Fredagen den 18 februari (Riksdagens protokoll 1955:6)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1955

ANDRA KAMMAREN

Nr 6

18—23 februari

Debatter m. m.

Fredagen den 18 februari

Sid.

Svar på frågor av:

herr Gezelius ang. utredningen om ett förstatligande av städernas

domstolsväsen........................................ 3

herr Gustafson i Göteborg ang. intagningen av elever i första klassen

av realskolor och kommunala flickskolor................... 3

herr Königson ang. möjligheterna för kommunala tjänstemän, som
lyda under statligt avlöningsreglemente, att förhandla om sina

lönevillkor........................................... 5

Interpellation av herr Hjalmarson i anledning av utredningen om en
allmän sänkning av den statliga inkomstskatten för fysiska personer 9

Onsdagen den 23 februari

Utgifter under riksstatens andra huvudtitel:

Hovrätterna: Avlöningar.................................. 14

Häradsrätterna: Ersättningar till nämndemän................. 26

Fångvårdsstyrelsen: Avlöningar............................ 27

Främjande av alkoholfritt umgängesliv........................ 32

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.................... 49

Förordning om försäljning av alkoholfria drycker................ 50

Förkortad arbetstid vid påfrestande eller hälsofarligt arbete....... 52

Höjd minimiålder för förande av lätt motorcykel................ 56

Ändring av förordningen om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor 57
Interpellation av fröken Karlsson ang. olägenheter av 1950 års fiskelag
för delägarna i lagfarna ålfisket Ålabodarna nr 1............ 62

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 23 februari

Bevillningsutskottets betänkande nr 7, om ändring i förordningen ang.

tillverkning av brännvin, m. m............................ 14

1—Andra kammarens protokoll 1955. Nr 6

Nr 6

Innehåll

Sid.

Första lagutskottets utlåtande nr 10, ang. ändrad lydelse av 11 § lagen

om trafikförsäkring å motorfordon......................... 14

— nr 11, ang. anslutning till fördragen ang. befordran å järnväg ... 14

— nr 12, ang. ändrad lydelse av 116 § lagen om försäkringsavtal och

12 § förordningen om arvsskatt och gåvoskatt................ 14

Statsutskottets utlåtande nr 2, rörande utgifter under andra huvudtiteln
(justitiedepartementet)............................. 14

— nr 18, ang. utgifter å tilläggsstat II (finansdepartementet)...... 32

— nr 30, ang. ersättning för tjänstgöring på obekväm arbetstid m. m.. 32

— nr 22, ang. utgifter å tilläggsstat II (civildepartementet)....... 32

— nr 31, ang. främjande av alkoholfritt umgänge............... 32

— nr 32, ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m........ 49

Bevillningsutskottets betänkande nr 8, ang. förordning om försäljning

av alkoholfria drycker................................... 50

Bankoutskottets utlåtande nr 3, ang. förordning om Sveriges allmänna

hypoteksbank och om landshypoteksföreningar m. m.......... 52

Första lagutskottets utlåtande nr 13, ang. fortsatt giltighet av lagen om 52

utskrivning från sinnessjukhus............................

Andra lagutskottets utlåtande nr 3, om förkortad arbetstid vid påfrestande
eller hälsofarligt arbete.............................. 52

— nr 4, om höjd minimiålder för förande av lätt motorcykel...... 56

— nr 5, ang. ändring av förordningen om statsbidrag till erkända

arbetslöshetskassor ..................................... 57

Fredagen den 18 februari 1955

Nr 6

Fredagen den 18 februari

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollet för den 11 innevarande
februari.

§ 2

Upplästes följande till kammaren
inkomna läkarintyg:

Riksdagsman Erik Nygren är på
grund av akut sjukdom oförmögen att
fullgöra sitt riksdagsuppdrag tills vidare
och minst 14 dagar.

Stockholm den 17 februari 1955
Bertil Lindborg
leg. läkare

Kammaren beviljade herr Nygren ledighet
från riksdagsgöromålen från och
med den 17 februari tills vidare.

§ 3

Svar på fråga ang. utredningen om ett
förstatligande av städernas domstolsväsen Herr

talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG, som yttrade:

Herr talman! Herr Gezelius har frågat
mig, när jag kommer att tillkalla
den utlovade utredningen om ett förstatligande
av städernas domstolsväsende.

Till svar härpå vill jag meddela, att
Kungl. Maj:t i konseljen den 30 december
1954 har givit mig bemyndigande
att tillkalla sakkunniga för att verkställa
utredning om rådhusrätternas
framtida ställning och därmed sammanhängande
spörsmål. Förberedelserna
för tillkallandet av de sakkunniga,
bl. a. frågan om lämpade utred -

ningsmän, är i det närmaste avslutade,
och jag räknar med att utredningen
skall kunna tilkallas inom någon vecka.
I samband därmed kommer de ganska
omfattande direktiven för utredningen
att offentliggöras.

Härpå anförde

Herr GEZELIUS (h):

Herr talman! Jag tackar herr statsrådet
för svaret på min fråga och noterar
med tillfredsställelse att den utlovade
utredningen kommer att igångsättas
inom den allra närmaste tiden.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. intagningen av elever
i första klassen av realskolor och kommunala
flickskolor

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för1 ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Gustafson i Göteborg
har frågat, om man vid årets intagningar
i första klassen av realskolor
och kommunala flickskolor kan räkna
med ett nytt system för intagningsförfarandet,
som möjliggör större rättvisa
än det nuvarande. Som svar härpå vill
jag anföra följande.

Det nuvarande intagningsförfarandet
vid realskolor ocli kommunala flickskolor
grundar sig fr. o. m. år 1949 på
de avlämnande skolornas betyg. Redan
när man började med detta system för
intagning, ansåg man sig kunna vänta,
att betygen måhända behövde komplet -

4 Nr 6 Fredagen den 18 februari 1955

Svar på fråga ang. intagning av elever i första klassen av realskolor och kom
munala flickskolor

teras med något annat hjälpmedel för
att göra intagningen av elever så omsorgsfull
och rättvis som möjligt. Särskilda
sakkunniga fick därför i juli 1949
skolöverstyrelsens uppdrag att utreda
med de nya intagningsbestämmelserna
sammanhängande frågor samt att avge
förslag till sådana prov eller andra
hjälpmedel, som i kombination med
betygen kunde förbättra intagningssättet.

De sakkunnigas arbete är ännu inte
helt avslutat. Såvitt man hittills har
kunnat finna, ger emellertid de avlämnande
skolornas betyg en förhållandevis
god grund för intagningen, och det
synes ställa sig svårt att i varje fall
f. n. finna ett system, som med fördel
kan komplettera eller ersätta det nu
tillämpade. Någon helt tillförlitlig metod
för urval av elever till högre skolor
torde ej heller någonsin kunna erhållas.

Intagningsförfarandet vid realskolor
och kommunala flickskolor bör vidare
avvägas i nära samband med den pedagogiska
och organisatoriska utformningen
av dessa båda skoltyper. Man
måste sålunda bl. a. räkna med att kvaliteten
hos intagningsförfarandet är beroende
av åldern vid intagningen i
högre skolor, eftersom prognosen beträffande
elevernas studieframgång kan
ställas säkrare ju äldre eleverna är och
ju längre de nått i sin utveckling. Den
nu pågående utredningen rörande skolväsendets
utbyggnad på realskolestadiet
under övergångstiden före enhetsskolans
genomförande har bl. a. i uppdrag
att avge förslag i organisatoriska och
andra frågor, som nära sammanhänger
också med intagningen. Förändringar
i intagningsförfarandet bör därför anstå
också av det skälet, att utredningens
resultat först bör inväntas.

Någon förändring till våren av intagningsförfarandet
vid realskolor och
kommunala flickskolor ifrågasättes därför
inte.

Härefter anförde:

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Samtidigt som jag tackar
herr statsrådet för svaret på min
fråga måste jag djupt beklaga att det
varit omöjligt att redan i år få ett mera
rättvist intagningsförfarande när det
gäller läroverken och flickskolorna.

Detta problem blir alltmera aktuellt,
ju fler elever som avvisas. Jag vill här
ta min hemstad Göteborg som exempel.
År 1952 avvisades där en tredjedel av
alla kvalificerade sökande, 1953 avvisades
40 procent och förra året över
hälften av alla dem, som var kvalificerade
för inträde i första klassen av den
femåriga realskolan eller liknande skolor.
Betygspoängen har förskjutits uppåt
undan för undan. I år lär förhållandena
bli ännu värre.

Föräldrarna måste givetvis fråga sig,
om det nuvarande intagningsförfarandet
är rättvist. De tycker att det ser
underligt ut, när man t. ex. från en
folkskoleklass inte kan få in en enda
elev i läroverket, samtidigt som man
från en annan klass kan få 10 å 15 elever
antagna.

I den omfattande tidningsdebatt, som
förts i dessa frågor, har en realskolerektor
sagt att det skulle vara lättare
att bemöta klagomålen från föräldrarna,
om man med gott samvete kunde
säga att intagningen varit rättvis. Nu
framskymtar det i statsrådets svar att
någon absolut rättvisa aldrig kan ernås,
och det är naturligtvis riktigt. Men
detta fritar oss ju inte från skyldigheten
att försöka skapa ett så rättvist system
som möjligt.

Man har kritiserat det gamla systemet
och sagt att det innebar hets vid
inträdesprövningarna. Det var emellertid
en hets, som varade en eller flera
dagar. Nu däremot har vi fått en betygshets
i folkskolan, som sträcker sig
över ett eller flera år.

Folkskollärarna befinner sig här i

Fredagen den 18 februari 1955

Nr 6

Svar på fråga ang. möjligheterna för kommunala tjänstemän, som lyda under

statligt avlöningsreglemente, att förhandla om sina lönevillkor

en svår situation. Det har från överlärarhåll
framhållits att ingen skulle vara
gladare än folkskolans lärare, om intagningsproceduren
kunde ändras, så att
man kunde komma ifrån den nuvarande
fördärvbringande betygshetsen. Det
är emellertid inte något fel i att ta hänsyn
till betygen vid bedömningen, felet
är att betygen ensamma är utslagsgivande.
Jag vill därför fråga herr statsrådet:
Är det inte viktigast att man får
svar på frågan huruvida eleverna äger
de begåvningsmässiga förutsättningarna
för att fullfölja realskolestudierna?
Skulle herr statsrådet inte kunna tänka
sig en kombination av folkskolebetygen
och ett prov av något slag i vederbörande
folkskoleklass, som visar vilka
elever som har de största förutsättningarna
för att framgångsrikt fullfölja studierna
i realskolan?

Jag vore tacksam, om herr statsrådet
ville säga någonting om den saken,
eftersom många tusen föräldrar här i
landet är mycket intresserade av den
frågan. Har vi någon chans att få fram
en sådan sak till nästa år?

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Som framgår av mitt
svar håller man i skolöverstyrelsen på
att utreda vilka utslag det nya systemet
på detta område hittills givit, och man
räknar med att relativt snart få fram
resultaten av dessa undersökningar. Jag
kan också tänka mig att undersökningen
kommer alt åtföljas av förslag till
kompletteringar till folkskolebetygen.

När herr Gustafson i Göteborg frågar,
om jag inte kan tänka mig särskilda
prov i folkskoleklasserna, förstår jag
inte vad han menar, ty det är givetvis
herr Gustafson väl bekant att skolöverstyrelsen
har utarbetat standardprov,
vilka såvitt jag vet användes av de allra
flesta folkskollärare. Det förekommer
sålunda vissa prov av det slag, som
herr Gustafson väl ifrågasätter.

Sedan kan jag inte underlåta att sätta
ett stort frågetecken för herr Gustafsons
uppgifter att man i en folkskoleklass
inte kan få in en enda elev i läroverken,
medan man i en annan klass
får in 10 å 15 elever. Jag skulle tro att
den uppgiften är ganska överdriven.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Min uppgift om resultatet
i de två klasserna kommer från en
realskolerektor i Göteborg, som publicerat
den i pressen.

Det är mig väl bekant att det finns
standardprov. De är inte obligatoriska
i alla skoldistrikt men används i mycket
stor utsträckning. De har ju till
syfte att underlätta för läraren att justera
sin betygsskala och har inte till
uppgift att vid sidan av kunskapsbetyget
få fram någon prövning vilka elever
som har de största begåvningsmässiga
förutsättningarna för att fullfölja
studierna. När nu statsrådet säger, att
man mycket väl kan tänka sig ett nytt
system, tar jag med tacksamhet fasta
därpå. Utredningen har enligt uppgift
av statsrådet pågått sedan 1949, och jag
förutsätter att statsrådet påskyndar
densamma, så att vi redan nästa år kan
få ett bättre sakernas tillstånd.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. möjligheterna för
kommunala tjänstemän, som lyda under
statligt avlöningsreglemente, att förhandla
om sina lönevillkor

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! Herr Königson har frågat
mig vilka möjligheter gällande bestämmelser
ger kommunala tjänstemän,
som lyder under ett statligt lönereglemente,
att få förhandla om sina lönevillkor.

Nr 6

Fredagen den 18 februari 1955

Svar på fråga ang. möjligheterna för kommunala tjänstemän, som lyda under

statligt avlöningsreglemente, att förhandla om sina lönevillkor

Som svar får jag anföra följande.

Har anställnings- eller avlöningsvillkor
för kommunala tjänstemän fastställts
genom författning, t. ex. genom
ett statligt avlöningsreglemente, så har
dessa tjänstemän, om de önskar påkalla
förhandlingar om höjning av sina löneförmåner,
enligt 1940 års lag om förhandlingsrätt
för kommunala tjänstemän
endast den möjligheten att genom
förhandlingsberättigad förening göra
framställning om förhandlingar med
ombud, som utses av Kungl. Maj:t.

Av gällande bestämmelser framgår,
att förhandlingar med sådana ombud
helt är beroende på Kungl. Maj :ts prövning
av lämpligheten i varje särskilt
fall.

Härpå anförde:

Herr KÖNIGSON (fp):

Herr talman! Jag kunde ju vänta mig
att civilministern skulle hänvisa till gällande
bestämmelser och då särskilt till
1940 års lag om förhandlingsrätt för
kommunala tjänstemän. Men jag anser
det diskutabelt om 14 § i denna lag
verkligen gäller de tjänstemän det här
är fråga om. Det talas i 14 § om tjänstemän,
som har en viss statlig myndighet
att förhandla med. Men de tjänstemän
som jag talat om har inte en sådan
statlig myndighet att förhandla med
utan endast regeringen som sådan. Sedan
är det tydligen så att civilministern
menar, att andra stycket i 14 §
skulle äga särskild tillämpning i detta
fall, men om man går till vad som sagts
i propositionen 1940 står det alldeles
klart att detta andra stycke inte äger
tillämplighet här. Det sägs i propositionen
om detta andra stycke: »Härigenom
hänvisas till en förhandlingsform
för de frågor av allmän innebörd, som
ej lämpligen kunna upptagas till förhandling
med särskilda verk och myndigheter.
» Den skälighetsprövning som
civilministern talar om gäller alltså inte

huruvida en särskild grupp tjänstemän
skall äga förhandla eller icke, utan den
gäller frågan huruvida man skall förhandla
direkt med regeringen eller med
en viss statlig myndighet. Jag kan för
min del inte se annat än att lagen inte
tänkt sig att ett sådant läge skulle kunna
uppkomma som det som uppstått
för poliserna, som är underställda ett
statligt lönereglemente men som inte
har någon statlig myndighet att förhandla
med. Ett sådant fall har lagen
tydligen inte tänkt sig, och därmed har
utvecklingen gått förbi lagen. Därför
tycker jag att man behöver ett klarläggande
av hur det verkligen förhåller
sig härvidlag.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag skulle vilja rekommendera
herr Königson att inte bara
nöja sig med att läsa lagtexten i 1940
års lag utan även gå till vad departementschefen
i det sammanhanget säger
just beträffande den paragraf herr Königson
åberopar. Det sägs i propositionen
nr 4 vid 1940 års riksdag på s. 64
bland annat följande:

»Jag vill i detta sammanhang söka
besvara ett par av svenska landstingsförbundet
framställda frågor rörande
förhandlingsrätt för sådana landstingens
befattningshavare, för vilka viss
minimilön och vissa anställningsvillkor
fastställts i allmän författning och till
vilkas löner statsbidrag utgår. Önska
dylika befattningshavare att av landstinget
utverka sig förmåner utöver de i
författningen garanterade, äga befattningshavarna
att härom förhandla med
landstinget i den nu föreslagna ordningen.
önska de däremot» — detta är
viktigt, herr Königson — »exempelvis
påkalla förhandling rörande höjning av
den författningsvis fastställda minimilönen,
torde i regel allenast den möjligheten
stå dem öppen att, med tillämp -

Fredagen den 18 februari 1955

Nr 6

Svar på fråga ang. möjligheterna för kommunala tjänstemän, som lyda under

statligt avlöningsreglemente, att förhandla om sina lönevillkor

ning av 14 § andra stycket i departementsförslaget,
genom förhandlingsberättigad
förening hos Konungen göra
framställning om förhandling med ombud,
som av Konungen utses.»

I det fall, som herr Königson i sitt
inlägg här åberopar, gäller det de fronderande
polisföreningarna i Stockholm
och Göteborg. Dessa föreningar har, sedan
socialstyrelsen tillerkänt dem förhandlingsrätt,
gjort framställning om
förhandlingar beträffande polislönerna.
Jag har emellertid inte velat tillstyrka
denna framställning, som därför avslagits.
Skälen härför torde vara uppenbara
för envar som satt sig in i de frågor
vilka sammanhänger med poliskonflikten.

Det är tre omständigheter som varit
utslagsgivande för att framställningen
avslagits. För det första befinner sig
de två polisföreningarna i konflikt med
myndigheterna. Det borde inte vara
herr Königson obekant att en av de elementäraste
reglerna på arbetsmarknaden
innebär, att några förhandlingar
inte upptas med en part som dessförinnan
utan vidare tillgripit stridsåtgärder.
Detta är alltså det första skälet till
att framställningen avslagits.

Det andra skälet är jag också angelägen
om att redovisa. Om man skall gå
till förhandlingar, måste man ju ha något
att förhandla om. I förevarande fall
har riksdagen på regeringens förslag
antagit det avlöningsreglemente, som
tillkommit efter förhandlingar med huvudorganisationen
på detta område,
Svenska polisförbundet, och som tillstyrkts
av denna organisation. Det finns
sålunda inte något utrymme för förhandlingar
om förmåner utöver vad
statsmakterna beslutat om, och därmed
saknas en reell grund för förhandlingar.

Det tredje skälet för avslag — om jag,
herr talman, också får ta liden i anspråk
med att redovisa det — är enligt
min mening lika viktigt. Av vad jag

nyss sagt framgår att Svenska polisförbundet
godtagit den förhandlingsprodukt
som avlöningsreglementet för polismän
utgör. Skulle man beträffande
lönevillkoren eller andra arbetsförhållanden,
som regleras av bestämmelser i
detta polislönereglemente, sträcka sig
utöver vad reglementet innehåller för
att tillgodose vissa missnöjda grupper,
av vilka den ena t. o. in. efter det uppgörelsen
träffats brutit sig ut ur huvudorganisationen
såsom en protest mot
denna uppgörelse, skulle detta såvitt
jag förstår kunna få ödeläggande verkningar
för hela den organiserade tjänstemannarörelsen.
Bestrider herr Königson
detta, tror jag inte att herr
Königson företräder den organiserade
tjänstemannarörelsens intressen i detta
sammanhang.

Herr talman! Det har sålunda enligt
min mening förelegat synnerligen klara
motiv för att avslå den framställning
som ingivits om förhandlingar med ombud,
utsedda av Kungl. Maj:t.

Herr KÖNIGSON (fp):

Herr talman! Det har inte varit min
mening att här ingående diskutera läget
för polismännen, utan jag har sett problemet
mer ur principiell synpunkt.

Jag har läst inte bara lagtexten utan
också det riksdagstryck som finns i
ärendet både från år 1937 och 1940,
och efter vad jag kan förstå har man,
när man skrev lagtexten, inte tagit
hänsyn till att det kunde inträffa ett
sådant fall som polismännens. Utvecklingen
har, såsom jag förut sagt, i det
avseendet gått förbi lagen. I lagen talas
om att en grupp av tjänstemän har
att förhandla med en statlig myndighet,
men för polismännens del finns det
inte någon sådan statlig myndighet.

Nu säger civilministern att i sådana
fall skall bestämmelserna i 14 § andra
stycket tillämpas. Men såsom jag redan
erinrat om, framhåller socialministern

Nr 6

Fredagen den 18 februari 1955

Svar på fråga ang. möjligheterna för kommunala tjänstemän, som lyda under

statligt avlöningsreglemente, att förhandla om sina lönevillkor

i 1940 års proposition i ämnet, att 14 §
andra stycket huvudsakligen avser en
skälighetsprövning, huruvida det hela
har en sådan räckvidd att regeringen
skall förhandla eller en statlig myndighet
skall göra det.

Enligt min mening gäller det nu inte
bara om polisföreningarna i Stockholm
och Göteborg skall ha rätt att förhandla,
utan också om Svenska polisförbundet
skall ha det. Inte heller Svenska polisförbundet
har någon statlig myndighet
att förhandla med, utan förbundet måste
gå direkt till regeringen och begära
förhandlingar. Då är frågan, om andra
stycket i § 14 kommer att av regeringen
användas på ett sådant sätt, att man
helt enkelt sätter förhandlingsrätten ur
kraft.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Parallellen mellan de
fall herr Königson åberopar — vilka ju
också jag berörde i slutet av mitt anförande
— är väl alldeles klar. Men
därjämte skulle jag vilja hänvisa herr
Königson till de förarbeten, som gjordes
till 1937 års kungörelse om statstjänstemännens
förhandlingsrätt. Därav
framgår klart och tydligt, att Kungl.
Maj :t inte har någon absolut skyldighet
att alltid medge förhandlingar med ifrågavarande
organisationer eller sammanslutningar,
utan det får bli beroende på
en prövning i varje särskilt fall.

Här finns en klar parallell mellan
vad som står i lagen av år 1940 och vad
som gäller enligt 1937 års kungörelse,
något som dessutom framgår av förarbetena
till 1940 års lag. Det är alltså
fråga om en skälighets- och lämplighetsprövning
— ganska klart för resten,
om jag får göra det tillägget, eftersom
det ju aldrig skulle vara praktiskt möjligt
att tillåta varje liten grupp att få
förhandlingar direkt med av Kungl.
Maj:t utsedda ombud. Vi tvingas i hu -

vudsak hålla oss till huvudorganisationerna
av skäl, som jag tror är ganska
tydliga och klara för envar.

Herr KÖNIGSON (fp):

Herr talman! När jag ställde min
fråga visste jag ju att civilministern
skulle komma att hänvisa till andra
stycket i § 14. Men jag väntade mig kanske
också, att jag skulle få reda på om
regeringen tänker använda detta andra
stycke och huruvida man vill förvandla
med en grupp eller ej -— om det finns
någon princip, som regeringen tänkt
sig att handla efter, eller om rena godtycket
skall vara avgörande.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! I den mån jag har ansvaret
kommer i varje fall paralleller
till det aktuella fallet, som uppstått i
samband med poliskonflikten, att avgöras
på likartat sätt.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 6

Föredrogos var för sig följande
Kungl. Maj :ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades
därvid

till bankoutskottet propositionen nr
64, med förslag till lag om fortsatt giltighet
av lagen den 3 juni 1949 (nr
314) angående rätt för Konungen att i
vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv,
m. m.,

till statsutskottet propositionen nr
70, angående godkännande av avtal om
inrättande och drift av ett institut för
optisk forskning, m. m., och

till bevillningsutskottet propositionen
nr 72, angående prisutjämningsavgift
m. m.

Fredagen den 18 februari 1955

Nr 6

Interpellation i anledning av utredningen

inkomstskatten för fysiska personer

§ 7

Föredrogos var efter annan och remitterades
till statsutskottet de på bordet
liggande motionerna:

nr 489 av herrar Senander och Johansson
i Stockholm samt

nr 409 av herr Hagård m. fl.

§ 8

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag ber att få meddela kammaren, att
såvitt man nu kan bedöma kommer
nästa arbetsplenum att hållas onsdagen
den 23 februari klockan 14.

§ 9

Interpellation i anledning av utredningen
om en allmän sänkning av den statliga
inkomstskatten för fysiska personer

Herr HJALMARSON (h) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Med kammarens tillstånd
frågade jag den 13 januari i år
statsrådet och chefen för finansdepartementet
om han hade för avsikt att
förbereda den av honom bebådade omarbetningen
av skalorna för uttagandet
av inkomstskatt till staten genom en
parlamentarisk utredning. Utgångspunkten
för frågan var att hela det politiska
meningsutbytet i vårt land sedan
åtskillig tid domineras av en fortlöpande
skattedebatt och att inga som helst
mera preciserade riktlinjer för den förutsatta
omarbetningen av de för de
flesta människorna avgörande skatteskalorna
meddelats allmänhet och riksdag.

Den 11 februari inhämtade finansministern
Kungl. Maj:ts bemyndigande att
tillkalla två sakkunniga med uppdrag
att, såsom en särskild sektion inom
1950 års skattelagssaklcunniga, utreda
frågan om en allmän sänkning av den
statliga inkomstskatten för fysiska personer.

Av direktiven framgår att omarbet -

om en allmän sänkning av den statliga

ningen av skatteskalorna närmast betraktas
som en teknisk fråga. Det understrykes
att tyngdpunkten för den
ifrågasatta skattesänkningen bör läggas
på de mindre inkomsttagarna. Utredningen
har fått sig ålagt att arbeta
efter tre schematiska huvudalternativ,
en minskning av det totala skatteuttaget
med omkring 8 %, 9 % och 12 %.
Utredningen skall vidare till ny behandling
upptaga ett av 1950 års skattelagssakkunniga
tidigare väckt förslag
att i förenklingssyfte slopa rätten till
avdrag för folkpensionsavgift och fritaga
folkpensionsförmånerna från beskattning.
I övrigt skall frågan om fördelning
av skattebördan mellan olika
kategorier skattskyldiga icke tagas upp
till prövning.

Det är enligt min mening inte möjligt
att hävda att de skatteproblem, som
finansministern aktualiserat i utredningsdirektiven,
skulle vara uteslutande
eller ens övervägande av teknisk natur.
I själva verket rör det sig om en
rad väsentliga avvägningsfrågor, vilka
inte kan anses lösta genom de av föredragande
departementschefen skisserade,
mycket allmänna normerna. Vidare
skjutes sambeskattningsproblemet utan
närmare belysning åt sidan trots den
vikt för stora grupper medborgare det
enligt färska erfarenheter har.

Till svensk politisk praxis har hört
att det slutliga ståndpunktstagandet till
betydelsefulla avvägningsfrågor förberedes
genom offentliga utredningar där
de olika meningsriktningarna beredes
tillfälle att genom särskilda representanter
sätta sig in i frågornas bakgrund,
att undersöka möjligheterna för gemensamma
lösningar och att påverka resultaten
såväl i stort som på särskilda
punkter. Behövliga tekniska undersökningar
kan utan onödig tidsutdräkt eller
andra hinder utföras av experter inom
utredningen eller på dess uppdrag.

Det fordras tungt vägande skäl för
att denna praxis skall brytas. Några så -

Nr 6

Fredagen den 18 februari 1955

Interpellation i anledning av utredningen om en allmän sänkning av den statliga
inkomstskatten för fysiska personer

dana har inte förebragts i det här berörda
spörsmålet.

Åberopande vad jag anfört hemställer
jag om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för finansdepartementet
få rikta följande frågor:

1. År det enligt herr statsrådets mening
rimligt att beteckna den utredning,
vilken även måste anses gälla en
omfördelning av skattebördan mellan
olika skattskyldiga, enbart såsom en
teknisk utredning?

2. Vilka är i annat fall orsakerna till
att herr statsrådet i motsats till vad
tidigare brukat ske uppdragit ifrågavarande
utredning till enbart experter i
stället för åt en offentlig utredning,
vari företrädare för olika meningsriktningar
beredes tillfälle att deltaga?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10

Till bordläggning anmäldes

statsutskottets utlåtanden:

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1955/56 under andra
huvudtiteln, avseende anslagen inom justitiedepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner
m. in.,

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1954/55, i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsom råde,

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1954/55, i vad propositionen avser
civildepartementets verksamhetsområde,

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning för
tjänstgöring på obekväm arbetstid
m. m.,

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa åtgärder för
att främja ett alkoholfritt umgängesliv
jämte i ämnet väckta motioner och
nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m. jämte i
ämnet väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 7, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 26
februari 1954 (nr 73) angående tillverkning
av brännvin, m. in., och

nr 8, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om försäljning av alkoholfria drycker,
jämte i ämnet väckta motioner;

bankoutskottets utlåtande nr 3, i anledning
av dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning om
Sveriges allmänna hypoteksbank och
om landshypoteksföreningar m. in., dels
ock i ämnet väckt motion;

första lagutskottets utlåtande nr 13,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående fortsatt
giltighet av lagen den 21 december
1949 (nr 655) med särskilda bestämmelser
om utskrivning från sinnessjukhus; andra

lagutskottets utlåtanden:
nr 3, i anledning av väckta motioner
med förslag till lag om förkortad ordinarie
arbetstid för arbetstagare med
särskilt påfrestande eller hälsofarligt
arbete,

nr 4, i anledning av väckta motioner
om höjning av minimiåldern för erhållande
av körkort för lätt motorcykel,
nr 5, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring av förordningen
om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor,
och

nr 6, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 2 och
5 §§ lotteriförordningen den 19 maj

Fredagen den 18 februari 1955

Nr 6

1939 (nr 207) dels ock i ämnet väckt
motion;

tredje lagutskottets utlåtande nr 4,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående fortsatt
giltighet av lagen den 19 juni 1942
(nr 429) om hyresreglering m. m.;
samt

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 1, över motion om befrielse
från radiolicensavgift för dövstumma
föräldrar med hörande, minderåriga
barn.

§ 11

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 74, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående fortsatt giltighet
av lagen den 6 juni 1952 (nr 434)
om särskild skolstyrelse i vissa fall.

Vidare anmäldes och godkändes
statsutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 78, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
under Utgifter å driftbudgeten,
För flera huvudtitlar gemensamma
frågor;

nr 79, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bestridande av
vissa haverikostnader;

nr 80, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående täckande av vissa
medelsbrister, redovisade såsom propriebalanser
i försvarets civilförvaltnings
räkenskaper; och

nr 81, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre reservationsanslag.

Härefter anmäldes och godkändes
andra lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 75, i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående en av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1954 vid dess
trettiosjunde sammanträde antagen rekommendation;
samt

nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition rörande ratifikation av
konvention mellan Sverige och Schweiz
rörande socialförsäkring.

§ 12

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren,
nämligen

nr 75, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni
1943 (nr 444) om tillståndstvång för
byggnadsarbete,

nr 76, angående försäljning av vissa
kronoegendomar, och

nr 79, med förslag till förordning om
fortsatt tillämpning av förordningen
den 30 maj 1952 (nr 325) med särskilda
bestämmelser om in- och upplåning
vid centralkassa för jordbrukskredit.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 13

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats en motion,
nr 491, av herrar Dickson och Staxång,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 60, angående anslag till förvärv
av aktierna i Törefors Aktiebolag,
m. m.

Denna motion bordlädes.

§ 14

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.27.

In fidem
Gunnar Brilth

Nr 6

Tisdagen den 22 februari 1955

Tisdagen den 22 februari

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollen för den 15 och
den 16 innevarande februari.

§ 2

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj :ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid till

behandling av lagutskott propositionen
nr 75, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30
juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete;

till jordbruksutskottet propositionen
nr 76, angående försäljning av vissa
kronoegendomar; samt

till bankoutskottet propositionen nr
79, med förslag till förordning om fortsatt
tillämpning av förordningen den
30 maj 1952 (nr 325) med särskilda
bestämmelser om in- och upplåning vid
centralkassa för jordbrukskredit.

§ 3

Föredrogs och remitterades till statsutskottet
den på bordet liggande motionen
nr 491 av herrar Dickson och
S taxäng.

§ 4

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 2, 18, 22 och
30—32, bevillningsutskottets betänkanden
nr 7 och 8, bankoutskottets utlåtande
nr 3, första lagutskottets utlåtande nr
13, andra lagutskottets utlåtanden nr 3—
6, tredje lagutskottets utlåtande nr 4
samt allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 1.

§ 5

Föredrogs den av herr Hjalmarson
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
i anledning av utredningen
om en allmän sänkning av den
statliga inkomstskatten för fysiska personer.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren, att bevillningsutskottets betänkande
nr 7 skulle uppföras främst
bland två gånger bordlagda ärenden på
morgondagens föredragningslista samt
statsutskottets utlåtande nr 22 närmast
efter samma utskotts utlåtande nr 30.

§ 7

Till bordläggning anmäldes statsutskottets
utlåtanden:

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1955/56 under statens allmänna fastighetsfond
m. m., i vad propositionen
avser utrikesdepartementets verksamhetsområde;
och

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1955/56 under försvarets fonder
m. m.

§ 8

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 82, till styrelsen för riksdagsbiblio -

Onsdagen den 23 februari 1955

Nr 6

teket angående verkställd granskning av
riksdagsbibliotekets styrelse och förvaltning
m. m.

§ 9

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren, nämligen nr

77, angående ersättning till vissa
beställningshavare i reserven m. fl. för
minskning i avlöningsförmåner till följd
av beslut vid 1940 års lagtima riksdag,

nr 78, angående bemyndigande att
försälja viss kronan tillhörig fast egendom,
m. m.,

nr 80, angående ändring av vissa postavgifter
och

nr 81, med förslag till lag om proportionellt
valsätt vid val inom landsting,
kommunalfullmäktige m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 10

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade
motioner, nämligen

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 59, med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), m. m., motionerna: nr

492 av herr Hjalmarson m. fl.,
nr 493 av herr Lindberg och fröken
Vinge,

nr 494 av herr Christenson i Malmö,
nr 495 av herr Dickson och
nr 496 av herr Ohlin m. fl.; samt
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 63, angående tillämpning av
polislönereglementet på vissa polismän
i Göteborgs stads polisdistrikt m. m.,
motionen nr 497 av herrar Königson
och Larsson i Stockholm.

Dessa motioner bordlädes.

§ 11

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.05.

In fidem
Gunnar Britth

Onsdagen den 23 februari

Kl. 14.00

§ 1

Herr talmannen meddelade, att fru
Nilsson, som vid kammarens sammanträde
den 15 februari med läkarintyg
styrkt sig tills vidare vara hindrad att
deltaga i riksdagsgöromålen, under gårdagen
åter intagit sin plats i kammaren.

§ 2

Föredrogos var för sig följande
Kungl. Maj :ts å bordet liggande propositioner;
och remitterades därvid
till statsutskottet proposition nr 77,
angående ersättning till vissa beställ -

ningshavare i reserven m. fl. för minskning
i avlöningsförmåner till följd av
beslut vid 1940 års lagtima riksdag;

till jordbruksutskottet propositionen
nr 78, angående bemyndigande att försälja
viss kronan tillhörig fast egendom,
m. m.;

till bevillningsutskottet propositionen
nr 80, angående ändring av vissa postavgifter;
samt

till konstitutionsutskottet propositionen
nr 81, med förslag till lag om proportionellt
valsätt vid val inom landsting,
kommunalfullmäktige m. m.

Nr 6

Onsdagen den 23 februari 1955

Hovrätterna: Avlöningar

§ 3

Föredrogos var efter annan följande
på kammarens bord vilande motioner;
och hänvisades därvid
till bevillningsutskottet motionerna
nr 492 av herr Hjalmarson m. fl.,
nr 493 av herr Lindberg och fröken
Vinge,

nr 494 av herr Christenson i Malmö,
nr 495 av herr Dickson och
nr 496 av herr Ohlin m. fl.; samt
till statsutskottet motionen nr 497 av
herrar Königson och Larsson i Stockholm.

§ 4

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 33 och 34.

§ 5

Föredrogos vart efter annat:
bevillningsutskottets betänkande nr 7,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om
ändring i förordningen den 26 februari
1954 (nr 73) angående tillverkning
av brännvin, m. m.; samt
första lagutskottets utlåtanden:
nr 10, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 11 § lagen
den 10 maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring
å motorfordon, dels ock i ämnet
väckta motioner;

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag i anledning
av Sveriges anslutning till de
internationella fördragen angående
godsbefordran å järnväg samt angående
befordran å järnväg av resande och
resgods; och

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 116 § lagen den
8 april 1927 (nr 77) om försäkringsavtal
och till förordning angående ändrad
lydelse av 12 § förordningen den

6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och
gåvoskatt.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda betänkande och utlåtanden
hemställt.

§ 6

Utgifter under riksstatens andra
huvudtitel

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1955/56 under
andra huvudtiteln, avseende anslagen
inom justitiedepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner
m. m.

Punkterna 1—12

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 13

Hovrätterna: Avlöningar

Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
under andra huvudtiteln
(punkt 16, s. 22—53) föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t
att vidta de ändringar i hovrätternas
personalförteckning, som föreslagits av
departementschefen, dels fastställa av
departementschefen förordad avlöningsstat
för hovrätterna, att tillämpas
under budgetåret 1955/56, dels ock till
Hovrätterna: Avlöningar för nämnda
budgetår anvisa ett förslagsanslag av
6 406 000 kronor.

Kungl. Maj:ts förslag innebar bl. a.,
att kvalificerade administrativa tjänster
skulle tillföras hovrätterna. Vid
Svea hovrätt skulle enligt förslaget den
administrativa verksamheten organiseras
inom en särskild byrå och chefen
för denna byrå placeras i Ca 37.

I samband med Kungl. Maj :ts förevarande
förslag hade utskottet behandlat
några motioner.

Onsdagen den 23 februari 1955

Nr 6

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:327 och 11:421 ävensom
motionen II: 420 i vad den avsåge
löneställningen för vissa hovrättssekreterare a)

bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i hovrätternas personalförteckning,
vilka angivitä i statsrådsprotokollet
över justitiedepartementsärenden
för den 4 januari 1955;

b) fastställa i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för hovrätterna,
att tillämpas under budgetåret 1955/56;

c) till Hovrätterna: Avlöningar för
budgetåret 1955/56 anvisa ett förslagsanslag
av 6 406 000 kronor;

II. att motionen 11:420, till den del
den icke behandlats under I, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade vid punkten avgivits
av herrar Näsgård, Leander, fröken
Andersson, herrar Sundelin, Thun, Ivar
Nilzon, Bergström, Lindholm, Rubbestad,
Svensson i Ljungskile, Petterson i
Degerfors, Birke och Onsjö, vilka ansett
att utskottet bort föreslå att den
administrativa chefstjänstemannen i
Svea hovrätt skulle placeras såsom byrådirektör
i lönegrad Ca 33 samt att
därför utskottet bort under I. hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:327 och 11:421 ävensom
motionen 11:420 i vad den avsåge
löneställningen för vissa liovrättssekreterare a)

bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i hovrätternas personalförteckning,
som angivits i statsrådsprotokollet
över justitiedepartementsärenden
för den 4 januari 1955,
dock med den jämkning som påkallades
av vad reservanterna anfört rörande
nämnda byrådirektörstjänst i Svea
hovrätt;

b) fastställa i reservationen intagen
avlöningsstat för hovrätterna, att tilllämpas
under budgetåret 1955/56;

Hovrätterna: Avlöningar

c) till Hovrätterna: Avlöningar för
budgetåret 1955/56 anvisa ett förslagsanslag
av 6 403 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid Herr

LINDHOLM (s):

Herr talman! På den punkt som nu
föredragits till behandling förordas av
departementschefen en viss omorganisation
av den administrativa tjänsten
inom respektive hovrätter.

Inom utskottet råder inga som helst
delade meningar om det ändamålsenliga
i det förslag som departementschefen
har framlagt. Vi är alla eniga om
att det ur alla synpunkter är lämpligt,
att de administrativa frågorna handläggs
på det sätt som departementschefen
föreslagit. Det bör ju vara ganska
naturligt att man eftersträvar att avlasta
presidenterna vissa rent administrativa
arbetsuppgifter, som kan
handläggas av lägre personal och som
i övriga verk regelmässigt handläggs av
lägre personal. Det lär väl inte finnas
något verk där exempelvis generaldirektören
har handlagt spörsmål av samma
art som presidenten i hovrätterna.

Om vi nu är fullt ense beträffande
organisationsfrågan råder det däremot
delade meningar om vilken lönegradsplacering
som kan anses vara den
lämpligaste i detta fall. Då dessa frågor
behandlades inom statsutskottet delades
handläggningen upp på det sättet,
att statsutskottets tredje avdelning tog
ställning till organisationsfrågan under
det att lönegradsfrågan prövades av
statsutskottets femte avdelning. Vid den
prövning som statsutskottets femte avdelning
verkställt har man kommit till
det resultatet, att man icke kan biträda
departementschefens förslag om att inrätta
en byråchefstjänst i Svea hovrätt.
Nu finns det ju inga bestämda regler
för när en byråchefstjänst skall inrättas.
Däremot har vi en praxis som går
ut på att arbetsuppgifterna skall vara
bestämmande, och med utgångspunkt

Nr 6

Onsdagen den 23 februari 1955

Hovrätterna: Avlöningar

från denna bär man fått en viss huvudlinje
som man följt.

Man kan säga att byråchefstjänster
inrättas på två olika avsnitt. Det ena
är då tjänstemannen är chef för en organisation,
som är så pass stor att den
i sig inrymmer flera sektioner som leds
av kvalificerade tjänstemän. Detta är
den ordinarie typen av en byrå. I regel
sitter som chefer på dessa sektioner
tjänstemän i 29 lönegraden, men
det är icke ovanligt med tjänstemän i
31 lönegraden. Jag nämner dessa lönegrader
därför att de i någon mån ger
en bild av vilka krav man har rätt att
ställa på en tjänsteman som skall upphöjas
till byråchef. Den andra kategorien
som regelmässigt hänförs till byråchefsgruppen
är tjänstemän som har
mycket högt kvalificerade arbetsuppgifter
men inte har någon byrå i vedertagen
betydelse.

Vid ett studium av handlingarna i
detta ärende — jag hänvisar till organisationsnämndens
utredning, till propositionen
och till utskottets utlåtande
— har jag icke kunnat finna att liovrättssekreteraren
i Svea hovrätt kommer
att få arbetsuppgifter, som är av
den art att man fördenskull kan hänföra
honom till byråchefsskiktet. I såväl
organisationsnämndens utredning
som i propositionen används i betydande
utsträckning det allmänna talesättet
»högt kvalificerade arbetsuppgifter»,
men någon närmare precisering av dessa
har jag icke kunnat finna. Det har
dock nämnts vissa uppgifter som skulle
motivera en uppflyttning.

Dit hör exempelvis att han skall vara
föredragande i presidentkollegiet. Nu
är det ju så, att en mycket högt kvalificerad
föredragande regelmässigt står
i 29 lönegraden, alltså väsentligt under
byråchefsgraden, som är den 37. Om
jag ser på föredragande i övrigt, som
finns i affärsverken och övriga verk,
finner jag att det inte är ovanligt att
tjänstemän i 27 och jämväl 25 lönegra -

den förekommer som föredragande i
ganska kvalificerade frågor.

Om jag vidare ser på de arbetsuppgifter
som överförts från presidenten
till hovrättssekreteraren har jag av den
redovisning som förekommit icke kunnat
finna att någon av dessa arbetsuppgifter
reser sig högre än de som regelmässigt
förekommer för byråsekreterargruppen.

Det är dessa synpunkter som har
gjort att man vid prövningen av detta
ärende inte har velat medverka till inrättande
av en byråchefstjänst.

Om man ser litet grand på de olika
remissmyndigheternas yttranden finner
man det märkliga förhållandet, att om
jag inte minns alltför mycket fel bara
Svea hovrätt har tillstyrkt inrättande
av byråchefstjänst, under det att övriga
remissinstanser har avstyrkt. Lönenämnden
och statskontoret har förordat
en oförändrad löneställning för hovrättssekreterarna,
nämligen 31 lönegraden
i Svea hovrätt och 29 lönegraden
i övriga hovrätter. Riksräkenskapsverket
har förordat en höjning till 33 lönegraden
i Svea hovrätt och 31 lönegraden
vid övriga hovrätter.

Då vi inom statens lönenämnd detaljgranskade
organisationsnämndens förslag
kunde vi icke finna några skäl som
kunde föranleda ett tillstyrkande av någon
som helst ändring av tidigare gällande
lönesättning. I den prövningen
byggde vi uteslutande på vilka arbetsuppgifter
som åvilar dessa tjänstemän.

Nu har vi inom statsutskottet försökt
att åstadkomma en kompromisslösning
från femte avdelningens sida. Vi har
förordat bifall till riksräkenskapsverkets
förslag om 33 lönegraden i Svea
hovrätt och 31 lönegraden i övriga hovrätter.
Vi har gjort det med hänsyn till
de speciella förhållanden som råder på
detta område. Det betyder inte att vi
regelmässigt är beredda att för dessa
arbetsuppgifter tillstyrka så hög lönegrad.
Ty om man ser på de tjänstemän
som är placerade i 33 lönegraden i öv -

Onsdagen den 23 februari 1955

Nr 6

rigt ute i statsförvaltningen skall man
finna att de är mycket högt kvalificerade
tjänstemän. Om man går exempelvis
till affärsverken, där vi har ett
betydande antal tjänstemän i 33 lönegraden
eller i Cp 10 på löneplan 2, så
skall man finna att där finns åtskilliga
som har väsentligt mera kvalificerade
arbetsuppgifter än dem som det här är
fråga om, och likadant är förhållandet
vid de statliga verken i övrigt. Alltså,
33 lönegraden innebär en mycket hög
tjänst i statsförvaltningen. Därför trodde
vi, när vi gjorde detta enligt vår
mening mycket flotta erbjudande, att
det skulle gå att samla statsutskottet.
Tyvärr har det inte gått. Man har på
något förunderligt sätt fått för sig att
organisationsförändringen inte skulle
kunna genomföras med full kraft om
man icke skulle få en byråchef. Nu
tror jag inte det, ty den redovisning av
arbetsuppgifterna som vi hittills har
fått säger mig, att det bör gå att få en
mycket kvalificerad kraft för 33 lönegraden.

Men det är också en annan sak som
man bör beakta i detta sammanhang,
nämligen de konsekvenser som ett bifall
till utskottets förslag skulle medföra.

För det första kommer givetvis folk
i allmänhet ute i förvaltningen med
motsvarande arbetsuppgifter att känna
sig missgynnade om icke de också får
en byråchefstjänst; och hur skall det
bli i de övriga hovrätterna? Om jag
rätt har fattat den beskrivning av arbetsuppgifterna
som förekommer såväl
i organisationsnämndens förslag som i
propositionen skulle den huvudsakliga
skillnaden mellan arbetsuppgifterna för
dessa befattningshavare vid de olika
hovrätterna bestå i dels att Svea hovrätt
är väsentligt större än övriga hovrätter
och att det följaktligen där blir
fler tjänstemän, vilkas ärenden vederbörande
måste handlägga, dels att hovrättssekretcraren
där skall vara föredragande
i presidentkollegiet. Men som

Hovrätterna: Avlöningar

jag tidigare nämnde betraktas föredragande
i 29 lönegraden såsom högt kvalificerade
föredragande inom statsförvaltningen
i övrigt, och då frågar jag
mig om det verkligen kan vara rimligt
att ha sex lönegraders skillnad mellan
tjänstemän vilkas arbetsuppgifter skiljer
sig i så ringa grad som här är fallet.
Skall hovrättssekreteraren i Svea
hovrätt placeras i byråchefsgraden, då
bör som en konsekvens därav övriga
hovrättssekreterare placeras i 33 lönegraden
för att man skall få någon paritet
i lönehänseende med hänsyn till deras
arbetsuppgifter. Det är såvitt jag
kan förstå den första konsekvensen som
anmäler sig som en följd av utskottets
förslag.

Sedan finns det ytterligare ting, herr
talman, som talar för att det kan vara
klokt att inte nu gå längre än till 33
lönegraden. I sista stycket på s. 50 i
statsverkspropositionen nämns, att de
utredningar som bedrivs vid hovrätterna
ännu inte är definitivt slutförda.
Det gäller framför allt biträdespersonalen.
Alltså, det beslut som i dag fattas
kan inte anses vara ett definitivt beslut,
utan vi får väl upp frågan till ny prövning
när vissa i statsverkspropositionen
nämnda ting slutgiltigt har utretts.
Under sådana förhållanden borde klokheten
bjuda att vi i dag inte går längre
än vad reservationen förordar.

Herr talman! Med stöd av det anförda
hemställer jag om bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen nr 1.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Kammarens ärade ledamöter
har säkert, när de sett efter vilka
som står med sina namn under utskottsutlåtandet
och jämväl läst namnen på
dem som står för reservationen, funnit,
att åsikterna här brutit sig igenom partigränserna.
Det kanske är skäl att först
och främst notera detta.

Herr Lindholm, som nyss talade för
reservanterna, erinrade om att vi i

2 — Andra kammarens protokoll 1955. Nr (>

Nr 6

Onsdagen den 23 februari 1955

Hovrätterna: Avlöningar

fråga om detta reformförslag nog var
överens därom, att en del torde kunna
vinnas här. Bakom detta ligger tanken
att man genom tillsättande av särskilda
tjänstemän skall kunna frigöra hovrättspresidenterna
från vissa administrativa
arbetsuppgifter, varigenom
de skulle få mera tid för dömande uppgifter.
När det emellertid gäller hur det
i praktiken skall vara möjligt att få
denna reform att verka som man tänkt
sig, spelar nog, i synnerhet enligt den
mening som omfattas av oss som står
för utskottets förslag, frågan var dessa
tjänster i lönehänseende kan bli placerade
en stor roll. Herr Lindholm gick
igenom de bedömningsgrunder som tilllämpas
exempelvis inom lönenämnden
och betecknade dem som praxis.
Jag skulle vilja uppfatta det som en beskrivning
av den schablon eller mall
som där används för att komma fram
till i vilken lönegrad en tjänst skall
placeras.

Det nu föreliggande förslaget har ju
ursprungligen framlagts av organisationsnämnden.
Denna nämnd har i motsats
till lönenämnden på ort och ställe
studerat förhållandena i hovrätterna,
inte minst i Svea hovrätt, och genom
dessa långvariga studier kommit fram
till detta förslag.

Förslaget har också passerat civildepartementet,
och på s. 16 i utskottsutlåtandet
redovisas vad som anförts
från civildepartementets sida:

»Frågan om löneställningen för de
administrativa chefstjänstemännen vid
hovrätterna har i propositionen nr 1
upptagits till behandling jämväl av chefen
för civildepartementet. Denne har
(bilaga 2) under Utgifter å driftbudgeten,
För flera huvudtitlar gemensamma
frågor, till statsrådsprotokollet över civilärenden
för den 4 januari 1955 såvitt
nu är i fråga anfört följande.

''Motiven för förslaget om inrättande
vid Svea hovrätt av en byråchefstjänst
i lönegrad Ca 37 och vid övriga hovrätter
av byrådirektörstjänster i lönegrad

Ca 31 torde i senare sammanhang redovisas
av chefen för justitiedepartementet.
Jag vill här endast understryka vikten
av att den omfattande och kostnadskrävande
domstolsorganisationen tillföres
administrativ och kameral sakkunskap,
som skall kunna ägna särskild
uppmärksamhet åt rationaliseringsspörsmål.
Med den centrala plats, som
Svea hovrätt av ålder intager i hovrättsorganisationen,
har det synts naturligt,
att den administrativa verksamheten
vid denna hovrätt organiseras inom
en byrå, som även kan tillhandagå
vid beredandet av frågor av gemensamt
intresse för samtliga hovrätter. Ur dessa
synpunkter har jag funnit det motiverat
att för ändamålet inrättas en byråchefstjänst
vid nämnda hovrätt.»

För att inte någon skall dra felaktiga
slutsatser av detta är det kanske anledning
att erinra om att det var den förutvarande
civilministern som gjorde
detta uttalande.

Här åberopas också vad remissinstanserna
sagt. Vi som står för majoritetsutlåtandet
har nog den uppfattningen,
att det föreligger en viss skiljaktighet
mellan exempelvis lönenämnden å
ena sidan och riksräkenskapsverket och
statskontoret å den andra. När det gäller
de två sistnämnda har vi nog intryck
av att de i själva verket inte är
särskilt angelägna om att få denna reform.
Men om de, som herr Lindholm
deklarerat, är angelägna om att få reformen
genomförd, då kanske man får
lov att se på det något annorlunda. Vi
som står för utskottsutlåtandet har då
kommit till den slutsatsen, att organisationsnämnden
för det första inom
sig bör inrymma något av den sakkunskap,
som erfordras för att bedöma vilken
lönegrad vederbörande skall placeras
i. Dessutom anser vi nog att vad
som anförts, trots att det underkänts av
herr Lindholm, från departementschefens
sida är en komplettering av vad
organisationsnämnden har framhållit.
Vi vet också att det i praktiken skall

Onsdagen den 23 februari 1955

Nr 6

arbetas så, att hovrättspresidentens administrativa
ärenden — vi håller oss
nu i främsta rummet till hovrättspresidenten
i Svea hovrätt — skall delegeras
över till vederbörande. Följaktligen
skall hovrättspresidenten egentligen stå
för ansvaret, men det skall kunna delegeras
över på en för handhavande av
sådana frågor kvalificerad kraft. Det
är väl där vi har den springande punkten.
Om nu hovrättspresidenten inte får
denna kvalificerade kraft, vågar han
helt enkelt inte delegera över ärenden
i den omfattning att vi skulle få något
värde av denna reform. Där kommer vi
in på en bedömningsfråga. Herr Lindholm
säger att han inte tror att den risken
föreligger, och vi som står för utskottsmajoriteten
tror att den risken
är uppenbar. Den är enligt vår mening
så pass uppenbar, att vi i diskussionen
kring detta har låtit förstå att det måhända
är bättre att inte alls ta detta
förslag än att ta den kompromiss som
här bjudits av reservanterna.

Jag vill sålunda under hänvisning till
vad jag nu har anfört ställa det yrkandet,
herr talman, att vi här ansluter oss
till vad utskottsmajoriteten har föreslagit.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Det var ett par yttranden
av herr Åkerström som föranledde
mig att begära ordet. Han säger att det
är skiljaktigheter emellan de olika remissinstanserna,
eftersom vissa remissinstanser
inte vill saken. Jag har inte
varit med på mer än ett ställe, nämligen
statens lönenämnd, där man prövat
detta. Jag vågar försäkra kammarens
ledamöter att vi vid den prövningen
uteslutande har utgått från de arbetsuppgifter,
som skall åvila tjänstemannen,
och vid bedömningen av dessa
arbetsuppgifter bar vi gjort en jämförelse
med arbetsuppgifter som åvilar tjänstemän
i motsvarande lönegrad i statsförvaltningen
i övrigt. Detta är, vågar jag
säga, lönenämndens dagliga jobb, så

Hovrätterna: Avlöningar

man har viss vana vid den saken. Vid
denna prövning har vi kommit fram
till att det icke förelåg skäl till någon
förändring i lönesättningen. Det bud
som ges här är faktiskt en höjning av
det bud, som jag och vice ordföranden
i statsutskottets femte avdelning vid en
detaljgranskning har funnit sakligt motiverad.

Sedan säger herr Åkerström att det
nu är fråga om att delegera vissa ting
till denne tjänsteman. Ja, men det är
dock sådana ting som regelmässigt förekommer
hos lägre tjänstemän i förvaltningen
i övrigt, och varför skulle
man inte i hovrätten liksom i andra
verk kunna låta underordnade tjänstemän
attestera räkningar, göra utanordningar
och andra smärre saker, som regelmässigt
förekommer hos tjänstemän
i 29 lönegraden och i vissa fall i lägre
lönegrader?

Herr ÅKERSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag gjorde ju i mitt anförande
åtskillnad mellan å ena sidan
statskontoret och riksräkenskapsverket
och å andra sidan lönenämnden och
utgick ifrån att vi hade anledning att
uppfatta de förstnämnda såsom representanter
för den uppfattningen att
man knappast ville saken.

Jag skulle endast här till det andra
av herr Lindholm anförda vilja säga,
att vi har att räkna med att det skall
upprättas en instruktion för vederbörande
byråchef och att den instruktionen
väl kommer att utformas och upprättas
av Kungl. Maj :t, och vi kanske
till sist säger oss att det är först därefter
vi -får klarhet i det som hittills
ingen annan än organisationsnämnden
och Kungl. Maj :t har ansett sig kunna
bedöma.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Åkerströms senaste
uppgift bara styrker det uttalande
jag gjorde i slutet av mitt anförande, då
jag sade att vi skall avvakta utveck -

Nr 6

Onsdagen den 23 februari 1955

Hovrätterna: Avlöningar

lingen på detta område, tv man bör väl
ändå ha instruktionen klar innan man
tar ställning till lönesättningen för en
tjänst.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG:

Herr talman! Först har jag anledning
att uttala min tacksamhet över statsutskottets
utlåtande angående andra huvudtiteln.
Utskottet har tillstyrkt regeringens
förslag på samtliga här föreliggande
punkter, och reservationsvis
har det framförts motförslag bara i två
detaljfrågor. Jag behöver alltså endast
uppehålla mig vid dem, i den mån de
kommer upp till diskussion. I båda fallen
rör det sig om lönegradsplaceringar,
och man kan därför säga att det rör
sig om detaljfrågor, men tar man hänsyn
till tjänsternas karaktär, måste de
sägas vara betydelsefulla frågor.

Den punkt som här har diskuterats gäller
lönegradsplaceringen för den administrativa
chefstjänsten i Svea hovrätt.
Herr Lindholm, som har fört reservanternas
talan, började med att säga, att
utskottet är ense med regeringen om att
den föreslagna omorganisationen av
domstolsväsendets administration är
riktigt och lämpligt upplagd. Utskottet
var också ense med regeringen om angelägenheten
av att de administrativa
göromålen avlastas från presidenten
och de övriga domarna. Jag är tacksam
för dessa deklarationer, ty genom dem
har vi fått en gemensam utgångspunkt.

Jag anser emellertid att herr Lindholm
har dragit felaktiga slutsatser,
trots att utgångspunkten var riktig, och
när jag har lyssnat till hans anföranden
har jag förstått vad det beror på. Herr
Lindholm, som är en framstående löneexpert
och har kännedom om hela den
väldiga statsförvaltningen, har gjort
jämförelser med verk i allmänhet, och
han nämnde särskilt de affärsdrivande
verken. Det är, förstår jag, på grund av
denna jämförelse som han och reser -

vanterna i övrigt har kommit till en felaktig
uppfattning om hur denna tjänstbör
placeras.

Svea hovrätt har mellan 100 och 150
befattningshavare, och det finns bortåt
ett hundratal underlydande domsagor.
Sammanlagt skall hovrätten ta hand om
cirka 600 befattningshavare i administrativt
hänseende. När man jämför
med andra ämbetsverk som har stor
personal och många underlydande instanser,
måste man ta hänsyn till att de
ämbetsverk som är jämförbara med
Svea hovrätt har en hel rad administrativt
utbildade och högt kvalificerade
krafter i höga lönegrader; där finns
först en generaldirektör, och kanske
även en överdirektör, förutom en rad
byråchefer och andra tjänstemän som
ägnar sig åt olika administrativa sysslor.
Det blir ett helt annat slags organisation
än i domstolsväsendet. De högt
kvalificerade ämbetsmännen inom domstolsväsendet
har andra uppgifter; de är
domare och bör få ägna sig åt dömande
verksamhet.

Detta gäller inte minst om presidenterna
för hovrätterna. Vad särskilt Svea
hovrätt angår, är det känt att presidentämbetet
där sedan gammalt har betraktats
som landets förnämsta domarämbete
och alltid har besatts med utomordentligt
framstående domarkrafter.
Men vad går presidentens arbete ut på?
Tyvärr har han inte möjlighet att annat
än i mycket obetydlig utsträckning
sitta som ordförande vid behandling
av stora och viktiga mål, såsom han
borde göra. En av de många berömda
presidenterna i Svea hovrätt, Lindhagen,
som tidigare var ordförande i arbetsdomstolen,
kom en gång till mig för
att tala om sina administrativa problem,
och då undslapp honom följande: »När
jag kom över från arbetsdomstolen till
Svea hovrätt, hoppades jag få återta den
dömande verksamhet som jag ägnade
mig åt i min ungdom, men hur har det
gått för mig? Jag får aldrig någonsin
tid att döma.»

Onsdagen den 23 februari 1955

Nr 6

Ett mycket viktigt drag i den nu föreslagna
omorganisationen går ut på att
rätta till sådana missförhållanden. En
av huvudtankarna är just att man skall
försöka befria domarna och i främsta
rummet den högst kvalificerade domaren,
presidenten, från en mängd administrativa
uppgifter. Naturligtvis kan
presidenten såsom ansvarig verkschef
inte låta bli att ägna sig åt vissa administrativa
frågor. Han måste först och
främst bära huvudansvaret för utarbetande
av remisser, som utgör en viktig
del av hovrättens arbete, och han kan
givetvis inte komma ifrån att såsom
verkschef hålla en allmän uppsikt över
den administrativa verksamheten och
avgöra de viktigaste ärendena — men
i så stor utsträckning som möjligt bör
det administrativa arbetet delegeras
från presidenten till en skicklig och
administrativt utbildad kraft. Denna
administrativa chefstjänst måste alltså
få en sådan karaktär, att den kan besättas
med en person som i största möjliga
utsträckning kan arbeta och besluta
självständigt.

Om man ser saken på det viset, behöver
jag kanske inte uppta kammarens
tid med att i detalj gå igenom alla de
arbetsuppgifter det här gäller. Det är
personal- och kameralfrågor och för
domstolsväsendet gemensamma uppgifter
beträffande hela den stora personal
på omkring 600 personer som jag har
talat om. Ingenstans i hovrätten eller i
de underlydande domsagorna finns någon
likvärdig administrativ tjänst. Allt
som allt är detta en mycket besvärlig
och maktpåliggande syssla. Den är det
redan nu, trots att presidenten är tvungen
att hålla sin hand över det hela,
det kan jag berätta av egen erfarenhet.
När jag var fiskal i hovrätten, hade jag
till uppgift vid några tillfällen att vikariera
för hovrättssekreteraren, och jag
vill vitsorda att det är en mycket arbetstyngd
och krävande tjänst. Om den
nu föreslagna omorganisationen genomföres,
är det ju dessutom avsett alt bc -

Hovrätterna: Avlöningar

tydande delar av det arbete, som ankommer
på presidenten, skall överlämnas
till denne tjänsteman.

Var får man då kandidater till en
sådan tjänst? Det blir, hoppades jag, från
administrativa ämbetsverk i Stockholm,
varifrån man skulle kunna få skickliga
och administrativt utbildade tjänstemän
att söka denna plats. Men en så duktig
kraft, som det här uppenbarligen måste
bli fråga om, har möjlighet att avancera
i sitt eget eller andra verk till byråchef.
Kan man inte i hela hovrättsorganisationen
erbjuda en enda sådan tjänst,
kommer man inte att till denna organisation
få någon sådan kraft. Man måste
komma ihåg, att man härvidlag bör se
domstolsorganisationen som en enhet

— det gäller här hela domstolsväsendet

— och att det därinom måste finnas
åtminstone en sådan högre befattning
för att möjliggöra en tillfredsställande
rekrytering. I annat fall blir allt i väsentlig
utsträckning som nu. Presidenten
kan då inte ta på sitt ansvar att
lämna uppgifterna ifrån sig, och det
föreligger risk för att en väsentlig del
av vad som är avsett med denna omorganisation
— som dock alla är ense
om — blir förfelad. Det kommer att
uppstå nackdelar först och främst för
Svea hovrätt men även för de andra
hovrätterna, som — det måste man alltid
tänka på — har ett inbördes samband.
Det blir nackdelar även för justitiedepartementet.
Här föreligger nämligen
det unika förhållandet, att det inte
finns ett centralt ämbetsverk med administrativt
utbildad personal, som
Kungl. Maj:t kan ha att lita till, utan
det finns sex hovrätter, som kanske
kominer med olika uppgifter om samma
sak, och där det inte finns en enda administrativ
tjänsteman i byråchefsgraden.

Det talas om att man bör ekonomisera
och rationalisera i förvaltningen. En erfarenhet
är emellertid, att det inte räcker
med goda förslag och ändamålsenliga
organisationsformer, om man inte

Nr 6

Onsdagen den 23 februari 1955

Hovrätterna: Avlöningar

har sådana personella resurser att de
kan föras ut i verkligheten. Det gäller
inte minst i fråga om sådana besparings-
och moderniseringsanordningar
som ständigt är aktuella. Ett stort problem
som snart kommer upp inom domstolsväsendet
är t. ex. förstatligandet av
alla rådhusrätterna och frågan om att
inlemma hela denna stora organisation
under hovrätterna.

Jag vill till slut understryka riktigheten
av vad herr Åkerström har framhållit.
Om man skulle följa reservanternas
förslag, ger man ett allvarligt
grundskott åt hela det organisationsförslag,
som dock alla är ense om att främja.
Resultatet av reservanternas förslag
blir egentligen, att man ger en löneförhöjning
åt en mindre kvalificerad kraft
och ingenting annat. Presidenten måste
fortfarande ägna sig nästan uteslutande
åt andra uppgifter än den dömande
verksamheten, och hela den tillämnade
organisationen förlorar i styrka.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Justitieministern sade
att jag för min personliga del dragit
felaktiga slutsatser av det resonemang
som jag förde. Det skulle enligt justitieministerns
mening vara fel att här göra
en jämförelse med vad som förekommer
i övriga verk.

Jag vill då erinra om att det här uteslutande
är fråga om de rent administrativa
arbetsuppgifter, som skulle
åvila denne tjänsteman. Arbetsuppgifter
av exakt samma art förekommer
överallt i förvaltningen. Kan det då
vara så felaktigt, när man skall bedöma
denna tjänst, att undersöka vilken
lönegradsplacering som förekommer
för övriga i förhållande till den
som här föreslås? Om man därvid regelmässigt
finner att den ligger väsentligt
under med hänsyn till arbetsuppgifterna,
förefaller det mig åtminstone
vara logiskt riktigt att komma till
en lönegrad, som ligger något så när

i paritet med den som tillämpas för
andra tjänstemän med i huvudsak samma
arbetsuppgifter som dem som skall
åvila denne tjänsteman. Ty det måste,
herr statsråd, vara arbetsuppgifterna
och ingenting annat än arbetsuppgifterna
som blir bestämmande för den
lön som skall utgå!

Det är klart att man kan beskriva
Svea hovrätt på det sätt som justitieministern
gjort här, och det gör naturligtvis
också ett starkt intryck. Men
jag vill då erinra om att om inte jag
läst handlingarna alltför felaktigt, skall
den dömande personalen alltjämt såsom
hittills sortera under presidenten,
och om man skalar bort den dömande
personalen blir väl ändå arbetsuppgifterna
något annorlunda än vad de förefaller
vara vid ett resonemang av denna
art.

Sedan måste jag ställa den frågan:
Varför kan man inte, när man handlägger
lönefrågor, utgå från samma
slags administrativa tjänster som man
har i förvaltningen i övrigt? Jag
tycker det är en riktig och i längden
hållbar grundval man står på, om man
har en dylik bedömning för lönesättningen.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Jag vill först gentemot
justitieministern säga, att vi skall naturligtvis
inte överskatta betydelsen av
denna omläggning. De uppgifter som
nu åvilar hovrättspresidenten i Svea
hovrätt skall visserligen ändras så, att
en del beslut skall kunna fattas av
denna administrativa kraft i stället för
att presidenten tidigare har gjort detta,
men i stort sett kommer det att bli
ungefär som det är. Det har sagts att
hovrättspresidenten i Svea hovrätt skall
lösgöras för dömande uppgifter. Det är
då rätt underligt att det i instruktionen
för presidenten inte är föreskrivet, att
han skall vara ordförande på en division.
Beträffande alla de andra hov -

Onsdagen den 23 februari 1955

Nr 6

rätterna är det föreskrivet, att presidenten
skall vara ordförande på en
avdelning eller division. Men för Svea
hovrätt gäller detta undantag från dé
för övriga hovrätter gällande reglerna.
Presidenten i Svea hovrätt har rätt att
deltaga i ärendena i den mån han har
tid till det, men det är som sagt inte
föreskrivet, att han är skyldig att sitta
som ordförande på en division.

När vi vet, att det finns 8 divisioner
i Svea hovrätt med 8 lagmän och 32
andra domare, så förstår vi, att det inte
finns så stora möjligheter för presidenten
att i någon större utsträckning kunna
delta i den dömande verksamheten.
Hans väsentliga uppgift kommer alltjämt
att bli vad som hittills ålegat
honom enligt den författning som utfärdades
1947, nr 960. Det har inte
heller i denna proposition föreslagits
någon ändring av presidentens arbetsuppgifter,
utan de står alltjämt kvar,
tills det framlägges ett annat förslag i
detta avseende.

Vi skall alltså inte inbilla oss, att
detta är någon stor och genomgripande
reform. I själva verket har den tjänsteman,
som benämnes hovrättssekreterare,
hittills gjort i stort sett vad som
skulle ankomma på denna nya administrativa
kraft. Hovrättssekreteraren
har varit föredragande inför presidenten
i sådana ärenden. Det är i stort
sett hela ändringen. När det nu talas
om att det här skall vara en byrå, kan
man fråga, vad denna byrå kommer
att bestå av. Den kommer att bestå av
denne person ensam. För övrigt är det
precis samma uppsättning som tidigare.
Det blir ingen utökning med
någon arbetskraft utöver dem som redan
finns, utan denne person kommer
att heta byråchef och ensam utgöra
en byrå i egen hög person. Detta visar
ju, att en byråchefstjänst i en sådan där
organisation är alldeles orimlig.

Det bör vara, som herr Lindholm
här framhöll, eu byrådirektörstjänst.
Låt oss gärna gå med på att inneha -

Hovrätterna: Avlöningar

varen skall placeras i 33 :e lönegraden.
Alla de sakkunniga remissinstanserna
när det gäller lönefrågor har ansett,
att 33 :e lönegraden är det allra högsta,
som bör ifrågakomma, och vi skall
komma ihåg, att det får konsekvenser,
om vi här går in för en högre löneställning.

Herr Lindholm har så klart och tydligt
redogjort för hur det kommer att
utveckla sig, därest man går in för en
högre löneställning. Jag kan i allt väsentligt
ansluta mig till hans uttalande.

Jag skulle vilja vädja till kammaren
att gå in för att bifalla reservanternas
förslag, till vilket jag, herr talman, ber
att få yrka bifall.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG:

Herr talman! Jag skall endast be att
få framföra några synpunkter med anledning
av vad de två senaste ärade
talarna anfört.

Herr Lindholm sade, att ifrågavarande
administrativa tjänsteman bara
skulle befatta sig med biträden och
inte med rättsbildad personal. Det är
felaktigt. Från den tid jag vikarierade
på tjänsten har jag själv den erfarenheten,
att vederbörande fick handlägga
personal- och kameralärenden rörande
domarpersonalen både innanför och
utanför hovrätten. Tvärtemot vad herr
Lindholm antagit är det så, att huvuddelen
av denne tjänstemans uppgifter
är att syssla med domarnas problem,
och en relativt mindre del gäller biträdespersonalens
problem. Men som
jag förut har understrukit gäller ju
frågan främst i vad mån han eller presidenten
skall syssla med administrationsfrågorna.

Det är riktigt, som herr Rubbestad
påpekade, att instruktionen för Svea
hovrätt inte har gjort presidenten till
ordförande på en avdelning. Detta har
tyvärr inte varit möjligt, och man vet
inte heller, hur det skall bli möjligt i

Nr 6

Onsdagen den 23 februari 1955

Hor rätterna: Avlöningar

fortsättningen trots alla strävanden att
avlasta presidenten. Svea hovrätt är
nämligen en så utomordentligt stor organisation.
Den är ungefär tre gånger
så stor som någon av de andra hovrätterna.
Där kommer det därför alltid att
finnas en mängd uppgifter som måste
ankomma på presidenten. Man behöver
emellertid inte vara orolig för att han
icke, vem som än är president där,
skall ägna sig åt att döma så mycket
som hans tid tillåter, helst i stora och
betydelsefulla mål. Jag anser också för
min del, att det är en synnerligen viktig
angelägenhet att skapa möjligheter
för den främste domaren i den största
hovrätten att ägna sig åt domargöromål
så mycket som möjligt. Jag är
också övertygad om att detta överensstämmer
med den nuvarande presidentens
liksom med hans företrädares
önskemål.

Slutligen vill jag framhålla, att man
ingalunda kan befara några konsekvenser
för andra ämbetsverk av att placera
ifrågavarande administrativa
tjänsteman som byråchef av det enkla
skälet, att domstolsväsendet, såsom jag
förut framhållit, till sin uppbyggnad
skiljer sig så fullständigt från vanliga
ämbetsverk.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Efter justitieministerns
sista anförande skulle jag ju kunna avstå
från att yttra mig, då det var ett
par yttranden av herr Lindholm och
herr Rubbestad, som jag tänkt bemöta.

När herr Rubbestad utgår från att
allt skall bli vid det gamla, spelar det
ju ingen roll ur hans synpunkt vad
denna befattning får för lönesättning.
Men jag utgår ifrån att det skall bli en
omorganisation som skall bli effektiv
och att man skall få en skicklig tjänsteman,
inte bara mycket skicklig administrativt
sett utan även en tjänsteman
som är inne i domstolsorganisationen,
då vederbörande i så stor utsträckning

just skall ha med domarpersonal att
göra. Man måste också få en tjänsteman
som stannar på tjänsten. Kommer
tjänsten i 33 lönegraden kan man kanske
få en skicklig tjänsteman, men man
måste då räkna med att det blir en
passagetjänst, och därmed är den kontinuitet
bruten, som jag tror det är
oerhört viktigt att kunna bevara i detta
fall.

Med dessa ord och tillägg ber jag att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Jag undrar om inte
justitieministern litet väl hårdraget
tolkade mig när jag talade om att
domartjänsterna alltjämt skall sortera
under presidenten. På det avsnittet blir
det väl, såvitt jag kan förstå, inte någon
större avlastning för presidenten
i hans arbetsbörda, ty det blir fråga
endast om att befria honom från enklare
och smärre göromål. När vi i
lönenämnden studerade dessa arbetsuppgifter
kom vi faktiskt till det resultatet,
att vi inte kunde finna någon
uppgift som var av sådan kvalitet, att
den i och för sig kunde motivera inrättande
av en byråchefstjänst. Jag har
inte heller i dag i denna kammardebatt
och ej heller i utskottet kunnat
finna, att man har anfört några sådana
arbetsuppgifter. Om det skulle
vara så, att det utöver vad som anförts
i organisationsnämndens utredning
skulle finnas arbetsuppgifter, som
varit okända för mig — jag vill markera
att jag byggt hela min bedömning
av denna fråga på de uppgifter organisationsnämnden
lämnat i sin utredning
och det som stått till buds i den
kungl. propositionen — och som är av
den kvalitet att de kan hänföras till en
byråchefs arbetsuppgifter, skall jag
inte vidhålla mitt yrkande. Jag anser
nämligen att rätt skall vara rätt, men
å andra sidan håller jag när det gäller
lönefrågor mycket starkt på att man

Onsdagen den 23 februari 1955

Nr 6

inte skall behandla en tjänsteman på ett
sätt och en annan på ett annat. Det
är den huvudprincipen vi följer i statens
lönenämnd, och det är därför vi
anser oss kunna bedöma de administrativa
uppgifterna i Svea hovrätt med
utgångspunkt från den praxis, som utbildats
inom övriga statliga verk.

Det har av flera talare i dag sagts,
att det vore fråga om så och så kvalificerade
arbetsuppgifter, men man har
inte på något sätt preciserat vari dessa
kvalificerade arbetsuppgifter består. Så
länge det inte skett vidhåller jag, herr
talman, mitt yrkande om bifall till
reservation 1.

Herr ONSJÖ (bf):

Herr talman! Det torde vara ostridigt
att hovrättspresidenterna, som givetvis
är högt kvalificerade jurister, i alltför
stor utsträckning får syssla med administrativa
göromål och därför får för
liten tid över för de juridiska uppgifterna.
Det är givet att en sådan ordning
är felaktig. Så långt är väl alla överens.

Emellertid har man nog givit denna
fråga litet större proportioner än vad
den rimligtvis bör ha ur juridiska synpunkter.
Vad det här gäller är ju bara,
om en tjänsteman skall placeras i 33
eller 37 lönegraden. Det kan visserligen
i och för sig vara en ganska betydelsefull
fråga, men den kan ju ändå inte
ha någon avgörande betydelse för hela
vårt rättsväsende. Så stor är den inte.

Som herr Lindholm redan framhållit
är orsaken till att vi reservanter ställt
oss tveksamma till förslaget om denna
tjänsts inplacering i 37 lönegraden, att
denna åtgärd skulle få vissa konsekvenser.
Det är klart att en sådan inplacering
inte spelar någon större roll
statsfinansiellt sett, om man bara ser
på denna enda speciella tjänst. Men vi
kan inte komma ifrån att det kommer
att göras jämförelser, och vi är också
skyldiga att göra sådana jämförelser,
när vi ändrar lönegraden i sådana fall
som detta.

Hovrätterna: Avlöningar

För min del anser jag, att den skillnad
i lönehänseende mellan Svea hovrätt
och övriga hovrätter, som ett bifall
till förslaget skulle innebära, blir
alldeles för stor. Detta bevisas också
av det förhållandet, att det redan nu
föreligger en motion om uppflyttning
av tjänsterna vid övriga hovrätter. Den
motionen har avstyrkts, men vi kan
vara säkra på att den kommer igen
nästa år, och under tiden kommer berörda
tjänstemän att känna sig missgynnade.

Vidare är det klart att man även på
andra områden kommer att göra jämförelser.
Det är nästan omöjligt för en
lekman att förstå sig på dessa spörsmål,
men jag har t. ex. hört en person, som
jag tror kan bedöma dessa saker mycket
bra, jämföra här ifrågavarande
tjänst med tjänsten som sekreterare vid
Uppsala universitet. Jag vet inte om
det är riktigt, men det har sagts mig
att sistnämnda tjänst kräver en minst
lika kvalificerad kraft som den vi här
diskuterar, och ändå är den endast
placerad i 33 lönegraden. Sådana jämförelser
kommer som sagt att göras,
och jag tycker därför att riksdagen bör
gå försiktigt fram och inte inrätta byråchefstjänster
så att säga på löpande
band. När nu också de remissinstanser,
som prövat dessa lönefrågor — lönenämnden,
statskontoret och riksräkenskapsverket
— gått på avslag, tycker
jag inte att riksdagen här skall gå på
det högsta budet.

Herr talman! Jag yrkar bifall till
reservation 1.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Då såväl den siste ärade
talaren som herr Lindholm starkt
understrukit att de nämnda remissinstanserna
är de, som sitter inne med
den verkliga sakkunskapen, insikten
och förmågan att riktigt bedöma dessa
frågor, vill jag till herrar Lindholm,
Rubbestad och Onsjö — möjligen också
några fler — ställa den frågan: An -

Nr 6

Onsdagen den 23 februari 1955

Häradsrätterna: Ersättningar till nämndemän

ser ni att man på civildepartementet
icke är kvalificerad att rätt bedöma,
om vederbörande tjänsteman i Svea
hovrätt skall placeras i 37 lönegraden
och sålunda ha drygt 3 000 kronor mer
i lön än de tjänstemän, som sitter i 33
lönegraden?

För övrigt är det väl så, att om reservanternas
linje segrar i denna fråga,
så blir säkert allting vid det gamla,
vilket innebär att en mycket högre
avlönad tjänsteman än en byråchef får
syssla med de arbetsuppgifter, varom
här är fråga, och det är ur statens synpunkt
ännu mindre tillfredsställande.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Lindholm begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
13 :o) i utskottets utlåtande nr 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 73 ja och 126 nej,
varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den
vid punkten fogade reservationen.

Punkterna 14—16

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 17

Häradsrätterna: Ersättningar till
nämndemän

Efter föredragning av punkten yttrade Herr

PETTERSON i Degerfors (s):

Herr talman! I den motion, som i
denna punkt avstyrkes av statsutskottet,
har jag tagit upp frågan om nämndemännens
ersättning.

De flesta känner ju till att från och
med den 1 juli 1953 erhåller nämndemännen
vid häradsrätterna ett dagarvode
på 20 kronor. De som bor över
fem kilometer från tingsstället erhåller
dessutom traktamente, om tingssammanträdet
plus resan pågår en viss tid.
I den kungl. propositionen vid 1953
års riksdag, då arvodet på 20 kronor
beslöts, framhöll departementschefen,
att detta arvode — 20 kronor — inte
förändrade karaktären i det förhållandet,
att nämndemannauppdraget är ett
förtroendeuppdrag. Frågan blir då var
gränsen går för ett förtroendeuppdrag.
Går den vid 20 kronor eller vid något
annat belopp? Det torde i dag vara
svårt att leta upp en enda arbetstagargrupp
här i landet, som inte ligger över
20 kronor per dag. För att få tag i
någon sådan grupp måste man gå till
folkpensionärer eller till icke förvärvsarbetande
hemmafruar. Jag utgår ifrån
att kammaren ger mig rätt då jag säger,
att ett sådant underlag för en
rekrytering av nämndemän i det långa
loppet torde bli något ensidig.

Utskottet säger i sitt utlåtande på
sidan 25: »När principen att ersättning
skulle utgå slutligen genomfördes,
motiverades detta med att det tidigare
systemet ofta förorsakat nämndemännen
ekonomiska uppoffringar och medfört
svårigheter att för uppdraget förvärva
den i varje fall lämpligaste.»

Onsdagen den 23 februari 1955

Nr 6

Med den utveckling som skett på lönemarknaden
sedan 1953 ■—- med löneläget
1952 som bakgrund —■ torde det
inte kunna bestridas att även med det
arvode på 20 kronor, som nu utgår till
nämndemännen, rätt betydande ekonomiska
uppoffringar måste göras av dem
som får förtroendet att vara nämndemän
och avstå från lön.

Utskottet säger vidare i utlåtandet,
att »några delade meningar knappast
kan råda om det otillfredsställande i
en ordning, som skulle leda till att
valet av nämndemän i realiteten begränsades
till dem som äger ekonomiska
förutsättningar att mottaga uppdraget.
Å andra sidan har den nuvarande
ordningen, som tillämpats sedan
den 1 juli 1953, enligt utskottets
uppfattning gällt för kort tid för att
några generella slutsatser skulle kunna
dras rörande dess effekt på rekryteringen.
»

Man har också hänvisat till att i vissa
städer ligger ersättningen för nämndemannauppdraget
lägre än vad som gäller
för nämndemän vid häradsrätterna.
Det finns några fall då den ligger under.
Man säger vidare, att man inte är
övertygad om att några svårigheter har
yppats i av motionärerna antytt hänseende,
alltså svårigheter att få en mer
allsidig rekrytering av nämndemännen.

Herr Johanson i Västervik och jag
har i vår motion föreslagit att nämndemannaarvodet
skulle utgå i form av
förlorad arbetsinkomst, maximerad till
35 kronor per dag. Att det inte uppstått
»genomgående svårighet», som utskottet
säger, att få lämpliga nämndemän,
motsäges dock av de uppgifter
som är lämnade av kommunförbunden.
Det finns en utredning som Landskommunernas
förbund har gjort i frågan,
enligt vilken det visar sig att före den
1 juli 1953 var det 45,4 procent av
kommunerna som beviljade tillägg till
nämndemannaarvodet. Efter den 1 juli
1953 är det fortfarande 30,9 procent
av kommunerna som olagligen ger kom -

Fångvårdsstyrelsen: Avlöningar

munala tilläggsarvoden till nämndemännen.
Man måste betrakta det som
ett fullständigt ohållbart förhållande,
att kommunerna på detta sätt skall
handla olagligt — man har nämligen
inte rätt att ge sådant tillägg.

Av den utredning som Svenska stadsförbundet
gjort framgår, att av de 49
städer, som har rätt att betala nämndemannaarvode,
har 13 städer givit mindre,
4 har givit lika mycket som vid
häradsrätterna, medan inte mindre än
32 av dessa städer har givit mera än
20 kronor, ibland rätt betydande belopp.

Jag har emellertid den uppfattningen,
att det knappast är någon mening med
att i detta läge yrka bifall till motionen;
jag tror inte det finns någon förutsättning
för att lyckas med detta i
år. Däremot skulle jag vilja begagna
detta tillfälle att rikta en vädjan till
justitieministern att ha sin uppmärksamhet
fäst på denna fråga. Skall vi
kunna tänka oss att få en nämndemannakår,
som är allsidigt rekryterad,
kan vi inte begära att dess enskilda
medlemmar skall göra ekonomiska uppoffringar
för att kunna fullgöra detta
uppdrag. I förhoppning om att justitieministern
ser annorlunda på detta
spörsmål än vad statsutskottet gjort,
skall jag, herr talman, inte framställa
något yrkande.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Punkterna 18—28

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 29

Fångvårdsstyrelsen: Avlöningar

Kungl. Maj :t bade i statsverkpropositionen
under andra huvudtiteln (punkt
32, s. 91—110) föreslagit riksdagen att
dels godkänna av departementschefen
förordad personalförteckning för fångvårdsstyrelsen,
dels fastställa av departementschefen
föreslagen avlöningsstat

Nr 6

Onsdagen den 23 februari 1955

Fångvårdsstyrelsen: Avlöningar

för fångvårdsstyrelsen, att tillämpas
under budgetåret 1955/56, dels ock till
Fångvårdsstyrelsen: Avlöningar för

nämnda budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 977 800 kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Göransson och Pettersson (1:217)
och den andra inom andra kammaren
av herr Rimmerfors (11:253), hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att utöver vad som föreslagits i statsverkspropositionen
dels hos fångvårdsstyrelsen
inrätta en byrådirelrtörstjänst
i lönegrad Ca 31, dels anvisa medel för
ytterligare en amanuenstjänst.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:217 och 11:253

a) godkänna i utskottets hemställan
intagen personalförteckning för fångvårdsstyrelsen; b)

fastställa en av utskottet framlagd
avlöningsstat för fångvårdsstyrelsen, att
tillämpas under budgetåret 1955/56;

c) till Fångvårdsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1955/56 anvisa ett förslagsanslag
av 977 800 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Ohlon, Boman, Malmborg i Skövde,
Svensson i Ljungskile, fröken Elmén
och fröken Ager, vilka ansett att utskottet
bort tillstyrka yrkandet i motionerna
1:217 och 11:253, att riksdagen
måtte besluta att utöver vad som
föreslagits i statsverkspropositionen inrätta
en byrådirektörstjänst i lönegrad
Ca 31, samt därför hemställa att riksdagen
måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt motionerna 1:217
och II: 253

a) godkänna den av Kungl. Maj:t
föreslagna personalförteckningen för
fångvårdsstyrelsen, dock med den
jämkningen att antalet byrådirektörsbefattningar
å ordinarie stat i lönegrad
Ca 31 ökades från en till två;

b) fastställa i reservationen intagen

avlöningsstat för fångvårdsstyrelsen, att
tillämpas under budgetåret 1955/56;

c) till Fångvårdsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1955/56 anvisa ett förslagsanslag
av 999 800 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Till vad utskottet anfört
om det tveksamma i att nu, såsom
föreslagits i motionen, tillsätta en byrådirektör
inom socialbyrån för att leda
och samordna det arbete med kriminalvården
i frihet, som utföres av de cirka
50 befattningshavarna inom skvddskonsulentverksamheten,
skulle jag vilja
lägga ännu en synpunkt. Motionärerna
tar upp kravet på en byrådirektör från
fångvårdens organisationskommitté. Departementschefen
avvisar förslaget och
vill avvakta utvecklingen, innan han tar
ställning till byråns uppdelning på sektioner.
Utskottet har samma inställning
som departementschefen men fogar
därtill en mening om att en centralisering
av skyddskonsulentverksamheten
inte är önskvärd. Detta sista har jag
en annan uppfattning om.

En central ledning av kriminalvården
i frihet är nog i högsta grad nödvändig.
Frågan är emellertid, om det
är det mest lämpliga att den centraliseringen
sker genom en byrådirektörstjänst.
Kriminalvården i frihet är en
synnerligen viktig sak, har man framhållit
i propositionen, och även utskottet
har ansett detta. Den är en framtidsuppgift
av största mått, och det
är väl då riktigt att den lägges på den
mest kvalificerade befattningshavaren,
alltså på byråchefen, detta så mycket
mer som den som nu innehar byråchefstjänsten
i fångvårdsstyrelsen är en
man med god juridisk utbildning, med
ovanligt lång och väl meriterad anstaltsvana
och med erfarenhet av en
lång tjänstgöring på vårt största skyddsvärn
här i Stockholm. Man bör därför,
anser jag, allvarligt överväga att använda
en sådan kraft för den viktiga

Onsdagen den 23 februari 1955

Nr 6

uppgiften att leda kriminalvården i
frihet. Anstaltsuppgifterna är ju redan
väl bevakade av fångvårdsdirektörerna
ute på fältet.

Herr talman! Det är med denna motivering
som jag instämmer i utskottets
mening att inte nu tillsätta en byrådirektörstjänst.
Detta är inte en undervärdering
av uppgiften utan snarare
ett intresse att få den centrala ledningen
i fångvårdsstyrelsen bättre tillgodosedd
om man avvaktar utvecklingen.

Jag yrkar alltså bifall till utskottet.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag står ju på reservationen,
som går ut på att man skall
inrätta en byrådirektörstjänst för kriminalvården
i frihet. Det innebär inte
någon undervärdering av kriminalvården
i frihet, ty hur är det för närvarande?
Vi har en byråchef, som
förestår socialbyrån, men han hinner
inte ägna sig åt vården i frihet, utan
denna överlåtes på en person, vars huvudsakliga
arbete är strafftidsberäkning.
Denne får alltså ägna sig åt kriminalvården
i frihet vid sidan av sitt
egentliga arbete.

Jag tror att vi alla är överens om att
vården i frihet är en utomordentlig
form av kriminalvård. Den har ju också
byggts ut under senare år -—- medan
det 1943 var 18 befattningshavare inom
skyddskonsulentorganisationen blir det
nu mellan 40 och 50. Denna spridning
ute på fältet nödvändiggör en parallell
förstärkning i chefsmyndigheten.

Det gäller att få en person som både
är juridiskt kunnig -—• han bör ha domarkompetens
— och har social förståelse
och social erfarenhet. Skyddskonsulenterna
ställs många gånger inför
svåra juridiska tolkningsfrågor. De
har i allmänhet social utbildning, och
det är naturligtvis mycket lämpligt och
också nödvändigt, tv de skall ju socialt
anpassa människor, som kommer
ut från fiingelscr eller blir villkorligt

Fångvårdsstyrelsen: Avlöningar

dömda. Men vid den juridiska tolkningen
ställs de som sagt även många
gånger inför svåra problem, och de
måste snabbt kunna få råd och hjälp
för att klara olika situationer.

Vidare har vi undan för undan kommit
överens om att man skall i så stor
utsträckning som möjligt söka förvärva
frivilliga krafter som övervakare. Man
har utgått från att kurser skall anordnas
för att animera enskilda personer
att åtaga sig uppdrag som övervakare.
För att ordna sådana kurser behövs
hjälp och råd från den centrala myndigheten,
såsom ofta har framhållits.
Vi har många gånger tryckt på betydelsen
av den frivilliga övervakningen,
men vi måste ha klart för oss att så
snart det uppkommer svåra situationer
får övervakarna lov att ha hjälp av
skyddskonsulenter och från den centrala
myndighetens sida.

Om man anser att rayonindelningen
skall kunna avlasta en del arbete från
fångvårdsstyrelsen, som varit överbelastad
i förhållande till antalet tjänstemän,
när man vet att kriminalvården
i frihet har ett klientel, som är fyra
gånger så stort som anstaltsklientelet
— det är för närvarande 11 000 som
står under övervakning — så förstår
man, att här är många och stora arbetsuppgifter
och att det krävs en särskild
tjänst för dessa i fångvårdsstyrelsen.

Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till reservationen, som
går ut på att en byrådirektörstjänst i
31 lönegraden inrättas för dessa arbetsuppgifter.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Inte bara som motionär
i denna fråga i andra kammaren utan
också som aktiv socialvårdare och
övervakare ville jag gärna ytterligare
understryka de synpunkter, som kommit
till uttryck i reservationen av herr
Ohlon m. fl. och som här fått sin talesman
i fröken Elmén.

Det ligger val ändå så till, att kri -

Nr 6

Onsdagen den 23 februari 1955

Fångvårdsstyrelsen: Avlöningar

minalvården i frihet är i stark tillväxt
och har visat sig vara en efter
tidens krav väl avpassad vårdform. Det
har också i detta sammanhang påpekats,
att det fångvårdsklientel som
handhaves i frihet är nära fyra gånger
större än det som får anstaltsvård. Redan
detta säger oss att vi måste se till,
att det finns folk som kan sköta de
uppgifter det här gäller. Effektiviteten
i arbetet måste väsentligen vara beroende
av att det finns en kvalificerad
ledning. Detta är i grund och botten samma
principfråga som vi mötte när riksdagen
i fjol behandlade frågan om socialstyrelsens
nykterhetsvårdsbyrå. Även på
detta senare område lägger man numera
en stark tonvikt på den öppna
vården och på de individuella, människovårdande
insatserna, och många av
oss här i kammaren menade den
gången, även om vår ståndpunkt inte
segrade, att det skulle ha varit välbetänkt
att dela upp arbetet så, att en
kvalificerad kraft avskilts för sådan
personlig rådgivning och handledning
när det gäller nykterhetsvårdsklientelet.
Nu är det fråga om kriminalvården,
men jag kan inte tänka mig annat
än att den linje, som jag här skisserat,
även på detta område är en framtidslinje.
Att det här inte rör sig om någon
förflugen idé, framförd av folk som
inte känner till förhållandena, framgår
också därav, att fångvårdens organisationskommitté,
som sysslat med dessa
saker, har föreslagit samma lösning
som vi gjort i vår motion och som
förordats av reservanterna. — Även fru
Eriksson i Stockholm var ju på det
klara med att det här är fråga om en
mycket viktig uppgift — hon ansåg den
t. o. m. så viktig, att hon ville ha en
ännu mer kvalificerad tjänsteman på
posten. Gentemot detta har jag inte
något mer att invända än att en verklig
förbättring skulle förutsätta inte bara
en ommöblering av personalen utan
även en utökning av den. Såvitt jag kan
förstå lider fångvården, även när det

gäller dess centrala funktioner, av personalbrist.

Jag ber, herr talman, att med denna
motivering få yrka bifall till reservationen.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG:

Herr talman! Av vad de föregående
talarna anfört framgår, att det inte råder
någon meningsskiljaktighet om betydelsen
av den uppgift det här gäller:
kriminalvård i frihet. Den utgör säkerligen
en utvecklingslinje som vi i framtiden,
liksom hittills, har all anledning
att satsa på.

Att det i huvudtiteln inte har upptagits
någon sådan byrådirektörstjänst
som reservanterna påyrkat beror, såsom
anföres i propositionen, inte bara
på den allmänna återhållsamhet med
tjänster, som i år visats från Kungl.
Maj :ts sida, utan också därpå, att det
i flera olika avseenden pågår omorganisation
inom fångvården och att det
hela alltså ännu är rätt flytande. Förra
året godkände ju riksdagen en reform
av fångvården, som går ut på att i decentraliserande
syfte flytta åtskilliga
ärenden från fångvårdsstyrelsen till de
lokala organen. Av de olika byråerna
inom fångvårdsstyrelsen är det just
den som det här gäller, nämligen socialbyrån,
som mest kommer att beröras
av denna decentralisering, men
hur mycket byråns arbetsuppgifter
kommer att minska, vet man ännu inte.

Fröken Elmén framhöll vidare, att
den tjänsteman, som för närvarande
särskilt sysslat med kriminalvården i
frihet, därjämte hade en betungande
uppgift i strafftidsberäkningar. Jag har
emellertid tillkallat en särskilt sakkunnig
för att göra en genomgripande förenkling
av dessa beräkningar. Även
dessa arbetsuppgifter kommer alltså
att i väsentlig utsträckning minskas.
Då härtill kommer att — såsom fru
Eriksson i Stockholm framhöll — de
viktiga uppgifterna med kriminalvår -

Onsdagen den 23 februari 1955

Nr 6

den i frihet i främsta rummet borde
ankomma på byråchefen själv, och då
man som sagt inte vet hur stor minskningen
av byråns arbete blir, torde
man vara bäst försvarad med att inte
för närvarande genomföra en sådan
sektionsindelning med tillsättande av
en ny byrådirektörstjänst, som det här
är fråga om. Det är väl bäst att vänta
och se, hur det går med arbetsuppgifterna.

Helt generellt vill jag också, eftersom
fröken Elmén var inne på frågan
om fångvårdsstyrelsens verksamhet i
allmänhet, framhålla att när decentraliseringen
påbörjades och många uppgifter
flyttades bort från fångvårdsstyrelsen,
så var den allmänna meningen,
som också kom till uttryck i
förra årets proposition, att fångvårdsstyrelsens
personal skulle kunna minskas.
Nu har det tvärtom, trots decentraliseringen,
i årets proposition
föreslagits en viss ökning av personalen.
Även därför tror jag, att det finns
goda skäl att vänta och avvakta utvecklingen
på den nu ifrågavarande
punkten.

Fröken ELMÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! När det gäller utredningen
om strafftidsberäkningen har
jag en känsla av att det är ett mycket
svårt problem och att det kan dröja
mycket länge, innan den blir klar. Under
tiden lider den sociala byrån i
fångvårdsstyrelsen av en överbelastning,
och konsulenterna, som står ute
i arbetet, får tyvärr inte den hjälp, som
de behöver. Många gånger kan de inte
ägna sig åt sina egentliga uppgifter,
därför att de får lov att ge sig på socialrättsliga
spörsmål, som de ofta inte
är så kunniga i. De behöver faktiskt
mera stöd och hjälp än de för närvarande
får ifrån den centrala myndigheten.

Jag skulle vilja tillägga, att det enligt
min uppfattning inte innebär någon
centralisering, när en tjänsteman till -

Fångvårdsstyrelsen: Avlöningar

sätts, som kan ägna sig åt inspektioner
och konsulterande verksamhet och hjälpa
och stödja upplysningsarbetet ute
på fältet.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Jag skall be att få yrka
bifall till utskottets hemställan. De synpunkter,
som justitieministern nyss anförde,
har varit vägledande för utskottet,
när det intagit sin ståndpunkt. Jag
tror inte alls, att det kommer att bli
till någon fara för konsulenterna, som
fröken Elmén anser. De klarar sig nog
rätt bra.

Jag vill tillägga, att vi under punkt
36 i detta utlåtande har ökat antalet
konsulenter med 4 och antalet assistenter
med 3. Detta kommer att hjälpa betydligt.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fröken Elmén begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
29 :o) i utskottets utlåtande nr 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Onsdagen den 23 februari 1955

32 Nr 6

Främjande av alkoholfritt umgängesliv

omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 150 ja och 49 nej, varjämte
en av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten gjorda hemställan.

Punkterna 30—55

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 56

Lades till handlingarna.

§ 7

Föredrogos vart för sig statsutskottets
utlåtanden:

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1954/55, i vad propositionen avser
finansdepartementets verksamhetsområde,

nr 30, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ersättning för
tjänstgöring på obekväm arbetstid m. m.,
och

nr 22, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1954/55, i vad propositionen avser civildepartementets
verksamhetsområde.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 8

Främjande av alkoholfritt umgängesliv

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 31, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående vissa åtgärder för
att främja ett alkoholfritt umgängesliv
jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 22 hade Kungl.
Majd, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 17 december 1954,
föreslagit riksdagen att a) besluta, att
en upplysningskampanj för alkoholfria
fest- och sällskapsdrycker och för

ett alkoholfritt umgängesliv skulle anordnas
med stöd av statsmedel i enlighet
med i nämnda statsrådsprotokoll
förordade grunder, b) medgiva, att bidrag
av statsmedel finge från och med
budgetåret 1955/56 utgå till Föreningen
Fruktdrycker för upplysningsverksamhet
rörande alkoholfria fest- och sällskapsdrycker
i enlighet med i statsrådsprotokollet
förordade grunder samt c)
besluta, att lån av statsmedel måtte få
beviljas för inrättande av alkoholfria
restauranger i enlighet med i statsrådsprotokollet
förordade grunder.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herr Svärd (I: 336)
och den andra inom andra kammaren
av herr Cassel (11:397), i vilka hemställts
att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj:ts proposition nr 22, i vad den avsåge
lån av statsmedel till inrättande av
alkoholfria restauranger.

Vidare hade utskottet upptagit två till
Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen
under punkterna 76 och 77 av sjunde
huvudtiteln gjorda framställningar anknutna
likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Magnusson och Björnberg (1:238)
samt den andra inom andra kammaren
av herr Hagberg i Malmö m.fl. (II: 366),
i vilka hemställts om avslag på Kungl.
Maj ds förslag om anslag av dels 200 000
kronor till en upplysningskampanj rörande
alkoholfria fest- och sällskapsdrycker
och ett alkoholfritt umgängesliv,
dels ock 25 000 kronor till Föreningen
Fruktdrycker.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna
I: 336 och II: 397,

a) besluta att en upplysningskampanj
för alkoholfria fest- och sällskapsdrycker
och för ett alkoholfritt umgängesliv
skulle anordnas med stöd av
statsmedel i enlighet med i statsråds -

Onsdagen den 23 februari 1955

Nr 6

protokollet över finansärenden för den
17 december 1954 förordade grunder;

b) medgiva, att bidrag av statsmedel
skulle få från och med budgetåret
1955/56 utgå till Föreningen Fruktdrycker
för upplysningsverksamhet rörande
alkoholfria fest- och sällskapsdrycker i
enlighet med i nämnda statsrådsprotokoll
förordade grunder;

c) besluta att lån av statsmedel finge
beviljas för inrättande av alkoholfria
restauranger i enlighet med i samma
statsrådsprotokoll förordade grunder.

Reservationer hade avgivits

1) av fröken Andersson samt herrar
Skoglund i Doverstorp, Rubbestad, Staxäng
och Onsjö, vilka ansett att utskottet
bort hemställa att riksdagen måtte,
i anledning av motionerna I: 336 och
11:397, avslå Kungl. Maj ds proposition
nr 22;

2) av herr Nihlfors, utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr HAGBERG i Malmö (h):

Herr talman! I remissdebatten för
några veckor sedan tillät jag mig framföra
några kritiska anmärkningar mot
det sätt, på vilket arbetsutskottet för
kampanjen »ansvar och nykterhet»
uppenbarligen är i färd med att lägga
upp denna kampanj. Jag skall inte här
upprepa dessa reflexioner, utan jag vill
bara ännu en gång understryka den
oro, jag känner för att denna kampanj

— som den uppenbarligen nu är tänkt

— i betydande mån kommer att motverka
det syfte man naturligtvis gärna
vill vinna. Jag finner anledning till
denna oro i den erfarenhet om dessa
spörsmål, som jag vann under mitt
långa arbete i 1944 års nykterhetskommitté,
vars arbete ju ligger till grund
för den nya lagstiftning, som skall träda
i kraft den 1 oktober i år. Jag menar,
att man inom denna organisation
uppenbarligen är i färd med att sätta

Främjande av alkoholfritt umgängesliv

spriten i centrum för den allmänna
uppmärksamheten och detta på ett sätt,
som enligt min mening inte kan vara
riktigt. Allt detta ståhej kring dagen D
kan enligt min bestämda uppfattning
få en effekt alldeles motsatt den åsyftade.
Kampanjen kan här ge anledning
till kontrasuggestiva verkningar av förvisso
ganska betänklig art. Ingen —
allra minst jag själv — ifrågasätter ett
ögonblick det goda uppsåtet hos de
personer, som fått sig anförtrott att
sköta denna angelägenhet. Jag ifrågasätter
däremot det psykologiska handlaget
hos vissa av de krafter som här
skall medverka.

Sedan vill jag, herr talman, säga ett
ord om en speciell fråga, där jag är
motionär. Denna angelägenhet har visserligen
sammankopplats med den stora
kampanjen »ansvar och nykterhet»,
men vi måste nog säga oss, att den i
viss mån ligger på ett annat plan än
kampanjen i övrigt. Det gäller det ifrågasatta
anslaget på 200 000 kronor till
upplysning om, som det här heter, en
mera omfattande användning av alkoholfria
drycker m. m., och upplysning
om nyttan och ändamålsenligheten av
ett alkoholfritt umgängesliv.

Om kammarens ledamöter — vilket
de givetvis gjort — noga har studerat
statsutskottets utlåtande i denna punkt,
skall de finna, att det är ganska länge
sedan statsutskottet i så svala ordalag,
som majoriteten gjort denna gång, tillstyrkt
en kungl. proposition. Jag tror
inte, att det innebär någon överdrift,
om jag säger, att statsutskottets majoritet
har skrivit på ett sådant sätt, att
finansministern kan säga, att han fått
sitt tillstyrkande med ett nödrop. Utskottet
skriver följande: »Däremot kan
delade meningar råda om omfattningen
och beskaffenheten av de åtgärder som
bör vidtas för vinnande av nämnda
syfte, liksom ock om dylika åtgärders
verkliga betydelse ur nykterhetssynpunkt.
Utskottet kan för sin del inte
underlåta att ge uttryck åt en viss tvek -

3 — Andra kammarens protokoll 1955. Nr It

Nr 6

Onsdagen den 23 februari 1955

Främjande av alkoholfritt umgängesliv

samhet i sistnämnda hänseende. Av vad
departementschefen anfört framgår att
de av honom förordade åtgärderna av
nu ifrågavarande slag är av mera begränsad
art än vad den för frågans beredning
tillsatta kommittén föreslagit.
Med hänsyn härtill samt med beaktande
av vad departementschefen i olika
hänseenden anfört har utskottet funnit
sig kunna tillstyrka, att anslaget till
den allmänna upplysningskampanjen
för ansvar och nykterhet — till vilken
anslagsfråga utskottet återkommer vid
behandlingen av anslagen under sjunde
huvudtiteln — uppräknas med 200 000
kronor för den av departementschefen
förordade upplysningskampanjen rörande
alkoholfria fest- och sällskapsdrycker
och ett alkoholfritt umgängesliv.
» Detta är ju i ovanlig grad ett tillstyrkande
på skruvar.

Utskottet blir emellertid ännu mera
tveksamt, när det fortsätter till en annan
fråga i detta sammanhang, nämligen
frågan om ett anslag på 25 000 kronor
till Föreningen Fruktdrycker. Här skriver
utskottet — och jag ber de ärade
kammarledamöterna att observera
skrivsättet: »Utskottet vill ej heller motsätta
sig det begärda anslaget å 25 000
kronor till Föreningen fruktdrycker,
som under av departementschefen angivna
förutsättningar föreslagits skola
handha den fortsatta upplysningsverksamheten
på ifrågavarande område, sedan
den nämnda kampanjen upphört.»
Detta är alltså det tillstyrkande, som
majoriteten inom statsutskottet har velat
kosta på sig.

För egen del förstår jag mycket väl
utskottsmajoritetens synnerliga tveksamhet.
Utskottsmajoriteten har ju inte
kunnat underlåta att erinra om vad
riksdagen själv beslöt förra året, när
man — för övrigt i en glädjande stor
enighet — knäsatte den stora nykterhetsreformen.
Man skrev ju där mycket
restriktivt, när det gällde medelsdispositionen
för denna kampanj inför reformens
ikraftträdande. Jag vill skänka

departementschefen mitt erkännande,
ty finansministern har själv erinrat om
detta i statsverkspropositionen. Han
bringar där i erinran att kampanjledningen
— såsom framhållits av riksdagens
särskilda utskott — bör utnyttja
de besparingsmöjligheter som kan yppa
sig under kampanjens fortgång.

Utifrån detta betraktelsesätt — som
jag för min del vill ansluta mig till —
har departementschefen också skurit
ner de krav, som denna organisation
ursprungligen ställde. Icke desto mindre
kan jag inte underlåta att ge uttryck
åt en viss förvåning över att departementschefen
gått med på just detta anslag
på 200 000 kronor till spridande
av upplysningar om alkoholfria festdrycker.
Man måste först och främst
fråga sig: Vore det inte tänkbart att
denna kampanj, vilken — under förutsättning
att riksdagen bifaller propositionen
i övrigt — till sitt förfogande
får ett belopp på ungefär 2 miljoner
kronor, skulle kunna räkna in dessa
200 000 kronor i detta ganska betydande
belopp?

Jag vill erinra om att denna kampanj
har räknat med många anmärkningsvärda
kostnader. Man skall göra
film för nära en halv miljon kronor.
Det finns en post på 450 000 kronor för
något, som heter Material för organisationernas
direkta medverkan, vad som
nu kan menas med det. Det blir närapå
en miljon kronor för bara dessa poster.
Nog skulle man, tycker jag, kunna finna
utrymme för dessa 200 000 kronor
inom ramen för den av mig här nämnda
miljonen, om man nu tror på någon
effekt av dessa pengar.

Varför skulle man göra denna reklam?
Man frågar sig då först och
främst: Är fabrikanterna ointresserade
av att göra läskedrycker här i landet?
Ingen, som satt sig in i dessa ting, kan
svara annat än nej på den frågan. Det
är nämligen en lukrativ hantering i
Sverige att göra läskedrycker. Följden
har också blivit, att vi har en omfat -

Onsdagen den 23 februari 1955

Nr 6

tande läskedrycksindustri i vårt land.
Nu kan man fråga: Göres det tillbörlig
reklam för dessa läskedrycker? Det göres
en oerhörd reklam. I våra tidningar,
på annonstavlor, plank och husväggar
möts vi ständigt av stora reklamer för
läskedryckerna. Naturligtvis gör fabrikanterna
inte denna reklam i första
hand för att därmed gagna nykterhetsintressena
utan av egoistiska skäl,
i eget välförstått ekonomiskt intresse.
Men reklamen är icke, desto mindre
betydande och har fått till följd
en stark ansvällning av läskedrycksindustrien
i vårt land. Man kan vidare
fråga sig: Är fabrikanterna ointresserade
av att hålla ett tillräckligt sortiment?
Nej, det är de inte. Sverige företer
en rik flora av olika alkoholfria
drycker. Vet damerna och herrarna
exempelvis hur många alkoholfria måltidsdrycker,
som tillhandahålls i riksdagsrestaurangen?
Jag roade mig i förmiddags
med att göra en förfrågan.
Jag blev överraskad att höra, att man
där nere kan beställa icke mindre än
femton olika sorter. Nog tillfredsställes
alla möjliga smakriktningar redan under
nuvarande förhållanden utan att
några extra statsanslag behövs för den
sakens skull.

Vad skulle det innebära, om riksdagen
beviljar detta anslag? Om vi nu
ser kallt och brutalt på frågan, måste
vi säga oss, att detta inte innebär annat
än att riksdagen avlastar läskedrycksfabrikanternas
reklamkonto med
200 000 kronor. Man kan verkligen fråga
sig, om detta är en uppgift för riksdagen
och skattebetalarna.

Man kanske i detta sammanhang också
skulle kunna erinra om den kritiska
inställning, som kontrollstyrelsen
har intagit. Ingen lär väl ifrågasätta
kontrollstyrelsens varma nylcterhetsintresse,
men icke desto mindre skriver
kontrollstyrelsen i detta sammanhang,
att de alkoholfria festdryckernas betydelse
ur nykterhetssynpunkt inte bör
överskattas. Jag tror, att detta är ett

Främjande av alkoholfritt umgängesliv

tämligen realistiskt betraktelsesätt. Men
för mig är det väsentliga, att staten
skulle avlasta en enskild närings reklamkostnader
med ungefär 200 000
kronor.

Anslaget på 25 000 kronor till Föreningen
Fruktdrycker ligger på ett annat
plan. De 200 000 kronorna skall tas
i anspråk i samband med den stora
kampanjen inför den 1 oktober, men
detta anslag är avsett att vara ett årligt
återkommande belopp. Detta framgår
otvetydigt av både propositionens och
majoritetens utlåtande. Att majoriteten
är så ytterligt tveksam som den är på
denna punkt, kan jag väl förstå, ty om
nu riksdagen i dag godtager detta permanenta
anslag på 25 000 kronor, spikas
detta fast i budgeten och underkastas
därigenom den automatiska utgiftsstegringens
obevekliga lag. När
budgetläget är som det är och finansministern
i andra sammanhang har fått
gå fram med sin berömda blåpenna på
sätt som har skett, tycker jag inte man
bör hushålla med pengarna så som i
detta speciella fall föreslagits.

Nu kan någon måhända undra, om
dessa 225 000 kronor är så mycket att
tjata om i en budget på 8 500 miljoner
kronor. Så kan man resonera vilket anslag
det än gäller, men när budgeten
är så spänd som den är, har vi skyldighet
att beakta även de små talen.

Med hänvisning till vad jag här har
anfört, herr talman, hemställer jag om
bifall till reservation nr 1.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Den omständigheten att
eu sill kommer i kapprock brukar ju
inte förvända synen på den uppmärksamme
iakttagaren. Lika litet bör det
för någon av kammarens ärade ledamöter
vara fördolt att vad som just nu
håller på att hända är alt staten står
i färd med att ge sig ut på ett nytt

Onsdagen den 23 februari 1955

30 Nr 6

Främjande av alkoholfritt umgängesliv

vanskligt område med oberäkneliga
kostnader som följd.

Att anslaget på kapitalbudgeten till
lån åt de alkoholfria restaurangerna nu
har satts så lågt som 500 000 kronor
och att anordningen har betecknats
som en begränsad försöksverksamhet,
ja, det är sådant som vi har varit med
om förut. Det hör så att säga till trolleriföreställningens
standardtricks. Det
är på den vägen som statens verksamhet
undan för undan vidgats.

Yad är det då som vi här skall engagera
skattebetalarna ytterligare för? Jo,
man skall omändra en eller flera alkoholfria
restauranger så att de i fråga
om elegans — säg gärna lyx — skall
kunna ta upp tävlan med spritrestauranger
av hög'' klass. Man får en liten
föreställning om vad det är förslagsställarna
syftar till när man finner att
kontrollstyrelsen och utredningen som
motsvarighet räknat med en spritrestaurang
som betecknas med typen
A 2. Om man för att få en jämförelse
med restaurangerna i Stockholm tar
reda på vilka restauranger här som
hör till typen A 2 finner man att det
är Rosenbads grill, Anglais, Den Gyldene
Freden, Malmen och en del andra
i den klassen. Det är alltså till den
standarden man vill föra upp dessa alkoholfria
restauranger. Dessa restauranger,
säger kontrollstyrelsen, skall
kunna erbjuda sina gäster allt — utom
alkohol — som utgör dragningskraften
hos de bättre spritrestaurangerna, inklusive
musik, dans och högklassig underhållning.
Utredningen går ännu ett
stycke längre och säger att man skall
flytta fram positionerna i detta hänseende
så att dessa restauranger kommer
framför de konkurrerande spritrestaurangerna.
En remissinstans, som
har hörts, nämligen Svensk industriförening,
framför till och med den enligt
min mening något underliga tanken, att
det allmänna skulle lämna alkoholfria
restauranger stöd för reklam och för
anordnande av varietéer och kabaréer.

Till allt detta skall skattebetalarna nu
tvingas att medverka. När man här i
kammaren går att försöka ta ställning
i frågan kan det vara mycket nyttigt
att se ett ögonblick på följande förhållande.

I sina petita till årets statsverksproposition
framhöll Akademien för de
fria konsterna att det nuvarande kostbidraget
till dess mindre bemedlade
elever — 10 000 kronor — räckte till
för att ge 25»av dessa elever ett mål
lagad mat om dagen. Höstterminen
1953 var det emellertid inte mindre än
65 elever som begärde att få vara med
om de fria måltiderna. Samtliga dessa
65 fall ansåg akademien vara ömmande,
men 40 måste vägras att få vara
med. Och akademien räknar med liknande
förhållanden under innevarande
och kommande läsår. Därför begärde
akademien att detta anslag till bespisning
skulle höjas från 10 000 till 20 000
kronor. Departementschefen, som säkert
har ömmat för detta, kunde emellertid
inte gå så långt, utan nöjde sig
med att höja anslaget med 3 800 kronor.
Jag vill inte kritisera honom för
det, men det innebär att fortfarande
ett betydande antal fattiga konststuderande
vid akademien blir utan ett mål
ordentligt lagad mat.

De som närmare känner förhållandena
vid konstakademien intygar att
ungdomarna där i stor utsträckning går
och halvsvälter. Så hårt har budgetarbetet
måst göras för att man i år
skall ha kunnat få ekvationen att gå
ihop.

Jämför nu, ärade kammarledamöter,
detta med det förslag till nya utgifter
som man vill att staten skall våga sig
in på! Staten skall enligt propositionen
nu lämna långfristiga lån — med tjugo
års amorteringstid — utan bankmässig
säkerhet, och lån som till en fjärdedel
varken behöver räntas eller amorteras.

För närvarande finns det 8 000 å
10 000 näringsställen här i landet som

Onsdagen den 23 februari 1955

Nr G

saknar rätt att uiskänka vare sig vin,
sprit eller pilsner, men dessa näringsställen
kan inte i sitt nuvarande skick
komma i fråga. De kan inte få det här
stödet, de är för enkla. Nej, nu skall
man utvälja några av dessa näringsställen,
och så skall man förgylla upp dem
till någon sorts guldkrogar.

Efter vilka grunder skall då ett sådant
urval kunna ske för att inte alla
de andra alkoholfria näringsställena
skall känna sig orättvist behandlade?
Och vad ligger det för övrigt för rättvisa
i detta, att den som förtär sin
alkoholfria föda på en spritfri restaurang
skall få den födan delvis på skattebetalarnas
bekostnad, medan samme
man, fortfarande lika nykter, lämnas
utan allt statligt stöd om han förtär
samma föda och samma läskedrycker
mitt ibland världens barn på en spritrestaurang,
därmed utgörande ett gott
exempel för andra?

Meningen är att man skall skaffa trivsamma
miljöer, dit särskilt ungdomen
skall kunna samlas till nöjesliv utan
sprit, och det är, det medger jag, i och
för sig ett högst lovvärt och förträffligt
syfte. Men både departementschefen
och utskottet har bedömt möjligheterna
att få publik till dessa spritfria
restauranger, de må aldrig så väl
inedda, såsom rätt vanskliga. Jag tror
till och med att man får säga att de
möjligheterna är ganska små.

VARA-bolaget berättar i sitt yttrande
i ärendet att bolaget försökt sig på ett
sådant experiment vid en utställning i
en svensk stad. Där inrättades en särskild
matsal med alkoholfri servering.
Denna matsal var av samma storlek
och hade samma höga standard som
övriga matsalar beträffande utsmyckning
och service och den hade den
mest attraktiva belägenhet. De matsalar
där spritdrycker serverades var emellertid
synnerligen väl frekventerade,
samtidigt som matsalen för alkoholfri
servering stod praktiskt taget tom under
hela utställningstiden.

Främjande av alkoholfritt umgängesliv

Om man skulle få folk på en sådan
här spritfri restaurang är det emellertid
inte säkert att inte alkoholförtäring
äger rum där, även om utskänkning
inte förekommer. Jag vill erinra
om att på de dansställen, där sprit officiellt
inte serveras, fickflaskan inte på
något sätt är en okänd företeelse.

Skall dessa spritfria restauranger få
någon nämnvärd betydelse ur folknykterhetens
synpunkt räcker det naturligtvis
inte att det finns en eller annan
sådan restaurang i Stockholm, Göteborg
och kanske Malmö, utan i enlighet
med vad IOGT och även Våra gårdar
framhåller måste de komma till överallt
i städer och tätorter runt om i landet.
Detta kommer säkerligen att medföra
investeringskrav där staten får lov att
medverka med låt oss säga tiotals miljoner
kronor, för att inte hugga till
med mera.

Ja men, säger man, en sådan utbyggnad
ger vi oss naturligtvis inte på förrän
vi ser om experimentet lyckas eller
inte. Jag ber om ursäkt, herr talman,
men jag'' tror inte ett ögonblick på en
sådan försäkran. Vill man en sak finns
det alltid möjlighet att tolka tecknen
så att experimentet visar alt vägen är
framkomlig.

Om kammaren i dag bifaller Kungl.
Maj:ts proposition om lån på 500 000
kronor till dessa restauranger betyder
det med till visshet gränsande sannolikhet
att vi år från år kommer att ha
anslag för denna verksamhet kvar på
kapitalbudgeten. Dessa anslag kommer
att växa i rask takt med ty åtföljande
ökade kostnader och risker för skattebetalarna.
Detta kommer enligt min
mening att ske, mörk väl, även om
hela anordningen vid en objektiv prövning
skulle visa sig sakna egentlig betydelse
ur folknykterhetssynpunkt.

Jag ber att med dessa ord, herr talman,
få yrka bifall till den med 1) betecknade
reservationen.

Nr 6

Onsdagen den 23 februari 1955

Främjande av alkoholfritt umgängesliv

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Herr Cassel har nyss
utförligt uppehållit sig vid den del av
det här framlagda förslaget som jag
begärt ordet för att något beröra. Liksom
herr Cassel finner jag det mycket
egendomligt att vi här skall gå in för
att bevilja låneanslag på 500 000 kronor
för att med statsmedel stödja en
utbyggnad som i och för sig kan vara
vällovlig. Jag tror att denna utbyggnad
av restaurangnäringen med speciella
alkoholfria restauranger av högsta klass
måste komma spontant. Vi måste räkna
med att den propagandakampanj och
den upplysningsverksamhet, som man
väl nu i vida kretsar är överens om skall
genomföras inför de nyheter vi har att
vänta efter den 1 oktober i år, måste
så att säga slå igenom och ge resultat
hos medborgarna. Det måste ske en sinnesändring
och åstadkommas en annan
inställning till dessa problem. Först
när så skett kan man ta upp frågan om
eventuella lånemedel. Jag tror emellertid
det är alldeles för tidigt att redan
nu ta ställning till hela detta problem.

Man kan ju också ställa sig tveksam
till om det verkligen kan ligga någon
propagandaverkan i att inrätta särskilda
alkoholfria näringsställen som
är avskilda från andra restauranger
och som allmänheten vet är tillkomna
med statligt stöd. Vetskapen om att
det eftersträvade resultatet skall drivas
fram på konstlad väg måste väl snarare
ge en negativ effekt även hos många
medborgare som är intresserade av en
gynnsam utveckling mot ett mera alkoholfritt
umgängesliv. Risken för ett bakslag
måste då vara ganska stor. Herr
Cassel redogjorde för det bakslag VARAbolaget
kunde konstatera då bolaget alldeles
för tidigt experimenterade med
en restaurangtyp av det slag som nu
här diskuteras. Remissinstanser som
statskontoret och kontrollstyrelsen har
nu avstyrkt förslaget om dessa låneanslag,
och detta avstyrkande är enligt
min mening synnerligen väl motiverat.

Jag har för min del ingenting emot
att biträda ett beslut om de av departementschefen
föreslagna och av utskottet
tillstyrkta anslagen till en upplysningskampanj
för alkoholfria fest- och
sällskapsdrycker och för ett alkoholfritt
umgängesliv. Däremot vill jag, herr
talman, yrka avslag på utskottets hemställan
under punkt c) om lån av statsmedel
för inrättande av alkoholfria
restauranger.

Häruti instämde herr Wedén (fp).

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Det har på denna punkt
anförts en hel del kritiska synpunkter
beträffande det förslag, som nu föreligger
till behandling. Herr Hagberg i
Malmö utläste ur utskottsutlåtandet en
starkare motvilja emot det hela än han
i vanliga fall tycker sig kunna utläsa
ur statsutskottets skrivningar.

Vi står här inför någonting som kan
bli bra, men om det misslyckas kan
det slå över i sin egen motsats. Om man
nu skall driva denna upplysningskampanj,
som vi så ingående diskuterade
vid förra årets riksdag, får vi komma
ihåg att det i viss utsträckning är fråga
om ett experiment. Om den inte modereras
på rätt sätt utan blir ett slags
flåsande propagandaverksamhet, föreligger
risk att den misslyckas fullständigt.
Men å andra sidan torde väl herr
Hagberg som gammal tidningsman ge
mig rätt i att om den upplysningsverksamhet
det här är fråga om leds rätt
och drivs under något så när hyggliga
former, skall man ur densamma kunna
utvinna positiva resultat. Men förutsättningen
är då att den inte görs bullrande
utan läggs upp på ett sådant
sätt att den verkligen går hem hos
folket.

När herr Hagberg sedan tolkade utskottets
skrivning så hårdhänt som han
gjorde, får man tänka på att statsutskottet
regelmässigt brukar skriva en
smula kärvt när det gäller nya anslag

Onsdagen den 23 februari 1955

Nr 6

där vi inte för tillfället kan överblicka
huruvida de ger ett önskat resultat eller
ej. Jag tror att det inte råder några delade
meningar om att man vill nå de
positiva resultat, som Kungl. Maj:t
åsyftat med propositionen, och det är
också utskottsmajoritetens förhoppning
att detta skall lyckas. Det är klart att
ett utskottsutlåtande kan tolkas med
olika nyanser. Herr Hagberg säger här
att man genom anslaget på 200 000
kronor spar in 200 000 åt dem som tillverkar
de alkoholfria dryckerna. Men,
herr Hagberg, jag har inte förmärkt att
de fabrikerna tidigare på något sätt
drivit en agitation för ett alkoholfritt
umgängesliv, utan de har väl varit intresserade
enbart av de produkter som
de säljer. Det alkoholfria umgängeslivet
skall ju också ha en plats i propagandan.

Herr Cassel reagerade emot anslaget
på kapitalbudgeten, de 500 000 kronorna
till lån åt dem som skall bygga om
de s. k. alkoholfria restaurangerna. Men
nog föreföll det mig som om herr Cassel
gick ifrån sin vana ganska mycket
och i stället använde överord, som hittills,
åtminstone såvitt jag kunnat finna,
varit tämligen främmande för hans sätt
att argumentera. Det är ju ändå här
fråga om lån till dem som skall driva
denna verksamhet, och då herr Cassel
drog en parallell emellan anslaget på
kapitalbudgeten och andra anslag, så
tror jag inte att det är riktigt korrekt
att argumentera så i detta fall. Den
obotfärdige har ju alltid förhinder, och
det finns ju alltid en möjlighet att
framföra skäl som talar emot en ny
sak. Men nog kunde väl herr Cassel
ha besparat både sig själv och kammaren
den där satsen, där han talade om
att de som går på alkoholfria restauranger
skall få föda på statens bekostnad
under det att de som går på restauranger,
där alkoholhaltiga drycker serveras,
skall få betala själva. Vi skall
väl ändå inte diskutera detta spörsmål
från slika synpunkter.

Främjande av alkoholfritt umgängesliv

Förra året beslutade vi ju att det
skall vidtas en serie av åtgärder för
att öka ett alkoholfritt umgängesliv.
I den diskussionen nämndes framför
allt den uppväxande generationen och
dess problem, och man betonade då
mycket starkt från riksdagens sida
samhällets skyldighet att vidta positiva
åtgärder, som kunde vara ägnade
att dana ett nyktert leverne bland ungdomen.
Jag måste för min personliga
del betrakta det förslag, som departementschefen
här har framlagt, som ett
steg i rätt riktning, ty ett avslag på det
framlagda förslaget leder ungdomen ut
till spritrestaurangerna, det leder den
systematiskt in i spritvanor som den
kanske skulle kunna undgå om man
hade jämförbara alkoholfria restauranger
att tillgå. Man bör väl ändå i
vårt samhälle skapa en möjlighet för
den uppväxande ungdomen att på något
sätt få ge uttryck åt den inneboende
livsglädjen. Jag har sett detta såsom i
väsentliga delar ett ungdomsproblem,
och det är därför som jag också inom
utskottet medverkat till ett biträdande
av Kungl. Maj:ts förslag.

Jag ber, herr talman, att med stöd
av det anförda få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr CASSEL (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Lindholm tyckte
att mina formuleringar var väl tillspetsade
och hårda, men jag drog parallellen
mellan den verksamhet det här är
fråga om och bespisningen vid Konstakademien
bara för att med ett exempel
visa, att vi har gått fram med stor restriktivitet
över hela budgeten. Då vi
varit tvungna att vara så restriktiva beträffande
en verksamhet som redan är i
gång, bör vi vara försiktiga med att ge
oss in på nya områden där vi inte
vet, vart det kan bära hän. Det är väl
bättre att först klara det vi redan har
lagt på statsverket innan vi ökar på
med nya arbetsuppgifter.

Nr 6

Onsdagen den 23 februari 1955

Främjande av alkoholfria umgängesliv

Anledningen till att skattebetalarna
tyngs av en utomordentligt krävande
budget är inte så mycket att staten
skulle vara alltför liberal vid lönesättning
och tillsättning av tjänster som att
staten ger sig in på nya områden.

Herr Lindholm säger, att det inte var
så lämpligt att påstå, att gästerna på
spritfria restauranger i viss mån komme
att äta och dricka på statens bekostnad.
Men det är faktiskt vad som
sker. Dessa restauranger görs elegantare
och dyrbarare än de skulle kunna
vara med de inkomster de får in av
sina gäster. Det betyder att gästerna
får bättre mat och större komfort, än
de i själva verket betalar för, och att
mellanskillnaden betalas av statsverket,
d. v. s. i sista hand av skattebetalarna.
Det måste ju förhålla sig på det sättet.

Sedan sade herr Lindholm, att det
här bara är fråga om lån. Ja, men märk
väl att det är fråga om lån som till en
fjärdedel skall vara räntefria och stående.
Det är också vanskligt att bedöma,
om de över huvud taget kommer
att återbetalas, eftersom man inte
vet hur det går med restaurangernas
drift. Det är därför klokt att betrakta
åtminstone en del av pengarna som
borta.

Jag kan inte se att jag här har överdrivit,
och jag står fortfarande för
vad jag sade i mitt förra anförande.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Nog gör man sig väl
ändå skyldig till en väsentlig överdrift
om man påstår, att statsverket betalar
mat och dryck för gästerna på dessa
restauranger därför att staten ger lån
och lämnar ett visst obetydligt stöd för
att ge restauranger av denna typ en
chans att växa upp. Här är det fråga
om att skapa nya alkoholfria restauranger,
som ligger i klass med lyxkrogarna
och kan tävla med dem om
ungdomen och andra publikkategorier
som vill gå ut en kväll och ha litet

roligt. Att gå så långt som att säga,
att staten betalar restaurangnotan, är
väl ändå att ta till i överkant.

Herr CASSEL (h) kort genmäle:

Nej, herr talman, jag går inte så långt
att jag säger, att staten betalar restaurangnotan,
men att staten i viss mån
subventionerar förtäringen på dessa
restauranger är väl uppenbart. Vad
skulle subventionerna eljest användas
till om inte till att hålla priserna lägre
än de eljest skulle behöva vara?

Herr LARSSON i Luttra (bf):

Herr talman! Jag har deltagit i den
utredning, vars betänkande ligger till
grund för de förslag som kammaren nu
behandlar. Då meningarna i utskottet
har gått något isär i fråga om nyttan
och nödvändigheten av de åtgärder som
här föreslås, skall jag be att få i korthet
redovisa några synpunkter.

Utredningen har varit enig om att
man skall sträva efter att i umgängeslivet
inte från varandra isolera människor
med olika inställning till alkoholbruket.
Utredningen menar således,
att man bör sträva efter en sådan ordning
på restaurangerna, att gästerna får
likvärdiga möjligheter att få sina önskemål
beaktade, oavsett om de dricker
alkoholhaltiga eller alkoholfria drycker.
Detta måste vara en uppgift av
avgörande betydelse om man vill minska
alkoholens roll i umgängeslivet.

Det kan inte bestridas att umgängesoch
restauranglivet så som det nu är
pressar många till en alkoholförbrukning
som de själva egentligen inte
önskar. Utredningen menar att umgängeslivet
bör påverkas så att det skall
anses lika naturligt att vara absolutist
som att inte vara det, även där alkohol
förekommer. Förhållandena i det avseendet
på våra restauranger har hittills
inte varit sådana, att de kunnat
betecknas som tillfredsställande, även

Onsdagen den 23 februari 1955

Nr 6

om man måste konstatera, att det har
skett en påtaglig förbättring under den
allra senaste tiden. Mycket skulle vara
vunnet, om man kunde få fram en förändring
i den här riktningen på våra
restauranger, och det bör också ligga
i deras eget intresse att medverka till
detta.

Det förhållandet att man således i
första hand är hänvisad till de nuvarande
restaurangerna bör inte utesluta,
att man gör försök med helt alkoholfria
restauranger av god klass. Här i
landet finns det knappast några sådana.
Däremot har man i andra länder,
även i våra grannländer, restauranger
av den arten, vilka där har visat
sig vara ett bra alternativ till spritrestaurangerna
när det gäller framför
allt att fostra ungdomen till avhållsamhet
från spritförtäring. Just den detaljen
har ju kritiserats ganska mycket.
Jag vill för egen del försäkra, att utredningen
inte har tänkt sig annat än
att man skall ge en företagare, som vågar
sig på detta, en viss möjlighet att
få kapital, om vederbörande bedömer
situationen så, att det finns möjligheter
att få ett tillräckligt publikunderlag
för en sådan restaurang. Jag erkänner
villigt, att situationen kanske
tyvärr är sådan, att det finns anledning
att frukta, att det inte blir så
värst många, som kommer att utnyttja
denna möjlighet. Emellertid menar vi,
att man bör kunna satsa litet grand för
att få visshet om hur det ligger till i
det avseendet.

Utredningen har ägnat ganska stort
intresse åt de alkoholfria festdryckerna.
Både ur nykterhetssynpunkt och ur
andra synpunkter bör dessa drycker få
en allmännare användning än vad hittills
varit fallet. Delta gäller inte minst
ur fruktodlarsynpunkt. Det är väl bekant
för alla att vår svenska fruktodling
för närvarande kämpar med
ytterligt stora svårigheter. Det är också
uppenbart att det föreligger stora
möjligheter att öka användningen av

Främjande av alkoholfritt umgängesliv

frukt- och bärmuster som råvara till
läskedrycksindustrien och framför allt
att stimulera tillverkningen av fruktoch
bärmuster av god kvalitet för direkt
konsumtion både i hemmen och
på restaurangerna.

Herr Hagberg i Malmö har här talat
om att läskedrycksfabrikationen är en
så pass god affär, att den själv bör
kunna bekosta sin reklam, och det håller
jag med honom om. Det har också
visat sig, att den reklam, som denna
fabrikation bedriver, har givit ett synnerligen
gott resultat. Konsumtionen
av läskedrycker har ju gått mycket
raskt i höjden. Den är i dag ungefär
lika stor som konsumtionen av Öl. Ungefär
200 miljoner liter per år räknar
man med att man säljer för närvarande.
Men det är inte det som det är fråga
om i detta sammanhang, utan det är
fråga om fest- och sällskapsdrycker,
alltså drycker av hög kvalitet, fruktoch
bärmuster, druvmust m. m.

Den inhemska produktionen utgör
för närvarande en miljon liter äppclmust.
Av dem går ungefär 600 000 liter
till läskedrycksframställningen. Endast
återstoden går alltså till direkt konsumtion.
Jag kan här tala om att Danmark
har en produktion av äppelmust
av ungefär 7 miljoner liter, och i Norge
hade man redan 1948 en konsumtion
och produktion av 1,3 miljoner liter.

I själva verket är den svenska konsumtionen
inte annorlunda funtad än
konsumtionen i andra länder. Erfarenheten
har nämligen visat, att importen
av frukt- och bärsafter skjuter mycket
hastigt i höjden. Vi hade 1953 en import
av dessa varor på 1,4 miljoner kg. 1952
var importen bara 780 000 kg. Med hänsyn
till den allmänna frekvensen av
juicer och muster i affärer och även,
dess bättre, på restauranger skulle jag
tro, att siffrorna för 1954 kominer att
visa sig vara ännu större.

Både ur nykterhetssynpunkt och ur
produktionens synpunkt är det alltså
synnerligen välmotiverat för att inte

42 Nr 6 Onsdagen den 23 februari 1955

Främjande av alkoholfria umgängesliv

säga angeläget, att riksdagen bifaller
föreliggande proposition om en upplysningskampanj
för alkoholfria festoch
sällskapsdrycker. Det blygsamma
belopp som det här är fråga om är väl
använda pengar. Man kan också konstatera,
att det bara är låt mig säga
en mikroskopiskt liten del av de väldiga
belopp, som kommer in från sprithanteringen.
I årets statsverksproposition
har man ju beräknat de inkomsterna
till 1 017 miljoner kronor. Man har
också sagt, att genom att restriktionssystemet
slopas kommer inkomsterna
att ökas. Man har talat om en ökning
från den 1 oktober på ungefär 10
procent.

I det sammanhanget kan jag inte underlåta
att säga, att vi också har en
skatt på alkoholfria läskedrycker, som
beräknas inbringa 42 miljoner kronor
nästa budgetår. Läskedrycksfabrikationen,
som ju i betydande utsträckning
bygger på fruktsaft för sin produktion,
får alltså här vara med och betala.
Fruktodlarna får alltså indirekt vara
med och betala en viss del av läskedrycksskatten.
Med hänsyn härtill kan
det inte vara något fel, att man här
avstår ett så blygsamt belopp som ett
par hundratusen kronor för en reklamkampanj,
som direkt syftar till att öka
konsumtionen av alkoholfria drycker.

Även om reservanterna inte har haft
förståelse för nykterhetssynpunkten,
borde de kunnat gå med på propositionen
med hänsyn till den betydelse,
som anslaget kan komma att få för
den svenska fruktodlingen.

Både ur nykterhetssynpunkt och ur
näringspolitiska synpunkter finns det
all anledning att här gå på ett bifall
till vad utskottet föreslagit, och jag
ber, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Ett par synpunkter ytterligare
i den här debatten.

Herr Hagberg i Malmö gav uttryck
för en viss fruktan för kontrasuggestiva
följdverkningar av den här föreslagna
åtgärden. Jag måste nog säga, att jag
tycker det verkar litet överdrivet med
denna fruktan. I och för sig kan man
förstå att det i samband med nykterhetsreformen
i höst kan göra sig gällande
en del kontrasuggestiva verkningar
men knappast av så positiva
åtgärder som denna. Då skulle man
snarare frukta för en del sensationsartiklar
i en viss del av pressen. Vi
skall inte ens andas om att försöka
ändra på detta förhållande, ty tryckfriheten
och yttrandefriheten är oss
kära, men vi har väl rätt att vidtaga
motåtgärder och använda samma vapen
också från samhällets egen sida. Det
är nämligen en samhällets angelägenhet
att det går väl med vår ungdom
och över huvud taget med hela vårt
folk. Jag menar således att faran för
suggestion genom att vi vidtager ytterligare
några upplysande åtgärder är
starkt överdriven.

Vad beträffar läget i stort har vi ofta
kunnat konstatera att sådana medborgare
i vårt samhälle, som inte direkt
och så gärna har biträtt nykterhetsreformen
i höst, är väldigt ängsliga för
vad den skall leda till, ängsligare än
vi är på nykterhetsvänligt håll, även
om vi där gärna medger att en övergångstid
kan medföra faror. För att
gardera oss mot eventuella överraskningar
vill vi att samhället skall vidtaga
så många positiva åtgärder som möjligt.
Varför skall vi inte göra det vi
kan? Då behöver vi inte sedan i efterhand
beklaga våra försummelser. Det
kommer att löna sig, ty en sobrare
vanebildning på detta område är gagnelig
ur både nationalekonomisk och
folkmoralisk synpunkt.

För det tredje skulle jag om de
500 000 kronor, som enligt propositio -

Nr 6

Onsdagen den 23 februari 1955

nen och utskottet skulle ställas till
förfogande för upprättande av alkoholfria
restauranger, vilja säga att det
dock här är fråga om ett lån. Även
om man inte har utsikt att få tillbaka
riktigt alltsamman är det dock inte
ett anslag i vanlig mening. Dessutom
är det fråga om försöksverksamhet,
och då gäller samma argument som jag
anförde nyss: Varför skall vi inte göra
det vi kan, varför skall vi inte göra ett
ärligt försök att stimulera människor
att ägna sig åt denna säkerligen rätt
otacksamma uppgift?

Slutligen ett ord om fruktdryckerna
och det lilla anslaget till Föreningen
Fruktdrycker. Jag har haft tillfälle att
följa denna förenings verksamhet några
år, och min uppfattning är att den med
sina små resurser redan har gjort ett
utomordentligt verk för att popularisera
våra fruktdrycker och medverka
till att ge värdinnor och husmödrar
lämpliga förslag till studentfester och
sådant. Det är nyttiga och värdefulla
insatser ur samhällets synpunkt.

Slutligen är det — i det sammanhanget
är jag förekommen av herr
Larsson i Luttra — inte bara en nykterhetssynpunkt
som tillgodoses genom
ett så pass blygsamt anslag till propaganda
för fruktdryckerna, utan det är
faktiskt också ett svenskt intresse att
tillvarata skördarna i våra fruktträdgårdar.
Musterierna har kanske inga
bättre propagandister än Föreningen
Fruktdrycker.

Jag har, herr talman, den för mig
inte alltför vanliga förmånen att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr ONSJö (bf):

Herr talman! När vi förra året här
under ganska stor enighet beslutade
att slopa motboken och ta bort spritrestriktionerna
skedde det väl i tron,
att svenska folket vore moget att bära
den ökade frihet som detta innebar.
Enigheten var då som jag sade ganska

Främjande av alkoholfritt umgängesliv

stor, låt vara att man kom fram till beslutet
från olika utgångspunkter. Men
i fråga om vad som kan komma att
hända efter den 1 oktober i år går
meningarna något isär; det råder till
en del en viss oro om vad som då kan
komma att hända, och det märkliga
tycker jag är, att denna oro är tillfinnandes
inte minst bland dem som
var mest ivriga att slopa restriktionerna.
Finansministern har nu tydligen
också ansett, att något härvidlag måste
göras och då satt sin lit till en propagandakampanj.
I det stycket har han
visat en generositet, som jag tycker är
förvånansvärd. Det har ju tidigare talats
mycket om vilka inskränkningar
vi fått lov att göra på nödvändiga kulturanslag
och sådant. Det är klart att
ingen vet mer än den andre om vad
som kan komma att hända efter den
1 oktober. Jag för min del tror att så
värst mycket nog inte kommer att hända
om vi bara kan hålla oss lugna och
inte gör den dagen märkvärdigare än
andra dagar. Emellertid är jag övertygad
om att man inte kan förhindra
att det händer något galet genom att
man sätter i gång en viss propagandaapparat.
Vårt nykterhetspolitiska problem
är hur vi skall kunna reducera
detta onaturliga och ovanliga intresse
för spriten, ett intresse som ju för vårt
lands vidkommande lär vara något alldeles
enastående i världen. Det intresset
kan man enligt min mening inte reducera
genom att man sätter i gång ett
väldigt ståhej kring vad som kan komma
att inträffa den 1 oktober och därigenom
gör detta datum till något särskilt
märkvärdigt, en dag som det finns
anledning att fira både i år och kanske
även kommande år. Jag tror att det
bästa är att låta det hela löpa så omärkligt
som möjligt.

Den fråga vi här har att behandla
eller frågan om ett anslag på 200 000
kronor för att, som det heter, främja
alkoholfria umgängesliv och propaganda
för bruket av alkoholfria dryc -

Nr 6

Onsdagen den 23 februari 1953

Främjande av alkoholfri!! umgängesliv

ker är endas! en begränsad del av den
stora kampanjen. Jag kan inte bedöma
vilket värde ailt detta kan komma att
få, men vi skall i detta sammanhang
komma ihåg, att vi inte har någon möjlighet
att förbjuda den utländska reklamen
för spritdrycker; det hindrar ju
vår tryckfrihetslagstiftning. Skulle vi
försöka från samhällets sida sätta i gång
en reklam för alkoholfria drycker kan
vi vara säkra på att den utländska reklamen
för viner och spritdrycker
kommer att anpassa sig efter denna vår
reklam för de alkoholfria dryckerna.
Jag menar att hela denna kampanj då
får till resultat raka motsatsen till vad
som avses med densamma.

Jag vill som herr Rimmerfors framhålla,
att detta är en allvarlig samhällsfråga,
men jag menar att alla inte kan
anlägga hans synpunkter på frågan.
Jag tror att vi på vår sida med rätt
kan säga, att vi fuller väl känner samma
ansvar som de på den andra sidan
inför vad som kan komma att hända.

Som herr Hagberg i Malmö nämnde
har propositionen tillstyrkts av utskottet
men det bara nätt och jämnt, så
restriktivt som detta utskottsutlåtande
är skrivet. Herr Lindholm försökte så
att säga med ett nödrop rädda detta utskottets
ståndpunktstagande men tveksamheten
bland majoriteten var tydligen
inj eket stor. Jag skall i frågans nuvarande
läge inte orda mera härom, tv
det ges ju tillfälle att återkomma till
saken.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Jag skall endast göra
några sammanfattande reflexioner kring
denna fråga.

Det har sagts, senast av herr Onsjö,
att jag har visat en förvånansvärd generositet,
när det gällt sådana frågor
som står i samband med övergången

till en ny nykterhetspolitik här i landet.
Ja, det kan man kanske säga. Men
det är ju ändå så att vi nu håller på att
genomföra en revolutionerande förändring
på detta område, och nog är det
väl riktigt att då ta konsekvenserna av
denna förändring och inte nöja sig med
halvmesyrer. Det kan naturligtvis alltid
råda delade meningar om den stora
reklamkampanjen, men det är inte den
frågan vi i dag diskuterar, och jag skall
därför inte fördjupa mig häri. Den saken
har vi stött och blött här i kammaren,
och vi har efter moget övervägande
kommit till det resultatet att
de starkaste skälen talar för att vi fullföljer
våra planer därvidlag.

Det som föreligger till avgörande i
dag är mycket mindre ting. Det är ett
par saker, som skulle varit med i fjol,
när vi fattade det avgörande beslutet,
men som då inte hade hunnit passera
utredningskvarnen. Man kan emellertid
inte bortse ifrån att föreliggande förslag
är en liten bit av hela vår nvkterhetspolitik.
Det har kommit till framför
allt för att tjäna ett nykterhetsintresse.
Jag förnekar därför inte att jag kände
mig ganska pinsamt berörd av de båda
inledningsanföranden, som herrar Hagberg
i Malmö och Cassel här hållit. Det
fanns i deras yttranden ingenting, som
hade med verkligt nykterhetsintresse
att skaffa — vilket ju ur deras synpunkter
kunde vara bra, eftersom de på
det sättet lättare kunde renodla andra
synpunkter, som kanske inte är de mest
avgörande i detta fall.

Man har från kritikernas sida anfört,
att all erfarenhet talar för att det
förslag som här förts fram om lån för
tillskapandet av trivsamma, alkoholfria
restauranger är ett projekt, som
det inte kommer att bli någonting av.
Samtidigt har man framhållit, att ett
bifall till förslaget skulle leda till förfärliga
konsekvenser, ty har vi en gång
fått upp anslaget i statsbudgeten, så
kommer det att växa oupphörligt, oavsett
om experimentet lyckats eller ej.

Onsdagen den 23 februari 1955

Nr G

Men är inte detta ändå att gå litet för
långt och att tillvita oss en slentrianmässighet,
som inte förekommer? I det
sammanhanget har man pekat på att
VARA-bolaget gjort ett försök i denna
riktning vid en tillfällig restaurang på
en sommarutställning. Där hade man en
alkoholfri matsal, som man inte fick
några gäster till. Men är det då så märkvärdigt?
Visste folk så mycket om den
där matsalen? Hade man verkligen gjort
klart för besökarna att det fanns en
sådan restaurangavdelning? Antagligen
inte. De som brukar gå på restaurang
är inte vana vid sådant. De går till en
spritrestaurang av gammal vana. Därför
tycker jag inte att ett sådant tillfälligt
experiment säger någonting.

Mot det anförda kan sättas vad herr
Larsson i Luttra framhöll, nämligen att
man i åtskilliga europeiska länder har
restauranger av den typ vi här tänkt
oss. Men låt oss inte överdriva denna
sak! Jag vill inte göra det. Jag håller
med om att det rimligaste och riktigaste
är att vi människor står för vår inställning
till spriten, att vi går på samma
restauranger och att den som vill ha
sprit beställer den och att den som
inte vill ha sprit tar ingen. Men vi människor
är nu inte skurna så efter mall.
Av många skäl vill en del av oss —
och särskilt helnykteristerna — inte gå
på en spritrestaurang.

Men då kan man fråga: Om de inte
går dit, varför skall vi då försöka skapa
en tillflyktsort av detta slag för dem?
Ja, vi skall inte göra det bara för deras
skull, men om det skapas en restaurang,
dit helnyktra människor söker
sig, så tar de med sig även andra,
som inte är helnyktra och som på
det sättet vänjer sig vid tanken att
det finns möjligheter för en trevlig
samvaro även ute på en restaurang,
utan att man därför behöver dricka
sprit. Detta blir med andra ord en liten
bit av det pedagogiska pussel, som vi
måste plocka samman för att få svenska
folket mera nyktert. Och när man

Främjande av alkoholfritt umgängesliv

från statsmakternas sida vill stödja och
befrämja en sak, så tillämpar vi traditionellt
den metoden att vi beviljar
statslån på goda villkor. Vi har föreslagit
så i detta fallet också. Vi vill uppmuntra
ett experiment, som, om det lyckas
— och ingen kan väl med säkerhet
säga att det kommer att misslyckas —
betyder en uppfostran till ett nyktert
umgängesliv, vilket har sitt stora värde
för nationen.

Låt mig sedan säga några ord om reklamen
för de alkoholfria festdryckerna.
Jag behöver här inte upprepa vad
herr Larsson i Luttra anförde att det
inte gäller vad herr Hagberg i Malmö
så vitt och brett ordade om, nämligen
läskedryckerna. De reder sig själva. Här
är det fråga om drycker, som beträffande
smak åtminstone i någon mån —
och för somliga helt och hållet — kan
tävla med spritdryckerna.

Herr Hagberg i Malmö frågade, varför
vi skall avlasta fabrikanterna deras
reklam. Låt oss se på den saken! Det
är faktiskt så, att den stora allmänheten
inte vet att dylika alkoholfria drycker
existerar. Den som har försökt att
få tag i dem — och där har jag personlig
erfarenhet — vet hur oändligt svårt
det är att finna sig till rätta på detta
område. Omsättningen på dessa drycker,
och därmed de ekonomiska resurserna
för reklam, är liten. Om vi lyckas
i vår strävan, och det tror jag vi
kommer att göra, så är detta av positivt
värde. När jag har bjudit mina icke
helnyktra vänner på sådana drycker,
har detta nämligen mötts med stor tillfredsställelse,
och i många fall har vederbörande
varit glada över att ha fått
denna möjlighet. Det är därför otvivelaktigt
ur nykterlietssynpunkt värdefullt,
att vi kan upplysa den stora allmänheten
om vad här finns att tillgå. Det är
nyttigt, som herr Larsson i Luttra sade,
också ur fruktodlarsynpunkt, men för
mig är detta främst ett nykterhetsintresse.

Om vi nu anser att det är värdefullt

Onsdagen den 23 februari 1955

46 Nr 6

Främjande av alkoholfritt umgängesliv

ur olika synpunkter att folk får veta,
att här finns en vara att tillgå som, om
de gör bekantskap med den, väcker deras
tillfredsställelse, är det då inte klokt
att vi använder dessa pengar — de
200 000 kronorna är ju ett engångsanslag
— för att ta fram i det allmänna
medvetandet att sådana drycker finns?
Ty därutav skapas nog sedan en helt
annan möjlighet för fabrikanterna att
göra den erforderliga reklamen.

När jag föreslår att vi dessutom skall
ge Föreningen Fruktdrycker 25 000 kronor
om året, så är det närmast för att
man skall få ett organ som vill arbeta
för att ta vara på nyheter, att så att
säga föra utvecklingen framåt, vilket
man ju inte alltid kan säga att fabrikanter
gör. Lyckas fabrikanter med
sina märken är de inte alltid så förfärligt
intresserade av att experimentera
med andra.

Jag anser således att det finns mycket
starka skäl för att vi tar detta steg
och jag vill för min del rikta den rekommendationen
till andra kammaren
att i denna fråga följa första kammaren,
som med mycket stor majoritet
har bifallit utskottets förslag.

Herr HAGBERG i Malmö (h):

Herr talman! Finansministern började
sitt anförande med att förklara, att
han kände sig pinsamt berörd av de
två första anförandena i denna debatt,
d. v. s. mitt och herr Cassels. Han tilllade
att dessa anföranden hade intet
med nykterhetsintresse att skaffa. Jag
förutsätter att herr statsrådet vid närmare
eftertanke är beredd att, i varje
fall inför sig själv, beklaga detta uttalande
såsom överord. Jag vill erinra
herr statsrådet om — jag kan bara tala
för mig själv — att jag under åtta års
arbete i 1944 års nykterhetskommitté
har givit så många bevis på ett positivt
nykterhetsintresse, att den frågan
icke här behöver vidare diskuteras.
I övrigt tillåter jag mig hänvisa till

denna kommittés ordförande och dess
samtliga ledamöter.

Den angelägenhet, jag berörde, gällde
anslaget på 200 000 kronor till propaganda
för alkoholfria festdrycker. Nu
har finansministern sökt motivera nödvändigheten
och ändamålsenligheten
och angelägenheten av denna propaganda.
Men det kan omöjligt vara finansministern
obekant, att en sådan
dryck som exempelvis Merlino kan
man köpa i praktiskt taget varenda
välsorterad speceriaffär i denna stad
— utan något statligt anslag! Jag ifrågasatte,
huruvida inte dessa 200 000
kronor skulle kunna rymmas inom ramen
av det tvåmiljonersanslag, som
riksdagen med tämligen stor sannolikhet
kommer att votera för denna kampanj.
Jag pekade i mitt förra anförande
på vissa utgiftsposter, som jag tycker
är sådana, att man där skulle kunna
göra besparingar.

Jag skall be att för kammarens ledamöter
få ange ytterligare några. Här
finns en utgiftspost, icke närmare specificerad,
som kallar för »programpatruller»,
90 000 kronor. Vidare en utgiftspost
som heter »opinionsundersökningar»,
48 000 kronor. Vad menas med
det? Jo, man får veta följande: I samarbete
med statistiska centralbyråns utredningsinstitut
har en undersökning
av opinions- och vaneutvecklingen planerats.
Det kan väl inte vara kammarens
ledamöter obekant, att 1944 års
nykterhetskommitté gjorde ett helt
komplex av sådana undersökningar, vilka
redovisades i Kungl. Maj :ts proposition,
som behandlades av särskilda utskottet,
och vilka var väl kända av
andra kammaren, när man förra året
fattade beslut i den stora frågan.

Jag skulle kunna peka på en annan
punkt, där besparingar kan göras. Det
gäller kanslikostnaderna. Kanslikostnader
för denna kampanj är, mina damer
och herrar, upptagna till över 300 000
kronor. Det skulle alltså kosta över
300 000 kronor att administrera ett be -

Onsdagen den 23 februari 1955

Nr 6

lopp på 1 700 000 kronor. Jag undrar
var inom enskild verksamhet man
skulle kunna tillåta sig ett sådant slöseri
med pengar.

Om man närmare studerar dessa ifrågasatta
kansliutgifter, finner man även
en på 200 000 kronor till något som heter
»länsombud». När man på detta sätt
kan gå från post till post, anser jag,
att man har ganska goda skäl för den
uppfattning, vilken jag gav till känna,
nämligen att man — om man nu är
övertygad om lämpligheten av detta
anslag — mycket väl kan tillgodose detta
krav inom ramen av de två miljoner,
som det tidigare varit fråga om.
Jag kan inte finna något godtagbart
skäl för att man skall utöka anslaget
till kampanjen med dessa 200 000 kronor.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Herr Hagberg använde
sin repliktid till att på nytt tala om den
stora kampanjen, som ju ligger utanför
dagens överläggningsämne, och han
exemplifierade sin framställning med
åtskilliga stora siffror. Jag skulle tro,
att dessa siffror har en mycket ringa
inverkan på kammarens ledamöter, ty
litet till mans är de ju väl medvetna
om vad det kostar att driva reklam. Vi
har ju vartannat år våra valrörelser,
och när vi jämför med kostnaderna för
dessa tror jag inte, att de siffror herr
Hagberg drog fram ter sig så överväldigande.

Det är klart att man skulle kunna
göra som herr Hagberg och göra reklam
för en viss fruktdryck. Jag vet inte
om herr Hagberg menade, att den han
nämnde var nummer ett. Jag vill för
min del inte gå in på den frågan; det
skulle ju annars vara mycket att säga
härom.

Och till sist vill jag bara påpeka att
jag inte alls talat om herr Hagbergs
nykterhetsintresse. Det behövs inga vitt -

Främjande av alkoholfritt umgängesliv

nen därvidlag, ty det finns intet sådant
mål. Jag sade, att jag fann icke
något av nykterhetsintresse i de båda
anföranden, som jag apostroferade, och
där kan vi ju låta det stenografiska referatet
fälla utslag oss emellan.

Herr CASSEL (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror ganska litet
på detta, att man skall driva in getterna
i en fålla och fåren i en annan och så
vattna dem på olika ställen. Jag tror
i stället att man på de restauranger, där
det serveras Öl och sprit, skall försöka
lägga förhållandena så till rätta, att
även personer, som inte förtär alkohol
i någon form, ändå känner sig välkomna.
Det var något mycket riktigt som
herr Larsson i Luttra sade, när han talade
om att det på en spritrestaurang
bör vara lika naturligt att låta bli att
förtära alkohol som att göra det. Vi
skall visa samma respekt och aktning
för den som är absolutist som för den
som på ett måttligt sätt umgås med
alkohol.

Det är mycket nyttigt, när det i ett
lag på en restaurang finns någon eller
några, som säger ifrån att han eller
hon inte förtär alkohol utan i stället
dricker någonting annat och kanske visar,
att detta är en dryck, som även
andra skulle kunna förtära med nöje.
Detta förekommer, mina damer och
herrar, i allt störe utsträckning, därför
att fler och fler nu kör bil, och dessa
har ju lärt sig, att skall man köra bil,
så skall man inte dricka sprit. Även om
de inte är absolutister, vill de därför
ha en alkoholfri dryck.

Jag vet av uppgifter, som jag fått
från restaurangnäringen närstående
personer, att de restauranger, som gjort
försök att i vidgad utsträckning servera
s. k. alkoholfria drinkar och dylikt,
funnit detta lönande. Det är mycket
god omsättning på alkoholfria drycker
på de restauranger, som även serverar
alkohol. Jag Iror därför det är oklokt

Nr 6

Onsdagen den 23 februari 1955

Främjande av alkoholfri!! umgängesliv

alt göra en uppdelning. Jag tror att
man i stället skall fortsätta att ha restauranger,
som serverar båda slagen av
drycker. Om jag skulle få komma med
ett litet uns av nykterhetsintresse —
som ju finansministern tidigare efterlyst
från min sida — så vill jag säga,
att vi skall sträva efter att få in ett nyktert
umgängessätt även på våra spritrestauranger.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Alla känner ju till finansministerns
stora och nitiska intresse
för denna sak, och vi vet, att han
har en mycket varm övertygelse, som
väcker vår respekt. Om jag ändå inte
delar hans uppfattning i detta speciella
fall beror det på att jag inte tror, att
dessa spritfria restauranger i längden
kommer att kunna hävda sig. Men vad
som varit avgörande för min ställning
i nykterhetsutskottet är ju att man hoppas,
att när motboken försvinner skall
spriten ju förlora den centrala plats,
som den har i vårt umgängesliv. Jag
tror att ett av stegen för att nå detta
mål är att nykteristerna i större utsträckning
själva går på spritrestauranger
och visar, att de kan känna trevnad
på dessa. Om det beslut, som skall
träda i kraft den 1 oktober, skall ha
den verkan vi alla hoppas att det skall
få, måste, synes det mig, man göra
även spritrestaurangerna till platser,
där nykterister kan trivas. Lyckas man
inte på den punkten, kommer det kanske
att visa sig, att beslutet inte fick
den goda verkan ur nykterhetssynpunkt,
som vi hade hoppats.

Jag tyckte mig i finansministerns anförande
finna en antydan om att han
ansåg, att de som har en annan uppfattning
än han är mindre intresserade
av nykterlietsfrågan. Så är inte
förhållandet, utan många av oss hyser
ett stort intresse för att det skapas
större nykterhet. Men då måste
den inställningen bort, att man går på

restaurang egentligen bara för att dricka
sprit. Det är en felaktig inställning.
Man bör inte med statsmedel försöka dirigera
folk att bara gå på spritfria
restauranger. Jag tror det vore värdefullare
för vårt sällskapsliv, om nykterister
och icke nykterister kunde träffas
på restaurangerna.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde till en början
propositioner beträffande utskottets
i punkten a) gjorda hemställan, nämligen
dels på bifall till utskottets hemställan
i denna punkt dels ock på avslag
därå i enlighet med den av fröken
Andersson m. fl. avgivna reservationen,
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Hagberg i Malmö begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten a)
i utskottets utlåtande nr 31, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren i enlighet
med den av fröken Andersson m. fl.
avgivna reservationen avslagit utskottets
hemställan i denna del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit
utskottets i punkten gjorda hemställan.

I avseende å punkten b) gav herr talmannen
propositioner dels på bifall til!
utskottets hemställan dels ock på bifall
till den av fröken Andersson m. fl. av -

Onsdagen den 23 februari 1955

Nr ti

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

givna reservationen i motsvarande del;
och biföll kammaren utskottets berörda
hemställan.

Slutligen gav herr talmannen i fråga
om punkten c) propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan dels ock
på avslag därå; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Nihlfors
begärde emellertid votering, vadan efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten c)
i utskottets utlåtande nr 31, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit
utskottets hemställan i denna del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Nihlfors begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 146 ja och 42 nej, varjämte 10
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

? 9

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
32, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster in. in. jämte i ämnet
väckta motioner.

I propositionen nr 25 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
4 — Andra kammarens protokoll 1955. Nr

av statsrådsprotokollet över civilärenden
för den 17 december 1954, föreslagit
riksdagen att godkänna de i bilagorna
1—12 till statsrådsprotokollet i ärendet
upptagna förslagen om placering i lönegrad
av vissa tjänster m. in. samt att
bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga erforderliga
åtgärder för förslagens genomförande
fr. o. in. den 1 juli 1955.

I propositionen hade, i anslutning till
vissa efter förhandlingar träffade överenskommelser,
framlagts förslag till lönegradsplacering
m. m. för tjänster, som
icke prövats vid den under åren 1952
och 1953 genomförda allmänna tjänsteförteckningsrevisionen,
avseende övnings-
och facklärartjänster av olika slag
inom undervisningsväsendet samt vissa
andra tjänster, vilkas lönegradsplacering
ansetts böra prövas i samband därmed.
Genom förslagens realiserande skulle
den allmänna tjänsteförteckningsrevisionen
komma att bli definitivt slutförd.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herr Hesselbom (I:
259) och den andra inom andra kammaren
av fröken Elmén m. fl. (11:276), i
vilka hemställts att riksdagen måtte fatta
beslut om inplacering av manliga och
kvinnliga yrkeslärare vid statens skolor
tillhörande barna- och ungdomsvården
i lönegrad 21 i stället för lönegrad 20,
som föreslagits av Kungl. Maj :t.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1: 259 och II: 276,

1) godkänna de i bilagorna 1—12 till
statsrådsprotokollet över civilärenden
för den 17 december 1954 upptagna förslagen
om placering i lönegrad av vissa
tjänster in. m.,

2) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
erforderliga åtgärder för förslagens
genomförande fr. o. m. den 1 juli 1955.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av fröken Andersson, lier6 -

Nr 6

Onsdagen den 23 februari 1955

Förordning om försäljning av alkoholfria drycker

rar Hesselbom och Svensson i Ljungskile
samt fröken Elmén.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Den blanka reservation,
som fogats till utskottets utlåtande, avser
lönegradsplaceringen för yrkeslärarna
vid ungdomsvårdsskolorna.

Jag är fullt på det klara med att det
här föreliggande förslaget om lönegradsplacering
för bl. a. övnings- och
facklärare är ett förhandlingsresultat,
men jag måste dock säga att det utgör
ett rätt egendomligt förhandlingsresultat.
Inom hela undervisningsväsendet
har övnings- och facklärarna placerats
i lönegrad 21 med undantag endast för
de yrkeslärare som arbetar på ungdomsvårdsskolorna,
vilka lärare har
placerats i lönegrad 20. Motionsledes
har framställts ett yrkande om att även
dessa tjänster skall placeras i lönegrad
21. Vederbörande lärare måste ha samma
kompetens som övriga övnings- och
facklärare. Därtill kommer att de har
ett svårare klientel att arbeta med, att
de har längre daglig tjänstgöring och
kortare semester. Det är också för närvarande
mycket svårt att rekrytera dessa
tjänster, och det kommer att bli
ännu svårare, om tjänsterna placeras
en lönegrad lägre än övriga tjänster
för övnings- och facklärare.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till motionerna i
första kammaren nr 259 och i andra
kammaren nr 276, i vilka hemställes
att övnings- och facklärarna vid ungdomsvårdsskolorna
måtte placeras i
samma lönegrad som motsvarande lärare
vid övriga skolor.

I detta anförande, under vilket herr
andre vice talmannen övertog ledningen
av förhandlingarna, instämde herr
Rylander (fp), fru Boman (h) och fröken
Karlsson (h).

Sedan överläggningen härmed för -

klarats avslutad, gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring
däri, som följde av bifall till motionerna
I: 259 och II: 276; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 10.

Förordning om försäljning av alkoholfria
drycker

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om försäljning av alkoholfria drycker,
jämte i ämnet väckta motioner.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr HAMMAR (fp):

Herr talman! I anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 6 med förslag
till förordning om försäljning av alkoholfria
drycker, vilken bevillningsutskottet
behandlar i här föreliggande betänkande,
har ett par motioner väckts,
nämligen i första kammaren nr 132 av
herr Englund m. fl. och i andra kammaren
nr 181 av herr Hammar m. fl.,
vari hemställes, att riksdagen måtte avslå
förevarande proposition.

Bevillningsutskottet hemställer nu i
sitt betänkande nr 8 om bifall till
Kungl. Maj :ts proposition och om avslag
på Englund—Hammars motioner.
Detta sker dock först efter en jämförelsevis
utförlig redogörelse för motionernas
motivering. Utskottet bestrider
icke heller, att den nu tillämpade
ordningen i fråga om handel med alkoholfria
drycker i viss mån verkat
avhållande på därför mindre lämpliga
personer från att inlåta sig på utskänkningsrörelse
av ifrågavarande slag.
Dock menar utskottet, att denna avhållande
verkan icke bör överskattas. Även
andra omständigheter verkar nämligen
i samma riktning. Vidare håller utskottet
före, att den föreslagna effektivi -

Onsdagen den 23 februari 1955

Nr 6

Förordning om försäljning av alkoholfria drycker

seringen av reglerna om övervakning
och ingripande från myndigheternas
sida synes ägnad att på ett fullt tillfredsställande
sätt motverka tendenser
till missförhållanden i samband med
servering av alkoholfria drycker.

Utskottets resonemang låter höra sig.
Utskottet räknar också upp en rad av
institutioner och myndigheter, vilkas
yttranden i stort sett sammanfaller med
propositionens och utskottets uppfattning.
Referat av ett mycket vägande
remissyttrande saknas dock: det från
Sveriges nykterhetsvänners landsförbund.

Landsförbundet — som i denna fråga
måste anses såsom i eminent grad sakkunnigt
— har en del synpunkter, vilka
jag nog menar är mycket vägande. Bl. a.
betonar landsförbundet i sitt yttrande,
att erfarenheten »både från vårt land
och främmande länder ger vid handen,
att rusdryckshandeln kräver ett komplement,
som avser utskänkning över
huvud, således även den, som icke avser
alkoholdrycker».

I Danmark, som i detta avseende nog
kan anses som ett med Sverige jämförbart
land, har man »funnit effektiviteten
kräva, att erforderlig kontroll utövas
även över de restaurangrörelser,
som sakna rätt att utskänka alkoholdrycker.
Liksom i Sverige har man där
funnit, att dessa eljest i några fall bli
lönnkrogar. Den svenska rättsstatistiken
ger dessutom vid handen, att innehavare
av nykterhetskaféer i icke ringa omfattning
fällts för olaga utskänkning
av pilsnerdricka. Genom lagstiftningen
1925 har på detta område nåtts ett tillfredsställande
läge i fråga om denna
kontroll. På orter, där tidigare olägenheter
yppade sig, har tillståndsförfarandet
gett en möjlighet att sålla bort
olämpliga element ur företagarkretsen.»
Den »omständigheten, att endast ett fåtal
sökande vägrats tillstånd genom detta
förfarande, är inget mått på förfarandeis
kvantitativa betydelse. Själva tillståndsförfarandet
medför nämligen, atl

ansökningar från ett stort antal personer
utebli, vilka betrakta ansökningen
som utsiktslös, men som under andra
omständigheter skulle försöka sig i
branschen. Genom 1925 års lagstiftning
har man därför enligt landsförbundets
mening nått en smidig anpassning till
de på förevarande område föreliggande
behoven.»

»Något egentligt missnöje med denna
lagstiftning» har man icke kunnat redovisa,
fortsätter landsförbundet.

Enligt landsförbundets mening saknar
de vid 1954 års riksdag vidtagna
ändringarna i alkohollagstiftningen någon
principiell restriktionsfientlig innebörd.
»Riksdagens beslut innebär visserligen,
att man funnit det ur nykterhetssynpunkt
olämpligt att upprätthålla
den individuella kontrollen i fråga om
köpare av rusdrycker, men däremot
knappast någon principiell benägenhet
att häva kontrollen över de företagare,
som äro verksamma på områden, vilka
nykterhetspolitiskt äro av betydelse.»

Landsförbundet slutar med att ge uttryck
för sin uppfattning att det är
»värdefullt, om bestämmelserna i den
nuvarande förordningen med deras av
erfarenhet styrkta profylaktiska värde
bibehållas vid övergången till de nya
reglerna rörande försäljning av spritdrycker
och Öl».

Herr talman! Av det ovan anförda
finner jag fortfarande propositionens
och bevillningsutskottets hemställan erbjuda
försämrade kontrollmöjligheter
under tiden för övergången till en ny
rusdrycksförsäljningsförordning. Samtidigt
inser jag emellertid det gagnlösa
i alt i riksdagen ta upp en kamp mot ett
enhälligt utskott, och av den anledningen
avstår jag från att i detta sammanhang
göra något särskilt yrkande.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Det har varit mycket
svårt för bevillningsutskottets såväl absolutister
som icke-absolutister att fatta,

Nr 6

Onsdagen den 23 februari 1955

Förkortad arbetstid vid påfrestande eller hälsofarligt arbete

att man måste omgärda sockerdrickat
med strängare kontrollbestämmelser än
vi från och med den 1 oktober har i
fråga om den starka spriten. Man får
väl ursäkta att bevillningsutskottet, som
ju också är en smula sakkunnigt på det
här området, kommit till det resultatet.
Om herr Hammar i propositionen tar
del av de möjligheter vi har till kontroll
av företagen hos länsstyrelsen, hos polismyndigheten,
hos länsnykterhetsnämnden
och hos den lokala nykterhetsnämnden,
tycker jag han skulle kunna
vara tillfredsställd med detta förslag.
Jag ber, herr talman, att få hemställa
om bifall till bevillningsutskottets förslag.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 11

Föredrogos vart efter annat:

första lagutskottets utlåtande nr 13,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående fortsatt
giltighet av lagen den 21 december
1949 (nr 655) med särskilda bestämmelser
om utskrivning från sinnessjukhus.

Kammaren biföll vad utskotten i
dessa utlåtanden hemställt.

§ 12

Förkortad arbetstid vid påfrestande eller
hälsofarligt arbete

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av väckta motioner
med förslag till lag om förkortad
ordinarie arbetstid för arbetstagare
med särskilt påfrestande eller hälsofarligt
arbete.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nr 4 i första kammaren av herr Persson,
Helmer, och herr Norling samt
nr 4 i andra kammaren av herr Hagberg
i Stockholm m. fl.

I motionerna, vilka voro likalvdande,
hade hemställts, att riksdagen måtte antaga
ett i motionerna framlagt förslag
till lag om förkortad ordinarie arbetstid
för arbetstagare med särskilt påfrestande
eller hälsofarligt arbete.

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, 1:4 och 11:4, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Utskottet har avstyrkt
vår motion under hänvisning till att
1947 års arbetsbetstidsutrednings förslag
befinner sig på remiss, varför riksdagen
inte nu bör ta ställning. I utskottets
förslag finns inte den minsta antydan
om utskottets ställning till själva
sakfrågan. Inte sällan brukar ju eljest
ett utskott kunna kosta på sig ett välvilligt
uttalande eller en förhoppning
om att frågan snart skall bringas till sin
lösning.

Vi kan inte föreställa oss, att utskottets
majoritet i princip har något att
invända mot en arbetstidsförkortning
för de grupper med tungt eller hälsovådligt
arbete, som vi åsyftar i vår motion
och som arbetstidsutredningen
funnit vara i behov av en arbetstidsförkortning.
Utskottets helt negativa
ställningstagande till vår motion kan
vi därför inte tyda på annat sätt, än
att utskottet inte finner angelägenhetsgraden
av en arbetstidsförkortning så
trängande, att det behövt uttala sig
därom.

Det är emellertid tydligt att en lösning
av frågan icke utan allvarliga risker
för arbetskraften längre kan för -

Onsdagen den 23 februari 1955

Nr 6

Förkortad arbetstid vid påfrestande eller hälsofarligt arbete

halas. Den ökade hetsen i arbetet och
de djävulskt utstuderade arbetsmetoder,
som går under benämningen MTM och
andra beteckningar, medför en fruktansvärt
snabb förslitning av arbetskraften.
Enligt vad jag inhämtat är det
ett faktum, att man vid ett företag här
i landet, där MTM praktiseras, inte längre
räknar antalet år för arbetskraftens
förslitning i tiotal utan i ental. Det ligger
därför en hård realism bakom kravet
på en arbetstidsförkortning för Sveriges
arbetare. Den opinion, som vuxit
sig allt starkare under senare år, bottnar
i oron hos arbetarna själva för följderna
av den ökade hetsen och jäktet
i arbetet.

Denna opinion är inte av färskt datum.
Då den kommunistiska gruppen
för ett antal år sedan motionerade om
fem dagars arbetsvecka, fick motionen
en anslutning inom arbetarrörelsen,
som var minst sagt imponerande. Senare
har fackförbund efter fackförbund uttalat
sig för 40 timmars arbetsvecka.
LO har även anslutit sig till kravet på
arbetstidsförkortning och särskilt uttalat
sig för en snabb lösning av frågan
för grupper med pressande och
hälsovådligt arbete.

De arbetargrupper vi i vår motion ansett
böra omedelbart komma i åtnjutande
av arbetstidsförkortning är gruvarbetare,
treskiftsarbetare, trafikpersonal,
nattarbetare, gjutare och grupper
som utsätts för farlig röntgenstrålning
eller strålning från radioaktiva ämnen,
laboratoriepersonal o. s. v. Gruvarbetarna
bär redan fått principen om 40-timmarsvecka
fastslagen i avtalet, men det
har visat sig att avtalsbestämmelserna
kringgås, varför principen bör lagfästas
även för dem.

Vad treskiftsarbetet beträffar framlade
arbetstidsutrcdningcn redan år
1948 förslag om förkortning av arbetstiden
till 42 timmar i veckan. Förslaget
föranledde emellertid ingen åtgärd från
statsmakternas sida. Nu borde väl denna
redan utredda fråga vara mogen för

ett avgörande utan ett nytt omständligt
remissförfarande och annan förhalning.
Meningarna om skiftarbetets karaktär
går knappast numera isär. Skiftarbetet
sliter arbetskraften, söndertrasar fritiden,
leder till en synnerligen oregelbunden
livsföring och förstör hemlivet.

För trafikpersonalen har utredningen
presterat ett otillfredsställande förslag.
Samma är förhållandet med nattarbetarna.
Förslaget bär också utdömts av LO,
som föreslår att allt nattarbete efter
kl. 23 bör uppvärderas genom en förkortning
av arbetstiden.

Utredningen har icke velat tillgodose
trafikpersonalens krav på förkortad
arbetstid. Den föreslår endast att en
relativt liten grupp järnvägsmän, närmare
bestämt de som utför »krävande
säkerhetstjänst», skall komma i fråga.
Dessa skulle under vissa förutsättningar
få en förkortning av arbetstiden till 42
timmar per vecka. Denna snäva begränsning
tyder på en anmärkningsvärd
okänslighet för det faktum, att
järnvägspcrsonalen över lag, inte minst
genom järnvägsstyrelsens missriktade
personalpolitik, är synnerligen hårt
pressad, vilket givetvis medför risker
för trafiksäkerheten även i de fall där
vederbörande inte direkt sysslar med
»säkerhetstjänst».

Vi liar ansett att åt all trafikpersonal
på alla områden måste ges förkortad arbetstid.
Trafiken ställer numera genom
de höga hastigheterna och den tilltagande
trafiktätheten utomordentligt stora
krav på alla som har med yrkesmässig
trafik att göra. Inte minst ut trafiksäkerhetens
synpunkt är det därför
en brådskande angelägenhet, att arbetstidsförkortning
genomföres för trafikpersonal
vid järnvägar, spårviigar, bussar
och annan yrkesmässig motorfordonstrafik.

Gjutarna slutligen har ett oerhört
pressande och hälsofarligt arbete. Silikosriskerna
är synnerligen stora, gjuteriarbetet
har en stor olycksfallsfrekvcns,
det är tungt, nervpåfrestande

Nr 6

Onsdagen den 23 februari 1955

Förkortad arbetstid vid påfrestande eller hälsofarligt arbete

och smutsigt. Det liar därför väckt stor
förbittring bland gjuteriarbetarna, att
de inte innefattats i utredningens förslag
till partiell arbetstidsförkortning.
Tidningen Gjutaren betecknade denna
hållning som en utmaning mot Sveriges
gjuteriarbetare men uttalade samtidigt
förhoppningen, att statsmakterna på ett
bättre och rättvisare sätt skulle bedöma
gjutarnas strävan efter en förkortning
av arbetstiden.

Herr talman! Det förslag vi framfört
i vår motion avser att utan tidsödande
remissförfaranden och eventuellt nya
utredningar åstadkomma en arbetstidsförkortning
för särskilt utsatta arbetargrupper.
Frågan är grundligt utredd,
och förslag till lag har framlagts av arbetstidsutredningen.
De parter som beröres
har varit i tillfälle att ge till känna
sina meningar. Att då en lösning skall
ytterligare fördröjas är obegripligt. Behovet
av arbetstidsförkortning för de
grupper motionen gäller är så uppenbart,
att väl knappast någon vågar sig
på ett bestridande. Vi menar därför
att det inte finns något acceptabelt
sakskäl för att avslå motionen, vilket
också utskottets knapphändiga yttrande
tycks visa.

Herr talman! Med detta ber jag att få
yrka bifall till den av herr Hagberg i
Stockholm in. fl. väckta motionen.

Herr NILSSON i Göteborg (s):

Herr talman! Herr Senander har under
senare år presenterat många olika
varianter av förslaget till arbetstidsförkortning.
Det är först i år som från
kommunistiskt håll presenterats ett
mera konkret förslag i denna fråga.
1952 motionerade herr Senander och
hans partikamrater om ett skyndsamt
förslag till sådan ändring av lagstiftningen
som innebär, att lördagen blir
fri och att alltså arbetsveckan skall bestå
av fem dagar. Det var alltså ett förslag
om femdagarsvecka, som det populärt
kallas, som han då presenterade.
Men då han i dag har lagt särskild vikt

vid att trafikpersonalens arbetstid förkortas
vill jag påminna om att i förslaget
om femdagarsveckan skulle inte
trafikpersonalen kunnat inrymmas, varken
de anställda vid järnvägarna eller
personalen vid de övriga trafikföretagen
här i landet. I fjol framlades ett
annat förslag som gick ut på att riksdagen
skulle besluta om en utredning
om allmän arbetstidsförkortning.

Nu måste jag bekänna att jag som reservant
i den av herr Senander åberopade
arbetstidsutredningen känner
det ganska uppmuntrande, att min reservation
där, som gällde arbetstidsförkortning
för trafikpersonalen, har
bildat underlag för yrkandet i den kommunistiska
motionen. I den delen av
motionen som rör trafikpersonalen —
och det är den delen jag av förklarliga
skäl är särskilt intresserad av — har
alltså herr Senander konstaterat att anspråken
på en arbetstidsförkortning var
rimliga.

Jag och en annan reservant i arbetstidsutredningen,
fru Elsa Johansson,
har även reserverat oss för att gjutarna
också skulle inrymmas i arbetstidsförkortningsförslaget.
Jag konstaterar att
även det yrkandet har accepterats i den
kommunistiska motionen. Det är ganska
lätt att nu, när man fått en liten
vägledning, komma med detaljerat förslag.

För egen del har jag inga principiella
invändningar att göra, det är självklart.
Utskottet har heller inte tagit något avgörande
i själva sakfrågan. Det beror
inte på att utskottet skulle ha tänkt på
det sättet som herr Senander här sade,
nämligen att utskottet inte skulle anse
angelägenhetsgraden av en arbetstidsförkortning
vara så hög, utan orsaken
till att utskottet icke har tagit ställning
till själva sakfrågan är, att arbetstidsutredningens
betänkande är ute på remiss
och att remisstiden inte går ut
förrän den 1 mars. Innan dess kan man
ju av rimliga skäl inte begära att vare
sig utskottet eller riksdagen skall anam -

Onsdagen den 23 februari 1955

Nr 6

Förkortad arbetstid vid påfrestande eller hälsofarligt arbete

ma ett lagförslag som detta, som säkerligen
inte är så juridiskt fullkomnat att
det inte måste göras till föremål för en
översyn.

Jag skulle vidare vilja fråga: Om vi
nu skulle följa den kommunistiska motionen
och besluta i dag, hur skall man
då lösa rekryteringsfrågan inom sådana
verksamhetsområden som trafiken? Där
kan man inte släppa folk direkt på en
spårvagn eller en buss, utan vederbörande
måste undergå någon månads utbildning.
Arbetskraftsbristen gör det redan
besvärligt för oss att få tillräckligt
med personal — jag kan endast svara
för spårvägarna — och det skulle bli
ännu större efterfrågan vid en arbetstidsförkortning
just nu, som skulle kräva
ytterligare personalrekrytering. Det
hinner man inte med på den korta tid
som skulle stå till förfogande. Det är
alltså rent praktiska skäl som omöjliggör
att man på denna korta tid skulle
kunna förverkliga det förslag som här
föreligger.

Jag har i en reservation till arbetstidsutredningens
betänkande sagt min
mening om detta. Herr Senander bör
inte uttala sig och kan inte bättre än
jag uttala sig om arbetsförhållandena
på trafikområdet, om den hets och om
det ansträngande arbete som nu förekommer.
Det är också just med hänsyn
till trafiksäkerheten som jag har reserverat
mig för en förkortning av trafikpersonalens
arbetstid.

Detta är således de sakskäl som ligger
till grund för utskottets ställningstagande,
och jag ber, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ånyo ledningen av förhandlingarna.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Herr Nilsson i Göteborg
tycktes vara överraskad över att vi har
ställt oss på hans sida då det gäller
hans reservation i arbetstidsutredningen.
Jag tycker att han i stället borde
känna sig tacksam för att vi har givit

vår anslutning till hans linje i den frågan,
en linje som för övrigt inte är
någon ny upptäckt av herr Nilsson, ty
såsom herr Nilsson erinrade om har vi
ofta motionerat om arbetstidsförkortning
för samtliga arbetargrupper här i
landet, inberäknat alltså de grupper
som herr Nilsson i utredningen har reserverat
sig till förmån för.

Yårt förslag om femdagarsveckan på
sin tid var icke något konkret förslag.
Det ansåg vi oss icke mäktiga att framlägga,
utan vi ansåg att frågan borde
utredas, och vi ställde krav på utredning
i en motion. Tyvärr blev också
den motionen, som endast syftade till
en utredning, avslagen.

Sedan är det uppenbart att det förslag,
som vi här har framlagt och som
är konkret, inte med säkerhet är juridiskt
oantastligt, men vi gissar att det
i andra lagutskottet finns folk, kapabelt
att i så fall ändra på de oformligheter
i juridiskt avseende, som möjligen vidhäftar
vår motion, i stället för att bara
vifta bort den och säga att utskottet,
med anledning av att förslaget är på
remiss, inte anser att riksdagen bör ta
ställning till det framlagda förslaget.

Vad sedan tiden fram till ikraftträdandet
beträffar anser jag att den inte
är så kort, men utskottet anser tydligen
att den är för kort. Då kunde man ju
emellertid bara ha framflyttat tidpunkten
för ikraftträdandet, om nu dessa
svårigheter med anskaffande av erforderlig
arbetskraft existerar, som herr
Nilsson talar om.

I det sammanhanget vill jag emellertid
erinra herr Nilsson om att statens
järnvägar tydligen har gott om folk,
eftersom de avskedar personal. De har
avskedat i flera tusental och fortsätter
alltjämt att avskeda personal.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till de i

Nr 6

Onsdagen den 23 februari 1955

Höjd minimiålder för förande av lätt motorcykel

ämnet väckta motionerna; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 13

Höjd minimiålder för förande av lätt
motorcykel

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av väckta motioner
om höjning av minimiåldern för
erhållande av körkort för lätt motorcykel.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid

Herr SVENSSON i Vä (bf);

Herr talman! På denna punkt har jag
i denna kammare väckt en motion, där
det föreslås att riksdagen måtte besluta
att hos Kungl. Maj :t anhålla om sådan
ändring av vägtrafikförordningen, att
körkort för lätt motorcykel liksom för
tung motorcykel må meddelas endast
den som fyllt 18 år.

När riksdagen år 1951 hade att ta
ställning till körkortsåldern för motorcyklar
fastställdes den för de tunga motorcyklarna
till 18 år och för de lätta
motorcyklarna till 16 år. Den lägre körkortsåldern
för de lätta motorcyklarna
motiverades då med att det för ungdomar
i 16- och 17-årsåldern kunde vara
av stor betydelse att äga tillgång till
motorfordon, som de kunde använda
för färd till och från undervisningsanstalter
och arbetsplatser. Detta var
kanske en riktig argumentering den
gången, men det har sedan dess hänt
en hel del på motorismens område. Då
hade mopeden ännu inte fått någon
större spridning, och den var dessutom
körkortsbelagd liksom andra motorcyklar.
Numera är mopeden inte längre
körkortsbelagd. Den är dessutom billig
och lätthanterlig och har på grund därav
fått en social betydelse, som man
inte kunde förutse år 1951. Härigenom
har argumenteringen från år 1951, att
den lägre körkortsåldern för de lätta
motorcyklarna skulle tillgodose 16- och

17-åringarnas behov av tillgång till lättare
motorfordon, väsentligt förlorat i
tyngd.

Mopeden med dess begränsade hastighet
bör i allmänhet vara tillräcklig
för att tillgodose dessa ungdomars behov
av att komma fort fram, vare sig
det nu gäller färder till skolor och arbetsplatser
eller det är fråga om nöjesoch
rekreationsresor. Med mopeden är
riskmomentet betydligt mindre än med
den snabbare lätta motorcykeln. Den
lätta motorcykeln är mer än mopeden
ägnad att inbjuda till tävlings- och
kappkörning, med stora risker för såväl
ungdomarna själva som medtrafikanterna.
Det är visserligen sant att de
lätta motorcyklarna är mindre riskabla
än de tunga, men det kan inte bestridas,
att även de lätta typerna kan bli farliga
i händerna på ungdomar, som för fartens
tjusning så lätt glömmer riskerna.
Jag tror förvisso att de flesta av våra
ungdomar är tillräckligt omdömesgilla
att rätt kunna hantera en motorcykel,
men det finns obestridligen undantag,
och det är dessa som blir ödesdigra.
Jag tror också att många människoliv
kunde sparas, om körkortsåldern höjdes
från 16 till 18 år även för lätta motorcyklar.
På det sättet får man dessutom
en enhetlig körkortsålder, vilket
bör vara till fördel, då det leder till ett
mera lätthanterligt och smidigt system
för utfärdande av körkort.

Andra lagutskottet, som behandlat
denna motion, anser det vara av vikt
att denna fråga får en allsidig belysning,
och utskottet, som inhämtat att
spörsmålet om körkortsåldern kommer
att tas upp av 1953 års trafiksäkerhetsutredning,
vill därför inte nu föreslå
riksdagen att ta ställning till frågan.
Under sådana förhållanden kan jag biträda
utskottets hemställan, och med
den här anförda motiveringen vill jag
uttala den förhoppningen, att utredningen
så småningom måtte komma
fram till ett positivt resultat.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Onsdagen den 23 februari 1955

Nr 6

Ändring av förordningen om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 14

Ändring av förordningen om statsbidrag
till erkända arbetslöshetskassor

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring av förordningen
om statsbidrag till erkända
arbetslöshetskassor.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nr 167 i första kammaren av herr
Arrhén samt nr 298 i andra kammaren
av herr östlund m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte
uttala att 2 § förordningen den 15 juni
1934 om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor
måtte erhålla i motionerna
angiven lydelse och den som bilaga
till förordningen fogade tabellen ändras
på sätt i motionerna angivits.

Det i motionerna framlagda förslaget
innebar, att statsbidraget i jämförelse
med gällande bestämmelser skulle bli
något högre vid en mer betydande och
något lägre vid en ringa arbetslöshet.

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, I: 167 och II: 298, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Magnusson, som under åberopande av
innehållet i förevarande motioner ansett,
att utskottet bort hemställa, att
riksdagen med bifall till motionerna
måtte för sin del antaga i reservationen
framlagt förslag till förordning angående
ändring i vissa delar av förordningen
den 15 juni 1934 (nr 265) om
statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HAGÅRD (h):

Herr talman! Den motion, som här
är behandlad av andra lagutskottet,
innebär ett förslag till viss ändring i
nuvarande grunder för statsbidrag till
erkända arbetslöshetskassor. Innebörden
är i korthet att man vid en ringa
och relativt obetydlig arbetslöshet skulle
ha ett lägre statsbidrag, som vid en
mera omfattande arbetslöshet skulle i
motsvarande mån höjas. Mot denna
princip kan inte göras några egentliga
erinringar.

Jag vill för min del gärna erkänna
att den föreliggande motionen kanske
inte är så utformad och utmejslad, att
den tillräckligt tydligt ger vid handen
vad man här syftar till, men den är i
alla fall ett steg i rätt riktning, och jag
ber därför, herr talman, att från början
få yrka bifall till den reservation som
är fogad till detta utlåtande.

Därutöver vill jag säga några ord som
har ett intimt sammanhang med den
föreliggande frågan. För många av oss
och kanske ännu mera för många utanför
riksdagen framstår det som ganska
oförklarligt, att samhället i tider av full
och till och med överfull sysselsättning,
då det råder en besvärande brist på
arbetskraft, alltjämt måste räkna med
ett betydande antal personer som —
statistiskt åtminstone — betecknas som
oförvållat arbetslösa och som av allt
att döma inte kan erhålla någon som
helst anställning. Det erfordras också
stora kontantbelopp för att bisträcka
dessa medborgare. I årets och nästkommande
års stat räknar man med ett belopp
av inte mindre än 40 miljoner kronor.
Den som noga genomläst statsverkspropositionen
och slagit upp femte
huvudtiteln under rubriken Bidrag
till erkända arbetslöshetskassor skall
där finna att det utom dessa 40 miljoner
kronor är inte mindre än cirka 53
miljoner kronor av medlemmarnas avgifter
som används för detta ändamål,
liksom också en avkastning av innelig -

Nr 6

Onsdagen den 23 februari 1955

Ändring av förordningen om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor

gande fonder på cirka 8 miljoner kronor.

Om man jämför denna socialförsäkringsgren
med till exempel sjukförsäkringen,
finner man att statsbidraget till
denna arbetslöshetsförsäkring är åtminstone
proportionsvis vida större.
Man har försökt förklara denna företeelse
på olika sätt. Man brukar använda
uttrycket omsättningsarbetslöshet,
d. v. s. luckor i sysselsättningen emellan
olika anställningar. Det är uppenbart
att sådana företeelser icke helt kan
undvikas, men genom arbetskraftens
rörlighet och förmåga till anpassning
har dessa nödtvungna pauser mellan
anställningarna i tidigare skeden av
arbetsmarknadens historia kunnat nedbringas,
framför allt i tider med god
sysselsättning. Det förefaller emellertid
den som står utanför och betraktar
detta som om tillgången till en vidgad
arbetslöshetsförsäkring ovedersägligen
fört med sig en viss tröghet på arbetsmarknaden
och påtagligt minskat arbetskraftens
rörlighet.

Det kan ha sitt intresse att också
fästa uppmärksamheten på ett förhållande,
som kan betecknas såsom en
mera mänsklig faktor och som spelar
en viss roll. I vissa kretsar kan iakttas
en benägenhet, att om man en längre
tid satt in sina avgifter för att tillsammans
med andra skydda sig i speciella
situationer, frestas man att ta fram
något ur den gemensamma kassan och
använda av det som man en gång satt
in. Hur ofta får man inte höra det uttrycket:
»Jag har inte tagit ut något
på länge.» Man anser sig nära nog ha
rätt, i varje fall en moralisk sådan, att
liksom ta ut något av det gemensamma
tillskottet.

Får jag så fästa uppmärksamheten på
den historiska gången, i varje fall under
de allra sista åren. Redan besparingsutredningen
i slutet på 40-talet
och början på 50-talet gjorde samma
konstaterande som jag nu nödgas göra,
att det system, som tillämpas inom ar -

betslöshetsförsäkringen, fört med sig
betydande statsutgifter även i tider med
god sysselsättning och brist på arbetskraft.
Det gick så långt att dåvarande
socialminister Möller gav tydliga uttryck
för sin oro på detta område. Han
hade inte minst besvärats av den inverkan
på arbetslöshetskassornas ställning,
som säsongyrkenas införande i
arbetslöshetsförsäkringen förde med
sig. Den konstruktion, som den speciella
karenstiden för byggnadsarbetare
och andra säsongarbetare fick, var sådan
att även han ansåg att en översyn
borde ske och helst en viss omläggning.

Bland annat detta sistnämnda föranledde
tillsättandet av 1951 års arbetslöshetsutredning.
Ännu har ingenting
avhörts rörande just denna sista angelägenhet.
I stället tog utredningen itu
med ett förslag beträffande understödsbeloppet,
daghjälpsbeloppet m. m. Under
1953 års riksdag föreslogs en allmän
höjning, främst av grundstatsbidraget,
vilket medförde ökade krav på
statens medverkan och allmän höjning
från dåvarande 10 å 15 miljoner årligen
till nuvarande 40 miljoner.

Det förefaller som om andra punkter,
också mycket betydelsefulla, som
ingår i utredningens program, lagts åt
sidan åtminstone för tillfället. Det ges
sålunda inte något besked till riksdagen
beträffande den översyn, som gällde de
speciella karensbestämmelserna för säsongyrkena.
Jag måste säga, att med
den sammansättning som denna utredning
har med majoritet för representanter
från arbetslöshetskassorna finner
jag inte någon glädje i att frammana
något besked från utredningskommittén
alltför brådstörtat. Jag börjar med
andra ord att misströsta om att det kan
bli något tillfredsställande arbetsresultat.

Inte heller har jag någon tro på att
denna utredning kan få bukt med den
underliga konstruktion, som högsta
ledningen av arbetslöshetsförsäkringen
i detta land har. Arbctsmarknadssty -

Onsdagen den 23 februari 1955

Nr 6

Ändring av förordningen om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor

relsen har en särskild delegation, som
är tillsynsmyndighet för denna verksamhet.
Delegationen har fem ledamöter.
Av dessa är tre valda som representanter
för arbetslöshetskassorna,
och de två andra representerar arbetsmarknadsstyrelsen.
Det kan hända,
mina damer och herrar, att i tvivelaktiga
fall det allmännas representanter
i delegationen, generaldirektören och
överdirektören i arbetsmarknadsstyrelsen,
kommer i minoritet. Man har emellertid
velat hoppas på att vi skulle få
något besked härvidlag och något försök
till översyn med en bättre sakernas
ordning.

Låt mig slutligen säga, herr talman,
att det alltid är litet riskfyllt att ge sig
in på detta speciella ämne. Det är ett
ämne av mycket delikat natur, och det
är så lätt att man får det talet emot sig,
att »här är det ingenting annat min
herre vill ha fram än ett angrepp mot
en så nyttig sak som arbetslöshetskassorna».
Jag får emellertid omedelbart
säga, för att förekomma de talare som
här tycks rusa fram för att anmäla sig,
att jag har icke nu och icke heller tidigare
velat komma försäkringen som sådan
till livs. Min strävan är alltjämt
att göra stödet från statens sida och
konstruktionen av verksamheten sådan,
att inga rimliga erinringar kan göras.
Det är det vi alla måste sträva efter
trots alla försök att förvanska och misstänkliggöra
dessa strävanden.

Herr JACOBSSON i Tobo (fp):

Herr talman! De nuvarande reglerna
för statsbidrag till arbetslöshetskassor
fastställdes vid 1933 års riksdag. Redan
då framlades det motioner, vilka grundade
sig på besparingsutredningens förslag,
som gick ut på eu annan konstruktion
av statsbidraget, men riksdagen
stannade för den nu gällande ordningen.
Vid förra årets riksdag väcktes motioner
om liknande ändringar som nu
föreslås. Enligt den konstruktion stats -

bidraget har lämnas ett lägre bidrag i
början av arbetslöshetsperioden och sedan
ett högre, men motionärerna ville
sänka statsbidraget vid kortare arbetslöshet
ytterligare för att bättra på bidraget
vid längre arbetslöshet. Motionärerna
lyckades emellertid inte övertyga
andra lagutskottet om att det ur alla
synpunkter skulle vara bättre, utan
riksdagen beslöt på andra lagutskottets
förslag att avslå motionen, varigenom
den nu gällande konstruktionen skulle
bestå.

Denna motion har nu kommit åter
till riksdagen, men andra lagutskottet
har inte heller i år blivit övertygat om
att det vore bättre att övergå till en sådan
konstruktion som den motionärerna
föreslår. Herr Hagård, som nyss
talade för reservationen, angav försiktigt
nog att man kanske skulle behöva
fila på förslaget och att det finns åtskilliga
brister i det. Under utskottsbehandlingen
har vi funnit, att den besparing
som motionärerna räknar med
icke gärna kan åstadkommas med den
föreslagna ordningen, utan det rör sig
om ett väsentligt mindre belopp. Vi anser
oss därför inte kunna tillstyrka bifall
till motionen utan föreslår, att motionen
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr talman! Med vad jag här sagt
ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Herr Hagård talade om
att kostnaderna för arbetslöshetsförsäkringen
har ökat upp till 40 miljoner
kronor, och han ville sätta den ökningen
i samband med att försäkringen
skulle ha minskat arbetskraftens rörlighet
och fört med sig en viss tröghet
på arbetsmarknaden. Det påståendet
och den beskyllningen måste i själva
verket riktas mot de lokala arbetsmarknadsorganen,
att de i så fall inte sköter
sin verksamhet effektivt. Nu är emellertid
verkligheten inte så alldeles lik

Nr 6

Onsdagen den 23 februari 1955

Ändring av förordningen om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor

teorien. Om det finns 100 lediga platser
och 100 arbetslösa, går det inte att
rent matematiskt föra dem samman.
Det är levande människor det gäller,
och det kan vara många omständigheter
som gör att man inte kan skaffa dem
nya anställningar.

Den motion vi nu behandlar har behandlats
av riksdagen vid ett par tidigare
tillfällen, och den ingår väl som
ett led i högerpartiets strävan att spara
för att möjliggöra en sänkning av statsskatten.
Man har här kommit till 5,5
miljoner kronor i besparing. För att
motionärerna skulle komma till den
summan har det emellertid inte räckt
att bara räkna med det förslag som motionen
innehåller, utan man har också
räknat med att arbetslösheten skall bli
lägre än vad arbetsmarknadsorganen
utgått från, och man har dessutom förutsatt
att det nya hänvisningsförfarandet
skall ge besparingar. Som kammarens
ledamöter har sig bekant innebär
hänvisningsförfarandet ökade möjligheter
för arbetsförmedlingarna att anvisa
de arbetslösa beredskapsarbete. Nu kan
man naturligtvis inte anordna beredskapsarbete
i vilket arbetsmarknadsläge
som helst, exempelvis då 25 personer
vid en arbetsplats blir arbetslösa för
en begränsad tid. Eftersom nu högermotionen
räknar med ett gynnsammare
arbetsläge än arbetsmarknadsmyndigheterna
förutsätter, kommer man ju att
spara ännu mindre på hänvisningsförfarandet.

Vi har inom utskottet beräknat de
besparingar som ett bifall till motionen
skulle innebära, och vi har då räknat
mycket gynnsamt för motionärerna.
Ändå har vi kommit till en besparing
på 1,9 miljon i stället för 5,5 miljoner,
som motionärerna räknar med. Det
betyder alltså, herr talman, att högern,
när den skall räkna samman sina besparingsförslag,
inte får använda summan
5,5 miljoner utan högst 1,9 miljon.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
utlåtande.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Jag förstår att herr Hagård
med den sakkunskap han besitter
i denna fråga föredrog att tala om någonting
annat än motionen. Det har
påvisats i debatterna de två närmast
föregående åren, att det förslag som har
framlagts är ogenomförbart. För det
första är statsbidragstabellen konstruerad
på sådant sätt, att den i vissa lägen
ger kassorna en överkompensation, och
det kan ju omöjligen vara avsett. I
vissa lägen får kassan 10 kronor 50 öre
i statsbidrag för varje ytterligare tia den
betalar ut, alltså ett statsbidrag på över
100 procent. För det andra kommer
man inte, inte ens utifrån motionärernas
egna utgångspunkter, att uppnå den
besparing man talat om. Herr Bengtsson
sade nyss, att han trodde att man skulle
kunna uppnå en besparing på kanske
1,9 miljoner, men jag anser personligen
att den siffran är tilltagen i överkant.
Motionärerna tycks ha förbisett
att arbetslösheten bland dem som är
anslutna till vissa kassor, t. ex. för
byggnadsfacken, redan är så stor, att
den högre statsbidragsskalan som högern
här har föreslagit kommer i tilllämpning.
Det man vinner genom att
sänka det ena statsbidraget kommer
därför att ätas upp av vad man förlorar
genom att höja det andra. För det
tredje utbetalas statsbidraget i efterskott,
och en sådan omläggning, om den
nu genomföres, kommer därför inte att
kunna påverka nästa budgetår. Jag vet
inte om det är det som gör att motionärerna
i år inte har yrkat på någon
sänkning av statsanslaget. En konsekvens
av förslaget om ändring av statsbidragsbestämmelserna
borde vara att
man yrkade på en sänkning av statsanslaget,
men jag har inte kunnat
finna någon motion med ett sådant yrkande.

Sedan talade herr Hagård om den
utredning, som nu arbetar och där jag
har nöjet att sitta med. Herr Hagård
får väl i de frågor han drog upp ge

Onsdagen den 23 februari 1955

Nr G

Öl

Ändring av förordningen om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor

sig till tåls till dess att utredningen lägger
fram sitt förslag. Nu säger visserligen
herr Hagård att kassornas representanter
är i majoritet, ja, lian misströstar
av den anledningen om att det
skall bli något resultat av utredningen,
men det sitter dock med några andra,
och herr Hagård anser väl inte att vi
är alldeles ur stånd att bedöma dessa
frågor.

För att i någon mån dämpa den enligt
min mening mycket överdrivna kritik
som framförts mot arbetslöshetsförsäkringen
vill jag till sist bara dra fram
två fakta.

För det första erhåller ju en arbetslös
icke försäkringsersättning omedelbart
sedan han blivit arbetslös utan
först efter en karenstid på sex dagar —
inom sjukförsäkringen är karenstiden
tre dagar. Han är också underkastad
stränga avgiftsvillkor och utförsäkringsbestämmelser
samt säsonginskränkningsbestämmelser.
Dessutom måste
han anmäla sig som arbetssökande och
får ersättning endast under förutsättning
att något arbete inte kan beredas
honom. Av dessa skäl utgår full ersättning
endast för en tredjedel av antalet
arbetslösa dagar för de arbetslöslietsförsäkrade,
medan ingen som helst ersättning
utgår för två tredjedelar av de
arbetslösa dagarna.

För det andra vill jag säga, att staten
endast betalade 35 procent av de
inkomster som flöt in till arbetslöshetskassorna
1953 — det senaste året för
vilket vi har fullständig statistik. Jag
anser att det är en skälig avvägning
av statsbidraget till en så viktig socialförsäkring
som arbetslöshetsförsäkringen.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr HAGÅRD (h):

Herr talman! Här kan vara mycket
att tillägga. Herr Bengtsson i Varberg
lämnade det beskedet, att det faktiskt
framräknats en möjlighet till besparing

på bortåt två miljoner. Det var en upplysning
som jag inte tidigare hade fått.
Jag är emellertid tacksam för att få
förklaringen, att det finns möjlighet
att göra besparingar även enligt det
material, som utskottet haft tillgängligt.

Herr Gustafson i Göteborg tyckte att
jag använde mig av möjligheten att tala
om någonting annat. Jag talade egentligen
inte om någonting annat. Jag är
inte motionär och inte heller reservant,
och jag begagnar mig av den rätt, som
riksdagsordningen ger mig att få tala
om vad jag vill. Men det gjorde jag
inte. Jag talade endast om sådant, som
har intimt samband med vad som här
föreligger till behandling.

När herr Gustafson talade om den
utredning, i vilken han är ledamot,
stämde han ner tonen. Han erkände,
att han kanske inte själv hade så stora
förhoppningar om att något elegant resultat
skulle framkomma. Han erkände,
att han var i minoritet, men så tröstade
han mig personligen med att minoriteten
skulle ha möjlighet att få fram
något verkligt fruktbringande. Det väntar
jag med spänt intresse på.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Bara en kort replik till
herr Hagård. De mycket gynnsamt beräknade
besparingar, som man eventuellt
skulle få genom den här anordningen,
måste vägas mot de uppenbara
försämringar, som drabbar vissa arbetslöshetskassor
och deras medlemmar
mycket hårt.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Herr Hagård sade, att
han inte talade som motionär eller som
reservant, och det förstår jag. Det finns
nämligen inte någon reservant från
andra kammaren i detta ärende. Jag
ser av utskottsutlåtandet, att högern
låtit sig representeras av en socialdemokrat
under utskottsbehandlingen, vilken
givetvis yrkade avslag på högermotionen.

Nr 6

Onsdagen den 23 februari 1955

Interpellation ang. olägenheter av 1950 års fiskelag för delägarna i lagfarna ålfisket
Ålabodarna nr 1 i Glumslövs socken, Malmöhus län

Trots att man från högerns sida här
har ställt i utsikt en besparing av fem
och en halv miljoner kronor, är herr
Hagård glatt överraskad över att utskottet
med en mycket välvillig beräkning
kommit fram till en besparing av
1,9 miljoner kronor. Jag får säga, att
det inte är så stora pretentioner herr
Hagård har. Dessutom tillkommer, vilket
jag tror herr Hagård inte kan bestrida,
att tabellen är så konstruerad,
att det i vissa lägen blir överkompensation
åt arbetslöshetskassorna. Vidare
kan det, eftersom statsbidraget utgår
i efterskott, inte bli någon besparing
nästkommande budgetår utan först det
efterföljande budgetåret i bästa fall.

Vad beträffar utredningen skall jag
inte yttra mig om den. Vi får väl tillfälle
att diskutera den när den är färdig
med sitt förslag.

Herr HAGÅRD (h):

Herr talman! Det kan förefalla litet
egendomligt, att det inte finns någon
reservant från andra kammaren i detta
ärende, vilket herr Gustafson i Göteborg
var vänlig nog att tala om. Det
var så, att den ordinarie utskottsledamoten
var av sjukdom hindrad att närvara,
och ett missförstånd uppstod mellan
honom och suppleanten. Annars
tror jag näppeligen man kunnat finna,
att utskottets andrakammarstol stått ledig.
Jag har velat tala om detta närmast
för herr Gustafson.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till
den vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr andre talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Hagård begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: -

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

§ 15

* Herr ANDRE VICE TALMANNEN
yttrade:

Jag får meddela kammaren, att nästa
plenum blir fredagen den 25 februari
kl. 14, då emellertid, såvitt nu kan bedömas,
endast bordläggningsärenden
samt svar på enkla frågor och interpellationer
förekommer.

§ 16

Interpellation ang. olägenheter av 1950
års fiskelag för delägarna i lagfarna ålfisket
Ålabodarna nr 1 i Glumslövs
socken, Malmöhus län

Ordet lämnades på begäran till

Fröken KARLSSON (h), som anförde:

Herr talman! 1950 års lag om rätt
till fiske, som trädde i kraft den 1 januari
1951, har i vissa fall medfört betydande
förluster för yrkesfiskarna omkring
Skånes kuster. Så är exempelvis
fallet för delägarna i lagfarna ålfisket
Ålabodarna nr 1 i Glumslövs socken,
Malmöhus län. Under åberopande av
gällande författningsbestämmelser har
nämligen auktion i olika omgångar hål -

Onsdagen den 23 februari 1955

Nr 6

Interpellation ang. olägenheter av 1950 års fiskelag för delägarna i lagfarna ålfisket
Ålabodarna nr 1 i Glumslövs socken, Malmöhus län

lits på ålabodsfiskarnas sedan gammalt
lagfarna och skattebelagda fiskerätter.
Fiskarna har härigenom berövats sin
enda förvärvskälla, då de nu själva med
ensamrätt förhindrats att i vattnet utmed
Nedre Glumslövs bys strand utöva
sin rätt att fiska med bottengarn. Deras
ålfiske utgör emellertid fast egendom
och taxeras som sådant till fastighetsskatt.
Ägarna får därför betala skatt för
sitt ålfiske oaktat de förhindras att
nyttja fisket och att använda sina härför
anskaffade dyra redskap.

Dessa förhållanden har lett till att
ett flertal av ålfiskeinnehavarna blivit
helt utblottade ach antingen får begära
hjälp av det allmänna eller stöd av släkt
och vänner för att få ett nödtorftigt
levnadsuppehälle.

Ålfiskarna har visserligen i olika former
anhängiggjort talan mot Kungl.
Maj :t och kronan bl. a. för att få ersättning
för den skada de lidit, men så
länge rättsfrågan icke slutgiltigt är löst
synes några möjligheter för dem att
erhålla gottgörelse icke föreligga. Det
synes mig dock synnerligen anmärkningsvärt
att man över fem år sedan
lagen om rätt till fiske trädde i kraft
är i ett sådant läge att de fiskare, som
genom ifrågavarande lagstiftning miste
sin tidigare fiskerätt, icke kunnat få ersättning
härför utan kan tvingas vända
sig till socialvården.

Under åberopande av vad här anförts
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för
justitiedepartementet få rikta följande
fråga:

Har herr statsrådet uppmärksamheten
riktad på de speciella förhållanden
som 1950 års fiskelag medfört för delägarna
i lagfarna ålfisket Ålabodarna
nr 1 i Glumslövs socken, Malmöhus län,
och ämnar herr statsrådet vidtaga några
åtgärder för att lindra den ekonomiska
nöd vissa av ifrågavarande fiskare kommit
i?

Denna anhållan bordlädes.

§ 17

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från bevillningsutskottet:
nr 97, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 26 februari
1954 (nr 73) angående tillverkning
av brännvin, in. m.; och

nr 98, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om försäljning av alkoholfria drycker;
från första lagutskottet:
nr 99, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 11 § lagen den
10 maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring
å motorfordon; och

nr 100, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag i anledning
av Sveriges anslutning till de internationella
fördragen angående godsbefordran
å järnväg samt angående befordran
å järnväg av resande och resgods;
samt

från tredje lagutskottet nr 77, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning om ändring
i förordningen den 22 maj 1953 (nr
269) angående byggnadsforskningsavgift.

Härefter anmäldes och godkändes
jordbruksutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 96, till Konungen med
anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående befrielse i vissa fall från betalningsskyldighet
till kronan.

Vidare anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till

dels riksdagens skrivelse, nr 83, till
Konungen angående val av ombud i
Europarådets rådgivande församling
med suppleanter;

dels ock riksdagens förordnanden:
nr 84, för herr Bengt Folke Elmgren
att vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;

Nr 6

Onsdagen den 23 februari 1955

nr 85, för herr Bernhard Näsgård att
vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;

nr 86, för herr Karl Knutsson Wistrand
att vara ombud i Europarådets
rådgivande församling;

nr 87, för herr Gösta Tore Edvin
Bengtsson att vara ombud i Europarådets
rådgivande församling;

nr 88, för herr Bertil Gotthard Ohlin
att vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;

nr 89, för herr Nils Walter Sundström
att vara ombud i Europarådets
rådgivande församling;

nr 90, för herr Gustaf Bagnar Fahlander
att vara suppleant för ombud i
Europarådets rådgivande församling;

nr 91, för herr James Iwan Axel
Dickson att vara suppleant för ombud
i Europarådets rådgivande församling;

nr 92, för herr Gustav Ingemar Andersson
att vara suppleant för ombud
i Europarådets rådgivande församling;

nr 93, för herr Johan Gustaf Gerard
De Geer att vara suppleant för ombud
i Europarådets rådgivande församling;

nr 94, för statsrådet Gunnar Hedlund
att vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling; och

nr 95, för fröken Gunnel Olsson att
vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling.

§ 18

Anmäldes, att Kungl. Maj :ts proposition
nr 83, angående anslag för budgetåret
1955/56 till bidrag till vissa privatläroverk,
tillställts kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 19

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats en motion,
nr 498, av herrar von Seth och
Östlund, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 72, angående prisutjämningsavgift
m. m.

Denna motion bordlädes.

§ 20

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 18.32.

In fidem
Gunnar Britth

IDUNS TRYCKERI, ESSELTE. STHLM 55

D03720