Fredagen den 17 februari (Riksdagens protokoll 1956:7)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1956

ANDRA KAMMAREN

Nr 7

17—22 februari

Debatter m. in.

Fredagen den 17 februari

Sid.

Interpellation av herr Stenberg ang. möjligheterna att stanna snabbgående
tåg i händelse av stopptecken vid bevakade järnvägsövergångar
..............................................

Tisdagen den 21 februari

Interpellationer av:

fru Sjöstrand ang. rätt för dem, som förtidspensionerats på grund
av sjukdom och invaliditet att utnyttja billighetsresorna för folk -

pensionärer .......................................... 6

herr Hagård ang. de nuvarande tiderna för rusdrycksförsäljning. . 7

herr Edström ang. vissa menliga följder för aktiebolag och ekonomiska
föreningar, som på grund av missuppfattning kommit att
erlägga för lågt skattebelopp i samband med den år 1955 genomförda
skattehöjningen.................................. 8

Onsdagen den 22 februari

Svar på frågor av:

herr Johansson i Stockholm ang. en bindande försäkran till löntagarna
om förhindrande av alla eventuella levnadskostnadsstegringar
under den tidrymd, som 1956 års avtalsuppgörelse avser.. 10

herr Braconier ang. redogörelse för de åtgärder, som vidtagits för
att bringa klarhet i försvinnandet av motorfartyget »Dan» .... 13

herr Dickson ang. frågan om avskrivandet av vissa frälseräntor . . 15

Svar på interpellationer av:

fru Ewerlöf ang. den pågående utredningen av frågor rörande djurplågeri
.............................................. 16

herr Hansson i Skegrie ang. trädgårdsnäringens statistikfråga .... 17

1—Andra kammurens protokoll 1956. Nr 7

Nr 7

Innehåll

Sid.

Interpellationer av:

herr Norén i Mullsjö ang. tillämpningen av bestämmelserna rörande
egnahemsbebyggelsen på landsbygden .................. 21

herr Svensson i Ljungskile ang. åtgärder beträffande skärgårdarnas
trafikhinder, när ishinder bryter de vanliga kommunikationerna 23

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen de ebruari

Val av ombud och suppleanter i Europarådets rådgivande församling 10
Statsutskottets utlåtande nr 12, ang. utgifter under tolfte huvudtiteln
(civildepartementet) .................................... 20

— nr 26, ang. ersättning till M. Berglöw m. fl................... 20

— nr 27, ang. befrielse från ersättningsskyldighet m. m........... 21

— nr 28, ang. täckande av medelsbrister i försvarets civilförvaltning 21

— nr 29, ang. bestridande av haverikostnader.................. 21

— nr 30, ang. fortsatt disposition av visst äldre reservationsanslag 21

— memorial nr 31, ang. remissen av två motioner.............. 21

Första lagutskottets utlåtande nr 7, om ändring i lagen den 14 juni 1917

om införsel i avlöning, pension eller livränta, m. m........... 21

Andra lagutskottets utlåtande nr 4, om fortsatt giltighet av hembiträdeslagen
den 30 juni 1944................................ 21

— nr 5, ang. vissa Internationella arbetsorganisationens konferensbeslut
................................................ 21

Statsutskottets utlåtande nr 18, ang. utgifter å tilläggsstat II (finansdepartementet)
........................................ 21

— nr 32, ang. fortsatt disposition av vissa äldre reservationsanslag 21

Bevillningsutskottets betänkande nr 8, ang. avtal med Belgien mot

dubbelbeskattning m. m................................. 21

Jordbruksutskottets utlåtande nr 4, ang. stödlån till jordbrukare .... 21

— nr 5, ang. försäljning av kronoegendomar.................. 21

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 1, om rätt för värnpliktiga

och vissa studerande att färdas på SJ:s och postverkets busslinjer
med utnyttjande av veckoslutsbiljetter...................... 21

Fredagen den 17 februari 1956

Nr 7

Fredagen den 17 februari

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollet för den 10 innevarande
februari.

§ 2

Föredrogos var efter annan och hänvisades
till statsutskottet Kungl. Maj:ts
å kammarens bord vilande propositioner: nr

63, angående den tekniska skolutbildningen,
och

nr 64, angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag, avseende ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde,
m. m.

§ 3

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden och memorial nr
12 och 26—31, första lagutskottets utlåtande
nr 7 samt andra lagutskottets utlåtanden
nr 4 och 5.

§ 4

Föredrogs den av herr Svensson i
Krokstorp vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då
bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet
angående åtgärder för att vid behov
snabbt kunna undsätta skärgårdens befolkning
i krissituationer.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Föredrogs den av herr Christenson i
Malmö vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för fi -

nansdepartementet angående åstadkommande
av ett enklare och mera lättförståeligt
språk i deklarationsblanketterna.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Föredrogs den av fru Sandström vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående rätt för kommun att
bistå municipalsamhälle inom kommunen
med bidrag eller lån för lösande av
dess vatten- och avloppsfrågor.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

Interpellation ang. möjligheterna att stanna
snabbgående tåg i händelse av stopptecken
vid bevakade järnvägsövergångar

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr STENBERG (fp), som anförde:

Herr talman! Enligt referat i pressen
förekom nyligen vid en domstol, att ett
juridiskt ombud för anställda vid statens
järnvägar förklarade för rätten:

---»att vid massor av bevakade

korsningar på många stambanor är det
tekniskt omöjligt att stanna de snabba,
tunga tågen, om bommarna till äventyrs
inte är fällda och stopptecken pekar
mot tågföraren.» —---

Med stöd av det ovan anförda anhåller
jag om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet få rikta
följande fråga:

Nr 7

Fredagen den 17 februari 1956

Interpellation ang. möjligheterna att stanna snabbgående tåg i händelse av stopptecken
vid bevakade järnvägsövergångar

Vill herr statsrådet lämna riksdagen
en redogörelse för om de högre hastigheterna
med tågen leder till att det
ovan anförda är med verkligheten
överensstämmande, och i så fall om
järnvägsmyndigheterna har för avsikt
att ändra på detta förhållande?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden:
nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1955/56, i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde,
och

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag,
avseende inrikesdepartementets verksamhetsområde
;

bevillningsutskottets betänkande nr 8,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av avtal
mellan Sverige och Belgien för undvikande
av dubbelbeskattning och för
reglering av vissa andra frågor beträffande
skatter å kvarlåtenskap;
jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till stödlån
till jordbrukare, och

nr 5, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående försäljning av
vissa kronoegendomar; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 1, över motioner om rätt för
värnpliktiga och vissa studerande att
färdas på SJ :s och postverkets busslinjer
med utnyttjande av veckoslutsbiljetter.

§ 9

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:
nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1956/
57 till oförutsedda utgifter;

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
under Utgifter å driftbudgeten:
För flera huvudtitlar gemensamma
frågor;

nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1955/56, i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde; nr

67, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1955/56, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde; nr

68, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1955/56, i vad propositionen avser
handelsdepartementets verksamhetsområde; nr

69, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1955/56, i vad propositionen avser vissa
anslag till statens skol- och yrkeshem
på Salbohed m. m.;

nr 70, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1955/56, i vad propositionen avser vissa
anslag till alkoholistvård m. m.;

nr 71, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret
1956/57;

nr 72, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag; och

nr 73, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående frågor om befri -

Tisdagen den 21 februari 1956

else från ersättningsskyldighet till kronan;
samt

från jordbruksutskottet nr 74, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1955/56, såvitt
propositionen avser jordbruksärenden.

§ 10

Anmäldes, att följande Kungl. Maj :ts
propositioner tillställts kammaren:

nr 59, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370),

nr 65, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 56 § 3 mom. och 58 §
1 mom. uppbördsförordningen den 5
juni 1953 (nr 272),

nr 66, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 2 och 5 §§ förord -

Nr 7 5

ningen den 27 mars 1953 (nr 95) om
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa
och om stadshypoteksföreningar,
m. in.,

nr 67, angående bemyndigande att
försälja viss kronan tillhörig fast egendom,
m. m., och

nr 68, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 2 § 1 mom. förordningen
den 21 juni 1922 (nr 277) angående
postsparbanken.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 11

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.05.

In fidem
Gunnar Britth

Tisdagen den 21 februari

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollen för den 14 och
den 15 innevarande februari.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Riksdagsman Per A. Johnsson, Kastanjegården,
Mörrum, vårdas sedan den
30 januari d. å. å medicinska avdeln.
vid Länslasarettet i Karlshamn för allergisk
sjukdom och är på grund av
denna sjukdom oförmögen att deltaga
i Riksdagens arbeten under tiden 20
februari—25 februari 1956.

Vilket härmed på heder och samvete
intygas.

Karlshamn å Länslasarettet den 17
februari 1956

I tjänsten
T. Nordmark
Leg. läk., lasareltsläk.

Civilingenjör Carl Schmidt är på
grund av sjukdom (luftrörskatarr samt
bihåleinflammation) fortfarande oförmögen
till arbete t. o. m. 26/2 1956, vilket
härmed intygas.

Göteborg den 20 febr. 1956
Erik Bergström
Leg. läkare.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Johnsson i Kastanjegården
under tiden 20—25 innevarande februari
och herr Schmidt till och med den
26 februari.

§ 3

Föredrogos var för sig följande Kungl.
Maj:ts på bordet liggande propositioner;
och hänvisades därvid

till bevillningsutskottet propositionerna: nr

59, med förslag till lag om ändring

Nr 7

Tisdagen den 21 februari 1956

Interpellation ang. rätt för dem, som förtidspensionerats på grund av sjukdom och

invaliditet att utnyttja billighetsresorna

i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), och

nr 65, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 56 § 3 mom. och
58 § 1 mom. uppbördsförordningen den
5 juni 1953 (nr 272);

till bankoutskottet propositionen nr
66, med förslag till förordning om ändrad
lydelse av 2 och 5 § § förordningen
den 27 mars 1953 (nr 95) om Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa och
om stadshypoteksföreningar, m. m.;

till jordbruksutskottet propositionen
nr 67, angående bemyndigande att försälja
viss kronan tillhörig fast egendom,
m. m.; samt

till bankoutskottet propositionen nr
68, med förslag till förordning om ändrad
lydelse av 2 § 1 mom. förordningen
den 21 juni 1922 (nr 277) angående
postsparbanken.

§ 4

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 18 och 32, bevillningsutskottets
betänkande nr 8,
jordbruksutskottets utlåtanden nr 4 och
5 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 1.

§ 5

Föredrogs den av herr Stenberg vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående möjligheterna
att stanna snabbgående tåg i händelse
av stopptecken vid bevakade järnvägsövergångar.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Interpellation ang. rätt för dem, som
förtidspensionerats på grund av sjukdom
och invaliditet att utnyttja billighetsresorna
för folkpensionärer
Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

för folkpensionärer

Fru SJÖSTRAND (fp), som anförde:

Herr talman! Statens järnvägar har
de två senaste åren anordnat billigare
resor för folkpensionärer ett visst antal
dagar i anslutning till jul- och nyårshelgerna.
Det av SJ här tagna initiativet
är synnerligen lovvärt. I ett
avseende, som jag här nedan skall närmare
beröra, borde emellertid en komplettering
av reseförmånen kunna ske.

Arrangemangen har hittills endast
omfattat ålderspensionärerna. Billighetsresorna
har alltså inte kunnat utnyttjas
av dem som förtidspensionerats
på grund av sjukdom eller invaliditet.
Enligt uppgift i pressen hade man
inom SJ ursprungligen tänkt sig att förmånen
skulle stå öppen även för denna
kategori. Av huvudsakligen administrativa
skäl beslöt man dock att inskränka
förmånen till ålderspensionärerna.
Med hänsyn till de ömmande omständigheter
som i många fall föreligger
för sjuk- och invalidpensionärerna,
borde reseförmånen enligt min mening
även utsträckas till dessa. De hinder av
administrativ art — den befarade svårigheten
för förtidspensionärerna att
skaffa en enkel legitimationshandling
-—• som anförts, kan det knappast vara
omöjligt att övervinna. Ett intyg från
den lokala pensionsnämnden torde
t. ex. inte vara svårt att anskaffa och
torde också vara tillräckligt som legitimationshandling.
Frågan borde därför
prövas på nytt.

Med hänvisning till det ovan anförda
får jag härmed anhålla om kammarens
tillstånd att till statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
få framställa följande fråga:

Vill herr statsrådet ta upp förhandlingar
med ledningen inom statens
järnvägar i syfte att medge även dem
som förtidspensionerats på grund av
sjukdom och invaliditet rätt att utnyttja
billighetsresorna för folkpensionärer
under förutsättning att sådana
resor kommer till stånd även i år?

Denna anhållan bordlädes.

Tisdagen den 21 februari 1956

Nr 7

§ 7

Interpellation ang. de nuvarande tiderna
för rusdrycksförsäljningen

Ordet lämnades på begäran till

Herr HAGÅRD (h), som yttrade:

Herr talman! Den som med intresse
följer utvecklingen i samhället och under
socialt ansvar söker medverka till
förbättring av förhållanden som inger
farhågor har anledning att betrakta det
nuvarande läget med viss oro. Jag vill
här beröra ett spörsmål, som just nu
tilldrager sig uppmärksamhet.

Fylleriförseelserna har stegrats i
oroväckande grad, och nykterhetsvårdens
möjligheter till ingripande mot
missbrukare är otillräckliga. I anslutning
härtill har den frågan framförts,
huruvida åtgärderna för ett mera fritt
tillhandahållande av rusdrycker står i
full samklang med de beslut, som statsmakterna
fattat. Närmast har man därvid
kommit att diskutera tiderna för
öppethållande av det nya systemaktiebolagets
försälj ningsbutiker.

Före den 1 oktober 1955 hölls i allmänhet
butikerna öppna högst tiden
9—-16 på vardagar och under lördagar
och hegdagsaftnar 9—14 eller 9—15.
Under de senaste åren var tiden utsträckt
till kl. 17 två dagar i veckan.

Av förarbetena till rusdrycksförsäljningsförordningen
framgår, att nykterhetskommittén
ansåg att sådana tider
för öppethållande borde tillämpas,
att den lojala allmänheten utan större
besvär kunde göra sin inköp. Fördenskull
borde affärerna någon eller några
dagar i veckan hållas öppna till
kl. 18. Med bibehållande av en viss
enhetlighet borde emellertid liksom tidigare
hänsyn tagas till förhållandena
å de olika orterna. På mindre orter
med relativt ringa omsättning skulle
lämpligen affären kunna vara helt
stängd en eller ett par dagar i veckan
och hållas öppen hela den medgivna tiden
under vissa dagar. Då erfarenheten
visat, att särskilda anordningar är
påkallade avlöningsdagar, borde kortare
affärstid tillämpas sådana dagar.

Utminuteringsbolaget hade självfallet
att överväga de framställningar, som
kan göras av nykterhetsnämnd, polismyndighet
och större arbetsgivare å
orten.

Departementschefen förordade i proposition
nr 181/1954 en utsträckning
av affärstiderna för att göra det möjligt
för kunderna att göra sina inköp
även efter den egentliga arbetstidens
slut. Om lokala förhållanden gav anledning
därtill, skulle försäljningsorganet
kunna inskränka tiderna. Som regel
borde därför butikerna hålla öppet
till kl. 18, åtminstone någon eller
några dagar i veckan.

Riksdagen anslöt sig till vad departementschefen
förordat.

Den i propositionen gjorda antydan
om hänsyn till lokala förhållanden gav
anledning till den förmodan, att dylika
omständigheter skulle beaktas. Man
väntade därför att lokala myndigheter
skulle få tillfälle att höras av nya systembolaget
före tidernas fastställande.
Så skedde emellertid icke, utan systembolagets
styrelse fastställde stängningstiderna
till kl. 18 vanliga dagar
i veckan, lördagar och helgdagsaftnar
till kl. 16. Detta innebar, att tiden för
öppethållande på en gång betydligt
utökades över hela landet.

Om — såsom exempelvis i Stockholm
— arbetstiden på många större arbetsplatser
slutar kl. 16.20, kan det första
inköpet i alltför många fall omedelbart
kompletteras med ytterligare inköp.
Många fylleriförseelser och familjebråk
föranledes av att en sådan möjlighet
finnes och utnyttjas.

Den utökning av tiderna, som statsrådet
föreslog, blev av riksdagen godtagen.
Med skäl kan dock ifrågasättas
om icke därefter hänsyn till de skiftande
förhållandena å de olika orterna
i landet bort tagas.

Under hänvisning till det anförda får
jag anhålla om andra kammarens medgivande
att till chefen för finansdepartementet
få rikta följande frågor:

1. Anser statsrådet, att Nya systemaktiebolagets
beslut angående tider för

Nr 7

Tisdagen den 21 februari 1956

Interpellation ang. vissa menliga följder för aktiebolag och ekonomiska föreningar,
som på grund av missuppfattning kommit att erlägga för lågt belopp i sammanhang
med den år 1955 genomförda skattehöjningen

rusdrycksförsäljningen i bolagets butiker
står i samklang med den uppfattning,
som statsrådet tillkännagav
i proposition nr 181/1954?

2. Anser statsrådet, att försäljningsbolaget
tagit behörig hänsyn till förhållandena
å de olika orterna i landet
vid beslutets fattande?

3. Avser statsrådet att — på grund av
rådande missbruk och svårigheter för
nykterhetsvården — medverka till att
frågan om tider för försäljningsbutikernas
öppethållande ånyo upptages
till prövning?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8

Interpellation ang. vissa menliga följder
för aktiebolag och ekonomiska föreningar,
som på grund av missuppfattning
kommit att erlägga för lågt belopp i
sammanhang med den år 1955 genomförda
skattehöjningen

Herr EDSTRÖM (h) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Vid 1955 års riksdag
antogs förordning angående ändrad
lydelse av 10 § 2 mom. förordningen
den 26 juli 1947 om statlig inkomstskatt,
innebärande att statsskatten höjdes
för aktiebolag från 40 till 50 procent
och för ekonomiska föreningar
från 32 till 40 procent. I övergångsbestämmelsen
till förordningen, som trädde
i kraft den 1 januari 1956, stadgades,
att vid 1956 års taxering den statliga
inkomstskatten skulle utgöra för
aktiebolag 45 procent och för ekonomiska
föreningar 36 procent.

Enligt särskild förordning bestämdes,
att den skattskyldige under uppbördsterminerna
i september och november
1955 och januari 1956 skulle
— utöver vad som påförts honom i
preliminär skatt — erlägga sådan skatt
med belopp motsvarande 20 procent av

den i hemortskommunen under uppbördsterminen
till betalning förfallande
skatten.

I enlighet med givna direktiv omdebiterades
icke preliminärskatten för
1955 utan utsände den lokala skattemyndigheten
till vederbörande skattskyldig
meddelande med bl. a. följande
innehåll:

»Nya debetsedlar för 1955 års preliminärskatt
kommer inte att utsändas
i anledning av skattehöjningen. I stället
åligger det de av skattehöjningen
berörda skattskyldiga att vid erläggande
av den i hemortskommunen påförda
B-skatt, som förfaller till betalning under
uppbördsterminerna i september
och november 1955 samt januari 1956,
utöver det skattebelopp som den lokala
skattemyndigheten angivit på
skatteanvisningen inbetala ytterligare
preliminär skatt med 20 procent av
nämnda belopp sedan detta avrundats
nedåt till helt hundratal kronor. Om
sålunda beloppet på skatteanvisningen
är t. ex. 4 511 kronor, uträknas tilllägget
till 20 procent av 4 500 kronor
eller alltså till 900 kronor. Tillägget 900
kronor antecknas på skatteanvisningen
under skattebeloppet 4 511 kronor
(på den rad som är avsedd för tilläggsbetalning
av B-skatt), varefter de båda
beloppen summeras och inbetalning
göres med 5 411 kronor. Om tilläggsbeloppet
inte erlägges, uppföres det i
restlängd och indrives i vanlig ordning,
varvid även restavgift uttages.»

Genom missuppfattning av exemplet
i meddelandet har i ett stort antal fall
förekommit, att skattskyldiga inbetalt
för lågt belopp. Sålunda har t. ex. om
beloppet på skatteanvisningen varit
1 247 kronor detta avrundats nedåt till
1 200 kronor, varefter tillägget med 20
procent på detta belopp, 240 kronor,
jämväl avrundats nedåt till helt hundratal
kronor eller till 200 kronor. På
grund av att inbetalningen i detta fall

Tisdagen den 21 februari 1956

Nr 7

varit 40 kronor för låg har den skattskyldige
uppförts på restlängd.

Vederbörande skattskyldiga har här
ålagts att själva debitera sin skatt, vilket
i och för sig måste anses strida
mot grunderna för uppbördsförordningen.
Till ledning för framräknandet
av tilläggsbeloppet har de haft ett
exempel som ej varit synnerligen väl
valt, då tilläggsbeloppet däri slutar på
helt hundratal kronor. Det är förståeligt
att skattskyldig härigenom kunnat
bibringas den uppfattningen, att tillläggsbeloppet
skall utföras i helt hundratal
kronor. Även andra missuppfattningar
liksom direkta felräkningar kan
givetvis ha gjort att beloppet blivit
felaktigt. Enligt min mening borde
emellertid dylikt förhållande icke föranleda
någon straffpåföljd, om det
framstår som uppenbart eller sannolikt
att den skattskyldige oavsiktligt
betalat in för lågt belopp. Saken torde
enklast ha kunnat rättas till genom
ett meddelande till den skattskyldige.
Jag finner det sålunda stötande att den
skattskyldige vid för låg inbetalning
uppförts på restlängd och påförts restavgift
utan att debitering skett i vanlig
ordning, detta så mycket mera som
det här är fråga om en retroaktiv beskattning.
Det må dessutom framhål -

las att det här gäller en preliminär
skatt, vilken får beräknas i hög grad
schablonmässigt.

Under åberopande av vad jag här
anfört hemställer jag om kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet få ställa
följande frågor:

1. Anser herr statsrådet det rimligt,
att de aktiebolag och ekonomiska föreningar,
vilka haft att erlägga skatt utöver
vad som tidigare debiterats dem
i vanlig ordning och som vid framräkningen
därav på grund av missuppfattning
av härom utfärdat meddelande
eller felräkning tillagt ett för
lågt belopp till den tidigare debiterade
skatten, blivit uppförda på restlängd
och påförda restavgift?

2. Har herr statsrådet för avsikt att
vidtaga några åtgärder för att mildra
de menliga följder, som här uppstått
för berörda skattskyldiga?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.08.

In fidem
Gunnar Brilth

Nr 7

Onsdagen den 22 februari 1956

Onsdagen den 22 februari

Kl. 10.00

§ 1

I enlighet med kammarens därom den
8 innevarande februari fattade beslut
skulle nu val anställas av ombud i
Europarådets rådgivande församling
jämte suppleanter för dessa ombud.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr LUNDBERG (s), som anförde:

För detta val ber jag att få avlämna
en gemensam lista, vilken godkänts av
de av kammaren valda ledamöterna i
talmanskonferensen. Listan upptar
namn på så många personer, som det
ifrågavarande valet avser.

Den av herr Lundberg avlämnade
listan var av följande utseende:

Ombud Suppleanter

Gemensam lista

G. T. E. Bengtsson i Halmstad,
ledamot av andra kammaren

G. I. Andersson i Linköping,
ledamot av andra kammaren

B. G. Ohlin,

ledamot av andra kammaren

J. G. G. De Geer,
ledamot av första kammaren

B. Näsgård,

ledamot av första kammaren

G. Hedlund,

ledamot av andra kammaren

Sedan herr talmannen för kammaren
uppläst listan, blev denna av kammaren
godkänd; och förklarades de å listan
uppförda ledamöterna utsedda till
ombud respektive suppleanter i Europarådets
rådgivande församling.

Riksdagens kanslideputerade skulle
genom utdrag av protokollet underrättas
om detta val samt anmodas låta
uppsätta och till kamrarna ingiva förslag
dels till förordnanden för de valda,
dels ock till skrivelse till Konungen
med anmälan om det förrättade valet.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Att riksdagsman Olof Johansson, Öckerö,
på grund av sjukdom (ansiktsneuralgi)
är oförmögen att deltaga i
riksdagsarbetet t. o. m. den 27 febr.
1956, intygas.

öckerö den 19 febr. 1956
H. Ljunggren
Prov.-läk.

Herr Johansson i öckerö beviljades
ledighet från riksdagsgöromålen från
och med den 19 t. o. m. den 27 innevarande
månad.

§ 3

Herr TALMANNEN yttrade:

Efter samråd med första kammarens
talman får jag föreslå, att kammaren
vid plenum onsdagen den 7 mars måtte
företaga val av valmän för utseende av
riksdagens justitieombudsman och militieombudsman
samt deras ställföreträdare.

Detta förslag godkändes.

§ 4

Svar på fråga ang. en bindande försäkran
till löntagarna om förhindrande av
alla eventuella kostnadsstegringar under
den tidrymd, som 1956 års avtalsuppgörelse
avser

Ordet lämnades på begäran till

Nr 7

Onsdagen den 22 februari 1956

Svar på fråga ang. en bindande försäkran till löntagarna om förhindrande av alla
eventuella kostnadsstegringar under den tidrymd, som 1956 års avtalsuppgörelse

avser

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER, som anförde:

Herr talman! Herr Johansson i Stockholm
har till mig riktat följande enkla
fråga:

Är regeringen beredd att, sedan den
centrala uppgörelsen om de avtalsenliga
löneökningarna under 1956 nu trätt i
kraft, ge löntagarna en bindande försäkran
om att den skall förhindra alla
eventuella levnadskostnadsstegringar
under den tidrymd, som uppgörelsen
avser?

Som svar härpå ber jag att få anföra,
att våra möjligheter att undgå alla eventuella
levnadskostnadsstegringar är, som
väl även herr Johansson bör känna till,
i hög grad beroende av utvecklingen på
världsmarknaden. Den utvecklingen kan
den svenska regeringen icke råda över.

Självfallet kommer regeringen emellertid
att energiskt fullfölja den ekonomiska
politik som dragits upp i årets
finansplan, en politik som med hjälp
av finanspolitikens och kreditpolitikens
olika medel syftar till att värna den
ekonomiska balansen. En förutsättning
för att denna politik skall lyckas är en
nära samverkan mellan skilda intressegrupper
i det ekonomiska livet.

Härefter yttrade:

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Jag ber att få tacka
hans excellens statsministern för svaret,
och jag skulle vara ännu mera tacksam
om det varit mera löftesrikt. Statsministern
uttalar sig nu inte längre så
reservationslöst som man gjorde i det
gamla efterkrigsprogrammet, där det
som bekant heter att prisstegringar skall
förhindras. Även jag är medveten om
att världsmarknadspriserna är en faktor
som regeringen inte kan göra så
mycket åt, men det senaste årets prisstegringar
har inte kommit från världsmarknadspriserna,
utan de kom från
räntc- och liyresstegringen och från den

höjning av livsmedelspriserna som —- i
varje fall delvis —- motiverades med
missväxten och missväxthjälpen. Denna
borde enligt vår mening ha ordnats på
annat sätt än genom prisstegringar, då
den med nuvarande konstruktion som
bekant snarare blev en hjälp åt de skånebönder,
som hade goda skördar och
inte drabbades av någon missväxt.

När löntagarna i fjol genombröt den
av regeringen anbefallda treprocentsgränsen
för lönestegringar — i varje
fall lyckades en del av facken få högre
lönestegringar — så gjorde regeringen
sedan allvar av sitt hot att göra en del
av denna höjning fiktiv. Det förra året
slutade med och det nya började med
en prisstegring på 6 procent. Det är
givet att en stor del av facken nästan
från början eller åtminstone från mitten
av året fick lönestegringarna uppätna
av prisstegringar.

Nu säger man att den avtalsmässiga
lönehöjningen på genomsnittligt 5 procent
på grund av löneglidningen under
året blivit en genomsnittlig höjning av
8 procent, vilket skulle ge kompensation
för prisstegringarna och litet till.
Men hur har denna siffra åtstadkommits?
Prisstegringarna säges ha kommit
successivt under året och inte på en
gång. Men, herr statsminister, detta gäller
väl också lönestegringen. Om det
förekommer en löneglidning inträder
väl också den successivt. Skall man
räkna genomsnittligt i det ena fallet bör
man göra det också i det andra, och då
blir det andra siffror.

Löneglidningen består dessutom till
största delen av ersättning för högre
arbetsprestation, som uppnåtts genom
tidsstudier och ytterligare uppdrivning
av arbetstakten samt av övertidsarbete.
Allra viktigast är det att konstatera att
de flesta låglönefacken arbetar för tim-,
vecko- eller månadslöner och inte haft
någon löneglidning. Dit hör exempelvis
statstjänarna, som på högsta dyr -

Nr 7

Onsdagen den 22 februari 1956

Svar på fråga ang. en bindande försäkran till löntagarna om förhindrande av alla
eventuella kostnadsstegringar under den tidrymd, som 1956 års avtalsuppgörelse
avser

ort har 830 eller 880 kronor i månaden
efter 10 års tjänst. De blir ofta tvungna
att ta extra jobb i andra fack för att
kunna försörja familjen. Det är de och
barnfamiljerna som drabbas hårdast av
prisstegringarna. De är med rätta upprörda
över att Arbetsgivareföreningen
fått bestämma även beträffande de statsoch
kommunalanställda och över att
16-öresgolvet måste leda till reallönesänkning
under det kommande året
även för dem.

Även om prisstegringen kom stegvis
under det gångna året är det uppenbart,
att den sexprocentiga prisstegringen
gäller nu. Det är den som bildar utgångsläget.
Jag erinrar om vad LO:s
ordförande Axel Strand yttrade vid representantskapsmötet
den 23 januari:
»En lönehöjning på 5 procent skulle enligt
ekonomernas beräkningar knappast
kunna väntas ge mera än en garanti för
bibehållen reallön till årets slut. Skulle
därtill läggas löntagarnas andel i en
väntad produktionsökning på mellan 2
och 3 procent borde lönehöjningen vara
7 procent.»

Efter avtalsrörelsen och herr Strands
tal i Göteborg bär det blivit klart att
LO:s ekonomiska experter räknar med
fortsatt prisstegring med en eller två
procent under det kommande året. Vi
vet också, att det från deras och många
fackliga representanters sida restes ett
starkt motstånd mot att de samordnade
förhandlingarna skulle återupptagas.
Fackföreningsfolket var på det klara
med att allt vad arbetarna avstod ifrån
ytterligare skulle öka bolagens svindlande
vinster.

Det behövs 5 procent bara för att hålla
reallönen uppe, förklarade Axel
Strand vid representantskapets möte.
Det blev 3,7 procent, av vilka skatten
tar en tredjedel. Det är alldeles uppenbart
att årets avtalsrörelse, där regeringen
utövat ett mycket hårt tryck för
att framtvinga en samordnad, för hela

fältet gällande uppgörelse, lett till en
betydande reallönesänkning mitt i en
blomstrande högkonjunktur.

Det vore därför angeläget att inte
bara vidta åtgärder mot prisstegringen
utan också söka få ned priserna.

Vi har vid denna riksdag motionsvis
inriktat oss på räntan och på hyrorna.
Där har vi ju ett fält där det går att få
ned priserna igen. Vad livsmedelspriserna
beträffar har herr Hedlund förklarat,
att man på hans håll räknar
med att missväxtpriserna skall bli beståndande.
Vidare har godsägarna anmält,
att de vill ha kompensation i priser
för lantarbetarnas lilla lönehöjning.
Vi har hela tiden menat att missväxthjälpen
åt de verkligt behövande skulle
tas ut subventionsvägen och att barnfamiljerna
inte skulle belastas med högre
livsmedelspriser. Jag tror inte heller
att det gagnar bönderna att konsumtionen
av smör har gått ned med 20
procent och att också konsumtionen av
grädde, fläsk och andra viktiga livsmedel
går ner.

Det är illavarslande tecken när en
utredning föreslår och tydligen har utsikt
att få regeringens öra för att det
rudiment av priskontroll, som vi ännu
har, skall försvinna under året. LO har
som bekant uttalat sig emot en sådan
utveckling. För vår del anser vi att det
vore en riktigare politik att utveckla
priskontrollen och ge den verkliga resurser
och möjligheter att även bryta
det som hejdar en verklig prissänkning,
nämligen monopolpriserna på en rad av
viktiga förnödenheter.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Det är självfallet inte
min mening att ta upp en diskussion
här om den just nu avslutade avtalsrörelsens
resultat, och det är ännu
mindre min avsikt att ge mig in på diskussion
om den ekonomiska politikens

Onsdagen den 22 februari 1956

Nr 7

Svar på fråga ang. redogörelse för de åtgärder, som vidtagits för att bringa klarhet
i försvinnandet av motorfartyget »Dan»

medel i allmänhet. Det skulle ju i stort
sett inte bli någonting annat än en upprepning
av den ekonomiska debatt som
vi förde alldeles nyss här under remissdebatten.

Jag begärde, herr talman, ordet endast
för att en sak, som herr Johansson
i Stockholm yttrade, inte skulle stå
oemotsagd i protokollet. Han gjorde gällande,
att regeringen i fjol vidtog åtgärder
för att realisera sitt hot, som
han uttryckte det, om att fjolårets lönestegringar
skulle bli fiktiva.

Det förhåller sig ju tvärtom så, herr
Johansson, att om man icke vidtar åtgärder
för att i görligaste mån bevara
den ekonomiska balansen blir inte bara
de lönestegringar, som fackföreningsrörelsen
kämpar sig till, fiktiva, utan
då kommer detta också att gälla redan
förut gjorda landvinningar. Det är själva
reallönen som är hotad vid inflation.
Därför är sanningen rakt motsatt vad
herr Johansson påstår. Regeringen vidtog
i fjol en rad kraftiga åtgärder för
att förhindra att både löner och lönestegringar
skulle drabbas av en inflatorisk
utveckling som skulle göra dem
fiktiva. *

Jag har, herr talman, på denna enda
punkt ansett mig böra göra ett tillrättaläggande.
I övrigt har herr Johanssons
synpunkter vid många tillfällen här blivit
diskuterade och ventilerade.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Vad jag avsåg var att
en stor del av fjolårets prisstegringar
•— den största delen — var en följd av
direkta regeringsåtgärder: räntehöjningen,
hyresstegringarna och det faktum
som jag nämnde, att missväxthjälpen
lades på priserna i stället för att tas ut
subventionsvägen.

När statsministern vältaligt uttalar sig
om inflationens skadeverkningar, vill
jag säga att den allvarliga försämring
av den svenska kronans värde, som har
skett under senare år, har tillkommit

genom regelrätta regerings- och riksdagsbeslut.
Det var först dollarns uppskrivning
från 3:60 till 5:18, vilket
finansminister Sköld, sedan han avgått
och icke längre var miljöskadad av
Torsdagsklubben, medgav vara ett fel
som statsmakterna begått. Och sedan
var det »engångsinflationerna». Det
skulle vara mera tacknämligt för löntagarna
om vakthållningen mot penningvärdets
försämring gett mera effekt
i praktiken.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. redogörelse för de
åtgärder, som vidtagits för att bringa
klarhet i försvinnandet av motorfartyget
»Dan».

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Herr Braconier har frågat
mig, om jag kan lämna en redogörelse
för de åtgärder, som vidtagits
sedan maj månad 1954 för att bringa
klarhet i försvinnandet av motorfartyget
»Dan» under dess färd från Danzig
mot Öland.

Jag ber få anknyta till det svar i samma
ärende som jag på fråga av fröken
Karlsson lämnade kammaren den 11 maj
1954. Jag upplyste därvid, att från
svensk sida framställningar om efterforskningar
och upplysningar gjorts
till vederbörande sovjetryska, polska,
östtyska och danska myndigheter. Detta
skedde i januari 1954 och ånyo i maj
samma år. Vid båda tillfällena erhölls
svar från samtliga länder, och de innehöll
tyvärr att inga spår efter fartyget
hade anträffats. Från svensk sida utförd
flygspaning hade likaledes givit
negativt resultat.

Sedermera har efter anmodan av utrikesdepartementet
beskickningarna i
Moskva, Warszawa och Köpenhamn för -

Nr 7

Onsdagen den 22 februari 1956

Svar på fråga ang. redogörelse för de åtgärder, som vidtagits för att bringa klarhet
i försvinnandet av motorfartyget »Dan»

frågat sig hos vederbörande utrikesministerier,
huruvida något nytt funnes
att meddela rörande »Dan» eller
dess besättningsmedlemmar.

De i början av förra året erhållna
svaren var alla negativa och innehöll
att intet nytt framkommit sedan de föregående
tillfällena. Utrikesdepartementet
har härom underrättat de närmaste anhöriga.

Härpå yttrade:

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag ber till hans excellens
herr ministern för utrikes ärendena
få framföra ett tack för svaret.
Kanske må det tillåtas mig att säga
att det varit en praxis i andra departement
att även när det gäller ett frågesvar
blir man underrättad i förväg, i
varje fall om vilken dag man skall få
svaret. Det är inte ett obligatoriskt åliggande
för vederbörande departementschef,
men det kan ju ändå hända att en
riksdagsledamot är förhindrad att vara
med på ett visst sammanträde. Jag fick
först i går på föredragningslistan läsa
att jag i dag skulle få detta svar.

Jag beklagar att hans excellens utrikesministern
inte kunnat ge några närmare
upplysningar om motorskonaren
Dans försvinnande. Det har ju i pressen
cirkulerat vissa rykten om flyktingar,
som gjort sina iakttagelser. Det
är väl ändå ett ganska egendomligt faktum
att det inte finns några som helst
spår av vad som har hänt detta fartyg
sedan det lämnade Danzig. Jag skulle
gärna ha velat få närmare besked om
vad utrikesdepartementet har gjort i
denna fråga. Det är givet att de anhöriga
känner oro och saknad. Det har
ju spekulerats rätt mycket om att en
främmande makt har uppbringat fartyget
— det fanns ju på denna båt personer
som en annan makt kanske skulle
ha intresse av att ta hand om. Det är
i alla fall sällsynt i den svenska sjö -

fartens historia att ett fartyg på detta
sätt spårlöst försvinner.

Jag vet mycket väl att hans excellens
kanske är av sekretesskäl förhindrad
att redogöra för de förhör, som hållits
med flyktingar, och att det kan
ställa dessa flyktingar i en svår situation,
men det vore angeläget inte minst
för de anhöriga, om utrikesdepartementet
gjorde allt vad på det ankomme för
att bringa klarhet i denna båts försvinnande,
som har föranlett så många spekulationer.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Jag vet inte, herr talman, vad herr
Braconier insinuerade. Jag vet bara att
det inte finns några andra metoder, om
man tror att båten eller några spår av
den har kommit till något främmande
land, än att fråga i det landet. Det har
vi gjort, med det resultat jag nyss
nämnde. Jag känner inte till att det
finns några hemliga informationer att
ge i det här ärendet.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag gjorde inga insinuationer.
Jag sade att det är känt av den
svenska pressen, att flyktingar har berättat
om vissa förhållanden, och jag
framhöll att hans excellens utrikesministern
måhända var förhindrad av sekretesskäl
att närmare redogöra för
dessa flyktingars berättelser. Det är ju
en uppfattning hos dem som berörs av
denna båts undergång, att det skett så
underliga ting. Jag har inte på något sätt
sagt, att de förmodandena är riktiga,
men jag har framhållit det förhållande,
som är känt i sjöfartskretsar, att det
torde vara exceptionellt att en båt på
detta sätt försvinner utan att man får
någon som helst underrättelse om dess
öde — inga vrakspillror eller dylikt har
påträffats.

Härmed var överläggningen slutad.

Onsdagen den 22 februari 1956

Nr 7

§ 6

Svar på fråga ang. avskrivande av vissa
frälseräntor

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som anförde:

Herr talman! Herr Dickson har frågat,
huruvida den i riksdagens skrivelse
den 19 juni 1948 berörda frågan om avskrivande
av vissa frälseräntor snart
kan få en lösning efter de linjer som
skrivelsen rekommenderar.

Genom ifrågavarande riksdagsskrivelse
bemyndigades Kungl. Maj:t att efter
utredning föranstalta om avskrivning
av sådana äldre skatter och avgifter,
vilka var av så ringa storlek att de
icke stod i rimlig proportion till med
uppbörden förenade kostnader och besvär.
Frågan utreddes under medverkan
av riksräkenskapsverket och kammarkollegium,
och ärendet anmäldes sedan
i konselj den 30 juni 1955. Därvid
utfärdades kungörelse om upphörande
av debitering och uppbörd av vissa
grundskattebelopp m. m. Ärendet är
därmed slutbehandlat från Kungl.
Maj:ts sida.

De frälseräntor som herr Dickson avser
torde vara de s. k. frälseskatteräntorna.
Med hänsyn till sitt ursprung var
dessa räntor väsentligen av privaträttslig
karaktär. Genom beslut av statsmakterna
— senast år 1937 — har frälseskatteräntorna
bringats att upphöra genom
ett särskilt avlösningsförfarande.
Avlösningen innebar att räntehavaren
avstod från räntan mot viss ersättning.
Då det allmänna hade ett starkt intresse
av att avlösningen genomfördes, bidrog
statsverket med en fjärdedel av avlösningsbeloppet.
Återstoden erlades i förskott
av statsmedel med skyldighet för
den som haft att erlägga räntan att återbetala
det av staten förskotterade beloppet
med lika annuiteter under en
tid av 40 år. Uppbörden av annuiteterna
sker i samband med den allmänna
skatteuppbörden.

Som framgår av vad jag nu sagt utgår
icke längre några egentliga frälseskatteräntor.
Vad beträffar de berörda
annuiteterna ansåg riksräkenskapsverket
skäl till avskrivning icke föreligga.
Härvid hänvisades till att det är fråga
om medel av lånenatur och att återbetalningen
sker efter en av statsmakterna
fastställd plan. Till denna ståndpunkt
anslöt sig kammarkollegium. Med
hänsyn till angivna förhållanden fann
icke heller Kungl. Maj:t, att statsverket
lämpligen borde avstå från uttagandet
av de ifrågavarande beloppen.

Härpå yttrade:

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Jag tackar finansministern
för svaret. Det kommer att vålla
en viss missräkning i de berörda landsdelarna,
men saken är ju nu avgjord,
och vi skall väl inte uppta tiden mera
här i kammaren med den. Den har varit
uppe så många gånger förut.

En sak som emellertid kanske är litet
egendomlig i den här frågan är att
vad jordbrukarna nu betalar in är återbetalning
av förskotterade medel. Jag
undrar om det är bokfört i statens räkenskaper
såsom en tillgång som avbetalas.
Är det inte så att de medel som
flyter in går in i budgeten och görs av
med som om det inte vore kapital, utan
som om det vore löpande inkomster?
Jag har inte kunnat utforska detta, och
det spelar naturligtvis inte praktiskt
någon större roll, men rent principiellt
hade det varit intressant att få en upplysning
om den saken.

Nu har emellertid allt detta skett under
herr Strängs företrädares tid, och
det som må komma över regeringen av
missnöje och missräkning, det kommer
i varje fall inte över hans huvud.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag är verkligen inte
beredd att utan vidare svara på om de
här medlen går in i de s. k. löpande in -

16 Nr 7 Onsdagen den 22 februari 1956

Svar på interpellation ang. den pågående utredningen av frågor rörande djurplågeri

komsterna och används för löpande utgifter
eller om de fonderas på ett eller
annat sätt. Nu tror jag nog att den här
frågan har en rent teoretisk karaktär,
eftersom hela beloppet rör sig om cirka
100 000 kronor per år.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 7

Svar på interpellation ang. den pågående
utredningen av frågor rörande djurplågeri Herr

talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG, som anförde:

Herr talman! Med kammarens tillstånd
har fru Ewerlöf frågat mig, när resultatet
av pågående utredning om frågor
i samband med djurplågeri kan väntas.

Innan jag mera direkt går in på den
ställda frågan, vill jag framhålla, att vi
redan nu har ganska utförliga bestämmelser
till djurens skydd. I lagen den
19 maj 1944 om djurskydd ges allmänna
föreskrifter om vård och behandling av
husdjur och andra djur, som hålls i
fångenskap. Lagen ger också regler om
förevisning av djur, om kastrering och
kupering samt om användande av djur
för vetenskapliga ändamål m. m. Föreskrifter
i ämnet finns också i flera andra
lagar och författningar.

Djurskyddslagen av år 1944 avsåg ett
område, som tidigare icke varit närmare
reglerat. Det är därför naturligt,
att det under lagens tillämpning kommit
fram önskemål om kompletteringar
av lagen i olika hänseenden. För detta
ändamål tillsatte jag år 1953 den av interpellanten
avsedda utredningen. Såsom
jag då framhöll i direktiven för utredningen
är det enligt min mening ett
betydelsefullt etiskt intresse att upprätthålla
och stärka känslan av ansvar
vid behandling av djur och plikten att
icke vålla djuren onödigt lidande.

Utredningen handhaves av en förutvarande
ledamot i högsta domstolen,
vid vars sida sedermera ställts ett antal
experter och en i ämnet sakkunnig
sekreterare.

Enligt vad jag inhämtat hoppas utredningsmannen
i år kunna framlägga
förslag om förbättrad tillsyn och kontroll
av skyddsbestämmelsernas efterlevnad.

Arbetet har därutöver särskilt inriktats
på två frågor, för vilka riksdagen
tidigare visat speciellt intresse.

Den ena rör förevisandet av djur och
därmed sammanhängande ämnen. Ett
utkast till författning härom har upprättats,
och utredningsmannen hoppas
kunna framlägga förslag även i denna
fråga under innevarande år.

Den andra frågan rör slakt av renar
m. m. Frågan har visat sig mycket svårlöst.
Vissa veterinärmedicinska undersökningar
pågår i anslutning till lappväsendets
renforskning. Det är för närvarande
inte möjligt att säga, när förslag
i denna del kan väntas bli framlagt.

Ytterligare ett antal frågor kommer
successivt att upptagas av utredningen,
och man kan därför ännu inte ange när
utredningens samtliga arbetsuppgifter
kan bli slutförda.

Härefter yttrade:

Fru EWERLÖF (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
för svaret på min interpellation.
Jag är glad över det intresse och
den känsla för dessa problem, som lyser
fram i statsrådets framhållande av,
att det är ett betydelsefullt etiskt intresse
att upprätthålla och stärka känslan
av ansvar vid behandling av djur
och plikten att inte vålla dem onödigt
lidande. Det är emellertid några ytterligare
synpunkter, som jag skulle vilja
framhålla i detta sammanhang.

Straffbestämmelser för djurplågeri

Onsdagen den 22 februari 1956

Nr 7

Svar på interpellation ang. trädgårdsnäringens statistikfråga

har vi ju haft i vårt land sedan inemot
ett sekel, men trols detta har förhållandena
varit otillfredsställande. Tillkomsten
av 1944 års djurskyddslag innebar
ett påtagligt framsteg för svenskt djurskydd,
även om den bara är, som statsrådet
har framhållit, och som även
djurskyddsföreningen har understrukit,
ett led i en större reform. Lagen avser
endast vård och behandling av husdjur
och av andra djur, som hålls i fångenskap,
och ännu återstår uppgiften att
skapa ett fullgott skydd för djur, som
icke omfattas av lagen.

Jag skulle i detta sammanhang vilja
påpeka angelägenheten av alt de upprepade
massakerna på sjöfågel kan förhindras.
Som läget nu är, står man
maktlös, då fartyg förorenar vattnet
med olja och därigenom åsamkar obeskrivligt
och onödigt lidande. Detta är
endast ett exempel på missförhållanden,
på vilka man måste råda bot.

Statsrådet har själv i sina direktiv till
utredningen pekat på en rad frågor. Jag
skulle vilja understryka ett par av
dessa. Det gäller framför allt den begränsade
rörelsefriheten för vissa djur
t. ex. bandhundar. Jag vet, att det har
gjorts mycket på detta område på enskilt
initiativ, men kvar står att det
finns massor av dessa hundar, som för
en obeskrivligt kvalfull tillvaro. De står
fjättrade vid sina kojor oberoende av
väderlek och oberoende av temperatur.
Jag skulle vidare vilja dra fram begränsning
av taggtrådsstängslen. Dessa vållar
ofta djuren lidande i hög grad.

Sedan återstår ett stort problem,
nämligen vivisektionen. Jag vågar inte
ge mig in på behovet för vetenskapen
av att syssla med dessa ting, att göra
experiment på levande djur, men jag
vill förutsätta, att allt vad som kan göras
för att i yttersta mån begränsa lidande
för djuren blir beaktat av utredningen,
så att hela detta område blir
så humant som möjligt.

Det synes mig, som om mycket skulle
kunna förhindras genom tillräcklig

uppsikt över att de i djurskyddets intresse
meddelade bestämmelserna verkligen
efterlevs.

Jag vill, herr talman, också nämna
cirkusdjuren. Den frågan har förut tagits
upp här i riksdagen. Det har gjorts
gällande, att djuren själva skulle vara
roade av att uppträda. Självfallet undandrar
sig detta varje bedömande
från vår sida, men ett spörsmål, som
bör tas under övervägande, är, vad som
försiggår innan djuren är mogna för
detta uppträdande, hur hela denna
dressyr är lagd.

Eu annan sak i detta sammanhang
är de ständiga förflyttningarna av djur
i trånga vagnar, som ju måste innebära
en form av plåga.

Det är möjligt, att vår strafflag är tillräckligt
sträng, när det gäller att straffa
djurplågeri. Vi minns kanske alla en
händelse, som inträffade för något år
sedan, då några pojkar — det var för
resten inte några små pojkar — sparkade
boll med en igelkolt, tills den dog.
Är lagstiftningen tillräckligt sträng på
detta område, gäller det att tillämpa den
i praktiken. Är den det inte, skulle jag
vilja uttrycka en varm förhoppning, att
utredningen tar upp även denna fråga
till övervägande.

Albert Schweitzers ord att etik innebär
ett gränslöst ansvar för allt levande,
borde vara en kulturstats signum.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 8

Svar på interpellation ang. trädgårdsnäringens
statistikfråga

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP, som anförde:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Hansson i Skegrie
frågat mig, vilka åtgärder jag överväger
att vidtaga för lösandet av trädgårdsnäringens
statistikfråga och när sådana
åtgärder kan påräknas.

Andra kammarens protokoll 1956. Nr 7

Nr 7

Onsdagen den 22 februari 1956

Svar på interpellation ang. trädgårdsnäringens statistikfråga

Vid besvarandet av dessa frågor vill
jag först framhålla, alt tillgång till statistik
för belysning av förhållandena
inom trädgårdsnäringen ingalunda saknas.
Jag vill sålunda erinra om att, när
riksdagen våren 1955 fattade beslut om
statligt stöd till trädgårdsnäringens rationalisering
i form av lånegarantier
och bidrag, dylik statistik — om än i
viss utsträckning ofullständig — låg
till grund för de av Kungl. Maj:t då
framlagda förslagen. Liksom i fråga om
andra näringar kan man beträffande
trädgårdsnäringen få uppgift om antalet
egentliga yrkesutövare ur folkräkningsmaterialet.
Vad vidare gäller trädgårdsnäringen
som binäring till jordbruk
lämnar 1951 års jordbruksräkning intressanta
data. Från nämnda jordbruksräkning
och liknande tidigare inventeringar
kan man få uppgifter om bl. a.
antalet fruktträd, arealerna för bär-,
köksväxt- och blomodling, för de sistnämnda
avseende odling såväl på åker
och friland som i växthus och bänkgårdar.
Fruktodlingens utveckling liksom
även i viss utsträckning utvecklingen för
viss annan odling, hörande till trädgårdsnäringen,
kan man vidare följa genom
statistiken över plantskolornas produktion.
I fråga om skörden av viktigare
slag av frukt verkställer de på området
arbetande organisationerna fortlöpande
uppskattningar. Den arealmässigt och
kvantitativt relativt betydande odlingen
av köksväxter på åkern belyses årligen
av uppgifter, som insamlas i samband
med jordbrukets arealinventeringar. Avkastningen
såväl per arealenhet som totalt
har under en följd av år beräknats
för jordbrukskalkylen samt för de av
statens jordbruksnämnd verkställda
konsumtionsundersökningarna. Uppgifter
har därvid inhämtats från bl. a.
trädgårdskonsulenter och odlare. En betydande
del av den fältmässiga köksväxt-
och bärodlingen är vidare rätt väl
känd genom kontraktsodling för konservindustrien.
Det gäller bl. a. så viktiga
produkter som trädgårdsärter, gur -

kor, morötter, rödbetor och sparris samt
jordgubbar, hallon och svarta vinbär.
I fråga om färskvarumarknaden för bär
samt t. ex. lök följes utvecklingen av
särskilda odlarföreningar. Uppgifter rörande
importen av trädgårdsprodukter
liksom importen av andra produkter
kan erhållas genom handelsstatistiken.
Utvecklingen av lönsamheten inom trädgårdsodlingen
kan sedan ett antal år
följas genom bokföringsresultaten från
de trädgårdsföretag, som har sin bokföring
förlagd till trädgårdsekonomiska
byrån vid Alnarp.

Det finns således för närvarande åtskilligt
statistiskt material, som är ägnat
att belysa odlingen av trädgårdsprodukter.
Därmed är dock icke sagt,
att den statistiska informationen är helt
tillfredsställande. Interpellanten har
hänvisat till den centrala betydelse jordbruksstatistiken
har haft för den förda
jordbrukspolitiken. Med anledning därav
vill jag erinra om att den statistik,
vi nu har på jordbruksområdet, icke har
skapats på en dag. Den har vuxit fram
efter hand, ofta på initiativ av eller
under medverkan av de på området
verksamma producentorganisationerna,
vilka — givetvis även i eget intresse —
lagt ned betydande kostnader härpå.
Det har varit en ganska säker grund att
bygga vidare på vid prövningen såväl
av behovet av ifrågavarande statistik
som av att resultaten kommer att stå i
rimlig proportion till kostnaderna. Så
länge organisationerna på trädgårdsområdet
icke fått större omfattning än nu
och följaktligen icke själva haft möjlighet
att i större utsträckning bidraga till
den statistiska informationen, måste givetvis
prövningen av projekt om utökad
statlig statistik ske med största omsorg,
så mycket mer som det vid redan nu
förekommande materialinsamling visat
sig vara svårt att få fram tillräckligt
med tillförlitliga uppgifter.

Bortsett från de speciella svårigheter,
som kan föreligga att framskaffa en förbättrad
och i förhållande till behov och

Onsdagen den 22 februari 1956 Nr 7

Svar på interpellation ang. trädgårdsnäringens statistikfråga

kostnader lämpligt avvägd trädgårdsstatistik,
finnes även andra svårigheter,
som hänsyn måste tagas till. Det är ju
i själva verket så, att staten ständigt är
överhopad med krav på utbyggnad av
statistiken. Det göres sålunda med fog
gällande, att planläggningen av den ekonomiska
politiken kräver bättre lönestatistik,
bättre sysselsättningsstatistik,
bättre lagerstatistik, statistik över sparandet
osv. Alla dessa önskemål liksom
önskemålet om en förbättrad trädgårdsstatistik
är i ett modernt samhälle angelägna.
Det är emellertid icke möjligt
att tillgodose dem alla på en gång, utan
man måste göra en avvägning mellan
vad som kan anses vara mest angeläget
och vad som kan anstå. Vad trädgårdsstatistiken
angår har frågan om en förbättring
av denna — såsom framgår av
vad jag redan anfört — varit föremål
för överväganden och den är fortfarande
aktuell. Jag kan bland annat nämna,
att den av interpellanten berörda framställningen
från Sveriges trädgårdsmästareförbund
för närvarande, i anledning
av remiss, behandlas inom lantbruksstyrelsen.

Sammanfattningsvis kan jag säga, att
jag är medveten om att trädgårdsstatistiken
behöver förbättras och att jag är beredd
att överväga åtgärder i sådant syfte.
Det är emellertid icke för närvarande
möjligt för mig att bedöma, när det
kan bli möjligt att vidtaga dessa åtgärder.

Härpå yttrade

Herr HANSSON i Skegrie (bf):

Herr talman! Jag skall be att få tacka
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
för svaret på min interpellation,
och jag ber att få notera den positiva
ställning statsrådet intagit till
denna fråga. Jag tror att denna positiva
inställning kan vara ett medel till att
dämpa den oro som finns bland trädgårdsnäringens
män över den svaga
ställning man har i förhållande till and -

ra näringsgrenar på grund av att man
inte siffermässigt kan bevisa sina krav
lika väl som andra.

Jag skall inte här vidare orda om
behovet av en bättre statistik, ty jag
tror att vi är ganska ense om den saken,
herr statsrådet och jag. Det är riktigt
som statsrådet säger, att vi ingalunda
saknar statistik på trädgårdsnäringens
område, men tyvärr är det så
att den statistik som finns är ganska
föråldrad och i vissa delar rent av missvisande.
Jag torde nog få säga, att vi
är överens om att denna statistik inte
är som den bör vara. Efter den uppräkning
statsrådet här gjorde av alla de
möjligheter som finns att införskaffa
dessa siffror sade statsrådet, att därmed
ingalunda var sagt, att den statistiska
informationen i detta fall är helt tillfredsställande,
och däri vill jag livligt
instämma. Värdet av den statistik som
för närvarande finns framgick rätt tydligt
vid behandlingen av propositionen
nr 104 i fjol, som gällde rationaliseringsverksamheten
inom trädgårdsnäringen,
därvid vissa remissinstanser
ifrågasatte om det borde utgå statsbidrag
och statsgarantier till en näringsgren
då bedömandena måste bygga på
ett så svagt underlag. Det verkade i
detta sammanhang närmast som om
denna bristande statistik var en hämsko
för stödåtgärder på delta område.
Den hänvisning statsrådet gjorde till
jordbrukets bättre statistik är riktig,
och jordbruket har ju också genom sin
bättre organisation kunnat skapa fram
bättre förutsättningar för en statistisk
belysning av sin ställning. Jag hoppas
att man så småningom även på trädgårdsnäringens
område skall kunna
skapa lika starka organisationer och
framför allt skapa cn topporganisation,
som skall komma alt underlätta framskapandet
av den statistik som är nödvändig.

Där har vi emellertid ännu inte
hunnit så långt, och därför anser jag
alt det allmänna måste medverka vid

20 Nr 7 Onsdagen den 22 februari 1956

Svar på interpellation ang. trädgårdsnäringens statistikfråga

framskapandet av den statistik som behövs
för dagen. Departementschefen
har också i sitt svar givit uttryck åt en
liknande uppfattning.

Jag förstår dock att man även reser
krav på statistisk belysning på andra
områden och det är givet att där måste
ske en avvägning. Det blir en bedömningsfråga
vilken statistik som bör givas
företräde. Själv har jag den uppfattningen
att det bör gå att spara in
visst annat statistiskt arbete till förmån
för en förbättrad trädgårdsstatistik.
Helt säkert bedrives det här i landet
statistiska arbeten, som är mindre nödvändiga
än arbetet att skapa en bättre
statistik på trädgårdsnäringens område.
Behovet av en sådan statistik är för övrigt
ganska brådskande. Jag förmodar
nämligen att det nästa år blir aktuellt
att ta ställning till trädgårdsnäringens
gränsskydd i samband med antagandet
av den nya tulltaxan. Där måste säkerligen
alla intressegrupper försöka redovisa
ett så utförligt statistiskt bevismaterial
som möjligt, och om ingenting åtgöres
från trädgårdsnäringens sida, så
kommer den utan tvekan att vara handikappad.

Jag noterar med tillfredsställelse att
den framställning som gjorts från Sveriges
handelsträdgårdsmästareförbund
har remitterats till lantbruksstyrelsen.
Kanske kan man där finna någon metod
att snabbt få till stånd en samordning
och förbättring av den statistiska
belysning på trädgårdsnäringens område
som just nu är aktuell.

Herr talman! Jag har tidigare noterat
den positiva anda, som herr statsrådets
svar är genomsyrat av, och det
framgår också att statsrådet är medveten
om trädgårdsnäringens behov av en
förbättrad statistik och att han är beredd
att överväga åtgärder, som syftar
till framskapandet av en sådan statistik.
Jag hoppas nu bara att initiativ i denna
riktning snart kommer att tagas.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 9

Föredrogs den av fru Sjöstrand vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående rätt för
dem, som förtidspensionerats på grund
av sjukdom och invaliditet, att utnyttja
billighetsresorna för folkpensionärer.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 10

Föredrogs den av herr Hagård vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående de nuvarande tiderna
för rusdrycksförsäljning.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 11

Föredrogs den av herr Edström vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående vissa menliga följder
för aktiebolag och ekonomiska föreningar,
som på grund av missuppfattning
kommit att erlägga för lågt skattebelopp
i samband med den år 1955 genomförda
skattehöjningen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 12

Föredrogos vart efter annat

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

12, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1956/57 under tolfte
huvudtiteln, avseende anslagen inom civildepartementets
verksamhetsområde,

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts

Onsdagen den 22 februari 1956 Nr 7

av bestämmelserna rörande egnahemsbebyggelsen

Interpellation ang. tillämpningen
på landsbygden

proposition angående ersättning till
Margareta Berglöw m. fl.,

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till kronan
in. m.,

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående täckande av vissa
medelsbrister, redovisade såsom propriebalanser
i försvarets civilförvaltnings
räkenskaper,

nr 29, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående bestridande av
vissa haverikostnader,

nr 30, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre reservationsanslag,
och

nr 31, i anledning av kamrarnas remiss
av två likalydande motioner, avseende
bl. a. ändring av förordningen
om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor; första

lagutskottets utlåtande nr 7, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i lagen
den 14 juni 1917 (nr 380) om införsel
i avlöning, pension eller livränta, m. m.;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 4, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av hembiträdeslagen den
30 juni 1944 (nr 461), och

nr 5, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1955 vid dess trettioåttonde
sammanträde fattade beslut;

statsutskottets utlåtanden:
nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1955/56, i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde,
och

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposi -

tion av vissa äldre reservationsanslag,
avseende inrikesdepartementets verksamhetsområde; bevillningsutskottets

betänkande nr 8,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående godkännande av avtal
mellan Sverige och Belgien för undvikande
av dubbelbeskattning och för
reglering av vissa andra frågor beträffande
skatter å kvarlåtenskap;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till stödlån
till jordbrukare, och

nr 5, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående försäljning av
vissa kronoegendomar; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 1, över motioner om rätt för
värnpliktiga och vissa studerande att
färdas på SJ:s och postverkets busslinjer
med utnyttjande av veckoslutsbiljetter.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden, memorial och betänkande
hemställt.

§ 13

Interpellation ang. tillämpningen av bestämmelserna
rörande egnahemsbebyggelsen
på landsbygden

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr NORÉN i Mullsjö (bf), som anförde: Herr

talman! Enighet torde väl råda
om att landsbygdens avfolkning måste
hejdas. Det är då synnerligen angeläget,
att de som vill bygga och bo på landsbygden
också kan få göra det. Från
samhällets sida bör därför icke hinder
få resas för en önskvärd bebyggelse på
den rena landsbygden. Den statliga långivningen
till bostadsbyggandet kan
icke få handhavas på sådant sätt, att

22 Nr 7 Onsdagen den 22 februari 1956

Interpellation ang. tillämpningen av bestämmelserna rörande egnahemsbebyggelsen
på landsbygden

bebyggelsen i byar och andra mindre
orter förhindras eller försvåras.

Riksdagen har tidigare behandlat
denna fråga och därvid understrukit
vikten av att en önskvärd bebyggelse på
den rena landsbygden också främjas
från samhällets sida. I propositionen
nr 138 vid 1953 års riksdag diskuterades
bl. a. frågan, huruvida en restriktiv
inställning till egnahemsbyggandet på
landsbygden är motiverad på grund av
de kreditrisker, som kan tänkas föreligga
beträffande vissa mindre välbelägna
hus. Föredragande departementschefen,
statsrådet Sträng, anförde då:

»Utvecklingen under senare år av
kommunikationerna på landsbygden
har medfört, att bestämda krav icke
längre behöver ställas på att husen skall
ligga i anslutning till tätort med dess
möjligheter till sysselsättning. Om vid
belåning av egnahem på landsbygden
vissa risker skulle tagas, betyder detta
icke att landsbygden favoriseras. Under
de senaste tio åren har med statligt
stöd uppförts ett stort antal egnahem
på mindre industriorter. De framtida
försörjningsmöjligheterna på dessa
orter kan visa sig vara helt beroende
av att verksamheten vid ett eller ett par
företag på orten icke kommer att inskränkas
mera väsentligt. Ifrågavarande
långivning innebär därför ett risktagande
från statens sida.

Av det anförda torde framgå att statligt
lån för uppförande av egnahem på
den rena landsbygden icke bör vägras
enbart av det skälet att efterfrågan
på egnahem utanför tätorter på längre
sikt möjligen kan förändras på sådant
sätt att staten i vissa fall skulle kunna
komma att löpa vissa risker. Det är ett
önskemål, att uttunningen av befolkningen
på den egentliga landsbygden
icke blir för stor. Allmänt hållna bedömningar
av kreditriskerna bör därför
icke få fälla utslaget vid prövning av
ansökningar om egnahemslån till hus
på landsbygden. I de fall då en uppen -

bart olämplig plats för egnahemmet har
valts bör dock lån icke beviljas.»

Dessa riktlinjer för den statliga långivningen
godtogs av statsutskottet, som
i utlåtande nr 153 vid 1953 års riksdag
underströk, att »eu allmänt restriktiv
inställning till egnahemsbyggandet på
landsbygden bör enligt utskottets mening
icke få vara vägledande för långivningen».
Riksdagen lämnade detta uttalande
utan erinran.

Riksdagens ställningstagande måste
anses innebära, att även de som vill bygga
på den rena landsbygden bör få del
av den förmån, som de statliga egnahemslånen
utgör, så långt detta är möjligt
och försvarligt. Den praktiska tilllämpningcn
synes dock, åtminstone i
vissa län, icke vara i god överensstämmelse
med dessa riktlinjer. Det förekommer
på sina håll fortfarande i stor
utsträckning, att folk som vill bosätta
sig på den rena landsbygden utestänges
från möjlighet till statliga lån. Det synes
ofta förekomma, att t. ex. en skogsarbetare
eller en hantverkare, som vill
avsöndra tomt från föräldragården för
att där uppföra bostadshus, vägras avstyckning.
I praktiken har vederbörande
därmed också blivit utan statliga
lån. Detsamma blir oftast förhållandet,
när en pensionär vill bygga sig en bostad
i den by, där han verkat. Det har
vidare t. ex. i en hel del fall förekommit
att jordbrukare, vars gård i rationaliseringssyfte
sammanslagits med annan
gård, vägrats avstyckning av den
tomt, på vilken hans hus står. Om han
nödvändigtvis velat bo kvar i sitt gamla
hem, har han erbjudits att arrendera
tomtmarken. Men han har icke kunnat
erhålla statliga lån för ombyggnader
och reparationer.

I vissa län synes vederbörande myndigheter
ha den uppfattningen, att någon
nybyggnad icke bör ske i byarna med
undantag av byggnader för jordbrukets
behov. Detta gäller icke endast de mindre
byarna. Även i byar med cirka

Onsdagen den 22 februari 1956

Nr 7

Interpellation ang. åtgärder beträffande skärgårdarnas trafikproblem, när ishinder
bryter de vanliga kommunikationerna

hundratalet gårdar liar det förekommit,
att f. d. jordbrukare eller andra icke
jordbrukare vägrats avstyckning av tomt
samt statliga lån för bostadsbebyggelse.
Vederbörande myndigheter har hänvisat
dem till någon tätort.

Oftast har myndigheterna i sådana
fall — trots det uttalande som 1953 års
riksdag gjorde — motiverat sin ståndpunkt
med att kreditrisker skulle föreligga
för staten. Det har emellertid även
förekommit, att de motiverat sitt beslut
med att man vill koncentrera bebyggelsen
till tätorterna, emedan detta
skulle vara nödvändigt för att vattenocli
avloppsfrågan skulle kunna lösas i
tätorterna. Man har alltså velat skapa
tätorter genom att avfolka byarna. Naturligtvis
är det önskvärt, att livskraftiga
tätorter kan framväxa på landsbygden.
Men det måste ju samtidigt understrykas,
att eu tätort icke kan existera,
om den icke har en livskraftig landsbygd
omkring sig. Det bör också framhållas,
att vattentäkter och avlopp i
allmänhet kan ordnas billigare och enklare
på den rena landsbygden än i tätorterna.
över huvud taget synes det
mig motbjudande att människor, som
vill bygga och bo på den rena landsbygden,
genom den tillämpning, som bestämmelserna
rörande långivning och
tomtavstyckning på vissa håll har fått,
skall tvingas att bosätta sig i tätorter.

Den tillämpning av bestämmelserna,
som jag här har redogjort för, kan icke
sägas vara i överensstämmelse med riksdagens
riktlinjer av år 1953. Icke heller
synes gällande kungörelse om egnahemslån
och förbättringslån eller jorddelningslag
ge stöd för eu så restriktiv
tillämpning, som på många håll praktiseras.
Byggnadslagstiftningen, som för
närvarande är föremål för översyn, synes
icke heller behöva lägga hinder i vägen
för en utveckling, som på önskvärt
sätt beaktar landsbygdens särskilda
förhållanden.

Den i vissa län alltför restriktiva lill -

lämpningen av bestämmelserna rörande
egnahemsbebyggelsen leder till en allvarlig
uttunning av befolkningen. En
sådan sammankrympning av befolkningsunderlaget
på den rena landsbygden
kan icke vara önskvärd ur samhällets
synpunkt. Det synes därför angeläget,
att sådana tillämpningsföreskrifter
utfärdas, att garantier skapas för en
utveckling i överensstämmelse med de
år 1953 angivna riktlinjerna.

Med anledning av vad jag här har anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
socialdepartementet ställa följande frågor: Har

herr statsrådet uppmärksammat
den påtalade restriktiva tillämpningen
av bestämmelserna rörande egnahemsbebyggelse
på den rena landsbygden,
och har herr statsrådet i så fall för
avsikt att vidtaga åtgärder i syfte att
uppnå en sådan tillämpning av gällande
bestämmelser, att bebyggelsen på landsbygden
främjas på sätt som avsågs i
riksdagens uttalande 1953?

Denna anhållan bordlädes.

§ 14

Interpellation ang. åtgärder beträffande
skärgårdarnas trafikproblem, när ishinder
bryter de vanliga kommunikationerna Herr

SVENSSON i Ljungskile (fp) erhöll
på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! Erfarenheter under innevarande
vinter med dess starka köld
och därav föranledda svårigheter för
skärgårdsbefolkningen att få sina kommunikationer
ordnade har återigen visat
på bristerna i nu gällande ordning.
Det synes inte finnas någon myndighet
— vare sig vägförvaltningar eller länsstyrelser
— som har några skyldigheter
att ingripa ocli vidtaga ens de mest närliggande
praktiska åtgärder. Det kan
giilla utstakning av körvägar och kun -

Nr 7

Onsdagen den 22 februari 1956

Interpellation ang. åtgärder beträffande skärgårdarnas trafikproblem, när ishinder
bryter de vanliga kommunikationerna

görelse av dessa. Det kan gälla enkla
men nödvändiga åtgärder för att möjliggöra
trafiken vid landfästena. Det kan
vara fara för att en begagnad vinterväg
bryts av isbrytare eller andra fartyg
utan att bevakning upprättas. Tidningarna
bär under den senaste tiden meddelat
en rad exempel på rådande svårigheter
och riskerna för olycksfall. I Bohuslän
har man stark känning av dessa
svårigheter. Det gäller utefter hela kusten
men inte minst de folkrika samhällena
i Göteborgs skärgård. Som ett enda
konkret exempel kan nämnas, att en
vägförvaltning vägrat att lämna ett lass
grus för att möjliggöra för mindre bilar
att passera ett landfäste.

Med stöd av dessa antydningar får
jag anhålla om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet rikta följande
fråga:

Kan man förvänta att statsrådet utan
dröjsmål vidtager åtgärder för att klarlägga
vägstyrelsers och länsstyrelsers
skyldigheter att vidtaga möjliga och
nödvändiga åtgärder för att underlätta
lösningen av skärgårdarnas trafikproblem
när ishinder bryter de vanliga
kommunikationerna?

Denna anhållan bordlädes.

§ 15

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden:
nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag angående anslag å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1955/56 till
vägunderhållet m. m. jämte i ämnet
väckta motioner, och

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av
vissa kronan tillhöriga fastigheter;

bevillningsutskottets betänkande nr 9,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående prisutjämningsavgift
in. m. jämte i ämnet väckta motioner;

bankoutskottets utlåtande nr 3, angående
verkställd granskning av riksdagsbibliotekets
styrelse och förvaltning;
samt

tredje lagutskottets utlåtanden:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 9 kap. 24 och 33 §§ vattenlagen,

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 74 § gruvlagen den 3 juni
1938, och

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning från
kyrkofonden för övertalig personal vid
domänverket.

§ 16

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 82, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av avtal mellan Sverige
och Belgien för undvikande av dubbelbeskattning
och för reglering av vissa
andra frågor beträffande skatter å kvarlåtenskap.

§ 17

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats följande
motioner i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 63, angående den tekniska
skolutbildningen:

nr 646, av herr Mellqvist m. fl.,
nr 647, av herr Engkvist in. fl., och
nr 648, av herr Netzén in. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 18

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 11.10.

In fidem
Gunnar Britth

IDUNS TRYCKERI, ESSELTE. STHLM 56
603353