Fredagen den 18 maj fin (Riksdagens protokoll 1962:21)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 21

ANDRA KAMMAREN

1962

18—19 maj

Debatter m. m.

Fredagen den 18 maj fin.

Sid.

Granskning av statsrådsprotokollen:

Rådplägning i utrikesnämnden i vissa ärenden................... 6

Departementstjänstemäns styrelseuppdrag...................... 37

Utgivningsbevis för »Extrapressen»............................. 37

Utbildning av gymnasieingenjörer till lärare vid tekniska läroverk.. 38

Framläggandet av visst skatteförslag........................... 45

Förhandlingsrätt för Sveriges arbetares centralorganisation (SAC). . 48

Uppdrag för statssekreterare och andra högre departementstjänstemän
att vara styrelsemedlemmar i hel- och halvstatliga företag

inom vederbörande departements verksamhetsområde.......... 52

Viss norsk framställning med anledning av planerad utvidgning

av den svenska kväveproduktionen........................... 54

Yrkesutbildningen på trädgårdsområdet och stödet till trädgårdsnäringens
rationalisering, m. m................................ 56

Interpellation av herr Gustafsson i Borås ang. hälsovårdsnämndernas
tillsyn över djurens vård och behandling........................ 72

Fredagen den 18 maj em.

Vissa frågor rörande yrkesutbildningen på skogsbrukets område, m. m. 73

Mindre företags elkraftförsörjning................................ 85

Statsbidrag till allmänna samlingslokaler m. m. i glesbygdsområden . 90

Ändring i lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna

handlingar.................................................. 91

Bidrag till ortopediska hjälpmedel och hörapparater m. m............ 96

Ändring i förordningen angående beräkning av statlig inkomstskatt för

ackumulerad inkomst, m. m................................... 104

Ändring i förordningen ang. stämpelavgiften....................... 116

Inrättande av ett institut för långfristig kreditgivning till mindre och

medelstora näringsföretag, m. m............................... 117

Ändring i lagen om sparbanker, m. m............................ 126

1—Andra kammarens protokoll 1962. Nr 21

Nr 21

Innehåll

Sid.

Mark för fritidsområden........................................ 128

Utredning rörande alkoholfrågan, m. m........................... 129

Vissa ungdomsfostrande åtgärder................................. 131

Lördagen den 19 maj

Svar på interpellationer av:

herr Antonsson ang. försvarsledningens lokalisering............... 136

herr Spångberg ang. flygolyckorna inom försvaret................ 140

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 18 maj fm.

Val av fullmäktige och suppleanter i riksbanken och riksgäldskontoret 5
Konstitutionsutskottets memorial nr 17, ang. granskning av de i statsrådet
förda protokoll........................................ 6

Jordbruksutskottets utlåtande nr 15, ang. yrkesutbildningen på trädgårdsområdet
och stödet till trädgårdsnäringens rationalisering,
m. m...................................................... 56

Fredagen den 18 maj em.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 16, ang. vissa frågor rörande yrkesutbildningen
på skogsbrukets område, m. m...................... 73

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 41, ang. mindre företags
elkraftförsörjning........................................... 85

— nr 42, om utredning angående statsbidrag till allmänna samlingslokaler
m. m. i glesbygdsområden............................. 90

— nr 43, om utredning angående transport till sjukhus av sjuka och

skadade.................................................... 91

— nr 44, om kontroll av elmätare................................. 91

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 18, ang. ändring i lagen om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar.............. 91

Statsutskottets utlåtande nr 108, ang. inrättande av en statlig sjuksköterskeskola
i Norrköping..................................... 96

— nr 109, ang. bidrag till ortopediska hjälpmedel och hörapparater

m. m...................................................... 96

— nr 112, om pension eller understöd åt vissa personer............... 103

Bevillningsutskottets betänkande nr 47, om ändring i förordningen angående
beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst,

m. m...................................................... 104

— nr 49, om ändring i förordningen angående stämpelavgiften........ 116

Bankoutskottets utlåtande nr 22, ang. inrättande av ett institut för

exportkrediter, m. m......................................... 117

Statsutskottets utlåtande nr 110, ang. inrättande av ett institut före exportkrediter,
m. m.......................................... 117

Innehåll

Nr 21

Sid.

Bankoutskottets utlåtande nr 23, ang. inrättande av ett institut för
långfristig kreditgivning till mindre och medelstora näringsföretag,

m. m...................................................... 117

Statsutskottets utlåtande nr 111, ang. inrättande av ett institut för långfristig
kreditgivning till mindre och medelstora näringsföretag, m. m. 117
Bankoutskottets utlåtande nr 25, ang. ändring i lagen om sparbanker,
m. m...................................................... 126

— nr 28, ang. ändring i reglementet för riksdagsbiblioteket........... 128

Andra lagutskottets utlåtande nr 28, om återföring av vissa enligt lagen

om allmän sjukförsäkring m. m. fonderade medel............... 128

Jordbruksutskottets utlåtande nr 18, ang. allmän beredskapsstat (jordbruksärenden).
............................................. 128

— nr 19, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II (jordbruksärenden) 128

— nr 21, ang. försäljning av viss kronoegendom, m. m............. 128

—- nr 25, ang. tillsyn över skogar tillhörande allmänna inrättningar av

kyrklig natur m. m......................................... 128

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 45, ang. mark för fritidsområden
................................................... 128

— nr 46, om utredning rörande alkoholfrågan, om upplysningsverksam het

rörande alkohollagstiftningen, om utredning angående forskning
avseende behandlingen av alkoholskadade samt om utredning rörande
de kroniska alkoholisternas vårdproblem.................... 129

— nr 47, om vissa ungdomsfostrande åtgärder..................... 131

; ,

•: xir- ■

T''

Fredagen den 18 maj 1962 fm.

Nr 21

Fredagen den 18 maj

Kl. 11.00

§ 1

Justerades protokollen för den 11 innevarande
maj.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
protokoll:

År 1962 den 18 maj sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt §§ 70
och 71 riksdagsordningen utse riksdagens
fullmäktige i riksbanken för valperioden
1962—1965 efter herrar N. G.
Svärd och K. E. Ahlkvist, vilka voro i
tur att avgå, jämte två suppleanter; och
befunnos efter valets slut ha blivit utsedda
till

fullmäktige

för valperioden 1962—1965:
herr Svärd, Nils Gunnar,
ledamot av första

kammaren, ...... med 36 röster,

herr Ahlkvist, Karl Emil,
ledamot av första

kammaren, ...... med 36 röster;

suppleant för herr Svärd, N. G.:
herr Sundén, Otto Ragnar,
f. d. statssekreterare,

direktör, ........ med 36 röster;

suppleant för herr Ahlkvist, K. E.:
herr Bengtsson, Gösta Tore Edvin,
ledamot av andra

kammaren, ...... med 36 röster.

Olof Nilsson G. Malmborg

Gustaf Elof sson Carl Eskilsson

År 1962 den 18 maj sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt §§ 70
och 71 riksdagsordningen utse riksdagens
fullmäktige i riksgäldskontoret för
valperioden 1962—1965 efter herrar
W. Svensson och A. G. B. Andersson, vilka
voro i tur att avgå, jämte två supp -

leanter; och befunnos efter valets slut
hava blivit utsedda till

fullmäktige

för valperioden 1962—1965:
herr Svensson, Waldemar,
ledamot av andra

kammaren, ...... med 34 röster,

herr Andersson, Axel Gustav Birger,
ledamot av första

kammaren, ...... med 34 röster;

suppleant för herr Svensson, W.:
herr Gustafsson, Gustaf Henning,
ledamot av andra

kammaren, ...... med 34 röster;

suppleant för herr Andersson, A. G. B.:
herr Gustafsson, Hans Lennart,
ledamot av andra

kammaren, ...... med 34 röster.

Olof Nilsson O. Malmborg

Gustaf Elofsson Carl Eskilsson

Protokollen lades till handlingarna;
och skulle riksdagens kanslideputerade
genom utdrag av kammarens protokoll
underrättas om dessa val samt anmodas
låta uppsätta och till kamrarna ingiva
förslag dels till förordnanden för de
valda, dels ock till skrivelse till Konungen
med anmälan om de verkställda
valen.

§ 3

Justerades protokollsutdrag angående
de i § 2 omförmälda valen.

§ 4

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den å bordet vilande motionen
nr 892.

§ 5

Föredrogs, men bordlädes åter bevillningsutskottets
memorial nr 53 och 54.

Nr 21

Fredagen den 18 maj 1962 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen

Föredrogs konstitutionsutskottets memorial
nr 17, angående granskning av
de i statsrådet förda protokoll.

Utskottets i avdelning A gjorda anmälan,
att utskottet ej funnit anledning att
mot någon ledamot av statsrådet tillämpa
§ 106 regeringsformen, lades till
handlingarna.

Utskottets i avdelning B gjorda anmälan,
att utskottet vid granskningen beslutat
att ej framställa någon anmärkning
jämlikt § 107 regeringsformen mot
ledamot av statsrådet, lades till handlingarna.

Föredrogs vad utskottet i avdelning
C a) anfört angående förhållanden av
beskaffenhet att föranleda uttalanden
av utskottet utan åberopande av § 107
regeringsformen; och yttrade därvid:

Ang. rådplägning i utrikesnämnden i
vissa ärenden

Herr von FRIESEN (fp):

Herr talman! Trots ett numera ganska
långt ledamotskap av både riksdagen
och dess konstitutionsutskott kan jag
inte erinra mig att jag varit med om att
handlägga ett ärende som har varit föremål
för så mycket skriverier och delvis
så felaktiga skriverier som det ärende
som sammanhänger med vad utskottet
har tillkännagivit beträffande regeringens
uraktlåtenhet att höra utrikesnämnden
om utrikesministerns anförande i
FN angående planerna på en s. k. nonatom-club.

Genom de indiskretioner, som numera
måste sägas vara ganska vanliga, kom
det fram att konstitutionsutskottet i
denna fråga hade med tio röster mot nio
beslutat vad som traditionellt kallas en
omförmälan mot regeringen. Raskt
skyndade sig socialdemokratiska kvinnoförbundet
att protestera mot detta
beslut och gick därvid frejdigt in på
hela frågan om ickenatomklubbens politiska
betydelse. Jag hoppas att inte nå -

gon av de kammarens ärade ledamöter,
som här kommer att delta i debatten,
skall falla i samma fälla som kvinnoförbundet
och ta upp en sakdebatt om
vad den Undénska planen innebär. Det
är en fråga som närmast hör hemma i
utrikesdebatten och som tidigare också
varit uppe till dryftande här i kammaren.
Jag skall därför i mitt anförande
uteslutande uppehålla mig vid det formella
förfaringssättet.

I 54 § regeringsformen står angivet
att utrikesnämnden, vars ordförande i
Konungens frånvaro är statsministern,
bör sammankallas för dryftande av alla
frågor av större vikt före ärendenas avgörande.
Man kan säga att regeringen
härvidlag har att göra en diskretionär
prövning. Det är regeringen som överväger,
huruvida en fråga är av den vikt
att den skall föreläggas nämnden, och
någon annan erinran än den som till
äventyrs kan komma vid konstitutionsutskottets
dechargegranskning känner vi
inte till.

Under sådana förhållanden har det
varit av intresse att undersöka, i vad
mån regeringen beträffande andra ärenden
än de här nämnda har iakttagit denna
föreskrift. Utskottet har också mycket
ingående studerat sammankallandet
av utrikesnämnden då det gäller den
kanske ändå större och för vårt land
mer betydelsefulla frågan om anslutning
till en europeisk stormarknad. Vi har
därvid konstaterat att i detta sammanhang
finns det knappast — jag vill gärna
ge regeringen det erkännandet — någon
anmärkning att rikta mot regeringen.
Jag vill även i detta fall understryka att
regeringens beslut i ärendet inte har
med saken att göra. Även om oppositionen
ogillade regeringens beslut, kan man
inte kritisera den formella handläggningen
av ärendet. Det förekom en lång
rad av sammanträden med utrikesnämnden
och det stod ganska klart vilken
ställning regeringen skulle komma att
inta till frågan.

Nu har ju också regeringen endast

Fredagen den 18 maj 1962 fm.

Nr 21

Ang. rådplägning i utrikesnämnden i vissa ärenden

skyldighet att rådpläga med utrikesnämnden,
och det fattas självfallet inte
några som helst beslut i nämnden. Regeringen
är teoretiskt sett oförhindrad
att fullfölja den utrikespolitik som regeringen
anser vara den riktiga utan att
ens ha absolut säker täckning därför
bland nämndens ledamöter, låt vara att
det skulle vara oförsiktigt att förfara
på ett sådant sätt. Men regeringen har
som sagt fria händer och detta kan inte
vara annat än det riktiga. Det är regeringen
som i första hand bär ansvaret
för vår utrikespolitik. Någon regerande
riksdag bör inte i detta avseende finnas;
det skulle vara i hög grad olämpligt
och besvärligt med hänsyn till frågornas
många gånger mycket ömtåliga
natur.

Utskottet har nu försökt bedöma huruvida
frågan om en non-atom-club var
ett ärende som före avgörandet, d. v. s.
utrikesministerns anförande i FN, borde
ha förelagts utrikesnämnden. Utskottet
säger mycket klart och tydligt ifrån
att så borde ha skett: »Utrikesministerns
ovan redovisade plan på bildandet av en
’non-atom-club’ tillhör enligt utskottets
mening den kategori spörsmål, i vilken
rådplägning med utrikesnämnden bör
äga rum.»

Redan i tidigare debatter har man ju
från regeringens sida bestridit att det
skulle ha förelegat någon skyldighet för
regeringen att sammankalla utrikesnämnden.
Man har åberopat olika omständigheter,
och jag skall ta upp dem
i tur och ordning i den mån de förut
har varit föremål för debatt här i kammaren.

Rland annat har man sagt att det rådde
stor tidsnöd. Det var över huvud
taget inte möjligt att hinna behandla
denna fråga i utrikesnämnden, innan
utrikesministerns anförande var planerat
att hållas. Jag vill i detta sammanhang
som invändning mot resonemanget
påpeka att regeringen i andra frågor,
även av betydligt mindre storleksordning,
har kunnat sammankalla utrikes -

nämnden med mycket kort varsel. Jag
erinrar mig alldeles särskilt en fråga,
den som gällde begäran om svenskt deltagande
i en undersökningskommission
rörande omständigheterna vid Dag Hammarskjölds
förolyckande. Den gången
fick vi en mycket snabb kallelse, och
regeringen avböjde också efter utrikesnämndens
hörande medlemskap i denna
speciella kommission. Det går alltså att
även med mycket kort varsel sammankalla
nämnden.

Regeringen faller också tillbaka på
en annan argumentation. Man framhåller
att man någon dag i förväg hade underrättat
partiledarna om detta tal och
att de hade fått tillfälle att läsa det. Låt
mig då säga vad jag kanske sagt flera
gånger förut från denna talarstol, nämligen
att vi inte har någon sorts partiledardemokrati
här i landet. Vi kan inte
dispensera regeringen från riksdagens
eller dess behöriga organs hörande bara
med hänvisning till att partiledarna är
hörda. Det har tyvärr blivit en tendens
att i allt större utsträckning vända sig
endast till dessa. Jag tror att det finns
anledning att reagera häremot. I och för
sig är det naturligtvis inte något fel att
gå till dem, men det är i alla fall en
otillräcklig åtgärd. Otillräckligt är också
— även om utskottet har viss förståelse
för denna ståndpunkt — att före
anförandet tala med ledamöterna av
den svenska FN-delegationen. Jag vill
tillägga att man självfallet skall göra det.

Regeringen kommer med ett ytterligare
argument, som jag förmodar kommer
att upprepas här i debatten, nämligen
de s. k. sekretesskälen. Det är alldeles
nödvändigt att vi har en plats att
debattera frågor fritt utan att behöva
riskera att något sedan läcker ut. Jag
vill gärna medge att sådana läckor har
förekommit inte bara från utrikesnämndens
sammanträden. Konstitutionsutskottet
är väl medvetet om att också
från dess arbete kanske i vissa ömtåliga
och besvärliga situationer en uppgift
kan komma att delges pressen. Hur

Nr 21

Fredagen den 18 maj 1962 fm.

Ang. rådplägning i utrikesnämnden i vissa ärenden

mycket jag än i likhet med statsministern
och partiledarna beklagar dessa indiskretioner,
anser jag dock att man
inte kan föra ett resonemang av den innebörden
att ett par stora stockholmstidningar
i själva verket skulle avgöra
i vad mån grundlagens bud skall iakttas,
d. v. s. i detta fall utrikesnämnden höras.
Enligt min mening skall allting göras
för att täta dessa läckor och undvika
att något liknande kommer ut i fortsättningen.
Det är väl partiledningarnas sak
att medverka till detta, men det kan inte
användas som ett argument för att dispensera
regeringen från föreskriften i
54 § regeringsformen.

Därmed har jag kommit till slutet i
utskottets memorial, som jag med hänsyn
till de felaktiga tolkningar som
gjorts skall be att få läsa upp ett stycke
av. Det är först vissa förmildrande omständigheter,
som utskottet självfallet
måste anföra för att motivera att utskottet
inte har gått på anmärkningslinjen.
Utskottet skriver därefter:

»Ehuru utskottet med hänsyn till nu
angivna förhållanden ej finner skäl
framställa någon anmärkning mot statsrådets
ledamöter i anledning av att utrikesnämnden
ej sammankallats till
överläggning om ifrågavarande plan
före dennas framläggande, anser sig utskottet
dock icke kunna underlåta att
understryka betydelsen av att utrikesnämnden
höres i alla de fall, då dess
medverkan bör äga rum enligt ovan återgivna
grundlagsparagrafs lydelse, grund
och mening.»

När vi i början av det citerade stycket
talar om »anmärkning», är det mig
angeläget att framhålla -— och det står
helt i överensstämmelse med utskottets
skrivning i det föregående, om man läser
hela memorialet — att vi i ordet
»anmärkning» icke inlägger den betydelse
som annars är vanlig, d. v. s. anmärka
eller klandra, utan vi avser självfallet
en anmärkning enligt 107 § regeringsformen.
Vi har dock inte trott att
det var nödvändigt att förklara detta.

Utskottet slutar sin skrivning på denna
punkt med följande mening:

»Vad sålunda förekommit och sin
uppfattning härutinnan har utskottet
funnit sig böra för riksdagen tillkännagiva.
»

Även här har man hängt upp sig på
formuleringen. Det förefaller som om
det i detta sammanhang mer än någonsin
har gått troll i ord. Man har pekat
på att det tidigare har funnits två former
av klandertalan, mot antingen ett
enskilt statsråd eller mot samtliga regeringens
ledamöter. Den ena formen av
klander var en anmärkning enligt § 106
eller § 107, och den andra var någonting
som kallades för en omförmälan, vilken
inte utan viss rätt betraktades som en
lindrigare grad av anmärkning. Konstitutionsutskottet
gick redan förra året
ifrån detta uttryck. »Omförmäla» är ju
språkligt sett ett mycket underligt ord,
som jag inte tror skulle godkännas av
språkvetenskapsmän. Det användes inte
heller i dagligt bruk. Vi säger inte att
vi vill omförmäla någonting för någon.
Ordet användes inte ens i högtidligt
språkbruk. Vi har därför ersatt det med
ordet tillkännagiva. Omförmäla och tillkännagiva
är sålunda i sak exakt detsamma,
men vi har ansett tillkännagiva
vara språkligt mera tillfredsställande.
Ordet omförmäla har ju också kritiserats
av statsrättsexperterna.

Detta är alltså förklaringen till att vi
använt ordet tillkännagiva, och jag är
övertygad om att det kommer att användas
även i fortsättningen, när konstitutionsutskottet
har något av vikt att meddela
riksdagen.

Herr talman! Härmed skall jag sluta
mitt inlägg i denna fråga, .lag vill bara
meddela, i den mån det inte är känt,
hur förevarande memorial har kommit
att bli ett enhälligt uttalande från utskottet.
Ursprungligen röstade vi om
memorialet. Vårt kansli gjorde en skrivning,
som sedan granskades av tio av de
ledamöter som hade beslutat i frågan
och som föreslog vissa smärre ändring -

Fredagen den 18 maj 1962 fm.

Nr 21

Ang. rådplägning i utrikesnämnden i vissa ärenden

ar. Vi var dock helt eniga om dessa
ändringar, som huvudsakligen var av
formell art. Därefter anslöt sig utskottets
socialdemokratiska ledamöter till skrivningen
och några ytterligare ändringar
gjordes inte i vad de tio hade beslutat
om.

Så enkelt är sammanhanget. Detta enhälliga
uttalande av utskottet är ju mycket
otvetydigt. Även om det är milt i
form är det dock i sak ett starkt uttalande.
Jag vill säga att utskottets samtliga
ledamöter, vare sig de har tillhört oppositionen
eller regeringspartiet, mer och
mer har börjat granska dessa frågor i
en anda av uppriktighet och samförstånd.
Politiskt upprivande strider är
mycket sällsynta i konstitutionsutskottet.
Jag tror också att utskottet väl ryktar
sitt värv som prövande och i viss
mån dömande instans, om man i utskottet
även i fortsättningen behandlar frågorna
på detta sätt.

Det är möjligt att en sådan behandling
inte ger anledning till störa löpsedels-
eller tidningsrubriker och att den
inte ger utrymme åt personligt färgade
anmärkningar mot enskilda personer
vid försöken att bryta ned någons prestige
eller liknande, över huvud taget
finns det inte något i och för sig sensationellt
i en sådan behandling, men det
betraktar jag som ett framsteg. För utskottets
framtida arbete tror jag det är
nödvändigt att vi fortsätter på den här
inslagna vägen. Vi når säkert i realiteten
bättre och effektivare resultat, om vi
handlar efter dessa metoder, och vi har
större anledning att vänta oss rättelse
från regeringens sida, om vi använder
en metod av den nu antydda innebörden.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Den grundligaste vetenskapliga
framställning som gjorts
om tolkningen av denna paragraf i regeringsformen
är en mycket utförlig
analys av professor Brusewitz, som in -

går i verket om riksdagen. Om man läser
den, tvekar man inte om att grundlagsstiftarnas
mening har varit att regeringen
i mycket god tid före ett viktigt
besluts fattande skall höra utrikesnämnden.

Från denna tolkning har i stort sett
inte framförts några divergerande meningar.
Det har dock gjorts gällande att
paragrafens betydelse i fall som detta
inte skulle vara så stor, därför att vi
har delegater i FN som ger oppositionen
vissa möjligheter. När hans excellens
statsministern talade i denna fråga
i första kammaren, fick jag närmast
den uppfattningen att han menade att
utrikesnämnden borde ha hörts. Statsministern
har dock stort intresse för
konstitutionella frågor, och från den
debatt vi hade för tio år sedan rörande
hela dechargeinstitutet vet han mycket
väl i vilka fall man kan rikta anmärkning
enligt 107 § regeringsformen
och i vilka man kan omförmäla eller
tillkännagiva.

Det har väckt förvåning att det socialdemokratiska
kvinnoförbundet innan
konstitutionsutskottets memorial
ens publicerades riktade en mycket
stark kritik mot konstitutionsutskottet
för att utskottet följde grundlagens bud
på denna punkt. Det är det mest egendomliga
sätt att nonchalera den svenska
grundlagen, som man kan tänka sig,
från ett kvinnoförbunds sida där man
har så många kompetenta krafter. Jag
vill erinra om vad Alva Myrdal, som
numera tillhör första kammaren, tillsammans
med Gunnar Myrdal skriver
i sin bok Kontakt med Amerika. Hon
talar där om det förakt för den svenska
författningen som statsmakterna visar.
Författarna säger att man skall vara
konservativ i formerna och att det är
angeläget att inte minst folkrepresentationen
slår vakt om författningens bestämmelser,
annars håller rättssäkerheten
på att undergrävas i landet. Läser
man det yttrandet och ställer det i
belysning mot det egendomliga angrepp

1* — Andra kammarens protokoll 1962. .Yr 21

Nr 21

Fredagen den 18 maj 1962 fm.

Ang. rådplägning i utrikesnämnden i vissa ärenden

mot konstitutionsutskottet som det socialdemokratiska
kvinnoförbundet gjort,
undrar man var det levande intresse
för den svenska författningen finns
som man bör ha inom en demokrati
och inom en folkstyrelse. Man bör väl
ändå inte kritisera innan man fått papperen
på bordet.

Det är klart, herr talman, att man
kan säga, att i och med att vi inte har
yrkat på en anmärkning enligt § 107,
har vi egentligen inte framställt någon
skarp kritik. Så har saken också tolkats
på sina håll i pressen. Detta överensstämmer
inte med praxis. Det överensstämmer
inte med vad som av en
del tidigare ordförande i konstitutionsutskottet
påpekats, nämligen att
konstitutionsutskottet mer och mer har
sökt beivra felaktig praxis och mindre
och mindre riktat direkta anmärkningar
enligt § 107. I detta fall kan
tveksamhet råda om det är utrikesministern
eller statsministern som har
det största ansvaret. Statsministern var
hemma vid detta tillfälle och det ålåg
honom att sammankalla utrikesnämnden,
han hade möjligheter därtill. Mot
detta kan statsministern kanske säga
att partiledarna kände till förhållandet.
Ja, men partiledarna ersätter inte
enligt den svenska regeringsformen utrikesnämnden.
Det har visserligen
många gånger gjorts gällande i detta
hus att om partiledarna har träffat en
överenskommelse skulle den vara bindande
också för den svenska riksdagen.
Det är ju en fundamental misstolkning
av den svenska författningen. Utrikesnämnden
skall höras enligt grundlagen
och den kan inte ersättas av någon
som helst delegation. Förfarandet kan
inte heller försvaras med den anmärkning
som hans excellens statsministern
vid detta tillfälle framförde, när han
sade att det händer då och då att det
läcker ut saker från utrikesnämnden
och därför är det en vansklig historia.
Jag skulle vara tacksam om statsministern
skulle kunna peka på något

fall sedan herr Harald Åkerberg vid
ett mycket uppmärksammat tillfälle tillkännagav
vad utrikesnämnden hade talat
om och då blev klandrad av den
dåvarande statsministern. Jag undrar
om statsministern verkligen kan påtala
något fall då uppgifter av skadligt
slag kommit ut sedan sekretess påbjudits
i utrikesnämnden. Men även om
man kan påvisa att vissa saker har
läckt ut, kan detta inte hindra att utrikesnämnden
skall sammankallas. Anses
det att bestämmelserna är felaktiga,
finns det bara en väg att gå, nämligen
att ändra författningen så att den
motsvarar vad socialdemokraterna vill
ha.

De borgerliga partierna är inte ensamma
om denna anmärkning. Den
överensstämmer helt med den förkunnelse
som socialdemokraterna förfäktade
i decennier när de gick till storms
mot den hemliga diplomatien och i oppositionsställning
försäkrade, att när
de en gång kom till makten så skulle
det vara slut på den hemliga diplomatien
i utrikesfrågor; då skulle vi få en
verklig folkstyrelse med kontroll inte
minst i utrikesfrågor. Det var de utgångspunkter
man hade 1931 när man
riktade anmärkning mot utrikesminister
Trygger, som 1944—1945 i ett yttrande
också var inne på det angelägna
i att i en folkstyrelse inte minst utrikespolitiska
frågor av vikt behandlas
så att riksdagen har kontrollmöjligheter.

Detta är väsentligt för den utrikespolitiska
debatten i riksdagen. Det är
inte i hemlighet som de stora utrikesfrågorna
skall avgöras. Det är under fri
och öppen debatt inte minst i en situation
som den nuvarande.

Med all rätt har man på socialdemokratiskt
håll sagt att detta är en fråga
av stor betydelse. Ja, herr talman, är
det en fråga av stor vikt, är det uppenbart
att utrikesnämnden också skall
höras. Det tillkännagivande som ett enhälligt
utrikesutskott nu har gjort ger

Fredagen den 18 maj 1962 fm.

Nr 21

Ang. rådplägning i utrikesnämnden i vissa ärenden

uttryck för de grundlagsenliga principer,
som också är ett värn för den
öppna debatten.

Det är också viktigt att författningsutredningen
när den till slut framlägger
sitt betänkande är medveten om att
den svenska riksdagen håller på sina
rättigheter, det må gälla det ena eller
andra området. Det får inte göras några
inskränkningar i dessa rättigheter. Det
fordras, som herr von Friesen mycket
riktigt sade, en god kontakt mellan regeringen
och riksdagen om utrilcesfrågorna
skall kunna lösas i det samförstånd
som inte minst statsministern
många gånger så vältaligt givit uttryck
åt i denna kammare. Han har många
gånger sagt att det är olyckligt om vi
får en splittring i nationens livsfrågor
och om vårt land inte står i största utsträckning
enigt i förhållande till främmande
länder. Det är i hög grad angeläget
att vi slår vakt om denna grundlagsparagraf.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Den i och för sig lyckliga
omständigheten att Brittiska utställningen
skall öppnas om en liten
stund tvingar mig till det olyckliga ingreppet
att gå upp i debatten på detta
tidiga stadium, innan jag haft tillfälle
att höra alla utskottsrepresentanternas
synpunkter på detta ärende. Jag hoppas
att herr talmannen och kammarens
ledamöter överser med den situation
som tidsnöden har satt mig i.

Jag kanske också med herr talmannens
tillåtelse redan nu får säga några
ord om de två andra ting som det erinras
om under denna punkt i konstitutionsutskottets
memorial.

Det ena omnämnandet gäller en revisorsutnämning.
Vi har redan visat,
som också utskottet noterat, att vi på
denna punkt helt delar konstitutionsutskottets
synpunkter. Man får väl beteckna
det inträffade som ett olycks -

fall i arbetet, som vi tyvärr inte har
kunnat undvika, även om vi anstränger
oss så mycket det går.

Det andra omnämnandet gäller utgivningsbeviset
för »Extrapressen». Där
vill jag bara säga att frågan ju kommer
upp till omprövning med anledning
av att det begärts att utgivningsbeviset
skall dras in. Jag skulle tro att
den omprövningen sker nästa vecka,
och det är självfallet att justitieministern
vid omprövningen kommer att ta
stor hänsyn till vad ett enhälligt konstitutionsutskott
haft att andraga i
ärendet.

Men så är det då den fråga som nu
varit föremål för och väl kommer att
bli föremål för mycken diskussion både
här i kammaren och utanför kammaren.
Låt mig genast säga, herr talman, att
jag med utomordentligt stor tillfredsställelse
tagit del av konstitutionsutskottets
utlåtande. Vad är det konstitutionsutskottet
skriver? Jo, konstitutionsutskottet
understryker betydelsen
av att utrikesnämnden hors i viktiga
utrikespolitiska frågor samt framhåller
att den s. k. Undénplanen tillhör den
kategori spörsmål, där rådplägning med
utrikesnämnden bör äga rum. Samtidigt
understryker emellertid utskottet
de särskilda omständigheter som
medförde att någon sådan överläggning
inte kom till stånd. Någon antydan om
att regeringen skulle ha handlat mot
grundlagen — som i den mera lättsinniga
debatten har antytts — kan man
ju omöjligen utläsa ur konstitutionsutskottets
enhälliga uttalande.

För mig, herr talman, är det alldeles
speciellt glädjande att läsa detta utlåtande,
därför att det nära nog överensstämmer
med vad jag tillät mig säga
här i riksdagens andra kammare redan
den 25 oktober i fjol. Det är alldeles
klart att regeringen har ett starkt intresse
av att höra utrikesnämnden, även
om vi inte skulle vara tvingade av
grundlagsbud. Vi har konstaterat, att
mot grundlagen har vi uppenbarligen

Nr 21

Fredagen den 18 maj 1962 fm.

Ang. rådplägning i utrikesnämnden i vissa ärenden

icke brutit. Sedan är alltså frågan, när
utrikesnämnden lämpligen bör höras.

Jag vill då bara konstatera, att regeringen
har naturligtvis allt intresse av
att höra utrikesnämnden så mycket
det går. Vi tror, att genom överläggningarna
i utrikesnämnden har det
många gånger varit möjligt att komma
fram till enhetliga svenska ståndpunkter.
Men regeringen och konstitutionsutskottet
är helt överens om att det
kan finnas situationer, då det blir en
bedömningsfråga, huruvida och när
nämnden skall höras. Det förekommer
ofta inom Förenta Nationerna frågor,
där Sverige snabbt måste ta position -—
en position som kan tas på grundval
av förhållanden som man har lättare
att följa på platsen. Det är därför inte
säkert — och jag vill ha det sagt, även
om det inte har direkt sammanhang
med detta ärende — att regeringen kan
förbinda sig att i alla situationer koppla
in utrikesnämnden. Det kan finnas
situationer — och det tror jag konstitutionsutskottet
och regeringen är ense
om — då detta inte går för sig eller
inte är lämpligt. FN-delegationen måste
ha rörelsefrihet att agera på grundval
av sina insikter om den aktuella situationen.
Det är därför som vi eftersträvat
att få en så allsidig representation
i FN-delegationen. Delegationens
medlemmar kan följa arbetet ingående
och fortlöpande föra fram sina synpunkter.
Men jag betonar än en gång
att min allmänna reservation inte gäller
den här aktuella frågan. Vi är helt
överens om att det är en fråga av det
slag som normalt kräver utrikesnämndens
hörande.

Nu har i debatten utanför detta hus
gjorts gällande, att regeringen medvetet
nonchalerat utrikesnämnden. Det har
t. o. m. sagts att detta är ett exempel på
den maktfullkomlighet som präglar den
nuvarande regeringen. Det gladde mig
mycket att herr von Friesen inte hade
den uppfattningen. Han lämnade en redogörelse
som gick ut på att regeringen

uppenbarligen har varit angelägen om
att hålla en nära kontakt med utrikesnämnden
och han talade om regeringens
iver att hålla den kontakten när det
gällde exempelvis EEC-förhandlingarna.

Jag skulle, herr talman, kunna fortsätta
den exemplifiering som herr von
Friesen har börjat och visa hur regeringen
i fråga efter fråga — stora och
små frågor — har ansträngt sig för att
finna utrymme för överläggning med
utrikesnämnden. Ibland har vi tvingats
att begagna det substitut, eller kanske
jag skall säga surrogat, som partiledarna
utgör. Självfallet befriar oss inte användningen
av denna surrogatlösning
från grundlagens bud att höra utrikesnämnden,
men i detta fall är det ju icke
fråga om en kränkning av grundlagen.
Därför kan det vara en praktisk åtgärd
att partiledarna höres.

Jag hoppas verkligen att det yttrande
som här har fällts inte skall betyda att
partiledarna till den grad saknar auktoritet
att vi inte skall få fortsätta att
resonera med dem. Att deras hörande
inte skall få innebära en dispens från
grundlagens bud i detta avseende är
emellertid självklart.

Jag skulle som sagt kunna fortsätta
herr von Friesens exemplifiering för att
visa hur angelägen regeringen är att
höra utrikesnämnden. Vi hade år 1961
en höst, som i utrikespolitiskt hänseende
var den mest spännande vi över huvud
taget upplevt under efterkrigstiden.
Vi kommer säkert ihåg det när vi tänker
tillbaka, även om det förefaller som
om många har glömt bort att det var
stora och farliga ting som då hände
utanför våra gränser och som krävde
en ständig uppmärksamhet och snabba
beslut från regeringen, men naturligtvis
också råd och anvisningar från dem
som inte tillhörde regeringen, från oppositionen.

Hela den internationella situationen
var i höstas mörk och bekymmersam.
Vi kommer ihåg vad som hände i
Kongo, där Förenta Nationernas trup -

Fredagen den 18 maj 1962 fm.

Nr 21

Ang. rådplägning i utrikesnämnden i vissa ärenden

per — i vilka svenskar ingick — var
invecklade i allvarliga och blodiga sammanstötningar.
Vi erinrar oss den oro
som vi kände för frivilligkontingenten.
Samtidigt som regeringen försökte bevaka
dessa svenska medborgares säkerhetssynpunkter
var den dock naturligtvis
också angelägen att handla så att vi
stödde Förenta Nationerna.

Vi kommer ihåg hur Dag Hammarskjölds
bortgång skapade en krissituation
för Förenta Nationerna. Vi befarade
att krisen i Kongo först snabbt
skulle förvärras och att det därefter
skulle uppstå en mycket svårartad kris
för hela organisationen.

Ännu närmare ryckte oss händelserna
när atomvapenstoppet bröts genom
Sovjetunionens provfällningar. Vi kände
en stark oro för vad som kunde hända
oss rent fysiskt och även för att det
som hade inträffat skulle komma att ytterligare
förvärra ett i och för sig dystert
utrikespolitiskt läge.

Vi kommer vidare ihåg hur den ryska
noten till Finland fick oss att känna
att världspolitiken ryckte närmare våra
landamären.

Jag nämner dessa frågor av samma
skäl som herr von Friesen nämnde frågan
om EEC, nämligen för att visa hur
i alla dessa angelägenheter av stor vikt
för Sverige regeringen sökte upprätthålla
en så nära kontakt med oppositionen
och med utrikesnämnden som
möjligt. Man säger att vi skulle ha gjort
detta därför att vi varit tvingade till
det av grundlagens föreskrifter. Nej, vi
gjorde det av fri vilja för att även i alla
tveksamma fall kunna se efter om det
fanns en möjlighet att samla nationen
kring en enhetlig svensk linje.

Det fanns under denna höst ytterligare
en fråga som enligt vår bedömning
var av stor vikt. När Sovjetunionen tog
upp kärnvapenproven igen förstod vi
att detta kunde betyda att hela nedrustningsfrågan
skulle komma i ett dödläge.
Utrikesminister Undén tog i regeringen
upp frågan om vi inte borde göra ett

försök att bryta detta dödläge. Det var,
herr talman, icke fråga om någon ny
svensk politik. Det gällde att fullfölja
tankegångar vilka, som även konstitutionsutskottet
erinrar om, skymtade i
utrikesministerns inlägg i Förenta Nationerna
1959. Det var från början inte
tänkt att det skulle vara ett preciserat
förslag. Man skulle göra en allmänt utformad
deklaration, och om tankegångarna
i denna mötte gensvar, skulle man
utforma ett mera konkret resolutionsförslag.
Regeringen ställde sig helhjärtat
bakom utrikesministerns tankegång,
och vi ansåg att de tankar han lade fram
var ett direkt fullföljande av den svenska
FN-delegationens insatser under senare
tid i FN.

Regeringen hade för avsikt att anmäla
denna fråga för utrikesnämnden
den 27 september, då utrikesnämnden
skulle sammanträda. Emellertid inträffade
då någonting — under denna dramatiska
höst inträffade det nästan varje
dag ting som gjorde att man fick fundera
och fundera om igen. President
Kennedy höll — jag vill minnas — den
24 ett stort tal i FN. Det talet kretsade
kring nedrustningsfrågorna. Kort därefter
lade den amerikanska regeringen
fram ett mera detaljerat nedrustningsförslag.

Utrikesministern tog då omedelbart
kontakt med mig och sade att syftet
med det svenska initiativet ju var att
bryta ett dödläge i nedrustningsfrågan.
Det är möjligt, menade han, att det amerikanska
initiativet fyllde denna funktion
och att stormakterna nu kunde
komma till tals med varandra. Därför,
sade han, var han närmast böjd för att
Sverige med hänsyn till det amerikanska
initiativet icke skulle ta något initiativ
i kärnvapenfrågan. Han frågade
mig om min bedömning. Jag svarade att
jag inte hade haft tillfälle att studera presidentens
tal — jag hade bara läst vad
som stod i tidningarna om det — men
det föreföll även mig att här förelåg
en möjlighet att dödläget skulle kom -

Nr 21

Fredagen den 18 maj 1962 fm.

Ang. rådplägning i utrikesnämnden i vissa ärenden

ma att brytas. Han frågade sedan: »Är
det under sådana förhållanden» — jag
tror samtalet var den 26 november —
»lämpligt att jag anmäler detta ärende
i utrikesnämnden såsom vi förut har
tänkt?» .lag svarade att det var ytterligt
tveksamt.

Varför svarade jag det? Helt enkelt
därför att vi vet — det var nästan rörande
när herr Braconier försökte förneka
det ■—- att praktiskt taget varje
fråga som behandlas i utrikesnämnden
på ett eller annat sätt bringas till allmänhetens
kännedom. Herr Braconier
påstår att om bara nämndens ledamöter
åläggs ovillkorlig tystnadsplikt så sipprar
ingenting ut. Herr Braconier måste
vara i lycklig okunnighet om vad pressen
har skrivit efter utrikesnämndens
senaste sammanträde, då fungerande
ordföranden, Majestätet, ålade nämndens
medlemmar — två gånger — uttrycklig
och ovillkorlig tystnadsplikt.
Likväl lämnade både Sveriges Badio och
ett par av tidningarna utförliga referat
av vad som hade förekommit. Att en del
av dessa referat är vilseledande hindrar
inte att själva den sak som diskuterats
kom fram.

Vi stod alltså inför den praktiska situationen
att det är ett initiativ som i
och för sig bör anmälas för utrikesnämnden
men som sannolikt icke kommer
att fullföljas. Men om vi går till utrikesnämnden
med det, löper vi risken
att detta initiativ dagen därpå är publicerat
i Stockholms tidningar, och därefter
har regeringen inte längre någon
valfrihet utan initiativet måste sedan
fullföljas.

Jag betonar än en gång: hade vi varit
klara över att initiativet skulle tas, så
hade frågan anmälts för utrikesnämnden
alldeles oavsett publiceringsriskerna,
ty om vi ändå skulle fullfölja saken
spelade det mindre roll om upplysningar
kommit några dagar eller veckor
före. Men sådant läget nu var, var detta
orimligt, det tror jag varenda objektiv
granskare måste säga sig, och det var

ur landets synpunkt riktigt att handla
som regeringen gjorde.

När så FN-delegationen hade studerat
det amerikanska förslaget mera ingående
kom utrikesministern till den uppfattningen
att Undén-planen borde läggas
fram och tankegångarna fullföljas.
Jag fick ett telegram om den saken och
besvarade telegrammet med att säga att
jag ansåg det självklart att FN-delegationen
som var på platsen bäst bedömde
saken men att om planen skulle läggas
fram så måste vi i varje fall ta ett samtal
med partiledarna; jag förutsatte att
det skulle bli svårt att få utrikesnämnden
sammankallad.

Delegationen i FN behandlade ärendet
jag vill minnas den 20 oktober —
jag har selt ett uttalande i dag, att det
skulle ha varit den 19; det var i varje
fall den 19 eller den 20 oktober. Den
21 oktober tog jag kontakt med partiledarna,
talade om för dem innehållet i
vår plan. Deras reaktion var den helt
naturliga. Jag skall inte återge den, ty
planen kom ju, som de uppfattade det,
som en ny sak för dem, och det finns
ingen anledning att upprepa vilka yttranden
som då fälldes. En sak kan väl
ändå intressera kammarens ledamöter,
och det är att ingen av partiledarna då,
efter att ha mottagit redogörelsen för
planens innehåll, kom på idén att begära
utrikesnämndens sammankallande.

Den 22, dagen efter, låg talet här i
Stockholm. Vi skrev ut det omedelbart
i avskrifter som vi distribuerade till
partiledarna. På eftermiddagen den 23
oktober hade partiledarna detta tal i sin
hand. Inte heller den 23 oktober kom
det från partiledarna någon som helst
reaktion av den typen att de ansåg att
utrikesnämnden skulle sammanträda.
Nu kan partiledarna säga, och det gör
de väl, att avsikten var att talet skulle
hållas den 24 oktober, men hade partiledarna
bedömt saken som så viktig
att utrikesnämnden borde kopplas in, så
hade det ändå funnits ett visst utrymme
för att göra detta: talet hölls icke

Fredagen den 18 maj 1962 fm.

Nr 21

Ang. rådplägning i utrikesnämnden i vissa ärenden

förrän den 26 oktober, alltså fem dagar
efter det att partiledarna hade underrättats
om talets innehåll och tre dagar
efter det att partiledarna tagit del av
det in extenso; jag förutsätter att de har
så stort intresse att de verkligen tog
del av det.

Hur man med denna tidtabell som
utgångspunkt skall kunna göra gällande
att regeringen inte varit angelägen
att hålla en så nära kontakt som möjligt
med riksdagsopinionen, det förstår inte
jag. Jag kan inte heller begripa hur
man med kännedom om dessa fakta i
målet kan anklaga regeringen för något
försök till maktfullkomlighet.

Talet hölls alltså den 26 oktober.

I mitten av november, sedan man på
många håll hade fått en relativt gynnsam
reaktion, kom den tidpunkt då de
allmänna riktlinjerna skulle transformemeras
till en resolution. Den 17 november
hade vi ett sammanträde med utrikesnämnden.
(Detta har icke omnämnts
i konstitutionsutskottets memorial och
har alltså inte föranlett någon erinran
av konstitutionsutskottet, men jag vill
ändå för fullständighetcns skull nämna
det.) Utrikesnämnden hade sammankallats
för en diskussion om den nordiska
samarbetskonventionen. Jag passade
på att lämna en redogörelse för
det samtal jag hade haft med Finlands
president Kekkonen med anledning av
den ryska noten och de överläggningar
som utlösts mellan Finland och Sovjetunionen
angående noten. Dessutom togs
det upp en brådskande fråga i Kongoaffären,
en fråga som emellertid senare
löstes på ett annat sätt men som vi då
anmälde på grund av de då föreliggande
informationerna.

Det är riktigt att det var herr Ohlin
som den 17 november tog upp frågan
om resolutionsutkastet. Jag kan medge
att det var en försummelse av regeringen
att inte själv ta upp frågan och att
det är fullkomligt riktigt att det var herr
Ohlin som tog upp den. Men sedan herr
Ohlin hade tagit upp frågan, lämnades

det en fullständig redogörelse för vad
herr Undén hade för avsikt att säga.
Resolutionen genomgicks punkt för
punkt. Om inte tiden nu vore så knapp
skulle det vara av ett visst intresse att
jag läste upp mitt anförande i utrikesnämnden
— jag skulle mycket väl kunna
göra det utan att blotta några hemligheter,
ty allt är nu överspelat; men
tiden är som sagt knapp. Varje punkt
i resolutionen lästes upp och diskuterades.
De synpunkter, som framfördes
i utrikesnämnden, framför allt av herrar
Heckscher och Ohlin, vidarebefordrades
ögonblickligen till vår FN-delegation.
Talet skulle hållas den 17 november,
alltså samma dag, men vi har ju en tidsskillnad
i förhållande till Amerika på
6 timmar, och det var därför inte omöjligt
att ta hänsyn till de synpunkter som
framförts i utrikesnämnden. Jag nämner
även detta för att visa att mytbildningen
om vår ovilja att ha kontakt
med nämnden borde efter dagens överläggningar
hänföras just till myternas
område.

Jag vill sammanfatta:

1) Det var icke fråga om någon ny
politik. Det var ett fullföljande av tidigare
lanserade tankegångar.

2) Den svenska FN-delegationen, i vilken
oppositionen är representerad, hade
tillfälle att diskutera anförandet.

3) Partiledarna fick dels en muntlig
redogörelse av mig för talets innehåll
och dels en avskrift in extenso av talet
flera dagar innan det hölls.

4) Utrikesnämnden hade tillfälle att
diskutera det svenska resolutionsförslaget
innan det framlades i FN.

Slutligen vill jag erinra om att före
det definitiva svenska ställningstagandet
— svaret på U Thants fråga, föranledd
av resolutionen — fick oppositionen
verkligen tillfälle att resonera
om dessa ting; vi hade två särskilda
överläggningar i utrikesnämnden, först
en där vi presenterade vår linje och
tog emot den kritik som framkom och
där vi sade att vi skulle försöka ta hän -

Nr 21

Fredagen den 18 maj 1962 fm.

Ang. rådplägning i utrikesnämnden i vissa ärenden

syn till den, och veckan därefter en
annan. I det förslag vi då lade fram
hade — det vågar jag säga — kritiken
i allt väsentligt beaktats.

Jag är tacksam både för konstitutionsutskottets
enhälliga uttalande, som nära
överensstämmer med mitt uttalande
den 25 oktober, och för det tillfälle jag
fått att inför allmänheten klargöra hur
det förhåller sig med denna affär, om
vilken herr von Friesen, visserligen
från andra utgångspunkter, sade att den
skildrats på ett oriktigt sätt i pressen.
Även på den punkten delar jag herr von
Friesens uppfattning.

Herr BRACONIER (h) kort genmäle:

Herr talman! Hans excellens herr
statsministern började med att ganska
kategoriskt säga, att konstitutionsutskottet
inte anser att det här föreligger ett
handlande mot grundlagen. Men, herr
statsminister, varför skulle konstitutionsutskottet
åberopa 54 § i regeringsformen
och varför skulle bl. a. sista
raden i det enhälliga konstitutionsutskottets
utlåtande hänvisa till grundlagen,
om man inte ansåg att det gällde
ett handlande mot grundlagen?

Statsministern sade vid debatten i
första kammaren om denna fråga någonting
helt annat. Han klargjorde där att
det hade varit korrektare att höra utrikesnämnden.
Statsministerns anförande
här i andra kammaren utgick från
ett helt annat betraktelsesätt, nämligen
att konstitutionsutskottet egentligen inte
har åberopat författningen. Om statsministern
i första kammaren ansåg, att
det hade varit korrektare om utrikesnämnden
hade hörts, så menade han
väl att det ur grundlagssynpunkt hade
varit korrektare. Statsministern menade
väl inte att den passus i 54 § regeringsformen,
där det klart stadgas att
utrikesnämnden skall höras innan beslut
fattas, icke skulle vara tillämplig i
detta fall?

Statsministern talar mycket om vad
partiledarna gjort och att de blivit un -

derrättade. Den saken tog jag upp i
mitt första anförande. Jag sade, att vad
partiledarna gjort inte har någonting
med utrikesnämnden att göra, och att
det är utrikesnämnden som skall höras.

Statsministern talade mycket ingående
om sekretessbestämmelserna. Han
sade att herr Braconier måtte vara mycket
okunnig därför att han inte visste
hur det låg till med publiceringen av
vad som hade förekommit vid det senaste
sammanträdet med utrikesnämnden.
Ja, det som publicerades från senaste
sammanträdet med utrikesnämnden
har statsministern kallat för fria
fantasier. Man kan väl aldrig hindra att
det spekuleras. Det är många gånger
man talar om vad konstitutionsutskottet
har gjort — även i regeringsorganet har
man dagen efter kunnat läsa om det
utan att man fördenskull kunnat underlåta
att behandla dessa frågor i konstitutionsutskottet.

Det är litet betänkligt att statsministern
säger att konstitutionsutskottet inte
anser att det här handlar om någon kritik.
Jo, det gör det, därför att beteendet
i fråga utgår ifrån att här handlats
mot andan i 54 §. Det strider helt mot
den tolkning som gjordes i den mest
utförliga diskussionen om denna paragraf,
professor Brusewitz tolkning av
den del av Sveriges riksdags historia
som behandlar denna fråga. Man hade
kunnat hoppas, att statsministern hade
sagt att det är alldeles felaktigt att åberopa
54 §, att man inte behövde tillkalla
utrikesnämnden. Det är, herr statsminister,
en uppenbart oriktig tolkning.
Den får inte stå oemotsagd. Det vore
olyckligt om författningsutredningen
skulle utgå ifrån att den svenska riksdagen
inte skulle reagera när man
handlar emot andan i denna paragraf.

Herr von FRIESEN (fp) kort genmäle: Herr

talman! Statsministern strödde
så mycket blommor för konstitutionsutskottet,
att jag ett ögonblick kände

Fredagen den 18 maj 1962 fm.

Nr 21

Ang. rådplägning i utrikesnämnden i vissa ärenden

mig ungefär som den bekante romerske
talare som när han efter ett anförande
fått mycket applåder frågade sig: »Har
jag råkat säga en dumhet?»

Jag vill emellertid fästa statsministerns
uppmärksamhet på att vad konstitutionsutskottet
har skrivit i denna
fråga innebär att utskottet har haft en
annan tolkning av grundlagens bud än
vad statsministern gör gällande, trots att
utskottet anför några av de reservationer
som kan tala för regeringen. Det
föreligger en väl nyanserad skillnad
mellan utskottets grundlagstolkning och
regeringens tolkning. Sedan må man
kalla detta uttalande för en erinran, en
reprimand, en invändning — men en
form av kritik är det otvivelaktigt.

Jag vill sedan säga några ord om vad
statsministern yttrade om överläggningarna
med partiledarna. Det är klart att
vi är överens om att dessa inte kan vara
ett substitut för de i grundlagen fastställda
organen för överläggningarna,
men när statsministern drar en rökridå
över förhandlingarna med partiledarna
vet jag inte om det är alldeles påkallat
i detta sammanhang. Om jag är riktigt
underrättad — den tjänstvilliga pressen
har meddelat oss om saken — innebar
detta samtal mellan statsministern
och partiledarna enbart en delgivning
av det tal som utrikesministern skulle
komma att hålla i New York. Någon
som helst överläggning om innebörden i
talet eller ens en begäran om detta lär
enligt vad jag har mig bekant inte ha
förekommit. Jag tror att detta i klarhetens
intresse bör framhållas i denna
debatt.

Så faller statsministern för frestelsen
att åberopa den s. k. Undénplanen, ehuru
han inte drev det så långt som till
att diskutera hela sakinnehållet och betydelsen
av densamma. Jag skall inte
fullfölja det resonemanget. Min enda
reflexion är att därest Undénplanen var
så bra, riktig och värdefull, hade det
funnits dubbel anledning för regeringen
och främst statsministern att få ett

ytterligare stöd för saken i utrikesnämnden,
att kunna säga att planen
bars upp av en överväldigande folkmening.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Ja, det sista som herr
von Friesen sade är fullständigt riktigt.
Det fanns ingen som helst anledning för
oss att inte förvänta att utrikesnämnden
skulle ha givit oss stöd i denna fråga.
Det är alldeles självklart att det inte kan
vara rädslan för att utrikesnämnden
skulle ha en annan mening som gjorde
att den i detta fall inte blev hörd.

Herr Braconier har under konstitutionsutskottets
granskningsarbete varit
så engagerad för att det skulle bli anmärkning
härvidlag, att han liksom håller
en plaidoyer för ett helt annat utskottsutlåtande
än det som föreligger.
Men vi har ju bara fakta i målet att hålla
oss till. Om det hade varit så att regeringen
klart har kränkt grundlagen,
vad menar då konstitutionsutskottet
med att inte göra någon anmärkning? Är
det inte något ganska uppseendeväckande
att här säges att grundlagens 54 §
är kränkt, men likväl gör konstitutionsutskottet
inte någon anmärkning? Konstitutionsutskottet
har, såsom jag har
fattat saken, tolkat situationen precis
som regeringen, nämligen att det finns
en vilja att höra utrikesnämnden som
är så stor, att grundlagens tvingande bestämmelser
inte är nödvändiga att åberopa.
Vi vill höra utrikesnämnden i alla
de situationer då det går att göra det,
och här fanns ingen sådan anledning till
att vi inte skulle göra det.

Orsakerna till att utrikesnämnden inte
blev hord är redovisade i mitt anförande
av den 25 oktober i kammaren, i
konstitutionsutskottets utlåtande som
nu föreligger på kammarens bord och
av mig personligen i dagens debatt. Det
finns ingen lucka här. De skäl som förelegat
för att utrikesnämnden inte blivit
hörd är redovisade. På grundval av des -

Nr 21

Fredagen den 18 maj 1962 fm.

Ang. rådplägning i utrikesnämnden i vissa ärenden

sa skal trodde jag att konstitutionsutskottet
blev enhälligt om att någon
kränkning av grundlagen inte hade förekommit
och att följaktligen grund för
en anmärkning icke fanns. Men om
konstitutionsutskottets ledamöter därefter
går upp här i kammaren och säger:
»Vi menar inte vad vi skriver», då har
vi kommit in i ett konstitutionellt
granskningsförfarande som är orimligt.

Konstitutionsutskottets utlåtande är
vad vi har att hålla oss till, och däri
fastslås det som jag tror är viktigt nämligen
att det måste göras en grannlaga
prövning i sådana här gränsfall. Och då
mobiliserar konstitutionsutskottet, liksom
jag har gjort det, skälen till att det
inte fanns orsak för regeringen att
handla.

.lag skall inte föredra vad utskottet
har skrivit i utlåtandet av hänsyn till
att tiden är knapp, men jag vill hänvisa
kammarens ledamöter till att läsa vad utskottet
anfört nederst på sidan 4 och
överst på sidan 5 i utskottets utlåtande.
Jag tror inte att någon skall kunna finna
någon som helst motsättning mellan
mitt anförande nyss och utskottets skrivning.
Däremot torde det vara mycket
svårt att få ett sammanhang mellan herr
Braconiers utläggning av vad utskottet
enligt hans mening borde ha skrivit och
vad han nu har anfört. Men det är hans
sak.

Herr BRACONIER (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr statsministern tog
inte alls upp vad jag sade i mitt första
anförande om den debatt, som hölls i
denna fråga för 10 år sedan, varvid
konstitutionsutskottets dåvarande ordförande
klart gav till känna, att utskottet
mer och mer följt den praxis att man
ansett en omförmälan —som i år har utbytts
mot tillkännagivande — utgöra en
kritik, som stöder sig på grundlagen.
Varför skulle konstitutionsutskottet här
ha hänvisat till paragraf 54, om det inte
gällde en tolkning av grundlagen?

Men i denna situation säger nu stats -

ministern, att varje kritik, som inte är
en direkt kritik enligt paragraf 107,
inte är någon kritik enligt grundlagen.
Det skulle alltså inte vara någonting som
har stöd i grundlagen. Detta resonemang
strider helt emot vad som förekommit
i debatterna under senare år. Men vill
statsministern införa den praxis, att
konstitutionsutskottet varje gång det anser
att regeringen bättre borde ha följt
grundlagen skall tillgripa paragraf 107,
får man kanske göra det. Självklart skulle
detta försvåra enhälliga skrivningar
från utskottets sida och kritiken få en
mera personlig prägel. Statsministern
vet mycket väl att vi i åratal har väntat
på författningsutredningen, och statsministern
är inte okunnig om att man,
inte minst på socialdemokratiskt håll,
har sagt att kritik enligt paragraf 107 på
grund av denna paragrafs formulering
ofta får en aggressivt personlig tillspetsning,
som vi velat undvika.

Statsministern har inte i detta fall givit
något som helst skäl för att regeringen
inte låtit sammankalla utrikesnämnden.
Det fanns väl ändå en anledning
och även tid till att sammankalla utrikesnämnden.
Det är av dessa orsaker
som det är anmärkningsvärt att nämnden
inte inkallades.

Jag måste säga att det är förvånande
att statsministern anser, att alla omförmälanden
inte innebär någon kritik som
har stöd i grundlagen. I så fall skulle
alla reservationer inom konstitutionsutskottet
vara ganska meningslösa. Konstitutionsutskottet
har också under
många år helt frångått en sådan tolkning
som statsministerns.

Herr von FRIESEN (fp) kort genmäle: Herr

talman! Jag håller helt med
statsministern om att vi, när vi behandlar
detta utlåtande, skall diskutera vad
som står i utlåtandet och inte någonting
annat. Men jag vill påpeka — jag
tror att jag gör det för tredje gången —
att vad som står i detta utlåtande är att

Fredagen den 18 maj 1962 fm.

Nr 21

Ang. rådplägning i utrikesnämnden i vissa ärenden

utskottet anser att rådplägning med utrikesnämnden
borde ha ägt rum i den
fråga vi nu diskuterar.

Statsministern säger att det inte föreligger
någon meningsskiljaktighet mellan
honom och utskottet, men samtidigt
argumenterar statsministern från den
utgångspunkten, att rådplägning inte
borde ha ägt rum. Jag har försökt att
lägga upp i varje fall mitt första anförande
så brett som möjligt och med beaktande
av alla synpunkter, men statsministerns
anförande tvingar mig faktiskt
till konstaterandet, att det föreligger
en skillnad mellan utskottets uppfattning
och den tolkning statsministern
här gett till känna.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag tror också, efter de
inlägg som gjorts här i dag, framför allt
av herr Braconier, att det föreligger en
skillnad. Men jag betonar än en gång,
att i det utskottsutlåtande vi har framför
oss konstateras att ingen anledning
till anmärkning föreligger. Skälen härtill
redovisas på ett sätt, som nära överensstämmer
med den uppfattning, som
regeringen hela tiden har gjort sig till
talesman för.

För att det inte skall återstå något
oklart -—- det är kanske inte alltid så
lätt att följa en debatt och jag har kanske
inte uttryckt mig tillräckligt tydligt
— vill jag än en gång framhålla att utrikesnämnden
borde ha hörts, även enligt
regeringens mening. På den punkten
är vi alltså överens, där råder inga
delade meningar. Både konstitutionsutskottet
och regeringen har redogjort för
skälen till att utrikesnämnden inte hördes.

Jag hade, tills jag gick hit och lyssnade
på debatten, den uppfattningen att
vi var överens om både de formella synpunkterna
och de praktiska slutsatserna.
Det är med stor ledsnad jag konstaterar,
att denna strid alltså skall fortsätta.
Det hade jag inte drömt om sedan fakta

i målet klarlagts. Men är det så, att herrarna
vill riva upp en strid i detta fall,
så gärna för mig. Det beror emellertid i
så fall inte på regeringen utan på de
inlägg, framför allt av herr Braconier,
som gjorts i denna debatt.

Ilerr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! Efter denna ingående
debatt skall jag försöka att hålla ett relativt
kort anförande.

Det är kanske så, att konstitutionsutskottets
granskning av statsrådets protokoll
i år i viss mån skiljer sig från vad
som tidigare varit brukligt. Utskottet har
inte funnit sig böra åberopa vare sig
paragraferna 106 eller 107 i regeringsformen.
När jag säger utskottet, avser
jag såväl utskottsmajoriteten som reservanterna.

Utskottet har emellertid i tre fall enhälligt
funnit skäl att kritisera statsråden
— visserligen enligt den mildare formen,
som tidigare har gått under den
litet mera ålderdomliga benämningen
»omförmälan» men som nu getts beteckningen
»tillkännagivande», en form som
— det bör sägas ifrån — icke innebär
någon skillnad, vare sig till graden eller
arten, i förhållande till vad som tidigare
kallats omförmälan. Det är uteslutande
en modernisering av språket. Det
har i pressen angivits att detta uttryck
skulle vara något mildare, men utskottet
har enhälligt fastslagit att det är
precis samma sak.

Det förhållandet att erinringarna i utskottet
varit enhälliga betraktar jag såsom
ett visst hälsotecken. Det får väl anses
innebära att man i år har lyckats se
mera till sak än till partifärg vid utformningen
av erinringarna mot vissa ärendens
handläggning i statsrådet.

Vi lever ju i en tid då kontakterna
med andra länder blir allt livligare. Deltagandet
i och beroendet av internationella
organisationer blir alltmera omfattande
för vårt land, och särskilt vid
ställningstagande till frågor som hör
samman med detta är det viktigt att

Nr 21

Fredagen den 18 maj 1962 fm.

Ang. rådplägning i utrikesnämnden i vissa ärenden

kontakterna mellan regering och riksdag
är intima och förtroendefulla.

Den plan till en atomfri klubb som utrikesministern
framförde i FN:s politiska
utskott borde alltså i förväg ha
meddelats utrikesnämnden. Därom råder
inga delade meningar i utskottet,
och statsministern har nyss anfört att
också han har samma uppfattning. De
skäl som har anförts till ursäkt för att
så inte skett utgör förklaringar men är
knappast något försvar för det inträffade.
Skälen har ju angetts vara dels
tidsnöd, dels att det i förväg rådde
ovisshet om huruvida förslaget skulle
väckas i FN, dels ock att det fanns risk
för att förslaget bleve offentligt känt om
det meddelades utrikesnämnden, vilket
skulle ha varit särskilt fatalt, därest förslaget
sedan inte kommit att väckas.

Det har sagts här att risk för läckage
tyvärr kunde anses föreligga. Herr von
Friesen har redan varit inne på att man
tyvärr måste konstatera — detta gäller
inte endast konstitutionsutskottet utan
även utskotten i övrigt ■— att man tycker
sig kunna konstatera en ökad tendens till
indiskretion. När någonting av vikt har
behandlats i utskotten, kan man dagen
därpå läsa om det i pressen trots att detta
inte varit meningen.

Även om man tyvärr måste räkna med
vissa indiskretioner, skulle det vara särskilt
farligt om man toge detta till intäkt
för att inte bringa viktiga beslut
eller viktiga förslag på det utrikespolitiska
området till utrikesnämndens kännedom
just på grund av »att ju viktigare
ett förslag vore och ju mera angeläget
det vore att det inte skulle bli allmänt
känt, desto starkare skäl kunde det anses
finnas för att man läte bli att meddela
utrikesnämnden förslaget. Det är
alldeles uppenbart att det inte kan få
vara på det sättet, utan i stället måste vi
vara överens om att försöka bevara sekretessen
där sekretessen är nödvändig.
Vi vill ha en offentlig debatt så långt
det är möjligt, men vi är samtidigt på
det klara med att sekretessen är nöd -

vändig i vissa frågor. Men då skall den
också iakttas i full utsträckning. Det
tillkommer självfallet i första hand oss
som deltar i besluten att verkligen hålla
tand för tunga, men dessutom tillkommer
det oss såsom riksdagsledamöter
att se till att förutsättningar skapas för
en absolut sekretess i sådana frågor där
detta är nödvändigt.

Det har här talats en del om de skriverier
i pressen som har föranletts av
konstitutionsutskottets föreliggande utlåtande.
Man har till och med sagt att
enhälligheten bakom utlåtandet skulle
innebära att de borgerliga ledamöterna
hade anslutit sig till de socialdemokratiska
ledamöternas uppfattning. Det
finns skäl att slå fast att det vid behandlingen
i utskottet till en början föreföll
som om det skulle finnas förutsättningar
för ett enhälligt utlåtande. Något kom
dock emellan, och utlåtandet utformades
av den borgerliga sidan såsom en försiktig
erinran och först i sista omgången
meddelade de socialdemokratiska ledamöterna
att de anslöt sig till denna
skrivning. Detta är vad som har inträffat
vid behandlingen av frågan.

Jag hälsar alltså med tillfredsställelse
att vi har lyckats åstadkomma enhälliga
skrivningar i vissa frågor. Men jag delar
helt den uppfattning, som här tillkännagavs
— jag minns inte om det var
av herr von Friesen eller herr Braconier
— nämligen om att hårda tolkningsdebatter
uppstår om vad som har avsetts
med skrivningen i det ena eller andra
avseendet, måste det försvåra enhälliga
skrivningar i framtiden. Det är alltså
att hoppas, att man inte försämrar förutsättningarna
för en saklig granskning
av statsrådens domvärjo genom att i
efterhand göra skilda uttryck till föremål
för alltför långt gående tolkningsutläggningar.

Herr talman! Jag inskränker mig till
dessa uttalanden i frågan. Vi har väl redan
vid tidigare tolkningar här varit
överens om att det väsentliga inte är
att hänga enskilda statsråd för vad de

Fredagen den 18 maj 1962 fm.

Nr 21

Ang. rådplägning i utrikesnämnden i vissa ärenden

gjort, utan att det väsentliga är att
hindra eller försvåra statsrådens övertramp
när det gäller grundlagen i framtiden.

Herr BENGTSSON i Halmstad (s):

Herr talman! Diskussionen i denna
fråga — jag tänker inte bara på vad
som sagts här i dag utan även på vad
som sagts i pressen under den senaste
tiden — visar hur det går när en fråga
blir alltför politiskt inflammerad. Ty i
själva verket är ju detta inte någon stor
fråga. Vi bör framför allt komma ihåg,
att regeringen — senast statsministern
här i dag — förklarat att frågan borde
ha behandlats i utrikesnämnden men
att mellankommande omständigheter
gjorde att detta inte kunde ske, omständigheter
över vilka regeringen inte
rådde.

En av huvudanledningarna — detta
bör ännu en gång slås fast — var att
det inte var alldeles klart om talet i
fråga skulle hållas eller inte. Utrikesminister
Undén sade vid ett tillfälle i
riksdagen, att »ännu när jag skulle resa
till New York var det ovisst huruvida
ett svenskt inlägg skulle göras». »Orsaken
var», fortsatte han, »meddelandet
från sovjetregeringen i FN, att man
skulle företa kärnvapenprov med de
väldiga megatonbomberna. Det kunde
tänkas att detta meddelande skulle leda
till en fullständig omläggning av hela
debatten och att det i den atmosfären
inte vore mycken mening att göra ett
svenskt inlägg på mera saklig grund.»

Vidare har utskottet i sitt utlåtande
pekat på t. ex. det nedrustningsförslag
som hade framlagts av USA. Vi skall
också i detta sammanhang komma ihåg
att vi i utrikesnämnden den 27 september
hade haft en överläggning om instruktionen
för ombuden vid FN-mötet
och att i denna betonades bl. a. angelägenheten
av att det blev nya sakdiskussioner
i tiomaktskommittén eller annat

lämpligt organ, med sikte på en allmän
nedrustning under erforderlig kontroll.

I bilden bör naturligtvis också tagas
med det bedrövliga förhållande som sedan
länge råder och som tidigare har
berörts, nämligen att det tycks vara
omöjligt att upprätthålla den sekretess
kring utrikesnämndens överläggningar
som alla säger sig önska. Trots detta
önskemål blir det tydligen ingen bättring.
Och statsministern har naturligtvis
rätt, då han förmenar, att detta förhållande
blir särskilt besvärande om
det gäller en regeringsdeklaration som
kanske, när allt kommer omkring, helt
enkelt inte kommer att göras. Jag anklagar
ingen för läckorna i utrikesnämnden,
ty jag har ingen aning om vem eller
vilka som har ansvaret för dem. Men
så mycket kan jag väl säga att detta är
ett allvarligt missförhållande som, om
man inte kan råda bot för det, kommer
att innebära betydande svårigheter för
utrikesnämnden att fungera på det sätt
som är avsett.

Jag vill också i likhet med konstitutionsutskottet
trycka på att det även
bör observeras, vilket enligt min mening
har kommit fram för litet i denna debatt,
att redan vid generalförsamlingens
möte år 1959 framförde utrikesminister
Undén i generalförsamlingen å svenska
delegationens vägnar tankegångar, som
i viss mån återkommer i anförandet rörande
planen på en »non-atom-club».
Och jag ber att få citera vad som säges
härom i den FN-redogörelse som vi
fick om det fjortonde ordinarie FN-mötet.
Där står det:

»I detta sammanhang framförde herr
Undén tanken på en expertutredning
rörande värdet av överenskommelser
om regionala zoner, inklusive den s. k.
Rapackiplanen, vari dels kärnvapen
skulle vara bannlysta, dels också restriktioner
gälla beträffande konventionella
rustningar.» Enligt upplysningar som
jag har fått hade utrikesnämnden den
gången tillfälle att ta del av herr Undéns
planer och man kan ju under så -

Nr 21

Fredagen den 18 maj 1962 fm.
Ang. rådplägning i utrikesnämnden i vissa ärenden

dana förhållanden fråga sig, om det
var någonting så omvälvande nytt i herr
Undéns plan.

Vid samma tillfälle — 1959 — röstade
också Sverige för en resolution angående
förhindrande av ytterligare spridning
av kärnvapen, och inte minst herr
Sandler spelade den gången en mycket
aktiv roll för att få stopp på spridningen
av kärnvapen. Jag har uppehållit mig
vid detta därför, att under den korta
tid jag har suttit i konstitutionsutskottet
har jag fått lära mig, att då man
skall döma eller inte döma ett statsråd
för någonting, måste man också fråga
sig, om det finns några tidigare beslut,
som kan ge vederbörande statsråd anledning
att antaga, att han vid sitt handlande
har stöd i tidigare beslut eller
praxis. Och här finns ett samband som
man inte kommer ifrån.

Det kan vara intressant att i det sammanhanget
citera vad professor Wahlund
sade här den 14 mars 1962 om
Undénplanen. Han sade: »Jag var med
därute i Förenta Nationerna då planen
kom till, och jag anser mig skyldig ge
uttryck åt den observationen att planen
framlades vid en psykologiskt riktig tidpunkt.
Det var nog inte minst detta
som var betydelsefullt för planens framgång.
Den svenska framstöten står enligt
min mening i full överensstämmelse
med traditionell svensk utrikespolitik.
Har går sålunda principerna i vår
utrikespolitik igen i den formen att vi
för det första vill hindra atomvapnens
spridande till nya länder och att vi för
det andra också vill se till att maktbalansen
inte därför rubbas. Jag menar
att det framlagda förslaget som det
var och än mer efter skrivelse till U
Thant inte binder Sveriges handlingsfrihet
för framtiden.»

Det har, herr talman, mycket diskuterats
om konstitutionsutskottets tillkännagivande
innebär kritik eller inte mot
hans excellens utrikesministern. Jag
tycker att det räcker att hänvisa till
vad som på den punkten har skrivits

av utskottet. Utskottet har sagt att »med
hänsyn till angivna förhållanden finns
det ej skäl att framställa någon anmärkning
mot statsrådets ledamöter i anledning
av att utrikesnämnden ej sammankallats
till överläggning om ifrågavarande
plan före dennas framläggande».
Men utskottet har också velat understryka
betydelsen av att utrikesnämnden
höres i alla de fall dess medverkan
hör äga rum på sätt som är tänkt enligt
§ 54 i regeringsformen.

Herr von Friesen försökte här göra
gällande att ordet »anmärkning» skulle
utläsas på annat sätt än man vanligen
gör enligt svenskt språkbruk. Detta är
för oss andra utskottsledamöter något
alldeles nytt. Det nämndes aldrig ett
ord därom, då utskottet behandlade
denna fråga. Jag vidhåller således att
utskottets utlåtande skall läsas såsom
man lärde sig läsa i folkskolan. Herr
Braconier har kommit till det resultatet
att utskottet har gjort en »anmärkning».
Ja, av tonfallet att döma tyckte man sig
t. o. m. ana att han menade att det var
en mycket allvarlig anmärkning mot
utrikesministern. Nej, herr Braconier,
vi har gjort ett tillkännagivande, ingenting
annat. Jag kan försäkra både herr
Braconier och kammaren, att bakom
herr Braconiers tolkning av vad utskottet
sagt står inget enigt utskott. Tolkningen
är helt och hållet herr Braconiers
egen.

Till sist må det tillåtas mig att göra
en liten reflexion. Jag tycker att det är
beklämmande att ledamöter i ett utskott
som skall döma andra på grundval
av protokoll och liknande inte ens
kan läsa vad de själva varit med om att
skriva.

Herr OIILIN (fp):

Herr talman! Från flera håll, och
även från statsminister Erlanders sida,
har frågan om hans hänvändelse till
partiledarna berörts. Statsministern kallade
det för ett »surrogat» som han hade
använt sig av. Får jag innan jag går in

Fredagen den 18 maj 1962 fm.

Nr 21

Ang. rådplägning i utrikesnämnden i vissa ärenden

på en något utförligare framställning
slå fast att statsminister Erlander, när
han per telefon tog kontakt med mig,
var nog korrekt att betona — kraftigt
till och med — att han självklart på
grund av ett muntligt och mycket kort
referat, som inte på något sätt gjorde
rättvisa åt utrikesministerns tal, icke
begärde eller ifrågasatte något ställningstagande
från partiledarnas sida.
Jag hoppas att statsministern fortfarande
intar samma hållning.

Sedan skall jag be att få säga några
ord till ytterligare belysning av denna
kontakt. Statsministern telefonerade under
lördagen och sade, som sagt mycket
kort, några ord om innehållet i talet som
han då inte hade till förfogande. På
måndag kväll fick jag, och efter vad jag
erfarit även andra partiledare, en avskrift
av talet. Där stod att talet skulle
hållas på tisdagen. På onsdagen var det
remissdebatt. Alla i denna kammare vet
att när man har en remissdebatt på
onsdagen är tisdagen sedan länge fullt
upptagen av överläggningar med förtroenderåd,
författande av anförande
som skall hållas under remissdebatten
etc. Det var därför helt naturligt, tycker
jag, att statsministern fortfarande inte
på något sätt ifrågasatte att partiledarna
skulle lägga det arbetet åt sidan för att
i stället ägna sig åt de överläggningar
med sina partivänner, som var självklara
innan partiledarna på något sätt kunde
ta ställning till detta tal. Man kan
göra en eller annan kommentar, men
något ställningstagande kan naturligtvis
inte ifrågakomma. Att statsministern
inte begärde något sådant tycker
jag var riktigt.

Sedan kom remissdebatten, och det visade
sig på onsdagen att herr Undén
inte hade hållit sitt tal. Då frågade jag
regeringsledamöter —- jag tror att jag
även frågade statsministern själv —
som sysslade med denna fråga: »Kommer
herr Undén att hålla talet under
onsdagen?» Man svarade att det föreligger
inga bestämda informationer, men

det är möjligt att han håller talet på
onsdagen. Jag vill erinra om att statsministern
under onsdagen ingalunda
ifrågasatte, att partiledarna i stället för
att ägna sig åt remissdebatten skulle ta
upp överläggningar med sina partivänner
för att kunna göra ett uttalande som
möjligen skulle kunna åberopas som
ställningstagande. — På torsdagen hölls
sedan talet.

Jag tror att dessa omständigheter är
ostridiga. Nu säger statsministern: »Partiledarna
fick kännedom om talets innehåll
fem dagar före dess hållande.»
Måste man inte säga att som sammanfattande
skildring av vad som förevarit
är denna antydan, att vi hade fem dagar
på oss, minst sagt icke rättvisande.

Jag vill slå fast att regeringen tydligen
inte hade någon avsikt att sammankalla
utrikesnämnden och att regeringen
inte — vilket hade varit naturligt
— försökte att ordna ett uppskov
med talets hållande så att man
hade kunnat sammankalla utrikesnämnden
trots de svårigheter remissdebatten
naturligtvis medförde. Man hade inte
någon som helst tanke på att höra utrikesnämnden,
och det är regeringen
som sammankallar utrikesnämnden. Enligt
min mening är det alldeles klart
att regeringen borde ha hört utrikesnämnden
och kallat denna med sådant
varsel, att det varit möjligt för nämndens
ledamöter att i någon mån överlägga
med sina riksdagsgruppers förtroenderåd.
Om regeringen ansåg att
en sådan överläggning var överflödig,
borde det i varje fall funnits tillfälle
för dem av utrikesnämndens ledamöter,
som tillhör samma meningsriktning,
att inbördes överlägga före nämndens
sammanträde. Det hade varit möjligt att
uppfylla dessa villkor, om regeringen
från början hade bestämt sig för att
t. ex. sikta på talets hållande något senare
än man från början gjorde.

Nu har konstitutionsutskottet fastslagit
att regeringen borde ha hört utrikesnämnden,
och därmed är väl egent -

Nr 21

Fredagen den 18 maj 1962 fm.

Ang. rådplägning i utrikesnämnden i vissa ärenden

ligen hela detta tal om statsministerns
här skildrade kontakt med partiledarna
av ganska ringa betydelse. Om man
bara fastslår att statsministern icke har
begärt — och på grund av omständigheterna
inte rimligen kunnat begära -—■
något ställningstagande från partiledarna
och hänvisar till konstitutionsutskottets
slutsatser, vad behöver man
då egentligen mer säga om den saken?

Statsministern har nu talat om frågans
följande handläggning. Han har
medgivit att det var en försummelse att
inte ta upp frågan inför utrikesnämnden,
när regeringen den 17 november
faktiskt hade en utrikesnämnd sammankallad.
Det var mycket kort tid innan
herr Undén skulle följa upp sitt initiativ
genom att framlägga resolutionsförslag
i FN och hålla ett anförande där.
Jag är glad att kunna konstatera att
vi härvidlag är överens. Men jag vill
betona att det var minst lika motiverat
och nödvändigt att ta upp frågan inför
utrikesnämnden innan herr Undén
över huvud taget lanserade sin plan,
även om det var naturligt att höra
nämnden också när han skulle fora
saken vidare.

Det är rätt karakteristiskt — jag vill
nämna det eftersom statsministern här
själv berört vad som förekom vid utrikesnämndens
sammanträde — att
nämnden inte erhöll utrikesministerns
tal in extenso, utan endast en muntlig
sammanfattning av en tjänsteman. Även
om denna sammanfattning utan tvivel
var mycket skickligt utförd, så är det
inte samma sak som att ha tillgång till
talet som sådant.

Statsministern säger att resolutionsförslaget
granskades i detalj inom utrikesnämnden.
Jag måste då lämna den
upplysningen att vi i utrikesnämnden
ganska länge diskuterade frågan om
herr Undéns tal och den kommande
resolutionen, utan att regeringen lade
fram det resolutionsförslag som herr
Undén tänkte presentera. Det var först
sedan vi alltså debatterat saken både

länge och väl som ett annat närvarande
statsråd tog fram ett antal exemplar av
resolutionen och började distribuera
dem till nämndens ledamöter. Om statsministern
vill åberopa behandlingen av
resolutionsutkastet såsom ett bevis för
hur angelägen regeringen varit att hålla
kontakt med nämnden, så är det
ett mycket svagt argument.

Jag skulle inte, herr talman, ha berört
dessa saker, om det inte varit nödvändigt
för att tillrättalägga den skildring
statsministern här lämnat. Han har
alltså sig själv att skylla för att det hela
bragts på tal.

Statsministern ville göra gällande att
konstitutionsutskottets utlåtande står i
mycket god överensstämmelse med vad
han yttrade här i kammaren den 25
oktober förra året. I anledning därav
vill jag först och främst konstatera att
konstitutionsutskottet fastslagit att regeringens
handlingssätt inte står i god
överensstämmelse med grundlagen, eftersom
regeringen enligt utskottets mening
hade bort höra utrikesnämnden
men inte gjort det! Det är mot denna
bakgrund man bör bedöma vad statsministern
sade i kammaren den 25 oktober
förra året. Jag skall be att få läsa
upp ett par avsnitt:

»På måndagen fick herrarna talet» —-det var alltså fråga om partiledarna.
»Vi tyckte givetvis att vi därmed gjort
vad vi kunnat i denna situation.» Man
skickade alltså över talet till partiledarna
och mer kunde man inte göra;
det finns inte i detta statsministerns yttrande
någon antydan om att man hade
bort höra utrikesnämnden. Vidare heter
det: »Därtill kommer en helt avgörande
omständighet, nämligen den att vi har
FN-delegationen — numera förstärkt
med herr Hjalmarson — som sitter i
New York, och jag föreställer mig att
man där i vederbörlig ordning har resonerat
om talet.»

Den 25 oktober betraktade alltså statsministern
den omständigheten att vi
har en FN-delegation såsom något helt

Fredagen den 18 maj 1962 fm.

Nr 21

Ang. rådplägning i utrikesnämnden i vissa ärenden

avgörande. I dag säger statsministern
—- om jag inte missförstod honom —
att denna omständighet inte kan åberopas
som en ursäkt för att regeringen
inte hört utrikesnämnden. Jag tror att
den sista ståndpunkten är mera motiverad
än den som statsministern intog
den 25 oktober.

Såsom en ytterligare ursäkt framhåller
statsministern den 25 oktober följande:
»Det gäller dessutom ett tal som
inte utmynnar i något resolutionsförslag
utan endast är en meningsyttring
i en just nu utomordentligt aktuell fråga,
en fråga soin blivit ännu mer aktuell
sedan herr Undén lämnade Stockholm
för att delta i FN-delegationen.»

»Endast en meningsyttring!» Statsministern
försöker alltså bagatellisera
hela saken. Står verkligen detta i god
överensstämmelse med den ståndpunkt
som konstitutionsutskottet har intagit,
då utskottet konstaterar att regeringen
hade bort höra utrikesnämnden i en
fråga av denna art och räckvidd? Nej,
herr statsminister, det hade nog varit
klokt att inte hänvisa till att man i dag
kan instämma med ett enigt konstitutionsutskott
och samtidigt fasthålla vid
den attityd som man intog den 25 oktober
förra året.

Såsom flera talare här framhållit har
konstitutionsutskottet varit enigt om en
bestämd kritik, nämligen att göra ett
tillkännagivande — det kallas numera
tillkännagivande i stället för såsom tidigare
omförmälan, men det är samma
sak — och där framföra ett kritiskt påpekande.
Utskottet har alltså valt den
ena av de två former för kritik som
står till buds.

Det gladde mig också att höra att
herr Larsson i Luttra, låt vara i mycket
försiktiga ordalag, framhöll att man
inte bör i konstitutionsutskottets uttalande
tolka in något annat än som där
står. Man bör inte försöka bortförklara
det förhållandet att utskottet har tillkännagivit
att regeringen hade bort
höra utrikesnämnden. Ja, det centrala

i hela saken är just detta: ett enigt utskotts
konstaterande av att regeringen
hade bort höra utrikesnämnden men
icke gjort det. Allt annat är vid dagens
riksdagsbehandling mindre centralt.
Jag finner det därför ytterst betydelsefullt
och även tilltalande, när de av
konstitutionsutskottets ledamöter som
här deltagit i debatten — jag tänker
närmast på de tre talare som tillhör
oppositionen, men även tonfallet hos
dem som företräder regeringspartiet
gör min reflexion berättigad — framhåller
att man inom utskottet använt
den form för sina yttranden som man
funnit vara den lämpligaste och att man
inte i onödan velat dramatisera eller
blåsa upp saken till någonting sensationellt.

Det är ett nyktert, objektivt konstaterande
av att man är enig om att regeringen
borde ha hört utrikesnämnden.
Det är klart att detta är en bestämd kritik,
mycket stark i sak fast måttfull i
form.

Statsministern sade för en stund sedan
att justitieministern säkert var villig
att ta stor hänsyn till ett enigt konstitutionsutskott.
Det gällde en annan
punkt på vilken konstitutionsutskottet
har gjort ett påpekande. Herr statsminister,
denna regeringens vilja att ta
stor hänsyn till vad ett enigt konstitutionsutskott
säger gäller väl även denna
punkt, frågan om utrikesnämndens
hörande i viktiga utrikespolitiska angelägenheter? Hans

excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag vet inte vem herr
Ohlin mot slutet av sitt anförande polemiserade
mot. Varken regeringen eller
konstitutionsutskottet eller jag personligen
har ju gjort gällande annat än att
detta var en fråga som lämpligtvis
hade bort underställas utrikesnämnden.
Det intressanta är att konstitutionsutskottet
har anslutit sig till regeringens
bedömning av de skäl som

Nr 21

Fredagen den 18 maj 1962 fm.

Ang. rådplägning i utrikesnämnden i vissa ärenden

gjorde att utrikesnämnden icke hördes.
Det är väl detta som gjort att utskottets
utlåtande kunnat bli enhälligt.
Det är egendomligt att man skall behöva
hålla en lång debatt för att klarlägga
ett så enkelt förhållande. Att
herr Ohlin anser det alldeles nödvändigt
att delta i denna debatt är mycket
intressant, ty på denna punkt är vi
fullkomligt överens och det var innehållet
i vad jag sade den 25 oktober.
Det finns en bestämd överensstämmelse
mellan konstitutionsutskottets skrivning
och mitt inlägg av den 25 oktober.
Jag tror att det står klart för var och
en av kammarens ledamöter som inte
nöjer sig med att lyssna till de lösryckta
citat som herr Ohlin här strödde
omkring sig.

Jag förstår mer än väl att konstitutionsutskottets
ledamöter anser det
nödvändigt att slå vakt om riksdagens
och utrikesnämndens rättigheter, men
jag kan inte begripa att man till utgångspunkt
för dessa inlägg — såsom
jag tycker mig ha märkt här i dag —
tar något helt annat än vad som står i
konstitutionsutskottets betänkande. Det
är givet att denna fråga hör hemma i
ett gränsområde där det kan vara oklart
om regeringen skall höra eller inte
höra utrikesnämnden. Det är en omdömesfråga,
och jag förstår att de som
representerar riksdagen här kan vilja
dra gränsen litet snävare än vad man
på den andra sidan anser det nödvändigt
att göra. Allt detta begriper jag,
men herr Ohlins anförande fattar jag
inte ett dugg av. Av vilken anledning
var det nödvändigt?

Jag kan inte förklara herr Ohlins
uppträdande här på annat sätt än att
han inför sammanbrottet av den våldsamma
kampanj som förts i landet,
under vilken regeringen har anklagats
för grundlagsbrott och för en maktvilja
som gör att den inte vill ha några
kontakter med oppositionen o. s. v.,
försöker hitta på något sätt att täcka
återtåget så gott han kan. Det är klart

att herr Ohlin har en viss vana vid att
täcka återtåg — det vill jag inte bestrida
— men särskilt lyckad var inte
reträtten i dag. Herr Ohlin har varit
mera till sin fördel tidigare, men hans
position är också mycket värre i dag
än den varit kanske vid något föregående
tillfälle.

Låt oss se ett ögonblick på sakfrågan!
Jag säger än en gång: Jag begriper
konstitutionsutskottets ledamöter
som skall penetrera dessa ting. De har
ett hårt och otacksamt arbete med att
läsa igenom alla våra protokoll o. s. v.
Men för oss andra är det väl ändå mycket
svårt att tillmäta dessa formella
synpunkter en sådan oerhörd betydelse.
Vad var det för sakfråga vi behandlade?
Det var en ödesfråga för hela
världen, en fråga om huruvida det
fanns möjligheter att bryta dödläget i
nedrustningsfrågan. Det är fullkomligt
riktigt att vi har gjort försök i den vägen
många gånger förut. Det var ingenting
nytt i vad regeringen föreslog,
men det var viktigt att detta försök
upprepades. I det läget — under en höst
så fylld av dramatiska utrikespolitiska
händelser — kan det tänkas att ett eller
annat förbiseende blev gjort, och
det är klart att konstitutionsutskottets
ledamöter har all anledning att påtala
dessa.

Jag tillställde partiledarna utrikesministerns
tal, för att återgå till det. Jag
begärde inte något ställningstagande, säger
herr Ohlin. Det är givet att jag inte
gjorde det. Något sådant kan jag inte
begära. Ni har ingen skyldighet att redovisa
edra ställningstaganden. Det var
ändå en information om en fråga av betydande
vikt. Tyvärr står inte herr
Ohlin och jag på så förtrolig fot att vi
ringer upp varandra dagligen och
stundligen och snackar om ting som
inte har betydelse, utan det var ett officiellt
meddelande från svenska regeringen
till ledaren av folkpartiet om
att här skulle komma att hända någonting.
Jag redovisar bara på en punkt

Fredagen den 18 maj 1962 fm.

Nr 21

Ang. rådplägning i utrikesnämnden i vissa ärenden

vad herr Ohlin svarade mig. Jag sade att
han aktualiserade icke frågan om utrikesnämndens
hörande.

Herr Ohlin säger att han blev överrumplad.
Ja, vi blev ständigt under denna
höst överrumplade av världshändelserna,
som det gällde att snabbt ta ställning
till. Jag har redogjort för vad som
hände under hösten. Regeringen fick
ständigt ta ställning till viktiga frågor,
kanske med tjugu minuters eller en timmes
varsel. Folkpartiets ledare hade i
detta fall fem dagar på sig att fundera.
Vi har under denna höst fått fundera
kanske fem kvart på betydligt mera invecklade
ting och ta ställning till dem.
Vi begärde här inget ställningstagande.
Vi sitter i regeringen och får bära ansvaret.
Men man skall inte här blanda
bort korten genom att säga, att min hänvändelse
till partiledarna inte hade informativt
syfte. Åtminstone på en punkt
kunde man ha reagerat, nämligen när
det gällde huruvida utrikesnämnden behövde
sammankallas eller inte. Det kunde
inte ha fordrats många sekunders
övertänkande, tycker man, för att ta
ställning till den frågan!

Sammanfattningen av denna debatt
blir som sagt att vi trodde att en enhällig
riksdagsopinion ansåg att regeringen
är villig att samarbeta med oppositionen
— vilket den har demonstrerat i en
rad frågor —- att regeringen är intresserad
av att överlägga med utrikesnämnden
och ständigt har gjort det,
men att vi i något fall använt partiledarna
som ett surrogat härför. Efter
att ha hört herr Ohlins anförande i dag
måste jag dock säga, att det var ett mycket
dåligt surrogat.

Ilerr förste vice talmannen övertog nu
ledningen av förhandlingarna.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Statsministern talar här
om meddelandet till partiledarna och
säger att vi inte krävde utrikesnämndens
sammankallande. Men vi fick talet

på måndag kväll, tjugufyra timmar innan
det skulle hållas, och det var kvällen
före remissdebatten. Och det är regeringen,
inte oppositionen, som kallar
utrikesnämnden! Vill statsministern
verkligen anföra det som en ursäkt att
vi inte då sade att vi skall överta regeringens
plikter enligt grundlagen och att
allting annat skall läggas åt sidan, i
detta fall förberedelserna för onsdagens
remissdebatt?

Jag är inte regeringens rådgivare i
dessa frågor. Regeringen borde ha uppskjutit
detta tal några dagar, så att vi
hade kunnat höra utrikesnämnden. Vill
landets statsminister verkligen säga att
regeringens ansvar för att så inte skedde
är inte stort, eftersom de tre oppositionsledarna,
Hedlund, Heckscher och
Ohlin, inte säde att vi skulle uppskjuta
talet och höra utrikesnämnden.

Sedan måste jag säga att det verkligen
är överraskande, när statsministern
säger att oppositionen hade fem dagar
på sig. Jag har redan redogjort för hur
vilseledande den beskrivningen är.

Det som skedde den 25 oktober försöker
statsministern nu försvara. Han
kallar mina utdrag ur hans eget yttrande
för lösryckta citat. Men jag tror att det
citerade var det centrala vad den nu
diskuterade frågan beträffar. Citaten
talar för sig själva och visar att statsminister
Erlander den gången ville föra
talet om förpliktelserna att höra utrikesnämnden
åt sidan, medan han i dag har
pressats till att förklara att han kan dela
konstitutionsutskottets inställning.

Herr talman! Jag vill sluta med att
än en gång framhålla, att det centrala
i denna sak och det som jag tycker att
vi framför allt skall koncentrera uppmärksamheten
på, är — och det kan väl
statsministern inte bestrida — att ett
enigt konstitutionsutskott har använt
sig av en av de två former utskottet har
till sitt förfogande för att rikta kritik
mot regeringen för att den inte hört
utrikesnämnden i en fråga, där den borde
ha gjort det.

Nr 21

Fredagen den 18 maj 1962 fm.

Ang. rådplägning i utrikesnämnden i vissa ärenden

Herr BENGTSSON i Halmstad (s)
kort genmäle:

Herr talman! Som ledamot av konstitutionsutskottet
begärde jag ordet för
replik på herr Ohlins första anförande,
men av någon anledning kom min begäran
bort i hanteringen.

Herr Ohlin återkommer ständigt till
att det har riktats en bestämd kritik
emot herr Undén. Jag vill då ställa den
frågan till herr Ohlin: Var någonstans
i utskottsutlåtandet står det?

Efter allt herr Ohlins tal här vill jag
också ställa en annan fråga till honom.
Den 23 januari i år sade herr Ohlin i
denna kammare: »Utrikesminister Undéns
initiativ i kärnvapenfrågan i höstas
möttes därför på vårt håll med stor
sympati.» Jag kan inte underlåta att i
dagens situation fråga, om herr Ohlin
har någonting kvar av dessa sympatier?

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag önskar inte förlänga
denna debatt, men herr Ohlin
tvingar mig att citera vad jag själv sade
den 25 oktober. Jag sade det som herr
Ohlin har läst upp, men jag sade också
följande: »Om det, när utrikesministern
reste till New York, hade varit klart att
talet skulle komma att hållas, så hade
detta också anmälts för utrikesnämnden.
» Därmed är ju hela diskussionen
klar. Det är i koncentrat innehållet av
konstitutionsutskottets skrivning, och
jag vidhåller att vad jag sade den 25
oktober överensstämmer med det av mig
nu så högt prisade utskottsutlåtandet.

Sedan vill jag bara säga till herr
Ohlin: Tänk om folkpartiet och herr
Ohlin lade ned hälften av det arbete,
som ni har lagt ned på de här ordningsfrågorna,
på att lämna ett konstruktivt
bidrag till lösningen av den största fråga
som världen f. n. brottas med, nämligen
nedrustningsfrågan! Det skulle
verkligen vara väl använd kraft.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Får jag först säga, att
när statsministern började sitt förra anförande
kritiserade han att jag alls gick
upp i denna debatt. Men statsministern
har här framställt som en huvudpunkt,
att han i telefon talade med partiledarna,
och han lämnade en som jag visat
tämligen snedvriden skildring av situationen.
Sedan kommer han och säger:
Varför behöver herr Ohlin egentligen
delta i denna debatt? Nog skall man ha
ont om argument, särskilt när man är
så driven debattör som statsministern,
när man kommer med sådant.

Till herr Bengtsson i Halmstad vill
jag säga, att vad vi talar om här är det
formella, det som konstitutionsutskottet
har att handlägga. Sakfrågan, den senare
utvecklingen av detta ärende, skall
vi i den mån så behövs diskutera andra
gånger. Jag har i dag samma varma
sympati som tidigare för att den svenska
regeringen genom herr Undén försökte
ta ett initiativ för att få nedrustningsfrågan
att röra på sig, för att komma ur
ett dödläge. Detta står ju inte på något
sätt i strid med att en ledamot i den
svenska riksdagen, i likhet med vad ett
enhälligt konstitutionsutskott har gjort,
anser att man skall hävda riksdagens
inflytande.

Nu säger statsministern, att det var
överensstämmelse mellan vad som sades
i dag och i oktober. Han läste upp
en punkt där det var överensstämmelse.
Men på andra punkter, som jag läste
upp, var det en klar motsättning mellan
vad som sades i oktober och vad
som sägs nu, och dessa punkter har han
gått förbi.

Sedan vill jag säga herr statsministern,
att vi från folkpartiet inte har fört
någon kampanj av den art som Ni säger
här.

Statsministern slutar med att säga, att
det vore bättre om vi försökte ge konstruktiva
bidrag till nedrustningsfrågans
handläggning. Herr statsminister! När
regeringen skulle svara på FN:s för -

Fredagen den 18 maj 1962 fm.

Nr 21

Ang. rådplägning i utrikesnämnden i vissa ärenden

frågan, som just har sitt ursprung bl. a.
i herr Undéns initiativ, kom utrikesnämnden,
som Ni själv antydde, att utöva
ett mycket väsentligt inflytande på
svarets utformning. Därför tror jag att
det är omöjligt att på allvar framföra
den kritiken.

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Konstitutionsutskottets
utlåtande i denna fråga innefattar i
själva verket ett ytterst intressant exempel
på hur nyanserna i det svenska
språket kan leda till missförstånd och,
om man så vill, hur nyanserna i det
svenska språket kan missbrukas.

Den stora allmänheten är inte tränad
att förstå de subtila skiftningarna i konstitutionsutskottets
formuleringar. Den
kan inte skilja mellan anmärkning och
omförmälan, eller, som det numera heter,
tillkännagivande. Konstitutionsutskottet
har här klart sagt ifrån, att utrikesnämnden
just i detta speciella fall
— och inte bara rent principiellt —
grundlagsenlig! hade bort höras. Det är,
som statsministern nyss sade, en viktig
fråga, en ödesfråga för hela världen.
Det är inte en formalitet att man i
en så viktig fråga skall följa grundlagens
bud och höra utrikesnämnden.
Själva procedurfrågan är här av betydelse.

Sin mening har konstitutionsutskottet
enhälligt uttalat i strid mot den uppfattning
som excellensen Undén gav till
känna vid den mycket omtalade presskonferens,
som han höll i New York
strax efter talet och där han ju sade, att
detta var av en så förberedande art, att
det inte var nödvändigt att inhämta utrikesnämndens
uppfattning. Utskottet
har vidare klart uttalat, att på sätt som
nu har skett får det inte gå till i fortsättningen.
Formell och reell anledning
till anmärkning enligt 107 § regeringsformen
måste, såvitt man kan utläsa
av utskottets skrivning, alltså ha förelegat.

Men så säger utskottet att det anser

sig böra ta hänsyn till vissa i ärendet
redovisade omständigheter. Det är tre
omständigheter som där räknas upp, och
jag skall inte trötta kammaren med att
återge dem här en gång till. Märkvärdigt
nog har bara en av dem spelat någon
egentlig roll i den debatt som förts. Därefter
säger utskottet: »Ehuru utskottet
med hänsyn till nu angivna förhållanden
ej finner skäl framställa någon anmärkning
mot statsrådets ledamöter»
etc. Denna mening, ärade kammarledamöter,
måste finläsas. Den som är initierad
och förfaren i hithörande ting

— och det gäller väl samtliga riksdagens
ledamöter vill jag hoppas och tro

— läser den meningen med betoning på
ordet anmärkning. Ordet anmärkning
syftar naturligtvis direkt på begreppet
»anmärkning enligt 107 g regeringsformen».
Den initierade har alltså fullt
klart för sig, att utskottet visserligen
inte har velat använda denna starka
form men ändå har velat uttrycka sitt
ogillande. Den störa allmänheten läser
däremot satsen rakt igenom utan att äga
någon kännedom om den betydelsevalör
konstitutionsutskottet lägger in i sitt
ordval och får då lätt det intrycket, att
de båda excellenser som det här främst
gäller icke har begått något fel alls.

Det är detta som statsminister Erlander
nu med uppbjudande av sina yttersta
krafter har sökt bevisa när han gör
gällande, att det i utskottets uttalande
inte finns någon antydan om att regeringen
skulle ha handlat mot grundlagen.
Men vad i all världen skulle då regeringen
ha gjort för fel? Man har ju
inte tillvitat regeringen att den skulle
ha överträtt någon kriminal- eller civillag,
utan det är regeringsformens 54 §
som man har brutit mot genom att icke
rådgöra med utrikesnämnden. Detta har
ett enhälligt utskott konstaterat.

Så kopplar den socialdemokratiska
pressen in sig, med Aftonbladet i spetsen,
och vilseleder allmänheten — och
till denna syssla har man gått med uppenbar
hänförelse. De borgerliga, säger

Nr 21

Fredagen den 18 maj 1962 fm.

Ang. rådplägning i utrikesnämnden i vissa ärenden

man, har gjort en kovändning; sedan
dess experter gjort sig besväret att gå
igenom akterna ordentligt har man funnit
att anmärkningen inte hade fog för
sig — och så sätter man, för att få det
hela ännu mer förkrossande, slutvinjetten:
de borgerliga partiledarna har inför
statsministerns hot att gå till strid
i denna fråga bleknat och blåst till reträtt.

Jag har, ärade kammarledamöter, använt
uttrycket »de båda excellenserna»
och jag har gjort det fullt avsiktligt. Det
har talats i pressen om en »prickning»
mot excellensen Undén, men i själva
verket är han bara den ena av dem som
här har agerat eller underlåtit att agera.
Medan excellensen Undén möjligen kan
förebrås för att han hade för brått att
tala i FN och felbedömde situationen,
så att han trodde att utrikesnämnden
icke behövde höras i förväg, var det
excellensen Erlander som opererade på
hemmaplan. Det var excellensen Erlander
som borde ha kallat utrikesnämnden
så snart han blev underrättad om
att hans utrikesminister ämnade tala
och som, om han då befann sig i alltför
stor tidsnöd, borde ha givit sin utrikesminister
direktiv att vänta med att hålla
talet till dess nämnden hunnit sammanträda.
Någon överhängande brådska var
det ju ingalunda. Den allmänna debatten
i det s. k. politiska utskottet i Förenta
Nationerna började den 19 oktober och
pågick den 19 och 20 oktober. Sedan
fick man lov att bryta med hänsyn till
Sovjetunionens sprängning av atombomben
i Norra ishavet. Debatten återupptogs
först efter fem dagar, d. v. s.
den 26 oktober, och det var den 26 oktober
som herr Undén höll sitt tal —
alltså första dagen det åter var möjligt
att tala i utskottet i detta ämne. Men debatten
var ingalunda slut de närmaste
dagarna efter den 26; den tog inte slut
förrän den 4 december.

Att säga att det var så rasande bråttom
att hålla detta i och för sig viktiga
tal, att det inte skulle ha gått att vänta

de få dagar det hade gällt för att få tillfälle
att i lugn och ro diskutera detta
stora problem med utrikesnämnden är
— jag skall inte använda starka ord —
mot bakgrunden av de omständigheter
jag redovisat inte överensstämmande
med det riktiga förhållandet. Det är alldeles
klart att man kan gå till väga som
statsministern gjorde i denna kammare:
förneka all skuld och med all makt bestrida
att något som helst fel blivit begånget.
Men jag måste säga att det hade
varit ofantligt mycket klokare, med hänsyn
till respekten för statsministerämbetet
och med hänsyn till den allmänna
aktning som dess innehavare städse måste
åtnjuta inför oss alla, om statsministern
helt enkelt hade sagt: »Ja, här
var det något fel — jag medger det. Det
är lätt att göra fel i brådskan; det var så
mycket som tryckte på i höstas. Men jag
skall se till att saken inte upprepas.»

Allt detta är emellertid nu, herr talman,
överspelat. Det viktiga här är ju
inte att sätta en prick som har så mörk
färg som möjligt på en eller annan just
nu fungerande excellens. Det viktiga är
att enighet i konstitutionsutskottet -—
och jag hoppas även i kamrarna —- råder
om nödvändigheten av att utrikesnämnden
verkligen blir satt i tillfälle
att fungera på det sätt och i den utsträckning
som avsikten var då denna
nämnd inrättades. I de ytterligt bekymmersamma
situationer, som lätt kan
uppkomma i vårt förhållande till främmande
makter, är det alldeles oavvisligt
att vi här i Sverige så långt det är möjligt
håller ihop, att vi försöker ge det
bestämda och otvetydiga intrycket utåt
att svenska folket i dessa ting står väl
samlat och att en växling vid makten,
om och när den en gång kommer, inte
betyder en annan utrikespolitik. Ur synpunkten
— den allt dominerande synpunkten
— av vårt folks säkerhet är detta
av avgörande betydelse. Men denna
enighet och samstämmighet kan inte
uppnås, om inte förtroendefulla och
öppenhjärtiga meningsutbyten, väl gar -

Fredagen den 18 maj 1962 fm.

Nr 21

Ang. rådplägning i utrikesnämnden i vissa ärenden

derade av noggrant iakttagen tystnadsplikt,
kan ske mellan regering och opposition.
Det är för det ändamålet som utrikesnämnden
har kommit till, och det
är för det syftet som utrikesnämnden
måste utnyttjas.

Herr WAHLUND (ep):

Herr talman! Jag har inte deltagit i
beredningen av detta ärende inom konstitutionsutskottet,
och redan därför anser
jag mig inte ha någon anledning att
ge mig in på tolkningar av vad som står
i memorialet. Orsaken till att jag begärde
ordet är, herr talman, dels att herr
Bengtsson i Halmstad åberopade långa
stycken av ett anförande som jag höll
den 14 mars, dels att jag var med som
delegat i Förenta Nationerna då de händelser
utspelades som nu har blivit föremål
för konstitutionsutskottets intresse.

I detta sammanhang vill jag hålla med
herr Braconier om att utrikesnämnden
självfallet inte skall ersättas av partiledare.
Det är klart, sade herr Braconier
vidare, att utrikesnämnden inte heller
kan ersättas av några delegater. Det är
också sant. Men jag tror ändå att det har
betydelse att det inom vår FN-delegation
finns representanter från de olika
partierna. Scenväxlingarna sker ibland
snabbt där ute, och då måste det också
handlas snabbt. Jag menar därför att
den ordning vi har, med företrädare för
partierna utanför regeringen i den svenska
delegationen, äger sina stora fördelar.

Intressantare än detta, herr talman,
är väl FN-delegationens reaktion i fråga
om just det ärende vi nu diskuterar. Jag
vill för min del säga — högern företräddes
av herr Hjalmarson, folkpartiet
av herr Wedén — att jag inte såg någon
anledning, så länge jag var där ute
i Förenta Nationerna, att säga: »Detta är
ett ärende som bör dras inför utrikesnämnden.
» Jag hade kunnat påpeka det
inom delegationen, jag hade kunnat telegrafera
eller teleprinta till min par -

tiledare eller till de av mina kolleger
inom centerpartiet som sitter i utrikesnämnden.
Men jag gjorde det inte, och
orsaken var helt enkelt att vi inte visste
vad som skulle kunna komma att hända.
Åtminstone för mig var det en överraskande
situation som uppkom, när
Förenta staterna och Sovjet förklarade
sig i de stora linjerna formellt överens
om att avrustningen skulle ske etappvis
— en total avrustning skulle företas
över hela världen, varefter ordningen
skulle upprätthållas genom en Förenta
Nationernas fredsstyrka. Det var ingen
som klart visste vad som låg bakom detta.
Och en sak är säker, herr talman: vi
visvste inte huruvida det här omdiskuterade
anförandet av herr Undén borde
hållas eller icke.

Jag står, herr Bengtsson, fast vid vad
jag sade i utrikesdebatten för två månader
sedan. Jag menar fortfarande att
den s. k. Undénplanen lades fram vid en
psykologiskt riktig tidpunkt. Den svenska
framstöten stod i full överensstämmelse
med traditionell svensk utrikespolitik.
Jag tänker i detta sammanhang
på att det för oss är något självklart, att
vi vill hindra atomvapnens spridande till
nya länder men att vi samtidigt vill se
till att maktbalansen inte rubbas. Jag
menar fortfarande att det framlagda förslaget
inte heller binder Sveriges handlingsfrihet
för framtiden, vilket i detta
sammanhang är en viktig fråga.

Jag ser alltså, herr talman, ingen som
helst anledning att pruta av på vad jag
tidigare sagt, men jag skulle gärna i detta
sammanhang vilja komplettera herr
Bengtssons citat på en punkt som är viktig
i föreliggande sammanhang. Jag sade
i utrikesdebatten »att det ligger i
regeringens eget intresse att hålla intim
kontakt med de olika partierna i utrikesfrågorna,
så långt det tekniskt är
möjligt». Statsministern har också i
denna debatt sagt, att regeringen har ett
starkt intresse av att höra utrikesnämnden.
Ja, det är förvisso sant! Spelreglerna
inom utrikespolitiken är ju så -

Nr 21

Fredagen den 18 maj 1962 fm.

Ang. rådplägning i utrikesnämnden i vissa ärenden

dana, att regeringen för all del bestämmer,
men den skall söka göra det i samförstånd
med representanter för partier
utanför regeringen. Det är viktigt att
överläggningar i detta syfte kommer till
stånd. Jag talar bara för mitt parti, men
jag hoppas att detsamma gäller beträffande
högern och folkpartiet: vi vill
gärna vara lojala mot regeringen när
det gäller utrikesfrågor, men det kan
hända, att om vi presenteras ett fait
accompli och plötsligt ställs inför ett
regeringsbeslut, så kan den lojalitet
vi känner sättas på alltför starka prov.

Jag har, herr talman, inget yrkande.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Eftersom kommunistiska
partiet inte är företrätt vare sig i
utrikesnämnden eller i konstitutionsutskottet,
skulle jag kunna vända på
den föregående talarens motivering och
säga att detta förhållande kan vara ett
motiv för att ta till orda i denna fråga.

Jag kan inte betrakta detta som en
fråga om formaliteter, eftersom så
många klumpigheter och till och med
otäckheter har skett även på det rent
formella planet, utan jag ser det som en
djupt allvarlig fråga.

Kanske jag också skulle kunna säga,
att när man hör hur utrikesnämnden
här har blivit betygssatt blir man nästan
glad för att det parti jag företräder
inte finns representerat där. Det tycks
vara en mycket kvalificerad skvallercentral
där högtidliga uppmaningar
från statschefen och föreliggande sekretessplikt
tydligen ignoreras hur mycket
som helst. Därmed görs ju utrikesnämnden
till åtlöje inför offentligheten,
för att nu inte tala om vilken dom som
ligger i statsministerns första förklaring,
att man på grund av att vederbörande
inte kan hålla tand för tunga i en
allvarlig situation måste känna sig bekymrad
inför propåer om att inkalla
utrikesnämnden. Konsekvensen av detta
borde vara att utrikesnämnden finge nya
ledamöter som bättre förstår att iakttaga

de försiktighetsregler som de enligt författningen
är skyldiga att följa.

En annan sak. Detta ärende har blivit
ett stort ärende genom — jag vågar
använda uttrycket — en borgerlig
kupp. Tack vare att de lyckades ha tio
representanter när socialdemokraterna
endast hade nio i konstitutionsutskottet
kunde en anmärkning mot utrikesministern
formuleras. En annan sak är
att socialdemokraterna rår för detta
själva. Det är verkligen inte uppbyggligt
att det skall vara 17 socialdemokratiska
ledamöter i konstitutionsutskottet
frånvarande när en så viktig
fråga avgörs och att dessa skolkande
socialdemokrater alltså nödvändiggör
en debatt av detta slag.

Bortsett från sådana interiörer vill
jag om själva sakfrågan säga, att jag
förstår åtminstone högerns och folkpartiets
ståndpunkt. De vill utnyttja
dessa mer eller mindre tillfälliga omständigheter
för att smutskasta det ädlaste
initiativ som en regering har kunnat
ta, ty det var ett stort och ädelt
och riktigt initiativ som togs med
Undén-planen. Högerns och folkpartiets
representanter har inte dolt att de är
motståndare till åtgärder i syfte att
verkligen befordra nedrustningen. De
är motståndare till idén om en antiatomklubb,
idén om att utbygga
Rapacki-planen till en fridlysning av
större delen av jordens yta från faran
för ett kärnvapenkrig. Det är uppenbart
att det är detta mostånd som ligger
under. Man vill utnyttja denna situation
för att smutskasta Undén-planen
och ute i hela världen och bland svenska
folket skapa tvivel om var svenska
folket och dess regering står i denna
fråga.

Det är inte min sak att försvara regeringen
i detta fall, men jag vill säga:
det finns ingenting i regeringens tidigare
uttalanden och deklarationer som
inte väl ryms inom Undén-planen. I
princip var de tankegångar som uttryckes
i Undén-planen kända för alla

Fredagen den 18 maj 1962 fm.

Nr 21

Ang. rådplägning i utrikesnämnden i vissa ärenden

riksdagens ledamöter och därjämte godkända
av riksdagen vid mångfaldiga
tillfällen. Detta gäller naturligtvis även
utrikesnämnden.

Här hade ju uppstått en alldeles särskild
situation då Genéve-konferensen
om nedrustning, där Sverige var representerat,
hade fått det amerikanska beskedet
att USA inte bryr sig om konferensen
utan börjar med kärnvapensprängningar
i atmosfären. Det var uppenbart,
såsom också redovisas i konstitutionsutskottets
memorial, att det
hade uppstått en situation där svårigheterna
befordrades av att de stora frågor
som skulle lösas behandlades inom
kretsen av tre stormakter, medan alla
icke-kärnvapenförsedda makter stod
utanför, bland dem makter som hade
intagit en mycket deciderad position
till förmån för kravet om kärnvapenförbud.

När därför regeringen väckte sitt förslag,
som ju avsåg att mobilisera regeringar
och världsopinionen för att få
ett slut på dödläget i frågan, var det få
människor i detta land som inte hälsade
detta initiativ med tillfredsställelse
och glädje och så var det naturligtvis
också här i kammaren.

När jag begärde ordet var det för
att klargöra att hur man än tolkar konstitutionsutskottets
uttalande — om man
vill gå så långt som högern, om man
liksom herr Larsson i Luttra vill betrakta
dess »tillkännagivande» som liktydigt
med en omförmälan, eller om
man vill kalla det för en anmärkning,
eller om man vill tolka det såsom
man har gjort på regeringsbänken —
så kommer man inte ifrån det faktum,
att det inte finns någon majoritet i den
svenska riksdagen för en anmärkning
mot regeringen i denna fråga. Så ligger
det till, och det var detta jag ville
markera. Jag är övertygad om att regeringspartiets
inställning är alldeles
klar och detta är fallet med det parti
jag representerar, och jag tror att i
varje fall många enskilda representan -

ter för centerpartiet med största olust
måste ha betraktat hur centerpartiets
representant i konstitutionsutskottet
har låtit sig dras vid näsan och medverka
till en sådan här aktion.

Jag har en anmärkning mot regeringspartiet
och det är att man där är
så angelägen om att kompromissa och
upprätthålla fiktionen om en enighet
som inte finns, att man befordrar aktioner
som på detta sätt utnyttjas för att
som jag sade smutskasta hela Undénplanens
idé.

Herr von FRIESEN (fp):

Herr talman! Endast ett par slutanmärkningar
i denna debatt.

Min vän herr Bengtsson i Halmstad
sade att man inte får tolka ordet anmärkning
på annat sätt än om ordet till
äventyrs skulle stå i Folkskolans läsebok.
Det är felaktigt, ty om man läser
betänkandet som man bör läsa det,
skall man börja på s. 2 under C, där
det talas om, varför utskottet inte gjort
någon anmärkning enligt § 107 regeringsformen.
Utskottets uttalande anknyter
till detta, och det var den jurist
som höll i pennan fullt medveten om.
För övrigt vill jag tillägga, att detta
tillkännagivande är formulerat av de
tio ledamöter, som utgjorde majoriteten
i konstitutionsutskottet, och jag kan
försäkra herr Bengtsson att vi är fullt
medvetna om vad vi skrivit. Vad vi här
säger om vår tolkning av vad vi skrivit
bör självfallet äga vitsord framför varje
annan tolkning.

Det har här gjorts gällande, att det i
själva verket inte skulle finnas någon
skillnad mellan utskottets tolkning och
regeringens. Jag vill med anledning
härav som ett slutomdöme om detta
tillkännagivande fästa uppmärksamheten
på, att när utskottet varit enhälligt
om denna skrivning, så måste detta enligt
praxis innebära någon form av erinran
och det måste innebära att utskottet
funnit sig föranlåtet att bringa

2 — Andra kammarens protokoll 1962. Nr 21

Nr 21

Fredagen den 18 maj 1962 fm.

Ang. rådplägning i utrikesnämnden i vissa ärenden

detta till kammarens kännedom. Man
kan inte tolka det så, att det skulle röra
sig om ett erkännande eller beröm av
regeringen, något som man faktiskt här
kunnat få ett intryck av.

I konstitutionsutskottets historia har
det faktiskt hänt — det var under
Karl XIV Johans regering — att utskottet,
som då tydligen var devot i sitt
förhållande till regeringen, skrev berömmande
uttalanden om regeringens
åtgärder. Men den regering som vi har
under konung Gustaf VI Adolfs tid, får
nog finna sig i att i fortsättningen tolka
i varje fall enhälliga tillkännagivanden
som någon form av erinran
emot vad som förekommit.

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! Jag måste uppriktigt
säga att jag inte förstår herr Hagbergs
uttalande i sista delen av hans anförande.
Menar herr Hagberg att centerpartiets
ledamöter i konstitutionsutskottet
skulle ha tagit avstånd från detta
enhälliga uttalande om att utrikesnämnden
borde ha hörts i denna fråga.
Jag fick det intrycket, att även statsministern
delade utskottets uppfattning
att så borde ha skett.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Eftersom jag ser att
herr Bengtsson i Halmstad inte är inne
nu ber jag till herr von Friesen få säga,
att det inte är så att varje påpekande
som konstitutionsutskottet anser sig
böra göra skall betraktas som en form
av anmärkning. Detta framgår inte
minst om vi ser på det utskottsutlåtande
som vi har framför oss i dag. I punkt
I av detta utlåtande har utskottet ägnat
uppmärksamhet åt de av Kungl. Maj :t
och de av chefen för handelsdepartementet
fattade besluten avseende exportlicenser
för krigsmateriel. Utskottet har
här enhälligt funnit sig sakna anledning
till erinran och genom att yttra sig inte

på något sätt velat antyda att det skulle
föreligga skäl till anmärkning mot regeringen.

Herr von Friesens uttalande är alltså
oriktigt i detta sammanhang. Det är inte
alls på det sättet, att varje gång utskottet
gör en sådan skrivning det är att
betrakta som en mer eller mindre förtäckt
anmärkning mot regeringen.

Herr von FRIESEN (fp) kort genmäle
:

Herr talman! På s. 2 säger utskottet
en viktig sak som herr Alemyr påpekade.
Den slutar med klämmen: »Detta
förhållande har utskottet med hänsyn
till förevarande ärendens synnerliga
vikt ansett sig böra bringa till riksdagens
kännedom.» Det är en annan formulering
än den som vi använder i de
övriga fallen, där det gäller tre tillkännagivanden
eller som termen tidigare
lydde omförmölningar. Det är en helt
annan sak. Det ligger på ett annat plan.
Det är en mycket viktig fråga, men jag
skulle kunna förtydliga mitt förra uttalande
om detta genom att säga att varje
gång utskottet gör ett formellt tillkännagivande
måste det ha innebörden
av en anmärkning mot en viss praxis.

Herr ALEMYR (s) kort genmäle:

Herr talman! I det ena fallet står uttrycket
»tillkännagivande» och i det
andra fallet »bringa till riksdagens kännedom».
Kan det, herr talman, vara någon
större principiell skillnad mellan de
båda uttryckssätten?

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Vad jag menade om centerpartiets
hållning var att jag inte tror
att det har den uppfattningen, att denna
fråga var lämpad för en sådan manifestation
som man gjorde innan utskottets
utlåtande ändrades och fick den
lydelse det i dag har. Detta är en fråga,

Fredagen den 18 maj 1962 fm.

Nr 21

Ang. rådplägning i utrikesnämnden i vissa ärenden

för vilken regeringen skulle ha ett tack
i stället för en anmärkning. Men vi kommer
inte ifrån det faktum, att just konstitutionsutskottets
tillkännagivande i
detta fall av alla tolkats som en anmärkning
mot att regeringen har gjort något
som var riktigt och nödvändigt och som
var värt allt möjligt pris.

De rent praktiska skälen skall jag
förbigå. Jag kan inte tänka mig att man
skall hävda den linjen, att en regering
inte skall ha möjlighet att i Förenta Nationerna
framföra ett förslag, om inte
regeln att förhandla med utrikesnämnden
iakttagits, när vederbörande utgår
ifrån att denna nämnd på grund av lösmynthet
i förväg kanske kommer att
kompromettera förslaget. Jag kan för
min del aldrig erkänna den principen.
Däremot slår jag vakt om grundlagens
bestämmelse om konsultation, men jag
kan som sagt inte godkänna principen,
att regeringen i varje situation skall
vara tvingad att konsultera en politisk
opposition, som skulle utnyttja konsultationerna
för att omöjliggöra en framstöt
som ligger i hela landets intresse.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag vill vända mig mot
herr Alemyrs tolkning av vad herr von
Friesen säde. Herr Alemyr sade att det
är fråga om två likadana uttalanden,
men i det första står det »saknar anledning
till erinran». Så står det inte alls
i utlåtandet om Undénplanen.

Herr Bengtsson i Halmstad gjorde ett
angrepp som jag måste betrakta som
mycket fult. Jag brukar inte använda
det ordet, eftersom jag har stor respekt
för olika synpunkter. Han gjorde vissa
jämförelser med förmågan att läsa i
folkskolan. Det är klart, herr Bengtsson
i Halmstad, att man kan ha olika tolkningar.
Jag gjorde i mitt första anförande
en exposé av den tolkning, som
utskottets tidigare ordförande hade gjort
i liknande sammanhang. Den anmärkning
herr Bengtsson riktade mot mig

skulle kunna riktas mot konstitutionsutskottets
praxis under flera decennier.
Vad fanns det då för anledning att stå
upp i denna kammare och försöka nonchalera
ett allvarligt försök att tränga
in i detta ämne. Utskottet har inte gjort
någon anmärkning mot Undénplanen
eller statsminister Erlander enligt § 107,
utan det har gjort något som tidigare
kallats en omförmälan. Det var tio röster
mot nio i utskottets första votering
med de borgerliga i majoritet. Vill man
göra gällande att de borgerliga inte då
framfört någon kritik? Herr Bengtsson
i Halmstad försöker göra gällande, att
jag var ensam om den uppfattning jag
givit till känna i debatten. Utskottets
vice ordförande i första kammaren och
även herr Larsson i Luttra har givit
uttryck för en liknande uppfattning.
Min uppfattning är alltså inte isolerad,
vilket man kunde få intrycket av att
den är när man lyssnade till herr
Bengtssons i Halmstad anförande.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Jag tolkade herr Bengtssons
i Halmstad anförande på det sättet,
att han uppmanade de borgerliga
talesmännen i utskottet att läsa innantill
och rätt uppfatta vad det står i konstitutionsutskottets
utlåtande. Det har från
borgerligt håll, särskilt från herr Ohlin,
sagts, att konstitutionsutskottet har fastslagit
att regeringen borde ha hört utrikesnämnden
i denna fråga. Något sådant
står det inte i utskottets memorial.
Det står tvärtom, att utskottet icke finner
skäl att framföra någon anmärkning.
Det är därför vi från vår sida
hävdar, att man inte får läsa detta
memorial på annat sätt än vad som verkligen
står där. Om man försöker att i efterhand
finna en annan innebörd än
orden enligt normalt språkbruk har,
kommer det enligt min uppfattning i
framtiden att vara fullkomligt omöjligt
att komma fram till en enhällig skrivning
i konstitutionsutskottet.

Nr 21

Fredagen den 18 maj 1962 fm.

Ang. rådplägning i utrikesnämnden i vissa ärenden

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag vill först erinra herr
Alemyr om att statsministern i första
kammarens utrikesdebatt klart liar sagt
ifrån, att det hade varit mest korrekt
att höra utrikesnämnden i detta fall. Jag
förmodar att statsministern då också
åberopade sig på författningen.

I det föreliggande utlåtandet står
bl. a.: »Utrikesministerns ovan redovisade
plan på bildandet av en ’non-atomclub’
tillhör enligt utskottets mening
den kategori spörsmål, i vilken rådplägning
med utrikesnämnden bör äga rum.»
Utskottet har alltså här sagt ifrån, att
det var en sådan fråga att regeringsformens
§ 54 skulle tillämpas.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Låt mig bara understryka
att utskottet på s. 5 i sitt utlåtande
skriver, att utskottet anser sig
»dock icke kunna underlåta att understryka
betydelsen av att utrikesnämnden
höres i alla de fall, då dess medverkan
bör äga rum enligt ovan återgivna
grundlagsparagrafs lydelse, grund och
mening».

Det är alldeles klart — när man beaktar
även vad herr Braconier här sade —-att utskottet vill konstatera att regeringen
borde ha hört utrikesnämnden
men att den inte har gjort detta. Därmed
har jag besvarat den fråga, som
herr Bengtsson i Halmstad ställde till
mig men som jag inte hann med att
besvara i föregående replik.

För herr Alemyr vill jag påpeka en
sak, som herr von Friesen redan har
berört. Detta utskottsutlåtande formulerades
av de tio ledamöter, som utgjorde
majoritet vid utskottets ställningstagande.
De bör veta vad de hade
för avsikt att skriva. De har använt en
skicklig jurist när det gällt att formulera
detta yttrande. De är fullständigt
eniga om vad de haft för avsikt att säga.
Nu påstår herr Alemyr, att KU :s majoritet
inte alls vet vad den liar skrivit

utan att den har skrivit något helt annat
än vad den nu vill göra gällande.

Herr talman! Detta är väl ändå en
förbluffande argumentering. Varför kan
man inte erkänna, att det finns formen
av anmärkning och att det finns formen
av tillkännagivande eller s. k. omförmälan
och att man har valt den mildare
formen för att framföra sin kritik.
Det betyder inte att man har underlåtit
att framföra någon erinran.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Jag beklagar att inte de
borgerliga ledamöterna i konstitutionsutskottet
har använt sig av ett vedertaget
språkbruk, då de riktat denna förtäckta
anmärkning mot regeringen, ty
då hade de socialdemokratiska ledamöterna
helt naturligt reserverat sig och
inte biträtt detta uttalande. Vi har inte
ansett oss ha möjlighet att hänga upp
någon reservation på vad som står här.
Det fastslås -att det på grund av mellankommande
omständigheter inte har varit
möjligt att höra utrikesnämnden i denna
fråga, och utskottet konstaterar vidare
att det inte haft skäl att rikta någon
anmärkning mot statsrådets ledamöter.

Mot denna bakgrund kunde vi socialdemokrater
i utskottet ansluta oss till
skrivningen som innebär en principiell
anslutning till innehållet i grundlagen,
att man så långt det över huvud taget är
möjligt skall höra utrikesnämnden i
frågor av denna karaktär.

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! Debatten har nu urartat
till någon form av språkstrid, där man
försöker få fram en skillnad mellan
orden omförmälan och tillkännagivande.
Det är möjligt att språkvetenskapen
kan finna en sådan skillnad, men i utskottet
har vi, såvitt jag kan förstå, varit
enhälliga om den uppfattningen, att

Fredagen den 18 maj 1962 fm. Nr 21

Ang. departementstjänstemäns styrelseuppdrag — Ang. utgivningsbevis för »Extrapressen» vi

därmed inte avser någon förändring råda någon som helst tveksamhet om
av det tidigare använda uttryckets valör. utskottets ståndpunkt.

Ang. departementstjänstemäns styrelseuppdrag Herr

von FRIESEN (fp):

Herr talman! Den långa debatten om
atomklubben är nu slut, och vi kan
omedelbart övergå till att behandla nästa
tillkännagivande i utskottsmemorialet,
som rör styrelsen för Karlskronavarvet.
Regeringen har till suppleant i varvsstyrelsen
förordnat statssekreteraren i
försvarsdepartementet och till revisor
för styrelsens förvaltning har utsetts en
byråchef, också han i försvarsdepartementet.

Statsministern har redan berört denna
fråga på grund av att han inte kunde
vara närvarande här i kammaren senare
under eftermiddagen. Han har betecknat
det inträffade som ett olycksfall
i arbetet — någonting han sade kan
förekomma i de bästa familjer, d. v. s.
han tänkte då på regeringen — och sådant
som även det skickligaste förutseende
och den mest minutiösa granskning
inte kan förhindra.

Det må vara hur som helst med den
saken. Härmed är ju sagt att ett fel
är begånget. Jag har uppfattningen, att
den expertis av jurister och andra, som
står till regeringens förfogande, borde
ha uppmärksammat ett så anmärkningsvärt
feltramp som detta. Om det skulle
ha inträffat i en kommunal församling
av något slag, skulle man omedelbart
ha slagit larm och påtalat förhållandet.

Jag tolkar statsministerns uttalande
på det sättet, att det var efter påstötning
av regeringen som denne byråchef
anhöll om avsked — ett avsked
som ännu inte är beviljat men som väl
kommer att bli det vid nästa bolagsstämma.
Då kan punkten utan vidare
läggas till handlingarna. I detta fall kan
det inte, såsom utskottet har skrivit,

Ang. utgivningsbevis för »Extrapressen»

Herr von FRIESEN (fp):

Herr talman! Det tredje av utskottets
tillkännagivanden är onekligen ganska
anmärkningsvärt. T. f. justitieministern,
statsrådet af Geijerstam, har funnit sig
föranlåten att bevilja utgivningsbevis
för en helgtidning, kallad Extrapressen,
trots att det redan utkommer en daglig
tidning i Stockholm med namnet Expressen.

Man får kanhända även här tala om
olycksfall i arbetet. Jag kan inte tolka
det skedda annat än på det sättet, att
vederbörande har slumrat en smula när
ärendet föredrogs. Den tilltänkte utgivarens
avsikt borde ha varit så genomskinlig,
när han föreslog detta namn,
att man haft anledning att lystra och
inte bevilja utgivningsbevis för en tidning
med detta namn. Att utgivarens
avsikt var att vilseleda allmänheten är
alldeles uppenbart för den som sett en
exemplar av tidningen Extrapressen.
Dess layout var helt lik den som utmärker
Expressens första sida. Rubriktexten
var röd och hade i övrigt samma
utseende som Expressens. Det är också
bekant att åtskilliga personer vilseleddes
av namnlikheten.

Det är inte första gången riksdagen
har att ta ställning till en fråga om
namnlikhet mellan olika tidningar. Jag
erinrar mig livligt hur under kriget dåvarande
justitieministern Westman beviljade
utgivningsbevis för en svensk
översättning av den tyska bildtidningen
Signal, trots att det sedan gammalt ges
ut ett fackföreningsblad i Sverige, som
heter Signalen och som självfallet protesterade.
Nu var väl situationen i det
fallet i viss mån en annan. Att justitieministern
beviljade utgivningsbevis
måste ha skett efter en av de talrika

Nr 21

Fredagen den 18 maj 1962 fm.

Ang. utbildning av gymnasieingenjörer till lärare vid tekniska läroverk

tyska påtryckningar som gjordes under
kriget. Man ansåg sig väl kunna kosta
på sig en eftergift av detta slag för att
hålla vederbörande lugn på andra områden.
Mot detta förfaringssätt anmärkte
en ganska lång rad av utskottets ledamöter,
främst socialdemokrater men
också en folkpartist, som ansåg att anmärkning
i det fallet borde ha riktats
mot justitieministern för att han meddelat
utgivningsbevis. Några förmildrande
omständigheter, annat än en tillfällig
slummer, kan inte åberopas i detta
fall. Och jag uttalar den förväntan —
som statsministerns anförande också givit
anledning till — att det blir möjligt
för justitieministern att göra korrigeringar
när vissa besvär skall avgöras.

Efter härmed slutad överläggning lädes
avdelning C a) till handlingarna.

Föredrogs vad utskottet i avdelning
C b) anfört angående avslagna yrkanden
om anmälan utan åberopande av § 107
regeringsformen; och yttrade därvid:

Ang. utbildning av gymnasieingenjörer
till lärare vid tekniska läroverk

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Denna fråga har tidigare
sakbehandlats mycket ingående i
kammaren, och det finns alltså ingen
anledning att nu uppehålla sig vid den.
.lag medger gärna att frågan är mycket
komplicerad och att den sammanhänger
med att statsutskottet inte alltid kan
precisera hur anslagen skall användas.
Vi har heller inte uttalat någon anmärkning
enligt § 107 regeringsformen.
Ecklesiastikministern har uppenbarligen
varit i en svår situation. Det kan
visserligen sägas att det finns en råd
andra områden, där brist också råder
och att lian i detta fall borde ha lagt
fram förslag åtskilligt tidigare. Vi har
dock inte ansett oss kunna åberopa
§ 107, eftersom där förutsättes att statsråd
»icke iakttagit rikets sannskyldiga

nytta». Detta kan inte göras gällande i
fråga om dessa kurser.

Denna fråga är inte ny i riksdagens
historia; alltsedan 1840-talet har stridigheter
förekommit om riksdagens dispositionsrätt
när det gäller anslagsmedel.
Hur detta skall tolkas har professor
Nils Herlitz utförligt behandlat.
Statsrådet Edenman är inte här nu, men
han har tidigare i en ingående debatt
förklarat sin ståndpunkt att han anser
sig ha haft täckning för åtgärden att
anordna kurser för att utbilda gymnasieingenjörer
till läroverkslärare. Den
ståndpunkten förefaller äventyrlig redan
av det skälet att statsutskottet, utan
att gå in på några konstitutionella hårklyverier,
uttalat sina betänkligheter.
Hade statsrådet Edenman, såsom han
gjorde gällande, haft rätt att utan vidare
använda ifrågavarande anslag, skulle
statsutskottet inte alls ha uttalat någon
tvekan. I debatten framfördes från olika
meningsriktningar också den åsikten
att de speciella förhållanden, under vilka
ifrågavarande kurser anordnades,
helt skilde sig från de förhållanden, under
vilka tidigare kurser anordnats. De
blivande lärarna åtnjöte dessutom sådana
förmåner som ingen annan grupp
över huvud taget fått tidigare.

Ser man på hur anslaget tidigare använts,
finner man sålunda att några sådana
kurser inte anordnats tidigare.
Statsrådet har därför enligt min mening
överskridit sin rätt i fråga om dispositionen
av anslag. Härtill kommer, herr
talman, den omständigheten att, om
riksdagen hade gått emot att kurserna
anordnades —• vilket varit teoretiskt
möjligt —- och sagt sig över huvud taget
icke kunna acceptera förslaget därom,
hade statsrådet knappast haft några
medel. Kursdeltagarna skulle då ha fått
återvända hem, och nedlagda kostnader
hade blivit onödiga. Anordnandet
av dessa kurser utan avbidan å riksdagens
beslut har alltså inneburit att riksdagens
anslagsbeviljande rättigheter
kringgåtts.

Fredagen den 18 maj 1962 fm.

Nr 21

Ang. utbildning av gymnasieingenjörer till lärare vid tekniska läroverk

Det är därför vi genom denna omförmälan
velat påpeka angelägenheten
av att statsrådet noga studerar utskottets
handlingar och inte överskrider
sina befogenheter, vilket vi anser att
han gjort i detta fall. Visserligen bör
hänsyn tagas till de speciella omständigheterna,
men vi anser det ändå angeläget
betona att riksdagens beslut angående
användning av anslag skall respekteras.

Herr HAMMAR (fp):

Herr talman! Med några ord vill också
jag kommentera den fråga, som herr
Braconier nyss berörde, nämligen utskottsminoritetens
yrkande i fråga
om användning av reservationsanslaget
till utbildning av lärare vid yrkesundervisning.
Det är den rent konstitutionella
sidan — jag vill särskilt betona
det — som kommit mig att sluta upp vid
de övriga reservanternas sida. Sakdebatten
har — som också herr Braconier
sade — redan hållits; så skedde
när ärendet på sin tid avgjordes.

Enligt min mening kan det inte råda
någon som helst tvekan om att det i
riksstaten för budgetåret 1961/62 anvisade
reservationsanslaget om 1 844 000
kronor till Utbildning av lärare vid yrkesundervisningen
icke var avsett för
den utbildning av gymnasieingenjörer
till läroverkslärare, som sedan sattes i
gång den 1 februari 1962. Alltsedan sin
tillkomst användes det anslag vi här
talar om huvudsakligen till utbildning
av lärare för industri och hantverk vid
verkstadsskolor m. fl. skolor. Samtidigt
medger jag dock, att anslaget tagits i anspråk
för utbildningskurser för lärare
i tekniska och naturvetenskapliga ämnen
på enhetsskolans högstadium samt
för kortare pedagogiska sommarkurser
för lärare vid högre tekniska läroverk.
Däremot har — såvitt jag har mig bekant
— undervisning i fackämnen för
sådana lärare icke bestritts med medel
ur det anslag varom här är fråga. I mo -

tiveringen för det i 1961 års statsverksproposition
begärda anslaget redogjorde
departementschefen för de kurser,
vartill medlen skulle användas.

Riksdagens beslut gav också tydligt
vid handen att anslaget skulle användas
i huvudsaklig överensstämmelse
med den plan som departementsmotiveringen
innehöll. Det är klart att en viss
frihet måste finnas för smärre jämkningar
och omdisponeringar i fråga om
kursverksamheten — allt dock inom ramen
för riksdagsbeslutet. Däremot
måste det innebära ett uppenbart avsteg
från villkoren att använda medlen
till ett ändamål som är så avlägset från
vad riksdagen avsett med anslagsbeslutet
som den ifrågavarande utbildningen
av gymnasieingenjörer. Till råga på allt
blev riksdagen —• i varje fall gäller detta
icke så få av dess ledamöter — genom
de vidtagna åtgärderna bunden vid sin
prövning i så måtto, att ett avslagsbeslut
hade medfört att redan nedlagda
kostnader skulle ha blivit till ingen
nytta, varförutom en hel del besvärligheter
skulle åsamkats bl. a. kursernas
elever.

Herr talman! Modest i formen men
allvarlig i sak har reservationen i sin
anmälan velat slå fast att riksdagens beslut
angående användning av anslag
verkligen skall respekteras och att dess
prövning av behov, för vilka medel äskas
på tilläggsstat, icke föregripes.

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! Vi har inte anslutit oss
till reservationen på denna punkt. Riksdagen
befinner sig här i den något ovanliga
belägenheten att den har fattat beslut
beträffande den materiella delen
i det här fallet. Det återstår alltså att
pröva den grundlagsenliga behandlingen
av de åtgärder som vidtogs i höstas
innan riksdagen beslutade bifalla Kungl.
Maj:ts proposition, vilken lades fram
i januari månad.

Om riksdagen inte hade bifallit propositionen,
hade givetvis dessa kurser

■40

Nr 21

Fredagen den 18 maj 1962 fm.

Ang. utbildning av gymnasieingenjörer till lärare vid tekniska läroverk

fått inställas och det hela hade då inskränkts
till att vissa kostnader inte
hade varit till någon nytta.

Från vår sida har vi ansett att omständigheterna
i detta fall är sådana
att vi inte funnit anledning att rikta
någon erinran mot statsrådets handläggning
av detta ärende.

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! Som de föregående
talarna redan sagt har vi behandlat denna
fråga ganska utförligt i kamrarna
tidigare i år. Ur den synpunkten skulle
man kanske över huvud taget inte ha
behövt göra någon anmälan i ärendet.
Men just emedan frågan har behandlats
av riksdagen är det väl många som har
väntat på konstitutionsutskottets memorial.

Då konstitutionsutskottet granskade
regeringens åtgärder kunde utskottet
inte underlåta att i samband därmed
för riksdagen på något sätt redovisa
sin prövning av ett så viktigt ärende.

När man uppe i konstitutionsutskottet
sitter och överlägger, träder det tekniska
förfaringssättet i förgrunden —
jag säger tekniska, ty det är i många
avseenden även ett tekniskt förfarande
■— då man ju allmänt strävar efter att få
ett dechargememorial som visar att utskottet
allvarligt arbetar med dessa
frågor.

Kammarens ställning i sakfrågan avspeglas
ganska tydligt i röstsiffrorna
vid beviljandet den 14 februari i år
av de medel statsrådet begärt i propositionen
— ställningen blev 154 röster
mot 37. Jag skulle tro att man kan säga
att dessa siffror även avspeglar kammarens
konstitutionella inställning till frågan.
Däremot skall jag medge att det
har funnits delade meningar i fråga om
de befogenheter som ecklesiastikministern
har haft i detta fall.

Jag anser därför för min del att det
finns anledning att påminna om vad
som har förekommit i själva saken.

Jag vill först i likhet med herr Braconier
konstatera, att ingen i konstitutionsutskottet
har förordat anmärkning
enligt § 107 regeringsformen. Reservationen
är också — det skall jag även
medge — mycket försiktigt skriven, om
man inte skall försöka sig på tolkningar
och säga att man däri lagt in något
annat än som är möjligt att se vid läsningen.
Vad beträffar uttalandet i reservationen
om betydelsen av att riksdagens
beslut respekteras råder inga
delade meningar i utskottet. Även ecklesiastikministern
gav ju här i sitt anförande
under debatten den 14 februari
uttryck för samma synpunkt, nämligen
att man skall respektera riksdagens beslut
rörande användning av anvisade
medel. Men ecklesiastikministern kom
vid sitt bedömande av frågan fram till
att det skulle vara möjligt att tillgodose
syftet med den framställning överstyrelsen
för yrkesutbildning gjort i fråga
om dessa lärare. Statsrådet kunde ju
inte komma ifrån att ta ställning till
överstyrelsens hemställan om utbildningen.

Jag skall söka ställa frågan i belysning
av § 107 regeringsformen där det
föreskrives att statsrådet har att iaktta
»rikets sannskyldiga nytta» och »med
oväld, nit, skicklighet och drift sitt
förtroendeämbete utöva». Statsrådet befann
sig i den situationen att han ovillkorligen
måste undersöka vilka möjligheter
som fanns att tillmötesgå överstyrelsens
hemställan. Jag skulle kunna
vända på problemet och ställa frågan:
Vad skulle ha inträffat, om statsrådet
inte hade gjort någonting i detta fall,
om han alltså inte skulle ha handlat ungefär
på det sätt som han gjorde? Det
fanns ju ingenting annat att göra på
grund av den tidsnöd som då förelåg.
Skulle vi inte inom utskottet, om detta
hade haft att undersöka en sådan sak,
ha haft anledning att saga, att ecklesiastikministern,
ifall han inte gjort någonting
med anledning av överstyrelsens
hemställan, skulle ha gjort sig

Fredagen den 18 maj 1962 fm.

Nr 21

Ang. utbildning av gymnasieingenjörer till lärare vid tekniska läroverk

skyldig till en underlåtenhetssynd av
den beskaffenheten att det fanns allt
skäl att säga, att han inte iakttagit rikets
sannskyldiga nytta och att han inte
med skicklighet och drift utövat sitt
förtroendeämbete? Ungefär på det sättet
argumenterade jag under diskussionen
i konstitutionsutskottet, och för
min del har jag den bestämda uppfattningen,
att det hade funnits anledning
till anmärkning mot statsrådet, om han
inte hade handlat så att kurserna ordnats.

Vi måste nog medge att det är ganska
svårt att ta ställning i en sådan här
situation, då statsrådet dels för att kunna
iaktta rikets sannskyldiga nytta måste
se till att den kurs, varom överstyrelsen
hemställt och som var alldeles
nödvändig, kunde igångsättas, dels
måste fråga sig vad som skulle göras
för att få medel för ändamålet. Det är
i det läget han gått med på överstyrelsens
hemställan. Socialdemokraterna
och centerpartisterna i utskottet har
ansett att statsrådet borde ha handlat
som han gjort i detta fall.

Jag talade nyss om den tidsnöd, som
förelåg, då överstyrelsen gjorde sin
hemställan. Man kan ju säga att det hade
varit önskvärt att statsrådet hade framlagt
proposition i frågan under höstriksdagen.
Emellertid finner man, att
det knappast fanns möjlighet att göra
det, om man ser efter, när överstyrelsen
gjorde sin hemställan och vad som sedan
har förekommit, innan statsrådets
beslut fattades. Jag använder ordet
»knappast». Det fanns knappast någon
möjlighet att i fjol framlägga förslag
i detta ärende, överstyrelsen för yrkesutbildning
föreslog nämligen först den
26 oktober i fjol, att det skulle ordnas
lärarutbildning för ett antal gymnasieingenjörer
och att en kurs för ändamålet
skulle börja den 1 februari i år.
Överstyrelsen motiverade detta med att
om man skulle kunna fylla den uppkommande
bristen på lärare vid de tekniska
läroverken var enda möjligheten att
2* — Andra kammarens protokoll 1962. ?

handla på det sättet. Enligt överstyrelsens
mening måste kurserna sättas i
gång så att lärarna kunde rycka in vid
höstterminen nästkommande år, alltså
1963. överstyrelsens förslag måste givetvis
remissbehandlas, men några data
visar hur snabbt dessa ärenden handlades.

Kungl. Maj:t uppdrog den 24 november
1961 åt rekorn vid tekniska högskolan
i Stockholm, professorn Woxén,
att överarbeta förslaget. Den 15 december
avlämnade professor Woxén sitt
förslag, i vilket han förutsatte att de
första årskurserna borde börja den 1
februari 1962 och vara färdiga den 14
augusti 1963 för att de utexaminerade
lärarna skulle kunna tas i anspråk för
höstterminen vid läroverken.

Av denna korta redovisning framgår
tydligt att man måste försöka häva den
lärarbrist som fanns, varför en grupp
lärare borde vara färdigutbildad 1963.
Vidare framgår att vid den tidpunkt,
då förslaget låg färdigt från utredningsmannen,
den 15 december, riksdagen
stod i beredskap att resa hem. Efter
den 15 december fanns det praktiskt taget
ingen möjlighet att framlägga proposition
i ärendet.

Statsrådet måste då givetvis fråga sig
hur han skulle förfara för att klara upp
denna situation. Den 11 och 12 december
1961, innan utredningsmannen ännu
var klar — vilka förbindelser man
hade med utredningsmannen vet jag
inte — tillkännagav överstyrelsen genom
annonser i dagspressen att dessa
kurser skulle börja den 1 februari 1962
och sluta den 14 augusti 1963, dock —
vilket också tillkännagavs i annonserna
— under förutsättning att Kungl. Maj :t
och riksdagen komme att besluta om
medel. Alla de som sökte in på grundval
av dessa annonser hade sålunda
klart för sig att kurserna kunde komma
att inhiberas och att de fullföljdes
endast under förutsättning att riksdagen
beviljade medel. Kursdeltagarna
kallades till den 1 februari och föreläst’r
21

Nr 21

Fredagen den 18 maj 1962 fm.

Ang. utbildning av gymnasieingenjörer till lärare vid tekniska läroverk

ningarna började den 2 februari. Dessa
föreläsningar betraktades som förberedelse
till en kurs, som skulle kunna
avbrytas eller fortsätta. I betraktande
av att liknande kortare kurser anordnas
även för akademiskt utbildade, ansågs
att man, enligt den praxis som hade
utvecklats, liade möjlighet att anordna
en förberedande tvåveckorskurs som
sedan skulle kunna fortsätta eller avbrytas.
Både lärare och elever var alltså
medvetna om att kursen skulle fortsätta
endast under förutsättning att riksdagen
ställde medel till förfogande.

Vad sedan beträffar kostnaderna, som
väl är vad man skulle kunna anmärka
på, råder det egentligen inte några
delade meningar om att det fanns täckning
för det förberedande arbete som
utfördes inom överstyrelsen. Detta arbete
liksom även vissa andra förberedelser
måste göras för att förslag skulle
kunna föreläggas riksdagen vid senare
tidpunkt.

Av anslaget togs 5 585 kronor 10 öre
i anspråk för annonskostnaderna. Detta
belopp utbetalades inte i fjol utan
den 24 januari i år, alltså sedan riksdagen
varit samlad ungefär två veckor
och tolv dagar efter det att statsrådet
framlagt en proposition om anslag till
dessa undervisningskurser. Så sökte alltså
ecklesiastikministern att ekonomiskt
klara denna fråga. Under den tid, som
dechargegranskningen omfattar, har det
inte gjorts några som helst utbetalningar
utöver vad som avsåg de förberedande
arbetena, vilka tillhör sådant som vanligen
förekommer både inom det lägre
och det högre undervisningsväsendet.

Det är givet att villkoren för medels
användande ger möjlighet till olika tolkningar,
men en princip måste vara att
det sker en förnuftig planläggning innan
man begär anslag av riksdagen. De
anslagsanvisningar som det gäller återfinns
emellertid som bekant mycket ofta
endast i någon rubrik eller något uttalande
av vederbörande statsråd eller
i utskottens klämmar.

Allt detta var statsrådet medveten
om när han sökte finna en framkomlig
väg och därvidlag handlade detta ärende
på sätt som skett.

Statsrådet har också varit på det
klara med att den ekonomiska sidan
av saken är besvärlig. I sitt anförande
i kammaren framhåller han flera gånger
detta, och jag vill citera ett par satser
av vad han sålunda säger: »Självfallet
får emellertid inte dessa förberedande
åtgärder vara bindande på ett
sätt, som för att exempelvis enskilda
personer skulle kunna hållas skadeslösa
skulle medföra ett handlande i strid
mot innebörden av § 64 regeringsformen.
Som jag nyss redovisade har något
sådant inte skeft eller över huvud
taget varit aktuellt i detta fall.»

I det bristläge beträffande arbetskraft
som råder på många områden ställes
det här i riksdagen ofta den frågan,
vad vederbörande statsråd eller regeringen
tänker göra för att avhjälpa
bristerna. Det gäller inte minst utbildning
av yrkeslärare eller lärare över
huvud i syfte att kunna förse både näringslivet
och samhället med nödvändig
arbetskraft. Jag skall emellertid medge
att om det inte finns medel anvisade,
måste både näringslivet och samhället
vänta, ty då kan inte regeringen göra
mycket åt saken. Men om inte statsrådet
Edennian i detta fall sökt sig fram
på den väg han gjort, hade inte kursen
kommit till stånd och lärarna hade då
inte kunnat rycka in hösten 1963.

Med hänsyn till de omständigheter
jag här anfört har utskottet ansett sig
böra redovisa saken på det sätt som
skett i förevarande memorial.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag beklagar att tiden
får betraktas som något knapp då det
gäller att diskutera den mycket intressanta
frågan om riksdagens makt över
anslagen, som ända sedan 1840-talet
har varit en av huvudfrågorna i vår
parlamentarism.

Fredagen den 18 maj 1962 fm.

Nr 21

Ang. utbildning av gymnasieingenjörer till lärare vid tekniska läroverk

Herr Spångberg gav en saklig redogörelse
för de faktiska omständigheterna
i det fall det nu gäller. Men när han
sade att voteringen i februari här i
kammaren, då det fanns en stor majoritet
för ecklesiastikministerns förslag,
även skulle återspegla de parlamentariska
förhållandena när det gäller konstitutionsutskottets
föreliggande memorial,
så var inte detta riktigt. Om herr
Spångberg gör en matematisk operation
måste han medge att reservanterna
i det senare fallet representerar ett
långt större antal ledamöter än de 37
som röstade mot ecklesiastikministerns
förslag. Jag är inte heller säker på att
alla som röstade för herr Edenmans förslag
utan vidare ansåg — och det gör
nog inte heller herr Spångberg — att
statsrådet kan anordna kurser bara
därför att det föreligger en bristsituation,
utan att han behöver följa riksdagens
anvisningar.

Nu hävdar herr Spångberg -— och
det finns ett visst fog därför -— att formuleringen
av den rubrik som fanns i
början av ifrågavarande avsnitt gav
statsrådet täckning för hans handläggning
av frågan. Men rubriken måste
också läsas i samband med klämmen
och vad utskottet i övrigt sagt om villkoren.
Och även om man iakttar rikets
sannskyldiga nytta, så tror jag att det
system som herr Edenman infört skulle
bli mycket dyrbart, därest det tillämpades
i samtliga sådana här fall. Jag är
inte heller säker på att statsutskottet
har tänkt sig att systemet skulle användas
i förevarande fall. Hade man gjort
det, hade man kanske fått en mycket
noggrannare prövning. Det säger mig
ändå, herr Spångberg, att i detta läge,
när det i februari gällde att mycket
hastigt fatta ett beslut för att inte ställa
statsmakterna och ecklesiastikministern
i en svår situation, inskränktes
riksdagens fria prövningsrätt i en central
fråga om riksdagens makt, nämligen
frågan om anslagen. Därvidlag
måste riksdagen hålla på sin rätt.

Att vi inte gick in för en anmärkning
beror därpå att statsrådet onekligen
var i en svår situation. Även socialdemokraterna
i utskottet erkänner
emellertid att man kan diskutera om
inte villkoren för anslagets begagnande
här överskridits. Jag kan inte finna
annat än att det vore äventyrligt om
riksdagen skulle ge så vida fullmakter
beträffande anslaget att en ecklesiastikminister
skulle få lägga om kurserna
på ett sätt som man aldrig förutsett.
Det skulle kunna överföra väldiga befogenheter
till regeringen. Det är därför,
herr talman, jag finner det angeläget
med ett påpekande av konstitutionsutskottet,
inte minst med hänsyn
till § 64 regeringsformen, där det står
att anslag bara skall utanordnas efter
de av riksdagen prövade behoven. Man
får inte föregripa denna prövning, herr
Spångberg.

Herr HAMMAR (fp):

Herr talman! Jag vill än en gång understryka,
att vi reservanter sett frågan
framför allt ur konstitutionell synpunkt.
Vi har således inte tagit upp en
sakbehandling, eftersom ärendet diskuterats
och avgjorts vid ett tidigare
tillfälle i riksdagen.

Här är det tal om bedömningsfrågor,
och om dem kan man ha olika uppfattningar.
Det är sannolikt riktigt vad herr
Spångberg sade, när han klargjorde
själva gången av ärendet; man har fått
det intrycket, att om fel begåtts, har det
skett på ett lägre plan än departementschefens.
Det ankommer dock inte på
konstitutionsutskottet att pröva sådant,
dess enda uppgift är att se till att bestämmelserna
följes. Vi reservanter tycker
oss ha konstaterat, att i det aktuella
fallet medel inte funnits anslagna
för den speciella utbildningsgren
det här gäller.

Det är detta, som varit det väsentliga
för reservanternas ställningstagande.

Nr 21

Fredagen den 18 maj 1962 fm.

Ang. utbildning av gymnasieingenjörer till lärare vid tekniska läroverk

Ilerr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! Jag tycker inte att herr
Braconier var alldeles rättvis då han
sade att jag bara talade om rubriker.
Det var en något för knapp sammanfattning
av vad jag har yttrat. Jag talade
även om vad som har varit brukligt
när det gäller ordnande av kurser
och om att vad som sägs om anslagsbeviljande
i rubriker och klämmar, i
uttalanden av statsråd o. s. v., ofta är
så knapphändigt att det hela kan vara
rätt svårbedömt. Statsrådet hade emellertid
här kommit fram till en utväg,
sade jag, och det gick även att ordna
den ekonomiska frågan. Om det har någon
betydelse kan det också framhållas
att några medel för detta ändamål
inte togs i anspråk förrän riksdagen
hade varit samlad i fjorton dagar och
en proposition i ärendet hade förelegat
i mer än tio dagar. Det måste väl betyda
något. Man kan inte påstå att vad
som skett skulle innebära att bara det
föreligger en bristsituation på något
område kan statsrådet handla hur som
helst. Därom är jag helt enig med både
herr Braconier och herr Hammar.

Vad som nu gjorts ansågs emellertid
som ett förberedande arbete. Man kan
ha olika uppfattningar också om det,
men visst kan det betraktas så. Alla var
medvetna om att det kunde avslutas
efter en kurs på två veckor och att sådana
kurser hållits även för akademiskt
utbildade.

Statsrådet säger om den saken ungefär
så —- jag vill redovisa hans synpunkter
-—- att det väl knappast finns
några delade meningar om att regeringens
befogenheter måste omfatta en
ganska vid rätt att vidta eller låta vidta
åtgärder för att, innan äskat anslag
ännu beviljats och ibland redan innan
äskandet formellt presenterats, förbereda
det med anslaget avsedda utnyttjandet.

Om man godkänner detta resonemang
finns det ju täckning för statsrådets

handlande, då det hela kan betraktas
som förberedande åtgärder.

Ecklesiastikministern säger i fortsättningen
att det i själva verket på utbildningsområdet
— som ju i dag präglas
av en mycket stark aktivitet över
hela landet — av praktiska skäl pågår
en rad mer eller mindre omfattande
och långtgående förberedelser för
att äskade men ännu inte beviljade anslag
skall kunna utnyttjas på ändamålsenligt
sätt och med bästa effekt, utan
att någon fördenskull vill göra gällande
att detta skulle vara oförenligt med
riksdagens fria prövningsrätt.

Jag delar faktiskt statsrådets uppfattning.
Nog vet herr Hammar exempelvis
hur vi inom folkhögskolorna — även
om åtgärderna blir mindre omfattande
där — måste vidta många undersökningar
och lägga ut en del pengar på
förberedelser innan vi framlägger förslag
om hur vi vill ha det. Så förhåller
det sig inom läroverk och skolor
över huvud taget, och så är det väl
också inom riksdagen. Hela det belopp
det rör sig om här är något över 5 000
kronor, som utbetalades sedan riksdagen
varit samlad i fjorton dagar och sedan
proposition beträffande detta anslag
hade förelegat i tolv dagar.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Det kan naturligtvis
kanske anses tjatigt att ta upp det igen,
men jag vill ändå säga att det är mycket
äventyrligt av herr Spångberg att
lägga in en så vid betydelse i ordet
»förberedande». Accepterar man denna
tolkning här i riksdagen, kan faktiskt
statsråden få en makt som går långt
utöver orden i § 64 regeringsformen
»av riksdagen prövade behov».

Jag anser inte att det är fråga om
förberedande arbeten när man sätter
i gång kurser. Det är visserligen riktigt,
herr Spångberg, att riksdagen i februari
kunde ha avslagit propositionsförslaget,
men man handlade under alla om -

Fredagen den 18 maj 1962 fm.

Nr 21

ständigheter under stark press och forcering.
Även om riksdagen hade gått på
en annan linje, hade den inte särskilt
gott om tid för att pröva denna fråga
såsom regeringsformen förutsätter.

Jag menar att statsrådet måste iaktta
bestämmelsen i regeringsformen, att
det är riksdagen som skall pröva anslaget.
Det har nu inte skett. Hela den
debatt som förts i statsutskottet och
som redovisas i dess utlåtande, där man
gör påpekanden i kritiska ordalag, visar
att man ställts inför ett helt nytt
system. Inte hade man diskuterat detta
så länge, om man tyckt att det var helt
naturligt att statsrådet hade denna rätt.
Då hade man sagt, att riksdagen redan
tidigare godtagit detta. Det är ett nytt
system, som har mycket vittgående konsekvenser
om det skall tillämpas i andra
grupper av ärenden. Jag menar att
riksdagen måste beakta dessa ting mycket
noga. Man kan givetvis skriva nya
klämmar, och statsutskottet kan föreslå
vidare fullmakter. Men tidigare har
man inte haft dylika kurser.

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! Det är klart att det ligger
något i vad herr Braconicr säger,
och statsrådet har inte bestritt att så
kan vara förhållandet. Men om man i
den krissituation som då rådde beträffande
lärare kunde finna en sådan utväg,
där riksdagen ändå hade 20 dagar
på sig alt besluta i ärendet, tycker jag
att det skulle finnas möjligheter att lösa
frågan. Skulle herr Braconier anse att
statsrådet hade iakttagit rikets sannskyldiga
nytta om han ingenting gjort
i den här saken, om kurserna inte kunnat
igångsättas så tidigt att lärarna varit
färdiga till höstterminen 1963?

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Statsrådet tillgodoser
bäst rikets sannskyldiga nytta om han
följer grundlagen och handlar så att
riksdagen får fri prövningsrätt när det
gäller en så viktig sak som detta anslag.

Ang. framläggandet av visst skatteförslag

Herr Spångberg talar om att riksdagen
hade 20 dagar för att besluta. Jag
sitter inte i statsutskottet och vet inte
vad statsutskottets ledamöter har tyckt,
men i en så stor och besvärlig fråga,
när det gäller en ny princip, är 20 dagar
faktiskt för kort tid, och det hade
varit önskvärt om riksdagen fått diskutera
under helt andra förhållanden.

Dessutom var statsrådet i debatten
inte säker om han skulle fullfölja detta
system. Det är möjligt att han fullföljer
systemet utan att riksdagen har möjlighet
att direkt säga om den vill ha
det eller inte.

Ang. framläggandet av visst skatteförslag Herr

BRACONIER (h):

Herr talman! Denna punkt gäller en
skattefråga, nämligen det stora skattepaketet
från oktober 1961. Det var så sent
som 1949 som riksdagen införde 70-dagarsfristen.
Det är ingen gammal grundlagsparagraf
det här gäller. Man kan
inte alls tala om tidens tand och murkna
paragrafer som man inte skall tilllämpa.
Det är som sagt bara 13 år sedan
riksdagen säde ifrån att regeringen inte
skulle komma med budgetspropositioner
senare än 70 dagar efter riksdagens öppnande
i annan mån än att ett uppskov
lände riket till allvarligt men. Denna bestämmelse
har som många andra en icke
alldeles entydig formulering. Men vad
som är ganska egendomligt med denna
propositions framläggande är att man
inte alls tar hänsyn till det konstitutionella
problemet. Det är som om man
tyckte att denna grundlagsparagraf om
70 dagars frist inte hade någon betydelse.
Den måste ha aktuell betydelse, eftersom
riksdagen så sent som 1949 inskärpte
vikten av denna bestämmelse.

Jag medger gärna att vi haft investeringsskatter
och annat där man frångått
bestämmelsen och att man alltså
kan säga att viss praxis utbildat sig att
man kan framlägga ett dylikt skatteför -

Nr 21

Fredagen den 18 maj 1962 fm.

Ang. framläggandet av visst skatteförslag

slag vid valfri tidpunkt. Men när det
gäller investeringsskatter är förhållandena
helt annorlunda. Det kan vara ett
inflationsläge, där det gäller att handla
mycket snabbt för att förebygga en penningvärdeförsämring
och där man inte
kan följa 70-dagarsbestämmelsen. I det
här anmärkta ärendet innebär ju förslaget
en omfördelning av skatten, skattesänkning
mer eller mindre stor, i vissa
fall och någon skattehöjning i andra;
det gällde ett par tior, möjligen 30 kronors
höjning sade finansminister Sträng
i debatten. Jag ställer frågan: Skulle det
länt riket till allvarligt men, om man här
följt regeringsformens bestämmelser? Då
skulle man väl haft en motivering på
den punkten i propositionen, men en sådan
motivering har man knappast presterat.
Man hade en mycket kortfattad
beskrivning av det ekonomiska läget,
men man hade egentligen inga prognoser
alls. Det synes mig, herr talman, som
om man måste på ett helt annat sätt
iaktta de konstitutionella bestämmelserna
och också remittera frågorna så att
man får dem belysta. Reservanterna har
gjort sitt påpekande för att inskärpa för
statsrådet att en grundlagsbestämmelse,
som gäller skattebeslut, är till för att
följas, och följer man den inte skall
riksdagen ha en utförlig och klar motivering
härför. Man skall i varje fall inte,
herr talman, låtsas som om bestämmelsen
inte existerade.

Herr HAMMAIt (fp):

Herr talman! Enligt konstitutionsutskottets
memorial har en minoritet i utskottet
yrkat på en anmälan i fråga om
Kungl. Maj:ts proposition nr 188 med
förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen,
vilken framlades i oktober
1961. Som herr Braconier redan har påpekat,
motiveras denna anmälan med att
propositionen avlämnades under riksdagens
höstsession, vilket står i strid med
riksdagsordningens § 54. Dessutom åtföljdes
inte förslaget av några prognoser,

och inte heller hade det varit föremål för
remissbehandling.

Flndast om ett uppskov länder riket
till allvarligt men, må propositioner angående
statens inkomster och utgifter
för nästkommande år avlämnas senare
än 70 dagar efter riksdagens öppnande,
står det i ett riksdagens beslut från
1949. Ett åsidosättande av denna bestämmelse
anser reservanterna innebära
att riksdagens rätt att i ett sammanhang
bedöma budgetens inkomster och utgifter
trädes för nära. De finner det
också anmärkningsvärt att skatteförslaget,
som är både djupt ingripande och
omfattande, inte har blivit föremål för
remissbehandling samt att det saknats
prognoser för budgetutvecklingen. Att
Kungl. Maj :t sedan, som konstitutionsutskottets
majoritet skriver, tillhandahåller
sådana inom finansdepartementet
utarbetade prognoser enbart åt bevillningsutskottet
kan inte anses tillfredsställande.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Konstitutionsutskottets
majoritet har i denna punkt inte kunnat
ansluta sig till reservanternas synpunkter,
och i utskottets memorial redogöres
klart för skälen härtill.

Om man inte bara ser på detta spörsmål
rent formellt, blir man kanske något
konfunderad inför det förhållandet
att högerns och folkpartiets representanter
i konstitutionsutskottet bär fört fram
denna fråga. Under debatten om de nya
skattelagarna den 13 december i fjol valfrågan
nämligen föremål för ett meningsutbyte
här i riksdagen, vid vilket
högerns och folkpartiets talesmän hade
vissa rent formella erinringar att göra
men ändå ansåg sig kunna gå med på
att frågan behandlades vid den tidpunkten
och alt man i stort sett anslöt sig till
regeringens förslag. De hade nämligen
den åsikten att det var fråga om en omfördelning
av skatterna, som dessutom
innebar vissa skattelättnader. Detta angavs
i varje fall av herr Gustafson i Gö -

Fredagen den 18 maj 1962 fm.

Nr 21

teborg, högerledaren herr Heckscher
samt herr Svensson i Ljungskile i den
debatt som då fördes.

Herr Braconier sade nyss, om jag fattade
honom rätt, att han skulle ha varit
fullt nöjd, om det i propositionen hade
anförts någon motivering varför denna
fråga måste behandlas först vid den tidpunkten.
Däremot tyckte jag att han inte
tryckte så hårt på frågan om budgetprognoserna,
vilka herr Hammar erinrade
om att bevillningsutskottet hade
erhållit. Herr Braconier uppehöll sig
mera vid att det inte hade skrivits någonting
i motiveringen på denna punkt.

Vidare erinrade herr Braconier om
att riksdagen tidigare har åsidosatt de
bestämmelser det här gäller, och det är
riktigt att vi tidigare har gjort undantag.
Det har bl. a. gällt investeringsavgifterna
och frågan om skattehöjningar på vin
och sprit samt den allmänna varuskatten.
Men vad man i detta sammanhang
liar anledning uppmärksamma är, att
det inte vid något av dessa tillfällen
har gjorts några som helst erinringar
från konstitutionsutskottets sida. Det
sker först nu, och det kan då inte hjälpas
att man får en känsla av att man inte
så mycket riktar sig mot statsrådet
Sträng som mot annat håll.

Herr talman! Med dessa ord har jag
bara helt kort velat redogöra för varför
utskottsmajoriteten i detta ärende
inte har kunnat ansluta sig till reservanterna.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Det är alldeles riktigt
som herr Adamsson säger. Utskottet
fick vissa prognoser, men det fick inte
riksdagen. Och jag anser att hela riksdagen
skall ha det, när det gäller så viktiga
frågor.

Sedan har jag faktiskt tidigare i konstitutionsutskottet
gjort anmärkning mot
skattebeslut, herr Adamsson, t. ex. när
det gällde sockerskatten. I den frågan
hade vi en lång och ingående debatt
just från här påtalade utgångspunkter.

Ang. framläggandet av visst skatteförslag

När det gällt investeringsskatten i ett
inflationsläge har jag däremot klart sagt
ifrån att det här gällde att handla
snabbt.

Frågan är nu, om vi skall ha kvar
denna bestämmelse i regeringsformen
eller inte. Om man kan säga att det i
flertalet fall inte spelar någon roll om
den tillämpas, så blir det ju inte mycket
kvar av bestämmelsen, trots att riksdagen
inskärpte dess betydelse så sent som
1949.

Konstitutionellt är det en ganska besvärlig
situation, det erkänner jag, om
man 13 år efter det att paragrafen antagits
ofta säger att den inte skall tilllämpas.
Författningsutredningen bör ta
upp den frågan grundligt. Men, herr
Adamsson, det är alldeles uppenbart att
om ett statsråd säger att det funnits
skäl för att handla så som skett i detta
fall, så skall ändå riksdagen ha en redovisning
av varför finansministern går
förbi ett stadgande i grundlagen. Vi vill
ha en ordentlig redovisning härför. Det
är ingen mening med att ha paragrafer
som blott finns på papperet. Jag medger
gärna, herr Adamsson, att en stor
del av riksdagen tyvärr anser att dessa
konstitutionella paragrafer inte har någon
betydelse. I varje fall vi som tillhör
konstitutionsutskottet kan emellertid
icke se frågan på det sättet och jag
tror icke heller att författningsutredningen
kan göra det. Har man en grundlagsbestämmelse
— dessutom inte gammal
— måste man söka tillämpa den —
eller annars ändra den — och ge en så
fyllig redovisning att riksdagen får klarhet,
om regeringen nonchalerat grundlagsbestämmelsen
eller ej.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Herr Braconier medgav
att detta är en tolkningsfråga, och jag
kan väl hålla med honom om att man
kan komma fram till olika bedömningar
när det gäller det rent praktiska ställningstagandet.
För min personliga del
anser jag att bestämmelser som icke kan

■48

Nr 21

Fredagen den 18 maj 1962 fm.

Ang. förhandlingsrätt för Sveriges arbetares centralorganisation (SAC)

följas icke heller bör finnas kvar. Nu
kan man inte med hänsyn till den praxis
som har utvecklat sig slå fast, att det
här är fråga om ett kringgående av den
ifrågavarande paragrafen. Jag kan emellertid
förstå herr Braconiers synpunkt
att lagstiftningen bör anpassa sig efter
den praxis som har utbildats. Jag hoppas
att jag har uppfattat honom riktigt
på denna punkt.

Herr Braconier antydde i sitt anförande
tanken att författningsutredningen
eventuellt får behandla dessa frågor.
Jag måste erkänna att jag inte känner
till i vad mån författningsutredningen
sysslar med dessa angelägenheter,
men personligen kan jag inte förstå annat
än att detta är en av de frågor som
riksdagen måste ta upp till diskussion
i samband med den stora författningsutredningen.

Ang. förhandlingsrätt för Sveriges arbetares
centralorganisation (SAC)

Herr von FRIESEN (fp):

Herr talman! Den fråga som jag reservationsvis
har fört fram till överläggning
inom utskottet rör tillämpningen
av förenings- och förhandlingsrättslagen.
Bakgrunden härtill är att 25 av
32 anställda brandmän i Gävle ville ansluta
sig till den syndikalistiska organisationen
och därigenom också erhålla
förhandlingsrätt. Det som har föranlett
mig till ett uttalande mot det beslut
som Kungl. Maj:t har fattat i denna fråga
sedan vederbörande ämbetsverk har
yttrat sig är till en del av rent praktisk
men framför allt av principiell natur.
Jag har nämligen den uppfattningen, att
när det gäller tillämpningen av denna
lagstiftning skall man ha vidast möjliga
tolkning av bestämmelserna. De
krav som måste ställas på organisationerna
när det gäller förhandlingsrätten
är, att de skall äga en viss fasthet och
ett någorlunda rimligt medlemsantal.
Båda dessa krav uppfyller denna syndikalistiska
organisation. Och jag erin -

rar om att i förarbetena till lagen om
förhandlingsrätt har man också ganska
tydligt uttalat sig för generösast möjliga
tolkning av bestämmelserna. Jag
erinrar också om att arbetsdomstolen i
sin rättstillämpning har medgivit den
syndikalistiska organisationen rätt att
förhandla. Även socialstyrelsen — alltså
det ämbetsverk som nu vägrat SAC
förhandlingsrätt — har velat att tolkningen
av ifrågavarande bestämmelser
skulle vara synnerligen vid, någonting
som också vederbörande departementschef
på sin tid anslöt sig till, då han
uttalade att man skulle vara mycket
sparsam med restriktioner när det gällde
dessa bestämmelser.

Jag tycker följaktligen det är beklagligt
att föreningsrätten i vårt land inte
medger att en minoritet — sådan som
den det här gäller -— använder sig av
organisationsrätten. Ty redan proklamerandet
av en organisationsrätt måste
ju innebära att organisationen skall användas
för något ändamål, och det ändamål
man vill använda organisationsrätten
för är just förhandling. Det är
en rättighet som förvägrats denna organisation.

Från principiell synpunkt är det inträffade
beklagligt, därför att det visar
att det finns en tendens till monopolisering
på arbetsmarknaden. Jag tror
man har anledning vara uppmärksam
härpå.

Jag tycker alltså, herr talman, att man
såväl från ämbetsverkets som från
Kungl. Maj:ts sida kunde ha varit generös
i sin tillämpning av bestämmelserna
härvidlag, låt vara att det rör sig om
relativt få människor. Att på detta sätt
utesluta vederbörande från möjligheten
att framföra sina speciella önskemål -—
det rör sig ju om kommunala tjänstemän
som är underkastade ämbetsansvar
— finner jag inte riktigt. Det är därför
jag sökt få med utskottet på ett tillkännagivande
med angivande av utskottets
uppfattning, utan användande av § 107.
Till denna uppfattning har endast en

Fredagen den 18 maj 1962 fm.

Nr 21

Ang. förhandlingsrätt för Sveriges arbetares centralorganisation (SAC)

minoritet inom utskottet anslutit sig.
Jag har emellertid inte kunnat underlåta
att här i kammaren peka på det,
som jag tycker, principiellt oriktiga förfaringssättet.

Herr andra vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! Jag måste något uppehålla
mig vid förhistorien till denna reservationsvis
framförda anmälan, och
den är följande.

Efter det att resultatet blev klart av
1960 års förhandlingar mellan Stadsförbundet
och Svenska kommunalarbetareförbundet,
vilka berörde cirka
120 000 anställda, blev 22 brandmän i
Gävle missnöjda med detta resultat. Antalet
brandmän i hela landet, som berördes
av avtalet, uppgick till cirka
2 500. De 22 missnöjda brandmännen i
Gävle lämnade Kommunalarbetareförbundet
och övergick till Sveriges Arbetares
Centralorganisation, som förkortas
SAC. SAC begärde då av socialstyrelsen
att få förhandlingsrätt för enligt
deras uppgift 25 brandmän i Gävle.
Detta hände den 10 juni 1960. Den 24
november beslöt socialstyrelsen att tills
vidare lämna ansökningen utan bifall.
Över detta beslut anförde SAC besvär
hos Kungl. Maj :t.

Besvären avgjordes i konselj den 15
december 1960, varvid Kungl. Maj:t ej
fann skäl göra ändring i socialstyrelsens
beslut. Ärendet faller under socialdepartementet,
och som en följd därav
riktar nu den borgerliga oppositionen
en anmälning mot socialministern utan
att åberopa regeringsformens § 107.
Utskottets majoritet har inte vare sig
velat eller kunnat gå med på något sådant,
emedan den anser att socialministern
har handlat helt i överensstämmelse
med gällande lag av år 1940. Vi
bar därför ansett att oavsett vilken or -

ganisation som under liknande förhållanden
begärt ny förhandling hade det
varit helt stridande mot avtalsförhandlingarnas
grundidé, om man genom att
söka inträde i en ny organisation skulle
kunna påräkna nya förhandlingar. Det
svenska förhandlingsväsendet, såväl det
som gäller för det enskilda näringslivet
som det som gäller för stat och kommun,
har med åren uppnått en stabilitet
och funktionsduglighet som inget land

1 världen kan uppvisa maken till. Denna
glädjande utveckling, som betytt
mycket mer än vi vanligtvis tänker på,
har utgjort en betydande faktor vid
skapandet av det välstånd vi har i vårt
land.

Om socialministern hade bifallit
SAC:s framställning skulle han otvivelaktigt
ha rubbat grunden för hela den
bärande konstruktionen i vårt välkända
förhandlingsväsen. Det står väl alldeles
klart att alla parter eller delar av
en part inte blir helt tillfredsställda
av ett förhandlingsresultat. Motsatsen
skulle vara mycket förvånansvärd.
Men vi vill ändå framhålla, att oavsett
vem eller vilka som för förhandlingarna,
så har varje enskild medlem av
respektive organisation haft möjlighet
att påverka förhandlingsresultatet därigenom
att förhandlingsdelegaterna utsetts
i vanlig demokratisk ordning. Varje
avdelning har representation vid avtalskonferenser
eller i avtalsråd — det
varierar något inom olika organisationer.
Möjlighet att göra sin mening gällande
föreligger alltså för envar, men
när ett avtal har träffats respekteras
det uppnådda resultatet — det kan man
konstatera — som om det vore något
lagfäst, även om missnöje vid vissa tillfällen
kan framföras. Men hur skulle
det bli om man på basis av detta missnöje
kunde lämna organisationen, bilda
en ny och begära nya förhandlingar?
Det måste betraktas som en fullständigt
orimlig ordning. Det är väl ingen som
tror att, om ett avtal träffats gällande

2 500 man, det reella utfallet av en för -

Nr 21

Fredagen den 18 maj 1962 fm.

Ang. förhandlingsrätt för Sveriges arbetares centralorganisation (SAC)

handling som korn till stånd för 22 eller
25 man — alltså mindre än en procent
av hela antalet — skulle kunna skapa
ett bättre avtal.

Vi kan således fastslå: förhandlingsrätten
har man haft och utnyttjat, men
man har blivit missnöjd med resultatet
och därför begärt nya förhandlingar genom
en ny organisation. Detta har man
blivit vägrad. Att på basis därav göra
en anmälan mot socialministern anser
vi inom utskottsmajoriteten vara fullständigt
orimligt.

Men jag skall något uppehålla mig vid
reservanternas skrivning. Man blir något
konfunderad när det där står: »Den
organisation som sökt förhandlingsrätt
är i svenskt samhällsliv välkänd och har
sina rötter i tänkesätt och strävanden
som började utformas redan under 1800-talet.» Det är kanske riktigt att SAC
är en välkänd organisation i borgerliga
kretsar, men det måste i så fall
bero på att SAC är så okänd i svenskt
samhällsliv. Då det påstås att organisationens
strävanden och tänkesätt utformades
redan under 1800-talet vill jag
konstatera att SAC bildades i Folkets
hus’ C-sal den 25—27 juni 1910. Det var
sålunda i samband med den helt naturliga
förvirring som hade skapats inom
den fackliga rörelsen efter storstrejken
1909 som var bakgrunden till SAC, och
vi bör vara glada över att förvirringen
inte blev större.

Herr talman! Det är mycket underligt
att nu höra representanterna för höger
och folkparti slåss så helhjärtat för
SAC:s förhandlingsrätt. Det anmärkningsvärda
ligger däri att SAC i sin
grundåskådning fullständigt tar avstånd
från ordnade avtalsförhållanden. Jag
ber att få belysa detta genom att
direkt läsa upp vissa delar ur programskriften
från 1910. Där heter det:

»Avtalen har ju hittills bestämt förhållandet
mellan arbetsgivarne och arbetarna.
I stort sett ha de hållits av de
båda parterna. Men även i detta avseen -

de har det redan visat sig, att kapitalintresset
icke skytt att bryta dessa eller
hota med dess brytande, i den händelse
arbetarna ej ingått på de villkor, de behagade
uppställa. Vi beklaga ingalunda
detta. Det är åtminstone ett uppriktigt
drag av äkta (kapitalistisk) klasspolitik
och vi önska endast att arbetareorganisationerna
måtte kasta överbord
sitt löjliga hänsynstagande till motståndarna
och lära av förhållandena. I föregående
vilja vi ha sagt, att enligt ett lagförslag,
som klassamhällets regering ■—
och den är ju alltid ett uttryck för den
härskande ekonomiska makten — lär
vid innevarande års riksdag framlägga i
avtalslagstiftningsfrågan, har den medgivit
arbetare och arbetsgivare rätt till
att under avtalstiden tillgripa såväl
strejk som lockout. Vi bortse från den
gudomliga nåden från ovan. Men klokt
är det, icke minst från arbetaresynpunkt.
Därför måste det från revolutionär
socialistisk synpunkt stämplas som
ett reaktionärt anslag mot och reelt sett
som ett ytterligare försök till klavbindande
av arbetarnas rörelsefrihet, då
man från socialdemokratiskt håll, med
all makt, söker hindra denna frihet, genom
att yrka på förbud för en sådan
rörelsefrihet under avtalstiden.»

Litet längre fram heter det:

»Så är i korthet numera förhållandet
på arbetsavtalens område. Hur ställer
sig nu den lokala sainorganisationen till
detta spörsmål? Mot den nuvarande avtalsformen
med sitt dödande av handlingsfriheten
under avtalstiden ställer
den sig absolut fientlig. Av den nuvarande
avtalsformen har utvecklats en
facklig parlamentarism av farligaste
slag och den har resulterat i ''förlikningsnämnder’,
''skiljedomstolar’ och
till sist s. k. förhandlingsordningar efter
vilka konflikter skola lösas. Dessa,
som i omfång i stadganden mäta sig
med en del arbetsavtal, innebära en fara
icke blott i det att dessa också stadga
skadestånd utan ock i händelse av olik -

Fredagen den 18 maj 1962 fm.

Nr 21

Ang. förhandlingsrätt för Sveriges arbetares centralorganisation (SAC)

het i tolkning av denna förhandlingsordning
så skall skiljedomstolar till att
avgöra detta. Denna procedur betyder
helt enkelt att totalt bryta effektiviteten
av en etablerad strejk. Därtill kommer
också, att denna fackliga parlamentarism
samtidigt kostar mycket penningar.
»

Vid ordet penningar finns en asterisk
och i noten heter det:

»För Landsorganisationen uppgick
dessa utgifter under 1908 till ej mindre
än 7,697: 77 kr. Skiljedomsordföranden,
vanligen överklassare, betalades med
1 000 kr. Ett raffinerat sätt att tjäna
penningar på arbetarnas dumhet.»

Herr talman! Så lät det vid den tidpunkten.
Man skulle kunna förmoda
att en hel del ändrats sedan dess, men
jag skall gärna återge ett yttrande av
SAC så sent som 1922, då man hade att
ta ställning till sitt handlingsprogram.

I SAC:s taktikuttalande, antaget vid
SAC:s tredje kongress och bekräftat vid
dess fjärde, heter det i punkt 1.:

»Ifrån arbetarerörelsens början har
strejken varit arbetarnas naturliga vapen
mot utsugarna. Arbetsköparnas systematiska
organisering har emellertid
väsentligt förändrat förhållandena och
tvingat arbetarna att utfundera nya medel
och kampmetoder och kampen
inom arbetsplatsen har
skjutits i förgrunden.

Hela den senare tidens erfarenhet av
de ekonomiska konflikterna gör det till
en bjudande nödvändighet för arbetarna
att i större utsträckning än hittills
föra kampen inom arbetet.»

I punkten 2 heter det:

»För att arbetarna skola kunna föra
sina strider med utsikt till resultat är
det nödvändigt att rekognoscera fiendens
ställning, att ständigt hålla sig
underrättad om industriernas ekonomiska
förhållanden, om konjunkturerna
på varumarknaden och alla dylika förhållanden
som kunna inverka på ar -

betsgivarnas motståndskraft, samt därefter
anpassa sin taktik.»

I punkten 4 heter det:

»Det gives inget universalmedel, som
absolut är segerbringande i striden vid
vilket som helst tillfälle, varken den
spontant, snabbt iscensatta strejken,
eller obstruktion eller sabotage eller den
länge och noggrant planlagda arbetsnedläggelsen.
Det får bero på de lokala,
industriella, ekonomiska eller
andra förhållanden vid varje speciellt
tillfälle om ett av dessa medel, eller
flera i förening, skall tillgripas, och det
bör tagas under noggrant övervägande
vilket som vid varje tillfälle är det
lämpligaste.»

I punkten 5 heter det:

»Eftersom arbetarna alltmera tvingas
föra striden inom arbetet framspringer
som bästa kampmedel sabotagen
i dess olika former, som obstruktion,
nedsättning av arbetsintensiteten,
överdrivet väl utfört arbete, och
alla arter av sabotage, som arbetarnas
praktiska erfarenhet kan anvisa.»

I punkten 10 heter det:

»Då strejkbryteri är lönerörelsernas
farligaste fiende bör man se till att
man på ett intelligent sätt får den maskinella
arbetskraften att göra solidaritetsstrejk
med den manuella (den levande)
så att därigenom upptagandet av arbetet
medelst strejkbrytare försvåras.»

I punkten 11 heter det:

»Skulle arbetet likväl komma i gång
med hjälp av strejkbrytare bör man
försöka att bland dem få placerat kamrater
från andra platser som kunna
åstadkomma störningar eller stoppningar
av arbetsprocessen.»

Herr talman! Jag vill inte underlåta
att för oppositionen också läsa upp vad
man skriver på sid. 27 i sitt häfte från
1910:

»Var och en med densamma» — man
talar här om avtalssituationen — »förtrogen
vet, att till och med ett lokalt
hastigt avstannande av produktion

Nr 21

Fredagen den 18 maj 1962 fm.

Ang. uppdrag för statssekreterare och andra högre departementstjänstemän att
vara styrelsemedlemmar i hel- och halvstatliga företag inom vederbörande departements
verksamhetsområde

vid vissa tillfällen är en åtgärd som
kan komma trusten att blekna vid bara
tanken härpå. Så lyckligt för arbetarna
är det ej inom alla industrier. I dessa
fall fordras givetvis industriell handling
d. v. s. bl. a. att i striden indrages
alla arbetare inom den industri inom
vilken konflikt utbrutit. Och det är just
denna karaktär av anpassningsförmåga,
denna smidighet, vilken icke hindras av
klavbindande avtal eller sådana löjliga
stadganden i alla riktningar, som är så
betecknande för de nuvarande fackförbunden,
som ställer den lokala samorganisationsformen
framför såväl den
nuvarande som de tänkta industriförbunden.
Närhälst tillfälle gives kan den
lokala samorganisationen göra sina utfall
till följd av deras rörelsefrihet. Må
vara att det blir en ständig oro för arbetsgivarna.
Än se’n. Vi vilja en ständig
kamp mot kapitalismen. En ständig
erövring på det ekonomiska området
över vars slutmål strålar socialismens
och kommunismens värmande månniskoälskande
friluftssol.»

Herr talman! Jag är övertygad om att
ifall dessa gamla kämpar, som verkligen
var radikala, hade vetat vilka män
som i dag för deras talan och försöker
få samhället att rätta sig efter dess
idéer, så skulle de i pur förvåning ramla
ur sin himmel och aldrig mer finna
sig till rätta. Jag kan inte tänka mig
att de borgerliga ledamöter, som så
ofta i denna kammare vill föra företagarnas
och kanske framför allt småföretagarnas
talan — vi har ju en hel
här representanter för dem i kammaren
— skulle känna sig tillfredsställda,
om vi införde dessa idéer i svenskt näringsliv
och samhällsliv.

Vi måste ändå slå fast att SAC hittills,
såvitt jag vet, inte träffat ett enda bindande
avtal av rikskaraktär med någon
organisation. Att man under sådana
förhållanden skulle tvinga Stadsförbun -

det att ta en annan ståndpunkt har vi
ansett vara fullständigt orimligt.

Ang. uppdrag för statssekreterare och
andra högre departementstjänstemän att
vara styrelsemedlemmar i hel- och halvstatliga
företag inom vederbörande departements
verksamhetsområde

Herr von FRIESEN (fp):

Herr talman! Beträffande nästa fråga
skall jag fatta mig kort. Det är
IV, som behandlas på sidan 25 i utskottets
memorial nr 17.

Det gäller en sak som vi hade uppe
till debatt förra året, vissa högre statliga
tjänstemäns engagemang i hel- eller
halvstatliga företag. De intar en enligt
vår mening beklaglig dubbelställning.
De skall i departementet vara med
och pröva åtgärder som de liar vidtagit
i annan egenskap i företaget. För
att understryka den vikt vi från oppositionens
sida fäster vid denna fråga
har vi upprepat dessa anmärkningar
i år, då vi ju vid en granskning har
funnit att statssekreteraren i kommunikationsdepartementet
efter tillstyrkan
av representantskapet för ABA har varit
intagen i ABA:s styrelse. För mig är
frågan av utomordentlig principiell betydelse.
Jag förutsätter liksom utskottet
att författningsutredningen tar upp frågan
om tillvägagångssättet, som inte är
rimligt. Det är inte heller rimligt att
detta förhållande skall bestå, även om
författningsutredningen inte är färdig
med sitt arbete på denna punkt. Den
enda skillnaden mot föregående år är
att två ledamöter av ABA:s representantskap
denna gång har reserverat sig
mot beslutet. Man kan alltid notera
detta som ett framsteg. I övrigt, herr
talman, vidhåller jag mycket bestämt
den kritik som från vårt håll uttalades
redan förra året.

Fredagen den 18 maj 1962 fm. Nr 21 53

för statssekreterare och andra högre departementstjänstemän att
hel- och halvstatliga företag inom vederbörande de -

Ang. uppdrag

vara styrelsemedlemmar i

partements verksamhetsområde

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Som herr von Friesen redan
har nämnt var denna fråga föremål
för behandling redan i fjol. Han har rätt
i att det inte har hänt så särskilt mycket
sedan dess utan att sakförhållandena i
stort sett är desamma. I själva verket
har statsrådet här följt en praxis som
liar tillämpats sedan ett tiotal år tillbaka.
Under hela denna tid har statssekreteraren
i kommunikationsdepartementet
valts in som ledamot i ABA:s
styrelse. Såvitt jag har förstått av diskussionen
har inte heller högerns och
folkpartiets representanter i denna fråga
åberopat någon bestämd grundlagsparagraf
som detta inval skulle strida mot.
Man talar i allmänna ordalag om olämpligheten.
Jag skall villigt erkänna att här
föreligger problem. Framför allt måste
vi beakta två problem. Det ena gäller
statssekreterarens konstitutionella ställning,
det andra formerna för den statliga
företagsamheten. Men ingenting nytt
har inträffat sedan ifjol när det gäller
dessa frågor. Författningsutredningen
är inte färdig med sin utredning, och
frågan om de statliga företagsformerna
är ännu inte slutgiltigt prövad.

Man kan nog inte se så enkelt på denna
fråga som att statssekreteraren befinner
sig i ett jävsförhållande på grund
av att han har att pröva framställningar
som han har medverkat till i egenskap
av ledamot av ABA:s styrelse. Det finns
även andra samband. Det kan vara av
betydelse, att departementet har direktkontakter
med ABA:s styrelse. Från
riksdagens sida har man tydligen ansett
det vara av betydelse, att riksdagsledamöter
får denna direktkontakt. Det finns
nämligen riksdagsledamöter som tillhör
representantskapet, och några riksdagsledamöter
har valts in i styrelsen
av representantskapet. Just när det gäller
ett företag av ABA:s karaktär, till
vilket riksdagen beviljar medel, kan det

finnas stor anledning för riksdagen att
ha insyn. Samma resonemang kan också
föras när det gäller regeringen. Den kan
också behöva direktkontakter och få
insyn o. s. v.

Nu lär denna fråga på nytt komma
att bli aktuell, framför allt när författningsutredningens
förslag föreligger. Vi
får då anledning att pröva den. Under
tiden förefaller det mig ganska naturligt,
att kommunikationsministern följer
den praxis, som har utbildats på detta
område, och låter statssekreteraren i
kommunikationsdepartementet få vara
ledamot av ABA:s styrelse. Det sker ju
på tillstyrkan av representantskapet.

Kommunikationsministern befinner
sig här i en litet besvärlig situation. Representantskapet
tillstyrker detta ledamotskap.
Prominenta medlemmar av
folkpartiet och högerpartiet med förankring
i konstitutionsutskottet anmärker
på det. Är det inte naturligt, att kommunikationsministern
i den situationen
följer den praxis som har utbildats till
dess utredning föreligger på området
och vi på grundval härav mera ingående
kan diskutera och bedöma frågan?

Herr von FRIESEN (fp):

Herr talman! När herr Johansson i
Trollhättan här gör gällande, att det
inte föreligger ett jävsförhållande för
vederbörande statssekerterare, måste
han uppenbarligen ha fel. Det föreligger
ett typiskt jävsförhållande i detta
fall. Att frågan har aktualiserats nu har
berott på de besvärligheter, som det
stora svenska flygbolaget varit utsatt
för och som också har föranlett statsmakterna,
främst kommunikationsdepartementet,
att ingripa och föreslå
stödåtgärder. Det är i det sammanhanget
vi har uppmärksammat denna
fråga och vi anser att det finns anledning
att uppmärksamma den. Jag skulle
ingalunda vilja vara med om att till -

Nr 21

Fredagen den 18 maj 1962 fm.

Ang. viss norsk framställning med anledning av planerad utvidgning av den svenska
kväveproduktionen

styrka en sådan här praxis i fortsättningen.

Jag måste för övrigt av principiella
orsaker reagera mot tanken, att praktiska
skäl i detta fall talar för statssekreterarens
ledamotskap. Det börjar
bli en vana att åberopa de praktiska
skälen även när de kolliderar med lagbestämmelser
och en länge tillämpad
rättspraxis. Vi har anledning att observera
även den saken i detta sammanhang.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Hela denna fråga måste
ses i ett mycket stort sammanhang,
nämligen i samband med frågan om
statssekreterarnas konstitutionella ställning
och formerna för den statliga förvaltningen
när det gäller statsägda bolag
etc. Utredningarna härom är inte
slutförda.

I övrigt skulle jag vilja vända på
herr von Friesens resonemang och säga
att just den omständigheten, att statsmakterna
har fått träda in på ett annat
sätt än tidigare när det gäller ABA, för
mig är ett starkt skäl för att kommunikationsdepartementet
och styrelsen i
ABA har så nära kontakt med varandra
som möjligt. Denna kontakt bör enligt
mitt förmenande ske på statssekreterarplanet.

Ang. viss norsk framställning med anledning
av planerad utvidgning av den
svenska kväveproduktionen

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Denna punkt gäller
handläggningen av kvarntorpsfrågan.
Tidigare har i denna kammare förts en
mycket ingående debatt i denna fråga,
och även socialdemokraterna säger att
utskotten bör få alla handlingar. Också
handelsministern, om jag tolkade honom
rätt i interpellationsdebatten, har
samma uppfattning. Vi har därför inte

funnit anledning att tillgripa § 107,
men vi vill understryka den vikt som
riksdagen alltid har fäst vid att få tillgång
till befintlig material. Om jag
hade haft samma tid till mitt förfogande
som herr Henningsson, skulle jag
också ha kunnat citera mycket intressanta
aktstycken om hur riksdagen
reagerat därför att den inte har fått
tillgång till detta material. Ibland har
det flera år efter en utskottsbehandling
visat sig att statsråden inte har låtit utskotten
få del av materialet. Det är
möjligt att det även i framtiden kommer
sådana avslöjanden. Riksdagen kan
självfallet inte likgiltigt se på att utskotten
inte har tillgång till alla dokument
vid behandlingen av ärendena.

Det kan visserligen sägas att en muntlig
redogörelse förekom i detta fall, men
den kom först sedan pressen hade uppmärksammat
förhållandet. En muntlig
redogörelse kan aldrig motsvara en
skriftlig framställning. Det är inte alltid
som alla utskottets ledamöter är närvarande.
De kan visserligen få höra en
del av vad som har sagts, men de som
är frånvarande får inte tillfälle att bilda
sig en mening i saken, och ännu
mindre har kammaren någon möjlighet
därtill.

Det är med hänsyn till den principiella
betydelsen av denna sak som vi
har velat understryka här anförda synpunkter
utan att därför direkt vilja inlägga
något mera allvarligt klander
gentemot handelsminister Lange.

Herr HAMMAR (fp):

Herr talman! Om punkt V, som rör
den s. k. kvarntorpsfrågan, kan jag
fatta mig mycket kort. Det räcker med
att påpeka, att handelsministern i ett
uttalande i andra kammaren i februari
i år öppet medgav, att den norska regeringens
framställning borde ha delgivits
riksdagen eller det utskott, som
vid tiden för framställningens överlämnande
hade propositionen om avveck -

Fredagen den 18 maj 1962 fm. Nr 21 55

Ang. viss norsk framställning med anledning av planerad utvidgning av den svenska
kväveproduktionen

lingen av verksamheten vid skifferoljebolaget
till behandling. Utskottsminoriteten
delar helt handelsministerns uppfattning
och har velat gc uttryck härför
i föreliggande anmälan utan åberopande
av § 107 regeringsformen.

Herr NILSSON i Östersund (s):

Herr talman! Utskottsmajoriteten har
beträffande denna punkt inte funnit
anledning att rikta någon erinran mot
vederbörande statsråd beträffande
handläggningen av detta ärende. Yi har
dock i skrivningen framhållit betydelsen
av att alla upplysningar som kan
vara av vikt tillhandahålls utskotten
vid deras överläggningar.

Den debatt i höstas som föregick beslutet
om avveckling av verksamheten
vid skifferoljebolaget i Kvarntorp och
den därpå följande interpellationsdebatten
i februari månad i år, skapade
önskvärd klarhet i de spörsmål om
kvarntopsanläggningen som diskuterats
i både Sverige och Norge. Det klarlades
i de svenska diskussionerna att det beslut
som fattades av riksdagen den 13
december i fjol om avveckling av Kvarntorpsindustrien
inte hade något samband
med den utbyggnad av kväveproduktionen
som planeras vid det privatägda
AB Svenska Salpeterverken i Köping.
Det stod väl också klart efter dessa
debatter att regeringen och statsmakterna
icke ägde befogenhet att ingripa
i de investerings- och rationaliseringsplaner
som nämnda enskilda bolag sedermera
presenterade.

Vad som i dag kvarstår av hela
kvarntorpsdebatten är egentligen bara
en konstitutionell detalj, nämligen huruvida
statsutskottets första avdelning
informerats på ett tillfredsställande sätt
beträffande innehållet i den not som
norske ambassadören i Stockholm överlämnade
till handelsministern.

Enligt de informationer som jag inhämtat,
fick avdelningen en muntlig
redogörelse för notens innehåll i sam -

band med behandlingen av kvarntorpspropositionen
(nr 199). Statssekreteraren
i handelsdepartementet erbjöd sig
dessutom att inför avdelningen informera
om den norska framställningen.
Ingen utskotts! edamot begärde emellertid
detta, och ingen yrkade heller på
att få ta del av innehållet in extenso.
Av dessa upplysningar kan jag inte dra
någon annan slutsats än att ledamöterna
vid det tillfället ansåg sig ha fått en
tillfredsställande information.

Det är riktigt att herr Ståhl vid utskottsbehandlingen
anmälde en blank
reservation. När frågan kom upp i
riksdagen den 13 december använde
emellertid herr Ståhl större delen av
sitt huvudanförande till att kritisera
den statliga företagsamheten, sådan den
bedrivits vid Kvarntorp. I en kort passus
i samma anförande kom han dock
in på den fråga som vi diskuterar här
i dag och yttrade följande:

»Den komplikation som här har inträtt
-— jag vill inte säga att den är liten
—- genom påstötningar från Norge
och oron där med anledning av vad
som här är på väg att ske, har ju inte
kunnat föranleda några åtgärder från
utskottets sida. Jag skall heller inte här
blanda in den saken. Vad utskottet har
haft att ta ställning till är ju inte den
diplomatiska och handelspolitiska sidan
utan den statsfinansiella och ekonomiska.
»

Det står för mig ganska klart efter
att ha läst detta yttrande, att även herr
Ståhl vid den tidpunkten ansåg sig ha
fått de informationer som behövdes.

Det är beklagligt att denna fråga
väckt sådan irritation i vårt västra broderland.
Men jag tror i alla fall efter
de informationer som lämnats norrmännen
och den debatt som hölls i
Nordiska rådet i Helsingfors i våras
att norrmännens förståelse för de i Sverige
vidtagna åtgärderna har väsentligt
ökats och att de närmast är beredda
att avskriva vidare debatt i ärendet.

Nr 21

Fredagen den 18 maj 1962 fm.

Yrkesutbildningen på trädgårdsområdet och stödet till trädgårdsnäringens ratio nalisering,

m. m.

Herr talman! Det är dessa synpunkter,
som jag här kort refererat, som utskottsmajoriteten
haft i blickfältet när
den granskat detta ärende och haft att
göra sina bedömningar och slutligen
efter moget övervägande funnit att anledning
saknats att göra någon erinran
gentemot handelsministern.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag kan helt instämma
i vad herr Nilsson i Östersund sade beträffande
de norska synpunkterna. Beklagligtvis
är det så att de svenska
synpunkterna inte har kommit till uttryck
i den norska pressen. När det
däremot har gällt den principiella frågan
tolkar jag faktiskt handelsminister
Lange så att han anser att det hade vavit
bättre om utskottet hade fått tillgång
till ett skriftligt material. Herr
Nilsson i Östersund säger nu att ingen
inom statsutskottet har varit kritisk
mot detta. Vi hade faktiskt en debatt inom
Nordiska rådets svenska delegation,
vid vilken ledamöter av statsutskottet
var närvarande, och där fick jag en
annan uppfattning. Det är möjligt att
jag missförstod saken. Men en muntlig
redogörelse kan här helt visst inte ersätta
en skriftlig. Dessutom var inte
utskottets alla ledamöter närvarande
då redogörelsen lämnades.

I princip måste man väl ändå säga,
herr Nilsson i Östersund, att även om
här inte har skett någon skada — vilket
jag för min del inte tror har varit fallet
— bör det väl ändå vara ett önskemål,
att riksdagsutskotten alltid bör få
tillgång till alla handlingar, så att även
riksdagens ledamöter i övrigt kan ta
del av materialet. Så kan inte ske om
det bara lämnas muntliga redogörelser.

Herr NILSSON i Östersund (s):

Herr talman! Det som för mig varit
väsentligt när jag bedömt denna fråga
är huruvida utskottsutlåtandet eller
riksdagens beslut skulle ha fått någon

annan utformning, om man hade fått
noten in extenso i statsutskottets första
avdelning. På den punkten frågar jag
herr Braconier, om han tror att beslutet
skulle ha utformats på annat sätt,
om noten hade delats ut till utskottets
ledamöter.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag tror inte att utskottets
beslut skulle ha fått en annan utformning
om ifrågavarande not hade
delats ut till utskottets ledamöter.

Däremot kan det kanske hända att
reaktionen på norsk sida hade blivit en
annan. Det har antytts i pressen att
man i Norge fann det egendomligt att
noten inte berördes i utskottet. Det var
olyckligt att denna norska irritation
skulle uppstå — jag reagerade i interpellationsdebatten
mycket skarpt mot
de norska synpunkterna.

I sak är jag ense med handelsminister
Lange, men det var inte särskilt
lyckligt ur svensk synpunkt att noten
från den norske ambassadören inte öppet
redovisades, ty i Norge kunde man
— i viss mån med orätt — få den föreställningen
att inte denna sak behandlades
lika grundligt som regeln bör vara
i utskotten.

Efter härmed slutad överläggning lädes
avdelning C b) till handlingarna.

§ 7

Yrkesutbildningen på trädgårdsområdet
och stödet till trädgårdsnäringens rationalisering,
m. m.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 15, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående yrkesutbildningen
på trädgårdsområdet och stödet till trädgårdsnäringens
rationalisering, m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner.

I årets statsverksproposition hade
Kungl. Maj:t under nionde huvudtiteln
(p. 17) föreslagit riksdagen att a) med -

Fredagen den 18 maj 1962 fm.

Nr 21

Yrkesutbildningen på trädgårdsområdet

nalisering, m. m.

giva, att den årliga räntan å den stående
delen av lån från egnahemslånefonden,
som beviljas efter ingången av år 1920
men före den 1 juli 1940, finge för år
1963 nedsättas till 3,6 procent, b) medgiva,
att i avseende å köpeskilling för
sådan jordbrukslägenhet eller byggnad
å åbolägenhet som år 1920 eller senare
år försålts från kronoegendom, räntan
finge, ii den mån köpeskillingen förräntades
enligt enahanda grunder, som gällt
eller gällde för den stående delen av
före den 1 juli 1940 beviljat egnahemslån
för jordbrukslägenheter, under år
1963 utgå efter 3,6 procent, c) medgiva,
att under budgetåret 1962/63 statlig kreditgaranti
finge beviljas dels för lån
avseende yttre rationalisering intill ett
belopp av 18 000 000 kr., för lån till
inre rationalisering intill ett belopp av
10 000 000 kr. och för lån till det i propositionen
särskilt angivna slag av
driftsrationalisering inom jordbruket
intill ett belopp av 3 000 000 kr. med
rätt för Kungl. Maj:t att, om förhållandena
skulle giva anledning därtill, medgiva
jämkning i sagda fördelning, dels
för jordbruksegnahemslån m. m. intill
ett belopp av 20 000 000 kr. och för
driftslån intill ett belopp av 8 000 000 kr.
med rätt för Kungl. Maj:t att, om förhållandena
skulle giva anledning därtill,
medgiva jämkning i sagda fördelning
samt d) till Täckande av förluster på
grund av statlig kreditgaranti för budgetåret
1962/63 anvisa ett förslagsanslag
av 400 000 kr.

Kungl. Maj:t hade vidare i förenämnda
proposition under nionde huvudtiteln
(p. 16 o. 26) föreslagit riksdagen
att, i avbidan på särskild proposition
i ämnet, dels till Bidrag till trädgårdsnäringens
rationalisering för budgetåret
1962/63 beräkna ett reservationsanslag
av 1 000 kr., dels ock till Gottgörelse till
trädgårdsnäringen för av dess utövare
erlagd bensinskatt för samma budgetår
beräkna ett anslag av 300 000 kr. att
avräknas mot automobilskattemedlen.

och stödet till trädgårdsnäringens ratio Sedermera

hade Kungl. Maj:t i en till
riksdagen den 9 mars 1962 avlåten proposition^
nr 99, vilken hänvisats till
jordbruksutskottet, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen att

1) godkänna de förslag till riktlinjer
för yrkesutbildningen på trädgårdsområdet
samt till denna utbildnings organisation,
som framlagts i propositionen

2) godkänna i propositionen angivna
förslag rörande ändring av bestämmelserna
angående det statliga stödet till
trädgårdsnäringens rationalisering

3) å riksstaten för budgetåret 1962/63
under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Bidrag till trädgårdsnäringens
rationalisering ett reservationsanslag av
1 000 kr.

b) till Gottgörelse till trädgårdsnäringen
för av dess utövare erlagd bensinskatt
ett anslag av 375 000 kr. att avräknas
mot automobilskattemedlen samt

4) medge, att under budgetåret 1962/63
statlig kreditgaranti finge beviljas dels
för lån avseende trädgårdsnäringens
rationalisering intill ett belopp av
3 000 000 kr., dels för lån avseende uppförande
av lagerhus m. m. för jordbruksändamål
jämte auktionslokaler för trädgårdsprodukter,
m. m., intill ett belopp
av 6 000 000 kr., med rätt för Kungl.
Maj:t att, om förhållandena skulle ge
anledning därtill, medge jämkning i fördelningen.

Utskottet hade i detta sammanhang
behandlat följande till utskottet hänvisade
motioner, nämligen

1) 1:309 av herr Thorsten Larsson
och herr Harald Pettersson, likalydande
med II: 383 av herrar Hansson i Önnarp
och Jansson i Benestad;

2) 1:628 av herr Ferdinand Nilsson
m. fl., likalydande med II: 756 av herr
Grebäck m. fl., vari hemställts att riksdagen
vid sin behandling av proposition
nr 99 måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om skyndsam prövning

Nr 21

Fredagen den 18 maj 1962 fm.

Yrkesutbildningen på trädgårdsområdet och stödet till trädgårdsnäringens ratio nalisering,

m. m.

och förslag rörande förläggande av trädgårdsskola
omfattande grundläggande
yrkeskurs och förmanskurs till mälarområdet
i enlighet med vad i motionerna
anförts;

3) 1:629 av herr Ferdinand Nilsson
m. fl., likalydande med II: 757 av herr
Grebäck m. fl., vari hemställts att riksdagen
måtte besluta att under budgetåret
1962/63 statlig kreditgaranti finge
beviljas som stöd för trädgårdsnäringen
intill sammanlagt lånebelopp av 10 milj.
kr. varav intill 4 milj. kr. för lån avseende
trädgårdsnäringens rationalisering
och intill 6 milj. kr. för uppförande av
lagerhus m. m. jämte auktionslokaler
för trädgårdsprodukter m. m., dock med
rätt för Kungl. Maj :t att eventuellt medge
jämkning i beloppens fördelning,
ävensom att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa att vid förhandlingar
angående handelsavtal trädgårdsnäringens
intressen måtte tillvaratagas
med hänsyn till dels behovet av
en inhemsk produktion av för folkhälsan
och folkförsörjningen viktiga trädgårdsprodukter,
dels även odlarnas anspråk
på att skälig lönsamhet för produktionen
genom lämpliga åtgärder tillgodosåges; 4)

I: 665 av herr Nord m. fl., likalydande
med II: 792 av herrar Antby och
Nilsson i Lönsboda, i vilka motioner
hemställts, att riksdagen måtte besluta
medge att lån under budgetåret 1962/63
med statlig kreditgaranti finge beviljas
för trädgårdsnäringens rationalisering
intill ett belopp av 4 000 000 kr., och
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte ge till känna att den kollektiva
återbäringen till trädgårdsnäringen av
bensinskattemedel finge användas även
för upplysningsverksamhet om trädgårdsprodukter.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

I. a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
godkänna de förslag till riktlinjer

för yrkesutbildningen på trädgårdsområdet
som framlagts i utlåtandet,

b) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 628 och
11:756 besluta om att en ny trädgårdsskola
skall komma till stånd i Norrköping,

c) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
godkänna de förslag till trädgårdsutbildningens
organisation i övrigt, som framlagts
i utlåtandet;

II. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
godkänna i utlåtandet angivna förslag
rörande ändring av bestämmelserna
angående det statliga stödet till trädgårdsnäringens
rationalisering;

III. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
å riksstaten för budgetåret 1962/63
under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Bidrag till trädgårdsnäringens
rationalisering ett reservationsanslag av
1 000 kr.,

b) till Gottgörelse till trädgårdsnäringen
för av dess utövare erlagd bensinskatt
ett anslag av 375 000 kr. att avräknas
mot automobilskattemedlen;

IV. besluta att motionerna I: 665 och
II: 792, såvitt avsåge användningen av
bensinskattemedel för upplysningsverksamhet
om trädgårdsprodukter, ej måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

V. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 629 och
II: 757 samt I: 665 och II: 792, samtliga
motioner såvitt nu var i fråga, medge
att under budgetåret 1962/63 statlig kreditgaranti
finge beviljas dels för lån
avseende trädgårdsnäringens rationalisering
intill ett belopp av 3 000 000 kr.,
dels för lån avseende uppförande av
lagerhus m. m. för jordbruksändamål
jämte auktionslokaler för trädgårdsprodukter,
m. m. intill ett belopp av
6 000 000 kr., med rätt för Kungl. Maj:t
att, om förhållandena skulle ge anledning
därtill, medge jämkning i fördelningen; VI.

a) med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag medgiva, att den årliga räntan å

Fredagen den 18 maj 1962 fm.

Nr 21

Yrkesutbildningen på trädgårdsområdet

nalisering, m. m.

den stående delen av lån från egnahemslånefonden,
som beviljats efter ingången
av år 1920 men före den 1 juli
1940, finge för år 1963 nedsättas till 3,6
procent,

b) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
medgiva att i avseende å köpeskilling
för sådan jordbrukslägenhet eller byggnad
å åbolägenhet som år 1920 eller senare
år försålts från kronoegendom
räntan finge, i den mån köpeskillingen
förräntades enligt enahanda grunder,
som gällt eller gällde för den stående
delen av före den 1 juli 1940 beviljat
egnahemslån för jordbrukslägenheter,
under år 1963 utgå efter 3,6 procent,

c) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
medgiva att under budgetåret 1962/63
statlig kreditgaranti finge beviljas dels
för lån avseende yttre rationalisering intill
ett belopp av 18 000 000 kr., för lån
till inre rationalisering intill ett belopp
av 10 000 000 kr. och för lån till särskilt
angivna slag av driftsrationalisering
inom jordbruket intill ett belopp av
3 000 000 kr. med rätt för Kungl. Maj:t
att, om förhållandena skulle giva anledning
därtill, medgiva jämkning i sagda
fördelning, dels för jordbruksegnahemslån
m. m. intill ett belopp av 20 000 000
kr. och för driftslån intill ett belopp av
8 000 000 kr. med rätt för Kungl. Maj:t
att, om förhållandena skulle giva anledning
därtill, medgiva jämkning i sagda
fördelning, samt

d) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
till Täckande av förluster på grund av
statlig kreditgaranti för budgetåret
1962/63 anvisa ett förslagsanslag av
400 000 kr.;

VII. besluta att motionerna I: 309 och
II: 383 ej måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

VIII. avslå motionerna I: 629 och
II: 757, såvitt de ej berörts i utlåtandet.

Reservationer hade avgivits

1. av herrar Nils Hansson, Svärd,
Isacson, Trana, Stiernstedt och Hedin,
vilka ansett att utskottet bort under I b)

och stödet till trädgårdsnäringens ratio hemställa,

att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med
bifall till motionerna I: 628 och II: 756
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
skyndsam prövning och förslag rörande
förläggande av trädgårdsskola omfattande
grundläggande yrkeskurs och förmanskurs
till mälarområdet;

2. av herrar Nord, Hermansson, Nils
Hansson, Isacson, Antbij, Nilsson i Lönsboda,
Stiernstedt, Dahlgren och Hedin,
vilka ansett att utskottet bort under V.
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och med
bifall till motionerna I: 629 och II: 757
samt I: 665 och II: 792, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, medge att
under budgetåret 1962/63 statlig kreditgaranti
finge beviljas dels för lån
avseende trädgårdsnäringens rationalisering
intill ett belopp av 4 000 000 kr.,
dels för lån avseende uppförande av
lagerhus m. m. för jordbruksändamål
jämte auktionslokaler för trädgårdsprodukter,
m. m., intill ett belopp av
6 000 000 kr., med rätt för Kungl. Maj:t
att, om förhållandena skulle ge anledning
därtill, medge jämkning i fördelningen.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr TRANA (s):

Herr talman! I den här frågan har
beträffande det avsnitt av propositionen
som avser förläggningsorten för
den för Mellansverige avsedda trädgårdsskolan
väckts en fyrpartimotion,
som utmynnar i en hemställan om att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla om skyndsam prövning
och förslag rörande förläggandet av
trädgårdsskola, omfattande grundläggande
yrkeskurs och förmanskurs, till
Mälarområdet i enlighet med vad i motionen
anförts.

Ifrågavarande motion, nr 628 i första
och 756 i andra kammaren, som avstyrkts
av jordbruksutskottet, har till -

Nr 21

Fredagen den 18 maj 1962 fm.

Yrkesutbildningen på trädgårdsområdet och stödet till trädgårdsnäringens ratio nalisering,

m. m.

kommit med anledning av trädgårdsnäringsutredningens
framförda och i propositionen
accepterade förslag, att ifrågavarande
skola skall förläggas till Norrköping.

Bakgrunden till propositionsförslaget
i detta avseende är att den trädgårdsundervisning,
som sedan år 1832 pågått
vid Experimentalfältet i Stockholm under
Lantbruksakademiens huvudmannaskap,
på grund av utbyggnaden av
Stockholms universitet måste avvecklas
senast vid utgången av år 1963.

Reservanterna inom utskottet har
emellertid ansett att de redovisade motiv,
som ligger till grund för förslaget
om skolans överflyttande till Norrköping,
är så pass vaga och diskutabla,
att en ny skyndsam prövning rörande
förutsättningarna för skolans fortsatta
kvarblivande i Mälarområdet bör komma
till stånd.

Det enda sakligt vägande argumentet
mot en sådan prövning är tidsfaktorn,
d. v. s. den fördröjning med uppförandet
av skolan som kan tänkas bli följden
av en ytterligare utredning. Men
emot denna synpunkt kan med styrka
framföras kravet på att ett beslut om
förflyttning av skolan från Mälarområdet
med dess miljonbefolkningskoncentration
och dess i förhållande därtill
dimensionerade trädgårds- och grönsaksodlingar
icke bör komma i fråga,
såvida icke med utgångspunkt från
trädgårdsnäringens egna intressen övervägande
skäl talar för att Mälarområdet
såsom förläggningsort för trädgårdsskolan
är underlägset Norrköpingsområdet.

I propositionen, som bygger på trädgårdsnäringsutredningens
betänkande,
har inga sådana skäl anförts. Tvärtom
anföres på sid. 14 andra stycket följande: »I

fråga om lokaliseringen av trädgårdsskolan
i mellersta Sverige erinrar
utredningen om att den nuvarande skolans
område vid Experimentalfältet
snart kommer att tas i anspråk vid ut -

byggnaden av Stockholms universitet.
En förflyttning av trädgårdsskolan blir
därmed aktuell. Utredningen har undersökt
ett flertal olika förläggningsalternativ.
Av dessa har utredningen närmare
övervägt tre, nämligen förläggning av
trädgårdsskolan till Mälaröarna, till Ulvhälls
lantbruksskolas nuvarande område
i Strängnäs samt till ett område inom
Norrköpings stad. I samtliga dessa fall
har förläggningen varit godtagbar ur
såväl jordarts- som klimatsynpunkt. Alternativet
med förläggning till Strängnäs
anser sig utredningen ej kunna förorda.
»

På samma sida i femte stycket konstateras
dels att i anslutning till såväl Mälaröarna
som Norrköping ligger betydande
odlingsdistrikt samt omfattande
parkanläggningar, dels att bägge förläggningsalternativen
är lämpliga ur
kommunikationssynpunkt och dels att
på Mälaröarna erforderlig tomt torde
kunna disponeras på staten tillhörig
mark.

I anslutning till det senast refererade
bör det kanske i klarhetens intresse beträffande
de till de bägge alternativen
knutna odlingsdistriktens omfattning
hänvisas till en av trädgårdsekonomiska
byrån vid Alnarp nyligen genomförd
trädgårdsinventering, av vilken framgår
att Mälarområdets trädgårdsodling
arealmässigt är många gånger större än
Östergötlands. Siffrorna för respektive
områden är följande:

Mälarområdet Östergötland
Växthusareal . . 7 120 ar 1 473 ar
Ränkgårdar . . 2 456 ar 883 ar

Köksväxtodling ar

på friland 436 ha 201 ha

Ur här återgivna synpunkter, som väsentligen
bygger på propositionens eget
innehåll, är det verkligen svårt att finna
bärande skäl för att riksdagen nu skulle
besluta att trädgårdsskolan för Mellansverige
skulle flyttas från Mälarområdet
till Norrköping.

Nr 21

Fredagen den 18 maj 1962 fm.

Yrkesutbildningen på trädgårdsområdet

nalisering, m. m.

Jag citerar här också ett stycke ur
Lantbruksakademiens remissyttrande
till denna fråga, där det på sidan 5 erinras
om departementschefens uttalande i
propositionen nr 79/1949, sid. 74, vilken
låg till grund för den senaste omläggningen
av trädgårdsundervisningen.
Akademien uttalar, att det med hänsyn
till den omfattning som trädgårdsodlingen
har i Mälardalen synes uppenbart att
en trädgårdsskola bör upprätthållas
inom detta område. Av jordbruksutskottets
utlåtande nr 49/1944 över propositionen,
vilken godkänts av riksdagen,
framgår bl. a. att en trädgårdsskola anses
böra finnas i Mälardalen.

Det enda som, förutom tidsfaktorn,
enligt utredningen och propositionen talar
för ett förläggande av skolan till
Norrköping är vissa ekonomiska åtaganden
från Norrköpings stad. Huruvida
direkta kommunala subventioner till
staten enligt 3 § kommunallagen räknas
till legal kommunal verksamhet är
mycket tvivelaktigt. Kommunallagskommentarer
och flera regeringsrättsutslag
talar närmast för att de i förevarande
fall av Norrköpings stad till staten erbjudna
ekonomiska favörerna i händelse
av rättslig prövning skulle kunna
komma att ogiltigförklaras. Vid sådant
förhållande borde det vara mer än angeläget
för riksdagen att inte medverka
till skapandet av förutsättningar för en
sådan situation.

Jag kan i detta sammanhang inte heller
underlåta att peka på den alltmer
utbredda uppfattningen att det av många
kommuner tillämpade subventionsförfarandet
i olika former, som kommer till
användning då det gäller att locka till
sig skatteobjekt, är en osund samhällsföreteelse.
Även med hänsyn härtill borde
det vara angeläget för riksdagen att
vid lösandet av denna fråga icke låta sig
influeras av erbjudna ekonomiska favörer.

Frågan om skolans förläggning har va -

och stödet till trädgårdsnäringens ratio rit

föremål för yttrande från ett stort
antal remissinstanser.

Trädgårdsnäringsutredningens förslag
om skolans förläggning till Norrköping
tillstyrkes, enligt propositionen sidan 20,
av åtta remissinstanser, av vilka de flesta
har anknytning till trädgårdsnäringen.

Med utgångspunkt från att skolan bör
förläggas till den del av mellersta Sverige,
som har den mest omfattande och
högtstående trädgårdsproduktionen och
trädgårdsanläggarverksamheten anser
sig lantbruksstyrelsen emellertid icke
kunna tillstyrka norrköpingsförslaget
utan förordar att frågan tas upp till
förnyat övervägande. Därvid bör man
inrikta sig på en förläggning till Mälardalen.

I huvudsak liknande synpunkter framhålles
av Skogs- och lantbruksakademien,
lantbrukshögskolan, Sveriges
lantbruksförbund, Hushållningssällskapens
förbund samt ytterligare närmare
tiotalet remissinstanser med nära anknytning
till lantbruks- och trädgårdsnäringarna.

Herr talman! Med hänvisning till vad
jag här har anfört yrkar jag bifall till
den vid punkten I b i utskottets hemställan
fogade reservationen nr 1.

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Frågan om möjligheten
för trädgårdsodlingen inom vårt lands
gränser att få tillfredsställande utbildning
tycks äntligen gå mot sin definitiva
lösning, och för det uttalar jag
min störa tacksamhet. Det har visserligen
till detta utlåtande fogats en reservation
av sex av utskottsledamöterna.
Detta är inte ägnat att förvåna, ty två
tredjedelar av reservanterna tillhör
Stockholms län eller trakterna närmast
däromkring. Det händer ofta att man
kämpar för sina lokala önskemål så
långt det är möjligt — och jag riktar
ingen kritik mot det.

Nr 21

Fredagen den 18 maj 1962 fm.

Yrkesutbildningen på trädgårdsområdet och stödet till trädgårdsnäringens ratio nalisering,

m. m.

Men man säger också att vi kan vänta
med denna fråga och se tiden an. På den
punkten har jag en annan uppfattning.
Under många år har den svenska trädgårdsnäringen
kämpat för att få bättre
utbildning på detta område. Vi alla som
sysslar med dessa frågor vet att man för
att få högre trädgårdsutbildning varit
hänvisad till utlandet, framför allt Danmark,
d. v. s. Söhus. Denna skola tar i
mån av plats emot även svenska elever.
Men det är inte alltid det finns plats för
svenskar.

När vi behandlat denna fråga inom
utredningen har vi inte gjort något hastverk
utan arbetat mycket grundligt. Vi
har inte ägnat en eller annan vecka eller
månad utan år åt att få fram en så
vettig lösning som möjligt. Vi har heller
icke inom utredningen tänkt ut och satt
ihop förslaget själva, utan vi har hela
tiden stått i kontakt med berörda näringsorganisationer
för att vara säkra
på att vi skulle befinna oss på fast mark.
Redan i första omgången tog vi kontakt
med vederbörande, och vi fick förslag
från flera håll. Så småningom utkristalliserade
sig ett antal önskemål. Jag kan
här understryka, att den undersökning
som gjorts klart har visat att vi måste
ta den lösning som här anbefalls.

Man har nämnt möjligheten att få
skolan förlagd till Mälarområdet. Detta
sade trädgårdsodlarnas organisationer
också i första omgången. Men vid närmare
eftertanke stod det klart att detta
ej är genomförbart, om vi skall kunna
räkna med att få denna utbildningsmöjlighet
inom rimlig tid. Kan vi vänta ytterligare
lika många år som hittills har
gått kan man över huvud taget föreslå
vad som helst. Den nämnda undersökningen
visar som sagt klart att vi måste
gå den väg som här har anvisats.

Jag vill i detta sammanhang starkt
understryka att odlarnas organisationer
inte bara en utan flera gånger enhälligt
tillstyrkt skolans förläggning till Norrköping.
Jag tror att vi bör ta mycket

stark notis härom. De människor som
är närmast berörda av frågan måste
dock i sista hand få fälla avgörandet.

I det första anförandet nämndes att
det här var fråga om en kommunal
subvention från Norrköpings stad. Jag
vet inte om man kan uttrycka saken
så. Här står åsikt mot åsikt. Med hänsyn
till den hyra staden betingar sig
och med tanke på vad kommunen säger
sig vilja genomföra har vi ansett
det vara en ganska hyfsad förräntning.
Vi var överens om att om vi skulle ha
försökt förklara för departementschefen,
att vi behövde minst 3 miljoner
kronor om staten skulle skaffa tomt och
byggnader, skulle förslaget ha hamnat
i papperskorgen och inte ha föranlett
någon åtgärd.

Då vi fick Norrköpings stads förslag
med erbjudandet att ställa tomt och
byggnader till förfogande, gick vi mycket
noga igenom förslaget. Tro inte, att
vi tillstyrkte det utan någon utredning!
Det fördes långvariga förhandlingar,
det gick bud och motbud, innan vi ansåg
oss kunna tillstyrka stadens förslag.
Jag har den uppfattningen att
Norrköpings stad handlat så korrekt
som man kan begära av en kommunal
församling och att det inte finns anledning
att göra någon anmärkning i
detta fall.

Jag har redan snuddat vid nödvändigheten
att skapa möjlighet för en god
trädgårdsutbildning. Inom utredningen
ansåg vi att när det fanns möjlighet
att lösa frågan på detta för staten billigare
sätt borde vi tillstyrka det förslaget.
Och vi tror att det kommer att
bli bra.

I det första anförandet i frågan sades,
att det största antalet människor,
som skall utbildas vid skolan, kommer
från Stockholm och att Mälaröarna ur
kommunikationssynpunkt därför var
fördelaktigare. Efter att ha undersökt
kommunikationerna vågar jag påstå,
att dessa i stort sett är bättre från

Fredagen den 18 maj 1962 fm.

Nr 21

Yrkesutbildningen på trädgårdsområdet

nalisering, m. m.

Stockholm till Norrköping än från
Stockholm till Mälaröarna.

I detta sammanhang skall heller inte
underskattas betydelsen av den omständigheten
— och det är väl en offentlig
hemlighet — att Svalövs filial
skall förläggas i anslutning till det berörda
området i Norrköping. Var och
en som något sysslat med växtförädling,
jordbruk och trädgårdsodling
måste klart inse att det faktum att Svalöv
kommer att förfoga över 150 hektar
vid denna skola blir till stor fördel
för båda parter. Svalövs växtförädlingsanstalt
och lärarkrafter kan hjälpa oss
på skolan, och vi på skolan tror att
denna även skall kunna vara Svalöv
till nytta.

Det har även sagts att det finns bra
jordmån också i Mälardalen. Det kanske
finns en bit som kan få den beteckningen,
det vill jag inte förneka.

Jag tror att vi, när vi nu efter långvariga
undersökningar kommit dithän
att utredningen kunnat lägga fram ett
enhälligt förslag, som i sin tur fått enhälliga
tillstyrkanden från trädgårdsodlarnas
organisationer och RLF, vågar
tillstyrka detta. Enligt min åsikt
bör vi vara nöja med att departementschefen
tagit upp denna fråga så snabbt
för att bringa den till en slutlig lösning.

Endast den som anser att det inte
hastar kan stödja reservanternas förslag.
De övriga måste gå på utskottets
hemställan under punkt I b), till vilken
jag ber att få yrka bifall.

Under punkt V har departementschefen
inte föreslagit samma belopp
som utredningen utan minskat med en
miljon kronor. Eftersom jag anser att
vi har rätt i den första frågan, anser jag
att vi har rätt även i denna. Jag ber
därför att få yrka bifall till reservationen
2, av herr Nord m. fl.

I detta anförande instämde herr
Hseggblom (h).

och stödet till trädgårdsnäringens ratio Herr

talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Herr Nilsson i Bästekille
låter förfärligt trosviss, när han
påstår att en lokalisering till Norrköping
av den trädgårdsskola som är avsedd
för Mellansverige skulle vara det
enda riktiga. När man bedömer denna
fråga skall man ha klart för sig att när
det gäller tillgodoseende av behovet av
utbildning på trädgårdsodlingens område
begränsar man i praktiken antalet
utbildningsanstalter till två, nämligen
till Alnarp och till en trädgårdsskola
i Mellansverige. Trädgårdsutbildningen
för Norrlands vidkommande är
ju ställd på framtiden.

På grund av anförda förhållanden
måste det vara av utomordentligt stor
betydelse att trädgårdsskolan i Mellansverige
kommer på rätt plats. Jag undrar
vad herr Nilsson i Bästekille skulle
säga, om man skulle föreslå er skåningar,
att trädgårdsskolan i Alnarp
skulle flyttas till Växjö eller Värnamo.
Jag tror att ni inte skulle tycka att den
förändringen vore särskilt tilltalande.

Här i Stockholm har bedrivits trädgårdsundervisning
i nära 200 år. Trädgårdsskolan
vid Experimentalfältet har
existerat sedan 1832. Vad den utbildningen
betytt för trädgårdskulturen i
detta område och även i landet i övrigt
tror jag vi litet var kan få påtagliga
exempel på.

Det är ganska märkligt att trädgårdsutredningen
under sitt arbete inte har
kunnat finna någon lämplig plats i hela
Svealand, fastän utredningen säger att
trädgårdsskolan borde ligga i Mellansverige.
I vanliga fall avser vi därmed
Mälar- och Hjälmarbygden och går inte
gärna utanför Svealands gränser och
in i Götaland. Men för skåningar är ju
allt som ligger norr om Skåne antingen
Norrland eller Uppland. När de har
kommit till Norrköping tycker de, att
de redan är i Mellansverige.

Nr 21

Fredagen den 18 maj 1962 fm.

Yrkesutbildningen på trädgårdsområdet och stödet till trädgårdsnäringens ratio nalisering,

m. m.

Vad är nu skälet till att man stannat
just för Norrköping? Är det därför att
de klimatiska förhållandena där skulle
vara överlägsna när det gäller att finna
ett område, som är representativt
för det mellansvenska området? Ingalunda.
På Mälaröarna har vi utomordentligt
bra klimatiska förhållanden
för trädgårdsodling. Inom Stockholmsområdet
har trädgårdsodlingen i Mellansverige
över huvud taget sin största
omfattning. Där förekommer en mycket
stark bebyggelseexpansion, och kravet
på välplanerade trädgårdsanläggningar
växer där för var dag som går.
Inte minst behovet av trädgårdsanläggare
är som följd därav mycket stort
just inom detta område. Bättre studieobjekt
för eleverna i en trädgårdsskola
än de kan få här inom Stockholmsområdet
får man nog leta efter.

Det visar sig också, att de elever,
som utexaminerats från Experimentalfältets
trädgårdsskola till övervägande
delen har fått anställning just inom
detta område, och så kommer det förmodligen
att bli även i framtiden. De
blir med andra ord redan under studietiden
bättre förtrogna med det område,
där större delen av dem sedermera
kommer att få sin framtid. Det
är väl uppenbart att rekryteringsunderlaget
för eleverna är störst i detta starkt
expanderande område. Utbildningsmöjligheterna
borde också kunna tillgodoses
bättre här på grund av närheten
till institutioner som är av utomordentligt
stor betydelse för näringen. Jag
tänker på statens växtskyddsanstalt,
som ju ligger här i Stockholm, och
lantbrukshögskolan i Ultuna och på att
det här i Stockholm finns experter och
trädgårdsarkitekter som det skulle vara
utomordentligt värdefullt att utnyttja
som föreläsare.

Jag kan inte förstå att det finns mer
än ett enda skäl för en förläggning till
Norrköping, nämligen det att staden

har frestat utredningen genom sitt erbjudande
att ställa lokaler till förfogande
för ett hyrespris av 125 000 kronor.
Herr Nilsson i Bästekille frågade
vad som skulle ha hänt, om utredningen
hos statsrådet begärt 3 miljoner
kronor för att bygga en trädgårdsskola
t. ex. på Mälaröarna, och han menade
att statsrådet då skulle ha slagit ifrån
sig med båda händerna. Emellertid är
125 000 kronor i hyra också ett ganska
stort belopp.

Vidare skulle jag vilja fråga herrarna
i trädgårdsutredningen: Har ni tagit
kontakt med Bergianska stiftelsen?
I bestämmelserna för denna professor
Bergius’ donation från 1700-talet sägs
att det skulle bedrivas trädgårdsundervisning
inom detta område — detta är
villkoret för att man skall få tillgodogöra
sig avkastningen av donationen.
Har man undersökt om det varit möjligt
att lösgöra de pengar som är bundna
i Bergianska stiftelsen och använda
dem enligt donators önskemål? Man
kanske skulle ha kunnat spara mycket
pengar för staten genom att frigöra dessa
donationsmedel och använda dem
för deras ursprungliga ändamål.

Det är beklagligt att varken trädgårdsutredningen,
Kungl. Maj:t eller utskottets
majoritet kunnat motstå frestelsen
från Norrköpings stad för att i
stället framföra ett ur sakliga, objektiva
synpunkter bättre förslag när det
gäller att lösa frågan om en lokalisering
av en trädgårdsskola för Mellansverige.
Men det finns dess bättre ännu
möjlighet för riksdagen att bringa ordning
i denna fråga, som vridits helt på
sned genom inverkan av olyckliga omständigheter,
nämligen genom att stödja
reservationen på denna punkt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den reservation, som på denna
punkt är fogad till utskottsutlåtandet.

I detta anförande instämde herrar
Carbell (s) och Johansson i Södertälje
(s).

Fredagen den 18 maj 1962 fm. Nr 21

Yrkesutbildningen på trädgårdsområdet och stödet till

nalisering, m. m.

Herr NILSSON i Bästekille (h) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Grebäck tror att
vi skåningar inte vet var Mellansverige
ligger. Det är en fullkomlig missuppfattning.
Han nämnde vidare att trädgårdsodling
bedrivits mycket länge i
Stockholm. Det känner vi mycket väl
till.

Beträffande Bergianska trädgården
är det ingen hemlighet att det område
som finns där skall tas i anspråk för
helt andra ändamål. Dit skall Stockholm
förlägga sitt nya universitet.

Det är underligt med detta nymornade
intresse för frågan. Varför har det
inte väckts tidigare än i denna elfte
timmens femtionionde minut? Det verkar
som om ni ingenting vet om frågan
men tycker att ni måste slåss för Mälaröarna.
Vi måste emellertid ha konkreta
förslag. På så lösa projekt gör
man inga utredningar, än mindre fattar
man några riksdagsbeslut på grundval
av dem.

Herr Grebäck sade vidare att klimatet
skulle vara så utomordentligt bra
på Mälaröarna. Jag tror inte det är så
dåligt i Norrköping heller. Jag tror att
det kommer att gå bra där. Det är i
varje fall den bästa lösningen för dagen.
Ingen har kunnat lämna något
bättre förslag. Så länge så inte är fallet
vidhåller vi vår ståndpunkt.

Jag vill än en gång understryka att
det är en enhällig utredning som framlagt
förslaget. Och i denna enhälliga utredning
ingår tre stockholmare som
ledamöter.

Vidare undrade herr Grebäck, om vi
från trädgårdsutredningens sida tagit
kontakt med Bergianska stiftelsen. Nej,
det har vi inte gjort, utan vi har inskränkt
oss till att ta kontakt med de
organisationer och andra som är berörda
av det hela. Om herrarna från
Mälardalen tidigare tänkt på saken och
själva tagit kontakt med Bergianska

trädgårdsnäringens ratio;

stiftelsen, så hade det kanske i dag
funnits ett konkret förslag att bygga på.

Från reservanternas sida har inte anförts
någonting som ger minsta belägg
för att vi bör sabotera utbildningen
här i Mellansverige genom att skjuta
på frågan om skolans förläggning. Att
i dagens läge göra ett uttalande, att
skolan bör förläggas till ett visst område
men att frågan om själva förläggningsplatsen
bör utredas, innebär detsamma
som att säga rent ut att det inte
skall inom rimlig tid komma till stånd
någon utbildning i Mellansverige.

Vi vill inte vara med om något sådant,
och jag yrkar därför bifall till utskottets
förslag på denna punkt.

Herr GREBÄCK (ep) kort genmäle:

Herr talman! Om vi representanter
för Stockholms län hade kommit med
ett konkret förslag, som herr Nilsson i
Bästekille efterlyste, hade tydligen trädgårdsskolan
kommit till Mälaröarna. Det
borde väl ha ålagt utredningen att ta
reda på hur det ligger till med Bergianska
stiftelsens tillgångar och om
dessa medel inte hade kunnat sättas in
i en trädgårdsskola på annat håll. Det
räcker väl inte med att bara konstatera
att Stockholms universitet behöver själva
området. De medel som finns var ju
avsedda för att det skulle bedrivas trädgårdsundervisning
i stockholmstrakten.
Det kommer inte att ske vid Bergianska
trädgården i fortsättningen, och pengarna
borde därför kunna flyttas över
till en skola exempelvis på Mälaröarna.

När utredningen inte kunnat prestera
ett konkret förslag beträffande stockholmsområdet
har vi motionärer lagt
fram ett. Därigenom har riksdagen fortfarande
möjlighet att låta Kungl. Maj :t
snabbt ompröva denna sak. Jag tror att
det går att handla så pass snabbt att
man inte skall behöva försena utbildningen
på detta område. Jag vet inte
ens om utredningen undersökt, huruvida

3 — Andra kammarens protokoll 1962. Nr 21

Nr 21

Fredagen den 18 maj 1962 fm.

Yrkesutbildningen på trädgårdsområdet

nalisering, m. m.

det inte vore möjligt — det har sagts
mig under hand, men jag har inte kunnat
få det bekräftat — för skolan att
stanna kvar ännu ett år på Experimentalfältet.
I så fall skulle ingen tid i fråga
om utbildningsmöjligheter för ungdomen
behöva gå förlorad. Kanske också
vi under tiden skulle kunna driva upp en
lokal för en hyra av 125 000 kronor.

Herr NILSSON i Bästekille (h) kort
genmäle:

Herr talman! Jag har inte sett några
direktiv om att utredningen skulle ta
ställning till användningen av Bergianska
stiftelsens medel. Vad vi i utredningen
haft att behandla har varit frågan
om trädgårdsutbildningens ordnande,
och om man hade kommit med något
konkret förslag om förläggning av en
skola till Mälardalen, skulle detta förslag
ha prövats i lika god ordning som
allt annat. Representanterna för Mälardalen
har ju också hela tiden haft
möjlighet att ta de kontakter som behövts
för att framföra sina önskemål.

Kvar står att från trädgårdsnäringens
sida har enhälligt tillstyrkts en förläggning
till nuvarande plats, och detta
måste väl vara tillräckligt motiv för en
sådan förläggning.

Det är många gånger så att man glömmer
bort att bevaka en sak, och när
man sedan plötsligt finner att det är
fara på taket försöker man rädda situationen
genom att begära en ny utredning.
Men därigenom försenar man ofta
saker och ting, och det gäller inte minst
i detta fall. Vi anser att det redan
finns tillräcklig grund för ett riksdagsbeslut
om en förläggning till Norrköping,
när vi på den punkten har samtliga
trädgårdsorganisationer bakom oss.

Herr GREBÄCK (ep) kort genmäle:

Herr talman! Vi motionärer begär
inte någon ny utredning, utan vi är i
stort sett nöjda med trädgårdsnäringsutredningens
förslag med undantag för

och stödet till trädgårdsnäringens ratio lokaliseringen

av skolan för Mellansverige,
som enligt vår mening bör förläggas
till Mälaröarna. Det finns goda möjligheter
att där få tåg på lämplig mark.
Stockholms stad har en egendom som
är utmärkt för ändamålet och som helt
säkert skulle kunna ställas till förfogande,
och man bör kunna förhandla om
en eventuell förläggning till Sånga-Säby.
Även domänverket äger gårdar på Mälaröarna.

Vad som behövs är att Kung], Maj:t
gör en omprövning av frågan om skolans
förläggning och går in för en lokalisering
till Mälaröarna. Då skulle vi
få en skola som tillgodosåg behovet av
utbildning inom det område norr om
Skåne, där trädgårdsodlingen och trädgårdsskötseln
har sin största omfattning
och betydelse.

I detta anförande instämde herr Trana
(s).

Herr NILSSON i Lönsboda (fp):

Herr talman! Det föreliggande förslaget
om en omläggning av yrkesutbildningen
på trädgårdsnäringens område
får ses som ett led i den allmänna
upprustning av yrkesutbildningen som
sker på olika områden. Det hälsas med
stor tillfredsställelse att trädgårdsnäringen
nu blir delaktig av denna. Utskottet
är fullständigt enigt i sitt tillstyrkande
av Kungl. Maj:ts förslag då det gäller
utbildningen.

Det är endast beträffande förläggningsplatsen
för den nya trädgårdsskolan
meningarna är delade, vilket också
framgått av två av de föregående talarnas
anföranden. Jag vill till alla delar
instämma i vad herr Nilsson i Bästekille
anfört härom, då jag anser att det
finnes fullt bärande skäl att följa trädgårdsnäringsutredningens
förslag om
Norrköping som plats för den nya skolan.

Vidare upptar det föreliggande förslaget
åtskilliga förbättringar på ratio -

Fredagen den 18 maj 1962 fm.

Nr 21

Yrkesutbildningen på trädgårdsområdet och stödet till trädgårdsnäringens ratio nalisering,

m. m.

naliseringsområdet. En del spärrar som
tidigare funnits tages bort, och i fortsättningen
gives det vidgade möjligheter
för trädgårdsnäringens utövare att få
såväl lånegaranti som statsbidrag för
sina rationaliseringssträvanden. Även
amorteringsbestämmelserna blir gynnsammare.
Dessa förslag är också helt
i linje med trädgårdsnäringsutredningens
förslag och överensstämmer i mångt
och mycket med motionsförslag som tidigare
framförts, bl. a. från folkpartiet.
Genomförda kan dessa ändringar till
det bättre med tiden bli till stort gagn
för näringen och öka dess konkurrenskraft,
vilket är nödvändigt icke minst
inför den vidgade Europamarknaden. 1
vad det gäller själva anslagsramen för
den statliga kreditgarantien till dessa
lån har statsrådet emellertid ej anammat
utredningens förslag om en ökning
från 2 miljoner till 4 miljoner kronor
utan följt den ensamme ledamot i utredningen
som föreslagit 3 miljoner kronor,
trots att samtliga remissinstanser
med undantag av en —riksrevisionsverket
— tillstyrkt det högre beloppet,
som ansetts behövligt i och med att lånebestämmelserna
ändras och man kan
emotse större efterfrågan på lånemedel.
Från folkpartiets sida har herrar Nord
och Antby samt jag själv i motioner
framfört förslag om en garantiram å 4
miljoner kronor i enlighet med utredningens
förslag. Då reservation 2 till
det föreliggande utskottsutlåtandet innefattar
samma yrkande, ber jag att få yrka
bifall till denna.

En annan fråga har också påtalats i
nämnda motioner, nämligen att den kollektiva
återbäringen av bensinskattemedel
borde i enlighet med odlarnas
önskan också få användas för upplysningsverksamhet
beträffande trädgårdsprodukter.
Det är ett krav som gång
efter annan framförts alltsedan denna
återbäring kom till stånd. Nu innehöll,
som utskottet också framhåller i sitt utlåtande,
proposition nr 42 till förra årets

riksdag ett uttalande av departementschefen
om att dessa kollektivt restituerade
medel skulle få användas även för
upplysningsåtgärder bland såväl odlare
som konsumenter, vilket både utskott
och riksdag godtog. I det kungliga brev
som utfärdats i anledning av framställningarna
i propositionen har beslutet
om denna allmänna upplysningsåtgärd
dock ej kommit med. Därför har hittills
inga medel lämnats för ändamålet. I det
nu föreliggande utlåtandet säges det att
»denna fråga torde innefattas i det beslut
som fastställts av föregående års
riksdag».

Herr talman! Det är min förhoppning
att man i jordbruksdepartementet efter
detta påpekande förtydligar författningen,
så att denna får det innehåll som det
ursprungliga beslutet innebar.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till reservation nr
2 av herr Nord m. fl. och i övrigt till
utskottets förslag.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Eftersom jag har deltagit
i den utredning som föregått ifrågavarande
proposition vill jag också något
kommentera denna. Jag vill då först och
främst uttala min tillfredsställelse med
de förslag som framlagts i propositionen.
Det är av värde att få en kontinuerlig
studiegång även på trädgårdsundervisningens
område.

Jag har emellertid huvudsakligen begärt
ordet med tanke på tolkningen av
två speciella punkter i propositionen.
Den ena är uttalandet om att för lärarpersonalen
vid trädgårdsskolorna skall
beträffande löneställning och tjänstgöringsbestämmelser
samma normer tilllämpas
som för personalen vid lantbrukets
yrkesskolor. Jag förmodar att detta
uttalande innebär att lektorstjänster kommer
att inrättas för undervisningen vid
trädgårdsteknikerkursen i Alnarp liksom
vid lantmästarkursen. Dessa båda
kurser är nämligen motsvarigheter till

Nr 21

Fredagen den 18 maj 1902 Im.

Yrkesutbildningen på trädgårdsområdet och stödet till trädgårdsnäringens ratio nalisering,

m. m.

varandra inom respektive områden, och
därför bör lärarna ha samma kompetens.
Departementschefen föreslår också
en uppflyttning i lönegrad för föreståndarna
både vid lantbruks- och trädgårdsavdelningen,
och jag hoppas att jag
tolkar departementschefen riktigt när
jag utgår ifrån att lärarna vid de båda
nämnda kurserna skall ha samma kompetens.

Den andra punkten gäller samma sak
som herr Nilsson i Lönsboda var inne
på, men jag vill kanske gå litet längre i
tolkning av uttalandena än han gjort.
Det är alltså fråga om användningen av
medel som inflyter i bensinskatterestitution.
Utskottet hänvisar därvid till vad
departementschefen skrev vid förra
årets riksdag, Ja, dåvarande departementschefen
anslöt sig till trädgårdsnäringens
uppfattning att kollektivt restituerade
bensinskattemedel skulle ställas
till förfogande för organisationsarbete,
statistiska undersökningar samt upplysningsverksamhet
bland såväl odlare som
köpare i samband med tillkomsten av
auktionslokaler för försäljning av trädgårdsalster.
Men departementschefen
tilläde att ifrågavarande stöd givetvis
kunde utgå även i annat sammanhang.
Därigenom vidgade alltså departementschefen
användningsområdet till att avse
upplysningsarbete i samband med anordnandet
av andra försäljningslokaler
än auktionshallar.

Detta var också välbetänkt. På många
orter — kanske de flesta —- utgör ett
annat försäljningssystem än auktioner
den enda framkomliga vägen, och då bör
bensinskattemedlen få användas i sådana
fall. Jag förmodar att man får tolka
utskottets skrivning på det sättet.

Vad sedan gäller den kontroversiella
frågan om trädgårdsskolans förläggande
till Mälardalen eller Norrköping vill jag
säga, att de båda talare som här förordat
en förläggning till Mälarområdet
inte har anfört annat än rent lokalpatriotiska
skäl. Jag förstår att herr Gre -

bäck hade svårt för att hålla sig allvarsam,
när lian försökte motivera sitt förslag
för skolans förläggning. Och om vi
nu skall göra denna diskussion till en
lokaliserimgsdebatt, så tycker jag att herr
Grebäck då i stället kunde vara med om
att flytta ut en institution från Stockholm.

Jag vill understryka vad herr Nilsson
i Bästekille tidigare anfört, nämligen att
utredningen har gjort noggranna undersökningar
och försökt att finna en förläggningsplats
i närheten av den nuvarande
skolan. Detta har emellertid inte
lyckats. Vi har också försökt att förlägga
den till någon lantmannaskola i närheten,
men av vissa skäl har även detta
varit omöjligt. Denna trädgårdsskola i
Mellansverige skall nämligen i huvudsak
vara en skola för utbildande av trädgårdsanläggare,
och härför kräves att
man har tillgång till parkanläggningar.
Det finns givetvis parker i Stockholm
men även i Norrköping. Det är detta
som i viss mån har varit vägledande för
utredningen. Undervisningen vid skolan
kan bli fullödig, om den förlägges
till den plats som nu föreslagits.

Herr Trana sade att man kan misstänka
att det ligger kommunala subventioner
bakom valet av förläggningsort. Jag
vill då förklara att initiativet till att förlägga
skolan till föreslagen plats inte
har kommit från Norrköping. Trädgårdsutredningen
har som sagt försökt
att förlägga skolan till någon redan befintlig
läroanstalt, och när detta varit
omöjligt har vi funnit den plats vid
Norrköping som nu föreslagits. Vi övervägde
först att förlägga den till ett gammalt
herresäte. Det visade sig dock att
upprustningen där skulle bli så dyrbar
att det var bättre att bygga nytt. Därför
har nybyggnadsförslaget kommit till.

När det gäller att jämföra Stockholms
trädgårdsområden med Norrköpings kan
man inte bortse från att det även i norrköpingsdistriktet
finns ett mycket stort
antal trädgårdsodlare, men här gäller

Fredagen den 18 maj 1962 fm.

Nr 21

Yrkesutbildningen på trädgårdsområdet

nalisering, m. m.

det inte bara dem utan i minst lika hög
grad parkanläggarna.

Herr GREBÄCK (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hansson i Skegrie
säger att vi motionärer bara har anlagt
lokalpatriotiska synpunkter, men så är
ingalunda fallet. Vi har först och främst
tänkt på vårt ansvar för den ungdom
som skall utbilda sig till trädgårdsodlare
och trädgårdsanläggare. Jag vill också
erinra om att man i det område som
vi talar för har bedrivit trädgårdsundervisning
i 200 år. Skall vi då utan vidare
ta ifrån stockholmsområdet dessa
möjligheter? Det reagerar vi emot. Vi
har också tänkt på hur kraven i fråga
om utbildning på trädgårdsanläggningens
område bäst skall kunna tillgodoses.

Vidare var herr Hansson i Skegrie
förvånad över att jag, som han sade, anlade
lokalpatriotiska synpunkter på frågan.
I egenskap av centerpartist borde
jag vara med om att flytta skolan till
Norrköping, menade han tydligen. Men
jag betraktar inte denna eventuella flyttning
av fem eller sex familjer till Mälaröarna
eller Norrköping som ett exempel
på vad vi i vanliga fall menar med
lokaliseringspolitik. Det vore ynkligt i
så fall, ty det spelar ju i det fallet ingen
som helst roll, vilket man gör.

Sedan konstaterar jag på nytt skåningarnas
bristande geografiska kunskaper.
Mälaröarna är nämligen ett typiskt
glesbygdsområde, där det alldeles
säkert är längre mellan gårdarna än
nere på Söderslätt. Norrköping är ju i
högsta grad ett tätbygdsområde, men
om denna skola förlädes till Mälaröarna,
skulle den däremot komma till ett
utpräglat glesbygdsområde, och då hade
den även ur den synpunkten blivit rätt
lokaliserad.

Herr TRANA (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hansson i Skegrie
påpekade att initiativet att förlägga denna
skola till Norrköping inte hade kom -

och stödet till trädgårdsnäringens ratio mit

från Norrköpings stad. Det skulle
alltså vara staten eller trädgårdsnäringsutredningen
som därvidlag har ansvaret.
Detta har jag ingen som helst anledning
att betvivla. Men om staten vill
ha mark av en enskild kommun tycker
jag att staten också skall betala för den.

Jag vill i sammanhanget hänvisa till
vad som står i första stycket § 3 kommunallagen
som visar att det går en
klar gräns mellan kommunernas och
andras skyldigheter i det avseendet. Där
står nämligen: »Kommunen äger att
själv, efter vad i denna lag närmare bestämmes,
vårda sina angelägenheter, såvitt
icke handhavandet därav enligt gällande
författningar tillkommer annan.»

Vem har ansvaret för att skaffa mark
till denna skola? Såvitt jag kan se är
det inte Norrköpings stad utan statsmakterna
som har det ansvaret. Och om
staten vill ha mark, så skall man enligt
min mening inte ta emot subventioner.
Då skall man betala. Det blir smakligare.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Grebiick sade att
det var känslan av ansvar som fick
reservanterna och talesmännen för
stockholmsområdet att förfäkta sin mening.
Tror inte herr Grebäck att utredningen
också känt ansvar för sin uppgift?
Den har under hela sommaren
1961 haft denna fråga under behandling
och, som jag sade, prövat en mängd
uppslag. Men ändå har vi till sist stannat
för det förslag som vi nu framlagt.
Vid den prövning vi gjort av olika platser
har vi inte kunnat finna att skälen
talar mera för en annan plats än den
vi har valt.

Jag är förvånad, säger herr Grebäck,
över att han talar med lokalpatriotism.
Nej, inte alls, det märks många gånger i
denna kammare, att när en fråga berör
hembygden, väcks de lokalpatriotiska
känslorna. Jag är övertygad om att det

Nr 21

Fredagen den 18 maj 1962 fm.

Yrkesutbildningen på trädgårdsområdet och stödet till trädgårdsnäringens ratio nalisering,

m. m.

skulle blivit en protest här om vi hade
flyttat vilken skola om helst. Vi hade
för en tid sedan en liknande debatt om
ett par platser i Norrland. Trädgårdsutredningen
har föreslagit nedläggning
av Söråkers trädgårdsskola. Riksdagsmän
från den bygden har sagt mig, att
kommer den frågan upp så måste vi ju
gå emot förslaget och kräva att Söråker
skall vara kvar. Så är det på punkt efter
punkt. När frågorna berör hembygden,
väger de lokalpatriotiska känslorna över
och andra motiv får komma i efterhand.

Jag vill stryka under att Norrköping
ligger mycket bra till geografiskt. Man
får tänka på eleverna som skall resa dit
och därifrån. Det har sin betydelse att
skolan ligger på en plats vid stambanan
och vid riksväg.

Herr STIERNSTEDT (h):

Herr talman! Jag tillhör reservanterna
beträffande reservation 1, men jag
skall inte här återuppliva den debatt
som nu håller på att ebba ut utan vill
bara instämma i vad herrar Trana och
Grebäck sagt.

Trädgårdsnäringsutredningens talesmän
har framhållit, att trädgårdsnäringen
länge strävat efter en bättre lösning
av frågan om utbildning på trädgårdsområdet.
Ja, det är just vad vi reservanter
vill. Vi vill också att utbildningen
skall få försiggå där de allra flesta
trädgårdsmästarn a och trädgårdsanläggarna
finns, och därför vill vi att den
skall vara kvar här i stockholmstrakten.

I anslutning till av hushållssällskap
och landsting bedrivna ungdomsskolor,
som tar hand om många pojkar från
Stockholms stad och Stockholms läns
förorter, har vi här stora möjligheter
att även rekrytera många ungdomar
till dessa yrken, och då är det ju synnerligen
angeläget att denna skola ligger
någorlunda i närheten av Stockholm.

Herr talman! Jag skall med dessa ord
be att få yrka bifall till reservation nr 1.

Med instämmande i vad herr Nilsson i
Lönsboda sagt beträffande reservation
nr 2 ber jag att få yrka bifall även till
den.

Fru LINDSKOG (s):

Herr talman! När utskottet har följt
Kungl. Maj:t och utredningen i fråga om
förläggningsplats för den nya trädgårdsskolan,
har vi känt oss stå på säker
mark. Förslaget har föregåtts av en utredning,
som har undersökt olika alternativ
och kommit till det resultatet
att Norrköping är den lämpligaste förläggningsorten
både vad kostnad och
tid beträffar. Det är ju ändå inte oväsentligt
hur snart en sådan här skola
kommer till stånd och kan börja sin
verksamhet, och därvidlag har norrköpingsprojektet
legat ett bra stycke
framför de övriga alternativ som utredningen
har föreslagit.

När man har lyssnat till debatten här
i dag, har man stärkts i den uppfattningen
att det är starka lokalpatriotiska
intressen som gör att man vill behålla
skolan i stockholmsområdet. Man kan
inte förstå varför det skule vara så mycket
svårare för de elever som utbildas
i Norrköping att -—- när de sedan skall
söka anställning — resa upp till Mälarområdet.
Det är ju inga avstånd som har
någon betydelse.

Det har ju varit på två punkter — beträffande
förläggningsorten och ramen
för den statliga kreditgarantien till lån
för trädgårdsnäringens rationaliserande
— som meningarna i utskottet har delat
sig.

Vad gäller kreditgarantierna har utskottet
i likhet med Kungl. Maj:t ansett
att tre miljoner skulle vara tillräckligt
under det närmaste budgetåret.
Ser man på den tidigare förbrukningen
finner man att den varit ganska
liten i förhållande till det anslag som
stått till förfogande, och man räknar
ju med att medlen absolut kommer att
räcka under det närmast framförlig -

Nr 21

Fredagen den 18 maj 1962 fm.

Yrkesutbildningen på trädgårdsområdet

nalisering, m. m.

gande budgetåret. Då Kungl. Maj:t därtill
har möjlighet att medge jämkning i
fördelningen mellan de sex miljoner
som föreslås till auktionslokaler för
trädgårdsprodukter och de pengar som
skall gå till den statliga kreditgarantien
för rationalisering, har vi inom
utskottet blivit övertygade om att det
räcker med tre miljoner för kommande
budgetår. Mera pengar kan säkerligen
inte användas för ifrågavarande ändamål
under denna tid.

Med dessa få ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1 a

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. I b

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Trana begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
I b) i utskottets utlåtande nr 15, röstar

Ju;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Nils Hansson
m. fl.

och stödet till trädgårdsnäringens ratio Herr

Trana begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
144 ja och 44 nej, varjämte 12 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 1 c—IV

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. V

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nilsson i Lönsboda begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
V) i utskottets utlåtande nr 15, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2) av herr Nord m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Lönsboda begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 104 ja och 94 nej, varjämte
3 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Nr 21

Fredagen den 18 inaj 19G2 fm.

Interpellation ang. hälsovårdsnämndernas

Mom. VI—VIII

Vad utskottet hemställt bifölls.

Som tiden nu var långt framskriden
beslöt kammaren på förslag av herr talmannen
att uppskjuta behandlingen av
övriga på föredragningslistan upptagna
ärenden till kl. 19.30, då enligt utfärdat
anslag detta plenum komme att fortsättas.

§ 8

Interpellation ang. hälsovårdsnämndernas
tillsyn över djurens vård och behandling Ordet

lämnades på begäran till

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp), som
yttrade:

Herr talman! I lag om djurskydd,

§ 14, stadgas, aitt tillsynen över djurens
vård och behandling åligger hälsovårdsnämnden,
som för sådant ändamål
äger utse tillsyningsman. Bestämmelser
av samma innehåll finns i hälsovårdsstadgan,
§ 14. Större kommuner har
för hälsovårdsnämndernas allmänna
verksamhet, vari också ingår djurskyddet,
heltidsanställda inspektörer. I
mindre kommuner torde i allmänhet de
på sådan inspektör ankommande uppgifterna
fullgöras av ledamot, vilket
enligt den nämnda paragrafen i hälsovårdsstadgan
är tillåtet »om så kan ske
utan att uppgifterna eftersättes».

Veterinärerna, länsstyrelserna samt
slutligen veterinärstyrelsen är tillsyningsmyndighet
över hälsovårdsnämnderna.

Hälsovårdsnämndernas och inspektörernas
allmänna verksamhet är naturligtvis
inte alltid så lätt att bedriva.
Uppgiften att generellt ägna tillsyn över
djurens vård och behandling möter en
hel del svårigheter. När det gäller beivrandet
av djurplågeri är nämnderna
ofta beroende av allmänhetens villighet
att hjälpa genom att lämna upplysningar.
Nämndernas uppgifter torde vara
något lättare när det gäller att kontrol -

tillsyn över djurens vård och behandling

lera vården av djur vid lantbruk, trav
och galoppbanor, hundgårdar, hönserier
samt farmer av olika slag, enär det
ju här gäller lokalisering till bestämda
platser. Vetskapen om att nämnderna
finns och är aktiva som övervakare torde
där så är fallet verksamt bidra till
att förhindra djurplågeri och även aktivisera
allmänheten till att bidra med
upplysning för att förhindra att djur
tillfogas otillbörligt lidande. Säkerligen
är det så att många nämnder utför ett
aktivt arbete, i synnerhet där inspektörer
finns anställda.

Läget synes dock vara långt ifrån tillfredsställande.
De varje år förekommande
pressuppgifterna om vanvård av djur
tyder på att det här och var brister
mycket i tillämpningen av djurskyddsoch
hälsovårdslagarna. Inte så sällan
får man läsa om att hela besättningar
måst nedslaktas på grund av vanvård.
Sedan åtskilliga år återkommer gång
efter annan uppgifter i dagspressen om
vanvård av bandhundar, i synnerhet i
södra Sverige. Djurskyddsorganisationerna
har nedlagt ett berömvärt inspektionsarbete,
men tydligen kan man inte
fälla samma omdöme om en del hälsovårdsnämnder.

Under våren 1962 har »bandhundseländet»
i södra Sverige varit särskilt
uppmärksammat i pressen. Tidningen
Expressen hade den 11 april ett helt
uppslag med bilder av vanvårdade
bandhundar, enligt uppgift hämtade ur
ett tidningens album med ett hundratal
liknande bilder.

Djurskyddsfrågan har naturligtvis flera
aspekter. Den för några år sedan tillsatta
djurskyddsutredningen har framlagt
förslag som i flera fall blivit genomförda
och andra väntar på behandling.
På lagstiftningsområdet har aktiviteten
varit påfallande under åtskilliga
år. Däremot har, förefaller det mig,
mindre intresse ägnats åt de kommunala
nämndernas övervakningsverksamhet.
Huruvida länsstyrelserna och länshälsovårdsförbunden
ute i landet ordnar

Fredagen den 18 maj 1962 fm.

Nr 21

kursverksamhet om hälsovårdsnämndernas
djurskyddande arbete är mig
inte bekant.

Med hänsyn till den långt framskridna
tiden av vårsessionen förutser jag
att det av tidsmässiga skäl inte blir möjligt
för statsrådet att lämna svar på
interpellationen förrän vid höstsessionen.
Då frågan såsom ovan framhållits
fått omedelbar aktualitet har jag dock
ansett det önskvärt att få framställa interpellationen
nu.

Under hänvisning till det anförda
anhåller jag om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
inrikesdepartementet få framställa följande
frågor:

1. Har herr statsrådet observerat, att
hälsovårdsnämnderna på vissa håll avallt
att döma icke förmår att i tillfredsställande
utsträckning fylla sin lagstadgade
uppgift att öva tillsyn över djurens
vård och behandling?

2. Vilka åtgärder ämnar herr statsrådet
vidtaga för att effektivisera hälsovårdsnämndernas
verksamhet på ifrågavarande
område?

Denna anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.54.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen

Kl.

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
förste vice talmannen.

§ 1

Vissa frågor rörande yrkesutbildningen
på skogsbrukets område, m. m.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa frågor rörande
yrkesutbildningen på skogsbrukets
område, m. m. jämte i ämnena väckta
motioner.

I årets statsverksproposition hade
Kungl. Maj:t under nionde huvudtiteln
(p. 97—100 och 116) föreslagit riksdagen
att, i avbidan på särskild proposition
i ämnena, för budgetåret 1962/63
beräkna till Skogsstyrelsen: Avlöningar
och Omkostnader förslagsanslag av
940 000 kr. respektive 177 000 kr., till
Bidrag till skogsvårdsstyrelserna: Av3*
— Andra kammarens protokoll 1962.

den 18 maj

19.30

löningar och Omkostnader ett förslagsanslag
av 16 300 000 kr. respektive ett
reservationsanslag av 6 002 000 kr. samt
till Bidrag till vissa skogsbrukskurser,
m. m. ett förslagsanslag av 4 600 000 kr.

Vidare hade Kungl. Maj :t i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln
bland annat föreslagit riksdagen att

a) dels medgiva, att under budgetåret
1962/63 finge beviljas statsbidrag
å tillhopa högst 4 600 000 kr. till skogsodlingsåtgärder
på sämre jordbruksmark
samt å tillhopa högst 1 400 000 kr.
till med statens skogsförbättringsanslag
i övrigt avsedda ändamål dock med den
inskränkning, som angivits i propositionen,
med rätt för Kungl. Maj:t att
jämka ifrågavarande fördelning, dels
till Statens skogsförbättringsanslag för
budgetåret 1962/63 anvisa ett förslagsanslag
av 6 000 000 kr. (p. 101),

b) dels till Vägbyggnader å skogar i
enskild ägo för budgetåret 1962/63 an Nr

Nr 21

Fredagen den 18 maj 1962 em.

Vissa frågor rörande yrkesutbildningen

visa ett reservationsanslag av 8 000 000
kr., att avräknas mot automobilskattemedlen,
dels medgiva att det å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1958/59 anvisade reservationsanslaget
Vissa vägbyggnadsarbeten å enskilda
och statliga skogar, m. m. finge under
budgetåret 1962/63 disponeras för det
med anslaget avsedda ändamålet (p.
102),

c) till Åtgärder för ökad skogsproduktion
i Norrland m. m. för budgetåret
1962/63 anvisa ett reservationsanslag
av 5 800 000 kr. (p. 103),

d) till Kostnader för virkesmätning
för budgetåret 1962/63 anvisa ett förslagsanslag
av 244 000 kr. (p. 104),

e) till Statens skogsmästarskola: Avlöningar,
Omkostnader och Stipendier
för budgetåret 1962/63 anvisa förslagsanslag
av respektive 206 000 kr., 120 000
kr. och 70 000 kr. (p. 110—112),

f) till Ersättning till domänverkets
fond för utgifter vid statens skogsskolor
m. m.: Avlöningar och Omkostnader
m. m. för budgetåret 1962/63 anvisa
förslagsanslag av 647 000 kr. respektive
674 000 kr. (p. 113 och 114),

g) till Byggnads- och underhållsarbeten
vid statens skogsskolor m. m. för
budgetåret 1962/63 anvisa ett reservationsanslag
av 135 000 kr. (p. 115) samt

h) dels till Ersättning till domänverkets
fond för utgifter för övertalig personal
för budgetåret 1962/63 anvisa ett
förslagsanslag av 338 000 kr., dels besluta
att kyrkofonden skulle för år 1961
ersätta domänverkets fond kostnader
för övertalig personal vid domänverket
med 429 158 kr. 67 öre (p. 117).

Sedermera hade Kungl. Maj:t i en den
9 mars 1962 dagtecknad proposition,
nr 115, vilken hänskjutits till jordbruksutskottet,
under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden
för samma dag föreslagit
riksdagen att dels godkänna i propositionen
angivna förslag rörande huvudmannaskapet
för undervisningen vid
statens skogsskolor och statens skogs -

på skogsbrukets område, m. m.

mästarskola samt angående den maskintekniska
undervisningen och förmansutbildningen
inom skogsbruket, dels
godkänna i propositionen framlagda
förslag till vissa ändringar i skogsstyrelsens
organisation, dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att vidta de ändringar av
personalförteckningarna för skogsstyrelsen
och skogsvårdsstyrelserna, som
föranleddes av i propositionen framlagda
förslag, dels fastställa vissa angivna
avlöningsstater för skogsstyrelsen
respektive skogsvårdsstyrelserna, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1962/63, dels å riksstaten för
budgetåret 1962/63 under nionde huvudtiteln
anvisa till Skogsstyrelsen: Avlöningar
och Omkostnader samt till Bidrag
till skogsvårdsstyrelserna: Avlöningar
förslagsanslag av respektive
1 265 000 kr., 190 000 kr. och 16 325 000
kr., till Bidrag till skogsvårdsstyrelserna:
Omkostnader ett reservationsanslag
av 5 977 000 kr. samt till Bidrag till vissa
skogsbrukskurser m. m. ett förslagsanslag
av 4 600 000 kr., dels ock medge
att under budgetåret 1962/63 finge
beviljas statlig kreditgaranti för lån till
skoglig plantskoleverksamhet intill ett
belopp av 1 000 000 kr.

Utskottet hade i förevarande sammanhang
behandlat följande till utskottet
hänvisade motioner, nämligen

1) I: 77 av herr Olofsson m. fl., likalydande
med II: 110 av herr Jönsson i
Ingemarsgården m. fl.;

2) I: 177 av herr Bengtson m. fl., likalydande
med II: 231 av herr Hedlund
m. fl.;

3) I: 183 av herr Jonasson m. fl., likalydande
med II: 236 av herr Wahrendorff
m. fl., vari hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av nionde huvudtiteln
till Värmlands och Örebro läns
skogsskola i Gammelkroppa måtte för
budgetåret 1962/63 anvisa anslag under
punkt 113 med 40 000 kr. och under
punkt 115 med 200 000 kr.;

4) 1:189 av herr Widén m. fl., lika -

Fredagen den 18 maj 1962 em.

Nr 21

Vissa frågor rörande yrkesutbildningen på skogsbrukets område, m. m.

lydande med 11:233 av herr Larsson
i Norderön m. fl.;

5) I: 376 av herr Nils-Eric Gustafsson,
likalydande med 11:459 av herrar
Nilsson i Tvärålund och Larsson i Hedenäset,
vari hemställts att riksdagen
måtte besluta att å riksstaten för budgetåret
1962/63 under nionde huvuditeln
anvisa ett anslag av 1 500 000 kr. att användas
till försöksverksamhet i lappmarkerna
enligt det i skogsstyrelsens
petita framlagda förslaget;

6) I: 494 av herrar Isacson och Kaijser,
likalydande med II: 577 av herr
Wachtmeister;

7) 11:621 av herr Larsson i Iledenäset,
vari hemställts, att riksdagen till
Åtgärder för ökad skogsproduktion i
Norrland m. m. för budgetåret 1962/63
måtte anvisa ett reservationsanslag av
7 400 000 kr.;

8) 1:635 av herr Dahlberg m. fl., likalydande
med II: 766 av herr Larsson
i Hedenäset m. fl.;

9) 1:636 av herrar Per Jacobsson
och Olofsson, likalydande med II: 765
av herr Gustafsson i Skellefteå;

10) I: 637 av herr Jonasson m. fl., likalydande
med 11:768 av herrar Wahrendorff
och Dahlgren, vari hemställts,
att riksdagen vid behandlingen av propositionen
nr 115 måtte å riksstaten
för budgetåret 1962/63 under nionde huvudtiteln
anvisa till Bidrag till skogsvårdsstyrelserna:
Omkostnader ett reservationsanslag
av 8 189 000 kr. enligt
de grunder, som angivits i motionerna;
samt

11) 1:638 av herr Wikner m. fl., likalydande
med II: 767 av fru Thunvall
m. fl.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

I. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning a)

godkänna i utlåtandet angivna förslag
rörande huvudmannaskapet för undervisningen
vid statens skogsskolor
och statens skogsmästarskola samt angående
den maskintekniska undervis -

ningen och förmansutbildningen inom
skogsbruket,

b) godkänna de förslag till vissa ändringar
i skogsstyrelsens organisation,
som framlagts i utlåtandet,

c) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidta
de ändringar i personalförteckningen
för skogsstyrelsen, som föranleddes av
vad som föreslagits i utlåtandet,

d) fastställa i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för skogsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1962/63,

e) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidta
de ändringar i personalförteckningen
för skogsvårdsstyrelserna, som föranleddes
av vad i utlåtandet angivits,

f) fastställa i utskottets hemställan intagen
avlöningsstat för skogsvårdsstyrelserna,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1962/63,

g) fastställa i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för statens skogsmästarskola,
att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1962/63,

h) medgiva, att under budgetåret
1962/63 finge beviljas statlig kreditgaranti
för lån till skoglig plantskoleverksamhet
intill ett belopp av 1 000 000 kr.,

i) medgiva, att det å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1958/59
anvisade reservationsanslaget Vissa vägbyggnadsarbeten
å enskilda och statliga
skogar, m. m. finge under budgetåret
1962/63 disponeras för det med anslaget
avsedda ändamålet,

j) besluta, att kyrkofonden skulle för
år 1961 ersätta domänverkets fond för
övertalig personal vid domänverket med
429 158 kr. 67 öre,

k) å riksstaten för budgetåret 1962/
63 under nionde huvudtiteln anvisa

l) till Skogsstyrelsen: Avlöningar ett
förslagsanslag av 1 265 000 kr.,

2) till Skogsstyrelsen: Omkostnader
ett förslagsanslag av 196 000 kr.,

3) till Bidrag till skogsvårdsstyrelserna:
Avlöningar ett förslagsanslag av
16 325 000 kr.;

II. med bifall till Kungl. Maj:ts fram -

Nr 21

Fredagen den 18 maj 1962 em.

Vissa frågor rörande yrkesutbildningen på skogsbrukets område, m. m.

ställning samt med avslag å motionerna
1:637 och 11:768 å riksstaten för budgetåret
1962/63 under nionde huvudtiteln
till Bidrag till skogsvårdsstyrelserna:
Omkostnader anvisa ett reservationsanslag
av 5 977 000 kr.;

III. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 494 och II: 577

a) medgiva, att under budgetåret
1962/63 finge beviljas statsbidrag å tillhopa
högst 4 600 000 kr. till skogsodlingsåtgärder
på sämre jordbruksmark
samt å tillhopa högst 1 400 000 kr. till
med anslaget i övrigt avsedda ändamål,
dock med den inskränkning som angivits
i utlåtandet, med rätt för Kungl.
Maj:t att jämka ifrågavarande fördelning,

b) å riksstaten för budgetåret 1962/63
under nionde huvudtiteln till Statens
skogsförbättringsanslag anvisa ett förslaganslag
av 6 000 000 kr.;

IV. med bifall till Kungl. Maj :ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 77 och II: 110, I: 177 och II: 231 ävensom
motionerna I: 189 och II: 233, sistnämnda
motionspar såvitt nu var i fråga,
å riksstaten för budgetåret 1962/63
under nionde huvudtiteln till Vägbyggnader
å skogar i enskild ägo anvisa ett
reservationsanslag av 8 000 000 kr. att
avräknas mot automobilskattemedlen;

V. med bifall till Kungl. Majts framställning
ävensom med avslag å motionerna
1:376 och 11:459 samt 11:621 å
riksstaten för budgetåret 1962/63 under
nionde huvudtiteln till Åtgärder för
ökad skogsproduktion i Norrland m. m.
anvisa ett reservationsanslag av 5 800 000
kr.;

VI. med bifall till Kungl. Maj :ts framställning
å riksstaten för budgetåret
1962/63 under nionde huvudtiteln anvisa a)

till Kostnader för virkesmätning
ett förslagsanslag av 244 000 kr.,

b) till Statens skogsmästarskola: Avlöningar
ett förslagsanslag av 206 000
kr.,

c) till Statens skogsmästarskola: Omkostnader
ett förslagsanslag av 120 000
kr.,

d) till Statens skogsmästarskola: Stipendier
ett förslagsanslag av 70 000 kr.;

VII. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 183 och II: 236, såvitt nu var i fråga,
å riksstaten för budgetåret 1962/63
under nionde huvudtiteln till Ersättning
till domänverkets fond för utgifter vid
statens skogsskolor m. m.: Avlöningar
anvisa ett förslagsanslag av 647 000 kr.;

VIII. med bifall till Kungl. Maj:ts
framställning å riksstaten för budgetåret
1962/63 under nionde huvudtiteln
till Ersättning till domänverkets fond
för utgifter vid statens skogsskolor
m. m.: Omkostnader m. m. anvisa ett
förslagsanslag av 674 000 kr.;

IX. med bifall till Kungl. Maj :ts framställning
samt med avslag å motionerna
1:183 och 11:236, såvitt nu var i
fråga, å riksstaten för budgetåret 1962/
63 under nionde huvudtiteln till Byggnads-
och underhållsarbeten vid statens
skogsskolor m. m. anvisa ett reservationsanslag
av 135 000 kr.;

X. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
å riksstaten för budgetåret
1962/63 under nionde huvudtiteln anvisa a)

till Bidrag till vissa skogsbrukskurser
m. m. ett förslagsanslag av
4 600 000 kr.,

b) till Ersättning till domänverkets
fond för utgifter för övertalig personal
ett förslagsanslag av 338 000 kr.;

XI. avslå motionerna 1:189 och
II: 233, såvitt desamma avsåge disposition
av vissa medel under anslaget till
Vägbyggnader å skogar i enskild ägo
för bidrag till vägbyggnadsföretag i
Jämtlands län;

XII. besluta, att motionerna I: 635 och
II: 766 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

XIII. lämna motionerna I: 636 och
II: 765 utan bifall; samt

Fredagen den 18 maj 1962 em.

Nr 21

Vissa frågor rörande yrkesutbildningen på skogsbrukets område, m. m.

XIV. avslå motionerna 1:638 och
II: 767.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Jonasson och Dahlgren,
vilka ansett, att utskottet bort under II.
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med
bifall till motionerna I: 637 och II: 768
å riksstaten för budgetåret 1962/63 under
nionde huvudtiteln till Bidrag till
skogsvårdsstyrelserna: Omkostnader anvisa
ett reservationsanslag av 8 189 000
kr.;

2) av herrar Nils-Eric Gustafsson
och Elmwall, vilka ansett, att utskottet
bort under V. hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
ävensom med bifall till motionerna
T: 376 och II: 459 samt II: 621
å riksstaten för budgetåret 1962/63 under
nionde huvudtiteln till Åtgärder för
ökad skogsproduktion i Norrland m. m.
anvisa ett reservationsanslag av
8 900 000 kr.;

3) av herrar Jonasson och Dahlgren,
vilka ansett, att utskottet bort under
VII. hemställa, att riksdagen måtte i
anledning av Kungl. Maj:ts framställning
samt med bifall till motionerna
1:183 och 11:236, såvitt nu var i fråga,
å riksstaten för budgetåret 1962/63
under nionde huvudtiteln till Ersättning
till domänverkets fond för utgifter
vid statens skogsskolor m. m.: Avlöningar
anvisa ett förslagsanslag av
687 000 kr.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr DAHLGREN (ep):

Herr talman! Jag skulle med några
få ord vilja fästa uppmärksamheten på
reservationerna nr 1 och nr 3.

I reservation nr 1 har yrkats en höjning
av anslaget med 2 212 000 kronor.
Detta yrkande grundar sig på att skogsvårdsstyrelsernas
förrättningstaxor är
alltför höga. Orsaken därtill är att antalet
fria förrättningsdagar, eller rättare

sagt antalet dagar för den offentliga
sektorn i skogsvårdsstyrelsernas verksamhet,
beskurits i förhållande till vad
1955 års skogsvårdsutredning kom fram
till. Enligt denna utrednings beräkningar
borde 45 procent av kostnaderna för
skogsvårdsstyrelserna falla på den offentliga
sektorn och bestridas helt av
statsmedel, medan resterande 55 procent
var att hänföra till den genom
skogsvårdsavgifter, taxeinkomster och
andra jämförliga inkomster finansierade
verksamheten.

1960 års riksdag, som sänkte skogsvårdsavgifterna
till 1 promille, beslöt
också vid samma tillfälle att fördelningsgrunderna
mellan den offentliga sektorn
och den serviceinriktade skulle vara 30
respektive 70 procent. Vi märker nu
konsekvenserna av detta beslut. Inom
skogsvårdsstyrelserna har exempelvis
för året 1960/61 antalet förrättningsdagar
uppgått till endast 216 000 mot beräknade
280 000. Anledningen till denna
nedgång torde vara att finna i den
starkt förhöjda förrättningstaxan som
blev följden av 1960 års riksdagsbeslut.

Det förhållandet att den mindre skogsägaren
i dag anser denna taxa så hög, att
han inte anser sig kunna kalla på en
skogsvårdsstyrelsens tjänsteman för rådgivning
i skogsfrågor, vid röjning och
utstiimpling för gallringar av ungskog,
vilka sistnämnda objekt icke ger ett
omedelbart ekonomiskt utbyte, är betänkligt.
Detta förhållande borde enligt
mitt sätt att se problemet ändras, så att
bästa möjliga förutsättningar för ett intensifierat
skogsbruk ernås. Risk föreligger
här om skogsägarna i allt mindre
grad tar skogsvårdsstyrelsens tjänster i
anspråk, att den övervakande uppgift,
som styrelserna har och som nu utföres
i samband med andra av skogsägarna
rekvirerade förrättningar, ganska snart
kommer att få formen av en helt fiskalisk
åtgärd, eftersom skogsvårdsstyrelsernas
tjänstemän då kommer att få besöka
skogsägarna enbart i övervakande
syfte. Under sådana förhållanden kan

Nr 21

Fredagen den 18 maj 1962 em.

Vissa frågor rörande yrkesutbildningen på skogsbrukets område, m. m.

lätt motsättningar uppstå, och ingenting
kunde vara olyckligare för skogsbruket.

Vad gäller reservation nr 3 så har utskottets
majoritet inte ansett sig kunna
biträda motionsyrkandet om driftbidrag
till Gammelkroppa skogsskola. Motionskravet
är ett fullföljande av skogsskolans
styrelses begäran om 40 000 kronor
i driftbidrag. Ingen vill väl bestrida att
skolan fyller en stor uppgift i utbildningen
av skogliga arbetsledare. Anspråken
på sådan välutbildad personal stiger
för varje dag, varför det vore välmotiverat
att skolan erhåller det begärdi
driftbidraget.

Jag yrkar bifall till reservationerna
nrs 1, 2 och 3.

Herr WAHRENDORFF (ep):

Herr talman! Till jordbruksutskottets
utlåtande nr 16 finns fogade ett par reservationer
som jag vill beröra, eftersom
jag är motionär i de frågor reservationerna
gäller.

Den ena reservationen avser frågan
bur kostnaderna för skogsvårdsstyrelsernas
offentliga verksamhet skall bestridas.
Enligt beslutet 1960 skall grundprincipen
vara, att den offentliga verksamheten
skall bekostas med statliga
medel, medan den service som skogsvårdsstyrelserna
lämnar till skogsägarna
skall bekostas av dessa genom avgifter.
Denna fördelningsprincip följs emellertid
inte och kan inte följas med det
ställningstagande som departementschefen
och utskottsmajoriteten gjort.

Av skogsstyrelsens redogörelse framgår,
att genomsnittskostnaderna per förrättningsdag
inom den offentliga sektorn
uppgått till 166 kronor, medan motsvarande
kostnad för serviceverksamheten
är 132 kronor. Med utgångspunkt häri
har statsanslaget varit cirka 1,4 miljon
kronor för litet innevarande år, och
skogsägarna har i motsvarande mån fått
bära kostnader som enligt 1960 års beslut
skulle åvila staten.

För att undvika denna snedvridning
har skogsstyrelsen för nästkommande

budgetår föreslagit, att det statliga anslaget
skulle baseras på en kostnad av
133 kronor per förrättningsdag. Departementschefen
och utskottsmajoriteten
har emellertid stannat vid ett anslag,
som motsvarar endast 124 kronor per
förrättningsdag. Härigenom blir anslaget
över 2 miljoner kronor för litet, och
en kostnad som rätteligen borde åvila
staten övervältras på skogsägarna.

Departementschefen har ställt en
översyn av dessa kostnader i utsikt. Det
kan ju vana gott och väl, men det är
givetvis ingen anledning att fördenskull
godta en kostnadsfördelning som
uppenbarligen strider mot gällande
princip. Utskottsmajoriteten borde ha
tillämpat den principen och sålunda anslutit
sig till den mening som nu förfäktas
av reservanterna.

Den andra reservationen gäller frågan
om ett statligt bidrag till skogsskolan i
Gammelkroppa. Skolan drivs av en stiftelse
och har ekonomiskt stöd från
landstingen i Värmlands och Örebro län.
Innevarande år har skolan hemställt
om bidrag dels till driften med 40 000
kronor, dels till tillbyggnad och ombyggnad
med 200 000 kronor. Denna hemställan,
som förts fram i riksdagen i
en fyrpartimotion, har avstyrkts av utskottets
majoritet. Motiveringen härför
är att skolans ställning för framtiden
skall prövas av en särskild utredning
om vissa frågor rörande skogsbrukets
yrkesutbildning.

I fråga om anslaget till skolans ombyggnad
och tillbyggnad har jag en viss
förståelse för utskottsmajoritetens motivering.
Om det skall bli en utredning
beträffande lokaliseringen av vissa yrkesskolor
på skogsbrukets område, finns
det givetvis vissa skäl att inte nu binda
sig för det här investeringsbidraget.
Däremot kan jag inte förstå, att denna
utredning eller översyn skulle utgöra ett
hinder för ett driftbidrag. Ett beslut om
ett sådant bidrag kan ju inte på något
sätt föregripa utredningen.

Vid skogsskolan i Gammelkroppa be -

Fredagen den 18 maj 1962 em.

Nr 21

Vissa frågor rörande yrkesutbildningen på skogsbrukets område, m. m.

drivs en utbildning som helt motsvarar
utbildningen vid statens skogsskolor.
De skogvaktare som erhållit utbildning
vid skolan tas i icke obetydlig utsträckning
i anspråk av t. ex. domänverket
och skogsvårdsstyrelserna. Det
säger sig självt, att det är långt billigare
för staten att lämna ett förhållandevis
blygsamt bidrag till skolan och därigenom
säkra dess nuvarande utbildningsverksamhet
än att för det mångdubbla
beloppet bedriva samma undervisning i
egna skogsskolor. Härtill bör läggas att
det rakt inte råder något överskott på
denna skogliga arbetskraft eller någon
överkapacitet i fråga om utbildningen.

Med det anförda ber jag att få yrka bifall
till reservationerna nr 1 och nr 3.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! I föreliggande utskottsutlåtande
rörande yrkesutbildningen på
skogsbrukets område behandlas även anslagen
till ökad skogsproduktion i Norrland.
Fjolårets riksdag beslutade att bidragsverksamheten
för den fortsatta
upprustningen av lappmarkens skogar
skulle utredas. I avvaktan på denna utrednings
resultat, som ju kan dröja rätt
länge, har skogsstyrelsen i sina medelsäskanden
föreslagit att viss försöksverksamhet
skulle få bedrivas i lappmarkerna
efter mönster från tidigare bildade
samverkansområden i kustbygderna.

Lappmarkens skogar är i stort behov
av en snabb upprustning. Skogstillståndet
är långt ifrån tillfredsställande,
främst beroende på den skogslagstiftning
som tidigare gällt för lappmarken.
Staten bör därför känna ett särskilt ansvar
dels för att gottgöra gamla synder
på detta område och dels därför att denna
landsdel är så beroende av skogen
för att upprätthålla sysselsättningen.

Genom de skogsvårdsområden som
bildades på 1940-talet i lappmarken kom
skogsvården i gång på ett lovande sätt.
Viljan att bilda skogsvårdsområden var
glädjande stor, men medelstillgången var
alltför knapp. 1959 stod ett hundratal

områden i kö i väntan på anslag. För
att få en bättre jämvikt mellan tillgång
på bidragsmedel och ansökningar om
anslag vidtog skogsstyrelsen en drastisk
nedskärning av dels bidragsprocenten
och dels bidragsberättigade åtgärder.
Därför är det knappast någon överdrift
när jordbruksministern i statsverkspropositionen
uttalar, att de nu gällande
bidragsbestämmelserna är i vissa hänseenden
otidsenliga. Nya .skogsvårdsområden
får tills vidare inte bildas.

Genom dessa åtgärder kom skogsvårdsverksamheten
att starkt inskränkas.
Detta är mycket beklagligt därför
att det verkar menligt på sysselsättningen
på både kort och lång sikt. Dessa
områden hör ju till de mest drabbade
i hela landet i fråga om arbetslöshet.
Genom skogsstyrelsens förslag om denna
försöksverksamhet borde verksamheten
inom störa delar av lappmarken på nytt
komma i gång. Försöksverksamheten
skulle dessutom vara ägnad att tjäna till
god vägledning för den slutliga utformningen
av den framtida bidragsverksamheten
inom området. De pengar det här
rör sig om — 1,5 miljon kronor —
vore väl använda ur såväl sysselsättnings-
som skogsvårdssynpunkt.

Detsamma kan sägas om de ytterligare
1,6 miljon kronor till skogliga åtgärder
i Tornedalen som begärs i motionen
11:621. Detta yrkande överensstämmer
med Tornedalsutredningens förslag, som
innebär att detta belopp jämte 800 000
kronor, alltså 2,4 miljoner kronor, årligen
bör anslås under en tioårsperiod
för Tornedalens skogliga upprustning.
Detta program skulle med den takt som
sannolikt följer av utskottets hemställan
inte vara infriat förrän tidigast om
30 år.

Jag vill till sist säga, att det är mycket
angeläget att göra allt som är möjligt
för att förbättra försörjningsunderlaget
för befolkningen i dessa bygder.
I annat fall kan befolkningsuttunningen
ta en omfattning som kan medföra mycket
svårbemästrade problem.

Nr 21

Fredagen den 18 maj 1962 em.

Vissa frågor rörande yrkesutbildningen på skogsbrukets område, m. m.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr 2 av herrar NilsEric
Gustafsson och Elmwall.

I detta anförande instämde herr Larsson
i Hedenäset (ep).

Herr LUNDMARK (s):

Herr talman! Det får väl ses som ett
utslag av ödets ironi att jag här som
talesman för utskottet måste bemöta
herr Nilsson i Tvärålund när han pläderar
för en reservation som vill ge
mera pengar åt Lappland. Jag gör det
dock utan större samvetsbetänkligheter
då den försöksverksamhet som reservanterna
här kräver knappast är påkallad.
Lappmarksborna har varit pionjärer
i fråga om samverkan för skogsvårdsåtgärder.
Det är snart 20 år sedan
de första skogsvårdsområdena bildades,
varför skogsägarna i denna landsdel
bör ha goda erfarenheter av samverkan.
Vad som hindrat verksamheten
har som herr Nilsson säger varit
brist på medel. Anslagen har varit otillräckliga,
men för närvarande är det
hindret borta. Det finns t. o. m. betydande
reservationer. Vad som nu i viss
mån hindrar verksamheten är det förhållandet,
att de arbetsplaner som
skogsvårdsstyrelserna upprättat inom
dessa organiserade skogsvårdsområden
i åtskilliga fall är för gamla. Många
planerade arbeten är icke längre aktuella.
Det gäller bl. a. betesanläggningar
på skogsmark o. d., men man har
anledning att förmoda att planerna
kommer att revideras, så att önskvärda
arbeten kommer till stånd.

Vad som för dagen bekymrar är det
förhållandet att någon nyplanering av
skogsvårdsområden icke får ske inom
lappmarkerna. Av denna anledning beställde
riksdagen redan i fjol en revision
av verksamheten. I jordbruksutskottets
utlåtande nr 32 från 1961 heter
det sålunda, »att en översyn — i
syfte att erhålla en på jordbruket mera
tidsenliga och rationella normer inrik -

tad anpassning av vederbörande författningsföreskrifter
— bör komma till
stånd rörande reglerna för statens stöd
till de fortsatta skogliga upprustningsåtgärderna
i omförmälda bygder». Dessa
bygder är Lappland och vissa delar
av Jämtland. Denna beställning ballett
till att en utredning i dagarna tillsatts,
som skall syssla med detta problem.
Att under sådana förhållanden
igångsätta en verksamhet på provisoriska
regler kan knappast vara tillrådligt.
Och de regler som gäller för statligt
stöd för denna verksamhet inom
övre Norrlands kustland har lappmarkens
skogsägare ingen önskan att kopiera,
då de bidragsbestämmelser som
där gäller är vida oförmånligare än de
som gäller för skogsvårdsområdena.

Beträffande reservation nr 1 har herrar
Dahlgren och Wahrendorff här utvecklat
de skäl som reservanterna
framlagt för sitt ställningstagande. Man
gör gällande, att de höjda förrättningstaxorna
har förskjutit skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet från biträdessektorn
till den offentliga sektorn och begär
större anslag till sty relserna, då denna
del av verksamheten skall bekostas av
allmänna medel. Att det har skett en
förskjutning i skogsvårdsstyrelsernas
arbetsuppgifter på sätt som här påtalats
kan inte bestridas, men det beror
väl inte enbart på de förhöjda förrättningstaxorna.
Den undervisnings- och
rådgivningsverksamhet som skogsvårdsstyrelserna
bedriver syftar ju till
detta resultat. Skogsägarna skall göras
kompetenta att själva leda sina stämplingar,
gallringar, hyggesrensningar och
andra skogsvårdsarbeten, och de blir
sålunda mindre beroende av hjälp från
skogsvårdsstyrelsens tjänstemän när
det gäller dylika uppgifter. Det är troligt
att man tidigare utnyttjade dessa
tjänstemän i större utsträckning än
nödvändigt, därför att det var så billig
arbetskraft. Förrättningstaxorna var
ibland lägre än daglönen för en vanlig
skogsarbetare.

Fredagen den 18 maj 1962 em.

Nr 21

Vissa frågor rörande yrkesutbildningen på skogsbrukets område, m. m.

Det kan vara skäl att påminna centerpartiet
om att under denna goda tid
gjorde man då och då ansträngningar
att få skogsaccisen sänkt, och när det
så småningom blev riksdagens beslut
att sänka skogsaccisen gav detta till resultat
att också förrättningstaxorna
måste höjas.

Att dessa förändrade förhållanden
påverkar skogsvårdsstyrelsens ekonomiska
villkor har departementschefen
beaktat och han har i proposition anmält
sin avsikt att låta verkställa översyn
av finansieringsfrågan för dessa
organ. Det synes rimligt att även reservanterna
ger sig till tåls härmed.

I 3:e reservationen begärs ett extra
anslag av 40 000 kronor till driften av
Gammelkroppa skogsskola. Man kan
fråga sig om yrkandet är allvarligt menat.
Reservanterna har varit med och
bejakat ett uttalande i detta utlåtande,
som berör skogsskolornas lokalisering
och organisation och där det bl. a. heter
att »för att åstadkomma ändamålsenligare
utbildningsenheter målsättningen
i första hand bör vara att koncentrera
undervisningen till större anläggningar
för såväl högre som lägre
skoglig utbildning». Dessutom har utskottet
tillstyrkt departementschefens
förslag om en vidare utredning av
skogsskolornas organisation och lokalisering.
Därmed är det sagt, att man icke
nu skall avgöra vilka skogsskolor som
skall bestå och hur de skall lokaliseras.
Det är högst sannolikt att någon av staten
redan ägd skogsskola kommer att
läggas ned och i varje fall att inga nya
skall tillkomma. Under sådana förhållanden
får väl reservanternas yrkande
om att med statsmedel konservera en
skogsskola i enskild ägo betraktas som
orimligt.

Herr Wahrendorff försvarar inte sin
motion i det stycke som gällde anvisande
av 200 000 kronor för utbyggnad
av Gammelkroppa men ville i varje fall
lämna ett driftbidrag på 40 000 kronor.
När man inte har gjort det förut, vore

det ganska underligt att i denna situation
förfara på sådant sätt. Det skulle
innebära att man längre fram utsätter
Gammelkroppa för onödiga besvikelser.

Herr talman! Med det sagda ber jag
att få yrka bifall till jordbruksutskottets
utlåtande till alla delar.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall inte replikera
herr Lundmark utan skall bara lämna
en upplysning, som jag i dag fått av
skogsstyrelsen angående de reservationsmedel
som skulle finnas på norrlandsanslaget.

Enligt denna uppgift från skogsstyrelsen
fanns reservationsmedel till ett
belopp av 238 000 kronor vid slutet av
budgetåret 1959/60. Budgetåret 1960/61
hade hela behållningen disponerats för
verksamheten i lappmarkerna. Det är
ännu för tidigt att uttala sig om utfallet
för innevarande budgetår, eftersom
det återstår några månader innan det
har gått till ända.

Jag skall också förklara varför jag
— i motsats till utskottet — anser att
försöksverksamhet är nödvändig. Det
otillfredsställande skogstillståndet i
lappmarkerna är i stor utsträckning orsakat
av statens egna åtgöranden. Därför
har samhället och staten ett särskilt
ansvar i detta avseende. Det var också
orsaken till att skogsstyrelsen, när den
skrev sina petita, begärde att en försöksverksamhet
skulle komma till stånd
i sommar.

I statsverkspropositionen uttalar statsrådet,
att förhållandena i lappmarkerna
och Tornedalen i många avseenden
är likartade. Eftersom verksamheten i
Tornedalen på skogsområdet enligt
statsverkspropositionen och utskottets
hemställan nu också sker efter mönster
från bidragsverksamheten vid kusten,
men med förhöjda bidrag, borde en
försöksverksamhet i lappmarkerna dels
leda fram till snara åtgärder, dels av -

Nr 21

Fredagen den 18 maj 1962 em.

Vissa frågor rörande yrkesutbildningen på skogsbrukets område, m. m.

sätta praktiska resultat av värde för
den utredning, som tillsattes i förra
veckan.

Herr DAHLGREN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Lundmark säger
att skogsägarna är mindre beroende av
skogsvårdsstyrelsernas tjänster nu än
förut beroende på ett ökat skogligt kunnande.
Jag undrar om inte herr Lundmark
här bortser ifrån att skogsvårdsstyrelsernas
övervakande uppgift kan
bli en belastning för dessa, om inte
styrelsernas servicetjänster i fortsättningen
kommer att utnyttjas.

Jag är också medveten om att departementschefen
här ha givit till känna,
att han har för avsikt att låta verkställa
en översyn av skogsvårdsstyrelsernas
finansiering. Den åtgärden hälsar
jag med tillfredsställelse. Men innan
denna åtgärd kommer till stånd och
beslut kommer att fattas —• måste det
vara en viktig åtgärd, att inte några
skogsvårdsbefrämjande åtgärder åsidosättes
under denna tid.

Herr LUNDMARK (s) kort genmäle:

Herr talman! Syftet med försöksverksamhet
eller försök över huvud taget
är att vinna klarhet i något sammanhang.
I detta fall vet jag inte vad
man syftar till med en försöksverksamhet.
Det är väl här endast en term utan
verkligt innehåll. Lappmarksborna har
nämligen tillräckliga insikter i hur
denna samverkan fungerar och vad den
betyder.

Däremot håller jag med herr Nilsson
i Tvärålund om att det är angeläget att
planeringen av nya arbeten kommer
till stånd. Jag förutsätter att i den mån
den utredning, som fått denna uppgift
om hand, inte blir färdig med sitt uppdrag
till ett kommande år i vad avser
denna detalj, skall skogsstyrelsen på
nytt aktualisera planeringsarbetena, så
att vi i varje fall kan utnyttja de anslag
som finns. Jag kan här nämna att
vi vid tiden för framläggandet av stats -

verkspropositionen hade en behållning
på 3,2 miljoner kronor av det anslag,
som gällde skogliga åtgärder inom lappmarksområdena.

Beträffande gällande bidragsregler är
det så, att samma regler tillämpas för
Tornedalen som för kustbygden. Man
har alltså inte gjort något avsteg eller
ifrågasatt några extra förmåner för
Tornedalen, utan jordbruksutskottet
har följt departementschefens förslag.
Departementschefen anför i statsverkspropositionen
bl. a.: »Enligt min mening
bör det allmännas medverkan i
denna skogliga upprustning inom Tornedalen
ske i de former, som 1960 års
riksdag---- beslöt för skogliga åt gärder

inom kustområdena och jämförbara
områden i de fyra nordligaste länen.
» Därefter följer en uppräkning av
bidragens storlek.

Det hör till saken, och det har gällt
även tidigare, att Kungl. Maj :t i speciella
fall kan bevilja ett upp till 75
procent förhöjt bidrag.

Herr WAHRENDORFF (ep) kort genmäle: Herr

talman! Om riksdagen år 1960
hade godtagit 1955 års skogsvårdsutrednings
propåer om fördelningen mellan
den offentliga sektorn och servicesektorn,
så hade det tillstånd vi har i
dag icke uppstått.

Nu säger man att man inte kan läsa
ut någonting ur 1955 års utredning och
att vi bör göra en ny utredning, som
skall komma med nya förslag. Men
under de år som utredningen arbetar
skulle skogsvårdsstyrelserna då ha ett
för litet anslag till servicesektorn.

Herr Lundmark säger att skogsvårdsstyrelserna
skall lära skogsägarna att
sköta sin skog. Det är alldeles riktigt,
och det är vi fullt överens om, herr
Lundmark, men jag vill inte tro att
de har varit så duktiga sedan beslutet
fattades 1960, att så många skogsägare
i dag kan avstå från skogsvårdsstyrelsens
medverkan. Det måste vara andra

Fredagen den 18 maj 1962 em.

Nr 21

Vissa frågor rörande yrkesutbildningen på skogsbrukets område, m. m.

saker som gör att man inte utnyttjar
skogsvårdsstyrelserna i den omfattning
som vore önskvärd.

Herr LUNDMARK (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara säga till
herr Wahrendorff, att förklaringen kanske
är den, att skogsvårdsstyrelsens arbetsledare
och tjänstemän många gånger
bär varit den billigaste arbetskraften.
Det är kanske det förhållandet som har
har gjort att man tidigare utnyttjat denna
hjälp i så hög grad som skett.

Herr ELMWALL (ep):

Herr talman! Vad som föranledde
mig att ta till orda nu var att herr Lundmark
påstod, om jag fattade honom
rätt, att det var centerpartiet som hade
begärt en sänkning av skogsvårdsavgifterna.
Om herr Lundmark menade
det, måste jag rätta till det. Det var ju
en utredning som kom med förslaget att
skogsvårdsavgifterna skulle sänkas.
Kungl. Maj :t följde inte helt utredningens
förslag i sin proposition, men man
begärde en väsentlig sänkning, från 1,5
till 1 promille, om jag inte har ett alldeles
felaktigt minne av förloppet. Hade
man följt de många som uttryckte betänkligheter
mot den sänkning som
skedde, så hade inte det tillstånd rått
i dag som här tidigare har skisserats.

Det är beklagligt att de mindre skogsägarna
inte kan anlita skogsvårdsstyrelsens
tjänstemän i samma utsträckning
som förr, men vi måste förstå dem. Kostnaderna
är för höga, och därför är motionärernas
yrkande på denna punkt
rimligt.

Jag stöder här en reservation av en
norrlänning. Jag är inte så insatt i norrlandsförhållandena,
men jag litar på att
han är det och att han har rätt.

Det är enligt min uppfattning av allra
största vikt, att man så långt det är
möjligt vidtar åtgärder för att skogstillgången
skall bibehållas och eventuellt
ökas. Det är ju en nationalekonomisk
angelägenhet som man här diskuterar,

och det är alldeles givet att Norrland
har särskilt stora intressen därvidlag.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna 1, 2 och 3.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag begärde ordet på
nytt med anledning av uppgiften att det
skulle finnas tre miljoner kronor i reservationsmedel
disponibla. De reservationsmedel
det är fråga om är pengar
som inte hunnit förbrukas men som är
disponerade för redan planlagda åtgärder.
Det går som bekant inte att förbruka
pengarna omedelbart för olika
åtgärder, utan det tar sin tid. Häri ligger
förklaringen i att det kan finnas kvar
vissa reservationsmedel.

Herr LASSINANTTI (s):

Herr talman! Jag skall inte lägga mig
i den inbördes kraftmätning som jordbruksutskottets
ärade ledamöter har
etablerat här. Men med anledning av att
Tornedalsutredningen har nämnts ett
par gånger, vill jag anföra några ord.

Det är alldeles riktigt, att Tornedalsutredningen
har föreslagit att man inom
fyra kommuner i Tornedalen skulle få
tillämpa lappmarksreglerna för de norrländska
skogsproduktionsanslagen. Och
det tycker vi alla där uppe är befogat.
Nu har emellertid Tornedalsutredningen
föranlett en proposition, nr 31, som för
närvarande ligger hos bankoutskottet
och som riksdagen torde få ta ställning
till någon gång i höst. Det finns all anledning
förmoda, att bankoutskottets utlåtande
kommer att ge riksdagen ytterligare
sysselsättning med detta problem.
För närvarande torde det ur alla synpunkter
vara riktigast att följa utskottets
förslag.

Herr LUNDMARK (s):

Herr talman! Jag skall inte fortsätta
trätan. Jag vill bara till herr Elmwall
säga, att om jag inte minns alldeles galet
hade samtliga borgerliga partier 1958

Nr 21

Fredagen den 18 maj 1962 em.

Vissa frågor rörande yrkesutbildningen på skogsbrukets område, m. m.

motionerat om större eller mindre sänkning
av skogsvårdsavgiften. När denna
reform genomfördes 1959 hade centerpartiet
emellertid kommit till insikt om
att det kanske vore dålig affär att minska
de accismedel, som exempelvis domänverket
och bolagen fick betala in
och som de faktiskt inte krävde någon
skogsvårdshjälp för, eftersom de håller
sig med expertis själva.

Herr ELMWALL (ep):

Herr talman! Enligt min mening har
både staten och bolagen reveny av en
god skogsvård och av att skogstillgångarna
bibehålls och även utökas. Staten
får ju skatter på skogen. Bolagen behöver
skogen för sin industriella verksamhet.
Alla har intresse av detta.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. II

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Dahlgren begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.

II) i utskottets utlåtande nr 16, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1) av herrar Jonasson och
Dahlgren.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,

verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Dahlgren begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 155 ja och 24 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. III och IV

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. V

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
2); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Nilsson i Tvärålund begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
V) i utskottets utlåtande nr 16, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2) av herrar Nils-Eric Gustafsson
och Elmwall.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Nilsson i Tvärålund
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 153 ja och

Fredagen den 18 maj 1962 em.

Nr 21

32 nej, varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. VI

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. VII

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
3); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Wahrendorff begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
VII) i utskottets utlåtande nr 16, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
3) av herrar Jonasson och
Dahlgren.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Wahrendorff begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 150 ja och 33
nej, varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. Vill—XIV

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 2

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 41, i anledning av
väckta motioner angående mindre företags
elkraftförsörjning.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
1:508 av herrar Mattsson och Torsten
Andersson samt II: 589 av herrar Nilsson
i Tvärålund och Larsson i Borrby
hemställdes, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla att frågan
om mindre företags försörjning med
elektrisk energi och den allmänna taxesättningen
där bleve föremål för skyndsam
prövning i enlighet med vad i motionerna
I: 466 och II: 546 anförts.

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna 1:508 och 11:589 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Ferdinand Nilsson, Björkänge och Magnusson
i Nennesholm, vilka ansett att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
med bifall till de likalydande motionerna
1:508 och 11:589 i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla att frågan
om de mindre företagens försörjning
med elektrisk energi och taxesättningen
härför måtte bli föremål för skyndsam
prövning.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BJÖRKÄNGE (ep):

Herr talman! Till allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 41 i anledning
av motionerna 1:508 och 11:589
gällande prövning av den allmänna
taxesättningen på elektrisk energi har
fogats en reservation av herr Ferdinand
Nilsson m. fl. Vi reservanter har icke
kunnat biträda utskottets avslagsyrkande,
enär vi anser att frågan om de mindre
företagens försörjning med elektrisk

Nr 21

Fredagen den 18 maj 1962 em.

Mindre företags elkraftförsörjning

energi och taxesättningen härför är av
utomordentlig betydelse för företagens
utveckling och rationalisering. Enligt
riksrevisionsverkets inkomstberäkning
beräknas den elektriska energiens beskattningsvärde
för nästkommande budgetår
till följande värden i öre/kWh:

Kraft för elektrokemisk och elek -

trotermisk användning ...... 1,0

Övrig industrikraft ............ 4,18

Kraft för borgerlig förbrukning

tätorter .................... 13,1

landsbygd .................. 16,9

Erfarenhetsmässigt har dessa beskattningsvärden
kommit att rätt väl ange
det genomsnittliga priset, inklusive fasta
kostnader etc. på elektrisk energi för
skilda ändamål.

Denna beräkning ger vid handen, att
priset på den elektriska energien alltjämt
är högst varierande mellan skilda
konsumtionsorter och mellan små och
stora företag. Detta förhållande motiverar
en skyndsam prövning av frågan om
de mindre företagens försörjning med
elektrisk ström till rimliga priser. Men
inte nog med att priset på kraften är
ofördelaktigt för de små företagen; staten
lägger lök på laxen genom energiskatten.

Olikheterna i priserna på kraft är så
stora, att energiskattens omläggning till
en fixerad nivå är trängande. Här några
jämförelser som bevisar detta påstående.
Energiskatten kostar 0,1 öre per
kWh för elektrokemisk eller elektrotermisk
användning och 0,4 öre per kWh
för övrig industrikraft, under det att
skatten på kraft för borgerlig förbrukning
i tätorter kostar 0,9 öre men på
landsbygden 1,18 öre per kWh. Jag har
i min hand en räkning från Älvkarleby
kraftverk — alltså vattenfallsstyrelsens
eget distributionsföretag — till en liten
företagare. Han får betala i elskatt per
halvår 66:65 kronor. Om han skulle
ha haft samma beskattning som för industrikraften,
så skulle lian fått betala
bara en tredjedel därav eller 22: 90 kro -

nor, och om han haft sin verksamhet i
en tätort hade skatten kostat honom
57:10 kronor.

Vidare har motionärerna begärt en höjning
av gränsen för den s. k. borgerliga
förbrukningen från 40 000 till 100 000
kilowattimmar. En sådan ändring skulle
ge de små företagarna ett gott handtag.
Därför är det viktigt att en sådan höjning
också blir föremål för utredning.

Då det är angeläget att goda betingelser
skapas för de här berörda företagen
måste en närmare prövning av ifrågavarande
spörsmål vara synnerligen
befogad.

Herr talman! Jag yrkar bifall till den
vid utskottet fogade reservationen, som
innebär att utskottet hemställer, att
riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna I: 508 och II: 589 i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla att frågan
om de mindre företagens försörjning
med elektrisk energi och taxesättningen
härför måtte bli föremål för skyndsam
prövning.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! De motioner herr Björkänge
talade om var ganska mystiska. Vi
fick till beredningsutskottet en liten
stump som bara bestod av ett yrkande.
Jag frågade en motionär i utskottet: Är
det allt? Vad står i motiveringen? Det
visste han inte. När motionerna blivit
tryckta visade det sig, att motiveringen
hade lämnats till bevillningsutskottet. I
den motion som remitterats till bevillningsutskottet
både framställts olika
yrkanden. Där yrkades dels att den
energi som alstras av vedbränsle inte
skulle beskattas, dels att hemmaproducerad
elkraft inte heller skulle beskattas,
dels att skatten skulle beräknas på
annat sätt än nu, så att det skulle bli
styckeskatt i stället för värdeskatt. För
alla dessa tre yrkanden lämnades en motivering,
som vi i beredningsutskottet så
småningom fick låna från bevillningsutskottet.

Fredagen den 18 maj 1962 em.

Nr 21

Alla dessa yrkanden är behandlade i
bevillningsutskottet och avslagna. Och
det var nog inte svårt att avstyrka dem,
ty utskottet kände igen dem alla. I fjol
avslogs ett par av dem. Sedan 1957, då
den nuvarande energiskatten kom till,
har de dykt upp strängt taget varje år
och avvisats av bevillningsutskottet liksom
av riksdagen. Ibland har de i något
varierad form kommit till beredningsutskottet
och där rönt samma öde.

Efter vad jag hört av personer, som är
mera hemma i konstitutionella frågor,
kan ett ärende som en gång har behandlats
i riksdagen inte behandlas en
gång till av samma riksdag. Jag vet inte
hur starkt det skälet är, men det är väl
ändå ganska bärigt att liar ett ärende
behandlats i bevillningsutskottet är det
svårt att sakbehandla det i beredningsutskottet.

Det lilla tillägg till motiveringen, som
man möjligen skulle kunna säga motiverade
en prövning i beredningsutskottet,
var att sedan alla skäl för att ompröva
den nuvarande orättvisa energibeskattningen
för de mindre företagarna
anförts kommer ett icke motiverat
yrkande om allmän utredning. Det är väl
detta som skall utgöra skäl för att dela
på ärendet och skicka det även till allmänna
beredningsutskottet.

Vi har naturligtvis tagit starkt intryck
av den behandling ärendet rönt i riksdagen
vid fem, sex olika tillfällen och
har inte funnit att några skäl anförts
utöver dem vi känner igen från dessa
tillfällen och från vad som anförts här
i år. Vi har därför avstyrkt motionerna
såsom redan prövade dels i utredning
av energiskatten, dels vid olika tillfällen
i riksdagen. Dessutom har vi kunnat
visa på att vid ett orimligt högt pris
har konsumenten möjlighet att vända sig
till kontrollstyrelsen för att få skattenedsättning.

På grund härav har vi i allmänna beredningsutskottet
avstyrkt förslaget, vilket
jag ber att få göra även här.

Mindre företags elkraftförsörjning

Herr BJÖRKÄNGE (ep):

Herr talman! Det är underligt att fru
Eriksson i Stockholm talar om den motion
som gick till bevillningsutskottet.
Det finns ingen anledning för oss i allmänna
beredningsutskottet att tala om
den, eftersom den gick rakt på sak och
begärde lägre taxor och hemställde att
utskottet skulle skriva erforderlig lagtext
härför. Den motion som gick till
allmänna beredningsutskottet innehöll
däremot en begäran om utredning. Därför
faller helt och hållet den där motiveringen
för avslag, att när ett ärende
behandlats av riksdagen en gång under
ett år kan det inte behandlas en gång
till. Och det vet nog vår värderade ordförande
i beredningsutskottet mycket
väl. Skulle det ha varit fallet är jag alldeles
övertygad om att denna motion
inte alls hade blivit remitterad till utskottet.
Jag litar i det fallet mera på
herr talmannen än jag gör på beredningsutskottets
värderade ordförande.
Jag kan ju lita på henne också, men i
sådana fall där man inte har sakliga
uppgifter att komma med får man ta
till litet allmän lurighet och knepighet.
Och det är väl bra att en politiker kan
göra det också. Jag vill alltså inte alls
klanka på vår ordförande.

Vidare säger fru Eriksson i Stockholm,
att man inte alls kunde bifalla
dessa motioner därför att man kände
igen dem och de hade varit föremål för
riksdagens behandling tidigare. Jag tror
att fru Eriksson i Stockholm sade att
frågan varit föremål för utredning, men
det var nog en fri uppfinning. Jag vet
inte att den har varit föremål för någon
som helst utredning, men detta påstående
hör väl till, det också, förstår jag,
när det är litet knalt med motiveringen
i övrigt.

Om ett förslag blir behandlat åtskilliga
gånger i riksdagen och avslaget,
blir det väl inte omöjligare för det. Om
det är en rättvis begäran torde det nog
vara riktigt att motionärerna kommer
igen, och det har de gjort. Det är ganska

Nr 21

Fredagen den 18 maj 1962 em.

Mindre företags elkraftförsörjning

underligt, fru Eriksson i Stockholm, att
taxorna skall vara så olika att man kan
ta ut bara 1 öre per kilowatt för viss
ström och 4,18 öre per kilowatt för industrikraft
i övrigt, under det att den
borgerliga förbrukningen i tätorterna
kan kosta 13,1 öre per kilowatt och på
landsbygden ända upp till 16,9 öre. Det
är rätt förvånande, fru Eriksson, att
man inte vill vara med om en utredning
när man tydligt ser denna stora skillnad
i krafttaxorna. Då måste man ta till sådana
här småluriga saker för att klara
sig undan.

Fru Eriksson i Stockholm säger sedan
att, om man inte är nöjd med taxesättningen,
kan man klaga hos kontrollstyrelsen.
Men vad skall kontrollstyrelsen
göra, om man kommer och klagar? Om
man är debiterad efter dessa bestämmelser
kan inte kontrollstyrelsen utan
vidare säga: »För dina vackra ögons
skull skall du få detta litet billigare.»
Den måste ju hålla sig till bestämmelserna.
Vill man ha en annan taxesättning
och en annan skattesats, måste man
gå till riksdagen och försöka få en ändring.

Herr talman! Trots att vi inte är så
sena i kväll skall jag inte tala längre
utan vill bara på nytt meddela att jag
vidhåller mitt första yrkande om bifall
till reservationen.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Herr Björkänge säger
att vi i allmänna beredningsutskottet
inte borde ha brytt oss om den motion
som gick till bevillningsutskottet. Men
vi hade ju inte något annat material.
Om man resonerar på detta sätt, herr
Björkänge, borde motionärerna ha skrivit
en särskild motion som allmänna
beredningsutskottet kunde fått ta ställning
till.

Herr Björkänge framhåller att den
andra motionen gick rakt på sak. Ja, det
är riktigt men det gjorde inte den motion,
som vi i allmänna beredningsutskottet
fick — det fanns alltså en viss

skillnad. I den motion som kom till allmänna
beredningsutskottet fanns över
huvud taget inte någon motivering, utan
motionärerna begärde bara en utredning,
och utskottet fick därför lov att
ta del av den andra motionen för att se
vad som egentligen avsågs med kravet
på utredning.

Jag måste säga att motionen var slarvigt
skriven, herr Björkänge.

Herr Björkänge framhåller vidare att
det aldrig har företagits någon utredning
av energipriset. Men när det skedde
en övergång till värdeskatt — för att
nu ta denna del av motionen -— från
den tidigare styckeskatten, hade det väl
gjorts en utredning, övergången till
värdeskatt motiverades ju med att den
andra skatteformen inte ansågs vara
fullt rättvis. Det har även skett en viss
utjämning beträffande tarifferna. Trots
att centerpartiets motioner varje år avslagits,
har utvecklingen gått i riktning
mot bättre avgiftsförhållanden. Vad
skatterna beträffar kan ju inte allmänna
beredningsutskottet lägga sig i den saken.
Man bar sagt att utskottet över huvud
taget inte bort resonera om beskattningen,
eftersom vi inte är experter på
området. Det är alldeles riktigt, och jag
är inte heller expert på ström, taxor
o. s. v. — det vet herr Björkänge. Men
det är inte bara jag utan hela utskottet
som skrivit utlåtandet, och i utskottet
sitter många som förstår sig på dessa
saker. Dessutom har vi stött vårt ställningstagande
på uppgifter som framkommit
vid andra tillfällen då frågan
behandlats här i riksdagen.

Jag är alltså inte övertygad om att
herr Björkänge är inne på saklighetens
mark när han yrkar bifall till reservationen,
utan han sätter sig nog av allmän
vana, så att säga, på tvären i den
här frågan. Därför håller jag fortfarande
på utskottets utlåtande.

Herr BJÖRKÄNGE (ep):

Herr talman! Fru Eriksson i Stockholm
klagar på denna motion. Det tyc -

Fredagen den 18 maj 1962 em.

Nr 21

ker jag är alldeles felaktigt. Inte skall
man klaga på en motion därför att den
är kortfattad. Denna är så kort att jag
kan läsa upp den för kammaren. Motionen
lyder: »Med hänvisning till vad i
motion nr 466 anförts hemställes, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla att frågan om mindre företags
försörjning med elektrisk energi
och den allmänna taxesättningen där
blir föremål för skyndsam prövning i
enlighet med vad i ovannämnda motion
anförts.»

Enligt min mening är detta en förebild
för hur man egentligen skulle skriva
motioner. Här skrivs så rasande
många motioner och trycket kostar så
mycket, men om man vill framställa ett
visst önskemål i en motion och man
kan hitta en annan motion som har
ungefär den motivering som man finner
lämplig, skall man väl kunna använda
detta skrivsätt. Det är ingenting
att falla i farstun för.

När jag har klagat på fru Eriksson i
Stockholm därför att jag menar att hon
varit litet för hårdhänt här i kammaren,
svarar hon att hon inte är ensam
utan talar för utskottet, och de är många
i det. Hur är det då i utskottet? Är det inte
fru ordföranden som sätter sin prägel på
det? Förhåller det sig inte så att det fru
Eriksson pläderar för, det godtar majoriteten? Vi

har inte kunnat godta detta därför
att taxarna är orättvisa, och det behövs
att någon sätter i gång för att man skall
få en ändring, om man över huvud taget
vill hjälpa dessa småföretagare till bättre
förhållanden. Det sägs ju att det skall
bli så besvärligt när vi kommer in i
Europamarknaden. Då bör det vara viktigt
att vi försöker åstadkomma alla de
lättnader vi kan för småföretagen.

Därför, herr talman, bibehåller jag
mitt yrkande om bifall till reservationen.

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Trots att jag väl känner

Mindre företags elkraftförsörjning

till den roll som herr Björkänge spelar
såsom kammarens rolighetsminister
måste jag framhålla att det inte går så
lättvindigt till i de olika utskotten, att
man bara med en hänvisning till en annan
motion, som redan är behandlad,
säger att allting är väl beställt.

Inom allmänna beredningsutskottet
har vi behandlat förevarande motion
liksom tidigare liknande motioner med
all den .saklighet som kan begäras. Vi
kom emellertid ganska snart underfund
med att tre av de fyra punkter, som
återfanns i den motion vartill motionärerna
hänvisade, hade inte allmänna beredningsutskottet
att göra med. Det var
fråga om bevillningsutskottsärenden
som redan avgjorts av riksdagen vid
årets session, och vi inom allmänna beredningsutskottet
ansåg det av formella
skäl omöjligt för oss att ta upp dem till
behandling. Men vi får nu av herr Björkänge
samma besked som förra gången,
nämligen att sådana bagateller borde vi
inte fästa oss vid. När man från centerpartiets
sida avgivit en motion, skall utskottet
också pröva den, hur galen den
än är. Det har vi varken nu eller tidigare
någon anledning att göra, men i
den mån det är sakligt berättigat skall
vi pröva centerpartiets förslag lika
grundligt och noga som alla andra förslag.
Utskottet hade emellertid inte rätt
att till realbehandling uppta en motion,
som bara hänvisade till en annan motion,
vilken redan varit föremål för behandling
vid innevarande riksdag.

Herr Björkänge sade att alla borde
vara tacksamma, om man kunde göra en
rationalisering och skriva korta motiveringar.
Den synpunkten framhölls
också i utskottet, inte av herr Björkänge
utan av centerpartiets representant
från första kammaren, som för sin del
ansåg att vi i utskottet borde vara glada
och nöjda över att man från centerpartiets
sida kom med en motion utan motivering.
Ja, det finns givetvis inte någon
anledning att lägga sig i centerpartiets
nöjesverksamhet, om den bara inte med -

Nr 21

Fredagen den 18 maj 1962 em.

Statsbidrag till allmänna samlingslokaler m. m. i glesbygdsområden

för några besvärligheter för arbetet i utskott
och kammare.

När herr Björkänge till slut säger att
fru ordföranden sätter sin prägel på oss
övriga inom allmänna beredningsutskottet,
så måste jag opponera mig. Jag tror
att vi alla gör vad vi vill. Men vi skulle
nog vara tacksamma, om fru ordföranden
kunde sätta sin prägel på herr
Björkänge.

Herr BJÖRKÄNGE (ep):

Herr talman! Jag vill till herr Nilsson
i Bästekille säga att det bästa beviset för
att fru Eriksson i Stockholm är den som
sätter sin prägel på utskottets arbete är
att hon till och med har värvat högermannen
herr Nilsson för sina åsikter.
Det är inte vanligt att högern går i flock
och farnöte med socialdemokraterna.

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! I allmänna beredningsutskottet
brukar vi alltid, herr Björkänge,
sakligt pröva de olika frågorna
och ingen försöker att sätta sig upp mot
den andre bara för att så skall vara.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Björkänge begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets utlåtande nr 41, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herrar Ferdinand Nilsson
och Magnusson i Nennesholm.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu cn gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter ha röstat
för ja-propositionen. Herr Björkänge begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 154 ja och 34
nej, varjämte 6 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 3

Statsbidrag till allmänna samlingslokaler
m. m. i glesbygdsområden

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 42, i anledning av
väckta motioner om utredning angående
statsbidrag till allmänna samlingslokaler
m. m. i glesbygdsområden.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr TRANA (s):

Herr talman! Jag skall fatta mig mycket
kort och inte ställa något yrkande.
Som en av huvudmotionärerna i den
fråga det här gäller vill jag dock deklarera,
att jag har en stark känsla av att
utskottet har missuppfattat motionens
syfte, vilket i konkret sammanfattning
innebär hemställan om en utredning i
avsikt att utröna huruvida det inte mot
bakgrunden av det labila militärpolitiska
världsläget kan anses befogat ur civilförsvarets
intressen att genom särskilda
statsbidrag motverka den sedan
lång tid tillbaka pågående förstörelsen
av ett stort antal samlingslokaler och
nedlagda bygdeskolor i landets glesbygder.

Denna klart motiverade hemställan
borde enligt mitt förmenande ha med -

Fredagen den 18 maj 1962 em. Nr 21

Ändring i lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar

fört att motionen i första hand hade
remitterats till civilförsvar sstyrelsen för
införskaffande av dess utlåtande, men
så har inte skett.

Att detta måste bero på att utskottet
missuppfattat motionens syfte framgår
av inledningen i utskottsutlåtande, där
jag citerar: »Utskottet finner det i likhet
med motionärerna i och för sig önskvärt
att behovet av allmänna samlingslokaler
blir väl tillgodosett.» Motiveringen
i utskottsutlåtandet avslutas med
ett liknande uttalande.

Herr talman! Jag vill påpeka att motionärerna
över huvud taget inte uttalar
sig om behovet av samlingslokaler i
glesbygderna från de utgångspunkter
som utskottet gör gällande.

Motionärerna har tvärtom framhållit
att vårt samhälles strukturomvandling
utgör en av hörnpelarna och förutsättningarna
för vårt folks uppnådda standard
i olika avseenden och att som följd
därav — om också med starkt beklagande
—- den hittillsvarande utvecklingen
för samlingslokaler och bygdeskolor har
måst accepteras som en nödtvungen
följdverkan.

Däremot kan man väl säga att motionärerna
genom sin motion har velat få
klarlagt huruvida svensk landsbygd
framöver kommer att besitta de funktionella
möjligheterna att vid eventuell
ofred ta emot och härbärgera tätorternas
kanske miljontals evakuerade, om
de fastighetstillgångar, som för närvarande
representeras av en stor del av
glesbygdernas samlingslokaler och nedlagda
bygdeskolor, tillätes att på grund
av bristande underhåll förintas.

En utredning i sådant syfte hade nog,
herr talman, inte bara kunnat förklaras
utan också försvaras.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

Herr talmannen övertog nu ledningen
av förhandlingarna.

§ 4

Föredrogs vart efter annat allmänna
beredningsutskottets utlåtanden:

nr 43, i anledning av väckta motioner
om utredning angående transport till
sjukhus av sjuka och skadade, samt

nr 44, i anledning av väckt motion om
kontroll av elmätare.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 5

Ändring i lagen om inskränkningar i
rätten att utbekomma allmänna handlingar Föredrogs

konstitutionsutskottets utlåtande
nr 18, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition till riksdagen med
förslag till lag angående ändring i lagen
den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna
handlingar jämte i ämnet väckta motioner.

Till konstitutionsutskottet hade båda
kamrarna den 11 april 1962 hänvisat en
av Kungl. Maj:t till riksdagen avlåten
proposition, nr 149, vari Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga ett genom
propositionen framlagt förslag till
lag angående ändrad lydelse av 4 och
34 §§ lagen den 28 maj 1937 (nr 249)
om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar.

I propositionen föreslogs dels förstärkning
av sekretesskyddet för handlingar
i upphandlingsärenden m. m., såvitt
avsåge statens affärsdrivande verk,
dels ock utökat sekretesskydd för handlingar
rörande signalskvddstjänsten
inom totalförsvaret.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft följande
i anledning av densamma väckta,
till utskottet hänvisade motioner, nämligen
dels de likalydande motionerna
nr 702 i första kammaren av herr Gösta
Jacobsson samt nr 866 i andra kammaren
av herr Bohman m. fl., dels ock de

Nr 21

Fredagen den 18 maj 19C2 em.

Ändring i lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlinga

likalydande motionerna nr 721 i första
kammaren av herr Stefanson m. fl. samt
nr 867 i andra kammaren av herrar
Källenius och Kollberg.

I motionerna förslogs att riksdagen
måtte avslå propositionen, såvitt den
avsåge statens affärsdrivande verk.

Utskottet hemställde,

att riksdagen med bifall till propositionen
nr 149 och med avslag å motionerna
I: 702 ocli II: 866 samt I: 721 och
11:867 måtte antaga det föreliggande
förslaget till lag angående ändring i lagen
den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna
handlingar.

Reservation hade avgivits av fru Segerstedt
Wiberg samt herrar Sveningsson,
Kronstrand, von Friesen, Magnusson
i Tumhult, Hammar och Braconier,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen med bifall till förevarande
motioner måtte avslå Kungl. Maj:ts proposition
i vad den avsåge ökat sekretessskydd
för statens affärsdrivande verk.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HAMMAR (fp):

Herr talman! Avvägningen mellan å
ena sidan sekretesskydd i upphandlingsärenden,
när det gäller statens affärsdrivande
verk, och en tillförlitlig
kontroll av verkens arbete är alltid en
fråga om bedömning. Reservanterna har
i detta ärende särskilt beaktat kontrollsidan.
I sitt ställningstagande har de
stött sig på uttalanden från en hel del
remissorgan.

Riksräkenskapsverket vill exempelvis
inte motsätta sig förslaget om ökat sekretesskydd
men anser samtidigt, att kritiken
mot den rådande offentligheten i
upphandlingsärenden har överdrivits.
Kooperativa förbundet uttrycker sig
mera diplomatiskt och säger, att den insyn
och kontroll, som är nödvändig för
att statsmakterna och medborgarna

skall kunna bedöma hur verksamheten
bedrives icke får medföra att statliga
företag med avseende på offentligheten
i frågor, som rör företagets drift, kommer
i sämre konkurrensläge än andra
företag. Sveriges industriförbund finner,
att olägenheterna av en minskning i
kontrollens effektivitet synes allvarligare
än de risker, som möjligen kan
finnas, för att affärsverken i vissa fall
kan träffa oförmånliga affärsuppgörelser.
Denna uppfattning delas dessutom i
sak av några handelskamrar m. fl.

Största betydelsen tillmäter emellertid
reservanterna offentlighetskommitténs
yttrande. I sitt remissvar anför
kommittén, att frågan om sekretess i offentlig
verksamhet bör övervägas från
vidare synpunkter än här föreliggande.
Kommittén tillägger dessutom, att lämpligheten
av en ändring på ett så begräm
sat område, som det här gäller, kan ifrågasättas.
Den föreslår därför i första
hand att frågan om ändring av sekretesslagen
överlämnas till kommittén för
att övervägas under dessfortsatta arbete.
Denna uppfattning delas helt av reservanterna.

Herr talman! I likhet med reservanterna
hemställer jag om avslag på den
kungl. propositionen, när det gäller sekretesskydd
för statens affärsdrivande
verk.

Herr KÄLLENIUS (h):

Herr talman! I motionen 867 har yrkats
avslag på propositionen om utsträckning
av sekretesstiden från nuvarande
två år till fem år, och den motionen
yrkar utskottet avslag på.

Här föreligger den viktiga fråga som
rör offentlighetsprincipen. Offentlighetsprincipen
har varit — tyvärr måste
jag säga har varit — grundläggande för
den svenska förvaltningen. Men nu är
den utsatt för uppmjukning, för att inte
säga upplösning. På det kommunala planet
och på bostadsområdet är väl övergivandet
av offentlighetsprincipen i
stort sett ett faktum, och nu går man

Fredagen den 18 maj 1962 em. Nr 21

Ändring i lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar

vidare på den statliga sidan. Detta, herr
talman, påtalas i olika sammanhang i
denna kammare. Men det är rätt märkligt
att konstatera varje gång denna
fråga kommer upp, hur majoriteten
sätter sig emot upprätthållandet av
denna demokratiska princip, samtidigt
som man ropar på en ökad insyn när
det gäller det enskilda näringslivet.

Förevarande fall är ytterligare ett
exempel på hur man tummar på offentlighetsprincipens
effekt. Nyss citerades
från sidan 5 i konstitutionsutskottets
utlåtande nr 18 vad offentlighetskommittén
hade framhållit, och jag kan nöja
mig med att hänvisa dit och bara understryka
att offentlighetskommittén ifrågasätter
om det är lämpligt att nu göra en
ändring på ett så begränsat område som
det utredningen om de statliga företagsformerna
föreslagit.

Redan när man införde den nu gällande
tvåårsbegränsningen var föredragande
departementschefen klart emot att
utsträcka denna tid utöver två år. Och
nu, herr talman, går t. o. m. utskottsmajoriteten
emot den specialutredning,
som skall klara upp dessa begrepp. Vad
skall då hända om denna offentlighetsutredning,
som sysslar med hela vida
fältet, kommer till annat resultat än det
som är framlagt i utlåtandet?

Man vill alltså nu, mot offentlighetsutredningens
uttalande och utan att
någon brådska med beslutet har visats
föreligga — vilket utredningen just har
betonat — tvinga igenom en ändring,
vars fördelar icke är klarlagda och vars
nackdelar man inte ens har undersökt.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
av fru Segerstedt Wiberg
m. fl., vilken innebär bifall till motionerna
och avslag på utskottsmajoritetens
förslag.

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! Föreliggande utlåtande
innehåller två yrkanden. Det ena gäller
sekretesskyddet för handlingar rörande
signalskyddstjänsten inom totalförsva -

ret, och det andra gäller sekretesskyddet
för handlingar i upphandlingsärenden
m. m. rörande statens affärsdrivandc
verk.

Såvitt jag förstår har inte vare sig
herr Hammar eller herr Källcnius yrkat
avslag på det ökade sekretessskyddet för
handlingar rörande signalskyddstjänsten
inom totalförsvaret. Vi är sålunda
eniga om att vi här bör öka detta sekretesskydd.
Men det ställer sig annorlunda,
menar reservanterna, när det är
fråga om statens affärsdrivande verk,
och här är det helt klart att det kan
uppstå två olika intressen. Jag förstår
sålunda -reservanterna fullständigt ur
den synpunkten. Det ena intresset, är de
enskilda företagens, och det andra är i
motsatsställning därtill statens affärsdrivande
verks. Det är klart att vi, som
endast är delägare i statens affärsdrivande
verk och representerar dem mer
än de störa privata företagen, biträder
de framställningar bakom vilka står
statens affärsdrivande verk.

Det är nämligen de som har gjort
framställning om ökat sekretesskydd.
Herr Hammar nämnde också alldeles
riktigt och taktiskt klokt den nu arbetande
offentlighetskommittén, som är
tveksam, huruvida det skall göras något
åt detta, men han nämnde visligen inte
den kommitté som framlagt förslag om
en lagstiftning i enlighet med den som
här förordas. Det är ju inte så länge
sedan en kommitté gjorde det, och denna
kommitté bestod av representanter
för samtliga partier inom riksdagen.

Det är givet att justitieministern måste
lyssna på vad som sägs av statens affärsdrivande
verk i detta fall. De sakkunniga
som arbetat med problemet har varit
eniga om att sekretesstiden för vissa
upphandlingsärenden skall utsträckas
till fem år. Jag vill erinra om en sak
som de föregående talarna inte har
påvisat, nämligen att det inte är fråga
om sekretess för alla handlingar — inte
ens för alla uppköpshandlingar — utan
enligt lagens föreskrift skall sekretess -

Nr 21

Fredagen den 18 maj 1962 em.

Ändring i lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar

tiden kunna utsträckas från två år, som
den är nu, till fem år genom beslut från
fall till fall. Det är sålunda inte fråga
om någon obligatorisk sekretess.

De sakkunniga bär liksom affärsverken
framhållit, -att det är en stor olägenhet
att offentlighetsprincipen systematiskt
kan utnyttjas av de privata företagen
och av anbudsgivare när det gäller
handel och affärer, till skada för det
allmänna och för staten. Skall man låta
ett sådant förhållande bestå, sedan samtliga
statens affärsdrivande verk påvisat
dessa olägenheter?

Herr Källenius undrade vilka olägenheterna
var — själv tyckte han inte
att det fanns några sådana. Då förstår
jag att herr Källenius måste representera
de privat drivna affärsverken. Skulle
han representera statens verk, där vi
alla är delägare, kunde han inte uttala
sig på detta sätt. Herr Källenius har naturligtvis
också del i statens affärsdrivande
verk — det har vi som sagt alla
— men han känner sig särskilt representera
de privata företagen, som skall
kunna utnyttja offentlighetsprincipen
mot det allmänna.

Herr Hammar redovisade uttalanden
från olika remissinstanser och gjorde
det alldeles riktigt. Det var bara det att
redovisningen blev litet ensidig, och jag
ber därför att få komplettera den. Herr
Hammar och jag brukar ju ibland komplettera
varandra i god ordning, och
för att samarbetet skall bli fullständigt
vill jag alltså anföra ytterligare några
exempel — men det blir då exempel
på sådana instanser som tillstyrkt förslaget.

Bland dem som tillstyrkt finner vi
justitiekanslersämbetet, samtliga affärsdrivande
verk, Landsorganisationen och
Kooperativa förbundet. Jag tycker att
Kooperativa förbundet egentligen har en
särskilt stark motivering — i varje fall
innebär förbundets yttrande ett medgivande,
att ökat sekretesskydd bör genomföras.
Kooperativa förbundet säger
tydligt ifrån, »att den insyn och kontroll

som är nödvändig för att statsmakterna
och medborgarna skall kunna bedöma
hur verksamheten bedrives icke får
medföra att statliga företag med avseende
på offentligheten i frågor som rör
företagets drift kommer i sämre konkurrensläge
än andra företag».

Hur är det då med de privata företagen
i detta hänseende — vilken insyn
har man möjlighet att få i dem? Kooperativa
förbundet säger att statens affärsdrivande
verk skall ha samma ställning
som de privata företagen; på annat sätt
kan yttrandet inte tolkas.

Det anses sålunda, att i konkurrensen
mellan olika företag kan offentlighetsprincipen
endast vara till skada. Reservanterna
säger att man exempelvis med
beaktande av allmänhetens insyn skulle
kunna få en tillförlitligare kontroll. Men
i utskottet har man fått den upplysningen,
att allmänheten bryr sig mycket litet
om att kontrollera i statens affärsdrivande
verk. Däremot finns det ett särskilt
organ som tar upp uppgifter för de
privata affärsdrivande företagen och
distribuerar dem till uppenbar skada för
det allmänna.

Vi har inom konstitutionsutskottet
gjort oss underrättade om att sekretessen
inom de privata affärsdrivande
företagen är långt effektivare än inom
statens affärsdrivande verk. Detta måste
man ovillkorligen ta hänsyn till när man
bedömer denna fråga. Inom det privata
näringslivet gäller sekretesskyddet för
praktiskt taget obegränsad tid. De får
själva avgöra hur stor insyn allmänheten
skall få.

Utskottsmajoriteten har ansett att
sakkunnigkommittén, de affärsdrivande
verken och regeringen har anfört övertygande
skäl för att ändra lagen såsom
liar föreslagits. Jag ber med detta, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr KÄLLENIUS (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag anser att det föregående
uttalandet ganska klart bestyr -

Nr 21

Fredagen den 18 maj 1962 em.

Ändring i lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar

ker det jag inledningsvis säde, nämligen
att man i rask takt är på väg att kasta
bort offentlighetsprincipen. Man håller
på att föra in ett allmänt bolagstänkande
tvärs över hela det svenska samhället,
både när det gäller statens affärer
och i andra avseenden. En del medborgare
representerar därvid majoriteten
och de andra minoriteten, och man
kan kanske diskutera vem som är vem,
eftersom sidorna ibland kan växla.

Så sägs det att offentlighetsprincipen
skulle utnyttjas av de privata företagen
till uppenbar skada för det allmänna.
Detta påstående kan jag inte begripa.
Offentlighetsprincipen innebär ju att
den som ingått i ett anbudsförhållande
med ett affärsdrivande verk efter upphandlingens
avslutning får se hur transaktionen
har gått till. Just därigenom
måste man väl främja konkurrensen.
Genom att slå igen dörrarna får man
aldrig någon konkurrens.

Det är ganska signifikativt att exemplet
KF nämndes här. KF har nämligen
i olika sammanhang överklagat dessa
hemligstämplade beslut och sagt att de
vore ägnade att undanröja den konkurrens
som man ville ha.

Offentlighetsprincipen är till nytta i
samhället. Dess undanskuffande och
döljande bakom hemliga handlingar skapar
ingen tillit.

Herr HAMMAR (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är alldeles riktigt,
som herr Spångberg anmärkte, att en
rad remissorgan uttalat sig till förmån
för detta ärende. Även jag har tagit del
av dessa utlåtanden, även om de strängt
taget bara utgör en uppräkning av
namn å institutioner, vilka endera tillstyrkt
förslaget eller också lämnat det
utan erinran. De enda verkliga motiveringarna
har jag funnit hos dem som
jag i mitt förra anförande citerade.

På nytt vill jag stryka under vad
t. ex. Sveriges industriförbund säger:
»Enligt förbundets uppfattning är det
ytterst svårbedömbart, om offentlig -

hetsprincipens tillämpning vid upphandlingar
medför vinst eller förlust
för verket på längre sikt.»

Stockholms handelskammare kan
heller inte dela uppfattningen att offentlighetsprincipen
skulle vara till avsevärd
nackdel för affärsverken. Den
understryker dessutom behovet av offentlig
kontroll på de områden av den
allmänna verksamheten, där stora ekonomiska
intressen står på spel, så att
exempelvis maktmissbruk och obehörigt
gynnande av enskilda kan beivras.

Men, herr talman, i själva verket är
det inte detta, som reservanterna framför
allt stött sig på. De hänvisar i stället
till offentlighetskommittén, och
denna vill, att hela sekretessfrågan skall
bedömas från de vidare synpunkter,
vilka kommittén har anledning att handlägga.
Det är till detta, som vi hänvisar,
inte till de enskilda remissinstanserna,
fastän — det är riktigt — också jag
nämnt dem för att fullständiga uppräkningen
av skäl till förmån för reservationen.

Än en gång vill jag understryka, att
det är offentlighetskommitténs yttrande,
som reservanterna stött sig pa, när
de yrkar avslag på denna del av den
kungl. propositionen.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Det är ingen som har
ifrågasatt den offentliga insynen i de
affärsdrivande verkens verksamhet.
Både riksdagens revisorer och den statliga
revisionen har full insyn.

Jag blev litet förvånad över herr Källenius’
anförande. Han är ju praktisk
byggnadsföretagare och har sysslat med
dessa ting. Jag föreställer mig att han
känner ett par marknader som jag såsom
kommunal förtroendeman har fått
viss insyn i. Jag skall nu inte ta upp
en diskussion med herr Källenius om
detta, men jag vill erinra honom om
hur det förhåller sig i dag exempelvis
på elmaterielområdet. Vem är det som
begär sekretess när man lägger in an -

Nr 21

Fredagen den 18 maj 1962 em.
Bidrag till ortopediska hjälpmedel och hörapparater m. m.

bud på installerande av hissar? Vem
är det som begär sekretess när man begär
anbud på elmätare? Varför begär
anbudsgivarna sekretess? Herr Källenius
känner mycket väl till varför:
helt enkelt därför att det existerar karteller
på detta område, som tvingar det
allmänna att betala högre priser än
som annars skulle ha utgått. Vederbörande
anbudsgivare blir utsatt för ett
särdeles hårt tryck därest dessa handlingar
omedelbart utlämnas till allmänheten.
Förhållandena var precis desamma
för några år sedan på oljemarknadens
område.

Jag tillhör dem som beklagar att inte
regeringen kunnat låta utvidgningen i
detta avseende omfatta även de kommunala
verken, därför att sekretessskyddet
på två års tid i vissa fall gör
det ytterst svårt att få en affärsmässig
upphandling till stånd. Det har ju inte
minst från herr Källenius’ partis sida
ofta riktats kritik mot den statliga och
kommunala verksamheten därför att
den inte vore så affärsmässig som den
privata. Det hänger samman med dessa
förhållanden. Samtidigt som man hävdar
kravet på affärsmässighet vill man
alltså på annat sätt vingklippa de statliga
verken. Jag förstår mycket väl att
detta är en av anledningarna till att de
statliga verken har önskat detta ytterligare
skydd under en längre tid. Det
är ett intresse som nog delas av en lång
råd av anbudsgivare, låt vara kanhända
inte av de allra största företagarna.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till utskottets berörda
hemställan med den ändring däri, som
föranleddes av bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hammar begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 18, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till reservationen av fru Segerstedt Wiberg
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Hammar begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 129 ja och 66 nej, varjämte 4 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 6

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

108, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående inrättande av en statlig
sjuksköterskeskola i Norrköping jämte
i ämnet väckta motioner.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 7

Bidrag till ortopediska hjälpmedel och
hörapparater m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

109, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående bidrag till ortopediska
hjälpmedel och hörapparater
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 1 (bilaga 13,
punkterna 86 och 87) hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att, i avbidan på

Fredagen den 18 maj 1962 em.

Nr 21

Bidrag till ortopediska hjälpmedel och hörapparater m. m.

särskild proposition i ämnet, för budgetaret
1962/63 beräkna dels till Bidrag
till stödjebandage och proteser vid ortopediska
lasarettsavdelningar m. m. ett
förslagsanslag av 5 200 000 kr., dels ock
till Bidrag till anskaffande av hörapparater
ett förslagsanslag av 1 450 000 kr.

Därefter hade Kungl. Maj:t i propositionen
nr 82, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
inrikesärenden för den 16 februari 1962,
föreslagit riksdagen att dels godkänna
av departementschefen förordade ändrade
grunder för statsbidrag till ortopediska
hjälpmedel m. m. och till hörapparater,
dels ock för budgetåret
1962/63 under elfte huvudtiteln såsom
förslagsanslag anvisa till Bidrag till
ortopediska hjälpmedel m. m. 6 000 000
kr. och till Bidrag till hörapparater
1 400 000 kr.

1 förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Jonasson (1:614) och den andra inom
andra kammaren av herrar Gustavsson
i Alvesta och Wahrendorff (11:747), i
vilka hemställts att riksdagen vid sin
behandling av propositionen nr 82 måtte
besluta att statsbidrag skulle utgå jämväl
till de med användningen av colostomi-
och ileostomibandage förenade kostnaderna
för påsar samt för påsar som
användes utan bandage samt att till
Bidrag till ortopediska hjälpmedel m. m.
för budgetåret 1962/63 under elfte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
(i 300 000 kr.,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Thorstcn Larsson och Sundin
(I: 615) och den andra inom andra
kammaren av herrar Wahrendorff och
Dahlgren (II: 750), i vilka hemställts att
riksdagen vid behandlingen av propositionen
nr 82 i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla om skyndsam prövning
och förslag angående bidrag till
4 — Andra kammarens protokoll 1962. .V

löpande kostnader för drift och reparation
av hörapparater i enlighet med vad
i motionerna anförts,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ringaby m. fl. (1:616) och den andra
inom andra kammaren av herr Hedin
m. fl. (II: 748),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Stefanson m. fl. (I: 617) och den andra
inom andra kammaren av fröken Elrnén
och herr von Friesen (II: 746), i
vilka hemställts att riksdagen vid behandling
av Kungl. Maj :ts proposition
nr 82 måtte besluta, att statsbidrag till
hörapparat även skulle kunna utgå i de
fall hörselskadade undersöktes av öronspecialist
och av denne ordinerades
hörapparat, som utprovades och förmedlades
av behörig firma, samt att i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära utredning
om att utbildningen av hörselvårdsassistenter
överfördes till staten,

dels en inom andra kammaren av fru
Sjövall väckt motion (11:449), vari
hemställts att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte hemställa att frågan
om bidrag till colostomi- och ileostomipatienter
för bandage och påsar måtte
beaktas av 1961 års sjukförsäkringsutredning,

dels en inom andra kammaren av fru
Eriksson i Stockholm m. fl. väckt motion
(11:739) vari hemställts att riksdagen
vid behandlingen av Kungl. Maj:ts
proposition nr 82 måtte besluta att bidrag
jämväl skulle utgå till förbrukningsartiklar
för colostomi- och ileostomiförband,

dels en inom andra kammaren av herr
Petterson i Degerfors m. fl. väckt motion
(11:740), vari hemställts att riksdagen
måtte besluta att det i Kungl.
Maj:ts proposition nr 82 framlagda förslaget
om ändrade grunder för bidrag
till hörapparater skulle träda i kraft den
1 juli 1962,

dels ock en inom andra kammaren
av fru Sjövall väckt motion (II: 749),
21

Nr 21

Fredagen den 18 maj 1962 em.

Bidrag till ortopediska hjälpmedel och hörapparater m. m.

vari hemställts att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte hemställa att
samtliga i motionen angivna problem
avseende vidgad bidragsgivning för
medicinskt-tekniska hjälpmedel måtte
beaktas av 1961 års sjukförsäkringsutredning.

Utskottet hemställde,

I. att motionerna 1:616 och 11:748
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

II. att motionerna I: 617 och II: 746,
såvitt de avsåge viss utvidgning av rätten
att erhålla statsbidrag till hörapparat,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

III. att riksdagen måtte i anledning
av motionerna I: 617 och II: 746, såvitt
nu var i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad utskottet anfört
angående utbildning av hörselvårdsassistenter; IY.

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 615 och II: 750, såvitt de
avsåge frågan om bidrag till kostnader
för reparation av hörapparater, samt
motionen 11:749 i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville uppdraga
åt 1961 års sjukförsäkringsutredning
att enligt vad utskottet därom närmare
anfört utreda frågan om vidgad
bidragsgivning för medicinskt-tekniska
hjälpmedel;

V. att motionerna 1:615 och 11:750,
såvitt de avsåge frågan om bidrag till
kostnaderna för drift av hörapparater,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

VI. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt motionen
11:449 ävensom med bifall till motionerna
11:739 och 11:740 samt 1:614
och II: 747, sistnämnda båda motioner
såvitt nu var i fråga, godkänna av utskottet
förordade ändrade grunder för
statsbidrag till ortopediska hjälpmedel
m. m. och till hörapparater, att tillämpas
fr. o. m. den 1 juli 1962;

VII. att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt motioner -

na I: 614 och II: 747, nämnda motioner
såvitt nu var i fråga, till Bidrag till ortopediska
hjälpmedel m. m. för budgetåret
1962/63 å driftbudgeten under elfte
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
7 200 000 kr.;

VIII. att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag till Bidrag till
hörapparater för budgetåret 1962/63 å
driftbudgeten under elfte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 3 000 000 kr.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson, herrar Ragnar Bergh och
Staxäng, fröken Elmén samt herrar
Svensson i Ljungskile, Nelander och
Turesson, vilka ansett att utskottet bort
under II. hemställa, att riksdagen måtte
med bifall till motionerna 1:617 och
11:746, såvitt nu var i fråga, besluta,
att statsbidrag till hörapparat även skulle
kunna utgå i de fall hörselskadade
undersöktes av öronspecialist och av
denne ordinerades hörappart, som utprovades
och förmedlades av därtill
auktoriserad firma.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Den reform, som kammaren
nu går att besluta, är en mycket
stor och omfattande reform. Kungl.
Maj:ts proposition nr 82, som ligger till
grund för utlåtandet, innebär att statsbidraget
till ortopediska hjälpmedel,
hörapparater m. m. ökas så kraftigt,
att dessa hjälpmedel blir praktiskt taget
fria för alla, eftersom behovsprövningen
också faller bort.

Reformen är i högsta grad önskvärd,
och det är alla i utskottet eniga om.
Även om det sålunda inte råder några
delade meningar härom, finns det till
utskottets utlåtande fogad en reservation.
Den avser frågan om det praktiska
genomförandet av reformen i vad
ien avser hörapparater. Enligt propositionens
av utskottsmajoriteten tillstyrkta
förslag måste läkarföreskrift

Fredagen den 18 maj 1962 em.

Nr 21

Bidrag till ortopediska hjälpmedel och hörapparater m. m.

angående hörapparat utfärdas av lasarettsläkare
och hörapparaten utprovas
och förmedlas av hörcentral, vilka ju
är knutna till centrallasarett och centralsjukhus.
Med en sådan reform skulle
praktiskt taget alla hotellförsäljare och
alla icke auktoriserade försäljare komma
bort, och det är mycket angeläget
att så sker; tyvärr har de hörselskadade
varit offer för all möjlig osund affärsverksamhet.

Även enligt de bestämmelser som för
närvarande gäller är det en förutsättning
för statsbidraget att hörapparaten
förmedlas av hörcentral. Men med den
nuvarande behovsprövningen har det
blivit så, att det huvudsakligen är minderåriga
och pensionärer som kommer
till hörcentralerna, medan personer i
de yrkesverksamma åldrarna på grund
av alltför höga inkomster inte kommit
i åtnjutande av statsbidrag och därför
inte heller vänt sig till hörcentral utan
gått till den privata marknaden. När
det nu blir så att alla kan få statsbidrag
på ända upp till 400 kronor och i vissa
fall mer, kommer alla hörselskadade att
vända sig till hörcentralerna, vilket
kommer att öka belastningen på dessa
oerhört. Som alla känner till är det redan
nu ganska stor köbildning vid våra
polikliniker. Jag hänvisar i detta sammanhang
till den interpellation som
framställts i stadsfullmäktige i Stockholm,
där interpellanten frågat vad vederbörande
borgarråd ämnar göra för
att minska köbildningen vid poliklinikerna.

Vidare har det varit så att många
hörselskadade människor under de år
som gått inte velat erkänna sitt handikapp
och därför inte sökt läkarhjälp
eller annan experthjälp för sin liörselnedsättning.
Detta har gjort att antalet
patienter vid poliklinikerna och hos
öronspecialisterna under senare år undan
för undan har ökat.

I den motion som ligger till grund för
reservationen framhåller motionärerna
att de förväntar att hörcentralerna kom -

mer att rustas upp väsentligt. Det är
ju så att vi många gånger beslutar välbehövliga
reformer, som emellertid blir
svåra att realisera på grund av bristande
resurser. Det är med tanke härpå
och för att bjuda den enskilde en god
service som reservanterna föreslår, att
statsbidrag skall utgå även i de fall
där vederbörande vänder sig till öronspecialist
och denne föreskriver hörapparat,
som utprovas av godkänd firma.
Ett villkor skulle emellertid vara
att firman har utbildad personal och
saluför av medicinalstyrelsen godkända
apparater; redan nu är det så att
medicinalstyrelsen skall godkänna apparaterna.

Som alla känner till har vi på detta
område en mycket snabb teknisk utveckling.
Det kommer ständigt ut nya,
förbättrade apparater i marknaden. Jag
och reservanterna med mig anser att
en konkurrens under kontroll skulle
vara till fördel för alla parter.

För närvarande registreras på medicinalstyrelsen
alla statsbidrag för inköp
av apparater för att man skall
kunna kontrollera att apparaterna inte
byts för ofta. Den ordningen kommer
tydligen att gälla även i fortsättningen,
då någonting annat icke föreslås i propositionen.

En viktig fråga i samband med denna
reform är att de hörselskadade kommer
i åtnjutande av en god service när
det gäller reparation av apparaterna.
Kommer nu all försäljning från de privata
affärerna att försvinna, kan de
rimligtvis inte hålla tekniker för att
laga apparater, prova dem, skaffa batterier
o. s. v. Följden blir att de hörselskadade
måste vända sig till hörcentraler
för att få sina apparater reparerade.
Hörcentralerna har för närvarande inte
alltid tekniker utan måste i sin tur skicka
apparaterna till LIC, och det dröjer
veckor eller månader innan de hörselskadade
får sina apparater tillbaka, och
under den tiden har de varit handikappade.
Det är allt detta, minskandet av

100 Nr 21

Fredagen den 18 maj 1962 em.

Bidrag till ortopediska hjälpmedel och hörapparater m. m.

köbildningen, konkurrens under kontroll
och möjligheten för apparatinnehavare
att få god service som gör att
jag yrkar bifall till den reservation, som
är knuten till utskottets utlåtande.

I detta anförande instämde herr
förste vice talmannen Malmborg (fp).

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag vill foga några synpunkter
till den debatt, som berör detta
ämne.

För den hörselskadade är det av största
betydelse att vid köp av hörapparat
få sakkunnig hjälp vid utprovningen
och att kunna lita på att den inköpta
apparaten är av fullgod beskaffenhet.
Minst lika viktigt är det även att hörapparatägaren
inom bekvämt räckhåll
har tillgång till service, d. v. s. har någon
att vända sig till för att få råd och
anvisningar beträffande apparatens
skötsel, för att inköpa batterier och tillbehör
till apparaten samt att kunna få
hjälp omgående, om apparaten inte fungerar
tillfredsställande. Man provar ut
en hörapparat på några timmar, lär sig
att använda den på några veckor, men
man skall kunna ha användning för den
i många år och ingen hörapparat är så
fullkomlig att den fungerar störningsfritt
i åratal utan översyn och justeringar.
Den som ständigt är beroende av sin
hörapparat, och det är de flesta hörapparatägare,
är i behov av snabb hjälp
då apparaten krånglar.

De hörselskadade som vänder sig till
eu hörcentral för utprovning och inköp
av hörapparat har garantier för sakkunnig
utprovning och för att den där
inköpta hörapparaten är av god kvalitet.
Jag tror att en fullgod service kan endast
den erbjuda som är bofast på platsen.
För att hörcentralerna skall kunna
fullgöra sin uppgift att svara för hörselvården
samt att utprova hörapparater
åt dem som är i behov därav, synes det
vara nödvändigt att hörcentralerna i

största möjliga utsträckning avlastas rena
serviceuppgifter, som inte kräver
samma kvalifikationer, till förmån för
mera kvalificerade arbetsuppgifter, om
jag så får uttrycka mig.

Det finns ett trängande behov av »servicestationer
för hörapparater» runt om
i landet, vilka kan komplettera hörcentralerna
då det gäller hörapparatservice.
Att detta behov föreligger har understrukits
av kungl. medicinalstyrelsen,
som i sina villkor för att en hörapparatleverantör
skall kunna godkännas som
leverantör till hörcentralerna av statsbidragsberättigade
hörapparater föreskrivit,
att denne bör ordna s. k. liten service
på olika platser och främst på de
orter där hörcentral finns. På dessa serviceställen
skall hörapparatägarna kunna
köpa batterier och sladdar till sina
apparater, få råd och hjälp med skötseln
av sina apparater och få mindre
justeringar utförda såsom byte av slang
i öronpropp, avslipning av öronpropp
som trycker, riktning av batterifjäder
som inte ger kontakt m. m., lämna sina
apparater som behöver sändas till verkstad
för reparation samt under reparationstiden
vid behov erhålla låneapparat.
Serviceställena måste följaktligen
ha tillgång till händig personal som kan
utföra åtminstone smärre justeringsarbeten.
De måste även vara beredda att
betjäna alla hörapparatägare, alltså inte
enbart dem som har moderna apparater
utan även alla som fortfarande innehar
apparater av äldre modeller.

Det är emellertid tyvärr på det sättet
att dylika servicearbeten förorsakar rätt
betydande kostnader utan att medföra
motsvarande intäkter. Det är inte möjligt
att ta betalt för alla sådana servicearbeten
i den utsträckning kostnaderna
skulle motivera, och handelsmarginalerna
på batterier och tillbehör räcker ej
heller till för att täcka andra kostnader
än de egna distributionskostnaderna.
För att affärsdrivande företag skall vara
intresserade av att på rätt sätt sköta
denna service måste de således ha möj -

Fredagen den 18 maj 1962 em.

Nr 21 101

Bidrag till ortopediska hjälpmedel och horapparater m. m.

lighet att även i viss utsträckning sälja
hörapparater så att marginalerna vid
denna försäljning kan hjälpa till att bära
kostnaderna för servicen.

Den tekniska utvecklingen har nu nått
därhän att huvudburna hörapparater,
varav hörglasögon utgör och kommer
att utgöra en betydande del, i fortsättningen
kommer att bli helt dominerande,
och hörglasögon kan inte utprovas
och försäljas utan samverkan med op•isk
sakkunskap. Optikerna har dessitom
tillgång till sådan hantverkskunrig
personal som är nödvändig för att
rätt bedriva serviceverksamhet beträffande
hörapparater. Det finns således
starka skäl som talar för att just optikerna
skall sälja hörapparater och därmed
taga hand om servicen, som intimt
sammanhänger med en seriöst bedriven
försäljningsverksamhet på detta område.

Andra förnödenheter, för vilkas anskaffande
statliga eller kommunala bidrag
kan erhållas, kan inköpas på den
privata marknaden, och det är svårt att
inse varför hörapparaterna skall utgöra
ett undantag. Den som av öronläkare rekommenderats
att anskaffa hörapparat
bör få köpa en för statsbidrag godkänd
typ varhelst han själv önskar och bör
få ut bidraget sedan öronläkare konstaterat
att apparaten är lämplig för patienten
och att den ger ett tillfredsställande
hörselresultat. Härigenom skulle
en betydande avlastning av hörcentralernas
arbete med hörapparatförsäljning
kunna uppnås, och hörcentralernas personal
skulle få mera tid att ägna sig åt
de komplicerade fallen av hörselnedsättning,
som kräver en vad jag vill kalla
speciell uppmärksamhet. Beträffande
det stora flertalet hörselskadade, som av
läkare rekommenderas att anskaffa hörapparat,
kan sägas att det är relativt lätt
att utvälja en lämplig apparattyp, ty det
är i sista hand patienten själv och ingen
annan som kan avgöra med vilken apparat
det bästa hörselresultatet uppnås,
och som jag sade förut, efter rekommendation
av läkare.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

Herr FAGERLUND (s):

Herr talman! De förslag, som inrikesministern
har framlagt i proposition nr
82 och som vi i dag skall behandla, är
av stor betydelse. Utskottet anser det
vara av största vikt — i första hand ur
humanitär synpunkt men även ur samhällsekonomiska
och socialmedicinska
synpunkter — att de handikappade så
långt möjligt återanpassas till en normal
livsföring och inordnas i arbetsgemenskapen.
En grundläggande förutsättning
härför är att patienternas allmänna
funktionsförmåga kan höjas. Det är
därför angeläget att undanröja de ekonomiska
hinder, som nu kanske föreligger
för de handikappade att skaffa erforderliga
hjälpmedel. Detta gäller i
synnerhet som det är de svårast handikappade
— och därmed de som i regel
har de minsta ekonomiska möjligheterna
— som drabbas av de största kostnaderna
för anskaffning av ortopediska
och andra hjälpmedel. Såsom departementschefen
framhållit i propositionen
kan det inte heller anses rimma väl med
de i vårt land godtagna principerna för
sjukvårdens finansiering, att i en för
patienten i flertalet fall kännbar utsträckning
ålägga honom eller henne en
del av dessa kostnader, vilka bör ses
som en del av kostnaderna för den sjukvårdande
verksamheten.

Utskottet har tillstyrkt de i propositionen
framlagda förslagen till förbättringar,
och det är riktigt, som fröken
Elmén här förut har framhållit, att det
har funnits stor enighet härom. Utskottet
har därutöver tillstyrkt en hel del
motionsledes framförda förslag, men
det har avlämnats en reservation, som
fröken Elmén har yrkat bifall till. Den
avser vem som skall äga behörighet att
ordinera och utprova hörapparat, till
vilken statsbidrag skall lämnas. Reservationen
gäller således icke frågan var

102 Nr 21

Fredagen den 18 maj 1962 em.

Bidrag till ortopediska hjälpmedel och hörapparater m. m.

apparaten skall inköpas av den som blir
rekommenderad att inköpa en dylik.

Ett genomförande av reservationens
förslag kanske medför vissa fördelar ur
servicesynpunkt samt befrämjar en
önskvärd konkurrens mellan leverantörer
av hörapparater. Påpekas bör
emellertid att hörcentralernas priser
på andra apparater än hörglasögon år
1959 låg ungefär en tredjedel under de
av importörerna rekommenderade riktpriserna.
Utskottet anser därför att goda
förutsättningar finns att uppnå dessa
syften inom ramen för nuvarande anordning
med obligatorisk hänvändelse
till hörcentralerna, vilken anordning ur
andra synpunkter är att föredra framför
den av reservanterna förordade decentraliseringen.

Vad gäller förslaget, att hänvändelse
även till annan öronspecialist än lasarettsläkare
skall kunna godkännas i
statsbidragshänseende, anser utskottet
övervägande skäl — bland annat önskvärdheten
av en enhetlig bedömning —
tala för ett bibehållande av nuvarande
system. Frågan torde för övrigt knappast
ha praktisk betydelse annat än i de
största städerna, enär privatpraktiserande
öronspecialister i stort sett saknas
i övriga delar av landet.

Utprovningen och inpassningen av
hörapparater bör enligt utskottets uppfattning
fortfarande ankomma på hörcentralerna,
som torde ha speciella förutsättningar
att ombesörja dessa uppgifter.
Till belysande härav bör erinras
om att såväl Hörselfrämjandets riksförbund
som hörselvårdsnämnden funnit
det angeläget att i möjligaste mån alla
hörselskadade vuxna förmås att vända
sig till hörcentralerna. Härigenom skulle
vinnas dels att den fortfarande existerande
hotellförsäljningen motverkas,
dels att ännu fler hörselskadade kommer
i åtnjutande av öronläkares, pedagogers,
teknikers och socialarbetares
samverkande åtgärder för att återinpassa
dessa hörselskadade i samhället.

Å andra sidan är det angeläget att

väntetiden, som motionärerna har påtalat,
i så stor utsträckning som möjligt
undanröjes. Enligt utskottets mening
bör det därför eftersträvas från sjukvårdshuvudmännens
sida att, i de fall
hörcentralernas kapacitet är otillräcklig,
inom ramen av nuvarande bidragsbestämmelser
med vederbörande firma
träffa sådana överenskommelser, att de
hörselskadades berättigade önskemål att
få teknikerassistans blir tillgodosedda.

Några särskilda åtgärder från riksdagens
sida torde med den principiella
ståndpunkt i frågan, som utskottet intagit,
inte anses erforderliga, då ansvaret
för verksamheten vid hörcentralerna
är en landstingens angelägenhet. Utskottet
har dock på en viktig punkt,
nämligen när det gäller utbildningen av
hörseltekniker, som blir ett svårt problem,
förutsatt att Kungl. Maj:t i anslutning
till andra utbildningsproblem inom
sjukvårdssektorn även skall pröva
denna fråga.

Vidare, herr talman, vill jag påpeka,
att ett bifall till reservanternas förslag
skulle medföra vissa administrativa problem.
Departementschefen förordar när
det gäller ortopediska hjälpmedel att
samma bestämmelse som nu gäller för
statsbidrag till hörapparater, nämligen
att patienten skall avlämna en försäkran
på heder och samvete om huruvida
han tidigare erhållit hjälpmedel, skall
införas även för ortopediska hjälpmedel.
Det kan därjämte övervägas att göra
journalanteckningar om utlämnade
hjälpmedel, säger departementschefen.
Detta gäller de ortopediska hjälpmedlen,
och dylika anteckningar skulle vara avsedda
att motverka försök till missbruk.
Risken för sådant är mindre i det fallet
än när det gäller hörapparater.

I fråga om utbetalandet av statsbidrag
till hörapparater skall sjukvårdsinrättningarna
förskottera statsbidraget och
erhålla gottgörelse halvårsvis från statsverket.
Därest reservanternas förslag
här skulle bifallas, nödvändiggör det en
omprövning av dessa frågor. Om priva -

Fredagen den 18 maj 1962 em.

Nr 21 103

Bidrag till ortopediska hjälpmedel och horapparater m. m.

ta firmor skulle kunna erhålla behörighet
måste kontrollen över såväl utlämnande
av hörapparater som utlämnande
av statsbidrag väsentligt ändras.

Herr talman, med detta yrkar jag bifall
till utskottets hemställan.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Låt mig få instämma i
den argumentering som förebragts av
fröken Elmén och herr Gustafsson i Borås
samt därtill bara lägga två synpunkter.

För det första tycker jag det är tillbörligt
att ge uttryck för tacksamhet och
tillfredsställelse med avseende på Kungl.
Maj:ts proposition i detta avseende. Den
betyder ett tacknämligt framsteg.

För det andra är det mig angeläget
att stödja reservanternas förslag om litet
generösare regler framför allt då det
gäller inköp av hörapparater.

Utöver de argument som anförts tidigare
är det ett som för mig är tungt vägande.
nämligen att man eliminerar svårigheterna
med de långa avstånden. I
somliga av våra län har man mycket
lång väg till centrallasarett och därmed
till hörcentral. Därigenom åsamkas vedebörande
alldeles i onödan stora utgifter
och tidsspillan. Varför då inte gå
in för att låta dessa apparater tillhandahålles
också genom auktoriserade
återförsäljare?

Detta kan inte vara en ekonomisk
fråga, eftersom vi maximerar statens
bidrag till 400 kronor, i undantagsfall
och då givetvis på läkares tillrådan något
mer, utan det är väl mest — såsom
också har sagts här tidigare — en fråga
om kontroll. Jag tror dock icke, herr
talman, att det skulle vara omöjligt att
på något sätt konstruera en kontroll via
de firmor som på ett vederhäftigt sätt
handhar ifrågavarande försäljning.

.lag ber, herr talman, att med denna
argumentering få yrka bifall till reservationen.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till utskottets berörda
hemställan med den ändring däri,
som föranleddes av bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fröken Elmén begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 109, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till reservationen av fröken Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Fröken Elmén begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 123 ja och 61 nej, varjämte 8 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt.

§ 8

Foredrogs statsutskottets utlåtande nr
112, i anledning av väckta motioner om
pension eller understöd åt vissa personer.

Vad utskottet hemställt bifölls.

104 Nr 21

Fredagen den 18 maj 1962 em.

§ 9

Ändring i förordningen angående beräkning
av statlig inkomstskatt för ackumulerad
inkomst, m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 47, i anledning av Kung}.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den
30 november 1951 (nr 763) angående
beräkning av statlig inkomstskatt för
ackumulerad inkomst, m. m. jämte i
ämnet väckta motioner.

I en den 16 februari 1962 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 114, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) förordning om ändring i förordningen
den 30 november 1951 (nr 763)
angående beräkning av statlig inkomstskatt
för ackumulerad inkomst;

2) förordning angående ändrad lydelse
av 1 § förordningen den 1 juni
1951 (nr 442) om rätt att av riksskattenämnden
erhålla förhandsbesked i
taxeringsfrågor; samt

3) förordning angående ändrad lydelse
av 49 § 1 mom. uppbördsförordningen
den 5 juni 1953 (nr 272).

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

I propositionen framlägges på grundval
av ett av Skatteutredningen angående
ackumulerad inkomst avgivet betänkande
(SOU 1961:56) förslag om utvidgning
av tillämpningsområdet för
1951 års lagstiftning om ackumulerad
inkomst. I samband härmed förordas
vissa förtydliganden av lagstiftningen
betingade av erfarenheterna under den
tid bestämmelserna varit i kraft. Vidare
föreslås att riksskattenämnden skall
äga meddela förhandsbesked i frågor
rörande tillämpningen av lagstiftningen

samt att anstånd med skattebetalning
skall kunna medges, då ansökan om särskild
skatteberäkning för ackumulerad
inkomst gjorts.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna 1:691
av herrar Kronstrand och Stefanson
samt 11:831 av herrar Gustafson i Göteborg
och Larsson i Umeå, vari hemställts,
»att riksdagen med ändring av
vad Kungl. Maj:t föreslagit i proposition
nr 114 måtte besluta att minimibeloppet
för rätt till beskattning för
ackumulerad inkomst skall fastställas
till 4 000 kronor och att den s. k. kvotregeln
-— att den ackumulerade inkomsten
skall uppgå till viss del av den skattskyldiges
inkomst -— skall slopas, samt
att således 2 § 2 stycket förordningen
angående beräkning av statlig inkomstskatt
för ackumulerad inkomst skall ha
följande lydelse:

Skatteberäkning enligt 1 § må ske
endast under förutsättning att den inkomst,
som skall ligga till grund för
skatteberäkningen, uppgår till minst
4 000 kronor»;

II) de likalydande motionerna I: 692
av herr Sundin m. fl. samt 11:832 av
herrar Hansson i Önnarp och Fålldin,
vari hemställts,

dels att riksdagen måtte besluta

a) att särskild skatteberäkning för
ackumulerad inkomst finge medges för
i arrendesammanhang utgående ersättning,
som utgjorde inkomst av rörelse,
i enlighet med vad i motionerna anförts; b)

att den maximala fördelningstiden
för särskild skatteberäkning av ackumulerad
inkomst skulle utgöra femton

år;

c) att beskattningsmyndighet icke
skulle äga rätt att utan yrkande av den
skattskyldige hänföra ackumulerad inkomst
till mindre antal år än enligt
schablonregeln;

Fredagen den 18 maj 1962 em. Nr 21 105

Ändring i förordningen angående beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad
inkomst, m. m.

d) att nuvarande beloppsspärr pa
4 000 kronor för rätt till särskild skatteberäkning
för ackumulerad inkomst
fortfarande skulle gälla; samt

att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till enligt ovan erforderlig
författningstext;

dels ock att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om skyndsam
prövning och förslag rörande inrättande
av brand- och stormskadefond
för skog i enlighet med vad i motionerna
anförts; ävensom

III) de likalydande motionerna I: 693
av herr Virgin m. fl. och II: 830 av herr
Cassel, vari hemställts, att riksdagen
måtte

1) antaga det vid proposition nr 114
fogade förslaget till förordning om ändring
i förordningen den 30 november
1951 (nr 763) angående beräkning av
statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst
med den ändring att 2 § samt
3 § 2 mom. erhölle i motionerna angiven
lydelse, i fråga om 2 § överensstämmande
med vad i motionerna I: 691 och
II: 831 föreslagits;

2) antaga av motionärerna framlagt
förslag till förordning om ändrad lydelse
av 89 § taxeringsförordningen den
23 novenfber 1956 (nr 623);

3) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte

a) i taxeringskungörelsen införa bestämmelse
om att taxeringsnämndsordförande,
till vilken inkommit ansökan
om särskild skatteberäkning för ackumulerad
inkomst, skall vidarebefordra
denna till prövningsnämnden;

b) snarast förelägga riksdagen förslag
till inrättande av brand- och stormskadefond
vid skogsbruk med rätt till
skattefri avsättning i enlighet med vad
i motionerna anförts; samt

c) med beaktande av vad i motionerna
anförts företaga fortsatt utredning
rörande frågan om den skattemässiga
behandlingen av ackumulerad inkomst.

Till behandling i detta sammanhang
4* — Andra kammarens protokoll 1962.

hade utskottet jämväl upptagit följande
vid riksdagens början väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade motioner,
nämligen

I) de likalydande motionerna 1:2 av
herr Kronstrand m. fl. och II: 1 av herr
Carlsson i Tibro m. fl., vari hemställts,

1) att riksdagen måtte antaga det av
1957 års skatteutredning redovisade förslaget
till förordning om rätt till utjämning
av statlig inkomstskatt å merinkomst
i vissa fall dels med ändringen
att gränsen för rätt till utjämning fastställdes
till 10 000 kronor, dels med
kompletteringen att progressionsutjämning
även skulle kunna ske vid fallande
inkomst och att deklarationsskyldighet
skulle ha förelegat antingen jämförelseåret
eller något av de två närmast
föregående beskattningsåren, dels
ock med den justering som föranleddes
av de av 1961 års riksdag beslutade nya
skatteskalorna för statlig inkomstskatt,
samt att vederbörande utskott måtte utarbeta
härför erforderliga författningsförslag; 2)

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla att utredning företogcs
om möjligheterna till öppen resultatutjämning
vid beskattningen genom
rätt till skattefri avsättning å särskilda
konton och beskattning vid uttag
(den s. k. kontometoden) och att
förslag i detta syfte förelädes riksdagen;

II) de likalydande motionerna I: 18
av herr Bengtson m. fl. och 11:42 av
herr Hedlund m. fl., vari hemställts,

1) att riksdagen måtte anta det av
1957 års skatteutredning framlagda förslaget
till förordning om rätt till utjämning
av statlig inkomstskatt å merinkomst
i vissa fall samt till anvisningar
till densamma, dock med följande ändringar: dels

att som villkor för rätt till utjämning
av statlig inkomstskatt å merinkomst
enligt nämnda förordning måtte
gälla, att den till statlig inkomstskatt
beskattningsbara inkomsten för skatter
21

106 Nr 21 Fredagen den 18 maj 1962 em.

Ändring i förordningen angående beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulrad
inkomst, m. m.

skyldig uppginge till belopp som med
minst 10 000 kronor överstege den skattskyldiges
motsvarande inkomst under
det nästföregående beskattningsåret
(jämförelseåret),

dels att som villkor för rätt till sådan
progressionsutjämning vidare måtte
gälla, att deklarationsskyldighet förelegat
under jämförelseåret eller något
av de tvä närmast föregående beskattningsåren,

dels att rätt till progressionsutjämning
jämväl skulle föreligga vid fallande
inkomst, då skattskyldigs till statlig
inkomstskatt beskattningsbara inkomst
från något av de två närmast föregående
beskattningsåren minskats med minst
6 000 kronor, och att utjämning då finge
verkställas på så sätt, att den sammanlagda
statliga inkomstskatten för det beskattningsår
för vilket den skattskylge
begärde utjämning och de två närmast
föregående beskattningsåren skulle
utgöra det belopp varmed nämnda
skatt skulle ha utgått, om inkomsten fördelats
lika på de tre beskattningsåren,
i enlighet med vad ovan anförts, samt

att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till härför erforderlig författningstext; 2)

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla

a) att vid pågående allmänna skatteberedning
måtte prövas möjligheterna
till en fullständig resultatutjämning i
enlighet med vad i motionerna anförts;
samt

b) att härvid eller genom särskild utredning
frågan om resultatutjämning genom
kontometoden måtte prövas så
skyndsamt, att förslag i ämnet kunde
föreläggas senast 1963 års riksdag;

III) de likalydande motionerna I: 339
av herr Hagberg m. fl. och II: 408 av
herr Heckscher m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte

1) antaga i motionerna intaget förslag
till förordning angående ändring
hv 2, 8 och 9 §§ förordningen den 8

april 1960 (nr 63) om rätt till förlustutjämning
vid taxering för inkomst;

2) antaga av motionärerna framlagt
förslag till förordning om rätt till utjämning
i vissa fall av statlig inkomstskatt
i .samband med inkomststegring
eller inkomstminskning;

3) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om skyndsam utredning rörande
allmän öppen resultatutjämning, innebärande
bland annat rätt till skattefri
avsättning å särskilda konton — motsvarande
nuvarande skogskonto — vid
beräkning av intäkt av jordbruk och av
annan fastighet (hyresfastighet); ävensom IV)

de likalydande motionerna I: 344
av herr Schött m. fl. och II: 415 av herr
Källenius m. fl., vari hemställts, »att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om en skyndsam utredning
i syfte att så ändra beskattningsreglerna
i fråga om beräkning av inkomst
av annan fastighet (hyresfastighet)
att avdrag får göras med visst belopp
för avsättningar avsedda för framtida
reparationsbehov».

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 114, antaga de vid propositionen fogade
förslagen till

1) förordning om ändring i förordningen
den 30 november 1951 (nr 763)
angående beräkning av statlig inkomstskatt
för ackumulerad inkomst;

2) förordning angående ändrad lydelse
av 1 § förordningen den 1 juni 1951
(nr 442) om rätt att av riksskattenämnden
erhålla förhandsbesked i taxeringsfrågor;
samt

3) förordning angående ändrad lydelse
av 49 § 1 mom. uppbördsförordningen
den 5 juni 1953 (nr 272);

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:2 av
herr Kronstrand m. fl. och II: 1 av herr
Carlsson i Tibro m. fl.,

Fredagen den 18 maj 1962 em. Nr 21 107

Ändring i förordningen angående beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad
inkomst, m. m.

2) de likalydande motionerna 1:18
av herr Bengtson m. fl. och II: 42 av herr
Hedlund m. fl.,

3) de likalydande motionerna I: 339
av herr Hagberg m. fl. och II: 408 av
herr Heckscher m. fl.,

4) de likalydande motionerna 1:344
av herr Schött m. fl. och II: 415 av herr
Källenius m. fl.,

5) de likalydande motionerna I: 691
av herrar Kronstrand och Stefanson
samt II: 831 av herrar Gustafson i Göteborg
och Larsson i Umeå,

6) de likalydande motionerna I: 692
av herr Sundin m. fl. samt II: 832 av
herrar Hansson i önnarp och Fälldin,
ävensom

7) de likalydande motionerna 1:693
av herr Virgin m. fl. och II: 830 av herr
Cassel,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet anfört,
av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Hagberg, Söderquist, Lundström, Gösta
Jacobsson, Sundin, Nilsson i Svalöv,

Kungi. Maj:ts förslag
2 §.

Till grund---denna inkomst.

Skatteberäkning enligt 1 § må ske
endast under förutsättning att den inkomst,
som skall ligga till grund för
skatteberäkningen, uppgår till minst
5 000 kronor och tillika utgör minst en
femtedel av den skattskyldiges till statlig
inkomstskatt taxerade inkomst.

(Se vidare anvisningarna.)

3 §.

2 m o m. I fråga---jordbruks fastigheten;

samt

8) intäkt, som uppkommit därigenom
att avsättning till särskilda investeringsfonder
för förlorade inventarier
och lagertillgångar återförts till beskattning
under sådana förhållanden att,

Christenson i Malmö, Magnusson i Borås,
Larsson i Umeå och Fälldin, vilka
ansett,

att utskottet i nedannämnda avseenden
bort hemställa:

I. beträffande spärregeln och tvängsåterföring
av avsättning till skogskonto
under Al) att riksdagen — med förklarande
att Kungl. Maj:ts förevarande
proposition icke kunnat av riksdagen
oförändrad antagas samt i anledning av
de inbördes likalydande motionerna
I: 691 av herrar Kronstrand och Stefanson
samt 11:831 av herrar Gustafson i
Göteborg och Larsson i Umeå, I: 692 av
herr Sundin m. fl. samt II: 832 av herrar
Hansson i önnarp och Fälldin ävensom
I: 693 av herr Virgin m. fl. och II: 830
av herr Cassel ■— måtte antaga det vid
propositionen nr 114 fogade förslaget
till förordning om ändring i förordningen
den 30 november 1951 (nr 763)
angående beräkning av statlig inkomstskatt
för ackumulerad inkomst med de
ändringar, att 2 § samt 3 § 2 mom. erhölle
följande såsom reservanternas förslag
betecknade lydelse:

Reservanternas förslag
2 §.

Till grund — ---denna inkomst.

Skatteberäkning enligt 1 § må ske
endast under förutsättning att den inkomst,
som skall ligga till grund för
skatteberäkningen, uppgår till minst
4 000 kronor.

(Se vidare anvisningarna.)
3 §.

2 mom. I fråga —---jordbruks fastigheten;

samt

8) intäkt, som uppkommit därigenom
att avsättning till särskilda investeringsfonder
för förlorade inventarier och lagertillgångar
återförts till beskattning
under sådana förhållanden att, därest

108 Nr 21 Fredagen den 18 maj 1962 em.

Ändring i förordningen angående beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad
inkomst, m. m.

därest det återförda beloppet i stället
utgjort köpeskillning för de förlorade
tillgångarna, köpeskillingen enligt 6)
eller 7) ovan skulle ansetts såsom ackumulerad
inkomst, dock att ränta som
tillägges det återförda beloppet icke
skall anses utgöra sådan inkomst.

det återförda beloppet i stället utgjort
köpeskillning för de förlorade tillgångarna,
köpeskillingen enligt 6) eller
7) ovan skulle ansetts såsom ackumulerad
inkomst, så ock intäkt, som uppkommit
därigenom att avsättning till
skogskonto återförts till beskattning i
samband med överlåtelse av jordbruksfastighet
genom avyttring, skifte av
dödsbo eller bodelning, dock att ränta
som tillägges det återförda beloppet icke
skall anses utgöra sådan inkomst.

II. beträffande förlustutjämning, progressionsutjämning
och allmän öppen
resultatutjämning under Bl)—3) att
riksdagen — i anledning av de inbördes
likalydande motionerna 1:2 av herr
Kronstrand m. fl. och II: 1 av herr
Carlsson i Tibro m. fl., I: 18 av herr
Bengtson m. fl. och II: 42 av herr Hedlund
m. fl. samt I: 339 av herr Hagberg
m. fl. och 11:408 av herr Heckscher
m. fl. — måtte

a) antaga det vid motionerna I: 339
och 11:408 fogade förslaget till förordning
angående ändring av 2, 8 och 9 §§
förordningen den 8 april 1960 (nr 63)
om rätt till förlustutjämning vid taxering
för inkomst, dock med den ändringen
att 2 § i förslaget erhölle i reservationen
angiven lydelse;

b) antaga det vid motionerna I: 339
och II: 408 fogade förslaget till förordning
om rätt till utjämning i vissa fall
av statlig inkomstskatt i samband med
inkomststegring eller inkomstminskning; c)

i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
att skyndsam utredning företoges om
möjligheterna till en fullständig resultatutjämning
samt att härvid i första
hand frågan om resultatutjämning genom
kontometoden prövades och att förslag
i detta syfte skyndsamt förelädes
riksdagen;

III. beträffande reparationsfond för
hyresfastighet under B 4) att riksdagen
•— i anledning av de likalydande motionerna
I: 344 av herr Schött m. fl. och
II: 415 av herr Källenius m. fl. —• måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
skyndsam utredning i syfte att möjliggöra
skattefria avsättningar för framtida
reparationsbehov å hyresfastigheter; IV.

beträffande brand- och stormskadefond
för skog under B 6) och 7) att
riksdagen — i anledning av de inbördes
likalydande motionerna I: 692 av herr
Sundin m. fl. och II: 832 av herrar
Hansson i önnarp och Fälldin ävensom
I: 693 av herr Virgin m. fl. och II: 830
av herr Cassel — måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam prövning
och förslag rörande inrättande av
brand- och stormskadefond för skog.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! I sitt betänkande nr 47
föreslår bevillningsutskottet bifall till
Kungl. Maj:ts förslag om ändrad förordning
angående beräkning av statlig inkomstskatt
för ackumulerad inkomst.
Utskottet har ej kunnat ena sig om den
gräns vid vilken spärregeln skall sät -

109

Fredagen den 18 maj 1962 em. Nr 21

Ändring i förordningen angående beräkning av statlig inkomstskatt för ackumule''

rad inkomst, m. m.

tas. Reservanterna i utskottet har ansett
att gränsen för skatteberäkning för
ackumulerad inkomst skall vara densamma
som för närvarande gäller eller

4 000 kronor. I propositionen föreslås
att denna gräns skall sättas vid lägst

5 000 kronor.

Vidare har reservanterna yrkat att
den i propositionen föreslagna dubbla
spärregeln skall uteslutas ur förordningen.
Den nu gällande dubbla spärregeln
föreskriver att den ackumulerade inkomsten
skall uppgå till minst 4 000 kronor
och tillika utgöra minst en tredjedel
av den skattskyldiges taxerade inkomst.
Utskottets förslag innebär, förutom
att den undre gränsen höjs till
5 000 kronor, även att den dubbla spärregeln
bibehålies — dock med den ändringen
att den ackumulerade inkomsten
skall utgöra minst en femtedel av den
taxerade inkomsten.

Enligt reservanternas uppfattning
kommer den dubbla spärregeln att få
till följd, att många som borde vara
berättigade till skatteberäkning för ackumulerad
inkomst ej kommer i åtnjutande
därav. Den ackumulerade inkomsten
är av sådan art, att den i det enskilda
fallet kan bli alltför betungande
ur skattesynpunkt genom progressiviteten
i inkomstbeskattningen. Förordningen,
som tillkommit för att utjämning
skall kunna ske, bör vara så utformad
att den ger största möjliga rättvisa.

Remissyttrandena över den utredning,
som ligger till grund för propositionen,
har övervägande tillstyrkt utredningens
förslag att slopa den dubbla spärregeln.
Löntagarorganisationerna har i sina remissyttranden
uttalat, att redan en ackumulerad
inkomst på 4 000 kronor slår
rätt hårt ur marginalskattesynpunkt,
och de har ansett att den nuvarande
spärren vid 4 000 kronor bör bibehållas.
Departementschefen har beträffande
den dubbla spärregeln ej följt utredningens
förslag utan föreslår att den skall
bibehållas.

Gentemot den i utredningen föreslagna
lägsta gränsen 6 000 kronor föreslår
departementschefen 5 000, men införandet
av den dubbla spärregeln i den nya
förordningen är en klar försämring av
förslaget, dels genom att summan höjts
mot nu gällande och dels genom att
spärregeln bibehålls. Förordningen avser
att mildra den höga beskattning som
kan komma i fråga när det gäller ackumulerad
inkomst och att få en utjämning
till stånd. Reglerna bör därför göras så
lättolkade som möjligt samt vara så utformade,
att de kan tillämpas och framför
allt förstås av de skattskyldiga. Vad
förordningen främst syftar till är ju att
skapa största möjliga skatterättvisa och
skydda de grupper som erhåller sina
inkomster genom ibland stora engångsbelopp.

Vad gäller möjligheten att från skogskonto
när särskilda omständigheter föreligger
som exempelvis överlåtelse av
jordbruksfastighet eller vid avyttring
samt skifte av dödsbo få inkomsten beräknad
efter förordningen anser jag att
en sådan möjlighet bör finnas, då dessa
inkomster får anses förvärvade under
ett flertal år och följaktligen bör beräknas
som ackumulerade inkomster.

I det här utskottsbetänkandet behandlas
även frågan om förlustutjämning, och
reservanterna har föreslagit att denna
fråga måtte få en lösning. Det uppenbara
missförhållandet som råder och
som fått råda alltför länge bör få ett
slut, och det föreslås en ändring av förordningen
som möjliggör ett mera rättvisande
förhållande på detta område. En
utredning om möjligheterna till en fullständig
resultatutjämning föreslås av reservanterna,
och då denna fråga är så
betydande, anser reservanterna att utredningen
bör ske skyndsammast.

Likaså föreslås att en utredning kommer
till stånd för att förutsättningar
skall skapas för uppläggande av reparationsfonder
för hyresfastigheter. Denna
fråga anser reservanterna vara synner -

110 Nr 21 Fredagen den 18 maj 1962 em.

Ändring i förordningen angående beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad
inkomst, m. m.

ligen viktig, då de rådande förhållandena
inte är bra som de nu är. Genom
att reparationsfonder skulle kunna uppläggas
för hyresfastigheter skulle man
kunna påräkna att fastighetsbeståndet
skulle kunna hållas i ett bättre skick.
Frågan är dock av sådan natur, att en
utredning är nödvändig för att man
skall få den allsidigt belyst och för att
eventuella fonder skall ges en sådan
ställning, att de verkligen kommer fastighetsbeståndet
till godo.

Reservanterna har även begärt att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skall anhålla om skyndsam prövning och
förslag rörande inrättande av brandoch
stormskadefond för skog. Denna
fråga får betydelse visserligen bara för
ett fåtal men är av sådan vikt att det i
fall då olyckor inträffar det bör vara
möjligt att motverka skadorna på ett
tillfredsställande sätt. Den skogsägare
som drabbas av brand eller stormskada
bör få möjlighet att göra fondavsättningar
i erforderlig utsträckning för att
verksamheten skall kunna fortsätta och
ersättningarna för skadan ej bli onormalt
beskattade.

Herr talman! Jag ber att med dessa
ord få yrka bifall till reservationen av
herr Hagberg m. fl. som bifogats bevillningsutskottets
betänkande.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Jag kan till praktiskt
taget alla delar instämma i det anföförande
som herr Larsson har hållit.

Den proposition som här föreligger
avser ju närmast att ta bort en del skönhetsfläckar
som har funnits i reglerna
för ackumulerad inkomst. Det finns naturligtvis
ytterligare några sådana kvar,
men jag tror inte att en lång debatt i
dag skulle göra någon egentlig nytta. De
handlingar som finns fogade till bevillningsutskottets
betänkande i form av
reservationer och motioner kanske kan
föranleda att det så småningom kommer
ytterligare fler sådana här förslag från

finansministern. Jag skall inte närmare
gå in på alla dessa olika detaljer utan
jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den vid betänkandet fogade reservationen.

Herr KÄLLENIUS (h):

Herr talman! Jag skall försöka fatta
mig så kort som möjligt med hänsyn till
det opsykologiska tillfället för behandling
av en så viktig fråga.

Bevillningsutskottet avstyrker i betänkande
nr 47 motionen 415 angående
utredning om avsättning för framtida
reparationer i hyresfastigheter.

I en fastighets liyreskalkyl ingår bl. a.
beräknade kostnader för reparationer. I
en ny byggnad inträder reparationsbehovet
successivt, vilket innebär att vissa
överskott uppkommer under de första
sju till tio åren. På grund av att fastighetsägaren
ej har sådana utlägg för reparationer
under denna tid, vilka motsvarar
avsättningen i hyreskalkylen,
uppstår överskott, vilka blir föremål för
beskattning. Förutsätter man att fastighetsägaren
har en 50-procentig marginalskatt
— vilket i dessa tider icke är
onormalt — så innebär detta att 50 procent
av de medel, som borde ha avsatts
till en reparationsfond, kommer att gå
bort i skatt. När reparationerna sedan
behövs så finns det inte erforderliga
medel.

Ett exempel kan i korthet klargöra
detta. I hyreskalkylen för en fastighet
på en miljon ingår beräknade reparationsavsättningar
med 0,7 procent på
byggnadskostnaden, eller 7 000 kronor.
Låt oss också förutsätta att under första
året uppgår reparationerna — vissa
slutjusteringar o. s. v. -— till 1 000 kronor.
Således återstår 6 000 kronor, som
borde reserveras för framtida reparationsbehov.
Enligt nuvarande beskattningsregler
bortskattas i mitt exempel
3 000 kronor eller 50 procent. Detta
gäller för enskilda fastighetsägare. Som
jämförelse kan tas en annan fastighets -

Fredagen den 18 maj 1962 em. Nr 21 111

Ändring i förordningen angående beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad
inkomst, m. m.

ägare, ett allmännyttigt företag. Dessa
företag beskattas enligt andra skatteregler,
som är förmånligare. Sålunda upptages
för dem som bruttointäkt endast
3 procent av fastighetens taxeringsvärde.
Denna intäkt understiger betydligt
de hyresintäkter som inflyter. Från
denna schablonmässigt beräknade intäkt
får avdrag göras för räntor under
beskattningsåret samt för tomträttsavgäld.
Genom dessa beskattningsregler
har de allmännyttiga företagen möjlighet
att till fullo — efter det att avdrag
gjorts för faktiska reparationskostnader
— avsätta de belopp, som enligt hyreskalkyl
bör åtgå för reparationer av fastigheten.
De allmännyttiga företagen har
sålunda härigenom möjligheter till s. k.
öppen resultatutjämning.

Skattelagstiftningen måste i princip
vara så utformad, att företag med likartad
verksamhet underkastas samma
beskattningsprinciper. Enskilda fastighetsägare
måste därför — liksom allmännyttiga
företag — erhålla rätt till
nämnda öppna resultatutjämning. I och
med den berörda åtskillnaden drabbas
i sista hand den konsument/hyresgäst,
som hyr — eller av förhållandena
tvingas hyra — av den enskilde fastighetsägaren.
Vi skall komma ihåg att
cirka 95 procent av all ny bostadsproduktion
sker med statlig belåning.

De fastigheter, som förvaltas av enskilda,
berövas möjligheten till normalt
underhåll. Detta kommer att medföra en
snabbare förslitning av detta fastighetsbestånd.
Riksdagen måste noga betänka
vad en dylik utveckling innebär ur nationalekonomisk
synpunkt. Vi kommer
successivt att ställas inför det faktum,
att för några tiotal år sedan färdigställda
»enskilda» fastigheter kommer att
förslummas därför att de inte kan underhållas
tillräckligt. Detta förhållande
stämmer illa med riksdagens beslutade
bostadspolitik, som bl. a. går ut på att
väsentligt förbättra den svenska bostadsstandarden.

Krympande vinstmarginaler, amorteringsskyldighetet
m. m. gör att de enskilda
fastighetsägarna ej kan till reparationer
använda högre belopp än den
del, som ingår i den av myndigheterna
fastställda hyreskalkylen. Då emellertid
denna del— som enligt myndigheternas
mening bör räcka för att behålla fastigheterna
i ursprunglig standard — för
enskilda fastighetsägare icke till fullo
kan användas för det avsedda ändamålet,
kommer den nyproduktion som
riksdagen årligen beslutar inte att medföra
önskvärt nettotillskott. Den snabba
förslitning, som för närvarande sker av
det äldre bestånd som ägs av enskilda
fastighetsägare, motverkar detta syfte.

Det må slutligen påtalas, att bevillningsutskottet
enbart refererat motionen
men ingalunda gått in på någon saklig
granskning. Jag finner det märkligt att
utskottet så där utan vidare avstyrker
motionen, som ju begränsar sig till en
hemställan om utredning i denna för
enskilda fastighetsägare men framför
allt för deras hyresgäster så viktiga
fråga.

Genom att motsätta sig t. o. m. en utredning
för att få problemen klarlagda
har utskottets majoritet kommit att stadfästa
en politiskt betingad snedvridning
av förhållandena. Men även om man ur
den synpunkten inte bryr sig om de enskilda
fastighetsägarna — vilket ju inte
är något nytt — så borde man dock ha
tänkt på deras hyresgäster. Dessa får
de facto en del av sin hyreskostnad konfiskerad,
via beskattning av enskilda
företag. Detta är dock oriktigt och orättvist,
särskilt beträffande statligt belånade
bostadsfastigheter.

Avsikten med den begärda utredningen
var att finna en form för att säkra
hyresgästernas reparationspengar. En
sådan lösning borde även få en socialt
fördelaktig följdverkan. Om exempelvis
dylika medel -— enligt en blivande utrednings
förslag— kunde få avsättas till
ett slags investeringsfond, så borde med -

112 Nr 21 Fredagen den 18 maj 1962 em.

Ändring i förordningen angående beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad
inkomst, m. m.

len via arbetsmarknadsstyrelsen få användas
för sysselsättning av äldre arbetskraft,
som dels inte är så rörlig
utanför hemorten, dels är särskilt lämpad
för reparationsarbete genom sin
yrkeskunnighet.

Det är oförklarligt att utskottsmajoriteten
velat motsätta sig en utredning ■—
en utredning som inte blott är klart motiverad
utan också nödvändig.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
av herr Hagberg m. fl. under
III beträffande reparationsfond för hyresfastigheter.

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Med instämmande i vad
de båda övriga reservanterna har anfört
skall jag be att få yrka bifall till reservationen
och därutöver bara tillägga
några ord om mom. IV i reservationen
som gäller hemställan om att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om skyndsam prövning och förslag
rörande inrättande av brand- och
stormskadefond för skog.

Framför allt i katastroffallen men
även i brandskadefall av icke fullt så
svår omfattning är dessa regler om beskattning
av ackumulerad inkomst föga
tillfredsställande. Det gäller i de flesta
fall att fördela inkomsten bakåt i tiden.
Men vid brandskada av stor omfattning
är det framtida inkomster man skall ha
möjlighet att fördela på flera är. Där
ger, såsom anförts i samband med utredningen,
denna princip ingen bra lösning.
I det sammanhanget har skogskontot
inte heller visat sig tillräckligt.

Vid läsning av propositionen bar jag
funnit, att finansministern inte avvisat
tanken utan bara konstaterat, att frågan
inte kan tas upp i detta sammanhang.

Det är mot denna bakgrund som vi
hemställer om att riksdagen ville göra
denna beställning hos Kungl. Maj:t. Det
är en mycket angelägen fråga.

Herr talman! Jag yrkar bifall till
reservationen.

Herr BRANDT i Aspabrak (s):

Herr talman! Jag skall liksom de
övriga talarna i denna fråga fatta mig
mycket kort.

Den förevarande propositionen innebär
i huvudsak en utvidgning av till—
lämpningsområdet rörande ackumulerad
inkomst inom ramen för nuvarande
lagstiftnings grunder såvitt angår inkomst
av rörelse och jordbruksfastighet,
vilken är en mycket komplicerad förordning.
Därjämte beröres fördelningstiden,
spärregelns avvägning, ansökningstiden
m. m., vilket redan nämnts
här. Slutligen föreslås att riksskattenämnden
skall äga meddela förhandsbesked
i frågor angående ackumulerad
inkomst och att anstånd med skattebetalning
skall kunna medges, då ansökan
om särskild skatteberäkning för ackumulerad
inkomst gjorts.

Som herr Magnusson i Borås sade är
även oppositionen i stort sett tillfredsställd
med propositionen, och det har
varit en ganska markant enighet inom
utskottet, som i huvudsak tillstyrker propositionen.
Det är endast beträffande
spärregeln och tvångsåterföring av avsättning
till skogskonto som vi finner
reservationer.

Spärregeln innebär att den ackumulerade
inkomsten får uppgå till lägst
4 000 kronor för att skatteberäkning enligt
denna förordning skall få ske. Därtill
finns en kvoteringsspärr som innebär
att den ackumulerade inkomsten
skall utgöra minst en tredjedel av den
skattskyldiges till statlig inkomstskatt
taxerade inkomst.

I propositionen föreslås att beloppsspärren
skall höjas till 5 000 kronor,
kombinerad med en kvoteringsspärr på
en femtedel av den taxerade inkomsten.

Man kan givetvis diskutera var dessa
spärrar skall sättas. Kommitterade hade
föreslagit 6 000 kronor och motiverade
denna höjning med att beloppet 4 000
kronor infördes 1951, alltså för elva år
sedan. Sedan dess har konsumentpris -

Fredagen den 18 maj 1962 em. Nr 21 113

Ändring i förordningen angående beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad
inkomst, m. m.

index stigit med cirka 40 procent. Utskottet
menar då att departemenschefens
förslag på 5 000 kronor är en ganska
måttfull siffra. Höjningen är också angelägen
för att inte beskattningsmyndigheternas
arbetsbörda alltför mycket
skall betungas.

Jag vill erinra om att skälet till att
man begränsat beloppet och bestämmelsernas
tillämpningsområde i främsta
rummet var just att man ville försöka
att inte betunga skattemyndigheternas
arbetsbörda alltför mycket.

I reservationen tillstyrkes också att
medel som är insatta på skogskonto och
tvångsvis återföres till beskattning skall
få beskattas enligt förordningen om
ackumulerad inkomst. Det skall då gälla
vid avyttring av fastighet, vid skifte av
dödsbo och vid bodelning. Departementschefen
framhåller att en skogsägare
i eget intresse inte bör utnyttja
denna möjlighet till skatteuppskov genom
insättning på skogskonto i sådan
utsträckning att det uppkommer ett behov
av resultatutjämning, när medlen
återföres till beskattning. Detta understryker
också utskottet. Om återföring
sker i samband med skifte av dödsbo
kan dock enligt propositionen vissa skäl
tala för att beskattningseffekten mildras.
Men eftersom spörsmålet om dödsbos inkomstbeskattning
för närvarande är
föremål för prövning inom skatteflyktskommittén
och kommittén säkerligen
även kommer att beakta frågan om beskattningen
av från skogskonto återförda
medel — även vid fall av bodelning
— anser utskottet att kommitténs arbete
bör avvaktas och avstyrker därför motionerna
i denna del.

1 samband med denna proposition har
utskottet behandlat en rad motioner,
som rör förlustutjämning, progressionsutjämning,
allmän öppen resultatutjämning
o. s. v. Alla dessa motioner är gamla
bekanta —- med betoning på ordet
gamla — som behandlats vid upprepade
tillfällen här i riksdagen. Senast förra

året avslogs motioner av precis samma
lydelse, och det förekom i utskottsutlåtandet
reservationer av samma slag som
nu. Det har med andra ord inte inträffat
någonting nytt. Jag tycker därför inte
att man behöver ta så allvarligt på herr
Källenius’ anmärkning att utskottet inte
har presterat så utförliga motiveringar.
Förklaringen är helt enkelt den, att det
gäller motioner som återkommer varje
år.

De största nackdelarna av beskattningsårets
slutenhet är ju undanröjda,
men både departementschefen och utskottet
framhåller att alla problem inte
därmed är lösta. Frågan om en sådan
mera omfattande progressionsutjämning,
som kräves i alla dessa motioner,
förutsätter emellertid en översyn av
hela vårt skattesystem, och allmänna
skatteberedningen är ju för närvarande
sysselsatt med den saken. Därvid
kommer naturligtvis att övervägas även
frågan om en skatteutjämning genom
användande av kontometoden m. m.

Med dessa få ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag
i dess helhet.

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! Herr Brandt sade, att
penningvärdets fall motiverade en höjning
från 4 000 till 5 000 kronor. Det
är klart att penningvärdet fallit, men
är detta ett motiv? En annan sak som
jag blev förvånad över var, att herr
Brandt sade, att han är rädd för skattemyndigheternas
arbete. Jag kan inte finna
att skattemyndigheternas arbete är
det väsentliga utan det väsentliga är väl
att få en rättvis beskattning av folk. Erfarenheten
har ju också visat, att det
inte blir någon större merbelastning. Jag
vägrar absolut att acceptera, att skattemyndigheternas
arbete skulle vara ett
motiv vid bedömningen av hur våra
skattesatser skall sättas.

114 Nr 21 Fredagen den 18 maj 1962 em.

Ändring i förordningen angående beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad
inkomst, m. m.

Herr BRANDT i Aspabruk (s):

Herr talman! Jag har inte sagt att det
väsentliga är skattemyndigheternas arbetsbörda,
men det är en av motiveringarna,
och jag tycker att man mycket väl
kan respektera den när man talar om
rättvis beskattning, och alldeles oavsett
skattebördan bör man ta hänsyn till
den. Jag tror skattemyndigheterna har
så mycket att syssla med för att få fram
en rättvis beskattning över hela fältet,
att det inte är det viktigaste, att man
håller denna siffra så låg som möjlig.
Man får väl försöka begränsa fältet något.
Jag tycker motiveringen håller även
där.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr TALMANNEN yttrade:

Ärendet kommer att företagas till avgörande
på sådant sätt, att särskilt beslut
fattas beträffande var och en av de
frågor, som beröres i den vid betänkandet
fogade reservationen, varvid den av
reservanterna tillämpade inbördes ordningen
följes. Slutligen ställes utskottets
hemställan i övrigt under proposition
i ett sammanhang.

Spärregeln och tvångsåterföring av avsättning
till skogskonto

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till yrkandet under I)
i reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Larsson
i Umeå begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 47, såvitt avser
spärregeln och tvångsåterföring av avsättning
till skogskonto, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
yrkandet under I) i reservationen av
herr Hagberg m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Larsson i Umeå begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 102 ja och 91 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Förlustut jiimning, progressionsut jamning
och allmän öppen resultatutjämning Herr

talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till yrkandet under
II) i reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Larsson i Umeå begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 47, såvitt avser
förlustutjämning, progressionsutjämning
och allmän öppen resultatutjämning,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
yrkandet under II) i reservationen av
herr Hagberg m. fl.

Fredagen den 18 maj 1962 em. Nr 21 115

Ändring i förordningen angående beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad
inkomst, m. m.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Larsson i Umeå begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 101 ja och 92 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Reparationsfond för hyresfastighet

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till yrkandet under

III) i reservationen; och fann lierr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Källenius
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 47, såvitt avser
reparationsfond för hyresfastighet, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit yrkandet
under III) i reservationen av
herr Hagberg m. fl.

Herr Källenius begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 101 ja och 92 nej, varjämte 3 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Brand- och stormskadefond för skog

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till yrkandet under

IV) i reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Magnusson i Borås begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 47, såvitt avser
brand- och stormskadefond för skog,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit yrkandet
under IV) i reservationen av
herr Hagberg m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen
och att kammaren alltså bifallit
utskottets hemställan.

Utskottets hemställan i de delar, beträffande
vilka beslut icke tidigare fattats

Bifölls.

Fredagen den 18 maj 1962 em.

116 Nr 21

§ 10

Ändring i förordningen angående stämpelavgiften Föredrogs

bevillningsutskottets betänkande
nr 49, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den
19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften jämte i ämnet väckta
motioner.

I en den 16 mars 1962 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 128, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning om ändring
i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet jämväl upptagit de vid
riksdagens början väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna 1:341 av herr Lundström
m. fl. och II: 417 av herr Ohlin m. fl.,
vari bl. a. hemställts, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om förslag till årets riksdag angående
justering av stämpelförordningen i anledning
av den förra året avslutade utredningen
i ämnet (SOU 1961:37).

Utskottet hemställde,

1) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 128, antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om ändring
i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften; 2)

att de likalydande motionerna
I: 341 av herr Lundström m. fl. och
11:417 av herr Ohlin m. fl., i vad de
avsåge stämpelavgiften, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Söderquist och Lundström samt fru Net -

telbrandt och herr Enskog, vilka ansett,
att utskottet under 2) bort hemställa,
att riksdagen i anledning av de likalydande
motionerna I: 341 av herr Lundström
m. fl. och 11:417 av herr Ohlin
m. fl., i vad avsåge förevarande fråga,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om förslag till årets höstsession
angående justering av stämpelförordningen
i anledning av den avslutade utredningen
(SOU 1961: 37).

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Den utredning som under
lång tid arbetat med en översyn av
stämpelförordningen har i sitt förra året
avlämnade betänkande framlagt förslag
till ändringar, som kan leda till en årlig
inkomstförstärkning på 16 miljoner
kronor. Förslaget innebär bl. a. en anpassning
av stämpelavgifterna till penningvärdeförsämringen
i enlighet med
vad som föreslagits i motionerna I: 341
och II: 417.

Då jag anser det angeläget att möjligheter
för en sådan inkomstförstärkning
skapas snarast möjligt, hemställer jag
herr talman, om bifall till reservationen
av herr Söderquist m. fl.

Herr BRANDT i Aspabruk (s):

Herr talman! Som kammarens ledamöter
kan läsa i betänkandet har denna
fråga utretts och är för närvarande föremål
för beredning i finansdepartementet.
Det förefaller mig ganska märkligt
att man inte vill låta finansdepartementet
få tid att sakligt pröva frågan, vilket
väl ändå brukar vara vanligt. Det verkar
nästan som om man här ville inta
en annan mening bara för att stå på en
helt annan sida än utskottsmajoriteten.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 21 117

Fredagen den 18 maj 1962 em.

Inrättande av ett institut för långfristig

näringsföretag, m. m.

Mom. 2

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fru Nettelbrandt begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i mom.
II) i utskottets betänkande nr 49, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Söderquist m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Fru Nettelbrandt begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 139 ja och 39 nej, varjämte
12 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 11

Föredrogs vart för sig

bankoutskottets utlåtande nr 22, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående inrättande av ett institut
för exportkrediter, m. m.* jämte i
ämnet väckta motioner; samt

statsutskottets utlåtande nr 110, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående inrättande av ett institut för

kreditgivning till mindre och medelstora

exportkrediter, m. m., jämte i ämnet
väckta motioner, såvitt propositionen
och motionerna avsåge medelsanvisning.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 12

Inrättande av ett institut för långfristig
kreditgivning till mindre och medelstora
näringsföretag, m. m.

Föredrogs i ett sammanhang

bankoutskottets utlåtande nr 23, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
inrättande av ett institut för
långfristig kreditgivning till mindre och
medelstora näringsföretag, m. m., jämte
i ämnet väckta motioner; samt

statsutskottets utlåtande nr 111, i anledning
av samma proposition jämte i
ämnet väckta motioner, såvitt propositionen
och motionerna avsåge medelsanvisning.

Bankoutskottets utlåtande nr 23

I en den 2 mars 1962 dagtecknad proposition,
nr 124, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet, föreslagit
riksdagen att

a) bemyndiga Kungl. Majrt att träffa
avtal om inrättande av ett institut för
långfristig kreditgivning till mindre och
medelstora näringsföretag i huvudsaklig
överensstämmelse med i propositionen
angivna grunder;

b) bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontor
att utfärda garantiförbindelse
å 6 000 000 kr. att ingå i det föreslagna
institutets garantifond;

c) till Teckning av aktier i ett institut
för långfristig kreditgivning till
mindre och medelstora näringsföretag å
kapitalbudgeten under fonden för statens
aktier för budgetåret 1962/63 anvisa
ett investeringsanslag av 2 000 000
kr.

Propositionen hade, såvitt avsåge an -

118 Nr 21 Fredagen den 18 maj 1962 em.

Inrättande av ett institut för långfristig kreditgivning till mindre och medelstora
näringsföretag, m. m.

visande av anslag, hänvisats till statsutskottet
och i övrigt till bankoutskottet.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

I propositionen framlägges förslag om
inrättande av ett institut för långfristig
kreditgivning till mindre och medelstora
företag, företrädesvis avsett för
sekundärkrediter. Det nya institutet föreslås
skola organiseras som aktiebolag
och få benämningen AB Företagskredit.
Institutet avses skola ägas gemensamt
av staten och affärsbankerna
samt organisatoriskt bli anknutet till AB
Industrikredit. Aktiekapitalet föreslås
bli 4 milj. kr., och dessutom avses bolaget
få en särskild garantifond å 12
milj. kr. Den sammanlagda utlåningsmöjligheten
beräknas tills vidare bli 100
milj. kr.

I samband med tillkomsten av det nya
institutet föreslås AB Industrikredits
långivning skola helt inriktas på primärkrediter.
Bolagets utlåningsmöjligheter
avses bli vidgade med 76 milj. kr.
till inemot 400 milj. kr.

Till aktieteckning i det nya bolaget
föreslås att för budgetåret 1962/63 anvisas
ett investeringsanslag av 2 milj.
kr. Vidare förordas att staten ställer en
garantiförbindelse å 6 milj. kr. till bolagets
förfogande.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta
motioner:

A) de likalydande motionerna 1:687
av herr Gösta Jacobsson och II: 835 av
herr Nordgren m. fl., vari hemställts att
riksdagen måtte besluta att aktiekapitalet
i AB Företagskredit höjdes från i
propositionen föreslagna 4 till 5 miljoner
och att garantikapitalet höjdes från
i propositionen föreslagna 12 till 14
miljoner kronor i syfte att möjliggöra
gynnsammare upplåningsvillkor för AB
Företagskredit och bibehålla bolagets
upplåningskapacitet vid i propositionen

föreslagen storlek, 100 miljoner kronor;

B) de likalydande motionerna I: 688
av herr Per Jacobsson och II: 836 av
herrar Westberg och Berglund;

C) de likalydande motionerna I: 689
av herrar Mattsson och Torsten Andersson
och II: 834 av herrar Hansson
i Önnarp och Nilsson i Tvärålund, vari
hemställts att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 124 måtte

I. anhålla i skrivelse till Kung], Maj:t,
att Kungl. Maj:t måtte vid underhandlingar
med affärsbankerna söka träffa
överenskommelse

a) om att AB Företagskredits utlåningskapacitet
skulle utgöra 150 milj.
kronor samt om att som förutsättning
härför aktiekapitalet skulle utgöra 6
milj. kronor och garantifonden 18 milj.
kronor, i båda fallen fördelade med
hälften på staten och hälften på affärsbankerna; b)

om att för AB Industrikredits utlåningsverksamhet
pant skulle utgöras av
inteckning i fast egendom eller tomträtt
liggande inom 70 procent av det värde,
till vilket styrelsen uppskattat den
fasta egendomen eller den till tomträtten
hörande byggnaden;

c) om att för såväl AB Industrikredits
som AB Företagskredits utlåningsverksamhet
amorteringsfrihet för lån
skulle kunna medgivas upp till fem år;

II. anhålla i skrivelse till Kungl. Maj:t,
att Kungl. Maj:t måtte till ledamöter av
den för AB Industrikredit och AB Företagskredit
gemensamma styrelsen utse
minst två personer med särskilda insikter
och praktisk erfarenhet i fråga
om de mindre företagens skötsel och
kreditproblem, i enlighet med vad i motionerna
anförts;

III. a) bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret
att utfärda garantiförbindelse
å 9 000 000 kronor att ingå i det
föreslagna institutets garantifond;

b) till Teckning av aktier i ett institut
för långfristig kreditgivning till
mindre och medelstora näringsföretag å

Fredagen den 18 maj 1962 em.

Nr 21 119

Inrättande av ett institut för långfristig

näringsföretag, m. m.

kapitalbudgeten under fonden för statens
aktier för budgetåret 1962/63 anvisa
ett investeringsanslag av 3 000 000
kronor;

IV. beakta även vad i övrigt anförts
i motionerna;

D) de likalydande motionerna I: 690
av herr Virgin och II: 833 av herr Bohman
m. fl.

De under C) och D) ovan upptagna
motionerna hade, såvitt de avsåge anvisande
av anslag, hänvisats till statsutskottet
samt i övrigt till bankoutskottet.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

A. avslå motionerna I: 690 och II: 833,
såvitt nu var i fråga;

B. — med avslag å följande motioner,
nämligen

1) motionerna I: 687 och II: 835,

2) motionerna I: 688 och II: 836, samt

3) motionerna 1:689 och 11:834, såvitt
nu var i fråga, och med bifall till
föreliggande proposition —-

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att träffa
avtal om inrättande av ett institut
för långfristig kreditgivning till mindre
och medelstora näringsföretag i huvudsaklig
överensstämmelse med i propositionen
angivna grunder,

b) bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret
att utfärda garantiförbindelse
å 6 000 000 kr. att ingå i det föreslagna
institutets garantifond;

C. i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad utskottet anfört angående
en upplysningsbroschyr.

Reservationer hade avgivits

I. av herrar Regnéll, Gustaf Henry
Hansson, Gorthon, Stefanson, Berglund
och Larsson i Umeå, vilka ansett att utskottets
hemställan under B. 1) bort utgå
samt att utskottet under en ny punkt D.
bort hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av motionerna I: 687 och II: 835
besluta i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte upptaga

kreditgivning till mindre och medelstora

underhandlingar med berörda banker i
syfte att höja aktiekapitalet i AB Företagskredit
från 4 till 5 miljoner kronor
och att öka garantikapitalet från 12
till 14 miljoner kronor;

II. av herrar Torsten Mattsson och
Börjesson i Falköping, vilka ansett, att
utskottet bort under B. hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag ävensom motionerna
I: 687 och II: 835 samt I: 689 och II: 834
samt med avslag å motionerna I: 688
och II: 836

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att träffa
avtal om inrättande av ett institut för
långfristig kreditgivning till mindre och
medelstora näringsföretag i huvudsaklig
överensstämmelse med vad reservanterna
anfört,

b) bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret
att utfärda garantiförbindelse
å 9 000 000 kr. att ingå i det föreslagna
institutets garantifond.

Statsutskottets utlåtande nr 111

Statsutskottet hade behandlat ovan i
redovisningen av bankoutskottets utlåtande
nr 23 upptagna proposition nr 124
och motioner I: 689 av herrar Mattsson
och Torsten Andersson, 11:834 av herrar
Hansson i önnarp och Nilsson i
Tvärålund, I: 690 av herr Virgin och
II: 833 av herr Bohman m. fl., såvitt propositionen
och motionerna hänvisats till
statsutskottet.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med avslag å motionerna
1: 689 och II: 834 samt 1: 690 och II: 833,
samtliga motioner såvitt nu var i fråga,
till Teckning av aktier i ett institut
för långfristig kreditgivning till mindre
och medelstora näringsföretag för
budgetåret 1962/63 å kapitalbudgeten
under fonden för statens aktier anvisa
ett investeringsanslag av 2 000 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Bengtson, Nils-Eric Gustafsson, Elias -

120 Nr 21 Fredagen den 18 maj 1962 em.

Inrättande av ett institut för långfristig kreditgivning till mindre och medelstora
näringsföretag, m. m.

son i Sundborn och Andersson i Knäred,
vilka under förutsättning av bifall
till den vid bankoutskottets utlåtande
nr 23 fogade, med II. betecknade reservationen
ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med
bifall till motionerna 1:689 och 11:834
ävensom med avslag å motionerna
I: 690 och II: 833, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, till Teckning av
aktier i ett institut för långfristig kreditgivning
till mindre och medelstora
näringsföretag för budgetåret 1962/63 å
kapitalbudgeten under fonden för statens
aktier anvisa ett investeringsanslag
av 3 000 000 kr.

Yad utskotten hemställt föredrogs;
och anförde därvid:

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! I reservation I till ''bankoutskottets
utlåtande nr 23 föreslås
att utskottet bort hemställa, »att Kungl.
Maj :t måtte upptaga underhandlingar
med berörda banker i syfte att höja aktiekapitalet
i AB Företagskredit från 4
till 5 miljoner kronor och att öka garantikapitalet
från 12 till 14 miljoner
kronor».

Herr talman! Jag skall här bli mycket
kortfattad. Det är med tillfredsställelse
vi noterar att man här får ett företag
som har möjligheter att låta de mindre
företagen komma ut på en längre kreditmarknad.
Visserligen är affärsbankerna
de naturliga kreditgivarna till
denna typ av företag, men de har ju inte
haft möjligheter att tillgodose dessa företags
behov av mera långfristigt kapital.

Förslaget i reservationen innebär ju
bara en undersökning om det är möjligt
att öka aktiekapitalet. Motivet därför
är närmast att man kanske skulle få
vissa fördelar, även om jag gärna erkänner
att de är mycket begränsade. Företagen
skulle kunna gå ut på marknaden
med en räntesats som kunde anses

skälig. Vi menar därmed inte att det
skulle vara en subventionerad ränta,
men ungefär samma ränta som står till
buds för andra företag. Den mindre företagsamheten
skulle alltså få låna pengar
på samma villkor som de större företagen.

Herr talman! Med detta ber jag få yrka
bifall till reservation I till bankoutskottets
utlåtande nr 23.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Då jag tar till orda här
vill jag först uttala min tillfredsställelse
över att de mindre och medelstora företagen
nu skall få ett speciellt kreditinstitut
för långfristiga sekundärkrediter.
Det är ett gammalt krav som härmed
blivit beaktat. Det är glädjande
framför allt därför att de mindre och
medelstora företagen genom det nya kreditinstitutet
kommer att få lättare att få
sina kreditbehov täckta, framför allt då
de mera långfristiga krediterna.

Det kan inte bestridas att de mindre
och medelstora företagen har haft stora
svårigheter med kreditförsörjningen,
speciellt de mera långfristiga krediterna.
De mindre företagen får ofta arbeta
med mera lånat kapital än de
större. Mindre och medelstora företag
har inte heller haft möjligheter att gå
ut på aktie- och obligationsmarknaden
och där skaffa sig nödigt långfristigt kapital.
De är nära nog uteslutande hänvisade
till banker och kreditinrättningar,
medan de större företagen i större utsträckning
är självförsörjande när det
gäller att skaffa behövligt kapital i produktionsbefrämjande
syfte.

Behovet av kapital kommer inte att
minska i framtiden utan snarare att
öka. Här kommer sådana frågor som
rationalisering, anpassning till den
europeiska stormarknaden och mycket
annat att medverka till ett ökat behov
av kapital, och alla tecken tyder också
på en utveckling, där kapitalfrågorna
mer och mer kommer i förgrunden. In -

Fredagen den 18 maj 1962 em. Nr 21 121

Inrättande av ett institut för långfristig kreditgivning till mindre och medelstora
näringsföretag, m. m.

för denna utveckling måste inte minst
de mindre och medelstora företagen
rusta sig och försöka anpassa sig till
rådande konjunkturer. Då gäller det
framför allt att skaffa kapital. Med tanke
på de svårigheter som ännu råder på
kreditmarknaden — jag tänker här på
kreditrestriktionerna — kan man med
tillfredsställelse notera den förbättring
som under senare tid kunnat förmärkas.
Svårigheterna blir nu inte lika stora
som tidigare för de mindre och medelstora
företagen att få lån i banker och
kreditinrättningar. Men därmed är inte
sagt att allting är bra. Det är fortfarande
svårt att få lån för de mindre företagarna,
när det gäller mera långfristiga
krediter i banker och kreditinrättningar.

Den omorganisation som 1960 skedde
i AB Industrikredit har medfört vissa
lättnader för mindre och medelstora företag
att få bottenlån, men svårigheterna
är störst för dem att få bundna sekundärkrediter.
Det nya kreditinstitut
som vi i dag skall besluta om har till
ändamål att tillgodose dessa företag med
sekundärkrediter. Institutet skall bildas
som ett aktiebolag och benämnas AB
Företagskredit. Enligt mitt förmenande
hade det varit önskvärt att AB Industrikredit
jämväl fick ta hand om utlåningen
av sekundärkrediter till mindre och
medelstora företag och vi därmed sluppit
inrätta ett nytt kreditinstitut. Utredningen
och departementschefen har
dock funnit att en sådan lösning skulle
kunna ogynnsamt påverka kostnaderna
för primärkrediterna och förordar därför
två skilda institut. Jag har böjt mig
för dessa argument och har därför inget
yrkande på denna punkt.

Däremot har herr Torsten Maltsson
och jag till bankoutskottets utlåtande
nr 23 fogat en särskild reservation,
som jag i korthet vill kommentera.
Vi har i vår reservation pekat
på att kapitalrelationerna måste anses
vara av viss betydelse för möjlighe -

terna att upplåna erforderliga medel
till lägsta möjliga ränta. Bank- och fondinspektionen
har i sitt remissyttrande
förordat att AB Företagskredits upplåning
skall få utgöra fem gånger summan
av bolagets eget kapital och garantifond,
vilket förslag upptagits i motionerna
1:687 och 11:835. Vi har ansett
detta vara värt att beakta.

Om man använder multipeln 5 kommer
detta att innebära en bättre relation
mellan upplåningen samt eget kapital
och garantifonden. Därvid torde
kunna uppnås bättre upplåningsvillkor
och härigenom lägre utlåningsränta.
Multipeln bör därför sättas vid 5 i stället
för vid 6, som var utredningens förslag.

I utskottets hemställan har utlåningskapaciteten
upptagits till 100 miljoner
kronor. Av departementschefens uttalande
framgår att denna volym skulle
gälla tills vidare i avvaktan på vunna
erfarenheter av låneverksamheten. I likhet
med ett flertal remissinstanser har
det framkommit att en utlåningskapacitet
på 100 miljoner kronor är alltför
otillräcklig, varför vi reservanter förordat
att utlåningskapaciteten skall sättas
till 150 miljoner kronor. Vi reservanter
är medvetna om att denna utlåningsvolym
på lång sikt är otillräcklig,
men frågan om en ökning bör anstå
tills tillräckliga erfarenheter är vunna.

Det är givet att sänkningen av multipeln
från 6 till 5 innebär ökade krav på
aktiekapitalet och garantifonden. Vi har
föreslagit att aktiekapitalet skall vara
6 miljoner kronor och garantifonden 18
miljoner kronor, i båda fallen hälften på
vardera staten och affärsbankerna. Med
multipeln 5 motsvarar detta en utlåningskapacitet
av 126 miljoner kronor.
Då det anses angläget att AB Företagskredit
kan påbörja sin verksamhet
så snart som möjligt bör riksdagens
beslut nu fattas i överensstämmelse med
vad i ifrågavarande motioner anförts.

Det är angeläget att Kungl. Maj:t re -

122 Nr 21 Fredagen den 18 maj 1962 em.

Inrättande av ett institut för långfristig kreditgivning till mindre och medelstora
näringsföretag, m. m.

dan till innevarande höstriksdag lägger
fram förslag beträffande den utökning
av statens aktieteckning och garantiförbindelse
som blir erforderlig för en ökning
av utlåningskapaciteten till 150
miljoner kronor.

Lånens löptid bör, i likhet med vad
som gäller för AB Industrikredit, bestämmas
till 20 år, men samtidigt förutsattes
en individuell bedömning med
hänsynstagande till vederbörandes duglighet,
lämplighet och kreditens ändamål.
Dock skall om möjligt lånetiden,
med en viss försiktighet, kunna utgöra
20 år.

Vi reservanter vill förorda att Kungl.
Maj :t vid underhandlingar med bankerna
söker uppnå en överenskommelse, att
möjligheter till amortcringsfrihet under
de fem första åren bör gälla såväl AB
Företagskredit som AB Industrikredit.
Jag behöver väl inte närmare redogöra
för att ett dylikt amorteringsanstånd
skulle betyda oerhörda lättnader för det
nystartade företaget eller det företag
som håller på att expandera, så att därvid
företaget skulle få tid att konsolidera
sin ekonomi. Efter fem år blir
det normalt sett mycket lättare för företaget
att amortera på sitt lån. Det är
angeläget att framhålla att det för de
mindre och medelstora företagen är
värdefullt med tillskapandet av AB Företagskredit,
men det är också angeläget
att framhålla att det gäller för ifrågavarande
kreditinstitut att tillhandahålla
krediter till lägsta möjliga ränta.
Och det är också angeläget att framhålla
att kreditprövningen inte blir så hård
att många kreditsökande, som normalt
sett borde ha en kredit men tyvärr inte
kan erbjuda den av kreditinstitut fordrade
säkerheten, icke erhåller något lån.
Det kan vara för vederbörande ansvariga
i AB Företagskredit hedrande att
kunna redovisa »inga förluster», men
skall detta ske på bekostnad av en ytterst
hård kreditgranskning och kanske
till och med en alltför hård sådan, har

kreditinstitutet icke fyllt den uppgift
som det är ämnat att fylla. Låneärendena
bör handläggas med största möjliga
smidighet och snabbhet. Det är också
angeläget att låneverksamheten organiseras
i intim samverkan med länens
företagarföreningar för att därmed utnyttja
deras lokalkännedom.

Med det sagda, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den av herr Torsten
Mattsson och mig till bankoutskottets
utlåtande nr 27 fogade reservationen
samt till den av herrar Bengtson, NilsEric
Gustafsson, Eliasson i Sundborn
och Andersson i Knäred till statsutskottets
utlåtande nr 111 fogade reservationen.

Herr SKÖLDIN (s):

Herr talman! Alla som varit intresserade
av att krediter i ökad utsträckning
skall kunna ställas till förfogande för
mindre och medelstora företag måste
väl, i likhet med herr Börjesson i Falköping,
känna tillfredsställelse över att
ett förslag lagts på bordet; det finns
också anledning hoppas att åtgärderna
skall ge det resultat som vi alla önskar.

Staten och affärsbankerna blir så att
säga hälftendelägare i AB Företagskredit.
Organisatoriskt kommer företaget
att anknytas till AB Industrikredit. I
propositionen har föreslagits — en
ståndpunkt som utskottet anslutit sig till
— att aktiekapitalet skulle utgöra 4 miljoner,
varjämte en garantifond på 12
miljoner skall finnas. Det innebär, enligt
gjorda beräkningar, att den sammanlagda
utlåningsmöjligheten tills vidare
blir 100 miljoner kronor.

I sak råder inga delade meningar mellan
reservanterna och utskottet — meningarna
skiljer sig däremot rörande
beloppet, både vad gäller aktiekapitalet
och garantifonden. I en reservation föreslås
att aktiekapitalet skall vara 5
miljoner i stället för 4 miljoner och att
garantifonden skall vara 14 miljoner i
stället för 12 miljoner. Vad kapitalrela -

Fredagen den 18 maj 1962 em. Nr 21 123

Inrättande av ett institut för långfristig kreditgivning till mindre och medelstora
näringsföretag, m. m.

tionen beträffar föreslår reservanterna
att AB Företagskredits upplåning skall
få utgöra fem gånger summan av bolagets
eget kapital och garantifond, medan
multipeln i propositionen föreslås
vara sex. När reservanterna föreslår
multipeln fem bär de därmed också motiverat
den ökning av aktiekapitalet
och garantifonden som de förordat.

När vi i utskottet behandlat frågan
har vi varit på det klara med att därest
det — detta framhålles för övrigt även i
propositionen — i framtiden visar sig
att de pengar som ställs till förfogande
för utlåning inte räcker, får saken tas
upp till prövning och mera pengar beviljas.
Vi har emellertid ansett att man
bör kunna avvakta och se vilket behov
som faktiskt föreligger. Fördenskull har
alltså utskottsmajoriteten stannat för att
tillstyrka förslaget i propositionen och
jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
hemställan.

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Det föreliggande förslaget
om ett nytt institut för långfristig
kreditgivning till mindre och medelstora
företag hälsas, herr finansminister,
med tillfredsställelse av de mindre företagen
och dess organisationer. Vi delar
helt utskottets uppfattning när utskottet
säger: »Den stegrade konkurrensen såväl
inom landet som på utlandsmarknaderna
innebär också för de mindre och
medelstora företagen att de ställs inför
behovet att företa betydande investeringar
för att kunna vidmakthålla och
öka sin avsättning. Det är angeläget att
också dessa företag blir delaktiga i den
investeringsexpansion som pågår inom
näringslivet.»

Det föreslagna institutet synes under
vissa förutsättningar kunna tillgodose
dessa företags kreditbehov. Vi frågar
oss möjligen huruvida det var nödvändigt
att besvära och belasta staten med
att ingå som delägare i detta institut,
men då nu ett avtal mellan staten och

affärsbankerna föreligger har jag f. n.
intet att tillägga i detta avseende.

Skall emellertid institutet på rätt sätt
kunna fylla sin uppgift krävs det att
dess organisation och verksamhet så
utformas att det verkligen blir möjligt
att tillgodose dessa företags berättigade
kreditbehov. För att kunna göra detta
tror jag det är nödvändigt dels att största
möjliga hänsyn tas till vederbörandes
personliga kvalifikationer och att rent
företagsekonomiska överväganden blir
avgörande för utlåningen, dels att lån
från detta institut beviljas inte bara,
som det heter i propositionen, på »förhållandevis»
gynnsamma villkor, utan
att lån beviljas på lika goda villkor som
marknaden i övrigt kan erbjuda. Endast
då kan dessa företag få möjlighet att
konkurrera på samma villkor — och det
är väl det Ni siktar till, herr finansminister! Om

den i propositionen föreslagna
relationen mellan upplåning och eget
kapital är sådan att den driver upp räntan,
bör enligt vår mening relationen
ändras, lämpligen genom ökning av bolagets
aktiekapital, så att upplåningen
kan ske på gynnsammare villkor. Under
remissbehandlingen har för övrigt bankoch
fondinspektionen samt allmänna
pensionsfonden förordat en annan relation
mellan upplåning och eget kapital
så att bolaget får möjlighet upplåna erforderliga
medel till lägsta möjliga ränta.

Endast under dessa förutsättningar
synes det mig som om det nya efterlängtade
institutet kan bli vad jag vågar
tro att regering och utskott avser att det
skall bli för de berörda företagen.

Mot denna bakgrund ber jag att få instämma
i bifallsyrkandet till reservation
nr 1 i bankoutskottets utlåtande nr 23.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Vi har tidigare när vi
diskuterat frågor av detta slag velat un -

124 Nr 21

Fredagen den 18 maj 1962 em.

Inrättande av ett institut för långfristig

näringsföretag, m. m.

derstryka att ett nytt utlåningsinstitut
inte i och för sig ger något speciellt tillskott
till kapitalmarknaden. Nu kan man
väl ändå räkna med att detta nya institut
börjar i en ganska gynnsam atmosfär,
eftersom vi väntar oss en något
lättare kapitalmarknad framöver än vad
vi har varit vana vid. Det nya institutet
liar kanhända sin allra förnämsta uppgift
däruti, att de mindre och medelstora
företagen får möjlighet att verkligen sanera
sina egna krediter. 1 stället för de
dyra och korta lånen kan man få billigare
långa och bundna lån.

Det finns emellertid i reservationen
ett par synpunkter som jag tycker strider
mot varandra. Jag skall inte upprepa
mig, och jag tycker att herr Sköldin
utförligt redovisade utskottets åsikter
men jag vill ändå påpeka, att vill
man att låneverksamheten skall kunna
sätta i gång så snart som möjligt utan
onödiga dröjsmål förefaller det mig som
om reservationernas formuleringar är
motstridiga, därför att reservationens
förslag innebär vissa risker för den målsättningen.

Det skall, som det har nämnts vid
flera tillfällen, finnas en viss relation
mellan företagets aktiekapital och garantifonden,
d. v. s. mellan företagets
grundkapital å ena sidan och dess utlåningskapacitet
å den andra. Den där
»multipeln» som den har kallats har i
propositionen fixerats till 6 och i motionerna
har man i stället föreslagit att
den skall sättas till 5. Man har motiverat
detta ändringsförslag med att en lägre
multipel ger ett intryck av bättre soliditet
hos företaget och därmed också
skapar förutsättningar för lägre ränta
vid utlåningen.

Nu kan väl ingen klaga på det nya företagets
soliditet när svenska staten
svarar för 50 procent av åtagandena. Under
sådana förhållanden är det i sak
inte av någon betydelse ur den synpunkt
man här anfört om man väljer 5 eller 6
som multipel. Soliditeten är helt till -

kreditgivning till mindre och medelstora

fredsstörande såsom detta företag är
uppbyggt.

Om man till höstriksdagen av Kungl.
Maj:t beställer ett nytt förhandlingsresultat,
enligt vilket grundkapitalet förstärks
så att man kan räkna med lägre
multipel och lägre utlåningsränta, då
håller jag för troligt att företaget kommer
att segla i motvind vid sin start.
Om detta resonemang har förts ut i den
allmänna diskussionen föreställer jag
mig att många kommer att säga sig: Då
väntar vi hellre med att låna tills det
nya förslaget kommer eftersom det sägs
att man under de förutsättningarna skall
kunna låna pengar till lägre ränta.

Det finns därför en dualism i reservationerna
som dels uttalar en önskan om
att snabbt få i gång verksamheten och
dels föreslår en lägre multipel, förebärande
att denna skulle ge möjligheter
till lägre utlåningsränta. I sak menar jag
alltså att multipeln 5 eller 6 inte spelar
någon roll när staten garanterar 50
procent av företagets grundåtaganden.
Vill man ha verksamheten i gång relativt
snabbt — jag tror den skall gå i
gång snabbt; den har ett behov att fylla
— är det ur alla synpunkter klokast att
följa utskottets förslag.

Herr GUSTAFSSON i Uddevalla (s):

Herr talman! I statsutskottets utlåtande
nr 111 behandlas frågan om medelsanvisningen
till detta kreditinstitut.
Till grund för statsutskottets bedömning
har legat samma principiella synpunkter
som bankoutskottets talesman
herr Sköldin gett uttryck åt. Med hänvisning
till dessa synpunkter ber j-ag att
få yrka bifall till statsutskottets hemställan.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag vill deklarera att
multipeln 5 för oss reservanter sannerligen
inte är något heligt tal. Anledningen
till att vi velat sänka multipeln från 6
till 5 är att vi anser att detta skulle

Nr 21 125

Fredagen den 18 maj 1962 em.

kreditgivning till mindre och medelstora

Inrättande av ett institut för långfristig

näringsföretag, m. m.

kunna förbättra möjligheterna för institutet
att få in pengar till ''företaget.

Det är också angeläget att framhålla
att ett bifall till reservanternas önskan
att ge detta kreditinstitut en utlåningskapacitet
på 150 miljoner kronor ingalunda
skulle försämra möjligheterna för
detta institut att snabbt komma i gång.

Härmed var överläggningen slutad.

Bankoutskottets utlutande nr 23

Mom. A

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. B utom såvitt avser mom. B 1

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen II)
i motsvarande del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Börjesson i Falköping begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. B)
i utskottets utlåtande nr 23, utom såvitt
avser mom. Bl), röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen II) av herrar Torsten
Mattsson och Börjesson i Falköping i
motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Börjesson i Falköping begärde
emellertid rösträkning, varför votering

medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 154 ja och 31 nej,
varjämte 9 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. B 1

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen I);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nordgren begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. B 1)
i utskottets utlåtande nr 23, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
I) av herr Regnéll m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nordgren begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 110 ja och 79 nej, varjämte 4 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. C

Utskottets hemställan bifölls.

Statsutskottets utlåtande nr 111

Utskottets hemställan bifölls.

126 Nr 21

Fredagen den 18 maj 1962 em.

§ 13

Ändring i lagen om sparbanker, m. m.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 25, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 juni 1955 (nr 416)
om sparbanker, m. m., jämte i ämnet
väckta motioner.

I en den 16 mars 1962 dagtecknad proposition,
nr 134, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagda
i statsrådet och lagrådet hållna
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den
3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker;

2) lag angående ändring i lagen den
15 juni 1934 (nr 300) om sparbankernas
säkerhetskassa; samt

3) lag om överflyttande på bankinspektionen
av de uppgifter och befogenheter,
som enligt lag eller författning
tillkomma bank- och fondinspektionen
eller sparbanksinspektionen.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

I propositionen föreslås att tillsynen
över sparbankerna, vilken nu är uppdelad
mellan en särskild sparbanksinspektion
och länsstyrelserna, i sin helhet
skall anförtros åt en för sparbankerna,
affärsbankerna och jordbrukets kreditkassor
gemensam tillsynsmyndighet, benämnd
bankinspektionen och bildad genom
sammanslagning av sparbanksinspektionen
med bank- och fondinspektionen.

Till utskottet hade hänvisats de i anledning
av propositionen väckta likalydande
motionerna I: 694 av herr Åkesson
m. fl. samt II: 837 av herrar Berglund
och Antby, vari yrkats att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj:ts proposition
nr 134.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med avslag å motionerna I: 694
och II: 837, antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den
3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker;

2) lag angående ändring i lagen den
15 juni 1934 (nr 300) om sparbankernas
säkerhetskassa; samt

3) lag om överflyttande på bankinspektionen
av de uppgifter och befogenheter,
som enligt lag eller författning
tillkomma bank- och fondinspektionen
eller sparbanksinspektionen.

Reservation hade avgivits av herrar
Regnéll, Gustaf Henry Hansson, Gorthon,
Stefanson, Mattsson, Berglund,
Larsson i Umeå och Börjesson i Falköping,
vilka ansett, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen med bifall till
motionerna I: 694 och II: 837 måtte avslå
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen
den 3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker,
m. m.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BERGLUND (fp):

Herr talman! Sparbankerna här i vårt
land har under sin verksamhetstid intagit
en särställning gentemot de övriga
här i landet verksamma kreditinstituten
genom sin anknytning till den ort där
de har sitt verksamhetsområde och genom
den sammansättning i ledningen,
dels genom de valda huvudmännen och
dels genom av dessa utsedd styrelse har
de blivit en hela traktens egendom. Deras
rörelseöverskott har ej berikat enskilda
intressen utan tillförts sparbankerna
som en ytterligare säkerhet dels
genom nedskrivning av obligationsportföljer,
dels genom avsättningar till reservfonder.

Inspektionen av denna verksamhet
har skett genom sparbanksinspektionen
och det tillsynsorgan som länsstyrelserna
har utgjort, tidigare genom sitt ombud
och på senare tid genom utseende
av revisorer att jämte av huvudmännen
utsedda revisorer granska dess räkenskaper
och förvaltning. En viss smi -

Fredagen den 18 maj 1962 em.

Nr 21 127

dighet i relationerna mellan inspektion
och bankstyrelse har härigenom erhållits,
och vid tvistiga frågors avgörande
har man lätt kunnat inhämta råd och
anvisningar. Denna tillsyn över sparbankerna
tillkom så sent som 1955. Den
har således enligt vad jag kan förstå,
sett från min erfarenhet som huvudman
och styrelseordförande i sparbank, varit
fullt betryggande och handhafts på
ett sådant sätt att den ingivit respekt
och trygghet. Inget har heller framkommit
som kunnat jäva detta. Nu har
Kungl. Maj :t emellertid i proposition
nr 134 föreslagit att denna inspektion
skall sammanslås med bank- och fondinspektionen
till bankinspektionen och
ingå som en sektion i denna.

Man kan naturligtvis fråga sig varför
spörsmålet om sparbankstillsynen redan
fem år senare ansetts böra bli föremål
för ny utredning och förslag om ändring.
Några bestämda skäl härför har
inte redovisats i de direktiv som legat
till grund för den utredning propositionen
grundar sig på. Den centralisering
av tillsynen som föreslås i propositionen
torde vara mindre lämplig med hänsyn
till den struktur som gäller för sparbanksväsendet.
Den starka lokala anknytning
jag tidigare anfört att sparbankerna
har och begränsningen av
sparbankernas verksamhetsfält bör liksom
hittills avspeglas i tillsynens organisation.
I motionerna nr I: 694 av herr
Åkesson m. fl. samt nr II: 837 av herrar
Berglund och Antby liksom i reservationen
har vi givit till känna, att i ärenden
rörande gränsdragningen för verksamhetsområdet
eller filialbildning är
en god kännedom om orten självfallet
väsentlig. En sådan kännedom torde
emellertid knappast kunna inhämtas
utan fortlöpande kontakt med orten och
folket där.

I det avseendet har länsstyrelserna
speciella förutsättningar att sitta inne
med sakkunskap. Men det är ju givet att
en viss utbyggnad av sparbanksinspektionen
bör ske. Beträffande kostnader -

Ändring i lagen om sparbanker, m. m.

na för denna inspektion kan sägas att
dessa utgår från sparbankerna själva,
och när utredningen hävdar att en utbyggnad
genom personalförstärkningar
skulle kunna hållas inom en mer begränsad
ram, om en sammanslagning
komme till stånd, saknar detta relevans
i detta sammanhang. Sparbankerna har
även förklarat sig beredda att medverka
till en sådan upprustning och att
ekonomiskt stå för denna.

Det finns sålunda ingen rimlig anledning
att nu ändra på det som fungerar
tillfredsställande enligt vår mening.
I detta avseende är reservanterna, vilka
utgör hälften av utskottets ledamöter,
fullt eniga, och jag är övertygad om att
många av kammarens ledamöter som
har anknytning till sparbanker vill instämma
då jag, herr talman, nu yrkar
bifall till den vid bankoutskottets utlåtande
nr 25 fogade reservationen av
herr Regnéll m. fl.

Herr SKÖLDIN (s):

Herr talman! När det gäller tillsynen
över vårt bankväsende har sparbaniksinspektionen
och länsstyrelserna hittills
haft om hand tillsynen över sparbankerna,
medan bank- och fondinspektionen
varit tillsynsmyndighet för affärsbankerna
och jordbrukskassorna.

I den proposition, som ligger till
grund för föreliggande utskottsutlåtande,
föreslås införandet av en enda tillsynsmyndighet,
benämnd bankinspektionen.
Till denna bankinspektion kommer
att överföras de uppgifter och befogenheter,
som nu tillkommer bankoch
fondinspektionen samt sparbanksinspektionen.
Länsstyrelserna, som hittills
haft en del av denna kontrollverksamhet
om hand, kommer inte längre
att ha den kvar.

Av de yttranden, som har ingivits
från olika länsstyrelser över föreliggande
förslag, framgår att endast sex har
gått emot förslaget och anser, att länsstyrelserna
även i fortsättningen borde
vara tillsynsmyndighet i detta fall.

128 Nr 21

Fredagen den 18 maj 1962 em.

Mark för fritidsområden

Sparbanksinspektionen, som också
har yttrat sig, har tillstyrkt förslaget sådant
det föreligger. Därutöver har ett
flertal utredningar arbetat på detta område.
Samtliga har kommit till en likartad
ståndpunkt. Statsrevisorerna har
också granskat tillysnsfrågorna och tidigare
lagt fram ett förslag om en sammanslagning
av sparbanksinspektionen
samt bank- och fondinspektionen till en
enda inspektion, som skulle ombesörja
alla de göromål, som nu är uppdelade
på flera organ. Härtill kommer att riksdagen
1952, i anslutning till ett utlåtande
från statsutskottet, också uttalat
sig för en likartad anordning.

När nu majoriteten av bankoutskottets
ledamöter har givit sin anslutning till
propositionens förslag, har vi ansett att
alla de myndigheter som har yttrat sig
har pläderat för en likartad anordning.
Vi har därför tyckt att vi mycket väl
kunde biträda vad som har föreslagits
i propositionen.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till bankoutslkottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Berglund begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 25, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Regnéll m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,

verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Berglund begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 113 ja och 63 nej, varjämte 8 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 14

Föredrogs vart för sig
bankoutskottets utlåtande nr 28, i anledning
av styrelsens för riksdagsbiblioteket
framställning angående ändring i
reglementet för riksdagsbiblioteket;

andra lagutskottets utlåtande nr 28, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag om återföring av vissa enligt
lagen om allmän sjukförsäkring
m. m. fonderade medel; samt
jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1962/63, såvitt
angår jordbruksärenden,

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1961/62, såvitt propositionen
avser jordbruksärenden,

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av viss
kronoegendom, m. m., och

nr 25, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående tillsyn över skogar
tillhörande allmänna inrättningar av
kyrklig natur m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 15

Mark för fritidsområden

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 45, i anledning av väck -

Fredagen den 18 maj 1962 em.

Nr 21 129

ta motioner angående mark för fritidsområden.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
1: 491 av herr Georg Carlsson och II: 569
av herrar Börjesson i Falköping och
XVahrendorff hemställdes, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
om en allsidig utredning av möjligheterna
att begränsa spekulationsverksamhet
i fråga om mark som vore lämpad för
fritidsområden samt att genom det allmännas
medverkan skapa förutsättningar
för städernas invånare att i väsentligt
ökad utsträckning till skäliga
kostnader få tillgång till fritidshem i
välplanerade fritidsområden.

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna 1:491 och 11:569 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herr Björkänge.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Med stöd av vad jag anfört
i min motion ber jag att få yrka
bifall till motionen nr II: 569.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! .lag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmanen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till motionerna I: 491 och
11:569; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Börjesson i Falköping
begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
5 — Andra kammarens protokoll 1962. ,

Utredning rörande alkoholfrågan, m. m.

allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets utlåtande nr 45, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit motionerna
1:491 och 11:569.

§ 16

Utredning rörande alkoholfrågan, m. m.

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 46, i anledning av
väckta motioner om utredning rörande
alkoholfrågan, om upplysningsverksamhet
rörande alkohollagstiftningen, om
utredning angående forskning avseende
behandlingen av alkoholskadade samt
om utredning rörande de kroniska alkoholisternas
vårdproblem.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Det är ett i skrivningen
högst välvilligt utlåtande av allmänna
beredningsutskottet vi nu behandlar.
Det vore trots detta frestande att närmare
gå in på flera av de frågor, som
behandlas i detta utlåtande. Jag skall
emellertid vid denna sena tidpunkt inskränka
mig till att ta upp en enda fråga,
nämligen yrkandet om utredning
angående behandlingsforskning avseende
alkoholskadade.

Jag tycker att utskottet har behandlat
den frågan något ensidigt, sannolikt beroende
på att statens medicinska forskningsråd
och dess alkoholforsknings21 -

130 Nr 21

Fredagen den 18 maj 1902 cm.

Utredning rörande alkoholfrågan, m. m.

nämnd i sitt yttrande över motionen så
starkt liar tryckt på medicinsk och psykiatrisk
forskning men alldeles bortsett
från behovet av social och psykologisk
forskning. Det finns nästan ingen forskning
alls av denna typ och inriktning.
Man skulle t. ex. vilja ha det väldiga
aktmaterial, som har samlats hos vårdanstalter,
länsnykterlietsnämnder och
kommunala nykterhetsnämnder alltsedan
1916, då samhällets nykterhetsvård
startade, genomarbetat ur en ganska
praktisk behandlingssynpunkt för att
genom en sådan vetenskaplig granskning
av detta material om möjligt kunna
få viss vägledning angående alkoholmissbrukets
kausalitetsfrågor och vad
som är av vikt i behandlingen av alkoholskadade.
Åtminstone kunde man få
besked om vad som måste betecknas såsom
terapeutiska felgrepp, och det är ju
viktigt nog.

Behandlingsmetodiken när det gäller
alkoholskadade är ytterligt famlande
och osäker med avseende på långsiktsbehandlingen,
medan man numera har
ett bra, vetenskapligt grepp om akutvårdens
uppläggning. Vi vet mycket litet
t. ex. om vad de vanliga behiandlingsåtgärderna
inom den öppna nykterhetsvården
egentligen är värda, exempelvis
klientövervakning, olika hjälpåtgärder,
problemet om tvång och frihet i vården
o. s. v. Socialstyrelsen har i sitt yttrande
över motionen också vitsordat betydelsen
av en forskning av detta slag och
även förordat en sådan forskning.

Det är möjligt att den statliga forskningskliniken,
som nu snart träder i full
verksamhet, efter hand kan ta upp den
bredare forskning, som jag här åsyftar,
en forskning som motsvarar den differentierade
syn man numera har på alkoholmissbrukets
orsaker. Det var i
varje fall syftet med denna klinik, då
vi i en statlig kommitté, som jag såsom
tillkallad expert arbetade åt, drog upp
riktlinjerna för klinikens verksamhet.

Jag skall som sagt, herr talman, avstå
från att ingå på övriga frågor och som

ärendet ligger till också från att ställa
något särskilt yrkande.

1 detta anförande instämde herrar
Gustafsson i Borås (fp), ltimmerfors
(fp), Keijer (fp) och Berglund (fp).

Herr IlAMKIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Jag tycker att det finns
anledning att vara till freds med den
handläggning som dessa viktiga frågor
har fått i utskottet. Utskottet framhäver
vikten av att samhället skärper sin
beredskapsattityd gentemot alkoholfrågan
— och detta är sannerligen av nöden.

Att jag antecknat mig för en blank reservation
betyder bara att jag på en enda
punkt har en något mer nyanserad mening
— dock utan att vilja driva den
till ett yrkande. Jag hyser nämligen den
meningen, att det kunde vara väl motiverat
med någon form av översyn av
den reform som beslöts 1955. Jag är
medveten om att här har pågått och
pågår diverse delutredningar på området,
men något samlat grepp ger ändå
inte dessa.

För övrigt anser jag att varje stor
reform över huvud taget borde följas
upp i någon form av beredning, en
beredning sammansatt av parlamentariker
och experter, som verkligen granskade
effekten och utfallet av den reform
det kan vara fråga om. Det är
alldeles uppenbart, att korrigeringar och
justeringar blir nödvändiga på olika
punkter.

Jag har velat ge uttryck åt denna
min uppfattning här, eftersom jag har
framfört den tidigare. Jag har på det
sättet velat markera en i viss mån annan
mening när det gäller utredningskravet.
Jag begär och önskar inte någon
utredning — såsom det står i utlåtandet
— av »rusdrycksfrågan i hela dess
vidd» utan en utredning av annat och
mera begränsat slag.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

Fredagen den 18 maj 1962 cm.

Nr 21

131

§ 17

Vissa ungdomsfostrande åtgärder

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 47, i anledning av
väckta motioner om vissa ungdomsfostrande
åtgärder.

I de till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna 1:501 av herrar
Bengtson och Ferdinand Nilsson samt
II: 583 av herrar Elmwall och Svensson
i Vä hemställdes, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla

1) om skyndsam undersökning av behovet
av ungdomsledare och prövning
av möjligheterna till ett effektivare stöd
till ungdomsledarutbildningen;

2) om skyndsamma åtgärder som kunde
främja ungdomens intresse för idrott
och friluftsliv;

3) om undersökning av behovet av fritidsgårdar
och andra lämpliga sysselsättningsplatser
för ungdomen samt om
åtgärder i syfte att främja sådan fritidsverksamhet;
samt

4) om skyndsam prövning och förslag
angående ytterligare åtgärder mot spritlangningen
i enlighet med vad i motionerna
anförts.

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna 1:501 och 11:583 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Ferdinand Nilsson och Björkänge, vilka
ansett

dels att utskottets utlåtande bort ha
annan, i reservationen angiven lydelse,

dels ock att utskottet bort hemställa,
att riksdagen i anledning av de likalydande
motionerna 1:501 och 11:583
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t ge till
känna vad reservanterna sålunda anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ELMWALL (ep):

Herr talman! Det är en mycket viktig
fråga som motionärerna här har tagit

Vissa ungdomsfostrande åtgärder

upp. 1960 behandlades samma fråga i
ett motionspar, I: 232 och II: 294. Motionerna
fäste uppmärksamheten på atl
bruket av alkohol blir allt vanligare
bland ungdomen. Särskilt betänkligt ansåg
motionärerna det vara, att alkoholvanorna
sprider sig allt längre ner i
tonårsåldrarna. Utskottet fann det då
vara synnerligen betänkligt, att den
minskning av antalet fylleriförseelser
som totalt kunde konstateras inte inneslöt
ungdom under 18 år. Men utskottet
ville inte vara med om att bifalla
den begäran om utredning som motionärerna
då framställde. Utlåtandet var
välvilligt, men innehållet var i stort
sett att vad som kunde göras för att få
en bättring till stånd var gjort, och att
det endast återstod att avvakta resultatet.
Jag kan för min del inte se att förhållandena
sedan dess har givit belägg
för den uppfattningen.

Under tiden har skärpt lagstiftning
genomförts mot langare som förser ungdom
med sprit. Detta var ett av de önskemål
som framfördes av motionärerna
1960. Men, herr talman, jag ifrågasätter
om denna skärpning i lagstiftningen var
tillräcklig. Det är säkerligen ingen lätt
uppgift att komma denna olaga hantering
till livs. En undersökning för atl
klarlägga alkoholens vägar ut till ungdomen
hade nu kunnat vara genomförd
och mer verksamma åtgärder måhända
vidtagna. Under tiden har jag sett i
dagspressen att polisen på olika platser,
bl. a. i Katrineholm, vädjar till langarna
att i samhällets intresse sluta sin
verksamhet bland ungdomen. Här bör
väl samhället på alla tänkbara sätt biträda
de ordnings- och rättsvårdande
myndigheterna.

Nu tillkännager utskottet, att en utredning
skall tillsättas av Kungl. Maj:t.
Motionärerna är givetvis tacksamma för
det, men jag skulle ändå vilja understryka
vikten av att denna utredning får
noggrant pröva även de tankegångar
som motionärerna framfört om förebyggande
åtgärder. Jag har trots allt en

132

Nr 21

Fredagen den 18 maj 1962 em.

Vissa ungdomsfostrande åtgärder

känsla av att utskottet inte tillräckligt
beaktat värdet av att förebygga.

I denna bild ingår behovet av ungdomsledare.
Det gäller att fånga in ungdomarna
och leda dem mot sunda fritidsvanor,
innan de försvinner ut i
gängbildningarna. Här måste alla goda
hjälpare anlitas.

Statens ungdomsråd understryker
starkt värdet av förebyggande åtgärder.
De fria och frivilliga organisationerna
bör på allt sätt stödjas. På detta område
erfordras väsentligt större insatser från
samhällets sida, understryker ungdomsrådet
mycket starkt. För min del måste
jag säga, att jag anser att ungdomsrådets
uppfattning är riktig. Här erfordras
frivilligt arbete, men det bör
understödjas av samhället. Jag skulle
också tro att kyrkans förmåga att biträda
i detta arbete är större än man
kanske nu föreställer sig. Här behövs
nog också ekonomiska resurser. Kyrklig
ungdom och lekmannaskolan i Sigtuna
torde i likhet med många andra organisationer
alltför mycket få lita till frivilliga
bidrag. Om man ger dessa organisationer
ökade ekonomiska resurser
tror jag att mycket mer skulle kunna
uträttas av dem.

Jag tror också att det skulle vara möjligt
att på ett mer effektivt sätt intressera
ungdomar för mera friluftsbetonade
fritidssysselsättningar. Det finns radio
och TV att tillgå, men man hör eller
ser sällan program som riktar sig till
ungdomarna i här berörda hänseenden.
De synpunkter som framfördes häromdagen
i en motion rörande radioverksamheten
anser jag vara beaktansvärda,
och de synpunkterna vill jag understryka.

Herr talman! Även om timmen är sen
och det brukar sägas att riksdagens ledamöter
inte vill höra några längre utläggningar
vid alltför sena timmar har
jag ändå vågat mig på att framföra dessa
enkla reflexioner.

Jag vill bara till slut yrka bifall till
reservationen, trots att jag förstår att

utskottets hemställan kommer att bifallas
även denna gång. Jag vill endast
uttala den önskan, att utskottets förhoppningar
denna gång kommer att infrias
på ett bättre sätt än då vi förra
gången diskuterade detta problem.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Den föregående talaren
ställde inget yrkande, och det är kanske
därför inte stor idé att ta upp debatt i
frågan. (Herr Elmwall: Jag yrkade bifall
till reservationen.) Ja, det finns en
reservation men den är till punkt och
pricka lika med utlåtandet så när som
på att några ord uteslutits, nämligen:
»Då Kungl. Maj:ts uppmärksamhet redan
är fäst vid de av motionärerna berörda
problemen, finner utskottet icke
nu påkallat med någon riksdagens skrivelse
i ämnet utan hemställer, att

----motionerna---icke må

föranleda någon riksdagens åtgärd.» Det
har varit möjligt för reservanterna att
lämna en reservation endast genom att
utesluta de orden. De har därför skrivit
precis samma utlåtande som utskottet
men avslutat med orden: »Utskottet
hemställer, att riksdagen i anledning av

----motionerna---måtte i

skrivelse till Kungl. Maj:t ge till känna
vad utskottet ovan anfört.»

Eftersom vi mycket bestämt gjorde
detta i fjol i fråga om langningen och
åtgärder där redan vidtagits och eftersom
på alla de andra punkterna initiativ
tagits av det statliga ungdomsrådet,
som representerar folkrörelserna och
de myndigheter som har med dessa
frågor att göra, finner vi det inte riktigt
att därtill föreslå ny utredning. Den
rätta vägen anser vi vara att understödja
det statliga ungdomsrådet i dess verksamhet,
som synes effektiv i fråga om
langning och andra åtgärder.

Jag ber att få yrka bifall till utskottsutlåtandet.

Herr ELMWALL (ep):

Herr talman! Jag yrkade bifall till reservationen.
Även om den kanske inte

Fredagen den 18 maj 1962 em.

Nr 21 133

säger allt som man skulle vilja ha sagt
och även om man inser att man i detta
läge inte kan ta upp till granskning vad
som skett under dessa år — vilket
skulle vara mycket frestande — vidhåller
jag min uppfattning att det finns
mycket att göra särskilt när det gäller
den förebyggande verksamheten. Det
underströk jag för två år sedan och
jag understryker det nu ännu en gång.
Det är på den förebyggande verksamhetens
område som effektiva åtgärder
kan vidtagas.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Elnrwall begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets utlåtande nr 47, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herrar Ferdinand Nilsson
och Björkänge.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Elmwall begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 141 ja och 29 nej, varjämte 2 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 18

Till bordläggning anmäldes
utrikesutskottets utlåtanden:
nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Europarådets
rådgivande församling år 1961
och 1962 vid dess trettonde ordinarie
möte fattade beslut,

nr 4, i anledning av motion angående
de svenska territorialvattens- och fiskegränsernas
sträckning,

nr 6, i anledning av motioner om avgivande
av viss förklaring rörande den
europeiska domstolen för de mänskliga
rättigheterna,

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av samarbetsöverenskommelse
mellan Danmark,
Finland, Island, Norge och Sverige,
och

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
dels med förslag till lag om särskilda
förmåner för vissa internationella
organisationer m. m., dels ock angående
godkännande av det fjärde tilläggsprotokollet
till den allmänna överenskommelsen
rörande Europarådets privilegier
och immunitet;

statsutskottets memorial och utlåtanden: nr

113, angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1962/63,
nr 114, i anledning av riksdagens år
1961 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av
statsverket m, m. jämte i ämnet väckta
motioner,

nr 115, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående medelsbehoven
under försvarsgrenarnas avlöningsanslag
för budgetåret 1962/63 m. fl. anslagsfrågor
m. m. inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckt motion,

nr 116, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1962/63 till Armén: Avlöningar till viss
arbetarpersonal,

5* — Andra kammarens protokoll 1962. Nr 21

134 Nr 21

Fredagen den 18 maj 1962 em.

nr 117, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1962/63 för Flyttning av Stockholms
örlogsbas (Muskövarvet) m. m.
jämte i ämnet väckt motion,

nr 118, i anledning av Kungl. Majtts
proposition angående vissa markförvärv
för försvaret,

nr 119, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om överlåtelse av viss kronan
tillhörig mark jämte i ämnet väckt
motion,

nr 120, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående nya gränser för
Stekenjokks statsgruvefält m. m.,

nr 121, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående teckning av aktier
i Aktiebolaget Statens skogsindustrier,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner,
nr 122, i anledning av väckta motioner
om statsbidrag till kommunala
musikskolor,

nr 123, i anledning av väckt motion
om bidrag till restaurering av Karl XIV
Johans födelsehus i Pau,

nr 124, i anledning av Kungl. Majtts
proposition angående vidgad vuxenutbildning
jämte i ämnet väckta motioner,
nr 125, i anledning av väckta motioner
om anslag till Religionspedagogiska
institutet i Uppsala,

nr 126, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag angående grunder
för avlöning och andra ersättningar
åt civilförsvarspliktiga m. m., i vad propositionen
hänvisats till statsutskottet,
nr 127, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om förhöjning
av vissa ersättningar i anledning
av yrkesskada m. m., i vad propositionen
hänvisats till statsutskottet,
nr 128, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående organisationen av
centrala sjukvårdsberedningen m. m.,
nr 129, i anledning av Kungl. Majtts
proposition angående anslag för budgetåret
1962/63 till vissa byggnadsarbeten
vid statens mentalsjukhus m. m. jämte
i ämnet väckta motioner,

nr 130, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändringar i det

till grund för samarbetet inom SAS liggande
konsortialavtalet,

nr 131, i anledning av Kungl. Majtts
proposition angående vissa televisionsfrågor
jämte i ämnet väckta motioner,
nr 132, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1962/63, och

nr 133, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1961/62, i vad propositionen
avser avskrivning av nya kapitalinvesteringar
m. m.;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av punkterna 6 och 7 av
anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370),
och

nr 52, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående viss ändring i gällande
bestämmelser rörande försäljning
av obeskattade varor på tullflygplats,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 30 § lagen den 17
juni 1948 (nr 433) om försäkringsrörelse
m. m.,

nr 37, i anledning av Kungl. Majtts
proposition rörande godkännande av en
internationell konvention om skydd för
utövande konstnärer, framställare av
fonogram samt radioföretag,

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
konvention mellan Sverige, Danmark,
Finland, Island och Norge angående indrivning
av underhållsbidrag, m. m.,
och

nr 39, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 2 § 4:o),
14:o), 16:o) och 17:o) lagen den 26 maj
1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Majtts regeringsrätt,
dels ock i ämnet väckt motion; -

Fredagen den 18 maj 1962 em.

Nr 21 135

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag angående grunder
för avlöning och andra ersättningar
åt civilförsvarspliktiga m. m., i vad propositionen
hänvisats till lagutskott,
nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om förhöjning
av vissa ersättningar i anledning
av yrkesskada m. m., i vad propositionen
hänvisats till lagutskott, och

nr 26, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition rörande ratifikation
av Internationella arbetsorganisationens
konvention (nr 100) angående lika lön
för män och kvinnor för arbete av lika
värde, m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner;

tredje lagutskottets utlåtande nr 34, i
anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om
ändring i vägtrafikförordningen den 28
september 1951 (nr 648), m. m., jämte i
anledning av propositionen väckta motioner,
dels ock motioner angående höjning
av maximihastigheten för tyngre
lastbilar och bussar;

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående yrkesutbildningen
på jordbrukets område jämte i ämnet
väckta motioner, och

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående besiktningsveterinärernas
vid kontrollslakterier anställningsförhållanden
m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

allmänna beredningsutskottets memorial
nr 48, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden; samt

särskilda utskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående reformering av den
obligatoriska skolan m. m. jämte i ämnet
väckta motioner,

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till skollag m. m.
jämte i ämnet väckta motioner,

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag på tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1961/62 till förberedelseåtgärder för
skolreformen m. m., och

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa frågor rörande
lärarutbildning jämte i ämnet väckta
motioner.

§ 19

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 244, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ny organisation
av totalförsvarets högsta ledning m. m.;

nr 245, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1962/63 till högre utbildning och forskningjämte
i ämnet väckta motioner;

nr 246, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1962/63 till de tekniska högskolorna; nr

247, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1962/63 till regeringsrätten;

nr 248, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar i
statliga avlönings- och pensionsförfattningar,
m. m.; och

nr 249, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av en
allmänna arvsfonden tillfallen fastighet,
m. m.;

från bankoutskottet:
nr 251, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 2 och 4 §§
förordningen den 11 december 1959 (nr
575) med föreskrifter om vissa betalningsvillkor
vid yrkesmässig försäljning
av bilar, m. m.; samt

från tredje lagutskottet:
nr 254, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avveckling av

136 Nr 21

Lördagen den 19 maj 1962

rekognitionsavgifterna till Danviks hospital;
och

nr 255, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
förbud mot säxnjedelning av fast
egendom.

§ 20

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 148, angående huvudmannaskapet
för polisväsendet m. m., och

nr 168, angående organisation m. m.
av försvarets centrala intendenturförvaltning.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 21

Anmäldes en till herr talmannen under
sammanträdet avlämnad motion nr
893, av herr Senander m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 169, angående
statstjänstemannens löner under
åren 1962 och 1963 m. m.

Denna motion bordlädes.

§ 22

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 23.57.

In fidem

Sune K. Johansson

Lördagen den 19 maj

Kl. 10.00

§ 1

Svar på interpellation ang. försvarsledningens
lokalisering

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade: Herr

talman! I en med kammarens
tillstånd framställd interpellation har
herr Antonsson frågat mig, om jag i syfte
att förbättra vår försvarsberedskap,
avser att vidtaga åtgärder för att påskynda
en önskvärd lokalisering av centrala
försvarsinstitutioner till ur beredskapssynpunkt
lämpligare områden än
Stockholm och stockholmsområdet.

Med anledning härav vill jag anföra
följande.

Lokaliseringsutredningen rörande statlig
verksamhet har till uppgift att undersöka
möjligheterna att förlägga statliga
ämbetsverk och annan statlig verk -

samhet till orter utanför stockholmsområdet.
Undersökningarna skall omfatta
såväl civila som militära verk och inrättningar.
En första arbetsuppgift för
utredningen har enligt utredningsdirektiven
angetts vara att klarlägga allmänna
förutsättningar och principer för en
utflyttning. Lokaliseringsutredningen
har gjort en översiktlig genomgång av
de statliga verksamhetsgrenar som är
lokaliserade till stockholmsområdet. Utredningen
har härvid ofta funnit, att
mycket starka skäl talar för verksamhetens
fortsatta lokalisering till Stockholm,
och har då stannat för att tills
vidare inte närmare undersöka lokaliseringsfrågorna.
I fråga om ett relativt
stort antal verksamhetsgrenar har svårigheterna
vid en utflyttning förefallit
vara av mindre omfattning. De senare
grenarna bär indelats i två grupper,
nämligen dels sådana, som har nära
samarbete med andra statliga verksamhetsgrenar
och som därför anses böra

Lördagen den 19 maj 1962

Nr 21 137

Svar på interpellation ang. försvarsledningens lokalisering

lokaliseras till en gemensam ort eller
region för att inte samarbetet skall störas,
och dels sådana, vilkas verksamhet
är relativt specialbetonad och där behovet
av samarbete med andra centrala
myndigheter och organ inte är så omfattande.
I fråga om den förstnämnda
gruppen pågår ett mera omfattande undersökningsarbete,
varvid även frågan
om ett andra förvaltningscentrum beaktas.

Vidare har utredningen verkställt en
del separata undersökningar rörande
statliga verksamhetsgrenar, som har mera
specialbetonade och fristående arbetsuppgifter.
Med anledning av förslag
av utredningen har, såsom interpellanten
framhållit, beslut fattats om utflyttning
av viss verksamhet, bl. a. inom försvarets
område. De försvarsmyndigheter
m. m., varom här är fråga, utgöres
av försvarets fabriksstyrelse, fjärde militärbefälsstaben,
arméns intendenturförråd
i Stockholm, ledningsorganen
vid marinkommando Ost samt signalverkstaden
i Sundbyberg. Utflyttningen
av nämnda organ har till en del motiverats
med beredskapsskäl. I samband
med omorganisationer inom försvaret
har vidare vissa militära enheter flyttats
eller kommer att flyttas från stockholmsområdet,
t. ex. Svea artilleriregemente,
infanteriets kadettskola och förberedande
fältflygarskolan. Ett genomförande
av här berörda åtgärder kommer
att innebära en icke obetydlig uttunning
av den militära verksamheten
inom stockholmsregionen.

Interpellanten har ifrågasatt, om icke
ytterligare militära institutioner i stockholmsområdet,
bl. a. de personellt största,
i fredstid kunde förflyttas till strategiskt
mer lämpliga delar av landet. Han
synes därvid i första hand åsyfta de militära
högre ledningsorganen, vilkas förflyttning
från huvudstaden i ett mobiliseringsskede
anses medföra stora svårigheter.
Det är sannolikt att vissa fördelar
ur beredskapssynpunkt skulle
uppstå, om de centrala staberna och

förvaltningarna förflyttades från Stockholm.
Å andra sidan har dessa organ
mycket nära kontakter såväl sinsemellan
som med departementen, åtskilliga
andra totalförsvarsmyndigheter samt ett
antal centrala statliga myndigheter i
övrigt. Med hänsyn härtill synes spörsmålet
om utflyttning av samtliga eller
vissa av de berörda organen kräva ingående
överväganden rörande de olika
myndigheternas möjligheter att efter en
utflyttning effektivt bedriva sin verksamhet
i fred. Härvid är det enligt min
mening nödvändigt att först avvakta
lokaliseringsutredningens pågående undersökningar
om utflyttning av större
statliga förvaltningsenheter och om förutsättningarna
för skapande av ett centralt
statligt förvaltningscentrum utanför
Stockholm. Jag förutsätter, att dessa
undersökningar bland annat skall klarlägga
vilka fördelar ur beredskapssynpunkt
som kan vinnas genom en utflyttning.
Jag vill i sammanhanget understryka,
att stabernas och förvaltningarnas
möjligheter att i fred skota sina
uppgifter snabbt och effektivt är av stor
betydelse för att försvarskrafterna i ett
krigsläge skall vara beredda att fullgöra
sina uppgifter på bästa sätt. Slutligen
bör framhållas, att krigsmakten har en i
fredstid fungerande regional ledningsorganisation
utspridd över landet, vilket
är av största värde i beredskapen
mot en kuppartad krigsöppning.

Med det anförda, herr talman, anser
jag mig ha besvarat herr Antonssons interpellation.

Vidare anförde:

Herr ANTONSSON (ep):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
för svaret på min interpellation. Som
framgår av svaret gällde min fråga om
vi kan påskynda omlokaliseringen av de
centrala försvarsinstitutionerna ifrån
stockholmsområdet. Försvarsministern
hänvisar nu till att denna fråga är un -

138 Nr 21

Lördagen den 19 maj 1962

Svar på interpellation ang. försvarsledningens lokalisering

der prövning i lokaliseringsutredn ingen
för statlig verksamhet, och det framgår
vidare av svaret, att frågan har intimt
samband med tanken på att skapa ett
andra förvaltningscentrum här i landet.

Herr talman, jag är fullt medveten
om denna frågas såväl storleksordning
som svårighetsgrad. Det skulle vara
orealistiskt om jag inte erkände att det
är ett komplicerat spörsmål, som tarvar
övervägande, men jag måste ändå säga
att jag i svaret saknar ett understrykande
av försvarslokaliseringens stora angelägenhetsgrad,
inte minst med hänsyn
till den snabba förändring som vi upplever
när det gäller utvecklingen inom
vapentekniken, där vi kan komma i en
kritisk situation.

För närvarande är snart sagt hela vår
civila och militära förvaltning koncentrerad
till Stockholm. En undersökning
för några år sedan visade, att vi hade
inte mindre än ett 80-tal centrala militära
institutioner, exempelvis staber och
förvaltningar, förlagda till Stockholm.
Det innebär i praktiken, att så gott som
samtliga högre militära ledningsorgan
finns i detta område.

lag är medveten om, som försvarsministern
framhåller i svaret, att vi har
vissa regionala instanser med territoriella
uppgifter, som är lokaliserade ute
i landet, och att detta innebär en viss
garanti för vår kuppberedskap. Jag
måste emellertid understryka, att det är
uppenbart att det i ett mobiliseringsllige
skulle kunna uppstå mycket stora
svårigheter därest den centrala och
mycket omfattande förvaltningsapparaten,
inom vilken vi har flera tusen anställda,
helt hastigt skulle behöva lokaliseras
till en ur beredskapssynpunkt
säkrare plats, och detta i ett läge då
man måste uppställa högre effektivitetskrav
på ledningen än under normala
förhållanden. Som det nu är ställt tror
jag att det inte är någon överdrift att
säga, att vi kan riskera att försvarets
högsta ledning kan bringas ur funktion
eller i varje fall komma i ett läge i vil -

ket den får mycket svårt att fullgöra
sina uppgifter i händelse av ett överraskande
angrepp mot vårt land och
mot stockholmsområdet. Ledande militärer
har uttryckt denna sak på följande
sätt: »I händelse av ett skärpt utrikespolitiskt
läge är denna ansamling av
myndigheter och människor en allvarlig
svaghet i vår beredskap. Innan myndigheter
och befolkning utrymt staden
kan hotet om atombomber mot Stockholm
väsentligt försvåra riksledningens
verksamhet. Inom högkvarteret kommer
verksamheten under ett skärpt läge på
grund av ovissheten om och när en
förflyttning skall ske att vara avsevärt
försvårad. Samtidigt som trycket utifrån
ökar och situationen skärps, närmar
man sig den tidpunkt då beslut om
flyttning måste fattas. Då detta ögonblick
är inne är sannolikt kravet på arbetskapacitet
hos staberna mycket stort,
varför en flyttning från denna synpunkt
måste te sig allt annat än önskvärd. Under
den tid omgrupperingen sker är effektivt
arbete försvårat. Risken för att
Stockholm anfalls innan flyttningen genomförts
måste därutöver bedömas som
stor.»

Jag vill sluta detta citat med en kommentar,
där det heter: »Från beredskapssynpunkt
är det sålunda önskvärt
att de viktigaste myndigheterna flyttas
ut från Stockholm och sprids inom ett
större område.»

•lag skulle tro att med nuvarande tågordning
kommer det att ta åratal innan
en effektiv utflyttning kan komma till
stånd, därest man efter en allmän prövning
av frågan först i lokaliseringsutredningen
och sedan på regerings- och
riksdagsnivå kommer till den slutsatsen
att en sådan utflyttning bör ske. Givetvis
kan det även ur andra aspekter än
dem jag här berört innebära avsevärda
fördelar, om utflvttningsplaneringen så
långt möjligt påskyndas. Jag vill exempelvis
erinra om investeringskostnaderna.
De omfattande investeringar det här
gäller skulle vid en bättre planering

Lördagen den 19 maj 1962

Nr 21 139

Svar på interpellation ang. försvarsledningens lokalisering

kunna spridas över ett större antal år.
Vidare måste nackdelarna för personalen
bli mindre, om man så snart som
möjligt förbereder och påbörjar en utflyttning.

Herr talman! Jag skall inte ytterligare
kommentera detta, såsom vi alla är
ense om mycket viktiga spörsmål. Jag
vill bara som hastigast hänvisa till att
jag tillsammans med några kamrater år
1958 motionerade i denna fråga, varvid
statsutskottet i sitt utlåtande skrev att
det var angeläget att frågans lösning påskyndades.
Jag minns mycket väl att
den dåvarande talesmannen för statsutskottet
sade att allt borde göras för
att dels bedriva arbetet inom lokaliseringsutredningen
så skyndsamt som
möjligt och dels påbörja planeringen
för utflyttning av de institutioner som
det är önskvärt att flytta — jag är också
medveten om att man inte kan flytta
alla institutioner.

Till sist vill jag, herr talman, rikta en
vädjan till försvarsministern att han
gör vad som i nuvarande läge är möjligt
för att påskynda det arbete som man
alltså står mitt uppe i.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Det är inte bara ett stort
frågekomplex som herr Antonsson på
nytt aktualiserat genom sin interpellation,
utan det gäller också — såsom
även framgick av herr Antonssons framförande
— mycket svårbedömda frågor.
Jag måste erkänna att jag personligen är
mycket tveksam, om det över huvud taget
tjänar mycket till med en förflyttning
av de verkligt ledande militära organen.
Inom lokaliseringsutredningen
har, såsom jag nämnde, diskuterats tanken
på att skapa ett nytt förvaltningscentrum.
Skulle en del av de största civila
och militära förvaltningarna flytta
till detta centrum, skulle det bli mycket
stort, och det kommer alltid att få ett
utsatt läge, eftersom med nuvarande va -

penteknik en anfallande makt mycket
lätt kan nå alla platser i landet.

Problemet för oss är ju hela tiden, att
var vi än under fredstid placerar en viktig
myndighet eller ett militärt ledningsorgan
måste, i händelse av krigstillstånd,
förflyttning äga rum, vare sig
myndigheten eller organet ligger i
Stockholm eller någonstans ute i landet.
Jag medger att det naturligtvis är svårare
att snabbförflytta från stockholmsområdet.
Detta är den springande punkten
i diskussionen, men man skall hela
tiden var på det klara med att var vi än
förlägger dessa viktiga ledningsorgan
måste de, i händelse av krig, förflyttas
från den plats, där de arbetar under
fredstid.

Vi har ju, och detta har jag redovisat
i svaret och behöver inte upprepa det,
flyttat och förbereder flyttning av flera
institutioner och myndigheter inom försvarets
område. Det är egentligen det
enda område av den statliga verksamheten
där förflyttningar från stockholmsområdet
verkställs. Det visar att
vi i praktiken är medvetna om att det
har fördelar att få dessa myndigheter
spridda.

Men när det gäller den fråga som herr
Antonsson har aktualiserat, nämligen
lokaliseringen av de störa centrala ledningsorganen
och myndigheterna, är det
mycket svårt att tänka sig att de kan
splittras och förläggas till en mängd
platser ute i landet. Detta skulle nämligen
avsevärt försvåra deras möjligheter
att i fredstid hålla ihop och samarbeta
rationellt med departementet och
civila myndigheter.

Jag föreställer mig att vi inte kan göra
annat än avvakta resultatet av lokaliseringsutredningens
arbete. Detta gäller
framför allt beträffande det nya centrala
förvaltningscentrumet. När det resultatet
föreligger, får vi pröva om
några verkliga fördelar kan vinnas med
att förlägga våra viktigaste militära ledningsorgan
till andra platser än Stockholm.
Vi får alltså vänta och se hur lo -

140 Nr 21

Lördagen den 19 maj 1962

Svar på interpellation ang. flygolyckorna inom försvaret

kali.ser ingsutredn ingen tänker sig att
lösa des-sa problem.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2

Svar på interpellation ang. flygolyckorna
inom försvaret

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, erhöll på
begäran ordet för att besvara herr
Spångbergs interpellation angående flygolyckorna
inom försvaret.

Svaret hade före sammanträdet i stencilerad
form tillställts kammarens ledamöter,
och herr statsrådet Andersson
lämnade nu en kort sammanfattning av
dess innehåll.

Det inom kammaren utdelade svaret
var av följande lydelse:

Herr talman! I en med kammarens
tillstånd framställd interpellation har
herr Spångberg frågat mig om jag vill
lämna en redogörelse rörande dels förlusterna
inom flygvapnet på grundval
av sedan 1960 inträffade flyghaverier,
dels ock orsakerna till dessa olyckor
och vad som gjorts eller planerats för
att nedbringa dödsflygningarna och förlusterna
av dyrbar materiel.

Med anledning härav vill jag anföra
följande.

Utvecklingen i fråga om antalet haverier
vid flygvapnet efter år 1960 belyses
av följande sammanställningar, i vilka
för jämförelse medtagits uppgifter avseende
åren 1956—1960. Haveri kan
därvid definieras som en händelse, då
flygplan skadats — på marken eller i
luften — så att det icke kan eller tills
vidare icke får flygas.

Totala antalet haverier m. m.

		1956	1957	1958	1959	1960	1961	1962
Antal	haverier . . .	256	265	278	261	256	234	471 (t. o. m.	“/o
	omkomna	28	21	11	15	20	26	5 (t. o. m.	Vs)
»	haverier med omkomna	17	19	9	12	15	19	3 »
»	totalhavere-rade flygplan	40	31	26	34	32	39	8
»	lyckade fall-skärmshopp	14	8	12	25	18	21	3 »
»	misslyckade fallskärms-hopp ......	2	2	2	5	2	2	— »

Antal haverier m. m. per 100 000 flygtimmar

	1956	1957	1958	1959	1960	1961	19622
Antal haverier	155	165	185	169	165	149	110	(t. o. m. ‘Vä)
» omkomna . . » haverier med	16,8	13,1	7,3	9,7	12,9	16,6	10,0	(t. o. m. Vs)
omkomna	10,2	11,8	6,0	7,8	9,7	12,1	6,0
» totalhavere-
rade flygplan	24,1	19,3	17,3	22,0	20,6	24,9	14,0

1 Preliminärt antal med hänsyn till ofullständiga uppgifter för april månad.

2 Preliminära siffror med hänsyn till ofullständiga flygtidsuppgifter m. m. för
april månad. De riktiga värdena torde ligga något under här angivna.

141

Lördagen den 19 maj 1962 Nr 21

Svar på interpellation ang. flygolyckorna inom försvaret

Av sammanställningen framgår att antalet
haverier under 1961 var lägre än
under 1960 såväl totalt som, då flygtidsuttaget
varit i stort sett oförändrat, relativt.
Den efter 1958 skönjbara sänkningen
av haverifrekvensen har alltså
fortsatt. Tyvärr har förlusterna av personal
och materiel under 1961 ökat i
förhållande till närmast föregående år.
Härigenom kan under tidsperioden
1958—1961 iakttagas en tendens till ökning
av antalet omkomna och antalet
totalhavererade flygplan. Denna torde
enligt vad flygvapenchefen uppgivit
sammanhänga bl. a. med ökade svårigheter
att klara nödlägen med de moderna
flygplanen som är både tunga
och snabba. Ett haveri med dylika
flygplan leder oftare till totalhaveri än
haveri med de äldre flygplantyperna.

Antalet haverier med omkomna har
under 1961 uppgått till 19 eller till samma
antal som 1957. Under perioden
1958—1961 har antalet omkomna ökat
mer än antalet haverier med omkomna.
Orsaken härtill är den ökade flygverksamheten
med flersitsiga flygplan.
Enligt interpellanten omkom under
föregående år fler flygare än under tidigare
år. Såsom framgår av tablån var
antalet omkomna dock lägre än 1956.
Även för åren 1950, 1951, 1953 och
1955 var antalet förolyckade högre än
under 1961.

Utvecklingen hittills under 1962 har
glädjande nog varit gynnsam. Praktiskt
taget över hela linjen är siffrorna relativt
sett lägre än under tidigare i tablån
upptagna år. Tidsperioden är emellertid
för kort för att man skall kunna utläsa
någon tendens till ett påtagligt förbättrat
flygsäkerhetsläge.

Haveriorsakernas fördelning på personalfel
(65 %), materielfel (20%) och
övrigt (15 %) har icke undergått någon
ändring de senaste åren. Beträffande
huvudorsakerna till de efter 1960 inträffade
haverierna vill jag anföra följande.

Av de fall där haveri orsakats av flyg -

förare är jämförelsevis få sådana, där en
förare medvetet åsidosatt gällande bestämmelser
och order eller eljest visat
vårdslöshet. Huvuddelen av förarfelen
torde enligt flygvapenchefen ha psykologiska
och fysiologiska orsaker, som ej
kan läggas den enskilda individen till
last. I sammanhanget bör beaktas de exceptionella
krav som de moderna krigsflygplanen
ställer på förarna.

Det största antalet haverier på grund
av förarfel — härav två totalhaverier —
har inträffat under landning. Härvid har
den vanligaste orsaken varit genomsjunkning
eller felbedömning av höjden.

De flesta totalhaverier har som regel
inträffat till följd av kollisioner. I tretton
haverier, vid vilka sju flygplan totalhavererade,
har sålunda flygplan kolliderat
med föremål i terrängen. Åtta av
dessa lraverier inträffade under anbefalld
flygning på lag höjd. Orsaken till
ifrågavarande haverier anses oftast ha
varit bristande uppmärksamhet (föraren
har läst kartan, tittat efter sidoflygplan,
svängt etc.). Vidare har kollisioner
mellan flygplan i luften medfört
totalhaveri av åtta flygplan medan lika
många plan totalhavererat efter att ha
råkat i okontrollerhara lägen.

Antalet haverier orsakade av teknisk
personal har efter 1960 ytterligare minskat.
Tillgängliga uppgifter tyder enligt
flygvapenchefen på att fel vid tillsyn
och underhåll utgjort större problem
utomlands än bär.

I fråga om haverier sammanhängande
med materielfel har totalt en minskning
kunnat iakttagas. Haveri till följd av
motorstörningar har dock ökat. Även i
detta fall gäller att vissa störningsanledningar
(t. ex. skovelbrott i viss motortyp)
minskat medan andra (t. ex. pumpskärningar)
i stället ökat. Antalet fel i
flygplansmateriel, som resulterat i haverier,
har minskat kraftigt. Under åren
1953—1960, då i stort sett nuvarande
moderna flygplansmateriel utnyttjades,
varierade antalet dylika haverier mellan
21 och 33 med ett medeltal av 28 per år.

142 Nr 21

Lördagen den 19 maj 1962

Svar på interpellation ang. flygolyckorna inom försvaret

För 1961 har en minskning av dessa
haverier med 50 procent kunnat konstateras.

Det må här framhållas att haverier,
som förorsakats av materielfel, som regel
omgående föranleder särskilda åtgärder
såsom modifiering av bristfälliga
materieldelar, anskaffning av förbättrad
materiel, utgivande av nya underhållsföreskrifter
etc.

Såsom jag tidigare i annat sammanhang
framhållit har alltsedan flygvapnets
tillkomst särskild uppmärksamhet
ägnats åt åtgärder för att förbättra flygsäkerheten.
Den flygtekniska utvecklingen
har medfört att ansträngningarna
för att öka flygsäkerheten fortlöpande
intensifierats. Arbetet har härvidlag inriktats
på att dels öka flygförarnas kunnande
och skicklighet, dels effektivisera
flygsäkerhetsorganisationen. Beträffande
viktigare åtgärder i haveriförebyggande
syfte som vidtagits eller planlagts
sedan 1960 torde följande böra här omnämnas.

Genom vidtagna åtgärder avseende
personurval och gallring kommer bl. a.
antalet flygelever per lärare att kunna
minskas, vilket får till följd att utbildning,
övervakning och uppföljning av
eleverna kan ske effektivare. Från och
med sommaren 1962 kommer flyglärarutbildningen
att förbättras genom att de
s. k. divisionschefskurserna, vilka på
grund av personalbrist varit inställda
sedan 1959, återupptages. Efter genomgång
av en sådan kurs bedömes lärarpersonalen
vid skoldivisionerna få ett
väsentligt bättre utgångsläge för sin
lärarvcrksamhet än f. n.

Kommande krigsflygplan avses skola
anskaffas även i dubbelkommandoversion.
Flygplan A 32 Lansen finns redan
i sådan version medan J 35 Etraken nyligen
börjat levereras med dubbelkommando.
Inflygning på typ .1 35 kommer
att ske vid en central typinflygningsskola,
där tillgång skall finnas till tvåsitsiga
flygplan, till speciellt utvald och
utbildad lärarpersonal samt till s. k.

simulator (markfast kopia av förarkabinen,
vars instrument och reglage
gör utslag respektive manövreras exakt
som i ett riktigt flygplan). Utnyttjande
av simulator och tvåsitsiga krigsflygplan
bedömes ge stor flygsäkerhetsfrämjande
effekt.

Sedan överljudsflygplan kommit i
tjänst ökar riskerna för kollisioner. Genom
att den civila luftfarten delvis övergått
till jetdrift bär civila flygplan börjat
uppträda på höjder, som tidigare
exklusivt kunnat utnyttjas av militära
flygplan. Härigenom har även uppstått
risker för kollisioner mellan civila och
militära flygplan. Nu angivna flygsäkerhetsrisker
motverkas bl. a. av den
för flygvapnet och luftfartsverket gemensamma
radarövervakningsorganisationen,
vars uppbyggnad påbörjades
före 1960 och alltjämt fortgår. För denna
organisation har under de senaste åren
inrättats ett stort antal trafikledartjänster
på både den militära och den civila
sidan. Den grundläggande trafikledarutbildningen
inom försvaret har på senaste
tid effektiviserats genom att den
centraliserats.

Föregående vår infördes ett effektivt
och snabbt system för väderprognoser
vid flygbaserna, den s. k. hasväderrapporteringen.
I anslutning härtill har
chefen för flygvapnet utfärdat bestämmelser
enligt vilka större krav än tidigare
skall ställas på sikt och molnhöjd
vid instrumentlandning.

För flygning i dåligt väder är det av
vikt att väderinformationen är korrekt.
I syfte att tillgodose behovet av dylika
informationer utnyttjas nya hjälpmedel,
elektroniska molnhöjdmätare samt väderradar,
vilken avses för detaljuppföljning
av vädret runt flygplatserna. Samtliga
flottiljer har redan nu tillförts molnhöj
dmätare och torde inom ett år även
vara utrustade med väderradar.

För att underlätta och i vissa fall
möjliggöra landning under svåra förhållanden
har s. k. precisionslandningsradar
börjat tillföras flottiljerna. Hittills

Lördagen den 19 maj 1962

Nr 21

143

Svar på interpellation ang. flygolyckorna inom försvaret

har fem flottiljer erhållit dylik utrustning.
Vidare kommer under den närmaste
tiden ny optisk inflygnings- och
landningsbelysning att installeras vid
flertalet militära flygfält.

Det bör i detta sammanhang nämnas
att flygvapenchefen efter 1960 föranstaltat
om följande viktigare ändringar i
flygsäkerhetsbestämmelserna:

a) Lägsta höjd för avancerad flygning
har höjts från 1 000 m till 2 000 m.
Större krav har ställts avseende de väderförhållanden,
under vilka avancerad
flygning får utföras.

b) Fallskärmsutsprång skall obligatoriskt
ske från flygplan, som råkat
i spinn, om föraren ej lyckats häva
spinnrörelsen innan flygplanet sjunkit
under viss höjd.

c) När räddningstjänsten icke har hög
beredskap, får flygning över hav ske
endast under visna gynnsamma betingelser.

Beträffande säker hetsmat erie lön och
räddningssystemen i krigsflygplan har
ett flertal åtgärder vidtagits, av vilka
bl. a. följande må nämnas:

a) Anskaffning pågår av isolationsdräkter
för flygande personal. Denna
dräkt förbättrar räddningsmöjligheterna
vid nödsituation i kallt vatten.

b) Vissa förbättringar göres i fråga
om de vid flygning med stora svängbelastningar
erforderliga skyddsdräkterna.
Dessa syftar till att förhindra att
dräkten av våda kopplas loss under flygning,
något som kan förorsaka medvetslöshet
(black-out).

c) Individuella nödsändare har anskaffats,
varigenom lokalisering av nödställd
personal underlättas.

d) I flygplanen 29, 32 och 35 har vissa
anordningar införts, varigenom besättningen
kan hållas säkrare fixerad i sitsarna
samt automatiskt skiljes från katapultstolen
efter utskjutning.

e) Även i övrigt har katapultstolarna
modifierats. Sålunda har bl. a. accelerationen
vid utskjutning förbättrats i

flygplan 32 och utskjutning genom
stängd huv möjliggjorts i flygplan 34.

Föregående år gav Kungl. Maj:t tillstånd
till en större helikopteranskaffning
för försvaret. Av dessa helikoptrar
är tre avsedda enbart för flygsäkerhetstjänsten.
Sedan nämnda helikoptrar
kommit i tjänst, vilket beräknas ske
inom ett år, kommer räddningstjänsten
att bli avsevärt effektivare genom att det
med helikopter blir möjligt att såväl
lokalisera som direkt undsätta nödställda.

I syfte att effektivisera flygsäkerhetstjänsten
har förbanden nyligen ålagts en
väsentligt vidgad uppgiftsskyldighet avseende
omständigheter som kan ha samband
med haverier och haveritillbud.
Det ökade informationsmaterial som
härigenom erliålles i central instans
kommer att bearbetas i datamaskin. Endast
genom att utnyttja datamaskin torde
det nämligen vara möjligt att bearbeta
uppgiftsmaterialet tillräckligt snabbt
och precist. Det nya rapportsystemet
bör enligt flygvapenchefen kunna öka
möjligheterna att vinna kunskap om de
förhållanden som framkallar haveririsker
och om de inre orsakerna till inträffade
haverier och tillbud.

Flygutbildningen inom flygvapnet syftar
till att utbilda personalen för stridsuppgifter.
Dessa skall kunna lösas med
kort varsel. Utbildningen i fred måste
därför så långt möjligt anpassas till
fältmässiga förhållanden. Den bedrives
emellertid under lugna förhållanden
och ges en successivt stegrad svårighetsgrad.
Det har icke påvisats att slarv
eller brådska förorsakat eller varit bidragande
orsak till något svårare haveri
under den här närmast behandlade perioden.

I svar på interpellationer rörande här
ifrågavarande spörsmål den 9 december
1960 framhöll jag att jag blivit övertygad
om att man inom flygvapnet känner
det fulla ansvaret för säkerheten
och att man på allt sätt söker motverka
risker och olyckor. Utvecklingen sedan

144

Nr 21

Lördagen den 19 maj 1962

Svar på interpellation ang. flygolyckorna inom försvaret

hösten 1960 har inte på -något sätt rubbat
denna min övertygelse.

Med det anförda, herr talman, anser
jag mig ha besvarat herr Spångbergs
interpellation.

Vidare anförde:

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! Jag tackar försvarsministern
för svaret på interpellationen.

Det skall erkännas att försvarsministern
har gjort sitt bästa för att framställa
vad som skett och utvecklingen
på flygolyckornas område i så fördelaktig
dager som möjligt, men det kvarstår
ändå en tragisk och beklämmande
känsla inför den dystra redogörelsen i
försvarsministerns svar.

Försvarsministern rör sig i interpellationssvaret
med uppgifter inom en
sexårsperiod, och han gör det för att
visa att det även under tidigare år har
förekommit flygkatastrofer i en omfattning
som väl kan mäta sig med dem
som inträffade i fjol. Sedan 1957 har det
emellertid skett en ständig stegring av
antalet vid flygolyckor dödade, och det
korresponderar inte särskilt bra med de
förmodanden om ökad säkerhet som
försvarsministern uttalade i fjol och har
upprepat i år. Låt oss se hur antalet
dödade har stegrats år från år. År 1958
dödades 11, 1959 dödades 15, 1960 dödades
20 och i fjol dödades 26. Nog är
det, om man fäster något avseende vid
människovärdet, en beklämmande utveckling.
Jag tycker att utvecklingen är
fruktansvärd. Under denna sexårsperiod
har sålunda vid flygolyckor dödats
sammanlagt 126 personer. Det har
sagts mig att siffran kan vara en minimisiffra,
därför att det kan förekomma
skador som inte omedelbart medfört
döden och därför inte tagits med i statistiken
men som senare kan leda fram
till dödsfall. Jag vet inte hur man framöver
undersöker dem som varit med om
ett haveri. Man skulle ju ha möjligheter

att få fram ett stort och kanske betydelsefullt
material på detta område.

Nog är det beklämmande att så många
fått möta döden genom vanvett på
grund av det militära tänkande, som vi
delar med stora områden av världen, ett
militärt tänkande som odlas från försvarsdepartementet
på ett sätt som jag
aldrig har sett motstycke till under någon
annan regering sedan min beväringstid
1914.

Med tanke på hur utvecklingen har
gått vill jag i detta sammanhang framhålla,
att det borde vara anledning för
riksdagen att uttala det djupaste beklagande
inför de offer som har krävts i
vårt land på grund av förhållandena i
en vrång värld. Människorna har lätt att
anpassa sig och det är nog en tillgång i
många fall. Men när man anpassar sig
till att så att säga affärsmässigt räkna
dödsfallen som en liten siffra i procent
av antalet flygtimmar, verkar detta på
mig mycket beklämmande. Man frågar
sig nog ibland vad människan håller på
att glida in i. Jag vet mycket väl, att om
man sysslar intensivt med en sak så
fångas man så småningom av den och
kan gå helt upp i den. Den förre försvarsministern
beklagade sig vid något
tillfälle över att han kände det som något
otäckt att han dag efter dag måste
syssla med sådana här frågor. Det förstår
vi alla. Jag förstår sålunda att de
som håller på med detta, antingen det
sker i försvarsdepartementet eller inom
olika staber, kan acceptera det militära
tänkandet som något normalt vid överenskommelser
mellan olika länder. Har
man gjort detta är man förlorad och
hemfallen åt ett tänkande som den föregående
försvarsministern dock insåg
och erkände vara vanvettigt.

Jag tror det är en tillgång för mänskligheten
om vi ser på detta problem som
människor som lever i en värld som är
den enda för människan här på jorden
och där man inte kan klara upp mellanhavanden
med vapen. Därför borde man
bland de värnpliktiga liksom hos mili -

Lördagen den 19 maj 1962

Nr 21 145

Svar på interpellation ang. flygolyckorna inom försvaret

tärerna inte använda ordet fred som ett
slags camouflage och säga att fred,
fredssträvanden och militarism är samma
sak. Gör man det har man råkat in
i en orddeflation som kan sluta i rena
''örvirringen.

Denna vana att anpassa sig har gjort
att människorna trubbats av även inför
det ohyggliga i dödsoffren vid flyghaverier.
Många läser om dessa vid sin kopp
kaffe och säger: »Jaså, i dag har det
skett en flygolycka igen. Två flygare är
försvunna. Man har ännu inte funnit
dem. Kanske är de döda, kanske lever
de.» Och så fortsätter man att dricka
sitt kaffe och övergår till nästa spalt för
att läsa något annat.

Avtrubbningen inför detta blir en
ganska normal utveckling, när det inträffar
ungefär ett flygplanshaveri om
dagen, i genomsnitt några totalhaverier
varje månad och 20—25 dödsolyckor
varje år. Detta har blivit något normalt.

Jag vet att det finns undantag från
denna regel. Då jag talar om militärerna
i dessa sammanhang, syftar jag visst inte
på dem som klart ser problemen som
de är. Det finns många militärer som
jag kommer överens med i resonemang
om världsproblemen. Vi kan komma
mycket bra överens när vi diskuterar
vilka möjligheter världen f. n. har och
vilka medel som används av de styrande.

Nej, vad jag vänder mig emot är uteslutande
vad vi med en gammal term
brukar kalla militarism. Äldre tiders
militarister var fosterlandsfrälsta och
satt vid punschglaset och sjöng de gamla
sångerna »Det svenska stålet biter
...», »Kom låt oss pröva på .. .»
o. s. v. Det är denna militarism jag vänder
mig emot. Jag tror inte att man på
detta håll räknar med människovärdet.
De har kommit ifrån det. De är naturligtvis
offer för ett system, som de en
gång valde som yrke. Jag tror knappast
de räknar med några andra värden
heller.

lag upprepar att jag inte riktar an -

klagelser mot de enskilda människorna.
Det är bara ett enkelt konstaterande av
något som följer med de militära uppgifterna,
en mental skada som tillfogats
dem av systemet.

Det är också tydligt att den tekniska
utvecklingen på detta område håller på
att ta överhanden över människorna. Vi
har fått en flygmateriel som vi inte
längre fullt behärskar. Försvarsministern
berör själv detta i sitt svar, då han
konstaterar ökningen av antalet omkomna
och antalet totalhavererade flygplan.
Han säger: »Huvuddelen av förarfelen
torde enligt flygvapenchefen bero
på psykologiska och fysiologiska orsaker,
som ej kan läggas den enskilde individen
till last. I sammanhanget bör
beaktas de exceptionella krav som de
moderna krigsflygplanen ställer på förarna.
» Det är alldeles tydligt att vi har
en flygmateriel, som vi inte längre fullt
behärskar.

Bl. a. genom tidningspressen har vi
också fått uppgifter om att t. o. m. befälet
under vissa förhållanden kan bli
förvirrat, när det kommer in i ett modernt
flygplan. För inte så länge sedan
gick en artikel genom pressen om en
general, som råkade ut för detta i ett
flygplan, vilket han inte var fullt van
vid. Han förväxlade för ett ögonblick
det plan han satt i med det som han var
van vid.

Detta är en erfarenhet som många av
oss känner till från bilbyten. Vi har
vant oss vid vissa handgrepp i en bil
och reagerar vid ombyte på ett invant
sätt i en viss situation. I en bil har man
dock tid att tänka sig för, men till en
början vill man använda samma grepp
som man gjorde i den föregående bilen.
Detta är beklagligt men ytterst vanligt.

När det gäller flygplan står dessutom
störa värden på spel. Det är ju fråga om
miljonvärden för ett enda flygplan.
Dessa värden har försvarsministern inte
alls berört i detta sammanhang. De räknas
tydligen inte in i förlusterna; för -

146 Nr 21

Lördagen den 19 maj 1962

Svar på interpellation ang. flygolyckorna inom försvaret

svarsministern har alltså missuppfattat
min interpellation på den punkten.

Försvarspropagandan sådan den nu
pågår har också medfört ett tänkande
som gör att man liksom menar att dessa
utgifter skulle vara något slags tillgång
för vårt land, för vårt näringsliv och
vårt samhälle. Det var med en viss förvåning
jag i år — som vanligt — läste
skriften »Vårt ekonomiska läge» från
Sparfrämjandets kurs med samma
namn. Jag fann där det föredrag som
överbefälhavaren höll vid denna kurs,
och jag antecknade ett par uttalanden,
som jag nu ber att få citera.

Först ger överbefälhavaren en vederhäftig,
alldeles riktig utredning om kostnader
för militära beställningar o. d.
Den är utmärkt och säkerligen vederhäftig
och visar att han kan det här och
vet hur det ligger till ur kostnadssynpunkt
etc. Sedan konstaterar överbefälhavaren
— också alldeles riktigt — »att
försvaret, om administrativt, militärt
och industriellt arbete sammanräknas,
sysselsätter totalt 100 000 människor i
Sverige. I dessa ingår inte reservpersonal
och värnpliktiga.» Men så förvandlar
överbefälhavaren denna fantastiska
förlustsiffra för näringslivet och för försörjningen
— alltså de 100 000 som här
är anställda i improduktiv sysselsättning,
detta slöseri — till ett positivt sysselsättningsproblem,
där militären alltså
ger arbetstillfällen åt näringslivet.
Det heter: »Siffrorna visar att försvaret
bereder ett avsevärt antal människor
sysselsättning och att ett bortfall av
denna sysselsättning skulle ställa samhället
inför svåra problem.»

Ja, med det resonemanget kommer
man nästan fram till att det är en tillgång
att flygplan fördärvas — det ger
ju arbete och sysselsättning åt hundratals
människor. Anser man det vara en
tillgång bara man bereder sysselsättning,
oavsett vad vederbörande sysslar
med — produktivt eller improduktivt
arbete, att köra sönder flygplan eller
skapa värden genom produktiv syssel -

sättning — kommer man ju till fullkomligt
vettlösa slutsatser.

Jag vill också säga några ord om själva
orsakerna, när vi nu befinner oss i
denna lilla studiecirkel som kammaren
förvandlats till i dag efter en mycket
ansträngande vecka. Ledamöterna ligger
väl som bäst och slumrar i sina sängar,
men vi som är vakna kan väl resonera
något om dessa ting. Det har framhållits
att orsakerna är av psykisk art. Jag har
också i min interpellation sagt, att olyckorna
till stor del beror på den press
och den hets som förekommer.

Dessa förhållanden avspeglas även i
regementsvisorna, som ju växlar med
åren. När jag i år tog del av MO:s berättelse
kom jag att tänka på dessa ting.
Då jag var i beväringsåren sjöng grabbarna
»Halta Lottas krog» omväxlande
med ungdomsmarschen »Fram i arbetets
här, fram i ungdomens led under
röda standar, om ditt hjärta där är
med». Beväringslivet och värnplikten
skapar ett speciellt tillstånd. Men tiderna
växlar som sagt och visorna med
dem. När jag tog del av MO:s berättelse
undersökte jag närmare en visa som MO
haft att ta ställning till. För att visa ur
vilket djup dessa sånger väller fram
skall jag citera några verser ur en.

Viljen I veta var Djävulsön ligger,
jo det är i Karlsborg och där ligger vi.
Aldrig nå’n glädje, aldrig nå’n vila,
ständigt va’ fången och aldrig bli fri.

Det är ett helvetes liv som vi för,
aldrig vi viker, nej hellre vi dör.

Ty denna vägen vi valde att vandra,
edsvurna bröder med Djävulen själv.

När ifrån himmelens höjder vi dalar,
för att på käften vår fiende slå,
slutligen nere i helvetets salar
stå vi med k-pist och stridssele på.

Där skall vi kämpa med kraft och med

mod,

vägen bakom oss ska dränkas i blod.
Finns det nå’n dåre som söker oss

hindra

ska vårat stål i hans kropp tränga in.

Lördagen den 19 maj 1962

Nr 21 147

Svar på interpellation ang. flygolyckorna inom försvaret

Till dessa öden vi skänkt våra själar,
blott för att kriga i Djävulens här.
Ständigt vi ligga i skiten och krälar,
dödar för skoj skull och super och svär.
Det är ett helvetes liv som vi för,
aldrig vi viker, nej hellre vi dör.

Ty denna vägen vi valde att vandra,
edsvurna bröder med Djävulen själv.

Nog frågar man sig hur sådant egentligen
kan uppkomma. Man må le åt saken,
men det är ett allvarligt problem.
Det avspeglar en atmosfär på samma
sätt som när vi i vår ungdom sjöng »Arbetets
söner» eller »Halta Lottas krog»,
varifrån man kröp på alla fyra.

Det finns en annan dikt, som heter
»Hoppmästarens klagan».

Herr talmannen avbröt här talaren
med klubbslag och yttrade:

Jag får anmoda talaren att hålla sig
till ämnet.

Talaren fortsatte:

Herr talman! Jag citerar material som
jag har fått ifrån försvarsstaben genom
riksdagens upplysningstjänst, så det är
nog alldeles riktigt att anföra dessa saker.
Men jag tackar för klubbslaget, ty
sannerligen bevisar inte det på ett
utomordentligt sätt, herr talman, hur
man kan reagera inför vad som sker.

Jag skall gå till en något mildare dikt,
»Hoppmästarens klagan». Det gäller då
dem som skall hoppa i fallskärm.

»Det gör detsamma om du voltar eller

snor

Det gör detsamma om du voltar eller

snor

Ty lika fördömt jag på en tom påse glor
Det gör detsamma om du voltar eller

snor.

Det gör detsamma om du landar eller

dör

Det gör detsamma om du landar eller

dör

Ty snart står det en ny idiot och darrar

vid min dörr

Det gör detsamma om du landar eller

dör.*

Här avbröts talaren ånyo med klubbslag
av talmannen, som yttrade:

Jag får på nytt anmoda talaren att
hålla sig till ämnet. Detta kan inte ha
med flygkatastroferna att göra.

Talaren fortsatte:

Herr talman! Jag tackar även för
denna anmaning. Jag tycker det är bra
att komma förbi det här. Det hela är
ohyggligt att syssla med, herr talman,
alldeles ohyggligt.

Detta är alltså bakgrunden. Dessa visor
har man suttit och sjungit i flygplanen.
MO har tagit upp dessa saker
— jag rör mig hela tiden med material
som jag har fått ur MO:s berättelse —
och gjort en utredning. MO fick då av
skolchefen bl. a. följande förklaring beträffande
den sång som jag fick det första
klubbslaget för. Skolchefen säger enligt
MO, »att en ovan fallskärmshoppare
kunde, om han lämnades i sysslolös
väntan i flygplan före fallskärmshopp,
bli spänd och nervös. Uppenbarligen
vore med hänsyn därtill lämpliga psykologiska
åtgärder väsentliga för säkerheten.
Erfarenheten visade att aktivitet
i form av hej aramsor och sång
hade positiv inverkan.» Detta är alltså
skolchefens förklaring till att de sånger,
som jag citerat, sjungits uppe i luften
i väntan på hopp och dylikt. Den
första soldatsången finns dock inte med
i den vissamling som används men
sjungs mycket allmänt, under det att
den andra visan är medtagen i själva
sångsamlingen för vederbörande — den
finns till påseende hemma hos mig, och
den finns säkert också hos försvarsstaben.

Jag har dragit fram det här — jag
skall nämna det som förklaring, herr
talman — inte alls för att reta någon.
Och det sista jag kunnat tänka mig är
att det skulle reta herr talmannen på
något sätt. Jag beklagar om jag blivit
missuppfattad på denna punkt. Jag har
velat gå till djupet med det material
jag har fått.

Det har meddelats att den, som inte

148 Nr 21

Lördagen den 19 maj 1962

Svar på interpellation ang. flygolyckorna inom försvaret

vill gå upp i ett flygplan, tvingas upp.
Omständigheterna skall ses med dessa
visor som bakgrund. I andra fall meddelas
det i tidningspressen hur en flygare
hotats med straff därför att han
räddade sig och flygplanet. Tidningarna
meddelade att det tekniska fel som
eventuellt fanns skulle vara avgörande
för om han skulle gå fri från straff.
Om motorerna hade stannat, skulle lian
ha straff. Om motorerna ändå »drog»,
som det heter, skulle han slippa straff.
Jag vet inte hur det gick; jag har inte
haft tillfälle att följa saken. Bestämmelserna
lär vara sådana att om en flygare
får motorstopp, så skall han hoppa.
Att bryta mot den bestämmelsen är
straffbart.

Det finns i sammanhanget ofantligt
mycket, i synnerhet förhållanden som
försvarsministern snuddade vid och
som ligger på det psykologiska planet,
som man borde undersöka. Man borde
allvarligt bemöda sig om att komma
till rätta med dessa förhållanden. Med
förhoppningen att den framtida utvecklingen
skall bli en annan än den
som har kunnat visas upp hittilldags,
vill jag än en gång tacka försvarsministern
för svaret.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag skall bara uppehålla
mig vid det avsnitt i herr Spångbergs
anförande som gäller mitt interpellationssvar.
Om jag fattade herr
Spångberg rätt, var han kritiskt inställd
mot att inte svaret innehöll mera
beklaganden över de flygolyckor som
inträffat. Jag skulle självfallet kunna
upprepa de beklaganden som jag många
gånger på olika platser har framfört
över att vår militära verksamhet, framför
allt på flygets område, medför sådana
olyckor och så mycken sorg och
förtvivlan i många svenska hem, där
anförvanter får ta emot meddelanden
om förolyckade söner. Men vad jag i
dag inriktat mig på att framföra i sva -

ret är de många åtgärder, som vi vidtar
för att om möjligt nedbringa flygolyckornas
antal.

Herr Spångberg måste väl ändå medge,
att det i detta sammanhang på alla
tänkbara områden görs allvarliga försök
och ansträngningar att komma till
rätta med problemen. Herr Spångberg
har inte kritiserat någon enda av dessa
våra säkerhetsåtgärder och inte heller
med en enda stavelse bidragit till något
uppslag, hur man skall gå till väga
för att minska flygolyckornas antal,
såvida inte hela herr Spångbergs anförande
gick ut på att man skall nedbringa
verksamheten eller upphöra med
densamma och kanske t. o. m. lägga
ner hela vår försvarsverksamhet.

När herr Spångberg går in på att —
om jag fattade honom rätt — bakom
flygolyckorna spåra något slags nästan
vanvettig militär framfart, genom
att bl. a. åberopa de gamla militärerna
från punschpatriotismens tid, vill jag
bara fästa herr Spångbergs uppmärksamhet
på att vi på den tiden inte hade
något flygvapen. Det finns inga militärer
i ledningen för vårt flygvapen eller
någon annan försvarsgren som kan
hänföras till den tid och den anda som
herr Spångberg här försökte återuppliva.
Det är gamla spöken som för
länge sedan förjagats.

Det svenska flygvapnet leds av människor
som är mycket kunniga, mycket
ansvarsfulla och som — det vet jag
personligen — varje gång en flygolycka
inträffar är lika förtvivlade som de
anhöriga, ty det är en av deras egna
som gått bort. De anstränger sig till det
yttersta för att finna motmedel mot sådana
här olyckor. Men, herr Spångberg,
det framgår av mitt svar att utvecklingen
på flygteknikens område
har gått rasande fort. Sverige måste
försöka följa med i den utvecklingen,
om vårt försvar skall vara meningsfullt,
och det anser vi att det skall vara.
Jag har redovisat att antalet flygolyckor
i och för sig, glädjande nog, har

Lördagen den 19 maj 1962

Nr 21 149

Svar på interpellation ang\ flygolyckorna inom försvaret

gått ned och antalet haverier minskat.
Tyvärr är det emellertid så, att när det
i dag sker ett totalhaveri, så kan olyckan
bli större på grund av de moderna
jetplanens ökade fart, större tyngd
o. s. v. Det är den redovisningen som
jag inte är säker på att herr Spångberg
helt fångade in. Ett faktum är att antalet
olyckor med de nya jetflygplanen
är mindre än med de gamla, men de
blir svårare och kräver fler dödsoffer.

Eftersom herr Spångberg inte gick
in på de motåtgärder på det tekniska
området samt i fråga om utbildningsmetoder
o. s. v., som man arbetar med,
vet jag inte om jag skall uppehålla mig
ytterligare vid det ämnet. Det är också
på punkt efter punkt i mitt interpellationssvar
angivet vad vi gör på det området.
Jag fäster särskilt stor vikt vid
att vi nu håller på att i utbildningssyfte
införa en dubbelkommandoversion på
både Draken och Lansen. Vi hoppas
att denna och det förhållandet, att vi
planerar anskaffande av ett tvåmotorigt
jetflygplan för utbildning, skall få
gynnsamma verkningar.

Herr Spångberg lämnade en uppgift
som jag inte vet vad han avsåg med,
nämligen att man tvingar upp folk i
flygplan. Den uppgiften är naturligtvis
alldeles orimlig. Man kan inte tvinga
någon att gå in i ett flygplan. Det sker
inte och får inte ske. Möjligen avsåg
herr Spångberg fallskärmsjägarna, men
oavsett vilken grupp han tänkte på vill
jag säga, att man självfallet inte kan
tvinga någon att gå in i ett flygplan.
Den risken tar inte flygledningen.

Beklagligtvis har vi inte lyckats att
få kurvan över olyckor inom flygvapnet
att definitivt vända nedåt. Jag har
nämnt att vi hittills i år — inräknat
även de olyckor som har inträffat sedan
svaret skrevs — haft mindre olyckor
och mindre antal omkomna än under
de närmast föregående åren. Vi
får hoppas att detta är ett resultat av
de efter hand insatta nya säkerhetsåtgärderna.
Jag kan också försäkra kam -

marens ledamöter att vi på detta område
här i Sverige gör allt vi kan för
att öka säkerheten.

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! Försvarsministern fattade
mig fel om han trodde att jag på
något sätt skulle vilja kritisera flygplan
och flvgledning under den tid då jag
exercerade; det fanns inte några flygplan
då! Jag måste ha uttryckt mig
mycket underligt om mitt anförande
givit anledning till en sådan uppfattning.
Vi skulle kunna se efter i protokollet
vad jag yttrade. Jag har alldeles
bestämt för mig att jag analyserade uttrycket
militarism på ett helt annat
sätt. Det fanns, som jag förut sade, inga
flygplan då jag exercerade, men den
militära personalen är väl ungefär lika
oavsett vilket vapenslag den tillhör.

Sedan sade försvarsministern — och
det har han alldeles rätt i — att jag inte
i någon större utsträckning på en enda
punkt har bidragit till att ordna upp
det som jag kritiserar inom försvaret.
Nej, något sådant bidrag har jag naturligtvis
inte lämnat. Jag har sysslat
mycket litet med de tekniska problemen.
Vad jag mest har fäst mig vid är
olyckshändelserna och den nonchalans
som man då och då får se uppgifter om
i tidningarna, hur t. ex. en general
kommer upp i ett flygplan och där blir
förvirrad och handlar felaktigt. Jag har
anfört flera exempel på otillfredsställande
förhållanden. Jag vet inte om det
kan betraktas som bidrag till diskussionen
om flygsäkerheten. Jag vill bara
framföra detta som ett konstaterande
och påpeka att det finns vissa faktiska
förhållanden som man måste ta hänsyn
till, och att man även måste bedöma
dessa frågor från rent psykologiska utgångspunkter
— något som även försvarsministern
har varit inne på.

Försvarsministern säger att man inte
kan tvinga upp en person, som vägrar
att gå upp i ett flygplan på grund av
att han har en känsla av att han inte

150 Nr 21

Lördagen den 19 maj 1962

Svar på interpellation ang. flygolyckorna

klarar uppgiften. Jag tackar för den
upplysningen och löftet om att denna
princip skall bli vägledande inom flygvapnet.
Jag har emellertid uppgifter
från tidningarna om att det har förekommit
att en flygare har sagt att han
varit opasslig och inte velat gå upp
men ändå tvingats upp i flygplanet.
Detta kommer nu inte att ske i fortsättningen,
och därmed har jag väl ändå
i någon mån bidragit till ökad säkerhet
i detta sammanhang.

Herr talman! Jag skall nöja mig med
denna ytterligare korta kommentar.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Föredrogs var efter annan och hänvisades
till statsutskottet Kungl. Maj:ts å
bordet vilande propositioner:

nr 148, angående huvudmannaskapet
för polisväsendet m. m., och

nr 168, angående organisation m. m.
av försvarets centrala intendenturförvaltning.

§ 4

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den å bordet vilande motionen
nr 893.

§ 5

Föredrogs, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtanden nr 3, 4 och
6—8, statsutskottets memorial och utlåtanden
nr 113—133, bevillningsutskottets
betänkanden nr 46 och 52, första lagutskottets
utlåtanden nr 36—39, andra
lagutskottets utlåtanden nr 24—26, tredje
lagutskottets utlåtande nr 34, jord -

inom försvaret

bruksutskottets utlåtanden nr 20 och 26,
allmänna beredningsutskottets memorial
nr 48 samt särskilda utskottets utlåtanden
nr 1—4.

§ 6

Föredrogs den av herr Gustafsson i
Borås vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående hälsovårdsnämndernas
tillsyn över djurens vård
och behandling.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag hemställer, att bland två gånger
bordlagda ärenden på kammarens föredragningslista
för tisdagen den 22
maj dels särskilda utskottets utlåtanden
nr 1, 2, 3 och 4 i nu angiven ordning
måtte uppföras närmast efter bevillningsutskottets
memorial nr 54, dels
statsutskottets utlåtande nr 126 närmast
efter andra lagutskottets utlåtande
nr 24, dels ock statsutskottets utlåtande
nr 127 närmast efter andra lagutskottets
utlåtande nr 25.

§ 8

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 11.07.

In fidem

Sune K. Johansson

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 62
201088