Fredagen den 18 februari Sid (Riksdagens protokoll 1955:6)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1955

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 6

18—23 februari

Debatter m. m.

Fredagen den 18 februari Sid

Interpellation av herr Bergh ang. tillståndsprövningen av de statliga
myndigheternas inköp ...................................... 4

Onsdagen den 23 februari
Anslag under andra huvudtiteln:

Inrättande av en byråchefstjänst vid Svea hovrätt ........... 8

Ersättningar åt nämndemän ................................ 18

Fångvårdsstyrelsen ........................................ 19

Främjande av ett alkoholfritt umgängesliv ...................... 26

Lönegradsplaceringen för vissa yrkeslärartjänster ................ 31

Förordningsförslag om Sveriges allmänna hypoteksbank m. m.....33

Förkortad arbetstid vid hälsofarligt arbete m. in................. 39

Statsbidraget till erkända arbetslöshetskassor m. m............... 41

Höjning av värdegränserna i vissa lotterier in. m................. 43

Interpellation av herr Svärd ang. Spritcentralens åtgärder för begränsning
av alkoholreklamen ................................ 48

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 23 februari

Bevillningsutskottets betänkande nr 7, om ändring i förordningen
ang. tillverkning av brännvin in. m........................... 7

l Försto kammarens protokoll 1955. Nr G

Innehåll

Nr 6

Sid.

Första lagutskottets utlåtande nr 10, ang. ändrad lydelse av 11 §
lagen om trafikförsäkring å motorfordon .................... 8

— nr 11, rörande förslag till lag i anledning av Sveriges anslutning
till det internationella fördraget ang. godsbefordran å järnväg

in. m..................................................... 3

— nr 12, ang. ändrad lydelse av 116 § lagen om försäkringsavtal

m. m..................................................... 8

Statsutskottets utlåtande nr 2, ang. utgifterna under andra huvudtiteln
(justitiedepartementet) ................................ 8

— nr 18, ang. utgifter å tilläggsstat II: finansdepartementet ...... 25

—- nr 30, ang. ersättning för tjänstgöring på obekväm arbetstid in. m. 25

— nr 22, ang. utgifter å tilläggsstat II: civildepartementet ........ 26

— nr 31, ang. vissa åtgärder för att främja ett alkoholfritt umgängesliv
.................................................. 26

— nr 32, ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster in. in....... 31

Bevillningsutskottets betänkande nr 8, ang. förslag till förordning om
försäljning av alkoholfria drycker............................ 33

Bankoutskottets utlåtande nr 3, ang. förslag till förordning om Sveriges
allmänna hypoteksbank m. m........................... 33

Första lagutskottets utlåtande nr 13, ang. fortsatt giltighet av lagen
med särskilda bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus 38

Andra lagutskottets utlåtande nr 3, ang. förkortad arbetstid vid hälso -

farligt arbete m. m......................................... 39

— nr 4, ang. höjning av minimiåldern för erhållande av körkort för

lätt motorcykel ............................................ 41

— nr 5, ang. ändring av förordningen om statsbidrag till erkända
arbetslöshetskassor ...................................... 41

— nr 6, ang. ändrad lydelse av 2 och 5 §§ lotteriförordningen .... 43

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4, ang. fortsatt giltighet av lagen
om hyresreglering m. m..................................... 47

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 1, ang. befrielse från radiolicensavgift
för dövstumma föräldrar med hörande, minderåriga
barn ................................................ 47

Fredagen den 18 februari 1955

Nr 6

Fredagen den 18 februari

Kammaren sammanträdde kl. 14.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Justerades protokollet för den 11 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 74, till Konungen i anleding
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående fortsatt giltighet
av lagen den 6 juni 1952 (nr 434)
om särskild skolstyrelse i vissa fall.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 75, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående en av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1954 vid dess trettiosjunde
sammanträde antagen rekommendation;
samt

nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition rörande ratifikation av konventionen
mellan Sverige och Schweiz
rörande socialförsäkring.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 78, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
under Utgifter å driftbudgeten,
För flera huvudtitlar gemensamma
frågor;

nr 79, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bestridande av
vissa haverikostnader;

nr 80, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående täckande av vissa
medelsbrister, redovisade såsom propriebalanser
i försvarets civilförvaltnings
räkenskaper; och

nr 81, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre reservationsanslag.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
64, med förslag till lag om fortsatt giltighet
av lagen den 3 juni 1949 (nr 314)
angående rätt för Konungen att i vissa
fall meddela särskilda bestämmelser om
bankaktiebolags kassareserv, m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 70,
angående godkännande av avtal om inrättande
och drift av ett institut för optisk
forskning, m. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 72, angående prisutjämningsavgift
m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den av herr Boo m. fl. väckta
motionen, nr 394, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående statsbidrag
till avlöningar inom landsantikvarieorganisationen
m. m.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

75, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni
1943 (nr 444) om tillståndstvång för
byggnadsarbete;

nr 76, angående försäljning av vissa
kronoegendomar; och

nr 79, med förslag till förordning om
fortsatt tillämpning av förordningen den
30 maj 1952 (nr 325) med särskilda bestämmelser
om in- och upplåning vid
centralkassa för jordbrukskredit.

Nr 6

Fredagen den 18 februari 1955

Interpellation ang. tillståndsprövningen

av de statliga myndigheternas inköp

Herr BERGH (h) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Genom ett Kungl. Maj:ts
cirkulär den 17 dec. 1954 (nr 745) förbjöds
de statliga myndigheterna att för
statens räkning köpa eller beställa annan
lös egendom än sådan förbrukningsmateriel
som oundgängligen erfordrades för
den löpande verksamheten. Rätten härtill
överfördes i realiteten till statsdepartementen
i det att det i varje särskilt
fall krävdes tillstånd av Kungl. Maj:t.
De av riksdagen uppdragna riktlinjerna
för den statliga verksamhetens bedrivande
har därmed väsentligt förändrats
samtidigt som de statliga myndigheterna
ställdes inför en helt ny situation.

Konsekvenserna av Kungl. Maj :ts beslut
blir ytterst svåröverskådliga då några
riktlinjer icke uppdrogs enligt vilka
de statliga myndigheternas ansökningar
om tillstånd till köp eller beställning
skulle behandlas av respektive statsdepartement.
Risker synes därför föreligga
att vissa skadeverkningar kan komma
att uppstå och att de med åtgärden
avsedda fördelarna därigenom helt eller
delvis kan gå förlorade.

Riksdagen har varken vid eller efter
beslutets fattande beretts tillfälle att taga
ställning till den ifrågavarande åtgärden.
Det förhållandet att riksdagen
genom sina beslut att anvisa medel till
statsverksamheten också fastslagit densammas
omfattning synes mig motivera
att riksdagens medinflytande också kommer
till reellt uttryck vid en begränsning
av verksamheten. Under alla förhållanden
bör riksdagen få vetskap om dels
de bedömningar om de väntade resultaten,
som Kungl. Maj:t verkställt, dels de
principer efter vilka Kungl. Maj:t meddelar
köp- eller beställningstillstånd, dels
också de nackdelar och skadeverkningar,
som kan väntas uppstå eller som redan
visat sig följa av denna i högsta
grad centraliserade beslutanderätt.

Åberopande vad jag ovan anfört hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till herr statsrådet och chefen för finans -

departementet få rikta följande frågor:

1. Vilka metoder och principer är vägledande
vid de i sista hand ansvariga departementschefernas
granskning och beslut
i anledning av begärda tillstånd att
få köpa eller beställa annan lös egendom
än förbrukningsmateriel?

2. Har den centraliserade granskningen
lett till några påtagliga positiva resultat
från samhällsekonomisk synpunkt?

3. Har herr statsrådet för avsikt att
sammanfattande redovisa resultaten av
granskningsverksamheten för riksdagen
på ett sådant sätt att riksdagen beredes
möjlighet att reellt utöva sitt medinflytande
på denna fråga?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 2, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1955/56 under andra huvudtiteln,
avseende anslagen inom justitiedepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner m. m.;

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1954/55, i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde; nr

22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1954/55 i vad propositionen avser civildepartementets
verksamhetsområde;

nr 30, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ersättning för
tjänstgöring på obekväm arbetstid m. m.;

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa åtgärder för
att främja ett alkoholfritt umgängesliv
jämte i ämnet väckta motioner; och
nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m., jämte i
ämnet väckta motioner;

Fredagen den 18 februari 1955

Nr 6

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 7, i anledning av KungL Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 26 februari
1954 (nr 73) angående tillverkning
av brännvin, m. m.; och

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om försäljning av alkoholfria drycker,
jämte i ämnet väckta motioner;

bankoutskottets utlåtande nr 3, i anledning
av dels Kungl. Majrts proposition
med förslag till förordning om Sveriges
allmänna hypoteksbank och om
landshypoteksföreningar m. m., dels ock
i ämnet väckt motion;

första lagutskottets utlåtande nr 13, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående fortsatt
giltighet av lagen den 21 december 1949
(nr 655) med särskilda bestämmelser
om utskrivning från sinnesjukhus;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 3, i anledning av väckta motioner
med förslag till lag om förkortad ordinarie
arbetstid för arbetstagare med särskilt
påfrestande eller hälsofarligt arbete; nr

4, i anledning av väckta motioner
om höjning av minimiåldern för erhållande
av körkort för lätt motorcykel;
nr 5, i anledning av väckta motioner

angående viss ändring av förordningen
om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor;
och

nr 6, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 2 och 5 §§ lotteriförordningen
den 19 maj 1939 (nr
207), dels ock i ämnet väckt motion;

tredje lagutskottets utlåtande nr 4, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående fortsatt
giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr
429) om hyresreglering m. m.; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 1, över motion om befrielse från
radiolicensavgift för dövstumma föräldrar
med hörande, minderåriga barn.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Bergh under sammanträdet till herr förste
vice talmannen avlämnad, av honom
m. fl. undertecknad motion, nr 395, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till förvärv av aktierna
i Törefors aktiebolag, m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.10.

In fidem
G. H. Berggren

Nr 6

Tisdagen den 22 februari 1955

Tisdagen den 22 februari

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollen för den 15 och
den 16 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
82, till styrelsen för riksdagsbiblioteket
angående verkställd granskning av
riksdagsbibliotekets styrelse och förvaltning
m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 75, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30
juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 76, angående försäljning av vissa
kronoegendomar.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr 79,
med förslag till förordning om fortsatt
tillämpning av förordningen den 30 maj
1952 (nr 325) med särskilda bestämmelser
om in- och upplåning vid centralkassa
för jordbrukskredit.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
den av herr Bergh m. fl.
väckta motionen, nr 395, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till förvärv av aktierna i Törefors
aktiebolag, m. m.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 2, 18, 22 och
30—32, bevillningsutskottets betänkankanden
nr 7 och 8, bankoutskottets utlåtande
nr 3, första lagutskottets utlåtande
nr 13, andra lagutskottets utlå -

tanden nr 3—6, tredje lagutskottets utlåtande
nr 4 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 1.

På framställning av herr talmannen
beslöts att på föredragningslistan för
morgondagens sammanträde statsutskottets
utlåtande nr 22 skulle uppföras näst
efter samma utskotts utlåtande nr 30
samt bevillningsutskottets betänkande
nr 7 sättas främst bland två gånger
bordlagda ärenden.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

77, angående ersättning till vissa
beställningshavare i reserven m. fl. för
minskning i avlöningsförmåner till följd
av beslut vid 1940 års lagtima riksdag;

nr 78, angående bemyndigande att försälja
viss kronan tillhörig fast egendom,
in. m.;

nr 80, angående ändring av vissa postavgifter;
och

nr 81, med förslag till lag om proportionellt
valsätt vid val inom landsting,
kommunalfullmäktige m. m.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets
utlåtanden:

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1955/56 under statens allmänna fastighetsfond
in. m., i vad propositionen
avser utrikesdepartementets verksamhetsområde;
och

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1955/56 under försvarets fonder
in. in.

Onsdagen den 23 februari 1955

Nr 6

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 396, av herr Lindblom m. fl.,
nr 397 av herr Björnberg m. fl.,
nr 398 av herr Ewerlöf m. fl.,
nr 399, av herr Ewerlöf m. fl., och
nr 400, av herr Bergh,

alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om änd -

ring i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.04.

In fidem
G. H. Berggren

Onsdagen den 23 februari

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 77, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändring i förordningen
den 22 maj 1953 (nr 269) angående
bygggnadsforskningsavgift.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 96, till Konungen med anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
befrielse i vissa fall från betalningsskyldighet
till kronan.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 77,
angående ersättning till vissa beställningshavare
i reserven m. fl. för minskning
i avlöningsförmåner till följd av
beslut vid 1940 års lagtima riksdag.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 78, angående bemyndigande att försälja
viss kronan tillhörig fast egendom,
in. in.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition

nr 80, angående ändring av vissa postavgifter.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 81, med förslag till lag om proportionellt
valsätt vid val inom landsting,
kommunalfullmäktige, m. in.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
nedannämnda motioner:
nr 396, av herr Lindblom m. fl.,
nr 397, av herr Björnberg m. fl.,
nr 398, av herr Ewerlöf m. fl.,
nr 399, av herr Ewerlöf m. fl., samt
nr 400, av herr Bergh,

alla i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändring i
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 33 och 34.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 7, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning om ändring i förordningen
den 26 februari 1954 (nr 73)
angående tillverkning av brännvin,
in. in.; bifölls vad utskottet i detta betänkande
hemställt.

Nr 6

Onsdagen den 23 februari 1955

Ang. inrättande av en byråchefstjänst vid Svea hovrätt

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 10, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 11 § lagen
den 10 maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring
å motorfordon, dels ock i ämnet
väckta motioner;

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag i anledning
av Sveriges anslutning till de internationella
fördragen angående godsbefordran
å järnväg samt angående befordran
å järnväg av resande och resgods;
samt

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 116 § lagen den
8 april 1927 (nr 77) om försäkringsavtal
och till förordning angående ändrad
lydelse av 12 § förordningen den
6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och
gåvoskatt.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1955/56 under andra
huvudtiteln, avseende anslagen inom justitiedepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner m. m.

Punkterna 1—12

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 13

Ang. inrättande av en byråchefstjänst
vid Svea hovrätt

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att
vidtaga de ändringar i hovrätternas personalförteckning,
som föreslagits av departementschefen,
dels fastställa av departementschefen
förordad avlöningsstat
för hovrätterna, att tillämpas under
budgetåret 1955/56, dels ock till Hov -

rätterna: Avlöningar för nämnda budgetår
anvisa ett förslagsanslag av
6 406 000 kronor.

Kungl. Maj:ts förslag innebar bland
annat, att den administrativa verksamheten
vid Svea hovrätt skulle organiseras
inom en särskild byrå under ledning
av en byråchef i lönegraden Ca 37, i
samband varmed den nuvarande tjänsten
såsom hovrättssekreterare skulle indragas,
samt att vid övriga hovrätter de
nuvarande tjänsterna såsom hovrättssekreterare
i lönegraden Ca 29 skulle omändras
till byrådirektörstjänster i lönegraden
Ca 31.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling jämväl förehaft
följande motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Osvald (I: 327) och den andra
inom andra kammaren av fri! Sandström
(II: 421);

dels ock en inom andra kammaren av
herrar Antby och Rylander väckt motion
(11:420), vari hemställts, utom annat,
att riksdagen måtte besluta, att de
föreslagna tjänsterna såsom chefer för
de administrativa avdelningarna vid Göta
hovrätt samt vid hovrätten över Skåne
och Blekinge, för Västra Sverige och för
övre Norrland måtte inplaceras i 33 lönegraden.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 327 och II: 421 ävensom
motionen II: 420 i vad den avsåge löneställningen
för vissa hovrättssekreterare,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i hovrätternas personalförteckning,
vilka angivits i statsrådsprotokollet
över justitiedepartementsärenden
för den 4 januari 1955;

b) fastställa under punkten införd avlöningsstat
för hovrätterna, att tillämpas
under budgetåret 1955/56;

c) till Hovrätterna: Avlöningar för
budgetåret 1955/56 anvisa ett förslagsanslag
av 6 406 000 kronor;

Onsdagen den 23 februari 1955

Nr 6

Ang. inrättande av en byråchefstjänst vid Svea hovratt

II. att motionen 11:420, till den del
den icke behandlats under I, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
.Vasgård och Leander, fröken Andersson
samt herrar Sundelin, Thun, Ivar Nilzon,
Bergström, Lindholm, Rubbestad,
Svensson i Ljungskile, Petterson i Degerfors,
Birke och Onsjö, vilka ansett,
att utskottet bort föreslå, att den administrativa
chefstjänstemannen i Svea
hovrätt skulle placeras såsom byrådirektör
i lönegrad Ca 33. I enlighet härmed
hade reservanterna ansett, att utskottets
yttrande bort hava den ändrade lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under I hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag av motionerna I:
327 och 11:421 ävensom motionen II:
420 i vad den avsåge löneställningen
för vissa hovrättssekreterare,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i hovrätternas personalförteckning,
som angivits i statsrådsprotokollet
över justitiedepartementsärenden
för den 4 januari 1955, dock med
den jämkning som påkallades av vad reservanterna
anfört rörande en bvrådirektörstjänst
i Svea hovrätt;

b) fastställa i reservationen införd avlöningsstat
för hovrätterna, att tillämpas
under budgetåret 1955/56;

c) till Hovrätterna: Avlöningar för

budgetåret 1955/56 anvisa ett förslagsanslag
av 6 403 000 kronor.

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! I denna punkt av statsutskottets
nu föreliggande utlåtande behandlas
ett av departementschefen framlagt
förslag om en viss omorganisation
och förstärkning av hovrätterna. Förslaget
tar bl. a. sikte på en förstärkning av
hovrätternas administrativa organisation.
Departementschefen erinrar om
hovrätternas dubbla uppgifter: dels att
i första hand vara domstolar, dels att
handha den administrativa förvaltningen
för huvuddelen av domstolsorganisationen
med häradsrätterna, vattendomstolarna
samt i viss mån också rådhus -

rätterna som underlydande organ. Den
nuvarande organisationen, sägs det, förutsätter
medverkan i ej ringa utsträckning
av domarpersonal vid handläggningen
av de administrativa ärendena.
Detta medför en splittring och ett hinder
beträffande såväl det administrativa
som det dömande arbetet. Så redovisas
en undersökning av statens organisationsnämnd,
som bl. a. anför, att en
grundläggande princip synes böra vara,
att administrativa arbetsuppgifter såvitt
möjligt avlastas domarpersonalen. Fn
särskild administrativ personalorganisation
bör därför skapas vid domstolsväsendet.
En tillämpning av denna princip
bör enligt organisationsnämnden
leda till att vid hovrätterna inrättas administrativa
enheter, avdelningar, till
vilka i första hand administrativa arbetsuppgifter
i egentlig bemärkelse och
i andra hand arbetsuppgifter av administrativ
karaktär i anslutning till rättegångsväsendet
bör koncentreras.

Gemensamt för samtliga hovrätter gäller,
framhåller organisationsnämnden,
att verkschefernas egentliga och synnerligen
kvalificerade arbetsuppgifter ligger
på ett annat område än det administrativa,
och det bör därför vara ett
önskemål, att verkscheferna, d. v. s. hovrättspresidenterna,
avlastas sådana uppgifter,
som inskränker deras möjligheter
att fullgöra de mera kvalificerade åliggandena.
Detta önskemål torde i stort
sett vara lika starkt vid envar av de
s. k. landsortshovrätterna men framstår
med särskild styrka vid Svea hovrätt.

Då det gäller principen att söka avlasta
så mycket som möjligt av de administrativa
uppgifterna från hovrätternas
dömande personal har från remissmyndigheternas
sida knappast gjorts
några egentliga invändningar. Och inom
statsutskottet — det skulle jag vilja med
eftertryck betona —• har det inte heller
rätt några delade meningar om det önskvärda
uti att domarpersonalen i största
möjliga utsträckning befrias från administrativa
göromål för att odelat kunna
ägna sig åt domaruppgifterna. Det är i
fråga om löneställningen för cheferna
för de tilltänkta administrativa avdel -

Nr 6

Onsdagen den 23 februari 1955

Ang. inrättande av en byråchefstjänst vid Svea hovrätt

ningarna vid hovrätterna som meningarna
gått isär.

Organisationsnämnden bär föreslagit
att dessa tjänster vid de fem hovrätterna
i landsorten skulle placeras i 31 lönegraden,
medan motsvarande tjänst i Svea
hovrätt skulle placeras i lönegrad 37.
Såvitt framgår av redovisningen i propositionen
har endast en av de remissmyndigheter,
som yttrat sig i lönefrågan,
tillstyrkt förslaget, nämligen Svea
hovrätt. Övriga hovrätter anser, såvitt
det angår dem, att lönen inte bör sättas
lägre än för hovrättsassessor som nu iir
placerad i lönegrad 33. Statens lönenämnd
och statskontoret föreslår 31 lönegraden
vid Svea hovrätt och 29 lönegraden
vid övriga hovrätter. Riksrakenskapsverket
föreslår 33 lönegraden vid
Svea hovrätt och 31 lönegraden vid
landsortshovrätterna. Kungl. Maj:t har
anslutit sig till organisationsnämndens
förslag, och det har också statsutskottets
majoritet gjort.

Ett antal reservanter inom utskottet
har ansett att den föreslagna löneställningen,
37 lönegraden, byråchefsgraden,
för den administrativa tjänsten i Svea
hovrätt inte är motiverad med hänsyn
till arbetsuppgifterna. Reservanterna har
därför närmast anslutit sig till riksräkenskapsverkets
förslag. Reservanterna
anser heller inte att en löneskillnad mellan
37 och 31 lönegraderna mellan tjänsten
i Svea hovrätt och tjänsterna i övriga
hovrätter kan försvaras.

Organisationsnämnden har motiverat
denna föreslagna löneskillnad. Motiveringen
återges i statsverkspropositionens
andra huvudtitel på sidan 40: »Vad
beträffar chefen för den administrativa
avdelningen i Svea hovrätt vill nämnden
uttala, att denne får ett omfattande handläggningsområde,
som inrymmer åtskilliga
synnerligen kvalificerade arbetsuppgifter.
Med hänsyn dels härtill och dels
till önskvärdheten av att till befattningen
knyta kvalificerad arbetskraft, som genom
längre tjänstgöring vid domstolsväsendet
kan skapa stadga och kontinuitet
i utvecklingen inom dess administration,
bör denne befattningshavare ha byråchefs
tjänsteställning.» Sedan säges

det: »En högt kvalificerad administrativ
tjänsteman torde otvivelaktigt krävas
inom en organisation med domstolsväsendets
omfattning och struktur.»

Vidare heter det: »Cheferna för de
administrativa avdelningarna vid hovrätterna
i landsorten bör besitta sådana
kvalifikationer, att de i väsentlig omfattning
kan avlasta presidenterna löpande
administrativa arbetsuppgifter.
Nämnden föreslår, att befattningarna
placeras i 31 lönegraden. Denna löneställning
anser nämnden motiverad med
hänsyn dels till arbetsuppgifternas karaktär
och dels till önskvärdheten av
att till tjänsterna — vilka för flertalet
av innehavarna torde bli sluttjänster —
knyta väl kvalificerade tjänstemän.»

Man kan nog inte av dessa motiveringar
utläsa, att det skulle vara befogat
med en så stor löneskillnad mellan tjänsterna
som sex lönegrader, i synnerhet
som landsortshovrätterna har ställt sig
mycket kritiska till tanken att till Svea
hovrätt centralisera vissa uppgifter som
rör samtliga hovrätter. Man kan härtill
foga den reflexionen, att om tjänsten i
Svea hovrätt skulle sättas i 37 lönegraden,
torde det väl vara svårt att i längden
motstå krav om att motsvarande
tjänster vid de övriga hovrätterna skall
placeras i åtminstone 33 lönegraden —
något som ju i detta sammanhang föreslagits
i en motion.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till den vid denna punkt fogade
reservationen.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Det har praktiskt taget
rått enighet om de förslag som Kungl.
Maj:t framlagt under andra huvudtiteln
utom i ett par avseenden där man ställt
andra yrkanden, och i ett fall redovisas
en blank reservation.

Den punkt vi nu diskuterar, och där
det har rått delade meningar i utskottet,
avser en fråga som inte är alldeles ny.
Man har sedan länge diskuterat på vad
sätt man skulle kunna åstadkomma en
nödvändig avlastning av de administrativa
göromålen från hovrätternas presidenter.
Det är en belastning som är

Onsdagen den 23 februari 1955

Nr 6

Ang. inrättande av en byråchefstjänst vid Svea hovrätt

alldeles särskilt tung för presidenten i
Svea hovrätt. Genom organisationsnämndens
undersökningar har man, såsom
reservanten redovisat, kommit fram
till att särskilda administrativa chefstjänstemän
skulle tillsättas. Då har det
uppstått delade meningar om i vilka lönegrader
dessa skall placeras. Här behöver
jag inte alls redogöra för vad förslaget
innebär. I det hänseendet hänvisar
iag'' bara till vad reservanten anfört
och vill vitsorda vad han har sagt.

Vad som var angeläget för statsutskottet
och alldeles särskilt dess tredje avdelning
var att försöka få reda på i vad
mån göromålen i Svea hovrätt och i hovrätterna
ute i landet skilde sig från varandra
på det administrativa planet. Det
finns ju fem hovrätter ute i landet. Reservanterna
hävdar att det inte är någon
större skillnad i arbetet och inte
heller bör vara någon större skillnad i
löneställningen för dessa administrativa
tjänstemän, vare sig de är placerade vid
hovrätterna ute i landet eller vid Svea
hovrätt.

Jag ber nu att få uppehålla mig en liten
smula vid detaljerna här.

Svea hovrätt har en personal på 140
man. Av dessa är 04 dömande personal.
Vid de övriga fem hovrätterna finns det
tillsammans 63 dömande. Svea hovrätts
dömande personal är alltså lika stor, ja,
till och med något större än personalen
vid de fem andra hovrätterna tillsammans.
Bara detta bör ju visa, eftersom
arbetsbelastningen står i proportion till
personalen, att Svea hovrätt intar en alldeles
särskild ställning.

Men det är inte nog härmed, utan till
detta kommer att i Svea hovrätt är ju
också vattenöverdomstolen inordnad.
Därav följer att Svea hovrätt inte bara
har en direkt övervakning över 35 domsagor
— efter vad jag vill minnas — utan
även har alt också i administrativt hänseende
ha ledningen över vattendomstolarna.
Bara detta gör en väsentlig skillnad
mellan arbetet i Svea hovrätt och
motsvarande arbete i de andra hovrätterna.

.lag nämnde att under Svea hovrätt lyder
35 domsagor jämte rådhusrätter. De

övriga hovrätterna har väl i medeltal vardera
16, 17 domsagor jämte rådhusrätter.
Det bör framstå klart för alla dem
som har reda på detaljerna att det blir
en så stor arbetsbelastning i Svea hovrätt
att förhållandena kompliceras mera
där än i de andra hovrätterna.

Den byråchef som är föreslagen vid
Svea hovrätt skall vara personalchef,
och han skall även anställa administrativ
personal, i den mån presidenten eller
plenum beslutar detta. Förutsättningen
för att det skall bli en väsentlig avlastning
av presidentens arbete är att det
blir en sådan delegering även när det
gäller ganska viktiga poster.

Denne byråchef som har detta stora
område skall sålunda vara ansvarig för
kvartalsrevisionen och redovisningen
från varje enskild domsaga och vattendomstol.
Det bör vara klart att det här
inte rör sig om småsummor utan gäller
rätt stora belopp, och det är även rätt
invecklade procedurer som skall kontrolleras.

Här kan invändas att samma procedur
förekommer i de andra hovrätterna. Det
är sant, men arbetsmängden är så mycket
större vid Svea hovrätt, och därtill
kommer, såsom jag nämnde förut, vattendomstolarna,
som inte är så särskilt
lätta. Jag skulle tro att de är värre att
sköta än domsagorna i allmänhet är. Rörligheten
hos personalen är stor både i
domsagorna och i vattendomstolarna,
och det gäller för den administrative
tjänstemannen att alltid se till att det
finns folk, om det skulle bli någon lucka.
Han skall då ordna så att personer
skickas ut för att uppehålla befattningarna.
Detta skall som sagt ske i samråd
med presidenten eller på eget ansvar,
om presidenten, såsom det förutsattes,
delegerar detta till byråchefen.

Byråchefen skall vidare vara föredragande
i för domstolsväsendet gemensamma
administrativa frågor. Det hålls
varje år flera gånger — jag vet inte hur
ofta, fyra, fem, kanske sex — s. k. presidentkollegier,
där presidenterna från
hovrätterna i landet sammanträffar i
Stockholm för att överlägga om gemensamma
problem. De frågor, som då be -

Nr 6

Onsdagen den 23 februari 1955

Ang. inrättande av en byråchefstjänst vid Svea hovrätt

handlas, skall beredas av denne tjänsteman.
Det är ofta rätt invecklade frågor
— det ligger i sakens natur att man
tar upp sådana besvärliga problem som
man inte kan lösa var för sig. Man bar
här att lita till de gemensamma överläggningarna
för att komma fram till en
gemensam praxis. Detta skall som sagt
denne tjänsteman bereda.

En sak till i detta sammanhang! Han
skall vara konsult för de andra hovrätterna.
Det förekommer redan nu att
sekreterarna ringer eller skriver för att
ta reda på hur man ser på olika frågor i
Svea hovrätt och hur man bör förfara.
Det skall alltså även lämnas råd och anvisningar
härifrån. Detta gör ju också att
man måste ställa mycket höga krav på
denne tjänsteman.

Det är vidare avsett att sedan de administrativa
chefstjänstemännen tillsatts
skall en ytterligare rationalisering och
ekonomisering av arbetsformerna vid
hovrätterna och de 117 domsagorna i
landet igångsättas. Detta arbete skulle
då vila på de undersökningar som organisationsnämnden
och en särskild
kommitté har kommit fram till. Sedan
skall det göras en överarbetning, och så
skall man få fram tillämpliga och genomförbara
förslag. I detta arbete är det
avsett att denne byråchef skall inta en
central ställning och bli en ledande och
impulsgivande kraft.

Ja, ärade kammarledamöter, detta är
detaljer, av vilka de flesta var för sig
kanske inte är alldeles avgörande för
att det skall tillsättas en byråchef vid
Svea hovrätt. Men tillsammans bildar de
en stor och maktpåliggande uppgift som
väsentligt skiljer sig från uppgifterna
för var och en av de administrativa
chefstjänstemännen vid de övriga hovrätterna.
Det är därför som tredje avdelningen
och statsutskottets majoritet
har kommit fram till att Kungl. Maj:ts
förslag är antagbart. Vi har således tillstyrkt
detsamma.

Jag ville sluta med att säga, att skulle
det bli majoritet för reservanternas förslag,
beviljar riksdagen en lönereglering
och en löneökning utan att någon ändring
av organisationen kan åstadkom -

mas. Och det är organisationen som här
är avgörande —• det är förändringen i
arbetsfördelningen som är det nödvändigaste.
Det är en mycket allvarlig sak
att presidenterna vid vårt lands hovrätter
inte kan få tid att ägna sig åt
den dömande uppgiften under mer än
omkring en tredjedel av sin arbetstid
— i Svea hovrätt inte ens det, utan kanske
endast en femtedel. Där är landets
kanske främste dömande jurist —• som
så många av facket vill påstå — så
upptagen med administrativa göromål,
att han kanske bara har en femtedel
över av sin rätt långa arbetstid att ägna
sig åt dömande verksamhet. Det bör då
stå klart att man får ta krafttag för att
här åstadkomma en förändring.

Personligen, herr talman, frågar jag
inte ett dugg efter om det är en vaktmästare,
som kunde sköta detta, eller en
byråchef eller en generaldirektör. Det
är mig fullkomligt likgiltigt, men jag
har funnit det nödvändigt att man avlastar
arbetet för dessa dömande jurister.
Då nu vårt vedertagna lönesystem
ger den bästa garantien för att vi skall
få den man som behövs om vi söker
denne på byråchefsplanet, varigenom
omorganisationen skulle kunna genomföras,
har jag kommit fram till att man
utan tvekan kan tillstyrka Kungl. Maj :ts
förslag.

Jag medger gärna, att jag inte så mycket
sett på hur befattningen passar in
i vårt lönesystem, och jag är tillräckligt
realist för att begripa, att man inte
kan bortse från detta. Men jag är också
tillräckligt realist för att ha den uppfattningen,
att vårt lönesystem måste vara
vår tjänare och inte vår herre. Visar
det sig, att det är nödvändigt med en
man som i detta fall står sex lönegrader
ifrån sina kolleger i landsorten, får
man finna sig i det. Jag har, som sagt,
blivit övertygad om att det är nödvändigt
med denna förändring här, och det
är därför, herr talman, som jag hemställer
om bifall till utskottets förslag.

Herr SUNDELIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Gustaf Karlsson
kom i sitt anförande in på hur belastad

Onsdagen den 23 februari 1955

Nr 6

Ang. inrättande av en byråchefstjänst vid Svea hovrätt

hovrättspresidenten i Svea hovrätt var
av administrativa uppgifter. Ja, jag trodde
att vi var överens om att man skall
söka åstadkomma en avlastning. Om detta
har inte några delade meningar rått.

Sedan säger herr Gustaf Karlsson, att
Svea hovrätt är betydligt större än övriga
hovrätter, och han anför exempel
på det. Det är heller ingen som kan
bestrida fakta i det fallet. Men då det
gäller en administrativ chefstjänsteman,
sådan som här är föreslagen, är det ju
inte mängden av göromål som i regel
skall vara avgörande för lönesättningen,
utan det är göromålens kvalitet. Om det
är ungefär samma göromål som i andra
hovrätter men i betydligt större omfattning,
så skall chefstjänstemannen ha underordnad
personal till hjälp med arbetsuppgifterna.

Sedan sade herr Gustaf Karlsson, att
om reservationen bifalles, blir det ingen
ändring, utan det kommer att bli som
förut. Jag tror inte det. Jag har fäst mig
vid att hovrättssekreterartjänsterna inte
bara vid Svea hovrätt utan även vid
andra hovrätter hålls vakanta i väntan
på hur riksdagen kommer att ställa sig
till detta förslag.

Jag vill också påpeka, vilket kanske
är onödigt, att även reservanterna och
samtliga remissmyndigheter som yttrat
sig i lönefrågan ändock ansett, att tjänsten
i Svea hovrätt skall stå två lönegrader
över motsvarande tjänster vid de
övriga hovrätterna.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Det stora antalet reservanter
här visar att uppfattningarna är
ganska delade i utskottet.

Herr Sundelin har svarat på herr
Karlssons skrämselpropaganda, höll jag
på att säga, om att det inte skulle bli
någon ändring, om vi inte inrättade en
byråchefstjänst. I likhet med herr Sundelin
har inte heller jag fattat att saken
skulle ligga till på det sättet. Jag har
uppfattat det så — och det sade herr
Karlsson själv i början av sitt anförande
— att det är en ren lönesättningsfråga.

Jag förstår emellertid tveksamheten.
Jag skall villigt erkänna, att jag från
början var beredd att gå med på byråchefstjänsten
i lönegrad 37. Men sedan
vi i avdelningen fått ingående redogörelser
för vad de uppgifter innebär, som
vederbörande tjänsteman skall ha, fick
vi klart för oss att det endast var motiverat
med en tjänst i lönegrad 33, sålunda,
som redan nämnts, två lönegrader
över vederbörande byrådirektör i övriga
hovrätter. Det är ändå ingen tillfällighet
att alla de tre lönesakkunniga organen,
statskontoret, lönenämnden och riksräkenskapsverket,
bär gått klart emot en
placering av denna tjänst i 37 lönegraden.
I femte avdelningen är vi alla eniga
om att det är en väl motiverad placering
som föreslås i reservationen.

Jag kan inte låta bli att i detta sammanhang
något reagera emot vad man
ständigt möter, nämligen en tendens att
betrakta 31 och 33 lönegraderna som
relativt låga lönegrader. Man säger, att
tar vi inte en högre lönegrad får vi inte
kunnigt och duktigt folk. Jag tror att
man får akta sig väldigt noga för ett sådant
resonemang. Skulle man höja lönegraden
är jag övertygad om ■— och jag
tror att också mina kamrater står på den
linjen — att här kommer krav inte bara
ifrån byrådirektörerna i de andra hovrätterna
— ty sex lönegrader är en alltför
stor skillnad — utan också från
andra verk som kan behöva inrätta en
eller annan byrå med tillhörande byråchef.

Som redan sagts och som jag bara vill
understryka är alla eniga om nödvändigheten
av omorganisationen, men jag
tror alt kammarens ledamöter skulle behöva
få ett klart besked om vad herr
Karlsson stöder sitt påstående på, att
om det här blir 31 och 33 lönegraderna
så kommer inte omorganisationen till
stånd. Om så är fallet, tycker jag att saken
måste tas under omprövning igen,
men vi bär inte fått sådana upplysningar
att vi har kunnat få den uppfattningen.
Är vi missledda, så å la bonne licure,
då får vi ledas på rätt stråt igen.

Herr Karlsson talade rätt mycket om
vad vederbörande i Svea hovrätt skulle

Nr 6

Onsdagen den 23 februari 1955

Ang. inrättande av en byråchefstjänst vid Svea hovrätt

ha att utföra, men vi fick inte mycket
reda på vad byrådirektörerna i de andra
hovrätterna hade för uppgifter, och som
herr Sundelin i sin replik här anförde
är det ju endast en gradskillnad — alldeles
riktigt som herr Karlsson säger en
stor gradskillnad men dock en gradskillnad.
Det innebär att tjänstemannen i
fråga måste se till att han får tillräckligt
antal medhjälpare för att kunna klara
den stora arbetsbelastningen. Men innehållsmässigt,
så att säga, är det ingen
väsentlig skillnad i tjänsten.

Det som vi alltså här stöder oss på är
att lönenämnden, statskontoret och riksräkenskapsverket
har gått emot det förslag
som propositionen innebär. Sedan
kan man naturligtvis, som herr Karlsson
gör, sätta sig över lönegradssammanhangen.
Jag har i denna kammare i annat
sammanhang rätt skarpt vänt mig
emot det lönegradstänkande, som breder
ut sig mer och mer, men om man
skulle ta propositionens förslag, får man
vara klar på, att det skapas prejudikat,
som gör att ramen så att säga spränges
beträffande lönegradsplaceringarna, ty
det stannar säkerligen inte bara på denna
punkt.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Fröken Andersson vill
göra gällande att jag har bedrivit skrämselpropaganda
här i kammaren. Det kan
jag inte förstå. Jag föreställer mig inte
att kammarens ledamöter kan bli skrämda
för så litet. Jag ansträngde mig verkligen,
herr talman, att vara saklig. Skulle
fröken Anderssons påstående vara riktigt
har jag kapitalt misslyckats, men
jag tror inte det.

Jag redogjorde, tyckte jag, ganska detaljerat
för det arbete, som denne man
skall utföra och vari de olika uppgifterna
skiljer sig. Herr Sundelin och även
fröken Andersson sade att det inte är
arbetsmängden det gäller. Låt oss slå
fast detta i kammarens protokoll, herr
talman, ty det kommer att bli en vändning
i vårt lönegradsresonemang! Hur

många byråchefer i detta land har inte
tillkommit därför att arbetsmängden har
ökat! Jag minns i varje fall i fjol ett par
stycken, som tillkom av denna anledning.
Vederbörande hade fått mycket
mera att göra och ansvaret hade blivit
mycket större, ty de hade fått så många
människor under sig, och därigenom
hade de fått ökat ansvar och mera ansträngande
arbete. Men kan vi vända på
detta, så inte mig emot. Jag har nog
strävat efter min förmåga att hålla igen.
Det har jag gjort och det vill jag gärna
göra nu också. Därför värjer jag mig
så starkt jag kan emot reservanternas
förslag, ty jag tror fortfarande att ett
bifall till detta är bortkastade pengar.

De båda reservanter som har yttrat
sig i debatten, herr Sundelin och fröken
Andersson, vill utan vidare göra det
hela till en lönefråga. Utskottsmajoriteten
liksom tredje avdelningen håller fast
vid att det är en organisationsfråga. Det
är, anser vi, den ökade arbetsmängden
för denne tjänsteman som motiverar löneställningen.
Nu vill visserligen herr
Sundelin inte tro det. Ja, jag har nog
märkt att det har gått tro i denna fråga.
Jag observerade redan vid utskottets
plenum att det var tro och inte vetande
som var avgörande. Jag hoppas dock,
herr talman, att de sakliga argumenten
såsom alltid skall få fälla utslaget här
i kammaren.

Fröken Andersson efterlyste ännu en
gång — det var bara ett upprepande av
vad som förekommit vid plenum i utskottet
— besked om vad denne byråchef
i Svea hovrätt skall göra och som
inte byrådirektörerna i de andra hovrätterna
skulle behöva utföra. Jag har ju
redan talat om det men ber att få upprepa
det. Förutom domsagorna och rådhusrätterna
under Svea hovrätt skall
denne befattningshavare även svara för
landets samtliga fyra vattendomstolar.
Han skall vidare vara föredragande vid
hovrättspresidenternas gemensamma diskussioner
och handlägga alla de administrativa
uppgifter som är gemensamma
för hovrätterna. Dessutom skall han
vara konsult, således rådgivande, för
sina kolleger vid hovrätterna ute i lan -

Onsdagen den 23 februari 1955

Nr 6

Ang. inrättande av en byråchefstjänst vid Svea hovrätt

det. Det är tänkt att han skall vara den
administrativt ledande kraften vid den
omorganisation som är nödvändig för
att vi skall kunna få bästa möjliga valuta
av våra jurister i domstolarna.

Nu kan jag, fröken Andersson, inte
upprepa detta ytterligare en gång. Jag
ber kammaren om överseende för att
jag nödgats göra det nu — egentligen
borde väl fröken Andersson be kammaren
om ursäkt för att jag tvingats till
denna upprepning. Kammarens ledamöter
i övrigt torde väl vara fullt på det
klara med att det är en väsentlig skillnad
i fråga om arbetsuppgifterna för
byrådirektörerna i hovrätterna ute i landet
och de göromål som denne befattningshavare
i Svea hovrätt skall svara
för.

Jag förlitar mig, herr talman, på kammarens
goda omdöme och vidhåller mitt
yrkande om bifall till utskottets hemställan.

Fröken ANDERSSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Det hade varit bättre
om herr Gustaf Karlsson hade avstått
från att upprepa sig själv och i stället
sökt ge ett svar på själva kardinalfrågan.

Mitt uttalande om skrämselpropaganda
avsåg herr Gustaf Karlssons påstående,
att om riksdagen inte går med på
en placering i 37 lönegraden, så kommer
resultatet att bli att man inte får till
stånd någon omorganisation. Gentemot
det påståendet vill jag bara, för att uttrycka
mig riktigt hövligt, säga att varken
herr Sundelin, jag eller de övriga
reservanterna har kunnat inse att det
skulle ligga så till, och jag efterlyste
därför närmare besked på den punkten.
Det var, herr Gustaf Karlsson, den frågan
som jag bad om svar på.

Sedan talade herr Karlsson ännu en
gång om alla de arbetsuppgifter som
skulle åvila denne befattningshavare i
Svea hovrätt. Han talade också om den
stora kvantiteten i vederbörandes arbete
och om kvaliteten. Men kvaliteten i
arbetet gäller ju också för motsvarande

tjänstemän i de övriga hovrätterna. Jag
anser för min del att det är ansvar och
kvalitet som skall vara utslagsgivande
vid lönegradsplacering och icke kvantitet.
I den delen är jag i gott sällskap
med samtliga lönesakkunniga organ.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag kan inte hjälpa att
fröken Andersson inte förstår att det här
föreligger en skillnad i fråga om arbetsuppgifter.
Jag har ju ännu en gång räknat
upp vad denne man i Svea hovrätt
skall sköta om. Jag hade hoppats att
fröken Andersson skulle förstå det, men
hon tycks inte fatta skillnaden. Det är
helt enkelt en feluppfattning hos löneexperterna,
då de endast vill gå med
på en byrådirektörstjänst i Svea hovrätt.

Man måste, som jag sade redan i mitt
första anförande, söka få tag i en lämplig
man för denna byråchefstjänst, och
man måste välja honom på det högsta
plan som man kan tänka sig, bortsett
naturligtvis från rekryteringsbasen för
generaldirektörer. Man måste helt enkelt
ha garantier för att det blir en duktig
man.

Härtill kommer att det i detta fall
faktiskt inte går att dra en parallell
mellan hovrätterna, nu närmast Svea
hovrätt, och de administrativa ämbetsverken.
I ett ämbetsverk finns ju vid
byråchefens sida en generaldirektör,
som också han är administrativt förfaren.
I Svea hovrätt är det fråga om en
byråchef som skall arbeta vid sidan av
män som inte har någon skolning eller
erfarenhet på det administrativa området,
utan som främst är jurister. Det
är därför som det i Svea hovrätt behövs
en duktig karl med speciell erfarenhet
på det administrativa området.

Herr BERGH (h):

Herr talman! Jag undrar om vi inte
vid detta stadium av diskussionen kan
vara överens om att det är fel av min
uppskattade vän herr Gustaf Karlsson
att göra gällande, att därest reservan -

Nr 6

Onsdagen den 23 februari 1955

Ang. inrättande av en byråchefstjänst vid Svea hovrätt

ternas förslag skulle vinna kammarens
bifall, komme hela reformen att bli uteslutande
en löneförändring och icke
samtidigt cn organisationsförändring.
Om herr Karlssons resonemang därvidlag
vore konsekvent, borde han ju också
ha vänt sig emot att liovrättssekreterartjänster
i de andra hovrätterna ändrades
till byrådirektörstjänster. Det förhåller
sig väl i alla fall så, att när vi
varit överens om att åtskilliga administrativa
göromål borde läggas på särskilda
befattningshavare, byrådirektörer
i landsortshovrätterna och enligt reservanternas
mening en byrådirektör även
i Svea hovrätt, så är detta resultatet av
en önskan att här skall ske en organisationsförändring.
I den delen får väl alltså
herr Karlssons resonemang anses vara
illa grundat, även om han i sitt näst
sista inlägg modifierade sin ståndpunkt
till att det skulle innebära bortkastade
pengar, om man begränsade höjningen
till 31 repsketive 33 lönegraden.

När herr Karlsson talar om det merarbete,
som otvivelaktigt kan anses förekomma
i Svea hovrätt på grund av
att den hovrätten är större än de andra
och på grund av att den är vattenöverdomstol,
så har han ju icke därmed bevisat
att merarbetet är av den omfattningen,
att det motsvarar en löneskillnad
av C lönegrader och att det alltså
i Svea hovräitt behövs en byråchefstjänst,
medan det i de andra hovrätterna
räcker med en byrådirektörstjänst.

Herr Karlsson har emellertid som ett
stödargument åberopat de tillämnade
centrala arbetsuppgifter, som den ifrågasatta
byråchefen i Svea hovrätt skulle
få. För egen del vill jag säga att jag
hyser stor tvekan om det är lämpligt
att lägga centrala utrednings- och föredragningsuppgifter
på den tillämnade
nye befattningshavaren i Svea hovrätt.
Hovrätterna är dock likställda i så
måtto, att arbetsuppgifterna är likartade.
Det är visserligen mera arbete i Svea
hovrätt, men bortsett från att Svea hovrätt
är vattenöverdomstol är arbetsuppgifterna
likartade.

Man frågar sig då, vad det är som
motiverar att på eu hovrätt lägges ar -

betsuppgifter som gäller samtliga hovrätter.
Jag finner det ganska naturligt
att landsortshovrätterna stegrat sig ganska
starkt vid en sådant tanke. Jag vill
ine gå så långt att jag säger att det i
realiteten måhända komme att tillskapas
ett subordinationsförhållande. När
anordningen också motiveras med att
presidentkollegiet skulle behöva ett centralt
sammanställt material för sina
överväganden, må det likväl tillåtas mig
såsom lekman att ifrågasätta, om inte
de uppgifter, som hovrättspresidenterna
vid sina sammankomster har att diskutera,
lika väl kan grunda sig på material,
som sammanställts inom varje hovrätt
för sig.

Till detta vill jag lägga en synpunkt,
som enligt min mening också talar emot
att Svea hovrätts tillämnade byråchef
skulle få dessa centrala arbetsuppgifter.
När det gäller överväganden i ekonomiska
och organisatoriska frågor, som
gäller alla hovrätter och som skall underställas
riksdagen, så ankommer det
väl på vederbörande departement att göra
de övervägandena och inte på en befattningshavare
i en hovrätt eller på presidentkollegiet.

När vi i reservationen skrivit, att vi
accepterar tanken på att i Svea hovrätt
likaväl som i landsortshovrätterna
inrätta en administrativ avdelning, så
har det vad Svea hovrätt beträffar motiverats
med att det behövs en dylik avdelning
där med hänsyn till de administrativa
göromålen inom Svea hovrätt.
Löneskillnaden mellan 33 och 31 är,
som tidigare sagts, motiverad med att
Svea hovrätt är större.

Jag har velat understryka dessa synpunkter,
då jag inte är övertygad om
utan tvärtom mycket tveksam beträffande
lämpligheten att i Svea hovrätt skapas
ett för samtliga hovrätter centralt
organ, vilket ju är ett av argumenten för
att man där vill göra en byråchefstjänst.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr LEANDER (s):

Herr talman! Jag begärde ordet när
herr Karlsson yttrade att reservanternas

Onsdagen den 23 februari 1955

Nr 6

Ang. inrättande av en byråchefstjänst vid Svea hovrätt

ställningstagande är mera präglat av tro
än vetande. Jag tycker att det var litet
väl djärvt sagt. Om så skulle vara, herr
Karlsson, så kom ihåg att vi dock inom
tredje och femte avdelningarna har haft
ett gemensamt sammanträde för att ta
ställning till frågan. Om det nu är så att
vi, som skrivit under reservationen, är
mindre vetande, beror det väl på att vi
inte fått klart för oss vad man här
egentligen vill. Och det beror kanske i
sin tur på att herr Karlsson inte har
kunnat ge oss upplysningar, som kunnat
göra oss mera vetande i denna fråga.

Om det är så att vi skulle handla mera
på tro än av vetande, bör väl det också
gälla de instanser, som avstyrkt den föreslagna
högre löneställningen. Vi har
ju bland de avstyrkande myndigheterna
lönenämnden, statskontoret och riksräkenskapsverket,
förutom de andra
hovrätterna —- dem bör man kanske
inte fästa alltför stort avseende vid i
detta sammanhang — men de övriga tre
instanserna är dock vana vid löneproblem.
Jag kan inte tänka mig att herr
Karlsson vill låta påskina att vid lönesättningen
någon hänsyn icke tagits till
de ändrade organisationsförhållandena.
De nämnda instanserna har väl varit
fullt på det klara med vad den nya
tjänsten innebär, när de föreslog lönen
för densamma.

Sedan talade herr Karlsson om att ett
bifall till reservationen skulle medföra
att organisationen så att säga gick sönder
—■ ja, han använde inte det uttrycket
utan något liknande, kanske att organisationssträvandena
skulle vara förfelade.
Jag brukar inte så ofta vara på
samma linje som fröken Andersson, men
i detta fall måste jag säga att jag är ense
med henne om att detta på sätt och
vis är en skrämselpropaganda. Jag kan
inte tänka mig att organisationsförhållandena
skulle kunna påverkas väsentligt,
om hovrätten får en tjänsteman i
33 eller i 37 lönegraden.

Om man vill motivera ett förslag med
ett visst mål i sikte, kan man säkerligen
stapla upp både kvantitativa och kvalitativa
argument, som det är mycket

2 Första kammarens protokoll 1055. Nr 6

svårt att kontrollera, men jag vill säga
att vi inom femte avdelningen varit fullkomligt
eniga vid behandlingen av detta
ärende. Det rådde inte den ringaste
tveksamhet. Naturligtvis är det för båda
sidor i viss mån en prestigesak, men jag
vill påpeka att det har inträffat förr, att
organisationsnämndens förslag blivit
korrigerade av Kungl. Maj :t och följaktligen
även av riksdagen. I detta fall
har nämndens förslag inte blivit korrigerat,
men organisationsnämnden är inte
ofelbar.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Om herr Leander diskuterar
tro med mig, vill jag bara säga
honom att min tro är, att det vore bättre
om kamrarna avsloge alltsammans,
därest de inte anser sig kunna ta Kungl.
Maj:ts förslag, ty då hade man åtminstone
pengarna kvar.

Herr BOMAN (fp):

Herr talman! För att inte herr Gustaf
Karlsson skall behöva ensam försvara
utskottets förslag, vill jag erinra om att
detta ärende har passerat organisationsnämnden
och upptagits av departementschefen,
men att det också passerat
nålsögat i civildepartementet. Jag
tillåter mig, herr talman, att citera vad
chefen för civildepartementet sagt på
denna punkt: »Motiven för förslaget om
inrättande vid Svea hovrätt av en byråchefstjänst
i lönegrad Ca 37 och vid övriga
hovrätter av byrådirektörstjänster
i lönegrad Ca 31 torde i senare sammanhang
redovisas av chefen för justitiedepartementet.
Jag vill här endast understryka
vikten av att den omfattande
och kostnadskrävande doinstolsorganisationen
tillföres administrativ och kameral
sakkunskap, som skall kunna ägna
särskild uppmärksamhet åt rationaliseringsspörsmål.
Med den centrala plats,
som Svea hovrätt av ålder intager i hovrättsorganisationen,
har det synts naturligt,
att den administrativa verksam -

Nr 6

Onsdagen den 23 februari 1955

Anslag till ersättningar åt nämndemän
heten vid denna hovrätt organiseras inom
en byrå, som även kan tillhandagå
vid beredandet av frågor av gemensamt
intresse för samtliga hovrätter. Ur dessa
synpunkter har jag funnit det motiverat
att för ändamålet inrättas en byråchefstjänst
vid nämnda hovrätt.»

Jag ber, herr talman, att få stryka
under vad herr Gustaf Karlsson sagt,
att det är motiverat med en byråchefstjänst
i lönegrad Ca 37 vid Svea hovrätt,
och yrkar bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande vartdera momentet av
utskottets i den nu förevarande punkten
gjorda hemställan.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de i fråga om mom. I förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i nämnda moment hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Sundelin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 2 punkten
13 mom. I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resul -

tat, verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja -— 57;

Nej — 75.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. II hemställt.

Punkterna li—16

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 17

Anslag till ersättningar åt nämndemän

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Häradsrätterna: Ersättningar till
nämndemän för budgetåret 1955/56 anvisa
ett förslagsanslag av 1 800 000 kronor.

Det av Kungl. Maj :t framlagda förslaget
innebar, att nämndemännen vid häradsrätterna
skulle liksom tidigare äga
uppbära, utöver resekostnadsersättning
och traktamente, särskilt dagarvode å 20
kronor för varje förrättningsdag.

I en inom andra kammaren av herrar
Petterson i Degerfors och Johanson i
Västervik väckt motion (II: 265) hade
föreslagits, att riksdagen måtte besluta
sådan ändring i gällande ersättningsgrunder
för nämndemän vid landsrätt,
att dagtraktamentet höjdes till 20 kronor
per dag och att dagarvodet utginge
»i form av förlorad arbetsinkomst, maximerad
till 35 kronor per dag».

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionen 11:265 till Häradsrätterna:
Ersättningar till nämndemän för budgetåret
1955/56 anvisa ett förslagsanslag av
1 800 000 kronor.

Reservation hade anmälts av herrar
Einar Persson, Thun och Petterson i
Degerfors, vilka likväl ej antytt sin åsikt.

Onsdagen den 23 februari 1955

Nr 6

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! I detta ärende har jag
tillsammans med två andra ledamöter
av utskottet avgivit en blank reservation
och skall tillåta mig att säga några ord.
Jag kommer dock inte att ställa något
yrkande utöver vad utskottet har förordat.

Frågan om nämndemännens ersättningar
har ju tidigare varit föremål för
prövning vid åtskilliga tillfällen. De nuvarande
grunderna för dessa ersättningar
har gällt från den 1 juli 1953 och finns
angivna i en kungörelse som utkom den
30 april samma år.

För närvarande utgår ersättningen
med 20 kronor per dag, och dessutom
kan i vissa fall utgå traktaments- och
resekostnadsersättning. Nu kan man nog
säga att denna dagsersättning i många
fall inte uppväger den tidspillan, som
nämndemännen ofta får offra för besväret
att sitta i en häradsrätt. Det blir
många gånger en ekonomisk uppoffring
för nämndemännen, då de kan sätta till
en hel arbetsdag. Det låga arvodet har
också den olägenheten med sig, att nämndernas
sammansättning många gånger
inte blir så allsidig som man kunde ha
rätt att fordra. På många håll blir det i
regel endast pensionärer och tjänstemän,
som kan åtaga sig uppdraget som nämndemän.
De kroppsarbetande, som får avstå
en hel dag, måste många gånger säga
nej till ett sådant uppdrag. Detta har
också fört med sig att nämndemännen
begärt ersättning för förlorad arbetsförtjänst
av kommunerna.

Jag kan i detta sammanhang nämna att
av städerna, som betalar hela ersättningen
själva, drygt 30 städer betalar högre
ersättning än den staten lämnar. Beträffande
den kommunala ersättningen
har Landskommunernas förbund gjort
en undersökning inom Stockholms län
och därvid kommit fram till att 31 procent
av kommunerna lämnar ett kommunalt
tillägg utöver den .statliga ersättningen.
Men som ni alla känner till är
ju detta en olaglig form av ersättning,
och i samtliga fall, då en överklagning
har kommit till stånd över ett sådant
beslut, har beslutet blivit upphävt.

Anslag till fångvårdsstyrelsen

Såsom jag sade i början av mitt anförande
kommer jag inte att ställa något
yrkande, men jag vill hoppas att justitieministern
i fortsättningen ägnar
denna fråga all uppmärksamhet och om
möjligt lägger fram ett förslag, som tillförsäkrar
nämndemännen en högre ersättning.

Jag har alltså intet annat yrkande än
om bifall till utskottets förslag.

Häri instämde herr Thun.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
den nu föredragna punkten hemställt.

Punkterna 18—28

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 29

Anslag till fångvårdsstyrelsen

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels godkänna av departementschefen
förordad personalförteckning för
fångvårdsstyrelsen, dels fastställa av departementschefen
föreslagen avlöningsstat
för fångvårdsstyrelsen, att tillämpas
under budgetåret 1955/56, dels ock till
Fångvårdsstyrelsen: Avlöningar för

nämnda budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 977 800 kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Göransson och Pettersson (1:217)
och den andra inom andra kammaren
av herr Rimmerfors (II: 253), hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta att
utöver vad som föreslagits i statsverkspropositionen
dels hos fångvårdsstyrelsen
inrätta en byrådirektörstjänst i lönegrad
Ca 31, dels anvisa medel för ytterligare
en amanuenstjänst.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
1:217 och 11:253

a) godkänna under punkten införd
personalförteckning för fångvårdsstyrelsen; -

Nr 6

Onsdagen den 23 februari 1955

Anslag till fångvårdsstyrelsen

b) fastställa under punkten införd avlöningsstat
för fångvårdsstyrelsen, att
tillämpas under budgetåret 1955/56;

c) till Fångvårdsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1955/56 anvisa ett förslagsanslag
av 977 800 kronor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Ohlon, Boman, Malmborg
i Skövde och Svensson i Ljungskile,
fröken Elmén samt fröken Ager
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den ändrade lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
I: 217 och II; 253

a) godkänna den av Kungl. Maj:t föreslagna
personalförteckningen för fångvårdsstyrelsen,
dock med den jämkningen
att antalet byrådirektörsbefattningar
å ordinarie stat i lönegrad Ca 31 ökades
från en till två;

b) fastställa i reservationen införd avlöningsstat
för fångvårdsstyrelsen, att
tillämpas under budgetåret 1955/56;

c) till Fångvårdsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1955/56 anvisa ett förslagsanslag
av 999 800 kronor.

Herr BOMAN (fp):

Herr talman! Under denna punkt föreligger
en reservation av herr Ohlon m. fl.,
vari hemställes om inrättande av en byrådirektörstjänst
i lönegrad Ca 31 inom
fångvårdsstyrelsen.

Reservationen innebär delvis ett bifall
till motionen nr 217 i denna kammare
av herrar Göransson och Pettersson, vilken
bygger på det förslag, som framlagts
av den av Kungl. Maj :t tillsatta fångvårdsorganisationskommittén.
Denna har
bland annat föreslagit inrättande av en
sektion för kriminalvård i frihet.

Motionärerna framhåller vikten av att
skvddskonsulentorganisationen, som efter
den nu föreslagna förstärkningen med
ytterligare 4 konsulenter och 3 assistenter
kommer att omfatta — frånsett biträdespersonalen
— 20 konsulenter och
21 assistenter, har tillgång till en person
inom fångvårdsstyrelsen med ingående
kännedom om lagstiftningen på detta

område. Motionärerna framhåller betydelsen
för den enskildes rättssäkerhet
av att dessa ärenden med hänsyn till det
stora antalet tveksamma rättsfall — som
också med uppmärksamhet följes av såväl
justitiekanslern som justitieombudsmannen
— blir föremål för en noggrann
prövning. Vidare framliålles den stora
ökningen av bland annat antalet strafftidsresolutioner
från 4 200 år 1950 till
7 500 under de två senaste åren samt
att över 11 000 personer för närvarande
står under övervakning eller tillsyn.

Jag citerar vidare ur motionen: »Det
ligger i ett nyanserat eftervårdsarbetes
natur att det är omöjligt att genom generella
direktiv och föreskrifter lämna
ledning åt skyddskonsulenterna i de situationer
av olika slag som kunna uppkomma.
Även i vad det gäller problem av
juridisk art — hit räknar styrelsen också
de mycket invecklade och ofta aktuella
sekretessbestämmelserna — måste tjänstemännen
på fältet ha möjlighet att rådfråga
en tjänsteman inom styrelsen med
särskild kompetens på både det juridiska
och det sociala området. Kriminalvården
i frihet har numera ett klientel
som är nära fyra gånger så stort som
anstaltsklientelet. Därest denna ur humanitär
och statsfinansiell synpunkt så
betydelsefulla vårdform skall kunna fungera
effektivt och därigenom behålla
domstolarnas och allmänhetens förtroende
måste inom den centrala administrationen
finnas en tjänsteman som kan
ägna den övervägande delen av sin arbetstid
åt kriminalvård i frihet. Hur än
arbetsförhållandena inom styrelsen utveckla
sig kommer ett sådant behov alltid
att föreligga. Att såsom fångvårdens
organisationskommitté föreslagit inrätta
en byrådirektörstjänst för dessa uppgifter
innebär en rationell lösning av
frågan. Tjänsten bör göras ordinarie.»

Personligen har jag den bestämda uppfattningen,
att det är en ytterst angelägen
uppgift ur samhällets synpunkt
att ägna kriminalvården i frihet den
allra största uppmärksamhet, inte minst
med hänsyn till de mycket stora kostnader,
som anstaltsvården numera kräver.
Vi har ju i dagarna i samband med in -

Onsdagen den 23 februari 1955

Nr 6

vigningen av Roxtunaanstalten fått uppgiften,
att varje vårdplats kostar cirka
115 000 kronor. Av den anledningen är
det en god investering — om man kan
tala om god i det här sammanhanget
— att upprusta kriminalvården i frihet
i enlighet med kommitténs förslag.
Men jag vill i detta sammanhang inte
underlåta att ge departementschefen ett
erkännande för det framlagda förslaget
att utöka konsulentorganisationen, och
jag vädjar till statsrådet att — om riksdagen
mot förmodan inte bifaller reservationen
— framlägga förslag till
nästa års riksdag om inrättande av den
tjänst, som vi här föreslagit.

Jag kan inte underlåta att till majoriteten
inom utskottet säga, att jag inte
delar uppfattningen, att ett bifall till
motionen skulle innebära en centralisering
av skyddskonsulentorganisationen,
som inte är önskvärd.

Med hänvisning till vad jag tidigare
framhållit finner jag det ytterst önskvärt,
att denna tjänst inrättas, och jag
ber, herr talman, att få yrka bifall till
reservationen.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Utskottsmajoriteten har
inte ställt sig oförstående till de synpunkter,
som motionärerna har anfört
och som reservanterna velat understödja,
utan har nog funnit syftet med motionerna
behjärtansvärt. Men majoriteten
anser, då väl inte heller på detta område
allt kan göras på en gång, att det
ändå är bättre att få en förstärkning av
arbetskrafterna ute i landet, där de människor
det här gäller vistas och bor, och
att man först så småningom får förstärka
personalen hos de centrala myndigheterna.
Jag tror att de fyra skyddskonsulenter
och tre assistenter, som
kommer att nyinrättas inom denna
vårdgren, kommer att göra en väsentlig
nytta och att det på detta område finns
plats för ännu fler.

Att det så småningom också kan behövas
en man, som skyddskonsulenter
och assistenter ute i landet har att vända
sig till, har vi ingalunda bestridit,

Anslag till fångvårdsstyrelsen
utan vi hoppas, att denna tjänst så småningom
skall inrättas. Vi vet emellertid
nu precis hur det går till för fackministrarna,
som skall diskutera med dem
inom regeringen som har hand om anslagen
— vi vet att de får finna sig i
att det prutas något. Och vi tror säkert,
att man här har prutat så att säga på
den rätta sidan genom att man hellre
har velat ha en förstärkning av skyddskonsulenterna.

Jag vill alltså nu inskränka mig till
en önskan, att man ytterligare skall kunna
förstärka denna organisation, men
jag hemställer i dag, herr talman, om
bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr Anderson,
livar, (s).

Herr GÖRANSSON (fp):

Herr talman! Jag skall börja med att
uttala min tillfredsställelse över den förstärkning
av skyddskonsulentorganisationen,
som är föreslagen av statsutskottet
i enlighet med Kungi. Maj ds proposition.
Jag vill också tacka statsutskottet
för en välvillig skrivning när det gäller
förstärkningen av fångvårdsstyrelsens
personal, en förstärkning i så måtto
att man skulle få till stånd en särskild
tjänst, vars innehvare skulle syssla med
frågorna om kriminalvård i frihet.

Att jag emellertid måste fästa uppmärksamheten
på reservanternas yrkande
och i alla avseenden ansluta mig därtill,
beror på att jag anser att kriminalvården
i frihet nu har nått en sådan utveckling
i vårt land och dessutom innebär
en ur olika synpunkter så viktig
lösning av vissa frågor rörande omhändertagande
av brottslingar, att ett vidare
uppskov med en förstärkning av
personalen inom fångvårdsstyrelsen icke
är tillrådlig.

Jag måste i detta sammanhang för att
få en bakgrund, som icke har tecknats
i motionen, göra klart för kammaren, att
hela inställningen till frågan om behandlingen
av lagöverträdare världen över
har undergått eu avgjord förändring under
och framför allt efter det andra
världskriget. Det är en mycket egen -

Nr 6

Onsdagen den 23 februari 1955

Anslag till fångvårdsstyrelsen

domlig sak som här inträffat; det liar
för resten hänt i historien tidigare efter
krig eller uppror, att man har ändrat
attityd gentemot lagöverträdarna. Här
beror det på att under det andra världskriget
och även dessförinnan ett stort
antal patrioter och motståndsmän togs
in i koncentrationsläger eller såsom
krigsfångar burades in i vanliga läger.
Inpå sin nakna hud hade de fått känna
vad ett frihetsberövande innebär. De hade
gjort erfarenheter, som människor i
allmänhet är förskonade från — erfarenheter
som under normala samhällsförhållanden
egentligen bara görs av
vanliga kriminella — men som under
upprörda tider och i tider av ockupation
kommer att förvärvas av i många fall
själva eliten inom ett folk. Jag erinrar
om hur Grini i Norge under flera år
stoppades fullt med intellektuella, med
topparna inom Norges vetenskapliga,
samhälleliga och politiska liv. När dessa
människor kom tillbaka till friheten, hade
de någonting att berätta, som sedermera
blivit av avgörande betydelse för
människornas tänkande i dessa frågor.
De hade fått klart för sig, att ett frihetsberövande
är en allvarlig sak, som i sig
själv inte rymmer något av den komik,
som man ibland brukar omge den med.
De förstod, att det var ett lidande, att
det var en sak, som kunde få ett bestämt
inflytande på en människas fortsatta
liv, och de ställde frågan om det
inte vore nödvändigt med en omprövning
av behandlingen av vanliga brottslingar.
År frihetsberövande! i den omfattning
och på det sätt som det nu
praktiseras verkligen det mest ändamålsenliga?
I första hand riktade sig deras
kritik mot de gamla fängelserna och deras
arbetsmetoder, d. v. s. mot de slutna
anstalterna, vilka påtvingar sina intagna
en livsföring, som totalt skiljer sig
från det liv som praktiseras ute i friheten
och för vilket de alltså genom
fängelsevistelsen skulle förberedas. Genom
detta fick vi i flera länder till stånd
mindre anstalter än förut och vi fick
öppna anstalter. Men frågan gick vidare.
Man sade sig: Om man för ihop lagöverträdare
till en plats, en anstalt, måste

inte detta innebära risker i olika avseenden.
De intagna lever skilda från samhälle
och familj, utsattes för farliga och
nedbrytande kontakter med andra lagöverträdare,
de lider under minskad
självrespekt i känslan av utstötthet; i
den andliga torftigheten i en fängelseatmosfär
förvissnar känslolivet och känslan
av att tillhöra en gemenskap, att
vara bunden till vissa grupper o. s. v.

Under de senaste åren har just i kritiken
mot anstaltsväsendet blommat en
flora av fängelseseparadoxer, som bl. a.
kommit till uttryck i orden: den allra
lyckligaste och mest praktiska fängelsereform,
som kunde genomföras, vore om
man kunde hålla människorna borta
från fängelserna. Detta är en medveten
överdrift, men den innehåller så mycken
sanning och verklighet, att den
mångenstädes har lett till en omprövning
av förutsättningarna för frihetsberövande.
Och nu är jag framme vid
kriminalvården i frihet.

Vi har en kriminalvård i frihet, som
omfattar villkorlig dom — det är själva
kärnan — och vi har den andra formen,
nämligen villkorlig frigivning. Om
jag håller mig till den villkorliga domen
har vi en lagstiftning som är relativt
ny — från år 1944 — som ger
möjlighet att ge människor villkorlig
dom, varigenom de befrias från straffets
avtjänande under villkor att de
ställs under övervakning. Det är bland
annat för denna övervakning som vi fått
till stånd skyddskonsulentorganisationen.
Men till kriminalvård i frihet hör
också den villkorliga frigivningen, som
syftar till att korta av strafftiderna på
anstalterna; vederbörande släpps ut innan
strafftiden är till ända, och får stanna
ute om de uppfyller vissa föreskrifter
och förhållningsregler. Även de villkorligt
frigivna står under skyddskonsulenternas
överinseende. Vi har numera
ett övervaknings- och tillsyningsklientel,
som omfattar sammanlagt 11 000 personer,
medan det på anstalterna endast
finns 3 000 personer i medeltal. Det övervaknings-
och tillsynsklientel, som från
och med den 1 juli 1955 kommer att
omliänderlias av omkring 40 skyddskon -

Onsdagen den 23 februari 1955

Nr 6

sulenter och assistenter, är alltså nära
fyra gånger så stort som det klientel som
för närvarande finns på anstalterna. Jag
tror på en fortsatt utveckling efter denna
linje. Jag tror att vi •— tendensen
är likadan över hela världen — av humanitära
och statsfinansiclla skäl kommer
att bli tvingade att använda kriminalvård
i frihet så långt detta någonsin
är möjligt och försvarligt. Jag
kommer tillbaka till de statsfinansiella
skälen senare.

Vi har nu — och jag är glad för det
— fått en utökning av konsulentorganisationen
från 1 juli, en ökning som
gör att denna organisation omfattar 41
tjänstemän i ledande ställning. Men fångvårdsstyrelsen,
som skall leda och främja
denna verksamhet och ha tillsyn
över den, har icke någon enda tjänsteman
som kan avdelas för detta arbete.
Den som skulle sköta det, är den man
som sysslar med strafftidsberäkningar.
När han först fick denna uppgift, hade
han 4 000 strafftidsberäkningar att göra
årligen, nu har han mellan 7 000 och
7 500. Han får ingen tid över för kriminalvården
i frihet. Han måste för att
undgå åtal och andra otrevligheter i
första hand klara av strafftidsberäkningarna.
Med uppoffrande av fritid och vilotid
har han nödtorftigt kunnat hålla
ett öga även på kriminalvården i frihet,
men det går inte i längden. Den fria kriminalvården
är en alltför dyrbar och
i jämförelse med anstaltsvården en ur
finansiell synpunkt alldeles för värdefull
organisation, därigenom att den är
så billig, för att man kan låta den
bedrivas på detta sätt, d. v. s. utan att
det finns någon i den centrala ledningen
som har tillräcklig tid att lämna erforderliga
informationer.

Med anledning av vad utskottet anfört
vill jag nämna att det icke på något som
helst sätt är fråga om centralisering. Det
är knappast heller fråga om att kontrollera,
utan det är fråga om att kunna ge
skyddskonisulenter och skyddsassistenter
den hjälp de behöver ute på fältet i
de många svåra frågor som möter dem,
t. ex. tolkning av lagar. Vi vill alltså att
någon tjänsteman skall kunna stå till

Anslag till fångvårdsstyrelsen
förfogande för att exempelvis förklara
bestämmelserna i sekretesslagen, som
ibland är mycket svårbegripliga och som
spelar en rätt stor roll på detta område.
Denne tjänsteman skall kunna hålla
skyddskonsulentorganisationen underrättad
om reformer som genomförs på
olika sociala vårdområden, där våra frigivna
eller våra villkorligt dömda kan
komma i åtanke när det gäller att få
hjälp. Vi vill över huvud taget att den
över hela landet spridda skyddskonsulentorganisationen,
vars befattningshavare
har beröring med alla domstolar i riket
och med alla fångvårdsanstalter,
skall få en sakkunnig och välbehövlig
ledning uppifrån. Jag anser — och det
är det som gör att jag inte kan gå med
på det uppskov i denna fråga som har
rekommenderats från statsutskottets sida
— att kriminalvården i frihet är så
utomordentligt betydelsefull att vi inte
av några småaktiga ekonomiska skäl får
ställa den i efterhand. Jag skall genast
förklara vad jag menar.

Vi har, som jag nämnde, över It 000
övervaknings- och tillsynsfall som administreras
av omkring 40 skyddskonsulenter
och skyddsassistenter. Kostnaden
härför uppgår till 1 miljon kronor för
organisationen och ungefär 1 miljon kronor
i arvoden åt tillsynsmän och övervakare
—• total kostnad 2 miljoner kronor.
Ett endast något mer än en fjärdedel
så stort klientel, 3 000 personer,
finns intaget på anstalterna. De kostar
27 miljoner kronor, alltså tretton gånger
så mycket. Men därtill kommer att för
det klientelet måste vi efter hand bygga
nya anstalter, och det är dessa byggnadskostnader
som kastar sin skugga framför
sig. Det har under senare tid visat
sig att varje ny vårdplats på ett slutet
fängelse kostar någonting upp emot
85 000 kronor, i vissa fall 100 000 kronor.
Skall vi bygga 1 000 nya vårdplatser
på slutna anstalter — och det är väl ett
minimum — kommer vi upp i en kostnad
av omkring 100 miljoner kronor.

Inför detta måste man fråga sig, om
det inte är klokt och förtänksamt ifall
man försöker att effektivisera den öppna
vården. Det har vid ett tillfälle sagts

Nr 6

Onsdagen den 23 februari 1955

Anslag till fångvårdsstyrelsen
här i kammaren — det var år 1950 ■—
att vi inte hade råd med kriminalvård i
frihet. Ja, har vi inte råd med kriminalvård
i frihet, som kostar 2 miljoner kronor
för 11 000 vårdtagare, har vi ännu
mindre råd med kriminalvård på anstalter,
som kostar 26 miljoner kronor
för 3 000 vårdtagare. På något sätt måste
man försöka komma fram till en omskiktning
från sluten vård till vård i
frihet. Tendensen är som jag förut sagt
densamma världen över. I fjol publicerades
ett arbete av en engelsk kriminolog,
som hade utfört en undersökning
om den villkorliga domen på uppdrag
av Förenta Nationerna. Han förklarade
att kostnaderna för övervakning av en
villkorligt dömd är ansenligt lägre än
för en fånge som sitter på fängelse. Där
det finns plats för en utvidgning av
övervakning av villkorligt dömda, särskilt
bland vuxna, måste vi, menade han,
se till att vi tillvaratar de möjligheterna.

Den tjänst jag här yrkar på kostar
24 000 kronor om året. Jag anser att vi
har råd till detta och att vi redan nu
måste inrätta den tjänsten. Den är nödvändig,
om vi skall kunna gå vidare och
utvidga kriminalvården i frihet. Inrättandet
av tjänsten är föreslagen av fångvårdens
s. k. organisationskommitté, tillstyrkt
i princip av skyddskonsulentutredningen
och begärd av skyddskonsulenterna
själva. Vi kan, menar jag, inte
låta denna chans gå ifrån oss. Vi måste
begagna den för att nedbringa kostnaderna
för den slutna anstaltsvården.

I enlighet med vad jag här har anfört
ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till den vid utskottsutlåtandet fogade
reservationen.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Jag ber om ursäkt om
jag säger, att herr Göransson nästan talar
som om det hade gällt en byråchefstjänst,
fastän det nu bara gäller en byrådirektör
i 31 lönegraden!

Vad jag ville säga i anledning av herr
Göranssons anförande var egentligen
bara det, att man kan väl ändå inte komma
ifrån att lägga även ekonomiska syn -

punkter på dessa frågor, hur angelägna
de än är. Jag betraktar det som en stor
vinning, att statsmakterna nu växlat in
på kriminalvård i frihet och bygger upp
den undan för undan, och jag är tämligen
övertygad om att med den förstärkning
som har skett eller kommer att ske
i år har man kommit ett gott stycke.
Kan man då nästa år göra en ytterligare
förstärkning, kommer man ju fram till
vad vi alla önskar; det är bara det att
överdirektör Göransson i fångvårdsstyrelsen
vill att man nu skall göra mera
än man nu har ansett sig kunna åstadkomma.

Jag vågar tro, att med den uppsättning
av tjänstemän som man har i fångvårdsstyrelsen
kommer det att reda sig
under ett år framåt. Vi har en mycket
kvalificerad byråchef, som kan de här
frågorna, vi har en överdirektör, som
är intresserad för uppgiften, och jag är
alldeles övertygad om att det kommer
att gå bra under det år som vi har framför
oss och att man bör invänta förslag
om ytterligare förstärkning. Det sker
säkerligen inte någon olycka — om kammaren
följer utskottsmajoritetens förslag.

Herr GÖRANSSON (fp):

Jag är mycket tacksam för herr Karlssons
i Munkedal uttalande, som jag nog
tolkar som bevis på en svala som bådar
sommar, ehuru jag inte skall pressa herr
Karlssons ord för hårt.

Däremot måste jag säga — fastän jag
visserligen inte här velat gå in på den
frågan i sin helhet — att jag är övertygad
om att det hela inte kommer att
klara sig under det instundande budgetåret.
Jag har beträffande fångvårdsstyrelsens
personaluppsättning ansett det
vara lönlöst att göra framstötar på någon
annan punkt än beträffande den
tjänst det här gäller, men här ansåg jag
att jag hade så utomordentligt gripbara
skäl att komma med, att det skulle vara
möjligt att få en annan attityd hos statsutskottet
och även hos kammaren. Jag
vet inte i vad mån jag har felbedömt
situationen. Jag kan emellertid inte god -

Onsdagen den 23 februari 1955

Nr 6

taga det resonemanget, att man får försöka
komma fram en bit i sänder, ty om
vi låter kriminalvården i frihet bedrivas
på sådant sätt, att man inte tar ut
dess fulla effektivitet, så får detta ekonomiska
efterverkningar. Jag erinrar
om att man kan vårda 40 personer genom
kriminalvård i frihet för samma
belopp som det kostar att ha en enda
människa på anstalt. Om emellertid
domstolarnas förtroende för tillämpningen
av den villkorliga domen skulle
brista, är det risk för att domstolarna
inte vågar döma villkorligt så mycket
som de eljest skulle göra. Om däremot
domstolarna litar på att man har en vältrimmad
organisation uppifrån och ned
för villkorlig dom, så kan redan den
nuvarande lagstiftningen medge en ökad
frekvens av villkorliga domar. Det är
dit jag tror att vi kommer, om vi inrättar
en förstärkning av skyddskonsulentorganisationen
och skapar denna
tjänst, som inte kostar mer än 24 000
kronor. Det har påpekats i många sammanhang,
att det ibland, underligt nog,
kan vara lättare att få pengar till dyrbara
anstalter än att få pengar till kriminalvård
i frihet. Så är det i alla länder,
därför att anstalterna har en fast
tradition bakom sig, under det att kriminalvården
i frihet är en relativt ny
företeelse.

Om jag tänker på de pengar som vi
kommer att få ge ut för nya anstalter i
framtiden och de miljoner som vi nu
har lagt ned på en nyligen tillskapad
anstalt, säger jag mig att här är det inte
fråga om något slöseri, om man tillskapar
en tjänst för 24 000 kronor. Jag ber,
herr talman, att få vidhålla mitt yrkande.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande
punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall till

Anslag till fångvårdsstyrelsen
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Boman begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 2 punkten
29, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Boman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 91;

Nej — 42.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 30—55

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 56

Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

18, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1954/55,
i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde;

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning för
tjänstgöring på obekväm arbetstid m. m.;
och

Nr 6

Onsdagen den 23 februari 1955

Ang. främjande av ett alkoholfritt umgängesliv

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1954/
55, i vad propositionen avser civildepartementets
verksamhetsområde.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. främjande av ett alkoholfritt
umgängesliv

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa åtgärder för
att främja ett alkoholfritt umgängesliv
jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 22, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för den 17
december 1954, föreslagit riksdagen att

a) besluta att en upplysningskampanj för
alkoholfria fest- och sällskapsdrycker och
för ett alkoholfritt umgängesliv skulle anordnas
med stöd av statsmedel i enlighet
med i nämnda statsrådsprotokoll förordade
grunder, b) medgiva, att bidrag
av statsmedel finge från och med budgetåret
1955/56 utgå till Föreningen
Fruktdrycker för upplysningsverksamhet
rörande alkoholfria fest- och sällskapsdrycker
i enlighet med i statsrådsprotokollet
förordade grunder samt c)
besluta att lån av statsmedel finge beviljas
för inrättande av alkoholfria restauranger
i enlighet med i statsrådsprotokollet
förordade grunder.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling föreliaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herr Svärd (1:336)
och den andra inom andra kammaren
av herr Cassel (II: 397), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj:ts proposition nr 22, i vad den avsåge
lån av statsmedel till inrättande
av alkoholfria restauranger.

Vidare hade utskottet upptagit två till
Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen

under punkterna 76 och 77 av sjunde
huvudtiteln gjorda framställningar anknutna
likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herrar
Magnusson och Björnberg (1:238) samt
den andra inom andra kammaren av
herr Hagberg i Malmö m. fl. (11:366),
i vilka hemställts om avslag på Kungl.
Maj:ts förslag om anslag av dels 200 000
kronor till en upplysningskampanj rörande
alkoholfria fest- och sällskapsdrycker
och ett alkoholfritt umgängesliv,
dels ock 25 000 kronor till Föreningen
Fruktdrycker.

Med förmälan, att utskottet ämnade
vid behandlingen av sjunde huvudtiteln
återkomma till de i sistnämnda båda motioner
framställda yrkandena, hade utskottet
i det nu föreliggande utlåtandet
på anförda skäl hemställt, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
336 och II: 397,

a) besluta att en upplysningskampanj
för alkoholfria fest- och sällskapsdrycker
och för ett alkoholfritt umgängesliv
skulle anordnas med stöd av statsmedel
i enlighet med i statsrådsprotokollet
över finansärenden för den 17 december
1954 förordade grunder;

b) medgiva, att bidrag av statsmedel
finge från och med budgetåret 1955/
56 utgå till Föreningen Fruktdrycker för
upplysningsverksamhet rörande alkoholfria
fest- och sällskapsdrycker i enlighet
med i nämnda statsrådsprotokoll förordade
grunder;

c) besluta att lån av statsmedel finge
beviljas för inrättande av alkoholfria
restauranger i enlighet med i samma
statsrådsprotokoll förordade grunder.

Reservation hade anförts av, utom annan,
fröken Andersson samt herrar
Skoglund i Doverstorp, Rubbestad, Staxång
och Onsjö, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den ändrade
lydelse, reservationen visade, och avslutas
med en hemställan, att riksdagen
måtte, i anledning av motionerna I: 336
och II: 397, avslå Kungl. Maj:ts proposition
nr 22.

Onsdagen den 23 februari 1955

Nr 6

Ang. främjande av ett alkoholfritt umgängeshv

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Frågan om eu intensifiering
av nykterhetsarbetet har ju tidigare
diskuterats ingående i kamrarna ur
oilka aspekter. Till den allmänna kampanjen
bär ju redan anslagits 700 000
kronor. Vidare kommer på sjunde huvudtiteln
en begäran om ett anslag på
1 500 000 kronor. Departementschefen
för i detta sammanhang några mycket
intressanta resonemang. Den kommitté
som arbetat med dessa frågor har ju
begärt ännu större belopp, men departementschefen
säger, att de totala kostnaderna
för hela kampanjen torde kunna
begränsas till 2 000 000 kronor. Det
är ganska anmärkningsvärt. Jag kan inte
låta bli att i förbifarten nämna, att
enbart administrationskostnaderna för
den relativt korta tid det dock är fråga
om belöper sig till inte mindre än
355 000 kronor.

I dag gäller emellertid frågan de förslag
som lagts fram i propositionen nr
22. Det rör ett anslag på 200 000 kronor
för en kampanj rörande alkoholfria festoch
sällskapsdrycker och ett alkoholfritt
umgängesliv, 25 000 kronor till Föreningen
Fruktdrycker och 500 000 kronor
till lån för inrättande av alkoholfria
restauranger. I motionerna 238 i
denna kammare och 366 i andra kammaren
understryks vikten av en sådan
kampanj i samverkan med de stora organisationerna
och folkrörelserna, men
det uttalas, att det bör kunna räcka med
ett anslag på 600 000 kronor i stället för
de två miljoner som föreslås.

Om jag då först tar upp frågan om de
200 000 kronorna till upplysning om alkoholfria
fest- och sällskapsdrycker och
ett alkoholfritt umgängesliv, kan jag citera
— vilket också skett i motionerna
— vad kontrollstyrelsen anför i detta
sammanhang. Styrelsen anser, att dessa
dryckers betydelse ur nykterhetssynpunkt
inte bör överskattas, och säger
bland annat: »Behovet av ett alternativ
till sprit och vin har på senare tid blivit
mindre framträdande. .. . Det kan
också ifrågasättas om man i det rent
alkoholfria umgänget bör introducera
den gängse alkoholritualen med dess se -

rie av drycker med olika styrka och
färg, serverade i glas av varierande form
och storlek.»

I detta resonemang ligger såvitt jag
förstår den tanken, att kampanjen skulle
kunna motverka sitt eget syfte. Vi reservanter
anser, att en lugn övergång ur
både psykologisk och ekonomisk synpunkt
är vida bättre än en massa buller,
som fäster uppmärksamheten på tidpunkten
den 1 oktober och sätter alkoholproblemet
i centrum.

I flera yttranden över kampanjen har
också framkommit stark kritik, till
exempel från kommerskollegium, Sveriges
industriförbund och Stockholms
handelskammare. En del remissinstanser
har tillstyrkt — jag höll på att säga
självfallet. Nu befinner sig reservanterna
och utskottet ur vissa synpunkter
principiellt på samma linje. Utskottet
säger nämligen — det rör fortfarande
de 200 000 kronorna — att delade meningar
kan »råda om omfattningen och
beskaffenheten av de åtgärder som bör
vidtas för vinnande av nämnda syfte,
liksom ock om dylika åtgärders verkliga
betydelse ur nykterhetssynpunkt» och
fortsätter: »Utskottet kan för sin del
inte underlåta att ge uttryck åt en viss
tveksamhet i sistnämnda hänseende.»

Jag kan till alla delar understryka
detta uttalande, och jag fortsätter med
den frågan: Kan det då vara lämpligt
att ge ut en så stor summa som det dock
här gäller på en sådan kampanj, om
vars resultat man ingenting vet? Vi avslog
nyss en mycket välmotiverad propå
från fångvårdsstyrelsen, men nu gissar
jag att vi kommer att ge det anslag det
bär gäller, som är flerdubbelt större.

Går jag sedan över att bara med ett
par ord beröra tanken på 25 000 kronor
i anslag till Föreningen fruktdrycker,
så kan jag i stort sett nöja mig med att
citera vad kommerskollegium säger. Det
utalar »att reklam för olika slag av alkoholfria
drycker icke nämnvärt torde
inverka på alkoholvanorna. Det är därför
icke ur allmän synpunkt angeläget
att staten stöder en kampanj för sådana
drycker genom ekonomiska bidrag».

Också här är utskottsmajoriteten täm -

Nr 6

Onsdagen den 23 februari 1955

Ang. främjande av ett alkoholfritt umgängesliv

ligen tveksam. Det framgår av dess formulering,
som lyder så här: »Utskottet
vill ej heller motsätta sig det begärda
anslaget å 25 000 kronor.»

Jag anser att det principiellt är mycdet
olämpligt att bevilja detta anslag.
Det gäller en privat förening som själv
kan kosta på sig den reklam som man
anser är nödvändig i detta sammanhang.
Kostnaderna för denna reklam,
menar jag, får väl sedan läggas på konsumenterna
av dessa drycker.

Vidare, och det är det tredje avsnittet,
föreslås i propositionen och utlåtandet
ett anslag på 500 000 kronor för lån
till inrättande av alkoholfria restauranger.
Jag skall inte ett ögonblick förneka
att det kan vara önskvärt med sådana,
men steget till att ge statsstöd för
upprättande av nya dylika är minst sagt
diskutabelt. Jag anser, och jag tror också
att det framhålls i motionerna eller
någon annanstans — det är detsamma
var —• att klokt planerade, under personligt
ansvar drivna restauranger av
denna typ ger de bästa resultaten. Av
principiella skäl bör väl dessutom gränsen
för det allmännas engagemang i olika
slags företagsamhet hållas klar.

Det finns också en synpunkt som
statskontoret framför när det ställer sig
tveksamt beträffande om alkoholfria
restauranger kan fylla sin uppgift. Statskontoret
säger, att de ekonomiska riskerna
är betydande. Nu kommer jag att
trötta än en gång med ett citat från utskottsutlåtandet,
som visar att tillstyrkandet
är tämligen tveksamt hela vägen.
Utskottet säger: »Även om utskottet i
likhet med departementschefen finner
ovisshet råda angående publikunderlaget
för alkoholfria restauranger med
god standard och därmed angående den
reella effekten av den föreslagna låneformen,
anser sig utskottet likväl kunna
tillstyrka att ett försök göres med lån
av ifrågavarande slag.»

Jag skulle till nöds kunna förstå ett
sådant resonemang om vi hade obegränsade
resurser, men som alla vet och som
jag nyss nämnde får vi titta på tusenlapparna
vid det här laget. Nu anser jag

att det är ganska ofattbart att ett sådant
här förslag kommer fram, men ännu
viktigare anser jag det vara att man inte
åstadkommer en sådan kategoriklyvning
—- om jag får använda det uttrycket
—■ som det här rör sig om.

Det finns en hel del resonemang i
propositionen som motivering för detta.
Jag skall bara ta upp ett par sidor därav.
Man säger att det rimligtvis bör finnas
alkoholfria restauranger, där det
alltså inte ens skall serveras pilsner.
Man säger att detta är lämpligt därför
att de som vill vara nyktra blir sämre
bemötta på de andra restaurangerna.
Det kan kanske ligga någonting i detta
resonemang, men jag är övertygad om
att förhållandena på detta område har
väsentligt förbättrats på senare tid. Jag
skall inte nämna några namn — jag står
här inte som någon annonstavla för den
ena eller andra restaurangen — men jag
kan tala om att här i Stockholm finns
åtminstone två mycket stora restauranger,
där man absolut inte blir sämre bemött
om man inte tar in någon sprit.
För min egen del har jag över huvud
taget aldrig råkat ut för att bli illa bemött
på grund av att jag inte rekvirerat
in sprit. Jag skulle kunna tillägga, att
det naturligtvis kan finnas servitörer
och till och med servitriser, som kan
bemöta folk olämpligt även på de nyktra
restaurangerna. Jag tror därför inte
att man på den vägen kan komma till
rätta med problemet.

Så har vi den andra sidan av saken,
nämligen att man säger att det inte är
lämpligt att ungdomen går på på spritrestauranger,
ty där är frestelserna alltför
nära till hands. Jag tror att det är ett
resonemang som man får ta med en
nypa salt. I detta sammanhang kan jag
knyta an till vad doktor Knöös — han
är specialist på alkoholproblem och utbildad
psykolog —- anförde i en tidningsartikel
härom sistens. Han säger
bland annat att det verkar som om »en
sorts oansvarighetsdogm» har gripit omkring
sig.

Skall man uppfostra människor får
man väl ändå knyta an till deras an -

Onsdagen den 23 februari 1955

Nr 6

Ang. främjande av ett alkoholfritt umgängesliv

svarskänsla och inte endast i yttre mening
se till att de går in på restauranger,
där inte frestelsen finns. Jag tror
inte att sådant håller i längden. Med
detta vill jag inte på något sätt misstänkliggöra
den goda vilja som ligger
bakom de föreliggande förslagen. Det är
effekten som jag sätter i fråga. Att den
blir den avsedda tvivlar inte bara reservanterna
utan också utskottet på, vilket
jag har försökt att visa.

Jag skulle vidare vilja kraftigt reagera
emot att den agitation, som föreslagits,
av tidningar och vad det nu kan vara
för några, tas till intäkt för offentligt
förlöjligande. Jag tror att det vore tacknämligt
om vi enades om att alla här
har samma syfte och att det, minst sagt,
är oansvarigt att förlöjliga dessa strävanden.
Jag vill i detta sammanhang ha
detta starkt understruket, ty även om
det kan sägas att vissa propåer kanske
kan utmana löjet, så —• å la bonne
beure — låt dem utmana löjet! Men låt
oss, som väl ändå är ansvarskännande
människor, reagera mot detta löje. Det
kan de försöka använda i andra sammanhang.

Den väldiga kampanjen med film, radioutsändningar
och propagandapatruller
och dylikt blir — här citerar jag
återigen doktor Knöös —• sannerligen
»mest ett slag i luften». Det är bättre
att sätta in det hela som ett led i kampen
för en ny livsstil över huvud taget
utan att stirra sig blind på vad som
skall hända efter den 1 oktober.

Kom ihåg i detta sammanhang, att alkoholmissbruket
är ett symtom på missanpassning
hos människorna —■ alkoholmissbruket,
jag understryker det, inte
alkoholbruket, ty det är en helt annan
sak. Det är av vikt att man tar sikte på
frågan i hela dess vidd och att man vid
uppläggningen av propagandametoderna
tar kontakt med läkare och psykologer
som kan ge anvisningar. Jag har ett intryck
av att det brister i vissa delar
därvidlag.

Med detta har jag inte velat säga, att
jag inte tror på uppfostran, tvärtom tror
jag utomordentligt mycket på den. Jag
tror på en sådan uppfostran som tar

sikte på hela människan, och därför, herr
talman, yrkar jag bifall till reservation
nr 1.

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! De här problemen diskuterades
rätt ingående då vi behandlade
förslaget om motbokens avskaffande,
och vi behöver väl inte — åtminstone
ämnar inte jag göra det — gå in
närmare på dem i den här diskussionen.

Det är klart, som fröken Andersson
säger, att man kan vara mycket tveksam
huruvida en sådan här upplysningskampanj
kommer att verka på avsett
sätt. Det tror jag att man även ute
bland de organiserade nykterhetsvännerna
på vissa håll är tveksam om.
Men det förutsågs ju, och förutses väl
fortfarande, att det i samband med motbokssystemets
upphörande skall uppstå
vissa övergångssvårigheter, och man
har avsett att genom upplysning och på
annat sätt söka mildra verkningarna av
dessa svårigheter. Till upplysningskampanjen
har riksdagen tidigare beviljat
medel, och vad som här begärs är ett
tilläggsanslag.

Utskottsmajoriteten har, som fröken
Andersson påpekade, understrukit att
man får försöka lägga upp upplysningskampanjen
på ett sådant sätt, att den
verkar i avsedd riktning. Man får hoppas
att den kommer att läggas upp på ett
sådant sätt av dem, som nu har hand
om utformningen av densamma.

Utskottsmajoriteten har i detta sammanhang
inte velat ta ansvaret att säga
nej till Kungl. Maj:ts förslag på denna
punkt, då man ändå vågar hoppas att
de åtgärder, som här är föreslagna, skall
verka i gynnsam riktning, ehuru man
som sagt på förhand inte kan bestämt
säga hur de kommer att utfalla.

Vad beträffar anslaget på 25 000 kronor,
som är avsett till reklam för och
upplysning om alkoholfria fruktdrycker,
kan man väl inte säga, att summan är
avskräckande stor. Kungl. Maj:t har ju
på alla punkter prutat på de av utredningen
föreslagna beloppen.

Nr 6

Onsdagen den 23 februari 1955

Ang. främjande av ett alkoholfritt umgängesliv

Då det sedan gäller anslaget till lån
för åstadkommande av alkoholfria restauranger,
har det betonats att det är
fråga om en försöksverksamhet. Utredningen
föreslog, att man skulle avsätta
en fond på tre miljoner kronor, och nu
har departementschefen föreslagit att
V2 miljon skulle avsättas till denna fond
och betonat att det skall vara en försöksverksamhet.

Som sagt, utskottsmajoriteten har inte
velat gå på ett avslag därför att man
ändå vågar hoppas att alla dessa åtgärder
tillsammantagna skall verka i gynnsam
riktning. Jag ber, herr talman, att
med detta få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr SUNNE (fp):

Herr talman! Jag begärde ordet emedan
fröken Andersson citerade doktor
Knöös. Det är synd att hon inte fullföljde
citatet utan bara tog litet här och
var. Jag tror nämligen att de synpunkter,
som han slutligen kommer fram till,
står i god överensstämmelse med vad
man inom den statliga propagandakommittén
har tänkt sig. Sedan han talat
om annonsering och anlitande av film
och radio som »slag i luften», vilket fröken
Andersson nämnde, säger han: Riktigare
vore att direkt och utan slingerbultar
ställa konkreta frågor till envar
svensk: »Hur ämnar du förfara efter
den 1 oktober? Har du på allvar besinnat
alkoholens skadeverkningar? Har
du tänkt på att flertalet brott är att tillskriva
alkoholen? Har du satt dig in i
vad det betyder för ungdomen att spriten
nu släpps fri? Känner du egentligen
till vad det betyder?»

Vad svarar då en av de ledande i den
statliga propagandakommittén? Han säger,
att doktor Knöös’ principiella synpunkter
visserligen kan diskuteras, men
att hans praktiska förslag endast är ett
upprepande av vad vi vill göra och hur
vi tänker när det gäller spritens frisläppande
i oktober. Vår mening är att
en statlig kampanj med upplysning om
alkoholens ekonomiska konsekvenser,
byggda på allmänna erfarenheter, skall

meddelas folket. Men han vill, säger han,
påpeka att vi ännu inte har låst fast
hur dessa meddelanden skall se ut. Ändå
kan doktor Knöös kritisera dem,
fastän ännu inte en tes har spikats och
inget manuskript ännu är slutgiltigt bestämt.

Jag menar alltså, att detta citerande
av doktor Knöös ingav en felaktig föreställning
av vad han egentligen kom
fram till och vad den statliga propagandakommittén
har tänkt sig.

Beträffande reklamen var det ju, tycker
jag, ganska märkvärdigt att inte
fröken Andersson kritiserade rusdrycksreklamen,
ty den tycks ju svälla i tidningarna
för varje dag, och vi har säkert
ännu inte sett kulmen. Skall man
från nykterhetshåll under sådana förhållanden
bara resignera utan att göra
något försök att sätta in en motstöt? Jag
tycker det är en egendomlig uppfattning
fröken Andersson har om propagandans
betydelse. Om man över huvud taget
tror, att det lönar sig att annonsera fölen
vara, måste man ju vara överens om
att det är möjligt att påverka människors
handlande med en kombination
av reklam, upplysning och ett tryck från
hela den miljö, som bestämmer människornas
värderingar och handlingar.

När det gäller fruktdrycker skulle jag
undra, vad Sveriges fruktodlare säger
om yrkandet att man där inte skall ge
något anslag. Efter vad man har fått
veta genom tidningarna ligger det tonvis
med äpplen och ruttnar ned runt
omkring i svenska bygder. Vore det inte
lämpligt att använda dem till sådana här
drycker, som dock har ett betydande
värde? Och dessa drycker behöver reklam
för att man ska få kännedom om
deras existens, precis som man från rusdryckshanteringens
sida inte har försummat
att reklamera för den sortens
drycker.

Den propaganda, som Föreningen
Fruktdrycker skulle medverka till, har
just till uppgift att göra dessa drycker
mer allmänt kända ute bland svenska
folket. Man skulle på så sätt få till stånd
en större användning av de alkoholfria
dryckerna och därigenom skapa en så -

Onsdagen den 23 februari 1955

Nr 6

Ang. lönegradsplaceringen för vissa yrkeslärartjänster

dan efterfrågan på dem, att det lönar
sig att framställa dem. Då skulle man
också få bättre användning för den
svenska frukten än att låta den ligga
och ruttna ned till ingen nytta.

Det var till slut intressant att få höra,
att fröken Andersson på åtminstone två
restauranger i Stockholm blivit bemött
på sådant sätt, att hon inte hade någon
känsla av att man tog hänsyn till huruvida
hon rekvirerade in spritdrycker
eller ej.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Jag har sällan i denna
kammare hört ett anförande som gick så
vid sidan av sakfrågan som det som herr
Sunne nyss presterade. Det finns väl
ingen människa som har talat emot den
sak som han ömmade för. Herr Sunne
talade om rusdrycksreklam. Ja visst,
men det är väl inte staten som betalar
den reklamen! Det är bara det som det
här rör sig om. Man får gärna för mig
annonsera fruktcider i det oändliga, bara
staten slipper betala. Det är detta, fastslår
jag, som är den springande punkten.

Herr Sunne sade vidare att tonvis av
äpplen nu ligger och ruttnar till ingen
nytta. Även jag anser naturligtvis att
man skall söka använda frukten, och det
är utomordentligt sorgligt att all denna
frukt nu ruttnar bort. Men inte skall väl
staten behöva betala för det. Sätt i gång
med en reklamkampanj, lägg kostnaderna
härför på dryckerna och låt konsumenterna
betala vad det kostar. Jag hade
faktiskt trott att herr Sunne hade denna
principiella inställning. Men man lär så
länge man lever.

Till sist vill jag ännu en gång citera
doktor Knöös, eftersom herr Sunne kom
in på hans artikel. Doktor Knöös slutar
med följande: »Men den uppfattningen
att vi samt och synnerligen är barnungar,
omyndiga, som till varje pris
måste gå i ledband, är djupt rotad på
sina håll i landet, inte minst bland nykterhetsfolket,
som utan tvekan nu måste
ta eu dryg del av ansvaret för vad som
förberetts och skall genomföras.»

Efter härmed slutad överläggning gjorde
herr talmannen enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det
nu ifrågavarande utlåtandet hemställt
samt vidare på godkännande av den av
fröken Andersson in. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Fröken Andersson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 31, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av fröken
Andersson m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Ang. lönegradsplaceringen för vissa
yrkeslärartjänster

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m. jämte i
ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 25, hade Kungl. Maj:t, under åbepande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över civilärenden för den 17 december
1954, föreslagit riksdagen att
godkänna i bilagorna 1—12 till statsrådsprotokollet
i ärendet upptagna förslag
om placering i lönegrad av vissa
tjänster m. m. samt att bemyndiga Kungl.
Maj:t att vidtaga erforderliga åtgärder
för förslagens genomförande fr. o. m. den
1 juli 1955.

Nr 6

Onsdagen den 23 februari 1955

Ang. lönegradsplaceringen för vissa yrkeslärartjänster

Det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget
innebar beträffande statens skolor
tillhörande barna- och ungdomsvården,
att de manliga yrkeslärartjänsterna
skulle kvarstå oförändrade i 20 lönegraden,
medan de kvinnliga yrkeslärartjänsterna
— i hushållsgöromål och
kvinnlig slöjd — skulle uppflyttas från
19 till 20 lönegraden.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena
inom första kammaren av herr Hesselbom
(I: 259) och den andra inom andra
kammaren av fröken Elmén m. fl. (II:
276), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte fatta beslut om inplacering av manliga
och kvinnliga yrkeslärare vid statens
skolor tillhörande barna- och ungdomsvården
i lönegrad 21.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
motionerna 1:259 och 11:276,

1) godkänna de i bilagorna 1—12 till
statsrådsprotokollet över civilärenden
för den 17 december 1954 upptagna förslagen
om placering i lönegrad av vissa
tjänster m. m.;

2) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
erforderliga åtgärder för förslagens genomförande
fr. o. m. den 1 juli 1955.

Reservation hade anmälts av fröken
Andersson, herrar Hesselbom och Svensson
i Ljungskile samt fröken Elmén, vilka
dock ej antytt sin mening.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Jag ber om ursäkt att
jag återkommer så snart, men jag lovar
tiga sedan.

Det gäller här frågan om lönegradsplaceringen
för yrkeslärarna vid statens
skolor tillhörande barna- och ungdomsvården.
Beteckningen på lärarinnorna
i hushållsgöromål och kvinnlig
slöjd ändras till yrkeslärare, och dessa
lärarinnor uppflyttas en lönegrad, d. v. s.
till 20 lönegraden. Övriga yrkeslärare

vid dessa skolor får ingen ändring och
kvarstår alltså i 20 lönegraden.

För yrkeslärarna vid de centrala verkstadsskolorna
föreslås nu uppflyttning
från 20 till 21 lönegraden. Yrkeslärarna
vid ungdomsvårdsskolorna kommer alltså
att i lönegradshänseende stå lägre än
lärare av samma kategori vid de centrala
verkstadsskolorna. Tidigare har
det, enligt min mening med rätta, ansetts
riktigt med jämställdhet i lönehänseende
mellan de båda skolformerna.

I motionen citeras ett uttalande 1951
av dåvarande socialminister Möller då
lärarna vid centrala verkstadsskolorna
inplacerades i 20 lönegraden. Socialminister
Möller uttalade då: »I anslutning
till denna lönereglering böra jämväl
ungdomsvårdsskolornas yrkeslärare uppflyttas
från 19 till 20 lönegraden.»

Från socialstyrelsens sida har också
gång på gång framställts krav på en förbättrad
löneställning för yrkeslärarna
vid ungdomsvårdsskolorna. Vikten härav
har starkt understrukits. Man har
hänvisat till de stora rekryteringssvårigh
eterna och svårigheterna att vid dessa
skolor behålla den väl kvalificerade personalen.
Dessa lärare har, vilket ligger
i sakens natur, väsentligt större svårigheter
i flera hänseenden. Därför har socialstyrelsen
föreslagit en placering i 22
lönegraden som kompensation för bland
annat mera svårhanterliga elever, längre
arbetstid o. s. v.

Mot denna bakgrund menar vi — vi
har bara avgivit en blank reservation —
att det är ett egendomligt förslag som nu
har framlagts. Trots de uppenbara svårigheterna
att få lärare säger utskottets
majoritet, att »tillräckliga skäl inte föreligger»
för en ändring av Kungl. Maj:ts
förslag.

Nu har vi, såsom jag nämnde, endast
avgivit en blank reservation. Man kan ju
då fråga sig varför vi, om vi anser denna
fråga så utomordentligt viktig, inte
har gjort ett direkt yrkande om likställdhet
mellan dessa yrkeslärarkategoricr.
Vi har inte gjort det därför att det framlagda
förslaget är resultatet av en förhandlingsöverenskommelse,
och det har
ju blivit något av en stoppsignal för alla

Onsdagen den 23 februari 1955

Nr S

Förordningsförslag om Sveriges allmänna hypoteksbank m. m.

initiativ i detta sammanhang. Därför har
vi inte velat avge en motiverad reservation.
Men vi samtliga reservanter anser,
att starka skäl talar för en ändring, och
hoppas att en sådan snart kommer till
stånd.

Det är kanske inte ur vägen att understryka,
att det inte väsentligen är ur
den synpunkten, som jag liar min inställning
i frågan, att den föreslagna lönesättningen
innebär en orättvisa mot lärarna,
utan jag tar sikte på verksamhetens
behöriga bedrivande. Ty om denna
skillnad i löneplacering kommer att
kvarstå, kommer de redan nu ganska
stora svårigheterna att få lärarkrafter
att ännu mera förstärkas.

Nu har jag, herr talman, inget annat
yrkande än om bifall till utskottets förslag
men vill understryka ännu en gång
vikten av att en snar ändring kommer
till stånd.

I fröken Anderssons yttrande instämde
herr Hesselbom (s).

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! Ehuru jag hör till utskottsmajoriteten
och alltså inte har reserverat
mig på denna punkt, kan jag
i stort sett instämma med fröken Andersson.
I de motioner, som det här har
talats om, har framhållits att den föreslagna
lönesättningen för ungdomsvårdsskolornas
manliga och kvinnliga yrkeslärare,
nämligen 20 lönegraden, är alltför
låg och att starka skäl finns för att
dessa lärare i enlighet med socialstyrelsens
förslag placeras i 22 lönegraden.
Under alla förhållanden, heter det i motionerna,
bör dessa lärare inte vara placerade
lägre än verkstadsskolornas yrkeslärare,
vilka placerats i 21 lönegraden.

Jag har ingenting annat att invända
mot argumenteringen för likställighet
med verkstadsskolornas yrkeslärare än
att det förslag som här föreligger är
resultatet av förhandlingar — vilket ju
fröken Andersson också omnämnde.
Man är på tjänstemannahåll i varje fall
rätt angelägen om att riksdagen icke genom
sina beslut skall försämra vad tjäns S5

Första kammarens protokoll 1955. Nr 6

temännen vid förhandlingar lyckats
komma fram till. Håller man på den
principen, undrar jag om man med någon
särskild styrka kan förfäkta att
riksdagen bör för en del av tjänstemännen
bättra på vad dessa uppnått vid förhandlingar.

Vi har alltså här åter frågan aktuell
om riksdagens medinflytande på lönefrågorna.
Det spörsmålet har ju diskuterats
många gånger tidigare, men det är
fortfarande olöst. Man måste nog anse
det som rätt angeläget att på något sätt
komma fram till en slutgiltig lösning av
denna fråga.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 8, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till förordning om försäljning
av alkoholfria drycker, jämte i
ämnet väckta motioner, bifölls vad utskottet
i detta betänkande hemställt.

Förordningsförslag om Sveriges allmänna
hypoteksbank m. m.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till förordning
om Sveriges allmänna hypoteksbank
och om landshypoteksföreningar
in. m., dels ock i ämnet väckt motion.

I en den 29 oktober 1954 dagtecknad
proposition, nr 4, som hänvisats till
bankoutskottets förberedande handläggning,
hade Kungl. Majd föreslagit riksdagen
att

dels antaga vid propositionen fogat
förslag till förordning om Sveriges allmänna
hypoteksbank och om landshypoteksföreningar; dels

ock besluta att staten skulle, för
ökning av Sveriges allmänna liypoteksbanks
grundfond, genom fullmäktige i
riksgäldskontoret ställa till förfogande

Nr 6

Onsdagen den 23 februari 1955

Forordningsförslag om Sveriges allmänna hypoteksbank m. m.

svenska statens fyra och en halv procent
obligationer, ouppsägbara från innehavarens
sida, till ett nominellt belopp
av tjugufem miljoner kronor med
rätt för banken att i enlighet med de i
förordningen om Sveriges allmänna hypoteksbank
och om landshypoteksföreningar
givna bestämmelserna taga obligationerna
i anspråk.

I det av Kungl. Maj:t framlagda förordningsförslaget
var 51 § 2 mom. så lydande: Av

reservfonden skall minst hälften
placeras i svenska statsobligationer eller
andra svenska statspapper, i Sveriges
allmänna hypoteksbanks, Konungariket
Sveriges stadshypotekskassas, Svenska
bostadskreditkassans eller Svenska
skeppshypotekskassans obligationer eller
i obligationer som till den säkerhet
de erbjuda kunna anses jämförliga med
obligationer av nyss angivna slag. Sådana
medel må ock innestå i svenskt bankaktiebolag
eller svensk sparbank eller
centralkassa för jordbrukskredit eller å
postgiro eller motsvaras av kontanta
penningar.

I övrigt bör reservfonden på betryggande
sätt göras räntebärande, i den
mån medel icke erfordras i själva rörelsen.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling föreliaft en i
anledning av densamma inom första
kammaren av herr Larsson, Nils Theodor,
väckt motion, nr 360, vari hemställts,
att 51 § 2 mom. i det i förevarande
proposition omförmälda förslaget
till förordning om Sveriges allmänna
hypoteksbank och om landshypoteksföreningar
måtte erhålla följande lydelse:
»Reservfonden bör på betryggande
sätt göras räntebärande i den mån medel
icke erfordras i själva rörelsen.»

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

dels att riksdagen måtte bifalla Kungl.
Maj:ts förevarande proposition;

dels ock att motionen I: 360 icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr LARSSON, NILS THEODOR, (bf):

Herr talman! Propositionen nr 4, dagtecknad
den 29 oktober 1954, som inrymmer
förslag till förordning om Sveriges
allmänna hypoteksbank och om
landshypoteksföreningar, har betydande
förtjänster. Bankoutskottet har säkerligen
haft ett ganska lättsamt arbete.

Emellertid har i propositionen införts
bland annat en nyhet, som återfinnes i
§ 51, 2 mom. Det stadgas där att av
landshypoteksförenings reservfond minst
hälften skall vara placerad i svenska
statsobligationer eller andra svenska
statspapper, i Sveriges allmänna hypoteksbanks,
Konungariket Sveriges stadshypotekskassas,
Svenska bostadskreditkassans
eller Svenska skeppshypotekskassans
obligationer eller också i andra
guldkantade obligationer. Det är också
möjligt att enligt det nya stadgandet
insätta dessa 50 procent av reservfonden
i svenskt bankaktiebolag, svensk
sparbank, centralkassa för jordbrukskredit
eller å postgiro. Medlen kan också
motsvaras av kontanta pengar.

Denna föreskrift har inte funnits tidigare.
Den är ny och har sannolikt
närmast blivit införd i denna förordning
för landshypoteksföreningarna, därför
att motsvarande stadgande blev infört
år 1953 i förordningen för stadsliypoteksföreningarna.
Det ligger nära
till hands att här spåra ett utslag av
den byråkratiskt bundna människans
svaghet för och strävan till uniformitet.
Det är svagheten för formen, för likformigheten,
som man här kan spåra.

Det kunde ha sitt intresse att här i
största allmänhet diskutera, om över huvud
dessa stadgande är oundgängligen
nödvändiga eller ens lämpliga, vare sig
det gäller stadshypoteksföreningar eller
landshypoteksföreningar, vilket senare
det ju är fråga om i dag.

Hypoteksföreningarna har ju endast
att svara för bottenlånekrediterna när
det gäller belåning av fastigheter, där
i fråga om jordbruksfastigheter lån må
beviljas till högst 60 procent av ett efter
mycket försiktiga värderingsgrunder
fastställt belåningsvärde. Riskerna inom
denna kreditförmedlingsverksamhet tor -

Onsdagen den 23 februari 1955

Nr 6

Förordningsförslag om Sveriges allmänna hypoteksbank m. m.

de därför få bedömas såsom ytterligt
små och behovet av stränga säkerhetsföreskrifter,
sådana som dessa nya om
placering av 50 procent av reservfonden
i guldkantade papper, såsom skäligen
ringa.

Ingen annan remissinstans än bankoch
fondinspektionen har påyrkat införande
av dessa bestämmelser. Nu bar
vi väl alla en betydande respekt för
bank- och fondinspektionen, när den inkopplas
i dessa sammanhang. Ja, att
just inspektionen föreslagit dessa åtgärder
är kanske i viss mån förståeligt, men
för bankinspektionen borde det väl ha
kunnat stå klart att risktagandet inom
olika grenar av kreditförmedlingsverksamheten
är mycket olika. När de nu
mer än hundraåriga landshypoteksföreningarna
hittills fullgjort sina åtagna
förpliktelser, fastän säkerhetsföreskrifter
av denna art tidigare saknats i fråga
om reservfonden, kunde väl detta för
bank- och fondinspektionen ha framstått
såsom en borgen även för den framtida
utvecklingen.

Men, frågar sig någon, är nu detta
verkligen något att fästa sig vid? Om nu
bank- och fondinspektionen önskar få
lika bestämmelser för reservfonderna
inom olika kreditförmedlingsorgan, är
det i och för sig anledning att då motsätta
sig detta? I och för sig givetvis
inte. Om det nu endast vore en formsak
utan någon praktisk betydelse är det
då alltså för de berörda hypoteksföreningarna
förenat med olägenheter att
de nya säkerhetsbestämmelserna införes?
Ja, så är det. Olägenheterna finns
redovisade i den motion nr 360, som
jag framburit i denna kammare. De nya
bestämmelserna kommer att orsaka hypoteksföreningarna
betydande olägenheter.
För närvarande gäller inte någon
inskränkning i hvpoteksföreningarnas
rätt att placera till reservfonden hörande
medel. Föreningarna har som regel
dessa medel placerade på tvenne olika
sätt, dels i föreningarnas fastigheter,
där de har sina kontor inrymda, och
dels i s. k. reservfondslån. Med den senare
placeringsformen förhåller det sig
på följande sätt. Gränsen för bottenlån

är, såsom förut nämnts, 60 procent av
belåningsvärde. Detta innebär, att om
exempelvis en jordbrukare behöver
låna 100 000 kronor på sin fastighet nen
60-procentsgränsen inte medger hypoteksföreningen
att bevilja mer än 95 000
kronor, har föreningen brukat förfara
på det sättet, att iesterande 5 000 kronor
utlånas i form av s. k. reservfondslån.
Härvid har föreningarna iakttagit stor
försiktighet och omsorgsfull riskbedömning.
För dessa lån ur reservfonden
har föreningarna kunnat betinga sig något
högre ränta, varför lånen haft en
viss ekonomisk betydelse för föreningarna,
samtidigt som de varit till låntagarnas
bekvämlighet på det sättet att
låntagarna tack vare denna möjlighet
kunnat många gånger få hela egendomen
belånad just hos enbart hypoteksföreningen.
På detta sätt har man till
dels kunnat eliminera en brist i landshypoteksföreningarnas
utrustning.

Men finns då inte denna brist även
hos stadshypoteksföreningarna? Nej, det
förhåller sig så, att de i stor utsträckning
samförvaltas med bostadskreditorganisationerna
och därigenom har möjligheter
att tillgodose de lånesökandes
behov av både bostadskredit och sekundärkredit.
Samma behov föreligger därför
icke för stadshypoteksföreningarna
som för landshypoteksföreningarna att
kunna med hjälp av reservfondslån något
överskrida fastställda lånegränser.

Till de nu nämnda, för framtiden bestående
olägenheterna, som uppkommit
genom inskränkningarna i landshypoteksföreningarnas
möjligheter att utlämna
dessa s. k. reservfondslån, kommer
även speciella övergångssvårigheter. För
att möjliggöra inköp av erforderlig
mängd guldkantade papper nödgas nu
föreningarna beträda endera, eller bådadera,
av följande vägar. Antingen måste
de uppsäga och inkräva en betydande
mängd av nu löpande reservfondslån,
eller också måste de belåna sina egna
fastigheter. Säkerligen kommer dessa
övergångssvårigheter att bli kännbara
för landshypoteksföreningarna, och jag
har för min personliga del bibragts den
uppfattningen, att de har orsakats en -

Nr 6

Onsdagen den 23 februari 1955

Förordningsförslag om Sveriges allmänna hypoteksbank m. m.

dast av en strävan att få till stånd formell
överensstämmelse mellan olika kreditförmedlingsorgans
förvaltning av sina
reservfonder, och detta på initiativ
av bank- och fondinspektionen. Om man
noga begrundat de följder, som i det
speciella fallet kan förväntas, tror jag
att detta kunnat undvikas.

Jag finner det i någon mån förvånande
att bankoutskottet, fastän motionen
ganska utförligt redovisar de väntade
svårigheterna, inte mera har beaktat de
i motionen framförda synpunkterna. Då
ingen reservation finns fogad till utskottets
utlåtande, förstår jag att det
är skäligen utsiktslöst att här ställa något
yrkande, men jag har velat framföra
dessa synpunkter för att åtminstone
kammarens ledamöter skall kunna förstå,
att det här är fråga om flera olägenheter
som hade kunnat undvikas.

Jag slutar alltså, herr talman, utan att
för närvarande ställa något som helst yrkande.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Det förefaller mig, som
om den föregående ärade talaren hade
överdrivit innebörden av utskottets yrkande
om avslag på hans motion.

Motionen har varit föremål för ett
mycket vävilligt och intresserat bedömande
i bankoutskottet. Vi har konstaterat
vad som här framhölls, att reglerna
med avseende på hypoteksbanken
och landsliypoteksföreningarna är utformade
efter ungefär samma mall som
tillämpades vid riksdagens beslut 1953
angående stadsliypofeksföreningarna.
Jag erkänner att det föreligger en nyansskillnad,
därigenom att stadshypoteksföreningarna
inte behöver intressera
sig för sekundärbelåningen på samma
sätt som landshypoteksföreningarna
kan ha anledning att göra. Men det
är att märka, att det är ett för detta
stora fält jämförelsevis ringa belopp
som för närvarande inte uppfyller de
föreskrifter, som föreslås gälla för framtiden
med avseende på hypoteksföreningarna.
Om dessa nya regler nu blir
antagna av riksdagen, så är det ett sam -

lat belopp av 1 300 000 kronor hos vissa
av liypoteksföreningarna, som icke uppfyller
de nya föreskrifterna.

Beträffande de lån, som detta belopp
motsvarar, kan naturligtvis en viss svårighet
uppstå, såsom man påpekar i
motionen. Nu har dock utskottet övertygat
sig om att hypoteksbanken är i
tillfälle att själv övertaga de lån till
detta belopp, som icke kommer att uppfylla
de nya föreskrifterna, och hehålla
dem i sin portfölj. De övergångssvåriglieter
som här har nämnts — att landshypoteksföreningarna
skulle bli tvungna
att antingen belåna sina fastigheter
eller säga upp lånen —■ kommer alltså
inte att föreligga. I den mån hypoteksföreningarna
önskar det, kommer hypoteksbanken
att övertaga lånen, och
därefter är man inne i den nya ordningen.
Det förefaller mig, som om detta
inte skulle innebära svårigheter av den
grad som man fick intryck av, när man
hörde den ärade motionärens anförande
i saken.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr SANDLER (s):

Herr talman! Jag önskar lägga några
ord till vad motionären redan anfört i
denna angelägenhet, men först skulle
jag vilja starkt understryka, att både finansministerns
och utskottets handläggning
av hela detta ärende bär vittnesbörd
om att man velat behandla den
gamla hypoteksorganisationen med all
den varsamhet, som ändringar i författningarna
kan kräva. Vad som ifrågasatts
från hypoteksinstitutionens sida
har varit en modernisering med bibehållande
av de allmänna grunderna, och
denna önskan har till fullo respekterats
både av departementet och i utskottet.
Jag har velat understryka, att man inom
institutionen naturligtvis med tillfredsställelse
noterat detta. Men det är nog
så, att i den detaljfråga, som motionären
här berört, har förslaget framkallat
rätt stora bekymmer beträffande vissa
av liypoteksföreningarna. Det förhåller
sig precis som motionären nyss fram -

Onsdagen den 23 februari 1955

Nr 6

Förordningsförslag om Sveriges allmänna hypoteksbank m. m.

hållit, och det har också vitsordats från
bankoutskottets sida, att denna redogörelse
är korrekt.

Jag har, herr talman, den allmänna
föreställningen att då det gäller att ändra
en författning är det väl behovet av
denna ändring som skall motiveras. Man
skall väl inte behöva särskilt motivera
att författningen bevaras sådan som
den är, i fall det inte finns något behov
av ändringen, och det är på denna
punkt som bankoutskottet inte för oss
angivit vari behovet egentligen ligger.
Den ordning, som varit rådande tidigare,
har inte framkallat några som helst
bekymmer, och jag vill se den som vill
påstå att det skulle framkalla bekymmer
i framtiden, om denna ändring inte
hade vidtagits. Det förhåller sig som motionären
sagt och som det står i bankoutskottets
utlåtande, att anledningen
helt enkelt är den, att för stadshypoteksföreningarna
har man för två år sedan
vidtagit en ändring i författningen, och
då skall det också ändras på denna
punkt i författningen, när det gäller
landshypoteksföreningarna, även om det
inte finns något behov därav.

Herr Ewerlöf har alldeles nyss medgivit
att det i fråga om sekundärlånegivningen
finns en betydande skillnad
mellan den ena och den andra organisationen,
som om han hade velat påpeka
att det här föreligger en skiljaktighet
som kan motivera att man inte tilllämpar
enhetlighetsprincipen fullt ut.
Då hade det varit mycket lätt för bankoutskottet
att hänga upp sitt lilla ändringsförslag
i denna punkt på denna
faktiska omständighet. I stället har man
gått på att eftersom år 1953 beslutades
att det skulle vara så och så, så skulle
det vara likadant för landshypoteksföreningarna.

Från bankoutskottets sida har beträffande
övergångssvårigheterna påpekats,
att de kan bemästras därigenom att hypoteksbanken
rycker in och klarar den
situation som framkallats genom författningsändringen.
Det är riktigt. Det kommer
liypoteksbankerna att göra. Men
däremot har ju inte bringats ur världen
det förhållandet, att hypoteksför -

eningarnas rörelsefrihet på denna punkt
i framtiden beskurits i förhållande till
vad som nu är fallet. Det kommer man
inte ifrån genom att klara övergångssvårigheterna.

Mina ärade kammarledamöter, vore
det inte enklare att låta bli att framkalla
svårigheter genom en författningsändring
och sedan få skriva, att de här
svårigheterna kan hypoteksbanken klara,
och det kommer den att göra?

I utlåtandet står en sak, som jag gärna
vill ha en förklaring på. Det står i
bankoutskottets skrivning: »Vid bedömningen
av ifrågavarande placeringskrav
har utskottet även ansett sig böra beakta,
att hypoteksbankens obligationer
framdeles liksom hittills, kommer att inräknas
som täckningsfritt inlåningsunderlag
hos penninginstituten.» Om jag
nu skulle bli tillfrågad av en hvpoteksförening
om vad det innebär och på vilket
sätt hypoteksföreningarnas svårigheter
i detta avseende kommer att klaras,
står jag svarslös, ty jag begriper inte vad
meningen är med detta uttalande, och
det vore högst värdefullt, om jag kunde
få en förklaring av vad bankoutskottet
menat med detta uttalande om hypoteksbanksobligationerna,
ty det är ju här fråga
om föreningarnas reservfonder.

Ja, herr talman, för min del tycker jag
nog att motionärens framställning var
så pass välgrundad, att den hade varit
förtjänt av en annan behandling från
bankoutskottets sida än den, som nu
kommit den till del, med allt erkännande
i de väsentliga frågorna som jag tidigare
givit åt både departementets och
utskottets behandling av ärendet.

Herr LARSSON, NILS THEODOR, (bf):

Herr talman! En följd av det kommande
beslutet kan komma att bli att
hypoteksföreningarna nödgas att hos hypoteksbanken
belåna eller överlämna av
sina sekundärlån, reservfondslånen, till
hypotek för att möjliggöra för dessa föreningar
att inköpa hypoteksbankens egna
obligationer — ett underligt krångel
som man bär skapar. Det förefaller egendomligt,
att just herr Ewerlöf skall be -

Nr 6

Onsdagen den 23 februari 1955

Förordningsförslag om Sveriges allmänna
höva stå upp här i kammaren i den situationen
att han försvarar en åtgärd,
som bygger på sådan byråkratisk formalism
och ändar i ett sådant krångel.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Jag skall först vända
mig till herr Sandler, som begärt att få
förklaring på uttrycket om det täckningsfria
inlåningsunderlaget hos penninginstituten,
och ber då att få hänvisa
till den stjärna, med vilken mitt namn
är försett i förteckningen över utskottets
ledamöter och som innebär att jag inte
deltagit i justeringen av utskottets utlåtande.
Jag skulle gärna se, att någon av
de utskottsledamöter, som varit med vid
justeringen, ville besvara den frågan.

Om jag återgår till utgångspunkten
här, måste jag säga, att jag har mycket
till övers för det resonemang, som herr
Sandler förde, nämligen att man inte
bör ändra i onödan. Men här har vi
dock stått inför ett av Kungl. Maj :t noga
förberett förslag, som uppenbarligen
föranletts av bank- och fondinspektionens
remissyttrande. Från bankoutskottets
sida har det sålunda snarast varit
fråga om huruvida bankoutskottet skulle
ändra i vad Kungl. Maj:t på detta sätt
efter ingående utredning föreslagit. Sedan
utskottet, efter kontakt med hypoteksbanken
i anledning av motionen,
fått det beskedet, att det inte erbjöd några
svårigheter att klara den övergång,
om vilken man i motionen talat, har utskottet
funnit sig böra tillstyrka den
kungl. propositionen. Det är endast några
få mindre hypoteksföreningar, som
är i det läget, att de inte redan nu uppfyller
de nya föreskrifter, som det här
är tal om. Av denna anledning tillät jag
mig att reducera frågans betydelse. Det
rör sig om ett belopp av sammanlagt
1 300 000 kronor i de nuvarande reservfonderna,
som inte är placerade på sådant
sätt, att det i författningsförslaget
intagna placeringskravet är uppfyllt.

Herr LARSSON, NILS THEODOR, (bf):

Herr talman! Jag vill bara säga några
få ord såsom svar till herr Ewerlöf. När

hypoteksbank m. m.

Ewerlöf säger, att det bara är några få
föreningar, som får olägenheter av förslaget,
vill jag framhålla att detta endast
har avseende på övergångssvårigheterna.
Men på längre sikt innebär ändringen
en inskränkning i möjligheten
för samtliga föreningar att bevilja de
lån det här är fråga om — detta är
ofrånkomligt.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Jag vill bara säga att
det faktum, att dessa reservfonder i dagens
läge inte har behövt utnyttjas på
detta sätt, väl ändå är ett slags bevis för
att något verkligt behov härav inte föreligger.

Herr SANDLER (s):

Herr talman! Man bör inte vara så
nogräknad beträffande en utredning inom
utskottet, men då herr Ewerlöf talar
om att det endast är mindre föreningar,
som får olägenheter av förslaget, visar
detta i sin mån, hur pass grundligt man
gått till väga, tv bland de föreningar,
som verkligen har bekymmer, har vi att
räkna Skånska liypoteksföreningen och
Mälarprovinsernas liypoteksförening —
och de hör inte till de mindre.

Jag hade väntat, att någon inom bankoutskottet
skulle ge mig svar på den
punkt, där jag kan bli tillfrågad från
hypoteksföreningarnas sida, nämligen
vad meningen är med det uttalande utskottet
gjort. Jag konstaterar bara, att
bankoutskottet i motiveringen till denna
författningsändring, som innebär en
onödig schablonisering, anfört ett argument,
vars betydelse inte har kunnat inför
kammaren förklaras,

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i det
nu föredragna utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 13, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till lag angående fortsatt giltig -

Onsdagen den 23 februari 1955

Nr 6

Om förkortad arbetstid vid hälsofarligt arbete m. m.

het av lagen den 21 december 1949 (nr
655) med särskilda bestämmelser om utskrivning
från sinnessjukhus, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Om förkortad arbetstid vid hälsofarligt
arbete m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av väckta motioner
med förslag till lag om förkortad
ordinarie arbetstid för arbetstagare med
särskilt påfrestande eller hälsofarligt arbete.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 4
i första kammaren av herr Persson, Helmer,
och herr Norling samt nr 4 i andra
kammaren av herr Hagberg i Stockholm
m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte antaga
i motionerna infört förslag till lag
om förkortad ordinarie arbetstid för arbetstagare
med särskilt påfrestande eller
hälsofarligt arbete.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet anfört:

»Frågan om förkortad ordinarie arbetstid
för arbetstagare med särskilt påfrestande
eller hälsofarligt arbete har
utretts av arbetstidsutredningen, och
denna har under fjolåret framlagt ett
betänkande med förslag till lag ämnet.
Betänkandet är nu föremål för remissbehandling,
och riksdagen bör därför
enligt utskottets mening icke för närvarande
taga ställning i frågan.

På grund av det anförda får utskottet
hemställa, att förevarande motioner, I:
4 och 11:4, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.»

Herr NOltLING (k):

Herr talman! Lagen om arbetstidens
begränsning har under en följd av år
stått på dagordningen för arbetarna.
Detta är eu naturlig följd av den till -

tagande hetsen på arbetsplatserna. Speciellt
där tunga och hälsovådliga arbeten
utföres har man också framställt
särskilt krav på förkortad arbetstid. När
den kommunistiska gruppen för något år
sedan motionerade om fem dagars arbetsvecka,
vann detta mycket stor anslutning
bland fackföreningarna. Även
om vi för dagen följt linjen att etappvis
genomföra en förkortad arbetstid för i
första hand de grupper, som har ett
pressande och hälsofarligt arbete, utesluter
detta inte möjligheten av att en
allmän arbetstidsförkortning i en nära
framtid blir aktuell, särskilt om man
tar i betraktande de nya arbetsmetoder,
som nu börjar införas på arbetsmarknaden.
Dessa nya från USA importerade
arbetsstudier kommer att göra människan-arbetaren
till en maskinrobot, som
i stället för att reglera maskinen, regleras
av maskinen, som hon blir en del
av. Skulle utvecklingen gå en sådan väg.
måste förebyggande åtgärder, vidtagas,
och en av dessa måste då bli en allmän
arbetstidsförkortning. Man får därför
hoppas att de utredningsdirektiv, som
nu lämnas till arbetstidsutredningen,
också skall resultera i en allmän arbetstidsförkortning.
Arbetstidsutredningen
skall således i första hand framkomma
med förslag till partiell arbetstidsförkortning
för vissa grupper med särskilt
pressande och hälsovådligt arbete. Sådan
utredning föreligger redan för en hel
del grupper.

Sålunda har utredningen föreslagit att
för allt arbete under jord i gruva, stenbrott
och tunnel skall arbetstiden utgöra
40 timmar per vecka. Visserligen har
berörda arbetare redan genom avtal tillerkänts
denna arbetstid, men man får
likväl betrakta det som en framgång att
denna arbetstid nu erhåller lagligt
skydd. Det skulle ha varit ännu värdefullare,
om de lagliga sanktionerna garanterat
denna arbetstid såsom längsta
tillåtna. Ingenting hindrar emellertid nu
att övertid uttages som gör 40-timmarsvcekan
illusorisk.

En annan grupp arbetare, som har ett
både hälsofarligt och tungt arbete, som

Nr 6

Onsdagen den 23 februari 1955

Om förkortad arbetstid vid hälsofarligt arbete m. m.

utan överdrift kan jämställas med arbete
under jord eller i tunnel, är gjutarna.
Jag vet inte, hur många av kammarens
ledamöter, som har sett deras
arbete och känner till de förhållanden
under vilka de arbetar. Gjutarnas arbete
är såväl hårt, tungt och smutsigt som
hälsofarligt, vilket också framgår av
olycksfallsstatistiken från gjuterierna.
Särskilt silikos är en typisk yrkessjukdom
bland gjutarna. För dem föreslår
utredningen ingen arbetstidsförkortning
trots arbetets hälsovådlighet. Två ledamöter
av utredningen har likväl reserverat
sig för en arbetsvecka av 42 timmar.
I våra motioner jämställer vi dessa
arbetare med gruvarbetare och föreslår
en arbetstid av 40 timmar per vecka.

Vad trafikpersonalen beträffar har utredningen
framlagt ett förslag som i
praktiken betyder, att om t. ex. en järnvägsman
skall erhålla den föreslagna
förkortade arbetstiden av 42 timmar i
veckan, skall han arbeta minst 18 timmars
nattid eller minst tre timmar varje
natt mellan klockan 23 och 5 under veckans
sex dagar.

Man får väl utgå ifrån att all trafiktjänst
är särskilt krävande — det må
sedan gälla personal vid järnväg, spårväg,
bussar eller andra trafikmedel —
och all sådan tjänst borde därför tillförsäkras
kortare arbetsvecka.

Starka skäl talar även för att en annan
grupp arbetare bör erhålla kortare
arbetstid, nämligen sådana nattarbetare
som förekommer bland sjukhuspersonal,
typografer, massaarbetare och likställda.
Men även för dessa arbetare har utredningen
föreslagit samma tillkrånglade
system som för trafikpersonal. Sålunda
skall varje arbetstimme få räknas som 1
timme 10 minuter, om arbetstiden i sin
helhet är förlagd mellan klockan 23 och
5, och mertiden skulle då få tillgodogöras
i form av förkortad arbetstid, dock
lägst 42 timmar i veckan.

För ytterligare några grupper har
1947 års arbetstidsutredning föreslagit
förkortad arbetstid, nämligen för arbetare
som utsättes för strålning av röntgen
eller radioaktivt ämne som kan

medföra fara för hälsan. För dessa föreslås
42 timmars arbetsvecka. Sjuksköterskor
på kirurgisk operationsavdelning
skall också få 42 timmars arbetsvecka
under loppet av två år. Däremot
har inte medtagits personal vid sjukhusens
laboratorier, oaktat arbetet där väl
får betraktas som i viss omfattning hälsofarligt,
då risker föreligger för såväl
smitta som förgiftning. I vår motion har
även denna grupp av sjukhuspersonal
medtagits.

För ännu en grupp har utredningen
framlagt förslag om 42 timmars arbetsvecka,
nämligen för treskiftsarbetare,
d. v. s. arbetare som arbetar på olika tider
dygnet om. För vår del anser vi att
man nog måste betrakta allt skiftarbete
som pressande, således även arbete i två
skift. Inga skiftarbetare har några ordnade
tider för vila och intagande av
måltider; dock är naturligtvis de, som
arbetar i tre skift, hårdast pressade. Yi
förväntar därför att utredningen inom
kort tid framlägger förslag till arbetstidsförkortning
även för denna arbetargrupp.

Som förut nämnts, har i de utredningsdirektiv
som nu lämnats för en
fortsatt utredning om förkortad arbetstid
sagts att man bör sikta på en normal
arbetstid av 40 timmar per vecka
som ett mål för strävandena på arbetstidens
område. Inför dessa nya linjer har
de av arbetstidsutredningen nu framlagda
förslagen om minsta arbetsvecka av
42 timmar blivit föråldrade. Vi har därför
i motionerna föreslagit en arbetstidsförkortning
till 40 timmar i veckan.

Utskottet har yrkat avslag på motionerna
med hänvisning till att utredningens
förslag nu är under remissbehandling,
Våra motioner syftar emellertid betydligt
längre än utredningens förslag.
För alla de grupper, som jag berört i
mitt anförande, föreslår vi 40 timmars
arbetsvecka, medan utredningen endast
i ett fall föreslagit 40-timmarsvecka,
nämligen för arbete under jord.

Jag hemställer därför, herr talman,
om bifall till motionerna nr 4 i bägge
kamrarna.

Onsdagen den 23 februari 1955 Nr 6 41

Ang. statsbidraget till erkända arbetslöshetskassor m. m.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Jag vill bara påpeka att frågan om
förkortad arbetstid för arbetare med
särskilt påfrestande eller hälsofarligt arbete
har avancerat så långt, att den tillsatta
utredningen framlagt förslag, som
för närvarande är ute på remiss. Sedan
har ju, såsom motionärerna framhållit,
hela frågan om arbetstidens längd hänskjutits
till en ny utredningskommitté,
vilket innebär att frågan i övrigt befinner
sig på utredningsstadiet.

Vad beträffar de grupper det här närmast
gäller får man väl invänta resultatet
av remissen och avvakta den proposition
som kommer att framläggas.
Utskottet har därför inte velat föreslå
riksdagen att fatta ett beslut i dessa
frågor enbart med anledning av en enskild
motion och utan en närmare utredning.
Utskottet anser, som sagt, att
vi bör invänta den proposition i ärendet
som vi har att motse.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande utlåtandet
hemställt samt vidare på bifall
till de i ämnet väckta motionerna; och
förklarades den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 4, i anledning
av väckta motioner om höjning av minimiåldern
för erhållande av körkort
för lätt motorcykel, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Ang. statsbidraget till erkända arbetslöshetskassor
m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 5, i anledning av väckta
motioner angående viss ändring av för -

ordningen om statsbidrag till erkända
arbetslöshetskassor.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
167 i första kammaren av herr Arrhén
samt nr 298 i andra kammaren av herr
Östlund m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte

dels uttala, att 2 § förordningen den
15 juni 1934 om statsbidrag till erkända
arbetslöshetskassor måtte erhålla den
ändrade lydelse, som i motionerna angivits,

dels ock uttala att den som bilaga till
förordningen den 15 juni 1934 om statsbidrag
till erkända arbetslöshetskassor
fogade tabellen borde ändras på i motionerna
närmare angivet sätt.

Det av motionärerna framlagda förslaget
avsåg en nedsättning av det s. k.
grundstatsbidraget till de erkända arbetslöshetskassorna
och en höjning av
det procentuella daghjälpsbidraget till
nämnda kassor. I motionerna hade innebörden
av den föreslagna ändringen
av statsbidraget till de erkända arbetslöshetskassorna
angivits vara, att bidraget
vid jämförelse med det enligt gällande
bestämmelser utgående bidraget
skulle bli något högre vid en mer betydande
och något lägre vid en ringa arbetslöshet.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt, att
förevarande motioner, I: 167 och II: 298,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Magnusson, som under åberopande av
innehållet i förevarande motioner, 1:167
och II: 298, ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen med bifall till motionerna
måtte för sin del antaga i reservationen
infört förslag till förordning
angående ändring i vissa delar av förordningen
den 15 juni 1934 (nr 265) om
statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor.

Nr 6

Onsdagen den 23 februari 1955

Ang. statsbidraget till erkända arbetslöshetskassor m. m.

Herr MAGNUSSON (h):

Herr talman! Till detta ärende har
jag fogat en reservation, avseende bifall
till motionerna nr 167 i första
kammaren och 298 i andra kammaren,
avlämnade av herr Arrhén samt herr
östlund m. fl., med yrkande om ändring
av grunderna för utbetalning av
statsbidrag till de erkända arbetslöshetskassorna.
Denna fråga var föremål
för riksdagens behandling såväl 1953
som 1954, och med hänsyn härtill kommer
jag endast att i korthet redogöra
för innebörden av denna reservation.

För närvarande utgår ju grundstatsbidraget
för varje dag, för vilken daghjälp
utgivits, dels med ett grundbelopp
av 2 kronor 25 öre vid en daghjälp av
5 kronor 50 öre, dels med ett tilläggsbelopp
av 25 öre för varje hel krona,
varmed daghjälpen överstiger 5 kronor
50 öre. Det sammanlagda grundstatsbidraget
begränsas till högst 5 kronor för
varje understödsdag, vilket belopp nås
vid en daghjälp av 16 kronor 50 öre.
Om daghjälpen fastställes till lägre belopp
än 5 kronor 50 öre, utgår grundstatsbidraget
med 40 procent av det fastställda
daghjälpsbeloppet.

Daghjälpsbidraget börjar utgå, när antalet
understödsdagar per årsmedlem i
en kassa eller en klass i en kassa överstiger
tre. Det utgår för kalenderår med
viss procentuell andel av kassans sammanlagda
kostnader för daghjälp efter
avdrag dock av vad som svarar mot
grundstatsbidraget. Procenttalet bestämmes
i förhållande till antalet understödda
dagar per medlem i överensstämmelse
med en vid förordningen om
statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor
fogad tabell med tillhörande särskilda
bestämmelser.

I motionerna föreslås nu den ändringen,
att grundstatsbidraget i stället
skulle utgå på följande sätt. För varje
dag, för vilken daghjälp utgivits, skulle
det utgå dels ett grundbelopp av 1 krona
50 öre vid en daghjälp av 5 kronor, dels
ock ett tilläggsbelopp av 15 öre för
varje hel krona, varmed daghjälpen överstiger
5 kronor. Dock skulle grundstatsbidraget
ej i något fall uppgå till högre

belopp än 3 kronor 30 öre för varje
understödsdag. Har daghjälpen fastställts
till lägre belopp än 5 kronor, skulle
grundstatsbidraget utgå med 30 procent
av det fastställda beloppet.

I gengäld för dessa nedprutningar har
motionärerna föreslagit, att daghjälpsbidraget
skulle höjas i förhållande till antalet
utgivna dagersättningar, så att det
komme att uppgå till högst 85 procent,
medan det med nuvarande bestämmelser
stannar vid 75 procent. Syftet med denna
anordning är att kassorna i tider
av större arbetslöshet skulle få ett ökat
statsbidrag, medan kassorna under tider
av full sysselsättning själva skulle
få bära en något större del av understödet.
För kassorna måste det dock :ännas
tryggare att vid hårdare påfrestningar
ha tillgång till ett högre statsbidrag.
Man måste även fråga sig, om det
kan vara försvarligt att under tider, som
kännetecknas av en överfull sysselsättning,
samhället skall bidraga med så
stora anslag just för detta ändamål. Detta
anslag har ju vuxit från 14 miljoner
kronor i riksstaten 1952/53 till 20
miljoner i riksstaten 1953/54 och 40 miljoner
i riksstaten 1954/55, och även
under det budgetår, som vi nu skall behandla,
har det upptagits till 40 miljoner
kronor. De nya hänvisningsbestämmelser
som beslöts förra året, nämligen
till arbetsförmedlingarna, bör också innebära
en avlastning av kassornas verksamhet.

Herr talman! Med hänvisning till vad
jag nu har anfört finner jag det såväl
för kassorna som för samhället i övrigt
riktigast med de ändringar som har föreslagits
i de föreliggande motionerna,
och jag ber därför nu att få yrka bifall
till min reservation.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Den princip, som reservanten
gör sig till talesman för, har
ju legat till grund för de nu gällande
bestämmelsernas utformning, och det är
alltså endast fråga om att skärpa den
principen. 1950 års besparingsutredning
var inne på den tanken, och med an -

Onsdagen den 23 februari 1955

Nr 6

Ang. höjning av värdegränserna i vissa lotterier m. m.

ledning därav fick 1951 års arbetslöshetsutredning
i uppdrag att titta på dessa
bestämmelser. Det gjorde den också,
men den kom då till det resultatet, att
det inte fanns någon anledning att ändra
på den gällande ordningen, och när
propositionen framlades, blev det inte
heller någon ändring i det avseendet,
trots att det även då väcktes en motion
i samma syfte. Riksdagen biföll propositionen.
Förra året avrådde andra lagutskottet
från att bifalla en likadan motion,
och det har vi gjort även i år. Vi
anser att det inte finns någon anledning
att rubba på de gällande bestämmelserna,
även om man naturligtvis kan
säga att spörsmålet är av sådan art, att
man kan diskutera det hur länge som
helst. Det är naturligtvis riktigt, att man
skulle önska att det inte betalades ut så
mycket arbetslöshetsunderstöd som sker,
när vi har den fulla sysselsättningen,
men detta hänger ju samman med omständigheter,
över vilka ingen av oss
råder. Att det nu råder föga arbetslöshet
gör det ju inte heller billigare att
leva för dem som under nuvarande förhållanden
är arbetslösa. Andra lagutskottet
har därför inte heller i år velat
tillstyrka motionen, och jag ber, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning
gjorde herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Magnusson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Ang. höjning av värdegränserna i vissa
lotterier m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 2 och
5 §§ lotteriförordningen den 19 maj
1939 (nr 207), dels ock i ämnet väckt
motion.

Genom en den 7 januari 1955 dagtecknad
proposition, nr 27, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra
lagutskottet, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning om ändrad
lydelse av 2 och 5 §§ lotteriförordningen
den 19 maj 1939 (nr 207).

Förordningsförslaget innebar, att högsta
vinstens värde i basar- och tivolilotterier,
som nu icke finge överstiga 5
kronor, skulle få uppgå till 10 kronor,
där vinsterna utgjordes av anvisningar,
och till 15 kronor, där vinsterna uteslutande
bestode av varor. Värdet å insats
hade föreslagits höjt i lotterier med
vinster i form av anvisningar från 25
till 50 öre och i rena varulottericr från
50 öre till en krona. För tidningslotteriernas
del hade föreslagits en höjning
av högsta vinstens värde från 100
till 200 kronor.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat en i anledning av
densamma väckt motion, nr 198 i andra
kammaren av herr Gustafson i Göteborg,
vari yrkats, att maximibeloppen

Nr 6

Onsdagen den 23 februari 1955

Ang. höjning av värdegränserna i vissa lotterier m. m.

för insatserna i vissa s. k. egentliga lotterier
också skulle höjas, nämligen från
3 000 till 5 000 kronor för lotterier som
finge anordnas efter anmälan hos polismyndighet
och från 5 000 till 10 000
kronor för lotterier som finge anordnas
efter tillstånd av polismyndighet.

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen med avslag å motionen
II: 198 måtte bifalla propositionen
nr 27.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation
hade herrar Sunne och Lundberg,
fröken Höjer samt herr Rimmerfors
ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen med bifall till propositionen
nr 27 och motionen 11:198
måtte för sin del antaga i reservationen
infört förslag till förordning om ändrad
lydelse av 2, 3 och 5 §§ lotteriförordningen
den 19 maj 1939 (nr 207).

Herr SUNNE (fp):

Herr talman! Tillsammans med några
ledamöter av andra kammaren har jag
vid detta utlåtande fogat en reservation,
och jag vill med anledning därav säga
några ord.

Vi reservanter har inte någon från utskottsmajoriteten
avvikande mening i
vad det gäller de s. k. hasar- och tivolilotterierna
samt tidningslotterierna. Där
har ju värdegränserna enligt utskottsförslaget
med hänsyn till penningvärdesförsämringen
höjts med 100 procent.
Vår avvikande mening gäller de egentliga
lotterierna som kan anordnas efter
anmälan eller med tillstånd av polismyndighet.
Nuvarande maximibelopp
för anmälningslotteri fastställdes 1949
till 3 000 kronor och för tillståndslotteri
till 5 000 kronor. I en inom handelsdepartementet
upprättad promemoria som
varit utsänd på remiss har man ifrågasatt
en ytterligare höjning av värdegränsen
för anmälningslotterierna. Man är
där inte riktigt på det klara med om
detta skulle vara motiverat med hänsyn
till penningvärdesförsämringen, vilket

vi reservanter emellertid anser. Beträffande
tillståndslotterierna uttalas önskvärdheten
av att avlasta länsstyrelserna
en del av det merarbete som har uppkommit
genom den 1952 genomförda decentraliseringen
av lotteriärenden och
föreslås som gräns för polismyndigheternas
tillståndsgivning 8 000 kronor.
De allra flesta remissinstanser har biträtt
det i departementspromemorian framförda
förslaget. Det finns emellertid
några som haft en annan mening. Sålunda
föreslår länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län att beloppet för lotteri,
som kan anordnas efter anmälan hos
polismyndighet, höjes till 5 000 kronor
och för lotteri, som kan anordnas efter
tillstånd av samma myndighet, till
10 000 kronor.

Denna uppfattning har även kommit
till uttryck i en motion i andra kammaren.
Däri framhålles, att även om arbetsbesparingen
inte skulle bli så stor
för länsstyrelserna att den ensam kan
motivera ändrade bestämmelser, så
måste man också ta hänsyn till arrangörerna
och se till, att dessa befrias från
en hel del formaliteter och kostnader
som uppstår i samband med de s. k. länsstyrelselotterierna.

Nu säges det från länsstyrelsehåll att
man här haft att handlägga ett relativt
litet antal ärenden angående tillstånd
till lotterier med de insatsbelopp som
jag förut bär omnämnt, men detta behöver
ju inte, som reservanterna också
har framhållit, betyda att det inte föreligger
behov av lotterier av denna storleksordning,
utan det kan hända att lotterianordnarna
inte har velat påtaga sig
det besvär och de kostnader ett sådant
lotteri till följd av gällande bestämmelser
skulle ha medfört. Det är framför
allt folkrörelserna och de ideella föreningarna
som i betydande utsträckning
finansierar sin verksamhet genom lotterier.

Vi reservanter är fullt införstådda
med att en noggrann kontroll över dessa
lotterier är nödvändig, men vi är också
övertygade om att de lättnader i nuvarande
bestämmelser, som vi föreslagit
och som skulle bli kostnads- och arbets -

Onsdagen den 23 februari 1955

Nr 6

Ang. höjning av värdegränserna i vissa lotterier m. m.

besparande för arrangörerna, skulle
kunna genomföras utan att äventyra en
skälig kontroll.

Herr talman! Jag skall inte uppta tiden
längre. Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr NORMAN (s):

Herr talman! Herr Sunne har ju utförligt
och riktigt refererat, liur detta
ärende ligger till, när kammaren nu
skall ta ståndpunkt till det. Men det
behövs kanske ytterligare kommentarer.

Jag konstaterar i likhet med herr Sunne,
att utskottet har varit enigt om att
tillstyrka vad Kungl. Maj:t har begärt.
I motionen önskas någonting utöver
vad som föreslås i propositionen. Det
är riktigt, såsom herr Sunne här har
sagt, att man i en departementspromemoria
har behandlat frågan, huruvida
det skulle vara lämpligt att höja värdegränserna
beträffande vissa s. k. egentliga
lotterier och i ett fall föreslagit en
höjning. Remissinstanserna har i allmänhet
inte haft någonting att invända emot
detta. Men departementschefen har vid
bedömande av vad remissinstanserna
har anfört kommit till det resultatet, att
det inte är lämpligt att nu höja värdegränserna.
Utskottets majoritet har kommit
till samma uppfattning.

Det föreföll, som om herr Sunne skulle
mena, att man borde ge ett handtag
åt de ideella organisationerna, så att de,
utan så mycket besvär som nu är förenat
med ansökan om lotteritillstånd
hos länsstyrelsen, skulle kunna ordna
egentliga lotterier inom höjda värdegränser.
Inom utskottet är vi inte säkra på
att en sådan höjning som den i motionen
föreslagna skulle vara till någon
hjälp åt de ideella organisationerna. Jag
ber att få påpeka, att det i propositionen
redovisas, att denna fråga har varit föremål
för en hel del ideella organisationers
uppmärksamhet på så sätt, att
de har gjort eu framställning till Kungl.
Maj :t om att få värdegränserna höjda
när det gäller basar- och tivolilotterier.
Detta önskemål har tillgodosetts genom
Kungl. Maj ds förslag i propositionen.
Men organisationerna har inle framställt

något som helst önskemål om att värdegränserna
skulle höjas beträffande de
egentliga lotterierna vare sig i fråga om
anmälningslotterierna eller i fråga om
de lotterier, för vilka det nu fordras
tillstånd av polismyndigheten. Anledningen
till att organisationerna inte visat
något speciellt intresse för just denna
ändring tror jag ligger däri, att avsättningsområdet
för dessa egentliga lotterier
är så begränsat, att det är mycket
tänkbart, att det skulle uppstå svårigheter
att sälja den större mängd lotter
som skulle bli en följd av höjda värdegränser.

Med de nuvarande värdegränserna
händer det, att sådana lotterier som avser
bara det begränsade avsättningsområde
det här gäller får lov att begära
utsträckning av den tid som högst är
medgiven enligt lotteriförordningen.
Detta tyder ju på att om värdegränserna
ytterligare skulle höjas, skulle svårigheterna
bli större. Det skulle få till
resultat, att man skulle behöva ansöka
om tillstånd att uppskjuta lottdragningen.
Man kanske ändå inte skulle kunna
sälja alla lotterna. Då bleve det ju i realiteten
så, att de organisationer, som anordnar
sådana lotterier, själva spelade
på lotteri: de riskerade att få en del av
lotterna osålda och kunde därigenom
också få behålla en del av vinsterna —
det skulle ju möjligen göra dem intresserade
av att anordna lotterier med höjda
vinstvärden.

Så som frågan nu ligger till — det har
inte visats något intresse från de ideella
organisationerna att få till stånd någon
ändring i det avseende som motionen
syftar till, och när cn sådan ändring har
övervägts inom departementet har man
kommit till den slutsatsen, att den inte
är av behovet påkallad — har utskottsmajoriteten
avstyrkt motionen. Utskottets
förslag innebär således att den
kungl. propositionen helt och fullt tillstyrkes.
Reservanternas förslag innebär
detsamma men därjämte en ändring i
lotteriförordningen, som går utöver propositionens
ram.

•lag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Nr 6

Onsdagen den 23 februari 1955

Ang. höjning av värdegränserna i vissa lotterier m. m.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Vi diskuterade under en
föregående punkt på dagens föredragningslista
frågan om när man skall skriva
ändringar av bestämmelser som redan
finns och som är till fyllest. Man
skall inte vidtaga ändringar, förrän det
föreligger ett behov. Det förefaller mig
som om det ändringsförslag som reservanterna
här har fört fram inte är tillräckligt
kraftigt motiverat. Jag har kanske
inte så stor erfarenhet av sådana
här lotterier och dylika anordningar,
men jag har ibland på grund av en del
kommunala uppdrag blivit anmodad att
ställa mig som kontrollant för lotterier
som anordnats vid fester och tillställningar
av olika slag. Jag har därvid aldrig
mött något behov eller någon önskan
att få anordna lotterier med ett
högre lottvärde än vad de nuvarande
bestämmelserna medger. Tvärtom har
jag både i egenskap av kontrollant och
såsom arrangör mött bekymmer inför
svårigheten att sälja alla de lotter, som
man har rätt till enligt de nuvarande
bestämmelserna.

Jag har den uppfattningen, att marknaden
för sådana här lotterier för närvarande
är ganska mättad och att det
inte finns något behov av att öka möjligheterna
för dem på det sätt som reservationen
föreslår. Därför har jag anslutit
mig till utskottsmajoritetens uppfattning
i denna fråga, och jag ber att
i all korthet få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr SUNNE (fp):

Herr talman! Jag tror att herr Eskilssons
erfarenhet närmast gäller basaroch
tivolilotterier efter vad jag också
hörde i utskottet, och i det fallet är vi
ju överens om den höjning som blivit
föreslagen. När det gäller de övriga lotterierna
måste jag emellertid säga, att
det inte alls är otänkbart att en idrottsförening
på en fest skulle kunna slutsälja
kanske sex, sju tusen lotter. Det har
dock förekommit, att man avstått från
lotteri för att slippa besväret att gå över
länsstyrelsen, med den tidsutdräkt och
de kostnader som detta drar med sig.

Det har sagts att de så kallade billotterierna
inte kan komma med. Nej, men
det finns andra attraktiva vinster, när
det gäller ungdom, t. ex. motorcyklar
och mopeder, och sådana bör väl kunna
komma i fråga som vinster i dessa lotterier.

I promemorian ansågs, att minskningen
av penningvärdet gjorde en höjning
berättigad ifrån 5 000 till 8 000 kronor
när det gäller tillståndslotterier, och det
är kanske framför allt i fråga om dessa
som man anser att en ändring borde
komma till stånd.

Herr talman! Jag ber att få vidhålla
mitt yrkande om bifall till reservationen.

Herr LARSSON, NILS THEODOR, (bf):

Herr talman! Departementspromemorian
har i vanlig ordning varit utsänd
på remiss, och det är endast en remissinstans,
nämligen länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län, som kommit med
det förslag till ändring som påpassligt
upptagits av huvudmotionären, själv boende
i Göteborg. Jag tycker att det skulle
vara ganska egendomligt om det bleve
vanligt att riksdagen följer en enda remissinstans’
yttrande, som här föreslagits
i motionen och i reservationen. Den prövning,
som är gjord i departementet och
i utskottet, tror jag borgar för att det
förslag som utskottsmajoriteten står för
är tillfredsställande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr NORMAN (s):

Herr talman! Endast en kort replik
till herr Sunne. Han framhöll angelägenheten
av att värdegränsen höjs, så
att arrangörerna skulle kunna sätta upp
t. ex. en motorcykel eller en moped som
mest lockande vinst. Med den värdegräns
som nu gäller för dessa tillståndslotterier,
5 000 kronor, räcker halva beloppet
— och man brukar ju räkna med
att vinsten skall uppgå till halva insatsbeloppet
— inte bara till en moped utan
det räcker till en motorcykel. För att
ha en så lockande vinst behövs alltså
ingen ändring i bestämmelserna.

Onsdagen den 23 februari 1955

Nr 6

Ang. höjning av värdegränserna i vissa lotterier m. m.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Vid ånyo skedd föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 4, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående fortsatt giltighet
av lagen den 19 juni 1942 (nr 429)
om hyresreglering m. m., bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Vid förnyad föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 1,
över motion om befrielse från radiolicensavgift
för dövstumma föräldrar
med hörande, minderåriga barn, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till

dels riksdagens skrivelse, nr 83, till Konungen
angående val av ombud i Europarådets
rådgivande församling med
suppleanter;

dels ock riksdagens förordnanden:

nr 84, för herr Bengt Folke Elmgren
att vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;

nr 85, för herr Bernhard Näsgård att
vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;

nr 86, för herr Karl Knulsson Wistrand
att vara ombud i Europarådets
rådgivande församling;

rir 87, för herr Gösta Tore Edvin
Bengtsson att vara ombud i Europarådets
rådgivande församling;

nr 88, för herr Bertil Gotthard Ohlin
att vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;

nr 89, för herr Nils Walter Sundström
att vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;

nr 90, för herr Gustaf Ragnar Fahlander
att vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling;

nr 91, för herr James Iwan Axel Dickson
att vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling;

nr 92, för herr Gustaf Ingemar Andersson
att vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling;

nr 93, för herr Johan Gustaf Gerard
De Geer att vara suppleant för ombud i
Europarådets rådgivande församling;

nr 94, för statsrådet Gunnar Hedlund
att vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling; och
nr 95, för fröken Gunnel Olsson att
vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 97, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 26 februari
1954 (nr 73) angående tillverkning
av brännvin, m. m.; och

nr 98, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om försäljning av alkoholfria drycker.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vartdera av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsbetänkande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes första lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 99, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 11 § lagen den
10 maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring
å motorfordon; samt

nr 100, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag i anledning
av Sveriges anslutning till de internationella
fördragen angående godsbefordran
å järnväg samt angående befordran
å järnväg av resande och resgods.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vartdera av

Nr 6

Onsdagen den 23 februari 1955

Interpellation ang. Spritcentralens åtgärder för begränsning av alkoholreklamen

dem, att andra kammaren i avseende &
motsvarande utskottsbetänkande fattade
samma beslut som första kammaren.

Interpellation ang. Spritcentralens åtgärder
för begränsning av alkoholreklamen Herr

SVÄRD (h) erhöll på begäran ordet
och yttrade:

Herr talman! I den nya försäljningslagstiftningen
för rusdrycker har som en
huvudregel uppställts att försäljningen
skall ordnas och handhavas så att därav
uppkommer så ringa skada som möjligt.
I linje med denna regel fastslog riksdagen
föregående år att alkoholreklamen
helt skall upphöra under omkring en
månad före och fem månader efter försäljningslagstiftningens
ikraftträdande.
Efter denna tid skall visserligen reklam
få äga rum, men endast med mer begränsat
innehåll.

Enär direkta förbudsbestämmelser
mot en ur nykterhetssynpunkt olämplig
reklam icke är möjliga att genomföra
utan ändringar i tryckfrihetsförordningen,
fann sig riksdagen föranlåten att i
sitt yttrande över regeringens förslag till
begränsning av alkoholreklamen framhålla
att det i första hand fordrades positiv
medverkan från de berörda parternas
sida för att en inskränkning i reklamen
skulle kunna åstadkommas. Riksdagen
underströk vidare departementschefens
uttalande, att spritcentralen vid
sina förhandlingar med leverantörerna
skulle äga viss handlingsfrihet samt att
den självfallet därvid borde eftersträva
att parternas positiva medverkan vunnes.

Vad beträffar det praktiska förfaringssättet
i övrigt föreslog riksdagen att
spritcentralen skulle för leverantören
av alkoholhaltiga drycker till vårt land
framhålla, att det är en förutsättning
för affärsförbindelserna, att de iakttager
framställda önskemål om begränsning av
reklamen till angivande av märke, ursprung,
typ och pris samt om temporärt
reklamstopp under övergångstidlen.

Av dessa två i viss mån motstridiga
uttalanden av riksdagen har Vin- och
spritcentralen i första hand tagit fasta
på det senare. Hösten 1954 utsändes
sålunda från Vin- och spritcentralen ett
cirkulär till samtliga leverantörer av alkoholhaltiga
drycker, i vilket det helt
enkelt föreskrevs, att under en tid av
cirka C månader med början sannolikt
den 1 sept. 1955 skulle överhuvudtaget
icke någon alkoholreklam få förekomma
för sprit, vin och starköl, och att för
tiden därefter skulle reklamen inskränkas
till angivande av varans märke, ursprung,
typ och pris. I skrivelsen uttalas
slutligen den förhoppningen att vederbörande
skall efterkomma de önskemål,
som spritcentralen sålunda framställt.
Man tillfogar dock för säkerhets
skull, att därest leverantören icke skulle
vilja ställa sig dessa önskemål till efterrättelse,
måste spritcentralen minska eller
helt upphöra med inköp från sådan
leverantör.

Vin- och spritcentralens ifrågavarande
skrivelse skiljer sig i sak icke från ett
ensidigt utfärdat förbud för alkoholreklam.
Det öppna hotet om upphörande
av alla inköp från en tredskande leverantör
utgör en lika effektiv sanktion som
en i särskild lagstiftning om förbud
och inskränkning i rätten att reklamera
för alkoholhaltiga varor intagen straffpåföljd.
Skrivelsen står även i bjärt kontrast
mot det av riksdagen framförda
önskemålet att Vin- och spritcentralen
vid handläggningen av ifrågavarande
ärenden skulle vinnlägga sig om att skapa
samarbetsvilja och positiv medverkan
från berörda parter. Vin- och spritcentralen
har visserligen numera tagit upp
förhandlingar med bl. a. vinsektionen av
Svenska handelsagenters förening men
dessa kan icke rubriceras som fria förhandlingar
i egentlig mening, då bakom
Vin- och spritcentralens krav redan från
början framhålles de verkningar ett underlätet
tillmötesgående skulle få. Resultatet
av de nu pågående överläggningarna
kan således endast bli att vinsektionen
tvingas till en överenskommelse
vars innehåll de icke haft nämnvärd
möjlighet att påverka men vars efter -

Onsdagen den 23 februari 1955

Nr 6

Interpellation ang. Spritcentralens åtgärder för begränsning av alkoholreklamen

levnad de förpliktar sig att söka upprätthålla.

Det nykterhetspolitiska intresset har
här hävdats alltför ensidigt på bekostnad
av de tryckfrihetsrättsliga kraven.
Ett smidigare förfaringssätt från Vinoch
spritcentralen skulle även ha bildat
ett bättre underlag för en öppen och
mer förutsättningslös diskussion mellan
de berörda parterna om hur den framtida
alkoholreklamen lämpligen bör utformas.
Så t. ex. hade det väl kunnat
övervägas om icke reglerna för reklam
för starkvin och svagvin kunde utformas
friare än för konjak, whisky, likör,
genever, rom och annan starksprit. Reklamen
kunde därigenom bli ett nyttigt
medel för en ur nykterhetssynpunkt
lämplig omfördelning av konsumtionsvanorna
mot svagare drycker. En nyansering
av reklamen beträffande vissa mer
exklusiva drycker som försäljes i så begränsad
omfattning att de ur nykterhetens
intresse saknar relevans borde ej
heller uteslutas.

Under åberopande av vad ovan anförts
anhåller jag om Kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen
för justitiedepartementet få rikta följande
frågor.

1. Anser herr statsrådet att avfattningen
av den av Vin- och spritcentralen
den 25 augusti 1954 till leverantörer av
alkoholhaltiga drycker utsända cirkulärskrivelsen,
innefattande temporärt förbud
för och framtida begränsning av alkoholreklamen,
står i överensstämmelse
med tryckfrihetslagens anda?

2. Anser herr statsrådet att de förhandlingar
som f. n. förekommer mellan
å ena sidan Vin- och spritcentralen
och å andra sidan vinsektionen av
Svenska handelsagenters förening angående
den framtida utformningen av al -

koholreklamen förs på sådant sätt från
Vin- och spritcentralens sida, att de icke
kommer i konflikt med de intressen
tryckfrihetslagen skall bevaka?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj :ts
till kammaren överlämnade proposition
nr 83, angående anslag för budgetåret
1955/56 till bidrag till vissa privatläroverk.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Ohlsson, Ebbe, under sammanträdet till
herr talmannen avlämnad, av honom
och herr Wehtje undertecknad motion,
nr 401, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående prisutjämningsavgift
m. m.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Anderson, Carl Albert, för
tiden den 1—den 15 nästkommande mars
för utrikes resa.

Herr talmannen meddelade, att nästa
sammanträde komme att hållas fredagen
den 25 i denna månad med början kl.
14.00 samt att vid nämnda sammanträde,
med hänsyn till det ringa arbetsmaterial
som förelåge, endast bordläggningsärenden
skulle förekomma.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 17.44.

In fidem
G. H. Berggren

4 Första kammarens protokoll 1955. Nr 6