den 25 september 1953 (nr 603) om
motverkande i vissa fall av konkurrens -

Onsdagen den 23 maj 1956 em.

Nr 19

119

Ang. utvidgad lagstiftning om motverkande av konkurrensbegränsning m. m.

begränsning inom näringslivet i vad denna
avsåge en utvidgning av näringsfrihetsrådets
befogenheter att till förhandling
upptaga konkurrensbegränsningar;

2) antaga förslaget om införande av
en högstprisbestämmelse av »ockernatur»
i samma lag endast för sådana fall
av konkurrensbegränsning, som vore att
betrakta såsom kartell- eller monopolfall; 3)

antaga förslaget till lag om uppgiftsskyldighet
rörande pris- och konkurrensförhållanden
med den ändring,
att 3 § uppdelades på två paragrafer,
den ena avseende förutsättningarna för
utförandet av särskilda undersökningar
rörande konkurrensbegränsande företeelsers
samhällsekonomiska verkningar
och den andra avseende övrig uppgiftsskyldighet.

I de likalydande motionerna 1:578
och 11:760 hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att 3 § lagen om uppgiftsskyldighet
rörande pris- och konkurrensförhållanden
skulle erhålla följande
lydelse: »Företagare åligger att
till myndighet som Konungen bestämmer
efter anmaning lämna uppgift om
sådan i anmaningen närmare angiven
konkurrensbegränsning, som berör hans
verksamhet och har avseende på pris-,
produktions-, omsättnings- eller transportförhållanden
i riket, och om priser,
intäkter, kostnader, vinster och andra
förhållanden där särskild anledning
finns att räkna med förekomsten av
konkurrensbegränsning samt i övrigt efter
anmaning lämna uppgifter rörande
priser som anses erforderliga för konsumentupplysningsverksamhet.
»

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen, med bifall till förevarande
proposition, nr 148, och med
avslag å motionerna 1:579 och 11:759,
såvitt propositionen och motionerna avsåge
förslag till lag angående ändring i
lagen den 25 september 1953 (nr 603)
om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet, måtte
för sin del antaga nämnda lagförslag;

B. att riksdagen, med bifall till förevarande
proposition och med avslag å
motionerna 1:578 och 11:760 samt I:
579 och II: 759, såvitt propositionen och
motionerna avsåge förslag till lag om
uppgiftsskyldighet rörande pris- och
konkurrensförhållanden, måtte för sin
del antaga nämnda lagförslag; samt

C. att riksdagen, med bifall till förevarande
proposition, såvitt gällde förslag
till lag angående ändrad lydelse av
20 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om
inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar, måtte för sin del
antaga nämnda lagförslag.

Reservationer hade anmälts

I. vid utskottets hemställan under A
av herr Mannerskantz och fröken Wetterström,
vilka ansett, att utskottets motivering
bort hava den ändrade lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte — med förklaring att riksdagen
i anledning av motionerna I: 579 och II:
759 funnit viss ändring böra vidtagas
i det genom propositionen framlagda
förslaget till lag angående ändring i lagen
den 25 september 1953 (nr 603) om
motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet — för sin
del antaga i reservationen infört förslag
till lag angående ändring i lagen
den 25 september 1953 (nr 603) om motverkande
i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet;

II. vid utskottets hemställan under B
av herrar Sunne, Mannerskantz, Åkesson
och Jacobsson i Tobo, fru Sandström
samt fröken Wetterström, vilka ansett,
att utskottets motivering bort erhålla
den ändrade avfattning, reservationen
visade, och avslutas med eu hemställan,
att riksdagen måtte — med avslag å motionerna
I: 579 och II: 759, såvitt nu vore
i fråga, och med förklaring att riksdagen
i anledning av motionerna 1:578
och II: 760 funnit viss ändring böra vidtagas
i förslaget till lag om uppgiftsskyldighet
rörande pris- och konkurrensförhållanden
—- för sin del antaga
förslaget med den ändringen, att 3 §

120 Nr 19 Onsdagen den 23 maj 1956 em.

Ang. utvidgad lagstiftning om motverkande av konkurrensbegränsning m. m.

erhölle följande ändrade lydelse. »Företagare
åligger att till myndighet som
Konungen bestämmer efter anmaning
lämna uppgift dels om sådan i anmaningen
närmare angiven konkurrensbegränsning,
som berör hans verksamhet
och har avseende på pris-, produktions-,
omsättnings- eller transportförhållanden
i riket, dels om priser, intäkter, kostnader,
vinster och andra förhållanden,
där särskild anledning finns att räkna
med förekomsten av konkurrensbegränsning
och dels om priser där uppgifterna
anses erforderliga för konsumentupplysningsverksamhet.
»

Herr SUNNE (fp):

Jag ber att få yrka bifall till den vid
ut skottsutlåtandet fogade reservationen
II, avseende utskottets hemställan under
B.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Jag ber att få under
punkt A yrka bifall till reservation
nr I.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att med anledning
av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt rörande
varje punkt av utskottets hemställan.

Sedermera gjorde herr talmannen jämlikt
de i fråga om punkten A förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet i nämnda punkt hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Mannerskantz och fröken Wetterström
vid punkten avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter

given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 35 punkten
A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Mannerskantz
och fröken Wetterström vid punkten
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

I fråga om punkten B, yttrade nu vidare
herr talmannen, hade yrkats dels
att vad utskottet hemställt skulle bifallas,
dels ock att kammaren skulle antaga
det förslag, som innefattades i den av
herr Sunne m. fl. vid punkten avgivna
reservationen.

Herr Mannerskantz begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 35 punkten
B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Sunne m. fl. vid
punkten avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Mannerskantz begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Onsdagen den 23 maj 1956 em.

Nr 19

121

Ja
Nej

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i punkten C.

Ang. inrättande av en statens pris- och
kartellnämnd m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 123, i anledning av Kungl.
Maj ds propositioner angående dels inrättande
av en statens pris- och kartellnämnd
m. m., dels ock anslag till kommerskollegium
samt statens handels- och
industrikommission jämte i ämnet väckta
motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 97, hade Kungl. Majd, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden för
den 23 februari 1956, föreslagit riksdagen
att

I. godkänna, att en statens pris- och
kartellnämnd inrättades den 1 januari
1957 i huvudsaklig överensstämmelse
med av departementschefen i berörda
statsrådsprotokoll framlagt förslag;

II. bemyndiga Kungl. Majd att, i enlighet
med av departementschefen framlagda
förslag, med tillämpning tills vidare
från och med den 1 januari 1957
dels fastställa personalförteckning för
statens pris- och kartellnämnd, dels ock
vidtaga ändringar i personalförteckningen
för ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor; III.

godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för statens prisoch
kartellnämnd, att tillämpas under
tiden 1 januari—30 juni 1957;

IV. godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för ombudsmannaämbetet
för näringsfrihetsfrågor, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1956/57;

V. under riksstatens tionde huvudtitel
för budgetåret 1956/57 såsom förslagsanslag
anvisa till

a) Statens pris- och kartellnämnd: Avlöningar
661400 kronor;

b) Statens pris- och kartellnämnd:
Omkostnader 150 000 kronor;

c) Näringsfrihetsrådet: Avlöningar

89 000 kronor;

d) Näringsfrihetsrådet: Omkostnader
9 200 kronor;

e) Ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor:
Avlöningar 178 500 kronor; f)

Ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor:
Omkostnader 19 200 kronor; g)

Statens priskontrollnämnd: Avlöningar
679 500 kronor;

h) Statens priskontrollnämnd: Omkostnader
159 500 kronor;

i) Avvecklingskostnader för statens
priskontrollnämnd 180 000 kronor;

j) Kostnader för statens upplysningsbyrå
160 000 kronor.

Därjämte hade Kungl. Majd i en till
riksdagen avlåten proposition, nr 103,
under åberopande av bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över handelsärenren
för den 23 februari 1956, föreslagit
riksdagen att

I. godkänna av departementschefen
framlagt förslag om överflyttning av vissa
arbetsuppgifter från statens handelsoch
industrikommission till kommerskollegium; II.

bemyndiga Kungl. Maj:t att, i enlighet
med av departementschefen framlagda
förslag, dels fastställa personalförteckning
för kommerskollegium, att
tillämpas tills vidare under tiden 1 juli
-—31 december 1956, dels ock i personalförteckningen
vidtaga ändringar att
gälla tills vidare från och med den 1 januari
1957;

III. godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för kommerskollegium,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1956/57;

IV. för budgetåret 1956/57 under tionde
huvudtiteln såsom förslagsanslag anvisa
till

Ang. inrättande av en statens pris- och kartellnämnd m. m.
95;

40.

122

Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 em.

Ang. inrättande av en statens pris- och kartellnämnd m. m.

a) Kommerskollegium: Avlöningar

2 744 300 kronor;

b) Kommerskollegium: Omkostnader
562 900 kronor;

c) Statens handels- och industrikommission:
Avlöningar 1 000 000 kronor;

d) Statens handels- och industrikommission:
Omkostnader 125 000 kronor.

Utskottet hade till behandling förehaft
följande motioner i anledning av propositionen
nr 97 angående inrättande av
en statens pris- och kartellnämnd m. m.,
nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Strand m. fl. (1:530) och den andra
inom andra kammaren av herrar Gustafsson
i Stockholm och Henriksson
(II: 686);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Birke m. fl. (I: 531) och den andra inom
andra kammaren av herr Hjalmarson
m. fl. (II: 687);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Ohlon och Sundelin (1:551) och
den andra inom andra kammaren av
herr Ohlin m. fl. (11:715);

dels en inom andra kammaren av herrar
Hagberg och Holmberg väckt motion
(11:714), vari hemställts, att riksdagen,
med bifall i övrigt till Kungl.
Maj:ts proposition nr 97, måtte besluta
att uttala, att statens pris- och kartellnämnd
borde erhålla sådana befogenheter,
som gåve styrelsen möjlighet till
självständigt ingripande, exempelvis införande
av prisstopp för vissa varuslag,
beordrande av prissänkningar etc., samt
att bemyndiga Kungl. Maj:t att utfärda
erforderliga föreskrifter härför;

dels ock en inom andra kammaren av
herr Dahlén väckt motion (II: 716).

Vidare hade utskottet till behandling
förehaft följande motioner i anledning
av propositionen nr 103 angående anslag
till kommerskollegium samt statens
handels- och industrikommission, nämligen -

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Birke m. fl. (I: 532) och den andra inom
andra kammaren av herr Hjalmarson
m. fl. (II: 688);

dels nyssnämnda båda likalydande
motioner I: 551 av herrar Ohlon och
Sundelin och II: 715 av herr Ohlin m. fl.;

dels ock en inom andra kammaren av
herr Kollberg väckt motion (11:685).

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte

I. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna 1:531
och II: 687, I: 532 och II: 688, I: 551 och
II: 715, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, samt II: 714 godkänna, att
en statens pris- och kartellnämnd inrättades
den 1 januari 1957 i huvudsaklig
överensstämmelse med det av departementschefen
i statsrådsprotokollet över
handelsärenden för den 23 februari 1956
framlagda förslaget;

II. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I:
531 och II: 687, I: 551 och II: 715, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga,
samt I: 530 och II: 686

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, i enlighet
med det i berörda statsrådsprotokoll
framlagda förslaget, med tillämpning
tills vidare från och med den 1 januari
1957 fastställa personalförteckning
för statens pris- och kartellnämnd;

b) godkänna i utlåtandet införd avlöningsstat
för statens pris- och kartellnämnd,
att tillämpas under tiden 1 januari—30
juni 1957;

c) för budgetåret 1956/57 under tionde
huvudtiteln till Statens pris- och kartellnämnd:
Avlöningar anvisa ett förslagsanslag
av 661 400 kronor;

d) för budgetåret 1956/57 under tionde
huvudtiteln till Statens pris- och kartellnämnd:
Omkostnader anvisa ett förslagsanslag
av 150 000 kronor;

III. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 531

Onsdagen den 23 maj 1956 em. Nr 19 123

Ang. inrättande av en statens pris- och kartellnämnd m. m.

lämpas tills vidare under tiden 1 juli

och II: 687, såvitt nu vore i fråga, samt
II: 716

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, i enlighet
med det av departementschefen i
statsrådsprotokollet framlagda förslaget,
med tillämpning tills vidare från och
med den 1 januari 1957, vidtaga ändringar
i personalförteckningen för ombudsmannaämbetet
för näringsfrihetsfrågor; b)

godkänna i utlåtandet införd avlöningsstat
för ombudsmannaämbetet för
näringsfrihetsfrågor, att tillämpas tills
vidare från och med budgetåret 1956/
57;

c) för budgetåret 1956/57 under tionde
huvudtiteln till Ombudsmannaämbetet
för näringsfrihetsfrågor: Avlöningar
anvisa ett förslagsanslag av 178 500 kronor; IV.

för budgetåret 1956/57 under tionde
huvudtiteln såsom förslagsanslag anvisa
till

a) Näringsfrihetsrådet: Avlöningar

89 000 kronor;

b) Näringsfrihetsrådet: Omkostnader
9 200 kronor;

c) Ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor:
Omkostnader 19 200 kronor; d)

Statens priskontrollnämnd: Avlöningar
679 500 kronor;

e) Statens priskontrollnämnd: Omkostnader
159 500 kronor;

f) Avvecklingskostnader för statens
priskontrollnämnd 180 000 kronor;

g) Kostnader för statens upplysningsbvrå
160 000 kronor;

V. godkänna det av departementschefen
i statsrådsprotokollet över handelsärenden
för den 23 februari 1956 framlagda
förslaget om överflyttning av vissa
arbetsuppgifter från statens handelsoch
industrikommission till kommerskollegium; VT.

bemyndiga Kungl. Maj:t att, i enlighet
med i berörda statsrådsprotokoll
framlagda förslag, fastställa personalförteckning
för kommerskollegium, att till -

■—31 december 1956;

VII. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna 1: 532
och 11:688, 1:551 och 11:715 samt II:
685, samtliga motioner såvitt nu vore i
fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, i enlighet
med av departementschefen i berörda
statsrådsprotokoll framlagda förslag,
i personalförteckningen för kommerskollegium
vidtaga ändringar, att
gälla tills vidare från och med den 1 januari
1957;

b) godkänna i utlåtandet införd avlöningsstat
för kommerskollegium, att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1956/57;

c) för budgetåret 1956/57 under tionde
huvudtiteln till Kommerskollegium:
Avlöningar anvisa ett förslagsanslag av
2 744 300 kronor;

d) för budgetåret 1956/57 under tionde
huvudtiteln till Kommerskollegium:
Omkostnader anvisa ett förslagsanslag
av 562 900 kronor;

VIII. för budgetåret 1956/57 under
tionde huvudtiteln anvisa till

a) Statens handels- och industrikommission:
Avlöningar ett förslagsanslag
av 1 000 000 kronor;

b) Statens handels- och industrikommission:
Omkostnader ett förslagsanslag
av 125 000 kronor;

IX. avslå motionerna I: 551 och II:
715, i vad de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj :t med anhållan om utredning av
frågan om insamling av de primäruppgifter
angående priser m. m., som erfordrades
för utredningsarbetet rörande
pris- och konkurrensbegränsningsspörsmål; X.

avslå motionerna 1:551 och II:
715, i vad de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj:t med anhållan om utredning av
frågan om organisationen av priskontrollen
för det fall, då den allmänna
prisregleringslagen trädde i tillämpning;

XI. avslå motionerna 1:551 och II:
715, i vad de avsåge skrivelse till Kungl.

124

Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 em.

Ang. inrättande av en statens pris- och kartellnämnd m. m.

Maj :t med anhållan, att Kungl. Maj :t vid
utfärdandet av instruktion för kommerskollegiets
råd i pris- och kartellärenden
samt för det i kommerskollegium
ingående utredningsinstitutet för prisoch
kartellfrågor måtte beakta vad i
nämnda motioner anförts beträffande
uppgiftsinsamlingens syfte och omfattning.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Svärd, Skoglund i Dover
storp och Hjalmarson, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava den
ändrade lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under I—-III och
VII hemställa, att riksdagen måtte

I. med bifall till motionerna 1:531
och II: 687 och I: 532 och II: 688, i anledning
av motionerna 1:551 och II:
715, samtliga motioner såvitt nu vore i
fråga, samt med avslag å motionen II:
714 avslå Kungl. Maj:ts förslag om inrättandet
av en statens pris- och kartellnämnd
samt besluta, att till kommerskollegium
skulle knytas en kartelloch
en prisbyrå med en rådgivande
nämnd i överenssstämmelse med vad i
reservationen förordats;

II. med bifall till motionerna 1:531
och II: 687 samt I: 551 och II: 715, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga,
samt med avslag å motionerna I: 530
och 11:686 avslå Kungl. Maj:ts förslag
om

a) bemyndigande för Kungl. Maj:t att,
med tillämpning tills vidare från och
med den 1 januari 1957, fastställa personalförteckning
för statens pris- och
kartellnämnd;

b) godkännande av avlöningsstat för
statens pris- och kartellnämnd, att tilllämpas
under tiden 1 januari—30 juni
1957;

c) beviljande av anslag till Statens
pris- och kartellnämnd: Avlöningar;

d) beviljande av anslag till Statens
pris- och kartellnämnd: Omkostnader;

III. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag,
med bifall till motionerna 1:531

och II: 687, såvitt nu vore i fråga, samt
med avslag å motionen II: 716

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, i enlighet
med av departementschefen i berörda
statsrådsprotokoll och av reservanterna
framlagda förslag, vidtaga ändringar
i personalförteckningen för ombudsmannaämbete!
för näringsfrihetsfrågor; b)

godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för ombudsmannaämbetet
för näringsfrihetsfrågor, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1956/57;

c) för budgetåret 1956/57 under tionde
huvudtiteln till Ombudsmannaämbetet
för näringsfrihetsfrågor: Avlöningar
anvisa ett förslagsanslag av 150 500 kronor; VII.

i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och motionerna 1:551 och 11:715
och II: 685 samt med bifall till motionerna
I: 532 och II: 688, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, i enlighet
med av departementschefen i berörda
statsrådsprotokoll och av reservanterna
framlagda förslag, i personalförteckningen
för kommerskollegium
vidtaga ändringar, att gälla tills vidare
från och med den 1 januari 1957;

b) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för kommerskollegium, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1956/57;

c) för budgetåret 1956/57 under tionde
huvudtiteln till Kommerskollegium:
Avlöningar anvisa ett förslagsanslag av
3 157 800 kronor;

d) för budgetåret 1956/57 under tionde
huvudtiteln till Kommerskollegium:
Omkostnader anvisa ett förslagsanslag
av 652 900 kronor;

b) av herrar Axel Andersson, Aastrup,
Jacobsson, Ståhl, Nihlfors och Löfroth
samt fröken Ager, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla den ändrade
avfattning, som i denna reservation
angivits, samt att utskottet bort un -

Onsdagen den 23 maj 1956 em.

Nr 19

125

Ang. inrättande av en statens pris- och kartellnämnd m. m.

der I, II, VII och IX—XI hemställa, att
riksdagen måtte

I. med bifall till motionerna I: 551 och
II: 715, i anledning av motionerna I: 531
och 11:687, 1:532 och 11:688, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, samt
med avslag å motionen II: 714 avslå
Kungl. Maj:ts förslag om inrättandet av
en statens pris- och kartellnämnd samt
besluta, att till kommerskollegium skulle
knytas ett utredningsinstitut, omfattande
en kartell- och en prisbyrå samt
ett kommerskollegiets råd i pris- och
kartellärenden i överensstämmelse med
vad reservanterna förordat;

II. med bifall till motionerna 1:531
och II: 687 samt I: 551 och II: 715, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, samt
med avslag å motionerna I: 530 och II:
686 avslå Kungl. Maj:ts förslag om

a) bemyndigande för Kungl. Maj:t att,
med tillämpning tills vidare från och
med den 1 januari 1957, fastställa personalförteckning
för statens pris- och
kartellnämnd;

b) godkännande av avlöningsstat för
statens pris- och kartellnämnd, att tilllämpas
under tiden 1 januari —30 juni
1957;

c) beviljande av anslag till Statens
pris- och kartellnämnd: Avlöningar;

d) beviljande av anslag till Statens
pris- och kartellnämnd: Omkostnader;

VII. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och motionerna I: 532 och II: 688
samt med bifall till motionerna I: 551
och II: 715 och II: 685, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga,

b) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för kommerskollegium, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1956/57;

c) för budgetåret 1956/57 under tionde
huvudtiteln till Kommerskollegium: Avlöningar
anvisa ett förslagsanslag av
3 304 300 kronor;

d) för budgetåret 1956/57 under tionde
huvudtiteln till Kommerskollegium:
Omkostnader anvisa ett förslagsanslag av
712 900 kronor;

IX. med bifall till motionerna I: 551
och II: 715, såvitt nu vore i fråga, i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
utredning av frågan om insamling av de
primäruppgifter angående priser m. m.,
som erfordrades för utredningsarbetet
rörande pris- och konkurrensbegränsningsspörsmål; X.

med bifall till motionerna I: 551
och II: 715, såvitt nu vore i fråga, i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
utredning av frågan om organisationen
av priskontrollen för det fall, då den
allmänna prisregleringslagen trädde i
tillämpning;

XI. med bifall till motionerna I: 551
och II: 715, såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t vid utfärdandet av instruktion för
kommerskollegiets råd i pris- och kartellärenden
samt för det i kommerskollegium
ingående utredningsinstitutet för
pris- och kartellfrågor måtte beakta vad
reservanterna anfört beträffande uppgiftsinsamlingens
syfte och omfattning.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Detta ärende innefattar
ju de så kallade organisatoriska konsekvenserna
av de två frågor vi nyss
avgjort, vilka framkallat så mycken vältalighet
i kammaren. Det finns ingen anledning
att spä på denna vältalighet ytterligare.
Även om det skulle vara mycket
lockande i och för sig att resonera
med herr öhman om vad länkar till arbandsur
egentligen skall kosta och vad
de kostar, eller vilken social orättvisa
som begås mot herr Öhman genom prissättningen
på gökur. Den reaktion, som
dessa hans uppgifter framkallar från
min sida, kan sammanfattas i ett citat
av en amerikansk detektivromanförfat -

126

Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 em.

Ang. inrättande av en statens pris- och kartellnämnd m. m.

tarinna, som en gång sade, att det är
ingen svårighet att lämna felaktiga uppgifter,
men det fordras bildning för att
bli statistiker. Herr Öhman är en bildad
man.

Den ståndpunkt, till vilken man kommer
i den organisatoriska frågan, är
naturligtvis avhängig av de uppgifter
man tillämnar den lagstiftning organisationen
skall syssla med. Vi kan efter
herr statsrådet Langes anförande här
bara konstatera, att det föreligger en bestämd
skillnad i uppfattning mellan herr
Lange och företrädarna för högerpartiet.
Herr Lange tror på ingripanden av det
slag, som han kallar ingripanden mot
konkurrensbegränsningar. Herr Lange
tror, ehuru med vacklande tro, på priskontrollen.
Vi gör det inte.

Att ge sig in på ett ytterligare meningsutbyte
på denna punkt tjänar som
sagt ingenting till. Jag bara skall erinra
om den naturligtvis alldeles ovidkommande
omständigheten, att i Schweiz
sjönk förra året konsumentprisindex.
Schweiz har icke någon form av priskontroll.
Vad som hände med konsumentpriserna
i Sverige, där vi hade något
slags priskontroll, överlämnar jag
med varm hand åt herr statsrådet och
chefen för handelsdepartementet att närmare
beskriva.

Vår ståndpunkt i sakfrågan har lett
oss fram till vår ståndpunkt i organisationsfrågan.
Den kan kortast sammanfattas
så, att vi inte är beredda att gå
med på ett nytt ämbetsverk. Vi är
däremot beredda att gå med på en
viss förstärkning av personalen inom
kommerskollegium, så att kommerskollegium
kan sköta det som skall skötas.

Under hänvisning till denna, i intet
avseende — vilket jag förmodar kammaren
sätter värde på — uttömmande
motivering, anhåller jag, herr talman, att
få yrka bifall till den reservation vid
detta betänkande, som avgivits av herrar
Svärd, Skoglund i Doverstorp och
Hjalmarson.

Herr AASTRUP (fp):

Herr talman! Efter den långa debatt
vi haft i denna fråga skall jag i likhet

med herr Svärd försöka vara mycket
kortfattad. Jag skall endast ställa några
yrkanden och begränsa motiveringarna
i möjligaste mån.

Det föreligger här två reservationer
i fråga om organisationen, en från högern
och en från folkpartiet, och i båda
reservationerna går man emot ett nytt
ämbetsverk. Skillnaden mellan högerreservationen
och folkpartireservationen
ligger väl i huvudsak däri, att högern
vill spara något mera på organisationen
än folkpartiet. Vi har för vår del accepterat
det förslag, som framlagts av kommerskollegium,
och anser att man med
hänsyn till effektiviteten inte bör underskrida
den anslagssumma som kommerskollegium
ansett nödvändig.

Vi folkpartireservanter menar därför
att de skäl, som departementschefen
framlagt för att bryta ut denna del av
verksamheten från kommerskollegium,
inte är bärande, utan föreslår att den
nuvarande monopolutredningsbyrån och
avdelningen för analys av pris- och
marknadsförhållanden inom kommerskollegium
bygges ut för de nya uppgifterna.
Dessa utbyggda grenar bör sammanslås
till ett institut inom kommerskollegium,
som vi föreslår skulle kallas
utredningsinstitutet för pris- och kartellfrågor.
Det skulle arbeta på två byråer,
en för prisfrågor och en för kartellfrågor.
Givetvis måste det till en viss
personalförstärkning, men vi är övertygade
om att med lika hög grad av effektivitet
innebär vårt förslag en bättre
lösning än Kungl. Maj:ts, och dessutom
uppnås betydande besparingsmöjligheter.

Herr talman! Jag yrkar alltså i detta
avseende bifall till den av herr Axel
Andersson in. fl. avgivna reservationen.

Under punkterna 9 och 10 i folkpartireservationen
har framställts två andra
yrkanden, till vilka jag skall be, herr
talman, att få yrka bifall.

Det gäller i det ena fallet en utredning
om frågan om insamling av de
primäruppgifter som erfordras för de
utredningar som skall verkställas rörande
frågor om konkurrensbegränsningar.
Propositionen förutsätter att priskon -

Onsdagen den 23 maj 1956 em.

Nr 19

127

Ang. inrättande av en statens pris- och kartellnämnd m. m.

trollnämndens nuvarande fältorganisation,
som består av särskilda priskontor
vid länsstyrelserna med sammanlagt ett
trettiotal tjänstemän, skall bibehållas. En
del remissinstanser har ifrågasatt om inte
dessa uppgifter kunde insamlas dels
genom statistiska centralbyrån och dels
direkt av utredningsorganet från företagarna.
Vi anser att denna sak borde
närmare utredas. Det gäller både mycket
folk och mycket pengar.

Kungl. Maj:t har vidare föreslagit att
pris- och kartellnämnden skall fungera
som ett nytt priskontrollorgan, om den
allmänna prisregleringslagen skulle komma
att tillämpas. Det förefaller olämpligt
att tilldela detta organ, som under
normala förhållanden skall vara ett utredande
sådant, en dylik uppgift som
måste allvarligt påverka näringslivets
inställning till denna myndighet, eftersom
den ett, tu, tre kan omvandlas till
ett organ som skall reglera priserna och
förhandla om dem.

Herr talman! Jag skall be att få yrka
bifall till den av herr Axel Andersson
in. fl. framställda reservationen.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! De närmast föregående
ärade talarna har varit förebildligt kortfattade
i sina yttranden. Jag skall försöka
iakttaga samma begränsning.

Under den debatt, som förekommit
här förut i dag, påpekade en talare, jag
tror det var herr Mannerskantz, det
egendomliga i departementschefens och
utskottets principiella utgångsställning.
Båda parterna har starkt understrukit
nödvändigheten av att försiktighet iakttages
när det gäller att inrätta nya ämbetsverk.
Men sedan man gjort denna
platoniska förklaring, går man lös på att
inrätta ett nytt permanent ämbetsverk.

Ett annat faktum, som jag tror också
har belysts under debatten förut, är
att det nya organet inte bara skall vara
ett utredande organ, såsom de sakkunniga
hade tänkt sig, utan det skulle få
betydligt större befogenheter än så. Departementschefen
har ju sagt ifrån, att
det skulle vara det nya ämbetsverket

obetaget att hos andra myndigheter eller
Kungl. Maj:t göra de framställningar,
innefattande meningsyttringar med
förslag till åtgärder, som dess ledning
finner av omständigheterna påkallade.

Jag har, herr talman, tidigare varit
statstjänsteman, och jag har haft tillfälle
att upprepade gånger konstatera,
hur ett nytt ämbetsverk bär sig åt. Det
nya ämbetsverket söker sin roll, och det
måste då ha något material att spela
med. Resultatet blir ett orimligt vidlyftigt
remissväsen, med inhämtande av
alla möjliga och omöjliga uppgifter.

Det förhåller sig följaktligen så, att
ett nytt ämbetsverk innebär inte bara
ökad byråkrati i och för sig, utan det
är också ägnat att öka arbetsbelastningen
hos redan bestående institutioner.

I övrigt har i utskottsutlåtandet kunnat
göras en mycket intressant iakttagelse.
Jag tror att jag sällan har läst ett
statsutskottsutlåtande, där utskottet så
skyggat inför att försöka göra en analys
av det spörsmål som föreligger. Här
upprepas enahanda bara tillstyrkan till
vad Kungl. Maj:t har föreslagit på olika
punkter. När Kungl. Maj:t kommit med
ett förslag, blir det tillstyrkt. På ett annat
ställe heter det bara »ingenting att
erinra». Om Kungl. Maj:t »överväger»,
så överväger också utskottet. Om Kungl.
Maj :t är litet tveksam, då har utskottet
ingenting att invända. Det allra mesta
som utskottet kan sträcka sig till är att
det »godtar» vad Kungl. Maj:t har föreslagit.

En troende tibetansk buddhist kan,
herr talman, inte vara mera vördnadsfull
inför sin gudomliga Dalai Lama,
den levande gudomen, den levande
Buddha, än vad transportkompaniet
inom koalitionen i detta fall varit gentemot
regeringens göranden och låtanden.
Om Dalai Lama följer sina fäders tro,
då är anhängarna med på galoppen. Om
Dalai Lama plötsligt, såsom skett även
i Tibet, övergår till socialismen, åker anhängarna
med. Bondeförbundet har dock
sett bättre dagar och tidigare kunnat
uppvisa en viss grad av självständighet
gentemot Kungl. Maj:t. Men den traditionen
tycks fullständigt ha tappats bort

128

Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 em.

Ang. inrättande av en statens pris- och kartellnämnd m. m.

vid detta ärendes behandling. Detsamma
kan man nog säga om våra vänner
socialdemokraterna.

Under debatten här i dag har det vid
flera tillfällen — jag tror det var både
av herr Elowsson och departementschefen
— understrukits, att det faktum att
vi har en effektiv konsumentupplysning
och en effektiv priskontroll är ägnat att
verka i pristryckande riktlning. Men,
herr talman, jag har träffat män som
sysslat med denna art av verksamhet och
som har sagt raka motsatsen, d. v. s.
att den omständigheten att man så mycket
sysselsätter sig med dessa problem
kan ha en motsatt psykologisk effekt
mot vad man i själva verket avser.

Många av oss minns väl ett anförande
som hölls 1948 när det inrättades nya
ämbetsverk på löpande band. Någon
ställde då frågan: Varför finns det så
många byråkrater? Svaret blev: Därför
att samhället är så invecklat. Nästa fråga
blev: Varför är samhället så invecklat?
Svaret blev: Därför att vi har så många
byråkrater. Vi håller på att råka in i en
circulus vitiosus, där medborgarnas åtgöranden
skall i detalj kontrolleras, och
där följden blir att vi från produktionslivet
undandrar stora skaror högkvalificerad
arbetskraft, som bättre kunde
användas inom den producerande verksamheten
i samhället.

Jag vill med dessa ord, herr talman,
understryka vad herr Aastrup nyss sade
och yrka bifall till den av herr Axel
Andersson m. fl. avgivna reservationen.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Den proposition nr 97,
som är föremål för behandling i föreliggande
statsutskottsutlåtande nr 123, bygger
i huvudsak på det förslag som framlagts
av en enhällig utredning, benämnd
1954 års priskontrollutredning, som föreslog
inrättandet av ett organ av den
beskaffenhet som vi nu har att ta ställning
till enligt det föreliggande utskottsutlåtandet.

Departementschefen har emellertid inte
helt följt den enhälliga utredningens

förslag beträffande utformningen av detta
organ. Det skall, som framgår av
handlingarna i ärendet, sammansättas
av dels tjänstemän ifrån den tidigare
priskontrollnämnden, dels skall 28 tjänster
överflyttas från kommerskollegium
till det nyinrättade organet. Det konstaterades
i utredningen, att man skulle
kunna rationalisera genom sammanslagning
på sådant sätt, att de tidigare 106
tjänsterna skulle minskas till 94. Departementschefen
har emellertid förmenat,
att man skulle kunna gå längre, och föreslår
att antalet tjänster minskas till 79,
alltså med ytterligare 15. Det är inte såsom
det här sagts fråga om upprättandet
av ett nytt ämbetsverk. Det har ju funnits
ett ämbetsverk tidigare. Det ämbetsverk,
som vi nu diskuterar, har bara fått
ett annat namn och delvis andra uppgifter.

Den ändring, som har gjorts av departementschefen,
har föranlett mig jämte
två av kammarens ledamöter att inlämna
en motion, vari vi hemställt, att statsutskottet
vid sin behandling av ärendet
måtte följa utredningens förslag beträffande
organisationen och personalbesättningen.
Utskottet har nu inte funnit sig
kunna göra detta. Jag skulle därför ha
samma anledning som herr Ohlon att uttala
mitt missnöje över att utskottet bara
följt Kungl. Maj:t och inte tänkt alls
på de förnuftiga förslag som motionärer
ibland kan komma med och som vid
många tillfällen kanske skulle kunna
medföra ett bättre resultat än vad propositionens
förslag innebär. Nu har jag
inte möjlighet att här inför kammaren
göra något påstående att 94 tjänstemän
skulle göra ett bättre arbete än de 79.
Men utredningen uttalar enhälligt — och
den är ju ändå sammansatt paritetiskt •—-att det behövs detta antal om nämnden
skall kunna fullgöra sina uppgifter på
ett tillfredsställande sätt. Vi frågar oss
då varför det föreslagna antalet skall
skäras ned. I detta hänseende får ju ändå
inte departementschefen herrar Mannerskantz’
och Svärds och deras partikamraters
förtroende. De är ändå missnöjda.
Men departementschefen kan befara att
han får misstroende också från löntagar -

Onsdagen den 23 maj 1956 em.

Nr 19

129

Ang. inrättande av en statens pris- och kartellnämnd m. m.

na, som förmenar att det inte ligger något
allvar bakom inrättandet av en prisoch
kartellnämnd. Det är spegelfäkteri,
när en enhällig utredning säger att
nämnden behöver vara av den storleksordning
som föreslås av utredningen,
och departementschefen sedan skär ner
den med gott och väl 15 procent. Man
kan då fråga sig om det är meningen att
nämnden skall göras mindre effektiv än
utredningen tänkt sig, då den kompromissat
ihop ett enhälligt förslag. Det är
alltså inte bara konsumenterna som ligger
bakom ett förslag om en byrå av denna
större storleksordning, utan också
producenterna och affärsmännen har
ställt sig bakom förslaget.

Enhälligheten har gjort att vi i vårt remissyttrande
inte gjort någonting annat
än anslutit oss till förslaget, medan däremot
motsidan ställt yrkanden, som väl
i realiteten innebär att man helt skulle
slopa den delen, som hör samman med
priskontrollen, och alltså begränsa det
hela till den byrå som finns inom kommerskollegium
och som hör samman
med monopol- och kartellkontrollen.

Nu har vi i motionen ställt ett yrkande,
som skulle fullständigas i utskottet.
Det är följaktligen inte något förslag att
här falla tillbaka på. Jag kan följaktligen,
herr talman, inte ställa något yrkande.
Jag har inte bakom det yrkande som
finns i motionen några kostnadsberäkningar,
som kan ligga till grund för anslagsfrågan.
Därför nöjer jag mig med
att uttala mitt missnöje med den begränsning
av detta organ, som skett genom
Kungl. Maj:ts förslag och som accepterats
av utskottet. Jag beklagar denna begränsning.

Häri instämde herr Åman (s) och fru
Wallentheim (s).

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag skulle bara till herr
Strand i all korthet vilja säga, att det kan
givetvis råda delade meningar i organisatoriska
frågor. Jag vill visst inte bestrida
att i och för sig motionärerna —■
herr förste vice talmannen och några till
— kan ha rätt i sitt antagande att 94

9 Förslå kammarens protokoll 1950. Nr 19

tjänstemän kan göra ett bättre jobb än
de i propositionen föreslagna och av utskottsmajoriteten
tillstyrkta 79. Men det
är ändå en väsentlig ändring i propositionen
i förhållande till utredningens
förslag, som möjligen kan ha undgått
motionärerna. Det är att i propositionen
föreslås ett avvecklingsanslag för den
nuvarande priskontrollnämnden, och
där begäres ett uttryckligt bemyndigande
att de tjänstemän, vilka inte kan föras
över till nya uppgifter, bland annat inom
den nya pris- och kartellnämnden, skall
under det närmaste året få vara kvar i
avvecklingsorganisationen. De kommer
sålunda att vara tillgängliga för just de
uppgifter, som motionärerna ömmar för
och som det alldeles säkert är av betydelse
att få fullgjorda.

I varje fall för det närmaste året tror
jag alltså att man kan räkna med att antalet
befattningshavare, som skall syssla
med dessa frågor, icke kommer att stanna
vid 79, ja inte ens vid 94 utan förmodligen
vid ett ännu större tal, vilket
alltså är mer än utredningen föreslagit.
Men antalet fast anställda tjänstemän blir
även under det året 79. Sedan finns det
naturligtvis möjligheter att på grundval
av erfarenheterna ompröva organisationen,
om det finns anledning därtill

Herr talman! Trots att jag är lika angelägen
som alla andra, vilka deltar i
denna debatt, att inte förlänga den, skulle
jag ändå vilja göra en reflexion, som
kom för mig, när jag lyssnade till herr
Ohlon och i någon mån när jag lyssnade
till herr Svärd.

Vi vet att högern och folkpartiet är
angelägna om att på olika områden beträffande
stabiliseringspolitiken yrka på
lättnader och uppmjukningar. Det är
därför en rätt konsekvent ståndpunkt,
som man därifrån intar till de frågor,
som vi i dag diskuterar. Det är kanske
också ganska konsekvent, att man vill
begränsa denna pris- och kartellnämnd
och delvis t. o. m. ge den andra uppgifter
än dem, som rcgeringsförslaget avser
och utskottsmajoriteten tillstyrkt. Jag
kom i det sammanhanget att tänka på
vådan att överlåta åt de mest äventyrliga
trafikanterna att utforma trafikbe -

130

Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 em.

Ang. inrättande av en statens pris- och kartellnämnd m. m.

stämmelserna. Jag tror att resultatet i så ka, är en äventyrlig trafikant? Jag får
fall skulle bli inte bara att hastighetsbe- säga att det var ett något äventyrligt yttgränsningen
slopades och kanske broms- rande att karakterisera kommerskolleföreskrifterna
uppmjukades, utan även gium som en äventyrlig trafikant. Vi har
att man skulle rycka bort och kasta ut nämligen i detalj följt kommerskollegii
hastighetsmätaren. uppläggning av ärendet.

Herr SVÄRD (h) kort genmäle:

Herr talman! Handelsministerns undvikande
svar i anledning av herr Strands
anmälda missnöje gör mig ganska bekymrad.
Innebär detta herr Langes besked,
att det nya ämbetsverk, som nu har
kommit till, för herr Lange främst framstår
som embryot till någonting annat av
helt annan storleksordning än vad nu
har befunnits lämpligt att förelägga riksdagen?
Det finns skäl att ställa den frågan,
och det skulle kanske också finnas
viss anledning att hoppas på ett svar på
den.

Vad herr Langes reflexioner om trafiken
angår så har de väl sitt speciella
värde. Att jämföra pris- och kartellnämnden
med en broms och med en automatisk
ljussignal kan naturligtvis vara en
tilltalande retorisk metod. Det är bara
det, att den sortens ljussignaler som har
karaktären av ett statligt ämbetsverk har
en viss benägenhet att bra litet följsamt
fylla sin uppgift i trafikens tjänst.

Herr OHLON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det här blir värre och
värre! Enligt propositionen skulle antalet
tjänstemän som sysslar med dessa
frågor vara 79, överdirektören inklusive,
men nu säger handelsministern att det
inte kommer att förslå ens med 94 utan
att det kommer att bli ännu flera under
de närmaste åren. Det var en mycket intressant
upplysning, som vi fick från regeringsbänken.

Herr handelsministern yttrade, att
man inte bör låta de äventyrliga trafikanterna
fastställa trafikbestämmelserna
och att det är det som folkpartiet i detta
fall vill göra. Då vill jag fråga herr statsrådet:
Anser herr statsrådet att kommerskollegium
på det speciella område,
som detta ämbetsverk är satt att överva -

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Till herr Svärd vill jag
endast säga, att jag ingalunda jämställt
ställningstagandet till pris- och kartellnämnden
med att slopa bromsarna men
däremot med att kasta ut hastighetsmätaren.
Jag tror att herr Svärd missförstod
mig på den punkten.

Till herr Ohlon vill jag säga, att det
framgår av de förslag som här framlagts,
att man tänker sig en avvecklingsorganisation,
och det är väl också ganska självklart,
att när man tar ställning till den
administrativa personalens storlek under
ett visst år, man också tar hänsyn
till den personal som kan komma att finnas
tillgänglig i avvecklingsorganisationen.
Något bestämt ställningstagande till
hur denna pris- och kartellnämnd kommer
att se ut i en framtid tror jag inte
är erforderligt vid detta tillfälle.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Jag hänvisar till vad jag
tidigare anfört och yrkar bifall till motionen
nr 714 i andra kammaren.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Såsom debatten nu har
utvecklats kan jag följa reservanternas
dock icke herr Ohlons — föredöme
och fatta mig kort.

Jag vill bara understryka att de beslut,
som redan genomförts med anledning
av de båda nyss behandlade utlåtandena
från andra lagutskottet, förutsätter
en organisation som kan fylla de
uppgifter som avses med ifrågavarande
lagar. För min del anser jag — och jag
skulle tro att den uppfattningen delas av
övriga inom utskottets majoritet — att
det förslag beträffande organisationen,
som Kungl. Maj:t framlagt, innebär ett
minimum. Tidigare talare har redan be -

Onsdagen den 23 maj 1956 em.

Nr 19

131

Anslag till konsumentvaruforskning och konsumentupplysning m. m.

rört de olika buden i fråga om organisationens
omfattning. Vad beträffar de
synpunkter som anförts av herr Strand
vill jag säga att utskottsmajoriteten nog
har tänkt sig den möjligheten att den
utbyggnad, som de sakkunniga avsåg,
skulle kunna ske, om detta en gång visar
sig bli nödvändigt. Utskottet anslöt
sig emellertid till statsrådets mening att
man vid tillskapandet av en ny organisation
av det här slaget bör iakttaga all den
återhållsamhet som är möjlig, och av den
anledningen har utskottet för sin del inte
kunnat acceptera herr Strands motion.

Det får emellertid inte råda något som
helst tvivel om statsmakternas vilja och
förmåga att hålla priserna i styr. När utskottet
granskat Kungl. Maj :ts förslag till
organisation, har det funnit att denna
organisation både vad beträffar smidigheten
och framför allt i fråga om effektiviteten
uppfyller de rimliga krav som
kan ställas.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att
med anledning av de därunder förekomna
yrkandena propositioner komme att
framställas särskilt angående punkterna
I—VIII av utskottets hemställan, särskilt
rörande punkterna IX och X samt särskilt
beträffande punkten XI.

I fråga om punkterna I—VIII, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats 1 :o) att
vad utskottet hemställt skulle bifallas;
2:o), av herr Svärd, att utskottets hemställan
skulle bifallas med de ändringar,
som förordats i den av honom m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen;
3:o), av herr Aastrup, att utskottets hemställan
skulle bifallas med de ändringar,
som förordats i motsvarande delar
av herr Axel Anderssons m. fl. vid utlåtandet
anförda reservation; samt 4:o) av
herr Öhman, att kammaren skulle bifalla
utskottets hemställan med den ändring,
som föranleddes av bifall till motionen
II: 714.

Sedermera gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades

propositionen på bifall till utskottets
hemställanden vara med övervägande ja
besvarad.

Därefter gjordes enligt de beträffande
punkterna IX och X förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till vad utskottet i nämnda punkter hemställt
samt vidare på bifall till utskottets
hemställanden med de ändringar,
som förordats i motsvarande delar av
herr Axel Anderssons m. fl. reservation;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten XI hemställt.

Anslag till konsumentvaruforskning och
konsumentupplysning m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 124, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1956/57 till konsumentvaruforskning
och konsumentupplysning
in. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 105, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över liandelsärenden för den 2
mars 1956, föreslagit riksdagen att

I. godkänna av föredragande statsrådet
framlagt förslag om inrättandet från
och med den 1 januari 1957 av ett statens
konsumentråd och ett statens institut
för konsumentfrågor;

II. bemyndiga Kungl. Majt att, i enlighet
med i berörda statsrådsprotokoll
framlagda förslag, fastställa personalförteckningar
för statens konsumentråd och
statens institut för konsumentfrågor;

III. godkänna av statsrådet förordad
avlöningsstat för statens institut för konsumentfrågor,
att tillämpas under tiden
1 januari—30 juni 1957;

IV. å driftbudgeten under tionde huvudtiteln
för budgetåret 1956/57 anvisa
till

132

Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 em.

Anslag till konsumentvaruforskning och konsumentupplysning m. m.

a) Bidrag till Hemmens forskningsinstitut
ett reservationsanslag av 250 000
kronor;

b) Statens konsumentråd ett förslagsanslag
av 21600 kronor;

c) Konsumentvaruforskning och konsumentupplysning
ett reservationsanslag
av 300 000 kronor;

d) Statens institut för konsumentfrågor:
Avlöningar ett förslagsanslag av
288 400 kronor;

e) Statens institut för konsumentfrågor:
Omkostnader ett förslagsanslag av
85 500 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Hamrin-Thorell m. fl. (I: 533) och den
andra inom andra kammaren av fröken
Ager m. fl. (II: 695), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte dels avslå Kungl.
Maj:ts proposition nr 105, dels i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att frågan
om formerna för konsumentvaruforskningen
och konsumentupplysningen måtte
bli föremål för en översyn, så att ett
förslag, som mer effektivt tillgodosåge
behovet av en ökad hemforskning och
konsumentupplysning, kunde föreläggas
1957 års riksdag, dels ock till Bidrag till
Hemmens forskningsinstitut för budgetåret
1956/57 anvisa ett reservationsanslag
av 750 000 kronor;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av fröken Andersson och herr Svärd (I:
534) och den andra inom andra kammaren
av herr Cassel och fröken Wetterström
(II: 694), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte vid behandling av
Kungl. Maj:ts proposition nr 105 dels avslå
de under punkterna I, II, III och
under IV b, c och d framförda förslagen,
dels i enlighet med hittills rådande
normer å driftbudgeten under tionde
huvudtiteln för budgetåret 1956/57 anvisa
till bidrag åt Hemmens forskningsinstitut
ett reservationsanslag av 465 000
kronor, dels ock uppdraga åt Kungl.
Maj:t att utforma riktlinjer för en sam -

ordning av nuvarande statlig forskning
på konsumentvaruområdet med Hemmens
forskningsinstitut som samarbetsorgan.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte

I. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 533 och
II: 695 samt I: 534 och II: 694, i vad de
avsåge inrättandet från och med den 1
januari 1957 av ett statens konsumentråd
och ett statens institut för konsumentfrågor,

a) godkänna det av föredragande statsrådet
framlagda förslaget om inrättande
från och med den 1 januari 1957 av ett
statens konsumentråd och ett statens institut
för konsumentfrågor

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att, i enlighet
med i statsrådsprotokollet över
handelsärenden för den 2 mars 1956
framlagda förslag, fastställa personalförteckningar
för statens konsumentråd och
statens institut för konsumentfrågor;

c) godkänna i utlåtandet införd avlöningsstat
för statens institut för konsumentfrågor,
att tillämpas under tiden
1 januari—30 juni 1957;

d) för budgetåret 1956/57 under tionde
huvudtiteln anvisa till

1) Statens konsumentråd ett förslagsanslag
av 21 600 kronor;

2) Konsumentvaruforskning och konsumentupplysning
ett reservationsanslag
av 300 000 kronor;

3) Statens institut för konsumentfrågor:
Avlöningar ett förslagsanslag av
288 400 kronor;

4) Statens institut för konsumentfrågor:
Omkostnader ett förslagsanslag av
85 500 kronor;

II. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 533
och II: 695 samt I: 534 och II: 694, såvitt
nu vore i fråga, för budgetåret 1956/
57 under tionde huvudtiteln till Bidrag
till Hemmens forskningsinstitut anvisa
ett reservationsanslag av 250 000 kronor; -

Onsdagen den 23 maj 1956 em.

Nr 19

133

Anslag till konsumentvaruforskning och konsumentupplysning m. m.

III. avslå motionerna I: 533 och II: 695
samt 1:534 och 11:694, i vad de icke
behandlats under I och II.

Reservationen hade anförts av, utom
annan,

a) herrar Näsström, Aastrup, Svärd,
Jacobsson, Skoglund i Doverslorp, Ward,
Ståhl, Rubbestad, Petterson i Degerfors
och Hjalmarson, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte

I. med bifall till motionerna 1:533
och II: 695 samt I: 534 och II: 694, såvitt
nu vore i fråga, avslå Kungl. Maj:ts
förslag om inrättandet från och med den
1 januari 1957 av ett statens konsumentråd
och ett statens institut för konsumentfrågor; II.

i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och motionerna I: 533 och II: 695
samt I: 534 och II: 694, såvitt nu vore
i fråga, för budgetåret 1956/57 under
tionde huvudtiteln till Bidrag till Hemmens
forskningsinstitut anvisa ett reservationsanslag
av 500 000 kronor;

III. i anledning av motionerna I: 533
och 11:695 samt 1:534 och 11:694, i
vad de icke behandlats under I och II,
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
frågan om de framtida riktlinjerna för
konsumentvaruforskningens och konsumentupplysningens
bedrivande måtte
bli föremål för ytterligare översyn;

b) herrar Axel Andersson och Löfroth
samt fröken Ager, vilka med instämmande
i övrigt i vad i reservationen under
a anförts och föreslagits ansett, att utskottet
bort under II och III hemställa,
att riksdagen måtte

II. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och motionerna 1:534 och 11:694 samt
med bifall till motionerna I: 533 och II:
695, såvitt nu vore i fråga, för budgetåret
1956/57 under tionde huvudtiteln
till Bidrag till Hemmens forskningsinstitut
anvisa ett reservationsanslag av
750 000 kronor;

III. i anledning av motionerna I: 534
och 11:694 samt med bifall till motio -

nerna I: 533 och II: 695, i vad de icke
behandlats under I och II, i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att frågan om de
framtida riktlinjerna för konsumentvaruforskningens
och konsumentupplysningens
bedrivande måtte bli föremål
för ytterligare översyn och att förslag i
anledning av översynen måtte föreläggas
1957 års riksdag.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Det skall vara konsumentupplysning
i år. Det är klart att det
skall vara, men det behöver ju inte bara
vara det. Jag har för min del för vana
att varje år köpa ett par blåbyxor för att
på ett levande sätt få erfara de mödor
jordbrukare även i mindre skala måste
ta på sig. Blåa, vackra plagg! I år var
mina blåbyxor konsumentupplysta.

De var dessutom för smala över den
kroppsdel som man i bildat sällskap inte
nämner vid namn. Huruvida det berodde
på den alldeles omöjliga omständigheten
att jag själv hade svällt eller på
att man med hänsyn till nödvändigheten
av konsumentupplysning hade gjort
dem mera anpassade efter ett genomsnitt,
statistiskt uträknat, i berörda hänseende,
undandrar sig, som det brukar
heta i riksdagen, mitt bedömande.

Konsumentupplysta var de emellertid.
Ju mer jag för min del läser om och
kring denna konsumentupplysning, desto
ledsnare blir jag över att Falstaff Fakir
inte lever längre. Han skrev som bekant
en bok som hette Var och en sin
egen gentleman, en bok som hette Var
och en sin egen professor, en bok som
hette Råd till informator i borgerliga
och adeliga hus. Nu skulle han säkerligen
ha skrivit Var och en sin egen konsumentupplysare.
På ett ställe i sina
skrifter klarlägger han på ett vetenskapligt
utomordentligt tillfredsställande sätt
de problem som konsten att gräva guld
reser. Han säger: »Man finner först platsen,
där guldet finnes, gräver sedan upp
det och borttransporterar det.»

Det kan nog inte hjälpas att man
ibland har en känsla av att de allra mest
nyväckta konsumentupplysarna försöker
gräva efter guld utan att i förväg

134

Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 em.

Anslag till konsumentvaruforskning och konsumentupplysning m. m.

hava övertygat sig om varstädes guldet
finnes. Den reflexionen gör man ganska
osökt när man tagit del av den proposition
som här föreligger till avgörande.
Ju längre man läser i propositionen,
desto starkare intryck får man av att
guldkornen måste finnas någon annanstans.

Det har något förvånat mig att de
handlingar i detta ärende, som ställts
till riksdagens förfogande, återrekvirerades
av vederbörande statsråd redan onsdagen
den 16 dennes. De har sedan inte
stått till utskottsledamöternas eller riksdagsledamöternas
förfogande. Någon
mera i detalj gående granskning har därför
icke kunnat göras, i varje fall icke
under den senaste veckan, och detta är
ganska beklagligt, eftersom det skulle ha
funnits skäl att rätt utförligt uppehålla
sig vid åtskilliga av de remissutlåtanden,
som föreligger, och vid deras fullständiga
och ursprungliga formulering. Det
kan ju exempelvis förtjäna erinras om
att den konsumentkooperativa rörelsen
har intagit en, milt sagt, något avvisande
hållning till de tankar, som kommit
fram och givits uttryck i propositionen.
På samma sätt har ett antal andra remissinstanser
framfört en mycket hård
kritik. Denna kritik borde det ha funnits
anledning att fästa sig vid här i
kammaren och annorstädes. Jag har bara
velat omförmäla dess existens och
säga, att remissyttrandena ger mig viss
grund för den uppfattningen, att vederbörande
statsråd här icke funnit den
lyckligaste lösningen på det problem
som skall lösas.

Hur skall då en konsumentupplysning
organiseras? Såvitt jag förstår är det
oerhört väsentligt, att den framstår såsom
en konsumenternas angelägenhet,
såsom en verksamhet, som är oberoende
såväl av producenterna som också i
möjligaste mån av staten. Jag tror att detta
är till verksamhetens fromma och att
det kan skapa den typ av konsumentupplysning,
av vilken vi är mest i behov,
och den praktiskt konkreta upplysning,
som människorna behöver. Vetenskap
är någonting mycket fint och
har naturligtvis också sina uppgifter att

fylla, men för min del kan jag inte hjälpa
att när jag tagit del av åtskilliga av
de skrifter som utgivits av den hittills
halvstatliga institutionen för konsumentupplysning,
har jag kommit att tänka
på den där tyske professorn, som
skulle skriva en bok om kärleken och
som efter några års arbete avlämnade en
skrift på många hundra sidor som hette
»Das Geschlechtsleben der Elephanten.
Kurze Einfuhrung».

Det systematiserande av sättet att ta
temperaturen på köttbullar, åt vilket
man ägnar så mycken uppmärksamhet i
det officiella trycket, är kanske inte det
människorna behöver. Varje svensk tidning
och varje svensk tidskrift med självaktning
ägnar sig numera åt en ofta
utomordentligt väl genomarbetad konsumentupplysning,
en verkligt praktisk
och ej så sällan förvånansvärt bra upplysning
om varor, priser och andra ting.
Denna konsumentupplysning göres av
erfarna tidningsmän på ett sådant sätt,
att människorna lägger märke till den
och tar hänsyn till den, vilket är någonting,
som det är värt att fästa uppmärksamheten
vid, särskilt som vi under utskottsbehandlingen
fick den upplysningen
att en oerhört hög procent av de
svenska husmödrarna över huvud taget
inte vet om att Hemmens forskningsinstitut
existerar. Det har sagts att tidningarna
behöver ett utgångsmaterial att
bygga på. Det är säkerligen riktigt, men
den fråga, man då ställer sig, är följande:
Skulle man inte kunna finna en organisationsform
för denna verksamhet
av sådan art, att konsumenterna kopplas
in direkt i arbetet, att framför allt praktiska
husmödrar — inte syntetiska husmödrar
— får ett inflytande på det hela
och att den svenska tidningspressen,
herr Elowsson, kopplas ihop med detta
institut — gärna för mig, om vi skall
tala fint språk — genom en ägargemenskap?
Jag kan inte förstå, varför man
inte på den vägen skulle kunna komma
fram till tillfredsställande resultat utan
att i den omfattning, som nu förutsättes,
besvära skattebetalarna. Jag skulle t. o.
m. mycket väl kunna tänka mig — även
om detta naturligtvis är en förfärlig tan -

Onsdagen den 23 maj 1956 em.

Nr 19

135

Anslag till konsumentvaruforskning och konsumentupplysning m. m.

ke — att man fick olika med varandra
konkurrerande konsumentupplysningsinstitut,
på ett eller annat sätt knutna till
— skall vi säga olika tidningskedjor med
kontakter i olika grupper av konsumenter
o. s. v.

Nu sägs det och kommer med all säkerhet
att sägas, att detta är lösa funderingar
frampå nattkröken. Låt mig då
bara erinra om att vi på den väldiga
amerikanska marknaden har en helt frivillig
och i förhållande till myndigheterna
och producenterna absolut oberoende
institution av just detta slag. Denna institution,
som från början var mycket
liten, har i dag 825 000 anslutna medlemmar,
och den som i likhet med mig
är en smula road av matlagning, för att
ta ett exempel, har inte sällan med verklig
avund sett på den konkreta, praktiska,
klara och enkla konsumentupplysning,
som där lämnas. Där är det sannerligen
inte fråga om några vetenskapliga
formler för fastställandet av den
objektivt sett riktiga temperaturen på
diskvatten, utan där rör det sig om något
mera väsentliga ting.

Herr talman! Detta kan naturligtvis
kallas ett temperamentsutbrott — gärna
för mig — men jag lägger ändå det anförda
till grund för ett yrkande om bifall
till reservation a) till detta utlåtande.
Bland reservanterna återfinns tre aktade
socialdemokratiska ledamöter av
riksdagen, och två av dem är också ledamöter
av sakrevisionen. Det säger mer
än jag har sagt eller kan säga.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Tyvärr saknar jag förmågan
att inleda mitt anförande lika kvickt
och lustigt som herr Svärd började sitt
inlägg. Men jag kan nog inte tycka annat
än att det för herr Svärds vidkommande
kunde ha varit behövligt med litet
mer konsumentupplysning snarare än
litet mindre; i så fall hade kanske hans
blå byxor suttit litet bättre.

•lag kan inte inse annat än att det är
fullständigt onödigt att ta upp kammarens
tid i kväll med ett anförande om behovet
av konsumentvaruforskning och
konsumentupplysning — jag upprepar,

att det senaste anförandet är ett utmärkt
bevis för att sådan forskning och upplysning
behövs. Vi behöver därvid inte
tala vare sig om syntetiska husmödrar eller
om att ta temperatur på köttbullar —
sådant bevisar bara, att herr Svärd inte
vet vad det hela handlar om.

De flesta av kammarens ledamöter
borde också vara ense med mig om att
behovet av konsumentupplysning stegras
för varje år, därför att nya material, nya
kvaliteter och nya varor ideligen tillföres
marknaden och därför att det samtidigt
ställes nya krav på de enskilda konsumenternas
och inte minst husmödrarnas
förmåga att ur samhällsekonomisk
synpunkt och inte bara ur sin egen budgetsynpunkt
sköta hem och hushåll med
ansvar och ekonomiskt sinne.

För övrigt har dessa diskussioner sysselsatt
riksdagen vid alla de tillfällen under
senare år, då det statliga anslaget till
bl. a. Hemmens forskningsinstitut varit
uppe till behandling, d. v. s. alltsedan
1944, som var det första år, då staten bidrog
till den verksamheten med ett anslag
av 50 000 kronor. Det utgjorde då
hälften av det belopp institutet hade att
röra sig med; resten kom från det privata
näringslivet. Sedan har det statliga
anslaget visserligen ökat år från år, men
ingalunda i den takt som skulle varit behövlig.
HFI:s ekonomiska ställning har
hela tiden varit särdeles bekymmersam,
och resurserna har varit små med hänsyn
till de krav som undan för undan
ställts på institutet. Man har inte kunnat
planlägga arbetet metodiskt, därför att
den ekonomiska ställningen under årens
lopp varit otrygg.

Att Kungl. Maj:t nu har beaktat detta
faktum är alltså bara att hälsa med den
allra största tillfredsställelse. Att lägga
en solidare grund för HFI:s verksamhet
är oundgängligen nödvändigt, liksom att
skapa goda ekonomiska möjligheter för
konsumentvaruforskning och konsumentupplysning
i största allmänhet. Detta
borde inte i och för sig möta motstånd
från något håll, och det gör det i varje
fall inte från oss, som under åratal har
följt institutets verksamhet och, i den
män vi kunnat det, selt som vår uppgift

136

Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 em.

Anslag till konsumentvaruforskning och konsumentupplysning m. m.

att genom tidningarna vidarebefordra
resultaten till allmänheten. Men det kan
näppeligen vara möjligt ens för de mest
skickliga journalister — de skulle i så
fall vara i klass med herr Svärd i förmåga
att finna »lämpliga» uttryck —• att
hedriva denna upplysning utan att ha
något forskningsmaterial att falla tillbaka
på.

Men när vi nu nått den tidpunkt, då
krafttag verkligen skall göras, en ny
grund skall läggas för institutet och dess
framtida ställning tryggas, då alltså ett
nytt ämbetsverk skall byggas upp, borde
det vara en självklar sak att detta sker
med största noggrannhet och efter
grundliga överväganden, så att allt blir
så effektivt och bra som möjligt. Man
brukar vara ytterst angelägen om att så
sker i alla andra fall. Det finns något
som heter utredningar här i landet, om
någon till äventyrs inte skulle veta detta.
Har då denna fråga om ett nytt statligt
konsumentforskningsinstitut och en ny
form för information på konsumentvaruområdet
verkligen fått en så allsidig belysning
som den borde ha, innan man
skridit till verket?

Jag skulle vilja ge en liten bakgrund
till ärendets behandling. HFI är grundat
på initiativ av ett flertal kvinnoorganisationer
och har av dem betraktats som deras
eget institut. År 1954 sammanslogs
det med Aktiv hushållning, som var ett
statligt organ från kristiden. I slutet av
augusti 1955 fick chefredaktören för
Teknisk tidskrift, civilingenjören Hambraeus,
och byråchefen G. H. Wiedeslieim-Paul
i uppdrag att inom handelsdepartementet
verkställa en utredning rörande
behov och resurser inom konsumentvaruforskningens
område och därmed
sammanhängande frågor — som det
heter. Där kom också HFI i stöpsleven.
På tre månader gjordes hela denna utredning,
vilket man väl må säga är rekord
i snabbhet beträffande utredningar, i
synnerhet som det väl med ett visst fog
kan sägas, att ingen av herrarna var speciellt
sakkunnig på det stora och detaljrika
område, som det här gällde att penetrera
— men så blev det också en
snabbutredning.

I mitten av december skickades deras
P. M. ut på snabbremiss till en del organisationer.
Efter vilken mall denna remiss
skickades ut, undandrar sig fullständigt
mitt bedömande. I varje fall
fick inte den fullmäktigorganisation,
som är knuten till Hemmens forskningsinstitut,
detta ärende på remiss och hade
inga möjligheter att yttra sig. Och där
sitter representanter för en hel rad
kvinnoorganisationer. En del av dessa
organisationer fick dock ärendet på remiss,
men svaren skulle vara departementet
till handa före den 15 januari
1956. Den tid, som stod till buds för att
man verkligen skulle gå igenom detta
förslag, rymde både julhelgen, nyårshelgen
och trettondagshelgen, och varenda
människa vet väl, att dessa helger firas
så grundligt här i landet, att intet utrymme
fanns för sammanträden, i synnerhet
inte inom de organisationer, som
det här var fråga om. Det borde väl ändå
ha varit möjligt för dessa organisationer
att få grundligt diskutera igenom
detta ärende. Jag tror att det hade varit
mycket att säga om detta förslag, som
aldrig blev sagt. Åtskilligt i denna PM
är bra, men annat kunde, som sagt, diskuteras.

Det må tillåtas mig att säga att Kungl.
Maj:t byggde sin proposition med beundransvärd
snabbhet på denna PM. I vissa
delar har utredarnas förslag accepterats,
men i fråga om många viktiga och
väsentliga saker har man frångått det.
Resultatet kan enligt min och mina medmotionärers
uppfattning inte vara den
riktiga starten för den framtida konsumentvaruforskning
och upplysning, som
främst husmödrarna kan ställa krav på.
Förslaget är föga genomtänkt, organisationen
är dåligt uppbyggd och det hela
är nedbantat till en volym, som inte motsvarar
vad vi i framtiden kommer att behöva.
Tyvärr har också nedbantningen
skett på fel ställe. Med vetskap om hur
svårt det är att vidga den en gång givna
ramen, är detta Kungl. Maj:ts förslag inte
att hälsa med tillfredsställelse.

En jämförelse mellan det förslag, som
lagts fram i den ursprungliga PM, vilket
vi anser vara det minimum med

Onsdagen den 23 maj 1956 em.

Nr 19

137

Anslag till konsumentvaruforskning och konsumentupplysning m. m.

vilket institutet borde starta, och den
proposition, som vi nu behandlar, ger
ungefär följande resultat. I stället för
de ursprungliga fem avdelningarna inom
detta institut föreslår Kungl. Maj:t tre
avdelningar —- en avdelning för livsmedel
och kemisk-tekniska frågor, en för
hushållsorganisation, en för textil samt
en upplysningsavdelning. För min del
skulle jag vilja fråga: Kan det vara lämpligt
att sammanföra livsmedel och kemisk-tekniska
frågor till en avdelning?
Sväller den inte ut och blir alltför stor,
när man skall ta upp spörsmål om livsmedel
och dessutom frågor om rengöringsmedel,
disk- och golvrengöringsmedel
m. fl. dylika ting? Hör inte detta
hemma på den hushållstekniska avdelningen?
Och var skall bostaden in i denna
verksamhet? Statsrådet Lindström
förutsätter, att den skall handhas av statens
nämnd för byggnadsforskning och
andra organ. Men den kan väl inte skiljas
ut från HFI, där andra med bostaden
intimt förbundna undersökningar
utföres, t. ex. om golv, väggar och
inredning m. m. Vidare frågar man sig:
Var finns tvätten? Om det finns något
som folk ringer och frågar om, är det
tvätten, men den finns inte upptagen i
detta program. Vad skall man då svara
från institutet? År det meningen att bostad
och tvätt också skall läggas under
institutet, så är den ram, som är uppgjord,
sprängd; det finns ingen möjlighet
att få in dessa stora områden i
denna organisation. Såvitt man kan bedöma,
blir avdelningen för hushållsorganisation
den mest arbetstyngda. Inom
den avdelningen kommer påtagligen de
flesta provningarna att äga rum, och då
dessa huvudsakligen omfattar redskap
och maskiner, kommer det naturligtvis
att bli den avdelningen som får hand
därom. I den mån institutet verkligen
får intressera sig för bostadsproblemet,
kommer detta också att ligga där. Nu
finns redan en liknande avdelning på
institutet. Den har till sitt förfogande
haft fyra biträden. Enligt förslaget får
avdelningen i framliden ett enda biträde
i lönegrad 8. (iver huvud taget är
fördelningen av befattningshavarna i de

lönegraderna mycket egendomlig. Textilavdelningen
får tre biträden, livsmedelsavdelningen
två och som sagt den
tredje avdelningen ett. Kan man kalla
detta annat än ganska ogenomtänkt och
dåligt avvägt? Basen är helt enkelt för
liten; den måste vidgas för att arbetet
skall kunna bedrivas effektivt. Det är
otänkbart, att ett biträde med rekryteringslön
skall kunna ensam sköta allt
rutinjobb på den avdelning jag talade
om. Det kan väl ändå inte vara meningen,
att de två konsulenterna skall
sköta detta rutinarbete. Det måste bli för
dyr arbetskraft. Konsulenterna är heller
inte utbildade för praktiskt kontinuerligt
rutinarbete utan för att leda arbetet
och meddela undervisning.

Jag har endast nämnt detta som exempel
på att det finns mycket att diskutera,
innan en verklig effektiv organisation
kan byggas upp. Om det föreliggande
förslaget genomföres, kan inte
institutet arbeta effektivt, det är de flesta,
som i detalj känner till denna verksamhet,
ense om.

Vidare kan man ifrågasätta, om med
den lönesättning, som gjorts, institutet
verkligen kan draga till sig de kvalificerade
krafter, som behövs. I synnerhet
kan man i fråga om hushållspedagogerna
sätta ett stort frågetecken. För dem
kommer säkert inte institutets tjänster
att bli attraktiva. Det måste vara föga
lockande för dem att söka dessa så pass
lågt avlönade tjänster. Och vad skall
man taga sig till utan hushållspedagogerna:
skolkökslärarinnor, lantbrukshushållslärarinnor
och hemkonsulenter?

Gränserna för institutets verksamhet
är inte heller tillfredsställande uppdragna.
I det sammanhanget kan man också
vända sig emot det namn, som föreslås i
propositionen för det nya institutet. Det
skall heta statens institut för konsumentfrågor
i stället för Hemmens forskningsinstitut.
Men Hemmens forskningsinstitut
har faktiskt skaffat sig en viss goodwill.
I den opinionsundersökning, som
jag förmodar att herr Svärd också avsåg,
bär man frågat 1 000 busmödrar, om
de kände till Hemmens forskningsinstitut.
Inemot hälften av de tillfrågade sva -

138

Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 em.

Anslag till konsumentvaruforskning och
rade, att de kände till institutet. Det
kan man tycka vara ett mindre gott
resultat, men jag anser inte, att det ändå
är så dåligt att efter tio år ha inplantat
namnet hos så många svenska husmödrar.
Det skulle vara olyckligt om den
goodwill, som Hemmens forskningsinstitut
har, inte skulle bli bevarad i den
nya regimen. Men frågan är om husmödrarna,
då de måste börja vänja sig
vid ett nytt namn, inte kommer att ställa
sig mera avvaktande än inför Hemmens
forskningsinstitut. Vi älskar ju att förkorta
namn. Var god förkorta namnet
Statens institut för konsumentfrågor!
Det blir »Stinko». Det tycker jag inte
är ett lämpligt namn. I bästa fall kan
det bli »Sinko», och det är inte särskilt
roligt det heller. Jag tror, att namnet
har en ganska stor psykologisk betydelse.

Vad förstatligandet av Hemmens forskningsinstitut
beträffar finner jag för min
del knappast anledning att direkt motsätta
mig detta, och denna uppfattning
delas av mina medmotionärer. Men vi
har konstaterat, att några andra vägar än
ett direkt förstatligande inte har diskuterats
i den förut omtalade promemorian.
Att institutet vid ett förstatligande skall
lämnas största möjliga frihet och att
förstatligandet under inga förhållanden
skall leda till en dirigering av konsumtionen,
är en ofrånkomlig förutsättning.
Detta är tydligen också statsrådet Lindströms
oförgripliga mening. Vi delar
med henne också den uppfattningen, att
de upplysningar, som lämnas från institutet
om olika varor, skall utgöras av
objektiva fakta och endast i mindre grad
av värderingar. Om det skall ankomma
på det föreslagna konsumentrådet att
dirigera upplysningsverksamheten, så
bör det klart sägas ifrån, att man skall
gå efter denna regel och inte företaga
något namngivande eller betygsättande
av varor. Att detta i praktiken är så gott
som omöjligt eller i varje fall mycket
svårt, har Hemmens forskningsinstitut
under dessa år nogsamt märkt. Vad den
ene konsumenten tycker är bra, tycker
den andre är fullständigt oanvändbart.
För resten kan samma vara ha olika an -

konsumentupplysning m. m.
vändningsområden, och det måste finnas
frihet för alla att välja, beroende
på kassa, vad man skall ha varan till
eller hur länge den skall användas.

Vad slutligen beträffar sammansättningen
av institutets styrelse kan man
även här sätta frågetecken. Enligt propositionen
skall den bestå av fem ledamöter
jämte ordförande. En av dessa
ledamöter skall vara representant för
den pris- och kartellnämnd, som vi nyligen
fattat beslut om; en skall vara representant
för det konsumentråd, som
är föreslaget i propositionen, och en för
staten, som är institutets huvudman. Sedan
står det, att några platser skall
reserveras för konsumenterna. Men en
enkel matematisk operation säger ju, att
det blir två platser över. Det är alltså
allt vad som återstår av den stora och
intresserade skara av kvinnor, som dock
har tagit initiativet till Hemmens forskningsinstitut.
På detta sätt måste de
känna sig ganska avkopplade i sin egenskap
av konsumenter.

Herr talman! De erinringar, som jag
har gjort med anledning av propositionen,
torde vara tillräckliga för att motivera
en överarbetning av frågan, vilket
är vad motionärerna har begärt. Vi vill
ha ett väl utbyggt och väl organiserat
forskningsinstitut för framtiden, och vi
vill ha en effektiv och på bred bas lagd
konsumentupplysning. Vi vill inte låsa
fast frågan vid ett föga genomtänkt och
förhastat förslag. Det är enligt vår uppfattning
mycket bättre att ännu ett år
får förgå, så att det verkligen kan komma
ett bra förslag. Under den tiden bör
HFI få ekonomiska resurser att inom
den nu givna ramen bedriva sitt arbete
och sin upplysning så rationellt och effektivt
som möjligt. Det är därför som
vi har ansett det väl motiverat att begära
ett anslag till institutet för nästa
budgetår av 750 000 kronor. Med detta
anslag kan institutet fortsätta sitt arbete
och bedriva upplysning angående det
material som det redan nu har samlat
och som verkligen behöver så snabbt
som möjligt spridas till hemmen och
husmödrarna.

Därför ber jag, herr talman, att få yr -

Onsdagen den 23 maj 1956 em.

Nr 19

139

Anslag till konsumentvaruforskning och konsumentupplysning m. m.

ka bifall till den av herr Axel Andersson
m. fl. avgivna reservationen.

Herr SVÄRD (h) kort genmäle:

Herr talman! Fru Hamrin-Thorell ansåg
att den av Kungl. Maj:t föreslagna
organisationen var nedbantad på fel
ställe. Jag skall bara säga att fru HamrinThorells
eget inlägg var nedbantat varken
på fel eller på rätt ställe. Men det
inleddes med en i bestämd ton utdelad
admonition till mig. Denna utgick från
fru Hamrin-Thorells uppfattning att mina
kunskaper om en husmoders arbetsuppgifter
var obefintliga. Här i kammaren
har tidigare i dag föreslagits att man
skulle slå vad. Detta skall inte jag göra,
men jag får kanske föreslå fru HamrinThorell
att hon och jag startar en tävlan
t. ex. i konsten att steka en kyckling eller
någonting annat i den stilen. Vi kan
ju som prisdomare oss emellan tillkalla
herr Carl Albert Anderson.

Fru WALLENTHEIM (s):

Herr talman! Den varumarknad, som
möter konsumenten av i dag, blir allt
svårare att överblicka. Det är nya material
och nya framställningssätt som träder
fram, och vi möts av en alltmer skicklig,
efter noggranna psykologiska analyser
upplagd reklam som har en farlig
suggestionskraft, en reklam, vars mest
framträdande drag sannerligen inte är
att leda konsumenterna rätt i varudjungeln,
utan vars enda syfte är att framföra
lockande försäljningsargument och
driva upp företagarvinsterna. Konsumenterna
har ett begripligt intresse av
att komma rakt på rätt sak. Det är visst
inte så lätt. Det hjälper inte ens, om
husmödrarna har den där småfinurligheten
som herr Mannerskantz talade om.
Vi husmödrar har nog en mycket stark
känsla av att vi behöver lära oss åtskilligt
på detta område, och jag tror att
inte heller herrarna skulle förlora på
detta. Jag tror att allt fler konsumenter
känner sig oförmögna att vid affärsdisken
hitta pärlorna bland all bråten utan
hjälp. De vill inte liingre finna sig i att

göra upprepade och dyra misstag och
erfarenheter — misstag av många — som
sedan sammanställs till finfina försäljningssiffror,
som tas till intäkt för att
fortsätta, ja, kanske rent av driva upp
en icke önskvärd och olycklig produktion,
därför, som man säger, att varje
krona, som konsumenterna ger ut, blir
en röstsedel, varmed de röstar för en
fortsatt produktion av den köpta varan.

Man kan med glädje konstatera en stigande
opinion ute bland allmänheten
för konsumentfrågornas bättre belysning.
Konsumenterna vill veta mer, inte
om filmstjärnan så eller så använder
den ena eller den andra tvålen, utan vi
vill veta någonting mer om varornas beskaffenhet
och deras funktionsduglighet,
och vi vill ha en på vidgad forskning
byggd upplysning som kan ge oss bättre
och säkrare hållpunkter för att tillförlitligare
kunna väga varans pris mot
dess kvalitet och den service som erbjuds.
En bättre konsumentupplysning
är ett enormt familjeekonomiskt intresse.
Den privata konsumtionen uppgår
på ett år, upplyses det, till 27 miljarder
kronor. Om vi genom förnuftigare köp
på bara ett område, textilområdet, där
det nu omsättes för omkring 3 miljarder
kronor om året, kunde spara en procent,
skulle det göra 30 miljoner kronor. Dessa
siffror ger oss en aning om vilka värden
som kan återvinnas genom att vi
satsar på forskning och upplysning på
konsumentvaruområdet. Den fråga vi
diskuterar har för övrigt också en utomordentlig
samhällsekonomisk betydelse.

Man säger på en hel del håll, att staten
vill ytterligare snöra in de stackars människorna,
att det är fråga om att likrikta
våra köpvanor, att bestämma vilka behov
vi skall få hålla oss med o. s. v. Man
säger också: Låt människorna få ha som
någonting av det mest värdefulla i samhället
sin frihet, sin frihet att välja bland
salubjudna varor och tjänster på ett sådant
sätt att de för sina inkomster kan
få det de önskar!

Det är nu inte på det sättet att staten,
som man helt oriktigt gör gällande, är
ute efter att dirigera våra köpvanor. Jag

140

Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 em.

Anslag till konsumentvaruforskning och konsumentupplysning m. m.

vin upplysa om att statsrådet i delta
sammanhang tydligt har sagt ifrån, att
det inte är fråga om någon dirigering av
konsumenterna. »Självfallet är detta helt
främmande för syftet med konsumentupplysningen.
Denna skall vara rådgivande
och vägledande, aldrig dirigerande.
»

Med större kunskap lios konsumenterna
skulle säkert en hel del — dåliga och
onödiga varor, som vi alla vet finns i våra
affärer — kunna utrangeras. Den dåliga
och många gånger ovärdiga produktion,
som är i gång, kommer att kunna
klassas ut den dag då konsumenterna inte
i blind efterfrågan ger produktionsimpulser,
som inte motsvarar deras verkliga
intresse. En vaken konsumentefterfrågan,
som styr produktionen, innebär
en förnuftigare användning av våra kapital-
och arbetsresurser till gagn för
alla. Ett sådant vaket konsumentmedvetande
förutsätter en lätt tillgänglig och
verkligt belysande, praktiskt upplagd
upplysningsverksamhet, som i sin tur
måste baseras på forskning, provning
och funktionsstudier.

I den föreliggande propositionen har
statsrådet med en i mitt tycke erkännansvärd
energi satt i gång med en översyn
av dessa problem, och hon presenterar
förslag om ett upprättande av ett
statligt konsumentråd och ett förstatligande
av Hemmens forskningsinstitut.
Herr Svärd har kanske inte uppmärksammat,
att det övervägande flertalet av
remissinstanserna ställt sig positiva? Jag
har följt en hel del pressuttalanden i detta
sammanhang, inte bara inom A-pressen
och facklig press, utan även inom
annan press, där man har uttryckt sin
glädje över detta. Sålunda skrev t. ex.
Expressen den 16 december, att budskapet
i den här propositionen lyste i kapp
med Lucia-ljusen.

Konsumentvaruforskning bedrivs nu
på ett flertal håll, och förslaget om att
inrätta ett statligt konsumentråd skulle
innebära en samordning av detta arbete,
sålunda en besparing av våra resurser.
Detta är väl någonting som man brukar
uppskatta i denna kammare.

Förstatligandet av Hemmens forsk -

ningsinstitut har också mötts av varmt
intresse på olika håll. Staten betalar ju
redan nu för övrigt 85 procent av kostnaderna
för institutet. Beträffande de 8
procent, med vilka näringslivet bidrar,
har från näringslivets sida uttalats, att
man helst vill dra in detta bidrag. Man
är i varje fall inte intresserad av att utöka
bidraget, något som också tydligt
framgår av remissyttrandena. De övriga
bidrag, som institutet har haft att lita
till, har varit osäkra. Tiden för deras utbetalande
har varit oviss, och detta har
helt naturligt medfört svårigheter för institutet
när det gäller personalfrågor,
planering och mycket annat.

Förstatligandet av Hemmens forskningsinstitut
skulle enligt vad jag och
många med mig anser betyda, att man
skulle frånkoppla ett producentintresse,
som inte har varit till gagn för upplysningsverksamheten,
även om man inte
kan påstå, att det har gjorts några påtryckningar.
Men att de intressegrupper,
vilkas produkter skall göras till föremål
för institutets konsumtionsskyddande
undersökningar, skall ha ett betydande
inflytande och bidra till finansieringen
och upplysningen, finner jag i alla fall
vara bakvänt.

Reservanterna har ansett, att verksamheten
inte är tillräckligt utredd och
belyst. Man vill därför att den skall fortgå
som för närvarande, och man har
hemställt om en mindre anslagshöjning
för att medge större undersökningar
och för att möta de löneförhöjningar,
som genomfördes under 1955. Men reservanterna
har inte tagit någon nämnvärd
hänsyn till den arbetskraftsförstärkning
på forsknings- och upplysningssidan
som de två utredningsmännen funnit
trängande och som ligger helt i linje
med det starkare kravet på konsumenthåll
om större insatser från Hemmens
forskningsinstitut. Reservanterna under
b) är litet generösare, men i alla fall anser
även de, att frågan inte är tillräckligt
utredd, och yrkar avslag på propositionen.

Jag kan inte underlåta att i detta sammanhang
göra några personliga reflexioner
med anledning av fru Hamrin-Tho -

Onsdagen den 23 maj 1956 cm.

Nr 19

141

Anslag till konsumentvaruforskning och konsumentupplysning m. m.

rells yttrande här. Fru Hamrin-Thorell
och fru Gärde Widemar i denna kammare
och fröken Ager och fru Andrén i
andra kammaren har hemställt om avslag
på propositionen och begärt ny utredning,
och vi återfinner fröken Agers
namn under reservationen. Såsom styrelsekamrat
med fröken Ager i Hemmens
forskningsinstitut, som enhälligt har tillstyrkt
förslaget, kan jag inte tycka annat
än att hennes helomvändning är
ganska överraskande. Jag har tittat litet
närmare på de andra motionärernas engagemang
i denna fråga. Fru HamrinThorell
har säte och stämma i styrelsen
för Folkpartiets kvinnoförbund, som
dock enligt remissyttrandet hälsat förslaget
om ett konsumentråd »med stor
tillfredsställelse». Vidare har förbundet
sagt att man delar de principiella synpunkter,
som framförts i förslaget, och
att förbundet, även om man känt en viss
tveksamhet inför helt förstatligande av
HFI, ändå funnit de skäl, som talar härför,
överväga, särskilt med hänsyn till de
ekonomiska förhållandena.

Fru Gärde Widemar sitter i Yrkeskvinnornas
samarbetsförbunds styrelse. Detta
förbund har i sitt yttrande sagt, att
det ger förslaget sitt helhjärtade stöd,
när det gäller konsumentrådet, och ansluter
sig till förslaget om ett förstatligande
av HFI, med motivering att institutet
därmed skulle få en mera auktoritativ
tyngd.

Man kan fråga sig vad det är som gjort,
att dessa damer, som, såvitt jag förstår,
varit med om dessa yttranden, ändå vill
avslå en proposition, som i princip ansluter
sig till den föreliggande utredningspromemorian.
Man kan inte undgå
att göra en reflexion, om det inte möjligen
kan vara så, att en framgång för
statsrådet Lindström inte har bedömts
såsom särskilt önskvärt inför det kommande
valet. Ingen kan förtänka, att man
gör en sådan reflexion.

En stor väljaropinion, speciellt bland
kvinnorna, för fram kraftiga krav på att
få mera stöd för konsumentsträvandena.
Det vettiga och det riktiga i konsumenternas
synpunkt är, att effektiviteten hör
ökas genom samordning och upplys -

ningsverksamheten frigöras från inflytande
av producentintressen, och det är
sakliga synpunkter, som står sig, även
när löven börjar gulna. Jag tror därför
att de båda damerna gjort en felspekulation,
om de trodde att man kunde utnyttja
detta i valet. Jag tror det så mycket
mera, som det lyckligtvis ofta brukar
visa sig, att propaganda sällan reparerar
det misstroende, som man med
skäl kan ha mot folk som talar mycket
varmt för en sak men i handling gör
motsatsen.

Fru HAMRIN-THORELL (fp) kort genmäle: Jag

kan inte förstå, att inte fru Wallentheim
under det 20 minuter långa anförande,
som jag höll, uppfattade att det
finns stora skiljaktigheter emellan den
promemoria, vilken vi har fått till remiss,
och den proposition, som nu föreligger
och som vi under inga förhållanden
haft några möjligheter att uttala oss
om.

Det var promemorian som styrelserna
för Yrkeskvinnornas samarbetsförbund,
Folkpartiets kvinnoförbund och HFI,
där fröken Ager sitter, tog ställning till.
Vi anser, att det förslag, som är byggt
på den promemorian, inte motsvarar de
förväntningar vi hade. Vi tror oss veta
med bestämdhet, att HFI inte anser sig
kunna arbeta effektivt enligt det förslag
som nu föreligger.

Jag kan inte heller underlåta att påpeka,
att om fru Wallentlieim misstänker
oss för att inte unna statsrådet Lindström
en framgång inför valet, bör det
inte förtänkas oss en misstanke om att
statsrådet Lindström har haft så förfärligt
bråttom att lägga fram detta förslag
just därför att det är valår.

Herr ANDERSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Statsutskottets majoritet
tillstyrker Kungl. Maj:ts förslag i den
fråga som här föreligger. Den tror sig
också kunna göra det på goda och hållbara
grunder. Vad reservanterna anfört
i sin reservation rubbar ingenting av
detta.

142

Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 em.

Anslag till konsumentvaruforskning och konsumentupplysning m. m.

Den institution som står i centrum
för Kungl. Maj:ts förslag, Hemmens
forskningsinstitut, har riksdagen sysslat
med många gånger förr. Det har varje
gång varit fråga om att öka resurserna
för en verksamhet, som håller på att
växa ur sina former, och Kungl. Maj :t
och riksdagen har gemensamt beviljat
ökade resurser. Hemmens forskningsinstitut
åtnjuter nämligen en stor och berättigad
goodwill hos allmänheten. Samtidigt
har det allt som oftast kritiserats
för de otillräckliga ekonomiska och personella
resurser, som gjort att det inte
kuninat bredda konsumentupplysningen
så som allmänheten kräver, och här och
var har en viss misstänksamhet gjort sig
gällande, därför att institutets konsumentupplysning
inte varit finansiellt
oberoende av den intressepart, vars produkter
institutet bedömer.

Hemmens forskningsinstitut är den institution,
som står konsumenterna närmast
— för övrigt den enda över vilken
konsumenterna har haft och får, enligt
Kungl. Maj:ts förslag till omorganisation,
ett dominerande inflytande. Staten
har sedan länge representerat konsumentintressena
genom att betala en
stor del och en växande andel av institutets
verksamhet. Jag vill erinra om att
statens andel för närvarande täcker
drygt 85 procent av institutets utgifter.
Kraven på ökade resurser har blivit allt
starkare. Tillgången på objektiv konsumentupplysning
är mycket mindre än
efterfrågan, och den uppgår bara till en
bråkdel av vad den säljande reklamen
sköljer över oss av informationer, varav
somliga nog är bra men många mera
tvivelaktiga. Det är alltså aktuellt att
öka anslagen igen till den objektiva konsumentupplysningen.
Men om den statliga
andelen ökas ytterligare — kanske
till 90 å 95 procent av de totala utgifterna
— blir det meningslöst att bibehålla
några procents enskild bidragsgivning,
som bidragsgivarna för övrigt inte
är angelägna att ge och som skapat en
del irritationer.

Frågan om ökat stöd åt konsumentvaruforskning
och konsumentvaruupplvsning
är inte tillräckligt grundligt utredd,

anser reservanterna, som vill ha en mera
omfattande och fördjupad utredning
innan frågan löses. Till detta vill jag endast
genmäla att inte mindre än tre statliga
betänkanden har gnuggat dessa frågor
under de senaste tio åren och att
det sakkunnigförslag, det fjärde i ordningen,
som ligger till grund för regeringens
förslag, är en sammanfattning
av de tidigare diskussionerna plus de senaste
årens erfarenheter av organisationsproblemen.
Detta sakkunnigförslag
har enligt reservanternas uppfattning
den bristen, att det inte prövat andra
alternativ än ett förstatligande av institutet.
Det finns emellertid intet annat
alternativ än att låta verksamheten fortsätta
i de nuvarande formerna, och det
alternativet är redan prövat och befunnet
mindre gott. Organisationens huvudintressenter,
som är de stora löntagargrupperna,
LO och TCO, jämte städernas
och landsbygdens husmödrar i raden
av kvinnoorganisationer, har också
enhälligt tillstyrkt de sakkunnigas förslag
till omorganisation och förstärkning
av institutet. Även industrien och
detaljhandeln har i stort sett biträtt förslaget.
Endast 7 av 35 remissorgan har
varit häremot. Detta säger ganska mycket
i fråga om enhälligheten om det förslag
som här förelagts riksdagen.

En ovanligt stark uppslutning är det
också bakom förslaget om inrättande av
ett konsumentråd, som vid sidan av institutet
skall samordna konsumentvaruforskningen
mellan samtliga de forskningsinstitut,
som syslar med konsumentvaror,
så att risken för dubbelarbete
undvikes, och som skall fördela statsanslaget
för sådan forskning på de objekt
som är av störs-ta nytta för hushållens
ekonomi.

Det är en sympatisk utformning som
propositionen vill ge konsumentrådet.
Till rådet decentraliserar nämligen
Kungl. Maj:t en stor del av beslutanderätten
när det gäller denna forskning
och upplysning och lägger därmed i
konsumenternas egna händer att utforma
den verksamhet som skall betjäna
dem.

Reservanternas förmodan, att konsu -

Onsdagen den 23 maj 1956 em.

Nr 19

143

Anslag till konsumentvaruforskning och konsumentupplysning m. m.

mentrådet skulle innebära en överorganisation,
har utskottsmajoriteten icke funnit
några tecken på i den konstruktion
som Kungl. Maj:t gett rådet. Tvärtom
innebär förslaget, såvitt man kan se, en
rationalisering, eftersom HIF:s nuvarande
och otympliga fullmäktigeförsamling
med 26 organisationer, som skall
mötas kring den begränsade uppgiften
att granska institutets verksamhet, utbytes
mot ett mindre omfångsrikt konsumentråd
med större och väsentligare
uppgifter att handskas med.

Jag skall inte på något sätt ge mig in
på den detaljkritik som fru HamrinThorell
kom med beträffande förslaget.
Så noga känner jag inte institutet att jag
kan göra det, men vi bär i statsutskottet
litat på den utredning, som har företagits
i detta avseende, och de remissinstanser
som haft förslaget till yttrande.
Man kan på det hela taget säga att
förslaget förefaller väl genomtänkt och
att det bärs upp av en representativ
konsumentopinion.

Jag tror därför att kammaren med
stor tillförsikt kan ta det förslag som
här föreligger, och jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag förstår att på detta
område finns sakkunniga och icke sakkunniga.
Jag medger gärna, att jag icke
är sakkunnig. Jag råkade sitta vid statsutskottets
sammanträde, när denna fråga
behandlades, och jag blev på det sättet
tvingad att ta ställning i alla fall.

Jag vill, herr talman, helt enkelt säga,
att jag inte tror på denna organisation,
vare sig den som nu är eller den som
kommer. Jag har den uppfattningen, att
skall vi kunna få ett gott resultat på
detta område, då skall det råda konkurrens
emellan varuframställarna, och jag
är övertygad om att t. ex. Kooperativa
förbundet och våra konsumtionsföreningar
har gjort oändligt mycket mer
på detta område än vad denna institution
någonsin kommer att kunna göra.

Dessutom måste jag, herr talman, säga

att jag, när jag läser detta utlåtande, har
litet svårt att förstå vad man egentligen
menar. Det är kanske mitt eget fel, men
i så fall ber jag om en förtydligande
upplysning. På s. 8 i utlåtandet står:
»Konsumentvaruforskning på livsmedelsoch
textilområdena bör t. ex. i stor utsträckning
äga rum vid andra institut.»
HFI skall enligt detta uttalande således
inte ta någon befattning med dessa grenar
av konsumentvaruforskningen. På s. 10
står emellertid: »Statsrådet föreslår, att
institutet organiseras med en livsmedelsoch
kemisk-teknisk avdelning.» Vilket
av dessa båda uttalanden skall man sätta
tro till? Det kanske finns en förklaring
som jag inte råkat på. I så fall är
jag tacksam för att få erforderlig upplysning.

Det nämndes under utskottsbehandlingen,
vilket också omtalats här, att 46
procent av husmödrarna i Sverige aldrig
hört talas om Hemmens forskningsinstitut.
Orsaken härtill måste väl vara
att man inte kommit i kontakt med dessa
46 procent av alla hem i landet. Jag
har själv haft familjehushåll i över 30
år och under denna tid på de punkter,
som det här är fråga om, aldrig kommit
i kontakt med institutet. Jag vill inte
försöka bedöma vad anledningen härtill
kan ha varit, men det är alldeles uppenbart
att det måste ha funnits något alldeles
särskilt skäl. Är det inte här i livet
över lag på det sättet, att om Andersson
vill ha en viss vara, så föredrar
Pettersson en annan. Från andra områden
har vi också många exempel på hur
svårt det kan vara att söka ge råd och
upplysning. Jag tänker bl. a. på statens
läroboksnämnd. Hur går det till där?
Jo, nämnden går igenom insända nya
läroböcker. Ytterst sällan iir en bok av
sådan beskaffenhet, att man vågar slå
ned på den och säga, att boken i fråga
iir olämplig. Detta har i sin tur lett till
att skoldistrikten alltjämt köper de mest
skilda läroböcker i de olika ämnena.
Jag tror för min ringa del att det kommer
att gå precis på samma sätt i fråga
om den konsumentupplysning som Hemmens
forskningsinstitut skall bedriva.
Är det verkligen någon av damerna och

144

Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 em.

Anslag till konsumentvaruforskning och konsumentupplysning m. m.

herrarna här som, om det inte är fråga
om ett alldeles flagrant exempel, vågar
slå ned på en vara och säga, att den är
oduglig; den skall herrskapet inte köpa?
Nej, människorna kommer helt säkert
att vara lika villrådiga i fråga om vad
man bör köpa, sedan denna organisation
införts, som man varit tidigare.

Herr talman! Jag vill inte förlänga
denna debatt utan har bara velat förklara
varför mitt namn står under reservationen.
Det beror helt enkelt på att
jag icke tror på hela det här organisationsförslaget.
Jag ber därför, herr talman,
att få yrka bifall till den med a)
betecknade reservationen.

Herr ANDERSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Av herr Näsströms yttrande
framgår, att han inte alls tror på
nyttan av någon upplysningsverksamhet
av denna art eller att Hemmens forskningsinstitut
över huvud taget har någon
uppgift att fylla. Riksdagen har
emellertid under många år beviljat betydande
anslag för detta ändamål. Enligt
min uppfattning har dessa anslag fallit
i god jord och varit till stor nytta. Det
är ändå en betydande uppgift som här
föreligger för detta institut.

Herr Näsström sade vidare, att endast
46 procent av alla husmödrar i landet
kände till existensen av Hemmens forskningsinstitut.
Det är, måste jag säga,
inget dåligt resultat på den relativt korta
tid, som institutet har verkat, att ändå
nära hälften av Sveriges husmödrar
känner till institutet.

Herr Näsström gjorde sedan vissa reflexioner
och en jämförelse med vad
man uppnått i fråga om läroböckerna i
våra skolor. Jag skall inte närmare ingå
på den jämförelsen, ty det gäller här två
så vitt skilda ting, att man inte kan diskutera
dem samtidigt.

Herr ÅMAN (s):

Herr talman! Jag håller med herr
Svärd, när han i sitt anförande säger,
att det i vissa fall inte går att upplysa
konsumenterna. Jag tror för min del att

det är alldeles hopplöst att söka upplysa
och övertyga herr Svärd om behovet av
en sådan här verksamhet. Hans attityd
påminner mig om den äldre herrn, som
en gång kom in i en husgerådsbutik och
frågade, om det fanns några vaser. »Jo»,
svarade biträdet, »de står där borta på
hyllan.» Den äldre herrn lyfte på en vas
och sade: »Men här finns ingen öppning
i den.» Så vände han på vasen och tilllade:
»Det finns ingen botten heller.»

Det är klart att man kan inta den attityden,
att man inte vill bekväma sig
själv att se saken ur rätt synpunkt, vilket
naturligtvis leder till att man kommer
fel. Det föreföll mig, när herr Svärd
spottade ut sitt förakt för konsumentupplysningen,
som om han ansåg att
man hade tagit temperaturen på en köttbulle
för litet.

Vad man kan säga om denna verksamhet
är väl ändå, att här har vissa
organisationer i åratal bedrivit och sökt
bedriva en ökad konsumentupplysning.
Bland annat har LO och TCO tillsammans
lagt ned mycken möda på att söka
intressera sina medlemmar för konsumentupplysningen.
Vi har nämligen onekligen
ett spill i fråga om materiella resurser
genom att folk köper ting, som de
lockas att köpa genom en omfattande reklamverksamhet,
som rör sig med allmänna
fraser och där man också från
konsumenthåll kan säga, att vi borde
mobilisera en reklamverksamhet som är
konsumentinriktad och inte bara hålla
oss med en producentinriktad sådan.
Det råder väl där en viss disproportion.
Det görs väldigt mycket för att tala om
för konsumenterna vad de enligt producenternas
mening borde köpa, men det
görs ofantligt litet för att tala om vad
de med framgång och med hänsyn til!
sin nytta bör köpa.

Jag medger att det är svårt att här
exemplifiera och säga, att så och så bör
denna verksamhet läggas upp. Men så
mycket är väl ändå klart, att det finns
vissa ting — och jag har all respekt för
den kooperativa rörelsen — som kanske
en enda producent tillverkar och som
ingen annan ger sig på, men varorna är
av den beskaffenheten, att man borde

Onsdagen den 23 maj 1956 em.

Nr 19

145

Anslag till konsumentvaruforskning och konsumentupplysning m. m.

upplysa folk om vad det är för fördelar
och eventuella nackdelar förbundna med
dem. Det kan för dem, som vardagsvis
inte är intresserade av detta, kanske vara
av ett visst värde att veta, att bara
det, att en husmoder inte får en tvättäkta
vara, kan kosta henne tusentals
kronor vid en tvätt. Det kan vara av
värde att få reda på att den saluförda
varan inte är av den beskaffenheten,
att den medför en kostnad av ett par
tusen kronor vid en tvätt, därför att
man trodde att den var färgäkta och
tvättäkta men icke visade sig vara det.

Låt mig ta ett annat exempel! Vi har
de kemiska tvättmedlen. Experterna kan
tala om för oss att en vara, som kostar
tre—fyra gånger så mycket som den
enkla råvaran, praktiskt taget inte innehåller
någonting annat än denna råvara,
kanske tillsatt med ett luktmedel. Det
finns en mängd sådana exempel som
kan anföras.

Jag tycker alltså — bortsett från den
kontrovers, som damerna haft om huruvida
ramen är tillräcklig och hur denna
verksamhet bör se ut i detalj från början
— att det skulle vara att kasta bort
barnet med badvattnet att säga, att vi här
inte bör göra någonting alls. Jag tycker
för min del att själva angripandet av
problemet är riktigt. Vi får ett forskningsinstitut
som skall arbeta, naturligtvis
inte med sådant arbete, som kan utföras
på andra håll, utan som bör tillgodogöra
sig forskningsresultat även
från andra institutioner. Man får ett råd
som kan bli den kanal, genom vilken
man slussar in behovet av undersökningar
av olika slag, man bevakar att de
göres, man låter initiativ komma även
utifrån och får ett råd, som samtidigt —
vilket inte är det minst viktiga — kan
tjäna som källa till information utåt.

Det har sagts mig — jag kan inte svara
för att uppgiften är riktig, men jag tror
att den är riktig — att Hemmens forskningsinstitut
har gjort många goda undersökningar,
som aldrig blivit publicerade.
Vilken dagstidning vill ta in en
uppgift om att en vara i visst avseende
är skadlig? Det gör inte tidningarna.
Men då är det ganska viktigt att vi får ett

10 Första kammarens protokoll 1956. Nr 19

konsumentråd så sammansatt, att det
exempelvis kan koppla in hela den fackpress,
som finns i detta land och som når
miljoner människor och som är oberoende
av annonsörerna och alltså har till
uppgift att bevaka sina medlemmars
reallöneintressen och följaktligen också
bevaka det värde medlemmarnas pengar
har, när de skall omsättas i varor.

Jag tror alltså att hela förslaget — som
ju inte jag heller kan uttala mig om i detalj
— är ett riktigt första steg. Man får
väl göra här som i andra fall, d. v. s. se
vilka erfarenheter man får. Jag har en
rakt motsatt uppfattning mot den herr
Näsström hade: jag tror på denna verksamhet.
Jag är i det fallet icke ensam, tv
alla de, som sysslar med detta inom organisationerna,
säger att det finns ett
oerhört intresse för dessa ting och för
att man gått denna väg och icke har låtit
organisationerna eller de privata intressena
överta denna verksamhet.

Detaljerna är sedan en sak som man
kan diskutera. Jag tycker nog att det,
med hänsyn till konsumenternas önskemål
och med hänsyn till det stora intresset
ur nationalekonomisk synpunkt
att icke våra resurser förödas på dåliga
ting, kan vara av ett visst värde att samhället
också lämnar sitt bidrag till denna
verksamhet. Men samhället kommer
inte att bli ensamt i sina ansträngningar
att bringa konsumenterna till bättre medvetande
när det gäller varsamhet och
gott omdöme vid köp.

I detta anförande instämde fru Sjöström-Bengtsson
(s).

Fru SVENSON (bf):

Herr talman! Som landsbygdskvinnornas
representant sedan många år i Hemmens
forskningsinstituts styrelse vill jag
här säga några ord.

Alla vet att ett mycket stort antal av
landsbygdshemmen har mindre bekvämligheter
än hemmen i städerna, att de i
större grad saknar de arbetsbesparandc
maskiner och redskap, som så mycket
underlättar hushållet. Arbetets natur —
med skötsel av djur och sådant — gör
att husmödrarna på landet är mera blind -

146

Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 em.

Anslag till konsumentvaruforskning och konsumentupplysning m. m.

na vid sin arbetsplats än vad städernas
husmödrar är. De långa vägarna och
många gånger besvärliga kommunikationerna
bidrager också till att försvåra
lanthusmödrarnas kontakter med den
moderna varumarknaden. När det är aktuellt
för dem med inköp av större varor
för hem och familj, såsom kläder,
inredningar, husgeråd, hushållsmaskiner
o. d., är landsbygdskvinnorna på många
platser hänvisade till tidningsreklamen,
postorderkataloger och lanthandelns urval
av varor, som självklart är och måste
vara begränsat, och till, inte förglömmandes,
kringresande agenter. Dessa
agenter kommer och demonstrerar eller
talar för en viss märkesvara av tvätt-,
sy- och hushållsmaskiner av olika slag.
Icke minst kollektiva frysanläggningar
liar tillkommit genom dessa kringresande
agenters tillskyndan, frysanläggningar
som många gånger inte varit av önskvärd
beskaffenhet, och tillfälle till jämförelser
mellan olika märken saknas i
allmänhet. Annonsernas och katalogernas
varubeskrivningar framhäver i sin
tur bara de förträffliga egenskaperna. I
detta läge har HFI skjutit en första
bräsch för den objektiva upplysning om
varorna som husmödrarna har ett trängande
behov av. Det har representerat en
god början men inte mer, ty institutet
liar haft så blygsamma resurser. Det förslag
om förstärkning och utredning av
institutets verksamhet, som regeringen
förelagt riksdagen och som vi nu behandlar,
har därför glatt oss som ett
steg vidare på vägen mot en mer omfattande
konsumentupplysning, som även
lantliemmen kan ha nytta av. Visst kan
man som folkpartireservanterna mena,
att det behövs mera pengar till denna
verksamhet, men det är väl ett underligt
sätt att reagera, att därför att man får
litet mer anslag och inte mycket mer
anslag, så skall man avvisa hela förslaget
om en förstärkt organisation nu och
bara beställa en förnyad utredning till
nästa år. När jag läste utskottsutlåtandet
och återfann fröken Agers namn
bland reservanterna blev jag, liksom fru
Wallentheim, något förvånad. Hon har
suttit med i HFI:s styrelse och tillstyrkt

hela det förslag som propositionen bygger
på och som hon nu yrkar avslag på.
Om man säger att propositionen inte innehåller
allt vad betänkandet innehöll,
så är det dock i huvudsak detsamma.

Jag tänker inte vid denna sena timme
gå in på organisationen — den är tidigare
berörd här — men jag vill säga, att
vi inom styrelsen för HFI aldrig har
tänkt oss att denna organisation skulle
helt utbyggas på en gång, utan vi har
nog tänkt oss att detta skulle ske successivt,
och jag tror fortfarande att det
är klokt att gå den vägen. Man skall inte
kräva allt på en gång, utan det får komma
så småningom.

Jag vill gärna tillägga ännu en sak.
Landsbygdens folk har lärt sig att värdesätta
informationer som kommer från
oberoende forskningsanstalter, där provningsresultaten
inte betalas med bidrag
från den som får sina produkter provade.
Statens maskinprovningar med dess
upplysningstjänst bland jordbrukarna
om bra och mindre bra fabrikat av jordbruksmaskiner
och verktyg ger lantmännen
en mycket uppskattad service. Deras
hustrur kan ha rätt att önska sig en
motsvarighet när det gäller hushållsmaskiner
och redskap för hemmen. RLF
har också redan innan utredningen
framlagt det förslag som propositionen
bjuder på skrivit till regeringen och begärt
förstatligande av Hemmens forskningsinstitut,
och Svenska landsbygdens
kvinnoförbund har bestämt understrukit
detta krav.

Det är på deras vägnar, herr talman,
som jag nu yrkar bifall till Kungl. Maj :ts
och utskottets förslag.

I fru Svensons yttrande instämde fru
Nilsson (bf).

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Tyvärr pågår denna debatt
även i andra kammaren, och tyvärr
har jag inte haft någon astralkropp i
denna kammare, som kunnat tala om för
mig vad som hänt här. Jag har endast
hört ett och annat ryktesvis och hört
att ni här diskuterat mycket och att ni
är rätt trötta på diskussionen om detta

Onsdagen den 23 maj 1956 em.

Nr 19

147

Anslag till konsumentvaruforskning och konsumentupplysning m. m.

ämne, så att jag bör fatta mig kort. Då
bör jag också bara ta upp sådant, som
jag under hand hört att det rått oklarhet
om.

Jag liar förstått, att det finns två
åsiktsriktningar i denna kammare liksom
i andra kammaren: den ena riktningen
menar liksom utskottsmajoriteten,
att regeringen har presenterat en
acceptabel lösning av de organisatoriska
problem, som konsumentvaruforskningen
och konsumentupplysningen brottas
med, och den andra anser liksom reservanterna
att dessa problem behöver utredas
ytterligare. Såvitt jag förstår är
det emellertid mycket olika motiv bakom
reservanternas gemensamma uppskovsyrkanden,
och jag måste säga att
jag har mycket svårt att förstå hur så
många olika motiveringar kan krypa in
under samma uppskovsyrkande. Den ena
gruppen reservanter, den som står under
a-reservationen, har. tydligt nog låtit
förstå, att de är rätt ointresserade av
verksamheten och att man därför gärna
ser att en sådan här översyn på obestämd
tid inte leder till någonting, som
betyder förstärkning av konsumentupplysningen.
Herr Svärd lär i detta avseende
ha sagt någonting liknande det som
herr Hjalmarson sagt i andra kammaren.
Reservationen under b) vill ju däremot
1m en höjning av anslaget under interimstiden
och en snabbutredning i ämnet,
som gör det möjligt att få ett förslag
till nästa års riksdag, .lag vill säga till
dem som företräder den sista meningen,
att ett yrkande om sådan snabbutredning
till nästa år är fullkomligt meningslöst,
inte av brist på tid — ty arbeta hårt och
fort kan vi göra i kanslihuset, även om
det inte alltid ser ut så — utan därför
att det inte finns något alternativ att utreda,
som Organisationssverige kan samlas
kring såsom det har samlats kring
detta förslag, och därför att man säkerligen
inte kan få de stora löntagar- och
kvinnosammanslutningarna alt från det
ena året till det andra byta de ståndpunkter,
som de haft och som de har givit
uttryck åt mer eller mindre länge,
somliga iinda sedan konsumentupplysningen
först genomfördes.

De berörda parterna har alltså i allt
väsentligt godtagit det förslag till organisation,
som ligger på kammarens bord.
Att det sedan finns olika meningar i detaljfrågor
—■ om lönesättningar, om
namn på institutionen, om arbetsområdet
och så vidare —- är ju bara naturligt.
Det finns inget betänkande som möts
med idel instämmanden från alla remissinstanser,
och de avvägningar, som regeringen
har gjort i slutskedet med en försiktigare
utbyggnad av verksamheten i
förstone, hör också till vad förslag i allmänhet
brukar underkastas, innan de
läggs på riksdagens bord. Man kan vara
missnöjd med enskildheter i ett förslag
men ändå anse att man i helhetens intresse
bör acceptera det och räkna med
alt man sedermera kan genomföra förstärkningsanordningar
allteftersom sådana
visar sig behövliga. Att som de
nämnda båda reservantgrupperna a och
b gör sätta betyget c på hela organisationsförslaget
och helt förkasta det, därför
att man, som det står i reservation a,
inte funnit förslaget tillfredställande »i
alla avseenden» och funnit framförda
erinringar »icke sakna berättigande»,
tycker jag med förlov sagt är disproportionerligt.

Jag har också hört sägas att det klagats
över den korta remisstiden, som
gjort att intresserade organisationer inte
haft tillfälle att tillräckligt tränga in i
ämnet. Jag kan tala om, att när det här
förslaget låg färdigt i december månad,
fanns en möjlighet att få ett förslag framlagt
för innevarande års riksdag, endast
om remisstiden sattes till någon månad
eller sex veckor. Jag medger att detta
inte är någon lång remisstid, och jag var
också tveksam huruvida remissinstanserna
skulle finna denna tidrymd tillräcklig.
Jag tog därför en förhandskontakt
med ett dussin av de mest intresserade
organisationerna för att höra efter, om
de var villiga att yttra sig över förslaget
på fyra, fem veckor, såvida detta skulle
möjliggöra ell förslag till 1956 års riksdag.
Varenda eu svarade »ja» på den frågan,
och därefter skickade vi ut förslaget.
Inom fem veckor hade också samtliga
ombedda remissinstanser — det var

148

Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 em.

Anslag till konsumentvaruforskning och konsumentupplysning m. m.

26 stycken — inkommit med sina yttranden
och dessutom ytterligare 10 stycken,
som vi inte hade bett om yttranden.

Av remissyttrandena har ju den övervägande
delen varit mycket positiva, som
jag förmodar att utskottets talesman understrukit
här i min frånvaro. Jag vill
bara exemplifiera med att 33 av 35 remissinstanser
vitsordat behovet av högre
anslag, 27 av 34 godkänt ett förstatligande
av HFI och 30 av 35 önskat ett
konsumentråd eller någon form av nämnd
med motsvarande samordnande funktioner.

.Tåg skall inte upptaga tiden med repliker
på yttranden, som jag inte hört direkt
själv, men man har stuckit utskottsutlåtandet
i min hand och frågat, hur en
mening på en sida rimmar med en mening
på en annan sida, och en så konkret
fråga skall jag inte undandra mig att svara
på.

Det står sålunda i utlåtandet, att konsumentvaruforskning
på livsmedels- och
textilområdena i stor utsträckning bör
äga rum vid andra institut, och på en annan
sida står det att vi skall ha en livsmedels-
och kemisk-teknisk avdelning
vid Hemmens forskningsinstitut. Man
menar att dessa båda uttalanden inte
rimmar. Men det gör de. Med vad som
sagts i den förra meningen har man bara
velat påpeka, att vi har ett institut för
konserveringsforskning, som utreder alla
med konservering sammanhängande
problem, och vi har en ingående forskning
om djupfrysning både där och på
andra håll och vi har folkhälsoinstitutets
undersökningar av livsmedel ur hygieniska
synpunkter. Det man sysslar med
vid Hemmens forskningsinstitut och som
skulle bibehållas där på avdelningen för
livsmedels- och kemisk-tekniska frågor
gäller undersökningar som sammanhänger
med livsmedels rationella utnyttjande
i de vanliga hushållen. Det är alltså
inte fråga om något dubbelarbete här,
utan bara ett påpekande av att man bör
begränsa sig till det man sysslat med förut
och inte trampa över på vad andra
institutioner gör. Den tanke, som ligger
bakom konsumentrådet, är just att forskningsuppgifterna
skall samordnas och

fördelas så, att man undviker dubbelarbete
och får dem utförda där de bästa
personella resurserna för ändamålet är
till finnandes.

Med dessa ord, herr talman, slutar jag
mitt inlägg, och jag hoppas att kammaren
behagar följa utskottsmajoriteten.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Statsrådet sade att reservanterna
hade satt betyget C på det
förslag som lagts fram. Om statsrådet läser
reservationerna, vilket jag förmodar
att statsrådet gjort, så bör hon väl finna
att vi givit det ett betydligt högre betyg
och att vi i princip är ense om att vi
skall ha ett bra forskningsinstitut och en
effektiv konsumentupplysning.

Jag betvivlar inte att statsrådet arbetat
fort på denna proposition — det bär
propositionen tyvärr vittne om. Jag beklagar
att statsrådet inte var närvarande
när jag redogjorde för de invändningar
reservanterna har riktat mot propositionen
till skillnad från den promemoria på
vilken propositionen bygger. Statsrådet
säger att det går att ändra på organisationen
i framtiden. Ja, det är möjligt att
det går. Men det innebär att man enligt
reservanternas uppfattning skulle ändra
på antalet avdelningar, man skulle ändra
antalet befattningshavare, man skulle
ändra namnet och man skulle ändra sammansättningen
av styrelsen. Jag finner
att allt detta är så väsentliga saker, att
det vore bättre att låta institutet arbeta
ett år till som det nu gör, men med ökade
ekonomiska resurser, och sedan framlägga
ett förslag till ny organisation som är
mer tillfredsställande ur de synpunkter
som vi har anfört.

Detta var ungefär vad jag sade i mitt
förra anförande, och jag tycker att motiven
för att framflytta beslutet är så vägande
att jag måste vidhålla mitt yrkande.
Jag tror att det kan bli ett bra institut,
om man får överarbeta organisationen,
och jag tror att det är bättre att göra
ändringarna från början än att vidta
dem i efterhand.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att i av -

Onsdagen den 23 maj 1956 em.

Nr 19

149

Anslag till konsumentvaruforskning och konsumentupplysning m. m.

seende på det nu förevarande utlåtandet
yrkats l:o) att vad utskottet hemställt
skulle bifallas; 2:o) av herr Svärd, att
det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Näsström m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen; samt
3:o) av fru Hamrin-Thorell, att kammaren
skulle godkänna det förslag, som innehölles
i herr Axel Anderssons in. fl.
vid utlåtandet anförda reservation.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Svärd begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog vartdera
av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren ville
antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen sig anse
de härå avgivna svaren hava utfallit
med övervägande ja för deras mening,
som ville till kontraproposition antaga
bifall till herr Svärds yrkande.

Fru Hamrin-Thorell äskade emellertid
votering om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 124 antager bifall till herr
Svärds yrkande i ämnet, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits bifall till fru
Hamrin-Thorells yrkande i frågan.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid fru Hamrin-Thorell begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 56;

Nej — 35.

Därjämte hade 40 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 124, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Näsström m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Svärd begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 78;

Nej — 40.

Därjämte hade 14 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

125, i anledning av väckta motioner
om anslag för budgetåret 1956/57
till hemkonsulentverksamhet i städer;

nr 126, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1956/57 till atomforskning;

nr 129, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1956/57 till universitetssjukhusen
in. m. jämte i ämnet väckt motion;
och

150

Nr 19

Onsdagen den 23 maj 1956 em.

nr 130, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ersättning
åt smittbärare, m. m., såvitt
angår anslag för budgetåret 1956/57 till
Ersättning vid vissa ingripanden i hälsovårdens
intresse jämte i ämnet väckta
motioner.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle
uppskjutas till ett annat sammanträde.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 23.39.

In fidem
G. H. Berggren

Stockholm 1956. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

560943