Fredagen den 17 februari (Riksdagens protokoll 1961:7)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 7

ANDRA KAMMAREN

1961

17—22 februari

Debatter m. m.

Fredagen den 17 februari

6 Sid.

Svar på interpellation av herr Hedlund ang. principerna för export

av krigsmateriel.........................................

Interpellation av fröken Elmén ang. yrkesutbildningen för vuxna ... 5

Tisdagen den 21 februari

Interpellationer av:

fröken Karlsson ang. fullgörandet av landsarkivens skyldighet att

mottaga arkivhandlingar................................ 9

herr Larsson i Hedenäset ang. kommunikationerna i Tornedalen .. 12

herr Sköldin ang. Järvafältets framtida utnyttjande ........... 13

Onsdagen den 22 februari

Svar på interpellation av herr Hedin ang. anstånd med avlämnande

av självdeklaration......................................

Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet..................

Bidrag till inrättande av pensionärshem.......................

Fastigheter för utrikesrepresentationen........................

Granskning av militieombudsmannens ämbetsförvaltning .........

Höjning av folkpensionerna.................................

Upplåtande av enskilda vägar för allmän trafik.................

Interpellation av herr Larsson i Umeå ang. byggande av ett nytt tjänstefartyg
för övre norra lotsdistriktet..........................

1_Andra kammarens protokoll 1961. Nr 7

Nr 7

Innehåll

Sid.

Samtliga avgjorda ärenden
Onsdagen den 22 februari

Statsutskottets utlåtande nr 13, om anslag till oförutsedda utgifter ... 18

nr 20, ang. utgifter å tilläggsstat II (justitiedepartementet)..... 18

nr 21, ang. utgifter å tilläggsstat II (socialdepartementet)...... 18

— nr 23, ang. anslag å kapitalbudgeten för utrikesdepartementet . . 21

—■ nr 24, ang. stat för statens allmänna fastighetsfond........... 24

nr 25, ang. överlåtelse av vissa fastigheter inom kommunikations deppartementets

ämbetsområde........................... 24

Bankoutskottets utlåtande nr 3, ang. granskning av riksdagsbibliotekets

styrelse och förvaltning.................................. 24

Första lagutskottets utlåtande nr 1, ang. granskning av justitieombudsmannens
ämbetsförvaltning.............................. 24

nr 2, ang. granskning av militieombudsmannens ämbetsförvaltning 24
nr 3, om ändrad lydelse av 1 och 3 §§ lagen om förbud mot spridning
av vissa kartor m. m................................ 27

— nr 4, om ändring i vapenförordningen...................... 27

nr 5, ang. fortsatt giltighet av lagen om fullgörande i vissa fall av

betalningsskyldighet i förhållande till utlandet m. m........... 27

nr 6, om ändrad lydelse av 1 § lagen ang. skyldighet att avlämna

för bibliotek avsedda exemplar av tryckt skrift............... 27

Andra lagutskottets utlåtande nr 2, om höjning av folkpensionerna . . 27

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1, rörande användningen av benämningen
glass.................................... gg

— nr 2, om upplåtande av enskilda vägar för allmän trafik....... 39

nr 3, om minskning av längsta tid för upplåtelse av rätt att avverka
skog.................................... 42

nr 4, rörande lagstiftning till förhindrande av spekulation i tomtmark
....................................... 42

Fredagen den 17 februari 1961

Nr 7

Fredagen den 17 februari

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollet för den 10 innevarande
februari.

§ 2

Svar på interpellation ang. principerna
för export av krigsmateriel

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! Herr Hedlund har i en
interpellation bett mig redogöra något
för de principer som ligger till grund
för bedömningen av frågor om krigsmateriel
bör kunna exporteras från vårt
land.

Med anledning av interpellationen vill
jag först erinra om att krigsmateriel —
som närmare definieras i en kungörelse
av år 1949 — är underkastad exportkontroll.
För varje leverans av sådan
materiel till utlandet fordras tillstånd
av Kungl. Maj:t eller chefen för handelsdepartementet.
En krigsmaterielinspektör
som tillhör handelsdepartementet
handhar kontrollen av krigsmaterieltillverkningen
och svarar även för
handläggningen av exportlicensärenden.
I sådana fall då ett ärende kan
påkalla prövning ur utrikespolitisk synpunkt
överlämnas handlingarna till utrikesdepartementet
och föredrages regelmässigt
för utrikesministern.

Beträffande den allmänna bakgrunden
till den ordning som gäller på detta
område och de principer som tillämpas
vill jag hänvisa till det interpellationssvar
som statsministern lämnade den 25
april 1956 i riksdagens första kammare.

Vad angår skälen för att över huvud
en krigsmaterielindustri avseende till -

verkning även för export upprättliålles
i Sverige vill jag framhålla följande.

För en liten nation som står utanför
de politiska blockbildningarna är det
av primär betydelse att ha tillgång till
en väl utbyggd och tekniskt förstklassig
krigsmaterielindustri. Värdet härav
ur beredskapssvnpunkt kräver inte någon
närmare motivering. Om Sveriges
kapacitet på krigsmaterielproduktionens
område skall kunna vidmakthållas
måste utrymme beredas för en icke obetydlig
export av sådan materiel. Tillvaron
av en egen högtstående forskning
och produktion på området ställer
vårt land i ett bättre läge då det gäller
att få del av utländska forskningsresultat
och att för vårt eget behov utifrån
köpa förstklassig materiel eller förvärva
tillverkningsrättigheter. Det föreligger
naturligtvis också ett intresse av
att kunna försälja utrangerad materiel
och därmed minska nettokostnaden för
erforderliga nyanskaffningar.

Samtidigt måste givetvis beaktas att
export av krigsmateriel ofta kan möta
betänkligheter ur utrikespolitisk synpunkt.
De priciper som svenska regeringen
sökt följa vid handläggningen av
dessa frågor har närmare utvecklats i
statsministerns interpellationssvar. Han
framhöll bl. a. att den svenska regeringen
i allmänhet tillämpat principen att
över huvud vägra licenser till stater
som för tillfället är invecklade i akuta
internationella konflikter eller i vilka
inbördeskrig råder eller dör det internationella
eller interna läget är så hotande
att fara för oroligheter eller krig
föreligger. Dessa principer, som alltjämt
äger giltighet, har bl. a. tillämpats
så att från svensk sida under längre tid
licenser över huvud taget icke utställts.

Nr 7

Fredagen den 17 februari 1961

Svar på interpellation ang. principerna för export av krigsmateriel

för export av krigsmateriel till vissa
områden, t. ex. Mellersta östern och
Mellanamerika.

När det gäller bedömningen av förekommande
licensärenden får naturligtvis
hänsyn tas till omständigheterna i
varje enskilt fall. Härvidlag kan förhållandena
ställa sig väsentligen olika
vid export av olika typer av materiel.
Flera grupper av produkter som enligt
gällande kungörelse hänförts till krigsmateriel
kan ha eller få en avsevärd
civil användning. Materielen kan vara
helt identisk med eller i stort sett likartad
sådan materiel som används för
civilt ändamål. Exempel härpå är radiomateriel
och elektronisk materiel,
produkter inom motorområdet, vissa
maskiner och verktyg. Om sådana produkter
är avsedda för militärt bruk
räknas de som krigsmateriel och är underkastade
exportlicenstvånget. Det säger
sig självt att export av dessa produkter
liksom av olika slag av skyddsmateriel,
exempelvis stålhjälmar, kan
bedömas väsentligt mindre restriktivt
än då fråga är om export av exempelvis
krigsflygplan eller krigsfartyg.

Jag vill i detta sammanhang också
framhålla att det i samband med licensgivning
för export av krigsmateriel
uppkommer tekniskt ofta svårlösliga
frågor om kontroll av att försåld materiel
kommer det i exportlicensen angivna
mottagarlandet till handa. Detta
beror bl. a. på att olika länder tillämpar
mycket skilda bestämmelser i fråga
om införsel av krigsmateriel. I vissa
fall uppträder vederbörande militära
myndighet direkt såsom köpare, men
i andra fall sker upphandlingen exempelvis
genom en industri i landet i fråga
eller genom ett förmedlande företag.
Försäljningsförhandlingarna mellan
tillverkaren (säljaren) och köparen
sker ofta genom förmedling av tredje
man. Andra omständigheter som försvårar
kontrollen är att transporten i
regel ordnas av en eller flera speditionsfirmor
och ombesörjes av olika

transportföretag såsom rederier, flygbolag
etc. Vid beviljande av exportlicens
söker myndigheterna givetvis att
erhålla bästa möjliga garanti för att
materiel ej, genom åtgärd av mellanhänder
eller på annat sätt, skall hamna
i annat land eller hos annan mottagare
än som avsetts vid licensgivningcn. Ett
uttryck för denna strävan är bl. a. att
endast välkända firmor och personer
godtages av vederbörande myndigheter
vid försäljningen.

Erfarenheten har emellertid givit vid
handen att det ej sällan är mycket svårt
att utöva betryggande kontroll av samtliga
vid en utförsel uppgivna omständigheter
och av de transaktioner från
olika företags sida som äger samband
med utförseln. Myndigheterna söker givetvis
att på grundval av gjorda erfarenheter
fortlöpande effektivisera
kontrollen och anpassa den till de växlande
förhållanden, som råder på detta
område.

Med det anförda anser jag mig, lierr
talman, ha besvarat herr Hedlunds interpellation.

Härpå anförde

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
handelsministern för svaret på min interpellation.
All export av vapen är en
ömtålig sak. Skäl kan anföras både för
och emot. Det är väl helt naturligt att
den som vill importera i regel framställer
saken så att det gäller att stärka
försvarsberedskapen. Att bidra till detta
kan ofta förefalla lovvärt. Även vårt
land har varit i behov av att köpa krigsmateriel
utifrån. Vad exporten av vapen
från Sverige beträffar uppges en
sådan som bekant vara angelägen för
att vi därigenom skall kunna hålla i
gång en tämligen omfattande produktion
av krigsmateriel, något som är av
betydelse för vår egen beredskap. Riktigheten
i denna bedömning torde knappast
kunna sättas i fråga.

Fredagen den 17 februari 1961 Nr 7 5

Interpellation ang. yrkesutbildningen för vuxna

I vårt land har man liksom på så
många andra håll ansett sig böra medge
viss export av krigsmateriel, och vid
en bedömning av alla omständigheter
måste man nog komma fram till att den
ståndpunkten är riktig — men endast
under förutsättning att det sker en
sträng kontroll för att hindra olämplig
och icke önskvärd export. Såsom
framgår av handelsministerns svar påbjuder
också vår lagstiftning kontroll
i det avseendet. Jag har tidigare haft
tillfälle att konstatera att denna kontroll
är omsorgsfull. Nya erfarenheter
kan emellertid ge anledning till skärpningar
i kontrollen, alldeles särskilt
under perioder av starkare konflikter
eller konfliktrisker länder emellan eller
inom länder i form av inbördeskrig.

Omständigheterna i ett i pressen nyligen
omnämnt fall av vapenexport från
Sverige synes enligt min mening aktualisera
tanken på viss skärpning av villkoren
för licens för krigsmaterielexport.
Här gällde det som bekant gevär och
ammunition som enligt svensk licens
skulle få utföras till Argentina. Materielen
avgick med flygplan som emellertid
av franska jaktplan fångades in över
algeriskt område och tvingades landa,
varefter fransk myndighet beslagtog
vapenlasten med motivering att den var
avsedd för de algeriska rebellerna.

En kommuniké från handelsdepartementet
i saken avslutas med orden att
man inte anser det styrkt att godsets
verkliga destination varit annan än den
som uppgivits. Uttryckt i andra ord betyder
detta att handelsdepartementet
inte lyckats få fram några bevis för att
avsikten verkligen var att den uppbringade
lasten skulle gå till annat håll än
Argentina. Jag föreställer mig att det
hör till de mera besvärliga uppgifterna
att åstadkomma en bevisning om att
lasten inte var avsedd för Argentina.
Den argentinska regeringen förnekar,
enligt tidningsuppgifter, över huvud taget
kännedom om affären.

Den fråga man här ställer sig är om

inte bevis om införseltillstånd till det
uppgivna importlandet eller i varje fall
bevis om att importen sker med samtycke
därifrån borde avfordras var och
en som vill utföra vapen eller annan
krigsmateriel från Sverige. Skulle inte
detta innebära en ytterligare garanti
mot export till olämplig destinationsort?
Helt säkert kan mycket betydande
vinster uppnås för mellanhänder som
lyckats anskaffa vapen till stater som
är invecklade i akuta internationella
konflikter eller inbördeskrig eller befinner
sig inför ett omedelbart hot om
sådana förvecklingar. Man måste därför
räkna med att skrupelfria mellanhänder
kan utnyttja all sin uppfinningsrikedom
för att vilseleda exportlandets licensmyndigheter.
Självfallet är det uteslutet
att man fullständigt skulle kunna
omöjliggöra ett sådant vilseledande och
därmed en icke önskvärd export, men
enligt min mening bör det övervägas,
huruvida inte en förstärkt kontroll ändå
kan vinnas, om exportlicens lämnas
från vårt land först sedan det företetts
— som jag sade — bevis om att varan
får importeras till det uppgivna importlandet
och i varje fall bevis om att
det inte föreligger anledning att antaga
annat än att myndigheterna medger
detta.

överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Interpellation ang. yrkesutbildningen
för vuxna

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Fröken ELMÉN (fp), som yttrade:

Herr talman! I en motion till förra
årets riksdag föreslogs att ledningen
för den arbetsmarknadsmässiga yrkesutbildningen
för vuxna borde ankomma
på länsarbetsnämnderna, som enligt
förslaget också skulle fungera som styrelser
för de aktuella kurserna.

Med anledning härav uttalade stats -

Nr 7

Fredagen den 17 februari 1901

Interpellation ang. yrkesutbildningen för vuxna

utskottet i ett senare av riksdagen godkänt
utlåtande, att varje ytterligare
splittring av ledningen för yrkesutbildningen
borde undvikas. Av detta skäl
och därför att man inte ansåg att länsarbetsnämnderna
ägde den för uppgiften
erforderliga pedagogiska sakkunskapen
avstyrktes förslaget.

I statsutskottets utlåtande (192) anfördes
bl. a.:

»Vidare föreslås i motionerna att länsarbetsnämnderna
skulle förordnas som
kursstyrelser för enligt motionärernas
uttryckssätt ''arbetsmarknadsmässig
vuxenutbildning’, en beteckning, som
enligt överstyrelsen för yrkesutbildning
visserligen icke är fullt adekvat men
likväl i stort sett torde täcka de extraordinära
utbildningsåtgärder, varom
här är fråga. Utskottet får erinra om
att de sakkunniga för yrkesutbildningens
centrala ledning m. m. framhållit,
att i dessa sakkunnigas uppgift ingår
att undersöka möjligheterna för en koncentration
av den centrala ledningen
av yrkesutbildningen. De sakkunniga ha
betonat, att ifrågavarande förslag strider
mot direktiven för nämnda utredning,
då dess förverkligande skulle medföra
en ytterligare splittring av ledningen
för yrkesutbildningen. Utskottet vill
med hänsyn härtill och jämväl i betraktande
av att ifrågavarande organ icke
förfoga över erforderlig pedagogisk sakkunskap
avstyrka att åtgärder skulle
vidtagas i enlighet med vad i motionerna
på denna punkt förordats.»

Nyligen har det emellertid på olika
håll i pressen förekommit uppgifter
som tyder på att de nämnda omskolningskurserna
ändå kommer att handhas
av länsarbetsnämnderna, som enligt
dessa uppgifter visserligen inte skall
fungera som kursstyrelser men väl tilldelas
uppdraget att utse dessa styrelser.

Enligt pressuppgifterna skulle direktiv
i den riktningen ha utfärdats av
överstyrelsen för yrkesutbildning och
arbetsmarknadsstyrelsen.

Det kan enligt min mening starkt ifrå -

gasättas huruvida ett sådant arrangemang
i fråga om yrkesutbildningen står
i överensstämmelse med den uppfattning
som riksdagen i fjol gav uttryck
åt och som framfördes i skrivelse till
Kungl. Maj.-t.

Detta gäller både riksdagens krav på
ökad centralisering av yrkesutbildningens
ledning och beslutet att länsarbetsnämnderna
icke skulle ges uppgiften
att leda den aktuella yrkesutbildningen.
Med hänsyn härtill måste det anses angeläget
att man från regeringens sida
klargör sin uppfattning i frågan.

Med hänvisning till det anförda och
med anledning av att yrkesutbildningsfrågorna
handlägges av skilda departement
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till hans excellens herr statsministern
få framställa följande fråga:

Vill herr statsministern redogöra för
de åtgärder man från regeringens sida
ämnar vidtaga i syfte att efterkomma
det beslut angående yrkesutbildningen
som i enlighet med statsutskottets utlåtande
nr 192 fattades av riksdagen i december
1960?

Denna anhållan bordlädes.

§ 4

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden:
nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1961/62
till oförutsedda utgifter,

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1960/61, i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde,
nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1960/61, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner,

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställ -

Nr 7

Fredagen den 17 februari 1961

ningar angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1961/62, i vad avser
utrikesdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckt motion,
nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret 1961/62,
och

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av vissa
fastigheter inom kommunikationsdepartementets
ämbetsområde;

bankoutskottets utlåtande nr 3, angående
verkställd granskning av riksdagsbibliotekets
styrelse och förvaltning;
första lagutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av verkställd granskning
av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning,

nr 2, i anledning av verkställd granskning
av militieombudsmannens ämbetsförvaltning,

nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändrad
lydelse av 1 och 3 §§ lagen den 16 december
1949 (nr 680) om förbud mot
spridning av vissa kartor m. m.,

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i vapenförordningen den
10 juni 1949 (nr 340),
nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 16 februari
1934 (nr 19) om fullgörande i vissa
fall av betalningsskyldighet i förhållande
till utlandet m. m., och

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad
lydelse av 1 § lagen den 8 april 1949
(nr 166) angående skyldighet att avlämna
för bibliotek avsedda exemplar av
tryckt skrift;

andra lagutskottets utlåtande nr 2, i
anledning av väckta motioner om höjning
av folkpensionerna; samt
tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av motioner rörande
användningen av benämningen glass,
nr 2, i anledning av motion om upp -

låtande av enskilda vägar för allmän
trafik,

nr 3, i anledning av väckta motioner
om minskning av längsta tid för upplåtelse
av rätt att avverka skog, och
nr 4, i anledning av motioner rörande
lagstiftning till förhindrande av spekulation
i tomtmark.

§ 5

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen
från statsutskottet:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1961/62 under första
huvudtiteln, avseende anslagen till
kungl. hov- och slottsstaterna;

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
under Utgifter å driftbudgeten,
För flera huvudtitlar gemensamma
frågor;

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående benämningen av en
professur vid Stockholms universitet;

nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1961/62 till avskrivning av oreglerade
kapitalmedelsförluster;

nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde; nr

55, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre anslag inom handelsdepartementets
verksamhetsområde; och
nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1960/61, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;
samt

från bevillningsutskottet:

nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts

Nr 7

Tisdagen den 21 februari 1961

proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 2 och 3 §§
förordningen den 15 maj 1959 (nr 168)
om särskilda investeringsfonder för förlorade
inventarier och lagertillgångar.

§ 6

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 39, angående förslag till förordning
med provisoriska bestämmelser rörande
utbildningstiden för vissa värnpliktiga,

nr 40, angående godkännande av avtal
om fortsatt drift av Svenska silikatforskningsinstitutet,
m. m.,

nr 42, angående statlig kreditgaranti
för anordnande av auktionslokaler för
trädgårdsprodukter, m. m.,

nr 43, angående försäljning av vissa
kronoegendomar, m. m., och

nr 44, med förslag till förordning om
antalet ortsgrupper vid skattegrupperingen.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 7

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.16.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 21 februari

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollen för den 14 och
den 15 innevarande februari.

§ 2

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj :ts å kammarens bord vilande
propositioner. Därvid remitterades
till behandling av lagutskott propositionen
nr 39, angående förslag till förordning
med provisoriska bestämmelser
rörande utbildningstiden för vissa värnpliktiga; till

statsutskottet propositionen nr 40,
angående godkännande av avtal om fortsatt
drift av Svenska silikatforskningsinstitutet,
m. m.; samt
till jordbruksutskottet propositionerna:
nr 42, angående statlig kreditgaranti
för anordnande av auktionslokaler för
trädgårdsprodukter, m. m., och

nr 43, angående försäljning av vissa
kronoegendomar, m. m.

Vid härefter skedd föredragning av
propositionen nr 44, med förslag till
förordning om antalet ortsgrupper vid
skattegrupperingen, hänvisades propositionen,
såvitt angick det framlagda förordningsförslaget,
till bevillningsutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

§ 3

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 13, 20, 21 och
23—25, bankoutskottets utlåtande nr 3,
första lagutskottets utlåtanden nr 1—6,
andra lagutskottets utlåtande nr 2 och
tredje lagutskottets utlåtanden nr 1—4.

§ 4

Föredrogs den av fröken Elmén vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till hans
excellens herr statsministern angående
yrkesutbildningen för vuxna.

Kammaren biföll denna anhållan.

Nr 7

Tisdagen den 21 februari 1961

§ 5

Interpellation ang. fullgörandet av landsarkivens
skyldighet att mottaga arkivhandlingar Ordet

lämnades på begäran till

Fröken KARLSSON (h), som yttrade:

Herr talman! Genom departementsskrivclse
den 16 december 1960 befriades
två av landsarkiven — Uppsala
och Lund — från och med den 1 januari
1961 tills vidare från dem åliggande
skyldighet att från den lokala förvaltningen
mottaga arkivhandlingar.
Anledningen härtill var alt utrymme
saknades för att mottaga leveranserna.
För två andra landsarkiv — i Göteborg
och Vadstena — har samma ödesdigra
konsekvenser kunnat tillfälligt undgås
genom att nya hyllinredningar successivt
installerats (Göteborg) eller genom
att provisoriska och allt annat än tillfredsställande
magasinslokaler iordningställts
genom arbetsmarknadsstyrelsens
försorg (Vadstena). Hur har ett
sådant läge kunnat uppstå?

Det kommer icke som en överraskning.
Sedan mer än 30 år tillbaka har
frågan om landsarkivens utbyggnad varit
aktuell. Den nuvarande organisationen
skapades omkring 1900 och var då
avsedd att efter hand fullföljas, i likhet
med vad som är fallet i övriga kulturländer.
1940 års arkivsakkunniga utredde
ingående frågan i sitt den 5 maj
1951 avgivna betänkande, vilket föranledde
ett Kungl. Maj :ts uppdrag till
byggnadsstyrelsen den 5 maj 1952 att
utreda frågan. Vissa uppslag för lösandet
av landsarkivets i Lund byggnadsfråga
framlades av byggnadsstyrelsen
under 1950-talets lopp, vartill jag återkommer.
Genom skrivelse den 10 mars
1959 till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
anhöll byggnadsstyrelsen
därpå om en särskild utredning
genom departementet av möjligheterna
att lösa landsarkivens skyddsoch
lokalfrågor genom inrättandet av
arkivdepåer eller på annat sätt. Detta
resulterade i att byggnadsstyrelsen

uppdrog åt arkitekten Carl Hampus
Bergman och riksarkivet åt arkivrådet
Robert Swedlund att tillsammans verkställa
utredningen i fråga. Deras betänkande
förelåg i juni 1960 och utmynnade
i förslag till tillbyggnader för
landsarkiven i Lund och Göteborg samt
nybyggnad för landsarkivet i Uppsala.
Den kostnadsberäkning, som kan ge ytterligare
bas för bedömandet, skall enligt
uppgift verkställas av byggnadsstyrelsen
men föreligger ännu icke.

För att frågans allmänna betydelse
skall kunna överblickas, torde det först
vara nödvändigt att lämna en kort
översikt över den svenska landsarkivorganisationens
tillkomst, innebörd och
syfte. När landsarkiven tillkom — i
stort sett efter de på området ledande
kulturnationernas förebild — var beslutet
föranlett av behovet att omhändertaga
de lokala myndigheternas arkiv
och göra det lokalt tillgängligt, viktigt
inte minst med hänsyn till den
rättssökande allmänhetens berättigade
anspråk att ha lätt tillgång till sådana
handlingar som är av vikt för dess
rättsförhållanden (underdomstolars,
pastorsämbetens och delar av länsstyrelsers
arkiv). Sedan dess har det visat
sig att landsarkivens bestånd av handlingar
kommit att få en då oanad betydelse
ur forskningssynpunkt, dels för
den alltmer utbredda personhistoriska
och genealogiska forskningen, dels för
vetenskapliga undersökningar inom ett
flertal ämnesområden. Behovet av dessa
arkivhandlingars tillhandahållande
har sålunda ökats avsevärt sedan organisationens
uppkomst. Att nu försämra
möjligheterna att uppfylla dess syfte
synes otänkbart.

Då de första landsarkiven uppstod,
hade man också framtiden i tankarna.
I två fall — Uppsala och Vadstena —
söktes visserligen endast en provisorisk
lösning av lokalfrågan däri, att
landsarkiven förlädes till slott med
anor från Vasatiden. Avsikten var att
efter hand sörja för bättre förläggningar.
För Uppsalas del upphörde möjligheterna
av en tillräcklig utvidgning

Nr 7

Tisdagen den 21 februari 1961

Interpellation ang. fullgörandet av landsarkivens skyldighet att mottaga arkivhandlingar -

inom slottets murar, då rikssalen restaurerades
på 1930-talet. Arkivsakkunniga
framhöll 1951 att inga möjligheter
komme att finnas för att mottaga accessioner
efter 1950-talet. Den enda lösningen
av landsarkivets byggnadsfråga,
framhöll arkivsakkunniga, var en nybyggnad.
Den tomt som då var aktuell,
har emellertid sedan dess tagits i anspråk
för andra ändamål, varför frågan
för närvarande är olöst.

För Vadstenas del räknade man än
mer utpräglat med placeringen i slottet
som en nödhjälpslösning, i synnerhet
sedan landsarkivets distrikt uppdelats
genom upprättandet av landsarkivet i
Göteborg 1911 varigenom Vadstena kom
att ligga i utkanten av sitt nya, förminskade
distrikt. Landsarkivets förflyttning
har diskuterats under lång
tid, och 1939 ansåg riksdagen skälen
för dess placering till Linköping bärande.
Denna lösning har emellertid
icke förverkligats, och genom nya provisoriska
inredningar i olika delar av
slottet har det mest överhängande behovet
av utrymme tillfredsställts. Det
måste emellertid starkt framhållas, att
lokalerna i slottet är i hög grad otillfredsställande,
framför allt ur brandsäkerhetssynpunkt.
För närvarande pågår
en undersökning av möjligheterna
till slottsområdets restaurering, och i
samband därmed uppmärksammas även
arkivets problem.

I båda de nämnda fallen räknar man
alltså med lokallösningarna som provisorier,
vilka efter hand skulle ersättas
med bättre förhållanden. Vad de nybyggda
landsarkiven beträffar — Lund
1903 och Göteborg 1911 — tog man
hänsyn till framtida utbyggnadsbehov
genom att i anslutning till byggnaden
reservera tomtutrymme av tillfredsställande
omfång och genom att planera
tillbyggnader. I båda dessa fall finns
sålunda förstklassiga utvidgningsmöjligheter.
Vad Lund beträffar, där det
förhanden varande magasinsutrymmet

tagits i anspråk på ett sätt som närmar
sig det otroliga, har under 1950-talet
i anslutning till arkivsakkunnigas betänkande
1951 och det uppdrag som
1952 gavs byggnadsstyrelsen olika projekt
framkommit för att förhindra det
leveransstopp, som enligt nämnda betänkande
tycktes lika ofrånkomligt för
Lund som för Uppsala. Redan 1952
framlade byggnadsstyrelsen ett förslag
till ombyggnad, omfattande utgrävning
av en källare under den existerande
byggnaden jämte vissa moderniseringsåtgärder.
Under den fortsatta diskussionen
framkom förslag att i enlighet
med den ursprungliga planen uppföra
en tillbyggnad till landsarkivet på den
därför avsedda tomten (landsarkivets
trädgård).

1956 framlade byggnadsstyrelsen ett
nytt förslag till källarutgrävning och
viss ombyggnad. Ej heller denna framställning
föranledde någon Kungl.
Maj :ts åtgärd. Byggnadsstyrelsen återkom
1957 med ett förslag till såväl nybyggnad
som ombyggnad av landsarkivet
i Lund. Ej heller denna framställning
föranledde någon Kungl. Maj :ts åtgärd.
Emellertid bemyndigades arbetsmarknadsstyrelsen
1958 att använda
vissa medel för projektering av bl. a.
ombyggnad av landsarkivet i Lund, och
byggnadsstyrelsen förde detta ärende
vidare till Kungl. Maj :t den 25 augusti
1959, varvid den anhöll om medelsanvisning
i vanlig ordning för detta arbete,
därest icke kostnaderna skulle bestridas
med medel för arbetslöshetens
bekämpande. De kom inte att bestridas
på nämnt sätt, och Kungl. Maj:t meddelade
den 4 januari 1960, att den gjorda
framställningen om investeringsanslag
icke föranledde någon åtgärd. Konsekvensen
av den här refererade utvecklingen
av ärendet under 1950-talet var
landsarkivets framställning om kungl.
dispens från sin huvuduppgift och nådiga
brevet med medgivande härtill den
16 december 1960.

Tisdagen den 21 februari 1961 Nr 7

Interpellation ang. fullgörandet av landsarkivens skyldighet att mottaga arkivhand
lingar

Vad Göteborg beträffar finnes även
här en plan för tillbyggnad och en
tomt reserverad därför omkring den
nuvarande byggnaden. Vissa av de svåra
olägenheter, som följde av de otillräckliga
forskar- och administrationsutrymmena,
avhjälptes under 1950-talet
genom en mindre tillbyggnad. Genom
att det gamla hyllsystemet under de senaste
åren ersatts med ett nytt, kunde
den mest överhängande utrymmesbristen
avhjälpas, så att leveransstoppet
tills vidare ej har behövt utsträckas till
detta distrikt. En av förutsättningarna
härför är emellertid att Göteborgs stad,
som enligt avtal med kronan vid landsarkivets
uppförande har rätt att där
få förvara viss del av sina arkivalier,
för närvarande avstått från att överlämna
en del av de mer än 3 000 hyllmeter,
som den tidigare begärt att få
överlämna. För framtiden synes det
även här vara den enda tänkbara lösningen
av landsarkivets utrymmesproblem
att — som arkivsakkunniga uttryckte
saken 1951 — »uppföra en ny
magasinsflygel i direkt anslutning till
landsarkivets nuvarande byggnad».

Landsarkiven i Härnösand, Östersund
och Visby har för närvarande inga aktuella
problem av detta slag. För det
största av dem, Härnösand, har liksom
för Lund och Göteborg tomtutrymme
för tillbyggnad beräknats vid planeringen.

Den förut åberopade utredning, som
byggnadsstyrelsen och riksarkivet gemensamt
utfört, är som nämnts färdigställd
så när som på kostnadsberäkningen.
Denna utredning har även tagit hänsyn
till en annan lösningsmöjlighet av
landsarkivens utrymmesproblem, nämligen
nyuppförandet av s. k. skogsdepåer,
vilka skulle kunna övertaga förvaringen
av en del av landsarkivens handlingar.
På närmare specificerade grunder
anser utredningsmännen detta förslag
underlägset den lösning som skulle
vinnas genom tillbyggnad av landsar -

kiven i Lund och Göteborg samt nybyggnad
av landsarkivet i Uppsala.

Det framtvungna leveransstoppet synes
vara en allvarlig olägenhet. För den
lokala förvaltningens del framkallar
den rubbningar av avsevärt slag, då alla
beräkningar med avseende på behövligt
arkivutrymme nu blivit inaktuella.
Då handlingarna ej längre i laga ordning
kan levereras till landsarkiven,
måsta varje lokal arkivbildare själv
sörja för deras förvaring. Vidare är
följderna för den forskning som bedrives
i landsarkivens material påfallande.
Varje tioårsleverans har brukat
medföra en märkbar ökning i forskningsfrekvensen,
helt naturligt eftersom
då ett avsevärt, förut splittrat stoff med
ens ställes till forskarnas förfogande
och dessutom blir förtecknat och ordnat
på ett fullt tidsenligt sätt. Frågan
har slutligen en rättslig sida, förut här
antydd genom påpekandet, att vid
landsarkivens inrättande hänsyn till
den rättssökande allmänhetens berättigade
anspråk torde ha spelat en framträdande
roll.

Ännu en avsevärd olägenhet med leveransstoppet
kan påpekas; den torde
inom kort bli mycket kännbar. Författningsenligt
skall upphörda (i viss utsträckning
även omorganiserade) lokala
förvaltningsgrenars arkiv övertagas
av landsarkiven; de kan ju inte
heller i regel omhändertagas av någon
annan myndighet. En rad sådana övertaganden
har varit aktuella under den
senaste perioden av landsarkivens liv,
och inte minst härigenom har de fyllt
en ständigt aktuell uppgift, som annars
inte hade kunnat bemästras. Enligt
vad man i dag kan överblicka, torde
åtskilliga nya sådana frågor uppstå
under de närmaste åren, i den mån
det är möjligt att döma efter nu avslutade
eller pågående utredningar. Här
kan jag fästa uppmärksamheten vid
upphörda magistraters arkiv; liäradsskrivararkiv
(i samband med olika

Nr 7

Tisdagen den 21 februari 1961

Interpellation ang. kommunikationerna i Tornedalen

förändringar av liäradsskrivardistrikten);
sjömanshusens arkiv (1937 upphörde
17 sjömanshus, innevarande år
skall 11 upphöra, varjämte de återstående
förstatligade sjömanshusens arkiv
måste omhändertagas); ytterligare kommer
betydande arkivproblem att uppstå
i samband med den nu aktuella frågan
om rådhusrätternas upphörande,
med de av kommunindelningsreformerna
föranledda ändringarna i fögderioch
landsfiskalsdistriktsindelningen och
såvitt man nu kan se även i samband
med vissa förändringar av länsindelningen.
Man torde även kunna motse
förändringar som kommer att ha sin
inverkan på pastorats- och kontraktsarkiven.

Det synes sålunda som om det framtvungna
leveransstoppet inom två landsarkivdistrikt,
vilket efter ytterligare en
tioårsperiod kan komma att följas av
flera, har drabbat arkivväsendet i en
synnerligen olycklig stund. Konsekvenserna
härav synes dessutom komma att
drabba avsevärda delar av den lokala
förvaltningen och framkalla skadeverkningar,
som det blir dyrbart och arbetskrävande
att längre fram neutralisera.

Med stöd av det anförda hemställer
jag, herr talman, om andra kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet få
rikta följande fråga:

Vill herr statsrådet lämna en redogörelse
för de åtgärder som planlägges
för att samtliga landsarkiv ånyo skall
bli i stånd att mottaga arkivhandlingar
i normal utsträckning och klargöra
inom vilken tidrymd detta bör kunna
bli möjligt?

Denna anhållan bordlädes.

§ 6

Interpellation ang. kommunikationerna i
Tornedalen

Herr LARSSON i Hedenäset (ep) erhöll
på begäran ordet och anförde:

Herr talman! De allmänna kommu -

nikationsmedlen har den senaste tiden
mött stigande konkurrens på grund av
ett allmänt utbrett fordonsägande. Detta
har bl. a. tagit sig uttryck i ett ökat
innehav av privata personbilar som resulterat
i minskad efterfrågan av tågoch
bussresor. Samtidigt som detta
konstateras måste dock även en social
avigsida av denna utveckling få noteras
:

De medborgare, framför allt åldringar
och sjuklingar men även skolbarn, som
mest är beroende av allmänna kommunikationsmedel
riskerar att få en i takt
med den ökade biltätheten försämrad
service. De negativa verkningarna av
en sådan utveckling är förvisso av den
betydelse att de ej bör nonchaleras.

Även andra faktorer bör i detta sammanhang
observeras. Den service de
allmänna kommunikationsmedlen erbjuder
en bygds inbyggare har även
grundläggande betydelse för olika företags
lokalisering till orten. Om en
bygd står inför hotet av allt sämre kommunikationer
med landet i övrigt, framstår
den lätt vid den enskilde företagarens
lokaliseringsbedömning såsom
mindre attraktiv.

De allmänna konstateranden som här
gjorts må med särskild skärpa kunna
åberopas beträffande kommunikationerna
i rikets nordligaste gränsorter.
De långa avstånden och det bristfälliga
ekonomiska underlaget accentuerar de
sociala synpunkterna. Behovet av ett
kraftigt utvecklat och mer differentierat
näringsliv gör att de allmänna kommunikationernas
status blir av vital betydelse.
Det förhållandet att här är
fråga om en gränsbygd understryker
ytterligare ärendets vikt.

Tyvärr måste emellertid konstateras
att under senaste tiden på olika sätt
Tornedalens kommunikationer undergått
negativa förändringar. Sålunda må
som exempel anföras:

På bansträckan Karungi—Övertorneå
indrogs—i och med tidtabelländringen
den 1 september 1960 — de dagliga per -

Tisdagen den 21 februari 1961 Nr 7 la

Interpellation ang. Järvafältets framtida utnyttjande

sonförbindelserna nr 1118 övertorneå
—Karungi och 1113 Karungi—övertorneå.
Detta medförde att ett 20-tal personer
som för färd från sitt arbete i
övertorneå och söder därom brukat
anlita den förstnämnda förbindelsen
orsakades betydande svårigheter. Den
senare förändringen medförde att de
möjligheter som tidigare funnits att
från plats å bansträckan på en dag per
järnväg avklara en sjukhuskonsultation,
ett sammanträde eller annan förrättning
i länets centralorter, Boden och Luleå,
blivit rätt illusoriska.

Till Karesuando och därmed till rikets
nordligaste bygder ombesörjes
kommunikationerna genom postverkets
diligensturer. Även härvidlag måste
en försämring av kommunikationerna
påtalas. Till mot slutet av 50-talet upprätthölls
bussförbindelser från Muodoslompolo
till Karesuando 4 dagar i veckan.
Hösten 1958 utsträcktes sedan
bussturerna att omfatta alla vardagar.
Detta blev emellertid en glädje av kort
varaktighet. Endast till sommaren 1959
tillgodosågs karesuandoborna med dagliga
förbindelser med omvärlden, da
inskränktes dessa nämligen till att återigen
omfatta 4 turer i veckan. Ej nog
därmed, utan redan hösten 1959 reducerades
de ytterligare till endast tre
turer i veckan, vilket fortfarande gäller.

Vad här anförts är endast att betrakta
som några exempel på kommunikationsförsämringar
under den senaste tiden
i Tornedalen.

Det är visserligen bekant att statens
affärsdrivande verk även har räntabilitets-
och ekonomiska synpunkter att beakta.
Detta förhållande bör dock ej få
undanskymma ett beaktande av de sociala,
kulturella och lokaliseringspolitiska
argumenten. Inte minst i en bygd
som ofta uppmärksammas internationellt
är ett särskilt beaktande av dessa
skäl i hög grad befogat. Härav följer
även att ett återställande av kommunikationerna
så att den senaste tidens

försämringar undanröjes är synnerligen
angeläget.

Med stöd av vad ovan anförts anhåller
jag om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få ställa följande
fråga:

Är herr statsrådet villig medverka
till ett återställande av kommunikationerna
i Tornedalen så att den senaste
tidens försämringar av desamma blir
undanröjda?

Denna anhållan bordlädes.

§ 7

Interpellation ang. Järvafältets framtida
utnyttjande

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr SKÖLDIN (s), som yttrade:

Herr talman! Järvafältet omfattar en
areal av cirka 5 500 hektar och är beläget
inom Stockholms (1 700 hektar),
Sundbybergs (400 hektar) och Solna
(700 hektar) städer samt Sollentuna
köping (1 600 hektar) och Järfälla kommun
(1 100 hektar). Fältet liar ett jämförelsevis
centralt läge i Stor-Stockliolm.
Sålunda kan nämnas att hela området
söder om Barkarby flygfält faller
inom en 15-kilometersräjong från Gustav
Adolfs torg. Förutom närheten till
innerstaden har området andra fördelar
i fråga om kommunikationer. Två riksvägar
— Uppsalavägen och Enköpingsvägen
— som under alla förhållanden
avses att utbyggas till motorvägar går
igenom eller intill fältet in till city. De
beräknas bli mindre trafikbelastade än
flertalet andra infartsvägar till Storstockholm
och skulle därför med fördel
kunna utnyttjas för ytterligare bebyggelse.
Själva infarterna till innerstaden
torde också vara lättare och mindre
kostsamma än brolederna söder och
öster därifrån. Delar av Järvafältet kan
också nås från järnvägslinjerna från
Västerås och Uppsala. Genom sitt cen -

Nr 7

Tisdagen den 21 februari 1961

Interpellation ang. Järvafältets framtida utnyttjande

träla läge, sin ytstorlek och förutsättningarna
till goda kommunikationer
har Järvafältet sålunda en fundamental
betydelse för bostadsförsörjningen inom
Stor-Stockholm.

Bostadsbristen i vårt land är särskilt
starkt koncentrerad till Stor-Stockholm.
.lag vill i detta stycke hänvisa till det
s. k. aktionsprogrammet, varom enighet
nåtts mellan Stockholm och dess grannkommuner.
Enligt detta program har
man som målsättning att uppföra cirka
14 000 lägenheter per år inom regionen;
en siffra, som även bostadsstyrelsen ocli
den s. k. långtidsutredningen förordat.
Tidigare har man haft en bostadsproduktion
omfattande cirka 10 000 lägenheter.

Nyproduktionen av bostäder i Stockholms
stad är som bekant mycket begränsad
på grund av brist på mark för
nybebyggelse. Huvudstadens grannkommuner
har härigenom fått övertaga huvudparten
av bostadsproduktionen.
Härvid har marktillgångarnas läge blivit
utslagsgivande för bostadsproduktionens
lokalisering. Den naturliga strävan
att få bebyggelsen förlagd till lämpligaste
plats ur kommunikationssynpunkt
kan därvid inte alltid beaktas.

Det kan inte vara bara ett de bostadsbehövandes
intresse utan också en kommunal
och statlig angelägenhet av hög
grad att avskaffa bostadsbristen och
detta inom en snar framtid. Det är även
ett statligt och kommunalt intresse, att
investeringsvolymen för de med bebyggelsen
sammanhängande åtgärderna begränsas.
Mot bakgrunden av dessa synpunkter
må det få anses berättigat att
stockholmsregionens kommuner erhåller
besked om hur det i framtiden skall
förfaras med Järvafältet.

Hur många lägenheter, som lämpligen
kan byggas på Järvafältet, kan ingen
i dag angiva. Sannolikheten talar för
att där kan bo minst 200 000 personer.
Halva antalet, eller 100 000, torde kunna
beredas bostäder på de delar av
Järvafältet, som ligger inom Stockholms

stads gränser. Att vinna klarhet i detta
avseende är icke möjligt med mindre
en generalplan för Järvafältet utarbetas.
Härvid skall självfallet alla synpunkter
som i dag ligger till grund för
en tidsenlig stadsplanering (naturreservat
m. m.) beaktas. Men det är också
av betydelse för berörda kommuner att
få vetskap om inom vilken tid de kan
påräkna att få disponera marken. Ett
icke oväsentligt intresse torde det vara
för statsmakterna att få utrett, vilka
inkomster en försäljning av lämpliga
delar av Järvafältet skulle ge. Sannolikt
rör det sig om cirka 50 miljoner
kronor.

Med vad jag här anfört anhåller jag
om kammarens tillstånd att till herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
få framställa följande interpellation
:

Vill herr statsrådet taga initiativ till
att överläggningar med representanter
för berörda kommuner angående Järvafältets
framtida utnyttjande kommer till
stånd?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8

Anmäldes Kungi. Maj:ts till kammaren
överlämnade proposition nr 41, angående
statens provningsanstalts organisation
och verksamhet, m. m.

Denna proposition bordlädes.

§ 9

Tillkännagavs, att följande motioner
under sammanträdet avlämnats till lierr
talmannen, nämligen

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 27, angående vissa bestämmelser
till förekommande och hämmande av
smittsamma husdjurssjukdomar, m. m.,
motionerna;

nr 652 och 653, av herr Johansson i
Dockered m. fl.,

nr 654, av herr Odhe, och

nr 655, av herr Hedin m. fl.; samt

Onsdagen den 22 februari 1961

Nr 7

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 34, angående vissa stödåtgärder
i anledning av skadorna å 1960 års
skörd, motionerna:

nr 656, av herr Hedlund m. fl.,
nr 657, av herr Hseggblom m. fl.,
nr 658, av herrar Ekström i Björkvik
och Johansson i Södertälje,

nr 659, av herr Björkånge, och
nr 660, av herr Grebäck m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 10

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökningar:

Till Riksdagens andra kammare
Härmed får jag anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet under tiden den
28 februari t. o. m. den 3 mars för att

i Strasbourg deltaga i sammanträde med
Europarådets rådgivande församling.

Stockholm den 20 februari 1961

Gunnar Heckscher

För deltagande i plenarsession i Europarådet
anhålles härmed om ledighet
från riksdagsarbetet under tiden 27
februari—3 mars.

Stockholm den 21 februari 1961

C. G. Regnéll

Kammaren biföll dessa ansökningar.

§ 11

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.06.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 22 februari

Kl. 14.00

§ 1

Svar på interpellation ang. anstånd med
avlämnande av självdeklaration

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! I en interpellation har
herr Hedin frågat, om jag vill medverka
till att taxeringsintendenterna får
rekommendation att inte behandla ansökningar
om anstånd med självdeklaration
alltför restriktivt.

Till svar vill jag framhålla följande.

En försening med deklarationernas
avlämnande är till allvarlig olägenhet
för taxeringsarbetet. Intendenternas
befogenhet att medge anstånd med deklaration
är därför avsedd att användas
restriktivt. Den praxis som intendenterna
härvidlag tillämpar har i allmänhet
inte ansetts för hård. Framförd
kritik har närmast gått i motsatt rikt -

ning. Det kan erinras om att statsrevisorerna
i berättelsen till fjolårets riksdag
ifrågasatt åtgärder för en skärpt
praxis.

Under innevarande år föreligger
emellertid i viss mån särskilda förhållanden,
främst genom ATP-redovisningen.
Riksskattenämnden har av den
anledningen givit intendenterna del av
en skrivelse från köpmannaförbundet
m. fl. organisationer, vari hemställes
om en rekommendation att anståndsansökningar
inte skall behandlas alltför
restriktivt. Nämnden har därvid uttalat,
att nämnden funnit de i skrivelsen
anförda synpunkterna värda beaktande
såvitt gällde 1961 års taxering.

Av nämnden har enligt min mening
vidtagits alla de åtgärder för att tillgodose
interpellantens synpunkter som
rimligen kan ifrågakomma.

Herr talman! Med det anförda anser
jag mig ha besvarat interpellationen.

Härpå anförde

Nr 7

Onsdagen den 22 februari 1961

Svar på interpellation ang. anstånd med avlämnande av självdeklaration

Herr IIEDIN (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka finansministern
för svaret på min interpellation.
Jag tackar dels för att svaret
har kommit så pass snabbt, dels för innehållet
i den senare delen av svaret.
Det innebär nämligen att finansministern
i likhet med riksskattenämnden för
årets taxering velat tillmötesgå de önskemål
jag framfört i interpellationen.
Men min interpellation åsyftade inte
bara förhållandena just det här året
med de omvittnat krångliga ATP-formulären
och den extra belastningen med
redovisning av omsättningsskatten. Givetvis
blir det just i år extra arbete för
såväl skattskyldiga som deklarationsbyråer
av olika slag. Men å andra sidan
kommer de här uppgifterna att få
lämnas också kommande år, även om
det kanske blir förenklade blanketter,
vilket vi väl får hoppas.

Dessutom tillkommer andra faktorer
som redovisades i den skrivelse som finansministern
åberopade från Sveriges
köpmannaförbund, Sveriges lantbruksförbund
och Sveriges hantverks- och
småindustriorgan isation. Organisationerna
anför där, att den nya praxis som
regeringsrätten infört genom ett beslut
1958 för första gången i år börjat tilllämpas
mera allmänt. Den innebär att
rörelseidkare med brutet räkenskapsår
skall redovisa inkomst av tjänst, av kapital,
av annan fastighet liksom av förmögenhet
per kalenderår. Detta innebär
att — i motsats till vad tidigare har varit
fallet — deklarationen inte kan slutföras
på hösten utan först efter kalenderårets
slut.

Till riksskattenämnden har också i
annat sammanhang framförts önskemål
bl. a. om att medlemmar i familjebolag
som är verksamma i bolaget skall kunna
få anstånd med sin deklaration till
den tid då deras bolags deklaration skall
lämnas, önskemålet synes vara i hög
grad berättigat, dels emedan dessa delägares
deklarationer står i nära samband
med bolagets årsredovisning, dels

på grund av att familjebolag blir allt
vanligare.

Små och stora företag anlitar i allt
större utsträckning bokföringsbyråer
för sin bokföring och även för sin deklaration.
Det kan naturligtvis i och för
sig inte vara något fel, snarare tvärtom.
Det kan knappast vara rationellt att ett
mindre företag — där småföretagaren
själv inte är särskilt intresserad av att
sköta sin bokföring och kanske inte heller
kunnig i alla detaljer i fråga om
deklaration utan i stället vill satsa hela
sin arbetskraft på produktionen i sitt
företag —• anställer kontorspersonal
som inte kan beredas full sysselsättning.
För taxeringsmyndigheterna måste det
vara fördelaktigt att deklarationerna
upprättas av sakkunniga på området,
vilket bör minska förekomsten av felaktigheter.
Även om dessa deklarationer
till viss del skulle komma senare än
andra, torde taxeringsarbetet kunna
slutföras både lättare och snabbare.

De tjänstemän, som på bokföringsbyråer
upprättar deklarationer, har numera
samma ansvar som varje enskild
deklarant. De kan alltså ställas till ansvar
för vårdslöshet eller för avsiktligt
felaktig deklaration.

Anser inte finansministern, att det är
bättre att få in deklarationer som är
korrekta något senare än normalt än att
i rätt tid få in deklarationer som är
hastigt och slarvigt gjorda och kanske
behäftade med åtskilliga fel? Jag vet
att många taxeringstjänstemän är uppriktigt
tacksamma för det arbete, som
utföres av olika deklarationsbyråer. På
många håll har man också visat denna
uppskattning genom att vara generös i
fråga om anstånd, medan man på andra
håll har varit betydligt mera restriktiv.
Jag kan ge ett exempel från en deklarationsbyrå,
som för sina klienters
räkning sökte anstånd hos tre olika
länsstyrelser. I två fall fick man anstånd;
i det tredje fallet fick man det
inte, trots att man åberopade exakt samma
skäl för anståndet. Det kan i och

Onsdagen den 22 februari 1961

Nr 7

Svar på interpellation ang.

för sig inte vara riktigt och bra, att de
bestämmelser som nu finns tillämpas
olika inom olika länsstyrelser.

Om man har — vilket jag tar för givet
är fallet också med finansministern

— en positiv inställning till det deklarationsarbcte,
som utföres av sakkunniga,
måste man också ha förståelse
för deras arbetsförhållanden. Det blir
med den allt snävare tiden för och ökade
omfattningen av deklarationsarbetet
en oerhörd arbetsanliopning under årets
första månader, medan arbetet under
andra delar av året, t. ex. under sommaren,
är ganska minimalt. Det måste
även ur allmän synpunkt vara fördelaktigt,
om denna arbetsbelastning kan
fördelas över en längre period. Det kan
inte ligga i det allmännas intresse, att
de sakkunniga byråerna i större utsträckning
tvingas anställa extra arbetskraft
under själva deklarationsarbetet,
kanske arbetskraft som är orutinerad

— och för övrigt torde det på många
orter vara ganska svårt att få extra arbetskraft.
Taxeringsnämnderna arbetar
ju normalt under hela våren och under
försommaren. Deras arbete behöver säkert
inte försenas, om en del deklarationer
inlämnas efter hand och senare
än vid den normala inlämningstiden.

Man måste ändå komma ihåg, att det
här gäller ett förhållandevis litet antal
deklarationer. Det stora flertalet deklaranter
torde inte ha någon svårighet att
lämna in sina deklarationer i rätt tid.

Vilka möjligheter finns då att lämna
anstånd? Taxeringsintendenterna har
enligt 34 § 2 mom. i taxeringsförordningen
möjlighet att lämna anstånd, om
den deklarationsskyldige visar att i
följd av hans förvärvskällas särskilda
beskaffenhet eller verksamhetens mera
betydande omfattning eller annan omständighet
av särskild beskaffenhet hinder
möter att inlämna självdeklarationen
inom föreskriven tid.

Enligt finansministerns svar är denna
befogenhet avsedd att tillämpas restriktivt,
och den praxis som tillämpats
2 — Andra kammarens protokoll 1961. Nr 7

anstånd med avlämnande av självdeklaration

skulle i allmänhet inte ha ansetts för
hård. Jag vet inte varifrån finansministern
liar fått den senare uppfattningen,
men det kan knappast vara från deklaranterna
eller deklarationsbyråerna. I
så fall skulle man inte lägga ned så stor
möda på att få en förbättring till stånd.

Den stora frågan är givetvis, hur bestämmelserna
i taxeringsförordningen
uttolkas och tillämpas. Jag tar för givet
att om en deklarant, som drabbas av
sjukdom under den tid lian skall lämna
sin deklaration, söker anstånd, så får
han detta utan vidare. Jag tar också för
givet att om den person, som vid större
företag är satt att klara deklarationen,
blir sjuk, anstånd beviljas. Lika naturligt
tycker jag det borde vara att de
lantbrukare, affärsmän eller andra, som
gemensamt anställer eller anlitar en expert
för att klara bokföring och deklaration,
får anstånd om denne expert eller
hans personal råkar ut för sjukdom.
På samma sätt borde det vara rimligt,
att uttrycket »verksamhetens mera betydande
omfattning» skulle kunna tillämpas
i fråga om både den enskilde deklaranten
och den expert eller firma, som
man utnyttjar för att upprätta deklarationen
— d. v. s. att arbetsbelastningen
vid en deklarationsbyrå skulle kunna
utgöra skäl för att en del av deklarationerna
får lämnas senare.

Jag är, herr talman, övertygad om
att såväl skattemyndigheterna som de
skattskyldiga har stor fördel av att anståndsförfarandet
tillämpas på ett relativt
generöst sätt med hänsynstagande
till de praktiska arbetsförhållandena.

Jag vill till sist varmt vädja till finansministern
att inte bara i år utan
också för kommande år medverka till
att denna fråga får en positiv lösning,
som tar största möjliga hänsyn till de
önskemål som nu har framförts och
även på andra vägar delgivits finansministern
och riksskattenämnden.

Överläggningen var härmed slutad.

Nr 7

Onsdagen den 22 februari 1961

Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet

§ 2

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts å bordet vilande
proposition nr 41, angående statens
provningsanstalts organisation och
verksamhet, m. m.

§ 3

Föredrogos var efter annan och remitterades
till jordbruksutskottet de å
kammarens bord liggande motionerna
nr 652—660.

§ 4

Föredrogs den av fröken Karlsson
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet angående fullgörandet
av landsarkivens skyldighet
att mottaga arkivhandlingar.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Föredrogs herr Larssons i Hedenäset
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående
kommunikationerna i Tornedalen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Föredrogs den av herr Sköldin vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
angående Järvafältets
framtida utnyttjande.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1961/62 till oförutsedda utgifter, och

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1960/61, i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 8

Utgifter å tilläggsstat II (socialdepartementet
)

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1960/61,
i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde, jämte i
ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2

Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet I

två likalydande motioner, väckta
den ena i första kammaren av herr
Bengtson m. fl. (I: 334) och den andra
i andra kammaren av herr Hedlund
ni. fl. (11:391), hade hemställts, såvitt
nu vore i fråga, att riksdagen på tillhiggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1960/61 måtte anvisa ett reservationsanslag
av 3 000 000 kronor till Bidrag
till viss bostadsförbättringsverksamhet.

Utskottet hemställde, att motionerna
1:334 och 11:391, såvitt nu vore i fråga,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Bengtson, Eric Carlsson, Svensson i

Onsdagen den 22 februari 1961

Nr 7

Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet

Stenkyrka och Andersson i Knäred, vilka
ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1''. 334 och II: 391, såvitt nu
vore i fråga, till Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet
å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1960/61
anvisa ett reservationsanslag av
3 000 000 kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid
:

Herr ANDERSSON i Knäred (ep):

Herr talman! De av riksdagen för innevarande
budgetår beviljade anslagen
för bostadsbyggandet har av olika anledningar
visat sig otillräckliga. I fråga
om den stora posten, lånefonden för bostadsbyggande
över kapitalbudgeten,
kommer kammaren om en liten stund
att få ta ställning till Kungl. Maj:ts av
utskottet enhälligt tillstyrkta förslag om
anvisande av ett avsevärt belopp på
tilläggsstat.

Vad åter gäller den fråga som nu behandlas,
bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet,
har sträng restriktivitet
fått tillämpas av bostadsmyndigheterna
på grund av för liten medelsanvisning
i förhållande till antalet ansökningar.
Bostadsstyrelsen har därför begärt
anvisning av ytterligare 3 miljoner
kronor på tilläggsstat för innevarande
budgetår. Då förslaget inte upptagits av
statsrådet förrän till nästa budgetår har
i motionerna 1:334 och 11:391 framställts
förslag om anvisande av detta belopp
på tilläggsstat.

Jag vill framhålla det störa behovet
av att tillräckliga medel anvisas på denna
punkt. Denna del av bostadsstödet
är den mest socialt inriktade och utgår
i stor utsträckning till äldre människor,
som inte rimligen bör få vänta längre
än nödvändigt på att deras låneansökningar
skall behandlas.

Då utskottsmajoriteten inte velat tillstyrka
motionerna ber jag att få yrka
bifall till den vid utskottsutlåtandet fo -

gade reservationen under punkt 2 av
herr Bengtson m. fl.

Herr ALMGREN (s):

Herr talman! Motionärernas yrkande
överensstämmer i allt väsentligt med
bostadsstyrelsens framställning om anslag
på tilläggsstat med 3 miljoner kronor
till bostadsförbättringsverksamheten.
Departementschefen har gått bostadsstyrelsen
till mötes på så sätt, att
han i stället för anslag på tilläggsstat
upptar ett med 3 miljoner kronor ökat
anslag för nästa budgetår. Under dessa
förhållanden har utskottet ansett, att
motionsyrkandet om att uppföra ovannämnda
belopp på tilläggsstat bör avslås,
då skillnaden mellan Kungl. Maj:ts
förslag och motionernas endast avser en
mycket kort tidsskillnad. Det är bara
fråga om ett par tre månader fram till
den 1 juli, då medlen blir tillgängliga.
Under tiden kan de lånegivande organen
och de lånesökande vidta vissa planerings-
och förberedelsearbeten, varför
några egentliga olägenheter inte behöver
uppstå.

Herr talman! Jag ber med det sagda
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid punkten
fogade reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Andersson
i Knäred begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
2:o) i utskottets utlåtande nr 21, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit

Onsdagen den 22 februari 1961

20 Nr 7

Bidrag till inrättande av pensionärshem

den vid punkten fogade reservationen
1) av herr Bengtson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Därvid befanns, att flertalet
av kammarens ledamöter röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets hemställan.

Punkten 3

Bidrag till inrättande av pensionärshem

I de under föregående punkt omförmälda
motionerna I: 334 och II: 391 hade
vidare hemställts, att riksdagen på
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1960/61 måtte anvisa ett reservationsanslag
av 5 000 000 kronor
till Bidrag till inrättande av pensionärshem.

Utskottet hemställde, att motionerna
I: 334 och II: 391, såvitt nu vore i fråga,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Bengtson, Eric Carlsson, Svensson i
Stenkyrka och Andersson i Knäred, vilka
ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:334 och 11:391, såvitt nu
vore i fråga, till Bidrag till inrättande
av pensionärshem å tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1960/61 anvisa
ett reservationsanslag av 5 000 000
kronor.

Efter punktens föredragning anförde:

Herr ANDERSSON i Knäred (ep):

Herr talman! När det gäller bidrag till
inrättande av pensionärshem företogs
år 1958 en sådan ändring av grunderna,
att stödet fick formen av ett årligt hyresbidrag
från att tidigare ha utgått som
byggnadsbidrag. Vid övergången återstod
för statsverkets del att reglera betydande
bidrag till kommuner som
byggt pensionärshem, och fortfarande

har de berörda kommunerna mycket
störa fordringar på statsverket.

Bostadsstyrelsen har därför begärt att
på tilläggsstat för innevarande år erhålla
5 miljoner kronor för att så snart
som möjligt kunna reglera kommunernas
fordringar. Då det av departementschefen
upptagna beloppet skall
utgå först under nästa budgetår, har i
motionerna 1:334 och 11:391 föreslagits
att redan detta år skall anvisas 5
miljoner kronor på tilläggsstat, detta
med hänsyn till de betydande ränteförluster
som uppstår för kommunerna i
fråga — det kan ju röra sig om fordringar
som funnits under 2,5 å 3 år
och räntan på dem uppgår till icke föraktliga
belopp. Man kan visserligen säga
att den som väntar på något gott väntar
inte för länge, men vi menar att
kommunerna nu väntat tillräckligt
länge.

Herr talman! Jag ber att vid denna
punkt få yrka bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen av herr
Bengtson m. fl.

Herr ALMGREN (s):

Herr talman! Även detta motionsyrkande
ansluter sig till ett av bostadsstyrelsen
framfört förslag. Bostadsstyrelsen
har i sina äskanden meddelat, att
det belopp som återstår att utbetala till
kommunerna för beviljade pensionärshemsbidrag
utgör 9 miljoner kronor,
och bostadsstyrelsen föreslår att 5 miljoner
kronor härav uppföres på tilläggsstat
för innevarande år medan 4 miljoner
kronor upptas i nästa års budget.
Departementschefen som inte kan tillstyrka
ett anslag på tilläggsstat föreslår
i stället, att hela beloppet 9 miljoner
kronor uppföres i nästa års budget.

Då det även här endast är fråga om
en mycket kort tidsskillnad mellan motionärernas
yrkande och Kungl. Maj:ts
förslag, har utskottet icke ansett sig
kunna gå till mötes yrkandet om att medel
uppföres på tilläggsstat. De ökade
ränteutgifter, som kommunerna får vid -

Nr 7

Onsdagen den 22 februari 1961

kännas, blir ju inte av någon större
storleksordning eftersom det som sagt
gäller en mycket kort tid.

Herr talman! Jag ber att med det anförda
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr JOHANSSON i Norrköping (s):

Ilerr talman! Vid förra årets riksdag
väckte jag och några kamrater en motion
i samma syfte, nämligen att för bidrag
till inrättande av pensionärshem
skulle på tilläggsstat upptas ett större
belopp än Kungl. Maj :t föreslagit. Kammaren
avslog denna framställning med
101 röster mot 87. Jag vill nu bara påpeka
att om dagens huvudmotionär herr
Hedlund och femton av hans partikamrater
den gången röstat med motionärerna,
hade kommunerna kunnat spara
in en del ränteutgifter när det gäller
den här saken.

Efter härmed slutad överläggning
gav herr talmannen propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Andersson
i Knäred begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
3:o) i utskottets utlåtande nr 21, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
2) av herr Bengtson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han

Fastigheter för utrikesrepresentationen

funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Andersson i Knäred begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 153 ja och 33 nej, varjämte
8 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten b

Utskottets hemställan bifölls.

§ 9

Anslag å kapitalbudgeten för utrikesdepartementet Föredrogs

statsutskottets utlåtande
nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1961/62, i vad
avser utrikesdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckt motion.

Punkten 1

Fastigheter för utrikesrepresentationen

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Hans

excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! I föreliggande utlåtande
har statsutskottet behandlat bl. a. en
motion av herrar Braconier och Regnéll.
I den motionen förordas, att beskickningsbyggnader
framgent i möjligaste
mån bör uppföras gemensamt med något
eller några av övriga nordiska länder.
Utskottet har utan att tillstyrka
motionen dock uttalat sympati för den
tankegång som ligger bakom. Utskottet
menar att det ur rationaliserings- och
besparingssynpunkt skulle vara gynnsamt
om samfällda beskickningsfastigheter
i en eller annan form kunde komma
till stånd. Utskottet förutsätter, att

Onsdagen den 22 februari 1901

22 Nr 7

Fastigheter för utrikesrepresentationen

Kungl. Maj:t utan framställning från
riksdagens sida ägnar denna fråga särskild
uppmärksamhet och prövar alla de
möjligheter till samverkan mellan de
nordiska länderna som på detta område
kan yppa sig.

Det är klart, att Kungl. Maj:t kommer
att ställa sig till efterrättelse önskemålet
om prövning av sådan samverkan,
när sådana förhållanden inträder
som motionärerna och utskottet avsett.
Jag vill emellertid gärna understryka,
att jag för min del ser denna fråga uteslutande
som en praktisk fråga. Det
skall vara fördelar av praktisk art förenade
med sådan samverkan vid uppförande
av byggnader. När motionärerna
vid sidan av denna praktiska besparings-
och rationaliseringssynpunkt åberopar,
att sådana gemensamma byggnader
ur nordisk synpunkt skulle vara
betydelsefulla och att det skulle vara
ett föredöme för andra länder om vi
samlades i ett gemensamt hus, är jag
däremot inte riktigt med på noterna.
Särskilt som motionärerna — och jag
tror med allt fog — anser det vara mera
praktiskt att en sådan samverkan sker
så, att en stat äger huset och de andra
är hyresgäster, tror jag att det ideella
motivet i praktiken kommer att utplånas.
Det är inte bara fördelar förenade
med en sådan gemenskap utan också
olägenheter. Det är t. ex. en ganska
omständlig procedur att förhandla de
nordiska länderna emellan angående inredning
och hyreskontrakt, hyrestidens
längd och allt sådant. Antag att Sverige
planerar att uppföra en ny byggnad där
de andra nordiska ländernas beskickningar
skall vara hyresgäster. Efter några
år har kanske deras behov ökat så,
att de inte längre är belåtna att sitta i
de lokaler som från början planerats
för dem. De kanske då hellre vill bygga
eget hus. Genom sådana praktiska
problem försvinner det ideologiska värdet
av hela denna samverkan.

Över huvud taget är det lika troligt,
att en sådan samverkan medför friktio -

ner mellan de nordiska länderna som
att den förbättrar förhållandet dem
emellan. Det är väl känt att om man
skall samsas om våningar i ett hus kan
det lätt uppstå olika meningar om olika
frågor. Den ena eller andra parten kan
lätt anse sig åsidosatt, det kan bli diskussioner
om huruvida priserna är för
höga eller reparationer behöver vidtas.
Jag tror mig också veta, att svenska
byggnadsstyrelsen inte tror mycket på
värdet av samröre av detta slag.

Jag vill ha sagt detta för att förbereda
på att det inte är säkert att utgången av
en prövning av dessa frågor blir positiv.
Det kan lika väl tänkas, att man
finner det förnuftigt, mera praktiskt
och mera ägnat att tillgodose de önskemål
vi eftersträvar att ta till vara, om
de nordiska ländernas beskickningar
icke har gemensamma byggnader.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Som motionär är jag
glad över att utrikesministern velat
kommentera motionen. Jag förstår visst
att det kan vara praktiska olägenheter
förknippade med ett sådant samgående
som vi tänkt oss. Utrikesministern
nämnde att byggnadsstyrelsen
hade yttrat sig ganska skeptiskt. Jag
föreställer mig att utrikesministern syftar
på ett remissvar, som byggnadsstyrelsen
avgav om dessa ting när de var
uppe till diskussion i Nordiska rådet
vid dettas femte session i februari 1957.
Man fick nämligen då från svenska
byggnadsstyrelsen det beskedet, att
bygnadsstyrelsen för sin del hade
svårt att tro på de praktiska fördelarna
och förutsåg nackdelar av den art
som utrikesministern här nu har nämnt.
Andra svenska remissinstanser, t. ex.
statskontoret, ställde sig betydligt mera
positiva. Man har kanske som nordiskt
intresserad litet svårt att förstå,
att sådana svårigheter som utrikesministern
här påpekade — förhandlingar
om inredningens art, om hyrestidens
längd o. s. v. — skulle vålla särskilt

Nr 7

Onsdagen den 22 februari 1961

slöra bekymmer för den personal som
är skolad till och inställd på att lösa
olika sorters svårigheter på det internationella
området. Här har vi dock förfarna
förhandlare, som borde kunna
komma till rätta med så pass triviala
problem.

Utrikesministern framhöll att han
inte vill tänka sig ett sådant samgående
utan att man direkt kan peka på
fördelar av praktisk art. Detta är väl
samma resonemang som man — ofta
med rätt — för när det gäller regionalt
samarbete länder emellan. Men i många
fall har det ändå visat sig, att när man
låtit ideell målsättning vara avgörande,
så har de praktiska svårigheterna också
låtit sig lösas. Man vill gärna tro att
det för de nordiska länderna vore av
betydelse att utåt demonstrera sin förmåga
till praktiskt samarbete. Här är
ett område, där det bör kunna visas,
att det ligger ett värde inte bara av ideell
art utan också av praktisk art i det
nordiska samarbetet.

Jag har, herr talman, inte ställt något
yrkande utan är bara tacksam för att
problemet har fått ytterligare belysning
genom att utrikesministern ville
ta upp det till diskussion.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Jag är liksom utskottet
av den meningen, att högermotionen
om gemensamma nordiska beskickningsbyggnader
inte bör föranleda någon
riksdagens åtgärd. När utskottet
beklagar att man inte kunnat gå högermotionärerna
till mötes, är jag emellertid
icke med längre. Det är inte beklagligt
utan det är bra.

Detta är nämligen inte bara en teknisk
och ekonomisk fråga. Beskickningarna
är politiska institutioner och
det är beroende på värdlandets bedömning
om en beskickning i det ena eller
andra landet skall anses önskvärd eller
inte. Även om formen för att ordna lokalfrågan
naturligtvis inte är avgörande
för en sådan bedömning, så är det väl

Fastigheter för utrikesrepresentationen

ändå klart att det spelar en viss roll
i vilket sällskap vi kommer. Två av de
länder högern vill att vi skall slå oss
ihop med är medlemmar av Atlantpakten
och representerar i utrikespolitiska
sammanhang en politik, som i många
hänseenden är av en helt annan innebörd
än den neutrala och alliansfria
politik som är vårt lands grundlinje.

När utskottet tycker att högerförslaget
har ett visst värde med hänsyn till
Sveriges förestående representation i
de nya afrikanska statsbildningarna är
det ännu mer förvånande. Förhållandet
är väl i stället det, att liögcrförslaget
är olämpligt just med tanke på dessa
statsbildningar. Just i Afrika har ju
stater med atlantpaktspolitiken som
rättesnöre fått ett mycket dåligt anseende.
I sådana här sammanhang har
det också visat sig, att det kan uppstå
komplikationer, som inte bara har med
tekniska och ekonomiska frågor att
göra utan som är av djupt politisk innebörd.
Sådana komplikationer kan
även komma att gälla själva beskickningsbyggnaden
— exempelvis komplikationer
av det slag som inträffade
i Kairo och som inträffat på många
andra håll.

Från dessa utgångspunkter vill jag,
herr talman, yrka bifall för utskottets
förslag utan att därför instämma i det
av mig omnämnda beklagande som utskottet
uttalat.

Herr REGNÉLL (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag ville bara fästa kammarens
uppmärksamhet på det internationella
sinnelag som denna representant
för det kommunistiska partiet demonstrerar.
Han kan över huvud taget
inte tänka sig, att vi skulle kunna bo
under samma tak som representanter
för våra nordiska broderländer.

Herr HOLMBERG (k) kort genmäle:

Herr talman! Min »motvilja» i detta
fall är av ungefär samma typ som den
statsministern känner när han inte vill

Nr 7

Onsdagen den 22 februari 1961

Granskning av militieombudsmannens ämbetsförvaltning

ha herr Hjalmarson med i bagaget när
han reser till FN. En sådan belastning
tycker han inte att man skall ha just
med tanke på vår neutralitetspolitik.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Vid handläggningen av
denna fråga har vi inom utskottet inte
på något sätt anlagt storpolitiska synpunkter
av det slag man här ganska
onödigt halkat in på.

Herr Holmberg talar om att vi skall
se till, i vilket sällskap vi hamnar.
Lyckligtvis är det så ordnat, att vi inte
kommer i det sällskap som herr Holmberg
föredrar och där han trivs.

I övrigt tror jag att man kan konstatera,
att motionärernas tanke är både
praktisk och riktig. När utskottet gör
ett beklagande beror det helt enkelt på
att utskottet — liksom departementet -—
kunnat iaktta, att detta avsnitt av
svensk förvaltning uppvisar en ganska
brant stigande utgiftskurva. Genom ett
samarbete bör man kunna ta till vara
alla de möjligheter till besparingar och
sund ekonomi som kan finnas. I förevarande
utlåtande har det emellertid inte
varit tal om att ifrågasätta en omläggning
vid redan existerande beskickningar
utan man har närmast tagit sikte
på de nya beskickningarna, som nämnts
här och som vi står i färd med att upprätta.
Därför har också utskottet skjutit
behandlingen av frågan på framtiden.
Det gäller närmast de nya afrikanska
beskickningarna, och vi ville avvakta
behandlingen av dessa frågor vid
den nu samlade sessionen av Nordiska
rådet i Köpenhamn. Dessutom föreligger
ett förslag i det danska folketinget
om möjligheten av ett samarbete mellan
de nordiska länderna beträffande
dessa nya beskickningar. Vi får ta upp
denna fråga på ett något senare stadium,
när ökad klarhet givits efter behandlingen
i Nordiska rådet och i det
danska folketinget.

För dagen har vi ju att ta ställning
till de poster, som är upptagna i detta

utskottsutlåtande, och om dem har det
mig veterligen icke funnits några delade
meningar. Jag tror inte heller att
det skall behöva finnas sådana nu med
hänsyn till de yrkanden som här ställts,
och jag ber med detta att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 2 och 3

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 10

Föredrogos vart efter annat

statsutskottets utlåtanden:

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret
1961/62, och

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av vissa
fastigheter inom kommunikationsdepartementets
ämbetsområde; samt

bankoutskottets utlåtande nr 3, angående
verkställd granskning av riksdagsbibliotekets
styrelse och förvaltning.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 11

Föredrogs och lades till handlingarna
första lagutskottets utlåtande nr 1,
i anledning av verkställd granskning
av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning.

§ 12

Granskning av militieombudsmannens
ämbetsförvaltning

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av verkställd
granskning av militieombudsmannens
ämbetsförvaltning.

Sedan utskottets anmälan föredragits
yttrade:

Onsdagen den 22 februari 1961 Nr 7

Granskning av militieombudsmannens ämbetsförvaltning

Herr EDLUND (h):

Herr talman! Några mycket uppmärksammade
ärenden har de senaste åren
riktat blickarna på en del svagheter
eller oklarheter beträffande MO-institutionen.

Sedan ämbetet instiftades för omkring
45 år sedan liar förhållandena inom
krigsmakten på många sätt radikalt
ändrats. Sålunda har den allmänt förbättrade
materiella samhällsstandarden
även i det militära medfört väsentligt
förbättrade materiella levnadsbetingelser
för personalen. Beträffande förhållandena
inom MO:s kompetensområde
har institutionen som sådan säkert bidragit
till att bättra vad som tidigare
kan ha brustit i rättsvården. Vidare har
numera inrättats en rad olika instanser
och organ med speciell uppgift att tillvarata
personalens intressen och bevaka
dess rättigheter, och all personal är
numera väl underrättad och undervisad
om möjligheterna till och sättet för
klagan, om någon skulle anse sig ha
skäl därtill.

Som regel fungerar dessa instanser,
organ och institutioner mycket väl, så
att mycket liten risk — eller snarare
ingen risk alls — torde föreligga för
att brister i olika avseenden eller maktmissbruk
numera skall förbli obeaktade
eller opåtalade. I de fall då anmälan
nuförtiden göres till MO torde rättelse
oftast kunna vinnas betydligt snabbare
och med även för den klagande och
förbandet gynnsammare resultat, om i
stället de vanliga klagovägarna utnyttjas.

Slutligen kan i detta sammanhang
nämnas, att vid sidan av den officiella
militära presstjänsten finns en annan,
många gånger mycket värdefull nyhetstjänst,
i det att de flesta tidningar
numera engagerar särskilda rapportörer
vid militära förband och anstalter
med uppgift att omedelbart meddela allt
av journalistiskt värde. Som regel
sköts även denna presstjänst på ett
oklanderligt sätt från tidningarnas si -

da. Men undantag förekommer, där strävan
främst synes vara att misskreditera
och skada befattningshavare eller förband.
I sådana fall har det förekommit
att den militäre chefen sökt hjälp hos
MO, vilket emellertid MO icke kunnat
lämna, eftersom stöd för sådan åtgärd
saknas i MO:s instruktion.

Till de positiva sidorna i utvecklingen
beträffande rättsvården hör otvivelaktigt,
att det nu knappast förekommer
sådana stora och allvarliga mål som
var vanliga t. ex. under beredskapsåren
med dess stora kadrer av orutinerat
värnpliktigt befäl. Men i stället uppträder
andra typer av mål, och en av tendenserna
därvid, som bland militärbefälet
har skapat viss irritation, är att
enligt deras uppfattning MO ägnar alltför
stort intresse åt bagatellärenden eller
onödiga uppgifter. Man anser att
alltför mycket av dyrbar tid och arbetskraft
måste offras på för dem skäligen
intresselösa formella petitesser, så att
andra, viktiga och angelägna arbetsuppgifter
understundom måste eftersättas
till förfång för tjänsten.

Särskild irritation har orsakats av
att MO på senare år allt oftare brukat
göra uttalanden om lämpligheten av
olika åtgärder från militära befattningshavares
sida. Ofta har man på militärt
håll väsentligt olika uppfattning mot
MO i sådana frågor, vilket för övrigt är
naturligt, eftersom man ser problemen
med så oerhört olika betraktelsesätt.
MO, som inte har något ansvar för
hur problem löses, skärskådar dem i
lugn och ro från sin strikt formella,
teoretiskt betonade ståndpunkt, medan
den militäre chefen, som ofta mycket
snabbt måste lösa problemen i fråga
och fatta beslut, främst ser deras praktiska
sidor mot bakgrunden av sitt
ansvar för förbandets utbildning, krigsduglighet,
moral och anda.

Vidare väcker MO:s uttalanden betydande
uppmärksamhet bland allmänheten,
och de blir ofta föremål för stor
publicitet. I allmänhetens ögon är en

26 Nr 7 Onsdagen den 22 februari 1961

Granskning av militieombudsmannens ämbetsförvaltning

MO-anmärkning eller ett MO-uttalande
ofta liktydigt med en fällande dom och
anses vara i hög grad misskrediterande.

I anslutning till ett mycket uppmärksammat
mål nyligen kunde man sålunda
i en av landets största tidningar
läsa en rubrik, som sade att en befattningshavare
hade begärt avsked efter
en »MO-dom». I själva verket hade befattningshavaren
i fråga icke beträtts
med något tjänstefel men hade i samband
med en av MO påfordrad utredning
gjort ett formellt missgrepp, vilket föranledde
ett uttalande från MO men därutöver
ingen åtgärd från hans sida.

Tidningsuttalandet eller tidningsrubriken
torde som sagt vara ett betecknande
uttryck för en lika vanlig som felaktig
uppfattning, nämligen att MO skulle
äga något slags disciplinär eller annan
domsrätt över den militära personalen.
I själva verket är och förblir ett
uttalande av MO — även om det skulle
ske i samband med eftergivande av
åtal — ingenting mer än en av MO uttalad
uppfattning utan bindande verkan
för den, till vilken uttalandet är
riktat.

Vidare saknas det i MO:s instruktion
stöd för en bedömning från MO:s sida
ur ren lämplighetssynpunkt beträffande
en vidtagen åtgärd, där intet fel kan
läggas vederbörande till last. Från militärt
håll har därför ofta ifrågasatts,
om befogenhet att göra dylika uttalanden
om lämplighet verkligen kan sägas
tillkomma MO. I varje fall torde MO icke
kunna påfordra, att vederbörande skall
rätta sig efter en sådan bedömning, som
inte är något annat än uttryck för en
personlig, subjektiv åsikt.

Den som blir föremål för sådana MOuttalanden
angående lämplighet känner
sig många gånger orättvist utpekad och
i allmänhetens ögon dömd. Praktiskt taget
saknar han även möjlighet att få
upprättelse i de fall han anser sådan
berättigad. Fog torde sålunda icke saknas
för de framställningar som under
årens lopp gjorts, exempelvis i motion

nr 607 år 1957 i andra kammaren, angående
skapandet av en besvärsinstans
för dem som icke åtnöjes med ombudsmannens
anmärkning. I den mån lämplighetsbedömningar
från MO:s sida blir
vanligare, torde också kravet på en besvärsinstans
bli alltmer ofrånkomligt.

Eftersom det är av väsentlig betydelse
att MO-institutionen även bland den
militära befälspersonalen omfattas med
förtroende och respekt, torde det dock
vara lyckligare om MO avhåller sig
från uttalanden, som icke har stöd i
instruktionen och därför är ägnade att
väcka inte blott diskussion utan även
sådan opposition som kan rubba förtroendet
för MO-ämbetet.

Häri instämde herr andre vice talmannen
von Seth (h) och hen- Wachtrneister
(h).

Herr FRÖDING (h):

Herr talman! Herr Edlund tycktes
bland annat vilja göra gällande, att MO
i alltför hög grad skulle intressera sig
för bagatellfrågor, något som väckt irritation
inom befälskårerna.

Eftersom jag själv studerat MO-arbetet
både inifrån och utifrån — jag var
på sin tid byråchef i ämbetet och har
i riksdagen deltagit i åtskilliga MOgranskningar
-— så skulle jag om denna
sak bara vilja säga följande.

Visst är det ganska många bagatellartade
frågor som figurerar både i MO:s
ämbetsberättelse och i ämbetets akter.
Det är emellertid inte på något sätt så,
att MO går med slagrutan för att hitta
anmärkningsanledningar i bagatellfrågor,
utan dessa har nästan alltid anhängiggjorts
hos honom genom klagomål
från enskilda. Då kan MO givetvis
inte undgå att ta upp även småsaker till
behandling.

Jag har själv som reservofficer under
en mycket lång beredskapstjänst
kommit att få ganska god kontakt med
befälskårerna inom min egen vapengren,
och jag har aldrig märkt någon
irritation gentemot MO:s verksamhet.

Onsdagen den 22 februari 19G1

Nr 7

Tvärtom har man ibland uttalat, att MO
i vissa avseenden kunnat vara vederbörande
förband till verklig hjälp, t. ex.
då han vid sina inspektioner påtalat
bristfälligheter beträffande byggnationer
och andra anläggningar.

Beträffande det särskilda fall, som
herr Edlund tydligen hade i åtanke då
han syntes vilja plädera för möjlighet
till överprövning av MO:s bedömanden,
vill jag bara säga att första lagutskottets
MO-avdelning har ägnat just det
fallet — vilket för övrigt blivit mycket
omskrivet i pressen -— en utomordentligt
ingående granskning, utan att någon
enda av de i granskningen deltagande
ens antytt att MO:s behandling av det
ifrågavarande ärendet inte skulle ha
varit fullt korrekt.

Vad det i dag gäller är för övrigt
bara utskottets granskning av MO:s
ämbetsberättelse för 1960 och inte eventuella
framtida ändringar i ämbetets instruktion.

överläggningen var härmed slutad.
Utlåtandet lades till handlingarna.

§ 13

Föredrogos vart för sig första lagutskottets
utlåtanden:

nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 1 och 3 § § lagen den
16 december 1949 (nr 680) om förbud
mot spridning av vissa kartor m. m.,
nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i vapenförordningen
den 10 juni 1949 (nr 340),

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 16
februari 1934 (nr 19) om fullgörande
i vissa fall av betalningsskyldighet i
förhållande till utlandet m. m„ och
nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 1 § lagen den 8 april
1949 (nr 166) angående skyldighet att

Höjning av folkpensionerna

avlämna för bibliotek avsedda exemplar
av tryckt skrift.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 14

Höjning av folkpensionerna

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av väckta motioner
om höjning av folkpensionerna.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nr 500 i första kammaren av herr
Bengtson m. fl. samt nr 585 i andra kammaren
av herr Hedlund m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts

»I a) att riksdagen måtte besluta att
med verkan från den 1 januari 1962
höja ålderspensionerna, så ock invalidpensionernas
och sjukbidragens maximibelopp,
med per år 250 kronor för
ensampensionär och 350 kronor för två
pensionsberättigade makar samt med
motsvarande för änkepensionärer;

b) att riksdagen måtte besluta att
folkpensionsavgiften från och med den
1 januari 1962 må utgå med 5 procent
av den taxerade inkomsten enligt i övrigt
nu gällande bestämmelser, samt

c) att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till enligt ovan erforderlig
författningstext;

II att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om skyndsam prövning
angående sänkning av folkpensionsåldern
i enlighet med vad i motionen
har anförts.»

Det under II upptagna yrkandet behandlades
icke i det nu föreliggande
utlåtandet.

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, 1:500 och 11:585, såvitt
anginge de däri under I upptagna yrkandena,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar

Nr 7

Onsdagen den 22 februari 1961

Höjning av folkpensionerna

Thorsten Larsson och Gustavsson i Alvesta,
vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen med bifall till
motionerna 1:500 och 11:585, såvitt
anginge de under I upptagna yrkandena,
måtte för sin del antaga

dels följande

Förslag

till

Lag angående ändrad lydelse av § 1
lagen den 1 juni 1956 (nr 264) om höjning
av folkpensioner m. m.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen
den 1 juni 1956 om höjning av folkpensioner
m. m. skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

1 §•

Folkpension i form av allmän ålderspension,
tilläggspension, änkepension
eller hustrutillägg skall höjas för
år räknat med

630 kronor för gift pensionsberättigad,
vars make åtnjuter ålderspension,
invalidpension eller sjukbidrag eller
vars hustru uppbär hustrutillägg, ävensom
för hustru, som uppbär hustrutilllägg,
samt

850 kronor för annan pensionsberättigad.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1962.

dels ock, under förutsättning att
riksdagen bifölle ovan intagna hemställan
om ändrad lydelse av 1 § lagen
om höjning av folkpensioner m. m.,
följande

Förslag

till

Lag angående ändrad lydelse av 19 §
2 mom. lagen den 29 juni 1946 (nr 431)
om folkpensionering.

Härigenom förordnas, att 19 § 2 mom.
lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om
folkpensionering skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

19 §.

2 mom. Pensionsavgift skall utgå
med 5 procent av den avgiftspliktiges
till statlig inkomstskatt för året taxerade
inkomst med de begränsningar
som nedan sägs.

Makar, som båda äro avgiftspliktiga
och taxeras enligt för gift skattskyldig
gällande bestämmelser, skola erlägga
avgift med sammanlagt högst 750 kronor.
Därvid skall iakttagas att, om vardera
makens taxerade inkomst överstiger
7 500 kronor, envar påföres pensionsavgift
med halva nyssnämnda avgiftsbelopp.
Om endast den ene makens
taxerade inkomst överstiger 7 500
kronor, minskas i förekommande fall
dennes avgift så att sammanlagda beloppet
av makarnas pensionsavgifter ej
överstiger 750 kronor.

Annan avgiftspliktig som avses i
andra stycket här ovan skall erlägga avgift
med högst 750 kronor.

Enligt ovan---hela krontal.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1962.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Vi centerpartister har
reserverat oss för bifall till de motioner,
som behandlas i andra lagutskottets utlåtande
nr 2. Vi anser att folkpensionerna
snarast möjligt skall höjas med 250
kronor för ensam pensionär och med
350 kronor för pensionsberättigade makar
tillsammans. Vi anser inte att den
höjning som beslutades i fjol är tillräcklig
för att infria de utfästelser som
gjorts i fråga om folkpensionerna.

Ett spörsmål som detta måste givetvis
bedömas med hänsyn till olika faktorer
såsom samhällsekonomien, statsfinanserna
och angelägenheten för dem
förbättringen gäller.

I fråga om den samhällsekonomiska
aspekten skall jag inte gå in på något
detaljerat resonemang. Det har i tidi -

Onsdagen den 22 februari 1961

Nr 7

gare debatter under denna riksdag från
olika håll betonats att det samhällsekonomiska
läget är relativt gott. Vi har en
hög sysselsättning och en produktivitets-
och produktionsökning som ligger
över vad vi vant oss vid som genomsnitt
under exempelvis den senaste femårsperioden.
Detta har framhållits av regeringspartiet
— inte utan klang- och
jubeltoner. Åtminstone på det hållet
borde man vara av den uppfattningen
att det ekonomiskt sett går att klara
en folkpensionsförbättring.

I fråga om den statsfinansiella sidan
av saken vill jag framhålla att vi samtidigt
föreslår en höjning av folkpensionsavgiften,
som täcker utgifterna för
pensionshöjningen. Vi har tidigare föreslagit
andra vägar för att finansiera
en pensionshöjning av den här omfattningen,
men detta har avvisats av riksdagen.
I dagens läge anser vi emellertid
att den av centerpartiet föreslagna vägen
är den lämpligaste att gå. Men, som
vi framhåller i reservationen, det är angeläget
att finansieringen av folkpensioneringen
får en sådan utformning att
det inte sker en förskjutning från skatte-
till avgiftspensionering, som är
ogynnsam för låg- och mellangrupperna.
I det avseendet pågår ju överväganden,
och i avvaktan på att dessa skall
resultera i förslag bör den av centerpartiet
förordade finansieringen tilllämpas.

Den ekonomiska utvecklingen har
medfört betydande inkomstförbättringar
för de aktiva grupperna. Enligt uppgifter
i statsverkspropositionen uppgår
löneglidningar och avtalsmässiga höjningar
till i medeltal 8 procent under
1960. Enligt de prognoser som ställts
för innevarande år kan man vänta en
liknande ökning, och det torde vara
realistiskt att räkna med väsentliga förbättringar
under 1961 och 1962. Den
höjning som riksdagen beslutade i fjol
för folkpensionärerna utgör 8—10 procent.
Enligt utskottsmajoritetens mening
skall detta vara den enda reella höj -

Höjning av folkpensionerna

ning som de gamla får under de tre
budgetåren mellan den 1 juli 1959 och
den 30 juni 1962.

Det är uppenbart att detta inte kan
medföra någon relativ standardhöjning
för folkpensionärerna. I det perspektiv
som målades upp inför ATP-reformen
utlovades att innan den reformen genomfördes
skulle folkpensionärerna få
en ordentlig standardlyftning. Jag frågar:
Vart har den lyftningen tagit vägen?
Man kan ju konstatera att folkpensionärerna
faktiskt släpar efter här.

Det märkliga i sammanhanget är ju
att man över lag tycks anse att folkpensionärernas
standard är för låg. Inte
minst anhängarna av ATP har pekat på
detta i sin propaganda, och socialministern
har i något sammanhang sagt
att folkpensionärerna befinner sig på
tröskeln mellan armod och hygglig försörjning.
Vore det inte skäl att åtminstone
försöka lyfta dem över denna tröskel? Under

de senaste årens debatt har det
ofta framhållits att det är den äldre generationen
som lagt grunden till vårt
nuvarande välstånd. Ordalagen har
ibland varit patetiska, men det undanskymmer
inte att det faktiskt förhåller
sig på detta sätt. Varje generation har
gjort insatser, som de efterkommande
får del av. Det är riktigt att varje äldre
generation får en rimlig andel av standardförbättringen,
men detta skall väl
gälla också den nuvarande äldre generationen
och inte bara de generationer
som får ATP och kanske överkompenseras
den vägen.

Herr talman! Med vad jag anfört ber
jag att få yrka bifall till den vid andra
lagutskottets utlåtande nr 2 fogade reservationen.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Vi måste väl alla vara
överens om att många tiotusentals folkpensionärer
lever i största armod. Vill
man inte godtaga detta uttryck i absolut
bemärkelse måste man i varje fall med -

Nr 7

Onsdagen den 22 februari 1961

Höjning av folkpensionerna

ge — om man är objektiv i sin bedömning
— att relativt sett lever mängder
av folkpensionärer i djupaste armod.
När hundratusentals ensamstående
folkpensionärer har en månadsinkomst
av endast 250 kronor och man vet vad
detta betyder i tider, då penningvärdet
oupphörligen försämras genom prisstegringar,
måste man, när man skryter
med välståndet och till och med talar
om ett allmänt välstånd här i landet,
undantaga den stora grupp folkpensionärer
som är hänvisad till att uteslutande
existera på sin folkpension.

Vi kommer för vår del att stödja det
förslag som reservationsvis avgivits,
men givetvis endast i fråga om höjningen
av folkpensionsbeloppen. Vi går
inte med på en höjning av avgifterna,
som vi och många med oss betraktar
som i allra högsta grad orättvis mot de
små inkomsttagarna, framför allt genom
den begränsning uppåt för avgifterna
som genomförts. Vi kommer sålunda
att rösta för det första yrkandet
i reservationen men inte för det senare,
som rör avgifterna. Vi gör det
därför att det ligger helt i linje med
vår grupps strävanden under många
år här i riksdagen att lyfta upp den
stora och ständigt växande gruppen av
folkpensionärer.

Vi konstaterar med tillfredsställelse
att centerpartiet på senare tid har slutit
upp på vår linje i denna fråga. Det
är bara trist att centerpartiet liar en
sådan belastning i sitt föregående när
det gäller ställningstagandet i frågor av
detta slag, att utskottet haft mycket
lätt att vifta bort centerpartiets i och
för sig berömvärda framstöt. Sålunda
hänvisar utskottet till att centerpartiets
representant i besparingsutredningen
var helt överens med de övriga
ledamöterna om att genomföra en sänkning
av förra årets etapphöjning av
folkpensionen i strid med resultatet av
folkomröstningen rörande ATP och i
strid med andra gjorda utfästelser.

Utskottet har också haft ett mycket

lätt arbete i det avseendet att det kunnat
hänvisa till den överenskommelse
som träffades inom det särskilda utskottet
1958 och som pekade hän mot
en reducering av förra årets folkpensionshöjning.
Jag fritar inte därmed
regeringen, tv den hade fria händer att
undvika den reducering som genomfördes.
Men jag vill slå fast att det är en
svår belastning för centerpartiet att
ba deltagit i denna överenskommelse.

.lag vill samtidigt framhålla att det
var endast talesmännen för vår grupp
här i riksdagen som vände sig mot försöket
att beröva folkpensionärerna resultatet
av de utfästelser som hade
gjorts i allmänna pensionsberedningen
och i folkomröstningen.

Nåja, det kan inte hjälpas. Förslaget
är gott, och det är ju ett enbart angenämt
konstaterande jag gör när jag säger
atit centerpartiet på senare tid
ändrat uppfattning och kommit över på
en riktig linje, en linje som borde kunna
följas även av de andra riksdagsgrupperna,
om man nu är överens om
att det även för en ensamstående folkpensionär
är totalt omöjligt att utan
armod existera på 250 å 275 kronor i
månaden.

När jag kommer över till den punkt
i reservationen som vi avböjer, nämligen
frågan om finansieringen, måste
jag säga att jag inte kan fatta att centerpartiet
upprepar förra årets förslag.
Även om man anser att den samhällsekonomiska
och statsfinansiella situationen
måste förbättras bör det ej få
ske på bekostnad av den stora grupp
av i många fall nödställda människor,
som folkpensionärerna utgör. Vi har
emellertid i dag ett betydligt bättre
samhällsekonomiskt läge än förra året.
Förbättringen är nära 2 miljarder kronor.
Det finns dessutom ett driftsöverskott
på 200 miljoner kronor. När vi
har fått en så avsevärd förbättring, kan
jag inte förstå utskottets ståndpunkt.
Även om det kunnat triumfera och stödja
sig på centerpartiets tidigare ställ -

Onsdagen den 22 februari 1961

Nr 7

ningstaganden, är det oförsvarbart att
det, som väl känner till hur folkpensionärerna
har det, kan yrka avslag i
den form som här skett.

Det är på tiden att man tar ett krafttag
för att höja folkpensionsstandarden,
ty den är låg. Det kan ingen bestrida! Herr

talman! Jag vill med det sagda
yrka, att riksdagen antar det av reservanterna
framförda förslaget till lag
angående ändrad lydelse av § 1 lagen
den 1 juni 1956 om höjning av folkpensioner
m. m. Skulle detta förslag
vid voteringen utmanövreras i första
omgången, kommer vi ändå att ansluta
oss till reservanternas förslag, ehuru
vårt avståndstagande från förslaget om
avgiftshöjning likväl kvarstår.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! Riksdagen beslöt i fjol
betydelsefulla förbättringar av folkpensionerna.
Standardtilläggen till folkpensionerna
höjdes, änkepensioneringen
reformerades och barnpensioner infördes.
Kostnaderna för reformerna beräknas
till drygt 300 miljoner kronor
för staten och drygt 60 miljoner kronor
för kommunerna, eller tillsammans cirka
370 miljoner kronor. Det var ingen
betydelselös reform. Nästa reformetapp
på detta område, vilken vi alla ser fram
emot, är — förutom ytterligare standardförbättring
av folkpensionerna —
en reformering av invalidpensioneringen.
Vi vet ännu inte hur långt frågan
om en reformering av invalidpensioneringen
har fortskridit, men det har
gjorts vissa uttalanden, som ger oss
anledning att hoppas att riksdagen redan
nästa år får förslag i ärendet. Vi
vet också att det beträffande standardförbättringen
för folkpensioneringen
råder enighet mellan i varje fall de
fyra större partierna. Man är enig om
att pensionerna skall höjas etappvis,
så att de 1968 kommer att uppgå till
3 600 kronor för ensamstående pensio -

Höjning av folkpensionerna

när och 5 400 kronor för två makar som
båda uppbär folkpension. På dessa belopp
skall indextillägg utgå, eftersom
beloppen är angivna i 1957 års penningvärde.

Detta är ett löfte som riksdagen givit
till folkpensionärerna, och riksdagen
har bekräftat detta löfte vid flera tillfällen.
Det finns säkerligen ingen anledning
att betvivla att löftet kommer
att uppfyllas.

Det motionspar, som behandlas i det
föreliggande utlåtandet, syftar till, som
vi redan hört, att riksdagen redan i år
skulle fatta beslut om en höjning av
folkpensionerna att tillämpas från och
med nästa år. Höjningen skulle utgå
utöver den höjning, som riksdagen under
alla förhållanden enligt den uppgjorda
tidsplanen förutsättes komma
att besluta nästa år.

När riksdagen behandlade förslaget
till folkpensionsreform i fjol förelåg
motioner med liknande innehåll som
det motionspar som vi diskuterar i dag.
Enda skillnaden är den att höjningen
nu föreslås träda i kraft den 1 januari
1962 mot den 1 januari 1961 i fjolårsförslaget.
Fjolårsmotionernas innebörd
och syfte blev ingående diskuterade i
april förra året. Jag tänker inte upprepa
de argument som då anfördes och
som med samma styrka skulle kunna
anföras i dag för det avslagsyrkande
som jag kommer att ställa. Men jag vill
anlägga åtminstone några synpunkter
på ärendet.

Motionärerna och reservanterna återfaller
i år som i fjol i sin argumentering
på pensionsberedningens förslag
om en kraftig engångsupplyftning av
folkpensionerna. Pensionsberedningen
föreslog som bekant en upplyftning
1960 med 700 kronor för ensam pensionär
och med 820 kronor för två makar
tillsammans, men den föreslog
samtidigt att de kommunala bostadstilläggen
skulle minskas med hälften av
pensionshöjningen. Även vid de höjningar
av folkpensionerna som inträf -

Nr 7

Onsdagen den 22 februari 1961

Höjning av folkpensionerna

fade efter år 1960 skulle bostadstilläggen
reduceras med hälften av pensionshöjningen
enligt beredningens förslag.

Om riksdagen 1958, 1959 eller i fjol
hade följt pensionsberedningens förslag
— det är närmast 1960 jag tänker
på — så skulle den effektiva förbättringen
med den kraftiga engångsupplyftningen
av folkpensionerna ha uppgått
till 350 kronor för ensam pensionär,
under förutsättning att denne före
reduceringen uppbar bostadstillägg
som uppgick till minst 350 kronor per
år. Enligt reservanternas förslag skulle
motsvarande effekt blivit 500 kronor.
Det är detta som reservanterna kallar
»en jämnare stegringstakt». Eftersom
bostadstilläggen bibehållits oförändrade
blir ju värdet av den standardförbättring
som riksdagen beslutat och
kommer att besluta i det långa loppet
åtskilligt större än pensionsberedningen
förutsatte, vilket i ett sådant här sammanhang
bör uppmärksammas.

Jag är naturligtvis medveten om att
inte alla folkpensionärer har bostadstillägg.
Bostadstilläggen är ju inkomstprövade,
och beloppen bestäms dessutom
av kommunerna. Men de som uppbär
bostadstillägg är de sämst ställda,
de som har folkpensionen som den
enda eller i varje fall som den väsentligaste
försörjningsmöjligheten. För dem
blir som jag nyss antydde standardförbättringen
större än pensionsberedningen
förutsatte, eftersom riksdagen
inte har rubbat de kommunala bostadstilläggen.
Framför allt blir standardhöjningen
högre när reformen helt har
genomförts. Man kan knappast åberopa
pensionsberedningens förslag för en
framstöt av det slag vi nu behandlar
med mindre man tar med dessa saker
i blickfältet. De är av väsentlig betydelse
för bedömningen av frågan.

Det är bara att beklaga att bostadstilläggen
utgår med så olika belopp i
olika kommuner. Vid den tid då pensionsberedningen
sysslade med pen -

sionsfrågan fanns det kommuner som
inte hade högre bostadstillägg än 150
å 200 kronor per år för ensam pensionär.
Särskilt på landsbygden är bostadstilläggen
blygsamma och alldeles
säkert otillräckliga. När det överläts åt
kommunerna att bestämma bostadstillläggens
storlek blev resultatet att vi
fick en verklig provkarta på skillnader
både beträffande belopp och beträffande
de grunder efter vilka bostadstilllägg
utgår. Vill man att folkpensionärerna
på landsbygden skall få samma
standard som folkpensionärerna i städerna
och industriorterna så finns här
stort utrymme för initiativ på det kommunala
fältet.

Låt mig till sist, herr talman, erinra
om att centerpartiets representant i
1958 års besparingsutredning var överens
med övriga medlemmar av utredningen
då den gjorde upp det förslag
till stegringsskala beträffande folkpensionshöjningarna
som riksdagen i varje
fall i sitt fjolårsbeslut följde. Låt mig
också påminna om att det vid de tidigare
riksdagsbehandlingarna av pensionsfrågan,
såväl 1958 som 1959, rådde
full enighet om de uttalanden och
utfästelser som gjordes angående takten
i pensionsstegringen. Särskilt underströks
ju att den kraftiga höjning
1960 som pensionsberedningen föreslagit
borde undvikas och att en jämnare,
successiv höjning borde eftersträvas.
Även centerpartiet anslöt sig då till
denna tankegång, som var grundad
bland annat på en lång råd remissyttranden
över pensionsberedningens förslag.

Problematiken kring centerpartiets
ändrade ståndpunktstagande 1960 ventilerades
ingående i april i fjol, och
jag tänker inte här ingå på densamma.

Andra lagutskottet har inte funnit
skäl att i år inta någon annan ståndpunkt
än den lagutskottet intog i fjol,
när motsvarande motioner behandlades,
varför utskottet föreslår att motionerna
i de delar, som behandlats i ut -

Onsdagen den 22 februari 1961

Nr 7

skottets utlåtande nr 2, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Jag ber alltså, herr talman, att få
yrka avslag på reservationen och på
det särskilda yrkande, som herr Senander
ställt. Det innebär att jag yrkar bifall
till vad andra lagutskottet i ärendet
har föreslagit.

Herr SENANDER (k) kort genmäle:

Herr talman! Det är inte bara centerpartiet,
som har ändrat ståndpunkt i
fråga om folkpensionärernas standardhöjning.
Det har också de andra borgerliga
partierna gjort. Jag vill erinra
om att det vid 1958 års riksdag förelåg
motioner från högern och folkpartiet
— liksom från centerpartiet — om att
snarast möjligt avveckla de kommunala
bostadstilläggen. Att man nu har
ändrat uppfattning beror på den opinion,
som kommit till uttryck i denna
fråga. Jag skulle vilja fråga utskottets
talesman, om det inte skulle ha varit
en skandal för vad man kallar Socialsverige,
om man för ett ögonblick i
denna församling hade reflekterat på
att minska bostadstilläggen på det sätt
allmänna pensionsberedningen föreslog,
då ju detta uteslutande skulle
drabbat just de allra sämst ställda folkpensionärerna.
Hur kan man anföra
denna sak till försvar för att man
minskade förra årets folkpensionshöjning
såväl i förhållande till vad som
hade föreslagits av allmänna pensionsberedningen
som i förhållande till vad
som också praktiskt taget godkänts i
den allmänna folkomröstningen? Det är
inte riktigt honnett att blanda in de
kommunala bostadstilläggen i detta
sammanhang och liksom använda dem
som en köpeskilling för att man berövade
folkpensionärerna den höjning,
som hade utlovats och som skulle ha
genomförts förra året.

Utskottets talesman säger nu att »vi
kommer att infria det löfte vi givit»,
nämligen att pensionerna, bortsett från
kompensationen för penningvärdeför -

Höjning av folkpensionerna

sämringen, vid tioårsperiodens slut skall
vara 3 600 respektive 5 400 kronor. Jag
har inget skäl att i dag betvivla att det
löftet kommer att hållas för de folkpensionärer,
som lever vid den tidpunkten.
Men kom ihåg att det varje år dör
45 000 åldringar över 67 år. För dem
blir inte löftet uppfyllt. I varje fall berövade
man, genom att fastställa denna
lägre summa för två år framåt, 90 000
åldringar över 67 år möjligheten att få
den omedelbara förbättring, som allmänna
pensionsberedningen hade föreslagit.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall inte ta upp
någon debatt på denna punkt. Jag vill
bara säga att när man, såsom har skett
här både i motionen och i reservationen,
går ut ifrån pensionsberedningens
förslag och drar vissa slutsatser utifrån
det förslaget, måste man bedöma pensionsberedningens
förslag sådant det i
verkligheten är. Det innebär ju att höjningarna
skulle återverka i reducerande
riktning på bostadstilläggen.

Herr Senander får också komma ihåg,
att just den delen av pensionsberedningens
förslag har riksdagen aldrig godtagit.
På denna punkt har i varje fall
folkpartiet anslutit sig till de uttalanden,
som riksdagen har gjort, vilket innebär
att man icke för närvarande
skall vidta några åtgärder beträffande
bostadstilläggen.

Sedan är det väl ändå så, att det är
de samlade pensionsförmånerna, inklusive
bostadstilläggen, som skall bedömas,
eftersom det är de samlade pensionsförmånerna
som är av betydelse
för folkpensionärernas försörjning.

Herr SENANDER (k) kort genmäle:

Herr talman! I det sista uttalandet
kan jag helt och fullt instämma. Om
man gör en sådan saklig bedömning av
de samlade förmåner, som utgår till
folkpensionärerna, måste man utan vi -

3 — Andra kammarens protokoll 1961. A''r 7

Nr .7

Onsdagen den 22 februari 1961

Höjning av folkpensionerna

dåre konstatera att de inte medger en
människovärdig existens. Och om man
bedömde frågan på det sättet, tror jag
att man skulle komma ifrån allt resonemang
om vad som tidigare förevarit.
Men det tycks man inte vilja, utan bär
blandar man in de kommunala bostadstilläggen
och säger att genom att riksdagen
var så generös att den inte genomförde
pensionsberedningens förslag
i det fallet, kunde riksdagen också
företa en ändring i ett annat fall.
Man köpslog sålunda med dessa fattiga
människors intressen. Detta är upprörande
för mig, som har varit i tillfälle
att i Göteborg konstatera hur. en mångfald
pensionärer lever i djupaste misär.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Jag begärde ordet för
att göra en del reflexioner kring centerpartiets
återkommande försök att konstruera
ett motsatsförhållande mellan
tilläggspensioneringen och folkpensioneringen
och därmed också ett motsatsförhållande
mellan folkpensionärerna
och den nuvarande aktiva generationen.
Innan jag gör dessa reflexioner vill jag
mycket livligt understryka herr Andersons
i Sundsvall rekommendation till
kommunerna att förbättra de kommunala
bostadstilläggen. Det är onekligen
på det sättet att pensionärernas ställning
i utomordentlig grad påverkas av
förekomsten och storleken av de kommunala
bostadstilläggen. I alldeles för
många kommuner är dessa tillägg för
låga. Skammen över att de är så låga vilar
vanligtvis inte på den meningsriktning
Jag företräder, och därför var väl
herr Andersons rekommendation inte
riktad mot oss utan mot annat hall.

Centerpartiet har alltså försökt konstruera
ett motsatsförhållande mellan
ATP och folkpensioneringen. Samma
sak gäller också den föreliggande reservationen,
som jag fäster uppmärksamhet
på och vari det heter: »I sammanhanget
vill utskottet vidare framhålla, att det

under alla förhållanden bör vara en
självklar konsekvens av ATP-beslutet,
att de nuvarande folkpensionärerna,
som genom sin arbetsinsats lagt grunden
till vår produktionsökning, beredes
möjligheter till en skälig levnadsstandard,
som står i rimlig proportion till
de förmåner, som genom ATP åsyftas
för den nu verksamma generationen.»

Vad är det man vill få folk att tro
med det citerade stycket? Uppenbarligen
vill man ge ett intryck av att de
nu verksamma tillskansat sig störa förmåner
på bekostnad av folkpensionärerna.
Men kan man då verkligen påstå
att den nuvarande aktiva generationen
har visat njugghet mot folkpensionärerna?
Jag vågar bestämt påstå, att den
nuvarande aktiva generationen har
känsla för sina förpliktelser mot folkpensionärerna.

Folkpensionerna finansieras genom
fördelningssystemet. Varje års utgifter
måste bäras av de aktiva. Vi kan bortse
från den avkastning som kommer
från folkpensionsfonden, ty den är förhållandevis
obetydlig. Vi är snart uppe
i en årlig kostnad på 3 tusen miljoner
kronor för folkpensionerna. Denna siffra
utgör alltså måttet på de förpliktelser
som de aktiva har. Jag menar fördenskull
inte alls att folkpensionärerna
lever i något överflöd eller att pensionen
för den enskilde förslår att resa
till Rivieran, men vi får ändå inte
bortse ifrån att vi numera anslår fyra
gånger så mycket till folkpensionerna
som vi gjorde för tio år sedan. Det är
mot denna bakgrund som det kan sägas
att den nuvarande aktiva generationen
inte visar njugghet.

Vad har då ATP med detta att göra?
Såvitt jag förstår har ATP inte alls någonting
med detta att skaffa, men man
vill från centerpartiets sida framställa
ATP-reformen i ett motsatsförhållande
till folkpensioneringen. Det är väl alldeles
klart att folkpensioneringen skulle
förbättrats alldeles oberoende av om
vi hade genomfört ATP eller inte — i

Onsdagen den 22 februari 1961

Nr 7

varje fall har ATP på intet sätt försvårat
våra möjligheter att förbättra folkpensionerna.
När vi första gången genomförde
standardförbättringen för
folkpensionärerna, sade — som väl alla
kommer ihåg — den dåvarande socialministern
klart och tydligt ifrån att beslutet
om standardhöjning innebar ett
framtida löfte om standardförbättring
för folkpensionärerna. Pensionärerna
skulle för framtiden bli delaktiga i den
standardstegring vi skulle få i samhället.
Så har också skett.

Men vad menar då centerpartiet med
sitt tal om att ATP-reformen på något
sätt skulle ha negativ inverkan på folkpensionerna?
Jag vill något undersöka
detta resonemang.

Från centerpartihåll har man i sin
propaganda mot ATP ständigt framhållit
att reformen utgör en tvångspension.
Löntagaren tvingas genom reformen att
avstå en del av sin lön. Centerpartiet
betraktar således arbetsgivaravgiften
som en del av den anställdes lön.

Centerpartiet har framhållit att om
den anställde sluppe ifrån ATP, skulle
han själv kunna bygga upp en stor förmögenhet
åt sig. Vi kommer ihåg att det
under valrörelsen påstods att om en
ting man kunde slippa ifrån tvångspensionen,
skulle han på ålderns dagar ha
en förmögenhet så stor att han skulle
ranka listan över förmögenhetsägare en
bit över Sam Nilsson, som visserligen
inte längre är bland oss. Även om man
nu inte utan vidare accepterar att arbetsgivaravgiften
skulle gå till höjd lön
för de anställda, är det ändå oförklarligt
hur man kan hålla på att skjuta
fram ATP såsom ett hinder för förbättrade
folkpensioner. Jag påstår att ATP
är till fördel för de nuvarande pensionerna.

Förra året inbetalades till ATP 468
miljoner kronor, och inga pensioner
utbetalades då. Så kommer även att ske
nästa år och året därpå. F’örst 1963 börjar
man utbetala pensioner. De pengar
som gått till ATP ligger inte overksam -

Höjning av folkpensionerna

ma. Jag har här en uppställning över
hur dessa 468 miljoner kronor har placerats.
De har gått ut till kommunerna,
bostadsbyggandet och näringslivet, vilket
senare fått 21 procent av medlen.

Verkligheten ser alltså ut så här: Den
nu verksamma generationen betalar
folkpensioneringen i dess helhet. Den
har också tagit på sig väsentligt ökade
kostnader under de kommande åren för
dessa ändamål, samtidigt som denna generation
åt sig själv — på lång sikt tyvärr
— bygger upp en tilläggspensionering,
vilket sker genom att man avstår
en del av den möjliga löneökningen.
Mot den bakgrunden bör det inte vara
omöjligt att göra klart för folkpensionärerna
att ATP inte har försvårat
våra möjligheter att förbättra för folkpensionärerna.
Jag vill alltså med detta
instämma i det yrkande herr Anderson
i Sundsvall ställde om bifall till andra
lagutskottets hemställan.

Herr WAHLUND (ep):

Herr talman! Vad har ATP med detta
att göra, frågade herr Bengtsson i
Varberg, och sedan uppehöll han sig
praktiskt taget uteslutande vid ATP i
hela sitt anförande. Jag vill säga att
ATP har med detta att göra, men på
ett annat sätt än herr Bengtsson tänkte.

Jag vill påminna om att vi i centerpartiet,
när pensionsfrågan var ny, yrkade
på folkpensioner å 6 000 kronor
för äkta makar och motsvarande för
ensamstående. Vår tanke var — den
framförde vi då, och den har vi senare
framfört — att man skulle kunna klara
av pensionsfrågan över folkpensionslinjen.
Vi fann av Sveriges officiella
statistik, att om vi satte folkpensionen
till 6 000 kronor för äkta makar och
motsvarande för ensamstående, så skulle
vi med tillämpning av den 60-procentregel,
som man på den tiden vanligen
talade om när det gällde pensioner,
pensionsmässigt försörja hälften
av svenska folket. Den andra hälften
av svenska folket skulle därmed få ett

3* — Andra kammarens protokoll 1961. Nr 7

Nr 7

Onsdagen den 22 februari 1961

Höjning av folkpensionerna

grundskydd och ha möjlighet att därutöver
frivilligt pensionera sig själv.

Nu är emellertid ATP ett faktum, och
det är väl ingen anledning att diskutera
ATP här, som herr Bengtsson gjorde,
allra minst i det föreliggande sammanhanget.

Det var emellertid inte för att säga
detta som jag begärde ordet, herr talman,
utan det var med anledning av herr
Andersons i Sundsvall anförande. Han
försökte beskriva vad som skedde i
det särskilda utskottet 1958 och den
kompromiss som där åstadkoms. Jag
har varit med om åtskilligt, då det har
gjorts kompromisser och då man försökt
göra kompromisser. Tyvärr måste
jag säga, att jag har mycket dåliga erfarenheter
från dessa tillfällen. Efteråt
har det i en del fall hetat, att centerpartiet
har slagit till reträtt, att vi har
uppgivit våra positioner — det gäller
alltså, när vi kompromissat. I andra
fall har det hetat: Centerpartiet vill
inte samarbeta — så har man sagt, när
vi inte kunnat gå med på ett kompromissförslag.
I dag föreligger emellertid
«n tredje variant: Man utgår från kompromissen
och försöker tyda den på ett
annat sätt än vad som avsågs med densamma.
Jag är särskilt angelägen att slå
fast detta i föreliggande fall, därför att
jag kanske var den som på sätt och vis
höll i trådarna, då vi skulle komma överens
i särskilda utskottet 1958.

Jag vill till en början konstatera att
herr Anderson i Sundsvall inte citerade
vad utskottet skrev i dess helhet. Han
tog inte med den första satsen. Den
lyder — jag citerar ordagrant, herr talman,
för att det skall stå i dagens protokoll:
»Vad härefter angår den takt i
vilken höjningarna av folkpensionerna
skall ske för att man skall nå det uppställda
målet anser utskottet det inte
lämpligt att riksdagen nu binder sig.»
Observera detta: det var inget bindande
beslut i utskottet år 1958 eller i riksdagen.
Utskottet fortsätter — Jag citerar
nu också ordagrant: »Vid varje yt -

terligare höjning av pensionsnivån utöver
den som föreslås för innevarande
år bör möjlighet föreligga för statsmakterna
att bestämma höjningens storlek
med hänsyn till den statsfinansiella och
samhällsekonomiska situationen.» Alltså
det var fortfarande inget bindande i
vårt ståndpunktstagande; man skulle
varje gång som folkpensionen höjes
överväga hur situationen ter sig och
fatta sitt beslut därefter. Sedan fortsätter
utskottet: »Utskottet vill dock uttala
att den av pensionsberedningen
föreslagna särskilt kraftiga höjningen
1960 bör undvikas och en jämnare successiv
höjning eftersträvas.» Här möter
vi detta ord »jämnare», som har
åberopats så ofta när man debatterat
detta. Men, herr talman, det torde väl
stå klart, att vi, när vi skrev »jämnare»,
så var det med avsikt; vi skrev inte
»jämn», som besparingsutredningen på
sin tid ville tillämpa det. Jag vill här
klart säga, att centerpartiet som parti
inte har biträtt vad besparingsutredningen
på sin tid föreslog.

Herr BENGTSSON i Varberg (s) kort
genmäle:

Herr talman! Anledningen till att
jag så länge uppehöll mig vid frågan
om ATP och folkpensioneringen var att
centerpartiet såväl i sin motion som i
sin reservation försöker konstruera ett
motsatsförhållande mellan dem. Jag har
även lyssnat på debatten i första kammaren.
Flera framstående centerpartister
hävdade där att på grund av ATP
hade vi inte kunnat höja folkpensionen
mer.

Får jag nu tolka herr Wahlunds yttrande
så, att det inte finns något negativt
samband mellan ATP och folkpensionen
och att ATP sålunda inte är
till nackdel för de nuvarande pensionärerna? Herr

WAHLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det samband som finns
är just det som jag nyss redovisade.

Onsdagen den 22 februari 1961

Nr 7

Det är möjligt att det finns ännu ett
samband, det nämligen, att sedan vi
fått ATP kanske intresset för folkpensioneringen
på sina håll inte blir så
stort, som det annars skulle ha varit.

Herr BENGTSSON i Varberg (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag förstår alltså herr
Wahlund så, att från centerpartiet
hade man tänkt sig en folkpension på
6 000 kronor till äkta makar och ingen
tilläggspensionering. Men nu blev det
5 400 och tilläggspensionering. Det är
således sambandet mellan ATP och folkpensioneringen.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Såväl herr Bengtsson
i Varberg som herr Anderson i Sundsvall
har talat om de kommunala bostadstilläggen.
Låt mig först konstatera, att
regeringslinjen 1960 medfört, att även
pensionärer med bostadstillägg nu har
lägre sammanlagd pension än enligt
pensionsberedningens förslag. Bostadstillägget
bibehålies, men höjningsbeloppen
reduceras så kraftigt, att de
sämst ställda pensionärerna kommer
under den nivå pensionsberedningen
förordade. Vi har i huvudsak velat följa
pensionsberedningens förslag, men
de jämkningar vi vidtagit har medfört,
att en jämnare höjning utformats så
att de sämst ställda pensionärerna med
dessa bostadstillägg skulle få högre sammanlagd
pensionsnivå än enligt beredningens
förslag.

När man talar om att vissa kommuner
har låga bostadstillägg, bör man
nog studera orsaken härtill. Herr Anderson
i Sundsvall säger, att här finns
möjlighet för centerpartiet att ta initiativ
ute i kommunerna. Herr Bengtsson
i Varberg påtalar att bostadstilläggen
är för låga. Men hur förhåller det
sig nu med bostadstilläggen? Låt mig ta
ett exempel från Lärbro kommun på
Gotland. Där får äkta makar bostadstillägg
med vardera 200 kronor och

Höjning av folkpensionerna

en ensamstående får 300 kronor. Folkpensionskostnaderna
betungar där skattebetalarna
med 2,12 kronor per skattekrona.
Ett motsatt förhållande har vi
i Stockholms stad. Där är bostadstillägget
högre, men folkpensionskostnaderna
uppgår till ungefär 1 krona per
skattekrona.

Bostadstillägget blir väl sällan föremål
för meningsskiljaktigheter i kommunerna.
Det är endast i undantagsfall
så sker. Man får emellertid förstå kommunalmännen
i de skattesvaga kommuner,
som har ett högt kommunalt skattetryck,
om de tvekar att ovanpå en redan
stor utgift för folkpensioneringen lägga
ytterligare utgifter för bostadstilläggen.
Det är lätt att vara aktiv beträffande
bostadstilläggen, herrar Bengtsson
i Varberg och Anderson i Sundsvall,
när skatteunderlaget i kommunerna
är högt, men det ställer sig litet annorlunda
i de skattetyngda kommunerna.

Folkpensioncringskostnaderna har
successivt övervältrats på kommunerna
både absolut och relativt och det
enda som kan bidraga till att få en bättre
ordning till stånd i fråga om bostadstillägget
är avlyftning av kommunernas
andel i dessa kostnader och en kommunal
skatteutjämning över huvud taget.

Det är intressant att höra herrar Anderson
i Sundsvall och Bengtsson i Varberg
åberopa 1958 och 1959 års uttalanden.
Enligt dessa skulle riksdagen inte
binda sig i fråga om takten, vilket redovisats
och citerats av herr Wahlund.
Som herr Wahlund sade är 1960 det år,
som nämnts i uttalandena 1958 och
1959. Men herrar Anderson och Bengtsson
torde ha observerat, att vi har haft
ett årsskifte och att det nu är 1961 års
riksdag. Den kan inte vara bunden av de
allmänt hållna uttalanden, som tidigare
gjorts med sikte på 1960 års riksdag.

Herr KELLGKEN (s):

Herr talman! Det är mycket smick -

Nr 7

Onsdagen den 22 februari 1961

Höjning av folkpensionerna

rande för dem som varit med i allmänna
pensionsberedningen att höra denna
beredning åberopas i så många olika
sammanhang och finna att man tar
beredningens uttalanden till intäkt för
den ena ståndpunkten efter den andra,
låt vara ståndpunkter som många gånger
strider mot varandra. För att historieskrivningen
skall bli riktig finner
jag det emellertid angeläget att nu göra
följande påpekande.

Det var en socialdemokratisk representant
i allmänna pensionsberedningen
som i ett särskilt yttrande motsatte
sig den reduktion av de kommunala
bostadstilläggen som majoriteten i beredningen
föreslog, och till denna majoritetens
uppfattning anslöt sig också
centerpartiets representant i beredningen.
Om man från centerpartiets
sida nu åberopar pensionsberedningens
ställningstagande till denna sak, åberopar
man alltså inte den ståndpunkt
som intagits av partiets egen representant,
utan det är fråga om en av partiet
senare på fri hand anskaffad uppfattning.
Därest centerpartiet skulle
följa sin representant i allmänna pensionsberedningen,
skulle man i själva
verket kräva lägre folkpensioner än
som beslutats vid 1958 och 1959 års
riksdagar, eftersom centerpartisten inom
beredningen anslöt sig till den uppfattningen
att de kommunala bostadstilläggen
skulle reduceras på det sätt
beredningens majoritet föreslog.

Nu är det ju av måttligt intresse att
diskutera dessa ting, då vi vet vad vi
har att vänta, nämligen att folkpensionerna
fram till år 1968 skall höjas på
det sätt som vi alla varit överens om
att besluta. Det betyder emellertid —
och det är egentligen detta jag vill fästa
kammarens uppmärksamhet på — att
utgifterna för folkpensionsändamål
kommer under denna tid att öka med
över 2 400 miljoner kronor eller ungefär
lika mycket som i dag åtgår för
folkpensionsändamål. Det förestår således
en fördubbling av folkpensionsut -

gifterna, som denna kammare och medkammaren
skall belasta svenska folket
med. Det är klart att vi gärna gör detta
eftersom folkpensionärernas intressen
är våra intressen, men vi skall inte i
denna diskussion glömma bort de stora
utgifter som väntar och som måste tas
ut i form av avgifter och skatter.

Det är nog skäl i att tänka ungefär
som utskottsmajoriteten har gjort och
säga sig: »Nu gäller det för oss att försöka
växa in i den nya utgiftskostym,
som vi har skaffat oss med besluten
förra året och tidigare och med de löften
som har givits folkpensionärerna.»

Om man inom centerpartiet skulle
vilja vara konstruktiv i dessa frågor,
undrar jag om’man inte skulle släppa
allt det gamla och i stället ansluta sig
till en linje som här redovisats åtskilliga
gånger, bl. a. av socialministern, nämligen
att eftersträva att gjuta samman
folkpensions- och ATP-systemen till ett
enda hållbart pensionssystem. Vi vet att
något sådant måste komma efter hand,
och då är det lika bra att vi så långt
det är möjligt söker nå en gemensam
plattform för att realistiskt diskutera
fram det pensionssystem som vi bör ha
i framtiden. Här är kanhända åtskilligt
att vinna, om man tänker på möjligheterna
att åstadkomma enklare och mindre
kostsamma administrativa lösningar.
Mycket vore vunnet med ett enhetligt
pensionssystem, och med den allmänna
anslutningen till ATP också från företagare
och från dem som har stött centerpartiet
finns det goda utsikter — så
långt jag kan förstå — att vi skall nå
enighet kring dessa ting. Det vore ett
konstruktivt bidrag till pensionsdebatten,
som jag tror att vi skulle vara centerpartiet
mycket tacksamma för.

Ytterligare en sak, herr talman, vill
jag påpeka i detta sammanhang, nämligen
att det inte egentligen bara är
pengar som vi alla behöver när vi blir
gamla. Denna kammare bör också diskutera
insatser för att förbättra hälsooch
sjukvården för de gamla. Tänk på

Onsdagen den 22 februari 1961 Nr 7

Upplåtande av enskilda vägar för allmän trafik

bostadsfrågan, som ännu i stor utsträckning
är olöst för äldre människor i vårt
land, och tänk också på att vi måste
göra åtskilligt för att åstadkomma lämplig
aktivitet och hobbyverksamhet för
äldre personer. Allt detta kostar pengar,
som skall adderas till de stora pensionsutgiftcr
som vi redan har bundit oss
för. Denna debatt skulle sålunda enligt
min mening vara helt obalanserad och
få en alltför stor vikt åt ett håll, om
man inte framhåller att pensionärerna
har betydande intresse av att vi gör en
insats på dessa för dem utomordentligt
viktiga och centrala områden.

överläggningen var härmed slutad.
Herr talmahhen gav propositioner på
1 ;o) • bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; samt 3:o) bifall
till det av herr Senander under överläggningen
framställda yrkandet; och
fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Gustavsson i Alvesta
begärde emellertid votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
antagits den med 2:o) betecknade
propositionen följande voterings^
proposition efter given varsel upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
av herrar Thorsten Larsson och Gustavsson
i Alvesta.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ännu én gång upplästs,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens le -

damöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Gustavsson i Alvesta yrkade
likväl rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes,
Därvid avgåvos 163 ja och 34 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 15

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av motioner rörande
användningen av benämningen
glass. •

Utskottets hemställan bifölls.

§ 16

L''pplåtande av enskilda vägar för allmän
trafik

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av motion om
upplåtande av enskilda vägar för allmän
trafik.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Fru THUNVALL (s):

Herr talman! Med anledning av det
uttalande som jag gjorde i denna fråga
när tredje lagutskottets utlåtande nr 20
av år 1960 behandlades och då jag med
hänsyn till utskottets hemställan nästan
beklagade att motionen hade väckts,
vill jag helt kort förklara varför vi i år
kommit med en nästan likalydande motion.

Irritationen hos allmänheten över de
avstängda skogsbilvägarna, vilken vi påtalade
redan i fjolårets motion, har
kraftigt ökat under det år som gått.
Trots detta tror jag inte att den allmänna
trafiken på dessa vägar skulle
bli så oroväckande stor som utskottet
tycks förutsätta, därest man där slipper
dessa ständiga förbudsskyltar. Inte
heller tror jag att bolagens reguljära
transporter på dessa vägar skulle försvåras
eller att den extra belastningen
och förslitningen av vägarna skulle

Nr 7

Onsdagen den 22 februari 1961

Upplåtande av enskilda vägar för allmän trafik

öka. För mig gäller frågan närmast,
såsom också framhållits i motionen, den
service som ett öppnande av vägarna
skulle innebära för ortsbefolkningen på
olika platser, människor som av gammal
hävd och med den ursprungliga
ägarens rätt — det är kanske inte de
själva men deras far- eller morföräldrar
som från början varit med om att
bygga vägarna — anser sig kunna kräva
att man fortfarande skall få färdas
på dessa vägar.

Som jag förut sagt i denna fråga är
vi motionärer medvetna om att en avstängning
kanske måste ske under vissa
kortare perioder — t. ex. vid tjällossningstid
— och det har inte heller
varit vår mening att förändra gällande
lagstiftning på annat sätt än att all avstängning
av väg först bör underställas
länsmyndighets prövning.

En sådan åtgärd tror jag också skulle
gynna bolagen i deras förhållande till
befolkningen, eftersom nuvarande anordning
skapar spänning mellan dem
och allmänheten. Det här påtalade förfarandet
gäller nämligen till största delen
bolagens skogsbilvägar.

Att opinionen mot de avstängda vägarna
har tilltagit har jag för övrigt fått
bevisat inom mitt eget län, sedan vi
väckte vår motion. Det har nämligen
inkommit motioner i samma fråga till
ett par av våra distriktskongresser.

Det kunde vara intressant, herr talman,
att yrka bifall till motionen i dag,
men det skall jag inte göra. Med hänvisning
till vad jag nyss anfört om opinionen
är jag övertygad om att det inte är
sista gången detta ärende behandlas,
med eller utan min medverkan.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Eftersom motionen inte
innehåller något förslag till lagtext kan
man i dag bara vädja till Kung], Maj :t
att till kommande år uppta denna fråga
till allvarlig prövning.

Det är litet konstigt att vi vid Nordiska
rådets sammankomst beklagar oss

över att vi svenskar inte kan få köpa
sommarstugetomter i ett grannland, och
att vi samtidigt tillåter att bygdebefolkningen
och andra på många håll i vårt
eget land hindras att nyttja urgamla vägar
och avstängs från möjligheterna att
komma till de marker de av ålder har
vant sig vid att uppsöka. Vägarna på
landsbygden har trampats från generation
till generation, men nu har plötsligt
bolagen kommit till den befängda
uppfattningen att de har rätt att avstänga
allmänheten, ja jämväl jordbrukarbefolkningen,
från att längre nyttja
vägar som visserligen inte är allmänna
i egentlig mening men som betraktats
som allmän egendom sedan länge. Man
bör göra något åt förhållandena i vårt
eget land innan man går över gränserna
och diskuterar våra möjligheter att köpa
mark i andra länder, en förhållandevis
liten fråga.

Utskottet talar om de vådor det kunde
medföra om dessa vägar uppläts till
allmän trafik och att ägarna då skulle
behöva ha ersättning. Jag skulle vilja
ställa en fråga till utskottets talesmän.
Nu sätter bolagen upp förbudsskyltar
och låser vägarna in till de marker som
förr var öppna. Om nu Kronan skulle
sätta liknande stoppskvlt som vette mot
dem som skulle fara ut från den enskilda
vägen på den allmänna vägen, vad
skulle då bolagen säga?

Biltrafiken har skapat om hela samhället,
säger man, och det är riktigt.
Förr i tiden nyttjade man flottleder och
skogsvägar som naturliga kommunikationsleder
för att föra ut skogsprodukterna.
I dag nyttjar man traktorer och
bilar för att köra ut produkterna. Vi
tycker att det är naturligt. Vi vet jämväl
att bolagen och skogsägarna förr
fick betala vägskatt. I dag slipper de
undan det.

Det talas om väldiga kostnader för
underhållet, om dessa vägar trafikeras
hårt. Bolagen har emellertid statsbidrag
till alla vägar de bygger i skogarna,
i varje fall på så sätt att de får göra

Nr 7

Onsdagen den 22 februari 1961

Upplåtande av enskilda vägar för allmän trafik

skatteavdrag för alla kostnader för väghållning.
1 varje fall har vi i de företag,
som jag känner bra, rättighet att
göra sådana avdrag.

Det har nu under åtskilliga år varit
så, att sociallagstiftningen gått åt ett
håll medan annan lagstiftning trevar
åt annat håll. Tyvärr håller alla de gamla
rättigheterna på att suddas ut —
inte minst den nya »ekonomiska kartan»,
som är uppdragen med linjaler,
tar bort stora värden från allmänheten
och ger dom åt de störa. Man borde
verkligen uppmärksamma denna tendens.

När jag såg denna motion tänkte jag
på vad Axel Danielsson gav till svar
när han 1895 ställde sig frågan: »Kan
en socialdemokrat älska ''våra strömmars
brus’, så länge den elektriska kraften
i vattenfallen är privategendom,
älska ''bäckarnas språng’ så länge endast
strändernas ägare få fiska kräftor
och högt betalande engelsmän meta laxöring,
älska ''den mörka skogens dystra
sus’ där baggbölarens yxa förjagat
skogsnymfen och andra poesier, älska
''stjärnenatten'' varunder en här av utplundrade
proletärer hacka tänderna av
köld, och ''sommarljuset'', i vars sken de
få arbeta sig svettiga dag och natt?»
Axel Danielsson svarade: »Ja, han kan
och bör älska det som yngligen älskar
sina drömmars mö, vilken han först
måste erövra, eller vandraren sitt mål,
som han endast kan nå på en lång och
mödosam stig.»

Kungl. Maj:t borde till nästa år verkligen
tänka igenom detta problem, ty
om inte någonting görs självmant av
bolagen för att öppna vägarna — ett
förståndigt och ansvarskännande bolag
borde ju göra det av sig självt — måste
man genom lagstiftning se till att vägarna
öppnas för allmänheten. Och då
bör det inte ske till samma pris som
när det gällde det s. k. intrånget i fiskerätten.
Det omak som detta kommer att
medföra för skogsägarna bör de stora
bolagen ta på sig.

Herr talman! Jag har endast velat
understryka att denna fråga bör ägnas
större uppmärksamhet än hittills och
att man, när utskottet nästa år, som vi
hoppas, får ett nytt förslag, bör visa
större förståelse.

Herr LEVIN (s):

Herr talman! De föregående talarna
har hör uteslutande talat om skogsbilvägarna
på skogsbolagens marker. Medan
motionen i sin motivering mest
uppehållit sig vid skogsbilvägarna så
gick emellertid motionens yrkande ut
på att förslaget skulle gälla alla enskilda
vägar. Man kräver att all avstängning
av väg skulle prövas av länsstyrelse.
Det är således felaktigt att här
resonera som om det endast skulle gälla
skogsbilvägar. Det gäller alla enskilda
vägar, även de allra minsta.

Som utskottet här relaterar diskuterade
man redan vid införandet av den
nuvarande lagen om enskilda vägar
möjligheten att i lag bestämma om skyldighet
för de enskilda väghållarna att
hålla sina vägar öppna för trafik. Man
kom emellertid fram till det resultatet,
att eftersom det var de enskildas skyldighet
att svara för väghållningen på
sina marker, så kunde man inte ålägga
dem att under alla förhållanden hålla
vägarna öppna för allmänheten. Det
skulle i vissa fall leda till rätt orimliga
konsekvenser. Om ett par personer
tillsammans anlagt en väg till sina
små fastigheter skulle de bli skyldiga
att för all framtid underhålla den vägen
oberoende av hur stor biltrafiken
kunde bli.

Jag skulle därför vilja framställa det
förslaget till motionärerna, som signalerade
att frågan kommer tillbaka: Avgränsa
frågan så att det inte kommer
att gälla alla enskilda vägar! Skulle
förslaget gälla alla vägar, även de minsta,
då kan jag aldrig tänka mig att riksdagen
kommer att bifalla en sådan
motion.

Nr 7

Onsdagen den 22 februari 1961

Upplåtande av enskilda vägar för allmän

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
förslag.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Till den föregående talaren
skulle jag bara vilja säga, att det
i fråga om vägar gäller samma gräns
som eljest beträffande allemansrätten

— allmänheten har ju inte tillträde till
tomtmark. Beträffande de vanliga vägarna
på landsbygden kan ju ingen
människa komma på den befängda idén
att hindra folk från att utnyttja dem.

JaS gjorde emellertid en vädjan till
Kungl. Maj :t att pröva detta och komma
med ett förslag med fullständig lagtext,
som riksdagen sedan kan granska och

— hoppas jag — även godkänna. I de
flesta fall gäller det skogsbilvägar som
bolagen bygger, vägar som leder ner
till sjöar där bolagen har intressen att
bevaka. Det är framför allt detta som
i många fall är upprörande, eftersom
bolagen kan behärska så stora områden
ute i de svenska bygderna.

Herr JANSSON i Benestad (ep):

Herr talman! Jag kan helt instämma
i vad herr Levin sade. Eftersom herr
Lundberg tar upp frågan om skogsbilvägarna
på nytt vill jag bara framhålla
hur det i verkligheten ligger till.
Många sådana vägar är byggda utan
statsbidrag, en del med statsbidrag.
Själva underhållet för dessa bilvägar
får man inga allmänna bidrag till. Följaktligen
skulle ett bifall till motionärernas
förslag innebära, att väghållarna
skulle bli betungade med kostnaderna
för det slitage som allmänheten förorsakade.
Detta kan inte vara rimligt.

Jag skulle gå med på motionärernas
krav om man fick statsbidrag även för
underhållet av dessa vägar, men då så
icke är fallet kan man icke rimligen
komma med ett sådant krav. Det vore
ett våldsamt ingrepp i de enskilda väghållarnas
ekonomi.

Sedan skulle jag helt skämtsamt vilja
säga till herr Lundberg att jag tycker,

trafik

att man många gånger kan sätta ifrån
sig bilen och gå till fots i stället för att
köra med den ända fram till sjöstranden
eller trädet eller stenen där man
tänkt slå sig ner. Det är rätt onödigt.
Svenska folket skulle må väl av att
vandra i stället för att bara sitta i bilen.
Det är mycket nyttigare.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Till den siste ärade talaren
vill jag säga, att när vi en gång i
tiden började köra med häst, så frågade
man: Varför kan man inte gå till
fots? Nu har vi börjat köra med bil och
traktor, och nu frågar man:. Varför kan
man inte köra med häst? Det verkar
som om herr Jansson i Benestad drömmer
om något förgånget. Menar han
verkligen att vi skall gå tillbaka till
hästkörslorna igen?

Sedan undrade herr Jansson varför
man inte kan ställa undan bilen och gå
till fots. Jovisst kan man göra det, om
man har gott om tid. Men bilen är ju
numera allmänt accepterad även av
jordbrukarna och då skall vi väl följa
med i Utvecklingen. Det vill åtminstone
jag rekommendera.

Men jag kan gärna erkänna att problemen
på detta område är störst norrut
i landet, eftersom bolagen där rår
om så stora markområden. Om inte bolagen
funnits, skulle denna fråga aldrig
uppstått, åtminstone inte om bönderna
uppe i norr hade fått sköta om denna
sak. Därför är det möjligt att herr Jansson
i Benestad talar om ett och vi andra
om något annat.

överläggningen var härmed slutad.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 17

Föredrogos vart efter annat tredje
lagutskottets utlåtanden:

nr 3, i anledning av väckta motioner
om minskning av längsta tid för upplåtelse
av rätt att avverka skog, och

nr 4, i anledning av motioner röran -

Onsdagen den 22 februari I£f61 Nr 7 43

Interpellation ang. byggande av ett nytt tjänstefartyg för övre norra lotsdistriktet

de lagstiftning till förhindrande av spekulation
i tomtmark.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 18

Herr TALMANNEN anförde:

Jag får meddela att kammarens plenum
onsdagen dén 1 mars avses skola
taga sin början kl. 14.00.

§ 19

Interpellation ang. byggande av ett nytt
tjänstefartyg för övre norra lotsdistriktet

Ordet lämnades på begäran till

Herr LARSSON i Umeå (fp), som yttrade: Herr

talman! År 1958 beslöt riksdagen
medelsanvisning å tilläggsstat III
till riksstaten för budgetåret 1957/58
för byggandet av ett nytt tjänstefartyg
för övre norra lotsdistriktet. Medlen
anvisades i ett reservationsanslag. Beställningen
skulle utläggas hos örlogsvarvet
i Karlskrona enligt Kungl. Maj:ts
bemyndigande, och sjöfartsstyrelsen
fick bemyndigande att i den takt och
omfattning, som arbetsmarknadsstyrelsen
funne erforderlig ur sysselsättningssynpunkt,
utlägga beställningen.

Arbetsmarknadsstyrelsen har emellertid
med hänsyn till sysselsättningsläget
vid örlogsvarvet i Karlskrona
återkallat sin framställning, att sjöfartsstyrelsen
ville hos varvet utlägga
beställningen av det nya tjänstefartyget.
Då medelsanvisningen för fartyget
var förbundet med villkoret, att det anvisade
beloppet skulle komma till användning
för avhjälpande av sysselsättningssvårigheter
vid örlogsvarvet i
Karlskrona, var sjöfartsstyrelsen förhindrad
att utlägga beställningen hos
annan leverantör. Sjöfartsstyrelsen begärde
därför i skrivelse den 20 oktober
1960 att av det anvisade anslaget få dis -

ponera 4 500 000 kronor för anskaffande
av ett nytt isbrytande lotsfartyg,
oaktat beställningen inte längre var aktuell
av sysselsättningsskäl.

Departementschefen uttalar i sitt yttrande
i statsverkspropositionen, att han
i nuvarande sysselsättningsläge ej kan
tillstyrka igångsättande av byggande
av nya tjänstefartyg för övre norra
lotsdistriktet. Det tjänstefartyg, som är
förlagt till övre norra lotsdistriktet, är
enligt sjöfartsstyrelsen i så dåligt skick
att det med det snaraste bör utbytas
mot ett nytt för att kunna fullgöra de
arbetsuppgifter som numera erfordras
av ett tjänstefartyg.

Det är därför uppenbart att nuvarande
tjänstefartyg oberoende av sysselsättningsläget
i landet bör utbytas. Då
medel finns anvisade behövs endast ett
medgivande från Kungl. Maj :ts sida till
sjöfartsstyrelsen att utlägga beställningen.
Med hänsyn till gällande budgetregler
kan emellertid ifrågavarande reservationsanslag
disponeras av Kungl.
Maj:t senast innevarande budgetår, varför
ett medgivande från Kungl. Maj:ts
sida om utläggning av beställningen
måste lämnas före I juli 1961. En senare
disposition av anslaget kräver riksdagens
särskilda medgivande.

Under hänvisning till det anförda får
jag anhålla om kammarens tillstånd att
till chefen för handelsdepartementet få
framställa följande frågor:

1. Delar herr statsrådet uppfattningen,
att tjänstefartyget för övre norra
lotsdistriktet är i så dåligt skick att det
snarast bör utbytas?

2. Kan det förväntas att medgivande
från Kungl. Maj:ts sida lämnas sjöfartsstyrelsen
att utlägga beställning av ett
nytt fartyg före utgången av innevarande
budgetår?

3. Om icke så skulle bli fallet, vill
herr statsrådet vidta erforderlig åtgärd,
så att ifrågavarande anslag kan stå till
sjöfartsstyrelsens förfogande efter utgången
av innevarande budgetår?

Denna anhållan bordlädes.

Nr 7

Onsdagen den 22 februari 1961

§ 20

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1961/62 till oförutsedda utgifter;

nr 63, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1960/61, i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde; nr

64, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1960/61, i vad propositionen avser
socialdepartementets verksamhetsområde; nr

65, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1961/62, i vad
avser utrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

66, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret
1961/62; och

nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av
vissa fastigheter inom kommunikationsdepartementets
ämbetsområde.

I 21

Tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 47, angående vissa anslag
ur kyrkofonden m. m., överlämnats till
kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 22

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

För deltagande i Europarådets session
anhålles om ledighet från riksdagsgöromålen
under tiden 28 februari—
4 mars.

Stockholm i februari 1961

Ingemar Andersson

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 23

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.36.

In fidem

Sune K. Johansson

IDUNS TRYCKERI, CSSELTI, STMLN «|
108989