Fredagen den 17 maj Sid (Riksdagens protokoll 1963:23)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 23

SEäSKZ-i

FÖRSTA KAMMAREN

1963

17 maj

Debatter m. m.

Fredagen den 17 maj Sid.

Krigssjukvårdsutbildning av läkare ............................ 3

Utvidgning av arbetarskyddslagens tillämpningsområde, m. m. . . 12

lgångsättningstillstånd för byggnadsarbete .................... 20

Överflyttande till kyrkofonden av pastoratens kostnader för skogs biträden

.................................................. 29

Om utvidgning av statens järnvägars rabatter för folkpensionärer 34
Om bidrag till Svenska diakonsällskapets sociala utbildningsverksamhet
.................................................. 36

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 17 maj

Andra lagutskottets utlåtande nr 52, ang. grunder för krigssjukvårdsutbildning
av läkare, m. m........................... 3

—• nr 53, ang. ändring i arbetarskyddslagen, m. m............. 12

— nr 54, ang. behörighet att utöva tandläkaryrket m. m....... 20

—• nr 55, om viss översyn av lagen om vapenfria värnpliktiga samt

om behandlingen av samvetsömma värnpliktiga ............ 20

—• nr 56, om makes samtycke till utträde ur den allmänna tillläggspensionsförsäkringen
................................ 20

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24, ang. igångsättningstillstånd
för byggnadsarbete ...................................... 20

— nr 25, ang. vissa anslag ur kyrkofonden, m. m............... 29

—- nr 27, ang. gravrätt m. m................................. 34

1 Första kammarens protokoll 1963. Nr 23

Nr 23

Innehåll

Sid.

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 24, om utredning rörande
den oförtjänta markvärdestegringens problem ........ 34

— nr 25, om vidgad rätt till fria resor för värnpliktiga ........ 34

— nr 26, om utvidgning av statens järnvägars rabatter för folkpensionärer,
m. .......................................... 34

— nr 27, om utvidgning av statens järnvägars reserabatter för

studerande .............................................. 36

— nr 28, om rabatter för studerande, militärer och folkpensionärer
vid resor på statens järnvägars busslinjer................ 36

— nr 29, om främjande av konsumtionen av alkoholfria drycker 36

— nr 30, om åtgärder mot markvärdestegring m. m............. 36

Statsutskottets utlåtande nr 101, ang. allmän beredskapsstat (allmänna
frågor) ............................................ 36

— nr 102, ang. allmän beredskapsstat (justitiedepartementet) . . 36

— nr 103, ang. allmän beredskapsstat (försvarsdepartementet) .. 36

— nr 104, ang. allmän beredskapsstat (socialdepartementet) .... 36

— nr 105, ang. allmän beredskapsstat (kommunikationsdepartementet)
.................................................. 36

•—• nr 106, ang. allmän beredskapsstat (finansdepartementet) . . 36

— nr 107, ang. allmän beredskapsstat (ecklesiastikdepartementet)
.................................................... 36

— nr 108, ang. allmän beredskapsstat (handelsdepartementet) .. 36

— nr 109, ang. allmän beredskapsstat (inrikesdepartementet) . 36

— nr 110, ang. anslag till socionomutbildning.................. 36

■— nr 111, ang. anslag till allmänna barnbidrag och ersättning till

postverket för utbetalning av allmänna barnbidrag .......... 46

Bevillningsutskottets betänkande nr 39, ang. ändring i tulltaxeförordningen,
m. ............................................ 46

Första lagutskottets utlåtande nr 28, ang. ändring i lagen om verkställighet
av frihetsstraff m. m............................. 46

Fredagen den 17 maj 1963

Nr 23

Fredagen den 17 maj

Kammaren sammanträdde kl. 11.00.

Justerades protokollet för den 10 innevarande
månad.

Ang. krigssjukvårdsutbildning av läkare

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 52, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till grunder
för krigssjukvårdsutbildning av läkare
och lag om ändring i lagen den 27
november 1953 (nr 688) om hälso- och
sjukvård vid krig och andra utomordentliga
förhållanden (krigssjukvårdslag),
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 8 mars 1963 dagtecknad
proposition, nr 106, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att

dels godkänna i propositionen angivna
grunder för krigssjukvårdsutbildning
av läkare,

dels jämlikt 87 § regeringsformen antaga
vid propositionen fogat förslag till
lag angående ändring i lagen den 27 november
1953 (nr 688) om hälso- och
sjukvård vid krig och andra utomordentliga
förhållanden (krigssjukvårdslag)
.

I propositionen hade framlagts principförslag
rörande den utbildning, som
avsåge att göra läkare skickade att tjänstgöra
i krigsbefattningar inom den militära
och civila krigssjukvården.

Den nuvarande värnpliktsutbildningen
om 540 dagar hade föreslagits omlagd
och förkortad. Utbildningen skulle
omfatta soldat- och befälsutbildning under
cirka 185 dagar, vilken skulle fördelas
på två sommaromgångar — grundläggande
befälsskola och sjukvårdsbefäls -

skola — i början av de medicinska studierna
och en vinteromgång mot slutet
av studietiden, fackutbildning under cirka
45 dagar, vilken skulle fullgöras i en
omgång — läkarfackskola ■— mot slutet
av studietiden, samt facktjänstgöring under
cirka 190 dagar, vilken skulle fördelas
på omgångar under återstående
värnpliktstid. Den i medicine licentiatstudierna
ingående kirurgiassistenttjänstgöringen
om 90 dagar hade föreslagits
icke vidare skola räknas som
värnpliktstjänstgöring, och den sammanlagda
tjänstgöringstiden för värnpliktiga
läkare skulle icke överstiga 420 dagar.

Samtliga läkare, som avsåges skola
tjänstgöra inom den civila krigssjukvården,
hade föreslagits skola genomgå särskild
utbildning omfattande grundkurs
om cirka två veckor samt efter- och vidareutbildning
under cirka 45 dagar. De
värnpliktiga läkare, som icke erfordrades
för krigsbefattningar i den militära
krigsorganisationen, hade föreslagits skola
genomgå begränsad utbildning inom
krigsmakten och under resterande värnpliktstid
fullgöra — utöver grundkurs
samt efter- och vidareutbildning ■— försvarsmedicinsk
assistenttjänstgöring vid
civila myndigheter, institutioner, sjukhus
och laboratorier.

Den civila krigssjukvårdsutbildningen,
som för närvarande avsåges skola ledas
centralt av medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd,
hade föreslagits
skola vara obligatorisk; författningsmässig
grund härför skulle skapas genom att
bestämmelser om utbildningsplikt i fred
för läkare hade föreslagits införda i
krigssjukvårdslagen.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft de i
anledning av densamma väckta, likalydande
motionerna nr 689 i första kammaren
av herr Kaijser och nr 843 i and -

Nr 23

Fredagen den 17 maj 1963

Ang. krigssjukvårdsutbildning av läkare
ra kammaren av fru Sjövall m. fl. I motionerna
hade hemställts, att riksdagen,
med avslag å propositionen, måtte

1) anhålla om ett nytt förslag om
krigssjukvårdsutbildning för läkare av
innebörd som angåves i motionerna,
byggt på nuvarande kurs i krigsmedicin
i studieplanen för medicine licentiatexamen
och helt inpassat inom universitetsutbildningens
ram, samt

2) uttala, att den i propositionen förordade
omläggningen av läkarnas värnpliktstjänstgöring
icke borde innebära
längre sammanlagd tjänstgöringstid än
394 dagar.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen, med avslag å motionerna
1:689 och II: 843, såvitt däri yrkats
avslag å det genom propositionen
framlagda förslaget till lag angående
ändring i krigssjukvårdslagen, måtte antaga
det nämnda lagförslaget;

B. att riksdagen, med avslag å motionerna
I: 689 och II: 843, såvitt däri yrkats
avslag å propositionen i övrigt, måtte
godkänna de i propositionen angivna
grunderna för krigssjukvårdsutbildning
av läkare.

Reservation hade avgivits, vid utskottets
hemställan under B, av herr Kaijser,
fru Gärda Svenson, fröken Nordström,
herrar Edström, Anderson i Sundsvall
och Rimmerfors samt fröken Wetterström,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under B hemställa, att riksdagen,
med bifall till motionerna I: 689
och II: 843 i denna del samt med förklaring
att de i propositionen angivna
grunderna för krigssjukvårdsutbildning
av läkare icke kunnat av riksdagen oförändrade
godkännas, måtte godkänna de
angivna grunderna med den ändringen,
att de värnpliktiga läkarnas utbildningstid
skulle utgöra 394 dagar.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Inom civil sjukvård är
utvecklingen för närvarande såväl organisatoriskt
som tekniskt betydande.

Den kända bristen inom snart sagt samtliga
personalkategorier gör att all personals
arbetsuppgifter oavlåtet måste
överses —- arbetstiden måste minutiöst
utnyttjas. Ändå saknas personal för
många viktiga uppgifter. Detta gäller inte
minst läkarna. Under sådana förhållanden
måste man bli högst förbluffad över
hur litet sådana rationaliseringssynpunkter
trängt igenom i det militära tänkandet
då det gäller militär sjukvård och
vilket slöseri med arbetskraft som där
under förebärande av utbildning fortfarande
existerar.

En läkare i civil sjukvård har ju fullt
arbete från morgon till kväll. Under inkallelse
till militärläkartjänst är den effektiva
arbetstiden ofta någon timme om
dagen, i övrigt mest, kanske inte rent
dröneri, men i varje fall synnerligen ineffektiv
sysselsättning. Jag vet det av
egen erfarenhet från tidigare år, och jag
kan vittna om att mina anhöriga och elever
har sagt att samma förhållande fortfarande
existerar. Man kan helt enkelt
inte lita på militär organisation i detta
avseende, då det gäller att spara på personal
och att hundraprocentigt effektivt
utnyttja personalens arbetstid.

Påståendet att läkarnas värnpliktstjänstgöring
icke skulle kunna inrymmas
under den normala utbildningstiden 394
dagar för att bli fullt effektiv måste därför
betraktas med den största skepsis.
Vid närmare analys visar det sig att denna
misstro är helt berättigad.

I läkarutredningens förslag till värnpliktsutbildning
för dessa läkare ingår
tjänstgöring vid fredsförband under 60
dagar. En sådan tjänstgöring utöver 30
dagar torde, såsom departementschefen
och flertalet remissinstanser anger, sakna
allt utbildningsvärde. Om tjänstgöringen
vid fredsförband minskas till 30
dagar, torde det vara möjligt att inom
ramen för den av läkarutredningen föreslagna
utbildningen i 394 dagar bereda
utrymme för vinterutbildning. Behovet
av vinterutbildning för värnpliktiga läkare
bör tillgodoses; den saken är klar.
Å ena sidan bör alltså de militära myndigheternas
önskemål angående utbildningens
innehållsmässiga omfattning be -

Fredagen den 17 maj 1963

Nr 23

aktas, men å andra sidan bör alla möjligheter
att ytterligare förkorta värnpliktstjänstgöringen
tillvaratas, om så är
praktiskt möjligt. Man måste här göra
en avvägning mellan det civila samhällets
behov av läkare och totalförsvarets
krav på tillfredsställande beredskapsutbildning
för dessa läkare och söka finna
den bästa lösningen. Vi skall här komma
ihåg, att det är inte mindre än 140
läkare om året som enligt propositionen
får gentemot övriga värnpliktiga en ytterligare
värnpliktstjänstgöring på i det
närmaste en månad. Det motsvarar 12
å 14 läkare året om fråndragna den civila
sjukvården på grund av denna förlängda
tjänstgöring.

Därtill kommer en annan sak. Enligt
propositionen får vi också en civil krigssjukvårdsutbildning,
vilken verkar vara
nödvändig och rationell. Den kommer
också att beröva den civila sjukvården
ytterligare ett betydande antal läkare.
Resultatet blir att den civila sjukvården,
som redan nu har så ont om läkare, kommer
att ytterligare berövas sådana.

Det säges här, att värnpliktsutbildningen
för läkare skulle väsentligt förkortas.
Det är fel. Den blir obetydligt förkortad.
Den nuvarande tiden på 540 dagar, inrymmer
90 dagars assistenttjänstgöring i
kirurgi, som skall tas bort och inte längre
inräknas i den militära tjänstgöringen.

Militärerna måste tvingas att mer rationellt
utnyttja utbildningstiden; det är
ofrånkomligt i dagens samhälle med
brist på servicepersonal över huvud taget
och på sjukvårdspersonal och läkare
i synnerhet. Det är otillständigt att utan
full motivering ta bort ett betydande antal
läkare från den civila sjukvården,
när vi vet, hur ont det är om sådana.
Skall sjuka människor behöva ligga i
sina sängar och do på grund av otillräcklig
rationalisering av den militära sjukvården? Jag

yrkar, herr talman, bifall till reservationen.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Det kanske kan verka litet
skumt att vi två representanter för
den kår som det gäller här yrkar bifall

Ang. krigssjukvårdsutbildning av läkare
till en förkortning av läkarnas värnpliktstjänstgöring.
Nu är vi ju båda två
långt över värnpliktsåldern. Däremot är
vi båda två tilldelade den civila sjukvården
i krig, och vår värnpliktstjänstgöring
ligger långt tillbaka i tiden, så att
vi kan bli föremål för den utbildning för
den civila sjukvården som här är bestämd
och som vi vill vara med om båda
två. Vi talar alltså inte för kårintresset,
utan för intresset för den civila sjukvården
i fred.

Denna proposition innehåller en hel
del nya moment som är ganska intressanta,
och jag tror att det kan vara angeläget
att kammaren får höra litet om det.
En av de principiellt sett viktiga sakerna
är att värnpliktskontingenterna skall
uppdelas i två kategorier, en som är avsedd
att i händelse av krig eller krigsfara
tjänstgöra inom den militära organisationen
och en som är avsedd att
tjänstgöra i den civila sjukvården. Uppslaget
bygger i viss mån på en uppgift
från överbefälhavaren, som påpekar att
utbildningskontingenten av läkare för armén
hänger samman med antalet studerande.
Det har medfört att sedan flera
år ett större antal läkare har utbildats
för militära uppgifter än som har behövts
för försvaret. Den utbildningen
har naturligtvis inte varit betydelselös
för deras verksamhet för civilförsvaret
och civila uppgifter under krig, men det
förefaller onekligen mera rationellt att
mera direkt inrikta deras utbildning på
denna verksamhet i krig.

Den organisation som föreslås torde
vara ägnad att undanröja mycket av den
kritik som från olika håll riktats mot
läkarnas värnpliktsutbildning'', säger departementschefen,
och jag tror att han
har rätt. Jag vill säga att jag inte helt
delar den mycket kritiska syn på denna
utbildning som herr Edström framförde,
men en del av den kritiken har legat i
de anmärkningar som riktats mot utbildningen
och som departementschefen
försöker avlägsna med denna nya anordning.

Det kan emellertid vara skäl att framhålla
att många av propositionens förslag
är att betrakta som principförslag,

Nr 23

Fredagen den 17 maj 1963

Ang. krigssjukvårdsutbildning av läkare

som kan erfordra överarbetning och vidare
överväganden innan definitivt ställningstagande
göres. Vissa ändringar kan
sålunda komma att göras innan planerna
sätts i verket. Delvis hänger detta samman
med remissmyndigheternas uppfattning
i olika hänseenden. Det är påfallande
att de civila och militära myndigheterna
i en hel del avseenden haft
divergerande uppfattningar, framför allt
i fråga om den rent militära utbildningens
målsättning och längd. Delvis hänger
det samman med att utbildningen för
den civila krigssjukvården är alldeles ny
och att man ännu inte har några erfarenheter
av hur den bör läggas upp för
att på bästa sätt kunna tjäna sitt syfte.
Så t. ex. skall tidpunkten för uppdelningen
i de båda kategorierna framdeles
kunna upptas till förnyat övervägande.
De militära myndigheterna anser att den
militära grundutbildningen bör vara
längre för dem som skall tjänstgöra i
den civila krigssjukvården än vad de civila
myndigheterna anser.

Som nämnt är det så att alla läkare
som skall tjänstgöra i den civila krigssjukvården
skall genomgå en grundkurs
och en repetitionskurs om sammanlagt
högst 60 dagar. Denna utbildning är särskilt
viktig för de läkare som inte har
genomgått den år 1958 upprättade kursen
i krigsmedicin och vilkas värnpliktstjänstgöring
ligger långt tillbaka i
tiden. Det anses vara 2 700 läkare som
skulle behöva den utbildningen. Nödvändigheten
att ta hänsyn till den civila
sjukvårdens behov kan nödvändiggöra
en förkortning av grundutbildningen åtminstone
för de läkare som har en viss
erfarenhet på området. De värnpliktiga
läkare som tilldelats den civila krigssjukvården
skall fullgöra en försvarsmedicinsk
assistenttjänstgöring inom vissa
områden, som i princip kan anses vara
av betydelse för deras fortsatta tjänstgöring
inom den civila krigssjukvården.
Denna tjänstgöring anses tills vidare i
relativt generös utsträckning kunna användas
till tjänstgöring i bristområden,
där provinsialläkar- eller sjukhusläkartjänster
varit svåra att besätta. Så sker
ju också i själva verket redan nu, i det

en del av värnpliktstjänstgöringen nu
kan i viss begränsad omfattning utföras
genom tjänstgöring i provinsialläkardistrikt
som varit svåra att besätta.

Man vet alltför litet om hur denna försvarsmedicinska
assistenttjänstgöring
kommer att utfalla. Den innesluter i sig
problem av många olika slag, och jag
tror att departementschefen gör en riktig
bedömning, när han säger att den
till en början bör bedrivas försöksvis.

I ett motionspar har framförts vissa
yrkanden om ändringar i propositionens
förslag. Ett yrkande innebär att den
grundkurs som föreslås ingå i utbildningen
för alla i den civila krigssjukvården
ingående läkare skulle anslutas
till den krigsmedicinska kurs som redan
ingår i den universitetsanslutna läkarutbildningen.
Den kursen skulle byggas
ut i stället för att man skulle göra en ny
grundkurs. Yrkandet bygger på ett förslag
som framlagts av medicinalstyrelsens
sjukvårdsberedskapsnämnd. Det
skulle emellertid medföra så många ändringar
i departementschefens uttalanden
i propositionen, att motionärerna bedömt
det nödvändigt att i så fall få en
helt ny proposition. I och för sig har
väl de i motionen framlagda förslagen
vissa fördelar — åtminstone uppger man
att erfarenheterna från krigsmedicinska
kursen talar för att de skulle ha fördelar
— men då det faktiskt är av värde
att de ändrade principer som propositionen
innebär snabbt kan genomföras och
då motionsyrkandet skulle kunna tydas
så att de läkare, som avslutat sin utbildning
före år 1958 och sålunda inte
fått den militärmedicinska utbildning
vilken då infördes, inte skulle kunna få
denna grundkurs, har vi inte vidhållit
vårt yrkande. Det vore emellertid mycket
väl möjligt att ändå anordna sådana
särskilda kurser för de äldre läkarna
och anordna grundkurser för de nya
läkarna i anslutning till den krigsmedicinska
kurs, som ingår i universitetsutbildningen.
Det är emellertid många
ting, som skall ses över i detta sammanhang,
bl. a. just samordningen med den
krigsmedicinska kursen i universitetsutbildningen.
Vid denna översyn är det

Fredagen den 17 maj 1963

Nr 23

kanske möjligt att man inte alldeles tappar
bort det förslag, som avgetts av medicinalstyrelsens
sjukvår dsberedskapsnämnd
och som tillstyrkes i motionen.

Det andra motionsyrkandet har vi vidhållit
i reservationen. Herr Edström talade
om det tidigare. Yrkandet gäller
att läkarna i likhet med alla andra specialuttagna
värnpliktiga skulle ha en utbildning
av 394 dagar. När vi yrkat härpå
har vi följt utredningens förslag. Vi
har trott att man skulle kunna göra denna
rationalisering genom att förkorta
fredstjänstgöringen vid truppförbanden.

I denna tjänstgöring skall inte bara de
till den militära sjukvården hänvisade
utan också de som i framtiden skall
tjänstgöra i den civila krigssjukvården
deltaga. Vi tror att man utan vidare skulle
kunna förkorta förbandstjänstgöringen
till 30 dagar.

Det har sagts att förbandssjukvården
skulle rasa ihop, om tjänstgöringen förkortades.
Jag vill emellertid konstatera,
att antalet värnpliktiga medicine studerande
har ökat i hög grad. Antalet har
från 1954 till 1962 stigit med mer än 50
procent. De militärmedicinska uppgifterna
har nog inte ökat i motsvarande
omfattning, åtminstone inte vad beträffar
truppförbandssjukvården. Med hänsyn
till denna ökning av antalet medicine
studerande borde det enligt min mening
vara möjligt att reducera förbandstjänstgöringen.
Antalet vänpliktiga medicine
studerande kommer dessutom att
öka ytterligare till följd av den ökade
läkarutbildning, som riksdagen har beslutat.

Jag vill således konstatera, att det väsentliga
syftet med motionens och reservationens
yrkanden är att skaffa fler
läkare till den civila sjukvården. Målsättningen
för den militära utbildningen
skulle kunna bibehållas oförändrad. Förkortningen
av förbandstjänstgöringen
skulle kunna möjliggöras av det ökade
antalet medicine studerande, som gör
att varje årskontingent av värnpliktiga
medicine studerande kommer att öka.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Ang. krigssjukvårdsutbildning av läkare

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Jag kan inte instämma i
och inte heller vederlägga herr Edströms
uttalande om de militära myndigheternas
ofta irrationella möjligheter att omhänderha
en utbildning, som enligt herr
Edström ligger vid sidan av den rent
militära. Det är möjligt att herr Edströms
uttalande är riktigt, men jag har
ingen erfarenhet för att kunna bedöma
om det stämmer. Däremot anser jag nog,
att herr Edström trycker litet för hårt
på nödvändigheten av att man får ta hänsyn
till de civila uppgifter, som vederbörande
får lämna åsido under den tid
värnpliktstjänstgöringen fullgöres, oavsett
om det gäller den första utbildningen
eller sedermera inträffande beredskapsövningar.
Skulle dessa synpunkter
läggas på frågan om utbildningstidens
längd, borde de inte begränsas enbart till
de medicine studerandena utan fick väl
tillämpas på alla, som har en sådan
funktion inom samhället att det kan ifrågasättas
var de skulle kunna göra den
värdefullaste arbetsinsatsen. Det är ingen
som är undantagen från den vanliga,
militära utbildningsplikten. Alla har
skyldighet att undergå sin värnpliktsutbildning.
De som från början är predestinerade
till en specialutbildning får
en kortare militärutbildning, och deras
fortsatta tjänstgöring inriktas i stället på
den specialtjänst de skall fullgöra i fortsättningen.

Herr Edström har antagligen inte rätt,
när han gör gällande att förslaget inte
innebär någon förkortning av tjänstgöringstiden.
Om jag förstått propositionen
rätt, uppgår den nuvarande utbildningstiden
till 540 dagar. I den ingår emellertid
90 dagars krigskirurgiassistenttjänstgöring,
som i fortsättningen skall undantagas
och i stället ingå i den läkarutbildning
som meddelas vid läroanstalterna.
Det återstår således 450 dagar. Förslaget
i propositionen innebär 420 dagars utbildning.
Det måste följaktligen bli fråga
om en förkortning med 30 dagar.

Herr Kaijser anser att man bör kunna
begränsa utbildningen enligt läkarutredningens
förslag till 394 dagar. Det skul -

Nr 23

Fredagen den 17 maj 1963

Ang. krigssjukvårdsutbiidning av läkare
le kunna ske genom att man minskade
förbandstjänstgöringen från 60 till 30 dagar.
Detta sammanfaller emellertid inte
med vad utredningen föreslagit, samstämmigheten
gäller enbart dagantalet.
Utredningen har nämligen utgått från
att den rent militära utbildningen skulle
minska till 160 dagar men förbandstjänstgöringen
behållas vid 60 dagar.

De militära myndigheterna har menat
att 160 dagar är för litet. Annéchefen
och överbefälhavaren har yrkat på en
total tjänstgöring av 450 dagar. Förmodligen
skulle utökningen användas uteslutande
för den militära utbildningen.
Departementschefen har accepterat en
utökning av den militära utbildningstiden
till 185 dagar i stället för 160 dagar
— alltså en ökning med 25 dagar.
Dessa 25 dagar vill reservanterna ta igen
genom att minska förbandstjänstgöringen,
under framhållande av att det i denna
tjänstgöring inte ingår mer än 30 dagar
som har utbildningsvärde — de andra
30 dagarna är ett slags tjänsteplikt
som fullgöres för att förbanden skall få
sitt behov av läkare tillgodosett. Det är
möjligt att det ligger till på det sättet,
eftersom departementschefen anslutit sig
till uttalandet att 30 dagar är tillräckligt
ur ren utbildningssynpunkt. Men han säger
också att 1962 års utredning har till
uppgift att syssla med dessa frågor, och
han hoppas att komma fram till en lösning
som gör det möjligt att begränsa
förbandstjänstgöringen till de 30 dagar
som har utbildningsvärde. Eftersom reservanterna
har accepterat den rent militära
utbildningstidens ökning från 160
till 185 dagar, anser jag att de bör nöja
sig med föreliggande förslag och emotse
en ytterligare förkortning av utbildningstiden
till 394 dagar då 1962 års utredning
kommit med förslag till lösning
av frågan om läkarnas tjänstgöring vid
förbanden.

Jag har inte, herr talman, tillräcklig
erfarenhet av de militära utbildningsfrågorna
och inte heller någon erfarenhet
av vad som i verkligheten behövs på det
ena eller andra området, men jag tycker
att läkarna som specialister i och för sig
inte kan annat än av mycket starka skäl

framställa erinran mot att utbildningstiden
fastställes till 420 dagar, eftersom
den största delen av denna tjänstgöringstid
fullgöres under den tid då de håller
på att utbildas och en mindre del sedan
de blivit utbildade läkare. Jag tycker
inte att man utan vidare kan ta fasta på
ens vad så erfarna läkare som herr Edström
och herr Kaijser har anfört om
de kvalifikationer som bör finnas hos
läkare som skall fullgöra krigstjänstgöring,
eftersom de samtidigt sagt att den
militära sjukvården och krigssjukvården
även på det civila området har en annan
karaktär än den civila. Såvitt jag kan erinra
mig har herr Kaijser vid utskottsbehandlingen
medgivit, att en särskild
utbildning på dessa områden är nödvändig.

Herr talman! Med dessa ord hemställer
jag om bifall till utskottets förslag.

Herr EDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! När utskottets ärade talesman
här säger att det inte bara är
läkarna som vid fullgörandet av militärtjänstgöring
måste lämna åt sidan sina
uppgifter i den civila verksamheten, är
detta fullkomligt riktigt. Vi har inte heller
i reservationen begärt att läkarna
skall få någon förkortning av den militära
utbildningstiden utan tvärtom ansett
att de bör ha lika långa utbildningstid
som andra, alltså 394 dagar. Vi har
inte på något sätt proponerat på att de
skall ha något slags fördelaktigare ställning
än andra, men vi har ansett att deras
arbetsuppgifter är minst lika betydelsefulla
som de uppgifter som utföres
av andra som i sådana här fall måste
lämna den civila verksamheten åt sidan.

Det som här är kärnpunkten är frågan
om det verkligen är möjligt att få denna
militära utbildning inrymd inom den
ordinarie tid som här står till buds, 394
dagar. Vi, som dels har tidigare praktiska
erfarenheter på detta område och
dels erfarenheter av hur den civila sjukvårdsutbildningen
fungerar, har den
uppfattningen att här finns så många
praktiska kombinationsmöjligheter och
möjligheter att samordna utbildningen

Fredagen den 17 maj 1963

Nr 23

med praktisk verksamhet, att detta borde
vara möjligt. Varför kan inte dessa
läkare samtidigt som de får en viss fackutbildning
tjänstgöra som läkare? Varför
inte ta en av deras åtta timmars effektiva
arbetsdag till sådan utbildning i
större utsträckning än för närvarande
är fallet? Jag menar att man borde mer
effektivt utnyttja den tid som står till
buds. Så måste vi göra i den civila verksamheten,
och det skulle säkerligen -—
ehuru naturligtvis med vissa svårigheter
— kunna gå även på det militära området.

Herr KAIJSER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle vilja till herr
förste vice talmannen säga, att vissa av
de läkare, som nu har dels kirurgassistenttjänstgöringen,
som i framtiden
kommer att ingå i den normala universitetsutbildningen,
och dels kan tjänstgöra
upp till 60 dagar i civil sjukvård
inom bristdistrikt, kommer att ha 390
dagars värnpliktsutbildning. För dem innebär
förslaget inte någon förkortning
av den rent militära utbildningen.

Jag ville också gärna påpeka att jag
anser, att den militära utbildningen för
dessa doktorer är betydelsefull. Jag har
en gång i världen skrivit en liten uppsats
om den saken, där jag påpekade betydelsen
av att läkarna, för att rätt
kunna fullgöra sina uppgifter och få
sina intressen tillgodosedda i den militära
sjukvården vid krig och i beredslcapslägen,
även måste känna till de
rent militära förhållandena, så att de
kan inge respekt på det området.

Jag vill också påpeka att jag tror att
den uppställda målsättningen är fullt
riktig, men jag tror, liksom herr Edström,
att rationaliseringar i utbildningen
och kombination av förbandstjänstgöringen
med mera intensiv utbildning
skall kunna leda till målet inom den tidsram
vi har tänkt oss.

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Efter förste vice talmannen
Strands anförande hade jag natur -

Ang. krigssjukvårdsutbildning av läkare
ligtvis kunnat avstå från att yttra mig,
men jag vill gärna säga ett par ord till
herr Edström, vilken försökte ge sken
av att utskottets förslag innebär om inte
en försämring så i varje fall ingen förbättring
för den civila sjukvården. Det
är naturligtvis fråga om en avsevärd förbättring.
Dels minskas den militära
tjänstgöringstiden för läkarna och dels
—- vilket är högst väsentligt •— så delas
värnpliktskontingenten upp på så sätt,
att de som inte behövs inom det militära
försvaret skall överföras till den civila
sjukvården och genomgå en särskild
utbildning för det ändamålet. Det är
en stor nyhet, vilken också har mottagits
— så långt jag förstår — med gillande
av alla instanser.

Reservanterna föreslår att den värnpliktiga
utbildningstiden skall minskas
med ytterligare 30 dagar utöver vad jag
har föreslagit. De motiverar detta närmast
med att det inte är nödvändigt att
utnyttja de värnpliktiga läkarna i förbandssjukvården,
i varje fall inte mer
än 30 dagar mot de 60 dagar som jag
har föreslagit. På den punkten måste jag
opponera mig. Herr Edström sade att
bristen på läkare är så stor, att dessa
30 dagar utöver reservanternas förslag
innebär att patienterna får ligga och do
i sina sängar. Skall då inte också de
värnpliktiga ha rätt att få vård? Skall
de ligga och do i sina sängar utan tillgång
till läkare? Det är ju det striden
gäller.

Hade det funnits fast anställda läkare
inom det militära försvaret i tillräcklig
omfattning — vilket jag hoppas att
vi får och varom det som sagt pågår
en utredning — kommer kanske denna
fråga i ett annat läge. Detta har jag också
nämnt i propositionen. Fortfarande
tvingas vi emellertid inte bara att utbilda
läkare utan också att använda dem
ett par månader, för tjänstgöring i sjukvårdsförbanden
för att där ha hand om
de värnpliktiga. Detta är ett dilemma för
oss. Jag medger att utbildningstiden inte
behöver vara den av mig föreslagna,
och det har jag också sagt, men med
hänsyn till den brist på läkare vi har
tvingas vi faktiskt att utnyttja dessa lä -

Nr 23

Fredagen den 17 maj 1963

Ang. krigssjukvårdsutbildning av läkare
kare ute vid förbanden under en kortare
tidsperiod.

Jag vill också påpeka att läkarna är
i en gynnad situation som värnpliktiga
i förhållande till andra. En studentbeväring
har 450 dagars militärtjänstgöring,
varav den mesta tiden ofta i en
följd. Vi tar ut dem till underofficersutbildning,
vilket gör att de får offra ett
år. Det behöver inte läkarna göra. Deras
utbildning anpassas under en följd av
år så, att sommaruppehållet användes
för att fullgöra denna tjänstgöring. Deras
utbildning till läkare har alltså samordnats
med deras värnpliktstjänstgöring.
De behöver därigenom inte avbryta
sina studier, vilket alla övriga studentbeväringar
måste göra.

Antag att det uppstod brist inom en
grupp, arkitekter, sjukvårdare, eller ingenjörer,
och vi då skulle förkorta deras
värnpliktsutbildning! Det är någonting
omöjligt. Nu föreslås en minskning av
motsvarande utbildningstid för läkare,
och jag tycker det är otacksamt av läkarrepresentanterna
i denna kammare att
vilja gå ännu längre med denna minskning.
Jag betraktar inte herr Kaijser som
högerman i dag, när han kommer med
ett sådant förslag med den stora läkarbristen
som motivering.

Jag skall ta upp en annan sak, som
herr Edström inte alls tar någon hänsyn
till i sina resonemang. Han säger
att det slösas med tid o. s. v. Dessa värnpliktiga
läkare skall bli bataljonsläkare
i krigsförband. Som sådana skall de föra
befäl över en liten grupp människor,
som de är ansvariga för. De måste få befälsutbildning,
ty de blir ansvariga inte
bara för själva sjukvården som sådan,
utan också för att förbanden kan förflytta
sig och röra sig fritt o. s. v. Jag
utgår därför ifrån, att efterhand som vi
bättre kan ordna med fast anställda läkare
inom förbandssjukvården och därigenom
minska de värnpliktiga läkarnas
tjänstgöring där, måste nog deras tjänstgöringstid
stå oförändrad för att, som
värnpliktsutredningen har sagt, också
kunna ge dem en ordentlig befälsutbildning.
En månad ytterligare kan inte ha
så stor betydelse.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Efter vad statsrådet här
anfört skulle jag vilja komma med ett
par små erinringar. Jag sade, att vi måste
se till, att patienterna inte behöver ligga
och do i sina sängar på grund av att
de inte får några läkare i den civila sjukvården.
Då säger herr statsrådet, att vi
också måste se till, att inte de värnpliktiga
behöver ligga och do. Det är riktigt,
men inom det militära utnyttjas de
värnpliktiga läkarna till sjukvård ofta
endast cirka tre kvarts timme om dagen.
Ibland blir det mer, men sällan blir det
de åtta timmar, som läkarna får arbeta i
det civila. Så länge detta gäller tror jag
inte det är någon risk att inte hinna
med erforderlig sjukvård på det militära
området, även om antalet värnpliktiga
läkare skulle bli något mindre, särskilt
inte om man jämför med hur överansträngda
läkarna i det civila oftast är.

Herr statsrådet framhöll vidare, att läkarna
är en särskilt gynnad kategori, eftersom
de får sin tjänstgöring under sommaruppehållet.
Men det finns inte längre
några sommaruppehåll under den medicinska
utbildningen annat än under allra
första tiden. På sjukhusen arbetar de medicine
studerandena nu året runt, och
det är lika betydelsefullt att vara borta
på sommaren som på vintern; man försinkas
lika mycket av det ena som av
det andra.

Gentemot statsrådets påstående att reservationen
inte skulle innebära en avsevärd
förbättring av den civila sjukvården
vill jag erinra om att det här gäller
inte bara antalet värnpliktiga läkare, 140
om året, som tas bort från den civila
sjukvården under en månad. Det gäller
även alla dessa andra, som skall genomgå
den civila krigssjukvårdsutbildningen,
och det är omkring 2 700. Även det en ny
sak. Visserligen kan inte alla dessa omedelbart
genomgå utbildningen, men även
vid en fördelning under några år framåt
betyder det åtskilliga läkare per månad,
som av den anledningen måste vara borta
från den civila sjukvården.

Fredagen den 17 maj 1963

Nr 23

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Jag vill gärna vitsorda
att jag anser att läkarna har en gynnsam
situation i värnpliktsutbildningen.
Det kan jag inte bestrida. De har också
en gynnsam situation i krig. Jag har faktiskt
deltagit i några krig, och jag har
knappast sett en fiende. Jag har inte heller
varit utsatt för skottlossning mer än
en gång — när jag låg och sov i en sovvagn.
Visst har läkarna en gynnsam situation.

Men när vi tror, att de skulle kunna
klara sig med den kortare förbandstjänstgöringen,
stöder jag mig bland annat på
de siffror som står i utredningen. År
1954 var årskontingenten 223 värnpliktiga,
1963 är den 363 och 1966 skall den
bli 380. Det innebär en avsevärd ökning
av det antal som skall fullgöra denna
förbandstjänstgöring. Det är ju meningen
att också de som skall tilldelas den
civila sjukvården i krig skall göra en
viss förbandstjänstgöring, vilket är nödvändigt
för att den skall kunna skötas.

Jag hoppas, liksom försvarsministern,
att utredningen om den militära sjukvården
skall kunna ge en lösning som
tillfredsställer de olika önskemålen bättre
än dagens situation. Jag vill också erinra
försvarsministern om att jag i mitt
första inlägg sade, att jag trodde försvarsministern
hade rätt när han i propositionen
uttalade, att han hoppades att
de flesta anmärkningar, som riktats mot
utbildningen, skulle komma bort genom
denna förändring.

Jag vill sluta med att säga, att inspirationen
till vårt ställningstagande i denna
fråga snarast har kommit från sådana,
som varit anknutna till de myndigheter,
som har ansvaret för den civila
sjukvården såväl i fred som i krig.

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Bara ett par ord till herr
Edström. Även om man inte behöver använda
en värnpliktig läkare mer än en
halv timme om dagen, vet herr Edström
vad denna haltvimme om dagen betyder.
Man kan inte vara utan en läkare helt,
även om han bara behövs en halv eller

Ang. krigssjukvårdsutbildning av läkare
en hel timme för att de sjuka värnpliktiga
skall få tillfälle att visa upp sig, remitteras
o. s. v. Detta vet herr Edström.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag vill erinra om att
den värnpliktige läkaren aldrig tjänstgör
ensam på ett förband. Han har alltid
en ordinarie militärläkare, en regementsläkare
eller bataljonsläkare, vid sin
sida.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande vardera punkten av utskottets
i förevarande utlåtande gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkten A hemställt.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de rörande punkten B förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Edström begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 52 punkten
B, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt

Nr 23

Fredagen den 17 maj 1963

Ang. utvidgning av arbetarskyddslagens tillämpningsområde, m. m.

hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Edström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 70;

Nej — 57.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr TALMANNEN yttrade:

Genom anslag har meddelats att ympning
mot smittkoppor skulle äga rum här
i riksdagshuset. Ympningen har nu påbörjats
i andra kammarens balkongrum,
kön är lång.

Ang. utvidgning av arbetarskyddslagens
tillämpningsområde, m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 53, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i arbetarskyddslagen
den 3 januari 1949 (nr 1), m. m., dels
ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 22 mars 1963 dagtecknad
proposition, nr 126, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag om ändring i arbetarskyddslagen
den 3 januari 1949 (nr 1) samt

2) lag om tillfälliga bostäder vid
skogs- och flottningsarbete m. m. (slcogsförläggningslag).

I propositionen hade föreslagits, att
arbetarskyddslagen, vars tillämpningsområde
hittills varit begränsat i huvudsak
till rörelse, skulle bliva i princip
tillämplig på all verksamhet, vari arbetstagare
användes till arbete för arbetsgivares
räkning. Vissa undantag föreskreves
dock. Bland annat skulle, enligt 3 §

förslaget till ändring i arbetarskyddslagen,
undantag göras för arbete i arbetsgivarens
hushåll och för den egentliga
militärtjänsten.

Vidare hade föreslagits befogenhet för
arbetarskyddsstyrelsen att utfärda föreskrift
om s. k. typgodkännande av maskiner,
redskap o. dyl. till förhindrande
av att farliga sådana anordningar
toges i bruk.

Propositionen innehöll också förslag
till en ny skogsförläggningslag med höjda
standardkrav i fråga om skogsförläggningarna.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna nr 742
i första kammaren av herr Mårtensson
och nr 902 i andra kammaren av fru
Skantz m. fl.,

2) de likalydande motionerna nr 743
i första kammaren av herr Petersson,
Per, och herr Gustafsson, Nils-Eric, samt
nr 900 i andra kammaren av herr Larsson
i Hedenäset m. fl. ävensom

3) motionen nr 901 i andra kammaren
av fröken Sandell.

I motionerna 1:742 och 11:902 hade
yrkats, att i arbetarskyddslagen skulle
införas en sådan bestämmelse att arbetstagare,
som sysselsattes med distributionsarbete,
tillgodosåges samma skydd
mot ohälsa och olycksfall i arbete hos
varumottagare som övriga arbetstagare
med stöd av arbetarskyddslagstiftningen
komme i åtnjutande av.

I motionerna I: 743 och II: 900 hade
hemställts att riksdagen vid behandling
av proposition nr 126 måtte besluta att
i skogsförläggningslagen intaga en bestämmelse
om undantag från lagstiftningens
tillämpning för arbete, som utfördes
uteslutande av medlem av arbetsgivarens
familj, såframt arbetet bedreves
på arbetsgivaren tillhörig mark eller eljest
för hans egen räkning, enligt vad
som föreslagits av arbetarskyddsstyrelsen
samt i övrigt beakta vad i motionerna
anförts.

Fredagen den 17 maj 1963

Nr 23

Ang. utvidgning av arbetarskyddslagens tillämpningsområde, m. m.

I motionen II: 901 hade anhållits, att
riksdagen måtte besluta, att även det
husliga arbetsområdet skulle föras in under
arbetarskyddslagen.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen med avslag å motionen
11:901 måtte bifalla förevarande
proposition, nr 126, såvitt gällde förslaget
till ändring i 3 § arbetarskyddslagen;

B. att riksdagen måtte bifalla förevarande
proposition, såvitt gällde övriga
förslag till ändring i arbetarskyddslagen; C.

att riksdagen med avslag å motionerna
I: 743 och II: 900 måtte bifalla förevarande
proposition, såvitt gällde förslaget
till skogsförläggningslag;

D. att riksdagen i anledning av motionerna
I: 742 och II: 902 i skrivelse till
Kungl. Maj:t såsom sin mening måtte
giva Kungl. Maj:t till känna vad utskottet
i utlåtandet anfört beträffande dessa
motioner;

E. att sistnämnda båda motioner, i
den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet under D. hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt

F. att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t såsom sin mening måtte giva
Kungl. Maj:t till känna vad utskottet i
utlåtandet anfört om behovet av ändring
i 60 § arbetarskyddslagen.

Utskottet hade i sitt yttrande över motionerna
1:742 och 11: 902 ansett det
lämpligt, att frågan om de särskilda problem,
som ur arbetarskyddssynpunkt
gällde beträffande arbetstagare, som
sysselsattes med distributionsarbete,
bleve föremål för utredning genom
Kungl. Maj:ts försorg.

Reservation hade anförts, vid utskottets
hemställan under A, av fru HamrinThorell,
fröken Nordström, herr Dahlberg
och fröken Sandell, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss del hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under A
hemställa, att riksdagen i anledning av
motionen II: 901 måtte med avslag å fö -

revarande proposition, nr 126, såvitt
gällde förslaget till ändring i 3 § arbetarskyddslagen,
för sin del antaga paragrafen
i den lydelse, reservationen visade,
vilket förslag avsåg, att det husliga
arbetsområdet skulle införas under arbetarskyddslagens
tillämpningsområde.

Herr DAHLBERG (s):

Herr talman! Vid andra lagutskottets
utlåtande nr 53 är fogad en reservation.
Genom den nu föreslagna ändringen
får den nya arbetarskyddslagen en
vidare omfattning än nu gällande lag.
Vissa områden är dock alltjämt undantagna,
bl. a. husligt arbete.

Reservanterna anser att den motivering,
som andra lagutskottet anför för
sin uppfattning att husligt arbete alltjämt
bör undantas, inte är hållbar. Utskottet
säger bl. a. att det skulle medföra
vissa svårigheter att kontrollera arbetarskyddet
inom hemmen och på det
husliga området. Vägledande för ställningstagandet
bör här vara, förklarar
utskottet, att privatlivet bör vara skyddat
mot insyn. En inspektion av det husliga
arbetet behöver väl dock inte nödvändigtvis
stå i strid med privatlivets
helgd. En inspektion kan ju göras vid en
sådan tidpunkt att vederbörande i förväg
vet om att inspektion kommer att
företas. Det sker ju i hemmen många
besök i andra angelägenheter, utan att
man därför behöver komma i konflikt
med privatlivet. Det förekommer kontroll
från hälsovårdsmyndigheternas sida,
vissa mätare skall avläsas etc. Ingen
har velat göra gällande att de besöken
i hemmet stör privatlivet och att det
därför inte bör vara någon insyn av detta
slag i hemmen.

I Norge och Finland har man i arbetarskyddslagen
inget undantag för husligt
arbete. Då vi ju nu eftersträvar en
samnordisk lagstiftning på olika områden,
vore det önskvärt att den svenska
arbetarskyddslagen finge en sådan utformning
att det blev likformiga bestämmelser
på detta område i de nordiska
länderna. Vi har ju som bekant en nordisk
arbetsmarknad. Framför allt från

Nr 23

Fredagen den 17 maj 1963

Ang. utvidgning av arbetarskyddslagens tillämpningsområde, m. m.

Finland kommer en hel del arbetskraft
som tar anställning i vårt land just på
det husliga området. Dessa människor
har ett skydd i sitt hemland, men när
de kommer till Sverige förlorar de detta
skydd. Jag tror att den nya lagen i Sverige
mycket väl skulle kunna utformas
på så sätt som reservanterna föreslagit,
så att man inte gör något undantag för
husligt arbete.

Socialstyrelsen har också sagt att det
föreligger ett klart behov av att förstärka
skyddet framför allt för minderåriga
hembiträden. Inom denna kår finns det
många som tar sådan anställning därför
att de för sin yrkesutbildning måste ha
praktik viss tid i husligt arbete. Det gäller
bl. a. sådana som vill ägna sig åt hemsysterverksamhet
men också sådana ungdomar
som vill ha huslig utbildning över
huvud taget. De måste som regel ha arbetat
viss tid på det husliga området.
Det är därför enligt min uppfattning
hög tid att vi nu får en arbetarskyddslag
som utformas på sådant sätt att den
inkluderar även husligt anställda. Genom
arbetarskyddslagens nya utformning vidgas
den till att omfatta även verksamhet
på det militära och kommunala området.
Jag anser det önskvärt att riksdagen
i dag fattar ett sådant beslut att
även de husligt anställda i vårt land får
det skydd som övriga arbetstagare här
i landet har.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den vid andra lagutskottets utlåtande
nr 53 fogade reservationen.

Herr PETERSSON, PER, (h):

^ Herr talman! I andra lagutskottets utlåtande
nr 53 behandlar utskottet även
bestämmelserna om tillfälliga bostäder
vid skogs- och flottningsarbete m. m.,
den s. k. skogsförläggningslagen. Föreliggande
enhälliga utskottsutlåtande om
lagförslaget innebär att andra lagutskottet
tillstyrker väsentligt höjda standardkrav
i fråga om skogsförläggningar. Enligt
arbetarskyddsstyrelsens utredning
medför den nya lagen att för skogsförläggningar
kommer att finnas längre gående
och mer detaljerade föreskrifter än

dem som hälsovårdsnämnden föreskriver
om permanenta bostäder.

För egen del vill jag framhålla att jag
anser det ligga i både skogsägarnas och
skogsarbetarnas intresse att arbetsförhållandena
i skogen är goda och i görligaste
mån överensstämmer med förhållandena
på den övriga arbetsmarknaden.
Detta gäller ju naturligtvis också i
fråga om förläggningarna. När jag granskar
föreliggande lag med särskild tanke
på det norrländska bondeskogsbruket
ger det orsak till följande reflexioner.

I arbetarskyddsstyrelsens förslag till
ny lag fanns en paragraf — 3 § — som
undantog skogsarbete som utföres uteslutande
av medlem av arbetsgivarens familj,
såframt arbetet bedrives på arbetsgivaren
tillhörig mark eller eljest för
hans räkning. Skälet för införandet av
denna paragraf angavs bl. a. vara att
man därmed skulle få en viss samstämmighet
med 3 § i arbetarskyddslagen.

Då ifrågavarande paragraf saknades i
propositionen motionerade jag och några
medmotionärer — motionerna I: 743
och II: 900 — om att detta stadgande
skulle intagas i lagen. Av utskottets utlåtande
framgår att utskottet är medvetet
om att bondeskogsbruket kan få
betydande problem genom den nya lagen
vid en strikt tillämpning. På grund
av svårigheterna att formulera den omstridda
paragrafen på sådant sätt att det
ej ger utrymme för missbruk hänvisar
utskottet i stället till att tillsynsmyndigheten,
skogsyrkesinspektionen, hittills
undvikit att företaga inspektion och lämna
anvisningar rörande sådana skogsförläggningar
som användes uteslutande av
arbetsgivaren och hans familj. Utskottet
anser sig kunna förutsätta, att inspektionen
även i framtiden tillämpar lagen
med försiktighet, och hänvisar till att
avsaknaden av motsvarande stadgande i
nuvarande lag inte medfört nämnvärda
olägenheter. Med detta utskottets uttalande
om tillämpningen av lagen är jag
nöjd.

I sin skrivning angående i motionen
framfört önskemål om skälig övergångstid
för anpassning till de nya standard -

Fredagen den 17 maj 1963

Nr 23

Ang. utvidgning av arbetarskyddslagens tillämpningsområde, m. m.

kraven synes mig utskottet anse att § 6
i den föreslagna lagen ger arbetarskyddsstyrelsen
rättighet att meddela dispens
i förekommande fall. Utskottet säger
också att fall torde förekomma, där krav
på en viss anpassningstid måste anses
skäliga. Med stöd av detta uttalande anser
jag mig kunna uttrycka den förhoppningen,
att den i och för sig önskvärda
förbättringen av förläggningsstandarden
skall kunna genomföras i ekonomiskt
rimlig förbättringstakt inom bondeskogsbruket
och inom områden med låga rotvärden.

Herr talman! Då utskottets skrivning
synes mig ge orsak att tro, att lagens
tillsynsmyndighet — arbetarskyddsstyrelsen
— kan beakta bondeskogsbrukets
problem vid en strikt tillämpning av lagen,
och då utskottet i sin skrivning uttalar
sig för att inspektionen även i
framtiden tillämpar lagen med försiktighet,
har jag inget yrkande.

Fröken NORDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag skulle kunna nöja
mig med att instämma med herr Dahlberg,
eftersom det han sade om hembiträden
och arbetarskyddslagen var just
vad vi reservanter har tagit fasta på,
men jag vill ändå tillägga några ord.

Att det finns vissa problem förknippade
med tillsynen av lagens efterlevnad
skall inte förnekas. Men när utskottet
med instämmande i vad arbetarskyddsstyrelsen
anfört säger »att en dylik
inspektion framstår som en föga eftersträvansvärd
sysselsättning», vill jag
inte vara med längre. Vilken inspektion
är till alla delar eftersträvansvärd för
den som inspekterar? Och vilken inspektion
kan inte inrymma rådgivning och
följaktligen få en konstruktiv karaktär?
En inspektion innebär inte bara att man
kommer med kritik, utan också att man
ger stimulans och praktiska råd. Om arbetarskyddslagen
utvidgas till att omfatta
även hembiträdena, kommer det att
vara till fromma inte bara för de anställda,
utan också för husmödrarna och övriga
familjemedlemmar.

Uttrycket »hemmets lugna vrå», som

man hör i så många sammanhang, stämmer
dåligt med verkligheten. Det inträffar
nämligen anmärkningsvärt många
olyckor i hemmen.

De husmödrar som åren 1955—1958
tecknat frivillig yrkesskadeförsäkring
för sig och sina husligt anställda drabbades
själva till 0,6 procent av olycksfall,
de anställda hade mycket större
olycksfallsfrekvens: hela 3 procent. Allt
hänför sig naturligtvis inte till olycksfall
som kunnat undvikas genom en inspektion
av hemmets maskiner, stegar, olämpliga
golvbeläggningar eller halkmattor,
för att nämnda några vanliga riskmoment.
En statistik som Folksam gjorde
för några år sedan över husmodersolyckor
visar emellertid att av 900 undersökta
olyckor var 105 betingade av fall
från stegar och stolar, 36 av halkning på
rutschande eller slitna mattor, och 163
olyckor inträffade vid tvätt och mangling.
Av 185 fall i trappor var säkert en
del betingade av dålig belysning i källaroch
vindstrappor, och en och annan
bland de 194 som halkade på golv skulle
med stor sannolikhet ha kunnat undgå
det om inte det varit fel på golvbeläggningen.

Folksam skildrar i sin redogörelse för
de 900 fallen, att det är många hem som
inte är utrustade med egen stege utan
tar andra möjligheter till hjälp. Det har
hänt, säger Folksam, att man för att nå
högt befintliga skåp eller för att sätta
upp gardiner ställt en stol på bordet och
dessutom lagt böcker på stolen. I många
fall har det också enligt samma försäkringsbolag
inträffat olycksfall med bestående
invaliditet som följd.

En engelsk utredning från 1956, som
grundar sig på en åttamånadersstatistik,
utvisar att frekvensen av hemolycksfall
är hela 2 1/2 gånger större än frekvensen
av andra yrkesskador och att hemolycksfallen
— vilket förvånar mig ■—
orsakar hela 90 procent större förlust av
arbetsdagar. Av de 45 olycksfall med
dödlig utgång, som genomsnittligt inträffade
varje dag under undersökningsperioden,
skedde inte mindre än 17 i hemmen.

Det är givet att man genom att ut -

Nr 23

Fredagen den 17 maj 1963

Ang. utvidgning av arbetarskyddslagens tillämpningsområde, m. m.

sträcka arbetarskyddslagen till att omfatta
i husligt arbete anställda inte når
andra hem än dem som har betald arbetskraft
anställd och att man bara kan
komma åt sådana olycksfall som en inspektion
kan förutse. Längre kan man
inte nå, men det vore vackert så. Med
tanke på att de anställda råkar ut för
olycksfall fem gånger oftare än husmödrarna
— 3 procent respektive 0,6 procent
— synes det mig högst angeläget att
man först och främst söker pressa ned
antalet olycksfall bland de anställda;
och det är ju dem frågan i dag gäller.

Det synes mig som om inspektion och
i förekommande fall även personlig rådgivning
skulle vara ett utmärkt komplement
till det arbete som nu utföres av
försäkringsbolagen och av konsumentinstitutet
som just nu har satt in en stor
drive. Eller man kanske skulle säga
tvärtom: att försäkringsbolagens och

konsumentinstitutets åtgärder borde vara
ett komplement till rejäla statliga åtgärder.
När vi önskar sådana åtgärder, förutsätter
vi helt naturligt också att staten
kommer att åtaga sig en offentlig propaganda
för säkerheten i hemmen. Yi får
ju inte glömma att den ökade mekaniseringen
och användandet av syntetiska
medel med bl. a. stor lättantändlighet
innebär starkt ökade risker.

Herr Dahlberg nämnde att det är
många som kommer och inspekterar i
våra hem. Jag skulle kunna utöka listan
med vad som hände mig i förrgår. ■—■
Värden och en byggnadsingenjör skulle
se på min våning, och jag fick lämna
mina nycklar till grannarna; ett par timmar
senare kom sotarmästaren i femtonde
distriktet och ville kontrollera hur
det såg ut i min källare och på min vind;
endera dagen kommer slutligen en man
från Anticimex med en stark lykta och
lyser i alla min lönnligaste vrår för att
leta efter pälsänger. Så nog kan man
säga att hemmen redan nu är utsatta för
insyn!

Hembiträdeskåren kan inte hållas utanför
en lagstiftning som gäller för alla
andra svenska anställda. Förr eller senare
måste hembiträdena få detta lagliga
skydd, och eftersom jag tycker att

förr i detta fall är bättre än senare, ber
jag att med detta tillägg till vad herr
Dahlberg anfört få yrka bifall till reservationen.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Får jag först säga till
herr Dahlberg att det inte är andra lagutskottets
motivering som ligger till
grund för avstyrkandet av motionens
förslag att även det husliga arbetet skall
föras in under arbetarskyddslagen; i stället
är det arbetarskyddsstyrelsens eget
förslag som innehåller motiven för att
undanta det husliga arbetet. Styrelsen
har den meningen att privatlivet bör
vara skyddat mot insyn. Vidare säger
styrelsen att tillsynen av lagens efterlevnad
skulle stöta på åtskilliga svårigheter
och för den inspekterande själv framstå
som en föga eftersträvansvärd sysselsättning.

Förslaget har varit ute på remiss, och
praktiskt taget alla instanser har anslutit
sig till denna uppfattning. Undantaget
är socialstyrelsen, som funnit att det
i och för sig skulle vara motiverat att
även det husliga arbetet fölle under arbetarskyddslagen,
speciellt med hänsyn
till de minderårigas arbete inom hemmen.
Men socialstyrelsen framhåller alldeles
särskilt, att några generella inspektioner
i hemmen inte skulle förekomma;
och i andra lagutskottet är vi så realistiska
att vi tycker, att om man inte vill
kontrollera att lagen tillämpas så skall
man inte ha någon lag.

I och för sig eliminerar ju lagen inte
olycksriskerna i hemmen. Den tar inte
heller bort de olycksfall som fröken
Nordström talade om. Det är helt naturligt
att olycksfall inträffar även i hemmen
genom att golven är hala, genom
att man använder defekta stegar eller
stiger på stolar och kanske tar en och
annan dålig bok som extra underlag för
att nå upp. Men inte är det väl någon som
tror att sådana olycksrisker skulle försvinna
i och med att det husliga arbetet
fördes in under arbetarskyddslagen;
och den som inspekterar skulle natur -

Fredagen den 17 maj 1963

Nr 23

Ang. utvidgning av arbetarskyddslagens tillämpningsområde, m. m.

ligtvis inte heller höra efter huruvida
man praktiserar farliga metoder vid uppsättning
av gardiner, putsning av fönster
eller vad det nu kan vara fråga om.
Liksom hittills blir det antagligen helt
beroende på husmodern eller kanske
på hembiträdet självt om förhållandena
i hemmet är sådana att olycksfall kan
undvikas i den utsträckning det över
huvud taget är möjligt genom iakttagande
av normal försiktighet.

Man har sagt att också hemarbetet blir
mer och mer mekaniserat och menat att
detta i och för sig skulle kunna vara ett
motiv för inspektion. Det är alldeles riktigt
att diskmaskiner, tvättmaskiner, kylskåp,
assistenter och elektrisk utrustning
av annat slag blir allt vanligare,
men alla dessa maskiner är ju kontrollerade
i förväg och får inte säljas om de
inte uppfyller arbetarskyddsstyrelsens
krav på godtagbar beskaffenhet.

Därför kan jag inte dela den uppfattningen,
herr talman, att man skulle vinna
så mycket genom att föra in det husliga
arbetet under arbetarskyddslagen,
att fördelarna skulle uppväga de olägenheter
som också måste följa. Jag för
min del vill ju gärna ställa kravet att besiktningar
skall äga rum på varje arbetsplats
som faller under arbetarskyddslagen.
Det behöver inte betyda regelbundna
besök —• den inspekterande finner
kanske att förhållandena är så pass tillfredsställande
att intervallerna mellan
besöken kan göras ganska långa. Om
man i ett hem nonchalerar allt som hör
samman med god ordning skulle det naturligtvis
däremot bli nödvändigt att inspektera
betydligt oftare. Jag tycker
dock inte att man kan föra in det husliga
arbetet under arbetarskyddslagen men
undanta hemmen från den inspektion
som åligger myndigheterna.

För min del yrkar jag därför, herr
talman, bifall till utskottets hemställan.

När det gäller skogsförläggningarna
ställde herr Per Petersson inte något särskilt
yrkande. Han var väl i stort sett
nöjd med vad utskottet skrivit. Jag har
följaktligen ingenting annat att säga på
den punkten än att jag är mycket glad
över att samtliga som har yttrat sig över

2 Forsta kammarens protokoll 1963. Nr 23

de förslag, som har förelegat om en höjning
av standarden på skogsförläggningarna,
har varit så positivt inställda till
denna fråga, att de flesta har funnit det
ganska naturligt och inte heller alltför
kostnadskrävande att uppfylla kraven,
eftersom möjligheter nu har öppnats att
bygga förläggningar, som kan flyttas från
den ena platsen till den andra och följaktligen
förläggningen på längre sikt inte
behöver bli dyrare än den redan nu
är. Det utesluter naturligtvis inte att det
kan finnas förläggningar, som inte är i
godtagbart skick men som kan vara nödvändiga
under en kortare övergångstid.
Utskottet har utgått från att inspektionsmyndigheten
väl i sådana fall får lämna
dispens när omständigheterna är sådana,
att det är naturligt och även skäligt att
sådan dispens lämnas.

Herr DAHLBERG (s):

Herr talman! Jag kanske uttryckte mig
litet oklart när jag åberopade andra lagutskottet.
Andra lagutskottet har stött
sig på vad arbetarskyddsstyrelsen föreslagit,
och det kan därför vara riktigt
som utskottets ordförande säger, att jag
uttryckt mig en smula oklart.

Arbetarskyddet över huvud taget har
ju undergått en fortlöpande utveckling.
Arbetarskyddslagen är en av de första
skyddslagar som instiftades här i landet,
redan år 1889, alltså för 74 år sedan,
och fältet har sedan dess vidgats undan
för undan.

När vi nu gör denna utvidgning av lagens
räckvidd frågar man sig, hur länge
de i huslig tjänst anställda skall behöva
vänta. Det är väl en strävan att lagen
skall vidgas, ty annars hade väl inte en
proposition framlagts.

När det gäller efterlevnaden av lagen
finns det ju på detta område en särskild
myndighet, arbetarskyddsstyrelsen. Vi
kan självfallet inte skapa ett nytt organ
för efterlevnaden av arbetarskyddslagen,
utan arbetarskyddsstyrelsen får väl utfärda
nödvändiga föreskrifter och även
anställa personal som skall ha att bevaka
lagens efterlevnad. Det är inte meningen
att skapa någon ny organisation.

Nr 23

Fredagen den 17 maj 1963

Ang. utvidgning av arbetarskyddslagens tillämpningsområde, m. m.

När man nu skall vidga ramen för lagens
omfattning måste emellertid personalen
utökas. Här föreligger endast det
argumentet att det är svårt att finna
personal, ty inspektionen är inte eftersträvansvärd.
Den saken får emellertid
inte vara avgörande att vissa arbeten inte
är åtråvärda. Att t. ex. driva in skatt är
väl inte heller så populärt, men inte kan
vi säga att vi skall sluta med att driva
in skatt därför att det inte är populärt.
Lagstiftarna får inte rygga tillbaka därför
att sådana svårigheter föreligger. Jag
tror att det är hög tid att man verkligen
ser till att få så många grupper som möjligt
under arbetarskyddet, så att de får
det skydd som övriga anställda här i landet
har.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande
om bifall till reservationen.

Fröken NORDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag tror att enbart införandet
av arbetarskyddslagen och av
rutinmässiga inspektioner — jag förutsätter
att sådana fördenskull inte behöver
äga rum varje år — kan göra att man
mera beaktar olycksfallsriskerna i hemmen.
Utskottets ordförande är pessimistisk
i överkant, ty nog kan väl ändå en
rådgivning ge ett positivt resultat. Vi
får väl utgå från att det inte är illvilja
som gör att man i hemmen inte tänker
på dessa risker utan att det bara är rena
oförståndet.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Det förekommer så ofta
att vi använder uttryck som kan vara
vilseledande, och man kan ofta få ett
felaktigt intryck av vad som sägs. Fröken
Nordström har nu t. ex. fått den
uppfattningen att jag är pessimistisk. År
det inte så att jag är realistisk och fröken
Nordström en smula blåögd, när hon
tror att enbart tillkomsten av lagen skulle
vara tillräcklig för att göra förhållandena
bättre för i hemmen anställd arbetskraft? Det

finns nu en hembiträdeslag. Det

har konstaterats bl. a. under utskottsbehandlingen
att man beträffande den inte
har någon kontroll över om den efterlevs,
eftersom tydligen hembiträdena
själva inte gör någon anmälan därest
någonting är otillfredsställande. I den
goda arbetsmarknad, som för närvarande
är rådande för hembiträdena, föredrar
de att söka sig till en bättre arbetsplats,
om föl-hållandena ur hembiträdets
synpunkt är otillfredsställande på den
arbetsplats där de arbetar.

Jag tror att det kommer att bli precis
samma sak om vi inför det husliga arbetet
under arbetarskyddslagen. Lagen
kommer inte att få någon effekt eller i
varje fall inte större effekt än hembiträdeslagen
nu har, d. v. s. den får effekt
endast om hembiträdena själva ser
till att lagens krav är uppfyllda på arbetsplatsen
och i fråga om de verktyg
eller instrument som de använder i det
husliga arbetet. Detta är den enda effekt
man kan nå.

Allmänna arbetstidslagen gäller inte
för det husliga arbetet därför att bestämmelserna
inte befunnits tillämpliga.
Arbetarskyddslagen innehåller många
bestämmelser som över huvud taget inte
har någon betydelse för det husliga arbetet.
Vi har stiftat en särskild hembiträdeslag
för att reglera arbetsförhållandena
för hembiträdena. År det någonting
som brister i fråga om arbetarskyddet
och tillsynen över maskiner och sådant
som används i hemmen, kan man väl ta
in bestämmelser om detta i hembiträdeslagen.
Det skulle vara precis lika effektivt,
fröken Nordström. Det har ju konstaterats
att hembiträdeslagen är utan
effekt såvida inte hembiträdena själva
har något intresse av att se till att bestämmelserna
uppfylls. Effekten blir precis
lika liten eller lika stor om man för
in bestämmelser om arbetarskydd som
kan vara hänförliga till det husliga arbetet.
Det beror på hembiträdena själva
om lagen får någon effekt, vare sig det
är den nuvarande hembiträdeslagen
med dess begränsning som gäller eller
det är en hembiträdeslag med särskilda
bestämmelser rörande arbetarskydd.

Herr talman! Jag har inte funnit att

Fredagen den 17 maj 1963

Nr 23

Ang. utvidgning av arbetarskyddslagens tillämpningsområde, in. m.
i debatten har framkommit några motiv trädena inbegripas i arbetarskyddslagen,
som föranleder ändring av min uppfatt- Här vill man i lagen försöka inrymma
ning att det husliga arbetet bör stå utan- så många grupper som möjligt. Vi måste
för arbetarskyddslagens tillämpningsom- ha detta i tankarna när vi stiftar lagen,
råde.

Fröken NORDSTRÖM (fp):

Herr talman! Skillnaden mellan hembiträdeslagen
och arbetarskyddslagen är
ju att för hembiträdeslagen finns det
ingen tillsynsmyndighet, vilket däremot
är fallet med arbetarskyddslagen. Visst
kan man ta in bestämmelser om arbetarskydd
eller en hänvisning till arbetarskyddslagen
i hembiträdeslagen, men jag
kan fortfarande inte förstå varför det
skall gälla särskilda bestämmelser för
hembiträdena.

Herr DAHLBERG (s):

Herr talman! Det är väl så beträffande
alla lagar, att väcker man inte åtal
faller ingen dom. Detta vidlåder all lagstiftning
här i landet.

När det gäller hembiträdeslagen vill
jag säga att de hemanställda väl inte har
så starka organisationer som övriga grupper.
Det är vi väl alla medvetna om.
Visste de anställda att de hade en lag
som de kunde åberopa, innebure detta
en fördel för dem. Som det nu är saknar
de varje som helst möjlighet att påtala
bristerna.

Man får hålla isär vad som är arbetstidslag
och vad som är arbetarskyddslag.
Hembiträdena har genom hembiträdeslagen
fått reglerad fritid och arbetstid.
Lagen kom ju till just i det syftet.
Det finns inte samma tillsynsmyndighet
för hembiträdena.

Organisationerna har vid förhandlingar
möjlighet att diskutera arbetstiden.
Därvid har de starka organisationerna
övertaget. Vi har väl inte tidigare i
svensk lagstiftning tagit hänsyn till olika
gruppers fackliga styrka, utan vi har
försökt utforma lagstiftningen så att så
många som möjligt kan komma under
lagen. Ingen grupp skall lämnas utanför.
Det talas om sociala minoriteter som
måste hjälpas. Då måste även hembi -

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Herr Dahlbeg måste ha
missuppfattat hela saken om han tror
att jag förmenar att lagen måste föranleda
åtal för att den över huvud taget
skall ha någon betydelse. En arbetsplats
som faller under arbetarskyddslagen inspekteras
av inspektionsmyndigheten,
och det räcker i allmänhet med en tillsägelse
om någonting är felaktigt. Sedan
får arbetarna själva, var och en för sig
om det är en liten arbetsplats, eller genom
skyddsombudet om det är en större
arbetsplats, alltså där det finns mer
än fem anställda, se till att rättelse åstadkoms.
Det är mera sällan som tillsynsmyndigheten
måste tillgripa åtal för att
vinna rättelse. Vad som fattas i fråga
om det husliga arbetets inordnande under
arbetarskyddslagen är förslag om en
effektiv tillsyn och därtill tillräcklig aktivitet
hos hembiträdena för att kräva
rättelse beträffande sådant som brister.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
först särskilt beträffande punkten A
av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan samt därefter särskilt
angående utskottets hemställan i övrigt.

Sedermera gjorde herr talmannen i
enlighet med de rörande punkten A
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Dahlberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter gi -

Nr 23

Fredagen den 17 maj 1963

ven varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 53 punkten
A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Dahlberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 108;

Nej — 17.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om behörighet
att utöva tandläkaryrket m. m.;

nr 55, i anledning av väckta motioner
om viss översyn av lagen om vapenfria
värnpliktiga samt om behandlingen av
samvetsömma värnpliktiga; och

nr 56, i anledning av väckta motioner
om makes samtycke till utträde ur den
allmänna tilläggspensionsförsäkringen.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. igångsättningstillstånd för byggnadsarbete Föredrogs

ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 24, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om igångsättningstillstånd för
byggnadsarbete, dels ock i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 22 mars 1963 dagtecknad
proposition, nr 124, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till lag om igångsättningstillstånd
för byggnadsarbete.

I propositionen hade föreslagits, att
säsongutjämningen för byggnadsindustriens
arbetskraft skulle övergå till att
bliva en angelägenhet för frivillig samverkan
mellan byggarbetsmarknadens
parter under aktiv medverkan från arbetsmarknadsmyndigheternas
sida. En
permanent fullmaktslag skulle dock finnas,
som, därest de frivilliga åtgärderna
visade sig icke kunna trygga säsongutjämningen,
gåve Kungl. Maj:t möjlighet
att förordna, att igångsättningstillstånd
av arbetsmarknadsmyndighet skulle inhämtas,
innan byggnadsarbete påbörjades.
Det nya, på frivillig planering grundade
systemet skulle genomföras successivt
under en tvåårig övergångsperiod
från och med den 1 juli 1963, då den
nuvarande byggnadsregleringslagen upphörde
att gälla.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner, nämligen dels

i första kammaren nr 721, av herrar
Adolfsson och Lager, samt i andra
kammaren nr 876, av herr Nilsson i
Gävle m. fl.,

dels i första kammaren nr 725, av herr
Åkerlund, och i andra kammaren nr 881,
av herr Edlund, och

dels i första kammaren nr 726, av herr
Åkesson och herr Peterson, Eric Gustaf,
samt i andra kammaren nr 880, av herr
Carlsson i Stockholm m. fl.

Fredagen den 17 maj 1963

Nr 23

Ang. igångsättningstillstånd för byggnadsarbete

I motionerna I: 721 och II: 876, som
voro likalydande, hade hemställts, att
riksdagen, med bifall i övrigt till Kungl.
Maj ds proposition nr 124, måtte besluta
giva 1, 2, 6 och 9 §§ i förslaget till lag om
igångsättningstillstånd för byggnadsarbete
i motionerna angiven lydelse, vilket
förslag avsåg, att tillståndsgivningen
i stället för att avvecklas borde decentraliseras
till byggarbetsnämnderna.

I de likalydande motionerna I: 726
och 11:880 hade anhållits, att riksdagen
vid behandling av Kungl. Maj:ts proposition
nr 124, med förklaring att Kungl.
Maj :ts förslag till lag om igångsättningstillstånd
för byggnadsarbete icke kunnat
av riksdagen oförändrat godtagas,
måtte

1. besluta att införa sådan hänvisning
från 3 g till 1 § i lagen, att det framginge,
att igångsättningstillstånd ej finge vägras
av i 3 § nämnd myndighet av andra
skäl än som föranleddes av önskvärd säsongutjämning
för byggnadsindustriens
arbetskraft,

2. besluta sådan klargörande formulering
i 2 § i lagen, att reparationer och
underhåll av en- och tvåfamiljshus undantoges
från tillståndstvånget samt

3. besluta, att den tid, till och med vilken
automatiskt förordnande om tilllämpning
av lagen inom vissa orter skulle
anses given, skulle fastställas till den
1 juli 1964.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen med avslag på motionerna
I: 721 och II: 876, I: 725 och II: 881 samt
I: 726 och II: 880 måtte bifalla förevarande
proposition, nr 124.

Reservation hade avgivits av herrar
Alexanderson, Ebbe Ohlsson, Åkesson,
Nyberg, Hamrin i Kalmar och Anners,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet beträffande
4 § och övergångsbestämmelsen
bort hemställa, att riksdagen med
bifall i dessa delar till motionerna I: 726
och II: 880 måtte för sin del antaga det

genom propositionen framlagda förslaget
till lag om igångsättningstillstånd
för byggnadsarbete med sådan ändring,
att 4 § och övergångsbestämmelsen erhölle
i reservationen angiven lydelse.
Reservanternas förslag till tillägg i den
föreslagna lagens 4 § överensstämde med
yrkandet under 2 i motionerna I: 726
och 11:880.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Det lagförslag som avhandlas
i det föreliggande utlåtandet är
en efterföljare till den nu gällande lagen
om tillståndstvång för byggnadsarbete,
d. v. s. lagen om den sedan krigstiden
kvarstående byggnadsregleringen. När
denna provisoriska lag senast förlängdes,
år 1961, träffades här i riksdagen en
kompromiss som gick ut på att man förutsatte
att den då aktuella förlängningen
skulle bli den sista och att byggnadsregleringen
i då tillämpad form inte
skulle förekomma efter den 30 juni 1963.
Man hade vid denna tidpunkt ganska
länge inte tillämpat lagen i full utsträckning
utan endast i form av krav på
igångsättningstillstånd för åstadkommande
av säsongutjämning inom byggnadsfacket.
På vissa områden hade även
kravet på sådana tillstånd släppts och ersatts
av en reglering på frivillig grund
genom lokala samarbetsnämnder.

I tredje lagutskottets enhälliga utlåtande
1961 sades det att man utgick ifrån
att en generell planering i annan form
än genom krav på igångsättningstillstånd
enligt gällande lag borde kunna
realiseras i så god tid före den 30 juni
1963 att lagen om tillståndstvång för
byggnadsarbete inte skulle behöva förlängas.
Samtidigt förutsattes att Kungl.
Maj:t under tiden skulle framlägga förslag
till åtgärder, avsedda att få tilllämpning
på de orter där tillräckliga
förutsättningar för inrättande av samarbetsnämnder
inte fanns. Om denna
kompromiss var sålunda alla partier ense
år 1961.

Man kan väl knappast säga att den
proposition som vi nu har att behandla
uppfyller de förväntningar som så -

Nr 23

Fredagen den 17 maj 1963

Ang. igangsättningstillstånd för byggnadsarbete

lunda uttalades år 1961. Propositionen
innebär nämligen att den föreslagna lagen
i princip upptar de bestämmelser
ur den gamla lagen som då över huvud
taget var i tillämpning, d. v. s. reglerna
om igångsättningstillstånd för säsongutjämning.
Lagen föreslås bli av permanent
karaktär men i form av en fullmaktslag
som kan sättas i tillämpning på orter där
så är påkallat för säsongutjämningsändamål.

I en övergångsbestämmelse föreslås att
lagen utan särskilt förordnande skall gälla
i två år, d. v. s. till och med den 30
juni 1965, på alla orter där nu igångsättningstillstånd
kräves, i den mån
Kungl. Maj :t inte beslutar annorlunda.
Dessa orter är exakt desamma som de,
där man vid frågans behandling i riksdagen
år 1961 uppehöll kravet på igångsättningstillstånd.
Den fria ordningen
med reglering genom samarbetsnämnder
gäller nu som då Östergötlands län
och ett tiotal medelstora städer, sålunda
en ganska begränsad del av landet. Den
av riksdagen förväntade avvecklingen av
lagens tillämpning under de gångna två
åren har alltså inte kommit till stånd,
utan man begär att samma form av reglering
skall i nästan hela riket tillämpas
under ytterligare två år.

I förutsättningarna för 1961 års kompromiss
ingick väl att frivilliga lokala
samarbetsnämnder inte skulle kunna täcka
alla områden och att där så icke skulle
kunna ske särskilda åtgärder skulle
vidtagas. Men man kan knappast av
handlingarna utläsa att tanken var att
det skulle ske genom ett krav på igångsättningstillstånd
av precis samma slag
som då tillämpades enligt den gamla lagen.

Mot bakgrunden av det sagda är det
naturligt att vi reservanter inte kunnat
utan vidare godtaga det framlagda lagförslaget.
Även reservanterna måste
emellertid konstatera att det ännu icke
lyckats att organisera en reglering —
på frivillig basis — av byggnadsverksamheten
i säsongutjämnande syfte i på
långt när den utsträckning som riksdagen
år 1961 förväntade.

Då det uppenbarligen är av stor be -

tydelse att en säsongutjämning kommer
till stånd och då andra medel för närvarande
inte står till buds, vill vi inte
motsätta oss att den föreslagna lagen antages,
men vi yrkar att övergångstiden
inskränkes till ett år. Det är uppenbart
att det kräves en s. k. stupstock inom
en tämligen nära framtid för att avvecklingsarbetet
skall bedrivas effektivt
— annars kan de två åren gå med samma
klena resultat som de två senast förflutna
åren. Efter den 30 juni 1964 bör
därför krav på igångsättningstillstånd
inte upprätthållas på andra håll än de
orter, där de lokala förhållandena är
sådana att man över huvud taget inte
kan tänka sig att organisera effektivt arbetande
samarbetsnämnder.

Även på en annan punkt anser reservanterna
att den föreslagna lagen är alltför
långtgående. Den omfattar nämligen
i princip allt byggnadsarbete, bl. a. även
reparations- och underhållsarbeten på
egnahem och andra dylika småfastigheter.
Det lär väl vara i praktiken tämligen
ogörligt att — i varje fall under fredliga
tider — uppehålla ett krav på särskilt
tillstånd för att sätta i gång med
att t. ex. måla eller tapetsera ett rum i
sin villa. Det är nu, såsom framgår av
propositionen, inte heller meningen att
för sådana småarbeten i praktiken tillstånd
skall krävas. Meningen är att, såsom
för närvarande är fallet, undantagsbestämmelser
skall utföras i administrativ
ordning. Enligt reservanternas mening
är det emellertid orimligt att i lagen
ens lämna möjligheten öppen att för
dylika arbeten kräva igångsättningstillstånd.
Ett område där lagen över huvud
taget inte är avsedd att tillämpas
bör inte heller inrymmas inom dess ordalag.
Det är också rimligt att fastighetsägare
av ifrågavarande kategori, som
bara tillfälligtvis kommer i den situationen
att frågan om lagens tillämplighet
blir aktuell, skall kunna direkt ur själva
lagen utläsa dess omfattning. Reservanterna
yrkar därför att lagtexten kompletteras
på denna punkt.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen.

.. (JO.

Fredagen den 17 maj 1963

Nr 23

Ang. igångsättningstillstånd för byggnadsarbete

Häri instämde

(h).

herr Ohlsson, Ebbe,

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Framför allt har ju högerpartiet
mycket länge kämpat för att
lagen om igångsättningstillstånd för
byggnadsarbeten skall avskaffas. Om
Kungl. Maj :ts och lagutskottets förslag nu
odtas av riksdagen får dessa opponenter
i allt väsentligt sin vilja fram, och skulle
de möjligen av något slags oförnöjsamhet
gräma sig över att de inte fått alltsammans
ända upp till 100 procent, kan
de tydligen trösta sig med de givna löftena
att de tydligen ganska snart också
kommer att få det lilla som ännu fattas.

Den glädje som de trots vissa missnöjesyttringar
i motionen och i talarstolen
nyss ändå måtte känna kan byggnadsarbetarna
inte på något sätt delta i och
inte heller de bostadssökande människorna.

Yi tror nämligen för vår del att rätt
stora vådor kan komma att uppstå av att
lagen om igångsättningstillstånd nu
egentligen avses att försvinna. Yi som
svarar för motionsparet I: 721 och II:

876 kan inte tro på effektiviteten i de fri- påbörja grundarbetena exempelvis i de -

renheterna från områden där man försöksvis
har praktiserat s. k. frivilligt samråd
talar enligt vår uppfattning för att
tvingande lagbestämmelser behövs för
att man äntligen skall komma någorlunda
till rätta med säsongvariationernas
utomordentligt stora problem för byggnadsarbetarna
och därigenom också för
de bostadssökande.

Bl. a. har arbetsmarknadsstyrelsen påpekat
att arbetslösheten bland byggnadsarbetarna
varit betydligt större i försöksområdena
än i övriga orter i landet. Detta
säger oss väl ändå vad vi kan ha att
vänta om tillståndstvånget upphäves.

Det är en illusion att tro att de privata
byggarna över lag skulle rätta sig efter
byggarbetsnämndernas instruktioner. I
stället för att här försöka orera spontant
i detta avseende tar jag mig friheten att
citera en liten passus ur vår motion beträffande
denna frågeställning: »Även
med god vilja från berörda parters sida i
byggarbetsnämnderna blir det ogörligt
att via frivilligt samråd bemästra dessa
problem» — alltså säsongvariationerna.
»Vilka medel finns att förmå ett företag,
som tagit ett arbete på entreprenad, att

villiga åtgärder som hittills prövats och
som nu föreslås med syfte att försöka bemästra
säsongvariationerna inom husbyggnadsbranschen.

Det förefaller som om inte heller regeringen
är riktigt övertygad om effektiviteten
av vad som föreslås eftersom ju en
fullmaktslag, vilken i varje fall är en
övergångsform, instiftas. Man skulle kanske
kunna säga bildligt talat, att lagen
nästan är en revolver, lagd på bordet.
Man tror alltså inte på full effekt av de
frivilliga åtgärderna utan måste hålla en
sådan här lag under näsan på dem det
vederbör.

Det framgick också av det anförande
som hölls här alldeles nyss att inte heller
reservanterna tror på effektiviteten av en
sådan lagstiftning, i varje fall inte för
närvarande, utan vill att fullmaktslagen

cember i syfte att upprätthålla sysselsättningen,
om företaget finner det lämpligare
att vänta till våren? Inga alls. I
många fall kommer byggarbetsnämnderna,
även om parternas företrädare är
eniga om rekommendationerna av höstoch
vinterarbeten, att tala för döva
öron.»

Den svårighet som här påpekats har
bl. a. länsarbetsnämnden i Göteborgs och
Bohus län insett, och på grund av sina
rika erfarenheter, däribland några erfarenheter
av mycket nedslående art, har
denna länsarbetsnämnd uttalat sig för
fortsatt tillståndsgivning.

Inte heller med den lag som gällt har
säsongvariationernas stora problem kunnat
bemästras på ett tillfredsställande
sätt. Det måste befaras bli ännu mycket
värre om lagen nu upphävs utan att nå -

skall vara giltig, men endast ett år. Man got annat och effektivare instrument än
tycks hysa illusionen att det hela skall det som föreslås kommer i dess ställe,
kunna klaras av på så kort tid och med Yi har därför ansett ett annat system,
sådana medel. De hittillsvarande erfa- även i det fallet med tillståndsgivning,

Nr 23

Fredagen den 17 maj 1963

Ang. igångsättningstillstånd för byggnadsarbete

böra upprättas, och vårt förslag är att
igångsättningstillstånd skall vara obligatoriskt
samt att tillstånden skall meddelas
av de byggarbetsnämnder som enligt
regeringsförslaget skall inrättas.

Vi tycker att detta är en angelägen decentralisering.
Det skulle innebära att de
parter som har den närmaste kontakten
med de praktiska frågorna vid husbyggena,
däribland byggnadsarbetarna, får
ett avgörande inflytande över denna synnerligen
viktiga produktionsangelägenhet
som anknyter till ett av de största
sociala problem vi har i vårt land.

Jag upprepar att vi från vår sida hyser
farhågor. Vi skulle givetvis bli glada
om dessa farhågor skulle befinnas vara
icke motiverade, men vi tror att den
rädsla som vi vill ge uttryck åt bygger på
kommande realiteter.

Till slut vill jag endast göra det påpekandet
att det inte bara är fråga om
en jämn sysselsättning för byggnadsarbetskraften.
Den saken är visserligen så
viktig att den ensam motiverar det förslag
vi har lagt fram, men det gäller också
bostadsbyggandets omfång totalt samt
självfallet även lokalt, och därmed de
bostadslösas möjlighet att få tak över
huvudet. Hur många bostäder som förloras
genom den byggarbetslöshet som
ryckigheten i planerandet och igångsättningen
åstadkommer, vet inte jag för
min del, men självfallet måste det vara
massor av bostadslägenheter som förloras
till följd av detta. Vi befarar att dessa
produktionsförluster kan komma att
bli ännu större genom det system som
nu föreslås. Av detta skäl har vi framlagt
vårt förslag.

Jag ber följaktligen, herr talman, att
få yrka bifall till det motionspar som
jag här har talat för, nämligen nr 721 i
första kammaren och 876 i andra kammaren.

Herr JOHANSSON, KNUT, (s):

Herr talman! Till den historik som
utskottets ordförande här alldeles nyss
anförde vill jag bara göra en komplettering.
Den nuvarande lagen, som ju har
varit i tillämpning i 20 år, har under de

senaste åren endast gällt i begränsat avseende,
nämligen till den del som avser
igångsättningstillstånden. I övrigt har
hela lagkomplexet inte tillämpats under
de senare åren. Detta är väl en av anledningarna
till att man kan ställa frågan
om lagen bör bibehållas i fortsättningen
därest vi kan nå samma resultat
på andra vägar än med en tillämpning
av ungefär en tredjedel av lagen. Det
är klart att man kan — som herr Alexanderson
anförde — fråga om det var riksdagens
mening för två år sedan att vi
skulle få en lag vars bestämmelser i allt
väsentligt var en kopia av den nuvarande
lagens igångsättningsbestämmelser.
Men vad är alternativet? Det har
ju diskuterats i olika sammanhang, och
inte ens i utskottet har det anförts något
alternativ som skulle kunna ersätta den
föreslagna lagen, då alla där var ense
om nödvändigheten av att på denna del
av arbetsmarknaden ha något system
som reglerar sysselsättningen.

Herr Alexanderson redogjorde också
för den föreslagna lagens innehåll, och
det är väl riktigt som anförts att man på
denna punkt haft delade meningar inom
utskottet, inte i princip — där är man
ense — men i fråga om tillämpningen.

På två avsnitt har reservation avgivits.
Jag vill beträffande det första avsnittet
som gäller begränsningen i lagtexten
säga att innehållet är ju exakt detsamma
som finns i den nuvarande lagen men
det är inte i praktisk tillämpning beroende
av att det i författningarna har
gjorts undantag — och det kommer det
helt naturligt att göras även i fortsättningen.
Jag är övertygad om att det är
mer än reparationer och underhåll av
en- och tvåfamiljshus som i en kommande
författning kommer att släppas
fritt av den anledningen att det för närvarande
inte föreligger behov av regleringar
där. Värdet av att ha det reglerat i
lagen är ju att det — därest den situationen
kommer att uppstå att på ett av de
områden där man har byggarbetsnämnder
eller på andra områden där sådana
nämnder inrättats men systemet inte
fungerar utan lagen måste tillämpas, vilket
ju är innebörden av disposiviteten

Fredagen den 17 maj 1963

Nr 23

Ang. igångsättningstillstånd för byggnadsarbete

— är tänkbart att lagen bör få tillämpning
i hela sin vidd, och då är det mera
praktiskt att ha det hela reglerat i lagen
än att gå till riksdagen och få denna
komplettering — undantagen regleras ju
i författning.

Vad gäller den andra delen av reservationen,
alltså den nya lagens giltighet,
är utskottet delat. Majoriteten hävdar
i likhet med vad som anförts i propositionen
att det är nödvändigt med en
giltighetstid av två år. Reservanterna har
utgått ifrån att det räcker med ett år.
Jag måste för min del säga att reservanternas
mening ingalunda är välgrundad.
Jag har den personliga uppfattningen att
riksdagen om två år får ta ställning till
en ytterligare förlängning, ty det är en
praktisk omöjlighet att under dessa två
år genomföra det frivilliga systemet med
byggarbetsnämnder överallt där förutsättningar
finns. Härtill kommer för det
andra att det finns delar av landet där
förutsättningar nu och kanske i all framtid
saknas för att genomföra den nya
ordningen och där lagen därför måste
tillämpas även i fortsättningen. Av dessa
skäl menar utskottet att tvåårsperioden
i och för sig är väl kort, men å andra
sidan är det ingenting som hindrar att
man går på denna linje och om två år
bestämmer en ytterligare förlängning.

Det föreföll som om herr Alexanderson
hade den uppfattningen att det skulle
vara en ganska lätt match att organisera
upp dessa byggarbetsnämnder. Så
är emellertid inte fallet. I utskottsutlåtandet
har mycket kraftigt understrukits
att en av förutsättningarna för nämndernast
verksamhet är att såväl de nuvarande
nämnderna som de nämnder som
kommer att inrättas får den personal
som är nödvändig. Arbetsmarknadsverket
har begärt anslag för ändamålet; befattningarna
skall ju tillsättas, och det
blir i första hand vid de nämnder som
nu finns och i andra hand vid de nya
nämnder om vilkas inrättande parterna
efter hand kommer att träffa överenskommelse.
I samma utsträckning som det
sker kommer lagen att upphävas.

Jag vill också ge uttryck åt den meningen
att man här kan ha anledning att

känna tveksamhet. Det gör nog inte bara
herr Adolfsson, utan tveksamheten finns
inte minst på företagarsidan. Jag förstår
arbetsgivarna, ty det är ett ganska betydande
ansvar som läggs på nämnderna
— utöver representanter för arbetsgivarna
och arbetarparten består nämnderna
av representanter för kommuner
och länsarbetsnämnd — och detta ansvar
kanske många gånger inte kan vara
så angenämt. Den faktorn måste man ta.
hänsyn till.

Till vad herr Adolfsson anförde vill
jag först säga att jag har någon kännedom
om byggnadsarbetarnas uppfattning
och reaktion på denna punkt. Det är väl
ganska naturligt att byggnadsarbetareförbundet
inte gett sig in på en diskussion
och ett ställningstagande till detta
system om man inte ansett att det bör
kunna fylla uppgiften på ett enklare och
smidigare sätt än en lagstiftning. Detta
är nog en ganska allmän uppfattning
bland byggnadsarbetarna. Den argumentering
som herr Adolfsson åberopade
och som också finns angiven i motionerna,
nämligen om arbetslösheten, är väl
ändå inte något motiv för att låta lagen
äga fortsatt giltighet. Jag är övertygad
om att de arbetslöshetssiffror som anförts
i motionen och som hänför sig till
en viss angiven dag är riktiga. Jag skulle
kunna tillägga att det fanns dagar under
föregående vinter, då arbetslösheten
var ännu högre, men detta beror inte på
att det varit något fel i systemet utan på
helt andra orsaker. Arbetslösheten har
varit lika hög eller högre på de orter —
inte minst i Göteborg — där lagen såväl
nu som under föregående vinter ägt tilllämpning.
Däremot skulle man nog kunna
använda arbetslöshetssiffrorna som
argument för att påstå att byggnadsindustrien
i detta land inte är tillräckligt rustad
för att möta påfrestningarna när man
överraskande får en mycket besvärlig
vinter. Detta reglerar man emellertid inte
med någon lag, inte ens med en lagstiftning
av det innehåll som herr Adolfsson
förordar.

Det är inte heller riktigt att arbetslösheten
genomgående är större på de
orter där vi redan har byggarbetsnämn -

Nr 23

Fredagen den 17 maj 1963

Ang. igångsättningstillstånd för byggnadsarbete

der. Vid vissa tidpunkter har så visserligen
varit fallet, men om man analyserar
orsaken härtill finner man att arbetslösheten
har föranletts av helt andra förhållanden.
Det kan vara brist i planeringen.
Arbetena kan av olika anledningar ha
blivit fördröjda vid igångsättningen.
Även om jag kan instämma i syftet med
herr Adolfssons förslag, måste jag framhålla,
att det här gäller svårigheter, som
varken ett fritt system eller en lagstiftning
kan lösa. Botemedlet når man endast
genom en bättre planering, och åtgärder
i det avseendet är under övervägande
såväl mellan parterna som inom
arbetsmarknadsorganen.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Det förefaller mig som
om inte bara herr Adolfsson utan även
herr Knut Johansson missuppfattat innebörden
av denna övergångsbestämmelse
som vi är något oense om. Herr Adolfsson
tycktes t. ex. uppfatta reservationen
så att lagen skulle gälla endast ett år
och därefter inte kunna tillämpas. Herr
Knut Johansson menade att om man
inte hade åstadkommit tillräckligt många
frivilliga samarbetsnämnder under de
två år som övergångsbestämmelserna enligt
propositionen skall gälla skulle det
behövas en ny riksdagsbehandling.

Så förhåller det sig dock inte. Skillnaden
mellan övergångstiden och den därpå
följande tiden är följande: Lagen
skall gälla i de nu aktuella orterna under
den första tiden. Det kan kanske
röra sig om nio tiondelar av landet där
den gäller utan något särskilt förordnande.
Om några av dessa orter skall
kunna undantas fordras att Kungl. Maj:t
särskilt förordnar därom. Vad beträffar
tiden därefter kan Kungl. Maj:t enligt lagens
1 § förordna om krav på igångsättningstillstånd.
Det fordras sålunda i detta
fall ett uttryckligt förordnande av
Kungl. Maj :t för att lagen skall tillämpas.
I båda fallen har Kungl. Maj:t möjlighet
att bringa lagen i tillämpning på orter

där detta behövs. Den enda i sak påvisbara
skillnaden är att det för ett positivt
förordnande fordras viss utredning
och underlag, d. v. s. att man skall kunna
säga att erforderlig säsongutjämning
annars inte kan åstadkommas. Skillnaden
mellan majoritetens och reservanternas
ställningstagande på denna punkt är
alltså inte särdeles stor.

Vi reservanter reagerar kanske mest
mot att man under de senaste två åren
inte har lyckats åstadkomma någon ytterligare
utveckling av systemet med frivilliga
samarbetsnämnder, vilket man
tydligen räknade med vid 1961 års behandling
av frågan.

Herr Knut Johansson frågade vidare
vilken annan metod för säsongutjämning,
bortsett från frivilliga samarbetsnämnderna,
som man skulle kunna tänka
sig. Något annat förslag, sade han,
hade inte heller framförts i utskottet. Det
är kanske riktigt, men år 1961 uttalade
ett enhälligt utskott — i vilket, om jag
inte misstar mig, även herr Johansson
ingick -— att »utskottet utgår från att
en generell planering i annan form än
genom krav på igångsättningstillstånd
enligt nu gällande lag bör kunna realiseras
i så god tid före den 30 juni 1963
att lagen om tillståndstvång för byggnadsarbeten
då icke skall behöva erhålla
förlängd giltighet». Man hade väl då vissa
uppslag om hur detta skulle kunna
ordnas i annan form än genom krav på
igångsättningstillstånd. Det utredningsarbete
som under tiden har förekommit
hade man hoppats skulle ge till resultat
några konkreta möjligheter i den vägen.
Så har inte skett. Den promemoria som
ligger till grund för det nya lagförslaget
innehåller inte några ytterligare möjligheter.
Så är alltså den aktuella situationen,
vilken jag inte kan finna stämmer
med vad man tänkte sig år 1961.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Jag kan inte polemisera
mot herr Knut Johansson med större inlevelse,
i all synnerhet som hans anförande
var synnerligen sympatiskt i hela
sin ton och byggt på sakargumentation.

Fredagen den 17 maj 1963

Nr 23

Ang. igångsättningstillstånd för byggnadsarbete

Jag skulle ändå vilja ta upp en del saker
så att säga litet i kanten.

Herr Knut Johansson hävdade för det
första att han hade »någon uppfattning»
om byggnadsarbetarnas reaktion till vad
som föreslås. Jag utgår från att han har
en mycket god uppfattning om det. Jag
anser mig även för egen del ha det, och
jag vet inte om förhållandena i denna
del av landet är annorlunda än i den
del av landet varifrån jag kommer, nämligen
Göteborg. Där har byggnadsarbetarnas
reaktion mot att denna lagstiftning
skulle upphöra varit mycket kritisk.
Jag har fått en livlig bild av den
saken genom resonemang med byggnadsarbetare
av olika kategorier. Ett av argumenten
har varit att man är rädd för
att ytterligare arbetslöshet skall komma
att uppstå bland byggnadsarbetarna
under vissa perioder, inte bara vintertid
utan också andra årstider.

Nu säger emellertid herr Johansson att
den arbetslöshet som av och till blossat
upp bland byggnadsarbetarna väl inte
berodde på fel på systemet, utan att det
skulle vara kung Bore som hade drivit
sitt fula spel, och man kan ju säga att
denna potentat under den senaste vintern
verkligen var illasinnad. Men man
kan nog ändå inte säga att kung Bore
ensam var skyldig till vad som inträffade.
Det var ett fel i systemets funktion,
som ledde till att denna våldsamma arbetslöshet
uppstod.

I Göteborg var det för övrigt inte bara
nu i vinter som en stor arbetslöshet uppkom.
Också föregående vinter, då ingen
sådan köldperiod förekom som den som
vi hade nu i vinter, fanns det i min hemstad
mellan 700 och 800 arbetslösa byggnadsarbetare
under en tid av mellan fem
och sex månader. Då får man en verkligt
livfull bild av vad det är fråga om, i all
synnerhet sedan vi i Göteborgs stadskollegium
upprepade gånger hade att
diskutera hur man skulle kunna komma
till rätta med detta oerhörda problem.
Detta medverkar givetvis till den oro
som man känner och som man vill ge uttryck
för.

Den arbetslöshet bland byggnadsarbetarna
som förekom den senaste vintern

var ett resultat av samverkande orsaker.
Grundorsaken var möjligen icke kylan
utan ett fel i systemets tillämpning, så
att man icke tillsåg att grundarbetena
sattes i gång så tidigt att husen stod under
tak innan vintern inträffade. Om
detta skett hade ingen arbetslöshet av
tillnärmelsevis detta omfång kommit att
inträffa till följd av vintern.

Sedan vill jag tillägga att när man
under en lång följd av år studerat förhållandena
på detta produktionsområde,
har man fått anledning att känna en viss
misstro beträffande effekten av de olika
slag av förändringar som föreslås. Många
gånger har frågan om byggandets omfång
varit beroende av konjunkturpolitiska
bedömningar. Vid andra tillfällen
har det varit fråga om en budgetreglerande
mekanik, som har fungerat liksom
ett dragspel, eller kanske jag kan
säga dalar och toppar. När man har iakttagit
allt detta och verkningarna därav,
är det rätt klart att man är oroad för att
också det som nu föreslås skall leda till
att sådana företeelser även i fortsättningen
kan komma att accentueras i stället
för att avskaffas.

Herr JOHANSSON, KNUT, (s):

Herr talman! Reaktionen bland byggnadsarbetarna
i Göteborg grundades på
en missuppfattning om vad detta förslag
egentligen innebar. Det var inte bara i
Göteborg som man bland byggnadsarbetarna
hade fått den föreställningen att
hela systemet skulle slopas och att alltså
byggandet skulle bli helt fritt. Detta är
rätt naturligt, då det kanske i tidningspressen
kort och gott angavs att nu slopas
byggnadsregleringen. Alla som vet
att i varje fall den del av byggnadsregleringen
som nu är i tillämpning har haft
ett ofantligt värde för säsongutjämningen
ställde sig givetvis frågan vad som var
orsaken till avskaffandet. När det sedan
blivit klarlagt att man skulle ersätta den
med någonting annat, var det ingen fara
med reaktionen bland byggnadsarbetarna
i Göteborg. De är ganska på det klara
med riktigheten i detta. Men de har sagt
att på en del platser, inte minst i Stock -

Nr 23

Fredagen den 17 mai 1963

Ang. igångsättningstillstånd för byggnadsarbete

holm, föreligger inte förutsättningar att
från i dag till i morgon gå över till ett
frivilligt system, och på den punkten
har de fullständigt rätt.

Beträffande arbetslösheten i Göteborg
vill jag också säga att man givetvis, som
herr Adolfsson, kan göra gällande att det
var fel på systemet, men vilket system?
Jag tror inte att om denna lag tillämpats
i hela dess vidd hade det haft någon inverkan
på läget. Göteborg påverkades av
förhållandena i Stenungsund, som ju i
hög grad influerade på sysselsättning
och arbetslöshet i Göteborg, och där var
det orsaker av ett helt annat slag. Som
jag sade tidigare kunde detta inte regleras
med vare sig denna eller någon annan
lag.

Det herr Adolfsson sedan kom in på,
byggandets omfång, avsåg den tid då lagen
hade att reglera även vad som skulle
byggas. Nu gäller den endast när byggena
skall sättas i gång. Sedan får ju jag
och herr Adolfsson, stat och kommun
och alla andra bygga så mycket man vill.
Det är planeringen om tidpunkten för
igångsättning som diskussionen gäller.

Herr Alexanderson talade om tolkningen
av den nuvarande lagen. Det är
väl så att om det inte blir någon ytterligare
förlängning om två år, och därest
riksdagen nu biträder utskottets hemställan,
då upphör lagen på alla orter där
den från den 1 juli träder i tillämpning
och finns kvar såsom en fullmaktslag eller
där Kungl. Maj:t kan förordna den
tillämplig — i Göteborg, Tomelilla eller
på någon annan plats. Det är detta jag
anser vara för begränsat. Om två år
kommer fortfarande stora delar av detta
land inte att vara täckta med frivilliga
överenskommelser om byggarbetsnämnder,
och därför måste lagen förlängas på
ytterligare någon tid.

Det är riktigt vad herr Alexanderson
citerade ifrån tredje lagutskottets utlåtande
nr 7 år 1961, men detta utlåtande
innehöll också en beställning till Kungl.
Maj:t att utarbeta ett förslag. Det har
gjorts, saken har varit ute på remiss,
och det är inte någon av remissinstanserna
som kommit med något alternativt
system. Vad man har yttrat sig om är

frågan om bifall eller avslag eller om
övergångstidens längd. Varken remissinstanserna
eller reservanterna i utskottet
eller någon annan har sålunda diskuterat
ett annat system än det som föreligger,
och detta helt enkelt av det skälet
att det inte finns så mycket att välja på.
Erfarenheten visar ju att vad som finns
i lagförslaget är det som i praktisk tilllämpning
är det enda tänkbara då lagen
måste äga tillämpning.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Vad övergångsbestämmelsen beträffar
kan jag inte läsa lagen annat än så att
Kungl. Maj :t skulle om två år kunna
förordna att igångsättningstillstånd skall
krävas i hela riket med undantag av Östergötlands
län, Uppsala och Sundsvall
och vad det nu är för orter, som nu är
undantagna. Det skulle inte behövas
riksdagsbehandling för det, så som lagen
är skriven, men väl viss utredning
som underlag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att med
anledning av vad under överläggningen
yrkats propositioner beträffande utskottets
i förevarande utlåtande gjorda hemställan
komme att framställas först särskilt
i vad avsåge 1, 2, 6 och 9 §§ i förslaget
till lag om igångsättningstillstånd
för byggnadsarbete, därefter särskilt i
fråga om 4 § och övergångsbestämmelsen
i lagförslaget samt slutligen särskilt
rörande utskottets hemställan i övrigt.

Beträffande 1, 2, 6 och 9 § § i förevarande
lagförslag gjorde herr talmannen
propositioner, först på godkännande
av nämnda paragrafer med den lydelse
utskottet föreslagit samt vidare därpå att
kammaren skulle godkänna paragraferna
med den lydelse, som föreslagits i motionerna
I: 721 och II: 876; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

I fråga om 4 § och övergångsbestämmelsen
i det förevarande lagförslaget,
anförde vidare herr talmannen, hade

Fredagen den 17 maj 1963

Nr 23

yrkats dels att dessa stadganden skulle
godkännas med den lydelse utskottet föreslagit,
dels ock att kammaren skulle
godkänna nämnda stadganden med den
lydelse, som föreslagits i den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på godkännande av stadgandena enligt
utskottets förslag vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Alexanderson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 4 § och övergångsbestämmelsen
i förevarande lagförslag
med den lydelse tredje lagutskottet
föreslagit i utlåtande nr 24, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännas nämnda stadganden
med den lydelse, som föreslagits
i den vid utlåtandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Alexanderson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 81;

Nej — 48.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På sedermera gjord proposition bifölls
vad utskottet i övrigt hemställt.

Ang. överflyttande till kyrkofonden av

pastoratens kostnader för skogsbiträden

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets utlåtande
nr 25, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition angående vissa anslag
ur kyrkofonden m. m., dels i ämnet
väckta motioner, dels ock motioner om
anslag till avlönande av en finskspråkig
präst i Sundsvall.

Genom en den 15 februari 1963 dagtecknad
proposition, nr 95, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att

dels antaga förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 44 och
46 §§ ecklesiastik boställsordning den
30 augusti 1932 (nr 400),

2) lag om ändrad lydelse av 6 och
10 §§ lagen den 30 augusti 1932 (nr 404)
om kyrkofond, samt

3) förordning med särskilda bestämmelser
om hushållningsplan för ecklesiastikt
löneboställes skog m. m.,

dels ock bifalla de förslag i övrigt, om
vilkas avlåtande till riksdagen föredraganden
hemställt.

I propositionen hade bland annat
framlagts förslag till vissa smärre reformer
på den ecklesiastika boställsförvaltningens
område. Sålunda hade föreslagits,
att möjlighet skulle öppnas att fastställa
kortare giltighetstid för skogshushållningsplan
för ecklesiastikt löneboställe
samt för uppskattning av sådant
boställes årliga normalavkastning, om
man därigenom kunde samordna giltighetstiderna
beträffande skilda boställen
inom samma pastorat.

För att förenkla det administrativa
förfarandet beträffande avlöning, pension
och andra anställningsvillkor för de
hos pastoraten anställda skogsbiträdena
hade föreslagits, att nuvarande omständliga
remissförfarande i avlöningsfrågor
skulle slopas, att stiftsnämnderna skulle
svara för skyldigheter, som i samband
med den allmänna tilläggspensioneringen
m. m. ankomme på arbetsgivare samt
att kostnaderna för skogsbiträden skulle
bestridas direkt ur kyrkofonden.

Nr 23

Fredagen den 17 maj 1963

Ang. överflyttande till kyrkofonden av pastoratens kostnader för skogsbiträden

Vidare hade föreslagits, att kostnaderna
för tillfälligt biträde, som stiftsnämnd
anlitade för att göra upp skogshushållningsplan,
skulle bestridas direkt ur
kyrkofonden.

I samband med propositionen hade utskottet
behandlat följande, till lagutskott
hänvisade motioner, nämligen

dels de likalydande, i anledning av
propositionen väckta motionerna 1: 646,
av herr Olsson, Ernst, m. fl., samt II:
798, av herr Staxäng m. fl.,

dels de likalydande, i anledning av
propositionen väckta motionerna 1:677,
av herr Olsson, Ernst, m. fl., samt II:
831, av herr Börjesson i Glömminge
m. fl.,

dels ock de likalydande, vid riksdagens
början väckta motionerna 1:125, av
herr Petersson, Per, m. fl., samt II: 148,
av herr Svenungsson m. fl., om anslag
till avlönande av en finskspråkig präst i
Sundsvall.

I motionerna 1:646 och 11:798 hade
hemställts, att riksdagen måtte avslå
propositionen i vad den innehure överförande
av kostnaderna för avlönande
av skogsbiträden till kyrkofonden.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen med avslag å motionerna
I: 646 och II: 798 måtte bifalla förevarande
proposition, nr 95;

B. att motionerna 1:125 och 11:148
samt 1:677 och 11:831 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Vid utlåtandet hade reservation avgivits
av herrar Ebbe Ohlsson, Ernst Olsson
och Mattsson, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under A hemställa,

1. att riksdagen i anledning av motionerna
I: 646 och II: 798 för sin del icke
måtte antaga de i propositionen framlagda
förslagen om ändrad lydelse av 44
och 46 §§ lagen om ecklesiastik boställsordning
samt 6 och 10 §§ lagen om kyrkofond
samt

2. att riksdagen i övrigt måtte bifalla
förevarande proposition, nr 95.

Herr OLSSON, ERNST, (ep):

Herr talman! I proposition nr 95 angående
vissa anslag ur kyrkofonden föreslås
sådan ändring av boställsordningen
och lagen om kyrkofond att skyldigheten
att avlöna pastoratens skogsbiträden
skall överflyttas från de pastorat hos
vilka dessa skogsbiträden är anställda
till kyrkofonden.

Vid behandlingen av denna del av propositionen
har vi i tredje lagutskottet
inte blivit eniga. Vi reservanter anser
att det slutliga ställningstagandet i denna
fråga kunnat anstå. Som motivering
för vårt ställningstagande vill vi framhålla
att då frågan om en rationell förvaltning
av pastoratens skogar är under
utredning kan det inte vara lämpligt att
nu vidtaga åtgärder som skulle försvåra
den omorganisation som alla är överens
om att den är nödvändig och som
säkerligen kommer efter det att utredningen
framlagt sitt slutbetänkande.

De skogar som pastoraten äger är i allmänhet
rätt små och ligger mycket spridda
med i regel en skog i varje socken,
vilket många gånger försvårar en rationell
och maskinell drift av dessa skogar.

I diskussionen har det framkommit
förslag om två skilda lösningar av denna
fråga.

Det ena förslaget går ut på att pastoratens
skogar skulle liksom statens och
bolagens skogar genom ägoutbyte dras
samman till större block. Det andra förslaget
är att pastoratens skogar skall anslutas
till de skogsbruksområden som
håller på att bildas och organiseras och
som på många platser redan är i verksamhet.
Man blir litet förvånad när man
läser statsrådets uttalande och farhågor
för den begränsning i självbestämmanderätten
som skulle följa av en anslutning
till skogsbruksområden. Faktum är ju att
riksdagen har uttalat sig till förmån för
bildandet av skogsbruksområden.

Genom anslutning till skogsbruksområden
skulle pastoraten kunna tillgodogöra
sig den sakkunniga personal och den

Fredagen den 17 mai 1963

Nr 23

Ang. överflyttande till kyrkofonden av pastoratens kostnader för skogsbitraden

maskinella utrustning som finns och
kommer att finnas i dessa sltogsbruksområden.

Det är också självklart att det i framtiden
kommer att bli svårare att avveckla
skogsbiträdesorganisationen om skogsbiträdena
blir anställda hos den centrala
kyrkofonden än om de, tills utredningen
blir klar, som nu förblir deltidsanställda
i varje pastorat. Det finns heller
ingen brist på sökande till dessa tjänster.
Man kan inte anmärka på löneutvecklingen.
Samtidigt föreligger inte
några svårigheter att ordna pensionsfrågan.
Statens pensionsanstalt bär ju i sitt
remissyttrande påpekat att pensionsfrågan
inte är något problem, då den på ett
betryggande sätt kan lösas genom nu tilllämpade
kommunala system.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till den vid tredje lagutskottets
utlåtande fogade reservationen av
herr Ebbe Ohlsson in. fl.

Herr OHLSSON, EBBE, (h):

Herr talman! Jag skulle kunna nöja
mig med att instämma med den föregående
talaren och skall endast uppta kammarens
tid ett par minuter.

I huvudsak bygger propositionen på
ett delbetänkande som avlämnats av 1960
års boställsutredning. Denna boställsutredning
har enligt direktiven att utreda
jämväl den betydligt större frågan om
pastoratsskogarnas framtida förvaltning
på ett rationellare och mer ändamålsenligt
sätt. Det är naturligtvis ingen kritik
mot pastoraten och det sätt på vilket de
hittills har skött sina uppgifter utan är
kanske närmast beroende på de höga
kostnader som har uppstått, inte minst
i samband med skogsbiträdenas resor
mellan de nu i mycket hög grad splittrade
skogsskiftena, och på den allmänna
utveckling som har skett på skogens område.

Förmodligen måste det nuvarande systemet
överges, och i diskussionen har det
framkommit förslag om två skilda lösningar:
antingen ägoutbyten eller — vad
som av många skulle anses naturligt —
en anslutning till de skogsbruksområden

som nu bildas litet varstans på landsbygden.

Yi är alltså överens om att hela detta
stora problemkomplex måste få en lösning
på det ena eller det andra sättet,
men reservanterna menar att om man
har kunnat klara dessa administrativa
uppgifter under snart 30 år, så bör man
kunna vänta tills utredningen blir klar
med problemet i dess helhet. Yi reservanter
är inte ensamma — bakom oss på
avslagslinjen står en lång rad av ämbetsverk:
statskontoret, kammarkollegiet,

skogsstyrelsen och statens pensionsnämnd,
liksom åtta stiftsnämnder och
pastoratsförbundet, och därtill avstyrker
52 av 68 av stiftsnämnderna hörda
pastorat.

Vi menar sålunda att det inte är någon
brådska med den här saken. Man
kan mycket väl vänta och ta upp hela
problemet på en gång i ett sammanhang,
och därför, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till reservanternas förslag.

Herr KRISTIANSSON (s):

Herr talman! Propositionen i förevarande
del har tillkommit med anledning
av att skogsbiträdenas avlöningsförhållanden
kan betraktas såsom mycket otillfredsställande.
Skogsbiträdenas avlöning
sker genom pastoraten, men det ankommer
på stiftsnämnd att besluta om lönens
storlek, och eventuella förhandlingar
föres inför stiftsnämnden, som dock
skall inhämta yttranden av samtliga berörda
pastorat innan beslut fattas. Det
kan gälla mycket små lönejusteringar,
men man skall ändock använda denna
mycket omständliga procedur. Ett sådant
avlöningssystem måste administrativt
sett anses vara mycket krångligt och
otidsenligt. Till detta kommer att det
uppstår olika avlöningsförhållanden för
skogsbiträdena genom att arvodena inte
bestämmes centralt.

Även när det gäller pensionsförhållandena
innebär systemet vissa olägenheter.
Det har i vissa fall rått osäkerhet på
den punkten därigenom att olika organ
svarar för biträdenas arvoden. Det har
t. ex. varit oklart beträffande vem som

Nr 23

Fredagen den 17 maj 1963

Ang. överflyttande till kyrkofonden av pastoratens kostnader för skogsbiträden

skall lämna uppgift om och svara för
pensionskostnaderna.

De olägenheter, som i dessa avseenden
är rådande, skulle enligt propositionens
förslag undanröjas om kostnaderna för
skogsbiträdesorganisationen överflyttades
från pastoraten till kyrkofonden.
Centrala förhandlingar skulle då kunna
ske och löneförmånerna direkt kunna
knytas till det statliga avlöningsreglementet.
Skogsbiträdenas anställningsförhållanden
skulle under sådana förhållanden
bli likvärdiga med dem som gäller
för motsvarande befattningshavare, t. ex.
inom domänverket. Den praktiska vinsten
skulle innebära större trygghet vid
anställningen för ifrågavarande skogliga
personal och därmed ge bättre möjligheter
att rekrytera kvalificerade befattningshavare.
Samtidigt skulle det administrativa
förfarandet kunna betydligt
förenklas.

Tredje lagutskottets majoritet har ansett
att den föreslagna reformen skulle
tjäna syftet att undanröja de nuvarande
nackdelarna, och utskottet har därför
tillstyrkt propositionens förslag.

Reservanterna gör gällande, att flertalet
remissorgan har avstyrkt det av utredningen
framlagda förslaget. Härvid
bör erinras om att det i sakfrågan icke
föreligger någon negativ inställning. Man
anser emellertid att utredningen om den
ecklesiastika boställsförvaltningen först
skall vara slutförd i sin helhet. Av utredningen
framgår emellertid, att det slutliga
resultatet ingalunda föregripes genom
att beslut nu fattas i denna fråga.
Det påpekas vidare att avsevärda dröjsmål
skulle uppstå, om en ny organisation
skall inväntas. Ett direkt negativt
avstyrkande i sakfrågan uttalas endast av
stiftsnämnden i Visby och av pastoratsförbundet.
Följande remissorgan har tillstyrkt
förslaget, nämligen domänstyrelsen,
stiftsnämnderna i Lund, Härnösand
och Luleå samt TCO och Stiftsjägmästareföreningen.

Reservanterna anser vidare, att skötseln
av pastoratens skogar på en mångfald
platser kunde ordnas på så sätt, att
de finge ingå i skogsbruksområden. Av
utredningen framgår emellertid klart att

skogsbiträdesorganisationen är en utomordentlig
form för skötseln av pastoratens
skogar. Redan nu svarar heltidsanställda
skogsbiträden till 75 procent för
vården av den totala ecklesiastika skogsmarksarealen,
varför det torde vara angeläget
att ytterligare utbygga detta system.

Med det anförda ber jag att få yrka
bifall till tredje lagutskottets utlåtande.

Herr PETTERSSON, GUNNAR, (fp):

Herr talman! Jag kan i allt väsentligt
instämma i vad herr Kristiansson här
har sagt, och jag kan därför också fatta
mig mycket kort.

Det utskottsutlåtande vi nu behandlar
berör, som redan har sagts, den ecklesiastika
boställsförvaltningen. Sålunda
behandlas dels giltighetstiden för normaluppskattning
och skogshushållningsplan
och dels kostnaderna för pastoratens
skogsbiträden och tillfälliga biträden
vid upprättande av hushållningsplaner.

Vad först gäller giltighetstiden för normaluppskattning
och hushållningsplan,
så avser förslaget en anpassning till den
nya pastoratsindelningen. Tiden för dessa
planer bör nämligen sammanfalla
inom samma pastorat. Efter den ändrade
pastoratsindelningen är så inte längre
fallet, och det är sålunda en rent praktisk
åtgärd som föreslås i Kungl. Maj:ts
proposition, vilken grundar sig på ett
delbetänkande från den sittande boställsutredningen.

Tredje lagutskottet har enhälligt tillstyrkt
förslaget, och jag ber, herr talman,
att i detta avseende få yrka bifall till utskottets
förslag.

Det andra avsnittet gäller kostnader
för pastoratens skogsbiträden och tillfälliga
biträden. Skogsbiträdena utses av
stiftsnämnden efter förslag av pastoratet.
Stiftsnämnderna har därvid i viss
utsträckning begagnat sig av möjligheten
att bilda skogsbiträdesdistrikt med heltidsanställda
skogsbiträden. För närvarande
är det ju pastoraten som avlönar
skogsbiträdena. Vid normaluppskattningen,
som är en form för avräkning mellan

Fredagen den 17 maj 1963

Nr 23

Ang. överflyttande till kyrkofonden av pastoratens kostnader för skogsbiträden

pastoraten och kyrkofonden, får emellertid
dessa kostnader avdragas. I sista
hand blir det alltså kyrkofonden som
står för kostnaderna. Undantag från denna
regel gäller ju endast de s. k. självförsörjande
pastoraten, som inte uppbär
något bidrag från kyrkofonden.

I propositionen föreslås nu, att kyrkofonden
skulle direkt övertaga dessa kostnader
för skogsbiträdena. Även här har
Kungl. Maj:t följt utredningens förslag,
och det förtjänar påpekas att utredningen,
som är parlamentariskt sammansatt,
har varit helt enig i sitt yttrande. Genom
förslaget skulle man vinna en enklare
och smidigare form för anställning.
Pastoraten skulle slippa besväret med
utbetalning och bokföring av lönekostnader,
och anställningsproceduren skulle
förenklas. För de anställda uppnås större
trygghet i anställningsförhållandena.
Dessutom vinner man förenkling och
större säkerhet vid normaluppskattningen,
vilket är det inte minst viktiga. Normaluppskattningen
göres ju för en tidrymd
av tio år framåt, och det är praktiskt
taget omöjligt att exakt beräkna
kostnaderna; särskilt i tider med fallande
penningvärde är det en direkt förmån
för pastoraten om dessa kostnader
bestrides direkt från kyrkofonden, så att
någon beräkning inte behöver göras. Vad
nu sagts om skogsbiträdena gäller även
de tillfälliga biträdena; också kostnaderna
för dem skall enligt förslaget övertagas
av kyrkofonden.

I motionerna I: 646 och II: 798 yrkas
avslag på Kungl. Maj :ts proposition i vad
den gäller kyrkofondens övertagande av
kostnaderna för skogsbiträdena. Som
motivering åberopas bl. a. att ett bifall
skulle föregripa det slutgiltiga ställningstagandet
och att förslaget skulle föra
med sig en glidning mot myndighetsförvaltning.
Reservanterna har anfört i stort
sett samma skäl för sitt avslagsyrkande.

För egen del kan jag inte finna att de
åberopade skälen för avslag skulle vara
på något sätt bärande. Som ledamot av
utredningen önskar jag framhålla att vi
bedömt frågan så, att ett bifall till det föreliggande
förslaget inte på något sätt
kommer att föregripa det slutgiltiga ställ 3

Första kammarens protokoll 1963. Nr 23

ningstagandet. Det kommer att dröja åtskillig
tid innan utredningen kan framlägga
sitt slutbetänkande — en annan utredning
sysslar med arrendelagstiftningen,
de båda utredningarna griper i viss
mån in i varandra, den ena utredningen
kan på grund därav knappast bli färdig
före den andra — och när man nu kan
uppnå en förbättring genom det föreliggande
delförslaget finner jag därför ingen
som helst anledning till att man skulle
motsätta sig det.

Någon glidning mot myndighetsförvaltning
kan jag inte heller finna att förslaget
skulle medföra. Tvärtom innebär
förslaget en enkel och praktisk åtgärd.

Jag ber alltså, herr talman, att även i
denna del få yrka bifall till utskottets
förslag. Även när det gäller övriga punkter
i tredje lagutskottets utlåtande nr 25
ber jag att till alla delar få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr OLSSON, ERNST, (ep):

Herr talman! Herr Pettersson säger att
utredningen funnit det angeläget att förslaget
nu genomföres. Men hur är det
med remissorganen, herr Pettersson? Ett
enda statligt verk har tillstyrkt förslaget,
och av de 68 berörda pastoraten —
som ju närmast har med saken att göra
-—■ är det inte mindre än 52 som avstyrkt
hela förslaget.

Utskottets talesman säger också att
man vill underlätta rekryteringen, men
enligt erhållna uppgifter anmälde sig inte
mindre än ett 80-tal sökande till en
nyligen ledigförklarad tjänst som skogsbiträde,
och då kan man väl inte tala
om någon svårighet att i det avseendet
bibehålla nuvarande former.

Jag ber, herr talman, att än en gång
få yrka bifall till reservationen.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar, att
med anledning av vad under överläggningen
yrkats propositioner komme att
framställas särskilt beträffande vardera
punkten av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan.

Fredagen den 17 maj 1963

34 Nr 23

Om utvidgning av statens järnvägars

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
enligt de beträffande punkten A
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Olsson, Ernst, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 25
punkten A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Olsson, Ernst, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 88;

Nej — 33.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På sedermera gjord proposition bifölls
vad utskottet i punkten B hemställt.

Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 27, i anledning

rabatter för folkpensionärer

av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om gravrätt m. m., bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

nr 24, i anledning av väckt motion
om utredning rörande den oförtjänta
markvärdestegringens problem; och
nr 25, i anledning av väckta motioner
om vidgad rätt till fria resor för
värnpliktiga.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om utvidgning av statens järnvägars
rabatter för folkpensionärer

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 26, i anledning
av väckta motioner om utvidgning av
statens järnvägars rabatter för folkpensionärer
och del av motioner angående
pensionärsbostadsbidragen m. m.

I följande motioner, vilka hänvisats
till allmänna beredningsutskottet, hade
hemställts,

dels i motionen II: 355, av fru Ryding
och herr Holmberg, att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t
begära skyndsam utredning av frågan
om reserabatteringen vid SJ för folkpensionärerna
jämte förslag i syfte att
utsträcka förmånen till att gälla hela
året och omfatta jämväl förtidspensionerade
folkpensionärer, varvid finansieringen
borde ske via socialbudgeten, och

dels i de likalydande motionerna I:
343, av herr Hagberg m. fl., och II: 400,
av herr Heckscher m. fl., i den del, som
hänvisats till allmänna beredningsutskottet,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte uttala, att Kungl.
Maj:t borde uppdraga åt järnvägsstyrelsen
att verkställa utredning om möjligheten
att inom ramen för SJ:s nuvarande
resurser giva rabattkorten för folkpensionärer
giltighet jämväl under vissa
dagar under sommarmånaderna.

Fredagen den 17 maj 1963

Nr 23

Om utvidgning av statens järnvägars rabatter för folkpensionärer

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,
att

1) de likalydande motionerna 1:343
och II: 400, till den del de hänvisats till
allmänna beredningsutskottet, samt

2) motionen II: 355

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Allmänna beredningsutskottets
nu aktuella utlåtande berör frågan
om folkpensionärernas resor på statens
järnvägar. Utskottsutlåtandet är enhälligt.
Här föreligger ingen reservation
från högerrepresentanterna, men trots
detta ber jag att i detta ärende få säga
några ord.

Anledningen härtill är att i en motion
från högerpartiet ifrågasatts, om inte den
s. k. 67-rabatten skulle kunna gälla även
vissa veckodagar under sommarmånaderna.
Rabatten gäller som bekant inte
då och inte heller omkring jul, nyår och
påsk.

I yttrande över detta förslag framhåller
järnvägsstyrelsen, att nu gällande rabatt
tillkommit för att öka resandefrekvensen
under lågsäsongerna höst och
vår. Även om rabatten således är kommersiellt
betingad, har man helt säkert
också anlagt mänskliga synpunkter när
den infördes. Man har velat underlätta
för gamla människor, ofta med små tillgångar,
att resa billigt på våra järnvägar.
Utan tvekan är det just för folkpensionärer
av stor betydelse att få det avbrott
i en kanske många gånger enahanda och
isolerad tillvaro som en resa kan utgöra.
Säkerligen skulle det vara av stort värde
och till stor glädje för många gamla
om de kunde få resa till det billigare priset
även under sommaren. Helt naturligt
är det just under denna årstid mest lockande
att hälsa på barn och andra anförvanter
på annan ort.

Även om jag helt allmänt har den inställningen,
vill jag likväl denna gång
ta hänsyn till järnvägsstyrelsens föreliggande
yttrande. Styrelsen meddelar, att
de trafikstarka dagarna sommartid va -

rierar år från år och vecka till vecka
och att de inte innefattar alla dagar eller
tåg. De trafikstarka dagarnas läge i
tid och rum kan således inte för närvarande
med någon säkerhet förutses. Både
företagsekonomiska och trafiktekniska
skäl samt omtanken om samtliga grupper
talar enligt järnvägsstyrelsen för närvarande
mot en utvidgning av rabatten.
Samtidigt upplyses om att visst utredningsarbete
beträffande folkpensionärernas
resor pågår inom järnvägsstyrelsen.

Avslutningsvis vill jag endast uttala
den förhoppningen, att järnvägsstyrelsen
med uppmärksamhet följer utvecklingen
och efter avslutat utredningsarbete är beredd
att ompröva sitt ställningstagande.
Allt fler människor skaffar sig bil, varför
man säkerligen i större utsträckning
än hittills på olika sätt bör uppmuntra
människorna att resa på våra järnvägar
för att förbättra dessas ekonomi. Våra
folkpensionärer utgör då en viktig
grupp.

Herr talman! .Tåg har endast velat göra
dessa kommentarer till utskottsutlåtandet.

Herr LAGER (k):

Herr talman! I motionen nr 355 i andra
kammaren föreslås och argumenteras
för att den s. k. 67-rabatten skulle gälla
hela året och inte endast under vissa tider.
Jag skall inte upprepa den argumentering
som görs i motionen utan hänvisar
till den.

Utskottet säger sig för sin del inte
kunna tillstyrka ett bifall till denna motion
och hänvisar till att man borde
komma dithän, att folkpensionärerna inte
av ekonomiska skäl skall vara förhindrade
att i rimlig utsträckning företa
resor och att detta mål borde nås genom
höjning av folkpensionärernas allmänna
levnadsstandard. Det anser jag för min
del vara en mycket vacker tanke, som
jag tycker att vi skall hålla i minnet till
dess frågan om folkpensionernas storlek
kommer upp på nytt i riksdagen.

Jag ber att få yrka bifall till motionen
i andra kammaren nr 355.

Nr 23

Fredagen den 17 maj 1963

Om bidrag till Svenska diakonsällskapets

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, att med anledning av vad
därunder yrkats propositioner komme
att framställas särskilt beträffande vardera
punkten av utskottets i förevarande
utlåtande gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkten 1 hemställt.

Rörande punkten 2 gjordes sedermera
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall
till motionen II: 355; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

nr 27, i anledning av väckt motion
om utvidgning av statens järnvägars reserabatter
för studerande;

nr 28, i anledning av väckta motioner
om rabatter för studerande, militärer
och folkpensionärer vid resor på statens
järnvägars busslinjer;

nr 29, i anledning av väckta motioner
om främjande av konsumtionen av alkoholfria
drycker; och

nr 30, i anledning av väckt motion
om åtgärder mot markvärdestegring
m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden
:

nr 101, i anledning av vissa i Kungl.
Maj :ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1963/64 behandlade
allmänna frågor;

nr 102, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1963/64, i vad
propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetområde;

nr 103, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1963/64, i vad

sociala utbildningsverksamhet
propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 104, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1963/64, i vad
propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 105, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1963/64, i vad
propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 106, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1963/64, i vad
propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde;

nr 107, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1963/64, i vad
propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 108, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1963/64, i vad
propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 109, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1963/64, i vad
propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde,

varvid utlåtandena nr 102—105 och
107—109 företogos punktvis till avgörande.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om bidrag till Svenska diakonsällskapets
sociala utbildningsverksamhet

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 110, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition angående anslag för
budgetåret 1963/64 till socionomutbildning
jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj d föreslagit riksdagen att, i avbidan
på särskild proposition i ämnet, till Socionomutbildning
för budgetåret 1963/

Fredagen den 17 maj 1963

Nr 23

Om bidrag till Svenska diakonsällskapets sociala utbildningsverksamhet

64 beräkna ett anslag av 2 465 000 kro- kostnader för budgetåret 1963/64 under
nor åttonde huvudtiteln anvisa ett forslags Sedermera

hade Kungl. Maj:t i propo- anslag av 81 000 kronor;

sitionen nr 79, under åberopande av bi- IV. a) bemyndiga Kungl. Maj:t att
lagt utdrag av statsrådsprotokollet över fastställa personalförteckning för socialecklesiastikärenden
för den 15 februari jnstitutet i Lund, att tillämpas tills vi1963,
föreslagit riksdagen att dare från och med budgetåret 1963/64;

I. a) besluta, att i Stockholm skulle
den 1 juli 1963 inrättas en statlig läroanstalt
för socionomutbildning, benämnd
socialinstitutet i Stockholm;

b) besluta, att i Göteborg skulle den 1
juli 1963 inrättas en statlig läroanstalt
för socionomutbildning, benämnd socialinstitutet
i Göteborg;

c) besluta, att i Lund skulle den 1 juli
1963 inrättas en statlig läroanstalt för
socionomutbildning, benämnd socialinstitutet
i Lund;

d) besluta, att i Umeå skulle den 1
juli 1963 inrättas en statlig läroanstalt
för socionomutbildning, benämnd socialinstitutet
i Umeå;

II. a) bemyndiga Kungl. Maj :t att fastställa
personalförteckning för socialinstitutet
i Stockholm, att tillämpas tills
vidare från och med budgetåret 1963/64;

b) godkänna av departementschefen
angiven aviöningsstat för socialinstitutet
i Stockholm, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1963/64;

c) till Socialinstitutet i Stockholm:
Avlöningar för budgetåret 1963/64 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 739 000 kronor;

d) till Socialinstitutet i Stockholm:
Omkostnader för budgetåret 1963/64 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 108 000 kronor;

III. a) bemyndiga Kungl. Maj :t att
fastställa personalförteckning för socialinstitutet
i Göteborg, att tillämpas tills
vidare från och med budgetåret 1963/64;

b) godkänna av departementschefen
angiven aviöningsstat för socialinstitutet
i Göteborg, att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1963/64;

c) till Socialinstitutet i Göteborg: Avlöningar
för budgetåret 1963/64 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 455 000 kronor;

d) till Socialinstitutet i Göteborg: Om -

b) godkänna av departementschefen
angiven aviöningsstat för socialinstitutet
i Lund, att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1963/64;

c) till Socialinstitutet i Lund: Avlöningar
för budgetåret 1963/64 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 469 000 kronor;

d) till Socialinstitutet i Lund: Omkostnader
för budgetåret 1963/64 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 91000 kronor;

V. a) bemyndiga Kungl. Maj :t att fastställa
personalförteckning för socialinstitutet
i Umeå, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1963/64;

b) godkänna av departementschefen
angiven aviöningsstat för socialinstitutet
i Umeå, att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1963/64;

c) till Socialinstitutet i Umeå: Avlöningar
för budgetåret 1963/64 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 359 000 kronor;

d) till Socialinstitutet i Umeå: Omkostnader
för budgetåret 1963/64 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 108 000 kronor;

VI. till Fortbildning av socionomer
m. m. för budgetåret 1963/64 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 55 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lennart Gei jer (I: 631) och den andra
inom andra kammaren av herr Ekström
i Iggesund (II: 781),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Hellebladh m. fl. (I: 632) och den andra
inom andra kammaren av herr Nelander
m. fl. (II: 784),

Nr 23

Fredagen den 17 maj 1963

Om bidrag till Svenska diakonsällskapet!

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Per Jacobsson (1:633) samt den andra
inom andra kammaren av herrar Tobé
och Nyberg (II; 785),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Nyman (1:634) och den andra inom
andra kammaren av fröken Elmén m. fl.
(11:782),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Svenson in. fl. (I: 635) och den andra
inom andra kammaren av herr Wiklund
m. fl. (II: 786),

dels ock en inom andra kammaren av
herr Gustavsson i Alvesta väckt motion
(II: 783).

I motionerna 1:632 och 11:784 hade
hemställts, att riksdagen för budgetåret
1963/64 till Svenska diakonsällskapets
sociala utbildningsverksamhet måtte
lämna ett bidrag av 150 000 kronor.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

I. att motionerna 1:632 och 11:784
icke måtte av riksdagen bifallas;

II. att motionen 11:783 icke måtte av
riksdagen bifallas;

III. att riksdagen måtte

a) besluta, att i Stockholm skulle den
1 juli 1963 inrättas en statlig läroanstalt
för socionomutbildning, benämnd socialinstitutet
i Stockholm;

b) besluta, att i Göteborg skulle den 1
juli 1963 inrättas en statlig läroanstalt
för socionomutbildning, benämnd socialinstitutet
i Göteborg;

c) besluta, att i Lund skulle den 1
juli 1963 inrättas en statlig läroanstalt
för socionomutbildning, benämnd socialinstitutet
i Lund;

d) besluta, att i Umeå skulle den 1 juli
1963 inrättas en statlig läroanstalt för socionomutbildning,
benämnd socialinstitutet
i Umeå;

IV. att riksdagen måtte

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att fastställa
personalförteckning för socialinstitutet
i Stockholm, att tillämpas tills

sociala utbildningsverksamhet

vidare från och med budgetåret 1963/
64;

b) godkänna i utlåtandet införd avlöningsstat
för socialinstitutet i Stockholm,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1963/64;

c) till Socialinstitutet i Stockholm:
Avlöningar för budgetåret 1963/64 å
driftbudgeten under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 739 000 kronor; d)

till Socialinstitutet i Stockholm:
Omkostnader för budgetåret 1963/64 å
driftbudgeten under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 108 000 kronor; V.

att riksdagen måtte

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att fastställa
personalförteckning för socialinstitutet
i Göteborg, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1963/64;

b) godkänna i utlåtandet införd avlöningsstat
för socialinstitutet i Göteborg,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1963/64;

c) till Socialinstitutet i Göteborg: Avlöningar
för budgetåret 1963/64 å driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 455 000 kronor;

d) till Socialinstitutet i Göteborg: Omkostnader
för budgetåret 1963/64 å driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 81 000 kronor;

VI. att riksdagen måtte

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att fastställa
personalförteckning för socialinstitutet
i Lund, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1963/64;

b) godkänna i utlåtandet införd avlöningsstat
för socialinstitutet i Lund,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1963/64;

c) till Socialinstitutet i Lund: Avlöningar
för budgetåret 1963/64 å driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 469 000 kronor; d)

till Socialinstitutet i Lund: Omkostnader
för budgetåret 1963/64 å driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 91 000 kronor;

Nr 23

Fredagen den 17 mai 1963

Om bidrag till Svenska diakonsällskapets sociala utbildningsverksamhet

. « « « i ^ i n -1 • Pi 1 T___1 ___ . . .1 -i t» X It TI /I O

VII. att riksdagen måtte

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att fastställa
personalförteckning för socialinstitutet
i Umeå, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1963/64;

b) godkänna i utlåtandet införd avlöningsstat
för socialinstitutet i Umeå, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1963/64;

c) till Socialinstitutet i Umeå: Avlöningar
för budgetåret 1963/64 å driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 359 000 kronor; d)

till Socialinstitutet i Umeå: Omkostnader
för budgetåret 1963/64 å driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 108 000 kronor; VIII.

att riksdagen måtte till Fortbildning
av socionomer m. m. för budgetåret
1963/64 å driftbudgeten under åttonde
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 55 000 kronor;

IX. att motionerna 1:631 och 11:781
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

X. att motionerna 1:633 och 11:785
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

XI. att motionerna 1:634 och 11:782
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt

XII. att motionerna I: 635 och II: 786
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr Boman,
fröken Andersson, herrar Ivar Johansson,
Axel Johannes Andersson,
Bengtson och Per Jacobsson, fröken
Ljungberg, herrar Ståhl, Svensson i Stenkyrka
och Larsson i Hedenäset, fröken
Karlsson samt herrar Kelander, Källstad
och Turesson, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort under I hemställa, att
riksdagen måtte, med bifall till motionerna
1:632 och 11:784, till Bidrag till
Svenska diakonsällskapets sociala utbildningsverksamhet
för budgetåret

1963/64 å driftbudgeten under åttonde
huvudtiteln anvisa ett anslag av 150 000
kronor.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Det föreliggande utskottsutlåtandet
gäller ju en proposition, som
går ut på en ökad utbildning av socionomer.
I samband härmed har utskottet
haft att behandla en fyrpartimotion, vari
motionärerna föreslår ett anslag av
150 000 kronor till socionomutbildningen

vid Stora Sköndal.

Utskottsmajoriteten börjar sitt ulåtande
med att förklara, att den delar departementschefens
uppfattning om nödvändigheten
av en fortsatt utbyggnad av intagningskapaciteten
vid socialinstituten
samt tillstyrker den i propositionen föreslagna
ökningen av antalet utbildningsplatser.
Både departementet och statsutskottets
majoritet är alltså fullt medvetna
om att det råder en mycket stor brist
på socionomer. Detta understrykes också
mycket starkt av arbetsmarknadsstyrelsen.
Alla, som känner till förhållandena,
vet ju, att det är oerhört svårt för våra
kommuner att få tag i kvalificerat folk
för de arbetsuppgifter det här gäller.

Det förefaller då mycket egendomligt
att man, samtidigt som man på grund av
bristsituationen föreslår en ökad utbildning
av socionomer, vägrar att lämna
bidrag till den socionomutbildning, som
pågår ute vid Stora Sköndal. En femtedel
av de socionomer, som är verksamma
i vårt land i dag, har utbildats just
vid detta institut, som ju har tagit initiativet
till och har börjat detta slag av undervisning.
Med den ena handen skall vi
således försöka hjälpa till att undanröja
bristen och med den andra handen skall
vi rycka bort en del av de utbildningsmöjligheter
som redan finns och som är
utomordentligt billig för staten att utnyttja.
Man kan ju förstå, att institutet
inte längre har råd att fortsätta med att
lämna denna hjälp till staten. Vill inte
staten hjälpa till, blir följden att utbildningen
vid institutet kommer att läggas
ned.

40 Nr 23 Fredagen den

Om bidrag till Svenska diakonsällskapets

Vi har många gånger hört den invändningen,
att man inte vill vara med om
att ge institutet statsbidrag, därför att
där utbildas diakoner. För närvarande
får 119 elever utbildning vid institutet.
Av dem är det bara 16, som har anmält
sig till kursen för blivande diakoner. Det
absoluta flertalet av eleverna är således
beredda att gå ut och arbeta på det sociala
fältet hos kommunerna och på
andra håll.

Det torde väl inte heller kunna bestridas,
att man med uppräckta händer tar
emot de socionomer, som kommer från
Stora Sköndal. Stockholms stad har ju
för sin del klart och tydligt uttalat, att
staden inte gör någon skillnad mellan
socionomer, som har utbildats där, och
socionomer, som kommer från de andra
socialinstituten.

Det är klart att det föreligger en viss
skillnad i undervisningen. Allra främst
består skillnaden kanske däri — och det
är kanske det som man många gånger
har hängt upp sig på — att eleverna i
Stora Sköndal utöver den sociala utbildningen
även får undervisning i humanistiska
och teologiska ämnen. De humanistiska
ämnena utgöres främst av svenska
språket och engelska. Jag kan inte
tänka mig, att det kan vara till skada för
dem, som kommer ut för att medverka
som socialarbetare, att de utöver den
utbildning, som andra socionomer får,
har fått en grundligare utbildning i
svenska språket och engelska, liksom inte
heller i teologiska ämnen, ty hela undervisningen
i de teologiska ämnena är
ju inte lagd på det sättet, att de som går
ut från institutet skall utnyttja sina kunskaper
för att propagera bland människorna.
Tvärtom lär väl denna undervisning
många gånger utgöra en hjälp för
dem att hjälpa andra människor.

Jag anser, herr talman, att det är
orimligt att vi, innan vi har byggt ut våra
möjligheter att utbilda socionomer i
den omfattning som samhället behöver,
skall ta bort den möjlighet, som Stora
Sköndal ger åt oss. Därför tillåter jag
mig, herr talman, att yrka bifall till reservationen
vid detta utlåtande.

17 maj 1963

sociala utbildningsverksamhet

I detta anförande instämde hem Boman
(fp), fröken Ljungberg (h), fröken
Andersson (h) samt herrar Virgin (h),
Källqvist (fp), Gunnar Pettersson (fp),
Widén (fp) och Wikner (s).

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Hem talman! Jag skulle ha kunnat
nöja mig med att instämma i herr Axel
Johannes Anderssons inlägg här i debatten,
men det är kanske ett par ting därutöver,
som jag skulle vilja tillägga.

När det gäller propositionens förslag
om socionomutbildningen är det ju klart,
att vi naturligtvis kan, som redan sagts,
i stora delar instämma i propositionens
huvudförslag. Förslagen har en positiv
inriktning. Jag vill ytterligare betona
denna positiva inriktning särskilt när
det gäller socialinstitutens successiva
omvandling till socialhögskolor.

I anslutning härtill vill jag endast instämma
i statsrådet Edenmans uttalande
om att det synes honom principiellt riktigt
att den karaktär av sammanhållen,
mot vissa centrala fält inriktade yrkesutbildning,
som nu präglar socionomutbildningen,
inte går förlorad.

Vi kan även instämma med statsrådet
då han ganska kraftigt understryker behovet
av en utökad utbildning av socionomer.
Det föreligger en ganska markant
bristsituation. Det är just därför som vi
från reservationshåll kommer med våra
invändningar. Det synes egentligen vara
ganska inkonsekvent när man efter att
ha konstaterat denna brist helt enkelt
stryper utbildningen av socionomer på
en utbildningsanstalt, nämligen den här
förut nämnda skolan vid Stora Sköndal.
Där har utbildats omkring 20 procent av
landets socionomer under de senaste
åren.

Vad är då anledningen till ett sådant
ställningstagande, som går ut på att man
drar in det relativt blygsamma statsanslag
på 150 000 kronor som här har begärts? Departementschefen

säger, att det med
anledning av den i propositionen föreslagna
förstärkningen av socialinstitutens
utbildning kan befaras att det kan.
bli större skillnader i fortsättningen mel -

Fredagen den 17 maj 1963

Nr 23

Om bidrag till Svenska diakonsällskapets sociala utbildningsverksamhet

lan utbildningen vid dessa institut och
Sköndalsinstitutet.

Herr talman! Kan man verkligen med
skäl förmoda detta? Jag tror det knappast!
Jag vill fästa uppmärksamheten på
att den utbildning, som hittills bedrivits
vid Sköndalsinstitutet, har varit likvärdig
med utbildningen vid andra socialinstitut.
Det har varit ett större timantal
för de sociala och samhällsinriktade ämnena
än på andra utbildningsanstalter,
och utbildningen har meddelats av fullt
kompetenta lärare.

Varför kan då inte denna skola inordnas
i den framtida organisationen? Skall
vi gå till den verkliga orsaken så är det
väl inte så mycket den sociala utbildningen,
som från visst håll kritiseras,
utan jag förmodar att anledningen är att
Svenska diakonsällskapet är huvudman
för denna skola. Man befarar med andra
ord, att dessa socionomer undervisas
alltför mycket i religion. Om vi skall tala
i klartext, ser det faktiskt ut som det
finns en viss motvilja mot detta i en del
kretsar inom regeringspartiet.

Nu förhåller det sig ändå på det sättet,
att intagningen under undervisningen
i övrigt inte alls är beroende av vare
sig vederbörandes inställning till religion
eller till politik. Alla meningsriktningar
är ju för övrigt företrädda vid
skolan, och de studier i exempelvis bibelkunskap
som kan förekomma är av
frivillig karaktär.

Jag måste nog säga att man kan svårligen
finna en sakligt motiverad ståndpunkt
för avstyrkandet av de 150 000
kronor det här gäller. Om det inte anvisas
något statsanslag för ändamålet, måste
självfallet skolan läggas ned, och i den
bristsituation vari vi nu befinner oss
måste detta, herr talman, vara mycket
oklokt.

Med det anförda vill även jag yrka bifall
till föreliggande reservation.

Häri instämde herr Nilsson, Ferdinand,
(ep).

Jag vill säga, att om votering skulle
begäras i denna fråga, har jag för avsikt
att för min del rösta för reservationen.
Eftersom detta kan förefalla något egendomligt
med hänsyn tagen till vår allmänna
inställning, vill jag gärna ha några
ord antecknade till protokollet om orsakerna.

Min grundinställning är att all undervisning
sådan som bland annat den det
här gäller borde vara statlig, men när
den nu ändå inte kommer att bedrivas
i tillräcklig omfattning anser jag att man
kan bevilja anslag också för en skola
som drives av Svenska diakonsällskapet,
eftersom ändamålet med anslaget i
främsta rummet måste vara socionomutbildning.
Detta är alltså skälet till att jag
vill lägga min röst för reservationen
beträffande detta anslag.

Orsaken är självfallet den stora bristen
på socionomer, om vilken har vittnats
redan i de två anföranden som har
hållits i detta ärende. Yi känner allesammans
till att utbildningskapaciteten inom''
landet inte är tillräcklig, och i vårt allmänna
arbete erfar vi dagligen svårigheter
som uppstår till följd av denna brist
på socionomer. Jag vill säga att man, i
avvaktan på att en statlig socionomutbildning
av tillräckligt omfång hinner
organiseras, nära nog blir nödsakad att
tala för att anslag också skall ges till
exempelvis en sådan skola som den som.
Svenska diakonsällskapet bedriver vid
Stora Sköndal.

För egen del vill jag hoppas att en socionomutbildning
av tillräckligt omfång
snarast möjligt kan komma att igångsättas
i statlig regi. I detta sammanhang
vill jag också tillägga, att jag i enlighet
med denna min förhoppning och inställning
naturligtvis också är glad över regeringsförslaget
om de förstatliganden
och om den intagningsökning, varom
här är fråga. I det avseendet vill jag för
egen del tillönska en mycket snar och
god fortsättning.

Herr ADOLFSSON (k): Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Bara några få ord, herr Herr talman! De som har yttrat sig titalman!
digare i denna fråga har varit föredömi -

Nr 23

Fredagen den 17 maj 1963

Om bidrag till Svenska diakonsällskapets sociala utbildningsverksamhet

ligt kortfattade, och jag skall också försöka
inskränka mig till ett relativt kort
anförande.

Jag vill redan från början säga, att
min principiella inställning till denna
utbildning är att staten bör svara för
den och det är också meningen med
den proposition som nu är lämnad att
staten helt och hållet skall överta utbildningen
av socionomer.

Jag vill också säga, att jag hyser stor
respekt för dem som här har talat för
Stora Sköndal och den utbildning som
där försiggår. Denna respekt sträcker sig
dock inte så långt att jag helt kan följa
med i deras resonemang i vad det gäller
anslag till Stora Sköndal.

Jag behöver kanske inte gå in så mycket
på innehållet i propositionen om socionomutbildning,
enär jag förutsätter
att samtliga ledamöter i denna kammare
har läst densamma och kunnat konstatera
att här sker en kraftig upprustning
av nu befintliga socialinstitut. En kvalitetsförbättring
i fråga om undervisningen
är också åsyftad i propositionen, där
det föreslås inrättandet av en hel rad
nya tjänster av ganska hög kvalitet. Vi
får bl. a. ett stort antal universitetslektorer.
Det är självklart att detta också drar
med sig ökade kostnader; det rör sig om
en sammanlagd summa av nära 900 000
kronor. Det är också meningen, som
framgår av departementschefens yttrande,
att de socialinstitut som nu existerar
inom en ganska nära framtid skall
-omvandlas till socialhögskolor.

De talare som här yttrat sig har framfört
stora betänkligheter på grund av
den brist vi för närvarande har på socionomer.
Ja, vi har en brist, men det
är ju meningen att denna brist nu skall
avhjälpas genom att man ökar intagningarna
vid samtliga socialinstitut ganska
väsentligt. Enligt departementschefen
skall denna ökade intagning framför allt
komma de avdelningar till del, som utbildar
tjänstemän på socialvårdens område,
alltså socialassistenter. Läsåret
1961/62 fanns det 295 platser vid samtliga
socialinstitut. Med den proposition
som nu föreligger skulle detta antal ökas
till 480, vilket innebär ökning med drygt

60 procent. Självklart har denna ökade
intagning ännu inte hunnit verka; det
tar ju några år. Men när man kan examinera
ut 480 stycken per år tror jag
för min del att man har avhjälpt den
brist, som för närvarande råder. Det är
ju samma utbildningskvantitet som socionomutbildningskommittén
har föreslagit.

Herr Larsson nämnde här, att Sköndalsinstitutet
svarar för 20 procent av
socionomutbildningen. Om man räknar
rätt blir det emellertid inte alls några
20 procent, eftersom det vid Stora Sköndal
endast utexamineras 30 stycken per
år. Var och en kan räkna ut att detta
inte blir 20 procent av de socionomer
som utbildas.

Man har sagt och det sägs också i den
reservation, om vilken diskussionen här
rör sig i största utsträckning, att utbildningen
vid Svenska diakonskolan i Stora
Sköndal i stort sett är likvärdig med
den utbildning som ges vid socialinstituten.
Det är självklart att var och en kan
ha sin uppfattning, men när jag har jämfört
prospekt och andra handlingar från
socialinstituten med motsvarande vid
Stora Sköndal, så har jag för min del
inte kunnat finna att det är en fullt ut
likvärdig utbildning. Möjligen kan man
säga, att den likvärdiga utbildningen
finns mera på papperet än i verkligheten.
Och den skillnad som faktiskt redan
nu finns i fråga om utbildningen
kommer att bli så mycket större efter
den 1 juli, då vi får den stora kvalitetsupprustning
av lärarpersonal vid socialinstituten
som nu föreslås.

Såsom framgår av propositionen är
det också meningen, att det i en mycket
nära framtid skall skapas socialhögskolor
—• detta kan man ju utläsa av departementschefens
yttrande. Då får vi
professorer vid dessa högskolor, och då
blir skillnaden i utbildningshänseende
ännu större.

Jag tror alltså inte att man med fog
kan påstå att utbildningen vid denna
skola är likvärdig med utbildningen vid
socialinstituten. Det finns säkert myckert
mera att anföra i detta sammanhang,
men jag skall inte göra det nu.

Fredagen den 17 maj 1963

Nr 23

Om bidrag till Svenska diakonsällskapets sociala utbildningsverksamhet

Om så anses nödvändigt kan jag väl
återkomma.

Jag vill med dessa ord, herr talman,
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag trodde inte när vi
diskuterar denna fråga, att det gällde en
diskussion beträffande något, som ligger
några år framåt i tiden, utan jag trodde
att det gällde en debatt om någonting
som är av behovet just i dag.

Herr Persson sade, att det var hans
principiella inställning att staten skulle
svara för denna utbildning. Ja, det är
säkert många som har den principiella
inställningen. Men ett faktum är ju, att
staten för närvarande inte svarar för all
den utbildning, som är nödvändig. Herr
Persson hade ju klart för sig, att bristen
inte var avhjälpt med att riksdagen nu
beslutar om den utökning som departementschefen
har föreslagit och som vi
väl alla gläder oss åt. Han medgav själv
att det skulle ta några år innan det kommer
att verka. Det är i första hand nu,
till dess staten har kommit så långt med
sin utbildning att den klarar behovet,
som vi bör erkänna att vi behöver utbildningen
vid Stora Sköndal.

Herr Persson riktade en anmärkning
närmast mot herr Thorsten Larsson, men
jag känner mig faktiskt också träffad av
de där 20 procenten han nämnde. Men
det var, herr Persson, i varje fall inte
för min del så att jag påstod, att Stora
Sköndal nu utbildar 20 procent av socionomerna.
Jag konstaterade, att 20 procent
av den socialt utbildade arbetskraft,
som nu finns i verksamhet, har utbildats
vid Stora Sköndal. Det är ju en väsentlig
skillnad, men den skillnaden bevisar
väl också, vilket utomordentligt arbete,
som Stora Sköndal har utfört under
årens lopp. Om inte detta arbete utförts,
skulle vi haft betydligt sämre än vad vi
har för närvarande.

Den dagen då herr Persson kan säga,
att nu har hans principer blivit verklighet
och nu kan staten svara för denna
utbildning, då kanske vi kan ta oss en

ny funderare. Till dess anser jag nog att
Stora Sköndal behövs.

Herr PERSSON, EINAR, (s) kort genmäle: Herr

talman! Herr Andersson sade, att
min principiella ställning var att staten
skulle svara för denna uppgift, och den
inställningen vidhåller jag. Jag sade i
mitt första inlägg att staten genom den
ökade intagning, som propositionen föreslår,
väl kommer att fylla den utbildning
som är nödvändig för att svara mot
den efterfrågan som finns på socionomernas
arbetsmarknad. Socionomutbildningskommittén
som utrett dessa förhållanden
har föreslagit 480 intagningar,
och det är vi uppe i från och med nu i
höst.

Herr Axel Andersson invänder, att vi
får lov att anslå de pengar som här begärs
till Stora Sköndal för att klara behovet
just för det närvarande. Men vad
blir följden av detta resonemang? Man
har sagt att Stora Sköndal måste läggas
ned om vi inte beviljar anslag, men gör
vi det, skjuter vi bara upp avgörandet
ett par år, till dess staten tagit hand om
denna utbildning.

Menar herr Axel Andersson, att detta
anslag bara skall utgå under ett par års
tid och sedan indragas?

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag respekterar herr
Perssons inställning att staten bör svara
för denna utbildning, liksom staten borde
svara för många andra slag av utbildning,
men ett faktum är ju, att staten i
dag inte förmår svara för denna utbildning
på ett sådant sätt, att den kan klara
av behovet. Yad jag vill i detta speciella
sammanhang, herr Persson, är att staten
skall vara med och svara för denna utbildning
genom att ge Stora Sköndal ett
bidrag därför att Stora Sköndal hjälper
staten att klara av bristsituationen.

Yi kommer väl i ett helt annat läge
den dag, då staten verkligen utan hjälp
av andra kan klara den utbildning som

Nr 23

Fredagen den 17 mai 1963

Om bidrag till Svenska diakonsällskapets

behövs. Då får vi naturligtvis pröva om.
Jag tror att det då kan komma uppslag
som ger möjlighet att utnyttja de utomordentligt
goda lokaliteter som finns ute
vid Stora Sköndal, om den goda viljan
finns från båda hållen. Men det blir, som
sagt, en senare fråga.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Det skulle i och för sig
ha varit intressant att ta upp en debatt
här om det sista som var på tal, nämligen
utsikterna att inom rimlig tid bli av
med den rådande mycket akuta bristen
på socionomer. Jag tycker nog att herr
Persson var mer än lovligt optimistisk i
det avseendet. Det verkade som om han
utgick ifrån att denna brist skulle vara
ur världen på några få år bara man ökar
intagningen på sätt som nu är planerat.
Att tro att det skulle råda bot på det
onda är nog att gå för långt. Det finns
nämligen här ett mycket stort ackumulerat
behov, som vi först måste komma till
rätta med, och det kommer att ta åtskillig
tid. Jag tror för min del inte att vi
under detta decennium kommer att kunna
ta oss ur denna brist på utbildad personal.
I flera av de större socialnämnderna
i landet har man för närvarande
inte mer än hälften eller kanske drygt
hälften av den utbildade arbetskraft som
man skulle behöva. Man får hjälpa sig
fram med folk med mycket bristfälliga
kvalifikationer. Det är mot den bakgrunden
som det ter sig så orimligt att med
öppna ögon ta en betydande risk för
nedläggning av Sköndal.

Jag tror att jag efter åtskilliga år som
vice ordförande i Stockholms socialnämnd
vet vad jag här talar om. Personalbristen
urholkar faktiskt på ett ytterligt
allvarligt sätt vår socialvård på alla
möjliga områden. Vi får inte de resultat
som vi hade tänkt oss att uppnå med
den sociala lagstiftningen. Vi har stora
och markerade svårigheter såväl inom
socialvården som inom barnavården och
nykterhetsvården. Vi har för närvarande
på riksdagens bord den s. k. raggarlagen,
som i och för sig är ett lysande exempel
på hur det icke bör vara. Den är delvis

sociala utbildningsverksamhet

motiverad med just det faktum att vi
inte kan ta itu med de problem som det
här gäller på det sätt som vi helst skulle
önska utan måste laborera med en serie
mer eller mindre lyckade, och mest
mindre lyckade, nödlösningar.

Jag skall gärna medge att det är ytterst
välkommet att vi nu får den förstärkning
av utbildningskapaciteten som
årets proposition innehåller. Räcker
emellertid detta? Jag måste svara nej,
om man utgår ifrån att det gäller att på
rimlig tid bli av med bristen. Än mindre
räcker den föreslagna förstärkningen av
utbildningskapaciteten om man samtidigt
riskerar att kapa bort tredjedelen
eller kanske hälften av den ökning, som
vi nu skulle få, genom att man nu löper
risk att Sköndal faller bort. Jag ser inga
skäl att avstå från Sköndal i framtiden.

Sedan har det sagts att det föreligger
skillnader i utbildningen, som skulle vara
så stora att man inte kan stödja Sköndal.
Låt mig då till en början konstatera,
att om man ser på läro- och kursplanerna
vid de existerande statliga socialinstituten,
är den inbördes skillnaden
mellan de olika socialinstituten
ganska betydande. Skillnaden därvidlag
mellan socialinstituten inbördes är åtminstone
lika stor som skillnaden mellan
t. ex. socialinstitutet i Stockholm
och Sköndal. Jag kan därför inte betrakta
detta argument som något avgörande
skäl. Jag kan inte heller inse att det skulle
vara något avgörande skäl mot Sköndal
även om det skulle föreligga en rätt
avsevärd skillnad mellan dess kursplaner
och andra socialinstituts.

Vad man hänger upp sig på förefaller
vara att Sköndal förutom de allmänna
och sociala kurserna även har ett antal
lärotimmar som ägnas ämnen av mera
teologisk karaktär. Jag tycker emellertid
att anklagelserna därvidlag är både
besynnerliga och en smula vilseledande.
Det är väl ändå inte så att man anser att
ämnen som troslära och själavårdslära
skulle vara skadliga för en socialarbetare,
eller att man menar att dessa ämnen
vid Sköndal skulle tränga ut de sociala
ämnena. Så förhåller det sig icke. Med
hänsyn till de kursplaner som vi kunnat

Fredagen den 17 maj 1963

Nr 23

Om bidrag till Svenska diakonsällskapets sociala utbildningsverksamhet

ta del av borde man med ganska stort
lugn kunna anförtro åt Sköndal att fortsätta
sin utbildning.

Jag vet inte vilken »inside information»
som herr Persson hade, när han
gjorde sitt uttalande att likheterna i utbildning
existerar mera på papperet än i
realiteten. Det tyder på att herr Persson
bedrivit mycket djup studieverksamhet
och faktiskt närvarit när undervisning
pågått vid Stora Sköndal respektive socialinstitutet
t. ex. i Stockholm. Nu förhåller
det sig emellertid så, att de experter
på olika sociala områden, som undervisar
på Stora Sköndal, i betydande omfattning
är desamma som de som sköter
föreläsningarna på Stockholms socialinstitut,
såvitt jag känner till. Jag kan inte
se varför de skulle hålla sämre föreläsningar
på Sköndal än vid Odengatan.
Vad saken gäller är självfallet, om Sköndalsinstitutet
ger en från samhällets synpunkt
acceptabel utbildning för de uppgifter
det gäller. Bl. a. Stockholms stads
socialförvaltning har svarat ja på den
frågan.

En annan fråga som saken gäller är
om vi har råd att i nuvarande läge avstå
från ett socialinstitut som ger oss en
så stor andel av socialarbetarna. Svaret
härpå förefaller mig uppenbarligen vara
nej.

Dessutom är ju detta en för staten utpräglat
billig utbildning, eftersom institutet
ligger där det ligger. Vad vi än säger
och tror om framtiden kommer det
att ta utomordentligt lång tid att bli av
med bristen på utbildat folk.

Detta är, herr talman, skälen till att
jag vill vädja till kammaren att stödja
denna hemställan om statsbidrag till socionomutbildningen
på Stora Sköndal.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Bara några få ord till
herr Per-Olof Hanson!

Man tycks på sina håll ha gjort detta
till en trossak, och här upprepar herr
Hanson, att han tror det eller det. Jag
har däremot byggt mina påståenden på
de slutsatser som socionomutbildningskommittén
har kommit till efter mycket
ingående utredningar.

Herr Per-Olof Hanson sade att jag måtte
ha bedrivit en djup studieverksamhet
för att ha kunnat komma underfund med
skillnaden mellan Stora Sköndal och socialinstituten.
Jag vill säga herr Hanson,
att man inte behöver bedriva någon djup
studieverksamhet för att komma underfund
med skillnaden. Det är sant att det
på Stora Sköndal förekommer lärare
från socialinstituten, men en lärare vid
Stora Sköndal har många fler ämnen att
undervisa i än en lärare vid socialinstitutet
i Stockholm.

Sedan vill jag påpeka att jag inte har
sagt ett ord här om kursplanen ute vid
Stora Sköndal. Jag har inte heller
nämnt undervisningen på det rent religiösa
planet vid Stora Sköndal, men därvidlag
finns det ju tillgång till siffrorna,
så att jag inte behöver anföra dem här
i kammaren.

Jag vill, herr talman, fortfarande understödja
vad utskottet har sagt och yrkar
återigen bifall till utskottets hemställan.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Jag har misstagit mig
mycket om inte herr Persson talade om
att skillnaderna kanske inte föreligger
på papperet men ändå skulle vara betydande
i verkligheten. Skall vi gemensamt
läsa det snabbprotokoll som snart
utkommer, så vi kan slita tvisten?

Sedan vill jag påpeka att socionomutbildningskommittén
har underlåtit att
redovisa de kursplaner som föreligger
vid Stora Sköndal. Man har bara gjort
vissa ytterligt allmänna och diffusa påståenden,
och på dem bygger man sina
slutsatser, över huvud taget har man
på mindre än en sida trängt ihop allt
vad man har att säga om Stora Sköndal,
och det kanske inte är så lyckat att behandla
denna stora institution på det
sättet, en institution som har utbildat
arbetare i vår sociala vingård årtionden
innan vi fick något statligt socialinstitut.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas först

Nr 23

Fredagen den 17 maj 1963

Om bidrag till Svenska diakonsällskapets
särskilt beträffande punkten I av utskottets
i förevarande utlåtande gjorda
hemställan samt därefter särskilt i fråga
om utskottets hemställan i övrigt.

Därefter gjorde herr talmannen jämlikt
de angående punkten I förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Axel Johannes, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes
och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 110 punkten
I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Andersson, Axel
Johannes, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda: Ja

— 64;

Nej — 63.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt.

sociala utbildningsverksamhet

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning
av statsutskottets utlåtande nr 111,
i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1963/64 till allmänna barnbidrag och
ersättning till postverket för utbetalning
av allmänna barnbidrag jämte i ämnet
väckta motioner, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 39, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning om ändring i
tulltaxeförordningen den 13 maj 1966
(nr 391), in. m., bifölls vad utskottet i
detta betänkande hemställt.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 28, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den 21
december 1945 (nr 872) om verkställighet
av frihetsstraff m. m., bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 211, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1963/
64 till Bidrag till De Blindas förening;

nr 212, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående den försvarsmedicinska
forskningens organisation
m. m., i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde; nr

213, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående den försvarsmedicinska
forskningens organisation m. m.,
i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 214, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående stöd till barnstugor
m. m. jämte i ämnet väckta motioner; nr

215, i anledning av Kungl. Maj:ts

Fredagen den 17 maj 1963

Nr 23

proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1963/64 till universitetssjukhusen
in. in.;

nr 216, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av viss
allmänna arvsfonden tillfallen fast egendom; nr

218, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1962/63, i vad propositionen avser
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde;
samt

nr 219, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1963/64 till Karolinska mediko-kirurgiska
institutet: Avlöningar och Karolinska
mediko-kirurgiska institutet: Omkostnader.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj ds
till kammaren överlämnade proposition
nr 169, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 20 december 1957
(nr 684) om betalningsväsendet under
krigsförhållanden, m. m.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 112, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ökad utbildning
av läkare;

nr 113, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa anslagsfrågor
in. m. rörande det militära försvaret under
budgetåret 1963/64 jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 114, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående medelsbehoven
under försvarsgrenarnas avlöningsanslag
för budgetåret 1963/64 m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 115, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1963/64 till bidrag till folkpensioner
m. m., ersättning till postverket för pensionsutbetalningar
samt bidrag till sjukförsäkringen
jämte i ämnet väckta motioner; -

nr 116, i anledning av väckta motioner
om anslag till forskning rörande
unga kvinnors asocialitet;

nr 117, i anledning av väckta motioner
om anslag till Sd Lukasstiftelsen;

nr 118, i anledning av väckta motioner
om anslag till anskaffande av inventarier
till allmänna samlingslokaler;

nr 119, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till vissa organisationsändringar
inom överståthållarämbetets
skatteavdelning, m. m., i vad
propositionen hänvisats till statsutskottet,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 120, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1963/64 till överståthållarämbetet;

nr 121, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ny huvudorganisation
för statens järnvägar m. m. jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 122, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående reseersättning åt
församlingspräster in. m. jämte en i ämnet
väckt motion;

nr 123, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa ändringar i
statliga avlönings- och pensionsförfattningar
m. m.; samt

nr 124, i anledning av riksdagens år
1962 församlade revisorers berättelse angående
verkställd granskning av statsverket
m. m. jämte i ämnet väckta motioner; bevillningsutskottets

betänkande nr
42, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till vissa organisationsändringar
inom överståthållarämhetets
skatteavdelning, in. in., såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 19, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning, m. m., jämte i anledning
av propositionen väckt motion;

nr 22, i anledning av väckta motioner
i anledning av Kungl. Maj ds förslag rörande
Inkomster av statens kapitalfonder:
Riksbanksfonden; samt

nr 24, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående

Nr 23

Fredagen den 17 maj 1963

ändrad lydelse av 28 § lagen den 3 juni
1955 (nr 416) om sparbanker, m. m.;

andra lagutskottets utlåtande nr 57, i
anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående procentsatsen
för uttag av avgift under åren
1965—1969 till försäkringen för tilläggspension,
dels ock i ämnet väckta motioner; tredje

lagutskottets utlåtanden:

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
vissa ändringar i 1954 års internationella
konvention till förhindrande av havsvattnets
förorening genom olja m. m.;
samt

nr 29, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i lagen den 4 januari 1927
(nr 1) angående tillstånd till försäljning
av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse
av sådan jord under tomträtt,
m. m., dels ock i ämnet väckt motion;
ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

31, i anledning av väckta motioner
om utarbetande av ett miljöpolitiskt
handlingsprogram, m. m.;

nr 32, i anledning av väckt motion om
utredning rörande arbetstid och fritid;

nr 33, i anledning av väckta motioner
om en inventering av förekomsten av
ödegårdar, lämpade som fritidshem, angående
behovet av fritidslokaler inom
tätorterna och angående underhållet av
vissa enskilda utfartsvägar; samt

nr 34, i anledning av väckta motioner
om förbättring av personalvården och
de psykohygieniska betingelserna inom
arbetslivet samt om förbättring av personalvården
inom den statliga verksamheten.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Virgin under sammanträdet till herr talmannen
avlämnad, av honom m. fl. undertecknad
motion, nr 780, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 157, angående
lönegradsplaceringen för vissa
tjänster m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.10.

K.-G. Lindelöw
In fidem

Stockholm 1963. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

630020