Fredagen den 18 maj. Sid (Riksdagens protokoll 1951:20)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1951

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 2 0

18—22 maj.

Debatter m. m.

Fredagen den 18 maj. Sid.

Svar på interpellation av herr Lundqvist om tillfredsställande bevakning
av militära förråd................................. 3

Lördagen den 19 maj.

Förslag till religionsfrihetslag m. m............................. 12

Fortsatt giltighet av hyresregleringslagen m. m................. 67

Höjning av riksdagsmannaarvodena m. m....................... 74

Sammanjämkningsförslag i fråga om viss ändring i sekretesslagen. 77
Sammanjämkningsförslag i fråga om taxering av skogsfastighet. . 81

Ändring i civilförsvarslagen................................... 86

Samtliga avgjorda ärenden.

Lördagen den 19 maj.

Särskilda utskottets utlåtande nr 1, ang. förslag till religionsfrihetslag
m. m................................................. 12

— nr 2, ang. ändring i kommunalskattelagen m. m............. 66

Tredje lagutskottets memorial nr 10, ang. sammanjämkning i fråga
om förslag till förordning rörande motverkande av svinsjukdomar.
.................................................... 66

— utlåtande nr 11, ang. ändring i lagen om delning av jord å landet
m. m................................................... 66

— nr 12, ang. ändrad lydelse av 35 § 1 mom. folkbokföringsförord ningen.

.................................................. 66

— nr 13, ang. fortsatt giltighet av hyresregleringslagen m. m.....67

| Första kammarens protokoll 1951. Nr 20.

Nr 20.

Innehåll.

Sid.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 24, ang. ändring i stadgan om
ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande m. m.....74

Bevillningsutskottets betänkande nr 56, ang. ändring i stadgan om
ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande m. m.....77

Konstitutionsutskottets memorial nr 25, ang. sammanjämkning i fråga
om viss ändring i sekretesslagen......................... 77

Bevillningsutskottets memorial nr 55, ang. sammanjämkning i fråga
om taxering av skogsfastighet............................... 81

Första lagutskottets utlåtande nr 30, ang. ändring i civilförsvarslagen.
.................................................... 86

Fredagen den 18 maj 1951.

Nr 20.

Fredagen den 18 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Justerades protokollet för den 12 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 247, med anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående ytterligare
statsbidrag till Garnsviken—Vadasjön—
Helgösjön—Hedervikens torrläggningsföretag
i Stockholms län;

nr 248, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående försäljning
av ett område av kronoegendomen Mörby
l1 i Danderyds köping, Stockholms
län; samt

nr 249, med anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående åtgärder
för bekämpande av sand- och jordflykt.

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
n,r 251, till Konungen i anledning av
dels Kungl. Maj:ts proposition nr 165
om godkännande av Sveriges anslutning
till Europarådets konvention angående
skydd för de mänskliga rättigheterna
och de grundläggande friheterna, dels
ock i ämnet väckt motion I: 459.

Om tillfredsställande bevakning av militära
förråd.

Herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
VOUGT, som tillkännagivit
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Lundqvists
interpellation om tillfredsställande
bevakning av militära förråd, erhöll
ordet och anförde: Herr talman! I en
med första kammarens medgivande
framställd interpellation har herr Lund -

qvist frågat mig, dels om jag har min
uppmärksamhet fäst vid faran av att
stölder av vapen, ammunition och annan
militär utrustning kunna förekomma,
och dels om jag har för avsikt att
vidtaga åtgärder för att åstadkomma
tillfredsställande bevakning av militära
förråd.

Frågan om skyddet av de militära förrådsanläggningarna
är nära avhängig av
spörsmålet om sättet för förrådens utförande.
Jag vill till en början beröra
sistnämnda spörsmål.

När den förstärkta försvarberedskapen
år 1945 skulle avvecklas, funnos
permanenta förrådsutrymmen tillgängliga
endast för en begränsad del av
krigsmaterielen. I viss utsträckning hade
visserligen förråd uppförts under
krigsåren, men huvuddelen av arméförbandens
utrustning förvarades i rekvirerade
eller förhyrda lokaler i anslutning
till de fältdepåer, som anordnats
för att möjliggöra en snabb och säker
mobilisering. Inom marinen och flygvapnet
voro förhållandena icke helt desamma,
men även där måste i viss mån
utnyttjas förrådslokaler av tillfällig karaktär.

Fältdepåsystemet skänker särskilda
fördelar ur mobiliseringssynpunkt, men
är så dyrbart ur bevaknings- och vårdsynpunkt
att det inte ansetts kunna
oförändrat bibehållas efter beredskapens
avveckling. Den stora spridningen av
förrådshållningen på ett antal relativt
små enheter föranleder nämligen krav
på bevaknings- och vårdpersonal i en
omfattning som måste anses utesluten
under fredsförliållanden. En koncentrering
av fältdepåernas förråd till större
förrådsenheter har sålunda av ekonomiska
skäl ansetts ofrånkomlig. Med
hänsyn bl. a. till kraven på god mobiliseringsberedskap
kunna emellertid förråden
icke koncentreras hur mycket som
helst. En avvägning måste här ske med
beaktande av samtliga på frågan inver -

Nr 20.

Fredagen den 18 maj 1951.

Om tillfredsställande bevakning av militära förråd.

kande omständigheter. Det liar vid denna
avvägning i många fall befunnits erforderligt
att anordna förråd utan anknytning
till någon fredsförläggning.
Detta är särskilt förhållandet med de
förråd som avses för de territoriella förbanden.

Behovet av permanenta förråd för arméns
under krigsåren väsentligt utbyggda
organisation uppmärksammades tidigt
inom arméledningen. Sedan vissa
preliminära beräkningar verkställts tillsatte
arméchefen år 1943 en förrådskommitté
med representanter, förutom från
de olika militära myndigheterna, även
från statens sakrevision. Sedan kommittén
i slutet av 1945 framlagt förslag i
ämnet förelädes frågan 1946 års riksdag,
vilken för ändamålet anvisade 27 miljoner
kronor utöver medel som tidigare
ställts till förfogande. Förrådsprogrammet
har därefter genomförts i den takt
förhållandena medgivit. Bristen på bvggnadsmateriel
och arbetskraft har dock

— liksom vissa ytterligare utredningar
rörande förrådsprogrammets närmare
utformning — medfört vissa förseningar.

Förråden utföras antingen friliggande

— av betong eller trä — eller ock i berg.
Förråden för ammunition förläggas i
princip i berg. Friliggande ammunitionsförråd
— i betong ■— anordnas endast
på sådana platser där berg saknas och
vid små anläggningar, där bergförråd
skulle bli oekonomiska. Bergförråd anordnas
jämväl för drivmedel och för annan
svårersättlig materiel samt för vissa
centrala förrådsanläggningar av större
omfattning. Större delen av förrådsprogrammet
avser dock friliggande förråd
i betong eller trä. Jag vill nämna några
siffror för att belysa i vilken omfattning
förråd utförts för arméns räkning efter
krigsslutet. Ett 100-tal friliggande förrådsanläggningar
i trä om sammanlagt
inemot 50 000 nr ha färdigställts. Vidare
ha utförts nära 200 betongförråd för ammunition
med en golvyta om tillhopa
13 000 nr. Vad slutligen bergförråden
angår har för armén färdigställts förråd
om cirka 14 000 m2, varjämte ytterligare
förråd om cirka 16 000 in2 äro så gott
som färdiga. I de angivna siffrorna —

tillsammans alltså närmare 100 000 nr —
ingå icke drivmedelsanläggningar och
dylikt.

Allteftersom förrådsprogrammet på
detta sätt har kunnat genomföras har bevakningsproblemet
förenklats. Så är naturligtvis
särskilt förhållandet i den mån
bergförråd kommit till utförande, men
även betongförråden torde äga relativt
god motståndskraft mot obehörig åverkan.
Förrådsbyggnader av trä erbjuda
däremot icke tillnärmelsevis samma
skydd.

Även frågan om bevakningen av arméns
förråd har varit föremål för ingående
överväganden. Sålunda erhöll
chefen för armén i slutet av år 1946 bemyndigande
att tillkalla fyra sakkunniga
att biträda med utredning rörande bevakningsverksamheten
inom armén. De
sakkunniga utgjordes av en officer, en
representant för statens sakrevision, en
polisöverkonstapel och en kriminalassistent
från kriminaltekniska anstalten.
Kommitténs slutliga förslag förelåg i
augusti 1950. Under kommitténs arbete
ha successivt vidtagits vissa åtgärder i
syfte att förbättra skyddet av arméns förrådsanläggningar.
Åtgärderna ha delvis
vidtagits efter förslag av bevakningskommittén.
Det torde icke vara lämpligt att
här redogöres för vad som gjorts i dessa
hänseenden. Bland åtgärder som vidtagits
vill jag blott nämna automatiska
alarmanläggningar, uppförande av stängsel
m. m. För dessa ändamål har riksdagen
under de senaste åren anvisat
särskilda anslag om sammanlagt 1 850 000
kronor, varav drygt 1 000 000 kronor för
armén. På grundval av bevakningskommitténs
förslag har chefen för armén i
februari 1951 fastställt bestämmelser rörande
skyddsåtgärder (bevakning m. m.)
vid arméns permanenta förråd under
fredstid.

Interpellantens frågor till mig föranleddes
närmast av ett inbrott som i början
av året förövades i ett förråd i
Kungsbacka. Bevakningen vid förrådet
upprätthölls av en intill förrådet bosatt
vaktmästare, vilken mot visst årligt arvode
har tillsynen över förrådet. Jag
är fullt medveten om att en bevakning

Fredagen den 18 maj 1951.

Nr 20.

Om tillfredsställande bevakning av militära förråd.

på detta sätt icke kan bli fullt effektiv.
Givetvis skulle det vara önskvärt om alla
förråd kunde bevakas av heltidsanställd
personal med tjänstgöring i omgångar
dygnet runt. En bevakningsorganisation
av denna omfattning skulle emellertid
kräva mycket stora kostnader. Det är
likväl tänkbart att förstärkningar av bevakningsorganisationen
i vissa fall äro
nödvändiga.

Jag bar här i huvudsak uppehållit mig
vid förhållandena inom armén. Vid de
övriga försvarsgrenarna måste läget betraktas
såsom i stort sett gynnsammare,
även om det även där i vissa fall kan
föreligga skäl till vissa förbättringar.
Med anledning av en framställning från
chefen för marinen rörande förstärkning
av bevakningspersonalen vid marinen
har överbefälhavaren föreslagit att
en särskild utredning igångsättes rörande
ytterligare åtgärder för att förstärka
bevakningen inom hela försvaret. Överbefälhavarens
framställning vilar för
närvarande inom försvarsdepartementet.
Jag har nämligen ansett lämpligt att
först avvakta erfarenheterna av arméns
bevakningskommittés arbete innan en ny
omfattande utredning på detta område
igångsättes. Jag avser emellertid att nu
upptaga frågan till förnyad diskussion
med de militära myndigheterna. I den
mån förslag i ämnet därefter framkomma,
torde frågan framdeles få underställas
riksdagens prövning.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! Jagvill
till herr statsrådet och chefen för
försvarsdepartementet uttala mitt tack
för det lämnade svaret på min interpellation.

Det är klart att när det gäller förrådsanläggningar
av här ifrågavarande slag
och dessas bevakning måste kostnader
och risker vägas mot varandra. Men lika
klart är det vid också, att de skydds- och
bevakningsanordningar, som kunna räcka
till under tider av djupaste fred, icke
äro till fyllest i den orostid som vi för
närvarande genomleva med ständiga risker
för .sabotage och med en utifrån
ledd femtekolonnverksamhet inom lan -

det. Sparsamheten får givetvis icke drivas
så långt, att uppenbar risk för rikets
säkerhet kan uppstå.

Hur man än har organisationen ordnad,
är väl det minsta man kan begära
ur säkerhetssynpunkt att lås- och stängningsanordningarna
äro så effektiva som
möjligt. Vad som i detta avseende uppdagats
vid de olika inbrotten under detta
år i miltiära förrådsmagasin måste
väl sägas vittna om att verkligheten är
den rakt motsatta. Visst måste vi spara,
men så illa ställt ekonomiskt är det väl
ändå inte att vi icke kunna hålla dörrar,
portar och fönster ordentligt låsta och
förstängda. Jag har här i min hand en
fotografi — som jag redan har visat
försvarsministern — från förläggningen
vid Sörentorp, alltså vid Svea livgarde.
Den talar ett lika tydligt som beklämmande
språk om svensk vaksamhet av
år 1951.

Det har sagts att direktiv för flera
år sedan utgått till de lokala förläggningscheferna
att anskaffa effektiva
dyrkfria lås. Jag skulle vilja ställa den
frågan till herr försvarsministern, om
någon kontroll sedan dess har ägt rum
för att se, att direktiven verkligen efterkommits.
Uppdagandena t. ex. vid Rosersberg
och Sörentorp nu under våren
tyda i varje fall knappast på att någon
dylik kontroll har skett, och i varje fall
inte på att direktiven efterföljts.

Herr statsrådet erinrar i sitt svar om
att mina frågor i interpellationen föranletts
närmast av ett inbrott, som i början
av året förövades i ett militärt förråd i
Kungsbacka. Ja, det är riktigt. Det inbrottet
måste ju betecknas som synnerligen
allvarligt. Jag erinrar om att där
stulos såväl kulsprutepistoler som kulsprutegevär
samt andra gevär, karbiner
och pistoler, riktinstrument, uniformsrockar
m. m. Stölden förefaller ännu inte
vara uppklarad.

Herr statsrådet uppger, att bevakningen
vid förrådet upprätthålles — eller
upprätthölls — av en intill förrådet bosatt
vaktmästare, vilken mot visst årligt
arvode har tillsynen över förrådet. Statsrådet
tillägger själv: »Jag är fullt medveten
om atl en bevakning på detta sätt

Nr 20.

Fredagen den 18 maj 1951.

Om tillfredsställande bevakning av militära förråd.

icke kan bli fullt effektiv.» Nej, det är

nog så säkert! En dylik bevakning är
nog tvärtom högeligen ineffektiv. Jag
förmodar att någon bevakning nattetid
över huvud taget knappast kan förekomma.
Enligt uppgift i pressen bar det ju
inte heller funnits ens den enklaste form
av tjuvlarm vid förrådet. Enligt ett uttalande
av chefen för försvarsområdet,
som jag läste i en tidning någon tid efter
inbrottet, skulle det länge varit känt i
Kungsbacka, att vem som helst kunde
praktisera sig in i detta militärförråd
och där komma över praktiskt taget vad
som helst. Av bevakning fanns ej en
tillstymmelse. Det enda s. k. skydd som
hade beståtts detta rikliga förråd vår
ett två meter högt stängsel, ett trådnät
med låsta grindar. Tjuvarna behövde
bara göra ett hål i detta hönsnät för att
bekvämt kunna tag sig in på området,
och sedan ha de kunnat operera tämligen
ostörda.

Sedan interpellationen framställdes ha
ju liknande inbrott skett även på andra
håll. Jag tänker bl. a. på inbrottet ute vid
Svea livgarde vid Sörentorp den 19 februari,
där inbrott skedde i en förrådsmagasinsbyggnad.
Hur stängningsanordningarna
i detta magasin sågo ut, har jag
redan antytt; det framgår av de fotografier
som jag bar här i min band. Man
hade inte ens behövt bryta upp låset,
utan det räckte med att rycka ut den
märla, med vilken låset var fäst, och sedan
var det bara att öppna dörren. Jag
tror att de flesta ved- och magasinsbodär
ute på landsbygden äro t. o. m. bättre
stängda än vad detta militära magasin
förefaller ha varit.

Även vid Rosersbergs skjutskola ha ju
vapenstölder förekommit, vilka, även
om de ligga på ett något annat plan än
de tidigare nämnda, dock visat, att även
där åtskilligt brustit i fråga om vakthållningen
om inneliggande inventarier och
krigsmateriel av olika slag.

Det kan icke förvåna att dessa återkommande
inbrott och stölder i de militära
förråden ha väckt allmän indignation
och att folk börjat undra, hur det
egentligen är ordnat med tillsyn och bevakning.
Icke minst ur denna synpunkt

beklagar jag, att försvarsministerns svar
på min interpellation, vilken ju framställdes
redan första dagarna av februari,
kommer först nu. Det är knappast
ägnat att förvåna, att den långa tystnaden
från herr statsrådets sida på många
håll framkallat undran vad som kan ligga
bakom denna tystnad.

Enligt tidigare tidningsuppgifter skulle
vissa utredningar sedan länge ha pågått
inom armén och även inom marinen
för att få till stånd bättre skyddsanordningar
och över huvud taget bättre bevakning
vid våra militära förrådsanläggningar.
Statsrådet talar även själv i sitt
svar om sådana utredningar och omnämner
även att överbefälhavaren har begärt
ytterligare utredning, som skulle
syfta till en förstärkning av förrådsbevakningen
inom försvaret i dess helhet.
Denna framställning har enligt statsrådets
svar tyvärr ännu icke föranlett någon
åtgärd. Herr statsrådet förklarar sig
emellertid ha för avsikt att nu upptaga
denna fråga till förnyad diskussion med
de militära myndigheterna och att, i den
mån förslag i ämnet därefter framkomma,
framdeles underställa dessa riksdagens
prövning.

Jag tar med tillfredsställelse del av
detta sista uttalande och fogar därtill
endast den förhoppningen, att denna
utredning skall kunna bedrivas i långt
snabbare takt än den, som enligt vad
också framgår av försvarsministerns
svar pågått inom armén sedan 1946 men
som icke avslutats förrän i augusti 1950,
alltså efter fyra år. Det synes mig svårförståeligt
och i hög grad beklagligt, att
en så pass begränsad utredning i en så
viktig fråga skall behöva ha dragit ut
på tiden så myckel. Beklagligt är givetvis
även att då nu detta utredningsresultat
äntligen föreligger, så skola hithörande
frågor på nytt underkastas ny
utredning.

Över huvud taget måste det ju med
tanke på det nuvarande läget i världen
sägas vara särskilt beklagligt, att på
detta område den ena utredningen efter
den andra ägt rum, men att det oaktat
förhållandena på detta område alltjämt
lämna så mycket övrigt att önska.

Fredagen den 18 maj 1951.

Nr 20.

Om tillfredsställande bevakning av militära förråd.

Tiderna äro f. n. sådana, att jag vågar
utgå från att även herr försvarsministern
delar min uppfattning, att det är
hög tid att nu övergå från utredningar
till handling för att åstadkomma det effektivare
skydd för vår dyrbara krigsmateriel,
som vi trots allt på många håll
uppenbarligen ännu sakna.

Jag har i detta sammanhang även med
tiifredssiällelse tagit del av uttalandet i
svaret, att försvarsministern är medveten
om att förstärkningar av bevakningsorganisationen
i vissa fall äro nödvändiga.
Jag tillåter mig för min del understryka
detta behov, och jag vill tilllägga,
att jag är övertygad om, att varje
åtgärd i den riktningen, som försvarsministern
under nuvarande förhållanden
vidtar, kommer att hälsas med uppriktig
tacksamhet av landets hela svenska
befolkning.

Jag skulle till slut också vilja framhålla
önskvärdheten av att försvarsministern
i sina äskanden till 1952 års
riksdag måtte taga mera hänsyn till de
ansvariga militära myndigheternas anslagskrav
just till skyddsanordningar vid
de militära förråden, än som skett i år.
Jag torde icke ha fel, om jag i detta
avseende erinrar om att försvarsministern
i år prutade ned de militära myndigheternas
äskande på denna punkt
ifrån 200 000 kronor till 100 000 kronor,
alltså med icke mindre än 50 procent.
Att så handla vittnar knappast om någon
mera positiv inställning till denna
viktiga fråga.

Allra sist skulle jag vilja uttala den
förhoppningen, att de senaste stölderna
icke på något ansvarigt håll nonchaleras
utan uppfattas som eu varningssignal,
som i hög grad bör beaktas. Såvitt
jag förstår kunna inga enskilda personer
gärna komma på idén att på detta
sätt lägga sig till med massor av kulsprutepistoler
och andra vapen. .lag drar
därav den slutsatsen, att det är ganska
sannolikt, att en organiserad femte kolonn
varit framme.

.Tåg har velat göra dessa randanmärkningar
till försvarsministerns svar och
ber att ännu en gång få uttala mitt tack
för det lämnade svaret.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Frågan
om bevakningen av de militära förråden
sammanhänger med problemet om
vår mobiliseringsorganisation över huvud
taget. I denna fråga anförde statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
i proposition nr 206 till 1948 års
riksdag bl. a. följande: »Med hänsyn till
risken för blixtanfall är det ett önskemål,
att mobiliseringsorganisationen är
decentraliserad för alla slag av förband.
Detta tillgodosågs under andra världskriget
i viss mån genom de s. k. fältdepåerna,
som lågo spridda över landet och
där arméns utrustning till stor del förvarades.
När den förstärkta försvarsberedskapen
upphörde, flyttades av ekonomiska
skäl materielen in i de centraliserade
fredsförråden. Detta innebär naturligtvis
en allvarlig olägenhet ur beredskapssynpunkt.
-— Den nuvarande
mobiliseringsorganisationen bygger vidare
på att ett mycket stort antal värnpliktiga
skola resa avsevärda sträckor
för att inställa sig på organisationsplatserna,
vilket innebär stor tidsutdräkt,
ökad belastning på det svaga kommunikationsnätet
och risker för att de värnpliktiga
icke komma fram. Mobilisering
sker dessutom i allmänhet truppslagsvis,
så att i anslutning till infanteriets fredsförläggningsorter
organiseras endast infanteriförband
o. s. v. Icke heller en sådan
anordning är numera lämplig.»

Försvarsministern fortsätter: »Jag avser
därför att låta utreda möjligheterna
att ordna en säkrare och snabbare mobilisering
av arméförbanden.»

Jag förstår mycket väl, herr talman,
att om man decentraliserar förråden,
alltså sprider ut dem enligt ett system
med fältdepåer eller något liknande, som
man hade under andra världskriget,
medför det dels ökade kostnader, som
kunna vara avsevärda, dels också ökade
svårigheter för bevakningen. Men å
andra sidan är det nödvändigt för att
förråden icke skola bli sönderslagna
omedelbart vid ett krigsutbrott att de
spridas ut och således inte ligga i kasernerna
utan förläggas till mera skyddade
platser.

•lag vill begagna delta tillfälle t ill att

Nr 20.

Fredagen den 18 maj 1951.

Om tillfredsställande bevakning av militära förråd.

fråga försvarsministern, om herr statsrådet
har verkställt en sådan utredning
som det talas om i den av mig citerade
propositionen till 1948 års riksdag.

Herr statsrådet VOUGT: Herr talman!
Jag försäkrar herr Lundqvist, att det
icke ligger någon som helst omständighet,
som kan föranleda honom till några
särskilda misstankar, bakom det
faktum att jag dröjt ganska länge med
svaret på hans interpellation. Jag bär
helt enkelt ansett det angeläget att från
vederbörande myndigheter få in så fullständiga
och korrekta uppgifter som
möjligt, vilket tagit så lång tid i anspråk,
vartill måhända också kommer
det pressande arbete som ligger över
departementet under den bråda riksdagstiden.

Jag vill säga till herr Lundqvist, att
det är alldeles uppenbart att en permanent
kontroll över förrådshållningen
äger rum från de militära myndigheternas
sida. Jag tror mig våga påstå, att de
militära myndigheterna naturligtvis betrakta
det som allt angelägnare ju mer
vår förrådshållning ökar, ju mer och
framför allt dyrbarare materiel som vi
få, att tillse att denna materiel kan hållas
i förråd på ett så betryggande sätt
som möjligt.

Jag tror inte heller att någon är blind
för de omständigheter, som herr Lundqvist
pekade på när han antydde, att
just den tid, som vi nu äro inne i, skapar
ökade risker för åverkan och tillgrepp,
vilka handlingar också kunna ha
samband med sabotageavsikter.

Jag tycker emellertid knappast att det
kan göras gällande, att vi ha gått långsamt
fram på detta område. Om jag får
erinra om de olika etapperna i det arbete,
som har ägt rum för att klarlägga
problemet, äro de ju följande. Under
kriget tillsattes år 1943 en förrådskommitté,
som arbetade under arméchefen.
Den framlade sitt förslag år 1945. På
grundval av kommitténs förslag framlade
jag för 1946 års riksdag ett förslag,
som innebar att Kungl. Maj :t av riksdagen
begärde 27 miljoner kronor för att

vidta olika åtgärder för att tillgodose
behovet av förrådsbyggnader. Detta gäller
alltså själva förråden.

Den andra sidan av problemet är frågan
om bevakningen. Den av mig i interpellationssvaret
omnämnda bevakningskommittén,
som också stod under
ledning av arméchefen, tillsattes år

1946. Det är sant att den inte blev färdig
med sitt arbete i dess helhet förrän
år 1950, men på grundval av anvisningar
ifrån kommittén vidtogos fortlöpande
åtgärder för att förbättra skyddet
av arméns förrådsanläggningar.

Jag vill understryka, att de överväganden,
som kommittén hade att ta

ställning till, sammanhänga just med det

problem som nyss berördes av herr
Lundgren. Omedelbart efter kriget var
man ju närmast inställd på att sammanföra
materielen till större förråd. Sedan
kom en snabb förändring år 1948 i den
utrikespolitiska situationen, och vi blevo
övertygade om att det inte var så
lyckligt att centralisera förrådshåll ningen

till den grad, att en mobilisering
skulle kunna fördröjas. Det var i
anslutning till denna ändrade syn på
hela frågan som problemet berördes i
1948 års försvarsproposition på det sätt,
som herr Lundgren här anfört. Hela frågan
om snabbare mobilisering såväl med
hänsyn till de personella dispositionerna
som med hänsyn till möjligheterna
att snabbt få tillgång till materielen har
sedan dess varit föremål för handläggning.
Den fråga, som berördes av herr
Lundgren, har först varit under behandling
av chefen för armén, och har
sedan också tagits upp av 1949 års försvarskommitté.

Jag vill understryka, att när nu ytterligare
en ny utredning skall äga rum på
begäran av överbefälhavaren, närmast
för att undersöka i vilken mån vi måste
skapa nya former för bevakningen,
betyder detta att man gör en översyn
över huruvida nu vidtagna dispositioner
äro tillräckliga eller om något ytterligare
behöver göras. Det innebär
alltså icke någon fördröjning beträffande
ett ordnande på lämpligaste möjliga
sätt av förrådshållningen.

Fredagen den 18 maj 1951.

Nr 20.

Om tillfredsställande bevakning av militära förråd.

Beträffande kungsbackaförrådet vill
jag säga, att förhållandena där utan tvivel
inte voro särskilt goda. Å andra sidan
måste vi faktiskt på många håll nöja
oss med en bevakning, som är ordnad
på det sättet, att någon som bor i
närheten har förrådet under sin uppsikt.
Det är klart att man då också vidtar
alla de åtgärder som man rimligen
kan för att försök till inbrott eller åverkan
skola upptäckas. Det var kanske
vissa speciella omständigheter som gjorde
sig gällande i fråga om kungsbackaförrådet.
Där hade bl. a. skett en stadsplanereglering,
som hade medfört att en
väg hade dragits fram på sådant sätt,
att förrådet kommit att ligga omedelbart
intill vägen. Vidare hade ett stängsel tagits
bort, och det var även andra omständigheter
som gjorde att det inte var
särskilt lyckligt ordnat just där.

Jag vill inte alls bagatellisera — jag
hoppas att ingen tror det — risken för
inbrott i våra militärförråd och den
skada som därvid kan uppkomma, men
jag kanske kan få nämna några siffror,
som visa att förrådshållningen ändå inte
är så dålig att vi göra stora materielförluster.
Det finns en .statistik för en
femårsperiod — denna femårsperiod
går visserligen inte fram till de allra
senaste åren — över de materielförluster
som ha uppstått på grund av inbrott
eller åverkan. Denna statistik visar,
att under dessa fem år har det stulits
materiel till ett sammanlagt värde av
200 000 kronor, därav — jag nämner
ungefärliga siffror — vapen för 11 000
kronor, ammunition för 1 700 kronor,
drivmedel för 1 200 kronor och motorfordon
för 67 000 kronor — beträffande
motorfordon således ett betydligt större
belopp än i fråga om vapen. Tillsammans
blir det jämte ytterligare några
poster, som jag här inte skall nämna,
omkring 200 000 kronor. Det kan naturligtvis
sägas vara mycket under en femårsperiod,
men det iir kanske ändå inte
en förlust av den storleken att vi ha anledning
att känna särskilt stor oro över
den, sett från själva förlustsynpunkten.
Fn annan synpunkt är naturligtvis den
som herr Lundqvist här särskilt tryck -

te på, nämligen risken för att människor,
som icke böra få komma i besittning av
vapen, genom inbrott i otillräckligt
skyddade förråd kunna komma över sådana
vapen. Det är, som jag har sagt,
naturligtvis en synpunkt som det är all
anledning att beakta.

Slutligen vill jag säga till herr Lundqvist,
att om en prutning på ett anslag
skulle betyda, att en regering är negativt
inställd till det behov, som anslaget
skall täcka, skulle nog alla regeringar
präglas av en mycket genomgående
negativitet. Jag har helt enkelt
befunnit mig i samma läge som alla mina
föregångare och alla mina kolleger,
nämligen att jag tyvärr måste rätta munnen
efter matsäcken, och det innebär,
att jag ibland inte kan få ta upp de anslag
som jag önskar.

Herr HEtiMAN: Herr talman! Det är
beklagligt att vi upprepade gånger skola
få ta del av uppgifter i pressen och på
annat håll om inbrott, som ske i de militära
förråden. Det är självfallet att
beklaga, att vi där icke kunna få en
fullt effektiv bevakning, därför att en
dylik — det framgick också av försvarsministerns
svar på interpellationen —
skulle ställa sig alltför kostsam. Man vet
icke vilka syften dessa inbrott ha, som
företagits i de militära förråden. Det
skulle därför vara önskvärt, om man
kunde få en så effektiv bevakning som
möjligt vid sådana förråd.

Jag skulle vilja ställa en fråga till herr
försvarsministern. När man diskuterat
möjligheterna att få till stånd en effektiv
bevakning av de militära förråden —
vilket om man skulle använda mänsklig
arbetskraft skulle bli ganska kostsamt
— har man då aldrig diskuterat huruvida
denna bevakning icke skulle kunna
utföras genom försåtsminering?

Det finns många olika sätt, på vilka
man kan företa en försåtsminering av
ett område. Det skulle kunna ske genom
anbringande av sprängladdningar, som
icke behöva göras så starka, att de ovillkorligen
döda den som inkräktar i förrådet;
laddningen behöver inle göras
kraftigare än all den väcker den som

Nr 20.

Fredagen den 18 mai 1951.

Om tillfredsställande bevakning av militära förråd.

bor i närheten och har till uppgift att
bevaka förrådet. Förutsättningen för att
man skall kunna göra en dylik minering
vid de militära förråden är att allmänheten
först på ett effektivt sätt upplyses
om att det är livsfarligt att röra vid förråden.
Det kan ske genom tydliga anslag
och även på annat sätt.

Jag är nära nog övertygad om att om
man ginge in för en sådan bevakning av
våra militära förråd, skulle inbrotten
helt och hållet upphöra inom den närmaste
tiden. Mineringarna skulle också
ha sin stora betydelse vid kuppförsök,
som man i dessa dagar så ofta varnar
för. Säkerligen skulle icke främmande
militär ge sig in på ett sådant område
utan en mycket långvarig och noggrann
undersökning på vilket sätt denna försåtsminering
utförts.

Jag vill alltså framkasta den frågan,
hur och i vilken omfattning en försåtsminering
skulle kunna användas vid
våra militära förråd. Att den skulle kunna
bli mycket effektiv är jag övertygad
om.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Jag
ber att få tacka försvarsministern för
svaret på min fråga rörande den decentraliserade
mobiliseringsorganisationen.
Om jag fattade försvarsministern rätt,
har denna fråga behandlats av 1949 års
försvarsutredning. Nu har ju den utredningen,
åtminstone för tillfället, upphört
med sitt arbete. Jag förutsätter därför
att frågan kan lösas oberoende av arbetet
inom 1949 års försvarsutredning.

Jag skulle ytterligare vilja fråga försvarsministern,
om försvarsministern
har för avsikt att ta upp detta problem
och i enlighet med vad försvarsministern
antydde 1948 ganska snart underställa
frågan riksdagens prövning.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! Jag
ber att få tacka herr statsrådet för de
kompletterande uttalanden, som följde
efter svarets avgivande. Jag tror att det
var en värdefull komplettering av svaret,
som därmed skänktes kammaren.

Jag upprepar vad jag tidigare sagt,
att jag är tacksam för att försvarsministern
i sitt svar har uttalat som sin mening,
att han icke är främmande för att
en förstärkning av skyddsanordningarna
på vissa håll är behövlig. Jag vill gärna
uttala den förhoppningen, att vi, då nu
denna utredning kommer till stånd tack
vare överbefälhavarens initiativ och
med sikte närmast på dessa spörsmål,
verkligen skola kunna få den effektivisering
av skyddsanordningarna, som vi
väl alla anse önskvärd. Huruvida man
därvidlag kan gå den väg, som herr Heiiman
här föreslog, d. v. s. att minera
områdena, vågar jag icke uttala mig om.
En dylik metod har antagligen sina risker.
Det tillkommer emellertid icke mig
att yttra mig närmare om den saken.

Jag drog nyss den konklusionen, att
försvarsministerns prutning med 50
procent av det begärda anslaget för
skyddsanordningar icke vittnade om något
särskilt positivt intresse för denna
sak. Jag har mycket svårt att gå ifrån
den uppfattningen. Det är klart att prutningar
får varje försvarsminister lov att
finna sig i. Men när man ändå måste
vara medveten om att skyddsanordningarna
för vår dyrbara krigsmateriel under
de senaste åren ha lämnat mycket
övrigt att önska, tycker man ju att
Kungl. Maj :t kunde ha inriktat sina sparsamhetssträvanden
på andra punkter än
just de 200 000 kronor, som de militära
myndigheterna ansett detta viktiga ändamål
kräva.

Herr statsrådet VOUGT: Herr talman!
Jag vill säga i likhet med herr Lundqvist
i fråga om det uppslag, som fördes
fram av herr Heiiman, att det är naturligtvis
en tanke som är värd att överväga
att lägga mineringar i förråden, så
att den som vågar sig in där flyger i
luften. Men det är klart att det kan anföras
synpunkter också emot det förslaget,
åtminstone i de fall då förråden
ligga tämligen fritt, exempelvis i en
skogsbacke, där kreatur och hästar gä
omkring och beta och kanske även människor
ströva omkring. Jag förstår myc -

Fredagen den 18 maj 1951.

Nr 20.

Om tillfredsställande bevakning av militära förråd.

kel väl att herr Heuman avsåg alldeles
speciella omständigheter och även mycket
betryggande varningsregler. Men jag
tror i alla fall att tanken är en smula
vådlig. Jag vill emellertid tillfoga, att
alla slag av signalsystem och alarmsystem
givetvis prövas och tas i bruk av de
militära myndigheterna.

Som svar på herr Lundgrens fråga vill
jag meddela, att jag givetvis skall överväga
om ytterligare något är att göra beträffande
det problem, som han här berörde.

Slutligen vill jag säga med anledning
av herr Lundqvists fortsatta resonemang
beträffande nedprutningen från 200 000
till 100 000 kronor — jag har icke hela
min stora huvudtitel så i huvudet, att
jag kan säga vilket anslag han syftar på
— att jag i alla fall i interpellationssvaret
har kunnat peka på att de åtgärder,
som vidtagits i form av automatiska
alarmanläggningar, uppförande av
stängsel m. m., föranlett anslag från riksdagens
sida på Kungl. Maj :ts begäran
om sammanlagt 1 850 000 kronor under
de senaste åren, varav en miljon kronor
för armén. Denna sak har alltså icke blivit
bortglömd.

Herr HEtiMAN: Herr talman! Jag tror
icke att det behövde bli några så stora
risker med försåtsmineringar av de militära
förråden, ty dessa förisåtsmineringar
kunna anordnas på tusentals olika
sätt, fullständigt ofarliga för dem,
som bevaka och sköta förråden. Man kan
ordna med elektrisk utlösning, som bevakningspersonalen
känner till. Det är
ju bara att slå ifrån strömmen, när man
går in i förrådet, så är saken klar. Det
behöver icke bli fråga om några sådana
anordningar att kreatur, som gå och
beta, eller människor, som gå omkring
och plocka blommar, riskera att bli fördärvade.
Eu minering kan arrangeras
så, att den bara kan utlösas av obehöriga
som ta sig in i förrådet och icke veta
hur de skola uppträda där. Man kan
exempelvis minera så, att om någon
drar ut en låda i skrivbordet springer
en laddning som finns där i luften. Man

kan i ett förråd med kulsprutepistoler
ordna med en sprängladdning på sådant
sätt, att den exploderar när någon obehörig
tar upp en pistol. Laddningen behöver
icke göras så stark att den dödar
den som obehörigen tar sig in i förrådet,
men åtminstone så stark att den i
varje fall väcker bevakningen i närheten.

Det finns alltså många olika sätt att
ordna försåtsmineringar, som äro fullt
ofarliga för lojala människor men effektiva
nog mot sådana som äro ute i olovliga
ärenden — jag vet f. ö. inte om
man behöver ta så stor hänsyn till dessa
sistnämnda.

Jag skulle vilja vädja till försvarsministern
att diskutera denna sak med de
militära myndigheterna. Jag är övertygad
om att den av mig föreslagna bevakningen
skulle bli den effektivaste och
billigaste, då det gäller våra militära
förråd, och att den skulle kunna bli helt
ofarlig för den lojale medborgaren.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
nedannämnda motioner:

nr 498, av herr Persson, Helmer, och
herr Öhman,

nr 499, av herr Mannerskantz in. fl.,
och

nr 500, av herr Pettersson, Georg,

alla i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 24 och
memorial nr 25, bevillningsutskottets
memorial nr 55 och betänkande nr 56,
första lagutskottets utlåtande nr 30 samt
särskilda utskottets utlåtanden nr 1
och 2.

På framställning av herr talmannen
beslöts att på föredragningslistan för
morgondagens sammanträde särskilda
utskottets utlåtanden nr 1 och 2 skulle
uppföras främst bland två gånger bord -

Nr 20.

Lördagen den 19 mai 1951.

Förslag till religionsfrihetslag m. m.

lagda ärenden och bevillningsutskottets
betänkande nr 56 näst efter konstitutionsutskottets
utlåtande nr 24.

Anmäldes och bordlädes bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i uppbördsförordningen den
31 december 1945 (nr 896), m. m., såvitt
propositionen hänvisats till bevillningsutskottet,
jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 54, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande regler om ett
opartiskt förfarande för avgörande av
tvister i varuskattemål m. m.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 501, av herr Nilzon, Ivar, m. fl.,
nr 502, av herr Niklasson m. fl.,
nr 503, av herr Jansson m. fl.,
nr 504, av herr Jansson och herr
Karlsson, Fritiof, samt

nr 505, av herrar Ohlon och Spetz,
alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.44 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Lördag-en den 19 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
nedaunämnda motioner:
nr 501, av herr Nilzon, Ivar m. fl.,
nr 502, av herr Niklasson m. fl.,
nr 503, av herr Jansson m. fl.,
nr 504, av herr Jansson och herr
Karlsson, Fritiof, samt

nr 505, av herrar Ohlon och Spetz,

alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område.

Föredrogos och bordlädes ånyo bevillningsutskottets
betänkanden nr 47
och 54.

Förslag till religionsfrihetslag m. m.

Föredrogs ånyo (särskilda utskottets
utlåtande nr 1, i anledning av Kungl.

Maj :ts proposition med förslag till religionsfrihetslag
m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 23 februari 1951 dagtecknad
proposition, nr 100, vilken hänvisats
till särskilda utskottet, hade
Kungl. Maj:t förklarat sig vilja

A) till riksdagens prövning i grundlagsenlig
ordning framlägga vid propositionen
fogade

1. förslag till ändrad lydelse av 4 och
28 §§ regeringsformen; samt

2. förslag till ändrad lydelse av 7 kap.
4 § tryckfrihetsförordningen;

B) föreslå riksdagen att antaga vid
propositionen fogade

1. förslag till religionsfrihetslag;

2. förslag till lag om ändring i 4 och
14 kap. giftermålsbalken;

3. förslag till lag om ändrad lydelse
av 11 kap. 8 § strafflagen;

4. förslag till förordning om ändrad
lydelse av 10 § 1 mom. folkbokförings -

Lördagen den 19 maj 1951.

Nr 20.

förordningten den 28 juni 1946 (nr
469);

5. förslag till lag om ändrad lydelse av
9 § lagen den 6 juni 1930 (nr 259) om
församlingsstyrelse;

6. förslag till lag om ändrad lydelse
av 6 § lagen den 6 juni 1930 (nr 260)
om församlingsstyrelse i Stockholm;

7. förslag till lag om ändrad lydelse
av 13 § lagen den 6 juni 1930 (nr 262)
om skolstyrelse i vissa kommuner;

8. förslag till lag om ändrad lydelse av
8 § kommunala vallagen den 6 juni 1930
(nr 253); samt

9. förslag till lag om ändring i lagen
den 25 maj 1894 (nr 36 s. 2) angående
jordfästning; ävensom

C) inhämta riksdagens yttrande över
vid propositionen fogade förslag till

1. kungörelse med föreskrifter hur sökande
till lärartjänst, som medför skyldighet
att undervisa i kristendomskunskap,
äger styrka sin behörighet;

2. kungörelse om upphävande i vissa
delar av de mosaiska församlingarnas,
av Kungl. Maj:t fastställda församlingsordningar.

I samband med propositionen hade utskottet
till behandling förehaft följande
i anledning av propositionen väckta motioner,
nämligen

inom första kammaren:
nr 373 av herr Lundgren,
nr 374 av fru Lindström och herr
Åman,

nr 375 av herr Weiland m. fl.,

nr 376 av herr Nerman,

nr 377 av herr Nerman,

nr 378 av herr Nerman,

nr 379 av herr Boo m. fl., ävensom

inom andra kammaren:
nr 487 av herr Larsson i Stockholm,

nr 488 av herr Lundberg,

nr 489 av herr Staxäng,

nr 490 av herr Swedberg in. fl.,
nr 491 av herr Wallentheim m. fl.,
nr 492 av herr Johansson i Stockholm
in. fl.,

nr 493 av herr Edberg in. fl.,

Förslag till religionsfrihetslag m. m.

nr 494 av herr Andersson i Ronneby
m. fl.,

nr 495 av herr Ståhl samt

nr 496 av herrar Wiklnnd i Stockholm
och Widén.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen, i anledning av propositionen,
såsom vilande för vidare
grundlagsenlig behandling måtte antaga
under punkten införda förslag till

1) ändrad lydelse av 4, 5 och 28 §§
regeringsformen; samt

2) ändrad lydelse av 7 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen
;

B) att riksdagen — med förklaring
att riksdagen funnit vissa ändringar
böra vidtagas i det genom propositionen
framlagda förslaget till religionsfrihetslag
— måtte för sin del antaga nio
under denna punkt införda, med 1—9
betecknade förslag till författningar i
ovan omförmälda, under punkten B i
den kungl. propositionen angivna ämnen; C)

att riksdagen, i anledning av det
vid propositionen fogade förslaget till
kungörelse med föreskrifter hur sökande
till lärartjänst, som medför skyldighet att
undervisa i kristendoniskunskap, äger
styrka sin behörighet samt motionerna I:
374 och 11:487, 488 och 493, måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna
vad utskottet anfört rörande de lärartjänster
som i kungörelseförslaget avsåges; D)

att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anmäla, att riksdagen vid
granskning av det vid propositionen fogade
förslaget till kungörelse om upphävande
i vissa delar av de mosaiska
församlingarnas av Kungl. Maj:t fastställda
församlingsordningar icke funnit
skäl göra annat uttalande än utskottet
i förevarande utlåtande upptagit;

E) att motionerna

1) 1:374,

2) T: 375 och II: 490,

3) I: 376,

4) 11:487,

Nr 20.

Lördagen den 19 maj 1951.

Förslag till religionsfrihetslag m. m.

5) II: 488 samt

6) II: 493,

i den mån de icke blivit besvarade genom
vad utskottet förut anfört och hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt

F) att motionerna

1) 1:373,

2) 1:377,

3) 1:378,

4) I: 379 och II: 494,

5) 11:489,

6) II: 491,

7) II: 492,

8) II: 495 samt

9) II: 496

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Det i punkten B under 1 upptagna
förslaget till religionsfrihetslag var i nedan
angivna delar så lydande:

(Kungl. Maj:ts förslag:) (utskottets förslag:)

3 §■ 5 §.

Kloster må inrättas endast med Konungens tillstånd och på de villkor Konungen
föreskriver.

Ej må någon upptagas i kloster, förr än han fyllt tjuguett år.

Äsidosättes vid klosterverksamhet lag eller författning eller villkor som Konungen
föreskrivit eller drives klostret uppenbart i strid mot vad som var förutsatt, då
tillståndet gavs, äger Konungen återkalla tillståndet.

7 §. 9 §.

Den som förvärvar svenskt medborgarskap och ej tillhör svenska kyrkan skall,
utan särskild ansökan, anses upptagen i kyrkan, om han är evangelisk-luthersk trosbekännare;
dock skall vad nu sagts ej gälla, om han hos pastor i den församling,
där han är kyrkobokförd, anmält att han icke vill inträda i kyrkan.

S §. 10 §.

Vill någon, i annat fall än nu sagts, vinna inträde i svenska kyrkan, göre ansökan
hos pastor i den församling, där han är kyrkobokförd.

Visar sökanden att han är döpt i svenska kyrkans ordning, skall han upptagas
i kyrkan. Detsamma skall ock gälla, om sökanden erhållit den undervisning i kyrkans
lära, som med hänsyn till hans ålder och övriga omständigheter bör fordras,
och inför pastor avgiver muntlig försäkran att ansökningen är grundad på allvarliga
religiösa skäl.

9 §. 11 §.

Vill medlem av svenska kyrkan icke längre tillhöra kyrkan, göre anmälan om
utträde personligen hos pastor i den församling, där han är kyrkobokförd.

10 §. 12 §.

För den som står under annans
vårdnad och ej fyllt aderton år göres
ansökan eller anmälan som avses i 7,8
eller 9 § av vårdnadshavaren. Ansökan
eller anmälan för barn som fyllt tolv
år må göras endast om barnet själv
samtyckt därtill. Då ansökan om inträde
i svenska kyrkan för den som står
under annans vårdnad göres av vårdnadshavaren,
skall vad i S § andra stycket
stadgas om muntlig försäkran icke
äga tillämpning.

För den som står under annans
vårdnad och ej fyllt aderton år göres
ansökan eller anmälan som avses i 9,
10 eller 11 % av vårdnadshavaren. Ansökan
eller anmälan för barn som fyllt
femton år må göras endast om barnet
själv samtyckt därtill. Då ansökan om
inträde i svenska kyrkan för den som
står under annans vårdnad göres av
vårdnadshavaren, skall vad i 10 § andra
stycket stadgas om muntlig försäkran
icke äga tillämpning.

Lördagen den 19 maj 1951.

Nr 20.

Vid utlåtandet funnos fogade följande
reservationer, nämligen

A) beträffande vad utskottet i sin
motivering anfört såsom allmänna synpunkter
i fråga om konfessionella behörighetsvillkor
för innehav av ämbete
och tjänst av herrar Lundqvist och
Staxäng, vilka ansett, att utskottets motivering
i denna del bort hava den ändrade
lydelse, reservationen visade;

B) beträffande de särskilda lagförslagen
:

1) vid 28 § regeringsformen av herr
Herlitz, som gjort vissa uttalanden angående
formuleringen av andra stycket
i nämnda paragraf;

2) vid 5 § i utskottets förslag till religionsfrihetslag
och vid femte stycket
av övergångsbestämmelserna till samma
lagförslag av fru Eriksson i Stockholm
som, med instämmande av herr
Staxäng, på anförda skäl i anslutning
till motionerna 1: 379 och II: 494 hemställt,
att 5 § i utskottets förslag till religionsfrihetslag
måtte utgå och därav
föranledda redaktionella ändringar av
följande delar av lagen vidtagas samt
att femte stycket i övergångsbestämmelserna
till samma lag måtte kompletteras
med ett stadgande om att 12 § första
stycket i 1873 års förordning om
främmande trosbekännare och deras religionsövning,
vilket lagrum innehöll
det nuvarande klosterförbudet, fortfarande
skulle gälla;

3) vid 11 § i utskottets förslag till religionsfrihetslag
av herrar Albert Hermansson
och Franzon, fru SjöströmBengtsson,
herr Sundström samt fru
Eriksson i Stockholm, vilka på åberopade
grunder ansett, att nämnda paragraf
bort hava följande lydelse:

Vill medlem av svenska kyrkan icke
längre tillhöra kyrkan, göre anmälan
om utträde genom personligt besök hos
eller genom skriftlig framställning till
pastor i den församling, där han är
kyrkobokförd.

4) vid 12 § i utskottets förslag till
religionsfrihetslag av herrar Franzon
och Ahtkvist, vilka av angivna orsaker
hemställt, att nämnda paragraf (10 $ i

Förslag till religionsfrihetslag m. m.

Kungl. Maj:ts förslag) — frånsett de
redaktionella jämkningar, som påkallades
av riksdagens beslut i fråga om
andra delar av lagen — måtte erhålla
den lydelse Kungl. Maj:t föreslagit;

5) vid 4 kap. 3 § giftermålsbalken av
herr Staxäng som, med instämmande
av herr Mosesson, föreslagit viss ändrad
lydelse av nämnda paragraf;

6) vid lagen om församlingsstyrelse,
lagen om församlingsstyrelse i Stockholm
och kommunala vallagen av fru
Eriksson i Stockholm, som hemställt
om vissa ändringar i nämnda lagar;

7) vid 2 § jordfästningslagen av herrar
Bror Nilsson, Lundqvist och
Staxäng, vilka dock ej anytt sin mening; C)

beträffande utskottets hemställan
under E och F av herr Albert Hermansson,
fru Sjöström-Bengtsson, herrar
Sundström och Olsson i Mora samt fru
Eriksson i Stockholm, vilka i anslutning
till motionerna II: 487 och 49&
hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t ville låta utreda frågan om införande
av obligatoriskt civiläktenskap
samt för riksdagen framlägga de förslag,
vartill utredningen kunde föranleda.

Angående sättet för utlåtandets föredragning
yttrade

Herr SANDLER: Herr talman! Beträffande
föredragningen av särskilda utskottets
utlåtande nr 1 hemställes, att
kammaren måtte besluta följande:

1. Först behandlas det i punkten B
under 1 upptagna förslaget till religionsfrihetslag,
därefter de i punkten A upptagna
förslagen till grundlagsändringar
och slutligen återstående författningsförslag
i punkten B.

2. De i punkten B under 1 och 2 upptagna
lagförslagen föredragas vart för
sig paragrafvis med slutbestämmelser,
ingress och rubrik sist. Sedan i vardera
av punkterna A och B alla författningsförslag
blivit genomgångna, föredrages
utskottets hemställan i vederbörande
punkt. Efter punkterna A och B före -

Nr 20.

Lördagen den 19 maj 1951.

Förslag till religionsfrihetslag m. m.

dragas punkterna C—F punktvis i ordningsföljd.

3. Vid behandlingen av den paragraf,
varom först uppstår överläggning, må
denna omfatta utlåtandet i dess helhet.

4. Författningstext behöver ej uppläsas
i vidare mån än sådant av någon
kammares ledamot begäres.

5. För den händelse utskottets förslag
kommer att i en eller annan del
återremitteras, lämnas utskottet öppen
rätt att vid ärendets förnyade behandling
i avseende å de delar, som blivit
med eller utan ändring godkända, föreslå
sådana jämkningar, som kunna föranledas
av ifrågasatta ändringar i återförvisade
delar.

6. Utskottet bemyndigas att i avseende
å nummerbeteckning av paragrafer
samt i formellt hänseende i övrigt vidtaga
sådana ändringar, som påkallas av
kamrarnas beslut.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Utskottets i punkten B under 1 upptagna
förslag till religionsfrihetslag.

1 §•

Herr HERMANSSON, ALBERT: Herr
talman! Det tillkommer inte mig — fastän
jag råkat komma först på talarlistan
— att karakterisera och värdesätta det
förslag till religionsfrihetslag, som riksdagen
nu har att taga ställning till; jag
anser mig för övrigt inte heller skickad
att göra en sådan värdesättning.

Emellertid vågar jag förutsätta, att lagen
inte kommer att få någon större inverkan
på vårt samhällsliv. Den rubbar
inte kyrkans rättsliga ställning och förändrar
heller inte förhållandet mellan
stat och kyrka. Vi äro nog också allesammans
ense om att den icke heller
medför någon hundraprocentig religionsfrihet,
vilket för övrigt icke heller
torde ha varit avsett. Å andra sidan torde
de flesta vara ense om att den lagstiftning,
som riksdagen nu är beredd
att antaga, utgör ett betydande steg i
riktning mot en ökad tros- och tankefrihet
för de vuxna medborgarna i vårt
land.

Inom det särskilda utskottet ha inga
delade meningar rått om den principiella
grundvalen för den föreslagna
lagstiftningen. I det väsentliga ha utskottets
ledamöter varit ense. De reservationer,
som åtfölja utlåtandet, röra således
vissa detaljspörsmål som inte ha så mycket
med själva grundprincipen i lagförslaget
att skaffa.

Jag har för egen del tillsammans med
några utskottskamrater biträtt reservationer
mot utskottets ställningstagande i
två olika avseenden. Den första reservationen
gäller formen för utträde ur
svenska statskyrkan för den, som inte
längre vill tillhöra denna kyrka. Både
departementschefen och utskottsmajoriteten
ha intagit den ståndpunkten, att
anmälan om utträde alltid måste göras
personligen hos pastor i den församling,
där den uttradessökande är kvrkobokförd.
Vi reservanter ha funnit ett sådant
stadgande onödigt formalistiskt. Varför
skall den, som t. ex har en lång väg att
färdas, behöva offra tid och ibland även
pengar för att personligen infinna sig
hos kyrkoherden på dennes expeditionstid,
då ärendet lika väl kunde handläggas
efter en med posten insänd skriftlig
anmälan? Jag vill inte tro att kravet
på den personliga inställelsen tillkommit
i syfte att försvåra utträdet ur
kyrkan för den som inte längre vill tillhöra
den kyrkliga gemenskapen, men bestämmelsen
kommer likväl med säkerhet
att tolkas såsom tillkommen av lust att
ge den utträdessökande ett litet nålsting
som en sista hälsning från kyrkans
sida.

Till stöd för den av utskottet föreslagna
formuleringen har anförts, att
det kunde tänkas att tilltagsna personer,
om skriftliga anmälningar medgåves,
skulle ta sig för att samla namnunderskrifter
på kollektiva utträdesanmälningar
och därigenom locka människor till
förhastade beslut om utträde ur kyrkan.
Jag tror för min del att sådana
farhågor sakna verklig grund, och det
finns nog inte heller anledning att vänta
något massutträde ur svenska kyrkan
efter lagens antagande. För kyrkan
skulle det väl knappast vara någon

Lördagen den 19 maj 1951.

Nr 20.

vinning att med konstlade medel kvarliålla
människor, som äro så löst fastade
vid kyrkan, att de äro beredda att lämna
gemenskapen bara därför att de bli
anmodade att skriva sitt namn på en
lista.

Men om det nu verkligen skulle inträffa,
att t. ex. medlemmarna i en metodistförsamling
beslutade att förena sig
i en gemensam anmälan om utträde ur
svenska kyrkan, så har jag svårt att förstå
vad det skulle tjäna till att hindra
dem från att göra en samfälld utträdesanmälan.
Och om det skulle falla någon
in att organisera aktioner för kollektivt
utträde, kommer icke heller detta att
kunna hindras genom föreskriften att
anmälan om uträde skall vara personlig.
Ingenting hindrar ju en grupp människor
att i samlad trupp marschera till
pastorsexpeditionen eller att på ett bestämt
klockslag infinna sig där för att
gemensamt anmäla sitt utträde ur statskyrkan.
Jag är också övertygad om att
det i många fall skulle vara betydligt
behagligare även för kyrkans tjänare att
få behandla en skriftlig utträdesanmälan
än att alltid vara tvingade att ta emot
personliga besök av sådana som önska
utträda ur kyrkan.

Reservanterna ha således velat ge uttryck
åt den uppfattningen, att då statsmakterna
nu medge fritt utträde ur kyrkan
för alla vuxna medborgare, som av
en eller annan anledning inte vilja tillhöra
den, så borde inte heller formerna
för utträde göras krångligare och besvärligare
än som är absolut nödvändigt.
En bevittnad skriftlig anmälan
borde därför enligt vår mening äga samma
giltighet som en muntlig anmälan.
Då det emellertid ej föreligger någon
motion med förslag om sådan ändring
av den paragraf i förslaget till religionsfrihetslag,
som reglerar formen för utträde
ur kyrkan, är jag förhindrad att
här ställa något förslag om sådan ändring
av 11 §, som reservanterna finna
önskvärd. .Tåg måste således nöja mig
med att tillkännage min och mina mcdrescrvanters
mening beträffande den
lagbestämmelse jag nu berört.

Den andra av de båda reservationer

2 Forsla kammarens protokoll 1951. Nr 20

Förslag till religionsfrihetslag m. m.

jag biträtt gäller frågan om införande
av obligatoriskt civiläktenskap. Den nu
föreslagna ändringen av giftermålsbalken
kommer att väsentligt öka kretsen
av lagligt godkända vigselförrättare;
Ivungl. Maj:t kommer efter lagändringen
att kunna medgiva vigsel inom frikyrkosamfunden,
vilket i realiteten betyder
att ett stort antal frikyrkopastorer
få befogenhet att med laglig verkan förrätta
vigsel. Hädanefter komma således
dessa frikyrkopastorer att under vissa
förutsättningar erhålla statens auktorisation
som vigselförrättare, och det innebär
att de få rättighet att viga personer,
som äro medlemmar av deras eget
samfund. Någon skyldighet att förrätta
vigsel ålägges dem icke, medan däremot
statskyrkans präster alltjämt skola vara
skyldiga att viga personer, som äro kyrkobokförda
inom deras egna församlingar.
Dessutom finnas som bekant borgerliga
vigselförrättare — borgmästare
och rådmän i de större städerna, kommunalborgmästare
eller stadsstyrelsens
ordförande i de mindre städerna och
landsfiskalerna på landsbygden.

Vi komma alltså att bli begåvade med
flera olika slag av vigselförrättare, som
ha olika samhällsfunktioner, som komma
att viga efter olika formulär och som
därtill ha högst skiftande förutsättningar
att fullgöra sin uppgift i detta avseende.
Den som till äventyrs inte skulle
kunna bli lagligen gift i detta land
kommer således inte gärna att kunna
skylla på bristande tillmötesgående från
myndigheternas sida då det gäller att
ställa vigselförrättare till förfogande.
Frågan är dock, om inte förbistringen
på området hotar att bli något för omfattande.
När två människor ingå äktenskap
med varandra, innebär detta ur
samhällets synpunkt ett rent civilrättsligt
avtal. Vigselakten är med andra ord
ett konstaterande av att överenskommelse
om äktenskap föreligger, och härtill
knytas giftermålets rättsverkningar.
De högtidliga religiösa ceremonier, som
prägla den kyrkliga vigseln, ha således
ingenting med äktenskapets civilrättsliga
innebörd att göra utan äro en sak för
sig.

Nr 20.

Lördagen den 19 maj 1951.

Förslag till religionsfrihetslag m. m.

Med hänsyn härtill ha reservanterna
liksom ett par motionärer i andra kammaren
ansett, att den enklaste och riktigaste
lösningen av frågan om reglerna
för äktenskaps ingående vore att införa
obligatoriskt civiläktenskap. Statsmakternas
lagstiftning på området skulle
därigenom komma att gälla giftermålets
rent lagliga innebörd och ingenting annat.
Staten skulle på det sättet befrias
från att befatta sig med de högtidliga
former och religiösa ceremonier, som
äro förbundna med de kyrkliga och frikyrkliga
vigselakterna; sedan samhällets
krav på kontrollen av ett ingånget äktenskaps
laglighet blivit tillgodosedda,
skulle full frihet lämnas kontrahenterna
att själva, utan statliga myndigheters inblandning,
ordna med vilka högtidliga
vigselceremonier som helst.

En sådan ändring av giftermålsbalken
kräver emellertid vissa överväganden
särskilt beträffande vilka statliga funktionärer
som skuile representera lagsamhället
vid äktenskaps ingående. Det är
därför givet, att ett beslut att införa obligatoriskt
civiläktenskap måste föregås
av en särskild utredning, vilken dock
torde bil ganska lätt att genomföra. Vissa
uppslag till en enkel och smidig lösning
av problemet ha för övrigt framförts inom
utskottet, men jag skall för min del
inte nu ingå på dem.

Utskottsmajoriteten motsätter sig en
utredning i frågan och anför som skäl
för sin ståndpunkt, att de nuvarande
reglerna, så länge den kyrkliga vigseln
begagnas i den stora utsträckning som
fallet är, utgöra ett enklare och mera
praktiskt system än det obligatoriska civiläktenskapet.
Det heter vidare i utlåtandet,
att »de nuvarande reglerna tillgodose
den enskildes valfrihet och ha
anknytning till rådande folksed».

Det är sant att mer än 90 procent av
de ingångna äktenskapen beseglas genom
kyrklig vigsel, och det är även riktigt
att den, som inte önskar kyrklig vigsel,
har rätt att vända sig till en borgerlig
vigselförrättare. Men om den borgerliga
vigselformen för närvarande användes i
ringa utsträckning, bär detta säkert sina
givna orsaker. Det säges, att den enskil -

de har frihet att välja mellan kyrklig
och borgerlig vigsel, vilket är riktigt. I
verkligheten står valet oftast mellan å
ena sidan eu religiöst betonad kyrklig
vigselakt, som vederbörande själv kanske
inte gillar, och å andra sidan en till
ytterlighet torftig och tråkig förrättning,
som kallas borgerlig vigsel. Om man någon
gång bevittnat en borgerlig vigsel på
ett rökigt och ostädat landsfiskalskontor
med en vardagsklädd och kanske orakad
landsfiskal som aktör, förstår man utan
vidare varför den borgerliga vigseln
hittills vunnit så liten anslutning bland
allmänheten.

Det ser faktiskt ut som om myndigheterna
överlag skulle ha vinnlagt sig
om att göra den borgerliga vigselakten så
torftigt grå och avskräckande som möjligt.
Åtgärder för att ge den borgerliga
vigselakten en något mera tilltalande
och upplyftande inramning torde ha vidtagits
endast i Stockholm och möjligen
vissa andra av de större städerna. En
närmare undersökning skulle ganska säkert
visa, att de flesa borgerliga vigslarna
förekomma där man har bemödat
sig om att förläna den borgerliga vigselförrättningen
en mera högtidlig och anslående
prägel än den eljest vanliga. På
landsbygden, där inga åtgärder i denna
riktning företagits, är det ytterst sällan
eu borgerlig vigsel förekommer.

Det är ju rättsväsendets tjänstemän
som ha till uppgift att fungera som borgerliga
vigselförrättare. I de flesta fall
fylla de sin egentliga uppgift på ett förträffligt
sätt, men det är därför inte sagt
att de äro lämpliga att tjänstgöra även
som vigselförrättare. Om den av motionärerna
och reservanterna föreslagna
utredningen kommer till stånd, bör den
därför också omfatta frågan om vilka
representanter för stat och samhälle, som
böra anförtros uppgiften att ombesörja
de funktioner, som efter införande av
det obligatoriska civiläktenskapet kunna
befinnas erforderliga.

Jag kommer, herr talman, att vid behandlingen
av punkterna E) och F) i
utskottets utlåtande framställa förslag
om bifall till den under dessa punkter
avgivna reservationen.

Lördagen den 19 maj 1951.

Nr 20.

Herr BOO: Ilerr talman! Från olika
håll har hävdats — bl. a. av lagrådet —
att föreliggande förslag till sitt namn —
religionsfrihetslag — är alltför pretentiöst.
Jag ber att få ansluta mig till denna
uppfattning.

Om den nu gällande dissenterlagen är
utformad som en undantagslagstiftning,
så är därmed inte sagt att föreliggande
lagförslag är dess fulländade motsats.
Den nya lagen ger nämligen inte alla religiösa
uppfattningar och samfund en fri
och likvärdig ställning. Därför torde ett
namn ungefär som religionsutövningslag
ha varit ett mera adekvat uttryck för vad
som här föreslås.

Detta är grundläggande för min och
många andras inställning i denna fråga.
Eftersom det här inte rör sig om en fullständig
frihet, utan en i flera avseenden
åtskilligt begränsad sådan, öppnas möjligheter
för oss att utan att bli betraktade
som bakåtsträvare behandla spörsmålet
om formerna för religionsutövningen
såsom en lämplighetsfråga.

Det av mig och mina medmotionärer
i denna kammare framställda yrkandet,
att förbudet mot inrättande av kloster
skall bibehållas, bygger helt på denna
uppfattning; i samband med ett förslag
till en verklig religionsfrihetslag hade
kanske ett dylikt yrkande brutit av på
ett markant sätt. Nu föreslås emellertid
av departementschefen och utskottet, att
kloster må inrättas endast med Konungens
tillstånd och på de villkor Konungen
föreskriver, samt att tillstånd till inrättande
kan av Konungen återkallas vid
missbruk. Som synes föreligga alltså begränsningar
både kvantitativt och kvalitativt.
Skall det talas om »frihet» i dessa
sammanhang, måste det nog bli en
högst »villkorlig frihet».

Varför bär man då infört denna bestämmelse,
alt kloster må inrättas? Förklaringen
är kanske att de, som vid lämpliga
tillfällen tala stora och vackra ord
om religionsfrihet, inte gärna kunna bekämpa
en viss religionsuppfattning. Sä
tycks även utredningen, när den varit i
färd med att yxa till större rättigheter
åt våra svenska frikyrkor, ha kommit
i den situationen att den inte kunnat

Förslag till religionsfrihetslag m. m.

undgå att slänga —• jag ber om ursäkt
för uttrycket — ett köttben även till den
främmande hunden. Men om klosterförbudets
upphävande innebär att den förut
bundna hunden nu får gå lös, har den
dock ansetts så farlig att munkorg alltjämt
befinnes erforderlig.

Det är just på denna punkt vi motionärer
ha reagerat. Antingen skola katolikerna
få full frihet att bygga sina kloster
liksom andra samfund bygga sina
kyrkor, eller också skall det vara ett
generellt förbud. Inom parentes sagt,
herr talman, har jag inte hört att de
stora frihetsapostlarna på detta område
velat förorda den verkliga och fulla friheten,
utan man tycks föredraga att här
dölja sig under halvmesyrens täckmantel.
Men att i ett land som vårt genomföra
denna administrativa munkorgsorganisation
under åberopande av religionsfrihetens
princip, kan inte vara
lämpligt. Då är det bättre att, som vi
ha velat göra i detta sammanhang, säga
ett klart och otvetydigt nej. Att principiella
frågor om religionsfrihet från
tid till annan skola avgöras enbart genom
prövning i administrativ ordning
kan inte vara en lycklig lösning. Enligt
vår uppfattning måste i stället lagtexten
direkt, klart och otvetydigt ange frihetens
omfattning i detta fall.

Även utskottet måste haft en känsla
av att man här är ute på ett område,
där lagstiftningen inte fyller måttet.
Man föreslår nämligen det tillägget, att
riksdagen skall höras första gången fråga
uppkommer om inrättande av kloster
i landet. Detta tillägg ändrar dock ingenting
i sak av vår kritik, även om det
har ett visst värde att riksdagen får
granska de bestämmelser, som komma
att utfärdas. I det principiella sammanhanget
blir tillägget blott och bart en
brasklapp.

Nu anföres från dem, som i religionsfrihetens
namn vilja tillstyrka förslaget
om klosterförbudets upphävande,
att det inte är så farligt alt släppa den
katolska kyrkan fri här i landet, eftersom
svenska folket inte skulle vara mottagligt
för denna sjuka.

Verkligheten synes dock tala ett an -

Nr 20.

Lördagen den 19 maj 1951.

Förslag till religionsfrihetslag m. m.

nät språk, herr talman. Jag har här i
min hand ett klipp från Aftonbladets
förstasida den 18 april 1949, där huvudrubriken
lyder: »Påvebudskap till Sverige
påskdagen: Forsätt fredens linje.»
Och som underrubrik följer: »F. d.
statsråd kysste fiskarringen, 400 svenskar
spontant på knä i Rom.»

Tidningen berättar därefter att de 400
svenskarnas audiens hos påven var en
av de märkligaste som hållits i Vatikanen
en påskdag. Medan liundratusenden
rättrogna katoliker förgäves väntade på
Petersplatsen för att få se sin älskade
påve, fingo de svenska turisterna audiens.
Påven ägnade 40 minuter av katolska
kyrkans heligaste dag åt dessa
protestanter. Han yttrade bland annat
till en av svenskarna: »Sverige ligger
långt från Vatikanen, men jag vet mera
om ert land än ni tror.» — Visste han
månne att dissenterlagskommittén just i
den vevan — på våren 1949 — var beredd
att föreslå klosterförbudets upphävande?
Vatikanen har ju en utmärkt
diplomati, varför man skulle kunna draga
den slutsatsen. I så fall får hela spektaklet
sin naturliga förklaring. Påven
satte nämligen så stort värde på besöket,
att han tog alla i hand och gav var
och en en liten minnesgåva.

Innan man kommit så långt hade
svenskarna haft väldiga bekymmer. Under
väntan på påven i det praktfulla gemaket
rådde en våldsam trängsel, därför
att alla ville stå främst för att kunna
se och höra så mycket som möjligt.
Ingen erinrade sig väl i det ögonblicket
mästarens ord att de främsta skola vara
de sista och vice versa.

Då påven kom, föllo alla på knä, men
han uppmanade dem att resa sig och
yttrade, att vi skola respektera varandras
religioner. Jag skulle vilja göra den
lilla ändringen, att man borde säga att
det gäller att respektera sin egen religion.

Ett par kvinnor föllo åter på knä, när
de kysste påvens ring. Han frågade om
de voro katoliker, men fick nekande
svar.

Hela denna ceremoni talar sitt tydliga
språk. Finns det någon som efter en

dylik blamage tror på svenskarnas immunitet
gent emot katolicismen? Det var
inte de enklaste svenska medborgarna
som reste till Rom såsom turister i detta
fall, utan man får väl utgå från att
de närvarande tillhörde den mera upplysta
delen av vårt folk.

Utöver katolicismen är väl endast den
mosaiska kyrkan av någon betydelse
som främmande religion i vårt land.
Jag betraktar inte i dessa sammanhang
de svenska frikyrkorna såsom främmande.
De ha ju brutits ut ur statskyrkan
men stå fortfarande på samma religiöst
ideologiska grund. Skillnaden mellan
den katolska och den mosaiska kyrkan
är dock betydelsefull i detta fall. Beträffande
den mosaiska bekännelsen är
det fråga om en klar avgränsning till
en viss ras. Den skall tillgodose den rasens
religionsbehov, och någon utvidgning
därutöver eftersträvas inte. Katolicismen
är däremot en stridande kyrka,
som eftersträvar vidgat inflytande.
Dess önskemål om klosterförbudets upphävande
begränsas ingalunda till strävan
att möjliggöra en allsidigare religionsutövning
för den nuvarande begränsade
medlemsskaran, utan är ett led i maktutvidgningen.
Härtill kommer att den
katolska kyrkan inte bara är en religiös
åsiktsriktning utan även en världslig
makt av betydande format. I detta
senare sammanhang spelar klosterverksamheten
en betydande praktisk och
psykologisk roll.

Redan genom bestämmelserna i nu
gällande dissenterlag har katolicismen
en omfattande rörelsefrihet. Den kan i
sin församlingsverksamhet bilda ordnar
och kongregationer för olika ändamål.
Man kan således säga, att den har samma
möjligheter att verka som andra frikyrkosamfund
i dessa avseenden. I den
mån föreliggande lagförslag ger dessa
kyrkosamfund vidgade möjligheter till
rättsverkande rituell verksamhet — vilket
vi hälsa med den största tillfredsställelse
-—- följa även de katolska församlingarna
med i denna utvidgning.
Även därom torde ej vara mycket att
säga. Det är blott beträffande återinförandet
av den under hundratals år

Lördagen den 19 maj 1951.

Nr 20.

förbjudna klosterinstitutionen som invändningar
kunna göras.

Därvid är först att notera, hur väsensfrämmande
den katolska kyrkan i sin
organisatoriska uppbyggnad och religionsutövning
är för våra demokratiska
traditioner. Katolicismen har sannerligen
inte, där den haft tillräckligt inflytande,
varit tillskyndare till en demokratisk
utveckling. För att ta ett
exempel — iag tänker i övrigt inte fördjupa
mig i det historiska sammanhanget
— kan man fråga sig, vilka möjligheter
den spanska diktaturen skulle
haft att spela sin roll, om inte den katolska
kyrkan funnit det med sina intressen
sammanfallande att stödja denna
regim?

Häremot kan givetvis invändas, att religionsfrihetens
princip ingår i de
mänskliga rättigheterna. Utskottet har
således hakat upp sitt avstyrkande av
föreliggande motioner just på en hänvisning
till konventionen om skydd för
de mänskliga rättigheterna. Men jag skulle
vilja ställa frågan till utskottets företrädare,
om vi med antagande av föreliggande
lagtext ha uppfyllt allan rättfärdighet
visavi denna konvention? Hur
är det med den fria religionsutövningen?
Blir den enligt konventionen fullt
tillgodosedd? Om man för övrigt driver
denna tes om de mänskliga rättigheterna
in absurdum, leder detta fram till
att med tillämpning på föreliggande fråga
skulle det kunna sägas, att människan
skall ha frihet att göra sig själv ofri.
Härvid kunna klosterlöftena tjäna som
klassiskt exempel. Är det inte tvärtom
så, att de mänskliga rättigheterna, som
vi vilja slå vakt om och som förutsätta
ett demokratiskt styrelsesätt, skola även
i fråga om religionsutövningen omfatta
endast det som faller inom den personliga
frihetens råmärken? Om man gör
denna gränsdragning, kommer klosterväsendet
att helt falla utanför ramen.
Därför är, enligt vår uppfattning, ett
bibehållande av klostcrförbudet ingalunda
ett avsteg från de mänskliga rättigheterna,
utan ingår tvärtom som ett
skydd för individens frihet.

Dessa fakta måste även i någon mån

Förslag till religionsfrihetslag m. m.

ha föresvävat utredningen, när denna
anfört — efter att ha konstaterat att
klosterväsendet utgör ett väsentligt moment
i katolska kyrkans liv — att om
religionsfrihetens princip skall innebära
icke blott rätt för den enskilde till fri
utövning av sin religion, utan även
möjlighet för ett trossamfund att för sina
medlemmar ordna de religiösa förhållandena,
bör klosterförbudet upphävas.
Om jag emellertid refererar det allra
sista litet närmare, säger utskottet
att klosterförbudet »i dess nuvarande
ovillkorliga form» bör upphävas. Här
kommer alltså begränsningen. Först talas
det om religionsfrihetens princip,
som gör det nödvändigt att man skall
genomföra denna större frihet, men när
sedan denna frihet skall expedieras och
ges form, är man färdig att göra inskränkningar
i densamma.

Departementschefens utläggningar på
denna punkt tyda även på tveksamhet.
Han säger: »Om en mera begränsad
klosterverksamhet tillätes, lärer detta
icke vara ägnat att ingiva betänklighet,
men en helt okontrollerad religiös verksamhet,
som förutsätter avskildhet från
yttervärlden, synes icke böra möjliggöras.
»

Om vi se på dessa uttalanden av utredningen
och departementschefen, kan
man fråga sig: Vad är därefter kvar av
utredningens tal om »religionsfrihetens
princip»? Jag vill konstatera, att endast
graden i fråga om inskränkningen skiljer
från det förbud mot inrättande av
kloster, som vi förorda.

.lag ber, herr talman, att med hänvisning
till det anförda få yrka bifall till
den med B) 2) betecknade, av fru
Eriksson i Stockholm och herr Staxäng
vid utlåtandet fogade reservationen.

I herr Boos yttrande instämde herrar
Forslund, Pålsson, Niklasson, Edvin
Thun och Fritjof Thun.

Herr NERMAN: Herr talman! Fjolårets
riksdag avslog med stora majoriteter
en motion om utredning om kyrkans
skiljande från staten. Den hade

Nr 20.

Lördagen den 19 maj 1951.

Förslag till religionsfrihetslag m. m.

väckts för att ställa alternativet till den
förebådade nya dissenterlagstiftningen.
Debatten gjorde det alldeles klart, att
man för närvarande inte kan tänka sig
skilsmässovägen — stämningen är klart
avvisande och majoriteten för statskyrkans
bibehållande överväldigande även
i den riksdagsgrupp, som på sitt partiprogram
har raka motsatsen.

Även om jag alltjämt är av den uppfattningen
— och kanske de flesta i
kammaren också äro det — att full religionsfrihet
kan nås först med statskyrkans
avskaffande, och även om man
är övertygad om att sista ordet inte är
sagt med den lag som här kommer att
antas, utan säkert nya friktioner och
svårigheter vänta på åtskilliga punkter,
så får man nu resignera i fråga om helhetskravet
och söka göra det bästa av
vad som för dagen kan nås och har
nåtts.

I stort vill jag också —• till det föreliggande
utskottsutlåtandet och på erfarenheter
från utskottets debatt, som
jag har haft förmånen att i detalj följa
— instämma i det allmänna omdömet,
att sedan propositionen hyfsat utredningens
betänkande och utskottet ytterligare
hyfsat propositionen, har man
fått fram en under givna förhållanden
ganska hyfsad produkt. Jag vill också
betyga min starka uppskattning av vad
utskottets utomordentligt skicklige ordförande
därvid har betytt.

Jag skall nu inte ta upp tid med att
beröra de frågor, som andra såsom reservanter
eller motionärer redan ha berört
eller komma att beröra. Som motionär
måste jag emellertid beklaga, att lagen
fick namnet religionsfrihetslag, ett
namn som redan lagrådet kritiserade
som alltför pretentiöst. En motion på
lagrådets grund föll emellertid. Likaså
ett försök att få in en definition på vad
som man i svensk lag menar med »religion»,
något som borde vara naturligt
som grundval för en lag om religionsfrihet.
Emellertid satte utskottet en mera
logisk stil på lagens inledande paragrafer
än den propositionen hade utformat.
Lagen gäller ju också mer organisationer
än individer. Religion och religions -

frihet har jag annars trott gälla framför
allt individen.

Vidare vill jag beklaga, att det inte
gick att få bort det löjligt antikverade
fängelsestraffet i 11 kap. 8 § strafflagen
för skymfande av »sådant som av svenska
kyrkan eller annat här i riket verksamt
trossamfund hålles heligt». Att
stadgan är antikverad torde hela utskottet
ha varit ense om, men man
väntar på strafflagsberedningen — som
bekant står det alltid en utredning
i vägen för alla individuella uppslag
här i huset.

I några stora frågor ha gjorts reservationer,
som jag ber att få ansluta mig
till på en gång. Inte till den om fortsatt
förbud för klostren. Om katolicismen
är på något sätt farlig, vilket jag
inte tror, så inte är det den lilla detaljen
klostren. Läran som sådan har ju
redan full rörelsefrihet. För övrigt kanske
rentav katolska kyrkans propaganda
här i landet kan komma att rycka
upp svenska stats- eller folkkyrkan. Jag
tror inte, att den fria konkurrensen, så
omhuldad av alla samhällsbevarande,
skadar på det andliga området.

I fråga om äktenskapslagstiftningen,
en sak som egentligen inte har något
med kyrka och religion att göra, är enligt
min som mångas mening det obligatoriska
civiläktenskapet det enda riktiga.
Tyvärr har det inte i utskottet kunnat
samla majoritet. Men jag skall tillåta
mig nämna, att det i utskottet kom fram
ett annat uppslag — herr Hermansson
antydde det — som där samlade den
största minoriteten och som tyvärr inte
hade kommit i motionsform men som
jag här vill lämna till protokollet som
ett uppslag för framtiden.

Uppslaget är oerhört enkelt och gäller
bara, att man skulle återgå till vad som
är urgammal svensk praxis fram till
1700-talet: att äktenskapet skall vara
giltigt med de tre lysningarna och parternas
kvittens. Då kunde mycket väl
prästen i församlingen fortsätta att vara
den som utfärdar intyget. Man går
kanske hellre till honom än till en landsfiskal,
som ju är rättens handhavare och
har att göra med kriminella företeel -

Lördagen den 19 maj 1951.

Nr 20.

ser. Sedan prästen har givit samhällets
intyg på att ett par har förenat sina
öden, kunde paret sedan fritt välja den
helgd det önskar: statskyrkans eller en
frikyrkas eller den borgerliga vigseln
eller en högtidlighet i sin familjekrets
eller ingenting alls. Förslaget är, såvitt
jag har fattat rätt, formellt inte alls
omöjligt. Det kostar ingenting, inga nya
vigselförrättare, bara några lagändringar,
och till på köpet vore på den vägen
frågan om prästs samvetsbetänkligheter
mot att viga frånskilda helt ur vägen.
Jag tror uppslaget är en framtidstanke,
och jag hänvisar till en märklig
artikel i samma anda i Stockholms-Tidningen
den 15 maj i år av vår kanske
främste juridiske expert i ämnet, professor
Halvar Sundberg i Uppsala. Han
slutar sin artikel med orden: »Lysningens
erkännande såsom form för obligatoriskt
civiläktenskap vore sålunda en
lika enkel som naturlig lösning av problemet.
»

Den individuella skatteåterbäringen
till 40 procent förblir alltjämt en ganska
godtycklig sak. Den tillhör nu ett senare
utskottsutlåtande, men för att slippa ta
upp tid vid behandlingen av detta utskottsutlåtande
vill jag här nämna, att
då mitt namn har kommit .med där är
det en ren formalitet: jag råkade få
rycka in de sista minuterna för en ordinarie
ledamot. Den nya kommunalskattelagen
i ämnet är för övrigt en
följdlag till religionsfrihetslagen.

Sammanfattande och i stort skulle
jag vilja karakterisera den nya s. k.
religionsfrihetslag Sveriges folk i dag
kommer att erhålla som en stor seger
för den frikyrkliga rörelsen. Man kan
unna den en framgång; jag har i min
motion om statskyrkans, avskaffande i
fjol betonat vad frikyrkornas kamp har
betytt för den allmänna andliga friheten.
Men frågan är, om inte deras triumf i
dag har blivit litet för stor på statskyrkans
bekostnad. Där är till och med en
direkt orättvisa mot statskyrkans präster.
Det må så vara, alt olika frisamfund
-—■ som bekant en mycket brokig skara
— nu skola få döpa och viga med samma
rättsgiltigliet sotn statskyrkan, men de -

Förslag till religionsfrihetslag m. m.

ras vigselförrättare få frihet att vägra
viga frånskilda, så som bibeln ofrånkomligt
påbjuder, medan statskyrkans präster
inte få lyda sitt bibliska samvete.

Där är också (let underliga, ja, oegentliga
i, att när nu utträdet ur statskyrkan
blir fritt och frikyrkorna få både döpa
och viga, så kommer den stora massan
frikyrkliga inte — som man hade haft
rätt att vänta — att utträda ur statskyrkan,
utan de komma att stanna kvar där
och på så vis ha en dubbel bokföring.
Jag vill inte direkt kalla detta dubbelmoral,
jag vet att man på det hållet vill
stanna kvar för att stödja statskyrkan,
men jag kan inte värja mig för den synpunkten,
att frikyrkorna också kunna ha
ett visst eget intresse av stödet av den
statliga auktorisationen i en tid då de
befinna sig, åtminstone övergående, i ett
skede av nedgång och —• icke övergående
— bvråkratisering.

Jag kan inte komma ifrån den känslan,
att här kanske frikyrkorna hålla på
att avskaffa statskyrkan på en bakväg.
Inte mig emot, ifall det nu måste ske
på det sättet historiskt. I varje fall tror
jag, att statskyrkans präster komma att få
en del bekymmer. Men kanske kommer
trångmålet att sporra också dem till större
aktivitet. Det var ju så en gång i Getsemane,
att när fienden var borta somnade
lärjungarna. Och det är väl så alltid
och på alla områden.

Till sist: Vilka komma att utträda ur
statskyrkan, när den nya lagen kommer
att verka från nyåret 1952?

Det blir alltså inte de frikyrkliga. De
ha all anledning att stanna kvar och
fortsätta att utplåna skillnaden mellan
sig och det systersamfund som heter
statskyrkan. Den dubbla bokföringen
kommer att bestå.

Inte heller komma kyrkans verkliga
fiender, de politiska fienderna, att gå ur.
De ha ju redan gjort närmanden till vissa
samfund i ett grovt valpolitiskt syfte.
De sikta väl för övrigt till något liknande
den statskyrka som växer fram i deras
andliga fosterland till den världsliga
diktaturens stöd.

Inte heller komma de stora oandliga
massorna, konvenansmänniskorna, de

Nr 20.

Lördagen den 19 maj 1951.

Förslag till religionsfrihetslag m. m.
grova materialisterna, att utträda. De ha
aldrig haft något obehag av statskyrkan
och dess s. k. tvång. Jag tillåter mig
stämpla som humbug och dålig demokrati,
då folk har ett partiprogram som
kräver statskyrkans avskaffande och en
möjlighet till borgerlig vigsel, mer än 35
år gammal, och ändå nästan hundraprocentigt
döper sina barn, gifter sig och
begraver sina anhöriga kyrkligt. Detta
är inte någon anmärkning mot kyrkan
och de verkligt religiösa. Det är en kritik
mot den själlösa materialismen.

Nej, det fåtal som kommer att utträda
ur statskyrkan blir de allvarliga och ärliga,
de som äro ömtåliga för alla andliga
band, de som känna det omöjligt
att stanna i ett medlemskap som innebär
en osanning. Kyrkans förlust blir
inte stor kvantitativt. Den blir större
kvalitativt — i mån den vill bygga inte
på konvenans och hyckleri utan på renhet
och ärlighet.

Det nu föreliggande utskottsförslaget
är ett framsteg. Full religionsfrihet kan
tänkas först med skilsmässa mellan stat
och kyrka. I dagens situation har jag,
herr talman, intet yrkande.

Herr FRANZON: Herr talman! Det tillkommer
inte mig att säga någonting
med anledning av vad de två föregående
talarna yttrat. Det överlåter jag åt
utskottets ärade ordförande, och jag
tror mig veta, att det är många av kammarens
ledamöter som vänta på hans
anförande och som hoppas få en liten
redogörelse för hela detta komplex av
frågor.

Jag vill, herr talman, erkänna att jag
gick till behandlingen av denna fråga
med en viss förutfattad mening. Jag kan
i detta sammanhang säga, såsom en ärad
kammarledamot sade en gång, att jag
aldrig märkt att någon människa tagit
skada till sin själ genom att tillhöra
den svenska statskyrkan, och jag liksom
herr Nerman liar nog hyst en viss farhåga
för att den frikyrkliga rörelsen
skulle få ett inflytande som kanske kunde
bli alltför stort. Men om läsning av
en proposition någon gång övertygat en

riksdagsledamot — eller en sådan utmärkt
föredragning som vi haft i denna
fråga — så har detta verkligen denna
gång varit fallet med mig. Den historiska
översikten i propositionen har varit
en mycket intressant läsning och har
måhända också ställt frågorna i en annan
belysning. Jag skall emellertid inte
närmare beröra den saken. Såsom jag
sade nyss hade det kanske varit önskvärt,
att utskottets ordförande hållit ett
inledningsanförande i början av denna
debatt. En del spörsmål, som flera av
kammarens ledamöter nu stå frågande
inför, hade då kanske klarnat.

Jag har tillsammans med en annan
utskottsledamot, herr Ahlkvist, avgivit en
reservation, vilken avser 12 § i religionsfrihetslagen.
Den berör också 9, 10 och 11
§§. Det gäller här frågan om inträde och
utträde ur den svenska statskyrkan och
frågan när barns samtycke skall fordras
för att föräldrarna eller den som
har vårdnaden om barnet skola få göra
begäran om sådant in- eller utträde beträffande
barnet. Av ålder har det ju varit
så att barnen alltid följt föräldrarna
åt i detta avseende. Om föräldrarna eller
en av dem tillhöra den svenska statskyrkan,
bli barnen automatiskt anslutna
till denna. Min och herr Ahlkvists
reservation har således inte så mycket
med själva inträdet i kyrkan att göra,
men så mycket mera med utträdet. 12 §
föreskriver, att den som fyllt 18 år själv
får avgöra, om han vill utträda ur kyrkan.
Har man ingått äktenskap före 18
år, bestämmer man också själv i detta
fall. I övrigt bestämma föräldrarna eller
den som bär vårdnaden om hand.

På denna punkt har departementschefen
föreslagit, att åldern skulle sättas
till 12 år. Onubarnet fyllt 12 år, skulle
alltså fordras samtycke av barnet för
att föräldrarna skola kunna begära utträde
ur kyrkan för barnets vidkommande.
Dissenterlagskommittén hade föreslagit
15 år, och utskottet har följt
dissenterlagskommittén i stället för
Kungl. Maj :t. Detta motiveras med att
barnet har nått en större mognad vid 15
år än det har mellan 12 och 15 år.

Ja, herr talman, det kan ju alltid upp -

Lördagen den 19 maj 1951.

Nr 20.

stå debatt om när mognaden inträder,
det skall jag villigt erkänna, men om
man nu ser utlåtandet så som jag, och
jag hoppas även min medreservant, gör
det, d. v. s. endast med tanke på barnens
rätt i detta fall, måste jag säga, att
vill man gagna denna barnens rätt, måste
åldersgränsen sättas lägre än till 15
år. Härtill vill jag också foga, att barnens
mognad vid 12, 14 och upp till 15
år numera väl är större än den var för
tio eller femton år sedan, kanske beroende
på undervisningen i skolan och på
andra förhållanden. Men vad jag vill
särskilt stryka under i likhet med vad
vi gjort i vår reservation och vad departementschefen
också har gjort, det
är att den vanliga konfirmationsåldern
är lägre än 15 år. Jag tror ändå jag vågar
påstå, att den tid, då barnen delta
i konfirmationsundervisningen, nog är
den för dem mest känsliga under hela
uppväxtåldern. De umgås med kamrater
och diskutera kanske med dem vissa religiösa
frågor i anledning av vad de lärt
under konfirmationsundervisningen. Vi
kunna tänka oss det förhållandet, att
föräldrarna tillhöra statskyrkan, men
just under den tid, då barnet går i konfirmationsläsning,
besöka de, för att använda
ett gammalt uttryck, ett väckelsemöte,
där predikanten kanske inte är så
värst nogräknad beträffande innehållet
i sin predikan men ändå har en viss förmåga
att stimulera åhörarna. Om föräldrarna
då springa och begära utträde ur
statskyrkan för sig själva följer barnet
automatiskt med utan att det givit sitt
samtycke.

En annan fråga, som riksdagen också
en gång har tagit ställning till, är den
att om ett barn skall adopteras sedan
det bär fyllt 12 år, så fordras barnets
samtycke till adoptionen. Är det inte ändå
en viktigare handling att vara med
och ge sitt samtycke till vilka föräldrar
man skall ha i fortsättningen än att
besluta om utträde ur svenska statskyrkan,
och har riksdagen ansett att barn
vid 12 års ålder besitta en sådan mognad,
att de själva kunna ge sitt samtycke
till eller avböja en adoption, borde
man inte förmena dom samma rätt att

Förslag till religionsfrihetslag m. m.

välja även när det är fråga om att tillhöra
eller att utträda ur den svenska
statskyrkan.

Jag vill med andra ord bara säga det,
att man inte gagnar barnet genom att
höja åldersgränsen till 15 år. Man kan
skada det, men man gagnar barnets rätt
genom att sätta gränsen till 12 år. Det
ha vi också föreslagit i vår reservation,
och det är med denna motivering, herr
talman, som jag ber att få yrka bifall till
den vid utlåtandet under B) 4) avgivna
reservationen.

Herr MOGÅRD: Herr talman! Det

kanske inte är förmätet, om en person,
som i 33 år varit i svenska kyrkans
tjänst såsom präst, vid ett sådant tillfälle
som detta anser sig ha en viss
skyldighet, då han nu är den ende av
sitt stånd i denna församling, att säga
några ord och avgiva ett vittnesbörd.

Man kan av alla diskussioner i denna
fråga lätt få den föreställningen, att aktionerna
beträffande vidgad rätt till utträde
ur svenska kyrkan och till ökad
religionsfrihet skulle vara något som
kyrkan och kyrkans vänner satt sig
emot och tvingats ge efter för. Jag tror
att det är en felaktig uppfattning, som
man bör försöka få bort så fort som
möjligt. Det har, så länge jag kan erinra
mig, alltid funnits präster och kyrkligt
intresserade lekmän, som känt obehag
vid att till den kristna kyrkan och dess
organisation i Sverige skulle höra folk,
som uppenbarligen inte vill tillhöra
henne. Denna uppfattning fick också ett
koncentrerat uttryck år 1929, då flertalet
av rikets dåvarande biskopar i en
motion till kyrkomötet, författad av biskop
Einar Billing i Västerås, yrkade på
utredning i syfte att denna tvångstillliörighet
skulle avskaffas.

En hel del av de synpunkter, som
förefunnos i denna motion 1929, återkomma
i den mycket väl utarbetade
kungl. proposition i saken, som ''föreligger
i år. Man finner på olika ställen
i propositionen, hurusom justitieministern
talar om sin uppfattning av kyr -

Nr 20.

Lördagen den 19 mai 1951.

Förslag till religionsfrihetslag m. m.

kan som en religiös organisation, värdefull
och betydelsefull i det svenska
folkets liv. Han säger, att kyrkan är
»främst en andlig gemenskap», och han
säger vidare, att »i första hand har medlemskap
av kyrkan en religiös innebörd».

Det synes mig som om det vore synnerligen
viktigt att man hade detta i
minne, både att kyrkan icke motsatt sig
dessa reformers vidtagande och att staten
i den nuvarande regeringens gestalt
icke uppfattat detta förslag till vidgat
utträde som någonting som avsåge att
motverka kyrkans egentliga och betydelsefullaste
uppgift att vara en religiös
menighet. Det behövde ju inte sägas
mycket ytterligare därom, därest man
inte alltjämt vidhölle en uppfattning,
som jag anser vara meningslös och bygga
på en konstruktion, nämligen att
svenska kyrkan är detsamma som statskyrkan
eller vad man nu vill kalla det.
Det existerar inte någon statskyrka. Vem
skall kunna utträda ur statskyrkan enligt
denna lag? Nej, det är ur lokalförsamlingarna
man utträder, och det är,
tycker jag, en indirekt bekräftelse på
vad jag tidigare här i kammaren påpekat,
att man inte skall tala om statskyrkan,
ty det är bara ett hjärnspöke.
Man skall tala om församlingen, församlingskyrkan,
sockenkyrkan, eller vad
man nu kan kalla henne.

En kyrkligt intresserad människa faller
det väl aldrig in att tänka på kyrkan
som statskyrkan, d. v. s. statsrådet,
som har att handha kyrkoärendena, på
kammarkollegium och alla de andra
centralorganisationer, som finnas här i
Stockholm och som reglera de världsliga
angelägenheterna för både församlingar,
polisdistrikt och barnmorskeväsen. Nej,
när man tänker på en kyrka och en
kyrkogemenskap, så tänker man — och
jag är övertygad om att ni, mina damer
och herrar ledamöter av denna kammare,
göra det — på församlingen kring
hemkyrkan, liten eller stor, på dem som
där arbeta, på dem som där ha bott och
levat under århundradens lopp, på dem
som där alltjämt bo och äga sina andliga
rötter. Det är henne man minns så -

som kyrkan, när man är ute i världen.
Och när svenskar i förskingringen tala
om den svenska kyrkan, är det sin hemsockens
församling och kyrkogemenskapen
där, som de tänka på.

Det är här risken ligger i denna
nya lagstiftning. För statskyrkans del
— om det nu finns någon sådan -— eller
för den administrativa, kameralistiska
organisation, som kallas statskyrkan, betyder
det inte ett dugg om 10, 30 eller
75 procent gå ut ur den. Men det är för
socknarna, för våra kyrkomenigheter,
som konsekvenserna av denna lagstiftning
komma att synas. Därför tror jag
också att det är så viktigt att man rätt
förstår innebörden av denna lagstiftning
och fattar den såsom Kungl. Maj:t
har uppmanat oss att fatta den, nämligen
som en angelägenhet som inte åsyftar
att förlama det religiösa livet utan i
stället skall främja detta. Det gäller alltså
friheten för medborgaren att utträda,
men det gäller inte frihet för den lokala
församlingen att upphöra med att fullgöra
sina uppgifter. Det är inte frihet
för prästen att säga: »Ni tillhöra inte
kyrkan, jag har inte något andligt ansvar
för er eller ert arbete.» Jag tycker
det är angeläget att från början betona,
att friheten till utträde inte betyder att
församlingen kan känna sig frigjord
från ansvaret, det ansvar som nu en
gång åvilar en kristen församling för
alla människor, som kunna komma inom
dess räckvidd.

När det alltså har kommit därhän, är
det ju självklart, att man måste fråga
sig, hur församlingen då är skickad att
kunna besörja dessa förnyade uppgifter.
Jag måste också för min del erkänna,
att jag med min uppfattning av kyrkoförsamlingen
har en viss sympati för
det yrkande, som här framställts av fru
Eriksson ensam, nämligen att alla, som
bo i en församling, skola äga rösträtt
i kyrkofullmäktige och kyrkostämma,
även om de ha utträtt ur kyrkan.

Varför har jag denna uppfattning? Ja,
det beror dels på de religiösa grunder,
på vilka jag bygger mitt resonemang,
dels också på bestämda rättvise- och
lämplighetshänsyn. Den som utträder

Lördagen den 19 maj 1951.

Nr 20.

blir befriad från 40 procent av sin kyrkliga
utdebitering, alltså den del som
åsyftar att uppehålla så att säga de rent
religiösa funktionerna; 60 procent skall
dock vederbörande betala i kyrkoskatt,
men lian äger ingen som helst medborgerlig
rätt att bestämma över användandet
av dessa 60 procent! Jag skulle
förstå utskottets inställning, om jag verkligen
kunde tro, att dessa, som utträtt
ur kyrkan och inte betala mer än 60
procent av den kyrkliga utskylden, kunde
inverka oförmånligt och äventyrligt
på kyrkans religiösa funktioner. Det
kunna de, de kunna fylla riksdagen med
ledamöter, som stå utanför den svenska
kyrkan men som dock äga rätten att
besluta i fråga om t. ex. prästernas löner,
om prästens befogenheter och om
hans utbildning, ja, som till och med
kunna inverka på kyrkans rituella böcker
och handlingar. Men på kyrkostämmor
eller i kyrkofullmäktige äga de ingen
talan i fråga om användandet av medel
för byggande av prästgård, för inköp
av böcker till pastorsexpeditionen o. s. v.
Här i Stockholm gå ju avsevärda medel
till sociala ändamål på kyrkobudgeten,
men där ha de som utträtt ingenting att
säga till om!

I det långa loppet är det omöjligt att
föreställa sig att det går att uppehålla
en sådan ordning. Och hur skulle dessa
personer kunna skada församlingen, om
de också ägde rösträtt i kyrkofullmäktige?
Ja, välja präst få ju inte kyrkofullmäktige
göra, det valet sker efter
en särskild vallängd, ur vilken de som
ha trätt ut ur statskyrkan redan för
länge sedan äro strukna. Detsamma gällde
tidigare val av elektorer till kyrkomötesombud;
sådana förekomma ju inte
längre enligt den nya kyrkomötesförordningen.
Där ha de således inte någonting
att säga till om. De kunna inte
heller göra någonting beträffande prästernas
avlönande, eftersom det är en sak,
som det tillkommer riksdagen att avgöra
och som riksdagen ju vårdar sig
noga om.

Jag vet över huvud taget ingenting,
som religiöst och kyrkligt sett skulle
äventyras av att dessa, som bara betala

Förslag till religionsfrihetslag m. m.
60 procent, i alla fall finge känna sig
tillhöra kyrkoförsamlingen.

Jag ser även i kyrkoförsamlingen en
bärande grund för den kommunala självstyrelsen,
som annars mer och mer försvinner
och som i och med tillkomsten
av storkommunerna snart kommer att
bli endast en fiktion. Kyrkoförsamlingarna
finnas kvar. De äro smärre enheter
inom det stora området. Där kunna
dock medborgarna få utöva något av
det inflytande som de annars ställas
utanför. Är det inte bättre att man garderar
församlingarnas rätt till att vara en
kommunal enhet, som omsluter alla medborgare?
Jag förstår ju, att det är meningslöst
att yrka bifall till fru Erikssons
reservation, men jag vill dock säga,
att jag tror att den i sig själv bär mera
av framlid i sig än det som nu föreslås
av utskottet.

Sedan skall jag be att få anföra ett
par synpunkter på några andra frågor.

Den församlingsbildning, som kanske
mest äventyras av detta förslag, är de
mosaiska församlingarna i riket. De äro,
som vi alla veta, gamla menighetsorgan,
som under århundradens lopp varit den
religiösa och kulturella grundvalen för
vårt lands judiska medborgare. Dessa
församlingar ha hittills kunnat uppehålla
sin verksamhet på en hög standard genom
att de ha ägt rätt till tvångsvis anslutning
av judarna i landet. De ha därigenom
fått en ekonomisk grundval för
att hålla lärarbefattningar här besatta
med högt kvalificerade lärde, av betydelse
inte bara för den menighet de närmast
tjänat utan även betydelsefulla för
hela vårt kulturella liv. Man behöver
bara erinra om sådana namn som professorerna
Klein och Ehrenpreis, för att
vi alla skola förstå, vad det har betytt
att den mosaiska församlingen haft de
ekonomiska möjligheterna att uppehålla
sin kulturella standard. De mosaiska församlingarna
ha vidare bedrivit en socialvårdsverksamliet
som varit synnerligen
betydelsefull och som under dessa
kristidsår sedan 1933 varit omfattande
nästan utan gräns. Vi må hoppas att de
slippa att bära den bördan i fortsättningen.

Xr 20.

Lördagen den 19 maj 1951.

Förslag till religionsfrihetslag m. m.

Det vore nu mycket olyckligt och
orättvist, om den mosaiska församlingsbildningen
skulle lida väsentligt avbräck
genom att den nu utan protest bär fogat
sig i denna nya lagstiftning. Jag hoppas,
att man inom regeringen i ett annat
sammanhang tar upp frågan, huruvida
det inte finns möjlighet att bereda dem,
som erlägga avgifter till denna egenartade
församlingsbildning, rätt till avdrag
vid taxeringen till inkomstskatt för
de medlemsavgifter, som måste utgå för
att dess verksamhet skall kunna uppehållas.
Jag vill påpeka, att propositionen
ju också tydligt talar om att Kungl.
Maj :t med en viss tvekan här stått inför
förslaget att upphäva de nuvarande bestämmelserna.

Till sist skall jag be att få säga ett ord
i anledning av min ärade vän herr Boos
anförande emot påven och vad honom
tillhörer. Det är ofta så, som jag märkt
beträffande somliga av mina gamla partivänner,
att det är med dem som det
var med Schiller, som aldrig fick poetisk
inspiration utan att han hade ruttna
äpplen i närheten. Så snart man talar
om katolicismen är det som om håret
reste sig på deras huvuden, och de känna
sig förflyttade tillbaka till Fältskärns
berättelsers dagar, då jesuiter smögo omkring
lite varstans med en uppfälld fällkniv
i rockärmen.

Jag tror att herr Boos skildring av
katolicismen är minst sagt överdriven.
Den moderna katolicismen är ingalunda
av den typ, som herr Boo skildrade, och
även om jag inte deltog i herr Ewerlöfs
sällskap vid pilgrimsfärden till Rom
eller ens fått tillfälle att kyssa påvens
ring, måste jag nog säga, att det har varit
väl för utvecklingen under senare år
att vi haft en så ansvarsmedveten katolsk
kyrka som den vi haft.

Jag deltog i pingstas i en konferens i
Tyskland, en konferens mellan idel meningsfränder
i politiskt hänseende till
herr Boo och mig. Det var, tror jag, det
nya Tysklands män som funnos där, fackföreningsfolk
och politiker. Jag resonerade
mycket med dem även om det här
klosterförbudet. Jag vill erinra om att
vice ordföranden i det stora socialdemo -

kratiska partiet i Tyskland, Carlo Schmid,
är en praktiserande katolik, en from katolik.
Man sade mig, att klosterväsendet
under senare år undergått en oerhörd
förändring. Det är inte längre det gamla,
utan klostren ha mer och mer övergått
till att bli sjukhus och utbildningsanstalter
för kyrkfolk av olika slag. Världen
förändrar sig. Det egendomliga är, att
medan förr de tyska katolikerna ställde
sig vid sidan av exempelvis fackföreningsrörelsen
och bildade egen facklig
organisation, ha de nu uppgått i den
stora tyska fackliga organisationen, och
en hel del av dess funktionärer och förtroendemän
äro katoliker, inte bara till
namnet utan också till gagnet. Detta säger
åtskilligt, och jag skulle tro, att om
herr Boo ville mera frigjord från gamla
vanföreställningar studera den moderna
katolicismen, skulle han finna att den är
på defensiven och får kämpa en hård
kamp, liksom alla andra religiösa strävanden
och att katolikerna inte vinna
någonting på att tillgripa ovärdiga medel.

Vad ha katolikerna vunnit bär i landet?
Ha vi blivit mycket mera katolska
här i landet under tidernas lopp? Jag tror
inte man kan säga det. Min erfarenhet är
att folk i Sverige snarare lämnar den katolska
kyrkan än de gå in i den. Jag tog
mig före att ringa till uppbördsverkets
debiteringsavdelning, som ju inte är någon
kyrklig institution, och fråga hur
många katoliker det fanns anmälda, som
utträdda ur den svenska kyrkan. Jo, det
fanns nu 1 874. Jag frågade hur många
sådana det fanns 1930, alltså för tjugo år
sedan. Jo, då fanns det 1 851 stycken.
Ökningen hade alltså på dessa tjugo år
här i Stockholm varit 23, och under denna
tid har Stockholms stads folkmängd
ökat med 250 000 personer.

Jag tror inte alls att man på grund av
de skäl, som jag hörde herr Boo anföra,
alltså av fruktan för katolicismen, bör
vägra katolikerna att få upprätta kloster
här. Dessa skäl äro inte hållbara och
sakna samband med frågan om kloster i
Sverige.

Herr talman! Jag har intet annat att
anföra.

Lördagen den 19 maj 1951.

Nr 20.

Herr HERLITZ: Herr talman! Då jag i
motsats till de talare, som hittills ha
uppträtt i debatten, i alla väsentliga
punkter är med på majoritetens ståndpunkt,
kunde man möjligen förvänta, att
jag skall ta upp till bemötande en del
kritiska synpunkter, som ha anförts emot
utskottets utlåtande. Jag säger emellertid
på den punkten precis som herr Franzon
sade nyss, att jag förutsätter att utskottets
ärade ordförande kommer att
göra det.

Jag vill bara göra ett litet undantag
just med avseende på det ärende, som
herr Mogård senast berört. För min personliga
del hör jag till dem, som efter
åtskillig tvekan — det skall jag erkänna
— röstat för att klosterförbudet skall
upphävas, och jag vill tillägga, att jag
inte ens var riktigt förtjust i det förbehåll
eller den brasklapp, som utskottet
lagt in i sin motivering, att riksdagen
skall få se på villkoren, då ett kloster
första gången här skall tillåtas. Jag anlägger
här samma synpunkter, som herr
Mogård har utvecklat. Jag skulle vilja
tillägga, att när det gäller möjligheterna
för en stark katolsk offensiv — en sådan
kan naturligtvis komma här i landet
— anser jag inte att i det sammanhanget
just klosterfrågan är det väsentliga.

Herr Boo drog också upp ett litet personligt
argument, som pekade i den riktningen,
att det skulle ligga någon katolicerande
tanke bakom intresset för klosterförbudets
upphävande. •—■ Jag kan
inte förutsätta annat än att då herr Boo
i det sammanhanget åberopade herr
Ewerlöfs deltagande i en turistresa till
Rom, måste det ha varit herr Boos avsikt
att skämta. Men jag vill säga herr Boo,
att jag tror att detta skämt tyvärr kan ha
kommit att missuppfattas en liten smula
här i kammaren. Det kan verkligen hända
att någon av kammarens ledamöter
kan tro, att det var allvarligt menat. Det
är ju inte fråga om annat än att herr
Ewcrlöf, som han berättade för mig för
något år sedan, kom till Rom på en turistresa,
i vilken ingick, som det ofta
förekommer i olika sammanhang, ett besök
hos påven. .lag känner inte till herr

Förslag till religionsfrihetslag ni. m.

Ewerlöfs uppträdande då, men förmodligen
uppträdde han så som jag hade för
avsikt att göra, då jag i somras på en
kongress i Bom skulle få vara med på
en audiens hos påven, en audiens som
tyvärr blev inställd. Jag var inriktad på
att foga mig efter platsens sed och normala
anspråk på hövlighet, och jag kan
försäkra att mitt protestantiska sinne är
fullkomligt obefläckat, trots de avsikter
jag då hade.

Jag begärde emellertid, herr talman,
ordet för att ge uttryck åt det allmänna
betraktelsesätt, från vilket jag utgått, då
jag deltagit i detta ärendes behandling
inom utskottet.

Det talas ju om den här föreliggande
lagstiftningen som en religionsfrihetslagstiftning,
en lagstiftning som skall
kunna ge människorna ett större mått
av frihet i sitt religiösa liv. Nu är det i
själva verket så, att det som har sysselsatt
utskottet mest och det som är viktigast
i lagstiftningen, det är en hel del
saker som ligga vid sidan av detta: frågan
om religionsfriheten. Det är frågan
om kompetens för lärarbefattningar,
frågan om reglerna för vigsel och jordfästning
och en del annat sådant.

Däremot har — jag känner ett behov
av att starkt framhålla det — frågan
om religionsfriheten icke varit någon
stor eller betydelsefull fråga för oss. Vi
måste ju ändå i sanningens namn fasthålla
den enkla utgångspunkten, att det
i detta land i detta nu råder religionsfrihet.
Även den som är medlem av
svenska kyrkan är ju icke i följd därav
underkastad det allra minsta tvång. Det
tvång, som tillhörigheten till svenska
kyrkan förut har fört med sig, har undan
för undan minskats och slutligen
helt upplösts. Ingen är skyldig att döpa
sina barn, intet barn behöver konfirmeras,
jag kan viga mig borgerligt, ingen
räknar efter, hur ofta jag går till nattvarden
eller om jag över huvud taget
går dit, ocli skall jag bringas i jorden,
kan det ske på vad sätt som helst. Skyldigheten
att med sina pengar bidraga
till kyrkliga ändamål vill jag inte räkna
i det sammanhanget. Det utövas nog ett
mycket större samvetstryck på andra,

Nr 20.

Lördagen den 19 maj 1951.

Förslag till religionsfrihetslag m. m.

som nödgas bidraga till ändamål som
de ogilla.

Nog av — här finns den fullkomligaste
religionsfrihet i denna stund i landet,
och under sådana förhållanden kan
jag inte säga något annat än att den vidgade
rätten till utträde ur kyrkan, som
nu är en kärnpunkt i lagförslaget, är
någonting mycket oväsentligt. Ty vad
man genom utträdet ur den svenska
kyrkan befriar sig ifrån, är ju ingenting
annat än skenet av ett tvång. Jag
måste säga, att då vi arbetat i utskottet
med denna rätt knottriga lagstiftning
om inträde och utträde, om hur man
skall behandla barn och hur det i övrigt
skall gå med det ena och det andra, har
jag haft en stark känsla av att vi sysselsatt
oss med rena overkligheter. Tillhörigheten
eller icke = tillhörigheten till
statskyrkan för ju inte med sig någonting
väsentligt av rättsliga konsekvenser.
Det var helt annorlunda förr, då
verkligen tvång utövades. Då var det
verkligen något viktigt, om man inträdde
i eller utträdde ur kyrkan. Men nu
är det ordets makt över tanken, då vi
räkna det som någonting viktigt, att en
icke troende har möjlighet att fritt gå
ut ur den svenska statskyrkan.

Och det ord som här har tagit makt
över tanken, det är helt enkelt ordet
medlem, ett ord som inte är så särdeles
gammalt i svenskt kyrkospråk. Det torde
väl knappast ha kommit in där förrän
vid mitten på 1800-talet. Medlem är
ett ord, som framför allt hör hemma i
1800-talets föreningsväsende och som
betecknar en inre samhörighet med någon
krets av människor. Det betyder att
man är intresserad för en viss rörelses
strävanden: Man går in i den kretsen
och får härmed vissa rättigheter och
skyldigheter. Sålunda har ordet medlem
för oss fått en klang av inre tillhörighet.
Och saken är nu den att den klangen
finns också i ordet medlem, då det
användes om svenska statskyrkan, fastän
-— det vill jag än en gång stryka under
—■ det icke finns något reellt innehåll
i detta medlemskap.

Medlemskapet i den svenska statskyrkan
är sålunda något principiellt helt

annat än medlemskapet i de kyrkor som
bygga på föreningsprincipen och dylika
tankar. Jag kan inte i detta läge komma
ifrån den kätterska konsekvensen, att
vi skulle få en helt annan och friskare
syn på hela detta problem, om vi kunde
komma därhän, att vi helt enkelt — det
låter kanske främmande och radikalt
och omstörtande — kunde frigöra oss
från föreställningen om ett rättsligt reglerat
medlemskap i svenska kyrkan.
Frikyrkoförsamlingarna skulle få följa
sina principer. De skola naturligtvis ha
sina medlemmar — där inträder man
och utträder man — men den svenska
kyrkan skulle inte behöva juridiskt räkna
med någon avskild grupp som den
kallade sina medlemmar eller med sådana
som den kallade för icke medlemmar.
Det skulle betyda, att den svenska
folkkyrkan inte skulle fråga så noga,
som vår tids lagstiftning nu kräver, efter
jude och grek; den skulle överlämna
åt den som det kan att skilja fåren
och getterna.

Såvitt jag förstår, skulle man därmed
bringa till ett klarare uttryck vad vår
svenska kyrka är och vill vara. Den tiden
är slut, då den trodde sig om att
utöva någon sorts tvång, men i hela
kyrkans idé finns det kvar ett ohämmat
universalitetskrav, ett universalitetskrav
i den meningen, att den icke vill veta
av några gränser för sin verksamhet, i
den meningen att den präglas av den
djupt mänskliga synen, att den icke vill
uppdra några gränser mellan onda och
goda, troende och otroende, att den icke
lämnar någon utanför sin intressekrets,
att den söker med sitt budskap och sina
tjänster nå oss alla, oss som kallas
för medlemmar och andra. Det strider
sålunda mot det allra innersta i synen
på livet inom vår kyrka att räkna den
omständigheten, att någon formellt står
skriven såsom medlem av svenska kyrkan
i kyrkoböckerna, som något väsentligt.
Det var t. ex. något för mig
ganska stötande i det förslag, som nu
fallit inom utskottet men som gick ut
på att man skulle vid tillsättning av lärartjänster
räkna såsom likvärdiga det
förhållandet, att någon avger en förkla -

Lördagen den 19 maj 1951.

Nr 20.

ring om att lian ville meddela krislendomsundervisning
i den rätta andan,
och det rent formella förhållandet —
som ingenting säger oss — att någon är
medlem av svenska kyrkan. Med andra
ord: den som bara rent formellt är
medlem av kyrkan skulle utan vidare
betraktas som en fullt lika tillfredsställande
man som den som avger en högtidlig
förklaring. Ilela denna uppfattning
är främmande för kyrkans väsen:
att man skulle liksom acceptera som
särskilt goda de personer som efter de
här kniviga rättsreglerna råka vara uppförda
som medlemmar av kyrkan. Ännu
mera strider det naturligtvis mot dess
väsen att vända ryggen åt dem som av
den ena eller andra anledningen nu ha
begagnat eller komma att begagna utträdesrätten.

Jag ser sålunda saken så, att för folkkyrkan,
som utövar sin verksamhet i en
krets av människor med mycket olika
kvalifikationer och med mycket olika
förhållande till kyrkan och dess förkunnelse,
för denna kyrka är det något
oändligt främmande att genom den stora
kretsen av själar med oändligt skiftande
inriktningar draga ett tjockt rött streck
och kalla somliga för medlemmar och
andra för icke medlemmar.

Jag talar, herr talman, det känner jag,
som talesman för de många, många,
som känna sig i den mening som jag
nyss talade om höra kyrkan till, vad
som än månde brista i både yttre kyrkobruk
och inre tro, som alltså känna sig
tillhöra kyrkan och icke vilja bli av
med den tillhörigheten. Men jag vill också
säga till andra, som se saken på ett
annat sätt: Jag tycker att man kämpar
emot det förflutnas skuggor redan då
man är rädd för det medlemskap i
svenska kyrkan, som i närvarande stund
intet betyder. Men om man släpper hela
föreställningen om medlemskap, förstår
jag icke hur någon skall kunna kiinna
sig på något sätt kränkt i sin frihet av
att i den mening som jag här har antytt,
alltså såsom föremål för kyrkans omsorger
— kanske blott ett passivt föremål
— höra fädernas kyrka till.

Herr talman! Jag skall icke yrka på

Förslag till religionsfrihetslag m. m.
någonting av detta nu; det är fullkomligt
självklart. Jag har bara velat få tillfälle
att säga, att jag för min del skulle
önska en utveckling i den riktning jag
här antytt. Vad man för sådant ändamål
har att göra är att noga tänka över
de skillnader i avseende på rättslig ställning,
som i denna stund ännu finnas
mellan kyrkans medlemmar och andra,
och operera bort vad som där är överflödigt.
Vi ha t. ex. redan i utskottet
haft uppe frågan om vigseln. Fullkomligt
i linje med mina strävanden ligger
vad utskottet sagt om att man kanske
skulle kunna tänka sig en vidgad möjlighet
för svenska kyrkan att viga dem
som vänt sig till en präst i svenska kyrkan,
vare sig de tillhöra kyrkan eller
inte. I samma linje ligger det att tänka
sig en utvidgning av möjligheterna till
jordfästning i den svenska kyrkans ordning.
Egendomligt nog är möjligheten
för den som står utanför svenska kyrkan
att bli jordfäst i dess ordning icke
reglerad; det har lagstiftningen icke inlåtit
sig på, utan det beror på vederbörande
prästs gottfinnande. Jag ville
där ha större möjlighet till kyrlig jordfästning.
Vi ha också de där jävsbestämmelserna
i regeringsformen, som säga,
att endast den som tillhör svenska kyrkan
får handlägga vissa ärenden. Jag
måste bekänna, att jag har mycket litet
intresse för dessa bestämmelser. För
min del tror jag mera på en hederlig
behandling från sådana samvetsmänniskor,
som ta sig för att gå ut ur svenska
kyrkan, än på åtskilliga namnkristna,
som ha den där likgiltiga etiketten »medlem
av svenska kyrkan». Jag har också
varit inne på samma tankar som herr
Mogård: jag tycker att det mycket väl
kunde ifrågasättas att ge rösträtt beträffande
kyrkligt kommunala angelägenheter
generösare än det nu är fråga om.

Men ha vi på dessa vägar kommit därhän,
att medlemskapet mer eller mindre,
kanske helt och hållet, slutligen förlorar
varje reell betydelse, då är ju också
tiden inne att taga det steg som här föresvävat
mig: göra rent bord med hela
denna verklighetsfrämmande konstruktion,
den låtslek som ligger i det juri -

Nr 20.

Lördagen den 19 maj 1951.

Förslag till religionsfrihetslag m. m.

diska medlemskapet i den svenska kyrkan.

Innan jag slutar, herr talman, vill jag
bara säga, att vad jag här sagt till någon
del sammanstämmer med tankar
som ha uttalats från kammarkollegiets
sida i detta ärende. Men då jag sålunda
befinner mig på den linjen, är jag angelägen
att säga, att jag står helt främmande
för synpunkter på kyrkans ställning
i allmänhet, som göras gällande
ifrån samma myndighet. Att uppfatta
kyrkan såsom en självständig organisation,
helt skild från staten, icke såsom
ett statens organ, är för mig lika lätt,
vare sig jag föreställer mig kyrkan såsom
en sammanslutning av medlemmar
eller icke.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! Såsom
redan av de hållna anförandena
har framgått, är ju utskottet enhälligt
på alla de väsentligaste punkterna. För
min del har jag anmält reservation på
två punkter, och jag skall be att allra
först få säga ett par ord om dem.

Jag har tillsammans med herr Staxäng
i andra kammaren velat ha ett
annat innehåll i utskottsutlåtandet beträffande
konfessionella behörighetsvillkor
för universitetslärarna. Departementschefen
har ju klart sagt ifrån, att åtminstone
en av de professorer som ha
hand om prästutbildningen skall tillhöra
den svenska kyrkan. Det gäller den
professor som har hand om den praktiska
teologien. Vi reservanter mena
emellertid, att det finns även andra delar
av prästutbildningen, som ha lika
central betydelse som den praktiska teologien.
Jag tänker här på exegetiken,
dogmatiken och etiken. Vi mena att departementschefen
även borde ha inräknat
dessa ämnen bland dem som skola
behandlas särskilt strängt i fråga om
konfessionell behörighet. Jag har icke
kunnat ställa något yrkande inom utskottet
och kan inte göra det här heller,
men jag kan ju i alla fall till regeringsbänken
uttala en vördsam vädjan, att
man vid vederbörande ärendens behandling
måtte taga all den hänsyn man

kan till den mening i detta avseende,
som uttalats —■ inte av mig — men av
de teologiska fakulteterna i Uppsala och
Lund. Jag vet inte, om min granne herr
Herlitz, då lian nyss underströk att man
borde visa större generositet än det
kung], förslaget innebär, menade att det
skulle gälla även på detta område. I
så fall är jag mycket angelägen att säga
ifrån, att jag ingalunda kan ansluta mig
till den uppfattningen, när det gäller en
fråga av så central och vital betydelse
för svenska kyrkan som prästutbildningen.

Den andra reservation jag anfört är
en blank reservation — en sådan finns
också på samma ställe av herr Bror
Nilsson i denna kammare och herr Staxäng
i andra kammaren. Den gäller 2 §
i jordfästningslagen. Utskottet säger i
sitt betänkande beträffande jordfästningslagen,
att dess bestämmelser i vissa
fall kunna synas vilseledande. Jag
instämmer helhjärtat i det uttalandet,
och jag skulle också vilja tillägga, att
bestämmelserna i 2 § i det nya förslag
som propositionen innehåller åtminstone
i mina ögon icke äro tillfredsställandet.
I varje fall ha de nya bestämmelserna
fått en mycket olycklig formulering.

Jag ber de ärade kammarkamrater,
som äro närvarande, att slå upp s. 94
i utskottsutlåtandet. Där återfinns den
nya 2 §, som innehåller bestämmelser
av följande lydelse: »Har den avlidne
efter fyllda aderton år på sätt om testamente
är stadgat förordnat, att han
skall jordfästas i svenska kyrkans ordning
eller att sådan jordfästning icke
skall förrättas, lände det till efterrättelse.
I annat fall ankommer det på den
avlidnes närmaste anhöriga eller den
som eljest ombesörjer begravningen att,
med iaktagande av vad den avlidne kan
antagas hava önskat, bestämma om den
avlidne skall jordfästas i svenska kyrkans
ordning.»

När vi nu om någon timme, herr talman,
ha godkänt denna religionsfrihetslag
och alltså ha berett möjlighet för
vem som vill att utträda ur svenska
kyrkan, måste det väl kunna förutsät -

Lördagen den 19 mai 1951.

Nr 20.

tas, att det alldeles överväldigande flertalet
av dem som icke utträtt ur kyrkan
också vilja ha jordfästning i svenska
kyrkans ordning. Att under sådana
förhållanden, såsom i 2 § föreslås, fordra
särskilt testamentariskt förordnande
även av en medlem av kyrkan för att
denne skall vara säker om att under alla
förhållanden bli jordfäst i kyrkans egen
ordning, det synes mig i varje fall vara
ganska orimligt.

Nu sägs det visserligen i paragrafen,
att andras avgörande bör ske med iakttagande
av vad den avlidne kan antagas
ha önskat. Uppenbart är väl emellertid,
att genom den föreslagna ordalydelsen
den avlidnes rätt, därest han
icke har gjort ett testamentariskt förordnande,
kan komma att trädas för nära,
särskilt i de fall, då den ene eller
andre av dem som skola bestämma har
en annan uppfattning. Enligt min mening
borde väl det principiellt riktiga
och rimliga ha varit att säga ut i lagen,
att medlem av svenska kyrkan erhåller
kyrklig jordfästning i alla de fall, då
den avlidne icke själv efter fyllda 18
år på sätt om testamente är stadgat annorlunda
förordnat eller på annat sätt
före sin död har givit till känna en annan
önskan. Jag har inom utskottet givit
uttryck för denna min uppfattning
och sökt vinna majoritet för den. Det
har inte lyckats. Jag hade i varje fall
hoppats, att man skulle kunna ena sig
om en skrivelse till Konungen i den riktningen,
men jag vann icke nödig majoritet,
och detta heror nog till stor del
på invändningar emot förslaget ifrån frikyrkligt
håll. Jag vill gärna här ha sagt,
att jag har svårt att förstå dessa invändningar,
eftersom ju detta förslag
icke på något sätt skulle hindra jordfästning
i annan ordning än svenska kyrkans,
därest nu vederbörande så önskar.

Vad som för mig är det väsentliga i
denna fråga — jag vill ännu cn gång
understryka det — är att den avlidnes
önskan icke skall kunna negligeras av
släktingar, mer eller mindre avlägsna,
eller av andra personer, mer eller mindre
angelägna om att respektera den av 8

Förslå kammarens protokoll 1951. Nr 20

Förslag till religionsfrihetslag m. m.
lidnes mening, särskilt i de fall då dessa,
vilket väl inte så sällan är fallet,
ha en helt annan personlig inställning
till denna fråga än den avlidne.

Jag kan inte heller på denna punkt
framställa något yrkande men har ändå
inte velat underlåta att till kammarens
protokoll få uttala denna min från det
föreliggande förslaget avvikande mening.
Jag vill samtidigt erkänna, att utskottet
genom sin egen skrivning i motiveringen
har sökt lägga frågan till rätta
och säkerligen också lyckats i varje
fall bättre än vad Kungl. Maj:t med sin
lagbestämmelse har gjort. Jag tror emellertid
trots allt, att det hade varit värdefullt
om man hade fått till stånd en
något klarare bestämmelse på denna
punkt.

Sedan skulle jag bara vilja säga några
ord om en annan reservation, där jag
inte är med, men innan jag gör det, vill
jag gent emot herr Boos uttalande i klosterfrågan
säga, att det finns nog ingen
inom utskottet, som har några direkta
sympatier för klosterförbudets upphävande.
Men vill man över huvud taget
ha någon vidgad religionsfrihet här i
landet — vilket jag efter herr Boos uttalande
inte är säker på att herr Boo
vill — torde det inte vara någon möjlighet
att vidhålla det förbud som i dag
gäller. Vi ha ju också inom utskottet
försökt åstadkomma sådana kontrollföreskrifter,
som man rimligen kan begära.

Den reservation jag skulle vilja säga
några ord om, är den som är avgiven
av herr Staxäng och som gäller vigsel
av frånskilda. Jag har för min del stor
förståelse för de synpunkter som framförts
i den reservationen, men jag kan
omöjligt tänka mig, att de svårigheter
som det är fråga om kunna övervinnas
på det sätt som i reservationen bär föreslagits,
och jag ber i det avseendet att
få alldeles särskilt understryka, vad utskottet
självt säger på den punkten i
sitt betänkande på s. 77. Där säges det:
»Skall något undantag göras i rätten att
erhålla vigsel av församlingspräst, bör
detta ske genom en uttrycklig lagbestämmelse,
vilken anger de fall undan -

Nr 20.

Lördagen den 19 maj 1951.

Förslag till religionsfrihetslag m. m.

taget omfattar. Det kan nämligen icke
vara riktigt att lägga ställningstagandet
helt på de enskilda prästerna och beröva
dem stödet av lag.» Jag skall inte
alls gå in på någon prövning av de Guds
bud som bibeln i detta avseende innehåller,
men jag kan inte underlåta att
för min personliga del tillägga, att all
erfarenhet visar, att den allmänna opinionen
icke känner sig tillfredsställd med
en sådan frihet för prästen som bär föreslås.
Det finns ju sådana väldiga skillnader
i skilsmässoorsaker, och alla måste
väl erkänna, att i många fall av skilsmässa
åtminstone den ena parten kan
vara fullt lika god som någon annan.
Låt oss tänka på en stackars kvinna, som
har råkat ut för en man som är hemfallen
åt dryckenskap och som kan förvandla
livet i hemmet till ett helvete
och har kunnat sätta skräck i hustrun
för hennes liv. Om hon försöker att få
skilsmässa, tror jag inte att någon vågar
på något sätt fördöma det, och om hon
senare träffar en man, som kan skänka
henne något av det som ett äktenskap
och ett gott hemliv är avsett att ge, ja,
då hoppas jag att i varje fall inte den
svenska folkkyrkan på något sätt skall
känna sig tvungen att vägra henne sin
välsignelse genom en kyrklig vigsel. Det
finns säkerligen oändligt många fall, då
det icke föreligger skilsmässa men då
kyrkan även enligt reservationen skulle
vara tvingad att viga två makar, som
sannerligen inte, såvitt vi stackars människor
förstå att bedöma, kunna sättas
på något högre plan utan ha ett sådant
förflutet, att kyrkan ur många synpunkter
borde finna det önskvärt att slippa
att viga dem och att ge dem sin välsignelse.
Jag vill på denna punkt alldeles
särskilt understryka, att skall här göras
någon ändring, då är det kyrkan som
måste utverka en sådan lagstiftning, att
bestämmelserna bli i lag fastslagna. Avgörandet
skall icke ligga i händerna på
någon enskild prästman.

Jag skall inte gå in på frågorna vidare,
herr talman, men jag kanske ändå
får ge uttryck åt min glädje över att
den kungl. propositionen bland annat
ansluter sig till och understryker den

kyrkliga uppfattningen angående kyrkans
karaktär av evangelisk folkkyrka,
som av religiösa skäl bör stå öppen för
var och en som på något sätt begär dess
tjänst. Det skall alltså stå den enskilda
människan fritt att utan hänsyn till
ådagalagd personlig tro eller några andra
religiösa kvalifikationer tillhöra
kyrkan. Sådana kvalifikationer betraktas
enligt den uppfattning, som kyrkan
själv företräder, såsom något som är
fördolt för oss människor och som därför
inte heller kan bedömas av människor.
Härav följer lyckligt nog, att det
inom kyrkan måste finnas utrymme för
olika stadier och ståndpunkter i religiöst
hänseende. Å andra sidan får kyrkan
ökade möjligheter att med sin förkunnelse
nå det övervägande flertalet
av svenska folket.

Herr Ilerlitz sade, att det låg något
stötande i att tala om »medlem», när
del gäller den svenska kyrkan. Jag
skall inte alls gå närmare in på herr
Herlitz’ tankegångar, men vi kunna ju
inte komma ifrån, att det finns många
som ha krävt lagbestämmelser, vilka
skulle göra det möjligt för dem att komma
loss ur detta faktiska medlemskap
i kyrkan. Vi få väl därför ändå vara glada
över att en lag med denna andemening
här föreslås. Sedan skall jag inte
gå närmare in på huruvida det kan
vara behövligt att tala om medlemskap
eller inte.

Herr talman! Allra sist skulle jag vilja
framhålla som min personliga mening,
att om riksdagen — vilket man
väl kan räkna med nu — om en stund
kommer att i allt väsentligt godta det
av Kungl. Maj:t framlagda förslaget
med de modifikationer utskottet har
föreslagit, ha därmed tillmötesgåtts vissa
viktiga önskemål, som tidigare ha
framförts antingen av kyrkomötet eller
från frikyrkligt håll eller av riksdagen.
Detta är ägnat att väcka tillfredsställelse.
Att sedan ändringarna inte i alla detaljer
komma att helt tillfredsställa de
olika parterna är ju självfallet. Redan
livssynen är på skilda håll alltför olika
för att detta skulle vara möjligt. Att
förslaget emellertid innebär ett stort

Lördagen den 19 maj 1951.

Nr 20.

steg framåt mot förverkligandet av den
religionsfrihetens princip, som sedan
lång tid tillbaka är allmänt erkänd i
vårt land, är väl obestridligt. Jag tror
också, att utskottet utan förhävelse kan
säga — såsom här nog tidigare har
sagts från talarstolen — att det förslag
som utskottet presenterar inför kammaren
är ett gott förslag, även om det inte
innebär någon full religionsfrihet.

Personligen hoppas och tror jag, att
årets beslut skall komma att visa sig bli
i ordets bästa mening lyckosamt.

Herr BOO (kort genmäle): Herr talman!
Jag vill begagna tillfället att ge
några korta repliker till ett par talare,
som vänt sig mot mig i debatten tidigare.

För att börja med herr Lundqvist
konstaterade han gentemot mig, att det
inte finns någon i utskottet som är glad
över att klosterförbudet måste upphävas,
men så måste ske, om man vill ha
religionsfrihet. Varför är man då inte
glad? Vad är det som gör att utskottet
med sorg i hjärtat föreslår klosterförbudets
upphävande? Här är väl en
dualism i framställningen, och det är
den som jag har sökt belysa i mitt första
anförande.

Vidare antydde herr Lundqvist, att
han inte var säker på att jag önskade
religionsfrihet. År inte herr Lundqvist
i detta avseende offer för någon sorts
självgodhet? Han konstaterar: »Vi äro
frihetsvänner, men vi äro bakåtsträvare.
» Ändå säger herr Lundqvist, att det
är med sorg i hjärtat som utskottet gått
med på klosterförbudets upphävande.
Jag tycker att det där inte går ihop,
och jag har, som sagt, tidigare sökt påvisa
detta.

Sedan vände sig herr Mogård till mig
och yttrade någonting om att det i sådana
här sammanhang tycks, som om
man såsom inspirationskälla måste ha
ruttna äpplen. Ja, herr Mogård, jag kan
inte här — i varje fall inte i en kort
replik — diskutera den katolska fruktens
friskhet. Men herr Mogård vet lika
väl som jag, alt denna frukt åtminstone
i vissa avseenden är ganska anfrätt.

Förslag till religionsfrihetslag m. m.

För övrigt gav herr Mogårds anförande,
såsom jag fattade det, besked om
att han är ekumenisk intill självutplåning.
Det verkade närmast, som om
herr Mogård var ledsen över att den
katolska kyrkan inte hade haft större
framgång i Sverige. Jag kanske missförstod
honom, men hans uppläggning var
faktiskt sådan.

Som ett försvar för katolicismen anförde
herr Mogård, att den är på defensiven.
Den anpassar sig till exempel när
det gäller den fackliga rörelsen i Tyskland.
Jag vill inte bestrida att den katolska
kyrkan kan vara på defensiven
i vissa situationer och vissa länder. Men
lierr Mogård tror väl inte, att det
skulle vara en allmän defensiv. Där
man har möjligheter att behålla ett fast
tag, gör man det och släpper det inte.
Se på de fackliga förhållandena i Belgien
och en del andra europeiska länder!
Varför släpper man inte taget där?
Och hur är det i Spanien? Det finns
faktiskt andra exempel som tydligt bevisa,
att det inte är fråga om att ge något
avkall på de principer, som den
katolska kyrkan vill hävda.

Slutligen vände sig herr Herlitz mot
mig och ifrågasatte, om jag inte skämtade,
när jag tog fram exemplet om de
svenska turisternas besök hos påven i
Rom år 1949. I viss mån kanske jag
gjorde det. Det ligger tragikomik över
hela denna tillställning. Jag kan inte påstå,
att Aftonbladet i allmänhet är ett
sanningsvittne, men ingen bär i detta
fall bestritt dess referat. Skildringen är
inte uppbygglig. Jag bär inte i mitt första
anförande vänt mig mot herr Ewerlöf,
jag har inte nämnt hans namn —
det har skett senare under debatten.
Bara på grund av att han var en av de
400 kommer han med i detta sammanhang.
Visserligen skall man ta seden dit
man kommer, men det får väl inte leda
till en självuppgivelse när det gäller
den religiösa uppfattningen. Man kan
väl inte vara katolik i Bom och lutheran
i Sverige?

Herr LUNDQVIST (kort genmäle):
Herr talman! Jag har sagt, herr Boo, att

Nr 20.

Lördagen den 19 maj 1951.

Förslag till religionsfrihetslag m. m.

det inte var någon inom utskottet som
hade några direkta sympatier för klosterförbudets
upphävande. Det är något
annat än det uttryck herr Boo här begagnar
sig av.

I sitt första anförande sade herr Boo,
att det antingen skall vara hundraprocentig
frihet, eller också får det inte finnas
några som helst möjligheter att återinföra
klosterinstitutionen. Inom utskottet
var det nog ingen som delade denna
uppfattning, och i varje fall var det en
överväldigande majoritet som ansåg, att
man här som så många gånger annars
borde gå den gyllene medelvägen och att
vi alltså skulle öppna möjligheter att
återinföra klosterinstitutionen men samtidigt
därvid knyta sådana vilkor, som
vi ansågo det vara angeläget att fästa vid
ett dylikt medgivande. Det är någonting
annat än vad herr Boo sade.

Sedan gläder det mig, även om det
överraskar mig, att vi i herr Boo nu ha
fått en sådan helhjärtad kämpe för den
protestantiska kyrkan och dess sak i
Sverige. Att döma av de uttalanden som
tidigare protokollförts här i kammaren,
har det inte förefallit som om herr Boo
förut har haft denna inställning. Men
den svenska kyrkan förlåter säkerligen
herr Boos tidigare förirrelse på detta
område.

Herr HERLITZ (kort genmäle): Herr
talman! Jag skall inte fortsätta diskussionen
med herr Boo, men jag önskar
bär få ytterligare fastslaget, att herr Boo
faktiskt funnit lämpligt att på grund av
ett reportage i Aftonbladet göra det uttalandet
om en aktad ledamot av kammaren,
att han genom att delta i ett turistbesök
hos påven har visat »självuppgivelse»,
en självuppgivelse så beskaffad,
att man kan säga att han »var katolik
i Rom». Jag fäller intet omdöme om detta
uttalande — det överlåter jag med förtroende
åt kammaren.

Herr ELOWSSON, NILS: Herr talman!
Under denna långa debatt har förts på
tal också sambandet mellan stat och kyrka,
och därvid bär man från olika håll

försökt att klargöra frågan om de enskilda
medborgarnas tillhörighet till statskyrkan.
Jag är ledsen att behöva säga,
alt man nog inte lyckats skapa någon ytterligare
klarhet därom, och det är väl
heller inte så lätt att skapa någon sådan.

Den svenska statskyrkans uppgift efter
reformationen i vårt land har ju varit
tvåfaldig: å ena sidan att försöka skapa
sådana moralvärden, på vilka staten
har kunnat bygga, och å andra sidan att
tillgodose det religiösa behovet hos denna
stats invånare. De bägge uppgifterna
ha förenats i kyrkan, men det betyder
inte, att de skulle vara oskiljaktiga. En
statsmedborgare kan mycket väl klara
sig utan religion och utan religiositet.
Det är kanske inte lika lätt för individen
att göra det. Vanligtvis gör han det
måhända inte heller, men att en sådan
uppdelning är möjlig, lär väl inte kunna
bestridas.

Denna omständighet befriar emellertid
inte staten från skyldigheten att också
i fortsättningen grunda sin fortvaro
på även moraliska värden. Om staten
inte skulle göra det, om den inte skulle
fostra medborgarna, så att de tillägnade
sig och använde dessa moraliska värden,
skulle staten över huvud taget icke kunna
bestå.

Det är alltså denna dubbla upgift som
kyrkan har fyllt. Det är framför allt för
uppgiften att tillgodose de moraliska behoven
och kraven som staten har utnyttjat
kyrkan. På detta sätt har statskyrkan
blivit en statens tjänare, åt vilken —
kan man säga — staten har givit ett uppdrag.
Men detta tillstånd har ju allt mer
och mer förändrats på så sätt, att statskyrkan
inte längre har samma grepp om
människorna som den hade tidigare.
Den har heller inte kunnat i full utsträckning
tillgodose ens de religiösa behoven
hos människorna, och det har ju
gjort, att den ena religiösa åskådningen
efter den andra har uppkommit inom
kyrkan och i vissa fall också avskilt sig
från kyrkan.

Genom att allt detta har skett tumgreppet
om människorna inte bara i religiöst
avsende, utan också i moraliskt
avseende slappnat. Det är väl inte sä -

Lördagen den 19 maj 1951.

Nr 20.

kert, att staten har samma skyldigheter
när det gäller de religiösa som när det
gäller de moraliska värdena. Men när
man börjar diskutera, hur det skall gå
med de moraliska värdena i framtiden,
finner man, att staten har en oavvislig
skyldighet att bevara dessa, såvitt staten
vill fortbestå och vill fortsätta att utvecklas.
Jag håller före, inte bara att det
är på tiden att överväga, utan också att
man borde ha övervägt denna sak för
längesedan. I detta förhållande ha vi i
själva verket att söka den skillnad som
man vill ha mellan stat och kyrka.

Det kan måhända sägas, att detta inte
hör hit. Men när man talar om religionsfriheten
i vårt land och därmed sammanhängande
förhållanden, om religionsutövningen
och om statskyrkans
ställning, kan man inte göra detta utan
att man också tar upp till behandling
frågan, på vilket sätt staten skall tillgodose
dessa moraliska värden. Denna
sak har man över huvud taget aldrig
tagit upp till någon allvarlig diskussion
i vårt land, och därför stå vi också frågande
inför hela detta spörsmål. Statskyrkans
präster resonera med vissa nyanser
och variationer ungefär som herr
Mogård gör här. Men vem blir klokare
av det? Vem blir klokare av exempelvis
det resonemang som herr Mogård förde
bär, att när vi tänka på statskyrkan,
tänka vi inte på de statliga institutionerna
i Stockholm t. ex., utan vi tänka
på sockenkyrkan, den egna kyrkan. På
det sättet ha vi aldrig tolkat begreppet
statskyrkan, utan med detta begrepp
mena vi en religiös organisation som
fyller vissa funktioner, vilka staten annars
måste fylla på något annat sätt
och vilka jag menar att staten helt enkelt
har skyldighet att försöka fylla på
annat sätt. Staten måste göra det, om
vi inte skola gå mot en ökad moralisk
avslappning. Huruvida det skall ske genom
att vi bygga ut undervisningsväsendet
på detta område och huruvida
detta kan ske i samma takt som statskyrkan
förlorar greppet om människorna
också i detta avseende, skall jag inte
gå in på. Men att detta är en angelägenhet,
som vi måste allvarligt tänka på,

Förslag till religionsfrihetslag m. m.

och att denna angelägenhet växer i
styrka i samma mån som statskyrkans
och över huvud taget religionens inflytande
på detta område minskas, det
är för mig alldeles klart.

Emellertid måste jag trösta kammaren
— om det nu är någon tröst — med
att det inte närmast var för att säga
detta som jag begärde ordet. Jag tror
dock inte, att jag har missbrukat tiden
genom vad jag hittills har sagt. Vad jag
egentligen ville behandla i detta anförande
var den katolska kyrkans ställning
och klostren.

Det har från olika håll här i kammaren
gjorts försök att bagatellisera den
katolska kyrkans möjligheter att öva inflytande
och att göra några framsteg i
vårt land. Jag vill bara säga herrarna:
var inte för säkra på den saken! År 1800
utgjorde katolikerna en procent av Förenta
staternas befolkning. I dag utgöra
de 18 procent. Vad säger det oss? De
pionjärer, som drivits från Europa,
bland annat på grund av religionsförföljelser
under 1500-talet genom hugenottkrigen,
liksom under 1600-talet och
1700-talet, och som till varje pris ville
bli kvitt det kyrkliga tvånget, hade skapat
en stat, där man icke skulle ha någon
statskyrka eller någon statlig religion.
Det är denna stat, som nu håller
på att erövras av den katolska kyrkan.
Det är ett faktum i denna stund.

Se vi på Indien, där man sedan lång
tid haft sin egen religion, i hög grad
skild från den kristna, finna vi, att man
där nu har 3 miljoner katoliker ■— antalet
har ökat oerhört. I Kina finnas också
3 miljoner katoliker, och på Filippinerna
med dess 12 miljoner invånare
äro praktiskt taget alla katoliker. I Afrika
utbreder sig katolicismen mer och
mer. Den håller sitt grepp över nästan
alla de europeiska staterna —- den har
till och med lyckats hålla sig kvar i Sovjetunionen,
även om det är eu annan
katolsk kyrka som verkar där. Italien,
Österrike, Spanien, Portugal och Frankrike
äro fullkomligt i den katolska kyrkans
hand. Det är likadant i Belgien.
I England finns en mycket stark katolsk
kyrka. Ilela antalet katoliker utanför

Nr 20.

Lördagen den 19 maj 1951.

Förslag till religionsfrihetslag m. m.
Europa utgör inte mindre än 45 procent
av alla katoliker i världen.

När man ser en utveckling som denna,
förstår man, att den katolska kyrkan
har möjligheter att växa på ett sätt, som
de flesta nog inte gjort riktigt klart för
sig.

Låt oss studera utvecklingen i Förenta
staterna i detta avseende under de
senare åren. År 1923 fanns det 18 miljoner
katoliker i Förenta staterna, år
1933 20 miljoner, år 1943 nära 23 miljoner,
år 1948 26 miljoner, år 1949 drygt
26,7 miljoner och år 1950 27 766 000.
Som vi finna, växer antalet synnerligen
raskt i Förenta staterna, fastän man tycker
att förutsättningarna där skulle vara
mindre än i de flesta andra länder.

När det nu i detta sammanhang talas
om religionsfrihet, är det alldeles uppenbart
— den saken har väl stått klar i
vårt land under rätt lång tid — att det
inte kan bli fråga om att inskränka på
den. Men man måste väl ändå fråga sig,
huruvida de religiösa sammanslutningar,
som vi ge utrymme för i vårt land, böra
få använda vilka metoder som helst för
att utbreda sin lära. Jag tror inte, att
vi göra något som helst intrång på religionsfriheten,
om vi säga att vi förbehålla
oss att inlägga en gensaga därvidlag.
Om vi till exempel i fråga om
den mosaiska trosbekännelsen avhända
oss möjligheten att öva inflytande på
de olika metoder, som vederbörande
använda för sin propaganda eller i sin
ritual, måste vi också säga oss, att vi
icke kunna avskaffa den judiska skäktningen
i vårt land. Vi skulle alltså med
berått mod i religionsfrihetens missbrukade
namn tillåta djurplågeri i den utsträckning
vi alltjämt göra. Jag undrar
verkligen, om det kan vara meningen.

Det är dock på denna fråga som kammaren
i dag har att ge ett svar. I vilken
riktning det går, kan jag icke säga,
men jag skulle bli mycket ledsen, om
resultatet skulle bli, att vi få finna oss
i detta även i fortsättningen.

När det gäller klostren och deras
verksamhet böra vi komma ihåg en
mycket viktig sak, nämligen att katolicismen
sannolikt är den religion, som

bättre än någon annan i hela världen
förstår att anpassa sig till de olika förhållandena
för att därigenom skapa ökade
möjligheter att breda ut sig. Därför
tillämpar ju också den katolska kyrkan
eu anpassning, som man måste beundra,
ty den visar en smidighet, som förmodligen
är den katolska kyrkan förbehållen.
Därför är det, herr Mogård, inte
det allra minsta att förvåna sig över om
den katolska kyrkans företrädare funnit
det lämpligt att — i stället för att
ha en egen katolsk fackföreningsrörelse,
såsom man under långa tider hade i
Tyskland, liksom i andra europeiska
länder — helt enkelt träda innanför
fackföreningsrörelsens murar och verka
där. Det betyder sannolikt inte en mera
frihetsvänlig syn än den man hade tidigare,
när man i viss mån använde de
kristliga fackföreningarna för att konkurrera
med de socialistiska.

Det förhåller sig precis på samma sätt
också på andra områden. Den katolska
kyrkan är nämligen inte bara, såsom
framhållits här tidigare, en religion,
utan även en politisk rörelse. Den är en
politisk rörelse, som har diplomatiska
förbindelser med inte mindre än 40 länder.
Den är en politisk rörelse, som har
sitt överhuvud i påven i Rom och som
strävar efter universalitet både när det
gäller religionsutövning, såsom herr
Herlitz framhöll, och när det gäller
politiskt inflytande. Detta politiska inflytande
använder man i varje land på
det sätt som passar förhållandena där.
I de länder, där den katolska kyrkan
har kunnat bita sig fast riktigt ordentligt,
kan det bli som exempelvis i Irland,
där man har eu nationalism som går
över allt förstånd. Då kan det bli såsom
till exempel i Spanien en vidskepelse,
som också går över allt förstånd. Samma
är nog förhållandet i Italien och i
viss utsträckning i Österrike, Tyskland
och Belgien. Även Schweiz har erövrats
av den katolska kyrkan, trots det oerhörda
inflytande kalvinismen tidigare
hade där.

över huvud taget kan man säga, att
varhelst den katolska kyrkan får ett
grepp om folksjälen, använder den alla

Lördagen den 19 maj 1951.

Nr 20.

möjliga metoder för att kunna hålla sig
kvar, och den drar sig inte för att i de
stater, där folkstämningen är sådan att
det finns möjligheter att göra det, också
utnyttja vidskepelsen så långt som det
över huvud taget går att utnyttja den.
Jag behöver i detta sammanhang bara
erinra om den senaste utnämningen av
ett visst helgon för att vi skola få klart
för oss, att den katolska kyrkan, trots
de många reformationer som även den
har undergått i anpassningens intresse,
dock innerst inne alltjämt är vad den
har varit. Den är inte utåt detsamma
som den var den gången Fältskärns berättelser
utspelades, herr Mogård, men
var övertygad om att där finns åtskilligt
av det svarta kvar alltjämt. Den har
också visat sig ha en inneboende kraft,
som är i stånd att trubba av förnuftet
ganska grundligt och minska motståndskraften
hos de människor som bli
utsatta för dess påverkan. Och denna
påverkan sker sällan — man kan måhända
säga aldrig — bröstgänges, utan
det är en påverkan, som man kan likna
vid droppen, som slutligen urholkar stenen.
Den katolska kyrkan arbetar på
lång sikt; den ger sig god tid. Men den
vilar aldrig, och om man inte reser
motstånd mot den, kommer man successivt
tillbaka till de tillstånd som man
redan lämnat.

Jag är mycket väl medveten om att
den katolska kyrkan har gjort oerhört
stora insatser när det gällt undervisning
och humanitär verksamhet och att den
anpassat sig för att hjälpa folkrörelser.
Den katolska kyrkan har alltid velat ha
god förbindelse med folkmassorna, eftersom
det ju är på dem som alla religioner
måste bygga, om de skola ha någon
framgång.

När det gäller klostren säger man, att
de ha ändrats. De utöva undervisningsverksamhet,
driva skolor och i viss mån
också själavårdande verksamhet. Allt
detta är riktigt. Det är också sant att de
senaste påvarna och kanhända inte
minst den påve, som nu sitter, förstått
att på ett alldeles ypperligt sätt anpassa
sig och även gjort stora insatser för att
åstadkomma en demokratisering i viirl -

Förslag till religionsfrihetslag m. m.
den och åstadkomma samarbete mellan
de fredsälskande kraflerna i världen.
Det råder inte det minsta tvivel
om detta. Men jag menar, att när man
bedömer den katolska kyrkan, skall
man inte bedöma den bara i nuet utan
också tänka på vilken verkan den kan
tänkas få i framtiden. Det är med tanke
på detta jag har varit med om att
underteckna motionen om vidhållande
av förbudet mot klosters inrättande i
vårt land.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till denna motion.

Häri instämde herr Hällgren.

Herr MOGÅRD (kort genmäle): Herr
talman! Den föregående ärade talaren
hade många argument mot att klosterförbudet
skulle modifieras eller avskaffas
— han påminde mig nästan
om en annan skåning, Falstaff Fakir,
som skrivit: »Loppan har så många fotter,
därför blir hon aldrig trötter.» Så
många märkvärdiga skäl för att denna
lilla enkla lagstiftning inte bör beslutas,
torde det vara mycket svårt att i en kort
replik gendriva.

När jag argumenterat för antagande
av denna lilla lagstiftningsdetalj, har
jag gjort det därför att jag, som herr
Boo vänligt nog sade, är ekumen. Jag
har synnerligen svårt att tillägna mig
den uppfattningen, att någonting, som
en gång varit dåligt och som alltjämt
på sina håll kan vara dåligt, därför över
lag måste vara dåligt. Jag äger inte
den omfattande kännedom om katolicismen
i, Spanien och på Irland, i Ungern
och var det nu var, som herr Elowsson
hade. De katoliker jag har träffat ha varit
hyggliga och präktiga människor som
varit katoliker av samma religiösa bevekelsegrunder
som gjort att andra människor
varit lutheraner eller reformerta,
baptister eller metodister. Jag har inte
av katolikernas förehavanden här i Sverige
funnit att de på något sätt varit
till skada för vårt samhälle eller för de
religiösa intressen som jag hyser. Tvärtom
har jag funnit att den verksamhet de
utöva i visserligen mycket liten skala

Nr 20.

Lördagen den 19 maj 1951.

Förslag till religionsfrihetslag m. m.

och i torftig form, eftersom den katolska
kyrkan i Sverige är mycket fattig,
varit till hjälp för de mestadels från
andra länder komna människor som här
ha sökt deras bistånd.

Jag kan heller inte förstå vad det
skulle göra oss i detta land, om människor
av katolsk övertygelse ville dra
sig tillbaka en stund i ett kloster eller
vad man vill kalla det. Vi andra få ju
göra det, om vi upprätta ett protestantiskt
kloster, och likaså om vi upprätta
ett ateistiskt kloster, men därför att människor
händelsevis tillhöra den romerskkatolska
bekännelsen skall det vara dem
förmenat! Jag tycker att vi vore alltför
litet generösa, alltför mycket fångna i
gamla vanföreställningar, om vi mot
denna nya lagstiftnings principer sade
nej till en sådan skälig önskan som här
har framförts. Det är därför jag ansluter
mig till förslaget, sådant det nu föreligger.

Herr NILSSON, BROR: Herr talman!
Redan dissenterlagskommitténs betänkande,
varpå Kungl. Maj:ts nu föreliggande
proposition vilar, var en kompromiss,
och det behövdes mycket lång
tid för att nå den — jag vill minnas
sex hela år. Så lång tid har ju inte
Kungl. Maj :t tagit på sig för att framlägga
denna proposition, och det särskilda
utskott, som har haft att behandla
denna fråga, har onekligen handlat
ganska raskt. Det har kunnat ske tack
vare en ytterst skicklig ledning av utskottets
arbete.

Det är klart, att man med en viss försiktighet
nalkas en sådan fråga som
denna, dels på grund av dess ömtåliga
natur, dels på grund av de många kompromisser
som ligga bakom i dissenterlagskommittén,
där framstående män i
riket ägnat frågan långa överväganden.
Utskottet har därför i huvudsak följt
den kungl. propositionen.

På en väsentlig punkt har emellertid
en ändring skett. Det är i fråga om behörighetsreglerna
för lärare i kristendomskunskap
vid våra skolor. Här har
utskottet föreslagit borttagande av den

behörighetskungörelse som Kungl. Maj:t
har föreslagit och som innebar att den
lärare som sökte en lärarbefattning med
kristendom som undervisningsämne och
som icke tillhörde svenska kyrkan eller
en rad uppräknade frikyrkosamfund —
dock icke alla dessa — skulle avgiva en
skriftlig förklaring, att han icke hyste
någon från evangelisk åskådning avvikande
grundinställning. Denna behörighetskungörelse
väckte genast motstånd
inom utskottet. Man framhöll på något
håll alt det var föga förenligt med den
samvets- och religionsfrihet som vi
gingo att bekräfta med denna lag, om
man hade en bestämmelse som liksom
tvingade en människa att skriftligen avgiva
en bekännelse i viss riktning. Å
andra sidan sades, att det finns många
människor, vilkas samveten man borde
ta hänsyn till. Det gäller till exempel
alla de föräldrar till många tusen barn
i våra skolor vilka kräva och önska att
barnen skola få en kristendomsundervisning,
som överensstämmer med fädernas
tro och den svenska kyrkans åskådning.

En svårighet var också att avgöra vilka
frikyrkosamfund dessa lärare skulle
få tillhöra för att slippa avge den skriftliga
deklarationen. Fem-sex stycken sådana
voro uppräknade, dock inte alla
här i landet verkande frikyrkosamfund,
och detta komme säkerligen att framdeles
bereda Kungl. Maj:t stora svårigheter,
eftersom varje samfund helt visst
skulle göra anspråk på att en dess anhängare
skulle anses vara tillräckligt
trofast mot den kristna läran och alltså
inte behöva avgiva denna skriftliga deklaration.

På den punkten skedde en kompromiss
i utskottet, som helt enkelt innebär,
att man strukit behörighetskungörelsen
och i stället infört den bestämmelsen
att den som önskar bliva lärare i kristendom
skall före avgången från sitt
seminarium eller sin skola erhålla en
högtidlig erinran från rektor om vikten
och betydelsen av kristendomsundervisningen
och av att han iakttar det allvar
och den tolerans som denna undervisning
kräver.

Lördagen den 19 maj 1951.

Nr 20.

Då vi i fjol i riksdagen beslöto om
nya grunder för undervisningen i våra
folkskolor, voro vi eniga om att där skall
undervisas i kristendom. Vi som önska
detta, och det råder ju ingen tvekan om
att vi äro det stora flertalet svenska
medborgare, få nu trygga oss till vad
denna undervisningsplan säger och till
de bestämmelser som vi äga för kontroll
av lärarnas undervisning i såväl
detta som skolans andra ämnen. Vi ha
överlärare, vi ha inspektörer, vi ha styrelser
för våra folkskolor. Alla ha till
uppgift att vaka över att läroplanen följes
och att lärarna fullgöra dem ålagda
uppgifter. Göra de inte det, kan det bli
fråga om tjänstefel, och sådant kan beivras.

Jag tror därför att det svenska folket
kan vara lugnt för att kristendomsundervisningen
i våra skolor skall fortgå
på det sätt som riksdagen och det svenska
folket ha avsett i den nya folkskoleförordningen.
Man bör sålunda inte fästa
alltför stort avseende vid den kompromiss
som här är gjord. Den innebär
icke en önskan om försvagande av kristendomsundervisningen
i våra skolor.

Också på en annan punkt har utskottet
avvikit från den kungl. propositionen.
Det är i fråga om den ålder, vid
vilken ett barn skall självt få delta i avgörandet,
om det vill tillhöra den svenska
kyrkan eller icke. På denna punkt
föreligger en reservation som herr Franzon
har talat för. Jag ber, herr talman,
alt på den punkten få klargöra min mening.

.lag bar följt utskottet, som vill höja
åldern från tolv till fjorton år. Jag anser
att ett barn icke vid tolv års ålder
är moget för ett sådant avgörande. Jag
anser det till och med icke vara humant
att begära, att ett barn vid tolv
års ålder skall tvingas att taga ställning
till en sådan fråga. Det är inte
psykologiskt riktigt, utan man bör vänta
till dess barnet har nått en viss mognad.
Vi ha sedan gammalt ansett att
denna mognad hos våra barn inträder
vid konfirmationsåldcrn. 1 14, 15-årsåldern,
då konfimationen iir verkställd,
få ju barnen vissa medborgerliga både

Förslag till religionsfrihetslag m. m.

skyldigheter och rättigheter. De bli t. ex.
vittnesgilla och i viss mån ansvariga för
sina egna handlingar. Jag anser därför
att denna ålder är den lämpliga. Då har
en sådan mognad inträtt hos barnet, att
det kan få vara med om att bestämma,
huruvida det vill utträda ur den svenska
kyrkan eller icke.

Så ha vi klosterfrågan. Jag har redan
från åtskilliga håll bestormats med frågor
om varför jag inte anmält någon
reservation på den punkten. Det framgick
inte minst av den föregående ärade
talaren herr Elowssons anförande,
att vi äro mera lutheraner i våra hjärtan
än vi någonsin själva tro. Det uppenbarar
sig i detta fall. Riksdagen har
emellertid anslutit sig till en konvention
om de mänskliga fri- och rättigheterna.
Där stadgas särskilt samvetsoch
religionsfrihet, och utskottets ärade
ordförande kommer säkerligen här
att upplysa, att det icke kan anses förenligt
med denna konvention att förbjuda
kloster. Man skall ju vara konsekvent.
Skall ett land ha religionsfrihet,
skola alla dess invånare åtnjuta den.

Det är för resten inte lätt att förbjuda
klosterliv. Att människor draga
sig till en stilla värld, sker faktiskt även
inom protestantismen. Jag tycker inte
vi skola vara rädda för detta. Jag tror
att vår protestantiska åskådning och
vår svenska kyrka ha så djupa rötter i
vårt folk, att det inte är någon fara
för avfall till den katolska kyrkan.

Jag har därför ansett att bestämmelsen
om förbud mot inrättande av kloster
må upphävas, såsom statsrådet föreslår
i sin proposition. Men jag förstår mycket
väl den reaktion som förekommer,
och jag hör mycket väl på tonfallen vilken
reaktion som är av religiös art och
vilken som är av politisk art. Båda ha
susat fram här i församlingen. Dock
tror jag mig finna att motståndet mest
är av politisk natur.

Beträffande den invecklade vigselfrågan
vill jag endast säga att jag finner
det vara ett alltför tungt ansvar att
lägga på den enskilde prästmannen att
avgöra, om han skall viga frånskilda
människor eller icke. Prästen bör lo -

Nr 20.

Lördagen den 19 maj 1951.

Förslag till religionsfrihetslag m. m.
jalt lita på den kyrkas ordning, som
han genom sin präsled har lovat att
vara trogen. Han bör följa dess bestämmelser
och viga. Han nödgas nog i alla
fall göra detta åtskilliga gånger, fastän
han ser att det inte är något lämpligt
äkta par han viger. Det kan vara människor
av vilka ingen är skild, men envar
kan ändå se att äktenskapet inte
kommer att avlöpa så lyckligt. Det gäller
här en så svår sak, att jag inte
förstår hur den enskilde vigselförrättaren
skall kunna fälla en dom, utan kontrahenterna
få själva bära följderna av
sin handling.

Jag vill deklarera att jag i utskottet
hyst en viss sympati för tanken på obligatoriskt
civiläktenskap, men det skulle
vara baserat på den gamla uppfattningen
hos vårt folk om trolovningens
grundläggande betydelse vid äktenskapets
ingående. I gamla tider var trolovningen
det tillfälle, då man de olika
släkterna emellan gjorde upp om äktenskapet,
icke minst dess materiella
sidor. När lysningen var fullbordad,
var det ett färdigt äktenskap. Vigselns
dominerande betydelse är inte äldre än
från 1700-talet. Jag tror sålunda inte
att det för stora delar av vårt folk
skulle framstå såsom så egendomligt,
om ett äktenskap fullföljdes på det enkla
sättet, att kontrahenterna liksom nu
ginge till prästen för att taga ut lysning,
och sedan lystes det på vanligt sätt —
ingen har ifrågasatt lysningens avskaffande.
Därefter kan man tänka sig två
vägar. Kontrahenterna kunna efter lysningen
få äktenskapet beseglat, varvid
prästen säger de ord, som samhället vill
ha sagda till kontrahenterna angående
äktenskapets betydelse ur den enskildes
och samhällets synpunkt, utan att
dock därvid använda Guds ord. Man
kan också tänka sig att denna erinran
ges till de människor, som söka lysning,
just vid det tillfälle när de ta ut denna.

Ett sådant civiläktenskap vore tänkbart.
Jag har dock inte inom utskottet yrkat
att utskottet skulle hos Kungl. Maj:t
anmäla någon önskan om införande av
obligatoriskt civiläktenskap, och jag är
inte med på den reservation, som har

gjorts mot utskottets beslut. Jag endast
tänker mig cn sådan av mig antydd utveckling
såsom möjlig. Däremot vill jag
inte vara med om ett nytt ämbetsverk,
där civiläktenskapen skulle förrättas.
Prästen är ju vår folkbokförare. Han
för även vigselboken, och var än människorna
vigas, skola de till sist tillbaka
till honom för att registreras. Det
vore väl då enklast om han förrättade
detta civiläktenskap, varefter det stånde
var och en fritt att låta helga förbundet
enligt svenska kyrkans ordning eller
någon frikyrkas.

Det finns en punkt i detta utskottsutlåtande,
till vilken jag har nödgats foga
en blank reservation. Det rör 2 § i jordfästningslagen.
I förslaget till lag om
ändring i lagen angående jordfästning
av den 25 maj 1894 — den anses vara
rätt föråldrad och kommer väl så småningom
att omarbetas — finns intet stadgande
att avliden medlem av svenska
kyrkan skall jordfästas i denna kyrkas
ordning. Sådant stadgande finns i nu
gällande ordnings 2 §, och hur undantag
från den regeln må ske, finns utsagt
i lagens 8 §. I det nu framlagda förslaget
.stadgas i 2 § att envar skall kunna
genom testamentariskt förordnande bestämma
om sin jordfästning och att annars
de efterlevande eller den, som ombesörjer
begravningen, skola avgöra om
begravningssättet. För stora delar av
vårt folk kommer det säkerligen att te
sig egendomligt att man nödgas göra
en testamentarisk bestämmelse om sin
begravning, i fall man tillhör kyrkan
och aldrig har anmält utträde eller tänkt
på annat än att man liksom fäderna
skall bli begravd i kyrkans ordning. Jag
tycker att sådana bestämmelser skulle
få gälla för anhängare av andra konfessioner,
som icke ville bli begravda i
den svenska kyrkans ordning. Den människa,
som sedan födelsen har tillhört
kyrkan —■ kanske varit likgiltig för den
men inte utträtt ur den — borde, anser
jag, utan särskilda anordningar bli begravd
i denna kyrkas ordning, och detta
skulle vara i lag stadgat. Det är det inte,
och det finner jag vara otillfredsställande.
På den punkten är jag sålunda icke

Lördagen den 19 maj 1951.

Nr 20.

överens med utskottet, men jag ser mig
inte i stånd att ställa något yrkande,
eftersom ingen motion i saken väckts.

Den förste talaren, min vän herr Hermansson
som varit min kamrat till vänster
i utskottet, talade om den skäggige
landsfiskalen som kan komma att viga
människor på sin odammade expedition.
Jag fann detta rörande, därför att det
vittnar om alt man från alla håll egentligen
önskar att det skall vara lielgd
och en viss solennitet över märkesdagarna
under vår jordevandring. Denna tanke
har också slagit rot i utskottets utlåtande,
ty där finnes en passus, vari
utskottet framhåller önskvärdheten av att
sådana åtgärder vidtagas att denna vigsel
— alltså den borgerliga vigseln —-sker på ett sätt som motsvarar vigselns
vikt och betydelse för kontrahenterna.
Den tanken har alltså kommit till uttryck
i utskottets utlåtande, och jag
finner detta vara alldeles riktigt, men
på samma gång ger det belägg för hur
gärna vi människor ändå önska att det
skall vara helgd och solennitet över sådana
tillfällen i livet, och, mina damer
och herrar, denna önskan, som sitter så
djupt rotad i vårt väsen, är i själva verket
ingenting annat än en religiös känsla.

Här har nu kompromissats mellan olika
meningsriktningar — främst är det väl
mellan svenska kyrkan och frikyrkorna
och ateisterna. Jag tror att de, som ha
anledning att vara mest nöjda med det
här föreliggande förslaget, äro frikyrkorörelsens
förespråkare och förkämpar.
Och det är glädjande, tycker jag, ur
den synpunkten, att utskottsförslaget innebär
ett slags erkännande av den gagnande
gärning, som inom vårt folk utförts
och utföres från frikyrkohåll, och
jag önskar och hoppas, att detta skall
leda till ökad förståelse och bättre samarbete
mellan alla kristna bekännare i
vårt land. Det tror jag skulle vara den
förnämsta frukten av det förslag, som
vi nu gå att fatta beslut om.

Herr talman! Ingen blir riktigt nöjd
med en kompromiss, men jag tror att
man kan vara relativt belåten med det
här föreliggande förslaget, till vilket
jag ger min anslutning.

Förslag till religionsfrihetslag m. m.

Herr SANDLER: Herr talman! Jag
skulle önska att först få uppehålla mig i
ett sammanhang vid de till utskottsutlåtande!
fogade reservationerna och i samband
därmed också vid vad som har förekommit
i denna debatt i ämnet och
emellanåt utanför ämnet.

Vid ett ytligt påseende kan ju detta utskottsutlåtande
förefalla litet trasigt med
sina nio reservationer. Om man räknar
efter vilka det är som ha undertecknat
reservationer kan man konstatera, att
det är jämnt hälften av utskottets ledamöter
som påträffas hland reservanterna.
Av de nio reservationerna äro emellertid
två uttalanden utan yrkande, en är
en blank reservation, en gäller en motiveringsfråga
och en går ut på ett utredningsyrkande.
Det återstår då fyra yrkanden,
som gälla själva det lagkomplex,
som kammaren har att behandla.
Och till uppgiften om att det är 12 utskottsrepresentanter,
som ha reserverat
sig, bör kanske läggas den upplysningen,
att i de enskilda fallen — frånsett det
yrkande om utredning av frågan om införande
av obligatoriskt civiläktenskap,
som samlat 5 reservanter — är majoriteten
inom utskottet mellan 21 och 23
av de 24 ledamöterna. Det ger ju kanske
en något annan bild av detta utskottsutlåtande.

Nu vill jag behandla reservationerna i
en bakvänd ordning, då jag finner det
mera tilltalande att sluta med religionsfrihet
än med jordfästning, och jag börjar
därför med denna.

Det är alldeles riktigt att vid behandlingen
av jordfästningslagen var utskottet
tämligen förbryllat en längre tid under
sin behandling, till dess man fick
fullständigt klart för sig att den lagstiftning,
som nu föreslås med vissa ändringar,
är en lagstiftning som uteslutande
gäller medlemmar av den svenska kyrkan
och som sålunda inte på något sätt
handlar om jordfästning av personer,
som inte äro medlemmar av kyrkan. Det
har varit angeläget för utskottet att i sin
skrivning tydliggöra detta.

Nu föreligger här en blank reservation
beträffande 2 § jordfästningslagen
—• detta har redan utvecklats av ett par

Nr 20.

Lördagen den 19 maj 1951.

Förslag till religionsfrihetslag m. m.

talare. Jag tackar herr Lundqvist för den
komplimang han har givit utskottet, då
han menar att dess skrivning är bättre
än den lagtext, som utskottet har yrkat
bifall till. Han sade i sitt anförande att
han inte lyckats vinna gehör för sin mening;
jag tror att det riktiga sammanhanget
är att det var ingen i utskottet,
som lyckats åstadkomma en bättre formulering
än den som fanns i lagtexten,
fastän man bemödade sig rätt mycket i
den riktningen, och utskottets skrivning
har ju klargjort att det ingalunda är så,
att det är det testamentariska förordnandet
som är det väsentliga i denna
paragraf, utan, såsom utskottet framhållit,
det väsentliga däri är, att den avlidnes
önskan skall respekteras.

Utskottet har för övrigt under sitt studium
av denna lag funnit angeläget
framhålla önskvärdheten av en ny allmän
jordfästningslag, då även andra begravningssätt
än den kyrkliga jordfästningen
skulle komma att behandlas.

Nästa reservation, som jag vill fästa
mig vid ett ögonblick, är den som gäller
lagen om församlingsstyrelse, nämligen
reservationen nr 6) av fru Eriksson.
Den har också varit berörd i debatten,
och den går ut på att de, som utträtt ur
svenska kyrkan, fortfarande skola delta
såsom medlemmar då det gäller att avgöra
angelägenheter på kyrkostämma eller
i kyrkofullmäktige. Det resonemang
som ligger bakom reservationen är att
de, som utträtt, fortfarande betala 60
procent kyrkoskatt, och eftersom de betala
skatt och man inte gärna kan föreslå
att de skola få 60 procent rösträtt,
går reservationen ut på att de, som över
huvud taget betala skatt, också böra ha
rösträtt.

Jag vill bara göra den erinran att under
demokratiens frammarsch här i landet
ha vi ju kommit därhän, att man har
avskaffat allt samband mellan medborgerlig
rösträtt och fullgjord skatteplikt,
och det förefaller mig vara litet bakvänt
att nu komma och vilja återinföra detta
sammanhang mellan skatt och rösträtt
på detta område. Det får väl ända vara
någon ordning med detta. Liksom det
är medborgarskapet, som ligger till

grund för rösträtten i fråga om det statliga,
bör det väl vara medlemskapet i
kyrkan, som ligger till grund för rösträtten
i dess angelägenheter, och man
kan inte begära att man, sedan man utträtt
ur kyrkan, fortfarande får vara
medlem av densamma, utövande rösträtt.
Det är klart att ännu så länge är det så,
att vissa angelägenheter, som intressera
även dem, som stå utanför kyrkan, behandlas
av en kyrklig organisation, kyrkostämma
eller kyrkofullmäktige, men
den naturliga utvecklingen sker efter
den linje, som sedan länge har följts,
nämligen överflyttandet till den borgerliga
kommunen av sådana ärenden.

Beträffande förslaget till ändrad lydelse
av strafflagen och tryckfrihetsförordningen
föreligger det ju ingen reservation.
Herr Nerman har emellertid i sitt
anförande berört den motion han har
väckt, och därtill är bara att säga från
utskottets sida, att visst finns det fog för
en översyn av dessa ålderdomliga och
ytterligt sällsynt tillämpade lagbestämmelser,
men utskottet har för sin del
funnit, att dess uppgift borde vara begränsad
till att göra de rent formella
ändringar, som voro föranledda av lagkomplexet
i övrigt.

Jag övergår så till den reservation,
som rör giftermålsbalken, nämligen reservationen
nr 5) av herr Staxäng, som
gäller behandlingen av de frånskilda.
Det är ju en gammal stridsfråga, som
också nu varit föremål för yttranden i
denna debatt. Man har i debatten pekat
på den skillnad, som skulle komma att
föreligga mellan de frikyrkliga vigselförrättarna,
som ha rätt att vägra vigsel,
och de statskyrkliga vigselförrättarna,
som inte ha rätt att vägra vigsel. Det bestickande
i denna jämförelse försvinner
väl ändå, om jag gör den erinran att det
inte gärna går att samtidigt ha en frikyrkas
frihet och den förmån och de skyldigheter,
som följa med att vara en statskyrkans
ämbetsman.

Det huvudskäl, som har föranlett utskottet
att här följa propositionen och
inte det yrkande, som är framställt i en
reservation, är framför allt att då det
här talas om samvetsnöden hos den en -

Lördagen den 19 maj 1951.

Nr 20.

skilde prästmannen, har det för utskottet
tett sig så, att det vore att skapa en
mycket mera allmän samvetsnöd bland
vårt lands prästerskap, om man här följde
reservationen.

Jag kommer så till det utredningsyrkande,
som är ställt beträffande obligatoriskt
civiläktenskap. Det yrkandet
skulle ha en större omedelbar aktualitet,
om det, såsom i en av motionerna, hade
varit förenat med ett yrkande om anstånd
med det nya förslag beträffande
vigselrätt, som innefattas i den kungl.
propositionen och om man hade begärt
att, med uppskjutande av behandlingen
av dessa förslag, det skulle företas en
skyndsam utredning om obligatoriskt civiläktenskap.
Men detta yrkande har
icke upptagits av reservanterna, som ha
bidragit till utskottets förslag beträffande
den vidgade vigselrätten, och sålunda
kommer utredningsyrkandet att bli ett
yrkande helt vid sidan om behandlingen
av propositionen i övrigt.

Utskottets huvudskäl — som har varit
åberopat redan förut i debatten —
för att inte förorda riksdagen att skriva
och begära en sådan utredning, har
varit, att så länge som det stora flertalet
faktiskt begagnar sig av kyrklig vigsel
kommer ju ett obligatoriskt civiläktenskap
att betyda detsamma som att
ställa folkets flertal inför en dubbel vigselförrättning.
Det är detta som utskottet
menar, då det säger, att den nuvarande
ordningen är enklare och mera
praktisk. Man lär nog här få ställa sig
avvaktande och först se vad verkan den
nya lagstiftningen kan få. Det är klart
att den tiden kan komma, dä denna
fråga blir aktualiserad, men utskottet
har icke ansett att den tiden ännu är
inne.

Därmed kommer jag nu över till de
frågor, som beröra religionsfrihetslagen.
I en särskild av herrar Franzon
och Ahlkvist avgiven reservation, som
också här har varit föremål för tidigare
yttranden, har sagts att utskottet
borde i anslutning till propositionen ha
satt åldern, när det gäller barns samtycke,
till 12 år i stället för 15 år. Det
är väl inte möjligt att här komma med

Förslag till religionsfrihetslag m. m.
någon längre argumentering. Det gäller
faktiskt en ren omdömesfråga, där den
ene kan tycka det ena, och den andre
kan tycka det andra. Jag har inte tagit
något särskilt intryck vare sig avdepartementschefens
argumentering eller
av den motargumentering, som har
förekommit. Jag har själv delat den
uppfattningen, att det förefaller rimligare
att höja åldern till 15 år i stället
för de i propositionen ifrågasatta 12
åren, och kan det tjäna till någon vägledning
för kammaren, att 22 av de 24
medlemmarna i utskottet tyckte detsamma,
är det allt vad jag har att anföra
i den frågan.

Vidare finns det en reservation, nr 3),
som ju inte har kunnat mynna ut i något
yrkande utan endast blivit ett särskilt
yttrande. Den gäller frågan, om
anmälan skall kunna göras även skriftligen.
Det finns ingen anledning för
mig att på något sätt polemisera mot
den uppfattning, som här har framförts,
att det också skulle kunna gå för
sig att göra en skriftlig anmälan. Att
utskottet intagit den ståndpunkt det
gjort har till stor del berott på det förhållandet,
att ingen som helst motion
har väckts i denna fråga, vilket inom
utskottet har måst uppfattas så, att denna
angelägenhet icke kan vara av någon
särskilt vital natur. Skrivningen
från utskottets sida klargör — och det
tror jag är viktigt i detta sammanhang
•— att en anmälan om utträde icke behöver
någon motivering, utan, såsom
utskottet säger: »Utträdet skall vara

fritt.»

Den fråga, som här har tilldragit sig
den största uppmärksamheten, är den,
som behandlas i reservation nr 2), om
klosterförbudct och dess hävande. Det
var verkligen debatten i den delen jag
tänkte på, då jag började med att säga
att här förekommit åtskilliga uttalanden
i ämnet, men emellanåt också utanför
ämnet. Ty, ärade kammarledamöter,
vi äro inte samlade för att diskutera
katolicismen. Om en åhörare utan
kännedom om föredragningslistan och
om vad det är för ämne som har behandlats
här i kammaren i dag skulle

46 Nr 20. Lördagen den 19 maj 1951.

Förslag till religionsfrihetslag m. ro.

ha lyssnat på vissa anföranden, skulle
han ha fått den föreställningen, att
kammaren diskuterade ett förslag, som
gällde frågan, om man skulle tillåta eller
icke tillåta katolsk propaganda i
Sverige. Nu är läget det, att en sådan
tillåtelse föreligger sedan årtionden
tillbaka, och diskussionen borde kanske
ha ägt rum vid den tidpunkt, då
man medgav att katolsk propaganda
fick förekomma i landet. Yar och en
kan bedöma med vilken verkan denna
propaganda sedan har bedrivits. Nej,
den fråga, som föreligger till behandling,
är inte alls frågan vare sig om
katolicismens farlighet i allmänhet eller
om dess chanser att erövra proselyter
i Sverige, utan det är frågan, huruvida
man i lagen om religionsfrihet
skall behålla eller icke behålla ett ovillkorligt
klosterförbud.

Det riktades till mig en fråga av herr
Boo, huruvida det är så, att vid ett antagande
av utskottets förslag bestämmelserna
i konventionen angående
skydd för de mänskliga rättigheterna
verkligen kunna anses vara uppfyllda.
Jag kan därpå svara, att statsmakterna,
inklusive riksdagen, redan ha tagit
ställning till den frågan. I propositionen
om denna konvention hade departementschefen
givit uttryck åt den uppfattningen,
att om propositionen med
förslag till religionsfrihetslag antages av
riksdagen, föreligger inte något hinder
för Sverige att ansluta sig till de paragrafer
i denna konvention, som avhandla
religionsfrihetens problem. Till
denna mening har utrikesutskottet anslutit
sig, påpekande för övrigl, att om
konventionen skulle ratificeras före den
1 januari, medan klosterförbudet i 1873
års förordning ännu står kvar, vore det
nödvändigt att förena denna ratifikation
med ett förbehåll. Utrikesutskottets utlåtande
har godkänts av riksdagen, och
jag tror att därmed herr Boos fråga är
besvarad.

Särskilda utskottet har ju gjort det
medgivandet till klostermotståndarna,
som ha motionerat i denna angelägenhet,
att deras ståndpunkt är väl förståelig,
att klosterväsendet nu som tidigare

är någonting främmande för svenskt
samhällsliv. Men sedan måste utskottet
säga sig, att det har varit omöjligt att
presentera ett ovillkorligt klosterförbud
i en religionsfrihetslag. Det visade sig
vid utskottets behandling att de inom
utskottet, som ville följa motionärernas
linje, också hade ungefär lika svårt
som utskottsmajoriteten att i den nya
lagstiftningen föra in den gamla bestämmelsen.
Man behöver ju faktiskt
bara läsa upp de första paragraferna
för att höra, hur det kommer att skära
sig. I 1 § heter det: »Envar äger rätt
att fritt utöva sin religion» etc., i 2 §:
»Det står envar fritt att för religiös gemenskap
deltaga i sammankomst» etc.,
i 3 §: »För offentlig gudstjänst gälle ej
andra hinder än sådana som i allmänhet
äro stadgade för sammankomst»
etc., i 4 §: »Ej må någon vara skyldig
tillhöra trossamfund» etc. Men så skulle
det heta i nästa paragraf: »Munkeller
nunneorden eller kloster må ej i
riket inrättas.»

Var och en hör ju, hur det skär sig,
och det hörde även de, som företrädde
motionärerna i utskottet, tv de ha såsom
reservanter ingalunda föreslagit att den
gamla bestämmelsen skulle sättas in i
den nya religionsfrihetslagen. Inte heller
kunde de gå på den linjen att bara
yrka avslag på propositionens förslag,
ty det skulle ha lett till att kloster kan
inrättas utan någon som helst prövning
från Kungl. Maj:ts sida. I detta dilemma
ha anhängarna av klosterförbudslinjen
fått välja den metoden att sticka undan
sin uppfattning i en övergångsbestämmelse
till en avskaffad lag och där, i
denna avskaffade lag — 1873 års förordning
■— skall klosterförbudet hänga
kvar. Ja, ärade kammarledamöter, sådant
blir resultatet av att försöka inympa
1600-talet på en 1900-talslag om
religionsfrihet.

Det som synts utskottet vara det viktiga
i detta sammanhang har varit att
skapa nödvändiga garantier för att inte
en frihet skall slå ihjäl en annan medborgerlig
frihet, d. v. s. garantier för att,
även om man medger förefintligheten av
klosterväsen här i landet, svenska med -

Lördagen den 19 maj 1951.

Nr 20.

borgares personliga integritet skall skyddas.
Det bör väl inte vara så omöjligt
att förstå detta, att friheten att gå i kloster
inte bör få förkväva annan medborgerlig
frihet, inbegripet friheten att utträda
ur kloster. Det är detta som har
synts utskottet vara angeläget, och vi ha
därför funnit det vara riktigt att, såsom
propositionen förordar, göra klosters inrättande
beroende av en tillståndsprövning.

Slutligen vill jag i fråga om reservationerna
också nämna, att det föreligger
en reservation under punkten A) beträffande
de teologiska professurerna. Om
den kan jag bara säga att utskottet inte
bär ansett det vara behövligt att precisera
behörighetskraven för de teologiska
professurerna utöver grundlagsnormen
jämte den kommentar, som departementschefen
har givit. Jag skulle kunna
tillfoga, att utskottet nog inte heller har
känt sig fullt kompetent att examinera
de olika teologiska professurerna i fråga
om hur nära de befinna sig den prästerliga
utbildningen.

Men så kommer jag till den del av
propositionen, som har upptagit större
delen av utskottets intresse och arbetstid
men som karakteristiskt nog icke
över huvud taget har berörts i hela denna
debatt förrän i det allra sista anförandets
första del. Det gäller frågan om
de konfessionella behörighetsvillkor,
som ha kommit till uttryck dels i förslaget
till grundlagsbestämmelser och
dels i den särskilda behöriglietskungörclsen.
Här föreligger den enda egentliga
avvikelsen från propositionens förslag.
Det göres i utskottets utlåtande ingen
som helst hemlighet därav att det
har rått delade meningar inom utskottet,
så starkt delade meningar, att kammaren
både i fråga om 28 § regeringsformen
och i fråga om behöriglietskungörelsen
nu kunde ha befunnit sig inför
ett utskott, kluvet i två ungefär jämnstarka
hälfter. Emellertid framträdde
inom utskottet en önskan att undersöka
möjligheterna till en sammanjämkning,
och det visade sig till sist, att meningarna
kunde närma sig varandra så pass
långt, att man allmänt fann att ett enigt

Förslag till religionsfrihetslag m. m.

utskottsutlåtande och ett därpå grundat
riksdagsbeslut dock vore av större värde
än om någondera sidan skulle ha
kunnat driva sin särmening. Den sammanjämkningslinje,
som vann utskottets
anslutning, kan i korthet karakteriseras
på följande sätt: den ena gruppen har
uppgivit sitt motstånd emot vissa viktiga
delar av grundlagstexten, och den
andra har uppgivit sin anslutning till
den särskilda beliörighetskungörelsen
för lärare. Båda grupperna ha accepterat
dels en modifikation av grundlagstexten,
varigenom klart kommer till uttryck
att hänsynstagandet till vederbörandes
trosåskådning än graderad efter
befattningens art -—• jag kan tillägga:
graderad från 0 till 100 procent, om man
med det senare talet får mena att bekänna
kyrkans lära — dels en skrivning,
avsedd att klargöra och garantera att
de av riksdagen fastställda normerna
för kristendomsundervisningen i allmän
skola icke rubbas genom denna lagstiftning
om religionsfrihet.

Kring detta resultat står utskottet nu
enhälligt samlat, därmed följande exemplet
från fjolårets skolutskott. Då så
är förhållandet och jag här för det samlade
utskottets talan, anser jag mig böra
avstå från varje polemisk argumentering,
med understrykande att utskottets
uttalande i denna del bör i sin helhet
läggas till grund för kammarens värdesättning.
Om därmed behörighetskungörelsen
nu får vila fridfullt i sin grav, är
det utskottets övertygelse, att skolarbetet
bör kunna fortgå i lugn utan att
störas av misstro på detta ömtåliga område,
sedan riksdagen har gjort till sina
de uttalanden, som utskottet här har förordat.

Man kan vid eu allmän bedömning
av de bär förslagen uppställa tre allmänna
kriterier: för det första, att religionsfrihet
genomföres, för det andra,
att svenska folket i gemen kan känna
sig hemmastatt i den nya ordning, som
blir resultatet, och, för det tredje, att
lagstiftningen blir logiskt följdriktig.
Den, som ur de tre synpunkterna granskar
resultatet, kan nog först och främst
konstatera, att den första principen har

Nr 20.

Lördagen den 19 maj 1951.

Förslag till religionsfrihetslag m. m.

fått begränsas med hänsyn till den andra,
och vidare att logiken emellanåt
har fått betala för vad som har uppnåtts
i det första och andra avseendet.

Jag skall ge ett exempel. I fall inträde
i och utträde ur svenska kyrkan
skulle hetingas av exakt lika villkor,
d. v. s. vara lika lätt eller lika svårt —
vilket ur den fulla religionsfrihetens
synpunkt vore rimligt — vad bleve då
konsekvensen? Om man först accepterar
utträde genom personlig anmälan
vid lägst 18 års ålder såsom den religiösa
myndighetsåldern, skulle man inte
för det överväldigande flertalet samtidigt
kunna ha ett automatiskt inträde
vid födelsen. Skulle det vara en logiskt
genomförd parallellism, finge man ta den
konsekvensen, att alla svenska barn, till
dess de efter fyllda 18 år själva begära
inträde, stå utanför kyrkan. Detta skulle
emellertid innebära en så radikal förändring,
att det aktualiserade frågan om
skilsmässa mellan stat och kyrka. Det
problemet liar i propositionen helt skjutits
åt sidan. Utskottet har för sin del
bara haft att konstatera, för det första
att inga sådana utredningar äro verkställda,
som göra det möjligt att över
huvud taget uppta frågan, för det andra
att de reformer, som nu föreslås, inte
böra uppskjutas i avvaktan på att ett
så vittutseende spörsmål aktualiseras,
och för det tredje att vad som nu sker
på intet sätt prejudicerar ett eventuellt
framtida ställningstagande. Därmed är
också utskottets ståndpunkt till avslagsmotionerna
angiven.

Det har under denna debatt redan
ställts frågan, om denna lagstiftning förtjänar
namnet religionsfrihetslag. Utskottet
har självt ställt sig den frågan och
har inte besvarat den utan vidare utan
först efter åtskillig eftertanke. I den
frågeställningen bör nog lagkomplexet
tas i betraktande i dess helhet. Utskottet
uttalar för sin del, att det här inte
är fråga om att genomföra religionsfrihet
en gång för alla och till fullo. I anslutning
till departementschefens uttalande
säges det, att den nya lagstiftningen
»fullföljer den mera begränsade uppgiften,
att i åtskilliga hänseenden, där lag -

stiftningen kan anses föråldrad, anpassa
denna till nutida uppfattning», och utskottet
fortsätter: »Först sedan nu föreslagna
lagändringar genomförts torde det
bli möjligt att överblicka, i vad mån ytterligare
lagstiftning är påkallad för att
tillgodose det syfte som eftersträvas genom
förslaget.» Vad som särskilt förtjänar
att understrykas, då det gäller frågan
om lagstiftningens allmänna karaktär,
är att den icke kan anses vara uttömd
med de få och korta paragrafer,
som finnas under avdelningsrubriken om
religionsfrihet. Väl så mycket bestämmes
karaktären därav, att en råd föråldrade
lagar nu genom detta förslag sopas undan.
Genom denna lag upphävas sålunda,
som det står i övergångsbestämmelserna,
förordningen den 30 juni 1838 angående
mosaiska trosbekännare, förordningen
den 11 december 1868 angående särskilda
sammankomster för andaktsövning,
förordningen den 16 november 1869 angående
ansvar för den, som söker förmå
annan till avfall från den evangeliskt
lutherska läran, och förordningen den
31 oktober 1873 angående främmande
trosbekännare och deras religionsövning.
Det är alltså här fråga om ett
rensningsarbete bland föråldrade författningar,
som gripa mer än ett sekel tillbaka,
rester av det intrång i menig mans
religiösa frihet, för vilket konventikelplakatet
en gång i tiden var symbolen.
Dessa nu kvarstående rester bli genom
antagandet av utskottets förslag gravlagda.
Jag menar, att det är detta
förhållande lika mycket som och kanske
mer än de positiva stadgandena i den
nya lagen, som göra, att man ändå kan
ha rätt kalla den lag, som nu närmast
är föredragen, för religionsfrihetslag.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag oförändrat och
i alla dess delar.

Herr BOO (kort genmäle): Herr Sandler
använde här metoden att föredraga
de första paragraferna i religionsfrihetslagen
för att på det sättet få fram en
grotesk motsättning mellan dessa första
paragrafer och det fortsatta förbud mot
kloster, som vår motion åsyftar. Jag skid -

Lördagen den 19 maj 1951.

Nr 20.

le vilja använda samma metod för att
påvisa en annan inkonsekvens.

I första paragrafen sägs ju: »Envar

äger rätt att fritt utöva sin religion»,
och i andra paragrafen: »Det står envar
fritt att för religiös gemenskap deltaga
i sammankomst och sammansluta
sig med andra.» Så komma vi till femte
paragrafen, där det heter: »Kloster må
inrättas endast med Konungens tillstånd
och på de villkor Konungen föreskriver.
» Finns det inte här en ganska klar
motsättning mellan dessa båda första
paragrafer och den femte paragrafen?
Jag har tidigare sökt påvisa, att skillnaden
mellan den bestämmelse, som föreslås
i propositionen liksom från utskottets
sida, och det förbud, som vi förorda,
är bara en gradskillnad.

Min fråga till utskottets företrädare innebar,
huruvida artikel 9 i konventionen
om de mänskliga rättigheterna verkligen
blev täckt genom den lagtext som
här föreslås. Enligt utskottets referat av
denna konvention säges det att den skall
innefatta bl. a. frihet att byta religion,
varjämte där talas om en del andra saker
och till sist om »iakttagande av religiösa
sedvänjor». Kunna de inskränkningar,
som här göras i bedrivande av
klosterverksamhet verkligen anses sammanfalla
med konventionens formulering?
Det var närmast på den punkten
jag satte ett frågetecken.

Vidare säges det att konventionen innebär
att »envars frihet att utöva sin
religion eller tro skall endast få underkastas
sådana inskränkningar, som äro
angivna i lag». Men vad vi föreslås att
besluta är ju ett generellt medgivande för
Kungl. Maj:t att träffa avgörande när det
gäller religionsutövning i den form det
här är fråga om, men det är inte i lag
klart angivet hur den rättigheten i praktiken
skall utövas. Det är väl en väsentlig
skillnad.

Herr SANDLER: Jag har redan svarat
i sak beträffande konventionen om de
mänskliga rättigheterna. Det enda som
nu är att tillägga är att ytterligare understryka,
att det inte kan vara fråga om

4 Första kammarens protokoll 1951. Nr 20.

Förslag till religionsfrihetslag m. m.
intrång i den religiösa friheten, om man
kräver en prövning, som åstadkommer
att den ena friheten — den religiösa friheten
— inte förtrampar en annan medborgerlig
frihet.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Under
dagens debatt har frågan om klosterförbudet
redan utförligt ventilerats, och
en ytterligare debatt kunde därför anses
onödig. Såsom framgår av den motion,
som jag väckt i denna fråga, äro emellertid
de motiv för bibehållande av klosterförbudet,
vilka varit vägledande för
mig, delvis skiljaktiga från de grunder,
som herr Boo anfört för bibehållande av
detta förbud. Ur den synpunkten må det
vara motiverat att jag något redogör för
de skäl som jag anser föreligga för bibehållandet
av ett klosterförbud.

Dissenterlagskommittén, vars utlåtande
ligger till grund för den nu föreliggande
propositionen med förslag till religionsfrihetslag,
behandlar i sitt betänkande
även frågan om ordnar och kloster.
Kommittén framhåller bl. a., att
klosterförbudet tidigare sannolikt icke
uppfattats som en inskränkning i religionsfriheten
utan snarare som ett skydd
för densamma på grund av uppfattningen
att klosterlöftena strede mot samvetsfrihetens
princip. Det är, så vitt jag kan
finna, många skäl som tala för att denna
uppfattning är riktig. Det är av den anledningen,
som jag väckt en motion med
yrkande att det nu gällande förbudet
mot inrättande av kloster i vårt land
fortfarande skall gälla, och jag har, herr
talman, den uppfattningen, att ett mycket
stort antal medborgare i detta land
ha samma åsikt.

Den kanoniska rätten skiljer på ordnar
(kloster i egentlig mening) och
kongregationer. I vårt land finnas åtskilliga
sådana kongregationer, vilka bedriva
skolverksamhet och socialt arbete, såsom
sjukvård och fattigvård. Dessa kongregationer,
som enligt ordalydelsen i
1873 års förordning knappast skulle vara
tillåtna, skola emellertid få fortsätta
sin verksamhet efter de linjer som de
hittills följt. På den punkten föreligger

Nr 20.

Lördagen den 19 maj 1951.

Förslag till religionsfrihetslag m. m.

alltså icke någon skillnad mellan propositionen
och min motion. Jag har nämligen
i denna yrkat, att förbudet skulle
avse endast kloster och icke, såsom i
1873 års förordning, munk- och nunneordnar.

Den viktigaste skillnaden mellan kongregationer
och ordnar i egentlig mening
ligger däri, att dessa senares medlemmar
avgiva eviga löften, vota solemnia.
Dessa grundlägga ett för båda parter
oupplösligt band mellan löftesgivare
och orden. Enligt den kanoniska rätten
är en handling, som företagits i strid
mot dessa högtidliga löften, vilka anses
såsom av Gud givna, att betrakta som en
nullitet. Skulle exempelvis äktenskap ingås
av en katolik, som genom dessa eviga
löften är bunden vid en orden, är detta
äktenskap ur romersk-katolsk synpunkt
ogiltigt. I klostren måste man inom 60
dagar före de högtidliga löftenas avgivande
befria sig från sin egendom. Enligt
uppgift sker detta genom testamente
till förmån för vem det vara månde, i
regel till förmån för klostret. Varje förvärv
av egendom, t. ex. genom arv, tillfaller
klostret eller orden eller, beträffande
tiggarordnarna, påvestolen.

För att skydda kyskhetslöftet har den
s. k. klausuren införts, d. v. s. förbud för
utomstående att beträda kloster och för
klostermedlemmarna att lämna detsamma.
Munk- och nunneordnar ha s. k. påvlig
klausur, vilken för upphävandet kräver
påvlig dispens.

Den som avgett vota soleinnia — eviga
löften — kan endast påven lösa från sina
löften. För samtliga ordnar och flertalet
kongregationer är påven överhuvud.
Medlemmar av ordnar och kongregationer
äro i kraft av lydnadslöftet
skyldiga att lyda påven som den högsta
myndigheten. I detta sammanhang kan
det vara av visst intresse att framhålla
att påven ju samtidigt är världslig suverän;
dock förklarar den kanoniska lagen,
att medlemmar och ordenssamfund
genom sina lydnadslöften icke förbundit
sig till sådant, som kan strida mot den
allmänna moralen och statens rättmätiga
lagar.

Då eviga löften avläggas, binder sig

vederbörande vid en kongregation eller
orden för hela livet. Möjligheten att därefter
utträda är, såsom också dissenterlagskommittén
framhåller, begränsad.
Utträde är inte möjligt enbart på grund
av klostermedlemmens eget beslut, utan
därtill fordras medgivande av högre
myndighet, i princip den apostoliska
domstolen, alltså påven. Man kan förutsätta,
att ingen mot sin egen vilja skulle
kunna kvarhållas i svenskt kloster, emedan
ett sådant kvarhållande skulle strida
mot svensk lag. Någon i den kanoniska
rätten fastslagen rätt till utträde finnes
emellertid ej, och bestämmelserna angående
utträde kunna otvivelaktigt tillämpas
på ett salt som kränker samvetsfriheten.

Upphävandet av det ovillkorliga klosterförbudet
avstyrkes av ett stort antal
av de myndigheter och sammanslutningar,
som avgivit yttrande över förslaget.
Så är fallet med överståthållarämbetet,
länsstyrelsen i Örebro län och reservanten
i den juridiska fakulteten och
större akademiska konsistoriet i Lund.
Reservanterna i juridiska fakulteten i
Lund framhålla att i Schweiz, där man
har ett rikhaltigare material för bedömandet
av klosterfrågan än i vårt land,
ma ej nja kloster inrättas och en gång
nedlagda ej återställas. Överståthållarämbetet
framhåller att isoleringen i kloster
och klostermedlemmarnas lydnadsplikt
hindra fritt meningsutbyte och att medlemmarna
på grund härav icke danas
med sådan förmåga till självständigt tänkande
som är förutsättningen för en utvecklad
demokrati. Länsstyrelsen i Örebro
län anser klosterväsendet ej förenligt
med religionsfrihetens idéer. Juridiska
fakulteten i Uppsala erinrar om att gällande
bestämmelser ej utgöra hinder för
katoliker att här i Sverige vara verksamma
och föra ett gemensamt liv utan endast
ett hinder för den rättsliga avspärrningen
från samhället. Fakulteten ifrågasätter
därför, om klosterförbudets upphävande
kan betraktas som ett grundat
religionsfrihetskrav.

Såväl dissenterlagskommittén som
Kungl. Maj:t föreslår, att förbudet mot
att inrätta munk- eller nunneorden eller

Lördagen den 19 maj 1951.

Nr 20.

kloster bör ersättas med en bestämmelse,
enligt vilken kloster må inrättas endast
med Konungens tillstånd och på de villkor
Konungen föreskriver. Utskottet liar
därjämte uttalat att det förutsätter, att,
då frågan om att inrätta kloster för första
gången uppkommer, Kungl. Maj :t inhämtar
riksdagens yttrande över de villkor,
som Kungl. Maj :t därvid ämnar föreskriva.
Genom att klosterförbudet upphäves
har riksdagen dock godtagit principen
att kloster skola få inrättas i vårt land
och endast förbehållit sig rätten att få
deltaga i utformandet av de villkor, som
skola gälla för klosterverksamheten.

Föredragande departementschefen har
framhållit, att klosterlöftena icke äro
bindande enligt svensk lag. Sålunda kan
enligt svensk rättsuppfattning t. ex. ett
fattigdomslöfte icke medföra att den,
som avlagt detta, blir oförmögen att förvärva
egendom eller disponera över vad
han äger, och ett kyskhetslöfte kan icke
utgöra äktenskapshinder. Detta är naturligtvis
fullkomligt riktigt. I praktiken
är emellertid förhållandet ett annat. En
klostermedlem, som lever fullständigt
isolerad från omgivningen och som icke
har möjlighet att exempelvis genom tidningar
och litteratur följa vad som tilldrar
sig i världen, blir utsatt för en sådan
andlig likriktning, att han eller hon
torde sakna möjlighet att mot klosterledningens
önskan göra sin vilja gällande,
även om de avgivna löftena icke äro juridiskt
bindande.

Såsom juridiska fakulteten i Uppsala
framhållit ligger det något för vår tid
stötande i klosterväsendet, vilket gör att
vissa betänkligheter måste resas mot ett
upphävande av förbudet att i vårt land
inrätta kloster, främst på grund av den
isolering av den enskilda individen, som
klosterlivet medför, och i det hinder för
fritt meningsutbyte som måste följa därmed.
Klosterlivet kan icke vara förenligt
med en sund demokrati, som förutsätter
debatt om alla problem. Det ger icke
möjlighet för den isolerade att få dessa
belysta ur olika synpunkter.

Särskilda utskottet har såsom ytterligare
motiv för upphävande av klosterförbudet
anfört, att detsamma skulle stå

Förslag till religionsfrihetslag m. m.

i strid med den av årets riksdag godkända
konventionen angående skydd för
de mänskliga rättigheterna och de grundläggande
friheterna, och utskottets talesman,
herr Sandler, har nyss ytterligare
utvecklat dessa synpunkter. Utskottet
menar, att en förbehållslös anslutning
till konventionen från Sveriges sida torde
förutsätta, att något ovillkorligt klosterförbud
icke kvarstår i vår lagstiftning.

Den enskildes frihet kan emellertid hotas
icke endast genom statens ingripanden
utan även genom eget ingripande.
Om den enskilde använder sin frihet till
att själv beröva sig denna, bör ett sådant
frihetsberövande icke godtagas. I propositionen
förutsättes visserligen, att den
enskilde skall ha sin frihet att när som
helst utträda ur kloster, men såsom jag
tidigare anfört kan denna frihet många
gånger bli illusorisk.

Herr Mogård har såsom motiv för
upphävande av klosterförbudet bl. a. anfört,
att klostren tjänstgjort såsom undervisningsanstalter
och sjukhus. Alla känna
till, att denna klostrens uppgift under
forna dagar var högst betydande; klostren
voro ju under medeltiden våra viktigaste
undervisningsanstalter, och klostren
spelade en stor roll för den dåtida
sjukvården. Numera tillgodoses ju både
undervisning och sjukvård av andra organ
än kloster. På de områdena ha klostren
numera ingen betydelse.

Då jag, herr talman, har den uppfattningen,
att inrättandet av kloster icke är
överensstämmande med verklig frihet,
ber jag att få yrka bifall till den reservation
under B 2 som är avgiven av fru
Eriksson i Stockholm.

Fru SJÖSTRÖM-BENGTSSON: Herr

förste vice talman! Jag vill bara säga
några ord om det kungörelseförslag, som
finns i propositionen med föreskrifter
om behörighet för lärare, som skola undervisa
i kristendom vid allmän skola.

Jag iir liksom herr Sandler helt nöjd
med att kungörelseförslaget nu vilar i
sin grav. Däremot iir jag icke fullt lika
nöjd med den blomma, varmed utskottet
med sitt sammanjämkningsförslag prytt

Nr 20.

Lördagen den 19 mai 1951.

Förslag till religionsfrihetslag m. m.

graven. Propositionens förslag i denna
fråga förmodar jag var förestavat av en
fruktan för att en lärare, som inte tillhör
den svenska kyrkan eller något annat
trossamfund, skulle i sin undervisning
påverka eleverna i kristendomsfientlig
riktning. Jag vill då påminna om
att vi förra året beslutade, att kristendomsundervisningen
skulle vara helt
objektiv, vilket ju också innebär att lärarna
inte ha rätt att påverka eleverna
i deras inställning; han får alltså inte
heller påverka eleverna i den riktningen
att han framhåller den svenska kyrkan
eller något annat trossamfund såsom
allena saliggörande. Han har helt enkelt
att följa gällande undervisningsplan, vilken,
åtminstone i den nya skolan, kommer
att kanske i ännu högre grad än i
den nu gällande betona objektiviteten i
detta ämne precis som i alla andra ämnen.

I detta sammanhang vill jag erinra om
att faran för att lärarna skulle brista i
objektivitet vid kristendomsundervisningen
inte är större än vid undervisning
i ett flertal andra ämnen. Låt mig
bara peka på ett ämne, som kommer att
få en mycket stor plats på den nya skolans
schema, nämligen samhällskunskap.
Där ha säkert lärarna i lika hög grad,
om icke i ännu högre grad än vid kristendomsundervisningen,
möjlighet att
påverka eleverna i en viss riktning. En
garanti att så inte sker är här liksom i
kristendomsämnet den fastställda undervisningsplanen.
Om den inte följes, i
vilket ämne det än vara må, begår läraren
ett tjänstefel, som kan och bör beivras.
*

Av vad jag nu sagt kan utläsas, att jag,
såsom jag sade redan i början av mitt
anförande, inte är fullt nöjd med vad
som står i det stycke på s. 65 i utskottsutlåtandet,
som börjar med orden »I det
med kungörelsen avsedda syftet». Jag
anser att denna redovisning av utskottet
är ganska överflödig. Men eftersom
jag anser att ett sådant förfarande är
bättre än den skriftliga lojalitetsförklaring,
som föreslås i propositionen, och
då det inte var möjligt att i utskottet
vinna majoritet för en annan linje än

den som här föreslås i utlåtandet, återstår
nog ingenting annat för mig än att
acceptera utskottets motivering på denna
punkt. Jag har bara velat göra dessa
påminnelser.

Sedan ber jag att få instämma med
herr Lundqvist i hans resonemang om
prästers tjänsteplikt att viga även frånskilda.
Jag skulle bara vilja uttrycka min
förvåning över att samvetsbetänkligheterna
göra sig gällande just på denna
enda punkt, alltså bara när det gäller att
viga frånskilda. Det finns säkert andra
omständigheter, som borde göra att en
präst skulle kunna få samvetsbetänkligheter
inför en vigsel. Jag vill som ett
enda exempel påminna om vad som gick
igenom hela pressen för ett par år sedan,
när en sjuttio års man vigdes vid
en adertonårig flicka. Jag anser, att inför
ett sådant äktenskap borde det också
ha funnits samvetsbetänkligheter från
prästens sida.

Här har talats mycket om klostren.
Jag vill på den punkten instämma med
utskottets förslag. Jag skulle bara vilja
tillägga ett enda ord. I herr Boos anförande
kunde man skönja en fruktan
för att klostren skulle bli propagandacentraler
för katolicismen här i landet.
Jag vill göra gällande, att propaganda
för katolicismen ha vi redan i viss mån.
Jag tror inte att klostren komma att innebära
någon särskilt betydelsefull utökning
av denna propaganda. Den kan
säkerligen på ett betydligt effektivare sätt
bedrivas i de katolska skolor, som nu
finnas på många ställen i vårt land.

Det var bara ett par små detaljsynpunkter
på dessa frågor. I övrigt skall jag
be att få instämma i herr Hermanssons
hemställan om utredning om civiläktenskap.
Det gör jag därför att man inte kan
komma ifrån att den nya religionslagen
visserligen medför större frihet i detta
avseende men också medför vissa komplikationer,
som det i praktiken kan bli
ganska besvärligt att komma till rätta
med. Ett obligatoriskt civiläktenskap
med rättslig verkan skulle lösa många
av dessa problem. Den helgd av religiös
natur, som kontrahenterna eventuellt
vilja ha över sitt äktenskap, kunna de ju

Lördagen den 19 maj 1951.

Nr 20.

sedan ordna själva. Då skulle kanske
också herr Staxängs propå om samvetsfrihet
för prästerna kunna lösas.

Herr förste vice talman! Jag ber att
få ansluta mig till herr Hermanssons
hemställan i fråga om den reservation
som undertecknats av bl. a. honom och
mig.

Herr BENGTSON: Herr talman! Då
frågor som beröra religionen komma
under debatt, bruka ofta sinnesstämningarna
bli upprörda, och man möter
ibland en fanatism som är beklaglig.
Det förslag till religionsfrihetslag som
nu föreligger kännetecknas icke av några
sådana ytterligheter, och det göra
icke heller de reservationer, som avgivits
till utskottsutlåtandet.

Det är kanske förmätet att försöka sig
på något bedömande av förslaget, men
nog torde det vara en allmän uppfattning,
att det är väl avvägt och att det
har tagit hänsyn till olika meningsriktningar.
Utskottet har icke heller gjort
några större ändringar i Kungl. Maj:ts
proposition. Även om förslaget inte innebär
någon hundraprocentig religionsfrihet,
så är det dock så utformat, att
ingen kan känna sig tvingad i något
avseende.

Jag har haft tillfälle att deltaga i det
mesta av särskilda utskottets arbete,
men på grund av mitt arbete i annat
utskott är det herr Lodenius och inte
jag, som blivit antecknad för det definitiva
beslutet. Jag skulle dock lika litet
som han haft någon anledning att
förena mig med någon av de reservationer
som avgivits. Det är dock en
punkt, och det är i fråga om den blanka
reservationen, som jag skulle vilja säga
några ord om. Det gäller här den fråga
som utskottets ärade ordförande började
med, nämligen frågan om jordfästningen.

I princip skall den avlidne själv ha
haft att bestämma, om han skall jordfastas
i svenska kyrkans ordning, och
det kan han säkerställa genom testamente
så snart han fyllt 18 år. Om detta
icke är gjort, »ankommer det», heter

Förslag till religionsfrihetslag nu m.

det i lagförslaget, »på den avlidnes närmaste
anhöriga» att bestämma om den
avlidne skall jordfästas i svenska kyrkans
ordning. Om det icke finns anhöriga,
ankommer det enligt lagtexten på
»den som eljest ombesörjer begravningen
att, med iakttagande av vad den avlidne
kan antagas hava önskat, bestämma
om den avlidne skall jordfästas i
svenska kyrkans ordning».

Dessa bestämmelser kan det uppenbarligen
bli tveksamhet om. Det talas
om »närmaste anhöriga». Tvekan kan
lätt uppstå, vilka som skola betraktas
såsom de närmast anhöriga och som således
skola bedöma, huruvida den avlidne
skall jordfästas enligt den svenska
kyrkans ritual. Ännu större tveksamhet
kan uppstå om vem som skall avses med
»den som eljest ombesörjer begravningen».
Det kan bli någon föreståndarinna
på ett hem eller dylikt, det kan rent av
bli en begravningsentreprenör eller någon
annan person, som icke kan ha varit
särskilt närstående till den avlidne.

Nog tycker man att en person, som
tillhört den svenska kyrkan under hela
sitt liv och även vid dödsfallet, borde
jordfästas i svenska kyrkans ordning.
Det finns emellertid icke någon möjlighet
för mig att yrka något i detta avseende.
Man får väl hoppas att de föreslagna
bestämmelserna icke skola leda
till några orimligheter. I så fall får det
företas en lagändring senare.

Vad gäller lagförslaget i övrigt ha vi
bär icke att diskutera frågan huruvida
kyrkan skall skiljas från staten eller
icke. Den frågan var under debatt vid
förra årets riksdag, och man fick då
allmänt det intrycket, att den svenska
statskyrkan har starkare förankringar
än vad den haft i varje fall under tidigare
decennier.

I fråga om medlemskap i den svenska
kyrkan stipuleras för dem som önska
inträde i statskyrkan, att barnen
skola följa föräldrarna. Det kan man
knappast ha något att invända emot.
För barnen finns det ju möjlighet till
utträde senare, om de så skulle önska.

Jag vill sedan tala något om själva utträdet.
Det är föreskrivet att det skall

Nr 20.

Lördagen den 19 maj 1951.

Förslag till religionsfrihetslag m. m.

ske genom att vederbörande personligen
vänder sig till pastorsämbetet. Det
har sagts att det möjligen kan bli så,
att prästen söker påverka vederbörande,
alltså att han på något sätt skulle vilja
förhindra ett utträde. Man har då inte
talat om att det kan ske påverkan på
annat sätt, om man skulle ha möjlighet
att skriftligen begära utträde. Vi ha tyvärr
en hel del obehagliga erfarenheter
av hur lättvindigt folk skriver på listor
av olika slag. Kanske är man något mer
restriktiv när det gäller ekonomiska förbindelser,
men för övrigt skriver man
mycket villigt och utan att sätta sig tillräckligt
in i saken på listor. Jag minns för
några år sedan, då det gällde en framställning
om förstatligande i något avseende,
att man skickade ut listor, och
folk skrev på dem. Sedan kom en aktion,
som syftade i precis rakt motsatt
riktning, och jag känner till att det var
många människor, som skrevo på båda
listorna. Vi ha också en del erfarenheter
från den illa beryktade stockholmsappellen.
En del människor skrevo på
den ulan att veta vad det var fråga om
och togo sedan i tidningarna avstånd
från sin egen namnteckning.

Det kan hända att en tillfällig aversion
mot någon präst eller någon tillfällig
stämning på någon plats skulle
kunna samla namnunderskrifter. På så
sätt skulle folk kunna utträda ur statskyrkan
utan att de verkligen övervägt
sitt steg. År det någon som vill utträda
ur statskyrkan bör han i varje fall vara
så bestämd i sin uppfattning och ha så
mycket kurage, att han går upp till pastorsämbetet
och personligen säger ifrån
att han önskar utträde. Det är att märka,
att det icke finns någon plikt att
motivera sin önskan om utträde.

Vad sedan gäller klosterfrågan, tycker
jag att det i det anförande, som
herr Boo nyss höll, fanns rätt mycket
inkonsekvenser. Det har också redan
påpekats av utskottets ärade ordförande.
Det var en svår för att inte säga
omöjlig uppgift för herr Boo att först
börja tala om att detta egentligen icke
var någon riktig religionsfrihetslag, som
gav tillräcklig frihet, men sedan i nästan

hela sitt anförande tala för att man
skulle bevara restriktionerna i så måtto
att man skulle förbjuda upprättandet av
kloster i vårt land. Att klostren måste
underordnas svensk lagstiftning är icke
någonting underligt och kan inte gärna
vara stötande för någon. Det som sagts
här om att klostren skulle vara inkörsporten
för katolicismen och att den läran
därmed skulle få större inflytande
här i vårt land finns det ingen anledning
att närmare diskutera i detta sammanhang.
Jag vill bara säga i anledning
av det som herr Boo yttrade i fråga om
den bekanta uppvaktningen hos påven,
att när påven sade, att Sverige ligger
långt från Vatikanen, så kan man ju
tolka det så, att Sverige ligger långt
ifrån Vatikanen inte bara ur geografisk,
utan även ur andlig synpunkt. Att en
delegation av svenskar den gången tog
påven i hand, tror jag att man bör reducera
till vad det i verkligheten var
— en turistattraktion. Man kan inte påstå
att det fanns någon annan mening
bakom.

Herr talman! Jag anser att utskottets
utlåtande, även om det icke kan tillfredsställa
alla meningsriktningar, dock
är så väl utformat, att jag icke bär anledning
att ansluta mig till någon av
reservationerna, utan jag vill i stället
ansluta mig till yrkandet om bifall till
utskottets utlåtande.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl 7.30 eftermiddagen.

Herr OLSSON, KARL JOHAN: Herr
talman! Mina synpunkter på frågan om
statskyrkan och dess förhållande till
andra samfund har jag deklarerat, när
kammaren på sin tid behandlade herr
Nermans motion om kyrkans skiljande
från staten. Jag har nu ingen anledning
att upprepa vad jag då yttrade.

Jag begärde uteslutande ordet för att
motivera min uppfattning i fråga om
klosterförbudet. Där hyser jag, om också
inte med någon särskilt stor lidelse,

Lördagen den 19 maj 1951.

Nr 20.

den meningen, att klosterförbudet bör
upprätthållas. Tillåt mig emellertid
först säga några ord av mera allmän
innebörd.

Herr Herlitz, sade i sitt anförande att
vi redan ha religionsfrihet här i landet.
Det ligger åtskilligt i det uttrycket
i vart fall om man ändrar det därhän,
att vi ha fullständig trosfrihet inom
statskyrkan. Säger man det, är det fullständigt
korrekt. Där förekommer, såsom
förut omvittnats, inte något tvång
beträffande trosangelägenheterna. Vad
det nu gäller är alltså, såvitt jag förstår,
närmast att ta bort de skönhetsfläckar
på lagstiftningen, som vi ha på
detta område. Det är inte fråga om
några revolutionerande förändringar.

Jag återgår till frågan om klosterförbudet
och vill då först säga, att min
inställning till den frågan ingenting har
att göra med frågan om hur jag tycker
om katolikerna. Herr Mogård vittnade
om att han träffat uteslutande
trevliga katoliker. Jag kan säga detsamma;
i den mån jag känt katoliker
ha de varit förträffliga människor.
Dock vill jag inte godkänna detta som
något argument i diskussionen om klosterförbudet.
Herr Mogård erinrar sig
nog det bevingade uttrycket om senatorerna,
som voro hyggliga människor,
medan senaten var ett odjur. Jag vill
naturligtvis inte, herr talman, att detta
mitt yttrande tolkas därhän att jag skulle
betrakta den katolska kyrkan som
något vilddjur.

Sedan vill jag också stryka under, att
jag inte anser att denna fråga har så
stor räckvidd som man kanske kan
frestas tro av de diskussioner, som ha
förekommit. Jag betraktar inte klosterförbudet
som något invallningsföretag,
avsett att hindra en befarad katolsk
stormflod över detta land. Däremot anser
jag att ett upprätthållande av klosterförbudet
står i full överensstämmelse
med religionsfrihetens idé. Jag fattar
nämligen religionsfriheten inte bara
som en frihet för samfundet, utan
också som en frihet för individerna,
som det gäller att hävda.

Nu verkar det som om begreppet re -

Förslag till religionsfrihetslag m. m.

ligionsfrihet skulle kunna användas
som motivering för åtskilligt. För någon
tid sedan förekom det ett uppmärksammat
fall av skäktning vid något
slakthus i Stockholm. Det anmärktes
att det skäktningsförfarande, som
där tillämpades, var en mycket grov
form av djurplågeri. Arbetarna vid
slakthuset ifrågasatte, om de inte skulle
vägra att medverka vid densamma.
Då var det genast en rabbin, som framträdde
i tidningspressen och förklarade,
att om det skulle finnas religionsfrihet
här i landet, måste det finnas
denna frihet för ifrågavarande religions
utövare. Det går tydligen alltså att åberopa
religionsfriheten även för sådant.

Nu vill jag inte påstå, att frågan om
klosterförbudet är lika upprörande som
den fråga som jag nyss berörde. Men
jag vill deklarera, att med religionsfrihet
förstår jag inte rätt för ett samfund
eller en individ att göra vad som
helst. Med hänvisning till herr Herlitz’
yttrande om att man får ta seden dit
man kommer, skulle jag vilja säga, att
också kyrkliga samfund i någon mån få
ta seden dit de komma. De få inte räkna
med att utan vidare föra med sig
alla sina seder från det land, varifrån
de komma, till det land, där de slå sig
ned.

Klostertanken strider alltså enligt
min mening mot vårt frihetsbegrepp. Nu
säger man gentemot detta, att människorna
gå frivilligt in i kloster. Ja,
skenbart gå de frivilligt in i kloster,
men man skall inte glömma bort att de
människor, som söka sig till kloster,
ofta iiro i andlig nöd. I den situation,
vari de befinna sig, ha dessa inte möjlighet
att bedöma verkningarna av sitt
handlingssätt för framtiden. De ha inte
möjlighet att klart se vad beslutet innebär.
De ha liitt att fatta ett förhastat
beslut, och de kunna sedan ett helt liv
få sona vad stunden brutit.

Detta tycker jag alltså är någonting,
som man inte i detta sammanhang bör
glömma bort. Frivilligheten har nog
sina hakar. Detsamma gäller också utträde
ur kloster, över huvud taget har
den katolska kyrkan en mycket stor

Nr 20.

Lördagen den 19 maj 1951.

Förslag till religionsfrihetslag m. m.
makt över sina bekännare, mycket större
än vad den svenska statskyrkan någonsin
bär drömt om att ha över sina
medlemmar. Och den makt som den
katolska kyrkan bär över sina bekännare
blir ännu större inom klostret än
utanför, därom torde väl ingen tvekan
behöva råda. Sedan individen en gång
kommit in i klostret, står lian under ett
ständigt andligt tryck, och det fordras
en mycket stor viljekraft om han skall
kunna bryta sig ut ur trollkretsen, .lag
är övertygad om alt det under århundradenas
lopp har utspelats många tusentals
mänskliga tragedier inom klostrens
murar. Jag är inte alls övertygad
om att sådana tragedier inte kunna
förekomma ännu i våra dagar. Det är
lätt att komma in, men kanske inte så
lätt att ta sig ut ur klostren.

Det är inte till mycken tröst i en sådan
situation, om man säger till vederbörande,
att enligt svensk lag livstidslöften
inte äro bindande. Det hjälper inte
dem, som på grund av omständigheternas
makt ha berövats möjlighet att frigöra
sig från det tvång, som de visserligen
frivilligt ha accepterat men utan
att närmare besinna vad de gåvo sig in i.

När man alltså anlägger det betraktelsesättet,
att de gå frivilligt in och ha rätt
att frivilligt gå ut, så är det ett mycket
formellt betraktelsesätt. Man skapar sig
ett bländverk för att döva de samvetsbetänkligheter,
som man till äventyrs
skulle kunna ha. För mig är det emellertid
inte formuleringarna som äro avgörande,
utan jag försöker se till realiteterna
bakom denna fråga. Dessa realiteter
säga mig att den ökade frihet, som den
katolska kyrkan nu får, den får betalas
med större ofrihet för ett visst antal individer
— hur många kan jag inte yttra
mig om. Och att dessa individer med
ökad ofrihet få betala den ökade frihet,
som den katolska kyrkan därigenom får,
det kan jag inte anse vara rimligt.

Nu sade herr Lundqvist, att om man
över huvud taget vill ha en vidgad religionsfrihet,
kan man inte tänka sig ett
upprätthållande av klosterförbudet. Jag
tycker nog att detta är en våldsam överdrift.
Den katolska kyrkan saknar san -

nerligen inte frihet här i landet. Det
brister ingenting i fråga om religionsfrihet
för densamma. Att göra frågan
om religionsfrihetens vara eller inte
vara beroende av den katolska kyrkans
rätt att upprätta kloster i vårt land, tycker
jag är att gå alldeles för långt.

Likaså vill jag invända, när herr Nerman
säger att det alls inte skadar med
fri konkurrens, att det redan finns konkurrens
och att frågan om klosterförbudet
enligt min mening ingenting har att
göra med konkurrensen om själarna i
landet.

Vad sedan beträffar den hänvisning,
som här har gjorts till konventionen om
skydd för de mänskliga rättigheterna,
vill jag säga att denna hänvisning förefaller
mig vara mycket omotiverad. Jag
kan för min del inte acceptera den. Om
de olika allmänna uttalanden, som förekomma
i internationella konventioner,
skulle pressas tillräckligt långt, så skulle
man sannolikt komma betydligt på avvägar.
Vill man pressa ordalagen kunde
man måhända också komma därhän, att
en moliammedan här i landet bör ha rättighet
att ha fyra hustrur — det lär nämligen
hans religion medge. Det får väl
ändå finnas vissa gränser för hur långt
internationella konventioner skola få
tolkas. Och som herr Boo redan anfört
innebär ju redan utskottsförslaget en inskränkning
i friheten så till vida att
det fordras medgivande från Kungl.
Maj:t för att få upprätta kloster. Som
herr Boo mycket riktigt säger är det alltså
här fråga om en ren gradskillnad.

Då jag således, herr talman, inte kan
finna, att klosterförbudet på något sätt
står i strid med religionsfrihetens princip,
då jag inte kan finna att religionsfriheten
står och faller med frågan om
klosterförbudet och då jag omöjligt kan
halvsula mitt samvete med hänvisningar
till friheten att ingå och utträda ur kloster
eller till en internationell konvention,
vill jag deklarera att jag med gott
samvete kommer att lägga min röst för
kiosterförbudets bibehållande.

I detta anförande instämde herrar
Heiiman, Hesselbom och Svedberg.

Lördagen den 19 maj 1951.

Nr 20.

Herr OSVALD: Herr talman! Jag vill
gärna ge mitt erkännande åt det mycket
värdefulla arbete, som särskilda utskottet
utfört vid behandlingen av det nu
föreliggande lagförslaget. Visserligen
håller jag alltjämt före att en fullt rationell
lösning av religionsfrihetens problem
endast kan nås, om kyrkan skiljes
från staten, men det förslag, som nu föreligger,
innebär dock en så avsevärd
förbättring, att vi ha all anledning att
med tacksamhet notera de framsteg som
äro gjorda.

De skäl som utskottets ärade ordförande
nyss anförde emot avslagsyrkandena
äro också enligt min mening mycket
tungt vägande. Man må blott hoppas,
att det nu föreliggande lagförslaget, som
val mycket snart kommer att antagas,
icke skall stå i vägen för en framtida
verkligt rationell lösning av religionsfrihetens
problem.

Även om jag alltså i huvudsak kan ge
min anslutning till det föreliggande förslaget,
måste jag åtminstone i ett avseende
anmäla en från utskottet avvikande
mening, nämligen i fråga om behörighetsbestämmelserna
för lärare i kristendom.

Det är mycket glädjande att utskottet
frångått Kung]. Maj:ts förslag om särskilda
behörighetskrav för lärare, som
ha skyldighet att undervisa i kristendom,
alltså bestämmelser av den art, att
läraren skulle avge en skriftlig förklaring,
att han icke omfattade en mot den
evangeliska kristendomsuppfattningen
stridande åskådning. En dylik bestämmelse
skulle, om den skulle genomföras,
i många fall komma att verka som ett
mycket besvärande samvetstvång, och
den skulle också sätta kristendomslärarna
i en undantagsställning. 1 likhet med
fru Sjöström-Bengtsson finner jag det
alltså glädjande, att utskottet icke velat
vara med om en dylik bestämmelse.

Utskottet föreslår nu istället att de
som förbereda sig för lärarens gärning,
vid en lämplig tidpunkt före avgången
från läroanstalten skola erhålla en »allvarlig
erinran» att de genom att taga anställning
som lärare med undervisningsskyldighet
i kristendomskunskap för -

Förslag till religionsfrihetslag m. m.
plikta sig att lojalt följa gällande undervisningsplan.
Denna »allvarliga erinran»
synes mig vara icke bara en meningslös
utan också en besynnerlig nyhet i vårt
undervisningsväsende. Är det icke alldeles
självklart att en lärare skall följa
undervisningsplanen? Genom att framhålla
skyldigheten för en grupp, förefaller
det mig, som om man liksom suddar
ut självklarheten för andra grupper av
lärare. Självklara saker behöver man
icke bringa i erinran. Då utskottet icke
velat följa Kungl. Maj:ts förslag, hade
konsekvensen bort fordra, att alla särbestämmelser
för kristendomslärarna
strukits. Tanken att man genom en allvarlig
erinran skulle kunna skydda den
evangeliska läran förefaller mig minst
sagt verklighetsfrämmande.

Jag har, herr talman, icke något yrkande,
men jag vill uttala den förhoppningen,
att den särbestämmelse som nu
är föreslagen, alltså denna allvarliga erinran
för kristendomslärarna, inom en
mycket nära framtid skall kunna undanröjas.

Herr FORSLUND: Herr talman! Jag
vill deklarera att jag anser att vi redan
ha tillräckligt stor religionsfrihet här i
landet, varför jag helst skulle ha önskat
att denna proposition inte hade framkommit.
Jag kan naturligtvis inte nu
rösta för avslag, ty ett dylikt yrkande
skulle bara bli en tom demonstration.
Men i motsats till den senaste ärade talaren,
som var mån om en fortsatt
marsch på religionsfrihetens område,
vill jag avge den deklarationen, att jag
inte tror att det finns några människor
som lida under något tryck av den religionsfrihet
som vi ha här i landet.

Eftersom jag har undertecknat den
motion, för vilken herr Boo här talat så
varmt och till vilken också herr K. J.
Olsson med en mycket ingående motivering
har anslutit sig, vill jag sedan,
herr talman, säga några ord om klosterförbudet.
Den kritik, som min vän
kyrkoherden på bänken här framför
mig framförde rörande vår inspirationskälla
vid författandet av motionen, tyc -

Nr 20.

Lördagen den 19 maj 1951.

Förslag till religionsfrihetslag m. m.
ker jag var något överdriven. Den är
väl bara ett vittnesbörd om att han själv
i sin egen verksamhet kanske behöver utnyttja
många olika inspirationskällor för
att kunna fullgöra sina uppdrag. Trots
herr Sandlers förnämliga undervisning
här om att katolicismen oavsett detta förbud
har möjlighet att driva verksamhet
i vårt land, kunna vi motionärer icke
komma från den uppfattningen, att klosterförbudets
upphävande innebär möjlighet
för en vidgad katolsk verksamhet
i Sverige och kanske också kommer
att utnyttjas därför. Jag liar starka betänkligheter
mot en dylik utvidgning av
katolska kyrkans verksamhet i vårt land,
emedan jag befarar att en dylik utveckling
skulle kunna leda fram till liknande
förhållanden som man möter inom
samhällslivet i en del andra länder.

Vi ha här i landet i vårt arbete på
olika områden en mycket stor enande tillgång
däri, att vi inte ha några religionsstrider
eller språkstrider. För att förstå
vilken stor fördel detta är behöver man
bara tänka på hur samarbetet mellan
olika människor och grupper gestaltar
sig i länder där man har dylika strider.
Jag har själv vid besök i främmande
länder bevittnat, vilka svårigheter som
kunna uppstå på t. ex. det fackliga livets
område på grund av att man i landet
i fråga har en religionsstrid. Man
har där måst fastställa vissa behörighetsregler
med avseende på religiös hemvist
för dem som skola företräda arbetsgivarna
och arbetarna i rent fackliga
sammanhang. Det blir årligen diskussioner
om huruvida den ene eller
andre delegaten har den erforderliga behörigheten
att företräda sin grupp. Alla
dessa svårigheter skapas av att landet är
religiöst splittrat, vilket lett till att man
grundat fackföreningar som rekryteras
efter vederbörandes religiösa åsikter.

Det är framför allt mot bakgrunden
av erfarenheterna från dessa länder som
jag anser att det skulle vara mycket
olyckligt, om vi här i Sverige fattade ett
beslut som kunde komma att leda fram
till en dylik utveckling i framtiden. Den
enhetlighet, som vi ha här i landet på
religionens område, är så värdefull, att

vi böra slå vakt om denna tillgång och
i försiktighetens intresse även upprätthålla
klosterförbudet. Det är i alla fall
ett faktum, som någon också erinrat om
i debatten, att katolska kyrkan inte bara
bedriver religiös verksamhet utan även
en stark politisk sådan.

Jag skall, herr talman, för att uppfylla
den allmänna önskan att debatten
snart skall kunna avslutas inte uppehålla
tiden längre. Jag har bara velat avge
denna deklaration. Vår inställning bottnar
således icke i ett så enkelt underlag
som det herr Mogård trodde vara
anledningen till att vi väckt vår motion.
Flera talare i debatten ha yttrat sig om
motionen, som om den vore helt överflödig.
Jag vill därför understryka, att
det är ett djupt allvar som ligger bakom
de ord som där äro skrivna.

Jag skulle, herr talman, som jag sade
i början av mitt anförande helst ha velat
yrka avslag på hela det föreliggande
förslaget men nöjer mig med att ansluta
mig till den mening som vi förfäkta i
motionen om klosterförbudets bibehållande.

Herr GÖRANSSON: Herr talman! Jag
vill inledningsvis med några få ord beröra
frågan om klosterförbudets upphävande.
Jag ifrågasätter inte på något vis

— det har man ingen rättighet att göra

— att det bakom önskemålet att ha kvar
klosterförbudet skulle ligga något orent
eller ovidkommande motiv. Men så mycket
kan det väl i varje fall vara befogat
att säga från motsidan, att de skadeverkningar,
som skulle kunna följa av ett
upphävande av förbudet, måste betecknas
såsom ytterligt överdrivna eller såsom
helt obefintliga. Andra protestantiska
länder i Europa, även våra närmaste
grannländer, ha ju tillåtit den romerskkatolska
kyrkan att bygga kloster, utan
att man där har fått uppleva de religionsmotsättningar
och den religionsstrid,
som man här utmålar. För min del
måste jag deklarera, att jag finner det
oförenligt med den anda som bär upp
den nya religionsfrihetslagen att man
skulle upprätthålla ett förbud av denna
art.

Lördagen den 19 maj 1951.

Nr 20.

.lag har emellertid, herr talman, tagit
till orda i denna debatt mest med tanke
på den diskussion som har förts här angående
de ändrade formerna för vigsel.
Jag vill erinra kammaren om att det nya
förslaget ger pastor inom frikyrkosamfund
rätt att förrätta vigsel med juridisk
giltighet. Han har ju redan tidigare fått
förrätta den religiösa vigseln, men denna
har icke haft juridiskt bindande verkan
utan har måst föregås av borgerlig
vigsel. Det har särskilt från frikyrkligt
håll framhållits, att den gräns, som uppställts
för den frikyrklige vigselförrättarens
behörighet, är alltför snäv. Det har
också i flera motioner från frikyrkligt
håll yrkats, att denna gräns skulle dragas
vidare.

Utskottet har uppmärksammat denna
fråga och intagit en tillmötesgående inställning.
Utskottet menar att det redan
med nuvarande avfattning av lagtexten
finns möjlighet för Kungl. Maj:t att medge
en mjukare tillämpning av gällande
bestämmelser. Vidare framhåller utskottet,
att Kungl. Maj :t även i fortsättningen
bör ägna sin uppmärksamhet åt saken.
Jag tror att man därigenom gått så
långt som man kan komma på nuvarande
stadium. Men det är önskvärt att man
så småningom, i mån av gjorda erfarenheter,
försöker att komma vidare. Jag är
övertygad om att det skall bli möjligt att
i vårt land liksom i vissa andra länder,
t. ex. England, komma fram till den ordningen,
att varje behörig vigselförrättare
utan någon egentlig inskränkning skall
få förrätta vigsel av personer som så begära.

Det finns fn annan punkt i samband
med vigselfrågan, som har varit föremål
för åtskillig debatt i pressen under den
senaste tiden. Särskilt från prästerligt
och kyrkligt håll har man pekat på den
samvetsnöd som kan finnas hos vissa
präster, när de ställas inför en begäran
att viga frånskilda. Efter min mening
har denna fråga i diskussionen drivits
upp till proportioner som icke äro befogade.
Innehållet och innebörden i det
bibelord, på vilket dessa präster stödja
sig, är icke klarlagt. Det förhåller sig ju
också så inom den svenska kyrkan, åt!

Förslag till religionsfrihetslag m. m.

det övervägande antalet präster förrätta
vigsel utan någon prövning av de trolovades
värdighet eller föregående vandel,
om jag får uttrycka mig på det sättet.
Det är emellertid ett mindre antal präster
som här anse sig vara ställda i ett
ömtåligt läge. De mena att där ett föregående
äktenskap har brustit till följd
av lösaktighet eller upplösts på grund av
andra liknande anledningar, bör kyrkan
icke gå till mötes med sina tjänster.

Härpå vill jag svara — jag svarar uteslutande
för mig själv och ger ingen annan
ansvar för vad jag säger — att enligt
min syn på denna sak har folkkyrkan
till uppgift att betjäna dem som söka
henne. Folkkyrkan skall icke vara en
rannsakare av hjärtan och njurar. Hon
avsäger sig möjligheten att kunna fälla
bestämda domar om de motiv, som varit
vägledande för människors handlande. I
den mån människor begära kyrkans
helgd och kyrkans välsignelse och förböner
för sitt kommande äktenskap,
skall kyrkan lämna sina tjänster åt dem
utan någon prövning.

Jag vill också påpeka — för att i någon
mån lugna dem som äro oroliga på
denna punkt — att jag tror att det finns
möjlighet att finna en utväg för den
präst, som av verklig samvetsnöd anser
sig förhindrad att förrätta en vigsel,
nämligen genom att allvarligen och med
gott handlag tala med kontrahenterna.
Det förefaller ibland när denna fråga
har inflammerats och kommit till offentligheten,
som om den konflikt, som har
uppstått mellan prästen och de trolovade
som ha sökt honom för att få vigsel,
bottnat i mindre lyckligt handlag när
det gäller att tala med vederbörande och
klargöra att prästen är djupt betänksam
eller helt enkelt inte önskar stå till
tjänst. Gamla prästmän med långvarig
och djupgående erfarenhet ha vid flerfaldiga
tillfällen betygat, att de icke ha
behövt försättas i någon konfliktsituation,
därför att de ha kunnat tala med
vederbörande, kanske säga till kontrahenterna:
»Vänd er till någon annan; de
flesta präster stå till tjänst, men jag ber
att få slippa, tv jag befinner mig i samvetsnöd.
» Eftersom de allra flesta män -

Nr 20.

Lördagen den 19 maj 1951.

Förslag till religionsfrihetslag m. m.

niskor, som vända sig till en präst för
att få kyrklig vigsel, äro hyggliga människor,
låta de säkerligen tala vid sig.
Det finns få saker som så kan imponera
och stämma människor till eftertanke
som att en präst anför en äkta samvetsnöd
för sitt handlande eller sin underlåtenhet
att handla.

Jag tror att en del av dessa konflikter
kunna bottna i ett olyckligt temperament
eller bristande kännedom om
människors åtkomlighet för vanliga resonemang.
Man bör nog därför inte
fästa alltför stor vikt vid invändningarna.
Om det skulle överlåtas åt den
enskilde prästen att avgöra, i vilka fall
han skall viga eller vägra viga frånskilda,
skulle man ställa den enskilde
prästen i ett fruktansvärt svårt predikament.
Om han skulle pröva varje fall
där en frånskild begär vigsel, måste
han företa en ordentlig undersökning
av vad som har föregått skilsmässan.
Han måste tala med kontrahenterna. Då
skulle hela den konfliktsituation, som
rådde vid tiden för äktenskapets upplösande,
på nytt rullas upp. Om det
skall vara någon mening med en dylik
undersökning, måste han vidare företa
den på ett tidigt stadium, långt före
vigseln. Sedan måste han fälla ett omdöme,
och det överstiger merendels
mänsklig förmåga. Han skall alltså bedöma,
att i det ena fallet har förelegat
flagrant lösaktighet, i det andra fallet
en mindre flagrant lösaktighet, i det
tredje fallet är det kanske tvivelaktigt.
Hur skall han kunna dra en rättvis
gräns? Vi måste omedelbart säga oss,
att det icke är möjligt att med någon
rättvisa draga en dylik gräns.

Jag är angelägen att få säga detta i
riksdagen, därför att det har förts så
mycken diskussion härom i tidningarna.
Jag tycker nog att den i vissa fall
varit alltför anspråksfull. Jag vet inte,
om de, som ha skrivit dessa artiklar,
verkligen ha satt sig in i situationen.
Det är ett fruktansvärt ansvar för den
människa, som skall träffa avgörandet,
bland annat därför att varje avböjande
av en begäran om kyrklig vigsel måste
kännas som en djup kränkning för den

som träffas därav. Det kan träffa människor
som på intet sätt kunna förstå
det befogade i prästens handligssätt.

Det har sagts att kyrkan genom att
på detta sätt gallra bland de trolovade,
ge somliga kyrklig vigsel och avvisa
andra, skulle kunna hjälpa den världsliga
staten när det gäller att hejda den
tilltagande skilsmässofrekvensen. Jag
tror inte att det är en kyrkans uppgift
att genom diskriminerande åtgärder,
genom åtgärder som kännas kränkande
för människorna, ge staten en handräckning.
Kyrkan har ett enda, till synes
mycket verkningslöst men i själva
verket utomordentligt skarpt medel till
sitt förfogande, det enda medel med
vilket kyrkan skall gå ut bland människorna
för att upprätthålla sedebuden,
nämligen ordet. Men kyrkan skall vara
angelägen att hålla sig borta från
att använda instrument som kunna uppväcka
förtvivlan, förbittring, misstro
och naturligtvis en befogad känsla alt
vad man här försöker att genomföra är
något som människorna icke kunna genomföra.

Jag vill även påpeka, att på kyrkligt
håll råder det, vilket framgår av det
faktum att det största antalet präster
utan betänkligheter viga frånskilda,
icke någon fast mening på denna punkt.
Det är en liten minoritet präster, som
här kräva frihet för sitt samvete. Om
man över huvud taget skulle ge sig in
på att tillmötesgå deras krav, bör ett
bestämt och klart uttalat initiativ komma
från kyrkans sida och icke från
riksdagens.

Men, säger man, det kan inträffa att
en präst är så övertygad om det oriktiga
i att viga frånskilda personer, att
han blankt vägrar, och att det därigenom
uppstår en konflikt som leder till
att han blir åtalad. Då får man, replikerar
jag, söka finna andra utvägar att
lösa en dylik konflikt. Dylika utvägar
kunna säkerligen utletas, i den mån de
inte redan äro för handen.

Kyrkans uppgift är, vill jag ånyo påpeka,
positiv. Hon skall icke tillgripa
negativa åtgärder, utan positiva åtgärder
när det gäller att frambära sitt bud -

Lördagen den 19 maj 1951.

Nr 20.

skap och söka påverka människornas
handlande.

I herr Göranssons yttrande instämde
herr Arrhén.

Herr WEILAND: Herr talman! Utan att
på något sätt ha fått i uppdrag att
framföra denna uppfattning vill jag
personligen deklarera, att jag anser att
de frikyrkliga kretsarna ha anledning
att vara mycket tacksamma för det tillmötesgående,
som man nu är beredd att
visa dessa stora folkgrupper i vårt land.
Jag fasthåller dock alltjämt vid den
principiella ståndpunkten, att en verklig
religionsfrihet måste grundas på att
staten och kyrkan skiljas åt. Tills detta
blir fallet får man emellertid vara
tacksam för att staten vill gå de stora
frikyrkliga folkgrupperna till mötes i
den utsträckning som nu har skett. Det
finns alltjämt många människor som
anse, att det skulle innebära en stor
olycka för landet ur religiös synpunkt,
om bandet mellan staten och kyrkan
skulle upplösas. För min del tror jag
det inte, och det finns inga bevis för
ett sådant påstående. Tvärtom förhåller
det sig så, att respekten för religiösa
värden är större i de länder, där inget
sådant band existerar.

Det är, herr talman, några detaljer i
utskottets förslag som jag skulle önska
få utformade på annat sätt än vad som
nu har skett. En del av dessa problem
hade lösts av sig själv, om utskottet hade
ansett sig kunna gå med på förslaget
om införandet av obligatoriskt civiläktenskap.
Jag biträder därför den
reservation som går ut på att riksdagen
skall besluta att hos Kungl. Maj:t anhålla
om utredning av frågan om införande
av obligatoriskt civiläktenskap.
Denna anordning har ju praktiserats under
en lång följd av år i flera andra
kulturländer. Men denna frågas utredning
kan icke få stoppa det föreliggande
förslaget till religionsfrihetslag och
har inte heller något nödvändigt sammanhang
därmed.

Då det gäller prästs rätt att i vissa
fall kunna vägra kyrklig vigsel, hyser

Förslag till religionsfrihetslag m. m.

jag samma uppfattning som reservanterna
på denna punkt. I detta fall borde
det icke ha varit omöjligt att ta hänsyn
till kravet på samvetsfrihet för den
enskilde prästmannen, då härigenom
ingen enskild medborgares legitima rätt
trädes för nära. De prästmän, som i allt
vilja följa sitt samvetes bud, äro en sådan
tillgång för både kyrkan och samhället,
att de ej borde förvägras denna
rätt.

I fråga om den borgerliga vigseln har
det av en talare här påståtts, att vigselförrättarna
ofta äro synnerligen nonchalanta.
Vigseln sker ofta, sade han, på
ett rökigt landsfiskalskontor och förrättas
där av en vardagsklädd och orakad
landsfiskal. Detta är enligt min uppfattning
ett överdrivet och i regel även
orättvist påstående. De borgerliga vigselförrättarna
uppträda över lag icke
på detta sätt utan betydligt mer hyfsat.
Jag har varit i tillfälle att själv konstatera
detta då jag åtskilliga gånger
tillkallats såsom vittne vid borgerlig
vigsel.

En annan talare har här i debatten
gjort gällande, att det finns anledning
att frukta katolikerna därför att de förvända
folks uppfattning och göra dem
mindre lämpade i samhällslivet. Det
fanns på sin tid här i riksdagen en katolik,
den ende katolik som jag känt.
Det var, om jag inte är fel underrättad,
en av de främsta ädlingar som vi haft
i vårt land. I den mån jag lärde känna
honom förstod jag, att han var en uppriktigt
kristen människa. Jag tror att
det bland katolikerna finns många sådana
förnämliga människor. Vi böra
därför även ge dessa människor den
frihet som de ha rätt att kräva.

Herr talman! Jag har intet särskilt
yrkande utan har bara velat anföra dessa
synpunkter.

Herr SöDERQUIST: Herr talman! Jag
har begärt ordet för att liksom den senaste
ärade talaren deklarera min anslutning
till den reservation, som förordar
utredning av frågan om införande av
obligatoriskt civiläktenskap.

Nr 20.

Lördagen den 19 mai 1951.

Förslag till religionsfrihetslag m. m.

Enligt min mening skulle införandet
av obligatoriskt civiläktenskap med en
gång lösa ett flertal problem i samband
med vigselfrågan, exempelvis vigseln av
frånskilda, som herr Göransson nyss
talade om, och även andra problem, som
ha irriterat på en del håll och som väl
också i fortsättningen komma att irritera.
Äktenskapet som sådant skulle, såvitt
jag förstår, inte på något sätt bli
en mindre allvarlig sak, om dess ingående
bleve något som ur samhällets synpunkt
obligatoriskt krävde åtgärder av
icke religiös eller kyrklig art. Högtidligheten
vid själva bröllopet behövde det
väl inte heller bli något fel på, eftersom
var och en givetvis finge ordna med ett
religiöst eller annat högtidligt inslag vid
bröllopet efter eget gottfinnande.

Det torde vidare, såsom tidigare anförts
i debatten, inte behöva bereda särskilt
stora svårigheter att få de praktiska
förhållandena i samband med civiläktenskapets
ingående ordnade. Den utredning,
som ett par motionärer begärt
och några reservanter tillstyrkt, skulle
säkert inte bli betungande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den av herr Hermansson in. fl.
avgivna reservationen. Jag gör det, även
om jag kan ge utskottets ordförande rätt
i, att ett sådant yrkande kanske lika
gärna kunde framställas i annat sammanhang.

I övrigt delar jag, herr talman, deras
åsikt, som anse att det föreliggande lagförslaget
är — om också långtifrån fullkomligt
— ett stort steg framåt, för vilket
man har anledning till tacksamhet
mot dem, som under lång tid i olika sammanhang
lagt ned arbete på dess utformande.

Herr EWERLÖF: Herr talman! Sedan
den egentliga debatten i detta betydelsefulla
ämne nu nått sitt slut, ber jag att
till förebyggande av fortsatt mytbildning
få uppträda som protestant mot det sätt,
varpå en talare i debatten funnit lämpligt
att åberopa ett klatschigt och fantasifullt
reportage i en aftontidning om
en rutinmässig audiens hos påven för

några år sedan, som min ringhet hade
äran att deltaga i. Jag säger äran, emedan
jag betraktar det som en ära att
jag på detta sätt fick tillfälle att bli konfronterad
med en av vår tids mest förfinade
personligheter.

Om det nu över huvud taget behövs,
ber jag att få lugna kammaren med att
försäkra, att det därvid från min sida
icke förekom något som inte anstod en
god protestant. Jag är lycklig över att
ha blivit född i ett protestantiskt land,
och den omtalade audiensen har icke
ändrat något i detta förhållande.

Herr statsrådet ZETTERBERG: Herr
talman! Det föreliggande förslaget till
religionsfrihetslag innefattar, såsom
framgått av den långa och intressanta
debatten, en lång rad mer eller mindre
fristående frågor, alla dock sammanhållna
av den gemensamma aspekten att
de ha med religionsfriheten att göra.

Det är klart att medborgarna nästan
oberoende av partitillhörighet och på
grundval av personliga erfarenheter och
ståndpunkter till livets allvarliga problem
kunna ha mycket olika uppfattningar
om dessa ting. Det visade sig
också när propositionen var framlagd,
att det kom ett stort antal motioner, och
även tidningsdebatten har ju varit livlig.
När man går igenom det nu föreliggande
särskilda utskottets utlåtande, finner
man emellertid, hurusom utskottet
med stor majoritet har samlat sig på
nästan alla dessa många svårbedömbara
och tvistiga punkter och därvid i allra
största utsträckning anslutit sig till de
i propositionen framlagda förslagen.
Den stora enighet, som sålunda har
nåtts, i detta viktiga och allvarliga ärende,
är ju utskottets förtjänst, och det är
ingen hemlighet, att det i främsta rummet
är dess ordförandes utomordentligt
skickliga ledning som har möjliggjort
detta. Jag vill gärna begagna tillfället
när jag nu för att avsluta debatten skall
säga några ord, till att framföra min
tacksamhet till honom. Han bär också
underlättat mitt framträdande nu genom
att så utförligt och klart gå igenom de

Lördagen den 19 mai 1951.

Nr 20.

olika tvistepunkterna. Jag kan i nästan
allt instämma i vad han sagt och skall
därför bara göra en mycket kort rekapitulering
av några huvudpunkter.

Beträffande en av dem, där en viss
skiljaktighet föreligger mellan propositionens
förslag och utskottets utlåtande,
nämligen i fråga om lärarkompetensen,
är ju, såsom också framgick av herr
Sandlers anförande, utskottets utlåtande
resultatet av en kompromiss mellan skilda
ståndpunkter.

Även om det inte på samma sätt har
funnits anledning att göra en kompromiss
i egentlig mening inom departementet,
är det ju klart att Kungl. Maj:ts
förslag också är ett försök att nå enighet
och att sammanjämka olika uppfattningar.
De båda förslagen ligga så nära
varandra, att det är ganska självklart
att jag inte har någon erinran att framställa
mot utskottets enhälliga förslag på
denna punkt.

I en annan fråga har det varit en del
missuppfattningar. Jag kanske kan få
understryka en rättelse, som jag tror redan
är gjord. Jag avser frågan om att
det enligt förslaget skall fordras eu personlig
anmälan för utträde ur kyrkan.
Denna fordran har ibland uttytts på det
sättet, att det skulle lämnas möjlighet
för vederbörande pastor att utöva en
otillbörlig påverkan på sökanden. Det
är ju självklart att något sådant inte är
avsett, och jag är övertygad om att det
inte heller kommer att ske. Att man har
valt den formen att begära en personlig
inställelse på pastorexpeditionen och inte
bara en skriftlig anmälan, har ju en
mycket naturlig förklaring. Man vill
undvika att i en sådan viktig och allvarlig
angelägenhet som denna människor
inte slentrianmässigt skriva på listor om
utträde ur kyrkan. Var och en som haft
med domstolar och ämbetsverk att göra
vet hur utomordentligt lätt det är att få
namn på listor och hur vårdslöst människor
handla just i det avseendet. Denna
personliga anmälan kan verkligen
inte anses innefatta något avsevärt tvång.
Den är en garanti mot missbruk i en
viktig personlig angelägenhet.

På en punkt iir jag kanske fortfarande

Förslag till religionsfrihetslag m. m.

litet tveksam, huruvida utskottets ändring
är riktig. Det gäller åldersgränsen
för barn. Det finns två åldersgränser.
Jag syftar inte på den åldersgräns, som
anger då en ung människa skall få handla
alldeles självständigt i fråga om att
byta religionssamfund, utan jag avser
den gräns som anger när samtycke erfordras
av ett barn, som av sin vårdnadshavare,
i regel alltså av sina föräldrar,
anmälts att byta samfund. Denna
sista åldersgräns hade i propositionen
satts till 12 år, närmast efter mönster av
adoptionslagen, där det ju också är fråga
om en viktig personlig angelägenhet
för ett barns vidkommande och där det
stadgas att barnets egen medverkan
skall fordras, när barnet når en viss ålder,
nämligen 12 år. Jag tycker fortfarande,
att det finns skäl för att bibehålla
denna lägre åldersgräns och inte
gå så högt upp som till 15 år. Att i propositionen
föreslagit 12 år berodde också
därpå att ganska många barn ju redan
före 15 år äro konfirmerade eller anmälts
till konfirmation.

Vad så det obligatoriska civiläktenskapet
beträffar, som ju diskuterats mycket
här, är det min tro att man överskattar
betydelsen av ett logiskt system.
Det låter ju så bra. Man kommer ifrån
alla möjliga svårigheter. Alla människor
borde därför, säger man, låta registrera
sitt äktenskap inför en civil myndighet,
och sedan får den som vill gå till
vilket samfund han önskar och skaffa
en religiös akt efteråt. Det är ett enkelt
system, det är logiskt, man slipper alla
möjliga besvärligheter med vigselskyldighet
och annat. Allt detta är nog riktigt,
men detta logiska och teoretiskt vackra
system har bara det stora felet, att det
inte alls stämmer med de verkliga förhållandena
här i landet. Statistiken visar
nämligen att mer iin 90 procent av dem
som ingå äktenskap välja den kyrkliga
formen, fastän vi länge haft möjligheter
att ingå äktenskap civilt. Det kan inte
betyda någonting annat än att den överväldigande
delen av svenska folket
önskar ingå äktenskap i form av kyrklig
vigsel, och då är det väl egentligen
bara —- för att använda ett populärt

Nr 20.

Lördagen den 19 maj 1951.

Förslag till religionsfrihetslag m. m.

slagord — ett krångel att påtvinga alla
dessa människor en annan vigselform.

Vad så klosterfrågan angår, behöver
jag väl inte uppehålla mig länge vid
den. Det har ju talats så mycket om den
saken redan, och skälen ha utförligt blivit
ventilerade. Jag skulle bara vilja understryka,
att om man verkligen försöker
att tillmötesgå religionsfriheten
måste det väl bli en frihet även för dem
som ha en annan mening än vi själva.
Att ett klosterförbud skulle strida mot
denna fundamentala regel framgår av
att Europarådet ju nyligen antagit en
konvention om de mänskliga rättigheterna,
där en huvuddel handlar om religionsfriheten.
Vi ha studerat konventionen,
och det är såvitt jag förstår alldeles
uppenbart — utskottet har ju också
intagit den ståndpunkten — att vi
icke kunna behålla klosterförbudet i
landet, om vi vilja biträda konventionen
på denna punkt.

Jag skall inte uppehålla mig längre
vid de olika punkterna i förslaget.

Det har sagts att förslaget inte går
långt nog. Det skulle inte innebära någon
fullständig religionsfrihet, och man
kräver skillnad mellan stat och kyrka.
Det kan hända att det ligger någonting
i ett sådant resonemang. Det har från
andra håll sagts, att man gått väl långt
i vissa avseenden. Naturligtvis innehåller,
såsom jag redan på vissa punkter
påpekat, detta förslag kompromisser.
Det bär i viss mån karaktären av en
medling mellan olika ståndpunkter. Jag
anser att detta är en stor styrka hos
detta förslag. När det gäller andra ting
kan det väl vara bra och i överensstämmelse
med demokratiska tankar och
principer, att man driver sina åsikter
ganska långt mot varandra, men när det
gäller att ta hänsyn till människors uppfattning
om de yttersta tingen, om religion
och om livets mening, och då man
vet att det bland svenska medborgare
finnas så många starkt divergerande
uppfattningar i dessa ting — både bland
dem som ansluta sig till olika trossamfund
och bland dem som bestämt ta avstånd
från varje religionsform — och
när man också vet att det bland dessa

mäniskor finnas många som inte tagit
sina ståndpunkter på ett lättvindigt sätt
utan tvärtom såsom för dem innebärande
de viktigaste och mest livsavgörande
tingen, tycker jag att det är av utomordentligt
stor vikt, att man, när man
skall lagstifta om frågor, som angå människor
på detta sätt, försöker att göra
det i en anda av så stort tillmötesgående
och så stor förståelse mot oliktänkande
som möjligt. Det är just sådana tankegångar
som ligga bakom dessa medlingsförslag,
dessa strävanden att försöka
komma fram till en enhetlig linje, och
när det nu ser ut att lyckas, tycker jag
också detta sätt att behandla problemet
är ett uttryck just för religionsfriheten.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, godkändes den nu föredragna
paragrafen.

2—4 §§.

Godkändes.

5%.

Herr BOO: Herr talman! Jag ber att
vid denna paragraf få yrka bifall till den
reservation, som är avgiven av fru Eriksson
i Stockholm och herr Staxäng.

Herr SANDLER: Herr talman! Jag ber
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning gjorde
herr talmannen jämlikt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först
på godkännande av den nu ifrågavarande
paragrafen samt vidare därpå att
kammaren skulle, med bifall därutinnan
till den av fru Eriksson i Stockholm vid
utlåtandet avgivna, med B 2 betecknade
reservationen, besluta att nämnda paragraf
skulle utgå ur förslaget; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på paragrafens godkännande,
sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Boo begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Lördagen den 19 maj 1951.

Nr 20.

Den, som godkänner 5 § av särskilda
utskottets i utlåtande nr 1 framställda
förslag till religionsfrihetslag, röstar
Ja ;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, beslutar kammaren, med
bifall därutiunan till den av fru Eriksson
i Stockholm vid utlåtandet avgivna,
med B 2 betecknade reservationen, att
nämnda paragraf skall utgå ur förslaget.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Boo begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 81;

Nej — 41.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

6—11 §§.

Godkändes.

12 §.

Herr FRANZON: Herr talman! Jag ber
att få yrka bifall till den av mig och herr
Ahlkvist avgivna med B) 4) betecknade
reservationen, vilken innebär bifall till
den av Kungl. Maj:t föreslagna åldersgränsen
12 år i stället för 15 år såsom
utskottet föreslagit.

Herr SANDLER: Herr talman! Jag ber
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen enligt de
därunder förekomna yrkandena propositioner,
först på godkännande av den
under behandling varande paragrafen
samt vidare på bifall till den av herrar
Franzon och Ahlkvist vid paragrafen anförda
reservationen; och förklarade herr

5 Första kammarens protokoll 1951. Nr 20.

Förslag till religionsfrihetslag m. m.

talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på paragrafens godkännande,
sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Franzon begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som godkänner 12 § av särskilda
utskottets i utlåtande nr 1 framställda
förslag till religionsfrihetslag, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles den av herrar
Franzon och Ahlkvist vid paragrafen anförda
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstade för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Franzon begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 77;

Nej — 45.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Återstående delar av ifrågavarande
lagförslag.

Godkändes.

De av utskottet i punkten A framställda
grundlagsändringsförslagen.

Antogos till vilande för vidare grundlagsenlig
behandling.

Utskottets hemställan i punkten A.

Förklarades besvarad genom kammarens
föregående beslut.

Utskottets i punkten B under 2—9
upptagna för fattnings förslag.

Godkändes.

Nr 20.

Lördagen den 19 maj 1951.

Förslag till religionsfrihetslag m. m.

Utskottets hemställan i punkten B.

Förklarades besvarad genom kammarens
beslut med avseende å författningsförslagen.

Punkterna C, D och E 1—E 3.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten E 4.

Herr HERMANSSON, ALBERT: Herr
talman! Jag ber att få yrka bifall till
den av mig m. fl. avgivna reservationen
avseende punkterna E och F.

Herr SANDLER: Herr talman! Jag ber
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen i
enlighet med de yrkanden, som därunder
framkommit, propositioner, först på
bifall till vad utskottet i den nu forevarande
punkten hemställt samt vidare
på bifall till den av herr Albert Hermansson
m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med C betecknade reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hermansson, Albert, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad särskilda utskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1
under punkten E 4, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles den av herr Albert
Hermansson m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med C betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en

början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstade för japropositionen.

Då emellertid herr Hermansson, Albert,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 78;

Nej — 45.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna E 5, E 6 och F.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av särskilda
utskottets utlåtande nr 2, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370), m. m., bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
memorial och utlåtanden:

nr 10, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut beträffande tredje
lagutskottets utlåtande i anledning av
dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning med vissa bestämmelser
till motverkande av svinsjukdomar,
dels ock i ämnet väckta motioner;

nr 11, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 18 juni
1926 (nr 326) om delning av jord å landet,
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner;
samt

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 35 § 1 mom. folkbokföringsförordningen
den 28 juni
1946 (nr 469).

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Lördagen den 19 maj 1951.

Nr 20.

Ang. fortsatt giltighet av hyresregleringslagen
m. m.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 13, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående fortsatt giltighet av lagen
den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m., dels ock motioner,
som väckts i anledning av propositionen
eller röra i propositionen behandlad
lagstiftning.

Genom en den 6 april 1951 dagtecknad
proposition, nr 168, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
in. m.;

2) lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om
kontroll av upplåtelse och överlåtelse av
bostadsrätt m. m.;

3) lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 28 maj 1948 (nr 245) med
vissa bestämmelser om hyresrätt vid
hemskillnad eller äktenskapsskillnad
m. m.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft två i
anledning av densamma väckta motioner,
nämligen inom första kammaren nr
487 av herr Andrén m. fl. samt inom
andra kammaren nr 623 av herr Hjalmarson
m. fl. I motionerna, vilka voro
likalydande, hade hemställts, att riksdagen
i anledning av propositionen nr
168 i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
dels understryka önskvärdheten av att
skälig kompensation medgåves för de
ökade omkostnaderna inom fastighetsförvaltningen,
dels ock begära att hyresregleringskommitténs
uppdrag i första
hand måtte avse frågan om framläggande
snarast möjligt av ett konkret
förslag med program till hyresregleringens
successiva avveckling.

Tillika hade utskottet i anslutning till
behandlingen av sagda proposition och
motioner till behandling förehaft ytter -

ligare fyra motioner, nämligen inom
första kammaren nr 157 av herr Johannesson
m. fl. och nr 219 av herr Niklasson
m. fl. samt inom andra kammaren
nr 130 av herr Edberg m. fl. och nr 293
av herr Pettersson i Dahl.

I motionerna I: 157 och II: 130, vilka
voro likalydande, hade hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att regeringen måtte låta
skyndsamt utreda och om möjligt redan
till innevarande års riksdag framlägga
förslag till bestämmelser, enligt vilka
kommun, som därom gjorde framställning,
efter Kungl. Maj:ts prövning skulle
kunna medges rätt att införa obligatorisk
bostadsförmedling för alla lägenheter,
som uthyrdes i fastigheter med
mer än två lägenheter och som icke
fölle under begreppet tjänstebostad.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen måtte bifalla förevarande
proposition;

B. att motionerna 1:219 och 11:293
måtte*anses besvarade genom vad utskottet
anfört i sin motivering;

C. att motionerna 1:487 och 11:623
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

D. att motionerna I: 157 och II: 130
måtte anses besvarade genom vad utskottet
anfört i sin motivering.

I motiveringen hade utskottet yttrat
bland annat:

»Vad slutligen angår de i de likalydande
motionerna I: 157 och II: 130
framställda kraven på skyndsamt förslag
till införande av obligatorisk bostadsförmedling
må här endast erinras
om att frågan om anordnande i en eller
annan form av behovsprövning bland de
bostadssökande uppställts som omnämnda
sakkunnigas främsta utredningsuppgift.
I direktiven för de sakkunniga bär
betonats, att de försämrade utsikterna
åt) häva bostadsbristen måhända göra
en dylik behovsprövning nödvändig. Utskottet
vill framhålla önskvärdheten av
att utredningen i denna fråga bedrives
på skyndsammaste sätt.»

Nr 20.

Lördagen den 19 maj 1951.

Ang. fortsatt giltighet av hyresregleringslagen m. m.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Holmbäck, Werner,
Pålsson och Jansson i Aspeboda, fröken
Vinge samt herr Nyberg, vilka ansett,
att utskottets utlåtande bort hava den
lydelse, reservationen visade, och avslutas
med en hemställan,

A. att —--(lika med utskottet)

---proposition;

B. att —--(lika med utskottet)

--- — motivering;

C. att motionerna 1:487 och 11:623
måtte anses besvarade genom vad utskottet
anfört i den av reservanterna förordade
motiveringen;

D. att — — — (lika med utskottet)
—■ —• — motivering;

2) av herrar Eskilsson och Larsson i
Karlstad, vilka ansett, att utskottets utlåtande
bort lyda så, som i denna reservation
angivits, slutande med en hemställan,

A. att —--(lika med utskottet)

— — — proposition;

B. att — — — (lika med utskottet)
---motivering;

C. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:487 och II: 623 i skrivelse
till Kungl. Maj:t dels understryka önskvärdheten
av att skälig kompensation
medgåves fastighetsägarna för de ökade
omkostnaderna för fastighetsförvaltningen,
dels ock begära, att till direktiven för
de sakkunniga, vilka tillkallats för
granskning av det för bostads- och hyresmarknaden
gällande regleringssystemet,
måtte fogas ett tillägg, att de sakkunniga
som främsta utredningsuppgift
skulle snarast möjligt upprätta förslag
till en successiv avveckling av hyresregleringen; D.

att--- •— (lika med utskottet)

--- — motivering.

I herr Holmbäcks m. fl. reservation
hade för det nyss återgivna stycket av
utskottets motivering föreslagits följande
lydelse:

»Slutligen har i de likalydande motionerna
1:157 och 11:130 föreslagits att
riksdagen ville hos Kungl. Maj :t hemstäl -

la om utredning och förslag till införande
av obligatorisk bostadsförmedling
i den omfattning motionerna närmare
ange. Utskottet vill i anledning härav
erinra om att Kungl. Maj:t numera uppdragit
åt de sakkunniga, som tillsatts för
utredning av vissa frågor på hyres- och
bostadsmarknadens område, att verkställa
en dylik utredning.»

Samma stycke hade i den av herrar
Eskilsson och Larsson i Karlstad avgivna
reservationen avfattats sålunda:

»Vad slutligen angår — — — (lika
med utskottet)---nödvändig. Ut skottet

finner det uteslutet, att läget på
bostadsmarknaden skulle förbättras genom
ytterligare utbyggnad av regleringssystemet.
Snarare kan befaras, att införande
av obligatorisk bostadsförmedling
skulle göra bostadsmarknaden än mera
statisk och därigenom ytterligare försvåra
en naturlig anpassning till normala
förhållanden. Därtill komma de allvarliga
betänkligheter, som ur olika synpunkter
kunna resas mot de ingrepp i
medborgarnas personliga handlingsfrihet,
som en dylik ransonering skulle innebära.
»

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! I det
utlåtande från tredje lagutskottet, som nu
ligger på kammarens bord, är man ense
i själva huvudsaken. Man tillstyrker
en fortsatt giltighet till den 1 oktober
1952 av lagen den 19 juni 1942 om
hyresreglering och av de två andra lagar,
som stå i samband med denna lag
och om vilkas förlängning Kungl. Maj:t
hemställt i den proposition, som ligger
till grund för utskottets utlåtande.
I fråga om motiveringen föreligga emellertid
tre meningar: socialdemokraternas,
folkparti- och bondeförbundsledamöternas
och högerledamöternas.

Jag skall med några ord beröra i vilka
hänseenden den reservation, som avgivits
av ledamöterna i utskottet från
folkpartiet och bondeförbundet och på
vilken jag står som den förste av reservanterna,
skiljer sig från utskottsförslaget,
d. v. s. socialdemokraternas för

Lördagen den 19 maj 1951.

Nr 20.

Ang. fortsatt giltighet av hyresregleringslagen m. m.

slag, och från högerreservanternas. Jag
har tre punkter att ta upp.

Den första är följande.

Högerreservanterna kritisera i sin reservation
hyresregleringen som sådan.
De säga bland annat, att hyresregleringen
bidragit att konservera och skärpa
bostadsbristen och att såsom ett led i
åtgärderna mot bostadsbristen den nuvarande
hyresregleringen bör ersättas
av friare marknadsförhållanden och att
det är en av de mest angelägna av de
utredningsuppgifter, vilka beröra bostads-
och hyresmarknaden, att planera
för regleringens upphörande. De hemställa,
att denna mening skall uttryckas
i en skrivelse till Ivungl. Maj:t.

I den reservation, som avgivits från
folkparti- och bondeförbundshåll, uttalas
tillfredsställelse med att Kungl. Maj:t i
direktiven för de sakkunniga, vilka tillsatts,
upptagit även frågan om avvecklingen
av hyresregleringen, och det sägs,
att då förhållandena medgiva att hyresregleringen
med dess tyngande band
på avtalsfriheten kan avvecklas, det bör
finnas i detalj utarbetade bestämmelser,
enligt vilka avvecklingen bör ske.

Det är emellertid, skulle jag tänka
mig, i sak mycket små skillnader i förevarande
punkt mellan folkparti- och
bondeförbundsreservationen och högerreservationen.
Även vi önska givetvis
som slutmål sätta att hyresregleringen
skall avvecklas. I orden »med dess tyngande
band på avtalsfriheten» ha vi klart
angivit vår uppfattning i detta avseende.
Men vi anse icke att det nuvarande
läget möjliggör det. Utvecklingen från
i fjol är så ytterligt ogynnsam. Det går
icke av sociala skäl att i en tid med starkt
fallande penningvärde avveckla hyresregleringen.
Det är icke praktisk politik,
och då ha vi icke ansett det lämpligt att
tala så mycket om det just nu, och under
sådana förhållanden anse vi det också
onödigt med en skrivelse till Kungl.
Maj :t.

Utskottsutlåtandet — alltså socialdemokraternas
yttrande — uttalar sig ej rörande
värdet av hyresregleringen sett på
längre sikt i annan mån än att det konstateras,
att Kungl. Maj:t i direktiven för

de tillkallade sakkunniga även upptagit
denna fråga. Det socialdemokratiska yttrandet
är kanske så till vida inte fullt
klart, att bakom detta yttrande kan dölja
sig skiftande åsikter om hyresregleringens
värde och när den bör avvecklas.
Jag föreställer mig emellertid, att även
på detta håll den uppfattningen är förliärskande,
att hyresregleringen så snart
som möjligt bör avskaffas.

Jag övergår till den andra punkten.

I 5 S hyresregleringslagen givas möjligheter
att företaga en generell hyreshöjning
på grund av stegrade omkostnader
för fastigheterna. Högerreservanterna
betona det angelägna i att dessa
möjligheter tagas i anspråk och anse att
man även härvidlag bör rikta en skrivelse
till Kungl. Maj:t. Folkparti- och
bondeförbundsreservationen betonar, att
det ej finns anledning förmena fastighetsägarna
den kompensation för omkostnader,
som företagarna inom andra
näringsgrenar erhållit. Utskottsmajoriteten
avböjer att gå in på frågan. Det torde
icke ankomma på riksdagen, säger
den, att påverka dessa överväganden i
det enskilda fallet.

För min del anser jag att det är att
blunda för verkligheten, om man icke
tror att det måste ske hyreshöjningar för
de kostnadsökningar, som ägt rum under
det sista året, för de reparationer som
bli alltmer nödvändiga. Vårt fastighetsbestånd
bör icke få förfalla genom att
hyresvärdarna icke anse sig med ekonomisk
fördel kunna reparera. Ju längre
hyresregleringen varar, desto viktigare
blir frågan om reparationer. Vi ha i
andra länder, särskilt i Frankrike, exempel
på vart det leder, om man bara kopplar
bort fastighetsägarintresset att hålla
fastigheterna i stånd och i stället ensidigt
går fram efter linjen att hyrorna
skola hållas låga.

Det bör i detta sammanhang betonas,
att om man jämför hyrespriserna i äldre
fastigheter — alltså sådana som voro
byggda och uthyrda från tiden innan
hyresregleringen trädde i kraft -— med
den allmänna pris- och lönenivån, så
ha vi väl aldrig eller sällan i varje fall
bott så billigt som nu. I dessa äldre fas -

Nr 20.

Lördagen den 19 maj 1951.

Ang. fortsatt giltighet av hyresregleringslagen m. m.

tigheter, och det är dem frågan framför
allt gäller, har hyrans procenttal i
förhållande till andra utgifter för familjens
existens sjunkit och sjunker alltjämt.
Den sociala risken för en måttlig
hyreshöjning blir därför mindre nu än
den skulle varit tidigare.

Må det tillåtas mig, herr talman, att
stryka under att denna synpunkt även
inverkar på bedömandet av räntefrågan
för inteckningslån. Fortsätter den nuvarande
prisstegringen och följes den av
en lönestegring, blir den totalprocent av
en hyresgästs budget, med vilken hyran
måste höjas på grund av en stegring i
räntesatserna för lån mot redan nu beviljade
inteckningar, allt lägre. Det är ju
om redan nu beviljade inteckningar som
diskussionen framför allt rör sig. Inte
heller på denna punkt är det därför motiverat
att av rädsla för en räntehöjning
låsa sig fast vid ekonomiska synpunkter,
vilka man eljest icke skulle velat upprätthålla.

Jag tror att de skäl, som kunna anföras
för en hyreshöjning som kompensation
för ökade kostnader, äro sådana, att
ett uttalande därom bör ske i utskottets
utlåtande, och på denna linje äro också
samtliga andra av de borgerliga ledamöterna
av utskottet. I fråga om den form,
som detta uttalande bör få, ha vi inom
folkpartiet och bondeförbundet valt de
ord, som framgå av uttalandet. Vi ha
däremot icke heller i denna punkt ansett
en skrivelse till Kungl. Maj :t behövlig.

Till ordalydelsen av det socialdemokratiska
uttalandet ställer jag mig delvis
en smula frågande. Det tillkommer icke
riksdagen, säger man, att påverka övervägandena
»i det enskilda fallet». Nej,
naturligtvis icke! Ingen har ifrågasatt
det. Men här gäller det icke ett uttalande
i ett enskilt fall, utan huruvida man
skall göra ett generellt uttalande eller ej.
Jag tycker för min del, såsom jag redan
sagt, att det i nuvarande läge är synnerligen
lämpligt att göra ett sådant uttalande.
Det faller helt inom den allmänna
politikens ram, och det kan nästan förmodas
bero på en viss skuggrädsla, om
man inte vill göra det.

Till slut skilja sig uttalandena i ut -

skottets förslag och i reservationerna
när det gäller kravet på införande av
obligatorisk bostadsförmedling. Såsom
kammarens ledamöter erinra sig, ställdes
ett dylikt krav i motioner vid början av
denna riksdag; sedermera har Kungl.
Maj :t anordnat utredning i spörsmålet.
Utskottsmajoriteten, d. v. s. socialdemokraterna,
framhåller önskvärdheten av
att utredningen bedrives snabbast möjligt.
Högerreservanterna däremot ställa
sig synnerligen kritiska till tanken på
den ytterligare utbyggnad av regleringssystemet,
som en dylik förmedling skulle
innebära. De betona de allvarliga betänkligheter,
som ur olika synpunkter
kunna resas mot de ingrepp i medborgarnas
personliga handlingsfrihet, som
en ransonering av angivet slag skulle betyda.
För min personliga del ställer jag
mig även mycket kritisk till tanken att
införa obligatorisk bostadsförmedling,
och jag skulle icke ha medverkat till en
eventuell riksdagsskrivelse om utredning
i detta syfte. Men då nu Kungl.
Maj:t beslutat igångsätta en dylik utredning,
synes det i varje fall mig mest riktigt
att man väntar och ser vad utredningen
kan komma med, innan man fäller
några omdömen. Denna uppfattning
delas även av de övriga utskottsrepresentanterna
för folkpartiet och bondeförbundet,
och på den tankegången är
folkparti- och bondeförbundsreservationen
i förevarande punkt byggd. Det är
emellertid klart att vi inte kunna instämma
i socialdemokraternas uttalande
att denna utredning — som vi ur allmänna
synpunkter ställa oss kritiska till —
skall bedrivas med särskild skyndsamhet.

Jag får, herr talman, med dessa ord
yrka bifall till den reservation, som avgivits
av mig m. fl. till tredje lagutskottets
förevarande utlåtande.

Herr ESKILSSON: Herr talman! När
riksdagen i dag behandlar frågan om
förlängning av hyresregleringslagen gäller
beträffande den samma förhållande
som beträffande byggnadsregleringen,
som vi behandlade för ett par veckor se -

Lördagen den 19 maj 1951.

Nr 20.

Ang. fortsatt giltighet av hyresregleringslagen m. m.

dan. Medan Kungl. Maj:ts propositioner
i båda frågorna vid förra årets riksdag
ingåvo vissa förhoppningar om regleringarnas
avveckling, ha årets propositioner
varit stämda helt i moll. I år antydas
inga lättnader inom överskådlig
framtid. Och dock får detta mål — att
söka avveckla de ifrågavarande ingreppen
i den fria företagsamheten — icke
heller nu släppas ur sikte. Större frihet
och mindre bundenhet måste vi även nu
syfta till.

Under den långa tid som hyresregleringslagen
nu gällt — det närmar sig 9
år, varav 6 efter krigets slut — ha förhållandena
på bostadsmarknaden ständigt
förvärrats, antalet bostadslösa och
bostadssökande människor har ökats för
varje år. Och denna utveckling har ägt
rum samtidigt som bostadsproduktionen
i vårt land varit större än någonsin tidigare.
Dessa kalla fakta visa, att den förda
bostadspolitiken inte förmått bemästra
de allvarliga sociala problem, som bostadskrisen
skapar. Liksom regleringar
på andra områden har hyresregleringen
när det gäller bostadsmarknaden lett till
större tvång och mindre rörlighet. Inför
risken att bli utan bostad betänker sig
en person mer än en gång, innan han
lämnar sin gamla lägenhet, även om han
t. ex. skulle kunna nöja sig med en
mindre och enklare. Den dubbla hyresnivån
i äldre och i nybyggda fastigheter
bidrar också till att låsa utvecklingen.

Nu förstå även vi, som från högerns
sida anfört reservation till detta utlåtande,
att ett omedelbart hävande av hyresregleringslagen
inte låter sig genomföra;
härför kräves en genomtänkt plan. Men
vi vilja att den av regeringen tillsatta
hyresregleringskommittén skall upptaga
detta problem som en primär uppgift. I
den motion, som avgivits från högerns
sida, pekas just på några möjligheter,
som i detta sammanhang kunde prövas
och övervägas, t. ex. en successiv hyreshöjning
inom skälighetens ram, hyresregleringens
slopande på vissa orter,
dess slopande beträffande tvåfamiljshus,
där den ena lägenheten bebos av ägaren
själv, och en friare hyressättning för
hus, som producerats under viss tidspe -

riod. I den av herr Larsson i Karlstad
och mig undertecknade reservationen
understrykes, att uppgiften att förbereda
hyresregleringens avveckling bör vara
en förstahandsuppgift för hyresregleringskommittén.

En annan fråga, som vi upptaga i vår
reservation, gäller kompensationen som
fastighetsägarna böra beredas för sina
höjda omkostnader. Visst är det ett önskemål,
att hyreskostnaderna hållas på en
låg nivå, men detta får inte ske på bekostnad
av elementära rättvisesynpunkter
och på sådant sätt, att även nödvändiga
reparations- och underhållsarbeten
bli eftersatta. Det gagnar inte hyresgästerna,
om bostadsbeståndet på detta sätt
blir föremål för en successiv försämring.
1 en kvällstidning för i går refererades
ett uppseendeväckande fall, där en statlig
myndighet såsom hyresgäst hotade en
fastighetsägare med rättsliga åtgärder,
därest icke den förhyrda fastigheten reparerades.
Det skulle vara intressant att
se, hur en sådan process skulle avlöpa,
om den komme till stånd. Men hela denna
artikel ställer situationen på bostadsmarknaden
i blixtbelysning. Fastigheterna
ha fått förfalla, och med de numera
våldsamt stegrade omkostnaderna kommer
denna utveckling säkerligen att påskyndas,
om ingen ändring beträffande
hyrorna kommer till stånd. Även om det
här bara gäller en liten och politiskt betydelselös
grupp, får inte dess krav på
rättvisa negligeras. Visserligen har
Kungl. Maj:t enligt hyresregleringslagens
nuvarande bestämmelser befogenhet att
göra en jämkning i hyresnivån, men vi
reservanter vilja betona det angelägna i
att dessa möjligbeter verkligen också tagas
i anspråk.

Såsom utskottets ärade ordförande
framhållit, är skillnaden i sak kanske
inte så stor mellan de önskemål, som
folkpartiet och bondeförbundet reservationsvis
framfört, och dem som vi från
högerns sida framfört i vår reservation.
Vi ha emellertid velat trycka hårdare på
att riksdagen i detta fall bör göra ett uttalande
om sina önskemål. Erfarenheten
visar enligt vår mening att det är nödvändigt,
att man från riksdagens sida

Nr 20.

Lördagen den 19 maj 1951.

Ang. fortsatt giltighet av hyresregleringslagen m. m.

verkligen framför de synpunkter man
har på en fråga, för att de skola kunna
vinna beaktande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den med 2) betecknade reservationen,
som är avgiven av herr Larsson i
Karlstad och mig.

Herr LARSSON: Herr talman! Sedan
herr Holmbäck och herr Eskilsson nu
redogjort för den sakliga innebörden i
de skiljaktigheter, som föreligga på detta
område, kan jag för min del inskränka
mig till att framhålla några
av de skäl, som gjort att vi i utskottet
gått på vår egen linje.

Först och främst ber jag få säga till
professor Holmbäck, att han icke bär
rätt att dra några slutsatser om vår ställning
till avvecklingen av hyresregleringslagen
på den grund, att vi inte yttrat
oss rörande denna fråga. De skrämmande
siffrorna för bostadsbristen göra
emellertid, att det för närvarande enligt
vår mening inte finns någon möjlighet
att avveckla hyresregleringen, och
under sådana förhållanden blir ett starkare
betonande av att en sådan avveckling
skall ske endast ett spegelfäkteri.

Icke heller beträffande frågan om en
generell hyreshöjning ha de socialdemokratiska
utskottsledamöterna tagit ställning.
Detta beror helt och hållet därpå
att det primärmaterial, som behövs
för att man skall kunna bedöma denna
fråga, mig veterligt inte ens varit tillgängligt
när Kungl. Maj :t nyligen bedömde
frågan. Så vitt jag vet vilja åtminstone
vederbörande instanser ha
fram ytterligare siffermaterial för att
belysa, huruvida och i vilken omfattning
en generell hyreshöjning vore nödvändig
och behövlig. Och när inte ens instanser,
som haft möjlighet att penetrera
materialet, funnit det möjligt att i
nuvarande situation vidtaga någon åtgärd,
anser jag att det vore i högsta
grad olämpligt om riksdagen, utan att
ha tillgång till primärmaterialet, skulle
ge Kungl. Maj :t en anvisning i ena eller
andra riktningen.

Sedan måste jag ju säga, att det före -

faller som om de olika partierna i detta
fall nödvändigt ville gå med egna vågor
genom havet. Medan den ena reservationen
säger, att man bör få till stånd en
allmän hyreshöjning i den utsträckning
förhållandena göra det rimligt och rättvist,
talar den andra om en skälig gottgörelse
o. s. v. Man skulle möjligen kunna
finna den skillnaden, att högerreservationen
är något skarpare i tonen
än den andra reservationen. Men i sak
innehålla reservationerna enligt min mening
faktiskt ingenting, som skulle kunna
föranleda riksdagen att i en så ömtålig
fråga som denna taga ställning och
ge anvisning.

Jag bär läst åtskilliga tidningsartiklar
och även en del böcker om hyresregleringen,
där man sökt uppvisa att en hyreshöjning
skulle komma att betyda
minskad bostadsbrist enligt den enkla
regeln om tillgång och efterfrågan. Framför
allt högern men även de andra reservanterna
äro ju också i detta sammanhang
inne på den linjen, att hyreshöjningen
i och för sig skulle medföra
en minskning av bostadsbristen. Jag ställer
bara den enkla frågan: Få vi fram
ett ökat antal bostäder genom att göra
dem 10 procent dyrare? Tillgången på
bostäder förändras naturligtvis inte, men
däremot berövas familjerna med de
minsta inkomsterna möjligheten att efterfråga
en större eller lämpligare bostad.
Behovet minskas alltså på det sättet,
att man gör nyttigheten för dyr.

Vad slutligen beträffar själva utredningskravet,
har ju Kungl. Maj:t redan
tillsatt en kommitté, som även skall utreda
frågan om en planmässig avveckling
av hyresregleringen. Men att i nuvarande
läge — såsom högern vill —
påyrka en riksdagsskrivelse, däri man
skulle anmoda Kungl. Maj :t att tillse
att just utredningen angående avveckling
skall ske så snabbt som möjligt, anser jag
för min del vara ett slag i tomma luften.
Ty så vitt jag kan bedöma hyresmarknaden,
får man säkerligen räkna med att
vi tvingas bibehålla hyresregleringen under
ytterligare ett antal år. Att redan i
år begära en skyndsam utredning på
denna punkt är därför icke praktiskt

Lördagen den 19 maj 1951.

Nr 20.

Ang. fortsatt giltighet av hyresregleringslagen m. m.

motiverat, även om det kanske är politiskt
matnyttigt.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Jag
ber endast att få ge ett par repliker till
herr Larsson i Östersund.

Herr Larsson yttrade till mig, att jag
inte hade rätt att dra några slutsatser
rörande socialdemokraternas ställning ur
den omständigheten, att deras utlåtande
inte ingår på frågan om en avveckling
av hyresregleringen. Det har jag heller
inte gjort. Jag har bara sagt, att bakom
socialdemokraternas utlåtande kunna
dölja sig skiftande uppfattningar men
att jag för min personliga del tror, att
de flesta ställa såsom ett — låt vara avlägset
— slutmål, att hyresregleringen
bör avvecklas. Jag anser således inte,
att mitt yttrande träffas av herr Larssons
invändning.

Beträffande kompensationen till hyresvärdarna
för kostnadsökningar sade
herr Larsson till och med, att det var
i högsta grad olämpligt att tala om en
dylik och att man måste ha fram ytterligare
siffermaterial. Jag har genomgått
åtskilligt material angående förarbetena
till det beslut, som Kungl. Maj:t
senast bär fattat — jag har en hel del
av handlingarna framför mig här — och
jag förstår att man måste skaffa fram
ett mera omfattande siffermaterial, innan
frågan ånyo kan upptagas. Men vi ha
ju inte heller på något vis skrivit så,
att vi förnekat detta; vi ha endast sagt
att vi förutsätta, att kompensation lämnas
i den utsträckning förhållandena
göra det rimligt och rättvist. Jag tror
att man mycket väl kan stå för ett sådant
uttalande.

Herr talman! Jag tillåter mig att till
herr Larsson personligen ställa den frågan:
Tror inte herr Larsson att det
måste bli en kompensation?

Herr LARSSON: Herr talman! Jag tar
fasta på herr Holmhäcks uttalande, att

han icke hade avsett att i och för sig
misstänkliggöra socialdemokraterna för
att vilja bibehålla en hyresreglering,
om den inte kunde anses vara av förhållandena
absolut påkallad. Herr Holmbäck
har emellertid yttrat, att bakom
utskottets uttalande kunna ligga skiftande
uppfattningar om hyresregleringens
värde och tidpunkten för regleringens
avveckling, och jag undrar verkligen
om inte de flesta skulle ha tolkat ett
sådant uttalande på det sätt jag gjort.

Jag har personligen den meningen —
som jag uttalade även i utskottet ■— att
en kompensation till fastighetsägarna
naturligtvis bör lämnas i den utsträckning
som påfordras av höjda kostnader
för fastigheternas underhåll och förvaltning
i övrigt. Jag kan säga detta
med så mycket större skäl som jag har
ganska nära kontakt med förhållandena
på fastighetsmarknaden och vet, att
en höjning på vissa punkter är av behovet
påkallad.

Emellertid äro förhållandena på fastighetsmarknaden
just nu så skiftande,
att det i ena fallet fortfarande kan vara
en relativt god affär att vara fastighetsägare,
medan det i andra fallet kanske
nätt och jämnt går ihop. Och den
skrämmande bild av fastighetsägarnas
läge, som herr Holmbäck sökte måla
upp, då han talade om att de inte ens
hade pengar till reparationskostnaderna,
tror jag inte är generellt riktig. Jag
tror att det endast är fråga om ett begränsat
antal fall och att det rör sig om
sådana fastighetsägare som räkna med
att det betyder mindre, om fastigheterna
i någon mån förfalla under den tid,
då de själva sitta som fastighetsägare,
och hellre vilja ha så stora inkomster
som möjligt.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Det är
illa nog om det påvisats åtskilliga fall,
där man inte kan reparera fastigheterna
på grund av att inkomsterna äro så
låga.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att i avseende
på det nu ifrågavarande utlåtan -

Nr 20.

Lördagen den 19 maj 1951.

Ang. höjning av riksdagsmannaarvodena
det yrkats l:o) att vad utskottet hemställt
skulle bifallas; 2:o) att kammaren
skulle godkänna den av herr Holmbäck
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
samt 3:o) att kammaren skulle godkänna
herrar Eskilssons och Larssons i
Karlstad vid utlåtandet fogade reservation.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Holmbäck begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen sig
anse de härå avgivna svaren hava utfallit
med övervägande ja för deras mening,
som ville till kontraproposition antaga
godkännande av herr Holmbäcks m. fl.
reservation.

Herr Eskilsson äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående tredje lagutskottets
utlåtande nr 13 antager godkännande
av den av herr Holmbäck m. fl. vid
utlåtandet avgivna reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits godkännande
av herrar Eskilssons och Larssons i
Karlstad vid utlåtandet fogade reservation.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resul -

m. m.

tat, verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 61;

Nej — 46.

Därjämte hade 18 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 13, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr
Holmbäck m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppi
fattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Holmbäck begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 70;

Nej — 49.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. höjning av riksdagsmannaarvodena
m. m.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 24, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
med förslag till lag angående ändring i
stadgan den 21 februari 1941 (nr 98)
om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande, m. m., i vad propositionen
hänvisats till konstitutionsutskottet,
ävensom i ämnet väckta motioner,
m. m.

Lördagen den 19 maj 1951.

Nr 20.

Ang.

Till konstitutionsutskottets handläggning
hade båda kamrarna den 31 mars
1951 hänvisat en av Kungi. Maj:t till riksdagen
avlåten proposition, nr 132, i vad
propositionen innebar framläggande för
riksdagen av förslag till lag angående
ändring i stadgan den 21 februari 1941
(nr 98) om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande.

I samband med propositionen hade utskottet
till behandling förehaft

dels de vid riksdagens början till utskottet
hänvisade motionerna nr 5 i första
kammaren av herr Mannerskantz och
nr 8 i andra kammaren av herr Dickson
m. fl.,

dels ock följande inom riksdagen i
anledning av propositionen väckta, till
utskottet helt eller i vissa delar hänvisade
motioner, nämligen

inom första kammaren:

nr 380 av herr Andersson, Axel, och

nr 457 av herr Spetz ävensom

inom andra kammaren:
nr 497 av herr Dickson,
nr 498 av herr Nihlfors m. fl.,
nr 516 av herr Skoglund i Umeå
m. fl. och

nr 518 av herr Swedberg m. fl.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

höjning av riksdagsmannaarvodena m. m.

A) att riksdagen, med förklarande att
Kungl. Maj:ts förevarande proposition,
i vad den hänvisats till konstitutionsutskottet,
ej kunnat i oförändrat skick bifallas,
i anledning av sagda proposition
ävensom motionerna 1:457 och 11:518
ville för sin del antaga under punkten
infört förslag till lag angående ändring
i stadgan den 21 februari 1941 (nr 98)
om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande;

B) att riksdagen i anledning av motionerna
1:457 och 11:518 ville för sin
del antaga under denna punkt infört förslag
till lag angående ändrad lydelse av
övergångsbestämmelserna till lagen den
10 juli 1947 (nr 464) angående ändring
i stadgan den 21 februari 1941 (nr 98)
om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande;

C) att motionerna

1) I: 380 och II: 498, i vad de hänvisats
till utskottet,

2) 11:497 och

3) 11:516

måtte anses besvarade genom vad utskottet
under A) hemställt; samt

D) att motionerna 1:5 och 11:8 icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

I det under A) upptagna lagförslaget
var 1 § så lydande:

(Nuvarande Igdelse:)

1 §•

Riksdagsman åtnjuter — — — riksdagsmannauppdraget
upphör.

Arvode utgår med ett belopp motsvarande
6 650 kronor för år, om riksdagsmannen
är bosatt å ort där riksdag hålles,
samt eljest med belopp motsvarande
S S66 kronor för år.

(Utskottets förslag:)

1 §•

Riksdagsman åtnjuter •—• — — riksdagsmannauppdraget
upphör.

Arvode utgår med 9 000 kronor för år,
om riksdagsmannen är bosatt i Stockholms
stad eller inom ett område, som
begränsas av en cirkel, dragen på femton
kilometers avstånd från Gustav
Adolfs torg i Stockholm, samt eljest med
12 000 kronor för år. Skulle riksdagen
sammanträda å annan ort än Stockholm,
utgår dock arvodet till riksdagsman, som
är bosatt å sammanträdesorten, med
9 000 kronor för dr och till annan riksdagsman
med 12 000 kronor för är.

Nr 20.

Lördagen den 19 maj 1951.

Ang. höjning av riksdagsmannaarvodena m. m.

Vid tillämpning av bestämmelserna i
andra stycket skall riksdagsman anses
vara bosatt där han är mantalsskriven.

Blir riksdagsman —--arvode utgå. Blir riksdagsman---arvode utgå.

Riksdagsman skall---icke åter- Riksdagsman skall--- — icke återkrävas.
krävas.

Vid utlåtandet fanns fogat ett särskilt
yttrande av herrar Björck, Swedberg,
Hammar och Löfroth.

Herr PETRÉN: Herr talman! Denna
fråga har varit föremål för en del diskussion
i pressen, kanske närmast på
insändarspalterna. Det har då icke så
mycket gällt nettoinkomstens storlek
utan fastmera rört sig om konstruktionen
med de skattefria avdragen. Men
när det gäller riksdagsmännens inkomster
finns det enligt min mening en fråga,
som är större och som praktiskt taget
helt förbigåtts i debatten.

Riksdagsarvodena utgå lika för alla,
men likväl bli de ekonomiska uppoffringar
eller de eventuella ekonomiska
fördelar som följa med ett tagande av
riksdagsmannaskap högst olika, detta
framför allt beroende på de skilda möjligheter,
olika tjänster och verksamheter
ge till bibehållande av lön och inkomst
under den tid riksdagen är samlad.
För dem som äro statliga befattningshavare
gäller, att vid tjänstledighet
under riksdagstid utgår lönen med
35—50 procents avdrag. Likartade men
inte enhetliga regler tillämpas för kommunala
befattningar. Varken i kommunal
eller statlig tjänst bibehåller en arbetare
någonting av sin lön, utan detta
gäller uteslutande tjänstemännen. För
riksdagsmän i enskild tjänst äro förhållandena
högst olikartade och beroende
på företagens inställning och möjligheter.
I vissa fall utgår ingen lön.
Som regel torde detta gälla för arbetare
som ta emot riksdagsuppdrag.

Även när riksdagsman icke har
tjänstledighet utan under riksdagstiden,
som fallet ofta är med dem som ha sin
arbetsplats i Stockholm eller dess närhet,
uppehåller sin tjänst, kunna mycket
olika tillämpningar förekomma. Fn

del uppbära full lön, medan andra erhålla
väsentliga löneavdrag. Att sedan
de som äro egna företagare och de som
tillhöra de fria yrkena i flera fall, t. ex.
när det gäller en privatpraktiserande
läkare, ha att räkna med ett kraftigt
ekonomisk avbräck genom sitt riksdagsmannaskap,
är uppenbart.

Herr talman! Jag har icke tagit upp
denna fråga därför att jag har någon
deciderad uppfattning om i vilken utsträckning
och under vilka former lön
bör utgå för anställd under riksdagstid.
Det står också klart för mig, att
detta är en fråga, som endast i den
mån det gäller personer i statstjänst
kan påverkas av riksdagens beslut. Jag
har tagit upp frågan för att rikta allmän
uppmärksamhet på problemet.
Förhållandena äro icke tillfredsställande
och olikheterna så stora, att riksdagens
sammansättning röner ett direkt
inflytande härav.

Som det nu är, är det i stort sett endast
de statliga befattningshavarna, som
med någorlunda trygghet kunna räkna
med någon väsentlig inkomst från sin
ordinarie tjänst under riksdagstiden och
med att kunna behålla sin tur vid befordran.
För andra äro förhållandena i
regel ogynnsammare eller i varje fall
ovissare och försvåra mottagande av
riksdagsmannaskap. De som trots detta
tagit riksdagsmandat söka sig ofta snart
över till andra verksamheter, som ur
ekonomisk synpunkt äro bättre lämpade
att kombinera med riksdagsarbetet. I
dessa nu mycket grovt skisserade förhållanden
ha vi den kanske främsta orsaken
till att stora yrkeskategorier äro
underrepresenterade och att åtskilliga
riksdagsmän även under perioden mellan
riksdagarna och därmed för gott
lämnat sina ursprungliga yrken och arbeten
inom produktionslivet. Här ha vi

Lördagen den 19 maj 1951.

Nr 20.

Sammanjämkningsförslag

orsaken till att det är så ytterligt få arbetare
i riksdagen och varför det t. ex.
knappast finns några industritjänstemän.

Jag vill belysa hur förhållandena äro
med några siffror. Enligt 1945 års folkräkning
äro 60 procent av befolkningen
att hänföra till industri, hantverk, handel
och samfärdsel. Studerar man sammansättningen
av riksdagen, finner man,
att av riksdagens 380 ledamöter är det
endast 42, som äro aktivt knutna till motsvarande
grupper, d. v. s. endast 11 procent,
och då tror jag ändå att det är en
välvillig bedömning som gjorts. Här föreligger
en skrämmande underrepresentation,
så mycket mer skrämmande som
de politiska frågorna tendera att alltmera
gälla den ekonomiska politiken, i
hög grad berörande industri och handel
och över huvud taget produktionslivets
förhållanden. Det är knappast förvånande,
att det råder en viss klyfta mellan
näringsliv och politik. Samtidigt som industri,
hantverk, handel och samfärdsel
äro underrepresenterade, är det en
stark överrepresentation av personer i
statlig tjänst.

Herr talman! Jag vill inte längre taga
kammarens tid i anspråk för mina reflexioner
kring detta ämne, men jag vill
understryka, att vad som bör eftersträvas
är en sådan tingens ordning, att möjligheten
att utan uppoffring i ekonomiskt
hänseende och utan bortfall av befordringsmöjligheter
mottaga och uppehålla
riksdagsmannaskap blir någorlunda
lika inom alla yrken och tjänsteställningar.
Inte minst bör det ligga i de olika
näringsgrenarnas eget intresse att
medverka till detta. Det gäller att finna
en form, som både tryggar riksdagsmannens
oberoende och ändå gör honom intresserad
av att kvarstå i sitt egentliga
yrke. Sakligheten i riksdagsarbetet skulle
otvivelaktigt vinna härpå.

Det problem jag här berört har otvivelaktigt
ett samband med avvägningen
av riksdagsarvodena, och jag har därför
ansett det berättigat att föra fram dessa
synpunkter, även om jag nu inte har
något annat yrkande än bifall till utskottets
hemställan.

i fråga om viss ändring i sekretesslagen.

Herr ANDERSSON, JONES ERIK: Herr
talman! Icke heller jag har något annat
yrkande än herr Petrén, nämligen bifall
till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 56, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring i
stadgan den 21 februari 1941 (nr 98) om
ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande, m. m., såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet, jämte
i ämnet väckta motioner, bifölls vad utskottet
i detta betänkande hemställt.

Sammanjämkningsförslag i fråga om viss
ändring i sekretesslagen.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
memorial nr 25, med föranledande
av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande
utskottets utlåtande nr 21 i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition till
riksdagen med förslag till förordning om
ändring i taxeringsförordningen den 28
september 1928 (nr 379) m. m. i vad propositionen
hänvisats till konstitutionsutskottet.

Genom en den 9 februari 1951 dagtecknad
proposition, nr 64, hade Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen att antaga
bland annat ett vid propositionen fogat
förslag till lag angående ändrad lydelse
av 17 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249)
om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar.

I sitt utlåtande nr 21 hade utskottet
hemställt, att riksdagen, med förklarande
att Kungl. Maj :ts proposition nr 64, i
vad den hänvisats till konstitutionsutskottet,
icke kunnat i oförändrat skick
bifallas, i anledning av samma proposition
måtte antaga följande såsom utskottets
förslag betecknade

Nr 20.

Lördagen den 19 maj 1951.

Sammanjämkningsförslag i fråga om viss ändring i sekretesslagen.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 17 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om
inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

Härigenom förordnas, att 17 § lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten
att utbekomma allmänna handlingar skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

17 §.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Till myndighet---uppgiftens datum.

Förmögenhetslängd ävensom---längdens datum.

Handlingar i ärenden, som avses i förordningen
om rätt att av riksskattenämnden
erhålla förhandsbesked i taxeringsfrågor,
må ej utan samtycke av den
som sökt beskedet utlämnas till annan
tidigare än tjugu år från handlingens
datum. Vad nu sagts skall dock beträffande
myndighets beslut i dylikt ärende
gälla endast om myndigheten i beslutet
förordnat därom. Sådant förordnande
skall myndigheten meddela, om den finner,
att beslutets offentliggörande, med
hänsyn till däri förekommande upplysningar
om affärs- eller driftförhållanden,
kan lända sökanden eller annan till
men. Beslut i ärende om förhandsbesked
må i intet fall hemlighållas, sedan det
åberopats vid taxering.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1951.

I en vid utskottets utlåtande fogad
reservation hade herrar Gottfrid Karlsson,
Fritjof Thun, Damström, Hedenby,
Fast, Norén och Spångberg samt fru
Svedberg och fru Wallin, under framhållande
bland annat av önskvärdheten
av att i instruktionen för riksskattenämnden
intoges en föreskrift, att av
nämnden tillämpade principer i ärenden
om förhandsbesked skulle offentliggöras,
hemställt, att det i propositionen
framlagda lagförslaget måtte oförändrat
antagas.

Enligt utskottet tillhandakomna utdrag
av kamrarnas protokoll hade kamrarna
vid behandlingen av utskottets fö -

revarande utlåtande nr 21 stannat i olika
beslut, i det första kammaren bifallit
utskottets hemställan, medan andra kammaren
bifallit den vid utlåtandet fogade
reservationen.

I anledning av vad sålunda förekommit
hade utskottet, i syfte att åstadkomma
sammanjämkning av kamrarnas skiljaktiga
beslut, i det nu ifrågavarande memorialet
hemställt, att första kammaren,
med frånträdande av sitt förut fattade beslut
att antaga det i konstitutionsutskottets
utlåtande nr 21 såsom utskottets förslag
betecknade förslag till lag angående
ändring i 17 § lagen den 28 maj 1937
om inskränkningar i rätten att utbekom -

Lördagen den 19 maj 1951.

Nr 20.

Sammanjämkningsförslag
ma allmänna handlingar, måtte bifalla
den vid samma utlåtande fogade reservationen.

Vid memorialet hade fogats ett särskilt
yttrande av herrar Jones Erik Andersson,
Karl August Johanson, Herlitz, Arrhén,
Pettersson i Norregård, Swedberg,
Nolin, Olsson i Mora och Hammar, vilka
ansett, att utskottet i anledning av
kamrarnas skiljaktiga beslut bort hemställa,
att kamrarna, med frånträdande
av sina förut fattade beslut, måtte antaga
det i utskottets utlåtande nr 21 såsom
utskottets förslag betecknade lagförslaget
med den ändring, att sista punkten
i detsamma utginge.

Herr HERLITZ: Herr talman! Första
kammaren, som för fjorton dagar sedan
var angelägen att slå vakt om tryckfrihetsförordningens
grundläggande principer,
inbjudes genom detta betänkande
från konstitutionsutskottet att frånfalla
sin mening och att göra det till den grad,
att kammaren ansluter sig till andra
kammarens mening, som gick ut på anordnande
av ett fullständigt sekretessskvdd
med avseende på alla handlingar,
som hänföra sig till riksskattenämndens
verksamhet.

Då jag nu begärt ordet är det inte
därför att jag velat försöka förleda kammaren
att avvisa det här framlagda förslaget.
Det är så sent på riksdagen, att
det inte lönar sig att ställa några sådana
propåer. Jag tror situationen är
den, att kammaren nödgas bita i detta
sura äpple. Men jag tycker kammaren
har rätt att få någon klarhet i hur den
har kommit i detta tvångsläge.

Kammaren hade väl haft anledning
förvänta sig, att då utskottet vid det
förra tillfället var delat i två lika stora
hälfter, skulle det ha kommit ett förslag,
som återigen gav uttryck åt samma
uppdelning inom utskottet, och att
lotten även denna gång fått avgöra, så
att det eventuellt hade kommit ett sammanjämkningsförslag
i bättre överensstämmelse
med första kammarens mening.
Förhållandet var i själva verket
det, att de utskottsledamöter, som hade

i fråga om viss ändring i sekretesslagen,
stått på första kammarens linje från
början, voro sinnade att gå den vägen.
Men då inträffade vid utskottets handläggning
av detta ärende det märkliga
förhållande, som kammarens ledamöter
finna avspeglat i utskottsbetänkande!, att
en ledamot av första kammaren, som var
för begränsningen av sekretessen — en
ledamot av folkpartiet — fann sig böra
avstå sin plats i utskottet åt den ende
ledamot av folkpartiet i denna kammare,
som hade varit på den sekretessvänliga
linjen.

Små orsaker, stora verkningar! Genom
detta lilla steg blev det ju en majoritet
i konstitutionsutskottet. Det blev 11 röster
mot 9, och saken är avgjord. Första
kammaren befinner sig i ett tvångsläge.
Hade inte det där lilla utbytet ägt rum,
hade det fått ske lottning mellan de
olika linjerna, och kanske, ifall lotten
liksom förra gången gynnat den rättvisa
saken, hade det i stället varit andra kammaren,
som hade stått i detta tvångsläge.

Nu kan man naturligtvis tvista om
vem som har den största »förtjänsten»
av denna märkliga utgång av saken: om
det är den ledamot av kammaren, som
generöst avstod från att göra gällande
sin och första kammarens mening, eller
om förtjänsten skall tillskrivas den
ledamot, som genom sin röst avgjorde
inte bara utskottets ståndpunkt utan därmed
även kamrarnas. I varje fall torde
kunna fastslås, att denna sekretesslag bär
en påtaglig folkpartisignatur.

Herr KARLSSON, GOTTFRID: Herr
talman! Jag har ingen anledning att taga
upp något resonemang med min ärade
vän herr Herlitz om proceduren i konstitutionsutskottet.
Jag har i utskottet denna
gång vidhållit den uppfattning, som
jag hade vid det tidigare tillfället, och
nu har det, som herr Herlitz redogjort
för, blivit så att utskottets majoritet inbjuder
första kammaren att biträda andra
kammarens beslut.

Jag skall, herr talman, inskränka mig
till att yrka bifall till utskottets förslag i
förevarande ärende.

Nr 20.

Lördagen den 19 maj 1951.

Sammanjämkningsförslag i fråga om viss

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Som
kammarens ledamöter förstå är jag den
som i egenskap av suppleant i utskottet
reellt avgjorde denna fråga, så att det
inte behövde bli någon lottning om huruvida
vi skulle, som herr Herlitz ansåg
riktigt, »slå vakt om tryckfrihetsförordningens
grundläggande principer» eller
inte. Herr Björck hade inte någon särskild
önskan att deltaga i avgörandet av
detta ärende, under det att jag hade litet
närmare studerat dess gång här i riksdagen.

För det första är det inte alls fråga
om att här slå vakt eller inte slå vakt om
tryckfrihetsförordningens grundläggande
principer. Det är någonting helt annat,
en ren praktisk lämplighetsfråga,
det här gäller. Fråga är att tillskapa en
institution, till vilken de skattskyldiga
skola få vända sig för att få förhandsbesked
i vissa frågor rörande deras beskattning.
Kungl. Maj:t anser i propositionen,
att de handlingar som därvid inlämnas
och de beslut som fattas skola
vara belagda med sekretess, om inte vederbörande
själva äro med om att de
skola få offentliggöras, under det att den
sida av konstitutionsutskottet, som förra
gången vann genom lotten, vill skapa en
möjlighet för utomstående, nämligen den
nya institutionen själv, att kunna få besluta,
att beslutet skall kunna offentliggöras,
trots att vederbörande inte vill
detta.

Var och en som haft att göra med
rättssökande i processer inför domstolar
vet, hur ytterligt rädda de äro för att till
och med fullkomligt självklara saker
skola komma ut. Hade man nu i denna
myndighets hand lagt frågan, huruvida
sekretess skulle få finnas eller inte, så
skulle man, såvitt jag kan förstå, i utomordentligt
hög grad ha avskräckt näringsidkarna
från att begära besked av
det organ, som nu skall skapas. De vilja
redan från början ha garanti för att vad
de lagt fram icke kommer till allmänhetens
kännedom. Och detta gäller även
det beslut som fattas, emedan detta kan
delvis tala om vad de ha lagt fram.

Det är det, saken gäller. För mig står
det som något alldeles självklart, att om

ändring i sekretesslagen,
man vill att den nya lagstiftningen skall
bli till någon nytta, man måste ge vederbörande
den garanti de önska.

Allt detta kom fram, herr talman, redan
förra gången frågan behandlades,
men den debatt som då hölls här i kammaren
tror jag inte gav frågan full rättvisa.
Jag undrar verkligen, om det hade
blivit det beslut som det blev, om man
hade debatterat frågan litet närmare. I
andra kammaren gjorde man detta, och
då visade det sig, att det visst inte bara
var socialdemokraterna, som ställde sig
på den linje som hade förlorat vid lottningen
i konstitutionsutskottet. Det var
18 folkpartister, 5 ledamöter av bondeförbundet
och ö högermän, som gingo
på den linje som genom lottningen blivit
reservationslinjen, och majoriteten i
andra kammaren för sistnämnda linje
var ungefär dubbel.

Det var på denna grund, som jag ansåg
att man borde försöka undvika, att
det ännu en gång skulle bli lottning i
konstitutionsutskottet.

Herr HERLITZ: Herr talman! Det hade
varit bättre, om herr Holmbäcks argumentation
hade kommit redan på det
stadium, då det verkligen gällde att övertyga
kammarens ledamöter och påverka
resultatet. Det är litet tråkigt, då skälen
komma efteråt, sedan herr Holmbäck i
realiteten redan träffat ett avgörande i
riksdagens namn.

Sakfrågan, som herr Holmbäck gick in
på, skall icke locka mig till vidare diskussion.
Jag tänker inte heller relatera
någonting om sammansättningen av de
majoriteter och minoriteter, som här
agerat, men förhållandet är ju, att i denna
kammare socialdemokraterna i stor
utsträckning anslöto sig till den linje
som jag har förfäktat.

Det är bara en enda sak som jag här
vid ha sagt. Jag vill fästa första kammarens
ledamöters uppmärksamhet på att
den motivering som herr Holmbäck här
anförde för en obegränsad sekretess på
detta område, den motiveringen nämligen,
att allmänheten eljest blir så rädd
för att sätta sig i förbindelse med myn -

Lördagen den 19 maj 1951.

Nr 20.

Sammanjämkningsförslag i fråga om taxering av skogsfastighet.

digheterna, den känner man. Den känner
man från otaliga andra områden av sekretesslagstiftningen.
Den erfarenheten
har man på alla möjliga områden, att det
är obehagligt för den enskilde, att det
ena eller andra skall behöva röjas. Jag
vill försäkra herr Holmbäck, att den motiveringen
räcker för utomordentligt
vittgående inskränkningar i vad jag fortfarande
kallar för tryckfrihetsförordningens
grundläggande principer.

Herr HOLMBÄCK: Det är på få ställen,
som denna motivering är mera berättigad
än här.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu
föredragna memorialet hemställt.

Sammanjämkningsförslag i fråga om
taxering av skogsfastighet.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
memorial nr 55, med föranledande av
kamrarnas skiljaktiga beslut rörande utskottets
betänkande nr 31 i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 39 med
förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370), m. m., jämte i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 19 januari 1951 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 39, hade Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen att antaga vid
propositionen fogade förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

2) förordning om ändring i taxeringsförordningen
den 28 september 1928
(nr 379); samt

3) förordning med instruktion för
värdering av skogsmark och växande
skog vid taxering av fastighet (skogsvärderingsinstruktion).

I anledning av omförmälda proposition
hade i riksdagen väckts följande
motioner, nämligen de likalydande motionerna
1:324 av herr Mannerskantz
m. fl. och 11:434 av herr Hieggblom

(i Första kammarens protokoll 1951. Nr 20.

m. fl., de likalydande motionerna 1:325
av herr Gränebo m. fl. och 11:435 av
herr Hedlund i Rådom m. fl., de likalydande
motionerna I: 326 av herr Spetz
m. fl. och II: 436 av herr Widén m. fl.
samt de likalydande motionerna I: 327
av herr Hjalmar Nilsson och II: 437 av
herr Nilsson i Svalöv.

Utskottet hade i sitt i ämnet avgivna
betänkande, nr 31, hemställt

A) att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 39 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas,

1) för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

2) för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning
om ändring i taxeringsförordningen den
28 september 1928 (nr 379); samt

3) för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning
med instruktion för värdering av skogsmark
och växande skog vid taxering av
fastighet (skogsvärderingsinstruktion)
med den ändring, att bestämmelserna
om ikraftträdandet erhölle viss i utlåtandet
angiven ändrad lydelse; ävensom

B) att följande motioner, nämligen
de likalydande motionerna I: 324 av

herr Mannerskantz m. fl. och 11:434 av
herr Hseggblom m. fl.,

de likalydande motionerna I: 325 av
herr Gränebo m. fl. och 11:435 av herr
Hedlund i Rådom m. fl.,

de likalydande motionerna I: 326 av
herr Spetz m. fl. och 11:436 av herr
Widén m. fl., samt

de likalydande motionerna 1:327 av
herr Hjalmar Nilsson och 11:437 av
herr Nilsson i Svalöv

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet förut
i betänkandet anfört och hemställt, av
riksdagen lämnas utan åtgärd.

Vid betänkandet fanns fogad en av
herrar Velander, Niklasson, Wehtje,
Werner, Spetz, Sandberg, Jonsson i

Nr 20.

Lördagen den 19 maj 1951.

Sammanjämkningsförslag i fråga om taxering av skogsfastighet.

Skedsbygd, Persson i Svensköp, Gunnarsson
och Nilsson i Svalöv avgiven
reservation, vari hemställts, att riksdagen
måtte — i anledning av de likalydande
motionerna I: 324 (av herr
Mannerskantz m. fl.) och II: 434 (av
herr Haeggblom m. fl.), de likalydande
motionerna I: 325 (av herr Gränebo m.
fl.) och 11:435 (av herr Hedlund i Rådom
m. fl.), de likalydande motionerna
I: 326 (av herr Spetz m. fl.) och II: 436
(av herr Widén m. fl.) samt de likalydande
motionerna 1:327 (av herr Hjalmar
Nilsson) och II: 437 (av herr Nilsson
i Svalöv) — avslå Kungl. Maj:ts
förevarande proposition nr 39 samt för
sin del antaga i reservationen införda
förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

2) förordning med instruktion för
värdering av skogsmark och växande
skog vid taxering av fastighet (skogsvärderingsinstruktion).

Enligt utskottet tillhandakomna protokollsutdrag
hade kamrarna vid behandlingen
av nämnda betänkande stannat
i olika beslut, i det att första kammaren
bifallit vad utskottet i betänkandet
hemställt, varemot andra kammaren
bifallit den vid betänkandet fogade reservationen.

Utskottet hade i det nu förevarande
memorialet anfört:

»Mellan dessa kamrarnas beslut föreligger
sålunda följande skiljaktighet. Enligt
första kammarens beslut skall fastighetstaxering
av skog ske enligt den i
propositionen föreslagna nya metoden.
Enligt andra kammarens beslut skall
samma taxering även i fortsättningen
verkställas enligt hittills tillämpad metod.
I fråga om de för taxeringen tilllämpliga
värdefaktorerna innebära båda
besluten bland annat, att prisnivån vid
1952 års allmänna fastighetstaxering
skall bestämmas enligt medelpriserna
för åren 1945—1949 efter reduktion
med 25 procent av bruttopriserna.

Utskottet, som haft att jämlikt § 63
riksdagsordningen söka sammanjämka

de olika meningar, i vilka kamrarna sålunda
stannat, har i sådant hänseende
ansett sig böra föreslå, att riksdagen antager
bestämmelser, som innebära, att
1952 års allmänna fastighetstaxering
skall verkställas enligt den äldre värderingsmetoden
samt att därpå följande
allmänna fastighetstaxeringar skola ske
efter den nya metoden. Sammanjämkningsförslaget
innefattar sålunda att den
allmänna fastighetstaxeringen nästa gång
skall äga rum enligt andra kammarens
beslut och därefter enligt första kammarens
beslut. Beträffande värdefaktorerna
finner sig utskottet dock böra föreslå
den ändringen i andra kammarens
beslut att vid bestämmande av prisnivån
för 1952 års allmänna fastighetstaxering
från medelpriserna för åren
1945—1949 skall göras avdrag med belopp
motsvarande 20 procent av bruttopriserna
i stället för ovan angivna 25
procent av samma priser.

Utskottet förutsätter att under den tid
som alltså kommer att stå till buds intill
dess den nya metoden skall träda i
tillämpning Kungl. Maj:t ägnar frågan
om denna metods utformning i riktning
mot en förenkling fortsatt uppmärksamhet.
Vidare bör under tiden tillses att
upprättandet av hushållningsplaner och
andra sådana uppskattningar av våra
skogar, som kunna underlätta metodens
tillämpning, på allt sätt uppmuntras.
Ävenledes bör undersökas, huruvida icke
i viss utsträckning vid nästa allmänna
fastighetstaxering jämsides med värdeberäkningen
enligt den gamla metoden
kunde verkställas en uppskattning av
erforderliga primärfaktorer för tillämpning
av den nya metoden, så att därefter
genom en bearbetning av det sålunda
erhållna materialet utfallet i praktiken
av den nya metoden kunde ytterligare
bedömas.»

I enlighet härmed hade utskottet hemställt,
att kamrarna, med frånträdande
av sina tidigare fattade beslut, måtte

A) för sin del antaga i memorialet införda
förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

Lördagen den 19 maj 1951.

Nr 20.

Sammanjämkningsförslag i fråga om taxering av skogsfastighet.

2) förordning med instruktion för
värdering av skogsmark och växande
skog vid taxering av fastighet (skogsvärderingsinstruktion); 3)

lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

4) förordning om ändring i taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr
379);

5) förordning med instruktion för
värdering av skogsmark och växande
skog vid taxering av fastighet (skogsvärderingsinstruktion);
ävensom

B) lämna följande motioner, nämligen

de likalydande motionerna 1: 324 av
herr Mannerskantz m. fl. och 11:434 av
herr Hseggblom in. fl.,

de likalydande motionerna I: 325 av
herr Gränebo m. fl. och IT: 435 av herr
Hedlund i Rådom m. fl.,

de likalydande motionerna I: 326 av
herr Spetz m. fl. och II: 436 av herr
Widén m. fl. samt

de likalydande motionerna I: 327 av
herr Hjalmar Nilsson och II: 437 av herr
Nilsson i Svalöv,

i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad förut i memorialet
hemställts, utan åtgärd.

Reservation hade anmälts av herrar
Velander och Wehtje, vilka dock ej antytt
sin mening.

Herr VELANDER: Herr talman! Kamrarnas
skiljaktiga beslut i denna fråga
inneburo ju, att första kammaren godtog
den kungl. propositionen och därmed
vad vi kalla den nya metoden, under
det att andra kammaren genom sitt
beslut hävdade, att den gamla metoden
skulle fortfarande bli gällande.

Inom bevillningsutskottet har man nu,
som det heter, sökt sammanjämka dessa
skiljaktiga beslut, och utskottet har då
kommit till det resultatet, att den gamla
metoden skall bli gällande vid den förestående
fastighetstaxeringen, medan därpå
följande fastighetstaxeringar skola
verkställas enligt den nya metoden. Utskottet
har i det hänseendet också före -

slagit en fullständig författningstext, avsedd
att träda i kraft den 1 januari 1955
resp. 1956.

Det har dock förefallit som om kamrarnas
beslut vore i princip så skiljaktiga,
att någon sammanjämkning icke
hade kunnat ske, ifall man hållit fast
vid att det verkligen vore fråga om en
sammanjämkning i detta ords vanliga
mening. Inom utskottet har också det
yrkandet ställts, att utskottet skulle förklara,
att någon sammanjämkning inte
varit möjlig. För att gå även anhängarna
av den nya metoden till mötes har
från min sida i det sammanhanget yrkats,
att utskottet skulle förorda, att den
nya metoden skulle försöksvis i viss utsträckning
tillämpas vid den förestående
fastighetstaxeringen, antingen i tre
eller fyra län, vid sidan givetvis av den
gamla metoden, eller också inom ett
visst mindre antal kommuner i de olika
länen. Jag har därmed menat, att man
med stöd av de erfarenheter som därigenom
kunde vinnas skulle ytterligare
ompröva den nya metoden — naturligtvis
avsåg jag då, att det skulle bli en
förutsättningslös omprövning — men
samtidigt att man också skulle undersöka,
huruvida inte den gamla metoden
kunde förbättras på det sätt som majoriteten
av de sakkunniga remissinstanserna
i sina yttranden förordat.

Detta har emellertid inte blivit utskottets
ståndpunkt.

Jag måste uttala min förvåning över
att de borgerliga partiernas representanter
inom utskottet — flertalet av dem
—- kunnat vara med om detta s. k. sammanjämkningsförslag.
På den borgerliga
sidan förekom ju ingen skiljaktig mening,
såvitt jag vet, vid kammarbeliandlingen,
utan de borgerliga partierna
gingo enhälligt emot den nya metoden.
Man har då rätt att fråga sig, vilka de
skäl varit, som kunnat på så kort tid
föranleda en så förändrad inställning!
Ja, jag kan inte svara på den frågan,
och memorialet ger knappast någon som
helst upplysning i det hänseendet. Det
ligger dock säkerligen så till att de
borgerliga representanterna inom utskottet,
som anslutit sig till majoritets -

Nr 20.

Lördagen den 19 maj 1951.

Sammanjämkningsförslag i fråga om taxering av skogsfastighet.

ståndpunkten, inte ha kommit till den
övertygelsen, att den nya metoden skulle
vara att föredraga framför den gamla.
Om man fasthåller vid sina tvivelsmål i
det hänseendet, hade väl det naturligaste
varit att man inrättat sig så, att
man inte hade fått något ansvar för denna
nya metod, om den ändå skulle genomtrumfas.
Om emellertid metoden
kommer att tillämpas, och det sker ju
om fem år, för den händelse kamrarna
anta utskottets förslag enligt det föreliggande
memorialet, hoppas jag doek
för min del, att den pessimism, som har
framträtt på så många håll beträffande
metodens verkningar, skall komma på
skam.

Det är några uttalanden i memorialet,
som jag skulle vilja säga ett par ord om.
Utskottet förutsätter att »under den tid
som alltså kommer att stå till buds, intill
dess den nya metoden träder i tilllämpning,
skall Kungl. Maj:t ägna frågan
om denna metods utformning i riktning
mot en förenkling fortsatt uppmärksamhet».

Ja, först kan man ju fråga sig, om
det är försiktigt handlat, att man fattar
ett definitivt beslut, som skall träda
i tillämpning om fem år, och samtidigt
förordar, att det skall ytterligare övervägas,
huruvida metoden kan förenklas.
Vidare är det så, att åvägabringandet
av en sådan förenkling knappast är möjlig.
Detta påvisades i den tidigare debatten
i ämnet. Metoden bygger ju, som
man uttryckte sig, på medeltalsberäkningar
och schabloniseringar i en utomordentligt
stor utsträckning, och en
förenkling av metoden kunde då inte
komma att betyda någonting annat än
ett förgrovande av schablonerna. Det
skulle för resten gå i en helt motsatt
riktning mot vad man eftersträvat under
tiden sedan 1944, då metoden avvisades.
Under den tiden har man eftersträvat
förbättringar, samtidigt måhända
också förenklingar. Den linje, man har
hamnat på, har emellertid inneburit, att
det väl har blivit vissa förbättringar,
men därmed en högst väsentlig komplicering
av metoden. Jag hoppas likväl,
att det nu skall visa sig möjligt att kom -

ma fram till en förenkling, men det
finns inte något som helst skäl som talar
för att detta skall lyckas.

Sedan sägs det i memorialet, att man
skall uppmuntra »upprättandet av husliållningsplaner
och andra sådana uppskattningar
av våra skogar», så att utgångsläget
vid taxeringarna skall bli
bättre. Ja, det är i högsta grad önskvärt
alt så sker, och den frågan voro vi
också inne på 1944. Men det har sedan
dess visat sig, att det är så gott som
omöjligt att uppbringa arbetskrafter för
denna uppgifts fyllande. Skogsvårdsstyrelserna
förfoga inte över tjänstemän i
sådan utsträckning, att de kunna tillliandagå
vid sådana förrättningar, och
enskilda personer, som äro kompetenta
i detta hänseende, stå inte till allmänhetens
förfogande.

Sedan talas det om att man vid nästa
allmänna fastighetstaxering skall söka
verkställa en uppskattning av erforderliga
primärfaktorer för tillämpningen av
den nya metoden för dennas ytterligare
bedömande — också det ett exempel på
att man anser, att den nya metoden behöver
ytterligare övervägas. Och därtill
kan mot detta uttalande riktas den erinran,
att man väl också samtidigt bort
förorda att, med stöd av de erfarenheter,
som vid den stundande taxeringen
kunna vinnas, och de resultat, man på
skogsforskningens område på den senaste
tiden nått fram till, även den
gamla metoden och möjligheterna att
förbättra den skulle övervägas.

Då jag alltjämt, herr talman, bär den
inställningen, att den nya metoden inte
kommer att utgöra något instrument,
som man kan sätta i händerna på våra
berednings- och taxeringsnämnder, och
att den inte heller kan bli begriplig för
dem, som beröras av densamma, tillåter
jag mig hemställa om avslag på utskottets
sammanjämkningsförslag.

Häri instämde herr Wehtje.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Jag vill
här bara erinra om att det är tämligen
onödigt att nu ta upp en fortsatt sakdebatt
i denna fråga. Den har förevarit.

Lördagen den 19 mai 1951.

Nr 20.

Sammanjämkningsförslag i fråga om taxering av skogsfastighet.

Här har bevillingsutskottet haft sig
den uppgiften förelagd att försöka åstadkomma
en sammanjämkning. Man hade
då som det ena alternativet att första
gången ta den gamla metoden och sedan
den nya. Och kunde man då få fram
vissa förenklingar i den nya metoden
under de fem år, som återstå till nästa
gång, så gärna det.

Det andra alternativet var ju helt enkelt
att man med lottens hjälp skulle
inom bevillningsutskottet avgöra, vilken
kammare, som skulle inbjudas att anta
den andra kammarens beslut. Något sådant
kunde bevillningsutskottet inte ge
sig in på, och det var med alla röster
emot en som utskottet anslöt sig till det
sammanjämkningsförslag, som här föreligger.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets föreliggande hemställan.

Herr NIKLASSON: Herr talman! När
det gäller en sådan sammanjämkning
eller kompromiss, som inte någon är
särskilt belåten med, är det givetvis
frestande att genom en reservation avsäga
sig ansvaret för densamma. Men
frågan ligger väl ändå till på det sättet,
att skall man försöka komma till samförstånd,
så är det ju nödvändigt att vi
på ömse håll försöka jämka ihop våra
ståndpunkter; sedan kan man alltid fråga
sig, vem som har givit efter mest. Att
avgöra den saken är väl i detta fall tämligen
fruktlöst.

Beträffande detta ärende kunde det väl
knappast komma i fråga, att sammanjämkningsförslaget
fått den avfattningen
att utskottet skulle anmodat den ena
kammaren att förena sig med den andra
i dennas beslut. Åtminstone hade det
varit svårt för oss reservanter att med
de röstsiffror som förelågo begära, att
första kammaren här skulle förena sig
med andra kammaren i dess beslut. Såvida
vi inte velat gå på den linje, utskottet
nu valt, hade vi därför ej haft
annat val än att förklara, att det inte
lyckats för oss att åstadkomma någon
sammanjämkning. Men då hade vi ju
också kommit i en ganska egendomlig situation.

Nu kan det kanske sägas, att dessa båda
förslag äro så olika, att de inte lämpligen
kunna kombineras ihop. Att märka
är dock, att reservanternas invändningar
gentemot den nya metoden inte
lägo direkt på det principiella planet
utan voro grundade på den uppfattningen,
att vi inte ägde tillräckliga möjligheter
att genomföra regeringens förslag
såsom det var avsett. Även om det
kan ifrågasättas, att ett genomförande
därav har större möjligheter vid nästa
taxering, ha vi dock i utskottets memorial
förutsatt, att jämsides med den taxering,
som denna gång skall gå efter de
gamla linjerna — om utskottets memorial
bifalles — skall också den nya metoden
prövas i vissa taxeringsdistrikt.
Då kan man få en bild av hur det kommer
att te sig nästa gång och dessutom
få vissa möjligheter att pröva metoden.

Skulle det därvid visa sig, att svårigheterna
enligt den nya metoden äro så
stora, att vi inte skulle våga gå in för
den, tror jag inte att de ledamöter av
utskottet, som stått på regeringens linje,
skulle vara helt främmande för att förslaget
toges upp till prövning på nytt.

Inför den situation, som utskottet stått
i, kan jag inte finna det möjligt att komma
till annat resultat än den kompromisslösning,
som utskottet föreslagit i
sitt föreliggande memorial. Det kan naturligtvis
råda delade meningar om, huruvida
denna lösning är den lyckligaste,
men den var den enda vi funno vara
möjlig, och därför ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr VELÄNDER: Herr talman! Till
det resultat beträffande möjligheterna
att bedöma den nya metoden, som herr
Niklasson talade om, hade man ju kommit
genom att följa den linje, som jag antydde
i mitt förra anförande och som
väl också hade varit den naturligaste,
alltså att man vid den förestående taxeringen
hade på försök tillämpat den nya
metoden vid sidan av den gamla. Då
hade man fått just de erfarenheter som
man siklar till.

Nu har man emellertid följt den mot -

Nr 20.

Lördagen den 19 maj 1951.

Ang. ändring i civilförsvarslagen,
satta vägen. Man avser att antaga en lagstiftning,
som genomför den nya metoden,
och sedan skall man, om jag nu tar
herr Niklassons uttalande som utgångspunkt,
ompröva metoden om den håller
måttet eller inte. Visar den sig inte hålla
måttet, utgår man ifrån att de, som nu
hålla fast vid den, skola springa ifrån
denna sin mening, när vi börja närma
oss år 1955. Om denna herr Niklassons
uppfattning är riktig, föreligga ju vissa
förmildrande omständigheter, när det
gäller att bedöma deras ståndpunktstagande,
som ha biträtt utskottets förslag,
även om jag tycker att resonemanget låter
något underligt.

Saken ligger dock så till, att, om utskottet
hade förklarat en sammanjämkning
icke möjig, hade ju den gamla metoden
automatiskt kommit att tillämpas
och då hade man inte heller behövt tala
om någon lottning vid utskottsbehandlingen
eller om några andra åtgärder
därvidlag.

Jag utgår likväl ifrån att läget nog var
sådant, att, om anhängarna av den nya
metoden hade fasthållit vid den, de hade
kunnat driva igenom sin mening. Men
varför skulle andra, som voro motståndare,
ta något ansvar därför? Jag vill ge
ett exempel på, i vilken situation de befunno
sig. En framträdande representant
på den borgerliga sidan förklarade
uttryckligen i samband med avgörandet
inom utskottet, att den nya metoden måste
bli olycklig till sina verkningar och
att det över huvud taget bleve helt omöjligt
att tillämpa den. Det är från sådana
utgångspunkter, som jag har mycket svårt
att förstå, hur man ändå kan biträda ett
förslag om denna metods definitiva genomförande.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först
på bifall till samt vidare på avslag å
vad utskottet i det under behandling
varande memorialet hemställt; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Ang. ändring i civilförsvarslagen.

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 30, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i civilförsvarslagen
den 15 juli 1944 (nr 530), dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 30 mars 1951 dagtecknad,
till lagutskott hänvisad proposition,
nr 170, vilken behandlats av första lagutskottet,
hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till lag om ändring i civilförsvarslagen
den 15 juli 1944 (nr 530).

Det i propositionen framlagda lagförslaget
avsåg att skapa den rättsliga
grundvalen för en utbyggnad av skyddsrumsbeståndet
med fullträffsäkra
skyddsrum i den omfattning läget kunde
göra önskvärt. I fråga om kostnaderna
för de allmänna skyddsrummen hade
föreslagits, att dessa skulle fördelas mellan
staten och kommunen efter samma
regler som för närvarande gällde. Statsbidrag
skulle alltså i regel utgå med
"/, av nettokostnaderna. De enskilda
skyddsrummen skulle liksom hittills i
princip bekostas av fastighetsägarna.
Inom sådant område, där fullträffsäkra
skyddsrum skulle inrättas för civilbefolkningen,
skulle länsstyrelse enligt förslaget
kunna under vissa förutsättningar
befria fastighetsägare från skyldighet att
vid ny- eller ombyggnad inrätta enskilt
skyddsrum. I stället skulle fastighetsägaren
åläggas att till kommunen som huvudman
för fullträffskyddsrummet utgiva
bidrag med belopp motsvarande kostnaden
för ett enskilt skyddsrum i fastigheten
(fastighetsägarbidrag).

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft två i
anledning av densamma väckta motioner,
nr 488 i första kammaren av herrar
Lindblom och Weiland, och nr 622 i
andra kammaren av herr Ståhl m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 176
ville besluta dels att avslå förslaget om

Lördagen den 19 maj 1951.

Nr 20.

införande av fastighetsägarbidrag, dels
att statsbidrag skulle utgå till kommunen
med Vs av bruttokostnaderna för
byggande av fullträffsäkra skyddsrum
samt att förekommande nettoavkastning
genom fredsanvändning skulle fördelas
med -/3 till staten och ''A till vederbörande
kommun.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen med avslag å motionerna
1:488 och 11:622 måtte bifalla förevarande
proposition, nr 176.

Reservation hade anförts av, utom annan,
herr Lindblom, som ansett, att utskottets
utlåtande bort hava den lydelse,
reservationen visade, och avslutas med
en hemställan, att riksdagen med bifall
till motionerna 1:488 och 11:622 måtte
för sin del antaga det av Kungl. Maj:t
framlagda lagförslaget med vissa i reservationen
närmare angivna ändringar.

Herr LINDBLOM: Herr talman! Såsom
framgår av utskottets utlåtande har jag
till detsamma fogat en reservation, vari
yrkats vissa ändringar i det föreliggande
förslaget. Yrkandet innebär bifall till de
i ärendet väckta motionerna 1:488 och
11:622 om dels avslag på förslaget om
införande av fastighetsägarbidrag i vad
gäller de fullträffsäkra skyddsrummen
och dels att statsbidrag till kommunerna
skall utgå med 2A av bruttokostnaden för
byggande av dylika skyddsrum samt att
förekommande nettoavkastning genom
fredsanvändning skall fördelas med 2/3
till staten och 1/.J till vederbörande kommun.

Vi motionärer ha ingenting att erinra
mot att en utbyggnad av skyddsrumsbeståndet
med fullträffsäkra skyddsrum
kommer till stånd. De provisoriska
skyddsrum, som tillkommo under det
senaste kriget, motsvara inte behovet av
i dag, om det verkligen skulle gälla, men
enligt vår mening slog man in på en felaktig
väg, då man lade kostnaderna för
skyddsrumsbyggandet på fastighetsägarna.
Och det måste betecknas som ännu
felaktigare, då man i viss mån fullföljer
rfiannna princip även då det gäller

Ang. ändring i civilförsvarslagen,
skyddsrum, som ligger utanför fastigheten
i fråga och skall insprängas i berg
eller byggas av betong. Man kan med
skäl ifrågasätta det berättigade i att uttaga
fastighetsägarbidrag, då det gäller
stora fristående skyddsrum av den typ
det här gäller. Borde inte en sådan anordning
betraktas som en allmän försvarsåtgärd,
som rätteligen bör finansieras
av allmänna medel? Jag vill betona
att detta inte är blott en fastighetsägarfråga
utan lika mycket en hyresgästfråga.
Man kan med skäl ifrågasätta, om inte
bestämmelsen med dessa fastighetsägarbidrag
kommer att krångla till hyresmarknaden
i betänklig grad. Bostadsstyrelsen
har därför gått emot förslaget
och likaså Hyresgästernas riksförbund
samt HSB.

Enligt propositionen gäller det nu vis*
serligen endast de fastigheter, som ligga
så nära det fullträffsäkra skyddsrummet,
att respektive fastighet kan befrias från
att bygga så kallade husskyddsrum. Detta
förändrar dock inte det principiellt
oriktiga i förfaringssättet. Dessa stora
skyddsrum äro av den typ, att de böra
bekostas av allmänna medel. Om det
verkligen gäller att vid fara uppsöka
dessa, torde de hyresgäster, som bo i
närheten, få lov att skynda dit, oavsett
om de genom högre hyror ha bidragit
till skyddsrummet eller ej. Här uppstår
en orättvisa hyresgästerna emellan. Den
som bor i en tvåvåningsfastighet eller
mindre, får en lägre hyra än den som
bor i trevåningsfastigheten. Likväl måste
denne ha tillgång till det fullträffsäkra
skyddsrummet, eftersom det icke byggts
enskilt skyddsrum i den fastighet han
bebor. Man frågar sig, om det verkligen
kan vara nödvändigt att krångla till ersättningsfrågan
på detta sätt och därmed
skapa ytterligare oreda på hyresmarknaden
samt öka hyreskostnaderna. Ena
gången gör staten allt för att nedbringa
hyrorna genom subvention och räntegaranti
och den andra beslutas åtgärder,
som motverka dessa syftemål.

Utskottet anför nu departementschefens
uttalande på s. 29 i utlåtandet,
där det sägs »att det skulle vara orättvist
om den fastighetsägare, som befriades

Nr 20.

Lördagen den 19 maj 1951.

Ang. ändring i civilförsvarslagen,
från skyldighet att bygga enskilt skyddsrum,
skulle helt slippa varje utgift för
skyddsrum. Även för hyresgästernas del
medför rättvisesynpunkten att fastiglietsägarbidrag
skulle erläggas, om såsom
departementschefen förutsatt sådant bidrag
skulle inräknas i fastighetens produktionskostnad.

Detta resonemang visar blott, som jag
sagt förut, att man slagit in på fel väg
från början. Den ena orättvisan skall
utjämnas genom en ytterligare och ännu
mera markerad. Man kunde förstå detta
motiv, om skyldighet förelåge att bygga
enskilda skyddsrum i alla fastigheter
utom dem som stode i nära förbindelse
med de fullträffsäkra, men så är icke
förhållandet. Vill man såsom departementschefen
gör anlägga rättvisesynpunkter,
borde man såsom bostadsstyrelsen
föreslår lämna statsbidrag även till
enskilda skyddsrum. På den väg man nu
föreslår, upphävas icke orättvisorna
utan de accentueras blott ytterligare.
Detta så mycket mer som hyreskostnaderna
i härefter nybyggda hus torde
komma att nå en höjd, som blir rätt avskräckande,
utan att man i produktionskostnaden
skall inlägga vissa kostnader
för ett bergskyddsrum, som inte har något
direkt sammanhang med den fastighet
man bebor.

En annan fråga som också berörts i
reservationen gäller möjligheterna till
belåning. Den rätt till det fullträffsäkra
skyddsrummet, som fastigheten må anses
ha, kan rimligen inte intecknas, och inte
heller torde fastighetens värde få anses
vara högre på grund av bidrag till dylikt
skyddsrum. Det kan då tänkas att vissa
svårigheter kunna uppstå att täcka det
kapital det här gäller. Det synes därför
att det föreliggande förslaget vad gäller
ifrågavarande bidrag kan ge anledning
till rätt omfattande krångel och ojämnhet
i värderingen och fördelningen av
kostnaderna mellan både hyresgäster
och fastighetsägare. Det kan därför
starkt ifrågasättas, om detta tänkta bidrag
är av den storleksordning och den
betydelse för tillkomsten av nu ifrågavarande
skyddsrum, att det kan vara
värt att inlåta sig på en sådan väg.

Det andra yrkandet i reservationen
liksom ock i motionerna gäller frågan
om beräkning efter netto- eller bruttoprincipen
och det tänkta fredsanvändningsvärdet.
Det är givetvis av största
betydelse att dessa skyddsrum byggas så
att största möjliga användning av desamma
kan ske i fredstid. Emellertid
måste man räkna med att denna användning
kommer att te sig mycket olika på
olika orter. Även kostnaderna måste
komma att ställa sig väsentligt olika, om
det gäller en ort, där man kan benyttja
sig av berg, än på en ort, där detta inte
är möjligt utan man är nödsakad att bygga
betongskyddsrum, vilka senare komma
att ställa sig betydligt dyrare. På
grund av skillnaden i byggnadskostnaden
och i beräkningen av fredsanvändningsvärdet
kommer således en icke
ringa olikhet att uppstå kommunerna
emellan. Denna olikhet kan av naturliga
skäl inte helt avhjälpas, men det förefaller
som om man skulle få en bättre utjämning
och dessutom ett mera exakt
förfarande, om såsom i motionerna yrkats
man ginge på brultoberäkningen.

Utskottets majoritet har i detta hänseende
anfört, »att den av motionärerna
föreslagna ordningen skulle kräva en
vidlyftig administrativ apparat för beräknande
vid varje räkenskapsperiods
slut av den del av inkomsten av fredsanvändningen
som kommun skulle inbetala
till staten samt för kontroll, bokföring
och eventuell indrivning av detta
bidrag».

Enligt min mening har utskottet överskattat
betydelsen av det administrativa
förfarandet. När kommunen skall uthyra
skyddsrummet, måste den ju i alla fall
inkassera hyran av resp. hyresgäster.
Det kan då inte gärna vara någon vidlyftigare
apparat att inleverera två tredjedelar
av denna till staten årligen. I
varje fall måste det vara betydligt enklare
att tillämpa denna administrativa
apparat än att, såsom förutsatts i propositionen,
hålla reda på alla de om- och
nybyggnader som kunna förekomma,
där befrielse från skyldigheten att bygga
enskilt skyddsrum lämnats, indriva bidraget
från fastighetsägarna och redo-»

Lördagen den 19 maj 1951.

Nr 20.

visa två tredjedelar därav till staten och
dessutom i alla fall indriva hyrorna för
det fullträffsäkra skyddsrummet. Det
senare förfaringssättet måste te sig betydligt
mera omständligt. Att, såsom utskottsmajoriteten
antytt, förutsätta att
kommunerna skulle visa ringa intresse
för uthyrning, om man följde bruttoprincipen,
är ett underkännande av kommunernas
ansvarskänsla som jag inte tror
motsvaras av verkligheten.

Även om departementschefen förutsatt,
att man skall beräkna fredsanvändningsvärdet
försiktigt, torde det komma
att uppstå vissa komplikationer, då man
skall för de olika orterna uppskatta detta
värde. Det förefaller betydligt enklare
och därtill mera korrekt att gå på bruttolinjen.
Då slipper man alla diskussioner
om vad som skall anses som skälig hyra
för den eller den orten.

Byggandet av fullträffsäkra skyddsrum
är en sådan allmän försvarsåtgärd,
att man icke bör krångla till det med
bestämmelser om bidrag från det ena eller
andra hållet, bidrag som i själva verket
torde komma att bli rätt diskutabla.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till min reservation.

Herr CASSEL: Herr talman! Herr Håstad
bar vid utskottsutlåtandet fogat en
reservation, vari han begär en utredning
om i vilken utsträckning fastighetsägarnas
skyddsrumsplikt i förevarande läge
må kunna upphöra eller på annat sätt
omregleras. Med hänsyn till att middagstimmen
för länge sedan har slagit, vill
jag inte säga något mera om den saken,
utan endast yrka bifall till herr Håstads
reservation.

Herr AHLKVIST: Herr talman! Det väsentliga
av herr Lindbloms motivering
hänför sig till nu gällande bestämmelser,
i vilka varken Kungl. Maj:t eller motionärerna
föreslagit någon ändring. Jag
kan alltså helt förbigå detta.

När herr Lindblom sedan säger, att nestämmelsen
om fastighetsägarbidrag

Ang. ändring i civilförsvarslagen,
skulle medverka till orättvisor fastighetsägarna
och hyresgästerna emellan, måste
jag nog uttala, att detta påstående är
grundat på en missuppfattning. Fastighetsägarbidraget
är nämligen tillkommet
just för att hindra, att orättvisor
olika fastigheter emellan uppstå. Reservanten
hänvisar till att vissa remissinstanser
ha avstyrkt bestämmelsen om
fastighetsägarbidrag. Jag vill i det sammanhanget
erinra om att vad remissinstanserna
ha haft att yttra sig om har
varit utredningens förslag och att det förslag,
som här föreligger, skiljer sig väsentligt
från vad utredningen föreslagit.
Utredningen räknade nämligen med att
det skulle byggas fullträffsäkra skyddsrum
i mycket större omfattning än departementschefen
har vågat förutsätta.
Som en följd härav räknade utredningen
också med att enskilda normalskyddsrum
icke skulle komma att inrättas i nämnvärd
omfattning. Genom att departementschefen
förutsätter, att denna verksamhet
får en mycket mindre omfattning,
utgår han också från att skyldigheten
för fastighetsägare att bygga enskilda
skyddsrum skall bli bestående i
ungefär nuvarande utsträckning. När
exempelvis byggnadsstyrelsen med hänsyn
till det mera omfattande programmet
avstyrkte fastighetsägarbidragen,
sade styrelsen samtidigt, att detta i sin
tur måste föra med sig, att statsbidrag
utginge till de enskilda skyddsrum som
alltjämt skulle uppföras.

Men nu har, som sagt, situationen blivit
en annan. Eftersom departementschefen
förutsätter en minskad verksamhet,
räknar han med att de allmänna
fullträffsäkra skyddsrummen, som skola
anordnas av kommunerna, i första hand
komma att anordnas i de större tätorternas
centralare delar, med andra ord i de
delar, där någon nämnvärd byggnadsverksamhet
icke förekommer. Att han
särskilt trycker på de centralare delarna
i de större tätorterna, sammanhänger
just därmed, att byggnadsbeståndet där
är av äldre datum och att där följaktligen
finnas mindre tillfredsställande
skyddsrum än i tätorternas ytterområden.

Nr 20.

Lördagen den 19 maj 1951.

Ang. ändring i civilförsvarslagen.

Om man skulle följa reservanternas
yrkanden, skulle i praktiken en fastighetsägare,
om han uppför en nybyggnad
eller bygger om sin fastighet i en central
del av en större stad intill ett uppfört
allmänt fullträffsäkert skyddsrum,
kunna av länsstyrelsen befrias från att
anordna ett enskilt skyddsrum, därför
att hyresgästerna i den fastigheten kunna
hänvisas till det allmänna fullträffsäkra
skyddsrummet. Han vinner då att
han slipper anordna skyddsrum i den
egna fastigheten och i stället kan använda
där befintliga källarutrymmen till
andra ändamål såsom att hyra ut dem.
Samtidigt kvarstår skyldigheten för nyuppförda
fastigheter i ytterområden att
bygga enskilda normalskyddsrum.

Här skulle alltså uppstå en orättvisa
mellan de olika fastigheterna på det sättet,
att man i ytterområdena hade kvar
de gamla högre kostnaderna, men i de
centrala delarna skulle man få en viss
premiering genom att staten och kommunen
bekostade skyddsrummen. Det är
för att jämna ut denna orättvisa som departementschefen
har föreslagit att när
länsstyrelsen beviljar befrielse, och alltså
endast i dessa fall, skall fastighetsägarbidrag
utgå.

Reservanten anmärker också mot sättet
för statsbidragets beräknande och
säger, att det är för krångligt. Utskottets
övriga femton ledamöter ha den uppfattningen,
att det förslag, som herr Lindblom
här förelägger oss, är om möjligt
ännu krångligare. Enligt Kungl. Maj:ts
och utskottets förslag skall nämligen
statsbidraget utgå med två tredjedelar
av kostnaderna minskat med kapitaliserade
värdet av fredsanvändningen.
Detta räknas alltså ut en gång för alla,
och sedan är det kommunen som har att
se till, att skyddsrummet kommer att ge
största möjliga avkastning, som kommunen
själv får tillgodogöra sig. Nu vill
herr Lindblom i stället att statsbidraget
skall utgå på bruttokostnaden av anläggningen,
och sedan skall kommunen årligen
till statsverket inleverera två tredjedelar
av avkastningen av skyddsrummet.
Femton ledamöter av utskottet ha
varit ense om att detta måste medföra

en krångligare ordning än om man en
gång för alla beräknar, hur stort statsbidraget
skall vara och låter kommunen
inkassera inkomsten av det hela.

För att icke skapa ökad orättvisa mellan
olika fastigheter och större krångel
än nöden kräver ha vi gått på Kungl.
Maj:ts förslag. Vi äro övertygade om att
i båda delarna betyder reservationen
en försämring.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr LINDBLOM: Herr talman! Det
skulle vara mycket intressant att ta upp
en diskussion om detta spörsmål, men
jag vet att kammarens ledamöter längta
efter att denna debatt skall avslutas, och
därför vågar jag inte ge mig in på något
mera djupgående inlägg. Jag vill bara
säga, att herr Ahlkvists resonemang kunnat
vara riktigt, om alla fastigheter varit
lika byggda och haft samma skyldighet
beträffande enskilt skyddsrum,
men när detta icke är förhållandet, avhjälper
man ingen orättvisa med utskottets
förslag.

Slutligen vill jag säga: Det skall bli
mycket intressant att se, hur kommunerna
i praktiken komma att reagera
den dag man skall fastställa fredsanvändningsvärdet.

Efter härmed slutad överläggning
gjordes i enlighet med de yrkanden, som
därunder framkommit, propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det nu
ifrågavarande utlåtandet hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Lindblom vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarades den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Då alla ärenden på föredragningslistan
nu blivit behandlade, medgav kammaren,
på framställning av herr talmannen,
att de anslag, som utfärdats till sammanträdets
fortsättande på aftonen, finge
nedtagas.

Lördagen den 19 maj 1951.

Nr 20.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtande nr 26,
i anledning av väckta motioner om beredande
av möjlighet att anbringa valkretsbeteckning
å valsedel vid vissa allmänna
val;

statsutskottets utlåtanden:
nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen samt i propositionerna
nr 108 och 110 gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1951/52 under fjärde huvudtiteln,
avseende anslagen inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde, jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 147, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående ytterligare utgifter
å tillägsstat II till riksstaten för
budgetåret 1950/51, i vad avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 148, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1951/52
till ombyggnad av vissa kaserner vid
Södra skånska infanteriregementet
in. m.;

nr 149, i anledning av Kungl. Maj:ts
propositioner angående anslag för budgetåret
1951/52 till kostnader för sjukvård
m. m. åt vissa utlänningar;

nr 150, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag till de
statsunderstödda alkoholistanstalterna
in. in. jämte i ämnet väcka motioner;

nr 151, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar rörande vissa anslag för
budgetåret 1951/52 till universitetssjukhusen
in. m. jämte i ämnet väckta motioner; nr

152, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1951/52 till arbetsmarknadsstyrelsen
och den offentliga arbetsförmedlingen
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 153, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1951/52 till åtgärder för arbetsmarknadens
reglering in. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 154, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1951/52 till civilförsvaret
jämte i ämnet väckt motion;

nr 155, i anledning av Kungl. Maj ds

proposition angående anslag för budgetåret
1951/52 till främjande av bostadsförsörjningen
in. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 156, i anledning av väckt motion
om anslag för budgetåret 1951/52 till utbildningskurs
för sysselsättnings- och arbetsterapeuter; nr

157, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående statsförvärv av aktier
i Stockholm—Rimbo järnvägsaktiebolag
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 158, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1951/52 till vissa ytterligare investeringar
i statens järnvägars fond;

nr 159, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående avtal om koordination
mellan statens järnvägar och Trafikaktiebolaget
Grängesberg—Oxelö sunds

järnvägar jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 160, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående bemyndigande för
Kungl. Maj d att tillerkänna Luossavaara
—Kiirunavaara Aktiebolag rätt till viss
malmbrytning utöver av riksdagen tidigare
medgiven kvantitet; samt

nr 161, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående förändring i avseende
å löneställning och antal beträffande
vissa ordinarie tjänster vid kommunikationsverken
m. m.;

sammansatta stats- och första lagutskottets
utlåtande nr 2, i anledning av
dels Kungl. Maj ds proposition angående
löne- och pensionsreglering för präster
in. m., dels ock i ämnet väckta motioner; bevillningsutskottets

betänkanden och
memorial:

nr 57, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående godkännande av
Torquay-protokollet till allmänna tulloch
handelsavtalet (GATT), m. in.;

nr 58, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa ändringar i
gällande tulltaxa;

nr 59, angående beräkning av bevillningarna
för budgetåret 1951/52, m. in.,
jämte en i ämnet väckt motion; samt
nr 60, angående uppskjutande till innevarande
års höstsession av behand -

Nr 20.

Lördagen den 19 maj 1951.

lingen av vissa till utskottet hänvisade
ärenden;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 18, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret framställning angående
vissa ändringar i personalorganisationen
för riksgäldskontoret och riksdagens
ekonomibyrå; samt

nr 19, i anledning av delegerades för
riksdagens verk framställning om ändrad
löneställning för vissa chefstjänstemän
vid riksdagens verk, m. m.;

andra lagutskottets utlåtande nr 30, i
anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till vägtrafikförordning
m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner;

tredje lagutskottets utlåtande nr 14, i
anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående ändring
i lagen den 3 juni 1938 (nr 274)
om rätt till jakt, m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner;

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 27, med anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
rörande dels anslag till Hästavelns
befrämjande, dels Statens lånefond
för hästavelns befrämjande jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 28, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående användningen av
hästexportberedningens vinstmedel jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 30, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa anslag till
lägre lantbruksundervisning m. m. för
budgetåret 1951/52 jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 31, med anledning av väckt motion
angående kronogårdarnas elektrifiering;

nr 32, med anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
om anslag till Gottgörelse till fiskerinäringen
för av dess utövare erlagd
bensinskatt jämte i ämnet väckt motion;

nr 33, med anledning av väckta motioner
om understöd åt de ombordanställda
vid 1950 års sillfiskeexpedition
till Island;

nr 34, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utlämnande av

stödlån till jordbrukare jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 35, med anledning av väckta motioner
om ekonomisk hjälp åt jordbrukare,
som på grund av snöfall drabbats
av skador på byggnader och inventarier;

nr 36, med anledning av väckta motioner
om en allsidig utredning av trädgårdsodlingens
problem;

nr 37, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till markförvärv
m. m. för en försöksgård vid
Röbäcksdalen i Västerbottens län jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 38, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. in.; samt

nr 39, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. m.; ävensom

första kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtande nr 14, i anledning
av väckt motion angående viss ändring
i apoteksvarustadgan.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 237, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition angående inhämtande
av riksdagens samtycke till förordnande
om tillämpning av vissa bestämmelser i
allmänna förfogandelagen den 22 juni
1939 (nr 293), dels ock i ämnet väckta
motioner;

nr 244, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om tillfälliga
bostäder vid skogs- och flottningsarbete
m. m. (skogsförläggningslag);

nr 245, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 29 juni
1945 (nr 420) om semester, m. m., dels
ock i ämnet väckta motioner; samt
nr 246, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,

Tisdagen den 22 mai 1951.

Nr 20.

nr 253, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den 6
juni 1925 (nr 170) om polisväsendet i
riket.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 266, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning om ändring

i uppbördsförordningen den 31 december
1945 (nr 896) m. m., i vad propositionen
hänvisats till konstitutionsutskottet.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 6.15 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 22 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Justerades protokollen för den 15 och
den 16 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 236, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i stadgan den 21 februari
1941 (nr 98) om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande, m. m., i
vad propositionen hänvisats till konstitutionsutskottet,
ävensom i ämnet väckta
motioner, m. m.; och

nr 264, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i taxeringsförordningen den
28 september 1928 (nr 379), m. m., i vad
propositionen hänvisats till konstitutionsutskottet.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 254, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda hemställan
om anslag för budgetåret 1951/52 till
Lantbruksnämnderna, till Bidrag till
jordbrukets rationalisering samt till Täckande
av förluster på grund av statlig
kreditgaranti jämte i ämnena väckta motioner; -

nr 255, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändringar i grunderna
för det statliga stödet till torrläggningsverksamheten
m. m. jämte i ämnet
väckt motion;

nr 256, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda hemställan
rörande anslag till Grundförbättringar:
Statens avdikningsanslag, m. m., jämte
i ämnena väckta motioner;

nr 257, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda hemställan
om anslag till Befrämjande av landsbygdens
elektrifiering jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 258, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda hemställan
om anslag till Förekommande och
hämmande av smittsamma husdjurssjukdomar:
Åtgärder mot tuberkulos hos nötkreaturen
jämte i ämnet väckta motioner; nr

259, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utbildning av fiskeritjänstemän
m. in. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 260, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående Sveriges bidrag
till kostnaderna för FAO; och
nr 261, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda hemställan
om anslag till understöd åt jorddelningsväsendet
m. m.: Bidrag till vissa
förrättningskostnader m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Nr 20.

Tisdagen den 22 mai 1951.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 262, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 39 med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), in. m.; och
nr 263, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i stadgan den 21 februari
1941 (nr 98) om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande, m. m., såvitt
propositionen hänvisats till bevillningsutskottet.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 279, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i civilförsvarslagen
den 15 juli 1944 (nr 536).

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 282, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den
19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m., dels ock motioner, som
väckts i anledning av propositionen eller
röra i propositionen behandlad lagstiftning; nr

283, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
med vissa bestämmelser till
motverkande av svinsjukdomar, dels ock
i ämnet väckta motioner;

nr 284, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 18 juni
1926 (nr 326) om delning av jord å
landet, m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner; samt

nr 285, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 35 § 1 mom. folkbokföringsförordningen
den 28 juni
1946 (nr 469).

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 26, statsutskottets
utlåtanden nr 4 och 147—161,
sammansatta stats- och första lagutskottets
utlåtande nr 2, bevillningsutskottets
betänkanden nr 57—59 och memorial
nr 60, bankoutskottets utlåtanden nr 18
och 19, andra lagutskottets utlåtande
nr 30, tredje lagutskottets utlåtande nr
14, jordbruksutskottets utlåtanden nr
27, 28 och 30—39 samt första kammarens
allmänna beredningsutskotts utlåtande
nr 14.

På framställning av herr talmannen
beslöts att statsutskottets utlåtande nr
151 och sammansatta stats- och första
lagutskottets utlåtande nr 2 skulle uppföras
sist bland två gånger bordlagda
ärenden på föredragningslistan för morgondagens
sammanträde.

Anmäldes och bordlädes bankoutskottets
memorial och utlåtanden:

nr 21, angående användande av riksbankens
vinst för år 1950;

nr 22, i anledning av delegerades för
riksdagens verk framställning angående
ändrade bestämmelser rörande avgångsåldern
för befattningshavare vid riksdagens
verk, m. m.;

nr 23, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken förslag till vissa ändringar i
bankoreglementet;

nr 24, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret framställning med
förslag till vissa ändringar i reglementet
för riksgäldskontoret; och

nr 25, i anledning av delegerades för
riksdagens verk framställning angående
viss ändring i instruktionen för riksdagens
revisorer.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.05 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1951. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

511830