Fredagen den 17 maj Sid (Riksdagens protokoll 1968:25)

Nr 25

FÖRSTA KAMMAREN

1968

17 maj

Debatter m. nu

Fredagen den 17 maj Sid.

Förslag till partiell författningsreform m. m................... 3

Meddelande ang. enkel fråga av herr Olsson, Johan, (ep) ang.
ikraftträdandet av ny organisation av företagareföreningarna 84

Anslag till teckning av aktier i Sveriges Investeringsbank AB .. 85

Drift av Ranstadsvenket .................................... 88

Rättsvården ................................................ 89

Kommunernas ansvar för den enskildes personliga omvårdnad .. 106

Om framflyttning av den för tillämpning av ensittarlagen avgörande
tidpunkten ........................................ 108

Skolans arbetstider .......................................... 111

Vidareutbildning av sjuksköterskor .......................... 118

Samtliga avgjorda ärenden
Fredagen den 17 maj

Konstitutionsutskottets betänkande nr 20, ang. förslag till partiell
författningsreform m. m................................. 3

Statsutskottets utlåtande nr 103, ang. anslag till teckning av aktier
i Sveriges Investeringsbank AB m. m..................... 85

—• nr 104, ang. anslag till atomenergiverksamhet samt teknisk
provning och standardisering ............................ 88

— nr 105, ang. godkännande av förslag till allmän beredskaps stat,

m. m............................................... 89

— nr 106, ang. organisation m. m. av försvarets materielförvalt ning

i central instans m. m............................... 89

1 Första kammarens protokoll 1968. Nr 25

Nr 25

Innehåll

Sid.

Första lagutsikottets utlåtande nr 36, ang. rättsvården .......... 89

Andra lagutskottets utlåtande nr 35, ang. tilläggssjukpenningen

vid barnsibörd ..........................................

_ nr 36, om frivillig sjukpenningförsäkring för ålderspensionärer
.................................................. 1®®

— nr 38, ang. ändrad lydelse av 1 och 6 §§ lagen om socialhjälp 106

— nr 42, ang. rätten till sjukpenning vid utlandsresa .......... 107

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38, ang. ändring i lagen om
nyttjanderätt till fast egendom, m. in..................... 107

— nr 42, om framflyttning av den för tillämpning av ensittar ilagen

avgörande tidpunkten .............................. 108

Jordbruksutskottets utlåtande nr 27, ang. ändrade former för
reglering av priserna på fisk, m. in....................... 111

Utrikesutskottets utlåtande nr 5, om stöd åt befrielserörelserna
i de portugisiska kolonierna och åt visst uppbyggnadsarbete
i portugisiska Guinea .................................... Hl

Statsutskottets utlåtande nr 107, ang. skolans arbetstider ...... 111

— nr 108, ang. vidareutbildning av sjuksköterskor m. in.......118

— nr 110, ang. försäljning av en fastighet i Sundsvall.......... 125

—- nr 111, ang. bemyndigande för Kungl. Maj:t att i vissa fall

avstå allmänna arvsfondens rätt till arv.................... 125

_ nr 112, ang. viss ändring i statens pensionslöneförordning

in. .................................................... 1^5

_ nr 113, ang. räkenskapsgranskningens organisation inom den

statliga förvaltningen ......................... 125

—• nr 114, ang. rikskonserter m. m........................... 125

__ nr 115, ang. avgift för innehav av navigeringsmottagare .... 125

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Nr 25

Fredagen den 17 maj förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00;
och dess förhandlingar leddes till en
början av herr förste vice talmannen.

Justerades protokollet för den 9 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 226, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av
4 § lagen den 21 maj 1964 (nr 143) om
bidragsförskott.

Förslag till partiell författningsreform
m. m.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
betänkande nr 20, i anledning av
proposition med förslag till partiell författningsreform
m. m.

I detta betänkande hade behandlats
tre kungl. propositioner, nämligen

1) propositionen nr 27 med förslag
till partiell författningsreform;

2) propositionen nr 87 med förslag
till förlängning av det provisoriska valsystemet
för andrakammarvalen och till
vissa ändringar i vallagarna; samt

3) propositionen nr 92 med förslag
till vissa grundlagsändringar.

Vidare behandlades i betänkandet 50
motionsärenden, dels vissa från allmänna
motionstiden, dels följdmotioner till
propositionerna, ävensom en till utskottet
hänvisad punkt i redogörelsen från
Nordiska rådets svenska delegation, avseende
möjligheterna att sänka rösträttsåldern.

Därjämte hade utskottet i betänkandet
framlagt vissa förslag med begagnande
av sin initiativrätt.

I propositionen nr 27 hade, under
åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden för den 19
januari 1968, föreslagits, att tvåkammarriksdagen
skulle ersättas med en
enkammarriksdag bestående av 350 ledamöter.
Samtliga ledamöter skulle utses
i direkta val. Den ordinarie valperioden
för riksdagen skulle vara tre år,
och treåriga valperioder föresloges också
för landsting samt stads- och kommunalfullmäktige.
Riksdags- och kommunalvalen
skulle äga rum samma dag
(gemensam valdag).

För valen till riksdagen hade föreslagits
ett nytt proportionellt valsätt. Detta
var så konstruerat, att partiernas representation
i riksdagen skulle bliva proportionell
mot deras respektive röstsiffror
i hela landet. Av de 350 mandaten
i riksdagen skulle 310 fördelas inom
valkretsarna medan återstående 40 mandat
skulle användas för att utjämna de
avvikelser från riksproportionaliteten
som kunde uppstå vid fördelningen inom
valkretsarna. För att motverka
långtgående partisplittring i riksdagen
hade valsystemet försetts med vissa
spärrar mot småpartier. Huvudregeln
var, att endast parti som hade fått minst
4 procent av rösterna i hela landet skulle
få deltaga i mandatfördelningen. Parti
med färre röster skulle dock få deltaga
i mandatfördelningen i valkrets,
där partiet hade fått minst 12 procent
av rösterna.

Alla mandaten i riksdagen förutsattes
komma att bliva besatta med kandidater
som nominerats lokalt i valkretsarna.
Något bostadsband skulle emellertid
icke finnas.

Samtidigt med övergången till enkammarriksdag
skulle enligt förslaget införas
bestämmelser om misstroendeförklaring
och entledigande av statsråd,
vilka inneburo, att regeringens parla -

Nr 25

Fredagen den 17 mai 1968 fm.

Förslag till partiell författningsreform m. m.

mentariska ansvar bleve grundlagfäst.
Fn majoritet av riksdagens ledamöter
skulle kunna avgiva misstroendeförklaring
mot regeringen eller mot enskilt
statsråd med verkan att den som drabbades
av förklaringen måste avgå om
icke nyval till riksdagen utlystes inom
en vecka från förklaringen.

I annat fall än då misstroendeförklaring
hade givits skulle statsråd entledigas
när statsministern begärde det.
Om statsministern avginge eller avlede,
skulle övriga ledamöter av regeringen
entledigas.

Nyval till riksdagen skulle anordnas
när statsministern begärde det. Anordnades
nyval skulle det ankomma på regeringen
att avgöra om pågående riksdagssession
skulle fortsätta eller avbrytas
i avbidan på utgången av nyvalet.

1 propositionen hade också framlagts
förslag om vissa ändringar i riksdagens
arbetsformer. Bland annat föresloges
ändringar beträffande antalet ledamöter
i utskotten och inrättande av ett fjärde
lagutskott. Antalet ledamöter i utrikesnämnden
skulle enligt förslaget minskas
till nio och i samband därmed skulle
den nuvarande personalunionen mellan
utrikesnämnden och utrikesutskottet
upphävas. Riksdagens vårsession skulle
i undantagsfall kunna förlängas till den
15 juni, och höstsessionen skulle kunna
börja något tidigare än hittills. Vissa
debattrestriktioner skulle införas vid
riksdagens överläggningar och talmannen
skulle i viss utsträckning kunna bestämma
ordningen mellan talarna i riksdagens
debatter.

Ytterligare föresloges nyheter beträffande
valförfarandet. Vid de val som
förrättades samma dag skulle användas
valsedlar med olika färg för olika slag
av val — gula valsedlar för riksdagsval,
blå för landstingsval samt vita för stadsoch
kommunalfullmäktigval. Papper
till valsedlar skulle tillhandahållas kostnadsfritt
genom statens försorg. Vissa
uppmjukningar skulle enligt förslaget
göras i vallagarnas bestämmelser om
kassation av valsedlar på grund av fel -

aktig utformning eller på grund av misstag
från väljarnas sida i samband med
valförrättningen.

Författningsreformen hade föreslagits
träda i kraft den 1 januari 1971. Det
innebure, att det första valet till enkammarriksdagen
komme att hållas samtidigt
med de allmänna kommunalvalen
i september 1970.

1 propositionen nr 87 hade, under
åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden för den 15
mars 1968, bland annat föreslagits, att
det proportionella valsystem med jämkad
uddatalsmetod och kartellförbud,
som provisoriskt tillämpats vid andrakammarvalen
sedan år 1952, skulle tilllämpas
även vid andrakammarvalen
hösten 1968. Vidare föresloges för samma
val provisoriska regler om valsedels
ogiltighet i syfte att förebygga onödig
kassation i vissa kommuner, där kommunalval
komme att hållas samtidigt
med andrakammarvalen. Propositionen
innehöll också förslag om ändringar i
vallagstiftningen för att göra det möjligt
för sådana röstberättigade, som
vore intagna i eller tjänstgjorde på kriminalvårdsanstalt,
att i större utsträckning
än nu deltaga i val.

Ytterligare föreslogcs i propositionen
vissa ändringar i gällande bestämmelser
om valdistriktsindelningen och om ansvaret
för kostnaderna för röstkortsblanketter.

I propositionen nr 92 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över justitieärenden
för den 22 mars 1968, för prövning i
grundlagsenlig ordning förelagt riksdagen
vid propositionen fogade förslag
till

1) ändrad lydelse av § 14 riksdagsordningen,

2) ändrad lydelse av § 26 och upphävande
av § 27 riksdagsordningen,

3) ändrad lydelse av § 60 regeringsformen,

4) ändrad lydelse av § 62 regeringsformen
samt § 71 riksdagsordningen
samt

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Nr 25

förslag till partiell författningsreform m. in.

5) ändrad lydelse av § 42 regeringsformen.

Kungl. Maj:ts förslag innebar bland
annat, att rösträttsåldern vid val till
riksdagen skulle sänkas med ett år. Rösträtt
skulle således inträda året efter
fyllda 19 år.

I valbarhets- och behörighetsvillkoren
för riksdagsledamöter hade föreslagits
ändringar och förenklingar. Den
särskilda valbarhetsåldern, 23 år, skulle
enligt förslaget slopas. För uppdrag som
riksdagsledamot skulle i framtiden icke
krävas annat än att vederbörande vore
svensk medborgare och myndig.

Vidare innehöll propositionen förslag
som innebure, att postmedlens nuvarande
karaktär av bevillning skulle
upphöra och att postavgifterna i princip
skulle bestämmas av Kungl. Maj:t.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande motioner:

1) de likalydande motionerna 1: 209,
av herrar Schött och Svenungsson, samt
11:267, av herr Hedin och herr Bengtson
i Solna;

2) de likalydande motionerna 1:211,
av herr Wirtén in. fl., och II: 268, av
herr Mundebo in. fl.;

3) de likalydande motionerna I: 450,
av herr Andersson, Torsten, in. fl., samt
II: 562, av herr Larsson i Luttra och
herr Boo;

4) de likalydande motionerna I: 508,
av herr Bengtson och herr Pettersson,
Arne, samt II: 645, av herrar Nihlfors
och Björkman;

5) de likalydande motionerna I: 513,
av herr Larsson, Nils Theodor, m. fl.,
och II: 640, av herr Larsson i Luttra
m. fl.;

6) de likalydande motionerna I: 514,
av fru Nilsson in. fl., och II: 637, av herr
Boo in. fl.;

7) de likalydande motionerna I: 515,
av fru Olsson, Elvy, och fru Nilsson,
samt II: 639, av herr Larsson i Borrby
m. fl.;

8) de likalydande motionerna 1:516,
av herr Pettersson, Arne, och herr

Palm, samt II: 641, av fru Lcwén-Eliasson
och herr Ekström i Iggesund;

9) de likalydande motionerna I: 517,
av herr Werner, och II: 638, av herr
Jansson in. fl.;

10) motionen I: 756, av herr Ahlmark; 11)

de likalydande motionerna I: 757,
av herr Ahlmark, och II: 987, av herr
V listen;

12) de likalydande motionerna I: 758,
av herr Dahlén m. fl., och II: 989, av
herr Wedén m. fl.;

13) de likalydande motionerna I: 759,
av herrar Ernulf och Ahlmark, samt
II: 964, av herr Andersson i Örebro
m. fl.;

14) de likalydande motionerna I: 760,
av herrar Ernulf och Alexanderson,
samt 11:975, av herrar Nyberg och
Werbro;

15) de likalydande motionerna I: 761,
av herrar Ernulf och Alexanderson,
samt II: 991, av herr Werbro;

16) de likalydande motionerna I: 762,
av herrar Ernulf och Skärman, samt
II: 992, av herr Werbro m.fl.;

17) de likalydande motionerna I: 763,
av herr Ernulf m.fl., och 11:969, av
herr förste vice talmannen von Friesen
in. fl.;

18) de likalydande motionerna I: 764,
av herr Holmberg m. fl., och II: 968, av
herr Bohman m. fl.;

19) motionen I: 765, av herr Larsson,
Nils Theodor, m. fl.;

20) de likalydande motionerna I: 766,
av herr Palm m. fl., och II: 972, av herr
Lindahl m. fl.;

21) de likalydande motionerna I: 767,
av herr förste vice talmannen Strand
m.fl., och 11:967, av herr Bengtsson i
Varberg m. fl.;

22) de likalydande motionerna I: 768,
av herr Österdahl m. fl., och II: 971, av
herr Gustafsson i Stenkyrka m.fl.;

23) de likalydande motionerna I: 885,
av herr Alexanderson m. fl., samt
II: 1142, av herr Nyberg och herr Wiklund
i Stockholm;

24) de likalydande motionerna I: 886,

Nr 25

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Förslag till partiell författningsreform m. m.

av herr Nilsson, Ferdinand, m. fl., och
II: 1141, av herr Dockered m.fl.;

25) de likalydande motionerna I: 897,
av herr Alexanderson, samt II: 1157, av
herrar Nyberg och Enskog;

26) de likalydande motionerna I: 898,
av herr Andersson, Torsten, och herr
Gustafsson, Nils-Eric, samt II: 1158, av
herr Svensson i Va och herr Dockered;

27) de likalydande motionerna I: 899,
av herr Dahlén m.fl., och 11:1159, av
herr Wedén m. fl.;

28) de likalydande motionerna I: 900,
av herrar Sveningsson och Svenungsson,
samt II: 1156, av herr Magnusson
i Tumhult;

29) de likalydande motionerna I: 901,
av herr Tistad, och II: 1196, av fri!
Frsenkel;

30) motionen II: 141, av herrar Sjöholm
och Rubin;

31) motionen IT: 646, av herrar Norrby
och Mundebo;

32) motionen II: 648, av herr Rubin;

33) motionen II: 965, av herr Antonsson
m. fl.;

34) motionen II: 966, av herr Bengtsson
i Varberg m.fl.;

35) motionen II: 970, av herr Gustafsson
i Borås;

36) motionen II: 973, av herr Nyberg;

37) motionen II: 974, av herr Nyberg;

38) motionen 11:976, av herr Oskai--son;

39) motionen II: 977, av herr Persson
i Heden;

40) motionen II: 978, av herr Rubin;

41) motionen II: 979, av herr Rubin;

42) motionen II: 980, av herr Rubin;

43) motionen II: 981, av herr Rubin;

44) motionen II: 982, av herr Rubin;

45) motionen 11:983, av herr Rubin;

46) motionen II: 984, av herr Rubin;

47) motionen II: 985, av herr Rubin;

48) motionen II: 986, av herr Rubin;

49) motionen 11:988, av herr Wahlund;
ävensom

50) motionen II: 990, av herr Wennerfors.

Av dessa motioner hade 1—9 och 30
-—32 väckts under allmänna motions -

tiden; 10—22 och 33—50 i anledning av
proposition nr 27; 23 och 24 i anledning
av proposition nr 87; samt 25—29 i anledning
av proposition nr 92.

I motionerna I: 211 och II: 268 hade
hemställts, att riksdagen måtte

1. besluta såsom vilande grundlagsändring,
att rösträttsåldern vid val till
riksdagens andra kammare skulle sänkas
från nu gällande till året efter uppnådda
18 år,

2. besluta, att rösträttsåldern vid
kommunala val skulle sänkas på samma
sätt.

I motionerna 1:450 och 11:562 hade
anhållits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte hemställa om tillsättande
av en parlamentarisk utredning
med uppgift att framlägga förslag till
stärkande av den kommunala demokratin,
främst genom inskränkande av den
statliga kontrollen över kommunerna,
enklare, rättvisare och effektivitetsbefrämjande
bidragsformer, förslag till en
förbättrad förtroendemannautbildning
och förslag och åtgärder som vore ägnade
att befrämja den kommunala debatten
vid ett eventuellt införande av
en gemensam valdag.

I motionerna 1:508 och 11:645 hade
yrkats, att riksdagen skulle besluta upphäva
bestämmelserna i 13 § riksdagsstadgan
om krigsdelegationens uppgifter
i fredstid.

I motionerna I: 513 och II: 640 hade
föreslagits, att riksdagen inför den förestående
författningsreformen skulle för
sin del besluta,

att valperioden för riksdags- och
kommunalval skulle vara fyraårig,

att nuvarande ordning för ordinarie
val skulle bibehållas med skilda rent
rikspolitiska val och kommunalval, så
att val förrättades vartannat år och kommunalvalens
egenart icke försvagades,

att valmetod för dessa val skulle vara
nuvarande uddatalsmetod utan s. k. tillläggsmandat
som underlättade partisplittring
och missgynnade glesbygderna,
samt

att författningsreformen skulle träda i

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Nr 25

Förslag till partiell författningsreform m. m.

kraft år 1972 och höstens andrakammarval
sålunda avse fyraårsperioden
1968—1972.

I motionerna 1:514 och 11:637 hade
framställts yrkande om, att riksdagen
skulle

1) besluta, att rösträttsåldern vid val
till riksdagens andra kammare skulle
sänkas från nu gällande till året efter
uppnådda 18 år,

2) besluta, att rösträttsåldern vid
kommunala val skulle sänkas på motsvarande
sätt.

T motionerna 1:516 och 11:641 hade
anhållits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte hemställa om cn
total översyn av kommunallagarna så
snart grundlagberedningen, kommunalrättskommittén
och länsdemokratiutredningen
slutfört sina nuvarande arbetsuppgifter.

I motionerna I: 517 och II: 638 hade
yrkats, att riksdagen skulle besluta att
hos Kungl. Maj:t hemställa om förslag
till 1968 års riksdag till sådana författningsändringar,
att rösträtt vid riksdags-
och kommunalval samt valbarhet
till riksdagen och till kommunala förtroendeuppdrag
tillerkändes envar som
senast under nästföregående kalenderår
fyllt 18 år och som icke på grund av
domstols förklaring vore eller efter uppnådd
myndighetsålder skulle förbliva
omyndig.

I motionen I: 756 hade föreslagits, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
skulle hemställa om initiativ till en
bred, vetenskaplig undersökning om
kommunalpolitikens roll i 1970 års valrörelse.

I motionerna 1: 757 och II: 987 hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t om grundlagbercdningens
fortsatta arbete också måtte fästa uppmärksamheten
på önskvärdheten av
fortsatt reformering av § 4 i regeringsformen,
vilken paragraf avsåge reglerna
om vem som finge innehava statsrådsämbete.

I motionerna I: 758 och II: 989 hade
anhållits, att riksdagen med hänvisning

till vad i motionerna anförts måtte uttala,
att det fortsatta reformarbetet på
författningsområdet borde bedrivas med
skyndsamhet i syfte att utan dröjsmål
kunna antaga nya grundlagar, som underlättade
för statsmakterna att effektivt
verka i en fördjupad demokrati.

I motionerna I: 759 och II: 964 hade
föreslagits, att riksdagen skulle avslå
förslaget i riksdagsordningen § 2 att
giva rätt för riksdagen att utsträcka sitt
arbete till den 15 juni utan att höstsessionen
inställdes.

I motionerna I: 760 och II: 975 hade
yrkats, att riksdagen för sin del skulle
antaga sådan lydelse av § 35 andra
stycket regeringsformen, att statsråd
finge rätt att själv begära sitt entledigande.

I motionerna I: 764 och II: 968 hade
hemställts, att riksdagen, vid behandlingen
av Kungl. Maj ds proposition nr
27, måtte besluta,

att riksdagen skulle bestå av 300 ledamöter,

att antalet fasta valkretsmandat skulle
utgöra 265 och antalet utjämningsmandat
35,

att riksdagens ständiga utskott skulle
hava följande antal ledamöter: utrikesutskottet
15, konstitutionsutskottet 21,
statsutskottet 35, bevillningsutskottet 21,
bankoutskottet 15, vart och ett av de
fyra laguskotten 15, jordbruksutskottet
15 samt allmänna beredningsutskottet
15.

I motionen I: 765 hade anhållits,

A. att riksdagen, därest den icke bifölle
yrkandena i de likalydande motionerna
1:513 och 11:640 om uppskov
med reformens ikraftträdande till den
1/1 1973, måtte avslå propositionen nr
27 i dess helhet;

B. att riksdagen vid bifall till A måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om
prövning av de i denna motion aktualiserade
frågorna.

I motionerna I: 766 och II: 972 hade
yrkats, att riksdagen vid behandling av
förslaget till lag angående ändring i lagen
om val till riksdagen skulle fast -

Nr 25

Fredagen den 17 inaj 1968 fm.

Förslag till partiell författningsreform m. m.

ställa, att antalet fasta valkretsmandat
skulle fördelas mellan valkretsarna i
förhållande till antalet invånare och
icke i förhållande till antalet röstberättigade.

I motionerna 1:767 och 11:967 hade
framlagts förslag om att riksdagen med
anledning av Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 27 skulle besluta

1) att såsom vilande för vidare
grundlagsenlig behandling till 73 § riksdagsordningen
lägga ett nytt fjärde stycke
av följande lydelse:

»Krigsdelegationen skall sammanträda
inom två dagar från den dag då den
blivit utsedd. Vid detta sammanträde
skall delegationen inom sig välja ordförande
och en eller flera vice ordförande.
Det åligger ordförande och vice
ordförande att förbereda delegationens
verksamhet för den händelse delegationen
skulle träda i riksdagens ställe»;

2) att, i den. mån bestämmelser om
krigsdelegationen icke gåves i riksdagsordningen,
hithörande frågor skulle regleras
i riksdagsstadgan för en kommande
enkammarriksdag i huvudsaklig
överensstämmelse med 37 § av grundlagberedningens
förslag.

I motionerna 1:768 och 11:971 hade
hemställts, att riksdagen vid behandling
av Kungl. Maj :ts proposition nr 27 måtte
besluta,

dels att § 16 mom. 2 i förslaget till
ändringar i riksdagsordningen skulle
erhålla i motionerna angiven lydelse,

dels att § 30 mom. 2 i förslaget till
lag angående ändring i lagen den 26
november 1920 (nr 796) om val till
riksdagen skulle erhålla den lydelse,
motionerna visade,

vilka förslag avsåge, att en regel om
att varje valkrets skulle hava minst tre
mandat skulle bibehållas.

I motionerna I: 886 och II: 1141 hade
anhållits, att riksdagen vid sin behandling
av propositionen nr 87 måtte besluta,
att det proportionella valsystemet
med jämkad uddatalsmetod och kartellförbud
i fortsättningen skulle tillämpas
vid samtliga såväl andrakammarval som

val av landstingsmän och kommunala
fullmäktige.

I motionerna I: 897 och 11: 1157 hade
yrkats, att riksdagen vid sin behandling
av propositionen nr 92 skulle uttala,
att en utvidgad möjlighet för Kungl.
Maj:t att delegera beslutanderätten över
postavgifterna till postverket ej borde
komma till stånd förrän ställning tagits
till resultatet av 1961 års affärsverksutredning.

I motionerna 1: 898 och II: 1158 liadc
framställts yrkande om att riksdagen
skulle besluta att avslå Kungl. Maj:ts
förslag att upphäva postmedlens karaktär
av bevillning.

I motionerna I: 899 och II: 1159 hade
yrkats, att riksdagen skulle besluta som
vilande grundlagsändring, att § 14 andra
stycket i riksdagsordningen erhölle i
motionerna angiven lydelse, vilket förslag
avsåg sänkning av rösträttsåldern
till året efter fyllda 18 år.

I motionerna I: 900 och II: 1156 hade
hemställts, att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj:ts proposition nr 92 såvitt
avsåge förslaget att upphäva postmedlens
karaktär av bevillning.

T motionen 11:973 hade anhållits, att
riksdagen vid behandlingen av propositionen
nr 27 måtte, i vad avsåge 85 §
lagen angående ändring i lagen den 26
november 1920 om val till riksdagen,
besluta,

1. att förslaget om att den som blivit
vald i mer än en valkrets eller för mer
än ett parti själv kunde bestämma vilket
mandat han skulle tillträda skulle
ändras på så sätt, att i stället röstetalet
skulle avgöra i vilken krets eller för
vilket parti han blivit vald;

2. att — därest propositionen i vid 1
omnämnt avseende skulle oförändrad
bifallas — den, som erhållit mandat i
flera valkretsar eller för flera partier
men icke inom föreskriven tid meddelade
vilket mandat han vill tillträda,
icke skulle förlora mandaten utan erhålla
det mandat, för vilket han fått sitt
högsta röstetal.

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Nr 25

Förslag till partiell författningsreform m. in.

I motionen II: 978 hade hemställts,
att riksdagen måtte såsom vilande för
grundlagsenlig behandling antaga i motionen
införda förslag till ändrad lydelse
av regeringsformen och riksdagsordningen,
vilka förslag bland annat avsågo,
att ledamotsantalet i enkammarriksdagen
skulle fastställas till 300.

Med begagnande av sin initiativrätt
hade utskottet bland annat föreslagit
nya grundlagsregler om konstitutionsutskottets
granskningsuppgifter. Det
skulle åligga utskottet att granska statsrådens
ämbetsutövning och regeringsärendenas
handläggning. Riksdagens
ledamöter och övriga utskott skulle
kunna påkalla granskning i uppgivna
hänseenden genom skriftlig anmälan till
konstitutionsutskottet. Detta skulle årligen,
ävensom eljest om skäl förelåge,
meddela riksdagen vad det vid sin
granskning funnit förtjäna uppmärksamhet.
Riksdagen skulle äga göra
framställning till regeringen i anledning
av utskottets meddelanden.

I anslutning till de förra året beslutna
reformerna beträffande riksdagens
ombudsmannaämbeten hade utskottet
föreslagit ändrade regler om ställföreträdare
för ombudsmännen.

Även förra årets reformer beträffande
riksdagens revisorer hade föranlett
förslag till grundlagsändringar.

Vidare hade utskottet föreslagit, att
riksdagens krigsdelegation skulle kunna
träda i riksdagens ställe vid omedelbar
krigsfara, om statsministern och minst
två tredjedelar av talmanskonferensens
ledamöter vore ense därom. De personliga
suppleanterna för delegationens
ledamöter föresloges skola avskaffas och
ersättas med befogenhet för delegationen,
då den trätt i riksdagens ställe, att
inkalla annan ledamot av riksdagen att
ingå i delegationen om ledamot avlede
eller finge varaktigt förfall.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,

att riksdagen i anledning av

1) proposition nr 27;

2) proposition nr 92 punkterna 1
ocli 2; samt

3) utskottets initiativ;

och med avslag på motionerna

4) I: 211 och II: 268;

5) I: 513 och II: 640;

6) I: 514 och II: 637;

7) I: 517 och II: 638;

8) I: 756;

9) I: 757 och II: 987;

10) I: 759 och II: 964;

11) I: 760 och II: 975;

12) I: 761 och II: 991;

13) I: 763 och II: 969;

14) I: 764 och II: 968;

15) 1:765;

16) I: 766 och II: 972;

17) I: 768 och II: 971;

18) I: 899 och II: 1159;

19) I: 901 och II: 1196;

20) II: 141;

21) II: 648;

22) II: 970;

23) 11:974;

24) 11:976

25) 11:978

26) 11:979

27) 11:980

28) II: 982

29) 11:983

30) 11:984

31) 11:985

32) 11:986

33) II: 988

samt

för sin del måtte antaga grundlagsförslagen
i bilaga 2 till betänkandet;

att riksdagen i anledning av

1) proposition nr 27;

2) proposition nr 92 punkterna 1
och 2; samt

3) motionen II: 973;

och med avslag på motionerna

4) I: 762 och II: 992; samt

5) 11:977

för sin del måtte antaga lagförslagen
i bilaga 3 till betänkandet;

Nr 25

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Förslag till partiell författningsreform m. m.

att riksdagen måtte meddela Kungl.

Maj:t som sin mening vad utskottet anfört
om en arbetsgrupp för frågor rörande
den kommunala demokratin;

att riksdagen måtte meddela talmanskonferensen
som sin mening vad utskottet
anfört om en utredning om
riksdagens personal- och förvaltningsorganisation; e) att

riksdagen måtte förklara motionerna 1)

I: 209 och II: 267;

2) I: 450 och II: 562;

3) I: 515 och II: 639;

4) I: 516 och II: 641;

5) 11:646;

6) 11:965;

7) 11:966; samt

8) 11:990

ävensom den till utskottet hänvisade
punkten i redogörelsen från Nordiska
rådets svenska delegation besvarade
med vad utskottet i betänkandet hemställt; f) att

riksdagen måtte avslå motionerna

1) 1:758 och 11:989; samt

2) 11:981;

att riksdagen med bifall till proposition
nr 87 och med avslag på motionerna 1)

I: 885 och II: 1142; samt

2) I: 886 och II: 1141

måtte antaga lagförslagen i bilaga 4

till betänkandet;

III

att riksdagen med bifall till proposition
nr 92 punkten 3 måtte antaga
grundlagsförslaget i bilaga 5 till betänkandet; b) att

riksdagen måtte meddela Kungl.

Maj :t som sin mening vad utskottet anfört
om ändringar av avgifterna för
postbefordran av tidningar;

att riksdagen måtte förklara motionerna 1)

I: 897 och II: 1157;

2) 1: 898 och II: 1158; samt

3) I: 900 och II: 1156

besvarade med vad utskottet i betänkandet
hemställt;

att riksdagen med bifall till proposition
nr 92 punkterna 4 och 5 måtte
antaga grundlagsförslagen i bilaga 6 till
betänkandet;

att riksdagen i anledning av utskottets
initiativ för sin del måtte antaga
grundlagsförslagen i bilaga 7 till betänkandet; VI att

riksdagen i anledning av motionerna 1)

I: 508 och II: 645; samt

2) 1:767 och 11:967

måtte antaga det i bilaga 8 till betänkandet
intagna förslaget till ändring
i riksdagsstadgan.

Vid betänkandet hade avgivits sju
särskilda, med 1—7 betecknade reservationer.

I reservationen 1), i fråga om förslagets
huvudprinciper, hade herr Larsson
i Luttra (ep) på anförda skäl och
i överensstämmelse med yrkandena i
motionerna 1:513 och 11:640 hemställt,
att riksdagen måtte

a) antaga grundlagsförslagen i utskottets
hemställan I a) med de ändringar,
som framginge av bilaga 9 till
betänkandet; och

b) anhålla hos Kungl. Maj:t om förslag
till erforderliga följdändringar i
vallagarna.

I reservationen 2), i fråga om statsråds
entledigande, hade herrar Sörenson,
Iiamrin i Jönköping och Nelander
(alla fp) på åberopade grunder och
med tillstyrkande av motionerna I: 760
och 11:975 hemställt, att riksdagen
måtte antaga grundlagsförslagen i utskottets
hemställan I a) med den änd -

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Nr 25

1 1

Förslag till partiell författmngsreform m. m.

ring, som framginge av bilaga 10 till
betänkandet.

I reservationen 41, i fråga om riksdagens
ledamotsantal, hade herr Sveningsson
(h), fru Segerstedt Wiberg
(fp) samt herr Hernelius (h) och herr
Magnusson i Tumhult (h) på anförda
skäl och med tillstyrkande av motionerna
1:764 och 11:968 samt 11:978
hemställt, att riksdagen måtte antaga
grundlagsförslagen i utskottets hemställan
I a) med de ändringar, som framginge
av bilaga 12 till betänkandet.

I reservationen 5), i fråga om vårsessionens
slutdag, hade herr Sveningsson
(h), fru Segerstedt Wiberg (fp) samt
herr Svenungsson (h) och herr Magnusson
i Tumhult (h) på åberopade
grunder och med tillstyrkande av motionerna
1:759 och 11:964 hemställt,
att riksdagen måtte antaga grundlagsförslagen
i utskottets hemställan I a)
med den ändring, som framginge av
bilaga 13 till betänkandet.

I reservationen 6), i fråga om rösträttsåldern,
hade herr Torsten Andersson
(ep), fru Segerstedt Wiberg (fp)
samt herrar Sörenson (fp), Wahlund
(ep), Nelander (fp) och Larsson i Luttra
(ep) av angivna orsaker och med
tillstyrkande av förslagen i motionerna
1:211 och 11:268, 1:514 och 11:637,
1:517 och 11:638 samt 1:899 och II:
1159 hemställt, att riksdagen måtte

a) antaga grundlagsförslagen i utskottets
hemställan I a) med den ändring,
som framginge av bilaga 14 till
betänkandet; och

b) antaga lagförslagen i utskottets
hemställan I b) med de ändringar, som
framginge av bilaga 14 till betänkandet.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Förmåga att reformera
sig själv är ett livsvillkor för en demokrati.
Former, verkningssätt och uttrycksmedel
måste ständigt anpassas till
förändringarna i samhället och i tänkesätten.
Det ankommer i första hand på
riksdagen som hjärtpunkt i den svenska

demokratin att följa utvecklingen i tiden.

Den genomgripande reform av vårt
statsskick som vi i dag kommer att besluta
utgör ett bevis för livskraft och
förnyelsevilja i den svenska folkstyrelsen.
Den innebär att riksdagen omskapar
sig själv till ett mera fullödigt
uttryck för folkviljan, stärker banden
mellan de enskilda medborgarna och deras
valda ombud och utvecklar de parlamentariska
grundsatserna i statslivet.

Riksdagens omvandling medför att
folket i framtiden ges möjlighet att
omedelbart och genom en valhandling
bestämma om hela folkrepresentationens
sammansättning och därmed om
den politik som skall föras. Förändringen
av valsystemet innebär att folkviljan
i stort kommer att mera riktigt
och rättvisande återspeglas i riksdagen.
Inskrivandet av parlamentarismen i
grundlagarna utgör ett viktigt steg framåt
i utvecklingen av demokratins spelregler.

Det är en styrka för vårt land att en
reform av detta djup och denna bredd
kunnat vinna anslutning av så många
och så skilda meningsriktningar. Det är,
som utskottet uttalar, »nödvändigt att
så långs möjligt söka vinna enighet
kring demokratins funktionssätt och de
skilda åsiktsriktningarnas arbetsvillkor
och begränsa meningsbrytningarna till
de politiska sakfrågorna».

Det är glädjande att i dag kunna slå
fast att man än en gång lyckats nå ett
betydande samförstånd om en stor reform
av vårt statsskick. Det lyckades
1865 då de fyra stånden beslöt att avskaffa
sig själva, och det lyckades 1918
då den stora rösträttsreformen beseglade
den fulla demokratins seger. Och
det lyckas nu 1968 då tvåkammarriksdagen
kommer att fastställa att dess tid
är ute.

Vägen fram till dagens beslut har förvisso
varit både lång och vansklig. Den
har varit naturlig och ofrånkomlig i en
tid som inte har präglats av inre eller
yttre kriser. Den enighet som behövs

Nr 25

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Förslag till partiell författningsreform in. in.
tar sin tid för att växa fram i ett stabilt
samhälle. Detsamma har också gällt de
andra stora reformerna av den svenska
riksdagen. Redan år 1810 föreslog det
dåvarande konstitutionsutskottet ståndsriksdagens
avskaffande. Man ville ersätta
den med en folkrepresentation på
två kamrar. Det dröjde över ett halvsekel
innan denna tanke kunde förverkligas.
Det första stora initiativet av avgörande
betydelse för den slutliga reformens
utformning logs vid 1847—

1848 års riksdag, och man kanske —
eftersom det i dag är den 17 maj —
skulle kunna erinra om den norska nationaldagen.
När vi nu går att besluta
om en enkammarriksdag vill jag även
erinra om att det första förslaget om
en enkammarriksdag framfördes i en
motion vid 1828—1830 års riksdag med
Norges storting som förebild. Att även
i östrättsreformerna tog lång tid att förverkliga
är för alla välkänt.

Det är angeläget understryka att det
ligger en verklig realitet i påståendet
att det är riksdagen som reformerar sig
själv genom det beslut som fattas i dag.
Bakom detta beslut ligger enskilda riksdagsledamöters
arbete och aktivitet i
författningsutredningen och i grundlagberedningen,
vilka nästan helt har
bestått av riksdagsmän. Det har varit
vid partiöverläggningar och inom de
skilda partigrupperna, och slutligen i
utskott och kamrar. Man kan givetvis
diskutera var tyngdpunkten har legat
eller bort ligga, i utredningen, i partigrupperna,
i utskottet eller någon annanstans.
Klart är emellertid att det
förslag som nu ligger nå kamrarnas
bord har förberetts, utarbetats och diskuterats
i första hand inom riksdagsledamöternas
egen krets.

Det förekommer naturligtvis olika bedömningar
av förslaget som helhet och
dess olika delar, och det ligger i sakens
natur att en kompromiss mellan skilda
ståndpunkter måste innebära avvikelser
från idealet. Men klart är att riksdagen
kan ta åt sig äran av att ha omdanat
sig själv.

Fn uppfattning som ofta förs till torgs
är att riksdagen är en utpräglat konservativ
församling då det gäller dess
egna regler och arbetsformer. Det kan
nog inte bestridas att det ibland har funnits
fog för denna åsikt. Det står emellertid
klart för var och en som under
senare år följt riksdagens arbete att det
numera föreligger en klar reformvilja.
De senaste åren bär präglats av en betydande
aktivitet, och flera viktiga initiativ
har tagits inom riksdagens arbetsfält.
Jag vill erinra om de tre riksdagsbeslut
som fattades 1965 och 1966
på grundval av arbetet inom riksdagens
organisationsutredning och som kom
riksdagen till godo inför den stora omvälvning
som nu förestår. Jag kan också
som ett annat exempel peka på de
tre viktiga reformer som genomfördes
förra året beträffande riksdagens kontrollmakt,
då riksdagens ombudsmän
och revisorer fick ändrade arbetsförutsättningar
i syfte att vinna ökad effektivitet
och då konstitutionsutskottet började
att reformera sitt dechargeförfarandc.

Flera exempel skulle kunna ges på
hur riksdagen under de senaste åren visat
sin bestämda vilja att anpassa sig
själv och sina institutioner efter tidens
krav. Beslutet om övergång till enkammarsystem
kommer som en höjdpunkt
i denna reformverksamhet.

Det är emellertid angeläget att understryka
att reformarbetet inom riksdagen
inte får avstanna efter det beslut
som riksdagen i dag går att fatta. Frågorna
om den nya riksdagens arbetsformer
har inte slutbehandlats. Vad som
föreslås i detta sammanhang är bara
sådana ändringar som är helt nödvändiga
för att den nya riksdagen skall bli
arbetsduglig och bereda ledamöterna
godtagbara arbetsmöjligheter.

I stort kommer den nuvarande utskottsorganisationen
och den nuvarande
ordningen för kammarbehandlingen
att överföras till enkammarriksdagen,
med vissa påbyggnader och justeringar.
En fortsatt översyn av arbetsformerna

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Nr 25

Förslag till partiell författningsreform m. m.

kommer att verkställas av grundlagberedningen.
Att utskottsväsendet måste
ses över uttalade redan organisationsutredningen,
som var tillsatt av talmanskonferensen.
Frågan om hur budgetbehandlingen
skall ske — något som
diskuterats under december — har inte
alls tagits upp i detta sammanhang.

Det finns flera liknande frågor. Man
har alltså i dessa delar att emotse nya
förslag och hoppas på en fortsatt reformvilja
från riksdagens sida.

Det är att observera att utskottet i
detta sammanhang redan tagit ett utredningsinitiativ.
Det gäller riksdagens
personal- och förvaltningsorganisation,
som måste ses över inför enkainmarreformens
genomförande. Utskottet föreslår
att en ny organisationsutredning
skall tillsättas nästa vår. Utskottet pekar
också på vissa frågor beträffande riksdagen,
som grundlagberedningen bör
pröva. Det är inte uteslutet att det kan
befinnas lämpligt med ännu eu partiell
förvaltningsreform, omfattande bl. a. en
ny riksdagsordning, innan man kan
fatta det slutgiltiga beslutet om den totala
författningsreformen. Naturligtvis
skatt det inte få innebära en försening
av arbetet på att åstadkomma den totala
reformen. Men det kan väl tänkas
att den del av komplexet som riksdagsordningen
utgör kan komma fram fortare
än en ny regeringsform och att det
skulle kunna vara till fördel för riksdagen
om så kunde ske. Grundlagberedningen
får diskutera den saken. Jag
kan också erinra om att utskottet i annat
sammanhang tar upp en fråga, som
utskottet har ansett skall tas upp med
förtursrätt.

I detta sammanhang skulle man kunna
fråga sig om alla de detaljföreskrifter
beträffande riksdagen, dess utskott
osv. som återfinns i riksdagsordningen
och alltså utgör grundlag skall utgöra
grundlag även i fortsättningen.
Det är väl dock en fråga, som närmast
grundlagberedningen har att undersöka
och föreslå ändringar i, om den finner
att ändringar bör företagas.

En fråga som har diskuterats mycket
inför enkammarreformen är hur många
ledamöter den nya riksdagen bör ha.
Jag vill för egen del säga ifrån att jag
inte ställer mig oförstående inför de
synpunkter som har anförts till förmån
för ett lägre ledamotsantal än 350. Den
siffran utgör emellertid ett led i den
kompromiss som har träffats mellan
partierna. Tre partier har förklarat sig
godtaga denna kompromiss. De partier
som har överenskommit om detta har
inte ansett sig kunna ompröva sina beslut.
Mycket goda skäl kan anföras för
att inte minska det nuvarande ledamotsantalet
alltför mycket. Man bör
inte som har skett i den här förda debatten
överdriva de arbetstekniska svårigheter
som följer av detta ledamotsantal.

Om man, såsom jag nyss anfört, visar
god vilja att verkligen anpassa organisation
och arbetsformer efter de krav
som ställs, är det enligt min mening
fullt möjligt att få till stånd en helt tillfredsställande
ordning även inom en
riksdag med 350 ledamöter. En annan
sak är om de nu föreslagna ändringarna
i arbetsformerna är tillräckliga. Jag
har redan anfört att man bör vara inställd
på ett fortsatt reformarbete.

En viktig faktor i detta sammanhang
är också, som utskottet påpekar, frågan
om ersättare för riksdagsmännen, där
det norska systemet med varamann ju
är något som många har ansett att vi
borde få även här i Sverige. Författningsutredningen
föreslog som bekant
att ersättare skulle införas i den svenska
riksdagen. Denna fråga skall prövas
även av grundlagberedningen, men det
har grundlagberedningen inte kunnat
göra under de år som den har haft på
sig för att komma med det förslag som
nu ligger till grund för det beslut som
riksdagen skall fatta. Men om vi även
här i Sverige skulle finna att vi vill ha
ett ersättarsystem är det, som utskottet
framhåller, självklart att ledamotsantalet
i det sammanhanget blir föremål
för en omprövning. Utskottet säger ock -

Nr 25

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Förslag till partiell författningsreform m
så att denna fråga bör behandlas med
förtursrätt inom grundlagberedningen.
Om man kommer till det här resultatet
borde ett förslag till grunlagsändring
möjligen behandlas 1970 och slutgiltigt
antas 1971; detta är nödvändigt framför
allt med tanke på planeringen av
det permanenta nya riksdagshuset.

Jag vill i det sammanhanget vända
mig mot den argumentering som man
ibland får höra, att det höga antalet
ledamöter skulle tjäna syftet att bereda
så många som möjligt av de nuvarande
riksdagsmännen plats i enkammarriksdagen.
De kandidatnomineringar som
nu pågår inom partierna inför höstens
andrakammarval torde klargöra, att en
önskvärd förnyelse och föryngring inte
kan hindras genom ett högt antal mandat.

Jag har hittills talat om den förändring
som föreslås beträffande riksdagen.
Reformen får emellertid stor betydelse
utöver vad man kallar det rikspolitiska
— med förslagen om gemensam
valdag för riksdags- och kommunalvalen
samt om treåriga mandatperioder
förs även kommnerna in i sammanhanget.
Den kommunala självstyrelsen
är en omistlig del av vår svenska
demokrati. Efterkrigsåren har kännetecknats
av ständigt ökade satsningar
på kommunerna, som fått uppgiften att
verkställa en rad av riksdagen fattade
beslut men som även har kompetens att
själva ta initiativ till medborgarnas
fromma. Kommunernas betydelse har
ökat och kommer att öka ännu mer i
fortsättningen.

Det åligger konstitutionsutskottet att
även behandla frågor om den kommunala
demokratin, och för oss har det
varit angeläget att i detta sammanhang
slå vakt om kommunernas arbetsvillkor
och utvecklingsbetingelser. Utskottet
kan för sin del inte finna att förslagen
om gemensam valdag och treåriga mandatperioder
skulle innebära några avgörande
nackdelar för kommunerna.
Men utskottets ledamöter är ense om
att farhågorna för ogynnsamma åter -

verkningar på den kommunala demokratin
inte bör avfärdas som obefogade.
Vi föreslår därför att man i anslutning
till denna partiella författningsreform
tar initiativ till en samlad översyn
av den kommunala självstyrelsen.
En sådan översyn har framstått som
motiverad även om man bortser från
författningsreformen. Det är glädjande
att kunna konstatera, att utskottet är
helt enigt om att man bör söka finna
sådana former för kommunernas verksamhet
som innebär en förstärkning av
den kommunala självstyrelsen och den
kommunala demokratin.

Det nya valsystem som vi nu går att
besluta om behöver jag inte närmare
kommentera då det torde vara känt för
samtliga.

Utskottet har lagt ned mycket arbete
på att klarlägga förslagets innebörd och
undanröja vissa missuppfattningar som
har kommit till synes i den allmänna
debatten. Särskilt vill jag hänvisa till
vad utskottet utrett om innebörden av
den föreslagna spärren mot småpartier
eller skall vi säga spärren mot en ökad
partisplittring. Det kan inte med något
fog göras gällande att förslaget innebär
någon skärpning eller diskriminering.
I själva verket förhåller det sig så att
den nuvarande ordningen innehåller
spärrar mot småpartier som verkar
hårdare än den nya regeln med de slutna
och små valkretsarna och den första
divisorn 1,4. Av utskottets betänkande
framgår att den argumentering som här
har förts grundar sig på felaktiga antaganden.

Om betänkandets innehåll i övrigt
skall jag endast säga några korta ord.
Utskottet har mycket ingående granskat
de framlagda författningsförslagen
och har också begagnat sin initiativrätt
för att föreslå vissa ändringar. Redan
en översiktlig blick på utskottets förslag
klargör att utskottsbehandlingen
av detta ärende har varit mycket omsorgsfull,
och jag vill här säga att det
har varit ett levande intresse för dessa
frågor från samtliga utskottsledamöters

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Nr 25

Förslag till partiell författningsreform m. m.

sida som har deltagit i granskningen.

De initiativ som utskottet har tagit
har i första hand inneburit ett fullföljande
av de reformer beträffande riksdagens
kontrollmakt som beslöts förra
året och som jag förut har berört. Det
gäller riksdagens ombudsmän, riksdagens
revisorer och konstitutionsutskottets
granskningsuppgifter. Det framstår
för mig som särskilt tillfredsställande
att man nu kan avveckla de föråldrade
reglerna om statsrådsansvarigheten och
samtidigt med att misstroendeförklaring
införs också får moderna bestämmelser
om den granskning av regeringsärendenas
handläggning som utskottet
liar att utföra.

Utskottet har vidare uppmärksammat
behov av vissa grundlagsändringar på
riksdagens interna område. En viktig
reform åren 1964—1965 var inrättandet
av riksdagens krigsdelegation. Syftet
var att så långt som möjligt säkerställa
demokratins och parlamentarismens
funktion även under krigsförhållanden.
En lucka i de regler som antogs är
emellertid att krigsdelegationen inte
kan träda till förrän riket har kommit
i krig, och då kan det vara för sent.
Utskottet vill täcka denna lucka och
föreslår en mera praktisk ordning i
fråga om ersättare för delegationens
ledamöter.

1 detta sammanhang har utskottet
också återkommit med det ärende angående
riksdagens beredskapsplanering
för denna krigsdelegation som behandlades
i ett tidigare utlåtande, vilket
emellertid på yrkande av mig i denna
kammare återremitterades, då vissa
missförstånd uppstått om innebörden
av utskottets förslag. Vi har denna gång
stannat för att föreslå regler i riksdagsstadgan
om den uppgiftsfördelning som
kan ske mellan delegationens presidium
och förvaltningskontoret. I sak innebär
förslaget egentligen detsamma som utskottet
avsåg förra gången. Någon oklarhet
om innebörden bör inte uppkomma
denna gång. Det är utskottets övertygelse
att förslaget skall vara till gagn

för det beredskapsarbete som skall bedrivas
under delegationspresidiets ledning
och överinseende. Detta innebär,
som också framgår av riksdagsstadgan,
att det är presidiet för krigsdelegationen
som har ledningen, som har hand
om planeringsarbetet, och att intet annat
organ kan göra något utan att det
har blivit tillsagt från detta presidium.
På det viset får man det hela klart, såvitt
jag kan förstå. Förra gången ansåg
utskottet att en hel del av dessa uppgifter
var så självklara att man inte behövde
skriva dem.

Här vill jag också återkomma till en
annan fråga, nämligen om detta skall
stå i riksdagsordningen. Som jag antydde
förut innehåller den riksdagsordning
vi nu har många detaljföreskrifter,
och frågan är om man i fortsättningen
skall ha dessa detalj föreskrifter — antalet
ledamöter i utskott osv. Det är en
sak som grundlagberedningen får pröva,
och det har också utskottet skrivit
beträffande denna fråga.

Slutligen föreslår utskottet att en klarare
och redigare reglering av initiativrätten
i interna riksdagsfrågor åstadkoms
i riksdagsstadgan. Det blir utskottets
uppgift att utreda frågan vidare
under sitt arbete på en riksdagsstadga
för enkammarriksdagen. En bestämmelse
föreslås i riksdagsordningen som
ger riksdagen rätt att reglera dessa frågor
i stadgan.

Jag skall i detta anförande inte ingå
på någon polemik mot de reservationer
som har avgivits på några punkter. Jag
vill i stället uttala att dessa reservationer
inte kan förta intrycket av att utskottet
i huvudsak, i de stora frågorna,
kunnat enas kring den reform som föreslås.
Detta är, som jag förut framhållit,
av stort värde och ger förslaget den
förankring som är nödvändig för en så
djupgående förändring av vårt statsskick
som riksdagen nu går att besluta
om.

Med detta, herr talman, ber jag att få
hemställa att utskottets förslag i alla delar
måtte godtagas.

Nr 25

Fredagen den 17 mai 1968 fm.

Förslag till partiell författningsreform m. m.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Den svenska folkstyrelsen
förverkligas genom parlamentariskt
statsskick och kommunal självstyrelse.
Detta ville författningsutredningen slå
fast i den första paragrafen i en ny regeringsform.
Sanningen i orden lär väl
ingen vilja bestrida. Det är otvivelaktigt
ett av de främsta kännetecknen på
demokratins utformning i vårt land att
den bygger på båda dessa led. Uppgiftsfördelningen
mellan stat och kommun
har hos oss förts längre än som är vanligt
i andra länder. En decentralisering
av ansvaret för samhällsuppgifterna
kommer att fortsätta. Den kommunala
självstyrelsen har urgamla anor och har
alltid utgjort en grund och en plantskola
för politiken på riksplanet. Eller för
att citera den gamle kommunalmannen
i Sjuhäradsbygden: »Se, det måste alltid
lukta litet kommunalman om riksdagsmannen,
annars blir han aldrig någon
politiker!»

Det är därför naturligt, herr talman,
att i samband med den stora författningsreform
som i dag skall behandlas
och beslutas rikta uppmärksamheten på
båda leden i den svenska folkstyrelsen:
det parlamentariska statsskicket och
den kommunala självstyrelsen.

Det innebär, såsom konstitutionsutskottets
ärade ordförande redan har
framhållit, en betydande vinning för vår
demokrati att tvåkammarriksdagen kan
ersättas med en enkammarriksdag, vald
vid ett och samma tillfälle av svenska
folket i direkta val. Det innebär att
folksuveränitetens princip bättre än nu
kommer till uttryck som grundval för
vårt statsskick. Tvåkammarsystemet går
tillbaka på överväganden och tänkesätt
som är klart föråldrade. Att första kammaren
vilar på en demokratisk grund
och har tillfört värt politiska liv och
vår riksdag många framstående personer
och personliga insatser är det ingen
som vill förneka. Men att vid sidan av
den direkt folkvalda kammaren sätta en
likaberättigad kammare som valts genom
indirekta val och vars samman -

sättning inte återspeglar den aktuella
folkopinionen är ett avsteg från folksuveränitetens
princip som inte kan försvaras
i dagens läge. Det är därför en
angelägen reform då första kammaren
avskaffas.

Jag vill, herr talman, gärna hävda att
det är ett gott utskottsarbete vi nu har
att ta ställning till. För egen del vill jag
beteckna utskottsförslaget som en god
avrundning av det mångåriga och intensiva
arbete som föreligger i denna fråga.
Att kunna konstatera detta är så
mycket mera glädjande som den reform
det är fråga om är den största, mest omfattande
och mest betydelsefulla den
svenska riksdagen haft att syssla med
sedan många år.

Det är klart att ett förslag av denna
omfattning måste bära tydliga spår av
vårt sätt att arbeta, i vilket kompromissen
är det naturliga sättet att ge utrymme
även åt mest skilda meningar. Innerst
inne är det väl i dag ytterst få, om
ens någon, som kan säga sig vara fullt
nöjd med varje detalj i det stora lagförslaget.
Men trots all kritik som kan anföras
från olika håll kvarstår ändå som
en ljuspunkt det faktum att förslaget
uppenbart röjer en allmän strävan att
nå fram till en samlande lösning och en
önskan att se bort från skiljaktigheter
och småaktigheter och se till väsentligheter,
Visst har från alla håll överord
fällts i debatten. Men just nu kvarstår
som det väsentliga enligt min mening
den från alla håll iakttagna strävan att
bygga det nya i samarbete och samförstånd
till båtnad för framtiden. Det
finns som jag ser det i dag all anledning
att lyckönska den svenska riksdagen
till att den står inför antagandet av
det nya förslaget. Det betecknar slutet
av ett mångårigt intensivt utredningsarbete
och begynnelsen av en ny samhällsbyggnadsperiod,
då man kan arbeta
under en författning som anpassats
till den nya tiden och dess speciella
krav.

Det finns för mig särskild anledning
att syssla med två speciella frågor i ut -

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Nr 25

Förslag till partiell författningsreform m. m.

skottsutlåtandet kring det nya författningsförslaget.
Det är för det första det
mycket välkomna och som jag ser det
mycket angelägna beslut utskottet rekommenderar
riksdagen att fatta om
tillsättandet av en särskild arbetsgrupp
för att göra en samlad översyn av den
kommunala demokratins problem i enlighet
med vid flera riksdagar från
många håll väckta motioner. För det
andra är det förslaget om att den nya
kammaren skall omfatta 350 ledamöter.

Alltsedan propån om den gemensamma
valdagen framfördes har debatten
om bevarandet och stärkandet av den
kommunala demokratin stått på dagordningen
i särskilt hög grad. Redan dessförinnan
hade emellertid de påbörjade
förändringarna i den kommunala indelningen
och den pågående koncentrationen
av förvaltningen med åtföljande
ökat statsinflytande över kommunerna
stimulerat debatten kring den kommunala
demokratin.

Den nya kommunala indelningen med
ty åtföljande större kommunala enheter
medförde att ett väsentligt minskat antal
människor kom i direkt kontakt med
kommunalt arbete, vilket kunde befaras
leda till minskat lekmannaavgörande
och ökat tjänstemannainflytande. Avståndet
från centrum ut till människorna
blev allt större och kontakten med de
i kommunen ledande allt svårare att
upprätthålla. Detta kunde på goda grunder
befaras leda till minskat intresse
för de kommunala frågorna och en minskad
uppslutning kring de valförrättningar
som ligger till grund för den
kommunala verksamheten.

För de aktiva kommunalmännen har
det ökade statsinflytandet över det kommunala
arbetet blivit en ständig källa
till bekymmer. Orsaken till detta ökade
inflytande ligger i öppen dager. I och
med ett ökat ekonomiskt stöd från statens
sida betingade sig också staten ett
ökat inflytande över de kommunala besluten
och den kommunala förvaltningen
i form av ökad insyn och kontroll,
vilket i och för sig rimmar mycket då 2

Första kammarens protokoll 1968. Nr i6

ligt med den gamla kommunala självstyrelsens
principer i vårt land.

När så den gemensamma valdagen
framfördes som ett alternativ i debatten
om tillvaratagande av det s. k. kommunala
sambandet slog misstänksamheten
ut i full låga. Utan överdrift torde man
kunna påstå att just detta hävdande av
det s. k. kommunala sambandet har varit
huvudorsaken till det mesta av allt
rabalder kring det nu förestående författningsbeslutet.
För centerpartiets
vidkommande blev det närmast möjligheterna
att eliminera de negativa verkningarna
av den gemensamma valdagen
som kom att avgöra hållningen till den
kompromisslösning som låg på bordet.

Från motståndarna hävdades de synpunkter
som gör sig gällande än i dag,
nämligen att den kommunala debatten
skulle komma att helt försvinna under
trycket av det på rikspolitiska ställningstaganden
grundade rikspolitiska
meningsutbytet. Från andra sidan hävdades
att kommunalpolitiken numera
hade en så stark förankring ute i de lokala
organisationerna och spelade en
sådan roll för det politiska arbetet i
allmänhet att den väl skulle stå sig i
konkurrensen. Men klart var ändå att
den kommunala demokratin behövde
stärkas inför det prov som den gemensamma
valdagen skulle komma att utgöra.
Detta kan i korthet sägas vara
bakgrunden till det flitiga motionsskrivandet
i denna fråga, vilket nu i och
med konstitutionsutskottets ställningstagande
på denna punkt i betänkandet
nr 20 kan sägas ha fått sin första lösning.
Jag delar för övrigt på denna
punkt den inställning som Svenska
kommunförbundet uttalat med instämmande
av departementschefen och konstitutionsutskottet
att man kan utgå
från att de politiska partierna känner
sitt ansvar för den kommunala självstyrelsen
och beaktar behovet av en avvägning
mellan rikspolitik och kommunalpolitik
i valrörelserna.

Utskottet föreslår nu att en arbetsgrupp
med företrädare för de stora po -

Nr 25

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Förslag till partiell författningsreform m
litiska partierna och de kommunala
förhunden tillsätts i anslutning till riksdagens
beslut om den partiella författningsreformen,
med uppgift att kartlägga
arbetsuppgifterna och dra upp
riktlinjerna för en samlad översyn över
den kommunala demokratin. Självfallet,
säger utskottet, får en sådan arbetsgrupp
inte utgöra hinder för partiella
reformer inom den kommunala självstyrelsen.

Den andra punkt i författningsreformen
som särskilt intresserat mig, nämligen
antalet ledamöter, har också varit
föremål för en omfattande diskussion.
Här har de ledamöter av konstitutionsutskottet
och de motionärer som intresserat
sig för frågan och som vill ha ett
mindre antal riksdagsledamöter än de
av utskottet föreslagna 350 kunnat referera
till flertalet remissinstansers mening.
Skulle man låta dessa instansers
talan gälla vore av allt att döma saken
klar. Men det torde i en fråga som denna
vara av yttersta vikt att även andra
synpunkter än de rent »arbets- och lokalmässiga»
kommer till sin rätt. Här
torde det inte minst angelägna vara att
olika bygder, olika yrken och stånd
liksom olika åldrar får en chans till
representation, och att sålunda antalet
ledamöter inte görs för litet. Redan en
nedskärning från nuvarande 384 ledamöter
till 350 är en betydande minskning.
En ytterligare minskning skulle
kunna medföra att det blev alltför
»glest» mellan riksdagsmännen ute i de
glest befolkade bygderna, så pass glest
att morgondagens riksdagsmän inte
skulle kunna fylla sin uppgift att vara
sin bygds företrädare hos dem som
makten haver.

Gentemot dem som påstår att den enskilde
ledamotens möjligheter att komma
till tals i kammaren skulle bli starkt
beskurna vill jag ansluta mig till den
uppfattning som uttalats av departementschefen
— och med instämmande
av konstitutionsutskottet — att frågan
om riksdagens storlek inte kan bedömas
enbart eller ens huvudsakligen som

en fråga om vad som är bäst ur arbetstekniska
synpunkter. Jag delar helt den
av utskottets ärade ordförande anförda
meningen att det måste vara fullt möjligt
att skapa en tillfredsställande arbetsordning
även inom en riksdag med
350 ledamöter. Det gäller här att visa
reformvilja och inte endast hänga sig
fast vid gamla former. Det är min övertygelse
att det är av vikt att riksdagens
breda folkliga förankring om möjligt
tryggas.

Det är mitt bestämda intryck, herr
talman, att denna partiella författningsreform
som nu efter så många års intensivt
arbete har lagts på riksdagens
bord trots sina påstådda svagheter rymmer
mycket av värde. Den ger exempelvis
en möjlighet att främja en verkligt
levande demokrati genom att den
ger ett handtag åt en levande kommunalpolitisk
debatt. Den statliga kontrollen
över kommunerna bör väsentligt
kunna nedbringas, och det är angeläget
att man undersöker och tillvaratar alla
möjligheter att stimulera en kommunalpolitisk
debatt, att engagera de enskilda
medborgarna i kommunernas angelägenheter
och på detta sätt fördjupa
den kommunala demokratin.

Jag vill sålunda avslutningsvis uttala
den förhoppningen att detta initiativ
till en samlad översyn av den kommunala
demokratin i syfte att stärka och
fördjupa denna kommer att fullföljas
skyndsamt och effektivt. Om så sker
kommer utan tvivel dagens beslut att
bli till stort gagn för båda leden i den
svenska demokratin — det parlamentariska
statsskicket och den kommunala
självstyrelsen.

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! Den 7 december 1865
voterade ridderskapet och adeln om
ståndsriksdagens avskaffande. En av
åhörarna på läktaren rusade ut på trappan
för att meddela de väntande skarorna
utanför Riddarhuset att adeln

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Nr 25

Förslag till partiell författningsreform m. m.

med 361 röster mot 294 hade beslutat
avskaffa de fyra ståndens riksdag,
ibland kallad de fyra förståndens riksdag,
ibland de fyra oförståndens.

Det kunde ha gått den mannen illa.
Enligt dåtida berättare var folket nära
att slita honom i stycken av ren förtjusning.
Tvärs över Riddarhustorget
kom han men utan att beröra marken
med sin fot. »Ty från hand till hand
över huvud vid huvud av ursinnigt hurrande
människor langades han fram.»

»Ett sällhetens rus» utbröt. I Operakällaren
krossades alla fönster. Punschbuteljerna
langades ut till allmänheten,
och August Blanche, främst bland folktribuner,
prisade stående på bordet
Gud, kung och folk men också adeln
»för dess oegennyttiga, högsinta offer
på fädernelandets altare».

I dag, mina damer och herrar, kommer
första kammaren av allt att döma
att avskaffa sig själv. Ingen folkmassa
står otåligt bidande och väntande på
besked. Ingen från läktaren löper fara
för livet när han meddelar voteringens
resultat. Inga fönster kommer att krossas
hos hovtraktören och kronoarrendatorn
Tore Wretman på Operakällaren.
Ingen folktribun, vare sig Evert
Taube eller Vilhelm Moberg, kommer
att stå upp på bordet och uttrycka sin
glädje över kammarens oegennytta och
högsinthet i folkstyrelsens intresse.

Det klena intresset i dag manifesteras
av lomma läktare, och har också länge
manifesterats av tomma regeringsbänkar.
Jag ber att få hälsa herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
välkommen till kammaren!

Vad beror nu detta på? Har författningsreformen,
den partiella, ingen
folklig förankring? Är den inte begärd,
påkallad av folket, från vilket i en demokrati
all makt utgår? För att belysa
denna fråga måste man en smula tänka
på hur tidigare författningsreformer
tillkommit. Ibland har det gått fort,
ibland har det gått långsamt.

Kungabalken i Magnus Erikssons
landslag sammanställdes och utarbeta -

des av en lagberedning som under fem
år hade varit verksam — alltså i mitten
på 1300-talet.

1809 års författning kom däremot
snabbt. Adlersparre som den 22 mars
med 3 000 man hade tågat in i huvudstaden
som en av revolutionens ledare
— han blev sedan landshövding i herrar
Harald Petterssons, Birger Anderssons
och mitt gemensamma hemlän,
Skaraborgs län — sade att en statsförfattning
skulle han kunna skriva på 24
limmar. Så fort gick det nu inte, men
det utskott som tillsattes för uppgiften
och vars arbete leddes av den skicklige
Hans Järta fick inte många veckor
på sig. Men den 6 juni utfärdades regeringsformen
1809 — formellt men icke
reellt. Bondeståndet vägrade att skriva
under till den 27 juni och hade under
mellantiden fått som resultat att en del
av adelns privilegier beträffande framför
allt skattefri mark hade avskaffats.

I september samma år kom freden
med Ryssland, den för Sverige så dyrbara,
då en tredjedel av landet förlorades.
När författningen utarbetades
och antogs stod alltså ryska trupper på
svensk mark. Representationsreformen
1866, som riksdagen så högtidligt firade
för två år sedan i Stadshuset och Konserthuset
med kantat och musik och
högtidstal, var ett barn av 1789 års revolution.
Och redan år 1830 kom, som
herr Georg Pettersson nyss erinrade om
från denna talarstol, herrar Anckarsvärds
och Richerts förslag om representationsreform,
i realiteten ett enkammarsystem.

Den franska revolutionen 1848 gav
nytt gehör för reformsträvandena, och
Louis de Geer kunde alltså 1865 föra
dessa i hamn. Den siste lantmarskalken
greve Lagerbjelkes anförande i Riddarhuset
har vi väl alla i minnet sedan vi
hörde Holger Löwenadlers mästerliga
återgivande av detsamma i Stadshuset
för två år sedan: »Lagar kunna förändras,
rättigheter kunna upphöra, men
kvar stå plikterna mot fäderneslandet;
och bliva dessa plikter väl uppfyllda,

Nr 25

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Förslag till partiell författningsreform m
föga bekymrar det den sanna adeln,
var uti samhället dess plats ställes.»

Tvåkammarsystemet tillkom. Varför?
Riksdagsordningens upphovsman anförde
att »det allmänna tänkesättet med
alla sina växlingar icke borde hava
makt att göra sig gällande förrän visshet
vunnits att de utgjorde majoritetens
överlagda och varaktiga tanke samt
att en lagstiftande församling liksom
varje annan mänsklig makt behövde vid
sin sida en jämlike för att icke förr
eller senare urarta till ett envälde som
satte sin egen maktfullkomlighet framför
sanningens och rättvisans».

Reformarbetet gick vidare. Den lika
rösträtten var delvis en chimär eftersom
inkomststrecken satte effektiva
spärrar för valbarhet och rösträtt. Ännu
år 1890 hade endast en fjärdedel av
landets myndiga män rösträtt. Den
första rösträttsföreningen bildades 1887,
och på dess möten sjöngs Verner von
Iieidenstams Medborgarsång, första
gången publicerad i Svenska Dagbladet
— herr talmannen kanske tillåter mig
att nämna det —• den 23 september
1899:

»Vi stridde gemensamt för hem och
härd,

då våra kuster förbrändes.

Ej herrarna ensamt grepo sitt svärd,

när varnande vårdkas tändes.

Ej herrarna ensamt segnade ner

men också herrarnas drängar.

Det är skam, det är fläck på Sveriges
baner,

att medborgarrätt heter pengar.»

Det var den dåvarande högerledaren
i andra kammaren, Arvid Lindman, som
med hjälp av den sedermera liberale
Alfred Petersson i Påboda kunde föra
frågan i hamn 1907. Kompromissen antogs
med stor majoritet men utan segeryra.
Det sägs att på riksdagsplanen
fanns endast en kusk som väntade på
kunder när voteringen ägde rum.

Nästa stora reform var också ett barn
av revolutionen. T det första världskri -

gets avslutningsskede föll författningar
och statschefer över hela Europa.

»Morgonluft råder i Europa», skrev
socialdemokraten Palmstierna i sin
dagbok år 1917. Även på slottet här vid
riksdagens sida rådde oro, men finansminister
Thorsson från Ystad, socialdemokraten,
klappade monarken på
axeln och sade: »Majestätet skall inte
vara orolig — den här skivan klarar
vi.»

Hjalmar Brantings kraft tyglade revolutionslidelserna,
och en kompromiss
kom till stånd vid den urtima riksdagen,
egentligen sammankallad för annat
ändamål, hösten 1918.

Kvinnorna fick politisk rösträtt —
kommunal sådan hade de sedan år 1862
som ogifta men inte som gifta. År 1922
hälsades också riksdagen av monarken
som »Svenska män och kvinnor», icke
som »Gode herrar och svenske män».
54 procent av folket fick rösträtt mot
endast 19 år 1911.

Herr talman! Mot denna bakgrund
ter sig kanske den partiella reform som
grundlagberedning, regering och konstitutionsutskott
i dag föreslagit kamrarna
som skäligen obetydlig. Detta är
emellertid kanske inte fallet. Det inskrivande
av parlamentarismen i grundlagen
som bl. a. bestämmelserna om
misstroendevotum utgör är delvis ett
nytt skott på den svenska författningens
träd, delvis ett lagfästande av den
ordning som sedan decennier rått. Att
Sveriges rike styres av en konung kvarstår
i författningen — att det allena
styres av en konung är avlägsnat. Men
den bestämmelse som borgerskapet och
bönderna ville ha avskaffad redan på
1830-talet riktade sig mot enväldet, eftersom
det samtidigt föreskrevs att styresmannen
skulle lyssna till rådgivarna
i de regeringsärenden det var fråga om.
Beträffande praxis gör dagens reform
ingen ändring.

Väsentligare är naturligtvis tvåkammarsystemets
fall. I och för sig är detta
resultatet av två skeenden. Det ena ske -

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Nr 25

Förslag till partiell författningsreform m. m.

eu det kan karakteriseras som den likställighet
vilken med tiden kommit att
prägla de båda kamrarna med undantag
för valsättet och mandatperiodens
längd. Första kammarens en gång
»iögonfallande särkaraktär som på
många håll skattades högt» — det är
professor Herlitz som uttalat detta —
har till stor del försvunnit. Debatterna
under andra världskriget utgjorde möjligen
ett undantag. Då hävdade denna
kammare med värdighet och elegans
sin särställning.

Det andra skeendet är händelseutvecklingen
efter andra världskriget. I
demokratierna i Europa har överhus
och senater fallit eller, som i England,
reducerats till sitt politiska värde och
innehåll.

Folkviljan skall och bör manifesteras
av folket i val vid ett och samma tillfälle
och bör också få sitt omedelbara
utslag i regeringsbildandet, i regeringsmaktens
handhavande under den tid
valperioden omfattar. Borta ur detta
moderna resonemang är argumenten
från 1865, nyss citerade, om den långsamma
besinningen, för korrektivet
mot folkviljans omedelbara uttryck.
Skulle första kammaren, herr talman,
behållit någon plats i svenskt modernt
statsskick hade det bort vara som ett
organ för vissa specialdestinerade uppgifter,
t. ex. en granskning av lagar och
förordningar. När denna eventuella
uppgift icke på allvar övervägts av regering
och riksdag, av författningsutredning
eller grundlagberedning, var i
själva verket första kammarens öde
därmed beseglat. De praktiska olägenheterna
av tvåkammarsystemet träder
i stället öppet i dagen. Redan har televisionen
och radion samt också pressen
degraderat denna kammare; dessa medias
bedömning har varit oriktig och
i många stycken felaktig men är likväl
ett uttryck för hur kammarens verksamhet
uppfattas i tiden.

Men ej med klagan skall denna kammares
minne firas; än har den år att
verka och att fullgöra sin uppgift inom

ramen för vår författning. Den förtjänar
förvisso mer att prisas för sina förtjänster
än att klandras för sina fel; i
denna del må ojäviga historiker dock
tala och icke en kammarens jäviga ledamot.

Tillåt mig, herr talman, efter dessa
möjligen otidsenliga betraktelser övergå
till konkreta texter och till en reservation
som jag i grundlagberedningen
haft tillfälle att framföra och som i
konstitutionsutskottet samlat fyra namn.
Frågan om antalet ledamöter i den nya
kammaren, som skall börja sin verksamhet
år 1971, kan synas ringa men
är långt ifrån oväsentlig. Ett alltför
stort ledamotsantal ger sämre arbetsmöjligheter,
minskar den enskilde ledamotens
möjligheter att komma till
tals i kammaren och försvårar parlamentarismens
behöriga funktion. Finns
det något skäl för att Sverige skall ha
en större riksdagsrepresentation per
invånare än med oss likartade länder?

Jag hörde med intresse konstitutionsutskottets
vice ordförande nyss tala om
behovet av en allsidig representation
i riksdagen för olika grupper och olika
bygder, och jag vill helt instämma med
honom. Det behöver vi, men når vi det
genom 50 extra ledamöter? Var och en
kan med papper och penna räkna ut
att av de 50 nya mandat som frågan
gäller kommer tätorterna att besätta
den övervägande delen. Landshövdingen
i Vänersborg har i övrigt vist uttryckt
detta, när han i remissyttrandet
säger att omtanken om glesbygderna
egentligen borde medföra att man varje
år höjde antalet ledamöter i riksdagen,
eftersom utströmningen från glesbygderna
till tätorterna fortsätter.

Frågan har också sina ekonomiska
aspekter. Jag håller med om att dessa
är relativt obetydliga. Dock kostar varje
enskild riksdagsman något. Det betyder
ingenting om hans mandat krävts
för folkrepresentationen. Men det kanske
krävs ett nytt hus, och det betyder
litet mera ekonomiskt. Framför allt är
det emellertid arbetsmöjligheterna i

Nr 25

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Förslag till partiell författningsreform m
den stora kammaren som jag ifrågasätter
och betvivlar.

Centerpartiet är faktiskt det parti
som främst har drivit frågan om 350
ledamöter. Om det inte blir en omvälvning
i valmanskåren, kommer centerpartiet
att av dessa 50 få mellan åtta
och nio mandat. Är det för dessa åtta,
nio mandats skull nödvändigt med 50
extra riksdagsmän? Jag bara ställer
frågan.

Med glädje har jag konstaterat att utskottet
icke är främmande för ett lägre
antal —■ i eu framtid. Som herr Georg
Pettersson, utskottets aktade ordförande
— vilken jag begagnar tillfället att
tacka för ett gott samarbete inom utskottets
ram —■ underströk finns det en
liten brasklapp i utskottsutlåtandet. Det
påpekas nämligen att frågan om ersättare
för riksdagsmän kan komma att
tas upp till behandling och helst också
med förtur av grundlagberedningen.
En lösning av den frågan skulle naturligtvis
möjliggöra en mera måttfull lösning
av frågan om antalet stolar i den
nya enkammarriksdagen.

En beklämmande aspekt på frågan
om antalet ledamöter är den opinion
som kommit till uttryck hos flertalet
remissinstanser och som justitieministern
redovisar i propositionen, vilken
opinion därtill tämligen enstämmigt
kommit till uttryck i pressen, men alltså
inte har beaktats vare sig av regering
eller riksdag. Skapar inte detta,
herr justitieminister, för att återknyta
till gårdagens debatter, ett visst främlingskap
mellan opinionen och statsmakterna?
Det är ett främlingskap
som tyvärr alltför lätt kan uppstå i ett
modernt samhälle.

Slutligen vill jag, herr talman, endast
säga att hela förslaget från grundlagberedningen,
från regeringen och från
konstitutionsutskottet är resultatet av
en kompromiss. Vi som har deltagit i
detta arbete — och det har samtliga
riksdagsgrupper och även partistämmorna
— och kommit fram till denna
kompromiss är på det klara med att

in.

den har ingredienser på både gott och
ont från varje enskild partimedlems
synpunkt. Jag säger detta med särskild
adress till någon här i kammaren, som
begärt ordet och som är från Kalmar
län. Mer identifikation kanske inte behövs.
Jag instämmer helt med herr
Torsten Andersson att det är med kompromisser
vi måste arbeta. Jag vill i
detta sammanhang uttrycka min aktning
för regeringen — vilket jag inte
så ofta har tillfälle att göra — för att
den icke såvitt jag förstår ett enda
ögonblick övervägt att driva igenom
en grundlagsförändring med 51 procent
mot 49, eller om det skulle bliva
49 mot 51 — det beror ju på valsystemet.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservation 4 och
i övrigt bifall till utskottets förslag.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Det är alldeles riktigt,
som herr Hernelius har påpekat, att reformerna
i detta land ibland har gått
fort, ibland långsamt. Lika säkert är att
så länge tvåkammarsystemet har existerat,
har det varit föremål för debatt.
Man bär diskuterat förhållandena mellan
kamrarna, deras sammansättning
och huruvida den jämbördighet som
Louis de Geer 1865—1866 eftersträvade
var möjlig att skapa eller ens önskvärd.
Meningarna har gått starkt isär. Partiernas
ställningstaganden har från tid till
annan varierat, men alltmer har den
åsikten kommit att dominera att den
garanti som tvåkammarsystemet skulle
utgöra mot förhastade och ensidiga beslut
bär försvagats i och med att den
allmänna demokratiseringen återspeglats
också i första kammarens sammansättning.
Man har inte ens ansett denna
garanti önskvärd. Den har blivit ett
hinder för folkmeningen att snabbt fälla
ett utslag. Bakom tvåkammarsystemet
låg då de inbördes tankegångar om
människors olika värde och betydelse,
vilka är oss helt främmande.

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Nr 25

Förslag till partiell författningsreform m. m.

Tvåkammarsystemet tillkom för att
trygga »det beståendes rätt», och därmed
är också angivet att det står i strid
med tanken att folkets vilja i val skall
vara utslagsgivande. Ingen har väl heller
blivit övertygad av det argument
som på senare tid ibland har förts fram
om att en fråga blir bättre behandlad
och får en mera genomtänkt lösning om
det är två församlingar som måste komma
överens. De som har fört det resonemanget
har utgått från att dessa två fattar
beslut oberoende av varandra. Men
själva riksdagsbehandlingen ligger annorlunda
till, och utvecklingen ger dem
inte alls rätt. Skiljaktiga beslut av kamrarna
hör i dag till sällsyntheterna. När
kamrarna verkligen var två olikartade
sammanslutningar, kunde de skiljaktiga
besluten överstiga hundratalet per år,
ja, ibland närma sig 200. För att åter
komma upp i sådana olikheter måste vi
få en situation, i vilken man tillåter att
första kammaren sitter kvar även om
den saknar förankring i folkopinionen.

I debatten om rösträttsfrågan år 1906
sade Karl Staaff, att det tillkommer
andra kammaren att se till att klockan
går. Första kammaren tillhör det att i de
stora politiska frågorna tillse vad klockan
är slagen. Han tilläde att man kan
tycka att detta är eu mager uppgift,
men erfarenheterna från alla tider visar
att den inte är lätt att fylla. Därom tror
jag att vi alla kan vara ense. Klockan visar
nu att tvåkammarsystemet har överlevt
sig självt och att det beslut som vi
står inför betyder att första kammaren
skall försvinna. Det ankommer på oss
som representerar kammaren att erkänna
vad klockan har slagit. Kammarens
lid är ute. Vi kan konstatera detta och
vi kan göra det med ett icke ringa vemod.
Vi som haft förmånen att arbeta
här vet att kammaren rymmer inte endast
ett föråldrat system — den har
också givit utrymme för många särpräglade
människor, och den har av tradition
förmått ledamöterna att visa självdisciplin,
saklighet och hänsyn i debatterna.
Samma tradition har kommit de -

magoger och långpratare att vantrivas
inom kammarens väggar.

Studerar man hur beslut i författningsfrågor
tillkommit alltsedan vår
grundlag skrevs 1809, finner man att
dessa beslut präglats av kompromisser.
Redan 1810 framlade konstitutionsutskottet
— såsom utskottets nuvarande
ordförande nyss påpekat —- ett förslag
om avskaffande av de fyra stånden.
Diskussionerna i samma riktning fick
nytt uppsving efter 1848 års revolutioner,
och småningom nådde man fram
till det förslag som Louis de Geer utarbetade.
När detta slutligen resulterade i
1866 års beslut om ett tvåkammarsystem
anses det ha berott på att de Geer mera
var en kompromissernas än en principernas
man.

Det säger åtskilligt om den politiska
stabiliteten i vårt land, att demokratin
och parlamentarismen sakta och under
ständig debatt vuxit sig starka inom ramen
för 1809 års grundlagar vilka som
alla vet byggde på maktfördelningsläran.
När vi nu står inför ett nytt kammarsystem
och parlamentarismens inskrivande
i grundlagen tvekar vi fortfarande
att helt lämna de gamla grundlagarna.
Det föreliggande förslaget bär
prägel av denna tveksamhet. Gammalt
och nytt blandas på ett sätt som kanske
inte är helt lyckat, inte ens om man betänker
att vi i dag endast skall besluta
om en partiell reform.

Samtidigt bär dagens förslag i hög
grad kompromissens kännetecken. Vem
eller vilka som av framtiden kommer
att i detta fall benämnas kompromissens
mästare vet jag inte. Kanske kommer
man att konstatera att mästarens hand
saknas. Vi står inför en kompromiss
som bär många skönhetsfläckar. Otvivelaktigt
kan befogade anmärkningar
riktas mot innehållet i konstitutionsutskottets
betänkande, vilket i stort följer
de linjer som grundlagberedningen utstakat
i enlighet med förhandlingar partiledningarna
emellan. Man kommer
kanske i framtiden att klandra oss som
undertecknat konstitutionsutskottets be -

Nr 25

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Förslag till partiell författningsreform m. m.

tänkande för att vi alltför kritiklöst
liar godtagit kompromissen. Jag tror
inte att någon av oss gjort det med lätt
hjärta; så till vida ger vi våra framtida
kritiker rätt. Vi har dock godtagit kompromissen
i medvetande om vad klockan
slagit. Tiden är mogen att införa
enkammarsystemet.

Herr talman! Redan 1953 motionerade
nuvarande vice talman Bertil von Friesen
tillsammans med bl. a. dåvarande
och nuvarande folkpartiledarna, den
nuvarande gruppledaren för folkpartiet
i denna kammare och herr Waldemar
Svensson om tvåkammarsystemets avskaffande.
I motionen framhölls att det
svenska folket nu nått en sådan grad av
politisk stadga att anledning ej finnes
att bevara ett system som väsentligen
fördröjer de förändringar i folkrepresentationens
sammansättning, vilka föranleds
av förskjutningar inom valmanskåren.

I motionen hette det vidare: »Uppenbart
torde vara att en riksdag bestående
av en kammare, så till vida måste utgöra
en motsvarighet till vår nuvarande
andra kammare, att den förnyas i
sin helhet genom direkta samtidiga
folkval och att mandatsperiodens längd
ej bör överstiga den som nu gäller för
andra kammarens ledamöter. Om man
emellertid icke har bostadsband, skulle
det bli möjligt att i en enkammarrepresentation
bereda plats för personer utan
nära anknytning till särskild valkrets,
vilka nu kan inväljas endast i första
kammaren.»

Efter ett längre resonemang fortsätter
motionärerna: »Om medlemsantalet i
enkammarriksdagen sättes till omkring
300 skapas också en möjlighet att genom
ett system med riks- eller tilläggsmandat
uppnå en riksproportionell
mandatfördelning samtidigt som ett
minst lika stort antal som de nuvarande
kan utses valkretsvis.»

Man har, herr talman, i motionen utkast
till den enkammarriksdag som vi i
dag får det första beslutet om. För egen
del har jag också stannat inför det antal

på 300 ledamöter som där nämns och
som återfinns i den reservation vilken
framfördes av herr Hernelius redan då
grundlagberedningen lade fram sitt förslag.
.lag gör det — vilket framgår av
vad tidigare talare har sagt — med stöd
av eu mycket stark kritik från remissinstansernas
överväldigande flertal och
en minst lika stark kritik från pressen.
1 den mån folkopinionen kommit till
tals förefaller det mig också som om
den kritiserat förslaget. Tanken att en
kammare på 350 ledamöter skall ge
ökat utrymme för skiljaktiga meningar
och för dem som för olika landsdelars
talan tror jag — i motsats till herr Andersson
i Brämhult —■ inte är riktig.
När riksdagen kommer att omfatta ett
så stort antal ledamöter är jag rädd för
att man i stället framtvingar en hårdare
partidisciplin. Yttranderätten för den
enskilde ledamoten blir beskuren. Men
jag noterar med tacksamhet påpekandet
av ordföranden i utskottet när han understryker
den möjlighet som ersättarsystemet
öppnar. I detta sammanhang
vill jag passa på att i likhet med herr
Hernelius lacka ordföranden för det
sätt varpå han har lett förhandlingarna
i hela denna stora fråga.

Jag vill också fästa kammarens uppmärksamhet
på att vi ännu inte behöver
binda oss för det ena eller det andra
förslaget om ledamotsantalet. Antages
båda förslagen som vilande får de som
samlas efter kommande val tillfälle att
välja. Folket i val får också möjlighet
att på ett bättre sätt säga sin mening.
Det kan enligt min åsikt inte få vara så,
att man av partihänsyn glömmer bort
att ta hänsyn till folkopinionen eller att
lyssna till remissinstanserna. Det framgår
av den utformning remissutlåtandena
fått att man ansett sig ha små möjligheter
att påverka ärendet. Man hänvisar
till att här redan föreligger en
partiuppgörelse. Dessa hänvisningar säger
mig att här är vi inne på en diskutabel
form av överenskommelse. Vad
hjälper det att vi inför parlamentarismen
i grundlagen om parlamentarikerna

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Nr 25

Förslag till partiell författningsreform m. m.

inte har handlingsfrihet? Vi har i utskottet
accepterat den uppgörelse som
grundlagberedningen lagt fram, men det
bör sägas ifrån att även om debatten
formellt varit fri så har uppgörelsen
som sådan haft en hämmande inverkan
på den. Jag är rädd att det i framtiden
skall visa sig att det finns punkter i betänkandet
som borde ha varit mer belysta.
Det återstår exempelvis att se vad
vi i praktiken uppnått med införandet
av institutet misstroendevotum.

Det torde inte undgå någon läsare
av utskottets betänkande — i den mån
kammarens ledamöter haft tid att läsa
betänkandet — att man där visserligen
accepterat den gemensamma valdagen
och vad därmed sammanhänger
men att man har gjort det med
stor tveksamhet. Denna kan självfallet
ha varit mer eller mindre utpräglad
bland ledamöterna. Men jag vill peka
på den översyn som utskottet önskar
över det kommunala området. Jag vill
uttrycka förhoppningen att den i betänkandet
nämnda arbetsgruppen snarast
skall börja sin verksamhet och bedriva
den med skyndsamhet. Det synes
mig också vara självklart att kommunalpolitikens
roll i 1970 och följande
års valrörelse blir föremål för vetenskapliga
undersökningar.

Även om vi tidigare haft treåriga
mandatperioder kan det vara skäl att
noga följa resultatet av deras återinförande.
Tendensen i utlandet går i
motsatt riktning. De treåriga perioderna
kan, förefaller det mig, leda till att
vi får vad man på ungdomskonferensen
i tisdags kallade för »marknadsföringsparlamentarism».
Den regeringspolitik
som för närvarande förs i England kan
vara på gott och ont, men ett är säkert:
krispolitiken skulle inte ha kunnat föras
om den engelske premiärministern
haft att räkna med endast en mycket
kort tidsperiod för sitt handlande.

! detta sammanhang, herr talman, vill
jag nämna en reservation som också
har med tidsbegränsningen att göra,
nämligen den som gäller vårsessionens

slutdag. Utskottet har där öppnat möjlighet
att uppskjuta slutdagen till den
15 juni. Även om detta skall få ske endast
om synnerliga skäl föreligger, så
fruktar jag med kännedom om riksdagens
arbetsförhållanden att synnerliga
skäl alltför lätt kan uppkomma.
Detta kan bli den normala ordningen
till förfång för ledamöternas möjlighet
att hålla kontakt med det vanliga arbetslivet.

Slutligen, herr talman, vill jag påpeka
att det till utskottets utlåtande fogats
en reservation i fråga om rösträttsåldern.
Yi reservanter har önskat sänka
den till 18 år. Den som hade tillfälle
att lyssna till de ungdomar som häromdagen
debatterade med statsministern
kunde inte undgå att ta intryck av vad
de hade att säga om sin känsla av främlingskap
inför de etablerade politiska
partierna och deras verksamhet. Ungdomarna
hade intrycket att riksdagspartierna
helt höll dem utanför det politiska
livet. Med tanke på ungdomarnas
ofta intensiva politiska engagemang
kan detta förhållande inte tillåtas bestå,
de kan inte få ha ett sådant intryck.

Herr talman! Yi kan väl våga hoppas
att den grundlagsreform vi nu skall
genomföra trots alla skönhetsfläckar
skall höra framtiden till. Det kan då
vara konsekvent att den också i det politiska
livet släpper in de ungdomar
som en gång skall föra reformarbetet
vidare. Mycket återstår att göra, och här
väntar oss och dem stora uppgifter.
Dagens beslut utgör endast en början
på ett reformarbete, som vi trots allt
vågar hoppas skall bli av bestående
värde.

Herr talman! Jag ber att få återkomma
till reservationerna senare.

Häri instämde herr Skärman (fp).

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Demokrati och parlamentarism
framstår i dag för oss alla
som omistliga och självklara värden.
Under det halvsekel som har förflutit

Nr 25

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Förslag till partiell författningsreform m
sedan den allmänna och lika rösträtten
för män och kvinnor infördes i vårt
land har den demokratiska ordningen
aldrig varit utsatt för något allvarligt
angrepp. Vi bör emellertid vara medvetna
om att det kan ligga en fara i att
betrakta demokratin som något självklart.
Det demokratiska styrelseskicket
kräver omvårdnad. Om förtroendet för
demokratin skall bevaras i framtiden,
måste vi se till att det ständigt finns
en levande kontakt mellan väljare och
valda och att de folkvalda institutionerna
har en sådan organisation och sådana
verksamhetsformer att de kan lösa
sina uppgifter på ett tillfredsställande
sätt. Detta är för mig den avgörande
synpunkten vid bedömningen av den
författningsreform som vi nu diskuterar
i riksdagen. Reformen kommer att ha
ett bestående värde om den kan ge väljarna
bättre möjligheter till inflytande
på de politiska besluten samtidigt som
den skapar förutsättningar för en effektiv
parlamentarisk ledning av samhällsarbetet.

Det betänkande i författningsfrågan
från konstitutionsutskottet som nu ligger
på riksdagens bord innebär en bekräftelse
på uppgörelsen i grundlagberedningen
förra våren mellan representanter
för de fyra stor partierna. De
lösningar man gav tillgodoser inte fullt
ut förstahandsönskcmålen hos något
av partierna. Detta ligger i kompromissens
natur och är alltså ingenting anmärkningsvärt.
Anmärkningsvärt är
däremot att lösningarna trots sin kompromisskaraktär
bildar en helgjuten
produkt.

De centrala punkterna i författningsreformen
är tvåkammarriksdagens ersättande
med en enkammarriksdag,
sammanförandet av riksdagsvalen och
kommunalvalen i en gemensam valdag,
ett riksproportionellt valsystem med
procentspärrar mot småpartier och parlamentarismens
grundlagsfästande. Nyheterna
är sådana att de bör kunna bidra
till att fördjupa och effektivisera
den parlamentariska demokratin.

Väljarnas inflytande på de politiska
besluten bör kunna bli mer påtagligt i
en enkammarriksdag som förnyas helt
vart tredje år än i den nuvarande tvåkammarriksdagen
med dess invecklade
valordning. Sammanförandet av riksdagsvalen
och kommunalvalen till en
gemensam valdag kommer att medföra
att vi vart tredje år får en samlad
kraftmätning mellan partierna kring
både rikspolitiken och kommunalpolitiken.
Detta bör stimulera intresset för
de politiska frågorna samtidigt som
samordningen av valen garanterar att
varje val får den inverkan på sammansättningen
av riksdagen och kommunala
församlingar som det bör ha.

Med det nya valsystemet till riksdagen
kommer det att bli en fullständig
proportionell överensstämmelse mellan
röstsiffror och mandat för de partier
som vinner representation. Valkretsindelningen
förlorar sin partipolitiska betydelse,
och det kommer inte att löna
sig för några partier att försöka manipulera
med valteknisk samverkan i syfte
att inhösta omotiverade mandatvinster.
Procentspärrarna utgör ett skydd
mot långtgående partisplittring och bör
kunna erbjuda en garanti för att riksdagen
får tillräcklig handlingskraft.

I fråga om parlamentarismen innebär
författningsreformen i huvudsak ett
grundlagsfästande av konstitutionell
praxis. En betydelsefull nyhet är emellertid
införandet av misstroendeförklaring.

Detta institut bör kunna bli ett värdefullt
instrument för riksdagens kontroll
över regeringen.

Av vad jag redan har sagt framgår
att jag inte har anledning att här ingående
diskutera detaljer i författningskomplexet.
Det som för mig är viktigast
vid sidan av de synpunkter jag nyss
har utvecklat är att reformen blir fast
förankrad i riksdagen. I likhet med
konstitutionsutskottet anser jag det
ovärderligt att reformen har kunnat få
en sådan utformning att man kan räkna
med att den skall vinna stöd av en klar

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Nr 25

Förslag till partiell författningsreform m. m.

majoritet inom alla de stora politiska
partierna. Om en författningsreform av
genomgripande betydelse för de politiska
partiernas arbetsvillkor genomdrevs
av en knapp riksdagsmajoritet
skulle det vara risk för att den skulle
uppfattas som ett övergrepp mot minoriteten.
I så fall skulle reformen förfela
sitt syfte och underminera förtroendet
för demokratin i stället för att stärka
den demokratiska ordningen.

I den offentliga debatten har författningsreformen
på sina håll accepterats
med en suck av resignation. Man har
sagt att kompromissen är dålig men att
den får godtas eftersom det inte går
att åstadkomma enighet kring någonting
bättre. Denna argumentering har
framför allt drivits av vissa motståndare
till lösningen med gemensam valdag för
riksdagsval och kommunalval. Den gemensamma
valdagen sätter, har man
sagt, den kommunala demokratin i allvarlig
fara, men eftersom socialdemokraterna
insisterar på någon form av
kommunalt samband får man ta denna
lösning som det minst onda av flera
onda ting.

Detta sätt att resonera har jag svårt
att förstå. Om man verkligen betraktar
en kommunal självstyrelse i demokratiska
former som en omistlig tillgång i
vårt samhällsskick — och det trodde
jag att alla var ense om — bör man
naturligtvis inte godta en författningsreform
som innebär ett hot mot den
kommunala demokratin. För min del
betraktar jag gemensam valdag inte som
ett hot utan som en från alla synpunkter
godtagbar form för samordning av
riksdagsvalen och kommunalvalen. Att
gemensam valdag har bestämda fördelar
från rikspolitiska och allmänna demokratiska
synpunkter tycks numera alla
partier erkänna.

Personligen tror jag att det i dag dess
bättre är sista gången som vi i riksdagen
diskuterar frågan om sambandet
mellan riksdagsval och kommunalval.
Samtidiga riksdagsval och kommunalval
är eu ordning som stämmer väl med

förutsättningarna för politisk verksamhet
i det moderna samhället, och den
kommer att uppfattas som helt naturlig
av väljarna. De politiska partierna kommer
sannolikt att snabbt anpassa sig
till de nya formerna.

Fn kritik mot författningskompromissen
som framförts från vissa håll
går ut på att de stora partierna genom
sin uppgörelse har velat slå vakt om det
bestående partisystemet och skapa närmast
oöverstigliga hinder mot nya partibildningar.
Vad man syftar på är spärrarna
i det nya valsystemet, främst huvudregeln
att ett parti måste samla
minst 4 procent av rösterna i landet
för att vinna representation i riksdagen.

Det skulle, herr talman, vara allvarligt
om denna kritik var befogad. Kritikerna
förtiger emellertid i allmänhet
att en fullt genomförd riksproportionalitet
skulle innebära ett lättsinne som
kunde stå demokratin dyrt. Ingen som
har tänkt allvarligt över problemet kan
önska sig en riksdag där även partier
med en obetydlig andel av väljarna
bakom sig blir representerade. Arbetsförhållandena
i en sådan riksdag skulle
kunna bli kaotiska och regeringskriserna
skulle kunna bli lika täta som
svårlösta. En spärr mot småpartier kan
alltså inte undvaras.

Det har ibland sagts att 4-procentregeln
innebär en väsentlig skärpning i
förhållande till de spärrar mot småpartier
som finns i det nuvarande valsystemet
till andra kammaren. Jämförelser
är emellertid mycket svåra att göra. Det
går inte att översätta spärrarna i andrakaminarvalsystemet
i procent av
samtliga röster i landet. I det nuvarande
systemet är spärreffekten framför
allt beroende av valkretsarnas storlek,
men även andra faktorer kan inverka.
Det har t. ex. stor betydelse hur ett parti
har sina väljare fördelade mellan olika
valkretsar. Ett litet parti med huvuddelen
av sina väljare koncentrerade
till en eller ett par valkretsar kan klara
spärren, medan ett annat parti med lika

Nr 25

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Förslag till partiell författningsreform m
många väljare men med en mera jämn
fördelning av väljarna på valkretsarna
blir utan representation. Dessutom är
spärren i det nuvarande systemet »glidande»,
dvs. spärren verkar så att småpartier
som forcerar spärren i regel
blir underrepresenterade, men underrepresentationen
minskar ju större partiet
är. Konstitutionsutskottet har i sitt
utlåtande på ett förträffligt sätt belyst
nyckfullheten i det nuvarande valsystemet.
Mot den bakgrunden framträder
förtjänsterna i det nya systemet fullt
tydligt.

•lag medger att det kan vara en
vansklig bedömningsfråga hur högt
spärren måste sättas för att den skall
fylla sin funktion att bevara riksdagens
handlingsduglighet. Som ledamöterna
av denna kammare väl känner till har
socialdemokraterna varit öppna för diskussion
på denna punkt, men vi har
funnit oss kunna godta 4 procent i stället
för 3 procent som i första hand hade
föreslagits från vårt håll. För oss har
spärrens konstruktion varit en väsentlig
faktor. Framför allt har vi betraktat
det som en principiellt betydelsefull
vinst med det nya systemet att varje
parti som klarar 4-procentspärren blir
representerat i förhållande till sitt röstetal
och varken under- eller överrepresenterat.

Herr talman! Av de fåtaliga reservationerna
till konstitutionsutskottets betänkande
är det bara en som jag anser
mig ha anledning att säga ett par ord
om i detta anförande. Den rör en fråga
som på senare tid tilldragit sig stor
uppmärksamhet i författningsdebatten
och bär behandlats av två av de föregående
talarna som tillhör reservanterna,
nämligen antalet ledamöter i riksdagen.

1 konstitutionsutskottet har högerns representanter
och en representant för
folkpartiet reserverat sig till förmån för
300 ledamöter i stället för 350 som majoriteten
förordar.

Även i denna fråga har det parti jag
representerar varit öppet för diskussioner.
Skäl kan anföras både för 300 och

in.

för 350 ledamöter. Reservanterna kan
med fog peka på arbetstekniska svårigheter
i en talrik enkammarriksdag.
Däremot kan jag inte inse att jämförelser
mellan representationstätheten i
Sverige och i andra länder innefattar
något övertygande argument. Om vi
som är ett litet land kan ha ett relativt
stort antal riksdagsledamöter i förhållande
till folkmängden är detta från flera
synpunkter en fördel. Bl. a. får partierna
bättre möjligheter till en allsidig
regional representation. Jag vill hålla
för troligt att t. ex. högern, som med sin
nuvarande röstandel bör kunna få representation
för varje valkrets i en riksdag
med 350 ledamöter, inte skulle få
det i en riksdag med 300 ledamöter.

Som framgår av propositionen har
jag vid mitt ställningstagande till frågan
om antalet ledamöter i riksdagen
fäst avsevärd vikt vid att det högre ledamotsantalet
varit en väsentlig förutsättning
för uppgörelsen i författningsfrågan.

Konstitutionsutskottets betänkande innefattar
även grundlagsändringar som
ligger utanför författningsuppgörelsen.
•lag skall inte här ta upp dessa olika frågor
till behandling. Jag vill bara beträffande
rösträttsåldern erinra om att propositionen
i ämnet är att betrakta som
eu förberedande åtgärd för en samtidig
sänkning nästa år av både myndighetsåldern
och rösträttsåldern. Den av riksdagen
på principiella grunder fastställda
relationen mellan dessa åldersgränser
bör enligt min mening inte ändras
innan grundlagberedningen gjort en
fullständig översyn av rösträttsvillkoren.
.Tåg utesluter inte att det vid en sådan
översyn kan visa sig möjligt att utforma
rösträttsvillkoren på sådant sätt
att rösträttsåldern kan fastställas fristående
och på delvis andra grunder än
dem som är aktuella vid bestämmande
av myndighetsåldern. I så fall kan det
bli aktuellt att överväga ytterligare
sänkning av rösträttsåldern. Däremot
anser jag att det skulle vara fel att redan
nu sänka rösträttsåldern med två

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Nr 25

Förslag till partiell författningsreform m. m.

iir, som företrädare för folkpartiet och
centerpartiet förordat i en reservation
till konstitutionsutskottets betänkande.

Den författningsreform som riksdagen
i dag skall fatta beslut om är inte
ett storslaget och fantasieggande verk i
den meningen att det skulle vara fråga
om att uppnå ett genombrott för nya
idéer och länka in samhällets utveckling
i nya banor. Det är i stället fråga
om att befästa och vidareutveckla ett
parlamentariskt och demokratiskt styrelseskick
som sedan länge är erkänt
som den för vårt land naturliga styrelseformen.
Men inte heller detta är någon
liten eller betydelselös uppgift. Dagens
riksdagsbeslut kommer sannolikt inte
av eftervärlden att jämföras med 1809,
1866 och 1918 års stora grundlagsreformer,
men det finns anledning att tro att
vi med vårt beslut i dag lägger grunden
till eu modern demokratisk organisation
som ger väljarna goda möjligheter
att omsätta sina önskemål i politiska beslut
och som är väl rustad att möta nya
och växande uppgifter. Det slutliga målet,
att ersätta 1809 års regeringsform
och 1866 års riksdagsordning med en
helt ny författning, bör nu ligga inom
räckhåll.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Flera av talarna, senast
justitieministern, har sagt att det inte är
någon stor och omvälvande reform som
vi i dag går att besluta om. Det är alldeles
riktigt. Jag tycker inte heller att
det egentligen skulle ha varit lyckosamt
för den svenska demokratin om så hade
varit förhållandet, ty det skulle ju innebära
ett mycket starkt underkännande
av demokratins arbetsform i Sverige
som sådan, och ingen av oss har väl något
behov av att underkänna den.

De flesta talarna har också lagt in
denna fråga i ett historiskt perspektiv,
och jag kan, herr talman, inte heller
undgå att göra det — men kanske ur en
annan synpunkt och med en annan belysning.

Jag har också, eftersom jag sysslat
med denna fråga under rätt många år,
behov av att framföra några personliga
kommentarer. Hemskt nog, herr talman,
kommer jag att snudda vid några av de
politiska meningsmotsättningar som har
rätt under 1950- och 1960-talen. Av de
föregående inläggen verkar det nästan
som om det i denna politiska församling
vore något fel att antyda dessa motsättningar.
Jag kan dock inte motstå
den frestelsen. Jag hoppas att det inte
är alltför många som kommer att anse
det ofint.

En hel del av den debatt som vi haft
under 19o0- och 1960-talen har kretsat
kring problemet: När är tiden inne för
en författningsreform? Därvidlag har
det verkligen varit markerade skiljelinjer.
Man har haft olika uppfattningar
mellan partierna, och man har också i
en del partier haft skilda uppfattningar
inom partiet. Detta är en mycket betydelsefull
fråga inte minst mot bakgrunden
av frågan hur vi i dag skall uppfatta
det beslut som vi nu av konstitutionsutskottet
inbjuds att fatta.

Som fru Segerstedt Wiberg här erinrade
om, lade vi inom folkpartiet i början
av 1950-talet fram förslag om en enkammarreform.
Det intressanta var att
socialdemokraterna i konstitutionsutskottet
sade: Tiden är inte mogen för en
reform. Kravet avslogs givetvis. Något
ar senare väckte några socialdemokrater
eu motion. Då var konstitutionsutskottet
något mer benäget att anse, att
man nog ändå skulle se på första kammarens
— som man uttryckte det —
sammansättning, ställning och funktioner.
Längre vågade man inte gå.

Herr Erlander var ju statsminister redan
då. Han uppträdde i andra kammaren
och sade att han hoppades, att man
inte skulle ha något emot om en utredning
tillsattes med något vidgade direktiv,
som skulle ta upp hela frågan om
en modernisering av det svenska styrelseskicket.
Detta blev också resultatet.
Författningsutredningen kom till.

Jag satt med i den. Jag måste säga att

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

30 Nr 25

Förslag till partiell författningsreform m
vi som ville reformer under de första
åren inte hade det särskilt lätt att vinna
gehör för våra synpunkter. Man förhalade
arbetet. Man ägnade sig åt mindre
väsentliga ting. Regeringen hade givetvis
haft möjligheter, offentligen i varje
fall, att uttrycka en önskan om att vi
skulle komma fram till kärnpunkterna i
det utredningsuppdrag som vi hade.
Men så skedde inte. Den enkla och rätlinjiga
författningsreformen av typ en
kammare, direkt vald av hela folket vid
ett och samma valtillfälle, hade mycket
svårt att vinna tillräckligt gehör i partivärlden.

Det var under de diskussionerna som
det än i dag icke definierbara kommunala
valsambandet kom in i debatten.
Som vi vet, räckte det inte med det sakliga
sambandet mellan riks- och kommunalpolitik,
som vi alla anser finns,
utan riksdagens sammansättning skulle
också få en särskild markering genom
ett samband med kommunalpolitiken i
val.

Under tiden konstruerades olika system
för hur detta önskemål skulle tillgodoses.
Man tänkte sig att bevara tvåkammarsystemet
men minska eftersläpningen
i första kammaren. Sedan uppkom
en tanke på ett enkammarsystem
men med eu inbyggd första kammare.
Och till slut framkom tanken på ett
blandat system.

Herr talman! Jag skall inte gå in på
de olika detaljerna. Jag vill bara erinra
om att de alla cirkulerade i debatten
som mer eller mindre allvarliga förslag.
Så småningom kom frågan om gemensam
valdag för kommunal- och riksdagsvalen
att skymta, men det var något
som ingen tyckte om.

Dessa turer fram och tillbaka hade
också ett principiellt intresse, ty som
vi såg det var den stora frågan hur väljaren
skulle få ökade möjligheter att påverka
rikets styrelse. De synpunkterna
kom dock ganska lätt i skymundan i debatten.
Det hävdades till och med att
frågan om en eller två kamrar inte var
en principfråga, utan en praktisk och

teknisk fråga, som ju kunde diskuteras
på annat sätt än man gör med principfrågor.

Det finns alltid människor som när
det gällt författningsfrågor tillhört den
konservativa gruppen. De säger att det
inte finns något tryck ifrån stora majoriteter
hos folket för en reform och att
den författning vi har haft ända sedan
1809 med vissa förändringar har stått
sig bra och att den duger åt oss. Uppfinningsrikedomen
när det gäller att
hitta på skäl mot en reform har varit
beundransvärd.

Sedan 1809 års revolution — det var
eu revolution som då skedde i Sverige,
någon annan beteckning kan man inte
ge den — har vi haft, som alla talare
här bär erinrat om, två stora reformer,
nämligen år 1865 och år 1918. Man har
snuddat vid skillnaden i situationen
kring reformen i dag och vid de två tidigare
tillfällena. Jag tycker emellertid
att situationen har blivit belyst på ett
felaktigt sätt därför att läget denna gång
har varit ett helt annat. Bakgrunden till
1865 års reform var att det hade hänt
någonting på det kommunala planet.
Den urgamla självstyrelsen i byar, härad
och landskap hade naggats i kanten
av statsämbetsmännen, och den liberala
rörelsen vann på 1860-talet gehör för
sina krav på nya former för självstyrelse
i kommunerna. 1862 års kommunallagar
visade sig bli hörnstenen i det
svenska samhällsbygget på detta område.
Kommunen blev för första gången
ett begrepp i svensk lagstiftning.

Det intressanta hade inträffat att borgarnas
och böndernas intresse för självstyrelse
hade stimulerats, och kommunalreformen
genomfördes ju också mot
denna bakgrund utan större strider.

Men värre blev det när riksdagen
skulle reformeras. Herr Hernelius har i
ett mycket trevligt anförande anknutit
till den stämning som rådde den 7 december
1865, då riksdagsreformen beslutades.
Men det han inte nämnde var
vad som verkligen låg bakom 1865 års
beslut. Då rådde nämligen stor oro i

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Nr 25

Förslag till partiell författningsreform m. m.

landet. När riksdagen samlades i september
1865 var spänningen stor. Möten
och namnlistor till förmån för reformen
talade ett mycket tydligt språk om oro
och olust. Redan i början av år 1865
hade folkmassor varit i rörelse på
Stockholms gator, och regeringen var
ängslig för läget. Om förslaget inte hade
antagits fanns det verklig anledning
att befara att oroligheterna i Stockholm
skulle ha förvärrats. Regeringen drog
trupper till huvudstaden för att se till
att inte en ny revolution skulle bryta ut.
Ilenna upphetsade folkstämning bidrog
till att bryta adelns och därmed också
prästerskapets motstånd. Därför kom
det jubel, som herr Hernelius talade om,
som en naturlig slutapplåd till folkets
nyvunna möjligheter att bestämma hur
landet skulle styras.

Jag håller med om att vi inte har det
läget i dag, men vi har inte heller det
läge som rådde 1918—1919. Demokratin
hade förbättrats under tiden mellan
1865 och fram till och under första
världskriget.

Det som var bakgrundsmusiken till
reformen 1918—1919 var kanonerna
ute i Europa. Det var i ljuset från revolutionshärdarna
som det konservativa
motståndet tvingades att ge vika så att
vi fick en reform.

Det var också en reform av annan karaktär
än den vi i dag beslutar om.
Att det därför inte finns ett stort utbrett
folkmissnöje med den författning
vi bär i dag tycker jag är naturligt, och
man kan därför bara delvis dra paralleller
mellan de två tidigare tillfällen
då vi ändrat 1809 års regeringsform.
Den svenska demokratin bär i dag i
hög grad stabilitetens prägel, och det
skall vi vara glada för.

Men nu kommer den väsentliga frågan
in: När är då tiden inne för eu
författningsreform?

En del av dem som under 1950- och
1960-talen har diskuterat denna fråga
har sagt att det inte har så stor betydelse
hurudan en författning är; den
spelar inte så stor roll. Bakom detta

resonemang har givetvis legat tron att
något oroväckande inte kan hända i
vårt land.

Detta är naturligtvis att vara alltför
optimistisk. Det är dock inte länge sedan
nazismen vällde över Europa. Jag
tror inte att det, som väl är, finns några
folkstämningar för en sådan rörelse här
i Sverige, och inte heller för omvälvningar
som kommer från annat håll.
i ron att vi skall kunna vara säkra på
att ingenting händer — att det finns en
garanti för det demokratiska styrelseskicket
— är dock felaktig. Och inte
bara det — den är också farlig därför
att man ständigt måste vara på vakt.
För dem som vill kämpa för demokratins
bestand måste det vara en hjärteangelägenhet
att alltid fråga sig: Vad
är det vi nu kan göra som innebär en
förändring till det bättre? Det bör man
göra utan att först behöva slå läst, att
det finns en väldig folkstämning för att
förändringar måste ske. Här har det
verkligen gått en skiljelinje under de
två senaste decenniernas debatt. Vi har
sett på dessa frågor på olika sätt.

Jag skall inte gå in på alla enskildheter
i fråga om förslag och hugskott
som har kommit fram under årens lopp.
Jag vill bara slå läst, att man aldrig
kan få en författning som är hundraprocentigt
demokratisk. En författning,
är demokratisk i den män som folkviljan
förmår att slå igenom i folkrepresentationen
och därmed i regeringen.
Detta är demokratis innersta idé. Vi
kan från denna synpunkt aldrig få en
perfekt författning, men vi kan ständigt
sträva efter förbättringar.

Den större politiska medvetenheten
och kunskapen hos vårt folk visar att
det inte är så stor sannolikhet för att
det skall hända några gräsligheter, om
vi nu lättar beslut rörande en enkammarreform.
Det finns inte heller i dag
några delade meningar mellan de demokratiska
partierna om att en sådan
reform bör ske. Det har emellertid varit
delade meningar om hur snabbt folkviljan
skall slå igenom. En del har tills

Nr 25

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Förslag till partiell författningsreform m
för inte alls länge sedan önskat, att
folkviljan skall slå igenom med försening.
Man menade att det skulle kunna
vara farligt om folkviljan omedelbart
skulle kunna förändra sammansättningen
av riksdagen.

Häri ligger ju ett mycket viktigt inslag
i demokratin. Det finns i samband
därmed ett annat problem, att folket
inte skall få intrycket att man konstrar
med författningen för att förhindra att
folkets mening slår igenom på ett effektivt
sätt. Då är det verkligen fara för
demokratin, och förakt för ett styrelseskick
kan då ligga snubblande nära.

Jag tror inte att riskerna bar varit så
stora i vårt land. Vi ser dock att man
i andra länder verkligen har hamnat i
den situationen, och uppstår det ett
förakt för partierna och för politikerna,
ja, då kan en demokrati inte klara sig.

1 längden kommer den att gå under.
Därför måste strävan givetvis vara att
förbättra demokratins verksamhetsformer.
En ständig vaksamhet på denna
punkt är nödvändig.

När jag säger att politikerna inte får
utsättas för förakt, är vi i denna kammare
självfallet överens om att det inte
är så, att föraktet inte kan komma oss
till del därför att vi skulle vara fullkomliga
eller vara avskärmade från
kritik. Det är inte detta som det är
frågan om. Men om det politiska arbetet
uppfattas som att vi inte gemensamt
skulle sträva efter att nå bästa
möjliga resultat för det .svenska folket,
och då kanske också använder författningen
såsom ett medel att förhindra
folkviljan att slå igenom, är det verkligen
fara å färde. Det är därför som
jag personligen under de två senaste
decennierna har sett med stor oro på
liknöjdheten och förnöjsamheten när
det gäller behovet av författningsmässiga
reformer.

konstitutionsutskottets ärade ordförande
hade ett mycket intressant anförande
och markerade en hel del av
de väsentligheter som vi i dag kommer
att besluta om. Jag är säker på att han

och jag inte hyser delade meningar om
en del av det som jag haft ett personligt
behov av att betona.

Det var dock ett uttalande av honom
som gjorde mig litet förbryllad. Han
sade att riksdagen kunde »ta åt sig
äran» av att nu reformera sig själv. Ja,
vem annars skulle reformera riksdagen?
Skulle kungen göra det? Det vore omöjligt.
Skulle regeringen göra det? Ja, det
vore ju snöpligt för riksdagen. Det råder
ingen revolutionsstämning — det
är utskottets ärade ordförande och jag
säkert överens om — bland folket såsom
det gjorde åren 1865 och 1918. Jag
förmodar dock att vi också är överens
om att det finns en ganska bestämd
mening om att riksdagens arbetsformer,
funktionssätt och uppdelning i kamrar
har överlevt sig'' själva. Detta, herr Georg
Pettersson, liar väl också det varit en
faktor, som har spelat en roll, då vi efter
1966 års val äntligen började få författningsfrågan
litet i rörelse. Före den
tidpunkten hade inte så särskilt mycket
hänt. Folkmeningen har alltså haft sin
betydelse i sammanhanget.

Vad är då resultatet? Ur folkpartiets
synvinkel är resultatet glädjande. Vi
har uppnått enighet mellan partierna
om tre saker, som vi har strävat efter,
nämligen en riksdag med en kammare,
direkt vald av folket och vald på en
och samma dag. Det betecknar vi som
en stor framgång för våra strävanden
att stärka den svenska demokratin.

Men det är givet att det, såsom alla
talare har antytt, finns fläckar på tavlan.
Jag skall bara nämna några exempel.

Vi tror att den gemensamma valdagen
kan innebära risker för den kommunala
demokratin. Hur det kommer att
bli får väl de flesta av oss tillfälle att
diskutera under kommande tider. Jag
tror att det finns anledning att så snart
som möjligt se vad som händer med
den kommunala debatten. Jag tycker
därför att den motion som herr Ahlmark
har väckt på denna punkt om en
undersökning av vad som händer redan

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Nr 25

Förslag till partiell författningsreform m. m.

vid 1970 års val har ett stort intresse.

Vi har dock accepterat denna gemensamma
valdag, ty det var enda möjligheten
att få enighet om en reform, som
vi från andra synpunkter har satt så
stort värde på.

En annan skönhetsfläck är givetvis
det stora antalet ledamöter. Såsom fru
Segerstedt Wiberg har anfört har vi
från vår sida hela tiden tänkt oss ett
antal av omkring 300 i den nya riksdagen.
Men antalet 350 ställdes ju såsom
villkor framför allt av centerpartiet
och i någon mån av socialdemokraterna.

Valsystemet innebär likaså en hel del
olägenheter, men även på den punkten
har det varit nödvändigt att träffa eu
kompromiss. Och en kompromiss innebär
givetvis att ingen helt kan få sin
vilja igenom — annars är det inte en
rimlig kompromiss; en sådan måste innebära
att ingen behöver helt underkasta
sig motparten. Men det finns ju
alltid möjligheter att så småningom rätta
till vad som blivit felaktigt. Justitieministern
trodde att det var sista gången
vi här i riksdagen diskuterar den
kommunala valsamverkan. Jag delar
inte den uppfattningen; men framtiden
kommer att visa vem som får rätt därvidlag.

Jag skall diskutera några speciella
avsnitt i konstitutionsutskottets förslag.

Parlamenten i de demokratiska länderna
har ju undergått betydande förändringar.
Från att framför allt vara
detalj diskuterande och detaljbeslutande
folkrepresentationer bär parlamenten i
någon mån tagit mindre del i den verksamheten,
mer och mer gått över till att
vara ur politisk synpunkt betydelsefulla
granskningsinstrument. Jag engagerade
mig i författningsutredningen personligen
mycket hårt för att en reform just
skulle ge Sveriges riksdag större möjligheter
att fylla den granskningsuppgiften,
och jag är glad att grundlagberedningen,
justitieministern och konstitutionsutskottet
gått på denna linje. Det
är nödvändigt att vi i riksdagen får en
möjlighet att mera inrikta oss på det po 3

Första kammarens protokoll 1968. Nr 26

Etiska ansvarsutkrävandet; därmed
skall givetvis inte alla de andra uppgifterna
åsidosättas.

I det sammanhanget är införandet av
misstroendeförklaring en betydelsefull
sak. Konstitutionsutskottet hyser bekymmer
för att man inte tänkt sig att
omröstningen skall gälla ett motiverat
förslag. Detta kan vara besvärligt framför
allt om man har minoritetsregeringar,
säger utskottet. Det är alldeles riktigt.
Men finns det ändå inte även ett
annat moment, som konstitutionsutskottet
inte så mycket trycker på? När förslag
om misstroendeförklaring mot en
regering framläggs från olika håll, vet
nämligen de som kommer att rösta fölen
sådan förklaring att det antingen
blir nyval eller att de själva får ta på
sig regeringsansvaret. Anledningen till
minoritetsregeringen är ju att det icke
funnits en majoritet som varit villig eller
haft möjligheter att sätta sig själv i
regeringsställning. Under dessa förhållanden
måste någonting ha hänt politiskt,
när man är villig att genom en
omröstning i riksdagen skicka i väg denna
minoritetsregering.

På den punkten har kanske konstitutionsutskottets
skrivning inte gett en
realistisk bild av vad som händer i ett
parlament i samband med en misstroendeförklaring.

Men problemet har också en annan
aspekt. Det kan hända att två eller flera
partier i och för sig -inte har någonting
mot att kritisera regeringen men av
skäl som jag tidigare antytt inte vill ta
på sig ansvaret att verkligen göra det.
Om man hade ett system med motiverade
misstroendeförklaringar skulle de då
kunna fly undan ansvaret att själva sätta
sig i regeringsställning genom att säga:
»Vi vill ha litet olika ordval när det
gäller att uttala vårt misstroende mot
regeringen och kan därför inte enas.»

Denna sida av saken är oerhört väsentlig.
Skall nämligen parlamenten,
och även den svenska riksdagen, ta på
sig uppgiften att i högre grad än nu vara
instrument för utkrävande av poli -

Nr 25

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Förslag till partiell författningsreform m
tiskt ansvar, då skall man inte försöka
smita undan detta ansvar genom att laborera
med skilda ordalydelser i en
misstroendeförklaring.

Nu vet vi inte om riskerna skulle vara
så stora — detta är en teoretisk diskussion,
jag betonar det — men när det
gäller ett grundlagsbeslut måste man ju
diskutera hur det kan bli i situationer
som vi inte nu har alla möjligheter att
förutse; grundlagen skall även då kunna
fungera och tvinga politikerna i
riksdagen att ta det ansvar som folket
gett dem.

Detta är inte någon mycket stor fråga
— jag ber att få betona det — men jag
vill ta den som ett exempel på frågor
som kan komma att spela en viss roll i
framtiden.

Personligen känner jag tillfredsställelse
också på en annan punkt, nämligen
den som innebär att konstitutionsutskottets
hittillsvarande form för dechargearbetet
nu definitivt stryks.

.Tåg kan väl avslöja, herr talman, att
när vi började diskutera den frågan i
författningsutredningen fanns det inte
så stor känsla för att en reform skulle
göras på den här punkten, men så småningom
växte förståelsen i författningsutredningen,
och nu är vi som jag hoppas
överens om att konstitutionsutskottets
granskningsarbete visserligen är ett
mycket värdefullt arbete, men att det
främst måste ligga på ett annat plan än
det politiska ansvarsutkrävandet.

Yi kommer genom dessa två reformer
i den svenska demokratin att visa att vi
har förstått att en förändring har skett
i fråga om parlamentens ställning. De
andra länderna har i regel hunnit före
oss på den punkten, men vi kan nu fatta
ett beslut som också sätter oss i stånd
att bättre fullgöra våra uppgifter i folkrepresentationen
än vi tidigare har kunnat
göra.

Konstitutionsutskottets ordförande
sade att reformen inte är färdig — det
måste komma till en hel del — och jag
instämmer med honom i det avseendet.
Rara, herr talman, en parentetisk an -

märkning; när han talade om fortsatta
reformer sade han att frågan om antalet
ledamöter också måste tas upp om
ett ersättarsystem skall införas. Jag förstår
inte riktigt sambandet därvidlag,
men det är en sak som vi får diskutera
vid ett annat tillfälle.

Riksdagens arbetsformer behöver
verkligen reformeras. På en punkt har
det från samtliga partiers sida varit en
större eller mindre tveksamhet inför
tanken att införa mera av personval i
det svenska valsystemet. En utökad
möjlighet till personval tror jag skulle
vara ett sätt att aktivera den svenska
demokratin, som vi skulle ha glädje av.

Jag vill uttala den förhoppningen att
grundlagberedningen i denna fråga
skall visa sig litet djärvare än de remissinstanser
som uttalade sig om denna
tanke när författningsutredningen
lade fram förslag härom. Även den
svenske väljaren måste — som fallet är
i många andra länder -— ha ett intresse
av att inte välja bara på en lista som
partierna upprättar utan också kunna
välja bland kandidater som inför folket
förklarar »Rösta på mig». Detta skulle
innebära en vitalisering av den svenska
demokratin. Det är eu väsentlig fråga
när det gäller demokratins framtid att
förbindelsen mellan den som inför folket
säger »Rösta på mig» och väljaren
blir bättre.

Tron på ett system där kandidaterna
spelar en mindre och mindre roll och
där partierna, i regel då partiordförandena,
skall vara de allt dominerande i
den politiska debatten anser jag vara
mycket farlig. Så måste inte heller med
absolut nödvändighet bli fallet. Därför
menar jag att inslaget av personval i
det framtida valsystemet kommer att
kunna bidra till att vi får en önskvärd
breddning av den politiska debatten.

Det är också nödvändigt att en framtida
reform mera ser till att vi får en
grundlag som anger ramarna för de väsentliga
funktionerna när det gäller rikets
styrelse och inte heller tar upp en
rad olika detaljer av mera arbetsmässig

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Nr 25

Förslag till partiell författningsreform m. m.

karaktär. Jag instämmer på den punkten
med konstitutionsutskottets ordförande.
En hel del detaljer kan vi föra in
i andra lagar än grundlagar.

Ett skäl för detta, utöver vad herr
Georg Pettersson anförde, är att det
skall vara en viss stabilitet i grundlagarna.
Vi har haft så mycket små detaljer
i grundlagarna att vi oupphörligen
har behövt ändra dem. Om man
vill införa ett nytt utskott eller ändra
antalet ledamöter i ett utskott skall man
i Sverige ändra en grundlag, och det
är ju fullständigt orimligt.

Jag tror det är väsentligt att grundlagarna,
som herr Georg Pettersson antydde,
befattar sig med väsentligheter.
Det ger också den stabila förankring i
folkopinionen som det är önskvärt att
grundlagarna har.

Ingen grundlag kan bli så bra att
den verkligen är en garanti för att folkstyrelsen
är kvar om diktaturer väller
in över ett land, antingen som idéer
eller genom krig. Det finns inga sådana
grundlagar. Men vi kan se på vad som
hände i Norge under andra världskriget,
under Quisling. Det råder ingen
tvekan om att den norska grundloven
var en betydelsefull faktor när det
gällde att stoppa en del av de värsta
orimligheterna i krigets Norge och bidrog
till det norska folkets sammanhållning.
Min förhoppning är att när
vi äntligen får en totalreform av den
svenska grundlagen skall den också bli
sådan, att den kan uppfattas av det
svenska folket på det sätt som den norska
grundloven kunde uppfattas under
orostiderna.

Det är också mot den bakgrunden jag
hälsar det förslag till beslut som nu
föreläggs riksdagen. Det ger folket större
möjlighet att snabbt säga ifrån hur
det vill att landet skall styras. Det ger
folket möjligheter att fastställa riksdagens
sammansättning på en och samma
dag, och därmed får det också
bättre genomslagskraft beträffande regeringens
utseende. Dessa reformer är
nödvändiga om vårt land vill vara en

demokrati som ständigt förbättras. Även
av den anledningen hälsar vi dagens
förslag med glädje.

Herr HOLMBERG (h):

Herr talman! Den reform som riksdagen
i dag preliminärt skall besluta
om är resultatet av ett långt utredningsarbete.

Författningsutredningen, som arbetat
med problemen i nära tio år, avlämnade
sitt slutbetänkande redan 1963
med förslag till helt ny grundlag. Men
kritiken mot utredningens förslag var
mycket stark, både i den politiska debatten
och i remissvaren. Det gällde
såväl förslaget till ny regeringsform
som förslaget till ny riksdagsordning.
Det blev därför nödvändigt att gå ifrån
den tilltänkta ramen för författningsfrågornas
lösning och i stället föreslå
delreformer inom ramen för 1809 års
regeringsform, som i dag förutom den
amerikanska konstitutionen är den äldsta
gällande skrivna författningen i världen.

Låt mig ett ögonblick erinra kammarens
ledamöter om att 1809 års regeringsform,
liksom de flesta andra
grundlagar, tillkom under starkt yttre
tryck och under inrikespolitisk oro.
Detta ledde till att dess tillkomsttid
snarare blev en fråga om veckor än om
månader. Den i dag förelagda författningsreformen
har i stället en fjortonårig
tillkomsthistoria, och ändå utgör
den blott en dellösning och i viktiga
avseenden ett provisorium.

Som konstitutionsutskottet framhåller
i sitt betänkande är förslaget naturligtvis
en kompromiss — och det är
en kompromiss som få är helt nöjda
med. Men den utgör ändå det bästa
som det visat sig vara möjligt att nå
enighet om mellan de fyra demokratiska
partier som varit representerade
i hela förberedelsearbetet.

Det klart positiva med förslaget till
författningsreform utgör självfallet avskaffandet
av tvåkammarsystemet och
därmed den oklarhet som hittills vid -

Sfi

Nr 25

Fredagen den 17 maj 1968 i''m.

Förslag till partiell författningsreform in. in.

lådit det parlamentariska styrelsesättet
här i landet. Väljaren kommer nu att på
valdagen bestämt veta, att han vid detta
tillfälle kan stödja eller fälla den sittande
regeringen. Om väljarnas votum
innebär ett stöd för bildandet av en
ny regering, kommer detta att omedelbart
ge utslag i bildandet av en ny regering.
Denna reform innebär därför
i demokratisk bemärkelse en klar förstärkning
av folkstyret i vårt land.

Förslaget till enkammarriksdag innebär
också en reform av valsättet genom
att man sökt skapa största möjliga proportionalitet
mellan de nu i riksdagen
representerade partierna. För att undvika
riskerna med alltför stor partisplittring
har man samtidigt föreslagit
inrättandet av en spärr som verkar upp
till fyra procent av de avgivna rösterna.
Högerpartiet har som ett led i nu träffad
kompromiss godtagit utformningen
av detta valsätt i nuläget, även om vi
reserverat oss beträffande antalet ledamöter
i kammaren till förmån för 300
ledamöter i stället för 350 som konstitutionsutskottet
stannat för.

Det är emellertid angeläget att betona
att vi även anser att detta valsätt
utgör en provisorisk lösning —- en dellösning,
som i dag stöds av alla partier.
Men det hindrar inte att vi redan nu
har anledning att se på vad man i framtiden
kan komma att erbjuda för definitiv
lösning av problemet med valsättet.

För min egen del har jag under många
år varit anhängare av ett system med
majoritetsval. Ett mycket viktigt skäl
för mig att förespråka majoritetsval är
att det underlättar uppkomsten av ett
tvåpartisystem. Uppkomsten av ett tvåpartisystem
i Sverige skulle innebära
en betydande ändring av den nu rådande
partistrukturen, något som jag
självfallet inte bara är medveten om
utan även anser vara riktigt. Men det
skulle också innebära en koncentrering
av de politiska krafterna i Sverige i en
socialistisk och eu icke-socialistisk partigrupppering,
vilket vore en fördel av
många skäl.

Den ungdomens främlingskap och
vanmakt inför möjligheten att påverka
samhället och förändra det — det problem
som vi talade om i går — skulle
kunna lättas, om våra politiska representanter
i små valkretsar finge en intensivare
och större kontakt med sina
väljare än vad det nuvarande stela proportionella
valsättet med stora valkretsar
ger möjlighet till. Små valkretsar
med majoritetsval skulle skapa en mer
direkt opinionskontakt med väljarna,
och väljarna — framför allt de unga
väljarna — skulle snabbare och mer
personligt kunna kanalisera sina politiska
önskemål.

Jag anser det därför angeläget att
frågan om majoritetsval, trots det beslut
i enighet som vi kommer att fatta här
i dag, hålles levande, för alt i framtiden
kunna realiseras då opinionen inom partierna
hunnit göra sig mer förtrogen
med denna tanke.

Låt mig avslutningsvis säga någonting
om det demokratiska styrelsesättet
i allmänhet. Demokrati får inte bara
vara en fråga om teknik; det är minst
lika mycket fråga om en attityd, en
sinnets inställning, en benägenhet alt
respektera oliktänkande och att visa
hänsyn till dessa.

Det är också viktigt att det demokratiska
styrelsesättet är grundligt förankrat
hos alla medborgare, hos hela folket.
Det räcker inte med att slå sig till
ro med att demokratin en gång införts
och att folkstyret i allmänhet verkar
stabilt. Demokratin måste vinnas av
varje generation på nytt. Inte minst debatten
om möjligheterna att föra in de
extrema vänstergrupperna i dag i ett
demokratiskt tänkande och handlande
visar detta. De demokratiska spelreglernas
utformning är härvid utomordentligt
betydelsefull. Det är lika betydelsefullt
att medborgarna rätt förstår,
att mot en demokratisk form måste
svara ett demokratiskt innehåll.

Det är, herr talman, mot den bakgrunden
jag vill se dagens partiella författningsreform
som ett steg på vägen

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Nr 25

Förslag till partiell författningsreform in. m.

mot eu bättre fungerande demokrati i
Sverige.

Herr LAKSSON, NILS THEODOR,
(ep):

Herr talman! Det föreliggande kompromissförslaget
i författningsfrågan
karakteriseras av mycket betydande
ocli allvarliga brister och svagheter. I
de flesta anförandena i dag har detta
redan omvittnats.

Det var väl också så alt när kompromissen
ingicks så var det angelägenhcIcn
bos kompromissmakarna att komma
fram till någon lösning som var
störst. Tnnebållet i kompromissen kom
i andra band. Många av dem som i dag
är beredda att biträda förslaget — det
bar vi oss bekant — är också inställda
på att så snart ske kan försöka få till
stånd en omformning på viktiga punkter
av förslaget.

Det finns i landet en mycket stark
opinion för att beträffande valperiodernas
längd den nuvarande ordningen
borde bibehållas för de ordinarie valen.
Man borde behålla skilda rent rikspolitiska
val och särskilja dem från de
kommunala valen, liksom hittills. De
rikspolitiska valen och de kommunala
valen borde icke sammanfalla utan liksom
hittills borde val hållas vartannat
år med rikspolitiska val det ena valåret
och kommunala val det andra. Därigenom
skulle också den under senare år
debatterade gemensamma valdagen elimineras.

Därmed skulle ju också vinnas att de
kommunala valens egenart icke skulle
försvagas, såsom nu håller på att ske.
Ett genomförande av förslaget i dess nuvarande
utformning skulle nämligen enligt
en mycket allmän mening ställa
kommunalvalen i skuggan av rikspolitiken
i avsevärt mycket högre grad än
vad nu är fallet. Detta vore synnerligen
olyckligt.

Den kommunala självstyrelsen har
varit en av hörnstenarna i vår samhällsbyggnad.
Den föreslagna författningsreformen
innebär något av en undermi -

nering härav, och ett förringande av
den kommunala självstyrelsens betydelse
innebär eu risk som vi inte borde ta.

För övrigt:— varför jäktar vi? Varför
unnar vi oss inte det lugn och den ro,
som först av allt borde vara förutsättningen
för eu välavvägd och klok utformning
av en nyordning av konstitutionen? Här

kommer väl att invändas: Här
bar man ju hållit på i snart två decennier
med förberedelserna, med utredningen
osv. Ja, visst har man det. Men
i sin historik glömde herr Hernelius alt
tala om hur många decennier man höll
på med författningsreformen inför
1865. Man tog grundlig tid på sig, och
konstitutionen ändrar man inte när och
hur och var som helst.

Man ger sig för ringa tid. Hur ser det
ut med vår planläggning för byggnation
och övriga materiella resurser när det
gäller enkammarsystemets införande i
den praktiska verkligheten? Det mesta
är här obestämt och flytande. Konturerna
är dimhöljda. Vi blir nödsakade
att tillgripa improvisationer, som är
alltför litet genomtänkta. Tidsnöden och
det nervösa jäktandet lämnar mera utrymme
åt slumpen än åt klok och förutseende
planering, och de lösningar man
kan nödgas acceptera blir med all sannolikhet
inte de bästa, men mycket dyrbara.

Den nya ordningen kommer att ge oss
de treåriga valperioderna. Kan dessa
korta intervaller på tre år verkligen vara
önskvärda i det politiska livet? Hur
blir det för den nyvalde riksdagsledamoten?
Han hinner knappast mer än
komma in i kammaren förrän han måste
tänka på hur han skall komma in
igen nästa period. Samma förhållande
gäller regeringen. Vilken kort tid det
blir för en regering att hinna bygga
upp ett förtroende på! Dessa korta valperioder
är en av de svåraste bristerna
i det föreliggande förslaget.

Beträffande problemen på det kommunala
planet har också konstitutionsutskottet
insett vad som håller på att

Nr 25

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Förslag till partiell författningsreform m
ske. Det är därför som man har erbjudit
oss arbetsgruppen för fördjupning
av den kommunala demokratin. Man
bär från början insett att här är fara å
färde.

Sannerligen tror jag att fru Segerstedt
Wiberg hade rätt när hon präglade orden:
»Mästarens band har saknats.» Det
var ett sant ord!

Kompromissen har inte heller någon
folklig förankring. Det »sällhetens rus»
som herr Hernelius hade forskat sig
fram till beträffande folkets reaktioner
den 7 december 1865 ser vi ingenting
av i dag. Folket är helt enkelt inte med
oss i våra ställningstaganden här.

Varför? Ärade kammarkamrater —
har det inte hela tiden under de senast
gångna åren varit så att denna fråga
har behandlats och avgjorts mer eller
mindre över folkets huvuden, ja, över
riksdagsledamöternas också för den delen?
Det är i resignationens tecken som
avgörandet träffas. Det finns inte något
fantasieggande i denna utveckling, och
det råder inte någon entusiasm vare sig
i riksdagen eller bland folket.

Se bara på den glest besatta kammaren
och de nästan tomma åhörarläktarna!
På första kammarens läktare har
tidvis ingen åhörare alls funnits i dag.
Konstitutionsutskottets före detta sekreterare
befann sig faktiskt för en stund
sedan på läktaren, men han tröttnade
och gick. Nu ser jag några åhörare där
igen. Intresset är alltså ingalunda på
höjdpunkten.

Vi har också under debatten här fått
bevittna högtidstal och lyckönskningstal.
Herr Hernelius gav oss en intressant
historik; den kan vara intressant i
sammanhanget. Hans anförande var för
övrigt nästan rena parentationen, och
det följdes upp av fru Segerstedt Wiberg
som också präglade ett annat
tänkvärt ord: »Kammarens tid är ute»
— den kammare där enligt fru Segerstedt
Wiberg »demagoger och långpratare»
som regel hade vantrivts, en förtjänst
för en kammare, ett gott betyg
för en kammare. Ordet var väl valt!

Herr Hernelius talade också om
»otidsenliga betraktelser», och därvid
fick jag inregistrera hans förnyade påtalande
av partistämmorna som vi nog
inte skall inblanda i debatten i dag heller.

Herr talman! Trots de många årens
utredningsarbete har också de hetaste
tillskyndarna av reformförslaget nödgats
här i dag inför oss erkänna, att betydande
brister vidlåder det förslag som
konstitutionsutskottet lagt fram. Då
kunde man ha unnat sig mera tid och
mindre brådska, så att man sluppit välja
andra kammaren i år bara för två år.

Dessa förhållanden liksom de utomordentliga
svårigheterna att hinna ordna
de praktiska anordningarna gör det
för mig, herr talman, omöjligt att i dag
ansluta mig till beslutet.

Herr talman! Jag yrkar därför avslag
på konstitutionsutskottets hemställan i
betänkandet nr 20.

I detta anförande instämde herrar
Ferdinand Nilsson (ep), Svanström
(ep) och Eric Carlsson (ep).

Herr PETTERSSON, GEORG, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Det är svårt att bemöta
herr Larsson, ty han byggde sitt anförande
på att han »trodde» att det var
på det och det sättet. Han anförde inte
några som helst bevis för vad han sade.
Det enda »beviset» låg i att han icke
önskade någon förändring av vår nuvarande
författning. Han ansåg att man
skulle ta ännu längre tid på sig.

När han säger att förslaget skulle vara
behäftat med betydande svagheter,
skulle det vara värdefullt att få detta
bevisat. Herr Larsson gjorde också vissa
påståenden. Han sade bland annat,
att när man gjorde kompromissen hade
man inte tagit hänsyn till innehållet.
Det är ett påstående som får stå helt för
herr Larssons räkning, ty det är inte
sant.

Herr Larsson säger att det är få åhörare
på läktaren. Om man hade bespet -

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Nr 25

Förslag till partiell författningsrcform m. nt.

sat sig på en härd politisk debatt kring
denna fråga, då hade läktarna säkerligen
varit fyllda. Om jag får säga vad jag
tror, så är det att jag tror motsatsen
mot vad herr Larsson sade. Detta är ett
bevis på att folket är införstått med den
reform som nu ligger på riksdagens
bord.

Herr Larsson sade också att här skulle
finnas utrymme för slumpen. Jag förstår
inte vad herr Larsson kan ha för
täckning för sådana påståenden. Jag
Iror inte att han skall förringa det arbete
som här har utförts för att åstadkomma
den modernisering av svensk
författning som det svenska folket har
önskat att vi skall få. Det jag i mitt anförande
sade var att den svenska riksdagens
ledamöter har en mycket konservativ
uppfattning när det gäller att
ordna och förändra sina egna arbetsförhållanden,
vilket herr Larssons anförande
bär vittne om.

Att denna fråga skulle ha behandlats
över folkets huvud är väl också ett felaktigt
påstående. Denna fråga har behandlats
inom respektive partier och i
deras partigrupper. Herr Larsson får
följaktligen vända sig till sitt eget parti
om han anser sig icke ha haft tillfälle
att få detta spörsmål diskuterat, ty i så
fall ligger felet i den delen av förberedelserna
till denna reform. De övriga
partierna vet jag har diskuterat frågan,
både vid större kongresser och i sina
lokala organisationer. Det är möjligt att
centern har uraktlåtit att göra det. Som
eu inflytelserik person inom centern
bör herr Larsson se till att sådant icke
får förekomma i fortsättningen.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag kan hålla med herr
Georg Pettersson om att det är relativt
svårt att bemöta herr Larsson. Herr
Larsson vill tydligen inte ha några som
helst förändringar, utan vill behålla det
bestående systemet.

Herr Larsson sade sig sakna folkets

intresse för denna fråga. Jag skulle ha
förstått herr Larsson bättre om han
hade nöjt sig med att beklaga att kammaren
inte visar större intresse och att
massmedia inte förstår vilket stort beslut
vi nu går att fatta.

Det är alldeles riktigt, som herr Larsson
framhöll, att jag betonade att det
i denna kammare har funnits många
betydande personer. Men jag sade vidare
att första kammarens tid är ute.
Vi bör då, herr Larsson, vara tacksamma
för att det inte är en upprörd folkstämning
som frampressar denna ändring.
Jag tror det skulle vara mycket
olyckligt om vi väntade tills mer eller
mindre revolutionära rörelser krävde
att riksdagen skulle omdanas.

Här har träffats en kompromiss. Jag
har i mitt anförande inte dolt att jag
anser att kompromissen har många
svagheter —- men så stora svagheter
har den inte att jag vill ansluta mig till
de ytterligt konservativa meningsriktningar
som inte vill ha någon förändring
alls. Riksdagen är en levande organisation,
och vi skall själva kunna
förändra den när tiden är mogen. Och
som sagt: Klockan är slagen.

Herr LARSSON, NILS THEODOR,
(ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan inte förstå annat
än att både konstitutionsutskottets
ordförande och fru Segerstedt Wiberg
misstolkat mig, eller i varje fall missförstått
mig. När jag har yrkat avslag
på det föreliggande förslaget har jag
motiverat mitt ställningstagande med
att allvarliga brister vidlåder förslaget
och att tiden dessutom är för knapp
för att hinna genomföra vad som erfordras.
Jag har inte uttalat mig på sådant
sätt att jag kan beskyllas för att
inte vilja vara med om förändringar.
Jag har endast velat att vi skulle ha
längre tid på oss, vilket väl må vara
mänskligt då det även från de mest
positiva hållen har erkänts att det finns
allvarliga brister i förslaget.

Nr 25

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Förslag till partiell författningsreform m. m.

Jag motsätter mig alltså inte förändringar,
men jag vill att det skall vara
ordentligt förberedda och mogna förslag
som vi ställs inför att antaga. Så
som förslaget föreligger i dag är detta
inte fallet. Jag tror tvärtom att konstitutionsproblemen
skulle vinna på ytterligare
något övervägande. Vi skulle då
också hinna med att. utröna var riksdagen
i fortsättningen skall arbeta. För
övrigt kommer detta sista inte att beröra
mig personligt så mycket eftersom
jag ändå inte kommer att vara med i
det nya Kanaans land.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Larssons första
anförande gav en god belysning av vad
jag kallar konservatism när det gäller
reformer på författningsområdet. I den
sista repliken kom herr Larsson med en
annan variant på sitt motstånd. Nu sade
han att man borde vänta därför att det
är så många som har kritiserat förslaget.
Han tycker att kritiken är riktig,
och därför vill han att man inte skall
fatta beslut redan i dag.

Jag skall väl läsa båda anförandena
noggrant efteråt och se vilket som verkar
vara talat med störst inlevelse, herr
Larssons första anförande eller det senaste.
Slutsatsen blev dock att herr
Larsson yrkade avslag på varje reform.
Herr Larsson tänker tydligen inte ens
rösta på sin partiväns, herr Larssons i
Luttra, förslag. Det vittnar om en ganska
långt gående negativ inställning.

Herr Larsson sade först att det inte
finns någon folkstämning för reformen.
Jag vill i det sammanhanget instämma
med dem som har yttrat att det vore
allvarligt om situationen i Sverige i dag
vore sådan att vi liksom vid de två föregående
tillfällena hade oroshärdar, att
trupper skulle behöva dras till Stockholm
för att förhindra upplopp etc. Att
så nu inte är fallet är ett bevis på att
riksdagen är mogen att fatta beslut utan
detta våldsamma yttre tryck.

Om en förutsättning för en reform

skulle vara, som herr Larsson nämnde
i sitt första anförande, att folket skulle
tvinga oss att göra en reform, innebure
detta att underkänna riksdagsledamöternas
förmåga att förstå att vi måste
reformera utan att behöva drivas dit
med hugg och slag. Det enda vettiga
sättet att reformera författningen i en
demokrati är att göra det utan de upprörda
folkstämningar som herr Larsson
efterlyste.

Herr LARSSON, NILS THEODOR,
(ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber att få erinra
herr Dahlén, liksom mina övriga kombattanter,
om att jag yrkat på längre tid
för förberedelsearbete endast därför att
bristerna i förslaget är så påtagliga. Jag
har särskilt understrukit det kommunala
sambandet och hela det problemkomplexet.
Jag menar nämligen att man
borde ha kommit fram till en lösning
beträffande skiljandet mellan rikspolitiska
val och kommunala val innan
man lade fram förslaget. Yi borde då
också ha fått ett bättre förslag än det
om de treåriga intervallerna.

Vi vet också att det även i riksdagen
råder en stark mening om att när man
en gång genomfört reformen måste man
komma tillbaka för att försöka reformera
reformen i syfte att få till stånd
längre intervaller och ett slopande av
den gemensamma valdagen.

Jag vill erinra om vad departementschefen
en gång framhöll i sina direktiv
till beredningen då han sade: »Om hela
riksdagen väljs samtidigt med kommunalvalen,
finns sålunda grundad anledning
anta, att de rikspolitiska frågorna
på bekostnad av de kommunalpolitiska
kommer att dominera valrörelsen så att
den kommunala demokratin kan tillfogas
kännbart men. Med detta alternativ
är också den olägenheten förbunden,
att intervallerna mellan allmänna val,
som nu är två år, måste bli längre med
de ogynnsamma återverkningar på den
politiska aktiviteten som därav följer.

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Nr 25

Förslag till partiell författningsreform in. in.

Dessa invändningar har onekligen en
avsevärd tyngd. En lösning som i görligaste
mån eliminerar dessa olägenheter,
bör därför eftersträvas.»

Så har emellertid inte blivit fallet,
utan förslaget ligger i dag i en helt annan
utformning på kammarens bord.

Detta är den främsta anledningen till
att jag inte kan yrka något annat än
avslag. Jag kommer dock i andra hand
att rösta för reservation 1 av herr Larsson
i Luttra. I mitt ställningstagande till
konstitutionsutskottets enligt min mening
bristfälliga förslag har jag emellertid
inget annat val än att yrka avslag.

Herr statsrådet KL1NG:

Herr talman! Efter det inlägg som
konstitutionsutskottets ordförande gjorde
liär hade det kanske i och för sig varit
överflödigt att jag tog till orda, men
när herr Nils Theodor Larsson nu direkt
apostroferade mig i fråga om direktiven
till beredningen, måste jag erinra
honom om vad jag sade i mitt anförande,
nämligen att förslaget är en kompromiss.
Skall man genomföra en författningsreform
under fredliga förhållanden
hör den genomföras med bredast
möjliga anslutning hos vårt folk
och inom riksdagen.

Eu kompromiss betyder att man
kanske får släppa efter på någon punkt,
som man både från en parts och från
två, tre eller fyra parters synpunkter
möjligen anser kunde ha lösts på ett
bättre sätt. Det hetyder emellertid inte,
som herr Larsson sade i sitt första inlägg,
att innehållet i kompromissen
kommit i andra hand. Nej minsann, det
bär diskuterats noga och ingående genöm
alla partiinstanser.

Som konstitutionsutskottets ordförande
sade får väl ett sådant påstående
som detta från herr Larssons sida stå
för hans egen räkning. Jag hoppas att
det inte gäller hans parti.

Fru Segerstedt Wiberg sade att det
kanske var svårt att bemöta herr Larssons
funderingar. Jag tycker inte det.

Han har ju i allt väsentligt bemött sig
själv.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Justitieminister Kling
fann atl jag hade fel, då jag sade att det
var svårt att bemöta herr Nils Theodor
Larssons yttranden. Det tycker jag nog
ändå i de flesta avseenden. På en punkt
skulle jag dock i stället vilja instämma
med herr Larsson, nämligen i hans påpekande
att regeringen tydligen inte
iiar tid att ägna denna fråga så stor
uppmärksamhet att flera regeringsledamöter
följer debatten. Nu sitter endast
.statsministern i andra kammaren och
justitieministern i denna kammare. Jag
beklagar detta faktum än mer med tanke
på att jag hade tillfälle att bevittna
att sex av regeringens ledamöter hade
tid att sitta fyra timmar på den ungdomskonferens
som ordnades härom dagen.
Jag vill inte förringa konferensens
betydelse, men jag anser att riksdagen i
dag fattar ett historiskt beslut. Då borde,
anser jag, regeringen, om inte av
skyldighet så dock av artighet, ha infunnit
sig i kammaren.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Det är av lättförståeliga
skäl inte med någon större entusiasm
som jag tar till orda i detta sammanhang.
Jag kan dock inte underlåta alt,
med hänsyn till vad som här har sagts
beträffande centerpartiets agerande i
frågan, från min utgångspunkt försäkra,
att centerpartiets ledning såvitt mig är
bekant har behandlat frågan med allt
det allvar som den kräver, att den har
varit föremål för intensiva och livliga
debatter i olika sammanhang både på
konferenser och vid andra tillfällen, att
det emellertid finns någonting som heter
den obotfärdiges förhinder och att i så
fall inte heller den tid som har förflutit
under debattens gång på något sätt har

Nr 25

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

förslag till partiell författningsreform m. m.

bidragit till att förändra inställningen
till de aktuella problemen.

Jag ber, herr talman, att få tillägga
till vad jag har anfört tidigare i dag, att
jag helt och fullt ansluter mig till yrkandet
om bifall till konstitutionsutskottets
föreliggande förslag med ett enda
undantag, nämligen beträffande den reservation
om rösträtten, som jag har
antecknat mitt deltagande till. Jag betraktar
det i dag såsom en angelägenhet
av stor vikt att detta förslag kan tagas
såsom en första etapp på den väg mot
en mera till tiden anpassad författning
som vi måste skaffa oss för att inte vårt
arbete skall sättas ur spel, det arbete
som jag föreställer mig att vi så väl behöver
fullfölja för framtida behov.

Herr statsrådet KLING:

Ilerr talman! Fru Segerstedt Wiberg
var tydligen ledsen över att jag skulle
sitta ensam på en av de platser som är
reserverade för statsråd i denna kammare.
Jag tycker inte att fru Segerstedt
Wiberg skall vara ledsen. Jag har nämligen
aldrig känt något behov av att ha
något skydd omkring mig, utan jag har
alltid försökt att klara mig själv. Jag
Iror inte att det spelar någon större roll,
om mina kolleger sitter runt omkring
mig såsom någon sorts »body guard»
eller om de sitter i sina rum och åhör
debatten genom högtalarna. Det var
kanske en felaktig reform när högtalare
installerades litet här och var, inte bara
i statsrådsrummen och partiledarrutnmen
utan även på stockholmstidningarnas
redaktioner etc., så att folk
inte tvingas gå hit för att lyssna på oss
och se hur vi ser ut i dag till skillnad
från i går. Men jag tror inte att det har
någon betydelse.

I anledning av ett yttrande av herr
Hernelius skall jag kanske också, herr
talman, förklara varför jag inte kunde
infinna mig redan kl. 10 när debatten
började. Det var på mitt initiativ som
konseljtiderna i fjol ändrades så, att
kammarplena på fredagarna kunde bör -

ja kl. 10 i stället för kl. 11. En förutsättning
var att statsråd ibland inte kunde
infinna sig i riksdagen exakt kl. 10; därför
skulle aldrig exempelvis gemensamma
voteringar äga rum på fredagar
kl. 10. I dag kunde jag inte komma ifrån
konseljen i tid, och efter konseljen var
jag tvungen att ge mina medarbetare
vissa direktiv som berörde uppläggningen
av konseljarbetet för hela sommaren.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Nej, herr statsråd, jag
har aldrig drömt om att det här i kammaren
skulle behövas någon body guard
vare sig för statsråd eller för någon annan;
så långt har det väl ändå inte gått.
Men riksdagen representerar folket och
får betraktas som regeringens arbetsgivare,
om uttrycket tillätes mig, och när
vi i dag står inför ett historiskt beslut
tycker jag att statsråden skulle kunna
slita sig från sina rum även om där
finns högtalare. Jag vidhåller att artigheten
hade krävt statsrådens närvaro,
då riksdagen går att fatta ett historiskt
beslut.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag håller helt med fru
Segerstedt Wiberg om att justitieministerns
försvar för sina kolleger verkligen
inte var mycket värt, speciellt inte
en dag då vi diskuterar grunddragen
för Sveriges författning. Det är här i
riksdagen, i folkrepresentationen, som
statsråden har att svara för sin verksamhet.

Vi har ju alla under årens lopp kunnat
konstatera en tilltagande obenägenhet
hos socialdemokratiska statsråd att
över huvud taget vara närvarande i
kamrarna. Det är en tilltagande obenägenhet
hos statsråden att verkligen stå
upp i debatten och försvara sig. Med
en viss rätt har man sagt att demokrati
är formen för styrelse genom debatt.

Fredagen den 17 mai 1968 fm.

Nr 25

Förslag till partiell författningsreform m. ni.

Sveriges riksdag har på denna punkt
blivt en sämre plats för demokratin
därför att socialdemokratiska statsråd
är obenägna att stå upp och svara.

För min del har jag som gruppledare
givetvis mycket större möjligheter än
andra kammarledamöter att komma till
tals med statsråden; personligen har jag
ingenting att beklaga mig över i detta
avseende. Men när justitieministern försöker
skämta bort frågan om statsrådens
närvaro i kammaren med att säga
att han inte känner sig ensam, då är
det ett ytterligare bevis för att de socialdemokratiska
statsråden icke förstått
sin uppgift i detta sammanhang.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Det är självklart, som
herr Dahlén säger, att statsråden har
att svara för sin verksamhet här i riksdagen.
Nå, vem bland statsråden har att
svara för sin verksamhet här i dag? Jo,
det är jag, och jag är här, men jag tänker
inte stanna i kammaren hela tiden

— jag tänker snart gå och äta lunch.

Visst skall vi försvara oss i riksdagen,
men jag har inte blivit angripen i
ett enda anförande av alla dem som hållits
i denna kammare förut i dag mer
än i det anförande som fru Segerstedt
Wiberg höll — för att jag är här, höll
jag på att säga. Det verkar faktiskt litet
löjligt att i detta sammanhang ta upp
en sådan här debatt. Jag tycker att det
är ovärdigt att göra det.

Nu är det ganska många ledamöter
inne i kammaren — och det bär faktiskt
blivit litet flera på läktaren också

— men jag har haft en känsla av att
regeringen tidvis har varit överrepresenterad
här i kammaren i dag.

Herr ANDERSON, CARL ALBERT,
(s):

Herr talman! Vid konstitutionsutskottets
överläggningar och beslut i denna
fråga har jag deltagit och även tillstyrkt
samtliga delförslag utom på
tvenne punkter beträffande vilka jag

har avstått från att delta i voteringen.
Dessa punkter gäller frågan om gemensam
valdag och frågan om valperiodens
längd. Jag betraktar den senare punkten
som en följd av den förstnämnda.
Jag har på dessa tvenne punkter inte
velat rösta mot förslaget. Jag känner
alltför stark partilojalitet för att gå emot
en överenskommelse som har träffats
mellan partierna, men jag har å andra
sidan heller inte velat vara illojal mot
min egen uppfattning i denna fråga.
Därför har resultatet blivit den kompromiss
som innebär att jag har avstått
från att delta i voteringen. Jag vill med
några ord motivera detta mitt ståndpunktstagande.

Jag är medveten om att den nya författningsrcformen
är en paketlösning,
på många punkter ett resultat av kompromisser.
Jag föreställer mig emellertid
att en del av tillskyndarna ändå
inte känner någon större tillfredsställelse
över uppnått resultat. Jag vet att
det finns de som i kompromissens tecken
ansett sig nödgade att acceptera
delar av paketets innehåll som de inte
finner tilltalande. Man har velat komma
fram till ett resultat, även om detta
på en del punkter inneburit vissa uppgivelser.
Jag är också medveten om att
i denna kammare och även i medkammaren
finns de som känner besvikelse
över resultatet och helst skulle se alt
paketet returnerades till avsändarna
med beteckningen »obeställbart». Som
situationen nu är och med utskottets
betänkande på bordet innebär emellertid
en sådan tanke endast en from önskan.

Vad är det nu som sker? Jo, att kommunalvalen
försvinner som självständig
företeelse i svenskt samhällsliv och att
kommunalvalen i fortsättningen endast
blir en spegel av rikspolitiken, när den
i val skall bedömas av svenska folkel,
.lag kan inte underlåta att beklaga delta.
Ännu så sent som år 1965, när den s. k.
sambandskommittén arbetade i Ellös
med sin utredning, nämndes tanken under
hand om en gemensam valdag som

Nr 25

Fredagen den 17 mai 196S fm.

Förslag till partiell författningsrefonn in. in.

en kompromissmöjlighet, men den utvägen
avvisades. Vad händer nu? Enligt
det nuvarande valsystemet är första
kammaren ett indirekt resultat av kommunalvalen.
Första kammaren är utsedd
av de kommunala valkorporationerna,
och ingen kan förneka att det råder ett
direkt kommunalt samband mellan kommunerna
och de valda förstakammarledamöterna.

Det nya författningsförslaget innebär
att man helt enkelt vänder på kuttingen.
1 stället för att kommunalmännen utser
en del av riksdagen och därmed också
en del av rikspolitikerna, kommer nu
lokalpolitiken valmässigt att bli ett bihang
till rikspolitiken. Förut var rikspolitiken
till dels avhängig av de ledamöters
syn, som valdes kommunalpo1
i tiskt. Nu kommer rikspolitiken att bli
avgörande även för de kommunalpolitiska
valen. Man liar därigenom räddat
tanken på ett s. k. samband, även om
detta nu icke blir annat än en fiktion.
Kommunalvalen kommer i fortsättningen
att ske i skuggan av rikspolitiken.
Vid separata kommunalval är det lättare
att rikla väljarnas intresse på den
förda kommunalpolitiken. I fortsättningen
försvåras detta. Jag är helt på
det klara med att det är svårt att i
massmedias tid, med TV och radio inriktade
på riksföreteelserna, hävda dylika
lokala synpunkter. Utvecklingen
vid de senaste valen har tyvärr pekat i
den riktningen. Visserligen rekommenderas
att man skall följa de lokalpoliliska
förhållandena med stor uppmiirsamhet
i massmedia, men att en sådan
rekommendation skulle kunna vinna
efterföljd för hela landet är helt enkelt
en både teoretisk och praktisk omöjlighet.
Det blir rikspolitiken från de olika
partiernas sida som blir avgörande även
för det lokala ställningstagandet. Ett
politiskt skiljande på val till riksdag
och kommun med olika partiröstning,
lokalt och rikspolitiskt, är naturligtvis
teoretiskt tänkbart men i praktiken i
det närmaste en omöjlighet. Och ändå
vore det i hög grad välgörande för den

kommunala demokratin, om medborgarna
vid sin bedömning av de lokala förhållandena
kunde animeras att göra
denna utan rikspolitiska sidoblickar.
Så blir nu icke möjligt, och detta beklagar
jag.

Väljarnas möjligheter att ställa kommunalpolitikerna
till ansvar för deras
åtgärder finns men är praktiskt sett
icke stora. Sannolikt kommer man vid
de olika valen att ta en valsedel med
samma partibeteckning, oavsett om man
hyser tveksamhet eller rent av är krilisk
mot t. ex. kommunal partipolitik
eller dess valsedelskandidater.

En vinst kanske dock skall noteras i
detta förslag, och det är att partikanslierna
sparar eu del utgifter genom att
få val endast vart tredje år i stället för
såsom nu vartannat. Men det var väl
knappast det som skulle betecknas som
en parlamentarisk vinst.

När Svenska stadsförbundets styrelse
hade alt avge sitt remissvar på grundlagberedningens
betänkande, framförde
förbundsstyrelsen en stark oro angående
den gemensamma valdagen. Man
yttrade i svaret bl. a.: »Icke blott ur
specifik kommunal utan även ur allmän
demokratisk och samhällelig synpunkt
vore det enligt styrelsens uppfattning
olyckligt om denna utveckling mot en
ökande dominans i valrörelsen av de
rikspolitiska frågorna på bekostnad av
de kommunalpolitiska skulle ytterligare
förstärkas genom införandet av en gemensam
valdag.»

Jag deltog i den överläggningen, och
ingenting som hänt sedan detta remisssvar
avgavs har förmått mig att ändra
uppfattning. Jag har hela tiden hyst
stor tveksamhet om förslaget på denna
punkt, och vartefter frågan diskuterats
har jag blivit stärkt i min uppfattning
att förslaget om sammankoppling är
olyckligt. Jag är, som jag inledningsvis
nämnde, på det klara med att förfatlningsförslaget
är en kompromiss, som
ingår i ett paket och att paketet i stort
måste antagas som helhet eller förkastas.

Fredagen den 17 maj 19G8 fm.

Nr 25

Förslag till partiell författningsreform m. in.

Det finns också i detta paket andra
detaljer än de jag nu nämnt som är
diskutabla men som jag dock ansett mig
kunna godtaga. T detta fall har jag emellertid
icke kunnat ansluta mig till det
förelagda förslaget genom att votera
därför.

Det har bl. a. som motivering anförts
en rädsla för minskat intresse för de
kommunala frågorna vid separata val.
Vad vinner man med sammankopplingen?
Man vinner möjligen ökat deltagande
i kommunalvalen, vilket dock
icke är säkert, men man omöjliggör i
praktiken en separat bedömning av
kommunalpolitiken från väljarnas sida.
.lag betraktar förslaget på denna punkt
såsom olyckligt för den kommunala
självstyrelsen och dess utveckling —
den styrelse som jag i så många olika
festliga sammanhang har upplevt lovorden
för då del har talats om den kommunala
självstyrelsen såsom en omistlig
del av det svenska samhället. Man
säger att inga avgörande nackdelar för
demokratin ligger i det nuvarande förslaget.
Man säger också att det finns
bestämda fördelar med en gemensam
valdag. Det är möjligt att så är fallet,
men jag har inte en sådan röntgenblick
att jag har kunnat upptäcka detta.

Den självstyrelse som jag nyss nämnt
är man nu på väg att klassa ner till eu
politiskt sekundär företeelse jämförd
med rilcspolitiken. Detta kommer tyvärr
att leda till att betydelsen av kommunala
initiativ och åtgärder minskar — i
varje fall föreligger stor risk för detta.

Som jag inledningsvis nämnde innebär
förslaget att kommunalvalen försvinner
som självständig företeelse i
svenskt samhällsliv. Att uppge den självständigheten
bjuder en kommunalman
emot, och det är besvikelsen över denna
uppgivelse som jag med mina ord
nu har velat ge uttryck för.

I herr Carl Albert Andersons yttrande
instämde herrar Erik Olsson (s),
Nils Nilsson (ep) och Skärman (fp).

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! När nu den dagen är inne
då riksdagen skall fatta ett första beslut
i form av vilande grundlagsändring
om övergång från tvåkammarsystem
till enkammarsystem är detta —
som redan anförts av flera talare — en
historisk händelse av stor betydelse.
Den ordning som gällt i det svenska
parlamentet under mer än hundra år
och de grundlagar som i stort sett har
gällt sedan år 1809 skall nu genomgå en
väsentlig förändring, även om de inte
helt skall försvinna. Men det är kanske
ändå på det sättet — även om det har
gjorts en del intressanta historiska återblickar
i denna debatt — att det inte är
så många som känner något sus eller
förnimmer något av historiens vingslag
i den svenska riksdagen.

När första kammaren om ett par år
sjunker ned i tidens hav och försvinner,
kommer säkert kammarens ledamöter
att bära detta skeppsbrott med jämnmod,
men ingen vet, om det demokratiska
och parlamentariska arbetet härefter
blir lättare. Någon större entusiasm
från något håll har inte kunnat
förmärkas -— som redan också har uttalats
i debatten inför det beslut som
här skall fattas. Det är så vanligt nu för
tiden att gå i demonstrationståg, åtminstone
när det gäller andra länders
intressen, men vi har inte sett till några
demonstranter utanför riksdagshuset,
och dess bättre inte heller några slagsmål
med polisen för att Sverige skall få
en ny författning. Polisen har inte blivit
överansträngd när det gällt att hålla
ordning på medborgarna i detta avseende.
Förslaget har inte utan tvekan
blivit framlagt.

Att detta författningsförslag inte har
mötts av någon större entusiasm beror
säkert på att vår nuvarande författning
av årtalet 1809 har tillämpats och fungerat
så att den inte utgjort något hinder
för utvecklingen i vårt svenska
samhälle, den har inte varit ett hinder
för parlamentarismen och demokratin.

Ett annat skäl till att reformen inte

Nr 25

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Förslag till partiell författningsreform m
möts av någon stor entusiasm är säkert
det förhållandet att det inte är någon
fullständig författningsreform, utan bara
en partiell reform. Här finns anledning
beklaga att man under de 15 år
som gått sedan frågan om eu ny författning
blev aktualiserad inte lyckats arbeta
fram ett grundlagsförslag som är en
fullständig författningsreform utan bara
en delreform. 15 år är ändå en ganska
lång tidsperiod, och när vi hört
grundlagberedningens ledamöter i utskottet
uttala sig om hur länge det i
bästa fall dröjer innan man klarat av
fortsättningen på författningsarbetet så
kommer vi innan den nya ordningen
lielt kan tillämpas i riksdagen långt in
på 1970-talet eller i en rätt oviss framtid.

När den nya författningen har dragit
så långt ut på tiden måste man ändå anse
att orsaken härtill är att med i spelet
har nog varit ett bristande intresse från
deras sida som makten haft att besluta
och bestämma när det gällt att få fram
nya grundlagar eller modernisera författningen.

Det förslag som i dag behandlas har
också sin prägel av att ledamöterna i
konstitutionsutskottet inte haft vanlig
frihet. De har varit bundna av en partiöverenskommelse.
Denna överenskommelse
träffades under tiden för grundlagberedningens
arbete eller genom att
beredningens ledamöter höll kontakt
med respektive partigrupper. Denna
överenskommelse har varit ett underligt
aktstycke i det avseeendet att det inte
varit skritfligt utformat. Från början
var det för oss vanliga ledamöter i utskottet
rätt oklart vad denna överenskommelse
egentligen innehöll. Men det
har klarnat allteftersom arbetet fortgått.
Ibland har man fått hänvisa till
tidningskommunikéer, till radio- och
TV-program för att få bevis på vad
man egentligen kom överens om. Vid
utskottsbehandlingen har utskottets ledamöter
med ett enda undantag känt
sig bundna av denna överenskommelse.

Meningarna är olika om denna form
för parlamentariskt arbete: att avgörandet
i en stor och viktig fråga är klart
partierna emellan innan ärendet blir
framlagt i riksdagen. Här kan tilläggas
alt det inte saknats en viss reaktion vid
utskottsbehandlingen mot den parlamentariska
ordning som tillämpats. Som
ett exempel från utskottsbehandlingen
kan framhållas — vi brukar inte avslöja
detaljer från utskottsarbetet men det
kanske kan vara tillåtet i detta sammanhang
—• att när det gäller spärren
på fyra procent av rösterna för att ett
parti skall få vara med och dela mandaten
så var vi många i utskottet som
ansåg det vara en alltför hård spärr. Vi
var sex ledamöter som röstade för ett
motion sförslag på en treprocentig spärr.

Denna votering skedde på tisdagseftermiddagen.
På onsdagsförmiddagen
blev voteringen — redan innan det var
avgjort om någon reservation skulle
lämnas eller inte — föremål för behandling
vid partiledaröverläggningarna. En
sådan ordning hade man ändå inte
väntat sig vid behandlingen av ett
grundlagsförslag. I fortsättningen bör
heller inte en sådan ordning få tillämpas.

För min del anser jag dock att denna
partiöverenskommelse var nödvändig
om man ville nå ett resultat vid detta
och nästa års riksdag -— man må sedan
i allmänhet ogilla eller inte överenskommelser
av detta slag före riksdagsbehandlingen
av en viss fråga. Av denna
orsak har jag också accepterat det
paketet i författningsfrågan som presenterades
av grundlagberedningen.

Anledningen till att vi har accepterat
kompromissen är det värdefulla i det
förhållandet att den nya kammaren,
den nya riksdagen, kommer att väljas
vid ett och samma tillfälle genom direkta
val. Genom denna ordning blir
det mera klart vem som skall utöva regeringsmakten
här i landet. Det blir
inte några indirekta val eller några olika
valperioder.

I det socialdemokratiska partiet hade

Fredagen den 17 maj 1908 fm.

Nr 25

Förslag till partiell författningsreform m. m.

man rätt länge den uppfattningen att
här skulle genomföras ett valsystem som
fungerade så att det gav en överrepresentation
till det största partiet. Men nu
blir det ett rättvist valsystem där varje
röst har samma värde när respektive
parti bara kommit över spärren 4 eller
12 procent. Under årens lopp har förslag
framförts att en del ledamöter i enkammarsystemet
skulle vara indirekt
valda — hela kammaren skulle inte väljas
genom direkta val, menade man.
Dessa förslag har nu fått läggas åt sidan.

Det är beklagligt att inte kravet på
kommunalt samband och alla krumbukter
som förekommit under årens lopp
helt har kunnat strykas bort utan att
vissa rester finns kvar i form av gemensam
valdag och treårsperioder. Det är
nog inle många som känner någon större
glädje över dessa rester av det kommunala
sambandet, kanske inte ens inom
det socialdemokratiska partiet.

En ny författning borde vila på en
starkare och bättre grund än det förslag
som i dag behandlas och skall antas
som vilande grundlagsförslag.

.lag är väl medveten om att representanterna
i grundlagberedningen inte
kunde komma längre. Det socialdemokratiska
motståndet för att hindra en
bättre och mera godtagbar författningsreform
var för starkt.

Här bär inte funnits något val. Ville
oppositionen ha en författningsreform
så fick man acceptera det aktuella förslaget.
Det bör nog framhållas — den
erfarenheten har vi från utskottsbehandlingen
— att om flera ledamöter
hade gått på samma linje som herr Larsson
i Luttra kan man befara att inget
beslut fattats i år, utan det hela hade
fått uppskjutas in i en fullständigt oviss
och osäker framtid. Men för min del anser
jag att både partierna och samhället
skulle ha orkat med skilda valdagar och
val vartannat år som nu är fallet.

Visst är det mycket som rationaliseras
och centraliseras i våra dagar. Men
att rationalisera så långt att genomföra

ett val bara vart tredje år hade inte varit
nödvändigt. Här måste man hysa
den uppfattningen att det socialdemokratiska
partiet kunde ha kostat på sig
att överge både den gemensamma valdagen
och treårsperioderna.

Här råder tyvärr i många fall — som
också har framkommit i debatten -—
missnöje och stark olust inför reformen.
Säkerligen är det fara värt att
denna olust kommer att öka. Att samtidigt
som förslaget antas hysa förhoppning
om en snar ändring är inte ett tillfredsställande
förhållande.

Det kan inte råda något tvivel om att
ordningen med gemensam valdag och
treårsperioder leder till försämrad demokrati
vad beträffar de kommunala
angelägenheterna.

Det stora intresset kommer att knytas
till rikspolitiken. Här skall nu genomföras
ett valsystem som gynnar rikspolitiken
men missgynnar kommunerna
och deras ställning. Bekymmer över
detta återspeglas i en lång rad motioner
samt liven i utskottets egna uttalanden.

Kan det verkligen vara riktigt att
först fatta ett beslut som, det är man
medveten om, kommer att leda till vissa
skador i det kommunala arbetet samt
sedan göra vissa forskningsinsatser för
att klarlägga hur resultatet kommer att
bli?

Utskottet avfärdar bekymren om den
kommunala självstyrelsen genom att hysa
förhoppningar om att de politiska
partierna samt radio- och TV-sändningar
skall klara den saken. Här bör uppmärksammas
att utskottet inle är så säkert
på att förslaget är lyckligt. Utskottet
uttalar bl. a.: »Emellertid råder som
nämnts enighet inom utskottet om att
farhågorna för ogynnsamma följder för
den kommunala demokratin inte bör avfärdas
som obefogade.»

Även om utskottet anser det angeläget
med utredning och samlad översyn
av den kommunala demokratin, vill
man nu inte föreslå att en sådan utredning
omedelbart tillsättes. Ett sådant
förslag skulle sett alltför illa ut!

Nr 25

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Förslag'' till partiell författningsreform m. m.

Kommunernas arbete har blivit alltmera
betydelsefullt och deras verksamhet
byggs ut och blir av allt större omfattning.
Med den ställning kommunerna
fått i vårt samhälle borde de inte
ställas i skymundan. När man tänker på
vilket intresse för kommunerna som
finns i riksdagen och vilken enighet
som här brukar förekomma partierna
emellan när det gäller att hävda kommunernas
intressen, så är förslaget
minst sagt underligt. Hur ofta brukar
man inte här högtidligt tala om kommunal
självstyrelse och kommunal demokrati!
Då kan man inte underlåta att
uttrycka sin förvåning över att här ändå
skall fattas ett beslut som måste betraktas
som ett hot mot den kommunala
självstyrelsen och demokratin. Om dagens
beslut skall vara den största reform
som förekommit efter demokratins
genombrott, så borde denna reform
ha varit bättre utformad.

Regeringsförslaget innebär bl. a. att
när synnerliga skäl föreligger riksdagssessionen
skall kunna fortsätta på sommaren
till den 15 juni. I motioner har
yrkats avslag på detta förslag. Då detta
inte hör till de stora frågorna som
ingår i partiöverenskommelsen, har vi i
en reservation föreslagit att vi när det
gäller tiden för vårsessionen skall ha
kvar den nuvarande ordningen, dvs. att
sessionen skall sluta i och med maj månads
utgång.

Om förslaget om »synnerliga skäl»
blir antaget, så blir det nog »synnerliga
skäl» varje år när den nya ordningen
skall tillämpas efter den 1 januari 1971.
Om arbetet drives intensivt hela riksdagsperioden,
även under januari, februari
och mars månader, så kan tiden
säkert räcka till så att man kan sluta
före den 1 juni.

.lag var med i det särskilda utskott
som 1948 behandlade riksdagsreformen,
och jag minns så väl hur trötta och utledsna
riksdagsledamöterna var på riksdagsarbetet
som då kunde fortsätta ända
fram mot slutet av juli månad. Där -

för fattade man det beslut som nu gäller.

Om riksdagen i dag bifaller vår reservation
om att vårsessionen skall sluta
före den 1 juni, anser jag att riksdagen
vid detta tillfälle gör framtidens riksdagsmän
en Stor tjänst, en tjänst som de
kommer att uppskatta. Jag ber, herr talman,
alt få yrka bifall till reservation
nr 5.

När det gäller antalet ledamöter i enkammarriksdagen,
har herr Hernelius
motiverat förslaget om 300 ledamöter,
varför jag på denna punkt, herr talman,
kan inskränka mig till att instämma i
det yrkande som redan framställts av
herr Hernelius.

1 övrigt yrkar jag bifall till utskottets
förslag.

Under detta anförande hade herr talmannen
infunnit sig och övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Vi skall i dag fatta beslut
om att fördjupa folkstyrelsen i Sverige
mer än riksdagen gjort någon gång
eller det demokratiska genombrottet
för ett halvt århundrade sedan. Vi skall
ge människorna rätten att utse hela
riksdagen i ett enda val. Det valsätt vi
får blir ägnat att, så långt som är möjligt
utan alt försvåra för parlamentarismen,
på ett rättvist sätt överföra valutslaget
till mandat i riksdagen. Alla riksdagsmän
skall i fortsättningen utses direkt
av väljarna. Inga konflikter skall
längre kunna finnas mellan en folkvald
andra kammare och en landstingsvald
första kammare. En regering som förlorat
ett val skall inte längre kunna
silla kvar vid makten stödd på mandat
som den vunnit i tidigare val.

Vårt beslut på dessa punkter kommer
troligen att fattas i enighet, eller i
stort sett i enighet mellan partierna.
Men vi vet alla att kampen för de reformer
som nu skall fastställas har va -

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Nr 25

Förslag till partiell författningsreform m. m.

rit lång och hård. Författningsfrågan
har varit ett område som på 1960-talet
allt hårdare engagerat ett stort antal
svenska politiker. Flera av dem har intensivt
arbetat för de reformer som nu
skall beslutas; jag återkommer till den
som mer än någon annan bör ges äran
för den stora demokratiseringsreform
som nu förestår. Andra har nästan lika
intensivt engagerat sig för att försvåra
eller förhindra de viktigaste av de beslut
som nu skall fattas; jag återkommer
till den politiker som mer än någon
annan bär ansvaret för de förhalningsmanövrer
som vi främst under de
senaste fem åren kunnat bevittna i författningsfrågan.

Det är alltså en radikal förbättring
av människornas möjlighet att påverka
landets styrelse som nu skall genomföras.
Flera bromsar mot folkviljan skall
avlägsnas. Den viktigaste är att första
kammaren med sin långa mandatperiod,
sina indirekta val och sitt fullständiga
oberoende av utslagen i riksdagsvalen
skall bort, att enkammarsystemet
äntligen skall bli verklighet i
Sverige liksom det redan är i de övriga
nordiska länderna. På en gång och
i ett val skall svenska folket 1970 för
första gången i vår historia få utse
hela riksdagen.

För folkpartiet är detta en källa till
stor glädje. Vårt parti har strävat efter
den förnyelsen under större delen av
efterkrigstiden. Den ligger i linje med
gamla liberala ideal om ert folkrepresentation
som bildar den parlamentariska
grunden för landets styrelse. Det
skall inte finnas någon indirekt vald
medkammare som kan fungera som ett
skyddsnät för en regering som förlorat
folkets förtroende.

Det har därför förvånat oss när propositionen
påstår att de senaste decenniernas
författningsdebatt »mera
sällan haft en ideologisk bakgrund».
Den beskrivningen passar illa på det
parti jag tillhör och för vilket de ideologiska
motiven varit drivkraften i arbetet
för en moderniserad författning.

4 Första kammarens protokoll 1968. Nr 26

Det sades ofta om de liberaler som i
slutet av förra århundradet tog initiativ
till rösträttsrörelsen att det var egennytta
och inte principer som drev dem
i den kampen. Men kravet på »en man,
en röst» var så djupt förankrat i en demokratisk
samhällssyn att inga nidbilder
den gången kunde dölja att det
främst var principerna för Karl Staaffs
och Hjalmar Brantings partier som för
60 år sedan förde fram till allmän och
lika rösträtt till andra kammaren.

Förvrängningarna tog ny fart i vänsterpartiernas
kamp för folkmakt, mot
herre- och kungamakt. Det var grov
partitaktik som drev Staaff och hans
liberala parti när man krävde parlamentarismens
införande, påstod de konservativa
i en kampanj vars hätskhet
saknar motsvarighet. Men när den striden
fördes till seger med ministären
Edén och kungen fick ge sig var det
få som kunde upprepa klyschorna om
egennytta — det stod åter klart att det
var demokratins ideal som drivit fram
förändringen.

I vårt årtionde har beskyllningarna
haglat över folkpartiet: vi har drivits
av krass egennytta och vi har slagits för
lösningar som bara skulle gynna oss
själva. Det är en svag återklang av den
kampanjen som ryms i propositionens
ord att debatten om grundlagarna »mera
sällan haft en ideologisk bakgrund».
Jag kan försäkra — och det kommer
i framtiden att bli lika uppenbart som
vid tidigare författningsreformer under
1900-talet — att våra motiv varit rena
och vår indignation över motståndet ärlig
när vi krävt första kammarens avvecklande,
de indirekta valens avskaffande
och rätten för svenska folket
att utse hela riksdagen i ett enda val.
Nu är vi framme vid det beslutet —
men ingen skall kunna inbilla oss att
dessa förändringar främst är av »tekniskt»
eller »praktiskt» slag.

Däremot kan jag ge propositionen
rätt om den i sitt påstående att författningsdebatten
»mera sällan haft en
ideologisk bakgrund» vill ge en beskriv -

Nr 25

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Förslag till partiell författningsreform m. m.

ning av regeringen själv. Svikna principer
och opportunistisk vacklan mellan
skilda förslag har präglat dess agerande.

Plötsligt kring årsskiftet 1962—1963,
när en reform tycktes nära och enighet
om en direktvald enkammarriksdag
tycktes möjlig, fördes det s. k. kommunala
valsambandet in i bilden. Kommunalval
måste få rikspolitiska konsekvenser.
Det var en tanke som ingen tidigare
hört talas om, som inte fanns
med i direktiven, som aldrig hade diskuterats
i utredningen — men den dög
för att på nytt söka nollställa författningsfrågan
och försena en lösning. Var
fanns principerna när plötsligt ett hugskott,
som ingen tidigare funderat på,
började framställas som författningens
kärnfråga?

Det kommunala sambandet blev först
ett försvar för de indirekta valen, för
en fortsättning på det orimliga systemet
att landstingen väljer ett antal riksdagsmän.
Det var den s. k. biandkammaren:
man förde ihop förslå och andra
kammaren i en enkammare med en
unik konstruktion. Men det borde ha
varit självklart att de personer som partierna
vill se som riksdagsmän skall
göras kända för väljarna före valet, att
de skall kandidera i direkta val. Var
fanns här en linje och en övertygelse i
socialdemokratins agerande?

De indirekta valen blev emellertid
snart så diskrediterade att t. o. m. regeringen
tvingades överge dem. Så kom
då i början av 1966 socialdemokraternas
s. k. tvåstegsriksdag — en del av
riksdagen skulle väljas i riksdagsvalen,
en annan del i kommunalvalen. Vid intet
tillfälle skulle hela riksdagen förnyas
i ett enda val. I varje val skulle
en regering ha kvar ett skyddsnät av
gamla mandat. Vilka idéer, annat än anpassningens,
stod bakom det förslag
som var socialdemokratins inför 1966
års val?

I flera år fick vi veta att en förutsättning
för en reform var ett valsätt
som överrepresenterade det största par -

tiet. Varför var oklart. Att förhindra
att riksdagen splittrades upp i många
småpartier kan ske på många sätt, bl. a.
genom det slag av spärr vi nu skall besluta
om. Det sades att en överrepresentation
för det största partiet gynnar
en stark regering — men om det största
partiet befinner sig i opposition kommer
ju regeringen att försvagas av ett
sådant valsätt. Vilka ideal drev socialdemokratin
när den krävde extramandat
för det egna partiet?

Ja, svaren på mina frågor är naturligtvis
att några ideal och principer inte
funnits bakom alla de bedrövliga uppslag
till lösningar som regeringen presterat
för att bevara några av de privilegier
som den nuvarande författningen
ger dem. Eller med justitieministerns
egna ord: mera sällan har debatten om
grundlagarna »haft en ideologisk bakgrund».

Nu står vi ändå inför reformen. Folkpartiets
opinionsbildning tvingade regeringen
till reträtter, oppositionens sammanhållning
i avgörande ögonblick
gjorde läget ohållbart för socialdemokratin,
dess valkatastrof 1966 drev fram
eu lösning. I de rikspolitiska avsnitten
är detta på flera sätt en utomordentlig
författning, även om svagheterna finns
där: en alltför stor enkammare och fortfarande
alltför litet av möjligheter till
personval. Men reformerna innebär, jag
upprepar det, den viktigaste fördjupningen
av den svenska folkstyrelsen sedan
demokratins genombrott för 50 år
sedan.

Men priset för reformen är högt: den
gemensamma valdagen. I varje valrörelse
kommer rikspolitiken att dominera
ännu mer än vad som hittills varit fallet.
I kommunalvalen blir det omöjligt
för väljarna att ställa kommunalpolitikerna
till ansvar för vad de gjort och
inte gjort -— debatten och striden kommer
att koncentreras på regeringsmakten,
på rikspolitiken, på TV-dcbatterna
och partiledningarna. Det blir inte lätt
att i ett sådant läge bedriva en parallell
diskussion, som når ut till väljarna, om

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Nr 25

Förslag till partiell författningsreform m. m.

den egna kommunens angelägenheter.
Eller för att citera statsminister Erlander
i ett upplyst ögonblick på den socialdemokratiska
partikongressen 1964:
»Slår vi ihop valen så till den grad att

valdagen blir gemensam---har vi

kommit därhän att det inte längre är
två jämställda parter som agerar, utan
då är kommunalpolitiken ett annex till
rikspolitiken, och det var inte meningen.
» Nej, det var kanske inte meningen,
men det blev så genom att statsministern
av prestigeskäl höll fast vid det
kommunala sambandet också sedan det
intellektuellt och politiskt hade raserats.
.lag motsatte mig den gemensamma valdagen
av de skäl jag redovisar i motion
I: 756. »Jag ansåg och anser, att de tre
oppositionspartierna alltför litet utnyttjade
det nya politiska läge som valutgången
skapade och alltför snabbt anpassade
sig till en situation, då gemensam
valdag blev priset för att få en reform.
Socialdemokratin hade inte längre
någon politisk eller moralisk rätt att
kräva att det kommunala valsambandet
efter valet skulle spela en central roll
i författningsdebatten.»

Men det är självklart att ansvaret för
den gemensamma valdagen vilar på den
nuvarande regeringen. Det är den som
fört fram tanken på det kommunala
sambandet, det är den som har gjort
detta till ett villkor för en reform, det
är den som till slut krävde någon typ av
valsamband för att godta en uppgörelse.
Det är på socialdemokratin som ansvaret
vilar för den lösning som så
länge den är i kraft kommer att omöjliggöra
en effektiv kommunal demokrati.
Det blir en viktig uppgift på 1970-talet att övertyga partierna om att föra
åt sidan den del i författningsbeslutet
som är socialdemokratins bidrag till vår
framtida konstitution.

En sådan ny reform kommer troligen
att gå lättare att genomföra sedan det
kommunala sambandets upptäckare,
Tage Erlander, lämnat politiken. Det är
han som i hög grad personligen bär
ansvaret för socialdemokratins författ -

ningspolitik under 1960-talet. Stödd av
några av de ledande i den yngre generationen
i sitt parti — främst Olof Palme,
Ingvar Carlsson och Leif Andersson
— har statsministern i ovanlig utsträckning
själv format den politik som
blivit ett av de dystraste kapitlen i socialdemokratins
efterkrigshistoria. På
flera sätt påminner statsminister Erlanders
läge i dag om högerledaren Arvid
Lindmans 1907.

År efter år reste högern i seklets början
motstånd mot tanken på en radikal
författningsreform. Till slut tvingades
Lindman att ge vika, och hans regering
fick föra fram den nya konstitution
som den så energiskt motarbetat. — År
efter år har socialdemokratin och herr
Erlander i vårt årtionde motsatt sig en
författning som skulle ge människorna
chansen att utse hela riksdagen i ett
enda val. Till slut har herr Erlander
tvingats ge vika, och hans regering har
fått föra fram de nya grundlagar som
de så länge sökt förhindra.

Länge sade de konservativa nej till
tanken på allmän och lika rösträtt i
riksdagsvalen. De insåg risken för ett
vänstervälde i andra kammaren med
betydande svårigheter för en konservativ
regering. Till slut fick Lindman ge
vika och godta en demokratisering av
riksdagsvalen. — Länge har vår tids
konservativa i författningsfrågan, socialdemokraterna,
sagt nej till väljarnas
rätt att utan skyddsnät för regeringen
få avgöra dess framtid och riksdagens
sammansättning i ett enda val. De har
insett risken att inte längre ha kvar
första kammaren med nära nog permanent
majoritet för det egna partiet. Till
slut har herr Erlander fått ge vika och
godtagit liberalernas krav i de avsnitt
som gäller rikspolitiken.

Men det område där man 1907 fick
betala priset för högerns ja till en reform
var kommunalpolitiken. Visserligen
blev resultatet en förbättring också
här, men den 40-gradiga skalan bevara-,
de makten och privilegierna för de besuttna
i samhället. Det var högerns bi-]

Nr 25

Fredagen den 17 maj 19G8 fm.

Förslag till partiell författningsreform m. m.

drag till den reformen. — I år och i dag
gäller priset för regeringens ja till en
reform också kommunalpolitiken, den
gäller den kommunala demokratin. Resultatet
har snarast blivit en försämring
och kommer att göra det omöjligt
att effektivt ställa de kommunala makthavarna
till svars i kommunala valrörelser.
Det är socialdemokratins bidrag
till dagens reform.

Naturligtvis vill jag inte jämställa den
tidens högerparti — ständigt inställt på
att bevara förmåner för de förmögna
och inflytelserika — med dagens socialdemokrati,
som trots sina misstag och
sitt sviktande väljarunderlag har sin
styrka i en folklig förankring. Men vad
parallellen mellan Lindman och Erlander
kan visa är att var tid har sina
makthavare som så förblindas av den
egna rörelsens ställning och tron på
sin egen oumbärlighet att de gärna vill
forma delar av politikens spelregler
efter egna intressen.

Men reformen har ändå, vad gäller
kammarsystem och valsätt, blivit verklighet.
Och om Tage Erlander är denna
dags store förlorare är Bertil Ohlin dess
segrare. Under större delen av efterkrigstiden
har herr Ohlin beslutsamt
gått in för en stor författningsrevision.
För honom som ledare för det största
oppositionspartiet kom grundlagarna
under de senaste tio åren att bli en av
de frågor som tagit mest tid och energi.
.lag har personligen — i partistyrelsen,
i arbetsgrupper och i enskilda överläggningar
— under hela 19150-talet kunnat
följa herr Ohlins aldrig svikande
engagemang i författningsfrågan. Jag
kan intyga den väldiga, personliga satsning
från herr Ohlins sida som ligger
bakom dagens beslut: atl tvinga socialdemokratin
till besked och reträtter, att
möta försök till nya förhalningar, att
hålla oppositionen samman och att gå
ut till väljarna med våra ståndpunkter
för att så sätta tryck bakom kraven. Bertil
Ohlin har, vid sidan av några av oss
yngre, hela tiden varit den inom folkpartiet
som varit mest övertygad om att

författningsfrågan kunde föras ut som
den stora politiska fråga den är om socialdemokratin
motsatte sig reformen.
Valrörelserna 1964 och 1966 visade att
han hade rätt. Jag är säker på att när
denna reforms historia skall skrivas,
blir det fullt klart för alla att efter
Nils Edén för 50 år sedan har ingen
svensk politiker betytt mer än Bertil
Ohlin för folkstyrelsens fördjupning genom
förändringar i författningen.

Herr talman! Vi skall i dag gå till det
första beslutet om våra nya grundlagar.
Det tjänar inget till att nu söka förtiga
hur hård författningsstriden varit och
vilka idéer den har gällt. Ty den kan
lära alla åtskilligt. Den kan lära oss, som
år efter år arbetat för reformen, att tålmodig
strävan och långsiktig upplysning
formar krafter och opinioner som
inga partier och ingen regering till slut
kan motstå. Den kan lära dem som
länge motsatt sig väsentliga förändringar
att det hamnar sig att alltför öppet
och alltför envist söka forma författningen
mer efter egna intressen än efter
grundläggande ideal. Den kan visa de
svenska väljarna vilka partier det är
som driver fram författningsreformen
och vilka politiker som reser motstånd.
Inför framtida förändringar av grundlagarna
kan det vara en nyttig insikt.

Men först och främst ger oss bakgrunden
till dagens beslut klart besked
om hur stor den reform är som nu
skall genomföras och som i framtiden
kommer att göra svensk politik och parlamentarism
mer vital och mer beroende
av väljarnas vilja.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag funderade över om
jag möjligen var på ett politiskt möte,
när jag hörde herr Ahlmark tala, ty
hans anförande innehöll ju hur mycket
demagogi som helst. Det är väl sådant
som herr Ahlmark åker land och rike
omkring och försöker förkunna för
svenska folket.

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Nr 25

Förslag till partiell författningsreform m. m.

Först och främst kan jag erinra om
att det inte var bara Bertil von Friesen
som i början av 1950-talet motionerade
om angelägenheten av en modern författning.
Även socialdemokrater motionerade.
Jag erinrar mig när deras motion
behandlades av vår riksdagsgrupp
och där fick sin enstämmiga välsignelse.
Den låg också bakom tillkomsten
av författningsutredningen. Man får väl
försöka att forska litet djupare i historien
än att bara skumma på ytan och
tro att man skall kunna finna politiskt
matnyttiga saker där.

När författningsutredningen väl var
färdig var den så sönderkritiserad alt
de politiska partierna, jämväl folkpartiet,
var på det klara med att utredningens
förslag inte kunde läggas till grund
för en ny författning utan måste bli
föremål för överarbetning och nya förslag,
vilket nu har skett.

När det gäller det kommunala sambandet
står det väl klart för herr Ahlmark
— men det kanske det inte gör —
alt de kommunala valen blir påverkade
av den rikspolitik som förs. Vi har ju
för inte så länge sedan från ett annat
land, där kommunala val förrättats, fått
belägg för bur rikspolitiken påverkar
även de kommunala valen.

Därför tror jag att de spöken, som
herr Ahlmark här söker mana fram, är
han praktiskt taget ensam om att få se
— och det kan ju vara nog så kusligt
för honom att uppleva dem.

Sedan är det ju rätt underligt att här
nära nog hota med att om man skulle få
ett större politiskt inflytande, då kommer
det grundlagsbeslut som nu fattats
att bli undanröjt. Har man inte större
respekt för grundlagsbeslut, ja, då är
det sannerligen frågan om man inte
kommer i ett upplösningstillstånd.

.lag är som sagt förvånad över den
politiska demagogi och förljugenhet
som kommit till synes i denna debatt.

Herr AHLMARK (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det var ord utan innehåll
i den replik som konstitutionsutskottets
ordförande nu gav. Han tycks
inte ha lyssnat ett ögonblick på vad
herr Carl Albert Anderson sade alldeles
nyss här i kammaren. Det inlägget
uttryckte ju mycket övertygande och utförligt
den oro som många kommunalmän
känner för att den gemensamma
valdagen skall ta död på en självständig
kommunal debatt i valrörelserna.
Rikspolitiken och regeringsfrågan kommer
att dominera, de kommunala problemen
blir en sekundär historia, som
kommer helt i skymundan, sade herr
Anderson. Den kommunala politiken
blir ett »annex» till rikspolitiken med
gemensam valdag, sade herr Erlander
1964. Det är detta jag bär upprepat.
Men när jag säger samma saker som
herr Carl Albert Anderson nyss och
statsministern för fyra år sedan, då kallar
herr Georg Pettersson det för »demagogi».

Vidare sade herr Pettersson att del
verkade som om jag trodde att jag var
på ett politiskt möte, därför att jag säger
samma saker i riksdagen som på
politiska möten. Det är riktigt, att jag
säger detsamma i denna riksdagsdebatt
i maj 1968 som jag sagt på politiska möten,
i artiklar och debatter i radio,
press och TV under hela 1960-talet. Vi
har haft en och samma linje hela tiden:
enkammarsystem, direkta val, hela riksdagen
vald vid en och samma tidpunkl,
ett rättvist valsätt med en spärr mot
småpartier för att hindra en stor partisplittring.
Vi har haft den linjen under
alla år, och därför kan jag här
säga samma saker som jag alltid bär
sagt. Men herr Georg Pettersson måste
hitta på nya saker för varje ny ståndpunkt
som socialdemokratin har intagit Nu

påstår herr Pettersson att det var
socialdemokraterna som motionerade
om författningsutredningen. Ja, de var
med och motionerade i början av 1950-

Nr 25

Fredagen den 17 mai 1968 fm.

Förslag till partiell författningsreform m. m.

talet. Men varför blev det ingenting mer
av den lilla ansats till energi som då
kunde uppbådas? Varför tog det nio år
innan författningsutredningen kunde
arbeta fram ett förslag — om regeringen
hade varit intresserad av en snabbare
arbetstakt och av en reform? Varför
kastades det kommunala sambandet
fram först 1963? Ingen hade tidigare
hört talas om detta samband, det stod
ingenting i direktiven om det, det hade
aldrig tidigare förekommit i debatten,
det hade inte nämnts i författningsutredningens
arbete. Varför slog socialdemokraterna
under några år vakt kring
det indirekta valsättet — om man var
så intresserad av direkta val? Varför
sade socialdemokraterna nej till val av
hela riksdagen vid en och samma tidpunkt
— om man var så intresserad
av att säga ja till val av hela riksdagen
vid en och samma tidpunkt? Och
varför krävde socialdemokraterna överrepresentation
för det största partiet —
om man var så intresserad av den reform
som nu skall genomföras och
som innebär att socialdemokraterna
inte får en speciell överrepresentation
för det egna partiet?

Nej, herr Georg Pettersson, det går
inte att förfäkta någonting sådant. Vi
som har varit med i författningsstriden
under de här åren känner till att det
som drivit herr Petterssons parti är
inte några ideal utan en ganska krass
egennytta. Men vi i folkpartiet har inte
kunnat se författningsfrågan främst
som ett redskap för vårt partis eller något
annat partis maktpolitiska ambitioner.
Vi anser att grundlagarna skall
vara uttryck för ideal, om hur en folkstyrelse
skall kunna verka. Därför anser
vi oss kunna döma socialdemokratins
agerande under detta årtionde.
Visst vet vi — som Bertil von Friesen
sade då hundraårsminnet av representationsreformen
firades — att »var tid
har sitt frälse, som genom förhalningar
söker förlänga tiden för sin maktutövning»!
Men det har bara gjort
oppositionens ansvar större. Jag är ock -

så glad över att svensk liberalism i de
båda senaste valrörelserna och i arbetet
för en reform har visat att den varit
beredd att axla sitt ansvar för demokratins
spelregler i Sverige.

Herr SöRENSON (fp):

Herr talman! Anledningen till att
jag tar till orda i denna debatt är att jag
som folkpartiets ordinarie representant
i konstitutionsutskottet bär ett huvudansvar
för utskottets utformande av
förslaget. Det beror också på att jag
har ett levande intresse för den fråga
som nu behandlas.

Det händer ibland att debatten här
i kammaren får ett djup, ett engagemang
och en vitalitet som går utöver
vad som är vanligt. Det hände i går
kväll, då frågan gällde villkoren för en
viktig detalj av livet i en frisk demokrati.
I dag har debatten åtminstone hittills
varit något mindre engagerad.
Kammarens intresse för debatten är
också, vill det synas, något mindre än
vad fallet var i går kväll. Men jag vill
gärna tro att allvaret och målmedvetenheten
i dag inte är mindre än i går
kväll, ty den fråga som vi behandlar
har — såsom flera talare framhållit —
en mycket stor räckvidd. Den gäller
djupast sett medborgarnas politiska
mognad och samhällets beredskap att
acceptera individernas politiska mognad.
Den har att göra med sådana vitala
begrepp som individernas integritet,
frihet och ansvar.

Jag ser, jämte flera andra talare, det
beslut som vi i dag kommer att fatta
som en betydande milstolpe i eu lång
politisk utveckling. Vi är i dag beredda
att förorda ett genomslag av folkets
politiska vilja i riksdagen, utan dröjsmål
och med så stor rättvisa som möjligt.
Jag har inget behov av att på ett
orättmätigt sätt inkamma en seger för
den liberala grundsyn som jag företräder,
men jag tror att det är en korrekt
historieskrivning som har givits från
skilda håll då man säger att en liberal

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Nr 25

Förslag till partiell författningsreform nt. in.

politisk idégrund liar varit pådrivande
i den utveckling som nu bär nått en
fullbordan.

Jag ser i det förslag som i dag föreligger
värdet av en målmedveten och
energisk opposition. Jag säger inte att
den opposition som bär har drivits
skulle vara bättre än om socialdemokraterna
eller andra hade bedrivit en
opposition. Det är en annan sida jag
önskar att ge tyngd åt, den nämligen att
en kraftfull opposition är ett livsvillkor
för en frisk och sund demokrati.
Det har sagts tidigare: Klockan har slagil,
nu är tiden inne att besluta om en
enkammarriksdag. Måhända är beskrivningen
riktig, men den är ofullständig.
Klockan har inte slagit av sig själv,
skulle antagligen aldrig ha slagit, om
den inte hade dragits upp så att den nu
slår så att det hörs.

Jag ser det som ett uttryck för demokratisk
mognad att de stora politiska
partierna samlat sig till ett gemensamt
ställningstagande i en fundamental
demokratisk fråga. Jag gör det bl. a.
mot följande bakgrund.

Ett demokratiskt sätt att leva samman
är ingen självklarhet i världen i
dag. Det är inte utan vidare givet att
västerländsk demokrati passar utvecklingen
i alla de många nya stater som
för närvarande växer fram, men hos
oss passar den, och vi är beredda att
slå vakt om och att vidareutveckla den.
Det är en positiv faktor av allra största
betydelse att de stora politiska partierna
slår ense på den punkten och har
mäktat en viss självövervinnelse för att
ge eftertryck åt den politiska grundsyn
som här kommer till uttryck.

Mot demokratin kritiska tongångar
hörs också i de utvecklade demokratierna,
även i vårt land. Då är det en
väsentlig demokratisk vinning att partierna
mäktat övervinna de hämningar
inför åtskilliga praktiska sidor av reformen
som de helt naturligt har och
för det stora målets skull — folkviljans
omedelbara genomslag i ett enkammarsystem
— varit beredda till vissa offer.

Jag hör icke till dem som vill ge sådan
tygnd åt kritiken av kompromissens
praktiska utformning att den får skymma
den stora och avgörande faktorn —
att vi gemensamt har gått in för en enda
kammare och därmed för en väsentlig
demokratisk ordning.

Jag hoppas att det inte upplevs som
patetiskt — det är i varje fall inte avsikten
— om jag säger att jag känner
tacksamhet för att i dag få leva i eu
samhällelighet där ett dylikt handlande
är en möjlighet. Det är inte så många
människor på jorden i dag som har den
förmånen.

Låt mig göra en parentetisk kommentar.
Det har ibland sagts med tragisk
röst: Kammarens tid är ute. Ja,
både första kammarens och andra kammarens
tid är ute. Det blir en ny riksdag,
vald på ett nytt sätt, det blir eu ny
ordning. Hela vårt hittillsvarande arbetssätt
har nu fullgjort sin tjänst, och
något nytt träder till. Det är inte bara
den här kammaren som har anledning
att ta till näsduk och tårar, om vi nu
är benägna till det. Det är fråga om eu
förnyelse av hela riksdagen. Båda kamrarna
försvinner och en ny kammare
kommer till.

Det finns eu diskussionsfråga som
jag ett ögonblick vill uppehålla mig vid,
nämligen frågan om spärrarna. Det
sägs på visst håll att folkpartiet bär
drivit fram spärrana; där är man rädd
för politisk aktivitet i mindre grupper.
Är det korrekt? Utan att göra anspråk
på absolut kunnighet om historieskrivningen
vill jag anmäla stor tveksamhet
inför det sättet att framställa saken.
Jag är medveten om att det var herr
Ohlin som visade upp hur treprocentspärren
och fyraprocentspärren verkar
i det nya systemet, med den nya kammaren.
Det ligger en saklig bakgrund
till folkpartiets ställningstagande. Eu
spärr på fyra procent är icke hårdare
än de spärrar som nu gäller.

Herr Kling anförde i sitt yttrande att
socialdemokratin har varit öppen för
en diskussion om en spärr gällande tre

Nr 25

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Förslag till partiell författningsreform m.
eller fyra procent. Så går det ju till i
all politisk verksamhet. Vad som spelar
någon roll och vad som har tyngd
är icke vad partierna har tyckt i debatterna
när man sökt vinna klarhet,
utan det är det ställningstagande som
man kommer fram till. Här har samtliga
i kompromissen deltagande partier
enats om att en spärr på fyra procent
är ur sakliga synpunkter riktig. Även
om det kan vara svårt att göra direkta
jämförelser med det system som nu råder,
så kan helt allmänt sägas att den
fyraprocentiga spärren bäst svarar mot
den procentuella fördelning som råder
med den nuvarande spärren. Vad ligger
det för fel i att man diskuterar, kastar
fram förslag och belyser en fråga för
att sfi småningom nå resultat? Det avgörande
är att enighet har nåtts. Om
det har varit det eller det partiet som
i den eller den frågan har visat upp
det sakliga skälet för ställningstagandet
är icke relevant. Att här försöka måla
ut folkpartiet såsom ett parti som inte
är berett att ta ansvar fullt ut för en
demokratisk förnyelse är för mig nonsens.
Spärrar måste vi ha — det är vi
alla eniga om. Frågan gäller inte om
det skall finnas spärrar eller inte spärrar;
frågan gäller hur spärrarna skall
konstrueras. Det spärrsystem, som beskrives
under rubriken »Valsystemet»
sidan 20 och framåt i betänkandet är i
stort sett inte hårdare än det som nu
gäller. Jag vill på mitt partis vägnar
säga att folkpartiet ingalunda har någon
rädsla för eller är negativt inställt
till en ny politisk vitalitet i vårt land.
Uppskattning av ny politisk vitalitet
stämmer väl med vår liberala grundhållning.

Herr Sveningsson sade att han inte
hade upplevt några demonstrationer i
samband med det beslut som skall fattas
i dag. Nej, inte i någon större utsträckning!
Men när jag kom till riksdagen
i morse upptäckte jag att det
fanns plakat vid ingången och att det
fanns en mängd ungdomar där. Man
stack en lapp i mina händer, och det

framgick att det var från ett parti som
bar det mycket pretentiösa prefixet
»kristen» i sitt namn. Det framgick vidare
att detta parti ville protestera mot
de gamla partiernas försök att förvandla
en mogen demokrati till en privilegiestat.
Jag upplever det lilla ordet
»kristen» såsom ett mycket förpliktande
ord. Jag vill i all ödmjukhet personligen
gärna gå in under den beteckningen.
Men jag upplever att om jag
skall göra detta, skall jag åtminstone
visa respekt för fakta. Då skall jag åtminstone
agera på ett sådant sätt att
bakom mitt agerande inte ligger allehanda
känslomässiga uttryck utan saklighet
och ansvar. Det är nonsens att
säga att de partier som här tar ansvaret
för en författningsreform vill förvandla
en mogen demokrati till en privilegiestat.
Utvecklingen är den rakt
motsatta.

Jag har haft behov av att i riksdagen
klart ge uttryck för den ståndpunkt,
som jag här har redovisat.

Till slut, herr talman, finns det vid
detta betänkande två reservationer, som
bl. a. jag varit med att underteckna.
Den ena gäller statsråds entledigande,
och den andra gäller rösträttsåldern.
Det finns ingen anledning för mig att
gå in i en sakdebatt i de frågor, som
här har aktualiserats. Hållningen har
klart redovisats i motioner och i reservationer.

Jag nöjer mig med att yrka bifall till
de med 2 och 6 betecknade reservationerna.
I övrigt, herr talman, yrkar jag
bifall till utskottets hemställan.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! När man har hört debatten
här i dag— och även följt debatten
dessförinnan — har man på
ganska goda grunder kunnat säga sig
att få är helt belåtna med det förslag
till grundlagsreform, som i dag föreligger
till behandling, men att ytterst få
å andra sidan är helt missbelåtna med
förslaget. De flesta tar resultatet som

Fredagen den 17 mai 1968 fm.

Nr 25

Förslag till partiell författningsrcform m. m.

det i situationen möjliga, varken mer
eller mindre, och jag tror att detta är
en ganska god förklaring till att det
funnits förutsättningar för en överenskommelse.
Det är säkert detta som
gjort, att partierna har ansett sig kunna
backa upp förslaget — och därmed
garanterades genomförandet. Att beslutet
måste ske i största möjliga enighet
var ju alla ense om. Jag tycker att det
är ett mycket gott betyg åt svensk demokrati,
när man i parlamentet är enig
om att skall en författningsrcform av
denna omfattning genomföras — en reform
som gäller riksdagens eget liv,
dess arbete, dess sätt att fungera —
måste bakom denna reform stå ett i
huvudsak enigt parlament. Ingen har
såvitt jag vet ifrågasatt att den reformen
skulle ske med enkla majoritetsbeslut.
I den mån fullständig enighet
om viktiga detaljer inte har kunnat nås,
skulle majoriteten vara mycket betydande
och utgöras av flertalet partier.
Detta har också skett.

Men om nästan ingen är riktigt belåten,
hur går det då i framtiden, kan
man fråga sig. Kommer inte en viss
irritation att ständigt hota delar av dagens
beslut med krav om författningsändringar
i olika avseenden. Jo, det
tror jag är ganska sannolikt.

Men det finns en grundtanke i hela
denna reform, om vilken alla vid del
bär laget torde slå vakt — även alla som
inte var med från början —• nämligen
att vi skulle ha en enkammarriksdag.
Visst fanns det röster för en tvåkammarriksdag
av något slag i början, men
det förefaller sannolikt att sedan beslutet
om en enkammarriksdag väl har
fattats, så har därmed också den grund
lagts varpå svensk parlamentarism
kommer att vila under överskådlig tid.
All erfarenhet tyder härpå.

t dagens debatt har många uttalat
stark kritik av olika detaljer. Herr Nils
Theodor Larsson har hållit ett begravningstal
över svensk parlamentarism,
medan herr Carl Albert Anderson nöjt
sig med att hålla ett gravtal över den

kommunala demokratin. Allt medan
herr Hernelius har berättat om folkets
ovationer när 1865 års reformbeslut
fattades. När han gjorde det så sade jag
mig: Hur gick det egentligen med 1865
års beslut? Ja, grunden består sedan
100 år. Kammarsystemet är kvar, men
praktiskt taget allt annat har förändrats.
Valsystemet har ändrats från majoritetsval
till proportionella val, mandatperioderna
har ändrats flera gånger.
I första kammaren var mandatperioden
ursprungligen nio år. Den ändrades
därefter till sex och slutligen till åtta
år. I andra kammaren var mandatperioden
ursprungligen tre år och ändrades
sedan till fyra år rätt långt in på
1900-talet. Rösträttsvi Ilkoren, innebärande
allmän och lika rösträtt för män
och senare också för kvinnor, har några
gånger ändrats, valbarhetscensus har
ändrats, valdagarna i förhållandet mellan
riksdagsval och kommunalval har
ändrats, antalet ledamöter i kamrarna
har ändrats och åtskilligt annat.

Till alla dem som med anledning av
det föreliggande förslaget spått död åt
både riks- och kommunaldemokratin
vill jag säga: Hav tröst! Skulle det visa
sig att den ena eller andra detaljen är
tokig, så kommer den säkert i sinom tid
att ses över, så som skett under de
gångna 100 åren med 1865 års beslut.

Men mitt i allt detta har alltså själva
kammarsystemet stått sig. Att omskapa
kammarsystemet som föreslagits är eu
mycket stor sak, och jag är övertygad
om att den har ansetts så viktig att den
liar varit värd betydande kompromisser
beträffande spörsmål som rests i
samband med själva kammarreformen.
Att säga nej till kompromisser och därigenom
omöjliggöra den stora reformen
i förhoppning om »bättre villkor» om
kanske sex, tio eller femton år, har
ansetts som en sämre lösning. Nu gavs
chansen till en uppgörelse med eu
praktiskt taget enig uppslutning i frågan
—- och chansen borde tas. De ändringar
i detaljfrågorna som kan komma
att ske i framtiden kommer säker -

Nr 25

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Förslag till partiell författningsreform m. m.

ligen inte att rubba grunden för hela
denna överenskommelse. Den kommer
att bestå.

För min del bär jag i grundlagberedningen
arbetat utifrån dessa förutsättningar.
Även om framtida delreformer
i vad vi nu beslutar kommer att ske —
på grund av erfarenhetens tyngd eller
medborgarnas krav — tror jag att den
valda utgångspunkten för arbetet har
varit riktig. Men samtidigt vill jag betona
— och det säger jag till dem som
har kritiserat en i förväg träffad överenskommelse,
alltså innan frågan behandlats
av riksdagen — att trots den
träffade partiöverenskommelsen har
sannerligen inga lättsinniga kompromisser
gjorts i grundlagberedningen.
Det har funnits situationer då ett sammanbrott
i förhandlingarna har varit
farligt nära. Tro inte att det inte har
varit hårda tag, så hårda som över huvud
taget har kunnat tas, där man har
varit beredd att nästan ge upp. Men i
dessa ögonblick har vilja visats ifrån
alla håll — det är jag angelägen att betona
-— att tåla påfrestningarna för att
nå ett resultat.

Till sist vill jag som min uppriktiga
mening framhålla att när en enkammarreform
nu sker och riksdagen i sin
helhet skall väljas vid ett och samma
tillfälle i direkta val är detta en stor
och glädjande seger för de krafter som
under många år har velat åstadkomma
en reform av vårt nu så otympliga kammarsystem.
Jag undrar om inte många
av dem som var närvarande vid gårdagens
debatter gjorde den reflexionen,
att dessa debatter verkligen visade hur
tvåkammarsystemet verkar.

Enkammarsystemet kommer naturligtvis
att erbjuda många problem under
sin första tid. Därför kommer arbetsordningen
— som också grundlagberedningen
förutsatt — att i vissa
avseenden ha i varje fall ett drag av
provisorium, att vara ett system på
prov. Det gäller att finna en form för
arbetet i utskotten. Skall vi ha en finansnämnd?
Skall vi ha en lagnämnd

eller inte? Det gäller talmannens situation.
Skall man införa ställföreträdare
enbart för honom, eller för alla? Om
talmannen representeras av ställföreträdare,
skall han då ha rösträtt? Även
frågor om arbetet i kammaren för övrigt
hör dit, om talarordningen, om
statsrådens rätt att när som helst bryta
in i debatten, om talarrestriktionerna
och åtskilliga andra ting. Men jag tror
ändå att det nya systemet snart skall
finna sin form och riksdagen kunna
arbeta med framgång.

1 det pågående arbetet med den totala
författningsreformen återstår ännu
mycket att göra, sannolikt kanske ett
helt decenniums arbete. Med det steg
som tas i dag får svensk parlamentarism
en modern grund att arbeta på,
vilket sannerligen inte är något oväsentligt.
Tvärtom! Det är ett mycket
betydelsefullt steg mot förverkligandet
av den svenska demokratins möjligheter
att fungera än bättre i framtiden.

Herr ÖSTERDAHL (fp):

Herr talman! Det beslut som kammaren
i dag står i begrepp att fatta i fråga
om en partiell författningsreform,
kommer säkert att bli av stor betydelse,
framför allt på längre sikt. De två kamrarna
skall bl. a. avskaffas och ersättas
med eu kammare. Personligen är jag
glad att få vara med och delta i detta
viktiga beslut, som jag med ett undantag
helt stöder. Vid genomförandet av
stora reformer inträffar det inte så
sällan att en del bestämmelser som kan
synas ha begränsad betydelse kommer
med, bestämmelser som principiellt är
viktiga men som man inte vill rätta till
för att man inte tillräckligt uppmärksammat
förhållandet i tid vid de förberedande
förhandlingar och utredningar
som regelmässigt föregår betydelsefulla
beslut.

.Tåg tänker i dag här ta upp ett sådant
fall som mycket väl kunnat rättas till
om man inte känt sig så bunden av
tidigare överenskommelser och om man

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Nr 25

Förslag till partiell författningsreform m. m.

vid träffandet av dessa överenskommelser
— i detta fall i grundlagberedningen
— uppmärksammat denna frågas
vikt. Jag syftar på bestämmelsen
om ett visst minimiantal mandat i varje
valkrets. Alltsedan det proportionella
valsystemets införande här i riket har
Gotlands län bildat en valkrets och haft
tre mandat att fördela i andra kammaren.
Därtill kommer ledamöterna i denna
kammare, för närvarande två stycken.

I 1903 års kommittéförslag föreslogs
att valkretsen endast skulle få två mandat,
men man erkände då att detta var
otillräckligt ur proportionell synpunkt.
Man framhåller emellertid att det svårligen
skulle låta sig göra att sammanslå
länet med någon del av fastlandet
till en valkrets. Beträffande sammanslagningen
med annan valkrets var
statsmakterna 1907 Och 1909 av samma
mening. Man ökade då antalet representanter
till tre, ehuru folkmängden
är lägre än vad som egentligen erfordras
för beviljandet av detta antal mandat.

Den s. k. fyllnadsregeln infördes därför
att en proportionell valmetod inte
kan fungera tillfredsställande i valkretsar
med mycket få mandat. Det var
proportionsvalsakkunniga som uttalade
sig på detta sätt 1921. I proposition nr
175 år 1952 föreslogs en utvidgning av
denna fyllnadsregel — eller garantiregeln
som den då kallades — så att andra
valkretsar garanteras minst fem
mandat vardera. Fördelen med en garantiregel
av ifrågavarande slag, nämligen
att man förhindrar uppkomsten
av alltför små valkretsar med därav
följande sämre proportionalitet vid valet
är enligt min mening, sade dåvarande
departementschefen, så betydande
att den mer än väl uppväger nackdelen
av det varierande ledamotsantal
i kammaren som då föreskrevs.

Såvitt jag vet, herr talman, har denna
regel fungerat tillfredsställande och
inte haft några negativa verkningar
vare sig vid fördelningen av mandaten

eller vid arbetet i kammaren. Man frågar
sig då naturligtvis varför denna
fyllnadsregel eller garantiregel nu skall
tas bort. De skiil som fanns vid de olika
tidpunkterna på 1900-talet, då frågan
var föremål för utredning eller prövning,
finns fortfarande.

Länsstyrelsen i Gotlands län säger
i sitt yttrande till Konungen över den
partiella författningsreformen att de
synpunkter som bestämde denna inställning
fortfarande har sin fulla giltighet
och att ett större antal ledamöter i riksdagen
ger glesbygderna en fylligare representation
än ett mindre antal. Det
försvagar ej betänkligheterna mot den
påfallande ojämna mandatfördelning
mellan partierna som skulle kunna bli
resultatet av ett proportionellt val med
endast två mandat att fördela.

Länsstyrelsen hemställer därför att
denna regel skall finnas kvar. 1 den nu
aktuella propositionen har dock departementschefen
uttalat att huvudvikten
i det nya valsystemet medvetet lagts på
den riksproportionella effekten. En
fyllnadsregel skulle vara främmande för
systemets principer och kunna få störande
verkningar. Fyllnadsregeln skulle
innebära, att det samlade resultatet
av fördelningen av de fasta valkretsmandaten
kom att avvika mer från en
riksproportionellt riktig fördelning än
nödvändigt, heter det. Utskottet avstyrker
på dessa skäl vår motion I: 768.

Jag kan för min del inte acceptera
den uppfattningen att en regel om att
antalet fasta mandat i en valkrets inte
får understiga tre skulle stå i strid med
principerna för riksproportionalitet
mellan de politiska partiernas representation
i riksdagen.

Vid ett proportionellt val med endast
två mandat att fördela skulle fördelningen
mellan partierna bli orimligt
ojämn. Med ett så litet antal röstberättigade,
som en valkrets med endast tvä
mandat äger, skulle inte heller systemet
med utjämningsmandat ge rättvisa
åt de partier inom valkretsen som
blir utestängda från tilldelningen av de

Nr 25

Fredagen den 17 mai 1968 fm.

Förslag till partiell författningsreform m. m.

fasta mandaten. Deras överskottsröster
blir för f;i för att kunna påverka fördelningen
av utjämningsmandaten till
den nya valkretsen.

Det bärande principiella skälet för
bibehållandet av fyllnadsregeln är att
möjliggöra en så riktig tillämpning
som möjligt av den proportionella valmetoden
även i en liten valkrets. Genom
lilläggsmandaten kommer riksproportionaliteten
ändå att bli den avsedda,
då det parti som får det tredje mandatet
får det på relativt litet antal röster och
detta givetvis kommer att påverka det
antal tilläggsmandat som ifrågavarande
parti erhåller vid den slutliga fördelningen
av tilläggsmandaten.

Genom denna fyllnadsregel skulle
man dels erhålla ett valsystem som fungerade
även i små valkretsar samtidigt
som riksproportionalitcten kunde fungera
rättvist. Det valsystem som regering
och utskott nu föreslår gynnar däremot
de större valkretsarna på de små
valkretsarnas bekostnad. Enligt grundlagberedningens
undersökning av hur
valsystemet skulle ha verkat, om det
tillämpats vid 1960 års val, visar att
Stockholm skulle ha tilldelats 42 mandat,
medan det exakta antalet riksproportionellt
skulle ha uppgått till endast
89,4. Fyrstadsvalkretsen skulle ha fått
19 i stället för det riktiga som var 17,7
medan däremot Gotland skulle fått två
mot det riktiga 2,4, Blekinge 6 mot 6,8,
Halland 7 mot det riktiga 8 och Jämtland
6 mot 6,5. Samma tendens håller
i sig om man jämför med 1964 års val,
där Stockholm, Stockholms län och
fyrstadskretsen exempelvis erhåller flera
mandat än de riksproportionellt rikliga,
medan Gotland, Blekinge, Halland
och Jämtland även här blir missgynnade
mandatmässigt sett.

När man nu inför ett nytt valsystem,
som skall ge proportionell rättvisa för
hela landet, skulle man givetvis också
ha tillsett, att det regionalt inte skulle
ha en sådan direkt effekt att det missgynnar
de små och gynnar de stora.

Jag finner det beklagligt att vid in -

förandet av nya bestämmelser om fördelningen
av mandat utskottet inte sökt
bibehålla fyllnadsregeln, så att man
även i små valkretsar kan gå till val
med den känslan att de demokratiska
partierna har en reell möjlighet att bli
representerade i den nya riksdagen.

Herr talman! Jag yrkar bifall till motionerna
I: 768 och II: 971.

Herr NILSSON, FEHDINAND, (ep):

Herr talman! Jag har redan genom
att instämma i anförandet av herr Nils
Theodor Larsson uttalat min uppfattning
i denna fråga och vill nu i någon
mån motivera hur jag bedömer den.

Jag konstaterar för det första att vårt
tvåkammarsystem sådant det infördes
avsåg eu representation av likvärdiga
kamrar och att det var industrialismen
som gjorde att fyrkskalan fick en
helt annan verkan. Från början ansågs
skattestrecken till andra kammaren och
fyrkskalan ungefärligen uppväga varandra,
men när sedan de stora företagen
kom med sina fyrkröster försköts
situationen. Jag vill säga detta därför
att en kritik, som tidigare riktades mot
kamrarna när det senast genomfördes
en reform 1918, var att de blev varandra
för lika. Detta var ju från början
också meningen. Jag vill slå fast detta.

Det stora partiet — det parti som nu
är stort men som då var mindre :■— var
tidigare anhängare av ett enkammarsystem,
men när man ställdes inför att
tillämpa det hela ändrades ståndpunkten.
Kammarfrågan var efter 1918 över
huvud taget inte aktuell förrän den togs
upp i en proposition från den dåvarande
Ekmanska regeringen, som på grundval
av en utredning avsåg att trygga
kontinuiteten i kammaren, att försvåra
upplösningsmöjligheterna av kammaren.
Denna linje stöddes av vad man
nu kallar mittenpartierna. Bondeförbundet
och de frisinnade gick tillsammans
i denna fråga, medan däremot högern
och socialdemokraterna fällde förslaget.

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Nr 25

Förslag till partiell författningsreform in. m.

Jag vill slå fast detta. Högerns motivering
var alt en kammare, som successivt
förnyas, i och för sig inte bör upplösas
och därför behövdes det inte särskilda
villkor för en tillämpning av
upplösningsinstitutet. Man ansåg att
det stred mot meningen med den successiva
förnyelsen.

Kammarfrågan blev därefter inte aktuell
förrän efter valet 1956. Vi fick då
en diskussion om bildandet av en ny
regering som skulle avlösa den tidigare.
Det visade sig därvid att vår partiledare,
Gunnar Hedlund, hänvisade herr
Ohlin till alt det inte gick att åstadkomma
en regering som ville genomföra
denna reform med hänsyn till att det
fanns en stark socialdemokratisk majoritet
i första kammaren. Den finns ju
fortfarande kvar, och vi kan konstatera
att det är just det slagets eftersläpningsmajoritet
som C. G. Ekman på sin
tid var så angelägen om att trygga och
bevara.

Detta var utgångsläget i författningsdiskussionen
som det kan vara värt att
erinra om.

Jag tror att det var herr Holmberg
som sade, att det var resultatet av långa
och omfattande utredningar. Det kan
gälla författningsutredningen. Grundlagberedningen
däremot arbetade under
trycket av s. k. tidsnöd. Vissa partichefer,
men icke folkopinionen, trängde
på, vilket har påpekats från flera
håll. Det var således icke under trycket
av folkopinionen som denna reform
kommit till.

Det gavs ett intressant blodprov på
intresset för denna fråga hemma i Uppsala
på ett internt sammanträde inom
vårt partis lokala dislriktsorganisation.
Framställningen av frågan var redig
och klar men åstadkom, såvitt jag kunde
märka, ingen som helst reaktion från
dem som hörde på, tills slutligen en
respekterad landstingsman, en typisk
upplänning, sade: »Skall det vara nödvändigt
att ändra på allting?»

Detta är en ganska spridd uppfattning,
och vi kan inte komma ifrån att

den finns. Anhängare av demokratin
måste ju respektera de faktiska förhållandena
också i det fallet.

Partiledningar har över huvud taget
haft ett bestämmande inflytande och
därmed också motsvarande ansvar för
tillkomsten av det här förfatitningsverket.
Där vill jag emellertid göra ett
klart undantag för centerpartiet, vars
ledning våren 1967 gav klart besked
om — det strider mot vad som står i u.tskottsbetänkandet,
om jag inte missuppfattat
det — att vår riksdagsgrupp
hade fria händer. Detta torde alltfort
gälla. Endast på två punkter har centerns
riksdagsgrupp tagit ställning. I år
har vi beslutat att söka få fyraårig valperiod
till riksdags- och kommunalval.
Det var partiet enhälligt om att försöka
ernå. Våren 1967 gav vi också vår
representant i uppdrag att söka få bort
den gemensamma valdagen.

Vår partistämma förra året uttalade
att man via remissinstanserna ville söka
påverka de andra partierna i sådan
riktning, men det saboterades på sitt
sätt av propagandan om att saken var
klar, att här förelåg eu partiöverenskommelse.
Remissinstanserna borde
därför inte fungera som sakliga remissinstanser
utan hade att ta hänsyn till
denna politiska realitet. Det framgår av
eu rad remissuttalanden alt man här
ansåg sig stå inför ett fullbordat faktum,
vilket sålunda — såvitt jag förstår
— försvårade möjligheterna till att i
enlighet med vår stämmas beslut efter
hörande av remissinstanserna få en ny
grundval för bedömande.

Nu föreligger sålunda s. k. tidsnöd,
och man har snickrat ihop en kompromiss.
Man har lyckats komma fram till
någonting som kallas »förslag till partiell
grundlagsreform». Jag konstaterar
att det är fråga om att gå de partiella
reformernas väg och endast så att säga
ta ett steg på vägen till en total författningsreform.
Regeringen erkänner
att förslaget har brister i systematiskt
och lagtekniskt hänseende. Utredningens
förslag bär sålunda uppenbar ka -

Nr 25

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Förslag’ till partiell författningsreform m
raktär av provisorium. Det bär också
från flera håll med eftertryck betonats
att det kommer att bli nödvändigt att
ändra på både det ena och det andra.

Jag fäste mig särskilt vid att konstitutionsutskottet
i sitt utlåtande pekar
på betydelsen av alt vi får en ordentlig
Översyn och ordentliga förslag angående
genomförandet av en kommunal demokrati.
Såvitt jag förstår innebär detta
en hänvisning till att vi väntar på
någonting, som verkligen kan vara av
betydelse för den kommunala självstyrelsen,
som är eu folkfrihetens grundval.
Därav drar jag slutsatsen att del
kunde finnas skäl som talar för att man
någorlunda tog frågorna i tur och ordning.

År 1866 genomförde man först kommunreformen
och därefter kammarreformen.
Nu tycks man gå den andra
vägen. Såvitt jag förstår berodde det
inte på någon otålighet hos människorna
ute i bygderna alt man måste forcera
fram reformen. Nej, så ligger det
inte till!

Jag vill ytterligare understryka vad
herr Nils Theodor Larsson sade, då han
framhöll att det finns grundad anledning
antaga att de rikspolitiska frågorna på
grund av det föreliggande förslaget kan
komma att dominera över de kommunalpolitiska.
Jag vill i det fallet hänvisa
till det gedigna och tungt vägande
anförandet av ordföranden i Stockholms
stadsfullmäktige, som verkligen
underströk att det är synnerligen allvarliga
saker det gäller. Det är inte
bara fråga om den gemensamma valdagen,
utan det är fråga om mera än den.
Jag kommer tillbaka till delta.

Herr Lundström var inte glad åt detta
förslag. Han var på det klara med att
förslaget innehöll påtagliga brister, men
han accepterade det såsom ett uttryck
för vad som var politiskt möjligt.

Ja, herr Lundström, men det finns en
politisk möjlighet till: när man inte har
gjort ett ordentligt förslag, lugnar man
sig och försöker göra ett bättre! Jag är
av den bestämda uppfattningen att det,

såsom detta förslag nu föreligger, inte
är svårt att göra ett bättre förslag.

Jag vill peka på några kardinalfrågor
och jag gör det i anslutning till motioner
som väckts från cenlerpartihåll. Vi
har inte avgivit några partimotioner i
detta ärende, vilket klart och tydligt
framgår. Vi har inte tagit någon partipolitisk
ståndpunkt på det sättet. Det
förekommer emellertid enskilda motioner,
vilka har undertecknats av rätt
många ledamöter av vår riksdagsgrupp
och även av andra anhängare. Jag skall
inte tvista med någon om hur stor den
ena eller andra delen av vårt parti är.

Jag vill bara konstatera att det, när
det principiella ståndpunktstagandet
gjordes inför 1962 års val, uttryckligen
betonades från autoritativt håll, att
det liär var fråga om ett utspel och en
utgångspunkt för förhandlingar, där
man kunde resonera sig fram även till
andra resultat. Det konstaterades också
i ett från partikansliet av misstag utskickat
förslag, att man från början
hade avsett att göra ett uttalande, som
inte tog ställning till tvåkammar frågan.
Med ett par rösters majoritet blev det
emellertid ett annat uttalande. Jag slår
fast detta, ty det var på det sättet.

Vi har på två punkter framfört våra
enhälliga krav, dels när det gäller den
gemensamma valdagen och dels när det
gäller treårsperioden, som vi vill ha
ersatt med en fyraårsperiod. Jag konstaterar
att detta inte är oväsentliga
saker utan berör just det centrala kommunala
problemet.

Jag frågar: Är det någon av de här
närvarande kommunalmännen, som tycker
att det är vettigt att välja en kommunal
representation i treårsperioder?
Är det någon som tror att vi genom
att välja den politiska representationen
i treårsperioder bidrar till regeringsstabilitet
i detta land?

Jag vill säga en sak till. Det finns ett
skäl som tungt talar för att vi i det fallet
bör bibehålla den gamla saxningen
med val vartannat år. För oss som utför
ett frivilligt arbete och inte är kol -

Fredagen den 17 maj 19C8 fm.

Nr 25

Förslag till partiell författningsreform m. m.

lektivanslutna och som har våra organisationer
byggda på enskilt ansvar visar
det sig, att det är bra att kunna ha
ett valår då vi spänner våra krafter och
sedan ett sabbatsår. Det är inte lika
bra att dessutom ha två år emellan och
därefter ett nytt val. Det gamla systemet
med val i tvåårsintervaller var i alla
fall praktiskt och klokt. Det var också
en opinionsmätare, vilket kan vara värdefullt
nog.

Jag har velat anföra dessa synpunkter
litet allmänt. Förslaget avser inte en
författningsreform i stort. Det är inte
den stora reformen utan en partiell reform.
På sina håll har man snuddat vid
tanken på att beröra sådana saker
som parlamentarismen och dess möjligheter.
Misstroendevotumsinstitutet har
varit på tal och även upplösningsinstitutet
har berörts i detta fall.

På den punkten ber jag att få hänvisa
till ett uttalande av herr Gunnar
Hedlund den 23 februari 19(i(i, där han
säger att mycket i sådana här fall beror
på hur det hela har fungerat. Närmast
med syftning på monarkin — den centrala
faktorn i regeringsproblemet —
konstaterar han följande: »Vår monarki,
därom tror jag att det praktiskt taget
föreligger enighet, har fungerat mycket
väl eftersom den handhafts med skicklighet,
takt och omdöme. Under sådana
förhållanden är det helt naturligt att en
del människor frågar sig varför man talar
om förändringar.» Han trodde också,
att den övervägande uppfattningen är
att under sådana förhållanden gäller att
det nuvarande systemet fungerar bra
och att man därför inte har någon anledning
att ändra det.

Så kommer jag tillbaka till kammarreformen
och stannar ett ögonblick inför
ett krav som vi från centerhåll ställer
i bygdernas intresse — vi riktar oss
mot det nya förslaget till valmetod och
den kritik som har anförts mot att antalet
riksdagsmän fixeras till 350. Jag
vill säga rent ut att jämförelserna med
andra länder, som man gjort inom utredninsinstanserna,
inte gäller. Jämfö -

relserna avser sådana länder som Belgien,
med en yta på 31 000 kvadratkilometer,
Danmark med 43 000, Nederländerna
34 000, Schweiz 41 000 och Österrike
84 000. Invånarantalet i dessa länder
är jämförbart med vårt, men där
bor människorna förhållandevis nära
varandra och antalet riksdagsmän de
länderna emellan är också någorlunda
jämförbart. Men Sverige har en areal på
450 000 kvadratkilometer. Jag brukar
säga när jag talar om detta: Skär ut Sverige
ur Europas karta, sätt ett häftstift
vid Ystad och vrid sedan Sverige nedåt,
så hamnar Korpilombolo ungefärligen
på Neapels breddgrad. Jag menar: när
man har så stora avstånd och så olikartade
förhållanden i ett land, är det
rimligt att de olika bygderna får en talrik
representation.

Då vänder jag mig också mot resonemanget
om tilläggsmandat, och jag gör
det ur två synpunkter. Först och främst
försvagar man därmed i hög grad sambandet
mellan valet och valkretsarna.
Vi slår fast att det inte är befolkningen
i de olika länen, som skall utgöra grunden
för valet. Den senast föregående
talaren har fullständigt riktigt och med
all skärpa framhållit hur detta kommer
att fungera i praktiken när det gäller
län som Gotland, Blekinge och Jämtland;
men jag är övertygad om att det
också får konsekvenser för Norr- och
Västerbotten och för våra glesbygder
över huvud taget. Det blir svårt att där
få samma höga procent av valdeltagande
som man kan få när befolkningen
är sammanträngd på en mindre yta.
Under sådana förhållanden förefaller
det inte rimligt att bygga upp en folkrepresentation
utan att bevara ett ordentligt
samband med bygderna.

Därför har från vår sida väckts ett
förslag om att tilläggsmandatsystemet
med en spärr på 1,4, som utskottet anser
bör provisoriskt förlängas, skall bevaras
och göras definitivt. På det viset
får vi ett prövat system, som vi har haft
erfarenhet av under den tid som det
bär utgjort ett provisorium. Detta sy -

Nr 25

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Förslag till partiell författningsreform m. m.

stem har visat sig ge en ganska god proportionalitet
mellan de i riksdagen företrädda
partierna. Det har inneburit
en viss spärr, men såvitt jag förstår
har detta bidragit till stabilitet i det
politiska livet. Tilläggsmandatsystemet,
med borttagande av spärren, tror jag
kommer att få konsekvenser som kan
innebära någonting liknande en »Aksel
Larsen-parlamentarism», eller vad jag
skall kalla den -— en parlamentarism
där flygeln längst till vänster kommer
att få en oproportionerligt stor inverkan
på politiken.

Jag säger dessutom — och nu får ni
gärna tycka att jag är ologisk — att om
ni tar bort den befintliga spärren, var
då konsekventa och behandla inte småriktningar
som kan dyka upp hårdare,
om ni vill sätta den proportionella representationen
i högsätet! Det nuvarande
systemet är bättre, men om vi slopar
det skall vi stryka spärrarna helt
och hållet. En sådan åtgärd bär ingen
betydelse för regeringssystemet utan berör
bara ganska ensidiga och småsinta
partiintressen, medan däremot den befintliga
spärren är av rikspolitisk natur.
Jag tror att detta är en sats som
står sig.

Jag vill peka på vad det innebär för
bygderna att mista sina lokala representanter,
vad det innebär att verkligen
kunna välja egna representanter och få
dem företrädda. Formellt har vi saknat
bostadsband i första kammaren, men i
praktiken har bostadsbandet i första
kammaren existerat i ganska stor utsträckning.
Det visar att man i bygderna
inte är blind för värdet av den lokala
representationen. Det kan vara betydelsefullt
nog att man håller en smula
på dessa synpunkter.

Vi vet vilka svårigheter som har förorsakat
att vi står inför ett förslag till
en partiell författningsreform sådan
den nu här föreligger. Vi vet att det för
bygderna, i varje fall för de mindre
länen, innebär en ren diskriminering
när de på detta sätt berövas möjligheterna
till lokal representation. Vi vet

också att vi måste räkna med att den
reform som här föreslås kommer att
gripa djupt in i det kommunala livet,
inte minst genom den korta mandattiden.

Under dessa förhållanden undrar jag,
om inte goda skäl talar för att vi avvaktar
den kommunala reform som konstitutionsutskottet
behjärtar och som
konstitutionsutskottet hoppas snart skall
vara genomförd. Jag har ingen anledning
att i en sådan situation säga, ätt
därigenom försvåras genomförandet av
vissa reformer inom det nuvarande systemet.
När det exempelvis gäller riksdagens
arbetsformer tror jag det finns
vissa skäl för reformer. Även i övrigt
anser jag att på en genväg skulle kunna
åstadkommas lika mycket av direkt
folkinflytande även i en förstakammare,
om efter varje landstingsval — såsom
Emil Ahlkvist och Sten Wahlund eu
gång i tiden förordade — hela första
kammaren nyvaldes. Det blev fyra år
för ledamöterna där lika väl som det
blev fyra år för andrakammarledamöterna.

Om vi nu får ett beslut, vilket åtskilligt
talar för, vill jag konstatera att det
inte är definitivt. Det skall beslutas två
gånger, och nästa gång är en ny andra
kammare vald för fyra år. Jag undrar
om man då kommer att anse det rimligt
och klokt att korta ned mandattiden
för att forcera fram en författningsreform,
mot vilken anmärkningar har riktats
från så många håll. Jag undrar om
ledamöterna då kommer att gå in för eu
sådan reform särdeles helhjärtat. Jag är
inte säker på hur det blir med den
saken.

Men en sak är jag säker på. Om det
kommer en ny regering till hösten och
om den regeringen sedan får överta de
utredningar, den administrativa apparat
och de förarbeten till propositioner
som föreligger, kommer dess första proposition
att framläggas på grundval av
vad den nuvarande regeringen yrkar
på. Det blir inget systemskifte därvidlag.
Jag föreställer mig att man kom -

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Nr 25

Förslag till partiell författningsreform m. m.

mer att ta bort somligt, som stöter, och
kanske lägga till några förslag som är
så väl utredda att man verkligen kan
lägga fram dem. Men den första nya
propositionen efter en ny regerings
intentioner skulle komma till hösten
1969. Besluten skulle träda i kraft den
1 juli 1970, och i september skulle valet
ske. Jag undrar om det skulle ha
blivit en riktigt hederlig möjlighet för
den regeringen att på så kort tid visa
vad den kan. Det skulle bli en karikatyr
på treårsintervallen, nämligen en
tvåårsintervall.

Detta visar vilka svårigheter som föreligger
och hur mycket rimligare det
är att behålla fyraårsintervallen med de
konsekvenser detta har för organisationsarbetet,
för partilivet och för den
politiska debatten — val vartannat år
med möjlighet att debattera politiska
och kommunala frågor, möjlighet att
skilja de kommunala frågorna från de
politiska. I viss utsträckning hänger
dessa frågor samman, men i viss utsträckning
går det att skilja dem åt. I
den mån omständigheterna gör att de
rikspolitiska synpunkterna kommer in
i bilden i större utsträckning, är det så
mycket nödvändigare att man bevarar
de skilda valtillfällena.

Jag undrar om det kan vara denna
reform, som människorna längtar efter,
som kommunalmännen längtar efter och
som de som skall ta regeringsansvaret
skulle anse vara riktigt bra. Är det inte
så att det förslag som här föreligger innebär
försämring för bygderepresentationen,
försämring för de små och glesbefolkade
länen, försämring för det
kommunala arbetet och försämring
även på det rikspolitiska fältet?

Ur den synpunkten har jag anslutit
mig till det yrkande som herr Nils
Theodor Larsson redan har framställt.
Om detta yrkande icke skulle vinna bifall,
vill jag alternativt yrka bifall till
den av herr Larsson i Luttra avgivna
reservationen.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Herr PALM (s):

Herr talman! När man i framtiden
kommer att hålla historielektioner i författningsfrågan
och när vår eftervärld
skall studera dagens protokoll, som anger
det historiska beslutet den 17 maj
1968, kommer man antagligen att förundras
över några mycket negativa inlägg,
som har presenterats i dagens debatt,
vilka saknat framåtsyftande målsättningar.
Jag vill till dagens protokoll
anföra, att de inlägg som varit av detta
slag ingalunda är karakteristiska för
den författningsdebatt, som har pågått
här i landet under de senaste åren.

Jag lyssnade med visst intresse till
herr Ahlmark. Hans anförande sönderföll
i två delar. Den första delen innehöll
något av en nekrolog över folkpartiet
inklusive dess partiledares agerande
från första världskriget och framåt.
Den andra delen innehöll den bekanta
politiska slagdängan av den typ,
som herr Ahlmark under flera år har
farit omkring och presenterat litet varstans.
Den var ett uttryck för smågräl
utan lyftning, kryddad med en och annan
perfiditet.

Herr Ahlmark levde i det förflutna
och uppehöll sig utförligt vid författningsdiskussionens
olika faser.

När jag var mycket ung och började
syssla litet grand med politik, fick jag
av en äldre parlamentariker rådet att
man skall vara på det klara med att
man inte får något tack för vad man
har gjort — väljarkåren väntar nya målsättningar
i olika avseenden. Det finns
ju exempel på partier som har sökt att
leva på minnen från fornstora dagar;
resultatet av detta har säkerligen inte
varit så särskilt stimulerande. Jag upplevde
herr Ahlmarks anförande som ett
bevis för att borgerligheten i allt större
utsträckning lever i det förflutna. Herr
Ahlmarks negativism har förlett honom

5 Första kammarens protokoll 1968. Nr 25

Nr 25

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Förslag till partiell författningsreform m. m.

att fortsätta med att begrunda sin egen
navel, och det leder ju sannerligen inte
framåt i den politiska debatten. Jag vill
hänvisa till det inlägg som han höll
från denna talarstol i författningsfrågan
för en stund sedan.

Herr talman! Vi som från riksdagsbänkarna
och i våra hemkommuner under
flera år följt vad som sagts i debatten
om vår nya författning har ofta frågat
oss: Hur djupt engagerar dessa frågor
den enskilde medborgaren? Vår
långa demokratiska tradition gör att vi
tar mycket såsom självklart, och något
svar står inte att få. Kvar står intrycket,
att den nya grundlagsreformen accepteras
som ett faktum och ett uttryck
för en rationell ordning i vår demokrati.

Nu som så många gånger förr är det
i god demokratisk anda att erkänna, att
ingenting är fullkomligt utan att det politiska
handlandet även denna gång burits
upp av målsättningen att göra det
bästa av det tänkbart möjliga. Betydligt
mera näraliggande frågor för den enskilde
medborgaren än grundlagens detaljer
är onekligen, hur vi i fortsättningen
utformar vårt arbete i kommuner
och landsting. Många av oss har
därför funnit det helt följdriktigt, att
det efter den stora grundlagsreformen
blir en samlad översyn av kommunallagarna.

Med stor tillfredsställelse noterar vi
därför vad konstitutionsutskottets ordförande,
herr Georg Pettersson, anförde
vid inledningen av denna debatt i förmiddags,
att ett övergripande utredningsarbete
kommer att aktualiseras på
detta område. Jag finner att det är desto
angelägnare att lösa denna fråga mot
bakgrunden av de stora förändringar,
som följer efter en omfattande kommunsammanslagning
och den allmänna
urbaniseringsprocessen.

Alla upplever vi säkert mycket påtagligt,
att det är lång väg kvar, innan
demokratin ständigt förblir ett levande
vardagsbegrepp för den enskilde medborgaren.
Här råder det alltjämt brister,
och det kan ges många exempel

på hur människor i våra storstadsområden
säkerligen känner ett främlingskap
— för att nu använda ett modernt
och populärt uttryck — inför samhälleliga
funktioner, när man söker sig fram
till kommunala organ och myndigheter
på det lokala planet.

Dessa frågor håller oss ofta sysselsatta,
och för oss framstår det som självklart,
att debatten om dem inte får begränsas
till grupper inom de olika politiska
partierna. Trots att vi kommit
längre än man har gjort på de flesta
andra håll i världen, möter vi här vissa
symptom, som visar att den kommunala
demokratins utformning alltjämt har
sina brister.

Säkerligen upplever vi det som ett
sundhetstecken att uppmärksamheten
ständigt riktas på demokratins problem.
För någon vecka sedan diskuterades
i denna kammare demokratin
på våra arbetsplatser. Även då användes
begreppet »främlingskap» för att
uttrycka vad den enskilde anställde
känner inför sitt arbete på de allt större
arbetsplatserna. Vid denna debatt
gav många uttryck för meningen, att
lösningen är att finna i en utbyggd och
betydligt bättre fungerande företagsdemokrati.

Även om det kan finnas delade meningar
om människors känsla av främlingskap
inför dessa förhållanden, kan
samma skäl anföras för en bättre lösning
av den kommunala demokratins
problem. Där är sannerligen avståndet
många gånger inte mindre än i storföretagen
mellan den enskilde medborgaren
och dem som har att fullgöra de
kommunala uppgifterna på det lokala
planet. Desto angelägnare framstår därför
reformarbetet på detta område.

I anslutning till den aktuella författningsreformen
har herr Arne Pettersson
i Malmö och jag i motion nr 516
i denna kammaren hemställt om en total
översyn av kommunallagarna.

Vi har sagt i motionen, att vi anser
att denna översyn bör komma till stånd
så snart grundlagberedningen, kommu -

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Nr 25

Förslag till partiell författningsreform m. m.

nalrättskommittén och länsdemokratiutredningen
slutfört sina uppgifter.

Ett av motiven för denna motion är
att den kommunala sektorns ställning
och betydelse i samhällsförvaltningen
ökat starkt under efterkrigstiden. Allt
tyder på att denna utveckling kommer
att fortsätta, vilket också understrukits
av konstitutionsutskottets ordförande
här i dag.

Yi erinrar om att ansvällningen av
arbetsuppgifter har medfört att kommunerna
i allt större utsträckning fått
hel- och halvtidsanställda förtroendemän
för att leda arbetet i landsting
och kommuner. Säkerligen innebär detta
ett steg framåt — men dessa frågor
är långt ifrån infogade i ett parlamentariskt
mönster som kan anses slutgiltigt
utformat. Många lösningar är tänkbara
för dem av oss, som är intresserade
av att få riksstyrets principer —
som skulle kunna ge oss kommunala
majoritetsregeringar — prövade även
på det lokala och regionala planet.

Vi har också i vår motion framhållit
att, oavsett hur dessa frågor löses, framstår
ändå oppositionens arbetsbetingelser
för närvarande som otillfredsställande
i landsting och kommuner, vilket
ur olika synpunkter kan vara till
stort men för den kommunala demokratin.
Partiernas roll i det kommunala
livet är även väl värt en genomlysning.

Vi anser detta vara viktiga frågor
som kan snedvridas ytterligare genom
den fortgående tidningsdöden och monopoliseringen
av pressen i vissa delar
av landet. En objektiv kommunal kommunikation
mellan den enskilde medborgaren
och förtroendemännen hotas
uppenbarligen av tigandets diktatur.
En sådan maktutövning kan lätt styras
av de stora tidningsutgivarnas egna intressen.
Detta är ett av de områden där
demokratin alltjämt har sina brister,
vilka inte får växa i takt med den pågående
koncentrationen av befolkningen.

Även om dessa frågor är föremål för
särskilda utredningar utgör de ändå

en del i detta stora problemkomplex.
Det måste alltid finnas täckning för
hyllningen till vår svenska demokrati
i olika högtidliga sammanhang.

Som motionärer är vi tillfredsställda
med utskottets utlåtande där de synpunkter
som framförts i motionen understryks
med kraft, speciellt när utskottet
säger att det är ett starkt önskemål
att få till stånd en samordning
av redan pågående utredningsarbete på
detta område. Utskottet finner splittringen
i detta arbete otillfredsställande
och föreslår genomgripande utredning
så som vi föreslår i motionen.

Man anser att förberedelserna för ett
större initiativ i den riktningen måste
ägnas betydande omsorg. Det kan ju
uppfattas som ett betryggande besked.
Som motionärer fäster vi stora förhoppningar
vid den arbetsgrupp med
företrädare för de stora politiska partierna
och kommunala förbunden, som
utskottet omnämner.

Vi hoppas att den mycket snart kan
kartlägga arbetsuppgifterna och dra
upp riktlinjerna för en samlad översyn
av den kommunala demokratin. Vi uppfattar
också utskottets skrivning som
ett mycket positivt besked och att det
ligger i linje med vad vi åsyftat med
vår motion.

Det är uppenbart att konstitutionsutskottet
avser att åstadkomma en så klar
distinktion som möjligt för det kommande
utredningsarbetet, och det är
bara att hoppas att underlag för en inträngande
debatt i dessa frågor skall
föreligga redan om ett par år. Det är
ur många synpunkter angeläget att tidsschemat
för denna arbetsgrupp inte
onödigtvis fördröjes.

Erfarenheterna av utredningsarbetet
beträffande en ny grundlagstext visade
att ett sådant arbete tar mycket lång
tid, och vi har väl alla funnit det angeläget
att de nya förslagen blir föremål
för en livlig debatt på bredast möjliga
bas.

Som motionärer vill vi också understryka
förhoppningen om ett djärvt ny -

Nr 25

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Förslag till partiell författningsreform m
tänkande, som kan stimulera till en livlig
och engagerande debatt hos hela
svenska folket, inte minst bland ungdomen
som tycks visa ett växande intresse
för demokratins livsfrågor. Det
är angeläget att detta intresse konkretiseras
så mycket som möjligt. Och i
detta sammanhang kan man få brottas
med den kommunala demokratins vardagsproblem,
vilket gör att vi säkerligen
får anledning att erinra oss att en
god demokrati alltid -— även hos en ny
generation — måste vara starkt förankrad
i ett föränderlighetens samhälle.

Med det anförda, herr talman, kan
vi motionärer ansluta oss till vad som
sägs i utskottets betänkande.

Herr AHLMARK (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill yrka bifall till
reservation 1 i de delar som gäller valperiodens
längd.

Herr Palm sade något, som jag finner
besynnerligt och som jag gärna vill resonera
en smula med honom om. Han
sade att jag talat om »en nekrolog över
folkpartiet och dess ledare».

Om jag inte har missuppfattat saken
är en nekrolog det som man skriver
över något som är dött och begravet.
Men folkpartiet är ett i högsta grad levande
parti och ett parti på frammarsch.
Inte kan man skriva en nekrolog
över folkpartiet! Inte heller kan
man skriva en nekrolog över folkpartiets
förslag, ty det är folkpartiets krav
som nu skall genomföras: enkammarsystem,
direkta val av hela riksdagen
vid en och samma tidpunkt, ett rättvist
valsätt osv. De här förslagen håller ju
på att bli levande! Inte kan man skriva
en nekrolog över dem.

Men om herr Palm kanske bara
snubblade på orden och i stället menade
att det var en nekrolog över motståndet
mot en författningsreform, så
vill jag ge honom delvis rätt. Vad jag
sade var delvis en nekrolog över socialdemokraternas
allmänna motstånd mot
reformen, en nekrolog över motståndet

mot direkta val, en nekrolog över motståndet
mot att välja hela riksdagen
vid en och samma tidpunkt, en nekrolog
över motståndet mot att skapa ett
rättvist valsätt så långt möjligt utan att
öka partisplittringen.

På det viset var det en nekrolog, men
en ovanligt glad nekrolog, ty det är
bra att motståndet mot författningsreformen
är dött och begravet.

Herr PALM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara hänvisa
till herr Ahlmarks egendomliga anförande
i debatten för en stund sedan. Jag
har knutit an till det debattinlägget av
det skälet, att det är bra mycket intressantare
att diskutera vad vi tänker
göra i framtiden med den nya författningen
än att höra på det smågräl, som
hela herr Ahlmarks inlägg karaktäriserades
av.

Herr AHLMARK (fp) kort genmäle:

Herr talman! Nu förstår jag herr
Palm ännu mindre. Jag tog upp tre
områden som är av betydelse för framtiden.
Det gäller den gemensamma valdagen,
som allvarligt kommer att skada
den kommunala demokratin. Det gäller
den alltför stora enkammaren. Och
det gäller de alltför små möjligheterna
till personval inom valsystemets ram,
som det valsätt vi nu skall besluta om
kommer att inrymma.

Dessa tre förhållanden tror jag blir
viktiga punkter i framtida reformer
när det gäller vår konstitution. Herr
Palm kunde möjligen ha diskuterat dem
i sak.

Herr HANSSON (s):

Herr talman! Den uppfordrande placering
som jag har fått på talarlistan
skulle kanske ha gett mig möjlighet att
i årets författningsdebatt spela lantmarskalkens
roll. Jag är emellertid varken
beredd eller villig att axla hans
mantel.

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Nr 25

Förslag till partiell författningsrcform m. m.

Även om röstsiffrorna i dag inte blir
så jämna som för hundra år sedan får
detta inte ses som ett uttryck för någon
större entusiasm för förslaget i dess helhet
eller ens för dess grundläggande
ideologiska syftning.

För hundra år sedan var ändringsbeslutet
ett uttryck för starka strömningar,
som i hela vår världsdel låg i tiden.
Dagens förslag utgör de av författningstekniker
och förhandlare under en lång
följd av år söndertuggade kraven på
en rationalisering av riksdagens representations-
och arbetsformer.

Upprinnelsen står historiskt att söka
i två förhållanden. För det första har
i det socialdemokratiska partiprogrammet
under en lång tid upptagits krav på
första kammarens avskaffande. Kammarens
ändrade karaktär och förväntningarna
om cn författningsreform har
medverkat till att detta krav för många
år sedan kunnat utmönstras. Men det
bör noteras att vårt parti har krävt
kammarens avskaffande, inte dess inbakande
i andra kammaren. Det är detta
senare som nu skett både valtekniskt
och numerärt.

Det andra förhållande som inciterat
det nu föreliggande förslaget om författningsreform
är den kritik, som under
många år från oppositionspartiernas
sida riktats mot den s. k. orättfärdiga
eftersläpningen i denna kammare.
Denna invändning bär av olika anledningar
kommit av sig nu, ehuru den
flitigt brukades som påtryckningsmedel
av den borgerliga pressen i författningsförhandlingarnas
tidigare skede.

Jag vill i detta sammanhang påminna
om att inte ens 1966 års för oppositionen
så framgångsrika kommunalval
skulle gett borgerligheten majoritet i
denna kammare om resultatet fått slå
igenom omedelbart i nyval. De borgerliga
partierna skulle fått samma antal
ledamöter som socialdemokratin,
medan tre kommunister skulle bli tungan
på vågen. Detta är resultatet av den
valkatastrof som herr Ahimark gör ett
så stort nummer av.

Därmed nog av historik, och jag vill,
herr talman, övergå till en konstruktiv
kritik av det föreliggande förslaget.

.Tåg vill då genast anmäla att jag ansluter
mig till det i kammaren framförda
yrkandet om avslag på propositionen
i dess helhet. Propositionsförslaget
innehåller förvisso många välbetänkta
förslag till reformer i konstitutionella
frågor. Det är smärtsamt att tvingas
handla på detta sätt, men om vi därmed
tvingas att kasta ut barnet med
badvattnet så är det så att säga av
rädsla för att »falla själva däri». Det
är alltså de helt oacceptabla förslagen
om den framtida enda kammarens utformning
som gör att vi i dag, ställda
inför en paketlösning, handlar på detta
sätt.

Låt mig inleda mitt resonemang om
kammarens utformning med att citera
vad herr talmannen yttrade i rikssalen
den It januari i år: »Att förslag till
partiell grundlagsreform med förändring
av såväl kamrar som valstystem
kommer att föreläggas riksdagen torde
i vida kretsar hälsas med tillfredsställelse
även om den partikompromiss som
torde ligga till grund för detta förslag
synes behäftad med åtskilliga olägenheter
av skilda slag.»

Detta »understatement» har ytterligare
tonats ned av propositionens och
utskottsutlåtandets sammansättare. Yi
ställs inför ett förslag som ersätter det
egendomliga dubbelstyrelsesystemct
med en enda styrelse, som är konstruerad
så att den saknar rimliga möjligheter
att göra cn insats i rikets styrelse.

Justitieministern har medgivit, att
kompromissen är ett resultat av en önskan
om cn bred politisk förankring för
denna viktiga reform. Dagens debatt
har gett belägg för två ting.

1) Politisk enighet har inte nåtts. Fru
Segerstedt Wiberg hänvisar till att folket
i val skall avgöra om det vilande
förslaget skall fastställas 1969. Vad menas
med detta? Skall folket av omsorg
om vår författning rösta på högern för
att stödja den reservation som hon står

Nr 25

Fredagen den 17 maj 1068 fm.

Förslag till partiell författningsreform m. m.

på? Själv står inte fru Segerstedt Wiberg
på omval, och folkpartiet står inte
bakom henne. Herr Ahlmarks hätska
inlägg bådar heller inte gott för det
politiska klimatet i den framtida författningsdebatten.

2) Stora grupper med ett nära nog
enhälligt centerparti har ställt ett villkor
för reformens genomförande — kravet
på 350 ledamöter.

Författningsreformen är i dag inte
det idémässiga genombrott som herr
Ahlmark vill göra gällande att den är.
Jag ser den i stället som ett uttryck för
den rationaliseringssträvan som måste
genomsyra vårt politiska liv, liksom alla
andra verksamheter i vårt land.

Är det då en rationalisering att skära
ned antalet riksdagsmän från 384 till
350, dvs. med inte fullt 10 procent?
Är det en rationalisering att sätta 350
ledamöter i en kammare? Att försöka
stärka demokratin genom att ifrågasätta
krav på begränsning av de framtida
riksdagsmännens yttranderätt? Detta
framstår för mig personligen som
mycket olustigt. Vad annars menar utskottets
talesmän med sina fromma förhoppningar
om att arbetet i framtidens
kammare skall bli föremål för reformer
på det organisatoriska planet?

Justitieministern har i propositionen
en formulering som utskottet med gillande
återger på s. 16 i betänkandet,
nämligen att »frågan om riksdagens
storlek inte kan bedömas enbart eller
ens huvudsakligen som en fråga om vad
som är bäst ur arbetstekniska synpunkter».
En sådan ståndpunkt har alltså
varit en av de ledstjärnor, som lett dem
som vill fördjupa parlamentarismen och
demokratin i vårt land.

Vi har också så småningom att ta
ställning till följdfrågor av mindre retorisk
lockelse. Räkningen för denna
reform skall en gång betalas. Svenska
folkets intresse för reformen, som tillkommit
i under årens lopp allt tunnare
luft, står inte på något sätt i proportion
till de retoriska blommor som slagit ut
här i dag. Svenska folket kommer lik -

mätigt sitt ofta dokumenterade intresse
för riksdagsarbetets kostnadssida att
med förvåning notera att denna fråga
förts ut i politiken utan öppen redovisning
av kostnaderna.

Vi har konfronterats med förslag till
provisoriska och permanenta lösningar
av riksdagens framtida lokalfrågor. I
jämförelse med totalbudgeten kan dessa
sägas representera mindre betydande
kostnader. Men jämfört med alla de
angelägna anslagsbehov som årligen
måste avvisas på olika områden är summorna
svåra att rättfärdiga.

Jag kommer därför till den slutsatsen
att en kammare med 350 ledamöter är
omöjlig, som såväl arbetsmiljö som utgiftspost.

Med hänsyn till förslagets karaktär
av väl inslaget paket måste jag därför
förorda den av herr Nils Theodor Larsson
rekommenderade lösningen.

Men det finns, om denna lösning inte
vinner kammarens förståelse, en annan
utväg, som utskottet anvisat men inte
tagit de möjliga konsekvenserna av.

Fortfarande på sidan 16 i utskottets
betänkande — jag har läst de andra
sidorna också, herr talman, men denna
sida är den olyckliga i sammanhanget
•— står det:

»Som en följd av det nu anförda vill
utskottet, utan att ta ställning i sakfrågan,
uttala som ett önskemål, att frågan
om införande av ersättare för riksdagens
ledamöter behandlas med viss förtur
inom grundlagberedningen. Skulle
prövningen utfalla positivt, kan detta
bl. a. få konsekvenser för planeringen
av den nya riksdagens lokaler.»

Konsekvensen av detta borde inte
vara den som utskottets värderade herr
ordförande angivit i sitt anförande,
nämligen att 1970 och 1971 års riksdagar
skulle antaga eventuella ändringsförslag.

För det första måste vi då hjälpa
fram det dyrbara provisoriet vid Sergels
torg för kanske endast tre års
bruk.

För det andra är det kanske orimligt

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Nr 25

Förslag till partiell författningsreform m. m.

att begära att den nya kammarens 350
ledamöter skall sammanträda för att
som ett av sina första ärenden besluta
om returbiljett för ett stort antal av
systrarna och bröderna.

Även andra överväganden, som i dag
inte kan förutses, kan komma att påverka
det slutliga ställningstagandet i
författningsfrågan.

Således blir för mig det rimliga andrahandsyrkandet,
som jag härmed ställer,
herr talman, att kammaren måtte
besluta att regeringsformen skall tilllämpas
i sin nya lydelse fr. o. m. den
1 januari året näst efter det då förslaget
slutgiltigt antages, dock tidigast
fr. o. m. den 1 januari 1971.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hansson påstod
att vi inom oppositionen av ett enda
skäl liar vänt oss mot vad han kallade
den orättfärdiga eftersläpningen i första
kammaren. Herr Hansson, jag vill
bara för folkpartiets del uttala, att vi
ibland har tjänat på det nuvarande tvåkammarsystemet,
på det sättet att vi
haft fler mandat än vi skulle ha haft
om vi inte hade haft detta system.

Men oavsett om vi har tjänat på systemet
eller om vi har förlorat på systemet
har vi hävdat att det är principiellt
felaktigt. Det är orimligt att ha ett
representationssystem, där ända upp
till tolv år gamla väljaropinioner påverkar
dagens riksdag. Herr Hansson,
detta är en principiell inställning från
vår sida, oavsett vilket resultat det har
gett vid fördelningen av mandaten.
Herr Hansson har nog riktat kritiken
mot fel parti.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Så här i debattens slutskede skall jag
inte gå djupare in på vad som är huvidvikten
i det föreliggande konstitutionsutskottets
betänkande nr 20. Jag
kan nöja mig med att ansluta mig till
dem som ändå anser det tillfredsställande
att vi har kommit fram till den

tidpunkten då vi kan ta ställning till
ett förslag om övergång till enkammarriksdag
och i samband därmed antaga
konstitutionsutskottets förslag om en
partiell författningsreform. Det kommer
ju sedermera ytterligare förslag.

Jag vet inte om resultatet av det arbete
som har bedrivits under ett flertal
år är så överväldigande, att man har
anledning att, som herr Ahlmark gjorde,
söka framställa ett visst parti såsom
den främste företrädaren och framför
allt dess tidigare partiledare såsom den
förste företrädaren för den kampanj
som har förts för att vi skulle komma
dit där vi nu befinner oss.

Jag är övertygad om att om partierna
var för sig hade skrivit ett förslag
till en sådan reform som det nu är frågan
om, i sak innefattande samma detaljer
som den nu föreliggande, så skulle
de olika förslagen ha sett helt annorlunda
ut. Det föreliggande förslaget är
alltså ett resultat av kompromisser, av
långt gående kompromisser i vissa avseenden
men som varje partis representanter
vid förhandlingarna ändå har
enat sig om för att det skulle bli ett
resultat. Om resultatet skall behöva bedömas
såsom så ofullständigt, att det
i dag är nödvändigt att deklarera att
man så snart man får möjlighet till det
skall gå i författning om att reformera
det på nytt kan inte nu avgöras. Sådana
tankar kan man ju hysa, men man kan
ju hålla inne med dem intill dess tiden
är mogen för ytterligare reformer.

Herr Palm yttrade någonting som
herr Ahlmark tyckte var felplacerat,
nämligen att hans anförande skulle
kunna betecknas som en nekrolog. Anförandet
syftade i varje fall inte till att
vara en nekrolog över partiet, men om
nekrolog är en felaktig benämning så
kunde man ju ta det i varje fall som ett
slags hyllning till partiets tidigare ledare
i samband med att han lämnat
ledarposten men ändå får vara med
här i riksdagen när beslut i den här
riktningen fattas. Det kan vara ett motiv
och ett mycket starkt sådant.

Nr 25

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Förslag till partiell författningsreform m. m.

Jag förstår att många av ledamöterna
ställer sig tveksamma inför reformen
ur många synpunkter. Man vet ju
inte hur det kommer att verka med en
riksdag med 350 ledamöter. Ledamöterna
kanske kommer att betrakta reformen
som lika provisorisk som det riksdagshus
vi skall flytta in i och som vi
ännu inte har definitivt beslutat var
det skall ligga. Förmodligen kommer
det att ta någon tid innan riksdagens
ledamöter, i varje fall de som har varit
med om att uträtta något i det här huset
och under de bestämmelser som nu
gäller för vårt arbete, finner sig till
rätta med det nya.

Det är mycket möjligt att första kammaren
ur arbetssynpunkt har varit behagligare
för ledamöterna än andra
kammaren, och det kan också hända
att det här många gånger har uttalats
meningar som har haft större tyngd i
olika sammanhang än det som har sagts
med flera ord och av flera i andra kammaren.
Men eftersom de båda kamrarna
måste ha fattat samma beslut för att
någonting skall vara giltigt som har beslutats
så är ju resultatet i första kammaren
inte bättre än i andra kammaren.
Det är ju de gemensamma besluten
som har varit avgörande, och har något
blivit mindre tillfredsställande så bär
kamrarna ungefär samma ansvar.

Det finns väl ingen anledning tvivla
på att inte en enkammarriksdag skall
kunna diskutera sig fram till beslut
som blir minst lika goda som våra om
ledamöterna anstränger sig för att ägna
ärendena samma grundliga prövning
som riksdagens båda kamrar har varit
nödsakade att göra.

Jag har inte något behov av att uttala
vare sig tveksamhet eller förväntningar
i samband med reformens genomförande.
Tyvärr kommer jag ju inte själv att
få vara med om den praktiska tillämpningen
av reformen, men man kan ju
alltid hoppas att man skall få leva så
länge att man i varje fall kan få läsa
någonting om den i de stora och vaksamma
tidningarna -— detta utan att

nämna några chefredaktörer vid namn.

Herr talman! Att jag begärde ordet
berodde på en helt annan sak som inte
rör grundlagsförslaget men ändå är ett
förslag som konstitutionsutskottet lagt
fram i samband med denna proposition.
Att jag hamnat så långt ned på talarlistan
får väl kammaren ursäkta. Jag
kunde ju inte gärna tränga mig in
hland de tidigare talarna på listan, eftersom
jag inte kunde vara säker på när
herr talmannen kom tillbaka och jag sålunda
skulle få möjlighet att begagna
mig av den plats på talarlistan där jag
var antecknad. Det är kanske lika bra
att mitt anförande kommer i slutet av
den mera betydelsefulla debatt som ägt
rum i fråga om huvudreformen.

Vad jag vill ha framfört gäller bestämmelsen
i riksdagsstadgans 13 §, som
tillkom år 1965 därför att den enligt
konstitutionsutskottets mening ansågs
erforderlig i samband med införandet
av krigsdelegationen såsom en beredskapsåtgärd.
Krigsdelegationens presidium
fick i 13 § vissa uppgifter som
sammanhängde med en beredskapsplanering.
Konstitutionsutskottet noterade
därvid självt — och denna mening omfattades
av såväl utskottets ordförande
som dess sekreterare — att de uppgifter
som skulle komma att ligga i denna beredskapsplanering
huvudsakligen var
av konstitutionell natur. Bakom det ligger
viil att det var naturligt att krigsdelegationens
presidium fick dessa
uppgifter.

I ett par under den fria motionstiden
vid riksdagens början i år väckta motioner
framställdes yrkande om att riksdagssladgans
13 § skulle upphävas och
att de uppgifter som åvilade krigsdelegationens
presidium skulle överflyttas
till förvaltningskontoret. Nu säger konstitutionsutskottet
i sitt betänkande att
vid den tidpunkten då man tyckte det
var naturligt att krigsdelegationens presidium
tog hand om dessa uppgifter, då
fanns inte förvaltningskontoret som numera
är en fast institution för förvaltningsärenden.
Jag förmodar att konsti -

Fredagen den 17 mai 19(58 fm.

Nr 25

Förslag till partiell författningsreform m. m.

tutionsutskottet helt liar glömt bort att
vi har flera fasta organisationer i riksdagen.
Riksdagskamrarnas kanslier är
fasta organ numera med personal året
runt. Utskottens kanslier har fast personal
året runt. Av den anledningen
har det inte funnits något skäl att överflytta
dessa beredskapsplanerande åtgärder
på förvaltningskontoret. Beredskapsplaneringen
är inte nu mera förvaltningsmässig
än den var den dag då
konstitutionsutskottet fastslog att den
var av mera konstitutionell karaktär.

I sitt utlåtande nr 7 förordar utskottet
ett bifall till de båda motionerna.
Jag vill inom parentes säga att jag
förstår att motionärerna i båda kamrarna
bade missförstått vad som låg i
de beredskapsplaneringsåtgärder som
åvilade delegationens presidium. Motionärerna
utgick förmodligen ifrån att det
var fråga om att planera för sådant som
hörde samman med delegationens möjlighet
att vistas på någon annan plats
och där utföra sitt betydelsefulla arbete.
Krigsdelegationen skall nämligen träda
i riksdagens ställe om sådana förhållanden
inträffar — under krig eller krigsfara
— att hela riksdagen inte kan sammanträda.

.lag förstår alltså motionärernas önskemål
om att rationalisera, men däremot
förstår jag inte konstitutionsutskottets
inställning till motionärernas förslag.

I samband med det konstituerande
sammanträdet med de i år valda ledamöterna
i krigsdelegationen lämnades
en redogörelse för vad som hittills har
uträttats. I redogörelsen framhölls att
presidiet vid fullgörandet av sitt uppdrag
funnit det påkallat att hålla nära
kontakt med regeringen såsom i sista
hand ansvarig för totalförsvarets planering.
Vidare underströks i redogörelsen
bl. a. att presidiet vid sin beredskapsplanering
strävat efter att möjliggöra
för delegationen att med bevarad handlingsfrihet
agera med den snabbhet och
kraft som krigsförhållandena kan nödvändiggöra.
Det utkast till arbetsord -

ning för delegationen presidiet låtit utarbeta
avvek därför i flera avseenden
från riksdagens normala arbetsformer.

Det kan i detta fall förtjäna framhållas
att vissa av de funktioner, som inom
riksdagen ankommer på flera skilda
riksdagsorgan, enligt berörda utkast till
arbetsordning skall vara samlade i presidiets
hand, sedan krigsdelegationen
trätt i riksdagens ställe. Enligt beredskapsplanen
skall presidiet sålunda
bl. a. ha den omedelbara ledningen av
krigsdelegationens hela kansliorganisation.

Vad har nu konstitutionsutskottet
kommit till, sedan jag jämte medinotionärer
både i denna kammare och i andra
kammaren väckt motioner i anslutning
till proposition nr 27, i vilka vi
har begärt att de bestämmelser som rör
krigsdelegationen och dess handlande
skulle tas in i grundlagen? Konstitutionsutskottet
säger att detta inte kan vara
erforderligt och kanske inte heller nödvändigt.
Det är det kanske inte, men jag
förstår inte varför konstitutionsutskottet
hyser dessa betänkligheter, ty allt
sådant här är ju beträffande utskotten
reglerade i riksdagsordningen. Utskotten
skall välja ordförande, vice ordförande
samt utse kansli, och tills dessa
är valda är det den till riksdagsåren
äldsta bland de valda ledamöterna som
skall föra ordet. Varför skulle det inte
i riksdagsordningen kunna stå något liknande
även för krigsdelegationen, eftersom
det, även om den är en beredskapsföreteelse,
inte gäller något annat än vad
utskotten vanligen sysslar med? Även
under tid då fred råder skall ju vissa
ting förberedas, mest av konstitutionell
natur. Skulle det under detta arbete
framkomma någonting som är av förvaltningsmässig
karaktär, är det självklart
att förvaltningskontoret skall få
hand om det, även om det inte finns angivet
i vare sig riksdagsordningen eller
riksdagsstadgan. Det finns ju inte speciella
bestämmelser för förvaltningskontoret
när det gäller de övriga ting som
kontoret skall handlägga.

Nr 25

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Förslag till partiell författningsreform m

Jag har fäst mig vid och finner det
värdefullt vad konstitutionsutskottet har
uttalat när det gäller förvaltningskontoret,
nämligen att man har övervägt att
komma med förslag även beträffande
sådana uppgifter som på ett eller annat
sätt måste stadfästas om inte i grundlagsform
— även det har övervägts —
så i annan form. Man har tyckt sig behöva
vänta med detta tills man fick
större erfarenheter av det som skulle
regleras. Det tycker jag är klokt. Ingenting
driver på att man skall få detta reglerat,
eftersom det ju kan regleras på
samma sätt som har skett beträffande
krigsdelegationen. Det kan tas in i riksdagsstadgan.
Då kan det ju beslutas på
en gång och gäller omedelbart efter det
att det är beslutat. En grundlagsändring
fordrar en särskild procedur. Det
hindrar dock inte konstitutionsutskottet
att föreslå, att förvaltningskontorets
uppgifter beträffande krigsdelegationen
skall tas in i riksdagsstadgans § 13 såsom
föreslås.

I varje fall kan inte jag finna det vare
sig påkallat eller erforderligt — om
sådana uppgifter skulle bli aktuella under
presidiets behandling av beredskapsåtgärder
som det naturligen bör
tillkomma förvaltningskontoret att utföra,
så förmodar jag att kontoret inte
skulle vägra att utföra dem därför att
bestämmelserna inte särskilt anger att
kontoret har skyldighet att ombesörja
dem. Jag tror att kontoret med glädje
skulle ta hand om sådana uppgifter och
även lösa dem på bästa sätt. Nu är det
emellertid så att kanslihuset och närmare
bestämt försvarsdepartementet
sörjer för de flesta uppgifter av sådan
karaktär —- man kommer att se till att
det finns lokaler och sådan utrustning
i dem att krigsdelegationen skall kunna
arbeta.

Så säger konstitutionsutskottet att det
framkommit delade meningar om bestämmelsen
i 13 §. Ja, jag förstår att
motionsyrkandena vid riksdagens början
om att presidiets uppgifter skulle
överföras till förvaltningskontoret in -

. m.

nebär något av delade uppfattningar,
men inom krigsdelegationen har jag
inte hört någonting om att det skulle
vara fel på de åtgärder som presidiet
vidtagit under den hittills gångna tiden.
Tvärtom tror jag att man har
uppskattat det som gjorts för att delegationens
arbete så småningom skall få
en fast form, om delegationen skulle
behöva träda i verksamhet.

Det enda betyg jag kan ge detta nya
förslag är att det leder till en mycket
sämre ordning än vad som hittills gällt
och som finns i riksdagsstadgan. Ingen
tveksamhet kan råda beträffande det,
men man har stor anledning att hysa
tveksamhet om den nu föreslagna ändringen.
Jag förväntade att det skulle bli
litet större klarhet genom det uttalande
konstitutionsutskottets ordförande gjorde
i anslutning till den föreslagna ändringen
och ett liknande uttalande i andra
kammaren. Ur herr Adamssons yttrande
kan inte utläsas någonting annat
än att han konstaterar att ändringen
tillmötesgår båda motionsyrkandena.
Motionen vid riksdagens början gick
ut på att bestämmelserna skulle upphävas,
medan jag och mina medmotionärer
föreslår att bestämmelserna skall
tas in i grundlagen; och det kan väl
utan vidare sägas att bakom vår motion
står krigsdelegationens presidium. .lag
håller inte på att det är alldeles nödvändigt
att bestämmelserna tas in i
grundlagen, men jag kan inte se att det
skulle vara något fel om detta reglerades
så. Men eftersom vår motion måste
knytas till proposition nr 27 kunde
vi inte ställa något annat yrkande; det
var ju ingen fri motionsrätt när den
propositionen avlämnades.

Jag kan inte finna, herr talman, att
den deklaration som konstitutionsutskottets
ordförande lämnat i anledning
av förslaget till ändring av 13 § är på
något sätt till fyllest. Och jag förstår
detta -— det finns ju ingen möjlighet att
lämna en förklaring som helt täcker en
tillämpning av bestämmelserna som inte
finns i förslaget till ändring av 13 §.

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Nr 25

Förslag till partiell författningsreform m. m.

Därför kan jag inte komma till något
annat resultat, herr talman, än att jag
yrkar avslag på den ifrågavarande ändringen
och önskar att vi behåller 13 §
sådan den nu finns; den är mycket,
mycket bättre. Men samtidigt vill jag
gärna uttala att man bör vidare utreda
och studera krigsdelegationens ställning,
beredskapsplaneringen och framför
allt förvaltningskontorets uppgifter
och hur de skall regleras i författningarna.
På det sättet kan man komma litet
längre än man hittills gjort i sin
strävan att lösa dessa frågor på ett förnuftigt
sätt — den ordning vi nu har
kan möjligen göras bättre. Intill dess
att man hunnit göra den överarbetningen
är det bäst alt vi har den gamla
bestämmelsen kvar och följaktligen avslår
ändringsförslaget. Detta har ingen
betydelse för behandlingen av grundlagsfrågan.
Ett avgörande härvidlag kan
ske omedelbart. Det behöver inte konfirmeras
i ett senare beslut. Jag anser
det vara den bästa lösningen.

Herr talman! Jag ställer detta yrkande.

Herr Uahlén (fp) förklarade, alt han
instämde i den del av herr förste vice
talmannen Strands nu hållna anförande
som avsåge krigsdelegationen.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag tycker att herr förste
vice talmannen argumenterar i överkant
när det gäller denna fråga.

Sedan krigsdelegationen slutgiltigt inrättades
år 1965 har förvaltningskontoret
tillkommit och det bär att fullgöra
vissa administrativa uppgifter, att skaffa
utrustning osv. Förvaltningskontoret
har således framför allt att sköta administrativa
uppgifter. Krigsdelegationens
planering — vilken funktion den skall
ha osv. — tillkommer närmast regeringen.
Arbetsformerna däremot tillkommer
det presidiet för delegationen
att bestämma om. När det gäller för -

valtningskontoret har vi sagt att det har
att samråda med presidiet som äger
ineddela erforderliga anvisningar. Förvaltningskontoret
kan alltså inte göra
någonting med mindre än att krigsdelegationens
presidium liar lämnat anvisningar.

I utskottet har detta tyvärr av någon
anledning blivit en mycket stor fråga.
Vi har haft föredragningar i utskottet
av personer som bär att syssla med frågor
rörande riksstyrelsen, och förslaget
till riksdagsstadga har av dem godkänts.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag även i denna

del.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s) kort genmäle:

Herr talman! Jag brukar inte lägga
mig i angelägenheter av detta slag. Anledningen
till att jag gör det nu är att
jag tillhör krigsdelegationens presidium.
Oavsett vem konstitutionsutskottet
har anlitat för att utforma förslaget
har utskottet misslyckats när det gäller
att utforma ett förslag som täcker vad
som verkligen skall täckas.

Jag skall be att få läsa upp bestämmelserna
om krigsdelegationen, som
återges i utskottets betänkande på s.
226; de är inte så långa. I det refuserade
förslaget — alltså det förslag som
konstitutionsutskottet nu vill upphäva
— står det efter bestämmelserna om att
ordförande och vice ordförande skall
väljas: »Dessa åligger att förbereda delegationens
verksamhet för den händelse
denna skulle komma att träda i riksdagens
ställe på sätt i 50 § regeringsformen
sägs.» Det är klart och tydligt;
detta är presidiets uppgifter. I det nya
förslaget står det: »Det åligger detta
presidium att hålla sig underrättat om
beredskapsplaneringen för riksstyrelsen
och samråda därom med vederbörande
statsråd.» Den enda uppgiften skall alltså
vara att hålla kontakten med kanslihuset.
Därefter står det: »Riksdagens
förvaltningskontor handhar de uppgif -

Nr 25

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Förslag till partiell författningsreform m
ter i övrigt, som äro förenade med riksdagens
krigsberedskap och krigsdelegation
under tid då delegationen icke trätt
i riksdagens ställe. Kontoret skall därvid
samråda med delegationens presidium,
som äger meddela erforderliga
anvisningar.»

Menar konstitutionsutskottet att förvaltningskontoret
skall pröva de konstitutionella
åtgärder som behöver vidtas?
Kontoret skall visserligen ha skyldighet
att samråda med presidiet. Men
är det inte mera rationellt att presidiet
självt sysslar med dessa ting och äger
rätt att anställa den expertis som behövs.
Den sista delen i den nuvarande
13 §, som avser de olika organens rätt
att anställa expertis eller personal finns
icke med 1 det nya förslaget till lydelse.
Med detta försvinner rätten för krigsdelegationen
att anlita den expertis som
kan erfordras.

Jag förstår infe hur konstitutionsutskottet
har kommit till detta resultat,
att i en och samma mening sammanföra
ett yrkande att man skall upphäva
en tidigare bestämmelse och ett annat
yrkande att den skall givas grundlagskaraktär
och därefter konstatera att motionerna
besvarats.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Nu när den mera betydelsefulla
debatten — för att använda
herr förste vice talmannens uttryck —
är över, må det vara tillåtet för en
bland det så kallade fotfolkets bakre
led att framföra några reflexioner till
dagens debatt.

Jag vill börja med ett citat, en liten
smula modifierat: Bort gå de, stilla
skrida de, en efter en till skuggornas
värld.

Vi skall om en liten stund fatta det
viktigaste beslut riksdagen haft att fatta
på decennier. Tvåkammarriksdagen
skall bort, dess indirekt valda kammare
skall försvinna. Men det sker inte under
någon allmän rörelse, någon allmän
glädje, något allmänt intresse vare sig

inom riksdagen eller bland väljarmassorna.
Ändå är det ett beslut av så stor
betydelse som det att svenska folket i
val omedelbart skall kunna bestämma
vilken regering det skall ha och vilka
riktlinjer den regeringen skall ha för
sin politik. Men handen på hjärtat, ärade
kammarkamrater, — är det inte påfallande
hur litet intresset är för denna
i jämförelse med småärenden så
oändligt stora fråga bland oss vanliga
ledamöter av riksdagens olika partier?
Om man bortser från dem som mera direkt
haft att handlägga ärendet i utrednings-
och utskottsarbete har det under
den senaste tiden föga intresserat
riksdagsmännen. Intet tissel och tassel i
korridorerna, intet viskande i klubbrummen,
inga högljudda debatter på
restauranger, klubbar och kaféer. Tyst
går den, sakta skrider den, denna indirekt
valda kammare, till skuggornas
värld.

Visst kan vi vara ledsna över att den
försvinner. Visst har denna kammare
haft något värdefullt i sig. Den sakliga
debatt, de mera strikta former och den
mera värdiga — förlåt uttrycket — karaktär
som i regel kännetecknat den
första kammarens debatter har varit
första kammarens särskilda signum.
Allt detta finns för all framtid bevarat i
kammarens protokoll, vilka dock aldrig
kan återge den stämning som man upplever
i kammaren, t. ex. stämningen vid
gårdagens eleganta florettfäktning.

Det är naturligtvis fråga om en reminiscens
från gamla tider, små rester —
dock inte helt omärkliga — av en gammal
tids mera sirliga beteendemönster.
Men den måste bort, denna första kammare.
Dess hämmande effekt på utvecklingen
gör att den inte kan överleva.
Man kan beklaga — och jag tror att det
finns starka skäl att göra det — att det
inte fanns möjligheter att bevara den i
någon ändrad form och med några ändrade
och speciella uppgifter vid sidan
av den dominerande direktvalda kammaren.

Men, ärade kammarledamöter, hur är

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Nr 25

Förslag till partiell författningsreform m. m.

det med intresset? En inte halvfylld
kammare lyssnade till konstitutionsutskottets
ordförandes värdiga och tankeväckande
anförande och på debatten i
övrigt, som innehållit så många värdefulla
synpunkter och givit så många utmärkta
prov på parlamentarisk debattkonst.
Så många som vi är nu här i
kammaren och som vi varit under den
senaste timmen i avvaktan på den förestående
voteringen har vi inte varit tidigare.
Jag var inne ett slag i andra
kammaren och konstaterade att det inte
fanns flera närvarande där.

Herr talman! Detta beror naturligtvis
framför allt därpå att frågan i princip
redan för länge sedan är avgjord
— avgjord genom överenskommelser
mellan representanter för de olika partierna,
vilkas riksdagsledamöter mer eller
mindre direkt fått ta ställning i frågan.
De i huvudsak små finslipningar
av förslaget, som utskottet kunnat göra,
har i det stora sammanhanget mindre
betydelse. Men, herr talman, det betyder
ändå inte att vi är ointresserade
av vad som sker. Vi, som funnit oss väl
till rätta i denna kammare och i dess
specifika arbetsformer och som genom
dagens beslut och det som skall följa
om ett år får vår innehavda mandatperiod
förkortad, kan känna ett visst vemod,
därför att sådant som vi har satt
värde på skall försvinna. Men jag vill
gärna idtrycka, att också vi hälsar denna
reform, som vi betraktar som mycket
viktig och som vi så småningom förstått
måste vara nödvändig, med tillfredsställelse.
Jag vill gärna uttrycka
min övertygelse och min förhoppning
att den med alla sina brister — sådana
tillhör alltid ett kompromissförslag —
skall vara landet till gagn.

Det är emellertid också med ett visst
vemod som jag måste konstatera det
svala intresse för denna stora fråga som
vid dagens avgörande behandling av
frågan har visats av riksdagens ledamöter.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr TALMANNEN vttrade: Sinsemellan

oförenliga grundlagsändringsförslag
kan var för sig antagas såsom
vilande för vidare grundlagsenlig
behandling. Oförenliga grundlagsändringsförslag
ställes därför ej — såsom
sker beträffande vanliga lagförslag —
mot varandra i samma votering. Varje
grundlagsändringsförslag — av utskottet
eller i reservation eller eljest enligt
yrkande i kammaren — upptages för
sig med propositioner allenast på antagande
och förkastande.

Således kan nu antagas både utskottsförslag
till grundlagsändring och därmed
oförenliga reservationsförslag. Det
ankommer på senare riksdag att slutgiltigt
antaga någotdera förslaget.

I vissa grundlagsfrågor föreligger olika
förslag i betänkandet, nämligen dels
av utskottet, dels i reservationer och
motioner. Vid voteringen följes icke
ordningen i betänkandet (vilket för varje
reservation skulle innebära bindning
till hela utskottsförslaget utom på den
punkt som beröres i reservationen). I
stället upptages bär i ett sammanhang
för sig endast de paragrafer som föreslås
ändrade i reservation (motion etc).
Proposition ställes alltså ej t. ex. vid reservation
1 på antagande och förkastande
av grundlagsändringsförslaget i
utskottets hemställan I a med den ändring-
som framgår av bilaga 9, utan i
stället på antagande och förkastande av
de grundlagsändringsförslag som anges
i bilaga 9. Härigenom bindes ej den
röstande att godtaga alla andra paragrafer
i utskottets hemställan än i reservationen
utan endast de som ändras
i reservationen. Så förfares vid samtliga
reservationer.

Sist ställes för sig propositioner på
utskottets förslag i den del som ej föreslås
ändrad i reservationer eller eljest.

I fråga om andra yrkanden än beträffande
grundlagsändring ställes, liksom
i andra ärenden, utskottsförslag mot
därmed oförenligt förslag i en votering.

Fredagen den 17 mai 1968 fm.

78 Nr 25

Förslag till partiell författningsreform m. m.

För att inte beskyllas för vare sig röstningens slut rösterna hava utfallit
dövhet eller dåligt omdöme vill jag sålunda:
tillägga att jag, för att underlätta vo- Ja 13;

teringen för kammaren, kommer att Nej —117.

höra ja på antagande av reservationer Därjämte hade 1 ledamot tillkännaeller
utskottsförslag och nej vid för- givit> att han avst0de från att rösta,
kastande, eftersom det ändå kommer att

begäras votering vid varje tillfälle. Grundlagsändringsförslag

Yrkande om avslag å utskottets samtliga
förslag om ändring av grundlag och
annan författning

1 fråga om det av herr Larsson, Nils
Theodor, under överläggningen ställda
yrkandet om avslag å författningsreformen
gjorde herr talmannen propositioner,
först på bifall till samt vidare
på avslag å detsamma; och förklarade
herr talmannen, efter att hava. upprepat
propositionen på bifall till herr Nils
Theodor Larssons yrkande, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Pettersson, Georg, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller det av herr Nils
Theodor Larsson under överläggningen
ställda yrkandet om avslag å författningsreformen,
röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås herr Nils Theodor
Larssons yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för nejpropositionen.

Då emellertid herr Larsson, Nils
Theodor, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid om -

I fråga om förslagets huvudprinciper

Herr talmannen anförde, att beträffande
förslagets huvudprinciper först
komme att upptagas grundlagsändringsförslaget
i bilaga 9 till betänkandet såvitt
detsamma avsåge valperiodens
längd samt därefter detta grundlagsändringsförslag
i övrigt.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner,
först därpå att kammaren
skulle såsom vilande för vidare grundlagsenlig
behandling antaga det grundlagsändringsförslag,
som i bilaga 9 till
betänkandet betecknats som »Reservationens
förslag» och framlagts i reservationen
1, av herr Larsson i Luttra,
i vad förslaget avsåge valperiodens
längd, samt vidare därpå att nämnda
grundlagsändringsförslag skulle förkastas;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på antagande
av förslaget, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Pettersson, Georg, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som såsom vilande för vidare
grundlagsenlig behandling antager det
grundlagsändringsförslag, som i bilaga
9 till konstitutionsutskottets betänkande
nr 20 betecknats som »Reservationens
förslag» och framlagts i reservationen
1 av herr Larsson i Luttra, i vad förslaget
avser valperiodens längd, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Nr 25

1 orslag till partiell författningsreform in. m.

Vinner Nej, förkastas nämnda grundla
gsändringsf örslag.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt lians uppfattning
flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Larsson, Nils
Theodor, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda: Ja—

17;

Nej —105.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjordes propositioner,
först därpå att kammaren skulle såsom
vilande för vidare grundlagsenlig behandling
antaga det grundlagsändringsförslag,
som framlagts av utskottet och
återfunnes i bilaga 9 till betänkandet
med beteckningen »Utskottets förslag»,
i vad förslaget avsåge valperiodens
längd, samt vidare därpå att nämnda
grundlagsändringsförslag skulle förkastas;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

I vad gällde det grundlagsändringsförslag,
som i bilaga .9 till betänkandet
betecknats som »Reservationens förslag»
och framlagts i reservationen i,
av herr Larsson i Luttra, i vad förslaget
ej förut behandlats, gjorde herr talmannen
propositioner, först på antagande
av detsamma såsom vilande för vidare
grundlagsenlig behandling samt vidare
på förkastande av förslaget; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på antagande av
grundlagsändringsförslaget, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Pettersson, Georg, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och god -

kändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som såsom vilande för vidare
grundlagsenlig behandling antager det
grundlagsändringsförslag, som i bilaga
9 till konstitutionsutskottets betänkande
nr 20 betecknats som »Reservationens
förslag» och framlagts i reservationen
1 av herr Larsson i Luttra, i vad förslaget
ej förut behandlats, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, förkastas nämnda grundlagsändringsförslag.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Larsson, Nils
Theodor, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst oinröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda: Ja—

13;

Nej —107.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härefter gjordes propositioner, först
därpå att kammaren skulle såsom vilande
för vidare grundlagsenlig behandlingantaga
det grundlagsändringsförslag,
som framlagts av utskottet och återfunnes
i bilaga 9 till betänkandet med beteckningen
»Utskottets förslag», i vad
förslaget ej förut behandlats, samt vidare
därpå att nämnda grundlagsändringsförslag
skulle förkastas; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

I fråga om statsråds entledigande

Vidkommande det grundlagsändringsförslag,
som i bilaga 10 till betänkandet
betecknats som »Reservationens förslag»
och framlagts i reservationen 2,
av herr Sörenson m. fl., gjorde herr
talmannen propositioner, först därpå

Nr 25

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Förslag till partiell författningsreform m. m.

att detsamma skulle antagas såsom vilande
för vidare grundlagsenlig behandling
samt vidare på förkastande av
nämnda grundlagsändringsförslag; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på antagande av
detta förslag, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Pettersson, Georg, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som såsom vilande för vidare
grundlagsenlig behandling antager det
grundlagsändringsförslag, som i bilaga
10 till konstitutionsutskottets betänkande
nr 20 betecknats som »Reservationens
förslag» och framlagts i reservationen
2 av herr Sörenson m. fl., röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, förkastas nämnda grundlagsändringsförslag.

Då emellertid herr Sörenson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja— 20;

Nej —104.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därpå gjordes propositioner, först på
att kammaren skulle såsom vilande för
vidare grundlagsenlig behandling antaga
det grundlagsändringsförslag, som framlagts
av utskottet och återfunnes i bilaga
10 till betänkandet med beteckningen
»Utskottets förslag», samt vidare
därpå att nämnda grundlagsändrings -

förslag skulle förkastas; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

I fråga om riksdagens ledamotsantal

I vad gällde det grundlagsändringsförslag,
som i bilaga 12 till betänkandet
betecknats som »Reservationens
förslag» och framlagts i reservationen
4, av herr Sveningsson m. fl., gjorde
herr talmannen propositioner, först
därpå att detsamma skulle antagas såsom
vilande för vidare grundlagsenlig
behandling samt vidare på förkastande
av nämnda grundlagsändringsförslag;
och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på antagande
av detta förslag, sig finna denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Pettersson, Georg, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som såsom vilande för vidare
grundlagsenlig behandling antager det
grundlagsändringsförslag, som i bilaga
12 till konstitutionsutskottets betänkande
nr 20 betecknats som »Reservationens
förslag» och framlagts i reservationen
4 av herr Sveningsson in. fl.,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, förkastas nämnda grundlagsändringsförslag.

Då emellertid herr Hernelius begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Nr 25

Förslag till partiell författningsreform m. m.

Ja —27;

Nej — 97.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjordes propositioner,
först därpå att kammaren skulle såsom
vilande för vidare grundlag&enlig behandling
antaga det grundlagsändringsförslag,
som framlagts av utskottet och
återfunnes i bilaga 12 till betänkandet
med beteckningen »Utskottets förslag»
samt vidare därpå att nämnda grundlagsändringsförslag
skulle förkastas;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

/ fråga om vårsessionens slutdag

Rörande det grundlagsändringstförslag,
som i bilaga 13 till betänkandet betecknats
som »Reservationens förslag»
och framlagts i reservationen 5, av herr
Sveningsson m. fl., gjorde herr talmannen
propositioner, först därpå att detsamma
skulle antagas såsom vilande
för vidare grundlagsenlig behandling
samt vidare på förkastande av nämnda
grundlagsändringsförslag; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på antagande av
detta förslag, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Pettersson, Georg, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som såsom vilande för vidare
grundlagsenlig behandling antager det
grundlagsändringsförslag, som i bilaga
13 till konstitutionsutskottets betänkande
nr 20 betecknats som »Reservationens
förslag» och framlagts i reservationen
5 av herr Sveningsson m. fl.,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, förkastas nämnda grundlagsändringsförslag.

6 Första kammarens protokoll 1908. Nr 25

Då emellertid herr Sveningsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —31;

Nej — 91.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därefter gjordes propositioner, först
därpå att kammaren skulle såsom vilande
för vidare grundlagsenlig behandling
antaga det grundlagsändringsförslag,
som framlagts av utskottet och
återfunnes i bilaga 13 till betänkandet
med beteckningen »Utskottets förslag»
samt vidare därpå att nämnda grundlagsändringsförslag
skulle förkastas;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

I fråga om rösträttsåldern

Såvitt anginge det grundlagsändringsförslag,
som i bilaga U till betänkandet
betecknats som »Reservationens
förslag» och framlagts i reservationen
6, av herr Torsten Andersson
m. fl., gjorde herr talmannen propositioner,
först därpå att detsamma skulle
antagas såsom vilande för vidare
grundlagsenlig behandling samt vidare
pa förkastande av nämnda grundlagsändringsförslag;
och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på antagande av detta
förslag, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Pettersson, Georg, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition
:

Nr 25

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Förslag till partiell författningsreform m. m.

Den, som såsom vilande för vidare
grundlagsenlig behandling antager det
grundlagsändringsförslag, som i bilaga
14 till konstitutionsutskottets betänkande
nr 20 betecknats som »Reservationens
förslag» och framlagts i reservationen
6 av herr Torsten Andersson
in. fl., röstar

Ja;

Den, del ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, förkastas nämnda grundlagsändringsförslag.

Då emellertid herr Andersson, Torsten,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —37;

Nej —90.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härefter gjordes propositioner, först
därpå att kammaren skulle såsom vilande
för vidare grundlagsenlig behandling
antaga det grundlagsändringsförslag,
som framlagts av utskottet och
återfunnes i bilaga 74 till betänkandet
med beteckningen »Utskottets förslag»
samt vidare därpå att nämnda grundlagsändringsförslag
skulle förkastas;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

1 fråga om minsta antalet fasta valkretsmandat
i en valkrets

Beträffande det grundlagsändringsförslag,
som framlagts i motionerna
1: 768 av herr Österdahl m. fl., och II:
971, av herr Gustafsson i Stenkyrka
in. fl., gjorde herr talmannen propositioner,
först därpå att detsamma skul -

le antagas såsom vilande för vidare
grundlagsenlig behandling samt vidare
på förkastande av nämnda grundlagsändringsförslag;
och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på antagande av detta förslag,
sig anse denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Pettersson, Georg, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som såsom vilande för vidare
grundlagsenlig behandling antager det
grundlagsändringsförslag, som framlagts
i motionerna I: 768, av herr Österdahl
in. fl., och II: 971, av herr Gustafsson
i Stenkyrka m. fl., röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, förkastas nämnda grundlagsändringsförslag.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
nej-propositionen.

Då emellertid herr Nilsson, Ferdinand,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja— 14;

Nej —111.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjordes propositioner,
först därpå att utskottets grnndlagsändringsförslag
såvitt avsåge antalet fasta
valkretsmandat i en valkrets skulle antagas
såsom vilande för vidare grundlagsenlig
behandling samt vidare därpå
att nämnda grundlagsändringsförslag
skulle förkastas; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Nr 25

r orslag till partiell författningsreform m. m.

Ikraftträdandebestämmelserna

1 vad anginge ikraftträdandebestämmelserna
gjorde herr talmannen propositioner,
först därpå att kammaren
skulle antaga såsom vilande för vidare
grundlagsenlig behandling det grundlagsändringsförslag,
som under överläggningen
framlagts av herr Hansson
samt vidare därpå att kammaren skulle
förkasta nämnda grundlagsändringsförslag;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på antagande av detta förslag,
sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Pettersson, Georg, begärde votering,
i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som såsom vilande för vidare
grundlagsenlig behandling antager det
grundlagsändringsförslag, som under
överläggningen vid konstitutionsutskottets
betänkande nr 20 framlagts av herr
Hansson, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, förkastas nämnda grundlagsändringsförslag.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
nej-propositionen.

Då emellertid herr Hansson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja— 18;

Nej —105.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Utskottets grundlagsändringsförslag i
övrigt

Härefter gjordes propositioner, först
därpa att kammaren skulle såsom vilande
för vidare grundlagsenlig behandling
antaga utskottets grundlagsändringsförslag
i övrigt samt vidare
därpå att nämnda grundlagsändringsförslag
skulle förkastas; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Därpå anförde herr TALMANNEN:

Jag har nu stadfäst beslut i den till
sina konsekvenser för svensk demokrati
största fråga som på mycket länge behandlats
av den svenska riksdagen.

Till nästa riksdag vilar nu ett förslag
som förändrar en sedan mer än hundra
år gällande organisation av den svenska
folkrepresentationen från ett tvåkammar-
till ett enkammarsystem med
medföljande reformer. Måtte detta viktiga
beslut, som tillkommit under trots
allt mindre motsättningar än någon annan
författningsreform under senare
sekel, visa sig vara fattat i en för
svensk folkstyrelse lycklig stund.

Detta yttrande åhördes av kammarens
ledamöter stående.

Övriga förslag

Följdändringar i vallag m. m.

I reservationerna 1 och 6 samt i motionerna
I: 768 och II: 971 framställda
yrkanden om följdändringar i vallag
m. m. hade, yttrade nu herr talmannen,
såsom följdyrkanden till yrkanden i
samma reservation och motioner om
ändring i grundlag till följd av kammarens
redan fattade beslut förfallit.

Utskottets förslag till ändring i riksdagsstadgan I

fråga om det av utskottet i bilaga 8
till betänkandet framlagda förslaget till
ändring i riksdagsstadgan gjorde herr
talmannen propositioner, först på an -

Nr 25

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Meddelande ang. enkel fråga

tagande av detsamma samt vidare därpå
att kammaren skulle bifalla herr
förste vice talmannen Strands under
överläggningen ställda avslagsyrkande;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på antagande
av utskottets förslag, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr förste vice talmannen Strand
begärde votering, i anledning varav
uppsattes samt efter given varsel upplästes
och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som antager det av konstitutionsutskottet
i betänkande nr 20 bilaga
8 framlagda förslaget till ändring
i riksdagsstadgan, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bilalles herr förste vice
talmannen Strands under överläggningen
ställda avslagsyrkande och bibehålies
alltså nuvarande lydelse.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
nej-propositionen.

Då emellertid herr Pettersson, Georg,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;

och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —46;

Nej — 62.

Därjämte hade 19 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Utskottets förslag i övrigt
Bifölls.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden å föredragningslistan
skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga denna dag framställts av herr
Olsson, Johan, (ep) till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet:
»Vill Statsrådet lämna närmare upplysningar
om tidpunkten för ikraftträdandet
av beslutet om ny organisation av
företagareföreningarna och om de övergångsåtgärder
som är erforderliga?»

Kammaren åtskildes kl. 16.41.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

Fredagen den 17 maj 1968 em.

Nr 25

Fredagen den 17 maj eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30;
och dess förhandlingar leddes till cn
början av herr andre vice talmannen.

Ang. anslag till teckning av aktier
i Sveriges Investeringsbank AB

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 103, i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående anslag för budgetåret
1968/69 till teckning av aktier
i Sveriges Investeringsbank AB m. m.
jämte motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t, enligt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för den 3
januari 1968, föreslagit riksdagen att
a) till Teckning av aktier i Sveriges
Investeringsbank AB för budgetåret
1968/69 på kapitalbudgeten under fonden
för statens aktier anvisa ett investeringsanslag
av 200 000 000 kronor
samt b) bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret
att ikläda staten garanti
intill ett belopp av 630 000 000 kronor
för bankens förpliktelser.

1 detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna 1:
170, av herr Holmberg in. fl., och II:
226, av herr Bohman m. fl., vari — under
hänvisning till de likalydande motionerna
1:182 och 11:238 som hänvisats
till bankoutskottet — hemställts,
att riksdagen måtte a) avslå Kungl.
Maj:ts förslag att till Teckning av aktier
i Sveriges Investeringsbank AB för
budgetåret 1968/69 anvisa ett investeringsanslag
av 200 miljoner kronor
samt b) bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret
att ikläda staten garanti
intill ett i förhållande till Kungl. Maj:ts

förslag med 180 miljoner kronor reducerat
belopp av 450 miljoner kronor,
dels ock de likalydande motionerna
1: 609, av herr Ernulf, och II: 761, av
herr Andersson i Örebro in. fl., vari
yrkats, såvitt nu vore i fråga, att riksdagen
skulle besluta att för budgetåret
1968/69 till Teckning av aktier i Sveriges
Investeringsbank AB anvisa ett
investeringsanslag av 180 miljoner kronor.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

1. att riksdagen med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag och i anledning av motionerna
1:609 och 11:761 samt med
avslag å motionerna I: 170 och II: 226,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
till Teckning av aktier i Sveriges
Investeringsbank AB för budgetåret
1968/69 på kapitalbudgeten under fonden
för statens aktier måtte anvisa ett
investeringsanslag av 200 000 000 kronor,

2. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna 1:170 och 11:226, såvitt
nu vore i fråga, bemyndiga fullmäktige
i riksgäldskontoret att ikläda staten
garanti intill ett belopp av 630 000 000
kronor för bankens förpliktelser.

Reservationer hade avgivits
1) av herrar Virgin (h), Kaijser (h),
Ottosson (h), Turesson (h) och Björkman
(h), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa,

1. att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 170 och II: 226, såvitt nu
vore i fråga, avslå Kungl. Maj :ts förslag
och yrkandet i motionerna I: 609
och II: 761 om anvisande av medel till

Nr 25

Fredagen den 17 maj 1968 em.

Ang. anslag till teckning av aktier i Sveriges Investeringsbank AB

teckning av ytterligare aktier i Sveriges
Investeringsbank AB,

2. att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 170 och II: 226, såvitt nu
vore i fråga, avslå Kungl. Maj :ts förslag
om bemyndigande för fullmäktige i
riksgäldskontoret att ikläda staten ytterligare
garanti för bankens förpliktelser; 2)

av herrar Nyman (fp) och Edström
(fp), fru Elvy Olsson (ep) samt
herrar Johan Olsson (ep), Eliasson i
Sundborn (ep), Mattsson (ep), Mimdebo
(fp), Westberg (fp) och Sterne (fp),
vilka, under förutsättning av bifall till
reservationen 6 vid utskottets utlåtande
nr 102, ansett, att utskottets yttrande
i vissa delar bort erhålla den lydelse,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort hemställa,

1. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och med bifall till
motionerna I: 609 och II: 761 samt med
avslag å motionerna 1:170 och II: 226,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
till Teckning av aktier i Sveriges
Investeringsbank AB för budgetåret
1968/69 på kapitalbudgeten under fonden
för statens aktier anvisa ett investeringsanslag
av 180 000 000 kronor,

2. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna 1:170 och 11:226, såvitt
nu vore i fråga, bemyndiga fullmäktige
i riksgäldskontoret att ikläda staten
garanti intill ett belopp av 612 000 000
kronor för bankens förpliktelser.

Herr OTTOSSON (h):

Herr talman! För ungefär ett år sedan
presenterades förslaget om inrättandet
av en statlig investeringsbank,
men högerpartiet kunde vid bankens
tillkomst inte acceptera de argument
med vilka regeringen motiverade förslaget.

Att genom en sådan åtgärd söka inge
allmänheten uppfattningen att de problem,
som i dag i olika former möter
vårt näringsliv, skulle kunna lösas på

detta sätt var enligt vår uppfattning
inte bara felaktigt utan också vilseledande.
För svensk företagsamhet var
det frågor av betydligt högre aktualitet
som påfordrade en lösning, bl. a. att
genom en riktig ekonomisk politik hejda
kostnadsstegringarna och därigenom
stärka vår konkurrenskraft. På det sättet
skulle näringslivets arbetsvillkor
kunna förbättras och flera samt säkrare
arbetstillfällen kunna skapas.

T fjol anvisades Investeringsbanken
ett belopp av 500 miljoner kronor till
aktiekapital. Vidare föreskrevs att banken
fick låna upp medel eller ikläda
sig garantiförpliktelser till ett belopp
som motsvarade högst fem gånger bolagets
eget kapital. Till bolagets förfogande
stod alltså en lånevolym av 2 500
miljoner kronor.

I statsutskottets utlåtande nr 103
hemställer nu utskottets majoritet att
ytterligare 200 miljoner kronor anvisas
för teckning av aktier i banken. Man
anför i utlåtandet att det är väl motiverat
att bankens kapacitet byggs ut.
Någon dokumentation för den uppfattningen
har emellertid inte lämnats.
Utan att man från början haft någon
uppfattning om bankens kapacitetsbehov
yrkades i första omgången på 500
miljoner kronor, och utan att ha preciserat
något behov av kapitaltillskott
begär man nu ytterligare 200 miljoner.

Investeringsbanken lyder ju inte under
samma lagar som övriga kreditinstitut,
och det är omöjligt att i dag ange
vad banken hittills åstadkommit och
vilka belopp som är aktuella. Det kan
bara konstateras, att hittills enligt uppgift
inte ett enda öre utanordnats. Bankens
verksamhet är i gång och den har
naturligtvis diskussioner med tilltänkta
låntagare, men beträffande storleken
av de belopp som kan komma i fråga
saknar vi närmare information. Det har
uppgivits att resonemang pågår om
projekt som i vissa fall ligger relativt
långt fram i tiden, och samtidigt att
dessa uppgår till belopp som närmar
sig det först tecknade aktiekapitalet,

Fredagen den 17 maj 1968 em.

Nr 25

Ang. anslag till teckning av aktier i Sveriges Investeringsbank AB

dvs. 500 miljoner kronor. Men då återstår
ju fortfarande en kapacitet av 2
miljarder kronor att resonera om innan
ytterligare kapacitet behövs.

Herr talman! När man bollar med
miljoner på detta sätt i en situation, då
statens ekonomi är synnerligen ansträngd,
borde det kunna fordras att vi
får en dokumentation när det gäller behövliga
medelstillskott, och att man
inte höftar till ett belopp så som nu
sker.

Som jag ser saken är det också anmärkningsvärt
att banken kommer att
lämna sin första verksamhetsberättelse
om ungefär ett år och att man är beredd
att ytterligare öka aktiekapitalet
innan man tagit del av denna första
berättelse i bankens korta historia.

Herr talman! Vi har från högerpartiet
i motionerna I: 182 och II: 238 lagt
fram synpunkter och förslag om hur
vi anser att en kreditmarknad och dess
inrättningar bör funktionera och i motionerna
I: 170 och II: 226 yrkat avslag
på förslaget om anvisande av medel
för teckning av ytterligare aktier
i Sveriges Investeringsbank AB.

•Tåg ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservation 1 i statsutskottets
utlåtande nr 103.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Vid statsutskottets utlåtande
nr 102 angående riktlinjer för
företagareföreningarnas organisation
och verksamhet, som behandlades i går,
var fogad en reservation, nr 6, beträffande
medelsanvisning till statens hantverks-
och industrilånefond, i vilken
yrkades ytterligare 20 miljoner kronor
till nämnda fond.

Sedan detta yrkande avslagits faller
också yrkandena i reservation 2 vid
statsutskottets förevarande utlåtande nr
103.

Herr PETERSSON, BERTIL, (s):

Herr talman! Jag vill med anledning
av herr Ottossons anförande inlednings -

vis erinra om att redan i propositionen
till förra årets riksdag om bildandet av
Investeringsbanken förutskickades, att
ytterligare tillskott från statens sida
skulle aktualiseras under år 1968. Det
är detta som nu fullföljes genom förslaget
i statsverkspropositionen om ett
ytterligare tillskott på 200 miljoner
kronor utöver de 500 miljoner kronor
som tillfördes banken vid starten.

Några lånebeslut har visserligen ännu
inte fattats, men under den tid som
banken verkat har den fått en rad förfrågningar
och ansökningar om lån till
eu omfattning, som enligt propositionen
motsvarar det kapitalbelopp som
staten hittills ställt till bankens förfogande,
dvs. 500 miljoner kronor. Det är
angeläget, framhåller föredragande
statsrådet, att bankens kapacitet byggs
upp så snart som möjligt, så att den
snabbt når avsedd omfattning.

Till detta utskottsutlåtande har fogats
två reservationer. Den ena är av högern,
som yrkar avslag på hela förslaget,
och den andra är av mittenpartierna,
som vill överföra 20 miljoner av det
begärda beloppet till statens hantverksoch
industrilånefond. Det sistnämnda
yrkandet har, såsom vi nyss hörde, fallit
genom kammarens beslut i anledning
av statsutskottets utlåtande nr 102.

När det gäller högerns yrkande finns
det väl knappast anledning att upptaga
kammarens tid med någon längre argumentation,
då positionerna torde vara
givna. Men jag kan inte underlåta att
påpeka att här tycks näringslivet och
högern gå olika vägar, eftersom det enligt
propositionen inkommit många
förfrågningar och ansökningar om lån
hos banken. Det kan möjligen inte vara
så, att högern här som i så många andra
sammanhang när det gäller frågor
av detta slag ser principiellt dogmatiskt,
medan näringslivet ser mera
praktiskt och realistiskt på frågan och
utnyttjar de möjligheter som ställs till
förfogande?

Jag tycker att detta intresse från näringslivets
sida för den nya banken

Nr 25

Fredagen den 17 maj 1968 em.

Ang. drift av Ranstadsverket
och dess verksamhet är ett starkt argument
för bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till statsutskottets
hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr andre vice
talmannen jämlikt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på godkännande av den av herr Virgin
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr andre vice
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Ottosson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 103, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr
Virgin in. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Ottosson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —69;

Nej —18.

Därjämte hade 15 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 104, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1968/69 till atomenergiverksamhet
samt teknisk provning och standardisering
jämte motioner.

Punkterna 1—6

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 7

Ang. drift av Ranstadsverket

I propositionen nr 69 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 15 mars 1968, föreslagit riksdagen
att till Drift av Ranstadsverket
in. in. för budgetåret 1968/69 anvisa ett
förslagsanslag av 11 000 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen till Drift av Ranstadsverket
in. m. för budgetåret 1968/
69 på driftbudgeten under sjunde huvudtiteln
måtte anvisa ett förslagsanslag
av 11 000 000 kronor.

Reservation hade anmälts, utom av
annan, av herr Åkerlund (li), som dock
ej antytt sin mening.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Jag har vid punkten 7
i statsutskottets förevarande utlåtande
fogat en blank reservation som jag i
största korthet skall beröra. Den gäller
Ranstadsverket och AB Atomenergis försäljningspolitik
beträffande uran.

Kungl. Maj:t har i proposition nr 69
anmält anslagsöverskridandc i år med
9 miljoner kronor och begärt 11 miljoner
kronor för nästa budgetår för att
på bolagets förslag låta staten inköpa
den uranoxid, som hittills utvunnits
och väntas bli framtagen. Staten förutsätts
skola lagra det av bolaget inköpta
uranet. Skälet till detta arrangemang
uppges vara bedömning om kommande
prisstegringar på uran. Det är alltså frå -

Fredagen den 17 mai 1968 em.

Nr 25

ga om en ren och skär spekulation från
bolagets och statsrådets sida.

Det är alltid vanskligt att sia om
framtiden, och jag vill inte avvisa spekulationsmotivet
som helt oberättigat,
vare sig principiellt eller i detta fall.
Emellertid anser jag motivet vara svagt
underbyggt, och därtill kommer att just
av hänsyn till marknadsläget — såsom
det verba formalia heter i propositionen
— bör bolaget målmedvetet gå ut på
marknaden för att söka arbeta upp åt
sig en marknad för sin produkt. Utskottet
har i sin skrivning något litet tagit
hänsyn till mitt vid utskottsbehandlingen
uttalade önskemål genom att skriva,
att utskottet förutsatt, att försäljning
av uran kommer att ske, så snart
det föreligger marknadsmässiga förutsättningar
härför.

Jag tycker att det är bra att inte undandra
sig att söka vinna avsättning för
sin uranoxid. Jag vill fråga: Vem eljest
skulle sälja uranoxiden, om bolaget inte
vill försöka göra en ansträngning?

Skillnaden mellan min uppfattning
och utskottets uppfattning i dess skrivning
är att jag tycker att det är felaktigt
att skjuta försäljningen framför
sig i tiden. Finns det köpare, bör uranet
säljas, om det kan ske av allmänpolitiska
skäl. De spekulationsvinster,
som högst eventuellt kan göras på en
lagring — beredskapslagring undantagen
-— är ganska obetydliga i sammanhanget
och uppväger i alla händelser
icke nackdelarna av försuttna tillfällen
att skapa sig en marknad.

Jag har också noterat den redogörelse,
som lämnats i propositionen för
eventuella planer om utbyggnad av
Ranstadsverket för en halv miljard kronor.
Eftersom den frågan skall tas upp
vid ett senare tillfälle, saknar jag anledning
att gå närmare in härpå i dag.
Emellertid vill jag redan i dag ha sagt,
att de prisuppgifter, som presenteras
för produktionskostnaden inklusive kapitalkostnader
för 500 000 kg uranoxid,
inte ger mig intryck av vederhäftighet

Ang. rättsvården
vare sig i propositionens tappning eller
i den tappning, som redovisas i atombolagets
årsredovisning för 1967 års
verksamhet. Därutöver förefaller man
på nyssnämnda håll enligt min mening
felbedöma uranproduktionens möjligheter
på andra håll i världen.

Herr talman! Jag har inte något yrkande
i denna fråga i dag.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden
:

nr 105, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
förslag till allmän beredskapsstat för
budgetåret 1968/69, m. nu; och

nr 106, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående organisation
m. m. av försvarets materielförvaltning
i central instans in. m. jämte motioner,
varvid utlåtandet nr 106 företogs punktvis
till avgörande.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. rättsvården

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 36, i anledning av motioner
angående rättsvården.

I de likalydande motionerna 1: 735,
av herr Ferdinand Nilsson m. fl., samt
II: 946, av herr Svensson i Vä och herr
Persson i Heden, hade yrkats, att riksdagen
skulle hos Kungl. Maj:t anhålla
om utredning och förslag åsyftande erforderliga
lagstiftningsåtgärder för
rättsvårdens upprätthållande i enlighet
med rättens och humanitetens principer.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte med bifall

Nr 25

Fredagen den 17 maj 1968 em.

Ang. rättsvården

till förevarande motioner, I: 735 och
11:946, i skrivelse till Kungl. Maj:t såsom
sin mening giva till känna vad utskottet
i utlåtandet anfört.

Reservationer hade anförts

1) av herr Erik Svedberg, fröken
Mattson, fru Lindström, herr Larfors
och herr Ekström i Björkvik, fru Löfqvist,
fröken Bergegren samt herr Martinsson
(samtliga s), vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss del hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att förevarande
motioner, 1:735 och 11:946,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

2) av herr Ernulf (fp), vilken likväl
ej antytt sin åsikt.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! Föreliggande utskottsutlåtande
behandlar motioner där det
yrkas på tillsättande av eu parlamentarisk
utredning med uppdrag att framlägga
förslag till erforderliga lagstiftningsåtgärder
för rättsvårdens upprätthållande
i enlighet med rättens och humanitetens
principer. Därigenom skulle
enligt motionärerna underlag skaffas
för de lagstiftningsåtgärder som kan erfordras
liksom för åtgärder, avseende
en upprustning av barnavårdsnämnds-,
polis-, åklagar- och domstolsorganisationen.

Motionärerna fick motioner med
ungefär samma lydelse och syfte avslagna
av 1966 och 1967 års riksdagar.
Motionerna var då också ute på remiss,
varvid riksåklagaren ansåg det tveksamt
om den av motionärerna begärda
utredningen var erforderlig. Rikspolisstyrelsen
och kriminalvårdsstyrelsen
avstyrkte bestämt förslaget om en stor
parlamentarisk utredning.

I 1966 års utlåtande anförde utskottet
att brottsutvecklingen var ägnad att
inge allvarliga bekymmer. Samtidigt redogjordes
för det utredningsarbete som
pågick i olika avsnitt, det omfattande
arbete som utförts på rättsvårdens om -

råde och de reformer som genomförts
och var under förberedande.

Utskottet ansåg att intet var att vinna
med ytterligare omfattande utredning.

År 1967 hade utskottet samma bedömning,
och riksdagen följde som sagt
även då utskottets förslag.

Till föreliggande utlåtande, som alltså
är en följd av årets motion i samma
ämne och där efter lottning utredningsyrkandet
tillstyrkes, finns också
fogad en reservation. Reservanterna har
godtagit de tre första styckena i utlåtandet.
Det fjärde stycket däremot som
i huvudsak pläderar för ökade anslag
till polisväsendet, kriminalvård i frihet
och brottsförebyggande verksamhet innehåller
egentligen frågor som prövas
i annan ordning här i riksdagen.

Reservanterna har tillfogat ett nytt
stycke där det bl. a. erinras om att det
tillsatta samarbetsorganet mot ungdomsbrottsligheten
fortlöpande följer brottsutvecklingen
och samhällets åtgärder
mot lagöverträdare. Samarbetsorganet
kan även ta erforderliga initiativ. Samarbetsorganet,
i vilket ingår representanter
för alla närmast ansvariga myndigheter,
tillsattes på förslag av en parlamentarisk
utredning. Då motionärerna
sätter i fråga skärpningar i lagstiftningen
och hårdare metoder från samhällets
sida för att därmed söka stävja
brottsligheten, framhåller reservanterna
att brottsbalken med dess påföljdssystem
ännu inte prövats tillräckligt
länge för att det skall vara möjligt att
ta ställning till några väsentliga förändringar
i lagstiftningen.

För övrigt är ordvalet ganska drastiskt
i årets motion. Det talas om en
omfattande rättslöshet som undergräver
själva rättsbegreppen, hänsynslösheten
och råheten bara ökar, och samhället
reagerar med att ge brottslingar
fjällsemester, som laglydiga medborgare
inte har råd med. överdrifterna är
ganska uppenbara, och det skulle för
övrigt vara intressant att veta vilken
skärpning av lagstiftningen och vilka

Fredagen den 17 maj 1968 em.

Nr 25

metoder motionärerna syftar till för att
råda bot mot detta så att säga överdimensionerade
onda.

Bortsett från de överord som kan utläsas
i motionen är även reservanterna
på det klara med att brottsutvecklingen
är ägnad att inge oro. Kurvorna över
anmälda eller på annat sätt till polisens
kännedom komna brott är sålunda i stigande.
Antalet brottslingar torde dock
inte öka i proportion till brotten. En
nutida stortjuv som använder sig av
dagens kommunikationsmedel och teknik
kan över hela landet hinna med ett
otal inbrott som vart och ett belastar
brottsstatistiken innan han åker fast.
Och dröjer det ett par år innan polisen
lägger vantarna på honom, kommer
han inte ens med i procenttalet för uppklarade
brott.

Statistik är alltid intressant och kan
ofta föranleda vissa reflexioner. På
första sidan i det utskottsutlåtande, som
ledamöterna nu har på bänken, finns en
tabell över brott som kommit till polisens
kännedom. Första kolumnen upptar
brott mot brottsbalken. Antalet sådana
brott under år 1966 uppgår till
410 904. För år 1967 är motsvarande
siffra, som kan ses i utskottets skrivning,
437 000 brott — alltså en klart
markerad stegring.

Något som man i detta sammanhang
bör komma ihåg är att dessa siffror inrymmer
alla brott mot brottsbalken
samt försök till sådana brott vilka kommit
till polisens kännedom, oavsett om
detta skett genom angivelse eller på annat
sätt. Här inbegrips också förmenta
brottsfall, som under utredningens gång
i själva verket visat sig inte vara brott,
då angivelsen varit ogrundad eller antagandet
att brott förelegat visat sig
vara en felbedömning.

Benämningen av de brott som ingår
i statistiken utsätts av utredningsmannen
eller undersökningsledaren hos polisen
eller av allmän åklagare när det
gäller brott som prövas av denne. Fall
som visat sig inte vara brott rubriceras
dock såsom brott av den art brottsan -

Ang. rättsvården
mälan utvisar och ingår alltså också i
den här statistiken över totala antalet
brott mot brottsbalken.

Hur många av de för år 1967 rubricerade
brotten som kommer att visa sig
icke vara brott är inte lätt att förutse.
Fn viss ledning får man dock om man
granskar siffrorna för uppklarade brott
mot brottsbalken för år 1967. Samtliga
uppklarade dylika brott överskred siffran
181 000. Av dessa visade sig mer än
24 200 i själva verket inte vara brott,
dvs. ungefär 13,5 procent. Motsvarande
siffror för 1966 är drygt 161 200 uppklarade
brott; 13,7 procent av dessa,
eller mer än 22 000, har visat sig inte
vara brott.

I den officiella statistiken beräknas
även uppklaringsprocenten efter olika
metoder. En beräkningsmetod bygger
på uppklarandet under året av under
samma år anmälda brott. Det är den
metoden som motionärerna använder.
Den förekommer även i tabellen i det
här utlåtandet och är för övrigt återgiven
från fjärde huvudtiteln, där man
använder sig av samma beräkningsmetod.
Kolumnen längst till höger i tabellen
i utlåtandet återger alltså de procentuella
siffrorna för uppklarandet av
under samma år anmälda brott. Procentsiffran
32,7 för år 1966 gäller alltså
för brott, som blev anmälda eller kom
till polisens kännedom detta år.

Det säger sig självt att denna beräkningsmetod
inte kan täcka hela sanningen
när det gäller att bedöma polisens
möjligheter att uppdaga och beivra
brott och effektiviteten i detta arbete.
Många brott blir nämligen uppklarade
ett, två, tre, fyra eller flera år
efter det anmälan gjorts, men detta påverkar
över huvud taget inte alls den
årliga uppklaringsprocenten om man
använder den här angivna beräkningsmetoden.

I den årligen producerade officiella
statistiken finns emellertid även ett annat
beräkningssystem som bygger på
anmälan också under närmast föregående
år. De brott som anmälts eller på

Nr 25

Fredagen den 17 maj 1968 em.

Ang. rättsvården

annat sätt kommit till polisens kännedom
åren 1966 och 1967 och blev uppklarade
år 1967 ställes alltså i relation
till under detta år anmälda brott. Uppklaringsprocenten
blir då högre, närmare
bestämt för brott mot brottsbalken
i medeltal 41,43 procent och för
samtliga brott som kommer till polisens
kännedom 45,35 procent.

När det gäller uppklaringsprocenten
bör vi också komma ihåg att siffrorna
anger ett medeltal för samtliga slags
brott — det finns ju stora variationer
mellan olika former av brott.

Brott med rubriceringen misshandel
med dödlig utgång klarades under 1967
upp till 56,41 procent, om man räknar
med anmälningarna under detta år, och
till 100 procent om beräkningen bygger
på även under år 1966 anmälda brott.

För checkbedrägerierna är motsvarande
siffror 63,95 procent om hänsyn
tas till anmälan under året och 104 procent
om även uppklarade brott som anmäldes
år 1966 tas med.

Att uppklaringsprocenten här liksom
i ytterligare några fall t. o. m. överstiger
100 procent förklaras av att jämförelserna
även i dessa fall görs med
under år 1967 nyinregistrerade brott.

För stöld och andra tillgreppsbrott
är däremot uppklaringsprocenten låg,
nämligen 21,62 procent för under samma
år anmälda brott och 27 procent,
om även de som anmälts 1966 räknas
in.

Det kan även vara intressant att se
hur siffrorna varierar mellan olika slag
av stölder och på olika platser i landet.
Det finns ännu ingen officiell statistik
tillgänglig för fjolåret. Så är dock fallet
för år 1966, och där går det att se att
biltjuvarna här i Stockholm blev ertappade
endast till 10,1 procent efter
anmälan samma år och med 12,7 procent,
om anmälan även för 1965 tas
med. I Göteborg är motsvarande siffror
för bilstölder 18,5 respektive 25,6 procent
och i Malmö 25,8 respektive 33,1
procent. För landet i övrigt är uppkla -

ringsprocenten något högre för bilstölder
än i de större städerna.

Svårast tycks polisen ha att avslöja
cykeltjuvar. Där är uppklaringsprocenten
ca 4 procent för hela landet och
endast 1,9 procent i Stockholm. Beträffande
cyklar rör det sig dock om ett
relativt begränsat antal anmälda tillgrepp,
och det säger sig självt att polisen
ej kan offra alltför mycket krafter
på dessa, då kanske även verklighetsgrunden
ibland ter sig något diffus.

Jag har med alla dessa siffror bara
velat konstatera att man bör vara litet
försiktig, när man nalkas statistiska
uppgifter över brottsligheten och över
antalet uppklarade brott. Det är inte
nödvändigt att som motionärerna ta till
kursiverade bokstäver, när dessa ting
förs på tal.

Förr eller senare åker i vart fall de
grövre brottslingarna fast. Vi har eu
skickligt och effektivt arbetande poliskår
med en teknisk utrustning av högsta
internationella klass. Brott lönar sig
inte — det är ett klart konstaterande,
som gäller även i våra dagar.

Visst är brottsutvecklingen ett allvarligt
samhällsproblem, visst behövs det
tid efter annan justeringar och förbättringar
i lagstiftningen och visst kan
rikspolisstyrelsen och rättsvårdande
institutioner liksom alla andra statliga
verk ställa krav på ytterligare tjänster
och resurser. I vart fall anser dock reservanterna,
att intet är att vinna för
närvarande med en stor parlamentarisk
utredning kring dessa saker. Det går
nämligen att konstatera nu liksom de
tvenne föregående åren, då liknande
motioner behandlades här i riksdagen,
att många skickliga, ansvarsmedvetna
och effektiva krafter är inkopplade på
det här området. Utredningar pågår,
reformer förbereds och justitiedepartementet
följer utvecklingen och kommer
säkert att vidta alla åtgärder som
visar sig vara behövliga.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen 1.

Fredagen den 17 maj 1968 em.

Nr 25

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag vågar betrakta den
omständigheten, att första lagutskottet
denna gång intagit en annan ställning
än tidigare i dessa frågor som ett uttryck
för känslan av att vi här står inför
ett mycket allvarligt problem som
vi, herr Svedberg, icke har anledning
att försöka bagatellisera eller bortresonera.

Herr Svedberg säger någonting om
att Kungl. Maj:t följer utvecklingen på
detta område. Det anförs också i reservationen.
Jag förstår att herr Svedberg
är full av förtröstan vid tanken på att
Kungl. Maj:t noga följer hithörande
frågor. Då är herr Svedberg lugn och
finner att någon riksdagens åtgärd inte
behövs på detta område.

Samma varma förtröstan hade utskottsmajoriteten
förra året, då utskottet
förutsatte att »Kungl. Maj:t noga
följer frågan». Därför tyckte utskottet
inte heller att någonting borde göras
åt saken.

Därtill må konstateras att utvecklingen
med 201 000 anmälda brott 1954 till
437 000 anmälda brott 1967 har ägt rum
under den tid, då Kungl. Maj :ts regering
med uppmärksamhet följt de här
frågorna. Jag förstår att det har varit
intressant för Kungl. Maj:ts regering
att följa dem. Ur rättsvård ssynpunkt är
det emellertid beklagligt, att medan
Kungl. Maj:t har sin uppmärksamhet
riktad på saken och detta förhållande
år efter år understryks av riksdagen,
fortsätter det rättsliga förfallet i vårt
land.

Kan vi nöja oss med talet om att frågan
följs med uppmärksamhet? Utvecklingen
under nämnda tidsperiod kan ju
inte sägas ha varit lysande. Jag tycker
att även aldrig så trogna företrädare
för regeringspartiet borde kunna säga
sig, att på det här viset får det inte
fortsätta.

Jag noterar att vi i långa stycken är
överens. Herr Svedberg talar här visserligen
om att siffrorna inte säger honom
tillräckligt mycket. Det är samma

Ang. rättsvården
siffror som han och vi i utskottsmajoriteten
stött oss på. Vi är ense om att
brottsutvecklingen inger mycket stark
oro, men jag tyckte att reservanternas
talesman nyss behärskade sin oro mycket
väl. Enligt de siffror som vi är ense
om har våldsbrotten från 1960 till 1967
ökat med 33 procent. Antalet rån härunder
samma tid ökat med mer än 100
procent och våldtäktsbrotten med ungefär
30 procent. Det säger dock något!
Det är visserligen riktigt som herr
Svedberg säger, att en hel del brottsfall
klaras upp, men dessa uppklarade
brott är uttryckta i procent av den
ringa del av brott som polisanmäls.

Vi måste då hålla i minnet, att beträffande
egendomsbrott är anmälningsfrekvensen
ganska stor, beroende
på att man inte får ut den försäkring
man har, om man inte gör polisanmälan.
Dessa anmälningar innebär emellertid
inte att man har någon förhoppning
om att polisen skall klara upp
brotten. Och det gör polisen i regel i
ett fall på fem — dvs. i fyra fall gör
den det inte. I fyra fall på fem lönar
det sig tydligen att begå egendomsbrott
i detta land, och till detta säger herr
Svedberg, att vi kan nöja oss med att
regeringen följer utvecklingen, som visar
en ökad brottsfrekvens för varje år.

Vad beträffar våldsbrotten så har vi
en ganska hög uppklaringsprocent när
det gäller de grova våldsbrotten. Men
jag konstaterar att de grova våldsbrotten
har ökat i antal på sätt som jag nyss angav.
När det gäller de mindre grova
våldsbrotten finns det ingen försäkring,
som täcker skadan, och därför gör folk
inte anmälan i samma utsträckning som
när det gäller egendomsbrotten. I många
fall får människor lida orätt, i många
fall blir människor misshandlade, i
många fall begås det övervåld utan att
det sker anmälan därför att man vet
att det inte lönar sig.

Jag hade en gång anledning att för
ett företag här i Stockholm vända mig
till polisen för att göra anmälan om en
förskingring. Det rörde sig om värden

Fredagen den 17 maj 1968 em.

94 Nr 25

Ang. rättsvården
på 7 000—8 000 kronor. Polisen kanske
inte tyckte att det var någon stor sak.
När jag förklarade att jag ville göra
anmälan om detta svarade polisen snällt
och hyggligt, att det kunde herr Nilsson
visst göra, men tilläde att polisen
inte under överskådlig tid hinner att
ta upp saken till utredning. Går vi vidare
till nästa instans, till åklagarna,
finner vi att det även där råder en stor
balans. Vad beträffar domstolarna vet
vi att det kan dröja ganska länge innan
ett mål kommer upp och ännu längre
innan det avdöms. Detta förhållande är
inte lyckligt, då vi alla har klart för oss
att snabbare reaktioner från samhällets
sida åstadkommer bättre resultat.

Vi har här att röra oss med värdeomdömen,
det rör sig om mer eller
mindre goda nerver och större eller
mindre engagemang för att få ett bättre
rättstillstånd. Det har gått så långt att
människorna säger sig, att det inte får
vara på det här viset i ett gammalt
rättssamhälle, utan vi måste få en bättre
ordning.

På denna punkt kan vi åstadkomma
åtskilligt genom lagstiftning och på annat
sätt, det är min bestämda övertygelse.
Kan vi inte åstadkomma någonting
betyder det att vi gör avkall på
rättskravet, och det skall vi väl ändå
inte göra.

När de propositioner vi får på olika
områden inom rättsvården inte ger bättre
resultat, när regeringens kontinuerliga
uppmärksamhet på dessa frågor
endast innebär ett inregistrerande av
ett fortsatt rättsförfall, då måste vi säga
oss att vi på något vis måste börja nysta
upp saken.

Jag skall gärna erkänna, att en tillspetsning
kan ifrågakomma när det gäller
oppositionens ibland något aggressiva
kritik, som kanske skulle kunna
tonas ned något. Men är inte problemet
ändå sådant, att en eller annan överdrift
här låter sig väl förklaras av
slappheten inför den katastrofala situation
som får fortsätta att utveckla sig
år från år?

Jag har en bestämd känsla av att vi
inte kan låta denna utveckling få fortsätta
i negativ riktning. Om förståndiga
människor från olika läger, expertis
och parlamentariska företrädare, får
sätta sig ned, resonera och gå igenom
spörsmålen, så skall det finnas möjligheter
att åstadkomma åtskilligt.

En hel del utredningar pågår för närvarande.
Denna mångfald av utredningar
kanske till och med kan vara
ett visst hinder. En parlamentarisk utredning
skulle kunna samordna de olika
grenarna och kanske åstadkomma
snabbare och bättre resultat. Jag vet
att frågan om ett förstärkt polisväsende
inte faller under lagutskottet utan under
statsutskottet. I det fallet har naturligtvis
herr Svedberg rätt, men som
grund för rättsvården är en sådan utredning
i alla fall en betydande faktor.

En upprustning av åklagarmakten
och en effektivering av möjligheterna
till snabbare behandling i domstolarna
skulle kunna göra en hel del nytta för en
bättre rättsvård. Jag har också den uppfattningen,
att vi behöver se över lagstiftningen
på dessa områden. Vi kan
naturligtvis även göra på annat sätt;
vi kan avföra den ena uppgiften efter
den andra från domstolarna och låta
dem klaras av t. ex. av vederbörande
ordningspolis. Jag har dock en känsla
av att detta verkar avtrubbande på dem
som drabbas. En sådan ordning kan
tillämpas i vissa fall, där vi kan vara
överens om att någon större apparat
inte behöver anlitas, men man kan inte
fortsätta alltför långt på den linjen. Då
kan man hamna i samma situation som
den man, som var svår rökare och
tyckte att han skulle försöka åstadkomma
en bättring. Han hade erfarit, att
eftersom nikotinet vid rökning samlades
i den nedre delen av cigarren, skulle
man kunna bli av med rökbegäret om
man skar bort den nedre delen av cigarren.
Jag för min del menar, att om
man från domstolarnas handläggning
skär bort mer och mer, leder också
detta till samma mera homeopatiska be -

Fredagen den 17 maj 1968 em.

Nr 25

handling av problemet som mannen
med cigarren. Jag tror att man behöver
dryfta detta problem.

Jag är inte övertygad om att straffskärpning
alla gånger är det lyckligaste.
Jag är inte övertygad om att summarisk
behandling av människor är det
enda saliggörande. Den uppbyggande
verksamheten, den förbättrade rättsvården
osv. kan åstadkomma mycket, men
det elementära är att vi måste göra
klart för oss, att den som illa gör han
illa far, att samhället har en möjlighet
att hävda sin rättsordning på de olika
områden som det här gäller.

Utifrån dessa utgångspunkter ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s) kort genmäle: Herr

talman! Det är alldeles riktigt
som herr Ferdinand Nilsson säger, att
utskottsmajoriteten och reservanterna
är eniga om att brottsutvecklingen är ett
allvarligt samhällsproblem. Det är bara
i fråga om samhällets åtgärder mot
dessa förhållanden som vi har olika
meningar.

Herr Ferdinand Nilsson talar om lagstiftningsåtgärder.
I motionen trycks
speciellt på just sådana åtgärder. Klämmen
går ju ut på att det skall vidtagas
särskilda lagstiftningsåtgärder.

Jag har här i min hand nr 8 av Nordisk
Kontakt i år. På s. 526 säger en
prominent iakttagare från Finland:
»Finland är ett de hårda straffens land.
Vi har tre gånger så mycket fångar som
Norge, Sverige och Danmark, men de
hårda straffen har inte kunnat förhindra
att brottsligheten ökar från år till
år.»

Detta är alltså inte ett problem som
bara hör hemma i vårt land, utan det
är en internationell företeelse.

Det kan väl ifrågasättas om en sådan
här stor parlamentarisk utredning med
uppgift att samordna alla pågående utredningar
skulle vara en lösning av problemet.
I det stora samarbetsorgan som
jag erinrade om tidigare och som försö -

Ang. rättsvården
ker få fram åtgärder mot ungdomsbrottsligheten
är ju alla närmast ansvariga
myndigheter representerade. Samarbetsorganet
har i direktiven fått sig förelagt
att även ta initiativ, som kan vara
gagneliga då det gäller att föreslå lämpliga
lösningar. I utskottsutlåtandet finner
man att också många andra utredningar
sysslar med detta.

Herr Ferdinand Nilsson nämnde bl. a.
att domstolsväsendet behöver effektiviseras.
Domstolskommittén sysslar med
detta arbete. Under parlamentarisk
medverkan skall denna kommitté utarbeta
förslag till en moderniserad domstolsorganisation.
Det pågår utredningar
rörande polis- och åklagarorganisationen
samt rörande behandlingsmetoderna
för ungdomsbrottslingar. Man
kan även erinra om att det nyligen påbörjas
en allmän översyn av socialvårdslagstiftningen,
som kommer att
beröra även barnavårdslagen.

Det är ju känt att även alkoholmissbruk
och användandet av narkotika
ofta har nära samband med brottslighet.
Jag har sett siffror som visar att 80
procent av alla våldsbrott begås under
påverkan av alkohol. Det är ju siffror
som talar sitt språk.

Även dessa problem är föremål för
utredning inom alkoholpolitiska utredningen
och narkomanvårdskommittén.
För övrigt går det även att erinra om
att vi tidigare i år faktiskt har i riksdagen
avslagit en motion, som ligger
nära detta område men som ändock går
mera in på forskningen.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande
om bifall till reservationen 1.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag ber bara att få konstatera
att Kungl. Maj:t, som jag förut
har nämnt, med uppmärksamhet följer
brottslighetskurvans stegring. Jag konstaterar
också att reservanterna erinrar
om att samarbetsorganet mot ungdomsbrottslighet
fortlöpande följer brotts -

Nr 25

Fredagen den 17 maj 1968 em.

Ang. rättsvården

utvecklingen och resultaten när det gäller
ungdomsbrottslighetens bekämpande.

Men, herr Erik Svedberg, det räcker
inte bara med att följa statistiken. Man
måste göra något! Jag skall gärna medge
att det är lättare att säga att man vill
göra något än att verkligen uträtta något.
Om herr Svedbergs svar till mig
inte innehåller någonting annat, kan jag
utan vidare förklara att jag är överens
med honom. Men det är ännu lättare att
sitta med armarna i kors och låta Kungl.
Maj:t eller någon annan följa utvecklingen.
På det viset får det dock inte
vara.

Under den första tid som jag hade att
göra med riksdagen i en mycket undanskymd
ställning fanns det en gammmal
man, som var ålderspresident i riksdagens
andra kammare. Han skulle hälsa
kammarledamöterna välkomna och han
gjorde det. Han ansåg sig också böra
beröra de stora världsproblemen —
även på den tiden fanns det folk som
var intresserade av dem. Han fann formuleringen:
»Den utrikespolitiska situationen
kunna vi inte göra mycket åt,
men vi böra följa den med uppmärksamhet.
»

Jag skulle till herr Erik Svedberg vilja
säga, att det må så vara att ett litet
land som vårt inte kan göra så förskräckligt
mycket åt den utrikespolitiska
situationen som vissa personer inbillar
sig. Men att försöka få en bättre
rättsordning i detta land är ett så närliggande
problem, att vi inte får visa
det ifrån oss. Och jag medger att det
finns många andra vägar än denna.
Men man skall inte slå sig för bröstet
och trösta sig med att det finns problem
också i andra länder — därav blir ingenting
bättre i vårt avlånga land.

Det får inte fortsätta som hittills. Jag
återkommer till de siffror som jag berört
många gånger förut: 200 000 brottsfall
år 1954 och 437 000 förra året. Den
uppåtstigande kurvan fortsätter säkerligen
under Kungl. Maj:ts ideliga uppmärksamma
följande av det hela. .Tåg

menar alt detta ändå slutar i det omöjliga
om man ingenting skall göra.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s) kort genmäle
:

Herr talman! Herr Ferdinand Nilssons
radikalmedel mot brottsutvecklingen
är tydligen att tillsätta en stor parlamentarisk
utredning. Då kan vi erinra
oss att samarbetsorganet mot ungdomsbrottslighet
— som herr Nilsson raljerade
litet grand över när han sade att
ledamöterna bara satt och läste statistik
— just kom till efter förslag av en stor
parlamentarisk utredning. Där finns representanter
för riksåklagarämbetet,
kriminalvårdsstyrelsen, socialstyrelsen
och medicinalstyrelsen — numera som
bekant sammanförda till ett verk —
samt rikspolisstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,
skolöverstyrelsen och
statens ungdomsråd samt företrädare
för domstolsväsendet och den kommunala
barna- och ungdomsvården. Organets
huvudsakliga uppgift är att genom
direkt kontakt i administrativa frågor
uppnå effektiv samordning av olika åtgärder;
organet kan även ta initiativ,
göra framställningar till Kungl. Maj:t
eller på annat sätt försöka vidta åtgärder
som dessa samverkande myndigheter
inte på egen hand kan genomföra.

Jag erinrar också om alt riksdagen
tidigare i år på hemställan av allmänna
beredningsutskottet har avslagit eu
motion som ganska nära ansluter till
den vi nu behandlar. Även där föreslogs
en parlamentarisk utredning kompletterad
med erforderlig expertis, som skulle
söka klarlägga orsakerna till den
ökande brottsligheten och utarbeta förslag
till åtgärder. Den motionen gick
mera in på forskningen, och det är förklaringen
till att två nästan likadana
motioner kan behandlas under samma
session. Den remitterades till kriminalvårdsstyrelsen,
som ställde sig mycket
tveksam till förslaget att vid sidan
om förut nämnda kommittéer tillsätta
en så bred, tidsödande och kostsam ut -

Fredagen den 17 maj 1968 em.

Nr 25

redning. Det föreföll styrelsen lämpligare
att tills vidare satsa på praktiska
åtgärder som är motiverade av redan
vunnen erfarenhet och som grundas
på den fortsatta kriminologiska forskningen
och resultaten av pågående utredningar.
Den bedömningen kan säkert
gälla även för den i dag behandlade,
snarlika motionen.

Låt mig även erinra om att när motionen
var före 1966 —• den har ju återkommit
i tre år — sade rikspolisstyrelsen
att man fruktade att en sådan stor
utredning skulle försena de åtgärder
och det utvecklingsarbete som styrelsen
var i färd med. Man kan nästan våga ta
för givet att myndigheter kunde hysa
samma farhågor nu om att en sådan
stor utredning inte skulle ge så mycket
som motionärerna tror.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! För det första, herr
Svedberg, raljerade jag inte om samarbetsorganet
mot ungdomsbrottsligheten.
Jag läste till och med ordagrant
ur ett så allvarligt aktstycke som herr
Svedbergs reservation. För det andra
ville jag försöka dimensionera ned herr
Svedbergs uppläggning när han ville
göra gällande att jag trodde att den utredning
som jag ifrågasatt var ett radikalmedel.

Riksdagen har nyligen sagt nej till
ett förslag i den här frågan —• det framhöll
också lierr Svedberg — riksdagen
har i tre år sagt nej till motioner i det
syfte, varom här är fråga, och riksdagens
första kammare kommer med den
kännedom jag har om partidisciplinen
att om en liten stund säga nej också
till vårt förslag i år. När saken ligger
så till, förstår inte herr Svedberg att
man då säger sig att om det hela avpolitiserades
och en utredning tillsattes bestående
av representanter för olika riktningar,
som utan prestigesynpunkter
och partipolitiska synpunkter kunde resonera
ihop sig, så skulle någonting

7 Första kammarens protokoll 1968. Nr 25

Ang. rättsvården

kunna bli gjort, medan det med den
ordning vi nu har bara fortsätter att
barka utför.

Jag kan icke finna att en utredning
skulle försena andra åtgärder. Motionärerna
och utskottet har sagt att andra
åtgärder icke bör försenas utan bör
kunna vidtas under pågående utredning.
Har inte herr Svedberg läst det?

Herr SVEDBERG, ERIK, (s) kort genmäle: Herr

talman! Herr Ferdinand Nilsson
har sagt att samarbetsorganet mot
ungdomsbrottsligheten och även andra
utredningar enbart sysslade med att
iaktta brottsstatistiken; det var egentligen
det enda de gjorde. Efter ett sådant
uttalande tycker jag att man vågar
påstå att herr Nilsson raljerar.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! Vi har nu under flera
år i rad haft debatt om den fortgående
ökningen av brottsligheten. Såvitt jag
har kunnat finna är vi inom utskottet
ense om att brottsutvecklingen ger anledning
till verklig oro och att effektiva
motåtgärder är nödvändiga.

Reservanterna har i långa stycken
anslutit sig till majoritetens skrivning,
fastän man inte önskat dra den konsekvens
som majoriteten gör, nämligen
att riksdagen bör skriva till Kungl.
Maj:t i saken.

Jag vill understryka utskottets enhälliga
uttalande om att våldsbrottens starka
ökning inger särskilda farhågor. Hur
allvarligt det än är med ökningen av
egendomsbrottsligheten, är det enligt
min mening ännu mera oroväckande
med ökningen av misshandels- och övriga
våldsbrott. Det visar en fortgående
ökning av föraktet för den enskilda
människans personliga integritet. Det
kommer fram på många olika sätt i
samhället. Det är oroväckande och beklagligt,
och det bör föranleda motåtgärder.

Nr 25

Fredagen den 17 maj 1968 em.

Ang. rättsvården

Överfallen mot fredliga medborgare
på gator och torg, på tunnelbanor och
på andra platser blir allt vanligare, och
misshandeln förefaller snarare ha ökat
i brutalitet och hänsynslöshet under de
senaste åren. Det är betecknande att
när en person har blivit överfallen och
slagen till marken och ligger mer eller
mindre medvetslös på gatan så hör det
nästan till regeln numera, i motsats till
vad som var fallet förr i världen, att
våldsverlcaren avslutar sin gärning med
några välriktade sparkar i offrets ansikte
för att göra honom mer eller
mindre oigenkännlig innan han förs till
lasarettet. Fn sådan utveckling är enligt
min mening helt oacceptabel. Det
är främst för att ge uttryck åt den uppfattningen
som jag har anslutit mig till
utskottsmajoritetens förslag att riksdagen
bör skriva till Kungl. Maj :t. Men
det är självklart att också den låga
uppklaringsprocenten för egendomsbrott
och den långa tid som det tar
innan polisen hinner utreda brottsligheten
är i hög grad oroväckande.

Jag vill i detta sammanhang passa
på att inskjuta en parentes. En erfarenhet
man göi när en person blir överfallen
på tunnelbanan eller någon annanstans
är att allmänheten i närheten
i bästa fall tillkallar polis men mycket
siillan hjälper den som iir angripen.
Det behövs ju ofta inte mer än att ett
par handfasta personer ingriper för att
avstyra misshandel. Hur mycket polis
vi än skulle kunna få, kan vi aldrig ha
poliser utposterade överallt. Det är alltså
angeläget att allmänheten får klart
för sig att det är en moralisk plikt att
hjälpa de överfallna. Det är också viktigt
att allmänheten har klart för sig
att den som på detta sätt hjälper en angripen
har fullt ut samma nödvärnsrätt
som den angripne själv. Hjälparen behöver
alltså inte oroa sig för att han
tillfogar våldsverkaren skador. Det är
han i sin fulla rätt att göra för att hjälpa
en överfallen person.

Jag vill sedan motivera varför jag
har anmält en blank reservation till ut -

skottsutlåtandet. Orsaken är närmast
av formell natur. I de motioner som
ligger till grund för utlåtandet yrkades
utredning och förslag om åtgärder för
rättsvårdens upprätthållande. Utskottet
tar emellertid i sin skrivning inte direkt
ställning till om det skall bli en utredning
eller om man skall välja någon annan
metod. Enligt min mening är det
därför inte helt adekvat att i utskottets
hemställan tala om hifall till motionerna.

Även i sak är jag emellertid något
tveksam till om just en parlamentarisk
utredning av sedvanlig art är den
lämpligaste lösningen. Herr Ferdinand
Nilsson har ju inte heller pläderat för
en sådan utredning såsom det väsentliga.
Jag tror att vi i majoriteten är
ense om alt det väsentliga är att åtgärder
vidtages. Vad som framför allt behövs
är — jag bär sagt det i tidigare
debatter — åtgärder som kan vidtagas
utan särskild utredning, nämligen förstärkning
av polisväsendets resurser,
förstärkning av kriminalvården i frihet,
förstärkning av barna- och ungdomsvården.

Men i andra hand anser jag det vara
angeläget, såsom utskottsmajoriteten
framhåller, att man samordnar den råd
utredningar som behandlar olika frågor,
vilka har samband med åtgärder mot
den ökade brottsligheten. En sådan
samordning bör, enligt min mening, ha
till uppgift att plocka fram de åtgärder
från utredningarna som nu kan genomföras
successivt utan att man skall
behöva vänta de år det tar innan utredningarna
blivit helt färdiga med sitt
arbete. Annars får man vänta för länge.
Om den samordningen skall ske genom
en parlamentarisk utredning, genom en
arbetsgrupp inom ett departement eller
genom en arbetsgrupp i samarbete med
parlamentariker, något slags beredning
alltså, eller om den måhända bör uppdras
åt samarbetsorganet mot ungdomsbrottsligheten,
vilket då bör få vidgade
direktiv, därom kan man tvista. Det är
formalia som har mindre betydelse.

Fredagen den 17 maj 1968 em.

Nr 25

Herr Svedberg har talat så varmt för
detta samaribetsorgan, som dock inte
lagt fram så många förslag under de
senaste åren — förmodligen beroende
på att direktiven är för snäva. Ja,
då hade vi kanske kunnat ena oss,
herr Svedberg och vi andra, om att
skriva till Kungl. Maj:t och föreslå att
detta organ får uppgiften att med vidgade
direktiv nu verkligen ta till vara
de möjligheter som finns att vidta åtgärder
inom rimlig tid. Skulle herr Svedberg
vilja göra ett sådant yrkande, skall
jag omedelbart ansluta mig till det. Huvudsaken
är att vi inte låter utvecklingen
fortsätta som nu utan att göra annat
än att konstatera att Kungl. Maj:t följer
utvecklingen med uppmärksamhet.

Kampen mot brottsligheten är, som
jag ser det, till stor del en fråga om
uppfostran och anpassning till samhällets
normer. Det är därför viktigt,
att denna anpassning sker vid sådan
ålder då vederbörande är mottaglig för
uppfostran. Det är i regel för sent när
ungdomsbrottslingarna ställes inför
domstolarna att med verklig utsikt till
framgång tala om uppfostran och anpassning.
Enligt min mening bör därför
tyngdpunkten läggas på skolans karaktärsfostrande
verksamhet, som ju
skail bedrivas och som jag hoppas bedrives.
Det finns bl. a. någonting som
heter undervisning i laglydnad och som
på många håll har skötts mycket bra
av polisen och som varit både nyttig
och lärorik.

Det är också viktigt att barnavårdsnämnderna
får både ökade resurser och
ökade befogenheter, det senare alltså
genom lagstiftningsåtgärder. Framför
allt behöver barnavårdsnämnderna
möjligheter att ingripa i tid. På grund
av den eskalering, som måste äga rum
när en barnavårdsnämnd skall vidta
åtgärder, från samtal, förmaning till
varning etc. förhindras ofta barnavårdsnämnden
att ingripa i tid. Det är påfallande
hur man många gånger vid domstolarna
vid möte med ungdomsbrottslingar
säger sig, att om barnavårds -

Ang. rättsvården
nämnden i tid hade kunnat exempelvis
placera vederbörande i ett enskilt
hem, där han hade fått en god fostran,
skulle det ha varit onödigt att nu skicka
honom till ungdomsfängelse. Det är
här fråga om åtgärder, som vi enligt
min mening inte bär vänta med att vidta
till dess att en rad utredningar slutförts.
Jag tycker att vi borde kunna
vara överens om att dessa åtgärder
skall påskyndas så gott det går. Jag förstår
därför inte reservanternas tveksamhet
när det gäller att ge uttryck åt
den oro vi alla känner och när det gäller
att hemställa hos Kungl. Maj:t att
påskynda prövningen av dessa frågor.

Det är också viktigt av ett annat skäl
att det vidtas åtgärder redan på barnavårdsstadiet.
Då kan nämligen ofta förebyggande
åtgärder vidtas som inte behöver
innebära repressiva åtgärder mot
enskilda ungdomar — dessa åtgärder
kan ha negativa verkningar i vissa fali
— utan åtgärder som kan ha positiva
egenskaper och inte de negativa bieffekter
som ibland blir följden av ett ingripande
mot individen.

Jag skall inte vid denna tidpunkt trötta
kammaren med att gå närmare in på
den rad åtgärder som enligt min mening
skulle kunna vidtas utan avvaktan
på den mängd utredningar som pågår
på detta område. Jag vill bara understryka
att eftersom vi vet så litet om
verkningarna av olika slags åtgärder är
det önskvärt att vi prövar åtgärder
successivt så att vi så småningom kan
skaffa oss erfarenheter av de olika metodernas
verkningar och på detta sätt
så småningom nå ett gott resultat.

Jag skall emellertid beträffande ett
särskilt område, nämligen kriminalvården
i frihet, antyda något om en försöksverksamhet
som jag tror skulle kunna
ge värdefulla erfarenheter av frivårdens
möjligheter och inte minst av dess
begränsningar.

Det är så att frivården avser inte bara
dem som dömts till skyddstillsyn utan
även dem som dömts till anstaltsvård
och är villkorligt frigivna. Det samar -

100

Nr 25

Fredagen den 17 maj 1968 em.

Ang. rättsvården

betsorgan som vi har talat om har i ett
tidigare betänkande föreslagit en stort
upplagd försöksverksamhet, som skulle
kosta — om jag inte minns fel — ett
40Jtal miljoner kronor under 5 år i det
penningvärde som gällde för flera år
sedan. Det är av statsfinansiella skäl
orealistiskt att tänka sig ett genomförande
av detta förslag. Men jag tror att man
skulle kunna ta exempelvis en övervakningsnämnds
område och där för
en begränsad summa genomföra vissa
förbättringar. Jag har resonerat igenom
saken med en skyddskonsulent, och jag
tror att man för exempelvis en halv
eller en miljon kronor per år skulle
inom ett sådant begränsat område kunna
få vissa ökningar av resurserna för
skyddskonsulentorganisationen, för
nykterhetsnämnden — vilket inte är
minst viktigt — och för arbetsvärden.
Fn viktig detalj i detta sammanhang är
att få möjlighet att vid omhändertagande
av misskötsamma klienter omedelbart
ha tillgång till psykiatrisk konsult.
Det är något som vi saknar mycket
inom frivården.

De personliga erfarenheter jag gjort
som ordförande i en övervakningsnämnd
och den lilla statistik jag där
kunnat erhålla i fråga om återfallsprocent
och resultat av frivården — det
gäller bara 400—500 fall och har därför
bara ett mycket begränsat värde — ger
mig ändå anledning uttala en förmodan
att en sådan undersökning skulle visa
att man kan nå förbättrade resultat av
frivården genom ökade resurser i fråga
om det mera godartade klientelet men
samtidigt beklagligtvis få upp våra
ögon för att det finns ett klientel som
frivården helt enkelt inte klarar av,
inte ens med insats av ganska omfattande
personella och andra resurser. Det
skulle vara av mycket stort värde att
statsmakterna så fort som möjligt får
detta klart för sig, ty nu förekommer
detta klientel i mycket stor utsträckning
i återfallsstatistiken. De begår en
mängd brott och kriminaliseras allt

svårare samt ställer till svårigheter för
samhället och enskilda personer.

Om man finge klart för sig frivårdens
både möjligheter och begränsningar,
skulle man kunna gå över till den
mycket viktiga frågan: vad skall vi
göra med dem som frivården inte klarar?
Särskilt mot bakgrunden av dagens
ofta ganska känsloladdade och subjektiva
diskussion om anstaltsvården tror
jag att det vore av värde, alt man fick
problemställningen klar för sig och så
snabbt som möjligt kunde gripa sig'' an
med den uppgiften.

Herr talman! Enligt min upfattning
skulle det vara av värde om riksdagen
utan prestigesynpunkter på den ganska
subtila skillnad som föreligger mellan
utskottsmajoritetens och reservanternas
skrivning ville sluta upp kring en skrivning
till Kung]. Maj:t där bakgrunden
utgöres av oro för brottsutvecklingen,
framför allt utvecklingen av ungdomsbrottsligheten,
och där man överlämnar
till Kungl. Maj:t att, gärna under parlamentarisk
medverkan, ta de initiativ
som Kungl. Maj:t finner erforderliga,
lämpliga och möjliga.

Jag bar ingen förhoppning men jag
har en stark önskan att vi verkligen
skulle kunna ena oss om detta.

Med den motiveringen, herr talman,
yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

Under detta anförande hade herr
förste vice talmannen infunnit sig och
övertagit ledningen av kammarens förhandlingar.

Ilerr ARVIDSON (h):

Herr talman! Låt mig börja med att
säga att jag skall lugna kammaren med
att lova att inte hålla något längre anförande.
Vi svenskar har mycket att
vara stolta över. På många områden har
vi otvivelaktigt lyckats väl och haft en
glädjande utveckling. Men man ängslas
då man nödgas konstatera att vi i så hög

Fredagen den 17 maj 1968 em.

Nr 25

101

grad misslyckats på ett så viktigt område
som rättsvården utgör.

Att skydda medborgarna till liv och
egendom hör till samhällets primära
uppgifter. Om detta är vi alla överens.
Men det är ett faktum att vi dagligen i
tidningar, radio och TV får påminnelser
om hur vi misslyckas med detta. Det
berättas dagligen i nyhetssändningarna
om brott av grövsta slag. I det föreliggande
utlåtandet uttalar utskottet i likhet
med motionärerna den meningen att
hrottsutvecklingen inger mycket stark
oro. Den brottsstatistik som första lagutskottets
utlåtande innehåller och som
herr Ferdinand Nilsson kommenterat
måste hos alla och envar framkalla den
djupaste oroskänsla.

Jag skall inte trötta kammarens ledamöter
med att återge siffror. Låt mig
bara, herr talman, framhålla ett par
fakta som är mycket allvarliga. Våldsbrotten
ökar starkt i antal och brottsligheten
blir vanligare i allt lägre åldersgrupper.
Jag vill här med skärpa
understryka vad utskottet anför om behovet
av ökade resurser på skilda områden
för att komma till rätta med de
synnerligen otillfredsställande förhållanden
som nu råder. Det gäller framför
allt att se till att polisväsendet och
kriminalvården i frihet får ökade anslag.
Det går helt enkelt inte längre att
vi som hittills har skett vid fördelningen
av samhällets resurser missgynnar
dessa båda områden.

Utskottsmajoriteten anser läget vara
så allvarligt att det nu finns all anledning
alt söka få till stånd effektiva åtgärder
för att öka medborgarnas rättsskydd.
Det är därför som vi stöder tanken
på en samordning genom en parlamentarisk
utredning eller på annat sätt
av tidigare utredningar på det aktuella
om rådet.

Reservanterna säger att brottsbalkens
påföljdssystem, som är av avgörande
betydelse för samhällets möjligheter att
förebygga brott, ännu inte har prövats
tillräckligt länge för att man skall kunna
ta ställning till om några väsentli -

Ang. rättsvården
ga förändringar i lagstiftningen bör
vidtas. Utskottets ärade ordförande har
också understrukit detta. Jag skulle vilja
påminna om situationen för tio år
sedan då jag kom till denna riksdag.
När vi då behandlade motioner i första
lagutskottet förklarades det alltid att
en ny brottsbalk skulle komma om några
år. Låt oss avvakta, sade man då. Det
var säkert också mycket vettigt. Men
när nu — om jag får säga så —första
halvtid av min tid här har avverkats
och jag är inne på andra halvtid säger
man helt plötsligt: Ja, nu har vi fått eu
ny brottsbalk, och nu skall vi först se
hur den verkar. Jag bara frågar: Hur
länge skall vi hålla på med att iaktta
dess verkningar? Närhelst det gäller en
borgerlig motion för man fram detta
argument att man bör vänta och se.

Inom högerpartiet har vi ständigt
erinrat om att en av samhällets främsta
uppgifter är att skydda medborgarna,
deras liv och egendom. Därför stöder vi
inom högerpartiet varje förslag med
syfte att ge ökade resurser åt rättsvården.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr LARFORS (s):

Herr talman! En hel del statistik har
tidigare refererats från denna talarstol,
men när man läser statistiskt material
måste man alltid göra vissa avvägningar.
Vi hörde t. ex. nyss skillnaden mellan
uppklaringsprocenten för vissa
grövre brott och cykelstölder. När sedan
det statistiska materialet sammanställes
till en enda tablå får man ha det
i minnet, ty annars får man kanske en
felaktig bild av det hela. Med det vill
jag inte på något sätt bestrida riktigheten
av de siffror som har lämnats
eller på annat sätt förringa vad som har
sagts om den svåra brottsligheten i vårt
land.

Herr Ferdinand Nilsson klagade över
att reservanterna tycks kunna dölja sin

Fredagen den 17 maj 1968 em.

102 Nr 25

Ang. rättsvården
oro över brottsutvecklingen alldeles för
lätt. Nej, herr Nilsson, oron över att
alltför många brott blir ouppklarade
delas av oss alla. Vi känner till dem,
våra tidningar tar med jämna mellanrum
upp problemet till granskning, och
i den mån redaktionerna inte själva
skulle göra det får de frivillig hjälp
med bevakningen av de ouppklarade
brotten genom insändare från allmänheten.
Men det är inte bara tidningarna
som bevakar de ouppklarade brotten.
Också de ansvariga myndigheterna har
sin uppmärksamhet riktad på frågan.

Justitieministern har — det vet vi
alla och det har nämnts tidigare här
— tagit upp dessa problem i 1966 års
statsverksproposition och där sagt att
också han hyser oro för utvecklingen.
Motionärerna har refererat till det i år.
Statsrådet talar också om att rikspolisstyrelsen
söker bemästra svårigheterna
med en rad åtgärder för att rationalisera
och effektivisera utredningsarbetet
och därmed också öka uppklaringsprocentcn.

Som en följd av denna justitieministerns
med motionärerna delade oro får
väl tillkomsten av 1967 års polisutredning
ses. Dess målsättning är att framlägga
förslag till åtgärder för eu effektivare
kamp mot brottsligheten. I utskottets
utlåtande nämnes därutöver eu
rad utredningar, också tidigare omnämnda
från denna talarstol, som på
ett eller annat sätt just berör vad motionärerna
begärt, nämligen utredning
och förslag om rättsvårdens upprätthållande.

Vad det gäller 1967 års polisutredning
har jag av en ledamot i den hört
att arbetet nu kommit i gång. Man har
haft sex eller sju sammanträden och
räknar med att kunna framlägga förslag
under detta år.

Herr Ferdinand Nilsson har nu tillsammans
med några andra i en motion
yrkat på tillsättande av ytterligare en
utredning. Jag sade i början av mitt
anförande att vi alla är otillfredsställda
med att inte fler brott klaras upp och

brottslingarna blir bestraffade. Så långt
är jag och även övriga reservanter överens
med utskottsmajoriteten. Men jag
tror inte att man vinner något med att
följa motionens och utskottsmajoritetens
yrkande om tillsättande av ytterligare
en utredning utöver dem som nu
är i arbete med frågor som hör till detta
ämne. Jag tror nämligen att tillsättandet
av ytterligare en utredning bara
skulle komplicera utredningsläget och
försena framläggandet av förslag och
åtgärder till snara förbättringar på det
polisiära området. Jag anser att det här
i första hand är fråga om polisiära saker.
När vi t. ex. talar om uppklaringsprocenten
är det självklart så. Man har
här också kommit in på mycket annat,
bl. a. frivården och eftervården. Men
med hänsyn till den långt framskridna
tiden skall jag avstå från att beröra
dessa områden.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
1 vid första lagutskottets
utlåtande nr 36.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Att jag vill göra ett inlägg
i denna debatt beror på att jag
har varit med i de utredningar som här
har berörts vid flera tillfällen och som
under några år arbetade med särskild
tonvikt på ungdomsbrottsligheten under
nuvarande hovrättspresidenten
Björn Kjellins ledning.

Syftet med en av dessa utredningar,
som i början av 1960-talet framlade ett
betänkande, var just en sådan samordnande
och övergripande utredning som
här efterlyses och varom utskottsmajoriteten
har eu delvis oriktig skrivning
på sidan 4 i utlåtandet. Utskottsmajoriteten
skriver nämligen att det inte har
förekommit någon sådan samordnande
utredning.

Vi —- jag kan härvidlag hänvisa intresserade
personer till betänkandet —
såg över hela fältet och försökte analysera
och beskriva läget samt utarbeta
konkreta förslag. Resultatet blev bl. a.

Fredagen den 17 maj 1968 em.

Nr 25

103

att vi fick det samordnande organ, som
herr Erik Svedberg har berättat om
och som andra talare har berört. Vi
fick också en ökad kriminologisk forskning,
och även en rad andra åtgärder
vidtogs. Detta fält är alltså ganska väl
genomplöjt av utredningar. Det är inte
så många år sedan som detta arbete
gjordes, och läget har sedan dess inte
väsentligen förändrats.

Herr Ernulf nämnde eu annan utredning,
som vi i Björn Kjellins utredning
sedermera fortsatte med. Vi lade fram
förslag till en försöksverksamhet. Herr
Ernulf säger att det blev väldigt dyrt,
det skulle ha kostat 45 miljoner kronor,
och det var naturligtvis orealistiskt,
menar herr Ernulf. Ja, 45 miljoner är
ju en siffra som man kan rygga tillbaka
inför. Det gällde emellertid en totalt
upplagd verksamhet i en av Sveriges
medelstora städer och den skulle sträcka
sig över åtta år. Det blir alltså cirka
5 miljoner kronor om året. Meningen
var att bygga upp en försöksverksamhet
över undervisningsväsendet, polis- och
åklagarväsendet, socialvården m. m.

Detta var ett världsunikt uppslag.
Man kan säga att det var orealistiskt
att hoppas att få det igenom. Vi hade
emellertid inte så stora förväntningar.
Jag tror att det egentligen var fel på
själva utgångsidén. Vi hade emellertid
fått idén, den var godkänd av riksdagen
och den förvaltades på det sätt som
jag nu beskrivit. Jag tror att det var
omöjligt att realisera den, ty även om
det skulle ha gått att genomföra den
i en stad, skulle den inte ha kunnat
appliceras över hela landet, så ambitiöst
upplagd som den var. Det var
emellertid ett försök, en modell. Sveriges
förnämsta expertis på statistik m. m.
var inkopplad på detta försök, och det
uppslaget kommer att ha sitt intresse
både i den svenska och den internationella
diskussionen om dessa frågor.

Fältet är nog, som jag nyss sade,
ganska väl genomplöjt på utredningsplanet.
Orsakerna till den ökande
brottsligheten i världens alla stora

Ang. rättsvården
centra är delvis väl synliga och kända.
Jag tror att det i Sverige nu i första
hand gäller verkställighet och inte att
begära nya utredningar. Jag kan verkligen
inte finna att utskottsmajoriteten
i denna fråga har visat på några nya
vägar.

Häri instämde fru Wallentheim (s).

Fröken MATTSON (s):

Herr talman! Det var närmast herr
Arvidson som fick mig att begära ordet.

Herr Arvidson erinrade om de debatter
som vi haft i första lagutskottet under
de år som herr Arvidson och jag
tillsammans har suttit där och då vi
ofta har haft att behandla motioner av
liknande art som den vi just nu diskuterar.
Därvid hänvisade man enligt
herr Arvidson först till att man väntade
en ny brottsbalk och sedan till att
man först måste avvakta och se hur
denna verkade innan man kunde vidta
några åtgärder.

Jag tror att det resonemang som förts
i dag ganska tydligt visar att det är
omöjligt, hur gärna man än önskar det,
att samtidigt som man förbereder en
ny lagstiftning kunna få statsmakterna
att satsa de ytterligare ekonomiska resurser
som behövs på detta vida fält för
att få eu bättre ordning till stånd.

Både herr Ferdinand Nilsson och
herr Arvidson var, såvitt jag kan erinra
mig, med när vi diskuterade brottsbalken.
Vi höll på ett helt år med våra
diskussioner. Vi vet att det arbete som
ligger bakom förslaget till brottsbalken
hade pågått under många år av engagerade
och initierade experter och att det
förslag som så småningom antagits har
blivit ändrat i vissa väsentliga avseenden
när det gäller den fakultativa frigivningen,
halvtiden osv. Samtidigt har
vi i budgetförslag kunnat se hur justitieministern,
justitiedepartementet, polisväsendet,
frivården, skyddskonsulentverksamheten
så sakta har hunnit ikapp
den nya lagstiftningen så att vi nu bör -

104

Nr 25

Fredagen den 17 maj 1968 em.

Ang. rättsvården

jar skönja ett ekonomiskt mönster för
våra möjligheter att förverkliga de principer
som ligger bakom brottsbalken.
Samma sak gäller i fråga om eftervårdshotell
för ungdom osv. Jag tror, herr
talman, att det vore synnerligen olyckligt
att sätta sig ned i en parlamentarisk
utredning och om igen diskutera mål
och medel, eftersom detta redan är
gjort och medlen nu börjar att strömma
till.

Jag yrkar i likhet med herr Svedberg
och herr Larfors bifall till reservationen
1.

Herr Ernulf liar lämnat en blank reservation.
Jag skulle väldigt gärna ha
velat se hans reservation i skrift, ty jag
är inte riktigt klar över var herr Ernulf
egentligen står. Den ena gången tycker
jag att herr Ernulf helt delar reservanternas
uppfattning samtidigt som jag
eu annan gång får ett intryck av att
herr Ernulf lika gärna kunde ha tillhört
utskottsmajoriteten.

Herr Ernulf talar utifrån sin erfarenhet
som domare, som den som har tangerat
detta problem i praktisk verksamhet.
Redan i dag finns en lång rad
åtgärder som kan vidtagas utan någon
som helst utredning. De initiativ som
här har diskuterats och skisserats har
redan diskuterats och håller på att diskuteras
bland den långa rad av medborgare
som frivilligt eller å tjänstens
vägnar och som brinnande av intresse
för dessa frågor vill föra utvecklingen
framåt. Jag tror därför, herr Ernulf, att
någon skrivelse till Kungl. Maj:t om utredning
i någon form absolut icke är
nödvändig. Herr Ernulf skulle därför
mycket lugnt ha kunnat biträda reservationen
1.

Med detta ber jag, herr talman, att få
sälla mig till dem som har yrkat bifall
till den vid utskottsutlåtandet fogade
reservationen 1.

Herr ERNULF (fp) kort genmäle:
Herr talman! På fröken Mattsons direkta
begäran att jag skulle motivera

min blanka reservation vill jag hänvisa
till att jag gjorde det i mitt förra anförande.
Jag talade där om att det i första
hand var en fråga av formell natur då
jag ansåg att utskottets hemställan inte
var fullt adekvat och att jag i övrigt
något ville nyansera min ståndpunkt —
och den har jag ju lagt fram i mitt anförande,
som jag inte här skall upprepa.
Jag kan bara hänvisa fröken
Mattson att ta del av protokollet när det
blir färdigställt.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Herr Larfors hänvisade
till att vi har 1967 års polisutredning,
och det är alldeles riktigt. Enligt
direktiven bör den utredningens uppgifter
i första hand avse polisledningen
samt de kamerala och kanslibetonade
funktionerna inom polisdistrikten.
I många fall kan dock en centralisering
av ytterligare uppgifter övervägas. Det
är väsentligen en utredning med administrativa
uppgifter. Den kanske skulle
kunna ha en indirekt betydelse för de
problem som vi diskuterar här, så till
vida som en förbättrad organisation givetvis
har sitt värde exempelvis beträffande
vad vi diskuterade i går, nämligen
frågan om möjligheten att i katastroffall
disponera om poliser mellan distrikt
osv. För ordningspolisens och undersökningspolisens
uppgifter ger den
knappast någonting, såvitt jag kan förstå.

Till fröken Mattson vill jag i all stillsamhet
säga att jag förstår att hon menar
att här görs ett gott och bra arbete
och att det bara är att vänta på resultatet.
Jag skulle också tycka så, fröken
Mattson, om inte statistiken år från år
visade att brottsutvecklingen bara blir
sämre och sämre. Därför behövs det rätt
goda nerver för att sitta med armarna
i kors och bara vänta på att en nådig
regering skall klara allting. Riksdagen
får väl ändå säga att den inte tycker
att allting är bra, utan att något måste
göras.

Fredagen den 17 maj 1968 em.

Nr 25

105

Herr LARFORS (s):

Herr talman! 1967 års polisutredning
syftar givetvis till en effektivare polisorganisation,
innebärande bättre möjligheter
för polisen att utföra sitt arbete,
vilket i sin tur bör leda till att
uppklaringsprocenten kan bli högre.
Det problem vi nu diskuterar måste då
komma närmare sin lösning.

Herr ARVIDSON (h):

Herr talman! Eftersom fröken Mattson
påstod att det var jag som uppkallade
henne i talarstolen, får jag väl
svara henne.

Det är alldeles riktigt att jag var
med när vi fick igenom den nya brottsbalken.
Jag var en av dem som från
talarstolen — om jag inte tar fel var
det också herr Ahlkvist och herr Alexanderson
samt dessutom någon från
centerpartiet — bugade sig för justitieministern
och berömde detta fina arbete.
Så långt är vi överens.

Vi var i London också, fröken Mattson
och jag, och studerade inför den
nya brottsbalken. I lagutskottet har det,
som jag erinrade om i mitt föregående
anförande, så ofta sagts att vi skulle
vänta på den nya brottsbalken och därefter
att vi skulle vänta och se hur den
verkade. Detta tyckte jag var litet underligt
och frågade därför hur länge
vi egentligen skulle vänta.

Fröken MATTSON (s):

Herr talman! Jag tror att det vore förfärligt
olyckligt om den svenska allmänheten
av denna debatt, och då särskilt
av herr Nilssons inlägg, får det intrycket
att vi bildligt talat sitter med
armarna i kors. Det vi har velat peka
på är verkligen att här finns det intresse
för frågorna, här diskuteras de och
här försiggår en lång rad utredningar.
Både vi inom riksdagshuset och de som
finns utanför är engagerade av dessa
problem. Det är ett sådant intryck man
bör få av vår debatt och inte att vi helt

Ang. rättsvården
likgiltigt står vid sidan och låter allt
passera. Förhållandet är precis tvärtom.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! Jag skulle än en gång
vilja erinra om att vad motionärerna
syftar till och anser skulle kunna råda
bot på brottsligheten är en samlande utredning,
som skulle ta hand om de utredningar
som pågår och samordna

dem. Man kunde nästan säga att den
skulle utreda utredningarna.

Herr Ernulf sade att han kanske ändå
inte trodde att denna utredning skulle
vara någon verklig lösning. I utskottsutlåtandet,
som jag tror att herr Ernulf
har varit med om att skriva, heter det i
klämmen att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t såsom sin mening
giva till känna olika åtgärder som herr
Ernulf redogjorde för. Jag vill då påpeka
att det i utskottsutlåtandets kläm
även heter att riksdagen måtte bifalla
de förevarande motionerna. Herr Ernulf
är visst utsatt för viss personlighetsklyvning
just i detta fall.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! .lag vill endast konstatera
att man får höra mycket tal om —
jag fäste mig särskilt vid fröken Mattsons
formulering — att det vore tråkigt
om allmänheten ansåg att man inom
riksdagen satt med armarna i kors.
Allmänheten har, fröken Mattson, en bestämd
erfarenhet av brottsutvecklingen.
Allmänheten lider av den och har den
bestämda känslan att någonting måste
göras.

Denna fråga är ingen partifråga, utan
fröken Mattsons valmän och mina har
precis samma inställning. De vill ha lag
och ordning här i landet. De är dock
inte lika tålmodiga och tror inte att förhållandena
blir bättre om vi bara sitter
och väntar. De menar nog att deras representanter
skall kunna säga ifrån att
det inte får fortsätta på det här sättet.

106

Nr 25

Fredagen den 17 maj 1968 em.

Ang. kommunernas ansvar för den enskildes personliga omvårdnad

Herr Erik Svedberg försöker ideligen
säga att det är ett enda medel som motionärerna
avser. Nej, lierr Erik Svedberg,
men man kan inte uppta alla
medel i en motion. Man får ta upp eu
sak i sänder. Var säker på alt vi återkommer.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr förste vice talmannen
enligt därunder framkomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på godkännande av den av herr Erik
Svedberg m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
förste vice talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Svedberg, Erik, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
eu omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 36,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr
Erik Svedberg in. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
ait enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid lierr Svedberg, Erik,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

.Ta— 47;

Nej — 60.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 35, i anledning av motion angående
tilläggssjukpenningen vid barnsbörd;
och

nr 36, i anledning av motion om frivillig
sjukpenningförsäkring för ålderspensionärer.

Vad utskottet i dessa utlåtanden
hemställt bifölls.

Ang. kommunernas ansvar för den enskildes
personliga omvårdnad

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 38, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 1 och 6 §§
lagen den 4 januari 1956 (nr 2) om
socialhjälp, jämte i ämnet väckta motioner.

Genom en den 8 mars 1968 dagtecknad
proposition, nr 74, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
socialärenden, föreslagit riksdagen att
antaga i utlåtandet infört förslag till
lag angående ändrad lydelse av 1 och
6 §§ lagen den 4 januari 1956 (nr 2)
om socialhjälp.

I propositionen hade föreslagits vissa
ändringar i socialhjälpslagen för att
klarlägga kommunernas ansvar för den
enskildes personliga omvårdnad. T 1 §
föresloges en bestämmelse av innebörd,
att kommun skulle tillse, att den som
vistades i kommunen finge den omvårdnad,
som med hänsyn till hans behov
och förhållanden i övrigt kunde
anses tillfredsställande. Samtidigt hade
föreslagits ett tillägg till 6 § som fastsloge,
att socialnämnderna vore skyldiga
att skaffa sig kännedom om de eu -

Fredagen den 17 maj 1968 em.

Nr 25

107

Ang. kommunernas ansvar för den enskildes personliga omvårdnad

skildas behov av omvårdnad och verka
för att detta bleve tillgodosett.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat de i anledning av
propositionen väckta motionerna I:
794, av herr Blomquist, samt II: 1092,
av herr Wiklund i Stockholm.

I motionen 1:794 hade anhållits, all
riksdagen måtte bifalla Kungl. Maj:ts
proposition nr 74 med de ändringar i
6 § lagförslaget, som angivits i motionen.
Enligt motionären borde det av
lagtexten klart framgå, att socialnämndens
skyldigheter beträffande den personliga
omvårdnaden gällde i den mån
skyldigheterna icke åvilade annat organ
hos kommunen. Dessutom ansåg
motionären, att en föreskrift borde givas
om att socialnämnden skulle samarbeta
med övriga organ på området.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen med avslag på motionen
I: 794 måtte antaga det genom
förevarande proposition nr 74 framförda
lagförslaget; samt

B. att motionen II: 1092 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herr
Blomquist (h), som dock ej antytt sin
mening.

Herr BLOMQUIST (h):

Herr talman! Motiveringen till proposition
74 är att vi behöver fastare
mark att stå på när det gäller kommunernas
ansvar för och hjälp åt de handikappade.
De nu föreslagna ändringarna
av socialhjälpslagens 1 och 6 §§
bör kunna accepteras som en framkomlig
väg i detta avseende.

Men nog har det hela en prägel av
provisorium över sig. På flera ställen i
utskottsutlåtandet markeras det att man
ser fram mot den dag då vi på allvar
får ta itu med frågan om en gemensam
vårdlagstiftning. Den utredning som nu
arbetar med denna fråga skall givetvis
syssla även med den problematik som
proposition 44 vill lösa.

Departementschefen har inte velat gå
djupare in i frågorna om kompetens
och ansvarsfördelning olika myndigheter
emellan. Han hyser i stället förhoppningar
att allt skall bli bra tack
vare god vilja och starkt ansvarsmedvetande
hos kommunerna. Dessutom tänker
han ge socialstyrelsen order att utarbeta
anvisningar och vara på allt sätt
hjälpsam. Fattas bara annat för resten!

Jag har, herr talman, i utskottet med
anledning av min motion hävdat att
det hade varit av värde för huvudmännen
om lagtexten blivit mer distinkt utformad
och klarare avgränsad i frågor
om kompetens. Jag avser då såväl
kompetensen gentemot landsting och
stat som kompetensen kommunala
nämnder emellan i handläggningen just
av omvårdnadsfrågorna. Jag har också
framhållit vikten av att man inte genom
denna ändrade lag reser svårigheter för
de kommuner som redan skapat veltiga
organisatoriska former för den personliga
omvårdnadens olika områden.

Herr talman! Utskottet har tagit upp
dessa frågor i sin skrivning, och jag vill
därför inskränka mig till att liksom departementschefen
vara förhoppningsfull.
Mitt hopp står då främst till att socialstyrelsen
i sina anvisningar måtte
klargöra de frågeställningar jag aktualiserat.

Med det anförda, lierr talman, yrkar
jag bifall till andra lagutskottets utlåtande
nr 38.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 42, i anledning
av motioner angående rätten till
sjukpenning vid utlandsresa, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 38, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition

108

Nr 25

Fredagen den 17 maj 1968 em.

Om framflyttning av den för tillämpning av ensittarlagen avgörande tidpunkten

med förslag till lag angående ändring
i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1)
om nyttjanderätt till fast egendom,
in. m. jämte motioner i ämnet, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Om framflyttning av den för tillämpning
av ensittarlagen avgörande tidpunkten

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 42, i anledning av motion
om framflyttning av den för tillämpning
av ensittarlagen avgörande tidpunkten.

Tredje lagutskottet hade behandlat
en inom riksdagens andra kammare
väckt och till lagutskott hänvisad motion,
nr 891, av fru Löfqvist in. fl., i
vilken motion anhållits, att riksdagen
för sin del måtte antaga i motionen infört
förslag till lag angående ändring
av 1 § ensittarlagen, vilket förslag avsåg,
att den för tillämpning av ensittarlagen
avgörande tidpunkten skulle
framflyttas till den 1 januari 1948.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionen II: 891 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr Johansson
i Torp (s) och herr Nyberg
(fp), fru Torbrink (s) samt herr Svenning
(s), vilka ansett, att utskottets yttrande
hort i viss del hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen i
anledning av motionen 11:891 för sin
del måtte antaga i reservationen infört
förslag till lag angående ändrad lydelse
av 1 § lagen den 18 juni 1925 (nr 334)
om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område.

Herr KARLSSON, HELGE, (s):

Herr talman! Tredje lagutskottets utlåtande
nr 42, som vi nu skall behandla,
är föranlett av en motion i andra kam -

maren. I motionen yrkas på ändring av
1 § lagen den 18 juni 1925 om rätt i vissa
fall för nyttjanderättshavare att inlösa
under nyttjanderätt upplåtet område,
den s. k. ensittarlagen.

Alltsedan ensittarlagens tillkomst år
1918 har förslag om framflyttning av
tidsgränsen i 1 § framförts motionsvägen
av ledamöter i riksdagen. Motiven
har ständigt varit desamma, nämligen
rent sociala skäl.

Senast denna fråga behandlades var
under förra året då Kungl. Maj:t i proposition
nr 144 föreslog ändring av ensittarlagens
1 § på så sätt att inlösningsmöjlighet
för nyttjanderättshavare skulle
föreligga om han på marken hade
bostad uppförd den 1 januari 1928. Enligt
den tidigare bestämmelsen var tidpunkten
den 1 januari 1919. I ett motionspar
väckt i anledning av propositionen
yrkades på att tidpunkten skulle
framflyttas till den 1 januari 1948.

Enligt tredje lagutskottets utlåtande
nr 57 år 1967 skulle en framflyttning
av tiden från den 1 januari 1919 till den
1 januari 1928 innebära att ytterligare
ungefär 2 000 nyttjanderättshavare skulle
få inlösningsmöjlighet till sina fastigheter.
Men obestridligen har även efter
år 1928 många husägare träffat avtal
med jordägare om upplåtelse av mark,
och dessa husägare kan med nuvarande
lagstiftning inte åberopa rätt att
såsom nyttjanderättshavare inlösa den
mark på vilken de har sina bostäder
uppförda.

I sitt utlåtande år 1967 angav utskottet
framför allt två skäl varför man inte
ville framflytta nyttjanderättshavarens
lösningsrätt till den 1 januari 1948. Som
ett första skäl angavs att det är ett mycket
ringa antal personer som skulle bli
berörda därest man flyttade uppsägningsrätten
fram till år 1948. Det skulle
innebära afl mellan år 1928 och år 1948
en mycket liten del haft mark under
dessa betingelser.

Det andra skälet som anges i utlåtandet
är att man har aviserat att det
skulle bli vissa ändringar i arrendela -

rredagen den 17 maj 1968 em. Nr 25 109

Om framflyttmng- av den för tillämpning av ensittarlagen avgörande tidpunkten

gen. Nu kan jag inte förstå vad arrendelagen
och den s. k. ensittarlagen har
med varandra att göra i de fallen. I lagrådsremisser
som avgavs i anledning
av proposition 144, säger också departementschefen
följande: »Även om den
föreslagna reformen av arrendelagstiftningen
innebär en betydande förbättring
av bostadsarrendatorernas rättsställning
i förhållande till vad som f. n.
gäller, kan det knappast göras gällande
att skälen för en utvidgad rätt till inlösen
vid äldre nyttjanderätter därigenom
bortfaller helt. Det är först genom rätten
till inlösen som nyttjanderättshavarna
får ett fullständigt skydd mot att behöva
lämna det hem de skapat åt sig.
Även bortsett från trygghetssynpunkten
måste det framstå som betydelsefullt
för de berörda arrendatorerna att kunna
bli ägare till den mark där deras
bostadshus ligger och sålunda göra sig
helt oberoende av jordägaren.

På grund av vad sålunda anförts finner
jag i likhet med kommittén övervägande
skäl tala för att den i 1 § ensittarlagen
angivna tidpunkten den 1 januari
1919 flyttas fram.» Riksdagen beslöt att
framflytta tidpunkten till 1928.

I föregående ärende, som vi behandlade
för bara några minuter sedan, har
vi antagit vissa ändringar i arrendelagstiftningen.
Men jag kan inte finna att
de här berörda arrendatorerna har någon
som helst inlösningsmöjlighet lack
vare dessa ändringar. Fortfarande sitter
de med sina hus på ofri grund. Jag tycker
inle att det är skäligt med hänsyn
till att dem bör lämnas samma rättsskydd
som dem som hade sin mark före
1928.

Som jag tidigare nämnt har i anledning
av detta ärende avlämnats en motion
i andra kammaren, och det finns
även eu reservation till utskottsutlåtandet.
.lag ber, herr talman, att få yrka bifall
till denna reservation, .lag anser att
ett bifall därtill ger den enda möjligheten
för dessa markägare att få sin rättsställning
bekräftad.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Som herr Helge Karlsson
nämnde har den fråga som behandlas
i detta utskottsutlåtande ett visst
samband med näst föregående ärende
så till vida som det lagförslag vi nyss
antagit är avsett att bl. a. råda bot på
de olägenheter som motionärerna i nu
förevarande ärende har påtalat, även
om lösningen sker efter olika linjer.
Det är sant att förslaget om arrendelagens
ändring inte medför någon rätt
till inlösen, men det väsentliga är ju
att arrendatorerna inte i allmänhet
kommer att befara att arrendeavtalet
skall upphöra och att de blir skyldiga
att flytta sitt hus utan att de får behålla
det på marken enligt ungefär de villkor
som de från början har avtalat.

Den s. k. ensittarlagen kom till 1918
och avsåg att lösa ett på den tiden mycket
påtagligt bostadssocialt problem,
nämligen att säkra bostäderna för det
stora antal personer som bodde i hus
uppförda på ofri grund. Under vissa
villkor tillerkändes dem rätt att lösa in
den mark som huset var byggt på. Den
reformen var avsedd som en engångsoperation.
Den gällde bara hus som
var uppförda redan 1918, och det har
inte varit meningen att man efter hand
skulle flytta fram denna tidpunkt. Yrkanden
i sådan riktning har vid flera
tillfällen framställts men behandlats
mycket restriktivt. Skälet härtill är
framför allt att fastighetsägarna med
säkerhet skulle bli ovilliga att upplåta
mark med nyttjanderätt för bebyggelse,
om de riskerar att innehavaren senare
får rätt att lösa in marken. På det
sättet skulle också fastighetsbildningar
lätt uppstå som inte uppfyller de intentioner
vilka eljest tillgodoses vid samhällelig
planering. Några mindre avsteg
från denna restriktivitet har emellertid
gjorts. Tidpunkten framflyttades
först till 1919 — det skedde år 1925 —
och efter en utredning beslöt riksdagen
så sent som i fjol att tidpunkten
skulle framflyttas till den 1 januari
1928. Den tidpunkten sammanfaller

Nr 25

Fredagen den 17 maj 1968 em.

Om framflyttning av den för tillämpning
med den nu gällande jorddelningslagens
ikraftträdande. Samtidigt beslöts
emellertid att lagen efter en viss övergångstid
skulle helt upphöra att gälla,
och man hänvisade till att avsikten var
att på andra vägar stärka bostadsarrendatorernas
ställning, och det har ju
skett genom det nyss fattade beslutet.

I förarbetena till 1967 års ändring
av ensittarlagen uttalades stor tveksamhet
mot en framflyttning av tidpunkten
över huvud taget. Flera röster höjdes
mot en sådan ändring och bara någon
enstaka remissinstans talade för en
längre framflyttning än den som sedan
beslöts av riksdagen. De nu aktuella
motionsyrkandena framfördes även i
fjol. I detta ärende förelåg, av vilket
skäl vet jag inte riktigt, en för nuvarande
förhållanden ovanligt skarp skillnad
mellan kamrarna. Lagutskottet förordade
i detta fall propositionen med
reservation av endast en ledamot, och
första kammaren biföll utan votering
detta yrkande. 1 andra kammaren segrade
emellertid motionen, men efter
sammanjämkning beslöt riksdagen slutligen
i enlighet med propositionsförslaget.

Även nu är skillnaden mellan kamrarnas
ståndpunkter i denna fråga påtaglig.
Någon motion har inte väckts
i första kammaren, och inte heller har
någon av utskottsledamöterna från
denna kammare reserverat sig.

Som utskottet har påpekat är skälen
mot motionsförslaget ännu starkare nu
än i fjol, eftersom lagstiftningen till
skydd för bostadsarrendatorernas ställning
nu kan anses genomförd.

Jag ber således, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Under detta anförande hade herr talmannen
infunnit sig och övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr KARLSSON, HELGE, (s):

Herr talman! Jag vill till herr Alexanderson
säga att anledningen till att inte

av ensittarlagen avgörande tidpunkten
någon ifrån denna kammare reserverat
sig i utskottet kanske är ett olycksfall
i arbetet. Men anledningen är också att
vi velat vänta på vad som skulle föreslås
beträffande arrendelagstiftningen.
Nu erkänner herr Alexanderson att
arrendelagstiftningen inte täcker det
område det här gäller. Det finns alltså
inte någon lösningsrätt enligt arrendelagstiftningen
utan endast ett besittningsskydd
som har förstärkts genom
den nya lagstiftningen. Det innebär
alltså helt andra saker än en lösningsrätt.

Jag finner således, herr talman, ingen
anledning att ändra mitt förslag utan
yrkar bifall till den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Herr HANSSON (s):

Herr talman! Denna fråga har, som
herr Helge Karlsson här har redogjort
för, behandlats i kammaren förra året
i samband med propositionen i ämnet.
Jag vill bara som suppleant i utskottet
säga att jag finner det beklagligt att de
beaktansvärda synpunkter som här
framförts varken i fjol eller i år kunnat
samla någon reservant från vår
kammare.

Herr Alexandersons invändning om
arrendelagen som finns inskriven i utskottets
utlåtande finner jag i likhet
med herr Karlsson vara mindre bärande.
Denna lagstiftning har precis samma
verkan för de arrendatorer som
fick hjälp i och med riksdagens beslut
i fjol och som hade bostad före år 1928,
och då kan man kanske knappast förstå,
varför det skulle bli någon skillnad
för dem som nu berörs i årets motion.

Jag vill med dessa ord bara söka fästa
kammarens uppmärksamhet på att
detta är en fråga som förtjänat betydligt
mer intresse från första kammarens
sida än som skett då ärendet behandlades
vid förra årets riksdag.

Jag biträder herr Karlssons yrkande
om bifall till reservationen.

Fredagen den 17 maj 1968 om.

Nr 25

111

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! I anledning av herr
Karlssons senaste anförande vill jag
säga att jag inte tror att någon vid
fjolårets behandling av denna fråga hade
någon tanke på att ändringarna i
arrendelagstiftningen skulle leda till någon
inlösningsrätt. Det väsentliga är
att vederbörande får behålla sin rätt
till den hostad han har. De verkligt
svåra olägenheter som man tidigare
åberopat och som det finns allt skäl att
ingripa emot består i att när vederbörande
blir uppsagd får han inte längre
ha kvar sin stuga på den mark det är
fråga om, utan han blir tvungen att riva
eller flytta den. Dessa olägenheter har
undanröjts genom den nya arrendelagstiftningen.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt föreliggande
yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Karlsson, Helge, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 42,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.

Ang. skolans arbetstider
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Karlsson, Helge,
begörde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; ocii
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja— 86;

Nej — 16.

Därjämte hade 61 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 27, i anledning
av Kung], Maj:ts proposition angående
ändrade former för reglering av
priserna på fisk, m. m., bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo utrikesutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av motioner
om stöd åt befrielserörelserna i de portugisiska
kolonierna och åt visst uppbyggnadsarbete
i portugisiska Guinea.

Vad utskottet i detta utlåtande hemställt
bifölls.

Ang. skolans arbetstider

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 107, i anledning av Kung],
Maj:ts proposition angående skolans arbetstider
jämte motioner.

I propositionen nr 64 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över utbildningsärenden
för den 8 mars 1968, föreslagit
riksdagen att besluta, att för skolväsendet
och lärarutbildningsanstalterna
i den utsträckning, som angivits i
statsrådsprotokollet, från och med den
1 juli 1968 skulle gälla ett läsår om 40
veckor (280 dagar) och — med en övergångstid
om två år — femdagars skolarbetsvecka.
I det föreslagna läsåret förutsattes
ingå bland annat 4—8 frilufts -

112

Nr 25

Fredagen den 17 maj 1968 em.

Ang. skolans arbetstider
dagar, 10 lovdagar och 5 studiedagar.
Lektionstiden förutsattes bliva 40 minuter,
dock att inom yrkesskolans övervägande
praktiskt inriktade undervisning
en lektionslängd om 60 minuter
skulle bibehållas. De skolformer som
berördes av reformen var främst grundskolan,
folkskolan, realskolan, flickskolan,
fackskolan, gymnasiet, yrkesskolan
inberäknat lantbrukets och skogsbrukets
yrkesskolor, sjuksköterskeskolorna och
specialskolan samt lärarutbildningsanstalterna.
övergången till de nya lärotiderna
förutsattes genomförd under en
tvåårig övergångstid.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 829,
av herr Lidgard och fröken Stenberg,
samt It: 1072, av herrar Turesson och
Nordstrandh, vari hemställts, att riksdagen
måtte fastställa läsårets längd
till 39 veckor genom att minska antalet
lov- och friluftsdagar,

dels de likalydande motionerna I: 830,
av herr Wirtén in. fl., samt 11: 1070, av
herr Källstad och fru Frcenkel, vari yrkats,
att riksdagen skulle besluta att för
skolväsendet med de undantag propositionen
angivit fastställa antalet lovdagar
till 12, att för grundskola, gymnasium
och fackskola fastställa antalet friluftsdagar
till 6, att uttala, att de skolhygieniska
verkningarna för elever och lärare
till följd av införandet av femdagarsveckan
borde ytterligare undersökas
samt att man vid statens vuxengymnasier
borde hava samma möjligheter
att tillämpa femdagarsvecka som
vid folkhögskolorna,

dels de likalydande motionerna I: 831,
av herr Wirtén in. fl., och II: 1073, av
herr Westberg in. fl., vari föreslagits, att
riksdagen skulle besluta om en lektionstid
om 40 minuter som grundläggande
tidsenhet inom hela undervisningsväsendet,

dels motionen II: 1023, av fru Ryding
in. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta godkänna förslagen i pro -

positionen med den ändringen, att 39
veckors läsår bibehölles även vid genomförandet
av 5-dagarsveckan i skolorna,

dels ock motionen II: 1071, av herr
Nilsson i Tvärålund, vari anhållits, att
riksdagen måtte uttala att, i den mån det
vore nödvändigt för undervisningen,
placeringen av läsåret under kalenderåret
vid lantbruksskolor borde kunna
anpassas till vegetationsperioden på sådant
sätt, att undervisningen på bästa
sätt tillgodosåges.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

1. att riksdagen med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag och med avslag å motionerna
1:829 och 11:1072 samt 11:1023
måtte besluta, att för skolväsendet och
lärarutbildningsanstalterna i den utsträckning,
som angivits i statsrådsprotokollet,
från och med den 1 juli 1908
skulle gälla ett läsår om 40 veckor (280
dagar) och — med en övergångstid om
två år — femdagars skolarbetsvecka,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:830 och II: 1070, i vad de avsåge
undersökning av de skolhygieniska
verkningarna av införandet av femdagarsvecka,

3. att riksdagen i anledning av motionerna
1:830 och 11:1070, i vad de
avsåge tillämpning av femdagarsvecka
vid statens skolor för vuxna, måtte giva
Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,

4. att riksdagen i anledning av motionerna
I: 831 och II: 1073, om en
grundläggande tidsenhet för lektionerna
inom hela undervisningsväsendet,
måtte giva Kungl. Maj:t till känna vad
utskottet anfört,

5. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 830 och II: 1070, i vad de avsåge
antalet lov- och friluftsdagar,

6. att riksdagen med bifall till motionen
II: 1071 måtte uttala, att lantbruksskolornas
läsår, i den mån det vore nödvändigt
för undervisningen, borde an -

Fredagen den 17 maj 1968 em.

Nr 25

113

passas till vegetationsperioden så att
undervisningen på bästa sätt tillgodosåges.

Reservationer hade anförts, utom av
annan,

1) beträffande skolårets längd, av
herrar Virgin (h), Kaijser (h), Wallmark
(h), Turesson (h) och Nordstrandh
(h), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort under 1 hemställa,
att riksdagen i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag och med bifall till motionerna
I: 829 och II: 1072 samt II: 1023
måtte besluta, att för skolväsendet och
lärarutbildningsanstalterna i den utsträckning,
som angivits i statsrådsprotokollet,
från och med den 1 juli 1968
skulle gälla ett läsår om 39 veckor (273
dagar) och — med en övergångstid om
två år — femdagars skolarbetsvecka;

2) beträffande en grundläggande tidsenhet
för lektionerna inom hela undervisningsväsendet,
av lierr Wirtén (fp),
vilken likväl ej antytt sin åsikt.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! I utskottsutlåtandet behandlas
tre frågor angående undervisningstidens
längd. Man föreslår införande
av femdagarsvecka, lektionstimmar
på 40 minuter och ett skolår om
40 veckor. Beträffande den sistnämnda
frågan finns en reservation med förslag
att skolåret skall vara 39 veckor.
Jag har anslutit mig till denna reservation.
Det är egentligen svårt för mig
att göra detta, eftersom många remissinstanser
uttalar sig för det ena eller
det andra av dessa alternativ. Svenska
skolläkarföreningen uttalar sig t. ex.
särskilt starkt för ett skolår på 40 veckor.

Jag har ändå ansett mig kunna gå
med på reservationens uppfattning om
lämpligheten av ett skolår på 39 veckor,
framför allt av tre skäl. För det
första har ett stort antal av remissinstanserna
förordat det kortare skolåret.

8 Första kammarens protokoll 1968. Nr 25

Ang. skolans arbetstider
22 remissinstanser som avgivit yttrande
till departementet föreslår detta, medan
25 förordar ett skolår på 40 veckor.
Bland de remissinstanser som förordar
ett skolår på 39 veckor finns
Målsmännens riksförbund, vilket jag
alldeles särskilt har beaktat.

Av de yttranden som avgivits till
skolöverstyrelsen förordar 58 ett skolår
på 40 veckor, medan 79 yttranden
rekommenderar det kortare skolåret.

En hel del av eleverna i skolan skall
ju praktisera under sommaren, och anmärkningsvärt
nog förordas 39 veckors
skolår i ett stort antal av arbetsmarknadens
remissvar. Jag kan nämna att
LO, SACO och TCO rekommenderar
det. I sådana här frågor har det många
gånger varit så att experterna har haft
mest sinne för barnen och familjerna,
medan arbetsmarknadens företrädare
har haft en annan syn. Jag har ändå
kunnat ansluta mig till arbetsmarknadsparternas
syn i detta sammanhang
därför att framför allt, som jag nämnde,
Målsmännens riksförbund har anslutit
sig till den.

En annan sak som gjort att jag har
kunnat ansluta mig till förslaget om
39 veckors skolår är av helt personligt
slag. Jag minns från min egen skoltid
hur kolossalt stort värde man satte på
det långa sommarlovet. På den tiden
hade vi inte femdagarsvecka med tvådagarsledighet.
Yi hade t, o. m. läxor
över helgerna. Femdagarsveckan med
tvådagarsledighet innebär såvitt jag
kan förstå möjlighet för eleverna att
vila en del under själva skolåret, men
jag tror att det fortfarande är av stort
värde att ha ett långt sommarlov.

Det tredje skälet till att jag anser mig
kunna följa förslaget om 39 veckors
skolår är den försöksverksamhet som
varit i gång på olika håll och efter vad
man har erfarit inte har kunnat påvisa
att det blivit sämre resultat därmed.

Av dessa skäl har jag ansett mig kunna
följa reservationens förslag och ber,
herr talman, att få yrka bifall till reservationen
1.

114

Nr 25

Fredagen den 17 maj 1968 em.

Ang. skolans arbetstider

Herr WIRTÉN (fp):

Herr talman! Efter en tioårig försöksverksamhet
med femdagarsvecka i
skolan och ett grundligt utredningsarbete
skall riksdagen i dag ta ställning
till proposition nr 64, vilken så gott som
helt överensstämmer med skolarbetstidsutredningens
förslag. Att propositionen
i den här frågan skulle få den
utformning den fått var knappast svårt
att förutse för den som tagit del av remissinstansernas
yttranden, ty de har i
stort sett tillstyrkt utredningens förslag.
På en punkt har meningarna dock varit
starkt delade, och det gäller arbetsårets
längd. I det avseendet föreligger det
också en reservation i utskottsutlåtandet,
som herr Kaijser just har talat om.

För min del har jag i den här avvägningsfrågan
funnit de starkaste skälen
tala för 40-veckorsalternativet. Skolarbetet
är i dag så krävande att det är
nödvändigt att eleverna, utöver de fria
lördagarna, får ett antal längre studieuppehåll
under läsårets gång för rekreation,
samvaro med familjen eller
för tillfälle till mer sammanhängande
fördjupningsstudier för eleverna på de
högre skolstadierna. De önskemålen är
lättare att tillgodose med 40-veckorsalternativet,
som rymmer tre lovdagar
och två idrottsdagar mer än 39-veckorsalternativet.
Vidare torde det gå lättare
att banta yrkesskolornas arbetsår från
42 veckor till 40 än till 39 veckor.

Med anledning av en av de motioner
som jag varit med om att avge i denna
fråga har utskottet uttalat som sin mening
att man har all anledning att med
största uppmärksamhet iaktta de skolhygieniska
effekterna av femdagarsveckan.
Enligt min uppfattning går det
även ur den synpunkten bättre att undvika
negativa effekter av den komprimerade
arbetsveckan med 40-veckorsalternativet
som möjliggör att läsåret
mer lättas upp med andningshål i form
av flera lov- och friluftsdagar. .lag förmodar
att utskottets talesman senare
kommer att utveckla de här synpunkterna
mer ingående, men jag har ändå

mycket kortfattat velat redovisa min
ståndpunkt i denna fråga.

Vad beträffar det avsnitt i utskottsutlåtandet
som behandlar den grundläggande
tidsenheten för lektionerna
inom undervisningsväsendet har jag avgivit
en blank reservation, och jag skall,
herr talman, i någon mån motivera varför
jag gjort det.

Propositionen gör på den här punkten
ett avsteg från utredningsförslaget.
Jag tror för övrigt det är det enda avsteg
därifrån som gjorts i propositionen.
Utredningen har föreslagit —- och
remissinstanserna har instämt i det -—
att samma lektionsmodul skall gälla för
skolsystemet i dess helhet, medan departementschefen
däremot föreslår att
undantag skall göras för den praktiskt
inriktade yrkesutbildningen, där lektionstiden
i propositionen föreslås bli
(it) minuter. Departementschefen menar
att samordningen av yrkesskolornas
lektionstid får anstå till prövningen av
förslaget från yrkesutbildningsberedningen.
Vi har tyvärr fått bevittna hur
yrkesskolan under den skolreformernas
tid vi upplevt ständigt och jämt
släpat efter på ett synnerligen olyckligt
sätt, och här är alltså ett nytt exempel
på det. En mångfald skäl talar för
att yrkesskolan får samma lektionslängd
som skolväsendet i övrigt. Låt mig
exemplifiera några. Principiellt har det
vid skilda tillfällen från olika håll deklarerats
att yrkesskolan skall integreras
i en organisatoriskt sammanhållen gymnasieskola.
Med den målsättningen kan
det inte vara rimligt att yrkesskolans
elever i fråga om lektionstidens längd
skall skiljas ut från kamraterna i skolsystemet
i övrigt. Ett sådant förhållande
kommer att framstå såsom ytterligt
svårförståeligt för yrkesskoleleverna
och kommer inte att verka utjämnande
i värderingen av de tre gymnasiala skolformerna.
Ur praktisk synpunkt är det
naturligtvis oerhört fördelaktigt att ha
samma lektionsmodul för alla skolformer
inom skolsystemet. Det underlättar
framför allt sambruk av lärare och lo -

Fredagen den 17 maj 1968 em.

Nr 25

115

kaler, och besvärande väntetider för
elever och lärare går lättare att parera.
Vidare kan det ifrågasättas om inte
yrkesskolelevernas arbetsdagar blir alltför
betungande när en arbetsvecka omfattande
upp till 40 lektioner, varav en
hel del med 60 minuters längd, skall
pressas in på fem dagar. I det avseendet
har visserligen propositionen pekat
på möjligheten att göra begränsningar
av veckotimantalet.

Utskottet säger sig i och för sig dela
dessa synpunkter men menar med hänsyn
till att en avkortning av ifrågavarande
lektioner till 40 minuter kommer
att medföra djupgående ingrepp i läroplanerna
— vilket tydligen inte utredningen
menat •— att riksdagen inte nu
kan besluta om enhetlig lektionslängd.
Jag har haft viss förståelse för att en
del justeringar av yrkesskolans läroplaner
kan behövas och har därför inte
fört fram något säryrkande, men jag
har, herr talman, med det anförda velat
understryka angelägenheten av att
vi får samma lektionslängd i hela skolsystemet
och att förslag härom framlägges
snarast möjligt. Det vore olyckligt
om yrkesskolan skulle få vänta en
bit in på 1970-talet på den reformen.
Min förhoppning är därför att det skall
gå att klara denna fråga under den utmätta
övergångstiden, dvs. fram till den
1 juli 1970.

Herr MÅRTENSSON (s):

Herr talman! Jag skall lugna kammaren
med att jag inte kommer att följa
herr Wirténs eventuella förhoppning om
att längre utveckla denna fråga. Jag behöver
inte göra det därför att herr Wirtén
själv i sitt anförande har anslutit
sig till utskottsmajoritetens yttrande beträffande
40 skolveckor. Det råder i stort
sett enighet härom. Remissinstanserna
har visserligen varit delade. Herr Kaijser
har påpekat — det vill jag gärna
understryka — att bland de instanser
som har förordat 39 veckor finns intresseorganisationer
på arbetsmarkna -

Ang. skolans arbetstider

den. Bland dem som förordar 40 veckor
märker man — det vill jag understryka
— skolöverstyrelsen, universitetskanslersämbetet,
de förutvarande socialoch
medicinalstyrelserna, Stadsförbundet,
Landstingsförbundet och, som herr
Kaijser mycket riktigt påpekade, även
Svenska skolläkarföreningen.

Bakom förslaget om femdagarsvecka
har legat det förhållandet att undervisning
och utbildning anses böra anpassas
till och samordnas med förändringarna
i samhället. Vad som är väsentligt när
det har gällt att ta ställning till detta
är vad som betonats i propositionen,
nämligen att man vid bestämmande av
skolans arbetstider måste ta hänsyn till
elevernas bästa, deras hälsoutveckling,
omvårdnad osv.

Utskottet har för sin del funnit sig
kunna ansluta sig till vad propositionen
anfört i detta avseende. Jag skall inte
gå in på frågan om antalet minuter per
lektion; utskottet har ju här uttalat att
det har förståelse för den uppfattningen
att lektionstiden bör vara lika lång i en
yrkesskola som i andra skolor.

Som utskottet också anför kan det bli
fråga om och blir väl också fråga om
djupgående ingrepp i läroplanerna, om
man skall reducera lektionstiden från
60 till 40 minuter. I propositionen nämnes
att när man nu gör en översyn av
yrkesberedningens utlåtande kommer
den här frågan att bli föremål för prövning.
Detta vill jag gärna understryka.

Herr talman! Med detta korta anförande
hemställer jag om bifall till utskottets
förslag.

Fröken STENBERG (h):

Herr talman! Efter att ha lyssnat till
statsutskottets ärade talesman vill jag
som motionär bara i korthet erinra om
att enighet har rått inom skolarbetstidsutredningen
beträffande femdagarsveckan,
samordnat läsår, lektionstidens
längd, arbetsdagens utformning och det
totala antalet schemalagda lektioner
och arbetsdagar. Men i fråga om läs -

116

Nr 25

Fredagen den 17 maj 1968 em.

Ang. skolans arbetstider
årets längd finns skilda meningar. Tre
ledamöter föreslår med instämmande
av fyra experter ett 39 veckors läsår
efter mönster av den bedrivna försöksverksamheten,
medan tre ledamöter föreslår
ett 40 veckor långt läsår.

Det kanske återigen kan betonas att
det är de stora organisationerna på arbetsmarknaden
som genom sina representanter
i skolarbetstidsutredningen
anslutit sig till förslaget om 39 veckors
läsår. Ställningstagandet var betingat
av arbetsmarknadsmässiga och familjesociala
skäl. Utredningens undersökningar
har visat att standarden på skolundervisningen
blir densamma vid såväl
39 som 40 veckors läsår. Utskottets
ställningstagande innebär att till priset
av en veckas förlängning av läsåret till
40 veckor erhålles fem lov- och friluftsdagar
utöver dem i motionärernas och
reservanternas förslag.

I försöksverksamheten har 39 veckors
läsår tillämpats, och i ett särskilt
yttrande av till utredningen knutna experter
framhålles bl. a. att i samband
med försöksverksamheten har det bedrivits
pedagogiska, psykologiska, skolhygieniska
och sociologiska undersökningar
och att resultaten av dessa icke
har givit stöd för en förlängning av
läsåret till 40 veckor.

Beträffande semesterspridningen och
läsårets längd har det också från experthåll
framhållits att varje förlängning
av läsåret kommer att medföra att
ett ökat antal föräldrar kommer att få
sin semester förlagd till tid då barnen
går i skolan. Där kan man naturligtvis
också anlägga en del samhällsekonomiska
synpunkter.

Ja, herr talman, det skulle kunna finnas
en hel del att tillägga, men tiden
lider och herr Kaijser redogjorde ju
för remissvaren till skolöverstyrelsen.
.lag skulle möjligen kunna komplettera
med remissvaren till utbildningsdepartementet.
Dessa svar visade också enligt
uppgift mycket delade uppfattningar
med 25 remissvar för 40 veckor och
22 för 39 veckor.

Med det sagda ber jag att få ansluta
mig till den reservation i vilken yrkas
bifall till 39 veckors läsår.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Jag vill först bara konstatera
att denna mycket stora reform
för skolans del har kunnat beslutas i
stor enighet. Med anledning av reservanternas
påpekanden vill jag här stryka
under att huvudmotivet för departementschefen
när han har stannat för de
40 veckorna är pedagogiska och framför
allt medicinska synpunkter.

Jag vill nämna att Svenska skolläkarföreningen
i sitt remissyttrande har
ifrågasatt om det inte vore lämpligt att
förlänga läsåret till 41 veckor. Så stor
vikt fäster föreningen vid detta att det
har varit avgörande för departementschefen
i hans val mellan 39 veckor och
40 veckor.

Vad sedan gäller yrkesskolan, herr
Wirtén, kan vi väl konstatera att förslaget
på denna punkt i propositionen
innebär ett väsentligt närmande mellan
yrkesskolan och .skolan i övrigt, eftersom
vi nu får 40 veckor även i yrkesskolan,
som ju f. n. har 42. Det herr
Wirtén talar om är det tillstånd som vi
hoppas kunna åstadkomma i den helt
integrerade gymnasiala skolan eller
mellanskolan, men det är en senare
fråga.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! .lag skulle kunna avstå
från att yttra mig i de allra flesta detaljfrågor
här. Jag kan instämma med
herr Wirtén och andra som här har
uttalat sig om skolårets längd, alltså
de 39 respektive 40 veckorna.

Vi anser från vårt håll att förslaget
om 40 veckors läsår är det riktiga, och
vi har stött detta förslag. Jag vill här
även framhålla att man redan nu inom
många skoldistrikt i mitt hemlän har
bestämt sig för att, om vi i dag fattar
detta beslut i riksdagen, redan instun -

Fredagen den 17 maj 1968 em.

Nr 25

117

dande hösttermin starta med den nya
arbetstiden.

Den närmaste anledningen till att jag
log till orda är det område som nu senast
statsrådet Moberg och herr Wirtén
har diskuterat, nämligen yrkesskolan
och en lektionstid på 60 minuter. Jag
har, så här i elfte timmen kan jag säga,
kommit underfund med att det blir rätt
ansträngande arbetsdagar för yrkesskolans
folk. Det har i vissa praktiska
sammanhang inneburit en skolarbetsdag,
som börjar klockan 7.10 på morgonen
och slutar först klockan 18 på
eftermiddagen. Det är naturligtvis väldigt
svårt att acceptera detta, inte minst
med tanke på dem som måste fara lång
skolväg. Jag vill dock framhålla att anledningen
till att vi inte reserverat oss
är, som herr Wirtén sade, att vi tills
vidare accepterar den skrivning som
utskottet har. Utskottet pekar på möjligheterna
för yrkesskolan att göra
mindre begränsningar i veckotimtalet
och därmed åstadkomma en lättnad i
elevernas arbetsbörda. Jag tror att en
förändring av läroplanen måste till här
för att man så småningom skall kunna
få rimliga arbetstider. Jag tycker att vi
bör försöka ordna detta så snart som
möjligt.

Detta problem måste alltså uppmärksammas
och tas upp till lösning så
snart ske kan. Om inte förr så när yrkesutbildningspropositionen
kominer
hoppas vi väl att det skall finnas en
möjlighet att rätta till detta till en bättre
tingens ordning.

Herr talman! Jag har inte något yrkande.

Herr MÅRTENSSON (s):

Herr talman! Jag kunde kanske avstått
sedan statsrådet yttrat sig, men
eftersom jag begärt ordet för replik vill
jag i alla fall säga till fröken Stenberg,
att vi nog har fäst mer avseende vid
vad exempelvis skolöverstyrelsen och
Svenska skolläkarföreningen sagt. Vi
tycker att de yttrandena väger tyngre

Ang. skolans arbetstider
än vad arbetsmarknadens parter anfört;
för dem gäller det ju att tillgodose
behovet av arbetskraft. Vad de först
nämnda remissinstanserna betonat är
ju att man måste ta hänsyn till elevens
hälsa och möjligheter att tillgodogöra
sig undervisningen.

Detta har varit det väsentliga för oss
och givetvis också även för departementschefen.

Herr WIRTÉN (fp):

Herr talman! Statsrådet Moberg säger
helt riktigt, att mitt påpekande gäller
den integrerade yrkesskolan och att
det därför blir en senare fråga när vi
kan få samma lektionslängd för den
skolformen som för skolsystemet i övrigt.
Min undran gäller, herr statsråd,
hur länge vi skall behöva vänta.

Jag hoppas att statsrådet delar de
synpunkter jag anförde om motiven för
samma lektionslängd i hela skolsystemet
— jag tycker att de argumenten är
så starka att de bör kunna driva fram
en snabb reform i detta avseende.

Jag vill också påpeka, herr talman,
att utredningen var beredd att direkt
föreslå en sänkning av lektionstiden
till 40 minuter, och på den punkten
gjorde heller inga remissinstanser någon
invändning.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
beträffande utskottets i förevarande
utlåtande gjorda hemställan
komme att framställas först särskilt angående
punkten 1 samt därefter särskilt
rörande utskottets hemställan i övrigt.

I fråga om punkten 1, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Virgin in. fl. vid
utlåtandet avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden

118

Nr 25

Fredagen den 17 maj 1968 em.

Ang. vidareutbildning av sjuksköterskor
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 107 punkten
1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Virgin m. fl. vid
utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt i
detta utlåtande.

Ang. vidareutbildning av sjuksköterskor Föredrogs

ånyo statsutskottets utlåtande
nr 108, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående vidareutbildning
av sjuksköterskor m. m. jämte
motioner.

Sedan Kungl. Maj:t i propositionen
nr 1 beräknat medel till vissa kostnader
för vidareutbildning av sjuksköterskor
m. m., hade Kungl. Maj:t i propositionen
nr 66, under åberopande av
utdrag av statsrådsprotokollet över utbildningsärenden
för den 15 mars 1968,
föreslagit riksdagen att

1. godkänna de i statsrådsprotokollet
förordade riktlinjerna för anordnande
av vidareutbildning av sjuksköterskor,

2. godkänna vad i statsrådsprotokollet
förordats angående statsbidrag till
nämnda vidareutbildning,

3. besluta, att barnmorskeläroanstalterna,
centralskolan för specialutbildning
av barnsjuksköterskor och statens
distriktssköterskeskola skulle upphöra
den 1 juli 1969,

4. bemyndiga Kungl. Maj:t att träffa
de avtal med landstingskommunerna
och de landstingsfria städerna som erfordrades
för avveckling av den under
punkt 3 nämnda statliga utbildningen,

5. för budgetåret 1968/69 anvisa

a) till Barnmorskeläroanstalterna:
Avlöningar ett förslagsanslag av
1 060 000 kronor,

b) till Barnmorskeläroanstalterna:
Omkostnader ett förslagsanslag av
507 000 kronor,

c) till Utbildning av viss sjukvårdspersonal
ett förslagsanslag av 747 000
kronor,

d) till Statens institut för högre utbildning
av sjuksköterskor: Avlöningar
ett förslagsanslag av 3 437 000 kronor,

e) till Statens institut för högre utbildning
av sjuksköterskor: Omkostnader
ett förslagsanslag av 5 796 000 kronor.

Enligt beslut av riksdagen år 1965
genomföres successivt från och med den
1 januari 1966 en ny studieordning för
blivande sjuksköterskor. Den nya utbildningen
omfattade en för alla elever gemensam
grundutbildning, som på fem
terminer ledde fram till legitimation.
Efter grundutbildningen skulle finnas
vidareutbildning avsedd att giva de kunskaper
som erfordrades för vissa särskilda
arbetsuppgifter. Den nu föreliggande
propositionen behandlade den
närmare utformningen av vidareutbildningen,
vilken föresloges bliva anordnad
inom nio olika områden och få
en längd av en eller i vissa fall två terminer.
Statsbidrag föresloges utgå med
20 000 kronor per termin och elevgrupp
om 15 elever i heltidskurs. Den nya

Fredagen den 17 maj 1968 em.

Nr 25

119

vidareutbildningen avsåges börja i begränsad
omfattning vårterminen 1969
för att sedan efter hand byggas ut.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 838,
av fru Lilly Ohlsson m. fl., och II: 1082,
av fru Kristensson m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att den i
propositionen föreslagna vikariatstjänstgöringen
under 4 veckor på barnmorskelinjen
skulle ingå i den ordinarie
utbildningen och förläggas till utbildningsanstalternas
sjukhus samt att
studiesociala förmåner skulle utgå under
hela utbildningstiden, således under
sammanlagt 50 veckor,
dels de likalydande motionerna I: 830,
av fröken Stenberg m.fl., och II: 1084,
av herr Nordslrandh m. fl., vari yrkats,
att riksdagen skulle besluta, att elevantalet
för heltidsanställd skolsköterska
inom grundskolan, fackskolan, gymnasiet
och yrkesskolan skulle begränsas
till 800 elever från och med budgetåret
1969/70 samt att reglerna för distriktssköterskans
medverkan inom skolhälsovården
inom den fristående grundskolan
skulle bliva föremål för ändring i
enlighet med vad i motionerna anförts,
dels de. likalydande motionerna I: 840,
av herr Wirtén m. fl., och II: 1083, av
herr Källstnd m. fl., vari anhållits, att
riksdagen måtte uttala, att vidareutbildningen
tills vidare borde dimensioneras
så att den kunde taga emot 70 procent
av de sjuksköterskor som utexaminerades
från grundutbildningen varje år
samt att linjerna psykiatrisk sjukvård
samt medicinsk-kirurgisk sjukvård borde
vidgas att omfatta två terminer,
dels motionen II: 1081, av fru Kristensson
m. fl.,

dels ock motionen II: 1085, av herr
Wennerfors.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

1. att riksdagen måtte
a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 840

Ang. vidareutbildning av sjuksköterskor
och II: 1083, nämnda motioner i vad de
avsåge omfattningen av de föreslagna
vidareutbildningslinjerna i medicinsk
och kirurgisk sjukvård samt i psykiatrisk
sjukvård, godkänna de i statsrådsprotokollet
över utbildningsärenden
för den 15 mars 1968 förordade riktlinjerna
för anordnande av vidareutbildning
av sjuksköterskor,

b) godkänna vad i statsrådsprotokollet
förordats angående statsbidrag till
nämnda vidareutbildning,

c) besluta, att barnmorskeläroanstalterna,
centralskolan för specialutbildning
av barnsjuksköterskor och statens
distriktssköterskeskola skulle upphöra
den 1 juli 1969,

d) bemyndiga Kungl. Maj:t att träffa
de avtal med landstingskommunerna
och de landstingsfria städerna som erfordrades
för avveckling av den under
punkt c) nämnda statliga utbildningen,

2. att riksdagen för budgetåret 1968/
69 på driftbudgeten under åttonde huvudtiteln
måtte anvisa

a) till Barnmorskeläroanstalterna:
Avlöningar ett förslagsanslag av
1 060 000 kronor,

b) till Barnmorskeläroanstalterna:
Omkostnader ett förslagsanslag av
507 000 kronor,

c) till Utbildning av viss sjukvårdspersonal
ett förslagsanslag av 747 000
kronor,

d) till Statens institut för högre utbildning
av sjuksköterskor: Avlöningar
ett förslagsanslag av 3 437 000 kronor,

e) till Statens institut för högre utbildning
av sjuksköterskor: Omkostnader
ett förslagsanslag av 5 796 000 kronor,

3. att riksdagen i anledning av motionerna
1:840 och 11:1083, i vad de
avsåge vidareutbildningens dimensionering,
måtte giva Kungl. Maj:t till känna
vad utskottet anfört,

4. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 1085 om utbildningen av operationsassistenter,

5. att riksdagen i anledning av motionerna
I: 838 och II: 1082, i vad de av -

120

Nr 25

Fredagen den 17 maj 1968 em.

Ang. vidareutbildning av sjuksköterskor
såge den föreslagna vikariatstjärtstgöringen
på barnmorskelinjen, måtte giva
Kungl. Maj:t till känna vad utskottet
anfört,

6. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 838 och II: 1082, i vad de avsåge
studiesociala förmåner under hela
utbildningstiden,

7. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 839 och II: 1084 om skolhälsovården,

8. all riksdagen måtte avslå motionen
II: 1081 om bidrag lill eleverna vid statens
institut för högre utbildning av
sjuksköterskor.

Reservation hade avgivits av herrar
Virgin (h), Kaijser (h), Wallmark (h),
Turesson (h) och Nordstrandh (h),
vilka ansett,

dels att utskottets yttrande bort i viss
angiven del hava den lydelse, reservationen
visade,

dels att utskottet bort under 5 hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av motionerna T: 838 och II: 1082, såvitt
nu vore i fråga, besluta, att den i propositionen
föreslagna tjänstgöringen under
fyra veckor på utbildningslinjen för
förlossnings- och mödravård skulle hava
karaktär av utbildning i stället för
tjänstgöring och förläggas till barnmorskeläroanstalterna
eller kvinnokliniker
med väldokumenterad erfarenhet
av barnmorskeutbildning och för denna
utbildning väl skolad personal,

dels ock att utskottet, vid bifall till
yrkandet beträffande 5, bort under 6
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av motionerna 1:838 och II: 1082,
såvitt nu vore i fråga, uttala, att studiesociala
förmåner borde utgå till eleverna
på linjen för förlossnings- och mödravård
under hela utbildningstiden.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! I föreliggande utlåtande
behandlas vidareutbildningen av sjuksköterskor.
För tre år sedan fattade vi
beslut om den nya grundutbildningen.
Bortsett från möjligen en eller ett par

skolor som började med. den nya utbildningen
i förväg har grundutbildningen
ännu inte kommit så långt att några
elever färdigutbildats. Det innebär att
vi inte har fått tillfälle att pröva värdet
av denna nya utbildningsform, som är
väsentligt annorlunda än den tidigare
utbildningsformen. Det beror framför
allt på att det lärlingssystem som man
kan säga utgjorde en betydande del i det
förra systemet numera har slopats.

I fråga om den vidareutbildning som
det här gäller har i stort sett enighet
rätt. Det är bara i en fråga som det har
varit olika uppfattningar, nämligen när
det gäller barnmorskeutbildningen, utbildningen
i obstetrik och gynekologi.
I den frågan har det varit en diskussion
om hur lång utbildningen skall vara.
Den har ju under tidernas lopp förkortats
men den är ändå längre än inom de
andra linjerna.

För att komma till rätta méd detta
problem har skolöverstyrelsen föreslagit
att vikariat på tjänst vid sjukhus
skall få förekomma under fyra veckor.
Denna vikäriatstjänst under fyra veckor
skulle delas upp med två veckor på gynekologisk
avdelning och två veckor på
obstetrisk avdelning. Den skulle sålunda
bli ganska sönderhackad, Detta har
från mänga håll kritiserats.

Jag vill framhålla att departementschefen
har varit mycket tveksam beträffande
den föreslagna änordningen.
Han säger att vikariatstjänstgöringen är
en diskutabel lösning av de problem
som sammanhänger med utbildningen
på den avsedda linjen. Han fortsätter:
»Förslaget bör emellertid få läggas till
grund för försöksverksamhet. Därvid
bör speciellt uppmärksammas om vikariatsperioden
kan anses utgöra en rationell
och av utbildningsmålet motiverad
del av utbildningen.» Därefter följer
en som jag tycker mycket viktig sats
då han säger: »Det bör också särskilt
prövas om eleverna vid vikariatsperiödens
början fått det minimum av Utbildning
söm kan anses érforderligt för innehav
av vikariat på avsedda tjänster.»

Fredagen den 17 maj 1968 em.

Nr 25

121

Jag tror att det är fullständigt riktigt
av departementschefen att vara
ganska tveksam huruvida denna vikariatsutbildning
verkligen kan motsvara
den utbildning som man vill ha.

Utskottet bär också en skrivning som
skärper kravet på denna utbildning.
Man har ansett att vikariatet måste
vara förenat med en ordentlig handledning
för att det skall bli någon utbildning
under vikariatstiden. Utskottet
skriver: »Utskottet vill också kraftigt
understryka vikten av att man på allt
sätt söker tillgodose elevernas behov av
handledning under denna tjänstgöring.
Detta uppnår man bäst om vikariatstjänstgöringen
i den utsträckning det är
möjligt förläggs till utbildningsanstalternas
sjukhus eller annat sjukhus med
personal som har väl dokumenterad
lämplighet för handledaruppgiften.» Jag
bär läst detta så att det är ett önskemål
från utskottets sida, inte ett absolut
krav. Jag tycker att det skall vara
ett absolut krav att det blir en verklig
undervisning och en verklig handledning.
Det är detta som är den vid utlåtandet
fogade reservationens önskemål.

Det finns flera olika skäl för denna
inställning. Ansvaret för förlossningsvård,
inklusive förvård och eftervård,
ligger i stor utsträckning på barnmorskan.
Hon har också ansvar för mödravård
— förebyggande mödravård och
även eftervård i samband med en förlossning.
En stor del av förlossningarna
sker fortfarande vid odelade lasarett
där läkarna icke har någon specialutbildning
i obstetrik och gynekologi.
Deras utbildning är kortare än vad den
var tidigare. Förr var den fyra månader,
nu är den tre månader. Sannolikt
kommer den enligt nästa studieordning
att bli bara två månader. Det betyder
att de läkare som kommer till de odelade
lasaretten, där en stor del av förlossningarna
fortfarande äger rum, har en
lägre utbildning än tidigare i detta ämne.
På barnmorskorna faller därför ett

Ang. vidareutbildning av sjuksköterskor
större ansvar än tidigare på dessa avdelningar.

Det finns många specialavdelningar,
av vilka en del inte är så stora och bara
har eu specialutbildad läkare. Underläkarna
vid dessa avdelningar har ofta
inte så omfattande utbildning inom specialiteten.
Det är ofta eu enda specialutbildad
läkare, som ju inte alltid kan
stå till tjänst. Det innebär att barnmorskan
även på sådana avdelningar ensam
och självständigt får ta ställning till allvarliga
problem.

Visserligen är grundutbildningen för
sjuksköterskorna något förlängd, men i
stället för två månaders utbildning i
obstetrik har de i princip en månad.
Det innebär att sjuksköterskorna, som
skall fortsätta sin utbildning till att bli
barnmorskor och får specialutbildning
i obstetrik och gynekologi kommer att
ha en mindre grundutbildning än de
tidigare liade när de började denna
specialutbildning.

Jag kommer att beröra ytterligare en
punkt: i detta sammanhang. Om dessa
elever vikarierar på en tjänst, har de
ett ansvar för att sköta den tjänsten.
Man kan då fråga sig: Vem bär ansvaret
för det hela, när en som icke har behörighet
som barnmorska vikarierar på
tjänsten och som visserligen skall kunna
räkna med att få en viss handledning
men som ändå inte med säkerhet
kan räkna på detta? Jag tycker att denna
ansvarsfråga är ett av de moment
som det i detta sammanhang inte har
ägnats någon tanke åt.

Enligt vår mening bör denna utbildning
under fyra veckor anordnas som
en verklig utbildning.. Under denna tid
bör en verklig handledning av eleverna
kunna komma till stånd, och enligt vad
som under hand kunnat inhämtas finns
det praktiska möjligheter att ordna utbildning
under ifrågavarande fyra veckor
på barnmorskeläroanstalterna och
vissa kvinnokliniker med väldokumenterad
erfarenhet av barnmorskeutbildning
och för denna utbildning väl sko -

122

Nr 25

Fredagen den 17 maj 1968 em.

Ang. vidareutbildning av sjuksköterskor
lad personal. Enligt min mening är det
utan tvivel viktigt att ordna denna
tjänstgöring icke som en vikariatstjänstgöring
utan som en formell och riktig
utbildning under noggrann handledning.
Jag tänker som sagt inte minst
på ansvarsfrågan, som jag inte har sett
omtalad i detta sammanhang. Jag vill
erinra om att flera remissinstanser har
tillstyrkt detta förslag. Jag tycker att
remissinstansernas yttranden blivit
ganska kortfattat refererade i propositionen.

Svenska barnmorskeförbundet har i
sitt yttrande anfört: »Beträffande den
föreslagna vikariatstjänstgöringen under
4 veckor finner Barnmorskeförbundet
det vara en oavvislig fördel att eleven
får fullgöra hela sin utbildningstid
vid undervisningsanstalten. Läraren får
härigenom tillfälle att på ändamålsenligt
sätt handleda elevens praktiska arbete.
Det framstår för Barnmorskeförbundet
som otänkbart att en obetydlig
besparing av studiemedel skulle vara
den omedelbara anledningen till anordningen
i fråga om vikariatstjänstgöringen
under barnmorskeutbildningen.
Självfallet bör eleven under hela sin studietid
åtnjuta studiemedel.»

Det betyder alltså att förbundet anser
alt det inte bör vara fråga om ett vikariat
utan om en studietid.

Samma sak säger Sveriges sjuksköterskeelevers
förbund, som anser att vikariatsperioden
inte kan betraktas som
utbildningstid och därför bör ersättas
av normal utbildning på samma typ av
avdelningar.

Jag tycker att många olika skäl talar
för att vi härvidlag skall följa vad dessa
remissinstanser har yttrat och bifalla
reservationens yrkande, som går ut på
att den tjänstgöring det här gäller skall
ske vid utbildningsanstalterna eller vid
de anknutna sjukhusen och att eleverna
under denna tid skall kunna åtnjuta studiesociala
medel.

När det gäller sådana saker som barnmorskeutbildning
känner jag mig alltid
mycket allvarlig till sinnes. Den som

själv med en relativt kort specialutbildning
inom obstetrik och gynekologi
haft att svara för en förlossningsavdelning,
vet hur tungt man känner detta
ansvar och vet hur väsentligt det är att
man kan ordna förlossningsvården på
bästa sätt. Det är ett fysiologiskt skeende
som skall ledas där, ett fysiologiskt
skeende där olyckliga komplikationer
kan göra att två människors liv står
på spel. För mig har det alltid varit en
angelägen sak att försöka att ordna det
på allra bästa sätt, och jag tror att vikariatstiden
är ett felaktigt sätt att ordna
denna sak på. Det bör i stället anordnas
en undervisning så att man kan
garantera att eleverna får en handledning
under tiden.

Även om utskottets utlåtande ställer
kravet på handledning liögrc än vad
som görs i propositionen garanterar det
ändå inte att en sådan handledning
verkligen kommer till stånd. Man skall
försöka ordna saken men det är inte
obligatoriskt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Låt mig först konstatera
att utskottet i allt väsentligt är enigt
i denna viktiga fråga om vidareutbildningen
av sjuksköterskor.

På den punkt som herr Kaijser här
tagit upp var den ursprungliga utredningen,
sjuksköterskeutredningen, redan
på sin tid delad i sin uppfattning.
Den hade en naturlig strävan att göra
utbildningstiden så likartad som möjligt
för olika kategorier, och här kom
man inte riktigt överens.

Sedan fick skolöverstyrelsen i uppdrag
att se över problemet en gång till,
och jag kan försäkra herr Kaijser att
när vi i departementet slutligt tagit
ställning till denna viktiga fråga, har
vi gjort oss underrättade om att det
förslag, som nu framlagts, skall kunna
ge en fullt betryggande utbildning åt
dessa personer. Den tjänstgöring som

Fredagen den 17 maj 1968 em.

Nr 25

123

är inlagd kommer enligt dåvarande medicinalstyrelsen
att äga rum i sådana
former att den kommer att vara en väl
integrerad del av utbildningen i övrigt.

Styrelsen förutsätter nämligen att de
förordnade placeras av utbildningsanstalten
i samråd med det sjukhus där
vikariatet skall göras. Vidare förutses
att det ankommer på den ledande barnmorskan
att instruera och övervaka arbetet
bland dessa unga människor. Enligt
styrelsen är det naturligt att de
unga, erfarna kollegerna handleder de
yngre och ansvarar för de mer komplicerade
fallen.

Vi har verkligen lagt ned ett ordentligt
arbete på att få fram ett förslag
som vi anser vara till fyllest. Men, har
jag sagt i departementschefsanförandet,
skulle det visa sig att det trots allt inte
uppfyller alla krav, får vi ompröva
frågan. Därför föreslås att man skall
göra denna anordning på försök.

Herr KAIJSER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara säga att
försöken att åstadkomma en lika lång
och likartad utbildning har inte lyckats
på andra håll heller. Det är olika
ansvar som ställs. Men på barnmorskorna
ställs ett ovanligt stort ansvar i jämförelse
med andra, ty de har att handleda
förlossningsvården under en tid,
då när som helst allvarliga komplikationer
kan inträda och där händelseförloppet
kan vara mycket snabbt. Det
krävs därför att man är väl orienterad
och har god utbildning.

.lag frapperas emellertid av att det är
skolöverstyrelsen som har hand om de
här frågorna. Jag har alltid varit en
smula skeptisk emot skolöverstyrelsen
när det gäller diskusssioner om medicinska
problem. Det är lätt att tala om
sådana vid skrivbordet. Men det är en
helt annan sak att klara av dem vid
sjuksängen, det försäkrar jag.

Vidare har de barnmorskor som skall
vara handledare ofta semester under
sommaren. Då kan det bli så att en vi -

Ang. vidareutbildning av sjuksköterskor
karie får vara handledare för en annan
vikarie. Det är inte alls säkert att detta
kan bli ett lyckat arrangemang. Jag är
därför inte säker på att man med utskottets
utformning av beslutet kan garantera
att eleverna får den handledning
som behövs.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Med anledning av herr
Kaijsers yttrande vill jag bara tillägga
att det fortfarande är medicinalstyrelsen
— alltså nuvarande socialstyrelsen
— som har givit skolöverstyrelsen de
här synpunkterna rörande sättet att garantera
den standard som jag refererade
till.

Fru OHLSSON, LILLY, (s):

Herr talman! Den aktuella frågan har
ju behandlats mycket ingående här, och
jag skall därför bara med några korta
ord beröra den. Jag vet att timmen är
sen och vill inte gärna att ledamöterna
i kammaren skall behöva stanna kvar
längre än nödvändigt.

Med anledning av herr Kaijsers yttrande
vill jag bara säga, att reservanternas
skrivning måhända är något hårdare
än utskottets skrivning. Den verkliga
skillnaden är dock mycket liten.

Jag är ju själv motionär i den fråga
som givit upphov till diskussionen, men
jag anser att det under alla förhållanden
är mera korrekt att hålla sig till den
uppgjorda kompromissen. Skillnaden
blir faktiskt inte så stor. För eleverna
hlir det den skillnaden, att de erhåller
lön som vikarier i stället för att under
denna tid få studielön. Deras ekonommiska
ställning blir alltså inte sämre.

Jag är mycket glad över utskottets
skrivning. Barnmorskeskolorna har enligt
min övertygelse faktiskt möjligheter
till ett individuellt urval av elever till
vikariaten på de utbildningsanstalter,
som är nämnda i utskottets skrivning
och på de — om jag får kalla dem så
— satellitsjukhus där den aktuella för -

124

Kr 25

Fredagen den 17 maj 1968 em.

Ang. vidareutbildning av sjuksköterskor

söksverksamheteri också kan bedrivas.
När vikariaten förläggs till utbildningsanstalter
eller kliniker med tillgång till
en väldokumenterad handledning har
skolans ledning också möjlighet att ge
speciell handledning till den elev, som
in-te fått tillräcklig erfarenhet av oregelbundna
förlossningar, som kanske är
omogen och något osjälvständig och
därför behöver speciell uppsikt. Där
har man också erfarenheter av klinisk
barnmorskeutbildning och känner till
inte enbart eleverna, utan också verksamheten
vid de vårdavdelningar på
kliniken där eleverna skall fullgöra sin
vikariattjänst.

1 egenskap av motionär är jag glad
över utskottets skrivning och vill därför
yrka bifall till utskottets utlåtande.

Herr KAIJSER (h) kort genmäle:

Herr talman! Det var bara en liten
detalj som jag är litet orolig för. Hur
blir det med ansvarsfrågan om det händer
någonting? Vikarien, som alltså är
självständig, blir väl ansvarig för om
det händer någonting på grund av att
det inte har skötts riktigt. Eleven kan
ju ändå aldrig bli ansvarig för det. Jag
kan förstå om sjuksköterskeelevförbundet
är tveksamt på denna punkt.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Jag skulle kunna inskränka
mig till att instämma i det herr
Kaijser har sagt, men vill tillägga ett
par meningar. Jag anser detta vara en
så allvarlig fråga att ingen människa
kan hjälpa att tiden är långt framskriden.

Barnmorskorna själva och de elever
som skall vikariera på sjukhusen har
givit uttryck för stor tveksamhet inför
den anordning som nu kommer att träda
i kraft. Det säger mycket att dessa
elever direkt talar om att de känner sig
synnerligen tveksamma inför att med
den utbildning de har bakom sig komma
ut på sjukhusen under de fyra vec -

korna. Den som inte grundligt har satt
sig in i detta ärende kanske också ställer
sig frågan: Hur går det om det kommer
in elever som vikarierar för deras
egna handledare? Får de då själva den
handledning de behöver? Man kan fundera
över om de bara utgör en lättillgänglig
arbetskraft, som man vill ha under
sommarvikariaten på sjukhusens
förlossningsavdelningar. Det är enligt
min mening tveksamt om de önskemål,
som utskottsutlåtandet innehåller, verkligen
blir utförda i praktiken.

För övrigt anser jag att enbart det att
barnmorskornas utbildning har blivit
förkortad, liksom läkarnas utbildning
i obstefrik och gynekologi också är det,
måste inge kvinnorna i detta land eu
viss tveksamhet inför den framtida utvecklingen
och om de krav de har rätt
att ställa på att alltid ha tillgång till expertis
under och vid förlossningarna
kan uppfyllas.

Jag kommer att rösta för reservationen.

Fru OHLSSON, LILLY, (s):

Herr talman! Jag vill inte förlänga
debatten utan bara säga, att det är
bättre med en välvillig skrivning än
med en avslagen reservation.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner beträffande utskottets
i förevarande utlåtande gjorda
hemställan komme att framställas först
särskilt i fråga om punkterna 1—4, därefter
särskilt angående vardera punkten
5 och 6 samt vidare särskilt rörande
punkterna 7 och 8.

På gjord proposition bifölls därpå
vad utskottet i punkterna 1—4 hemställt.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de avseende punkten 5 framkomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vi -

Fredagen den 17 maj 1968 em.

Nr 25

125

dare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen i förevarande del;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 108 punkten
5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen i förevarande del.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

På särskilda propositioner bifölls därefter
dels utskottets hemställan i punkten
6, dels ock vad utskottet hemställt
i punkterna 7 och 8.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden
:

nr 110, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av en
fastighet i Sundsvall;

nr 111, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande för
Kungl. Maj:t att i vissa fall avstå allmänna
arvsfondens rätt till arv;

nr 112, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om viss ändring i statens
pensionslöneförordning m. m.;

nr 113, i anledning av riksdagens år
1967 församlade revisorers berättelse i
vad avser räkenskapsgranskningens organisation
inom den statliga förvaltningen; -

Ang. vidareutbildning av sjuksköterskor
nr 114, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående rikslconserter
m. m. jämte motioner; och

nr 115, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avgift för innehav
av navigeringsmottagare jämte motioner.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden å föredragningslistan
skulle uppskjutas till ett annat sammanträde.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelse, nr 234, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående organisation m. m.
av försvarets materielförvaltning i central
instans m. m.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 106 bifölles öven av andra
kammaren.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 252, i anledning av vissa av Kungl.
Maj:t i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag för
budgetåret 1968/69 till bostadsbyggande
m. in. jämte motioner ;

nr 253, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om ökat ekonomiskt stöd
åt barnfamiljer jämte motioner; samt
nr 254, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående riktlinjer för företagareföreningarnas
organisation och
verksamhet.

Anmäldes och bordlädes
utrikesutskottets utlåtanden:
nr 6, i anledning dels av Kungl. Maj:ts
skrivelse nr 23 med redogörelse för
verksamheten inom Europarådets ministerkommitté
under år 1967 jämte i

126

Nr 25

Fredagen den 17 maj 1968 em.

ämnet väckt motion, dels skrivelse från
den svenska parlamentariska delegationen
hos Europarådets rådgivande
församling med redogörelse för församlingssessionerna
under år 1967;

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts
skrivelse med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska
delegation jämte i ärendet väckta motioner; nr

8, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
konsularkonvention mellan Sverige och
De Socialistiska Rådsrepublikernas
Union; samt

nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
1968 års internationella kaffeavtal;

statsutskottets utlåtanden:

nr 116, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående kostnader för FNstyrkan
på Cypern;

nr 117, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag om viss kreditgaranti
åt svensk varvsindustri jämte
motioner;

nr 118, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående uppförande av
förvaltningsbyggnad i kvarteret Garnisonen
i Stockholm jämte motioner;
samt

nr 119, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående teknisk och medicinsk
utbildning och forskning i Linköping
in. m. jämte motioner;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 37, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående reglering av priserna
på vissa jordbruksprodukter,
m. m., såvitt propositionen hänvisats till
bevillningsutskottet; samt

nr 43, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), m. m. jämte
motioner;

bankoutskottets utlåtanden och memorial: nr

29, i anledning av motioner om
utbyggd statlig prognosverksamhet och
ekonomisk planering;

nr 41, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden;

nr 42, angående verkställd granskning
av Stiftelsen Riksbankens jubileumsfonds
verksamhet och förvaltning; nr

44, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av likviditets- och kassakvotslagen
den 25 maj 1962 (nr 256),
in. in., jämte motioner;

nr 45, i anledning av motioner om
utredning rörande allmänna pensionsfonden
m.m.; samt

nr 46, i anledning av Kungl. Maj ds
skrivelse med redogörelse för Nordiska
rådets sextonde session;

första lagutskottets utlåtande och memorial: nr

37, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
om ändring i rättegångsbalken m. in.,
dels ock en motion om begränsning
av utredningar beträffande bagatellförseelser;
samt

nr 38, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 43, i anledning av motioner angående
pensionsgrundande inkomst och
arbetsgivaravgift inom den allmänna
försäkringen;

nr 44, i anledning av motion om ersättning
från den allmänna sjukförsäkringen
för vissa vacciner;

nr 45, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om
procentsatsen för uttag av avgift under
åren 1970—1974 till försäkringen för
tilläggspension jämte i ämnet väckta
motioner; samt

nr 46, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 1 § kommunaltjänstemannalagen
den 3 juni 1965 (nr 275),
m. m.;

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 28, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående reglering av priserna
på vissa jordbruksprodukter,
m.m., jämte motioner;

Fredagen den 17 maj 1968 em.

Nr 25

127

nr 29, i anledning av motioner om
stöd till vallfröodlingen;

nr 30, i anledning av motioner angående
trädgårdsnäringen; samt

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående den framtida dispositionen
av vissa s. k. häradsjordar;
ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

37, i anledning av motioner angående
svensk invandrings- och minoritetspolitik
och om utredning angående
de språkliga och kulturella minoriteternas
ställning i Sverige;

nr 39, i anledning av motioner om
utredning angående orsakerna till butiksstölder; nr

40, i anledning av motion om en
för riksdag och regering gemensam utredningscentral; nr

41, i anledning av motioner om
femdagarsvecka året om inom försvaret;
samt

nr 42, i anledning av skilda motioner
om rabatt vid resor på statens järnvägars
eller postverkets busslinjer.

Anmäldes och bordlädes följande motioner: nr

967, av herrar Brundin och Hiibinette,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 122, angående begränsning
av svavelhalten i eldningsolja; samt
nr 968, av herr Jansson, Paul, in. fl.,
i anledning av styrelsens för riksdagens
förvaltningskontor skrivelse angående
ersättning för deltagande i interparlamentariskt
möte.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 22.56.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solueig Gemert

KUNGL BOKTR. STHLM HM