Fredagen den 18 april (Riksdagens protokoll 1958:15)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1958

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 15

17—19 april

Debatter in. m.

Fredagen den 18 april

Sid.

Svar på interpellationer:

av herr Sundin ang. en redogörelse för regeringens syn på konjunkturpolitiken
m. m................................... 4

av herr Kaijser ang. värnpliktstjänstgöringen för utländska läkare
med svenskt medborgarskap ........................ 9

av herr Ohlon ang. vissa spörsmål i samband med utbyggnaden
av Halmsjöfältet ........................................ 11

av herr öhman ang. krisläget vid Thordénvarvet i Uddevalla 16
Garanti för krediter till Uddevallavarvet Aktiebolag ............ 16

Befrielse från skyldighet att i allmän självdeklaration redovisa viss

förmögenhet .............................................. 18

Förordningsförslag om sjömansskatt m. m..................... 34

Om full sysselsättning och trygghet i anställningen 38

Ändringar i vägtrafikförordningen m. m....................... 44

Fredagen den 18 april

Statsutskottets utlåtande nr 90, ang. garanti för krediter till Uddevallavarvet
Aktiebolag ....................................

1 Första kammarens protokoll 1958. Nr 15

Samtliga avgjorda ärenden

Jfr 15

Innehåll

Sid.

Bevillningsutskottets betänkande nr 35, ang. förfarandet i kam -

marrätten m. m........................................... 18

•— nr 39, om ändrad lydelse av 25 § och 129 § 8 mom. taxeringsförordningen
............................................ 18

— nr 40, om sjömansskatt m. m............................... 34

— nr 42, om skattefrihet för belopp, som utgår på grund av vissa

s. k. riskgarantier ........................................ 38

Bankoutskottets utlåtande nr 19, om full sysselsättning och trygghet
i anställningen ........................................ 38

Första lagutskottets utlåtande nr 25, om upphävande av lagen angående
förbud mot förvärv från utlandet av vissa fartyg...... 44

Andra lagutskottets utlåtande nr 20, ang. ändringar i vägtrafikförordningen
m. in......................................... 44

Torsdagen den 17 april 1958

Nr 15

Torsdagen deu 17 april

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollet för den 11 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 186, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 3 juni 1949
(nr 314) angående rätt för Konungen att
i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv
m. m., jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 187, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av valutalagen den 22 juni
1939 (nr 350).

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 86—91 och memorial
nr 92, sammansatta bevillningsoch
jordbruksutskottets utlåtande nr 1,
tredje lagutskottets utlåtande nr 19 samt
jordbruksutskottets utlåtande nr 17.

På framställning av herr talmannen beslöts
att statsutskottets utlåtande nr 90
skulle uppföras främst bland två gånger
bordlagda ärenden på föredragningslistan
för morgondagens sammanträde samt
att statsutskottets utlåtande nr 86 skulle
sättas sist på samma lista.

Upplästes och lädes till handlingarna
följande till kammaren inkomna

Protokoll, hållet vid sammanträde
med herr talmannen och
herrar vice talmän i riksdagens
första kammare samt de kammarens
ledamöter, som blivit utsedda
att jämte dem tillsätta befattningshavare
hos kammaren,
den 15 april 1958.

Sedan fil. kand. Rolf Lindborg, som
den 14 januari 1958 antagits till reservstenograf
hos riksdagen, den 12 mars
1958 förordnats att såsom vikarie uppehålla
en stenografbefattning hos kammaren
under tiden den 15 mars—den 18
maj 1958, beslöto herrar deputerade att
till vikarie för Lindborg i hans egenskap
av reservstenograf tills vidare antaga studeranden
Arne Löfling.

År och dag som ovan.

In fidem

Fritz af Pelersens

Anmäldes och bordlädes en av herr
Eliasson under sammanträdet till herr
talmannen avlämnad, av honom m. fl. undertecknad
motion, nr 416, om ändring i
gällande bestämmelser rörande reglering
av införseln av fettråvaror och fettvaror,
in. m.

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.03.

In fidem

Fritz af Petersens

Nr 15

Fredagen den 18 april 1958

Fredagen den 18 april

Kammaren sammanträdde kl. 13.00.

Herr talmannen yttrade, att lian efter
samråd med andra kammarens talman
finge tillkännagiva, att gemensamma omröstningar
komme att anställas vid kamrarnas
sammanträden fredagen den 25
innevarande månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 193, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1958/59, i vad avser
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde; nr

194, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1958/59 till Musikaliska
akademien med musikhögskolan;

nr 195, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående anslag för budgetåret
1958/59 till medicinska högskolan
i Umeå m. in.;

nr 196, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa åtgärder för
ökad intagning av studerande vid farmacevtiska
institutet;

nr 197, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar
beträffande kyrkomusikerorganisationen; nr

198, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till vissa
byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus
m. m. för budgetåret 1958/59;

nr 199, i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1958/59;

nr 200, i anledning av Kungl. Ma] ds
proposition angående särskilda ekonomiska
förmåner åt övertalig personal vid
örlogsvarven m. m.;

nr 201, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1957/58, i vad propositionen avser
försvarsdepartementets verksamhetsområde; nr

202, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1957/58, i vad propositionen avser
socialdepartementets verksamhetsområde; nr

203, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1957/58, i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 204, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1957/58, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde
;

nr 205, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1957/58, i vad propositionen avser
avskrivning av nya kapitalinvesteringar;
och

nr 206, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1957/58, i vad propositionen
avser avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster.

Ang. en redogörelse för regeringens syn
på konjunkturpolitiken m. m.

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
STRÄNG, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Sundins
interpellation angående en redogörelse
för regeringens syn på konjunk -

Fredagen den 18 april 1958

Nr 15

Ang. en redogörelse för regeringens syn på konjunkturpolitiken m. in.

turpolitiken m. m., erhöll ordet odi anförde: Herr

talman! Med första kammarens
tillstånd har herr Sundin frågat mig, om
jag vill ge kammaren en redogörelse för
regeringens syn på arbetsmarknadsläget,
på näringslivets ekonomiska problem under
nuvarande konjunkturutveckling och
särskilt regeringens syn på räntefrågan.

Ett uttömmande svar på intcrpellantens
frågor skulle behöva innefatta en
allmän redogörelse för regeringens syn
på det ekonomiska läget i stort och för
den politik som vi anser detta läge påkalla.
Regeringens ställningstagande till
dessa spörsmål har senast redovisats i
den till årets statsverksproposition fogade
finansplanen. .lag kan givetvis inte i
detta sammanhang ta upp en så omfattande
frågeställning till debatt.

I finansplanen varnade jag för en avveckling
i förtid av de åtgärder som vidtagits
till skydd mot nya överslag i inflationistisk
riktning. Jag underströk
emellertid också såsom självklart, att lägets
fortsatta gestaltning måste följas
med största uppmärksamhet, så att inte
överslag i depressiv riktning äger rum.
Vidare framhölls, att beredskapen mot
lågkonjunkturtendenser och sysselsättningsstörningar
inte får eftersättas utan
ständigt bör överses, så att ett välplanerat
handlingsprogram snabbt kan utlösas
i händelse av ett allvarligt konjunkturomslag.
.lag tror mig kunna säga, att
vår beredskap i dag är hög i fråga om
den ekonomiska politikens rörlighet vid
en konjunkturförsämring.

Beträffande det aktuella arbetsmarknadsläget
har chefen för socialdepartementet
så sent som den 25 mars i andra
kammaren lämnat en utförlig redogörelse
som torde vara väl känd också för denna
kammares ledamöter, och jag har inget
att tillägga till den redogörelsen.

Jag vill understryka, att den ekonomiska
utvecklingen givetvis noggrant
följes inom Kanslihuset och av berörda
myndigheter. För närvarande pågår arbetet
med den reviderade nationalbudgeten.
När resultatet av detta arbete föreligger
får regeringen möjlighet att på
nytt ta ställning till om och i vilken ut -

sträckning den nuvarande ekonomiska
politiken behöver revideras.

Jag kan givetvis inte nu säga vilka åtgärder
som kommer att vidtagas, i den
händelse den ekonomiska politiken måste
mjukas upp. Självklart är emellertid,
att i ett sådant läge kommer även kreditpolitikens
utformning in i bilden. En avvägning
torde som alltid få ske mellan
olika ekonomisk-politiska medel med
hänsyn till deras verkningssätt och effektivitet.
Resultatet av regeringens överväganden
och de bakomliggande utredningarna
kommer att presenteras för
riksdagen i lämpligt sammanhang, eventuellt
i samband med propositionen om
slutlig reglering av riksstaten.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för finansdepartementet
få framföra mitt tack för det svar som
han har lämnat på min interpellation.
Jag ber också, herr talman, att i det sammanhanget
få uttala min beundran över
att finansministern har kunnat svara så
litet på en så stor och vital fråga!

Statsrådet säger, att regeringens ställningstagande
har redovisats i den vid
statsverkspropositionen fogade finansplanen.
Men det som har föranlett mig
att framställa interpellationen är vad
som har timat efter den dag, då finansplanen
framlades för riksdagen. Jag har
den uppfattningen, att läget i dag är sådant,
att man på allvar bör överväga de
spörsmål som jag har tagit upp i min interpellation.

Detta gäller särskilt räntefrågan. Här
kommer osökt in i bilden för det första
läget för jordbruket, enkannerligen småbruket,
med — såsom är känt för alla i
kammaren — dess vikande lönsamhet. I
detta sammanhang är det emellertid lika
viktigt att peka på de besvärligheter i
fråga om ekonomien och penningpolitiken,
som småföretagen i övrigt har i vårt
samhälle.

I sitt svar siigcr finansministern vidare,
att han i finansplanen har uttalat, att
man inte i förtid skall ta bort de spärrar,
som finns för att hindra en inflationistisk
utveckling. Jag vill bara på -

Nr 15

Fredagen den 18 april 1958

Ang. en redogörelse för regeringens syn på konjunkturpolitiken m. ni.

minna om vad jag har sagt i min interpellation,
nämligen att den regering, som
fanns före den nuvarande, i olika sammanhang
— såväl i tal som i handling —
framhöll nödvändigheten av att det fördes
en lågräntepolitik i vårt land. När nu
finansministern i sitt svar säger, att han
har påpekat att det är nödvändigt att
behålla spärrarna, vill jag fråga: Anser
alltså finansministern att det är nödvändigt
och förenligt med den politik, som
den nuvarande regeringen skall föra, att
vi i nuet och i fortsättningen har kvar
det nuvarande enligt mitt sätt att se höga
ränteläget?

Statsrådet säger, att man i en utveckling
i en depressiv riktning bör följa utvecklingen
med största uppmärksamhet.
Det är fullkomligt riktigt. I det sammanhanget
vill jag föra in dagens läge i bilden
och fråga finansministern, om vi inte
redan har kommit in i en sådan depressiv
utveckling, där det eventuellt är
nödvändigt att vidta andra åtgärder.

När det gäller den allmänna arbetsmarknaden
hänvisar finansministern till
det svar, som socialministern gav i medkaminaren
för någon vecka sedan. Jag
har inte något till detta att tillägga. Det
är med glädje som jag konstaterar, att
statsmakterna har beredskap i händelse
av en tilltagande arbetslöshet.

I detta sammanhang och med hänsyn
till de förhållanden, som ligger bakom
interpellationen, vill jag dra fram några
andra synpunkter.

I tisdags lyssnade jag på radion, när
redaktör Jerstedt lämnade några uppgifter
om arbetsmarknadsläget. Han
framhöll att vi år 1955 hade ungefär
80 500 lediga platser i samhället, att siffran
förra året var något över 17 000,
men att vi i dagens läge hade 5 000 lediga
platser. Han meddelade också, att
eu del arbetslöshetskassor redan har
tömt sina medel. Om man till detta lägger
den ytterligare ökningen av arbetslösheten
sedan den tidpunkt statistiken
avsåg, kan man väl ändå säga att läget
är ett helt annat nu än då finansplanen
framlades.

Därutöver vill jag bara framföra några
principiella synpunkter.

I varje dagstidning som vi slår upp
får vi läsa om nedläggande av driften
vid de eller de industrierna eller också
om indragning av en del av deras
verksamhet. Mot denna bakgrund får
man osökt den uppfattningen, att det är
nödvändigt, att statsmakterna när det
gäller den ekonomiska politiken, i första
hand beträffande småföretagsamheten
och jordbruket i vårt samhälle, försöker
alt hitta på de spärrar, som vi i dag måste
anse hämmande. Jag tänker då särskilt
på dem som skall nystarta företag,
av vilket slag det än må vara. Med
det nu rådande ränteläget är det väl
inte överdrivet att säga, att situationen
för dem i viss mån är prekär. När det
gäller inteckningslånen rör sig räntan
upp till 7 procent, och när det gäller
de övriga lånen utgör räntan upp till
8 procent och däröver. I detta läge och
med den nuvarande konjunkturen — jag
tänker då särskilt på att det inte längre
råder säljarens utan köparens marknad
— är det nödvändigt att man vidtar
åtgärder, speciellt när det gäller räntan.

Sedan jag framställt interpellationen
har jag talat med företrädare för en del
företagarföreningar i vårt land. De har
bekräftat riktigheten av vad jag anfört
i interpellationen i fråga om småföretagsamheten.
Det har blivit på det sättet,
att medan företagarföreningarna
förr om åren i första hand har investerat
i fastigheter och maskiner, har de i
allt större utsträckning nu måst börja
investera även när det gäller rörelsekapitalet,
och man påpekar att räntan är
en bidragande orsak härtill.

Jag vill, herr talman, i bilden föra in
ett rent praktiskt fall, där jag själv är
engagerad. Jag sysslar med ett ekonomiskt
företag som har en omslutning
på mellan 9 och 10 miljoner kronor. När
vi gjorde vårt bokslut visade det sig -—
med det ringa egna kapital som vi har
— att den räntehöjning, som blev en
följd av »räntekuppen» i juli, fört med
sig att vårt företag belastats med 46 000
nya utgiftskronor. Det ger en talande
bild av läget i dag.

Herr talman! Allra sist vill jag hop -

Fredagen den 18 april 1958

Nr 15

Ang. en redogörelse för regeringens syn på konjunkturpolitiken m. m.

pas att det, som finansministern inte
har skrivit i sitt svar, skall vara till finnandes
mellan raderna på ett sådant
sätt, att småföretagsamheten och jordbruket
i vårt land inom en mycket snar
framtid skall få uppleva, att en räntesänkning
förverkligas under medverkan
av finansministern.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Det är ju alltid intressant
att få ta del av regeringens syn
på konjunkturpolitiken, men det hade
varit ännu mera intressant om man kunnat
notera, att statsmakternas insatser i
syfte att stimulera konjunkturerna vore
helt tillfredsställande. Jag anser nog att
det i nuvarande situation, när konjunkturerna
viker, brister på åtskilliga punkter
när det gäller regeringens ingripanden
i detta syfte.

Den lokala nedgången i konjunkturerna
inom en del områden är en mycket
kritisk företeelse. Här syftar jag inte
minst på förhållandena inom det statligt
ägda Norrbottens järnverk, som nu befinner
sig i ett mycket svårt läge när
det gäller sysselsättningen. Det har sagts
från regeringshåll, att när konjunkturerna
viker är det viktigt att investeringarna
— och inte minst de statliga investeringarna
— ökar. Vad jag här sagt
ställer jag i relation till hur man handlar
när det gäller en sådan stor statlig
industri som Norrbottens järnverk. Jag
måste konstatera att regeringen i nuvarande
läge av nedgång i konjunkturerna
egentligen inte vidtagit några som
helst åtgärder.

Det är bekant att 350 man blivit avskedade
vid järnverket, och nu ryktas
det om att ytterligare 400 man skall permitleras.
Detta statliga järnverk kommer
i ett mycket svårt läge. Det gäller
ju främst de anställda. När detta varit
aktuellt i så många år anser jag nog att
man i nuvarande situation borde ha
gjort en statlig investering, syftande till
att bygga ut järnverket och därmed bereda
dem som nu är permitterade och
ytterligare mera folk arbete med denna
utbyggnad. Fackföreningen har också
uppvaktat regeringen om denna sak.

Jag ställde för två månader sedan en
interpellation till handelsministern. Jag
har ännu inte fått något svar. Men eftersom
finansministern nu har deklarerat
regeringens syn på konjunkturpolitiken,
vore det intressant att också få reda på
hur finansministern ser på problemet
att stimulera konjunkturerna bl. a. i
Norrbottens järnverk genom en statlig
investering på låt oss säga 100 miljoner
kronor. Finansministern har där kanske
det avgörande ordet, varför det som sagt
vore intressant i detta sammanhang få
ett besked av honom.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag är naturligtvis tacksam
över den erkänsla interpellanten
visade mig, när han uttalade sin oreserverade
beundran över hur jag kunnat
svara så kort på en så viktig fråga. Det
är ju en gammal känd sak att det är
lätt att svara långt och att det är svårt
att svara kort, så jag uppfattar interpellantens
erkännande som ärligt och
uppriktigt menat.

Det är naturligtvis möjligt att här
föra en rent principiell debatt om räntepolitiken,
om den ekonomiska politiken,
om investeringspolitiken och arbetsmarknadspolitiken.
Men vi har ju här
i kammaren våra regelbundet återkommande
debatter härom, och jag är inte
så alldeles säker på att kammaren just
nu, i den arbetspressade situation den
nu befinner sig i, är benägen att ta denna
debatt vid detta tillfälle. Det kommer
att ges möjligheter att lufta dessa frågor
längre fram. Det är väl det enda
plan, på vilket man kan föra en debatt
om låt mig säga räntepolitiken.

Det är emellertid inte det interpellanten
är ute efter. Han är ute efter ett
officiellt och konkret offentligt besked
av finansministern: Får vi en räntesänkning
eller inte?

De flesta av kammarens ledamöter
är nog på det klara med att frågan i
denna konkreta form lämpligen icke bör
debatteras inför ett offentligt forum. Den
är för ömtålig för att en finansminister
skulle vilja la ansvaret att gå interpel -

Nr 15

Fredagen den 18 april 1958

Ang. en redogörelse för regeringens syn på konjunkturpolitiken m. m.

lanten till mötes, hur gärna han än ville
och hur ambitiösa och respektabla hans
bevekelsegrunder än kan vara för denna
hans önskan.

Jag vill sedan till herr Helmer Persson
endast säga, att interpellationen ju
inte konkret bär avseende på förhållandena
vid Norrbottens järnverk och därför
är det kanske inte heller lämpligt att
ta upp den frågan till eu konkret debatt.
Eftersom han emellertid ställde en direkt
fråga till finansministern kan jag
nämna, att vi är väl medvetna om de
svåra förhållandena vid Norrbottens
järnverk, även om vi anser att de synpunkter
som bl. a. framförs i en av dagens
tidningar är väsentligt överdrivna.
Förhållandena vid Norrbottens järnverk
är föremål för regeringens uppmärksamhet
och speciellt det härför ansvariga
statsrådets uppmärksamhet. Intima
diskussioner pågår kontinuerligt mellan
den ansvariga verksstyrelsen och
det ansvariga statsrådet.

Det är inte mer att säga på den punkten.
Om jag därmed har något lugnat
herr Helmer Persson är det ju bra. Herr
Helmer Perssons hastigt framkastade
fråga, om inte finansministern kan vara
beredd att ställa 100 miljoner kronor
till förfogande för nya investeringar vid
Norrbottens järnverk är en så omfattande
propå, att det säkert tarvas ett helt
annat förberedelsearbete än det, som jag
gissar ligger bakom herr Helmer Perssons
studier i ämnet, innan man går in
på denna fråga.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Jag skall bara helt kort
sammanfatta vad som enligt mitt förmenande
kan utläsas av finansministerns
sista yttrande. Innan jag gör det
vill jag bara säga, att det ju är riktigt
att räntepolitiken som sådan är riksbankens
egen sak, och det kanske i ett
sådant här sammanhang inte kan vara
rätt att en ledamot av regeringen gör
något uttalande. Att jag ändå vågade
väcka denna interpellation hänger samman
med det utlåtande, som bankoutskottet
avgav här i kammaren och som

vi behandlade för några veckor sedan,
där det tydligt och klart framgick alt
även de, som inte ville ha en räntesänkning,
ändå hade den uppfattningen att
det i en fråga som denna var väsentligt
och riktigt att det sker ett samråd mellan
riksbanken och regeringen. Av den
anledningen var det av intresse för mig,
liksom för många företagare, att få erfara
hur regeringen ser på denna fråga.

Herr talman, jag vill än cn gång uttala
min beundran över finansministerns
sätt att inte svara på den frågan.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Det är klart att det fordras
förberedelser innan man kan komma
med något förslag om att investera 100
miljoner kronor i Norrbottens järnverk.
Det är jag väl medveten om. Men jag vet
att finansministern mycket kraftigt ingrep
och mycket hastigt löste ett sådant
här problem när det gällde Thordénvarvet.
Enligt min mening löste han det
tämligen bra och förhindrade att eu
mycket svår situation skulle utvecklas
där. Och jag erinrar om att när det för
en tid sedan var fråga om fyra gånger
100 miljoner kronor, så löstes den saken
under några veckors överläggningar mellan
sex personer. Utbyggnaden av Norrbottens
järnverk har varit aktuell i
många år. Det är märkvärdigt att det
skall behövas ett halvt årtionde av förberedelser
för att få klarhet i den saken.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag skulle inte ha blandat
mig i denna debatt om det inte hade
varit för att lämna herr Helmer Persson
ett meddelande, nämligen att Norrbottens
järnverks styrelse haft frågan om
verkets framtid under prövning. Något
förslag om en investering av den art,
som herr Persson här talade om, har ännu
inte framkommit. Vi följer frågan,
och det äger, som finansministern framhöll,
ett intimt samråd, rum mellan representanter
för aktieägarna — för närvarande
representerade av mig själv —
och ledningen för järnverket. Det är väl

Fredagen deii 18 april 1958

Nr 15

Ang. värnpliktstjänstgöringen för utländska läkare med svenskt medborgarsäiap

naturligt att man avvaktar det förslag,
som Norrbottens järnverks ledning kan
komma fram till, innan man vidtar några
åtgärder.

Det var vad jag ville säga till herr
Persson. Medan jag ändå har ordet, herr
talman, vill jag passa på att dementera
den uppgift om verket, som finns att
läsa i dagens tidningar och som efter
vad jag hört också nämnts i radio. Den
äger, som finansministern framhöll, ingen
sanningshalt.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Jag vill endast till handelsministern
säga, att jag vet att man
skyller på att styrelsen inte har kommit
med något förslag. Men enär styrelsen
opererar efter en linje, enligt vilken det
föreslagna plåtvalsverket aldrig kan
komma till stånd, om företaget skall bygga
det med egna medel, och regeringen
är medveten om den saken, så borde regeringen
ge styrelsen en vink och säga
att den måste komma med förslag. Den
vinken tror jag emellertid har uteblivit.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Den vinken har Norrbottens
järnverks styrelse för länge sedan
fått, och det är anledningen till att
styrelsen seriöst överväger saken.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. värnpliktstjänstgöringen för utländska
läkare med svenskt medborgarskap Ordet

lämnades till herr statsrådet och
chefen för försvarsdepartementet ANDERSSON,
som meddelat, att han ämnade
vid detta sammanträde besvara
herr Kaijsers interpellation angående
värnpliktstjänstgöringen för utländska
läkare med svenskt medborgarskap, och
nu yttrade:

Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Ivaijser frågat mig, om jag
observerat hur värnpliktstjänstgöringen

ordnats för de utländska läkare som erhållit
svenskt medborgarskap och om jag
är beredd att ta initiativ till en omläggning
av deras tjänstgöring, så att denna
smidigt kan anpassas till vederbörandes
utbildning och möjliggöra ett rationellt
utnyttjande av deras medicinska utbildning.

Jag vill inleda mitt svar med en kort
redogörelse för den normala utbildningsgången
för värnpliktiga läkare.

Utbildningen av värnpliktiga läkare
omfattar sammanlagt 540 dagar. Härav
fullgöres omkring 240 dagar som soldatoch
befälsutbildning, omkring 135 dagar
som fackutbildning och omkring 165 dagar
som facktjänstgöring.

Soldat- och befälsutbildningen syftar
bl. a. till att vederbörande läkare under
sin framtida tjänst skall av egen erfarenhet
känna till vad han kan kräva av
underlydande sjukvårdspersonal.

Fackutbildningen fullgöres i form av
fackutbildningskurs och kirurgassistenttjänstgöring.
Efter avslutad fackutbildning
krigsplaceras värnpliktiga läkare
vanligen som bataljonsläkare vid sjukvårdstross.

Till svar på de i interpellationen framställda
frågorna vill jag framhålla följande.

Utländska läkare som erhållit svenskt
medborgarskap fullgör i princip värnpliktstjänstgöring
i likhet med svenska
värnpliktiga läkare. I syfte bl. a. att anpassa
ifrågavarande läkares militära
tjänstgöring till deras civila utbildning
har efter hand den praxis utbildats, att
fackutbildningens omfattning bestämmes
under hänsynstagande till vederbörandes
tidigare utbildning. Sålunda tillämpas
numera den regeln att kirurgassistenttjänstgöringen
för läkare med styrkt
specialutbildning i kirurgi utbytes mot
facktjiinstgöring.

Utländsk läkare som vunnit svenskt
medborgarskap kan liksom andra värnpliktiga
erhålla befrielse helt eller delvis
från värnpliktstjänstgöringen på grund
av ålder eller i utlandet fullgjord militärtjänst.
I fråga om befrielsens omfattning
tillämpas samma grunder som för andra
värnpliktiga. För de läkare som erhåller

Nr 15

Fredagen den 18 april 1958

Ang. värnpliktstjänstgöringen för utländska
befrielse från en del av värnpliktstjänstgöringen
minskas i första hand soldatoch
befälsutbildningen.

Såvitt jag bär kunnat finna blir enligt
gällande bestämmelser de utländska läkarnas
medicinska utbildning rationellt
utnyttjad under deras värnpliktstjänstgöring.
Någon omläggning av ifrågavarande
läkares tjänstgöring finner jag därför
icke påkallad.

Härmed, herr talman, anser jag mig ha
besvarat herr Kaijsers interpellation.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
få framföra mitt tack för det svar
som han har lämnat på min interpellation.

Det är nu nära tre månader sedan interpellationen
framställdes. Jag förstår
väl, att man under denna tid har haft
viktigare och väsentligare frågor att syssla
med inom försvarsdepartementet än
att besvara denna interpellation, och det
är därför för mig enbart helt naturligt
att svaret dröjt. Jag skulle nästan till och
med kunna säga, att jag är glad över att
svaret dröjt. Den praxis, som enligt svaret
numera tillämpas vid utbildningen,
skiljer sig nämligen mycket väsentligt
från den praxis, som enligt de diskussioner,
som jag hade med en tjänsteman
hos vederbörande tjänstegrensinspektör,
ännu vid tiden för interpellationens
framställande var rådande inom detta
område.

När jag, en nykommen ledamot av
kammaren, dristade mig att redan
knappt tre veckor efter riksdagens början
framställa en interpellation, var det
i ett särskilt syfte. Jag var nämligen angelägen
om att de önskvärda ändringar,
som jag visste skulle komma till stånd
om förhållandena blev underkastade en
saklig granskning av en vettig person,
skulle medhinnas före sommaren, då nästa
grupp skulle inkallas.

Herr talman! Jag vill uttala till herr
statsrådet, att jag är glad och tacksam
över svaret. Det överensstämmer i båda
de avseenden, rörande vilka jag frågade,

läkare med svenskt medborgarskap,
helt med de önskemål som för mig ter
sig naturliga och riktiga. Må det dock
tillåtas mig att, utan att på något sätt
vilja uppträda som rättshaverist, ändå
med ett par exempel belysa att min interpellation
icke var alldeles obefogad.

I interpellationssvaret står följande:
»För de läkare som erhåller befrielse
från en del av värnpliktstjänstgöringen
minskas i första hand soldat- och befälsutbildningen.
» I ett den 23 november
1955 meddelat beslut har Kungl. Maj:t
befriat en naturaliserad utländsk läkare
från 154 dagar av honom enligt 27 § 1
mom. D värnpliktslagen åliggande tjänstgöring;
skolande vederbörande »fullgöra
tjänstgöringen såsom soldatutbildning,
plutonchefskola och fackutbildning enligt
gällande föreskrifter samt därefter
återstående antal dagar såsom fortsatt
tjänstgöring på sätt och i den ordning
arméöverläkaren bestämmer».

Detta är precis motsatsen till den
praxis som nu utbildats. Att beslutet kom
den 23 november 1955 låter ju som om
detta fall låg mycket långt tillbaka i tiden.
Men efter att ännu eu gång ha ansökt
om befrielse från soldatutbildningen
fullgjorde denne man, som vid sin
första ansökan om befrielse hade ungefär
fyra års tjänstgöring på kirurgisk lasarettsavdelning
och därjämte ett halvt års
fronttjänst som sjukvårdare i sitt eget
hemland, sin soldatutbildning under
sommaren 1957. Vid denna utbildning
hade denne väl utbildade kirurg att åhöra
diverse föreläsningar om sårskador
och sårchock av en sjuksköterska, varjämte
en överfurir demonstrerade de instrument
som finns i utrustningen och
talade om vad de skulle användas till.

Jag vet också att en annan av dem,
som var den direkta anledningen till min
interpellation, fått sin redan erhållna order
till den instundande sommarens
tjänstgöring ändrad i enlighet med de
principer som herr statsrådet angav. Jag
är glad över att man nu har gått in för
dessa nya principer, och jag hoppas att
de skall bli bestående.

För den som i likhet med mig hyser
ett mycket starkt intresse för försvaret
ter det sig ju angeläget, att den dyrbara

Fredagen den 18 april 1958

Nr 15

Ang. vissa spörsmål i samband med utbyggnaden av Halmsjöfaltet

tid, som våra värnpliktiga måste ägna åt
det, och de stora pengar, som går till detta
ändamål, verkligen får en så rationell
användning som möjligt. Statsrådets
svar har övertygat mig om att man försöker
göra vad man kan i det avseendet
och att man är angelägen att rätta till
vad som inte är fullt tillfredsställande.
Jag är glad över detta och vill än en
gång till försvarsministern uttala mitt
tack för svaret.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. vissa spörsmål i samband med
utbyggnaden av Halmsjöfaltet

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
SKOGLUND,
som förklarat sig ämna vid detta sammanträde
besvara herr Olilons interpellation
angående vissa spörsmål i samband
med utbyggnaden av Halmsjöfältet,
fick nu ordet och anförde:

Herr talman! I en interpellation har
herr Ohlon riktat tre frågor till mig
rörande storflygplatsens utbyggande.

För det första frågar interpellanten,
om jag ämnar ta initiativ till en revision
av utbyggnadsplanerna för Halmsjöfältet,
för den händelse flygflottiljen vid
Barkarby försvinner samtidigt som Svea
artilleriregemente och infanterikadettskolan
förflyttas enligt den skisserade
nya försvarsplanen.

För det andra undrar herr Ohlon, om
jag är beredd att redogöra för storleken
av de kostnader, som nedlagts på Halmsjöfältet
sedan riksdagens beslut i flygfältfrågan
i december 1957.

För det tredje frågar herr Ohlon, om
jag ämnar vidta några åtgärder för att
tillgodose det allmänna önskemålet att
en lämplig avvägning kommer till stånd
mellan civilflygets intressen och bebyggelseintressena
vid Barkarby- och Järvafältens
nu förestående användning för
civila behov.

Tnterpellantens första fråga synes bygga
på uppfattningen, att militära skäl varit
avgörande, när man tidigare avvisat
tanken på att bygga ut Barkarby som
storflygplats. Denna uppfattning är fel -

aktig. Någon mera ingående prövning
ur försvarssynpunkt har aldrig gjorts,
eftersom andra faktorer ansetts omöjliggöra
projektet. De väsentliga invändningarna
mot Barkarby som storflygplats
har varit bristande markutrymme
samt bullerstörningar för kringliggande
områden. Ingenting har inträffat som
har rubbat dessa faktorer. Någon anledning
till en revision av utbyggnadsplanerna
för storflygplatsen kan jag därför
inte finna. Jag vill tillägga att betydelsen
av att storflygfältet kan tas i
bruk i början av år 1960 synes i dag
minst lika stor som i höstas, då riksdagen
fattade beslut i storflygplatsfrågan.

Med anledning av herr Ohlons andra
fråga om de sedan december förra året
nedlagda kostnaderna för storflygfältet
kan jag upplysa om att projektering och
undersökningar, förberedelsearbeten och
terrasseringar har intill den 1 april i år
dragit en ungefärlig kostnad av 1 100 000
kronor. Luftfartsstyrelsen har därjämte
bundit sig för ytterligare ca 1 200 000
kronor till terrasseringsarbeten samt för
ca 1 000 000 kronor till vägar, vatten och
avlopp, kontors- och förläggningsbaracker
in. m. Under april månad beräknas
huvudentreprenaden på fältarbetena
komma att antagas, vari ingår bland annat
entreprenaden på huvudbanan, i
propositionen kostnadsberäknad till 37
miljoner kronor. Härtill kommer SAS’
projekteringskostnader för hangaren.

Vad slutligen beträffar den tredje
frågan om en avvägning mellan civilflygets
intressen och bebyggelseintressena,
synes interpellanten överdriva betydelsen
av den nya försvarsplanen när
han talar om »Barkarby- och Järvafältens
nu förestående användning för civila
behov». Barkarbyfältet avses enligt
denna plan skola utnyttjas för
militär flygverksamhet även efter
flottiljens indragning år 1963 om än i
betydligt minskad omfattning. Vad angår
de arméförband, som använder Järvafältet
som övningsterräng, bär i den
nyligen framlagda propositionen i försvarsfrågan
tills vidare endast föreslagits
förflyttning av infanterikadettskolan.
Förflyttningen av A 1 iir beroende

Nr 15

Fredagen den 18 april 1958

Ang. vissa spörsmål i samband med
bl. a. av om vissa markfrågor kan lösas.
Även om A 1 senare skulle komma att
flyttas, kommer likväl både I 1 och Ing
1 att finnas kvar inom området. Något
frigörande av ifrågavarande fält för civila
ändamål är alltså inte nu aktuellt.
Däremot torde det bli möjligt att bebygga
vissa utanför Järvafältet i Sollentuna
och Järfälla kommuner belägna områden,
som nu är svårt bullerstörda.
Eventuellt kan också vissa smärre områden
i fältets utkanter komma att friställas
för exploatering. Enligt min mening
bör man inte reservera Barkarbyfältet
för en framtida ytterligare storflygplats
och därmed lägga hinder i vägen
för att exploatera de områden, som
genom de ändrade militära dispositionerna
blir tillgängliga för bostadsbebyggelse.

Jag vill slutligen säga, att ett frigörande
av Järvafältet från militär verksamhet
är ur stadsbyggnadssynpunkt ett
utomordentligt angeläget önskemål. Detta
spörsmål är emellertid av synnerligen
komplicerad natur och fordrar noggranna
överväganden. En framställning från
Stockholmstraktens regionplanenämnd
om en utredning syftande till att fältet
i framtiden skall användas huvudsakligen
för civilt ändamål är f. n. föremål
för prövning inom försvarsdepartementet.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Jag vill tacka statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
för svaret, liksom jag också vill
tacka för hans tillmötesgående att låta
mig redan i går kväll ta del av detsamma.
Så till vida är statsrådets svar
tillfredsställande, som att han inte kommer
med några nja synpunkter. Annars
har vi blivit vana vid att i denna fråga
synpunkterna har växlat snart sagt från
månad till månad.

I huvudsak har statsrådet samma inställning
som statsutskottet hade före jul.
När utskottet i december 1957 avvisade
varje tanke på att använda Barkarby
som flygplats för civil luftfart, var det
främst tre omständigheter som anfördes,

utbyggnaden av Halmsjöfältet

nämligen, som statsrådet nu också angav,
bristande utrymme på Barkarby,
bullerstörningar samt militära hänsyn.
Statsrådet Skoglund accepterade de två
första skälen. Om de militära hänsynen
säger nu statsrådet, att de inte har
varit för honom avgörande. Ur statsrådets
synpunkt är det ju bra att han
kommit till den inställningen, eftersom
hela militärorganisationen befinner sig
under omstöpning, vilket medför konsekvenser
för det område som det här
gäller. Jag förstår alltså mycket väl att
statsrådet avvisar de militära synpunkterna.

För statsutskottet däremot förestavades
ståndpunkten av militära synpunkter,
in. a. ord av Barkarby flygflottiljs
fortbestånd samt av arméns övningsverksamhet
på Järvafältet. Tidsnöden
ansågs även tala för Halmsjön, som förutsattes
bli färdigt till nyåret 1960 för
att kunna ta emot trafik med de nya DCåttorna.

De båda första argumenten mot Barkarby
har visat sig ohållbara trots, vågar
jag säga, vad departementschefen
nyss anfört i sitt svar. Jag återkommer
härtill senare.

Nu har genom den nya försvarsplanen
även det militära argumentet väsentligen
ryckts undan. Barkarby flygflottilj
— F 8 — skall läggas ned och
flertalet arméförband omkring Barkarby
skall i sinom tid flytta därifrån.
Detta har icke heller statsrådet förnekat.

Det finns enligt mitt förmenande inte
längre något tvingande skäl att förlägga
det nya flygfältet till en från Stockholm
så avlägset liggande ort som Halmsjön.

Vad beträffar utrymmet grundades de
båda flygplatskommittéernas omdömen
på förutsättningen, att Bromma flygplats
skulle läggas ned för att ge plats
för bostäder. Därför borde all trafik koncentreras
till en ny s. k. storflygplats.
Med den förutsättningen måste sådana
krav ställas på den nya flygplatsen, att
en parallellbana till huvudbanan skulle
kunna anläggas i framtiden på ett par
kilometers avstånd i sidled. Sedan bär

Fredagen den 18 april 1958

Nr 15

Ang. vissa spörsmål i
man emellertid kommit på bättre tankar.
Det närbelägna Bromma flygfält
skall finnas kvar. Såvitt jag vet har
ingen på luftfartshåll bestridit, eller vågat
bestrida, att bibehållandet av Bromma
för överskådlig tid reducerar kravet
på utrymme för den nya flygplatsen
i så måtto, att denna bara behöver omfatta
en huvudbana om 3 300 meter jämte
en tvärbana om 2 000 å 2 500 meter.
Ingen på sakkunnigt håll har heller, såvitt
jag vet, bestridit, att Barkarby ger
plats för ett dylikt bansystem.

Det skulle vara frestande att gå in
på den tekniska utvecklingen på detta
område, där man alltmer inriktar sig
på att få sådana flygplanskonstruktioner,
att man kommer bort från de långa
banorna. Jag skall dock inte göra det
här.

Men även den flygtekniska utvecklingen
ute i världen, inte minst i USA, pekar
hän mot att utrymmet på Barkarby
i kombination med Bromma för överskådlig
tid blir tillräckligt. Några behov
av parallellbana torde inte komma
att uppstå. Detta resonemang gäller givetvis
i ännu högre grad för Halmsjön,
vars bana av allt att döma torde bli väsentligen
mindre utnyttjad än en bana
på en mera närbelägen flygplats.

Jag kommer nu till bullerfrågan, som
det har gjorts ett stort nummer av.

I de båda flygplatskommittéernas betänkanden
och luftfartsstyrelsens utlåtande
letar man förgäves efter någon
utredning härom. I de båda betänkandena
förekommer bara ett påstående,
att Barkarby flygfält är »olämpligt» med
hänsyn till bullerstörningar. I den skrivelse
från luflfartsstyrelsen till storflygplatsberedningen,
vilken avläts den 25
maj 1950 och på vilken omdömet grundas,
återfinns samma påståenden utan
någon redovisad utredning. Vissa utredningar
i denna fråga har emellertid på
ett senare stadium företagits. Sålunda
framgår det av försvarets fastighetsnämnds
skrivelse till Kung]. Maj:t den
27 augusti i fjol, att det är starterna på
den nuvarande banan på Barkarby som
ger bullerstörningar i Tureberg. Dessa
störningar skulle elimineras, diircst tra -

samband med utbyggnaden av Halmsjöfältet
fiken flyttades över till den föreslagna
nya huvudbanan. Genom en blick på
kartan kan man även övertyga sig om
att så måste bli fallet, enär denna bana
skulle placeras mitt på och i längdriktningen
av det breda, men framför allt
långsträckta och helt obebyggda Järvafiiltet.

Nu invänder statsrådet, att omgivningen
kring Järvafältet behöver utnyttjas
för bostadsbebyggelse, samtidigt som
Järvafältet självt tills vidare skall begagnas
som övningsfält för kvarblivande
arméförband. Och då kommer den
bullerdämpning, som tillämpas för DC-8
och liknande reaplan, in i bilden. Den
bilden har tolkats på vitt skilda sätt.
Inom flygtekniska försöksanstalten
tycks man konsekvent ha hävdat den
uppfattningen, alt den intensiva forskningen
utomlands måste leda dithän, att
bullret från en DC-8 inte blir starkare
än från de nu använda fyrmotoriga kolvmotorplanen.

Jag har, herr talman, i min hand en
fotografisk kopia av en nyligen inkommen
skrivelse från Douglasfabrikernas
ledning i USA till en representant för
villaägarföreningen inom Rosersbergs
samhälle. Villaägarna har hyst rädsla
för bullret från det projekterade Halmsjöfältet.
I denna skrivelse från Douglasfabrikerna
lämnas en bekräftelse på
att nyligen utförda prov utvisar, att en
DC-8 inte kommer att bullra mer än de
tyngsta fyrmotoriga kolvmotorplanen.
Vad det innebär behöver jag kanske inte
gå närmare in på; dessa plan startar
och landar ju för närvarande på Bromma.

Statsutskottet gjorde i detta sammanhang
gällande, att Barkarby som flygplats
skulle få till följd, att Järvafältet
inte skulle kunna friläggas för bostadsbebyggelse.
Detta uttalande torde nu
sakna all grund.

Av statsrådets svar framgår, alt arbetena
med Halmsjöfältet kommer att fullföljas.
Då borde ett oavvisligt krav vara,
att man inte genom bebyggelse alltför nära
F 8-fältet för all framtid spolierar
möjligheterna att utnyttja Barkarby som
civilflygfält, för den händelse att halm -

Nr 15

Fredagen den 18 april 1958

Ang. vissa spörsmål i samband med utbyggnaden av Halmsjöfältet

sjöprojektet skulle visa sig vara ett misslyckande.
Jag vill belysa varför.

I riksdagsdebatten i december framhölls
av många halmsjöentusiaster, att
det icke är avståndet till flygplatsen som
spelar roll utan tiden för att komma dit.
Detta är självklart, men lika givet är, att
man måste räkna med hela tiden för att
komma från bostaden till flygplatsen och
inte bara den tid man sitter i flygbussen.
Det visar sig då, att den längre totala
transporttiden för Halmsjön jämfört med
Barkarby uppgår till ungefär 3/4 timme,
eftersom man kan ta bil direkt till Barkarby
för samma kostnad, som om man
först skulle bege sig till terminalen här i
Stockholm och sedan per flygbuss vidare
till Halmsjön. Det är de dubbla resorna
och de dubbla väntetiderna, soin ger
de största tidsförlusterna vid avlägset belägna
flygplatser, något som alla flygresenärer
som rest på London eller andra
jättestäder, där det varit omöjligt att ordna
förhållandena bättre, har tråkig erfarenhet
av.

Vi kommer inte ifrån denna tidsförlust,
hur mycket vi än må försöka intala
oss motsatsen. Den kommer att i hög
grad eliminera fördelarna av redan vunna
och kommande flygtekniska framsteg.
Alltför ringa avseende har fästs vid huruvida
inte den orimligt långa marktransporttiden
är ägnad att minska trafikunderlaget
för Halmsjön.

Alla som flugit utomlands från Bromma
via Kastrup eller Oslo vet, att en avsevärd
del av passagerarna —- ofta flertalet
— stiger av på mellanlandningsplatser,
där nya passagerare går ombord.
Detta gäller framför allt om Kastrup. De
resenärer, som stiger av i Kastrup, har
antingen Köpenhamn som resmål eller
färdas vidare med flyg åt annat håll. Den
första delen av utlandsresan — från
Bromma till Kastrup — är sålunda kombinerad
med lokal internordisk trafik.
De interkontinentala planen men också
många Europa-plan skulle gå mycket dåligt
besatta, ibland nästan tomma, på delsträckan
Bromma—Kastrup, om de inte
utnyttjades av resenärer till Kastrup.
Motsvarande torde bli gällande för de
nya reajättarna med mer än 140 passa -

gerare, för vilka den nya flygplatsen är
avsedd. Det är otänkbart att kunna fylla
dessa plan med enbart fjärresenärcr pa
sträckan Halmsjön—Köpenhamn. För att
driften på sistnämnda sträcka skall bli
ekonomiskt bärande, måste planen fyllas
på med lokaltrafikanter.

Men är det någon som tror, att passagerarna
till Köpenhamn skall finna sig i
att nödgas offra omkring 11/2 timme på
dubbla resor och väntetider för alt sedan
flyga till Köpenhamn på drygt en
halvtimme? Resenärerna med Kastrup
som destinations- eller omstigningsort
tar hellre lokalflyg från Bromma, och
reajättarnas trafik på Halmsjön kommer
att gå med avsevärda förluster. Det återstår
att se, huruvida de danska och norska
meddelägarna inom SAS vill böja sig
för en sådan ordning. Vad som här sagts
om SAS’ rörelse gäller i ännu högre grad
om företagets konkurrenter, de stora internationella
flygbolagen. Utan tvivel
kommer de att använda Kastrup som
ändpunkt för sina router och låta passagerarna
till och från Sverige begagna sig
av matarflyg mellan Bromma och Kastrup.

Enda möjligheten att hindra en sådan
utveckling är, att den svenska luftfartsmyndigheten
tvingar den internordiska
trafiken ut till Halmsjön. Det vore visserligen
en desperat åtgärd, men hur
osannolikt det än låter, har man tydligen
inom luftfartsstyrelsen lekt med tanken,
att all utrikestrafik skall koncentreras
till Halmsjön, vilket måste innebära, att
trafiken till och från de nordiska grannländerna
skall dirigeras dit. Man kan
ställa sig frågan, huruvida SAS skall
kunna hålla ihop under sådana förutsättningar.

Herr talman! Hur det än går med den
fortsatta utbyggnaden av Halmsjön —■
och den saken tycks vara klar efter statsrådets
svar att döma — kvarstår i varje
fall spörsmålet, om icke barkarbyområdet
bör reserveras i statlig ägo för civilflygets
framtida behov för att i nödfall
komplettera Halmsjöfältet, därest farhågorna
beträffande detta flygfälts användbarhet
skulle besannas. Vid ett närmare
studium av denna fråga har åtminstone

Fredagen den 18 april 1958

Nr 15

Ang. vissa spörsmål i samband med utbyggnaden av Halmsjöfältet

jag efter liand kommit till den slutsatsen,
att dessa farhågor är starkt grundade.
Enligt de undersökningar jag har gjort,
sedan riksdagen fattade sitt beslut, så delas
min uppfattning av den överväldigande
delen av luftfartssakkunniga här i
landet.

Herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Till herr Ohlons historieskrivning
beträffande den senaste
riksdagsbehandlingen — alltså höstsessionens
behandling — av denna fråga
och vad han därvid lägger in i statsutskottets
utlåtande vill jag säga, att detta
utlåtande kanske ändå inte var utformat
på det sätt, som herr Ohlon vill
göra gällande. Även för statsutskottet var
det avgörande skälet mot Barkarby det
bristande utrymmet och bullerstörningarna.
Utskottet skriver i slutet av sitt
utlåtande följande om de militära skälen:
»Utskottet vill också tillägga, att
kombinationen Bromma—Barkarby under
alla förhållanden omedelbart aktualiserar
en förflyttning av den militära
övningsverksamheten på Järvafältet.»
Men jag tycker nog, att herr Ohlon gör
sig skyldig till en allvarlig pressning av
detta uttryckssätt, när han i det lägger
in de synpunkter, som han nyss gjorde.

Det finns enligt min mening inte anledning
att gå in i någon detaljdebatt
med herr Ohlon. Alla argument, som han
plockar fram nu, härstammar från den
gamla livrustkammare som han vädrade
gång på gång i debatten i höstas.
Han har icke lyckats tillföra debatten
något nytt utöver en fotostatkopia samt
resultatet av någon sorts gallupundersökning,
som han har gjort helt privat och
som medfört, att han nu anser att hans
ståndpunkt delas av en överväldigande
majoritet.

Ja, herr Ohlon, det där ger mig inte
anledning att gå in på någon sakdebatt.
Alla argumenten — med undantag av fotostatkopian
— prövades i höstas i
svenska riksdagen efter 14 års utredning,
och förslaget antogs med stor majoritet.
Och här har SAS i sitt yttrande
till oss sagt ifrån, att vad man nu öns -

kar, det är att man inte bara skall kunna
hålla den fastställda tidtabellen utan
forcera den, eftersom leveranserna av
DC-8:orna kommer tidigare än man i
höstas beräknade. För SAS är det alltså
i hög grad angeläget, att ingenting händer
som försenar det hela.

Får jag till slut, herr Ohlon, i all
anspråkslöshet framställa ett önskemål:
Låt nu luftfartsverket och andra, som
har med detta att göra, få litet arbetsro,
så att de kan klara av programmet.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Det är nog snarare herr
statsrådet än luftfartsmyndigheterna,
som behöver arbetsro!

Statsrådet Skoglund försökte ironiskt
att komma från innehållet i Douglasfabrikernas
skrivelse. Det är tydligt, att
statsrådet Skoglund känner sig som större
expert på flygplanskonstruktioner än
dessa fabrikers ledning.

Statsrådet sade, att ingenting nytt har
tillförts debatten. Jo, flera nya omständigheter
har tillkommit efter statsutskottets
utlåtande i frågan. En är den militära
omorganisationen, som kommer att
väsentligen frilägga Barkarby och Järva.
En annan är de nya rön som gjorts i fråga
om bullerproblemet, rön som inte var
kända i december månad. En tredje ny
faktor är den snabba flygtekniska utvecklingen
mot flygplan med branta
stigningskurvor, en utveckling som inte
heller var tillräckligt känd i denna kammare
sistlidna december månad. Allt detta
försöker statsrådet Skoglund trolla
bort.

Det väsentliga för mig är i varje fall
nu, eftersom pengarna till halmsjöprojektet
tydligen ändå kommer att kastas
bort, att man inte för all framtid spolierar
möjligheterna att rätta till saken, därest
den kommer att ta en olycklig vändning.

På tal om de militära synpunkterna
kan jag inte uraktlåta att nämna en sak.
När propositionen framlades i höstas,
presenterades en summa av 153 miljoner
kronor såsom kostnaden för detta projekt.
Jag tillät mig då säga, att man till

Nr 15

Fredagen den 18 april 1958

Ang. garanti för krediter till Uddevallavarvet Aktiebok;

den summan också bör lägga kostnaden
för flyttningen av infanteriets skjutskola
från Rosersberg; jag vill minnas att den
belöpte sig till omkring 25 miljoner kronor.
Då svarades det — om från statsutskottets
sida eller från regeringsbänken
minns jag inte — att man inte fick
räkna med kostnaden för skjutskolans
förflyttning, eftersom skolan i alla fall
skulle flyttas från Rosersberg.

Vad läser man i den nya försvarspropositionen
härom? Jo, där säger försvarsministern,
att det står klart att infanteriskjutskolan
på grund av den beslutade
utbyggnaden av storflygplatsen
vid Halmsjön måste flyttas under år
1960 eller senast 1961. Statsrådet grundar
denna sin ståndpunkt på ett uttalande
av arméchefen, som anfört att ett
nytt övnings- och skjutfält för infanteriskjutskolan
samt övriga kostnader för en
flyttning av skolan är direkta konsekvenser
av att storflygplatsen förlagts till
Halmsjön. Detta framtvingar, fortsätter
arméchefen, medelsbehov som icke kan
rymmas inom arméns ordinarie anslag.
Särskilda medel måste därför ställas till
förfogande, tydligen för flygets vidkommande.

Jag nämner detta, herr talman, för att
visa hur vacklande skälen för detta projekt
varit.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
motionen nr 416, av herr
Eliasson m. fl.

Ang. garanti för krediter till Uddevallavarvet
Aktiebolag

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 90, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående garanti för
krediter till Uddevallavarvet Aktiebolag
jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 118 hade Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen att bemyndiga
fullmäktige i riksgäldskontoret att ikläda
staten garanti intill ett belopp av högst

30 000 000 kronor för krediter till Uddevallavarvet
Aktiebolag.

I anledning av propositionen hade
väckts följande motioner, nämligen

dels de likalydande motionerna I: 405,
av herr Ewerlöf m. fl., och 11:509, av
herr Hjalmarson in. fl.,

dels de likalydande motionerna I: 403,
av herr Aastrup, och 11:508, av herr
Ståhl,

dels ock de likalydande motionerna
I: 404, av herr Öhman och Xorling, samt
11: 510, av herrar Senancler och Hagberg.

I motionerna I: 404 och II: 510 hade
yrkats, att riksdagen skulle i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 118 i
skrivelse till Kungl. Maj:t som sin mening
tillkännage vad motionärerna anfört.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

I. att riksdagen måtte bemyndiga fullmäktige
i riksgäldskontoret att ikläda
staten garanti intill ett belopp av högst
30 000 000 kronor för krediter till Uddevallavarvet
Aktiebolag;

II. att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna 1:405 och 11:509, såvitt nu
vore i fråga, uttala att statens nu ifrågavarande
garantiåtagande skulle vara att
betrakta som en engångsåtgärd;

III. att motionerna 1:405 och 11:509,
i vad de ej behandlats under II., inte
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; IV.

att motionerna 1:403 och 11:508
inte måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

V. att motionerna I: 404 och 11:510 inte
måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Ordet lämnades till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet
STRÄNG, som tillkännagivit, att lian hade
för avsikt att i samband med behandlingen
av detta ärende besvara herr
Öhmans interpellation angående krislä -

Fredagen den 18 april 1958

Nr 15

Ang. garanti

get vid Thordénvarvet i Uddevalla, och
nu yttrade:

Herr talman! Med första kammarens
tillstånd har herr öhman till mig riktat
följande frågor:

Har statsrådet möjligheter att inför
riksdagen lämna en redogörelse för orsakerna
till den likviditetskris som drabbat
Thordénvarvet i Uddevalla?

Vilka åtgärder ämnar statsrådet vidtaga
för att säkra varvsdriftens fortsättande
och därmed arbete och utkomstmöjligheter
för de anställda?

I anledning av interpellationen vill jag
anföra följande.

Såsom jag uttalat i propositionen angående
garanti för krediter åt Uddevallavarvet
Aktiebolag är den kris, varav
bolaget drabbats, såväl en likviditctssom
en solvenskris. Det ligger i sakens
natur att de omständigheter som lett till
krisen delvis är av sådan karaktär att de
inte kan offentliggöras. Utskottet har
emellertid erhållit en grundlig orientering
om krisens bakgrund. De upplysningar
som därvid lämnats har, i den
mån de kunnat offentliggöras, fogats såsom
en bilaga till utlåtandet. Hur krisen
uppkommit, har dock inte varit avgörande
för mitt ställningstagande till frågan
om en statlig medverkan i stödaktionen.
Det väsentliga har för mig varit att trygga
sysselsättningen vid varvet.

Den andra frågan torde få anses besvarad
genom propositionen.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet
för det ytterst koncentrerade svaret
på mina frågor; men jag får kanske
i svaret också inräkna propositionen och
utskottsutlåtandet om Uddcvallavarvet,
och då är ju det hela något mer utförligt.

Anledningen till min interpellation
och den motion, som jag sedan väckt,
var önskemålet att söka få klarhet om
orsakerna till den kris, som drabbat
Uddcvallavarvet, och vilka åtgärder som
staten kunde vidtaga för att trygga sys 2

Första hammarens protokoll 1958. Nr 15

för krediter till Uddevallavarvet Aktiebolag

selsättningen vid företaget. I propositionen,
som nu tillstyrkes av utskottet, förordas
som bekant att staten skall ikläda
sig eu kreditgaranti på 30 miljoner kronor.
Risken för en omedelbar sysselsättningskris
är väl därmed också undanröjd.
I den delen av vad regeringen
gjort har jag alltså inga invändningar
att göra.

Men det är ändå vissa omständigheter
i denna sak, förefaller det mig, som
inte är klarlagda. Detta framgick också
mycket tydligt av statsrådets svar på
interpellationen, där det framhålles att
»de omständigheter, som lett till krisen,
delvis är av sådan karaktär att de inte
kan offentliggöras». Man meddelar endast
vissa upplysningar i den bilaga som
har fogats till utskottets utlåtande.

Ja, att vissa omständigheter i samband
med krisen har hemligstämplats,
det är ju i och för sig upplysande nog.
Och man kan väl med ganska stor säkerhet
dra den slutsatsen, att i denna affär
har i det fördolda försiggått en mer
eller mindre hård och seg dragkamp
mellan rivaliserande storkapitalistiska
intressegrupper, en dragkamp vars resultat
utan statens ingripande skulle ha
blivit konkurs för Uddevallavarvet, en
omfattande arbetslöshet för de anställda
och stora svårigheter för Uddevalla stad
med omkringliggande bygd. Det är ganska
uppenbart att intressenter i vissa
andra varv och rederier, som har kanske
bättre omedelbar förankring i de
storfinansiella kretsarna, icke med blida
ögon sett att en så pass omfattande
varvs- och rederirörelse uppstod i Uddevalla.
Det förefaller mig som om man
i vissa kretsar har betraktat Thordénvarvet
eller Tliordén själv som en »katt
band hermelinerna». Detta är nog en avorsakerna
till den likviditetskris, som
inträffade och som höll på att ställa en
hd bygd utan sysselsättningsmöjligheter.
t ocli för sig är det skedda en tämligen
klar illustration till den otrygghet
för de anställda, som kännetecknar läget
i ett land där storfinansen alltjämt har
de avgörande ekonomiska maktpositionerna.

Nr 15

Fredagen den 18 april 1958

Om befrielse från skyldighet att i allmän självdeklaration redovisa viss förmögenhet

Ja, lierr talman, för dagen är krisen
undanröjd genom den kreditgaranti på
30 miljoner kronor, som staten här skall
ikläda sig. Men frågan är: hur blir det
i framtiden? Såvitt jag kan förstå, har
inga garantier skapats för att driften på
längre sikt verkligen skall vara tryggad.
Man säger nu, att inneliggande order
tryggar sysselsättningen till 1961, vilket
i och för sig är bra. Men hur det sedan
blir vet ju ingen. Är det inte så, att
staten här skall ikläda sig rätt betydande
risker för företagets konsolidering,
men generöst avstår från bestämmanderätten
över företaget i framtiden? Det
framgår mycket klart av statsutskottets
utlåtande att den stiftelse, som nu har
övertagit varvets aktier, skall ha som
främsta uppgift att få fort som möjligt
sälja aktierna till privata intressenter.

Staten skall alltså icke utnyttja detta
tillfälle att få inflytande över varvets
fortsatta drift och utveckling. Därigenom
kommer man att på nytt utsätta de
anställda och bygden för risken att
försättas i samma otrygghet, som varit
rådande under den senaste tiden fram
till regeringens och statens ingripande.
Det är den sidan av saken som vi för
vår del har funnit otillfredsställande,
och vi har därför i vår motion förespråkat
den ståndpunkten, att om staten skall
ta kreditgarantien — och därmed också
den ekonomiska risk som en sådan konsolidering
naturligtvis måste innebära
— så borde staten genom stiftelsen eller
i annan lämplig form behålla äganderätten
och inflytandet över Uddevallavarvet.
Det har utskottet nu avstyrkt och
har påtagligt tillmötesgått de synpunkter,
som har framlagts i högermotionen
i ärendet, d. v. s. att man skall skyndsamt
avveckla statens engagemang i detta
företag. Vi anser att detta är eu oriktig
politik. Här borde ju staten ta tillfället
i akt att skaffa sig visst inflytande
över en för vårt land så betydande näring,
som varvsindustrien ändå är.

Det är därför, herr talman, som jag,
även om utskottet inte funnit motionen
falla inom ramen för propositionsförslaget,
ändå yrkar bifall till motionen
nr 404 i denna kammare.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Jag skall inte blanda mig
i ett eventuellt meningsutbyte mellan
finansministern och herr öhman i anslutning
till interpellationssvaret. Men
eftersom herr öhman framställde ett
yrkande angående den kommunistmotion,
som är avlämnad, ber jag för min
del att kort och gott få yrka bifall
till statsutskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att med
anledning av de därunder förekomna
yrkandena propositioner komme att
framställas särskilt angående varje
punkt av utskottets i det nu föredragna
utlåtandet gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkterna I—IV hemställt.

1 fråga om punkten V, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att vad utskottet
i nämnda punkt hemställt skulle
bifallas, dels ock att kammaren skulle
bifalla den i ämnet väckta motionen 1:
404. Herr talmannen förklarade, att därest
detta sistnämnda yrkande, som väsentligen
innebure en ändring av utskottets
motivering, skulle vinna bifall, torde
motsvarande del av utskottets motivering
böra utgå.

Sedermera gjordes propositioner enligt
dessa båda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 35, i anledning
av väckta motioner angående
förfarandet i kammarrätten, in. m., bifölls
vad utskottet i detta betänkande
hemställt.

Om befrielse från skyldighet att i allmän
självdeklaration redovisa viss förmögenhet Föredrogs

ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 39, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till för -

Fredagen den 18 april 1958

Nr 15

Om befrielse från skyldighet att i allmän självdeklaration redovisa viss förmögenhet

ordning om ändrad lydelse av 25 § och
129 g 8 inom. taxeringsförordningen den
23 november 1956 (nr 623) jiimtc i ämnet
väckta motioner.

I en den I t februari 1958 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 76, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning om ändrad
lydelse av 25 § och 129 § 8 mom.
taxeringsförordningen den 23 november
1956 (nr 623).

1 det av Kungl. Maj:t framlagda förordningsförslaget
hade bl. a., i syfte att
förenkla deklarationsförfarandet, föreslagits,
att löntagare skulle befrias från
skyldighet att i allmän självdeklaration
redovisa förmögenhet, om bruttovärdet
av hans tillgångar icke överstege 50 000
kronor.

Till utskottet hade hänvisats följande i
anledning av propositionen väckta motioner,
nämligen

1) de likalydandc motionerna I: 345,
av herrar Eliasson och Alvar Andersson,
samt II: 141, av herr Onsjö, vari hemställts,
att riksdagen vid behandling av
propositionen nr 76 måtte besluta avslå
Kungl. Maj:ts förslag om att löntagare
skulle befrias från skyldighet att i allmän
självdeklaration redovisa förmögenhet,
om bruttovärdet av hans tillgångar
icke överstege 50 000 kronor, eller —
därest detta förslag icke skulle bifallas
av riksdagen — att riksdagen måtte besluta,
att varje skattskyldig måtte befrias
från skyldighet att i allmän självdeklaration
redovisa förmögenhet, om bruttovärdet
av hans tillgångar icke överstege
25 000 kronor, samt

2) motionen 1: 344, av herr Spetz, vari
hemställts, att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj:ts proposition i vad den avsåge
ändring av 25 § taxeringsförordningen
den 23 november 1956.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på åberopade grunder
hemställt, att riksdagen måtte, med förklarande
alt Kungl. Maj ds förevarande
proposition nr 76 icke kunnat av riksda -

gen oförändrad bifallas, i anledning av
Kungl. Maj ds förslag och med bifall till
de likalydande motionerna 1:345, av
herrar Eliasson och Alvar Andersson,
samt II: 441, av herr Onsjö, ävensom motionen
I: 344, av herr Spetz, antaga i betänkandet
infört förslag till förordning
om ändrad lydelse av 129 § 8 mom. taxeringsförordningen
den 23 november 1956
(nr 623).

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Eriksson, Andersson i
Essvik och Rydén, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte med avslag å motionen I: 344, av
herr Spetz, samt de likalydande motionerna
I: 345, av herrar Eliasson och
Alvar Andersson, samt II: 441, av herr
Onsjö, och med bifall till Kungl. Maj ds
förevarande proposition nr 76 antaga
det vid propositionen fogade förslaget
till förordning om ändrad lydelse av
25 | och 129 § 8 mom. taxeringsförordningen
den 23 november 1956 (nr 623).

II) av licrr Kollberg, som dock ej antytt
sin mening.

Herr ERIKSSON (s):

Herr talman! I den proposition, som
föreliggande betänkande behandlar, har
finansministern bl. a. föreslagit en viss
förenkling av löntagarnas deklarationsförfarande.
Förslaget innebär att löntagarna
skulle befrias från skyldigheten
att göra en förmögenhetsredovisning i
den mån bruttoförmögenheten understiger
50 000 kronor. På grund av den stora
mängd av deklarationspliktiga ■— utskottet
har uppskattat dem till bortåt
3 miljoner — som nu har en förmögenhet
understigande den föreslagna värdegränsen,
så borde, såvitt man kan förstå,
åtgärden kunna vara ett ganska väsentligt
bidrag till deklarationsskrivandets
förenkling. När förslaget nu enligt
min mening uppenbarligen betyder en
förenkling, som förvånar det säkerligen
många, att bevillningsutskottet inte anselt
sig kunna tillstyrka finansministerns
förslag. Motiveringen härför kom -

Nr 15

Fredagen den 18 april 1958

Om befrielse från skyldighet att i allmän självdeklaration redovisa viss förmögenhet

mer väl att lämnas av och bör också
ankomma på utskottets talesmän.

För min egen del har jag inte kunnat
känna mig övertygad av de argument,
som majoriteten mobiliserat mot förslaget.
Nu består ju som bekant bevillningsutskottet
till en mycket stor del
av personer, som både bär varit och allt
fortfarande är ledamöter i våra lokala
beskattningsnämnder. Detta är utan tvivel
en mycket stor tillgång för utskottet
när det gäller att behandla skattefrågor
och därmed sammanhängande ting.
Själv har jag för det mesta med både
beundran och respekt lyssnat till dessa
ledamöter med deras erfarenhet och sakkunskap,
och jag tror mig också kunna
vitsorda, att diskussionerna mellan
dessa ledamöter ofta har givit värdefulla
anvisningar om den praktiska handläggningen
av taxeringsarbetet.

Men, herr talman, det kan ju tydligen
också ha sina nackdelar att ha för många
taxeringsmän inom utskottet. Jag tycker
att i varje fall denna frågas behandling
i någon mån vittnar om detta. Ty det bärande
skälet till att majoriteten vrkar
avslag på förslaget om denna förenkling
bär uteslutande varit kontrollsynpunkter.
Utskottsmajoriteten kommer säkerligen
att anföra en hel rad exempel på
hur handikappade taxeringsmyndigheterna
kommer att bli i sitt arbete, därest
nu kontrollmöjligheterna över de
mindre förmögenheterna skulle bortfalla.
Kontrollen bortfaller självfallet inte,
men däremot redovisningsskyldigheten.

Jag och mina medreservanter vågar
emellertid bestämt hävda, att de av majoriteten
anförda farhågorna i detta avseende
är högst överdrivna. Här är det
ändock fråga om löntagarnas deklarationer
och möjligheten att åsätta dessa en
riktig taxering. I detta fall gäller det ju
i främsta rummet för taxeringsmyndigheterna
att kontrollera de uppgifter om
inkomster och andra förmåner, som inlämnas
av arbetsgivarna och förmögenhetsredovisningen
kan när det gäller löntagardeklarationerna
ge ringa eller knappast
någon bedömning för en riktig beskattning.

Det har anförts i utskottets motivering
— och det är väl riktigt — att en
förmögenhetsredovisning i några undantagsfall
möjligen kan tjäna till vägledning.
Detta är fallet i fråga om personer,
som exempelvis gör en anhållan om
jämkning av skatten med hänsyn till
nedsatt skatteförmåga. Då kan det tänkas
att förmögenhetsredovisningen kan tjäna
till en viss ledning. Men såvitt jag förstår
tvingas man i samtliga de fall, då
man har att bedöma denna fråga, att
verkställa helt andra och betydligt mera
omfattande undersökningar, innan man
kan utröna, huruvida en sådan anhållan
skall kunna bifallas. I varje fall synes det
mig vara ett fullkomligt orimligt argument,
att en eljest onödig förmögenhetsredovisning
skall bibehållas för bortåt 3
miljoner deklaranter bara för att man i
några undantagsfall skulle kunna ha en
viss nytta av den i själva taxeringsarbetet.

Fn av motionärerna — jag förmodar
att han kommer att begära ordet utan
min provokation; det är herr Spetz —
har på fullt allvar dessutom framhållit,
att en förmögenhetsredovisning även kan
tjäna till löntagarnas nytta och förnöjelse.
Han framhåller nämligen i sin motion,
att det till och med kan anses som
en förtjänst att den skattskyldige själv
åtminstone en gång om året får en klar
bild av sin egen ekonomiska ställning.
Ja, det är ju en både hjärteknipande och
rörande omsorg, men jag ifrågasätter, om
det verkligen är statens skyldighet att
tillhandahålla blanketter för att vederbörande
skall kunna få en uppfattning
om sin egen förmögenhetsställning. 1
varje fall torde väl de flesta ha det så
ställt, att de inte behöver ha någon statlig
deklarationsblankett för att utröna
att de inte har någon tillgång alls. Och
de som nu råkar ha det, har säkerligen
fått göra så betydande uppoffringar för
att skaffa dessa tillgångar att de nog vet,
hur deras förmögenhetsställning är vid
årsskiftet. Jag skulle säkert tro, att deklaranter
i allmänhet inte känner sig ha
något behov av den omsorg, som motionären
här har ifrågasatt.

Fredagen den 18 april 1958

Nr 15

Om befrielse från skyldighet att i allmän självdeklaration redovisa viss förmögenhet

Några andra motionärer har påpekat
den kategoriklyvning som förslaget skulle
innebära, nämligen att man i fråga
om förmögenhetsredovisningen skiljer på
löntagare och andra kategorier av inkomsttagare.
Men såvitt vi reservanter
förstår innebär det föreliggande förslaget
inte alls något våldförande på principen
om likhet i beskattningen. Tv, märk väl:
löntagarnas beskattning baseras på inkomstuppgifter,
och därvid är förmögenhetsredovisningen
av ett mycket diskutabelt
värde när det gäler att uppnå en
riktig taxering. För andra kategorier av
inkomsttagare däremot är det kanske av
helt avgörande värde vid taxeringen att
ha uppgift om vederbörandes förmögenhetsställning
som ofta skiftar från det
ena beskattningsåret till det andra.

Herr talman! Med detta har jag försökt
lämna en kort motivering till den
reservation som är fogad till detta utlåtande
och som i korthet innebär bifall
till propositionen nr 7(1 i dess helhet.

Jag ber att få tillägga, att det sannerligen
inte är ofta som riksdagen av finansministern
inbjudes att besluta om
förenklingar i deklarationsförfarandet.
Jag tycker att enbart detta faktum borde
bjuda alla kammarens ledamöter, som nu
inte är alltför fångade i taxeringsnämndernas
traditionsbundna och jag höll på
att säga konservativa kontrolltänkande,
att stödja finansministern i hans vällovliga
syfte att förenkla.

För att nu inte bli missförstådd vill
jag betona, att jag självklart betraktar
kontrollen i taxeringsarbetet som ett av
de viktigaste instrumenten i beskattningsmyndigheternas
arbete. Därför ligger
det mig helt fjärran att angripa kontrollen
som sådan vid taxeringsarbetet.
Men jag anser att kontrollen bör och
skall anpassas till behovet. Fn stark och
minutiös kontroll är i vissa fall nödvändig
för att man skall få en riktig taxering,
men där det inte föreligger något
behov, skall kontrollen slopas. Eftersom
här inte föreligger något behov vill jag
ansluta mig till propositionens förslag
och därmed, herr talman, yrka bifall till
reservationen.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Herr Eriksson nämnde
bland annat, att det var högst ovanligt
att en finansminister inbjöd till förenklingar
av deklarationen. Men det har
tvärtom blivit en mycket god vana hos
finansministern att göra så. Herr Erikssons
yttrande innebar därför ett underkännande
eller ett icke tillräckligt uppskattande
av de åtgärder som finansministern
liar vidtagit vid flerfaldiga tillfällen
under de senaste åren. Jag är litet
förvånad över att eu medlem av bevillningsutskottet
inte har uppmärksammat
dessa åtgärder.

Vad det nu diskuterade problemet beträffar
förhåller det sig ju så, att vi har
haft en förmögenhetsredovisning under
mycket långa tider. Denna har för de
flesta skett på en del av den normala
deklarationsblanketten, och den har mig
veterligen inte vållat några nämnvärda
bekymmer. Men så blev det litet trångt
på blanketten, kanske just beroende på
finansministerns förenklingssträvanden.
Det blev svårt att få in alla uppgifterna
om avdrag från kapitalavkastning, försäkringsavdrag
o. s. v. Då vidtog riksskattenämnden
åtgärden att bryta ut förmögenhetsredovisningen
ur den allmänna
blanketten och skapa en särskild
blankett, vilken alla — märk väl: alla
— som över huvud taget redovisade tillgångar
eller förmögenhet skulle använda.
Men då blev det en storm. Det visade
sig nämligen att vanan är en utomordentlig
god hållhake på människorna.
När de nu fick en alldeles ny blankett
och på den skulle redovisa förmögenheten,
slog det ofta slint. Det blev besvärligt.
Riksskattenämndens förslag —
som nämnden säkerligen ansåg innebära
eu förenkling — ledde alltså till betydande
svårigheter för deklaranterna. Då
tyckte riksskattenämnden att man måste
ordna den saken på något sätt. För en
vanlig människa hade det kanske tett
sig naturligt att då återgå till ett systern
som man hade använt under årtionden
och som inte hade vållat några större
bekymmer. Men i stället skulle man enligt
nämnden ta bort förmögenhetsredo -

Nr 15

Fredagen den 18 april 1958

Om befrielse från skyldighet att i allmän självdeklaration redovisa viss förmögenhet

visningen vid förmögenheter understigande
25 000 kronor.

Någon kan i detta mitt anförande finna
eu viss kritik mot riksskattenämnden.
Jag är därför mycket ivrig att betona,
att nämnden under de relativt få
ar den arbetat har gjort en betydande
insats. Detta gäller nämndens ledning
och dess förutvarande och nuvarande
tjänstemän. Men till och med Homeros
tog sig en blund ibland, och nog tycker
jag att riksskattenämnden tog sig en
blund, då den föreslog denna krångliga
förmögenhetsblankett i stället för att på
något annat sätt försöka klara av de svårigheter
som den gamla deklarationsblanketten
medförde.

Nu säger herr Eriksson bland annat
att det gäller att göra det enklare för 3
miljoner människor. Pruta genast hälften,
herr Eriksson! Hälften av dessa
människor har tyvärr ingen förmögenhet,
ocli de behöver aldrig använda denna
blankett; det har aldrig varit avsikten
att de skulle göra det. De får alltså
ingen lindring genom den här åtgärden.
Jag var tyvärr själv i den belägenheten
under många år, att jag aldrig behövde
snegla på den där förmögenlietsdelen av
deklarationen, av det enkla skälet att
jag inte hade någon förmögenhet att
deklarera. I samma lyckliga eller olyckliga
belägenhet är nog, låt mig säga, omkring
1,5 miljoner deklaranter här i
landet. För dem blir det alltså inte enklare;
det är enkelt redan nu av den anledningen
att de inte har några förmögenheter.

Hur är det då för de andra? Jag skall
strax återkomma till den frågan. Men
nog bör det för oss, som behandlar dessa
saker i bevillningsutskottet och kanske
inte själva har någon större erfarenhet
av taxeringsarbetet, vara skäl
att med öppna öron lyssna på vad våra
kamrater, som har erfarenhet på detta
område, har att säga. Jag för min del beklagar
inte att det i en så central fråga
för bevillningsutskottets arbete finns så
mycket sakkunnigt folk i utskottet. Jag
undrar, om inte herr Eriksson är tämligen
ensam om att känna sig besvärad

av sakkunskapen inom bevillningsutskottet.

Men bortsett från denna sakkunskap,
finns det ju i yttrandena över riksskattenämndens
förslag uttalanden av de
myndigheter, som närmast har ansvaret
för hur taxeringen här i landet bedrives,
nämligen våra länsstyrelser och deras
taxeringsavdelningar. Det är rätt typiskt
att utom överståthållarämbetet hav
inte mindre än 14 länsstyrelser bestämt
avstyrkt riksskattenämndens förslag,
som ju ändå inte gällde en gräns vid
50 000 kronor utan vid 25 000 kronor.
Kammarrätten var mycket tveksam, en
annan länsstyrelse likaså. Av de fem
myndigheter, som inte direkt avvisade
förslaget, ansåg två att man inte borde
gå upp till så högt belopp som 25 000
kronor. Taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund hade samma uppfattning.
Det var egentligen endast två av landets
länsstyrelser som tillstyrkte förslaget,
vilket innebar en högsta gräns vid 25 000
kronor. Hur de skulle ha ställt sig, om
gränsen hade satts vid 50 000 kronor,
därom vet man ingenting. Med all sannolikhet
hade då bara dessa två länsstyrelser
tillstyrkt, och sannolikt inte ens de.

Det är alltså inte bara sakkunskapen
i bevillningsutskottet som ställt sig tveksam
inför denna s. k. reform, utan även
ilo myndigheter, som närmast har ansvaret
för taxeringen här i landet.

Jag vill erinra om att en länsstyrelse,
nämligen länsstyrelsen i Kristianstads
län, undersökt i vad mån man kan anses
ha någon verklig nytta av denna förmögenhetsredovisning.
Undersökningen,
som är refererad i propositionen, visade
att kanske litet mer än hälften av
deklaranterna avgav förmögenhetsredovisning.
De övriga är sådana inkomsttagare,
som jag talade om, som inte alls
besväras med någon redovisning och
som inte skulle få någon lättnad, eftersom
de inte har någon förmögenhet. En
undersökning verkställdes för att utröna
viken nytta man hade av förinögenhetsdeklarationerna
i taxeringsarbetet.
Det visade sig att inemot hälften av
förmögenhetsdeklarationerna var av vär -

Fredagen den 18 april 1958

Nr 15

Om befrielse från skyldighet att i allmän s
de för fastställandet av taxeringarna.
Och detta giillde inte enbart hantverkare,
rörelseidkare och jordbrukare, utan
i stor utsträckning löntagare. Redovisningen
av förmögenheter under 25 000
kronor var av betydelse i 43 procent av
fallen för fastställandet av taxeringarna.
Om undersökningen avsett förmögenheler
på upp till 50 000 kronor, kan man
iu inte annat än gissa vad resultatet blivit,
men det är möjligt att siffrorna då
blivit både 55, 00 eller högre procent.

Taxeringsarbetets huvudsakliga uppgift
är ju ändå att få fram en riktig,
rättvis och likformig beskattning. Vi
kan bära bördorna, om vi vet eller har
en känsla av att alla med motsvarande
inkomster och förmögenhetsställning får
bära samma bördor. Det är för att
åstadkomma denna rättvisa och likformiga
beskattning som man har nytta
— och stor nytta — av denna förmögenhetsredovisning.
Det är ett sådant betraktelsesätt
som gjort att bevillningsutskottet
i nuvarande läge inte ansett
sig kunna tillstyrka propositionen i denna
del. Det har sagts att förslaget skulle
medföra betydande lättnader, och somliga
menar kanske, att vi bör offra något
av taxeringens exakthet för att uppnå
dessa lättnader. Men hälften av de
deklaranter, som den föregående talaren
pekade på, kan vi ju plocka bort genast.

Vilka svårigheter är det nu fråga om?
Det är ju närmast löntagarna vi här
tänker på. På den gamla blanketten fördes
upp vad jag för min del började
med att föra upp på förmögenhetsavdelningen,
nämligen en liten summa på en
sparbank. Man skall ju ändå titta efter
hur stor räntan varit. Att uppföra den
summa man har på sparbanken kan då
inte vara så besvärligt. Nu för tiden finns
det en allt större mängd människor, för
vilka kanske summan på sparbanken gått
åt för det avsedda sparmålet och som
med stor glädje såsom tillgång uppför eu
bil. Jag tror det är med glädje, herr
Eriksson! De visste nog förut att de hade
en bil, och den tillgången måste de alltsa
uppföra på blanketten. Det är sådana
enkla ting som den stora massan av
deklaranter behöver uppge pa förmögen -

iälvdeklaration redovisa viss förmögenhet
hetssidan, men redovisningen är ändå av
värde. Någon lättnad eller förenkling blir
det inte, om den slopas. Krånglet kom
genom riksskattenämndens nya bilaga,
och det är den som bör avskaffas.

I reservationen har man också talat
om egnahemsägarna. Egnahemsägarna
skall alltid på en blankett uppföra fastighetsvärdet
och sina skulder. Ränta
på skulderna måste de ju angiva för
att kunna se till att de får en så liten
beskattningsbar inkomst som möjligt —
de möjligheterna tillvaratas samvetsgrant
— och då skaffar de fram de där
uppgifterna ändå. Vad skulle det vara
för besvär att föra upp dem på förmögenhetssidan?
Det svenska folket är
överbegåvat för att fullgöra den uppgiften.
Men begåvningen räcker kanske inte
till då det gäller de nya blanketterna.
När den nya blanketten kom, tyckte jag
att den var mycket besvärlig och krånglig.
Hur skall då de, som inte åtnjutit
en så långvarig uppfostran inom bevillningsutskottet
som jag, tänka och reagera
inför den blanketten?

Jag tror, herr talman, att detta förslag
från riksskattenämndens sida inte är
av den arten att det bör biträdas av
riksdagen. Det kommer att beröva de
män och kvinnor, som gör det otacksamma
arbetet inom taxeringsnämnderna,
ett värdefullt instrument. Jag förstår
dem, ty jag själv har fått göra ett
liknande rätt otacksamt arbete under
årtionden inom bevillningsutskottet. För
att komma fram till en riktig taxering
anser de sig behöva detta instrument.
Låt dem då behålla det. Man vinner
praktiskt taget ingen förenkling av någon
betydelse genom detta förslag, men
man berövar taxeringsnämnderna ett instrument
för att åstadkomma en riktig
taxering, ett instrument som de i den
rättvisa beskattningens namn inte bör
berövas.

Jag skulle emellertid lika fullt vilja
förorda att finansministern, om riksdagen
skulle avvisa hans framställning i
denna punkt, inte tappar intresset för
att försöka att på alla sätt åstadkomma
enklare deklarationer ulan att därmed
beröva taxeringsnämnderna de för dem

Nr 15

Fredagen den 18 april 1958

Om befrielse från skyldighet att i allmän självdeklaration redovisa viss förmögenhet

och deras arbete nödvändiga redskapen.
Jag skulle t. ex. kunna tänka mig någon
enklare form för förmögenhetsredovisning
på den vanliga deklarationsblanketten
i stil med den gamla som inte
vållade några bekymmer och inte behövde
ställa till med dessa framställningar
och denna debatt. Jag kan också
till äventyrs tänka mig att man gjorde
den tabell, som ändå måste anlitas av
rörelseidkare och jordbrukare och i
varje fall av innehavare av större förmögenheter,
litet enklare, så att den
kunde användas för dem som den behövs
för, medan däremot de, för vilka
en sådan tabell inte behövs, kunde på
enklare sätt i den allmänna deklarationsblanketten
fullgöra en viss förmögenhetsredovisning.
Jag håller det inte
för helt uteslutet att man då skulle kunna
komma till en viss summa, där man
kunde stoppa upp redovisningen. Jag
tror inte att man skulle vinna så särdeles
mycket med det, men man kan ändå
överväga denna sak. Det skulle vara
lyckligt, om man åtminstone i princip
inte behandlade olika deklaranter olika.

Jag finner liksom reservanterna inom
bevillningsutskottet att finansministerns
strävan på detta område är ytterst lovvärd.
Men han har vid detta tillfälle enligt
utskottets mening givit sig in på en
väg som inte når till målet. Då är det
ju lämpligt att försöka på nya vägar
komma fram till en enklare deklaration
men med bibehållande av taxeringsmyndigheternas
möjligheter att åstadkomma
en rättvis beskattning. Det är
det som är målet såsom bevillningsutskottet
ser det, och det är säkerligen
också målet för finansministern. Bevillningsutskottet
har skrivit på sådant sätt
att det önskar honom och hans medhjälpare
all framgång i detta arbete, även
om det förslag som nu framkommit inte
tyckts oss lämpligt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr ERIKSSON (s) kort genmäle:
Herr talman! Herr Sjödahl påstod att
jag sagt mig vara besvärad av den sak -

kunskap som finns i utskottet. När jag
för eu stund sedan stod i talarstolen och
tittade på utskottets värderade ordförande,
såg han ut att lyssna på vad jag
hade att säga, men efter vad som framkom
genom hans anförande, där han
refererade vad jag hade sagt, har han
tydligen vägrat att lyssna. Ty vad sade
jag? Jo, jag framhöll framför allt både
min beundran och min respekt för
den sakkunskap som finns i utskottet.

Herr Sjödahl vill framhålla att förslaget
inte leder till någon förenkling,
som finansministern här har åsyftat, av
det enkla skälet att det är så lätt att
fullgöra den här redovisningsskyldigheten.
Ja, den är naturligtvis lätt för alla
dem som inte liar någonting att redovisa,
men i den mån vederbörande har
något, kan redovisningsskyldigheten vara
förenad med rätt stora besvär utan
att det därigenom på något sätt kommer
fram uppgifter som kan tjäna till ledning
för taxeringsnämnden när det gäller
vederbörandes riktiga beskattning.
Det är ju på den punkten som riksskattenämnden
och finansministern velat
sätta in en lättnad.

Jag har litet svårt att förstå herr Sjödahl
och även några av de sakkunniga
på denna punkt när de säger att det
inte är något besvär att göra förmögenhetsredovisningen.
Om man tar bort
skyldigheten får man följaktligen heller
inte någon förenkling. Jag tror inte att
det förhåller sig på det sättet. Jag vill
påpeka att en av reservanterna dock
tillhör de sakkunniga. Herr Andersson i
Essvik är sedan många år tillbaka aktiv
ledamot av en lokal beskattningsnämnd.
Han har i utskottet vid våra överläggningar
understrukit att han med sin
mångåriga erfarenhet inte har kunnat
tänka sig något fall, där en förmögenhetsredovisning
skulle ha varit av avgörande
värde för beskattningen av löntagare.

Herr SJÖDAHL (s) kort genmäle:
Herr talman! Endast en kort replik.
Herr Eriksson nämnde att han inte alls
känner sig besvärad över den sakkun -

Fredagen den 18 april 1958

Nr 15

Om befrielse från skyldighet att i allmän självdeklaration redovisa viss förmögenhet

skap som till äventyrs är samlad inom
bevillningsutskottet. Jag vill då påpeka
att herr Eriksson nämnde att det var
nackdelar med att ha taxeringsmiin inom
utskottet. Herr Eriksson hör ju till
den friska typ, som inte så lätt känner
sig besvärad. Han andades dock något
litet om besvär då han talade om nackdelar
med den sakkunskap som finns i
bevillningsutskottet.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag kanske skulle börja
med att redovisa mitt enkla motiv för
att presentera riksdagen denna proposition
om förenklad förmögenhetsbeskattning.
Jag har den uppfattningen,
att i förbindelsen mellan staten och
medborgarna, mellan de fiskala myndigheterna
och den enskilde skattebetalaren,
får man alltid utgå ifrån att det
ändå måste finnas ett ganska väsentligt
inslag av förtroende och respekt på båda
håll. Detta kommer ju till uttryck bland
annat i vår inkomstbeskattning. Är det
så, att vederbörande icke har en inkomst
som överstiger 1 200 kronor är
han inte vare sig deklarationsskyldig
eller skattskyldig. Man litar på att folk
som har större inkomst deklarerar och
sålunda upptar inkomsten till beskattning.
Är det så, att taxeringsmyndigheterna
i något fall befinner sig i tvivelsmål,
anmanas vederbörande att avge en
inkomstdeklaration. Detta är, menar jag,
ett uttryck för ett visst förtroende mellan
samhället och den enskilde skattebetalaren.
På samma sätt anser jag att
man bör betrakta förhållandet med förmögenhetsredovisningen
och deklarationen
i fråga om förmögenheten.

Tidigare spelade förmögenhetsredovisningen
en annan roll i beskattningen än
vad den gör i dag. När man år 1947, vill
jag minnas, beslutade sig för att en
förmögenhet av 30 000 kronor icke skulle
förmögenhetsbeskattas, var det väl ett
uttryck för de bevekelscgrunder jag försökte
beskriva i fråga om den vanliga
inkomstbeskattningen. Man höjde sedermera
gränsen för den beskattningsbara
förmögenheten till 50 000 kronor, och

den är i dag höjd till 80 000 kronor. Har
man en förmögenhet som understiger
80 000 kronor skall man alltså icke betala
någon förmögenhetsskatt. Då uppkommer
frågan, om en förmögenhetsredovisning
verkligen skall behövas även
beträffande små och obetydliga förmögenheter
när den icke kan motiveras
med andra skäl än att den är av en viss
betydelse för de fiskaliska myndigheterna
ur kontrollsynpunkt.

Jag hyser den allra största respekt för
utskottets ordförande på grund av hans
mänskliga objektivitet och hans förmåga
till praktisk handläggning av bevillningsutskottets
mycket svåra frågor. I
denna fråga synes det emellertid som
om han skulle anlagt en något omotiverat
expertbetonad syn på frågan. När
man sysslar med en speciell fråga blir
man alltid benägen — det är så mänskligt,
även om det finns undantag härifrån
— att överdimensionera just den
speciella frågan. Balansen i frågans avvägning
gentemot andra intressen blir
kanske litet dålig. Man blir part i målet.
Man blir engagerad på ett sätt, som
kanske gör det svårt att bedöma frågan
med vad jag skulle vilja kalla litet kylig
objektivitet.

Jag har velat lägga fram ett förslag
för riksdagen som skulle innebära en
förenkling av deklarationsarbetet och,
som jag tror, även av taxeringsförfarandet.

Herr Sjödahl säger, att finansministern
och även tidigare finansministrar
har gjort det till en god vana att komma
till riksdagen med vissa förenklingsförslag.
Men, säger herr Sjödahl, det
skall vara någon måtta även på de goda
vanorna. Därför sätter herr Sjödahl
och hans vänner i utskottsmajoriteten
upp ett varnande finger: »Nu är finansministern
lättsinnig! Även om han är
besjälad av de lovvärdaste bevekclsegrunder,
vill vi i bevillningsutskottet inte
längre följa med honom.»

Herr Sjödahl trodde sig finna att lösningen
på detta problem var ett återgående
till det gamla systemet, med inläggning
av förmögenhetsredovisningcn
i den gamla traditionella fyrsidiga

Nr 15

Fredagen den 18 april 1958

Om befrielse från skyldighet att i allmän
huvudblanketten. Herr Sjödahl säger, att
detta bör vara eu möjlig väg. Riksskattenämnden
har, när den presenterat sin
nya bilaga för kapitalinkomst och förmögenhetsredovisning,
blundat för vad
människor behöver i fråga om rationell
förenkling av deklarationsförfarandet.
Ja, det kan man säga, herr Sjödahl, men
trots alla förenklingssträvanden har det
ändå utvecklat sig dithän att det inte
går att pressa in en förmögenhetsredovisning
på den fyrsidiga huvudblanketten.
Jag har undersökt detta, och så
sent som för ett par, tre veckor sedan
fick jag från riksskattenämnden, som
väl icke får frånkännas sakkunskap på
detta område, en offentlig skrivelse där
det förklaras att det icke går att åstadkomma
en huvudblankett, vars text är
skriven med en stil som kan läsas av
en människa, som inte är i fysiologisk
mening alldeles speciellt skarpögd, och
som är uppställd på ett sätt som innebär
en elementär service — alltså innehåller
vissa förklaringar och helst även
är utformad så, att den kan sättas in i
en skrivmaskin — om man måste pressa
in förmögenhetsredovisningen i den
fyrsidiga blanketten.

I fråga om deklarationsblankettens
rent tekniska uppställning torde riksskattenämnden
vara sakkunnig, och det
är svårt för mig att nonchalera dess bestämda
uppfattning härvidlag.

För mig uppställer sig då frågan:
Skall man presentera — jag accepterar
herr Sjödahls sifferuppgift — 1 500 000
deklaranter en blankett och säga: Ni
skall fylla i den här blanketten, men det
är meningslöst, det finns ingen fiskalisk
motivering eller skattemotivering för
det. Ni skall inte betala någon förmögenhetsskatt,
men ni skall fylla i blanketten
därest ni har en bil. Det är ju
snart en miljon människor som håller
sig med bil här i landet. Åtskilliga
hundratusen medborgare har ett eget
hem, ett litet lönsparkonto eller något
liknande.

I min ungdom hade jag uppdraget att
medarbeta i en liten deklarationsbyrå,
som regelbundet deklarerade åt en del
löntagare. Det var på den tiden då för -

Jälvdeklaration redovisa viss förmögenhet
mögenhetsdeklarationen verkligen betydde
något, och jag minns att det valrätt
krångligt. Alla hade inte varit inne
på banken och fått sin ränta inskriven
för det gångna kalenderåret och kunde
inte redovisa en riktig förmögenhetsställning
på sparbanksboken. Det är
möjligt att man i dag blivit ordentligare
än vad man var för tjugufem, trettio
år sedan. Men det är ändå vissa problem,
som den enskilde deklaranten lindrigt
uttryckt blir irriterad över, därest
han får veta att de uppgifter, som han
måste fylla i, egentligen icke angår de
fiskala myndigheterna. Har han några
premieobligationer, är det inte bara att
skriva in det belopp som obligationerna
lyder på, utan han skall ha reda på
kursen också. En vanlig arbetare följer
inte obligationskurserna. Skall han avge
en korrekt förmögenhetsredovisning,
måste han göra detta. Detta är en kontrollhistoria
som jag tycker är alldeles
onödigt att besvära folk med.

Jag delar inte herr Sjödahls uppfattning
att en bilist med översvallande glädje
sitter och fyller i sin förmögenhetsdeklaration.

Bilägaren gruffar säkert litet och säger:
»Om jag inte skall betala någon förmögenhetsskatt
för min bil eftersom jag
inte haft någon inkomst på den varför
skall jag då behöva bry min hjärna med
att räkna ut vad som är ett rimligt värdea
vskrivningsavdrag på bilen?» Om
man har köpt sin Volvo, Volkswagen eller
vad det nu kan vara för bilmärke för
så och så mycket, står visserligen motororganisationerna
till tjänst med att tala
om vad som är en rimlig värdeavskrivning
det första, andra, tredje året o. s. v.
om bilen körts 1 500, 2 000, 2 500 mil
etc. Men det är inte allom givet att läsa
om detta i motortidskrifterna. Om bilägaren
då innerst inne har ett samvete,
måste han fråga sig vad som här är rätt
och riktigt. Jag tror därför inte att det är
med någon glädje precis som denne bilägare
sitter och redovisar detta i sin
deklaration. I så fall är han faktiskt, tilllåter
jag mig att säga, som skattedeklarant
på något sätt abnorm. Nej, han gruffar
naturligtvis ett slag och är irriterad

Fredagen den 18 april 1958

Nr 15

Om befrielse från skyldighet att i allmän självdeklaration redovisa viss förmögenhet

över att han nödvändigtvis skall behöva
skriva in även dessa uppgifter i sin deklaration
tillsammans med allt annat som
skall skrivas in där.

Man kommer då tillbaka till frågan om
nödvändigheten att ha denna förmögenhetsredovisning
ur kontrollsynpunkt.
Därvidlag hänvisade herr Sjödahl till
den bastanta sakkunskap som finns hos
våra taxeringsintendenter ute i länsstyrelserna.
Majoriteten av dem har, sade
herr Sjödahl, uttalat sig för att man av
kontrollskäl bör ha förmögenhetsredovisningen
kvar.

När jag och mina medarbetare i finansdepartementet
studerade dessa remissvar
i detalj visade det sig — genant
nog för våra i övrigt högt kvalificerade
länsstyrelser — att en hel del av dem
inte kunnat läsa rätt innantill, utan hela
tiden utgått ifrån att denna liberalisering
i fråga om förmögenhetsredovisningen
skulle gälla inte bara för löntagare
utan även för rörelseidkare och
jordbrukare. Herr Sjödahl nämnde som
exempel att en mera intern undersökning
av materialet i Kristianstads län hade
visat, att det inte var en så förfärligt
stor procent som skulle komina undan
denna förmögenhetsredovisning. Men,
herr Sjödahl, Kristianstads län är just
ett av de län, där man blandat bort korten
och gjort sin undersökning på hela
klientelet, således inte bara på löntagarna
utan även på rörelseidkare och jordbrukare.
Därför menar jag att man måste
i princip se på denna fråga ur andra
synpunkter.

Löntagaren blir hundraprocentigt ordentligt
beskattad. Hans arbetsgivare
lämnar ett klart besked om hur mycket
vederbörande tjänat. Har löntagaren haft
någon liten extraförtjänst får taxeringsmyndigheterna
besked härom. Därför behövs
det inte några kontrollskott på löntagarna.
Men det förhåller sig litet annorlunda
med fria företagare och jordbrukare
— det ligger i sakens natur, och jag betonar
att jag alls icke hyser någon deklasserande
uppfattning om dessa yrkesgrupper.
För dem finns det inte, såsom
för löntagarna, någon total redovisning
från elt specifikt håll av vad vederbö -

rande förtjänat under ett år, och därför
måste vi helt naturligt ha andra och
strängare regler för kontrollen av dem
än när det gäller de vanliga enkla löntagarna.

Det är, som jag ser det, ett överdrivet
nit när man argumenterar från den utgångspunkten
att vi måste ha kvar förmögenhetsredovisningen
för kontrollens
skull. Denna skulle, om jag förstår saken
rätt, innebära, att en taxeringsnämnd
i första hand tittar på hur mycket
deklarantens förmögenhet ökat jämfört
med föregående taxeringsår. Om ökningen
varit påfallande stor, skulle taxeringsnämnden,
enligt detta resonemang,
säga sig att då måste förmögenhetsökningen
också på något sätt motsvaras av
inkomster för vederbörande. På den vägen
skulle alltså kontrollen etableras.
Detta gäller emellertid icke för löntagarna.
Om en löntagare, bortsett från
arbetsgivarredovisningen, verkligen skulle
vilja spekulera i skattefusk vore det
väl ytterst förvånansvärt om han inte i
så fall skulle vara så konsekvent att han
även försökte fuska i fråga om sin förmögenhetsställning.
Han kan inte gärna i
egenskap av deklarant ha en, om jag får
använda uttrycket, svart själ, när han
fyller i inkomstredovisningen, och en vit
själ, när han skriver in förmögenhetsredovisningen.
Han måste nämligen vara
medveten om att i så fall kommer just
denna hans vita själs åtgöranden att vara
anledning till att den svarta själens
handlande upptäcks. Jag tycker det vore
att underskatta den finurlighet, som måste
ligga bakoin ett medvetet försök att
falskdeklarera, om man på detta sätt
gjorde gällande att förmögenlietsdeklarationen
av löntagare iir absolut nödvändig
för att man skall komma till rätta
med kontrollen.

Det finns en annan synpunkt på detta
problem som varit avgörande för utskottsmajoriteten
och som ju även återkommer
i motionen från centerpartihåll.
Man säger att om det genomförs en liberalisering
i fråga om förmögenhetsredovisning
enbart för löntagare, så skulle
detta på något sätt vara orättvist mot
fria företagare och jordbrukare. Vad jag

Nr 15

Fredagen den 18 april 1958

Om befrielse från skyldighet att i allmän
bär sagt anser jag visa att den synpunkten
icke är hållbar. Man kan inte mäta
med samma mått, helt enkelt därför att
deklarationerna sker från så olika utgångspunkter.

I den rekommenderande skrivning,
som utskottsmajoriteten har redovisat i
sitt utlåtande, ger man uttryck åt att finansministern
bör ha en klapp på axeln
för att han vill var med om att förenkla,
även om — som jag nyss sade —
det måste vara någon måtta i förenklingarna.
Det borde följaktligen vara lämpligt
att finansministern sätter sig ner och
funderar vidare på detta och sedan kommer
tillbaka med en förenkling som gäller
över hela linjen. Då går det lättare
att klara problemet.

Vi står här inför de oförenliga fordringarna,
att man dels vill ha en förenkling
och dels vill ha en till ytterlighet
gående millimeterrättvisa, där den ene
medborgarens intressen skall vägas mot
den andres. I detta speciella fall behöver
man inte ens tala om vare sig rättvisa
eller millimeterrättvisa, eftersom
utgångspunkterna är så olika. Tillåt mig
bara säga, att fasthåller man vid kravet
på millimeterrättvisa blir alla förenklingar
omöjliga. Alla schabloniseringar
och alla förenklingar förutsätter ju, att
man är i viss mån tolerant för att vinna
just förenklingar för de stora medborgargrupperna.

Vi skickar nu ut 1 500 000 extra förmögenhetsrcdovisningsblankctter
till folk
som egentligen inte skall fylla i dem.
Det kostar 90 000 kronor för statsverket
att fabricera dessa blanketter. Det är naturligtvis
inte hela världen, men då det
är en onödig utgift, har man kanske anledning
alt anföra även en så banal omständighet
i den här allmänna debatten.

Ja, herr talman, jag har med detta lilla
anförande velat redovisa mina motiveringar
och bevekelsegrunder. Jag fann
att herr Sjödahl i långa stycken har
byggt upp sitt ställningstagande på att
han är ense med mig om det orimliga i
att uppvakta människorna med onödiga
blanketter. Herr Sjödahl försöker därför
rädda sig över till den gamla förmögenhetsredovisningen
i huvudbilagan. Jag

jälvdeklaration redovisa viss förmögenhet
har till yttermera visso — jag sade det
nyss — för några veckor sedan fått en
officiell skrivelse från riksskattenämnden,
i vilken den säger att det inte går
att följa herr Sjödahl. Det går inte att
pressa in förmögenhetsredovisningen i
huvudblanketten, om man vill göra människorna
till viljes även i andra avseenden,
nämligen att få en blankett som innehåller
vissa upplysningar och som har
en stil som är läsbar även för äldre människor
med klenare ögon. Det händer
ingen olycka, ärade kammarledamöter,
om vi vågar visa de svenska medborgarna
det förtroende som Kungl. Maj ds proposition
ändå bygger på. Jag vill följaktligen,
herr talman, hemställa om bifall
till regeringens proposition.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Det är för mig en något
ovan situation att här i en debatt uppträda
mot finansministern. Men även sådant
får bäras, herr talman.

Finansministern anser att bevillningsutskottet,
påverkat av erfarenheterna
från taxeringsnämnderna och länsstyrelserna,
har visat en alltför expertbetonad
syn på denna fråga. Men det är ju ändå
de nämnda institutionerna som har att
uträtta allt det praktiska arbetet. Riksskattenämnden,
vars stora och berättigade
auktoritet finansministern härvidlag
väl närmast stöder sig på, har mindre
anknytning till arbetsfältet än vad både
länsstyrelserna och taxeringsnämnderna
har. Jag vill erinra om att — om jag inte
är alldeles fel underrättad — den förbindelse,
som existerar mellan riksskattenämnden
och det egentliga taxeringsarbctet
genom en viss medlem, var bruten
vid det tillfälle, då nämnden fattade
sitt beslut. Man saknade i riksskattenämnden
hans råd.

Finansministern sade här, att förenklingen
inte betydde något för förmögenhetsbeskattningen.
Det är inte säkert.
Men den betyder relativt litet med hänsyn
till ilen höga gränsen vid 80 000 kronor,
som vi för närvarande har för förmögenhetsbeskattningen.
Redovisningen
av förmögenheterna medför dock, att

Fredagen den 18 april 1958

Nr 15

Om befrielse från skyldighet att i allmän självdeklaration redovisa viss förmögenhet

man kan få ett verkligt grepp om inkomstutvecklingen
inte bara då det gäller
jordbrukare och rörelseidkare, beträffande
vilka det är mest behövligt,
utan även då det gäller inkomsttagare av
annan typ, vilket erfarenheten visar.

Finansministern talade om att en person
kunde använda både vita och svarta
argument då han skrev sin deklaration.
Det är flerfaldiga gånger bevisat, att man
tack vare förmögenhetsredovisningen
kommer åt personer med den svarta argumenteringen.

Det är fortfarande kraven på en rättvis
och likformig beskattning, som jag
för min del hävdar och kommer att hävda
så länge jag har den post inom bevillningsutskottet,
som jag nu har.

Jag har vidare sagt, att detta inte är
någon förenkling av betydelse. Det kan
knappast vara någon förenkling av någon
som helst betydelse, att man inte
behöver uppge tillgångarna på sparbank.
Samma iir förhållandet med ägarna av
t. ex. en premieobligation. Jag kan hålla
med finansministern om att det för
dessa små förmögenheter är meningslöst
att ange kursvärde. Men stryk då frågan
om kurserna för ägarna av smärre förmögenheter!
Varför behöver de lämna
den uppgiften? Den uppgiften är av betydelse
i fråga om de stora förmögenhetsägarna.
Dagskurserna kan i det fallet
vara av avgörande betydelse vid bestämmandet
av förmögenhetens storlek,
men detta gäller inte för de små förmögenhetsägarna.
När det gäller dem är
endast uppgiften om förmögenhet av betydelse
för att man skall kunna få kontroll
på inkomsttaxeringen.

Sedan har det här talats om, att det är
svårt för bilägaren alt veta, med vilket
belopp han skall göra avskrivning på
bilen, och att denna fråga vållat besvär.
Till det vill jag säga, att bilägaren är intresserad
av försäkringsbeloppen. Han
försäkrar inte rimligen bilen till högre
belopp än han kan få den ersatt med. Det
vet han, och därför är det inga stora
svårigheter att införa den uppgiften på
blanketten.

Yi i bevillningsutskottet menar, som
jag förut sade, att det inte är någon för -

enkling av betydelse, som man här kan
genomföra, och att det är förenat med
mycket ringa besvär för deklaranten att
fylla i dessa uppgifter på blanketten. Å
andra sidan har vi att ta hänsyn till att
det skulle uppstå kontrollsvårigheter. Det
är omvittnat från alla de håll, där man
sysslar med denna sak, att den föreslagna
ändringen skulle medföra betydande
svårigheter för taxeringskontrollen. Och
att få fram en riktig taxering är inte meningslöst;
det är tvärtom mycket meningsfullt.
Respekten för beskattningen
här i landet vilar på att det svenska folket
vet, att alla medborgare är föremål
för en likformig och rättvis beskattning.

Jag vill erinra om att överståthållarämbetet
bland annat anfört, att den föreslagna
ändringen inte bara med all
sannolikhet skulle leda till en ökad arbetsbelastning
för taxeringsmyndigheterna,
utan även till att man i en hel del
fall skulle få skicka ut skrivelser och
förfrågningar, som kom att medföra mycket
mer besvär och mycket mer irritation
än vad som är förenat med att deklaranten
lämnar dessa kortfattade uppgifter
— tv det är kortfattade uppgifter när
det gäller de små förmögenhetsägarna.

Denna proposition hade inte sett dagens
ljus, och finansministern hade inte
behövt uppträda i denna kammare och
försvara den, om inte riksskattenämnden
hittat på denna olycksaliga blankett, 1 g.
Det är den som är bakgrunden till det
hela. Man hade annars sluppit att över
huvud taget göra denna reträtt. Man gör
nämligen en framstöt för att försöka få,
som man tror, enkelhet. Det blir ingen
enkelhet. Då stryker man bort hela förmögenhetstaxeringen
för ett mycket stort
antal personer, trots att alla länsstyrelser
och taxeringsnämnder understryker vad
den betyder för en rättvis beskattning.

Bevillningsutskottet har riktat en maning,
och jag har också framfört den till
finansministern. .lag tror det är mycket
lyckligt, om bevillningsutskottet såsom
riksdagens främsta organ när det gäller
beskattningen och finansministern samarbetar
inte bara med den respekt, som
bevillningsutskottet är skyldigt finansministern
i lians svåra uppgift, utan även

Nr 15

Fredagen den 18 april 1958

Om befrielse från skyldighet att i allmän
med förtroende till bevillningsutskottets
vilja att medverka till en riktig lagstiftning.
Se inte alltför nedlåtande, herr finansminister,
på det svaga ljus, som till
äventyrs ändå lyser från bevillningsutskottet! Herr

ANDERSSON, ALVAR, (ep):

Herr talman! Även om jag inte varit
motionär i denna fråga och fått motionen
bifallen i utskottet, hade det kanske
varit rätt onödigt att ta till orda efter
utskottsordförandens utmärkta redovisning
av utskottets ställningstagande. Men
jag skulle i alla fall vilja gå in på några
saker, som finansministern uppehöll sig
vid.

Finansministern påstår här, att det
inte finns någon möjlighet att pressa in
förmögenhetsredovisningen i deklarationsblanketten,
om man skall få den
någorlunda begriplig. Jag måste säga, att
om man studerar 1957 års blankett, där
förmögenhetsredovisningen fanns med,
och jämför den med 1958 års blankett,
i vilket fall förmögenhetsredovisningen
skedde på en särskild bilaga, måste jag
konstatera att 1957 års blankett iir väsentligt
mera begriplig än 1958 års.
Nog skall det gå att klara denna sak
utan att det behöver stöta på några
oövervinneliga svårigheter.

Sedan gav finansministern, skulle jag
vilja säga, en vrångbild av en bilägares
bekymmer när det gäller hur han skall
redovisa bilen i förmögenhetssammanställningen
— om det nu är så, att han
skall vara tvungen att deklarera den som
förmögenhet. Det är på det sättet, att
vad som här föreslås i propositionen är
att alla, som har eu bruttoförmögenhet
på över 50 000 kronor, skall lämna en
förmögenhetsredovisning, även om de
har skulder, som är större än tillgångarna,
såsom taxeringsvärde å fastighet,
förmögenhet på bank och de värden som
man åsätter en bil, en motorbåt etc.

Å andra sidan skall alla rörelseidkare
och jordbrukare göra upp en förmögenhetsredovisning,
hur liten fastigheten än
är; så fort exempelvis en fastighet är
taxerad som jordbruksfastighet, skall
ägaren lämna förmögenhetsredovisning.

självdeklaration redovisa viss förmögenhet
Vad innebär då förslaget om en värdegräns
på 50 000 kronor? Låt oss säga att
en löntagare, en tjänsteman eller arbetare,
äger en villa som är taxerad till
45 000 kronor. Om han har skuld på villan
eller inte spelar i detta sammanhang
ingen roll. Sedan har han en bil, som
när den är ny har ett värde av 10 000
kronor. Han kommer då upp i en förmögenhet
på 55 000 kronor, vilken han
skall redovisa. Så länge han åsätter sin
bil ett värde över 5 000 kronor, måste
han i sin deklaration redovisa förmögenhet,
men när bilens värde faller under
5 000 kronor, försvinner hans skyldighet
att redovisa förmögenhet. Om han
sedan byter bil, måste han återkomma
med förmögenhetsredovisning, om lians
nya bil har ett värde över 5 000 kronor.
Förhållandet blir detsamma, om han i
stället för bil äger en motorbåt eller någonting
liknande av ungefär samma värde.
— Jag undrar, om inte detta blir
värre än den nuvarande ordningen.

Det iir klart att man alltid skall väga
fördelar och nackdelar mot varandra.
Om man kunde komma därhän, att renodlade
löntagare inte alls behövde deklarera,
vore det en annan sak. Vi har
om en liten stund att behandla förslaget
till förordning om sjömansskatt, vilket
innebär att åtminstone vissa kategorier
av sjömän slipper att deklarera
alls; källskatteuttaget får bli den definitiva
skatten, men man får nog konstatera,
att den lösningen inte är lämplig
att genomföra annat än just för sådana
begränsade kategorier, som har alldeles
särskilda svårigheter att avlämna deklaration.
Vi kan alltså räkna med att deklarationsförfarandet
är nödvändigt,
även om man bara skulle ha att röra sig
med renodlade löntagarinkomster och
arbetsgivaren lämnar uppgift. Då är fragan:
Innebär förmögenhetsredovisningen
en väsentlig nackdel? Jag tror att de
flesta deklaranter betraktar förmögenhetsredovisningen
som den minst arbetskrävande
delen av sin deklaration.
Vi har att väga den förenkling, som förslaget
skulle innebära för löntagardeklaranterna,
mot taxeringsnämndernas möjligheter
att sköta kontrollen. Jag tror

Fredagen den 18 april 1958

Nr 15

Om befrielse från skyldighet att i allmän självdeklaration redovisa viss förmögenhet

att nämndernas arbete, om propositionen
bleve bifallen, skulle ökas i inte
oväsentlig mån. De finge lov att skaffa
in en del uppgifter, som man inte utan
vidare har tillgång till, därest den skattskyldige
inte lämnade förmögenhetsredovisning,
och de fattiga minuter, som
deklaranten skulle kunna inbespara,
tror jag knappast kan spela någon nämnvärd
roll. Man skall komma ihåg, att
vi inte lever i ett renodlat löntagarsamhälle
utan har alla möjliga schatteringar.
Det finns löntagare som äger en liten
fastighet, vilken huvudsakligen är bostadsfastigliet
men i alla fall taxeras som
jordbruksfastighet, därför att det är några
tunnland jord till den. Det finns också
skattskyldiga, som delvis är löntagare
men som delvis kan anses vara rörelseidkare.
Låt mig t. ex. peka på en
sådan kategori som provinsialläkarna.
Var vill herrarna och damerna placera
dem: som löntagare eller som rörelseidkare?
Det blir nödvändigt för taxeringsnämnderna
att ta ställning till alla möjliga
sådana problem, vilket blir helt
överflödigt om förmögenlietsredovisning
åligger alla.

Under de år jag deltog i taxeringsarbete
hade jag åtskilliga fall, då förmögenhetsredovisningen
var av väsentligt
värde även i fråga om rena löntagare,
kanske inte direkt men indirekt. Nu
skall man ju inte här redogöra för enskilda
fall i taxeringsarbetet, men jag
dristar mig att göra en liten antydan om
fall som jag fått erfarenhet av. I en ung
löntagares deklaration finner man just
i förmögenhetsredovisningen, att han
plötsligt blivit ägare till eu bil, värd låt
oss säga 10 000 eller 12 000 kronor, utan
att ban under året haft någon inkomst
som svarat mot delta inköp och utan alt
han redovisat skuld på bilen. Det är alldeles
naturligt att man då ser efter, hur
han kunnat genomföra detta bilköp. Det
visar sig då vanligen, alt han fått pengarna
av någon nära anförvant, som
kanske är jordbrukare eller rörelseidkäre.
Då finns det skiil att titta på denne
senare skattskyldiges deklaration. .lag
har varit med om att rulla upp fall, som
är ganska intressanta men som jag helt

naturligt inte här kan i detalj gå in på.
Jag bär i alla fall gjort den erfarenheten,
att om man inte haft denna förmögenhetsredovisning,
skulle man inte
ha upptäckt dessa fall.

Ja, jag kunde ha utvecklat dessa synpunkter
avsevärt utförligare, men utskottets
ordförande har ju på ett utmärkt
sätt redovisat utskottets ställningstagande,
och därför har jag ingen anledning
att fortsätta argumenteringen längre,
utan vill ansluta mig till yrkandet om
bifall till utskottets hemställan.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Det var bara ett par
uttalanden i herr Sjödahls sista inlägg,
som jag har litet svårt att låta stå alldeles
oemotsagda.

Jag tyckte nog att herr Sjödahl tog
till litet för kraftiga ord, när han fördömde
det lättsinne som skulle ligga bakom
propositionen. Han använde uttrycket,
att det här gäller respekten för beskattningen
i landet. Detta är ju att tappa
allt sinne för proportionerna. Underförstått
skulle det väl innebära, att detta
land nu olyckligtvis har begåvats med
en finansminister, som egentligen inte
har någon respekt för önskemålet att
folk skall deklarera riktigt och bli rättvist
beskattade.

Jag har ju hela tiden försökt göra gällande,
att detta är en avvägningsfråga,
där de mera renodlade fiskala intressena
får vägas mot intresset hos de, skall
vi säga, 1 500 000 människor, som man
helt i onödan begär uppgifter av. Om
det då finns vissa graderingar och nyanser
i herr Sjödahls och min bedömning,
så har ju det avslöjats i dag, men
i fråga om själva grundprinciperna finns
naturligtvis inga skiljaktigheter oss
emellan. Det menar kanske inte heller
herr Sjödahl, men han var ute i krigarens
lovliga avsikt att såra och döda,
och därför blev hans argument kanske
inte riktigt vid övervägda.

Herr Sjödahl gav mig vidare ett exempel
på andra förenklingar. Man kan
jo siiga, att t. ex. små inkomsttagare inte
behöver ta upp sina premieobligationer

Nr 15

Fredagen den 18 april 1958

Om befrielse från skyldighet att i allmän självdeklaration redovisa viss förmögenhet

efter gällande kurs, men att stora inkomsttagare
skall göra det. Ja, jag vet
att herr Sjödahls ståndpunktstagande i
den nu föreliggande frågan, även om det
går emot Kungl. Maj :ts regering och finansministern,
är bättre övervägt än
det uppslag lian bär gav mig i fråga om
förenkling av förmögenhetsredovisningen
när det gäller premieobligationernas
kurs.

Till sist vill jag bara säga, eftersom
man så starkt har hävdat att bevillningsutskottet
i denna fråga har all erforderlig
expertis bakom sig, att jag inte
förnekar att en ganska imponerande expertis
stöder bevillningsutskottets majoritet;
men det finns ju ändå en sakkunnig
instans som heter Taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund -—
herr Sjödahl nämnde den i sitt första
anförande — och som klart och tydligt
säger: »Såvitt förbundet kan finna synes
förmögenhetsredovisningen icke
kunna underlåtas i vad det gäller jordbrukare
och rörelseidkare. Vad andra
skattskyldiga beträffar, torde möjligen
en viss lättnad i detta avseende kunna
tillstyrkas för att dessa inte skall betungas
med generella förmögenhetsredovisningar
endast för att vinna kontrollmöjligheter
för ett mindre antal fall.»
Att man sedan är tveksam om huruvida
det kan vara lämpligt att gå så långt
som till 50 000 kronor, såsom jag gjort
i propositionen, det är en annan sak,
men i princip har denna instans inte en
sådan övertro på kontrollmöjligheterna
som utskottets talesmän i dag har givit
till känna.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Jag skall försöka att inte
ta upp någon av de synpunkter som
tidigare har ventilerats i denna debatt
utan om möjligt komma med någonting
nytt.

Först skulle jag vilja säga, att finansministern
ju är en mycket skicklig debattör;
men om man då ställer honom
mot finansminister Sträng, går det kanske
lättare att argumentera. Vi har fått
en proposition nr 145, som gäller bland

annat gåvoskatt, och där säger finansministern:
»Det är även enligt min mening
angeläget att man tillvaratager
möjligheterna till kontroll av att skattepliktiga
gåvor vederbörligen deklareras.
» Och han säger ytterligare: »Jag
vill i anslutning härtill erinra om att
den kontroll med avseende å gåvobeskattningen,
som utövas av beskattningsmyndigheterna
vid granskningen av de
allmänna självdeklarationerna, kan antagas
komma att effektiviseras genom de
reformer som nyligen skett på taxeringsväsendets
område.» Jag förmodar att
finansministern här inte bara tänker på
de särskilda taxeringsnämnderna, utan
att effektiviseringen skall gälla alla
taxeringsnämnder. »I den nya taxeringskungörelsen»,
fortsätter finansministern,
»har också intagits en uttrycklig
föreskrift om att taxeringsnämnden
skall till taxeringsintendenten översända
en förteckning över skattskyldiga
som under beskattningsåret givit eller
mottagit gåva av sådan beskaffenhet att
särskild skatt för gåvan synes ifrågakomma».
Detta är infört i taxeringskungörelsens
33 §.

Och då vill jag ta fasta på det av herr
Alvar Andersson anförda exemplet om
den unge mannen, som plötsligt fick en
bil för 12 000 kronor och på förfrågan
om hur detta gått till svarade, att han
fått en gåva. Jag vill bara ställa en fråga
till finansministern •— jag höll på
att säga att jag knappast räknar med
att finansministern skall svara på den,
men han kan låta den gå vidare •—• och
den frågan är: Hur skall taxeringsmyndigheten
över huvud taget få reda på
den gåva det här gäller, om förmögenheter
under 50 000 kronor brutto inte
skall behöva redovisas?

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag tror inte att herr
Spetz skall driva det hela in absurdum
på det sätt som han gjort, när han tolkat
vad jag sagt i arvsbeskattningspropositionen.
Det är folk med en helt annan
ekonomisk ställning det i allmänhet
är fråga om när det gäller kontrol -

Fredagen den 18 april 1958

Nr 15

Om befrielse från skyldighet att i allmän självdeklaration redovisa viss förmögenhet

len av gåvorna. Vi kan ju märka, att
när kvarlåtenskapsskatten infördes blev
gåvoinstitutet på ett helt annat sätt populärt,
och det är mot bakgrunden härav
som de skrivningar det här gäller är
gjorda. De människor, om vilka här är
fråga, lever i små förhållanden med
kanske ett eget hem, en sparbanksbok
eller en begagnad bil och har således
inte någon gåvokraft att tala om. Jag
har i varje fall tänkt på ett annat klientel,
när jag skrev arvsskattepropositionen.

Herr Alvar Andersson talade om det
finurliga i att man genom att ha en förmögenhetsredovisning
kunde lägga märke
till att en enkel löntagare en dag hade
skaffat sig en ny bil och att man sedan
kunde nysta upp den historien närmare
och komma fram till att det egentligen
rörde sig om en jordbrukare, som
trots att han inte skulle ha råd ändå
hade givit löntagaren pengar så att denne
hade kunnat köpa sig en egen bil.
Jag måste säga att jag tycker att detta
utgör stoff till en intressant deckare.
Men man behöver inte göra det så invecklat.
Man kan kontrollera jordbrukarna,
och avsikten är att kunna göra
det med det förslag, som Kungl. Maj :t
här har lagt fram och som även bevillningsutskottet
på den punkten har accepterat.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Finansministern beskyllde
nyss herr Sjödahl för överdrift,
men jag undrar vad man skall kalla
det, när finansministern säger att jag
driver min argumentering in absurdum.
Det är nämligen så, herr finansminister,
att jag har en viss erfarenhet av
taxeringar, och det är ingalunda på det
sättet, att det bara är de, som har stora
förmögenheter, som ger gåvor. Det
förekommer rätt mycket bland löntagare,
att även sådana som inte äger någonting
alls ger eu gåva i form av en
revers.

Herr ANDERSSON, ALVAR, (ep):

Herr talman! Finansministern sade att
han av mig hade fått stoff till en decka !$

Första kammarens protokoll WiiS. Nr Vi

re, och det må vara honom väl unnat
att använda det på det sättet, men jag
tror att det stoff jag dragit fram mera
lämpar sig för sanna berättelser ur levande
livet.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det
nu förevarande betänkandet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Eriksson
m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Eriksson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 39,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Eriksson in. fl.
vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Eriksson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 79;

Nej — 46.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Nr 15

Fredagen den 18 april 1958

Förordningsförslag om sjömansskatt
m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 40, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
om sjömansskatt, m. m., jämte
i ämnet väckta motioner.

I en den 21 februari 1958 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 92, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) förordning om sjömansskatt;

2) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

3) förordning om ändring i förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om
statlig inkomstskatt;

4) förordning om ändring i förordningen
den 26 juli 1947 (nr 577) om
statlig förmögenhetsskatt;

5) förordning om ändring i taxeringsförordningen
den 23 november 1956 (nr
623); samt

6) förordning om ändring i uppbördsförordningen
den 5 juni 1953 (nr 272).

Det av Kungl. Maj:t framlagda förordningsförslaget
om sjömansskatt innebar
bland annat, att sjöman anställd ombord
på svenskt handelsfartyg med en bruttodräktighet
av minst 100 ton skulle erlägga
sjömansskatt för sin inkomst ombord.
Sjömansskatt skulle dock inte utgå
på fartyg, som huvudsakligen användes
inomskärs vid kusterna eller i annan
inre fart. Sjömansskatten skulle utgå i
stället för statlig och kommunal inkomstskatt
samt avgifterna till folkpensioneringen
och den allmänna sjukförsäkringen.
Skatten skulle vara en definitiv källskatt.
Sjömannen bleve inte skyldig att
deklarera för inkomsten ombord och
skulle inte heller taxeras för denna inkomst.
För inkomst i land skulle däremot
taxering åsättas efter vanliga regler.

I Sverige bosatta sjömän skulle erlägga
skatt efter två sjömansskattetabeller, en
för fjärrfart och en för närfart. Om fartyget
huvudsakligen användes i nordsjö -

fart eller oceanfart skulle sjömansskatt
erläggas efter tabellen för fjärrfart. Ä övriga
fartyg skulle sjömansskatt utgå efter
tabellen för närfart.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen

1) motionen I: 350, av herr Spetz, vari
hemställts, att riksdagen måtte vid behandlingen
av propositionen angående
sjömansskatten besluta, att sådan skatt
skulle erläggas av envar som vore anställd
i redarens tjänst ombord på svenskt
handelsfartyg med en bruttodräktighet
av minst 500 registerton, vilket huvudsakligast
nyttjades i fjärrfart; samt

2) motionen 11:446, av herr Senander
in. fl.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 92,

1) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om sjömansskatt; 2)

för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

3) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om ändring
i förordningen den 26 juli 1947 (nr 576)
om statlig inkomstskatt;

4) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om ändring i
förordningen den 26 juli 1947 (nr 577)
om statlig förmögenhetsskatt;

5) för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning
om ändring i taxeringsförordningen den
23 november 1956 (nr 623); samt

6) för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning
om ändring i uppbördsförordningen den
5 juni 1953 (nr 272);

B) att följande motioner, nämligen

1) motionen I: 350, av herr Spetz, och

2) motionen II: 466, av herr Senander
m. fl.,

Fredagen den 18 april 1958

Nr 15

Förordningsförslag om sjömansskatt m. m.

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet i betänkandet
anfört och hemställt, av riksdagen
lämnas utan åtgärd.

Reservation hade anförts av herr Spel:,
som ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under A 1 hemställa,
att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj ds förevarande proposition
nr 92 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas och i anledning av
motionen I: 350, av herr Spetz,

1) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om sjömansskatt
med följande ändringar, nämligen

dels att 1 och 2 § §, 7 § 1 mom. och 21 §
1 mom. samt anvisningarna till 1 § erhölle
i reservationen angiven såsom reservantens
förslag betecknade lydelse,

dels ock att sjömansskattetabell I erhölle
beteckningen sjömansskattetabell
och sjömansskattetabell II utginge.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Frågan om en definitiv
källskatt för sjömän har länge varit aktuell.
Med utskottet kan jag också uttala
min tillfredsställelse över att en lösning
av frågan nu är på väg. Däremot är jag
djupt bekymrad för den lösning propositionen
och utskottet anvisar.

I)ct är ju, herr talman, skillnad på sjömän
och sjömän. Det är inte samma sak
att ha sitt arbete ombord på ett fartyg,
som inte anlöper svensk hamn på åratal,
och att arbeta på färjan som går mellan
Slussen och Djurgården. Nu indelar propositionen
sjöfarten i tre slag. För det
första fjärrfart, d. v. s. fart, helt eller delvis,
bortom linjen Hanstholm—Lindesnäs
eller bortom Cuxhaven. Där skall
sjömansskatten utgå med ett belopp, som
är cirka 25 å 30 procent lägre än den
som skulle utgå efter en normal taxering.
För det andra inre fart, omfattande
fartyg som endast går i hamnar, på floder,
kanaler eller insjöar eller inomskärs
vid kusterna eller i Kalmarsund.
Del är en fart, som inte omfattas av sjömansskatten.
Slutligen har vi det som i

propositionen kallas närfart och som utgör
den sjöfart, som inte kan hänföras
till vare sig fjärrfart eller inre fart och
där sjömansskatten i princip skall motsvara
den skatt, som skulle framkomma
vid taxering i vanlig ordning.

All gränsdragning måste ju bli mer eller
mindre godtycklig. Så t. ex. kan man
ju fråga sig, varför fart i Kalmarsund
skall anses som inre fart, medan fart i
det beryktade »Smöresund» mellan Hälsingborg
och Helsingör skall kallas närfart.
Fart mellan Göteborg och Malmö
skall anses som närfart, därför att det
inte finns någon skärgård utanför hallandskusten,
men fart mellan Göteborg
och Strömstad blir inre fart, därför att vi
har skärgård på bohuskusten. Som jag
senare skall komma till, anser jag att sjömansskatten
inte skall omfatta mer än
fjärrfarten, och jag accepterar, om också
med en viss tvekan, propositionens
definition av begreppet fjärrfart. Frågan
om tonnagegränsen skall jag komma till
senare.

Mitt ställningstagande till sjömansskatten,
som resulterat i min reservation,
har skett utifrån tvenne synpunkter.
Den första och ojämförligt viktigaste av
dessa är av principiell art. Fn grundläggande
princip i svensk skattelagstiftning
och vår lagstiftning över huvud taget är
att lagen skall vara lika för alla. Likhet
inför lagen är ju något man kan kalla en
grundlag i vårt land. Det var detta principiella
skäl som framfördes i så gott
som alla myndigheters avstyrkande av
införandet av sjömansskatten år 1949.
Man vågar nog säga, att ingenting har
hänt sedan 1949 som gjort att dessa principiella
skäl har förlorat sin kraft. Om
nu ett avsteg skall göras från denna princip,
måste uppenbarligen starka skäl föreligga
och undantaget omfatta en så liten
grupp som möjligt, så att endast de
krav, som motiverar avsteget, tillgodoses.

No är det så — det framhålles av såväl
utskottet som reservanten — att för
vissa sjömän, nämligen för dem som utför
sitt arbete på långt avstånd från hemlandet,
föreligger stora svårigheter att
fullgöra deklarationsskyldigheten eller
att bevaka besvärsmöjligheterna. Från -

Nr 15

Fredagen den 18 april 1958

Förordningsförslag om sjömansskatt m. m
varon från hemlandet medför också, att
vissa sociala förmåner icke kan utnyttjas
av dessa sjömän på samma sätt som
av andra medborgare, som mera regelbundet
har möjlighet att besöka hemorten.
Konstaterandet av dessa förhållanden
ger även enligt min mening ett fullgott
skäl för det avsteg från eljest gällande
lagregler som införandet av sjömansskatt
innebär. Däremot saknas varje
principiell motivering för att utsträcka
omfattningen av sjömansskatten till sådan
fart, där de anställda regelbundet
anlöper hemlandet och sålunda inte har
någon svårighet att följa taxeringsförordningen
eller att utnyttja sociala förmåner
i samma utsträckning som andra
skattskyldiga.

Utsträckningen av området för sjömansskatt
till vad författningen kallar
närfart har motiverats av praktiska skäl
— svårigheterna att göra en ordentlig
gränsdragning o. s. v. Jag kommer därvid
in på den andra synpunkten, nämligen
frågan om vad som är praktiskt.
Jag medger att man kan bedöma svårigheten
att vidta vissa administrativa åtgärder
högst olika. Mot de s. k. sakkunnigas
uppfattning står t. ex. uppfattningen
hos länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län. Jag skall inte försöka väga
tyngden av dessa olika uppfattningar,
men jag kan inte underlåta att påpeka,
att till länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län är knutet det sjömansskattekontor
som handhar den nu gällande sjömansskatten
för utländska sjömän och
att det utvidgade sjömansskattekontoret
likaså skall knytas till länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län. Denna länsstyrelse
har med skärpa uttalat sig för en sådan
begränsning som jag har föreslagit.

Det är ju tre parter som berörs av sjömansskatten:
den skattskyldige, redaren
och sjömansskattekontoret. Hur kommer
det att ställa sig för dessa?

En sjöman, anställd i närfart, är ofta,
kanske i regel, bunden till hemorten genom
ett eget hem, ett litet jordbruk eller
förvärvsarbete mellan seglationssäsongcrna.
Jag kan från Bohuslän nämna, att
en stor grupp sjömän under tre till fyra
månader om året svsslar med islands -

fiske, som ju inte kommer att taxeras
enligt denna författning. Alla dessa grupper
är deklarationsskyldiga, oavsett om
de erlägger sjömansskatt eller inte, för
den hyra som de uppburit för den tid de
varit anställda ombord. För dem utgör
då sjömansskatten snarast en komplikation
av deklarationsbestyret. Skattetabellen
är ju, som jag nyss nämnde, i
princip utformad så, att den skatt vederbörande
får erlägga i närfart skall motsvara
vad som skall betalas enligt en normal
taxering. Att sjömansskatten under
vissa förhållanden kan innebära en
skärpning av skattebördan har påvisats
bland annat av Svenska sjöfolksförbundet.
Bevillningsutskottet kan i det fallet
inte anvisa någon annan utväg än att
vederbörande skall söka jämkning på
grund av väsentligt nedsatt skatteförmåga.
Detta är enligt min mening en föga
tillfredsställande och därtill mycket
osäker utväg. För flertalet blir det därför
ingen fördel vare sig ekonomiskt eller
ur förenklingssynpunkt.

För rederierna i närfart innebär sjömansskatten
ingen praktisk fördel. Detta
gäller alldeles särskilt de redare för
mindre fartyg, som ofta själva är befälhavare
på fartyget. För dessa redare är
det nuvarande uppbördssystemet betydligt
enklare. Det gäller ju för dem bara
att varannan månad inbetala den innehållna
preliminärskatten med hjälp av
skattetalongen.

Det föreslagna uppbördssystemet kommer
att bli betydligt besvärligare inte
bara för redarna, utan även för sjömansskattekontoret.
För kontoret betyder givetvis
varje begränsning'' av området för
sjömansskatten en lättnad i arbetet. Uppenbarligen
kan man med skäl vänta, att
de stora rederierna icke kommer att vålla
kontoret några svårigheter, men svårigheter
med kontroll och felaktigheter
vid inbetalning och redovisning kan väntas
från de små rederierna som jag nyss
talat om.

Genom en begränsning av sjömansskattens
omfattning till fjärrfart bortfaller
behovet av tvenne skattetabeller, och
därmed bortfaller en källa till irritation.

Fredagen den 18 april 1958

Nr 15

Förordningsförslag om sjömansskatt m. m.

Slutsatsen av denna redovisning blir
enligt min mening, att även praktiska
skäl talar för en begränsning.

I min motion hade jag som gräns föreslagit
500 registerton med rätt för sjömansskattenämnden
att medge dispens
för fartyg mellan 300 och 500 registerton.
Av lagtekniska skäl har jag i reservationen
föreslagit att gränsen skall sättas
vid 300 ton. Det åligger enligt 21 §
sjömansskattenämnden att i varje särskilt
fall lämna besked beträffande de
fartyg, ombord på vilka de anställda
skall erlägga sjömansskatt. Då det är
sällsynt att fartyg under 500 ton sysselsattes
i fjärrfart, blir resultatet i verkligheten
exakt detsamma, vare sig man
i lagtexten sätter gränsen vid 300 ton eller
vid 500 ton med dispensmöjlighet för
fartyg mellan 300 och 500 ton.

Då sålunda principiella skäl talar för
en begränsning av sjömansskatten till att
omfatta fjärrfart och även praktiska skäl
överväger för en sådan begränsning,
hemställer jag, herr talman, om bifall till
min reservation.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Jag instämmer i vad reservanten
redan anfört, att det är en
stor och svår fråga som härmed bragts
till ett avgörande.

Nu är reservanten och utskottet litet
oense om hur denna skatt skall utformas,
och det är ju uppenbart att en
källskatt, som skall verka som en definitiv
skatt, måste tillyxas efter rätt grova
schabloner. Det är inte möjligt att
gå fram någon annan väg.

Att fjärrfarten bör beskattas milt, har
man nog allmänt varit tämligen ense
om. Man kan ju säga att detta strider
mot principen om likhet i beskattningen.
Men dessa människor, som arbetar
på fartyg i fjärrfart, lever under så
olika förhållanden mot den svenska befolkningen
i övrigt, att det redan av
den anledningen kan vara motiverat att
för dem ha en lindrigare beskattning.

Det kan naturligtvis finnas olika meningar
om man skall ha en särskild

skattetabell för sjöfolk i närfart. Jag
vill inte alls underkänna de synpunkter,
som framfördes av herr Spetz, men
man får ju erinra sig att skattetabellen
närmast är avpassad för att ungefär
motsvara en beskattning, verkställd genom
taxeringsnämnden, av andra svenska
inkomsttagare. Om man inte hade
två tabeller, kunde det medföra besvärligheter,
om ett fartyg övergår från
fjärrfart till närfart, eller tvärtom, och
om besättningsmän byter från fjärrfart
till närfart, eller omvänt. Under sådana
omständigheter är det lämpligt att ha
två tabeller, för att på det sättet, i ena
fallet med hjälp av fjärrfartstabellen
och i det andra fallet med hjälp av
närfartstabellen, få en definitiv källskatt.

Man kan naturligtvis diskutera var
den nedre gränsen skall sättas. Gränsen
har ju satts till 100 registerton. Herr
Spetz har som motionär föreslagit 500
och som reservant 300 registerton. Jag
vill erinra om att de danska och norska
förslagen går på ett tontal, som motsvarar
det svenska. I det norska sjömansskattesystemet
är gränsen 100 ton,
och i det danska förslaget, som ännu
inte är genomfört, är den 150 ton. Det
har ju varit ett internordiskt samarbete
i fråga om sjömansskatten, och man
har därvid strävat efter att få likartade
regler, beroende på att det i rätt stor
utsträckning förekommer en förflyttning
av besättningsmännen mellan fartyg
i det ena och det andra landet. Av
den anledningen har man velat få till
stånd relativt lika tonsatser. Den saken
vinner man med propositionens
och utskottets förslag, men inte med reservantens.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till det föreliggande förslaget.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komme att framställas
särskilt angånde punkten A 1 av
utskottets i det nu förevarande betänkandet
gjorda hemställan och särskilt beträffande
utskottets hemställan i övrigt.

Nr 15

Fredagen den 18 april 1958

Om full sysselsättning och trygghet i anställningen

Sedermera gjordes i enlighet med de
i fråga om punkten A 1 förekommande
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet i nämnda punkt hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid betänkandet
avgivna reservationen; och
förklarades den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 42, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till förordning om skattefrihet för
belopp, som utgår på grund av vissa s. k.
riskgarantier, bifölls vad utskottet i detta
betänkande hemställt.

Om full sysselsättning och trygghet i
anställningen

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 19, i anledning av väckta motioner
om utredning och förslag i frågan om
full sysselsättning och trygghet i anställningen.

I två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet
hänvisade likalydande motioner,
nr 118 i första kammaren av herr
Olsson, Erik, m. fl. och nr 139 i andra
kammaren av herr Nilsson i Östersund
m. fl. hade föreslagits, att en utredning
med det snaraste måtte tillsättas i avsikt
att så snabbt som möjligt komma med
förslag i den för många anställda och
för samhället som helhet så betydelsefulla
frågan om full sysselsättning och
trygghet i anställningen.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
av angivna orsaker hemställt,
att motionerna 1:118 och 11:139 icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer hade avgivits

1) av herr Domö, som likväl ej antytt
sin åsikt;

2) av herrar Hagnell och Nilsson i Östersund,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen med bifall
till motionerna I: 118 och II: 139 måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t
föreslå, att en utredning med det snaraste
måtte tillsättas för att så snabbt som
möjligt komma med förslag i de för
många anställda och för samhället som
helhet så betydelsefulla frågor om fuli
sysselsättning och trygghet i anställningen,
för vilka i reservationen redogjorts
och vilka sammanfattats i punkterna 1—
3 i reservanternas yttrande.

Herr OLSSON, ERIK, (s):

Herr talman! Den avfolkning av landsbygden
som under senare år fortgått i
allt snabbare takt har väckt allmän oro
och bekymmer. Vid upprepade tillfällen
har detta förhållande varit ämne för
överläggningar såväl på det lokala planet
som på riksplanet. I allmänhet har
man då konstaterat att denna utveckling
är olycklig och bör stoppas. Man
har varit överens om det ytterst önskvärda
i att folk kan beredas utkomst
och trivsel även ute på landsbygden.
Detta problem om avfolkningen är naturligtvis
av olika dimensioner i olika
län, och det är väl så att mitt hemlän,
Jämtlands län, kanske har det svårast.
Det finns många orsaker till detta. En
av orsakerna är väl att länet saknar
kust och hamnar och därför har svårt
att få den differentiering av näringslivet
som är nödvändig för att man skall
kunna behålla folk ute i bygderna. En
annan orsak torde vara den brist på tätorter
som råder i länet. Vi har ju bara
en stad, och den har ställningen som
centralort för hela detta vidsträckta län.
Man har nog tänkt sig att i det avseendet
kunna få något bättre förhållanden
genom att få till stånd små tätorter ute
på landsbygden och där kunna ordna det
så att folk skall kunna trivas och leva
och ha sin utkomst.

Sådana små tätorter har vi inte heller
så många. Några få har dock utbildats.
En av de mera betydande, som blivit

Fredagen den 18 april 1958

Nr 15

39-

Om full sysselsättning och trygghet i anställningen

centralort för västra Jämtland, är Järpens
samhälle i Undersåkers kommun.
Vi hade också vissa förhoppningar när
det gäller det området, att utvecklingen
skulle gå framåt i samband med bland
annat den s. k. Trondheimsledens tillkomst,
då vi skulle få en lättare in- och
utförsel av varor över isfri hamn i
Trondheim. Så har det emellertid inte
gatt.

Järpens dominerande industri, Tegefors
verk, som är en av Jämtlands äldsta
industrier för framställning av sulfitmassa,
har nedlagts, och vi har i stället
fått en mindre anläggning för framställning
av slipmassa. Det har gått den
vanliga vägen. Det var ett stort företag,
en koncern från kusttrakten, som fick
hand om detta företag. Företaget hade
rätt goda naturtillgångar. Jag kan nämna
att bolagets tillgångar av skogsmark
uppgick till något över 30 000 hektar.
Något över 28 000 har koncernen i
fråga påstått, men då har de inte räknat
med all skogsmark. Den riktiga siffran
torde vara något över 30 000 hektar.
Vidare har man elektrisk kraft från
en kraftstation inte mindre än 1 200 kilowattår
gratis och 800 kilowattår till
nedsatt pris. Allt detta är värdefullt,
och industrien har i allmänhet gått bra.
Under åtminstone ett tiotal år före koncernens
övertagande av industrien har
den givit skaplig vinst varje år, frånsett
två år, den ena gången på grund av
att fabriken blev eldhärjad och den andra
gången på grund av vissa andra
driftstörningar. T övrigt har den givit
ganska gott överskott. Sedan gammalt
har också Järpenfabriken varit känd för
att tillverka förstklassiga produkter.
Man har sagt att järpenmassan har sålt
sig själv.

Anledningen till att den gamla industrien
nedlagts och man övergått till
annan industri och kraftigt reducerat
antalet arbetare är därför litet svår att
förstå. Det har också uppstått en ganska
stor motsättning mellan Undersåkers
kommun, som närmast drabbts av dctla,
och den koncern som står för förelaget,
en motsättning som jag mycket beklagar
men som jag också förstår. Det

har sagts från kommunens sida att man
inte i tid fick underrättelse om dessa
planer, och man måste medge att det är
riktigt. Första gången planerna verkligen
lades på bordet var den 2 oktober
1950 vid ett sammanträde med företagsnämnden.
Då förklarade koncernen afl
man inte längre kunde driva den industri
som fanns i Jiirpen, därför att
tillverkningen av sulfitcellulosa inte lönade
sig. Vid det tillfället var ingen representant
för kommunen kallad. Företaget
har åberopat att municipalnämndens
ordförande var närvarande. Det
var emellertid mera en lyckträff, då han
tillhör företagsnämnden och tack vare
detta kom med.

Detta tyckte man inte var så särskilt
alarmerande. Det sades nämligen att företaget
hade för avsikt att starta en ny
industri, ett pappersbruk, och att detta
pappersbruk skulle som råvara bland
annat använda slipmassa som skulle
tillverkas i Järpen. Det såg ut som om
det skulle bli en utveckling till det bättre.
Det dröjde ända till den 24 juni 1957,
innan företaget kungjorde att det inte
blev något av med pappersbruket, att
man i stället skulle nöja sig med en
provisorisk anläggning för framställning
av slipmassa och att man sedan
med ledning av utvecklingen av denna
produktion skulle bedöma om man skulle
fortsätta eller helt lägga ner driften
i Järpen.

Detta var naturligtvis ett dråpslag för
både Järpens samhälle och Undersåkers
kommun och betänkligt även ur länets
synpunkt. Vi har inte så många industrier
där uppe. Denna representerade säkert
en tiondel av den totala industrien
inom Jämtlands län.

.lag vet att innan den koncern, som
nu äger företaget, drev detta företag var
antalet anställda omkring 200 man, och
vid nedläggningen av sulfittillverkningcn
i höstas var antalet anställda 150
man. Det låter inte mycket, men för
våra förhållanden är det mycket och
speciellt för ett samhälle av den karaktär
som Järpen har. Järpens samhälle
är ett municip med inte fullt tusentalet
invånare men ett litet bra sam -

Nr 15

Fredagen den 18 april 1958

Om full sysselsättning och trygghet i anställningen

hälle, ett samhälle där man har trivts.
De flesta har arbetat inom industrien.
Man har svurit över basen, man har
kallat företaget för utsugare och man
har grälat över ungdomarna, speciellt
dem i fotbollslaget och ishockeylaget.
De har varit några veklingar. Men
i själva verket har man trivts storartat,
och det har inte varit lätt att komma
dit och göra några anmärkningar mot de
uppräknade kategorierna, ty då har man
genast varit färdig att försvara både sitt
företag, sitt samhälle och sina ungdomar.
Det har varit ett samhälle där man har
arbetat och trivts, där det gått framåt och
där kommunen sökt skapa trivsel och
god stämning.

Man har lagt ned åtskilligt arbete på
samlingslokaler och andra offentliga
anläggningar. Man har byggt skolor,
bland annat en liten förnämlig realskola,
som är en sällsynthet uppe hos oss.
Man har på det sättet försökt skapa ett
modernt samhälle. Men när den nu aktuella
händelsen kom, rycktes grunden
undan. Det är förståeligt att det bliv
bitterhet och att man kände allt hopplöst.

Vad gäller utskottsutlåtandet vill
jag säga några ord om referatet av
remissyttrandena. Det är rätt omfattande
och fullständigt när det gäller
koncernens uttalanden och även
när det gäller andra som är ur
motionärernas synpunkt negativa. Vi
hade till motionen fogat en utredning,
som utarbetats på uppdrag av
Undersåkers kommun och Landskommunernas
förbund. Som expert hade anlitats
jägmästare Christian Kaijser, som
har arbetat inom detta gebit som företagsledare
i 25 år och hälften av denna
tid vid Järpenfabriken. Denna utredning,
som kommit till helt andra resultat
än t. ex. koncernens utredning,
är knappast nämnd i utskottsutlåtandet.
Den har nämnts endast i förbigående på
en rad. Detta tycker jag är anmärkningsvärt.
Jag har inte den sakkunnighet
som erfordras för att kunna bedöma
de olika utredningarna här, men här står
påstående mot påstående, och därför anser
jag det vara skäl att få frågan ordent -

ligt klarlagd. Det är därför jag i min motion
har begärt en statlig utredning.

Vad gäller koncernens yttrande över
motionen vill jag endast beröra en enda
sak. Man vill ju här framställa bolaget
som en stor välgörare för sina anställda,
och det är inte utan att detsamma
även gäller för kommunen och samhället
i fråga. Man kan ju säga att det
hade varit riktigt, om företaget hade
fortsatt driften och ordnat så att de anställda
hade kunnat stanna kvar i Järpen
och få sin utkomst där. Bland annat
nämnes att 28 man hade erbjudits
arbete i bolagets sulfitfabrik i Vallvik,
men endast åtta har accepterat.

Ja, där finns det ett frågetecken i denna
sak. Jag har mig bekant att de som
vägrade att flytta till Vallvik gjorde det
av det skälet, att det råder brist på bostäder
i Vallvik och att de sålunda inte
hade möjligheter att få bo hyggligt där.
Av den anledningen har de sökt sig till
andra håll och inte stannat i företaget.
På den punkten kan man ifrågasätta
klokheten i det hela. Man kan säga att
en så liten industri som det här är fråga
om, med tillverkning av i runt tal
20 000 ton sulfitmassa per år, inte kan
löna sig. Vi har rätt många industrier
av den storleksordningen och även
mindre här i landet. Den enda sulfitfabrik
vi har kvar uppe i Jämtland är
Hissmofors AB, som tillverkar omkring
20 000 ton per år. Vi skulle inte alls vara
tilltalade av att denna industri eventuellt
bortrationaliserades, men risken
därför är inte så stor, eftersom det är
ett självständigt företag, och därför
finns det väl möjligheter att det kan
fortsätta driften.

Man kan fråga sig vad som har föranlett
att ett företag som tidigare gått
med vinst helt plötsligt går med förlust.
Orsaken därtill ligger väl i någon mån
i redovisningen. Jag nämnde tidigare
att företaget hade cirka 30 000 hektar
skogsmark. Tidigare gick denna in i
Tegeforsverkets räkenskaper och redovisades
gemensamt med tillverkningen
av trämassa. Nu har den införts under
koncernens skogsförvaltning och alltså
försvunnit ifrån Tegefors verk som fö -

Fredagen den 18 april 1958

Nr 15

Om full sysselsättning och trygghet i anställningen

retag. Det kan vara en av orsakerna.

Man kan också fråga sig, om det är
klokt att på det här sättet lägga ned ett
företag. Det sägs att det var nedslitet.
Det råder tvist även om den saken, men
just den här historien med bostäderna
säger väl något. Det finns bostäder i
Järpen. Där kan man bo och där kan
man få sin utkomst utan att några nya
bostäder behöver byggas. Vid det andra
företaget däremot saknas det bostäder.
Där fordras en nyinvestering. Jag ifrågasätter
om det är klokt att rasera en
god industri och bygga på ett nytt ställe,
utöka till större dimensioner där och
samtidigt lägga ett samhälle ganska öde.

I de i utskottsutlåtandet refererade
handlingarna uppges, att bolaget i god
tid, redan i oktober 1956, varslade om
omställningen av driften. Kommunen
var emellertid icke representerad vid
det sammanträdet. Bolaget förklarade
också den gången, att omställningen
skulle ske på annat sätt än vad som sedan
blev fallet. Det sades att man skulle
ordna med en ersättningsindustri,
som i stort sett skulle ge samma arbetsmöjligheter
som man hade haft vid den
tidigare fabriken. Man hade alltså anledning
att vänta sig en ganska förmånlig
utveckling. Den 24 juni 1957 meddelades
det emellertid definitivt att industrien
skulle läggas ned och ersättas
med ett provisoriskt träsliperi. Detta
företag skulle till en början kunna ge
arbete åt 80 man. Om driften visade
sig lönande ämnade man, förklarade bolaget,
göra träsliperiet permanent, och
då skulle man kunna bereda arbete åt
ett 60-tal man, således sammanlagt en
tredjedel av hela den ursprungliga arbetsstyrkan.

Motionärerna begär afl det skall tillsättas
eu utredning, som med utgångspunkt
från detta speciella fall skall göra
en ordentlig undersökning av vilka
åtgärder som kan vidtas för att man ute
i de många små samhällena i landet skall
kunna få behålla existerande arbetsmöjligheter
vid dör förefintliga företag. Utskottet
vill inte tillstyrka motionärernas
begäran utan hänvisar bl. a. till redan
pågående utredningar. Utskottet

förklarar att det av motionärerna påtalade
fallet icke visar att den av oss begärda
utredningen är nödvändig. Man
kan naturligtvis ha den uppfattningen,
men varken i Järpen eller Undersåker
har man den inställningen, vilket ju
bl. a. framgår av det remissvar som avgivits
av Undersåkers kommunalnämnd.

Utskottet har skrivit i viss mån välvilligt,
då det förklarar, att »också de
kommunala organen, vilka ofta i sista
hand får bära konsekvenserna av sysselsättningsminskningar»,
bör informeras
om driftsnedläggelser. Det är naturligtvis
vackert sagt, men ett sådant
uttalande ger ju faktiskt ganska litet i
sak.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den vid utskottets
utlåtande fogade reservationen nr 2 av
herrar Hagnell och Nilsson i Östersund.

Herr BOO (s):

Herr talman! Motionärerna har med
utgångspunkt från ett aktuellt fall framställt
krav på en utredning av den betydelsefulla
frågan om full sysselsättning
och trygghet i anställningen. Alla är vi
väl nu för tiden mycket lyhörda för detta
krav — åtminstone är jag det i hög
grad. Jag har därför full förståelse för
motionärernas initiativ i och för sig när
det gäller den principiella sidan av saken.

Nedläggandet av en industri är ju alltid
en ganska allvarlig sak för en ort, ja,
kanske för en hel bygd. Det är helt naturligt
att man reagerar och kräver åtgärder,
när en industri nedläggs. Sedan
utskottet tagit del av föreliggande ärende
och studerat remissvaren, måste vi
emellertid inom utskottsmajoriteten säga
oss, att det företag som det här gäller
inte begått några egentliga fel mot »spelreglerna»,
om jag får använda det uttrycket,
såvida man inte anser att ett
företag är skyldigt att för all framtid
upprätthålla samma produktion på samma
ort - och det är väl ingen som gör.

Såvitt vi kunnat finna av handlingarna
i ärendet bär företaget fullgjort sina
skyldigheter enligt det varselavtal som

Nr 15

Fredagen den 18 april 1958

Om full sysselsättning och trygghet i anställningen

existerar. Företaget har vidtagit åtgärder
för att överflytta den friställda arbetskraften
till sina anläggningar på
andra orter, man har beslutat om avgångspremier
för friställda arbetare
o. s. v. Vidare har arbetsmarknadsstyrelsen
kunnat redovisa att omställningen
till en ny tillverkning med betydligt
mindre antal anställda icke bär föranlett
någon egentlig arbetslöshet på orten.
Man har kunnat omplacera den ledigblivna
arbetskraften, givetvis med vissa förflyttningar
av arbetskraft till andra orter.

Det enda som man synes kunna lasta
företaget för är att det inte uppfyllt det
moraliska kravet, att det i det aktuella
skeendet borde haft en god och fortlöpande
kontakt även med de kommunala
myndigheterna. Men det står, såvitt jag
vet, ingenting skrivet i lag om att så
skall ske, även om det numera är vedertaget
att man förfar så. Utskottet har
också påtalat denna underlåtenhet i sin
skrivning. I övrigt måste jag konstatera,
att jag i flera andra liknande sammanhang
som det av motionärerna nu påtalade
har sett prov på en väsentligt större
nonchalans från företagsledningarnas
sida än vad som framkommit i det aktuella
fallet.

Bakom motionärernas och reservanternas
hemställan om. en utredning för att
söka lösa frågan om full sysselsättning
och trygghet i anställningen ligger två
preciserade önskemål. Man vill att utredningen
skall inriktas på att åt samhället
skapa ett organ som kan ersätta misslyckade
enskilda företag. Vidare vill man
att utredningen skall undersöka, om inte
den offentliga insynen i de privata företagen
bör ökas väsentligt, så att både
myndigheter och anställda får en bättre
inblick än de för närvarande har. Båda
kraven kan i och för sig vara berättigade,
ur principiell synpunkt. Men om
man ser litet grand på hur motionärerna
vill ha det ordnat, blir man ändå betänksam.
De vill ha »ett organ, som i
fråga om personella och ekonomiska resurser
är i stånd att genom industriell
expansion ersätta de misslyckade enskilda
företagen och vara i stånd att even -

tuellt överta dessa företags tillgångar eller
vidta de andra åtgärder, som kan bedömas
nödvändiga för att öka sysselsättningen
om möjligt direkt på den berörda
orten».

Inte är det väl meningen att vi skall
skapa ett organ i samhället, som skall
gripa in och rädda företag, som redan
visat sig omöjliga att driva av de enskilda
ägarna? I det sammanhanget har utskottet
sagt, att om man än har satt full
sysselsättning som mål, får denna målsättning
dock inte drivas så långt att
den inom varje bransch och på varje ort
skulle förverkligas till alla delar. Det
vore orimligt att driva det därhän.

Avsnittet om insyn i företagen kan delas
upp i ett par spörsmål. Det ena är
företagsnämndernas verksamhet och
möjligheterna att genom dem i god tid
få bättre information om ett företags
ekonomiska ställning. Det andra gäller
att genom ändringar i lagstiftningen
ålägga bolag och ekonomiska föreningar
att redovisa sina ekonomiska resultat på
sådant sätt att man finge bättre inblick
i företagen. Beträffande det första spörsmålet
har vi sagt att, eftersom det finns
avtalsöverenskommelse på arbetsmarknaden
om insynen i företagen från de
anställdas sida genom företagsnämnder,
är det väl lämpligt att så långt som möjligt
fortsätta på den vägen och försöka
få en frivillig överenskommelse om utökning
av denna verksamhet, om den —
som det har uttryckts — inte är tillfredsställande.
I fråga om en ändring av
lagstiftningen har utskottet sagt ifrån,
att utskottet inte är berett att i detta
sammanhang förorda en utredning.

Med det anförda, herr talman, ber jag
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr OLSSON, ERIK, (s):

Herr talman! Utskottets ärade v. ordförande
säger att ett samhällsingripande i
sådana fall som detta är orimligt. Jag
undrar bara vad som skett i vissa fall,
förutsatt att företagen varit tillräckligt
stora. Man säger att andra aktuella fall
har en helt annan betydelse; företagen
har varit så och så stora. För de små fö -

Fredagen den 18 april 1958

Nr 15

Om full sysselsättning och trygghet i anställningen

retagen görs ingenting. Men i små förhållanden
blir det lilla stort, och det är
fallet med Järpenfabriken.

Utskottet medger att man borde ha
haft bättre kontakt med kommunerna,
att detta är sedvänja. Så har emellertid
ej skett. När så är förhållandet, varför
skulle man då inte kunna undersöka
möjligheterna att få en lagstiftning på
den punkten? Om de lokala myndigheterna
i detta fall i tillräckligt god hd fått
kännedom om vad saken gällde, hade
det funnits större möjligheter att rädda
Järpens samhälle än det nu finns. Kommunen
har nämligen tillsatt en industrikommitté,
som tycks ha en viss framgång
i sitt arbete; det är bara det att kommittén
tillkom så långt i efterhand, att
de flesta ungdomarna och den bästa arbetskraften
hunnit flytta, innan den nått
något resultat.

Detta gör att jag, herr talman, vidhåller
mitt yrkande om bifall till reservationen.

Herr BOO (s):

Herr talman! Jag vill säga till herr
Olsson att jag inte anser, att ett samhällsingripande
i och för sig är orimligt,
om det finns befogade skäl därtill,
men mitt anförande och utskottets utlåtande
ger vid handen, att vi inte funnit
tillräckliga skäl föreligga för ett direkt
samhällsingripande i det aktuella fallet.
På den motivering som motionärerna
och reservanterna har framfört kan vi
inte heller förorda en så omfattande utredning.
För övrigt har utskottet i slutet
av sitt utlåtande hänvisat till att en
stor del av problemen redan är föremål
för utredning av stabiliseringsutredningcn.

Herr Olsson sökte vidare göra gällande
att det här är fråga om ett mindre
företag och att det därför fick gå som
det viile. — Om det däremot är fråga om
ett stort företag, så griper samhället in.

Nej, herr Olsson, den väsentliga skillnaden
är inte att företaget är större eller
mindre, utan skillnaden är att i det större
företaget — det är väl Uddcvallavarvct
som herr Olsson åsyftar, förstår jag

— är det fråga om en industri, som har
beställningar för åratal framåt och har
möjlighet att skapa sysselsättning om
den bara får det kapital som är nödvändigt.
Det var endast brist på kapital som
skapade svårigheterna där. I det fall
som herr Olsson här speciellt syftat på
är det däremot fråga om en omställning
av ett företags verksamhet. Företaget har
här från sina utgångspunkter funnit att
det inte fanns någon bärighet för den
gamla produktionen. Därför rationaliserade
man och lade om till annan verksamhet.

Efter härmed slutad överläggning
gjorde herr talmannen enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det nu
föreliggande utlåtandet hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herrar Hagnell och
Nilsson i Östersund vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Olsson, Erik, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 19, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herrar Hagnell och
Nilsson i Östersund vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplösts, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Olsson, Erik, begärde
rösträkning, verkställdes nu vote -

Nr 15

Fredagen den 18 april 1958

Ang. ändringar i vägtrafikförordningen m. m.

ring medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 96;

Nej — 22.

syfte att göra personundersökningen
mera effektiv och hindra att körkort tilldelades
den, vilken bruste i de egenskaper,
som borde fordras av en motorförare.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 25, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om upphävande av lagen
den 26 juni 1936 (nr 336) angående förbud
mot förvärv från utlandet av vissa
fartyg, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Ang. ändringar i vägtrafikförordningen
m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 20, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
med förslag till ändringar i vägtrafikförordningen
m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 14 februari 1958 dagtecknad
proposition, nr 69, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t

dels anhållit om riksdagens yttrande
över vid propositionen fogade förslag
till

1) förordning om ändring i vägtrafikförordningen
den 28 september 1951 (nr
648);

2) förordning om ändrad lydelse av
27 § förordningen den 25 oktober 1940
(nr 910) angående yrkesmässig automobiltrafik
m. m.;

dels ock jämlikt § 87 regeringsformen
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till

3) lag angående ändrad lydelse av 3 §
lagen den 28 september 1951 (nr 649)
om straff för vissa trafikbrott.

I propositionen hade bland annat föreslagits
vissa ändringar i reglerna om
förarprov och utfärdande av körkort i

I anledning av propositionen nr 69
hade inom riksdagen väckts 15 motioner,
nämligen

de likalydande motionerna nr 334 i
första kammaren av herr Arvidson samt
nr 430 i andra kammaren av herrar
Lothigius och Gezelius,

de likalydande motionerna nr 335 i
första kammaren av herr Gei jer och nr
431 i andra kammaren av herr Gustafsson
i Stockholm,

de likalydande motionerna nr 337 i
första kammaren av herr Lundström
m. fl. och nr 436 i andra kammaren av
herr Carlsson i Stockholm m. fl.,

de likalydande motionerna nr 338 i
första kammaren av herr Edström m. fl.
samt nr 438 i andra kammaren av herrar
Carlsson i Stockholm och Löfroth,

de likalydande motionerna nr 339 i
första kammaren av herr Edström och
fru Hamrin-Thorell samt nr 437 i andra
kammaren av herr Jönsson i Jämtlands
Sikås m. fl.,

de likalydande motionerna nr 340 i
första kammaren av herr Alexanderson
m. fl. och nr 435 i andra kammaren av
herr Eliasson i Stockholm,

de likalydande motionerna nr 341 i
första kammaren av herrar Nyström och
Grym samt nr 433 i andra kammaren av
fru Svensson m. fl. samt

motionen nr 434 i andra kammaren av
herr Henningsson m. fl.

Vidare hade utskottet till behandling
i förevarande sammanhang förehaft följande
under den ordinarie motionstiden
vid riksdagens början väckta motioner,
nämligen

de likalydande motionerna nr 271 i
första kammaren av herr Hermansson
och nr 342 i andra kammaren av herr
Björkänge, om införande på försök av

Fredagen den 18 april 1958

Nr 15

Ang.

viss hastighetsgräns för motorfordon
samt

motionen nr 346 i andra kammaren av
herr Helén, angående åtgärder i syfte
att nedbringa olägenheterna av omdömeslös
motorcykeltrafik i tätorterna.

I de likalydande motionerna I: 339 och
11:437 hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att körkort skulle vara
provisoriskt under två år, räknat från
dagen för dess utfärdande, och benämnas
nybörjarkörkort.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen i anledning av de vid
förevarande proposition, nr 69, fogade
förslagen till förordning om ändring i
vägtrafikförordningen den 28 september
1951 (nr 648) samt förordning om ändrad
lydelse av 27 § förordningen den
25 oktober 1940 (nr 910) angående yrkesmässig
automobiltrafik m. m. ävensom
motionerna I: 334 och II: 430, I: 335 och
11:431, 1:338 och 11:438 samt 1:340
och II: 435 måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t som sin mening giva till känna
vad utskottet i utlåtandet anfört;

B. att riksdagen måtte antaga det vid
propositionen fogade förslaget till lag
angående ändrad lydelse av 3 § lagen
den 28 september 1951 (nr 649) om
straff för vissa trafikbrott;

C. att förevarande motioner

1. I: 271 och II: 342,

2. I: 334 och II: 430,

3. I: 337 och II: 436,

4. I: 338 och II: 438,

5. T: 339 och II: 437,

6. I: 341 och II: 433,

7. II: 346 samt

8. Fl: 434,

i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet i utlåtandet anfört
och hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

I motiveringen hade utskottet beträffande
körkortsgivningen yttrat bland annat: -

ändringar i vägtrafikförordningen m. m.

»Det i motionerna I: 339 och II: 437
framförda förslaget om att körkort skall
vara provisoriskt under två år, räknat
från dagen för dess utfärdande, och benämnas
nybörjarkort kan utskottet icke
ansluta sig till. Enligt förslaget har bestämmelsen
om provisoriskt körkort icke
förenats med några andra praktiska bestämmelser
än just den, att det skall benämnas
nybörjarkörkort. Den psykologiska
betydelsen av en sådan benämning
— motionärerna synes lägga stor vikt
härvid — torde i hög grad vara beroende
av i vilken mån till benämningen
är knutna några särstadganden för innehavaren
av körkort av ifrågavarande
slag. Den skärpta tillsyn över de nyblivna
förarna, som synes vara ett av
ledmotiven för motionärerna, skapas
eller främjas icke blott och bart genom
att de nyutfärdade körkorten erhåller
en särskild benämning. Därtill fordras
också att särskilda kontrollåtgärder sättes
in mot innehavare av körkort, varom
här är fråga. Några praktiska förslag i
sådant avseende innehåller motionerna
icke. För övrigt vill utskottet för sin del
gärna ansluta sig till departementschefens
uttalande, att manöverfel, som beror
på bristande rutin hos en nybliven
förare, i regel bör bedömas milt.»

Reservationer hade anförts

I. beträffande körkortsgivningen:

av herrar Edström och Jönsson i
Jämtlands Sikås, vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss angiven del bort
hava den lydelse, reservationen visade;

II. beträffande trafikregler m. in.:

av fru Svensson, som dock ej antytt
sin mening.

Den av herrar Edström och Jönsson i
Jämtlands Sikås avgivna reservationen
innebar, att utskottets yttrande beträffande
körkortsgivningen skulle, såvitt
anginge motionerna 1:339 och 11:437,
utmynna i följande uttalande:

»Under åberopande av det anförda föreslår
utskottet — med bifall till motionerna
I: 339 och II: 437 — dels att 32 §
2 mom. vägtrafikförordningen komplet -

Nr 15

Fredagen den 18 april 1958

Ang. ändringar i vägtrafikförordningen

teras med eu bestämmelse om att körkort
skall gälla som nybörjarkörkort under
två år från dagen för utfärdandet, dels
ock att i 35 S samma förordning införes
stadgande av innebörd att i paragrafen
nämnd skyldighet för polismyndighet
och vissa befattningshavare att skyndsamt
besluta om körkorts omhändertagande
utsträckes till att avse jämväl fall
där innehavare av nybörjarkörkort haft
del i trafikolycka och det på sannolika
skäl kan antagas att han varit vållande
till olyckan samt att oaktsamheten ej varit
ringa.»

Vid utlåtandet hade även fogats ett av
herrar Nils Elowsson, Nilsson i Göteborg
och Johansson i Södertälje samt fru
Svensson avgivet särskilt yttrande i anslutning
till vad utskottet anfört beträffande
frågan om allmän hastighetsbegränsning.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Föreliggande proposition
nr 69 är tyvärr ur flera synpunkter
— jag måste säga det — ett halvverk,
enär utredningsarbetet beträffande trafiksäkerheten
hittills bedrivits så ensidigt,
att man ej kunnat få något fast
grepp om problemet. Första förutsättningen
för effektiva åtgärder mot trafikdöden
är nämligen vetenskaplig forskning
och en grundlig utredning på
grundval härav över orsakerna till det
nuvarande dåliga trafiksäkerhetstillståndet
på våra vägar. Men detta har departementschefen
ej velat bekosta.

Trafikolycksfallen på våra vägar under
åren 1955—1957 har enligt en nyligen
av trafiksäkerhetsrådet publicerad
utredning kostat 1 950 000 000 kronor
för samhället eller i det närmaste 600 kronor
per motorfordon och år. Denna kostnad
stiger dessutom oavlåtligt år från år
med bortåt 100 miljoner kronor på
grund av den ökade trafikintensiteten.
Dock vägrar departementschefen att anslå
ens en krona per år och motorfordon
till trafiksäkerhetsforskningen för att utröna
olycksorsakerna samt klarlägga hur
olyckorna bäst skall kunna bemötas —
detta trots att stat och kommun årligen

m. m.

förlorar cirka 100 miljoner kronor genom
skattebortfall förorsakat av trafikolyckor.
Jag har mycket svårt att förstå,
att detta skulle vara en klok ekonomisk
politik.

Man kan även säga, att detta ganska
väl belyser den aktuella debatten om tro
eller vetande. Människorna måste kunna
hålla sig till något de tror på. Det verkar
som om många nu har förlorat tron på
Gud och i stället tror på Kungl. Maj:ts
ministrar.

Just genom att vi vet så litet, har vi
hittills fått nöja oss med dilettantmässiga
och slumpvis verkande åtgärder och
bestämmelser. Här föreliggande förslag
med skärpning av den polisiära övervakningen
och kontrollen samt skärpta
straffbestämmelser har fortfarande denna
karaktär. Jag måste därför tyvärr anmäla
min stora skepsis gentemot att förslaget
skulle kunna åstadkomma särskilt
stora förbättringar av trafiksäkerhetsförhållandena.
Det kan emellertid inte
uteslutas att förslaget kan medföra någon
förbättring, och därför måste man
i stort tillstyrka det i brist på bättre.
Man får sedan nära den förhoppningen,
att den nu pågående Nordenstamska utredningen
snart skall ge oss bättre förutsättningar
för nästa steg, direkt eller
indirekt.

När vi strängt bedömer de båda Mossbergska
utredningarna, får vi emellertid
inte glömma, att i desamma dock finns
flera goda analyser samt flera goda och
väl motiverade förslag. Alla dessa har
dock ej medtagits i propositionen. Ett
sådant ej medtaget är förslaget om provisoriska
körkort eller nybörjarkörkort,
och jag är uppriktigt ledsen över att varken
departementschefen eller utskottsmajoriteten
velat biträda det förslaget.

Vad är det då som talar för en skärpt
övervakning av de nya och oftast unga
körkortsinnehavarna? I det Mossbergska
trafiksäkerhetsbetänkandets andra del
finner vi detta klart analyserat, och i
den i utskottet av herr Jönsson i Sikås
och undertecknad avgivna reservationen
har vi sammanfattat denna analys.

Ett sådant nybörjarkörkort skulle tjäna
ej endast som ytterligare medel att

Fredagen den 18 april 1958

Nr 15

Ang.

uppspåra olämpliga förare, utan främst
verka som korrektiv mot två olyeksfrämjande
förhållanden, vilka i regel föreligger
hos en ny körkortsinnehavare, nämligen
bristande trafikvana och ungdom. Den
Mossbergska utredningen har i kapitlet 5
klart och tydligt analyserat, att ovanan
hos förarna är en framträdande olycksfaktor
och att den sannolika förklaringen
därtill är, att föraren ej förstår att
anpassa sitt körsätt i förhållande till de
olika slag av riskmoment, som kan uppstå
i trafiken.

Utredningen har också i fjärde kapitlet
klart analyserat och påvisat, att de
unga förarna har högre frekvens av olyckor
än äldre förare och att de ungas högre
olycksfallsfrekvens ej kan förklaras
endast av att de är ovana som förare,
utan att den till väsentlig del beror på
en åldersbetingad brist på förutseende
och ansvar.

Ur trafiksäkerhetssynpunkt skulle det
därför vara en mycket stor fördel, om
man på lämpligt sätt kan motverka den
benägenhet för olyckor, som följer av
bristande körvana och ungdom. Man
måste gentemot de nyblivna och särskilt
de ungdomliga förarna ge eftertryck åt
kravet på omsorg och varsamhet i trafiken.

Det är detta, som vi avsett med kravet
på nybörjarkörkort. Detta skulle dels
medföra att 32 § 2 mom. vägtrafikförordningen
fick kompletteras med en bestämmelse
om att körkort skall gälla som
nybörjarkörkort under två år från dagen
för utfärdandet — det skulle alltså
inte behöva bli några administrativa svårigheter
—, och dels att i 35 § samma
förordning införes stadgande av innebörd,
att i paragrafen nämnd skyldighet
för polismyndighet och vissa befattningshavare
att skyndsamt besluta om
körkorts omhändertagande utsträckes
till att avse jämväl fall, där innehavare
av nybörjarkörkort haft del i trafikolycka
och det på sannolika skäl kan antagas
att han varit vållande till olyckan samt
att oaktsamheten ej varit ringa. Detta
skulle enligt min uppfattning väsentligt
minska antalet av de många olyckor, i
vilka unga och ungdomliga körkortsin -

änclringar i vägtrafikförordningen m. ro.

nehavarc med sina nyförvärvade körkort
tyvärr varit inblandade.

Med den motiveringen vill jag yrka
bifall till den reservation beträffande
körkortsgivningen, vilken avgivits av
mig och herr Jönsson i Jämtlands Sikås.

Herr SVENSSON, AXEL, (s):

Herr talman! Utöver vad som här
sagts ifrån reservantens sida skulle jag
endast vilja göra några personliga kommentarer
till den utredning och den
proposition, som föreligger till behandling.

Jag vill först framhålla, att det är med
stor tacksamhet som jag noterat, att departementschefen
inte i alla delar bönhört
utredningsmannen. Jag vill erinra
om att utskottet i sin motivering framhållit,
att trafikolyckorna kan sägas vara
beroende på tre faktorer, nämligen
vägen, fordonet och föraren. Utredningsmannen
har endast sysslat med den
sista faktorn, föraren — det synes som
om föraren, enligt utredningsmannens
mening, helt är skulden till trafikolyckorna.
Med utgångspunkt härifrån
liar utredningsmannen skärpt lagstiftningen
på alla de punkter, som innefattas
i utredningsuppdraget.

De slutsatser, som utredningsmannen
kommit fram till, har emellertid inte
kunnat accepteras av departementschefen
i alla delar. En hel del av de önskemål,
som utredningsmannen haft, har
endast tillgodosetts i viss utsträckning.
Ändock har en del önskemål tagits med
i propositionen, vilka utskottet inte helt
kunnat följa, och utredningen har således
fått en ytterligare finputsning i
utskoltct.

Den som noga genomläser utskottets
utlåtande skall finna, att den genomgående
tonen är av det generösa slaget.
Den är av fostrande art. Utskottet önskar,
att man skall gå varligt fram när
det gäller lagstiftningen på trafikens område.
Vi har nämligen på detta område,
som jag tidigare framhållit i riksdagen,
fått en flora av lagparagrafer, där den
ena paragrafen snart slår ihjäl vad den
andra föreskriver. Det kan även vara

Nr 15

Fredagen den 18 april 1958

Ang. ändringar i vägtrafikförordningen
förklarligt. När en större olycka händer
på våra vägar har vi alltid fått uppleva
en rad motioner, som vill förebygga
liknande olyckor, och så har det resulterat
i vissa ändringar i den föreliggande
lagstiftningen.

Det är om dessa ting jag egentligen
skulle vilja säga några ord. Jag vill framhålla
en sak med hänvisning till stadgandet
i 14 kap. 9 § strafflagen. Där föreskrives
följande: »Är någon ouppsåtligen,
genom vårdslöshet, oförsiktighet
eller försummelse vållande till annans
död; dömes till fängelse i högst ett år
eller, där omständigheterna äro mildrande,
till böter, dock ej under tio dagsböter.
Var vållandet synnerligen grovt;
då må till straffarbete i högst två år
dömas.»

Såvitt jag kan finna, har denna strafflagsparagraf
varit förebilden till 1 § lagen
om straff för vissa trafikbrott, när
den en gång skrevs. Det heter där i
första stycket: »Brister vägtrafikant i
den omsorg och varsamhet, som till förekommande
av trafikolycka betingas
av omständigheterna, och är ej oaktsamheten
ringa, dömes för vårdslöshet
i trafik till dagsböter eller fängelse i
högst sex månader.» Vidare föreskrives
i andra stycket: »Där någon vid förande
av bil, motorcykel, traktor eller motorredskap
ådagalägger grov oaktsamhet
eller visar uppenbar likgiltighet för
andra människors liv eller egendom, dömes
för grov vårdslöshet i trafik till
fängelse eller straffarbete i högst ett år.»

Jag kan inte se att det är något fel i
sistnämnda paragrafs innebörd när det
gäller trafikförseelser över huvud taget,
ty såvitt jag förstår täcker denna
bestämmelse i lagen om straff för vissa
trafikbrott alla situationer som kan tänkas
uppstå i trafiken.

Men utöver denna lag om straff för
vissa trafikbrott kommer såsom ett
komplement en hel rad av bestämmelser
i vår vägtrafikförordning, och det
gör att trafikbrottslagen många gånger
kolliderar med vägtrafikförordningen.

Jag vill erinra om att vi i vägtrafikförordningen
har bestämmelser om körkortsindragning
under olika tidslängd

i. m.

allt efter brottets storlek. Bestämmelserna
om körkortsindragning har ju utBedningsmannen
och även statsrådet
tänkt skulle skärpas genom att indragningen
skulle kunna utsträckas ytterligare
ett år.

I detta sammanhang kan det vara anledning
att erinra om skiljaktigheter,
som uppstår vid tillämpningen av den
av mig nämnda bestämmelsen i den allmänna
strafflagen och trafikbrottslagen.
Om någon ouppsåtligen enligt 14
kap. 9 § strafflagen vållar en annans
död eller han döms för en trafikförseelse
enligt 1 § lagen om straff för vissa trafikbrott,
så följer för honom ett ytterligare
pålägg, om han innehar körkort,
nämligen indragning av detsamma. Det
blir ett extra påbröd på straffet i förhållande
till den, som inte har körkort
men ändock kan ha varit upphov till ett
likartat brott.

Jag vill understryka, att det finns ytterligare
en skillnad. Den som dömts till
frihetsstraff enligt den allmänna strafflagen
har, när han har avtjänat sitt
straff, alltid samhället att lita till. Han
får alltid någon hjälp till arbetsanställning.
Den yrkesförare, som fått sitt körkort
indraget, kommer däremot i den
situationen, att han under en längre eller
kortare tid är förhindrad att utöva
sitt yrke.

Eftersom herr statsrådet är här i dag,
vill jag gärna påtala en händelse, som
har inträffat helt nyligen. Det stod i
förra veckan i tidningspressen, att fyra
målsmän instämts till domstol för att
deras pojkar trimmat sina mopeder, varigenom
de kunnat överskrida den högsta
tillåtna hastigheten. Dessa målsmän
dömdes till 15 dagsböter, medan pojkarna
fick 60 dagsböter. Av tidningsreferaten
framgick — och det är det jag vill
fästa statsrådets uppmärksamhet på —
att åklagaren hade yrkat och att i domen,
som fallit, hade föreskrivits, att
dessa pojkar under två år icke skulle få
möjlighet att förvärva körkort med hänsyn
till de regler om lämplighetsintyg,
som vi skall besluta om först i dag.

Jag tycker ju att våra åklagar- och
domstolsmyndigheter väl får lugna sig

Fredagen den 18 april 1958

Nr 15

Ang.

och inte tillämpa lagbestämmelser, förrän
de är beslutade av riksdagen. Jag
förstår inte med vilken rätt man grundar
sina yrkanden på en lag, som icke
är antagen. Det kan väl inte vara rimligt,
att våra åklagarmyndigheter har
möjlighet att åberopa en icke antagen
lag, såsom det av tidningsreferatet att
döma gått till i detta fall. Jag utgår från
att herr statsrådet ägnar den frågan
uppmärksamhet, tv det kan sluta med
både det ena och det andra om det är
så att man skall kunna sätta sig över
lagen.

Herr talman! Det fälldes några kloka
ord i onsdagens debatt om agan. Bl. a.
sades, att det inte alltid är eleven som
har skulden till dåligt uppträdande, utan
att felet också kan ligga hos läraren. Jag
skulle vilja överföra detta resonemang
till trafikens område och säga, att det
inte alltid är bilföraren som syndar,
även om han hittills fått vara syndabocken
och dömts av allmänna opinionen.

Jag skulle vilja understryka herr Edströms
uttalande, att vad vi framför allt
behöver är en utredning, som tar sikte
på de verkliga orsakerna till våra trafikolyckor.
Det kan vara mångahanda ting
—■ feldosserade vägar, farliga vägkorsningar
eller en så enkel sak som ett träd
med så olycklig placering, att det undan
för undan, år efter år orsakar dödsolyckor.
Enligt mitt sätt att se är det sådana
ting vi kanske särskilt bör ägna uppmärksamhet
för att bringa ned antalet
dödsolyckor.

Däremot tror jag inte att vi är särskilt
betjänta av sådana utredningar som den
senaste, förut här behandlade. Vi måste
gå djupare in på problemet, om vi skall
komma till rätta med de brister som man
anser finnes på trafikens område. Framför
allt tror jag att det är nytligt och
nödvändigt, att vi lyssnar något mer på
våra läkare, som vecka efter vecka får
in alla de olycksfall som inträffat i trafiken
och som gång efter annan kan konstatera
att orsakerna till dessa olyckor är
likartade. Eåt oss ta en ordentlig diskussion
just med de yrkesmän, som läkarna
på detta område är, om alla de olika trafikolycksfallen.
Låt oss lyssna till dem

4 Försitt kammarens protokoll 1058. Nr 15

ändringar i vägtrafikförordningen m. m.

och försöka att i samråd med dem komma
till rätta med en del av de problem,
som just nu vållar så mycket bryderi på
trafikens område.

Jag har ingenting att erinra mot andra
lagutskottets här föreliggande utlåtande.
Jag uttrycker ännu en gång tacksamhet
till statsrådet för att han sovrat utredningsmannens
förslag så kraftigt som
han gjort, och jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Tillsammans med några
andra ledamöter har jag väckt en motion
som innefattar förslag till en del ändringar
i regeringsförslaget. Utskottet har
inte velat vara med om dessa förändringar
utan finner vad regeringen föreslagit
fullt tillfredsställande. Jag skall inte
tynga kammarens protokoll med att
kommentera mer än ett par av de olika
avsnitt, där vi i motionen påyrkat en
annan utformning.

Det första gäller lämplighetsintyget.
Motionärerna har där uttalat farhågor
för konsekvenserna av den vidgade förundersökning,
som ju skall äga rum. Enligt
förslaget skall förundersökningen i
princip omfatta allt, som det kan vara
av vikt för körkortsmyndigheten att känna
till, och undersökningen skall gå tillbaka
i tiden utan någon som helst begränsning.
Denna rigorösa undersökning
skall gälla varje körkortssökande person,
oavsett om vederbörande är känd som
en mycket skötsam och anmärkningsfri
person eller inte. Om lagens bokstav
skall följas till punkt och pricka, måste
det leda till att arbetsbelastningen för
den kontrollerande myndigheten blir
oerhörd. Likaså föreligger stora risker
för att oförvitliga människor blir utsatta
för en närgången granskning, som inte
har någon annan uppgift att fylla än att
lagens bokstav blir åtlydd.

Motionärerna anser att grundprincipen
vid lämplighetsprövning bör vara,
att en person, som vid kontroll enligt
nu gällande regler befinnes lämplig att
erhålla körkort, skall få lämplighetsintyg
utan att den rigorösa undersökning sätts

Nr 15

Fredagen den 18 april 1958

Ang. ändringar i vägtrafikförordningen
i gång som lagförslaget föreskriver. Vidare
anser vi att en mer omfattande undersökning
bör företagas endast när vid
den preliminära undersökningen omständigheter
framkommer, som påfordrar
en fortsatt granskning. Den arbetskraft,
som skulle bindas av det omfattande
utredningsarbete, som enligt lagförslaget
måste bli nödvändigt, borde i
stället frigöras och användas för den
långt mer betydelsefulla eftergranskningen
av körkortsinnehavaren. Vi motionärer
anser det vara synnerligen betydelsefullt
att den fortlöpande kontroll av förarnas
lämplighet, som i propositionen
föreslagits, blir så effektiv som möjligt.

Det andra avsnitt, som jag vill ägna
några ord, gäller farten vid järnvägskorsningar.
Utskottet avstyrker förslaget
om en absolut hastighetsgräns av 30 km
i timmen, på den grunden att hastighetsbegränsningsskyltar
skulle erfordras
vid alla korsningar. Uppsättande av
skyltar är emellertid icke nödvändigt
för att bekantgöra en i vägtrafikförordningen
införd generell regel — det finns
ju för närvarande ett stort antal sådana
bestämmelser som tillämpas utan att
skyltar är uppsatta. Jag tänker exempelvis
på förbudet att stanna eller parkera
inom ett avstånd av 30 meter från järnvägskorsning,
förbudet att stanna eller
parkera före eller på övergångsställe för
gående, förbudet mot omkörning vid vägkorsning
eller övergångsställe, o. s. v.
Redan nu gäller för övrigt regeln, att
fordons hastighet 50 meter före järnvägskorsning
inte bör överstiga 40 km i
timmen. Respekten för den regeln kan
upprätthållas utan att skyltar finns uppsatta.
En lagändring enligt motionärernas
förslag påfordrar följaktligen icke
någon kompletterande uppsättning av
vägmärken.

Å andra sidan måste det konstateras,
att förhållandena vid järnvägskorsningarna
är sådana att någon ändring måste
komma till stånd. Katastrofer inträffar
med ganska korta mellanrum och kräver
stora offer av människor och material.
Om det skulle anses vara lämpligt att
uppsätta hastighetsbegränsningsskyltar
som ytterligare varningsåtgärd, så måste

i. ni.

ju kostnaden för sådana vara ringa i
jämförelse med den nytta och ökade säkerhet,
som utan tvivel står att vinna.

Syftemålet med motionärernas förslag,
att hastighetsgränsen vid järnvägskorsningar
skulle sättas till 30 km, är naturligtvis,
att föraren skall kunna fullt behärska
vagnen. För närvarande stadgas,
som jag nämnde, att hastigheten bör vara
högst 40 km. Mot den bestämmelsen
anmärker vi, att den inte är tvingande,
vilket vi anser borde vara fallet. Med en
fart av 40 km behöver vanliga treväxlade
bilar inte växlas ned från högsta
växeln. För att så skall ske, är det nödvändigt
att en lägre hastighet fastställes,
och vi har i det avseendet föreslagit 30
km. Genom att bilen då kommer att
framföras på lägre växel, behärskas den
på ett annat sätt. Den kan med mindre
risk för motorstopp accelerera och med
större säkerhet stannas snabbt.

Denna ökade säkerhet vid passerande
av järnvägskorsningar förefaller så önskvärd,
att det efter årets negativa behandling
av förslaget är sannolikt att detsamma
återkommer i riksdagen ett annat år.

Jag kan inte heller underlåta att understryka,
att man blir ännu mer angelägen
om att åstadkomma en ändring i
gällande bestämmelser beträffande järnvägskorsningar,
när man — som jag
gjorde häromdagen — i tidningen kunde
läsa om ett rättsfall, som klargjorde
att vägtrafikanterna inte är skyddade
vid järnvägskorsning, om de förlitar sig
på uppsatta säkerhetsanordningar, som
på grund av funktionsfel eller järnvägspersonalens
försummelse inte är tillförlitliga.
Skulden drabbar i alla fall bilföraren
— åtminstone delvis. Den händelsen
framhäver enligt min uppfattning
synnerligen starkt vikten av skärpta
trafikregler beträffande järnvägskorsningar.

Jag vill sluta med, herr talman, att
i likhet med tidigare talare djupt beklaga,
att trafikforskningen inte fått den
plats den rätteligen borde ha. För att
man skall nå dit behövs tydligen ytterligare
olyckor och ytterligare offer. Det
är något som borde vara onödigt, och
det borde vara riksdagen angeläget att

Fredagen den 18 april 1958

Nr 15

Öl

Ang. ändringar i vägtrafikförordningen m. in.

snarast möjligt åstadkomma en förändring.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Det har varit ett genomgående
drag både i propositionen och i
de motioner, som väckts i samband med
den, att man velat åstadkomma de bästa
möjliga och säkraste trafikförhållanden
i vårt land, som man över huvud taget
kan åvägabringa. När man i utskottet
har granskat de olika förslagen har man
emellertid sagt sig, att även om man
inte kan gilla alla förslag, så har man
i allmänhet ändå inte velat motsätta sig
det som motionärerna eller departementschefen
har föreslagit, såvida det
inte funnits alldeles särskilda skäl för
det. Sådana skäl har nog funnits i de fall,
då utskottet avstyrkt dels vissa av de förslag,
som departementschefen lagt fram,
dels också de flesta av motionerna.

Jag skall inte ta upp frågan i dess helhet
till behandling, ty det skulle ta alltför
lång tid, utan jag skall nöja mig med
att med några få ord behandla den reservation,
som är knuten till utskottsutlåtandet.
Den avser, som kammarens
ledamöter hört, att ett körkort skall under
de två första åren det gäller betraktas
som ett nybörjarkort. Om vederbörande
innehavare av ett sådant körkort
råkar ut för ett missöde av ett eller
annat slag, skall detta tas till intäkt för
att vederbörande underkastas särskild
granskning huruvida han är lämplig att
i fortsättningen föra motorfordon.

Utskottet har inte trott att effekten
av en sådan åtgärd skulle bli särskilt
stor. Det utfärdas ju bortåt 200 000 nya
körkort varje år. Det betyder alt åtminstone
en icke ringa del av dessa körkortsinnchavare
inte kommer att köra
bil under två, tre eller flera års tid framöver.
Alla de, som inte kört bil under
denna tid, får väl betraktas som ännu
farligare niir de kommer ul i trafiken
än de som börjar köra bil omedelbart
och kanhända råkar ut för ett missöde.
Det har man inte ansett i och för sig
böra kvalificera — om jag får uttrycka
det så — för att vederbörande skulle
underkastas eu särskild prövning eller

betraktas som särskilt misstänkt i trafiken,
utan man får i stället utgå från att
den, som råkat ut för ett missöde, är av
den läggningen att han tar rättelse av
en så bitter erfarenhet. Man har inte
heller inom utskottet ansett, att man redan
från början borde begåva körkortsinnehavare
med det mindrevärdeskomplex,
som han otvivelaktigt skulle få,
om han så att säga skulle gå på prov
under en tid av två år.

När det sedan gäller kontrollen av
dessa förare och indragningen av körkorten
vid reservanterna, att detta skulle
läggas i polismyndigheternas händer.
Utskottet tycker att detta är en alltför
stor risk, tv det skulle kunna leda inte
bara till olika praxis inom olika delar
av landet utan också till godtycke, som
inte kan anses vidare lämpligt i detta
sammanhang. Detta är anledningen till
att utskottet inte velat gå med på förslaget.

Vad sedan gäller herr Lundströms invändningar
på ett par av de punkter,
där vi inom utskottet inte heller har
ansett oss kunna gå honom till mötes,
har departementschefen velat åstadkomma
en bättre förarutbildning, men
också ett urval av förarna genom alt
redan från början få deras lämplighet
utrönt. Utskottet har för sin del funnit
att det är en god utgångspunkt att göra
klart för sig, vilka förutsättningar en
person har att bli en god förare, och då
har man inte velat nöja sig bara med
det hittillsvarande nykterhetsintyget
och det lämplighetsintyg, som vederbörande
polismyndighet utfärdar, utan
man har ansett att om det i ett speciellt
fall finns anledning att undersöka vederbörandes
meritlista längre tid tillbaka
än två år, så skall polismyndigheten
också kunna göra detta. Det innebär
inte — såsom herr Lundström framställde
saken — att var och en skulle underkastas
en sådan rigorös granskning,
utan det innebär endast, att om det finns
anledning att göra en sådan undersökning,
skall inte myndigheten längre vara
bunden av tvåårsgränsen utan kunna
gå längre tillbaka. Detta tycker vi nog
iir riktigt.

Nr 15

Fredagen den 18 april 1958

Ang. ändringar i vägtrafikförordningen

Bekymmer för att polisens arbetskraft
inte skall räcka till har däremot andra
motionärer inte haft, när de framställt
krav på att polisen skulle göra en
mängd arbete. Men utskottet har tänkt
sig att den egentliga trafikkontrollerande
polisen inte skulle behöva betungas
med arbetet att undersöka lämpligheten
hos förarna, utan detta arbete skulle
kunna överlämnas åt annan arbetskraft;
det finns också sådan på polisstationerna,
t. ex. äldre arbetskraft eller partiellt
arbetsföra. Det finns alltså arbetskraft
som kan göra detta utan att kontrollen
behöver bli eftersatt.

När det gäller förslaget till hastighetsbegränsning
vid järnvägskorsningarna
misstänker jag, att motionären i huvudsak
har tänkt på korsningarna ute på
landsbygden. Men om vi talar om järnvägskorsningar
får vi också tänka på
förhållandena i städerna. Där kan det på
en trafikled vara mer än en järnvägskorsning,
och en begränsning av hastigheten
till 30 km vid korsningarna skulle
naturligtvis kunna stoppa upp trafiken
på ett sätt som inte vore lyckligt. Jag
tror för min del inte heller, att det är
så mycket vunnet med en sådan bestämmelse,
när vi nu redan har en gräns på
40 km. Det visar sig många gånger att
det inte ens hjälper med att stanna
framför en järnvägskorsning, utan att
detta kan vara förenat med ännu större
risker för motorstopp och att säkerheten
vid järnvägskorsningar i ett plan
inte kan befrämjas på annat sätt än genom
uppmärksamhet från förarnas sida.
Det finns förare, som anser att det
säkraste sättet är att passera en järnvägskorsning
med 100 kilometers hastighet
eller ännu högre hastigheter — jag
delar givetvis inte den uppfattningen,
men det finns de som anser att det ligger
något i detta.

Med detta ber jag, herr talman, att få
vrka bifall till utskottets hemställan.

Herr NYSTRÖM (s):

Herr talman! Jag har inte begärt ordet
för att beröra de problem, som herr
Edström m. fl. bär brottats med här ti -

m. ni.

digare i sina inlägg. Jag har begärt ordet
för att något beröra andra lagutskottets
utlåtande och motivering i vad avser
trafikregler m. m.

Nämnas bör då att i motionerna nr 341

1 denna kammare och 433 i andra kammaren
har hemställts, att riksdagen vid
behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition
nr 69 måtte uttala sig för att 60 §

2 mom. vägtrafikförordningen tillföres
ett nytt stycke av huvudsakligen rådgivande
karaktär med bl. a. en rekommendation
till fotgängare att bära anordningar
av reflexväv eller dylikt för att
därigenom bli bättre synliga för andra
trafikanter och skydda sig i trafiken.
Andra lagutskottet har emellertid hemställt,
att motionerna inte måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd. Mot denna
hemställan har jag egentligen ingen erinran,
därför att jag blivit medveten om
svårigheten att i vägtrafikförordningen
inta bestämmelser av den karaktär, som
i motionerna föreslagits. Uppfattningen
härom har jag erhållit genom vad som
anförts i utskottets utlåtande. Efter vad
jag nu förstår kan man alltså ifrågasätta,
huruvida det kan anses vara lämpligt att
i en vägtrafikförordning inta något som
innebär en information eller något som
gäller en rekommendation eller vad som
helst av rådgivande karaktär.

Jag har också kunnat konstatera, att
utskottets skrivning, som föregår utskottets
hemställan, på denna punkt är välvillig.
Utskottet poängterar särskilt i sin
skrivning, att dess ställningstagande inte
på något sätt innebär att utskottet skulle
anse, att sådana åtgärder från fotgängarnas
sida, som motionärerna avsett,
icke skulle vara välmotiverade och
till gagn för trafiksäkerheten. Utskottet
har i stället kraftigt understrukit angelägenheten
av att gående på olika sätt bör
underlätta för andra trafikanter att upptäcka
dem under mörker. Dock anser utskottet
att problemet i stället bör lösas
genom propaganda och upplysningsverksamhet.
Man skall gå varsamt fram,
nämnde herr Svensson hland annat i sitt
inlägg, när det gäller föreskrifter på trafikregleringens
område, och det kanske
är riktigt.

Fredagen den 18 april 1958

Nr 15

Ang.

Det är just detta senare, frågan om
problemets lösning genom propaganda,
som har varit upphovet till motionerna i
denna fråga. Motionärerna har utgått
från afl man främst måste lita till ökad
upplysningsverksamhet, om det skall bli
möjligt att reducera antalet påkörningsolyckor
under mörker. Dessa olyckor,
som är påfallande många till antalet,
drabbar i hög grad de mest oskyddade i
trafiken, nämligen gångtrafikanterna och
cyklisterna. Antalet dödsoffer i trafiken
måste anses anmärkningsvärt stort. Statistiken
säger oss att av 889 dödade i trafiken
under år 1957 var 110 offer för den
s. k. mörkerdöden mot 57 under år 1956.
Vi kan alltså märka en alltmer stigande
tendens härvidlag.

Jag vill framhålla, herr talman, att
upphovet till motionerna i denna fråga
är att söka i ett uttalande av 1953 års
trafiksäkerhetsutredning, som bland annat
betonat, att det är av stor betydelse
för en upplysningsverksamhet på detta
område att kunna hänvisa till gällande
föreskrifter i vägtrafikförordningen.
Andra lagutskottet anser det emellertid
inte för närvarande vara lämpligt att i
förordningen införa en bestämmelse av
rådgivande karaktär i enlighet med vårt
förslag. Denna fråga får alltså bida sin
tid.

Jag hemställer sålunda, herr talman,
inte om bifall till motionerna, därför att
lag inte vill riskera ett avslag av denna
kammare. Det är bättre, tycker jag, att
låta vägen stå öppen. Kanske framtiden
sedermera kan ge lämpliga tips för en
lösning av problemet. Jag vädjar till departementschefen
att något närmare titta
på bland annat dessa frågor på trafiksäkerhetens
område.

Jag har, herr talman, inget yrkande.

Herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten med många ord, men jag har
ett behov att till andra lagutskottet få
framföra mitt erkännande för det sätt,
varpå utskottet har handlagt den proposition
som vi just nu diskuterar. Jag vill
därför för min del förorda, att kammaren
bifaller utskottets förslag.

ändringar i vägtrafikförordningen m. ni.

När jag ändå har ordet, är det något
som jag skulle vilja resonera med herr
Edström om. Jag vet inte om jag missuppfattade
honom — jag reserverar mig
för det — men jag tyckte att han uttryckte
sig så att handläggningen av det
Mossbergska förslaget, sådant det möter
i propositionen, var »dilettantmässig».
Det är i så fall en anmärkning som drabbar
inte bara departementschefen, utan
också andra lagutskottet och herr Edström
själv, som ju på nästan alla punkter
biträtt propositionen så som den utformats.
Jag tror följaktligen att herr
Edström, om han uttryckte sig på det
sättet, i fortsättningen skall vara litet
mera försiktig i sin betygsättning innan
han piruetterar i slika sammanhang.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Herr statsrådet har kanske
i någon mån missuppfattat vad jag
sade. För att belysa det vill jag understryka
en sak: vi är alla överens om att
trafiksäkerhetstillståndet på våra vägar
för närvarande är dåligt. När samhällets
kostnader på grund av trafikolycksfall
har stigit till någonting mellan 700
och 800 miljoner kronor om året, så
måste detta konstaterande ske. Att trafiksäkerheten
är dålig, beror på att de
åtgärder, som har vitagits, gjorts på ett
dilettantmässigt och slumpartat sätt, därför
att de inte fotats på grundlig vetenskaplig
utredning. Utan en sådan utredning
kan man aldrig få tillfredsställande
lösning och infe heller ett svar på grundproblemen.

Vi kan ju fortsätta att försöka, men
det har tyvärr visat sig, att många av de
åtgärder, vi vidtagit, verkat slumpmässigt,
just därför att vi inte har verklig
grund, på vilken vi kan bygga. Det är
denna grund jag efterlyser. Vi kan inte
få sådan grund, om vi inte får grundlig
trafiksäkerhetsforskning i landet. Det är
förutsättningen för att vi över huvud taget
skall få ett grepp på detta allvarliga
problem.

Herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Herr Edström försökte
nu presentera eu modifiering av sitt ti -

Nr 15

Fredagen den 18 april 1958

Ang. ändringar i vägtrafikförordningen m. m.

digare uttalande. Han sade, att förslaget
var dilettantmässigt utformat, framför
allt ur vetenskaplig synpunkt. Men, herr
Edström, det kan väl ändå inte vara sfi
att utarbetandet av vägtrafikförordningen
är ett laboratoriearbete. Och riksdagen
kan väl inte heller bestå av bara docenter.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag hänvisar till det
gamla romarspråket: nemo repente fuit
turpissimus —- ingen blir med ens alltigenom
dålig. Men om man fortsätter att
bygga utan god grund, blir allt småningom
sämre och sämre.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av de därunder förekomna
yrkandena särskilda propositioner komme
att framställas dels angående utskottets
i det nu föredragna utlåtandet gjorda
yttrande under punkten A beträffande
körkortsgivningen, dels angående utskottets
yttrande under punkten A i övrigt,
dels ock angående varje punkt av
utskottets hemställan.

Därefter gjordes propositioner, först
på godkännande av utskottets yttrande
under punkten A beträffande körkortsgivningen
samt vidare därpå att utskottets
yttrande i denna del skulle godkännas
med den ändring, som förordats i
den av herrar Edström och Jönsson i
Jämtlands Sikås därom anförda reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Sedermera godkändes på gjord proposition
utskottets yttrande i övrigt under
punkten A.

På gjord proposition bifölls härefter
utskottets hemställan i punkten A, i vad
den ej kunde anses besvarad genom kammarens
föregående beslut.

Slutligen bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i punkterna B och C
hemställt.

På framställning av herr talmannen beslöts,
att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle
uppskjutas till ett annat sammanträde.

Anmäldes och bordlädes

sammansatta stats- och tredje lagutskottets
utlåtande nr 1, i anledning av
dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till förordning om ändring i förordningen
den 22 maj 1953 angående byggnadsforskningsavgift,
in. m. dels ock i
ämnet väckta motioner;

bankoutskottets utlåtanden :

nr 23, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning, m. m.;

nr 24, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 8 och 16 §§ förordningen
den 6 juni 1929 (nr 129) angående
Svenska skeppshypotekskassan;

nr 25, i anledning av väckta motioner
om utredning angående småföretagens
och jordbrukets kapitalproblem m. m.;
samt

nr 26, i anledning av väckta motioner
angående småföretagsamhetens lokalfrågor;
ävensom

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 16, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
om anslag till Odlings- och byggnadshjälp
åt innehavare av vissa kronolägenheter
m. in.;

nr 18, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående ändrade bestämmelser
om resandes rätt att fritt införa jordbruksregleringsvaror
jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 22, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda hemställan
rörande anslag till Fiskerilånefonden
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 23, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. m., såvitt avser
Näs I1 i Göteborgs och Bohus län m. fl.
fastigheter; samt

Lördagen den 19 april 1958

Nr 15

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område, m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 192, i anledning av motioner om uttagande
av särskilda avgifter vid exploatering
av grus- och stentäkter; samt
nr 207, i anledning av motioner om
upphävande av jordförvärvslagen m. m.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 417, av herr Berg, Gunnar, m. fl.,
j anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående vissa organisations- och anslagsfrågor
rörande försvaret;

nr 418, av herr Dahl m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående

vissa organisations- och anslagsfrågor rörande
försvaret;

nr 419, av herr Domö m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa organisations- och anslagsfrågor
rörande försvaret;

nr 420, av herr Spetz m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
vattenvårdens organisation in. m.;

nr 421, av herr Ewerlöf m. fl., om ändring
i gällande bestämmelser rörande
reglering av införseln av fettråvaror och
fettvaror, in. m.; samt

nr 422, av herrar Lindblom och Boman,
angående genomförande av en prisrabattering
av socker, m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 17.42.

In fidem

Fritz af Petersens

Lördagen den 19 april

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 208, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda hemställan
rörande anslag för budgetåret 1958/
59 till avlöningar, omkostnader och utrustning
vid lantbruksnämnderna jämte
i ämnet väckta motioner; samt

nr 209, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående medel för år 1958
till bostadslån åt domänverkets fast anställda
skogsarbetare, in. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 417, av herr Berg, Gunnar, m. fl.,
nr 418, av herr Dahl in. fl., och
nr 419, av herr Domö m. fl.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
nedannämnda motioner:
nr 420, av herr Spetz m. fl.,
nr 421, av herr Ewerlöf m. fl., samt
nr 422, av herrar Lindblom och Boman.

Föredrogos och bordlädes ånyo sammansatta
stats- och tredje lagutskottets
utlåtande nr 1, bankoutskottets utlåtanden
nr 23—26 samt jordbruksutskottets
utlåtanden nr 16, 18 och 22—24.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

93, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1958/59 till inredning
och utrustning av nya lokaler vid
universiteten och karolinska institutet;

Nr 15

Lördagen den 19 april 1958

nr 94, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande byggandet av en
ny kanalled mellan Vänersborg och Uddevalla; nr

95, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående åtgärder för att
avhjälpa platsbristen inom fångvårdens
ungdomsräjong jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 96, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avtal om häkteslokaler
i Örebro;

nr 97, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under femte huvudtiteln
gjorda framställningar om anslag
för budgetåret 1958/59 till arbetsmarknadsstyrelsen
och den offentliga
arbetsförmedlingen jämte i ämnet väckta
motioner m. m.;

nr 98, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under elfte huvudtiteln
gjorda framställning rörande
anslag för budgetåret 1958/59 till Vissa
kostnader i anledning av allmänna val
jämte i ämnet väckt motion;

nr 99, i anledning av riksdagens år
1957 församlade revisorers berättelse angående
verkställd granskning av statsverket,
i vad berättelsen avser kammarkollegiet; nr

100, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till reglering av
tomtförhållandena å den s. k. Drottningholmsmalmen
i Lovö socken av
Stockholms län;

nr 101, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vissa,
allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter;
och

nr 102, angående tilläggsstat H till
riksstaten för budgetåret 1957/58;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 43, i anledning av väckta motioner
om restitution av skatt å bensin, som användes
vid drift av truckar och traktorer
i sågverksdriftens brädgårdar;

nr 44, i anledning av väckta motioner
om vidgad rätt till tullrestitution för
varvsindustrien; och

nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 3 § förordningen
den 19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften;

tredje lagutskottets utlåtande nr 20, i
anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående fortsatt
giltighet av lagen den 30 juni 1943
(nr 444) om tillståndstvång för byggnadsarbete,
dels ock i ämnet väckta motioner;
samt

särskilda utskottets utlåtande nr 1, ianledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr
431) om folkpensionering, m. m., dels
ock i ämnet väckta motioner.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.02.

In fidem

Fritz af Peter sens.

Stockholm 1958. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

580774