Fredagen den 15 november (Riksdagens protokoll 1957:26)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1957

ANDRA KAMMAREN

Nr 26

15—20 november

Debatter m. m.

Fredagen den 15 november

Sid.

Interpellation av fröken Vinge ang. den centrala planeringen inför
genomförandet av skolstyrelsereformen......................

Tisdagen den 19 november

Svar på fråga av herr Dickson ang. Ålands representation i Nordiska

rådet..................................................

Svar på interpellation av herr Larsson i Hedenäset ang. restitution av
skatt å bensin, som förbrukas av motorsågar m. fl. maskiner i

skogsbruket............................................

Svar på fråga av herr Braconier ang. redogörelse för resultaten och

erfarenheterna av vaccineringarna i Sverige mot polio..........

Svar på interpellationer av:

fru Eriksson i Stockholm ang. underlättande av möjligheterna för

blinda att sköta och använda ledarhundar i städerna ........

herr Svensson i Stenkyrka ang. avskrivning i viss omfattning av

äldre stödlån till jordbrukare............................

Interpellationer av:

herr Olofson ang. en mera fullständig protokollföring vid interpella tionsdebatter

framför allt i landstingen....................

herrNihlfors ang. eventuell varudeklaration beträffande av Svenska
tobaksmonopolet tillverkade cigarretter ..................

Onsdagen den 20 november

Inrättande av en statlig rättshjälpsanstalt till förmån för befolkningen
i Norrbottens läns lappmarker och s. k. inland..........

Upphävande av arbetarskyddslagens bestämmelser rörande nattarbetsförbud
för kvinnor, som användas till hanverks- eller industriellt

arbete ................................................

1—Andra kammarens protokoll 1957. Nr 26

Nr 26

Innehåll

Sid

Utredning av frågan om kommunernas andel av folkpensioneringskostnaderna.
........................................... 38

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 20 november

Statsutskottets utlåtande nr 156, ang. avskaffande av kvarvarande
obligatoriska elevavgifter vid universiteten m. fl. läroanstalter .. 16

■—■ nr 157, om inrättande av en statlig rättshjälpsanstalt till förmån

för befolkningen i Norrbottens läns lappmarker och s. k. inland 17

— nr 158, ang. översyn av bestämmelserna om statsbidrag till folktandvård
............................................ 22

— nr 159, om befrielse för K. V. S. Jonsson från viss ersättningsskyldighet
................... 22

Andra lagutskottets utlåtande nr 37, om upphävande av arbetarskyddslagens
nattarbetsförbud för kvinnor i hantverk och industri..... 23

— nr 38, ang. kommunernas andel av folkpensioneringskostnaderna 38
Tredje lagutskottets utlåtande nr 25, om utredning rörande Emåns

nederbördsområde .................................... 39

Fredagen den 15 november 1957

Nr 26

Fredagen den 15 november

Kl. 14.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr andre vice talmannen,
varjämte på grund av förfall för
sekreteraren undertecknad, jämlikt herr
andre vice talmannens förordnande,
tjänstgjorde vid protokollet.

§ 1

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Till Riksdagens andra kammare

Stockholm

Härmed intygas att riksdagsman Bror
Erik Karlsson, Stuvsta, född 17/4 1909,
på grund av sjukdom vårdas på Södertälje
lasarett, avd. fr. o. m. 13/11 tills
vidare.

Södertälje 14/11 1957

Bo Markman
avd.-läkare

Herr Karlsson i Stuvsta beviljades ledighet
från riksdagsgöromålen från och
med den 13 innevarande månad tills
vidare.

§ 2

Föredrogs den av fru Ewerlöf vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående adoptivbarns arvsrätt.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 3

Interpellation ang. den centrala planeringen
inför genomförandet av skolstyrelsereformcn Fröken

VINGE erhöll på begäran ordet
och anförde:

Herr talman! Förberedelserna för den
nya skolstyrelselagens tillämpning börjar
nu komma i gång i kommunerna.
Skolstyrelsernas arbete försvåras emellertid
av att flera viktiga författningsföreskrifter
ännu saknas.

I fråga om länsskolnämnderna visar
skolöverstyrelsens framställning till
Konungen den 24 september om anslag
för deras organisation, att planeringen
på detta område är långt framskriden.
Det är av vikt att riksdagen får tillfälle
att utan dröjsmål ta ställning i
anslagsfrågan och att erforderliga författningar
utfärdas senast vid tiden för
ett sådant riksdagsbeslut, så att verksamheten
kan komma i gång på våren
1958 i huvudsaklig överensstämmelse
med de av skolöverstyrelsen uppdragna
riktlinjerna.

Frågan huruvida verksamheten vid
skolöverstyrelsens meritarkiv bör utvidgas,
så att länsskolnämnderna, eventuellt
också de lokala skolstyrelserna,
genom utdrag ur arkivet får möjlighet
till en likformig bedömning av de sökandes
formella meriter, torde vara
beroende av den närmare utformningen
av procedurreglerna vid lärartillsättningen.

Sedan det här åsyftade författningsarbetet
avslutats och regler för meritvärdering
m. m. efter vederbörliga förhandlingar
fastställts, torde det böra
övervägas, på vilket sätt innebörden av
dessa författningar och regler skall delges
ledamöterna av länsskolnämnder
och skolstyrelser.

Slutligen skall här beröras frågan
om länsskolnämndernas förläggning.
Riksdagens beslut innebar ju, att Kungl.
Maj:t skall äga befogenhet att i visst
fall besluta annan placering än i residensorten.
önskvärt iir att representan -

4 Nr 26 Fredagen den 15 november 1957

Interpellation ang. den centrala planeringen inför genomförandet av skolstyrelsereformen -

ter för vederbörande län får tillfälle
att före beslutets fattande framföra
sina synpunkter på denna fråga.

Med stöd av det här anförda anhåller
jag om andra kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få framställa följande
fråga:

Vill herr statsrådet lämna riksdagen
en redogörelse för hur den centrala planeringen
inför genomförandet av skolstyrelsereformen
fortskrider?

Denna anhållan bordlädes.

§ 4

Till bordläggning anmäldes

statsutskottets utlåtanden:

nr 156, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avskaffande av
kvarvarande obligatoriska elevavgifter
vid universiteten m. fl. läroanstalter,

nr 157, i anledning av väckta motioner
om inrättande av en statlig rättshjälpsanstalt
till förmån för befolkningen
i Norrbottens läns lappmarker och
s. k. inland,

nr 158, i anledning av väckta motioner
om översyn av gällande bestämmelser
angående statsbidrag till folktandvård,
och

nr 159, i anledning av väckt motion
om befrielse för studeranden K. V. S.
Jonsson från viss ersättningsskyldighet
till kronan;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 37, i anledning av väckta motio -

ner om upphävande av arbetarskyddslagens
bestämmelser rörande nattarbetsförbud
för kvinnor, som användes till
hantverks- eller industriellt arbete, och
nr 38, i anledning av väckta motioner
angående utredning av frågan om
kommunernas andel av folkpensioneringskostnaderna;
samt

tredje lagutskottets utlåtande nr 25,
i anledning av väckt motion om viss utredning
av Emåns nederbördsområde.

§ 5

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 370, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av avtal mellan Sverige
och Ceylon för undvikande av dubbelbeskattning
och förhindrande av skatteflykt
beträffande inkomstskatter.

§ 6

Till bordläggning anmäldes riksdagens
revisorers särskilda berättelse om
anstaltsvårdades rätt till folkpension
m. m.

§ 7

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.03.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 19 november 1957

Nr 26

Tisdagen den 19 november

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollen för den 11, den
12 och den 13 innevarande november.

§ 2

Svar på fråga ang. Ålands representation
i Nordiska rådet

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena UNDÉN, som yttrade:

Herr talman! Ledamoten av andra
kammaren herr Dickson har till mig
framställt följande fråga.

»Vilken ställning intar Ers Excellens
till tanken att vid sidan av de nordiska
ländernas representanter även en företrädare
för Ålands landsting skulle beredas
säte och stämma i Nordiska rådet?» Mitt

svar är följande.

Nordiska rådet är ett organ för samråd
mellan riksdagarna och regeringarna
i de nordiska länderna. Eftersom
Åland är en del av Finland kan tydligen
Ålands landsting icke ha någon
egen delegation med säte och stämma
i Nordiska rådet.

Härpå anförde

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Anledningen till att jag
ställde denna fråga är att jag har mig
bekant, att Åland såväl som Färöarna
planerar en framställning i den riktning
som jag här har antytt. Grunden till
detta är för Ålands vidkommande att
Ålands landsting ju i viss mån har en
suverän ställning, en lagstiftande befogenhet,
som i vissa avseenden är lik -

ställd med de nordiska parlamentens.
Eftersom Nordiska rådets verksamhet
ofta berör lagstiftningsfrågor, synkronisering
och likställning av lagstiftning,
kanske det kunde vara bra, om sådana
frågor skulle kunna direkt diskuteras
inom rådet under medverkan även från
åländskt håll.

Nu är det naturligtvis riktigt, att det
är en finsk fråga, som vi inte kan lägga
oss i, men vad jag skulle vilja uttolka
ur hans excellens utrikesministerns
svar är, att om man från finskt håll
inte har något att erinra mot ett sådant
arrangemang eller rent av gör en
framställning härom, har man inte anledning
att från svenskt håll motsätta
sig det.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. restitution av
skatt å bensin, som förbrukas av motorsågar
m. fl. maskiner i skogsbruket
m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! I en med andra kammarens
tillstånd framställd interpellation
har herr Larsson i Hedenäset till
mig riktat följande frågor:

1. Avser Kungl. Maj:t att under år
1958 förelägga riksdagen förslag till
restitution av skatt å bensin, som förbrukas
av motorsågar och med dem
jämförbara maskiner i skogsbruket?

2. Föreslås i så fall — i enlighet med
skogsstyrelsens framställning av den 12
juni 1957 — inrättandet av en Skogsbrukets
bcnsinskattefond och kommer

Nr 26

Tisdagen den 19 november 1957

Svar på interpellation ang. restitution av skatt å bensin, som förbrukas av motor''
sågar m. fl. maskiner i skogsbruket m. m.

denna att för omedelbar disposition anvisas
erforderliga medel?

Med anledning härav får jag anföra
följande.

Enligt gällande bestämmelser medges
restitution av bensinskatt i vissa fall då
bensin användes för andra ändamål än
som drivmedel till vägfordon.

Restitutionen sker vanligen direkt
till förbrukaren, antingen efter en exakt
beräkning av den använda bensinen
eller med schablonmässigt beräknade
belopp. I några fall har det av tekniska
skäl inte varit möjligt att ge restitution
åt den enskilde förbrukaren. Man har
i stället valt den formen, att restitutionsmedlen
tillföres något ändamål,
som kan sägas vara av intresse för vederbörande
näringsgren i dess helhet.
Sådan kollektiv restitution har beviljats
fiskerinäringen och trädgårdsnäringen,
och det är i sådan form som
skogsstyrelsen hemställt om restitution
av skatt för bensin som använts till
motorsågar o. d. i skogsbruket.

Givet är, att restitution inte kan anordnas
i alla de fall då det kan göras
gällande att bensin använts till annat
än drivmedel i vägtrafik, önskemålen
om restitution får vägas mot möjligheterna
att tekniskt åstadkomma ett restitutionsförfarande.
Anordningen med
kollektiv restitution erbjuder visserligen
en utväg att övervinna vissa tekniska
svårigheter. Den är emellertid
även förbunden med olägenheter. Någon
restitution till de enskilda förbrukarna
äger ju inte rum. I stället innebär
den kollektiva restitutionen att
medelsanvisning beviljas vid sidan av
den, allmänna budgetprövningen för
ändamål som är besläktade med dem
staten tillgodoser över driftbudgeten.
Detta förhållande framträder ännu mera
i den mån nya fall av kollektiv restitution
tillkommer.

Med hänsyn härtill synes det ofrånkomligt,
att kollektiv restitution av bensinskatt
endast medges i enstaka un -

dantagsfall, då särskilt starka skäl kan
åberopas. De synpunkter som anförts
till förmån för kollektiv bensinskatterestitution
för motorsågar inom skogsbruket
har enligt min mening näppeligen
sådan styrka. I den mån allmänna
medel skall utgå för de nu åsyftade ändamålen
torde detta lämpligen ske efter
anslagsprövning i vanlig ordning
med möjlighet att bedöma den inbördes
vikten och turordningen mellan den
rad av äskanden som konkurrerar vid
budgetberedningen.

Med det anförda anser jag, herr talman,
att jag besvarat interpellationen.

Vidare anförde:

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Till finansministern har
jag att redovisa ett tack för interpellationssvaret.

Med beklagande nödgas jag konstatera,
att svaret på de framställda frågorna
utgöres av ett rätt så kategoriskt
nej. Efter en inledning som, såvitt jag
kan fatta, utgör ett erkännande av att
det här rör sig om en bensinförbrukning,
som ej har med vägslitage och
väghållning att göra, söker sig statsrådet
fram till följande slutsats: »I den
mån allmänna medel skall utgå för de
nu åsyftade ändamålen torde detta
lämpligen ske efter anslagsprövning i
vanlig ordning med möjlighet att bedöma
den inbördes vikten och turordningen
mellan den rad av äskanden
som konkurrerar vid budgetberedningen.
»

Mot detta resonemang tillåter jag
mig göra följande erinringar. Om nu
trädgårdsnäringen och fisket medgivits
en rätt till kollektiv restitution av bensinskattemedel,
alltså medgivits rätt till
medel utöver budgetens ram, varför
skulle inte motsvarande förmån tillerkännas
landets betydelsefullaste näringsgren,
skogsbruket? Vilka möjlig -

Tisdagen den 19 november 1957

Nr 26

Svar på interpellation ang. restitution av skatt å bensin, som förbrukas av motorsågar
m. fl. maskiner i skogsbruket m. m.

heter föreligger för övrigt att inom den
ordinarie budgetens ram tillgodose olika
angelägna skogliga medelsbehov?
Hurudant är utrymmet för tillgodoseende
av medelsbehovet för den skogliga
yrkesutbildningen, för de olika forsknings-
och försöksuppgifter, som skogsstyrelsen
genom sin framställning velat
ge ökade resurser?

En hastig blick på årets statsverksproposition
synes mig ge svaret på den
frågan. Av statsverkspropositionen
framgår nämligen exempelvis, att statens
skogsforskningsinstitut fått sina äskanden
för avlöningar nedprutade med
168 200 kronor. Vad som begärts till
byggnadsarbeten har nedprutats med
41 000 kronor och anslaget till särskilda
undersökningar med 97 700 kronor. Då
detta skett i fråga om statens skogsforskningsinstitut,
som staten självklart har
att svara för, frågar man sig: Vilka möjligheter
kan då föreligga att inom budgetens
ram tillgodose andra och nya
forskningsuppgifter?

Herr talman! Den svenska skogen är
av den största betydelse för landets
ekonomi. Det är därför angeläget med
forsknings-, försöks- och upplysningsverksamhet,
ej blott i fråga om skogsvård
och skogsförädling utan även i
fråga om arbetsteknik och arbetarskydd.

Jag nödgas konstatera att statsrådet
avvisar tanken på att genom en kollektiv
restitution av skatt på bensin för
skogsbrukets motorer tillföra ytterligare
medel till dessa för nationalhushållet
så angelägna forsknings- och försöksuppgifter.
För dagen kan jag endast
med beklagande notera detta förhållande,
men jag får väl tillfälle att återkomma
i annat sammanhang.

Jag upprepar mitt tack för interpellationssvaret.
Även om jag inte kan känna
mig till freds med innehållet i detsamma,
är det dock ägnat att bringa
klarhet i fråga om hur statsrådet ser
på denna sak.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag kan nog säga att
interpellanten har avläst min inställning
till denna fråga på ett ganska riktigt
och exakt sätt. Jag skall inte alls
ta upp någon polemik med honom på
den punkten.

Men man måste alltid fråga sig, var
man till slut skulle hamna, om man på
varje särskilt område, där det förbrukas
bensin, utan att man kan se någon
förbindelse med vägväsendet,
skulle tillmötesgå anspråk på att få bensinskatten
restituerad. Det finns ju åtskilliga
områden, som här kan komma
i fråga. Jag vill bara erinra om de motorbåtar,
som inte användes för fisket.
De sliter ju inte på vägarna, men
de förbrukar bensin. Jag kan i detta
sammanhang också nämna, att inte ens
marinens motortorpedbåtar har kunnat
medges någon speciell restitution i
detta avseende.

Vi har vidare en rad fordon, t. ex.
traktorer, truckar och liknande fordon,
som användes inom avgränsade områden
— fabriksområden och järnvägsområden
-— och som är bensindrivna.
Vi har också en rad stationära motorer
som är bensindrivna. Det finns ytterligare
exempel, men jag skall inte ge
mig in på en beskrivning av dem.

Om man således i den heliga rättvisans
intresse skall börja att restituera
bensinskatt på alla de områden, där
man inte kan sätta förbrukningen i direkt
förbindelse med vägväsendet, har
jag personligen den uppfattningen, att
man hamnar i en pappersexercis och
en byråkrati, som vi sannerligen inte
har någon anledning att eftersträva.

Dessutom vill jag understryka, att i
det av interpellanten berörda spörsmålet
är det ju inte fråga om att lämna tillbaka
pengar till vederbörande skogsarbetare,
som använder sin motorsåg;
skogsstyrelsen har sjiilv avvisat tanken
på praktiska möjligheter till något så -

Nr 26

Tisdagen den 19 november 1957

Svar på fråga ang. redogörelse för resultaten och erfarenheterna av vaccineringarna
i Sverige mot polio

dant. Det har således varit fråga om en
kollektiv restitution av modellen yrkesfisket
och trädgårdsnäringen.

Jag kan villigt erkänna, att jag inte
är någon älskare av det tidigare införda
kollektiva restitutionsförfarandet;
när det gäller fisket är det väl en mycket
gammal företeelse, medan det för
trädgårdsvrkets vidkommande är en de
senare årens företeelse. Men i den mån
man utvecklar detta system, skapar
man faktiskt en anslagsgivning till vederbörande
områden vid sidan om den
som förekommer i samband med den
reguljära budgetbehandlingen — en
budgetbehandling där vi tvingas till att
försöka skipa rättvisa mellan olika angelägna
anspråk. Jag skulle med en viss
•— jag vill inte säga förskräckelse, men
ändå en mycket stor tvekan — se en utveckling,
där de olika statliga verken
laborerade med sina egna små inkomstkällor
för ändamål, som ändå skall tillgodoses
via den reguljära budgetbehandlingen
och anslagsgivningen och i
konkurrens med alla andra intressen
som här anmäler sig.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. redogörelse för resultaten
och erfarenheterna av vaccineringarna
i Sverige mot polio

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare herr Braconier har frågat om
jag vill lämna kammaren en redogörelse
för resultaten och erfarenheterna
av vaccineringarna i Sverige mot polio.

Med anledning härav vill jag anföra
följande.

Under våren 1957 genomfördes frivillig
kostnadsfri ympning mot polio
av åtta årsklasser barn, nämligen de
fyra lägsta klasserna i folkskolan samt
barn födda åren 1950—1953. Härvid

ympades inemot 660 000 barn. För dessa
ympningar förbrukades 1 285 liter
amerikanskt och 95 liter svenskt vaccin.
Vidare användes omkring 67 liter
amerikanskt vaccin för ympning av
värnpliktiga. Slutligen har 58 liter vaccin
utnyttjats för enskilda ympningar
och för epidemisjukhusens personal.
Den sistnämnda kvantiteten fördelar sig
ungefär lika på svenskt och amerikanskt
vaccin. Ympningarna under våren
omfattade två injektioner och skall
kompletteras med en tredje under hösten
och i början av nästa år.

Det amerikanska vaccin som använts
utgjordes av två vaccinnummer, av vilka
det ena omfattade 1 035 liter, importerat
i december 1956, och det andra
360 liter, importerat under våren 1957.
Det svenska vaccinet utgjordes likaledes
av två tillverkningsnummer.

Innan 1957 års ympningar igångsattes
prövades de olika preparatens antikroppsbildande
förmåga vid parallellt
utförda immuniseringsförsök på både
människa och djur. Prövningen visade
genomgående något bättre resultat för
det svenska vaccinet än för det amerikanska.
Då det emellertid stod klart, att
svenskt vaccin icke skulle kunna framställas
i tillräckliga mängder för ett genomförande
av det ympningsprogram,
som planerats för år 1957, ansågs det
motiverat att använda amerikanskt vaccin
vid ympningarna.

Med ifrågavarande vaccin hade man
nämligen i Förenta staterna visat dels
att vaccinet befunnits ofarligt vid ympning
av miljontals människor, dels att
en reduktion av 73 % erhållits i fråga
om antalet förlamningsfall i åldern under
20 år i den vaccinerade gruppen,
och slutligen att frekvensen svåra förlamningsfall
minskat betydligt. Dessa
erfarenheter överensstämde i stort med
de rapporter, som erhållits från Canada,
där man emellertid använt inhemskt
vaccin.

Under vaccineringarna i skolorna

Tisdagen den 19 november 1957 Nr 26

för resultaten och erfarenheterna av vaccineringarna

Svar på fråga ang. redogörelse
i Sverige mot polio

togs blodprov från sammanlagt omkring
2 500 barn i syfte att bedöma de
olika vaccinernas verkningsvärde. Dessa
undersökningar har visat, att samtliga
vacciner som kommit till användning
givit god antikroppsbildning mot
poliovirus av typ 2 —• poliovirus finnes
av tre olika typer. Denna virustyp är
emellertid av underordnat intresse, då
den sällan ger epidemier av sjukdomen.
Dessa förorsakas företrädesvis av
typ 1, i andra hand även av typ 3. Mot
dessa typer har det amerikanska vaccinet
givit mindre tillfredsställande resultat.
Efter två vaccininjektioner har
för den större vaccinsatsen blott 38 %
av barnen blivit immuniserade mot
typ 1 och endast 25 % mot typ 3.
Dessa resultat är sämre än vid den tidigare
prövningen på människor, vilket
kan förklaras av att vaccinet som
antiseptikum innehåller preparat, som
enligt tidigare erfarenheter successivt
påverkar vaccinets verksamma beståndsdelar.
För den mindre satsen
amerikanskt vaccin erhölls ingen immuniserande
effekt mot typ 1 men
37,5 % immuniserade mot typ 3. De
båda svenska vaccinsatserna gav tillfredsställande
immunisering, 73 resp.
82 c/c mot typ 1 och 73 resp. 97 % mot
typ 3.

Några poliofall har hittills inte påvisats
bland personer, som erhållit två
vaccininjektioner. Det är emellertid
inte möjligt att härav draga några säkra
slutsatser om vaccineringarnas
skyddsverkan, enär det totala antalet
poliofall varit ovanligt lågt under årets
poliosäsong.

Avsikten är nu att den tredje vaccininjektionen
för alla i år ympade skall
givas med svenskt vaccin. Enligt vad
jag under hand inhämtat från medicinalstyrelsen
och statens bakteriologiska
laboratorium räknar man med att en
tillfredsställande immunitet härigenom
skall kunna erhållas även för dem som
förut ympats med amerikanskt vaccin.

Härefter anförde:

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
få framföra ett tack för det svar
som han här lämnat på min fråga. Det
har ju i pressen cirkulerat ganska olika
rykten om vaccinets verkningar.

Statsrådet angav inte i sitt svar hur
stor procent av samtliga barn som blivit
vaccinerade. Jag har inte i förväg
haft tillgång till statsrådets svar, men
jag räknade nu helt hastigt ut att antalet
vaccinerade barn måste, eftersom
det är fråga om åtta årskullar, röra sig
om minst 400 000. Den som i likhet med
mig haft personlig erfarenhet av långvarig
polio vet, att det är en sjukdom
som kan drabba hela den mänskliga organismen
och ofta ju medför invaliditet
för hela livet. Man ställer sig därför
den frågan, hur det kommer sig att
så många svenska barn icke har vaccinerats,
när det nu finns ett svenskt vaccin
som vid de gjorda undersökningarna
visat sig tillfredsställande. Av svaret
framgår emellertid att tillgången på
svenskt vaccin har varit mycket ringa.
Om jag inte är fel underrättad, medförde
Suezkrisen att man inte kunde få
in så mycket vaccin som var nödvändigt.

De uppgifter, som lämnats i statsrådets
svar, är ju i vissa avseenden ytterligt
negativa när det gäller det amerikanska
poliovaccinet. Man behöver inte
vara läkare för att av dessa procentsiffror
läsa ut att det amerikanska vaccinet
haft mycket ringa verkan i vissa fall.
Det har väl också gjort att en stor del
av föräldrarna, som kanske fruktat de
mindre fördelaktiga verkningar som
vaccinet i några fall haft, avstått från
att vaccinera sina barn.

Däremot iir tydligen det svenska vaccinet
ytterst tillförlitligt, f de fall, där
det skett eu direkt jämförelse mellan
det amerikanska och det svenska vac -

Nr 26

Tisdagen den 19 november 1957

cinet, har det svenska visat sig överlägset.
Jag hoppas att de upplysningar,
som inrikesministerns svar på denna
punkt innehåller, skall sporra föräldrarna
att låta sina barn vaccineras och
därmed få, såvitt man nu kan bedöma,
ett gott skydd mot polio. En annan sak
är att det inte finns — som också framgår
av inrikesministerns svar — några
garantier för att vaccinet i längden
skall ha lika positiva verkningar. Det
är möjligt att ett nyupptäckt vaccin,
som till en början gett mycket goda resultat,
sedermera kan få föga gynnsamma
verkningar. För närvarande kan
man emellertid utan tvekan säga att det
svenska poliovaccinet är någonting som
bör användas för att skyddsympa barnen,
då de därigenom har mycket större
chanser att slippa den synnerligen
allvarliga sjukdom som polio i många
fall är.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! I anledning av herr
Braconiers fråga, varför inte samtliga
barn kunnat vaccineras, vill jag framhålla
att det ju egentligen varit fråga
om en försöksvaccinering. Sedan resultaten
nu givit vid handen att det svenska
vaccinet är fullt tillfredsställande,
kommer man att eftersträva att i fortsättningen
enbart svenskt vaccin användes,
och man har gjort upp ett ympningsprogram,
som innebär att samtliga
barn om möjligt skall bli vaccinerade,
därest det går att få till stånd en
tillräckligt stor tillverkning av svenskt
vaccin. Kungl. Maj:t har också under
hand medgett sådan personalförstärkning
och anskaffning av apparatur vid
statens bakteriologiska laboratorium,
att produktionen av vaccin skulle kunna
motsvara vad som behöves för 1958
års ympningar.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. underlättande
av möjligheterna för blinda att sköta
och använda ledarhundar i städerna

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare fru Eriksson i Stockholm har
frågat mig, om jag kan och vill göra det
möjligt för de blinda att utan att överträda
ordningsföreskrifterna sköta och
använda ledarhundar även inne i städerna.
Till svar härpå får jag anföra
följande.

Den nya allmänna ordningsstadgan
— som tillkom efter riksdagens hörande
och som träder i kraft den 1 januari
1958 — innehåller icke några ordningsföreskrifter
angående hundar, utan det
har, liksom beträffande åtskilliga andra
ordningsfrågor, överlämnats åt kommunerna
att själva besluta därom. Det är
sålunda vid utformningen av de lokala
ordningsstadgorna, som den av interpellanten
väckta frågan får beaktas.

Jag vill emellertid upplysa om att i
det normalförslag till lokal ordningsstadga,
som utarbetats inom kommunförbunden
under medverkan av representant
från inrikesdepartementet, hänsyn
tagits just till de blindas ledarhundar.
De ordningsföreskrifter för hundar,
som upptagits i normalförslaget,
gäller nämligen — enligt uttrycklig föreskrift
— icke ledarhund för blind person.
Jag kan vidare tillägga, att i det nyligen
framlagda förslaget till lokal ordningsstadga
för Stockholms stad viss
hänsyn jämväl tagits till ledarhundar.
Poliskammaren föreslås nämligen få befogenhet
att i fråga om sådana hundar
medgiva undantag från bestämmelsen
om förbud att lämna hund utan tillsyn.

Herr talman! Härmed anser jag mig
ha besvarat den till mig ställda frågan.

Tisdagen den 19 november 1957

Nr 26

Svar på interpellation ang. underlättande av möjligheterna för blinda att sköta och
använda ledarhundar i städerna

Härefter anförde

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
för svaret.

Statsrådet hänvisar till att man i den
nya ordningsstadgan inte har några föreskrifter
om hundar utan att det ankommer
på de lokala ordningsstadgorna
att föreskriva hur det skall vara på
olika håll. Statsrådet meddelar också, att
man inom kommunförbunden har gjort
upp ett normalförslag, som kommer att
ställa ledarhundarna helt utanför ordningsföreskrifterna
på de flesta platser,
samt att man i Stockholm tar viss hänsyn
till ledarhundarna.

Enligt min mening är nog statsrådet
inte i och med detta helt skild från
ärendet, ty det kommer väl fortfarande
att finnas besvärsrätt. Därför är det av
visst intresse att veta, hur man i den
allra högsta toppen ser på dessa frågor.

Den fullständiga dispens, som gäller
för landskommunerna och städerna
utom Stockholm, är utmärkt, men den
anordning med »viss hänsyn», som tilllämpas
i Stockholm, är en ganska olustig
ransonering. Där finns alltså ingen generell
dispens för ledarhundar. Inte ens
Blindföreningen kan — såvitt jag vet —
begära dispens för alla ledarhundar i
Stockholm, utan den enskilde blinde
måste själv göra en ansökan hos poliskammaren.
Där kommer man sedan att
sitta och peka ut något väderstreck, där
det möjligen finns en park som man kan
släppa ut hunden i. Den ordningen
skiljer sig — efter vad jag kan förstå
— inte mycket från den som vi haft
hittills. Jag kan ha missuppfattat saken,
men de upplysningar, som jag införskaffat,
liar pekat i denna riktning.
Bor den blinde på ett håll i staden, arbetar
på ett annat håll, gör besök och har
möten på ett tredje håll och kanske har
andra ärenden på ett fjärde är han inte
hjälpt av att han får rasta sin hund i

Nacka eller i Humlegården. Dispensen
är otillräcklig, om den skall ges på
detta sätt.

Det kanske inte riktigt har uppmärksammats
vad ledarhunden betyder för
en blind människa. Med en ledarhund
kan den blinde sköta ett arbete, ta sig
fram i staden, göra resor och leva som
en vanlig människa. Många blinda gör
mycken nytta och för en tillvaro fylld
av intryck, av arbete och av kontakter
med andra människor kanske just tack
vare att de har en hund som sin vän.

När ledarhunden är i arbete har den
sin vita sele på. Då arbetar hunden.
Men den måste släppas när den skall
rastas. Har man hunden i ett vanligt
koppel snor den runt med den blinde
kring träd och kring staket. Det har
hänt mer än ett verkligt olycksfall på det
sättet. Det går inte att använda sig av
hunden, om man inte har rätt att rasta
den där man befinner sig med hunden.

Hur många hundar gäller det? I Stockholm
gäller det cirka 15 ledarhundar.
Vi har så mycket elände i Stockholm
ändå. Jag tänker på alla alkoholister
och annat oordentligt folk som finns
här i staden. Vi kan acceptera dessa 15
hundar också och många flera utan att
genera staden.

Det får vi ordna i Stockholm, säger
man, men jag är säker på att de förslag
till stadgar som nu framlagts kommer
att antas utan större förändringar i
Stockholm än i andra kommuner. Det
skulle vara till väldig hjälp att från
statsrådet få ett bestämt uttalande om
hur han ser på saken. Annars kan det
bli som det varit hittills: Man har gjort
en ansökning hos poliskammaren, gått
till överståthållarämbetet ocli överklagat
i inrikesdepartementet, men nej
liar alla sagt, och de har inte brytt sig
om att det gällde en ensam människa,
för vilken denna rätt betyder så mycket.
.lag är rädd att i denna paragrafdjungel
med alla dessa nya ordnings -

12 Nr 26 Tisdagen den 19 november 1957

Svar på interpellation ang. avskrivning i viss omfattning av äldre stödlån till jordbrukare -

stadgar kan sådant fortfarande komma
att hända i Stockholms stad.

Det skulle vara härligt om statsrådet
här gåve det beskedet, att han rakt genom
paragraferna tycker så och så och
att detta ljöde ordentligt ut i kommunerna.
I de flesta kommuner behövs det
väl inte. Men om man här i Stockholm
kunde känna det så, att det nu i motsats
till tidigare lönar sig för Blindföreningen
att begära rättelse hos Kungl.
Maj:t, därest det blir en snäv praxis i
sådana ärenden, skulle detta vara underbart.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 6

Svar på interpellation ang. avskrivning
i viss omfattning av äldre stödlån till
jordbrukare

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN, som yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Svensson i Stenkyrka
frågat mig om jag har för avsikt att i
höst förelägga riksdagen förslag om
regler för avskrivning av äldre stödlån
till jordbrukare i den utsträckning, som
befinnes skälig och i överensstämmelse
med stödlånegivningens syfte.

Med anledning härav får jag anföra
följande.

Enligt vad som anföres i lanbruksstyrelsens
av herr Svensson åberopade förslag
till avskrivningsregler för stödlån
tillämpar riksbanken f. n. vid förvaltningen
av stödlånen den praxis, att anstånd
med betalning av förfallna amorteringar
och räntor kan beviljas av vederbörande
riksbankskontor för en tid
av högst 6 månader. Efter samråd med
vederbörande lantbruksnämnd kan även
längre anstånd medges. Detta innebär,
bland annat, att de jordbrukare, som i
höst har att betala amorteringar och

räntor å äldre stödlån, kan av förvaltningsorganen
medges sådana anstånd.
Med hänsyn härtill har jag icke funnit
sådana skäl föreligga att frågan om avskrivningsregler
för stödlån påkallar
behandling av riksdagens höstsession.
Lantbruksstyrelsens förslag är föremål
för prövning i samband med budgetarbetet
för 1958 års huvudtitel.

Med det anförda anser jag mig ha
besvarat herr Svenssons interpellation.

Härpå anförde

Herr SVENSSON i Stenkyrka (ep):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
få framföra ett tack för svaret
på min interpellation. Statsrådet hänvisar
här till lantbruksstyrelsens utredning
och de villkor som i denna utredning
ställs för att få uppskov med räntor
och amorteringar. Så långt är allt
gott och väl. Vad jag frågat om är emellertid,
huruvida det finns förutsättningar
också för att lånen kan avskrivas i
de fall där det finns skäl för detta. Nu
säger statsrådet att den frågan kommer
att behandlas i samband med huvudtiteln,
och då förutsätter jag att det inte
blir så restriktiva bestämmelser som
tydligen avses i lantbruksstyrelsens utredning.
Jag skall icke här upprepa
de skäl som jag anfört i interpellationen,
men jag ber herr statsrådet att vid
propositionens avfattande inte bara ta
hänsyn till lantbruksstyrelsens utredning
utan också till de synpunkter som
jag tagit mig friheten att framföra på
detta sätt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
riksdagens revisorers på bordet
liggande särskilda berättelse om anstaltsvårdades
rätt till folkpension m. m.

Tisdagen den 19 november 1957

Nr 26

Interpellation ang. en mera fullständig protokollföring vid interpellationsdebatter

framför allt i landstingen

§ 8

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 156—159, andra
lagutskottets utlåtanden nr 37 och 38
samt tredje lagutskottets utlåtande
nr 25.

§ 9

Föredrogs den av fröken Vinge vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående den centrala planeringen
inför genomförandet av skolstyrelsereformen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 10

Interpellation ang. en mera fullständig
protokollföring vid interpellationsdebatter
framför allt i landstingen

Herr OLOFSON (fp) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! I § 52 riksdagsordningen
stadgas, att ingen ledamot av riksdagen
må tala utanför protokollet. Därmed
är en entydig regel given om protokollföringen
vid kamrarnas sammanträden.
Protokollföringen vid landstingens
och de kommunala fullmäktigeförsamlingarnas
plena behandlas i 24 §
av kommunallagen och 34 § av landstingslagen.
Det ställes i dessa paragrafer
vissa minimikrav på protokollföringen.
Protokollet skall innehålla förteckning
å närvarande ledamöter, över
varje ärende med angivande av ärendets
beskaffenhet, över framställda förslag
och yrkanden, över beslut, över
omröstningar och propositionsordningar.
Man kan karakterisera de protokoll,
som förs vid landsting och i fullmäk -

tige, som resultatprotokoll, de återger
resultatet av de förda debatterna och
de gjorda övervägandena men gör det
knappast möjligt att i efterhand följa
debatterna.

1953 års kommunallag, som ger dessa
anvisningar om protokollföringen, inför
samtidigt såväl i fullmäktige som i
landsting interpellationsinstitutet (kommunallagen
23 § och landstingslagen
33 §). Eftersom interpellationen skall
skriftligen framställas, kommer den att
intagas i protokollet. Så sker också med
det i allmänhet skriftligt givna interpellationssvaret,
men vad som sedan händer
under en interpellationsdebatt kan
inte följas i protokollet, eftersom en
interpellationsdebatt sällan utmynnar
i sådana förslag och yrkanden, som enligt
bestämmelserna skall upptas i protokollet.
Man kan ifrågasätta, om denna
ordning för protokollföringen av interpellationsdebatter
är tillfredsställande,
i all synnerhet på landstingsstadiet. Det
har redan förekommit fall, där det
efteråt rått delade meningar om vad
som sagts i en interpellationsdebatt.
I den mån som interpellationsinstitutet
efter hand som det blir mer känt får
ökad användning också på det kommunala
planet eller särskilt på landstingsplanet,
kan det förmodas, att denna
brist i protokollföringen kommer att
göra sig alltmer gällande.

I anslutning till det anförda anhålles
härmed om andra kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för
inrikesdepartementet få framställa följande
frågor:

Har herr statsrådet uppmärksammat
det ovan påtalade förhållandet och kan
man vänta, att herr statsrådet kommer
att söka verka för en mer fullständig
protokollföring vid interpellationsdebatter
framför allt i landstingen?

Denna anhållan bordlädes.

Nr 26

Tisdagen den 19 november 1957

§ 11

Interpellation ang. eventuell varudeklaration
beträffande av Svenska tobaksmonopolet
tillverkade cigarretter m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr NIHLFORS (fp), som anförde:

Herr talman! Tid efter annan tas upp
till diskussion de risker som är förknippade
med tobaksrökningen. Vetenskaplig
forskning har sedan länge bedrivits
rörande detta, och framlagda
resultat har med vissa reservationer pekat
på att faran för lungcancer är stor
vid långvarig intensiv cigarrettrökning.
Även i den svenska riksdagen har vid
flera tidigare tillfällen aktualiserats de
problem som hör samman med tobaksrökningen
och med det förhållandet
att vi i Sverige har ett statligt monopolbolag,
som ensamt inom landet får tillverka
cigarretter och andra rökverk
och som dominerar försäljningen. Under
vårsessionen riktades i första kammaren
en enkel fråga till finansministern
om han tänkte vidta åtgärder för
att begränsa eller helt inställa Svenska
tobaksmonopolets annonsering. I sitt
svar den 27 februari sade finansministern,
att han inte hade någon erinran
mot det sätt varpå tobaksmonopolet
skött sin reklam. I stort sett hade nämligen
reklamen genom annonsering
stoppats från monopolets sida.

Man kan nog utgå ifrån att, hur
många goda skäl som kan anföras för
att inte röka, kommer ändock ett mycket
stort antal människor att förbli rökare.
Därmed är inte sagt att deras konsumtion
inte kan nedbringas och att de
inte är intresserade av upplysning om
riskerna för framtida sjukdomar vid
fortsatt stor förbrukning. Ett tecken på
att rökarna påverkas av vad vetenskapliga
rön säger är den övergång till filtercigarretter,
som under senare år
skett i stegrad takt. Enligt en uppgift
skulle filtercigarretternas andel i den
totala cigarrettförsäljningen i vårt land
ha ökat från 1,7 procent i juli 1956 till
6 procent ett år senare. Av dessa 6 %

utgjorde det svenska märket Star hälften.

Något som oroat rökarna är emellertid
att vissa amerikanska undersökningar
har visat att filtercigarretter inte
alltid betyder en minskning av det nikotin
och den tjärhalt, som rökningen
avger. Tvärtom tycks vissa amerikanska
märken med filtermunstycken ha
kvar i stort sett lika mycket av de giftiga
ämnena som filterlösa cigarretter.

En sammanslutning av kemister i
Schweiz har enligt en tidningsnotis
häromdagen sänt ut ett meddelande,
vari påpekas att det föreligger en tendens
hos cigarrettfabrikanterna att använda
starkare tobak i filtercigarretter,
varigenom rökarna skulle tillföras
en högre grad nikotin än vid rökning
av en mild cigarrett utan filter.

Er tobaksrökarnas synvinkel finns
alltså ett stort behov av en så objektiv
upplysning som möjligt om t. ex. nikotin-
och tjärhalten i olika cigarrettmärken.
De svenska statsmakterna har ju
alltmer intresserat sig för en förbättrad
konsumentupplysning på olika områden
och vi har även ett system, som
ger tillverkare möjlighet att erhålla en
auktoritativ varudeklaration. Den tanken
uppstår då, om inte de svenska
tobaksrökarna skulle kunna kräva att
det statliga tobaksmonopolet lämnar en
så utförlig varudeklaration som möjligt
rörande sina olika produkter. På
t. ex. cigarrettpaketen kunde besked
bland annat lämnas om hur stor mängd
nikotin och tjära, som röken från en
cigarrett innehåller. Nuvarande uttryckssätt
som mild, aromatisk osv.
torde vara av föga värde för den som
kanske vill övergå till en cigarrett, vars
rök är mindre giftig än den han tidigare
fått i sig. Även skillnaden mellan
filtercigarretter och vanliga cigarretter
skulle bättre kunna klargöras genom
dylik varudeklaration.

Med anledning av vad ovan anförts
får jag anhålla om andra kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för finansdepartementet få rikta följande
frågor:

Tisdagen den 19 november 1957

Nr 26

Interpellation ang. eventuell varudeklaration beträffande av Svenska tobaksmono''
polet tillverkade cigarretter m. m.

1) Anser herr statsrådet att det skulle
vara av värde för tobaksrökarna om de
av Svenska tobaksmonopolet tillverkade
cigarretterna och ev. andra rökverk
försåldes med varudeklaration, som anger
den mängd nikotin och tjära röken
avger?

2) Vill herr statsrådet i så fall vidta
åtgärder för att Tobaksmonopolet lämnar
konsumenterna av dess produkter
en varudeklaration av ovan angivet
slag?

Denna anhållan bordlädes.

§ 12

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 371, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående nya riktlinjer för
tillämpningen av kungörelsen den 5
juni 1953 (nr 475) om eftergift i vissa
fall av belopp, vilka lämnats såsom ekonomiskt
bistånd av utlandsmyndighet;

nr 372, i anledning av väckt motion
angående ersättning till värnpliktige Rune
Ljunggren för skada, åsamkad under
militär fälttjänstövning; och

nr 373, i anledning av väckta motioner
om ändrade bestämmelser rörande
gäldandet av kostnader för hemtransport
av befattningshavare, som avlider
under tjänstgöring på annan ort.

§ 13

Anmäldes, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 188, angående inrättande av en
medicinsk högskola i Umeå, tillställts
kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 14

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade
motioner, nämligen

nr 705, av herrar Edlund och Braconier,
i anledning av Kungl. Majrts
proposition, nr 183, angående vissa lönefrågor
med anledning av ändrad organisation
av den lokala och regionala
skolledningen m. m., samt

nr 706, av herr Widén, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition, nr 185,
angående utbyggnad av en storflygplats.

Dessa motioner bordlädes.

§ 15

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan och läkarintyg:

Till Riksdagens andra kammare

Med stöd av bifogade läkarintyg anhåller
undertecknad om ledighet från
riksdagsgöromålen under tiden 20 november—10
december 1957.

Stockholm den 19 november 1957
Per Edvin Sköld

Härmed intygas att riksdagsman Per
Edvin Sköld på grund av sjukdom är
förhindrad att deltaga i riksdagsarbetet.

Stockholm 15. 11. 57

John Hellström

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 16

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.41.

In fidem
Gunnar Britlli

Nr 26

Onsdagen den 20 november 1957

Onsdagen den 20 november

Kl. 14.00

§ 1

Upplästes och lades till handlingarna
följande protokoll angående den i § 32
riksdagsordningen föreskrivna fullmaktsgranskningen: Protokoll,

hållet inför statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
den 20 november 1957.

Till justitiedepartementet hade den
15 november 1957 från länsstyrelsen i
Stockholms län inkommit fullmakt för
Anna-Lisa Lewén-Eliasson, vilken vid
ny röstsammanräkning blivit utsedd såsom
ledamot av riksdagens andra kammare
i stället för avgången ledamot av
samma kammare.

Vid granskning av fullmakten, som företogs
inför chefen för justitiedepartementet
samt vidare av vederbörande
fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret,
framställdes mot fullmakten
icke någon anmärkning.

Protokoll över vad sålunda förekommit
skulle jämte den granskade fullmakten
överlämnas till andra kammaren.

I ämbetet:

K. G. Grönhagen

Vid detta protokoll var fogad den däri
omförmälda fullmakten för fru AnnaLisa
Lewén-Eliasson att inträda såsom
ledamot av kammaren för tiden till den
1 januari 1961 efter herr Eriksson i
Sandby.

Herr talmannen meddelade, att fru
Lewén-Eliasson intagit sin plats i kammaren.

§ 2

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
188, angående inrättande av en medicinsk
högskola i Umeå.

§ 3

Föredrogos var för sig och remitterades
till statsutskottet de på kammarens
bord liggande motionerna:

nr 705, av herrar Edlund och Braconier,
samt

nr 706, av herr Widén.

§ 4

Föredrogs den av herr Olofson vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående en mera fullständig
protokollföring vid interpellationsdebatter
framför allt i landstingen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Föredrogs den av herr Nihlfors vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående eventuell varudeklaration
beträffande av Svenska tobaksmonopolet
tillverkade cigarretter m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
156, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående avskaffande av kvarvarande
obligatoriska elevavgifter vid universiteten
m. fl. läroanstalter.

Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 20 november 1957

Nr 26

§ 7

Inrättande av en statlig rättshjälpsanstalt
till förmån för befolkningen i Norrbottens
läns lappmarker och s. k. inland

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
157, i anledning av väckta motioner om
inrättande av en statlig rättshjälpsanstalt
till förmån för befolkningen i Norrbottens
läns lappmarker och s. k. inland.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Grym och Hedström (I: 166) och
den andra inom andra kammaren av
herr Lassinantti m. fl. (11:232), hade
hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära en skyndsam
utredning om lämpligheten av att
genom en helt statlig rättshjälpsanstalt,
förslagsvis placerad i Gällivare municipalsamhälle,
förbättra möjligheterna
för befolkningen i Norrbottens läns
lappmarker och s. k. inland att erhålla
rättshjälp, varvid samernas och de
finskspråkigas situation särskilt borde
beaktas.

Utskottet hemställde, att motionerna
1:166 och 11:232 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Jansson i Kalix och Lassinantti, vilka
ansett att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:166 och 11:232 i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om en skyndsam
utredning om lämpligheten av att genom
en helt statlig rättshjälpsanstalt,
förslagsvis placerad i Gällivare municipalsamhälle,
förbättra möjligheterna
för befolkningen i Norrbottens läns
lappmarker och s. k. inland att erhålla
rättshjälp, varvid samernas och de
finskspråkigas situation särskilt borde
beaktas.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LASSINANTTI (s):

Herr talman! Som motionär och
2 — Andra kammarens

servant i utskottet skulle jag vilja med
några ord kommentera de problem, som
motionärerna här upptagit till närmare
behandling.

Motionen syftar till en förbättrad
rättshjälp för människorna i de norrländska
lappmarkerna och i Norrbottens
läns inland. Till stöd för motionen
åberopar vi vad statsmakterna år
1947 beslöt om inrättande av en särskild
rättshjälpsanstalt för Tornedalen.
De särskilda omständigheter, som låg
till grund för detta beslut, anser vi har
motsvarigheter inom de områden det
här är fråga om.

Rent allmänt skulle jag vilja säga,
att den juridiska sakkunskapen såsom
biträde åt allmänheten kommit att inta
en alltmer framträdande plats under de
senare årtiondena såväl i straffprocesser
som i tvistemål. Här har samhället
dragit upp riktlinjer för hur rättsmaskineriet
skall fungera, och enligt vårt
sätt att se är det också samhällets skyldighet
att vidta de arrangemang, som
säkrar detta maskineris klanderfria
funktion. Genom lagen om fri rättegång
och bestämmelserna om utomprocessuell
rättshjälp har samhället också
visat, att det känner ansvar för att
rättsmaskineriet skall fungera på ett
tillfredsställande sätt.

Men, herr talman, det här är inte
bara en ekonomisk fråga. Frågan är avhängig
av tillgången på jurister. Finns
det inte tillräckligt med advokater, så
finns inga möjligheter för allmänheten
att få den hjälp som den behöver. I hela
landet finns enligt uppgift i advokatsamfundets
matrikel 1 050 advokater
och 144 hos dem anställda biträdande
jurister. Detta gör att man i runt tal
har en jurist per 6 000 invånare. I
Lappland har man närmare tre gånger
så många invånare per jurist, och detta
är ju orimligt, inte minst mot bakgrunden
av att de långa avstånden gör att
en jurist inte hinner så mycket i ett
glesbebyggt område som i tätorterna.
Resorna kräver orimligt lång tid. Det
är elt mycket stort område det här gäl -

ler, och jag skall exemplifiera detta.
protokoll 191)7. Nr 26

Nr 26

Onsdagen den 20 november 1957

Inrättande av en statlig rättshjälpsanstalt

läns lappmarker och s. k. inland

Gällivare har i hela det resonemang,
som här tagits upp, betraktats som en
centralpunkt. Från Gällivare är det inte
mindre än 210 km till Karesuando, 100
km till Jokkmokk, 310 km till Arvidsjaur
och inte mindre än 400 km till
Arjeplog. Avstånden till städerna vid
kustbygderna, där vi har advokatkontor,
är av ungefär samma storleksordning.
Dessa siffror ger klart belägg för
att det är utomordentligt svårt att få
advokathjälp i dessa bygder.

Vi kan tänka oss exempelvis ett civilmål
i Jokkmokk. Vi tänker oss att det är
ett ombud för någon bokfirma, som har
sålt ett bokverk, och att den som har
köp bokverket anser, att de muntliga
uppgifterna vid avtalets ingående inte
överensstämmer med vad förlaget senare
hävdar. Att i detta läge konsultera en
jurist kan betyda stora kostnader och
ett par dagars resor. Om man hade en
rättshjälpsanstalt, vars föreståndare
med vissa mellanrum hade mottagning,
exempelvis i kyrkbyarna, skulle allmänheten
på ett praktiskt sätt kunna få
vägledning i sådana mindre angelägenheter
av juridisk art.

När det sedan gäller det straffrättsliga
området ligger det i öppen dag
att det är utomordentligt svårt att i
samband med förundersökningar få försvarare
i den utsträckning som är önskvärt.
Här hänvisar jag till en mångårig
personlig erfarenhet som utredare
av brottmål inom här ifrågavarande
bygder.

Detta förhållande beror naturligtvis
på bristen på jurister. Häradshövdingen
i Torneå domsaga kommenterade för
ett par dagar sedan juristbristen i en
dagstidning med att säga, att man fått
tillgripa tvångskommenderingar även
till domsagorna för att kunna säkra
tillgången på erforderligt antal jurister,
och han framhöll, att antalet aspiranter
till notarietjänster i domsagorna gått
ned mycket kraftigt.

Hur skall man då kunna lösa detta

till förmån för befolkningen i Norrbottens

problem? Såväl hovrätten för övre
Norrland, vilken är den myndighet som
väl har den bästa samlade bilden av
läget, som länsstyrelsen i Norrbotten
vitsordar att man måste vidta åtgärder
i motionens syfte. Båda dessa myndigheter
tillstyrker att en utredning
sådan som den motionen förordar företas
genom samhällets försorg.

Utskottet har enligt min mening dragit
orimliga konsekvenser av det yttrande
som domhavanden i Gällivare
domsaga ingivit till hovrätten. Gällivare
domsaga är ju bara en av domsagorna
som berör den del av lappmarken
det här är fråga om, och det finns
tre advokatbyråer i domsagan, nämligen
i Gällivare, Malmberget och Kiruna.
Man kanske inte skall sucka över det
fattiga Nådendal när man vet att Åbo
är rikt, men i Karesuando, Jokkmokk
och Arjeplog finns inga advokater, och
det medför orimligt höga kostnader för
den rättssökande allmänheten att få
juristhjälp. Gällivare kommun anser det
vara befogat att inrätta en rättshjälpsanstalt,
och Kiruna stadsfullmäktige säger
att behovet av rättshjälp inte är
täckt ens i Kiruna, och även de förordar
att en offentlig rättshjälpsanstalt
kommer till stånd.

Den 7 november gjorde domhavanden
i Gällivare ett uttalande i en ortstidning
om att arbetsbördan i hans
domsaga hade ökat med 40 procent
under det senaste året. Detta måste väl
rimligtvis också innebära att arbetet
på advokatsidan har undergått en motsvarande
ansvällning, och det måste
därför bli ännu svårare för befolkningen
utanför tätorterna och i andra kommuner
att få hjälp från advokaterna
inom tätorterna i Gällivare domsaga.
Jag anser att bristen på advokater är
så väl dokumenterad av de yttranden
som föreligger i detta ärende, att man
inte behöver kommentera detta förhållande
mer vidlyftigt.

Den interiör som domhavanden i Gäl -

Onsdagen den 20 november 1957

Nr 26

Inrättande av en statlig rättshjälpsanstalt

läns lappmarker och s. k. inland

livare domsaga redovisar från domsagans
kansli tyder på en berömvärd
hjälpsamhet från personalens sida men
visar ändå på ett påfallande sätt, vilka
orimliga konsekvenser man kommer
till när allmänheten inte har tillgång
till juridisk hjälp i erforderlig utsträckning.
Ofta förekommer det också att
utlänningar skriver till helt ovidkommande
människor och försöker få dem
att förmedla hjälp på något sätt. En av
parterna i ett tvistemål i Gällivare domsaga
ansåg att han inte fått sin sak
tillräckligt belyst inför häradsrätten
och ansåg att han hade bort gå vidare,
men det ställde sig så dyrt att få juristhjälp
att han avstod och fann sig
i ett domslut som han inte var nöjd
med. Detta måste vara otillfredsställande
från rättssamhällets synpunkt.

Även utskottet är enigt med motionärerna
om att förhållandena inte är sådana
som de borde vara, men utskottet
lägger ansvaret på landstinget. Om
det här vore enbart en ekonomisk fråga,
kunde man till nöds förstå utskottsmajoriteten.
Statsmakterna har emellertid
beslutat om rättegångsförfarandet,
och de måste såsom jag redan tidigare
sagt ta på sig ansvaret för att det fungerar.
Det är inte rationellt att säga
att landstinget skall sköta vakthållningen
inom en sektor. Jag tror inte att
rättsvårdaren kan godta utskottsmajorietens
mening på den punkten, och jag
tror att en framtida »rättsrötevårdare»
inte kommer att godta justitieministerns
invändningar om att landstinget här
haft att bära ansvaret för att det hela
fungerar. Statsmakterna får finna sig i
att bära det yttersta ansvaret för rättsmaskineriets
funktion. Som det nu är
fungerar det på ett mindre tillfredsställande
sätt.

År 1947 åberopade man särskilda skäl
för inrättande av rättshjälpsanstalten
i Haparanda. Enligt vårt sätt att se gäller
samma särskilda skäl i minst lika
hög grad för det här aktuella området.

till förmån för befolkningen i Norrbottens

Där finns tre olika språkgrupper. Vi
har över 4 300 utlänningar i Norrbotten.
Antalet utlänningar liar ökat med
över 1 300 på ett år. I exempelvis
Kiruna, där det enligt stadsfullmäktiges
mening råder advokatbrist, finns
det danskar, norrmän, finländare, balter,
polacker, tyskar, italienare och ungrare.
Vidare kommer den gemensamma
nordiska arbetsmarknaden och den nordiska
passfriheten in i bilden. Båda dessa
ting har beslutats av statsmakterna.
Har man sagt A får man också säga B.
En rättshjälpsanstalt vore en logisk
följd av statsmakternas göranden och
låtanden i andra sammanhang.

Hänsyn måste också tas till samerna.
En uppvaktning inför regeringen i går
klarlade att samerna anser sig för närvarande
befinna sig i den kanske mest
kritiska perioden i hela sin historia. Jag
tror det finns all anledning för statsmakterna
att se till att samerna får den
rättshjälp de behöver. Under hand har
länsstyrelsen i Norrbottens län erhållit
ett yttrande från lappordningsmannen
Petter Anders Åstot, och han delar till
fullo motionärernas synpunkter. Jag var
i går i förbindelse med Svenska samcrnas
riksförbund, och även där delar
man den uppfattning som kommit till
uttryck i motionerna.

Om man sedan skulle fråga vad den
rättssökande allmänheten i stort säger,
så vill jag därvidlag hänvisa till yttranden
från samtliga kommunala myndigheter,
vilka undantagslöst tillstyrkt
motionerna.

Samhället får ju redan vidkännas betydande
kostnader på rättsvårdens område,
och det finns all anledning att se
till att man säkrar tillgången på juridisk
sakkunskap på ett tidigt stadium.
Därigenom kan många rättsförluster för
enskilda förhindras.

1 utskottets utlåtande säges, att beslutet
om anordnande av rättshjälpsanstalten
i Haparanda år 1947 inte manar till
efterföljd. Enligt min mening var det

Nr 26

Onsdagen den 20 november 1957

Inrättande av en statlig rättshjälpsanstalt
läns lappmarker och s. k. inland

ett utomordentligt klokt beslut. Har man
gjort något, som är bra, skall man inte
försäkra att det var en engångsföreteelse
som inte bör upprepas.

Herr talman! Med stöd av vad jag
här anfört ber jag att få yrka bifall till
den vid statsutskottets utlåtande fogade
reservationen.

Herr RUBBESTAD (ep):

Herr talman! Såsom framgick av herr
Lassinanttis anförande liar vi här att
ta ståndpunkt till frågan om anordnande
av en helt och hållet statlig rättshjälpsanstalt
uppe i Lappland. Utskottet
har inte velat vara med om detta.
Såsom framhållits i utskottsutlåtandet
är vi mycket angelägna att ge allt det
stöd som är möjligt för att förbättra de
mindre bemedlades rättshjälp. Men det
finns ju en anordning i detta syfte, som
bygger på städernas och landstingens
medverkan. Inom snart sagt varje
landstingsområde finns det en sådan
rättshjälpsanstalt, för vilken statsbidrag
utgår. I många landsting finns det
t. o. m. flera anstalter av denna art.
Den enda anstalt, för vilken kostnaderna
helt bestrides av staten, är ju den i
Tornedalen. Den inrättades, som herr
Lassinantti nämnde, genom ett beslut år
1947. Nu vill herr Lassinantti göra gällande
att förhållandena i övre Lappland
är desamma som råder i Tornedalen.
Uttalanden från domhavande i
Lappland ger emellertid vid handen att
det skulle föreligga betydande skiljaktigheter
mellan den föreslagna riittshjälpsanstalten
i Gällivare och anstalten
i Tornedalen.

Hovrätten för övre Norrland har, som
vi hörde av herr Lassinanttis anförande,
för sin del tillstyrkt motionärernas
förslag men åberopar därvid framför
allt ett utalande av domhavanden i Gällivare
distrikt. Vid ett studium av detta
uttalande får man dock en helt annan
uppfattning om domhavandens syn på

till förmån för befolkningen i Norrbottens

saken. Sammanfattningsvis uttalar denne
att han inte vill motsätta sig den
ifrågasatta utredningen, men det betonas
att tillkomsten av denna rättshjälpsansalt
inte alls kommer att få
den verkan motionärerna vill göra gällande.
Domhavanden framhåller, att det
inom berörda område finns inte mindre
än sju jurister, som står till förfogande,
och han anser att de av motionärerna
angivna önskemålen i ganska
stor utsträckning skulle kunna tillgodoses
utan att en särskild, helt statlig
rättshjälpsanstalt inrättades.

Dessa uttalanden har varit avgörande
för utskottet. Det är för övrigt inte
bara domhavanden i Gällivare domsaga
som gjort sådana uttalanden, utan även
domhavanden i Luleå domsaga. Denne
framhåller, att då Gällivare redan är
tämligen väl tillgodosett med praktiserande
jurister, förefaller en rättshjälpsanstalt
där knappast vara den åtgärd
som ligger närmast till hands. Domhavanden
i Piteå domsaga gör ungefär
samma uttalande och anser sålunda att
det kommer att båta föga att inrätta en
dylik anstalt.

Av dessa skäl, herr talman, har utskottet
icke velat biträda motionerna,
och jag ber att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr JANSSON i Kalix (s):

Herr talman! Det är förunderligt att
statsutskottet har hängt upp sitt avslagsyrkande
på vad domhavanden i
Gällivare sagt och understrukit det så
kraftigt. Domhavanden i Gällivare slutar
visserligen sitt yttrande med att
säga, att han för sin del ansett det vara
tveksamt, om man nu skall inrätta ytterligare
en .statlig rättshjälpsanstalt.
Men han har sagt mer än det. Han säger
på ett annat ställe i sitt yttrande:
»Emellertid kan i detta sammanhang
erinras om den anordning för meddelande
av kostnadsfri utomprocessuell

Onsdagen den 20 november 1957

Nr 26

Inrättande av en statlig rättshjälpsanstalt till förmån för befolkningen i Norrbottens

läns lappmarker och s. k. inland

rättshjälp, som vidtagits genom avtal
mellan landstinget och länets advokater.
Till detta avtal är samtliga advokater
i domsagan anslutna. För närvarande
torde den verksamhet av detta
slag, som advokaterna här bedriver,
vara av relativt blygsam omfattning.
Härtill medverkar väl flera omständigheter,
bl. a. en viss obenägenhet hos
många, med hänsyn till ovisshet om i
vad mån kostnader uppstår, att för
rådfrågning vända sig till privatpraktiserande
advokater. Hos advokaterna torde
ofta intresset för dessa ärenden minskas
till följd av att det tillämpade förfarandet
bl. a. vid uttagande av ersättning
av landstinget för uppdragen
synts alltför tungrott och tidsödande i
förhållande till den ersättning som utgår.
»

Jag anser att domhavanden i Gällivare
slår sig själv på fingrarna, när
han konstaterar att inte ens advokaterna
är intresserade av de uppdrag som
de får på grund av den uppgörelse som
träffats mellan Norrbottens läns landsting
och de privatpraktiserande advokaterna,
samtidigt som det råder en
skygghet hos den rättssökande allmänheten
inför dessa privatpraktiserande
advokater; allmänhetens erfarenheter
av advokathjälp skulle vara av den arten
att man av ekonomiska skäl drar
sig för att uppsöka dem. Jag tycker att
utskottet borde ha fäst litet mera avseende
vid denna realitet.

Den rättshjälpsanstalt som staten har
i Haparanda, omfattar ju inte hela Tornedalen.
Karesuando t. ex. ligger utanför
rättshjälpsanstaltens arbetsområde.
Inte heller ingår råneådelen av Kalix
domsaga men däremot Töre, i den mån
rättshjälpsanstalten kan hinna med att
hjälpa rättssökanden i den delen av
kustbandet.

Det hade nog varit skäligt, att utskottet
tillstyrkt den utredning som motionärerna
begärt. Vi skall komma ihåg
att vi här talar om ett område som be -

träffande sin storlek inte motsvarar bara
ett landsting i södra Sverige; vi får
väl slå ihop fyra, fem landsting i
södra Sverige för att få fram en motsvarighet.

Jag vill vädja till kammaren att ställa
sig litet mera förstående till detta ärende
än vad statsutskottet gjort med den
knapphändiga motiveringen, att bl. a.
piteåområdet, som inte alls är avsett
att täckas av denna rättshjälpsanstalt,
skulle ha visat mindre intresse av att få
en rättshjälpsanstalt till stånd där nere.

Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till reservationen.

Herr LASSINANTTI (s):

Herr talman! Det överraskar mig att
herr Rubbestad helt och hållet bortser
från de yttranden som de kommunala
myndigheterna avgivit. De har undantagslöst
tillstyrkt motionen, och nog
måste väl herr Rubbestad ändå erkänna,
att det sunda bondförnuftet har
en framträdande plats hos kommunalmännen.
Detta är inte ett problem för
häradshövdingar eller landsfiskaler,
utan det är ett problem för en rättssökande
allmänhet. Jag kan försäkra herr
Rubbestad att man inte behöver gå till
domsagan och fråga häradshövdingen,
vilket mått av rättshjälp människorna
i en kommun behöver. Det känner vi
utomordentligt väl till. Herr Rubbestad
måste väl förstå, att när antalet invånare
per jurist i Lappmarkerna är tre
gånger större än siffran för hela riket,
så föreligger det en brist på advokater.

Detta är ju inte enbart en ekonomisk
fråga, som herr Rubbestad tycks göra
den till, utan bristen på advokater utgör
en så allvarlig fara för hela rättslivets
behöriga funktion, att statsmakterna
här måste ingripa på något sätt.
Vi skall inte tala om förhållandena i
Gällivare, Malmberget och Kiruna och
ta situationen i dessa tätorter till intäkt
för att allt skulle vara bra i hela

Nr 26

Onsdagen den 20 november 1957

Inrättande av en statlig rättshjälpsanstalt

läns lappmarker och s. k. inland

lappmarken. Det är ett fruktansvärt
misstag som herr Rubbestad gjort sig
skyldig till. Detta är ingenting annat än
en konsekvens av Karl IX:s beslut att
införa lappmarken under den svenska
lagen. Tidigare var det mäktiga ekonomiska
intressen hos birkarlarna, att
de skulle ha herraväldet över lapparna,
och de hade bihustrur i lappmarkerna,
som tillvaratog deras intressen gentemot
lapparna. Det gör mig ont att den
annars i kvinnofrågor så kyske herr
Rubbestad nu uppträder som en sentida
bihustru.

Herr RUBBESTAD (ep):

Herr talman! När herr Lassinantti
säger att alla dessa kommuner har tillstyrkt,
så skall vi komma ihåg att de
tillstyrkt att en rättshjälpsanstalt inrättas
i den egna kommunen. Det är
ju helt naturligt att var och en av dem
vill ha en sådan anstalt med hänsyn
till de förmåner det medför. Det skall
vi alltså lämna ur räkningen. Det behöver
ju inte finnas sådana anstalter
överallt.

Med den vältalighet herr Lassinantti
kan utveckla bör han kunna påverka
landstingen där uppe, så att de inrättar
rättshjälpsanstalter. I Älvsborgs län
t. ex. har vi två stycken sådana.

Herr LASSINANTTI (s):

Herr talman! Herr Rubbestad har
dragit alldeles felaktiga slutsatser av
kommunernas yttranden. Deras yttranden
bör uppfattas så, att kommunerna
anser behovet av rättshjälpsanstalt så
dominerande, att var och en vill ha en
sådan anstalt placerad i den egna kommunen.
Detta understryker att det finns
ett väldigt behov av rättshjälpsanstalt.

Förhållandena i Norrbotten är för
övrigt något annorlunda än i Älvsborgs
län. Antalet samer är t. ex. inte detsamma.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels på

till förmån för befolkningen i Norrbottens

bifall till utskottets hemställan dels ock
på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Lassinantti
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 157, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen. Herr Lassinantti
begärde dock rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 142 ja och
38 nej, varjämte 18 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 8

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 158, i anledning av väckta motioner
om översyn av gällande bestämmelser
angående statsbidrag till folktandvård,
och

nr 159, i anledning av väckt motion
om befrielse för studeranden K. V. S.
Jonsson från viss ersättningsskyldighet
till kronan.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

Nr 26

Onsdagen den 20 november 1957

§ 9

Upphävande av arbetarskyddslagens bestämmelser
rörande nattarbetsförbud för
kvinnor, som användas till hantverkseller
industriellt arbete

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 37, i anledning av väckta motioner
om upphävande av arbetarskyddslagens
bestämmelser rörande nattarbetsförbud
för kvinnor, som användas
till hantverks- eller industriellt arbete.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
330 i första kammaren av fru Gärde Widemar
samt nr 413 i andra kammaren
av fröken Elmén m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, »att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t begära att
36 och 37 §§ arbetarskyddslagen angående
nattarbetsbestämmelser för kvinnliga
arbetstagare måtte utgå ur lagen».

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, I: 330 och II: 413, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herr Huss, utan angivet yrkande; 2)

av fru Hamrin-Thorell, fru Ewerlöf
och herr Rimmerfors, vilka ansett att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till förevarande motioner,
I: 330 och II: 413, i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om förslag angående
upphävande av de i 36 och 37 SS
arbetarskyddslagen den 3 januari 1949
(nr 1) intagna bestämmelserna rörande
nattarbete för kvinnor.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Fru EWERLÖF (h):

Herr talman! Med anledning av reservation
2) till förevarande utskottsutlåtande
ber jag att få anföra några
synpunkter.

Den fråga det här gäller, det speciella
nattarbetsförbudet för kvinnor, som

användes till hantverks- eller industriellt
arbete, återfinnes i 36 och 37 §§
i arbetarskyddslagen, och den har aktualiserats
genom en motion av yrkesinspektören
fröken Elmén i denna
kammare. Ärendet har varit på remiss
i fem olika instanser: Landsorganisationen,
Svenska arbetsgivareföreningen,
arbetarskyddsstyrelsen, Yrkeskvinnornas
samarbetsförbund och Fredrika-Bremer-Förbundet.
Av dessa fem
har fyra tillstyrkt motionen, medan en,
Landsorganisationen, har yrkat avslag.

I sitt remissutlåtande har LO bland
annat anfört, att kravet på slopande
av ifrågavarande paragrafer icke uppbäres
av de berörda, i industriellt arbete
sysselsatta kvinnorna själva och
ej heller av deras fackliga organisationer.
När denna fråga behandlades i
utskottet, kände åtminstone jag det som
en brist att det inte förelåg något uttalande
från LO-kvinnorna själva, som
visade hur de ställde sig till spörsmålet
och hur de själva ville ha det. LOkvinnorna
har under detta ärendes remissbehandling
tigit still. Jag yrkade
i utskottet att berörda kvinnor själva
skulle få uttala sig i frågan, men tiden
medgav inte detta. Utskottet gick
på LO:s linje, och jag överlåter till
utskottets talesmän att framföra LO:s
skäl för avslag. I stället skall jag här
gå in på vad de övriga remissinstanserna
anfört.

Svenska arbetsgivareföreningen säger
i sitt remissvar: »Någon anledning att
ur medicinsk synpunkt behandla kvinnor
och män olika beträffande nattarbete
finns ej.» Arbetsgivareföreningen
framhåller vidare att paragraferna
har fått sin nuvarande lydelse för att
de skulle kunna anpassas till en år
1948 antagen internationell konvention,
vilken Sverige emellertid aldrig
har ratificerat, varför dessa formella
anledningar är helt obefintliga. Arbetsgivareföreningen
tillstyrker att §§
36 och 37 slopas.

Och så kommer jag till arbetarskyddsstyrelsen,
vars omdöme man väl fäster
det största avseendet vid, sjiilva nam -

Nr 26

Onsdagen den 20 november 1957

Upphävande av arbetarskyddslagens bestämmelser rörande nattarbetsförbud för

kvinnor, som användas till hantverks- eller industriellt arbete

net ger ju vid handen att styrelsen är
till för att slå vakt om sådana här frågor,
som säger i sitt utlåtande, att de
skäl som förelåg, när ifrågavarande paragrafer
formulerades, är av historisk
karaktär och att den förbättring av
förhållandena som nu skett inom industrien
gör att skälen inte längre har
samma relevans som när paragraferna
kom till. Arbetarskvddsstyrelsen berör
i det sammanhanget bostadsförhållandenas
betydelse vid nattarbete och konstaterar
alldeles riktigt, att dessa problem
berör män och kvinnor i lika
hög grad. Avslutningsvis framhåller
arbetarskyddsstyrelsen, att det icke bör
vara förenat med några vanskligheter
från arbetarskyddssynpunkt att upphäva
det särskilda nattarbetsförbudet
för kvinnor, och majoriteten av styrelsen
tillstyrker därför att ifrågavarande
paragrafer slopas.

Yrkeskvinnornas samarbetsförbund
och Fredrika-Bremer-Förbundet anför
i stort sett samma skäl för paragrafernas
slopande, alltså för bifall till motionen.
Man konstaterar, att det generella
nattarbetsförbudet är en sak, som
vi alla är tillfredsställda med och som
väl ingen instans skulle vilja vara med
om att upphäva. Båda förbunden framhåller
emellertid det ologiska i att
plocka ut två grupper, industri och
hantverk, och att för kvinnor som arbetar
där uppställa ett speciellt nattarbetsförbud,
samtidigt som vi på andra
områden liar stora grupper, för vilka
nattarbetsförbudet inte gäller, t. ex. i
restaurangfacket, i städerskefacket,
o. s. v., och där man verkligen inte kan
säga att arbetsbördan är mindre.

Förbunden anför också som en tungt
vägande motivering för slopande av
nämnda paragrafer att de har varit till
hinder för kvinnorna på arbetsmarknaden.
Det finns speciellt ett gammalt
typiskt kvinnoyrke, som alltid dragés
fram i sådana här sammanhang och
som jag också nämner, eftersom det

sysselsätter kvinnor i hela vårt land
och eftersom det har givit många ensamma
kvinnor, änkor och frånskilda
möjligheter att klara sig — nämligen
bageriyrket. Där har dessa paragrafer
varit till direkt förfång. Det finns även
andra, men jag skall inte dra fram
fler.

Man påpekar också att det blir allt
svårare att avgränsa dessa grupper inom
industri och hantverk. Teknikens
utveckling och den förestående automationen
gör, att det inom en nära
framtid kan bli utomordentligt svårt
att t. ex. skilja mellan kontorsarbete
och manuellt arbete.

Ytterligare skäl finns. Vi strävar efter
uniformitet i lagsitftningen inom
de nordiska länderna i alla möjliga och
höll jag på att säga omöjliga sammanhang.
Bör vi inte då ådagalägga samma
strävan även i detta fall? I Norge
och Danmark existerar det inga speciella
nattarbetsförbud för kvinnorna.

Utskottet börjar sin magistrala skrivning
på följande sätt:

»I föreliggande motioner föreslås i
syfte att uppnå likställighet mellan
manliga och kvinnliga arbetstagare att
de i arbetarskyddslagen intagna särskilda
bestämmelserna om förbud mot nattarbete
för kvinnor, som användes till
hantverks- eller industriellt arbete,
skall utgå.»

Jag vet inte om det finns en liten
spets i detta, alltså att det framlagda
förslaget bara skulle vara ett led i strävandena
efter likställighet mellan män
och kvinnor. Jag tror inte man har rätt
att säga, att det inte är välbetänkt om
kvinnorna inom sina arbetsområden,
liksom i alla andra sammanhang, strävar
ej blott efter att få begagna sig av
sina rättigheter, utan också efter att få
fullgöra sina skyldigheter. På en arbetsplats
med både manliga och kvinnliga
arbetstagare kan en viss irritation
uppkomma, därför att olika regler
gäller för män och kvinnor.

Onsdagen den 20 november 1957

Nr 26

Upphävande av arbetarskyddslagens bestämmelser rörande nattarbetsförbud för

kvinnor, som användas till hantverks- eller industriellt arbete

Herr talman! Jag vet, att det är flera
som tänker gå upp i denna fråga, bland
dem motionären, som har en kännedom
och en erfarenhet inom dessa områden,
som kanske inte någon annan i
kammaren. Jag begränsar mig därför
nu till att yrka bifall till reservation
nr 2).

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag kanske först bara
får rätta en sak i det föregående anförandet.
Jag blev »övertitulerad» — jag
är inte yrkesinspektör inom yrkesinspektionen,
utan jag är socialinspektör,
och det är en viss skillnad. I övrigt
ber jag att i allt få instämma i vad fru
Ewerlöf sade.

Med anledning av att andra lagutskottet
ställt sig avvisande till motionen,
gick det en notis genom pressen,
där det stod att andra lagutskottet har
avslagit fru Gärde Widemars och fröken
Elméns motion om upphävande
iv nattarbetsförbudet för kvinnor. Vänner
och bekanta har rusat på mig och
sagt: »Du som arbetar i arbetarskyddet
och har varit verksam där under så
många år, vill du släppa nattarbetet
löst över kvinnorna? Det är ju alldeles
förskräckligt! Har du tagit intryck av
den debatt som för närvarande förs,
att kvinnan är starkare än mannen
och därför skall utnyttjas till det yttersta?» Notisen

säger ju inte allt, och det blir
därför en missuppfattning när man läser
den. Men det är inte utan att jag
tycker, att reaktionen hos dessa människor
och hos utskottsmajoriteten är
densamma. Det verkar som om man inte
beaktat, att det i den nuvarande arbetarskyddslagen
av år 1949 finns ett generellt
nattarbetsförbud, som alltså gäller
allt arbete och alla arbetstagare, både
manliga och kvinnliga. För detta
nattarbetsförbud har det kämpats i
många år. Dess bestämmelser är all -

deles riktiga, och vi är väl alla ense
om att de skall bibehållas och respekteras.
Jag anser att treskiftsarbete är
av ondo för både män och kvinnor.
Men med detta förbud som bakgrund
är det ju egendomligt, att man har ett
extra förbud för kvinnorna. Det generella
nattarbetsförbudet säger, att arbetstagare
skall beredas ledighet för
nattvila, och däri skall ingå tiden 23—
5. Om kontinuiteten i arbetet kräver,
att arbetet är i gång också på natten,
så kan avvikelser få ske, och likaså om
allmänhetens behov kräver, att arbetet
pågår nattetid. Vidare står det i en
paragraf, att arbetsgivare och arbetstagare,
om de är överens om önskvärdheten
av att förlägga arbetet till viss
annan tid, kan ansöka om dispens hos
kungl. arbetarskyddsstyrelsen.

Jag tycker att dessa bestämmelser
svarar mot alla krav, även när det gäller
kvinnorna. Den extra bestämmelsen
för kvinnorna sätter på något sätt
den generella ur kraft. Man tror inte
på denna till fullo, utan man anser,
att här skall det finnas en extra bestämmelse
för kvinnorna, som går litet
längre. Den gäller industriellt arbete,
avser tiden 22—5 och säger, att
kvinnorna i dessa arbeten skall ha en
sammanhängande nattvila av 11 timmar,
vari skall ingå tiden 22—5. Vad
icke industriellt arbete beträffar — där
det alltså talas om allmänhetens behov
m. m. — kan arbetet få pågå om nätterna,
och där har vi kvinnorna med.

I restaurangarbetet får kvinnorna
arbeta hur länge som helst på nätterna.
I städningsarbetet får de hålla på på
nätterna liksom inom sjukvården och
barnavården. Med tidningsutbärning
och även med arbete inom andra områden
får kvinnorna arbeta på alla möjliga
tider, men icke när det gäller industriellt
arbete. Detta gör att man kan
undra: Vad är skillnaden mellan industriellt
arbete och annat arbete?

Många gånger är det också mycket

Nr 26

Onsdagen den 20 november 1957

Upphävande av arbetarskyddslagens bestämmelser rörande nattarbetsförbud för

kvinnor, som användas till hantverks- eller industriellt arbete

svårt att avgöra vad som är industriellt
arbete och icke industriellt. Innan 1949
års lag infördes fanns ingen generell
bestämmelse om nattarbetsförbud —
ett sådant gällde endast kvinnorna, och
då betydde denna bestämmelse kolossalt
mycket. Den medförde bl. a. att
inom utpräglat kvinnliga industrier,
där män var engagerade, fick också
männen åtnjuta förmånen att icke behöva
delta i ett treskiftsarbete. Men att,
sedan man gått in för detta generella
nattarbetsförbud, släpa med detta gamla
nattarbetsförbud för kvinnor förefaller
inte bara mycket egendomligt utan
även ologiskt. Det gamla nattarbetsförbudet
begränsades för övrigt till arbetsplatser
med över tio anställda. För företag
med färre anställda än tio gällde
icke detta förbud.

Fru Ewerlöf berörde ett område där
kvinnor sedan gammalt arbetat och
som det varit en fördel för dem att
arbeta på, nämligen bageriyrket. Enligt
den gamla nattarbetsbestämmelsen
kunde kvinnorna inom de mindre bagerierna
delta i detta arbete, som måste
börja före kl. 5. I och med denna utvidgning
har de emellertid inte möjlighet
därtill. Man kan undra vad som
händer på dessa områden; jag ber att
senare få återkomma till den saken.

Vad rör sig nu denna fråga om? Jag
skulle vilja fråga utskottsmajoriteten:
Vad händer om vi slopar nattarbetsförbudet?
Som det nu är inflyter en
mängd dispensansökningar till arbetarskyddsstyrelsen
och i vissa fall till yrkesinspektionen.
När det gäller tiden
intill kl. 24 måste man vidta en uppmjukning
av 1949 års lag, så att man
fick möjlighet att lämna dispens. Men
för tiden mellan kl. 24 och 5 måste man
söka dispens hos Kungl. Maj:t, och det
är egentligen endast vid s. k. katastroffall
som möjlighet förefinnes att lämna
dylik dispens.

Dessa dispensansökningar —■ som för
övrigt främst gäller tiden till kl. 23 —

är icke redovisade i utlåtandet. Många
gånger är det så att männen har tvåskiftsarbete
— de vill inte börja kl. 5
på morgonen, vilket kvinnorna får
göra. De vill hellre arbeta till kl. 23.
Vad blir följden härav? Jo, om kvinnorna
slutar kl. 22, får de på många
ställen sitta en hel timme och vänta på
bussen utan att kunna göra något, i
stället för att antingen börja senare
första skiftet på morgonen och arbeta
andra skiftet till kl. 23.

På den punkten bär vi sagt många
gånger, när det gäller landsbygden, att
ni kan söka dispens, så att ni inte behöver
sitta på kvällen och vänta en hel
timme på kommunikationerna. Det är
bl. a. just med hänsyn till kommunikationerna
önskvärt att man smidigare
kunde anpassa arbetstiderna. För övrigt
är det ofta på samma sätt i städerna.
Det är svårare att komma med
bussar och spårvagnar kl. 4.30 på morgonen
än efter kl. 23. Därför är det
mycket svårt att kunna upprätthålla
systemet med ett första skift från kl. 5
och ett andra skift till kl. 22.

Vidare händer det mycket ofta att
irriterade kvinnor ringer till yrkesinspektionen
och frågar: Kan jag inte få
byta ett skift? Jag vill gärna följa barnen
till skolavslutningen i morgon, då
jag har sista skiftet. Men det får jag ju
inte på grund av lagbestämmelsen! Nej,
det är alldeles riktigt. Det skall vara
11 timmars sammanhängande nattvila,
och detta gör att om jag byter med en
kamrat och får sista skiftet och skall
gå upp och arbeta under första skiftet
nästa morgon, får jag inte dessa 11
timmars vila. Det finns också andra
familjeskäl och annat som gör att man
har anledning fråga: Har jag rätt att
få byta skift? Detta går som sagt inte
på grund av denna lagbestämmelse.

Jag har själv varit verksam vid en
skiftarbetande industri, och man måste
fiffla och fuffla helt enkelt, ty det förebars
många gånger sådana skäl att man

Onsdagen den 20 november 1957

Nr 26

Upphävande av arbetarskyddslagens bestämmelser rörande nattarbetsförbud for

kvinnor, som användas till hantverks- eller industriellt arbete

tyckte, att vederbörande borde få byta
skift — man gick alltså utanför lagen.
Och här är jag nu i den situationen att
behöva kontrollera, att man följer dessa
bestämmelser, vilkel man säkerligen
också gör inom de stora industrierna.

Det finns många andra löjliga förhållanden
som kunde dras fram i detta
sammanhang. Ifrågavarande dispenser
skall sökas varje år — från början var
det halvårsvis. Vidare måste man, som
jag tidigare sade, beträffande tiden
mellan kl. 24 och 5 gå till Kungl. Maj :t
och där ligger, såsom också redovisas
i utskottsutlåtandet, en del sådana dispensansökningar.
Jag kan erinra om
kvinnan på glasbruket som varje år
måste tigga och be att hon, på grund av
att hon vill ha samma arbetstider som
mannen, skall få treskiftsarbete. Arbetsgivaren
motiverade för sin del denna
ansökan med att det var mycket
svårt att få kunnig arbetskraft på området
i fråga och att han därför var
angelägen om att få behålla henne.

Det finns dessutom en del andra
skift, som man måste söka dispens för,
t. ex. när kvinnorna har samma 2-skift
som männen. Det förekommer ibland
s. k. rundgång fredag och lördag —
man arbetar på fredagsnatten för att
sluta på lördagsmorgonen. Det är vanligt
vid bruken. Det gäller varannan
vecka, och man måste alltså söka tillstånd
till detta arbete hos Kungl. Maj:t.

När det gäller bagerierna är det så,
att man där har en speciell bageriarbetstidslag,
som är mycket sträng.
Man får inte baka ut före klockan G,
och man får inte börja förarbetet före
klockan 4. Före klockan 5 kan kvinnorna
inte vara med i arbetet; de kan
däremot delta i arbetet med utbakningen.
Men vid dubbelhelger, såsom
vid jul, midsommar och även vid lusse,
kommer framställningar med begäran
om dispens att få börja tidigare för att
kunna få fram brödet i tillräckligt god
lid, emedan det finns en stor efterfrå -

gan från allmänheten. I det fallet skriver
yrkesinspektörerna i dispenserna,
att »män, fyllda 18 år, får börja arbeta
med att baka före klockan 6», d. v. s.
de får egentligen börja praktiskt taget
efter klockan 24 och det föreligger
ingen begränsning. Sedan får arbetsgivarna
och arbetstagarna tillsammans
bedöma, om de är män eller kvinnor!

Yrkesinspektörerna skriver »manliga
arbetstagare, fyllda 18 år», och jag tror
att kontrollen i allmänhet inte sträcker
sig längre. Det finns en hel del bagerier,
framför allt mindre sådana, som
har kvinnlig arbetskraft. Jag vet inte
huruvida dessa bagerier överträder lagen
eller inte, men man utövar i varje
fall ingen kontroll, ty det vore svårt att
säga att »ni får sluta med att använda
kvinnorna i arbetet» — det går helt
enkelt inte med hänsyn till konkurrensen.
I det fallet är det emellertid
också på det sättet, att den gamla bestämmelsen
om att nattarbetsförbudet
inte gäller i bagerier med upp till tio
anställda lever kvar. Jag tror att man
i vissa fall fortfarande har uppfattningen
att gränsen är tio.

Jag vet inte, herr talman, om det är
rätt att i en lag ha sådana bestämmelser,
som man har en känsla av att det
syndas emot. De bestämmelserna skapar
bristande respekt för lagen även
när det gäller andra bestämmelser, som
vid överträdelse kan föra med sig allvarliga
konsekvenser.

När man sedan kommer till frågan
om vad som är industriellt och icke
industriellt arbete i nuvarande tid är
det mycket svårt att klargöra detta problem.
När det gäller arbetet i industrien
får kvinnorna där inte arbeta
efter klockan 22 i produktionen, men
de får städa hela nätterna i industrier,
de får betjäna industriernas marketenterier
hela nätterna. I fråga om tidningsutbärningen
börjar den tidigt på
morgonen, och kvinnorna är med om
alt utföra det sista momentet inne på

Nr 26

Onsdagen den 20 november 1957

Upphävande av arbetarskyddslagens bestämmelser rörande nattarbetsförbud för

kvinnor, som användas till hantverks- eller industriellt arbete

tryckerierna, d. v. s. inbladningen i
tidningar. Då frågar man: Hur kan de
få göra detta? Jo, det arbetet betraktas
som transportarbete — det är således
inte industriellt arbete — och därför
får kvinnorna utföra detsamma. Jag
vet inte, om man kan anse att det är
riktigt.

Vidare är det, när det gäller det arbetet
i övrigt, många gånger svårt att
veta vad som är industriellt arbete eller
inte. Nyligen förekom det ett fall, där
det fanns en hel del tolkningsbesvärligheter.
Inom televerket (arbetet där
betraktas ju inte som industriellt) har
man sedan länge arbetat på nätterna.
Man använder sig där av teletvpemaskiner
för att förmedla nyheterna. Man
tog in sådana maskiner på de stora tidningarna,
och då kom ögonblickligen
fackorganisationerna och sade, att det
här är industriellt arbete. Vad som
inte är industriellt arbete på televerket
skulle alltså vara industriellt arbete på
tidningarna. Efter mycket diskuterande
och mycket bedömande blev emellertid
arbetet hänfört till icke industriellt
arbete. Numera torde det många
gånger vara så, att det inte är någon
skillnad mellan kontorsarbete och industriellt
arbete. Kontorsarbetet har ju
blivit så industrialiserat. De som arbetar
vid kontorsmaskinerna arbetar
dessutom många gånger på ackord, varför
skillnaden är praktiskt taget obefintlig.

Men de får arbeta på alla tider. Och
hur ser arbetet ut i ett järnverk i dag?
Det är att trycka på knappar och vrida
på rattar och föra spakar osv. Där har
man i stor utsträckning eliminerat det
tunga arbetet, och där har ju kvinnorna
fått komma med i tvåskiftsarbetet,
framför allt när det gäller traversföringen,
där de visat sig vara utomordentligt
duktiga. Man har där begärt
att de skall få arbeta till klockan 23 för
att följa männens skift.

Nu skulle jag vilja fråga i anledning

av utskottets utlåtande: Kan utskottsmajoriteten
verkligen framföra bärande
sociala, medicinska, gärna moraliska
skäl för sitt ståndpunktstagande, att
kvinnorna inte skall arbeta på natten?
I så fall tycker jag, att nattarbetsförbudet
skall omfatta allt arbete. Då skall
man inte begränsa det till industriellt
arbete, som i dag sker under så väsentligt
annorlunda förhållanden än när
detta förbud en gång kom till. Då skall
vi ha med städning, telefon och telegraf,
sjukvård och barnavård m. m.
Det är ju egendomligt att i laboratorier
i anslutning till industri får inte
kvinnorna arbeta, men på sjukhuslaboratorierna
får de arbeta hela nätterna,
trots att riskerna där kanske många
gånger är större än på laboratorier anknutna
till industrien.

Man har, förefaller det, inte sett vad
som hänt. Man har inte märkt det generella
nattarbetsförbudet, som man vill
ha verklig respekt för, och det gäller
både män och kvinnor. Man har inte
tagit någon hänsyn till förändringarna
i arbetsförhållandena och att hela samhällslivet
har ändrats och sådan tidsförskjutning
inträtt, att det nu kanske
anses värre att börja klockan 5 än att
sluta klockan 23 i stället för 22. Hela
anledningen till att man i dag vill ha
bort det extra nattarbetsförbudet är,
att man vill ha möjligheter till en smidigare
anpassning till förhållandena i
verkligheten.

Jag vidhåller, herr talman, att nattarbete
är olämpligt. Jag tycker även
att det är olämpligt med nattplena i
riksdagen. Jag tror att det påverkar
både debatter och beslut, att vi här håller
på många gånger nätterna igenom,
men jag anser inte, att vi skall ha något
speciellt nattarbetsförbud för dessa
plena. Jag anser att det är lika skadligt
för männen som för kvinnorna;
därvidlag tycker jag alltså att det bör
vara lika för männen och för kvinnorna.

Onsdagen den 20 november 1957

Nr 26

Upphävande av arbetarskyddslagens bestämmelser rörande nattarbetsförbud för

kvinnor, som användas till hantverks- eller industriellt arbete

Fru Ewerlöf nämnde beträffande de
skandinaviska länderna, att i Danmark
har man intet nattarbetsförbud, men
man har där inte heller några särbestämmelser
för kvinnorna. I Norge har
man sedan gammalt haft generellt nattarbetsförbud,
men inte heller där har
man några särbestämmelser för kvinnorna.
Jag har varit med vid diskussioner
i Norge och Danmark, där det framhållits,
att särbestämmelser arbetar mot
kvinnorna själva i fråga om deras möjligheter
ute på arbetsmarknaden. Jag
tycker att det må vara kvinnorna obetaget
att med stöd av sina organisationer
eventuellt få möjlighet att arbeta
på annan tid än det generella nattarbetsförbudet
medger. Den här paragrafen
krånglar bara till arbetsförhållandena
för arbetstagarna och även för
företagen.

Jag ber, herr talman, med detta att
få yrka bifall till reservationen.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Vi kan vara överens
om att allt nattarbete är ett oting. Sex
dagar skall du arbeta, står det i Den
Heliga Skrift. Men nattarbete hör naturligtvis,
som så mycket annat, till civilisationens
offerväsen. I den situationen
har vi främst velat skydda kvinnorna
och de minderåriga genom den lagstiftning,
som fröken Elmén talar om.

Det är ingalunda fråga om att ändra
denna principiella allmänna lagstiftning
mot nattarbete. Den är ju avsedd
att verka i ovan angiven riktning. Men
det visar sig, att den inte går att upprätthålla
hundraprocentigt. Det behövs
en massa undantag, och så står det till
sist kvar en hel del, som vi med större
eller mindre rätt kan kalla för krångelparagrafer.
Vi har här redan hört, att
man måste göra undantag för kvinnlig
arbetskraft inom sjukvård, apotek, restauranger
och för städningsarbete och
en hel rad andra uppgifter. I fråga om

förbud kvarstår till sist denna undantagsbestämmelse
för vissa timmar i industriellt
arbete.

I det läget tyckte jag mig kunna biträda
motionärernas förslag om att man
skulle undanröja en lagbestämmelse,
som egentligen innebär ett hinder även
för arbetstagarna. Det är fråga om att
åstadkomma en förenkling. Låt mig
få deklarera, att jag personligen inte
har något intresse av att medverka till
någon åtgärd som tar kvinnan från
hemmet och barnen. Jag kan därför behjärta
de sociala synpunkter, som förmodligen
ligger bakom LO:s avstyrkande,
även om man inte bokstavligen
säger det.

Ett studium av remissyttrandena har
emellertid gett mig det intrycket, att
situationen inom arbetslivet så väsentligt
förändrats sedan denna undantagsbestämmelse
tillkom, att en viss uppmjukning
nu skulle kunna ske utan några
skadeverkningar. En sådan uppmjukning
skulle helt enkelt betyda en
smidigare anpassning till såväl arbetstagarens
som vissa näringsfångs intressen.
Man har här nämnt exempelvis de
smärre bagerierna; jag skall inte ingå
på någon ytterligare exemplifiering.

Av samtliga remissyttranden är det
ju bara LO som har avböjt någon ändring
just nu. De övriga, främst arbetarskyddsstyrelsen
(med undantag för
LO-representanterna i den), FredrikaBremer-Förbundet
och Yrkeskvinnors
samarbetsförbund — det är ju grupper,
som representerar en stark kvinnoopinion
— har helhjärtat tillstyrkt denna
motion.

Anledningen till en viss tvekan beror
troligen på att man ansett, att genom
en sådan ändring skulle mera av fältet
rivas upp. I det fallet ansluter jag mig
till fröken Elméns argumentering, att
det inte är fråga om mer än alt ta bort
en särbestämmelse. Jag tillåter mig alt
citera följande ur arbetarskyddsstyrelsens
yttrande: »Emellertid torde man

Nr 26

Onsdagen den 20 november 1957

Upphävande av arbetarskyddslagens bestämmelser rörande nattarbetsförbud för

kvinnor, som användas till hantverks- eller industriellt arbete

våga en förmodan, att någon mera betydande
ökning, i varje fall av det
egentliga nattarbetet, icke skulle inträda.
Man får nämligen hålla i minnet,
att nattarbetet icke på något sätt skulle
släppas helt fritt. På grund av arbetarskyddslagens
allmänna förbud mot
nattarbete i 19 § första stycket för alla
arbetstagare, även vuxna manliga, blir
det endast i sådana fall, som kunna
inbegripas under undantagsstadgandet
i andra stycket av denna paragraf som
arbetsgivarna på egen hand kunna tilllämpa
nattarbete. I alla andra fall måste
för såväl kvinnor som män tillstånd
inhämtas från arbetarskyddsstyrelsen
enligt 20 § i lagen.»

Jag finner inte heller att man i LO:s
yttrande mera intensivt fasthåller vid
särbestämmelserna. Man menar sig
tydligen få lov att säga nej nu, bara därför
att vederbörande kvinnor och deras
fackförbund inte själva begärt någon
ändring. Jag tror inte, att jag profeterar
mycket fel, om jag säger, att vi inom
ganska kort tid kommer att få ett initiativ
just från LO-håll i motionens syfte.
Och då går förslaget igenom. Detta
skall vi hälsa med tillfredsställelse.
Borttagandet av dessa särbestämmelser
ligger säkerligen i mångas gemensamma
intresse. Den förändringen hör framtiden
till.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till reservation nr 2.

Herr NILSSON i Göteborg (s):

Herr talman! För att jag inte skall
glömma mitt väsentliga ärende, skall
jag redan i början be att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Nu har samtliga reservanter mot utskottets
förslag jämte motionärerna hållit
långa anföranden, men jag kan inte,
herr talman, mobilisera så stor entusiasm,
och jag anser det inte heller
nödvändigt att ge en längre förklaring
till att andra lagutskottet har yrkat av -

slag på motionerna. Jag vill bara påpeka,
att i nu gällande arbetstidslag,
som kom till år 1949, det speciella nattarbetsförbud
bibehölls, vilket fanns i
förut gällande lag. Utskottet har inte
funnit, att några som helst skäl har
anmält sig sedan dess för en ändring
av lagen. Motionärerna och reservanterna
har inte ens lyckats infånga samtliga
kvinnliga ledamöter i utskottet.
Två av dessa har reserverat sig för motionen,
medan två däremot har ställt
sig bakom utskottets avslagsyrkande.
Inte heller har man på motionärernas
håll — det framgick här av fru Ewerlöfs
yttrande — någon kännedom om
meningarna ibland de kvinnor, som saken
verkligen gäller, nämligen de i
industrien sysselsatta. Man kan emellertid
ana, att dessa säkerligen inte är
villiga att sluta upp bakom de försök till
en uppluckring av lagbestämmelsen,
som här av motionärerna har föreslagits.
Landsorganisationen har också i
sitt yttrande anfört, att varken den eller
fackförbunden kan dela de önskemål
som framförts i motionen.

Jag tror inte, att det finns någon större
anledning för fröken Elmén och mig
att stå här och försöka lägga ut texten
om arbetarskyddslagens 36 och 37 paragrafer
och därmed paragraferna 19 och
20, som kanske i viss mån hör till sammanhanget.
Fröken Elmén räknade
emellertid upp en rad av yrken, i vilka
kvinnorna får utföra nattarbete, medan
de — enligt fröken Elmén — inte
får göra det i industriellt arbete. Som
svar på denna erinran vill jag här citera
vad utskottet på denna punkt har anfört,
nämligen: »Gentemot vad i motionerna
och i vissa remissyttranden
anförts om att det skulle vara ologiskt
med ett särskilt nattarbetsförbud för
kvinnor, som sysselsättes i hantverk
eller industriellt arbete, då beträffande
andra och måhända icke mindre ansträngande
yrkesgrenar icke finns motsvarande
restriktiva bestämmelser, vill

Onsdagen den 20 november 1957

Nr 26

Upphävande av arbetarskyddslagens bestämmelser rörande nattarbetsförbud för

kvinnor, som användas till hantverks- eller industriellt arbete

utskottet anföra, att det förhållandet, att
särskilda skäl nödvändiggör att kvinnor
inom vissa yrkesområden användes
till nattarbete i en vidare utsträckning,
icke rimligen kan i och för sig motivera
en utvidgning av möjligheterna
till nattarbete inom andra områden, där
icke ett motsvarande behov föreligger.»

Enligt min mening har utskottet på
ett övertygande sätt besvarat den invändning,
som fröken Elmén här gjorde.

Herr talman! Jag vill inte tro, att
fröken Elmén och hennes stridskamrater
i denna fråga betraktar det som
någon sorts vanvördnad, om jag inskränker
mig till vad jag nu sagt och
till slut upprepar det yrkande, som jag
började med, nämligen om bifall till
andra lagutskottets hemställan.

medföra något ökat nattarbete för kvinnor,
och jag tror att det är alldeles riktigt.
En och annan kvinna skulle kanske
komma att begagna sig av möjligheten
att arbeta till klockan 23, men det må
väl vara hänt. I så stor utsträckning
bör vi väl kunna ordna vårt liv och
arbete så som vi önskar. För arbete efter
klockan 23 skulle det ju liksom tidigare
fordras dispens, och det måste
vara arbetstagaren eller hans organisation
som tillsammans med arbetsgivaren
begär att Kungl. Maj:t skall lämna
dispens. Så måste ju ske när det gäller
allt arbete, även industriellt, och jag
kan inte förstå varför denna extra bestämmelse
för kvinnornas del skall behövas.
Jag vidhåller att därigenom sätter
man också delvis det generella nattarbetsförbudet
ur kraft.

Fröken ELMÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det händer många
gånger, när man diskuterar en fråga,
att man inte sätter sig in i vad den i
realiteten rör sig om. När vi nu har
det generella nattarbetsförbudet, förstår
jag inte varför vi skall krångla till det
med ett extra nattarbetsförbud, som
gör att vi ständigt får hålla på med dispenser.
Nu ringer ofta arbetsgivare och
frågar: »Kan vi använda kvinnor?» —
»Ja, men ni måste ha dispens, om de
skall arbeta till en kvart över 22», eller
vad det är fråga om för klockslag. —
»Då bryr vi oss inte om att anställa
kvinnor», svarar de då kanske, och
detta innebär en olägenhet för kvinnorna.
Det är kanske fråga om arhetsområden,
soin i andra avseenden är
mycket bra.

Sedan skulle jag vilja fråga herr
Nilsson i Göteborg, om han verkligen
är övertygad om att det, ifall vi släpper
denna paragraf, kommer att bli något
ökat nattarbete för kvinnor. I flera av remissyttrandena
säger man sig vara övertygad
om att ett upphävande av det
särskilda förbudet icke kommer alt

Herr NILSSON i Göteborg (s) kort
genmäle:

Herr talman! Fröken Elmén gjorde
en ganska allvarlig anmärkning mot
utskottet. Hon ansåg att vi — såsom
orden föll — inte satt oss in i vad frågan
egentligen gäller. Det är alltså inte
bara mig utan samtliga ledamöter i
andra lagutskottet som fröken Elmén
sålunda ger ett nyp i örat.

Vad händer om det särskilda nattarbetsförbudet
för kvinnor slopas?
frågar fröken Elmén. För min del tror
jag knappast att det händer någonting,
men i motsats till fröken Elmén fäster
jag ur principiell synpunkt stor vikt
vid att det skyddsstaket, som detta förhud
utgör, inte rives ned eller flyttas
på något sätt. Vi kan inte veta vad
framtiden i detta avseende bär i sitt
sköte, och det är bäst att skyddsstaketet
finns kvar.

Fröken Elmén måste nog mobilisera
starkare skiil, om hon skall kunna övertyga
i varje fall mig om att hennes
ståndpunkt i denna fråga är den rikliga.

Nr 26

Onsdagen den 20 november 1957

Upphävande av arbetarskyddslagens bestämmelser rörande nattarbetsförbud för

kvinnor, som användas till hantverks- eller industriellt arbete

Fröken ELMÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan inte låta bli att
än en gång erinra om alla dessa olägenheter
som det medför att man måste
begära dispens för att kvinnorna skall
kunna anpassa sitt arbete efter kommunikationsmöjligheter
och sådant. Det
händer ofta att en kvinna måste börja
en timme senare på morgonen och sluta
klockan 23 för att kunna passa bussarna.
Tycker inte herr Nilsson att det
är kineseri och onödigt krångel att
man i många sådana fall skall behöva
ideligen begära dispens?

Jag beklagar, om jag inte uttryckte
mig tillräckligt tydligt, när jag sade att
man inte alltid tycks veta vad man
talar om när det gäller denna fråga.
Detta mitt yttrande föranleddes av att
herr Nilsson framhöll att många av
remissinstanserna inte uttalat sig för
ett upphävande av det särskilda förbudet.
Jag vet själv att det vid diskussioner
om dessa saker ofta visar sig,
att man är så rädd för att förlänga
kvinnornas arbetstid till klockan 23,
därför att man helt enkelt glömmer
bort att det finns ett generellt förbud
för arbete efter det klockslaget. Just
detta extra förbud för kvinnorna gör
att man bortser från det generella nattarbetsförbudet.

Fröken HÖJER (fp):

Herr talman! Det är klart att det
måste finnas starka skäl, om riksdagen
skall bibehålla ett förbud för en liten
grupp av svenska folket, när nu på nytt
krav framföres om borttagande av detta
förbud. Utskottets talesman anser det
anmärkningsvärt, att utskottsreservanterna
inte en gång lyckats fånga in alla
kvinnliga medlemmar av utskottet, och
anför detta som ett skäl för att lagbestämmelsen
bör bibehållas. Detta är
för mig inte något verkligt motiv för
att upprätthålla ett förbud av detta
slag.

Vidare åberopar herr Nilsson att LO
har gått emot ett upphävande av förbudet.
Men då skall väl också LO förebringa
något skäl för att det gjort det.
Tyvärr är inte LO:s utomordentligt
kunniga kvinnliga representant i riksdagen
närvarande här i dag. Det hade
annars varit intressant att få höra vad
hon haft för skäl att bibehålla detta
extra förbud för kvinnorna. I LO:s yttrande
letar man förgäves efter några
sådana motiv. Det framhålles där bara
att det inte medför något vidare krångel
att gå till Kungl. Maj:t och begära att
få dispens. Jag vill fråga: Har då inte
Kungl. Maj :t något annat att göra än
att hålla på att ge en mängd dispenser?
Medför det inte krångel att man skall
behöva syssla med sådana dispenser?
Jag kan inte finna att det i LO:s yttrande
finns något verkligt bärande skäl
för att behålla förbudet.

Arbetsmarknadsstyrelsen däremot menar
att lagen kan på denna punkt saklöst
ändras, även om det extra förbudet
historiskt sett kan ha varit motiverat.
För min del kämpar jag för frihet
åt alla människor i Sverige. Bort
med varenda lag eller del av en lag
som inskränker för en grupp den frihet
som man ger åt andra grupper! Det kan
hända, att vi inte kan få mer än några
procent av kvinnorna att just nu demonstrera
för borttagande av detta förbud.
Jag är övertygad om att det finns
massor av kvinnor som önskar att detta
förbud togs bort men inte gitter bråka.
De går hellre den vanliga, krångliga
vägen, om de vill ha nattarbete och
låter sina representanter i riksdagen
klara av en ändring av bestämmelserna.

Alltså, kom med några övertygande
skäl för att vi skall ha de nuvarande
bestämmelserna kvar! Vad har utskottet
anfört? Man har talat om omställningssvårigheter
för kvinnorna. Jag har
mycket stor erfarenhet av hur nattarbete
verkar på både kvinnor och
män. Jag har inte på minsta sätt märkt,

Onsdagen den 20 november 1957

Nr 26

Upphävande av arbetarskyddslagens bestämmelser rörande nattarbetsförbud för

kvinnor, som användas till hantverks- eller industriellt arbete

att kvinnorna har större omställningssvårigheter
än männen. Jag skulle vilja
säga snarare tvärtom, men eftersom
jag inte har någon statistik är det kanske
inte värt att använda det argumentet.
Jag har ofta sett att det i familjer,
där både man och hustru är yrkesarbetande,
när barnen är sjuka är hustrun
som hoppar upp gång på gång på natten
för att sköta barnen. Det är minsann
inte några omställningssvårigheter
då!

Det är alltså av hänsyn till att kvinnorna
vid sidan av sitt förvärvsarbete
har att sköta hem och barn som man
nu vill behålla detta förbud. Men varför
kan inte vi kvinnor få bedöma, om
vi vill ha eller inte vill ha nattarbete?
Jag vill visst inte tvinga andra grupper
att ha lika mycket nattarbete som den
personal måste ha som är med i servicearbetet
— långt därifrån. Men vad
jag finner förvånansvärt är den enormt
stora omtanken om kvinnorna just nu.
Den bär jag inte sett spår av, när vi
på våra sjukhus velat göra det litet
lindrigare för dem som måste ha nattarbete,
genom att sätta in en person
till. Nej säger departementet, och nej
säger riksdagen. Då märker man inte
den kolossala omtanken om de stackars
kvinnorna.

Några skäl, herr talman, har jag inte
funnit för att behålla förbudet. Jag yrkar
av omtanke om alla svenska medborgares
lika rätt till frihet bifall till
reservation nr 2.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! .lag har allra först ett
behov av att värja oss som utgör utskottsmajoriteten
för de beskyllningar
fröken Höjer här riktade mot oss. Det
är inte alls på det sättet att utskottsmajoriteten
vill inskränka på kvinnornas
frihet. Vi diskuterar ju en skyddslag,
och vi skall väl inte medverka till
mer nattarbete än absolut nödvändigt.

3 — Andra kammarens protokoll /.957. Arr

För några år sedan anförde fröken
Elmén i denna kammare då denna fråga
var aktuell, att hon hade den principiella
uppfattningen att allt nattarbete
var av ondo. Hon uttryckte sig sålunda:
»Jag tycker att människorna i största
möjliga utsträckning skall sova på natten.
» Det var riktigt då, och det är lika
riktigt i dag.

När den skyddslag vi här diskuterar
förbereddes, var det intressant att se
hur man från visst kvinnohåll menade,
att det generella nattarbetsförbudet var
riktigt. Däremot betraktade man särbestämmelser
för kvinnor som någonting
principiellt felaktigt. Det är dessa
tankegångar som går igen i motionerna
och i reservationen i dag. Både reservanterna
och utskottsmajoriteten har
vältaligt beskrivit olägenheterna av
nattarbete. Man kommer i båda fallen
fram till att nattarbetet bör begränsas
till vad som är absolut nödvändigt.
Skälen mot nattarbete kan, enligt utskottets
mening, dessutom utökas då det
gäller kvinnorna. Mot denna bakgrund
— att alla är överens om olägenheterna
av nattarbete — hade det varit naturligare
om motionärerna strävat efter
ytterligare begränsning av nattarbete
och inte som nu medverkat till ett försämrat
skydd.

Avgörande för utskottsmajoritetens
ställningstagande har varit en mycket
intressant omständighet som jag strax
skall redovisa. Jag skall samtidigt försöka
besvara den fråga, som fru Ewerlöf
ställde. Hon frågar vilken uppfattning
Landsorganisationens kvinnor har.
Den har väl, såvitt jag förstår, kommit
till uttryck i Landsorganisationens
yttrande. Omständigheten jag syftade
på är denna: kvinnorna, som lagens
speciella bestämmelse avsåg att skydda,
motsatte sig inte bestämmelserna när
lagen tillkom. De har inte heller vid
detta tillfälle uttryckt någon önskan
att få bort särbestämmelserna. Jag kan
inte tolka detta på annat sätt än att
26

Nr 26

Onsdagen den 20 november 1957

Upphävande av arbetarskyddslagens bestämmelser rörande nattarbetsförbud för

kvinnor, som användas till hantverks- eller industriellt arbete

den grupp, som lagen just avsåg att
skydda, har funnit att lagens särbestämmelser
verkligen är till nytta.

Att så är fallet stöds för övrigt av arbetarskyddsstyrelsens
yttrande. Det heter
där, s. 8 i utlåtandet: »Den omständigheten,
att dispens utom i särskilda
undantagsfall måste sökas för
kvinnor vid nattarbete inom industri
och hantverk och då särskilt att för
egentligt nattarbete fordras tillstånd av
Kungl. Maj :t har säkerligen verkat återhållande
på användningen av dylikt
arbete.» Ja, detta var ju meningen med
särbestämmelsen.

Kravet på likställighet kommer således
inte i första hand från den grupp
som lagen berör. Det kommer i första
hand från kvinnoorganisationer som inte
rekryterar sina medlemmar från
de i industriellt arbete sysselsatta. Detta
är mycket betydelsefullt i sammanhanget.

För övrigt är det väl en alldeles felaktig
metod att uppnå likställighet genom
att försämra läget för en grupp
som fått en förmån. Jag fäster uppmärksamheten
på att 1948 års lag innebar en
skärpning i fråga om nattarbete. Eftersom
alla är överens om att nattarbete
är av ondo, bör man söka likställighet
på det andra sättet, nämligen genom
att i möjligaste mån begränsa nattarbetet
även för de andra. Det generella
nattarbetsförbudet innehåller en hel del
undantagsbestämmelser, och dessa förtar
något av effekten.

Är det riktigt, som reservanterna och
motionärerna sagt, att denna bestämmelse
försvårar kvinnornas ställning på
arbetsmarknaden, då vore det naturligtvis
mycket allvarligt. I så fall skulle
väl rimligtvis de kvinnor, som denna
särbestämmelse berör, på något sätt
manifestera sin önskan om ändringar.
Ett eventuellt missnöje skulle naturligtvis
kanaliseras i krav på en uppmjukning.

Får jag bara, herr talman, innan jag

yrkar bifall till utskottets förslag, fästa
fru Ewerlöfs uppmärksamhet på en enda
sak. Hon anför som argument den
uniformitet man bör eftersträva i all
lagstiftning mellan de nordiska länderna.
Detta tycker jag är ett ganska
riktigt resonemang. Man måste dock
först undersöka vilket land som har de
bästa lagarna. Det står ingenstans skrivet,
att vår lagstiftning på detta område
är sådan att vi till varje pris skall
rätta vår lagstiftning efter de övrigas.
För övrigt har Danmark över huvud
taget intet generellt nattarbetsförbud!

Jag har alltså kommit till den slutsatsen,
herr talman, att alla skäl talar
för att denna särbestämmelse bör stå
kvar intill dess att de kvinnor lagen
berör manifesterar en önskan om att bestämmelsen
skall bort.

Fröken HÖJER (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Bengtsson understryker
att det är fråga om en skyddslag.
Javisst, och vi diskuterar behovet
av eu detalj i denna skyddslag. Arbetarskyddsstyrelsen
bör väl vara det organ
som har mest erfarenhet av behovet av
skyddslagar och detaljer i sådana. Arbetarskyddsstyrelsen
finner inte denna
detalj längre nödvändig. Det är, tycker
jag, ett mycket starkt skäl att ändra
denna del av lagen.

Behöver vi denna lagbestämmelse?
Herr Bengtsson säger att så länge de
närmast berörda grupperna inte har
manifesterat sin önskan om att få en
ändring, skall vi ha bestämmelsen kvar.
Ursäkta, jag har en annan åsikt: Vi
skall försöka göra lagar och författningar
vettiga, innan de berörda grupperna
själva behöver komma upp och
demonstrera.

Fru EWERLÖF (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Bengtsson talade
om att LO-kvinnorna, liksom DO i sitt
yttrande, inte framträtt med krav på en
ändring av nu rådande förhållanden.

Onsdagen den 20 november 1957 Nr 26 3o

Upphävande av arbetarskyddslagens bestämmelser rörande nattarbetsförbud for
kvinnor, som användas till hantverks- eller industriellt arbete

Jag efterlyste i utskottet liksom nu i
kammaren ett utlåtande från LO-kvinnorna.
Nu kan man kanske säga, att LO
är LO-kvinnornas egen organisation och
att LO:s yttrande, där man utan att
ha framfört några särskilda önskemål
bara generellt uttalat sig för bibehållande
av dessa paragrafer, också täcker
LO-kvinnornas uppfattning. Men i en
fråga som direkt berör dem kan jag inte
se det annat än som en stor brist att
de inte själva tar till orda. Att som här
framhållits kvinnorna inte manifesterat
en önskan om ändring, kan bero på
bristande aktivitet. De tar hellre besväret
med en dispensansökan än de stiger
fram och kräver en ändring. Det
var mot denna bakgrund jag efterlyste
ett utlåtande från kvinnorna själva.

Sedan säger herr Bengtsson, att uniformitet
mellan Nordens olika länder
är önskvärd men inte bör uppnås genom
att försämra förhållandena. Om
det är en försämring eller inte, beror
helt och hållet på hur man ser på saken.
Herr Bengtsson yrkar bifall till
utskottets förslag, vill alltså att bestämmelserna
skall vara kvar, tycker följaktligen
att den nuvarande ordningen
är bättre och att i stället Danmark och
Norge i detta fall bör följa oss. Jag anser
att dessa paragrafer bör gå ut, och
eftersom varken Danmark eller Norge
har motsvarigheter till dem, får vi den
uniformitet som jag anser eftersträvansvärd.

Fröken ELMÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Fröken Höjer och fru
Ewerlöf har faktiskt sagt det mesta av
vad jag har tänkt säga.

När man skall undersöka dispensansökningar,
finner man det helt enkelt
löjligt, att ärendena inte skall kunna
omedelbart avgöras på platsen utan att
det skall vidare undersökas och utredas,
om vederbörande får arbeta dessa
timmar till klockan 23. Sådana ärenden

återkommer varje år, och likadant är
det med en del andra frågor.

Vidare är det i vissa fall inte möjligt
att övervaka om bestämmelserna efterleves,
och det tycker jag är ett av de allvarligaste
argumenten, ty skapar man
inte respekt för en bestämmelse, är det
risk att andra bestämmelser, som är
viktigare, inte heller respekteras.

Sedan vill jag återigen understryka
att det väsentliga är att dispenserna är
generella, gäller alla, både män och
kvinnor. Det råder ett generellt nattarbetsförbud.
För herr Bengtsson vill jag
påpeka att jag två gånger i dag har sagt,
att allt nattarbete är av ondo, för såväl
män som kvinnor — jag kan inte
inse, att det är någon skillnad i det
avseendet.

Här har anförts familjeskäl, och de
kanske har större betydelse för kvinnorna,
men inte alla kvinnor som är ute
i förvärvslivet har barn, även om man
kan få det intrycket av utskottets utlåtande,
att varje kvinna i förvärvsarbete
har minderåriga barn. Med en generell
bestämmelse skulle det vara kvinnan
obetaget att bestämma om hon vill ha
nattarbete eller inte.

Herr BENGTSSON i Varberg (s) kort
genmäle:

Herr talman! Det är riktigt, fröken
Höjer, att arbetarskyddsstyrelsen har
föreslagit att denna bestämmelse skall
tas bort, och arbetarskyddsstyrelen har
naturligtvis en viss erfarenhet på detta
område. Den erfarenheten väger emellertid
enligt min mening inte tyngre än
den erfarenhet, som de kvinnor har
gjort som direkt beröres av lagstiftningen.
Ett annat starkt skäl för mitt
ställningstagande är, att arbetarnas representanter
i arbetarskyddsstyrelsen
icke bar kunnat biträda styrelsens yttrande
i denna fråga, och dessa måste
väl ändå anses äga god erfarenhet på
detta område.

Nr 26

Onsdagen den 20 november 1957

Upphävande av arbetarskyddslagens bestämmelser rörande nattarbetsförbud för

kvinnor, som användas till hantverks- eller industriellt arbete

Sedan vill jag säga till fru Ewerlöf,
att andra lagutskottet väl inte har att
göra med de former, i vilka Landsorganisationen
låter sina kvinnliga medlemmar
komma till tals. Landsorganisationen
får väl själv finna de former som
anses lämpligast för att låta kvinnorna
uttala sig i en fråga. Jag utgår från att
Landsorganisationen i detta fall har tilllämpat
de former den brukat tillämpa
för att låta de kvinnliga medlemmarna
komma till tals.

Av fröken Elméns anförande kan man
få det intrycket, att det här bara skulle
röra sig om en timme, nämligen den
mellan klockan 22 och 23, men ingen
vet väl bättre än fröken Elmén vad det
skulle innebära att slopa §§36 och 37
för kvinnorna. Då gäller §§ 19 och 20
även för kvinnor, och jag kan inte föreställa
mig att vi är beredda att helt
plötsligt vidtaga en sådan ändring, att
vi utan vidare låter de bestämmelser
som §§ 19 och 20 innehåller gälla även
för kvinnorna.

Fröken ELMÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Vi har ju ett generellt
förbud för nattarbete, men bland undantagen
är en hel del icke industriellt
arbete, som utföres av kvinnor. Nattarbete
för kvinnor förekommer i restauranger,
inom sjukvården och även i
form av städningsarbete, t. ex. för vagnstäderskor
vid SJ. Är det nu så allvarligt
om kvinnorna har nattarbete inom
industrien, herr Bengtsson, borde man
ju yrka på att även arbete inom sjukvård
och barnavård samt städning och
tidningsutbärning m. m. skall komma in
under det speciella nattarbetsförbudet,
så att kvinnorna inte har några möjligheter
att få arbeta på dessa områden
mellan kl. 22 och 5 utan dispens.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag vill understryka,
att all arbetarskyddslagstiftning ju är

till för att skydda människorna. Den
kan inverka på vissa gruppers frihet,
den kan exempelvis inskränka arbetsgivarens
frihet att utnyttja arbetstagare.
Vi har vidtagit olika åtgärder inom
sjukvård och andra grenar av svenskt
arbetsliv för att eliminera faror och
svårigheter, som lagt hinder i vägen för
ett omedelbart införande av en generell
lagstiftning mot nattarbete. Det gäller
exempelvis arbete på röntgenavdelningarna
och på sjukhus över huvud taget.
Den som sitter i en sjukhusdirektion
vet att om vi inte hade lagstiftning för
vissa mindre grupper, så skulle vi icke
kunna ge dem erforderligt skydd och
stöd.

Fröken Elmén och herr Rimmerfors
talade om att sociala, medicinska och
moraliska synpunkter samt bussförbindelser
utgjorde skäl för att man skulle
slopa den här lagstiftningen, men jag
vill då erinra herr Rimmerfors om ett
väsentligt område av svenskt samhällsliv,
nämligen hemmet. Om jag inte tar
fel, representerar de kvinnogrupper som
har sagt ja till förändringen just sådana
kvinnor, vilkas arbetstid i regel ligger
mellan klockan nio och halv fem. Jag
har haft tillfälle att sitta på tåget och
höra resonemang mellan sådana kvinnor,
som varje morgon reser från Uppsala
till Stockholm och sedan reser hem
på kvällen, och jag förstår, att de icke
skulle vara benägna att exempelvis tillmötesgå
allmänhetens önskan att arbetstiden
vid länsstyrelser och sociala
inrättningar, där kvinnor sysselsättes,
skulle bestämmas så, att allmänheten
hade möjlighet att komma dit efter det
ordinarie arbetets slut.

Jag skulle vilja fråga, om detta är
någon aktion som syftar till att man
skulle kunna utnyttja arbetslokalerna
bättre för dem, som sysselsättes inom
sådana institutioner, genom införande
av dubbelskift. Menar man att man skall
förlägga arbetet till sådana tider därför
att arbetsförhållandena nu har för -

Onsdagen den 20 november 1957

Nr 26

Upphävande av arbetarskyddslagens bestämmelser rörande nattarbetsförbud för

kvinnor, som användas till hantverks- eller industriellt arbete

ändrats och kan jämföras med förhållandena
inom industriellt arbete?

Man har åberopat olika skäl för en
ändring. Man har exempelvis talat om
bagerier. Varför gör man nu detta, ärade
kammarledamöter? Vi har, herr
Rimmerfors, kunnat notera en rationalisering
och en teknisk utveckling av
stor betydelse. Inom bagerierna och
inom andra näringar har rationaliseringen
möjliggjort eliminering av tidigare
svårigheter. Skall man då gå in
på dessa förhållanden i detta sammanhang? Sedan

har man talat om Landsorganisationen.
Jag vill då påpeka att Landsorganisationen
har en kvinnokommitté
och att de större fackföreningarna också
har kvinnokommittéer som får yttra
sig över sådana här frågor. Jag vill
säga till de damer som här har yttrat
sig, att när Landsorganisationen och
dess kvinnokommitté spjärnar emot en
ändring av lagstiftningen på denna
punkt, så finns det fullgoda skäl för
det. Rationaliseringen inom industrien
ger visserligen lättnader, men den nöter
också på människorna i en utsträckning
som aldrig tillförne. Jag tror man
bör vara försiktig när man ger sig på
sådana här ändringar.

Fröken Elmén sade att det syndas
mot denna lag. Ja, fröken Elmén, jag
tror det är lättare att räkna upp de
lagar man inte bryter mot än de lagar
som man följer. Jag skulle tro att
stordelen av svenska folket medvetet
eller omedvetet bryter mot någon lag
varje dag som går.

Jag anser, herr talman, att det, inte
minst med hänsyn till den tekniska utveckling
som ägt rum, finns skäl för
kammaren att följa andra lagutskottet,
ocli jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Fröken HÖJER (fp):

Herr talman! Herr Lundberg tog nu
upp hälsovårdssynpunkter. Om utskot -

tet verkligen velat åberopa sådana som
skäl och trott att de betyder så mycket
när det gäller en ändring av denna lagbestämmelse,
hade utskottet bort vända
sig till den myndighet som har hand om
hälsovård, men det har man inte brytt
sig om. Utskottet har i stället upphöjt
sig självt till auktoritet när det gäller
att avgöra vad som är lämpligt och
olämpligt, och det har tryckt mest på
familjesynpunkterna.

Herr Lundberg sade vidare, att detta
bara gäller de kvinnor som har en sådan
utmärkt arbetstid på förmiddagen
och eftermiddagen, men jag företräder
en kolossalt stor grupp kvinnor med
servicearbete på alla möjliga områden.
Vi är vana att få arbeta alla tider på
dygnet, och jag kan alltså ganska väl
tala om hur arbetstiden påverkar både
kvinnornas hälsa och deras familjeliv.
Det finns en del kvinnor som, fastän
de har små barn, är tvungna att ha
helt yrkesarbete därför att mannen är
sjuk eller borta, och de tar många gånger
nattarbete därför att det är bättre
betalt. Det är naturligtvis också ett
argument i denna fråga.

Låt kvinnorna på detta område ha
samma frihet som männen! De behöver
samma skyddslagar som männen, men
inte några andra.

Herr LUNDRERG (s):

Herr talman! Jag vill säga till fröken
Höjer, att medicinalstyrelsen, enligt vad
jag kan förstå, inte har någon speciell
kompetens i hemfrågor, och detta är
snarare eu hemfråga än en medicinsk
fråga.

Vidare vill jag säga till fröken Höjer,
att det för närvarande kommer till synes
en strävan på våra sjukhus att så
mycket som möjligt inskränka nattarbetet
för personalen. Vi kan dock inte
undvara viss arbetskraft dygnet runt,
även om vi sktdle önska slippa det.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels

Nr 26

Onsdagen den 20 november 1957

Utredning av frågan om kommunernas andel av folkpensioncringskostnaderna

på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den av fru HamrinThorell
m. fl. vid utlåtandet fogade reservationen
nr 2); och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fru Ewerlöf
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 37, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid utlåtandet fogade reservationen av
fru Hamrin-Thorell m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Fru Ewerlöf
begärde dock rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 108 ja och 69
nej, varjämte 15 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 10

Utredning av frågan om kommunernas
andel av folkpensioneringskostnaderna

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 38, i anledning av väckta motioner
angående utredning av frågan om
kommunernas andel av folkpensioneringskostnaderna.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Såsom framgår av andra
lagutskottets skrivning har frågan om
kostnadsfördelningen mellan staten och
kommunerna i fråga om pensionskostnaderna
kommit i ett delvis annat läge,
sedan socialministern i ett interpellationssvar
den 6 november i år uttalat
sin avsikt att nästa år framlägga förslag
om höjd folkpension. Frågan om kostnadsfördelningen
kommer då in i detta
sammanhang. Man skulle ju kunna tycka
att en motionär kunde låta sig nöja
med det.

Utskottet har emellertid avstyrkt motionen
med hänsyn till det förslag till
kostnadsfördelning, som redovisats i
pensionsberedningens betänkande. Detta
förslag undanröjer emellertid inte
orättvisan i mekaniken i det nuvarande
systemet. Med stigande skatteunderlag
och fallande penningvärde sker en
övervältring av pensionskostnaderna på
kommunerna. Denna mot kommunerna
orättvisa automatik hade andra lagutskottet
uppmärksammat redan 1947.
Andra lagutskottet uttalade då, att en
sänkning av talet 1,5 måste ske i den
mån medelskatteunderlaget per invånare
i riket stiger avsevärt över 18 kronor,
om den avsedda fördelningen mellan
kommunerna och staten skall bibehållas.
Talet 1,5 kan därför icke vara
definitivt, och utskottet uttalar vidare,
att den föreslagna bidragsprocenten i
dåvarande läge syntes väl avvägd. Avvägningen
innebar då, att ifrågavarande
pensionskostnader till 1/3 åvilade
kommunen och till 2/3 staten.

Nu har det ju sedan dess hänt en del.
Vi har fått sjukförsäkringen och höjda
folkpensioner, och dessa sociala förmåner
minskar kommunens kostnader för
socialvården. Men jag tror inte att kommunens
kostnader har minskat så mycket,
att det kan motivera en helt annan
syn på fördelningen mellan statens och
kommunens kostnader för pensionerna.
Av utskottets utlåtande, s. 8, framgår
det, att kommunernas andel 1948 var

Onsdagen den 20 november 1957

Nr 26

Utredning av frågan om kommunernas andel av folkpensioneringskostnaderna

33,5 % av ifrågavarande pensionskostnader
men att andelen under tiden
fram till 1950 steg till 50 %. Statens andel
var 1948 66,5 % och hade under
samma tid, alltså till 1956, sjunkit till
50 %. Detta är ett genomsnitt för samtliga
kommuner i landet. Pensionskostnaderna
har för vissa kommuner fyratill
femdubblats under denna tid av 8
år. Orsakerna härtill kan sökas dels i
försämrat penningvärde, dels i höjt
skatteunderlag och dels i att antalet
åldringar har ökats.

Jag har i denna kostnadsjämförelse
undantagit de kommunala bostadstillläggen
och endast redovisat pensioner
och indextillägg. Utvecklingen av de
kommunala bostadstilläggen har varit
ännu ogynnsammare för kommunerna.

Enligt pensionsberedningens betänkande
avses de kommunala bostadstillläggen
skola successivt minskas, så att
de helt har avvecklats år 1968. Det är
dock tio år dit, och så länge bostadstilläggen
finns kvar och man bibehåller
dess bidragsregel om 2 % av skatteunderlaget
intill en viss bidragsnivå
samt den för övriga här berörda pensionskostnader
gällande bidragsregeln
om 1,5 % av skatteunderlaget, likaså intill
en viss bidragsnivå, bibehålies, kvarstår
alltjämt orättvisan i en fortlöpande
kostnadsövervältring på kommunerna,
en övervältring, som drabbar de ekonomiskt
svaga kommunerna mycket hårdare
än de skattestarka. Jag kan inte
finna några skäl för att staten skall
föra en sådan politik mot kommunerna.

Här skulle i fråga om kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun erfordras
en reduceringsregel, som gjorde
att oavsett penningvärdeförsämringen
eller olika antal åldringar i skilda kommuner
den enskilda kommunens andel
i folkpensionskostnaden hölls på en
lämpligt avvägd nivå i förhållande till
skatteunderlaget. Detta synes pensionsberedningen
icke ha uppmärksammat.
I varje fall har den inte beaktat dessa
förhållanden i den del av betänkandet,

som utskottet hänvisat till och tydligen
stött sitt ställningstagande på när utskottet
avvisar motionens framställning
om en utredning.

Utskottet framhåller, att frågan om
kostnadsfördelningen mellan stat och
kommun måste ägnas uppmärksamhet
när propositionen om höjd folkpension
utarbetas. Jag ville med detta inlägg
ha påpekat, herr talman, att pensionsberedningens
förslag inte löser denna
fråga och att en utredning nu lika väl
som år 1954 är befogad. Riksdagen uttalade
sig nämligen då för en allsidig
utredning av detta spörsmål.

Det är ytterst angeläget att en ändring
kommer till stånd i detta avseende.
Det understrykes i utskottsutlåtandena
beträffande denna fråga år
1947 och år 1954 samt i remissutlåtandena
från skattelindringsnämnden och
Landskommunernas förbund. Jag hoppas,
att den utredning, som andra lagutskottet
nu inte anser vara påkallad,
ändå kommer till stånd inom socialdepartementet,
så att berörda problem
kan klarläggas och tillrättaläggas. Jag
vädjar därför till socialministern att
beakta de synpunkter som framkommit
i de nu behandlade motionerna.

För dagen har jag, herr talman, inte
något yrkande, utan jag begränsar mig
till att med intresse emotse den bebådade
propositionen om höjd folkpension.

Herr andre vice talmannen hade under
detta anförande övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 11

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 25, i anledning av väckt motion
om viss utredning av Emåns nederbördsområde.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 26

Onsdagen den 20 november 1957

§ 12

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade motioner,
nämligen

nr 707, av herr Vigelsbo m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition, nr
184, angående utlämnande av stödlån
till jordbrukare, m. m.,

nr 708, av herr Rimås m. fl., likaledes
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 184, och

nr 709, av herr Gerhard Nilsson i
Gävle m. fl., i anledning av Kungl.

Maj:ts proposition, nr 186, med förslag
till förordning om ändrad lydelse av
27 § 3 mom. och 69 § 1 mom. uppbördsförordningen
den 5 juni 1953 (nr 272).

Dessa motioner bordlädes.

§ 13

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.12.

In fidem
Gunnar Britth

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 57