Fredagen den 16 maj. Sid (Riksdagens protokoll 1952:18)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1952

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 18

16—19 maj.

Debatter m. m.

Fredagen den 16 maj. Sid

Svar på interpellation av herr Lundgren ang. upprättandet av förslag
till besättande av lasarettsläkartjänster .................. 4

Lördagen den 17 maj.

Inrättande av ett nordiskt råd.................................. 10

Ändrade bestämmelser om andrakammarval...................... 17

Revision av reglerna rörande statsrådets ansvarighet.............. 68

Samtliga avgjorda ärenden.

Lördagen den 17 maj.

Utrikesutskottets utlåtande nr 9, ang. inrättande av ett nordiskt råd 10

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 22, ang. ändrade bestämmelser
om andrakammarval ........................................ 17

— betänkande nr 24, ang. revision av reglerna rörande statsrådets
ansvarighet ................................................ 68

Första lagutskottets utlåtande nr 30, ang. fortsatt giltighet av lagen
med särskilda bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus 69 1

1 Första kammarens protokoll 1952. Nr 18.

M i

/I ''> > i » I

'' fcaw!

■t M i i -

A /

, -:<:-

. i ii i«5

, . •:i i* i t it n>■?•-• ;■■>! *

y. ..-i'' • i

|.ita< » i f: ii'' i! • i*»»»• i

i, i r t

i;!): ".ili

!/: / >»;

Vi '' it<>; liSrcn. i

•''. ;f i;,’ "i;. ’ n •it)*;!.'' ii . ■ ii■ <i;-

		ytH: .V "• i - - it,- T.	•t,
				; j*»i
	i (jn	,)V :■ M! L, I W y.Hr ■ V ?'' ‘
fil/, »ikj 1		‘1 iA‘‘.fO Ut O :‘)i‘»i #.,1

x f

Fredagen den 16 maj 1952.

Nr 18.

Fredagen den 16 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Justerades protokollet för den 10 innevarande
månad.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Andersson, Lars, för tiden
den 16—den 28 i denna månad.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 231, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med särskilda
bestämmelser angående sparbanks
inlåning;

nr 232, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 4 § förordningen
den 16 maj 1890 (nr 21 s. 1) angående
Sveriges allmänna hypoteksbank, m. m.;

nr 233, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av §§ 2 och 3 förordningen
den 17 maj 1935 (nr 176) angående
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa,
m. m.; samt

nr 234, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av § 2 förordningen
den 6 juni 1929 (nr 129) angående Svenska
skeppshypotekskassan, m. m.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 239, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1952/53 till undersökningar angående
levnadsvillkor och hushållsvanor;

nr 240, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag under
landsstaten för hudgetåret 1952/53
jämte i ämnet väckt motion;

nr 241, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående åtgärder till främjande
av bränsleförsörjningen;

nr 242, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1952/53
till avlöningar vid domkapitlen och
stiftsnämnderna;

nr 243, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1952/
53 till förvärv av en fastighet invid Uppsala
högar;

nr 244, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1952/53
till avlöningar vid landsmålsarkiven
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 245, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa byggnadsarbeten
vid statens sinnessjukhus m. m.;
samt

nr 246, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1952/53 till arbetsmarknadsstyrelsen
och den offentliga arbetsförmedlingen
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 247, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 4 och
9 §§ lagen den 9 april 1937 (nr 119) om
verkställighet av bötesstraff, m. m.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 248, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
skyldighet för kommun att avsätta
medel till skatteregleringsfond åren 1953
och 1954, m. in. ävensom i ämnet väckta
motioner; samt

nr 249, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angåen -

Nr 18.

Fredagen den 16 maj 1952.

Ang. upprättande av förslag till besättande av lasarettsläkartjänster.

de ändrad lydelse av 56 § 4 mom. samt
59 och 79 §§ lagen den 26 november
1920 (nr 796) om val till riksdagen
ävensom till lag angående ändrad lydelse
av 23 och 25 ^§ kommunala vallagen
den 6 juni 1930 (nr 253) samt av det i
24 § samma lag angivna formuläret.

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 251, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition rörande Sveriges
anslutning till en konvention angående
upprättandet av ett råd för samarbete
på tullområdet m. m.

Ang. upprättande av förslag till besättande
av lasarettsläkartjänster.

Ordet lämnades till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
HEDLUND, som tillkännagivit att han
hade för avsikt att vid detta sammanträde
besvara herr Lundgrens interpellation
angående upprättande av förslag
till besättande av lasarettsläkartjänster,
och nu yttrade: Herr talman! Herr Lundgren
bär frågat mig, om jag vore villig
medverka till sådan ändring i gällande
föreskrifter att vid upprättande av förslag
till lasarettsläkartjänster skall deltaga
minst två representanter för medicinalstyrelsens
vetenskapliga råd, varvid
den ene helst bör vara eller ha varit väl
erfaren lasarettsläkare.

Som svar ber jag få anföra följande:

De grundläggande bestämmelserna om
tillsättning av lasarettsläkare finns i
1940 års sjukhuslag. Enligt dessa utnämns
lasarettsläkare av Konungen, sedan
förslag upprättats efter viss i lagen
föreskriven ordning. Då sådan läkartjänst
skall tillsättas, åligger det sålunda
medicinalstyrelsen att uppföra på
förslag de tre i avseende å skicklighet och
förtjänst främsta bland de sökande, som
är behöriga. Kan sökande inom det område,
som tjänsten avser, åberopa framstående
skicklighet, ådagalagd genom
berömvärd tjänstgöring på sjukhus,
grundlig utbildning eller väl vitsordat

vetenskapligt forskningsarbete, skall
särskild hänsyn tagas därtill. Sedan medicinalstyrelsen
upprättat förslag, äger
sjukvårdsberedningen efter direktionens
hörande att avgiva förord till förmån för
sökande, som uppförts på förslaget, eller
för annan sökande, vilken av någon av
dem, som inom medicinalstyrelsen deltagit
i behandlingen av ärendet, ansetts
böra erhålla förslagsrum. — I instruktionen
för medicinalstyrelsen finnes vidare
föreskrivet, att då medicinalstyrelsen
har att upprätta förslag till sjukhusläkartjänst,
vilken skall tillsättas av
Kungl. Maj:t, skall, där ej särskilda omständigheter
föranleder annat, ledamot
av styrelsens vetenskapliga råd, vilken
företräder den vetenskapsgren eller det
verksamhetsområde, som närmast är av
betydelse för tjänsten, kallas att deltaga
i ärendets handläggning.

Såsom herr Lundgren framhållit, brukar
vid upprättande av förslag till lasarettsläkartjänster
vanligen deltaga endast
en ledamot av styrelsens vetenskapliga
råd. I sådana ärenden beslutar generaldirektören,
och ärendena föredrages
av chefen för styrelsens sjukhusbyrå.
I ärendenas handläggning brukar
dessutom deltaga minst två byråchefer,
som är läkare. Föredraganden och sistnämnda
läkare, vilka alla i allmänhet
varit verksamma såsom läkare på fältet
innan de erhållit sina befattningar
i medicinalstyrelsen, synes särskilt väl
ägnade att tillgodose kraven på en rättvis
uppskattning av sökandenas meriter
i fråga om tidigare sjukhustjänstgöring.
Styrelsen synes sålunda vid handläggning
av dessa ärenden ha en allsidig
sammansättning, som väl uppfyller önskemålen
om att hänsyn i största möjliga
utsträckning skall tagas till sökandenas
meriter av såväl praktisk som vetenskaplig
natur. I detta sammanhang bör
måhända särskilt framhållas den betydelse
en skiljaktig mening beträffande
medicinalstyrelsens förslag har i dessa
ärenden. Förord kan ju enligt sjukhuslagens
regler givas även åt en sökande,
som av endast en av dem, som deltagit
i behandlingen av ärendet, ansetts böra
erhålla förslagsrum.

Fredagen den 16 maj 1952.

Nr 18.

Ang. upprättande av förslag till besättande av lasarettsläkartjänster.

Något hinder för medicinalstyrelsen
att till handläggning av visst ärende
kalla mer än en ledamot av det vetenskapliga
rådet föreligger icke. Medicinalstyrelsen
har också vid upprättande
av förslag till besättande av de nu ledigförklarade
lasarettsläkartjänsterna vid
medicinska avdelningarna i Sala, Gävle
och Sundsvall till ärendenas handläggning
kallat båda de ledamöter, som inom
vetenskapliga rådet representerar vetenskapsgrenen
medicin. Denna av interpellanten
önskade ordning medför
emellertid olägenheten av en försening.
Den ledamot av det vetenskapliga rådet,
som kallas att deltaga i handläggningen
av förslag till lasarcttsläkartjänst, brukar
nämligen innan ärendet föredrages genomgå
handlingarna i ärendet. Skall två
ledamöter av rådet göra detta, kommer
det givetvis att fördröja ärendenas avgörande.
Redan med nuvarande praxis
tar dessa utnämningsärenden mycket
lång tid, ofta ett halvt år eller mer, beroende
bland annat på att proceduren
är rätt invecklad.

Härtill kommer att för åtskilliga i detta
sammanhang aktuella vetenskapsgrenar,
såsom kirurgi, obstetrik och gynekologi,
oftalmiatrik och otiatri, finnes
blott en representant i vetenskapliga rådet.
Vill man för dessa vetenskapsgrenar
utse flera ledamöter, bör beaktas,
att man måhända ej kan uppfylla herr
Lundgrens önskemål om representation
för nuvarande eller förutvarande lasarettsläkare.
Till ledamöter av vetenskapliga
rådet bör nämligen självfallet utses
de främsta vetenskapsmännen inom
respektive specialitet, och dessa uppfyller
måhända ofta ej den av herr Lundgren
önskade kvalifikationen.

Slutligen bör anmärkas, att i direktiven
för de av mig i november 1951 tillkallade
sakkunniga för översyn av sjukhuslagen
framhållits, att bestämmelserna
om inrättande och tillsättning av läkartjänster
kräver särskild uppmärksamhet.
Jag utgår därför från att kommittén
vid sin översyn av reglerna för
tillsättning av lasarettsläkartjänster
kommer att beakta även förevarande
.spörsmål.

Av dessa skäl, och inte minst med
hänsyn till att frågan är under utredning
genom sakkunniga, är jag för närvarande
ej beredd att förorda den av
herr Lundgren ifrågasatta ändringen av
gällande föreskrifter om medicinalstyrelsens
sammansättning vid upprättande
av förslag till lasarettsläkartjänster.

Herr talman! Med det anförda anser
jag mig ha besvarat interpellationen.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Till
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
framför jag mitt vördsamma
tack för statsrådets svar på min interpellation.
Jag måste dock beklaga, att
statsrådets inställning till det av mig berörda
spörsmålet — vilket visserligen
endast berör en detalj i frågan om lasarettsläkartillsättning,
men en detalj som
enligt vad erfarenheten visar är av mycket
stor praktisk betydelse — är så negativ.

Vid upprättandet av förslag inom medicinalstyrelsen
till lasarettsläkartjänster
deltar, som framgår av svaret på interpellationen,
jämte generaldirektören
och byråcheferna i medicinalstyrelsen
endast en ledamot av styrelsens vetenskapliga
råd. Med hänsyn till den stora
vikt som medicinalstyrelsen enligt vad
erfarenheten visat fäster vid vetenskapliga
rådets votum, är detta, såsom jag
framhållit i interpellationen, mindre tillfredsställande.

Såsom skäl mot en utökning av antalet
representanter för vetenskapliga rådet
har departementschefen anfört, att
detta skulle försena tillsättningen av lasarettsläkare.
Jag har svårt att finna delta
skäl bärande.

Vidare framhåller statsrådet, att vissa
ämnen eller ämnesgrupper endast har
en representant i vetenskapliga rådet.
Jag har svårt att förstå att det inte skulle
kunna utses ytterligare representanter.
.lag vill erinra om att antalet ledamöter
i sjukvårdsförvaltningens vetenskapliga
råd är betydligt större än i medicinalstyrelsens.

I varje fall måste det anses otillfredsställande
att ledamöter av vetenskapliga

Nr 18.

Fredagen den 16 maj 1952.

Ang. upprättande av förslag till besättande av lasarettsläkartjänster.

rådet vid uppgörande av förslag yttrar
sig om sökande, vilka erhållit sin kliniska
utbildning hos dem. Det har väckt
stor uppmärksamhet inom intresserade
kretsar, att det vetenskapliga rådet på
förslag till en lasarettsläkartjänst vid medicinsk
avdelning uppförde tre sökande,
vilka samtliga erhållit sin utbildning på
den klinik, som en representant för rådet
är chef för, detta med förbigående
av äldre, väl meriterade sökande.

I interpellationssvaret förklarar statsrådet,
att de av mig framförda synpunkterna
torde kunna tillgodoses, eftersom
byråcheferna i medicinalstyrelsen i regel
har varit verksamma såsom lasarettsläkare
ute i landsorten. Emellertid förekommer
det ganska ofta, att medicinalstyrelsens
beslut dikteras av generaldirektören
ensam, under det att de föredragande
reserverar sig. Statsrådet kan
naturligtvis säga, att detta inte spelar någon
roll emedan förord kan ges till en
sökande som en reservant ansett ha bort
uppföras på förslag; det är dock en väsentlig
skillnad, om en person erhållit
förslagsrum eller icke.

Herr talman! Jag skulle kunna inskränka
mig till dessa kommentarer,
men frågan om principerna för tillsättning
av lasarettsläkartjänster är av så
stor betydelse, att jag tillåter mig anföra
ytterligare några synpunkter, detta
desto mera som denna fråga inom intresserade
kretsar under senaste tiden
livligt debatterats. Det bär publicerats
ett stort antal artiklar i denna fråga i
Läkartidningen.

I debatten har medicinalstyrelsens
principer för uppgörande av förslag till
lasarettsläkartjänster kritiserats dels på
grund av de orättvisor, som enligt mångas
mening begåtts vid upprättande av
förslagen, dels på grund av den försämring
i lasarettsvårdens standard, särskilt
i avlägsna delar av landet, som med fog
kan befaras om medicinalstyrelsen fortsätter
på den inslagna vägen, dels på
grund av den osäkerhet i planläggningen
av utbildningen som aspiranterna till lasarettsläkartjänster
känner genom frånvaron
av fasta normer för meritvärderingen
— eller kanske snarare genom

underlåtenhet att följa de normer som
sjukhuslagen anger.

Såsom statsrådet anförde skall medicinalstyrelsen
vid upprättande av förslag
taga hänsyn till 1) berömvärd
tjänstgöring på sjukhus, 2) grundlig utbildning
och 3) väl vitsordat vetenskapligt
forskningsarbete. Av denna uppräkning
framgår att vetenskapliga meriter
enligt sjukhuslagen först kommer i tredje
rummet när det gäller tillsättning av
lasarettsläkartjänster. Därest medicinalstyrelsens
förslag i fråga om vissa omstridda
tjänster skulle av Kungl. Maj:t
godtagas, skulle detta innebära att de
vetenskapliga meriterna finge den avgörande
betydelsen.

Jag är väl medveten om att det är
mycket vanskligt att jämföra vetenskapliga
och praktiska meriter, och jag vill
ingalunda underskatta de vetenskapliga
meriternas betydelse, men de bör inte
vara ensamma avgörande. Det gäller inte
här tillsättande av professur utan tillsättande
av lasarettsläkartjänst.

Alla är säkerligen ense om att sökande
till lasarettsläkartjänster bör ha en
grundlig klinisk utbildning. Sedan vederbörande
väl erhållit denna, bör tjänstår
såsom underläkare vid landsortssjukhus
tillmätas lika stort meritvärde
som fortsatt tjänstgöring vid klinik. Om
så icke sker, finns det ingen möjlighet
att kunna rekrytera de biträdande lasarettsläkartjänsterna
vid våra stora centrallasarett.
Ännu orimligare är det att
fortsatt tjänstgöring vid en klinik skall
vara mera meriterande än självständig
verksamhet som lasarettsläkare vid ett
landsortssjukhus.

Några exempel visar vilka konsekvenser
medicinalstyrelsens nuvarande principer
vid upprättande av förslag till lasarettsläkartjänsten
leder till.

En underläkare går några år hos en
lasarettsläkare på en stor medicinsk avdelning
i landsorten. Så blir denne lasarettsläkare
utnämnd till professor och
får under sig amanuenser och underläkare.
Alla dessa får räkna kliniska meriter,
men den underläkare som tjänstgjorde
under samma chef på landsortssjiukhuset
får icke göra detta. Man har

Fredagen den lf> maj 1952.

Nr 18.

Ang. upprättande av förslag till besättande av lasarettsläkartjänster.

all anledning att tro, att ifrågavarande
chef lärt sina underläkare i landsorten
lika mycket som han lär de underordnade
läkarna vid universitetskliniken.

En docent vid en klinik får ofta vikariera
för sin chef som klinisk lärare,
och samtidigt får hans underordnade
räkna sina kliniska meriter. Så blir samme
docent utnämnd till lasarettsläkare
i landsorten och förlorar samtidigt formellt
förmågan att ge sina underläkare
kliniska meriter.

Det bör vara av betydelse ur utbildningssynpunkt
att en läkare tjänstgör
hos olika klinikchefer, då var och en
av dessa ofta har sina olika metoder och
principer. För en läkare, som skall bli
chef för ett stort landsortssjukhus, bör
det vara av vikt att icke uteslutande under
sina utbildningsår ha tjänstgjort vid
klinik i Stockholm eller universitetsstäderna.
Genom tjänstgöring på ett landsortslasarett
lär han sig de speciella problem
som berör sjukvården på andra
håll än i storstäderna, och detta bör enligt
min mening vara en merit och icke
som nu är fallet minska vederbörandes
utsikter att erhålla lasarettsläkartjänst.

Enligt sjukhuslagen kommer berömvärd
tjänstgöring på sjukhus som första
befordringsgrund. Det är enligt min uppfattning
orimligt att underskatta värdet
av självständig verksamhet såsom lasarettsläkare
på ett landsortssjukhus. Ett
exempel visar delta. Två personer A och
B, vilka båda har grundlig klinisk utbildning
och båda disputerat och är docenter,
söker samtidigt lasarettsläkartjänst
vid ett landsortslasarett. A anses
mest meriterad och får tjänsten. Efter
åtta år söker de båda transport till ett
annat sjukhus. De har båda mycket väl
fullgjort sina åligganden och har goda
vitsord. Det borde då vara uppenbart,
att den som tidigare satts först på förslag
och som haft självständig verksamhet
som chef för en lasarettsavdelning i
landsorten fortfarande skall placeras
först, men så sker ej om medicinalstyrelsens
nuvarande principer skall tillämpas.

De problem som jag nu berört, kanske
alltför utförligt, är av utomordent -

ligt stor betydelse för utvecklingen av
den slutna kroppssjukvården i länen.
De är av betydelse icke minst för sjukvården
i Norrland. Om läkarna får den
uppfattningen, att självständig verksamhet
som lasarettsläkare i landsorten värderas
mindre än fortsatt tjänstgöring vid
kliniker, drar de sig givetvis för att
söka lasarettsläkartjänster, i varje fall i
Norrland. Detta kommer att försvåra tillsättningen
av såväl lasarettsläkartjänster
som biträdande lasarettsläkartjänster
till skada för sjukvården.

Jag vädjar därför till statsrådet och
cefen för inrikesdepartementet att pröva
dessa ur många synpunkter mycket
svårlösta problem. Jag tror inte att de
har direkt med den nu pågående utredningen
om sjukhuslagstiftningen att
göra.

Sedan ytterligare en sak. Som det nu
är infordras ofta förord till dessa tjänster,
innan förslaget har vunnit laga
kraft. Det har i rätt stor utsträckning
förekommit att förslag överklagats, och
i sådana fall är det enligt min mening
olämpligt att sjukvårdsberedningarna
skall bli tvingade att avge förord på
ett förslag som inte vunnit laga kraft,
tv det kan ju tänkas att förslaget av
Ivungl. Maj :t ges en annan form.

Med dessa ord ber jag få framföra
mitt tack till statsrådet och chefen för
inrikesdepartementet för hans svar.

Herr statsrådet HEDLUND: Herr talman!
Av interpellationssvaret framgår,
att jag inte har ansett det lämpligt
att nu taga ställning till den fråga som
interpellanten här dragit upp. Anledningen
är naturligtvis, som jag också
framhållit, att det pågår en utredning
och att jag utgår ifrån att denna utredning
kommer att ta upp även detta
spörsmål till behandling. Jag har därför
nöjt mig med att ange vissa synpunkter.
Jag har inte kunnat undgå att
fästa mig vid att i medicinalstyrelsen
är det inte mindre än fem läkare, vilka
som regel behandlar sådana här befordringsärenden.
Det är generaldirektören
och föredraganden, som ju båda är lä -

Nr 18.

Fredagen den 16 maj 1952.

Ang. upprättande av förslag till besättande av
kare, det är två byråchefer, om vilka
det har upplysts att de i regel tidigare
varit verksamma som läkare ute på fältet,
och slutligen är det vetenskapliga
rådet med också. Det är alltså inte mindre
än fem läkare, som deltar i avgörandet
av dessa ärenden. Visserligen kan
man som interpellanten säga, att det ju
dock är generaldirektören som dikterar
besluten på egen hand, men varje deltagande
har, som interpellanten också
nämnde, rätt att ge uttryck för sin mening,
vilket han ju också brukar göra.

Det är ganska ofta som det förekommer
att antingen vetenskapliga rådet eller
också någon av de övriga deltagande
har fört till torgs en annan uppfattning
än den som generaldirektören företräder,
och detta betyder ju författningsmässigt
sett att förordsmöjligheter föreligger
för en större krets; var och en
av de sökande, som har fått någon röst
bland dessa fem, kan ju uppföras på
förord, och jag tror att detta sker inte
så sällan. Jag känner till fall, när det
vetenskapliga rådet har varit av en mening
och generaldirektören av en annan,
varvid förordet har lämnats den
som generaldirektören vill ha, men jag
känner också till fall då motsatsen inträffat.

Det är alltså detta som var det väsentliga
skälet till att jag i dag inte
ville lämna något direkt positivt svar.
Frågan är komplicerad, och den kan behöva
utredas.

Vad sedan fördröjningen av ärendenas
behandling beträffar, anser jag att detta
i och för sig inte kan få vara av avgörande
betydelse, men det är en omständighet,
som man dock inte helt kan bortse
ifrån.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Utslagsgivande
för frågans avgörande i medicinalstyrelsen
blir ofta, som jag förut
sade, det vetenskapliga rådets votum. Det
har ju visat sig, att generaldirektören ofta
följer vetenskapliga rådets förslag. Under
sådana omständigheter kommer den
inställning, som vetenskapliga rådet företräder,
att spela mycket större roll

lasarettsläkartjänster.
än vad någon av byråcheferna anfört
vid behandlingen av frågan. När det gäller
tillsättandet av exempelvis en professur
har man tre sakkunniga, och det
vore inte orimligt att ha två sakkunniga
i ett sådant fall som detta. Därtill
kommer, som jag sade, att det är olämpligt
att eu klinikchef sitter och bedömer
meriter för sådana sökande, vilka
fått sin utbildning vid den klinik, för
vilken medlemmen av vetenskapliga rådet
är chef. Detta är kanske ändå litet
stötande.

Herr statsrådet HEDLUND: Herr talman!
Det är mycket möjligt att medlemmen
av det vetenskapliga rådet har förmågan
att göra sig gällande i så pass
hög grad, att han ofta vinner generaldirektörens
medverkan för sin mening,
men i så fall är väl inte detta så underligt,
ty ledamoten av vetenskapliga rådet
brukar vara en av de mest framstående
läkare vi har i landet på det
område det gäller.

Det är klart, att man inte helt kan
bortse ifrån vad interpellanten nämnde
i slutet av sitt anförande här, nämligen
att det kan finnas en viss benägenhet
för vetenskapliga rådet att övervärdera
kvalifikationerna hos någon, som vetenskapliga
rådet i sin verksamhet dagligen
haft att göra med, men jag föreställer
mig i så fall att om det ligger
något i den synpunkten är saken inte
obekant för de fyra övriga i medicinalstyrelsen
som har att ta befattning med
ärendet, och då utgår jag ifrån att de
tar den hänsyn till detta förhållande,
som omständigheterna kan påfordra.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Upplästes två till kammaren inkomna
protokoll, så lydande:

År 1952 den 15 maj sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt §§ 70
och 71 riksdagsordningen utse riksdagens
fullmäktige i riksbanken för valperioden
1952—1955 efter herrar C. P.
V. Gränebo och G. F. N. Kristensson,

Fredagen den 1C maj 1952.

Nr 18.

vilka voro i tur att avgå, jämte två suppleanter;
och befunnos efter valens slut
hava blivit utsedda till

fullmäktige

för valperioden 1952—1955:
herr Rubbestad, Axel
Ludvig, ledamot av
andra kammaren . med 44 röster,
» Kristensson, Gustaf
Filip Natan, ledamot
av andra kammaren
.......... » 44 » ;

suppleant för herr Rubbestad, A. L.:
herr Elofsson, Gustaf
Sanfrid, ledamot av
första kammaren., med 44 röster;

suppleant för herr Kristensson, G. F. N.:
herr Kollberg, Gustaf Napoleon,
ledamot av
andra kammaren., med 44 röster;

Gottfrid Karlsson. Martin Skoglund.
Gustaf Elofsson. O. Malmborg.

År 1952 den 15 maj sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt §§ 70
och 71 riksdagsordningen utse riksdagens
fullmäktige i riksgäldskontoret för
valperioden 1952—1955 efter herrar A.
E. örne, K. A. Ryberg och E. R. Hagberg,
vilka voro i tur att avgå, jämte tre
suppleanter; och befunnos efter valens
slut hava blivit utsedda till

ordförande

för valperioden 1952—1955:
herr Kling, Erik Herman,
statssekreterare
............ med 44 röster;

fullmäktige

för valperioden 1952—1955:
herr Näsgård, Bernhard,
ledamot av första

kammaren ...... med 38 röster,

» Hagberg, Erik Rudolf,
ledamot av
andra kammaren » 38 » ;

suppleant för herr Kling, E. H.:
herr Hedqvist, Anders
Sven, ledamot av
andra kammaren . med 44 röster;

suppleant för herr Näsgård, B.:
herr Pettersson, Anders
Petter, ledamot av
andra kammaren . med 38 röster;

suppleant för herr Hagberg, E. R.:
herr Birke, Gustaf Emanuel,
ledamot av
andra kammaren . med 38 röster.

Gottfrid Karlsson. Martin Skoglund.
Gustaf Elofsson. O. Malmborg.

På framställning av herr talmannen
beslöts att de nu upplästa protokollen
skulle läggas till handlingarna; och skulle
riksdagens kanslideputerade genom
utdrag av protokollet underrättas om
dessa val samt anmodas låta uppsätta
och till kamrarna ingiva förslag dels till
förordnanden för de valda, dels ock till
skrivelser till Konungen med anmälan
om de förrättade valen.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
den av herr Lindgren
m. fl. väckta motionen, nr 503, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
åtgärder i prisreglerande syfte
på jordbrukets område.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtande nr 9, konstitutionsutskottets
utlåtande nr 22 och betänkande
nr 24 samt första lagutskottets
utlåtande nr 30.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.32 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 18.

Lördagen den 17 maj 1952.

Lördagen den 17 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 10 förmiddagen.

Herr talmannen yttrade att han finge
tillkännagiva, att enligt överenskommelse
med andra kammarens talman gemensamma
omröstningar komme att anställas
vid början av kamrarnas sammanträden
onsdagen den 21 innevarande månad.

Ang. inrättande av ett nordiskt råd.

Föredrogs ånyo utrikesutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition, nr 206, angående inrättande
av ett nordiskt råd, dels ock i
ämnet väckt motion II: 643.

Genom en den 4 april 1952 dagtecknad,
till utrikesutskottet hänvisad proposition,
nr 206, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden
för samma dag
samt med överlämnande av förslag till
stadga för Nordiska rådet, hemställt, att
riksdagen måtte dels antaga förslaget till
stadga för Nordiska rådet, dels föranstalta
om val av ledamöter och suppleanter
i rådet.

Till utskottet hade jämväl hänvisats en
av herr Johansson i Stockholm m. fl.
inom andra kammaren väckt motion, nr
643, vari yrkats avslag på Kungl. Maj:ts
berörda proposition.

Det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget
till stadga för Nordiska rådet var i
nedan angivna delar så lydande:

1 §■

Nordiska rådet är organ för samråd
mellan Danmarks riksdag, Islands alting,
Norges storting och Sveriges riksdag
samt dessa länders regeringar i frågor, i
vilka gemensamma åtgärder av dessa länder
eller några av dem ifrågakomma.

2 §.

Rådet består av sexton ombud för envar
av Danmarks och Sveriges riksdagar
samt Norges storting, vilka representera
olika politiska meningsriktningar och utses
inom riksdagarna respektive stortinget,
tillika med erforderligt antal
suppleanter, för den tid och på det sätt,
som inom varje land särskilt bestämmes,
samt fem i samma ordning utsedda ombud
för Islands alting.

De deltagande ländernas regeringar representeras
i rådet av de regeringsmedlemmar,
som vid varje särskilt tillfälle
förordnas därtill av respektive regeringar.

Regeringsrepresentanterna deltaga i
rådets överläggningar men ej i dess beslut.

3 §.

När det begäres från finsk sida, må
finska representanter deltaga i rådets
överläggningar och beslut.

4 §.

Rådet sammanträder en gång årligen
å tid, som det självt bestämmer (ordinarie
session), och dessutom, när rådet så
beslutar eller det påkallas antingen av
minst två regeringar eller av minst tjugo
medlemmar (extra session). Sessionerna
hållas i respektive länders huvudstäder
enligt vad rådet bestämmer.

6 §.

Rådets förhandlingar äro offentliga,
därest rådet ej med hänsyn till visst
ärendes beskaffenhet annorlunda beslutar.

10 § första stycket.

Rådet har till uppgift att dryfta frågor
av gemensamt intresse för länderna och
att besluta om rekommendationer (framställningar)
till regeringarna i sådana
frågor. Till rekommendationerna fogas
uppgift om huru varje medlem av rådet
röstat.

Lördagen den 17 maj 1952.

Nr 18.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:s förevarande proposition,

dels — under förutsättning av att från
dansk och norsk sida fattades motsvarande
beslut — antaga förslaget till stadga
för Nordiska rådet,

dels ock jämlikt 2 § i stadgan och med
tillämpning av 75 § 1 mom. riksdagsordningen
och riksdagsstadgan föranstalta
om val av ledamöter och suppleanter i
rådet för tiden intill dess sådant val
nästa gång ägde rum, vid vilket val vardera
kammaren hade att utse 8 ledamöter
och 8 suppleanter;

B) att motionen II: 643 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr ÖHMAN: Herr talman! Vid den
utrikesdebatt, som vi hade här i kammaren
i februari månad, uttalade jag mig
positivt för ett nordiskt samarbete, men
detta under alldeles bestämda förutsättningar
och i syfte att åstadkomma en pacificering
av hela Norden i händelse av
krig. Jag framhöll då som min mening,
att ett sådant samarbete kanske kunde
uppnås, om Sverige ville stödja den finske
statsministerns linje, som går ut på
att förmå Norge och Danmark att lämna
Atlantpakten och genomföra en alliansfri
utrikespolitik. Statsministern gav då
det beskedet, att Norge och Danmark
valt sin egen väg och att man i Oslo och
Köpenhamn inte ville lyssna på några
råd från Stockholm eller Helsingfors.

Nu föreslås emellertid att det skall
upprättas ett nordiskt råd, i vilket Finland
inte är med. Representanter för
den svenska riksdagen och regeringen
skall alltså bänka sig tillsammans med
tre stater, som inte har valt samhörighet
med Norden som sin väg, utan samhörighet
med Atlantpakten. Island är
redan ett faktiskt ockuperat land, ett
land som tvingats in i en krigsallians,
trots att den isländska grundlagen föreskriver
neutralitet. De styrande i Danmark
och Norge har sålt sina länders
nationella suveränitet, de har blivit
fjärrstyrda och fullföljer en politik, som

Ang. inrättande av ett nordiskt råd.
kan föra till nationell katastrof inte bara
för Danmark och Norge utan också
för oss och kanske för alla länder i Norden.

Jag vill i detta sammanhang endast erinra
om att det i slutet av september eller
möjligen i början av oktober i fjol gavs
en order till de danska myndigheterna,
en order som går ut på att regering,
riksdag, försvarsmakt och till och med
kungamakten skall försättas ur spel i
händelse av ett krigsutbrott, tv hela bestämmanderätten
övergår då till Atlantpaktens
överkommando. Redan nu är för
övrigt ledningen för försvarskrafterna i
amerikanska händer och inte i danska.
Likadant är läget i Norge. Man måste
därför säga att folken i våra närmaste
grannländer, så länge de tillhör Atlantpakten,
inte kan avgöra sina egna livsfrågor.
De avgörs på annat håll, och
det är detta nya läge, som vi anser att
man måste ta hänsyn till, när det gäller
frågan om nordiskt samarbete. Vårt land
är inte med i Atlantpakten, och den officiellt
deklarerade linjen är alliansfrihet.
Att denna alliansfrihet är mycket
haltande har jag tidigare vid många tillfällen
berört, och jag skall inte i detta
sammanhang gå närmare in på saken.

Jag vill bara erinra om att Sverige redan
medverkar i flera internationella
organ, som numera inte är någonting
annat än hjälporgan åt Atlantpaktens
militära organisation. Och det strider
enligt vår mening mot en konsekvent alliansfri
linje i utrikespolitiken. Nu skall
det alltså skapas en ny organisation för
samverkan med länder, som leds av Atlantpaktens
huvudintressent. Jag vill i
detta sammanhang i förbigående erinra
om en intressant omständighet, nämligen
att initiativet till det nordiska rådet
kom från Danmark, vars utpräglade
beroendeförhållande till Förenta staterna
väl inte någon numera kan bestrida.
Vår regering var också mycket lyhörd
för detta danska uppslag. När Kekkonen
föreslog, att Norden skulle gå en annan
väg för att trygga freden, då vinkades
från regeringens håll med kalla handen.

.lag betraktar alltså frågan om ett nordiskt
råd utifrån dessa omständigheter

Nr 18.

Lördagen den 17 maj 1952.

Ang. inrättande av ett nordiskt råd.

och kommer till den slutsatsen, att det
steg, som jag förmodar att riksdagen i
dag är beredd att ta, markerar en fortgående
glidning bort från alliansfriheten
och till en allt intimare samverkan med
de makter, som ställer kriget såsom perspektiv.

Jag vill också, herr talman, innan jag
slutar påpeka en annan sak.

Man har, i varje fall i det dokument
som vi har framför oss, undvikit att
fastställa det nordiska rådets uppgifter.
Utrikesutskottet tycker till och med,
att det skulle vara, såsom utskottet skriver,
»olägligt» att i förväg bestämma arbetsuppgifterna.
Det förklaras inte vari
olägenheten består. Det kanske beror på
att utrikesutskottet är väl medvetet om
att man här rör sig på ett tämligen känsligt
och brännbart område och att utskottet
därför begränsar sig till att säga
att rådet har att ifrågasätta åtgärder,
»gärna i få men betydelsefulla ärenden».
Ja, »betydelsefulla ärenden», det kan
vara praktiskt taget vad som helst.
Det beror på omständigheterna vad
som är betydelsefullt eller inte. Att
militär samverkan med Atlantpakten
skulle kunna tänkas tillhöra de »få men
betydelsefulla ärenden», som rådet skall
dryfta, kan man inte utan vidare utesluta,
och härtill kommer att rådet inte
bara skall dryfta betydelsefulla angelägenheter,
utan tyngdpunkten skall, säger
utskottet, läggas på att ifrågasätta
åtgärder. Utskottet varnar uttryckligen
för att rådet endast skall bli »en debatterande
församling».

Nu kan man naturligtvis gentemot dessa
mina reflexioner om rådets befogenheter
göra den invändningen, att dess
beslut skall vara av rådgivande karaktär.
Ja, det är i och för sig riktigt, och det
är ju fastställt i den stadga som utarbetats.
Men det betonas samtidigt i kommentarerna,
att de delegater, som utses,
skall vara representativa för sina partier
och således ha möjligheter att genomföra
rådets beslut i vederbörande
parlament. Dessutom skall regeringarna
ha representanter i rådet med beslutanderöst.
Jag kommer därför till den slutsatsen,
att beslutens rådgivande karak -

tär i denna församling endast är eu
fråga om formen och inte om beslutens
faktiska innehåll.

Då jag således anser att detta organ
för nordiskt samarbete tar sikte på att
binda landet närmare Atlantpakten och
därmed närmare kriget, ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till motionen nr
643 i andra kammaren, vilken innebär
avslag på föreliggande proposition.

Herr SANDLER: Herr talman! Det
kommunistiska avslagsyrkandet i denna
fråga är ju i och för sig inte överraskande.
Det understryker bara att det
nordiska råd, som nu skall sättas i livet,
är ett organ av demokratien och för demokratien
i Norden. Att diktaturideologiens
målsmän ställer sig utanför ett sådant
organ är ju helt naturligt. Till deras
sedvanliga vokabulär har i den nu
föredragna motionen lagts den förolämpningen
mot våra skandinaviska grannländer,
att Norge, Danmark och Island
upphört att vara oavhängiga stater. Denna
betygsättning, mina damer och herrar,
kommer från ett parti, som i hela
sin verksamhet så uppenbart ådagalägger
hur det är bevänt med dess oavhängighet.
I taktiken för dagen ingår att
just nu svepa in sig i den finska flaggan.
Lovorden åt Finland såsom exemper
har emellertid en baksida, som man
inte kan missta sig på. Om Finland begagnar
den rätt, som stadgan för det
nordiska rådet tillerkänner detta land,
att framdeles deltaga i rådets förhandlingar,
då är den kommunistiska fördömelsen
över även den finska demokratien
på förhand given, och därmed kommer
denna i samma belägenhet som vår
egen ur kommunistisk synpunkt. Därmed
vare nog sagt beträffande kommunismens
negativa ståndpunkt i frågan.

För att övergå till den positiva sidan
av saken vill jag först konstatera, att
det är någonting märkligt i det förhållandet,
att i en period, då de olika nordiska
länderna på grund av hårda tidsomständigheter
har valt olika vägar för
att trygga sin säkerhet, ett förslag sådant
som detta har kunnat framläggas

Lördagen den 17 maj 1952.

Nr 18.

med de bästa utsikter att vinna bifall.
Det har kunnat ske utan några längre
utredningar och några långa överväganden.
En formskärare skulle mycket
väl kunna finna anmärkningar och uppskovsanledningar
i det stadgeförslag, som
ligger på kammarens bord, men så har
icke denna gång skett. Då jag inte på
något sätt deltagit i det förberedande
arbetet i denna angelägenhet, känner jag
mig oförhindrad att säga, att jag tycker
det är bra gjort av de personer, som med
enveten energi på osedvanligt kort tid
lyckats driva fram denna idé från att
vara ett projekt till att bli ett regeringsförslag.
Att det har lyckats måste väl
också samtidigt tolkas så, att det har
funnits resonans för idén.

Denna fråga behandlas nu samtidigt
förutom i den svenska riksdagen även
av riksdagarna i Norge och Danmark.
För Islands vidkommande framlägges
förslag först senare under året, då alltinget
inte har något sammanträde nu.
Vad Finland beträffar är ju dess deltagande
en oviss fråga. Det har i utrikesutskottets
utlåtande om den saken
sagts, att detta råd inte fullt kommer
att göra skäl för sitt namn, därest Finland
även fortsättningsvis finner sig
böra stå utanför. Bedömningen härav
tillkommer självfallet de finska statsmakterna.
Härifrån kan endast sägas, att
den svenska demokratien skulle välkomna
ett samarbete även i denna angelägenhet
med den finska demokratien.

I utrikesutskottets utlåtande är det
särskilt två synpunkter som blivit understrukna.
Pro primo: det nordiska rådet
är avsett att vara en representation
både för regeringar och parlament. Pro
secundo: det bör inte få bli en enbart
debatterande församling eller utnyttjas
som en allmän remissinstans utan har
att koncentrera sitt intresse på sådana
ärenden, i vilka, såsom det heter, gemensamma
åtgärder ifrågakomma. Detta
innebär inte bara en praktisk utan
även på sätt och vis en principiell begränsning
av rådets aktioner. Om statsmakterna
i de olika nordiska länderna
har valt att inta, såsom nu iir fallet, eu
bestämd men olikriktad ståndpunkt i

Ang. inrättande av ett nordiskt råd.
utrikespolitiskt hänseende, begränsar
detta uppenbart eo ipso rådets möjligheter
att agera, eftersom det skall
gälla ärenden, där gemensamma åtgärder
ifrågakommer. Det synes mig därför
klart att varken för den alliansfria
politiken å ena sidan eller för atlantpaktspolitiken
å den andra sidan upprättandet
av detta nordiska råd ger anledning
till någon oro.

Rådet kan icke, såsom utskottet har
sett saken, ordentligt fylla sin uppgift,
om inte dess arbete är väl förberett. För
att så skall bli fallet beträffande dess
första session är det angeläget att utseendet
såväl av riksdagens som regeringens
representanter sker så skyndsamt,
att en svensk delegation kan sammankomma
före avslutningen av riksdagens
vårsession.

I sitt tillstyrkande av stadgan och således
av förslaget om det nordiska rådets
upprättande använder utrikesutskottet
sannerligen icke något blomsterspråk.
Rosorna bör få vänta till dess rådet
har visat vad det förmår. Utskottet
uttrycker bara kort och enkelt sin övertygelse
att, som det heter, rådet bör bli
till gagn för det nordiska samarbetet,
förutsatt att rådet arbetar i enlighet med
stadgans syftemål.

Låt oss, mina damer och herrar, betrakta
vad som nu sker främst som en
viljeakt från de olika skandinaviska parlamentens
sida och i detta hänseende nu
närmast från det svenska parlamentets
sida. I utrikesutskottet har rått fullständig
enighet, och jag vågar förutsätta att
den kommer att motsvaras av en fullständig
enighet också i riksdagen, mellan
alla de partier, som tillhör den
.svenska demokratien. Detta bör ju vara
en god startgåva för det nordiska samarbetsorgan,
som nu skall sättas i livet.

I förhoppning, herr talman, att rådet
skall fylla sitt syfte, yrkar jag bifall till
utskottets hemställan.

Herr ÖHMAN: Herr talman! Herr
Sandler ansåg att jag riktat en förolämpning
mot Norge, Danmark och Island,
»är jag sagt att dessa länder genom sin

Nr 18.

Lördagen den 17 maj 1952.

Ang. inrättande av ett nordiskt råd.
politik liar förlorat sin nationella suveränitet.

Jag vill icke låta detta yttrande stå
oemotsagt, då min karakteristik av läget
icke avsåg att förolämpa de nordiska
länderna utan endast att teckna ett faktiskt
förhåHande. Man kan inte förneka,
att det militära överkommandot i dessa
länder redan är lagt i Atlantpaktens
händer och att denna organisation dirigeras
framför allt från Amerikas förenta
stater. Och jag skulle vilja höra hur
herr Sandler kan hävda, att exempelvis
ett sådant land som Island numera kan
betraktas såsom en suverän nationalstat,
då landet i verkligheten är ockuperat
av främmande makt.

Herr Sandler förklarade att när vi
kommunister går emot det föreliggande
förslaget, så vittnar detta om de skiljelinjer
som finns mellan de s. k. demokratiska
partierna och diktaturanhängarna.
Jag skall inte i detta sammanhang,
herr talman, ta upp diskussionen om vad
herr Sandler till äventyrs menar med
demokrati och vad jag menar med demokrati.
Jag vill här endast inskjuta,
att när Finland icke har ansett sig kunna
gå med i detta nordiska råd, så beror
det väl inte därpå att den borgerlige
finske statsministern skulle vara anhängare
av någon socialistisk ideologi.
Han har säkert liksom den finska regeringen
bedömt läget ur politisk synpunkt,
och han har anvisat en annan
väg, nämligen att Norden bör försöka
komma bort från Atlantpakten, försöka
åstadkomma en pacificering och därmed
större trygghet mot krigiska förvecklingar.
Man har från den sidan icke
ansett, att detta nordiska råd tjänar sådana
syften, och därför har man avböjt
att gå med.

Nu finns i stadgan ett slags brasklapp,
då det heter att om Finland sedan skulle
vilja komma med, så är landet hjärtligt
välkommet. Ja, det kan man säga, men
ett faktum är att man nu söker skapa
ett nordiskt råd i ett splittrat Norden,
ett råd där icke alla Nordens länder anser
sig vara med, ett råd där tre atlantpaktsstater
och en alliansfri stat, Sverige.
skall samverka. Man kommer icke

ifrån, herr Sandler, att Danmark, Norge
och Island är en del av Atlantpakten och
att Sverige i och med det beslut, som i
dag kommer att fattas, har sagt: Nu
skall vi samarbeta med denna del av
Atlantpaktens stater.

Sedan kan man säga, att vi icke har
bundit oss för några militärengagemang.
Men erfarenheten visar att några absolut
strikta skiljelinjer inte finns mellan
samverkan på det militärpolitiska området
och samverkan i andra hänseenden;
det ena flyter in i det andra.

Det är dessa synpunkter som gjort att
vi har yrkat avslag på propositionen,
och jag kan inte annat än vidhålla mitt
yrkande, trots den utläggning jag här
hört från utrikesutskottets ordförande.

Till sist vill jag bara, herr talman, erinra
om att det alltjämt saknas någon
definition på vad detta nordiska råd
skall göra. Vad menar man exempelvis
med »betydelsefulla frågor»? Kan det, i
en given situation, avse militärpolitisk
samverkan? Den tolkningen har jag dristat
mig att göra, och utrikesutskottets
ordförande har icke bestritt den.

Herr statsrådet ZETTERBERG: Herr
talman! Under de mörka krigsåren, då
banden mellan de nordiska länderna blivit
mera eller mindre avklippta, var det
många bland oss som drömde om att
kunna upptaga mera nära och intima
förbindelser än förut, om det åter blev
fred i världen och alla de nordiska länderna
då var fria. Verkligheten blir inte
alltid riktigt sådan som man drömmer
sig den, och det är välbekant hur de
nordiska länderna nu har sett sig nödsakade
att gå olika vägar i utrikespolitiken.

I det läget är faran den att man i alla
de nordiska länderna säger sig, att del
inte heller är möjligt att uppehålla och
utöka kontakterna och samarbetet på
andra områden. Därför är det så mycket
mera angeläget för alla, som tror
på den djupa innebörden i den nordiska
vänskapen, att i stället vidga och fördjupa
samarbetet på andra fält än utrikespolitikens.
Och det förslag till ett

Lördagen den 17 maj 1952.

Nr 18.

nordiskt råd, som jag haft äran och
glädjen att framlägga för riksdagen och
som nu behandlas av kammaren, är ett
nytt och betydelsefullt bevis på vad som
ändå kan göras och vilka stora möjligheter
som står till buds att skapa nya
kontakter och förstärka de gamla, som
finns mellan de nordiska folken.

Utskottets ärade ordförande nämnde,
hur fort och lätt det gått att genomföra
ett så ovanligt förslag som detta ändå
är. Jag vill understryka vad han därvid
sade och instämma både i att detta
måste innebära, att hos alla de nordiska
länderna finns en stark och djup
resonans för den nordiska tanken, och
i hans tacksamhet till dem som särskilt
bidragit till att förverkliga förslaget;
och det må kanske vara mig tillåtet att
särskilt rikta den tacksamheten till herr
Herlitz, som var svensk representant i
den internordiska kommitté, som utarbetade
förslaget och som sedan med
stor energi fört verket vidare, tills förslaget
i dag är färdigt att antagas.

Man kan vid läsningen av stadgan fråga
sig, hur detta nya nordiska organ
skall arbeta och vad det kan göra. Naturligtvis
finns en liten risk för att det
nordiska rådet, eftersom stadgan är vagt
och allmänt hållen, kan bli mest ett
organ för diskussioner och mera allmänna
projekt och inte ett verkligt,
praktiskt samarbetsorgan. Utskottet har
med rätta understrukit, att så inte bör
ske, och jag tror att man kan hysa en
viss optimism på den punkten, när man
har erfarenhet av hur bra det går att
genomföra ett nordiskt samarbete rätt
formlöst och utan i förväg angivna riktlinjer.
Som ett exempel på detta skall
jag be att få anföra min erfarenhet från
det nordiska samarbetet på lagstiftningens
område. Det samarbetet är av mycket
gammalt datum, och det har efter
krigets slut upptagits och intensifierats
samt lett till så märkliga resultat — inte
så allmänt kända som de borde vara
— att alla de nordiska länderna nu har
en lång rad av lagar, som i alla eller
flera av länderna iir lika eller nästan
lika och alltså i den meningen gemensamma.
Och dessa lagar handlar om

Ang. inrättande av ett nordiskt råd.
alla möjliga centrala och viktiga ting
i det mänskliga livet, t. ex. äktenskapslagstiftningen
och de allmänna reglerna
om slutande av avtal och köp. Jag
skall inte trötta med flera exempel —
det finns dussintals — utan nöjer mig
med att peka på det allra färskaste,
nämligen den nya medborgarskapslagen,
som är nordisk både på det viset att
lagstiftningen är lika i alla de berörda
nordiska länderna och på det viset att
den ger särskilda företrädesrättigheter
åt nordiska medborgare framför andra
utlänningar.

Det förhåller sig i själva verket så,
att på lagstiftningens mark har vuxit
upp -— utan några fastslagna former
eller egentliga gemensamma organ —
en samfällighet i Norden, som säkerligen
är större än vad man finner hos
några andra självständiga stater i världen.
Det har till och med sagts, att den
likstämmigheten i lagstiftningen är större
än vad som i stort sett gäller mellan
USA:s delstater — och ändå brukar ju
lagstiftningen anses som ett folks mest
nationella och egenartade uppgift. Säkerligen
är det ett uttryck för den mycket
djupa samhörighet som finns i Norden,
att så har kunnat ske.

Jag är också övertygad om att det nya
nordiska rådet skall kunna fylla en viktig
funktion just därför att det kan arbeta
på grundval av denna nordiska samhörighet.

Herr SANDLER: Herr talman! Med
mitt tidigare anförande var i själva verket
det väsentliga i herr öhmans replik
redan på förhand besvarat. Men det
kan ju tjäna ett visst informationsintressc
att påpeka för kammaren vad
som säges i denna motion. Där står
bokstavligen att Norge, Danmark och
Island har uppgett sin oavhängighet.
Det var vad jag påtalade. Och man
drar av detta konklusionen att »nu måste
varje utvidgning och fortsättning av
samarbetet bedömas från det nya läge,
som uppstått». Det är alltså, mina damer
och herrar, inte barn det nordiska
rådet som drabbas, utan också fort -

Nr 18.

Lördagen den 17 maj 1952.

Ang. inrättande av ett nordiskt råd.
sättningen av nu pågående samarbete.
Detta illustrerar hur det är bevänt med
det positiva intresse för nordiskt samarbete,
som herr öhman deklarerade i
sitt första anförande.

Jag vill hoppas, att kammarens ledamöter
genom allmän anslutning till utrikesutskottets
hemställan måtte visa,
att alla riksdagens partier utom det
kommunistiska står bakom vad jag tilllåtit
mig att karakterisera såsom en
viljeakt till förmån för nordiskt samarbete.

I herr Sandlers yttrande instämde herrar
Ewerlöf och Bergvall, herr andre
vice talmannen samt herrar K erman,
Ohlon, Sjödahl, Wahlund, Näsgård, Elon
Andersson och Holmbäck.

Herr BRANTING: Herr talman! Jag
hade på sin tid tillfälle att i Köpenhamn
vara med om ett samarbete beträffande
vissa gemensamma nordiska
lagstiftningsfrågor av den beskaffenhet,
som herr justitieministern nyss berörde
i sitt anförande, och jag vill gärna
understryka att jag för min del varmt
uppskattar de vidgade möjligheter till
ett sådant samarbete som kan förväntas
bli en följd av det beslut om ett
nordiskt råd, som vi här skall fatta.

Det är emellertid en sida av förslaget,
som jag inte kan hjälpa att jag för min
del tycker kunde ha varit litet klarare
utformad. När Sverige för sin del beslöt
antaga inbjudningen år 1949 till det
förberedande arbetet i London i syfte
att bilda Europarådet, ställde ju svenska
regeringen den förberedande frågan,
huruvida det var avsett att militära
spörsmål skulle falla inom Europarådets
behörighet eller icke. Det svar som erhölls
var otvetydigt nekande, och mot
bakgrunden av detta besked ansåg sig
Sverige kunna deltaga i det arbete som
ledde till att Europarådet bildades; jag
citerar här vad utrikesministern yttrat i
proposition nr 237.

Vad nu beträffar det planerade nordiska
rådets uppgifter, kan jag för min
del inte upptäcka någon lika bestämd
deklaration som den som förekom när

fråga var om Sveriges deltagande i
Europarådet. Det kan nog inte bestridas
att den formulering, som förekommer i
interparlamentariska rådets kommentar
till 1 § i stadgeförslaget, är en smula
obestämd. Rådet skall enligt denna paragraf
behandla frågor, i vilka gemensamma
åtgärder av deltagarländerna eller
några av dem kan ifrågakomma.
Det kan måhända i framtiden visa sig
vara av värde, om exempelvis från herr
utrikesministerns sida i detta sammanhang
hade förekommit någon deklaration
av samma klarhetsgrad som när
det gällde Sveriges deltagande i Europarådet.

Jag har blott velat för min del göra
denna kommentar till det beslut, som
kammaren här går att fatta.

Herr HERLITZ: Herr talman! Det
kanske tillåtes mig att ta till orda med
anledning av den fråga som herr Branting
här rest, eftersom jag deltagit i utformningen
av det föreliggande stadgeförslaget.

Sådant som läget i Norden nu är, kan
det anses uteslutet att några militära
frågor upptas till behandling i det nordiska
rådet. Men skulle man granska
rådets arbetsuppgifter och söka fastslå
vad det naturligt borde syssla med,
skulle kanske en hel del andra frågor
dyka upp, som man lämpligen skulle
vilja göra förbehåll och undantag för.
Detta skulle vara en komplicerad uppgift.
Men också en i någon mån överflödig
uppgift. Åtminstone har jag tänkt
mig saken så, att ingen stor skada är
skedd om man inte alltför noggrant
preciserar rådets arbetsuppgifter. Saken
ligger här, om jag inte alldeles missminner
mig, till på ett helt annat sätt
än i fråga om Europarådet. Anledningen
till att Sverige fann det angeläget
att göra vissa reservationer i avseende
på Europarådet var att det engagemang,
som vi där åtog oss, hade en helt annan
och seriösare karaktär än vad som här
är i fråga. Europarådet är ju bildat
genom en konvention, som binder oss.
Det nordiska rådet liar en utomordent -

Lördagen den 17 maj 1952.

Nr 18.

Ang. ändrade bestämmelser om andrakammarval.

ligt lös form, och vi kan vilken dag som
helst säga ifrån att vi inte längre vill
vara med.

Under sådana förhållanden förmodar
jag att andra har tänkt som jag, att det
är överflödig möda att alltför noga precisera
vilka saker man skall syssla med
och vilka man inte skall syssla med.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Jag vill bara i all korthet ansluta mig
till vad herr Herlitz nyss har sagt.

I Europarådet gällde det att bilda en
internationell organisation med vissa bestämda
uppgifter och förpliktelser för
de deltagande medlemsstaterna. Här är
det inte fråga om att bilda en ny mellanfolklig
organisation, utan avsikten är att
organisera ett samarbete under former,
där vi själva oavlåtligt är med och bestämmer
vad som skall behandlas vid
sammanträdena. Därför tror jag inte att
man behöver hysa några som helst farhågor
för att Sverige mot sin önskan
skall tvingas in på områden, som vi inte
anser det opportunt att dryfta vid dessa
sammanträden.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder

förekomna yrkanden propositioner, först
på bifall till samt vidare på avslag å vad
utskottet i det nu ifrågavarande utlåtandet
hemställt; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Ang. ändrade bestämmelser om andrakammarval.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 22, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till ändrad
lydelse av §§ 13 och 15 riksdagsordningen
samt till lag med vissa bestämmelser
om val till riksdagens andra kammare
för perioden 1953—1956 ävensom
i ämnet väckta motioner.

Till konstitutionsutskottets handläggning
hade båda kamrarna den 2 april
1952 hänvisat en av Kungl. Maj:t till
riksdagen avlåten proposition, nr 175,
däri Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen

1) att, såsom vilande för vidare
grundlagsenlig behandling, antaga följande Förslag till ändrad

lydelse av §§ 13 och 15 riksdagsordningen.

(Nuvarande lydelse:)

§ 13.

Andra kammarens ledamöter skola till
ett antal av tvåhundratrettio väljas för
en tid av fyra år, räknade från och med
januari månads början året näst efter
det, under vilket valet skett.

§ 15.

1. I varje valkrets väljes, efter folkmängden
vid början av året näst före
den fyraårsperiod, för vilken valen gälla,
en riksdagsman för varje fullt tal,
motsvarande en tvåhundratrettiondel av
rikets folkmängd.

2. För valkrets, vars folkmängd ej
uppgår till fullt tre tvåhundratrettion •J

Första kammarens protokoll 1952, Nr 18.

(Föreslagen lydelse.)

§ 13.

Andra kammarens ledamöter skola till
antalet vara tvåhundratrettio eller det
högre tal, som föranledes av stadgandet
i 15 § 3 mom. De skola väljas för en tid
av fyra år, räknade från och med januari
månads början året näst efter det,
under vilket valet skett.

§ 15.

Nr 18.

Lördagen den 17 maj 1952.

Ang. ändrade bestämmelser om andrakammarval.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse.)

delar av rikets folkmängd, väljas dock
tre riksdagsmän.

3. Därest det antal riksdagsmän som
med tillämpning av stadgandena i 1 och
2 mom. bör utses, icke uppgår till tvåhundratrettio,
skola, för ernående av
detta antal, de valkretsar, vilkas folkmängd
mest överskjuter de tal, som enligt
1 mom. äro bestämmande för riksdagsmännens
antal inom valkretsarna,
var för sig i ordning efter överskottens
storlek vara berättigade att välja ytterligare
en riksdagsman. Äro överskottstalen
lika för två eller flera valkretsar,
avgöres, där så är nödigt, företrädet genom
lottning på sätt i 6 § 6 mom. är
stadgat.

4. Det antal---av Konungen.

2) att antaga vid propositionen fogat
förslag till lag med vissa bestämmelser
om val till riksdagens andra kammare
för perioden 1953—1956.

Sistnämnda lagförslag innehöll bland
annat bestämmelser, innebärande att valsedel
skulle upptaga partibeteckning men
att ingen annan väljarbeteckning skulle
vara tillåten.

I förslaget var 81 § 5 mom. av följande
lydelse: Skola två eller flera platser
besättas, fördelas de mellan de olika partierna
sålunda, att platserna, en efter annan,
tilldelas det parti, vilket för varje
gång uppvisar det största av nedan angivna
jämförelsetal. Plats, som blivit ett
parti tilldelad, besättes genast så, att partiets
första plats tillerkännes den, vars
namn är det första i ordningen inom
partiet, partiets andra plats den, som
bär andra namnet i ordningen, partiets
tredje plats den, som bär tredje namnet i
ordningen, och så vidare efter samma
grund, ändå att den, som är berättigad

2. Därest det antal riksdagsmän, som
med tillämpning av stadgandet i 1 mom.
bör utses, icke uppgår till tvåhundratrettio,
skola, för ernående av detta antal,
de valkretsar, vilkas folkmängd mest
överskjuter de tal, som enligt samma
mom. äro bestämmande för riksdagsmännens
antal inom valkretsarna, var för
sig i ordning efter överskottens storlek
vara berättigade att välja ytterligare en
riksdagsman. Äro överskottstalen lika för
två eller flera valkretsar, avgöres, där så
är nödigt, företrädet genom lottning på
sätt i 6 § 6 mom. är stadgat.

3. Uppgår det antal riksdagsmän, som
enligt t och 2 mom. bör utses i en valkrets,
antingen icke till tre eller ock till
minst tre men ej fem, skall antalet ökas,
i förra fallet till tre och i senare fallet
till fem.

4. Det antal---av Konungen.

till platsen, redan fått sig tillerkänd
plats från ett eller flera andra partier.

Jämförelsetalet beräknas, så länge partiet
ännu icke fått sig någon plats tilldelad,
genom att partiets rösttal delas
med 1,4. Därefter beräknas jämförelsetalet
för varje gång så, att partiets rösttal
delas med det tal, som är 1 högre än det
dubbla antalet av partiet tilldelade platser.
Har samma person erhållit platser
från två partier, skall dock, vid beräkning
av det antal platser som utdelats,
vardera platsen anses blott såsom en
halv plats; har någon erhållit platser
från tre partier, anses varje sådan plats
såsom en tredjedels plats; och så vidare
efter samma grund.

Har ett parti redan fått sig tilldelad
plats så många gånger, som motsvarar
de å partiets valsedlar upptagna namn,
vilka avse själva riksdagsmanna valet,
varder det från vidare jämförelse uteslutet.

I samband med propositionen hade utskottet
till behandling förehaft följande

Lördagen den 17 maj 1952.

Nr 18,

Ang. ändrade bestämmelser om andrakammarval.

inom riksdagen i anledning av propositionen
väckta, till konstitutionsutskottet
hänvisade motioner, nämligen

inom första kammaren:
nr 454 av herr Ohlon m. fl.,
nr 455 av herr Bergh,
nr 456 av herr Sjödahl,
nr 457 av herr Persson, Helmer, och
herr Norling,

nr 458 av herr Björck samt
nr 459 av herrar Boo och Hesselbom
ävensom

inom andra kammaren:
nr 600 av herr Hall m. fl.,
nr 604 av herr Ohlin m. fl.,
nr 605 av herr Håstad m. fl.,
nr 606 av herr Andersson i Malmö,
nr 607 av herr Sjölin m. fl. samt
nr 608 av herr Karlsson i Stuvsta
m. fl.

I de likalydande motionerna I: 454 av
herr Ohlon m. fl. och II: 604 av herr
Ohlin m. fl. hade hemställts, att riksdagen
måtte dels med avslag å Kungl.
Maj:ts proposition nr 175 vad anginge
valsättet besluta antaga en i motionerna
angiven mandatfördelningsmetod att tilllämpas
vid valen till riksdagens andra
kammare från och med perioden 1953
—1956, dels uttala, att en lösning av frågan
om reformerade bestämmelser vid
val till andra kammaren borde sökas
efter principerna för riksutjämning, och
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om
fortsatt utredning i detta syfte.

I de likalydande motionerna I: 455 av
herr Bergh och II: 605 av herr Håstad
in. fl. hade hemställts, utom annat,

1. att riksdagen — med undantag för
förslaget till vilande grundlagsändring
rörande valkretsarnas minimiantal mandat
— måtte avslå propositionen nr 175.

3 a. att riksdagen måtte för sin del
besluta att såsom vilande antaga sådana
ändringar av §§ 14 och 15 riksdagsordningen,
som möjliggjorde enligt i vallagen
närmare angivna regler införandet
av högst 30 tilläggsmandat, medan
återstående lägst 200 mandat skulle fördelas
omedelbart i valkretsen, samt de

eventuella ändringar i övrigt av riksdagsordningen,
som skulle betingas av
införandet av utjämningsmandat, samt

3 b. att riksdagen måtte besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att
Kungl. Maj :t ville låta företa utredning
om det lämpligaste tekniska förfarandet
för ett utjämningssystem och framlägga
förslag till erforderliga ändringar
i vallagen härutinnan i så god tid, att
ett sådant valsätt kunde tillämpas vid
1956 års andrakammarval.

I de likalydande motionerna I: 457
av herr Persson, Helmer, och herr Norling
samt II: 608 av herr Karlsson i
Stuvsta m. fl. hade föreslagits, utom annat,
att riksdagen skulle med avslag
å Kungl. Maj:ts proposition nr 175 besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t
föreslå, att förslag till sådan ändring av
riksdagsordningen skulle framläggas för
innevarande riksdag att antagas för vidare
grundlagsenlig behandling, att från
och med år 1956 val till riksdagens andra
kammare kunde ske enligt metoden
med rikslista jämte tilläggsmandat.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
under hänvisning till vad däri
anförts hemställt,

A) att riksdagen såsom vilande för vidare
grundlagsenlig behandling måtte
antaga det i propositionen framlagda förslaget
till ändrad lydelse av §§ 13 och
15 riksdagsordningen;

B) att riksdagen — med förklaring att
riksdagen funnit viss ändring böra vidtagas
i det genom propositionen framlagda
förslaget till lag med vissa bestämmelser
om val till riksdagens andra
kammare för perioden 1953—1956 —
måtte för sin del antaga nämnda förslag
i den ändrade avfattning, som under
punkten angivits;

C) att riksdagen i anledning av motionerna
1:458 och 11:607 samt 1:459
i skrivelse till Kungl. Maj:t ville hemställa
om utredning och förslag rörande
sammanslagning av Älvsborgs läns valkretsar
vid val till riksdagens andra
kammare eller om ändrad gränsdragning
mellan samma valkretsar;

Nr 18.

Lördagen den 17 maj 1952.

bestämmelser om andrakammarval.

Ang. ändrade

D) att motionerna

a) II: 600,

b) 1:454 och 11:604,

c) I: 455 och II: 605,

d) I: 456 och II: 606 samt

e) I: 457 och II: 608,

i den mån de icke blivit besvarade genom
vad utskottet under A)—C) hemställt,
icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Vid punkten A av utskottets hemställan
hade reservation anförts av herrar
Herlitz och von Friesen, som ansett, att
utskottets uttalande bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort hemställa, att förslaget
till ändrad lydelse av 13 och 15 §§ riksdagsordningen
måtte av riksdagen avslås.

Vid punkten B av utskottets hemställan
hade reservation avgivits av herrar
Herlitz, Lundgren, Hansson, von Friesen,
Swedberg, Håstad och Löfroth, som ansett,
att utskottets yttrande under nämnda
punkt bort erhålla den avfattning,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under punkten hemställa, att riksdagen
— med avslag å det i propositionen
intagna förslaget till lag med vissa
bestämmelser om val till riksdagens andrara
kammare för perioden 1953—1956
— måtte för sin del antaga ett under
punkten infört förslag till lag angående
ändrad lydelse av lagen den 26 november
1920 (nr 796) om val till riksdagen.

Det av reservanterna framställda lagförslaget
innebar bland annat ett överförande
av mandat från partier, som vid
en första, preliminär mandatfördelning
blivit överrepresenterade, till partier,
som vid den preliminära fördelningen
blivit underrepresenterade. Mandatöverföringen
skulle ske med ledning av vissa
kvoter, erhållna genom att i varje valkrets
för sig varje underskottspartis
högsta icke mandatgivande jämförelsetal
dividerades med varje överskottspartis
sista mandatgivande jämförelsetal i kretsen.

Herr HERLITZ: Herr talman! Det är
två olika reservationer till detta konstitutionsutskottets
utlåtande som jag har
underskrivit, och med talmannens medgivande
skall jag be att få yttra mig om
dem båda på en gång. Jag börjar med
den mindre frågan, reservationen vid
punkten A) i utskottets hemställan, och
övergår sedan till den stora.

I den första frågan gäller det enligt
Kungl. Maj :ts förslag att privilegiera de
smärre valkretsarna därhän, att varje
valkrets under alla omständigheter skall
vara garanterad ett mandatantal av fem.
Det är inte, herr talman, någon ny fråga
som här framlägges för riksdagen, utan
projektet har redan för några år sedan
varit föremål för riksdagens behandling.
Och då bedömdes förslaget — alltså att
skapa olikställigheten valkretsarna emellan
—- på det viset att förslaget föll med
stort brak i båda kamrarna. Konstitutionsutskottets
ärade ordförande uttalade
sig mycket sarkastiskt om den egendomliga
tanken, och då jag här i kammaren
talade för bibehållande av likställighetens
princip med hänsyn till
medborgerliga rättigheter, hade jag —
jag har slagit upp i protokollet för att
uppfriska minnet — äran att få instämmande
av ett stort antal socialdemokrater,
bl. a. herr Gottfrid Karlsson, om det
tillätes mig att påminna honom därom.

Det gäller här upprätthållandet av den
principen, att alla medborgare skall vara
likställda i fråga om politiska rättigheter.
Det är välbekant att den principen
inte alltid och allestädes har upprätthållits.
I vårt land har vi åtskilliga exempel
från vår äldre historia på att medborgarna
bedömts olika. Adeln hade
andra politiska rättigheter än borgare
och bönder, det har funnits något som
hette den 40-gradiga skalan, och ända
fram till år 1909 var städerna gynnade
på landsbygdens bekostnad. Men allt
detta har vi nu kommit ifrån.

Det finns andra länder, där man väger
medborgarna mer eller mindre godtyckligt.
Jag antar att åtskilliga av kammarens
ledamöter följer med diskussionen
i Norge, där man — det är kanske tilllåtet
att säga detta om ett vänskapligt

Lördagen den 17 maj 1952.

Nr 18.

Ang. ändrade bestämmelser om andrakammarval.

sinnat land — har en ytterst godtycklig
valordning. Oslo har ett orimligt litet
antal representanter, och man diskuterar
om huvudstaden skall få en något bättre
representation: Är det lämpligt att ge
Oslo sju representanter, eller skall vi ge
dem nio? o. s. v. Det finns alltså olikställighet
i andra länder på samma sätt
som vi haft hos oss. Men vi har en gång
för alla kommit fram till att vi försöker
skrupulöst noga väga medborgarna och
se till att alla ha precis lika rätt. Jag har
erfarenhet från detta från min undervisning
i statsrätt, vid vilken studenterna
skall lära sig de ytterligt tillkrånglade
regler vi i detta syfte ha, när det gäller
fördelningen av mandaten i första kammaren.
De är sinnade att tycka att det
är ett löjligt pedanteri, och jag säger
dem att det kanske är det i någon liten,
liten mån. »Men», säger jag, »var snälla,
mina vänner, att observera den vackra
tanke som ligger bakom, nämligen att vi
delar mandaten efter blint matematiska
grunder, utan någon hänsyn till den
enes eller andres fördel.»

För all del, nu är det ett obetydligt
avsteg det gäller. Det är inte fråga om
att ge någon viss medborgarklass några
särskilda rättigheter; det är bara det att
blekingebor, jämtlänningar och några
andra skall privilegieras framför andra
svenska medborgare. Men vad skall det
tjäna till att göra detta besynnerliga avsteg
från en princip som vi alltid förut
har hållit i helgd? Jag yrkar därför, herr
talman, bifall till reservationen under
punkt A), vilket innebär avslag på utskottets
hemställan och Kungl. Maj :ts
proposition.

Men så kommer jag till den stora frågan,
den fråga som vi i dag huvudsakligen
skall diskutera.

Jag vill då först säga, att utgångspunkten
för mig vid bedömandet av alla
valfrågor, vare sig det gäller kommunala
val, riksdagsmannaval eller val här inom
kamrarna, är att varje val skall gå
efter förnuftsenliga grunder, efter sådana
grunder, att var och en i valen deltagande
kan få klart för sig varför hans
röst skall få det eller det resultatet. Valordningen
skall grundas på förnuftiga

skäl, så att den framstår som objektiv,
oberoende av alla hänsyn till ovidkommande
omständigheter.

Att valsystemet skall i den meningen
vara rättvist, den utgångspunkten har
för oss alla till i år varit så självklar,
att vi knappast har reflekterat över den.
Det var en självklar sak redan på majoritetsvalens
tid, ty majoritetsprincipen
var på sitt sätt också en objektiv princip.
Men framför allt sedan vi fick de
proportionella valen för 45 år sedan,
har den d’Hondtska metoden, efter vilken
vi arbetar, varit en självklar och
erkänd princip. Smärre tekniska modifikationer
har gjorts med hänsyn till
praktiska behov, men den allmänna fördelningsgrunden
har varit alltigenom
vedertagen, erkänd och känd. Den har
bl. a. de fördelar som ligger i det invanda,
det som medborgarna en gång
lärt sig och som de förstår och känner
till. Men den har framför allt den fördelen
att den är på det sätt som jag
nyss antytt rationell och rättvis.

Ty, mina damer och herrar, det är
rationellt att, om man vid en sammanräkning
står inför frågan, om socialdemokraterna
skall få besätta ett andra
mandat eller om låt oss säga folkpartiet
i stället skall få sätta in sin första man,
man då väger jämnt hälften av socialdemokraternas
röstetal mot folkpartiets.
Och står man inför frågan, om socialdemokraterna
skall få in sin tredje man
eller högern sin första, ja, då är det rationellt
att vi jämför socialdemokraternas
röstetal dividerat med 3 mot högerns
röstetal. På detta sätt har den sifferserie
som vi bygger på — 1, 2, 3, 4,
5, 6 —■ uppkommit. Denna serie är inte
bara ett påhitt, utan den är grundad
på själva valsammanhanget.

Denna valordning har alltså en mening,
en förnuftig grund, som vi kan
göra begriplig för vilken väljare som
helst som vill försöka tänka. Det har
därför varit en missräkning för mig att
se, att insikten om den beslående valmetodens
betydelse alltför litet skjutits
fram vid remissbehandlingen av detta
ärende, f varje fall står denna valordning
i god samklang med gamla svenska

Nr 18.

Lördagen den 17 maj 1952.

Ang. ändrade bestämmelser om andrakammarval.

rättstraditioner. Lagen skall inte vara
ett överhetens påbud utan vila på begripliga
förnuftsgrunder. Vi skall även i
valordningen möta rättvisans gudinna,
som är blind i den meningen, att hon
handhar sin våg utan avseende till personer
och partier. Det är med hänsyn
till folkstyrelsens grundval, valen till
folkrepresentationen, särskilt angeläget
att framhålla denna rättstradition.

Det ligger också ett betydande värde
däri att en och samma princip upprätthålles
vid alla de slag av val vi har här
i landet och att det hela inte bryts sönder
på det godtyckliga sätt som avsetts
i Kungl. Maj :ts proposition. Här får
medborgarna veta att de vägs på ett sätt
vid riksdagsmannaval, men på ett helt
annat sätt vid kommunala val, därför att
det fallit sig lämpligt så.

Nu står vi emellertid inför det stora
problemet: den här ordningen slår inte
rätt ut, ifall man räknar ut resultatet
för riket i dess helhet. Man säger att
det är de mindre partierna som missgynnas.
Ja, valmetoden har en tendens
i den riktningen, men det är alldeles
för enkelt och okomplicerat att säga att
felet består bara i detta. Vi vet ju att
det är åtskilliga andra faktorer som
också spelar en roll, bl. a. detta att ett
litet parti kan stå sig mycket bra om
det koncentreras på vissa valkretsar,
medan ett parti, vilkets väljare fördelar
sig tämligen lika över hela riket, blir
särskilt missgynnat. Det är sålunda inte
alls på det viset, att graden av gynnande
eller missgynnande endast beror på partiernas
storlek eller litenhet, utan det
är många andra faktorer som spelar in.

Nu vill man emellertid råda bot på
detta förhållande. Jag skall inte diskutera
alla de olika vägar som varit på
tal för det ändamålet. Jag går direkt in
på den metod, som vi alla är överens
om, nämligen att man skall försöka justera
de olika valkretsarnas utslag med
hänsyn till valutslaget i riket i dess helhet.
Men observera då att vi där har två
principiellt olika linjer att gå på, vilka
det är av värde att hålla isär.

Den ena vägen är den, att man vidtar
en ändring av själva valmetoden på

grundval av uträkningar, förmodanden
och gissningar med avseende på valresultatet
i hela landet. Det är den vägen,
som kommittéförslaget gick på, och det
är den vägen som också Kungl. Maj :ts
förslag går på.

Den andra vägen är den, att man justerar
valutslaget i de särskilda valkretsarna
med hänsyn till det verkliga utslaget
i riket i dess helhet. Det önskemålet
uttalade herrar Bergvall och Håstad
i kommittén, och detta är nu reservanternas
förslag.

Jag har mycket starka betänkligheter
mot den första av dessa linjer. Den innebär
ju, alt man avstår från en valordning,
som kan framstå som rationell och
rättvis med hänsyn till det särskilda valet.
Ingen människa kan förklara för en
valman varför hans röst skall värderas
enligt serien 1,4, 3, 5, 7 o. s. v. eller enligt
någon annan dylik serie. Det kan inte
alls förklaras varför vi gör på det
sättet. Väljaren står frågande och undrande.
En valman i Stockholm, som tycker
att han blivit matematiskt påtagligt
missgynnad, får tröstas med att hans
meningsfränder på andra håll i stället
får en favör. Den tänkande valmannen
frågar sig: Är nu det så alldeles säkert,
vet ni det? »Nej», får man ge till svar,
»men vi bygger på sannolikhetsberäkningar,
grundade på de senaste valen,
så vi tror det, men säkra kan vi naturligtvis
inte vara.» Det får ju lov att medges
att det inte är uteslutet att ett litet
parti — jag skall inte säga vilket — genom
dessa manipulationer kan råka få
en överrepresentation. Jag hänvisar till
de tabeller, som vi bär i handlingarna.
Under alla omständigheter är det ju så
att alla dessa metoder har det principiella
felet, att de generellt gynnar alla
småpartier. Men nu erinrar vi oss att
felet uppkommer inte bara genom att
vissa partier är små, utan felet beror
också av hur partierna äro fördelade på
valkretsarna. Och till det felet kan ingen
metod ta hänsyn. Någon exakt anslutning
till valresultatet i riket i dess helhet
kan det under inga omständigheter
bli. Det måste slå fel.

Nu vill jag medge, att en sådan här

Lördagen den 17 maj 1952.

Nr 18.

Ang. ändrade bestämmelser om andrakammarval.

metod, som syftar till en justerad uträkning
inom varje särskild valkrets i hopp
om att det skall slå någorlunda riktigt
ut för riket i dess helhet, kan göras på
olika sätt. Jag är visserligen en bestämd
motståndare till den berömda uddatalsmetoden,
som kommittén föreslog, och
detta av de principiella skäl, som jag tidigare
utvecklat, men jag skall villigt erkänna,
att då den lades fram, uppbars
den i alla fall av en ärlig strävan att nå
ett verkligt rättvist resultat, det vill säga
en fördelning som motsvarade partiförhållandena
i riket i dess helhet.

Helt annorlunda är det ju nu med regeringens
förslag. Detta går också ut på
en justering av valkretsutslaget men inte
för att få ett rättvist utslag i hela riket
utan med den öppet erkända avsikten
att tillgodose andra synpunkter: det
skall bli ett fast underlag för regeringsbildningen.
Man skall med andra ord ge
en lämpligt avvägd favör åt majoritetspartiet
och i lämplig utsträckning hålla
de små partierna tillbaka. Vi skall med
andra ord inte ha en riksdag som avspeglar
svenska folket utan en sådan
riksdag som kan duga till att skapa en
stark regering. Man skulle kunna säga,
att rättvisans gudinna skall få sin syn
hotad, att hon skall få upp ögonen för
regeringsmakten och dess bjudande
krav.

Nu har detta åstadkommits genom en
metod som jag inte här skall närmare
kommentera, men jag tror ändå att jag
bör framhålla, att det i mitt tycke är
ett spegelfäkteri, då man inte bara i propositionen
utan också i den diskussion
som föregått denna debatt kallar denna
metod för en jämkad uddatalsmetod.
Detta ger åhörarna ett intryck av att
denna metod i alla fall står uddatalsmetoden
ganska nära, men det är inte
så, mina damer och herrar! Jag önskar
jag hade den svarta tavlan här, ty då
vore det lätt att demonstrera saken, men
jag skall försöka ändå. Den jämkade uddatalsserien
ser konstig ut genom att den
börjar med siffran 1,4, medan det sedan
blir hela tal. Men vi kan räkna om den
eu liten smula för att kunna jämföra
den med de andra. Räknar man då om

sifferserien, så ser den ut så här: 1, 2,14,
3,57, 5 o. s. v. Regeringens metod ligger
emellan vår nuvarande metod och
uddatalsmetoden, men den ligger oändligt
mycket närmare den nuvarande metoden.
Den innebär vid den andra sammanräkningen
en obetydlig modifikation
av vår nuvarande ordning: 2—2,14,
medan uddatalsmetoden har 3. Kommer
vi till den tredje platsen, använder den
nuvarande ordningen siffran 3, regeringen
3,57 och uddatalsmetoden 5. Med
andra ord: Låt er, mina damer och herrar,
inte förvillas av talet om en jämkad
uddatalsmetod till att tro att det är
fråga om någonting likartat med uddatalsmetoden.
Det är fråga om någonting
som ligger bra mycket närmare den nuvarande
metoden. Det är fråga om en
obetydlig justering av vår nuvarande
metod, och det är denna obetydliga justering,
som regeringen anser berättiga
den till att stryka ett streck över kartellerna
och förbjuda deras användande.

Jag förstår mycket väl regeringens inställning.
Jag förstår att det, sett på någorlunda
lång sikt, är ett bekymmer att
tänka på hur man skall kunna tillförsäkra
regeringen en tillräckligt stark
ställning i parlamentet. Utvecklingen,
hela den sociala, tekniska och ekonomiska
utvecklingen leder nog ovillkorligen
därhän, att den egentliga kroppsarbetande
klassen, socialgrupp 3, krymper
ihop, och det är där som socialdemokratien
har sitt underlag. Bedömt på lång
sikt är det nog troligt, att socialdemokratien
sjunker och sjunker, och från den
synpunkten är det verkligen ett problem
att se till, att det blir ett tillförlitligt
underlag. Det kan hända att det inte går
riktigt bra med den nuvarande ordningen.

Men låt oss tala litet principiellt. Först
om den här rädslan för småpartier.
Mina damer och herrar! I 45 år har jag
varit så pass politiskt vaken, att jag följt
med den politiska diskussionen, och i
45 år har jag hört talas om att det proportionella
valsystemet är så förfärligt
därför att det främjar uppkomsten av
småpartier. Vad är det nu som hänt under
den tiden i den riktningen? Jo, det

Nr 18.

Lördagen den 17 maj 1952.

Ang. ändrade bestämmelser om andrakammarval.

har uppkommit varjehanda grupper —
vänstersocialister och vad de hetat och
nu kommunisterna — men man får väl
inte förstå herr justitieministern så, att
skillnaderna skulle vara så oväsentliga
mellan socialdemokratien och dessa
grupper, att deras tillväxt skulle på något
sätt ha kunnat hindras genom en
annorlunda beskaffad valordning. Och så
har det ju hänt en sak till, som naturligtvis
från justitieministerns synpunkt
och med hans bekymmer för partisplittring
är en olycka: bondeförbundet har
verkligen uppkommit sedan dess! Men
jag vädjar till justitieministern: Betraktar
man verkligen i nuvarande läge på
regeringshåll bondeförbundets tillvaro i
vårt politiska liv som någon olycka? Ja,
jag vet inte riktigt, vad jag skall tro.
När jag läser justitieministerns utläggningar,
där det ideligen uttrycks — i
vändningar som vi ha hört i helt andra
politiska atmosfärer — att partisplittring
är något så förfärligt farligt och oroväckande,
då får man faktiskt det intrycket,
att han över huvud taget tycker,
att sådana här små borgerliga partier,
som vi nu är, egentligen är en skönhetsfläck
på demokratien, att det önskvärda
egentligen vore att vi inte vållade
så mycket trassel genom att tänka
på så olika och divergerande sätt, att vi på
den borgerliga kanten borde lära oss något
av den föredömliga disciplin som
sammanhåller det stora och mäktiga partiet
och att vi får finna oss i vårt öde,
till dess vi lärt oss denna konst.

Jag är väldigt främmande för hela
denna synpunkt. Jag tror verkligen på
värdet av en folkrepresentation, som
ger ett fullödigt och allsidigt uttryck åt
de många olikartade tänkesätt, som måste
utveckla sig hos ett folk som verkligen
tänker fritt. Jag kan rent av — det
måste jag säga — inte riktigt förfasa mig
över den tanken, att möjligen någon ny
medtävlare skulle uppträda på den politiska
vädjobanan, något nytt parti som
vi inte hört talas om förut. Ett inslag av
nya åskådningar kan ju egentligen inte
demokratien utan att göra våld på sitt
eget väsen ge sig till att bekämpa, och
det ligger i sakens natur, att sådana nya

riktningar till en början blir numeriskt
svaga, liksom socialdemokratien var på
sin tid. Socialdemokratien får skatta sig
lycklig över att det inte på den tiden
fanns en justitieminister, som resonerade
så som statsrådet Zetterberg gör angående
fördärvligheten av småpartier.

Det är fullt konsekvent från regeringens
synpunkt, att förslaget presenteras
som ett provisorium. Man säger, att det
får prövas med hänsyn till erfarenheterna
vid det val som nu skall företagas,
och sedan får det naturligtvis jämkas. Ja
för all del; det förstår jag mycket väl.
Det kan väl behövas, i fall man har justitieministerns
utgångspunkter. Det kan
hända att spärrarna emot de små partierna
inte är tillräckligt effektiva. Det
kan hända att stödet för majoritetspartiet
inte blir tillräckligt starkt. Man får
ju räkna med att det kan hända, att det
vid detta val eller vid senare val går
bakut för socialdemokratien. Och då är
det ju alldeles självklart, att skall man
vidhålla justitieministerns principiella
utgångspunkt, att valordningen framför
allt skall trygga tillvaron av ett majoritetsparti,
då får man ta till radikalare
medel vid nästa val för att åstadkomma
det önskade resultatet. Ingenting är lättare.
Möjligheterna är obegränsade. Sifferserier
kan man göra hur man vill.
Har vi börjat att fingra på apparaten, så
visst kan vi justera vågarna litet annorlunda
och bolla på något annat sätt med
medborgarna. Det går högst förträffligt.
Jag kan komma med mångahanda uppslag
i den riktningen. Och i sista hand,
om det ser alltför illa ut, kan vi ta till
den metod som Mussolini använde och
som sedan efterbildats i åtskilliga sydeuropeiska
demokratier och som gick ut
på att det parti som hade det största
röstetalet fick en premie av 20, 30 platser
eller något sådant.

Detta om de linjer som går ut på —
jag kan inte hjälpa att jag säger ordet ■—
en förfalskad valmetod, som skall leda
till ett önskat resultat av valet i landet i
dess helhet.

En helt annan tankegång är det naturligtvis,
att man skall justera valresultatet
inte med hänsyn till gissningar om hur

Lördagen den 17 maj 1952.

Nr 18.

Ang. ändrade bestämmelser om andrakammarval.

resultatet blir i hela riket och ännu
mindre med tanke på att säkra det berömda
majoritetsunderlaget, utan justera
det med hänsyn till de röster som faktiskt
avges i hela landet. Detta är — jag
tvekar inte att säga det — den riktiga
vägen. Vi hade för det ändamålet herrar
Håstads och Bergvalls uppslag — ja, det
är inte deras uppslag, utan det är ju en
gammal tanke. Det gick emellertid inte
att genomföra det nu, och då har den
tanke kommit upp, som förts fram i den
gemensamma höger- och folkpartireservationen.
Jag tycker att det bör sägas
ifrån i denna kammare, att, efter vad det
upplyses under hand, är det vår kammarledamot
herr Englund, som har format
ut detta förslag, och såvitt jag kan
förstå har han mycken heder därutav.
Jag skall inte trötta kammaren med att
redogöra för dess innebörd, den torde
vara bekant av papperen. Jag konstaterar
bara den styrka som det förslaget
har däri att det vilar på vår gamla invanda
proportionella valmetods grund
och på samma gång tar hänsyn icke till
förmodanden om valutslaget i hela riket
utan till det verkliga valutslaget. Det är
sant att det kanske kommer att te sig
stötande, att i en valkrets den, som, efter
den d’Hondtska metoden räknat, tycker
sig ha haft rätt till en plats, får vika
för någon, som står med en sämre siffra.
Men det inses ju lätteligen att han får
göra det, icke därför att man förmodar
att hans meningsfränder vinner på andra
håll, utan därför att man har papper
på att hans parti har fått favörer i riket
i dess helhet. På samma sätt skall det
inte stöta någon, att i en valkrets en
man kommer fram till ett mandat, fastän
valkretssiffrorna inte ger stöd för hans
rätt. Det kommer nämligen att framstå
tydligt för alla och envar, att han träder
in såsom en sorts riksrepresentant.

Men då jag nu resonerar på detta sätt,
kommer förstås justitieministern med
sina ständiga bekymmer: Hur skall det
gå med regeringen, om vi får eu representation,
beskaffad på detta sätt? Jag
skulle vilja säga: Låt oss se på den saken
med en liten smula större förtröstan.
Skulle vi råka ut för ödet att inte få ma -

joriteter, som håller i hop i vått och torrt
och som i vått och torrt trofast stöder
en regering, tror jag att detta gamla rike
står sig ändå. Att med alla medel sörja
för att bädda riktigt säkert för en regering
framstår för mig sannerligen inte i
dagens politiska läge som den angelägnaste
av alla uppgifter. Vi kunde må
mycket väl av litet balans i statslivet.
Jag är verkligen inte förskräckt av den
tanken att det skulle hända någon gång
att en regeringsproposition, kanske till
och med en viktig sådan, bleve avslagen.
Jag vill inte bagatellisera frågan om hur
en regering skall byggas upp på parlamentarisk
grund; givetvis är det ett viktigt
problem, som bör föranleda mycken
eftertanke. Men det får lösas för sig. Om
vi tror på demokratien måste vi tro att
det går på grundval av en representation,
som ärligt återspeglar det svenska
folket sådant som det är. Att bygga regeringsmakten
på ett valsystem, som inte
oförbehållsamt och utan sidoblickar tillgodoser
rättvisans krav, är i det långa
loppet ett äventyrligt företag.

Herr talman, liksom jag nyss yrkade
bifall till reservationen vid punkten A)
ber jag nu att få yrka bifall till den vid
punkten B) avgivna reservationen.

Häri instämde herr Ewerlöf.

Herr HANSSON: Herr talman! Under
årets remissdebatt hölls ett anförande i
andra kammaren över ungefär temat:
Samhällsarbetet, ett problem om rättvisa.
Jag liörde inte talet, men jag har läst
det i kammarens protokoll med stor
sympati. Talaren i fråga framhöll, att
de allra flesta problem, som vi rör oss
med inom politiken och på samhällsarbetets
fält, gäller antingen en kamp för
rättvisa eller en vakthållning omkring
rättvisan. Han tilläde, att strävan efter
rättvisa och respekt för andras rätt måste
vara den moraliska nerven i allt samhällsarbete;
alternativet till detta fann
han bli maktsamhället, diktatur.

Ja, jag läste som sagt anförandet med
sympati, och jag vill gärna rekommendera
det för studium åt kammarens ledamöter.
Vad som förvånade mig som

Nr 18.

Lördagen den 17 maj 1952.

Ang. ändrade bestämmelser om andrakammarval.

nykomling i riksdagen var, att talaren
sade sig ha funnit, att dessa den sanna
demokratiens grundprinciper i den s. k.
solidaritetens namn och i någon grupps
intresse gång på gång trampades under
fotterna. Efter några månader i riksdagen
tror jag mig nu bättre kunna förstå
vad som är bakgrunden till anförandet
och att det kan finnas anledning att
allt emellanåt slå ett slag för rättvisan
som politikens nerv.

När kammaren nu gått att behandla
konstitutionsutskottets utlåtande nr 22
torde kammarens ärade ledamöter kunna
erkänna, att vi åter har oss förelagt
ett ärende, som i första hand gäller rättvisa.
Om nu någon till äventyrs inte vill
erkänna detta med läpparna, tror jag
ändå knappast att han innerst inne vill
förneka att så är fallet.

När riksdagen år 1949 beslöt hemställa
hos Kungl. Maj:t om utredning angående
reformering av det proportionella
valsystemet för andrakammarval, skedde
detta med eftertryckligt angivande
av att riktpunkten för utredningsarbetet
skulle vara att erhålla ett valsätt, som
utan eftersättande av andra värden inom
det politiska livet kunde ge större proportionell
rättvisa vid mandatfördelningen
mellan partierna samtidigt som
kartellsystemet kunde avskaffas. Genom
detta beslut fullföljde riksdagen en strävan,
som varit aktuell under lång tid,
nämligen att söka utforma valsättet så
att olika politiska partier erhåller en representation
i andra kammaren, som såvitt
möjligt motsvarade deras anslutning
bland valmännen.

Riksdagen uttalade vidare 1949, att
som utgångspunkt för en reform borde
uppställas det kravet att valsystemet i
görligaste mån skulle ge ett rättvist resultat
inte endast vid nu rådande röstfördelning
mellan partierna utan även
vid framtida tänkbara väsentliga förskjutningar
i röstfördelningen.

I herr Ohlons m. fl. motion nr 454 i
denna kammare har närmare utvecklats,
att del av Kungl. Maj:t framlagda
förslaget till en provisorisk lösning av
valsättet till andra kammaren icke uppfyller
— det har herr Herlitz också nyss

understrukit — de av riksdagen angivna
fordringarna. Konstitutionsutskottets
majoritet har som bekant likväl hemställt,
att riksdagen med oväsentlig ändring
måtte anta förslaget i fråga.

Jag finner nu inte anledning att utöver
vad herr Herlitz redan har anfört
ta upp tiden med att närmare beröra
valsättsutredningens betänkande eller
Kungl. Maj:ts förslag till valmetod.
Kammarens ledamöter torde vara väl
förtrogna med vad såväl betänkandet
som propositionen innebär. Likaså tilllåter
jag mig förutsätta att efter vad herr
Herlitz anfört kammarens ledamöter är
väl insatta i den valmetod, som framlagts
i den motion, som jag nyss nämnde
och på vilken reservationen vid
punkten B) i konstitutionsutskottets utlåtande
grundar sig.

Det torde inte vara någon hemlighet,
att diskussionen i detta ärende har varit
het inom konstitutionsutskottet. Det
har synts mig som om regeringspartiernas
ledamöter något irriterats av att det
i nyssnämnda motion framlagts en valmetod,
som i princip syftar mot att ge
de politiska meningsriktningarna likställighet
genom att åt varje röst ge samma
värde och därigenom varken gynnar
eller missgynnar något parti i tävlan om
mandaten.

Valmetoden motsvarar sålunda den av
1949 års riksdag angivna målsättningen
för en reform, nämligen största proportionella
rättvisa samtidigt som valkartellerna
blir överflödiga. Metoden har vidare
den stora fördelen, som professor
Herlitz för övrigt här underströk, att
den d’Hondtska fördelningsregeln bibehålies.
Det kan för övrigt i detta sammanhang
erinras om vad konstitutionsutskottet
uttalade vid 1949 års riksdag,
nämligen följande, som jag tillåter mig
citera: »Vid ett övervägande av fördelarna
och nackdelarna av de olika metoder
för mandatfördelning, som kunna
tänkas komma i fråga, saknas såvitt utskottet
kunnat finna anledning till frångående
av den d’Hondtska fördelningsmetoden,
vilken synes vila på en riktig
tankegång och därjämte uppvisar de fördelarna,
att den kan tillämpas vid alla

Lördagen den 17 maj 1952.

Nr 18.

Ang. ändrade bestämmelser om andrakammarval.

former av val och att den vunnit hävd
i det allmänna medvetandet.»

I rättvisans intresse vill jag gärna
medge, att det i reservationen föreslagna
utjämningsförfarandet, som herr
Herlitz något berörde, är något av ett
äventyr — något oprövat — och att man
inte vet, om det möjligen kan behöva
modifieras. Det är också i första hand,
enligt mitt förmenande, på den punkten
som kritiken från socialdemokratiskt
håll har satts in eller, skulle jag vilja
säga, klamrat sig fast vid. Jag förstår
att något nytt och oprövat kan förskräcka
många konservativa socialdemokrater,
men vid införandet av ett nytt, rättvist
valsätt måste vi ju pröva nya vägar,
och tillfälle därtill har vi i år utan att
vi behöver binda oss för framtiden.

Jag nämnde förut — och det förstår
nog kammaren av herr Herlitz’ anförande
— att meningarna gått skarpt i
sär inom konstitutionsutskottet. Regeringspartiernas
ledamöter har otvivelaktigt
befunnit sig i ett icke avundsvärt
dilemma. Man har å ena sidan en fullt
acceptabel valmetod, som säkrar den
proportionella rättvisa riksdagen sedan
länge har strävat emot, å andra sidan en
valmetod enligt den kungl. propositionen
som garanterar majoritetspartiet ett
flertal överskottsmandat och bibehåller
eller kanske till och med skärper det
nuvarande valsystemets orättvisor, som
riksdagen har uttalat sig för att undanröja.
Vi bär nu alla våra frestelser här
i livet, och jag ber att få erinra om den,
som av djävulen fördes upp på ett högt
berg, där han visade och erbjöd honom
all världens härlighet bara han föll ned
och tillbad frestaren.

Enligt mitt sätt att se är nog dagens
situation i ett nötskal något liknande.
Befinner sig inte också socialdemokratien
på ett berg, dit en liten maktdjävul
har fört den, möjligen med bondeförbundet
vid handen, med makten
och härligheten inom syn- och räckhåll
bara man faller ned och tillber maktens
demon?

.lag förstår att frestelsen är svår. Frågan
är emellertid: Vad gagnar det nu
och för framtiden att vinna hela mak -

ten men förlora sin demokratiska själ?
Kanske är valet träffat och svaret på
frågan givet redan i konstitutionsutskottet
genom herr Fast, som förklarade sig
ha funnit, att det vore en självuppgivelse
för hans parti att acceptera reservationens
linje. Jag emotser, detta
uttalande till trots, med stort intresse
det försvar, som kommer att presteras
här i kammaren för utskottsmajoritetens
förslag.

Innan jag nu återvänder till min bänk,
herr talman, för att åhöra detta försvar
och den lektion i sann demokrati och
rättvisa som jag förväntar, ber jag att
få yrka bifall till den reservation som
vid punkten B) fogats till utskottets
hemställan.

Herr WAHLUND: Herr talman! Herr
Hansson efterlyste ett svar från utskottsmajoriteten.
Jag är nu förste talare
efter herr Hansson, och jag skall
försöka ge detta svar.

Jag vill i alla fall till att börja med
konstatera, att visserligen tog både herr
Herlitz och herr Hansson hårda ord i
sin mun — herr Herlitz talade till och
med om en förfalskning av valsystemet
—■ men jag tycker ändå att vad de sade
representerar milda fläktar i jämförelse
med vad man på sista tiden fått se i
presspalterna och fått höra från talartribunerna.

Jag skall inte alls komma med några
citat här. Jag har många, men om jag
drar dem vet jag att jag får svaret: Vi
kan inte sätta munlås på våra partimedlemmar,
vi kan inte införa presscensur
för våra tidningar. Jag skall
dock citera vad herr Ohlin sagt i ett
föredrag, nämligen att regeringens behandling
av valreformen är »ett beklämmande
utslag av principlöshet och
vilja att utan blygsel trygga en överrepresentation
för de två partier, i
främsta rummet socialdemokraterna,
som för närvarande har regeringsmakten.
» Högerledaren herr Hjalmarson
har inte velat vara sämre. Han har betecknat
regeringsförslagct som »det
mest cyniska försöket hittills att ta val -

Nr 18.

Lördagen den 17 maj 1952.

Ang. ändrade bestämmelser om andrakammarval.

lagen till hjälp för att konservera en
maktställning som blir allt svagare förankrad
i folkets förtroende.»

Herr talman! Det måste finnas en bov
i det bär dramat. Nu gäller frågan bara:
Är det regeringen som representerar boven
eller är det oppositionen? Är det
verkligen så att regeringen missbrukat
sin makt därhän, att den tillskapat ett
valsystem som direkt favoriserar regeringspartierna,
eller är det måhända så
att oppositionens kritik är oberättigad?
Jag tror vi kan ge svaret på den frågan
bäst genom att studera kalla fakta.

Vid 1948 års andra kammarval erhöll
som bekant socialdemokraterna
112 mandat. Skulle regeringsförslaget
ha tillämpats, skulle socialdemokraterna
ha erhållit 113 mandat — ett, säger
ett, mandat mera. Det ha vi fått höra.
Men man vill inte tala om att regeringsförlaget,
tillämpat på 1944 års val,
skulle ha skaffat socialdemokraterna en
förlust på två mandat i jämförelse med
vad de då fick. Och man glömmer att
tala om att om det nya systemet skulle
ha tillämpats på 1940 års val, skulle det
ha givit socialdemokraterna tre mandatförluster,
allt i jämförelse med det
faktiska valutslaget.

De beräkningar som jag här åberopat
och som jag demonstrerat inför utskottet
ställer jag gärna till förfogande.

Jag kanske också skulle nämna, hur
regeringsförslaget verkar för bondeförbundets
vidkommande. År 1948 skulle
det nya systemet — om jag får kalla
det så —■ ha åstadkommit förlust av ett
mandat för bondeförbundet och år 1944
två mandatförluster. Är 1940 skulle det
verkligen ha blivit en mandatvinst.

Det är klara fakta detta, och det är
förvånande att man haft panna att säga,
att propositionen och nu i dag utskottsmajoriteten
presenterar ett förslag som
gynnar regeringspartierna i jämförelse
med det valsystem som vi hittills har
haft. Man kan karakterisera regeringsförslaget
så, att det åstadkommer praktiskt
taget samma valresultat utan karteller
som vårt hittillsvarande system
med karteller. Det är det enkla förhållandet.

Slutsatsen blir då, att den föreliggande
propositionen avser kartellproblemet.
Vi är väl tämligen överens om att karteller
är någonting som vi vill komma
ifrån. Genom kartellerna tvingas ju politiska
meningsgrupper, som har helt olikartad
inställning, till en tillfällig allians,
jag skulle väl säga en ohelig allians, ty
samgåendet i kartell motiveras inte av
en likartad politisk uppfattning utan av
rent valtekniska spekulationer. Kartellsystemet
har ju ofta den verkan, att valmännen
med sin röst hjälper ett parti,
som de inte alls vill stödja. Jag skulle,
herr talman, kunna fortsätta min argumentering
emot kartellerna, men jag anser
det obehövligt. Vi är ju i alla fall
tämligen överens om att karteller är ett
oting — det anser också högern och
folkpartiet. Men, herr talman, utgör inte
i så fall den föreliggande propositionen
ett direkt framsteg?

Vad man däremot självfallet kan diskutera,
det är frågan om hur långt man
skall gå i sina strävanden efter matematisk
rättvisa. Men det är ett helt annat
problem, herr talman, som inte får
sammanblandas med det föregående. Så
länge vi inte har ett system med enmansvalkretsar
eller någonting annat,
utan står kvar på proportionalismens
grund, är det självklart att vi bör ha
den inställningen, att partiernas representation
i riksdagen i möjligaste mån
skall vara densamma som partiernas representation
bland väljarna. Också jag
har denna inställning, herr talman. Men
man får, såsom det har sagts i direktiven
för valsättsutredningen, inte eftersätta
andra värden inom det politiska livet
för denna sak. Så heter det för resten
också i riksdagsbeslutet av år 1949.

Den där proportionella grundsatsen
får inte bli en dogm som undantränger
alla andra hänsynstaganden. Det är
klart, herr Herlitz, att om man skulle
driva proportionalismen till sin spets,
skulle resutlatet utan tvekan bli, att det
uppkommer en mängd små partier. Det
är lätt att skaffa ett mandat i andra
kammaren med 1 /230 av rikets röster,
om denna 230-del får samlas från hela
landet. Men vi vill väl ändå förhindra

Lördagen den 17 maj 1952.

Nr 18.

Ang. ändrade bestämmelser om andrakammarval.

cn sådan där partikularisering av partilivet.
Jag kan här hänvisa till välbekanta
erfarenheter från utlandet av lnir
uppkomsten av småpartier åstadkommer
bristande handlingskraft och hur uppkomsten
av småpartier leder till ett resultat
som inte överensstämmer med
vad vi här i landet inlägger i begreppen
parlamentarism och demokrati.

Det är därför som det nu framlagda
förslaget till ny valordning och —• det
vill jag betona, herr talman — även det
förslag som framlagts av reservanterna
laborerar med spärrar, vilka åstadkommer
avvikelser från den proportionella
ordningen.

Jag skall ett ögonblick bortse från reservanternas
förslag —• jag återkommer
till det — och ta upp de övriga förslagen
till valmetod. De kan sammanfattas
under rubriken uddatalsmetoden med
spärr. Vi skall väl vara artiga och undvika
det där ordet »jämkad uddatalsmetod»,
eftersom herr Herlitz inte tycker
om det, men jag tycker att man mycket
väl kan använda detta namn —- om det
nu skall vara viktigt vad vi benämner
den.

Jämkningen är obetydlig, sade herr
Herlitz, och han lämnade sin sifferserie
1, 2,14, 3,57 och 5. Men de där decimalerna
spelar en inte alldeles oväsentlig
roll — hur stor roll de spelar kan vi
alla konstatera. Av en händelse finnes
belysande siffror med i konstitutionsutskottets
utlåtande på s. 46. Där har
upptagits plus- och minussiffror för olika
val, utvisande avvikelsen från den
matematiska proportionaliteten. Den
jämkade uddatalsmetoden visar en genomsnittlig
avvikelse av 10,o mot 7,8 för
uddatalsmetoden med spärr. Här bär vi
jämkningen direkt kalkylerad, och var
och en kan med ledning av dessa siffror
bilda sig en uppfattning om hur
väsentlig den är.

Vi har, jag upprepar det, att göra med
uddatalsmetoder med spärr. Uddatalsmetoden
representerar härvid den matematiska
rättvisan, och jag vill tacka
herr Herlitz för lians öppna deklaration
att när jag framlade denna uddatalsmetod,
representerade det en ärlig strävan

att få ett rättvist resultat för hela riket.
Uddatalsmetoden representerar som sagt
den matematiska rättvisan, och spärren
representerar ett avsteg från denna matematiska
rättvisa, som man har gjort
för att försvåra för småpartier att erhålla
ett första mandat. Hur kraftig man
skall göra denna spärr kan diskuteras.
Är man — såsom herr Herlitz —• mindre
rädd för partisplittring, kan man nöja
sig med en svagare spärr. Tillmäter man
faran för partisplittring större betydelse,
bör man göra spärren kraftigare. Det
gäller här en avvägningsfråga, som jag,
herr talman, tycker borde kunna lösas
lugnt och utan svårare partipolitiska
sammanstötningar.

Jag vill här redovisa min inställning
till denna fråga. Det är en inställning
som under hela tiden frågan varit aktuell
har delats av en enhällig bondeförbundsgrupp.
Jag kunde i valsättsutredningen
i enighetens intresse acceptera
60-procentspärren, även om jag, såsom
jag där framhöll, ansåg att denna spärr
var en smula metodfrämmande. Ur denna
synpunkt skulle jag hellre ha velat
acceptera förslaget om en spärr på 1,3,
alltså en i själva valkalkylerna inarbetad
spärr. Denna siffra 1,3 missgynnar i jämförelse
med nuvarande metod större partier
något och gynnar mindre partier.
Ställer man sig emellertid på den ståndpunkt
som redovisas i propositionen —
d. v. s. man vill ha bort kartellsystemet
utan att rubba valmetodens proportionalitetsgrad
— är det fullt rimligt att man
som första divisionstal väljer just siffran
1,4. Skulle man ha gått vidare till
1,5, skulle det ha inneburit, att man hade
gynnat socialdemokraterna och missgynnat
exempelvis högern. Jag vill, för
att slippa onödig polemik här i fortsättningen,
betona att alla mina jämförelser
har verkställts med den nuvarande valmetoden.
Mina jämförelser har inte avsett
den matematiska proportionalitet,
som ingen vill ha.

Låt mig nu, eftersom jag hörde ett
skratt här, titta ett slag på reservanternas
metod och se efter om vi med denna
metod får matematiskt proportionalitet.
Svaret blir nej. Vi skall helt enkelt jiim -

Nr 18.

Lördagen den 17 maj 1952.

Ang. ändrade bestämmelser om andrakammarval.

föra reservanternas metod med regeringsförslaget.
Jag vill i alla fall innan
jag gör det komma med några allmänna
reflexioner om reservanternas förslag.
De tar säkert sitt förslag på fullt allvar
när det nu framlägges så preciserat som
skett. Det har företagits en viss ändring
i allra sista minuten i själva reservationen,
varigenom vi faktiskt bara
haft ett par dagar på oss att studera reservanternas
förslag i dess definitiva
form. Nog är det klart att det här föreligger
någonting nytt och oprövat, det
håller jag med herr Hansson om. Vi har
en bestämd känla av att vi på vårt håll
har prövat detta förslag mera ingående
än vad reservanterna själva har gjort.

Det är många frågetecken som man
här vill sätta i kanten. Jag skall först ta
en rent praktisk sak. Antag, att reservanternas
förslag skulle genomföras och
att det sker någon verklig eller förment
oegentlighet vid valet, exempelvis
inom någon vallokal eller kanske inom
någon kommun. Därpå överklagas valet.
Enligt vår nuvarande metod och enligt
regeringsförslaget kan överklagandet
bara påverka resultatet inom ett visst
valdistrikt, men enligt reservanternas
metod kan mandatfördelningen i hela
landet påverkas av överklagandet, och
hur reservanterna tänker sig att komma
ut ur denna svårighet vet jag inte. Men
detta är rent praktiska ting. Låt oss se
på själva metodiken hos reservationen.

När jag ursprungligen motionsvis lanserade
uddatalsmetoden tänkte jag mig
möjligheten av en spärr i början av beräkningarna,
alltså en spärr vilken nu
accepterats i propositionen, även om jag
inte låste fast mig för någon viss kvantifiering.
Nu lägger reservanterna spärren
i slutet av beräkningen, och det
uppslaget är intressant ur matematisk
synpunkt, men jag måste säga att det
inte visar sig hållbart vid konfrontation
med den praktiska verkligheten. Det
skall vi strax få se. Reservanternas förslag
innehåller rätt omständliga beräkningar.
När jag kom hit på morgonen
hade jag inte hunnit med att få fram
siffror på mer än 1950 års val, för att
pröva reservanternas förslag, men just

nyss fick jag i min hand också beräkningsresultatet
från valen 1940, 1944 och
1948.

Bondeförbundet skulle enligt 1950 års
valsiffror, om de hade gällt vid ett andrakammarval,
ha fått 28 mandat, om man
tillämpat reservanternas förslag. Enligt
propositionens och utskottsmajoritetens
metod skulle bondeförbundet ha fått 29
mandat. De nyssnämnda 28 mandaten
representerar just den matematiska proportionaliteten,
och det är en effekt av
reservanternas metod som ingalunda är
förvånande.

Spännande var det däremot att undersöka
vilken mandattilldelning socialdemokraterna
skulle erhålla, om reservanterna
finge sin vilja igenom. Rimligen
borde man ju vänta, att socialdemokraterna
enligt reservanternas metod
skulle få en mandatminskning. I reservationen
talas det ju om att man skall
få »en så rättvis representation i riksdagen
som möjligt». Reservanterna talar
om att valkartellerna blir överflödiga —-jag citerar — »till följd av den höga
grad av proportionell rättvisa» som deras
metod ger. Herr Hansson sade också
nyss att denna metod varken gynnar eller
missgynnar ett parti i fråga om mandat.
Enligt 1950 års siffror skulle vid
nuvarande metod socialdemokraterna
erhålla 117 mandat. Enligt den av regeringen
föreslagna metoden skulle de få
118 mandat, och enligt reservanternas
metod skulle de erhålla 119 mandat. Hur
stämmer det där med reservanternas uttalanden? Jag

kan, herr talman, för resten kanske
också säga några ord om hur det
går med de övriga partierna. Jag kan
då redovisa att folkpartiet enligt 1950
års siffror och med nuvarande metod
skulle erhålla 58 mandat, men enligt reservanternas
metod skulle de förlora 8
mandat, och av dem skulle högern erhålla
3 och kommunisterna 4. Allt detta
är räknat med tillämpning av 3/4-spärren.

Jag måste ge de folkpartister som undertecknat
motionen och som står bakom
reservationen det erkännandet att
de ingalunda varit partiegoister.

Lördagen den 17 maj 1952.

Nr 18.

Ang. ändrade bestämmelser om andrakammarval.

Jag var också nyfiken på de andra
siffrorna, för de äldre valen. Jag förutsåg
på förhand hur utslaget här skulle
bli. Det är lätt att säga hur en sådan
metod som reservanternas skall fungera
beträffande bondeförbundet, ty detta står
ganska nära den faktiska proportionaliteten.
Efter denna metod måste det praktiskt
taget bli så att bondeförbundet får
en mandatminskning, som dock blir obetydlig,
ned till vad som svarar mot full
proportionalitet. Hur ställer det sig för
socialdemokraternas del? Jo, socialdemokraterna
måste komma att erhålla ett
mandattal enligt reservanternas förslag
som står mycket nära vad de får enligt
regeringsförslaget, kanske ligger något
under detta. Det förhållandet att talet
enligt 1950 års siffror låg något över
berodde mer eller mindre på en tillfällighet.
Det skall ligga något under, men
inte mycket. Det är självfallet att det
måste så vara, därför att socialdemokraterna
har en överrepresentation jämfört
med den matematiska proportionaliteten;
denna överrepresentation plockas
successivt bort genom de där kvoterna
som reservationen lanserar, men
man hinner inte med det helt förrän
spärren kommer och klipper av. Socialdemokraternas
mandattal sänks icke ned
till den exakta proportionaliteten utan
kommer kanske halvvägs eller något sådant.
Det visar sig också om man ser på
de verkliga siffrorna från 1940, 1944
och 1948, att socialdemokraternas mandatsiffra
kommer att minska med en
eller två jämfört med regeringsförslaget.
Dessa siffror har jag inte kontrollerat
själv, men det utslag de ger är precis
vad man kunnat vänta. Det är också
klart att folkpartiet får avstå mandat
enligt siffrorna från 1948 års riksdagsval,
då folkpartiet var ett relativt stort
parti. Det blir i stället mandatökning
för kommunisterna och högern. Det är
också klart att en minskning kommer
att göra sig gällande för högern under
de tider då denna var ett stort parti.

Vidare skall jag, herr talman, he att
få fästa kammarens uppmärksamhet på
sidan .‘15 i konstitutionsutskottets utlåtande.
Där anför reservanterna ett ex -

empel på hur uträkningen skall ske.
Nedanför själva tablån finner vi de där
kvoterna mellan jämförelsetalen, efter
vilka utjämning kommer att ske. Jag
bryter här ut den kvot mellan högern
och folkpartiet som står mitt på den
nedersta raden. Det är en kvot på 0,845,
alltså mer än halvvägs mellan det lägsta
värdet 0,75 och värdet 1. Det är alltså en
högst vanlig kvot. Den markerar enligt
reservanternas förslag att i den här valkretsen
kan det inträffa att ett mandat
förs över från folkpartiet till högern. Ser
vi nu på utdelningen av mandaten enligt
den d’Hondtska metoden, framgår det
omedelbart att högern och bondeförbundet
får vardera ett mandat i första
omgången, folkpartiet 2, socialdemokraterna
erhåller 7 och kommunisterna
inget. Detta var alltså första omgången.
Nu sker det en riksutjämning, och vi
antar att kvoten mellan högern och folkpartiet
blir aktuell, så att ett mandat
flyttas över från folkpartiet till högern.
Slutresultatet i denna krets blir då att
högern på sina 26 742 röster skulle erhålla
2 mandat och folkpartiet på sina
31 631 röster skulle erhålla 1 mandat.
Det är ett valutslag, det tycker jag ändå,
som verkar stötande, herr Herlitz!
Herr Herlitz som bejakar den d’Hondtska
tangegången måste väl ändå tycka
att ett sådant resultat inte kan anses
lämpligt, ett resultat där ett parti erhåller
flera mandat fastän det har mindre
antal röster än ett annat.

Den d’Hondtska tankegången refererade
herr Herlitz nyss. Han sade ungefär
så här: Det måste vara så att ett
parti som har dubbelt så många röster
som ett annat skall ha dubbelt så många
mandat, och ett parti som har tre gånger
så många röster skall ha tre gånger så
många mandat. Ja, det är riktigt, men
jag skulle vilja uttrycka saken så här:
Ett parti som har dubbelt så många röster
som ett annat skall enligt d’Hondt
ha minst dubbelt så många mandat, och
ett parti som har tre gånger så många
röster skall ha minst tre gånger så inånga
mandat. Det är den verkliga innebörden
av den d’Hondtska regeln, och det är
detta som vi reagerar mot, vi som i mot -

Nr 18.

Lördagen den 17 maj 1952.

Ang. ändrade bestämmelser om andrakammarval.

sats till herr Herlitz säger att den
d''Hondtska regeln icke är rättvis.

Den tanke som ligger bakom uddatalsregeln
är helt enkelt den vanliga avrundningsregeln
sådan vi fick lära oss
den i skolan när vi först kom att syssla
med decimalbråk. Hela detta problem
som vi bär diskuterar är ju tekniskt sett
ett avrundningsproblem. Vi kan inte dela
på en riksdagsman. Vi kan dela upp
lians valperiod, men det kan ju föra till
besvärligheter. Vi måste dela ut hela
mandat, och om då ett parti får låt mig
säga 2,(5 mandat, innebär uddatalsregelns
princip att vi avrundar till närmaste
heltal, till 3. Får ett parti 2,4 mandat
så är principen den att vi avrundar
nedåt, till 2 mandat. Men hur kan detta
sammankopplas med uddatalsregeln?
Jo, det är i själva verket mycket enkelt.
Om ett parti kommer till ett mandattal
uträknat med decimaler som ligger mellan
0,5 och 1,5 blir det avrundat till 1.
Ligger partiets mandattal mellan 1,5
och 2,5 blir det avrundat till 2. Mellan
2,5 och 3,5 avrundas det till 3 o. s. v.,
och vi får serien, 0,5, 1,5, 2,5, 3,5 o. s. v.
Det är den serien vi egentligen skulle
dividera med. Men nu gör vi så, att vi
multiplicerar talen med 2. Då får vi som
resultat: 1, 3, 5, 7 o. s. v., vilka ge samma
effekt. Detta är den enkla innebörden
av uddatalsregeln.

Herr talman! Jag skulle vilja avsluta
mitt anförande, och jag tror jag gör det
bäst genom att göra en liten sammanfattning.
Jag kommer fram till följande:
1) Vill man komma bort från kartellsystemet,
tillgodoses detta genom propositionen.
2) Om man vill behålla
ungefär samma grad av matematisk proportionalitet
som vi nu har, så tillgodoses
det genom propositionen. 3) Vill
man däremot skapa större matematisk
proportionalitet än den vi varit vana
vid — i full vetskap om att man på så
sätt gynnar uppkomsten av små partier
— då får man ta till en annan metod;
men i så fall duger icke reservanternas
förslag som alternativ till propositionen.

Härmed kan jag, herr talman, yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr HERLITZ (kort genmäle): Herr
talman! Jag skall begagna tillfället att
omedelbart efter herr Wahlunds intressanta
utläggning få en sak klarlagd.

Jag har gjort gällande att den
dTIondtska beräkningsgrunden, när man
betraktar valet inom varje särskild valkrets
som en avslutad enhet, är den riktiga.
Herr Wahlund argumenterar dels
för den uddatalsmetod han har föreslagit,
dels, och ännu mera, för en annan
metod, som han nu påstår vara den riktiga.
Dessa metoder är uppfunna i syfte
att utjämna de oriktigheter som valutslaget
i det hela gör, och det kan jag
förstå. Men kan herr Wahlund samtidigt
påstå, att denna valmetod är sådan att
den kan visas vara den objektivt riktiga
för varje särskilt val som sådant?

Jag vill konkretisera denna fråga på
följande sätt: Om vi nu genomför 1,4-metoden vid andrakammarvalen, då är
väl — om jag förstått det rätt att den
metoden är den objektivt riktiga — nästa
steg, att vi tillämpar den beräkningsgrunden
vid till exempel val till riksdagens
utskott?

Jag frågar herr Wahlund: Är han beredd
att förorda denna enligt hans mening
rättvisa beräkningsgrund även vid
val inom kammaren till riksdagens utskott? -

Herr WAHLUND (kort genmäle):
Nej, herr Herlitz, det vill jag inte, och
det torde väl stå alldeles klart efter min
argumentering.

Jag redogjorde för uddatalsmetodens
princip, och jag anförde motiven för
spärranordningen. Jag sade, att uddatalsmetoden
representerar den matematiska
rättvisan statistiskt sett, herr Herlitz.
Den spärranordning som införts är
motiverad av att man vill åstadkomma
en viss svårighet för partier att komma
upp till sitt första mandat, och den har
därvid avvägts med hänsyn till att vi inte
bör rucka på den nuvarande proportionaliteten.

Alla mina resonemang därvidlag hänför
sig direkt till det objekt som vi har

Lördagen den 17 maj 1952.

Nr 18.

Ang. ändrade bestämmelser om andrakammarval.

framför oss. När vi kommer in på val
till utskott och dylikt i riksdagen, då
uppstår det ju helt andra problem.

Herr BERGVALL: Herr talman! Herr
Wahlund talade med mycket stort eftertryck,
men i mitten av sitt anförande
sade han ändå, att vi kunde ta denna
fråga om valmetoden med tämligen stort
lugn; det var i stort sett endast en liten
lämplighetsfråga vad man skall ha för
valmetod.

Nu förhåller det sig emellertid så, att
det i viss mån är valmetoden som skapar
de betingelser under vilka de politiska
partierna i vårt land arbetar och
därmed själva förutsättningen för det
parlamentariska arbete, som bildar demokratiens
grundval. Jag tycker därför
att dessa valmetodsfrågor inte bara gäller
taktik, utan centrala principfrågor i
ett demokratiskt samhälle.

Jag förstår därför mycket väl, att det
kan finnas ganska motsatta uppfattningar
om den lämpliga valmetoden. Det
fanns inom valsättsutredningen en person,
som uttryckligen i en reservation
deklarerade, att om inte valsättsutredningens
direktiv hade varit sådana de
var, skulle han ha yrkat på införande av
majoritetsval i enmansvalkretsar. Det
fanns nog andra medlemmar av valsättsutredningen
som hade samma principiella
inställning.

Jag förstår dessa personer. De utgår
från en klar princip som säger, att majoritetsval
i enmansvalkretsar ger stora
utslag, vilka mycket ofta skapar goda
förutsättningar för en regeringsbildning,
byggd på ett majoritetsparti; det kommer
de personliga momenten att framträda
i valrörelsen i högre grad än fallet
är i stora valkretsar, tv den uppställde
kandidaten får i första hand kämpa ensam
mot dem som representerar andra
partier. Allt detta kan jag alltså förstå.

Men vi har ju prövat denna fråga i
Sverige. Vi har kommit fram till alt dessa
fördelar väger lätt i förhållande till
de fördelar, som är förbundna med ett
proportionellt valsystem. Den kontinuitet
i arbetet och den ökade möjlighet för
den enskilde medborgaren att göra sin

3 Förslit hammarens protokoll 1952. AV 18.

röst hörd i riksdagen och andra beslutande
församlingar, som det proportionella
valsystemet ger, är utomordentliga
fördelar. Det proportionella valsystemet
tvingar till ökat hänsynstagande
mellan större och mindre partier, mellan
minoritet och majoritet. Vi har därför
stannat vid ett proportionellt valsystem.

Men när vi nu gjort detta, mina damer
och herrar, då är det för mig alldeles
klart, att vi också bör sträva efter
att utnyttja de fördelar, som det proportionella
valsystemet ger, så långt det
över huvud taget är möjligt. Från mina
utgångspunkter är därför det naturliga
målet att sträva efter en exakt rättvisa,
så att varje parti i riksdagen blir företrätt
av det antal representanter, som
motsvarar dess andel i valmanskåren.
Från denna enligt min uppfattning för
ett proportionellt valsystem självklara
utgångspunkt bör man över huvud taget
göra avsteg endast om man har mycket
vägande skäl.

Jag hade anledning att redan i valsättsutredningen
poängtera, att de skäl
som anfördes när man talade om att
den metod man rekommenderade borde
ge en liten övervikt för större partier
för att främja uppkomsten av en stark
regeringsmakt, i grund och botten är
rent nonsens. Sådana skäl bygger uteslutande
på en politisk situation sådan
som den som råder just nu i Sverige, där
ett parti har en röstsiffra som ligger mellan
45 och 50 procent av valmanskåren.
I detta speciella fall kan ett tillskott av
några få mandat skapa majoritetsunderlag
för en regering. Men det är orimligt,
mina damer och herrar — jag höll på
att säga att det är omoraliskt —- att
forma ett valsystem på basis av en tillfällig
fördelning av väljarna i ett visst
land. Den omständigheten att ett stort
parti får några mandats (iverrepresentation
på grund av en viss valmetod
ger i andra lägen intet tillskott av värde
i fråga om skapandet av en stark regeringsmakt.

För min del underkände jag redan i
valsättsutredningen fullständigt denna
synpunkt. Jag tror inte den håller in -

Nr 18.

Lördagen den 17 maj 1952.

Ang. ändrade bestämmelser om andrakammarval.

för någon krilik om man inte laborerar
med alldeles speciella röstfördelningar i
något speciellt ögonblick. Och den håller
strängt taget inte då heller. Ty vad
den skapar, mina damer och herrar, det
är på sin höjd en influensamajoritet,
som inte ens den nuvarande regeringen
ansett tillräcklig och som lett till att
den måst skaffa en liten grupp allierade
för att få en majoritet som är skyddad
mot influensans härjningar. Allt
detta tal om värdet ur regeringsbildningssynpunkt
av en överrepresentation
på ett eller annat mandat är alltså nonsens.

Däremot skall jag villigt erkänna, att
det kan ligga någonting i talet om att
man skall ha en valmetod, som inte
uppmuntrar uppkomsten av mycket små
partier, detta ehuru jag även på den
punkten känner en ganska stark andlig
frändskap med herr Herlitz och är litet
rädd för att stäcka även uppkomsten
av små partier.

Nya tankar kan understundom födas
inom små partier, och nya tankar har
sitt värde i ett samhälle. Jag hyser alltså
en viss förståelse för herr Herlitz’
resonemang. Men jag är villig att säga,
att det finns vissa olägenheter med en
mångfald små partier, och är det så att
man tror att valsystemet därvidlag har
en mycket stor betydelse så å la bonne
heure — ta då någon hänsyn till detta
genom inkopplandet av en spärranordning.
Jag tycker det är en skönhetsfläck,
som stör mig, men som jag möjligen
kan fördra. Jag tror emellertid att
de internationella erfarenheter man vill
bygga på är mycket överskattade, och
jag tror att uppkomsten av småpartier
mycket mindre sammanhänger med valsystemets
utformning än med andra omständigheter.

Jag kommer sålunda fram till att man
skall söka sig fram till ett så rättvist
valsystem som möjligt. Den enda reservation
jag har i detta sammanhang har
jag redan framfört.

Jag är inte alls nöjd med herr Wahlunds
målsättning, som är anspråkslös,
pläglad av tillfälligheterna. Herr Wahlund
vill, att bondeförbundet, sedan det

inträtt i regeringen och inte kan gå i
kartell med folkpartiet och högern,
skall ha en garanti för att det skall få
lika många mandat som det förut kunde
få inom kartellens ram. Därmed är
herr Walilunds anspråk på ett rättvist
valsystem och en rättvis representation
uppfyllda.

Jag har aldrig någonting emot anspråkslösa
människor, men även anspråkslösheten
kan understundom drivas
väl långt. Jag tycker ändå att herr Walilund,
som är gammal matematiker, borde
syfta litet längre än till detta anspråkslösa
mål. Syftar han litet längre
är ju, som han själv sade, regeringens
förslag icke acceptabelt. Till och med
av hans framställning framgick, att reservanternas
förslag var än bättre än
regeringens.

Herr Wahlund skakar på huvudet,
men jag satt ju här alldeles invid talarstolen
och hörde honom. Han sade, att
med reservanternas förslag skulle den
socialdemokratiska överrepresentationen
minska en smula, bondeförbundet, som
hade något flera mandat än sin matematiska
andel, skulle minska något,
folkpartiet, som slumpvis gynnats vid
1948 års val, skulle falla tillbaka och
komma närmare den matematiska rättvisan
och högern, som var missgynnad,
skulle få det bättre. Om herr Wahlund
säger detta så säger han precis vad jag
säger, nämligen att reservanternas förslag
är bättre på detta område, och jag
kan vara nöjd med hans medgivande,
om inte herr Wahlund ämnar ta tillbaka
det.

Jag vill uppriktigt sagt erkänna, att
enligt min personliga mening är reservanternas
förslag inte slutgiltigt tillfredsställande.
Jag har under mina studier
av de olika systemen med utjämningsmandat
och tilläggsmandat, uddatalsmetoden
och d’Hondtska metoden, allt
i olika varianter, för min personliga
del kommit till den bestämda uppfattningen,
att det inte finns något valsystem
som ger ett fullkomligt rättvisande
och förnuftigt utslag. Det system, som
kommer närmast, är systemet med ett
antal riksmandat, vilket emellertid även

Lördagen den 17 maj 1952.

Nr 18.

Ang. ändrade bestämmelser om andrakammarval.

det kan utformas på många olika sätt,
något som jag inte skall gå in på här
i dag.

En sak finner jag mycket betänklig i
regeringens förslag och det har, med
den uppfattning jag har om justitieministern,
gjort mig rätt förvånad över att
han har medverkat därtill. Det är att
han, när han gick över till den så kallade
jämkade uddatalsmetoden, valde
siffran 1,4 —- jag tycker för övrigt att
beteckningen »jämkad uddatalsmetod»
är dålig, och de skäl herr Herlitz, anförde
för denna åsikt är bärande, vilket
väl även herr Wahlund måste medge När

justitieministern valde siffran 1,4
valde han den sämsta av alla siffror som
kunde väljas om ingen skulle kunna säga,
att det skulle bli sämre resultat i framtiden
utan karteller än för närvarande
med karteller. Han avstod från hela det
rättvisekrav, som fordrade att utjämningen
skulle föras ännu längre. Jag har
en känsla av att det mera är skickliga
valmakare som står bakom detta förslag
än den objektivt dömande man, för vilken
jag alltid hyst och alltjämt hyser en
mycket stor respekt, .lag tror man har
räknat ut det hela på partiexpeditionen;
det finns också, som herr Herlitz säger,
»förtjusande möjligheter till jämkningar»:
1,4 är dagens mått, 1,5 kanske morgondagens,
2,0 kommer i varje fall att
fylla alla rimliga anspråk på att slå ut
även medelstora partier. Man kan inte
gärna gå över 3, ty då bryter man serien,
utan man får stanna vid 2,9 som den
övre gränsen.

Jag tycker inte detta är ett särskilt
roligt förslag att rösta om. Jag måste
säga, att jag trodde att det socialdemokratiska
partiet hade det förtroende till
sin inneboende styrka och till sin möjlighet
att vinna anklang bland valmännen,
att det skulle kunna avstå från små
valmatematiska tricks vid utformandet
av valmetoden.

Jag skall sluta, herr talman, med alt
säga, att den enda ljuspunkten för mig
i ilag är att socialdemokratien saknar
detta förtroende. Det bådar gott för
framtiden!

Herr OLSSON, KARL JOHAN: Herr
talman! Jag har varit med i den kommitté
som hade att utreda frågan om valsättet,
och jag befinner mig nu i den
situationen att jag inte återfinner något
av de förslag, vi omfattat i kommittén, i
den slutgiltiga dansen. Regeringen bär
ju ändrat kommitténs förslag i vissa avseenden,
och inte heller reservanterna
har hållit fast vid sin alternativa linje
från utredningen, utan också de kommer
med ett helt nytt förslag. De som arbetat
inom utredningen möter här alltså
förslag som de inte har varit i tillfälle
att närmare överväga under utredningens
gång. Jag har emellertid ändå ansett
att jag bör säga några ord om denna
fråga.

Först kanske jag får lov att ge en replik
till herr Herlitz. Herr Herlitz yttrade
här något spydigt att även det socialdemokratiska
partiet en gång varit
ett litet parti och att det alltså borde ha
förståelse för den situation som dagens
småpartier befinner sig i. Jag vill till
detta bara säga att när socialdemokratien
var ett litet parti, hade den ingen
som helst nytta av den valordning som
då existerade; denna var inte alls till
för småpartier. Socialdemokratien fick
komma sig upp utan att ha något stöd i
valsystemet — det är möjligt, såsom
herr Englund här infaller, att i någon
mån liberal generositet har bidragit, och
i så fall har ju liberalismen gjort en god
gärning.

I anledning av det herr Bergvall sade
i slutet av sitt anförande skulle jag vilja
säga, att så långt jag känner till har socialdemokratien
inte förlorat tron på sin
förmåga att attrahera väljarna. Jag tror
inte alls att det är sådana överväganden
som ligger bakom vare sig det ena eller
andra förslaget eller det ena eller andra
yttrandet, utan det är överväganden av
helt annat slag. Erfarenheten har åtminstone
hittills inte visat att någon
risk föreligger för att partiet skall förlora
sin förmåga att attrahera väljarna.
Den anmärkningen kunde måhända med
större skäl ha riktats mot andra partier.

Det var en mycket delikat uppgift som
utredningen hade sig förelagd. Den skul -

Nr 18.

Lördagen den 17 maj 1952.

Ang. ändrade bestämmelser om andrakammarval.

le försöka åstadkomma ett valsätt som
utan att eftersätta andra värden skulle
ge större rättvisa och på samma gång
avskaffa kartellsystemet. Om den senare
delen av målsättningen har det inte rått
någon som helst oenighet inom kommittén;
alla var på det klara med att man
nu skulle försöka göra det möjligt att ta
bort kartellsystemet. Däremot har det
uppstått delade meningar om hur långt
man borde gå när det gällde att åstadkomma
den s. k. rättvisan.

Nu vill jag påpeka — det torde vara
skäl att göra det efter de anföranden
som tidigare förekommit här —- att inte
ens i konstitutionsutskottets utlåtande av
år 1949, som utredningens direktiv bygger
på, gick man så långt att man krävde
en fullständigt matematisk rättvisa.
Det finns en mycket klar reservation i
det hänseendet i utskottsutlåtandet, och
för min del har jag inte heller fattat saken
så, att det över huvud taget har varit
ett politiskt gångbart mål att försöka
åstadkomma en hundraprocentig matematisk
rättvisa. Det har alltså gällt att
försöka komma fram till någon linje som
ger större rättvisa än det nuvarande systemet
-— och att den nuvarande metoden
är mycket orättvis har herr Wahlund
fullständigt rätt i. Det är endast tack
vare kartellsystemet som detta valsystem
har verkat så pass bra som det gjort.
Slopa kartellsystemet och låt det
d’Hondtska systemet framträda precis
sådant det är, och resultatet kommer att
visa sig bli någonting helt annat.

Vid övervägandet rörande dessa ting
tror jag också att det har rått fullständig
enighet inom kommittén därom att man
bör ställa det kravet på en ny valmetod,
att den inte främjar uppkomsten av småpartier.
Det framgick också av herr
Bergvalls anförande att detta har varit
en gemensam tankegång inom kommittén,
ehuru meningarna naturligtvis kan
ha varit delade om hur långt man borde
gå när det gäller att begränsa möjligheten
för småpartier och småriktningar att
uppstå. Men jag tror mig kunna säga,
att alla inom kommittén i princip accepterade
den tanken att man kan och bör
ha någon sorts spärranordning, om man

övergår till ett nytt valsystem, så att
man inte ökar partisplittringen.

Kommittén hade vidare att överväga
ett par andra lösningar, av vilka den ena
fullständigt mönstrats ut och den andra
har alternativt förordats av reservanterna
inom kommittén.

Den ena gick ut på en valkretsförstoring.
Det visade sig dock att det inte
gick att den vägen åstadkomma någon
nämnvärd förbättring; i så fall hade man
fått gå mycket långt i fråga om valkretsförstoringen.
Jag förmodar att det rent
principiellt inte skulle ha varit någon
svårighet för dem, som vill betrakta valet
som ett riksval, att acceptera större
valkretsar, men i varje fall har alla i
kommittén funnit, att detta är politiskt
outförbart. Man har sålunda avstått från
tanken att förorda en valkretsförstoring.

Den andra lösningen innebar införandet
av utjämningsmandat •— tilläggsmandat
eller riksmandat — och om den
linjen har striden stått het inom utredningskommittén.
Jag och flera andra
har sagt oss att det inte är riktigt att
lappa på det nuvarande valsystemet med
ett system med tilläggsmandat, vare sig
det sedan är riksmandat eller mandat
som återförs till valkretsarna. När man
skall ta ställning till den frågan, bör
man — liksom när man tar ställning till
frågan om det skall vara riksproportionalitet
eller ej — göra klart för sig vad
som har varit det väsentliga när man
byggt upp det nuvarande valsystemet;
har valkretsarna varit det primära eller
har det varit riket? All erfarenhet säger
mig att man från början avsett att just
valkretsarna skulle vara representerade
i riksdagen. Under den gamla tiden med
enmansvalkretsar var det häradena,
domsagorna och städerna som var representerade
— inte så och så många
procent människor av rikets befolkning.
När det proportionella systemet infördes,
tog man denna tankegång i arv,
och man försökte från början göra valkretsarna
sådana att riksdagsmännen
skulle representera vissa geografiska distrikt.
Man gjorde valkretsarna små; det
blev 56 valkretsar från begynnelsen. Sedermera
framträdde samma rättvisekrav,

Lördagen den 17 maj 1952.

Nr 18.

Ang. ändrade bestämmelser om andrakammarval.

som även nu gör sig gällande, och man
ansåg sig behöva reformera systemet för
att åstadkomma större rättvisa. Det ledde
så småningom till att det blev länsvalkretsar.
Nu räcker inte ens detta, utan
nu vill man ta hela riket som måttstock
när det gäller att avgöra hur partierna
bör vara representerade i andra kammaren.

För min del håller jag alltjämt på den
gamla uppfattningen att det är valkretsarna,
i detta fall länen, och deras medborgare
som skall representeras i riksdagen,
och att följaktligen valsystemet i
första hand bör bygga på valkretsarna.
Därför kan jag inte heller godta ett system
med tilläggsmandat eller riksmandat,
som berövar valkretsarna en del av
deras representation eller som leder till
att grupper inom valkretsarna, som annars
inte skulle vara berättigade till någon
representation, skulle komma att bli
representerade. Det är för mig mycket
viktigare att det åstadkoms rättvisa inom
valkretsarna än att man genom en överflyttning
av några mandat åstadkommer
större rättvisa i riket som helhet.

Ett annat krav, som vi givetvis också
har försökt ställa på det nya valsystem vi
eftersträvat, är att det skall vara enkelt
och lättfattligt. Helt och hållet har kommittén
nog inte lyckats därvidlag. Påbyggnaden
med en spärranordning på en
i och för sig enkel metod är naturligtvis
ett steg i motsatt riktning, det skall
inte bestridas. Men när jag jämför den
anordningen med den anordning, som
reservanterna i konstitutionsutskottet
har föreslagit, måste jag ju säga att vårt
förslag fyller stora anspråk på enkelhet.
Någon berättade här ute i dag eu liten
historia från den tid, då man diskuterade
det proportionella valsättets införande.
Då var det någon som hade varit
orolig inför det nya systemet och sagt:
»Ja, men kunde det inte göras litet enklare?»
Han fick det svaret: »Jo, det går
visst att göra det enklare. Men då blir
det mera invecklat!» Det förefaller mig
som om reservanterna skulle ha lyckats
mycket bra med att genomföra enkelheten
på det sättet.

I det förslag som utredningskommittén

framlagt bär regeringen gjort några ändringar,
och jag ber att få säga några ord
om dem. Det är egentligen tre ändringar
som man har anledning att tala om: det
är den nya spärranordning, som lagts
in i första fördelningstalet, det är borttagandet
av kartell- och fraktionsbeteckningarna,
och det är förslagets karaktär
av provisorium.

Vad själva spärren beträffar har jag
ingenting i princip emot att den anordnas
på föreslaget sätt. Inom utredningen
diskuterade vi, såsom framgår av vårt
betänkande, ett första fördelningstal av
1,5, men vi gick ifrån det. Jag kan tilllägga
att vi åtminstone i fråga om ett val
räknade också med ett fördelningstal av
1,3. Anledningen till att vi inte fortsatte
på den vägen, var att vi trodde att folk
kanske skulle få litet svårt att förstå,
varför röstsiffran skulle behöva divideras
med 1,3 eller 1,5 för erhållande av det
första mandatet. Vi trodde att allmänheten
skulle ha lättare att förstå att ett
parti för att få det första mandatet skulle
uppnå åtminstone 60 procent av den valkvot
som uppstår, om man delar antalet
röster med antalet mandat.

I och för sig är det sålunda ingenting
att säga om den nya anordningen. Den
gör metoden kanske rent av enklare än
enligt vårt förslag. Vad som kan diskuteras
är endast frågan om själva siffran.
Därvidlag skulle väl 1,3 närmast
svara emot vad kommittén föreslagit.

Den andra ändringen innebär att kartell-
och fraktionsbeteckningarna har
omöjliggjorts. På den punkten har jag
heller ingen principiell invändning att
göra. Kommitténs ledamöter kan nog intyga
att jag på ett tidigt stadium i kommittén
lekte med tanken att om man får
en valmetod som ger större rättvisa och
karteller således praktiskt taget inte
skulle behövas, kunde man rent av tänka
sig ett kartellförbud. Jag lät min tanke
falla bland annat därför att jag menade
att eftersom hela frågan om sainmanräkningsförfarandet
inte var genomgången
av kommittén, utan det måhända
behövdes en ny utredning efter denna,
vore det lämpligt att utreda den frågan
samtidigt med frågan om samman -

Nr 18.

Lördagen den 17 mai 1952.

Ang. ändrade bestämmelser om andrakammarval.

räkningsförfarandet i övrigt. Personligen
har jag nog den uppfattningen att det
är att använda något störe våld än nöden
kräver att nu förbjuda karteller. Jag
tror nämligen inte att det skulle ha blivit
så värst många karteller ändå, inte
ens om man använt sig av talet 1,4. Jag
tror att läget är sådant. Om emellertid
så skulle ha blivit fallet, så fanns det
ett motmedel i den nya valmetoden, som
skulle effektivt ha kunnat hindra kartellerna,
nämligen möjligheten för ett
större parti att dela upp sig, en möjlighet
som vissa valmakare nog har betraktat
som en ganska stor fara. Fara eller
inte, så skulle den möjligheten i varje
fall ha kunnat användas för att mota
obefogade kartellanordningar. Men, som
sagt, i princip har jag ingenting att
erinra emot att det här skapas rena linjer.

Mera tveksam har jag varit om den
tredje ändringen, nämligen den som avser
att göra den nya valmetoden till ett
provisorium. Jag tycker nog att det i
och för sig ligger något otillfredsställande
i att man genomför en valmetod
på prov och att det sedan får bli beroende
av hur provet utfaller, om man
definitivt skall ta denna metod eller
övergå till någon annan. Innan man beslutar
sig för en valmetod, bör man ha
tänkt igenom problemet så grundligt att
man vet, att den metoden kommer att
utfalla så bra, att det inte behövs något
provisorium. Provisorietanken bottnar
i en något överdriven försiktighet —- eller
rädsla tror jag man kan säga. Denna
rädsla är kanske inte alldeles oförklarlig.
Även om jag håller med herr Wahlund
om att uddatalsmetoden är bra i
och för sig, kan jag inte neka till att
den har en svaghet i jämförelse med den
d’Hondtska metoden, nämligen att den
ger betydligt större utrymme åt slumpen
än vad d’Hondt gör. Det är just
denna möjlighet, att slumpen kan komma
att spela in, som gjort att man litet
varstans blivit misstänksam mot uddatalsmetoden.

Som läget nu är, d. v. s. då varken
majoriteten eller oppostionen är nöjda
med den valmetod som föreslagits, före -

faller det givetvis som om provisoriet
vore befogat. Det kan inte vara någon
anledning att besluta definitivt, om både
majoriteten och minoriteten är missnöjda
med nya systemet. Men jag vidhåller
min uppfattning om att provisositet
inte skulle ha behövts. Det kan bli
ett och annat slumpfall som kanske förskräcker
en eller annan valmakare, men
på det stora hela taget tror jag nog att
den nya metoden utfaller rätt bra.

Så skall jag säga några ord om den
argumentation gentemot regeringsförslaget
och i någon mån även mot kommittéförslaget,
som framkommit.

Jag tycker nog att det har förekommit
oerhört många överord i den diskussion
som har försiggått kring regeringsförslaget.
Herr Wahlund har kunnat visa
exempel härpå. Jag har också noterat en
rad exempel, som jag dock inte skall
trötta kammaren med att redogöra för.
Det talas om »uppenbara orättvisor», om
ett »markant brott mot grundlagens bud
om alla rösters likvärdighet» o. s. v.

Jag måste säga att när jag tar del av
den argumentationen, blir jag rent av
förskräckt för både proportionalismen
och den mentalitet som proportionalismen
skapar. Skall det verkligen för att
åstadkomma medborgerlig likställighet i
samhället vara nödvändigt eller möjligt
att varenda människa får ut lika mycket
av sin röst? Då räcker inte ens det som
reservanterna föreslagit. Då räcker det
inte ens med genomförande av uddatalsmetoden
i dess ursprungliga gestalt. Det
räcker inte ens med den 100-procentigt
matematiska rättvisan vid andrakammarval.
Ty det kommer ändå att bli så att
alla inte får lika mycket för sin röst. Då
måste proportionalismen genomsyra
samhället i långt högre grad än vad den
hittills lyckats göra. Då räcker det inte
med att man väljer nämndemän proportionellt
— något som jag tycker i och
för sig är oriktigt — utan då måste
också hästuttagningsnämnder och åtskilligt
annat väljas efter proportionella valmetoder.

Såvitt jag kan finna leder denna tankegång
också fram till att det måste bli
en ständig koalitionsregering. Det är inte

Lördagen den 17 maj 1952.

Nr 18.

Ang. ändrade bestämmelser om andrakammarval.

bara riksdagen som påverkar den politiska
utvecklingen i samhället och bestämmer
hur landets öden skall gestalta
sig, utan det finns också en regering, som
även i vårt parlamentariska system betyder
ganska mycket. Drar man ut konsekvenserna
av det resonemang, som här
föres, förefaller det mig fullständigt logiskt
att man också kräver införande i
grundlagen av en bestämmelse om permanent
koalitionsregering. Fråga är om
man inte också får försöka att få till
stånd proportionella riksdagsbeslut, ty
hur det är kommer i alla fall majoriteten
i riksdagen ibland att våldföra sig på
minorieten genom att fatta beslut som
minoriteten ogillar.

Jag tycker som sagt att de är rent förskräckande
perspektiv som öppnar sig i
den debatt som här förts. Om det är
något som jag blivit övertygad om under
den tid, som jag har följt med diskussionen
kring valreformen, är det att det
enda riktiga är att återinföra systemet
med majoritetsval i enmansvalkretsar.
Jag har redan tidigare i kammaren liksom
även inom utredningskommittén
gett uttryck för min sympati åt det hållet.
Den sympatien har inte hittills varit
så stark, att jag haft någon utpräglad
uppfattning, som jag velat slåss för i
alla väder. Jag har nog närmast varit
böjd för att acceptera proportionalismen
som ett faktum, även om jag har ansett
den vara ett beklagligt faktum. Men nu
tror jag faktiskt att tiden är inne att
angripa proportionalismsjukan genom
att försöka aktualiera kravet på majoritetsval
i enmansvalkretsar. Jag tror att
det är det enda riktiga sätt på vilket
man kan bota denna sjukdom.

Att majoritetsvalsystemet har vissa
företräden framför en del proportionella
system har ju även herr Herlitz medgivit.
Det tror jag för övrigt att flera talare
är beredda att medge, ehuru de
inte anser det vara någon praktisk politik
just nu. Det var konstitutionsutskottets
uppfattning år 1949, ocli det är väl
konstitutionsutskottets uppfattning i dag
också, att när vi nu en gång fått det
proportionella valsystemet, så får man.—
jag tror för övrigt att det var herr Iler -

litz som uttryckte det så — försöka göra
det bästa möjliga av det.

Majoritetsvalsystemet har sina avgjorda
fördelar framför det proportionella
valsystemet. Det är inte bara så att det
går lättare att få ett stabilt regeringsunderlag
med majoritetsvalystemet -—-vilket betyder ganska mycket i en brytningstid
sådan som den vi för närvarande
genomlever — utan detta system
skulle också betyda att det bleve bättre
kontakt mellan kandidaterna och väljarna.
Det bleve en kamp kandidaterna
emellan, man mot man, där de finge
träda ut på slagfältet och mäta sina andliga
krafter mot varandra. Sedan finge
folket avgöra, vilken av dem som kommer
närmast deras ideal. Majoritetsvalsystemet
skulle motverka den nivellering
i det politiska livet, som utan tvivel försiggått
och försiggår. Den skulle skapa
större politisk livaktighet och dessutom
också ge valmannen en starkare känsla
av att han betyder något i det politiska
spelet.

Jag kommer sålunda, herr talman,
med vad jag har sagt fram till att vad
det nu gäller inte är att undan för undan
bättra på det proportionella valsystemet,
göra det mer och mer fullkomligt,
till dess hela valproceduren blir
en maskin som fungerar fullständigt
gnisselfritt. Vad det gäller är i stället att
försöka åstadkomma ett system, som skapar
större livaktighet och som ger den
enskilde individen större spelrum än vad
det proportionela valsystemet kan ge. Då
kan jag inte tänka mig något bättre system
än majoritetsvalsystemet.

I detta anförande instämde herrar
Linden och Sandler.

Herr HERLITZ (kort genmäle): Herr
talman! Det är kanske lämpligt att jag
genast klargör, att jag måtte ha uttryckt
mig på ett otympligt sätt, då herr K. J.
Olsson fått den föreställningen, att jag
hade några sympatier för majoritetsvalsystemet.
Jag är angelägen att omedelbart
rätta detta missförstånd. Jag kan
hänvisa kammaren till det förhållandet,
att jag hade en ordentlig fäktning om

Nr 18.

Lördagen den 17 maj 1952.

Ang. ändrade bestämmelser om andrakammarval.

denna sak under herr Rickard Lindströms
sista riksdag, då han hade väckt
en motion om majoritetsvals införande.
Jag tog då upp en ingående dispyt med
honom. Det är alltså icke min linje.

Att jag tror på proportionalismen innebär
naturligtvis icke att jag är beredd
att ta alla de konsekvenser av den,
som herr K. J. Olssons fantasi kan utmåla.
Men jag tror, att vi kan ta ett steg
utöver det som nu gällande ordning innebär.

Herr OLSSON, KARL JOHAN (kort
genmäle): Herr talman! Det är möjligt
att vi båda två har uttryckt oss otydligt.
Jag fäste mig vid något som herr
Herlitz yttrade om att majoritetsvalsprincipen
var en objektiv princip, eller
något i den vägen. Jag utgick ifrån att
herr Herlitz i alla fall tyckte, att i jämförelse
med t. ex. det nu föreslagna
systemet var majoritetsvalsystemet ett
bra system. Jag gick då ut ifrån att herr
Herlitz ansåg att med alla sina fel och
brister var det dock ett system, som
man kunde resonera om. Att herr Herlitx
motsätter sig införandet av majoritetsval
visste jag givetvis.

Herr KARLSSON, GOTTFRID: Herr
talman! Herr Herlitz började sitt anförande
med att tala om den första reservationen,
som han undertecknat tillsammans
med herr von Friesen, alltså
den som gäller förslaget att ingen valkrets
med undantag av Gotland skall
ha mindre än fem mandat, och han
nämnde i detta sammanhang, att han
under en debatt för några år sedan
med konstitutionsutskottets dåvarande
vice ordförande om denna sak hade
fått instämmanden från flera håll, bl. a.
av undertecknad.

Det är riktigt att herr Herlitz och jag
den gången var på samma linje. Förslaget
var snarlikt det nu framlagda
men inte fullt lika. Vissa omständigheter
har emellertid gjort, att jag anslutit
mig till det föreliggande förslaget,
och jag har kunnat göra det utan hän -

syn till den omständigheten att det är
snarlikt ett förslag, som jag med all
gevalt motarbetade, när vi hade det uppe
till debatt för några år sedan.

I den andra frågan, beträffande själva
valsystemets utformning, har högern
och folkpartiet avgivit en gemensam
reservation, vari de förordar ett från
regeringsförslaget avvikande system. De
föreslår ett system, vilket — såsom
herr Herlitz uttryckte sig — innebär att
varje röst skall få samma värde. Det är
alltså tilläggsmandatsystemet. Tilläggsmandatsystemet
kan ju betyda att väljare
i ett län inte alls får de riksdagsmän
valda som de önskar, utan att deras
röster i stället tillgodoräknas kandidater
i ett helt annat län i landet och
förstärker ett partis röstsiffror där och
gör att en man därifrån blir invald i
stället. Om det systemet skulle införas
med den millimeterrättvisa, som det anses
innebära, kommer jag för min del,
som annars är anhängare av det proportionella
valsystemet, att övergå till
den uppfattning som närmast nu företräddes
av den föregående ärade talaren,
herr K. J. Olsson, nämligen att då
är det riktigare att införa majoritetsvalprincipen.

Jag skall inte gå in på detaljerna i
det förslag, som här föreligger. Det tjänar
inte mycket till för mig att göra,
ty det har illustrerats rätt utförligt av
herr Herlitz och efter honom av herr
Wahlund. Herr Herlitz beklagade att
han inte hade den svarta tavlan tillgänglig
här såsom vi hade när vi behandlade
propositionen i konstitutionsutskottet.
Jag beklagar det själv ty då
hade de båda professorerna fått tillfälle
att inför kammaren demonstrera hur
systemet verkar. Åtminstone fick jag
den uppfattningen, när vi hade tavlan
tillgänglig i konstitutionsutskottet, att
det var mycket lyckligt att på den kunna
demonstrera på det sätt som skedde.
Men nu har vi ju inte den svarta tavlan
här, och då kanske det inte tjänar
så mycket till att tala om den saken.

Herr Herlitz hade också bekymmer
över den utveckling, som det socialdemokratiska
partiet undergått. Då det

Lördagen den 17 maj 1952.

Nr 18.

Ang. ändrade bestämmelser om andrakammarval.

partiet var ett litet parti, hade det inte
samma bekymmer som det har i dag,
sade herr Herlitz. Nej, men då fanns
inte heller, såsom herr K. J. Olsson
mycket riktigt anmärkte, det valsystem
som vi för närvarande har; vi hade ett
helt annat valsystem på den tiden, när
det socialdemokratiska partiet var ett
litet parti. Vi fick också, icke minst mot
det parti som herr Herlitz representerar,
slåss för att få en rimlig valmetod, som
gav litet mera av rättvisa åt partierna
över huvud taget.

Jag blev något förvånad, måste jag
säga, när jag hörde herr Herlitz i dag
och jämförde hans framträdande med
det sätt, på vilket han höll sitt anförande
i konstitutionsutskottet, när vi där
behandlade ärendet. Det är inte ofta
som herr Herlitz har givit uttryck åt en
sådan motvilja emot ett föreliggande
förslag, som herr Herlitz gjorde, när vi
behandlade ärendet i konstitutionsutskottet.
Vad som mest förargade herr
Herlitz — förlåt att jag använder det
uttrycket, men jag tror att det är det
rätta — var förslaget att förbjuda valkarteller.
Men det var ju någonting som
konstitutionsutskottet skrev om och begärde
år 1949, och det var herr Herlitz
med om. Så att där stod vi ju egentligen
på samma linje.

Herr Hansson talade också om med
vilken energi och frenesi —• eller vilket
uttryck han nu använde — som vi från
socialdemokratiskt håll gått in för detta
förslag. Jag vet inte var herr Hansson
har fått detta intryck ifrån. Det spelar
väl för resten mindre roll, om det var
med en väldig energi eller inte, som
vi gått in för det. Opponenterna mot förslaget
lade i alla fall ned en väsentligt
mycket större energi än vad man gjorde
från vår sida.

Herr Bergvall talade om alt det är
nödvändigt med ett system, som tillfredsställer
samtliga partier. Han var
förvånad över att justitieministern, som
han, enligt vad han sade, har mycket
stor respekt för såsom en rättrådig man,
kunnat lägga fram det förslag som nu
ligger på riksdagens bord. Jag tror inte
att man behöver ha sådana bekymmer,

som herr Bergvall har haft i det här
hänseendet. Det är helt naturligt att man
måste komma fram till ett system, i vilket
man går ifrån det kartellförfarande,
som har varit dominerande under en
lång rad av val. Den d’Hondtska metoden
utan kartellförfarande gav otvivelaktigt
resultat, som inte kunna sägas ha
varit riktiga. Därför bildades karteller
mellan de mindre partierna. Det var
gentemot socialdemokratien som de uppstod.
Genom att vi nu fått förbud mot
dem har vi kommit till ett system, som
ute bland folket kommer att anses skapa
större rättvisa än det valsystem som vi
tidigare haft.

Herr Bergvall förmodade att det nog
inte var justitieministern, som räknat ut
hur systemet kommer att verka i praktiken,
utan att valmakarna på partiexpeditionerna
säkerligen lagt ned det
mesta arbetet på att söka utröna hur
systemet kommer att gestalta sig i praktiken.
Ja, det är möjligt att så är fallet.
Men samtidigt har väl också partiexpeditionerna
på oppositionssidan räknat
och gjort upp olika alternativ för att
söka utröna hur systemet skulle komma
att utfalla.

Jag skall inte bli så mångordig, då
min röst på grund av heshet inte är så
stark, utan jag hemställer, herr talman,
om bifall till utskottets förslag.

Herr HERLITZ (kort genmäle): Herr
talman! Då herr Gottfrid Karlsson anmärkte
på att jag uttalade mig annorlunda
här än i utskottet, så är jag angelägen
att säga ifrån att jag här i kammaren
var mån om att lägga mitt anförande
så att jag höll mig till klara
fakta och inte ville riva upp bittra stämningar.
Därför upprepade jag verkligen
inte vad jag sade i konstitutionsutskottet.
Men jag är angelägen att säga för
att inget missförstånd skall råda: Det
står fast att jag tänker i denna stund på
samma sätt som jag gjorde i utskottet,
att det här är en av de otrevligaste saker
som jag varit med om i det politiska
livet. Jag tycker det iir något förfärligt
att man på det sätt som nu sker in -

Nr 18.

Lördagen den 17 maj 1952.

Ang. ändrade bestämmelser om andrakammarval.

låter sig på ett manipulerande och arrangerande
med valsystemet, och det
framstår för mig såsom alldeles särskilt
stötande att man etablerar ett kartellförbud.
Det är ganska egendomligt att se
hurusom departementschefen har framställt
kartellväsendet såsom något otrevligt,
något opassande, någonting som han
inte vill veta av i det politiska livet. Då
justitieministern är så intresserad av de
stora sammanslutningarna, varför vill
han inte tillåta de småpartier, som nu
faktiskt finns, att samarbeta med varandra? Nog

sagt om detta inom de tre minuter,
som jag har till mitt förfogande.
Jag vill därutöver bara konstatera att jag
1949 har varit med om en kompromissskrivning,
då jag förklarat mig villig att
gå med på att skapa ett system, som
åstadkommer rättvisa vid mandatfördelningen
samtidigt med att det nuvarande
kartellsystemet avskaffas. Självklart har
jag kunnat vara med om det. Men allt
hänger på vilket system man bjuder på.

Herr KARLSSON, GOTTFRID (kort
genmäle): Herr talman! Jag var nog
naiv att tro, att herr Herlitz möjligen vid
närmare eftertanke hade funnit att förslaget
icke var fullt så motbjudande, som
han tidigare ansett. Så tycks emellertid
icke vara fallet.

Herr ANDERSSON, GUSTAV EMIL:
Herr talman! Då jag deltog i konstitutionsutskottets
behandling av denna fråga
och röstade för utskottets förslag, ber
jag att få säga några ord.

Jag skall inte ingå på detaljerna om
sammanräkningar o. d., det må de sakkunniga
yttra sig om, och det har de
kanske redan gjort tillräckligt. Men det
är en annan fråga, som i utskottet tilldrog
sig rätt stor uppmärksamhet och
som herr Herlitz, vilket framgick av
hans anförande nyss, anser som det mest
anstötliga i förslaget, nämligen förbudet
mot karteller.

Jag har rätt stor erfarenhet av politiskt
valarbete sedan 35 år tillbaka. Jag
har under dessa år alltid hört från de

olika borgerliga partiernas sida en viss
misstämning och missbelåtenhet med att
vi har ett sådant valsystem, att det varit
nödvändigt för de små partierna att gå
i kartell för att valresultatet skulle bli
något så när rättvist för de små partierna.
Kartellförfarandet har alltså varit en
nödtvungen skyddsåtgärd, som samtliga
borgerliga partier, åtminstone i allmänhet,
ansett såsom inte särskilt önskvärd
men som varit en nödfallsåtgärd
för att skapa rättvisa.

Jag har under förarbetena till olika
val så många gånger från dem, som icke
är särskilt politiskt intresserade och
som man alltså kan räkna till hemmasittarnas
stora skara, hört följande resonemang:
Jag skulle gärna rösta på det
eller det borgerliga partiet, men eftersom
det är i kartell gör jag det inte, ty
jag vet då inte vilket parti min röst tillfaller,
inte vilken riksdagsman jag hjälper
in med min röst, och därför stannar
jag hemma. Man kan förstå det resonemanget
med hänsyn till de starka motsättningar,
som dock finns bland de borgerliga
partierna både i städerna och
ute på den svenska landsbygden.

Det har dessutom inom detta kartellsystem
förekommit en del manipulationer,
som långt ifrån kunna kallas hederliga.
Vi har ju bl. a. underpartibeteckningarna,
som ibland förryckt valresultatet
och som vållat stor besvikelse hos
väljarna. Jag kan nämna ett exempel
från mitt eget län. Det hände en gång
genom detta samgående i kartell och
med underpartibeteckningar att högern,
som hade något över 18 000 röster, fick
ett mandat, medan bondeförbundet, som
hade något över 14 000 röster, fick två
mandat, beroende på att bondeförbundet
hade en underkartell med folkpartiet.
Det fick folkpartiets överskottsröster
och på grund därav sitt andra mandat så
billigt. Högern var mycket förgrymmad
över detta, och det kan man förstå. Jag
skulle kunna ta fram andra exempel på
den missbelåtenhet som kartellsystemet
skapar efteråt, när valresultatet blir
känt, och den osäkerhet i förväg, som
råder hur valet skall utfalla mellan de
olika partierna inom kartellen.

Lördagen den 17 maj 1952.

Nr 18.

Ang. ändrade bestämmelser om andrakammarval.

När vi genom det föreliggande förslaget
kan få en valmetod, som ger samma
resultat utan kartellbildning som det nuvarande
systemet med karteller, tycker
jag att det kan vara värt att försöka. Jag
anser för min del att kartellsystemet är
så osunt, att det faktiskt är ett renlighetskrav
att få bort dessa karteller, om
vi kan nå samma resultat som om vi har
dem kvar. Jag är säker på att den stora
massan av valmännen, som röstar med
något av de borgerliga partierna, skall
känna det mera trevligt att kunna gå
fram till val och verkligen veta på vem
de röstar, när de röstar på det parti, som
de vill stödja, utan att behöva riskera
att deras röst skall hjälpa in något annat
partis representant. Jag har för övrigt
träffat många som sagt att de inte
röstar bara därför att man har en kartell.

Jag har också en lång erfarenhet av
den oerhört hätska strid, som förts partierna
emellan inom en kartell, vilket av
många bland den stora allmänheten ansetts
vara ett visst skoj med valmännen.
Här angriper ni varandra, säger man,
som de värsta fiender, men ni röstar
ändå under samma kartell! Nog vore det
väl mera rejält att varje parti självständigt
ginge fram till val, och sedan finge
väl partierna slåss så mycket de ville.
Jag anser därför vad som här föreslås
vara en så pass stor vinst, att man bör
ta detta förslag.

Herr Herlitz ansåg att det borde vara
absolut likvärdighet för alla medborgare
i fråga om deras röster och röstvärden,
och han sade också någonting om rättvisans
gudinna, som nu blint fördelar
mandaten men som skulle få sina ögon
öppnade, så att hon skulle begripa att
hon inte längre var någon rättvisans gudinna.
Ja, sådana resonemang kan man
nog föra, men vi vet alla att vi aldrig
kan komma fram till den absoluta rättvisan
och det lika värdet i varje röst.
Hur skall vi kunna åstadkomma det? Om
vi exempelvis tar Norrbottens län, går
ju där riksdagsmännen in med ett relativt
litet antal röster bakom sig. Det
finns andra län, där det krävs nästan
dubbelt så många röster för varje mandat.
Då skulle man ju kunna säga, att

det inte är lika stort värde i rösterna;
i Norrbotten har rösterna dubbelt så
stort värde som i vissa andra län söderut.

Jag menar att vi får nöja oss om vi
kan åstadkomma någon förbättring i
valsystemet. Och jag tror att ur borgerlig
synpunkt vore det nog klokt att inte
folkpartiet och högern kritiserade det
här föreliggande förslaget med en sådan
hänsynslöshet som man på det hållet
gör, då man söker misstänkliggöra
socialdemokraterna genom att säga, att
detta är en försöksanordning och att det
för den socialdemokratiska regeringen
eller justitieministern, om denna anordning
inte visar sig räcka till för att ge
socialdemokraterna tillräckligt stor majoritet,
bara är att lägga fram ett förslag,
genom vilket man ändrar på uddatalsmetoden,
så att man ännu säkrare vinner
övervikt åt det socialdemokratiska
partiet.

Dylika påståenden om de dåliga avsikterna
tror jag skadar mycket mer än
det gagnar de partier, som för fram
dem. Om kritiken skall föras på det sättet
i fortsättningen, kommer det att göra
frågan om majoritetsval mer och mer
aktuell. I så fall kan nog både högern
och folkpartiet vara övertygade om att
få se sina mandat i riksdagen reducerade
i mycket stor utsträckning.

Herr BENGTSON: Herr talman! Det
föreligger en viss enighet i dagens debatt,
trots de stora meningsmotsättningar
som kommit fram, nämligen beträffande
frågan vilka krav man bör ställa
på valsystemet. I första hand uttalas
önskemålet, vilket ju är självfallet, att
det bör vara proportionellt. Det bör vidare
behålla sin anknytning till valkretsarna.
Det bör förhindra tillkomsten av
små partier, och det bör vara enkelt.
Dessa önskemål är emellertid svåra att
förena. Det är nästan omöjligt att nå
fram till full belåtenhet på alla dessa
punkter.

Vid utformandet av ett valsystem stöter
det självfallet på stora svårigheter
att nå exakt proportionalitct, om man

Nr 18.

Lördagen den 17 maj 1952.

Ang. ändrade bestämmelser om andrakammarval.

vill behålla den lokala anknytning vi nu
har genom uppdelningen i valkretsar.
Man kan inte, när man har en valkrets
med fem mandat och flera, undvika att få
överskottsröster, som inte kan utnyttjas
helt. Varje utjämningsförfarande, vare
sig det gäller 15, 20 eller 30 mandat,
trubbar av känslan av direkta folkval,
vilket ju är avsikten med valen till andra
kammaren. Ingen har velat föreslå,
att man skulle gå fullt konsekvent till
väga och fullfölja ett utjämningsförfarande,
som gav exakt utjämning på det
sättet, att man gjorde hela riket till en
enda valkrets, utan vid alla förslag, som
lagts fram, har man räknat med att vissa
mandat skulle utgöra tilläggs- eller utjämningsmandat.

I vårt nuvarande valsystem har vi också
helt avgränsade valkretsar, och om
man använder d’Hondlska metoden för
sammanräkningen blir det de större partierna
som gynnas. De får flera mandat
än den exakta proportionaliteten skulle
ge. För att förhindra det har vi sedan
år 1924 vårt kartellsystem, som möjliggör
en sammanslutning av de mindre
partierna för att minska de olägenheter,
som består däri att den d’Hondtska
regeln gynnar de större partierna.

Den nuvarande valmetoden har varit
utsatt för kritik vid åtskilliga tillfällen,
och det är knappast riktigt, såsom sagts
av några talare, att den har existerat så
länge och inte utsatts för någon kritik.
Det har väckts motioner i frågan vid åtskilliga
tillfällen, och det framlades år
1932 också en proposition med förslag
till ett annat valsystem. Det kan ha sitt
intresse att se var kritiken mest satt in
under dessa olika framstötar för att få
en ändring i valsystemet. Just nu förefaller
det som om proportionaliteten
vore det man fäster mest avseende vid,
men om vi ser på en del tidigare uttalanden
är det andra faktorer som man
särskilt fäst sig vid.

Med anledning av propositionen år
1932, som då avslogs, skrev utskottet
följande: »Utskottet anser i likhet med
de proportionalvalsakkunniga, att det
kan ifrågasättas, huruvida den matematiskt
exakta partiproportionella repre -

sentationen är av den oomtvistliga vikt,
att den först och sist måste utan alla
andra hänsyn tillgodoses. Man kan fråga
sig, om de smärre partiernas rätt till
absolut exakt representation i hela riket
är så under alla förhållanden betvingande,
som den i propositionen framställts.
Utskottet ställer sig på den ståndpunkten,
att den proportionella exaktheten
icke får genomföras längre, än
att den icke utövar en skadlig åverkan
på andra värden inom det politiska livet.
»

Jag skulle kunna citera åtskilliga uttalanden
av ledamöter från de båda partier,
som nu står för reservationen, där
man också mycket starkt framhållit att
man inte får driva den exakta proportionaliteten
hur långt som helst. Det är
ett uttalande, som jag då främst skulle
vilja citera, nämligen av högermannen
professor Lindskog, som vid ett tillfälle
yttrat: »Få vi fram ett valsystem av det
slag som här åsyftas, kunna vi ej undgå
att få ett system med en massa småpartier.
Det är riktigt, att ett dylikt
system med en massa sådana småpartier
finns i andra länder i världen. Man behöver
för övrigt inte gå så långt för att
finna exempel härpå. Härigenom fördärvas
emellertid parlamentarismen och
demokratien, och det är spår som förskräcka.
»

Ytterligare uttalanden skulle kunna
citeras, men jag skall i detta sammanhang
endast återge vad utskottet år 1945
efter en folkpartimotion hade att säga.
Det heter i utlåtandet: »Ett utjämningsförfarande
mellan valkretsarna skulle,
som utskottet år 1932 närmare utvecklade,
gynna uppkomsten av ett flertal
små partier och försvåra bildandet av
en parlamentarisk regering. Det ligger
i demokratiens intresse, icke blott att
valystemet bereder minoriteterna ett tillbörligt
skydd, utan även att del skapar
det erforderliga underlaget för en regering.
»

Såsom framgår av dessa uttalanden är
det främst olägenheterna med kartellerna
man vänt sig mot, inte att nå den
exakta proportionaliteten. Det nu av regeringen
framlagda och av utskottet till -

Lördagen den 17 maj 1952.

Nr 18.

Ang. ändrade bestämmelser om andrakammarval.

styrkta förslaget tillgodoser i stort sett
de krav som sålunda tidigare ställts.
Kartellerna blir onödiga, och man får
ändå behålla valkretsarnas självbestämmanderätt.

Det kan måhända vara anledning att
säga någonting om vad som sagts tidigare
beträffande kartellerna. Det är i
första hand detta samgående man vänt
sig mot, och jag skulle vilja citera ett
uttalande av herr Olsson i Mora i andra
kammaren, då han säger: »För min
del skulle jag visserligen ha kunnat tänka
mig en annan grund för tilläggsmandatens
fördelning, men det väsentliga
för mig är att en reform i propositionens
syfte skulle skapa ökad rättvisa och
möjliggöra en befrielse från de oheliga
allianserna i vårt politiska liv, dessa
karteller, som förrycka och grumla klarheten
i valutslagen och som under nuvarande
förhållanden möjliggöra för
verkliga lilleputtpartier att med andras
överskottsröster slå sig fram till mandat.
»

Även här skulle en rad citat kunna
anföras, där man framför allt har vänt
sig mot kartellsystemet.

Det har visserligen förekommit en viss
kritik mot utredningens förslag, men majoriteten
inom denna kommitté har dock
varit enig om att föra fram förslaget om
uddatalsmetoden och om en viss spärr i
detta system. Debatten har kommit att
röra sig om denna spärr.

Vill man ha en spärr, kan man inte
rent matematiskt räkna fram en sådan,
utan det blir en omdömessak, var man
skall sätta spärren. Detta har redan klarlagts
av herr Wahlund, och jag behöver
inte uppehålla mig därvid. Jag vill bara
erinra om att en spärr finns även i reservanternas
förslag, ehuru den är annorlunda
utformad.

Sedan skulle jag principiellt vilja säga,
att det är nästan orimligt att påstå, att
man, såsom det i varje fall gjorts gällande
i presspolemiken angående detta
valsystem, skulle kunna utforma ett valsystem,
som skulle gynna både ett större
parti och ett relativt sett mindre parti.
Det är knappast möjligt att utforma systemet
så att högern och bondeförbundet,

som i röstavseende är ungefär lika stora,
skulle få sådan tilldelning av mandat att
det ena gynnades och det andra missgynnades.

När man ser på vad reservanterna föreslår,
så talar de om förmånerna med
det d’Hondtska valsystemet, men de har
dock inte velat fullfölja det utan att däri
göra åtskilliga modifikationer. Den första
anmärkningen mot reservanternas
förslag är att det inte bibehåller valkretsarnas
bestämmanderätt över mandaten.
Dessutom är systemet ingalunda enkelt.
Med tillämpning av det nu gällande systemet
och även med det system, som föreslagits
av utskottsmajoriteten, kan menige
man räkna ut valresultatet. Men
det system, som reservanterna föreslår,
förutsätter att en central instans får röstuppgifterna.
Man kan därför rikta den
allvarliga invändningen mot sistnämnda
förslag, att valmännen i valkretsarna inte
har möjlighet att överblicka valet. De
måste få uppgifterna från den centrala
instansen. Skall man bibehålla offentligheten
vid sammanräkningarna, är det
givet att möjligheten att närvara vid den
centrala instansens sammanräkning, vilken
måste göras på central plats, är begränsad
för valmännen.

Herr Wahlund har här antytt hur det
egentligen skulle gå, om man får ett
överklagat val, och jag tror inte att någon
av reservanterna har svarat på den
saken. Om ett val nu överklagas på
grund av att valnämndens ordförande
har glömt att sätta sigill på valkuvertet
eller något annat fel har begåtts, upphäves
valet endast i den mån felet kan
påverka valets utgång. Låt oss nu tänka
oss att reservanternas förslag antages
och det vid ett val befinnes, att i flera
kretsar röstsiffrorna skulle ha varit annorlunda,
om inte vissa begångna fel
förelegat. Hur skall man då göra? Man
kan inte längre utan vidare säga att felaktigheterna
inte påverkar valutgången,
ty man måste förutsätta att med reservanternas
system även ett mindre antal
röster kommer att kunna påverka valet
i sin helhet. Var skall man i så fall ställa
till med ett omval? Skall man begränsa
omvalet till den eller de kretsar, där

Nr 18.

Lördagen den 17 maj 1952.

Ang. ändrade bestämmelser om andrakammarval.

fel begåtts, eller skall omvalet omfatta
hela riket? Jag tycker nog att man bort
förklara, hur det skall förfaras i ett sådant
fall.

En annan sak är poströsterna. Den
saken kan naturligtvis ordnas med en
viss tidsutdräkt. Skall man behålla systemet
med poströster, får man vänta med
sammanräkningen till dess rösterna kommit
in, ty annars kan man inte slutföra
sammanräkningen. Vill man inte vänta,
får man i stället anlita något annat system.

Det kan inte hjälpas, att man får en
viss känsla av att i den mot majoritetsförslaget
framförda kritiken ligger en
del anmärkningar mot regeringspartierna
för politiska spekulationer i samband
med förslaget om ändrat valsystem. Jag
vill då säga, att man nog kan skönja
en del politiska spekulationer även från
oppositionspartiernas sida. Vi vet hur
det var 1938, då vi också hade regeringssamverkan.
Bondeförbundet kunde då
inte delta i den borgerliga kartellen,
men folkpartiet och högern gick i kartell
och vann därmed två syften: dels
fick de därigenom flera mandat och dels
kunde de göra ett försök att påvisa att
samgåendet av bondeförbundet med socialdemokraterna
i regeringsställning
var olyckligt för bondeförbundet. Jag
vet inte om det möjligen kan tänkas att
någonting sådant har inverkat nu, men
riktigt fri från misstanken kan man inte
vara med hänsyn till vad som sagts från
höger- och folkpartiet.

Det har från olika håll sagts att de
stora partierna skulle gynnas av utskottsförslagets
system. Herr Wahlund
har redan framhållit att med tillämpning
av siffrorna från 1950 års val skulle reservanternas
förslag ge socialdemokraterna
119 mandat. Det förekommer
emellanåt — när det gäller folkpartiet
är det rätt ofta — att man inte i riksdagen
fullföljer en motion som förts
fram. Så är det även i dag, i det att reservanternas
förslag inte överensstämmer
med folkpartiets motion. I folkpartiets
motion föreslår man två spärrmetoder
av vilka den ena inte förekommer
i reservationens förslag. Räknar man ut

valresultatet från 1950 på grundval av
den spärrmetod som finns i folkpartimotionen
men inte i reservationen, får
socialdemokraterna 125 mandat. Hur
man än räknat i motionen har man utan
tvivel varit fullt beredd att ge en mycket
starkare representation åt de stora
partierna än åt de relativt sett mindre.

Jag tror, herr talman, att det kan konstateras
att man väl mycket har försökt
att göra politik av den här saken. Det
har förekommit en mängd överdrifter
vid kritiken av valsystemet. Skall man
se sakligt på utskottsmajoritetens förslag
till valsystem, kan man nog inte rikta
några större anmärkningar mot det, ty
om man vill försöka bibehålla valkretsarnas
självbestämmanderätt även i fortsättningen,
kan man inte uppnå en
exakt proportionalitet. Skall man beakta
de faktorer, som jag nämnde i början
av mitt anförande, kan man inte komma
ett så stort stycke längre i fråga om valsystemets
utformning. Kanske kan man
i en framtid komma till ett ännu bättre
valsystem, men det bör inte utgöra hinder
för att vi nu genomför det framlagda
ändringsförslaget.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ENGLUND: Herr talman! Jag
skall för att begränsa mitt anförande
inte alls gå in på de erinringar, som
här gjorts mot reservationen ur synpunkten
av svårigheterna i fråga om
sammanräkningen av rösterna. Jag skall
inte heller gå in på förhållandena vid
1950 års val, därest reservanternas förslag
då tillämpats. Det valet, som var ett
kommunalval, har jag icke underkastat
någon räkning. Jag vill bara säga att
med det förslag, som förelåg i motionen,
skulle riksdagsvalen 1940, 1944 och
1948 ha givit full utjämning för de tre
borgerliga partierna, medan däremot
med den spärr, som föreslogs och som
är likartad med den i reservationen, alltjämt
skulle kvarstått ett överskott för socialdemokraterna
och ett underskott för
kommunisterna.

Jag finner det emellertid mycket an -

Lördagen den 17 maj 1952.

Nr 18.

Ang. ändrade bestämmelser om andrakammarval.

geläget att med hänsyn till vad som
sagts här i debatten pröva själva metodfrågan.
Här har valsättsutredningen
presenterat ett helt knippe metoder, som
alla betecknats som proportionella. Några
av dem är finare, och de kallas därför
rent proportionella metoder. Andra
är mindre fina och kallas valkvotsmetoder.

Hur många proportionella metoder
finns det egentligen? Ja, det är ett dubbelt
problem.

Den ena och elementära frågeställningen
är hur det är med resultatet i
den enstaka valkretsen. Därvidlag skulle
jag vilja säga att det finns faktiskt bara
en proportionell metod, och det är den
d’Hondtska.

Herr Wahlund har vid alla sina framstötar
på det här området både tidigare
i konstitutionsutskottet och nu i valsättsutredningen
hävdat, att den rättvisa
metoden är uddatalsmetoden. Han vill
emellertid inte att den skall tillämpas —
det var den kanske mest intressanta upplysningen
i hans anförande — på utskottsval
i riksdagen. Och han gjorde i
det sammanhanget det medgivandet, att
det var i statistiskt genomsnitt den lämnar
ett gott resultat. Det var ett viktigt
medgivande, ty det innebär att han är
på det klara med att metoden i den enskilda
valkretsen verkar otillfredsställande.
Och varför verkar den otillfredsställande,
och varför verkar den nu verkställda
utredningen ofullständig? Jo, det
är därför att det matematiska grepp,
som herr Wahlund använt, nämligen att
utjämna uppåt i stället för nedåt, är alldeles
irrelevant för metodens rättvisa.

Jag skall ta ett enkelt exempel — liksom
herr Herlitz beklagar jag att vi inte
har en svart tavla här i kammaren. Låt
oss anta att det i Stockholms stads andrakammarvalkrets,
där det finns 24
mandat, är en sådan röstfördelning mellan
enbart två partier — en högst abstrakt
förutsättning, men jag gör den i
alla fall — att det ena partiet har 230 000
röster och det andra 10 000. I det idealfallet
har vi möjlighet att komma fram
till en exakt proportionalitet, om vi
skall hålla oss till det proportionalitets -

hegrepp som varit hävdvunnet i matematiken
sedan Euklides’ femte bok, nämligen
att vi skall ha ett förhållande mellan
fyra tal, där kvoten mellan två tal
är lika med kvoten mellan de båda andra.
I det här fallet får vi rösttalet genom
att multiplicera de 23 mandaten för
det ena partiet och det enda mandatet
för det andra med 10 000. Till samma
resultat kommer vi också med d’Hondts
regel, och i detta särskilda fall kommer
vi också till det resultatet med uddatalsmetoden.
Men det sker i sista fallet
över en serie högst kuriösa jämförelsetal,
där striden inte kommer att stå om
det tjugutredje mandatet mellan majoritets-
och minoritetspartiet, utan vid det
tolfte mandatet. Med andra ord det
mindre partiet skjutes upp i jämförelse
med det större på ett sätt, varom jag
inte tvekar att säga att det inte är proportionellt.

Med herr Wahlunds metod har vi således
kommit ifrån hela proportionalitetstanken
genom att stampa ut de jämna
talen. I det fall då man inte har röstetal,
som på sätt som i exemplet nyss
är jämna multiplar av mandatantalet,
kräver fastställandet av den proportionella
fördelningen ett matematiskt resonemang,
som måhända kan betecknas
som en korsning av en minimumkalkyl
och en diofantisk ekvation. Den räkningen
ger just d’Hondts regel. Varje avvikelse
från den d’Hondtska regeln, som
stampar ut ett av dess jämförelsetal,
åstadkommer en avvikelse från minimum
och är således i strid med proportionaliteten.

Jag skall, herr talman, inte uppehålla
mig vidare vid resultatet i enstaka valkretsar
utan övergår till det andra problemet,
nämligen resultatet i riket i dess
helhet, när detta är delat i ett flertal valkretsar.

Då kommer man in på det statistiska,
och från den utgångspunkten är det möjligt
att ta uddatalsmetoden under övervägande.
Men om jag för min del inte
har kunnat godta den metoden utan föredragit
att söka mig fram på andra vägar,
beror det på resultatet av en analys
av bakgrunden till att dTIondts me -

Nr 18.

Lördagen den 17 maj 1952.

Ang. ändrade bestämmelser om andrakammarval.

tod slår fel vid en indelning av riket i
flera valkretsar.

Anledningarna därtill är flera. En
sak, som redan har påpekats här, är att
ett mandat i Norrbotten är mycket »billigare»
än ett mandat i Stockholm. Vi
indelar ju riket i valkretsar inte efter
antalet avgivna röster och inte ens efter
antalet röstberättigade, utan vi gör
det efter folkmängd, och härigenom bidrar
barnen till en representation, som
man inte skulle få om man bara tog hänsyn
till rösterna. En annan faktor till
bristen på full proportionalitet mellan
partierna har sin rot i det överskott av
röster gentemot den representation, som
nås av det parti, som fick plats på det
sista jämförelsetalet, ett överskott som
föreligger för alla andra partier än det
som fick detta sista mandat. I Sverige
där vi har fem partier är den abstrakta
sannolikheten för att ett parti skall få
en sådan rest 4/5. Denna rest kan i
mandat räknat vara vilket tal som helst
mellan inget mandat och ett fullt mandat,
och det sannolika är därför att det
i genomsnitt är ett halvt mandat. När
man då summerar dessa rester, finner
man att det är sannolikt att varje parti
vid sidan av de röster, som är företrädda
av de förvärvade mandaten, har
ett röstetal, som skulle räcka till 11,2
lika väl belagda mandat. En av mina
vänner har hjälpt mig med att räkna på
detta, och beräkningarna visar, att om
man slår tillsammans reströsterna för
de tre partier, som verkligen tävlar i
alla valkretsar — högern, folkpartiet och
socialdemokraterna — så är genomsnittet
för deras kvarstående orepresenterade
röster vid senaste valet 11,5 mandat
mot den teoretiska siffran 11,2. Det
stämmer sålunda mycket bra.

Vad kommer nu den bristande proportionaliteten
av? Jo, om man från
varje parti, stort eller litet, klipper bort
ett röstetal, som är konstant, blir ju
proportionen mellan de kvarvarande
verkligt representerade rösterna inte
densamma som proportionen inom det
ursprungliga röstmaterialet. Det är till
följd av detta de små partierna i regel
blir underrepresenterade och de stora

partierna överrepresenterade. För bondeförbundet
föreligger en särskild omständighet,
nämligen att det företrädesvis
får sina röster i de billiga mandatens
kretsar och dessutom inte konkurrerar
i alla valkretsar.

Om detta är bakgrunden till orättvisan
i .systemet, vad skall man då göra
för korrigering? Ja, naturligast är att
man multiplicerar partiernas jämförelsetal
i varje valkrets med en multiplikator,
som blir större ju mindre partiet
är. På det sättet får man ett litet
partis stege av jämförelsetal uttänjd i
förhållande till ett större partis. Då inträffar
det att någon pinne i stegen för
det mindre partiet kommer att skjuta
upp över en pinne i det större partiets
stege, som det mindre partiets tidigare
har legat under.

Det kan emellertid vara svårt att
hitta den lämpliga multiplikatorn på
grund av de många omständigheter, som
härvidlag inverkar. Hittade man en sådan,
skulle emellertid resultatet bli
exakt detsamma som vid en tillämpning
av den i reservationen föreslagna
metoden. Man utgår vid den helt enkelt
från kvoterna mellan underskottspartiernas
närmaste orepresenterade jämförelsetal
och överskottspartiernas sist förvärvade
mandat, och de större av dessa
kvoter ger just anvisning på var en sådan
multiplikation skulle överföra ett
mandat från överskottsparti till underskottsparti.
Det är således bara en tekniskt
enklare väg för att åstadkomma den
korrektion, som det skulle innebära att
använda en sådan multiplikator.

Det är helt naturligt att denna metod
medför — såsom herr Bengtson här senast
och herr Karl Johan Olsson tidigare
sagt — avvikelser i den enstaka
valkretsen, ehuru inte så stora. Herr
Bengtson och herr Karl Johan Olsson
fann emellertid detta vara det stötande
i denna metod. Jag måste då säga, mina
herrar, att om vi över huvud taget skall
göra en korrektion med hänsyn till läget
i alla valkretsar, och herr Wahlunds
metod liksom alla metoder har
bara detta syfte, måste det innebära att
något mandat försvinner från ett över -

Lördagen den 17 maj 1952.

Nr 18.

Ang. ändrade bestämmelser om andrakammarval.

skottsparti och ersättes med ett mandat
för ett underskottsparti. Det är ingen
reell skillnad mellan den öppna metod,
som här föreslås i reservationen, och
den förtäckta metod som föreslagits av
majoriteten och valsättsutredningen,
som ju åstadkommer samma sak genom
att tunna ut den d’Hondtska regeln. Om
jag använder uddatalsmetoden i dess
första led från 1 till 3, betyder det att
ett majoritetsparti får avstå sitt andra
mandat, om det inte råkar vara tre
gånger eller mera större än det mindre
partiet. Reservationen är, jag upprepar
det, bara ett annat tekniskt sätt att åstadkomma
likartade förändringar. Därför,
herr Bengtson och herr Karl Johan
Olson, befinner vi oss alla i samma
båt, när det gäller vår ståndpunkt i förhållande
till valkretsarna. Skillnaden
mellan metoderna är att den, som vi föreslår,
är mindre stötande med hänsyn
till valutfallet i den särskilda valkretsen,
under det att de metoder, som föreslås
från majoritetens och valsättsutredningens
sida, till och med innebär att ett
mandat, som av ett överskottsparti vunnits
genom lottning, skall få vara kvar
hos partiet i stället för att övergå till det
mindre. Det måste väl ändå vara naturligt,
att överflyttning i första rummet
görs där.

Om jag bortser från den olägenheten,
att ett mandat kan vara billigare i en
valkrets än i en annan och att detta
medför en viss förryckning i proportionaliteten,
verkar den metod, som föreslås
i reservationen, exakt likartat
med en sammanräkning, där man bara
gjorde den förändringen, att man utan
ändring i övrigt i våra val gjorde en
gemensam sammanräkning för hela riket.
Ty då skulle just de mandat, som
reservationen byter ut, komma att utbytas
med hänsyn till riksresultatet.

.lag tror således, herr talman, att denna
metod har den egenskapen att vara
en organisk utbyggnad av den d’Hondtska
metoden och den metod som gör
det minsta ingreppet i valkretsen —
och i varje fall inte godtyckliga ingrepp
— och som ger något så när stora partier
•— och det är för närvarande alla

4 Första kammarens protokoll 1952. Nr 18.

partier utom det kommunistiska — vad
de skall ha. Metoden kan, om man vill,
drivas till full utjämning även för kommunisterna,
men vi har funnit det stötande
att ett litet röstetal i en valkrets
för kommunisterna — exempelvis bara
1 000 röster då 10 000 röster krävdes
för det sista mandatet — skulle kunna
medföra att ett utbyte skulle ske.
Det bör inte vara möjligt för mindre
grupper att från olika delar av riket
samla ihop små röstmängder till ett
mandat, för vilket fast förankring saknas
i någon valkrets.

Den oformlighet, som kvarstår i fråga
om utjämningen i den i reservationen föreslagna
metoden, är således uteslutande
betingad av denna sista omständighet.
Bortser man därifrån, ger metoden
exakt proportionalitet, och den ger det
på ett enkelt sätt.

Jag har, herr talman, av den debatt
som förts här i dag inte på något sätt
blivit övertygad om att den metod, som
föreslagits av regeringen och som är en
experimentell metod, trots att den visar
ett relativt lyckligt utfall vid en tillämpning
på de val, som hititlls ägt rum, på
något sätt skulle kunna mäta sig med
den metod, som i reservationen är systematiskt
utformad. Jag vill gentemot
min partivän herr Hansson säga, att det
inte ligger någonting av experimentalism
i denna metod, men däremot i alla
de andra metoderna. Det är i den delen
en mycket stor skillnad mellan den
metod, som föreslås i reservationen, och
de andra metoder som hittills blivit föremål
för diskussion.

Av dessa skäl, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Herr WAHLUND (kort genmäle): Herr
talman! Jag skulle snarast vilja förbehålla
uttrycket »experimentell» åt den
metod, som föreslås i reservationen. Men,
herr Englund, vi skall inte diskutera ordens
valör.

Jag hörde herr Englunds sannolikhetsresonemang
om varför den dTIondtska
regeln ger överrepresentation, och
jag måste säga att det inte bara var in -

Nr 18.

Lördagen den 17 maj 1952.

Ang. ändrade bestämmelser om andrakammarval.

tressant utan också riktigt. Men, herr
Englund, varför inte uttrycka det hela
på ett enklare sätt? Varför inte helt
enkelt säga som så, att den d’Hondtska
metoden avrundar systematiskt nedåt,
medan uddatalsmetoden avrundar både
uppåt och nedåt, inte enbart uppåt, som
herr Englund råkade säga. Det är det
som gör att den statistiskt — jag har alltid
sagt statistiskt, men det är inte något
medgivande från min sida, herr Englund,
det är en självklar sanning ■— ger
proportionell rättvisa. Har herr Englund
tänkt på att även uddatalsmetoden kan
åskådliggöras på det sättet, att man föreställer
sig eu stege och multiplicerar
jämförelsetalen — herr Englund tycks
inte gå med på saken ser jag, jag skall
visa herr Englund efteråt, hur man gör.
Jag ber förresten herr Englund själv
pröva saken: ta och räkna ut de vanliga
mandattalen, avrunda dem uppåt
och nedåt! Stämmer nu inte summan i
valkretsen, så sätt till en multiplikationsfaktor!
Då kommer herr Englund att
finna att vi får exakt uddatalsmetoden.

Sedan var det en annan termfråga.
Herr Englund säger att uddatalsmetoden
inte är proportionell, men att den
d’Hondtska metoden är det. Jag har liksom
herr Englund haft förmånen att läsa
matematik, men det skulle väl aldrig
falla mig in att använda diofantiska ekvationer
för att definiera vad som är
proportionalitet.

Jag kan påpeka, att när vi i valsättsutredningen
presenterade vissa metoder
som proportionella, talade vi klart och
tydligt om vad vi ansåg vara proportionalitet,
nämligen att proportionalitet är
den metod, där enbart proportionen mellan
partierna är avgörade för mandattilldelningen
och icke utomstående omständigheter.
Valkvotsmetoden, exempelvis,
har den bristen, att t. ex. ströröster
eller ett litet parti kan rubba
mandattilldelningen mellan de partier,
vilka verkligen på allvar kämpa om
mandat; denna metod är alltså icke proportionell.

Herr statsrådet ZETTERBERG: Herr
talman! Sällan har jag i någon politisk

diskussion sett så hejdlösa överdrifter
som i den som förts på senare tid, inte
här i kammaren men ute i landet, beträffande
valsystemet. Flera talare har
tidigare påpekat detta, men jag tycker att
jag kan ha rätt att ytterligare understryka
det. Rop om cyniska maktövergrepp,
om förakt för rättvisan och så vidare
har ekat från talarstolar och redaktionspulpeter.
Tydligen — jag kan inte se
det på något annat sätt — har dessa
måttlösa överdrifter i agitationen ett samband
med att det här inte bara är fråga
om ett valsätt, utan också att vi befinner
oss i ett valår.

Jag skulle gärna i största korthet —
dels för att belysa detta och dels för
att föra in diskussionen i lugnare banor
— vilja ge några antydningar om
vad det här gäller i princip och i stora
drag.

Man kan ju, när man skall göra upp
en valmetod, tänka sig ett par ytterlighetslösningar.

Den ena är det engelska systemet med
majoritetsval, och det har här höjts
flera röster med sympati för en sådan
anordning. Fördelarna är uppenbara:
man får stora utslag av det politiska intresset
i landet, man får en nära anknytning
till personligheterna, och man får
även andra politiska och praktiska fördelar.
Nackdelarna är att systemet kan
ge oerhört stora avvikelser från en matematisk
proportionell rättvisa.

Den andra ytterligheten är att man på ett
eller annat sätt — det finns metoder även
för detta — ordnar ett val som ger fullständig
matematisk rättvisa för hela landet,
det vill säga en fullständig proportionalitet.
En sådan anordning skulle ju
tillgodose det spontana intresset av att
man skall få det lika och rättvist. Det
är ett argument som naturligtvis alltid
vinner anklang. Men nackdelarna med
den metoden är ju också uppenbara, och
de har tidigare framhållits här. Den medför
risk för partisplittring och uppkomst
av småpartier. Att detta inte enbart är
en teoretisk risk vet man genom mycket
skrämmande erfarenheter från andra
länder. Visserligen sade herr Herlitz att
vi aldrig haft några större erfarenhe -

Lördagen den 17 maj 1952.

Nr 18.

Ang. ändrade bestämmelser om andrakammarval.

ter av sådant slag här i landet, men det
behöver ju i och för sig inte vara avgörande,
bland annat därför att vi under
hela den tid som vi tillämpat proportionellt
valsystem har haft den
d’Hondtska metoden, som mera än något
annat av de system, som här har diskuterats,
innebär ett kraftigt gynnande av
stora partier.

Mellan de ytterligheter, som jag nu
talat om, rör sig alla de olika förslag,
som här kommit fram. Det är ju så, att
man har i viss mån oförenliga önskemål
som man vill tillgodose. Man vill
å ena sidan tillgodose önskemålet om
en proportionell rättvisa, det vill säga
att det skall bli så matematiskt rättvist
som möjligt. Å andra sidan vill man se
till att det icke blir någon risk för partisplittring
och uppkomst av en mängd
småpartier, vilka rent av kan vara farliga
för demokratien. I det dilemmat
har man valt en kompromiss. Inte bara
regeringsförslaget är en sådan kompromiss,
utan alla andra förslag, som här
uppkommit, har den karaktären.

När det nu förhåller sig så, är det
väl inte möjligt att med någon grad av
berättigande ta till ett sådant förfärligt
artilleri mot den ena eller andra av dessa
metoder för att försöka tillgodose två
i viss mån oförenliga ytterlighetssynpunkter.
Det är också så, att när det
gäller valet mellan de olika kompromissmöjligheterna
har under arbetets gång
kommit fram en lång rad olika förslag.
Redan kommittén var svårt splittrad. En
ledamot sade, att han fann att starka
skäl talade för majoritetsvalsystemet,
men eftersom det inte var aktuellt, förordade
han att man skulle bibehålla det
nuvarande valsättet. En annan ledamot
yrkade på den Droopska regeln. De övriga
fem ledamöterna, däribland företrädare
för både högern och folkpartiet,
vilka partier nu gått mest till attack mot
förslaget, förordade i kommittén den såkallade
uddatalsmetodeii, men inte bara
den med så långt gående proportionell
rättvisa som möjligt utan i förening med
en fristående spärr, som var gjord bara
för att hindra eu absolut proportionell
rättvisa och som var satt vid 60 pro -

cent av valkvoten. Detta är naturligtvis
ett i viss mån godtyckligt tal; man kunde
tänka sig något mera eller något
mindre.

Utredningens ordförande uttalade
sympatier för majoritetsvalsystemet, liksom
han gjort här i dag, och ansåg att
Droops metod var överlägsen ur vissa
betydelsefulla synpunkter. De två andra
ledamöter, som tillstyrkte uddatalsmetoden,
klandrade denna metod och sade
att de föredrog ett utjämningssystem
med riksmandat. Sedan var också meningarna
delade bland de hörda remissinstanserna.

I det läget, där det var så många olika
möjligheter att välja på och där vi
i regeringen under arbetet med denna
fråga fann, att ingen av de föreslagna
metoderna var riktigt bra och att de
inte avvek så mycket från varandra,
har vi i propositionen valt en annan
metod, som dock endast till formen något
avviker från majoritetens ståndpunkt.
Eftersom det hela var så pass
tveksamt och då vi inte heller tyckte
att vårt förslag var särskilt idealiskt,
har, som kammaren vet, förslaget gått
ut på att man skall göra ett provisorium
och pröva sig fram.

Den metod som regeringen valt är,
som jag sade, till sin konstruktion mycket
lik utredningsmajoritetens förslag;
den bygger liksom utredningsmajoritetens
förslag på uddatalssystemet, den
liar liksom detta en spärr för att hindra
mycket små väljargrupper att erhålla
mandat, och den utgör därigenom en viss
hämsko på partisplittringstendenser. I
regeringsförslaget är spärren gjord på
ett annat sätt, den är så att säga inbakad
i det matematiska systemet, vilket
ger en elegantare teknisk lösning
och även vissa andra fördelar. Men den
innebär inte någon principiell olikhet
i jämförelse med den av utredningsmajoriteten
valda spärren.

När man här säger, att det är godtyckligt
att man valt talet 1,4 och inte
1,3, kan man säga att även den andra
spärren är godtycklig. Det är klart att
det är en liten skillnad på talet 1,4 och
talet 1,3, som närmast motsvarar utred -

Nr 18.

Lördagen den 17 maj 1952.

Ang. ändrade bestämmelser om andrakammarval.

ningsmajoritetens spärr, matematiskt
sett. Det blir enligt regeringens förslag
en något, men rätt obetydligt hårdare
spärr emot uppkomsten av småpartier
och splittring av partier. Det anser vi
vara en fördel med propositionen. Och
jag vill understryka, att vilket tal man
än väljer för spärren, så gynnar den inte
principiellt något visst parti, ty vad som
tas ifrån de allra minsta parterna, de
som på grund av spärren inte kommer
med, fördelas mellan de större partierna
proportionellt enligt den rena uddatalsmetoden.

För att få en föreställning siffermässigt
sett om hur regeringsförslaget verkar
i förhållande till det nuvarande systemet
och i förhållande till utredningsmajoritetens
förslag, kan man räkna på
olika sätt. Det enklaste sättet och det
som genast ger en siffermässig bild av
läget är att man ser på ett antal av de
senaste andrakammarvalen: hur det då
gick och hur det skulle ha gått. Jag har
siffror på sådana beräkningar för de fem
senaste andrakammarvalen. Om man
jämför dessa siffror med den rent matematiska
proportionella rättvisan, finner
man, att om den d’Hondtska metoden,
alltså det nuvarande systemet, vilket vi
haft allt sedan proportionalitetsvalens
tillkomst, hade använts utan att det varit
några karteller, skulle avvikelsen från
den rena matematiska rättvisan ha varit
inte mindre än 17,2 mandat. Nu har det
emellertid som bekant i regel varit karteller.
Detta är eu av alla partier erkänd
olägenhet, och dessa karteller har framkallats
genom att den d’Hondtska metoden
gav så pass stora avvikelser från
den matematiska rättvisan. Genom den
stora användningen av karteller, vilket
skedde för att vinna sådan rättvisa och
ofta i strid mot vad partierna verkligen
skulle ha velat, fick man ner avvikelserna
från den matematiska rättvisan till
11,S mandat. Enligt propositionens förslag
är motsvarande siffra 10 mandat.
Regeringens förslag, som har utmålats
som ett gräsligt övergrepp, ger alltså en
bättre proportionell rättvisa än det system
som vi alltid har haft, och detta
utan att vi behöver anlita karteller. Och

under samma förutsättningar, d. v. s. om
det inte i någotdera fallet förekommit
karteller, ger regeringsförslaget en betydligt
mycket större rättvisa.

Utredningsförslaget går, som jag tidigare
nämnde, ytterligare ett steg mot
proportionell rättvisa. Där skulle motsvarande
avvikelse bli 7,c, men skillnaden
mellan denna siffra och 10 betyder
ju för hela landet inte mer än 2,4 mandat.
Det är alltså denna lilla skillnad det
rör sig om, och när regeringen valt att
inte följa utredningsmajoritetens förslag
är det därför att regeringens förslag ger
något större garantier mot uppkomsten
av småpartier och partisplittring.

Nu har som bekant oppositionen övergivit
den ståndpunkt den intog i kommittén
och kommit med ett helt nytt förslag.
Men det förhåller sig med detta på
samma sätt som med alla de andra tidigare
förslagen, att det är en kompromiss
mellan de båda i viss mån oförenliga
önskemål, som jag talade om i början
av mitt anförande. Det är icke ett förslag
som ger en absolut och matematisk
rättvisa. Det är också försett med en
spärr. Tydligen har reservanterna, enligt
min mening alldeles riktigt, ansett
att man skulle åstadkomma för stora olägenheter
genom att rida för långt ut på
den proportionella rättvisa, som man
bara talar så vackert om.

De har alltså infört en spärr, och den
går i korta drag ut på att när man gör
en utjämning inom valkretsen under
hänsynstagande till valresultatet i andra
valkretsar, måste ett parti ha minst 3/i
av röstetalet för det parti, som det jämföres
med, för att en utjämning skall
ske. Och dessutom kan man säga, att en
viss spärr i reservationsförslaget ligger
däri, att utjämning bara kan ske inom
valkretsarna. Ett mandat kan ju inte
överföras från en valkrets till en annan
utan bara mellan partier i samma valkrets,
och vidare kan enligt reservationen
ett och samma parti fråntagas eller
vinna bara ett mandat i samma valkrets,
oberoende av siffrorna. Dessa olika spärrar
tillsammantagna innebär ju också,
att man som sagt inte heller enligt reservationen
når fullständig rättvisa. Re -

Lördagen den 17 maj 1952.

Nr 18.

Ang. ändrade bestämmelser om andrakammarval.

servanterna har tvingats till samma kompromiss
som vi andra, och hur detta i
praktiken verkar, har professor Wahlund
här berättat om mycket bättre än
jag kan göra. Jag vill bara hänvisa till
vad han berättar om hur det skulle gått
för socialdemokraterna, som enligt oppositionen
skulle försöka att med förslaget
hänsynslöst utnyttja sin maktställning,
vid de senaste kommunalvalen 1950 —
varifrån de allra färskaste siffrorna finns
■— och om det varit ett andrakammarval.
Det visade sig då att reservanternas förslag
givit socialdemokratien ett mandat
mer än regeringsförslaget.

Jag skall inte ytterligare uppehålla
mig vid de formella eller så att säga matematiska
olägenheterna med det förslag,
som reservanterna här framställt -— det
har som sagt herr Wahlund utförligt belyst.
Jag skall inte heller uppehålla mig
vid det stora krångel och de svårigheter,
som måste uppstå därigenom att förslaget
innebär, att man för varje valkrets
skall ta hänsyn till alla andra valkretsar.

Jag skall till slut bara påpeka en annan
omständighet, som gör att man undrar,
om inte det förslag, som kommit i
sista stund, har framlagts utan att man
egentligen har tänkt igenom vad som är
föreslaget — jag syftar på hur det förhåller
sig till grundlagens bestämmelser.
Därom innehåller reservationen egentligen
ingenting. Det står bara i slutet att
»det antal mandat, som de olika valkretsarna
skola ha enligt riksdagsordningens
regler (15 §), rubbas icke». Reservanterna
har alltså åtminstone tittat på
§ 15 i riksdagsordningen. Det skulle nog
inte ha skadat, om de hade undersökt
saken litet närmare.

Enligt förslaget skall det ju först göras
en uträkning av hur det går bara i
en viss valkrets. Men för att åstadkomma
en större proportionell rättvisa skall
det göras en jämförelse med förhållandena
i landet i övrigt, alltså i alla andra
valkretsar, och det är däri svårigheten
ligger.

I § 15 riksdagsordningen talas ju inte
direkt om en sådan möjlighet, men hela
det sätt, på vilket saken är upplagd, vi -

sar alldeles tydligt — det är ju också
självklart för resten — att något sådant
aldrig varit avsikten, att man alltså
skulle kunna låta rösterna och resultaten
i andra valkretsar inverka på resultatet
i en viss valkrets. Det strider i
varje fall rätt mycket emot de ordalag,
som används i riksdagsordningen, där
det talas om att i »varje valkrets väljes»,
»för valkrets väljas» och det vidare
talas om att valkretsar är »berättigade
att välja» och att »valkretsen äger utse».
Det är ordalag, som finns här i
grundlagens bestämmelser, och även om
däri inte ligger ett alldeles direkt förbud
mot ett sådant förfaringssätt att man
låter resultatet i andra valkretsar influera,
är det alldeles tydligt att det
inte alls varit förutsett.

Frågan fordrar kanske närmare övervägande,
men att systemet möjligen är
direkt stridande emot grundlagens bud,
har framhållits i ett betänkande från
1921, då ett liknande system hade föreslagits
och var under övervägande. I
det betänkandet säger de sakkunniga,
att meningen med den i § 15 riksdagsordningen
normerade fördelningen av
ledamöterna på valkretsar kan icke vara
någon annan än att de röstberättigade i
varje valkrets verkligen äger utse det antal
riksdagsmän, som tilldelats valkretsen.
Vidare framhölls emot det då aktuella
förslaget, som i den delen alltså
överensstämde med reservationen nu, att
det ingalunda var fallet med det förslaget,
utan tvärtom, sade de sakkunniga,
ingår det som ett huvuddrag i systemet,
att valkretsvalets resultat skall omjusteras
med ledning av valets utfall i
hela riket, d. v. s. i andra valkretsar.
På grundval av detta resonemang ansåg
alltså de sakkunniga, att ett sådant förslag
som det då aktuella och som överensstämmer
med reservationen icke stod
i överensstämmelse med grundlagens
regler. Reservationens förslag är alltså
så litet genomtänkt, att det inte på något
sätt är utrett, om det överensstämmer
med grundlagen, utan man kan tvärtom
vara mycket tveksam, om det inte direkt
strider emot den.

Nr 18.

Lördagen den 17 maj 1952.

Ang. ändrade bestämmelser om andrakammarval.

Herr BERGVALL (kort genmäle):
Herr talman! Själva grundlagsfrågan
skall jag inte ta upp — jag är inte expert
på den punkten, och tiden för en
kort replik räcker inte till därför. Jag
skall inskränka mig till att säga, att jag
misstänker, att om man pressar grundlagen
på det sätt som herr justitieministern
gjorde, så blir det svårt att förlika
divisionen också med 1,4.

Jag vill sedan tillägga, när herr justitieministern
säger, att oppositionen
inom kommittén hade övergivit kompromissen
och gått på en annan linje, att
jag förmodar att han närmast åsyftade
herr Håstad och mig — han inräknar
väl inte längre herr Walilund i oppositionen.

Jag kan konstatera att vi tog valsättsutredningens
förslag, därför att vi tyckte,
att det var en nödtorftigt acceptabel
kompromiss. Vi sade ifrån, både herr
Håstad och jag, att vi ansåg att det
fanns mycket bättre förslag. När det sedan
visade sig, att förslaget inte var en
politisk kompromiss, vilket vi hade trott,
behövde vi inte och kunde vi självfallet
inte vidhålla en dålig kompromiss, som
inte visade sig vara en kompromiss. Jag
riktar därmed inte någon förebråelse
mot någon inom kommittén. Jag tror
nog att vi allesamman arbetar under intrycket
av att det var en politisk kompromiss,
men den visade sig upplösas i
tomma intet — om det nu berodde på
regeringen eller på någon majoritet vid
något socialdemokratiskt gruppmöte,
lämnar jag därhän eller till de initierades
begrundande.

Justitieministern sade också, att reservanternas
förslag var en kompromiss, vi
kom inte fram till den ideala rättvisan.
Han gled över från det till att säga att
det var samma kompromiss. Nej, det är
inte samma kompromiss, herr statsråd
— det är en helt annan och mycket bättre
kompromiss ur den proportionella
rättvisans synpunkt än den kompromiss
som regeringen framlagt.

Herr Wahlund anförde vissa siffror.
Jag har försökt granska dem, sedan jag
senast själv hade ordet, men jag måste
konstatera, att jag inte känner till något

val under senare tid, inklusive 1950 års
val, då inte en djupgående analys av
sifferserien visar bättre resultat ur rättvisesynpunkt
enligt reservationens förslag
än enligt Kungl. Maj:ts.

Därtill kommer en sak, herr statsråd,
som gör, att jag måste återkomma till
vad jag sade i mitt första anförande,
nämligen att det förslag, som från regeringens
sida framlagts, inte så mycket
är resultatet av en noggrann prövning
av olika möjligheter att nå en hygglig
proportionell rättvisa som av valmatematiska
beräkningar. Jag hinner inte utveckla
detta närmare nu, men jag kan
konstatera, att regeringen hade ett förslag
från valsättsutredningen, som hade
kommit fram till denna 60-procentspärr,
som ur åtskilliga synpunkter är bättre
än regeringsförslaget. Men jag lämnar
det åt sitt öde. Det gav enligt utredningar
om vissa val en viss genomsnittlig avvikelse
på plus minus 7,6. Regeringen
uppställde olika tabeller för medeltalen
1,25, 1,3 och 1,4. Av dem gav tabellen
med 1,25 t. o. m. något bättre proportionell
rättvisa än utredningens förslag. Det
kastades alltså under bordet. Tabellen
med 1,3 gav praktiskt taget samma resultat
som valsättsutredningens förslag. Vad
hade då, om det inte legat valtaktiska
beräkningar bakom, varit naturligare än
att välja siffran 1,3? Då hade räknekonsten
åtminstone inte framstått lika ohöljd.
Men man gick till den högre siffran 1,4,
och även om mitt djupare ogillande av
metoden ligger på ett annat plan, är det
detta som jag tycker gör ett relativt beklämmande
intryck.

Herr ENGLUND (kort genmäle): Det
faller mig inte in, herr talman, att söka
ta upp en debatt om grundlagsenligheten
i det förslag, som föreligger i reservationen.
Jag vill bara säga, att varje här presenterad
metod inte kan betecknas som
grundlagsenlig ur någon annan synpunkt
än med hänsynstagande till proportionen
i hela riket. Av de metoder, som här dryftats,
är ur synpunkten av den enda sammanräkningen,
jag upprepar det, den
d’Hondtska metoden den enda som är

Lördagen den 17 maj 1952.

Nr 18.

Ang. ändrade bestämmelser om andrakammarval.

strängt proportionell. Den utgör nämligen
för den enstaka valkretsen lösningen
och den enda lösningen på den proportionella
mandatfördelningens problem.

Herr Wahlund gav själv ett strålande
belägg på att han egentligen är av samma
mening, när han inte ville tillämpa
någon annan metod vid val till utskotten
i riksdagen. Det är naturligtvis därför
att de slår fel.

När man sålunda föreslår en annan
metod, innebär det att man hela tiden
siktar på proportionaliteten i riket. Man
säger det visserligen inte så öppet som
det sägs i reservationen, men det är precis
samma bakgrund. Endast om man
åsyftar proportionalitet ur hela rikets
synpunkt uppfyller den grundlagens
fordran på att valen till andra kammaren
skall vara proportionella. Vi kan
nog således, herr statsråd, komma överens
om att för ögonblicket befinner vi
oss i fråga om grundlagsenligheten i precis
samma båt.

Herr HÄLLGREN: Herr talman! Det
var en talare här som antydde, att Blekinge
län skulle bli särskilt favoriserat
genom det nya förslaget och möjligen
dessutom Jämtlands län, därför att regeringsförslaget
upptog professor Håstads
reservation inom kommittén, som
gick ut på att utöver Gotlands län, som
skall ha tre mandat, ingen valkrets skall
ha mindre än fem mandat. När kommittén
utarbetade sitt förslag, tänkte man
sig ju en sammanslagning till större valkretsar
av en del län, som hotades med
att få mindre än fem mandat till andra
kammaren. Man tänkte sig då först sammanslå
Blekinge län med Kronobergs
län, men kommittén slutade med att förorda,
att Blekinge län skulle sammanslås
med Kristianstads. Detta var visserligen
inte nödvändigt förrän vid valet
1950, och intill dess skulle länet få bilda
egen valkrets, men på grund av att professor
Håstads reservation betydde eu
grundlagsändring, måste även den frågan
lösas vid innevarande års riksdag.
Enligt kommitténs regler med 60-procentsspärren
i bottnen skulle följden bli,

om man räknade med 1950 års valsiffror,
att Blekinge vid en sammanslagning
med Kristianstads län skulle få ersätta
den mandatminskning som annars skulle
drabba Kristianstads län. Kristianstads
län skulle få behålla sina nio mandat
i stället för att få dem minskade till
åtta, men Blekinge län skulle inte få mer
än fyra. Under sådana förhållanden förstår
man, att vi i Blekinge inte är riktigt
glada över kommittéförslaget utan mera
sympatiserar med Kungl. Maj:ts proposition
i denna del.

Den kungl. propositionen har kritiserats
mycket i tidningarna, sedan den
framlades. Jag har läst det mesta jag
kommit över av denna kritik, men jag
har sannerligen tröttnat på det, därför
att man faktiskt skjutit över målet. Jag
skall återigen ta ett exempel från det
lilla Blekinge. Vad innebär t. ex. kommitténs
och Kungl. Maj:ts förslag om
Blekinge som egen valkrets? Med 60-procentsspärren skulle enligt de valsiffror
som äro kända från föregående
val kommunisterna, bondeförbundet och
högern räknas bort genom spärren, och
det skulle återstå två partier, nämligen
socialdemokraterna och folkpartiet, att
fördela de återstående mandaten på.
Man kan ju inte säga, att det skulle innebära
någon rättvisa gentemot dessa
mindre partier, att de inte finge vara
med och tävla. I den delen är den kungl.
propositionen med en naggning i toppen
av valsiffrorna att föredra för dessa
partier. De får enligt den större tillfälle
att tävla om mandaten. Men att kritiken
kommer särskilt ifrån högerhåll, har jag
svårt att förstå, tv om man fortfarande
räknar med dessa valsiffror och de metoder,
som föreslås i den kungl. propositionen
och i utskottets förslag, skulle
följden bli att i stället för tre socialdemokrater
och två folkpartister från Blekinge
vi i andra kammaren skulle få tre
socialdemokrater, en folkpartist och en
högerman. Jag frågade professor Ilåstad
angående den detaljen, hur man
kunde kritisera att Kungl. Maj:t föreslog
något sådant. Då sade han, att man fick
räkna på hela landet och att det fick
jämna ut sig, men man har svårt att för -

Nr 18.

Lördagen den 17 maj 1952.

Ang. ändrade bestämmelser om andrakammarval.

stå att tidningarna och partiledarna pratar,
som om resultatet skulle vara någonting
helt annat.

Emellertid sker ju fördelningen av
mandaten till andra kammaren på det
sättet, att man delar folkmängden med
230 och på det sättet får ett riksmedelvärde.
För det sista året blev riksvalkvoten
30 866. På det sättet fick man 219
mandat till andra kammaren utplacerade
i de olika valkretsarna. Då återstod det
11 överskottsmandat att fördela på de
län eller valkretsar som hade det största
befolkningsöverskottet, och därvid fick
Göteborgs stad det elfte tilläggsmandatet
med en överskottsfolkmängd av 18 668
invånare. I anledning av professor Herlitz
första anförande kan jag säga, att
jag numera inte håller för otroligt att
med detta system att fördela mandaten
en tillfällig ökning av folkmängden i en
storstad genom inflyttning av exempelvis
utlänningar kan medföra, att en
landsortsvalkrets går miste om ett andrakammarmandat.

Om Blekinge län i framtiden skall bestå
som egen valkrets och endast få välja
fyra riksdagsmän — landstingsförordningen
talar om minst fem landstingsman
i en landstingsvalkrets — blir detta
också ur borgerlig synpunkt en svaghet,
ty man har ju större möjlighet att
få representanter för de olika partierna,
om man skall välja fem riksdagsmän, än
om man skall välja fyra, och för storstäderna
är ju ingen skada skedd, ty om
man fortfarande skall fördela efter 230-delar, får ju de valkretsar, som har stor
folkmängd, sin representation i förhållande
därtill. Under sådana förhållanden
är det tydligt och klart, att vi från Blekinge
län håller på vad jag tror man håller
på runt om i landet, nämligen att länen
bör utgöra valkretsar, och jag tror
att det även ur rent allmän synpunkt är
det riktiga, att ingen sådan valkrets skall
välja mindre än fem ledamöter i andra
kammaren.

.lag vill här inflicka, att vid valen år
1930 hade Blekinge län 144 841 invånare
men hade då sex mandat i andra
kammaren. Vid sista årsskiftet hade befolkningen
stigit till 146 148, men då

fick vi inte mer än fyra mandat enligt
riksvalkvoten, ehuru länet sedermera får
ett tilläggsmandat, så att vi i fortsättningen
får välja fem.

Jag har med detta velat förklara, varför
jag yrkat bifall till utskottets förslag
i denna del.

Beträffande reservationen under punkt
B tycker jag att den är ett mycket underligt
förslag, och jag har verkligen
inte kunnat förstå, att professor Herlitz
har kunnat ställa sig i spetsen för denna
reservation. Det har påpekats förut
här i kammaren, vilka underliga konsekvenser
den skulle leda till. Då både
professor Wahlund och herr K. J. Olsson
talat om den saken, skall jag inte
gå in på den.

Nu skall inte oppositionen eller reservanterna
tro, att det nya valsystemet
väckt så stor förtjusning hos alla socialdemokrater
i riksdagen. Åtskilliga särmeningar
har ju kommit till uttryck både
här i kammaren och i motioner, men
i allmänhet godtar man förslaget, därför
att man vill försöka åstadkomma,
om jag så får säga, en liten upprensning
i det politiska livet. Jag kan inte tro att
man kan lasta socialdemokraterna för
införandet av kartellsystemet på sin tid.
Det finns ju valkretsar, där man inte
tillämpar kartellsystemet. Åtminstone
vet jag, att i Göteborgs stad går folkpartiet
för sig självt.

Det har alltid hetat att kartellerna innebär
en teknisk samverkan och ingenting
annat. Följden blir ju emellertid,
att den, som röstar med ett parti, hjälper
till att välja in en riksdagsman från ett
annat parti, och det åstadkommer stor
villervalla. Å andra sidan kan man ta
för givet, att denna tekniska valsamverkan
också för med sig en viss förpliktelse
för vederbörande parti i fråga om
inställningen till de politiska problemen.

Det har sagts här, och det är sant, att
kartellsystemet är ett oting, och kunde
det komma bort, skulle detta betyda en
upprensning av det politiska livet, så att
varje parti finge gå till val och slåss för
sitt eget partiprogram och sina egna
kandidater. Därmed skulle mycket vara
vunnet, och det är av den anledningen

Lördagen den 17 maj 1952.

Nr 18.

Ang. ändrade bestämmelser om andrakammarval.

som jag, herr talman, ber att få yrka
bifall till utskottets förslag, vilket är detsamma
som Kungl. Maj :ts förslag.

Det är inte så, att socialdemokraterna
här försöker tillskansa sig en maktställning,
grundad på den position de nu
har i riksdagen, utan tvärtom ligger det
till på det sättet, att socialdemokraterna
genom detta förslag avstår kanske
från att förskaffa sig en, att döma efter
tidigare val, ganska säker majoritetsställning
och att man har accepterat
detta förslag av de skäl som jag nyss
anfört.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Jag har
i detta ärende väckt en motion, som föranleder
mig att säga några ord. Mina
medmotionärer och jag opponerar oss
där mot att det i vissa valkretsar kan
inträffa, att en majoritet av väljarna endast
blir representerad av en minoritet
av riksdagsmän. Vi tog som exempel, att
ett parti hade 60 000 röster och tre andra
partier hade röstsiffror på omkring
17 000 vartdera, alltså låt oss säga tillsammans
51 000 röster. Resultatet blev då,
att av fem mandat fick de 60 000 rösterna
två och de andra tre partierna var
sitt, d. v. s. majoriteten blev hastigt och
lustigt — kanske mindre lustigt — förvandlad
till minoritet i representationen.

Nu kan man säga, att sådant kan inträffa
bara i sällsynta undantagsfall. Ja,
det är möjligt, men lagen är till för att
rättvisa skall skänkas majoriteten även
i undantagsfallet. Det tycker jag är tämligen
rimligt. Vid 1948 års val skulle det
i ett fall ha inträffat att så icke skedde.
Det gäller Värmlands län, där socialdemokraterna
hade majoriteten av rösterna,
men enligt detta system blott skulle
ha fått fyra av de nio mandaten. Mina
medmotionärer i andra kammaren och
jag har därför föreslagit en tilläggsbestämmelse,
varigenom man skulle gardera
sig mot sådana utslag av valsystemet.
Jag vet inte, om det i nuvarande läge är
någon mening med att yrka bifall till
detta förslag, då det är avstyrkt av ett
enhälligt konstitutionsutskott ocli partierna
måhända intagit sin ställning till

denna fråga, men jag har velat påtala
dylika fall som ett oting. När lagen, som
ju är föreslagen som ett provisorium,
kommer att omprövas, hoppas jag att
man vid denna omprövning kommer
att ta upp även detta spörsmål till
granskning och löser problemet på ett
sätt som kan vara tillfredsställande för
väljarna inom respektive valkretsar.

Vad som gör att jag kan ansluta mig
till det förslag, som här föreligger, är
väsentligen det att man kommer bort från
kartellerna. Partierna kan därigenom
operera mera fritt. Men efter den granskning,
som herr Wahlund underkastat
reservationen, tycker jag det skulle vara
tämligen utsiktslöst för oppositionspartierna
att i fortsättningen säga att
deras förslag skulle bättre tillgodose rättvisan
vid valet av riksdagsmän. Hans
granskning visar ju att enligt 1950 års
siffror skulle socialdemokraterna ha fått
ett mandat till, om reservationens system
tillämpats. Det skulle alltså ha
blivit —- enligt oppositionen -— ännu
värre än nu. När man inte kan prestera
något annat förslag, måste man nöja sig
med förslag som ungefärligen motsvarar
en proportionell fördelning av mandaten.
Längre kan man inte komma,
och då håller regeringsförslaget väl i
jämförelse med reservanternas förslag.

Därtill kommer vad justitieministern
har påpekat, nämligen att det kan råda
tveksamhet om reservationsförslagets
grundlagsenlighet. En stark motivering
för den uppfattningen framlades av justitieministern.
Jag tycker att en målsman
för högern som herr Herlitz skulle
ha litet svårt att vidhålla sitt förslag om
bifall till reservationen, med den tveksamhet
om densammas grundlagsenlighet
som här har blivit framförd. Men kanske
kommer herr Herlitz att i slutspurten
inta en annan ställning.

Jag skulle i detta sammanhang vilja
säga att reservationens förslag ju kom att
få sådana egendomliga konsekvenser att,
som det påvisades, i Östergötland ett parti
med 31 000 röster skulle kunna få bara ett
mandat och ett parti med 26 000 röster
få två mandat. När någonting sådant kan
bli följden, blir det väl tämligen svårt att

Nr 18.

Lördagen den 17 maj 1952.

Ang. ändrade bestämmelser om andrakammarval.

förklara för Östergötlands valmän det
rättvisa i att på grund av förhållanden
i övrigt i landet skulle ett minoritetsparti,
i detta fall högern, kunna få två
mandat i Östergötland, medan det större
partiet, folkpartiet, fick bara ett. Sådana
fläckar är kanske nödvändiga, när man
skall försöka få en uppdelning av mandaten
över hela riket, men det vittnar ju
om att reservationens förslag sannerligen
inte är särdeles föredömligt i det avseendet.
Man kommer också möjligen från
oppositionens sida att så småningom kasta
sig över på ett system med en rikslista.
Dessa herrar och damer på rikslistan
skulle sedermera komma neddimpande i
valkretsarna såsom deras representanter.
Den urgamla förbindelsen mellan valkretsen
och riksdagsmännen komme ju
därmed att praktiskt taget förintas. De
valda komme i det stora hela att sväva i
luften.

När jag hörde herr Herlitz, kom jag
att erinra mig åtskilliga diskussioner som
jag har haft närmast med engelska konservativa
ledamöter av underhuset. Jag
har försökt att övertyga dem om att
det kunde vara rimligt att införa en
åtminstone något modererad proportionalism,
så att man slapp ifrån det system
som man har i England, där det som bekant
är majoritetsval, vilket kan leda
till mycket besynnerliga konsekvenser.
Det kan som nu leda till att man får en
konservativ regering, stödd på en väljargrupp
som är mindre än den arbetarpartiet
har, vilken sitter i opposition i parlamentet.
Men det var omöjligt att få det
minsta gehör för denna tanke på den
konservativa sidan. Jag vill erkänna att
det var lika omöjligt hos Labour Party.
Dess medlemmar slog också från sig
med bägge händerna. Någon proportionalism
ville de inte alls veta om. Orsaken
var att man ville ha ett kraftigt regeringsparti.
Nu vet jag mycket väl att förhållandena
i England är annorlunda än
hos oss, beroende på att man där har
en så stor grupp regeringsmedlemmar.
Man räknar väl upp till ett 40-, 50-tal
sådana, som väsentligen måste tagas från
underhuset, i viss mån från överhuset.
Under sådana omständigheter blir det rätt

svårt att utan en ganska kraftig majoritet
upprätthålla den ledning av underhusets
arbete som erfordras. Jag är väl medveten
om detta. Jag har ändå roat mig med att
tänka mig att professor Herlitz skulle
uppträda såsom rådgivare på detta område
— med sin obestridliga sakkännedom
om konstitutionella frågor — till
herrar Churchill och Eden. Jag skulle
vilja se de miner dessa då gjorde. Jag
undrar, om inte Churchill skulle tappa
cigarren i oro över ett sådant råd som
att övergå till ett proportionellt system,
drivet så fullständigt in i det absurda
som man från reservanternas sida önskar
men inte kunnat komma till.

Jag hoppas att vi erkänner att England
är ett fullt demokratiskt land. Ändå har
man ett valsystem som är fjärran från
vår proportionalism och ännu mer fjärran
från den till ytterlighet drivna proportionalism
som oppositionen vill komma
fram till. Jag har redan antytt att jag
inte på något sätt vill förorda ett majoritetsvalsystem.
Jag kan, eftersom saken
förts på tal, nämna att det närmast
är av två skäl som jag inte vill förorda
det. Det är visserligen nödvändigt att få
ett underlag för en regering, och det
är uppenbart att man kan få ett starkare
underlag med majoritetsvalsystemet än
med det andra systemet, men då får
man också ta svagheterna i majoritetsvalsystemet.
För det första kan det bli
ett sådant resultat av ett val, att ett parti

— jag tänker här på de engelska valen

— med några miljoner färre röstande
än majoritetspartiet kommer så försvagat
till underhuset, att dess representation
där icke räcker att föra en ordentlig,
kraftig och energisk opposition. Sådana
fall har förekommit i både arbetarpartiets
och andra partiers historia.
Genom majoritetsvalsystemet kommer
man vidare ofta fram till sådana resultat
som att minoriteten topphugges. Vid det
bekanta valet efter Mac Donalds koalition
med den engelska högern kom arbetarpartiet
med bara, om jag minns rätt, ett
60-tal mannar till underhuset. Ledarna
var utslagna. Ett sådant system kan jag
för min del inte tillstyrka. Det kan man
reda sig med i ett land, där man aldrig

Lördagen den 17 maj 1952.

Nr 18.

Ang. ändrade bestämmelser om andrakammarval.

haft någonting annat, men i vårt land tror
jag att ett modererat proportionellt system
som inte drives in absurdum, som
ger möjlighet till en energisk opposition
och inte topphugger denna, är för
vårt parlamentariska liv det lyckligaste
och bästa.

Herr talman! Jag anser det utsiktslöst
att yrka bifall till min motion i föreliggande
läge. Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr ENGLUND (kort genmäle): Herr
Sjödahl anförde en siffra som återfanns
också i herr Wahlunds anförande. Herr
Wahlund har emellertid gjort en felräkning
på den punkten, och är hans uträkning
av valet 1950 lika fylld med felaktigheter
— vilket jag inte vet, eftersom
jag inte räknat på det valet — så
är den kritik han från denna utgångspunkt
lämnade tydligen inte mycket att
bygga på.

Herr Sjödahl ömmade för folkpartisterna
i Östergötland, som under ogynnsamma
betingelser skulle komma att förlora
ett mandat. I själva verket hade
folkpartiet endast ett överskottsmandat
vid detta val, och det förlorades till högern
på en mycket högre röstkvot för
denna, nämligen mellan 0,9 och 1. Det
var i Hallands län. De stackars folkpartistiska
östgötarna får alltså behålla det
där mandatet, som herrar Sjödahl och
Wahlund ömmar för.

Herr WAHLUND (kort genmäle): Det
verkar, som om dr Englund inte alls
hade hört på mitt anförande här nyss.
Naturligtvis kunde jag inte gå tillbaka
och räkna ut alla kvoterna och se efter,
om just den här kvoten skulle gå in. Jag
ber kammarens ärade ledamöter påminna
sig vad jag sade när jag berörde
detta exempel. Jag sade att här finns
denna kvot, och den markerar att i denna
valkrets kan det ske en överflyttning
från folkpartiet till högern. Då skulle resultatet
bli att 20 742 röster skulle ge högern
två mandat, medan folkpartiet bara
skulle få ett mandat på 31 031 röster.

Det är allt vad jag har sagt, och detta,
herr Englund, bevisar fullständigt min
tes, nämligen att sådana resultat kan
uppstå i en valkrets. Det hjälper inte,
herr Englund, att händelsevis kvoterna
legat så till, att detta undveks denna
gång.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Det
har till utskottets nu behandlade utlåtande
fogats två reservationer, dels under
punkten A) av herrar Herlitz och von
Friesen, dels under punkten B) av utskottets
samtliga borgerliga ledamöter
utom bondeförbundarna. Anledningen
till att det är delvis olika namn under
dessa båda reservationer torde till en
del vara det sätt, på vilket konstitutionsutskottet
behandlat den föreliggande
frågan. Första dagen ägde principdebatt
rum och fattades principbeslut. Följande
dag skedde detaljbehandlingen, och
därunder behandlades också förslaget
till ändring av 13 och 15 §§ i riksdagsordningen,
vilket förslag innebär att vissa
valkretsar skulle få minst fem mandat,
även om folkmängden i dessa valkretsar
icke motiverade detta mandatantal.
På grund av annat utskottsarbete
var jag förhindrad att deltaga i detaljbehandlingen.
Detta är, herr talman, anledningen
till att mitt namn inte återfinnes
under reservationen vid punkt
A), till vilken jag ansluter mig och ber
att få yrka bifall.

Herr BJÖRCK: Herr talman! Jag skall
inte yttra mig om valsättet, men jag ber
att få säga några ord om valkretsindelningen.

Jag har jämte tvenne ledamöter i andra
kammaren väckt en motion om att
Älvsborgs län, som ju utgör två valkretsar
vid val till andra kammaren, redan
i år skall sammanslås till en valkrets.
Detta har också föreslagits av utredningen.
Härom heter det i propositionen:
»Då enligt utredningens åsikt några mera
vägande skäl för Älvsborgs läns uppdelning
på tvenne valkretsar numera ej
torde föreligga, föreslog utredningen vi -

Nr 18.

Lördagen den 17 maj 1952.

Ang. ändrade bestämmelser om andrakammarval.

dare, att dessa valkretsar sammansloges.
» Länsstyrelsen i Älvsborgs län har
instämt och skriver följande, som är rätt
självklart för den som känner till förhållandena
i detta län: »Utvecklingen icke
minst av kommunikationerna har enligt
länsstyrelsens uppfattning medfört, att
de skäl som en gång föranledde länets
uppdelning i valkretsar förlorat i styrka.
Länsstyrelsen kan därför instämma i
utredningens uttalande, att några mera
vägande skäl för denna uppdelning numera
icke torde föreligga. För att länet
bör bilda en enda valkrets talar dessutom,
att länets representation i andra
kammaren därigenom skulle komma att
bestämmas under hänsynstagande till länets
samlade folkmängd och icke såsom
nu till folkmängden i vardera valkretsen
för sig, en förändring som ju med nuvarande
folkmängdssiffror skulle medföra
en ökning av länets andrakammarmandat
från 11 till 12.»

Nu föreslår vi, såsom jag nyss sade,
att Älvsborgs län redan i år skall sammanslås
till en valkrets. Utskottet har till
en del gått oss till mötes genom att föreslå
en utredning härom. Men när det
redan har gjorts en utredning som lett
till förslag, att länets valkretsar skall
sammanslås, tycker vi att det är onödigt
att hos Kungl. Maj :t hemställa om en utredning
på nytt. Det är därför vi har
motionerat om att sammanslagningen
bör ske redan i år.

Jag har intet yrkande, eftersom utskottet
delvis har gått oss till mötes. Jag
skall endast vördsamt hemställa hos justitieministern,
att utredningen företages
snarast möjligt, så att saken är klar till
1956 års andrakammarval.

Angående valsättet ber jag att få yrka
bifall till den under punkten B) av herr
Herlitz m. fl. avgivna reservationen.

Herr MÖLLER: Herr talman! Jag skall
tillåta mig att något litet belysa ett par
uppgifter av herr Sjödahl beträffande
engelska röstsiffror o. d.

Av det förhållandet, att det konservativa
partiet i England haft en lägre röstsiffra
än labourpartiet och ändå fått majoritet
i underhuset, kan man inte dra

den slutsatsen, att under alla förhållanden
majoritetsvalen kan leda till sådana
absurditeter. Saken är nämligen den, att
de konservativa av gammalt behärskar
vissa valkretsar, i vilka det därför icke
ställes upp några motkandidater och där
de konservativa följaktligen inte heller
får några större röstsiffror. Om det varit
hård kamp mellan labour och konservativa
i varenda valkrets, är det åtminstone
mycket möjligt, att de konservativa
vid de senaste underhusvalen
— jag talar inte om kommunalvalen —
fått en röstmajoritet i landet som helhet.
Dessutom har labour ofta en stor koncentration
av röster till somliga valkretsar.
Även det kan snedvrida sådana jämförelser
och göra att det är felaktigt att
ta dem till utgångspunkt för att bedöma
frågan, om väljarnas utslag blir riktigt.

Herr Sjödahl berörde också frågan
om dekapiteringen av ett parti. Jag förmodar
att det var år 1931, efter den
stora splittringen inom labour, som tre
av partiets gamla, mest ansedda ledare
bröt med partiet — eller vi kanske i
stället kan säga att partiet bröt med
dem. De sopades då bort. Men vad spelade
det för roll? Partiet miste ingen
livskraft, därför att det inte fick in några
av sina mer prominenta ledare i underhuset.
Partiet slogs i fortsättningen
och fick en jättemajoritet år 1945. Jag
vågar spå, att om det blev val nu, skulle
labour åter vinna en betydande majoritet,
ehuru kanske inte så stor som år
1945.

Jag har velat göra dessa erinringar
till herr Sjödahls reflexioner, ty jag vill
inte att dessa skall stå oemotsagda och
ensamma vägleda ett omdöme om dessa
ting i England.

Jag har inte lyssnat till hela debatten,
men jag har lyssnat till en del av den.
Där har förekommit ett ord som man
använt så mycket, att jag tror att vi får
gå många år tillbaka för att finna en
motsvarighet därtill här i riksdagen,
nämligen ordet »rättvisa». Vad är det
för rättvisa man här talar om? Jo, att
varje parti, som deltar i valet, skall få
ett i förhållande till antalet väljare matematiskt
noggrant bestämt antal.

Lördagen den 17 maj 1952.

Nr 18.

Ang. ändrade bestämmelser om andrakammarval.

Nu är det först och främst ganska intressant
att konstatera, att rättvisan alltid
tar slut på en viss punkt för alla de
ledamöter, som är proportionalister. Vi
har nu ett högerparti, ett folkparti, bondeförbundet,
socialdemokraterna och så
ett mycket litet kommunistparti. Jag vet
inte, om det är kommunisternas speciella
karaktär som gör att alla är överens
om att man skall akta sig för den absoluta
rättvisan, ty om man tillämpade
den, kunde det hända, att det blev litet
mer kommunister än enligt det nu föreslagna
systemet. Eljest innebär ju såväl
reservationen som regeringsförslaget och
utskottets förslag bara en enda säker
sak, nämligen att kommunisterna blir
flera här i riksdagen —• naturligtvis om
de lyckas hålla sitt röstetal — än de
varit hittills.

När jag här har sett herrarna, på basis
av valmakarnas uträkningar, skåda
in i framtiden och utforska, hur valreformen
skulle komma att verka för socialdemokrater,
bondeförbundare, högern
och folkpartiet, har jag såsom själv
gammal valmakare inte kunnat låta bli
att le en smula. Saken är nämligen den,
att det inte finnes någon som kan förutse,
hur dessa två metoder var för sig
— om de kunde tillämpas båda två —
skulle komma att i realiteten verka vid
ett kommande val. Jag bestrider att detta
skulle vara möjligt.

Jag anser nu, att ett förslag, som bl. a.
skulle ha minskat den socialdemokratiska
riksdagsgruppens styrka i andra kammaren
efter 1932 års val, ur mitt partis
synpunkt skulle ha varit bland de sämsta
valreformer jag kan tänka mig. Jag
betraktar nämligen trots allt år 1932 som
det fruktbaraste valåret i svensk modern
historia. Men det är en sak för sig.

Del finns, som sagt, alltid en gräns
för rättvisan, och jag har för min del
ställt den frågan: Är det verkligen eu
valhandlings uppgift att sörja för någoi
slags matematisk rättvisa? Jag talar nu
inte om den där millimeterrättvisan, ty
den har ju ännu ingen vågat förorda —
ja, kommunisterna skulle naturligtvis
göra det, men de har, såvitt jag vet, inte
yttrat sig i denna debatt. Nej, en val -

handlings uppgift är enligt min mening
att ge partierna möjlighet att inför väljarna
presentera sina program och klargöra
vad de vill uträtta, om de får den
makt, som kräves för att över huvud taget
kunna uträtta någonting. Partierna
bör inte schackra så att det blir fullständigt
omöjligt för dem — eventuellt
på grund av proportionella val — att
förverkliga ett program; detta kan ju
gälla vilket parti som helst.

Frågan, huruvida partierna får en i
förhållande till antalet väljare riktig representation
är enligt min mening alldeles
underordnad och har ingenting att
göra med frågan om demokrati. Demokratien
består i yttrandefrihet och
tryckfrihet och församlingsrätt och väljarnas
rätt att vräka parti och regering,
som inte längre har deras förtroende.
Ett system som ger dessa möjligheter är
ett riktigt valsätt. Alla de andra synpunkterna
är för mig mycket underordnade.

Här har man nu hållit på att diskutera,
huruvida det kan bli två mandat
för mycket där eller ett mandat för litet
där. Jag kan till en viss grad beundra
den uthållighet man här lagt i dagen
när det gäller sådana struntsaker. Jag
ser i alla fall på detta problem på ett
helt annat vis, och det är ju inte okänt
att jag är anhängare av majoritetsval.
Jag är det framför allt av två skäl.

Här har man diskuterat, som om medborgarnas
väl och ve hängde på om riksdagen
antog regeringsförslaget eller någon
annan jämkad uddatalsmetod. Statens
och medborgarnas väl och ve beror
på helt andra ting än dessa små petitesser.
Vad jag framför allt betraktar
som en fara för ett samhälle och dess
styrelse är, om folket blir uppdelat i
småpartier som försöker komma till
makten genom konstlade manövrer, genom
koalitioner bit och koalitioner dit,
som kanske växlar vart halvår eller till
och med oftare. Detta är efter min mening
den verkliga faran för ett stabilt
styrelsesätt i ett land. Jag bär hört sägas
— jag var inte själv inne och lyssnade
då — att herr Hcrlitz talade om
Weimarrcpubliken. Ja, eu av de stora

Nr 18.

Lördagen den 17 maj 1952.

Ang. ändrade bestämmelser om andrakammarval.

svagheterna i Weimarrepubliken var att
man hade en rikslista, där den absoluta
proportionalismen var genomförd, med
påföljd att åtminstone tolv, om inte femton
olika partier fick säte och stämma
i den tyska riksdagen. Weimarrepubliken
gick naturligtvis inte under bara av
den anledningen, men att detta system
var en bidragande orsak till den väldiga
försvagningen av Weimarrepubliken har
jag alltid varit absolut övertygad om.

Man ömmar här för småpartierna. Men
nästan alla är ju småpartier i begynnelsen.
De har fått kämpa sig fram, och
det är deras uppgift. Om de verkligen
kommer med förslag och för fram principer
som kan vinna ett ständigt ökat
förtroende bland väljarmassorna, så
växer de, oavsett om de har representanter
i riksdagen eller inte, från ett
litet till ett stort parti. Och blir de stora
partier, får de sin representation, även
om man inte har proportionella val. Nog
skulle t. ex. bondeförbundet, om vi hade
enmansvalkretsar, alltid ha absolut majoritet
i vissa valkretsar. Eller för att
ta ett exempel som gäller högern eller
folkpartiet: jag medger gärna att jag inte
kan säga vilket av dem som skulle segra
på Östermalm i Stockholm, men att de
skulle bli representerade där, tror jag
är alldeles uppenbart och klart. Det förhåller
sig inte på det sättet, att majoritetsval
skulle komma att tillintetgöra de
borgerliga partierna i det läge där vi nu
befinner oss. Det kan hända att de finge
en minskad representation jämfört med
vad de nu har. Men jag förmodar att de
då skulle sätta in desto mera kraft och
energi i sitt fortsatta arbete på att bli
större än de är.

Jag har velat bidraga till debatten
med dessa synpunkter, som, det medger
jag gärna, ligger litet vid sidan av det
vi faktiskt skall behandla här och rösta
om. Mitt förord för majoritetsval tycker
jag emellertid hör hemma i en diskussion
sådan som den som förts i dag.

Vad det proportionella valsystemet beträffar
vill jag säga till kammarens ledamöter:
Tag och läs igenom dagens debatt
efteråt! Jag tror inte att någonting
bättre kan illustrera jag höll på att säga

tokigheten med proportionella val. Här
förebrår man varandra alla möjliga slags
besynnerliga manipulationer för att
komma fram till ett resultat, som man
hoppas och tror är det bästa för det
egna partiet — utan att veta något säkert
om det för övrigt. Redan detta, att
man över huvud taget sysslar med alla
möjliga besynnerligheter för att få det
att stämma något så när med sina önskemål
vittnar väl om att detta valsystem
inte rimligen borde få någon lång livstid
här i vårt land.

Detta måste betraktas som en principdeklaration.
Jag medger att jag mycket
noga har övervägt, om jag skulle lägga
ned min röst eller om jag skulle rösta —
i så fall för utskottets förslag. Hela saken
är, sådan den föreligger här, för
mig mycket litet intressant. Jag tycker
att det i och för sig är ganska likgiltigt,
hur beslutet utfaller, med hänsyn både
till statens och till medborgarnas välfärd.
Men vi är ju för vår del till en
viss grad bundna —- även vi som inte
alls har önskat proportionella val. .lag
har litet svårt att frigöra mig från den
förpliktelse som jag själv har iklätt mig,
då jag har förordat regeringskoalitionen
mellan bondeförbundet och socialdemokraterna,
ehuru jag ju visste att det
ingick som ett villkor från bondeförbundets
sida att det skulle bli någon
ändring av valsättet inom det proportionella
valsystemets ram. Till slut kommer
jag väl därför att rösta för det framlagda
förslaget, fastän jag tycker det hela
egentligen inte är värt en ingående
eller allvarlig diskussion.

Herr SJÖDAHL (kort genmäle): Herr
talman! Det är säkert ett stort nöje för
kammaren att återigen få höra Gustav
Möllers röst, och jag var därför litet
tveksam, om jag borde begära ordet för
en replik. Jag vill emellertid gärna ytterligare
klargöra den meningsmotsättning
som i denna fråga föreligger mellan
honom och mig.

Först och främst vill jag erinra om
att när han säger, att man med majoritetsvalsystemet
kan få ett starkare par -

Lördagen den 17 maj 1952.

Nr 18.

Ang. ändrade bestämmelser om andrakammarval.

tiunderlag för en regering, så är detta
visserligen obestridligt, men man får
därigenom också ofta en alldeles för
svag opposition. Och i vårt parlamentariska
system, där de politiska avgörandena
ändå träffas efter debatter, är det
nödvändigt med både en stark regering
och en inte för svag opposition. Det är
ur den synpunkten jag har bedömt frågan.
I majoritetsvalens mönsterland,
England, har man ofta kunnat iakttaga
att oppositionen har blivit för liten.
Den blev nog för liten för att kunna
göra ett effektivt arbete i det engelska
underhuset med det sätt, på vilket detta
arbetar, efter valen år 1931, då en hel
mängd av toppfigurerna därjämte föll
bort, inte bara till följd av deras koalition
med de konservativa. Arbetarpartiets
främste, Arthur Henderson, den
återstående av dem som Snowden i sin
bok kallade »de fyra stora», föll också
bort, och partiet fick välja en ledare
som det nog inte hade valt, om inte
topparna hade fallit bort i den utsträckning
som då skedde.

Herr HERLITZ: Nu mot slutet av debatten
är det litet olika saker jag har
att säga. Jag skall börja med två begränsade,
mera speciella frågor.

När vi nu nalkas voteringen, får jag
fästa kammarens uppmärksamhet på att
den första reservation vi har att votera
om saknar varje anknytning till ärendet
i övrigt och till äventyrs kan bedömas
på samma sätt som vi allmänt
bedömde denna fråga i kammaren för
fyra år sedan, nämligen i enlighet med
reservanternas yrkande, utan att man
därmed på något sätt rubbar något i
den stora frågan. Jag vill också påpeka
att rösterna föll helt annorlunda i
utskottet än vad som framgår här av antalet
reservanter. Det var på grund av
de tekniska förhållanden, som herr
Lundgren talade om, som vi har blivit
så få reservanter.

Statsrådet Zetterberg reste frågan om
reservationsförslagets grundlagsenlighet.
Det tjänar ingenting till att förneka att
det självklart är ett problem, huruvida

man kan anse det vara förenligt med
grundlagen. Naturligtvis pekar denna
närmast på val, som sker i valkretsarna,
och tar hänsyn uteslutande till de
där avgivna rösterna. Detta är dock til
syvende og sidst en omdömesfråga. Jag
har, ehuru inte utan en viss tvekan,
funnit mig kunna gå med på att lägga
fram det som acceptabelt. Jag vill framhålla
för kammarens ledamöter att man
ju inte alltid får vara så ömskint. Det
råkar förhålla sig så, att vi redan har
en valordning som är klart grundlagsstridig.
Vi har nämligen, såsom alla
känner till, den anordningen att vi på
valdagen kan rösta på posten. Den ordningen
råkar på grund av ett misstag
inte ha något som helst stöd i riksdagsordningen.
Den existerar utan stöd
i grundlagen.

Jag skulle emellertid särskilt vilja
säga att jag inte precis hade väntat invändningen
mot den bristande grundlagsenligheten
just från herr statsrådet,
tv såvitt jag kan se innebär redan tilllämpandet
av sådana här jämkade uddatalsmetoder
eller vad det heter ett avsteg
från den proportionella ordningen.
Att vi sitter i samma båt, kan jag med
så mycket större säkerhet hävda som
herr statsrådet själv var mycket angelägen
att betona huruledes regeringens
förslag och reservanterna egentligen följde
samma linje.

Det frestar mig i mycket hög grad
att taga upp en debatt med herr Möller
som, liksom i någon mån herr Sjödahl
dessförinnan, tog upp stora och principiella
spörsmål. Det går väl emellertid
inte an att göra det på detta stadium.
Men jag vill bara reservera mig
gcnoin att säga att det finns åtskilliga
synpunkter att tillägga. Herr Möllers utgångspunkt
är att valens ändamål egentligen
bara är att ge ett klart besked om
vad folket vill. Demokratien är tillgodosedd
genom att det finns möjlighet att
yttra sig, diskutera och kritisera, men
makten skall vara lagd i en bestämd
maktgrupps hand genom valen.

Ja, det är den engelska synen på val
och parlamentarism. Engelsmännen
skjuter parlamentet litet åt sidan som

Nr 18.

Lördagen den 17 mai 1952.

Ang. ändrade bestämmelser om andrakammarval.

ett debattforum, där man så att säga
kan nosa sig till den allmänna stämningen
o. s. v. Men tyngdpunkten ligger
hos regeringen.

Jag uppfattar mig inte som dålig demokrat,
men jag har alltid i motsättning
till detta betraktelsesätt haft den
föreställningen, att det är önskvärt att
den svenska riksdagen, såsom det varit
av gammalt, representerar det svenska
folket så troget som möjligt i alla dess
olika schatteringar. Detta har naturligtvis
den konsekvensen att det kommer
att hända någonting i riksdagen. Den
har inte till enda uppgift att ge sitt lojala
stöd åt en maktfullkomlig regering.
Men det skulle ju föra alldeles för långt
att utveckla dessa synpunkter. Jag vill
bara uttala denna lilla reservation.

Sedan har jag några små reflexioner
att göra i anledning av statsrådet Zetterbergs
anförande. Det var ett anförande,
som kom relativt sent i debatten,
men hade ungefär sådan karaktär, som
om det kommit alldeles i början, ty åtskilliga
av de synpunkter, som hade
förts fram i debatten, hade vi inte glädjen
höra statsrådet Zetterberg ta ståndpunkt
till — man är ju en smula egocentrisk,
och i varje fall kände jag för min
del missräkning.

Vi fick höra åtskilligt av dessa uträkningar,
som har surrat omkring oss i
olika former under hela den tid denna
sak har varit debatterad, uträkningar på
det ena och andra valet, om hur den
ena och andra metoden verkar, om hur
många röster som det blir på det ena
och det andra sättet o. s. v. I statsrådets
anförande fick vi till livs en del av dessa
kalkyler om hur det hela verkar, och
jag kan delvis vara ense med herr Möller
om att allt det där är, även om jag
inte skall tillåta mig använda ordet löjligt,
så i varje fall saker som inte intresserar
mig så mycket.

Orsaken till att denna fråga intresserar
mig och till att jag betraktar den, kanske
inte som en fråga om väl och ve såsom
herr Möller ironiskt sade, men som
en viktig sak, det är icke intresse för att
mandat överflyttas från det ena hållet
till det andra, utan det är att den berör

de grunder, de principer på vilka valordningen
vilar. Hjärtesaken för mig —
och jag beklagar att jag inte fick höra
något ståndpunktstagande i det hänseendet
från statsrådets sida — är dock detta,
att valordningen för att ha en verklig
moralisk auktoritet gentemot folket
skall vila på en förnuftig och begriplig
grund. Det är därför som det framstår
för mig som något utomordentligt ömtåligt
att rubba den ordning, som det
svenska folket i nära ett halvt århundrade
har vant sig att betrakta som en
naturens, rättens givna ordning.

Det är ömtåligt att börja rucka på
den med hänsyn till allsköns sådana
här uträkningar som nu surrar över allt
i luften. Vår tid har över huvud taget
släppt den känsla, som på så många områden
mycket starkare gjorde sig gällande
förr, nämligen att »sådant går inte
an» och »sådant gör man inte». Det finns
grundläggande regler, principer, ordningar,
som det helt enkelt inte går an
att fingra och röra på. Men vi är sä fria
av oss nu i det avseendet, och det är
detta vi här får bevittna i fråga om valordningen.

Herr Sjödahl frammanade den för mig
smickrande bilden av en konferens mellan
Mr Churchill och mig och undrade,
huruvida jag skulle få någon anslutning
ifrån Churchill för mitt intresse för en
god proportionell valordning — jag kan
i förbigående nämna, att någon nyss
viskade till mig, att Mr Churchill också
hade visat ett visst intresse för proportionella
val. Det känner jag inte till, utan
jag förutsätter, att han därvidlag resonerar
som engelsmännen i allmänhet. —
Ja, herr Sjödahl, jag är övertygad om
att Mr Churchill och jag skulle bli fullkomligt
oense på den punkten, men vi
skulle bli överens om en sak: Vi skulle
båda två säga, att om ett land och ett
folk under långliga tider har vant sig
vid en viss ordning, en viss princip för
skapande av själva grundvalen för rikets
styrelse, då är detta saker som man inte
lättvindigt ger sig på att ändra. Detta är
utgångspunkten för mig här i dag. Och
jag har känslan att däri ha Mr Churchill
bakom mig.

Lördagen den 17 maj 1952.

Nr 18.

Ang. ändrade bestämmelser om andrakammarval.

Herr NERMAN: Herr talman! I anslutning
till herr Möllers upplysning om
bondeförbundets villkor för koalitionen
ber jag helt kort få yrka avslag på utskottets
hemställan.

Herr statsrådet ZETTERBERG: Herr
talman! Det var intressant att höra, att
herr Herlitz ansåg den d’Hondtska metoden
vara den på något sätt naturrättsligt
riktiga. Jag har mycket svårt att
förstå vad han kan mena med det. Han
säger, att den har använts länge här i
landet — och det är riktigt —• men han
vet säkerligen, att andra metoder kommer
till användning utomlands.

Den d’Hondtska metoden kan nog sägas
ge ett riktigt resultat, om man har
mycket stora valkretsar, t. ex. om hela
riket vore en valkrets, men den egenskapen
delar denna metod med flera
andra.

Svårigheten ligger däri, att vi har
mindre områden som valkretsar, och
alla vill ju ha det så. Under sådana förhållanden
är den d’Hondtska metoden
ingalunda en metod, som ger ett absolut
rättvist resultat. Det kan således inte
på minsta vis sägas, att man av principiella
skäl bör använda just den metoden.
Jag hade allra minst väntat mig
att just herr Herlitz skulle komma med
det uttalande han gjorde, eftersom den
d’Hondtska metoden, med de små valkretsar
vi har, i ett avseende skiljer sig
från alla de andra förslag vi här diskuterat,
nämligen däri, att den systematiskt
gynnar det största partiet.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Det var herr Nerman som
uppkallade mig. Jag förstår inte vad
som ligger bakom hans yrkande. Det
skulle vara intressant med en förklaring.

Jag tillhörde bondeförbundets delegation
vid regeringsunderhandlingarna
och måste säga, att jag i stället väntat
mig, att herr Nerman skulle yrka bifall
till utskottsförslaget. Det är ju så, att
om två partier skall träffa eu regerings5
■ Första kammarens protokoll 1952. Nr IS.

överenskommelse, finns det en hel del
frågor och punkter, som de måste komma
överens om. Det är mycket riktigt,
som herr Möller sade, att valfrågan var
en av dessa frågor. Förklaringen därtill
har givits under debatten. Vid ett tidigare
tillfälle, då vi hade samarbete mellan
socialdemokraterna och bondeförbundet,
kom nämligen bondeförbundet
i ett underläge just därför, att vi då
hade ett valsystem, som tillät karteller.
I den överenskommelse, som nu träffades
mellan regeringspartierna, fanns den
bestämmelsen om valfrågan, att man
skulle försöka åstadkomma ett system,
som gjorde att man inte behövde karteller,
men som ändå gav samma resultat.
Jag tycker att det föreliggande förslaget
ur den synpunkten är tillfredsställande,
ty det har påvisats, och det
har även oppositionen erkänt, att detta
förslag ger ungefär samma valresultat
som det gamla systemet med valkarteller.
Det är ur den synpunkten som
jag tillhör dem, som är något förvånade
över oppositionen, ty oppositionspartierna
har också tidigare framhållit det
osympatiska i att behöva bilda karteller.
Icke minst inom folkpartiet har man
haft den uppfattningen. Här får man nu
ett förslag som onödiggör karteller men
ändå ger samma resultat.

Om jag emellertid har förstått oppositionens
kritik, gäller denna att man,
när man nu får en ny ordning, inte får
en sådan reform som skänker större proportionell
rättvisa än förut. Jag skall
inte, herr talman, dra upp diskussionen
igen på den punkten. Jag tycker att
herrar Wahlund och Bengtson tillräckligt
har bemött kritiken på denna punkt.
Men eftersom jag nu har begärt ordet,
vill jag ännu en gång deklarera min
ställning i principfrågan om en valordning.

Jag har tidigare en gång här i kammaren
instämt med Rickard Lindström,
när han talade om majoritetsval, och jag
har inte ändrat uppfattning. Jag skulle
tro, att majoritetsval skulle vara mer
tilltalande, om man hade haft det systemet
sedan gammalt. Herr Herlitz har
inte kunnat påstå, att systemet med ma -

Nr 18.

Lördagen den 17 maj 1952.

Ang. ändrade bestämmelser om andrakammarval.

joritetsval skulle vara odemokratiskt, i
synnerhet som det tillämpas i parlamentarismens
hemland, England. Främsta
orsaken till att jag håller på majoritetssystemet
är främst, att det innebär
personlighetsval. Jag anser att det vore
nyttigt för svenska folket, om det finge
välja på personer och inte på valsedlar,
som är uppgjorda av partifunktionärer.

Nu säger man, att majoritetsval kanske
skulle leda till stora omkastningar.
Jag tycker, att man i denna debatt i alltför
hög grad hållit på med beräkningar
om hur det skulle ställa sig enligt röstsiffrorna
från åtskilliga tidigare val.
Jag menar, att den bedömningsgrunden
inte är fullt tillfredsställande, alltså att
man hela tiden bedömer matematiskt,
hurudant resultatet skulle bli för det
egna partiet, ty i en sådan här fråga
tycker jag, att man också skall gå ut
ifrån vad man anser vara principiellt
riktigt.

Men om vi nu tänker oss, att det bleve
en stark majoritet i vårt land vid majoritetsval
— i England är ju som bekant
detta inte fallet just nu — så är jag, herr
talman, inte säker på att det skulle föranleda
så stora förändringar i vårt lands
politik. Jag har nämligen kommit till
den uppfattningen under mina många
år här i riksdagen, att vi riksdagsmän i
fråga om politiska åsikter inte är så olika
varandra och inte partierna heller.
Jag skulle alltså inte tro, att om högern
och folkpartiet i dag skulle sitta vid rodret,
politiken skulle vara så mycket annorlunda,
som oppositionen här gör
gällande; men jag skulle tro, att i så fall
bondeförbundet och socialdemokraterna
skulle kritisera regeringen på ungefär
samma sätt som högern och folkpartiet
gör nu.

Jag fick detta fullständigt klart för
mig för några år sedan, när jag for ut
för att hålla föredrag i Köpenhamn på
Venstres möte. Vid den tiden hade vi en
socialdemokratisk regering, och jag kritiserade
häftigt socialdemokraterna här
hemma. I Danmark var det Venstre som
satt i regeringen. Hedtoft, socialdemokraternas
ledare i Danmark, var också
på diskussionsmötet för att som opposi -

tionsman kritisera den borgerliga regeringen
i Danmark, och jag satt och förvånades
över att herr Hedtoft mot den
danska borgerliga regeringen begagnade
just alla de argument, som den borgerliga
oppositionen här hemma i Sverige
anförde mot den socialdemokratiska
regeringen. Jag framförde detta på
Venstres möte och sade, att det var en
mycket intressant lärdom.

Jag tror alltså inte, herr talman, att
det skulle bli så stor omvälvning i
svensk politik, om vi hade majoritetsval.
Vi kan ju se hur mycket det är som
egentligen har förändrat sig i England,
sedan Churchill kom till makten, och
vilken opposition som nu arbetarpartiet
för där.

Jag har inte kunnat underlåta att ännu
en gång hävda min uppfattning om
personlighetsvalen. Vi är emellertid inte
i det läget, att vi i dag kan ta ställning
härtill. Här skall vi endast ta ställning
till ett valsystem, som undviker
karteller men icke förändrar valresultatet.
Som underhandlare från bondeförbundets
sida i frågan om regeringskoalitionen
måste jag säga, att jag tycker att
vi här fått en relativt god lösning, och
det är därför, herr talman, som jag också
ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman Jag
bär inte deltagit vare sig i konstitutionsutskottets
arbete på förevarande fråga
eller i utarbetandet av reservationen.
Detta är delvis anledningen till att jag
inte har yttrat mig i debatten.

Min kanske viktigaste anmärkning mot
regeringspropositionen är att den är provisorisk,
d. v. s. att den förutser att man
kanske redan till nästa val skall komma
med viktiga ändringar. Man bör ha
ett valsätt, som inte ändras på det viset
och som inte är provisoriskt, utan som
avses att gälla för en längre tid framåt.

Jag begärde emellertid, herr talman,
inte ordet för detta, utan för att säga
något i den andra frågan, som särskilt
har kommit upp här i slutet av debatten
nämligen vilka fördelar som är för -

Lördagen den 17 maj 1952.

Nr 18.

Ang. ändrade bestämmelser om andrakammarval.

enade med det proportionella valsystemet,
med val i enmansvalkretsar, och
med en regeringsmakt av den typ man
har i England, Frankrike etc. Den diskussionen
kan naturligen föras hur länge
man vill. Det är ett av de stora diskussionsämnena
i hela den moderna statsrätten.
Jag vill göra gällande, att den
frågan inte kan lösas på annat sätt än
genom att man ser på förhållandena och
den historiska utvecklingen i varje särskilt
land. Därvid måste väl en av de
viktigaste omständigheter, som man har
att ta i betraktande, vara storleken av
det land, vars konstitution det gäller. Det
är inte alls sagt att något som passar i
ett stort land som t. ex. England även
passar i ett litet land som Sverige. Det
svenska systemet medger något som man
kanske inte alls på samma sätt har behov
av i England, nämligen en stabilitet
bland riksdagsmännen i så måtto att,
med relativt små förskjutningar, samma
riksdagsmän kan komma tillbaka till
riksdagen efter olika val. Detta möjliggör
att det inom oppositionen och de
särskilda partierna kan utkristalliseras
personer, som får erfarenhet i varje fall
av en viss grupp ärenden som riksdagen
har att behandla. Det skulle säkerligen
vara ett stort steg bakåt, om vi toge bort
denna möjlighet, tv vårt land är inte
större än att det inom kamrarna behövs
den erfarenhet, som kan komma från de
olika partierna, för det sakliga arbete på
frågornas lösning, vilket åligger oss alla.

Herr NERMAN: Herr talman! Herr
andre vice talmannen tycks räkna med
att jag i mitt hjärta är anhängare av regeringskoalitionen.
Herr von Heland
misstar sig!

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att med anledning
av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt beträffande
varje punkt av idskottets i det nu
förevarande utlåtandet gjorda hemställan.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de i fråga om punkten A förekomna

yrkandena propositioner, först på bifall
till samt vidare på avslag å vad utskottet
i nämnda punkt hemställt; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Herlitz begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 22
punkten A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid fru Lindström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 92;

Nej — 32.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidkommande punkten B, yttrade nu
vidare herr talmannen, hade yrkats l:o)
att vad utskottet hemställt skulle bifallas;
2:o), av herr Herlitz, att kammaren
skulle med avslag å utskottets hemställan
godkänna den vid nämnda punkt avgivna
reservationen; samt 3:o) att utskottets
hemställan skulle avslås.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Nr 18.

Lördagen den 17 maj 1952.

Ang. revision av reglerna rörande statsrådets ansvarighet.

Herr Herlitz begärde votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det
av honom framställda yrkandet, uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 22
punkten B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan
och godkännes den vid nämnda
punkt avgivna reservationen.

Då emellertid herr Herlitz begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 94;

Nej — 34.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i punkterna C
och D hemställt.

Ang. revision av reglerna rörande statsrådets
ansvarighet.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
betänkande nr 24, med förslag till
skrivelse om en revision av reglerna
rörande statsrådets konstitutionella ansvarighet.

I en vid 1951 års riksdag inom andra
kammaren väckt motion, nr 152, av herr
Hallén, hade hemställts, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t ville anhålla
om utredning av frågan om revision av
1810 års lag om ansvarighet för statsrå -

dets ledamöter samt om framläggande
för riksdagen av det förslag, vartill utredningen
kunde föranleda.

På förslag av utskottet hade riksdagen
beslutit att till innevarande års riksdag
uppskjuta behandlingen av denna motion.
Såsom skäl för uppskovsförslaget
hade utskottet anfört, att motionen borde
behandlas i samband med den utredning
angående dechargeinstitutets reformering,
som utskottet i kraft av sin initiativrätt
företoge.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet på åberopade grunder hemställt,

1) att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t ville anhålla, att Kungl. Maj :t måtte
föranstalta om en förutsättningslös utredning
av frågan om en revision av
reglerna rörande statsrådets konstitutionella
ansvarighet och för riksdagen
framlägga de förslag, vartill utredningen
kunde föranleda; samt

2) att den från 1951 års riksdag uppskjutna
motionen II: 152 måtte anses besvarad
genom vad utskottet under punkt
1) hemställt.

Herr HERLITZ: Herr talman! Jag ber
om ursäkt att jag än en gång tar tiden
i anspråk. Det skall inte bli många minuter,
och det är bara för att ge en rent
personlig deklaration, som jag har behov
att göra i anledning av detta utskottsutlåtande.

Jag har varit betrodd under fjorton år
med att vara ledamot av konstitutionsutskottet.
Jag har varit intresserad av
att i den egenskapen fullgöra de uppgifter
som konstitutionsutskottet har fått
sig ålagda enligt 106 och 107 §§ regeringsformen.
Jag har aldrig trott på att
konstitutionsutskottet genom denna sin
verksamhet utövar någon storpolitisk
funktion. Jag har alltid beklagat att utskottets
dechargememorial har utmålats
såsom led i stora politiska aktioner. Men
jag har sett konstitutionsutskottets vardagsarbete
som en naturlig och värdefull
form för den kritik som bör utövas ifrån
en vaksam och livaktig folkrepresentations
sida gentemot regeringen.

Lördagen den 17 maj 1952.

Nr 18.

Ang. revision av reglerna rörande statsrådets ansvarighet.

Från sådana synpunkter är det en tillfredsställelse
för mig att konstitutionsutskottet
nu, efter att under två år ha
försökt att reda ut frågan om förbättrade
former för denna ansvarighets utkrävande,
kommit till det resultat, som jag
för min del kom till redan för två år
sedan, nämligen att denna sak bör hänskjutas
till en av Kungl. Maj:t föranstaltad
utredning.

Jag har anslutit mig till detta utlåtande,
men jag har ett behov att här med
eftertryck säga ifrån, att för min personliga
del väntar jag icke mycket av den
utredningen. Lagstiftningen har på detta
område en mycket begränsad betydelse.
Det väsentliga är att det inom utskottet
finns håg och aktivitet för att fylla de
granskningsuppgifter, som redan nu
finns. Den syn som jag har kommit till
— kanske har man blivit litet åldrig och
trött — är den, att på denna aktivitet,
denna kraft inom riksdagen, på denna
vilja att fullgöra en värdefull granskningsuppgift
tror jag icke längre. Under
sådana förhållanden betyder för mig lagstiftningen
föga. Jag ser därför med
mycket slappt intresse på denna skrivelses
fortsatta öden.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu föredragna
betänkandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 30, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående fortsatt giltighet
av lagen den 21 december 1949 (nr 655)
med särskilda bestämmelser om utskrivning
från sinnessjukhus, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 250, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändring i vapenförordningen
den 10 juni 1949 (nr 340).

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 25, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av § 36 mom. 6 riksdagsordningen; nr

26, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om särskild
skolstyrelse i vissa fall; och

nr 27, med förslag till ändrad lydelse
av 56 § 2 mom. lagen den 26 november
1920 om val till riksdagen;

sammansatta konstitutions- och första
lagutskottets utlåtande nr 1, i anledning
av väckt motion om magistrats skiljande
från rådhusrätt i avseende på magistratens
statliga funktioner m. m.;

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

138, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för
försvarsväsendet för budgetåret 1952/
53;

nr 139, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa frågor rörande
blind- och dövstumundervisningen
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 140, i anledning av Kungl Maj:ts
proposition angående understöd till folkliga
musikskolan i Arvika;

nr 141, i anledning av Kungl. Maj ds
framställning om inrättande i vissa fall
av icke-ordinarie folkskollärartjänst i
skoldistrikt med distriktsöverlärare jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 142, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1952/53 till stipendier åt lärjungar vid
högre läroanstalter och elever vid folkhögskolor
jämte i ämnet väckta motioner; nr

143, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående åtgärder till skydd
mot biologisk krigföring;

nr 144, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag till främjande
av bostadsförsörjningen m. m. jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 145, i anledning av riksdagens år

Nr 18.

Lördagen den 17 maj 1952.

1951 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets
tillstånd, styrelse och förvaltning
m. m.;

nr 146, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag till stat för riksgäldsfondcn för
budgetåret 1952/53;

nr 147, i anledning av Kungl. Ma j ds
proposition angående befrielse från ersättningsskyldighet
i vissa fall m. in.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 148, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående livränta till O. A.
Backlund för skada i följd av trafik med
ett kronan tillhörigt motorfordon m. in.;

nr 149, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa investeringar
i statens järnvägars fond;

nr 150, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående inköp av fastigheter
i Visby;

nr 151, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1952/53 till vissa åtgärder för ekonomisk
försvarsberedskap;

nr 152, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fortsatt understöd
till viss skärgårdstrafik in. m. jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 154, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1952/53 till avlöningar till befattningshavare
å lots- och fyrstaten m. in.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 155, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fältflygarnas avlöningsförmåner
m. m.;

nr 156, i anledning av väckt motion
om ersättning åt logen Nyårslöftet i Degerhamn
för nedbrunnen byggnad;

nr 157, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1952/53 till universiteten och den
medicinska undervisningen m. m. jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 158, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om vissa anslag för budgetåret
1952/53 till regeringsrätten;

nr 159, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1952/53 till ny ungdomsanstalt för
svårbehandlade m. in. jämte i ämnet
väckt motion;

nr 160, i anledning av Kungl. Maj ds

proposition angående överförande till!
Sverige av vissa sjuka flyktingar in. in.;

nr 161, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående Sveriges biträdande
av vissa internationella hälsovårdsbestämmelser,
i vad propositionen avser
sättet för bestridande av uppkommande
kostnader;

nr 162, i anledning av Kungl. Maj ds
framställningar angående anslag för budgetåret
1952/53 till mödrahjälp och
mödrahjälpsnämnderna jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 163, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1951/52, i vad propositionen avser
vissa avskrivningar av nya kapitalinvesteringar; nr

164, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angånde statens övertagande
av Hjälmarens och Kvismarens sjösänkningsbolag
åvilande förpliktelser i fråga
om underhåll av farled in. in. i Hjälmaren
jämte i ämnet väckt motion;

nr 165, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående statsförvärv av Köping—Uttersberg—Riddarhyttans
järnväg
m. m.;

nr 166, i anledning av väckta motioner
om ett investeringsanslag till ombyggnadsarbeten
å blekingejärnvägarna;

nr 167, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående lönegradsplacering
för viss biträdespersonal in. in.;

nr 168, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorde framställningar
rörande anslag för budgetåret
1952/53 till Finansdepartementet: Avlöningar
och till Riksräkenskapsverket:
Avlöningar jämte i förstnämnda ämne
väckt motion;

nr 169, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1951/52, i vad propositionen avser
finansdepartementets verksamhetsområde; nr

170, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ersättning till Rut
Edit Bergström m. fl.; och

nr 171, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1952/53 till personalvårdsverksamhet; -

Lördagen den 17 maj 1952.

Nr 18.

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 48, i anledning av väckta motioner
angående främjande av bostadsförsörjningen
m. in.;

nr 49, i anledning av väckta motioner
med förslag till förordning angående
skatterestitution vid sparande åren 1952
och 1953;

nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Nederländerna
för undvikande av dubbelbeskattning
och fastställande av bestämmelser angående
ömsesidig handräckning beträffande
skatter å inkomst och förmögenhet
samt beträffande skatter å kvarlåtenskap;
och

nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 35 § 2 mom. och 60 §
kommunalskattelagcn den 28 september
1928 (nr 370), m. m.;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 25, i anledning av väckta motioner
med förslag till sparförordning;

nr 26, angående regleringen för budgetåret
1952/53 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk in. m.
jämte i ämnet väckt motion; och

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 3 juni 1949
(nr 314) angående rätt för Konungen att
i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv,
m. m.;

första lagutskottets utlåtanden och memorial: nr

25, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående inrättande och tillsättande
av lärartjänster i folkskolan i
vissa särskilda fall, m. in., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott;

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med vissa
bestämmelser om påföljd för brott av
underårig, in. in.; och

nr 29, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i 11 och 13 kap. giftermålsbalken
samt lag om höjning av vissa underhållsbidrag
dels ock i ämnet väckt
motion;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 25, i anledning av väckta motioner
om ändrad ordning för ägogränsbestämning
å landsbygden; och

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående omreglering av
vissa prästerliga pensioner; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 37, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 38, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående organisationen av
den lokala försöksverksamheten på jordbrukets
område, m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 39, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område
under senare delen av produktionsåret
1951/52 jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 40, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1952/53 till vissa naturskyddsändamål.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 504, av herr Persson Ola, och herr
Öhman, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående komplettering av
riksstatsförslaget för budgetåret 1952/53,
m. in.;

nr 505, av herr Eskilsson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
åtgärder i prisreglerande syfte på
jordbrukets område; samt

nr 506, av herr Nilsson, Hjalmar, och
herr Björnberg, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående åtgärder i
prisreglerande syfte på jordbrukets område.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 3.49 eftermiddagen.

In fidem
G. II. Berggren.

Nr 18.

Måndagen den 19 maj 1952.

Måndagen den 19 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 10 förmiddagen.

Justerades protokollet för den 13 innevarande
månad.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
den av herr Persson, Ola,
och herr öhman väckta motionen, nr
504, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående komplettering av
riksstatsförslaget för budgetåret 1952/
53, m. m.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
nedannämnda motioner:

nr 505, av herr Eskilsson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående åtgärder i prisreglerande syfte
på jordbrukets område; samt

nr 506, av herr Nilsson, Hjalmar, och
herr Björnberg, i samma ämne.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 25 och
26 samt memorial nr 27, sammansatta
konstitutions- och första lagutskottets
utlåtande nr 1, statsutskottets utlåtanden
nr 138—152 och 154—170 samt memorial
nr 171, bevillningsutskottets betänkanden
nr 48, 49, 54 och 55, bankoutskottets
utlåtanden nr 25, 26 och 28,
första lagutskottets utlåtanden och memorial
nr 25, 28 och 29, tredje lagutskottets
utlåtanden nr 25 och 26 ävensom
jordbruksutskottets utlåtanden nr
37—40.

På framställning av herr talmannen beslöts
att på föredragningslistan för morgondagens
sammanträde statsutskottets
memorial nr 171 skulle uppföras främst
bland två gånger bordlagda ärenden och
bevillningsutskottets betänkande nr 49
sättas närmast efter bankoutskottets utlåtande
nr 25.

Anmäldes och bordlädes
utrikesutskottets utlåtande nr 10, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition

med anhållan om riksdagens yttrande
angående vissa av Europarådets rådgivande
församling år 1951 vid dess tredje
ordinarie möte fattade beslut; ävensom

bevillningsutskottets betänkande!!:
nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m., jämte i
ämnet väckta motioner; samt

nr 52, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning om
tillfällig begränsning av rätten till fri avskrivning
å maskiner och andra inventarier
vid inkomsttaxeringen, m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner.

Anmäldes följande under sammanträdet
till herr talmannen avlämnade motioner: nr

507, av herr Näslund m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
åtgärder i prisreglerande syfte
på jordbrukets område;

nr 508, av herr Ewerlöf m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
komplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1952/53, m. m.; och
nr 509, av herr Bergvall m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
komplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1952/53, m. m.; och
nr 510, av herr Bergvall m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om extra tillägg för
år 1952 å folkpensioner m. m.

Av dessa motioner hänvisades nr 507
till jordbruksutskottet samt nr 508 och
509 till bevillningsutskottet, varemot motionen
nr 510 nu lades på bordet.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 10.03 förmiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1952. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

521494