Fredagen den 16 februari (Riksdagens protokoll 1962:8)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 8

ANDRA KAMMAREN

16—21 februari

1962

Debatter m. m.

Fredagen den 16 februari

Svar på frågor av:

herr Gustafson i Göteborg ang. källskatteavdragen under januari

och februari månader 1962 .............................. 5

herr Hamrin i Jönköping i anledning av förslag om utskänkning av
starksprit i tågens restaurangvagnar....................... 6

Tisdagen den 20 februari

Meddelande ang. sammanträdestider........................... 11

Interpellationer av:

herr Heckscher ang. utredning om de tekniska och ekonomiska problem
som sammanhänger med svensk produktion av kärnladdningar
............................................... 11

herr Nelander ang. tillsyn m. m. av feriekurser i utlandet för svensk
skolungdom ..................................*....... 14

Onsdagen den 21 februari fm.

Översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner.......... 16

Onsdagen den 21 februari em.

Översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner (forts.).... 98

Vissa frågor rörande de statliga företagsformerna ................ 139

Ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten....... 143

Viss allmän hastighetsbegränsning för motorfordon............... 147

Upphävande av 23 § jaktlagen............................... 147

Införande av interimistiska körkort............................ 149

1 —Andra kammarens protokoll 1962. Nr 8

Nr 8

Innehåll

Sid.

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 21 februari fm.

Utrikesutskottets utlåtande nr 1, ang. godkännande för Sveriges del av
vissa ändringar i konventionen angående upprättande av Europeiska
frihandelssammanslutningen............................... 15

Onsdagen den 21 februari em.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 1, ang. översyn av rikets indelning
i borgerliga primärkommuner.............................. 16

Statsutskottets utlåtande nr 14, ang. för flera huvudtitlar gemensamma
frågor................................................ 139

— nr 15, om ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten
................................................ 143

— nr 16, ang. utgifter å tilläggsstat II {justitiedepartementet)..... 145

— nr 17, ang. utgifter å tilläggsstat II (försvarsdepartementet)..... 145

— nr 18, ang. utgifter å tilläggsstat II (socialdepartementet)....... 146

— nr 21, ang. utgifter å tilläggsstat II (handelsdepartementet)..... 146

— nr 22, ang. utgifter å tilläggsstat II (inrikesdepartementet)...... 146

— nr 24, ang. beredskapsstat för försvarsväsendet ............... 146

— nr 25, ang. bestridande av kostnader för svenska FN-styrkor m. m. 146

— nr 26, ang. fortsatt disposition av visst äldre reservationsanslag

inom handelsdepartementets verksamhetsområde.............. 146

Bevillningsutskottets betänkande nr 5, ang. bemyndigande för Kungl.

Maj:t att besluta i fråga om vissa postavgifter................ 146

— nr 6, om ändrad lydelse av 30 § 3 mom. kommunalskattelagen ... 146

— nr 7, ang. ändring i förordningen om särskild varuskatt........ 146

— nr 10, om skattefrihet för belopp, som utgår på grund av vissa s. k.

riskgarantier........................................... 146

— nr 12, om ändring i tulltaxan, m. m......................... 146

Bankoutskottets utlåtande nr 3, ang. verkställd granskning av riksdagsbibliotekets
styrelse och förvaltning........................ 146

Första lagutskottets utlåtande nr 3, ang. åtgärder i syfte att trygga justitieombudsmannaämbetets
behov av kvalificerad personal........ 146

•— nr 4, om fortsatt giltighet av lagen med särskilda bestämmelser om

tvångsmedel i vissa brottmål.............................. 146

— nr 5, om utredning rörande sänkning av äktenskapsåldern...... 146

— nr 6, om ändrad lydelse av dels 1 § lagen angående ersättning av
allmänna medel till vittnen m. fl., dels 4 § lagen om fri rättegång. 146

■—■ nr 7, om införande av en övre åldersgräns för nämndemän...... 146

— nr 8, om tidpunkten för avgivande av den årliga redogörelsen för
handläggningen av riksdagens skrivelser till Kungl. Maj:t, m.m. . 146

Andra lagutskottets utlåtande nr 1, om ändring av övergångsbestämmelserna
till lagen med vissa bestämmelser om arbetsförmedling .... 146

— nr 2, om fortsatt giltighet av hembiträdeslagen............... 146

— nr 3, om riksdagens yttrande angående vissa av Internationella arbets organisationens

allmänna konferens år 1961 vid dess fyrtiofemte
sammanträde fattade beslut............................. 147

Innehåll

Nr 8

Sid.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1, ang. fortsatt giltighet av jordförvärvslagen
............................................ 147

— nr 2, om ändring i förordningen om bekämpande av smittsamma

sjukdomar hos bin...................................... 147

— nr 3, ang. avstängning av skogsbilväg...................... 147

— nr 4, rörande viss allmän hastighetsbegränsning för motorfordon . 147

— nr 5, om upphävande av 23 § jaktlagen..................... 147

— nr 6, om införande av interimistiska körkort................. 149

Jordbruksutskottets utlåtande nr 2, ang. utgifter å tilläggsstat II (jord bruksärenden)

......................................... 150

— nr 3, ang. försäljning av viss kronoegendom.................. 150

— nr 4, ang. befrielse i visst fall från betalningsskyldighet till kronan 150

i ■ ;!:<■- '' i

*)• ; •. . : . .. , .. . . fc

■ vin sfi.;. ■; .

-V" C.i J '' i : , !,

k ‘ V‘''

.; ."1 *

"! *'' 1

i •• .( vi Vivi in,.

Fredagen den 16 februari 1962

Nr 8

Fredagen den 16 februari

Kl. 14.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1

Svar på fråga ang. källskatteavdragen

under januari och februari månader
1962

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Ilerr Gustafson i Göteborg
har frågat mig, om jag vill medverka
till att löntagarna redan i år får
del av den i höstas beslutade skattesänkningen
beträffande inkomsterna
under januari och februari månader, då
det högre källskatteavdraget ännu tilllämpats.
Jag vill svara följande.

Riksdagens skattesänkningsbeslut fattades
den 14 december 1961. Den lägre
källskatten skall börja tas ut i mars
månad. De omräknade källskattetabellerna
befinner sig under distribution nu
i mitten av februari. Normalt sker utdelningen
av källskattetabeller i mitten
av januari månad varje år.

De nya tabellerna tillämpas så snart
det med hänsyn till riksdagsbeslutet varit
möjligt. Det belopp som avdragits
för mycket under januari och februari
1962 utbetalas till julen 1963, då slutskattesedeln
för 1962 års inkomster utfärdas.
Systemet har tillämpats tidigare.
Ett samtidigt ikraftträdande av skattesänkningen
i taxerings- och källskattehänseende
hade kunnat åstadkommas
bara om skattesänkningen fått anstå till
kalenderåret 1963.

Några speciella åtgärder för ändring
av höstriksdagens skattebeslut och dess
konsekvenser överväges inte.

Med det anförda, herr talman, anser
jag mig ha besvarat herr Gustafsons
fråga.

Vidare anförde

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka finansministern
för svaret på min fråga.
Det utgör samtidigt svar på en framställning,
som TCO har gjort till Konungen
i detta ärende.

Som finansministern sade, har man
under januari och februari månader
gjort för stora källskatteavdrag för löntagarna.
I många fall rör det sig om
förhållandevis små belopp. Men för en
löntagarfamilj med en inkomst av cirka
1 500 kronor i månaden kan det röra
sig om 75 kronor och för en löntagarfamilj
med cirka 2 000 kronor i månaden
150 kronor, som har avdragits
för mycket under nämnda två månader.
De får visserligen tillbaka dessa pengar
men först om nära två år, d. v. s. i slutet
av 1963. Skattehöjningarna i detta
skattepaket, d. v. s. höjningen av omsen
och bensinskatten, har de fått betala
sedan den 1 januari, men motsvarande
skattesänkning dröjer nära två år.

TCO ville att, om nu inte skattetabellerna
skulle kunna ändras, det skulle
ordnas så, att arbetsgivare efter framställning
från den skattskyldige skulle
ha rätt att vid första löneutbetalningen
i mars minska skatteavdraget med det
belopp, som under januari och februari
avdragits för mycket i källskatt.
Jag tycker, herr talman, att detta skulle
stå i god överensstämmelse med tankegångarna
i uppbördsförordningen,
där det sägs att jämkning enligt uppbördsförordningen
må ske, därest bättre
överensstämmelse mellan den preli -

Fredagen den 16 februari 1962

6 Nr 8

Svar på fråga i anledning av förslag om

rangvagnar

minära och den motsvarande slutliga
skatten därigenom kan antagas uppkomma.
Detta skulle onekligen bli fallet i
detta sammanhang.

Jag vill fråga om inte finansministern
skulle kunna se på denna sak en
gång till och använda sig av de möjligheter
som uppbördsförordningen torde
kunna ge utrymme för.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2

Svar på fråga i anledning av förslag om

utskänkning av starksprit i tågens
restaurangvagnar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Hamrin i Jönköping
har frågat kommunikationsministern,
om han anser att det av SJ väckta
förslaget om utskänkning av starksprit
i tågens restaurangvagnar står i
överensstämmelse med väsentliga trafikant-
och nykterhetsintressen. Sedan
frågan överlämnats till mig, vill jag svara
följande.

Det av herr Hamrin åsyftade förslaget
har framförts av järnvägsstyrelsen
i remissyttrande över 1959 års utskiinkningsutrednings
betänkande. Förslaget
får behandlas i vanlig ordning i samband
med prövningen av betänkandet
och övriga remissyttranden. Någon anledning
att redan nu ta upp en diskussion
om en av de många delfrågor som
aktualiserats vid remissbehandlingen föreligger
enligt min mening inte.

Med detta, herr talman, anser jag mig
ha besvarat herr Hamrins fråga.

Vidare anförde

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Jag ber också att få tacka
för svaret — sådant det nu är, får

utskänkning av starksprit i tågens restau jag

väl tillägga. Men något svar kan ju
ibland vara bättre än inget.

Jag kan inte neka till att jag känner
förvåning över att det trots allt inte
blev statsrådet Skoglund som kom att
stå för kommentarerna, eftersom jag
ändå tillåter mig att ha den uppfattningen,
att den fråga som här berörts,
rimligtvis måste på ett alldeles särskilt
sätt intressera just trafikministern, på
vilken det ju närmast ankommer att ha
uppsikt över ordning och trivsel och
trygghet på våra tåg. Även om således
finansministern nu inte är benägen att
resonera om saken, skall jag ändå begagna
tillfället att för egen del slå fast
att om järnvägsstyrelsen skulle få sitt
förslag om starkspritutskänkning i restaurang-
och buffévagnar igenom, så
kommer varken ordningen eller trivseln
eller tryggheten att vinna på det,
utan alldeles tvärtom allvarligt äventyras.
Får man döma av den oro som
kommit till uttryck bland allmänheten
och också av den kraftiga opinionen i
pressen, så tycks på den punkten i stort
sett bara råda en mening.

Inte minst med hänsyn till det svårt
krisartade, för att inte säga direkt alarmerande
läge vi råkat in i på alkoholhanteringens
område, är det anmärkningsvärt,
att man på detta sätt vill gå
in för att ytterligare underlätta och
bredda åtkomstmöjligheterna. Faktiskt
borde diskussionen just nu röra sig om
ett helt annat tema, nämligen hur man
på rimliga och eljest politiskt framkomliga
vägar skulle åtminstone i någon
mån kunna pressa konsumtionen
tillbaka. Att föreställa sig att man genom
att släppa även starkspriten fri på
tågen skulle komma åt smygdrickandet
-—- det har talats om det — måste väl
ändå vara en villfarelse. Det tycks också
de flesta vara överens om. Här bleve
det nog tyvärr fråga om ett både-och,
en ödesdiger komplettering.

Jag vet att många tycker, och jag har
själv den meningen, att det är illa nog

Fredagen den 16 februari 1962 Nr 8

Svar på fråga i anledning av förslag om utskänkning av starksprit i tågens restau
rangvagnar

att serveringsvagnarna, som nu tyvärr
ofta är fallet, skall blockeras av folk
med utpräglade och avancerade ölvanor.
Inte minst mammor som söker sig
dit med sina barn, är ytterst besvärade
av den miljön, över huvud taget skulle
det vara motiverat att söka åstadkomma
en reform som skapar fram barnvänligare
serveringsvagnar. Detta är ett ord
till kommunikationsministern, det medger
jag, och inte till finansministern,
men jag nämner det ändå.

Till finansministern vill jag emellertid
säga att det tycktes mig, när jag
framställde min fråga, som om denna
sak ändå borde vara så klar, att man
även på högsta ort kunde vara färdig
med ett ställningstagande, ett avståndstagande,
ganska omedelbart. På den
punkten har jag tyvärr blivit besviken.
Det finns en princip som väl alla borde
vara överens om, nämligen den att alkohol
och trafik i alta sammanhang
måste hållas strikt isär. Det är den
moderna synen, det är det tidsenliga,
det rationella tänkesättet. Det bör man
alldeles bestämt söka tillägna sig även
inom den sektor, där SJ styr och ställer.
Jag hoppas till slut optimistiskt, att
också regeringen i denna fråga skall ta
ställning i den andan.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott den å bordet vilande
motionen nr 659.

§ 4

Föredrogs den av herr Wästberg vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående skolungdomens rökvanor.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Föredrogs den av herr Christenson i
Malmö vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bortlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående
Sveriges Radios verksamhet.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Föredrogs den av herr Vigelsbo vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående prövningen
av frågor rörande järnvägsnedläggningar.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

Föredrogs den av herr Börjesson i
Falköping vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för socialdepartementet angående utbetalning
av änke- och barnpensioner i
vissa fall.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8

Föredrogs den av herr Turesson vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående igångsättande
av byggnadsföretag för beredande av
jämnare sysselsättning.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9

Föredrogs den av herr Nelander vid
kammarens nästföregående sammanträ -

Nr 8

Fredagen den 16 februari 1962

de gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för civildepartementet
angående kompensationen till
statsanställda för höjda folkpensionsavgifter.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 10

Föredrogs den av herr Lindström vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående det statliga stödet
till Stockholms kapplöpningssällskap.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 11

Föredrogs den av herr Elmwall vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående förbättring
av bygdevägar och enskilda
vägar.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 12

Föredrogs den av herr Nordgren vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående s. k. riksmästerskap
för interner vid ungdomsvårdsskolorna.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 13

Till bordläggning anmäldes

utrikesutskottets utlåtande nr 1, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition
angående godkännande för Sveriges del
av vissa ändringar i konventionen angående
upprättande av Europeiska frihandelssammanslutningen
;

konstitutionsutskottets utlåtande nr 1,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående översyn av rikets indelning
i borgerliga primärkommuner
ävensom i ämnet väckta motioner;

statsutskottets utlåtanden:
nr 14, i anledning av vissa av Kungl.
Maj d i statsverkspropositionen behandlade
för flera huvudtitlar gemensamma
frågor jämte i ämnet väckta
motioner,

nr 15, i anledning av väckta motioner
om andrad ordning för vissa anslags
uppförande i statsbudgeten,

nr 16, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1961/62, i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde,
nr 17, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1961/62, i vad propositionen avser
försvarsdepartementets verksamhetsområde,

nr 18, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter å till läggsstat

II till riksstaten för budgetåret
1961/62, i vad propositionen avser
socialdepartementets verksamhetsområde,

nr 21, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter å till läggsstat

II till riksstaten för budgetåret
1961/62, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde,
nr 22, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter å till läggsstat

II till riksstaten för budgetåret
1961/62, i vad propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde,

nr 24, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för
försvarsväsendet för budgetåret 1962/63,
nr 25, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående bestridande av

kostnader för svenska FN-styrkor
m. m., och

nr 26, i anledning av Kungl. Maj ds

Fredagen den 16 februari 1962

Nr 8

proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre reservationsanslag
inom handelsdepartementets verksamhetsområde; bevillningsutskottets

betänkanden:

nr 5, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående bemyndigande
för Kungl. Maj :t att besluta i fråga om
vissa postavgifter,

nr 6, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 30 § 3 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370),

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
25 maj 1941 (nr 251) om särskild varuskatt,

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om skattefrihet för belopp, som utgår
på grund av vissa s. k. riskgarantier,
och

nr 12, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i tulltaxan den 12 september
1958 (nr 475), in. in.;

bankoutskottets utlåtande nr 3, angående
verkställd granskning av riksdagsbibliotekets
styrelse och förvaltning; första

lagutskottets utlåtanden:

nr 3, i anledning av en av justitieombudsmannen
gjord framställning angående
åtgärder i syfte att trygga justitieombudsmannaämbetets
behov av kvalificerad
personal,

nr 4, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 21 mars 1952
(nr 98) med särskilda bestämmelser
om tvångsmedel i vissa brottmål,

nr 5, i anledning av väckt motion om
utredning rörande sänkning av äktenskapsåldern,

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 1 § lagen den 10 juli
1947 (nr 632) angående ersättning av
allmänna medel till vittnen m. fl. samt

till lag angående ändrad lydelse av 4 §
lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om fri
rättegång,

nr 7, i anledning av väckt motion om
införande av en övre åldersgräns för
nämndemän, och

nr 8, i anledning av väckt motion om
tidpunkten för avgivande av den årliga
redogörelsen för handläggningen av
riksdagens skrivelser till Kungl. Maj :t,
m. m.;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
av övergångsbestämmelserna till
lagen den 18 april 1935 (nr 113) med
vissa bestämmelser om arbetsförmedling,

nr 2, i anledning av dels Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av hembiträdeslagen den
30 juni 1944 (nr 461), dels ock i ämnet
väckta motioner, och

nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1961 vid dess fyrtiofemte
sammanträde fattade beslut;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av dels Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 3
juni 1955 (nr 272) om inskränkning i
rätten att förvärva jordbruksfastighet
(jordförvärvslagen) dels ock i ämnet
väckt motion,

nr 2, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 15 mars
1946 (nr 81) om bekämpande av smittsamma
sjukdomar hos bin,
nr 3, i anledning av motioner angående
avstängning av skogsbilväg,

nr 4, i anledning av motioner rörande
viss allmän hastighetsbegränsning
för motorfordon,

nr 5, i anledning av motion om upphävande
av 23 § jaktlagen, och

nr 6, i anledning av motioner röran -

1* — Andra kammarens protokoll 1962. Nr 8

Nr 8

Tisdagen den 20 februari 1962

de införande av interimistiska körkort;
samt

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1961/62, såvitt propositionen avser jordbruksärenden,

nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående försäljning av viss
kronoegendom, och

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse i visst
fall från betalningsskyldighet till kronan.

§ 14

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
1, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande utgifterna för
budgetåret 1962/63 för kungl. hov- och
slottsstaterna.

§ 15

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 45, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 3 § lagen den 6 december
1957 (nr 668) om utlämning för
brott,

nr 47, angående anslag för Flyttning
av Stockholms örlogsbas (Muskövarvet)
för budgetåret 1962/63 in. in.,

nr 49, om överlåtelse till Umeå stad
av Norrlands dragoners kasernetablissement
och övningsområde m. m., samt

nr 50, med förslag till lag om ändring
i lagen den 25 maj 1956 (nr 216) om
jordbrukskasserörelsen, m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 16

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.13.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 20 februari

Kl. 16.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollen för den 13 och
den 14 innevarande februari.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg och ansökan:

Riksdagsman Einar Rimmerfors, f.
000610, är intagen härstädes fr. o. m.
15/2 1962 på grund av sjukdom och be -

räknas vara förhindrad utföra sitt riksdagsuppdrag
under minst 6 veckor
framåt, intygas.

Stockholm 16/2 1962

A. Palmlöv
Leg. läk.

Riksdagen andra kammare

För utrikesresa anhålles om ledighet
från riksdagsarbetet under dagarna 20—
23 ds.

Stockholm den 19/2 1962

Gunnar Hedlund

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Rimmerfors från och med

Tisdagen den 20 februari 1962

Nr 8

Interpellation ang. utredning om de tekniska och ekonomiska problem som sam

manhänger med svensk produktion av kärnladdningar

den 15 innevarande februari tills vidare
samt herr Hedlund den 20—23 samma
månad.

§ 3

Meddelande ang. sammanträdestider

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Till kammarens ledamöter har utdelats
en stencilerad sammanställning
över sammanträdestider under instundande
mars och april månader. Därav
framgår bland annat, att påskuppehållet
avses skola omfatta tiden fr. o. m.
lördagen den 14 april t. o. m. tisdagen
den 24 april och att något plenum icke
torde komma att anordnas under tiden
den 28—30 april.

Beträffande åtskilliga sammanträden
har angivits alternativa klockslag, och
även i fråga om övriga plena kan det
befinnas nödvändigt att frångå den nu
uppgjorda preliminära planen. Speciellt
må framhållas, att det kan bli ofrånkomligt
att använda ytterligare någon fredag
för arbetsplenum.

Till kammarens ledamöter har vidare
utdelats en preliminär plan för behandling
i kamrarna av utskottsutlåtanden
under tiden fr. o. m. den 21 februari till
påskuppehållet.

§ 4

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till behandling av lagutskott propositionen
nr 45, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 3 § lagen den 6
december 1957 (nr 668) om utlämning
för brott; samt

till statsutskottet propositionerna:

nr 47, angående anslag för Flyttning
av Stockholm örlogsbas (Muskövarvet)
för budgetåret 1962/63 m. m., och

nr 49, om överlåtelse till Umeå stad av
Norrlands dragoners kasernetablissement
och övningsområde m. m.

Vid härefter skedd föredragning av
Kungl. Maj:ts å bordet vilande proposition
nr 50, med förslag till lag om
ändring i lagen den 25 maj 1956 (nr
216) om jordbrukskasserörelsen, m. m.,
hänvisades propositionen, såvitt avsåg
ändrad lydelse av 28 § 3 mom. kommunalskattelagen,
till bevillningsutskottet
och i övrigt till bankoutskottet.

§ 5

Föredrogs, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtande nr 1, konstitutionsutskottets
utlåtande nr 1, statsutskottets
utlåtanden nr 14—18, 21, 22 och
24—26, bevillningsutskottets betänkanden
nr 5—7, 10 och 12, bankoutskottets
utlåtande nr 3, första lagutskottets utlåtanden
nr 3—8, andra lagutskottets utlåtanden
nr 1—3, tredje lagutskottets utlåtanden
nr 1—6 samt jordbruksutskottets
utlåtanden nr 2—4.

§ 6

Interpellation ang. utredning om de tekniska
och ekonomiska problem som
sammanhänger med svensk produktion
av kärnladdningar

Ordet lämnades på begäran till

Herr HECKSCHER (h), som yttrade:

Herr talman! Det senaste året har inneburit
ständiga påminnelser om hur
labilt världsläget är och hur snabbt
krigsrisker på olika håll i världen kan
aktualiseras. Också i närheten av våra
egna gränser har spänningen tidvis varit
mycket stark. Under sådana omständigheter
är det angeläget, att ingenting
försummas för att förbereda vårt land
för att möta de påfrestningar som när
som helst kan tänkas komma.

Det främsta syftet för vår utrikespolitik
måste vara att bevara Sveriges frihet
och fred samt ge oss möjlighet att
fritt fullfölja den alliansfria politik som
statsmakterna valt. Den avgörande faktorn
är härvid det svenska försvarets

Nr 8

Tisdagen den 20 februari 1962

Interpellation ang. utredning om de tekniska och ekonomiska problem som sam manhänger

med svensk produktion av kärnladdningar

styrka, dess förmåga att verka fredsbevarande
genom att visa eventuella angripare
att ett anfall på Sverige skulle kos
ta mer än det är värt. Å andra sidan torde
man icke någonstädes tveka om att
det svenska försvaret uteslutande har
defensiva uppgifter.

De olika försvarsbeslut, som kommit
till stånd efter det andra världskrigets
slut, bygger på den självklara förutsättningen,
att försvarets utformning är en
fråga på mycket lång sikt. Beredskapsgraden
kan i betydande utsträckning påverkas
av läget vid varje särskild tidpunkt,
men själva uppbyggnaden av försvarsmakten
måste ske med sikte på en
oviss och kanske hotande framtid. Redan
under förberedelserna till 1958 års
försvarsbeslut framstod anskaffningen
av svenska kärnladdningar som den
ojämförligt viktigaste åtgärden för att
stärka försvarseffekten. Enigheten i försvarsfrågan
grundades på studier av den
målsättning som kunde vara möjlig
inom ramen för olika kostnadsalternativ.
Den samlade försvarseffekt som påräknades
inom det antagna utredningsalternativet
— alternativ Adam — förutsatte
enligt de grundläggande militära
utredningarna på något längre sikt, att
kärnladdningar skulle tillföras den
svenska krigsmakten.

Statsmakterna fattade icke något principbeslut
i den sistnämnda frågan. Däremot
bibehölls handlingsfriheten. Detta
ställningstagande förutsatte, att någon
försening av frågans lösning därigenom
icke skulle behöva uppstå, samt byggde
på förhoppningar om att de internationella
nedrustningssträvandena och försöken
att åstadkomma förbud mot användning
av kärnvapen under väntetiden
möjligen skulle kunna ge resultat.
Under de år som förflutit sedan 1958 års
försvarsbeslut har emellertid i sistnämnda
hänseende inga framsteg skett.

Fortfarande gäller därför, att försvarets
målsättning icke i längden kan
upprätthållas, om den svenska krigsmak -

ten berövas möjligheten att vid angrepp
mot Sverige i defensivt syfte även använda
kärnvapen. Övervägande skäl talar
nämligen för att vi måste räkna med
risken av att en angripare skulle komma
att använda kärnvapen även mot oss.
Vidareutvecklingen och differentieringen
av kärnvapen fortsätter hos stormakterna,
bl. a. när det gäller att kunna
föra strid med understöd av lätta kärnvapenladdningar.
Det vore orealistiskt
att lita på att en stormakt i krig mot en
liten stat skulle underlåta att använda
dylika vapen. Kärnladdningar med effekter
av 0,001 kiloton, till vilka de vapenbärare,
som ingår i ett »konventionellt»
försvar, kan användas, är numera
ej ovanliga. I synnerhet om den angripne
saknar motsvarande resurser
skulle dylika stridsmedel ge angriparen
mycket stora fördelar. Med hänsyn till
den långa gräns Sverige har att försvara
är detta särskilt allvarligt just ur vår
synpunkt.

Kravet på att handlingsfriheten skall
bevaras, när det gäller svensk produktion
av kärnvapen, kvarstår därför med
snarast ökad styrka. Detta betyder icke
i och för sig, att det är nödvändigt att
omedelbart fatta beslut om produktion
av svenska kärnvapen, men däremot att
handlingsfriheten i så måtto skall bevaras,
att ett sådant beslut fortfarande
skulle vara möjligt att genomföra utan
alltför långt dröjsmål.

I samband med överlämnandet av ÖB
62 har överbefälhavaren i skrivelse till
Kungl. Maj :t åter konstaterat, att frågan
om svenska kärnladdningar alltjämt
är av grundläggande betydelse.
Han gör därutöver ett konstaterande,
som är ägnat att inge allvarlig oro, nämligen
att möjligheterna att lösa kärnvapenfrågan
genom inhemsk produktion
redan nu förskjutits framåt i tiden. 1957
års ÖB-förslag räknade med att sådan
produktion skulle vara möjlig i slutet
av 1960-talet. I realiteten har redan nu
uppstått en försening; den första tid -

Tisdagen den 20 februari 1962

Nr 8

Interpellation ang. utredning om de tekniska och ekonomiska problem som sam manhänger

med svensk produktion av kärnladdningar

punkt, då svenska kärnladdningar skulle
kunna vara i produktion, anges nu till
år 1970. Förseningen inger allvarliga betänkligheter,
och det är därför med hänsyn
till den framtida handlingsfriheten
av största vikt, att någon ytterligare försening
icke behöver uppstå.

Med anledning härav har överbefälhavaren
i särskild skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställt om bemyndigande att
få tillsätta en utredning med uppgift att
»dels sammanställa och fullfölja de tekniska
och ekonomiska undersökningar,
som erfordras i första hand som underlag
för fortsatta åtgärder i syfte att möjliggöra
ett framtida ställningstagande
utan ytterligare förseningar och i andra
hand som underlag för ett beslut om anskaffning
av kärnladdningar för taktiska
ändamål, dels utreda administrativa
och organisatoriska frågor i samband
med ett sådant anskaffningsprogram».
Det bör understrykas, att denna utredning
avser att möjliggöra bevarande av
handlingsfriheten utan onödiga dröjsmål.

Behovet av kärnladdningar för det
svenska försvaret gäller självfallet under
förutsättning att vårt land icke på annat
sätt kan vinna säkerhet mot anfall
med kärnvapen mot oss. Möjligheterna
till en internationell nedrustning, som
skulle kunna skapa sådan säkerhet, måste
emellertid i nuläget tyvärr bedömas
som mycket små. Den internationella
nedrustningskonferens som inleds i
Geneve den 14 mars under deltagande
av 18 stater, däribland även Sverige,
väntas knappast inom överskådlig framtid
ge konkreta resultat. Ej heller är det
sannolikt att det i FN framförda förslaget
om en s. k. kärnvapenfri klubb, till
vilket den svenska regeringen nyligen
tagit ställning, leder till någon snabb
nedrustning av kärnvapen.

De villkor, som regeringen med stöd
av de i utrikesnämnden företrädda partierna
uppställt för att Sverige skall
kunna ingå i en kärnvapenfri zon, förut -

sätter bl. a. att detta skall kunna ske på
ett sådant sätt, att maktbalansen därigenom
icke rubbas och att kärnvapenmakterna
ingår överenskommelse om att avstå
från vidare försök med kärnvapen.
Medgivandet förutsätter vidare, att resultat
kan uppnås före utgången av år
1963. Efter denna tidpunkt förbehåller
sig vårt land att i belysning av då rådande
förhållanden på nytt pröva frågan.
Skulle å andra sidan mot förmodan
ett positivt resultat kunna uppnås begränsas
åtagandet till en tid av 5 år,
d. v. s. till utgången av år 1968.

Såsom tidigare framhållits kan produktion
av svenska kärnladdningar icke
tänkas komma i gång förrän år 1970 och
naturligtvis än mindre före utgången av
de i svenska regeringens svar till FN
angivna tidsgränserna 1968 och 1963.
Allt vad som under denna tid i vårt
land kan komma i fråga är forskningsoch
förberedelsearbeten. Det är därför,
såsom även framhållits från utrikesdepartementets
sida i samband med publiceringen
av det svenska svaret, uppenbart
att forskningsarbete och andra förberedelser
inom vårt land på intet sätt
berörs av den ståndpunkt regeringen intagit
till den i FN utsända frågan. Sådant
förberedelsearbete kan när som helst
avbrytas, om riskerna för att kärnvapen
kunde komma att användas i krig mot
förmodan skulle undanröjas. Den civila
atomkraftproduktionen kan i så fall dra
nytta av de förberedelser som gjorts.

Den framställning i kärnvapenfrågan,
som överbefälhavaren enligt vad som
nyss nämnts ingivit till Kungl. Maj :t, har
icke överlämnats till 1962 års försvarskommitté.
Det får därför förutsättas, att
kommittén icke kommer att taga upp
denna fråga till behandling utan att den
handlägges i annan ordning. Det är
emellertid utomordentligt angeläget, att
överbefälhavaren erhåller det av honom
begärda utredningsbemyndigandet.
Syftet med utredningen är ju nämligen
att bevara den svenska handlingsfrihe -

Nr 8

14 Nr 8 Tisdagen den 20 februari 1962

Interpellation ang. tillsyn m. m. av feriekurser i utlandet för svensk

len genom att hindra ytterligare förseningar
för den händelse beslut skulle
fattas att inom Sverige producera kärnladdningar.
Med åberopande av vad som
ovan anförts anhåller jag därför om
kammarens tillstånd att till herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
få rikta följande fråga:

Ämnar herr statsrådet snarast bemyndiga
överbefälhavaren att företa den av
honom begärda särskilda utredningen
om de tekniska och ekonomiska problem
som sammanhänger med svensk produktion
av kärnladdningar?

Denna anhållan bordlädes.

§ 7

Interpellation ang. tillsyn m. m. av feriekurser
i utlandet för svensk skolungdom Ordet

lämnades på begäran till

Herr NELANDER (fp), som yttrade:

Herr talman! Varje år reser omkring
15 000 svenska skolungdomar utomlands
för att lära språk. Närmare hälften av
dessa skolungdomar deltager i feriekurser
som arrangeras av icke kontrollerade
privata organisationer. Flertalet av
dessa feriekurser är utan tvekan välarrangerade,
men undantag finns. Det omtalas
inte sällan i dagspressen hur
svenska pojkar och flickor far illa under
sina utlandsresor, och ofta beror detta
på att arrangemangen kring resorna varit
otillfredsställande.

Föräldrar som sänder sina barn utomlands
under ferierna är helt naturligt
angelägna om att ungdomarna blir väl
omhändertagna och att de får ett gott
utbyte av studierna och av utlandsvistelsen
i övrigt. Det är därför ett självklart
önskemål från föräldrarnas sida, att
ferieresorna arrangeras under så betryggande
former som möjligt. Detta
krav har Målsmännens riksförbund sökt
tillgodose genom att bedriva ett nära
samarbete med sådana organisationer
där insynen är garanterad.

skolungdom

Den bristande kontrollen över skolungdomsresorna
föranledde statsmakterna
att år 1938 låta inrätta en nämnd för
handhavande av dessa frågor, centralnämnden
för skolungdomsutbytet med
utlandet. Nämnden avsågs få dels fungera
som rådgivande instans, dels själv arrangera
skolungdomsresor. Centralnämndens
arrangemang har varit föredömliga.
För utby tesledare utfärdar
nämnden instruktioner som bl. a. innehåller
föreskrifter om undervisningens
organisation och om elevernas uppförande.
Centralnämnden har emellertid
endast hand om en begränsad del av
skolungdomsutbytet och saknar möjlighet
att ingripa för att åstadkomma bättre
förhållanden i andra organisationer
med liknande verksamhet. Mot denna
bakgrund föreslog skolöverstyrelsen i
skrivelse till ecklesiastikdepartementet
den 26 augusti 1957, att centralnämnden
måtte bemyndigas att utfärda vissa
anvisningar rörande feriekurser och utöva
tillsyn över de kurser, vilkas huvudmän
var villiga följa anvisningarna.
Detta förslag avvisades.

Kravet på ökad insyn i ferieresorna
har under senare år vuxit allt starkare,
och skolöverstyrelsen har vid flera tillfällen
understrukit detta krav, dock utan
att möta positivt bedömande från ecklesiastikministerns
sida. Den 24 november

1960 anhöll skolöverstyrelsen om medgivande
för studieförbundet Folkuniversitetets
feriekurser i utlandet att stå under
överstyrelsens inseende. Den 26 juni

1961 föreslog skolöverstyrelsen, att
Kungl. Maj :t skulle utreda formerna för
tillsyn m. m. av feriekurser i utlandet
för svenska barn. Vid båda dessa tillfällen
har ecklesiastikministern ställt
sig avvisande.

Denna avvisande hållning har väckt
förvåning. En negativ hållning i dessa
frågor rimmar illa med den allmänna
föresatsen att bereda ungdomen så god
fostran och vård som möjligt. Jag vill
därför anhålla om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för eckle -

Onsdagen den 21 februari 1962 fm.

Nr 8

siastikdepartementet få ställa följande
fråga:

Yill herr statsrådet på nytt överväga
att medverka till att skolöverstyrelsen
får möjlighet att till föräldrarnas ledning
utfärda garanti eller råd beträffande
feriekurser, som arrangeras i utlandet
för svensk skolungdom?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8

Tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 43, angående vissa anslag

för budgetåret 1962/63 till de tekniska
högskolorna, överlämnats till kammaren.
Denna proposition bordlädes.

§ 9

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.07.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 21 februari

Kl. 10.00

§ 1

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts å bordet vilande
proposition nr 43, angående vissa anslag
för budgetåret 1962/63 till de tekniska
högskolorna.

§ 2

Föredrogs den av herr Heckscher
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
angående utredning
om de tekniska och ekonomiska
problem som sammanhänger med svensk
produktion av kärnladdningar.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 3

Föredrogs den av herr Nelander vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr

statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående tillsyn m. m.
av feriekurser i utlandet för svensk skolungdom.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående godkännande för Sveriges
del av vissa ändringar i konventionen
angående upprättande av Europeiska
frihandelssammanslutningen.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 5

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 63, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande för Sveriges del av vissa
ändringar i konventionen angående upprättande
av Europeiska frihandelssammanslutningen.

Nr 8

Onsdagen den 21 februari 1962 fm.

§ 6

Översyn av rikets indelning i borgerliga
primärkommuner

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition till riksdagen angående
översyn av rikets indelning i borgerliga
primärkommuner ävensom i ämnet
väckta motioner.

Till konstitutionsutskottets handläggning
hade båda kamrarna den 1 november
1961 hänvisat en av Kungl.
Maj :t till riksdagen avlåten proposition,
nr 180, däri Kungl. Maj:t, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över inrikesärenden
den 13 oktober 1961, föreslagit riksdagen
att dels antaga vid propositionen
fogat förslag till lag angående ändring
i lagen den 13 juni 1919 (nr 293) om
ändring i kommunal och ecklesiastik
indelning, dels ock godkänna av föredragande
departementschefen förordade
principer för uppgörande av planer för
kommunindelning. Sedermera hade
riksdagen beslutat uppskjuta behandlingen
av propositionen till 1962 års
riksdag.

Den huvudsakliga innebörden av
Kungl. Maj :ts förevarande förslag hade
i propositionen sammanfattats sålunda:

I propositionen föreslås att en översyn
av rikets indelning i borgerliga
kommuner skall göras efter vissa angivna
riktlinjer.

En grundläggande princip är, att de
nya kommunerna skall utgöras av näringsgeografiskt
sammanhängande regioner,
om inte särskilda förhållanden
föranleder undantag. Invånarantalet
blir därvid i många fall av endast sekundär
betydelse. Som riktpunkt anges
dock att kommun bör ha minst 8 000 invånare
år 1975.

För varje län skall länsstyrelsen efter
samråd med företrädare för kommunerna
och de av kommunindelningsfrågor
särskilt berörda myndigheterna i
länet upprätta förslag till plan för länets
indelning i kommuner. Planen skall
fastställas av Kungl. Maj :t. I första hand

skall planeringen gå ut på att sammanföra
hela nuvarande kommuner till kommunblock
av lämplig sammansättning
för att bilda nya kommuner. Om en avgjort
bättre lösning vinnes genom att
någon kommun delas, bör detta kunna
planeras, varvid dock församlingsgräns
skall följas. Länsgränser och andra indelningsgränser
bör inte hindra att planeringen
görs på det med hänsyn till
kommunerna mest ändamålsenliga sättet.
Samordning med övriga indelningar avses
komma till stånd genom att dessa
anpassas till kommunindelningen.

Planerna förutsätts bli vägledande för
kommande ansökningar om sammanläggning
av kommuner och även för det
interkommunala samarbetets inriktning.
Fn samarbetsnämnd inom varje kommunblock
förväntas komma att bildas på
kommunernas eget initiativ eller vid
behov på initiativ av länsstyrelsen.

Med hänsyn till den betydelse planerna
sålunda förutses få för kommande
ärenden om ändring i den kommunala
indelningen föreslås att föreskrifter om
planernas upprättande och fastställelse
skall upptagas i lagen om ändring i
kommunal och ecklesiastik indelning.
Planerna avses skola hållas fortlöpande
aktuella genom att vid behov ändringar
däri intages i samma ordning som vid
upprättandet av planerna. Lagändringen
föreslås träda i kraft snarast möjligt.
Förslag till kommunindelningsplan skall
länsstyrelsen överlämna för fastställelse
senast den 31 december 1962.

I samband med propositionen hade
utskottet förehaft följande i anledning
av propositionen vid 1961 års riksdag
väckta, till utskottet hänvisade motioner,
vilkas behandling uppskjutits till
1962 års riksdag, nämligen:
motionerna inom första kammaren
nr 708 av herr Edström,
nr 709 av herr Spetz,
nr 710 av herr Wärnberg,
nr 713 av herr Andersson, Axel Johannes,
m. fl.,

nr 714 av herr Hagberg in. fl. och
nr 715 av herr Johansson, Ivar, m. fl.,
såvitt denna motion avsåge under punk -

Onsdagen den 21 februari 1962 fm. Nr 8

Översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

terna I och II b) framställda yrkanden,
ävensom

motionerna inom andra kammaren
nr 853 av herr Nelander,
nr 854 av herr Nyberg m. fl.,
nr 857 av herr Berg,
nr 858 av herr Hamrin i Kalmar m. fl.,
nr 859 av herr Heckscher m. fl. och
nr 860 av herr Hansson i Skegrie
m. fl., såvitt denna motion avsåge under
punkterna I och II b) framställda
yrkanden.

Utskottet hade i samband med propositionen
jämväl förehaft följande till
utskottet hänvisade motioner, nämligen
dels de vid 1961 års riksdags vårsession
väckta motionerna nr 14 inom
första kammaren, av herr Ferdinand
Nilsson m. fl., och nr 24 inom andra
kammaren, av herr Svensson i Vä m. fl.,
vilkas behandling likaledes uppskjutits
till 1962 års riksdag,
dels ock de vid 1962 års riksdag väckta
motionerna inom första kammaren
nr 244 av herr Nilsson, Yngve,
nr 246 av herrar Öhman och Lager
samt

nr 385 av herr Kaijser ävensom
motionerna inom andra kammaren
nr 247 av herrar Nilsson i Bästekille
och Turesson samt

nr 299 av herr Hagberg m. fl.
Följande yrkanden hade framställts i
förevarande motioner, nämligen:

i de likalydande motionerna 1:715
och 11:860, såvitt avsåge under punkterna
I och II b) framställda yrkanden,
att riksdagen måtte avslå propositionen
samt i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla att Kungl. Maj:t måtte
skyndsamt utreda olika möjligheter till
stärkande av den kommunala självstyrelsen
i enlighet med vad i motionerna
anförts;

i de likalydande motionerna I: 709 och
II: 854 att riksdagen måtte 1) avslå propositionen,
2) i skrivelse till Kungl.
Maj :t begära en utredning angående en
lämplig fördelning av olika huvudmannaskap
mellan stat, landsting och kom -

muner och att i samband därmed även
en översyn gjordes av landstingens organisation
samt 3) uttala att frågan om
en ny kommunindelning toges upp till
förnyat övervägande efter det att den
under 2) begärda utredningen verkställts
och föranlett beslut;

i de likalydande motionerna 1:14
och 11:24 att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa dels
att den vid tidpunkten för motionernas
väckande pågående utredningen om
ändrad kommunindelning skulle erhålla
i uppdrag att även förutsättningslöst
ompröva fördelningen av uppgifter
mellan stat, landsting och primärkommuner
under särskilt beaktande av
uppgifter som lämpligen borde överflyttas
från primärkommuner till staten,
ev. landstinget, och dels att i avvaktan
på fastställande av de kommunala
uppgifternas omfattning måtte
med långsiktig planering för kommunala
indelningsändringar anstå, då införande
av enhetsskolans högstadium
enligt statsmakternas intentioner som
regel icke erfordrade ändring av kommunindelningen
och även i övrigt anledning
till forcering av sådan planläggning
icke torde föreligga;

i de likalydande motionerna 1:244
och 11:247 att riksdagen måtte besluta
uppskjuta frågan om en översyn av
rikets indelning i primärkommuner
tills större klarhet vunnits i ännu ej
avgjorda eller utredda frågor, vilka
vore av vital betydelse för en ny kommunindelning; i

de likalydande motionerna I: 714
och II: 859

»A. att riksdagen måtte

1. antaga det vid propositionen fogade
förslaget till lag angående ändring
i lagen den 13 juni 1919 (nr 293)
om ändring i kommunal och ecklesiastik
indelning med den ändring att
2a § erhåller följande lydelse:

För varje län skall finnas en av
länsstyrelsen fastställd plan, som utvisar
den med hänsyn till befolknings -

Nr 8

Onsdagen den 21 februari 1962 fm.

Översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

förhållandena och den ekonomiska utvecklingen
ävensom de kommunala förvaltningsuppgifternas
omfattning och
beskaffenhet samt förhållandena i övrigt
lämpligaste indelningen av länet i
kommuner. Där särskilda skäl tala för
att enskilda kommuner ej lämpligen böra
infogas i ett regionområde, skall hänsyn
härtill tagas. Vidare skall iakttagas,
att landsbygdsområden såvitt möjligt böra
sammanföras med varandra kring
mindre tätorter och icke annat än i särskilda
fall läggas samman med större
städer.

Innan förslag till sådan plan eller ändring
därav upprättas av länsstyrelsen,
skall denna hava samråd med företrädare
för kommunerna och de av kommunindelningsfrågor
särskilt berörda
myndigheterna i länet. Länsstyrelsen
skall före fastställandet bereda kommunerna
och landstingens förvaltningsutskott
tillfälle att inom 3 månader inkomma
med yttrande över förslaget.

2. i skrivelse till Kungl. Maj :t

a) hemställa, att Kungl. Maj :t måtte
snarast låta verkställa utredning och för
riksdagen framlägga förslag rörande vilka
förvaltningsuppgifter, som kan och
bör avlyftas primärkommunerna;

b) hemställa, att Kungl. Maj :t måtte,
med utgångspunkt från principen att
kommunerna ej skall belastas med kostnader
över vilka de ej har någon bestämmanderätt,
snarast låta verkställa
utredning och för riksdagen framlägga
förslag om hur kostnaderna för förvaltningsuppgifterna
skall fördelas mellan
stat, landsting och primärkommuner;

c) uttala, att enligt riksdagens mening
Kungl. Maj :t icke bör för närvarande
taga ställning till frågan, huruvida
och när nya förslag skall föreläggas riksdagen
i kommunindelningsfrågan;

B. eller att, därest förslagen under A.
icke vinner bifall, riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj ds proposition nr 180.»;

i de likalydande motionerna I: 713
och II: 858 1) att riksdagen vid sin behandling
av propositionen i skrivelse till

Kungl. Maj :t måtte begära en sådan
översyn av de lagar och andra bestämmelser
som reglerade den kommunala
verksamheten att en anpassning skedde
till de nya förhållanden som komme
att gälla efter en revision av rikets indelning
i primärkommuner, 2) att den
i övergångsbestämmelserna till 2 a § angivna
datumgränsen den 31 december
1962 förskötes så mycket att länsstyrelserna
finge tillräcklig tid att förarbeta
och färdigställa indelningsplanerna samt
att riksdagen uttalade att dispensgivningen
från datumgränsen tillämpades
med generositet samt 3) att riksdagen
i denna skrivelse även ville ge till känna
vad som i övrigt anförts i motionerna
beträffande åtgärder, ägnade att inom
ramen för en ny kommunindelning skapa
förutsättningar för en effektivt fungerande
kommunal självstyrelse med bevarat
och förstärkt medborgarinflytande
i fråga om kommunens angelägenheter; i

de likalydande motionerna nr I: 708
och II: 853 att riksdagen vid sitt ställningstagande
till propositionen måtte
beakta i motionerna anförda synpunkter
angående storleken av minsta befolkningsunderlaget
för kommunblocken,
lokaliseringspolitikens inriktning
samt länsstyrelsernas samråd med andra
myndigheter vid planeringsarbetet;

i motionen I: 385 att riksdagen för sin
del måtte antaga en fristående författning
av kommunallags natur, som dels
reglerade den ordning i vilken områden
vilka ur geografiska, näringsgeografiska
och andra synpunkter lämpade
sig som territoriellt underlag för nya
kommuner borde fastställas, dels bemyndigade
kommuner tillhörande dylika
områden att tillsätta samarbetsnämnder
av i motionen angivet slag
ävensom att konstitutionsutskottet måtte
utarbeta härför erforderliga lagbestämmelser; i

motionen I: 710 att riksdagen vid behandlingen
av propositionen måtte besluta
uttala, att några påtryckningsåt -

Onsdagen den 21 februari 1962 fm. Nr 8

Översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

gärder från statsmakternas sida ej finge
vidtagas i syfte att inskränka frivilligheten
vid inträde i såväl nya kommunbildningar
som samarbctsnämnder;

i de likalydande motionerna 1:246
och 11:299 att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa att
Kungl. Maj :t läte utreda frågan om ökat
medborgarinflytande över den kommunala
verksamheten genom val av stadsdels-
respektive kommundelsråd och inkomma
med härav föranledda preciserade
förslag, även innefattande nödvändiga
förändringar av gällande kommunallag;
samt

i motionen II: 857 att i 1932 års lag
om stads och landsbygds förenande i
judiciellt avseende måtte intagas en ny
bestämmelse med innebörd att, då råd -

husrätt indroges på grund av stads sammanslagning
med annan kommun enligt
fastställd plan för kommunindelning
inom länet, statsverket övertoge stadens
skyldighet att utgiva avlöning åt tjänsteman
vid rådhusrätten och pension åt
honom och hans familj från och med
dagen för sammanslagningens ikraftträdande.

Utskottet hemställde,

1) att riksdagen i anledning av förevarande
proposition, nr 180, måtte

a) för sin del antaga följande i propositionen
framlagda lagförslag, med
den ändringen att ikraftträdande- och
övergångsbestämmelsen erhölle nedanstående,
såsom utskottets förslag betecknade
lydelse:

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 13 juni 1919 (nr 293) om ändring i kommunal och

ecklesiastik indelning

Härigenom förordnas, att i lagen den 13 juni 1919 om ändring i kommunal och
ecklesiastik indelning skall införas en ny paragraf, betecknad 2 a §, av nedan
angiven lydelse.

2 a §.

För varje län skall finnas en av Konungen fastställd plan, som utvisar den med
hänsyn till befolkningsförhållandena och den ekonomiska utvecklingen ävensom
de kommunala förvaltningsuppgifternas omfattning och beskaffenhet samt förhållandena
i övrigt lämpligaste indelningen av länet i kommuner.

Förslag till sådan plan eller ändring därav upprättas av länsstyrelsen efter samråd
med företrädare för kommunerna och de av kommunindelningsfrågor särskilt
berörda myndigheterna i länet. Länsstyrelsen skall bereda kommunerna och landstingets
förvaltningsutskott tillfälle att inom tre månader inkomma med yttrande
över förslaget och efter utgången av denna frist översända förslaget jämte övriga
handlingar i ärendet till Konungen.

(Kungl. Maj:ts förslag)

Denna lag träder i kraft dagen efter
den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk
författningssamling. Förslag som avses
i 2 a § skall, i den mån Konungen icke
förordnar annat, av länsstyrelsen första
gången översändas till Konungen
senast den 31 december 1962.

(Utskottets förslag)

Denna lag träder i kraft den 1 april
1962. Förslag som avses i 2 a § skall,
i den mån Konungen icke förordnar
annat, av länsstyrelsen första gången
översändas till Konungen senast den
31 mars 1963.

Nr 8

Onsdagen den 21 februari 1962 fm.

Översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

b) godkänna de i utskottets motivering
upptagna principerna för uppgörande
av planer för kommunindelning; 2)

att följande motioner, nämligen

dels de vid 1961 års riksdag väckta
motionerna

a) I: 14 och II: 24,

b) I: 708 och II: 853,

c) I: 709 och II: 854,

d) I: 710,

e) I: 713 och II: 858,

f) I: 714 och II: 859,

g) I: 715 och II: 860, såvitt dessa avsåge
under punkterna I och II b) framställda
yrkanden, samt

h) II: 857,

dels ock de vid innevarande års riksdag
väckta motionerna

i) I: 244 och II: 247,

j) I: 246 och II: 299, samt

k) I: 385,

måtte anses besvarade genom vad utskottet
anfört och hemställt.

Reservationer hade avgivits

l) av herr Hamrin i Jönköping, som
på anförda skäl hemställt, att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj:ts proposition
nr 180;

2) av herrar Sveningsson, Virgin,
Magnusson i Tumhult och Hedin vilka
ansett,

dels att utskottets yttrande bort ha
annan, i reservationen angiven lydelse;

dels ock att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte

A. 1) avslå Kungl. Maj:ts proposition
nr 180 år 1961;

2) i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa,
att frågan om en ny kommunindelning
måtte återupptagas när utredningar
verkställts rörande fördelningen
mellan stat, landsting och primärkommuner
av förvaltningsuppgifterna
och kostnaderna härför, när nu avslutat
offentligt utredningsarbete angående
polisväsendet, socialförsäkringarna
och stadsdomstolarna föranlett riksdagens
beslut samt när pågående offentligt
utredningsarbete berörande ett fler -

tal förhållanden med anknytning till
kommunindelningsfrågan i huvudsak
avslutats; eller

B. därest yrkandet under A. 1) ovan
icke vunne riksdagens bifall

1) antaga det till propositionen fogade
förslaget till lag angående ändring
i lagen den 13 juni 1919 (nr 293) om
ändring i kommunal och ecklesiastik
indelning med den ändring av 2 a §,
som yrkades i de vid 1961 års riksdag
väckta likalydande motionerna nr
I: 714 av herr Hagberg m. fl. och II: 859
av herr Heckscher m. fl.;

2) i skrivelse till Kungl. Maj :t uttala,
att enligt riksdagens mening ställning
icke borde för närvarande tagas
till frågan, huruvida och när nya förslag
skulle föreläggas riksdagen i kommunindelningsfrågan; C.

med bifall i ifrågavarande del till
de vid 1961 års riksdag väckta likalydande
motionerna nr I: 714 av herr
Hagberg m. fl. och II: 859 av herr Heckscher
m. fl. i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa,

1) att Kungl. Maj :t måtte snarast låta
verkställa utredning och för riksdagen
framlägga förslag rörande vilka förvaltningsuppgifter
som kunde och borde
avlyftas primärkommunerna;

2) att Kungl. Maj :t måtte, med utgångspunkt
från principen att kommunerna
ej skulle belastas med kostnader
över vilka de ej hade någon bestämmanderätt,
snarast låta verkställa utredning
och för riksdagen framlägga
förslag om hur kostnaderna för förvaltningsuppgifterna
skulle fördelas
mellan stat, landsting och primärkommuner; D.

under förutsättning att yrkandet
under A. 1) ovan bifölles

1) avslå följande motioner, nämligen

dels de vid 1961 års riksdag väckta
motionerna

a) I: 708 och II: 853,

b) I: 710,

c) I: 713 och II: 858,

d) I: 714 och II: 859, samt

Onsdagen den 21 februari 1962 fm. Nr 8

Översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

e) II: 857,

dels ock den vid innevarande års
riksdag väckta motionen

f) I: 385,

såvitt dessa motioner avsåge yrkanden
om bifall till Kungl. Maj:ts proposition
nr 180 år 1961;

2) anse följande motioner, nämligen

dels de vid 1961 års riksdag väckta
motionerna

a) I: 14 och II: 24,

b) I: 708 och II: 853,

c) I: 710,

d) I: 713 och II: 858,

e) I: 714 och II: 859,

f) II: 857,

g) I: 709 och II: 854, samt

h) I: 715 och II: 860 [under punkterna
I och II b) framställda yrkanden],

dels ock de vid innevarande års riksdag
väckta motionerna

i) I: 244 och II: 247,

j) I: 246 och II: 299, samt

k) I: 385,

såvitt dessa motioner icke avsåge yrkanden
om bifall till Kungl. Maj :ts proposition
nr 180 år 1961, besvarade genom
vad reservanterna anfört och hemställt
;

E. under förutsättning att yrkandet
under A. 1) ovan icke bifölles anse
följande motioner, nämligen dels de
vid 1961 års riksdag väckta motionerna a)

I: 14 och II: 24,

b) I: 708 och II: 853,

c) I: 709 och II: 854,

d) I: 710,

e) I: 713 och II: 858,

f) I: 714 och II: 859,

g) I: 715 och II: 860 [under punkterna
I och II b) framställda yrkanden],
samt

h) II: 857,

dels ock de vid innevarande års riksdag
väckta motionerna

i) I: 244 och II: 247,

j) I: 246 och II: 299, samt

k) I: 385,

besvarade genom vad reservanterna
anfört och hemställt;

3) av herrar Harald Pettersson och
Boo, vilka ansett,

dels att utskottets yttrande bort ha
i denna reservation angiven lydelse;

dels ock att utskottet bort hemställa,

1) att riksdagen i anledning av förevarande
proposition, nr 180, måtte

a) med bifall till motionerna I: 715
och II: 860 samt I: 709 och II: 854 till
1961 års riksdag, samtliga motioner såvitt
här vore i fråga, för sin del avslå
det i propositionen framlagda lagförslaget;* b)

godkänna de i denna reservation
angivna principerna för frivilliga kommunsammanläggningar
;

2) att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 715 och II: 860 till 1961
års riksdag samt i anledning av motionerna
I: 14 och II: 24 samt I: 709
och II: 854 till 1961 års riksdag, samtliga
motioner såvitt här vore i fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Maj :t måtte skyndsamt utreda
olika möjligheter till stärkande av den
kommunala självstyrelsen;

3) att följande motioner, nämligen

dels de vid 1961 års riksdag väckta

motionerna

a) I: 14 och II: 24,

b) I: 708 och II: 853,

c) I: 709 och II: 854,

d) I: 710,

e) I: 713 och II: 858,

f) I: 714 och II: 859,

g) II: 857,

dels ock de vid innevarande års riksdag
väckta motionerna

h) I: 244 och II: 247,

i) I: 246 och II: 299, samt

j) I: 385,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade med vad dessa reservanter
anfört och hemställt, icke föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Ett särskilt yttrande hade avgivits
av herr Alemyr.

* Beträffande den avsedda innebörden av denna hemställan, se herr Eliassons i Sundborn anförande
s. 44.

22 Nr 8 Onsdagen den 21 februari 1962 fm.

Översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr MAGNUSSON i Tumhult (h):

Herr talman! Bland de frågor riksdagen
har att behandla är det få som omfattas
med så stort allmänt intresse som
den vi nu har att ta ställning till. Att
ändra kommungränserna är med hänsyn
till svårigheterna att överblicka
konsekvenserna ingalunda någon lätt
uppgift — det har vi i livligt minne från
den senaste indelningen för ett tiotal
år sedan, då hävdvunna kommungränser,
ofta sammanfallande med de urgamla
sockengränserna, fick vika för
den generella storkommunsindelningen.
När frågan därför efter föga mer än ett
decennium ånyo aktualiserats, förstår
man att inte endast kommunalmännen
utan även de enskilda kommunmedlemmarna
med särskild uppmärksamhet följer
riksdagens åtgöranden på området.

Endast kort tid har således förflutit,
sedan den senaste kommunindelningen
företogs, och utvecklingen har gått
snabbt även på det kommunala området.
På vissa håll synes man inte heller vara
obenägen för en viss justering av de
nuvarande kommungränserna, men förhållandena
är olika för skilda delar av
landet, och vad som kan förefalla behövligt
för en landsdel är inte alltid
nödvändigt för en annan. Man får inte
heller förglömma, att en ny kommunindelning
innebär ett djupt ingrepp i
samhällslivet och inte kan genomföras
utan betydande omdaningsprocesser
med åtföljande stora kapitalinvesteringar.

Jag vill i detta sammanhang erinra
om hurusom ett stort antal av de nuvarande
kommunerna planerat för lång
tid framåt och redan från början investerat
stora kapital i skolbyggnader och
ålderdomshem m. m. Man har med andra
ord inom kommunerna nedlagt ett
synnerligen berömvärt arbete för att
åstadkomma en god standard, och i de
flesta fall har man uppnått goda resul -

tat, som väl tillgodoser de föreliggande
behoven under mycket lång tid framöver.
Och beaktar man vidare att det
pågår flera utredningar, som på ett eller
annat sätt står i samband med indelningsfrågan,
finns det goda skäl för att
riksdagen går in för ett uppskov med
reformen, särskilt som det redan nu
föreligger möjligheter till samarbete
mellan kommunerna. En fråga, som bör
utredas fortast möjligt och som tillika
talar starkt för ett uppskov med indelningen,
är fördelningen av uppgifterna
mellan stat, landsting och primärkommuner
ävensom fördelningen av kostnaderna
för förvaltningsuppgifterna
mellan desamma.

Jag kan inte finna annat än att man
utan några som helst olägenheter bör
kunna skjuta på hela indelningsfrågan
och avvakta utredningsresultaten. Det
väsentliga är, inte att skapa nya kommuner,
utan att en ny kommunindelning
sker efter så grundlig omprövning
som möjligt, så att den kan bli bestående
under en längre tidsperiod och
vi icke behöver riskera några halvmesyrer.
En kommunreform måste ses på
lång sikt och icke endast för en tidrymd
av några år. Jag har givetvis full förståelse
för svårigheterna att åstadkomma
kommunenheter, som kan bibehållas
för alla tider, men vi måste på olika
sätt söka förebygga en upprepning av
vad som skett på detta område under de
senaste tio åren. Kommunalmännen
måste nämligen ha möjlighet till långtidsplanering,
om det skall vara lönande
med kommunala investeringar.

Jag vill med detta ha sagt att även i
de fall, då en justering av den nuvarande
kommunindelningen kan vara befogad,
så är ett uppskov att föredra, tills
större klarhet vunnits på en hel del områden.
Det är ju hela frågekomplex som
först måste utredas, och utöver vad jag
redan erinrat om vill jag framhålla, att
vi alltjämt vet för litet om en kommande
ny länsindelning. Men ingen vill väl
bestrida att en sådan indelning är i

Onsdagen den 21 februari 1962 fm. Nr 8

Översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

vardande, och det är ytterligare ett skäl
för att vänta med kommunindelningsreformen.

Om man vidare betraktar kommunindelningsfrågans
stora omfattning, är
forceringen av densamma ganska anmärkningsvärd.
Först överlämnades frågan
till en snabbutredning, vars betänkande
utsändes med en osedvanligt kort
remisstid, vilken inte förlängdes förrän
efter stort missnöje och påstötningar
från kommunala myndigheter. Även behandlingen
i fortsättningen har givit intryck
av onödig forcering, och man måste
fråga sig vad som är den egentliga
orsaken till denna brådskande behandling.

Det har talats mycket under senare
tid om att den nya kommunindelningen
skall ske efter den s. k. frivilliglinjen,
d. v. s. genom kommunernas frivilliga
medverkan. Inrikesministern har vid
skilda tillfällen hävdat samma mening.
I propositionen säger inrikesministern
bl. a. att tvångsåtgärder enligt hans uppfattning
inte är påkallade i nuvarande
läge. Men när man läser såväl propositionen
som utskottsmajoritetens förslag
litet närmare, finner man att bådadera
föreskriver att de upprättade kommunindelningsplanerna
skall fastställas av
Kungl. Maj:t. Detta anser jag strida mot
frivillighetsprincipen. Jag har givetvis
ingenting att erinra mot en absolut frivillig
kommunsammanslagning när initativet
tages av kommunerna själva, men
jag kan omöjligen tänka mig att Kungl.
Maj:ts fastställande av planerna kommer
att inskränka sig till enbart en formalitet.
Denna uppgift bör därför efter
verkställda utredningar kunna anförtros
åt länsstyrelserna, som har den direkta
kontakten med kommunerna.

Innan jag övergår till att ställa yrkande,
vill jag framhålla, att, även om fördelar
kan vinnas i vissa fall, har det
också sina avigsidor med stora kommuner,
särskilt genom att en mängd
kommunala förtroendemän kommer att
försvinna. Vi har visserligen ingen an -

ledning att inte hysa respekt för det
arbete, som utföres av våra kommunala
tjänstemän, men samtidigt får vi inte
förglömma vad de kommunala förtroendemännen
betytt för sina orters utveckling.
Såsom kontaktmän mellan allmänheten
och myndigheterna torde de
aldrig kunna ersättas.

Jag vill tillägga att högerpartiet närmare
preciserat sitt ställningstagande i
de vid förra årets riksdag avlämnade
partimotionerna i här berörda fråga
samt att den vid utskottsutlåtandet fogade
högerreservationen helt bygger på
ifrågavarande motioner.

Till slut vill jag, herr talman, i ett avseende
komplettera det yrkande vi framställt
i vår med nr 2 betecknade reservation
till utskottsutlåtandet. Under
punkt B. 1 hemställer vi att riksdagen
skall antaga det förslag till lydelse av
2 a § i lagen om ändring i kommunal
och ecklesiastik indelning som framförts
i våra vid 1961 års riksdag väckta
partimotioner. Konstitutionsutskottet
har för sin del godtagit den lydelse
av paragrafen som föreslogs i propositionen
men velat skjuta på ikraftträdandet.
Vi reservanter har ingenting
att invända mot utskottets yrkande
i den senare delen, men för att inte
något missförstånd skall behöva uppkomma
i detta avseende hemställer
jag att yrkandet under punkt B. 1 får
följande lydelse:

»1) antaga det till propositionen fogade
förslaget till lag angående ändring
i lagen den 13 juni 1919 (nr 293)
om ändring i kommunal och ecklesiastik
indelning med den ändringen att
dels 2 a § erhåller den lydelse som
framgår av de vid 1961 års riksdag
väckta likalydande motionerna nr
1:714 av herr Hagberg m. fl. och nr
II: 859 av herr Heckscher m. fl., dels
att ikraftträdande- och övergångsbestämmelsen
erhåller den lydelse som
framgår av utskottets hemställan.»

Med denna komplettering yrkar jag,
herr talman, bifall till reservationen

Nr 8

Onsdagen den 21 februari 1962 fm.

Översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

nr 2 till konstitutionsutskottets utlåtande
nr 1.

Herr BOO (ep):

Herr talman! Det ärende som innefattas
i föreliggande utskottsutlåtande
har på ett alldeles särskilt sätt engagerat
och intresserat svenska folket. Detta
är rätt naturligt eftersom kommunindelningsfrågan
och principerna för
dess lösning i mycket hög grad berör
den enskilda människan ute i bygderna
och hennes möjligheter i olika avseenden.
Det gäller den serviceverksamhet
kommunerna har att besörja
för de inom området boende. Det gäller
också den enskildes utkomstmöjligheter
och skapandet av den miljö
hon eller han vill eftersträva för sig
själv och sin familj. Frågan berör alltså
över huvud taget den enskildes situation
i samhället.

Dessutom påverkar principerna för
kommunindelningsfrågans lösning medborgarnas
möjligheter att inom den kommunala
självstyrelsens ram aktivt och
direkt deltaga i samhällsarbetet. Denna
möjlighet till aktivitet har gjort att den
kommunala självstyrelsen varit ett så
utomordentligt värdefullt inslag i vår
demokrati.

Det måste vara en angelägen uppgift
att se till att dessa förutsättningar i
framtiden inte på något sätt förfuskas.
Kommunindelningsfrågan kan därför
inte begränsas till den funktionella delen
i kommunernas verksamhet, utan
man måste mycket noga iaktta den
framtida innebörden i den kommunala
verksamheten.

Den rad av problem som sammanhänger
med detta bär inte på ett tillfredsställande
sätt analyserats och klarlagts
i den utredning som ligger till
grund för propositionen. En mycket sfor
hemlighetsfullhet och brådska var i stället
det utmärkande för ärendets behandling
från början. Det var även detta som
i viss utsträckning blev en varning för

de aktivt kommunalt arbetande, så att
de intresserade sig särskilt för frågan.

När statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
som svar på en interpellation
i denna kammare i december
1959 meddelade att en arbetsgrupp inom
departementet sysslade med problem
som sammanhängde med kommunindelningsfrågan,
så var detta en nyhet för
de flesta. Vad arbetsgruppen utförde för
analyser av hela detta stora frågekomplex
har inte utåt redovisats.

När departementschefen i juni och
november 1960 bemyndigades att tillkalla
sakkunniga, så trodde man att detta
skulle garantera en fullständig analys
av detta omfattande frågekomplex.
Men brådskan var tydligen enorm, och
redan den 1 februari 1961 var indelningssakkunniga
färdiga med sitt betänkande
»Principer för en ny kommunindelning».

Att tiden för utredningen var knapp
förstår alla, och det framgår särskilt
tydligt av det yttrande som fogats till
betänkandet av två av de sakkunniga.
Jag har mycket liten erfarenhet av det
sätt på vilket statliga utredningar arbetar,
och jag har framför allt ingenting
emot att de arbetar snabbt, men att man
på denna korta tid skulle kunna klara
sitt uppdrag med utförliga analyser är
självfallet helt omöjligt. Man får nästan
en känsla av att de sakkunniga parlamentarikerna
närmast skulle tjäna som
en politisk gisslan. Med detta har jag
givetvis inte velat kritisera de sakkunniga,
utan jag har bara velat belysa den
onormala brådska som ärendet har varit
inrutat med.

Denna brådska fortsatte med en från
början mycket knappt tilltagen remisstid
för betänkandet. Man fick då ute i
bygderna en bestämd känsla av att
många kommunalmän resignerade och
skulle förbli passiva. När sedan efter
framställningar och interpellation i
riksdagen remisstiden förlängdes, repade
dessa kommunalmän mod, och de
uttalanden som avfattats av många re -

Onsdagen den 21 februari 1962 fm. Nr 8

Översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

presentanter för glesbygdskommunerna
visar fullt klart den kommunala självstyrelsens
förankring ute i våra bygder
och avspeglar samtidigt den oro som
många kände inför de nya propåerna.

En följd av detta förfarande är att vi
nu på riksdagens bord har förslag om
principer för den framtida kommunala
indelningen. Förslaget grundar sig
på den s. k. näringsgeografiska principen,
som också kallas centralorts- och
regionsprincipen. Det är emellertid inte
klarlagt i vad mån det är nödvändigt
eller ändamålsenligt att låta sådana
schematiskt inrutade områden bilda
underlag för nya kommuner. Argumenten
för att den näringspolitiska utvecklingen
i ett sådant område alltid
skulle främjas av att området bildar en
kommun är synnerligen svaga. Det är
om möjligt än mindre klarlagt i vilken
mån sådana områden är lämpliga som
underlag för den mångfald av uppgifter
som kommer att åvila kommunerna.
Den tilltagna minimisiffran, ett befolkningstal
1975 på minst 8 000 invånare,
är synnerligen löst motiverad.
Några närmare överväganden eller analyser
som utvisar att just detta tal skulle
vara det riktiga har ej gjorts.

Utskottsmajoriteten framhåller att
förslaget stärker den kommunala självstyrelsen.
Man kan fråga sig vad en
sådan uppfattning grundas på. Remissinstanserna
är inte eniga därvidlag. De
kritiska synpunkterna med tanke på
självstyrelsen överväger, men jag vill
inte förneka att det också finns de som
anser att förslaget från den utgångspunkten
kan betecknas som positivt.
Skall man över huvud taget dra någon
slutsats, som majoriteten gör, måste
man grundligare penetrera spörsmålen.
Man borde förutsättningslöst ha frågat:
Vilka olika åtgärder kan vi vidta för att
lösa dessa spörsmål med inte bara en
bibehållen utan också en stärkt kommunal
självstyrelse? Sådana överväganden
har nu inte gjorts.

Man har slagit in på denna s. k. cen -

tralortsprincip och sagt att den stärker
den kommunala självstyrelsen, och
sedan får övriga åtgärder anpassas efter
den principen. Man har helt förbigått
vilken roll en förbättrad skatteutjämning
kan spela i detta sammanhang,
och likaså har man förbigått frågan om
kostnadsfördelningen mellan stat och
kommun. Man har inte analyserat hur
olika befolkningstal och olika geografiska
avstånd inom en kommun inverkar
på de olika kommunala uppgifterna.

I fråga om lokaliseringspolitiken, som
måste tillmätas synnerligen stor betydelse
i detta sammanhang, har man utgått
från att en god lokalisering av näringsliv
och befolkning främjas av den
näringsgeografiska princip som skall
vara grundläggande för den nya kommunindelningen.

Självfallet kan inte de näringsgeografiska
betingelserna förbises vid utformningen
av lokaliseringspolitiken.
Alla är överens om att de spelar en betydande
roll. Men är det därför säkert
att den lokaliseringspolitik är den bästa
och mest ändamålsenliga, som innebär
en koncentration till en centralort inom
området? Såvitt jag förstår kan det enligt
majoritetens förslag bli så att i och
för sig livskraftiga och bevisligen utvecklingsbara
orter i en bygd kan komma
att sättas på svältkost. Detta gäller
inte bara i fråga om lokaliseringen av
allmänna inrättningar och institutioner
utan i fråga om lokaliseringspolitiska
åtgärder över huvud taget. Just på denna
punkt är man på många håll synnerligen
betänksam och kritisk mot den
princip som utskottsmajoriteten bygger
sitt förslag på.

Utskottsmajoriteten betonar starkt att
förslaget innebär frivillighet för kommunerna.
Ett närmare studium av utlåtandet
visar emellertid att det är ganska
klent beställt med frivilligheten. Indelningen
av landet i s. k. kommunblock
blir ju obligatorisk. Målet är att
dessa block framgent skall utgöra kom -

Nr 8

Onsdagen den 21 februari 1962 fm.

Översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

niuner. Regelmässigt blir det alltså så,
att kommunerna har att välja tidpunkt
för den definitiva sammanslagningen.
Innebörden i förslaget är sålunda att
statsmakterna kommer att bestämma,
och det är endast beträffande tidpunkten
som kommunerna får möjlighet att
inverka på något sätt. Någon frihet att
välja andra alternativ eller förfara på
annat sätt kommer inte att föreligga.

I detta sammanhang bör också uppmärksammas
att departementschefen i
propositionen har förutsatt att ytterligare
åtgärder skall kunna övervägas år
1967, om de nu vidtagna åtgärderna inte
skulle ha lett till åsyftat resultat vid
den tidpunkten. Detta kan inte tolkas
på annat sätt än att man är beredd att
tillgripa hårdare åtgärder för att få en
definitiv sammanslagning vid en så tidig
tidpunkt som möjligt. Utskottsmajoriteten
har för sin del inte tagit avstånd
från den delen av propositionen.

Dessutom kan det vara angeläget att
påpeka en annan sak. Om någon påstår
att propositionen innebär en högre
grad av frivillighet än det förslag
som de indelningssakkunniga på sin tid
framlade, så finns det anledning att göra
några jämförelser. Indelningssakkunniga
föreslog en lagstiftning om obligatorisk
samarbetsnämnd. Detta har frångåtts
i propositionen. Men eftersom propositionen
bygger på en lag om obligatoriska
samarbetsområden, betyder
detta i praktiken att man också inom
dessa områden får samarbetsnämnder.
Även om man säger att det är frivilligt
för kommunerna att delta i samarbetsniimnderna,
så är det väl ändå klart för
alla, att den kommun som är hänvisad
till ett samarbetsområde inte gärna kan
stå utanför samarbetsnämnden inom
området, även om denna är av fakultativ
art. Där finns sålunda ingen som
helst uppmjukning, utan det tvång som
låg i indelningssakkunnigas förslag
finns kvar i propositionen.

Herr talman! Jag har bär redovisat
några av de många kritiska synpunk -

ter som kan anläggas på det sätt på vilket
frågan om en ny kommunal indelning
har forcerats. Likaså har jag redovisat
något av vår syn på de motiveringar
som utskottsmajoriteten i väsentliga
avsnitt grundar sitt ställningstagande
på och det mycket starka
tvång förslaget innebär för enskilda
kommuner. Detta är för oss omöjligt att
acceptera, och följdriktigt har vi yrkat
avslag på propositionens förslag till
lagstiftning på detta område.

Men detta innebär självfallet inte att
vi är negativt inställda till en frivillig
sammanslagning av kommuner. Med de
vidgade uppgifter kommunerna har fått
och kommer att få betraktar vi det som
naturligt att större effektivitet i det
kommunala arbetet många gånger kan
ernås genom en naturlig sammanläggning
av kommuner. Men initiativet till
sådana sammanslagningar bör komma
från de berörda kommunerna själva. Då
finns det också förutsättningar för en
redan från början nödvändig gemenskap
inom de områden som skall bilda
nya kommuner. Att kommunerna
själva är väl införstådda med detta
framgår också av den redovisning som
finns i kommunindelningssakkunnigas
betänkande, där det meddelas att 200
kommuner för närvarande har upptagit
diskussioner om ett eventuellt samgående.
Med anledning därav måste man
fråga sig, varför statsmakterna i detta
läge måste sätta in påtryckningsåtgärder
i form av lagstiftning beträffande
samarbetsområden. I stället torde det
stå klart att alla åtgärder som kan uppmuntra
och hjälpa kommunerna till en
effektiv verksamhet borde ha vidtagits.

Jag har tidigare nämnt värdet av en
kommunalskatteutjämning. Jag vill i det
sammanhanget säga att om 1958 års
skatteutjämningskommitté hade haft bara
hälften så bråttom som indelningssakkunniga,
skulle detta säkert ha hälsats
med dubbelt så stor tillfredsställelse
ute i bygderna mot vad som blev
fallet med det förslag som indelnings -

Onsdagen den 21 februari 1962 fm. Nr 8

Översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

sakkunniga framlade. Den åsikt som
från många håll har framförts om att
en sammanslagning av två eller flera
skattesvaga kommuner ingalunda löser
det ekonomiska trycket för människorna
i dessa områden är självfallet
riktigt. Även utvecklingen när det gäller
kostnadsfördelningen mellan staten
och kommunerna är ur kommunernas
synpunkt mycket otillfredsställande.
Jag behöver endast peka på den skiftande
börda som drabbar människor i
olika kommuner när det gäller den
kommunala andelen av folkpensionskostnaderna.
Denna andel varierar från
30 öre till cirka 4 kronor per utdebiteringskrona.
Samma sak gäller det obligatoriska
skolväsendet, där variationerna
är om möjligt ännu större.

Det skulle vara mycket att tillägga
och ta upp till diskussion inom detta
stora frågekoinplex. Men jag vet att dessa
ting kommer att beröras av andra
talare från centerpartiet, och därför nöjer
jag mig med vad jag sagt i detta avsnitt.

Låt mig till sist, herr talman, endast
betona ytterligare en sak.

Ställningstagandena i propositionen
bygger på slutsatsen att den befolkningskoncentration
som pågår skulle vara
den naturliga även i framtiden. Jag
måste ställa frågan: Kommer så verkligen
att bli fallet? Det kan enligt vår
mening inte hållas för säkert att människornas
spontana önskningar i framtiden
kommer att gå parallellt med denna
koncentrationsprocess. Det är tvärtom
sannolikt att befolkningsomflyttningen
efter hand, såsom skett i USA,
går i motsatt riktning. Detta bör observeras,
så att inte lokaliseringspolitiska
och andra åtgärder i framtiden
visar sig ha skapat eu annan miljö än
den människorna vill ha och också behöver.
Gjorda prognoser rörande befolkningsutvecklingen
skall beaktas,
men de skall inte slaviskt följas utan
bör också tjäna som varningsmärken,
vilka kan ge anledning till bedömning -

ar som neutraliserar icke önskvärda
verkningar.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till reservation
nr 3.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Innan jag går att något
ange de skäl och överväganden som ligger
bakom den med nr 1 betecknade
reservationen, skall jag be att få fästa
uppmärksamheten på den något säregna
utvecklingskurva som detta ärende
beskrivit på sin väg från sakkunnigutredningar
via departement och utskottsbehandling
fram till dagens situation.

Man skulle väl rent av kunna påstå att
det här föreligger något av ett skolexempel
på innebörden i det psykologiska
förlopp som brukar anges med de bekanta
orden att »beslutsamhetens friska
hy» så småningom övergår i »eftertankens
kranka blekhet». Som regel associerar
man väl i sådana sammanhang
tanken med fortskridande individuella
processer, men i det här aktuella fallet
tycks det som om det med viss framgång
skulle kunna tillämpas också på kollektiva
storheter eller enheter, på departement
och riksdagsutskott.

Det är nämligen inget tvivel om att
den första ansatsen till denna förnyade
kommunindelningsrevision gjordes i en
anda av yttersta beslutsamhet. De indelningssakkunniga
enades — efter en
i svenskt utredningsväsende förmodligen
rekordsnabb penetrering av frågan
■—■ om ett förslag som i rätt hög grad
var färgat av föreställningen om att en
nyordning med nödvändighet förutsatte
ingripanden av mer eller mindre tvångsmässig
natur från statsmakternas sida.
Sålunda föreskrevs bl. a. att inom varje
kommunblock ett särskilt samarbetsorgan
obligatoriskt skulle inrättas, och
dettas uppgifter skulle regleras genom
lag. Kommunerna skulle vara direkt
skyldiga att utse ledamöter i samarbetsnämnden
till det antal som vid oenig -

Nr 8

Onsdagen den 21 februari 19G2 fm.

Översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

hef mellan kommunerna skulle bestämmas
av länsstyrelsen.

Så vandrade ärendet vidare till chefen
för inrikesdepartementet, remissinstanserna
kopplades på och det stod
strax klart att någon tvångsvis genomförd
nydaning efter 1952 års modell
rimligtvis inte kunde komma i fråga. Det
gjordes följaktligen i regeringspropositionen
vissa eftergifter för den s. k. frivilliglinjen.
Reträtten från obligatoriet
blev tydligt markerad.

Från de synpunkter som det är naturligt
att anlägga för en — jag vågar
påstå —- utbredd opinion ute i bygderna
var detta ett väsentligt och glädjande
framsteg. Det skall också villigt medges
att den utskottskompromiss som nu
åstadkommits innebär en ytterligare
uppmjukning på några punkter — särskilt
betydelsefullt är naturligtvis att
den passus bortfallit vilken stipulerade,
att 1967 års riksdag skulle göras underkunnig
om hur följsamma eller lydaktiga
kommunerna varit (vid risk — får man
förmoda — att annars strängare medel
skulle komma att tillgripas).

Det har alltså här skett en fortskridande
uttunning av och en glidning i
ståndpunkterna, som gör att det med
visst fog kan sägas att det ursprungliga
förslaget mist en del taggar och klor
och att följaktligen vem som helst borde
kunna vara med om att tillstyrka en reform
med så diffusa konturer. Men det
finns likväl starka skäl till tveksamhet.
Det kan också här förtjäna erinras om
att mindre än hälften av de kommuner,
som på sin tid yttrade sig över indelningssakkunnigas
betänkande, ställde
sig positiva till tanken på ett upprivande
av de nuvarande kommungränserna
— sannerligen inget övertygande bevis
för att man ute i landet gick omkring
och suktade efter nya indelningsplaner!
Inte mindre än 237 kommuner
förklarade rent ut att något behov av en
allmän indelningsreform ingalunda förelåg,
och att märka är att denna uppfattning
var särskilt starkt företrädd

hland de mindre kommunerna. Alltså:
de landsändar, de människor, som i speciell
grad gjordes till föremål för statsmakternas
välvilja och omtanke, värjde
sig häftigast just mot denna samma välvilja
och omtanke. Mot den bakgrunden
framstår det ju också som naturligt
och logiskt att reformplanerna kommit
att något skruvas ned.

Men det kan också sägas, att mot den
bakgrunden verkar det över huvud taget
opåkallat att forcera fram en lösning,
om också i de påtagligt modifierade
former som det nu är fråga om. Jag
brukar för mitt enkla vidkommande
i allmänhet inte ha någon svårighet att
ge den nuvarande inrikesministern erkännande
för ett gott handlag med frågorna
många gånger, men i detta fall
måste jag säga att statsrådet i ivern att
driva på utvecklingen i en viss riktning
betänkligt förhastat sig. Man har på
olika sätt sökt förklara den brådska som
kännetecknat handläggningen av detta
ärande, och det har pekats på den roll
som pådrivare som skolplanerarna spelat
i detta sammanhang. Men i det fallet
gör man som regel på det lokala planet
stora ögon, när man ju ändå måste
konstatera, att den nya grundskolan tydligen
löser sina organisationsproblem
ganska förträffligt oberoende eller i
trots av alla kommunala indelningsändringar.

Varför — kan man fråga sig — kunde
då inte denna numera så nedtonade
reform ha definitivt lagts på is, medan
man gått de inte så få remissinstanser
till mötes som bestämt yrkat på att frågan
om den lämpligaste fördelningen av
arbetsuppgifter och huvudmannaskap
mellan stat, landsting och primärkommuner
först hunnit grundligt utredas?
Här nämndes nyss skolans ställning och
behov. Var står det skrivet att den ansvarsfördelning
som i det fallet gäller
skulle vara den enda vettiga, den för
alla tider giltiga? Här pågår ju för övrigt
på en rad områden en omprövning av
just frågan om huvudmannaskapet, och

Onsdagen den 21 februari 1962 fm. Nr 8

Översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

lösningar söks i olika riktningar. I fjol
gällde det provinsialläkarväsendet, som
det ansågs böra ankomma på landstingen
att ta sig an. I tur står mentalsjukvården,
medan polisväsendet uppenbarligen
går åt annat håll. Men allt medan
denna stora omställningsprocess som
bäst är i gång, skall kommunkartan göras
om med nya gränsdragningar och
ny oro, ny irritation som följd. Jag
har för min del svårt att inse att detta
kan vara någon rationell och välbetänkt
åtgärd och har bl. a. av den orsaken
inte kunnat biträda utskottskompromissen.
Därtill kommer också att inrikesministern
just står i begrepp att
sätta i gång en utredning med uppgift
att närmare pröva frågan om landstingens
organisation och arbetsuppgifter.
Bör det ändå inte vara anledning
att avvakta utgången också av den
omprövningen, innan ytterligare steg tas
mot större kommunala enheter?

Det bör väl också stå tillräckligt klart,
att även om primärkommunerna skulle
finna det med sina intressen förenligt
att släppa en del av de nuvarande
uppgifterna ifrån sig, skulle ändå tillräckligt
mycket återstå och kanske just
sådant som har mest att betyda för utformningen
av den mindre ortens eller
den mindre kommunens egenart, traditioner
och miljö. Frågan om stordrift
kontra kommunal planering i mindre
förvaltningsenheter tål nog, menar jag,
att granskas från mer än en synpunkt,
innan man kan vara färdig med ett
slutgiltigt svar. Det är väl t. ex. inget
tvivel om att de sociala frågorna många
gånger löses på ett långt bättre sätt i
de mindre kommunerna än i de stora.
Man förstår också mer än väl den kraftiga
reaktion som ute i kommunerna
följde på de indelningssakkunnigas hävdande
av den motsatta uppfattningen.

Men får jag också till sist, herr talman,
nämna något om de risker för den
kommunala demokratiens fortbestånd,
som ligger förborgade i eu utveckling
av det slag som redan är på gång och

som än mer markeras genom den i regeringsförslaget
skisserade långtidsplaneringen.
Det kan med allt fog göras
gällande, att den gamla fina svenska
bygdedemokratien med dess djupa förankring
och vida förgreningar i cn lekmannaopinion,
bland människor som
hyser den mest intima förtrogenhet och
upplever den allra starkaste samhörighet
med den egna orten, representerar
något av det allra yppersta i vårt folkstyre,
något i grunden ganska omistligt.

Nu skall jag visst inte förneka att de
värden det här är fråga om kan hotas
eller äventyras, vilken utvecklingslinje
i förvaltningshänseende man än söker,
vare sig man söker en utveckling mot
större enheter eller en utveckling med
bibehållande i princip av ett system med
möjligheter även för mindre kommunala
enheter att existera. Men just den
omständigheten, att man här är så medveten
om den fara som hotar, måste leda
till en alldeles bestämd slutsats, som varken
departementschefen eller utskottsmajoriteten
dragit, nämligen att den
centrala uppgiften på detta område
borde vara att i botten ompröva vad
som kan och bör göras för att i en omdaningsperiod
säkerställa bredast möjliga
medborgarinflytande vid samhällsfrågornas
lösning och även insyn i det
stora förvaltningsmaskineriet.

Det ter sig för mig som ett hälsotecken,
som något av det i sammanhanget
mest glädjande, att man i remissvaren
just på denna punkt visat sig vara så
på sin vakt. Utskottet ger till känna sin
tillfredsställelse över departementschefens
löfte att genom återkommande
överläggningar med företrädare för
kommunerna söka få till stånd åtgärder
som kan vara ägnade att stärka den
kommunala demokratien. Den tillfredsställelsen
kan man naturligtvis dela. Det
gör också jag, men det kan sägas att
denna fråga är så stor och till sin innebörd
så allvarlig, att den väl motiverar
en specialöversyn och en specialutredning
i ett vidare sammanhang. Det mås -

Nr 8

Onsdagen den 21 februari 1962 fm.

Översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

te enligt mitt sätt att se ske, innan vi
tar några nya steg i kommunindelningsfrågan.

Herr talman! Jag skall nöja mig med
dessa påminnelser och sluta med att
yrka bifall till reservation nr 1 i konstitutionsutskottets
utlåtande nr 1, vilket
alltså innebär yrkande om avslag på
den föreliggande propositionen.

Herr ANDERSSON i Linköping (s):

Herr talman! De befolkningssiffror
som regelmässigt publiceras den 2 januari
varje år talar sitt tydligt språk
om vad som pågår i vårt land.

Vi har en ström av människor från
landsbygden till städer och tätorter.
Landsortskommunernas befolkningssiffror
sjunker år efter år, med undantag
endast för kranskommunerna runt de
starkt expanderande industriorterna.

Det är bra att vara optimist, herr
Boo, men det är bättre att vara realist.
Herr Boo trodde att denna befolkningsutveckling
snart skulle förändras och
utbytas i en utflyttningsström mot
landsbygden. Jag vet inte vilken kapacitet
herr Boo är på detta område, men
jag tror ändå jag vill ge Jordbrukets utredningsinstitut
ett visst företräde i detta
sammanhang. Institutet förutsätter
att antalet jordbruksföretag fram till
1970 kommer att reduceras med inte
mindre än 70 000. Om det finns fyra
personer i genomsnitt i dessa jordbruk,
skulle alltså enbart denna nedläggning
innebära en folkminskning med 280 000
fram till år 1970.

Utglesningen av landsbygdskommunerna
utgör ett bekymmer inte minst
för kommunalmännen. Skatteunderlaget
minskar, och möjligheterna till kommunala
insatser begränsas samtidigt
som allmänhetens krav på service på
olika områden växer. Den kommunala
demokratien, som vi alla är anhängare
av, får allt svårare att under dessa förutsättningar
fylla sin funktion. Det är
klart att statliga skattelindringsbidrag
kan hitta bördorna för de svagaste kom -

munerna. Det tillkommer inte konstitutionsutskottet
att behandla skattefrågorna.
Vi har ändock i utlåtandet uttalat
vår tillfredsställelse över att ett
förslag om höjning av dessa bidrag till
kommunerna skall komma.

En annan väg att förbättra betingelserna
för de svaga kommunernas verksamhet
är att flytta över uppgifter från
primärkommunerna till landsting och
stat. Härigenom vinnes en viss skatteutjämnande
effekt. I remissvaren, i motionerna,
i reservationerna liksom i den
allmänna debatten har anförts att man
helt eller delvis skulle kunna lösa kommunfrågorna
bara genom att flytta över
uppgifter från kommunerna till andra
huvudmän. Utskottets majoritet tror
emellertid inte, att man en gång för
alla kan utreda och besluta vare sig om
kostnadsfördelningen mellan stat och
kommun eller var huvudmannaskapet
skall ligga för olika uppgifter. Vi lever
ju ändå i ett dynamiskt och inte i ett
statiskt samhälle! I ett föränderligt
samhälle tillkommer det ständigt nya
uppgifter, och förutsättningarna för olika
organ att lösa dessa uppgifter kan
växla undan för undan. I dagens läge
har vi en utveckling som går i båda
riktningarna. Inom kort får vi förmodligen
ett förstatligat polisväsende. Ett
beslut har också fattats om att provinsialläkarväsendet
skall decentraliseras
och detsamma kominer troligen att ske
beträffande mentalsjukvården.

Det är emellertid på en punkt där jag
mycket bestämt reagerar mot tanken på
att beröva primärkommunerna vissa av
deras nuvarande arbetsuppgifter. Man
förordar nämligen att grundskolan helt
eller delvis skall överföras till landsting
eller till länsstyrelse, vilket också föreslagits
i vissa yttranden. Äntligen har
vi i vårt land fått en enhetlig kommunal
skolledning som verkligen kan planera
för hela skolväsendet i orten. Då
är man emellertid genast beredd att riva
sönder denna enhetliga skolledning.
Man har antytt möjligheten att högsta -

Onsdagen den 21 februari 1962 fm. Nr 8

Översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommune

diet skulle överföras från primärkommunerna
till landsting eller länsstyrelse.
Under de 13 år jag haft äran tillhöra
denna kammare har jag knappast hört
ett så verklighetsfrämmande förslag som
att dra en gräns rakt igenom den obligatoriska
skolan och låta två stadier av
skolan ha kommunen som huvudman,
medan högstadiet, vilket oftast är inrymt
i samma skolbyggnad, får en helt
annan huvudman. Hos de centrala skolmyndigheterna
finns ingen förståelse
för reformer av det slaget. Skolöverstyrelsen
har i stället mycket bestämt hävdat
att grundskolan skall förankras i
bygdens liv, och det sker bäst genom
att primärkommunen fortsätter att
handha denna uppgift.

Jag måste i detta sammanhang säga
att det är ett underligt sätt att »slå
vakt» om den kommunala demokratien,
när man försöker beröva primärkommunerna
en av deras väsentligaste uppgifter.
Man ställer osökt frågan: Om vi
inte får någon kommunsammanslagning
och om befolkningsförflyttningen fortsätter,
vad är det då för väsentliga uppgifter
som herrarna tänker beröva kommunerna
under det missriktade talesättet
att man vill stärka den kommunala
självstyrelsen?

Nu sägs det att skolfrågan inte motiverar
några större kommuner. Det är
ett uttalande som kan diskuteras. Planeringen
av högstadierna innebär ju att
inte mindre än 85 procent av landets
kommuner skall samverka, antingen i
kommunförbund eller genom civilrättsliga
avtal. Det är en lösning som är
möjlig, men inte är det väl någon finare
form av demokrati. Man måste ha
rätt blygsamma anspråk på kommunal
självstyrelse för att säga att detta är
en tillfredsställande ordning. De civilrättsliga
avtalen skulle innebära att
värdkommunerna helt komme att avgöra
hur skolan skulle handhas, och
gästkommunernas enda kommunala insats
bleve att betala de räkningar som
värdkommunerna skickade ut. Är det

den sortens kommunala självstyrelse
som herrarna vill ha, kan ni ge klart
besked om det!

Kanske man ändå inte skall överdriva
betydelsen av det ställningstagande
riksdagen i dag står inför. Redan 1960
pågick det i närmare 200 kommuner
överläggningar om en sammanläggning.
Även utan statsmakternas medverkan
eller pådrivande får vi en kommunreform
i vårt land. Jag hoppas ändå att
inte kärleken till friheten och frivilligheten,
som prisats så vackert i de tre
anföranden vi nyss hört, är så stark att
man vill förbjuda frivilliga sammanläggningar
av kommuner.

Men kärnfrågan är ju om vi skall ha
slumpmässiga sammanläggningar av
kommuner eller inte. Vad som behövs
och vad som här förordats är att man
i varje län skall ha en plan för hur det
kommunala samarbetet skall inriktas,
en plan som också skall ligga till grund
för de kommunsammanslagningar som
kommunerna själva kommer att begära.
Dessa länsplaner skall göras upp i samråd
med bl. a. vederbörande kommuner.
Ligger det något tvång i detta?
Ja, om jag fattade herr Magnusson i
Tumhult rätt fanns där ett moment av
tvång. Jag kan inte fatta annat än att
det är ett tvång för länsstyrelserna att
arbeta, ett tvång för kungen att fastställa
dessa planer. Men när vi har talat
om frivillighet och tvång, har vi närmast
tänkt på kommunernas frivillighet
och inte på länsstyrelsernas och
kungens.

Jag skall inte ta upp en diskussion
med herr Boo om frivillighet och tvång;
efter det anförande han höll här förutsätter
jag att det är fullkomligt hopplöst.
De sakkunniga hade ju föreslagit
obligatoriska samarbetsnämnder, medan
departementschefen och utskottet
rekommenderat frivilliga samarbetsnämnder.
Detta kan herr Boo inte finna
vara en utveckling i riktning mot
ökad frivillighet, och om det inte går
att fatta detta, måste jag avstå från att

Nr 8

Onsdagen den 21 februari 1962 fm.

Översyn av rikets indelning i borgerliga

föra en debatt med herr Boo om frivillighet
och tvång. Den ståndpunkt som
inrikesministern har tagit i fråga om
samarbetsnämnderna tror jag är riktig.
Förutsättningen för att det skall komma
ut någonting av värde av samarbetet
inom blocken är ju ändå att det
finns en vilja bland kommunalmännen
att verkligen åstadkomma någonting,
och om viljan att göra någonting kan
man inte lagstifta.

Nu går meningarna isär om hur grunderna
för dessa kommunblock skall se
ut. Förslaget innebär att man skall bygga
upp kommunblocken omkring centralorter.
Man skall eftersträva näringsgeografiskt
sammanhängande regioner.
Det är alltså fråga om områden, vilka
ekonomiskt, kommersiellt och komniunikationsmässigt
hör samman.

Det har höjts röster emot denna princip,
bland dem herr Boos. I högerns
partimotion, underskriven bl. a. av den
nye högerledaren herr Heckscher, förklaras
att man inte i nödan skall sammanlägga
landsbygd och stad. Man kan
fråga vad orden »i onödan» innebär.
Motiveringen för detta är att det föreligger
risk för att motsättningar kommer
att uppstå mellan representanter
från å ena sidan tätorter och från å
andra sidan landsbygd. Men det är
ändå rätt märkligt att herr Heckscher
är så rädd för att justera de tioåriga
kommungränser som vi har. Herr Heckscher,
som har rest land och rike kring
i en kampanj där han talat om att vi
skall säga ja till Europa, att vi skall
sudda ut nationsgränserna, yågar sig
inte på dessa tioåriga kommungränser!
Herr Heckscher känner ingen som helst
oro över hur vi skall kunna samarbeta
med folk utomlands, vilka är så väsentligt
annorlunda än det svenska folket,
men han tror inte ett ögonblick att städernas
och landsbygdens kommunalmän
skall kunna förstå varandra på det
svenska språket. Det är optimism över
alla gränser när det gäller tron på samarbetsmöjligheterna
med tyskar, frans -

primärkommuner

män och italienare, ja, kanske till och
med med spanjorer, men en nattsvart
pessimism i fråga om samarbetsmöjligheterna
i en svensk kommun, i vilken
ingår både tätort och landsbygd. Ja,
herr Heckscher får väl själv försöka
förklara detta märkliga fenomen.

Det sägs ju att den kommunala demokratien
hotas av den reform som
här förestår och att det därför behövs
utredningar. Jag skall inte yttra mig
om den kommunala demokratiens problem
i storstäder som Stockholm, Paris,
Göteborg, Malmö etc. Därtill finns
ingen anledning, eftersom denna kommunreform
inte syftar till att skapa något
nytt Storstockholm i någon annan
del av landet. Målsättningen är mycket
anspråkslösare. Man nöjer sig med att
som riktpunkt sätta att man 1975 skall
ha en befolkning på lägst 8 000 invånare
i varje kommun. Är det någon som
kan hävda att denna befolkningssiffra
är så fantastisk, att den utesluter en gemenskap
mellan medborgarna inom ett
sådant område eller att den skulle innebära
att vi får så stora kommuner, att
kommunalmännens möjligheter att hålla
en rimlig kontakt med väljarna och
med invånarna i allmänhet skulle vara
omöjliggjorda?

Våra nuvarande kommuner varierar
betydligt både i fråga om yta och i
fråga om folkmängd. I regel är väl situationen
den, att Norrlands kommuner
är ytmässigt större än Syd- och Mellansveriges.
Är det någon som vill påstå,
att den kommunala demokratien i de
norrländska kommunerna därför generellt
sett skulle vara av ett sämre slag
än den kommunala demokrati, som vi
har i Syd- och Mellansverige? Eller är
det någon som vill säga, att eftersom
Gränna har en befolkning på 3 000 invånare,
medan Strängnäs befolkning är
uppe vid 8 000, måste det helt naturligt
innebära, att man har en bättre kommunal
demokrati i Gränna än i Strängnäs?
Är det någon som ett ögonblick
vill påstå, att den kommunala demo -

Onsdagen den 21 februari 19C2 fm. Nr 8

Översyn av rikets

kratien i vårt land försvagades genom
1952 års kommunreform? Är det någon
som har en sådan mening, bör han rimligen
föreslå, att vi går tillbaka till den
kommunindelning, som rådde fram till
den 31 december 1951.

Vad händer då, om man nu väljer
den negativa linjen? Jag tror att inte
bara de 200 kommuner, som redan förhandlar
om en sammanläggning, utan
även många, många andra slår in på
samma väg. Men en del avfolkningskommuner
med svagt skatteunderlag ställes
utanför. Deras behov av samarbete är
inte mindre, men av ekonomiska skäl
betraktas dessa kommuner som mindre
åtråvärda. Det blir alltså dessa kommuners
mindre angenäma öde att få stå
utanför, om högerns och centerpartiets
negativa linje vinner. Här kan man faktiskt
tala om tredje mans rätt. Ja, det
är naturligtvis orättvist att säga högern
och centerpartiet och betrakta dem som
en enhet. Alla känner ju till den splittring,
som råder både inom centerpartiet
och högerpartiet i denna fråga. Det
mest intressanta därvidlag är att konstatera,
att de centerpartister och högermän,
som har haft särskild anledning
att mera ingående intressera sig
för dessa frågor, inte delar den negatiga
attityd, som kommer till uttryck

1 centerpartiets och högerpartiets
gruppmotioner.

Herr Larsson i Luttra, en värderad
medlem av konstitutionsutskottet, som
vi tyvärr inte har fått se i utskottet på
rätt lång tid av skäl som vi alla förstår,
har helt biträtt de sakkunnigas förslag
till och med i vad det avser obligatoriska
samarbetsnämnder.

Herr Andersson i Brämhult, biträdande
gruppledare för centerpartiet i första
kammaren och inom alla läger betraktad
som expert på lokaliseringsfrågor,
har i en tidningsintervju förklarat: »Vi
kan helt enkelt inte säga nej till en förnuftig
kommunindelning. I så fall har
vi gjort ett bestämt avsteg från vår politiska
uppgift.» Och så fortsätter cen 2

— Andra kammarens protokoll 1962.

indelning i borgerliga primärkommuner
terpartiets biträdande gruppledare i
första kammaren: »Centerpartiets motion
är negativ till sitt syfte och skjuter
ifrån sig hela problemet.» Ja, det är en
hård dom över centerpartiets gruppmotion,
men är det någon som kan säga
att den är orättvis?

Högern hade två representanter bland
de sakkunniga i utredningen om en
kommunreform. Det var herr Nilsson i
Göingegården samt konsul C. I. Petri.
Den sistnämnde kanske rent formellt
kan betraktas som en representant från
Svenska stadsförbundet, men hans politiska
färg råder det väl inget som
helst tvivel om. Dessa kommunalt erfarna
högermän, liksom övriga sakkunniga,
fann de tankegångar riktiga, som
partigruppen under herr Heckschers
ledning nu underkänner. Det finns skäl
att fråga, om det är något annat än sakskäl,
som har fällt utslaget. Är det månne
så, herr Heckscher, att högerns rädsla
för att låta centern operera ensam
i höst har varit det avgörande i denna
fråga? Det är naturligtvis en bekväm
utväg att låta andra partier bestämma
sitt handlande. Men det är inte mycket
att hurra för när det gäller ett parti,
som brukar gå ut under parollen: »Partiet
att lita på.» Kanhända är det möjligt
att vinna tillfälliga framgångar genom
att spela ut motsättningar mellan
stad och land och vägra att ta ansvar
för ett beslut, som inte är populärt
bland hundra procent av Sveriges kommunalmän.
Men därigenom skapar man
ju ingenting av värde. Ingenting talar
för att man med denna negativa metod
klarar av den kommunala självstyrelsens
problem.

Innan jag lämnar talarstolen, skall
jag säga några ord till herr Hamrin i
Jönköping. Herr Hamrin har råkat ut
för den malör, som vi tidningsmän
ibland kan råka ut för. Han har nämligen
»skrivit fast» sig på ett sådant sätt,
att det inte fanns någon väg tillbaka,
när överenskommelsen mellan socialNr
8

Nr 8

Onsdagen den 21 februari 1962 fm.

Översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

demokrater och folkpartister blev ett
faktum.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till konstitutionsutskottets
förslag.

Herr BOO (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Andersson i Linköping
sade sig inte förstå mitt resonemang
om att människornas spontana
önskan i framtiden beträffande bostadsorter
kanske kommer att gå i motsatt
riktning mot den befolkningskoncentration
vi i dag har. Efter herr Anderssons
fortsatta resonemang har jag klart
för mig, att han inte förstår detta uttryck
för människornas önskan i framtiden.

Herr Andersson tar vidare fram Jordbrukets
utredningsinstituts utredning
beträffande arbetskraftsbehovet inom
jordbruket i framtiden och menar att
denna går stick i stäv mot det resonemang
jag förde. Detta bevisar ytterligare
att herr Andersson inte på något
sätt begriper att människor i framtiden
— även om de inte är sysselsatta inom
jordbruket — kan vilja bo utanför centralorten.
Jag har icke någon gång påstått
att vi menar att människorna i
framtiden skall bo utanför centralorten,
om de inte arbetar i jordbruket. Men
jag tycker det är självklart att den arbetskraft,
som genom rationaliseringsprocessen
friställs inom jordbruket om
möjligt skall kunna få annan sysselsättning
inom samma bygd. Det är centerpartiets
näringspolitiska målsättning att
människor ute i glesbygderna så långt
möjligt skall få arbetstillfällen och kunna
bo kvar i den miljö som de själva
önskar och som kanske är den bästa
för dem och deras familjer. Jag är inte
främmande för att de, även om de arbetar
i centralorten, i framtiden i mycket
högre utsträckning än nu kommer
att vilja bo i glesbygd.

Det är detta, herr Andersson, jag avsåg,
och jag ville nu bara ha sagt att
herr Andersson tydligen inte kunde

förstå mig, och det är ju inte underligt
— så tätortsbländad som herr Andersson
visat sig vara.

Herr Andersson påstår vidare att jag
inte kan se nyanserna mellan vad som
är frivilligt och icke frivilligt i propositionens
och utredningsförslagets skrivningar
rörande obligatoriska samarbetsnämnder.
Vad jag sade, herr Andersson,
var att om vi ändå får obligatoriska
samarbetsområden — vilken förnuftig
kommunalman vill då yrka på
att hans kommun skall stå utanför de
fakultativa samarbetsnämnder som
eventuellt kan komma till. Jag tror att
ingen ansvarig kan göra det, och detta
betyder att det är fråga om en frihet
som ej kan begagnas.

Herr IlAMRIN i Jönköping (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Anderssons i Linköping
inlägg understryker på ett jag
vill påstå nästan groteskt sätt, hur en
fråga kan politiskt inflammeras, som i
och för sig inte ligger till så, att det
skulle behöva ske. Jag har den uppfattningen
att denna fråga ligger särskilt
väl till för individuella bedömningar
och prövningar, där man alldeles oberoende
av partiinställning kan ha en
mening.

Nu begärde jag ordet närmast för att
säga, att herr Andersson i Linköping
var inne på ganska betänkliga vägar,
när han liksom ville nedvärdera de risker
för den kommunala demokratien, för
lekmannainflytandet som dock göms i
denna utveckling. Herr Andersson vandrar
därvidlag alldeles bestämt inte sådana
vägar, där inrikesministern kan
följa med honom, eftersom inrikesministern
klart säger ifrån att här föreligger
allvarliga risker och att här är
frågor som fortlöpande måste prövas,
om principerna för den nya indelningen
genomföres.

Min tes är att vilken väg vi i förvaltningshänseende
än kan komma att välja,
föreligger dessa risker, och just det -

Onsdagen den 21 februari 1962 fm. Nr 8

Översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

ta, synes det mig, motiverar att man
som en primär uppgift behandlar frågan
om hur vi för framtiden skall kunna
rädda över vår gamla svenska bygdedemokrati
och hålla den levande.

Frågan om fördelning av huvudmannaskapet
mellan stat, landsting och kommuner
tycker jag också är relevant i
högsta grad i detta sammanhang. Herr
Andersson i Linköping bet sig fast vid
skolans problem. Varför skall man stanna
där, när en hel rad andra problem
är i stöpsleven, vilket visar att gränserna
kan vara flytande? Jag menar att
vi också av den anledningen kan vila
på hanen.

Herr ANDERSSON i Linköping (s)
kort genmäle:

Herr talman! Först vill jag säga några
ord om den kommunala demokratien
och förtroendemän kontra tjänstemän.

Det är uppenbart att det pågår en utveckling
i vårt land, som bl. a. innebär
att den kommunala självstyrelsens
handhavande blir en alltmer komplicerad
uppgift. Därför blir det allt vanligare
med anställd personal. Men att
de förtroendevalda släpper detaljarbetet
och den expeditionella sidan av
kommunalförvaltningen behöver ju inte
betyda att förtroendemännens ställning
försvagas eller den kommunala självstyrelsen
urholkas. Först då kan kommunalmännen
koncentrera sig på det
väsentligaste, när de slipper ifrån att
skriva protokoll och på amatörmässigt
sätt söka klara bokföringsproblem och
mycket annat arbete av liknande karaktär.

Till herr Boo vill jag bara säga att
jag också tror att kranskommunerna
växer. Ingenting i mitt första inlägg
tyder väl på någon annan mening. Men
de växer genom att en stor del av de
människor som har sin anställning inom
tätorten bor omedelbart utanför kommungränsen.
Med denna tätort känner
vederbörande i regel en stark gemenskap.
Det är ingenting onaturligt att bo -

stadsorten och tätorten förenas i en gemensam
kommun. Men en sak är val
ändå uppenbar: i sådana fall behövs
det planering av bebyggelse, en samplanering
mellan tätortskommun och
kranskommun, vilket också sker i mycket
stor utsträckning och vilket betyder
att kranskommunen bara har att
konstatera vad tätortens experter har
kommit fram till. Man kan ställa frågan:
År det en rimlig kommunalindelning
att dra en gräns rakt igenom ett
tättbebyggt område, som man ofta har
med den bebyggelse som har växt upp
i kranskommunerna runt omkring starkt
expanderande industriorter?

Herr IIECKSCHER (h):

Herr talman! Herr Ingemar Andersson
undrade om det var annat än sakskäl
som bestämde min ståndpunkt. På
det får jag på detta stadium bara svara:
Vi får vänta och se tills han har
fått höra sakskälen. Jag har för min
del ingalunda något nypåkommet intresse
för denna fråga, vilket herr Andersson
skulle kunna övertyga sig om
t. ex. genom att läsa en del av det som
skrevs i samband med 1946 års indelningsreform.
Jag hade vid den tiden
genom min dåvarande tjänst anledning
att i mycket hög grad intressera mig
för problem av denna typ.

När 1946 års förslag om 1952 års kommunindelningsreform
kom till, uppfattades
det som en oerhört stor omvälvning.
Herr Andersson minns säkert lika
bra som jag att när socialvårdskommittén
på sin tid kom med förslaget om
särskilda socialvårdskommuner, så var
det motiverat av att man över huvud
taget inte kunde tänka sig att göra något
så ingripande som en allmän ändring
av rikets indelning i kommuner.
Den gången gjorde man en särskild lagstiftning
just med motiveringen att denna
oerhört stora och oerhört ingripande
indelningsändring hade engångskaraktär.
Det fanns därför ingen anledning,
menade man, att ta upp den frå -

Nr 8

Onsdagen den 21 februari 1962 fm.

Översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

gan i den allmänna lagstiftningen. Man
diskuterade i vad mån kommunindelningslagen
skulle kunna användas för
ändamålet, men eftersom det var fråga
om eu engångsåtgärd ville man inte
gå den vägen.

Jag tycker dessutom att herr Andersson
är litet hård mot sådana indelningsändringar
som kommer till stånd med
stöd av lagen om kommunal indelning,
när han säger att de är slumpmässiga.
Är det slumpmässiga indelningsändringar
man gör när man följer denna
vanliga lag om indelningsändringar?
Jag har alltid föreställt mig att också
ändringar av den typen gjordes med
en viss eftertanke, och jag är inte säker
på att statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
är så särskilt förtjust
åt beteckningen »slumpmässiga»
på de beslut han i det sammanhanget
kan ha anledning fatta. I själva verket
är det väl så att den gällande lagen ger
mycket stora möjligheter till även en
planmässig omläggning av den kommunala
indelningen på sådana platser och
i sådana områden där detta är oundgängligen
nödvändigt.

Man får emellertid kanske det intrycket
när man ser på vilket sätt detta
ärende handlagts, att medan man 1946
tyckte att det hela var så ingripande
och märkvärdigt att man knappast var
säker på att det över huvud taget skulle
gå att genomföra, så har man nu efter
framgången med 1946 års reform
gripits av den uppfattningen att man
kan göra detta när som helst — det var
så bra och trevligt, så det kan man
upprepa. Är meningen att få en allmän
omläggning av den kommunala indelningen
så där en gång vart eller vartannat
årtionde, så är det väl mycket
tveksamt om man över huvud taget skall
använda ett förfarande av den där typen.

Denna uppfattning, att det hela är
så självklart, enkelt och lätt, får också
visst stöd av utskottsutlåtandet. I
motsats mot vad jag trodde var vanligt

har utskottsmajoriteten över huvud taget
inte brytt sig om att argumentera
mot motionerna. Bortsett från reciten
framgår det över huvud taget inte att
det har väckts några motioner. Utan
varje motivering tar man sedan i klämmen
och yrkar avslag på dem. Det tyder
kanske också på om inte ett visst
övermod så i varje fall brist på intresse
för diskussion.

Jag skall gärna erkänna att 1952 års
reform, som föreslogs 1946, var otillräcklig;
vi har fortfarande kommuner
som icke är bärkraftiga. Och jag skall
gärna medge att om man den gången
hade gått något längre, om man hade
siktat på en kommunstorlek av den omfattning
som t. ex. socialvårdskommittén
tänkte sig när den talade om sina
socialvårdskommuner, så skulle vi i
dag ha befunnit oss i ett bättre läge än
vi gör. Detta innefattar ingen kritik
mot dem som stod bakom 1946 års beslut
och inte heller mot det sätt på vilket
beslutet tillämpats i inrikesdepartementet.
Det beror helt enkelt på att
man då inte kunde se in i framtiden.
Har man sedan 1946 lärt sig att spå?
Har man någon som helst säkerhet för
att de beslut man nu fattar, de planer
man nu gör upp, kommer att vara mera
verklighetsbetonade än de man sysslade
med i slutet av 1940-talet och början
av 1950-talet? Jag tror uppriktigt
sagt inte att spådomskonsten utvecklat
sig i någon nämnvärd grad sedan dess.

I detta sammanhang vill jag nämna
ytterligare ett par saker. För det första:
1946 års förslag syftade främst till att
man skulle få större landskommuner
genom en sammanläggning av landskommuner.
Nu är det — som även
framgick av herr Ingemar Anderssons
anförande •— i första hand fråga om en
sammanläggning av landskommuner
med städer. Det är en avgörande olikhet
i de båda planernas karaktär.

För det andra: Täta förändringar har
i detta sammanhang sina risker. Herr
Ingemar Andersson har åberopat skol -

Onsdagen den 21 februari 1962 fm. Nr 8

Översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

väsendet som motivering för denna
kommunindelning. Ja, antag att man
med denna kommunindelning — fastän
det kommit fram att det även finns
andra vägar att gå — får fram en kommunstorlek
som passar för skolväsendet.
1946 talade man om en viss kommunstorlek
som skulle passa för socialvården.
Om några år säger man att
man behöver en kommunstorlek som
passar för handläggning av ärenden rörande
vatten och avlopp o. s. v. Varje
gång man går över från ett arbetsområde
till ett annat kommer man fram
till en ny kommunstorlek. Det kan därför
enligt min uppfattning finnas skäl
att kosta på sig ett uppskov med denna
fråga för litet bättre eftertanke än vad
det hittills har funnits utrymme för.

Frågan om den ekonomiska bärkraften
i kommunerna är otvivelaktigt en
central fråga. Men bärkraften måste
ses mot bakgrunden av vilka uppgifter
kommunen har att lösa. Bärkraft kan
man inte tala om så att säga i lufttomt
rum. Skall kommunerna ha större uppgifter
ställs större krav på den ekonomiska
bärkraften, tas vissa uppgifter
bort för kommunerna ställs mindre
krav på bärkraften. Arbetsfördelningen
mellan stat och kommun och mellan
olika slag av kommuner borde klaras
upp först, och därefter kan man bilda
sig en uppfattning om vilken grund för
den kommunala indelningen som blir
lämpligast. Om man hade tänkt igenom
det problemet mera fullständigt, hade
man kanske kommit fram till andra lösningar
— kanske rent av andra slags
lösningar —• än de som för närvarande
är aktuella mot bakgrunden av 1946
års kommunreform.

Nu säges att här är bara fråga om att
göra upp planer. Men vi vet allesamman
hur det är med sådana planer. De
får en nästan sakral karaktär. Har det
gjorts upp en plan av denna typ är den
helig. Då skall allt annat bedömas mot
bakgrunden av den planen. Även om
den egentligen inte har formellt bindan -

de karaktär får den ändå psykologiskt
denna inverkan.

Herr Ingemar Andersson drog en parallell
med Europasamarbetet och sade:
»Hur kan man vara så rädd för att ta
bort några kommuner, om man vill ha
ett vidgat samarbete i Europa?» Herr
talman! Jag har mig veterligt inte
sträckt mig så långt att jag velat avskaffa
detta land. Jag har tänkt mig att
detta land skall kunna samarbeta på
många områden med andra länder och
att det samarbetet skall kunna bli mera
vidsträckt än hittills. Men det är inte
detta det är frågan om nu. Här är fråga
om att avskaffa enheter som nu existerar,
att låta kommuner upphöra. Europasamarbetet
är över huvud taget inte
jämförligt med det samarbete det här är
fråga om.

Det sägs naturligtvis en hel del om
den kommunala självstyrelsen som är
en smula sentimentalt. Men jag kan inte
hjälpa att jag ändå tror — trots att jag
inte har statsrådet Johanssons eller herr
Ingemar Anderssons kommunala erfarenhet
— att den kommunala självstyrelsen
har ganska stor betydelse. Till
den kommunala självstyrelsen hör frågan
om ekonomisk bärkraft. Det är riktigt.
Utan ekonomisk bärkraft har man
ingen självstyrelse. Men vi skall komma
ihåg att kommunal självstyrelse fanns
här i landet långt innan demokratien
slog igenom i riksstyrelsen. Den kommunala
självstyrelsen skapade också
den politiska demokratiens grundvalar.
Denna kommunala självstyrelse innebar
ett tämligen direkt medborgarinflytande
på samhällets styrelse, och den
innebar utrymme för olikheter mellan
olika lokala enheter. Man kunde lösa
ett problem på ett sätt i ett område, på
ett annat sätt i ett annat område. Denna
kommunala självstyrelse bygger i hög
grad på samhörighetskänslan.

1952 års kommunindelningsreform
innebar att samhörighetskänslan slogs
sönder i en del existerande kommuner.
Man är nu sysselsatt med att mödosamt

Nr 8

Onsdagen den 21 februari 1902 fm.

Översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

bygga upp en liknande samhörighetskänsla
i de nya kommunerna. På många
håll har man lyckats, på andra håll är
man ännu inte färdig därmed. Och så
skall man plötsligt, mitt i den process
då samhörighetskänslan håller på att
växa fram i de 1952 nybildade kommunerna,
säga att nu duger inte dessa
kommuner, nu skall vi ha andra enheter.
Nu skall vi ha samhörighetskänsla
på annan lokal grund. Det är stor risk
för att täta förändringar av den typen
medför att den samhörighetskänsla, som
är en nödvändig förutsättning för lokal
självstyrelse, kommer att gå förlorad.

Det påstås ibland att det inte längre
finns någon kommunal självstyrelse
kvar. Jag tror inte att det är så illa,
men genomför man kommunreformer
alltför ofta kommer man i längden inte
att ha kvar något av den samhörighetskänsla
varförutan den kommunala självstyrelsen
bara är ett tomt ord.

Det är ingen tvekan om att de små
kommunerna har betydligt mera självstyrelse
i form av medinflytande på
kommunens arbete än de större kommunerna.
Men, säger man, effektiviteten
i förvaltningen är så mycket sämre
i de små kommunerna. Jag är inte övertygad
om att det är på det sättet. Dessutom
skulle jag vilja varna litet grand
för vad man skulle kunna kalla »socialingenjörer»,
sådana där personer som
vill se alla samhällsproblem som rent
tekniska problem som det endast gäller
att lösa på ett sådant sätt att det blir så
effektivt som möjligt. Jag förstår att
personer med den inställningen är en
smula otåliga över det sätt på vilket en
del kommunalmän och kommunala
tjänstemän i de mindre kommunerna
arbetar. Men jag undrar om inte den
tekniska effektiviteten på detta område
i grund och botten många gånger spelar
en mindre roll än den kontakt mellan
allmänheten och myndigheterna
som lättare kan uppstå i en mindre
kommun.

Jag vill med detta — det är jag ange -

lägen om att understryka — inte ha
sagt någonting om att det i och för sig
skulle vara farligt med kommunala
tjänstemän. Herr Ingemar Andersson
var inne på den frågan. Jag har ägnat
en så stor del av mitt liv åt att utbilda
kommunala tjänstemän att jag inte kan
misstänkas för att ha bekymmer i den
vägen. Däremot vet jag just därför att
jag sysslat med att utbilda kommunala
tjänstemän och inte tappat kontakten
med dem sedan de blivit utbildade, att
den kommunala tjänstemannens roll i
oerhörd hög grad varierar beroende på
om förtroendemännen ger honom ordentliga
direktiv eller om deras inställning
bara är den att de vill veta vad
kamrern kan föreslå. Det är en inställning
som ofta finns där samhörighetskänslan
inte är tillräckligt utvecklad. I
och för sig ger naturligtvis inte folkvalda
och ständigt omvalda byråkrater
något större medborgerligt inflytande
än kommunalkamrerare. Om det däremot
finns ett levande kommunalt intresse
i kommunen, så kommer både
tjänstemän och förtroendemän att på
ett helt annat sätt bli bärare av den
kommunala självstyrelsen än i en
snabbt växande stad där inte en sådan
samhörighetskänsla finns.

Herr Ingemar Andersson sade att detta
förslag inte berör storstäderna. Han
nämnde Stockholm, Malmö och Göteborg
som växande storstäder. .lag vet
inte varför han inte också nämnde Linköping
som är en snabbt växande stad
och på väg att bli en storstad. Berör
detta inte heller Linköpings problem?
Jag tror att det gör det. Jag tror att hela
ccntralortsprincipen, den princip som
man avser att tillämpa, där i regel en
större stad kommer att bli centralort,
i själva verket innebär förändringar,
kanske inte för dem som bor i de större
städerna men väl för dem som kommer
dit.

Jag skall nämna ett par exempel. Hur
går det när landsbygdsområden läggs
till större städer? I Spånga och Hässel -

Onsdagen den 21 februari 19G2 fm. Nr 8

översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

by har man i realiteten ingen kommunal
självstyrelse. Fråga handelsträdgårdsmästarna
i Hässelby, så får ni
veta det. I Västra Frölunda som sammanlagts
med Göteborg har man inte
heller någon kommunal självstyrelse.
Fråga invånarna i Sunnersta utanför
Uppsala hur mycket av självstyrelse de
har. Om man tar ett relativt litet område
— en mindre landskommun -—
och lägger det till en större stad blir
resultatet att invånarna i denna ytterkommun
i verkligheten inte längre får
något inflytande på hur deras angelägenheter
skall skötas, därför att den
större kommunen har en så fullständigt
dominerande ställning att det mindre
områdets särintressen kommer bort i
det större sammanhanget.

Herr talman! Jag är för min del inte,
och jag tror inte heller någon av oss i
högerpartiet är det, motståndare till
varje ändring av den nuvarande kommunala
indelningen. Det är förmodligen
i längden ofrånkomligt att det sker
ändringar på det planet, men dessa
ändringar måste syfta längre än till att
bara åstadkomma en sammanläggning
av områden som just i nuvarande situation
tycks ha en viss ekonomisk anknytning
till varandra. Man måste syfta till
att bevara den kommunala självstyrelsen
i mening av verkligt medborgarinflytande.
Man måste därför först och
främst bygga på en genomtänkt arbetsfördelning
mellan stat och kommun och
olika typer av kommuner. Det är på
den grunden, vare sig herr Andersson
godkänner den som sakskäl eller inte,
som jag för min del ber att få instämma
i det yrkande som framställts av herr
Magnusson i Tumhult.

Herr ANDERSSON i Linköping (s)
kort genmäle:

Herr talman! Medan herr Heckscher
är i farten med att prestera sina sakskäl,
kanske han kan förklara en sak. I
konstitutionsutskottet finns det bland
undertecknarna av reservationerna två

ledamöter i Skaraborgs läns landstings
förvaltningsutskott som bär tillstyrkt
kommunindelningsförslaget. De har varit
med om ett yttrande, i vilket det uttalas
att man skall akta sig för att göra
kommunerna för små. Kan herr Heckscher
ge något sakskäl för att dessa
män, som i landstinget haft denna attityd,
har en annan mening, när de behandlar
denna fråga i konstitutionsutskottet? Det

var rätt intressant att höra herr
Heckschers påstående att Sverige inte
skulle bli ett landskap i det nya Europa.
Jag råkar ha en annons här, undertecknad
av högerpartiet, som talar om att
vi måste bestämma oss. Där står det: Vi
bör och kan vara med i den europeiska
ekonomiska gemenskapen därför att vårt
land alltmer blir ett landskap i Europa.

Jag skulle vilja fråga herr Heckscher,
vilken av ståndpunkterna som är den
riktiga, den som herr Heckscher anförde
för en stund sedan i talarstolen
eller den som finns i denna annons.

Sedan kanske jag får be herr Heckscher
att nästa gång referera vad som
föreslås och vad som sägs litet mer
korrekt. Han talar om när vi skall avskaffa
kommunerna. Vem föreslår att
kommuner skall avskaffas? Vi skall skapa
möjligheter för kommuner inom ett
visst område att samarbeta, och om det
ur det samarbetet växer fram en önskan
om sammanläggning skall de också få
göra en sådan. Då tycker jag det är
oriktigt att tala om att vi i så fåll avskaffar
kommunerna.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Andersson i Linköping
kanske själv har det litet svårt
med referaten ibland. Jag har aldrig
förnekat att Sverige skulle vara ett
landskap i Europa, men jag har sagt att
det inte var meningen att avskaffa landet.

Därmed är jag inne på den andra
punkten. Jag har inte heller påstått att
konstitutionsutskottet vill avskaffa kom -

Nr 8

Onsdagen den 21 februari 1962 fm.

Översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

munerna, men däremot bar jag sagt att
en sammanläggning av kommuner av
den typ som det här är fråga om innebär
att vissa kommuner avskaffas. De
smärre kommuner som läggs ihop med
större städer — Linköping eller andra
— har därefter icke någon kommunal
självstyrelse, därför att de så fullständigt
försvinner i den större enheten.

Vad beträffar förhållandena i Skaraborgs
läns förvaltningsutskott måste jag
tyvärr avsäga mig all möjlighet att replikera
herr Andersson i Linköping.
Jag är däremot i sak överens om att
kommunerna inte bör vara för små. Om
det inte innebär något värre föreställer
jag mig att vi litet var kan vara ense
på den punkten.

Herr ANDERSSON i Linköping (s)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Heckscher tycks
inte veta vad detta förslag innebär. Det
betyder icke att någon kommun mot
sin vilja skall läggas till vare sig Linköping
eller någon annan stad. Här är
endast fråga om att upprätta vissa planer,
och den fortsatta utvecklingen blir
helt beroende av vilken ställning vederbörande
kommun själv intar. Det borde
ändå herr professorn ha kunnat läsa
fram.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Det är klart att det tills
vidare är fråga om sådana samarbetsplaner,
men det finns mycket stora möjligheter
för myndigheter som så önskar
att sedan locka kommunerna till en
sammanläggning som innebär att de försvinner.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag skall till en början
inte ta upp några repliker till herr Andersson
i Linköping, utan jag ber att
få återkomma till honom i slutet av mitt
anförande.

Skall det gå till på detta sätt när man
vill genomföra en genomgripande re -

form av den kommunala indelningen?
Den frågan tycker jag att man har all
anledning att ställa. Vid mer eller mindre
högtidliga tillfällen brukar riksdagsmän
och andra företrädare för de demokratiska
partierna i högstämda ordalag
tala om den kommunala självstyrelsens
betydelse och betyga sitt intresse
för att denna självstyrelse skall
bevaras och utvecklas som en grundval
för vår demokrati.

Visst finns det mellan partierna skillnader
i uppfattning om hur man bäst
skall kunna bevara och stärka den kommunala
självstyrelsen, men, herr talman,
på en punkt borde man ändå ha
kunnat vara ense, nämligen om att skall
man genomföra en reform som syftar
till en genomgripande förändring av vår
kommunala indelning genom att kommunernas
antal i vårt land reduceras
med 60—70 procent, är det minsta som
kan begäras att de utredningar som skall
föregå reformen skall vara grundligt
genomförda och att ett beslut i riksdagen
inte skall grundas på en forcering
av liela frågan.

De indelningssakkunniga hade några
få månader på sig att ta ställning till
detta utomordentligt viktiga komplex av
frågor, och den remisstid som kommunerna
från början fick väckte synnerligen
starka invändningar. Den förlängdes
efter kritik bl. a. från centerhåll
här i riksdagen.

De argument som har anförts för att
man nu måste besluta en sådan reforin
har inte övertygat. Talet om att denna
reform skulle vara nödvändig för genomförandet
av enlietsskolans högstadium
har underkänts i sak av både skolmyndigheterna
och skolberedningen.
Högstadiets lokalisering måste bedömas
främst med hänsyn till önskemålet att
eleverna inte skall få för långa restider.
Ett annat argument har varit att behovet
av interkommunalt samarbete ökar
och att detta samarbete har visat sig
tungrott och även från andra synpunkter
framstår som ett sämre alternativ

Onsdagen den 21 februari 1962 fm.

Nr 8

Översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

än kommunsammanslagning. Men, herr
talman, om man vill göra gällande att
det bland kommunalmännen finns en
utbredd uppfattning att denna form av
samarbete inte är lämplig i längden och
att kommunsammanslagning vore att
föredra, skulle man då inte kunna låta
reformen få mogna fram utan lock och
pock från myndigheternas sida?

Jag vill understryka att vi från centerhåll
ingalunda motsätter oss en frivillig
kommunsammanslagning. För oss
är det självklart att om två eller tre kommuner
har kommit till den uppfattningen
att de bör gå samman, skall de
också ha möjlighet därtill. Denna möjlighet
finns redan i vår nuvarande indelningslag.
Det behövs inte någon lagändring
för den sakens skull.

Vad som föreslås i propositionen och
i utskottsutlåtandet, bakom vilket står
socialdemokraternas och tre fjärdedelar
av folkpartiets utskottsledamöter,
är att riksdagen skall ange principerna
för eu genomgripande ny kommunindelning
och genom olika åtgärder söka
påskynda denna. Huvudregeln blir enligt
både propositionen och utskottsförslaget
en inriktning mot kommuner
med minst 8 000 invånare år 1975. Inom
kommunblocken bör samarbetsnämnder
tillsättas. Vi måste räkna med att
dessa nämnders yttranden över vissa
kommunala investeringsönskemål kommer
att tillmätas stor betydelse av de
statsbidragsbeviljande myndigheterna
och därmed verka påskyndande på kommunsammanslagningen.

I motioner från centerhåll har vi understrukit
att denna fråga inte bär forceras.
Enligt vår mening bör inte riksdagen
ta ställning till frågan om nya
principer för den kommunala indelningen,
innan man ordentligt bär utrett vissa
betydelsefulla frågor och beslut fattats
om den framtida kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun samt
om en effektiv skatteutjämning.

Jag vill här erinra om att det pågår
en lokaliseringsutrédning. Den har till
2* — Andra kammarens protokoll 1962.

syfte att framlägga förslag om utformningen
av den framtida lokaliseringspolitiken.
Det är ju en fråga som är
av allra största betydelse för möjligheterna
att främja ett rikare och mera
differentierat näringsliv ute i kommunerna.

En annan fråga är den framtida uppgiftsfördelningen
mellan staten, landstingen
och primärkommunerna. Ett
mycket stort antal av kommunerna har
i remissyttranden ansett att den borde
vara ett alternativ till kommunsammanslagningen.
Visst finns det skilda uppfattningar
om lämpligheten av att genomföra
en mera omfattande omfördelning
av uppgifterna mellan exempelvis
staten och primärkommunerna. Men det
borde i varje fall inte hindra, att man
tog upp denna fråga till en ordentlig
utredning, innan man fastställde principerna
för en ny kommunindelning.
Det är ju, herr talman, inget tvivel om
att det största problemet i nuvarande
läge är kommunernas svårigheter att
ekonomiskt klara de allmänna förvaltningsåtgärder
som de har pålagts. Det
är också detta förhållande som har åberopats
som ett starkt motiv för en mera
omfattande kommunsammanslagning.

Under det senaste årtiondet har kommunerna
fått väsentligt vidgade uppgifter.
Det gäller särskilt på skolans, hälsovårdens,
byggnadsväsendets och socialvårdens
områden. Det ställs — därom
är väl alla ense — betydligt större
krav på kommunal service i dag från
invånarnas och företagsamhetens sida
än det gjordes tidigare. Men det råder
heller ingen tvekan om att många kommuners
svårigheter att klara detta problem
på ett tillfredsställande sätt främst
beror på att vi har en för kommunerna
ogynnsam kostnadsförskjutning, att en
kostnadsöverflyttning bär ägt rum från
stat till kommun och att vi har starka
variationer i det kommunala skatteunderlaget,
som man inte har kompenserat
med en tillräcklig skatteutjämning.

Det är uppenbart att skatteutjämNr
8

42 Nr 8 Onsdagen den 21 februari 1962 fm.

Översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

ningsproblemet inte kan lösas genom en
kommunsammanslagning. Jag vill inte
alls bestrida, att det kan uppstå förändringar
till det bättre på sina håll
i fråga om genomsnittligt skatteunderlag,
om man genomför en kommunsammanslagning.
I många fall blir emellertid
effekten mycket obetydlig. Faktum
är, att även om man skulle gå så långt,
att man sammanslog kommunerna till
områden som motsvarar våra landsting,
kommer ändå skatteunderlaget att variera
från ungefär 70 beskattningsbara
hundralappar per invånare här i Stockhalm
till omkring 30 i en del landstingsområden.

Jag har haft tillfälle att säga det tidigare
i denna kammare och jag vill
upprepa att jag anser det vara en orimlighet
att statsmakterna lägger på kommunerna
allt större uppgifter som är
obligatoriska för dem, uppgifter som
gäller områden, på vilka vi här i riksdagen
betraktar det som självklart att
medborgarna skall ha likvärdiga förmåner.
Samtidigt ser vi inte till att kommunerna
har möjlighet att klara uppgifterna
på ett sätt som tillgodoser kraven
på rättvisa och likställighet. Jag
tycker det är så mycket märkligare som
i varje fall majoriteten i riksdagen väl
ändå inte kan undgå att uppmärksamma,
att för flertalet av medborgarna i
detta land den kommunala beskattningen
är tyngre än den statliga beskattningen.

Vi har i många sammanhang hört —
och det ligger något i detta — att vi har
kommit så långt i vårt land jämfört
med andra länder, när det gäller att
skapa likvärdiga förutsättningar för
medborgarna. Bakom denna fasad finns
emellertid en del som inte precis tyder
på att man dragit konsekvenserna av
sin reformvillighet. Har det verkligen
varit likställighet mellan medborgarna
när det gäller förmåner och betalningen
av dessa? Det är självklart, att vi
aldrig kan uppnå full likställighet, men
vi har ännu långt kvar till målet. Finns

det någon rättvisa i att samma behovsprövade
folkpensionsförmåner i den ena
kommunen kostar 30 öre per beskattningsbar
hundralapp av inkomsten och
i den andra kommunen tio gånger mera?

Vi vill alla att barnen i detta land
skall ha samma möjligheter till utbildning
oavsett var föräldrarna bor och
oavsett föräldrarnas ekonomi. Har man
dragit konsekvenserna av det på den
finansiella sidan? Varför skall den som
råkar bo i kommun A, där skatteunderlaget
är svagt på grund av en ogynnsam
åldersfördelning och flertalet inkomsttagare
tillhör låginkomstgrupperna,
betala 5 kronor per beskattningsbar
hundralapp av inkomsten, medan den
som bor i kommun B bara behöver betala
1 krona för samma obligatoriska
skola?

Den kommunala utdebiteringen här i
landet varierar i stort sett mellan 11
och 21 kronor per skattekrona, och ofta
är väl den sociala och kulturella standarden
inte lägre i kommuner med
mindre utdebitering än i kommuner
med hög kommunalskatt. Snarare tvärtom.
Och där har variationerna stor genomslagskraft
när det gäller skatteutgifterna
för den enskilde. Om vi går till
de två ytterlighetsexemplen, så betyder
detta att en person med 12 000 kronor
i årsinkomst kan få 50 kronors skillnad
i skatt per månad, beroende på var han
är bosatt. Har han 24 000 kronor i inkomst,
så kan det skilja på mer än en
hundralapp i månaden beroende på bostadsorten.

Det är med hänsyn till dessa omständigheter
och med tanke på att omkring
tre fjärdedelar av kommunernas utgifter
bestämmes av statliga beslut som
centerpartiet kräver ett successivt återställande
av den tidigare kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun och
en effektiv skatteutjämning. Jag skall
emellertid inte fördjupa mig mera i
dessa problem, eftersom vi tack vare
ett motionsyrkande från vårt håll får

Onsdagen den 21 februari 1962 fm.

Nr 8

Översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

tillfälle att diskutera de frågorna vid
en senare tidpunkt här i riksdagen.

Med det anförda har jag velat understryka
att den kommunalekonomiska
frågan enligt vår mening är den som
det är mest angeläget att lösa just nu.
Där behövs en genomgripande reform.
Det är troligen ingen överdrift att säga
att det inte finns någon reform som innebär
större möjligheter att bevara och
stärka den kommunala självstyrelsen.

Det är glädjande att centerpartiets
synpunkter på skatteutjämningsfrågan
och kostnadsfördelningen mellan stat
och kommun vinner ökad uppmärksamhet
både här i riksdagen och i den allmänna
politiska debatten. Tyvärr har
dock varken propositionen eller utskottsmajoriteten
tillmötesgått våra
önskemål om att först ta ståndpunkt till
denna viktiga fråga — och till lokaliseringspolitiken
och vissa andra spörsmål,
där utredning behöver företas •—
innan vi här i riksdagen tar upp frågan
om principerna för en ny kommunal
indelning.

Herr Andersson i Linköping sade att
vår ståndpunkt är negativ. Varför det?
Ligger det något negativt i att hålla på
en frivillig kommunsammanslagning,
när herr Andersson själv gör gällande
att förslaget bara gäller en sådan frivillig
sammanslagning? (Hm! sade greven.
) Vi har en frivillig kommunsammanslagningsmöjlighet
i dag, herr Andersson,
och kommunerna har full frihet
att ta ståndpunkt i det fallet. Då
behöver vi väl inte genomföra en ny
lag för att få ännu mera frivillighet.
Den finns ju redan!

På vårt håll har vi den uppfattningen
att vi inte skall motsätta oss en önskan
hos kommunerna att gå samman —
och det finns åtskilliga kommuner som
vill göra det. Men problemet ligger inte
där, utan det ligger enligt vår mening
däri att vi inte skall ta ståndpunkt till
detta spörsmål innan de frågor utretts
som har samband med kommunernas
ställning och deras möjligheter att kla -

ra sina uppgifter i framtiden. Och jag
kan inte förstå att anledning förelegat
att framlägga detta förslag under sådan
brådska som skett. Inte heller kan jag
finna att vi skulle ha förlorat någonting
på den ordning vi vill rekommendera.
Den skulle tvärtom givit möjligheter
att få olika frågor mera allsidigt
och förutsättningslöst belysta, till gagn
för vår kommunala självstyrelse.

Vidare tycker jag det är att gå väl
långt, när man som herr Andersson i
Linköping gör gällande, att hos den
som inte har samma mening som utskottsmajoriteten
dikteras uppfattningen
av andra skäl än sakliga. Betyder
det att det finns herr Andersson i Linköping
närstående personer, som drar
slutsatsen att andra partier handlar utifrån
samma motiv som hans eget, eller
vad är det för skäl som motiverar
ett sådant uttalande?

Herr Andersson i Linköping nämnde
också den kommunala effektiviteten.
Det är väl alldeles uppenbart att man
inte kan ta så lätt på detta problem som
herr Andersson tydligen gjorde och
bara säga att ju mindre kommunerna
är, desto mindre effektivitet har de när
det gäller den kommunala demokratien.
Man fick närmast en känsla av att ju
större kommunen är, desto högre effektivitet
kan den få. Jag vet inte om det
var Norrköping som därvid föresvävade
herr Andersson som ett ideal för den
kommunala demokratien, eller om det
möjligen var Stockholm.

Nå, nu överdriver kanske också jag
en smula. Men det är uppenbart att om
man slår samman tre, fyra kommuner
med en stad, så kan vi inte bortse från
att det betyder mycket stora svårigheter
för kommunrepresentanterna att delta
i beslut rörande frågor som gäller
problem inne i staden, som de inte har
tillräcklig inblick i. Och samtidigt saknar
väl också de som bor inne i staden
tillräcklig inblick i de speciella förhållanden
som råder ute i periferien. I vissa
fall betyder väl sådana sammanslag -

Nr 8

Onsdagen den 21 februari 1962 fm.

Översyn av rikets indelning i borgerliga

ningar att man inte når något idealtillstånd,
och därför bör det vara ett
önskemål att så långt möjligt är bevara
små aktiva enheter i vår demokrati, om
den skall vara funktionsduglig.

Om vi också har olika meningar om
hur långt vi skall sikta när det gäller
kommunsammanslagningen och om hur
stora kommunerna bör vara, är det
ändå angeläget att vi är överens om
principerna och om det i och för sig
önskvärda att enheterna inte bli större
än nödvändigt. Därigenom underlättar
vi kontakten mellan förtroendemännen
och allmänheten och ger förtroendemännen
större möjligheter att överblicka
frågorna. Därmed drar jag inte slutsatsen
att vi skall gå tillbaka till kommuner
på 67 invånare. Men jag tror
inte att man kommer ifrån detta problem
med att säga att om vi gör en
sammanslagning så betyder det ökad
effektivitet på många håll.

Herr Andersson i Linköping tog upp
frågan om splittringen i partierna. Jag
kan inte finna att man har anledning
att kritisera att det finns en viss frihet
i partierna för vederbörande riksdagsmän
att själva ta ställning som samvetet
bjuder. Här är det uppenbart att det
finns olika meningar inom folkpartiet,
högern och centerpartiet och även inom
socialdemokratien. Det finns i varje fall
kommunalmän som säkert har lika goda
kommunala erfarenheter och möjligheter
att överblicka detta problem som
herr Andersson i Linköping men som
inte känner sig övertygade om att denna
reform bör forceras fram på detta
sätt. Vad vårt parti beträffar finns det
ingen av oss som på något sätt vill underkänna
sakkunskapen och erfarenheten
hos de ledamöter som åberopats här
och som har en mening som avviker
från majoritetens. Men jag vill bara här
slå fast, att den ståndpunkt vårt parti
har tagit i denna fråga grundar sig på
en enhällig partistämma och beslut vid
riksstämman i Uppsala i fjol, så den
borde inte vara någon överraskning.

primärkommuner

När herr Andersson talar om att man
skall tänka på de skattesvaga kommunerna,
har jag en viss känsla av att herr
Andersson vill liksom på mjuka tassar
gå förbi det verkliga kommunalekonomiska
problemet i detta sammanhang.
Jag förmodar att herr Andersson inte
menar att den enda rekommendation
som skall finnas här är att man skall
genomföra en kommunsammanslagning,
utan man måste väl ta upp hela skatteutjämningsproblemet
till en radikal omprövning.

Jag ber med detta, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen nr 3 av
herrar Harald Pettersson och Boo. Den
reservationen innebär självfallet inte
bara avslag på lagförslaget i propositionen
utan också avslag på propositionen
i dess helhet.

Herr ANDERSSON i Linköping (s)
kort genmäle:

Herr talman! Konstitutionsutskottet
är ju inte ett skatteutskott. Vi har inte
kunnat sträcka oss längre än till att uttala
vår tillfredsställelse över att det
aviseras ett förslag om en större skattelindring
för kommuner med hög kommunalskatt.

Herr Eliasson måste emellertid ha
missförstått mig på en punkt. Jag har
inte kritiserat vare sig centerpartiet eller
högern för att det där finns olika
meningar. Det finns även olika meningar
inom det parti jag har äran att representera.
Jag bara konstaterar denna
djupgående splittring och att just de
som har haft tillfälle att mera inträngande
syssla med dessa frågor på det
centrala planet har kommit till en
ståndpunkt som är diametralt motsatt
den respektive partier intagit.

Herr Eliasson var irriterad över att
jag ifrågasatte att det varit någonting
annat än sakskäl som påverkat de två
gruppernas ställningstagande. Ja, kan
herr Eliasson ge mig en rimlig förklaring
till att personer, som sitter ute i
landstingens förvaltningsutskott, till -

Onsdagen den 21 februari 1962 fm.

översyn av rikets

styrker de sakkunnigas förslag men att
de sedan, när de kommer till riksdagen
och sitter i konstitutionsutskottet, beslutar
att inta en helt annan ståndpunkt? Jag

tar inte alls, som här antytts, lätt
på den kommunala demokratien. Jag
har aldrig påstått att de stora kommunerna
har en bättre kommunal demokrati
än de små. Jag har bara sagt att
vi skall vara försiktiga med att dra
några bestämda slutsatser. Jag ifrågasatte
om någon verkligen vill påstå att
det generellt är en sämre kommunal
demokrati i Norrlands kommuner därför
att de regelmässigt är större till
arealen än Syd- och Mellansveriges.

Det är möjligt att jag yttrade att centerpartiets
ståndpunkt var negativ. Men
i första hand, herr Eliasson, var det
bara ett referat över vad biträdande
ledaren i centerpartiets förstakammargrupp,
herr Andersson i Brämhult, hade
anfört i en intervju i Stockholms-Tidningen.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag är mycket väl medveten
om att konstitutionsutskottet inte
sysslar direkt med skatten, men det
är inte det frågan gäller. Konstitutionsutskottet
har att bedöma behovet av
och nu ta ställning till principerna för
en kommunsammanslagning med hänvisning
till de resurser kommunerna
har och de uppgifter de skall ha. Man
kan väl inte koppla bort den ekonomiska
sidan från det resonemanget.

Herr Andersson retirerade på en
punkt, och det var säkert klokt. Det går
ju inte att här göra gällande att de som
inte delar utskottsmajoritetens ståndpunkt
inte skulle ledas av sakskäl.

Jag skall gå tillbaka till mina anteckningar
om herr Anderssons anförande.
Herr Andersson frågar: Varför följer
man då inte dem som haft tillfälle att
i indelningssakkunniga såsom företrädare
för partierna ta ställning? Innebär

Nr 8

indelning i borgerliga primärkommuner

det att herr Andersson menar att de
socialdemokrater, som också har stor
kommunal erfarenhet och som inte godtar
förslaget från de sakkunniga, drivits
av några partitaktiska hänsyn och
inte av sakskäl?

Jag menar: Vi kan väl ha olika mening
utan att ifrågasätta varandras ärliga
vilja att lösa problemen på bästa
sätt.

Och, herr Andersson: Det är inte centerpartiets
fel att det blivit strid i denna
fråga. Det är inte centerpartiet som
forcerat fram en lösning, utan att avvakta
vissa utredningar, utan att avvakta
beslut i skattefrågan. Jag tror, att
om vi hade haft dessa frågor klara skulle
sikten ha varit betydligt bättre när
det gäller att bedöma detta problem -—
vi skulle ha haft ett fullständigare material
att bygga våra slutsatser på.

Jag skall inte gå in på detta resonemang
om landstinget, ty jag vet inte
vilket landsting herr Andersson i Linköping
talar om. Jag vill påpeka att
Landstingsförbundet i sitt yttrande instämde
med många landsting, men jag
kan inte erinra mig att det innebar ett
definitivt ställningstagande.

Vidare undrar herr Andersson om jag
menar, att man har en sämre form av
demokrati i Norrland, där kommunerna
hyser 6 000—7 000 invånare, än hemma
hos mig i Sundborn, där vi inte
har fullt 2 000 men är en kommun på
uppgång såsom gränskommun till Falun.
Det vill jag inte göra gällande. Men
man får inte bortse från att en kommunsammanslagning
leder till att en
gemenskap brytes, och därför måste
denna fråga bedömas med en viss försiktighet.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Riktlinjer för det interkommunala
samarbetet och vägledning
vid behandlingen av kommande ansökningar
om sammanläggning av kommuner
— det är kortfattat vad som fram -

Nr 8

Onsdagen den 21 februari 1962 fm.

Översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

förs i propositionen. Dessa riktlinjer
och denna vägledning bygger på gällande
indelningslagstiftning och finns
inbyggda i denna och är inte av principiell
innebörd, eftersom det inte påyrkas
någon ändring i fråga om kommunernas
helt avgörande roll vid bedömningen
av frågans sammanläggning
eller inte.

Det är väl ganska klart, att vid uppdragandet
av riktlinjerna och utarbetandet
av vägledningen på ett område
som i så hög grad berör kommunalmännen,
förtroendemännen ute i kommunerna,
har det varit angeläget att så
långt möjligt utföra arbetet i samförstånd
med och under diskussioner med
kommunalmännen själva. När utredningsarbetet
togs upp i departementet
vände vi oss först till Landskommunernas
förbunds styrelse för att efterhöra
om man där ansåg att utvecklingen kunde
bedömas så, att det fanns anledning
att ta upp en diskussion och göra en
förutsättningslös utredning av spörsmålet.
Jag hade tillfälle att tala vid
Landskommunernas förbunds årsmöte
på hösten 1959 och gav där uttryck åt
min uppfattning samt redovisade något
av den diskussion som förts i pressen,
ute i kommunerna och vid sammankomster
inte minst med organisationer,
exempelvis länsavdelningar av Landskommunernas
förbund. Jag framförde
som min mening, att man borde ta upp
frågan om just riktlinjer för de framtida
indelningsändringarna.

Mina propåer vid det tillfället mötte
ingen gensaga. Landskommunernas förbunds
styrelse var helt ense med mig
om att utredningsarbetet borde sättas i
gång''. Ingen gjorde vid mötet några invändningar
mot denna tankegång.

Utredningsarbetet sattes så efter hand
i gång. När frågan behandlats av indelningssakkunniga
— ett utredningsarbete
som visade sig kunna samla kommunalmännen
kring ett enhälligt förslag,
oberoende av parti •— ägde remisshandläggning
rum. Man kan säga att den re -

misstid som från början utmättes var
relativt kort. Det berodde på att vi ansåg
att utarbetandet av dessa riktlinjer
och denna vägledning var en brådskande
angelägenhet som vi, om det varit
möjligt, gärna velat ha fram till förra
årets vårriksdag. Men de önskemål om
en längre tid för penetrering av frågan
som framfördes från kommunernas sida
utgjorde för oss självfallet anledning
att utsträcka tiden.

Vi hade tillfredsställelsen kunna konstatera,
att av de 868 kommuner som
yttrade sig gav 500 uttryck åt önskemål,
att vi skulle ha gått längre än vi
gjort i propositionen. Samtliga länsstyrelser
utom en tillstyrkte utredningsförslaget.
Av de centrala instanserna lämnade
Landskommunernas förbunds styrelse,
Landstingsförbundets styrelse och
Stadsförbundets styrelse tillstyrkande
remissyttranden. I Landskommunernas
förbunds styrelse reserverade sig tre av
centerpartirepresentanterna, men i övrigt
var man enig. Bland dem som tillstyrkte
var högerns företrädare i Landskommunernas
förbund, herr Nilsson i
Göingegården, även ledamot av denna
kammare, och han har ju också varit
med i utredningsarbetet. Man var alltså
helt överens och gav uttryck för en
mycket positiv reaktion till vad indelningssakkunniga
hade föreslagit.

Jag vill också framhålla, att det finns
väl ingen fråga under senare tid som
varit föremål för en så öppen och fri
diskussion som denna. Här talar man
om hemlighetsmakeri, precis som om
vi skulle dölja denna fråga långt inne
i kanslihusets skrymslen av ängslan för
att den skulle bli föremål för en öppen
och fri debatt och kritik. Men vad är
det vi gjort? Vi har ju hela tiden haft
en öppen diskussion ute på fältet.

Jag vågar säga att jag under dessa två
år med och inför cirka 5 000 kommunalmän
har diskuterat denna angelägenhet,
för att lyssna, för att informera och för
att efterhöra stämningarna och opinionsuttrycken
och så långt det är möj -

Onsdagen den 21 februari 1962 fm. Nr 8

Översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

ligt sedan ta hänsyn till dem. De modifikationer
av indelningssakkunnigas betänkande
som gjorts i propositionen är
på ett sätt ett uttryck för denna lyhördhet
för den kommunala opinionen, som
jag ändå har en viss samhörighet med
och ganska väl känner.

Jag tror att det skulle vara mycket
svårt att sprida den uppfattningen att
det har rått hemlighetsmakeri i denna
fråga och att man inte tillräckligt har
sökt att pejla opinionen ute bland kommunalmännen.
Visa mig någon fråga, i
vilken man har gått längre i den vägen
än vi har gjort här!

Det sägs från en del håll att inrikesministern
har tvingats till reträtter från
position till position. Jag kan stå för
att det är lyhördheten för kommunalmännens
önskemål, som har gjort att
jag på flera punkter har velat tillmötesgå
framför allt anspråken på frivillighet.
Jag har dock inte velat ge vika en
tum när det gäller grundvalen för de
framtida principiella riktlinjerna, nämligen
att vi skall söka bygga upp våra
framtida kommuner på näringsgeografiskt
sammanhängande områden. Det är
detta som är det väsentligaste i det förslag
som här föreligger.

Jag delar också helt herr Heckschers
uppfattning att samhörigheten mellan
människorna i våra kommuner är något
av det väsentligaste i detta sammanhang.
Vi tror att det finns en samhörighet
inom de näringsgeografiskt sammanhängande
områdena, och detta har
utredningsmässigt analyserats inte bara
av indelningssakkunniga utan under
praktiskt taget hela efterkrigstiden —
framför allt är det arbetsmarknadsstyrelsens
arbete på detta område som har
varit vägledande. Allt detta pekar på
att de näringsgeografiskt sammanhängande
områdena med en centralort eller
en tätort utgör ett utomordentligt underlag
för kontakterna och samhörigheten
mellan människorna. Dessa områden
bör kunna fungera som en utom -

ordentligt god grund att bygga en ny
kommunsamhörighet på.

Jag sade nyss att vi bibehåller den
nuvarande indelningslagstiftningen och
bygger vidare på den. Jag upprepar
detta eftersom herr Heckscher i sitt anförande
kom in på just denna problematik.
Han gick tillbaka i tiden och
hänvisade till 1946 års utredning och
de beslut som då fattades, vilka genomfördes
år 1952. Man bibehöll dock härvid
och byggde ut indelningslagstiftningen.
Man förutsåg att det också efter
1952 års reform skulle uppstå behov
av samarbete och sammanläggningar
mellan kommunerna. Det var alltså i
och för sig ingenting nytt.

När herr Heckscher hänvisar till
1945 års utredning av kommunindelningskommittén
tycker jag dock att han
även skulle ha kunnat gå något längre
tillbaka i tiden. Herr Heckscher hade
kunnat nämna den år 1937 tillkallade
socialvårdskommittén, vilken — som
herr Heckscher mycket riktigt sade —
resulterade i ett betänkande om socialvårdskommuner,
vilket framlades år
1942. Det finns dock i direktiven för
1937 års utredning några intressanta
saker, som jag gärna vill hänvisa till.

I dessa direktiv sade den dåvarande
socialministern, att frågan om statens
övertagande av fattigvården sedan lång
tid tillbaka då och då har varit föremål
för offentlig debatt eller yrkanden i
motioner och framställningar. Huvudmotivet
hade varit att kommunerna
icke på ett tillfredsställande sätt förmått
omhänderta denna verksamhet.
De var för små förvaltningenheter, och
deras ekonomiska bärkraft gjorde att
understödsstandarden blev mycket
ojämn inom olika kommuner.

Socialministern sade vidare att det
i den allmänna debatten även framförts
det principiella argumentet, att
fattigvården är en statens angelägenhet
och att av denna anledning kostnaden
härför icke borde belasta kommunen.
Han säger vidare att detta icke är nå -

Nr 8

Onsdagen den 21 februari 1962 fm.

Översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

gon ny diskussion. Det är en diskussion
som i realiteten har pågått sedan ett århundrade.
Socialministern redovisar att
man redan under debatten vid 1840—
1841 års riksdagar tog upp detta spörsmål.

Det omtalas också att det vid 1918 års
riksdag i samband med en proposition
med förslag till ny fattigvårdslagstiftning
avlämnades motioner i denna fråga.
En av motionärerna framhöll att
man beträffande huvudmannaskapet för
fattigvården kunde välja mellan olika
vägar. Antingen skulle detta vara en
primärkommunal uppgift eller också
skulle detta överflyttas på landstingen
— en diskussion som även gick igen i
mitten på 30-talet, då man menade att
fattigvården lämpligen borde kunna
flyttas över på landstingen. Primärkommunerna
skulle befrias från den.

Jag har velat dra fram detta, ty i den
aktuella diskussionen om kommunindelningen,
om de primärkommunala uppgifterna
och om fördelningen av uppgifterna
mellan stat, landsting och kommun
är det inte någonting nytt att man
i ett läge där vissa av kommunerna har
ekonomiska svårigheter att klara skoluppgifterna
— befolkningsunderlaget är
för litet — har lekt med tanken att
flytta över dessa till landsting eller
stat. Samma diskussion förde man för
25 år sedan i fråga om fattigvården.

Här kommer man in på en ganska väsentlig
fråga, nämligen spörsmålet om
man kan åstadkomma en för alla tider
gällande fördelning mellan landsting
och primärkommun i fråga om de samhälleliga
uppgifterna. Jag skulle vilja
referera till Per Edvin Skölds handbok
i kommunalkunskap, som han skrev för
ungefär trettio år sedan och där han
om dessa spörsmål säger att han inte
tror att det är möjligt att dra någon bestämd
gräns mellan statligt och kommunalt.
Detta är inte så märkligt, säger
han, ty til syvende og sidst är all
verksamhet inom stat och kommun ett
utflöde av samma makt. Den samhälls -

politik vi bedriver skall vara till gagn
för människorna, och avgörande när vi
bestämmer oss för vad som skall handläggas
av landsting eller kommun är vad
som är mest ändamålsenligt för människorna.
Kontakterna, närheten till människorna
gör ju att vi tycker att det är
angeläget att lägga betydelsefulla uppgifter
på kommunerna. De sköts bäst
av kommunerna. Men uppgifternas karaktär
kan ändras under utvecklingens
gång, och då får man under hand överväga,
om det som en gång beslutades
nu är det riktiga, om inte utvecklingen
fört oss dithän att man bör diskutera
en ändring. Detta är naturligtvis ingenting
märkligt.

Sedan århundraden tillbaka har staten
svarat för provinsialläkarväsendet
i vårt land. Detsamma gäller mentalsjukvården.
Utvecklingen inom sjukvården
har gått dithän att en samordning
har kommit att framstå såsom utomordentligt
betydelsefull för människorna.
En samordning av all sjukvård, den somatiska
och mentala, är av mycket stor
betydelse för de vårdbehövande människorna.
I ett sådant läge prövar vi frågan
om huvudmannaskapet. Vid förra
höstriksdagen beslutade vi att provinsialläkarväsendet
skulle överflyttas till
landstingen. Vi har också fattat ett principiellt
beslut om överflyttning av huvudmannaskapet
för mentalsjukvården
till landstingen.

Dessa exempel visar alltså hur utvecklingen
gett oss anledning till en
diskussion om vad som är lämpligt och
ändamålsenligt. Även i fråga om polisväsendet
har utvecklingen gett oss anledning
till en förnyad diskussion om
den mest ändamålsenliga lösningen av
frågan om huvudmannaskapet. Den utredning
som arbetat med denrra fråga
har kommit till den uppfattningen att
staten bör överta polisväsendet, som alltså
skulle avlyftas från primärkommunerna.
Jag vågar säga att vi i regeringen
delar denna uppfattning, och om ungefär
en månad kommer vi att lägga

Onsdagen den 21 februari 1962 fm. Nr 8

Översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

fram proposition med förslag i den
riktningen.

Här ser vi alltså hur en diskussion
om uppgifternas fördelning kan gå antingen
i decentraliserande eller centraliserande
riktning. Detta är ingenting
märkligt, och jag vill bestämt hävda den
uppfattningen, att man inte en gång
för alla kan låsa uppgifterna vid bestämda
huvudmannaskap, utan man får
pröva frågan efter hand och man får
ta ställning med hänsyn till vad som kan
vara mest ändamålsenligt.

Socialvårdskommittén kom ju till det
resultatet, att fattigvården bör vara en
primärkommunal uppgift. I skoldiskussionen
har det inte rått någon tvekan
om att skolan bör vara en primärkommunal
uppgift. Härför uttalade sig 1946
års skolutredning mycket bestämt, och
dåvarande ecklesiastikministern delade
den uppfattningen och föreläde även
riksdagen förslag i den riktningen. Någon
erinran från riksdagens sida förekom
inte i detta avseende. Inte heller
när man haft att ta ställning till frågan
om försöksverksamhet på enhetsskolans
område har det rått någon tvekan
om var huvudmannaskapet skulle ligga.
När man i den nu aktuella debatten
fört fram tanken på en ändring härvidlag
har det mötts av mycket bestämda
gensagor från skolberedningen, från
Landskommunernas förbund och över
huvud taget alla centrala instanser som
med hänvisning till skolans mycket betydelsefulla
uppgift för människorna
hävdar att detta bör vara en primärkommunal
uppgift.

Det har sagts att skolproblemet som
sådant inte påverkar indelningsfrågan.
Det kan man i och för sig säga, ty
betalningsmässigt kan man lösa dessa
problem på det sätt som herr Andersson
i Linköping påvisat. I en liten skrift
som utgivits av folkpartiet har Gunnar
Helén, som ju sysslat med dessa frågor
i skolberedningen, sagt att det inte behövs
någon kommunindelning för skolan
utan att den frågan kan lösas genom

kommunal samverkan. Den kommun, i
vilken skolan ligger, äger rätt att skicka
räkning till de kringliggande kommunerna,
och dessa är skyldiga att betala.
Men, säger herr Helén i sin uppsats,
kvar står givetvis det förhållandet att
genomförandet av den nioåriga grundskolan
ger ökad tyngd åt önskemålet
om större kommunala enheter. Skulle
den diskussion och det utredningsarbete
som pågår leda till att större enheter
skapades, innebure det fördelar också
ur skolans synpunkt.

Ett huvudskäl för detta är, säger han,
att det är principiellt otillfredsställande
att endast den kommun där skolan
är belägen får direkt inflytande på skolväsendets
utformning och förvaltning.
Först sedan man genomfört en sammanläggning
av flera kommuner, eventuellt
inom ett område som svarar mot ett
skoldistrikt, får kommunerna ett lika
och gemensamt ansvar för den skola de
skall bygga.

Socialvårdskommittén, som tillsattes
år 1937 och avgav sitt betänkande år
1942, förde fram tanken på specialkommuner.
Kommittén fann, som herr Heckscher
säger, att de dåvarande kommunerna
var för små för att klara socialvårdsuppgifterna.
Kommittén vågade
sig inte på att rekommendera en sammanläggning
av kommunerna utan ville
gå en medelväg och tillskapa speciella
socialvårdskommuner som skulle ha socialvårdsfullmäktige
och en socialvårdsnämnd.
Dessa instanser skulle vara
de beslutande organen vad beträffar
socialvårdens organisation, socialutgifter
o. s. v. Kommittén framlade i sitt
betänkande ett lagförslag som innebar
att kommunalfullmäktige — sedan
ärendena beretts av kommunalnämnd —
skulle fungera som utdebiteringsinstitut.
Kommunalnämnden hade att ta
emot besked från socialvårdsfullmäktige
om kostnaderna och hade bara till
uppgift att föreslå kommunalfullmäktige
hur mycket som skulle utdebiteras för
att täcka socialvårdsutgifterna.

50 Nr 8 Onsdagen den 21 februari 1962 fm.

Översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

Kommunalmännen reagerade mot detta.
Lyckligtvis, säger Landskommunernas
förbund i sitt yttrande nu, avfördes
denna tanke från den aktuella debatten
därför att den innebar ett grundskott
mot den kommunala självstyrelsen. Reformen
skulle komma att häva sambandet
mellan beslut om åtgärder för människornas
sociala service och de ekonomiska
konsekvenserna av dessa beslut,
sambandet med den beskattningsrätt
som är grundvalen för den kommunala
självstyrelsen.

Här kommer vi in på en utomordentligt
viktig principfråga. Den dåvarande
regeringen avvisade tankegången. Den
förde inte ens fram förslaget utan resonerade
så, att en rationell lösning
som tillvaratog den kommunala självstyrelsen
fordrade större kommunala
enheter, ungefärligen omfattande de områden
som var avsedda som socialvårdskommuner.
I detta sitt ställningstagande
vann regeringen också förståelse
hos kommunalmännen.

Jag poängterar mycket starkt detta
att den diskussion som fördes om specialkommunerna
under början av 1940-talet alltså slutade med att man principiellt
tog avstånd från tanken att
flytta över viktiga primärkommunala
uppgifter till andra instanser och därmed
undergräva den kommunala självbestämmanderätten.
I stället tillsattes
en utredning om kommunsammanläggning
med de resultat vi alla känner.

Det kan ju diskuteras om det resultat
man uppnådde vid 1950 års riksdag var
tillfredsställande eller inte. Det var en
utomordentligt långtgående reform om
man beaktar utgångsläget, de ca 2 500
kommuner som vi då hade och som
hade bestått praktiskt taget oförändrade
sedan 1860-talet. Att bryta gemenskaperna
var självfallet en påfrestande
uppgift. Vad man kan säga är att man
saknar försök till att bedöma om de
kommuner som tillskapades genom reformen
verkligen hade förutsättningar
att under den pågående urbaniseringen

av vårt samhälle bli bestående enheter
med tillräckligt befolkningsunderlag
och ekonomiska resurser för att kunna
fungera. Jag vill inte säga detta som
kritik mot vad som då gjordes. Jag har
vid flera tillfällen gett mitt erkännande
av det säkerligen mycket svåra arbete
som utfördes av dem som då sysslade
med dessa problem, men när vi nu efteråt
ser på reformen måste vi nog konstatera
att det hade varit önskvärt att
man gjort försök till en sådan bedömning
och därmed nått längre än man
nu gjorde.

Vad som inträffat sedan 1950-talets
början och den utveckling vi ser framför
oss under de år som kommer innebär
ju att omflyttningen av människor
från landsbygden till städer och industriorter
fortgår f accelererad takt.

Vi har nu ungefär 73 procent av vår
befolkning boende i tätorter och 27
procent boende på vår landsbygd och
har att räkna med att denna utveckling
kommer att fortgå, så att vi omkring
1970—1975 kommer att ha ungefär 80
procent i tätorterna och 20 procent på
landsbygden. Möjligen kan man invända
att det inte går att göra sådana beräkningar.
De bygger dock på en pågående
förändring inom vårt jordbruk, en rationaliseringsprocess,
och en påbörjad
motsvarande process inom skogsbruket
med friställning av arbetskraft inom båda
dessa betydelsefulla områden. Det är
en medveten politik som förs i denna
riktning med en godtagen politisk målsättning
om vårt jordbruks framtida
struktur. Är vi beredda att ändra på detta? Är

det någon som tror, att denna utvecklingsprocess
plötsligt vänder och
att människorna strömmar tillbaka till
jordbruket? Är det någon som tror att
möjligheter föreligger att förhindra en
motsvarande process av vad som sker
inom skogsbruket med användning av
tekniska och maskinella hjälpmedel i
ökad omfattning? Våra stora skogsbolag
har i sina utredningar kommit fram till

Onsdagen den 21 februari 1962 fm.

Nr 8

Öl

översyn av rikets

en beräkning som visar att man i framtiden
kan minska antalet sysselsatta
inom skogsbruket med upp till 40—50
procent. Ingen har här tidigare sagt sig
tro på att denna utveckling plötsligt
kommer att vända. Man hänvisar också
till utvecklingen i USA och säger att det
där går en strömning från städerna till
landsorten.

Men var är dessa människor sysselsatta?
Var är de sysselsatta som i USA
flyttar från den centrala delen av städerna
ut till den omgivande bygden?
Och varför flyttar de ut dit? Jo, inte
därför att de skall sysselsätta sig i jordbruk
eller skogsbruk som de lämnat,
utan därför att de med det moderna
kommunikationsväsendets utveckling
har funnit det möjligt att bo på ett något
längre avstånd från arbetsplatsen
än de kunde göra tidigare. Detta tror
jag också är en utveckling som kommer
i vårt land och som vi skall försöka stimulera.
Jag tillåter mig att påpeka att
socialministern i sin proposition om bostadsbyggandet
har signalerat ökade
möjligheter för småstuge- och villabebyggelse
med fördelaktigare villkor för
de människor som vill bo utanför den
direkta tätortsbebyggelsen. Den är direkt
stimulerande i den riktning om vilken
vi här talar. Den tror jag också på.
Att vi också skall bygga på våra kommunikationer
och samfärdsmedel för att
underlätta och understödja denna utveckling
är jag helt överens med många
om. Och det är vad som sker. I detta
avseende föreligger inga delade meningar.

Men vad som så att säga är förutsättningen
för människorna är deras möjligheter
till arbete och utkomst, att de
kan söka arbete där det står att finna.
Det är den processen — koncemtrationstendenserna
inom vårt näringsliv ■—
som har varit avgörande för hela denna
urbaniseringsprocess.

Det är klart att man här kan diskutera
om utvecklingen varit alldeles riktig,
men vi för i detta avseende en ganska

indelning i borgerliga primärkommuner

liberal politik. Vi överlämnar i huvudsak
åt näringslivet självt att söka bedöma
vad som ur företagsekonomiska och
andra synpunkter är den gynnsammaste
lokaliseringen. I vissa fall kan arbetsmarknadsstyrelsen
försöka påverka företag
till en viss lokalisering. Det har
skett under hela efterkrigstiden. Genom
arbetsmarknadsstyrelsens medverkan
har ungefär 70 företag flyttats ut från
stockholmsområdet till andra delar av
vårt land, där de nu sysselsätter i det
närmaste 10 000 anställda. Man kan alltså
i viss omfattning påverka denna sak.
Det har varit fråga om en rådgivande
och i viss mån stimulerande verksamhet
från arbetsmarknadsstyrelsens sida. Jag
tror att denna kan gå längre, men observera
att man aldrig från arbetsmarknadsstyrelsens
sida har kunnat komma
ifrån det som är huvudskälet för näringslivet
i dess önskemål om en lokalisering,
nämligen att det också skall
kunna få möjlighet att få arbetskraft,
tjänstemän och arbetare till de företag
man byggt upp. Därvidlag har från företagens
sida uttalats, att de måste söka
sig till kommuner som åt tjänstemän och
arbetare kan erbjuda en service, som
svarar mot de önskemål den moderna
människan har i fråga om undervisning
för barnen, socialvård, sjukvård
o. s. v. Det är ju detta som är anledningen
till att vi har fått en koncentration
av verksamheterna till vissa bestämda
områden i vårt land.

Är vi beredda att gripa in på detta
område? Eller skall jag kanske vända
på frågan och ställa den på följande sätt:
Vad har dessa koncentrationstendenser
under efterkrigstiden och fram till nu
givit för resultat i ekonomiskt avseende
för vårt land och för vårt folk? Ja, jag
behöver bara ange att när vi år 1938
hade en nationalprodukt som kunde mätas
till 29 miljarder kronor i 1959 års
penningvärde, var motsvarande siffra
för år 1960 64 miljarder. År 1961 kunde
nationalprodukten räknas till 67 miljarder
kronor. Våra förväntningar och för -

Onsdagen den 21 februari 1962 fm.

52 Nr 8

Översyn av rikets indelning i borgerliga

hoppningar för framtiden går i den riktningen
att vi under en 10—15-årsperiod
på nytt skall kunna fördubbla våra gemensamma
inkomster. Men vilka är förutsättningarna
för de inteckningar i
framtiden vi lar i fråga om socialvård,
folkpensionering och trygghetspolitiken
över huvud taget? De är att vårt näringsliv
får tillfälle att utvecklas på samma
sätt som hittills. Vid denna utveckling
har vi att förvänta en ökande konkurrens
för just företagsamheten själv.
Vi har varit beredda att medverka till
olika åtgärder och till att stimulera näringslivet.
Men vi får också vara beredda
på att den omflyttningsprocess,
som pågått sedan lång tid tillbaka, i
mycket hög grad kommer att fortsätta i
ungefär samma banor.

Jag är fullt medveten om att vi naturligtvis
kommer till en punkt, där vi,
när det gäller vissa av våra landsdelar,
får det utomordentligt besvärligt. Man
kan säga att vi befinner oss i en situation,
då frågan om vården av våra tillgångar,
skogen och jordbruket, kommer
in i ett kritiskt läge. Kan vi få tillräckligt
med människor att stanna kvar i
jord- och skogsbruket? Det är en allvarlig
fråga och vi måste där vara på det
klara med nödvändigheten att kunna
erbjuda de människor, som vi önskar
skall stanna kvar i jord- och skogsbruket,
villkor som är någorlunda likartade
dem som gäller för människor som
bor i eller flyttar in till våra städer och
tätorter. I dessa villkor måste också ingå
möjligheterna att på någorlunda rimliga
avstånd kunna få den samhälleliga
service, som vi bygger upp i fråga om
undervisning, sjukvård, socialvård
o. s. v.

Därmed vill jag gärna belysa de nya
problem, som vi möter och måste fullfölja
i fråga om lokaliseringspolitiken.
Jag tror att det blir nödvändigt med en
aktivare lokaliseringspolitik för att så
att säga skapa garantier för att vi i olika
landsdelar får de ekonomiska och kulturella
stödjepunkter, som är nödvän -

primärkommuner

diga för att vi över huvud taget skall
kunna klara vad jag vill beteckna som
vården av våra tillgångar: att få tillräckligt
med människor kvar i det nödvändiga
jord- och skogsbruket.

Hur denna lokaliseringspolitik skall
utformas vågar jag inte nu gå in på; vi
utreder för närvarande den frågan. Det
är möjligt att man kan komma till det
resultatet att samhället får vara berett
att ta på sig vissa kostnader till stimulerande
åtgärder för näringslivet med
hänsyn till ur enskilda företags synpunkt
oförmånliga lokaliseringar. Det
är möjligt att man via samhället får se
till, att verksamheter byggs upp för att
klara dessa problem. Det är frågor, som
vi kommer att ställas inför under den
allra närmaste framtiden.

Den utveckling som vi har haft har
inte bara inneburit att människor flyttat
från landsbygden och in till städer
och tätorter; den har självfallet också
i mycket stor utsträckning påverkat de
ekonomiska förutsättningarna och det
ekonomiska underlaget för våra kommuner.
Mycket kortfattat kan jag väl
säga, att 1961 års taxeringar visade att
genomsnittliga skatteunderlaget för alla
våra kommuner var ungefär 48 skattekronor
per invånare. För städernas vidkommande
var genomsnittet 59 kronor.
En del av våra städer toppar statistiken.
Vi har exempelvis Kiruna med sina 136
skattekronor per invånare och Djursholm
med sina 107. En del städer har
ungefär 80—82 skattekronor per invånare,
Stockholms stad har ungefär 78.
Men vi hade samtidigt 24 kommuner
med under 20 skattekronor per invånare.
Vi hade 106 kommuner med mellan 20
och 25 och 220 kommuner hade mellan
25 och 30 skattekronor per invånare. Vi
hade 350 kommuner med ett skatteunderlag
lägre än 30 skattekronor per invånare
samtidigt som genomsnittet för
alla våra kommuner som sagt utgjorde
48 och för städerna 59. Det är dessa
markanta skillnader i fråga om kommunernas
ekonomiska underlag som gör

Onsdagen den 21 februari 1962 fm.

Översyn av rikets

att skillnaderna mellan kommunernas
förutsättningar att bereda sina invånare
önskad service blir så stora.

Då uppställer sig naturligtvis denna
fråga: Kan vi stillatigande åse denna
utveckling? Det är klart att vi kan bemästra
en del — jag säger en del —
av problemen genom en skatteutjämning.
Ett förslag om skatteutjämning
kommer, herr Eliasson i Sundborn, om
ungefär fjorton dagar från finansministern,
så det behövs inga propåer från
centerpartiets sida om den saken. Finansministern
har begärt att få ett förslag
från skatteutjämningskommittén
snabbare än vad denna kommitté kanske
tänkt sig. Det blir därför nu en
provisorielösning. Men vi kan av utredningens
förslag läsa ut, att det förslag,
som kommer att föreläggas riksdagen av
finansministern, torde innebära att skatteutjämnings-
eller skattelindringsbidraget
kommer att höjas från ungefär 15
till minst 42—43 miljoner kronor. Jag
skall anföra endast ett par siffror som
visar vad det kommer att betyda.

Norrbottens län får en ökning under
nästkommande år med 10,5 miljoner
kronor. För Västerbotten blir ökningen
ungefär 5,5 miljoner. Jämtland får en
ökning på 3 600 000 kronor. Västernorrland,
som nu bara har 179 000 kronor i
skattelindringsbidrag, får 3 332 000 kronor.
Och det är inte bara de norrländska
kommunerna, som kommer i åtnjutande
av dessa ökade skatteutjämningsbidrag,
utan det är också kommuner i
de södra landsdelarna. Kalmar län kommer
att få 1 213 000 kronor, Gotland får
1 700 000 kronor och Blekinge något
över 1 000 000 kronor — för att nämna
några av våra sydsvenska län.

Om jag sedan skulle redovisa något
av vad det betyder för kommunerna, är
det klart att jag gärna väljer resultaten
för de norrländska kommunerna. Där
uppe är ju utdebiteringen störst och
skatteunderlaget minst liksom kostnaderna
för såväl folkpensioner som skolväsen
där är störst. Men en sådan kom -

Nr 8

indelning i borgerliga primärkommuner

mun som Karesuando som skulle ha en
utdebitering på 27 kronor, får skattelindringsbidrag
med något över 14
skattekronor per invånare och får
betala ungefär 13 kronor själv. I Korpilombolo
är förhållandet ungefär detsamma.
Man uppnår på detta sätt en viss
utjämning av kostnaderna, men det påverkar
inte i och för sig skatteunderlaget.
Det förhållandet att Karesuando
nu har ungefär 11 skattekronor per invånare,
jämfört med Kirunas 136 skattekronor
ändras inte härigenom. Man kan
i dessa kommuner lösa en del av de
kommunala uppgifterna; folkpensionering,
skolutbyggnad, men möjligheterna
att i övrigt bygga upp en kommunal service
som standardmässigt kan mäta sig
med vad som åstadkommits i Kiruna —
om jag får anföra det exemplet — är
obefintliga. I den mån man beslutar om
nya utgifter och en högre utdebitering
än 27 kronor, får man vara med och betala
en växande andel av de nya utgifterna.
På det sättet förlamas handlingskraften
hos dessa kommuner. Något av
det väsentligaste i detta sammanhang
är ju emellertid förutsättningarna, möjligheterna
att fullgöra serviceuppgifter
åt människorna i kommunen. Skillnaderna
i detta hänseende har blivit så utomordentligt
stora kommunerna emellan,
att man inte längre finner sig i den nuvarande
ordningen.

Det är inte bara det att man begär
skatteutjämningsbidrag — detta kan i
sammanhanget betraktas som sekundärt,
även om jag finner det viktigt nog
och anser att det skall genomföras —
utan kommunalmännen har kommit till
det resultatet att kommunerna måste
samverka om betydelsefulla uppgifter
och lägga samman kommuner till större
och bärkraftigare enheter för att kunna
klara frågan om service åt människorna.
Det är dessa sammanläggningssträvanden
ute bland kommunerna, detta frivilliga
samarbete och dessa önskemål
om sammanläggningar i växande antal,
som föranlett det som så många kallar

Nr 8

Onsdagen den 21 februari 1962 fm.

Översyn av rikets indelning i borgerliga

brådska i dessa ärenden. Jag avvisar talet
om brådska och forcering. Jag har
redan hänvisat till en tjugoårig diskussion
omkring dessa problem, med
grundläggande utredningar om specialkommuner
och den kommunala självstyrelsens
utomordentliga värde. Arbetsmarknadsstyrelsen
sysslade under
hela 1950-talet med frågan om näringsgeografiska
områden. Det är ingenting
nytt som indelningssakkunniga presenterar,
utan problemet har diskuterats
under hela 1950-talet. Vad som är det
nya och viktiga är dessa samarbets- och
sammanläggningssträvanden, vilka ger
oss anledning att ställa oss frågan: Vad
blir slutprodukten? Är de önskemål om
sammanläggning som framställts sådana,
att vi kan se framför oss kompletteringar
som småningom resulterar i tillfredsställande
kommunbildningar? Eller
är det nödvändigt med riktlinjer,
vägledning för detta frivilliga arbete?
Det är det utredningen har rört sig om.
Det är det som har diskuterats under
de senaste åren och som förordas i propositionen.

Nu har det väckt uppmärksamhet att
det i propositionen säges att regeringen
skall till 1967 års riksdag redovisa
resultatet av pågående eller förväntade
samarbets- och sammanläggningssträvandena.
Jag trodde att det skulle
vara ett önskemål från riksdagens sida
att få ta del av hur detta utvecklat sig.
Jag har också i propositionen framhållit,
att man då kan få överväga huruvida
det behöver vidtas ytterligare åtgärder
— åtgärder som alltså riksdagen
skulle pröva. Nu vill man stryka årtalet
1967, och det har jag ingenting emot.
Regeringen har alltid initiativrätt —
ingen har föreslagit att den skall tas
bort.

Detta har alltså mera varit att betrakta
som ett tillmötesgående av riksdagen
från vår sida. Samtidigt har i propositionen
gjorts det uttalandet att det kanske
vore lämpligt att inte ha extra kommunalval
alltför ofta. Vi har alltså fört

primärkommuner

fram för riksdagens bedömande frågan
om de extra kommunalvalen eventuellt
skulle samordnas med ordinarie andrakammarval;
med andra ord att det under
1963 inte skulle medges sammanläggningar
av kommuner, utan man
skulle vänta därmed till 1964 för att
slippa en extra valrörelse med de extra
anordningar som föranleds av sådana
sammanläggningar. Vi har sagt att då
är det väl lämpligt att vänta med att
lämna redovisning till riksdagen till efter
1966, när det är ordinarie kommunalval
igen.

Ännu underligare tycker jag det är
att höra min vän Magnusson i Tumhult
säga att han känner en fruktansvärd
ängslan över att det har föreslagits att
Kungl. Maj:t skall fastställa planerna
för de olika länen. Det är den verkliga
tvångsåtgärden, säger herr Magnusson i
Tumhult. Ja, jag kanske är enfaldig, men
jag trodde att också detta var någonting
av en garanti för kommunerna.
Det tilltänkta tillvägagångssättet innebär
ju att länsstyrelserna i samverkan
med kommunalmännen skall göra upp
planer för hur länen lämpligen bör indelas
i näringsgeografiskt sammanhängande
områden eller regioner, inom vilka
samarbetet mellan kommunerna bör
koncentreras och de önskvärda sammanläggningarna
företagas.

När länsstyrelserna gjort upp sina
planer skall dessa gå till Kungl. Maj:t
för fastställelse. Därmed skulle vi ge
kommunalmännen möjligheter att sedan
de fått se en länsstyrelses plan vända
sig till regeringen och begära en viss
revision av den om de så önskar. Nu
vill herr Magnusson i Tumhult, och därmed
högern förmodar jag, låta länsstyrelserna
bli den avgörande instansen.
Jag känner glädje över den uppskattning
av länsstyrelserna som därigenom
kommer till uttryck från högerns sida;
jag har ju själv ett nära samarbete med
länsstyrelserna. Men jag är inte övertygad
om att kommunalmännen i allmänhet
är lika till freds över att de inte

Onsdagen den 21 februari 1962 fm. Nr 8

Översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

på det sätt som föreslagits i propositionen
skall ha så att säga en reservationsmöjlighet,
en möjlighet att innan länsstyrelsens
plan spikats få resonera om
sina önskemål och sina förutsättningar.
Jag hoppas innerligt att riksdagen med
hänsyn till kommunalmännens intresse
skall avvisa denna högerns propå.

Vi kommer naturligtvis att ställas inför
en rad praktiska problem när det
gäller de sammanläggningsärenden som
föreligger. I vår kan förväntas ungefär
20 sammanläggningsärenden. Vi har tagit
ställning till ett par, och jag tror att
fem just nu ligger i departementet, ett
tiotal i kammarkollegiet och fortfarande
några stycken ute i länsstyrelserna.
Det gäller alltså här önskemål från
kommunalmännens sida. Man har frivilligt
fattat beslut om ett samarbete
som man önskar föra fram till sammanläggning
av kommuner.

Herr Heckscher sade nyss att herr
Andersson i Linköping borde ta sin
hemstad som ett exempel. Jag hade
varit rätt intresserad av det. Jag har
nämligen två ärenden som berör Linköping.
En liten kommun har begärt
att få läggas samman med staden, och
Linköping har sagt ja. Man har alltså
varit överens om en sammanläggning.
Herr Heckscher säger att i samma ögonblick
som en liten kommun lägges in i
en stor, försvinner den kommunala
självstyrelsen. Men blir inte denna lilla
kommun delaktig av den självstyrelse
som Linköping har i detta fall? Eller
vill herr Heckscher förmena att man i
Linköping saknar kommunal självstyrelse?
Naturligtvis inte. Vi är alltså
överens. Det måste vara på samma sätt
när det gäller Hägersten och Vällingby:
i och med att de kommit in i gemenskapen,
har de blivit delaktiga i den självstyrelse
som tillkommer de övriga invånarna
i Stockholm.

Man bör alltså vara litet försiktig med
att driva en sådan tes som att den kommunala
självstyrelsen upphör i det
ögonblick en mindre enhet läggs till en

större. Den kommunala självstyrelsen
består ju fortfarande, och jag vill påstå
att genom skapandet av större och bärkraftigare
kommunala enheter förstärks
den kommunala självbestämmanderätten,
man får ett underlag för självstyrelsen
som är utomordentligt viktigt och
utan vilket den kommunala självstyrelsen
blir av utomordentligt ringa värde.

Det andra ärendet som berör linköpingsområdet
gäller två andra kommuner,
som begär att få läggas samman.
En del av denna kommun, en
församling som vetter mot Linköping,
har vänt sig mot planerna på en sammanläggning
av de två landsbygdskommunerna
och vill sammanföras med
annan kommun. Då uppstår problemet:
Skall man dela en tidigare kommun?
Det har i propositionen förts fram den
tanken, att i den mån man genom ett
frågeinstitut kan klara ut att medborgarna
i en del av en kommun har önskemål
som går i en särskild riktning och
delningen kan göras efter en tidigare
kommungräns, så bör den delningen
få ske. Denna principiellt mycket viktiga
fråga har inte särskilt tagits upp
av reservanterna i konstitutionsutskottets
utlåtande. Det beklagar jag, ty jag
tror att det hade varit angeläget att diskutera
en rad av sådana principiellt
betydelsefulla ting.

Lika betydelsefullt är förslaget i propositionen,
att ett näringsgeografiskt
sammanhängande område, en samarbetskommun,
bör kunna bestå av
kommuner i skilda län, om förutsättningar
därför finns. Därmed räknar vi
med att antingen få sekundärkommuner
eller framdeles någon ändring av
länsgränserna. Utskottet och reservanterna
har gått förbi saken utan att säga
något därom. Vi måste naturligtvis uppfatta
detta så, att man godtagit dessa
principiellt viktiga förslag som regeringen
fört fram till riksdagen — tystnaden
får väl anses vara vältalig i detta
fall. Om riksdagen, som jag förväntar
mig, följer propositionen kommer vi

Nr 8

Onsdagen den 21 februari 1962 fm.

Översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

alltså att handla i överensstämmelse
därmed.

Vi har inget emot att man i någon
mån framflyttar tidpunkten för länsstyrelsernas
arbete — det hela är inte
mera brådskande än att vi kan göra det.
Alla som talar om den brådska som
visats kan vända sig till partiledarna
och få bekräftat att när partiledarna
vände sig till statsministern och han
tillkallade mig för ett resonemang om
uppskov med behandlingen av denna
fråga, så sade vi att det är klart att vi
skall tillmötesgå partiernas önskemål
att få längre tid på sig för en reell behandling
av ett så viktigt spörsmål.

Det var inte jag, utan partiledarna
som sade att frågan borde kunna avgöras
den 7 februari. — Jag tror att
herr Heckscher kommer ihåg det. I dag
är det den 21 februari. Jag gnäller inte
alls över att det blivit ett uppskov på
14 dagar. Även om det blivit ett längre
uppskov skulle vi ha kunnat komma
överens därom, eftersom det här gäller
en sak av utomordentligt stor betydelse
för våra kommuner.

Låt mig emellertid göra en sammanfattning.
Grundtemat i propositionen är
att söka anpassa det frivilliga samarbetet
mellan kommunerna och de eventuellt
frivilliga sammanläggningarna till
områden och regioner, som kommersiellt,
ekonomiskt och kommunikationsmässigt
hör samman, alltså näringsgeografiskt
sammanhängande områden, för
att vi därigenom skall få vissa garantier
för att de nya enheter som växer
fram kan förväntas ha ekonomiska och
befolkningsmässiga förutsättningar att
lösa de kommunala uppgifterna och ge
medborgarna i skilda delar av vårt land
en någorlunda likartad samhällelig service.
Avgörande är således de förpliktelser
som samhället i stort måste sägas
ha gentemot människorna. Det är ändå
för människorna vi bygger vår samhälleliga
organisation och det är efter deras
förhållanden som den skall anpassas.
Vi försöker också här åstadkomma

en solidarisering mellan städer, tätorter
och landsbygd.

Tro inte, ärade opponenter, att det
bland kommunalmännen inom det socialdemokratiska
partiet bara har sagts
ja till kommunreformen. Nej, jag kan
tala om att en rad framstående företrädare
för vårt parti inom olika kommunala
institutioner har sagt: Skall vi
verkligen göra denna reform? Det är
inte minst från kommuner, där man har
en god ekonomi och saknar befolkningsmässiga
problem, som sådana uttalanden
har kommit. Man har resonerat
som så: Varför skall vi dela med
oss? Här har vi byggt upp en utomordentligt
god kommunal, social och kulturell
standard som vi är stolta över.
I de omgivande landskommunerna har
man inte haft samma möjligheter och
inte kunnat göra en liknande utbyggnad.
Skall vi nu dela med oss av allt
detta?

Inom vårt parti har det alltså funnits
en sådan opinion, och vi har också
måst ta upp en diskussion om problemet.
Jag är förvissad om att vi i de
flesta fall har kunnat övertyga våra
kommunalmän om det riktiga i den solidaritetspolitik
som innebär att landsbygdens
folk får garantier för en social
standard som är mera likställd med den
som finns i städer och tätorter.

Emellertid underlättas inte dessa
strävanden på något sätt av ansträngningarna
från centerns och högerns
sida att så ett slags misstanke om att
det här bara är fråga om tvångsåtgärder,
när det skall ske sammanläggningar
av kommuner. Jag hade förväntat mig
att man åtminstone skulle funnit denna
form av solidaritetspolitik rimlig. Den
skulle ju innebära att människorna i
våra städer och industriorter, som är
bättre lottade än många av dem som
bor på landsbygden, skulle vara beredda
medverka till sådana garantier som
jag här talat om. Det var från början
min förhoppning att vi skulle ha kunnat
lösa denna fråga i samförstånd. Det

Onsdagen den 21 februari 1962 fm. Nr 8

Översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

gäller som jag tidigare sagt enbart att
dra upp riktlinjer och utforma vägledande
anvisningar för de sammanläggningsönskemål
som alltid kommer fram,
oberoende av vad vi här gör, eftersom
kommunalmännen bedömer detta problem
realistiskt och träffar sina avgöranden
utifrån dessa bedömningar.

Slutligen vill jag, herr talman, gärna
säga att vi givetvis är helt införstådda
med att enbart kommunindelningsreformen
eller det samarbete och de sammanläggningar
som förestår inte löser
problemet. Jag har tidigare sagt att frågan
om skatteutjämning diskuterats och
att finansministern inom 14 dagar kommer
att framlägga en proposition i den
frågan. Jag har vidare hänvisat till lokaliseringspolitiken,
som jag tror måste
bli aktivare. En längre gående samhällsplanering
än den vi givit oss på hittills
blir säkert nödvändig för kommunernas
skull även för de större kommunerna,
och jag är alldeles övertygad om att en
sådan planering kommer att genomföras
i framtiden.

Under detta anförande övertog herr
förste vice talmannen ledningen av förhandlingarna.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Det var åtskilligt i statsrådets
långa anförande som vi kan vara
överens om. Jag tänker inte bara på
hans vältaliga uttalande om näringslivets
betydelse för vår sociala trygghet
-—• det kunde vara talat ur mitt hjärta -—■
utan även på en del andra punkter.

Jag har aldrig, såvitt jag vet, beskyllt
statsrådet för något hemlighetsmakeri.
Jag vill gärna erkänna det tillmötesgående
som visats från regeringens sida
i fråga om ärendets uppskjutande från
höstsessionen till vårsessionen. Det berörde
emellertid tydligen inte så mycket
oppositionen, utan konstitutionsutskottets
majoritet, som inte hann skriva
motivering för sitt förslag att avvisa
motionerna.

Jag vill också gärna understryka att
jag för min del inte har den ringaste
sympati för tanken på specialkommuner,
som ju var aktuell 1942. Men när
statsrådet kom in på frågan om näringsgeografiskt
sammanhängande områden,
måste jag säga att jag ändå blev
bekymrad. Jag tror för min del över
huvud taget inte på att det går att konstatera
att vissa områden ens med låt
oss säga ett optimalt invånarantal på
40 000—50 000 skall kunna vara näringsgeografiskt
sammanhängande och
avgränsade från övriga. Statsrådet vet
säkert lika bra som jag att framstående
näringsgeografer redan har förklarat
att en sådan indelning är orimlig. När
statsrådet säger att utvecklingen visar
att visserligen kommer folk att bo kvar
i kranskommunerna men att de har sin
sysselsättning i de större kommunerna
och att det därför är naturligt med en
enda enhet, tror jag inte att statsrådet
har tänkt på vad som är den avgörande
frågan. Det kan i många fall vara både
rimligt och riktigt med kommunal
självstyrelse för ett område, där det
bor folk som har sin sysselsättning
utanför detta område. Det är inte alls
givet att den kommunala självstyrelsen
skall omfatta så stora områden som de
enheter, som så att säga sysselsättningsmässigt
hör samman.

Titta bara på hur det skulle bli i
stockholmsregionen, om man skulle slå
ihop de områden som är enhetliga ur
sysselsättningssynpunkt! Om man skulle
gå efter sådana principer, skulle
Stockholms kommun komma att omfatta
inte bara Nacka och Solna utan även
kommuner långt upp i Stockholms län
och utanför Södertälje. Nej, den sortens
problem måste lösas genom regionplanering.
Man kan inte tänka sig att få
kommuner som i detta hänseende är
näringsgeografiskt enhetliga.

För övrigt tycker jag att statsrådet
gick mycket hastigt förbi problemet om
sammanläggning av stad och landsbygd.
Jag kanske får erinra om att Kiruna

58 Nr 8 Onsdagen den 21 februari 1962 fm.

Översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

stad, som hör till de kommuner som
har viss erfarenhet på detta område —
med Torne träsk som sin plaskdamm
och Kebnekajse som sitt utsiktstorn —
har avstyrkt åtgärder av denna typ. Jag
tror, herr talman, att det är angeläget
att understryka betydelsen av dessa
frågor vid sidan av spörsmålet om den
näringsgeografiska indelningen.

Vidare gick statsrådet ganska lätt
förbi frågan om fördelningen av uppgifterna
mellan stat och kommun. Han
sade att diskussionen härom alltid har
pågått. Naturligtvis har den det. Men
man måste ju ha vissa förutsättningar
för kommunindelningen. Låt mig ta ett
litet exempel för att illustrera denna
fråga. Grundskolan har nämnts som ett
naturligt underlag för den kommunala
enheten, eftersom grundskolan skall
handhas av primärkommunerna. Och
herr Ingemar Andersson var särskilt
angelägen att stryka under att ingen velat
föreslå något annat. Men hur blir
det med gymnasierna? Skall de bli statliga
eller kommunaliseras? Den frågan
har gymnasieutredningen ännu inte tagit
ställning till. Skulle de kommunaliseras
— vilket jag inte alls vill förorda
— kommer frågan om kommunindelningen
ur skolsynpunkt åter i ett nytt
läge.

Varje gång en väsentlig uppgift skall
flyttas, skulle det bli nödvändigt att
göra en ny kommunindelning och detta
skulle alltså vara en ytterst riskabel
och farlig väg.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill ta upp ett par
spörsmål som även herr Heckscher berörde
i sitt anförande.

Det finns anledning att i detta sammanhang
diskutera frågan om fördelningen
av uppgifterna mellan stat,
landsting och primärkommuner. Såsom
inrikesministern själv framhöll, har det
hänt en hel del exempelvis på polisväsendets
område, där man planerar att

uppgifterna skall helt överföras på
statsmakterna. Det är uppenbart att sådana
åtgärder måste påverka bedömningen
av de framtida kommunernas
struktur och storlek och kraven på deras
ekonomiska bärkraft.

Om man som inrikesministern säger,
att det inte går att göra en fördelning
som är giltig för alla tider, är det att
slå in öppna dörrar. Man kan i varje
fall börja med att fundera över hur
uppgifterna bör fördelas fram till 1975.
Den perioden anser sig ju inrikesministern
kunna överblicka, av formuleringarna
i propositionen att döma.

Enligt min mening finns det en uppenbar
risk — jag har i den frågan
samma uppfattning som herr Heckscher
— för att statsmakterna kommer
att pålägga kommunerna ökade uppgifter
eller nya uppgifter som kräver ett
större befolkningstal. Och så kommer
man att hävda att för att »trygga den
kommunala självstyrelsen» måste vi slå
samman kommunerna. Det är ett slags
»tuvhoppning» som gör ett beklämmande
intryck. Man borde åtminstone försöka
göra en bedömning av hur uppgifterna
lämpligen skall fördelas under en
femtonårsperiod.

Jag skall inte gå in närmare på frågan
om befolkningsutvecklingen, men
jag ger inrikesministern rätt i att den
är bekymmersam. »Vi har», sade inrikesministern,
»i huvudsak velat överlämna
till näringslivet att göra lokaliseringen
av företagen.» Det är en sak.
En annan sak är -— och det tror jag
att samtliga riksdagsledamöter kan vara
ense om — att från statsmakternas sida
inte har gjorts vad som borde göras för
att motverka en koncentration av näringslivet
och bebyggelsen. Jag tyckte
att inrikesministern tog litet för lätt på
skatteutj ämningsproblemet.

Jag måste här förbigå en rad andra
spörsmål: försvarspolitiska, sociala,

trivselbetonade o. s. v. Som inrikesministern
sade är det emellertid allvarlig
fara för att vi får i detta land stora

Onsdagen den 21 februari 1962 fm.

Nr 8

Översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

sjok av utarmad landsbygd, där arbetskraften
inte ens kommer att räcka till
att klara sysselsättningen i våra basnäringar.

Då frågar man sig: Kan en skatteutjämning
och en annan kostnadsfördelning
mellan stat och kommun här inverka?
Inrikesministern menade att vi
får vara beredda på att föra en mera
aktiv lokaliseringspolitik och på att
samhället får ta på sig en hel del kostnader.
Jag tackar för detta uttalande.
Det skall jag erinra om när centerpartiets
motioner om ändring av vissa
statsbidrag kommer upp senare under
årets riksdag.

Man kan inte bortse från att kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun
och den bristande skatteutjämningen
hör till de fundamentala svårigheterna
för glesbygdskommunerna när det
gäller att attrahera ny företagsamhet.
Det går inte att hävda att det är ett underordnat
problem. Om kommunen har
för dålig skattekraft och inte kan hålla
en hygglig utdebitering, så får den
ingen ny företagsamhet och därmed
ingen ökning av skatteunderlaget. Däri
ligger problemet.

Inrikesministern sade att centerpartiet
inte behöver göra sig besvär med
skatteutjämningspropåer, eftersom de
kommer ändå. Får jag påminna inrikesministern
om hur det förhåller sig
med förslaget rörande skatteutjämningsbidrag.
Det är ett resultat av en
centerpartimotion vid förra årets riksdag.
En av motionärerna sitter snett
bakom inrikesministern, och han kan
intyga att vad jag säger är riktigt. Och
hur är det med skolmåltiderna? Det har
gjorts framstötar på den punkten ett
par tre år, men ingenting har åstadkommits.
Alldeles automatiskt tror jag inte
att någonting går.

Tyvärr måste jag konstatera att inrikesministern
glider förbi denna sak.
Jag vill inte påstå att en skatteutjämning
skulle lösa hela problemet, men
regeringen har visat en betydligt större

iver när det gällt att forcera kommunindelningsfrågan
än när det gällt att påskynda
en lösning av spörsmålet om
kostnadsfördelningen mellan stat ocli
kommun.

Herr MAGNUSSON i Tumhult (h)
kort genmäle:

Herr talman! »Kungl. Maj:ts fastställande
av planerna är den verkliga
tvångsåtgärden», påstår inrikesministern
att jag skulle ha yttrat. Jag har
sagt, att jag inte tror, att Kungl. Maj:ts
fastställande av planerna kommer att
inskränka sig till enbart en formalitet.
Statsrådet medgav också senare i sitt
anförande, att Kungl. Maj :ts åtgörande
kan innebära en viss revision av de föreslagna
planerna. Är det en sådan revision
herr statsrådet anser stå i överensstämmelse
med frivilliglinjen? Själv
tvivlar jag på att kommunerna har någon
möjlighet att påverka en dylik revision
och få sina önskemål tillgodosedda.

Herr BOO (ep) kort genmäle:

Herr talman! När inrikesministern
återknyter till diskussionen om vad som
var förutsatt skulle hända år 1967 enligt
den skrivning som finns i propositionen,
vill jag påpeka att den enda
skrivning som jag kan återfinna i utskottsmajoritetens
betänkande är en
passus där det sägs: »Även om utvecklingen
i fråga om sammanslagning av
kommuner eller samverkan inom kommunblocken
skulle ske något långsammare
än beräknat bör detta ej få motivera
tvångsåtgärder från statsmakternas
sida.»

Med detta, herr talman, har utskottsmajoriteten
enligt min mening klart
fastslagit att det fanns tvång i den tanke
som var skisserad i propositionen.

Jag vill också upprepa vad jag tidigare
nämnde i anförandet, nämligen att
vad utskottsmajoriteten föreslår inte är
ett avståndstagande, utan bara ett påpekande.
Och när också inrikesminis -

Nr 8

Onsdagen den 21 februari 1962 fm.

översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

tern här klart säger ifrån, att det inte
betyder så mycket om årtalet 1967 eller
något annat står spikat, eftersom regeringen
bär initiativrätt när som helst,
så bestyrker det vad jag tidigare mycket
bestämt har framhållit, nämligen att
det inte föreligger någon som helst uppmjukning
eller ändring beträffande de
tvångsåtgärder som skisserades i propositionen
och som också finns kvar i utskottsmajoritetens
skrivning.

Statsrådet beskrev hur besvärligt lian
hade haft det med de diskussioner som
han måst föra med sitt eget partifolk.
Det hade uttalats funderingar från representanter
för de kommuner som har
ett gott skatteunderlag och över huvud
taget goda förutsättningar, om man skulle
behöva ta på sig de svagare kommunernas
alla bekymmer. Av den översikt
som finns intagen på sid. 23 i kommunindelningssakkunnigas
betänkande får
man en något annorlunda bild av det
hela. Den visar att det är de mindre kommunerna
och säkert också de skattesvaga
och glesbygdsbetonade som är
tveksamma inför och även går direkt
emot det föreliggande förslaget till kommunindelning.

Herr ANDERSSON i Linköping (s)
kort genmäle:

Herr talman! Reservanten herr Boo
har tagit på sig den svåra uppgiften att
försöka tolka vad utskottsledamöterna
innerst inne tänker om sådant som de
icke har yttrat sig om i utskottsutlåtandet.
Det gäller frågan om departementschefens
uttalande i propositionen om
att han till 1967 års riksdag har för avsikt
att redovisa vad som har skett.

Att vi inte har yttrat oss om detta i
utlåtandet, beror helt enkelt därpå att
vi betraktar det såsom regeringens egen
sak att avgöra när den anser sig ha
något att meddela riksdagen. Regeringen
har inte bara rätt, utan också skyldighet
att följa frågorna och ta de initiativ
som kan vara motiverade av utvecklingens
gång. Att konstitutionsut -

skottet avstått från att uttala sig på
denna punkt, är därför ganska naturligt.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Såsom herr Andersson
i Linköping framhållit har i propositionen
bara gjorts det uttalandet att
Kungl. Maj:t till 1967 års riksdag skulle
redovisa »i vad mån i förevarande
sammanhang beslutade åtgärder lett till
utveckling av interkommunalt samarbete
och sammanläggning av kommuner,
samt underställer riksdagens prövning
huruvida åtgärderna visat sig till fyllest».
Hur man därur kan utläsa en
tvångsföreskrift är för mig alldeles obegripligt.

Herr Magnusson i Tumhult säger att
han inte menat att den omständigheten
att Kungl. Maj:t skulle fastställa planerna
skulle innebära något tvång, utan
att han har uttalat sig om vad han tror
kommer att inträffa; det stannar nog
inte vid att Kungl. Maj :t fastställer planerna.
»Akta er väldigt noga» — det är
ungefär med den attityden som herr
Magnusson i Tumhult framträder, och
det inger inte mycket respekt.

Det väsentliga är de vägledningar och
anvisningar som angivits i propositionen.
Det är till dem riksdagen skall ta
ställning liksom självfallet även till de
problem som sammanhänger därmed.

Herr Eliasson i Sundborn säger att
skattekraften i kommunerna måste underbyggas
genom statsbidrag för skatteutjämning.
Jag har tidigare tagit upp
detta spörsmål och ställde då frågan:
Vilken betydelse har en långt gående
skatteutjämning —- jag tar som exempel
Karesuando eftersom denna kommun
tidigare har kommit in i bilden? Vad innebär
det för skattekraften, om de får
en del av utdebiteringen avlastad genom
skatteutjämning? Det ger inte i och för
sig några förutsättningar att bygga ut
serviceanordningar. Det är först i den
mån företag kan förläggas till kommunen
och människorna erhålla syssel -

Onsdagen den 21 februari 1962 fm. Nr 8

Översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

sättning inom lönsamma verksamheter
som man kan nå ett bättre resultat i
fråga om skatteunderlaget.

Här kommer vi in på det stora problemet
om lokaliseringspolitiken. Om vi
vill åstadkomma en lokalisering av industrier
och företag, vilken skulle ge
underlag för en ökande skattekraft hos
alla kommuner, får vi också ta upp en
diskussion om näringslivets koncentrationstendenser,
rationaliserings- och
effektivitetssträvanden. Men dessa tendenser
måste ju omhuldas, eftersom de
utgör en av förutsättningarna för att
våra företag skall klara sig i den internationella
konkurrensen.

Det har i propositionen sagts att man
om möjligt bör söka grunda de framtida
kommunerna på näringsgeografiskt
sammanhängande områden och regioner.
Det är givetvis en svår uppgift att
bestämma de exakta gränserna för vad
som är sammanhängande områden, men
en rad utredningsinstitut har dock sysslat
med detta problem, bl. a. i samband
med skolplaneringen. Arbetsmarknadsstyrelsen
har, såsom jag tidigare påpekat,
arbetat med saken under en tioårsperiod.
Vad man vid dessa utredningar
och undersökningar kan få fram är
centralorternas och tätorternas attraktionsförmåga
i förhållande till den omgivande
bygden; man kan se var kontakterna
går från bygden till centralorten.
Detta material har också tagits
till vara i det betänkande som polisutredningen
med centerpartiets ledare
herr Hedlund såsom ordförande lämnade.
Hela detta resonemang om centralortsprincipen,
om centralorten med
dess attraktionsförmåga för den omgivande
bygden som vi för, återfinns
även i polisbetänkandet. Där går man
ännu längre än vad vi kan förvänta oss
av den framtida kommunindelningen
i fråga om distriktsindelning för polisväsendet.

Herr Hedlund har också redan år 1957
liksom dyrkat upp porten till den diskussion
vi nu för. När herr Hedlund

då lade fram förslag till riksdagen om
en kommunalförbundslagstiftning, tog
han upp frågan om samarbetet mellan
kommunerna. Han sade att detta samarbete
bör kunna ordnas via kommunalförbund,
men det bör inte bli så att
praktiskt taget alla kommunala uppgifter
flyttas över till kommunalförbunden.
Då får man söka åstadkomma en sammanläggning
av kommuner. Det var som
sagt år 1957. Riksdagen godtog detta
grundresonemang och hade ingen erinran
däremot. Jag har inte gått så
långt i mina uttalanden att jag sagt att
vi bör eller skall sammanlägga kommuner.
Jag har bara försökt tillmötesgå
de önskemål man har ute i kommunerna
om riktlinjer och vägledning.

Om jag återvänder till frågan om de
näringsgeografiska förhållandena, så är
det väl ändå självklart att förutsättningarna
att åstadkomma ett mera differentierat
näringsliv är bättre inom
de större områdena. Det är ju själva
grundprincipen. Likaså bör förutsättningarna
vara större att i ett stort område
finna en replipunkt när det gäller
lokaliseringen. Jag tror det är nödvändigt
att skapa större områden för att
kunna rätt vårda våra tillgångar och
bygga ut de ekonomiska och kulturella
stödjepunkterna.

Centerpartiet har till årets riksdag
väckt en ganska intressant motion med
rubriken: Åtgärder till stimulans för näringslivets
utveckling och differentiering
i avfolkningsregioner. Det är en
mycket sakkunnig man som skrivit den
motionen; så långt jag förstår behärskar
han verkligen detta problem. Och
han framhåller att man måste acceptera
befolkningsomflyttningen inom en region,
i den mån den förenas med en
lämplig differentiering och lokalisering
av näringslivet. Det sägs alltså klart i
denna centerpartimotion att man måste
acceptera den utflyttning som sker från
landsbygden in till centralorter och tätorter;
den är betingad av koncentrationstendenser
inom näringslivet.

Nr 8

Onsdagen den 21 februari 1962 fm.

Översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

Jag kan så väl förstå att man bär den
uppfattningen på jordbrukarhåll. Vad
är det som skett exempelvis inom jordbrukets
ekonomiska föreningsrörelse?
Inte bygger man inom varje kommun
ett mejeri, slakteri eller motsvarande
för att befrämja näringslivets lokalisering?
Nej, det är i stället mycket kalla
ekonomiska överväganden som leder
till att man koncentrerar verksamheten
i stora mejerier och slakterier och
att man skickar ut butiksbussar på
landsbygden. Därigenom blir det mycket
svårt för fria, privata lanthandlare
och hantverkare att driva sina rörelser.
Efter hand måste dessa därför lägga
ned sin verksamhet och flytta.

Detta är ingen anmärkning mot jordbrukarna.
Det är bara ett konstaterande
av att de följer samma mallar som näringslivet
i stort beträffande koncentrationen
och lokaliseringen av sin verksamhet.
Det är också detta man har
accepterat i centerpartimotionen, när
man diskuterar frågan om näringslivets
fortsatta utveckling. Man konstaterar
bara denna omflyttning av människor
och att den kommer att fortgå i anslutning
till koncentrationstendenserna.

Däremot accepterar man inte omflyttningen
mellan regionerna. Jag förmodar
att man där vill driva en längre gående
lokaliseringspolitik än den nuvarande,
och därvidlag är vi också överens. Men
det är då mycket viktigt att slå fast att
det är till de näringsgeografiskt sammanhängande
områdena och regionerna
med centralorter och tätorter, som man
vill lokalisera näringslivet och därigenom
åstadkomma en förstärkning. Detta
är alldeles riktigt. Det är på det sättet
man vinner ökad stabilitet i det som är
det ekonomiska underlaget för den kommunala
verksamheten.

Beträffande frågan om skatteutjämningen
har jag tidigare sagt till herr
Eliasson i Sundborn att finansministern
kommer med en proposition om fjorton
dagar. Den har inte något samband
med centerpartiets motion från i fjol.

Samtliga partier tycks f. ö. anse sig som
pådrivare av den socialdemokratiska
regeringens politik, och det får väl
betraktas vara i sin ordning att herr
Eliasson där plockar in det lilla han
kan.

Vidare sade herr Eliasson att vi bör
ägna uppmärksamhet åt frågan om kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun,
och att det i detta avseende har
skett en orättvis utveckling. Ja, jag kan
hålla med om att det inom vissa avsnitt
har skett en urholkning av bidragen.
Men den saken framställes ungefär så
som att det har skett en minskning av
de statliga bidragen till sådana funktioner
som är en primär kommunal uppgift.
Jag vill därför helt kort erinra om
att år 1950 betalades det ut 500 miljoner
kronor i statsbidrag till kommunerna,
medan det i år enligt propositionen
kommer att betalas ut 2 740 miljoner.
Om jag omräknar dessa belopp till en
index, där 1950 års bidrag sättes till
100, så betyder det att indexsiffran
1962 är 528. De statliga bidragen till
den kommunala verksamheten har alltså
ökat mer än fem gånger.

Man kan givetvis säga att kommuner
med gott skatteunderlag inte behöver
någon skatteutjämning. Det är sådana
kommuner som saknar den ekonomiska
bärkraften, det underlag som krävs för
att klara den kommunala servicen åt
medborgarna, som behöver det. Men
om vi hade utformat förslaget som en
mera tvångsmässig organisationsåtgärd,
skulle vi väl ha avhållit oss från att föreslå
bidrag till dessa svagare kommuner.
Det gör vi nu inte, eftersom det är
nödvändigt att snabbt komma en rad
kommuner till undsättning — inte minst
därför att den frivilliga sammanläggningen
i allmänhet gäller relativt goda
kommuner, som lägges tillsammans till
kraftfullare och stabilare enheter, medan
de ekonomiskt svagare kommunerna
blir lämnade utanför den nya gemenskap
som nu håller på att byggas
upp. Det är därför, herr Heckscher, som

G 3

Onsdagen den 21 februari 1962 fm. Nr 8

Översyn av rikets indelning- i borgerliga primärkommuner

vi behöver de föreslagna riktlinjerna
för hur det kommunala samarbetet bör
ske och den vägledning för sammanläggningarna
som därvid lämnas.

Jag är överens med herr Heckscher
om att den kommunala demokratien
och självstyrelsen ställes inför många
problem i framtiden. Frågan om den
kommunala demokratiens funktion blir
därför en betydelsefull angelägenhet.
Därvidlag får man väl diskutera vad
som skall göras. Jag ser emellertid inte
på den saken med någon pessimism. Intresset
för den kommunala självstyrelsen
är utomordentligt stort. — Det framgår
bl. a. av det studieintresse som visats
för denna fråga under de sista
åren. Där kan vi glädja oss åt ett ökat
intresse inom praktiskt taget alla partier.
Jag har haft tillfälle att tala inför
studiegrupper och vid setudiekonferenser
med deltagare tillhörande olika partier,
och jag vet därför en del om aktiviteten
därvidlag.

Jag kan emellertid förstå dem på högerhåll
som nu ställer sig litet undrande.
Jag läste häromdagen ett referat i
Sydsvenska Dagbladet från en konferens
för unga högermän, ev. framtida
ledamöter i kommunala fullmäktigeförsamlingar
och nämnder. En av föreläsarna
framhöll, att kommunreformen
är en av de största och viktigaste frågorna.
Det är klart, sade han, att vi kan
vara tveksamma om en del i fråga om
lagstiftningen, men denna reform är det
enda tänkbara för framtiden. Nu får väl
herr Heckscher skicka en kontraorder
till Skåne och dessa unga högermän,
som man försökt skola i den anda som
omfattades av en rad förnämliga kommunalmän
även ur högerns krets innan
konstitutionsutskottet tog ställning till
ärendet. Men det är en sak som inte
jag skall bekymra mig om — den får
herr Heckscher klara själv.

Vi kan väl ändå vara överens om att
intresset för kommunalpolitik och kommunal
verksamhet är i stigande. Jag
vill bara säga att inom det parti jag

tillhör har en mycket omfattande studieverksamhet
i detta avseende bedrivits
under det senaste året. Vi har under
denna vinter haft 1 000 studiecirklar
med ca 15 000 deltagare i det ämne
som heter »Känn din kommun». Detta
intresse är ur den kommunala demokratiens
synpunkt utomordentligt värdefullt.

Herr ELIASSON i Sundhorn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Inrikesministern talar
om att statsbidragen år 1950 sammanlagt
var 500 miljoner och att de nu utgör
över 2 miljarder. Det kan hända att
detta innebär någon förbättring i vissa
avseenden. Men tar man hänsyn till
skolmåltider, folkpensioner och annat,
finner man att situationen inte är så
förändrad. Den statistik som nu presenteras
säger inte allt, man måste räkna
med de nya uppgifter kommunerna fått
under tiden och kostnaderna för dessa.
Jag läste någon gång i en notis, att statistiken
visar att brandskadorna var
större i sådana fall då brandkåren medverkade
och betydligt mindre då brandkåren
inte var med. Man får vara försiktig
med statistik.

Beträffande skattekraften sade inrikesministern
att .skatteutjämning i och
för sig inte medför ökad service. Det
kan jag hålla med om, men man bör
inte glida förbi problemet så lätt. Med
bättre ekonomiska resurser genom skatteutjämning
kan man ge ökad kommunal
service. När inrikesministern talar
om näringslivet, vill jag säga att det
väl inte kan vara oväsentligt för en
företagare, som skall flytta och har att
välja mellan två kommuner, om den
ena kommunen har 11 kronor i kommunal
utdebitering och den andra 20
eller 21. Jag föreställer mig att man
även i Karesuando har intresse av en
skatteutjämning. Det kanske finns någon
som skulle vilja förlägga turistverksamhet
dit, om inte skattesituationen
vore som den är.

Nr 8

Onsdagen den 21 februari 1962 fm.

Översyn av rikets indelning i borgerliga

Inrikesministern åberopar herr Hedlund
som ordförande i polisutredningen
och säger att man där gått in för att
sammanföra polisen till centralorter.
Det säger väl ingenting alls i detta sammanhang.
Man skall väl samla polisen
där brottsligheten är störst och inte där
befolkningsanhopningen och brottsligheten
är mindre. Inte har vi väl organiserat
vägväsendet så, att vägförvaltningarna
finns ute i gleskommunerna,
utan de ligger oftast i residensstäderna.
Det är samma förhållande med postmästardistrikten
och vägmästardistrikten.
Dessa saker skall kommunerna inte
ha något med att göra i fortsättningen
— jag utgår ifrån att inrikesministern
läst betänkandet. Det är alldeles klart
att detta inte är några kommunala uppgifter
i fortsättningen.

Statsrådet framhöll att det i centerpartiets
motion finns ett resonemang
om förflyttningar inom regioner. Jag
måste tacka inrikesministern för det intresse
han lägger ned på att läsa våra
motioner. Om han fastnat för en synpunkt
som han tycker är förnuftig, hoppas
jag att intresset sträcker sig så
långt att han biträder vårt yrkande; vi
fäster större vikt vid detta än vid en
eller annan mening.

Jag vidhåller att frågan om en effektiv
kostnadsfördelning mellan stat och
kommun som tillgodoser önskemålen
om skatteutjämning, är den största kommunala
fråga vi har just nu. Ingenting
skulle ha större betydelse för stärkandet
av den kommunala självstyrelsen än
just en reform på detta område.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan ju inte riktigt
följa med vad som händer vid alla konferenser
och det kan möjligen tänkas
att den talare, som sagt att denna reform
var det enda tänkbara för framtiden
utgick från den vanliga uppfattningen
att alla regeringens propositioner
blir antagna och att alla oppositionens
yrkanden faller och att han därför

primärkommuner

inte kunde tänka sig någonting annat
än att även detta förslag skulle gå igenom.
Det skulle glädja mig mycket om
han den här gången fick orätt, men
det förefaller inte överraskande att folk
drar sådana slutsatser.

I likhet med herr Eliasson har jag
svårt att förstå vad polisdistrikten har
med denna sak att göra. Om man behöver
polisdistrikt som är så mycket
större än de nuvarande kommunerna

— och det tycker jag är alldeles riktigt

— är just detta en anledning att föreslå
att polisväsendet förstatligas. Här finns
just ett exempel på sambandet mellan
kommunens storlek å ena sidan och arbetsfördelningen
mellan stat och kommun
å den andra sidan.

I ett tidigare anförande framhöll
statsrådet att även de små enheter, som
införlivas med större städer, blir delaktiga
av den kommunala självstyrelsen.
Ja, på papperet, men inte i verkligheten.
Jag upprepar: Fråga handelsträdgårdsmästarna
i Hässelby och folket
i Sunnersta och Västra Frölunda hur
delaktiga de känner sig av den kommunala
självstyrelsen inom den större
stad, till vilken de hör!

Slutligen, herr talman, utjämningsproblemen
mellan kommunerna. Statsrådet
kan väl ändå inte föreställa sig
att man här kan få fram en indelningsreform
genom frivillig sammanläggning
eller på annat sätt som löser detta problem.
Nej, det problemet har en helt
annan omfattning och måste angripas
på helt andra vägar än genom de kommunsammanläggningar
det här är fråga
om.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Trots det relativt välvilliga
omdöme som inrikesministern
nyss fällde rörande 1952 års kommunreform
måste man väl ändå säga, att
den blev inte vad som avsågs. Herr
Heckscher hade ungefär samma syn på
saken. En fullt naturlig obenägenhet att
rubba cirklar, dragna för nästan ett se -

Onsdagen den 21 februari 1962 fm.

Nr 8

Översyn av rike

kel sedan, och det tvång som 1952 års
reform innebar för kommunerna gjorde
att man endast motvilligt accepterade
den nya given och inte accepterade
den längre än som var aboslut nödvändigt.
Reformen blev en lialvmesyr.

De problem som ledde fram till 1952
års kommunreform — befolkningsomflyttningen,
ökade kommunala uppgifter,
ökade anspråk på kommunal service
— upphörde inte att finnas till i
och med att reformen var genomförd.
Tvärtom har under det sist förflutna
decenniet utvecklingen gått i ett alltmer
accelererande tempo. Befolkningsomflyttningen
har fortsatt, glesbygden avfolkats
och åldersfördelningen blir allt
oförmånligare i avfolkningsbygderna.
Ett vikande skatteunderlag i dessa bygder
har också fått till följd att den
kommunala verksamheten alltmer hämmats.

På åtskilliga områden av den kommunala
förvaltningen märks de små
kommunernas bristande resurser. Skolväsendet
— både yrkesundervisning och
grundskola — socialvården, det sanitära
området, byggnadsväsendet och arbetsmarknadspolitiken
kräver större resurser
och större områden än vad
många av våra nuvarande kommuner
kan prestera eller utgör. I betänkandet
»Principer för ny kommunindelning»
har enligt min mening övertygande bevis
framlagts för den saken. Betänkandet,
som ingalunda överallt andas frivillighet,
var enhälligt och det undertecknades
även av ledamoten av denna
kammare herr Larsson i Luttra.

Jag kan för att belysa kommunernas
svårigheter ta några exempel från mitt
eget område. I en interpellation till
kommunikationsministern för några
veckor sedan efterlyste jag hur 1960
års ändring av byggnadslagstiftningen
utfallit i praktiken. Genom ändringen
avsåg man att råda bot på byggkrånglet
genom en långt gående decentralisering
av uppgifterna på planeringens
3 — Andra kammarens protokoll 1962. .

indelning i borgerliga primärkommuner

och byggnadsväsendets område. Man
avsåg att till kommunerna delegera stora
och viktiga uppgifter efter förordnande
av länsstyrelsen. Sådana förordnanden
har tydligen meddelats endast
i ett fåtal fall. I stället för en förenkling
har man otvivelaktigt åstadkommit
en kraftig fördröjning. Varför har
så skett? Jo, kommunerna har, i många
fall på grund av otillräcklig storlek och
bristande ekonomiska resurser, inte
kunnat skaffa den expertis som lagstiftaren
avsåg. Dispensärendena handläggs
alltjämt av länsstyrelserna och planärendena
har råkat in i en trampkvarn
som maler med vidunderlig långsamhet.

Låt mig ta också ett annat exempel!
Inflyttningen till städer och samhällen,
den ökade fritiden och det allt större
antalet bilar är tre faktorer som gör
att det blir mer och mer angeläget att
planera för naturskydd, landskapsvård
och fritid runt om i landet. Allt fler
människor söker sig nu ut i naturen för
en dag, under veckoslutet eller under
en semestermånad. Trycket på stränderna
och de vackraste landskapsområdena
blir allt större. Om inte oersättliga
värden skall gå till spillo eller alltmer
generellt verkande förbud av olika
slag skall hindra förverkligandet av
folks önskan att komma ut i naturen
erfordras att man snabbt vidtar planerande
åtgärder. En sådan planering var
också avsedd att verkställas, när strandlagen
såsom ett uppehållande försvar
infördes. En lämplig planering i form
av inventering, översiktlig planering
eller generalplanering, beroende på
problemets omfattning och natur, bör
kunna ge svar på frågan, vilka områden
det är mest trängande att skydda
och vilka områden som bör kunna få
utnyttjas för olika ändamål. Enligt
byggnadslagstiftningen är det i första
hand en kommunal uppgift att ta initiativ
till och verkställa sådana planeringar.
Hur många av våra ur naturskyddssynpunkt
mest ömtåliga kom•
8

Nr 8

Onsdagen den 21 februari 1962 fm.

Översyn av rikets indelning i borgerliga

muner har resurser och möjlighet att
sköta dessa uppgifter, och vad blir följden,
om de inte sköts?

Vilka andra vägar är nu tänkbara,
om man inte vill sikta till en ny kommunindelning?
På en del håll har man
förordat ändrat huvudmannaskap i de
frågor, där de mindre kommunerna inte
klarar uppgiften. Men hur man, samtidigt
som man hävdar en sådan linje,
kan påstå att man på detta sätt slår vakt
om den kommunala demokratien och
självbestämmanderätten är för mig en
gåta. Under de senaste decennierna har
en strävan att decentralisera avgörandena
förelegat för att man på det sättet
skulle kunna undvika eller avskaffa
byråkrati och krångel, en strävan att
från länsplanet till kommunerna delegera
så många uppgifter som möjligt.
För egen del hoppas jag att den utvecklingen
skall fortsätta och inte förbytas
i sin motsats.

Avtalsvägen har många kommuner
fått beträda. Nackdelen är uppenbar.
Värdkommunen får den reella beslutanderätten,
gästkommunen får i stort
sett endast betala räkningen i enlighet
med avtalet. I många fall kommer det
visserligen också i fortsättningen att erfordras
avtal kommunerna emellan, men
det bör helst vara undantag och inte
regel.

Samma invändningar som kan göras
mot avtalet kan göras mot kommunalförbundet.
I de fall kommunalförbund
kommit till stånd — reglerna för bildandet
är inte de lättaste — har det
visat sig att de reella avgörandena i
stor utsträckning kommit att frånhändas
de i kommunalförbundet ingående
enheterna och överlämnats till förbundets
fullmäktige. En sådan utveckling
bör självfallet helst undvikas. Att t. ex.
utan invändningar eller försök att lösa
frågan på annat sätt acceptera att 85
procent av samtliga kommuner i riket
ordnar skolfrågan avtalsvägen eller genom
kommunalförbund kan inte vara
försvarligt.

primärkommuner

När de små kommunernas problem
inte kan acceptabelt ordnas genom
ändrat huvudmannaskap, genom avtal
eller genom kommunalförbund, återstår
enligt min uppfattning ingenting annat
än en översyn av den kommunala indelningen.
Även om reformen måste
växa fram genom kommunernas egna
frivilliga insatser, är det ändå ett steg
åt rätt håll. Jag kan bara påminna om
att åtskilliga kommuner — ungefär ett
50-tal — redan nu är inbegripna i samarbete
med andra kommuner genom
samarbetsnämnder. Det är en sådan utveckling
denna översyn och upprättandet
av kommunblock är avsedd att stimulera.

När tanken på en ny kommunreform
dök upp i inrikesdepartementet — jag
förmodar att tanken föddes där och att
skolfrågan var den tändande gnistan ■—
tog inrikesministern enligt vad han själv
har sagt här i dag kontakt med kommunförbunden
för att rådgöra med dem.
Detta grepp var utan tvekan riktigt. Det
erkännandet skall man ge inrikesministern.
Sämre var dock att den utredning,
som sedan tillsattes i departementet,
fick order att klara frågan så
hastigt, att det uppstod oro ute bland
kommunerna. Jag tror att inrikesministern
vid det här laget är på det klara
med att en något lugnare takt från början
hade gagnat saken. Jag lyssnade uppmärksamt
när inrikesministern bemötte
en sådan invändning, men jag vill ändå
understryka att den korta remisstid
kommunerna fick uppenbarligen skapat
oro ute bland kommunerna. De fick
tydligen för sig att det här gällde något
som statsmakten till varje pris skulle
trumfa igenom och att att det helst borde
ske så fort att de berörda kommunerna
inte skulle hinna tänka. Trots
denna psykologiskt sett förklarliga reaktion
mottogs indelningssakkunnigas betänkande
av remissmyndigheterna relativt
välvilligt. I varje fall gällde detta
frågan om lämpligheten av en översyn
av den primärkommunala indelningen.

Onsdagen den 21 februari 1962 fm.

Nr 8

Översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

Landskommunernas förbund, Stadsförbundet,
samtliga centrala ämbetsverk
utom två, samtliga länsstyrelser utom
en och cirka 400 av rikets primärkommuner
instämde i eller hade ingenting
att erinra mot de sakkunnigas uttalande
att åtgärder erfordrades i syfte att åstadkomma
en allmän översyn av den primärkommunala
indelningen. Om frågan
inte forcerats utan kommunerna fått
tid att sätta sig in i den, hade reaktionen
från deras håll sannolikt blivit ännu
mer positiv. Jag har svårt att tro att
man med ett lugnare tempo med framgång
hade från de negativt inställda
kunnat driva den tesen att reformen
inte är baserad på frivillighet utan på
tvång. Tyvärr har den propagandan
vunnit en del terräng ute i kommunerna.

Över huvud taget bör man ge inrikesministern
det erkännandet att han vid
utarbetandet av propositionen tagit hänsyn
till remisskritiken — det har även
omvittnats av inrikesministern alldeles
nyss från denna talarstol. Propositionen
går i stället ut på planer över kommunblock,
upprättade av länsstyrelserna i
samråd med kommuner och landsting
och fastställda av Kungl. Maj:t. Hur sedan
kommunblocket skall ordna sina
angelägenheter finns det inga tvingande
bestämmelser för. Man kan som förut
ordna frågorna genom avtal eller kommunalförbund.
Men självklart siktar planerna
mot ett samgående av kommunblocket
i en kommun sedan kommunerna
själva begärt ett sådant samgående.
Att man under väntetiden från länsstyrelsen
kan uppmuntra eller till och med
taga initiativ till samarbetsnämnder innebär
inte större tvång än skyldigheten
för kommunerna att ordna frågorna på
annat sätt när det måste bli fråga om interkommunalt
samarbete.

Självklart är det ingen som tänker sig
att alla problem plötsligt kommer att
lösas i och med att riksdagen nu antar
utskottets förslag, om så nu blir fallet.
Eftersom förslaget är baserat på frivil -

lighet och utskottet uttryckligen understrukit
detta måste kommunerna komma
till insikt om det lämpliga i att antingen
ordna samarbetet på ett förnuftigt
sätt inom blocket eller begära sammanläggning
av blockets enheter. Här
gäller det att låta kommunerna få tid
och ro att själva komma till klarhet. Till
dess så skett får vi avvakta utvecklingen.

Att de små och svaga kommunernas
ekonomiska problem inte löses enbart
genom att vi tillskapar kommunblock
är också självklart. Även om det är en
viss överdrift att säga att man av två
svaga kommuner inte kan skapa en
bättre, är det så till vida riktigt att någon
större utjämning ekonomiskt sett
mellan olika kommuner inte sker genom
kommunreformen. Där fordras det helt
andra tag.

Jag skall inte närmare uppehålla mig
vid denna fråga, eftersom inrikesministern
här har signalerat att vi får en
proposition inom 14 dagar, vilken berör
just skatteutjämningen kommunerna
emellan. Jag vill bara påpeka att folkpartiet
i en motion till årets riksdag
har lagt fram dessa problem och därvid
har pekat på vilka iögonenfallande
ojämnheter som föreligger mellan kommunerna
beträffande kostnaderna för
folkpensionering, invalidpensionering
o. d. Detta är självfallet ett centralt inslag
i detta frågekomplex. Jag kan i det
fallet utan vidare instämma i herr Eliassons
i Sundborn uttalande.

Det är uppenbart att en utjämning av
de ekonomiska bördorna kommunerna
emellan måste komma till stånd. Kan
detta inte ske på annat sätt än att staten
helt övertar vissa pensionsutgifter,
som nu delvis påvilar kommunerna, får
man väl överväga en sådan ordning. Vi
får väl återkomma till den saken när
den signalerade propositionen är framlagd.

Jag skall härefter övergå till en fråga
som har berörts i betänkandet, i propositionen,
motionerna och reservationerna
och även tidigare i denna debatt men

Nr 8

Onsdagen den 21 februari 1962 fm.

Översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

som man nog ändå inte har penetrerat
tillräckligt. Det gäller den kommunala
demokratien.

Ordet tycks ha blivit något slags slagträ
som man slår varandra i huvudet
med för att hävda sin egen ståndpunkt.
Själva problemet borde nog uppmärksammas
mera, och mig veterligen har
det inte ställts under debatt i den utsträckning
som man har rätt att vänta
sig.

Från olika håll har uttalats farhågor
för att den kommunala demokratien genom
kommunreformen skulle komma i
fara. Låt oss då först konstatera att frågan
om att stärka den kommunala demokratien
är en väsentlig uppgift, alldeles
oavsett om vi får större kommuner
eller inte. Problemet är därför av väsentligt
intresse och bör uppmärksammas.

I en liten skrift, »Kommunaldemokratin
i fara?» utgiven av Harry Törnqvist
och Nils-Erik Wirsäll, sammanfattas
kommunaldemokratiens hörnstenar i
följande fyra punkter.

1) Politiskt medvetna medborgare

2) Aktiva föreningsmänniskor

3) Många kommunalmän

4) Stimulerande information.

Intet av dessa fyra krav är lättare
att uppfylla i en mindre kommun än i
en större. Man hör ändå ofta påståendena
att större kommuner är ett hot mot
självstyrelsen, att medborgarnas intresse
för kommunala frågor försvinner, att
de kommunala förtroendemännen blir
maktfullkomliga, att experterna tar makten
i kommunerna, att stora och färre
kommuner leder till statsdirigerad kommunalförvaltning.

Vad är kommunaldemokrati? Helt enkelt
att kommuninvånarna har möjlighet
att delta i förvaltningen och påverka
dess utformning. Det finns visserligen
flera exempel på länder som vi räknar
till de demokratiska men där man inte
har någon lokal självstyrelse eller någon
motsvarighet till vår kommunaldemokrati.
I vårt land utgår man emeller -

tid i den allmänna debatten undantagslöst
från att vi bör ha en politisk demokrati
grundad på en fristående lokal
självstyrelse.

Det är uppenbart att den kommunala
självstyrelsens primära värde ligger
däri, att den ger tillfälle för ett stort
antal medborgare att aktivt delta i handläggningen
av offentliga angelägenheter.
Den lokala demokratiska självstyrelsen
kan fostra till demokratiskt medvetna
medborgare genom att erbjuda möjligheter
till inflytande, ansvar och skolning.
Den politiska demokratiens existens
är därför till väsentlig del beroende
av den kommunala självstyrelsens
fortbestånd.

Man kan nog tyvärr konstatera att viljan
och förmågan att stärka den kommunala
demokratien i hög grad saknas i
dagens läge och att ansträngningarna
för att höja medborgarnas demokratiska
mognad och intresse inte motsvarar de
krav som rimligen bör ställas. Även med
tanke på vad inrikesministern nyss meddelade
om pågående studiecirklar och
med tanke på de kurser som i samma
syfte ordnas bland mina egna meningsfränder,
där man också kan visa på ett
stigande intresse för dessa frågor, måste
nog medges att här återstår åtskilligt
att göra.

Efter 1862 års kommunalreform har
kommunerna tilldelats uppgifter och
befogenheter av väsentligt annan karaktär
än de som då förutsattes i förordningarna,
men dessa uppgifter är främst
en följd av annan lagstiftning än den
egentliga kommunallagstiftningen. Av
nya uppgifter kan nämnas barnavård,
hälsovård, nykterhetsvård, bostadsförsörjning,
folkpensionering, brandförsvar,
byggnadsväsende och familjebidrag.
Det är alltså en lång rad av uppgifter
som har överförts till våra primärkommunala
enheter.

Man märker tyvärr tydligt hur ärendena
i det kommunala blivit mer komplicerade,
fordrar längre handläggningstid
och vidlyftigare utredningar och

Onsdagen den 21 februari 1962 fm.

Nr 8

översyn av rikets

hur behovet av en väl utvecklad arbetsfördelning
inom kommunalförvaltningen
uppkommit, liksom nödvändigheten
av teknisk och ekonomisk expertis.
Detta innebär en helt förändrad situation
i jämförelse med den tid under vilken
vår kommunala självstyrelse utformades.
Förtroendemännen behöver nu
vid sin sida tjänstemän som kan ägna
sin tid åt de löpande ärendena, men
dessa behöver i sin tur ytterligare experter
inom olika områden av den samhälleliga
verksamheten. Att skylla denna
utveckling på för stora kommuner
måste vara att angripa problemet från
helt felaktiga förutsättningar.

Medborgarnas känsla för de gemensamma
kommunala angelägenheterna
har naturligtvis också starkt samband
med kännedomen om vad som sker.
Kommunalmännen betonar ofta att det
viktigaste i medborgarnas demokratiska
fostran är att lära sig att självständigt
ta reda på fakta och sammanhang och
att kritiskt värdera i stället för att passivt
och auktoritetsbundet acceptera
andras åsikter. Man kan fråga sig hur
detta idealtillstånd skall nås och vilken
roll information och upplysning
spelar i den moderna kommunala självstyrelsen.

Med den kommunala självstyrelsens
ändrade förutsättningar har vidare följt
många problem när det gäller rekryteringen
av förtroendemän. År det möjligt
att för kommunalförvaltningen finna
tillräckligt många män och kvinnor
med tid och kraft, kunnighet och håg
för arbetsuppgifterna? Detta är utan
överdrift en livsfråga för vår kommunala
demokrati och självstyrelse och för
den framtida utformningen av den kommunala
förvaltningen.

Ett studium av folkmängdens förändringar
under 1950-talet visar, att i kommuner
med större folkmängd än 10 000
personer har antalet invånare ökat med
15 procent, medan kommuner med under
5 000 invånare visat en minskning
med 2—5 procent. Detta tyder på en

indelning i borgerliga primärkommuner

starkt ökande orts- och kommunstorlek,
oavsett kommunreformen. Med eller
utan ny kommunindelning sjunker befolkningsunderlaget
i de kommuner,
som redan i dag betecknas som småkommuner.

Från aktivitetssynpunkt kan den
mindre kommunen ha fördelar framför
den större •— det har omvittnats här i
dag. Men utvecklingen för oss under
alla omständigheter bort från den
mindre mot den större kommunen.

Sambandet mellan möjligheten till
kommunalt inflytande och kommunens
storlek är ett ofta återkommande diskussionsämne.
I stora kommuner skulle
det alltså vara svårare att nå kommunalt
inflytande. Om ett sådant samband
existerar innebär det att den tredjedel
av Sveriges befolkning som bor i kommuner
med över 30 000 personer har
det kommunaldemokratiskt sett sämre
ställt. År detta verkligen riktigt?

Det skulle för övrigt vara ganska intressant
med en utredning rörande hur
många kommunala uppdrag som ledamöterna
i denna kammare i genomsnitt
har. En sådan utredning skulle säkerligen
visa att vi själva personligen skulle
kunna göra en insats för att förbättra
den kommunala demokratien.

En fråga av väsentlig betydelse i detta
sammanhang är att ungdomens medborgerliga
intresse tycks vara i avtagande.
Det måste vara en ofrånkomlig
angelägenhet att på nytt väcka intresset
bland ungdomen till liv, även om
det måste ske på bekostnad av en del
av de äldres kommunala inflytande och
förtroendeposter.

Det representativa demokratiska systemet
kräver otvivelaktigt en mycket
stor uppmärksamhet när det gäller kandidatnomineringen,
så att ett bredare
skikt inom väljarkåren får en rejäl
chans att spela en mer aktiv roll. Ett
vidgat användande av provval bidrar
säkert till att öka det politiska intresset
och att stärka momentet av personval.

Nr 8

Onsdagen den 21 februari 1962 fm.

Översyn av rikets indelning i borgerliga

Många omständigheter har bidragit
till att försvåra rekryteringen av förtroendemän.
Det är svårare än förr att
till förtroendeuppdragen rekrytera personer,
som fritt disponerar sin tid, så
att de kan fullgöra uppdragen på ett
tillfredsställande sätt. Kraven på specialkunskaper
har också ökat väsentligt.
Förtroendemännen måste utveckla
sig till något av specialister på kommunal
förvaltning med kunskaper på skilda
områden. Det är här utbildningen
kommer in i bilden. Det är nog nödvändigt
att våra förtroendemän tillägnar
sig den utbildning som är erforderlig
för att de var och en på sitt område
skall kunna göra en insats tillsammans
med tjänstemän och experter.

Jag har tidigare framhållit att en ytterligare
ökning och intensifiering av
de kommunala uppgifterna inom de nya
förvaltningsenheterna vore önskvärd.
Om detta blir fallet kommer det att
medföra att nya arbetsuppgifter läggs
på kommunerna. Vissa uppgifter som
sköts av centrala myndigheter kan tänkas
bli decentraliserade. Men å andra
sidan kan naturligtvis uppgifter komma
att avlyftas från kommunerna och överföras
till enskilda, landsting eller staten.
Som tidigare påpekats under debatten
gäller det här en lämplighetsfråga
där man inte en gång för alla skall låsa
sig. Det egendomliga är emellertid att
många människor säger sig i princip
vara anhängare av en decentraliserad
förvaltning, men inställningen blir
kanske plötsligt en annan när man kommer
till den praktiska tillämpningen.
Det har bl. a. herr Heckscher i sin skrift
»Statsförvaltningen i arbete» uttryckt
på följande sätt: »Också de mest ivriga
anhängare av decentraliseringens princip
anser ofta, att undantag bör göras
på ett enda område — nämligen det där
de själva är verksamma.»

Medborgaranda och engagemang från
invånarna i kommunen skulle stärkas
om inslaget av lokal debatt ökade. Här
bör vi kanske observera, eftersom vi

primärkommuner

står inför ett kommunalval om ett halvår,
att den valdebatt, som redan har
börjat, tydligen som vanligt kommer att
kretsa kring de rikspolitiska frågorna
i stället för de kommunalpolitiska. Jag
tror att en av de stora uppgifterna för
författningsutredningen bör vara att
söka åstadkomma en ordning — gärna
med enkammarsystem — där vi slipper
de indirekta valen via landstingen och
på det sättet slipper se kommunalvalen
rikspolitiskt engagerande.

När man från flera håll i denna debatt
har påpekat att det här skulle vara
fråga om tvång, har man tydligen inte
läst utskottets utlåtande. Jag skall därför,
herr talman, be att i protokollet få
läsa in vad som står i utskottets utlåtande
om den saken. Det heter: »Det
är utskottet angeläget att med eftertryck
betona, att den indelningsreform,
som kan väntas efter hand växa fram
på grundval av indelningsplanerna, avses
helt få frivillig karaktär. Kommunerna
själva bör ha ett avgörande inflytande
i frågan om eller när sammanläggning
skall komma till stånd. Även
om utvecklingen i fråga om sammanslagning
av kommuner eller samverkan
inom kommunblocken skulle ske något
långsammare än beräknat bör detta ej
få motivera tvångsåtgärder från statsmakternas
sida.»

Jag har litet svårt att förstå, hur man
klarare skall kunna uttrycka, att det
här är fråga om frivillighet från kommunernas
sida. Om reservanterna kan
hjälpa till att åstadkomma en ännu klarare
formulering i det fallet vore jag
tacksam. Jag skulle kanske ha varit ännu
mera tacksam, om de i så fall hade
gjort det innan utskottsutlåtandet trycktes,
ty avsikten enligt utskottsutlåtandet
måste vara, att det här är fråga om
frivillighet för kommunerna. Jag bör
kanske tillägga, att man i utskottsutlåtandet
genom det citat jag anförde har
tagit positiv ställning till folkpartiets
huvudmotion.

Om jag sedan granskar centerns och

Onsdagen den 21 februari 1962 fm. Nr 8

Översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

högerns reservationer ett ögonblick finner
jag, att man i högerns reservation
med hänvisning till ett otal utredningar
har yrkat avslag på propositionen. Till
detta är bara att säga, att det alltid
kommer att finnas många utredningar
i verksamhet, vilkas arbete berör våra
kommuner. De som nu pågår skulle i
många fall underlättas av om man får
en blockindelning till stånd. Åtskilliga
av de uppräknade utredningarna har
föga eller intet att göra med en ändrad
kommunindelning efter de principer
som nu förordas. Jag kanske bara får
nämna fastighetsbildningskommittén,
som är med i uppräkningen.

Centerpartiets reservation är då mera
intressant. Här yrkas avslag med hänvisning
till principerna i indelningsförfarandet
och även med hänvisning
till den utredning, som enligt centerpartiets
förslag skall komma med lösningen
på de små och svaga kommunernas
problem, den utredning som
centerpartiet och socialdemokraterna
enades om att tillsätta, nämligen lokaliseringsutredningen.
Det vore i det fallet
intressant att få veta, vilka resultat
av denna utredning som centerpartiet
drömmer om för att till alla våra småkommuner
kunna lokalisera företag i en
sådan omfattning, att en kommunreform
bleve obehövlig. Månne den lokaliseringen
i så fall blir frivillig?

Man fick kanske en viss uppfattning
om det, när man lyssnade till herr Hedlunds
radioanförande i går, där han var
inne på dessa problem och förordade
att via skatter och via kreditvägen omlokalisera
företagsamheten ut till våra
små tätorter eller glesbygder — om jag
fattade honom rätt. Jag undrar om det
är den tanken, som de som enades om
lokaliseringsutredningens tillsättande
också kommer att enas om när utredningen
en gång blir framlagd. För egen
del är jag beredd att redan nu förklara,
att ett avsteg från företagsekonomiska
motiv vid lokaliseringen får ha
starkare skäl än dem jag nyss nämnde.

Men, herr talman, det är inte alltid
som centerpartiet har varit så negativt
inställt till en kommunreform som nu
i reservationen. Jag roade mig med att
läsa protokollet över en interpellationsdebatt
rörande kommunreformen i första
kammaren den 29 november 1960.
Debatten tillkom med anledning av en
interpellation av centerpartisten Ferdinand
Nilsson och var ganska intressant.
Bland annat gjordes åtskilliga uttalanden
av företrädare för både centerpartiet
och högerpartiet, där man
ställde sig klart positiv till en kommunreform.
Och inte nog med det! Jag skall
citera ett yttrande av centerpartisten
Georg Carlsson i Arla, som i denna debatt
för bara något mera än ett år sedan
yttrade följande: »Jag vill nu råda
honom (inrikesministern) — utan
att peka på några särskilda detaljer —
att inte låta skrämma sig till att gå till
verket i alltför liten skala. Inte heller
bör han låta frivilligheten gå så långt,
att de allra sämst ställda kommunerna,
som ingen vill ha, blir kvar och därmed
råkar i ett ännu sämre läge än de
för närvarande befinner sig i, utan han
bör se till att man på länsplanet får
diskutera frivilligheten så långt det är
möjligt men sedan naturligtvis kommer
fram till att de ytterområden, som
de flesta nog ville bli av med, sammanföres
med de naturliga tätorterna.
Det vore också lyckligt, om de mest
missbildade av de gamla kommunerna,
som först fick följas åt men som sedan
i viss mån har fått skiljas därför
att de är alltför dåligt belägna, nu fick
tas upp till diskussion, så att man hland
annat fick bättre vägförbindelser med
tätorterna. Jag tror alltså, att man inte
bör vara rädd för att ta ett djärvt
grepp med en gång, så att vi inte om
fyra eller fem år på nytt måste genomföra
en kommunindelning. Det skulle
inte vara så roligt.»

Herr talman! Jag vill ingalunda för
egen del underskriva detta yttrande av
centerpartisten Carlsson i Arla, lika

Nr 8

Onsdagen den 21 februari 1962 fm.

Översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

litet som jag vill underskriva den reservation,
som han sannolikt kommer att
stödja efter dagens debatt.

Det finns även andra yttranden i den
nämnda debatten, som jag inte skall
uppta kammarens tid med att citera.
Jag kanske dock skall tillåta mig att anföra
ytterligare ett litet citat, därför
att det är ganska humoristiskt. Det gäller
ett anförande av herr Sveningsson
(h), som yttrade:

»Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för det svar som jag fick på
min fråga. Jag är mycket nöjd med
svaret. Jag skulle gärna vilja ansluta
mig till herr Jonssons uttalande om
den nya kostymen för kommunerna och
säga att man bör ta till en kostym som
inte är för liten. Jag tror mig kunna
säga, att ingen har lika stor erfarenhet
som jag av för små kostymer!»

Anförandena från alla håll andades
den gången en ldar positiv inställning
till en översyn av kommunreformen.
.Tåg frågar mig: Vad har hänt på ett
år och tre månader, som så radikalt
har ändrat åtskilligas syn på dessa frågor? I

det föreliggande utskottsutlåtandet
har man i väsentliga delar accepterat
de ändringsyrkanden, som framlagts
i motion nr 858 från folkpartihåll i
denna kammare. Kommunreformens frivilliga
karaktär har sålunda starkt understrukits.
En översyn av de lagar
och bestämmelser som reglerar den
kommunala verksamheten, så att en anpassning
sker till de nya förhållanden
som kommer att gälla efter en kommunindelningsreform,
har begärts. Tidpunkten
för färdigställandet av länsstyrelsernas
förslag till kommunblock
har framflyttats för att bereda kommunerna
och länsstyrelserna bättre tid
till överläggningar, och generositet vid
anhållan från länsstyrelse om ytterligare
uppskov har anbefallts. En elastisk
bedömning av begreppet »näringsgeografiskt
allsidig sammansättning»
har godtagits, liksom en flexibel tolk -

ning av kravet på visst befolkningsunderlag
för att undvika att bygder som
inte alls hör samman tvingas samman
i en kommun. När utskottets utlåtande
under sådana förhållanden, herr talman,
har godtagit alla dessa synpunkter
från motion nr 858, ber jag att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr EKSTRÖM i Iggesund (s):

Herr talman! Det må tillåtas mig att
inledningsvis erinra om kommunallagskommitténs
betänkande är 1859, vilket
ledde till Kungl. Maj:ts proposition nr
73. Den innehöll den grund på vilken
kommunallagarna i väsentliga delar
fortfarande bygger. Vi fick genom det
fattade riksdagsbeslutet våra borgerliga
kommuner, vilkas gränser sammanföll
med socknens, men detta framstod ingalunda
som någon självklar lösning. När
det gällde kommunområdenas storlek
anförde ständerna att de liksom kommittén
ansåg det obestridligt att det med
mindre kostnad och bättre framgång
borde kunna uträttas mera med större
förenade krafter än där förhållandet
vore det motsatta. Det vore därför av
vikt att kommunområdena icke skulle
bli för små. »Måhända skulle det ur
denna synpunkt kunnat anses lämpligt
att vid bestämmandet av landskommunernas
områden den urgamla häradsindelningen
blivit lagd till grund.»

Det blev inte så, kanske främst beroende
på att häradena redan då förlorat
sin administrativa betydelse. Det ansågs
stöta på svårigheter att frångå den
hävd som låg däri att man blivit van att
i socknen söka den kommunala enheten.
Rikets ständer ansåg sig kunna godtaga
kommitténs förslag, och det framgår av
protokollet att detta ställningstagande
i viss utsträckning var en följd av att
förslaget innebar bestämmelser som
möjliggjorde indelningsändringar.

Det kan vara av intresse att till dagens
protokoll läsa in den ordagranna
lydelsen på denna punkt. Man hade
ingen erinran mot kommitténs förslag

Onsdagen den 21 februari 1962 fm. Nr 8

Översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

att i regel varje socken skulle bilda en
kommun för sig »helst som de kommittcrade
tillika för att bereda tillfälle till
bildandet av större kommuner, där sådant
av invånarna själva kunde finnas
önskligt, meddelat bestämmelser dels
om bibehållande av redan befintliga
större kommunalföreningar till dess deras
upplösning påyrkats och dels om
rätt för flera socknar att under vissa
förbehåll förena sig till gemensam kommunalförvaltning».

Nog är det värt att notera att man redan
för över hundra år sedan hade
denna inställning och insåg att det
måste vara nödvändigt att emellanåt
göra en översyn av kommunalförvaltningen.

Jag återvänder, herr talman, till nuläget.
Ganska snart efter det att 1952
års indelningsreform trätt i kraft började
man här och var i landet att tala
om att den var otillräcklig. I flera fall
hade Kungl. Maj:t frångått kammarkollegiets
förslag och tagit hänsyn till den
opinion hos invånarna mot en kommunsammanslagning
som man trodde
sig kunna spåra på grund av det häftiga
motstånd som ådagalades av de
förtroendevalda kommunalmännen. Jag
tycker att det är intressant att anföra
den synpunkten, eftersom från högerhåll
här tidigare har sagts att man tycker
att länsstyrelserna skulle få fastställa
planerna. Det var faktiskt så
1952 att Kungl. Maj:t var mera hjärtnupen
gentemot en rad småkommuner
än vad utredande instanser hade varit.
Jag tror att vad som då skedde var vad
som var möjligt, även om man givetvis
inte kan komma ifrån att man borde
ha låtit operationskniven gå litet djupare.
Men allt detta är efterklokhet.
Nog var det som hände på vissa områden
i vårt land ändå en revolution.
Man kunde, bildligt talat, se 15-talet
kommunalnämndsordförande på nyårsnatten
mellan 1951 och 1952 samlas vid
någon gränssten, där 14 överlämnade
sin gamla kära kommunalkassa till den

15 :e. Vi skall inte nu kritisera det som
då hände som otillräckligt.

Den expansiva utvecklingen under
1950-talet, inte minst på det kommunala
området, har påtalats såväl här i dag
liksom tidigare i den debatt som förts
i landet på skilda sätt. När chefen för
inrikesdepartementet genom beslut den
4 september 1959 bemyndigades tillkalla
sakkunniga att inom departementet
biträda vid beredningen av vissa indelningsfrågor
m. m., kunde man inte
konstatera någon särskilt märkbar
reaktion på det politiska området. Man
hade en känsla av att det inte fanns
delade meningar om behovet av en
översyn av kommunindelningen i så
måtto att det därav skulle bli en politiskt
kontroversiell fråga, utan snarare
vore det något som på det känslomässiga
planet komme att skära rätt genom
partierna. Eller, för att tala klartext:
motstånd kunde förväntas bland
dem som såg sina uppdrag i fara eller
inom den ständigt växande kadern av
kommunala tjänstemän. I vad mån detta
inträffat kommer jag kanske att återkomma
till senare.

Däremot måste man slå fast att hela
problemkomplexet tyvärr utlöst politiska
motsättningar, vilket ju framgår
såväl av väckta motioner som av konstitutionsutskottets
utlåtande med de
till detta knutna reservationerna. Den
av herr Hansson i Skegrie m. fl. väckta
motionen, som man väl får beteckna
som centerpartimotionen, börjar med de
gamla välkända honnörsorden: »Den
kommunala självstyrelsen är en grundval
för vår demokrati.» Även reservanterna
herrar Pettersson och Boo börjar
sin reservation härmed. Hur ofta
tar vi inte dessa ord i vår mun, inte
minst i högtidliga sammanhang, utan
att närmare göra klart för oss vad de
innebär! Utan att ha så särskilt säker
grund att stå på vill man allt som oftast
göra gällande att såväl självstyrelsen
som demokratien fungerar avgjort
bättre i en liten kommun än i en

3* — Andra kammarens protokoll 1962. Nr 8

74 Nr 8 Onsdagen den 21 februari 1962 fm.

Översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

stor. Person- och lokalkännedom är så
värdefulla ting att även om effektiviteten
kunde bli bättre i en stor kommun
avstår man likväl från att skapa en sådan
för att, som man tror, bevara invånarnas
intresse för den egna kommunen
och dess problem.

Är det verkligen så säkert att de kommunala
frågorna i dag följs mera ingående
i de små kommunerna än i de
stora? Jag tror att det återstår att bevisa.
Det går inte att göra någon generell
gränsdragning, utan avgörande är
bland annat — och här vill jag instämma
i vad herr Hamrin i Kalmar sade
-— den informationsverksamhet som bedrivs.
I större kommuner kan man i dag
iaktta något som man skulle kunna kalla
en public relation-verksamhet som
är vida överlägsen de knapphändiga
redovisningar som kommunala mångsysslare
i en liten kommun anser sig
behöva lämna över sitt fögderi. Visst
kan det i en sådan kommun finnas intresse
för de kommunala spörsmålen.
Detta intresse tar sig dock mången
gång tyvärr mer eller mindre rent negativa
uttryck, vilket sannerligen inte
gagnar kommunens utveckling. Vem
som kan ha skulden härtill har kanske
framgått av det nyss anförda.

I centerpartimotionen tycks man
emellertid inte vara alldeles tvärsäker
i sina slutsatser, eftersom man yrkar
på en utredning i syfte att klarlägga
vilken storlek och typ av kommuner
som kan bereda de bästa förutsättningarna
för bevarande och stärkande av
den kommunala självstyrelsen. Har
man tänkt sig in i hur utredningsdirektiven
skulle kunna skrivas och hur man
sedan verkligen skulle kunna få fram
ett material som kunde göra anspråk
på någorlunda vederhäftighet? Nog är
väl ändå detta yrkande ett slag i tomma
luften och tillkommet som ett led i
det som ständigt präglar den politiska
debatten, nämligen talet om frihet och
tvång. Man kan emellanåt träffa på dem
som tydligen anser att kommunal själv -

styrelse har den innebörden att de själva
och ingen annan skall styra och
ställa. Även om jag inte är beredd att
lokalisera denna företeelse till någon
viss typ av kommun, tror jag dock att
jag vågar påstå att ett dylikt kommunalt
diktatorsämne har de största förutsättningarna
att agera och utveckla sig
i en för demokratien ogynnsam riktning
i den mindre kommunen.

Man har betecknat indelningssakkunnigas
betänkande, propositionen och nu
till sist konstitutionsutskottets ståndpunktstagande
som inkräktande på den
kommunala friheten. Det är frapperande
hur man sökt att framställa dem,
som velat ta ett steg på vägen till en
efter förhållandena mera lämpad kommunindelning,
som representanter för
tvånget. Överraskande är även att man
för att bevara de små och ofta. handlingsodugliga
kommunerna ropar på
högre statsbidrag och en omfördelning
av huvudmannaskapet för samhällsuppgifterna.

Högre statsbidrag måste väl ändå i
vissa avseenden minska kommunernas
beslutanderätt, om man inte menar att
kommunerna skall besluta och staten
betala. Om man tror sig finna Columbi
ägg i en omfördelning av arbetsuppgifterna,
bör detta syfta till att stat och
landsting skall överta vissa uppgifter
som kommunerna nu har. Är det inte
i stället så, att ett flertal aktiva kommunalmän,
även centerpartister i vardagslag,
söker verka för en decentralisering
av samhällsverksamheten?

Även om yrkanden om en utredning
beträffande överförande av vissa specificerade
uppgifter till landstingen upptagits
i motionerna, är det dock värt
att notera att den lösningen alltmer avförts
från diskussionen ju längre denna
pågått. Man har insett att en dylik
omfördelning visserligen skulle innebära
en utjämning av skattebördan mellan
kommuner inom ett landstingsområde
men att den inte gör det för landet
i dess helhet. Vissa synpunkter som

Onsdagen den 21 februari 1962 fm.

Nr 8

Översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

bl. a. min hemkommun anfört i dessa
avseenden har refererats på sid. 36 i
propositionen.

Nu har kommunerna att själva bestämma
takten i sammanslagningen till
större enheter, sedan Kungl. Maj:t fastställt
planer för varje län över hur kommunindelningen
på längre sikt bör vara
beskaffad, allt givetvis under förutsättning
att riksdagen antar konstitutionsutskottets
utlåtande i dess helhet. För
mig framstår det som uppenbart att vi
under de närmaste åren kommer att få
bevittna sådana i frihet åstadkomna
nya kommuner. Man kommer kanske i
vissa områden att gå fram partiellt så
till vida att inte alla kommuner är mogna
på en gång. Här har redan från början
tydligt sagts, alt om det blir ett
stort block så är det inget som hindrar
att man så småningom kommer fram
till en kommun för hela blocket. Ingen
skall behöva känna tvånget över sig.
Arbetet i de samarbetsnämnder som
kommer till stånd tror jag kommer att
visa behovet av en samverkan som leder
till begäran om indelningsändringar.

Jag skall sluta med att anföra några
synpunkter på det s. k. tjänstemannaväldet
i kommunerna — ett lika kärt
som i de flesta fall feltolkat ämne. Hur
uppstår ett tjänstemannavälde, om det
nu kan påträffas någonstans? Utan tvekan
på grund av att det börjar växa
fram en grupp av kommunala förtroendemän,
vilka uppfattar sitt uppdrag att
vara begränsat till att sitta på sammanträden
eller kanske rent av jäkta mellan
olika sammanträden under samma
dag. Där ligger den största orsaken till
att tjänstemännen i vissa fall kan få
ett övertag. Förtroendemannen som har
sitt förvärvsarbete hinner inte med att
sätta sig in i alla de komplicerade problem,
som den allra minsta kommun
har att brottas med. Förekommer denna
företeelse mer i de stora kommunerna
och betyder alltså behovet av flera
tjänstemän, att den kommunala själv -

styrelsen är i farozonen? Jag tror det
inte, om man inom olika åsiktsriktningar
på allvar tar upp studiefrågan
för kommunalmän. På den punkten instämmer
jag i vad herr Hamrin i Kalmar
här har anfört. Det räcker inte
med de stora konferenser som kommunförbund
på olika områden anordnar
emellanåt, i vissa fall kanske också
litet för tätt. Det börjar i kommunerna
finnas människor, som på sitt
visitkort skulle kunna skriva konferensdeltagare!
Här måste det till verkliga
krafttag, som kan sättas in bl. a. från
de olika studieförbundens sida. Det behövs
ökat stöd åt det samhällsinriktade
frivilliga studiearbetet. Vi måste på allvar
se till att samhällslära redan i skolundervisningen
får en mera framskjuten
plats. Våra historielärare känner
ofta den undervisningen som någonting
onödigt, som de inte är särskilt intresserade
av. Ämnet är så viktigt för den
kommunala sj älvst yreisen att det måste
ökas ut och inte vara ett bihang i undervisningen.

Handen på hjärtat, nog var väl ändå
demokratien många gånger — för att
nu återgå till problemet om tjänstemannaväldet
— mera satt ur spel under den
tid då en kommunalnämndsordförande
på landet — ofta hemmansägare och
nämndeman — hade sitt »kontor» i bostaden
och då utgifts- och inkomststater
lästes upp på kommunalstämma
eller i fullmäktige utan att dessförinnan
ha varit föremål för granskning av
så särskilt många utöver nämndens ledamöter.

I några av de remissyttranden som
avgivits över indelningssakkunnigas betänkande
anfördes som en detalj, att
sådan i kommun anställd tjänsteman,
som enligt kommunallagen har rätt att
delta i överläggningarna vid fullmäktigesammanträde,
även bör erhålla samma
rätt i vad det gäller samarbetsnämnd.
Även om förslaget till lag om
samarbetsnämnder icke medtogs i propositionen,
har vi skäl räkna med att

76 Nr 8 Onsdagen den 21 februari 1962 fm.

översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

dylika nämnder bildas, och då bör man
beakta den här framförda synpunkten.
Det måste anses ändamålsenligt att dessa
tjänstemän får delta i sammanträdena,
eftersom de ändå har att utreda de
frågor, som nämnden skall handlägga,
och att svara för verkställandet av
nämndens beslut.

Beträffande frågan om det s. k. tjänstemannaväldet
vill jag ytterligare framhålla
att tjänstemännens uppgift i dag
är att utreda — jag har samma synpunkter
här som min partivän herr Andersson
i Linköping. Tjänstemännen
skall göra det lättare för de kommunala
förtroendemännen att’ fatta beslut
och att driva det politiska arbetet, och
de kan sättas på plats, därest dessa senare
verkligen vill och orkar det.

De personalfrågor som kommer att
aktualiseras vid en indelningsändring,
måste ägnas stor uppmärksamhet och
omsorg. Enligt 1919 års kommunala indelningslag
övertar den nybildade kommunen
ansvarigheten gentemot den anställda
personalen. Jag vill i dessa frågor
starkt understryka de synpunkter
som Sveriges kommunaltjänstemannaförbund
anfört i sitt remissyttrande av
den 15 maj 1961.

Herr talman, jag yrkar bifall till konstitutionsutskottets
utlåtande nr 1.

Herr HAMMAR (fp):

Herr talman! I fråga om behovet i
och för sig av en ny primärkommunal
indelning synes ej — så långt jag kan
finna av den redan under 4—5 timmar
förda debatten — råda några mera djupgående
meningsmotsättningar. Indelningssakkunnigas
förslag mötte ju på
sin tid anmärkningsvärt stor förståelse
av vederbörande remissinstanser. Låt
mig bara ånyo få påminna om att kommunindelningsförslaget
biträddes eller
lämnades utan erinran av bl. a. nära nog
samtliga hörda centrala ämbetsverk och
länsstyrelser samt av — detta vill jag
särskilt stryka under — Svenska landskommunernas
förbund och Svenska

stadsförbundet, att nu inte nämna drygt
ett 400-tal kommuner, som hade samma
inställning.

De som anmärkt på den brådska, varmed
detta ärende handlagts, tycks ha
förbisett att nödvändigheten av en ny
kommunindelning i själva verket stått
klar under åtskilliga år. Under debatten
i dag har jag nu och då haft tillfälle att
studera åtskilliga utredningar i skilda
ärenden. Därvid fick jag tag i en proposition
av år 1957. Låt mig citera ur den:
»Trots den 1952 genomförda kommunindelningsreformen
är de kommunala
enheterna mångenstädes fortfarande
alltför små för att själva kunna effektivt
fullgöra mera omfattande och kostnadskrävande
uppgifter. Ett samarbete med
angränsande kommuner har därför för
dessa mindre kommuner ofta tett sig
som en naturlig lösning av många av deras
problem. Men även mera ekonomiskt
bärkraftiga kommuner har i betydande
utsträckning funnit det med sin
fördel förenligt att bedriva ett samarbete
med angränsande kommuner. Sålunda
kommer exempelvis med all sannolikhet
enhetsskolans genomförande
att medföra ett starkt ökat interkommunalt
samarbete på skolväsendets område.
Detta gäller särskilt enhetsskolans
högstadium. Mer än hälften av landets
kommuner torde nämligen vara för små
för att bilda underlag för eget högstadium.
Ännu större befolkningsunderlag
måste yrkesskolorna kräva, och även
på detta område har man således att
räkna med att samarbete över kommungränserna
kommer att etableras i stor
utsträckning. Ett betydande behov av
kommunalt samarbete föreligger vidare
när det gäller tätorternas vatten- och
avloppsfrågor. Även på vissa andra förvaltningsområden
lär man kunna räkna
med fortsatt behov av interkommunalt
samarbete. På grund av denna fortgående
och väntade utveckling framstår det
som allt mer angeläget att finna ändamålsenliga
former för det interkommunala
samarbetet.»

Onsdagen den 21 februari 1962 fm. Nr 8

Översyn av rikets

Dessa ord, i vilkas andemening jag
helt instämmer, yttrades på sin tid av
dåvarande chefen för inrikesdepartementet,
statsrådet Guunar Hedlund.

Tanken på en ny kommunindelning
är i själva verket inte heller främmande
för de reservationer, som fogats till
det nu föreliggande konstitutionsutskottsutlåtandet.
Det kanske räcker med
att citera några meningar ur centerpartireservationen:
»Många kommuner har
inte under nuvarande förhållanden resurser
att på egen hand tillfredsställande
klara de uppgifter de ställts inför
och i ökad utsträckning kommer att
ställas inför under den närmaste framtiden.
Enligt vår mening är det nödvändigt
att betingelserna för den kommunala
verksamheten förbättras, så att
medborgarnas behov av kommunal service
kan tillgodoses på tillfredsställande
sätt. Härvid måste uppmärksamheten
riktas på såväl åtgärder i syfte att stärka
det befolkningsmässiga och ekonomiska
underlaget i kommunerna som»
— det vill jag särskilt understryka —
»de kommunsammanslagningar som i en
del fall kan bli erforderliga.» Litet längre
fram sägs i reservationen helt kategoriskt
: »Kommunsammanslagningar
måste enligt vår mening i viss utsträckning
betraktas som nödvändiga för förbättring
av betingelserna för den kommunala
verksamheten.»

Om jag skall ta något mera exempel,
kanske det räcker med att erinra om att
här i kammaren herr Heckscher nyss
öppet medgav att 1952 års kommunreform
var otillräcklig. Det är i längden
ofrånkomligt med ändringar, när det
gäller denna plan. Kommunerna bör inte
vara för små.

I fråga om själva behovet av en ny
kommunindelning synes således inte råda
så stora åsiktsmotsättningar, som
man kanske att döma av dagens debatt
vore böjd att tro. Det är när vi kommer
till tid och sätt och principer för genomförande
av den kommunala indel -

indelning i borgerliga primärkommuner

ningen, som skiljaktigheterna i uppfattning
gör sig gällande.

I stort sett mottogs indelningssakkunnigas
förslag — det förtjänar att med
eftertryck påpekas — mycket välvilligt.
Deras propåer i fråga om den primärkommunala
indelningen hälsades allmänt
som ett gott grepp på en svår fråga.
Det kan dock inte fördöljas att vissa
punkter i utredningsförslaget väckte opposition,
inte minst gällde det förslaget
om obligatoriska samarbetsnämnder.

När propositionen i höstas kom på
riksdagens bord, fann man också att
Kungl. Maj:t i stor utsträckning hade
tagit hänsyn till kritiken. En rad uppmjukningar
hade genomförts till förmån
för större frivillighet, bland annat genom
att ändringar i den nuvarande
kommunindelnriigen skulle ske genom
frivilliga överenskommelser mellan berörda
parter. I motsats till vad en del
tidigare talare i dag ansett, har jag
nämligen funnit att en del uppmjukningar
verkligen skett. Klart och sakligt
har statsrådet redogjort för de synpunkter,
som varit vägledande för propositionens
författare.

Konstitutionsutskottets här föreliggande
utlåtande bygger i allt väsentligt på
den kungl. propositionen. Samtidigt har
emellertid stor hänsyn tagits till de synpunkter,
som framförts i en av herr
Hamrin i Kalmar m. fl. väckt motion.
Denna motion biträder i princip Konungens
förslag, men har samtidigt ytterligare
några konkreta förslag och så
långt jag kan se har alla dessa konkreta
förslag blivit väl tillgodosedda i konstitutionsutskottets
utlåtande.

Orsaken till att man på en de] håll
ställt sig avvisande mot den föreslagna
reformen är utan tvivel uppfattningen
att det föreslagna ingreppet i kommunindelningen
kan medföra risker för den
kommunala självstyrelsen. Dessa farhågor
är säkerligen väsentligt överdrivna.
Ett godtagande av de nu föreslagna
indelningsprinciperna behöver enligt

78 Nr 8 Onsdagen den 21 februari 1962 fm.

Översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

min uppfattning ingalunda innebära, att
man ger avkall på kravet på en effektiv
kommunal självstyrelse. Valet står i själva
verket mellan en begränsad och i
vissa fall kanske mer eller mindre fiktiv
självbestämmanderätt i flera av de
nuvarande ur förvaltningssynpunkt för
små kommunenheterna och en förstärkt
och reell kommunal demokrati i näringsgeografiskt
och befolkningsmässigt bättre
sammansatta kommuner.

Helt i linje med herr Hamrins i Kalmar
in. fl. motion går utskottets yttrande
i fråga om kommuner omkring större
städer samt inom områden med gles befolkning
och stora avstånd. Det är uppenbart
att det vid en översyn av kommunindelningen
är nödvändigt med en
elastisk bedömning av begreppet »näringsgeografiskt
allsidig sammansättning».
Den näringsgeografiska strukturen
är långt ifrån statisk. Situationen
kan snabbt förändras genom nya kommunikationsmedel,
industrirationaliseringar
som resulterar i förflyttningar av
anläggningar från en ort till en annan
etc. Detsamma gäller befolkningstalet.
Det som här nämnts får inte bli någon
helt avgörande faktor. Som departementschefen
redan framhållit bör den
angivna riktpunkten för lägsta befolkningsunderlaget
betraktas som sekundär.
Ett underskridande av detta kan
exempelvis bli nödvändigt i vissa fall,
om man vill undvika att bygder med
svag inbördes samhörighet uppgår i en
kommun.

I detta sammanhang vill jag framhålla
att det ur flera synpunkter är angeläget,
att den nu avsedda planeringen kommer
till stånd utan dröjsmål. Det är emellertid
också viktigt att detta arbete inte
forceras. Detta gäller framför allt för
den grannlaga uppgiften att i vissa fall
genom överläggningar med olika länsstyrelser
komma överens om de nya
kommungränserna. Utskottet har också
uppmärksammat detta förhållande och
uttalat sig för att Kungl. Maj :t bör medge
tidsfrist för de länsstyrelser som inte

arbetstekniskt klarar indelningsplaneringen
till den 1 april 1963.

EU par frågor som utskottet tagit upp
och som jag inte kan underlåta att beröra,
eftersom de möter även i folkpartimotionen,
gäller det kompetensmässiga
förhållandet mellan staten och kommunerna
och den nya kommunindelningens
krav på anpassning av de lagar
och andra bestämmelser, som reglerar
den kommunala verksamheten. Avsikten
med den nya kommunindelningen är att
skapa effektivare förvaltningsenheter
och därmed bättre förutsättningar för en
väl fungerande kommunal demokrati. Då
är det viktigt att se till att den kommunala
självbestämmanderätten inte kringskäres
av med statsbidragsgivningen förbundna
direktiv. I och med den nya kommunindelningen
bör vidare den kommunala
lagstiftningen bli föremål för en
översyn, som ger dessa lagar större lokal
anpassning än vad som hittills ofta
varit fallet eller, som den motion, vilkan
jag tidigare citerade, formulerar saken:
»Den av oss önskade genomgången
av lagstiftningen, arbetsrutinerna och
eventuella förskjutningar i arbetsfördelningen
bör verkställas med det snaraste.
» Vi tror att en inventering och en
efter denna företagen översyn av lagar
och bestämmelser kommer att positivt
påverka opinionen för en ny indelning.

Utskottet anser lämpligt att ledningen
av planeringsarbetet anförtros åt
länsstyrelserna. Dessa har att i samråd
med kommunerna och de av kommunindelningsfrågorna
särskilt berörda
myndigheterna uppgöra förslag till indelningsplaner.
Indelningsplanerna fastställs
i sin tur av Kungl. Maj :t. Jag tillhör
dem, som i just detta att Kungl.
Maj :t till sist skall fastställa planerna
ser en garanti för att de olika kommunernas
intressen icke kommer att trädas
för nära. Denna planering bör komma
till stånd utan dröjsmål. Samtidigt
vill utskottet med all kraft betona att
den indelningsreform som efter hand
kan tänkas växa fram på grundval av

Onsdagen den 21 februari 1962 fm. Nr 8

Översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

indelningsplanerna avses få helt frivillig
karaktär.

Frivilligkaraktären understryks i
fortsättningen i ord som måste övertyga
de mest klentrogna. Så här skriver utskottet:
»Kommunerna själva bör ha ett
avgörande inflytande i frågan om eller
när sammanläggning skall komma till
stånd.» Det fortsätter sedan: »Även om
utvecklingen i fråga om sammanslagning
av kommuner eller samverkan
inom kommunblocken skulle ske något
långsammare än beräknat bör detta ej få
motivera tvångsåtgärder från statsmakternas
sida.»

Herr talman! Klarare än i dessa ord
tycker jag inte att saken kan uttryckas.

Med förändring av ett enda ord vill
jag taga ett uttalande av herr Andersson
i Brämhult till avslutning på mitt
anförande: »Riksdagen kan inte avsäga
sig ansvaret för utvecklingen ute i
bygderna. Vi kan helt enkelt inte säga
nej till en förnuftig kommunindelning.
I så fall har vi gjort ett bestämt avsteg
från vår politiska uppgift.»

Efter detta citat tillåter jag mig, herr
talman, att yrka bifall till konstitutionsutskottets
hemställan i utlåtandet nr 1
år 1962.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! För den som i likhet
med mig har följt hela debatten här i
dag har det funnits åtskilligt intressant
att konstatera. En av de saker som jag
särskilt fäst mig vid är att såväl inrikesministern
som utskottets talesman
har gjort stora ansträngningar att tala
om för oss som tvivlar, att det här är
fråga om högsta grad av frivillighet och
att det är en särskilt stor gåva som överlämnas
till oss som bor på landsbygden.
På det påståendet skulle jag vilja svara
som Rellingen en gång gjorde.

Jag tror för min del att det ligger
till på ett helt annat sätt. Vid årets riks -

dag har jag väckt en motion om uppskov
med denna nya kommunindelning.
Det är inte mer än 10 år sedan den senaste
förändringen av kommunindelningen
genomfördes, och vi behöver säkerligen
ha tid på oss för att smälta den
ordentligt. Det är ingen hemlighet för
någon i denna kammare att denna kommunreform
slog upp många djupa sår
som ännu inte är läkta. När man i detta
läge under högljutt tal om frivillighet
påstår att tiden nu är mogen för något
nytt, tror jag att det missuppfattas eller
snarare uppfattas alldeles riktigt som
en indirekt anvisning till tvång.

När man nu vill ha dessa kommunblock
införda säger man att kommunerna
hela tiden får vara med och se till att
de utformas på bästa sätt. Men inte tror
väl utskottets talesman eller någon annan
av dem som står bakom utskottets
förslag att det stannar vid detta, så att
en kommun, sedan man med mycken
möda fått kommunblocken till stånd,
kan få driva frivilligheten så långt att
den säger: »Nej, så vill vi inte ha det!»

Nej, när en tid har gått kommer man
att säga: »Det måste göras något åt dessa
kommuner. Vi kan inte fortsätta på
det viset.» Det blir ett incitament till
att skapa helt nya kommuner. Så kommer
man att göra också denna gång,
förmodligen under beklagande av att
man måste gå den vägen, men det blir
också allt.

Tanken är att städer eller andra stora
tätorter skall utgöra kärnan i de nya
kommunblocken. Vi kan resonera som
vi har gjort tidigare om kommunal demokrati
och kommunal självstyrelse.
Jag tror att vi alla i denna kammare
sätter värde på denna demokrati, även
om vi kan ha olika uppfattningar om
hur den skall fungera på bästa sätt.
Emellertid kan det inte finnas städer
som kärna överallt. Om man lägger
samman tre eller fyra kommuner som i
dag inte har tillräckligt skatteunderlag,
får de ingalunda bättre förutsättningar.
Av tre fattiga kommuner blir det en

80 Nr 8 Onsdagen den 21 februari 1962 fm.

Översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

fattig kommun. Sammanläggningen innebär
inte den minsta förbättring.

Skall man lägga ihop kommuner med
en stad beror resultatet helt och hållet
på vilken stad det är fråga om. En mindre
stad kan bli kvävd av sin omgivande
landsbygd, men i de flesta fall blir
staden den starka kärnan. Dess ytterområden
får på papperet fullkomlig kommunal
demokrati, och de får vara
med i den kommunala självstyrelsen —
ibland.

Inrikesministern sjöng en kärlekens
höga visa till solidariteten. Städerna
skulle bli så solidariska att de skulle
hjälpa oss på landsbygden att betala
våra omkostnader. Det vill jag först se
innan jag tror på det.

I stort sett blir resultatet att om en
stad som redan har tillräckligt att göra
med sina problem får en stor omgivande
landsbygd, resonerar de styrande
som så, att denna får vänta. Den enda
förändringen blir att landsbygden får
hjälpa till att betala den kommunala
skatten. Sedan ställs den vid sidan om.

På papperet har man fortfarande demokrati,
men hur blir det med representationen?
I en församling med 30 ledamöter
får landskommunerna i de flesta
fall inte ett par tre representanter, som
sedan sitter där som demokratiens väktare
men i realiteten inte har någonting
att säga till om, eftersom majoriteten av
de valda ledamöterna kommer från den
stora stadsbildningens starka kärna.

Det har i dag framförts exempel på
att kommuner på vissa håll begär att
få läggas till en stad, och det kanske
kommer fler sådana. Det beror helt
enkelt på, i motsats till vad någon talare
sagt, att intresset för kommunalpolitiken
stadigt minskar såväl i städerna som på
landsbygden. Detta är den enkla sanningen.
Det står i stort sett lika till för
samtliga partier. Jag tror inte att någon
kan stiga upp och säga att vi har vårt
på det torra. I ett dylikt läge är det
fördelaktigt om vi, i stället för att under
frivillighetens täckmantel pressa

fram något nytt, väntar och ser hur det
hela utvecklar sig.

Man har förvånat sig över att det skulle
föreligga delade meningar inom mitt
parti, övriga partier får tala för sig själva.
Det har emellertid framkommit att
det råder delade meningar i det socialdemokratiska
partiet, om inte här i riksdagen
så åtminstone ute i bygderna.

Jag bor i en kommun där inget parti
har majoritet. Bland oss finns inga meningsskiljaktigheter
i denna fråga. Vi är
alla inne på samma linje, d. v. s. den linje
som jag företräder från denna talarstol.
Jag tror att det hade varit klokt
av vederbörande att se tiden an, även
om man talar om att den kommunala
demokratien skall fungera också i fortsättningen.

Man får ett ökat skatteunderlag, sägs
det. Javisst, det finns städer som har ett
mycket stort skatteunderlag i dag och
en mycket större skatteutdebitering än
på landsbygden, men som likväl inte
kommit så mycket längre eller ens lika
långt som i vissa landsbygdsdistrikt. Det
låter överraskande för den som har
vuxit upp i en stad. Där tror man givetvis
att man är före på alla områden,
men det är man inte.

Jag tror att man kan sköta en kommun
både ekonomiskt och i övrigt om
man har intresse för det. Det är inte
storleken, omfånget och skatteunderlaget
som gör allt, även om det senare
har stor betydelse.

Jag vill kommentera den randanmärkning
som statsrådet gjorde. Han måste
som vi alla vet gå över till första kammaren.
Han berättade att vid en konferens
i Skåne för unga högermän någon
hade sagt, att detta nya förslag till kommunindelning
var det enda raka för
framtiden. Jag vet vem som sade det. Vi
har inom vårt parti frihet att ha olika
uppfattningar i frågor av detta slag. Vi
brukar inte vara dirigerade. Anser jag
att en fråga är felaktig säger jag det.
Den högerman jag åsyftade har sin bostad
i eu stad med stor omgivande lands -

Onsdagen den 21 februari 1962 fm. Nr 8

Översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

bygd. Det är klart att det från hans synpunkt
skulle vara fördelaktigt med en
ny kommunindelning. Om vi, herr talman,
hade haft en lagstiftning som hade
hindrat kommunerna från att begära en
sammanläggning, skulle jag ha förstått
dem som står bakom utskottets förslag.
I ett sådant läge hade vi behövt denna
möjlighet.

Det är inte så länge sedan det i pressen
meddelades att vi skulle få 15 nya
kommuner vid stundande årsskifte. Behöver
vi då möjligheter att frivilligt
sammanlägga kommuner, en ny lag som
inte skulle syfta till något annat än frivillighet?
Nej, förslaget innebär i själva
verket frivillighet i första omgången
och milt tvång i sista omgången. Kommunbloclc
skulle bli de nya storkommunerna
med eller mot vår vilja — kanske
i många fall mot vår vilja. Det skall
vi inte försöka dölja.

Jag skulle tro att, med hänsyn til! den
långa lista av talare som finns i denna
kammare, man håller mig räkning för
om jag slutar här. Det finns många
aspekter på denna fråga och jag skulle
liksom andra talare kunna hålla på betydligt
längre. Jag skall emellertid inte
göra det. Jag har anfört vissa skäl för
att jag är motståndare till det förslag
som ligger på riksdagens bord. Yissa
frågor i sammanhanget anser jag att vi
kan få tillfälle att diskutera senare under
riksdagens gång och då kanske titta
närmare på bl. a. kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun.

Med det anförda, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till högerreservationen.

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! Innan jag går in på mera
principiella resonemang i denna fråga
skall jag ta upp ett par synpunkter som
har behandlats i denna debatt, i första
hand av herr Heckscher. Han gav en
ganska intressant återblick på utvecklingen,
när han kom in på förslagen
från 1940-talet om socialvårdskommuner.
Som vi alla vet blev så småningom

resultatet att man inte kunde godta förslaget
om socialvårdskommuner av olika
skäl. I stället genomförde man den
sammanläggning av kommunerna som
beslutades här i riksdagen 1950. I viss
mån kan man väl säga att förhållandena
nu i mycket påminner om förhållandena
då. Skillnaden är, att det då var fråga
om socialvården, och nu är det skolfrågan.
1952 års reform var otillräcklig för
att bilda ett underlag för grundskolan.
Man kan väl säga att skolfrågan i dag
anmäler sig med en helt annan styrka
än socialvården gjorde på 1940-talet.
När det gäller skolan räknar man nämligen
med att 80 å 85 procent av kommunerna
måste samverka med andra
kommuner för att få till stånd ett lämpligt
underlag för skolan. Om socialvården
tidigare var den viktigaste uppgiften
är det väl ingen tvekan om att skolan
i dag är den mest angelägna kommunala
uppgiften. Det gäller både ekonomiskt
och i fråga om dess betydelse
för befolkningen.

I skolan går varje medborgare mer än
200 dagar om året i minst 9 år, och det
finns väl ingen kommunal verksamhet
som på samma sätt bestämmer både
kommunens lämpliga geografiska omfattning
och befolkningsunderlaget. Jag
vill alltså stryka under att det som sagts
om socialvårdskommunerna är minst
lika aktuellt när det gäller skolfrågan i
dag.

Högern har yrkat uppskov med reformen,
och herr Magnusson i Tumhult
menade att en vinst med ett sådant uppskov
skulle vara att man sedan kunde
göra en så grundlig omstöpning som
möjligt. Huruvida det blir fler eller färre
sammanslagningar på grund av de
riktlinjer riksdagen i dag beslutar är en
öppen fråga. Men många kommuner begär
ju att få göra sammanläggningar —
det har vi hört i inrikesministerns redogörelse
— och även av det skälet är det
nog angeläget att riktlinjerna inte låter
vänta på sig. Vinsten med dessa riktlinjer
är i första hand att man får en bättre

Nr 8

Onsdagen den 21 februari 1962 fm.

översyn av rikets indelning i borgerliga

inriktning av kommande sammanläggningar.

Min vän herr Boo sade något som förvånade
mig. Han framhöll att han inte
hade någon erfarenhet av utredningar,
och vad han sade sedan avslöjade omedelbart
att han inte hade det. Han hyste
tydligen den uppfattningen att vissa i en
utredning utreder och andra sitter som
gisslan. Jag kan försäkra herr Boo att
jag har erfarenhet av kanske ett tiotal
utredningar — de andra ledamöterna i
indelningssakkunniga hade säkert motsvarande
erfarenhet — men ingen av
oss känner till ett sådant sätt att utreda.
Styrelserna i Landsbygdskommunernas
förbund och Stadsförbundet var väl
företrädda i utredningen och hade ett
starkt inflytande på utredningsresultatet.

Herr talman! Jag skall nu be att få
lägga några litet mera principiella synpunkter
på frågan. Bakgrunden är ju i
olika sammanhang så val redovisad att
man inte behöver spilla många ord på
den. Den ger heller inte, såvitt jag förstår,
rum för olika meningar, och i varje
fall har man inte i dagens debatt sett så
mycket därav. Det är kort och gott så,
att ett stort antal av våra kommuner,
landskommunerna i första hand, för
varje år som gått har fått ett allt mindre
befolkningsunderlag samtidigt som den
kommunala verksamhetens krav på underlag
stigit. Grundskolans behov av ett
befolkningsunderlag på 7 000—8 000 invånare
och det förhållandet att 80—85
procent av kommunerna måste samarbeta
för denna verksamhet är en tillräcklig
illustration till situationen.

Otvetydiga tecken pekar på att det
samarbete, som kommunerna inleder,
efter hand kommer att resultera i ett
stort antal sammanläggningar av kommuner.
Man frågar sig då vilka åtgärder
den situationen bör föranleda. En del
kanske säger: Inga åtgärder alls. Andra
säger att en lång rad utredningar bör
slutföras innan man gör någonting.

Vi har inom indelningssakkunniga

primärkommuner

förordat en viss planering som syftar
till en områdesindelning likartad med
den högstadieindelning för skolan, som
nu pågår. Vi menar att man på så sätt
ger de bästa förutsättningarna för de
kommunsammanläggningar, som i ett
stort antal fall kommer att bli resultatet
av den pågående utvecklingen. Inom
utredningen har riktmärket varit att
man skall tillförsäkra den kommunala
självstyrelsen största möjliga inflytande
på utvecklingen och säkerställa ett avgörande
kommunalt självbestämmande i
varje aktuell sammanläggningsfråga. På
detta bygger också utredningens förslag.
Det skall ju gälla en indelning i
områden, inom vilka befolkningen har
en förhållandevis stark spontan samhörighet.

Enligt förslaget tillkommer det kommunerna
att själva komma överens om
samarbetet mellan kommunerna beträffande
såväl formerna för samarbetet
som de verksamhetsgrenar det skall omfatta.
På skolans område föreligger
dock, som vi alla vet, en viss skyldighet
för kommunerna att samarbeta.

En intressant fråga i detta sammanhang
är givetvis i vilken utsträckning
samarbetet leder till sammanläggningar
av kommuner. Inom utredningen var vi
angelägna att låta kommunerna helt bestämma,
även med risk för att detta
skulle leda till svårigheter i vissa fall.

I propositionen har inrikesministern
gjort ett uttalande, som avslöjar att han
tänkt sig att åtgärderna skulle genomföras
i ganska snabb takt — d. v. s. om
uttalandet inte bara har gjorts för att
sätta fart på kommunerna. Jag syftar
här på uttalandet om en redovisning till
1967 års riksdag. Det tycker jag nu var
ett ganska onödigt uttalande, och det
har ju också strukits i utskottets utlåtande.

Samarbetet mellan kommunerna kommer
nog att ske i andra former än sammanläggning
under ganska lång tid.
Man kan nog förutse att en del kommuner
kommer att fortsätta därmed, till

Onsdagen den 21 februari 1962 fm.

Nr 8

Översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

dess att ett samgående blir aktuellt, exempelvis
på grund av en förändring i
förvaltningens organisation eller av liknande
orsak. I en del fall hinner kanske
också förhållandena ändra sig, så att
ingen sammanläggning kommer till
stånd eller sker på annat sätt än man
från början tänkt sig.

I diskussionen om dessa ting har det
ofta talats om de mastodontkommuner
som skulle bli följden om förslaget genomfördes.
Men om det föreligger risk
för det, så tror jag det beror på att kommunerna
själva vill ha stora enheter.
Regeringen har knappast några möjligheter
att besluta om sammanläggning,
om inte kommunerna själva begär detta.
Däremot har regeringen goda möjligheter
att förhindra olämpliga sammanläggningar,
eftersom det är Kungl. Maj :t
som fastställer områdesindelningen och
sammanläggningen. Jag kan här som
exempel ta den fråga som diskuterats
tidigare, nämligen Stockholms sammanläggning
med förorterna. Där finns såvitt
jag förstår ingen anledning att dis''-kutera en sammanläggning. Och varför?
Jo, därför att både Stockholms stad och
förorterna var för sig är bärkraftiga
enheter. Därför finns det ingen vettig
anledning att göra en sammanläggning.

Det finns ett annat aktuellt fall från
Göteborg. Där har tre kommuner på
Hisingen beslutat gå tillsammans i en
fullt bärkraftig enhet, och därför finns
ingen vettig anledning att göra en sammanläggning
med Göteborg. Resultatet
skulle bara bli att den kommunala självstyrelsen
skulle få svårare att göra sig
gällande både på Hisingen och i Göteborg.

Det har sagts att principen är att skapa
riktiga näringsgeografiska områden,
men det är bara en sida av saken. Den
andra sidan är att områdena skall testas,
så att man ser om de också passar
för de kommunala uppgifterna. Och det
kan säkert föranleda många avsteg från
en indelning i renodlat näringsgeografiska
områden.

Vad sedan beträffar frågan om en utredning
rörande fördelningen av samhällsuppgifterna
mellan primärkommunerna,
landstingen och staten, så är det
någonting som alltid har diskuterats och
väl kommer att diskuteras så länge de
tre huvudmännen finns till. Det finns
väl ingen i denna kammare — i varje
fall ingen realist — som ett ögonblick
tror på att vi i en enda utredning skulle
kunna fastslå att sådan skall arbetsfördelningen
mellan de tre huvudmännen
vara. Den saken är väl alldeles klar.
Frågan har ju också berörts av ett flertal
talare i denna debatt, och det förefaller
som om meningarna där är ganska samstämmiga.
Utredningsarbete skall givetvis
komma i fråga först om det allvarligt
ifrågasättes huruvida en viss verksamhet
ligger hos rätt huvudman. Man
företar ju inte en rent teoretisk utredning
om vem det ena eller andra arbetet
skall åvila.

Vi har nyss hört att polisväsendet
skall byta huvudman, och det är en bra
illustration för dem som eventuellt tror
att det är ganska enkla saker att fördela
arbetsuppgifterna på olika huvudmän.
Såvitt jag kunnat finna behandlades frågan
första gången i en utredning 1932.
År 1939 fick vi en ny utredning om
samma sak, vilken föreslog ett förstatligande
av polisväsendet. Detta ledde
emellertid inte till någonting, varför en
ny utredning tillsattes 1948. Den klargjorde
för- och nackdelarna med statligt
och kommunalt polisväsende och
förordade det sistnämnda. Det blev
emellertid inte mycket åtgjort den
gången heller, och 1957 tillsattes därför
en ny utredning, vars resnltat för närvarande
är föremål för behandling i
kanslihuset.

Nu kommer det en proposition om
polisväsendet ungefär trettio år efter
det att denna fråga började utredas. Polisväsendet
är en liten kommunal angelägenhet.
Jag undrar hur länge det skulle
dröja innan en utredning om en fördelning
av arbetsuppgifterna över huvud

Nr 8

Onsdagen den 21 februari 1962 fm.

Översyn av rikets indelning i borgerliga

taget mellan de kommunala och statliga
huvudmännen skulle bli färdig?

När det gäller att överflytta huvudmannaskapet
i den andra riktningen,
kanske det går något fortare. Provinsialläkarna
har flyttats över från statens till
landstingens huvudmannaskap. Man är
på väg att göra så även när det gäller
mentalsjukvården, och det är enligt min
uppfattning ett steg i rätt riktning. Den
meningsriktning jag företräder vill ha
en decentraliserad verksamhet, och om
man ser saken så vill man inte att vi
skall förhasta oss och besluta att skolväsendet
och andra uppgifter skall tas
om hand av staten. Det finns en verksamhetsgren
— de kommunala yrkesskolorna
— för vilken man kan ifrågasätta
om inte förhållandena är sådana att man
kanske skulle göra en överflyttning till
landstingen.

Sedan skulle jag vilja säga några ord
om lokaliseringspolitiken. Denna är
självfallet mycket viktig i dessa sammanhang.
Kommunerna har nog i detta
avseende gjort vad de har kunnat, men
trots detta har befolkningsutvecklingen
blivit såsom den blivit. Det finns självfallet
förutsättningar att åstadkomma
bättre resultat om kommunerna kan erhålla
ett verkligt stöd från staten för en
aktiv lokaliseringspolitik.

Det har i högerns reservation talats
om ett uppskov med denna reform. Jag
undrar om man där inte är offer för ett
missförstånd. Situationen är ju den, att
områdesindelningen antingen skall göras
nu, samtidigt med högstadiereformen,
eller också skall den inte göras
alls. En allmän översyn på detta område
efter det att högstadieområdena är klara
fyller såvitt jag förstår ingen uppgift.
Efter detta måste man ju inrikta sig på
att göra sådana justeringar inom de särskilda
områdena som i ett eller annat
avseende kan vara nödvändiga.

Jag skulle till sist, herr talman, vilja
ställa ett spörsmål, nämligen huruvida
det vi nu diskuterar är en stor fråga
eller ej. Vad gäller alltså egentligen sa -

primärkommuner

ken? Kort uttryckt kan man säga att det
gäller en översyn av högstadieindelningen
för att se efter, huruvida den
passar även för andra kommunala uppgifter
och, om så till äventyrs är fallet,
huruvida den tillgodoser även näringsgeografiska
synpunkter. Vid denna översyn
tillförsäkras kommunerna största
möjliga inflytande. Sammanläggningarna
avgöres av kommunerna själva. För
att en sammanläggning skall komma till
stånd måste alltså minst två kommuner
var för sig fatta beslut därom. I det fallet
är det ingen skillnad i förhållande
till vad som nu gäller.

Jag anser alltså att detta inte är någon
stor fråga, men beslutet i dag är ett betydelsefullt
beslut, eftersom det säkerställer
kommunernas medinflytande när
det gäller en områdesindelning, som under
alla förhållanden måste göras. Beslutet
fastslår att det är kommunerna
och endast kommunerna som bestämmer
om och när kommunsammanläggningar
skall ske. Jag tror det är ganska viktigt
att man säger detta rent ut, inte minst
för att folket ute i kommunerna precis
skall veta hur saken ligger till.

Jag tror också att pressen har ett stort
ansvar i denna fråga. Hade inte pressen
låtit sin fantasi blomma omkring kommunindelningsfrågan
såsom den har
gjort, skulle frågan nog ha fått en lugnare
behandling över huvud taget. Men
pressdebatten bär ju varit rolig och
gjort nytta därigenom att den har skapat
ett ökat kommunalt intresse. Inte minst
har uppmärksamheten riktats på skeva
förhållanden i utvecklingen av statens
åtaganden gentemot kommunerna. Statens
andel av kostnaderna har blivit en
helt annan och mindre än som avsågs
när statsbidragen skapades. Att så är
förhållandet bör nog påpekas ganska
ofta.

Jag skall i detta sammanhang be att
få rätta en uppgift, som inrikesministern
här i dag har lämnat. Han sade att förslaget
angående skattelindringspengarna,
som kommer om någon tid, inte har

Onsdagen den 21 februari 1962 fm. Nr 8

Översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

något att göra med centerpartimotionen
från vårriksdagen i fjol. Vad denna
motion föreslog godtogs ju av riksdagen.
Förslaget skickades sedan till skatteutjämningskommittén,
som snabbutredde
frågan, och det är denna utredning som
ligger till grund för det förslag som nu
kommer. Jag tror man måste medge att
det går en rak linje från motionen och
fram till det förslag som nu föreligger.

Den proposition som ligger till grund
för det beslut som skall fattas i dag har
i ett avseende gått en annan väg än den
utredningen föreslog — en annan lagstiftning
har valts. I propositionen föreslås
en ändring av indelningslagen, medan
utredningen föreslog en särskild
lag. Jag måste beklaga att utskottet inte
funnit någon möjlighet att återföra lagstiftningen
till en särskild lag om samarbetsområden.
Om det sedan skedde
med frivilliga eller obligatoriska samarbetsnämnder
är egentligen en mycket
liten fråga i sammanhanget. Detta är
egentligen första gången jag hört talas
om att det inte skulle vara en fördel att
bli tillförsäkrad rätten att utse ett eller
flera ombud som skulle företräda kommunerna
i gemensamma angelägenheter.
Det är väl en rättighet för kommunerna,
antingen det är obligatoriskt eller
inte. Med den utformning som bestämmelserna
nu fått kan det hända att någon
kommun förvägras denna rättighet
— det finns faktiskt risker för det.

Herr talman! .Tåg är angelägen fastslå,
att den utredning om en enhetlig kommunform
som förordas i utredningsförslaget
bör komma till stånd snarast möjligt.
Det finns under alla förhållanden
ingen som helst anledning att bibehålla
två skilda kommuntyper, nämligen köpingar
och landskommuner, och det är
även tveksamt om det finns anledning
att bibehålla den tredje skiljaktiga typen,
nämligen stadskommunerna. Jag
tror att det mycket väl går att skapa en
kommuntyp och att detta skulle innebära
enbart fördelar.

Jag skall sluta med detta. Vid den

kommande voteringen ämnar jag avstå
vid omröstningen om lagförslaget —
alltså punkten 1 a i utskottets hemställan
-— eftersom jag velat ha ett annat lagförslag.
Vid omröstningen rörande
punkt 1 b kommer jag däremot att rösta
för bifall till utskottets förslag.

Herr PETTERSON i Degerfors (s):

Herr talman! Det var i ett svagt ögonblick
i går som jag antecknade mig på
talarlistan. Jag hade inte räknat med att
det skulle bli en så lång debatt i denna
fråga, även om den är brännande, men
jag skall försöka anknyta mitt inlägg
mera till den debatt som förts i dag
och mindre till de problemställningar
som utredningen haft att syssla med.

Jag är synnerligen förvånad över den
rädsla som här kommit till uttryck inför
kommunsammanslagningen — att
man skulle sammanslå vissa delar av
landsbygd med tätorter, städer eller
större industriorter. Jag tror för min del
att människorna på landsbygden ingalunda
är så vettskrämda för att bli inordnade
under en enhetlig kommuntyp.

Vad är det egentligen som föreslås i
det avsnitt av utredningen som bär diskuteras?
Jo, det är att det skall bli ungefär
samma struktur på kommunbildningen
som vi i dag bär på de senast
bildade städerna — jag tänker på städer
som Kiruna, Kramfors, Karlskoga, Hagfors
och Bollnäs, där man inte skapat
en stadskärna med mur omkring som
man gjorde förr i världen, utan där det
finns ett naturligt omland. Det är ju meningen
att detta skall las som förebild i
kanske ännu -större utsträckning, och
människorna ute på landsbygden är,
som jag sade, inte vettskrämda för att
få en sådan kommunindelning — det
kan jag försäkra.

Jag erinrar mig i detta sammanhang
hur det var när Karlskoga, som är
grannstad till min hemort, blev stad på
fyrtiotalet. Länsstyrelsen försökte avskilja
viss landsortsdel av kommunen
för att lägga denna under annan kom -

86 Nr 8 Onsdagen den 21 februari 1962 fm.

Översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

mun, men då reste sig invånarna som
en man och marscherade upp och förklarade,
att de ville bli inordnade i staden
och alltså inte accepterade den indelning
som länsstyrelsen tänkt.

Jag tror att vem som helst är villig
skriva under på att det inte varit några
större besvärligheter att i kommunalt
avseende komma överens med städerna.
För inte länge sedan var jag uppe i
Sveriges nordligaste kommun, Karesuando.

Den ligger väl 20—25 mil från Kiruna
— norrbottningarna får väl rätta
mig om jag tar fel. Men Karesuandoborna
ville ansluta sig till staden. Se på
skatteojämnheterna: Kiruna stad har
136 skattekronor per invånare under
det att Karesuando inte kommer upp i
fullt 9. Karesuandoborna ställer problemet
så: Yad har den rättvise guden
menat med att låta guldet flöda över
det syndiga Kiruna under det att det
kristna Karesuando håller på att svälta
ihjäl? Jag är förvånad över att man
både på centerpartihåll och på högerhåll
har sökt upprätthålla den gamla
gränsen mellan stad och land som i
vår tid inte borde finnas. Olikheten
och avstånden i och för sig är inte något
problem längre.

En fråga till. De flesta motståndare
till reformen har talat om den evinnerliga
brådska som har förevarit i detta
ärende och gjort gällande att det
varit något påfund från kanslihuset som
gjort att man har måst sätta i gång
detta arbete på order. Detta är ingalunda
riktigt. Det har från många håll
påtalats att gränsdragningen från 1952
inte håller. Kommunerna blev för små
och indelningen måste göras om på flera
håll. 200 kommuner står inför förhandlingar
eller håller redan på att förhandla.
Inte mindre än 13 köpingar ligger
i startgroparna för att söka bli städer.
Flera städer begär expropriering
i grannkommuner för att kunna expandera.

Det var i detta läge och efter påtryck -

ning från kommunalt håll som inrikesministern
1959 beslöt tillsätta en expertgrupp
som skulle insamla det material
som fordrades för en bedömning
huruvida en ny indelning var av behovet
påkallad. När den parlamentariska
utredningen tillsattes 1960, fanns allt
statistiskt material, både historiskt och
ekonomiskt, insamlat. Eftersom allt material
fanns, hade den parlamentariska
utredningen lätt att bilda sig en uppfattning
om läget. Jag vågar påstå att
utredningen gick till arbetet med ett
säkrare underlag än någon utredning
har haft. Det fanns uppgifter om befolkningsutvecklingen
både före och efter
sekelskiftet, om inkomst- och skatteutveckling
praktiskt taget från varenda
kommun i landet, för städer, köpingar
och län. Den industriella utvecklingen
var också redovisad, och det
hade gjorts prognoser om den sannolika
utvecklingen på alla olika områden.
Till vårt förfogande stod också
statistiska centralbyrån, länsstyrelsernas
utredningskommitté, Industriens utredningsinstitut,
kommerskollegium, social-
och medicinalstyrelserna och kommunalförbunden
med sin utredande personal,
skolöverstyrelsen m. fl. myndigheter.

Det är nödvändigt att nämna några
ord om den historiska utvecklingen för
att frågan skall få rätt perspektiv. Redan
1862 diskuterade man, såsom herr
Ekström nämnde, allvarligt att göra häradsgränserna
till kommungränser, men
konservatismen har alltid varit stor och
tycks fortfarande vara det. Man stannade
då vid att välja de gamla sockengränserna
därför att de hade ett
visst historiskt värde — det har vi fått
lida för många gånger. Kommunerna
blev för oenhetliga och för små den
gången.

1950 års folkräkning visade jämfört
med 1850 års siffror som låg till grund
för indelningen av 1862 — omkastade
förhållanden i fråga om befolkningens
fördelning på stad och landsbygd. 1850

Onsdagen den 21 februari 1962 fm. Nr 8

Översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

arbetade 80 procent av befolkningen i
jordbruk med binäringar och 20 procent
i övriga yrken. 100 år senare var
det tvärtom. År 1970 kommer enligt tillgängliga
prognoser endast 8 procent av
befolkningen att arbeta inom jordbruk
och binäringar. Samma statistiska material
visar att folkmängden då antagligen
kommer att uppgå till 8,2 ä 8,4
miljoner människor och att 80 procent
av dessa kommer att bo i städer och
tätorter. Det skulle vara oansvarigt att
inte ta hänsyn till denna utveckling
som ju ingen kan förneka.

Folkomflyttningarna har gått så fort
att i dag nära hälften av våra kommuner
trots storkommunernas tillkomst
har under 3 000 invånare. Bara under
det korta skedet 1930—1940 har antalet
kommuner med under 500 invånare
stigit med 74 till 524. Socialvårdskommittén
föreslog att 3 000—3 500 invånare
skulle vara den storlek kommunerna
borde ha för att på ett något så
när anständigt sätt kunna sörja för socialvården.
Kommunerna blev för små
år 1952, det har erkänts här i dag. Men
de som minns striderna på den tiden,
när man slogs om namn, fonder, skogar
och mycket annat, förstår att det
nog inte fanns möjligheter att då gå
längre. Man byggde resonemanget på att
8 000 skattekronor var en summa som
en kommun borde kunna klara sina finanser
på, och det beloppet måste man

1 dag anse vara fullkomligt orimligt.

Vad är då nuläget och vad blir resultatet
av det arbete som nedlagts på
kommunindelningen? Enligt årsbok för
Sveriges kommuner hade vi den 1 januari
1959 här i landet 803 landskommuner
och av dessa hade, trots storkommunernas
tillblivelse, redan då 5
stycken mindre än 1 000 invånare. Jag
tror den minsta hade 225. Vi hade 88
kommuner med mellan 1 000 och 2 000
invånare, 251 kommuner med mellan

2 000 och 3 000 invånare, 201 kommuner
med mellan 3 000 och 4 000, och om
ingenting görs kan vi enligt statistiken

vänta att år 1975 mer än hälften av alla
kommuner har under 3 000 invånare.
Vi skulle då ha 424 kommuner av den
storleksordningen.

För att kunna klara en del kommunala
uppgifter har vi nu fått tillgripa
anordningar som kommunalförbund —
det finns cirka 250 sådana —• eller
samarbetsavtal •— summa 753 stycken.
824 av våra primärkommuner är i dag
på ett eller annat sätt berörda av dessa
samarbetsavtal eller kommunalförbund.
På en del håll har detta samarbete
gått hyggligt, men det finns också
platser där det gått sämre. Dessa åtgärder
är icke populära. Många kommuner
har fått uppgiften — och det kan
inte vara angenämnt för den kommunala
självstyrelsen — att taxera ut de pengar
som andra institutioner har beslutat om.
Kommunalmännen är inte förtjusta i
en dylik förvaltning.

I den enkät som skickades ut till kommunerna
under utredningens gång ställde
man frågan: Vad önskar ni helst,
ytterligare utbyggnad av kommunalförbunden
och samarbetsavtalen eller större
kommunala enheter? I det läget svarade
75 procent av de tillfrågade kommunalmännen
tveklöst att de föredrog
större kommunala enheter.

Jag skall villigt erkänna de svårigheter
som kommer att rullas upp vid
sammanslagning till större enheter:
brist på kommunalt ansvar hos allmänheten
har några förutspått, mindre antal
förtroendemän och större antal tjänstemän,
säger andra, mindre intresse
för den egna kommunen och mindre
personkännedom, större avstånd och
viss försämring i servicen, detta och
åtskilligt annat har framhållits. Det är
klart att riskerna finns. Man kan inte
vifta bort farhågorna utan vidare. Men
i det läge vi står kan vi nog inte komma
ifrån den naturliga utveckling som
obönhörligen leder till större enheter.
Kraven på kommunerna växer, och de
små kommunerna kan inte ge den service
invånarna kräver. Det går inte att

Nr 8

Onsdagen den 21 februari 1962 fm.

Översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

få en industri till en ort som inte kan
erbjuda industrien och de anställda
några förmåner.

Man tror på sina håll att man skall
kunna lyckas lösa alla problem med
lokaliseringspolitiken, men det går inte.
Jag tror det var herr Hamrin som
frågade om lokaliseringspolitiken skall
bli frivillig eller om man skall tillgripa
tvång. Om vi i framtiden skall ha
möjlighet att hindra att storstäderna —
Stockholm, Göteborg, Malmö och några
till — suger upp befolkningen, måste vi
se till att det finns något så när attraktiva
orter ute i landsorten. De anställda
kräver skolor, läkarvård, bostäder,
en kommunalförvaltning som om den
inte är i toppklass ändå kan betjäna
dem i olika avseenden, banker, affärer
och möjlighet till vissa nöjen. En bit
väg gör mindre i bilismens tidevarv.

Man har talat om tjänstemannavälde,
men det beror väl på förtroendemännens
kvalitet om det blir ett tjänstemannavälde
eller inte. Får vi större
kommunala enheter, blir det större möjligheter
till urval. Är det nödvändigt att
såsom nu är fallet i en del småkommuner
en enda man är kommunalnämndens
ordförande, har hand om kassor,
har kontoret hemma hos sig, sitter såsom
socialvårdsnämndens och skolstyrelsens
ordförande o. s. v. Det är den
verkliga tjänstemannadiktaturen. Man
kan fördela förtroendeposterna på annat
sätt och på så sätt sprida inflytandet
till flera. Större enheter betyder
bättre planering, mindre konjunkturkänslighet,
mera differentierat näringsliv,
bättre ekonomi och större möjligheter
att bevara den kommunala självstyrelsen.
Detta är den positiva sidan
i det förslag som här föreligger.

Det är intressant att alla i utredningen
har varit ense om en ny kommunindelning.
Jag är synnerligen tacksam
för att herr Larsson i Luttra klart
har deklarerat sin uppfattning. Jag skulle
bara önska att herr Nilsson i Göingegården
hade gjort likadant — han är

kanske förbjuden av sitt parti att deklarera
sin ståndpunkt? Han var en av
dem som i utredningen ställde sig positiva.

Vi sneglade inte alls på politiska frågor,
när vi behandlade denna sak i utredningen.
Vi diskuterade bara de administrativa
synpunkterna, inga andra.
De flesta i utredningen var personer
med grundlig kännedom om kommunal
förvaltning. Vi hade inte några direktiv
annat än att vi skulle utreda om behov
fanns och utarbeta förslag till hur
man skulle gå till väga vid en eventuell
ny kommunindelning. Jag måste säga
att misstagen från 1952 här blev en värdefull
tillgång för oss.

Man har siktat till en indelning, som
befolkningsmässigt, skattemässigt och
ekonomiskt skulle ge kommunerna en
sådan struktur, att de såväl ekonomiskt
som befolkningsmässigt och administrativt
på ett tillfredsställande sätt kunde
klara de uppgifter, som dagens och
morgondagens samhälle kommer att
ställa på våra kommuner. Gränsdragningsfrågan
behöver jag inte här nämna
om; den har tidigare varit mycket
diskuterad. Om jag skulle ha något önskemål,
skulle det vara att man inte stirrar
sig blind på att man i alla situationer
måste följa kommungränserna.
Skall man ha en kommun med ett någorlunda
avvägt omland, kan det hända
att man måste göra andra indelningar
än att följa kommungränserna.
Vi hade rätt långvariga diskussioner i
utredningen om denna sak, men antog
den kompromiss som här föreligger
och som ändå ger vissa möjligheter
till korrigeringar. Kring centralorten
bör gränserna dras så, att det blir ett
naturligt omland med tillgång för människorna
till kommunikationer, banker,
skolor, sjukhusvård o. s. v.

Jag skall inte säga mycket om kommunernas
skattesats, men jag tror att
de som kommer att få det besvärligt
blir landskommunerna, om ingenting
göres på den punkten. När jag ser på

Onsdagen den 21 februari 1962 fm. Nr 8

översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

skolkostnaderna för åren 1953—1957,
då högstadiets och enhetsskolans kostnader
ännu inte börjat göra sig gällande,
finner jag att av städernas totala
utgifter belöpte sig skolkostnaderna
till 12,8 procent, under det att skolkostnaderna
för landskommunernas de!
rörde sig om 42,4 procent av deras sammanlagda
bruttoutgifter. Detta säger en
hel del. Det är rätt intressant att studera
sidan 23 i propositionen, där det
refereras ganska underliga yttranden.
Vi behöver inte göra en ny kommunindelning
för de hastigt, i många fall kanske
alltför hastigt, växande tätorterna
och städerna, utan det är de små uttunnade
landskommunerna som det här
är fråga om. Likväl bär i yttranden
från de kommuner, som har ett invånarantal
under 2 000 och är dömda att
uppgå i större enheter, 29 procent klart
uttalat sig för att behov föreligger av
en ny kommunindelning, medan inte
mindre än 39 procent ansett att sådant
behov inte föreligger.

För kommuner med mellan 2 000 och
4 000 invånare är det fortfarande majoritet
för avslag. 38 procent har sålunda
uttalat sig för en ny kommunindelning
och 39 procent mot en sådan.
Ser jag på siffrorna för kommuner med
mellan 4 000 och 6 000 invånare är det
53 procent som tillstyrkt och 19 procent
som avstyrkt. Går jag till kommuner
med mellan 6 000 och 8 000 invånare
har 75 procent tillstyrkt och 6 procent
avstyrkt. För kommuner på mellan
8 000 och 10 000 invånare ligger siffran
för tillstyrkande på 66 procent och
siffran för avstyrkande på 5 procent.
Det vittnar om att man inte alls är så
rädd för större kommuner, där man
har erfarenheter av sådana. Man kan
då inte påstå, såsom skett här förut i
dag, att det skulle vara mindre demokrati
i dessa kommuner.

Herr talman! Jag har inga erinringar
att göra mot utskottets utlåtande annat
än att jag för egen del tycker — men
det är mina privata funderingar — att

den uppmjukning som gjorts dels av
departementschefen och dels, ännu mer,
av utskottet, nämligen att göra en uttänjning
i fråga om tiden för reformen,
kanske inte är så hälsosam. Det
kommer helt enkelt att betyda att man
får möjlighet att göra felinvesteringar,
och sådana har vi erfarenhet av från
den förra kommunindelningen. Det är
tur att det nu finns bestämmelser i lag
om förmögenhetsskyddet. Varom inte
kunde det ha gått på samma sätt som
vid förra kommunindelningen, att en
del kommuner låter bli att göra uttaxeringar
och i stället försöker att »leva
upp» sina fonder och tillgångar. Det är
den enda erinran jag har, men den skall
inte föranleda mig till något annat yrkande,
herr talman, än ett bifall till utskottets
förslag.

Herr NILSSON i Göingegården (h)
kort genmäle:

Herr talman! Med herr talmannens
benägna medgivande har jag fått möjlighet
att omedelbart lugna herr Petterson
i Degerfors med att jag på intet
sätt är förbjuden av mina partikolleger
att uppträda som talare i denna debatt.
Enda skälet till frånvaron av mitt namn
på talarlistan är att jag kom så sent med
min anmälan, att det redan var 28 talare
anmälda före mig och att jag därför
ansåg att det kanske ändå skulle bli
tillräckligt sagt.

Nu har jag emellertid fått talmannens
löfte att under några minuter deklarera
min uppfattning, och jag vill till herr
Petterson i Degerfors säga att jag på
intet sätt har ändrat ståndpunkt sedan
den dagen, då vi tillsammans skrev under
utskottets utlåtande och överlämnade
det till Ivungl. Maj:t.

Jag har ett förflutet på det kommunala
indelnings- och utredningsområdet.
Det är snart 20 år sedan jag började
att diskutera detta problem i 1943 års
kommunindelningskommitté. Jag medger
gärna i dag, att det förslag, som vi
den gången lade fram, inte var tillräck -

Nr 8

Onsdagen den 21 februari 1962 fm.

Översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

ligt radikalt för att hålla för framtiden.
Hade vi vid det tillfället kunnat enas
om en kommunstorlek på låt oss säga
5 000 invånare, då hade säkerligen inte
frågan varit uppe till behandling på
nytt i dag.

Men tiden rinner fort, och utvecklingen
och befolkningsförflyttningen har
utan tvivel nu tvingat oss fram till att
ompröva det förslaget och göra en ny
översyn av vår kommunindelning. Det
är flera problem som tränger på. Jag
skall inte uppehålla mig vid dem alla,
men vad jag framför allt har kunnat
konstatera då jag rätt intensivt har lyssnat
till debatten här är att det i själva
verket inte skiljer så rasande mycket
mellan Kungl. Maj :ts förslag, utskottsmajoritetens
och reservanternas. Jag
vill återge vad indelningssakkunniga
säger i sista meningen i sammanfattningen
av sitt betänkande:

»Slutligen behandlar de sakkunniga
frågan om bibehållandet av de olika
kommuntyperna, d. v. s. stad, köping
och landskommun. Så länge vissa sakliga
olikheter består mellan städer av
olika slag samt köpingar och landskommuner
försvåras i viss utsträckning ett
genomförande av den reform de sakkunniga
förordar. Införandet av en enhetlig
kommuntyp framstår som den naturliga
konsekvensen av reformen. De
sakkunniga förordar att en särskild utredning
tillsättes för att närmare behandla
alla härmed sammanhängande
problem.»

I en av reservationerna sägs följande:
»Utskottet finner i likhet med här
berörda motionärer starka skäl föreligga
att avslå propositionen och i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam
utredning rörande förvaltningsuppgifternas
fördelning mellan stat, landsting
och primärkommuner liksom rörande
fördelningen av kostnaderna för
förvaltningsuppgifterna mellan stat,
landsting och primärkommuner. Frågan
om en ny kommunindelning bör tagas
upp till förnyat övervägande efter det

att de begärda utredningarna verkställts,
— — -—.» Ja, man är alltså
överens om att det behövs en översyn
av nya och större kommuner. Men i det
ena fallet föreslår vi att det nu föreliggande
förberedande arbetet med sammanläggning
av de nuvarande kommunerna
skall föregå den slutgiltiga utredningen
om den nya kommuntypen, under
det att man i reservationen begär
att det skall försiggå innan man tar
slutgiltig ställning till detta. Innerst
inne är vi alla överens om att en översyn
och övergång till nya och större
kommunenheter behövs.

Jag skall, herr talman, sluta med att
glädja herr Petterson i Degerfors med
att yrka bifall till majoritetens förslag
i konstitutionsutskottets utlåtande.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Om vi skall kunna begränsa
denna debatt till rimlig omfattning,
blir det väl nödvändigt att vi i
fortsättningen inskränker oss till att
framföra våra väsentligaste synpunkter
i anslutning till tidigare inlägg här
i stället för att utveckla hela detta ämne
som nu så många talare gjort förut.

Jag skall be att få ta upp en intressant
frågeställning, som herr Larsson i
Luttra nyss berörde när han frågade
sig själv: År det ämne som vi i dag behandlar
en stor eller en liten fråga?
Jag måste säga att herr Larssons i Luttra
svar för mig blev litet grumligt, eftersom
han drog in skolreformen och
allt möjligt annat i sitt resonemang.
Men beror inte svaret på denna fråga
på hur vi värderar frivilligheten i det
föreliggande förslaget? Tror vi att vad
vi nu behandlar kommer att sluta med
den plan som lagtexten handlar om, en
plan som blir liggande i länsstyrelsernas
arkiv, eller kommer den, om kommunerna
är intresserade, att på frivillighetens
väg tas upp ute i kommunerna?
Tror vi att den slutar så, då är det
en liten fråga, ty då har vi det nuvarande
alternativet, nämligen att gå till

Onsdagen den 21 februari 1962 fm. Nr 8

Översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

kungs och begära förändring i den kommunala
indelningen, något som inte
mindre än 200 kommuner enligt utskottsutlåtandet
för närvarande bär
gjort.

Jag har frågat åtskilliga personer om
de tror att inrikesministern och de drivande
krafterna bakom detta förslag
verkligen kommer att nöja sig med ett
sådant slut på denna mångåriga behandling
av kommunsammanslagningsreformen.
Flertalet av dem som har svarat
på denna privata enkät säger: Nej,
det kan inte vara möjligt. Och jag måste
ge samma svar. Jag tror inte att det
kan vara möjligt. Därför är det faktiskt
en ganska stor fråga, ty säga vad man
vill, så finns i sista hand risk för att
när inga andra möjligheter återstår lagstiftningen
göres tvingande, kanske med
mindre majoritet än den som blir möjlig
att uppbringa här i dag. Det är därför
jag inte på något sätt vill känna
mig ansvarig till att säga B, om jag har
sagt A. Det är därför jag i dag vägrar
att säga A.

Så några ord om det resonemang
som inrikesministern förde. Detta gäller
den springande punkten — jag tyckte
för övrigt att inrikesministerns anförande
var utomordentligt fängslande
och nästan fascinerande. År det så, att
den ekonomiska utvecklingen nödvändiggör
en kommunsammanslagning av
den typ som vi här håller på med, och
det för andra gången under en tioårsperiod? Jag

fick för ett ögonblick sedan en
uppgift om att en värmländsk kommun
på ungefär 3 000 invånare från 1 januari
och fram till dags datum reducerats
till sitt invånarantal med 25 personer.
Är det meningen att vi i en mycket
snabbt accelererad ekonomisk utvecklingsprocess,
som hastigt omgestaltar
samhället och som visar hur snabbt
den ekonomiska omskiktningen går,
skall baka om kommunerna vart tionde,
snart kanske vart femte år. Kan det
vara någon lösning på problemen i den

utvecklingsprocess som samhället för
närvarande är inne i? Om man skall
tro statsrådet, med alla de reservationer
han gjorde i sitt fint nyanserade
anförande, så blir svaret detta: I princip
måste vi anpassa kommunerna så,
att de blir så bärkraftiga, att de klarar
även denna hastiga utvecklingsprocess.

Herr Ekström i Iggesund pekade liksom
herr Petterson i Degerfors på vad
som hände vid 1859 års riksdag och
vid utformningen av 1862 års lag. När
jag hörde detta resonemang beklagade
jag att man inte drog fram också den
diskussion som fördes redan vid 1823
års riksdag om kommunreformen, en
diskussion som sedan fortsatte i de fyra
stånden genom praktiskt taget fyra decennier,
fram till 1859. Det är riktigt
att man då tänkte sig större kommuner
men att man ändå föll tillbaka på de
gamla församlings- och sockengränserna.
Varför gjorde man det? Därför att
man så starkt underströk att de nya
uppgifter som staten skulle komma att
ålägga kommunerna skulle också staten
bära. Vidare underströk man redan
från början att i den kommunala
frihetstanken låg även friheten till interkommunalt
samarbete i olika former.

Vad man då ansåg vara konstituerande
för kommunbildningen liksom för
den samtidigt pågående landstingsbildningen
och det som gjorde att man
stannade för så små kommuner, var två
saker, dels känsla av samhörighet inom
bygden, dels viss grad av intressegemenskap
inom de enheter där ett levande
samarbete skulle kunna växa
fram. Man hyste inga tvivel beträffande
detta när det gällde de mindre, kommunala
enheterna, men observera att
det långvariga tvivlet på landstingsbildningen
berodde på att man inte var säker
på att det fanns någon känsla av
samhörighet i de på 1600-talet av Kungl.
Maj :t tillskapade länen.

Låt mig återknyta till inrikesministerns
resonemang! Skall vi nu tänka
oss att vart tionde eller kanske vart

Nr 8

Onsdagen den 21 februari 1962 fm.

Översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

femte år stöpa om kommunerna i takt
med de krav som en allt snabbare ekonomisk
omvälvningsprocess kommer att
ställa? Jag tror inte på det. Jag tror
inte att det blir möjligt att göra det på
1900-talet, liksom det inte var möjligt
att göra det på 1850- och 1860-talen. Vi
måste ta ett helt annat grepp och visa
större radikalism än vi hittills gjort
när det gäller att lösa problemen med
skatteutjamningen och skatteövervältringen
mellan kommunerna.

Många av oss här i kammaren kan
illustrera detta med exempel från sin
egen hemprovins. Vi har i vårt län —
och jag antar också i många andra län
— områden, där även mycket stora
kommuner inte kan få ett sådant skatteunderlag
per capita, som blir tillräckligt
för att bära de växande utgifterna,
detta även om man slår ihop
kommunerna så att de kommer att omfatta
många tiotal kvadratkilometer, ja,
kvadratmil. Framåtgående städer finns
sannerligen inte att lägga in i alla kommuner
och kommer inte att finnas även
om man gör kommunerna mycket stora
-—• då får man gå upp till hela eller halva
landstingsområden. Det är väl inte
så man har tänkt sig den kommunala
indelningen.

Därför måste man på ett annat sätt
än vad de sakkunniga gjort i sitt betänkande
och vad departementschefen
gjort bl. a. i sitt anförande här skilja
mellan å ena sidan kommunindelning
grundad på gemensamma intressen och
samhörighet — precis enligt det resonemang
som fördes vid 1859 års riksdag
— och å andra sidan skatteutjämning
enligt en helt annan metod. Då
kommer man också ifrån den risk som
vi uppenbarligen löper att börja möblera
om kommunerna ungefär på samma
sätt som man möblerar om hemma i villan
då och då allt efter omständigheterna.

Det går inte — det vill jag starkt understryka,
herr talman -— att utan mycket
smärtsamma ingrepp göra nya kom -

munbildningar innan man ens hunnit
finna sig till rätta i dem som gjordes för
tio år sedan. I de trakter av landet där
man övervunnit anpassningssvårigheterna
får man, om det nu blir en ny
indelning inom ett, två eller fem år, ytterligare
svårigheter, herr Petterson i
Degerfors, att rekrytera medborgare till
förtroendeuppdrag i kommunerna. Vi
får också andra svårigheter i det kommunala
arbetet.

Herr Andersson i Linköping frågade:
Vilka viktiga uppgifter tänker herrarna
beröva kommunerna? Det är inte så
man skall ställa frågan. Kommunerna
har inte kommit till för att utföra av
staten ålagda uppgifter. Kommunerna
har kommit till för att sköta de rent
kommunala uppgifter för medborgarna
som de en gång åtagit sig och som en
plantskola för demokrati.

Men man kan alltså inte lasta på kommunerna
vilka uppgifter som helst. Vi
har ju varit tvungna att differentiera
och lägga en rad kostnadskrävande uppgifter
på landstingen i de fall kommunerna
inte har orkat med dem. Detta
kommer vi att få göra i fortsättningen
också. Därför måste vi behandla kommunindelningen
för sig och skatteavvägningen,
skatteutjämningen, den ekonomiska
bärkraften i en helt annan ordning.
Detta, herr talman, är enda möjligheten
att få något grepp om detta
problem. Det innebär inte på något sätt
att man säger nej till växande kommuner,
där så befinnes lämpligt, där samhörigheten
är stor, där man har intresse
för och möjlighet att samarbeta med
andra kommuner eller delar av andra
kommuner. Men den uppgiften skall
överlåtas inte på länsstyrelserna eller
andra statliga organ, utan den skall
ligga inneboende och djupt inlagd, involverad
i den kommunala självbestämningsrätten
och friheten. Detta måste
också innebära frihet att samarbeta i
den ena eller andra formen, t. o. m. genom
sammanläggning av kommuner.

Om man i den principiella uppgifts -

Onsdagen den 21 februari 1962 fm. Nr 8

Översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

fördelningen går till väga på det sätt
som jag här har försökt antyda, kommer
man ifrån de svårigheter med kommunernas
bärkraft som man under
många år har brottats med. Då blir det
naturligt att som nu öka kommunernas
omfattning, där det är riktigt och där
kommunerna själva finner lämpligt och
riktigt att göra det. Men det kan också i
många fall bli lämpligt att behålla mindre
kommuner även där utomstående organ
— det må vara en länsstyrelse, det
må vara Kungl. Maj:t eller det må vara
riksdagens båda kamrar, i varje fall
majoriteten där — finner att kommunerna
skulle läggas samman på ett annat
sätt än dessa själva anser. Deras
ekonomiska svårigheter måste i särskild
ordning lösas av den statsmakt, som
ålagt dem de uppgifter, som blivit orsak
till svårigheterna.

Herr talman! Jag vill till sist bara
säga, att jag helt instämmer i de synpunkter
som här har framförts från några
håll, bl. a. av herr Nilsson i Bästekille,
nämligen att vi på denna fråga inte
kan lägga någon partipolitisk värdering.
Den är i hög grad en fråga om personlig
erfarenhet, där avgörandet hur den
kommunala indelningen skall läggas om
sist hänger samman med respekten för
uppfattningen inom vederbörande kommun.
Jag delar tyvärr inte optimismen
beträffande friheten -— jag har varit
med för länge för att kunna dela en så
ljusblå optimism — men jag vill ändå
uttala den livliga förhoppningen att i
detta fall de blåögda optimisterna skall
få rätt och att friheten verkligen till
sin yttersta konsekvens skall respekteras.

Eftersom jag inte tror det, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till herr
Hamrins i Jönköping reservation.

Herr GUSTAFSSON i Kårby (ep):

Herr talman! Här har i dag talats om
den kommunala demokratien och allt
som hänger samman med den. I en del
anföranden har man talat om kommu -

nal demokrati närmast som ett utslag
av känslomässigt tänkande. På denna
punkt, som är av grundläggande betydelse,
skulle jag vilja säga några ord.

Jag tycker att man skall se denna
fråga i stort, utifrån den grundläggande
värdering som man vill lägga in i
begreppet kommunal demokrati. Vi
hade tidigare här i riksdagen en ledamot,
som på 1930-talet yttrade att »det
finns knappast något folk som äger rikare
erfarenhet beträffande folklig självstyrelse
än det svenska, knappast något
folk som i samma mån som vårt
alltifrån äldsta tider och till våra dagar
deltagit i allmänna angelägenheter
och därigenom självt burit ansvaret för
sina öden».

I den nu föreliggande frågan förekommer
i en reservation följande yttrande:
»Den kommunala självstyrelsen är en
grundval för vår demokrati.» Motivet
för detta påstående är att den kommunala
verksamheten ger medborgarna
möjligheter att delta aktivt i de politiska
avgörandena. Det är alldeles klart
att möjligheten att aktivt delta i politiska
spörsmål också ökar intresset för
de kommunala frågorna och för samhällsfrågor.

Men nu uppstår frågan: Kommer en
ny territoriell kommunindelning att påverka
detta eller hur kommer detta att
påverkas? Här har sagts förut i dag —
och det instämmer jag i — att genom att
man får större kommuner arealmässigt
och befolkningsmässigt, decimeras antalet
medborgare som har anledning att
syssla med allmänna frågor. Vidare får
allmänheten utanför den lilla politiskt
verksamma gruppen sämre möjligheter
till information och sämre möjligheter
att utöva inflytande. Dessutom blir de
kommunala frågorna av sådan omfattning,
att allt större del av ärendenas
beredning måste överlåtas på anställda
tjänstemän och till anställda förtroendemän,
vilket på sista tiden har blivit
ganska vanligt. Jag förutsätter att, om
ifrågavarande kommunindelning genom -

Onsdagen den 21 februari 1962 fm.

94 Nr 8

Översyn av rikets indelning i borgerliga

föres så som det är tänkt, vi får räkna
med en betydande ökning av antalet
s. k. kommunalråd. En del ser kanske
fram emot en sådan utveckling med stort
intresse, andra gör det med viss skepsis.

Det är ur dessa synpunkter som de
framtida kommunsammanslagningarna
ter sig betänkliga. De ter sig betänkliga
därför att den s. k. centralortsprincipen
har kombinerats med ett lägsta befolkningstal.
Till detta kommer att befolkningstalet
framöver skall vara avgörande.
Det betyder att när man skall göra
denna områdesindelning har man att ta
hänsyn till omkring vilken centralort
man kan få s. k. naturlig anslutning och
hur många som beräknas kunna bo inom
detta kommunområde tio, femton år
framåt i tiden. Vi lägger då fast att befolkningstalet
8 000 inte utan synnerliga
skäl bör underskridas tio år framåt i
tiden. Detta kombinerat med ett konsekvent
genomförande av centralortsprincipen
innebär att vi kommer att få mycket
stora kommuner. Det har från flera
håll — också av herr statsrådet — talats
om exempel från Östergötland, och det
är synnerligen intressant att se hur det
skulle verka i detta län, om man genomförde
det konsekvent.

Det har i debatten i dag sagts att man
inte behöver ta så allvarligt på dessa
ting. Man får jämka och ta hänsyn till
en hel del andra skäl som kan förebringas.
Vi får hoppas att det kommer
att gå på det sättet, ty ett konsekvent
genomförande av centralortsprincipen
kombinerad med ett lägsta befolkningstal
leder till onormalt stora kommuner
som kommer att bli mycket svåra att
administrera.

Innan jag lämnar frågan om den kommunala
demokratien och kommunernas
storlek vill jag framhålla att statsrådet i
sin proposition varit inne på detta. Han
har emellertid inte enligt mitt förmenande
klart understrukit de besvärligheter
som kan uppstå på detta område.
Statsrådet är inte så bekymrad för den
kommunala demokratien som man kan -

primärkom muner

ske kunde ha haft anledning att vänta
sig. Han säger att det finns många andra
vägar till information och aktivisering
än den normala, nämligen att människor
har anledning att praktiskt syssla med
kommunalpolitik. Han hänvisar till partiernas
verksamhet och att vissa grupper
kan framföra sina synpunkter inom
det kommunala arbetet. Det är alldeles
klart att det är önskvärt att sådana vägar
beträdes. Jag vill emellertid instämma
med dem som här förut har sagt att
det är önskvärt med aktivisering av
denna verksamhet på det frivilliga området
med den kommunstorlek vi nu
har.

Jag har haft glädjen att under några
år syssla med detta. Man finner då att
om man kan få upp intresset hos ungdomen
för kommunala frågor, så har
man därmed grundlagt också ett större
allmänt intresse för samhällsproblemen.
Vår demokrati kan inte leva utan ett
mycket brett intresse för dessa spörsmål
hos de djupa leden av svenska folket.

Ur den synpunkten hoppas jag att
länsstyrelserna, när de kommer att
handlägga frågan om dessa samarbetsområden
— majoritet i riksdagen för
ett beslut i frågan är ju alldeles klart
garanterad — ger akt på just detta att
man i praktiken inte kan konsekvent
genomföra centralortsprincipen kombinerad
med ett lägsta befolkningstal på
lång sikt, utan att det tarvas en avvägning
som är mycket grannlaga. Jag hoppas
också att länsstyrelserna, när de
skall genomföra dessa indelningar, vid
sin kontakt med kommunerna, verkligen
lyssnar till dessa och inte tar dessa
kontakter pro forma. Vi har erfarenheter
när myndigheter, inte länsstyrelserna
utan centrala myndigheter, skall ta
kontakt med kommunerna för att efterhöra
deras åsikt. Det blir då många
gånger bara kontakter pro forma. Kommunerna
har visserligen rätt att uttrycka
sin mening, men vilken vikt som tillmätes
deras mening är en annan fråga.

Onsdagen den 21 februari 1962 fm.

Nr 8

Översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

Jag hoppas att länsstyrelserna skall mycket
noga beakta den psykologiska sidan
av detta och uppmärksamt lyssna
till vad man kan ha att säga från det
praktiska kommunfolkets sida.

Sedan vill jag fråga utskottets talesman,
herr Andersson i Linköping, som
varit i elden här -— det kanske är oförsynt
att besvära honom ytterligare -—-vad utskottet menar med följande uttalande
på sid. 31 i utlåtandet: »Utskottet
förutsätter att Kungl. Maj :t alltifrån reformarbetets
början med uppmärksamhet
följer utvecklingen i kommunerna
på ovan angivna områden och i de fall
så visar sig påkallat föranstaltar om
översyn av den lagstiftning, som reglerar
den kommunala verksamheten.»

Det skulle vara mycket intressant att
få veta vilka avsnitt av den kommunala
verksamheten som det är anledning att
göra en översyn av. Gäller det den kommunala
demokratien och intresset för
de kommunala bestyren? Skall man undersöka
om det är möjligt att genom
kommundelsråd och stadsdelsråd aktivisera
intresset för dessa frågor hos
befolkningen? Det skulle vara intressant
att få närmare utvecklat vad utskottet
tänkt sig. Det är mycket knapphändigt
skrivet, men det är en intressant fråga.

Vidare vill jag säga att vi här i riksdagen
normalt inte brukar ha så bråttom
att fatta beslut i stora frågor. Många
bär förundrat sig över att man nu öppnat
denna process samtidigt som det
pågår så många utredningar som berör
detta ämnesområde. Vi vet alla att vi i
utskotten vid behandlingen av motioner
brukar försöka rädda oss genom att titta
i berättelsen över vad sig i riket tilldragit
haver. Om vi där finner det minsta
lilla halmstrå i form av en utredning
som har anknytning till en fråga som
tas upp i en motion, så åberopar vi det
som motiv för att avstyrka motionen.

Här pågår nu en mångfald utredningar
som tangerar ämnesområdet. Men
trots detta anses det att vi skall fatta
ett principbeslut. Många har förundrat

sig häröver, inte minst kommunalmän,
som har en viss benägenhet att ibland
ta efter riksdagens arbetsformer. Riksdagen
kan gärna skynda på litet bättre
i många frågor, men denna fråga betecknar
jag i motsats till herr Larsson
i Luttra som stor, en av de största frågor
vi sysslat med på mycket länge. Det
hade funnits anledning att avvakta vad
dessa utredningar kommit till för resultat
innan vi tog ställning till frågan. Det
hade varit förnuftigare.

Från olika håll bär talats om vad vi
skall kunna göra på skatteutjämningsområdet,
om vi inte går på utskottet.
Att något bör göras på detta område kan
jag instämma i, även om jag också kan
instämma med dem som säger att skatteutjämningen
ensam inte löser problemet.
En ny kommunindelning klarar
inte heller förutsättningen för många
kommuner att verka för framtiden. Jag
vill därmed endast varna för övertron
att en ny kommunindelning enligt de
principbeslut vi i dag kommer att fatta
skulle innebära någon egentlig förbättring
för de områden vi vill förbättra.
Det gäller ju här att lägga samman glesbygdsområden
med centralorter. Men
det kommer inte att innebära att invånarna
i glesbygderna alla kommer att
samlas i centralorterna. Glesbygderna
kommer även i fortsättningen att vara
bebodda. Vi bär offrat mycken kraft på
att bygga ut små samhällen som stödpunkter
för viss affärsverksamhet och
företagsamhet. Problemen för dessa
områden kvarstår i stor utsträckning
även om de ingår i stora kommuner.
Representationen i de beslutande församlingarna
kommer att bli mindre från
dessa bebyggelsetyper då de ingår i stora,
befolkningstäta områden. Det är inte
säkert att det lilla antal som kommer
att representera sin bygd kan göra lika
mycket för sin ort som den gången denna
hade egen kommunalförvaltning. Jag
tror tvärtom att det blir mycket svårt
för dem att vidmakthålla kraften och
intensiteten hos denna bebyggelsetyp

96 Nr 8 Onsdagen den 21 februari 1962 fm.

Översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

efter en sammanläggning med helt andra
typer av samhällsbildningar.

Till herrar utredningsmän skulle jag
vilja säga att många har förundrat sig
över att ni så snabbt kunnat genomföra
denna utredning. Den parlamentariska
delen av utredningen bär på sju månader
klarat av spörsmål som omfattar
problem som sträcker sig oerhört långt
fram i tiden och som kommer att ha
stor inverkan på breda befolkningsgrupper.
Stadsutredningen som lade
fram sitt betänkande i förra veckan har
hållit på i sju år. Det bör naturligtvis
inte vara något föredöme, men sju månader
är en osedvanligt kort tid för en
utredning av denna omfattning.

Herr Larsson i Luttra fällde ett yttrande
som jag inte är säker på om jag
förstod rätt. Han ansåg att kommunförbunden
egentligen har bestämt vad den
parlamentariska utredningens resultat
skulle komma att bli. Det skulle vara
intressant om herr Larsson ville tala om
huruvida jag missuppfattat detta eller
om jag verkligen uppfattat rätt. Skulle
det senare vara fallet är det ytterligt
märkligt att sammanslutningen, som
står utanför både partier och parlament,
skulle ha en sådan makt att den skulle
kunna påverka en parlamentarisk utredning.
Jag hoppas som sagt att jag hörde
fel.

Denna parlamentariska utredning
hade egentligen inte några direktiv —
vilket även herr Göran Petterson framhållit
— utan skulle endast göra en allmän
överblick över läget och eventuellt
lägga fram förslag senare. Det är märkligt
att man arbetat med en så viktig
utredning enbart på basis av vissa lappskrivningar.

Jag vill påminna herr Göran Petterson
i Degerfors, som jag haft glädjen
att samarbeta med under några år i
statsutskottets femte avdelning, om att
när vi 1957 diskuterade pastoratsindelningen
underströks just från herr Pettersons
och hans partivänners sida mycket
starkt att de nuvarande kommun -

gränserna var sakrosankta. De låg fast
och skulle inte utan mycket betydande
skäl få överskridas. Nu är man således
beredd att bryta ned dessa gränser. Jag
måste säga att tiden går fort. Den hastar.
Men om den hastar så oerhört att man
verkligen behöver så ändra värderingarna
av de nuvarande kommungränserna,
som skett från år 1957 till nu, undandrar
sig mitt bedömande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen av herrar Pettersson,
Harald, och Boo.

Herr PETTERSON i Degerfors (s)
kort genmäle:

Herr talman! Mitt genmäle skall bli
kort. Jag vill bara säga att jag blev litet
förvånad över vad jag fick höra av herr
Gustafsson. Vad jag hävdade när det
gällde pastoratsindelningen var att man
om möjligt skulle låta församlingsgränserna
följa kommungränserna. Det
fanns vissa möjligheter till det då. Huruvida
det går att följa dessa gränser i de
nya storkommunerna vet jag ingenting
om. Det beror väl på hur stora kommunerna
blir. Jag bär emellertid kvar min
uppfattning, att det är önskvärt att pastoratsindelningen
följer kommungränserna.

Flera talare har ordat om brådskan i
detta sammanhang. Den expertgrupp
som var verksam före oss arbetade ett
helt år med att få fram materialet. Sedan
hade vi sju månader på oss att gå
igenom detta. Jag har tillhört rätt många
utredningar under min tid som riksdagsman,
och jag har aldrig hört annat än
att de arbetar för länge och att ledamöterna
bara sitter för att få arvode.
Denna gång gick det ungefär som jag
vill att det skall gå med en utredning.
Nu är felet att det har gått för fort.

Herr GUSTAFSSON i Ivårby (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Frågan om den s. k.
brådskan har ju tilldragit sig stor uppmärksamhet
och jag förstår att det är

Onsdagen den 21 februari 1962 fm.

Nr 8

Översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

ett känsligt kapitel, allra helst som denna
brådska också är omvittnad i utredningsmaterialet.
Det finns ur många
synpunkter anledning att till kammarens
protokoll läsa in en bit av ett särskilt
yttrande som fogats till sakkunnigas
betänkande.

Man säger i detta yttrande, att arbetstakten
varit högt uppdriven — det är
ju i och för sig bra -— och att det särskilt
under slutskedet »trots utredningskansliets
stora arbetskapacitet icke
kunnat undvikas, att den tid, som stått
till förfogande för studium av kansliets
promemorior och utredningar, blivit
mycket knapp. Detta har försvårat för
oss att förbereda deltagandet i det sakkunnigas
överläggningar på det sätt vi
önskat. Möjligheterna att analysera och
penetrera olika spörsmål av bet3rdelse
för ställningstagandena har varit begränsade.
Tidsnöden har icke medgivit
någon grundligare prövning av de värderingar
och omdömen, som kommer till
uttryck i betänkandet, och har ej heller
givit utrymme för någon samlad översyn
över betänkandets disposition och
en mera ingående granskning av dess
redaktionella utformning.»

Besvärligheterna och brådskan omvittnas
alltså av representanterna för
stadsförbundet, som haft ett stort kansli
till sitt förfogande och som kunnat få
hjälp genom föredragning av experter

på de olika områden som varit föremål
för behandling. Jag förundrar mig över
att de som inte haft tillgång till samma
förmåner inte uppfattat brådskan såsom
ännu större.

Herr PETTERSON i Degerfors (s)
kort genmäle:

Herr talman! Det yttrande, som här
citerats och som flera hängt upp sig på,
gäller endast en punkt i utredningen,
nämligen frågan om ett enhetligt kommunbegrepp,
och de som reserverat sig
är två av stadsförbundets tjänstemän.
Det är märkvärdigt att man från landskommunait
håll, där stadsförbundet inte
brukar erkännas som någon auktoritet,
anser att det yttrande som avgivits av
dessa två tjänstemän skulle vara det
enda sakrosankta i detta sammanhang.

Som tiden nu var långt framskriden
och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta behandlingen av förevarande
ärende samt övriga på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl.
19.30, då enligt utfärdat anslag detta
plenum komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.04.

In fidem

Sune K. Johansson

4 — Andra kammarens protokoll 1962. Nr 8

Nr 8

Onsdagen den 21 februari 1962 em.

Onsdagen den 21 februari

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Översyn av rikets indelning i borgerliga
primärkommuner (forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande konstitutionsutskottets
utlåtande nr 1, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
översyn av rikets indelning i
borgerliga primärkommuner ävensom i
ämnet väckta motioner, nu koinme att
fortsättas; och lämnades därvid ordet,
jämlikt förut gjord anteckning, till

Herr WIKLUND i öjebyn (s), som
yttrade:

Herr talman! Under den debatt som
förts i dag har en hel del talare påpekat,
att den utredning som föregått detta
ärende var något av ett hastverk och att
den skulle sakna förankring hos kommunalfolket
ute i landet. Det skulle närmast
finnas en opinion mot förslaget ute
i bygderna. Men jag undrar om inte motsatsen
snarare är fallet.

Det kan vara av ett visst intresse att
här något beröra den allmänna diskussion
som förts om hur vi så snabbt har
kommit i det läget, att 1952 års kommunreform
inte längre håller måttet, och jag
skall börja med att återge något av vad
som sagts i den föregående diskussionen.

Bara något år efter tillkomsten av den
s. k. storkommunreformen började pressen
att på sina löpsedlar och i artiklar
och ledare behandla behovet av en översyn
och en anpassning av kommunindelningen
efter samhällsutvecklingen. Från

statsförvaltningen och länsstyrelserna
— genom landshövdingarna — och från
statliga utredningar, exempelvis kommunförbundskommitténs
yttrande 1956,
alltså bara fyra år efter reformens
ikraftträdande, framfördes precis samma
synpunkter. Kommunerna ute i landet
och kommunförbunden gick också
på samma linje. År 1960 var det över
200 kommuner i landet som var inbegripna
i förhandlingar om sammanslagning.
Antalet kommunförbund och avtal
ökade starkt, och bara den nya skolreformen
bedömdes öka kravet på den
formen av kommunal samverkan med
85 procent.

Om man ser på det intcrkommunala
samarbetet och de former härför som
fanns 1960, så hade vi ett 50-tal samarbetsnämnder,
753 civilrättsliga avtal och
247 kommunalförbund. Ser vi sedan på
hur många avtal de olika kommunerna
var engagerade i, finner vi att 28 kommuner
var engagerade i tre samarbetsavtal,
fyra kommuner deltog i fyra sådana
avtal, tre kommuner hade fem
samarbetsavtal och två kommuner hade
sex sådana överenskommelser. Hur mycket
var då kvar av den verkliga kommunala
självbestämmanderätten i dessa
kommuner?

De skäl som åberopades av kommunerna
var alltid desamma, nämligen behovet
av översyn. Man framhöll att
kommunerna var för små enheter för
en rationell kommunal förvaltning. Men
ännu värre var den befolkningsomflyttning,
som pågick och som fortfarande
pågår och förorsakar en successiv
minskning av antalet invånare i våra
landskommuner. Enligt docent Godlunds
prognos kommer en fjärdedel av kommunerna
eller 259 stycken att minska i
invånarantal med minst en procent om

Onsdagen den 21 februari 1962 em.

Nr 8

Översyn av rikets

året fram till 1975. Ytterligare en fjärdedel
av kommunerna eller 272 stycken
kommer att minska med mellan 5 och
15 procent under samma tid. Detta betyder
sålunda att över hälften av alla
landskommuner kommer att få sitt invånarantal
kraftigt minskat. Man räknar
också med att 40 procent av landskommunerna
år 1975 kommer att ha ett invånarantal
understigande 3 000.

Behovet av interkommunalt samarbete
ökar emellertid i ännu hastigare
takt än utflyttningen från kommunerna,
men det finns faktiskt en gräns vid vilken
sådant samarbete bör övergå till
sammanslagning. Den gränsen uttrycktes
ganska bra av förutvarande direktören
för Svenska landskommunernas
förbund. Han sade ungefär som så, att
om den kommunala verksamheten genom
kommunförbund och kommunala
avtal blir sådan, att den huvudsakligen
består i att räkna samman de kostnader
som dess avtal omfattar, då blir
den kommunala självbestämmanderätten
en chimär, och vad finns då i realiteten
kvar av den kommunala demokratien? Frågan

är, om inte reservanternas förslag
skulle leda dithän, om det vann anslutning.
Såvitt jag förstår hade man väl
bra nära nått enighet i denna fråga, när
statsrådet tillsatte denna expertgupp att
undersöka och förarbeta problemet. Experterna
kom relativt snabbt fram till
att någonting måste göras, och den senare
tillsatta parlamentariska utredningen
var enhälligt av samma mening.

I den enhälligheten ingick både centerpartiets
och högerns representanter i
utredningen, såsom vi har hört tidigare
här i dag.

Om vi sedan går till remissinstanserna,
kan vi notera en nära nog allmän
enighet i huvudsaken. Alla hörda ämbetsverk
utom två, alla länsstyrelser
utom en, alla kommunalförbund, Socionomförbundet,
Kommunaltjänstemannaförbundet
och Juristförbundet var eniga
om utredningens förslag, det som i dag

indelning i borgerliga primärkommuner

har kallats för ett hastverk och ett lappverk.

I denna debatt har också anförts det
yttrande, som Kiruna stad avgivit och
som skulle vara särskilt utslagsgivande
därför att Kiruna är en kommun av en
typ, som måhända i mindre skala kan
bli en följd av detta förslag. Det finns
en lokal bakgrund till yttrandet. Det
föreligger nämligen framställningar från
några av de verkligt fattiga grannkommunerna
att de också skall få ansluta
sig till Kiruna — därav stadens försiktiga
yttranden.

Av de 868 hörda kommunerna tillstyrker
406 eller 47 procent. Emot var
237, bara 27 procent. Och kommuner
som gick emot hörde till kommunerna
med det lägsta invånarantalet. Bland
kommuner med 4 000 invånare och däröver
var det en stor majoritet för förslaget.
Jag tror i motsats till andra tidigare
talare, att detta måste tolkas så,
att de kommuner som uppnått en viss
storlek har lärt sig inse värdet av deras
härigenom ökade resurser.

Propositionen innebar vissa uppmjukningar.
Tvånget att tillhöra samarbetsnämnd
togs bort, principbeslutet om
en enhetlig kommuntyp likaså. Men det
enligt min mening väsentliga, nämligen
förslaget till områdesindelning, behölls.
Beträffande förslaget om kommuntyp
vill jag passa på tillfälle att anmäla,
att jag delar de synpunkter som framförts
av herr Alemyr i hans särskilda
yttrande.

Om nu detta förslag, som jag hoppas,
först kanske leder till en områdesindelning
av landet, bör det väl på sikt
också leda till att det blir ett nytt slags
kommuner som successivt uppstår. Då
borde det vara av värde att de hinder
för en sammanslagning som nu till äventyrs
finns i kommuntypsfrågan kunde
undanröjas i tid innan de omöjliggör en
anslutning.

Man måste väl säga att motionerna
egentligen var överraskande få. Det blev
ingen folkstorm i sakfrågan. Men tyd -

100 Nr 8

Onsdagen den 21 februari 1962 em.

Översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

ligen har de taktiska frågorna kopplats
på i motionerandet och utskottsbehandlingen.
Centerpartiet motionerar och
reserverar sig för avslag, högern likaså.
De motiveringar som anföres är
dock inte på något sätt övertygande —
jag höll på att säga tvärtom. Vi har t. ex.
centerpartiets sats, att bärande motiv
saknas för en kommunindelningsreform
i nuvarande läge. Om hälften av landets
kommuner har en starkt negativ befolkningskurva
och redan nu är för små
medan samtidigt samhällsutvecklingen
kräver större kommunala enheter, är
inte detta då motiv nog för en sammanslagning
eller indelningsändring? Åtminstone
uppfattades situationen på det
sättet av dem som deltog i utredningen,
även av centerpartiets och högerns representanter.
Den andra tesen är att centralorts-
och regionprincipen inte kan
godtas som en mera generell grundval
för en kommunal indelning, vilket väl i
huvudsak bör tolkas så, att om centerpartiet
fick bestämma skulle man rekommendera
en indelningsändring av
ungefär samma typ som den som skedde
1952. Då var det, som här berörts, en
sammanläggning av i huvudsak landskommuner
utan hänsynstagande till befolkningsrörelsen
mot tätorterna. Men så
räckte den sammanläggningen bara i
tio år. En omständighet att lägga märke
till är att en statlig utredning kom redan
fyra år efter ikraftträdandet med
påpekande om reformens otillräcklighet.

Om man nu, som utskottet föreslår,
söker komma fram till en överensstämmelse
mellan kommunindelning och näringsgeografiska
områden eller regioner
sådana som uppstått genom inflyttning
till tätorterna, så kanske större delen
av flyttningsrörelserna kan uppfångas
inom den nya kommungränsen. Systemet
följer i stort arbetsmarknadsstyrelsens
uppläggning av industrilokaliseringen
eller skolans planering av centralskoleområden.
Ja, jag kan t. o. in.
ta ett exempel från min egen hemort.

Den kommun jag tillhör har under

1950-talet haft mellan 13 000 och 14 000
invånare — vi har kunnat öka något
inte minst tack vare kommunens geografiska
sammansättning. Vi har betydande
skogsområden, jordbruksområden och
vissa industriområden. Det har skett
stora befolkningsomflyttningar från
skogs- och jordbruk till industrier, men
vi har fångat upp större delen av dessa
flyttningsrörelser inom kommunens
gränser. Ändå är den kommunen bara
en del av regionen. Vi menar, att så fort
dessa bestämmelser träder i kraft bör
hela regionen om möjligt uppgå i en
kommunal enhet. Först då nås hela styrkan
och värdet av den nya kommunindelningsidén.

Låt mig så beröra några av de skäl
som åberopats mot inrikesministerns
och utskottets förslag.

Det har sagts att en försämrad demokrati
skulle bli följden av större kommuner.
Det måste väl i så fall innebära,
att inom varje län är demokratien bäst
i de minsta kommunerna. Inom det län
jag tillhör har vi landskommuner på
mellan 2 000 och 25 000 invånare. Jag
har emellertid aldrig på våra sammankomster
hört, att demokratien skulle vara
sämre inom de större kommunerna
än inom de mindre.

Vidare har det sagts, att den kommunala
självbestämmanderätten skulle vara
i fara genom s. k. tjänstemannavälde.
Jag ställer frågan: På vad sätt? Får man
i en större kommunal enhet möjlighet
att engagera sakkunniga människor till
de förtroendevaldas tjänst måste väl det
innebära, att de förtroendevalda mera
effektivt kan engagera sig i kommunalpolitiken.
Varje uppdrag i en stor kommun
har ökad betydelse. Här ger kommunens
storlek och resurser i realiteten
flera personer del i viktiga förvaltningsuppgifter
— inte färre, som somliga påstår.

Den tanken har framförts, att saken
skulle ordnas genom överförande av
vissa kommunala uppgifter till lands -

Onsdagen den 21 februari 1962 em.

Nr 8 101

Översyn av rikets

tingen. Som exempel har nämnts skolan
och åldringsvården.

Men om vi först tar skolan — hur
många av er har tänkt på att skolverksamheten
i våra landskommuner utgör
40 ä 45 procent av den samlade kommunala
verksamheten? överför man
verksamhet från kommuner till landsting
minskar man ju den kommunala
verksamheten i samma utsträckning.
Och hur många har tänkt på att om vi
i stället går den andra vägen och söker
öka kommunernas storlek, så kommer
centralskolorna i flertalet fall inom den
nya kommungränsen? Med det i propositionen
och utskottsutlåtandet föreslagna
arrangemanget får kommunerna ett
större inflytande på skolväsendet, och
jag tror att det sista man bör överväga
att släppa från kommunalförvaltningen
är just skolorna.

Hur ställer sig kommunförbunden
till de framförda propåerna? Landstingsförbundet
är kritiskt mot ytterligare
överförande av nya uppgifter,
och detta med full rätt enligt mitt sätt
att se. Man har redan nu tre stora områden
som man måste inrikta sig på:
provinsialläkarorganisationen, mentalsjukvården
och regionsjukvården. Till
detta kommer utökningar av vissa andra
områden, som undan för undan anmäler
sig.

Om man gör det tankeexperimentet,
att det skulle vara möjligt att överföra
till landstingen också skolorna och
åldringsvården, kan man undra vad en
sådan överflyttning skulle få för verkan.
Skulle inte detta innebära att
landstingen på en gång fick den totalt
dominerande kommunala verksamheten
inom området? Detta skulle måhända
bli ett incitament till en verkligt
hård centralisering, något som
kanske inte var avsikten med propån
om överföring.

Till sist ett annat skäl som ofta har
anförts vid diskussionerna ute i landet:
en sammanslagning av flera fattiga
kommuner måste resultera i eu

indelning i borgerliga primärkommuner

fattig kommun! Ja, det är naturligtvis
riktigt, om man tror att man genom
sammanslagningen inte vinner några
fördelar för den nya kommunen. Men
är det verkligen på det sättet? Organisatoriskt
och administrativt måste det
bli en billigare och effektivare förvaltning.
Om regiongränsen också blir en
kommungräns, uppfångas väl en stor
del av flyttningsrörelserna inom den
nya kommunen. All planering kunde
inriktas på att gemensamt utnyttja alla
de möjligheter regionen kan ha i konkurrens
med andra regioner. Om sedan
ekonomiska olikheter kvarstår, måste
dessa kunna avhjälpas genom skatteutjämning
eller liknande åtgärder. Märk
dock att det då finns en rationell
grundval för att väga den hjälp som
behövs och som då bör gå till de svagare
områdena.

Om jag fattat det rätt, innebär det
som nu föreslås egentligen bara att
man skapar förutsättningar för en kommunal
arrondering med sanuna verkan
i rationaliserande riktning som all annan
arrondering har när det gäller
jordbruk eller skogsbruk.

Jag kan sammanfatta det ungefär på
följande sätt: Kommunerna måste enligt
mitt sätt att se följa med samhällsutvecklingen.
Vi måste se efter vad som
sker på andra områden, och vi skall
aldrig inbilla oss att vi på längre sikt
utan men för den kommunala verksamheten
kan underlåta att göra de förändringar
som samhällsutvecklingen
kräver.

Inrikesministern frågade vad som
hade skett på jordbrukets område. Vi
minns väl alla den tid, då det fanns ett
mejeri eller ett slakteri i varje större
by. Nu finns det sådana endast i varje
stad. Man skall inte klandra detta; det
är utvecklingens gång. Man kan notera
precis samma företeelse i Konsums
expansion, i ICA:s utveckling och i
industriens utveckling. Vi måste hålla
i minnet, att samma lagar i viss utsträckning
gäller för den kommunala

Nr 8

102

Onsdagen den 21 februari 1962 em.

Översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

verksamheten. Om vi där skall kunna
föra en politik i enlighet med tidens
krav, måste vi få kommuner som i
storlek, organisation och resurser är
lämpade för detta.

Herr talman! Jag skall be att få sluta
med att yrka bifall till utskottets förslag.
Det är visserligen en uppmjukning
av propositionen och utredningen,
men såvitt jag kan förstå innebär
det i väsentliga delar att syftet nås.

I detta anförande instämde herr Jonsson
i Strömsund (s).

Därefter anförde:

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Den kommunistiska
gruppen intog på ett tidigt stadium en
positiv hållning'' till huvuddragen i utredningens
betänkande och till regeringens
förslag, vartill ju också utskottets
utlåtande i huvudsak ansluter
sig. Själva har vi motionerat om ett
tillägg på en punkt, vilken vi anser
mycket viktig framför allt för storstadsregionerna.
Sedan regeringsförslaget
avlämnades har emellertid en
utredning om indelningsproblemen i sådana
stora kommuner tillsatts, och utskottet
har som bekant också framhållit
behovet av modifikationer av den allmänna
indelningsmallen just i fråga
om storstadsregionerna. Det förefaller
därför troligt att våra önskemål kan
bli tillgodosedda under den fortsatta
behandlingen av indelningsfrågorna,
och vi kommer tills vidare att nöja oss
med utskottets förslag. Om övriga synpunkter
som jag har på den nu aktuella
kommunreformen kan jag därför yttra
mig kort.

Vi ser i förslaget om ytterligare kommunsammanslagning
en väg att göra
den lokala förvaltningen effektivare
inte bara beträffande de uppgifter
kommunerna för närvarande har utan
även när det gäller att vidga den kommunala
självstyrelsen. Hur det skall bli
härmed beror självfallet inte bara på

kommunstorleken och andra formella
villkor för den kommunala förvaltningen.
I utredningen om kommunsammanslagningen
har som bekant kommunalekonomi
och näringspolitiska synpunkter
varit mycket framträdande argument.
Det är ingen tvekan om att man
också därvidlag kan nå vissa fördelar
med det förslag som nu föreligger. Vi
hänger oss dock i det fallet inte åt
några illusioner. Den kommunala demokratiens
avgörande frågor ligger på
ett helt annat plan.

Ett ytterligare stort steg — som måste
tas förr eller senare om man menar
allvar med allt tal om den kommunala
demokratien — kan tas genom en sådan
skattereform, som vi har föreslagit
i en annan motion till årets riksdag.
Ytterligare en avgörande förutsättning
för en effektiv lokal förvaltning och
kommunal demokrati är en statlig näringsplanering,
som radikalt inskränker
det privata fåtalsväldet inom den ekonomiska
politiken och i stället tillgodoser
befolkningsintressen och samhällsbehov,
som i detta sammanhang är
mycket viktiga kommunala behov.

I årets motionsflod har jag till min
glädje upptäckt, att centerpartiet nu
äntligen har anslutit sig till kravet på
en kommunalskattereform som vi kommunister
och några enstaka socialdemokrater
hittills har fått fäkta ensamma
för. Liksom kommunisterna vill centerpartiet
nu att åtgärder skall vidtagas
så att kostnader för skola, folkpensionering
och polis klaras av staten.
Det är, i förbigående sagt, lika glädjande
som när centerpartiet i år utger
gamla kommunistiska motioner om
fri tandvård och hälsokontroll från
eget förlag. På det sättet blir ju gamla
fina motioner som nya, i varje fall i de
kretsar där herr Hedlund och hans
kamrater dväljs.

I detta sammanhang är det emellertid
framför allt viktigt att det blir ökad
förståelse för de kommunistiska synpunkterna
på förhållandet mellan kom -

Onsdagen den 21 februari 1962 em. Nr 8 103

Översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

munerna och staten. På det området
finns nämligen de svåraste hindren för
utvecklingen av den kommunala demokratien.
Och för att än en gång
adressera mig till herr Hedlunds parti
vill jag därför hoppas, att centerpartimotionen
om att beröva stadskonnnunerna
40 miljoner av s. k. tolagsmedel
är ett olycksfall i arbetet som man inte
tänker råka ut för i fortsättningen.
Den motionen strider nämligen helt
mot den linje, som herr Hedlund och
vi kommunister nu har gemensam i
fråga om kommunernas ekonomi i
övrigt.

Detta hör ihop med den kommunala
demokratien. Varken i stora eller i små
kommuner blir det något nämnvärt utrymme
för egna initiativ och breddning
i övrigt av det kommunala inflytandet
så länge den centrala statsmakten
ålägger primärkommuner och
landsting en mängd saker som dessa
själva skall skaffa pengar till.

Det andra avgörande hindret för utvecklingen
av den kommunala demokratien
är det privata enväldet inom
näringslivet. Det hjälper ju inte hur
stort intresse som finns hos befolkning
och kommunal förvaltning för att befrämja
en demokratisk reformpolitik i
kommunen, om en bolagsledning —
kanske bestående av ett tiotal personer
— plötsligt kan göra tabula rasa med
hela saken genom att lägga ned en industri
som hela bygden är beroende av.
Och det förhåller sig på samma sätt
i kommuner där näringslivet är outvecklat
men statsmakterna underlåter
att använda de möjligheter som finns
för att åstadkomma en stabilare ekonomisk
ordning. Kommunisterna har
vid otaliga tillfällen påtalat denna del
av demokratiens problem.

Själv är jag från en landsdel, där det
visserligen behöver ske ytterligare åtskilliga
samhällsingripanden av detta
slag men där det också finns strålande
exempel på hur fina resultat man kan
åstadkomma när man kan förmå stats -

makterna att visa litet handlingskraft.
Det är ingen tvekan om att varenda
kommun i Norrbotten skulle ha varit
ruinerad vid denna tidpunkt, om inte
näringspolitiska ingripanden av de
slag jag här har talat om hade företagits.
Man kan genom att följa denna
väg såväl i vårt län som i andra göra
mycket för att skapa eu ekonomisk
grundval för den kommunala demokratiens
utveckling.

De som nu gör invändningar mot
sammanslagningen av kommunerna
även ur demokratisk synpunkt — låt
vara att det gäller den formella sidan
av saken — bortser från de många
odemokratiska följdverkningar som
uppstår när kommunerna är för små.
Allför små kommuner kan inte ensamma
klara en råd lokala förvaltningsuppgifter
utan måste tillgripa kommunalförbund
eller någon form av interkommunala
avtal. I många fall berövas
de valda representanterna i småkommunerna
det reella inflytandet över
viktiga kommunala angelägenheter genom
sådana anordningar. Det sker t. ex.
när viktiga frågor måste flyttas över
från primärkommunens avgörande till
förbundsfullmäktige.

Det är emellertid ostridigt, att kommuner
också kan bli för stora såväl i
fråga om befolkningsunderlag som i
geografisk utsträckning så att de av
den anledningen inte ger kommunmedlemmarna
tillfälle till insyn och medverkan
i den kommunala förvaltningen.
Det är denna fråga vi har velat
rikta uppmärksamheten på genom vår
motion. Vi vill att det i stora städer
och även i landskommuner som kommer
att omfatta ett mycket vidsträckt
geografiskt område skall finnas möjligheter
att utse kommundelsråd eller
kommundelsfullmäktige eller vad man
nu vill kalla dessa organ. Den gemensamma
kommunförvaltning som är
motiverad av skattepolitiska skäl, av
näringslivets struktur och av kommunikationer
och annat, skall naturligtvis

104 Nr 8 Onsdagen den 21 februari 1962 em.

Översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

inte brytas sönder. Kommundelsförsamlingen
skall ha begränsad kompetens
och handha vissa lokala uppgifter
som inte rubbar planeringen för kommunen
i dess helhet. Vi förutsätter att
den utredning som nu har tillsatts skall
ta vårt förslag under övervägande. Utskottets
formulering pekar också i den
riktningen. Vi kan därför vara nöjda
med vad utskottet har föreslagit och
jag hemställer därför om bifall till utskottets
utlåtande i dess helhet.

Herr LARSSON i Luttra (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Det gäller ett anförande
som herr Gustafsson i Kårby höll
före middagsrasten. I detta efterlyste
han innebörden i en passus i mitt anförande
angående kommunförbundens
inflytande på utredningsresultatet. Vad
jag avsåg var att Landskommunernas
förbund och Stadsförbundet var väl
företrädda i utredningen och därför
hade stora möjligheter att föra fram de
synpunkter som förbunden företräder
och därmed påverka utredningens resultat.

Herr ANTONSSON (ep):

Herr talman! Får jag börja med en
randanmärkning? Bland det myckna
som förvånat mig i denna debatt är att
så många har sökt skapa ett intryck av
att det skulle gå att hejda urbaniseringsprocessen
genom att sammanföra
ren jordbruksbygd med större tätorter.
Jag kan inte förstå att resultatet blir
annat än att totalsiffrorna ser bättre
ut. Själva jordbruksbygdens förhållanden
blir ju oförändrade.

.lag lyssnade med stort intresse på
inrikesministerns anförande. Det gav
mig den behållningen, att det står klart
för mig att det finns djupgående skillnader
mellan inrikesministern och oss
beträffande de grundläggande värderingarna
i fråga om den framtida strukturen
här i landet. Inrikesministern tog
urbaniseringsprocessen som utgångs -

punkt och frågade: Är det någon som
tror att vi kan vända strömmen tillbaka
till jordbruket? Jag vill på detta
svara att vi inte tror det. Jag fick intrycket
att inrikesministern framför sig
ser en samhällsbild som består dels av
extrem jordbruks- och skogsbygd, dels
av stadsbildningar. Någonting däremellan
finns inte för honom. Det är där
våra uppfattningar skiljer sig. Vi vill
bevara de mindre, jag vill säga trivsammare
tätorter som vi med mycken möda
byggt upp. Vi vill ha dem som replipunkter
för medborgarna i den kringliggande
jordbruksbygden utöver de tätorter
som bildar kommunernas centra.
Jag är rädd att man med denna reform
kommer att utarma de små tätorterna,
och jag vill redan inledningsvis
påpeka denna fara.

Centerpartiet är positivt inställt till
strävandena att ge våra framtida kommuner
en sådan struktur och storlek,
som garanterar att man bibehåller och
stärker den kommunala självstyrelsen
och gör kommunerna till geografiskt
lämpligt uppbyggda enheter med hänsyn
till de kommunala uppgifternas karaktär
och omfattning. Om någon till
äventyrs inom eller utom centerpartiet
anser, att vårt partis ståndpunkt i denna
fråga i grunden är negativ, så är ett
sådant påstående i grunden felaktigt.
Jag vill sammanfatta min inställning
med att säga — och det har framhållits
tidigare — att innan vi tar ställning
till en framtida indelningsreform, måste
vi klargöra följande frågor.

1) Vi måste lösa frågan om den kommunala
skatteutjämningen. Där räcker
det ingalunda, herr statsråd, med den
ökning av 30 miljoner kronor till de
särskilt skattetyngda kommunerna, som
inrikesministern talade om i sitt anförande.
Det gäller att skapa likvärdiga
ekonomiska förutsättningar för kommunerna
att föra en expansiv kommunalpolitik
och lösa sina uppgifter. Jag kan
inte förstå annat än att samhället måste
solidariskt garantera att kommuner -

Onsdagen den 21 februari 1962 em. Nr 8 105

Översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

na får ett grundunderlag att bygga på.
Principen bör enligt min mening vara,
att man så långt möjligt får chans till
samma kommunala standard för samma
skatteuttag.

2) Vi måste ha klarhet i målsättningen
för samhällets lokaliseringspolitik.
På den punkten pågår för närvarande
såvitt jag vet och hoppas ett fruktbringande
arbete. Resultaten har vi
emellertid inte sett ännu.

3) Vi måste ha klarhet i hur kompetensfördelningen
och ansvaret för de
samhälleliga uppgifterna i framtiden
skall fördelas mellan stat, kommuner
och landsting. Även på det området pågår
en rad utredningar. Vi har frågan
om landstingens framtida kompetensoch
arbetsformer, frågan om det framtida
huvudmannaskapet för mentalsjukvården
och åldringsvården, frågan om
polisväsendets förstatligande samt indelningsfrågorna
i storstadsregionerna
Göteborg, Stockholm och Malmö. Vi vet
i dag ingenting om, huruvida kommunerna
även i framtiden skall bära en
dryg andel av folkpensionskostnaderna,
vilka jag anser det vara riktigt att överflytta
på staten. Riksdagen har inte beslutat
om kostnadsfördelningen mellan
stat och kommun i fråga om enhetsskolan
etc.

När klarhet nåtts kring dessa väsentliga
frågor, då står vi på en helt annan
grund. Då kan vi resonera från helt
andra utgångspunkter om hur våra
framtida kommunbildningar bör se ut.
Därför tillåter jag mig att säga, att riksdagen
i dag saknar det nödvändiga sakliga
underlaget för att ta ställning till
denna reform. Vi har helt enkelt börjat
reformera i fel ända. Vårt parti hade
varit berett att resonera när klarhet
hade vunnits på de punkter jag här
åberopat. Att rubricera en sådan ståndpunkt
som negativism är att vända upp
och ner på begreppen.

Jag skall inte tynga debatten med att
ytterligare kritisera den enligt min mening
olyckliga forcering av hela denna
4* — Andra kammarens protokoll 1962.

fråga, som jag föreställer mig i sig rymmer
en stor del av anledningen till den
splittring som nu förekommer. Jag vill
för min del ifrågasätta, om riksdagen
någonsin har presenterats en reform
med så genomgripande verkningar och
konsekvenser för hela vårt samhällsliv
och samhällsstruktur, som är baserad
på så lösa premisser.

Herr Gustafsson i Kårby hänvisade
till det särskilda yttrande som avgavs
till indelningssakkunnigas betänkande
av herrar Dahlman och Edling. De beskriver
på ett mycket målande sätt, hur
man på grund av tidsnöden inte har
haft möjlighet att ingående pröva det
sakmaterial, på vilket utredningen har
byggt sina ståndpunletstaganden. Det
finns skäl att framhålla, att på det sättet
bör man helt enkelt icke stifta lag.
Vårt lilla land är ju känt för att vara
en av de mest stabila och mest metodiskt
arbetande demokratierna i Västeuropa.
Vi borde haft tid och råd att
kosta på oss en grundlig utredning
kring alla de frågekomplex som sammanhänger
med kommunindelningsfrågan,
innan vi tar ståndpunkt. Jag säger
detta, herr talman, med så stor bestämdhet,
därför att jag i motsats till
många andra anser, att vad riksdagen
i dag beslutar innebär att vi definitivt
tar ställning till en ny kommunreform.

Vi skall inte invagga oss i den föreställningen,
att vad riksdagen i dag beslutar
i denna fråga innebär att man
antar några mer eller mindre lösa principer
byggda på frivillighetens grund
och att man sedan får se om det blir
något med det hela. Framför allt bör
man inte inge kommunalmännen ute i
bygderna den föreställningen, ty den är
felaktig. Nej, riksdagsmajoriteten beslutar
i dag om rikets indelning i kommunblock.
Lagen träder i kraft om ungefär
en månad, närmare bestämt den 1 april.
Länsstyrelserna åläggs att göra upp
förslag till indelning i kommunblock
efter att ha hört vissa länsmyndigheter
och kommunerna. Inom ett år, närmare
Nr 8

10G Nr 8

Onsdagen den 21 februari 1962 em.

Översyn av rikets indelning i borgerliga

bestämt före den 31 mars 1963, skall
länsstyrelserna insända planerna till
Kungl. Maj :t för fastställande.

Nå, men hur blir det då med frivilligheten?
Ja, ingen kommun får frihet
att stå utanför kommunblocken. På den
punkten råder det, har jag märkt, på
vissa håll en del missuppfattningar.
Kommunblocket får frihet att besluta,
huruvida man vill ha samarbetsnämnd
inrättad eller inte. Men propositionen
och konstitutionsutskottets utlåtande är
så utformade, att riksdagen i dag uppmanar
länsstyrelserna att ta initiativ
till samarbetsnämnder. Det heter ordagrant
i utskottets utlåtande: »För att
främja samverkan mellan kommunerna
bör statsmakterna på skilda sätt verka
för att en samarbetsnämnd med rådgivande
och förslagsställande funktion
tillskapas för varje kommunblock. Initiativ
till bildandet av sådan nämnd bör
tagas av länsstyrelsen.»

Enskild kommun får rätt att stå utanför
denna samarbetsnämnd. Men hur
blir det i praktiken? Ja, det måste väl
bli så, att ingen kommun vare sig kan
eller vill stå utanför detta överkommunala
organ, som kommer att utrustas
med så väsentliga befogenheter. Den
kommun som skulle välja en sådan linje
skulle obönhörligen ställas vid sidan
av den kommunala utvecklingen och
komma på efterkälken. Den skulle bli
ett område, som kom att svältas ut när
det gäller t. ex. investeringar. Därför
menar jag att kommunerna är nödsakade,
inte genom tvingande lagbestämmelser,
det erkänner jag gärna, men
genom omständigheternas egen makt
att delta inte bara i kommunblocken,
som är obligatoriska, utan också i samarbetsnämnderna.
Jag tycker att vi skall
vara realistiska och erkänna, att majoriteten
i dag i verkligheten beslutar om
rikets indelning i nya kommuner. Det
är bara i fråga om tidpunkten, som
man i dag inte säger något bestämt.

Får jag sedan, herr talman, med några
ord beröra de motiv som anförts för

primärkommuner

reformen. Ett av motiven för såväl
brådskan som reformen som sådan var
enhetsskolans genomförande. På den
punkten vill jag gärna säga till inrikesministern,
att som jag har uppfattat saken
har han närmast fått bakläxa av
sin kollega ecklesiastikministern i dennes
egenskap av ordförande i skolberedningen.
Skolberedningens yttrande
får väl närmast tolkas så, att reformen
inte är behövlig för enhetsskolans genomförande.
I vart fall har motivet med
de näringsgeografiska regionerna inget
stöd i skolberedningens yttrande, eftersom
beredningen har nämnt siffran
6 500 som lämpligt underlag för liögstadieområdet,
medan de näringsgeografiska
regionerna förutsätter ett långt
högre befolkningstal.

Ett annat motiv har varit det existerande
interkommunala samarbetet, som
här har omnämnts. Vi vet att ett sådant
samarbete existerar, men om vi ser
på de kommunalförbund, som vi hade
1960, skall vi finna att deras antal
var 247 och att av dessa — och det är
det intressanta — inte mindre än 147
hade tillskapats för att lösa polisväsendets
organisation. Nära 2/s av de existerande
kommunalförbunden fanns alltså
till för att lösa en uppgift, som nu alla
tycks vara ense om att staten skall
överta.

Jag har kommit till den slutsatsen,
att principen om de näringsgeografiska
regionerna innebär, att man pekar ut
städerna och köpingarna i detta land
som kommuncentra och sedan delar in
den omgivande landsbygden i kommuner
kring dessa centra. Utgångspunkten
för resonemanget kring principen om
de näringsgeografiska regionerna har
varit, att ju större en stad eller en tätort
är, desto större omland utövar den
dragningskraft på i fråga om arbetskraften
och desto större omland är den
kommersiellt centrum för. Konklusionen
har också mycket riktigt ifrån den
utgångspunkten för indelningssakkunniga
blivit, att ju större staden eller ko -

Onsdagen den 21 februari 1962 em. Nr 8 107

Översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

pingen är, desto större skall kommunen
kring densamma vara.

Nu frågar jag mig, och jag måste fråga
också kammarens ledamöter: Kan
detta vara en rimlig princip, när man
går att fatta beslut om en ny kommunindelning?
Jag svarar för min del bestämt
nej på den frågan! Det har väl
alltid varit så, att städerna har utgjort
kommersiella centra och alltid kommer
att utgöra sådana. Det har alltid varit
så, att städerna utövat dragningskraft
på arbetskraften, men såvitt jag kan
förstå har detta mycket litet att göra
med de principer, som man bör tillämpa
när man antar en ny kommunindelning.
Principen bör enligt min mening
vara att tillskapa enheter, som är lagom
stora i administrativt hänseende för att
lösa de kommunala uppgifterna.

Indelningssakkunniga har låtit genomföra
en försöksundersökning, som
visar hur kommunerna skulle komma
att se ut, om man tillämpar principen
om de näringsgeografiska regionerna
vid en indelningsreform. Det är att märka,
att det är den principen, som riksdagen
i dag fastlägger. Jag skulle vilja
ta mitt eget län som exempel. Jag har
aldrig tyckt att det är särskilt roligt
att dra fram lokala exempel, men det
belyser frågan i princip, om jag nu får
tala om hur man har tänkt sig saken
i fråga om Hallands län.

Vi har för närvarande 33 landskommuner.
Enligt det nya förslaget skall vi
få 5. I samtliga fall skulle städerna vara
centralorter. Man har talat om ett invånarantal
på 8 000. Jag har räknat
fram att medeltalet år 1975 för de halländska
fem kommunerna med de fem
städerna som centralorter skulle bli
34 600 invånare. Det är någonting annat
än 8 000 ä 10 000. Det finns en utredning
som visar, att en fjärdedel av
kommunerna i landet skulle få ett invånarantal
av 27 000, och de skulle inrymma
65 procent av landets befolkning.
Men det intressanta — och det
belyser också principen om de närings -

geografiska regionerna — är, om jag
fortfarande håller mig till Halland, att
vår största stad Halmstad, som i dag
har ett invånarantal på cirka 40 000,
skulle få ett invånarantal på över
68 000 år 1975. Ju mindre våra övriga
fyra städer sedan är, desto mindre skulle
också kommunerna omkring dem bli.
Ja, så verkar enligt min uppfattning
principen om de näringsgeografiska regionerna
i praktiken.

Jag hoppas nu att ingen kommer och
säger: Ja, men det är inte så här det
skall gå till. Vi skall hoppas att det blir
modifikationer och att länsstyrelserna
kommer att se det på ett helt annat sätt.
Ja, men det är denna princip som konstitutionsutskottets
majoritet i dag fastlägger
och som riksdagen förmodligen
kommer att antaga.

Då menar jag att detta kommer att
leda till att de små, trivsamma tätortsbildningar
som vi med mycken möda
har byggt upp kommer att sättas på
svältkost. De riskerar att socialt tyna
bort. Man kommer medvetet att inrikta
den kommunala investeringsaktiviteten
på staden, centralorten. Det är där
vi sätter in huvudkritiken. Vi vill inte
ha dessa mastodontenheter. Jag skall
villigt erkänna att de nuvarande kommunerna
i många fall är för små för
att lösa sina uppgifter, och jag är personligen
inte främmande för en reform,
som skapar enheter av en storleksordning
på låt oss säga 6 000—8 000 invånare,
lagom stora att exempelvis bilda
underlag för ett enhetsskoleområde.

Men jag vill om man efter utredning
kommer fram till att en ny indelning
är behövlig också, herr talman, be kammarens
ledamöter att ett ögonblick fundera
på vad som har hänt under dessa
tio år som vi har haft den nu existerande
kommunindelningen. Det har förekommit
en väldig expansion inom
dessa kommunala enheter. Man har
byggt upp kommunala förvaltningscentra,
man har investerat i skolor och ålderdomshem,
man har planerat för

108 Nr 8 Onsdagen den 21 februari 1962 em.

Översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

vatten och avlopp, man har börjat bygga
trivsamma egnahemsområden. Vad
vi är rädda för är att en hel del av detta
kommer att raseras, just därför att man
kommer att rikta investeringsansträngningarna
i framtiden på den utpekade
centralorten, som i de flesta fall blir
liktydig med stad eller köping.

Sedan är jag rädd för att det i denna
nya centralort kommer att uppstå en
investeringspsykos, som kan innebära
att vi får göra mycket dyrköpta erfarenheter
i form av felinvesteringar. Jag
säger detta därför att det finns sociologiska
undersökningar som visar, att
ju högre standarden stiger i ett land,
desto flera replipunkter söker sig medborgarna
för sina olika kontaktbehov.
Jag delar därför den uppfattning som i
förmiddags här framfördes av herr Boo,
då han sade att det är mycket möjligt
att det kan gå för oss som det har gått
i USA, nämligen att människorna i framtiden
söker sin boendemiljö i mindre
tätorter — låt vara att man sedan kan
ha sin arbetsplats i en större stad eller
i ett industricentrum.

Jag vill också säga, att det väl ändå
är någonting tämligen enastående i
svensk lagstiftning, att man skall ge särskild
remisskompetens åt samarbetsnämnderna,
ett organ som inte är lagfäst.
Man kommer att tillmäta deras
åsikt särskild betydelse och de kommer
att få mycket stort inflytande.

Herr talman! Jag ser att min värderade
vän herr Wedén står efter mig på
talarlistan och jag skall därför till sist
bara rikta några ord till honom. Liberalismen
har i detta land förnämliga
historiska traditioner när det gäller att
slå vakt om den kommunala självförvaltningen
och folkstyrelsetanken över
huvud taget, och jag beklagar för min
del att folkpartiet i dag inte slår vakt
om dessa traditioner på samma sätt som
man tidigare har gjort, när man vet att
vi står inför en reform som innebär så
väsentlig risk för att man urholkar den
kommunala självförvaltningens fram -

tidsmöjligheter. Jag emotser med största
intresse herr Wedéns principiella förklaring
i denna väsentliga fråga.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Efter herr Antonssons
lugna och trevliga anförande känner jag
mig nästan ledsen över att vid mina
överväganden ha kommit till andra slutsatser
än han synes ha gjort. Jag hoppas
dock att om en liten stund kunna
ge honom svar på den fråga han ställde
om vad det från liberala utgångspunkter
kan finnas för grundval för dessa
andra slutsatser.

I synnerhet när jag lyssnade till herr
Eliasson i Sundborn på förmiddagen
men även då jag hörde en del avsnitt
av herr Antonssons anförande nyss, tyckte
jag mig finna väsentligt starkare sakliga
argument för en positiv inställning till
den hållning som konstitutionsutskottets
majoritet nu har intagit än för motsatsen.
Både herr Eliasson och herr
Antonsson var mycket angelägna att betona:
Centerpartiet har inte någon negativ
hållning. De ansåg också att det
i väldigt många fall var befogat att
skapa större kommunenheter. De ansåg
att detta var en förutsättning för
att kommunerna på ett riktigt sätt skall
kunna fylla sina funktioner gentemot
medborgarna.

Däri ligger ju i själva verket i mycket
hög grad ett principiellt erkännande
av det berättigade i att på något sätt
nu ändå ta itu med dessa problem.

Efter allt vad som har sagts tidigare
vill jag bara till argumenten för en positiv
inställning till konstitutionsutskottets
majoritets utlåtande helt kort foga
ett par synpunkter, som jag haft anledning
att i någon mån beakta även i
kommunal verksamhet. Det har påpekats
flera gånger — även av indelningssakkunniga
— att lösningen av de kommunala
uppgifterna inom byggnadsplaneringen
och samhällsplaneringen i vidsträckt
bemärkelse underlättas om kommunerna
är större än de nu i många

Onsdagen den 21 februari 1962 em. Nr 8 109

Översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

fall är. Även om vi, herr talman, får
mer vidsträckta kommuner, t. ex. av
den storleksordning som herr Antonsson
senast nämnde — 6 000—8 000 tror
jag var den siffra han anförde — eller
t. o. m. 8 000—10 000, blir det ändå när
det gäller bebyggelseplanering i stort
nödvändigt med interkommunalt samarbete
över större regioner än den enskilda
kommunen utgör för att dessa
frågor skall kunna lösas på ett tillfredsställande
sätt. Detta gäller inte bara
storstadsregionerna Stockholm, Göteborg,
Malmö utan även många andra regioner.

Jag tyckte att inrikesministern och
herr Heckscher i sitt meningsutbyte på
förmiddagen i detta avseende talade
förbi varandra. Herr Heckscher undrade
— och herr Antonsson var inne på
samma tema: Vart skulle det leda om
de stora kommunerna växte ut över
alla gränser? Är det verkligen meningen
att dessa skall uppsluka andra
kommuner som ligger omkring dem,
även om dessa mindre kommuner i och
för sig har livskraft och förmåga att
självständigt fullgöra de uppgifter de
hör åtaga sig? Jag tror inte att detta är
meningen. Däremot är jag övertygad
om att det också i sådana fall, och även
om en annan kommunindelning växer
fram successivt och på de frivilliga vägar
som konstitutionsutskottet nu har
angivit — så blir det nödvändigt med
interkommunalt samarbete även mellan
större kommuner för att bebyggelseplaneringen
i stort skall ske på ett
betryggande sätt. Detta gäller inte minst
om vi — vilket jag livligt hoppas —
skall få en större småhusbebyggelse. Det
gäller också vid den enligt min mening
lyckliga utvecklingen dithän, att
många människor som har sitt arbete
i städer och tätorter föredrar att bosätta
sig ute på landsbygden. Då blir
samarbete nödvändigt inom större regioner
än de enskilda kommunerna utgör.

En annan sak, herr talman, som här

talar för en positiv inställning till konstitutionsutskottets
förslag är behovet
av genomtänkt ekonomisk långsiktsplanering
inom kommunerna. Indelningssakkunniga
t. ex. säger: »En avvägning
på längre sikt av utgiftsbehovet, skattesatsens
höjd, upplåningsbehovet m. m.
torde utgöra en förutsättning för att
stadga skall kunna erhållas i kommunens
ekonomi.» Det har redan nu visat
sig svårt även för betydligt större kommuner
än som här avses att få en sådan
tillfredsställande stadga och ekonomisk
långtidsplanering. En sådan förutsätter
givetvis ett visst mått av ekonomisk expertis
på tjänstemannaplanet, som de
små kommunerna har svårt att skaffa
sig.

Därmed, herr talman, skulle jag vara
framme vid den punkt, där jag tror
att jag kan ge herr Antonsson svar på
hans fråga. Han sade att det hade varit
utmärkande för den svenska liberalismen
att den slagit vakt om den kommunala
demokratien. Det har fällts så
många vackra ord om den förut i dag,
att jag skulle vilja försöka med anledning
av herr Antonssons fråga att framhålla
ett par saker som jag tycker är
väsentliga i det fallet.

Det finns för närvarande en ganska
utpräglad tendens till att de kommunala
förtroendemännen på många håll är
på väg att drunkna i försöken att penetrera
detaljfrågor, vilka i själva verket
bäst kan handläggas på utredningsplanet
av tjänstemän med viss specialkompetens.
Påsken är att de kommunala
förtroendemännen i sin lätt förklarliga
ambitiösa iver sysslar för mycket
med detaljfrågor, tappar bort helhetssynen
på de lokala problemen eller
väsentliga avsnitt av dem, får svårare
att hålla reda på de stora utvecklingslinjerna
inom kommunen. Det är det som
skall vara de kommunala förtroendemännens
främsta uppgift. Och det är
inte till förmån för den kommunala demokratien
om den kommer i bakgrunden.

110 Nr 8 Onsdagen den 21 februari 1962 em.

Översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

Det är klart att makten över besluten
beträffande hur kommunerna på olika,
väsentliga områden skall utvecklas
alltid måste ligga i de kommunala förtroendemännens
händer. Det skall man
slå vakt om. Men för att de kommunala
förtroendemännen också skall få
en klar uppfattning om konsekvenserna
av de olika beslut de fattar är det
nödvändigt att bygga besluten på ett
tillfredsställande underlag, etl tillfredsställande
utredningsmaterial, en bedömning
av utvecklingstendenserna. Även
om t. ex. prognoser alltid är osäkra
och måste så vara är det bättre att ha
en sådan osäker vetskap än att inte ha
någon alls. En förutsättning för att de
kommunala förtroendemännen verkligen
skall behålla det väsentliga greppet
om utvecklingen, skall kunna besluta
med någon känsla för konsekvenserna
av besluten, är alltså att man kan skapa
kommuner som är tillräckligt stora
för att detta material skall komma fram.
Det kräver naturligtvis ett visst minimum
av organisation på tjänstemannasidan.

Det har talats om motsättningen mellan
tjänstemannainflytande och förtroendemannainflytande.
Jag tror inte att
den motsättningen existerar. Om man vill
bevara den verkliga makten över besluten
i de kommunala förtroendemännens
händer, är det klokt att sikta mot
en sådan avvägning av kommunernas
storlek som gör det möjligt att inom de
kommunala organen få fram det tillfredsställande
underlaget för sådana
beslut.

Det har i många anföranden framklingat
en underton i debatten i dag.
Den undertonen har haft melodien, att
om man kan lasta av kommunerna en
del stora uppgifter, som de nu har, så
kanske ändå alltsammans löser sig till
det bästa och allt kan i stort sett vara
bra som det är utan att man gör något
särskilt.

Som påpekats tidigare kan naturligtvis
omfördelningar mellan primärkom -

muner, landsting och stat, utöver dem
som nu är aktuella eller som ligger i
blickfältet, bli erforderliga även i framtiden.
Jag tror att de kan bli erforderliga
inte bara i en riktning utan i båda
riktningarna. Men det finns ett perspektiv
på detta som jag knappast tycker
att man understrukit med tillräcklig
skärpa tidigare. Det är ungefär följande.

Ibland brukar man litet elakt säga
om en del experter — ofta överdrivet
och orättvist — att de lär sig mer och
mer om mindre och mindre tills de
till slut kan allting om ingenting. Om
man drar ut konsekvenserna av förhoppningen
att man genom att ge kommunerna
mindre faktiska uppgifter, ett
mindre tyngande ansvar, skulle kunna
lösa problemen, så är det något av
samma resonemang som detta om experterna.
De som för resonemanget hävdar
i själva verket, att om kommunerna
får besluta suveränt om mindre och
mindre som blir mer och mer betydelselöst
så skulle man kunna bevara den
nuvarande ordningen, medan de stora
och betydelsefulla sakerna då får beslutas
mera centralt på annat håll. Jag
kan inte finna, herr talman, att detta
ur liberal synvinkel skulle vara någon
lycklig utveckling.

Det finns en vändning i propositionen
som kanske inte är så alldeles lyckad.
Inrikesministern har i dag lagt upp
den kommunala demokratien på ett helt
annat sätt, men jag vill dröja vid den
ändå ett ögonblick. Det sägs t. ex. att
problemet kommunal effektivitet kontra
kommunal demokrati är ett avvägningsspörsmål,
som det givetvis kan råda delade
meningar om och där meningarna
kan växla från tid till annan. Det torde
dock innebära en stark förenkling av
problemet att påstå att vi nu står vid
en gräns då effektivitetskravet inte kan
drivas längre av hänsyn till den kommunala
demokratien.

Jag vill ännu en gång påpeka att när
inrikesministern talade i dag hade han
ett helt annat och vidare grepp på den -

Onsdagen den 21 februari 1962 em.

Nr 8 111

Översyn av rikets

na sak. Formuleringen i propositionen,
vilken för övrigt är återgiven i utskottets
ingress, visar däremot ett tämligen
sterilt och byråkratiskt sätt att se på
detta problem som ju har en annan
och djupare och riktigare aspekt.

Här är enligt min mening när allt
kommer omkring inte en fråga som i
första hand gäller den eller den kommunala
organisationsformen eller kommunindelningens
effektivitet i och för
sig ur rent förvaltningsmässiga synpunkter.
De synpunkterna måste komma
i andra hand. Jag tycker att först
och främst måste frågan ställas ungefär
så här och det gjorde också inrikesministern
på förmiddagen: På vilket sätt
blir det bäst för medborgarna själva?

I det sammanhanget presterade statsrådet
Johansson i sitt anförande förut
i dag en kraftfull och svepande och, jag
höll på att säga, lysande framställning
av en liberal inställning till frågan om
befolkningsomflyttningar och näringslivets
lokalisering. Jag uppskattar naturligtvis
denna liberala inställning, och
jag vill liksom han tillägga att det även
med en sådan inställning ingalunda alltid
är säkert att t. ex. företagsamheten
skall gå före och befolkningsomflyttningarna
komma efter till den. Det kan
ur mänskliga, medborgerliga och samtidigt
också ur samhällsekonomiska effektivitetssynpunkter
ibland vara bättre
att företagsamheten går dit där befolkningen
finns, där det finns etablerade
kommunala maskinerier, där det
inte behöver göras stora nyinvesteringar
i skolor, bostäder och allehanda andra
inrättningar. Det är befogat att stimulera
en sådan utveckling. Det är såvitt
jag kan upptäcka inga djupgående
meningsskiljaktigheter mellan inrikesministerns
uppfattning och min. Det
fattas bara annat eftersom han så briljant
gav uttryck för en liberal inställning
i dessa avseenden.

Huvudfrågan är alltså på vilket sätt
det blir bäst för medborgarna själva.
På vilket sätt blir bebyggelseplanerna

indelning i borgerliga primärkommuner

och bostadsmiljöerna bäst för dem, på
vilket sätt får de den bästa möjliga socialvården,
åldringsvården och hälsovården,
på vilket sätt är det lättast att
ge deras barn den bästa tillgången på
de nya skolorna o. s. v., på vilket sätt
går det bäst att få fram de nödvändiga
planerna för allt detta och erhålla de
erforderliga medlen för att förverkliga
planerna? Och på vilket sätt får de bäst
inflytande över planernas utformning
och medlens användning?

Av de skäl som jag här antytt och
som många andra talare tidigare berört
tror jag att det är bra att man nu startar
med att åstadkomma de instrument
och den metodik för planering som det
är fråga om att riksdagen skall besluta.

Herr Antonsson sade att vad riksdagen
nu går att besluta om är i verkligheten
en ny och genomgripande kommunindelning.
Jag kan inte dela den
uppfattningen. Vad riksdagen nu går
att besluta om är —-i synnerhet efter
de förtydliganden som konstitutionsutskottsmajoritetens
utlåtande innebär —
att man skall skaffa sig instrument och
en ram för planeringen av en ny kommunindelning.
Riksdagen fattar inte nu
beslut om en ny kommunindelning, om
den bifaller konstitutionsutskottets förslag.
Den fattar beslut om en planering.
Den utsträckning i vilken planerna
kommer att förverkligas blir beroende
av kommunernas ställningstaganden.

Herr Heckscher och flera andra talare
har sagt att det är inte riktigt så.
Herr Heckscher använde visst uttrycket
att detta ändå måste utöva ett psykologiskt
inflytande. Det finns också
andra former av inflytande som andra
talare har vidrört. Det är klart att om
en bra plan presenteras, så utövar den
inflytande. Den ter sig otvivelaktigt stimulerande
för många kommunalmän.
De ser de framtida möjligheterna i ett
nytt ljus. Men det är väl intet skäl att
avstå från planeringen. Det är tvärtom
ett skäl för den. Om planerna å andra
sidan blir dåliga får de göras om. Jag

112 Nr 8 Onsdagen den 21 februari 1962 em.

Översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

har den meningen, herr talman, att det
är uttryck för en ganska onödig skuggrädsla
att motsätta sig skapandet av de
instrument och den ram som här är
åsyftad och vars ändamål är att göra
det bättre för de enskilda medborgarna.

Herr talman! Jag skulle vilja sluta
med att återge, jag vill inte kalla det
en sedelärande historia, ty det vore en
överdrift och det är heller inte någon
historia utan ett faktiskt historiskt förlopp.
Jag märkte att herr Andersson i
Linköping och herr Heckscher tidigare
i dag gav sig ut på en resa i Europa
och förde ett meningsutbyte om EEC i
förhållande till den fråga vi nu behandlar.
Jag skall inte ta upp det resonemanget,
men det slumpar sig faktiskt
så att jag av en helt annan anledning
och för ett helt annat syfte härom kvällen
råkade läsa en framställning av ett
skede i det brittiska samhällets utveckling
under senare delen av 1920-talet
som även hade en del att säga om en
stor och betydelsefull kommunindelningsreform
som då vidtogs där. Det
var en reform som i förhållande till det
läge som då förelåg i Storbritannien
hade ofantligt mycket mera vittgående
konsekvenser och en mycket vidare
syftning än vad det beslut kan få som
riksdagen kommer att ställas inför i
kväll.

Det var inga småsaker den omläggningen
förde med sig i Storbritannien.
Jag kan som exempel på vad den innebar
— ehuru jag inte ställer upp det
som något föredöme för en svensk kommunindelningsreform
— nämna att den
betydde en minskning av de kommunala
organ som hade självständig beskattningsrätt
från över 15 000 till
mindre än 2 000. Det var ett mycket
radikalt ingrepp, och det trampades naturligtvis
på många ömma liktornar.
Det genomfördes under Mr. Baldwins
andra regering. Den främsta drivkraften
bakom reformen var Mr. Neville
Chamberlain.

Jag vill som ett kuriosum återge vad

Times i London skrev när parlamentet
hade fattat detta beslut: »Denna reform,
som varit regeringens stora steg
under den nuvarande sessionen, har
alltså förts i hamn. Det är en åtgärd,
som upphovsmännen kan vara stolta
över. Det kan med säkerhet förutses,
att när historien om det brittiska samhällets
utveckling under nuvarande tid
skall skrivas, så kommer lagen om den
lokala självstyrelsen av 1929 att ha sin
plats som en av de stora åtgärderna
under det tjugonde seklet. Knappast någonsin
under vår parlamentariska historia
har en regering under det sista
året av en parlamentsperiod vågat ta
ett steg, som så litet vädjat till de populära
stämningar, vilka partitaktikerna
så ivrigt vill vädja till, men samtidigt
ett steg som så helt överensstämmer
med allt det som är solitt och statsmannamässigt
ur synvinkeln av landets
bästa. Förtjänsten av detta remarkabla
framsteg måste i första hand ges till
Mr. Neville Chamberlain. Inte heller
skall det glömmas bort hur mycket i
denna reform som berott på Mr. Winston
Churchills uppslagsrikedom och
mod.»

Jag har inte citerat detta i avsikt att
dra några historiska paralleller. Det
vare mig fjärran att ikläda herr inrikesministern,
herr Mac Hamrin, herr
Hammar eller några andra, som här
har talat för konstitutionsutskottets majoritet,
Neville Chamberlains eller Winston
Churchills mantel. Jag hoppas att
ingen av dem blir ledsen om jag säger,
att passformen inte i alla avseenden
skulle vara fullständig. Men det är klart
att inrikesministern och de andra herrar
jag nämnde har stuckit in en arm
i en av ärmarna — om det nu finns sådana
— på den mantel som uppbars av
Chamberlain och Churchill. Och herr
Larsson i Luttra och herr Nilsson i
Göin gegården har också stuckit in en
arm i den. Men herr Eliasson i Sundborn,
herr Magnusson i Tumhult, herr
Heckscher och andra vill inte ens att

Onsdagen den 21 februari 1962 em.

Nr 8 113

Översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

en flik av denna mantel skall svepa
kring deras politiska ben.

Jag beklagar detta, ty jag är övertygad
om att Times hade rätt och att den
brittiska reformen mot bakgrunden av
den tidens förhållanden var en mycket
radikal reform. I den frågan var de
personer som stod bakom den sannerligen
inte konservativa. De tog under
avsevärda politiska påfrestningar ett
steg som ledde det brittiska samhället
framåt.

De åtgärder som vi nu står i begrepp
att fatta beslut om har väsentligt mindre
dimensioner. Men jag tycker ändå att
det skulle vara uppmuntrande, om en
mycket stor majoritet i den svenska
riksdagen ville ge uttryck för åtminstone
en fläkt av den radikalismens anda
som i detta avseende behärskade
Chamberlain och Churchill för mer än
trettio år sedan.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Om vi skulle ta blodprov,
herr Wedén, beträffande vilket
parti, folkpartiet eller centerpartiet,
som visat de bästa statsmannaegenskaperna
i den meningen att man inte låtit
tillfälliga stämningar och partitaktik
vara avgörande utan vågat ta ansvar
tror jag nog att centerpartiet skulle
stå sig ganska bra i konkurrensen.
Påpekandet tycker jag var litet överdrivet
från herr Wedéns sida.

Herr Wedén sade vidare att den argumentation,
som jag förde, gav stöd för
bifall till utskottsmajoritetens förslag,
eftersom man även från vårt håll betonar
att något måste göras. Men har herr
Wedén glömt folkpartiets paroll, att
man skall pröva först och besluta sedan?
Att den taktiken inte passar i
EEC-frågan framgår av sammanhanget,
men här finns tillfälle att pröva folkpartiets
rekommendationer genom att
utreda frågan ordentligt och undersöka
vad man på olika vägar kan göra,

innan man tar ställning och spikar
principerna för ny kommunindelning.

Herr Wedén försökte klargöra vad liberalismen
menade med kommunal
självstyrelse, och det var såvitt jag kunde
finna att bilda större kommuner och
skaffa fler specialister på tjänstemannasidan.
År det i och för sig ägnat att
bidra till att stärka den kommunala
självstyrelsen? Det har jag svårt att förstå.
Att vi nödgas få flera specialister
därför att kommunerna görs stora
är väl ingenting som i sig underlättar
överblicken över hela fältet för vare
sig förtroendemännen eller tjänstemännen.
Det kan vara nödvändigt att göra
kommunsammanslagningar, men det är
ingenting som talar för att stora kommuner
automatiskt innebär en förstärkning
av den kommunala självstyrelsen.
Jag tror inte att man kan ta så lätt på
detta problem som herr Wedén gjorde.

Herr Wedén ger sig in på ett bedömande
av andra partiers ställningstagande
i fråga om lokaliseringspolitiken.
Han anser att idén om en aktiv lokaliseringspolitik
är speciellt utmärkande
för liberalismen. Jag kan inte erinra
mig från de första diskussionerna här
i riksdagen om behovet av lokaliseringspolitik
att det var folkpartiet som
gick i spetsen för den. Kanske liberalismen
numera börjar återvända i
folkpartiets program. Är det liberalism
att driva en aktiviserad lokaliseringspolitik,
har det ändå hänt något glädjande.

Herr ANTONSSON (ep) kort genmäle: Herr

talman! Framtiden får nog utvisa,
herr Wedén, om det blir så ärofullt
att ikläda sig den mantel som herr
Wedén apostroferade. Åtminstone är jag
inte övertygad om att så blir fallet.

Jag skulle önska att herr Wedén en
stilla stund ville betrakta ett yttrande
som är fällt av Waldemar Svensson i
Ljungskile. Herr Wedén var förtjust i

114 Nr 8

Onsdagen den 21 februari 19G2 em.

Översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

planer och planering. Waldemar Svensson
i Ljungskile sade vid ett tillfälle:
»Planer är nog bra, om de nu är bra.»

Jag menar att dessa planer icke är
bra just därför att man utgår från näringsgeografiska
regioner. Jag har i mitt
anförande försökt bevisa att dessa icke
är en lämplig norm att lägga till
grund för en ny kommunindelning.

Herr Wedén var dessutom förtjust
över eller betraktade det åtminstone
som ett ofrånkomligt faktum att vi får
flera tjänstemän och färre förtroendemän.
Jag vill i anslutning till att jag i
slutet av mitt anförande apostroferade
liberalismens insatser på detta område,
säga att vi bör komma ihåg, herr
Wedén, att 1862 års kommunallagar antogs
som en följd av en liberal opinion
som reagerade mot de starka centraliseringstendenser
som då var rådande i
vårt samhälle. I dag tycker jag mig
kunna konstatera att herr Wedén är på
väg att gå i motsatt riktning.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det kanske är litet långt
att gå tillbaka till år 1862 för att finna
argument mot vad jag yttrade förut.
Jag vill mycket starkt betona, herr talman,
att om man verkligen på allvar
vill motarbeta en centralisering och om
man vill bevara det väsentliga i den
kommunala självstyrelsen och förtroendemännens
inflytande, då skall man vara
mycket försiktig med att motverka
sådana modesta förslag som det i dag
föreliggande. Den saken är nog alldeles
säker, herr talman, att om kommunerna
inte på ett skäligt sätt klarar de
uppgifter som medborgarna med god
rätt anser att de skall klara, om de blir
för små eller fortsätter att vara för små,
om de inte visar en tillräcklig framsynthet
av det slag som herr Larssons
i Luttra anförande var en så utomordentligt
god exponent för, då får man
centraliseringstendenser, då bygger man
under skälen för centraliseringsåtgär -

der. Är man däremot på den kommunala
sidan mera framsynt, avlägsnar
man argumenten för centralisering. Så
liar jag sett situationen.

Nu skall herrar Eliasson i Sundborn
och Antonsson inte göra några ansträngningar
att försöka lägga in för mycket
i vad jag sade om tjänstemän och
förtroendemän. Jag vill upprepa, herr
talman, att jag inte tror att moderna
kommuner i ett modernt samhälle klarar
av sina uppgifter på ett bra sätt och
inte heller att förtroendemännen kan
få tillräckligt underlag för att fatta beslut
med fullt medvetande om konsekvenserna
utan tillgång till kvalificerade
tjänstemän. Det innebär inte att
man förringar och försvagar förtroendemännens
inflytande. Det innebär att
man skapar ett säkrare och ett starkare
sakligt underlag för deras beslut.

Herr talman! Herr Eliasson måtte på
något vis ha blivit personligt berörd av
vad jag citerade om partitaktiker. Såvitt
jag erinrar mig fanns dessa omdömen
om partitaktik och sådant endast
i det citat som jag återgav ur London
Times från mars 1929. Om herr Eliasson
fann sig särskilt träffad av det kan
jag inte hjälpa det. Skälen måste i så
fall ligga helt på hans egen sida.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag är glad om jag har
missförstått herr Wedén, men av hans
anförande fick jag den uppfattningen
att om man från vårt partis sida inte
accepterade majoritetens förslag, visade
man prov på oförmåga att våga ta
ståndpunkt, därför att detta förslag kunde
vara impopulärt.

Vidare har jag inte, herr Wedén, sagt
att varje ökning av kommunernas tjänstemannastab
betyder en försvagning
av demokratien. Det är uppenbart att
vi ute i kommunerna inte kan undvara
tjänstemännen. Men om det skapas stora
kommuner med en mängd specialis -

Onsdagen den 21 februari 1962 em. Nr 8 115

Översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

ter, kan man inte förneka att det blir
svårare för de enskilda förtroendemännen
att överblicka det hela.

Om herr Wedén anser att den inställning,
som han i detta avseende företräder,
är uttryck för liberalism, så får han
väl göra det. Den överensstämmer i varje
fall inte med centerpartiets politik.
Men det tycks inte vara så lätt att klargöra
vad liberalism är. Häromkvällen
sade herr Ohlin i TV att folkpartiet
inte ibland tar ställning för och ibland
emot regeringspolitiken, utan folkpartiet
följer en bestämd och klar linje.
Efter all kritik, som under den senaste
tiden riktats mot centerpartiet därför
att vi vågade göra upp med socialdemokraterna
i en skattefråga, får man
nu bevittna att s/4 av folkpartiets utskottsrepresentanter
och socialdemokraterna
går tillsammans. Det må vara
ursäktligt, om jag efter alla skopor
av ovett, som vi på centerhåll fått för
vad som hände i höstas frågar vad det
är som nu inträffat. TV-programmet
bar rubriken »Sex månader före valet».
Betyder detta uttalande om att folkpartiet
har en klar och bestämd kurs och
inte ibland är för och ibland emot regeringspolitiken,
att vi i alla frågor under
riksdagen kan räkna med en uppgörelse
mellan folkpartiet och regeringen? Herr

WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Eliasson i Sundhorn
tog upp en i och för sig intressant
allmänpolitisk fråga och försökte draga
en parallell mellan den ställning, som
folkpartiets representanter i konstitutionsutskottet
med ett undantag intagit
till detta förslag, och den uppgörelse
som före höstriksdagen träffades mellan
centerpartiet och socialdemokraterna i
skattefrågan. Detta är en mycket felaktig
parallell. Jag måste säga att det är
fullt befogat att herr Eliasson och hans
meningsfränder har ådragit sig så mycket
klander för uppgörelsen från i höstas
— en uppgörelse som i realiteten till -

kom innan höstriksdagen samlats, en
uppgörelse som träffades i hemlighet
utan att något annat parti hade möjlighet
att inverka därpå, en uppgörelse där
de båda parterna i mycket stor utsträckning
band sig utan några möjligheter
till vidare diskussioner.

Kommunindelningsfrågan har däremot
i flera månader legat hos konstitutionsutskottet
och det har förts en
mycket fri och öppen debatt om dess
problem. Samtliga riksdagsgrupper har
haft möjlighet att ta ställning till frågan
och till de olika aspekter som framkommit
under behandlingen i konstitutionsutskottet,
och detta har man också gjort.

Den som inte kan inse skillnaden
mellan omständigheterna i det ena och
andra fallet är att beklaga.

Herr Eliasson hävdar fortfarande den
uppfattningen, att det på något vis är
felaktigt att de kommunala förtroendemännen
skall kunna bygga sina ställningstaganden
på ett tillfredsställande
underlag, presenterat av specialister
och tjänstemän. Han säger att det måste
ändå ligga en fara däri att tillkomsten
av större kommuner gör det nödvändigt
med flera tjänstemän. Jag tycker inte
att det är någon fara, i varje fall inte
om förtroendemännen handhar sina
uppdrag med tillräckligt intresse, kurage
och ansvarskänsla. Det förefaller
mig som om herr Eliasson också skulle
vara i stånd att bemästra tjänstemän,
som ger honom värdefulla upplysningar.

Herr NILSSON i Östersund (s):

Herr talman! Efter denna intressanta
familjeträta mellan mittpartierna i
svensk politik, vilka tydligen redan påbörjat
valrörelsen, skulle jag vilja knyta
några reflexioner till det föreliggande
utskottsförslaget.

När jag har suttit i min bänk och lyssnat
till den långa debatten om den nya
kommunreformen har det slagit mig att
det här framförts i stort sett samma
argument som under förhandsdiskussionen
om den förra storkommunsrefor -

116 Nr 8 Onsdagen den 21 februari 1962 em.

Översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

men. Vi som hade tillfälle att offentligen
söka övertyga människorna om det riktiga
i 1952 års kommunreform mötte
stor tveksamhet. Man menade att kommunerna
skulle bli för stora och att de
kommunala enheterna inte skulle kunna
på ett tillfredsställande sätt fullgöra
sina uppgifter. I dag är det väl knappast
någon här i landet som önskar att 1952
års kommunreform skulle vara ogjord,
och jag är övertygad om att några år
framåt i tiden kommer förhållandet att
vara detsamma när det gäller den kommunreform
som nu diskuteras.

Många av reservanternas talesmän har
i denna debatt uttryckt starka farhågor
för att den kommunala demokratien
skulle försvagas, därest det föreliggande
förslaget om större kommunala enheter
föres ut i praktiska livet. Konsekvensen
av detta resonemang är att den kommunala
demokratien skulle vara i det närmaste
obefintlig uppe i Norrland, där
man sedan länge arbetar med kommuner
som har en yta på 50, 60, ända upp
till hundra kvadratmil. Nu är det inte
på det sättet. Man liar klarat den detaljen
även inom de stora kommunerna,
och jag vågar påstå att intresset för de
kommunala frågorna är lika väl utvecklat
i denna landsända som i andra delar
av riket.

Jag tror att man i detta resonemang
om den kommunala demokratien i alltför
stor utsträckning har förbisett de
politiska partiernas och studieorganisationernas
betydelse, när det gäller att
stimulera till ökat kommunalt engagemang
och större intresse för de kommunala
frågorna. Dessa organisationer
tror jag har en stor uppgift att fylla på
det området, och de kommer också säkerligen
att intensifiera sitt arbete för
att sprida upplysning om kommunala
frågor. Departementschefen säger också
i propositionen att han har för avsikt
att följa dessa frågor. Därför finns det
enligt min mening ingen anledning att
överdimensionera farhågorna för den
kommunala demokratien i denna de -

batt och sedan ta detta som intäkt för en
negativ inställning till reformen.

Vidare har man i denna debatt litet
mera i förbigående varit inne på någonting''
som man kallar kommundelsråd.
Jag tror inte att de skulle stärka den
kommunala demokratien, ty därigenom
skulle man konservera de gamla kommungränserna.
Och avsikten med denna
reform måste väl ändå vara att så fort
som möjligt försöka smälta ihop den
nya och större kommunala enheten.

För min del ser jag kommunindelningsreformen
helt enkelt som ett praktiskt
försök att anpassa kommungränserna
till den utveckling som pågår runt
omkring oss, och jag är mycket förvånad
över dem som tror sig kunna rida
spärr mot denna utveckling. Vad som
sker i dag — och som pågått under
många år — är ju att människorna självmant
flyttar från glesbygden till tätorterna.
Bilen ger dem möjlighet att bo i
tätorten, där de kan få den service som
nutidsmänniskan kräver, även om de
har sitt arbete ute i periferien.

Nu menar man tydligen i centerpartiet
att det är förkastligt att satsa på
tätortsprincipen. Om jag fattat en del
centerpartistiska talare rätt, menar de
att vi i stället bör gå in för att sprida bebyggelsen
runt om i hela kommunen. Jag
har mycket svårt att inse att detta vore
någonting att sträva efter. Vi har redån
nu många exempel på hur människor
byggt sig ett eget hem ute i glesbygden
och hur de, när de av en eller annan
anledning tvingats flytta, har tvingats
att realisera villan för att alls bli av
med den. Då frågar jag mig: Tjänar man
verkligen landsbygdsbefolkningens intressen,
om man stimulerar en utveckling
i den riktningen?

Man talar ofta om hur nödvändigt det
är att lokalisera industrien till landsbygden.
Erfarenheten visar dock att
företagarna, om de skall etablera sig,
kräver att kommunerna har färdigplanerad
tomtmark och bostäder, skolor
och sociala anordningar — kort sagt

Onsdagen den 21 februari 1962 em. Nr 8 117

Översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

en väl utbyggd kommunal service. Detta
orkar inte de små och ekonomiskt svaga
kommunerna med. Om de skall kunna
hävda sig i konkurrensen om industrien,
måste de i regel skaffa sig ett
stabilt befolkningsunderlag och en väl
utbyggd tätort att hänvisa till. Det är
just här som de näringsgeografiska synpunkterna
kommer in i bilden, och de
är utan tvekan nödvändiga i sammanhanget.

Jag tror inte heller att man kommer
ifrån en kommunreform enbart genom
en ändring av huvudmannaskapet för
de kommunala förvaltningsuppgifterna
eller genom att kräva en annan kostnadsfördelning
mellan stat och kommun.
Här är det knappast fråga om ett
antingen/eller utan om ett både/och.

Jag vill här passa på tillfället att understryka
den passus i utskottsutlåtandet,
där man meddelar att årets riksdag
kommer att få ta ställning till förslag
om en avsevärd höjning av de kommunala
skattelindringsbidragen. Men ännu
viktigare är att 1958 års skatteutjämningskommitté
snart blir färdig med
sitt arbete, så att förslag kan föreläggas
senast 1964 års riksdag. Jag kan inte
underlåta att säga, att det ju aldrig kan
vara rimligt att man i den ena kommunen
skall betala 6 kronor per skattekrona
till skolväsendet, medan man i den
andra kommunen slipper undan med 1
krona. Det kan inte heller vara rättvist
att de som råkat bosätta sig i en norrlandskommun
skall betala 5 kronor av
varje beskattningsbar hundralapp i folkpensionskostnad,
medan den som har
sin mantalsskrivningsort i mera tättbefolkade
delar av landet skall slippa undan
med en 50-öring.

Eftersom glesbygdskommunerna ofta
får släppa ifrån sig den yngre och färdigutbildade
arbetskraften, är det inte
heller för mycket begärt att kostnaderna
för ungdomens utbildning, lika väl som
kostnaderna för folkpensionerna till de
äldre som stannar kvar, fördelas på ett
rättvisare sätt mellan landets kommu -

När det gäller den senare frågan vill
jag hänvisa till den motion som väckts
vid årets riksdag och som är underskriven
av en hel rad socialdemokratiska
riksdagsmän. Vi får väl återkomma till
diskussionen om kommunbidragen när
den frågan aktualiseras här i kammaren.

Herr talman! Det föreliggande förslaget
till ny kommunreform ligger väl i
linje med utvecklingen. Nödig hänsyn
har tagits till de skiftande problem som
finns ute i kommunerna. Den uppställda
befolkningssiffran, 8 000 invånare år
1975, är inte något heligt tal. Det får
varieras efter lokala förhållanden. Och
det är givet att man i åtskilliga fall kommer
att få underskrida den siffran, särskilt
i Norrland med dess stora avstånd.
Men man bör nog inte låta sig lockas
till att rucka alltför mycket på den angivna
normsiffran. Då kanske vi om ett
tiotal år på nytt står inför nödvändigheten
att göra en ny kommunreform.
Erfarenheterna från 1952 års storkommunreform
får inte alldeles falla oss ur
minnet, när dagens beslut skall omsättas
i praktiken.

Genom sin frivillighet lägger reformen
helt över ansvaret för vad som skall
ske på de kommunala förtroendemännen.
Jag tror att vi med gott samvete
kan överlåta åt våra kommunalt förtroendevalda
att med ledning av de planer,
som skall upprättas av länsstyrelserna,
själva avgöra när och hur dessa
planer skall omsättas i praktisk handling.
Med kännedom om kommunalmännens
goda omdöme och ansvar är jag
för min del beredd att ge dem detta
förtroende.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr talmannen övertog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr ANDERSSON i Knäred (ep):

Herr talman! Låt mig omedelbart knyta
an till herr Nilssons i Östersund anförande.
Han påtalade orättvisorna i att

ner.

118 Nr 8 Onsdagen den 21 februari 1962 em.

Översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

vissa kommuner skall betala mångdubbelt
mer till exempelvis folkpensionskostnader
och skolkostnader än vissa
andra kommuner. Det avsnittet av herr
Nilssons anförande var faktiskt nära
nog ord för ord samma saker som tidigare
under debatten framhållits av herr
Eliasson i Sundborn och herr Boo. Jag
vill också helt ansluta mig till de synpunkterna.

Men, herr Nilsson i Östersund, hade
det då inte varit skäl i att verkligen få
vissa garantier för att dessa synpunkter
blivit tillgodosedda innan man går in
för en ny kommunindelning? En ny
kommunindelning löser ju ingalunda
problemen i herr Nilssons eget län,
som kanske är vårt värsta avfolkningslän.
Man löser inte det stora problemet
med en ny kommunindelning; det enda
man åstadkommer är möjligen att man
förvärrar ett redan förut mycket besvärligt
problem.

Herr Nilsson pekade här på en socialdemokratisk
motion beträffande vissa
förbättringar i statsstödet till folkpensionskostnaderna.
Yi kommer väl ganska
snart att få ta ställning till den saken i
samband med behandlingen av propositionen
angående socialförsäkringen i
stort. Jag vill beklaga att socialministern
och finansministern här inte alls har
biträtt de propåer beträffande fördelningen
av kostnaderna mellan stat och
kommun, som vi från samtliga borgerliga
partier på utredningsplanet har
lagt fram. Jag hoppas i alla fall att därvidlag
så småningom få herr Nilssons
i Östersund stöd.

Det var intressant att i debatten lyssna
på hur de ledamöter av kammaren
som tillhört de indelningssakkunniga
har försökt påvisa att de under det halvår
dessa arbetat hunnit mycket ingående
penetrera hela detta stora frågekomplex.
Man förklarar det så att promemorior
och utredningar serverats
färdiga. Det hade bara gällt att läsa in
materialet och fatta beslut. Tiden att
tänka har blivit tämligen begränsad,

förmodar jag, och tiden till att ta kontakt
med partigrupperna har väl också
inskränkts till ett minimum eller i vissa
fall helt saknats.

Att arbetet var brådskande kan man
väl förstå. Redan innan utredningen
lagt fram sitt förslag fanns det t. ex. på
länsstyrelserna tjänstemän tillsatta, som
skulle ta hand om kommunplaneringen.
De har väl arbetat där under hela 1961,
och åtskilliga planer är alltså utarbetade
eller på god väg att bli färdiga. Jag
förstår därför hur bekymmersamt det
skulle ha blivit om propositionen hade
fallit.

Man måste emellertid ifrågasätta om
det är nödvändigt att varje socialdemokratisk
inrikesminister skall göra en ny
kommunindelning. Är det inte en smula
överdriven ambition?

I varje fall borde det rimligen inte
ha varit mera brådskande än att man
kunde ha gett tidsutrymme för en ingående
granskning av problemen. Det
hade varit rimligt om man hade fått
tillfälle att avvakta de utredningar som
behandlar närliggande problem. Detta
är dock ett problemkomplex av sådan
omfattning, att det inte kan vara tillrådligt
att fatta förhastade beslut.

Inrikesministern gav en skildring av
befolkningsutvecklingen i landet, med
den allt starkare markerade avfolkningen
av landsbygden. Han talade om
att 73 procent av Sveriges befolkning
i dag bor i tätorter, och siffran skulle
inom några år öka till inte mindre än
80 procent. Man bör då i rimlighetens
namn klarlägga vad som menas med
»tätort» i denna statistik. Jo, med tätorter
avses samhällen med minst 200
invånare. I denna belysning blir perspektivet
faktiskt inte fullt så skrämmande.

Skall man å andra sidan bilda nya
kommuner baserade på regionprincipen,
blir det såsom herr Antonsson påpekade
här tidigare med exempel från
hans och mitt hemlän, att vi genom
regionprincipen får endast fem kom -

Onsdagen den 21 februari 1962 em. Nr 8 119

Översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

muner, städer eller vad det kan bli för
kommunbeteckning. Det skulle i alla
händelser inte bli mer än fem kommuner.
Skall sedan stadsregionen eller
storstaden Göteborg ta upp den norra
delen, blir det inte mer än fyra kvar.
Man kan då ifrågasätta huruvida vederbörande
har klart för sig hur länsindelningen
skulle påverkas av en sådan
indelningsprincip. Har vi över huvud
taget behov av en länsindelning,
en mellaninstans, och hur skall den i
så fall utformas?

Det hävdas att en kommunindelningsreform
i stor utsträckning skulle lösa
ojämnheterna i det kommunala skatteunderlaget.
Jag hörde vid eu konferens
i detta hus under förra året inrikesministern
ge ett exempel på hur
den nya kommunindelningen skulle
klara skatteutjämningen. Han slog samman
landets skattestarkaste och landets
skattesvagaste kommuner, vilka ju råkar
ligga intill varandra, Kiruna och
Karesuando, och fick på det sättet enkelt
och behändigt en ekonomiskt
mycket bärkraftig kommun med ett
gott skatteunderlag per invånare. Tyvärr
är det inte i allmänhet så enkelt
att lösa problemen, eftersom de skattesvaga
områdena i dominerande utsträckning
utgör sammanhängande områden,
hela län eller landsändar. Norrland
är i stort sett ett skattesvagt område,
även om man kan dna fram sådana
här speciella exempel.

Jag kan i det sammanhanget peka
på ett anförande som hölls under remissdebatten
i första kammaren av
herr Hjalmar Nilsson i Kramfors, ett
anförande som av olika orsaker —
bland annat emedan det gick ut i TV
—• blev uppmärksammat över hela landet.
Det innehöll många kloka synpunkter.
Han tryckte mycket hårt på
frågan om en lokalisering av näringslivet
till områden i landet, där man
nu får konstatera att hela län är avfolkningsområden.
Detta gäller ju inte
bara Norrland. Herr Alemyr har inter -

pellerat rörande bekymren för avfolkningen
i hans hemlän, Kalmar län. Det
finns andra län där problemen är ungefär
desamma. Där måste verkliga krafttag
till av en helt annan art än en ny
kommunindelning, om några resultat
skall uppnås. En kommunal skatteutjämning
är härvidlag väsentligt viktigare.

Det är i och för sig rätt underligt att
det år 1962 inte ens finns utrymme för
en så liten sak som förbättring av statsbidraget
till skolmåltiderna, där riksdagen
år efter år av regeringen beställt
förslag. Jag anför detta som ett exempel
på den oförmåga som trots allt tycks
finnas.

Inrikesministern sade i ett avsnitt
av sitt anförande ungefär så: Jag trodde
verkligen att man inom centerpartiet
och högern skulle ställa sig solidarisk
till strävandena att hjälpa glesbygderna
till den höga sociala standard
som städerna och tätorterna har
uppnått. Inrikesministern menade, att
detta uppnår man med den nya kommunindelningen.

Jag vill då understryka vad flera talare
framhållit: Vi är rädda för att den
nya kommunindelningen i stället leder
till en utarmning av betydande områden.
Att sådana planer hyses framgick
inte minst av en ledare i regeringsorganet
häromdagen, där man hånfullt
slog fast att det finns utvecklingsplaner
utarbetade som skulle erfordra ett
befolkningsunderlag på 70 miljoner,
om de skulle förverkligas. Man menar
givetvis att man måste mönstra ut en
mängd av dessa planer, och självfallet
är det de små orterna som då i första
hand skall mönstras ut för att man i
stället skall kunna satsa på de stora
regionerna, vilka många menar skall
dominera i fortsättningen: Örestad, Göteborgs-
och Stockholmsregionen och
eventuellt Luleåregionen. Däremellan
skulle det bli allt glesare områden.

Detta komplex av frågor hade
verkligen behövt diskuteras betydligt

120 Nr 8 Onsdagen den 21 februari 1962 em.

Översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

grundligare än vad som varit möjligt
med den forcerade takt i vilken principerna
för ny kommunindelning drivits
igenom. Frågorna är av sådan storleksordning
att det funnits all anledning
till åtskillig begrundan. Då hade
det säkerligen också varit möjligt att
uppnå enighet. Under nuvarande förhållanden
är det rätt naturligt att vi
anmält opposition, och jag ber, herr
talman, att få instämma i det yrkande
som framställts av herr Boo.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Herr Andersson i Knäred
lämnade en upplysning som kan
vara värd åt! notera. Han sade att utredningen
hade haft mycket dåliga kontakter
med partigrupperna och att sådana
kontakter i vissa fall helt saknats.
Eftersom herr Andersson kunde uttala
sig med sådan bestämdhet kan jag inte
tyda hans yttrande på annat sätt än att
han avser sitt eget parti, och det ger kanske
eu förklaring till centerpartiets ställningstagande.

Herr Andersson tog också upp frågan
om storstadsregionerna och nämnde begreppet
örestad. Han tyckte det kunde
finnas anledning att diskutera dessa ting
i riksdagen, och nog kan det vara sant.
Men jag vill med en gång säga ifrån att
Örestad är ett begrepp som skapats i
debatten, och för närvarande kan man
därom endast säga, att saken har påskyndat
en diskussion om regionplaneringen.
Det finns följaktligen inte några
utkristalliserade planer på ett förverkligande
av dessa tankar i annan mån än
att diskussionen nu pågår. Det är mycket
möjligt att vi i all framtid får anledning
återkomma till saken.

Självfallet är det med viss tveksamhet
man som representant för en av landets
större städer tar till orda i denna
debatt, då propositionen som sådan
inte berör förhållandena i en stad som
Malmö. Men det har talats rätt mycket
om den kommunala demokratien, och
jag skulle gärna vilja ge några repliker
till dem som deltagit i den diskussionen.

Herr Hamrin i Jönköping ängslades
i förmiddags för den gamla fina bygdedemokratien
— han var rädd att den
skulle komma att försvinna. Herr Heckscher
var särskilt bekymrad för hur det
skulle gå med inflytandet från trädgårdsmästarna
i Hässelby när det gällde
den kommunala politiken i Stockholm.
Nu känner jag mycket litet till stockliolmsförhållandena,
men jag har ändå
svårt att föreställa mig att trädgårdsmästarna
i Hässelby har mindre att säga
till om än exempelvis medborgarna i
Klara eller Hagalund. Det är väl hugget
som stucket. De har lika mycket eller
lika litet — vilket uttryck man nu vill
använda — att säga till om.

Man skulle efter att ha hört de båda
nämnda talarna vara böjd för att tro att
intresset för de kommunala frågorna är
väsentligt större i den lilla kommunen
och att insynen där är bättre än i de
större städerna. Man kan dock fråga sig
om detta är det verkliga förhållandet.

I höstas kom det ut en liten s. k.
Verdandiskrift, skriven av Lars Furhoff.
Där gjordes ett inlägg i denna debatt.
Furhoff gjorde följande påstående:
»Folk i allmänhet deltar inte med något
större intresse i de kommunala angelägenheterna.
De kommunala valen präglas
av de rikspolitiska frågorna.»

Jag tror detta är en riktig iakttagelse,
och vi finner i år att det som upptakt
till de kommunala valen är en inrikespolitisk
diskussion i TV med partiledarna
som skall stimulera intresset.

Han vågar också påståendet: »Det är
endast i de allra största städerna det
förekommer en viss kommunaldebatt.»
Han hänvisar här till att det endast är
i pressen i de större städerna, som de
kommunala frågorna väcker någon uppmärksamhet
i tidningssammanhang.
Många ute på landsbygden måste orientera
sig om de kommunala sammanhangen
genom att läsa i storstadspressen om
den diskussion som försiggår i storstäderna.

När jag hörde herr Hamrins i Kalmar

Onsdagen den 21 februari 1962 em.

Nr 8

121

Översyn av rikets

anförande kom jag att tänka på en liten
notis som jag läste i gårdagens nummer
av Skånska Dagbladet. Det gällde
en kommunalman som hade förskingrat
omhänderhavda medel. Det stod följande
om honom: »Den dömde kommunalmannen
stod praktiskt taget ensam för
den kommunala förvaltningen, och under
senare år brydde han sig inte om
att föra böcker.»

Vad har detta med den kommunala
demokratien att göra? Jo, det är ett uttryck
för det intresse som visades i
den kommunen för de kommunala angelägenheterna.

Nu vill jag inte påstå att alla småkommuner
saknar möjlighet att hävda sig
när det gäller den kommunala servicen
och inte heller att det kommunala
intresset där är mindre än i de större
kommunerna men man kan inte visa
motsatsen.

Folkomflyttningarna skapar problem
för landsbygdskommunerna. Kraven på
service är lika stora i landsbygdskommunerna
som i tätorterna. Vad sker om
man inte kan hålla jämna steg? Folk
flyttar, skatteunderlaget sjunker, utdebiteringen
stiger för dem som är kvar
—• så skildras förhållandena i en ledare
i Skånska Dagbladet av den 23 november
1961, d. v. s. några dagar efter
det centerpartiet avlämnade sin motion
i denna fråga. Man skriver vidare i
denna ledare: »En reform går helt enkelt
inte att undvika. För att börja med
centerns motion må därför konstateras
att ett blankt nej till ändrad kommunindelning
inte motsvarar en realistisk
situation. Skulle denna negativism bli
vägledande för statsmakternas handlande
i denna fråga löper man risk att
göra vissa områden av vårt land en
björntjänst.» Detta är man alltså nu i
färd med på centerpartihåll.

Herr talman! Bara ett par ord om de
s. k. kranskommunerna. Vad beträffar
de tre största städerna pågår som bekant
utredningar rörande dessa och jag
skall därför inte ta upp deras problem,

indelning i borgerliga primärkommuner

men jag ställer mig ändå frågan hur det
förhåller sig med den kommunala demokratien
i de kranskommuner där man
till följd av utvecklingen tvingas på det
ena området efter det andra sluta avtal
med den närliggande staden för att kunna
ordna de kommunala angelägenheterna.
Kommunalmännen i dessa kranskommuner
kan väl ändå inte anses stå
på jämställd fot med sina förhandlingsmotståndare?
Här finns problem som
det gäller att finna andra lösningar på.

Det viktigaste för den kommunala demokratien
är att väljarna genom information
om kommunala problem får en
känsla av medansvar och medinflytande.
Här har de politiska organisationerna
en stor och ansvarsfull uppgift i
den kommunala självstyrelsen och man
kan våga påståendet att det i dagens
läge inom dessa utvecklas en större aktivitet
än tidigare. Även om antalet förtroendemän
begränsas genom framtida
inkorporeringar och bildandet av storkommuner,
behöver det ej betyda att
behandlingen av de kommunala ärendena
begränsas till fåtalet i de beslutande
organen. Detta har jag närmast
velat säga som en replik till herr Heckscher
som ömmade för trädgårdsmästarna
i Hässelby.

Herr SVENSSON i Stenkyrka (ep):

Herr talman! I ett så sent skede av en
debatt är det mesta som kan sägas redan
sagt och ett anförande nu måste
bli en upprepning, vilket inte är helt
ovanligt i denna församling. Å andra
sidan kan det finnas anledning att upprepa
en del ting.

Vi är eniga på åtskilliga punkter. Det
gäller kommunernas uppgifter. Vi ställer
betydligt större anspråk än förr på
den kommunala servicen för befolkning
och näringsliv. Många kommuner har,
sådana förhållandena nu är, svårt att
klara sina uppgifter på tillfredsställande
sätt. Alla är vi väl också överens
om att söka skapa bättre betingelser
för den kommunala verksamheten och

122 Nr 8 Onsdagen den 21 februari 1962 em.

Översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

ingen bestrider väl att kommunsammanslagningar
i en del fall kan vara nödvändiga.
Yi vet att flera kommuner
har hemställt om medgivande till sammanslagningar.
Sådana är ju möjliga
med nuvarande ordning.

Den reform som regeringen nu med
stöd av folkpartiets majoritet är i färd
med att genomdriva måste sägas vara
eu reform i panikens tecken. Trots de
uppskov som har skett i ett par omgångar
har frågan forcerats på ett planlöst
och olyckligt sätt. Den utredning
som tillsattes inom inrikesdepartementet
hösten 1959 fick såvitt jag vet inte
ens några skriftliga direktiv. De parlamentariska
representanterna tillkallades
först under sommaren 1960 och
redan i februari 1961 lämnade utredningen
sitt betänkande. Två av de sakkunniga
har som tidigare påpekats i
ett särskilt yttrande angivit att ärendet
forcerats fram i sådant tempo att
de inte fått tid att penetrera spörsmålen
på tillfredsställande sätt. Man frågar
efter anledning till denna forcering. När
frågan diskuterades i riksdagen hösten
1960 förklarade regeringen att det var
grundskolans genomförande som krävde
en ny kommunindelning — vilken
i så fall hade kommit alldeles för sent
eftersom länsskolnämnderna då redan
var i färd med att planera grundskolan.
Men numera erkänner man att grundskolan
kan genomföras utan någon
kommunindelningsreform. Man medger
i propositionen att det ur statsmakternas
synpunkt inte behövs någon allmän
kommunindelning. En indelningsförändring
skulle ligga främst i kommunernas
eget intresse, heter det nu i propositionen.
Mindre än hälften av de
kommuner som avgivit remissyttranden
över utredningens betänkande har uttalat
sig för reformen. Man frågar sig då
om det numera kan anföras något annat
motiv för reformen än möjligen
prestigesynpunkter.

Man kan inte heller komma ifrån att
regeringsförslaget är en reformpolitik i

bakvänd ordning. Hela frågan gäller
att kommunerna måste få ett tillfredsställande
befolkningsmässigt och ekonomiskt
underlag. Ingen kan bestrida
att kostnadsfördelningen mellan staten
och kommunerna nu är orimlig. Kommunavgifterna
är mycket ojämnt fördelade
på landets invånare. Skolkostnaderna
t. ex. varierar mellan en krona
och sex kronor och folkpensionsavgifterna
mellan trettio öre och fem kronor.
Ingen kan bestrida nödvändigheten
av en rimligare fördelning mellan stat
och kommun och av en effektiv skatteutjämning.
Naturligtvis kan kommunsammanläggningar
i vissa fall medföra
skatteutjämning. Men i stort sett kan
man inte på det sättet lösa kommunernas
ekonomiska problem, inte ens —
det vill jag understryka — om man gör
de nuvarande landstingsområdena till
primärkommuner. Frågan om skatteutjämning
är under utredning. Resultatet
av denna bör bli en rimligare kostnadsfördelning
mellan staten och kommunerna
och en viss kommunalskatteutjämning.

Med hänsyn till den långt framskridna
tiden skall jag bara citera ett par
ord från debatten 1946 då konstitutionsutskottets
högt värderade talesman
herr Fast yttrade: »Denna kommunindelningsreform
bör inte göras om åtminstone
på en mansålder».

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Det kan, som här sagts
av många i dag, synas logiskt att man,
innan man gör en kommunindelning,
utreder förhållandet mellan stat, landsting
och kommuner. Men om man vill
göra det i ett samhälle som har en sådan
dynamisk utveckling som vårt, blir
utredningen aldrig färdig. Den spontana
viljan från kommunernas sida att
gå samman i olika kombinationer är
så stark att man på något sätt måste
försöka leda utvecklingen, så att den
blir till fördel för det hela.

Onsdagen den 21 februari 1962 em. Nr 8 123

Översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

Förhållandena är också mycket olika
i olika delar av landet; det har man
märkt av de anföranden som hållits
här i dag. I vissa landsdelar är behovet
av en indelningsreform mera påträngande,
i andra mindre. I mitt eget
län, Uppsala län, gick kommunsammanläggningen
1952 mycket hårt fram. 84
kommuner blev 24. En kommun består
av tio gamla och en annan av fem. Kommunalfullmäktigeordföranden
i en kommun
som består av fem gamla sade vid
en kommunkonferens för en tid sedan:
Ce oss tre års frist för att klara det här
frivilligt men gör sedan en obligatorisk
kommunindelning som 1952. På många
håll i bygderna finns en klar vilja att
gå mycket hårdare fram än enligt det
nu liggande förslaget, som bara syftar
till att ge en ram för frivilliga överenskommelser.

Jag skulle vidare vilja påpeka att den
starka vilja som finns hos många i riksdagen
att decentralisera uppgifter som
nu handläggs på det centrala planet,
fordrar starka kommuner, kommuner
som har tillräcklig kapacitet att ta
hand om de större uppgifterna.

Den statliga tillsynen och rådgivningen
kan minskas och ges en annan karaktär
om kommunerna ges större möjligheter
att klara sådana frågor. En
kommunal självstyrelse som bara består
i att betala räkningar är inte en
självstyrelse som vi har anledning att
slå vakt om. Kommunerna skall inte
vara något självändamål, utan de skall
fungera så att de kan klara de uppgifter
de har eller får.

Det har talats om svårigheterna att
samsa landsbygd och stad. Jag vill då
påpeka att det går mycket bra i t. ex.
Karlskoga. När Karlskoga skulle bli
stad ville man utesluta vissa landsbygdsdelar,
men dessa satte sig till bestämt
motstånd. Där fungerar det hela,
såvitt jag vet, mycket bra. Liknande erfarenheter
har man i Bollnäs stad och
Bollnäs landskommun som har gått samman,
och även i Ljusdals stad och

Ljusdals landskommun liksom i Lycksele
stad och Lycksele landskommun
som förbereder sammanslagning går det
bra. I alla dessa fall hade man en gemensam
församling, och det har gjort
känsloskälen lättare att övervinna än
om det varit olika församlingar. Men
känsloskäl får väl inte avgöra dessa
frågor. Statsmakterna har i flera år
förberett dessa sammanslagningar ur
andra synpunkter. Man har stiftat gemensam
kommunallag för land och stad,
gemensam hälsovårdsstadga och gemensam
byggnadsstadga; över huvud taget
strävar man till gemensam lagstiftning
för land och stad.

Sedan skulle jag vilja göra några små
randanmärkningar till utskottsutlåtandet
och propositionen.

När man tänker på de planer, som
länsstyrelserna skall upprätta, kan de
göras upp på mycket olika sätt. Vad
som är en näringsgeografisk region är
inte alldeles klart. Regionerna kan göras
större eller mindre. Går man in
för mycket storvulna planer, tar ett par
tre städer i länet och kring dessa bygger
upp en näringsgeografisk region, som
mycket väl kan motiveras, med en ganska
stor stad i centrum och många kommuner
där omkring, misstänker jag att
det samarbete som börjar där blir mycket
valhänt. Det kanske blir så löst och
man känner sig kanske inte så sammanhållen,
att det ger resultat i någon kommunsammanslagning
i det långa loppet.
De länsstyrelser däremot — och det
kanhända att det blir de allra flesta —
som går försiktigt fram och försöker
skapa mindre regioner, som också kan
sägas vara näringsgeografiskt riktiga,
kan plocka ut alla tätorter, som över
huvud taget kan tänkas bilda kärna i
en kommun, och får därigenom flera
kommunblock inom sina län. Där är
släktskapen större mellan kommunerna
och man kan lättare tänka sig ett samarbete.
Själva den tekniska uppläggningen
av denna regionindelning, som
skall ske av länsstyrelsen med hjälp av

124 Nr 8 Onsdagen den 21 februari 1962 em.

Översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

experter och i samråd med kommunerna,
kan sålunda bli avgörande för hur
det kommer att te sig. Jag tror då att
om man gör upp alltför storvulna planer,
ger det mindre resultat i form av
kommunsammanslagningar än om man
går försiktigt fram.

Det står vidare i utredningsbetänkandet,
i propositionen och tyvärr även i
utskottsutlåtandet att man skall försöka
att i samarbetsnämnderna, som det för
övrigt inte finns några regler för -—-det finns blott utkast till en lag, som
inte läggs fram i propositionen — sätta
in kommunalmän i framskjuten ställning.
Jag tycker att man skall bespara
sig sådana råd. De är till intet förpliktande.
Det kan inte skrivas in i en kommunallag,
att kommunerna skall ha folk
i framskjuten eller mindre framskjuten
ställning i en viss nämnd. Detta avgör
kommunalmännen själva på sätt som
bäst passar dem, och det kan tänkas
att i det här sammanhanget just vissa
kommunalmän i framskjuten ställning
är de som omöjliggör ett samarbete. Det
kan hända att man får lov att ta andra
personer för att få till stånd generationsväxling
och därefter ett verkligt
samarbete.

Det har framhållits, att man inte bara
skall vänta tills man avgjort frågan om
förhållandet mellan landsting och kommun.
Man skall också vänta tills en
ny länsindelning blivit genomförd. Men
det är det som är en av nyheterna i
propositionen, att inrikesministern säger
att kommunerna skall vara byggstenarna
för det blivande länet och
man skall skapa kommuner, oberoende
av länsgränserna. Detta måste ske först
och sedan får man anpassa länsgränserna
därefter. Därför kan man inte heller
stanna för länsstyrelsen som fastställelsemyndighet,
utan det bör vara
Kungl. Maj :t. Det kanske blir en av de
svåraste frågorna för Kungl. Maj :t att
avgöra och klara av, när planerna för
olika län kommer att visa olika resultat.
Det gäller då att medla inte bara

mellan länsstyrelserna utan även landstingen
och berörda kommuner.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till konstitutionsutskottets
utlåtande.

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Kommunindelningsfrågan
är helt naturligt en stor fråga för
alla kommuner och alla kommunalt intresserade
och engagerade personer. Av
talarlistans omfång och av den debatt
som hittills förts här att döma är frågan
dessutom mycket kontroversiell.
När man läser utskottets utlåtande och
reservationerna, frapperas man emellertid
av att det i så många stycken
åtminstone till synes råder samstämmighet
i bedömningarna av olika frågekomplex.

Alla försäkrar att full frivillighet skall
tillämpas även i fråga om eventuella
samarbetsnämnder och i fråga om att
över huvud taget slå samman kommuner.
Alla är överens om att den kommunala
demokratien är av allra största
värde och att den måste bevaras.
Alla anser att en omfördelning av uppgifter
mellan staten, primär- och sekundärkommuner
behöver ske och att
en bättre ekonomisk utjämning kommunerna
emellan måste komma till
stånd.

Om man är överens om åtskilliga med
kommunindelningen sammanhängande
problem, är dock samstämmigheten inte
så stor i fråga om slutsatserna av bedömningarna.
Utskottsmajoriteten har
efter en i varje fall i slutskedet ovanligt
brådskande behandling i utskottet
i stort sett tillstyrkt propositionen, medan
reservanterna yrkat avslag med
olika motiveringar och med olika tillläggsyrkanden.

Jag tycker för min del att det är
egendomligt att denna fråga har lagts
fram nu, innan pågående och väntade
utredningar, som har ett påtagligt samband
med frågan, är färdiga. Jag behöver
inte upprepa alla spörsmål som

Onsdagen den 21 februari 1962 em. Nr 8 125

Översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

borde klarläggas innan man går till beslut
i denna fråga. De bär tidigare berörts
i många anföranden. Jag kan bara
hänvisa till vad herr Magnusson i Tumhult
sade i början av debatten.

Det är ju så att det redan nu finns
möjlighet för de kommuner som frivilligt
vill gå samman att göra det. Om
man är överens om full frivillighet, talar
därför mycket starka skäl för att
man bör uppskjuta beslutet i denna fråga.
Först när utredningar av olika aktuella
frågeställningar lagt fram sina
förslag, bör man ta upp frågan igen till
förnyad behandling. Jag vill därför,
herr talman, i första hand yrka bifall
till första delen av reservation 2, som
innebär avslag på propositionen och
förslag om en del utredningar vilkas
resultat skall avvaktas innan man tar
upp frågan igen. Om riksdagen ändå
skulle besluta om en lagändring, yrkar
vi i andra delen av reservation 2 på
vissa enligt vår mening väsentliga förbättringar
av förslaget.

En planering hos länsstyrelserna kan
naturligtvis i och för sig vara lämplig
för samordning av olika önskemål om
frivilliga sammanslagningar. Det har redovisats
att det är ungefär 200 kommuner
som önskar gå samman, och inrikesministern
nämnde här tidigare att
det är åtskilliga av dessa som redan
har sina problem i departementet för
behandling. Men planerna vid länsstyrelserna
bör enligt vår mening närmast
ha karaktären av en intern arbetsplan
för länsstyrelsens eget behov och vara
sådan att den kan ändras. Genom rådgivning
kan länsstyrelsen med planen
som bakgrund medverka till att man
på lång sikt uppnår kommuner med
lämplig arrondering och bärkraft. Men
om man över huvud taget tror på en
frivillig kommunsammanslagning, vilket
jag gör, finns ingen anledning att
man ger dessa planer onödig officiell
karaktär genom att de fastställes av
Kungl. Maj :t, och därför har vi före -

slagit att länsstyrelsen själv skall fastställa
planerna.

Inrikesministern menade att det skulle
vara emot kommunalmännens intresse
om riksdagen följde högerns förslag
i det här avseendet. Jag har svårt att
förstå vad kommunalmännen skulle ha
emot ett sådant arrangemang. Skulle
någon vara missbelåten med den plan
som man har fastställt i länsstyrelsen,
finns ju möjlighet att överklaga länsstyrelsens
beslut hos Kungl. Maj:t. För
övrigt har planen, som vi ser det, endast
rådgivande karaktär. Om två kommuner
vill gå samman, har jag svårt
att förstå att länsstyrelsen kan vägra
detta, även om det skulle strida emot
den plan som man har i länsstyrelsen.
Man kan råda dem att vända sig åt annat
håll, men om de ändå står fast vid
sina önskemål, då måste de få gå samman,
eftersom det skall vara full frivillighet.

I propositionen och utskottsutlåtandet
bär man i princip anslutit sig till
tanken att kommunerna skall bestå av
näringsgeografiskt stabila områden
kring en centralort. Principen är naturligtvis
i många fall tillämplig, och
många kommuner torde redan nu vara
uppbyggda enligt denna. Men att göra
principen till regel tror jag inte är
lyckligt, särskilt där enligt denna princip
stora landsbygdsområden kommer
att anslutas till stora eller medelstora
städer. Resultatet blir i många avseenden
olyckligt för de mindre kommunerna,
vilka kommer att liksom drunkna
i den större enheten.

I propositionen redovisas på sidan
64 Kiruna stadsfullmäktiges yttrande i
detta avseende, och jag ber att få läsa
upp ett litet citat av detta: »Det kan enligt
fullmäktige icke bestridas att kommunbildningar
av sådan typ har betydande
nackdelar från kommunaladministrativ
synpunkt, varför starka betänkligheter
möter mot att utöka antalet
dylika kommunenheter.»

Nu hade herr Wiklund i Öjebyn nå -

126 Nr 8 Onsdagen den 21 februari 1962 em.

Översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

gon förklaring till detta yttrande, men
jag förmodar att man menar vad man
säger i Kirnna.

En av de nackdelar som man i yttrandet
från Kiruna åsyftar torde vara
att den kommunala självstyrelsen ovillkorligen
måste bli lidande och att ytterområdena
kan tänkas komma att få
stora svårigheter att få sina speciella
önskemål tillgodosedda. Utskottsmajoriteten
berör också denna fråga och medger
att vissa problem kommer att aktualiseras.
Man menar att alla tänkbara
åtgärder för att förstärka den kommunala
självstyrelsen förutsättningslöst
bör prövas, och man hälsar med tillfredsställelse
departementschefens tillkännagivna
avsikt att genom återkommande
överläggningar med företrädare
för kommunerna försöka få till stånd
åtgärder, vilka kan stärka den kommunala
demokratien.

Men, herr talman, är inte detta eu
ovanligt bräcklig grund att stå på?
Hade det inte varit bättre att göra dessa
överväganden och överläggningar innan
man beslutar om en ny kommunindelningsreform
?

Herr talman! Med det jag sagt och
med de ytterligare motiveringar som
tidigare har framlagts från vårt håll
bl. a. av herr Heckscher och herr Magnusson
i Tumhult som jag helt instämmer
i, ber jag att få yrka bifall till reservation
2 av herr Svenningson m. fl.
i dess helhet med den komplettering
som lämnats av herr Magnusson i Tumhult.

Herr DAHLGREN (ep):

Herr talman! Ett genomgående drag
i den debatt, som har förts i denna kommunindelningsfråga,
har varit att man
från alla partier ansett den ha en stor
och genomgripande betydelse för landskommunernas
framtida strukturutveckling.
Däremot skiljer sig bedömningarna
avsevärt i fråga om propositionens
inverkan på kommunernas förmåga att
kunna tillvarataga och ge en bättre kom -

munal service til! kommuninvånarna.
Centerpartiet har hävdat propositionens
oförmåga att leda till resultat, som
vi kan anse vara tillfredsställande. Detta
har bl. a. givit den socialdemokratiska
tidningspressen anledning att anklaga
centerpartiet för att, som man säger,
»försöka ösa sand i samhällsmaskineriet»
och använda sig av kommunindelningsfrågan
i valspekulativt syfte.

Jag måste, herr talman, trots mina
få riksdagsår och naturligtvis med all
respekt för äldre kammarledamöters
större kunnande, ändock i detta mitt
första debattinlägg i kammaren få något
reagera mot de tillvitelser, som man
här gör. Jag kan förstå att inrikesministern
möjligtvis kan beklaga, att full
politisk enighet inte kunnat uppnås
kring denna proposition. Men det måste
väl ändå vara så i ett demokratiskt
styrelseskick, att partibildningar och
människor kan ha rättighet att redovisa
en annan inställning till frågors lösande
— utan att fördenskull bli påsatta
en etikett, som inte svarar mot
det riktiga förhållandet.

I dagens sakfråga har jag den uppfattningen,
herr talman, att propositionen
är alltför tidigt väckt. Jag tror att
denna uppfattning delas av många -—
även av kommunalmän som står inrikesministern
politiskt nära. Jag grundar
min uppfattning på det förhållandet
att jag anser en översyn av kommunindelningen
i en framtid för sannolik,
men att man här har angripit
problemet från fel utgångspunkt. Den
befolkningsomflyttning som pågått under
årtionden har medfört en koncentration
av människor till vissa regiondelar
av landet, vilket innebär ett betydligt
större problem än de kommuner
utgör, från vilka människor har flyttat
och vilka inrikesministern och utskottsmajoriteten
i dag anser vara för
små för att fortfarande kunna fungera
som självständiga enheter.

Därför hade det sannolikt varit av
större intresse att först få en kartlägg -

Onsdagen den 21 februari 1962 em.

Nr 8 127

Översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

ning av de stora regionernas fortsatta
utveckling, denna utvecklings inverkan
på samhället ur miljö- och försvarssynpunkt
m. m. Man skulle sålunda därefter
gjort en översyn av landets samtliga
länsgränser under beaktande av
storstadsregionerna och av landstingens
framtida arbetsuppgifter. Här kan visserligen
erinras att det redan i dag
förekommer samarbete mellan landstingen
för att lösa kommunernas samarbetsfrågor.
Men lika väl kan invändas
att det landstingsinterkommunala
arbetet i en framtid kan komma att
ökas. Här kan en parallell dras med de
nuvarande små kommunalförbunden,
som man med den nya kommunindelningen
vill undvika. Följden av detta
resonemang måste då bli att lika väl
som kommunerna i dag anses för små
att klara sina uppgifter, lika väl kan
det bli nödvändigt att göra landstingsarbetet
effektivare genom ändrade gränser
för deras områden. Man skulle sålunda
först efter det att dessa utredningar
presenterats ha diskuterat en
översyn av kommunindelningen.

Nu föredrar inrikesministern att gå
den motsatta vägen, från kommunerna
och uppåt. Jag är inte övertygad om
att den vägen kommer att visa sig vara
den riktiga. Den kommer nog i stället
att bli ganska törnbeströdd, bl. a.
därför att de kommuner som i dag ligger
i länens gränstrakter, ogärna helt
eller delvis uppgår i ett annnat län
utan att med bestämdhet veta hur framtida
länsgränser en gång kommer att
fastställas. Beträffande de nu diskuterade
kommunernas storlek och invånarantal
framhåller man att riktmärket
vid planeringen bör vara att en
kommun år 1975 skall ha minst 8 000
invånare. Jag förstår inte vad man har
för stöd för denna utgångspunkt. Vi
rör oss redan i dag med så oerhört
skiftande förutsättningar för olika uppgifters
genomförande. Befolkningsunderlaget
för t. ex. distriktssjuksköterska
bör utgöra 2 000 invånare och för

vissa yrkesundervisningsuppgifter cirka
30 000 invånare. Rent erfarenhetsmässigt
kan sägas att vissa förvaltningsuppgifter
synes kunna fungera med ännu
större invånarantal.

Jag tror därför att det är farligt att
nu fastställa ett visst invånarantal såsom
önskvärt utan att först ha angripit
själva grundorsaken till det förda
resonemanget om ändrad kommunindelning,
nämligen den stora befolkningsomflyttning
som pågår. Det hade varit
lyckligt om man först gjort ett försök
att komma till rätta med stora befolkningscentras
tillväxt. Jag gör detta
bedömande mot bakgrunden av utvecklingen
i min egen valkrets, Kalmar
län, där en mycket livlig befolkningsomflyttning
pågått under många
år. Folkmängden kulminerade redan
1880, då länet hade cirka 245 000 invånare.
Trots födelseöverskott under
årtionden har befolkningssiffran fram
till 1961 sjunkit med drygt 10 000 invånare
— under en tid då landets befolkning
i övrigt ökat från 4,5 till 7,5
miljoner. Mot bakgrunden av dessa siffror,
som visar utvecklingen inom ett
så pass stort geografiskt område som
Kalmar län, vill jag påstå att invånarantalet
8 000 inte utgör någon reell
framtidsbedömning av befolkningsomflyttningens
karaktär i fortsättningen
då av detta framgått att länet i sin helhet
haft nettoutflyttning. Därför vore
det realistiskt att, innan man går i författning
om att bilda nya kommuner,
uppbyggda kring A-, B- och C-regioner
om vars framtida värde man inget
vet, först gripa sig an med grundorsaken
till befolkningsomflyttningen,
nämligen att det inom ifrågavarande
områden i dag saknas attraktiva arbetstillfällen.
Ingenting annat än intensivare
industrilokaliseringsarbete kan
bryta nuvarande trend. Först sedan detta
problem lösts kan man skapa kommuner
och län med stabilare invånarantal.
För ingen tror väl att de nya
kommunbildningar, som skapas av stör -

128 Nr 8 Onsdagen den 21 februari 1962 em.

Översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

re geografiska enheter och byggs upp
kring en serviceattraktiv tätort, enbart
av dessa skäl skulle ha större möjligheter
att intressera nya industriföretag
för etablering än exempelvis de
städer i dag har som ligger inom Kalmar
län och som icke har förmått att
uppta den befolkningsutflyttning som
ägt rum från länets kommuner. Resultatet
för länet i dess helhet har tvärtom
blivit denna nettoutflyttning.

Med detta menar jag att de nya tätorterna
ur den synpunkten inte skulle
ha större möjligheter än de tätorter
som skapats och utbyggts sedan 1952
har. Om inte en vidgad och intensifierad
lokaliseringsverksamhet äger rum,
så blir följden i de orter där länens städer
inte förmår absorbera landskommunens
arbetskraftsreserv en konstant
nettoutflyttning. Detta kommer att påverka
även landstingens verksamhet.
Sjukvårdsinrättningarna måste exempelvis
ha ett visst befolkningsunderlag
för att fungera. Vad man i ett sådant
läge skulle riskera att förlora i investerat
kapital i dessa inrättningar är
oerhörda summor, som i dag inte kan
överblickas.

Ett accepterande avpropositionen och
utskottsutlåtandet innebär alltså, herr
talman, ett accepterande av den fortsatta
befolkningsomflyttningen till ett
fåtal bebyggelsecentra i landet. Den
grund som här läggs för de nya kommunbildningarna
är byggd på »lösan
sand», när man inte samtidigt är beredd
att diskutera ett fördelande av
landets sysselsättningsmöjligheter. Om
regeringens krafter inriktats på en medverkan
till ett förflyttande av arbetstillfällena
till arbetskraften, i lika hög
grad som nu på att förflytta arbetskraften
till arbetstillfällena, så skulle
vi sannolikt ha haft en bättre bedömningsgrund
för den viktiga fråga vi nu
skall fatta beslut i.

Herr talman! En fullständig utredning
av storstadsregionernas tillväxt,
länsgränsernas justering med tanke på

nuvarande kommunikationsmedel och
landstingens kommande arbetsuppgifter
och därefter en översyn av kommunerna,
där man tagit sikte på att
skapa bättre möjligheter för den enskilde
att behålla den anknytning han
genom traditionen haft till sin bygd,
skulle ha givit ett bättre resultat än det
som kan åstadkommas genom det föreliggande
förslaget.

Herr TRANA (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet
för att framföra några reflexioner, särskilt
i anknytning till utskottsreservanternas
argument, rörande bedömningen
av den allmänna giltigheten av
reservanternas, framför allt centerreservanternas,
ståndpunktstaganden. Dessa
reflexioner gör jag med utgångspunkt
från en nära trettioårig erfarenhet av
kommunalt arbete i beredande, beslutande
och verkställande kommunala organ
i en bygd som kanske mer än de
flesta fått vidkännas de negativa följderna
av vårt samhälles allt mer accentuerade
strukturomvandling. Jag hav
under denna tid medverkat i två kommunsammanslagningar,
dels den genom
lag år 1952 genomförda, dels en den 1
januari 1957 efter frivillig överenskommelse
vidtagen kommunsammanslagning.

Vid den år 1952 genomförda kommunkonstruktionen
sammanfördes i
den nya enheten fem tidigare landsbygdskommuner
med i stort sett samma
struktur. Ingen av dessa tidigare
självständiga kommuner tillförde den
nya enheten, som fick namnet Frösåkers
storkommun, någon centralort
som kunde göra anspråk på att vara
eller att bli den naturliga samlingspunkten,
administrativt eller ur allmän
servicesynpukt, i den nybildade storkommunen.
Den kommunala administrationsapparaten
fick under en följd av
år hanka sig fram med provisoriska
lösningar samtidigt som bygdens sedan
århundraden hävdvunna central- och

Onsdagen den 21 februari 1962 em. Nr 8 129

Översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

serviceort, Osthammars stad, i övrigt
fortsatte att fylla sin tidigare funktion.
Här förelåg alltså i princip de allmänna
förutsättningar som utgör den kanske
viktigaste grundstenen i indelningssakkunnigas
förslag till ny kommunindelning.

Storkommunens ansvariga ledning
blev också ganska snart rent erfarenhetsmässigt
övertygad om att det var
ett stort missgrepp att bygdens naturliga
centrum, tätorten, vilken låg mitt
i storkommunen, icke redan år 1952 införlivades
med densamma. I fullständig
enighet men med markerat stöd från
centerpartiets och socialdemokraternas
representanter upptogs därefter de förhandlingar
med stadens representanter
som ledde fram till den frivilliga kommunsammanslagningen
år 1957. Denna
sammanslagning bestod formellt i att
landsbygdskommunen inkorporerades
av staden men reellt i det motsatta förhållandet.
Ingendera parten har hittills
förlorat på förbindelsen. Möjligheterna
till enhetlig överblick och planering har
utökats, och tidigare konkurrensförhållanden
mellan stads- och landsbygdskommunen
har bortfallit.

I det nu föreliggande utskottsutlåtandet
lika väl som i de till utlåtandet
knutna reservationerna understryks
starkt att utformningen av de nya kommunbildningarnas
status bör ske under
hänsynstagande till att den kommunala
självbestämmanderätten inte bara bibehålies
utan om möjligt förstärks. Målsättningen
är alltså i detta avseende gemensam,
men som så ofta annars skiljer
sig uppfattningarna då det gäller att
bedöma vilka åtgärder som bör vidtas
för att med bevarad kommunal självbestämmanderätt
komma till rätta med
de problem som av alla anses nödvändiggöra
mer eller mindre vittgående åtgärder.

Med beaktande av fortsatt kommunal
självbestämmanderätt såsom målsättning
har — frånsett divergerande
uppfattningar i detaljfrågor — de fles5
— Andra kammarens protokoll 1962.

ta remissorgan med vidare överblick,
liksom departementschefen och utskottsmajoriteten,
ansett sig i huvudsak
kunna biträda indelningssakkunnigas
förslag; dock förutsättes en ytterligare
markerad frivillighet för kommunerna.
Reservanterna däremot underkänner
i huvudsak de föreslagna
åtgärderna i det framlagda förslaget.
De ifrågasätter starkt att dessa vid ett
genomförande kommer att leda till det
åsyftade resultatet. De yrkar därför i
första hand avslag på propositionen och
föreslår i stället att vissa pågående utredningar
först skall slutföras och nya
—• bl. a. avseende möjligheterna till
stärkande av den kommunala självstyrelsen
— igångsättes. Man tror med
andra ord att man på andra vägar än
de av utskottsmajoriteten förordade
skall kunna komma till rätta med den
nuvarande konununproblematiken.

I motiveringen för reservation nr 3
slås till en början fast att den kommunala
självstyrelsen är en grundval för
vår demokrati. Reservanterna understryker
sedan »att ett bevarande och
stärkande av den kommunala självstyrelsen
är av största betydelse för strävandena
såväl att så långt möjligt decentralisera
styrelsen som att bereda
medborgarna möjligheter till aktivitet
i vår demokrati».

Jag kan helt instämma i det första
konstaterandet. Beträffande det andra,
som pläderar för decentralisering i stället
för koncentration av den kommunala
styrelsen, synes det mig som om reservanterna
gjort sig skyldiga mera till
önsketänkande än till vad som erfarenhetsmässigt
kan sägas utgöra en saklig
anvisning om den kommunala självstyrelsens
möjligheter. Man kan naturligtvis
anse att ju flera som är med
och bestämmer desto fullödigare är demokratien,
men det är väl inte demokratien
som term utan demokratiens
funktionsmässiga möjligheter, som måste
värdebedömas. Mot den bakgrunden
är jag helt övertygad om att kommuner
8

130 Nr 8 Onsdagen den 21 februari 1962 era.

Översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

sammanslagningen år 1952 genom den
stora minskningen av antalet kommuner
med åtföljande starka gallring i den
kommunala representationen betydde
en genomgående kvalitetshöjning av
densamma, vilket väl också måste betyda
en starkare garanti för ett funktionsdugligt
kommunalt självstyre. Samma
följdverkningar tror jag att ett genomförande
av det förslag som nu debatteras
kommer att få. Sedan är det
ju en annan sak, att de företeelser, som
ligger till grund för samhällets strukturomvandling,
är av den art att de oftast
försiggår på ett plan som i allmänhet
ligger utom räckhåll för den
kommunala självstyrelsens befogenlietsområde.

I reservanternas motivering medges,
att kommunsammanslagningar i viss utsträckning
måste betraktas som nödvändiga
för förbättring av den kommunala
verksamheten. Men man kan å andra
sidan icke godkänna de principer
för indelningen som förordas i propositionen.
Man befarar bl. a. att sammanförande
av större städer med omgivande
landsbygdskommuner kan komma
att medföra svårigheter för de senare
att hävda sina intressen. Detta kan naturligtvis
vara riktigt om stadsbefolkningen
blir alltför dominerande beträffande
sådan service, som icke regleras
genom lag och författning. Å andra sidan
kan väl ifrågasättas om sådan service
ändock skulle komma till stånd
om landsbygdskommuner med begränsade
ekonomiska resurser lämnades åt
sig själva. Den hittillsvarande utvecklingen
motsäger icke antagandet att så
ej skulle bli fallet.

Man befarar vidare att motsatta förhållandet
skulle kunna bli rådande i de
fall då ett vidsträckt landsbygdsområde
skulle sammanföras med en mindre
stad. Därvid synes man bortse ifrån att
staden eller tätorten enligt propositionen
förutsättes vara den från början
naturliga centralorten för kringliggande
landsbygd. Att förmoda att lands -

bygdsrepresentanterna i sådant fall inte
skulle känna ansvar för utvecklingen
av sin egen centralort synes mig vara
en förvånande nedvärdering av dessa
representanters rent kvalitetsmässiga
egenskaper.

Min egen låt vara begränsade erfarenhet
säger mig att detta är en felbedömning
av reservanterna. Tvärtom torde
en kommunindelning enligt det framlagda
förslaget verksamt komma att bidraga
till en utjämning och sammansmältning
av de hittillsvarande ofta
motstridiga tätorts- och landsbygdsintressena.

Med utgångspunkt från den föreslagna
reformens inverkan på den kommunala
demokratien framhåller reservanterna
vidare, att en realistisk bedömning
synes ge vid handen, att reformen
sannolikt skulle betyda en försvagning
av den kommunala självstyrelsen, och
man säger vidare att det inte kan hållas
för säkert att den nuvarande koncentrationsprocessen
kommer att motsvara
befolkningens spontana önskningar.

Synpunkterna om demokratien låter
jag anstå, det skulle föra för långt, och
jag har tidigare snuddat vid dem. Men
flykten från landsbygden har enligt mitt
förmenande i mycket ringa utsträckning
berott av människornas spontana önskningar.
Den har däremot i största utsträckning
varit beroende av att människorna
måst söka sig till de platser
där de kunnat erhålla arbete och utkomst.
Och eftersom detta icke är en
företeelse typisk enbart för vårt land,
utan för alla industriländer över hela
världen, tror jag också att det i detta
avseende är så gott som omöjligt att
vända på utvecklingen utan vidtagande
av för vårt styrelseskick hittills främmande
tvångsåtgärder. Jag tror att man
kan vidtaga åtgärder, som lindrar och
i viss mån utjämnar verkningarna, och
jag tror att förslaget om en ny kommunindelning
är en sådan åtgärd.

Onsdagen den 21 februari 1962 em.

Nr 8 131

översyn av rikets

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr SVENSSON i Va (ep):

I de allra flesta av de anföranden
som hållits här i dag om kommunindelningen
liksom i den diskussion som tidigare
har förts beträffande denna fråga
har skäl anförts för att denna kommunindelning
är lämplig och nödvändig.
Man får emellertid inte glömma
bort att det här gäller inte endast en
grupp av landets befolkning. Det gäller
inte enbart landsbygden med alla dess
problem beträffande trivsel och dylikt,
utan det gäller även städer och köpingar.

I den allmänna samhällsdebatten
tycks man vara ense om att det bör
skapas en levande landsbygd som får
behålla sin särprägel. Den gamla kommunala
självstyrelsen har också utgjort
ett av huvudtemata i dagens debatt och
även i tidigare förda debatter, och alla
tycks, var och en från sina utgångspunkter,
vara ense om att den är värd
att bevaras även för framtiden. Man är
bara inte ense om på vilket sätt den
bäst skall kunna bevaras. Somliga menar
att den kommunala självstyrelsen
genom en ny kommunindelning skulle
kunna förstärkas. Andra menar raka
motsatsen. Det var samma förhållande
när det gällde remissinstanserna. En
del av dem ansåg att den nya reformen
skulle stärka den kommunala självstyrelsen.
Men omkring 200 kommuner ansåg
att reformen skulle innebära en försvagning
av densamma. Det torde emellertid
trots allt vara svårt att uppnå
trivsel, att bevara särprägel och kommunal
självstyrelse för de många landsortskommuner
som avses skola sammanläggas
med närmaste stad eller köping.

Jag representerar inte en kommun
som vare sig nu eller efter en eventuell
ny indelning kommer att sammanläggas
med något större samhälle eller
någon köping. I motsats till talaren före
mig saknar jag alltså personlig erfaren -

indelning i borgerliga primärkommuner

het härav. Men även jag har en mer
än trettioårig kommunal erfarenhet
bakom mig. Jag vet därför ungefär hur
man ser på de olika problemen i landsortskommunerna.

Avstånden till de nya kommunala
centra blir väl ofta ganska långa, och
landsbygdsbefolkningens inflytande på
den samlade kommunala förvaltningen
blir inte detsamma i en sådan mastodontkommun.
Landskommunernas kommunala
förtroendemän försvinner och
deras arbetsuppgifter överflyttas till
stor del på nytillsatta kommunala
tjänstemän. Att detta inte kommer att
verka stimulerande på det allmänna
intresset för kommunala spörsmål
bland invånarna förstår säkert envar.
Ett minskat intresse för de kommunala
angelägenheterna, minskade möjligheter
bland landsbygdsbefolkningen att
följa de kommunala frågorna, är under
sådana förhållanden en ganska naturlig
men enligt min åsikt föga lycklig
följd.

Man kan konstatera att ju större en
kommun blir befolkningsmässigt sett,
desto högre blir kostnaderna för förvaltningen.
Frågan är därför vilket system
som medför den största effekten
och de minsta olägenheterna. Visst finns
det kommuner som under nuvarande
förhållanden har svårt att bära upp alla
de kommunala förvaltningsuppgifterna.
Men här är det fråga om hur långt man
skall gå i koncentration av den kommunala
förvaltningen. Ingen kan bestrida
att det uppstår olägenheter när
man sammanslår landskommuner med
stad eller köping. Olägenheterna är ömsesidiga.
Ofta är det väl så att fullmäktigemajoriteten
i en stad har det största
intresset knutet till den egentliga staden
och dess befolkning. De ledamöter däremot
som representerar landsbygden
anser ofta att kommunalskatten är alldeles
för hög i förhållande till vad man
får med av den s. k. gemensamma kakan
i jämförelse med staden.

Detta kan rent av bli en förstärkning

132 Nr 8 Onsdagen den 21 februari 1962 em.

Översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

av de krafter som vill bromsa upp utvecklingen,
och sådana krafter finns det
överallt. Tidigare var det så att kammarkollegium
inte ville tillstyrka stadsrättigheter
för samhällen med en alltför
dominerande landsbygd inom sitt
område för att förebygga att sådana här
mindre trevliga situationer skulle uppkomma.
Även i en stad är den fria kommunala
verksamheten av stor betydelse.
Det är inte så länge sedan den nu gällande
kommunindelningen genomfördes.
Knappast tio år har förflutit sedan
dess. Ännu är inte alla såren läkta efter
den operationen. Man har under
den tid som förflutit sedan dess investerat
en hel del pengar i kommunala
förvaltningslokaler och andra lokaler
för den gemensamma trivseln, och så
upptäcker man plötsligt att det hela
inte var stort mer än ett provisorium.
Det är ett problem som här framförts
av bland andra herr Antonsson.

Ett av de oftast anförda motiven för
den nu föreslagna indelningen är att
kommunerna i allmänhet är för ekonomiskt
svaga att genomföra alla de uppgifter
som man menar att kommunerna
bör svara för. Det argumentet har vi
hört här i dag och även tidigare.

Främsta orsaken till dessa ökade kostnader
är — som det har framhållits
från många håll här i dag — att finna
i den kostnadsövervältring som på senaste
tid har skett från staten till kommunerna.
Om man nu sammanlägger två
eller flera kommuner med svagt skatteunderlag
kan inte detta — och det har
också påpekats i dag —• medföra någon
ekonomisk förstärkning.

Jag är fullt medveten om att det inte
låter sig göra att någon gång, hur länge
man än väntar, företa en kommunindelning
som kan bli för evigt bestående.
Det är klart att förändringar i såväl
rent befolkningsmässigt som ekonomiskt
avseende kan inträffa och kommer att
inträffa som så småningom gör en omprövning
nödvändig. Å andra sidan kan
man också sätta i fråga om den nuva -

rande uppdelningen av de samhälleliga
uppgifterna mellan stat, landsting och
kommun är så riktig att man för den
skull bör företaga eu ny kommunindelning.
Tendensen att från staten överföra
alltmera på landsting och kommuner
torde med tiden tvinga fram en omprövning
i stort av frågan om fördelningen
av arbetsuppgifterna mellan
dessa olika huvudmän.

Först sedan dessa spörsmål har utretts
och man har kommit fram till en
rimlig och rättvis kostnadsfördelning
mellan stat, landsting och kommun och
en rättvis kommunalskatteutjämning
föreligger, såvitt jag kan förstå, de bästa
möjligheterna att genomföra en kommunindelning
som kan bli bestående
någon längre tid.

Av dessa orsaker ber jag, herr talman,
att få biträda yrkandet om avslag
på propositionen.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Jag bär skrivit ett särskilt
yttrande till utskottets utlåtande
som jag med ett par ord skall be att få
motivera.

De indelningssakkunniga föreslog att
man redan i samband med ett beslut om
större kommunenheter skulle uttala sig
i riksdagen för ett enhetligt kommunbegrepp.
Kungl. Maj:t har inte velat
följa detta förslag, och utskottet har i
likhet med Kungl. Maj :t skrivit att vissa
utredningar bör företagas innan ett definitivt
beslut på denna punkt kan fattas.
Jag instämmer i dessa synpunkter,
och det är självklart att de utredningar
som nu pågår beträffande de särskilda
rättigheter och skyldigheter som städerna
har först måste avslutas. Jag har dock
den meningen att det redan nu hade
varit möjligt att göra ett principiellt
uttalande i enlighet med vad de indelningssakkunniga
föreslog om att inrätta
en enhetlig typ av primärkommun.

De kommunala sammanslagningar
som kommer att ske, kommer att resultera
i att det sida vid sida ligger kom -

Onsdagen den 21 februari 1962 em. Nr 8 133

Översyn av rikets ''indelning i borgerliga primärkommuner

muner med ungefär samma struktur,
ungefär lika stora och näringspolitiskt
sett ungefär likartade, som kommer att
sortera under olika lagstiftning. En del
kommer att vara landskommuner och
andra stadskommuner. Det är angeläget
att denna skillnad i kommuntyp så snart
som möjligt utraderas. Därför, herr talman,
har jag framfört dessa synpunkter.

Inrikesministern uttalade i dag att en
ny kommunindelning inte löser alla de
kommunala problem som man har att
brottas med. Större kommuner skapar
förutsättningar för en förbättrad kommunal
service. Men det behövs också
andra åtgärder för att dessa många problem
skall lösas. Härvidlag krävs skatteutjämning,
förbättring av kommunikationerna
och en aktiv lokaliseringspolitik.
Jag vill för min del som ett starkt
önskemål på denna punkt framföra att
samhällets resurser då det gäller lokaliseringspolitiken
bleve större än de nu
är. De samhälleliga resurserna räcker
inte. En ny lagstiftning måste säkerligen
till för att möjliggöra en rimlig
spridning av den industriella verksamheten
ute i landet.

Den romantiska tron — som framförts
i dag från centerpartistiskt håll —
att människorna utan särskilda åtgärder
ändå så småningom återvänder till
den kommun som de tidigare har lämnat
uppfattar jag inte som realistisk.
För att hejda avflyttningen och befolkningsuttunningen
är det säkert i stället
nödvändigt med en förstärkning av statens
resurser på detta område.

•lag lyssnade med stort intresse till
min länsbänkskamrat herr Dahlgren,
som var inne på lokaliseringsfrågorna.
Han framförde synpunkter som jag personligen
är beredd att skriva under. Han
ställde ganska långtgående krav på att
samhället skall vara aktivt på detta område.
Jag skulle vilja fråga herr Dahlgren,
hur långt han vill gå när det gäller
att ge samhället resurser till en mera
effektiv lokaliseringspolitik. Har centerpartiet
någon ideologi på den punkten?

Såsom socialist är jag själv naturligtvis
redo att tillstyrka att staten får mycket
vittgående resurser för att skapa en
mera effektiv lokalisering av näringslivet
än den nuvarande. Jag har den
meningen att det aldrig går att klara av
exempelvis mitt eget och herr Dahlgrens
läns stora bekymmer, om man inte gör
en insats genom ett kraftigt statsingripande.

För mig är det litet underligt att centerpartisterna
ibland med ena handen
tillbakavisar det som kallas statstvång
och samhällsdirigering samtidigt som de
i lämpliga ögonblick med andra handen
kastar ut paroller med krav på statsingripanden
som, såvitt jag kan bedöma
dem, är av klart socialistisk karaktär.

Jag skulle vara tacksam, om kammaren
i dessa debattens sista minuter fick
upplysning om huruvida centerpartiet
och herr Dahlgren på denna punkt har
någon ideologi.

Jag noterar samtidigt med tacksamhet
att herr Dahlgren deklarerar att han
för sin del inte kommer att använda
frågan om kommunindelningen i valrörelsen.
Han anser inte att centerpartiet
kommer att göra politik av denna fråga.
Jag vet inte hur det kommer att bli med
den saken, men jag tror att valrörelsen
i Kalmar norra län kommer att vinna på
herr Dahlgrens deklaration att han för
sin del inte vill göra politik av frågan.

Herr talman! Det har under dagens
debatt ideligen hänvisats till den kommunala
självstyrelsen och den kommunala
demokratien. Från många håll har
hävdats att den lilla kommunen bättre
än den stora kommunen tillgodoser de
krav på kommuninvånarnas medverkan
i styrelsen som begreppet kommunal
demokrati innefattar. Är det alldeles
säkert? Vi känner nog alla till exempel
på små kommuner som styres ganska
självständigt av en människa eller en
handfull människor utan påtagligt intresse
av att fördela uppdrag och ansvar
åt andra. Medborgarnas villighet att
medverka till kommunernas styrelse är

5* — Andra kammarens protokoll 1962. Nr 8

134 Nr 8 Onsdagen den 21 februari 1962 em.

Översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

säkerligen beroende av helt andra faktorer
än kommunernas storlek. De politiska
partierna och folkbildningsorganisationerna
har en betydande uppgift då
det gäller att aktivisera människornas
intresse för det fenomen som kallas
kommunal demokrati.

Herr DAHLGREN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Alemyr har haft
vänligheten att till mig nikta en fråga
angående centerpartiets inställning till
lokaliseringspolitiken. Det finns givetvis
många vägar att beträda i detta avseende.
En god grund att bygga vidare
på när det gäller att få till stånd en
radikal ändring av nuvarande missförhållanden
skulle vara att man över
huvud taget skapade ett företagsvänligt
klimat genom att bl. a. underlätta och
förbättra kapitalförsörjningen till företagen.
Man skulle också genom skatteeftergifter
kunna stimulera till ett nyetablerande
av företag.

Jag skulle vilja rekommendera herr
Alemyr att studera de motioner beträffande
dessa problem som avgivits av
centerpartiet, och jag vore mycket tacksam,
om vi från centerpartiets sida kunde
hoppas på herr Alemyrs och hans
meningsfränders stöd och medverkan
när dessa motioner kommer upp till behandling
i riksdagen.

I övrigt vill jag uttrycka den förhoppningen
att den lokaliseringsutredning
som nu arbetar skall snabbt komma
med förslag till positiva lösningar av
hela problemkomplexet.

Vad beträffar herr Alemyrs fråga om
valrörelsen i Kalmar län o. s. v. vet jag
inte, om det är kutym att här i riksdagen
diskutera sådana saker — jag är så
nykommen att jag inte har någon erfarenhet
därav. Men jag skulle vilja säga
att om de gamla, kloka socialdemokratiska
kommunalmän som finns ute i
bygderna kommer sannolikt att reagera
mot det beslut som här fattas, och om
man från det hållet vill göra politik

av saken, så har jag inte någon möjlighet
att påverka detta.

Herr ALEMYR (s) kort genmäle:

Herr talman! De båda frågor som jag
ställde till herr Dahlgren hade aktualiserats
av herr Dahlgrens eget anförande.
Han tog där upp spörsmålet huruvida
centerpartiet skulle komma att i
valrörelsen använda frågan om kommunindelningen,
och han deklarerade
att han för egen del inte ämnade göra
detta, något som jag med tacksamhet
noterade.

Min andra fråga gällde centerpartiets
ideologi beträffande lokaliseringspolitiken.
Herr Dahlgren svarade mig att
man måste skapa ett företagsvänligt klimat.
Jag förstår inte riktigt detta svar.
Det kan väl inte bli tal om ett företagsvänligt
klimat som skulle särskilt gagna
avfolkningsbygderna. Om man vidtar
skatteåtgärder eller andra åtgärder,
som enligt herr Dahlgrens mening är
företagsvänliga, måste dessa åtgärder
gagna företagsamheten var den än uppträder,
och detta är inte detsamma som
lokaliseringspolitik.

Vill herr Dahlgren och centerpartiet
medverka till att ge de svenska statsmakterna
resurser att vidta sådana åtgärder,
att det kommer ut företag i de
bygder som nu lider av avfolkningen?
För min del skulle jag gärna såsom
socialist vara med om att staten placerar
industrier i det på invånare uttunnade
Kalmar län, där vi båda bor.

Herr DAHLGREN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag har här redan pekat
på medel att åstadkomma ett företagsvänligare
klimat, nämligen att skapa
en bättre kapitalförsörjning till företagen
och att exempelvis medverka till
skatteeftergifter, och jag vill säga till
herr Alemyr att staten redan i dag har
resurser att genomföra sådana åtgärder
utan lagändringar.

Onsdagen den 21 februari 1962 em.

Nr 8 135

Översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Jag vill helt kort spinna
vidare på två teman i den föregående
debatten. Det ena anknyter till det honnörsord
som talarna här bollat med,
nämligen kommunal självstyrelse.

Givetvis är det ur alla synpunkter tillfredsställande
att man över lag slår
vakt om den kommunala självstyrelsen.
Men jag tycker att många av talarna har
sett alltför formellt på denna självstyrelse
och endast tagit hänsyn till fullmäktiginstitutioner,
nämnder och styrelser.
Det avgörande är väl ändå att
kommunerna har uppgifter och möjligheter
att fullgöra dessa, och när jag
nu utan tvekan ansluter mig till propositionen
och konstitutionsutskottets utlåtande
är det just därför att jag betraktar
det väsentliga i den kommunala
självstyrelsen vara att kommunerna erhåller
sådana möjligheter.

Från dessa utgångspunkter är det
mycket svårt för mig att förstå dem som
menar att man skall förstärka eller
åtminstone bevara den kommunala
självstyrelsen genom att reducera antalet
uppgifter för kommunerna. Nu skall
jag inte, herr talman, vid denna sena
timme slå in öppna dörrar genom att
polemisera mot denna uppfattning, som
glädjande nog varit svagt företrädd i
dagens debatt.

Låt mig emellertid uttrycka den tanken,
att jag gärna skulle se att man kunde
vidga primärkommunernas uppgifter,
men det förutsätter en förstärkning
av deras arbetsmöjligheter. Här kommer
vi in på det som ändå måste vara det
centrala i debatten, nämligen att kommunerna
skall erhålla bärkraft.

I anslutning till de intressanta citat
ur London Times som herr Widén återgav
vill jag säga, att den självständiga
beskattningsrätten är grundvalen för vår
kommunala självstyrelse. Men vad hjälper
det att en sådan självständig beskattningsrätt
finns inskriven i författningen
om kommunerna har svag bärkraft
och därför inte kan få in några större

skatteinkomster? Då har de svårt att
fylla de funktioner som vi vill att de
skall fylla, de kan inte ge medborgarna
den service som dessa begär, inte utgöra
den grundval för näringslivet som också
är önskvärd.

Ur denna synpunkt har jag mycket
svårt att förstå den uppfattning som
exempelvis herr Svensson i Vä utvecklade
för en stund sedan från denna talarstol,
nämligen att man skulle försöka
undvika att lägga samman landskommuner
med städer och att man snarare
skulle föra samman landskommuner,
som är svaga. Det är nämligen
sant, som sagts många gånger förut, att
det är svårt att göra två sådana kommuner
rikare genom sammanläggning.
Man behöver, om man skall skapa bärkraftiga
kommuner, tillämpa centralortsprincipen:
förena landsbygd och
städer på många håll. Nu kan man inte
driva denna princip hundraprocentigt,
man måste nyansera bilden. Det finns
kommuner som man inte kan klara enbart
genom att förstärka deras skattekraft,
genom att man ökar deras område
och befolkningstal. Det är uppenbarligen
nödvändigt med särskilda åtgärder
för vissa typer av kommuner.

När jag lyssnat till denna debatt har
jag fått ett intryck av att man litet var
är intresserad av en kommunindelningsreform,
men man gör ändå på sina håll
motstånd. Man är kanske för negativ
och konservativ för att gå med på allt,
och då kryper man bakom detta resonemang
att man vill ha utrett vilka uppgifter
som skall tillfalla den ena eller
andra av primärkommuner, landsting
och städer. Sådana utredningar är naturligtvis
svåra att göra.

När jag för flera timmar sedan lyssnade
till herr Heckscher, kom jag osökt
att tänka på den ganska omfattande litteratur
om politik och statskunskap som
jag försökt penetrera och vari problemet
om statens uppgifter behandlas. Nutida
statskunskap behandlar inte den saken,
men det gjorde den äldre skolan. Som

136 Nr 8 Onsdagen den 21 februari 1962 em.

Översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

alla vet blev resultatet rent negativt.
Möjligen kom man fram till att statens
uppgifter inte kunde fastställas. Nu menar
givetvis herr Heckscher att det skall
vara praktiska utredningar och att man
skall göra utredningar i en bestämd situation.
Men, herr talman, vilken bestämd
situation gäller det? Samhället
förändras ju undan för undan. Såvitt jag
förstår får man vänta i det oändliga,
om man skall avvakta resultatet av utredningar
om vilka uppgifter som skall
åvila staten, kommunerna och landstingen.
Sådana avvägningar måste göras
i fråga efter fråga. Och därför kan man
vara trygg, om man kryper bakom kravet
på sådana utredningar, innan man
företar indelningsreformer.

Det andra tema som jag här vill ta
upp är den skillnad man försöker konstruera
fram mellan stad och landsbygd.
Jag tror inte att det finns några sådana
motsättningar, som man försökt göra
gällande i denna debatt. Tvärtom flyter
stad och landsbygd ihop. Särskilt gäller
detta kring städerna. Där får man
kranskommuner, som är svåra att skilja
från staden. Varken bebyggelsemässigt
eller näringsgeografiskt finns där några
skillnader. Människorna har staden som
sin serviceort, och de får också i stor
utsträckning sina inkomster därifrån.
Jag tror inte heller att det föreligger
några skillnader i kulturellt avseende,
och jag har mycket svårt att se att det
finns speciella bygdekulturer, att det
finns ett kulturmönster i staden och ett
annat i de kringliggande kranskommunerna.

När det nu har skett en sådan utjämning,
har jag svårt att förstå varför man
inte kan godta centralortsprincipen och
bygga upp kommuner med den bärkraft
som följer med att de utgör enheter
kring en centralort. Ty — och nu återvänder
jag till utgångspunkten — det
som ändå i det långa loppet konstituerar
den kommunala demokratiska självstyrelsen
är dess egen effektivitet.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr TALMANNEN yttrade:

Först upptages det i reservationerna

1), 2) och 3) gjorda yrkandet om avslag
å Kungl. Maj:ts proposition nr 180
år 1961. Om detta yrkande avslås, förfaller
de yrkanden som framställts under
mom. A 2) i reservationen 2) av herr
Sveningsson m. fl. och under mom. 1 b)
i reservationen 3) av herrar Harald
Pettersson och Boo. Propositioner ställes
beträffande utskottets hemställan under
mom. 1), avseende lagförslaget samt
principerna för uppgörande av planer
för kommunindelning, varefter vissa i
reservationerna 2) och 3) gjorda yrkanden
om skrivelser till Kungl. Maj :t ställes
under proposition vart för sig. Slutligen
upptages utskottets hemställan under
mom. 2), avseende de i ämnet väckta
motionerna.

Om kammaren skulle bifalla det reservationsvis
framställda yrkandet om
avslag å Kungl. Maj :ts proposition nr
180 år 1961, kommer särskilt meddelande
att lämnas rörande voteringsordningen
för övriga omröstningar i ärendet.

Det i reservationerna 1) av herr Hamrin
i Jönköping, 2) av herr Sveningsson
m. fl. och 3) av herrar Harald Pettersson
och Boo framställda yrkandet
om avslag å Kungl. Maj:ts proposition
nr ISO år 1961

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till berörda yrkande, dels
ock på avslag å detsamma; och fann
herr talmannen den senare propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Magnusson i Tumhult begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren avslår
det i reservationerna 1), 2) och 3) till
konstitutionsutskottets utlåtande nr 1
framställda yrkandet om avslag å Kungl.
Maj:ts proposition nr 180 år 1961, röstar

Ja;

Onsdagen den 21 februari 1962 em. Nr 8 137

Översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
ifrågavarande yrkande.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson i Tumhult begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 141 ja och 70 nej,
varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså avslagit berörda
yrkande.

Utskottets hemställan under mom. 1),
avseende lagförslaget samt principerna
för uppgörande av planer för kommunindelning Herr

talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till utskottets berörda hemställan
med den ändring däri, som föranleddes
av bifall till det i reservationen
2) av herr Sveningsson m. fl. under
Bl) framställda yrkandet med av herr
Magnusson i Tumhult under överläggningen
föreslagen komplettering; samt
3:o) bifall till utskottets berörda hemställan
med den ändring däri, som föranleddes
av godkännande av den i reservationen
3) av herrar Harald Pettersson
och Boo anförda motiveringen i
motsvarande del; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Magnusson
i Tumhult begärde likväl votering,
i anledning varav herr talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka herr talmannen
nu fann den under 2:o) angivna ha
flertalets mening för sig. Beträffande

kontrapropositionen begärde dock herr
Boo votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
mom. 1) i konstitutionsutskottets
utlåtande nr 1 antager utskottets hemställan
med den ändring däri, som föranledes
av bifall till det i reservationen

2) av herr Sveningsson m. fl. under
Bl) framställda yrkandet med av herr
Magnusson i Tumhult under överläggningen
föreslagen komplettering, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
utskottets hemställan med den ändring
däri, som föranledes av godkännande
av den i reservationen 3) av herrar Harald
Pettersson och Boo anförda motiveringen
i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Boo begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 36 ja och 30 nej, varjämte 148
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i
mom. 1) i utskottets utlåtande nr 1, röstar -

138 Nr 8 Onsdagen den 21 februari 1962 em.

Översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till det i reservationen 2) av herr Sveningsson
m. fl. under Bl) framställda
yrkandet med av herr Magnusson i
Tumliult under överläggningen föreslagen
komplettering.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson i Tumhult
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 143 ja och
33 nej, varjämte 37 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Det i reservationen 2) av herr Sveningsson
in. fl. under B 2) framställda
yrkandet om skrivelse till Kungl. Maj:t

Den, som vill, att kammaren avslår
det i reservationen 2) av herr Sveningsson
m. fl. under B 2) framställda yrkandet
om skrivelse till Kungl. Maj:t, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
nämnda yrkande.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson i Tumhult begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 141 ja och 33 nej,
varjämte 39 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså avslagit berörda
yrkande.

Det i reservationen 2) av herr Sveningsson
m. fl. under C framställda yrkandet
om skrivelse till Kungl. Maj:t

Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till berörda yrkande, dels ock
på avslag å detsamma; och fann herr
talmannen den senare propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Magnusson i Tumhult begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren avslår
det i reservationen 2) av herr Sveningsson
in. fl. under C) framställda yrkandet
om skrivelse till Kungl. Maj :t, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
ifrågavarande yrkande.

Onsdagen den 21 februari 1962 em.

Nr 8 139

Vissa frågor rörande de statliga företagsformerna

emellertid rösträkning, varför votering Utskottets hemställan under mom. 2),
medelst omröstningsapparat verkställ- avseende de i ämnet väckta motionerna
des. Därvid avgavs 139 ja och 35 nej, Förklarades besvarad genom kamvarjämte
39 av kammarens ledamöter marens i det föregående fattade beslut,
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså avslagit berörda
yrkande. Vissa frågor rörande de statliga före tagsformerna -

Det i reservationen 3) av herrar Harald
Pettersson och Boo under 2) framställda
yrkandet om skrivelse till Kungl.
Maj:t

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till berörda yrkande, dels
ock på avslag å detsamma; och fann
herr talmannen den senare propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Boo begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren avslår
det i reservationen 3) av herrar Harald
Pettersson och Boo under 2) framställda
yrkandet om skrivelse till Kungl.
Maj:t, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
ifrågavarande yrkande.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Boo begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
142 ja och 67 nej, varjämte 4 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså avslagit berörda
yrkande.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
14, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t
i statsverkspropositionen behandlade
för flera huvudtitlar gemensamma frågor
jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 1 (bilaga 2, s. 15
—36 i statsrådsprotokollet över civilärenden
för den 3 januari 1962) hade till
behandling upptagits vissa frågor rörande
de statliga företagsformerna.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena
inom första kammaren av herr Hilding
(1:441) och den andra inom andra
kammaren av herr Jönsson i Ingemarsgården
(II: 520), i vilka motioner hemställts
att riksdagen måtte uttala, att
överrevisorsinstitutionen vid väg- och
vattenbyggnadsverket borde bibehållas
i avvaktan på ytterligare överväganden
med beaktande jämväl av verkets organisations-
och arbetsformer i övrigt.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att för budgetåret 1962/63,
i enlighet med vad i statsrådsprotokollet
över civilärenden för den 3 januari
1962 förordats, medge

1) de överskridanden av genom riksdagens
beslut maximerade anslagsposter
till arvoden och särskilda ersättningar,
bestämda av Kungl. Maj :t, eller
till avlöningar till icke-ordinarie personal,
som erfordrades till följd av att
dylik anslagspost blivit i en icke förutsedd
omfattning belastad antingen
med utgifter för avlöning åt icke-ordinarie
tjänsteman, som vikarierat å ordinarie
tjänst, vilken vore obesatt eller

140 Nr 8

Onsdagen den 21 februari 1962 em.

Vissa frågor rörande de statliga företagsformerna

vars innehavare åtnjutit ledighet för
offentligt uppdrag eller av annan anledning
mot avstående av liela lönen,
eller med kostnader, som sammanhängde
med att icke-ordinarie ersättare behövde
anlitas vid vakanthållande av
ordinarie tjänst eller vid längre tids ledighet
med helt eller delvis bibehållen
lön för ordinarie eller icke-ordinarie
tjänsteman,

2) de överskridanden av genom riksdagens
beslut maximerade anslag och
anslagsposter, som påkallades med
hänsyn till tillämpningen av reglerad
befordringsgång för i statsrådsprotokollet
berörda personalkategorier,

3) de överskridanden av genom riksdagens
beslut maximerade anslag och
anslagsposter, som kunde bli erforderliga
för bestridande av övergångsförmåner
till befattningshavare å vissa i
ortsgruppshänseende nedflyttade orter,

4) överskridanden av genom riksdagens
beslut maximerade anslag och anslagsposter
på grund av merkostnader
till följd av kontraktsanställning,

5) de överskridanden av genom riksdagens
beslut maximerade anslag och
anslagsposter, som kunde erfordras på
grund av ökade administrationskostnader
i samband med pensionsregleringen
för statsanställda m. fl.;

B. att riksdagen måtte besluta, att de
personalförteckningar, som riksdagen
fastställde innan riksdagen meddelat beslut
i anledning av lönegradsplaceringsförslag,
som framlades i särskild ordning,
skulle gälla endast i den mån annat
icke följde av vad riksdagen beslutade
i samband med behandlingen
av nämnda förslag;

C. att riksdagen måtte godkänna de i
bilagan till statsrådsprotokollet i detta
ärende upptagna förslagen om placering
i lönegrad av vissa tjänster m. in.;

D. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj :t att vidtaga erforderliga
åtgärder för genomförande av förslaget
under C.;

E. att riksdagen måtte

1) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 441 och II: 520 godkänna att överrevisorsinstitutionen
vid väg- och vattenbyggnadsverket
avvecklades samtidigt
med avvecklingen av motsvarande
institution vid statens järnvägar och
statens vattenfallsverk,

2) godkänna Kungl. Maj:ts förslag i
övrigt rörande statens affärsdrivande
verk m. m.

I motiveringen anförde utskottet
bland annat följande:

Utskottet har vid sin prövning av de
av föredragande departementschefen
upptagna frågorna rörande de statliga
företagsformerna inte funnit anledning
till någon erinran eller något särskilt
uttalande på grund av vad i förevarande
sammanhang anförts eller föreslagits,
såvitt avser de allmänna övervägandena
samt spörsmål berörande de
affärsdrivande verken. Utskottet ansluter
sig sålunda till förslaget i angivna
hänseenden.

Reservationer hade avgivits

1) av fröken Andersson samt herrar
Ragnar Bergh, Nilsson i Göingegården
och Palm, vilka ansett att ovan intagna
stycke i utskottets yttrande bort ha
följande lydelse:

»Utskottet har vid sin prövning av
de av föredragande departementschefen
upptagna frågorna rörande de statliga
företagsformerna inte funnit anledning
till annan erinran, såvitt avser
de allmänna övervägandena samt spörsmål
berörande de affärsdrivande verken,
än att utskottet anser att den i
34 § sekretesslagen angivna tidsgränsen
icke bör förlängas från två år till
fem år i avvaktan på resultatet av offentlighetskommitténs
arbete.»;

2) av herr Boman, fröken Andersson
samt herrar Ragnar Bergh, Sundin,
Per-Olof Hanson, Svensson i Stenkyrka,
Nilsson i Göingegården, Gustafsson i
Skellefteå, Antonsson, Nelander och
Palm, vilka ansett

Onsdagen den 21 februari 1962 em.

Nr 8 141

Vissa frågor rörande de statliga företagsformerna

att utskottet under E. 1) bort hemställa,
att riksdagen måtte med avslag
å Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 441 och II: 520 uttala
att överrevisorsinstitutionen vid
väg- och vattenbyggnadsverket borde
bibehållas tills vidare i avvaktan på resultatet
av pågående överväganden rörande
verkets organisation.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr PALM (h):

Herr talman! Jag vill med några få ord
motivera reservation nr 1 av fröken
Andersson m. fl.

Departementschefen har begärt att få
förlänga den i 34 § sekretesslagen angivna
tidsgränsen från två år till fem
år. Vi anser emellertid att det finns skäl
att avvakta ett beslut i denna fråga.
Provisorier bör enligt vår mening inte
tillgripas under den tid offentlighetskommittén
håller på med sitt arbete.
Kommittén har blivit tillfrågad och svarat,
att den för närvarande inte kan ta
ställning, och det finns därför så mycket
större anledning att avvakta resultatet
av kommitténs arbete.

Ifrågavarande lagrum i 34 § sekretesslagen
avser enligt Malmgren, Sveriges
grundlagar, att i erforderlig utsträckning
möjliggöra affärsmässighet inom
den offentliga förvaltningen med tillbörligt
hänsynstagande jämväl till det
behov av offentlig kontroll som med
styrka framträder på områden, där stora
ekonomiska intressen står på spel, så
att exempelvis maktmissbruk och obehörigt
gynnande av enskilda kan beivras.
Detta gäller ju alltjämt, och det
finns goda skäl att inte bara tänka på
första ledet, alltså affärsmässigheten
inom de offentliga företagen, utan jämväl
på andra ledet, kontrollen, som framträder
på områden där stora ekonomiska
intressen står på spel.

I detta avsnitt ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den av fröken An -

dersson m. fl. avgivna, med 1 betecknade
reservationen.

Vad beträffar reservation nr 2 skall
jag inskränka mig till att framhålla att
denna berör om inte samma så dock liknande
förhållanden. Vad beträffar överrevisorsinstitutionen
vid väg- och vattenbyggnadsverket
pågår överväganden
inom verket rörande organisationsfrågor,
och det borde vara motiverat att
avvakta resultatet av dessa eftersom det
på intet sätt är nödvändigt att just nu
fatta beslut i denna fråga. Jag ber därför
att få yrka bifall även till reservation
nr 2.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! I statsutskottets utlåtande
nr 14 behandlas också å s. 4 överrevisorsinstitutionen.
Företagsformsutredningen
har föreslagit slopande av institutionen
vid de affärsdrivande verken,
och i propositionen sägs på ett par
rader, att i detta sammanhang bör man
ta ställning till slopande av överrevisorerna
också vid väg- och vattenbyggnadsverket.
Jag skall gärna bekänna,
att jag anser överrevisorsinstitutionen
också vid de affärsdrivande verken —■
och då inte minst vid statens järnvägar
— ha varit av stort värde och gärna
skulle ha sett dem bibehållna. Ett slopande
har ju avstyrkts bl. a. av kommerskollegium,
som särskilt understryker
att sakrevisionen bör omhänderlias
av personer med särskilda kvalifikationer
och kunskaper och att detta lättare
torde tillgodoses om uppdraget som hittills
anförtros åt speciellt utvalda personer.

Nu har som sagt departementschefen
utan hörande av remissinstanserna helt
kort dekreterat, att de också vid vägoch
vattenbyggnadsverket verksamma
överrevisorerna bör slopas. Eftersom
just inom detta verk för närvarande pågår
en omorganisation anser vi reservanter,
liksom motionärerna, att överrevisorsinstitutionen
här tills vidare
bör bibehållas i väntan på resultatet av

142 Nr 8

Onsdagen den 21 februari 1962 em.

Vissa frågor rörande de statliga företagsformerna

dessa överväganden. De torde komma
att framläggas till hösten, och omorganisationen
borde följaktligen kunna vara
i kraft inom något år. Reservationen
innebär alltså, att riksdagen i dag inte
skall ta ställning till sakfrågan. Man kan
ju också fråga sig, varför riksdagen
skall ha så brått att avhända sig ett eget
kontaktorgan med ett statligt verk sådant
som detta. Någon splittring i revisionen
tror jag inte på. Det rör sig ju
här om en sakrevision, som inte riktigt
är jämförbar med annan revision utan
som ser på förhållandena mera i stort
och även är beredd att ge vissa råd för
arbetets planering. Jag befarar att riksrevisionsverket
dels inte har tillräckliga
resurser för ett sådant arbete, dels
inte alls får samma kontakt som överrevisorerna
haft. Jag tror att de betytt
åtskilligt, inte minst för vägväsendet.

Jag ber alltså att få yrka bifall till
reservationen nr 2 av herr Boman m. fl.

I detta anförande instämde herrar
Jönsson i Ingemarsgården (fp), Löfroth
(fp) och Antonsson (ep).

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! I reservation nr 1 yrkas
avslag på förslaget om en förlängning
av den i sekretesslagen angivna tidsgränsen
för hemlighållande av handlingar
i de affärsdrivande verken från
två till fem år.

Utskottsmajoriteten anser det vara en
tämligen naturlig sak, att de statliga
affärsdrivande verken i detta avseende
bör ha samma ställning som de privata
företagen, som över huvud taget inte
har någon skyldighet att lämna ut sina
handlingar. Det kan knappast vara av
någon större grad angeläget att de handlingar
det här är fråga om skall kunna
lämnas ut.

För övrigt är inte denna verksamhet
befriad från myndigheternas insyn, ty
både statens revisionsorgan och riksdagens
revisorer har möjlighet att granska
alla handlingar.

Jag ber att i detta avseende få yrka
bifall till utskottets förslag.

Vad gäller reservation nr 2 anser utskottsmajoriteten,
att det finns samma
skäl att avskaffa överrevisorsinstitutionen
inom väg- och vattenbyggnadsverket
som det fanns att avskaffa överrevisorerna
vid SJ och vattenfallsstyrelsen.

I fjol genomfördes, som alla känner
till, en koncentration och en rationalisering
av den statliga verksamheten i
så måtto, att man på rationaliseringssidan
slog ihop statskontoret och statens
organisationsnämnd och på revisionssidan
det gamla riksräkenskapsverket
och statens sakrevision till ett
riksrevisionsverk. Om man bibehåller
överrevisorsinstitutionen i väg- och
vattenbyggnadsverket är det risk för att
det uppstår konflikter mellan dessa två
organ för revision, nämligen dels riksräkenskapsverket
och dels överrevisorsinstitutionen.
Det måste ju ur rationell
synpunkt vara lämpligare, att rationaliseringen
sköts av rationaliseringsverket
och revisionen av riksrevisionsverket
även när det gäller väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
verksamhetsområde.

Herr Nelander sade att ett av motiven
för reservanternas önskan att skjuta
på ett beslut är att det pågår en omorganisation
inom väg- och vattenbyggnadsverket.
Den omorganisation som verket
håller på med torde emellertid knappast
ha något att skaffa med den sakrevisionella
delen av väg- och vattenbyggnadsverkets
verksamhet.

Eftersom de föregående talarna fattat
sig föredömligt kort, skall jag inte fortsätta
längre utan ber även i detta avseende
att få yrka bifall till utskottets förslag.

överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav först propositioner
i fråga om utskottets hemställan,
nämligen dels på bifall till utskottets
berörda hemställan, dels ock på bifall
till utskottets hemställan med den änd -

Onsdagen den 21 februari 1962 em.

Nr 8 143

ring däri, som föranleddes av bifall
till reservationen 2); och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Nelander begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 14, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till reservationen 2) av herr Boman
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nelander begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 110 ja och 98 nej, varjämte
1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Härefter framställde herr talmannen
i avseende å motiveringen propositioner
dels på godkännande av utskottets
motivering, dels ock på godkännande
av utskottets ifrågavarande motivering
med den ändring däri, som föreslagits
i den av fröken Andersson in. fl. avgivna,
med 1) betecknade reservationen;
och godkände kammaren utskottets
motivering oförändrad.

§ 3

Ändrad ordning för vissa anslags uppförande
i statsbudgeten

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
15, i anledning av väckta motioner om
ändrad ordning för vissa anslags uppförande
i statsbudgeten.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Hagberg m. fl. (1:448) och den andra
inom andra kammaren av herr Heckscher
m. fl. (II: 526), hade hemställts,
dels att riksdagen måtte med avslag på
Kungl. Maj:ts proposition nr 1, såvitt
här vore i fråga, ur budgeten avföra
samtliga de anslagsposter, som funnes
upptagna i en vid motionerna fogad
bilaga 1; dels att riksdagen måtte,
med ändring av Kungl. Maj:ts proposition
nr 1, såvitt här vore i fråga, besluta
att samtliga de anslag som funnes
upptagna i en vid motionerna fogad bilaga
2 skulle vara obetecknade samt
minskas med vartdera en tiondedel av
det föreslagna anslagsbeloppet; dels att
anslag till Omkostnader hos diverse
myndigheter måtte beräknas till vissa
angivna belopp under andra, femte—
åttonde och tionde—tolfte huvudtitlarna;
dels att reservationsanslag till Diverse
utgifter måtte beräknas till vissa
angivna belopp under andra, tredje,
femte—åttonde och tionde—tolfte huvudtitlarna;
dels att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte hemställa
att under de avförda anslagen föreliggande
medelsbehov måtte i mån av medelstillgång
tillgodoses inom ramen för
varje huvudtitels här ifrågavarande anslag;
dels att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte hemställa om sådan
ändring av de administrativa reglerna
beträffande omlcostnadsanslag, att dessa
såsom maximerade totalbelopp utan
bindande specificering ställdes till vederbörande
myndigheters förfogande;
dels ock att riksdagen måtte hos Kungl.
Maj:t hemställa, att vid varje budgetårs
slut till riksdagen lämnades en redovisning
för användningen under för -

144 Nr 8

Onsdagen den 21 februari 1962 em.

Ändrad ordning för Vissa anslags uppförande i statsbudgeten

flutna budgetår av anslagen till Diverse
utgifter och till Omkostnader hos diverse
myndigheter.

Utskottet hemställde,

att motionerna I: 448 och II: 526 icke
måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Ragnar Bergh,
Nilsson i Göingegården och Palm, vilka
ansett att utskottet bort hemställa
att riksdagen måtte, i anledning av motionerna
I: 448 och II: 526,

1) godkänna i motionerna förordad
överflyttning av medel från sak- och
bidragsanslag till anslag till Diverse
utgifter resp. Omkostnader hos diverse
myndigheter, vilken överflyttning beräknades
medgiva en total minskning
av medelsbehovet med omkring 10 procent; 2)

godkänna i motionerna förordad
ändring beträffande vissa angivna större
omkostnadsanslag, vilken ändring beräknades
medgiva en total minskning
av medelsbehovet med omkring 10 procent; 3)

hos Kungl. Maj :t hemställa, att efter
utgången av varje budgetår skulle
till riksdagen lämnas en redovisning
för användningen under budgetåret av
de i motionerna föreslagna anslagen till
Diverse utgifter resp. Omkostnader hos
diverse myndigheter.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr PALM (h):

Herr talman! Detta ärende är väl
känt för kammarens ledamöter sedan
många år tillbaka. Den behandling det
har fått i utskottet har varit ganska
slentrianmässig. »Då några nya skäl
inte anförts till stöd för de framställda
yrkandena», heter det, »kan utskottet
inskränka sig till att hänvisa till riksdagens
tidigare avslagsbeslut i ämnet».
Men nog finns det en del nya skäl att
åberopa för detta förslag, som enkelt
uttryckt innebär att riksdagen anvisar

klumpsummor för vissa ändamål och
sedan låter vederbörande myndighet
göra en fördelning av medlen inom ramen
för ett med 10 procent nedskuret
anslagsbelopp. Bl. a. har Svenska stadsförbundet
gjort en utredning och så
sent som i december 1961 rekommenderat
sina medlemmar att följa utredningens
anvisningar. Det heter där att
man i högre grad måste inrikta sig på
s. k. kostnadsredovisning. Det bör vara
möjligt att med utgångspunkt från bokföringen
göra sådana analyser av kostnaderna,
att man kan bedöma om dessa,
sedda i relation till vad som har åstadkommits
för dem, är rimliga eller inte.
Kostnadsanalysen kan ge upplysningar
om var åtgärder för att öka effektiviteten
kan sättas in. Vidare — och här
kommer man in på något som direkt beröres
i motionerna — säger Stadsförbundets
kommitté, att man bör komma
ifrån den mycket långt gående detaljspecifikation
som hittills varit vanlig i
budgeten.

Dessa synpunkter gäller den kommunala
budgeten men är i lika hög grad
tillämpliga på den statliga. Det inte
minst viktiga skälet för den nämnda
kommittén att rekommendera en sådan
budgetprincip är att det bör vara lättare
att göra nämnder och funktionärer
kostnadsinriktade om den centrala dirigeringen
genom budgeten inte går alltför
långt i detalj utan uppmärksamheten
i stället inriktas på den samlade
kostnaden för en viss verksamhet, ställd
i relation till vad som presteras.

Detta är alltså själva innehållet i den
tankegång, som går ut på att man inte
skall detaljredovisa utan i samlade summor
låta vederbörande inom departement
eller myndigheter bedöma vad
som är av högsta angelägenhetsgrad.

Vidare har det hänt någonting annat
just i detta sammanhang. Chefen för
LKAB Arne Lundberg har med sin tidigare
erfarenhet från statsförvaltningen
fått en ny syn på tingen genom den inblick
han fått i detta storföretags drift

Onsdagen den 21 februari 1962 em.

Nr 8 145

Ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten

och skötsel. Han har bland annat nyligen
i tidskriften Tiden redovisat sina
intryck och underkänt den statliga budgetens
uppställning och den brist på
kostnadsredovisning, som han kunnat
konstatera — det är naturligtvis inte en
total brist, men en brist som är påfallande
jämförd med de förhållanden som
råder inom ett storföretag i samma avseende.

Jag erinrar mig att herr Darlin från
denna talarstol vid något tillfälle sagt,
att det skulle vara nyttigt, om finansministern
finge byta roll med en företagare.
Jag tror inte att det skulle behövas
ett rollbyte för längre tid utan
det kunde nog räcka med att finansministern
semestervikarierade för Arne
Lundberg i LKAB för att hans intresse
för kostnadsredovisning skulle stegras.

Hithörande frågor utgör ett stort problem
och borde bli föremål för en stort
upplagd utredning. Men utredningskvarnen
mal, som vi alla vet, långsamt,
och under tiden borde andra åtgärder
vidtas för att pressa fram detta kostnadsmedvetande,
som inte kommer fram
med den budgetredovisning som vi för
närvarande har. De förslag som här föreligger
skulle i högsta grad stimulera
till en sådan kostnadsgranskning och
kostnadsanalys inom departementen
och inom myndigheterna och kanske
rent av möjliggöra, att man kunde få
samma arbete utfört även inom den nya
ram, som man skulle få efter en 10-procentig
nedskärning.

Jag skall med detta, herr talman, be
att få yrka bifall till reservationen av
fröken Andersson m. fl.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Med hänvisning till
statsutskottets utlåtande nr 24 år 1959,
nr 15 år 1960 och nr 15 år 1961 och likaledes
med hänvisning till andra kammarens
protokoll för den 11 februari
1959, den 17 februari 1960 och den 15
februari 1961 ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Heckscher begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 15, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
av fröken Andersson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
lian funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Palm begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 169 ja och 35 nej, varjämte 4
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 4

Föredrogs vart för sig

statsutskottets utlåtanden:

nr 16, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1961/62, i vad propositionen avser
justitiedepartementets verksamhetsområde,

nr 17, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter å tilläggs -

146 Nr 8

Onsdagen den 21 februari 1962 em.

stat II till riksstaten för budgetåret
1961/62, i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde,

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1961/62, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde,
nr 21, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1961/62, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde,
nr 22, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1961/62, i vad propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde,

nr 24, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för
försvarsväsendet för budgetåret 1962/63,
nr 25, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående bestridande av
kostnader för svenska FN-styrkor m. m.,
och

nr 26, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre reservationsanslag
inom handelsdepartementets verksamhetsområde; bevillningsutskottets

betänkanden:
nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande
för Kungl. Maj :t att besluta i fråga om
vissa postavgifter,

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 30 § 3 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370),

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
25 maj 1941 (nr 251) om särskild varuskatt,

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om skattefrihet för belopp, som utgår

på grund av vissa s. k. riskgarantier,
och

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i tulltaxan den 12 september
1958 (nr 475), m. m.;

bankoutskottets utlåtande nr 3, angående
verkställd granskning av riksdagsbibliotekets
styrelse och förvaltning; första

lagutskottets utlåtanden:

nr 3, i anledning av en av justitieombudsmannen
gjord framställning angående
åtgärder i syfte att trygga justitieombudsmannaämbetets
behov av kvalificerad
personal,

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 21 mars
1952 (nr 98) med särskilda bestämmelser
om tvångsmedel i vissa brottmål,

nr 5, i anledning av väckt motion om
utredning rörande sänkning av äktenskapsåldern,

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 1 § lagen den 10 juli
1947 (nr 632) angående ersättning av
allmänna medel till vittnen m. fl. samt
till lag angående ändrad lydelse av
4 § lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om
fri rättegång,

nr 7, i anledning av väckt motion om
införande av en övre åldersgräns för
nämndemän, och

nr 8, i anledning av väckt motion
om tidpunkten för avgivande av den årliga
redogörelsen för handläggningen
av riksdagens skrivelser till Kungl.
Maj :t, m. m.;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om
ändring av övergångsbestämmelserna
till lagen den 18 april 1935 (nr 113)
med vissa bestämmelser om arbetsförmedling,

nr 2, i anledning av dels Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av hembiträdeslagen den

Onsdagen den 21 februari 1962 em. Nr 8 147

Viss allmän hastighetsbegränsning för motorfordon — Upphävande av 23 § jaktlagen -

30 juni 1944 (nr 461), dels ock i ämnet
väckta motioner, och

nr 3, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1961 vid dess fyrtiofemte
sammanträde fattade beslut;
samt

tredje lagutskottets utlåtanden:

nr 1, i anledning av dels Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 3 juni
1955 (nr 272) om inskränkning i rätten
att förvärva jordbruksfastighet
(jordförvärvslagen), dels ock i ämnet
väckt motion,

nr 2, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 15 mars
1946 (nr 81) om bekämpande av smittsamma
sjukdomar hos bin, och

nr 3, i anledning av motioner angående
avstängning av skogsbilväg.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden och betänkanden hemställt.

§ 5

Viss allmän hastighetsbegränsning för
motorfordon

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av motioner rörande
viss allmän hastighetsbegränsning
för motorfordon.

Tredje lagutskottet hade behandlat
två i riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 75 i första kammaren
av herrar Ferdinand Nilsson och
Hermansson samt nr 103 i andra kammaren
av herr Björkänge m. fl.

I motionerna hemställdes, »att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
anhålla om skyndsam prövning av
möjligheterna att med beaktande av hittills
vunna erfarenheter av hastighetsbegränsning
införa en generell hastighetsbegränsning
till 90 km/tim».

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, I: 75 och II: 103, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BJÖRKÄNGE (ep):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till de i ärendet väckta motionerna.

Herr LEVIN (s):

Herr talman! Jag kan fatta mig lika
kort som herr Björkänge. Jag ber att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till de i ämnet väckta
motionerna; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 6

Upphävande av 23 § jaktlagen

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av motion om
upphävande av 23 § jaktlagen.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr LEVIN (s):

Herr talman! Kammaren tycker kanske
att det är tjatigt att på nytt ta upp
frågan om den famösa § 23 i jaktlagen
— det är ju mindre än ett år sedan vi
sist behandlade den saken. Men ibland
kan det faktiskt vara befogat att tjata,
och det är det i allra högsta grad i detta
fall. Sedan saken sist förevar har massor
av nya exempel visat vart det leder med
den utformning som jaktlagen har
fått på denna punkt och den tolkning
som åklagarmyndigheter och domstolar
tillämpar. Gång på gång har genom tidningarna
gått skildringar av hur samvetslösa
människor i skydd av denna
lag etablerar sig som kattfångare och
praktiskt taget rensar hela samhällen
från katter. Naturligtvis blir det alltid

148 Nr 8

Onsdagen den 21 februari 1962 em.

Upphävande av 23 § jaktlagen

de tamaste huskatterna som i första
band blir offer för denna trafik. De förvildade
katterna låter inte fånga sig så
lätt. Det kan inte i längden få fortgå att
människor som blivit överbevisade om
stöld av sina grannars tamkatter antingen
slipper åtal eller i händelse av
åtal blir frikända från straffansvar med
hänvisning till § 23 i jaktlagen.

Låt mig slå fast, att den som stjäl
sina grannars och andras katter är en
tjuv och att de som köper upp tjuvgodset
är hälare. Det är inte bara min
uppfattning, utan jag vet att den delas
av den stora allmänheten. Är det då
inte orimligt att vi även i fortsättningen
skall ha kvar det smyghål i jaktlagen
som legaliserar stölden, ja, som gör kattstölden
till ett fullt hederligt yrke. Det
kan väl knappast ha föresvävat dem som
stiftade den nu gällande jaktlagen, att
den skulle få sådana konsekvenser. Men
sedan vi nu fått massor av bevis för
att så blivit fallet, är det då inte rimligt
att se till att lagen ändras eller upphäves? I

de domarregler som återfinnes i Sveriges
rikes lag förutsättes ju, att lag som
blivit skadlig därför att den inte tjänar
menigas bästa skall upphävas. Den här
lagen tjänar i sin nuvarande utformning
inte menigas bästa men väl kattjuvarnas.
Därför är det också på hög tid
att den korrigeras.

Under debatten vid förra årets riksdag
framhöll jag flera fall av upprörande
kattstölder, där vederbörande anmälts
till åtal genom djurägaren eller
djurskyddsförening men där den åtalade
i de fall där anmälan lett till åtal
frikänts från ansvar trots klara bevis
och erkännande. I samtliga fall har frikännandet
skett med hänvisning till
jaktlagen. I vissa fall har även hänvisats
till de kommentarer till denna lag som
föreligger. Jag skulle i dag kunna mångfaldiga
dessa exempel, men jag skall inte
trötta kammaren därmed utan endast
ta ett par var på sitt sätt belysande
exempel på vilka för vanliga människor

upprörande och orimliga saker som
denna lag sanktionerar.

På en plats i Skåne hade en person
sett sin katt springa och leka ute på
gården, men den försvan just som en
bil hade observerats stanna för en liten
stund. Man misstänkte att det var en
kattjuv som varit i farten och efterhörde
vid järnvägsstationen om någon
sändning av katter därifrån skulle ske.
Någon dag därefter kom en sändning
katter till stationen för transport till
Stockholm, och vid besök på stationen
igenkände ägaren sin katt och fick också
tillstånd att ta den med sig hem. Han
lät sig emellertid inte nöja därmed utan
anmälde stölden av katten till polisen.
Efter ett rätt vidlyftigt utredningsarbete
kom det fram vem som tagit katten,
men eftersom det ej kunde styrkas att
katten tillgripits på ägarens gårdsplan
eller trädgård avskrev landsfiskalen målet
med motiveringen att »katt, som anträffas
utanför ägarens gård eller trädgård
må av jakträttsinnehavaren eller
hans folk saklöst dödas enligt jaktlagen,
och då får katt anses sakna värde».
Här var det således inte fråga om att den
som tagit katten skulle behöva ha jakträtt
där katten befann sig.

Jag skall ta ett fall till, som visserligen
är helt olikt detta men som på sitt sätt
är belysande för hur samvetslösa människor
utnyttjar jaktlagens möjligheter.
I ett samhälle i Mellansverige hade en
familj en mycket tillgiven katt. I familjen
fanns två flickor, på 3 och 5 år, som
katten vuxit upp tillsammans med. Han
var de små flickornas bästa lekkamrat.
En dag när katten gick ute i trädgården
kom en främmande hund och
skrämde den över vägen in på en granntomt.
Katten sprang där upp i ett träd,
och hunden ställde sig nedanför trädet
och skällde, som hundar ofta har för
sed. Grannen, som inom parentes sagt
var nyinflyttad, gick fram och såg vad
hunden skällde på. När han såg katten
gick han in och hämtade sitt gevär och
sköt katten där den satt i trädet. Yem

Onsdagen den 21 februari 1962 em.

Nr 8 149

som helst kan tänka sig vilken sorg det
blev i hemmet där man mistat sin kära
katt. En annan granne som varit vittne
till »jakten» blev både arg och ledsen.
Då maken och fadern i kattägarfamiljen
inte var hemma — han låg borta på anläggningarbete
— gick grannen till
landsfiskalen och anmälde saken. Där
fick han emellertid beskedet att ingenting
kunde göras. Enligt jaktlagen hade
kattj ägaren varit i sin fulla rätt, och
något åtal kunde det naturligtvis inte
bli tal om.

Nu kan man kanske säga, att grymma
och hjärtlösa människor har alltid funnits
och kommer alltid att finnas, men
är det rimligt att vi därför skall ha en
lag som skyddar sadisterna i stället för
att näpsa dem? I sitt utlåtande till 1961
års riksdag uttalade tredje lagutskottet
på denna punkt, att ett utnyttjande av
den rätt stadgandet gav många gånger
föreföll opåkallat ur jaktvårdssynpunkt
och upprörande för den enskilde kattägaren.
Det är så sant. Det är i högsta
grad upprörande inte bara för kattägaren
utan för alla som har känsla för
djur och för människor också för den
delen. Även i det nu föreliggande utlåtandet
uttalar utskottet, att hänsynen
till den enskilde kattägarens intresse av
att få behålla djuret uppenbarligen kräver
att stadgandet inte bör gå längre än
som ur viltvårdssynpunkt oundgängligen
krävs. Utskottet hänvisar emellertid
till att frågan nu är föremål för övervägande
av 1949 års jaktutredning. Nu har
frågan således enligt utskottet varit föremål
för övervägande inom utredningen
sedan snart ett år. Hur länge skall vi
behöva vänta på något resultat av dessa
överväganden? Finns det verkligen inom
utredningen god vilja att få någon rättelse
av det oefterrättliga tillstånd vi nu
har, bör det vara en ganska enkel sak
att klara den uppgiften — även om jag
naturligtvis vet att utredningen har
många andra ting att syssla med.

Så länge ingen ändring sker, så länge
lagen har den orimliga utformning den

Införande av interimistiska körkort

nu har, så länge blir det nödvändigt att
tjata och så länge kommer det också att
tjatas.

Herr NYBERG (fp):

Herr talman! Her Levin ställde inget
yrkande, och jag skall därför fatta mig
kort och helt enkelt yrka bifall till utskottets
hemställan. Men jag vill samtidigt
säga, att jag för min personliga
del hyser ganska stora sympatier för de
motioner som herr Levin har väckt på
denna punkt. Jag respekterar också den
lidelse som han lägger i dagen när han
gör sig till något slags riddare för de
värnlösa djur som han talar om. Men
med hänsyn till att detta nu ligger under
utredning, är det inte annat att göra
än att avvakta resultatet av utredningen.
Även jag hoppas dock att utredningen
snart framlägger förslag, så att herr
Levin slipper tjata om och om igen i
detta ärende.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 7

Införande av interimistiska körkort

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av motioner rörande
införande av interimistiska körkort.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr WACHTMEISTER (h):

Herr talman! Jag har till utskottets
utlåtande fogat en reservation. Den är
blank inte bara för husfridens skull,
ty jag har ansett mig kunna avstå från
att motivera den, eftersom utskottet
nämnt att kommunikationsministern signalerat
en utredning rörande förarutbildningen.
Men jag delar inte utskottets
negativa inställning till motionärernas
synpunkter. Tvärtom, jag beklagar
att man ej fäst mera avseende vid den

150 Nr 8

Onsdagen den 21 februari 1962 em.

Införande av interimistiska körkort

eller vid de enligt min åsikt mycket kloka
synpunkter som i denna fråga framlades
av den Mossbergska trafiksäkerhetsutredningen.

Efter det utskottet behandlat motionerna
har två lördagar och två söndagar
förflutit. Måndagarnas olyckskrönikor
har varit en utomordentligt talande
motivering för de interimistiska körkorten.
Dystra rubriker såsom »Ovan
bilförare i svår vurpa», »Yngling med
nytt körkort behärskade ej bilen», talar
sitt tydliga språk. Förarutbildningen är
inte avslutad i och med körkortsprovet.
I t. ex. England får den nyblivne körkortsinnehavaren
under viss tid efter
provet köra med ett L på bilen. Det betyder
Learning och tjänstgör som en
påminnelse för bilföraren om att andra
har sina ögon på honom — kanske också
som en varning till medtrafikanterna:
Rådde sig den som kan! Redan vetskapen
om att missöden under den första
tiden efter körkortsprovet kan medföra,
icke ett indragande av körkortet på lättvindigare
grunder än nu utan ett uppskjutande
av erhållande av definitivt
körkort vore ett bra stöd för den nye
bilföraren. Det är inte någon ny sak
detta — det har vi på flera områden
av samhällslivet — att en examen inte
blir definitiv förrän kunskaper som visats
vid ett prov har tillämpats en liten
tid i praktiken. Man brukar inte vara så
rädd i denna församling för att införa
administrativt besvärliga anordningar.
Utskottets farhågor för den administrativa
belastning som ett bifall till motionerna
skulle medföra kan jag för min
del inte dela.

Herr talman! Jag har inget yrkande i
avvaktan på resultatet i den av kommunikationsministern
bebådade utredningen.

I detta anförande instämde herr Börjesson
i Falköping (ep).

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8

Föredrogs vart efter annat jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 2, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1961/62, såvitt propositionen avser
jordbruksärenden,

nr 3, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående försäljning av viss
kronoegendom, och

nr 4, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående befrielse i visst
fall från betalningsskyldighet till kronan.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 9

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 64, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj ds proposition till
1961 års riksdag, nr 180, angående översyn
av rikets indelning i borgerliga primärkommuner,
jämte i ämnet väckta
motioner.

Vidare anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 65, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1961/62, såvitt propositionen
avser jordbruksärenden.

§ 10

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

nr 660, av herr Hedlund m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr
39, angående vissa frågor berörande
domänverket, och

nr 661, av herr Vigelsbo m. fl., i an -

Onsdagen den 21 februari 1962 em.

Nr 8 151

ledning av Kungl. Maj :ts proposition nr
44, angående ersättning till Ester Olsson
m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 11

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 0.20 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson