Fredagen den 17 januari Sid (Riksdagens protokoll 1969:2)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 2

FÖRSTA KAMMAREN

1969

17—23 januari

Debatter m. m.

Fredagen den 17 januari Sid.

Interpellation av herr Åkerlund (m) ang. erkännandet av Nordvietnam
samt Sveriges relationer till USA ...................... 3

Meddelande ang. enkla frågor:

av herr Tistad (fp) ang. saltet på vägarna .................. 4

av herr Nilsson, Nils, (ep) ang. sysselsättningsbefrämjande åtgärder
................................................ 4

av herr Wirtén (fp) ang. Kungl. Maj:ts inställning till 1964
års utlands- och internatskoleutrednings förslag .......... 4

Tisdagen den 21 januari

Interpellation av herr Werner (vpk) om åtgärder till stöd för
hemlösa .........................................

Meddelande ang. enkel fråga av fröken Lundbeck (m) ang. s. k.
ambulerande skrivbyråer ...............................

Onsdagen den 22 januari

Svar på interpellation av herr Åkerlund (m) ang. erkännandet
av Nordvietnam samt Sveriges relationer till USA .......... 8

Interpellation av herr Olsson, Johan, (ep) ang. kommunal demokrati
och service vid kommunsammanläggning .............. 22

1 Första kammarens protokoll 1969. Nr 2

Nr 2

Innehåll

Torsdagen den 23 januari Sid.

Svar på enkla frågor:

av herr Nilsson, Nils, (ep) ang. sysselsättningsbefrämjande åtgärder
................................................ 26

av herr Hedström (s) om visst skördeskadeskydd för Norrbottens
län .............................................. 27

av herr Österdahl (fp) ang. trafiken mellan Gotland och fastlandet
................................................ 28

av herr Nilsson, Ferdinand, (ep) om ökad utbildning av läkare 30
av herr Wirtén (fp) ang. Kungl. Majrts inställning till 1964 års
utlands- och internatskoleutrednings förslag.............. 35

Fredagen den 17 januari 1969

Nr 2

Fredagen den 17 januari

Kammaren sammanträdde kl. 10.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare
Undertecknad anhåller härmed om
ledighet från riksdagens arbete på
grund av sjukdom. Intyg att jag vårdas
på lasarettet i Karlstad bifogas.

Karlstad den 14/1 1969

Kaj Lokancler

På begäran intygas att riksdagsman
Lokander vårdas på kirurgiska kliniken
centrallasarettet Karlstad. Han intogs
den 13 /I 1969.

Kirurgiska kliniken, Karlstads lasarett Jan

Helge Solhaug
avd.läkare

På gjord proposition bifölls ansökningen
för den tid, varunder herr Lokander
på grund av sjukdom vore oförmögen
till arbete.

Föredrogos och hänvisades
motionerna nr 22—24 till utrikesutskottet,

motionerna nr 25 och 26 till konstitutionsutskottet,

motionerna nr 27—32 till statsutskottet,

motionerna nr 33—35 till bevillningsutskottet,

motionen nr 36 till bankoutskottet,
motionerna nr 37—48 till lagutskott,
motionen nr 49 till jordbruksutskottet,

motionen nr 50 till allmänna beredningsutskottet
och
motionen nr 51 till statsutskottet.

Anmäldes och bordlädes Kungl.
Maj:ts till kammaren överlämnade proposition
nr 9, med förslag till lag om
ändring i luftfartslagen den 6 juni 1957
(nr 297).

Interpellation ang. erkännandet av Nord*
vietnam samt Sveriges relationer
till USA

Herr ÅKERLUND (m) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Regeringens beslut den
10 januari att erkänna republiken Nordvietnam
har tilldragit sig stor uppmärksamhet
och väckt förvåning inom
och utom vårt land. Önskemålet om fred
och återuppbyggnad åt det olyckliga
vietnamesiska folket är allmänt omfattat,
och regeringen har enligt uttalanden
förmenat sig kunna påskynda en
återuppbyggnad genom erkännandet.
Den amerikanska regeringen har emellertid
å sin sida beklagat att åtgärden
vidtagits innan förhandlingarna i Paris
resulterat i fred och anfört, att beslutet
att erkänna Nordvietnam icke kommer
att främja freden i Sydostasien. Beslutet
skulle alltså enligt denna mening
motverka önskemålet om fred.

Redan genom andra och tidigare inträffade
händelser har relationerna mellan
Sverige och Förenta staterna tyvärr
blivit ansträngda. Erkännandet av
Nordvietnam synes ha försämrat förbindelserna.
Det har dock sedan gammalt
funnits en strävan i vårt land till
goda relationer med Förenta staterna.
Enligt min mening är det därför angeläget
att snara och effektiva åtgärder
vidtages för att förbättra relationerna
till detta land.

Under hänvisning till det anförda anhåller
jag om första kammarens tillstånd
att till hans excellens herr ministern
för utrikes ärendena få fram,
ställa följande frågor:

Nr 2

Fredagen den 17 januari 1969

Meddelande ang. enkla frågor

1) Är Ers Excellens villig att lämna
första kammaren en redogörelse för de
skäl, varpå beslutet fattats att före
fredsslut erkänna republiken Nordvietnam,
och lämna sin syn på dessa skäl
efter det amerikanska beklagandet?

2) Vilka åtgärder avser regeringen att
vidtaga för att förbättra Sveriges relationer
till Amerikas förenta stater?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes följande
motioner:

nr 52, av herr Werner, angående
principerna för export av krigsmateriel,
m. m.;

nr 53, av herr Olsson, Johan, och
herr Gustafsson, Nils-Eric, om ökat utnyttjande
av vägbyggen såsom beredskapsarbeten; nr

54, av herr Olsson, Johan, m. fl.,
om förmedling av arbetsobjekt i sysselsättningsutjämnande
syfte;

nr 55, av herr Virgin m. fl., angående
bostadspolitiken;

nr 56, av herr Virgin m. fl., angående
svensk invandrings- och minoritetspolitik; nr

57, av herr Kaijser, om rabatt för
folkpensionär vid resa i första klass på
statens järnvägar;

nr 58, av herr Sveningsson och herr
Carlsson, Vilhelm Erik, angående spridandet
av salt på vägarna;

nr 59, av herr Andersson, Ingvar,
m. fl., angående beskattningen av företagsvinster; nr

60, av herr Andersson, Ingvar,
m. fl., angående den s. k. 80-procentregeln
vid inkomst- och förmögenhetsbeskattningen; nr

61, av herr Nilsson, Yngve, och
herr Strandberg, angående realisationsvinstbeskattningen
av aktier m. m.;

nr 62, av herr Werner, om förstatligande
av krigsmaterielindustrin; samt

nr 63, av herr Larsson, Thorsten, och

herr Mattsson, angående reglerna för
hyresgästs rätt till skadestånd.

På framställning av herr förste vice
talmannen beslöts att Kungl. Maj :ts propositioner
nr 1 och 2 skulle sättas sist
på föredragningslistan för kammarens
nästa sammanträde.

Meddelande ang. enkla frågor

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
frågor framställts, nämligen

den 16 januari

av herr Tistad (fp) till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet:
»Anser Statsrådet att
saltbehandling av vägar, som tillämpas
av statens vägverk i vissa delar av landet,
är en lämplig metod för snöröjning?»;
samt

av herr Nilsson, Nils, (ep) till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet:
»Anser Finansministern, att
när kommuner fattat beslut om sysselsättningsbefrämjande
åtgärder vilka
berör jordbruket, det är skäligt att dessa
beslut korrigeras, exempelvis genom
begränsning av till kommun utgående
statligt bidrag?»; ävensom

den 17 januari

av herr Wirtén (fp) till herr statsrådet
och chefen för utbildningsdepartementet:
»Avser uttalandet på sid. 238
i 8:e huvudtiteln att ge en redovisning
av Kungl. Maj:ts inställning till 1964
års utlands- och internatskoleutredning
som fjolårets riksdag begärt?»

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 10.04.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

Tisdagen den 21 januari 1969

Nr 2

Tisdagen den 21 januari

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Justerades protokollen för den 10 och
den 13 innevarande månad.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj :ts proposition nr 9,
med förslag till lag om ändring i luftfartslagen
den 6 juni 1957 (nr 297).

Föredrogos och hänvisades
motionen nr 52 till utrikesutskottet,
motionerna nr 53—58 till statsutskottet,

motionerna nr 59—61 till bevillningsutskottet,

motionen nr 62 till bankoutskottet
och

motionen nr 63 till lagutskott.

På framställning av herr talmannen
beslöts att Kungl. Maj:ts propositioner
nr 1 och 2 skulle sättas sist på föredragningslistan
för kammarens nästa
sammanträde.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

7, angående livränta till vissa personer;
och

nr 8, med förslag till lag om ändring
i civilförsvarslagen den 22 april 1960
(nr 74).

Interpellation om åtgärder till stöd
för hemlösa

Herr WERNER (vpk) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Aktionen »Alternativ
jul» i Stockholm riktade uppmärksam jl

Första kammarens protokoll 1969. Nr 2

heten icke enbart på bostadsbristens
problem i främst storstäderna, även om
detta fått en belysning från en speciell
sida som ofta förbises i samband med
de aktuella bostadsfrågorna. Aktionen
har aktualiserat förekomsten av ett allvarligt
socialt problem. Det har säkerligen
chockat åtskilliga i vårt land att
ett så stort antal hemlösa nödgas utstå
svåra fysiska och psykiska påfrestningar,
som är förbundet med att i kyla
och eljest otjänlig väderlek tillbringa
nätterna utomhus eller i portar etc. Ett
sådant förhållande är av den art att
det icke kan få tolereras i ett modernt
samhälle.

Ansvaret för åtgärder på området
vilar på de kommunala myndigheterna,
såväl när det gäller bostadsförsörjningen
som sociala hjälpåtgärder. Men
aktionen »Alternativ jul» som sedan
utvecklade sig till krav på »Alternativt
samhälle» aktualiserar frågor av räckvidd,
som berör landet som helhet. En
fråga som anmäler sig är om problemets
omfattning ger statsmakterna anledning
till åtgärder i någon form. Under
alla förhållanden har det inträffade
klarlagt, att ett överraskande stort
antal människor nödgats leva i en
stark social misär. Aktuella tidningsuppgifter
har för Stockholms del nämnt
siffran 5 000. Denna siffra bestreds av
socialborgarrådet i Stockholm vid debatten
i Konstfackskolan den 29 december.
Någon klarare bild av omfattningen
av antalet hemlösa har dock
icke stått att få.

Enligt min mening rör det sig här
om flera frågeställningar som måste
anses beröra samhället som helhet. En
av dem är huruvida några statliga åtgärder
erfordras för att komma tillrätta
med förhållandet, att lägenheter
medvetet hålles tomma i avvaktan på

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1969

Interpellation om åtgärder till stöd för hemlösa

rivningstillstånd, trots att ett akut bostadsbehov
skulle kunna tillgodoses.
Andra problem är av utpräglad socialpolitisk
innebörd.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag därför om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
socialdepartementet få rikta följande
frågor:

Avser statsrådet föranstalta om en
kartläggning av antalet hemlösa i landet? År

statsrådet beredd medverka till
någon form av försöksverksamhet med
fritidslokaler och verksamhet ägnad
att skapa möjligheter till större mänsklig
gemenskap för de hemlösa, och i
så fall om statligt stöd för sådan verksamhet
kan påräknas?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål
finge framställas.

Anmäldes och bordlädes följande motioner: nr

64, av herr Lindblad, angående
fördelningen av arbetsuppgifter mellan
manlig och kvinnlig personal inom försvaret; nr

65, av herr Dahlén m. fl., angående
bostadspolitiken;

nr 66, av herr Lindblad, om ökade
resurser vid fångvårdsanstalten i Gävle;

nr 67, av herr Mattsson, om medgivande
att igångsätta småhusbyggen utöver
bostadsbyggnadsplanen;

nr 68, av herr Tistad, i anledning av
Kungl. Maj:ts framställning om anslag
till Efterutbildning inom justitiedepartementets
verksamhetsområde;

nr 69, av herr Werner, angående beräkningen
av bostadstillägget för barnfamiljer; nr

70, av herr Sveningsson m. fl., angående
fördelningen av anslagen till de
allmänna vägarna;

nr 71, av herr Werner, om översyn
av de allmänna riktlinjerna för trafikpolitiken; -

nr 72, av herr Brundin m. fl., angående
underlaget vid beräknande av värdeminskningsavdrag
beträffande skogsvägar; nr

73, av herr Jacobsson, Gösta, om
befrielse från arvs- och gåvoskatt för
vissa stiftelser och sammanslutningar;

nr 74, av herr Jacobsson, Gösta, m. fl.,
om utredning rörande skattesystemets
verkningar på samhällsekonomin;

nr 75, av herr Lindblad, angående
Ijapitalvinstbeskattningen;

nr 76, av fröken Stenberg m. fl., om
sänkning av den statliga inkomstskatten
för ensamstående;

nr 77, av fröken Stenberg m. fl., om
rätt till avdrag vid beskattningen för
gåvor till utvecklingshjälp m. m.;

nr 78, av herr Svenungsson, om rätt
till avdrag vid beskattningen för gåvor
till religiösa m. fl. ändamål;

nr 79, av herr Tistad, angående beskattningen
av realisationsvinst vid avyttring
av en- och tvåfamiljsfastighet;

nr 80, av herrar Tistad och Stefanson,
om avdrag vid beskattningen för
ökade levnadsomkostnader å annan ort;

nr 81, av herrar Wirtén och Stefanson,
om rätt till avdrag vid beskattningen
för periodiskt understöd till studerande; nr

82, av herrar Åkerlund och Brundin,
angående rätten till avdrag vid beskattningen
för dikning i skogsmark;

nr 83, av herr Karlsson, Helge, m. fl.,
om elevrepresentation i skolstyrelse;

nr 84, av herr Lindblad, om ökade
möjligheter att erhålla statliga studielån; nr

85, av herr Österdahl, om sänkning
av pensionsåldern;

nr 86, av herr Sörlin, om fortsatt giltighet
av vissa skogsservitut;

nr 87, av herr Werner, om vissa åtgärder
mot markspekulation;

nr 88, av herr Dahl och herr Karlsson,
Helge, angående fiskerinäringens
struktur och utveckling;

nr 89, av herr Sundin m. fl., om viss
uppräkning av det extra mjölkpristilllägget
i norra Sverige;

Tisdagen den 21 januari 1969

Nr 2

nr 90, av herr Svanström m. fl., om
statligt kreditstöd vid förvärv av skogsmark;
och

nr 91, av herr Peterson, Eric, m. fl.,
om åtgärder till hjälp åt ensamstående.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga denna dag framställts av fröken
Lundbeck (m) till herr statsrådet och

Meddelande ang. enkel fråga
chefen för inrikesdepartementet: »När
avser Herr Statsrådet framlägga förslag
om ändring av arbetsförmedlingslagen
i vad den avser ambulerande skrivbyråer?» -

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.04.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

Nr 2

Onsdagen den 22 januari 1969

Onsdagen den 22 januari

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Justerades protokollet för den 14 innevarande
månad.

Ang. erkännandet av Nordvietnam samt
Sveriges relationer till USA

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Åkerlunds
(m) interpellation angående erkännandet
av Nordvietnam samt Sveriges
relationer till USA, erhöll ordet
och yttrade:

Herr talman! Herr Åkerlund har i en
interpellation frågat mig om jag är villig
att redogöra för de skäl, varpå beslutet
fattats att erkänna Nordvietnam,
och att lämna min syn på dessa skäl
efter det amerikanska beklagandet. Han
frågar också vilka åtgärder regeringen
avser vidta för att förbättra Sveriges
förbindelser med Förenta staterna.

Samtidigt som det kungjordes att regeringen
föreslagit Nordvietnams regering
upprättande av diplomatiska förbindelser
utfärdades ett pressmeddelande,
i vilket skälen till åtgärden angavs.
Dessa var dels av politisk, dels av
praktisk natur.

Det politiska skälet var att Parisförhandlingarna
nu inträder i ett skede,
som vi hoppas skall bli avgörande för
freden. Vår bedömning var att både
Förenta staterna och Nordvietnam var
inställda på allvarligt menade fredsförhandlingar.
Det praktiska skälet var att
de kontakter vi upprätthåller med Nordvietnam
tagit fastare former.

Ingen anledning finns att dramatisera
beslutet att upprätta officiella förbindelser
med Demokratiska republiken
Vietnam. Det normala tillståndet är för

ett land i Sveriges ställning att sådana
förbindelser upprätthålls med en regering,
som obestridligen utövar kontroll
över vederbörande stats territorium.
Detta normaltillstånd brukar iakttas,
utom när särskilda skäl motiverar undantag.

I fråga om Nordvietnam har hittills
skäl förelegat som gjort, att regeringen
inte ansett tiden mogen att uppta officiella
förbindelser. Under de senaste
åren har Sverige genom diskreta kontakter
med Nordvietnams och Förenta
staternas regeringar sökt bevaka möjligheterna
att befordra fredskontakter.
Under denna tid ville vi inte vidta någon
åtgärd som kunde störa denna kontaktväg.
Därtill kommer att de faktiska
förbindelser som förekom mellan Sverige
och Nordvietnam var till fyllest
för den dialog som vi förde. Vid flera
tillfällen har jag sedermera haft anledning
att i riksdagen framhålla vår avsikt
att när tiden var mogen — dvs.
när skälen mot normalisering inte längre
var för handen — upprätta officiella
förbindelser med Hanoi.

I och med att bombkriget mot Nordvietnam
begränsades förra våren och
på hösten upphörde, samtidigt som direkt
personkontakt mellan parterna
kom till stånd, försvagades de ovannämnda
invändningarna mot att erkänna
Nordvietnam. På ett avgörande sätt
förändrades läget när de stridande parterna
enades om att samlas i Paris till
gemensamma överläggningar. Jag hade
följaktligen skäl att i ett uttalande i
riksdagen i november förutskicka, att
tidpunkten för ett erkännande av Nordvietnam
närmade sig. Då befann sig
emellertid Parissamtalen alltjämt i ett
mycket ömtåligt inledningsskede. När
efter nyårshelgen procedurproblemen i
fråga om förhandlingsarrangemangen
närmade sig sin lösning — vilket nu -

Onsdagen den 22 januari 1969

Nr 2

Ang. erkännandet av Nordvietnam samt Sveriges relationer till USA

mera bekräftats — ansåg regeringen
att politiska invändningar mot en normalisering
av förbindelserna med Hanoi
inte längre fanns.

Samtidigt skulle det fortsatta arbetet
på förberedelser för efterkrigsbiståndet
till Vietnam underlättas av fastare kontaktformer.

På dessa grunder bedömde regeringen
att tidpunkten hade kommit för beslut
om erkännande av Demokratiska
republiken Vietnam. När interpellanten
frågar varför beslutet fattats »före
fredsslutet» vill jag ånyo erinra om
mitt svar i riksdagen i november. Då
uttalades att det inte var nödvändigt
avvakta fientligheternas upphörande
innan Sverige kunde normalisera sina
förbindelser med Hanoi, dvs. den regering
med vars representanter Förenta
staterna för storpolitiska förhandlingar.

Det har påpekats att Sverige är det
första västerländska land som erkänt
Nordvietnam. Detta ser vi inte som en
belastning. Vi var bland de första att
erkänna Folkrepubliken Kina och den
algeriska republiken. Den historiskt intresserade
kan erinra sig att Sverige
också var bland de första att erkänna
Sovjetunionen. Vi var bland de tre
första att erkänna Amerikas Förenta
stater 1783. I alla dessa fall var beslutet
realistiskt. Jag är övertygad om att detsamma
kan sägas nu.

Vad beträffar våra förbindelser med
Förenta staterna — som interpellanten
också berör — vågar jag säga, att dessa
traditionellt är mycket goda. Den amerikanska
regeringen känner väl till vår
uppfattning rörande dess politik i Vietnam.
Det kan inte ha kommit som en
överraskning när vi nu upprättat officiella
förbindelser med Nordvietnam.
Denna åtgärd är naturligtvis på intet
sätt riktad mot Förenta staterna utan
utgör ett led i utvecklingen av de kontakter,
som vi hela tiden haft med Hanoi.
Vi önskar vidmakthålla de goda
förbindelserna mellan Sverige och Förenta
staterna.

Det har sagts att vårt beslut att uppta
officiella förbindelser med Hanoi kan

försvåra förhandlingarna i Paris. Andra
har hävdat motsatsen. Min mening
är att vårt ställningstagande inte direkt
påverkar förhandlingarna i någondera
riktningen. Det kan emellertid få en
annan effekt. Nordvietnam är för närvarande
diplomatiskt isolerat trots starka
solidaritetskänslor på många håll
i väst. Det ter sig mot bakgrund härav
särskilt rimligt att åtminstone någon
officiell diplomatisk kanal öppnas för
Nordvietnam till ett land bland de västliga
demokratierna. Härigenom kan
också förhandlingsläget komma att påverkas
i gynnsam riktning. Den senaste
veckans uppmuntrande nyheter från
Paris inger vissa förhoppningar härom.

Herr ÅKERLUND (in):

Herr talman! Jag tackar hans excellens
utrikesministern för svaret på min
interpellation. Jag vill också säga att
jag är tillfredsställd med den form svaret
har fått. Ett tag befarade jag nämligen
avfärdande formuleringar i detsamma.
Men frånvaron därav — på eif
enda, tämligen betydelselöst undantag
när — gör det möjligt att debattera regeringens
beslut beträffande Nordvietnam
på ett sakligt och lidelsefritt sätt.
Detta är så mycket angelägnare som
situationen synes mig gradvis ha undergått
en viss förändring genom det
amerikanska beklagandet av aktionen
i fråga. Därtill kommer att det förefaller
mig — och det är, tror jag, en uppfattning
som vinner spridning utomlands,
både i öst, väst och syd — att
vårt land befinner sig på glid in i något
slags frontställning mot Förenta
staterna.

Jag är mindre intresserad av det historiska
tillbakablickandet än av att se
framåt på följderna av agerandet. Såväl
skälen för regeringens beslut att
före ett fredsslut erkänna Nordvietnam
som själva aktionen, därtill kopplad
samman med en hel serie tidigare olustiga
händelser berörande vårt förhållande
till Förenta staterna, har stort
intresse i och för sig, men viktigast är

Nr 2

Onsdagen den 22 januari 1969

Ang. erkännandet av Nordvietnam samt Sveriges relationer till USA

ändå bedömningen av det uppkomna
läget, hur regeringen ser på framtiden
och vilka åtgärder den är beredd att
vidtaga för att lägga till rätta vad som
eventuellt blivit skevt. I dessa hänseenden
är jag besviken på svaret. Jag har
bett att få skälen för aktionen redovisade
för att få den rätta bakgrunden
till en debatt, och jag har fått det. Men
prövningen av skälens hållbarhet sedan
den amerikanska regeringen beklagat
erkännandet har helt uteblivit.

Lika tomt är svaret när det gäller
frågan om åtgärder för att förbättra
vårt lands förbindelser med Förenta
staterna. Fast visst är det på sitt sätt
upplysande när innebörden av svaret
är: inga åtgärder alls för närvarande.

Kanske är det för mycket begärt att
utrikesministern skulle pröva sina egna
skäl för erkännadet av Nordvietnam i
detalj offentligt, men en allmän syn på
dem med anledning av det amerikanska
beklagandet tycker jag kunde ha varit
möjlig när jag frågade därom. Erkännandet
är ju ett faktum. Likaså är det
amerikanska beklagandet ett faktum.
Inte med ett enda ord har dock utrikesministern
själv berört detta beklagande.
Det är luft alltigenom för Ers Excellens,
av svaret att döma i varje fall.
Tyvärr är det dock en högst påtaglig
realitet.

Det säger dessutom två saker fullt
tydligt. Den ena är att Sverige i det
officiella Amerikas ögon gjort ett inhopp
i vad som väl närmast kan betecknas
som preludierna till fredskontakter.
Inhoppet har man i varje fall
i Amerika inte gillat. De förtjusta kommentarerna
i öst garanterar det. Den
andra saken är att aktionen enligt amerikansk
uppfattning inte kommer att
främja freden i Sydostasien. Det är en
allvarlig kritik mot erkännandet av
Nordvietnam. Länder som Laos, Thailand,
Indien och Burma, Indonesien, ja,
även Australien och Nya Zeeland ingår
i Sydostasien, Deras fred skulle alltså
inte främjas genom det svenska inhoppet
före ett eventuellt fredsslut för
Vietnam.

Jag skulle därför vilja fråga här i
kammaren — och därmed upprepar
jag ju på sitt sätt frågan i interpellationen
— om den svenska regeringen har
sådana informationer om möjligheterna
att bevara freden i hela Sydostasien,
inte bara i Vietnam, som exempelvis
den amerikanska regeringen inte har,
eftersom man gör ett sådant uttalande.
Tillbakavisar regeringen påståendet i
det amerikanska beklagandet? Det skulle
vara tacknämligt om vi här i kammaren
finge höra hur utrikesministern
ser på den situation som uppkommit
för vårt lands del genom att freden för
hela den sydöstasiatiska paktens medlemsländer
kommit in i blickfältet.

I sitt svar försäkrar utrikesministern
att erkännandet naturligtvis på intet
sätt är riktat mot Förenta staterna. Det
låter bra, men det synes mig ändå som
som bevis förelåge för att man i Förenta
staterna inte uppfattat saken på
det sättet. Och det är väl när allt kommer
omkring just uppfattningen i Amerika
som är det avgörande. Vore det
nu, som jag redan antytt, en ensartad
företeelse, kunde man kanske hoppas
att Förenta staterna skulle ta för gott
en försäkran av detta slag. Tyvärr är
aktionen väl snarast — eller uppfattas
som — ett påbröd på en hel serie beklagliga
händelser under de sistförflutna
tvenne åren. Kanske var det så att
dessa började med herr Palmes beryktade
Gävletal, som sedan följdes upp
i senare offentliga framträdanden, t. ex.
på Sergels torg, med regeringens goda
minne och stöd. Hand i hand härmed
har gått överfall med äggkastning på
officiella amerikanska sändebud, fönsterkrossning,
flaggskändning o. d., som
lamt eller inte alls beivrats från officiellt
svenskt håll.

Om Förenta staterna skulle tycka —
vilket jag skulle kunna förstå — att
stämningen är avog här i landet, och
trots försäkringar om att goda förbindelser
önskas, finner atmosfären även
på officiell nivå skall vi kalla det kylig,
borde enligt min mening åtgärder
vidtagas för att förbättra relationerna.

Onsdagen den 22 januari 1969

Nr 2

Ang. erkännandet av Nordvietnam samt Sveriges relationer till USA

Det har jag just uttryckt önskemål om
i interpellationen. Sker inte detta, befarar
jag att Förenta staterna på grund
av dessa förekommande utslag av animositet
bibringas en felaktig uppfattning
om hur en stor del — kanske den
helt övervägande delen — av svenska
folket ser på Amerika, dvs. den del som
är det lugna och sansade svenska folket.

Jag har för min del vid ett par tidigare
tillfällen i denna kammare uttalat
min uppskattning och sympati för det
amerikanska folket. Jag kan heller inte
se att Sveriges intressen gagnas av ett
kyligt förhållande till Förenta staterna.
Helt tyst kan jag inte sitta, när det gäller
denna angelägenhet, ty Förenta staterna
skulle kunna bibringas föreställningen
att enigheten om att kritisera
allt amerikanskt är större än den i
verkligheten är i vårt land.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Herr Åkerlund borde
som nybliven moderat ha iakttagit den
moderationen att inte blanda in äggkastning
och fönsterutslagning i en debatt
av så allvarlig karaktär som den
vi nu bedriver, och jag skall helt och
hållet förbigå detta. Det har ingenting
med den här saken att skaffa. Den
svenska regeringen har tagit lika bestämt
avstånd från dylika opinionsyttringar
som man har gjort på moderat
håll. I det avseendet har vi inte skilda
uppfattningar.

Men när herr Åkerlund säger att det
tidigare förekommit vissa olustiga händelser
i förhållandet mellan den amerikanska
och den svenska regeringen,
som kan ge intryck av att Sverige på
något sätt skulle befinna sig på glid,
kan jag inte instämma. Det har i själva
verket under nära tre års tid förekommit
diskreta kontakter med både den
nordvietnamesiska och den amerikanska
regeringen. När vi under dessa kontakter
har utvecklat våra synpunkter

på ett — det skall jag erkänna — för
utomstående fullständigt obekant sätt,
har jag inte märkt några uttryck för
olustkänslor från den amerikanska regeringens
sida. Har inte herr Åkerlund
samma intryck som jag att alla partier i
Sverige har varit kritiska mot den amerikanska
Vietnampolitiken, samtidigt
som vi har sagt att denna kritik ingalunda
riktar sig mot Förenta staterna
eller mot det amerikanska folket. Denna
uppfattning har den svenska regeringen
förmedlat till den amerikanska
regeringen. Den har också förmedlat
en dialog mellan de stridande parterna,
som kan ha medverkat till att man
nu sitter vid bordet i Paris.

Nu säger herr Åkerlund att man i
Förenta staterna inte har gillat det
svenska beslutet. Jag hade i och för sig
inte väntat att man skulle uttrycka något
direkt gillande. När den amerikanska
regeringen gör gällande att det inträffade
inte kan främja freden i Sydostasien,
så är herr Åkerlund utan vidare
beredd att svära på magisterns
ord. Men jag skulle tro att herr Åkerlund,
om han inte skiljer sig ifrån
sina egna partivänner, har varit kritisk
mot den amerikanska politiken i Vietnam.
Varför skall han då utgå ifrån att
den amerikanska bedömningen beträffande
utvecklingen i Sydostasien med
anledning av den svenska regeringens
beslut skulle vara den riktiga? Vad har
han för garantier för att just den bedömningen
är den rätta, när han som
jag utgår ifrån — för såvitt han inte
skiljer sig från den allmänna opinionens
uppfattning och den som hans
eget parti har deklarerat tidigare —
har ansett att amerikanarna förut har
felbedömt utvecklingen och händelserna
i Vietnam. Jag tror att tiden får utvisa
vem av oss som har rätt.

Det kan tänkas att även amerikansk
opinion om ett år, om man då skall
diskutera den här frågan — jag säger
det bara som ett exempel — måhända
bedömer det svenska handlandet på ett
annat sätt än vad man för närvarande

12 Nr 2 Onsdagen den 22 januari 1969

Ang. erkännandet av Nordvietnam samt Sveriges relationer till USA

gör. Jag kan i och för sig förstå en
opinion i ett land som befinner sig i
krig. Det är inte säkert att den kan vara
så kallt seende och bedömande som ett
land som står utanför krigshändelserna
kan vara. Det är därför, herr Åkerlund,
som jag dristar mig att påstå att den
svenska bedömningen beträffande främjandet
av freden i Sydostasien i anledning
av det svenska handlandet måhända
kan vara riktigare än den bedömning
som kommer till uttryck från amerikansk
opinion i dag. Om det skulle
förhålla sig så tror jag att utvecklingen
automatiskt kommer att innebära ett
förbättrande av förbindelserna mellan
Förenta staterna och Sverige.

Sedan, herr Åkerlund, är inte opinionen
så enhetlig beträffande det svenska
handlandet i ens Förenta staterna som
herr Åkerlund vill göra gällande.

Jag har framför mig här ett uttalande
av den amerikanska administrationen
närstående Washington Post. I en ledarartikel
står följande: »Sveriges formella
erkännande är mindre betydelsefullt
än det mera substantiella de factoerkännande
som Förenta staterna ger
Hanoi genom att förhandla om fred i
Paris.» Tidningen fortsätter: »Det finns
även den intresseväckande tanken att
Sverige nu skulle vara i stånd att agera
som tredje part om det skulle behövas
en medlare för att påskynda fredssamtalen
i Paris. Även om det är förståeligt
om man är gramse i Washington på
grund av det svenska beslutet borde
detta inte stå i vägen för att erkänna
existensen av denna möjlighet.»

Jag kan använda just denna tidning
som en indirekt polemik emot det herr
Åkerlund nyss har hävdat från denna
talarstol.

Herr ÅKERLUND (in):

Herr talman! Utrikesministern säger
här i sin replik till mig att Sverige genom
diskreta kontakter med inte bara
myndigheterna i Hanoi utan också med
den amerikanska regeringen har med -

verkat till att fredskontakter kommit
till stånd. I så fall kan det hälsas med
tillfredsställelse, om det verkligen förhåller
sig på det sättet att det här kan
spåras ett orsakssammanhang, dvs. att
det är genom dessa diskreta kontakter
som parterna bringats till fredsbordet.
Det är i så fall bra, men vi vet ju ingenting
med bestämdhet därom.

Sedan säger utrikesministern i det
sammanhanget, att såvitt han kunnat
finna har vårt agerande icke lett till
några olustkänslor i det amerikanska
utrikesdepartementet. Det är klart att
så länge som det diskreta handlandet
pågick, fanns det ingen anledning att
ge uttryck åt olustkänslor. Snarare
måste det väl ha verkat åt motsatt håll
att ge uttryck åt sådana om man uppriktigt
strävat efter fred. Det senare var
väl också fallet. Men i och med att dessa
kontakter lett — jag vill inte säga
förlett — den svenska regeringen till
att agera såsom den gjort, har det uppenbarligen
föranlett den amerikanska
regeringen till kanske inte en direkt
protest men en form av protest mot att
den svenska regeringen gått ett steg
längre än vad man i Förenta staterna
ursprungligen uppfattat som avsikten.
Det är i det läget vi har kommit. Som
jag sade i mitt förra inlägg har händelsen
nu skett: den svenska regeringen
har erkänt Nordvietnam. Jag har inte
uttalat någon mening därom i mitt svar,
men det nya har inträtt att den amerikanska
regeringen har framfört ett beklagande.

Sedan är frågan den, huruvida man,
om förhandlingarna leder till fred, därmed
kan säga att någon viss person
eller någon viss uppfattning fått rätt.
Man skulle således kunna säga att om
det blir fred skulle det vara ett skäl att
hävda att utrikesministern har rätt —
att det alltså tidigare har varit rätt
handlat. Men därom vet vi i dag ingenting.
Det är ingenting annat än en bedömning
av situationen, och regeringen
kan naturligtvis hävda sin mening. Men
det är väl ingen som vill påstå att,

Onsdagen den 22 januari 1969

Nr 2

Ang. erkännandet av Nordvietnam samt Sveriges relationer till USA

därest det nu inte skulle bli fred, skulle
detta vara den svenska regeringens fel.
Ett sådant resonemang skulle vara alltigenom
absurt. Det har från min sida
inte heller funnits några skäl att diskutera
regeringens bedömningar av situationen.
Jag har efterlyst den i dag efter
beklagandet. Jag håller mig till själva
faktum att ett amerikanskt beklagande
har framförts. Det må vara att det sedan
kan finnas röster i Förenta staterna
som ger uttryck åt en avvikande
mening. Den mycket ansedda tidningen
Washington Post gör ett uttalande, som
kan kallas i någon mån överslätande
— jag håller mig nu till utrikesministerns
egna ord — där åtgärden från
svensk sida beskrivs som mindre betydelsefull
än det de facto-erkännande
som kommit till stånd just därigenom
att parterna satt sig vid förhandlingsbordet.
Det är vänligt av tidningen
Washington Post att träda upp till en
försonande gest, men när allt kommer
omkring representerar tidningen, trots
sitt anseende, ändå bara en del av opinionen
— förvisso en sansad och lugn
opinion — i Förenta staterna. Kvar står
att de officiella myndigheterna i Förenta
staterna fortfarande ändå ger uttryck
åt ett missnöje, och det är just
mot den bakgrunden som jag ställt frågan:
Vilka åtgärder är regeringen beredd
att vidta för att förbättra Sveriges
relationer med USA? När jag hänvisade
till något som förgrymmade utrikesministern
en smula, nämligen den famösa
äggkastningen, så gjorde jag det därför
att, när det nu har inträffat en mängd
sådana händelser, det kunde vara motiverat,
att den svenska regeringen vidtoge
åtgärder för att förta intrycket av
att en opinion — i verkligheten helt
säkert en ganska begränsad opinion —
hyser animositet mot det amerikanska
folket. Det tycker jag är en ganska rimlig
begäran från min sida. På den punkten
kunde jag inte finna att utrikesministern
hade någonting att komma med
i sitt svar på mitt inlägg.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Kan vi inte, herr
Åkerlund, lämna den här äggkastningen?
Vid varje tillfälle då något sådant
har inträffat har den svenska regeringen
framfört sitt beklagande till den
amerikanska regeringen. Här är vi väl
alla överens om att sådana opinionsyttringar
är helt förkastliga, för att inte
säga tarvliga. Behövs det ett understrykande
av det? Jag tycker att herr Åkerlund
inte skall begagna sig av sådana
argument.

Beträffande den kanal som den svenska
regeringen har utgjort så var det
fråga om direkta kontakter då. Vi framförde
våra synpunkter och de synpunkter,
som den nordvietnamesiska regeringen
eventuellt kunde ha, till den
amerikanska regeringen i de resonemang
som vi förde med vicepresidenten
Humphrey och förre utrikesministern
Rusk. Och de delgav oss meningar,
som vi sedan i vår tur delgav regeringen
i Hanoi. Detta har inträffat. Jag kan
fullt öppet tala därom. Men jag har inte
sagt, att detta i och för sig har lett till
att man har satt sig vid förhandlingsbordet
i Paris. Jag har sagt: det kan ha
medverkat till att parterna har kommit
till förhandlingsbordet. Detta faktum
tror jag i så fall är en tillgång inte
bara i världsfredens intresse utan kanske
också på längre sikt ur amerikansk
synpunkt.

Men sedan säger herr Åkerlund —
och det förvånar mig verkligen — att
nu har vi tagit ett steg längre än vad
som passar den amerikanska regeringen.
Menar herr Åkerlund verkligen att
vårt handlande skall fotas på den amerikanska
regeringens uppfattning och
synpunkter? Vi har, som jag sade nyss,
tidigare officiellt — och det har gällt
hela den svenska riksdagen — kritiserat
den amerikanska politiken i Vietnam.
Menar då herr Åkerlund att vi
därför att USA:s regering anser att vi
inte borde ha tagit detta sista steg —
vi har ju haft inofficiella förbindelser

j2 Första kammarens protokoll 1''JG''J. Nr 2

Nr 2

Onsdagen den 22 januari 1969

Ang. erkännandet av Nordvietnam samt Sveriges relationer till USA

med Nordvietnam som man mycket väl
vetat om i USA sedan tre år tillbaka —
inte borde vidta en sådan åtgärd? Låt
oss se på en liknande situation i det
motsatta väderstrecket. Menar herr
Åkerlund verkligen att vi därför att
den svenska regeringen gjorde ett uttalande
beträffande händelserna i Tjeckoslovakien
som misshagade Sovjetregeringen
inte borde ha gjort detta uttalande,
eftersom vi skulle ha gått ett steg
längre än vad Sovjetunionen ansåg vara
riktigt? Inser inte herr Åkerlund att ett
sådant resonemang skulle vara förödande
för det svenska handlandet? Jag tror
inte heller att USA:s regering skulle
våga deklarera en liknande syn på vårt
handlande som den herr Åkerlund här
har gjort.

Herr Åkerlund säger att det här är
en fråga om bedömning, och jag erkänner
det. Jag har i mitt interpellationssvar
redovisat anledningarna till att
den svenska regeringens bedömning var
att erkännandet borde komma just då
när det kom. Det finns — det måste väl
ändå herr Åkerlund erkänna — vissa
indikationer, bl. a. med tanke på vad
som försiggår i Paris, på att vår bedömning
verkligen var riktig. Vi kan diskutera
vad som har skett efter ett år, när
vi kan se på det bakomliggande händelseförloppet,
och jag har en känsla
av att det kommer att visa sig att vår
bedömning var riktig. Jag skall gärna
ge herr Åkerlund möjlighet att gissla
mig efter ett år, om det visar sig att jag
har fel. Men detta har varit min bedömning,
och det som uttalas i Washington
Post är inte min syn, utan tidningens.
Men den är, som jag tycker, en tänkvärd
amerikansk replik till herr Åkerlund.
Det är med en viss tillfredsställelse
som jag låter en sansad tidning få
replikera herr Åkerlund såsom bakgrund
till den polemik som jag nu för
med honom.

Herr ÅKERLUND (m) kort genmäle:

Herr talman! Utrikesministern vill
gärna ta upp en diskussion, som jag

icke har fört i min interpellation, när
jag frågat om skälen — och jag har fått
redovisning, det har jag också sagt —
för erkännandet av Nordvietnam. Jag
har alltså icke uttalat någon kritik mot
det tagna steget.

De frågor som utrikesministern riktar
till mig är starkt provokativa, men
jag har ingen anledning att låta mig
förledas att frångå min linje. Jag hänvisar
bara till vad den amerikanska
regeringen nu har sagt i fråga om erkännandet,
nämligen bl. a. att Sverige
självklart handlar självständigt -—■ och
detta uttalande kan stå också för mig.
Därmed kan vi kanske lämna den sidan
av saken. Därmed faller också hela denna
ävenledes provokativa fråga om ett
uttalande angående Tjeckoslovakien —•
det är i alla fall den skillnaden att det
i det ena fallet gäller ett uttalande, och
i det andra fallet gäller en bestämd åtgärd.

Men två saker kvarstår. Den första
är att det officiella Amerikas reaktion
varit ogynnsam. Den andra har att göra
med vad jag har efterfrågat, nämligen
om regeringen funderar på några åtgärder
för att förta det ogynnsamma
intryck som kan ha uppkommit i Amerika
utanför tidningen Washington
Post. Den tidningen har trots allt en
begränsad läsekrets. Den når uppenbarligen
inte så långt att den — i varje
fall hittills — fått de amerikanska myndigheterna
att ta tillbaka eller ändra
något i de uttalanden som gjorts. Därför
kan jag inte säga annat än att jag
efterlyser åtgärder för att bringa Sveriges
förbindelser med Amerika på en,
som utrikesministern själv säger att
han önskar, bättre och angenämare bog
än de för dagen befinner sig på.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Jag inkasserar med tillfredsställelse
vad herr Åkerlund sade
i sin senaste replik, nämligen att han
inte vill utöva någon kritik mot åtgär -

Onsdagen den 22 januari 1969

Nr 2

Ang. erkännandet av Nordvietnam samt Sveriges relationer till USA

den. Vad är det herr Åkerlund bråkar
om i så fall, när han inte är kritisk mot
åtgärden? Varför har interpellationen
då kommit till stånd?

Jag har i mitt senaste inlägg inte fällt
några provokativa yttranden. I mitt senaste
anförande svarade jag inte på interpellationen,
i vilken det ju inte fanns
någonting som kunde ge mig anledning
att blicka österut för att göra jämförelser.
Det var herr Åkerlunds påpekande
att vi hade tagit ett steg längre än vad
USA:s regering ansåg att vi borde göra
som föranledde mina i och för sig välmotiverade
ord till herr Åkerlund. Man
bedriver inte utrikespolitik på det sätt
som herr Åkerlund förordar.

Sedan sade herr Åkerlund: Nå, vad
skall vi göra för att förbättra förbindelserna?
Jag vill understryka för herr
Åkerlund att vi, som jag säger i mitt
interpellationssvar, har mycket goda
förbindelser med Förenta staterna. Herr
Åkerlund vill att vi skall göra någonting
för att förta intrycket av en åtgärd
som herr Åkerlund inte vill utöva kritik
emot. Vad vill han? Vill herr Åkerlund
att vi skall be Förenta staternas regering
om ursäkt för vad vi gjort? Tror
verkligen herr Åkerlund att vi förbättrar
våra relationer till Förenta staterna
om vi uppträder på det sättet?

Nej, herr Åkerlund, den sortens politik
kommer jag inte att hänge mig åt.
Det kommer inte heller den svenska
regeringen att göra. Gud vare lov att
det inte är herr Åkerlund som gestaltar
utrikespolitiken! Om vi skulle följa honom,
är jag övertygad om att vi inte
skulle öka vår respekt och förbättra
våra förbindelser med Förenta staterna.

Herr ÅKERLUND (m) kort genmäle:

Herr talman! Utrikesministern har
vunnit stort anseende som politiker
tack vare sin dialektiska förmåga. Jag
tycker att den kommer klart till uttryck
i den här diskussionen. Han sätter
upp ett förvånat ansikte och slänger
fram frågor: Vad menas, vad önskas?

Etc. Ändå kan klara fakta konstateras
om vad som har inträffat: för det första
erkännandet av Nordvietnam och för
det andra beklagande från amerikansk
sida. Hur mycket utrikesministern än
skulle försöka intala denna kammare
och svenska folket, att förbindelserna
med Förenta staterna aldrig har varit
bättre än de är i dag, är det knappast
någon som egentligen tror på detta.

Det är också rätt egendomligt i sammanhanget
att ta del av vad som sägs
i pressen. Eftersom utrikesministern
själv har åberopat en tidning, kanske
det må vara mig tillåtet att också göra
det. I pressen i våra nordiska grannländer
och på kontinenten, liksom på
andra håll, kommer en ganska enstämmig
kritik till uttryck. Det sägs tämligen
regelmässigt där, att den svenska
regeringens åtgärd kanske inte var så
klok och riktig.

Men, som sagt, visst handlar den
svenska regeringen självständigt. Det
är hos utrikesministern som ledningen
ligger; ingen har ifrågasatt någonting
annat. Däremot kan det vara mycket
rimligt, om jag och många andra svenska
medborgare känner oro att det från
Förenta staternas sida kommit till sådana
åtgärder som inträffat under de
gångna åren. Det är detta som här är
det avgörande. Däremot är det väl,
skulle jag tro, ytterligt ointressant för
kammarens ledamöter vad som skulle
inträffa om jag vore utrikesminister.
Det är ändå excellensen Nilsson som
sitter på den posten.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Jag skall inte i onödan
förlänga denna debatt utan bara göra
ett par anmärkningar till vad herr
Åkerlund senast sade.

Beträffande vem som är utrikesminister
skall jag nöja mig med att understryka
att det inte är helt oviktigt
vem som innehar utrikesministerposten
i landet. Därmed har jag inte gjort

Nr 2

Onsdagen den 22 januari 1969

Ang. erkännandet av Nordvietnam samt Sveriges relationer till USA

någon klassifikation mellan herr Åkerlund
och mig personligen.

Jag nödgas notera att herr Åkerlund
för andra gången under denna debatt
lagt ord i min mun som jag inte har
använt. Enligt herr Åkerlund har jag
sagt att förbindelserna mellan Förenta
staterna och Sverige aldrig har varit
bättre än i dag. Nej, herr Åkerlund, det
har jag inte sagt. Redan i interpellationssvaret
sade jag att förbindelserna
är mycket goda, och det vågar jag verkligen
stå för. Lägg däremot inte i min
mun någonting som jag inte har yttrat!

Nåja, men hur har inte TV och pressen
i Förenta staterna reagerat, liksom
en viss del av pressen i våra nordiska
grannländer? säger herr Åkerlund. Jag
har också läst pressens ledare och de
omdömen som fällts där, men vi kan
inte låta oss ledas av vad exempelvis
pressen i våra nordiska grannländer säger
om den svenska utrikespolitiken.
Tänk, om vi skulle ha låtit oss ledas
när vi bestämde vår neutralitetspolitik
i stället för att ansluta oss till en militärallians!
Vart skulle detta leda? Nej,
pressens uttalanden påverkar inte och
kan inte påverka mitt handlande.

I sitt förra anförande sade herr
Åkerlund att han inte riktade någon
kritik mot den svenska regeringens
handlande, men i sitt senaste inlägg
sade han att den svenska regeringen
inte handlade klokt och riktigt när den
erkände DRV. Herr Åkerlund tycks ha
två själar i samma bröst. Han får bestämma
sig om han skall rikta kritik
mot den svenska regeringen, vilket han
i sitt tidigare anförande förklarade att
han inte ville göra, eller om han skall
anse att den svenska regeringens handlande
inte var klokt och riktigt, vilket
han i sitt sista anförande gjorde gällande.

Sedan jag har hört herr Åkerlund i
denna debatt måste jag säga att jag
näppeligen vill ta några utrikespolitiska
råd av honom i fortsättningen.

Herr KILSMO (fp):

Herr talman! Jag skall inte lägga mig
i debatten om förhållandet mellan Sverige
och Amerika utan vill bara ställa
en kompletterande fråga, som hans excellens
utrikesministern på rak arm bör
kunna svara på; den behöver då inte
komma igen. Ej heller skall jag ge uttryck
för någon kritisk inställning beträffande
Sveriges erkännande av
Nordvietnam. Såvitt jag kan förstå har
ett sådant erkännande — utom möjligen
under vissa tidsperioder — kunnat
ske när som helst ända sedan år 1954,
efter Genéveavtalet. Ingenting hade
väl hindrat att Sverige erkänt Nordvietnam
samtidigt som Sverige erkände
Sydvietnam?

Min kompletterande fråga är emellertid
följande: När nu relationerna till
Nordvietnam så här i slutskedet ser ut
att bli relativt normala, tänker herr utrikesministern
då vidta åtgärder för att
våra förbindelser med Sydvietnam också
skall kunna återupptas och bli normala? -

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Jag skall inte gå närmare
in på frågan om Sveriges erkännande
av det ena eller andra landet.
Det var tillfälligheternas spel i Förenta
Nationerna som gjorde att vi kom att
erkänna Sydvietnam men inte Nordvietnam.
Det skulle emellertid bli en
alltför lång historia att nu gå in på orsakerna
härtill.

På herr Kilsmos direkta fråga vill jag
svara för det första att vi, såsom han
också påpekade, sedan länge har erkänt
Sydvietnam, för det andra att vi
fortfarande har diplomatiska förbindelser
med Sydvietnam, som vi dock tidigare
trappade ned, och för det tredje
att vi ännu inte har tagit ståndpunkt
till hur vi skall förfara när det gäller
regeringen i Saigon. Den skillnaden föreligger,
herr Kilsmo, mellan Nordvietnam
och Sydvietnam att regeringen i

Onsdagen den 22 januari 1969

Nr 2

Ang. erkännandet av Nordvietnam samt Sveriges relationer till USA
Hanoi obestridligen har eu fullständig falt värre militärdiktatur i Nordvietkontroll
över sitt område. Det kan man nam. Det finns ingen som helst anleddäremot
inte säga om regeringen i Sai- ning att göra någon diskriminering
gon. Ett sådant förhållande är ofta av- mellan dessa. Jo, om amerikanarna förgörande
för våra diplomatiska relatio- svinner så tror jag att även regeringen
ner till regimer i skilda länder. i Sydvietnam försvinner -— på grund

av Nordvietnams krig mot Sydvietnam.

Herr KILSMO (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag tackar för svaret
och hoppas att förhållandena skall bli
normala igen.

Jag tycker dock att utrikesministern
förenklar problemet för sig när han vill
göra gällande att man i Nordvietnam
har kontroll över situationen, medan
Sydvietnam inte skulle ha det. Att regimen
i Nordvietnam har en kontroll —
en alltför stor kontroll — över sitt land,
känner vi till. Men tacka för det att
Sydvietnams regering inte har full kontroll,
när Nordvietnam underhåller en
upprorsrörelse i Sydvietnam. Skall detta
erkännas av den svenska regeringen
såsom normala diplomatiska relationer?

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Jag vill ändå påpeka
för herr Kilsmo — han sade att han
inte skulle komma tillbaka sedan han
fått ett rejält svar på sin fråga, men
han gjorde det — att det är en militärdiktatur
som härskar i Saigon.

Vad tror herr Kilsmo skulle inträffa
om 500 000 amerikanska soldater dras
tillbaka? Det är inte säkert att samma
regim skulle komma att ha makten då.
Det kan bli en koalitionsregering, som
FNL har begärt, men i så fall blir det
ganska säkert en regering som mera
motsvarar folkets önskemål än den som
härskar nu.

Herr KILSMO (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill nog komplettera
utrikesministerns yttrande: det är
riktigt att man har en militärdiktatur
i Sydvietnam — och man har en sju -

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Jag vill bara påpeka
för herr Kilsmo att vad han än anser
om regeringen i Nordvietnam så betraktar
jag det nära nog som uteslutet
att den regeringen skulle ha folket emot
sig — den har satt folket i vapen på
ett sådant sätt, att man kan dra slutsatsen
att den har folket bakom sig.

I övrigt uttalar jag mig inte om regimen
i Nordvietnam. Vi ser kanske problemen
på ett annat sätt än den. Utvecklingen
i Nordvietnam har varit sådan,
att vi inte kan räkna med att man
där skall ha samma demokratiska former
som vi har i ett så utvecklat och
lugnt land som Sverige.

När det gäller Sydvietnam vill jag än
en gång understryka, att om de främmande
trupperna dras bort utgår jag
ifrån att folkviljan där kommer att ge
ett utslag som inte innebär stöd åt den
nu härskande militärjuntan i Saigon.

Herr HERNELIUS (m):

Herr talman! Efter de senaste något
lösa och luftiga spekulationerna om
folkviljan i Nordvietnam respektive
Sydvietnam kanske det kan vara tid
att återgå till ämnet.

Jag skulle vilja helhjärtat instämma
med hans excellens utrikesministern på
en punkt: i Sverige råder enighet om
önskvärdheten av att det grymma och
blodiga kriget i Vietnam får ett slut.
Men jag skulle vilja göra en liten reservation
som utrikesministern inte gjorde,
nämligen att enigheten har ett undantag:
de vänsterextremistiska grupper
som är tacksamma för att vietnam -

Nr 2

Onsdagen den 22 januari 1969

Ang. erkännandet av Nordvietnam samt Sveriges relationer till USA

kriget pågår så att grytan skall kunna
hållas kokande. Den mest cyniska formuleringen
har detta fått i uttlanden
från de grupperna av innehåll, att vi
»behöver icke ett Vietnam, utan flera».

Jag vill också gärna tillägga att Sverige
naturligtvis skulle erkänna Nordvietnam
förr eller senare.

Att visa missaktning för en regim,
att uttrycka ogillande av någon åtgärd
genom att i längden uppskjuta ett erkännande,
genom att hemkalla ambassadörer,
genom att nedtrappa förbindelser,
är åtgärder som i längden bara
skadar det land som vidtar dem. Sådana
åtgärder är som regel mer motiverade
av önskan att bravera på hemmaplan
än av önskan att tillvarata det egna
landets intressen — vilken regim det
än gäller. Man kanske inte har undgått
känslan att utrikespolitiken från Gustav
Adolfs torg ibland har bedrivits under
livligt iakttagande av hemmaplan. Därför
har utrikesministern alldeles rätt i
att det inte ails är oväsentligt vem som
är utrikesminister.

Jag vill också i sakfrågan säga, att
intresset kring erkännandet som sådant
kanske är mindre stort än intresset för
svaren på två frågor: Varför just nu?
Varför under dessa former?

Som svar på den första frågan gjorde
utrikesministern en historisk utläggning
om att Sverige alltid hade varit
i täten när det gällt att erkänna vissa
länder — bl. a. Sovjetunionen och —
Förenta staterna! Ja, jag tyckte nog att
det i någon mån var att utmana löjet
att dra en jämförelse med erkännandet
av Hanoiregimen och erkännandet av
Förenta staterna på sin tid. Jag noterade
också att utrikesministern underlät
att nämna vissa andra erkännanden av
regimer i vår närhet rätt nära i tiden,
och det var säkert välbetänkt av honom.

Men i övrigt kan jag inte finna något
skäl till att erkännandet skulle ske just
nu annat än möjligen att fredsviljan
hos båda parter måste vara i starkt stigande
av olika anledningar — i Nordvietnam
kanske beroende på en natur -

lig och förklarlig trötthet efter vad detta
land har utstått av lidanden och umbäranden,
i Förenta staterna beroende
på en liknande psykologisk trötthet.
Där har man också det politiska skälet,
att en ny republikansk regim brukar
börja med att träffa avtal om vapenstillestånd,
såsom i Korea. Nu hoppas
väl den nya regimen att få göra detsamma
i Vietnam.

Beträffande formerna för erkännandet
skall jag för dagen inte syssla så
mycket med det häpnadsväckande åsidosättandet
av utrikesnämnden, som
var kallad till sammanträde några timmar
efter det att konseljbeslutet var
fattat. Det åsidosättandet — märkligt
mot bakgrund av vad konstitutionsutskottet
för några år sedan uttalade •—■
kommer kanske upp till debatt i annat
sammanhang under denna vårriksdag.

Men jag vill verkligen uttala min förvåning
över den bristande kontakten
med de nordiska länderna i det förhandlingsskede,
där vi just nu befinner
oss. Herr Torsten Nilsson säger att vi
inte skall bry oss om vad den nordiska
pressen säger — det gjorde vi inte i
samband med att vi deklarerade vår
alliansfrihet. Det måste vara något minnesfel
av hans excellens utrikesministern.
Om jag minns pressrösterna rätt
från den tiden i Norge och Danmark,
så var man närmast glad över att Sverige
valde den politiska linje som vi
gjorde med stöd av en enig opinion.
Det argument utrikesministern anförde
håller kanske inte. Vi har nog skäl att
lyssna till rösterna från press och andra
meningsriktningar i Norge och Danmark.

Vi har så mycket större skäl att göra
det som även ledamöter av den norska
regeringen offentligt har uttalat, att
den svenska åtgärden att icke hålla
kontakt i denna fråga har skadat de
pågående förhandlingarna.

Slutligen, herr talman, ytterligare två
synpunkter. Till mitt yrke hör att läsa
Washington Post. Jag gör det rätt regelbundet,
och jag är överraskad att
finna att utrikesministern inte observe -

Onsdagen den 22 januari 1969

Nr 2

Ang. erkännande av Nordvietnam samt Sveriges relationer till USA

rade den raljanta tonen i den ledare
han citerade.

Till sist — utrikesministern talade
om den kanal som det svenska utrikesdepartementet
har utgjort för budskap
och meningsutbyte mellan Hanoi och
Washington. Det är riktigt, och jag vill
inte försumma att ge utrikesministern
det erkännandet att han, när han så
småningom grep sig detta verk an, har
gjort stora insatser på den punkten och
fört en aktiv och lycklig politik i fråga
om den svenska budbärarrollen. Men
samtidigt får vi väl också konstatera,
att trafiken på den kanalen tog slut för
någon tid sedan och att det var andra
än svenska båtar som började gå.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Det är riktigt att kontaktkanalen
inte längre behövde användas
när man hade fått direkt personkontakt
i Paris. Det tycker jag är en
självklar sak. Under den tid då vi tjänade
som budbärare — för att använda
herr Hernelius’ ord — var avsikten att
vi skulle få till stånd denna direkta
personkontakt som vi var övertygade
om i sin tur skulle kunna leda till de
fredsförhandlingar som nu pågår.

Sedan kan jag väl säga att min syn
på vietnamkriget •—- i likhet med herr
Hernelius’ — ingalunda överensstämmer
med de s. k. vänsterextremisternas.
De säger att de önskar att kriget skall
pågå — jag vet det. De önskar att det
skall bli flera Vietnam — jag vet det
också. Men herr Hernelius måste väl
erkänna, att den svenska regeringen
hela tiden har motarbetat dessa vänsterextremisters
önskemål när regeringen
på allt sätt genom diskreta kontakter
har velat medverka till att det
skulle bli ett slut på kriget i Vietnam!
När det gäller dessa ting behöver herr
Hernelius och jag icke diskutera, eftersom
vi i det avseendet har överensstämmande
uppfattningar.

Beträffande vårt förhållande till Syd -

vietnam är det riktigt att vi vid en viss
tidpunkt trappade ned våra förbindelser
där. Det var också en bedömning
som vi gjorde vid den tidpunkten. Vi
hade då inte erkänt Nordvietnam, vi
hade bara inofficiella förbindelser. För
att åstadkomma balans mellan det av
Sverige tidigt erkända Sydvietnam och
det ännu icke erkända Nordvietnam,
mellan de diplomatiska förbindelser
som vi hade med Sydvietnam och de
informella förbindelser som vi hade
med Nordvietnam, ansåg vi att vår möjlighet
som kontaktkanal skulle förbättras,
om vi vidtog denna åtgärd just då
och trappade ned de diplomatiska förbindelserna
med Sydvietnam, som emellertid
inte avbröts. Det var också en
medveten åtgärd från svensk sida. Och
jag tror att det även kan ha medverkat
till att vi har blivit mera användbara
som kontaktkanal. Det berodde inte på
att vi sneglade på inrikespolitiken när
det gällde vårt förhållande till vänsterextremisterna
och vad de ansåg om
krigets fortsättning i Vietnam. Nedtrappningen
av de diplomatiska förbindelserna
med Sydvietnam var en väl
genomtänkt utrikespolitisk åtgärd.

Jag skall inte ägna mig åt vårt erkännande
av Förenta staterna. Jag tyckte
bara att det var rätt lustigt ur historisk
synpunkt att Sverige 1783 erkände
Förenta staterna och fick en mycket
sur reaktion bland annat ifrån den dåvarande
kolonialmakten Storbritannien
för att vi handlade som vi gjorde. Jag
tyckte det kunde vara rätt trevligt att
påminna om den saken. Det är riktigt
att Sverige var ett av de första länderna
som erkände Sovjetunionen, folkrepubliken
Kina och den Algeriska republiken,
och det har visat sig att den
svenska regeringen gjorde en riktig bedömning
vid dessa tidpunkter, eftersom
ingen, vad jag vet, kritiserar dessa åtgärder
i dag. Det är något som herr
Åkerlund kan erinra sig när vi kanske
om ett år diskuterar denna fråga.

Tillkännagivandet fick slagsida på
grund av en indiskretion från en tid -

Nr 2

Onsdagen den 22 januari 1969

Ang. erkännandet av Nordvietnam samt Sveriges relationer till USA

ning — Dagens Nyheter — som i förväg
offentliggjorde vad som var i görningen.
Man hade på något sätt lyckats
få reda på vad som var förestående och
offentliggjorde detta innan vi vidtagit
åtgärder härför. Jag beklagar detta.

Avsikten var att utrikesnämnden
skulle underrättas innan vi offentliggjorde
regeringens beslut. Avsikten var
vidare, att våra nordiska grannländer
skulle underrättas samtidigt med utrikesnämnden.

Man kan säga att vi borde ha tagit
kontakt med de nordiska länderna och
eventuellt diskuterat vår kommande åtgärd,
men min bedömning var den, att
beslutet skulle fattas just då om det
skulle ha utrikespolitisk effekt. Jag var
inte alldeles säker på att bedömningen
skulle vara densamma i våra nordiska
grannländer. Det har för övrigt sedermera
visat sig att statsminister Baunsgaard
offentligt har uttalat att han ansåg
att tidpunkten inte var den rätta.

När det gäller erkännanden av detta
slag brukar vi i vanliga fall inte ha några
överläggningar med våra nordiska
grannländer. Jag kan medge att detta
är en så pass känslig politisk fråga, att
man skulle ha kunnat tänka sig detta.
Men min bedömning visade sig även
i detta fall vara riktig med tanke på det
uttalande som den danske statsministern
har gjort.

Jag är helt överens med herr Hernelius
om att man inte skall underskatta
vad pressen i våra grannländer säger
om den svenska utrikespolitiken. Herr
Hernelius sade, att jag antagligen misstog
mig när det gäller vår NATO-anhörighet
och den svenska neutralitetspolitiken.
Men pressen i ett demokratiskt
land är inte »ensrettet», för att tala
norska, utan det finns och har funnits
olika uppfattningar beträffande vår
neutralitetspolitik också i den norska
pressen.

Herr HERNELIUS (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill först rätta till
ett litet missförstånd. Mina reflexioner

om avbrytande och nedtrappning av
diplomatiska förbindelser, hemkallande
av ambassadörer etc. syftade icke på
Sydvietnam utan var generella. Det var
en allmän iakttagelse.

Jag vill också gärna ge utrikesministern
det erkännande han begärde,
nämligen att regeringen inte har samma
uppfattning som vänsterextremisterna
i fråga om önskvärdheten av att
kriget i Vietnam avslutas. Det är alldeles
riktigt.

Låt mig därefter säga att erkännandet
av Kina på sin tid inte var ett sådant
bravurnummer som det här har
framställts. Det skedde efter det att
England och om jag minns rätt även
Schweiz hade erkänt Kina.

(Hans excellens ministern
för utrikes ärendena Nilsson:
Nej, inte Schweiz!)

Nå, i varje fall England! Det var inte
så märkligt, och det hade också stöd
av en i stort sett enig svensk opinion
när det presenterades.

Sedan nödgas jag tyvärr underrätta
utrikesministern om innehållet i regeringsformen.
Det står inte där att utrikesnämnden
skall höras innan beslutet
offentliggöres, utan före beslutets
fattande. Det står vidare bör och inte
skall.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Jag skall inte ge mig in
i någon diskussion beträffande regeringsformen,
utan jag får väl stå till
ansvar så småningom, när konstitutionsutskottet
granskar mitt handlande.

Det beror ändå på vilken vikt man
tillmäter ett beslut, huruvida man skall
rådgöra med utrikesnämnden i förväg
eller inte. Det är också en bedömning
där man kan ha olika uppfattningar.
Jag förstår vilken uppfattning som herr
Hernelius har beträffande detta vårt
handlande och vikten av att erkänna

Onsdagen den 22 januari 1969 Nr 2 21

Ang. erkännandet av Nordvietnam samt Sveriges relationer till USA

Nordvietnam. Det får jag väl också så
småningom stå till svars för.

Jag vill emellertid ha sagt, att när jag
nämnde Folkrepubliken Kina och att
vi var bland de första som erkände den,
så betraktade jag inte det som en bravad.
Jag betraktar det inte heller som
en bravad, herr Hernelius, att vi har
erkänt Nordvietnam. Herrarna får emellertid
se upp så att ni inte genom den
uppmärksamhet, som ni visar händelsen,
gör det till en bravad!

Herr KILSMO (fp):

Herr talman! Det är en mycket kort
replik till herr utrikesministern som
jag äntligen skall framföra.

Innan dess kanske herr talmannen
tillåter mig att säga, att när jag hörde
utrikesministern svara på herr Hernelius
frågor så log jag ett återseendets
tillfredsställande leende från 1930-talet.
Då var nämligen hans excellens utrikesministern
en effektiv arbetare inom
det socialdemokratiska partiet, som
verkligen bekämpade ytterlighetsriktningarna,
vilka då — det känner vi till
—- gjorde allt för att fördärva detta
parti.

Jag för min del har aldrig trott att
utrikesministen har blivit omvänd på
den punkten; jag har aldrig hyst något
tvivel om det. Såvitt jag har kunnat
finna har han alltid följt samma klara
linje.

Vad jag ville rikta min replik emot
var den egendomliga statsfilosofi på
det utrikespolitiska området, som utrikesministern
tillämpade när han sade
att man kunde förstå Nordvietnam och
erkänna det därför att det ledde sitt
folk i krig utan att folket -—- och det
var väl underförstått — gjorde någon
invändning däremot. Det är ju en fruktansvärd
samhällsfilosofi. Har herr utrikesministern
tagit skada av sin tid
som försvarsminister, frågar jag mig.
Vi vet ju dock att Sydvietnam tyvärr
också har en armé på 800 000 människor,
som deltar i detta blodiga krig.

De är utskickade för att försvara sig,
och Nordvietnam skickar ut sina skaror
för att anfalla Sydvietnam och hjälpa
upprorsmännen där.

Att utrikesministern tar detta som
utgångspunkt för sitt handlande förstår
jag inte. Den samhällsfilosofin förstår
jag mig inte på. Det vore väl från demokratisk
synpunkt riktigare att vi
försökte hjälpa den svage i stället för
den starke.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Om jag verkligen skulle
ha följt de tankebanor, som herr Kilsmo
tillvitade mig i sitt senaste anförande
— då skulle jag, herr talman,
erkänna att jag i så fall hade tagit allvarlig
skada till min själ under tiden
som försvarsminister. Men så påverkas
man inte i ett svenskt försvarsdepartement.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr 7,
angående livränta till vissa personer.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts proposition nr 8,
med förslag till lag om ändring i civilförsvarslagen
den 22 april 1960 (nr 74).

Föredrogos och hänvisades
motionerna nr 64—71 till statsutskottet,

motionerna nr 72—82 till bevillningsutskottet,

motionerna nr 83—87 till lagutskott,
motionerna nr 88—90 till jordbruksutskottet
och

motionen nr 91 till allmänna beredningsutskottet.

Nr 2

Onsdagen den 22 januari 1969

Interpellation ang. kommunal demokrati och service vid kommunsammanläggning

Föredrogos i ett sammanhang Kungl.
Maj :fs propositioner:

nr 1, angående statsverkets tillstånd
och behov under budgetåret 1969/70;
samt

nr 2, angående utgifter på tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1968/69.

Propositionerna hänvisades, utom såvitt
anginge bilaga 1 till statsverkspropositionen
1969 (finansplanen), till
statsutskottet,

varjämte de i nedan angivna delar
remitterades till följande utskott, nämligen propositionen

nr 1, i vad den avsåge
utgifterna för riksdagen och dess verk
m. m., till bankoutskottet samt, i vad
den gällde jordbruksärenden, till jordbruksutskottet;
ävensom

propositionen nr 2, såvitt den anginge
jordbruksärenden, till jordbruksutskottet.

Med remittering av propositionen nr
1 i vad den avsåge bilaga 1 (finansplanen)
skulle anstå till i samband med
remissdebatten.

På framställning av herr talmannen
beslöts att propositionen nr 1 i vad den
ej nu remitterats till utskott, nämligen
såvitt anginge bilaga 1 (finansplanen),
skulle sättas sist på föredragningslistan
för morgondagens sammanträde.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj :ts
till kammaren överlämnade proposition
nr 4, angående utbildningens organisation
vid filosofisk fakultet m. m.

Anmäldes och bordlädes styrelsens
för riksdagens förvaltningskontor berättelse
för dess verksamhet under år
1968.

Herr LIDGARD (m) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Med hänsyn till omfattningen
av det ärende som avses i Kungl.

Maj:ts proposition nr 4 angående utbildningens
organisation vid filosofisk
fakultet m. m., hemställer jag att kammaren
måtte medgiva att tiden för avgivande
av motioner i anledning av
nämnda proposition utsträckes till det
sammanträde som infaller näst efter
femton dagar från den dag propositionen
kom kammaren till handa.

Denna hemställan bifölls.

Interpellation ang. kommunal demokrati
och service vid kommunsammanläggning

Ordet lämnades härefter till herr
OLSSON, JOHAN, (ep), som yttrade:

Herr talman! I debatten om en ny
kommunreform har farhågor framförts
för att en långt gående kommunsammanläggning
skulle få allvarliga följder
för den kommunala demokratin. En indelning
av landet i kommuner i enlighet
med den genomförda blockindelningen
beräknas leda till en minskning
av antalet förtroendemän med omkring
70 procent. Det torde kunna fastslås,
att en så omfattande inskränkning i
förtroendemannaposternas antal kommer
att inverka menligt på den kommunala
självstyrelsen.

Erfarenheter ger vid handen, att en
sådan reducering i första hand drabbar
ungdomen och kvinnorna. Allt fler arbetsuppgifter
kommer att övertas av
tjänstemän vilket medför att förtroendemännens
inflytande minskas. Allvarliga
risker föreligger för att avståndet
mellan medborgarna och de kommunala
myndigheterna blir alltför stort.
En annan oundviklig följd är att de
geografiska avstånden inom kommunerna
ökar. Centralorten blir avlägsen för
många kommuninvånare. Försämrad
kommunal service och minskande kontaktmöjligheter
är allvarliga konsekvenser
som man inte kan bortse från i detta
sammanhang.

Något material som möjliggör en samlad
bedömning av kommunsammanslagningens
följder för den kommunala de -

Onsdagen den 22 januari 1969

Nr 2

Interpellation ang'', kommunal demokrati och service vid kommunsammanläggning

mokratin torde inte ha sammanställts.
1962 tillsatte chefen för inrikesdepartementet
en arbetsgrupp för överläggningar
om frågor rörande den kommunala
demokratin. Gruppen torde dock
inte ha redovisat något resultat av sitt
arbete och under större delen av 1968
har den enligt årets riksdagsberättelse
inte varit verksam. I detta sammanhang
kan vidare erinras om, att riksdagen
1968 uttalade sig för att en arbetsgrupp
med företrädare för de stora politiska
partierna och för de kommunala
förbunden skulle tillsättas i anslutning
till riksdagens beslut om partiell författningsreform,
gruppens uppgift skulle
vara att kartlägga arbetsuppgifterna
och dra upp riktlinjerna för en samlad
översyn av den kommunala demokratin.
Någon arbetsgrupp synes dock ännu
inte ha tillsatts och det kan beräknas
ta avsevärd tid innan resultat av detta
arbete är att vänta. Från regeringshåll
har antytts att åtgärder kan komma att
vidtagas i syfte att påskynda kommunsammanslagningen.
Den till grund för
1962 års riksdagsbeslut liggande principen
om frivillighet skulle sålunda
överges. En proposition om kommunindelningen
avses bli framlagd för innevarande
års vårriksdag. Starka skäl talar
emellertid för att några ändringar
nu inte göres i 1962 års beslut. Det måste
anses vara av grundläggande betydelse,
att de tidigare berörda frågorna
om kommunsammanläggningens konsekvenser
för den kommunala demokratin
blir tillräckligt belysta, innan åtgärder
aktualiseras för att genomföra
sammanslagningen med tvång.

Med stöd av vad som nu anförts hemställer
jag om kammarens medgivande
att till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få ställa följande
frågor:

Har statsrådet för avsikt att vidtaga
åtgärder för att den kommunala demokratin
och den kommunala servicen ej
skall försämras vid kommunsammanläggningar?
Är statsrådet beredd att
uppskjuta eventuella planer på att änd -

ra principerna för kommunsammanläggningarna
till dess att rimliga lösningar
på nämnda frågor kan presenteras? På

gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål
finge framställas.

Anmäldes och bordlädes följande motioner: nr

92, av herr Bengtson m. fl., om
svensk anslutning till IUCN;

nr 93, av herr Werner, om upprättande
av diplomatiska förbindelser med
Tyska Demokratiska Republiken;

nr 94, av herr Werner, om vidgade
förbindelser med Vietnam;

nr 95, av fru Lundblad, Grethe, och
herr Mårtensson, angående offentlighet
för personundersökning i brottmål;

nr 96, av herr Sörenson och herr
Peterson, Eric, om åtgärder mot pornografi; nr

97, av herr Virgin m. fl., om åtgärder
för att fördjupa och stärka det
svenska folkstyret;

nr 98, av herrar Blomquist och Brundin,
om information i TV angående
u-landsfrågor;

nr 99, av herr Werner, om anslag till
Sydvietnams Nationella Befrielsefront
och till Demokratiska Republiken Vietnam; nr

100, av herr Jacobsson, Gösta,
m. fl., om inrättande vid Lunds universitet
av en professur i näringslära;

nr 101, av herr Larsson, T hor sten,
m. fl., om ökat stöd till korrespondensstuderande; nr

102, av herr Richardson, om inrättande
av ytterligare ordinarie universitetstjänster
i psykologi;

nr 103, av fröken Stenberg m. fl., angående
utbildningen av sjuksköterskor;

nr 104, av herr Svenungsson m. fl.,
angående beräkningsgrunderna för den
församlingsprästerliga organisationen;

nr 105, av herr Bengtson m. fl., om
en allmän hälsovårdsupplysning;

Nr 2

Onsdagen den 22 januari 1969

nr 106, av herr Kaijser, angående
statsbidraget till kommunal familjedaghemsverksamhet; nr

107, av herr Kristiansson, Axel,
och herr Mattsson, om höjning av maximibeloppet
för näringshjälp;

nr 108, av herr Lidgard, om höjning
av räntan på amorteringspliktiga tillläggslån; nr

109, av herr Nilsson, Nils, in. fl.,
om en översyn av provinsialläkarväsendet; nr

110, av herr Ohlsson, Ebbe, m. fl.,
om avslag på Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Lånefonden för
kommunala markförvärv;

nr 111, av herr Olsson, Johan, m. fl.,
om statsbidrag till kommuner för vissa
statskommunala beredskapsarbeten;

nr 112, av herr Olsson, Johan, m. fl.,
om ökat utnyttjande av vägbyggen såsom
beredskapsarbeten;

nr 113, av fröken Pehrsson, angående
statsbidraget till särskilda anordningar
på arbetsplatsen för handikappade; nr

114, av herr Werner, angående
barnstugeverksamheten;

nr 115, av herr Wirmark, om statsbidrag
till viss vård av psykiskt utvecklingsstörda; nr

116, av herr Österdahl m. fl., om
vissa beredskapsarbeten i glesbygdsområden; nr

117, av herr Larsson, Thorsten,
m. fl., om inrättande av regionala järnvägsnämnder; nr

118, av herr Nilsson, Nils, och
herr Stefanson, om elektrifiering'' av
järnvägen Borlänge—Mora;

nr 119, av herr Pettersson, Harald,
om åtgärder för att stimulera utbyggnad
av allmänflygfält;

nr 120, av herrar Strandberg och
Schött, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag till Ersättning
till trafikföretag för drift av icke lönsamma
busslinjer;

nr 121, av herr Werner, om förbättrade
järnvägs- och landsvägskommunikationer
i sydöstra Sverige;

nr 122, av herr Bengtson m. fl., om
avveckling av dyrortsgrupperingen av
de statsanställdas löner;

nr 123, av herr Tistad, om bostadsanskaffningslån
med statlig garanti till
statsanställda;

nr 124, av herr Brundin, om indexreglering
av ingångsvärde m. m. vid
beräkning av utskiftningsskatt;

nr 125, av herrar Brundin och
Strandberg, om upphävande av förbudet
mot utskänkning av rusdrycker i
samband med teaterföreställning;

nr 126, av herr Mattsson in. fl., angående
rätten till förlustutjämning vid
taxering för inkomst;

nr 127, av herr Nyman m. fl., om rätt
till skattefri avsättning till omskolnings-
och utbildningsfonder;

nr 128, av herr Persson, Yngve, och
herr Johansson, Tage, om begränsning
av möjligheterna till avdrag för gäldränta
vid inkomsttaxeringen;

nr 129, av herr Schött, om översyn
av vissa avdragsregler i kommunalskattelagen; nr

130, av herr Schött, om ändrad
tid för ansökan om frivillig särbeskattning; nr

131, av herrar Strandberg och
Brundin, angående tullklareringen av
flygplan;

nr 132, av herr Svenungsson och herr
Ohlsson, Ebbe, om utsträckning av tiden
för besvär över taxeringsnämnds
beslut;

nr 133, av herrar Tistad och Stefanson,
om befrielse från mervärdeskatt
för tandproteser;

nr 134, av herr Tistad m. fl., om utsträckning
av tiden för kommuns besvär
över taxeringsnämnds beslut;

nr 135, av herr Tistad m. fl., om
skattelättnad för vissa fiskare;

nr 136, av herr Svenungsson, om
postgirokonto för alla medborgare;

nr 137, av herr Werner, om statliga
basindustrier i sydöstra Sverige, m. in.;

nr 138, av herrar Axelson och Skagerlund,
om proportionella val av
nämndemän;

Onsdagen den 22 januari 1969

Nr 2

nr 139, av herr Svenungsson m. fl.,
angående kyrkofriden;

nr 140, av herr Bengtson, om ersättning
för resa till jourapotek;

nr 141, av herrar Brundin och Kaijser,
angående handläggningen av fall
av misstänkt barnmisshandel;

nr 142, av herr Hedlund m. fl., om
vidgad rätt för utländsk medborgare
till förtidspension och sjukbidrag;

nr 143, av herr Schött m. fl., om rätt
för utländsk medborgare till undantag
från den allmänna försäkringen;

nr 144, av herr Wanhainen m. fl., om
tillämpning av arbetarskyddslagen på
personaltransporter;

nr 145, av herr Werner, om lagfäst
rätt till tjänstledighet för deltagande i
vuxenutbildning;

nr 146, av herr Augustsson och fru
Landberg, om vidgad rätt till fritidsfiske; nr

147, av herr Brundin, om regler
för trafik med fritidsbåtar;

nr 148, av fru Hultell m. fl., angående
belysning vid övergångsställen för
gående;

nr 149, av herr Sveningsson m. fl.,
om införande av provisoriskt körkort;

nr 150, av herr Bengtson m. fl., om
stöd åt jordbruk av betydelse från natur-
och miljövårdssynpunkt;

nr 151, av herr Carlsson, Eric, och
herr Nilsson, Nils, angående användande
av domänverkets vinstmedel för fritidsanläggningar; -

nr 152, av herr Jacobsson, Per, m. fl.,
om förläggande till Lycksele av ett
skogsinstitut för norra Sverige;

nr 153, av herr Kristiansson, Axel,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag till Ersättningar
vid bildande av naturreservat m. m.;

nr 154, av herr Pettersson, Harald,
och herr Pettersson, Axel Georg, om
statlig kreditgaranti för deltidsjordbruk; nr

155, av herr Sundin och herr Gustafsson,
Nils-Eric, om bidrag från älgskadefonden
för bilskada vid sammanstötning
med älg;

nr 156, av herr Svenungsson m. fl.,
om statlig kreditgaranti för deltidsjordbruk; nr

157, av herr Brundin m. fl., om
utredning angående sjukfrånvaron;

nr 158, av fru Diesen och fru Hultell,
angående berikning av livsmedel med
järn; samt

nr 159, av herr Nyman m. fl., angående
utbildningen av ungdomsledare.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.25.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

Nr 2

Torsdagen den 23 januari 1969

Torsdagen den 23 januari

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollet för den 15 innevarande
månad.

Ledighet från riltsdagsgöromålen för
tiden den 27—den 31 i denna månad
beviljades herr Björk och herr Jacobsson,
Gösta, för deltagande i möte med
Europarådets rådgivande församling i
Strasbourg.

Herr TALMANNEN yttrade:

Efter samråd med andra kammarens
talman får jag föreslå, att första kammaren
ville besluta att vid sammanträde,
som kommer att hållas fredagen
den 31 i denna månad, företaga val av
valmän och suppleanter för utseende
av ej mindre fullmäktige i riksbanken
och i riksgäldskontoret än även suppleanter
för fullmäktige i nämnda bank
och kontor.

Detta förslag antogs.

Ordet lämnades på begäran till herr
FÖRSTE VICE TALMANNEN, som anförde: Herr

talman! Jag ber att få föreslå
att kammaren måtte besluta att antalet
suppleanter för de valmän, som skall
utse fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret
jämte suppleanter för
dem, bestämmes till tio.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Därefter yttrade herr TALMANNEN:
Jag ber att få meddela, att en utrikesdebatt
kommer att hållas onsdagen den
26 mars.

Ang. sysselsättningsbefrämjande
åtgärder

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
STRÄNG erhöll ordet för
att besvara herr Nils Nilssons (ep) fråga
angående sysselsättningsbefrämjande
åtgärder, vilken fråga intagits i
kammarens protokoll för den 17 januari,
och anförde:

Herr talman! Herr Nils Nilsson har
frågat mig om jag anser att när kommuner
fattat beslut om sysselsättningsbefrämjande
åtgärder, vilka berör jordbruket,
det är skäligt att dessa beslut
korrigeras, exempelvis genom begränsning
av till kommun utgående statligt
bidrag.

Om besluten strider mot lag eller annan
författning och det ifrågasatta
statsbidraget är ett individuellt behovsprövat
bidrag är svaret ja.

Herr NILSSON, NILS, (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka finansministern
för svaret på min fråga.

Strukturrationaliseringen inom jordbruket
och skogsbruket har gått mycket
snabbt. Fråga är om den inte inom
skogsbruket gått alltför snabbt. I varje
fall har skogskommuner med de areella
näringarna som huvudsaklig basnäring
ej hunnit bygga ut en ersättning
i fråga om arbetstillfällen för de bortrationaliserade
människorna. De insatser
varom här är fråga och som av
kommunerna vidtagits har varit angelägna.
De har skapat möjligheter för
människor att stanna i sin hembygd.
Det är här inte fråga om några omfattande
och kostsamma investeringar, då
sådana redan föreligger i form av byggnadsbestånd
m. m. Insatserna har varit
marginella men har gett god effekt i

Torsdagen den 23 januari 1969

Nr 2

Om visst skördeskadeskydd för Norrbottens län

förhållande till sin storlek. Och det får
väl ändå anses vara hedervärda initiativ
från en kommuns sida att skapa
sysselsättnings- och utkomstmöjligheter
för sina medborgare.

Beträffande frågan om åtgärderna
står i överensstämmelse med kommunallagen
är det möjligt att så ej är fallet
även om frågan ej blivit prövad i högsta
instans. Vissa av dessa kommunala beslut
har dock vunnit laga kraft. Men
även kommunallagen har ju fått ändras
under årens lopp i takt med de förändringar
som samhället undergått och
med de därmed uppstående behoven.

Jag har därför även ställt frågan om
skäligheten av en eventuell korrektion,
och jag anser mig här finna visst stöd
i ett tidigare regeringsbeslut i en närbesläktad
fråga, återgiven i den utgåva
av kommunallagarna som har boktiteln
Kommunallagarna II: »Ett verkstadsbolag
anhöll om kommuns borgen
för ett lån å 40 000 kronor för vissa
om- och tillbyggnader under hot att
eljest komma att flytta till annan kommun,
som erbjudit bolaget en mängd
förmåner, bl. a. gratis mark. Kommunen
beslöt att teckna den begärda borgen
och beslutet underställdes Kungl. Maj :t.
Som motiv för sitt beslut anförde kommunen,
att en nedläggning av verksamheten
skulle ur såväl skatte- som arbetslöshetssynpunkt
medföra en avsevärd
ekonomisk förlust för komunen.
Regeringsrätten hemställde i anledning
av begärt utlåtande enhälligt, att Kungl.
Maj :t måtte, enär det ändamål, som avsågs
med den ifrågasatta borgensförbindelsen,
icke kunde vara att hänföra
till en kommunens angelägenhet, lämna
ansökan utan bifall. Vid ansökningens
föredragning inför Kungl. Maj:t i statsråd
den 3/11 1939 medgav Kungl. Maj:t,
att kommunen finge ikläda sig borgensansvaret
på grund av den arbetslöshet,
som sannolikt komme att uppstå, om
kommunen ej finge vidtaga åtgärden.»
Såvitt jag kan förstå, är det här skäligheten
och inte lagligheten som har varit
avgörande.

överläggningen ansågs härmed slutad.

Om visst skördeskadeskydd för Norrbottens
län

Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
HOLMQVIST erhöll
ordet för att besvara herr Hedströms
(s) fråga om visst skördeskadeskydd
för Norrbottens län, vilken fråga intagits
i kammarens protokoll för den 14
januari, och yttrade:

Herr talman! Herr Uno Hedström har
frågat dels om jag observerat att redan
inbärgad spannmål i vissa delar av
Norrbottens län fått svåra skador genom
mögelangrepp, dels om jag överväger
att hjälpa de drabbade jordbrukarna
och i så fall genom vilka åtgärder.

Som svar vill jag anföra att jag har
uppmärksammat de av herr Uno Hedström
berörda skadorna. Jag kan vidare
meddela att regeringen i morgondagens
konselj ämnar ta upp frågan om
försäljning till nedsatt pris av svensk
fodersäd till de skadedrabbade jordbrukarna
på motsvarande sätt som skedde
efter de omfattande skördeskadorna genom
angrepp av sorkar och möss under
år 1966.

Herr HEDSTRÖM (s):

Herr talman! Anledningen till att jag
har ställt frågan är de stora skador som
har uppstått på foderspannmål i Norrbotten
innevarande vinter. Det är
främst Norrbottens kustland och älvdalarna
som har drabbats men också vissa
delar av inlandet.

Det var det exceptionellt dåliga skördevädret
under hösten som orsakade
skadorna. Jag kan nämna att det kom
kyla tidigare än vad någon kan minnas.
Sålunda var det 10 minusgrader natten
mellan den 20 och 21 september, då både
potatisupptagningen och skörden av
spannmålen var i gång. Sedan kom ett
ymnigt snöfall som ytterligare förvärrade
situationen. Kornåkrarna lades i

Nr 2

Torsdagen den 23 januari 1969

Ang. trafiken mellan Gotland och fastlandet

många fall platt till marken. När efter
en tid snön smälte undan, var det hart
när omöjligt att kunna bärga skörden
på de åkrar som hade legat under snön.
Många jordbrukare försökte dock att
skörda så länge som möjligt, men det
blev givetvis hög vattenhalt på spannmålen
genom att isklumpar följde med.
Dessutom blev det en viss jordinblandning.

Lantbruksnämnden i Norrbotten har
låtit göra en stickprovsundersökning
vid ett trettiotal gårdar. Proven har nu
analyserats vid veterinärbakteriologiska
laboratoriet i Skara. Laboratoriet
meddelar att i proven föreligger »en
mer eller mindre stark mikrobiell aktivitet
i form av bakterie- och mögelväxt
med värden som avsevärt överstiger
vad som enligt gällande bedömningsgrunder
kan anses acceptabelt».
Av 31 prover var 17 stycken ej godtagbara,
4 stycken godtagbara med tvekan,
7 stycken godtagbara och 3 stycken
möjligen med tvekan godtagbara. Lantbruksnämnden
har beräknat att upp
emot 3 000 ton av den inbärgade grödan
är så svårt skadad att den inte kan
användas för utfodring. Djurägarna är
därför i behov av att få köpa ersättningsfoder.
Då skador efter inlagringen
inte ersättes genom skördeskadeförsäkringen
bör djurägarna få ett skäligt
ekonomiskt stöd för detta.

Nu har ju jordbruksministern i svaret
meddelat, att regeringen i konseljen
i morgon ämnar ta upp frågan om försäljning
av svensk fodersäd till nedsatt
pris till de skadedrabbade jordbrukarna
på motsvarande sätt som skedde efter
de omfattande skördeskadorna genom
angrepp av sorkar och möss under
år 1966. Jag vill uttala min tillfredsställelse
över detta. Det bör bli en god
hjälp för de drabbade jordbrukarna att
de får en möjlighet att inköpa ersättningsfoder
till nedsatt pris. Det är också
bra att den administrativa handläggningen
blir lika enkel som förra gången.

Jag tackar för det positiva svaret.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren medgiva, att — för att möjliggöra
för herr statsrådet Palme och
herr statsrådet Geijer att besvara spörsmål
jämväl i andra kammaren — svaren
å herr Wirténs respektive herr österdahls
framställda enkla fråga finge
lämnas i omvänd ordning mot den, i
vilken frågorna upptagits å dagens föredragningslista.

Ang. trafiken mellan Gotland och
fastlandet

Herr statsrådet GEIJER erhöll ordet
för att besvara herr österdahls (fp) fråga
till herr statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet angående
trafiken mellan Gotland och fastlandet,
vilken fråga intagits i kammarens
protokoll för den 14 januari, och
anförde:

Herr talman! Herr Österdahl har frågat
om kommunikationsministern har
för avsikt att till 1969 års vårriksdag
lämna förslag angående trafiken mellan
Gotland och fastlandet.

Kommunikationsministern har haft
för avsikt att redan i statsverkspropositionen
till årets riksdag anmäla förslag
angående trafiken mellan Gotland
och fastlandet.

Med hänsyn till att Gotlandsbolagets
styrelse inte ansett sig kunna godta det
preliminära avtal varom representanter
för övriga parter är ense har detta tyvärr
inte varit möjligt.

För dagen går det inte att göra något
uttalande om möjligheterna att nå en
överenskommelse i frågan.

Herr ÖSTERDAHL (fp):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
för svaret på min fråga.

I dag har vi den 23 januari 1969. Vet
de ärade kammarledamöterna vad som

Torsdagen den 23 januari 1969

Nr 2

Ang. trafiken mellan Gotland och fastlandet

hände i denna kammare för 24 år sedan?
Jo, den 23 januari 1945 lämnades
i denna kammare en motion med hemställan
om utredning av sjöfartsförbindelserna
mellan Gotland och fastlandet.
Motionen lämnades av dåvarande socialdemokratiske
riksdagsmannen K. F.
Söderdahl. En likalydande motion
väcktes i andra kammaren av bondeförbundaren
Svensson i Stenkyrka och
socialdemokraten Engström i Slite. Med
vissa ändringar tillstyrkte statsutskottet
dessa motioner, och riksdagen beslöt
den 23 juni 1945 att i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om en allsidig och
förutsättningslös utredning rörande sjöfartsförbindelserna
mellan Gotland och
det övriga Sverige.

Det är alltså i dag exakt 24 år sedan
ärendet som föranlett min fråga först
aktualiserades i denna kammare. I dag
svarar statsrådet Geijer att det för dagen
inte går att göra något uttalande
om möjligheterna att nå en överenskommelse
i frågan, dvs. en överenskommelse
med Gotlandsbolaget. Ja, herr
statsråd, en överenskommelse i den
form som statsrådet avser får man nog
vänta på.

Egentligen är det något fruktansvärt
att en fråga som kan räknas till en av
de allra viktigaste för Gotland — en
fråga som berör en hel svensk provins’
utvecklingsmöjligheter och framtid —
inte efter 24 år fått sin lösning. Ändå
vet vi att denna tidsperiod med sin
oerhört snabba tekniska utveckling
medfört den kanske största omställning
i vårt näringsliv som någonsin skett,
inte minst på transportteknikens område.

Jämför trafiken på våra vägar i dag
med 1945 års trafik, och vi skall se att
vi fått en helt ny transportorganisation
och ett nytt transportmedel, nämligen
långtradaren, förutom alla andra motorfordon.
Båttrafiken har på kortare
sträckor fått minskad konkurrenskraft.
En stor del av kusttrafiken har därför
måst läggas ner. För Gotlands del har
detta medfört att våra fraktkostnader

ökat mer än vad som skett där trafiken
upprätthålles med järnväg eller på
landsväg. Avståndet mellan Gotland och
fastlandet har alltså kostnadsmässigt
ökat avsevärt under denna tidsperiod,
och därför vill jag vädja till statsrådet
och regeringen att verkligen försöka
förstå denna frågas vikt för Gotland
och dess inbyggare.

Varför har regeringen inte löst frågan
enligt 1963 års riksdags beslut?
Riksdagen beslöt då att den statliga trafikpolitiken
i fråga om Gotlands trafikförbindelser
med fastlandet skall vara
att »staten skall i den utsträckning som
blir behövlig lämna ekonomiskt stöd
åt gotlandstrafiken, så att kostnaderna
för gods- och personbefordran mellan
Gotland och fastlandet blir i huvudsak
lika med kostnaderna för transport per
järnväg med motsvarande trafikstandard
på sträckor av samma längd».

Jag vore mycket tacksam om statsrådet
Geijer ville svara på detta. Riksdagen
har ju när frågan varit uppe alltid
stött de gotländska önskemålen. Varför
har man inte tagit upp nya förhandlingar
med gotlandsrepresentanterna,
då det tidigare avtalet som slöts i höstas
inte har undertecknats?

Herr statsrådet GEIJER:

Herr talman! Jag vill försäkra herr
Österdahl att kommunikationsministern
är mycket intresserad av en positiv lösning
av denna fråga. Det torde också
ha framgått av det svar som jag har
lämnat att han hade de bästa förhoppningar
om att kunna lägga fram ett förslag
i statsverkspropositionen. När jag
nu här har svarat att det för dagen inte
går att göra något uttalande betyder
det inte att frågan ligger stilla. Det betyder
att förhandlingar pågår, och jag
tror att vi alla hoppas att man så snart
som möjligt skall nå fram till en positiv
lösning vid dessa förhandlingar.

Herr ÖSTERDAHL (fp):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
för det sista uttalandet som jag tolkar

Nr 2

Torsdagen den 23 januari 1969

Om ökad utbildning av läkare
som ett positivt uttalande med en önskan
från regeringen att lösa frågan.

Jag vill bara ytterligare understryka
vikten av att denna fråga löses snarast,
ty kostnaderna är verkligen mycket höga.
Jag har här ett exempel, kanske något
extremt. En kommunalkamrer på
södra Gotland skulle för kommunen köpa
10 ton järnvägsräls från Berga i
Småland. Rälsen kostade 3 500 kronor.
Han ringde då SLAB och begärde ett
anbud på frakt till denna kommun på
södra Gotland. Döm om hans förvåning
när frakten kostade 1 149 kronor. Berga
ligger ungefär 28 km från Oskarshamn,
och fraktpriset var då beräknat till södra
Gotland. Men kostnaden för motsvarande
längd på fastlandet hade också
SJ räknat ut för honom. Kostnaden
skulle bli 275 kronor, alltså nästan 900
kronor högre i frakt till Gotland än på
motsvarande sträcka på fastlandet. Detta
hänger i viss utsträckning samman
med att SJ inte har samtrafik över Oskarshamn,
utan allt gods från södra
Sverige går över Nynäshamn. Detta rationaliserar
och förbilligar driften för
SJ, men det fördyrar ju också frakten
för gotlänningarna till det tredubbla i
förhållande till vad det kostar på fastlandet.

Det är verkligen att hoppas att denna
fråga löses i år. Om vi kommer till den
23 januari 1970, kan nämligen regeringen
fira silverbröllop med gotlandstrafiken,
och det skulle verkligen vara
tråkigt. Med anledning av statsrådets
positiva svar hoppas jag att det skall
bli eu snar lösning av denna fråga och
att förhandlingarna med gotlandsintressenterna
skall tas upp igen.

Jag tackar statsrådet för svaret.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Om ökad utbildning av läkare

Herr statsrådet MOBERG erhöll ordet
för att besvara herr Ferdinand Nilssons
(ep) fråga till herr statsrådet och che -

fen för utbildningsdepartementet om
ökad utbildning av läkare, vilken fråga
intagits i kammarens protokoll för den
14 januari, och yttrade:

Herr talman! Herr Ferdinand Nilsson
har frågat chefen för utbildningsdepartementet
bl. a. vilka snara åtgärder han
avser att vidtaga för vidgad intagning
till läkarutbildning för att motsvara
statens ansvar beträffande läkarutbildningen
särskilt med hänsyn till bristsituationen
i fråga om läkare i den öppna
vården. Enligt fastställd ärendefördelning
ankommer det på mig att besvara
frågan.

Antalet nybörjarplatser vid de medicinska
fakulteterna bär under den senaste
tioårsperioden mer än fördubblats.
Såsom framgår av årets statsverksproposition
kommer intagningen att
öka även under nästa läsår. Frågan om
en fortsatt utbyggnad av läkarutbildningen
behandlas vidare f. n. av 1968
års utbildningsutredning inom ramen
för dess uppdrag att pröva bl. a. omfattningen
och strukturen av hela det
eftergymnasiala utbildningsområdet.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Moberg för att han var vänlig
och svarade på min fråga. Jag vill
nämna att jag haft några utgångspunkter
för den. I en debatt i höstas betonade
statsrådet Aspling den betydelse
ökad läkarutbildning har när det gäller
att åstadkomma balans mellan antalet
läkare och arbetstillfällen för dessa. Det
är uppenbart att en effektiv sjukförsäkring
och billigare sjukvård, som det
allmänna med skattemedel upprätthåller,
ökar antalet vårdsökande och därmed
ökar läkarnas arbetstillfällen —
om man så vill uttrycka det. Så mycket
betydelsefullare är det därför att den
målsättning som statsmakterna uppsatt
för sig kan uppnås.

Huvudmannaskapet — för att använda
ett på sina håll kärt ord när det gäller
att fördela ekonomiska bördor —

Torsdagen den 23 januari 1969

Nr 2

åligger staten när det gäller läkarutbildning.

Med vad som kan karakteriseras som
berömlig läraktighet har jag tillägnat
mig regeringens synpunkt på nackdelarna
av ett delat huvudmannaskap och
återkommer i annat sammanhang till
frågan om utbildning av vårdpersonal,
närmast sjuksköterskor och sjukvårdsbiträden.
Här finns dock, såvitt jag kan
bedöma det, ett påtagligt sammanhang
när det gäller att avväga behovet — och
ändå har ingen kommit på idén att till
landstingen överföra också universiteten.

Ur landstingets synpunkt vill jag understryka
nödvändigheten av att behovet
av läkare i öppen vård, vid sjukhus
och inom provinsialläkarorganisationen
tillgodoses. Staten sköt över den sistnämnda
på landstingen och bör då också
ha skyldighet att tillse att elementära
förutsättningar för att få läkare
inte saknas. Det har från landstingsförbundets
och regeringens sida konstaterats
att den 1 oktober 1968 saknades
ordinarie innehavare till 317 av landets
935 provinsialläkartjänster. Av dessa
uppehölls 142 tjänster genom vikariat
av medicine kandidater, utländska läkare
m. fl., medan 175 tjänster d. v. s.
nära 20 procent var helt obesatta. Vakanserna
är talrikast i Norrbotten och
Västerbotten — respektive 50 och nära
45 procent — men överallt i glesbygderna
är det svårigheter. Vi har känning
av dem också i mälarlänen.

Över vissa delar av sjukvården har
svårigheter sammanhang med att specialiseringsraseriet
i medicinarutbildningen
gripit omkring sig. Vad som
närmast föranleder att jag ställer min
fråga är uppgifterna i pressen och från
andra håll om höstens resultat beträffande
ansökningar till spärrade linjer
inom läkarutbildningen i Stockholm,
Uppsala, Linköping, Lund och Göteborg.
Antalet ansökningar var i genomsnitt
cirka 1 200 per läroanstalt, varvid
det givetvis i många fall men ingalunda
konsekvent var fråga om dubble -

Om ökad utbildning av läkare

ring. Den första reflexionen var väl att
det är synd att det inte skall vara möjligt
att ta in fler än något över 300,
d. v. s. fjärdedelen av de sökande. Men
allvarligare är frågan om i vad mån
dessa utbildningsmöjligheter blir outnyttjade
genom att en del av intagningsplatserna
står obesatta. Detta har
man också talat en hel del om, man och
man emellan.

Det var den 10 januari, sedan riksdagsarbetet
efter talmans- och sekreterarval
hade satts i gång, som jag lämnade
in min fråga till kammarkansliet.
Senare har jag efter åtskillig läsning
i statsverkspropositionen uppmärksammat
några rader på sid. 277 och 278 i
bilaga 10, vilka bekräftar mina farhågor:
»En tid efter innevarande läsårs
början visade det sig att av olika anledningar
ett antal intagningsplatser vid
spärrade utbildningslinjer stod obesatta.
»

Ett antal! Var det inte någonting
mellan en tredjedel och en fjärdedel?

Det är av intresse att veta vad propositionens
ord kan innebära, när det
sägs att genom särskilt ingripande av
universitetskanslern och Kungl. Maj :t
»en betydande del» av dessa vakanser
senare har blivit besatta. Vad är »en
betydande del» av »ett antal»? År det
verkligen så illa ställt, att det skall erfordras
särskilda ingripanden av kansler
och Kungl. Maj:t för att rätta till
sådant som i propositionen karakteriseras
såsom otillfredsställande, alltså att
av 300 spärrade platser kanske tredjedelen
eller fjärdedelen stod obesatta
när läsåret började?

Man finner emellertid med tillfredsställelse
att departementschefen deklarerar,
att åtgärder bör vidtagas i syfte
att förebygga ett upprepande. Därvid
synes avsikten vara att på vissa linjer
intagning skulle kunna ske till ett högre
antal — vissa linjer således — än det
finns tillgängliga nybörjarplatser. Vidare
sägs att såsom förutsättning för att
vederbörande läroanstalt skall få i sin
helhet ut medel för kursanslag o. s. v.

Nr 2

Torsdagen den 23 januari 1969

Om ökad utbildning av läkare
bör normalt gälla — alltså inte alltid,
men normalt — att samtliga platser är
vakanta.

Utan att ingå på huruvida de i propositionen
nämnda åtgärderna skulle
vara tillräckliga vill jag betona vikten
av att åtminstone utnyttja de avsedda
möjligheterna när det gäller ökad läkarutbildning.
Befintliga flaskhalsar
måste elimineras om detta skall lyckas.
Det talas om — det var visst statsrådet
Aspling i höstas här i kammaren —
att man under 1970-talet skall fördubbla
examinationen av läkare. Mot att vi
nu har 9 000 läkare vid sjukhus, i provinsialläkarorganisationerna
och, inte
minst, privatpraktiserande, skall vi i
början av 1970-talet ha 11 000 läkare
och i slutet av detta årtionde 17 000.
Detta är bra, men det förutsätter att
utbildningsprogrammet kan fullföljas
så att det inte går som i höstas. Det förutsätter
också att det läkarutbildningsprogram
som propositionen avser skall
kunna realiseras. Får vi inte lärarutbildning
i motsvarande mån kan vi
inte genomföra den utbildningen. Där
tycker jag att propositionen har en synnerligen
hedervärd ambition. Vi får se
vad resultatet blir. Nu kommer därtill
företagsläkarsystemets utbyggande. Jag
är förvissad om att det råder ett alltjämt
växande behov av läkare och efterfrågan
på läkarvård.

Jag har anfört några frågetecken men
vet att landstingen ( = sjukvårdshuvudmännen)
livligt önskar att huvudmannen
för tillgodoseende av läkarbehovet
också skall kunna reda upp sin situation.

Jag ber att få tacka statsrådet för det
intresse han har visat. Det framgick
kanske mer av propositionen än av
svaret.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! När det gäller frågan
om hur många studenter som utnyttjar
antalet tillgängliga platser vill jag upplysa
herr Ferdinand Nilsson om att vid

de medicinska fakulteterna har det problem
som herr Ferdinand Nilsson tog
upp inte varit något egentligt problem
beträffande de första åren. De siffror
och de åtgärder som herr Ferdinand
Nilsson talade om torde ha avsett de
tekniska fakulteterna och de tekniska
högskolorna. Där hade vi i höstas ett
antal icke besatta nybörjarplatser, och
Kungl. Maj :t gav på förslag av kanslersämbetet
myndigheterna möjligheter till
extraordinära åtgärder för att fylla
dessa platser. Det lyckades i stort sett.
Men det gällde teknikerna och inte medicinarna.

För medicinarnas del har vi haft ett
problem av liknande karaktär när det
gäller den senare delen av utbildningen.
Det har sammanhängt med att medicinarna,
sedan de har gått igenom
sina första år, i ganska stor utsträckning
har tagit vikariat såsom provinsialläkare
eller annat och därigenom
gjort sjukvården en stor tjänst. Då har
det hänt att utbildningsplatser för de
senare åren — det vi kallar det fria
kliniska skedet — har stått outnyttjade
med jämna mellanrum vid vissa läroanstalter.

I syfte att få rätsida på den saken
har vi i årets statsverksproposition föreslagit
vissa ändringar i utbildningen
så att eleverna skall följa läroplanen
striktare än vad de hittills har gjort.
Att de hittills har varit borta från platserna
har inte varit så farligt, därför
att de har gjort en stor insats som biträdande
provinsialläkare och i andra
sammanhang, vilket har kommit sjukvården
till godo.

Vad gäller den fråga som herr Ferdinand
Nilsson tagit upp, nämligen tillgången
på läkare, vill jag utöver vad
jag sade i mitt svar fästa uppmärksamheten
på följande. Den ökning av läkarutbildningen
som vidtagits sedan mitten
av 1950-talet börjar nu på allvar resultera
i ökningar i antalet examinerade.
Vi kan med säkerhet räkna med att i år
och de följande fyra åren kommer det
att sammanlagt utexamineras dubbelt

Torsdagen den 23 januari 1969

Nr 2

så många läkare som de! utexaminerades
under den närmast föregående femårsperioden.
Som herr Ferdinand Nilsson
mycket riktigt påpekade, kommer
detta i sin tur att leda till att totalantalet
verksamma läkare i landet kommer
att öka högst väsentligt under 1970-talet. Vi räknar med praktiskt taget en
fördubbling av antalet verksamma läkare
mellan nu och slutet av 1970-talet.

Slutligen vill jag tillägga att det pågår
utredningar såväl här i Stockholm
som i Umeå, vilka syftar till en ökning
av intagningen av medicinare utöver
den plan för ökningen av läkarutbildningen
som 1965 års riksdag antog och
som vi har följt till punkt och pricka.
Som jag nämnde i svaret har vi dessutom
i den långsiktiga planeringen inom
U 68 ögonen på detta problem.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Utgångspunkten för vad
jag har anfört var den uppgift som vi
fick om genomsnittssiffran 1 200 ansökningar
per läroanstalt — i Uppsala,
Linköping, Stockholm, Göteborg och
Lund — när det gäller att besätta de
spärrade linjerna inom läkarutbildningen.
Det betyder att maximalt en
fjärdedel av dessa platser skulle ha
kunnat besättas. Det rör sig om en
dubblering naturligtvis. Av de 1 200
återkommer en del men inte alla vid
olika läroanstalter, den saken är fullkomligt
klar. Jag har emellertid fått bestämda
uppgifter enligt vilka det visade
sig att en avsevärd del av platserna inte
blev besatt.

Jag frågar statsrådet, om det var en
tredjedel eller en fjärdedel av platserna
som vid studieterminens början blev
obesatt, och jag fick det svaret att vad
det här är fråga om rör tekniska högskolor
och dylikt. Jag undrar emellertid,
om det inte kan förekomma vakanser
i båda fallen, och jag tycker att vi
skall hålla oss till vad jag har försökt
beröra här. Jag vet att man i vissa fall
har vidtagit åtgärder så att förhållan -

Om ökad utbildning av läkare
dena förbättrats, men det är inte så lätt
att ordna stödundervisning för dem
som kommer för sent till sina kurser.
Emellertid fattade jag saken så att de
uttalanden som finns i propositionen
åsyftar den av statsrådet berörda tekniska
utbildningen. Jag fattade det så,
men jag är inte säker på att jag förstod
honom rätt. Har jag missförstått honom,
beklagar jag det.

Statsrådet lät så belåten över resultatet
när det gäller medicinarutbildningen
— det är dock en mycket ömtålig
punkt. Vi som känner svårigheterna
att besätta vakanta läkarbefattningar
och med förtjusning ser den målsättning
som det skulle innebära att ha
dubbelt så många läkare i slutet av
1970-talet, även om efterfrågan då säkerligen
är mycket större än nu — det
är i alla fall en utveckling i rätt riktning
— måste säga oss att för att detta
skall klaffa måste utbildningssystemet
fungera under tiden. Jag har fäst mig
vid hur värdefullt det är att statsrådet
enligt propositionen är så intresserad
av att utbilda lärare. Men, som sagt, vi
har nog rätt att vara litet oroliga.
Landstingen har fått provinsialläkarorganisationen
på halsen, vare sig vi velat
eller inte. Vi har fått den psykiatriska
vården med de svårigheter som också
här föreligger att få läkare. För vår
del har vi inför så frikostigt utdelade
uppgifter också rätt att säga att vi är
ledsna att det är så svårt att skaffa erforderliga
läkare.

Jag snuddade vid vad läkarbristen
betyder för glesorterna, inte bara i norra
Sverige utan även i mellersta Sverige.
Örebro län har det svårt. Uppsala
län har också vissa svårigheter. De är
kanske inte så stora, men tillräckligt
stora för att hindra den utbyggnad av
vården som man gärna skulle vilja göra.
Det är därför vi konstaterar att om vi
hade flera läkare, skulle vi kunna göra
mera för vården. Det är så jag sett det
när jag ställt min fråga. Det är naturligtvis
mycket bra när statsrådet säger
att medicine kandidaterna kan ta vika -

Nr 2

Torsdagen den 23 januari 1969

Om ökad utbildning av läkare

riat, ty det är alltid något. Men det är

ändå bättre om vi får utbildade läkare.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Först vill jag när det
gäller de här siffrorna få upplysa herr
Nilsson om att det i höstas fanns 422
nybörjarplatser. Till dem var det 1 836
sökande, och alla 422 platserna blev
besatta. Det är en felaktig uppgift som
herr Nilsson kommer med och upprepar
att mellan en tredjedel och en fjärdedel
av dessa platser inte skulle ha
blivit besatta. Det finns inga faktiska
uppgifter som styrker något sådant.

Därtill vill jag säga till herr Nilsson
att ända sedan regeringen i mitten av
1950-talet fick klart för sig de stora behov
av färdiga läkare som skulle komma
att föreligga har regeringen gjort
alla tänkbara ansträngningar för att
snabbt öka läkarutbildningskapaciteten.
Jag vill erinra herr Nilsson om att när
regeringen i mitten av 1950-talet föreslog
den första blygsamma ökningen av
läkarutbildningskapaciteten sade gruppledaren
för ett av de borgerliga partierna
från denna talarstol att den av
regeringen föreslagna ökningen var
mycket diskutabel med hänsyn till att
den kan leda till en överproduktion av
läkare. Han förutsatte att den tillfälliga
ökningen mycket snart skulle följas av
en minskning. Regeringen har hela tiden
drivit på utvecklingen här och genomfört
ökningar till hundra procent
där så varit möjligt. Men anledningen
till att vi inte fått upp produktionen av
läkare mer än vi hittills har fått -—• och
det beklagar vi mer än någon annan —
är att vi ställer så stora krav på läkarutbildningen.
Vi tillåter inte att läkarna
får sin medicinska utbildning vid andra
sjukhus än de högspecialiserade
sjukhusen — regionsjukhusen och motsvarande
sjukhus. Flaskhalsen blir antalet
platser vid våra högspecialiserade
sjukhus. Vi kan inte ta in fler medicinare
än vi har gjort, med hänsyn till
patienterna vid dessa sjukhus. Det får

inte bli för många kandidater per patient.
Den ökning vi har gjort är alltså
en ökning som är maximal med hänsyn
till tillgängliga resurser. Denna ökning
mötte i början starkt motstånd från
flera håll inom de borgerliga partierna.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag behöver ledsamt nog
ta kammarens tid i anspråk för att upprepa
vad jag sade alldeles nyss, nämligen
att jag inte kände till exakt hur
stort antalet vakanser var. Att det förelåg
vakanser på dessa spärrade linjer,
visste jag, ty det har vi erfarenhet av.
Jag frågade statsrådet om det var riktigt
att det rörde sig om en tredjedel
eller en fjärdedel. Det var alltså inte
något påstående från min sida utan det
var fråga om en uppgift som jag ville
ha tillrättalagd. Statsrådets tillrättaläggande
var emellertid högst summariskt,
och det hade varit önskvärt att få ett
mera nyanserat besked.

Sedan talar statsrådet Moberg mycket
om den högkvalificerade utbildning
som han anser vara så ytterligt önskvärd,
och det anser vi också, men vi
tycker att specialiseringen ibland drivs
så långt att vi förlorar folk för den öppna
vården. Vederbörande blir sådana
specialister att de inte vill gå ut och
ta provinsialläkarbefattningar, och det
tycker vi är beklagligt.

Till sist vill jag på tal om den högt
kvalificerade läkarkår som vi skall få
åter nämna att vi den 1 oktober 1968
hade 317 provinsialläkartjänster utan
ordinarie innehavare. Av dem uppehölls
142 med vikarier, av vilka en del var
medicine kandidater, som jag inte anser
vara särskilt högt kvalificerade, och
en del var utländska läkare, om vilkas
kvalifikationer jag inte kan yttra mig.
På 175 tjänster hade vi inga vikarier
alls. Jag tycker detta hör till bilden.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Torsdagen den 23 januari 1969

Nr 2

Ang. Kungl. Maj:ts inställning till 1964
års utlands- och internatskoleutrednings
förslag

Herr statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet
PALME erhöll ordet
för att besvara herr Wirténs (fp)
fråga angående Kungl. Maj:ts inställning
till 1964 års utlands- och internatskoleutrednings
förslag, vilken fråga
intagits i kammarens protokoll för den
17 januari, och anförde:

Herr talman! Herr Wirtén har frågat
mig, om uttalandet på sid. 238 i 8:e huvudtiteln
avser att ge en redovisning av
Kungl. Maj :ts inställning till 1964 års
utlands- och internatskolutredning som
fjolårets riksdag begärt.

I statsverkspropositionen har redovisats
att vad det gäller formen av omhändertagande
av elever det ej finns
anledning att se någon avgörande skillnad
mellan elevhem och internat. Båda
alternativen synes tills vidare böra finnas.
Regeringen kommer att överväga i
vilken form internatskolorna skall drivas
i framtiden. Någon ställning till
1964 års utlands- och internatskolutrednings
förslag i denna del har således
ännu inte tagits.

Herr WIRTÉN (fp):

Herr talman! Bakgrunden till min fråga
är följande. I betänkandet Skolgång
borta och hemma, avgivet av 1964 års
utlands- och internatskolutredning, föreslogs
enhälligt att de två internatskolorna
i Sigtuna, Viggbyholmsskolan och
Grännaskolan skulle erhålla i huvudsak
samma statsbidragsvillkor som kommunala
gymnasiala skolor, under förutsättning
att de uppfyllde vissa krav
som ställdes av utredningen. Avsikten
var att de skulle fungera som riksinternatskolor
för utlandssvenska elever liksom
för elever med behov av miljöbyte.

Föredragande statsrådet — statsrådet
Moberg — anmälde redan i föregående
års statsverksproposition, att
han inte var beredd att ta ställning till
denna punkt i den proposition som av -

sågs att föreläggas riksdagen senare beträffande
övriga förslag i den nyssnämnda
utredningen.

Under den allmänna motionstiden
väckte herr Arvidson i andra kammaren
och jag i denna kammare en motion,
i vilken föreslogs att riksdagen
skulle hemställa om ett snabbt besked
av Kungl. Maj:t beträffande riksinternatskolorna.
Motiveringen var kort och
gott att flera av internatskolorna i väntan
på besked om sin framtida status
i skolväsendet fick alltmer påträngande
ekonomiska problem. Riksdagen biföll
den motionen.

När så propositionen angående undervisning
för utlandssvenska barn och för
vissa minoriteter presenterades i riksdagen
i mars, fanns i enlighet med
departementsuttalandet i januari inget
förslag om riksinternatskolorna med.
Riksdagen uttalade då på statsutskottets
förslag att man återigen ville ha
ett snabbt besked från Kungl. Maj:t i
denna fråga.

Det är nog många med mig som därför
har hoppats på ett besked i årets
huvudtitel. Det finns visserligen ett uttalande
— det skall inte förnekas —
men vad det innebär är svårare att
läsa ut. Nu har vi i dag fått beskedet av
statsrådet Palme, att regeringen inte
har tagit ställning till 1964 års utlandsoch
internatskolutrednings förslag i
denna del. Jag tackar för det beskedet.

Men svaret innehåller också ett påpekande
som för övrigt finns även i
statsverkspropositionen. Det lyder, att
det »ej finns anledning att se någon
avgörande skillnad mellan elevhem och
internat». Denna frågeställning diskuterades
ingående av utredningen, och
med hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna
och de institutioner som
fanns kom man fram till att man i
första hand ville pröva internatskolevägen
och att man då skulle göra det
på ett sätt som stod i samklang med
de grundtankar som godkänts beträffande
utbildningen i stort bär i landet.

Jag är fullt medveten om att det finns
en svårighet förbunden med priori -

36 Nr 2 Torsdagen den

Ang. Kungl. Maj:ts inställning till 1964

förslag

teringen av internatskolorna här i landet.
Den består i att antalet elever
måste vara stort för att tillräckliga tillvalsmöjligheter
skall finnas. Kommer
man upp i den storleksordning som utredningen
har nämnt, 570 elever, blir
internaten svårbemästrade. Ett samstämmigt
uttalande från rektorerna på
internatskolorna säger, att man ogärna
vill ha mer än 300—400 elever i ett internat.

Utredningen föreslår alltså för att
möjliggöra ett utnyttjande av båda dessa
vägar dels fyra riksinternatskolor,
dels att man skall bygga tre elevhem
med 180 platser för ett riksklientel. Det
förslaget godtar departementschefen
men gör ett tilläggsyrkande att byggandet
inte skall begränsas till tre orter
utan till flera, förslagsvis sex. Jag har
ingen invändning mot detta i och för
sig, men det som oroar mig är att departementschefen
inte ser till att internatskolealternativet
får någon motsvarande
förbättring. Skall internatskolorna
kunna visa upp på ett rättvisande
sätt vad de kan erbjuda i fråga om
undervisning, är det nödvändigt att de
kommer ur den osäkerhetssituation vari
de nu har befunnit sig så länge.

Om vi tar Grännaskolan som exempel,
innebär naturligtvis ett oförändrat
anslag på 350 000 kronor, som nu föreslås,
i realiteten en försämrad situation
på grund av kostnadsstegringen.

Riksdagen har som sagt begärt en
redovisning snarast. Med anledning av
detta skulle jag vilja fråga statsrådet
när han bedömer att en redovisning
kan ske. I svaret sägs att regeringen
kommer att överväga i vilken form internatskolorna
skall drivas i framtiden.
Jag hoppas att med den formuleringen
inte avses att denna fråga skall kastas
in i utredningskvarnen på nytt.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Det är så enkelt att
varje besked på detta område som inte

23 januari 1969

års utlands- och internatskoleutrednings

varit rent negativt hade kostat pengar.
Vi hade inga pengar inom den snävt
tilltagna ram som gällde, alltså kunde
vi inte göra någonting. Vi har inte tagit
ställning till utredningsförslaget, och
vi kommer nu att ta upp frågan om
hur vi skall gå till väga. Det finns ju
en rad knepigheter inblandade i detta.
Jag ser i kammaren en representant för
Storfors kommun, där det ligger en
sådan här skola som inte tillhör de utvalda.
Vidare har det förekommit livlig
debatt kring Viggbyholmsskolans
framtid, bl. a. beträffande samarbetet
med kommunen.

Det var inte möjligt med ett ställningstagande
i expansiv riktning, eftersom
vi inte hade de statsfinansiella
möjligheterna härtill. Det är heller icke
i dag möjligt att redovisa vilket vårt
ställningstagande kommer att bli. Avsikten
är väl närmast att vi skall fortsätta
med tänkandet på det departementala
planet.

Herr WIRTÉN (fp):

Herr talman! Vad statsrådet Palme
nu sade tycker jag inte ökade klarheten
så värst mycket. Huvudorsaken till att
man inte kunde göra något den här
gången var tydligen att pengar saknades.
I så fall tycker jag emellertid
att även om man inte direkt, som statsrådet
Palme uttryckte sig, ville göra
någon expansiv reform nu, borde man i
varje fall kunnat göra en normal uppräkning
av anslaget som får anses vara
en motsvarighet till de kostnadshöjningar
som vi accepterar inom skolväsendet
i övrigt. Det förefaller mig
vara det minimum som borde kunna
krävas av statsmakterna under den tid
som förflyter medan man på regeringshåll
tänker. Frågan är ju hur länge man
tänker tänka i departementet. Jag finner
det vara väsentligt att dessa skolor
snarast får ett besked.

Det har gått många år, under vilka
man först hänvisat till 1964 års utred -

Torsdagen den
Ang. Kungl. Maj:ts inställning till 1964

ning och därefter, sedan utredningens
betänkande offentliggjordes 1966, till
att man funderar och funderar. Det är
alltså nu snart ett halvt decennium
som skolledningarna hållits i osäkerhet.
Jag tycker att det är hög tid, statsrådet
Palme, att klarhet ges på den här
punkten.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag sade i fjol — om
jag minns rätt — att vad beträffar de
förslag som förelåg från den här utredningen
så prioriterade vi dem som
avsåg skolorna som är belägna i utlandet,
ty det ansåg vi vara viktigt och
vitalt, medan de andra skolorna fick
komma i andra hand. Det var så att
säga ett konkret resultat av funderandet.

Jag medger att det är ett rimligt
krav från skolorna att få någon form
av besked. Därför skall väl, om det finns
möjligheter, tankeperioden inte bli alltför
lång.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
4, angående utbildningens organisation
vid filosofisk fakultet m. m.

Föredrogs och lades till handlingarna
styrelsens för riksdagens förvaltningskontor
berättelse för dess verksamhet
under år 1968.

Föredrogos och hänvisades

motionerna nr 92—94 till utrikesutskottet,

motionerna nr 95—97 till konstitutionsutskottet,

motionerna nr 98—123 till statsutskottet,

motionerna nr 124—135 till bevillningsutskottet,

23 januari 1969 Nr 2

års utlands- och internatskoleutrednings

förslag

motionerna nr 136 och 137 till bankoutskottet,

motionen nr 138 till konstitutionsutskottet,

motionerna nr 139—149 till lagutskott,

motionerna nr 150—156 till jordbruksutskottet,

motionen nr 157 till allmänna beredningsutskottet,

motionen nr 158 till lagutskott och

motionen nr 159 till statsutskottet.

På framställning av herr talmannen
beslöts att bilaga 1 till statsverkspropositionen
1969 (finansplanen) skulle
sättas sist å föredragningslistan för
morgondagens sammanträde.

Anmäldes och bordlädes Kungl.
Maj :ts till kammaren överlämnade proposition
nr 10, med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 2
juni 1922 (nr 260) om automobilskatt.

Anmäldes och bordlädes följande
motioner:

nr 160, av herr Pettersson, Kart, angående
trafiken över den svensk-norska
gränsen;

nr 161, av herr Gustavsson, Bengt,
om uppdrag till talmanskonferensen att
förmedla enkätfrågor till riksdagsmän;

nr 162, av herr Lundström m. fl., om
inrättande av stadsdelsråd och kommundelsråd; nr

163, av fröken Mattson, om rösträtt
för svenska tjänstemän i vissa officiella
internationella organisationer;

nr 164, av herr Rönnberg m. fl., om
rätt för kommun att bestrida rättegångskostnader
för kommunal förtroendeman; nr

165, av herr Schött m. fl., om viss
ändring av reglerna angående vittnen
vid röstning genom valsedelsförsändelse; -

Nr 2

Torsdagen den 23 januari 1969

nr 166, av herrar Skagerlund och
Axelson, om inrättande av kommundelsråd; nr

167, av herr Nyman m. fl., om åtgärder
för att förbättra proteinförsörjningen; nr

168, av herr Ottosson, om förbättrad
skovård inom försvaret;

nr 169, av herr Ottosson m. fl., angående
de statliga garantierna för investeringar
i u-länder;

nr 170, av herr Sörlin m. fl., angående
samordningen av den militära och
den civila sjukvården;

nr 171, av herr Werner, om åtgärder
till stöd för u-länderna;

nr 172, av herr Wirmark, om inrättande
av ett institut för utvecklingsforskning; nr

173, av herr Andersson, Axel, och
herr Blomquist, i anledning av Kungl.
Maj :ts framställning om anslag till Bidrag
till svenska ekumeniska nämnden;

nr 174, av herr Blomquist m. fl., om
statsbidrag till Religionspedagogiska
Institutet;

nr 175, av herr Ernulf och fru Segerstedt
Wiberg, om utvidgning av enterminsutbildningen
för juris kandidatexamen
;

nr 176, av herr Hansson m. fl., om
inrättande av en professur i kriminologisk
behandlingsforskning;

nr 177, av herr Larsson, Thorsten,
och herr Wirtén, om program för en
utbyggnad av åldringsforskningen;

nr 178, av herr Mårtensson, angående
besvär över skolstyrelses beslut beträffande
tjänstetillsättning;

nr 179, av herrar Nyman och Wallmark,
om ökat stöd till enskilda företagsskolor; nr

180, av herr Nyman m. fl., om en
ökad forskning i marknadsföring och
marknadskommunikation;

nr 181, av herr Nyman m. fl., om utredning
angående ett nordiskt institut
för framtidsforskning;

nr 182, av herr Nyman m. fl., om
förstärkning av resurserna för den samhällsvetenskapliga
forskningen;

nr 183, av herr Olsson, Ernst, m. fl.,
angående dispositionen av avvecklingsskolornas
donationsfonder;

nr 184, av herrar Richardson och
Nyman, om inrättande av en skolkonsulenttjänst
för studie- och yrkesorientering; nr

185, av herr Schött m. fl., om vidgad
möjlighet att erhålla befrielse från
åttonde och nionde skolåret i grundskolan; nr

186, av herr Schött m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning om
anslag till Bidrag till hälso- och sjukvård
samt motionsverksamhet för studerande; nr

187, av herr Wirtén m. fl., om utnyttjande
av radio och TV för den högre
utbildningen;

nr 188, av herr Dahlén m. fl., angående
samhällets vårduppgifter;

nr 189, av herr Dahlén m. fl., angående
vissa arbetsmarknadspolitiska åtgärder; nr

190, av herrar Ernulf och Alexanderson,
angående utformningen av frivårdshotell
inom kriminalvården;

nr 191, av herrar Hansson och Stadling,
i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Bidrag till företagareföreningar
m. fl.: Administra tionskostnader; nr

192, av herr Mossberger, om upplysning
i arbetarskyddsfrågor inom
lantbruks- och trädgårdsnäringarna;

nr 193, av herr Sörenson m. fl., om
statsbidrag till Riksorganisationen för
mental hälsa;

nr 194, av herr Wirmark m. fl., om
höjning av anslaget till S:t Lukasstiftelsen; nr

195, av herr Österdahl, angående
inlösen av egnahem vid flyttning av
arbetsmark nadsskäl;

nr 196, av herr Bengtson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till Trafiksäkerhetsforskning; nr

197, av herr Blomquist och herr
Larsson, Thorsten, angående den statliga
trafikpolitiken;

Torsdagen den 23 januari 1969

Nr 2

nr 198, av herr Johansson, Tage, och
herr Karlsson, Ove, angående den statliga
trafikpolitiken;

nr 199, av herr Pettersson, Karl, om
förbättring av glesbygdernas postservice; nr

200, av herr Pettersson, Karl, om
ökade anslag till förbättring av svaga
broar och vägavsnitt;

nr 201, av herr Pettersson, Karl, angående
den ifrågasatta nedläggningen
av järnvägslinjen Brunflo—Sveg—Orsa;

nr 202, av herr Skärman, angående
den statliga trafikpolitiken;

nr 203, av herr Virgin m. fl., om ett
fristående, reklamfinansierat TV-företag; nr

204, av herr Bengtson in. fl., angående
kostnadsfördelningen mellan
stat och kommun;

nr 205, av fru Dieseli m. fl., om ersättning
till upphovsman vid utlåning
av musikalier;

nr 206, av herr Augustsson och fru
Landberg, om skatteomfördelning till
förmån för låginkomsttagare;

nr 207, av herr Jacobsson, Gösta, om
undantag från mervärdeskatt för begagnade
motorcyklar;

nr 208, av herr Larsson, Lars, och
fru Landberg, om upphävande av gift
kvinnas rätt till förvärvsavdrag vid sambeskattning; nr

209, av herr Olsson, Johan, m. fl.,
angående resultatutjämningen vid beskattningen; nr

210, av herr Ottosson m. fl., om
vidgad rätt till avskrivning vid beskattningen
å maskiner och inventarier;

nr 211, av herr Pettersson, Karl, om
avdrag vid beskattningen för anläggande
av skogsbilväg;

nr 212, av herr Pettersson, Karl, om
förbättrade avskrivningsmöjligheter i
fråga om turistnäringens anläggningar;

nr 213, av herr Pettersson, Karl, och
herr Nilsson, Yngve, angående beskattningen
av inkomster från grus-, torveller
lertäkt;

nr 214, av herr Stefanson m. fl., angående
rätt till avdrag vid beskattningen
för forskningskostnader;

nr 215, av herr Stefanson m. fl., om
viss premiering vid beskattningen av
personligt sparande;

nr 216, av herr Jacobsson, Gösta, om
vidgad information till riksdagen i valutapolitiska
frågor;

nr 217, av herr andre vice talmannen
Ivar Johansson och herr Gustavsson,
Bengt, om förhöjda pensionsförmåner
åt f. d. avdelningssekreteraren i statsutskottet
Åke Gyllenram;

nr 218, av fröken Pehrsson, om temporärt
skydd för svensk textil- och konfektionsindustri
mot import till dumpingpriser; nr

219, av herr Pettersson, Karl, om
speciella lokaliseringspolitiska insatser
i Jämtlands län;

nr 220, av herrar Ernulf och Tistad,
om rätt att överklaga övervakningsnämnds
beslut i passärende;

nr 221, av herr Pettersson, Karl, angående
verkställande av påföljd för
brott begånget i Sverige av utlänning;

nr 222, av herr Bengtson m. fl., om
åtgärder mot narkotikamissbruket;

nr 223, av herr Björk m. fl., angående
politisk information och propaganda
på arbetsplatser;

nr 224, av herr Dahlén in. fl., om
sabbatsår;

nr 225, av herr Dahlén m. fl., om åtgärder
mot narkotikamissbruket;

nr 226, av fru Landberg och herr
Larsson, Lars, angående sjukpenningklass
vid s. k. »bristyrkesutbildning»;

nr 227, av herr Mossberger, angående
inspektion av arbetarskyddet inom lantbruks-
och trädgårdsnäringarna;

nr 228, av herr Stadling m. fl., om
ändrade pensionsbestämmelser för
skogsarbetare;

nr 229, av herrar Svanström och
Andreasson, om förkortning av arbetstiden
vid treskiftsarbete;

nr 230, av herr Werner, om en speciell
form av förtidspension;

nr 231, av herr Werner, angående
bidragen för rehabilitering;

nr 232, av herr Virgin m. fl., angående
arbetsmarknadspolitiken;

Nr 2

Torsdagen den 23 januari 1969

nr 233, av lierr Tistad m. fl., om viss
övervakning av från utlandet inkommande
motorfordon;

nr 234, av herr Wanhainen och herr
Olsson, Erik, om skydd för bävrars boplatser; nr

235, av herr Hjorth m. fl., om förbättrad
naturvård;

nr 236, av herr Larsson, Thorsten,
och herr Olsson, Ernst, i anledning av
Kungl. Maj:ts framställning om anslag
till Statens växtskyddsanstalt;

nr 237, av herr Pettersson, Karl, angående
statsbidraget till byggandet av
skogsbilvägar;

nr 238, av herr Pettersson, Karl, om
rationaliseringsstöd till mindre jordbruk
och deltidsjordbruk i Jämtlands
län;

nr 239, av herrar Stadling och Wanhainen,
om skogsfonder för regional
utveckling av näringslivet;

nr 240, av herr Strandberg m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om Särskilt stöd åt det mindre
jordbruket;

nr 241, av herr Larsson, Thorsten,
in. fl., om överförande av mark till s. k.
åkerreserv;

nr 242, av herr Augustsson och herr
Karlsson, Helge, om bättre arbetarskydd
m. m. inom vissa yrkesområden;

nr 243, av herr Dahlén m. fl., angående
den psykiska hälso- och sjukvården; nr

244, av herr Hjorth m. fl., om avskaffande
av ordensväsendet;

nr 245, av herr Larsson, Thorsten,
och herr Olsson, Ernst, om åtgärder
för att stimulera gåvor till religiösa
m. fl. ändamål;

nr 246, av herr Pettersson, Arne, och
herr Mårtensson, angående den äldre
arbetskraftens syselsättning; samt

nr 247, av herr Pettersson, Karl, om
åtgärder till främjande av turistnäringen
i Jämtlands län.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.58.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

KUNGL. BOKTR. STHLM 1969