Fredagen den 14 maj. Sid (Riksdagens protokoll 1954:20)

RIKSDAGENS

^ PROTOKOLL

1954

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 20

14—15 maj.

Debatter in. m.

Fredagen den 14 maj. Sid.

Minnesord över herr Sten .................................... 3

Svar på interpellation av herr Herlitz om främjande av samhällsstadier
inom folkbildningsarbetet .......................... 3

Interpellation av herr Larsson, Nils Theodor, ang. finansieringen
av gemensamma vattenförsörjningsanläggningar ............ 14

Lördagen den 15 maj.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m............. 19

Höjning av automobilskatten m. m........................... 84

Anslag till statens priskontrollnämnd ........................ 113

Borgen för lån till Svenska skifferoljeaktiebolaget .............. 116

Reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd. .. 118

Samlliga avgjorda ärenden.

Lördagen den 15 maj.

Gemensamma omröstningar:

ang. anslag till universitetskanslersämbetet ................ 17

ang. statsbidrag till flygmekanikerskolan i Mölndal .......... 18

ang. statsbidrag till inrättande av sjömansskolor ............ 18

Statsutskottets utlåtande nr 123, ang. anslag till främjande av bostadsförsörjningen
m. m................................... 19

Bevillningsutskottets betänkande nr 45, ang. höjning av automobilskatten
m. m............................................. 84

1 Första kammarens protokoll 195i. Nr 20.

Sr 20.

Innehåll.

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 121, ang. anslag till statens priskontrollnämnd
.............................................. 113

— nr 122, ang. statligt borgensåtagande för viss skuldförbindelse

av Svenska skifferoljeaktiebolaget .......................... 116

— nr 124, ang. anslag till driftkostnadsersättning för psykiatriska

klinikerna i Lund och Uppsala ............................ 117

— nr 125, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II: avskrivning av

nya kapitalinvesteringar .................................. 117

Bankoutskottets utlåtande nr 23, ang. utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk m. m............................. 117

— nr 24, ang. en publikation över riksdagens ledamöter ........ 117

Jordbruksutskottets utlåtande nr 31, ang. anslag till väg- och flottledsbyggnader
å skogar i enskild ägo ...................... 117

Konstitutionsutskottets memorial nr 15, ang. granskning av de i
statsrådet förda protokoll ................................ 117

Fredagen den 14 maj 1954.

Nr 20.

Fredagen den 14 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Herr TALMANNEN yttrade:

Ett högst oväntat dödsfall bär i dag
inträffat inom kamratkretsen här i kammaren.
Representanten för Gävleborgs
län med Gävle stad redaktören Hemming
Slen har slutat sina dagar. Kammaren
förlorade härigenom en ledamot, som
under sina 20 riksdagar nedlagt ett synnerligen
intresserat arbete. Hans kunnighet
på olika områden tillförde behandlingen
av ärenden här i riksdagen en
mångfald värdefulla synpunkter, som
framfördes med klarhet och frimodighet.
Hans många offentliga uppdrag bar
vittne om den uppskattning, som kom
honom till del från alla läger. Personligen
älskvärd och sympatisk kommer
vi att erinra oss honom, och med uttalande
av tacksamhet för allt hans utförda
arbete lyser vi frid över hans
minne.

Detta anförande åhördes av kammarens
ledamöter stående.

Justerades protokollet för den 8 innevarande
månad.

Om främjande av samhällsstudier inom
folkbildningsarbetet.

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
PERSSON, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr Herlitz
interpellation om främjande av samhällsstudier
inom folkbildningsarbetet,
erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Med första kammarens
tillstånd har herr Herlitz till mig framställt
två frågor, som rör samhällsstadierna
inom det fria folkbildningsarbetet.
Herr Herlitz frågar först, huruvida
jag är villig att för kammaren lämna

upplysningar om i vilken utsträckning
samhällsstudier av olika slag förekommer
inom det fria folkbildningsarbetet.
Vidare frågar herr Herlitz huruvida jag
— därest jag finner det önskvärt att sådana
studier förekommer i större utsträckning
än nu — är villig att överväga
åtgärder för att främja en utveckling
i sådan riktning.

I anledning av den första frågan får
jag inledningsvis påpeka, att någon fortlöpande
statistik, som utvisar ämnesfördelningen
inom det fria folkbildningsarbetet,
inte föres. Jag har emellertid
låtit verkställa vissa begränsade
undersökningar på hithörande område,
som jag nu tänker att i korthet redogöra
för. Dessa undersökningar, som huvudsakligen
avser budgetåren 1943/44—
1952/53, torde kunna ge en någorlunda
översiktlig bild av utvecklingen inom
folkbildningsarbetet i här aktuellt hänseende
under ifrågavarande tioårsperiod.

Under budgetåret 1943/44 uppgick antalet
studiecirklar i samhälls- och rättsvetenskapliga
ämnen till 3 455. Inom de
13 statsunderstödda studieförbunden anordnades
under budgetåret 1952/53 icke
mindre än 6 491 studiecirklar i nu avsedda
ämnen. Härtill kommer dessutom
ett mindre antal s. k. fristående studiecirklar
i samma ämnen. Antalet studiecirklar
i här ifrågavarande ämnen har
sålunda under den senaste tioårsperioden
nästan fördubblats. Under budgetåret
1943/44 utgjorde samhällsstudiecirklarna
omkring 24 % av hela antalet
studiecirklar. Motsvarande procenttal
val'' för budgetåret 1952/53 omkring
17 %. Under tioårsperioden sjönk alltså
sanihällsstudiecirklarnas procentuella
andel av hela antalet studiecirklar med
omkring 7 %. Att samhällsstudiecirklarnas
antal relativt sett minskats, trots att
det absoluta antalet sådana cirklar nära
nog fördubblats, torde främst bero på
att antalet studiecirklar inom det este -

Nr 20.

Fredagen den 14 maj 1954.

Om främjande av samhällsstudier inom folkbildningsarbetet.

tiska folkbildningsarbetet nästan fyrdu
b blats.

Ser man på utvecklingen inom de särskilda
studieförbunden under tioårsperioden,
så är tendensen olika inom skilda
förbund. Inom Arbetarnas bildningsförbund,
som är det avgjort största studieförbundet,
bär antalet samhällsstudiecirklar
under perioden ökats från
2 448 till 4 869 eller nästan fördubblats.
En absolut ökning av antalet samhällsstudiecirklar
har även skett inom bland
annat Tjänstemännens bildningsverksamhet,
Svenska landsbygdens studieförbund
och Godtemplarordens studieförbund.
Däremot har antalet här åsyftade
studiecirklar minskats inom Studieförbundet
Medborgarskolan och Jordbrukarungdomens
förbund.

Här kan ytterligare nämnas, att inom
Arbetarnas bildningsförbund antalet
samhällsstudiecirklar — absolut sett —-fyrdubblats under de senaste 25 åren.
Antalet dylika studiecirklar i förhållande
till hela antalet studiecirklar inom
detta förbund har dock under samma
tidsperiod minskats från 47 % till 20 %.

Inom den statsunderstödda förelåsningsverksamheten
förekommer även i
viss utsträckning föreläsningar inom
ämnesgruppen samhälls- och rättsvetenskap.
Bland de av Folkbildningsförbundet
under år 1945 förmedlade föreläsningarna
hänförde sig 32 till denna ämnesgrupp.
Motsvarande siffra för budgetåret
1951/52 var 24. Om man ser på
hela antalet förmedlade föreläsningar,
har denna ämnesgrupps andel minskats
från 1 % till omkring 0,5 °/o. De av studieförbundens
föreläsningsförmedling
förmedlade föreläsningsserierna inom
ämnesgruppen samhälls- och rättsvetenskap
utgjorde under budgetåret 1944/
45 sammanlagt 201, medan motsvarande
siffra för budgetåret 1952/53 utgjorde
207. Det absoluta antalet föreläsningsserier
har således ökat något. Då verksamheten
under de gångna åren ökat i
omfattning, har denna ämnesgrupps procentuella
andel i föreläsningsverksamlieten
sjunkit från 36 % budgetåret 1944/
45 till 26 % budgetåret 1952/53.

Till de uppgifter, som lämnats beträf -

fande föreläsningsverksamheten, bör anmärkas,
att ett visst antal föreläsningar
i internationella frågor i de redovisningar,
som legat till grund för de bär anförda
siffrorna, troligen blivit förda till
ämnesgruppen historia.

Inom folkbildningskurserna har samhällsämnen
alltid varit en av de större
ämnesgrupperna. Detta är alltjämt förhållandet.

Den utveckling beträffande ämnesfördelningen
inom det fria folkbildningsarbetet,
som ägt rum under de senaste
tio åren, torde kunna i korthet karakteriseras
på följande sätt. Ämnen tillhörande
ämnesgruppen samhälls- och rättsvetenskap
har under denna tidsperiod i
väsentligt ökad utsträckning blivit föremål
för studier inom det fria folkbildningsarbetet.
Särskilt må framhävas, att
antalet studiecirklar i nu avsedda ämnen
nästan fördubblats. Å andra sidan har
vissa nya ämnesområden fångat ett utomordentligt
stort intresse inom folkbildningsarbetet.
I synnerhet gäller detta
sådana ämnen, som kan hänföras till det
estetiska bildningsarbetet.

Att det fria folkbildningsarbetet blivit
mer förgrenat och kommit att omfatta
nya ämnesområden är enligt min mening
av största värde, särskilt som samhällsstudierna
härigenom ingalunda trängts
tillbaka. Det fria folkbildningsarbetets
på samma gång kraftiga som mångsidiga
utveckling, vilken till största delen är de
olika studieförbundens förtjänst, måste
från det allmännas sida betraktas med
utomordentlig tillfredsställelse.

Herr Herlitz säger i sin interpellation
bland annat, att några tecken —■ på sätt
som anförts i hans motion nr 129 — pekar
i den riktningen, att medborgarnas
engagemang i samhällsfrågorna på senare
tid försvagats och att det i varje fall
icke utvecklats så som en sund folkstyrelse
kräver och som med hänsyn till
den samhälleliga verksamhetens stegrade
betydelse för den enskilde vore naturligt.
I hågkomst av den centrala roll,
som de samhälleliga spörsmålen fordom
spelade på detta område, har det fallit
i ögonen — uttalar herr Herlitz vidare
—• att nämnda spörsmål numera synes

Fredagen den 14 maj 1954.

Nr 20.

Om främjande av samhällsstudier inom folkbildningsarbetet.

träda tillbaka för andra ämnen. Det är
enligt herr Herlitz av stor betydelse att
få fastslaget, huruvida detta bedömande
av läget är riktigt eller ej.

I anledning av vad herr Herlitz anfört
vill jag för egen del framhålla -—
vilket för övrigt torde framgå av vad
jag förut sagt — att jag anser den av
mig i det föregående lämnade redogörelsen
icke ge belägg för det av herr
Herlitz gjorda bedömandet. Av min redogörelse
framgår sålunda, att endast
inom två av studieförbunden en absolut
minskning av antalet studiecirklar i
samhällsfrågor ägt rum. Totalt sett har
däremot studiet av samhällsfrågor kraftigt
ökat inom folkbildningsverksamheten.

I interpellationen riktas till mig även
den frågan, huruvida jag — därest jag
finner det önskvärt att samhällsstudier
av olika slag förekommer i större utsträckning
än nu inom folkbildningsarbetet
—■ är villig att överväga åtgärder
för att främja en utveckling i sådan riktning.

I anledning av denna fråga vill jag
framhålla, att jag helt delar interpellantens
uppfattning om betydelsen av att
i ett land som vårt intresset för samhällsfrågorna
icke blott uppehälles ulan
även om möjligt förstärkes samt att goda
möjligheter beredes de enskilda medborgarna
att ägna sig åt studier av dessa
frågor. Då det gällt att väcka intresset
för samhällsstudier och skapa möjligheter
för sådana studier har den fria
folkbildningsverksamheten gjort en banbrytande
insats. Det är självfallet av stor
vikt, att samhällsstadierna även i fortsättningen
får ett stort utrymme inom
det fria folkbildningsarbetet. Att ge sådan
verksamhet som sysslar med samhällsstudier
bidrag efter gynnsammare
grunder än annan verksamhet — såsom
ibland har föreslagits i folkbildningsdebatten
— är i och för sig förenat med
vissa svårigheter. Dels medför nämligen
sådana åtgärder en ökad arbetsbelastning
såväl för den statliga bidragsbeslutande
myndigheten som för de olika studieorganisationerna,
dels har det i praktiken
visat sig att svårigheter uppstår

vid en gränsdragning mellan olika ämnen.

Jag får i detta sammanhang även påpeka,
att något tillbakaträngande av
samhällsstadierna inom folkbildningsarbetet
—• i motsats till vad interpellanten
antagit — i verkligheten inte ägt rum.

Avslutningsvis får jag även erinra om
det ökade utrymme på timplanerna som
samhällsstadierna erhållit såväl i den
obligatoriska skolan som i högre skolformer.

Herr HERLITZ (h):

Herr talman! Jag frambär mitt tack till
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
för det lämnade svaret.

Bakgrunden till interpellationen är
den oro, som jag kan säga aldrig släpper
mig, inför frågan, huruvida vår nutida
demokrati bäres upp av ett verkligt levande
intresse hos medborgarna i allmänhet
och av en verklig kunskap från
deras sida om de allmänna angelägenheterna.
På många olika områden tycker
man sig skönja tecken till en mindre
medborgerlig aktivitet än man skulle
önska. Från organisationslivet hör man
klagomål på olika områden; än från det
ena och än från det andra hållet säges
att organisationerna egentligen för ett
skenliv. Man hör också talas om svårigheter
att intressera folk för frivilliga insatser
i allmänna värv, kommunala och
andra.

Som riksdagsmän är vi ju delaktiga
i uppgiften att bereda kunskap om allmänna
angelägenheter åt folket, ty meningen
med vårt arbete är ju till en väsentlig
del att för folket levandegöra de
allmänna problemen. Men har vi inte allesamman
en känsla av att år för år
det, som vi bär gör, når mindre och
mindre ut till folket? Jag vill inte förneka
att folket fängslas av en och annan
fight här i riksdagen, att man gläder sig
åt präktiga klyschor, att man fröjdas åt
en s. k. fullträff o. s. v. Men har vårt
arbete det gagnet med sig, att människorna
där ute följer med? Fråga tidningsmännen,
och vi får det intrycket,
att de enligt allmänhetens förmodade

Nr 20.

Fredagen den 14 maj 1954.

Om främjande av samhällsstudier inom folkbildningsarbetet.

krav känner sig skyldiga att för varje
år knappa in på det utrymme, som bereds
åt våra förhandlingar.

I detta sammanhang, vilket ju kan ge
anledning till allmänna reflexioner både
hit och dit, framstår i alla fall folkbildningsarbetet
såsom ett konkret problem.
Det bar en alldeles särskild betydelse,
därför att det kan vara ägnat att ge hållning,
styrsel och underlag åt medborgerligt
intresse för allmänna frågor.

Min fråga har föranletts av att jag
haft det intrycket, att det har varit litet
klent beställt på det hållet, ett intryck
som för övrigt ofta bekräftas då man
talat med personer, som har mycket
större förtrogenhet med detta arbete än
jag, som i själva verket inte alls har någon
personlig kontakt med det.

Jag är tacksam för det svar, som jag
har fått från statsrådet, och för de siffror,
som här har lagts fram. .lag beklagar
att jag inte är i stånd att på detla
område sakkunnigt diskutera med herr
statsrådet. Jag får bekänna, att jag under
min riksdagsmannaverksamhet inte
bar följt behandlingen i riksdagen av
frågorna om stöd åt folkbildningsarbetet.
Jag har inte heller något siffermaterial,
med vilket jag skulle kunna försöka
att slå statsrådet på fingrarna. Jag
får därför inskränka mig till att sätta
några frågetecken i marginalen. De går
allesamman ut på — det vill jag säga -att jag inte kan dela statsrådets allmänna
konklusioner av vad han här har iakttagit
och inte kan finna, att de tvivelsmål
och bekymmer, som jag har hyst,
bär blivit vederlagda.

Men innan jag kommer till dessa
reflexioner, vill jag en gång för alla säga
ifrån, att ingenting av det jag yttrar får
i minsta mån uppfattas som något klander
mot folkbildningsorganisationerna.
Jag har inte något underlag för att bilda
mig ett omdöme om hur de har ryktat
sina värv.

Det är en rad frågetecken, som jag
har satt i marginalen.

Jag är tacksam för upplysningarna angående
antalet föreläsningar och studiecirklar.
Men det skulle ha varit av intresse
att få veta någonting om biblio -

teksväsendet, om i vad mån sådana böcker,
som det här rör sig om, köpes och
lånas. De siffror om antalet studiecirklar
som anföres har gjort ett stort intryck
på statsrådet, och jag får säga,
att de gjorde intryck även på mig, då jag
tog del av dem i går kväll. Men då jag
har funderat litet närmare på dem, har
jag funnit att man måste ha klart för
sig, att dessa siffror på antalet studiecirklar
inte är något tillförlitligt mått på
det allvarliga studium, som de skulle
kunna representera. Hur många deltagare
har det varit, och hur omfattande
bar studiekurserna varit? Såvitt jag känner
till reglerna för sådana här studiecirklar,
får de bidrag, om kurserna omfattar
20 timmar, och minimiantalet deltagande
är visst fem. Skall vi väga studiecirklarna
mot varandra på det sätt
som här skett, har det sitt intresse att
veta, hur många som varit med på kurserna
och hur djupt man har gått in på
frågorna.

Men alldeles särskilt skulle jag här
vilja understryka en sak, herr statsråd.
Jag tycker nog att svaret inte ger en för
riksdagen klargörande bild av sammanhanget,
med mindre man beaktar det fullkomligt
avgörande faktum, som har inträffat
under den redovisade tioårsperioden,
nämligen att riksdagen 1947 för första
gången beslöt att ge anslag till studiecirkelverksamheten.
Dessförinnan fick
den visserligen indirekt ett visst stöd,
men 1947 beslöt vi, att verksamheten
skulle stödjas i stor stil. Det blev genast
ett anslag på 1,2 miljoner kronor, och
därefter har anslaget undan för undan
ökats. Det belopp jag senast har sett är
på 3 450 000 kronor. Det är klart, att om
man kan uppvisa ett mycket stegrat antal
studiecirklar, är det, för att sammanhanget
skall framstå tydligt, viktigt att
man på samma gång talar om, att från
1947 var verksamheten subventionerad,
under det att organisationerna förut fick
sköta den på egen bekostnad.

En annan sak, som jag inte bär fått något
svar på men som har intresserat mig
mycket, är vilken studieverksamhet man
har hänfört under uttrycket »samhällsstudier».
Det är så mycket som kan fö -

Fredagen den 14 maj 1954.

Nr 20.

Om främjande av samhällsstudier inom folkbildningsarbetet.

ras dit. Jag ser t. ex. i svaret en antydan
om att internationella frågor har förts
dit. Jag vet inte om föreningskunskap i
någon omfattning räknas dit. Ett sådant
ämne ligger nog litet på gränsen för vad
jag intresserar mig för. En speciell fråga,
som jag gärna skulle velat veta någonting
mera om, är i vad mån juridiska
eller, om jag så får säga, rättsvetenskapliga
studier bedrives inom folkbildningsverksamheten.
Det är nu för mig en hjärtesak
att erinra om att juridiken är
någonting som folk i allmänhet tror är
förbehållen de lärda männen och som
det inte är lekmän förunnat att begripa
någonting av. En sådan föreställning hatar
jag. Den står i den djupaste strid
med gamla svenska traditioner, där ju
rätten har varit en omsorg för menige
man, och jag hävdar mycket bestämt, att
ett elementärt och populärt studium av
rätten borde kunna förekomma i mycket
större utsträckning än som nu sker.
Det hade därför som sagt varit intressant
att få veta litet om i vad mån sådan
studieverksamhet förekommer.

Jag vill vidare göra den lilla anmärkningen,
att då statsrådet här presenterat
utvecklingen under en tioårsperiod och
ansett sig därmed ha kunnat påvisa, att
denna utveckling varit gynnsam, har
jag, då jag har talat om utvecklingstendenser,
haft ett litet längre perspektiv.
Jag tänkte egentligen på förhållandena i
min ungdom, då det ansågs som en
självklar sak att samhällsstudiet var det
centrala i allt folkbildningsarbete. Jag
vet inte om man kan göra någon siffermässig
jämförelse med förhållandena
på den tiden. Jag har endast velat framhålla,
att en belysning av den senaste
tioårsperioden inte är tillräcklig för att
ge mig det svar, som jag gärna skulle ha
velat få.

Sedan skall jag be att få stryka under
såsom något väsentligt, att statsrådet i
alla fall har kunnat konstatera, att om
än samhällsstudierna kvantitativt sett har
ökat, så har de i olika fall på varje punkt
procentuellt sett gått tillbaka. Jag skall
upprepa sifforna — de kanske inte
uppfattades till fullo — tv de är
viktiga. År 1943 sysselsatte sig 24 pro -

cent av alla studiecirklar med samhällsstudier.
Nu har dessa studier gått ned
med 7 procent till 17 procent. Arbetarnas
bildningsförbund framstår, förmodligen
med rätta, såsom särskilt livligt
verksamt, men det meddelas, att
inom det förbundet har antalet studiecirklar
med samhällsstudium som föremål
gått ned från 47 till 20 procent.
Det finns också några upplysningar om
föreläsningsverksamheten. Litet smått
lustig är upplysningen, att folkbildningsförbundets
föreläsningar i samhällsfrågor
har gått ned i antal från 1 procent
till 0,5 procent. Men även hos studieförbundens
föreläsningsförmedling är det
samma tendens, nämligen en nedgång
från 36 till 26 procent.

Jag får säga, att om jag skulle ha gjort
sammanfattande omdömen på grundval
av detta siffermaterial, skulle jag ha begrundat
dessa procentsiffror litet mera.
Som statsrådet anmärker i sitt svar, betyder
de nog att intresset inom studiecirkelverksamheten
har gått över från
samhällsstudierna till de estetiska studierna
i vidsträcktaste mening — studium
av konst, litteratur, musik, teater och
sådana ting.

Det är på sätt och vis med en olustkänsla
som jag står här och för min argumentation.
Det känns litet olustigt att
framstå som den, som på något vis vill
kväva bildningsarbetets fria växt och
hävda samhällets anspråk på uppmärksamhet
från de enskildas sida. Jag är
medveten om att jag här på något vis
framstår som en tvångets apostel och en
förnekare av den fria mänskligheten.
Jag vill ha sagt, att visst förstår jag de
ungdomar, som söker sin studieväg på
det sätt de gör nu för tiden. Visst respekterar
jag ur djupet av mitt hjärta
alla unga människor, som söker göra livet
rikare, var och en på den väg, som
bäst stämmer överens med hans kynne
och intressen. En sådan fri utveckling
av studierna och människorna med dem
stämmer naturligtvis helt med min egen
åskådning.

Visst förstår jag också att det finns
en mångfald av andra ämnen än samhällsstudier,
som kan fånga unga män -

Nr 20.

Fredagen den 14 mai 1954.

Om främjande av samhällsstadier inom

niskors uppmärksamhet. Jag förstår
t. ex., att det förekommer ett omfattande
studium av främmande språk, särskilt
engelska, och detta är trängande
nödvändigt, om vi någonsin skall komma
ut ur den sockenpolitik, som kännetecknar
mångt och mycket i vårt land,
och på effektivt sätt komma in i de internationella
sammanhangen. Visst förstår
jag också, hur utvecklingen inom
naturvetenskapens och teknikens värld
fängslar de unga, eggar deras vetgirighet,
tillfredsställer deras behov att tränga
in i sakernas sammanhang. Och visst
förstår jag, hur alla de nya vägar, som
man i våra dagar tycker sig finna till
en djupare förståelse av människorna
själva, villigt trampas av de unga. Ingenting
är naturligare än att en rotlös och
desorienterad värld söker »känna sig
själv» — det är viil egentligen detta den
söker i teater, konst, litteratur o. s. v.

Allt detta förstår jag. Skall vi då
komma och besvära människorna med
någonting, som inte intresserar dem,
skall vi komma och besvära dem med
samhällsfrågor? År det inte skolmästaraktigt
att göra på detta sätt?

Ja, det kan man säga i en överhetsstat;
den behöver inte bekymra sig över
att människorna väljer sin väg fritt. Men
det går inte i en demokrati, i en stat,
som principiellt bygger på medborgerlig
ansvarskänsla och medborgerlig aktivitet.
Det går inte i ett samhälle, vilket så
som det nutida bestämmer över människornas
livsvillkor. Det går, med ett
ord, inte i en tid, som så intensivt har
gjort samhället beroende av oss och oss
beroende av samhället. I en sådan tid är
vi mer än någonsin tillförne samhällsmänniskor,
och vägen till en uppfattning
av det sant mänskliga förutsätter en
uppfattning även av samhället.

Ett sådant samhälle som vårt är förlorat
utan ett mycket rikt uppbåd av
människor, som verkligen i anda och
sanning är samhällsonienterade. Visst förstår
jag svårigheterna. Jag förstår bland
annat svårigheterna hos unga människor,
som känner resignation och skepsis
dels infor möjligheterna att på något
sätt påverka det maskineri, i vilket

folkbildningsarbetet.

de är infogade, dels inför möjligheterna
att på något sätt begripa dess sammanhang.
Och jag upprepar än en gång, att
jag ger min honnör åt människor, som
på andra vägar söker en rikare och mera
fördjupad bildning.

Det förhåller sig emellertid på det sättet,
att samhället, sådant det nu är beskaffat
och sådant vi vill ha det beskaffat,
inte kan bestå, om passivitet och
främlingskap drives för långt. Samhället
måste ställa sina krav, inte bara på att
vi betalar skatter och att vi lyder lagar
och förordningar, utan också på själarna,
och lyckas inte samhället därmed,
förlorar det sitt verkliga väsen — det
väsen som skulle prägla en nutida demokratisk
stat. Det förlorar sitt väsen
och blir en sådan överhetsstat, som passar
för människor, vilka vänder sig bort
från samhället.

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
har övervägt, om
han kunde göra någonting för att ytterligare
främja samhällsstadierna inom
folkbildningsarbetet. Det har han inte
funnit sig kunna göra, och det kan jagtill
en viss grad förstå, då han av siffrorna
har läst ut att allting är så utomordentligt
väl beställt. Då jag ser saken
litet annorlunda, skulle jag vilja vädja
till statsrådet att inte släppa denna sak
ur sikte, fastän jag för min del inte
har några bestämda yrkanden eller förslag
att framlägga i detta ögonblick.

Jag tillåter mig att stryka under att
vad statsrådet i detta sammanhang har
fått lagt på sina axlar inte bara är en
fråga om anslag och bidragsvillkor och
sådana saker, utan en fundamental fråga
för hela vårt statsliv. Det är av fundamental
betydelse att vi inte eu dag
kommer därhän, att vi finner att vi
bygger på lösan sand. I Kungl. Maj:ts
kansli och här i detta hus går vi i vårt
väloljade maskineri, och här fabricerar
vi propositioner och motioner och utskottsutlåtanden
och lagar och författningar,
vi delar ut pengar och vi ordnar
allting väl. Men någon gång bör vi
vidga perspektivet och se efter litet hur
det står till med underlaget för hela detta
maskineri.

Fredagen den 14 mai 1954.

Nr 20.

Om främjande av samhällsstudier inom folkbildningsarbetet.

Det är en del av det spörsmålet som
jag har tillåtit mig att ta upp i dag, och
jag ber att få understryka att det framstår
för mig som en utomordentligt viktig
uppgift för kulturvårdens representant
vid Konungens rådsbord att ägna
denna sak stor uppmärksamhet.

Herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Det framgick inte av interpellationen,
tyckte jag, att man skulle
ha anledning att gå så långt tillbaka
i tiden med undersökningarna som till
den ärade interpellantens ungdomstid.
Det fanns ju ganska få studieorganisationer
och studiecirklar på den tiden,
och jag misstänker därför att jämförelser
med förhållandena då inte hade kunnat
bli så slående. Vi har valt året 1943
—44 till utgångspunkt för våra undersökningar,
eftersom det i 1944 års folkbildningsutrednings
betänkande, avgivet
år 1946, framlades ganska detaljerade
uppgifter just beträffande det året. Vi
ansåg att dessa siffror var de äldsta som
man med någorlunda stor säkerhet kunde
bygga en jämförelse på, och vi tyckte
att det var ganska lagom att det låg
ungefär en tioårsperiod mellan dem och
de sista uppgifter vi nu kunde få fram.

Herr Herlitz anmärker att folkbildningsutredningens
förslag under tiden i
stort sett har genomförts, och interpellanten
menade, om jag förstod honom
rätt, att det nu beviljas anslag, varigenom
hela jämförelsen skulle ha förryckts.
Jag tror inte att man kan påstå
att så har skett. Jag anser för min del
att folkbildningsorganisationernas arbete
hade kommit så väl i gång redan innan
statsanslaget till cirklar började utgå,
att de egentligen bara har haft att
fullfölja sitt arbete på samma sätt som
förut. Att de fick mycket lättare att arbeta
sedan och att därför verksamheten
i dess helhet, absolut taget, liar ökat väsentligt,
är ju bara glädjande.

Jag fann inte heller att herr Herlitz
hade några allvarligare invändningar att
göra mot att t. ex. estetiskt inriktade
studiecirklar och vissa år även ganska
hobbybetonade studiecirklar har fått ett

tämligen stort utrymme. Vi har ju ansett
att vi inte borde lägga oss i cirklarnas
ämnesval, och vi har inte haft
några direkta möjligheter att göra det
heller.

Den mest långsiktiga uppgift som
lämnas i interpellationssvaret gäller ju
ett av våra allra äldsta och vårt för närvarande
obestridligt största studieförbund,
ABF. Jag vill ännu en gång understryka
att vi därvidlag visserligen,
såsom herr Herlitz citerade, har konstaterat
en procentuell minskning av ifrågavarande
studiecirklar från 47 till 20,
men det har dock, ärade kammarledamöter,
absolut sett skett en fyrdubbling
av samhällsstudiecirklarna inom ABF
under 25 år. Det tyder enligt min mening
inte på någon otillfredsställande
utveckling.

Interpellanten frågade vidare vad som
räknas som »samhällsstudier». Ja, vi har
även här gått ut ifrån den uppläggning
som folkbildningsutredningen gjorde.
Det blir då 25 ämnesgrupper, som kan
rubriceras som samhällsstudier i den
mening, som jag har utgått från att interpellanten
ger detta begrepp, och som
vi räknat med i våra jämförelser. Folkbildningsutredningens
uppdelning bygger
i sin tur på den litteraturklassificering
man har på biblioteken.

Vi har emellertid inom departementet
även gjort en liten beräkning av vad
man skulle kunna kalla samhällsvetenskapliga
ämnen i trängre bemärkelse. Vi
har då undersökt sex ämnesgrupper,
nämligen för det första juridik, för det
andra stats- och kommunalkunskap, medborgarkunskap
eller samhällslära —
man använder här olika beteckningar
inom olika cirklar och studieförbund —
för det tredje skattelagstiftning, för det
fjärde sociallagstiftning, för det femte
socialism och för det sjätte Sveriges
politiska partier eller liknande översikter
av partiväsendet här i landet. Några
siffror för dessa sex grupper har vi ännu
inte hunnit räkna fram annat än för
tre av organisationerna, nämligen de
som apostroferats i detta sammanhang:
ABF, SLS och Medborgarskolan. Denna
undersökning visar att de båda första

Nr 20.

Fredagen den 14 maj 1954.

Om främjande av samhällsstudier inom
organisationerna uppvisar en absolut taget
ganska kraftig ökning av dessa sex
grupper, medan den tredje organisationen
uppvisar en minskning, vilket ju
även var fallet beträffande alla tjugufem
ämnesgrupperna. ABF och SLS hade sålunda
tillsammans en ökning på styvt
50 procent av det absoluta talet, närmare
bestämt från 814 till 1 267.

Tyvärr visar den grupp som herr
Herlitz tydligen mycket ömmade för,
nämligen juridiken, mycket låga siffror.
Men det framgår av min uppräkning, att
lagstiftningsfrågor studeras inom vissa
av de andra grupperna, varför situationen
kanske inte är så allvarlig som det
ser ut i det fallet. Jag har inte undersökt,
hur pass trång mall man använt,
när man talat om gruppen juridik. Det
är emellertid klart, att gruppen föreningskunskap,
i motsats till vad herr
Herlitz tydligen var rädd för, inte svarar
för någon ökning. Denna grupp har
i stället minskat i jämförelse med hela
gruppen.

Jag skulle vilja tillägga, när interpellanten
tycker att det på föreläsningsområdet
är bedrövligt ställt i detta fall, att
vi nog också bör räkna med den stora
föreläsningsverksamhet, som radion bedriver
och som väl många inom studiecirklarna
men i mycket stor utsträckning
också andra för samhällsfrågor intresserade
personer här i landet, utnyttjar.
Detta gör nog, att de av organisationerna
särskilt anordnade föreläsningsserierna
i samhällskunskap inte visar
så god utveckling som de eljest skulle
göra.

Interpellanten gjorde till sist några
allmänna reflexioner och ville låta påskina
att jag tyckte att situationen var
mycket tillfredsställande. Men det har
jag väl i alla fall inte sagt. Jag tycker
tvärtom, att läget inte är så särskilt gott.
Jag hade gärna sett, att det blivit ännu
flera deltagare i det fria folkbildningsarbetets
samhällsstudier. Men å andra
sidan tycker jag, att läget inte är så allvarligt,
att statsmakterna partout måste
gå in för en dirigerande verksamhet på
detta område, när vi tidigare har ansett
att vi bör avhålla oss därifrån. Jag har

folkbildningsarbetet.

även framhållit, att vissa svårigheter
oavvisligen uppkommer, om man med
hjälp av statsbidragen skulle försöka sig
på en dirigering härvidlag. Detta gör att
jag helst avstår från det, åtminstone så
länge förhållandena är så pass hyggliga,
som jag ändå tycker alt de är.

Herr ENGLUND (fp):

Herr talman! Det spörsmål, som herr
Herlitz har 1''ört upp till debatt, är onekligen
betydelsefullt för den svenska demokratiens
liv, men jag tror att det är
önskvärt att ett par kompletteringar görs
till hans framställning. Den ena innebär
att hur fulländad demokrati vi än önskar
ha, så kan vi inte sätta målet högre
än att starkare intresse för sådana här
samhällsfrågor, speciellt med nutida
komplikatiaoner av frågeställningarna,
kan fånga mer än en minoritet av folket.
Den som vill studera gallupundersökningarna
över sådana här frågor ur
kvantitativa synpunkter, finner ju att det
i regel bara är en minoritet som har
mera bestämda meningar. Jag tror att
man skall vara realistisk nog att försöka
bygga upp en demokrati till erforderlig
fasthet från de därmed givna förutsättningarna.

Den andra kompletteringen är att man
får observera att den grupp av människor
som flockas i studiecirklarna under
den här belysta utvecklingsperioden
har undergått ur denna synpunkt mycket
betydelsefulla förskjutningar. Tidigare
var ju studiecirkeln den normala
vägen för samhällsintresserade ungdomar
att skaffa sig den erforderliga samhällsbildningen.
De andra utbildningsformerna
i samhället hade inte nått en
sådan utveckling att de erbjöd de möjligheter
som numera finns. Sedan studiecirkelarbetet
med dess starka anslutning
till samhällsstudierna begynte har
vi fått hela gruppen av rörelseskolor, som
inom varje rörelse fångar en skara av
medlemmar, vilka äro socialt intresserade,
och fyller deras bildningsbehov.
Dessa människor kommer inte längre på
samma sätt in i de ursprungliga bildningsförbunden,
i studiecirklarna. Vi

Fredagen den 14 maj 1954.

Nr 20.

Om främjande av samhällsstudier inom folkbildningsarbetet.

har också fått en rad former av statlig
utbildning som fångar just de element
vilka tidigare av sitt allmänna intresse
fördes in i studiecirklarna. Vi har fått
inte mindre än tre socialinstitut. Hur
rekryteras eleverna där? Dit kommer en
del efter studentexamen, och det blir
en yrkesutbildning i bredd med andra,
som studenter kan välja. Men den, som
kan följa en folkrörelse, finner hur denna
nya utbildningsform fångar de begåvade
och mest intresserade elementen
i folkrörelsen. De kominer in vid dessa
socialinstitut, får där sin utbildning
och slussas sedan in i olika befattningar
i samhället, där de får fylla en av detta
sociala intresse buren uppgift, som tidigare
inte fanns. Man skall således, när
man räknar siffrorna på det sätt som ecklesiastikministern
och herr Herlitz här
har gjort, inte underlåta att observera
att det av denna anledning blir en naturlig
nedgång av de element som söker
sin utbildning i sociala frågor hos studiecirklarna.
Bland den grupp av medborgare
som blir kvar i studiecirklarna,
d. v. s. de i sitt studieintresse i stort sett
mindre aktiva, blir det därför lätt konsten
som fångar huvudparten.

Ger man tillbörligt utrymme åt denna
förskjutning i studiecirkelmedlemmarnas
karaktär tror jag att bilden av samhällsintresset
hos den svenska ungdomen av
i dag ter sig något gynnsammare än det
gör, när man till en början tittar på ecklesiastikministerns
siffror.

Herr HERLITZ (h):

Herr talman! Den första av herr Englunds
erinringar har jag ingenting att
invända emot. Det är självklart att man
inte ställer sina krav högre än att en
minoritet — låt vara så stor som möjligt
— skall intressera sig för dessa frågor.
Jag tror mig inte ha sagt någonting
som kunde föranleda att detta uttalande
av herr Englund skulle behöva
fattas som en korrigering av vad jag har
yttrat. Hans senare erinran kunde möjligen
vara av den arten, men jag har inte
för min del uppfattat den verksamhet,
som jag nu har fått redovisad av eckle -

siastikministern, såsom ensam utslagsgivande
för det hela. Jag har inte fällt
något omdöme därom. Jag har bara nödgats,
så gott jag har kunnat det, göra
mina reflexioner på grundval av det
företedda materialet.

Jag begärde egentligen ordet för att
säga att det var mig en glädje att höra
att herr statsrådet fullföljt sina undersökningar
av detta spörsmål utöver vad
som hade redovisats i interpellationssvaret.
Det kan tillåtas mig att säga att
det naturligtvis hade varit ännu roligare
om dessa studier kommit på ett
tidigare stadium och kunnat redovisas för
kammaren. Nu får jag i alla fall tacka
för dessa upplysningar som en komplettering
till svaret men ber herr statsrådet
ursäkta att jag inte mäktade så klart
fatta deras sammanhang att jag är beredd
att ingå på någon diskussion angående
de nya siffror som lades fram.

Jag skall inte uppta någon diskussion
med statsrådet om den ökning av antalet
studiecirklar som ägt rum, men jag får
säga att jag var rätt förvånad över att
statsrådet verkligen kunde ha den uppfattningen,
att den omständigheten, att
studiecirklarna förut i stort sett fick
klara sig själva, medan man från och
med 1947 har givit statsbidrag i växande
omfattning, inte skulle ha stimulerat
studieverksamheten i hög grad och
medfört en expansion därav. Jag får
säga, att om så vore, skulle riksdagen
ha anledning att känna den allra största
missräkning, ty det var väl just i förväntan
på en sådan expansion som riksdagen
beviljade dessa medel.

Slutligen vill jag stryka under, som en
summering av vad jag har att säga, att
jag står fast vid min ursprungliga tankegång.
Det är påtagligt — och vi måste
vara överens om det — att det är ett
annat studiefält än samhällsstudierna
som mer och mer fångar ungdomens
uppmärksamhet, särskilt detta som herr
statsrådet kallar för de estetiska ämnena.
Det finns en påtaglig utveckling i den
riktningen, och det är just den tendensen
jag tillåtit mig påtala i den motion jag
åberopat i interpellationen. Jag säger
där, och tycker mig kunna stå fast vid

Nr 20.

Fredagen den 14 maj 1954.

Om främjande av samhällsstadier inom
det: »Det är det egendomliga, att i en
tid, då vi mer och mer blivit samhällsmänniskor
och behovet av samhällsorientering
ökats, intresset tyckes mindre
fångas av samhällsproblemen än av den
enskilda människans problem.» Jag tycker
att denna utvecklingstendens — jag
lämnar därhän hur utpräglad den må
vara — har vi fått på ett mycket intressant
sätt belyst och bekräftad genom dagens
debatt.

Herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Jag måtte ha uttryckt
mig litet otydligt i fråga om vad statsbidraget
till studiecirklar har betytt, ty jag
kan givetvis inte annat än erkänna att
detta statsbidrag bär inneburit en ofantlig
stimulans för det fria folkbildningsarbetet
över huvud taget. Men det föreföll
mig, som om herr Herlitz menade
att detta faktum hade så omkastat möjligheten
att bedriva fritt bildningsarbete,
att siffror från tiden före det datum
då anslaget började utgå och efter
samma datum knappast kunde jämföras
med varandra. Så är det i alla fall inte.
Våra folkrörelser och våra bildningsorganisationer
gjorde ju med mycket stora
uppoffringar verkligt goda insatser även
innan detta statsbidrag kom till. Herr
Herlitz minns säkert också — han snuddade
därvid mycket hastigt — att det
även tidigare utgått vissa statsbidrag.
Det utgick även landstingsbidrag och
kommunbidrag, låt vara huvudsakligen
via biblioteksverksamheten men i alla
fall i väsentlig grad utgående till litteratur
för studiecirklarna. Verksamheten
var redan tidigare så omfattande, att jag
tyckte att man inte skulle behöva tala
särskilt om denna sak när man gjorde
jämförelsen med siffrorna före och efter
anslagets beviljande. Men för att
ingen av kammarens ledamöter skall få
någon felaktig tanke härvidlag vill jag
ännu en gång understryka att ingen mer
än jag kan uppskatta värdet av att vi har
fått dessa generösa statsbidragsbestämmelser
beträffande folkbildningsarbetet.
Men märk väl, herr talman, alla som tillhörde
folkbildningsarbetets ledning, då

folkbildningsarbetet.

dessa statsbidrag infördes var alldeles
särskilt glada för att bestämmelserna
om dessa inte fick en sådan utformning,,
att det blev något slags inskränkning av
vederbörande organisationers frihet. Det
är denna linje som jag vill fullfölja.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Då jag sedan några år
sysslat med det fria folkbildningsarbetet
inom en organisation, tillåter jag
mig yttra några ord i denna fråga, fastän
jag uppträder oförberedd — jag hade
faktiskt inte observerat att interpellantens
fråga skulle besvaras i dag.

Jag har nog när det gäller denna sak
haft en uppfattning som delvis överensstämmer
med den som herr Herlitz
gett uttryck för. Det intryck jag har fått
av utvecklingen av organisationernas
studieverksamhet är att studiet av samhällsfrågor
— åtminstone i trängre bemärkelse,
alltså statskunskap och kommunalkunskap
— har kommit på svältkost
under de senare åren. Detta är en
sak som vi inom organisationerna ofta
har diskuterat och beklagat, när vi penetrerat
dessa frågor. Jag tror emellertid
att man måste ha klart för sig att
det råder ett uppenbart samspel mellan
de aktuella frågor, som rör sig i tiden,
och ämnesvalet i studiecirklarna. Vi hade
en verkligt stor anslutning till studieämnena
kommunalkunskap och statskunskap
under den tid, då författningsreformen
och den allmänna och lika
rösträtten genomfördes. Då blommade
intresset för kommunal- och statskunskap
upp.

En annan period, då det ägnades mycket
intresse åt samhällsfrågorna, val
1930-talet, då ämnet demokrati samlade
många deltagare i de fria bildningsorganisationernas
studieverksamhet, självklart
med hänsyn till vad som då hände
ute i världen. Detta ökade ju lusten här
hemma att tränga in i demokratiens problem,
och under kriget hade vi en speciell
studiekurs, som tilldrog sig rätt
stort intresse — jag tror den kallades
»den .svenska livsformen».

Efter kriget har studierna — det är
åtminstone mitt intryck, fastän de siff -

Fredagen den 14 maj 1954.

Nr 20.

Om främjande av samhällsstudier inom folkbildningsarbetet.

ror, som är anförda här, knappast stöder
den uppfattningen — däremot kommit
att inriktas på andra områden. Åtminstone
när det gäller de fackliga organisationerna
har några nya ämnen
kommit till som har samlat åtskilliga tusental
deltagare i studiecirkeln. Jag tänker
särskilt på sådant som har med företagsdemokrati,
företagsekonomi o. s. v,
att skaffa. Att så har skett står i samklang
med vad jag inledningsvis sade,
att här råder ett samspel mellan de frågor,
som inom organisationerna är aktuella
för medlemmarna, och ämnena för
studiecirklarna. Detta tar sig uttryck i
att man vid valet av studieämne i första
hand ägnar sig åt ett sådant som ligger
en själv särskilt nära.

Jag har med det sagda kanske inte
kunnat anföra några synpunkter som
har direkt anknytning till det svar som
lämnats här, men jag vill framhålla att
man kanske från samhällets sida skulle
kunna göra någonting för att stimulera
intresset för de ämnen som interpellanten
i första hand har tänkt på. Propagandan
spelar ju en utomordentligt stor
roll i det fria folkbildningsarbetet, och
möjligen skulle samhället genom propagandainsatser
kunna väcka och stimulera
intresset för dessa ämnen.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Upplästes tre till kammaren inkomna
protokoll, så lydande:

År 1954 den 14 maj sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt §§ 70
och 71 riksdagsordningen utse riksdagens
fullmäktige i riksbanken för valperioden
1954—1957 efter herrar J. A. Andersson
och M. H. Lemne, vilka voro i
tur att avgå, jämte två suppleanter; och
befunnos efter valens slut hava blivit
utsedda till

fullmäktige

för valperioden 1954—1957:
herr Lemne, Mats Herman, riksbankschef,
..................med 41 röster;

herr Persson, Ragnar Valdemar, ledamot
av första kammaren, med 41 röster;

suppleant för herr Lemne, M. H.:
herr Sundén, Otto Ragnar, f. d. statssekreterare,
direktör, . . med 41 röster;

suppleant för herr Persson, R. V.:
herr Skoglund, Gösta Teodor, ledamot
av andra kammaren, . . med 41 röster.

Adolv Olsson. K. G. Ewerlöf.

O. Malmborg. Lars E. Andersson.

År 1954 den 14 maj sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt §§ 70
och 71 riksdagsordningen utse riksdagens
fullmäktige i riksgäldskontoret för
valperioden 1954—1957 efter herrar A.
W. Strand och P. S. Lindholm, vilka voro
i tur att avgå, jämte två suppleanter; och
befunnos efter valens slut hava blivit utsedda
till

fullmäktige

för valperioden 1954—1957:

herr Strand, Axel Wilhelm, ledamot av

första kammaren, ......med 40 röster,

herr Lindholm, Per Sigurd, ledamot av
andra kammaren,......med 40 röster;

suppleant för herr Strand, A. W.:
herr Gillström, Anselm Konrad, ledamot
av första kammaren, . med 40 röster;

suppleant för lierr Lindholm, P. S.:
herr Andersson, Gösta Ludvig, ledamot
av andra kammaren, .... med 40 röster.

Adolv Olsson. K. G. Ewerlöf.

O. Malmborg. Lars E. Andersson.

År 1954 den 14 maj sammanträdde de
valmän, som av kamrarna fått i uppdrag
att utse fullmäktige i riksbanken och
riksgäldskontoret, för anställande av val
av en suppleant i styrelsen över riksdagsbiblioteket
för herr N. W. Sundström
efter herr E. W. Håstad, som avsagt
sig, för tiden från valet till dess nytt
val under år 1957 försiggått; och utsågs
därvid till

suppleant för herr Sundström, N. W.:
herr Munktell, Axel Henrik, ledamot av
andra kammaren, ...... med 38 röster.

Adolv Olsson. K. G. Ewerlöf.

O. Malmborg. Lars E. Andersson.

Nr 20.

Fredagen den 14 maj 1954.

Interpellation ang. finansieringen av
På framställning av herr talmannen
beslöts att de nu upplästa protokollen
skulle läggas till handlingarna ävensom
att riksdagens kanslideputerade skulle
genom utdrag av protokollet underrättas
om dessa val samt anmodas låta uppsätta
och till kamrarna ingiva förslag
dels till förordnanden för de valda, dels
ock till skrivelser till Konungen med
anmälan om de förrättade valen.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 232, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1954/55 till bidrag till vissa skogsbrukskurser
m. in.;

nr 233, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare förlagskapital
för statens forskningsanstalt för
lantmannabyggnader;

nr 234, med anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
om anslag till Understöd åt lanthusliållningsseminariet
å Rimforsa jämte i
ämnet väckt motion;

nr 235, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1953/54, såvitt propositionen
avser jordbruksärenden;

nr 236, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1954/55
in. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 237, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till statens
försöksgårdar för budgetåret 1954/55
in. in; samt

nr 238, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag till Anskaffande
av framdrivningsmaskineri för
undersöknings- och bevakningsfartyget
Skagerak jämte i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 265, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av en den 31 mars 1954 avslutad
överenskommelse mellan Sverige

gemensamma vattenförsörjningsanläggningar.
och Japan angående skydd av rättigheter
på den industriella äganderättens
område vilka berörts av det andra
världskriget, in. in.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
memorial nr 15,
statsutskottets utlåtanden nr 121—125,
bevillningsutskottets betänkande nr 45,
bankoutskottets utlåtanden nr 23 och 24
samt jordbruksutskottets utlåtande nr 31.

På framställning av herr talmannen
beslöts att statsutskottets utlåtande nr
123 och bevillningsutskottets betänkande
nr 45 skulle i nu angiven ordning uppföras
främst bland två gånger bordlagda
ärenden på föredragningslistan för morgondagens
sammanträde samt att konstitutionsutskottets
memorial nr 15 skulle
sättas sist på samma lista.

Interpellation ang. finansieringen av gemensamma
vattenförsörjningsanlägg.
ningar.

Herr LARSSON, NILS THEODOR, (bf)
erhöll på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! Med den utveckling, som
bebyggelsen i vårt land har fått, ställes
det allt starkare krav på en ändamålsenlig
lösning av frågan om vattenförsörjning
och avlopp. Denna frågas lösning
måste sägas vara en förutsättning för att
vi skall kunna upprätthålla en önskvärd
standard, och särskilt bör det understrykas
vilken betydelse detta har ur hälsovårdssynpunkt.

Där bebyggelsen är mera samlad, är
givetvis den ändamålsenliga lösningen av
frågan om vattenförsörjning och avlopp
gemensamma anläggningar. Gemensam
ledning är oftast den praktiska förutsättningen
för att den önskvärda standarden
skall kunna uppnås. Vid ny bebyggelse
ställer det sig oftast oekonomiskt
med lokala brunnar, och äldre bebyggelse
fordrar gemensamanläggning
för att kunna uppfylla nutida sanitära
krav. Det är en naturlig uppgift för
kommunerna att taga initiativet till den -

Fredagen den 14 maj 1954.

Nr 20.

Interpellation ang. finansieringen av gemensamma vattenförsörjningsanläggningar.

na frågas lösning, och det kan också
konstateras, att den kommunala verksamheten
på detta område blivit alltmer
omfattande. Vatten- och avloppsanläggningarna
hr emellertid kapitalkrävande
objekt. För finansieringen får man
i allmänhet begagna sig av kommunala
investeringar och eventuella statsbidrag
samt av bidrag från fastighetsägarna.

De nuvarande bestämmelserna rörande
fastighetsägares bidrag är emellertid
utformade på ett sådant sätt, att en nödvändig
säkerhet i finansieringen oftast
inte kan uppnås. De tillämpade avgifterna
uppvisar en yppig flora av system.
Ur kommunernas synpunkt är det därför
önskvärt, att klarare linjer och enhetligare
grunder vinnes i detta avseende.
Den författningsmässiga behandlingen
av hithörande frågor är inte densamma
för vatten och avlopp. Av ekonomiska
och andra skäl bör emellertid vattenförsörjnings-
och avloppsfrågorna lösas
i ett sammanhang, varför det måste
vara ett önskemmål, att enhetliga regler
får gälla, i den mån detta är möjligt.

Inom stadsplanelagt område regleras
fastighetsägares skyldighet att bidraga
till kostnad för avlopp av bestämmelserna
i byggnadslagen. Inom område, för
vilket stadsplan inte är fastställd, regleras
denna skyldighet genom vattenlagen.
Fastighetsägare kan enligt dessa bestämmelser
åläggas att deltaga i kostnaderna
för avloppsledning, som är av gemensamt
intresse för bebyggelsen. Motsvarande
bestämmelser saknas emellertid
beträffande vattenledningsföretag.
Fastighetsägares skyldighet att betala avgift
för vatten till hushållsförbrukning
eller eljest reglerar inte lagen i annan
män än att grunderna för kommunalförfattningarna
har ansetts böra medföra sådan
likställighet mellan kommunmedlemmarna,
att de skall äga att på likformiga
villkor erhålla anslutning till av kommunen
anordnade ledningar för vatten
in. m. Kommunerna anses ha rätt att
för ledningarnas begagnande fastställa
avgifter, lämpade efter kostnaderna för
ledningarnas anläggande och underhåll
och efter förbrukningens omfattning.

Någon anslutningsskyldighet föreligger
emellertid inte.

Detta har medfört besvärliga problem
för kommuner, som sökt skapa gemensamanläggningar
för vattenförsörjning.
Det finns i landet en mängd kommuner,
som lägger ned vattenledningar, men de
har inte kunnat få till stånd överenskommelser
med fastighetsägarna om anslutnings-
eller årliga avgifter. Kommunerna
har för närvarande, då anslutningsskyldighet
inte föreligger, inte möjligheter
att fatta bindande beslut om
avgifter för vattenförsörjningsanläggningarnas
finansiering. Detta problem framträder
på ett alltmer markerat sätt. Det
kan konstateras, att i kommunerna ett
snabbt växande behov gör sig gällande
av att åtgärder vidtages, så att kommunerna
kan få ökade möjligheter att fatta
avgörande beslut i berörda hänseende.

Vatten- och avloppssakkunniga har i
sitt år 1951 avgivna betänkande även
tagit upp dessa problem till behandling
och därvid förordat införande av bestämmelser
om tvångsdelaktighet i anläggning
för vattenförsörjning. Ur såväl
sanitär och social som samhällsekonomisk
synpunkt är det nödvändigt, att
denna fråga kan lösas på ett tillfredsställande
sätt. Man måste härvid givetvis
förutsätta, att anslutningsskyldighet endast
skall få ifrågakomma, när det enskilda
intresset sammanfaller med det
allmänna intresset. Naturligtvis får inte
heller fastighetsägaren åläggas större anslutningsavgift
eller årlig avgift än som
motiveras av den nytta, som han har av
den gemensamma vattenförsörjningsanläggningen.

Fn på sådant sätt utformad anslutningsskyldighet
synes vara bästa vägen
att få till stånd en tillfredsställande lösning
av vattenförsörjnings- och därmed
även avloppsfrågan. Detta torde särskilt
vara av betydelse för småorterna på
landsbygden. Anläggningar av detta slag
ställer sig ofta förhållandevis dyrbara på
landsbygden på grund av den mera
spridda bebyggelsen. Det är därför av
vikt att alla möjligheter till besparingar
tillvaratages. Med anslutningsskyldig -

Nr 20.

Fredagen den 14 maj 1954.

Interpellation ang. finansieringen av gemensamma vattenförsörjningsanläggningar.

het blir det lättare att i förväg beräkna
omfattningen av ett företag och därmed
också av de ungefärliga kostnader, som
kan komma att åiäggas intressenterna.
Den osäkerhet, som för närvarande råder
på denna punkt, försvårar oftast tillkomsten
av gemensamma vattenförsörjningsanläggningar.
Detta gäller inte
minst kommunernas möjligheter att lösa
vattenförsörjningsfrågan för småtätorter
på landsbygden.

Med anledning av vad jag här har anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet Hjalmar Nilson
få ställa följande frågor:

Avser herr statsrådet att på grundval
av 1946 års vatten- och avloppssakkunnigas
förslag framlägga proposition i

ärendet till nästa års riksdag, och har
statsrådet då för avsikt att i detta sammanhang
även upptaga frågan om anslutningsskyldighet
beträffande gemensamma
vattenförsörjningsanläggningar
till behandling?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.16.

In fidem
G. H. Berggren.

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Nr 20.

Lördagen den 15 maj förmiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Företogs jämlikt § 65 riksdagsordningen
omröstning över följande av statsutskottet
i dess memorial nr 120 punkten 1
föreslagna samt av båda kamrarna godkända
voteringsproposition:

Den som i likhet med första kammaren
vill att riksdagen må i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1954/55, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för universitetskanslersämbetet,
som föranledes av vad
departementschefen och utskottet förordat; b)

godkänna följande avlöningsstat för
universitetskanslersämbetet, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1954/55:

Avlöningsstat.

1. Arvode till universitetskanslern
...................... 35 816

2. Avlöningar till ordinarie

tjänstemän, förslagsvis...... 60 300

3. Arvode, bestämt av Kungl.

Maj: t .................. 3 600

4. Avlöningar till övrig icke-or dinarie

personal .......... 28 500

5. Rörligt tillägg, förslagsvis . . 39 484

Summa kronor 167 700

c) till Universitetskanslersämbetet:
Avlöningar för budgetåret 1954/55 anvisa
ett förslagsanslag av 167 700 kronor,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Yinner Nej, har riksdagen i likhet med
andra kammaren beslutat att

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1954/55, vidtaga den änd 2

Första kammarens protokoll 1954. Nr 20.

ring i personalförteckningen för universitetskanslersämbetet,
som föranledes av
vad departementschefen förordat;

b) godkänna följande avlöningsstat
för universitetskanslersämbetet, att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1954/55:

Avlöningsstat.

1. Arvode till universitetskanslern
...................... 35 816

2. Avlöningar till ordinarie

tjänstemän, förslagsvis...... 57 500

3. Arvode, bestämt av Kungl.

Maj :t .................... 3 600

4. Avlöningar till övrig icke-or dinarie

personal .......... 28 500

5. Rörligt tillägg, förslagsvis . . 39 384

Summa kronor 164 800

c) till Universitetskanslersämbetet:
Avlöningar för budgetåret 1954/55 anvisa
ett förslagsanslag av 164 800 kronor.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser och voteringspropositionen
upplästs, verkställdes
omröstningen medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 54;

Nej — 72.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Efter det protokoll över omröstningen
blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett
protokollsutdrag, nr 460, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 76 ja och 123
nej samt att båda kamrarnas sammanräknade
röster befunnits utgöra 130 ja
och 195 nej, vadan beslut i frågan blivit
av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionen.

Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Anställdes jämlikt § 65 riksdagsordningen
omröstning över följande av statsutskottet
i dess memorial nr 120 punkten
2 föreslagna samt av båda kamrarna
godkända voteringsproposition:

Den som i likhet med första kammaren
vill att riksdagen må, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionen 11:61, till Kommunala och
enskilda anstalter för yrkesundervisning:
Bidrag till driften av flygmekanikerskolan
i Mölndal för budgetåret 1954/55 anvisa
ett förslagsanslag av 334 000 kronor,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet med
andra kammaren, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag och med bifall till motionen
II: 61, till Kommunala och enskilda
anstalter för yrkesundervisning: Bidrag
till driften av flygmekanikerskolan i
Mölndal för budgetåret 1954/55 anvisat
ett förslagsanslag av 349 000 kronor.

Ja — 98;

Nej — 32.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Efter det protokoll över omröstningen
blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett
protokollsutdrag, nr 461, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 92 ja och 110 nej
samt att båda kamrarnas sammanräknade
röster befunnits utgöra 190 ja och
142 nej, vadan beslut i frågan blivit av
riksdagen fattat i överensstämmelse med
ja-propositionen.

Företogs jämlikt § 65 riksdagsordningen
omröstning över följande av statsutskottet
i dess memorial nr 120 punkten
3 föreslagna samt av båda kamrarna
godkända voteringsproposition:

Den som i likhet med första kammaren
vill att riksdagen må, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
I: 176 och II: 225, till Kommunala och
enskilda anstalter för yrkesundervisning:
Bidrag till inrättande av sjömansskolor
för budgetåret 1954/55 anvisa ett
förslagsanslag av 200 000 kronor, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet med
andra kammaren, i anslutning till Kungl.
Maj :ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 176 och II: 225, till Kommunala
och enskilda anstalter för yrkesundervisning:
Bidrag till inrättande av sjömansskolor
för budgetåret 1954/55 anvisat
ett förslagsanslag av 100 000 kronor.

Ja — 80;

Nej — 45.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Efter det protokoll över omröstningen
blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett
protokollsutdrag, nr 462, som upplästes,
och varav inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 124 ja och 78
nej samt att båda kamrarnas sammanräknade
röster befunnits utgöra 204 ja
och 123 nej, vadan beslut i frågan blivit
av riksdagen fattat i överensstämmelse
med ja-propositionen.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat läkarintyg
var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Undertecknad anhåller härmed om ledighet
från riksdagsarbetet under tid enligt
bifogade läkarintyg.

Falköping den 14 maj 1954.

Justus Lindgren.

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Nr 20.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Att riksdagsman Justus Lindgren
på grund av gallstenssjukdom är oförmögen
att under minst 14 dagar deltaga i
riksdagens arbete intygas.

Falköping den 14 maj 1954.

Sam Pettersson,
lasarettsläkare

På gjord proposition bifölls ansökningen
för den tid, det i åberopade läkarintyget
omförmälda hindret varade.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen
m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 123, i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag för
budgetåret 1954/55 till främjande av bostadsförsörjningen
m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

I innevarande års statsverksproposition
hade Kungl. Maj:t under femte huvudtiteln
(bilaga 7), under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 4 januari
1954, föreslagit riksdagen att

I. bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för bostadsstyrelsen, som föranleddes av
vad departementschefen förordat;

II. godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för bostadsstyrelsen,
att tillämpas fr. o. m. budgetåret
1954/55;

III. besluta, att i personalförteckningen
för länsbostadsnämnderna antalet
kontorsbiträden i lönegrad Ca 8 skulle
ökas med fyra;

IV. godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för länsbostadsnämnderna,
att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1954/55;

V. godkänna av departementschefen
förordade ändringar i grunderna för
förbättringslån;

VI. medgiva, att under budgetåret
1954/55 beslut om bidrag till inrättan -

de av pensionärshem finge meddelas
intill ett belopp av 10 000 000 kronor;

VII. för budgetåret 1954/55 under femte
huvudtiteln anvisa

1) till Bostadsstyrelsen: Avlöningar

ett förslagsanslag av 3 602 500 kronor;

2) till Bostadsstyrelsen: Omkostnader
ett förslagsanslag av 555 000 kronor;

3) till Länsbostadsnämnderna: Avlöningar
ett förslagsanslag av 2 690 000
kronor;

4) till Länsbostadsnämnderna: Omkostnader
ett förslagsanslag av 662 000
kronor;

5) till Kapitalmedelsförluster och ränteeftergifter
å vissa bostadsbyggnadslån
ett förslagsanslag av 13 200 000 kronor;

6) till Bostadsrabatter ett förslagsanslag
av 86 000 000 kronor;

7) till Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet
ett reservationsanslag
av 30 000 000 kronor;

8) till Bidrag till inrättande av pensionärshem
ett reservationsanslag av 100
kronor;

9) till Bidrag till viss upplysningsverksamhet
rörande byggnadstekniska
frågor ett reservationsanslag av 100
kronor.

Vidare hade Kungl. Maj:t i nämnda
proposition under kapitalbudgeten (bilaga
26), under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 4 januari 1954, föreslagit
riksdagen att

I. godkänna av departementschefen
förordad ändring i grunderna för egnahemslån; II.

medgiva, att under budgetåret
1954/55 preliminära beslut angående
lån, som skulle utgå från lånefonden för
bostadsbyggande, finge meddelas intill
ett belopp av 550 000 000 kronor;

III. medgiva, att under budgetåret
1954/55 preliminära beslut angående
lån, som skulle utgå från anslaget till
tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet,
finge meddelas intill ett belopp
av 167 000 000 kronor;

Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

IV. medgiva, att räntefoten för lantartarbostadslån,
som beviljades under
nästa budgetår, fastställdes till oförändrat
3,25 %;

V. godkänna av departementschefen
förordade grunder för avskrivning av
statsbidrag till gemensamma tvätteriinrättningar
på landsbygden;

VI. för budgetåret 1954/55 å kapitalbudgeten
anvisa

a) under statens utlåningsfonder

1) till Lånefonden för bostadsbyggande
ett investeringsanslag av 400 000 000
kronor;

2) till Lånefonden för maskinanskaffning
inom byggnadsindustrien ett investeringsanslag
av 4 000 000 kronor;

b) under fonden för låneunderstöd

1) till Tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet
ett investeringsanslag
av 150 000 000 kronor;

2) till Lån till uppförande och förbättring
av lantarbetarbostäder ett investeringsanslag
av 100 kronor;

3) till Lån till anordnande av kollektiva
tvätterier ett investeringsanslag av
1 500 000 kronor.

Därjämte hade Kungl. Maj:t i samma
proposition (bilaga 19), under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för den 4 januari
1954, föreslagit riksdagen att, under förutsättning
att motsvarande investeringsanslag
beviljades, anvisa följande reservationsanslag
till avskrivning av nya kapitalinvesteringar
för budgetåret 1954/
55 i härefter angivna fonder, nämligen

a) statens utlåningsfonder

1) till Lånefonden för bostadsbyggande
ett reservationsanslag av 100 000 000
kronor;

b) fonden för låneunderstöd

1) till Tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet
elt reservationsanslag
av 68 000 000 kronor;

2) till Lån till anordnande av kollektiva
tvätterier ett reservationsanslag av
375 000 kronor.

I samband med Kungl. Maj:ts förevarande
förslag hade utskottet till behandling
förehaft följande motioner, nämligen från

första kammaren:

I: 86 av herrar Björnberg och Lundqvist,

1:128 av herr Ivar Nilzon m. fl.,

I: 147 av herr Norling m. fl.,

I: 148 av herr Franzon m. fl.,

I: 257 av herr Edvin Thun,

1: 285 av herr O hlon m. fl.,

1:287 av herrar O hlon och Sundelin,
1:288 av herr William Ohlsson m. fl.,
I: 301 av fru Sjöström-Bengtsson m. fl.
samt

1:383 av herr Ewerlöf m. fl. ävensom från

andra kammaren:

II: 127 av herr Jacobson i Vilhelmina,
II: 129 av herr Svensson i Krokstorp,
II: 131 av herrar Boija och Stenberg,
II: 140 av herrar Adolfsson och Ericsson
i Näs,

11:372 av herr Gustafson i Göteborg
in. fl.,

II: 378 av herr Birke m. fl.,

11:382 av herr Adamsson m. fl.,

II: 384, av herr Ohlin m. fl.,

11:386 av herr Ohlin m. fl.,

II: 387 av herr Ohlin m. fl.,

II; 389 av herr Andersson i Dunker
m. fl. samt

11:489 av herr Hjalmarson m. fl.

I de likalydande motionerna I: 86 av
herrar Björnberg och Lundqvist och II:
129 av herr Svensson i Krokstorp hade
anhållits, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om en
skyndsam utredning angående omorganisationen
av bidragsverksamheten till
fiskarbostäder m. m. samt sådan ändring
av kungörelsen nr 472/1939, att
densamma bleve tillämplig för hela landet
och att bidrag även kunde erhållas
för anordnande av enklare båtbryggor
och därmed jämförliga anordningar.

I de likalydande motionerna 1:128 av
herr Ivar Nilzon in. fl. och II: 140 av
herrar Adolfsson och Ericsson i Näs
hade hemställts, att riksdagen i enlighet

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Nr 20.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

med motionernas syfte måtte besluta, att
lantarbetarbostäder, som uppförts med
statliga lantarbetarbostadslån och lantarbetarbostadsbidrag,
skulle med oförändrade
låne- och bidragsvillkor kunna
uthyras som bostad även till annan person
än fastighetens lantarbetare, samt
hos Kungl. Maj:t begära, att härför erforderliga
författningsbestämmelser måtte
utfärdas.

I de likalydande motionerna I: 148
av herr Franzon m. fl. och 11:378 av
herr Birke m. fl. hade föreslagits, att
riksdagen skulle besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t uttala, att med ordet
kommun i Kungl. Maj:ts kungörelse nr
487/1953 angående ändring i kungörelsen
den 30 juni 1948 (nr 587) om tertiärlån
och tilläggslån för flerfamiljshus även
finge förstås landstingskommun.

I de likalydande motionerna 1:285 av
herr Ohlon m. fl. och II: 384 av herr
Ohlin m. fl. hade hemställts, att riksdagen
måtte

A. med avslag på Kungl. Maj:ts förslag
beträffande anslag och bemyndiganderam
för tilläggslån för budgetåret 1954/
55 besluta, att det statliga stödet till bostadsbyggandet
från och med den 1 juli
1954 skulle utgå i form av löpande bidrag,

B. medgiva, att under budgetåret 1954/
55 preliminära beslut angående lån, som
skulle utgå från lånefonden för bostadsbyggande,
finge meddelas intill ett belopp
av 717 milj. kr.,

C. till lånefonden för bostadsbyggande
för budgetåret 1954/55 anvisa ett investeringsanslag
av 550 milj. kr.,

D. i skrivelse till Kungl. Maj :t

1. anhålla, att Kungl. Maj:t, för den
händelse att nu beviljade anslag till bostadslån
på kapitalbudgeten och fastställda
bemyndiganderamar ledde till att faktiskt
förefintliga arbetskrafts- och materielresurser
icke tillfredsställande utnyttjades
för att bostadsbyggandet skulle bli
så stort som möjligt, måtte förelägga
riksdagen de tilläggsförslag, som erfordrades
för uppnåendet av detta syfte.

2. uttala, att onödig inskränkning av
flerfamiljshusproduktionen på orter, där
svår bostadsbrist rådde, i möjligaste
mån borde undvikas.

I de likalydande motionerna 1:287 av
herrar Ohlon och Sundelin och II: 387 av
herr Ohlin in. fl. hade hemställts, att
riksdagen måtte

A. avslå Kungl. Maj:ts förslag om reservationsanslag
till avskrivning av nya
kapitalinvesteringar med 100 milj. kronor
till lånefonden för bostadsbyggande
och 68 milj. kronor till tilläggslån för
viss bostadsbyggnadsverksamhet,

B. besluta, att belopp om 82 milj. kronor
motsvarande tidigare utlämnade, numera
ränte- och amorteringsbärande tillläggslån,
vilka under de följande 30 åren
konime att återbetalas, icke finge på en
gång användas för avskrivningar av nya
tilläggslån utan tills vidare skulle kvarstå
som riskfond för dessa lån.

I de likalydande motionerna I: 288 av
herr William Ohlsson m. fl. och 11:382
av herr Adamsson m. fl. hade hemställts,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen vid
behandlingen av Kungl. Maj :ts i proposition
nr 1 framlagda förslag om ramarna
för preliminära beslut om lån för bostadsproduktionen
måtte bemyndiga
Kungl. Maj :t att vidga dessa ramar med
de belopp, som kunde befinnas erforderliga
för att säkerställa jämn sysselsättning
inom bostadsbyggandet och en så
stor produktion av nya bostäder, som
tillgängliga resurser medgåve.

I de likalydande motionerna I: 301 av
fru Sjöström-Bengtsson m. fl. och II: 372
av herr Gustafson i Göteborg m. fl. hade
hemställts, att riksdagen måtte bevilja
Stiftelsen Guldhedens studiehem, Göteborg,
ett anslag till inköp av rumsinventarier
på sammanlagt 89 100 kr. samt ett
ränte- och amorteringsfritt lån på 150 000
kr. som bidrag till byggnadskostnaderna.

I de likalydande motionerna 1:383 av
herr Ewerlöf m. fl. och 11:489 av herr
Hjalmarson m. fl. hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta

Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

I a) att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, att redan påbörjad översyn
av de byggnadstekniska författningarna
i syfte att avlägsna förefintliga hinder
för en effektiv bostadsproduktion måtte
påskyndas,

b) att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder
för att påskynda inom byggnadsstyrelsen
och bostadsstyrelsen pågående
undersökningar om lämpliga åtgärder
för koncentration av bebyggelsen till städernas
centrala delar,

c) att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om utredning rörande former för
inrättande av statlig maskinprovning beträffande
byggnadsindustriens maskiner,

d) att — i syfte att åstadkomma konkurrens
på lika villkor — tertiärlån
skulle beviljas upp till 90 procent av
den totala produktionskostnaden mot
enbart inteckningssäkerhet, oavsett förvaltningsformen,
samt upp till 100 procent
för s. k. allmännyttiga företag mot
kommunal borgen och upp till 95 procent
för kooperativa och enskilda företag
mot borgen av kommun, industriföretag
eller annat företag av motsvarande
ekonomisk styrka, dock att kooperativt
företag under en övergångstid
av tre år skulle utan borgen få låna upp
till 95 procent;

II a) att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, att Kungl. Maj :t snarast måtte
låta igångsätta utredning rörande bostadsstyrelsens
personalorganisation,

b) att 1 skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga
åtgärder för att påskynda utredningen
angående övergång till kreditgarantisystem,

c) att räntegaranti å primärlån, som
utlämnades från och med den 1 juli
1954, skulle grundas på en räntesats av
3,5 i stället för nu gällande 3 procent,

d) att familjebostadsbidrag skulle utgå
till alla ur standardsynpunkt godtagbara
lägenheter oavsett produktionsåret,

e) att bottenförstärkningen å familjebostadsbidraget
å 210 kr. skulle förstärkas
med 100 kr. för varje barn utöver
två — dock för högst fem barn utöver
två;

III a) att de provisoriska tilläggslånen
(kungörelse nr 756/151) för hus färdigställda
efter utgången av år 1954 skulle
sänkas till ett kapitalbelopp motsvarande
en krona per m2 lägenhetsyta,

b) att de ortsdifferentierade tilläggslånen
(kungörelse nr 587/1948) icke
skulle utgå för hus färdigställda efter
1954 års utgång,

c) att räntefri stående del av egnahemslån
icke skulle behöva återbetalas
annat än där bostadsstyrelsen så prövade
skäligt i samband med varaktig
överlåtelse av fastigheten,

d) att återstående delen av tilläggslånen
enligt 1942, 1946 och 1948 års
tertiärlånekungörelser skulle upptagas
till förräntning och amortering,

e) att räntesatsen å tertiärlån, som utlämnades
från och med den 1 juli 1954,
skulle utgöra 3,5 procent i stället för nu
utgående 3 procent,

f) att avslå Kungl. Maj:ts förslag om
ett anslag på 4 miljoner kronor till lånefonden
för maskinanskaffning inom
byggnadsindustrien;

IV a) att medgiva, att under budgetåret
1954/55 dels preliminära beslut angående
lån, som skulle utgå från lånefonden
för bostadsbyggande, finge meddelas
intill ett belopp av 600 000 000
kronor, dels preliminära beslut angående
lån, som skulle utgå från anslaget till
tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet,
finge meddelas intill ett belopp
av 77 000 000 kronor;

V 1. att för driftbudgeten under femte
huvudtiteln

a) till Bostadsstyrelsen: Avlöningar
anvisa ett anslag av 3 537 500 kronor,

b) till Bostadsstyrelsen: Omkostnader
anvisa ett anslag av 520 000 kronor,

c) till Kapitalmedelsförluster och
ränteeftergifter å vissa bostadsbyggnadslån
anvisa ett förslagsanslag av
10 000 000 kronor,

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Nr 20.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

d) till Bostadsrabatter anvisa ett förslagsanslag''
av 94 000 000 kronor,

2. till avskrivning å lånefonden för
bostadsbyggande anvisa ett anslag av 50
miljoner kronor.

I motionen 1:147 av herr Norling
m. fl. hade hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t uttala,
att en nybyggnad av 60 000 lägenheter
borde utgöra minimiprogram för
bostadsbyggandet under nästkommande
budgetår, och anhålla, att härför ytterligare
erforderliga medel för långivningen
måtte ställas till förfogande, samt att
riksdagen i fråga om de provisoriska
tilläggslånen måtte besluta en återgång
till den tidigare beräkningsgrunden
motsvarande fyra kronor per kvadratmeter
lägenlietsyta och att för höjningen
erforderliga medel skulle tillföras fonden
för låneunderstöd.

I motionen I: 257 av herr Edvin Thun
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om utredning i syfte att nå
enhetliga och likvärdiga bestämmelser
rörande bottenlångivningen för egnahem,
uppförda med stöd av statliga egnahemslån,
och att, om en uppgörelse
med de bottenlånebeviljande penninginrättningarna
icke kunde träffas, frågan
om generell fördjupning av egnahemslånet
måtte utredas samt slutligen att
oberoende av dessa frågan om förlängning
av amorteringstiden å statliga egnahemslån
i egnahem uppförda med sten
eller likvärdigt material måtte utredas.
Utredning och förslag borde om möjligt
föreläggas höstriksdagen innevarande
år.

I motionen II: 127 av herr Jacobson i
Vilhelmina hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta om ändring av § 1
i kungörelsen om statsbidrag till anordnande
av pensionärshem av den 22
juni 1939, varvid sagda paragraf skulle
erhålla följande lydelse:

Statsbidrag till anordnande av hem,
avsedda för beredande av billiga hyresbostäder
huvudsakligen åt mindre bemedlade
åldringar och invalider, må un -

der de villkor, som nedan stadgas, utgå
till kommun eller företag, vilket på sätt
i 9 § sägs blivit för här avsett syfte godkänt
såsom allmännyttigt eller kooperativt
bostadsföretag;

eller att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om utredning
av frågan om ändrade bestämmelser för
statsbidrag till anordnande av pensionärsbostäder.

I motionen II: 131 av herrar Boija och
Stenberg hade hemställts, att riksdagen
måtte

a) medgiva, att under budgetåret
1954/55 beslut om bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet
finge meddelas
intill ett belopp av 30 000 000 kronor; b)

till Bidrag för viss bostadsförbättringsverksamhet
för budgetåret 1954/55
anvisa ett reservationsanslag av 7 000 000
kronor.

I motionen II: 386 av herr Ohlin m. fl.
hade hemställts att riksdagen måtte besluta 1.

att godkänna en höjning av anslaget
under femte huvudtiteln till Kapitalmedelsförluster
och ränteeftergifter från
13 200 000 till 24 200 000 kronor;

2. att bemyndiga bostadsstyrelsen att
under budgetåret 1954/55 meddela preliminära
beslut om löpande bidrag till
bostadslån intill ett belopp av 12,75 milj.
kronor;

3. att hos Kungl. Maj :t begära, att lånevillkoren
för olika företagsformer inom
bostadsproduktionen måtte från och med
1 juli 1954 omläggas enligt i motionen
angivna riktlinjer i syfte att bereda likvärdiga
konkurrensmöjligheter;

4. att den extra amorteringsskyldigheten
för enskilda företag omedelbart skulle
avvecklas;

5. att hos Kungl. Maj:t hemställa om
en skyndsam utredning rörande en ändring
av bostadspolitiken, som gjorde det
mera lönande än hittills att effektivisera
och förbilliga bostadsproduktionen.

Nr 20.

Lördagen den 15 mai 1954 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

I motionen II: 389 av herr Andersson
i Dunker m. fl. hade hemställts, att riksdagen
måtte

1. besluta, att egnahemslån och förbättringslån
i enlighet med motionens
syfte skulle kunna utgå för bostadsbyggnad
å jordbruksfastighet, som för fastigheten
behövdes utöver befintlig manbyggnad,
samt

2. hos Kungl. Maj:t anhålla om att härför
erforderliga författningsändringar
måtte vidtagas.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte

I. beträffande de allmänna grunderna
för subventioner till nybyggnad av flerfamiljshus
med avslag å motionerna
I: 285 och II: 384 samt II: 386, såvitt de
berörde denna fråga, godkänna vad utskottet
i utlåtandet anfört;

II. beträffande införandet av ett kreditgarantisystem
på bostadsområdet med
avslag å motionerna 1:383 och 11:489,
såvitt de berörde denna fråga, godkänna
vad utskottet anfört;

III. beträffande översyn av de byggnadstekniska
bestämmelserna samt statlig
provning av byggnadsindustriens maskiner
med avslag å motionerna I: 383
och II: 489, såvitt de berörde dessa frågor,
godkänna vad utskottet anfört;

IV. beträffande ekonomiska stimulanser
för billigare bostadsproduktion med
avslag å motionen II: 386, såvitt den berörde
denna fråga, godkänna vad utskottet
anfört;

V. beträffande koncentrationen av bebyggelsen
till städernas centrala delar
med avslag å motionerna 1:383 och
II: 489, såvitt de berörde denna fråga,
godkänna vad utskottet anfört;

VI. avslå i motionen I: 147 framlagt
förslag beträffande bostadsbyggandets
omfattning;

VII. beträffande det provisoriska tillläggslånets
storlek med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag ävensom med avslag å
motionerna 1:383 och 11: 489 samt I:

147, såvitt de berörde denna fråga, godkänna
vad i statsrådsprotokollet förordats; VIII.

avslå i motionerna I: 383 och
II: 489 framställda förslag beträffande
tidigare beviljade tilläggslån till flerfamiljshus; IX.

avslå i motionerna I: 383 och
II: 489 samt II: 386 framlagda förslag beträffande
villkor för tertiärlån för olika
företagsformer;

X. avslå i motionerna I: 383 och II: 489
framställda yrkanden beträffande räntesatserna
å tertiärlån och räntegarantien
för primärlån;

XI. beträffande villkor för tertiär- och
tilläggslån till landsting i anledning av
motionerna I: 148 och II: 378 i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet
anfört;

XII. avslå i motionerna 1: 383 och
II: 489 framställda förslag beträffande
kapitalsubvention till härefter byggda
en- och tvåfamiljshus;

XIII. beträffande bottenlångivningen
till en- och tvåfamiljshus med avslag å
motionen I: 257 godkänna vad utskottet
anfört;

XIV. beträffande egnahems- och förbättringslån
till bostadshus å jordbruksfastighet
med avslag å motionen 11:389
godkänna vad utskottet anfört;

XV. beträffande förhöjda familjebostadsbidrag
samt tidpunkten för lägenhets
färdigställande såsom villkor för
bidrag med avslag å motionerna I: 383
och 11:489, såvitt de berörde dessa frågor,
godkänna vad utskottet anfört;

XVI. beträffande statsbidrag till pensionärslägenlieter
med avslag å motionen
II: 127 godkänna vad utskottet anfört; XVII.

beträffande villkor för statligt
stöd till lantarbetarbostad vid användning
för annat ändamål med avslag å
motionerna 1: 128 och II: 140 godkänna
vad utskottet anfört;

XVIII, beträffande omläggning av bidragsverksamheten
till fiskarbostäder

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Nr 20.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

med avslag å motionerna 1:86 och
II: 129 godkänna vad utskottet anfört;

XIX. avslå motionerna I: 301 och
II: 372;

XX. beträffande grunderna för den
statliga låne- och bidragsverksamheten
till förmån för bostadsförsörjningen, såvitt
de ej behandlats under I—XIX, med
bifall till Kungl. Maj:ts förslag och under
erinran om vad utskottet i det föregående
anfört, godkänna i statsrådsprotokollet
förordade ändringar;

XXI. medgiva, att räntefoten för lantarbetarbostadslån,
vilka komme att beviljas
under budgetåret 1954/55, bestämdes
till 3,25 %;

XXII. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med avslag å motionerna
I: 383 och II: 489 samt II: 386, såvitt de
berörde detta anslag, till Kapitalmedelsförluster
och ränteeftergifter å vissa bostadsbyggnadslån
för budgetåret 1954/55
under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 13 200 000 kronor;

XXIII. med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag samt med avslag å motionerna
I: 383 och II: 489, såvitt de berörde detta
anslag, till Bostadsrabatter för budgetåret
1954/55 under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 86 000 000
kronor;

XXIV. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionen II: 131
till Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet
för budgetåret 1954/55 under
femte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 30 000 000 kronor;

XXV. till Bidrag till inrättande av pensionärshem
för budgetåret 1954/55 under
femte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 100 kronor;

XXVI. medgiva, att under budgetåret
1954/55 beslut om bidrag till inrättande
av pensionärshem finge meddelas intill
ett belopp av 10 000 000 kronor:

XXVII. till Bidrag till viss upplysningsverksamhet
rörande byggnadstekniska
frågor för budgetåret 1954/55 under
femte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 100 kronor;

XXVIII. med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag samt med avslag å motionerna
I: 285 och II: 384, såvitt de berörde detta
anslag, till Lånefonden för bostadsbyggande
för budgetåret 1954/55 under
statens utlåningsfonder anvisa ett investeringsanslag
av 400 000 000 kronor;

XXIX. med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag samt med avslag å motionerna
I: 383 och II: 489 samt I: 285 och II: 384
ävensom I: 288 och II: 382, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, medgiva,
att preliminära beslut angående lån, som
skulle utgå från lånefonden för bostadsbyggande,
finge för budgetåret 1954/55
meddelas intill ett belopp av 550 000 000
kronor;

XXX. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 383
och II: 489, såvitt de berörde detta anslag,
till Lånefonden för maskinanskaffning
inom byggnadsindustrien för budgetåret
1954/55 under statens utlåningsfonder
anvisa ett investeringsanslag av
4 000 000 kronor;

XXXI. med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag samt med avslag å motionerna
I: 285 och II: 384, såvitt de berörde detta
anslag, til! Tilläggslån till viss bostadsbvggnadsverksamhet
för budgetåret
1954/55 under fonden för låneunderstöd
anvisa ett investeringsanslag av
150 000 000 kronor;

XXXII. med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag samt med avslag å motionerna
I: 383 och II: 489 samt I: 285 och II: 384
ävensom I: 288 och II: 382, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, medgiva,
att preliminära beslut om lån, som
skulle utgå från anslaget till tilläggslån
till viss bostadsbyggnadsverksamhet,
finge för budgetåret 1954/55 meddelas
intill ett belopp av 167 000 000 kronor;

XXXIII. till Lån till uppförande och
förbättring av lantarbetarbostäder för
budgetåret 1954/55 under fonden för
låneunderstöd anvisa ett investeringsanslag
av 100 kronor;

XXXIV. till Lån till anordnande av
kollektiva tvätterier för budgetåret

Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

1954/55 under fonden för låneunderstöd
anvisa ett investeringsanslag av
1 500 000 kronor;

XXXV. beträffande avskrivning av
nya kapitalinvesteringar med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag ävensom med avslag
å motionerna I: 383 och II: 489 samt
I: 287 ocli II: 387, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, för budgetåret
1954/55 anvisa

a) till Lånefonden för bostadsbyggande
under statens utlåningsfonder ett reservationsanslag
av 100 000 000 kronor;

b) till Tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet
under fonden för
låneunderstöd ett reservationsanslag av
68 000 000 kronor;

c) till Lån till anordnande av kollektiva
tvätterier ett reservationsanslag av
375 000 kronor;

XXXVI. bemyndiga Kungl. Maj:t att
vidtaga de ändringar i personalförteckningen
för bostadsstyrelsen, som föranleddes
av vad i statsrådsprotokollet förordats; XXXVII.

med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag samt med avslag å motionerna
I: 383 och II: 489, såvitt de berörde denna
fråga, fastställa under punkten införd
avlöningsstat för bostadsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1954/55;

XXXVIII. besluta, att i personalförteckningen
för länsbostadsnämnderna antalet
kontorsbiträden i lönegrad Ca 8 skulle
ökas med fyra;

XXXIX. fastställa under denna punkt
införd avlöningsstat för länsbostadsnämnderna,
att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1954/55;

XL. beträffande medelsbehovet för bostadsstyrelsen
och länsbostadsnämnderna
med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 383
och II: 489, såvitt de berörde ifrågavarande
anslag, för budgetåret 1954/55 under
femte huvudtiteln anvisa

a) till Bostadsstyrelsen: Avlöningar
ett förslagsanslag av 3 602 500 kronor;

b) till Bostadsstyrelsen: Omkostnader
ett förslagsanslag av 555 000 kronor;

c) till Länsbostadsnämnderna: Avlöningar
ett förslagsanslag av 2 690 000
kronor;

d) till Länsbostadsnämnderna: Omkostnader
ett förslagsanslag av 662 000
kronor;

XLI. besluta, att i förevarande sammanhang
behandlade motioner, till den
del de icke blivit förut under punkterna
I—XL särskilt berörda, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Sundelin, Sunne, Lundström
och Ståhl, fröken Elmén samt herrar
Wedén och Gustafsson i Skellefteå,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under I
hemställa, att riksdagen måtte beträffande
allmänna grunderna för subventioner
till nybyggnad av flerfamiljshus med
bifall till motionerna 1:285 och 11:384
samt II: 386, såvitt de berörde denna
fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad i reservationen anförts;

2) av herrar Sundelin, Bergh, Sunne,
Lundström, Skoglund i Doverstorp och
Ståhl, fröken Elmén samt herrar Wedén,
Birke och Gustafsson i Skellefteå, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den ändrade lydelse, som i denna reservation
angivits, samt att utskottet bort
under II hemställa, att riksdagen måtte
beträffande införandet av ett kreditgarantisystem
på bostadsområdet med bifall
till motionerna I: 383 och II: 489,
såvitt de berörde denna fråga, godkänna
vad reservanterna anfört;

3) av herrar Sundelin, Bergh, Sunne,
Lundström, Skoglund i Doverstorp och
Ståhl, fröken Elmén samt herrar Wedén,
Birke och Gustafsson i Skellefteå,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del lyda så, som i denna
reservation angivits, samt att utskottet
bort under III hemställa, att riksdagen
måtte beträffande översyn av de byggnadstekniska
bestämmelserna samt stat -

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Nr SO.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

lig provning av byggnadsindustriens maskiner
med bifall till motionerna 1:383
och II: 489, såvitt de berörde dessa frågor,
godkänna vad reservanterna anfört;

4) av herrar Sundelin, Bergh, Sunne,
Lundström, Skoglund i Doverstorp och
Ståhl, fröken Elmén samt herrar Wedén,
Birke och Guslafsson i Skellefteå, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den ändrade avfattning, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under IV hemställa, att riksdagen måtte
beträffande ekonomiska stimulanser för
billigare bostadsproduktion med bifall
till motionen II: 386, såvitt den berörde
denna fråga, godkänna vad reservanterna
anfört;

5) beträffande bostadsbyggandets omfattning a)

av herrar Bergh, Skoglund i Doverstorp
och Birke, vilka ansett, att utskottets
yttrande i denna del bort hava
den ändrade lydelse, reservationen visade; b)

av herrar Sundelin, Sunne, Lundström
och Ståhl, fröken Elmén samt herrar
Wedén och Gustafsson i Skellefteå,
vilka ansett, att utskottets yttrande i
förevarande del bort hava den ändrade
lydelse, som i reservationen angivits;

6) av herrar Bergh, Skoglund i Doverstorp
och Birke, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven de]
lyda så, som i denna reservation angivits,
samt att utskottet bort under VII
hemställa, att riksdagen måtte beträffande
det provisoriska tilläggslånets
storlek med avslag å Kungl. Maj:ts förslag
och motionen I: 147 samt med bifall
till motionerna I: 383 och II: 489,
samtliga motioner såvitt de berörde
denna fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad reservanterna anfört;

7) av herrar Bergh, Skoglund i Doverstorp
och Birke, vilka ansett, att utskottets
yttrande i fråga om tidigare beviljade
tilläggslån till flerfamiljshus bort
hava den ändrade avfattning, som i reservationen
angivits;

8) av herrar Sundelin, Bergh, Sunne,
Lundström, Skoglund i Doverstorp och

Ståhl, fröken Elmén samt herrar Wedén,
Birke och Gustafsson i Skellefteå,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
IX hemställa, att riksdagen måtte beträffande
villkor för tertiärlån för olika
företagsformer i anledning av motionerna
1:383 och 11:489 samt 11:386, såvitt
de berörde detta ämne, godkänna
vad reservanterna anfört;

9) av herrar Bergh, Skoglund i Doverstorp
och Birke, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den ändrade
lydelse, som i denna reservation angivits,
samt att utskottet bort under X
hemställa, att riksdagen måtte bifalla i
motionerna I: 383 och II: 489 framställda
yrkanden beträffande räntesatserna
å tertiärlån och räntegarantien för primärlån; 10)

av herrar Sundelin, Bergh, Sunne,
Lundström, Skoglund i Doverstorp och
Ståhl, fröken Elmén samt herrar Wedén,
Birke och Gustafsson i Skellefteå,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den ändrade avfattning, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort under XII hemställa, att riksdagen
måtte bifalla i motionerna I: 383 och
11:489 framställda förslag beträffande
kapitalsubvention till härefter byggda
en- och tvåfamiljshus;

11) beträffande bottenlångivningen
till en- och tvåfamiljshus av herr Edvin
7''hun, som dock ej antytt sin mening;

12) beträffande förhöjda familjebostadsbidrag
m. m.

a) av herrar Bergh, Skoglund i Doverstorp
och Birke, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den ändrade
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort under XV hemställa, att
riksdagen måtte, beträffande förhöjda
familjebostadsbidrag samt tidpunkten
för lägenhets färdigställande såsom villkor
för bidrag med bifall till motionerna
I: 383 och II: 489, såvitt de berörde
dessa frågor, godkänna vad reservanterna
anfört;

Nr 20.

Lördagen den 15 mai 1954 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

b) av herr Persson i Växjö, som likväl
ej antytt sin åsikt;

13) av herrar Sundelin, Bergh, Sunne,
Lundström, Skoglund i Doverstorp och
Ståhl, fröken Elmén samt herrar Wedén,
Birke och Gustafsson i Skellefteå,
vilka ansett, att utskottets yttrande i
fråga om statsbidrag till pensionärslägenheter
bort hava den ändrade lydelse,
som i denna reservation angivits;

14) av herrar Sundelin, Sunne, Lundström
och Ståhl, fröken Elmén samt herrar
Wedén och Gustafsson i Skellefteå,
vilka ansett, att utskottets yttrande beträffande
frågan om lån och bidrag till
Stiftelsen Guldhedens studiehem, Göteborg,
bort lyda så, som i denna reservation
angivits;

15) beträffande anslaget till kapitalmedelsförluster
och ränteeftergifter å vissa
bostadsbyggnadslån

a) av herrar Bergh, Skoglund i Doverstorp
och Birke, vilka under förutsättning
av bifall till den med 9 betecknade
reservationen ansett, att utskottets
yttrande bort hava den ändrade avfattning,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort under XXII hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
motionen II: 386 ävensom med bifall till
motionerna I: 383 och II: 489, samtliga
motioner såvitt de berörde detta anslag,
till Kapitalmedelsförluster och ränteeftergifter
å vissa bostadsbyggnadslån för
budgetåret 1954/55 under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
10 000 000 kronor;

b) av herrar Sundelin, Sunne, Lundström
och Ståhl, fröken Elmén samt herrar
Wedén och Gustafsson i Skellefteå,
vilka under förutsättning av bifall till
den med 1 betecknade reservationen ansett,
att utskottets yttrande bort hava
den ändrade lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under XXII
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:383 och 11:489
ävensom med bifall till motionen II: 386,

samtliga motioner såvitt de berörde detta
anslag,

a) till Kapitalsmedelsförluster och ränteeftergifter
å vissa bostadsbyggnadslån
för budgetåret 1954/55 under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
24 200 000 kronor;

b) medgiva, att preliminära beslut om
löpande bidrag till bostadslån finge för
budgetåret 1954/55 meddelas intill ett belopp
av 12 750 000 kronor;

16) av herrar Bergh, Skoglund i Doverstorp
och Birke, vilka under förutsättning
av bifall till den med 12 a betecknade reservationen
ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort under XXIII hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna I:
383 och 11:489, såvitt de berörde detta
anslag, till Bostadsrabatter för budgetåret
1954/55 under femte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 94 000 000 kronor; 17)

av herrar Sundelin, Bergh, Sunne,
Lundström, Skoglund i Doverstorp och
Ståhl, fröken Elmén samt herrar Wedén,
Birke och Gustafsson i Skellefteå,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del lyda så, som i denna
reservation angivits, samt att utskottet
bort under XXIV hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt med bifall till motionen II: 131,

a) till Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet
för budgetåret 1954/55
under femte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 7 000 000 kronor;

b) medgiva, att under budgetåret 1954/
55 beslut om bidrag, varom nu vore fråga,
finge meddelas intill ett belopp av
30 000 000 kronor;

18) av herrar Sundelin, Sunne, Lundström
och Ståhl, fröken Elmén samt herrar
Wedén och Gustafsson i Skellefteå,
vilka under förutsättning av bifall till
den med 1 betecknade reservationen ansett,
att utskottets yttrande bort hava
den ändrade lydelse, reservationen vi -

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Nr 20.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

sade, samt att utskottet bort under
XXVIII hemställa, att riksdagen måtte i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna 1:285 och II:
384, såvitt de berörde detta anslag, till
Lånefonden för bostadsbyggande för
budgetåret 1954/55 under statens utlåningsfonder
anvisa ett investeringsanslag
av 550 000 000 kronor;

19) beträffande preliminära beslut om
lån, som skulle utgå från lånefonden till
bostadsbyggande,

a) av herrar Bergh, Skoglund i Doverstorp
och Birke, vilka under förutsättning
av bifall till de med 5 a och 6
betecknade reservationerna ansett, att utskottets
yttrande bort hava den ändrade
avfattning, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under XXIX hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag ävensom med
avslag å motionerna I: 285 och II: 384
samt I: 288 och II: 382 samt med bifall
till motionerna 1:383 och 11:489, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, medgiva,
att preliminära beslut angående lån,
som skulle utgå från lånefonden för bostadsbyggande,
finge för budgetåret
1954/55 meddelas intill ett belopp av
600 000 000 kronor;

b) av herrar Sundelin, Sunne, Lundström
och Ståhl, fröken Elmén samt herrar
Wedén och Gustafsson i Skellefteå,
vilka under förutsättning av bifall till
den med 18 betecknade reservationen ansett,
att utskottets yttrande bort hava
den ändrade lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under
XXIX hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med avslag å motionerna I: 383
och 11:489 samt 1:288 och 11:382 samt
med bifall till motionerna 1:285 och
11:384, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, medgiva, att preliminära beslut
angående lån, som skulle utgå från
lånefonden för bostadsbyggande, finge
för budgetåret 1954/55 meddelas intill
ett belopp av 717 000 000 kronor;

c) av herr Persson i Växjö, som dock
ej antytt sin mening;

20) av herrar Bergh, Skoglund i Doverstorp
och Birke, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del
lyda så, som i denna reservation angivits,
samt att utskottet bort under XXX
hemställa, att riksdagen måtte med avslag
å Kungl. Maj:ts förslag ävensom
med bifall till motionerna I: 383 och II:
489, såvitt de berörde detta anslag, besluta,
att anslag till lånefonden för maskinanskaffning
inom byggnadsindustrien
icke skulle för budgetåret 1954/55 anvisas; 21)

av herrar Sundelin, Sunne, Lundström
och Ståhl, fröken Elmén samt herrar
Wedén och Gustafsson i Skellefteå,
vilka under förutsättning av bifall till
den med 18 betecknade reservationen ansett,
att utskottet bort under XXXI hemställa,
att riksdagen måtte med avslag å
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 285 och II: 384, såvitt
de berörde detta anslag, besluta, att anslag
till tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet
icke skulle för budgetåret
1954/55 anvisas;

22) beträffande preliminära beslut om
lån, som skulle utgå från anslaget till tillläggslån
till viss bostadsbyggnadsverksamhet,

a) av herrar Bergh, Skoglund i Doverstorp
och Birke, vilka under förutsättning
av bifall till den med 19 betecknade
reservationen ansett, att utskottet bort
under XXXII hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med avslag å motionerna
I: 285 och II: 384 samt I: 288 och II: 382
samt med bifall till motionerna 1:383
och II: 489, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, medgiva, att preliminära beslut
om lån, som skulle utgå från anslaget
till tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet,
finge för budgetåret
1954/55 meddelas intill ett belopp av
77 000 000 kronor;

b) av herrar Sundelin, Sunne, Lundström
och Ståhl, fröken Elmén samt herrar
Wedén och Gustafsson i Skellefteå,
vilka under förutsättning av bifall till
den med 21 betecknade reservationen

Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ansett, att utskottet bort under XXXII
hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till motionerna 1:285 och 11:384 ävensom
med avslag å motionerna I: 383 och
11:489 samt 1:288 och 11:382, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, besluta
avslå Kungl. Maj :ts förslag om medgivande
till preliminära beslut om lån,
som skulle utgå från anslaget till tilläggslån
till viss bostadstoyggnadsverksamhet; 23)

beträffande avskrivning av nya
kapitalinvesteringar

a) av herrar Bergh, Skoglund i Doverstorp
och Birke, vilka under förutsättning
av bifall till den med 9 betecknade reservationen
ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade avfattning,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort under XXXV hemställa, att
riksdagen måtte, beträffande avskrivning
av nya kapitalinvesteringar i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna 1: 383 och II: 489 ävensom
med avslag å motionerna I: 287 och II:
387, samtliga motioner såvitt nu vore i
fråga, för budgetåret 1954/55 anvisa

a) till Lånefonden för bostadsbyggande
under statens utlåningsfonder ett reservationsanslag
av 50 000 000 kronor;

b) till Tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet
under fonden för låneunderstöd
ett reservationsanslag av
08 000 000 kronor;

c) till Lån till anordnande av kollektiva
tvätterier ett reservationsanslag av
375 000 kronor;

b) av herrar Sundelin, Sunne, Lundström
och Ståhl, fröken Elmén samt herrar
Wedén och Gustafsson i Skellefteå,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under XXXV hemställa, att riksdagen
måtte beträffande avskrivning av
nya kapitalinvesteringar

a) med avslag å Kungl. Maj:ts förslag
ävensom å motionerna I: 383 och II: 489
samt med bifall till motionerna I: 287
och 11:387, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, besluta, att avskrivningsan -

slag till Lånefonden för bostadsbyggande
och till Tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet
icke skulle för budgetåret
1954/55 anvisas;

b) till Lån till anordnande av kollektiva
tvätterier för budgetåret 1954/55 under
fonden för låneunderstöd anvisa ett
reservationsanslag av 375 000 kronor;

24) av herrar Bergh, Skoglund i Doverstorp
och Birke, vilka beträffande bostadsstyrelsen
och länsbostadsnämnderna
ansett, att utskottets yttrande bort
hava den ändrade lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under XXXVII och XL hemställa att riksdagen
måtte

XXXVII. i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt med bifall till motionerna
I: 383 och II: 489, såvitt de berörde denna
fråga, fastställa i reservationen införd
avlöningsstat för bostadsstyrelsen, att
tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1954/55;

XL. beträffande medelsbehovet för bostadsstyrelsen
och länsbostadsnämnderna
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna I:
383 och II: 489, såvitt de berörde ifrågavarande
anslag, för budgetåret 1954/55
under femte huvudtiteln anvisa

a) till Bostadsstyrelsen: Avlöningar
ett förslagsanslag av 3 537 500 kronor;

b) till Bostadsstyrelsen: Omkostnader
ett förslagsanslag av 520 000 kronor;

c) till Länsbostadsnämnderna: Avlöningar
ett förslagsanslag av 2 690 000
kronor;

d) till Länsbostadsnämnderna: Omkostnader
ett förslagsanslag av 662 000
kronor.

Herr BERGH (h):

Herr talman! I arbetarrörelsens efterkrigsprogram
av år 1944 formuleras en
av bostadspolitikens uppgifter med följande
ord: »Den till en början mest angelägna
uppgiften inom bostadspolitiken
är att utplåna den nuvarande bostadsbristen
och att skapa en lägenhetsreserv,
som är tillräckligt stor för att göra det

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Nr 20.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

möjligt, att bostadsmarknaden åter kan
fungera på normalt sätt.»

I fråga om tidpunkten när detta program
skulle vara förverkligat gjorde nuvarande
generaldirektören i bostadsstyrelsen
1946 följande uttalande: »Om tre
till fem år kan man vänta, att den nuvarande
bristen på bostäder är täckt.»
Samma år kan man läsa i den socialdemokratiska
valtidningen Vår väg: »Vi
vet, att efterfrågan på nya lägenheter
inom få år kommer att undergå eu avgörande
och allt starkare sänkning, beroende
på försvagad hushållsbildning.
Denna förutsägelse vilar på uppenbara
fakta. Det betyder, att bostadsbristen
denna gång kommer att kunna hävas
mycket snabbare än efter förra världskriget.
»

I den mån som dessa tre uttalanden
får anses innefatta en redovisning för
bostadspolitikens måhända mest väsentliga
uppgift, kan man ju själv sedan konstatera,
huruvida detta mål är uppnått
eller icke.

Som ett annat mål för bostadspolitiken
har uppställts, att bostäder skulle
erhållas till låga priser. Enligt ett uttalande
1950 av kanslirådet Ekdahl i boken
Bostadsbristen och den ekonomiska
politiken anges den genomsnittliga hyran
för en lägenhet år 1939 till ungefär
700 kronor och år 1950 till ungefär 1 500
kronor. Därtill kommer då ersättning för
krisbränsle. Och sedan 1950 har hyrorna
i nybyggda hus blivit väsentligt högre.
Därvid är ändå att märka — vilket jag
betraktar såsom ganska viktigt — att när
man talar om hyror i de nybyggda husen,
använder man ordet »hyra» i en
annan betydelse än då det gäller förkrigshus.
I vanligt språkbruk är »hyra»
detsamma som bostadskostnad, d. v. s.
vad en hyresgäst har att betala när han
skall förränta och amortera sin andel av
kapitalkostnader både för husets uppförande
och underhåll och när han skall
betala sin andel i husets driftutgifter
o. s. v. Men eftersom omkring en fjärdedel
eller mera av kapitalkostnaderna för
nybyggda hus utgår i form av subventioner
från stat och kommun, får hyresgästen
betala förräntningen och amorte -

ringen av den delen av kapitalkostnaden
inte över hyreskontraktet utan över
skattsedeln. I fråga om underhållskostnaderna
gäller i många fall, att hyresgästen
själv får stå för reparationskostnaderna.
Även om man bortser från de
svartabörspriser, som ibland lär erläggas
för att folk över huvud taget skall få
överta ett hyreskontrakt, och även om
man också bortser från penningvärdeförsämringen,
kan nog ingen med framgång
påstå, att en rimlig hyresnivå har
uppnåtts. Och då använder jag givetvis
ordet »hyra» i betydelsen av bostadskostnader;
vad bostaden kostar, står ju
inte bara på hyreskontraktet.

När vi inom vårt parti menar, att vi
inte kan acceptera regeringens bostadspolitik,
kan vi alltså göra det med hänvisning
till att denna politik varken har
åstadkommit tillräckligt med bostäder eller
bostäder till rimliga kostnader —
och de bägge tingen är väl ändå bostadspolitikens
primära uppgift.

När denna kritik kommer på tal, brukar
regeringens apologeter söka försvara
sig med diverse argument. De säger,
att bostäderna numera är betydligt bättre
än förr; och visst är de det. Men detta
betyder inte att vi har fått tillräckligt
med bostäder eller att gemene man har
råd att betala vad dessa bostäder egentligen
kostar. De pekar vidare på att det
ändå har byggts en hel del. Det är också
sant, men det betyder inte att det har
byggts tillräckligt. Man har ju inte heller
byggt i takt med den stigande efterfrågan.
I år räknar man med att komma
upp till en produktion av cirka 50 000
lägenheter — år 1939 byggdes det flera.

Vidare säges det, att en person förr
fick betala så och så många procent av
sin inkomst i hyra, men att han nu slipper
undan med en lägre andel av sin inkomst.
Resonemanget gäller, som jag
nyss antydde, det belopp som han betalar
till hyresvärden, men som jag redan
sagt måste varje korrekt jämförelse innebära
att man också räknar med vad
han betalar i hyra över skattsedeln och
vad han får betala för reparationer
o. d. Och för att återgå till arbetarrörelsens
efterkrigsprogram så står ju där,

Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

att målet var inte bara att häva bostadsbristen,
utan också att skapa en lägenhetsreserv
som var tillräckligt stor för
att möjliggöra att bostadsmarknaden
kunde fungera på normalt sätt. Och till
det normala sättet att fungera får väl
ändå anses höra att folk med normala
inkomster har råd att betala sin hyra
själva direkt till hyresvärden och vidare
att värden står för reparationskostnaderna
och att det inte finns något utrymme
för svartabörshandeln.

De argument som jag nu har återgivit
kan jag alltså för min del inte anse hållbara,
och kvar står efter min bestämda
mening att regeringens bostadspolitik
inte bär lyckats nå de mål man satt upp
för den.

Att så är fallet ter sig ju ännu klarare,
om man också tar hänsyn till det saneringsprogram
som uppställdes år 1945.
Man räknade där med en sanering av
minst 200 000 lägenheter fram till år
1960, och år 1947 fann bostadssociala
utredningen att de allmänna ekonomiska
förutsättningarna för ett realiserande av
det programmet var relativt gynnsamma.
Man räknade med alt få den lägenhetsreserv,
som man drömde om, lokaliserad
till det sämsta Ligenlietsbeståndet. I
själva verket hade saneringen större omfattning
förr än den har nu. För att inte
folk skall komma på bar backe måste
man ju nu för tiden dröja onormalt
länge med att riva gamla hus. Det är
för resten inte uteslutet att om över huvud
taget en lägenhetsreserv någonsin
uppkommer, kommer den att finnas inte
i de gamla husen utan i de nybyggda husen,
därför att folk inte har råd att bo
i dem.

Mot bakgrunden av allt detta har vi
inom vår grupp svårt att förstå varför
regeringen så envist håller fast vid en
bostadspolitik som, efter vad jag har
sökt visa, erfarenhetsmässigt har misslyckats.
Efter vår uppfattning är det
nämligen så, att det just är politiken
som utgjort ett väsentligt hinder för att
vi skall kunna komma ur det läge där vi
nu befinner oss.

Om jag försöker analysera regeringens
bostadspolitik, kommer jag fram till att

följande avgörande element ingår i den.
För det första omfattar den den regleringsapparat
som bostadsstyrelsen och
länsbostadsnämnderna, arbetsmarknadsstyrelsen
och länsarbetsnämnderna
uppehåller. För det andra har vi de hinder
som byggnadsstadgan och byggnadsordningen
otvivelaktigt reser. För det
tredje kan anföras den frånvaro av stimulans
av sparandet som regeringens
allmänna ekonomiska politik kännetecknas
av. För det fjärde kan, om man går
utanför den egentliga politikens område,
tilläggas svårigheten att på arbetsplatserna
få till stånd en snabb och smidig anpassning
av ackordspriserna efter det
rationaliseringsarbete som pågår i fråga
om både konstruktioner och arbetsmetoder.

Mot detta program sätter vi en fri
bostadsmarknad, d. v. s. en avsevärd
reduktion av myndighetsingreppen, en
avveckling i snabb takt av de generella
subventionerna, en successiv avveckling
av hyresregleringen och dessutom en
sparfrämjande ekonomisk politik. Dessa
element i vårt program har alla sin
grund däri, att problemets kärnpunkt
för oss är hur man skall kunna åstadkomma
goda bostäder till låga priser,
dels därför att folkhushållets resurser
inte är obegränsade, dels därför att det
väl ändå måste betraktas som en god
ordning att folk med normala inkomster
själva skall kunna betala sina bostadskostnader.
Vi vill begränsa subventionerna
till människor med små inkomster,
och vi har i det sammanhanget
framför allt barnfamiljerna i blickpunkten.
I vårt förslag till årets riksdag förordas
sålunda återigen en höjning av
anslaget till bostadsrabatter. Den aktuella
uppgiften anser vi vara att befrämja åtgärder
som har prissänkande effekt när
det gäller själva bostadsproduktionen.
Av det skälet vänder vi oss mot de generella
subventionerna, som vi anser
verka i prishöjande riktning. De generella
subventionerna kom till för att möta
vad man då trodde vara en tillfällig
topp i prisutvecklingen. Men prisutvecklingen
blev ju helt annorlunda, och vi
har samma uppfattning som den nuva -

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Nr 20.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

rande kommunikationsministern gav uttryck
åt år 1950, då han menade, att förutsättningarna
för vårt subventionssystem
bortfallit då utvecklingen blev en
annan än den vi hade räknat med.

För att stimulera den isvaga tendens
till prissänkning som finns bör man efter
vår mening redan nu sänka det provisoriska
tilläggslånet mer än vad regeringen
föreslår. Vi hade samma yrkande
i fjol. Då vann vi inte omedelbart
gehör, men den 27 november samma år
följde socialministern till vår glädje den
rekommendation vi uttalade i vårt förslag.
Vad som under vårriksdagen ansågs
vara i hög grad förkastligt, var i
november månad god politik.

Av precis samma skäl menar vi att
den generella subvention, som räntegarantien
utgör, bör anpassas efter statens
egna lånekostnader. Så var fallet på den
tiden då den första gången infördes.

För att stimulera prissänkningstendensen
vill vi för det andra sätta en
fri konkurrens mellan olika företagsformer
i stället för den favorisering av
s. k. allmännyttiga bostadsföretag, som
regeringen fortfarande förordar. Man invänder
mot det önskemålet att den s. k.
allmännyttiga bostadsproduktionen inte
sker i vinstsyfte, medan detta är fallet
med den privata. Men huvudproblemet
är ju fortfarande att få ned produktionskostnaderna,
och ingen kan väl påstå att
de s. k. allmännyttiga företagen bygger
billigare än andra och att hyrorna är
lägre i de allmännyttiga företagens hus
än i andra under i övrigt jämförbara
förhållanden.

I prissänkande syfte vill vi också ha en
översyn av de byggnadstekniska bestämmelserna.
Enligt uppgift lär en sådan
översyn vara i gång, och jag hoppas att
det arbete som man utfört på detta område
skall bli slutfört med det snaraste.
Jag vågar tro, att den byggnadstekniska
debatt, som vårt parti satte i gång vid
årsskiftet, i det fallet haft en viss stimulerande
verkan.

För att slutligen nämna en inte alldeles
oviktig detalj på vår önskelista vill
vi gärna, att socialministern äntligen gör
allvar av de föresatser han uttalade för

3 Första kammarens protokoll 195''i. Nr 20.

flera år sedan att åstadkomma en översyn
av personalorganisationen i bostadsstyrelsen.
I fjol och i förfjol sades det,
att översynen skulle ske i samband med
den decentralisering från bostadsstyrelsen
till länsbostadsnämnden som var i
gång. I år sättes översynen i samband
med utredningen om ett lånegarantisystem,
och den utredningen har riksdagen
förut angett som en brådskande angelägenhet.
Det platoniska uttryck för
önskemålet att den bör påskyndas, som
kännetecknar utskottsmajoritetens skrivning,
skall väl inte, hoppas jag, leda till
att man inte gör allt vad man kan för
att utredningen verkligen skall påskyndas.
Men att sätta översynen av bostadsstyrelsen
i förbindelse med denna utredning
är väl ändå inte alldeles nödvändigt,
ty åtskilligt kan väl göras även
dessförinnan.

En sådan översyn skall naturligtvis
enligt vår mening inte få till resultat, att
man drar in tjänster genom att öka de
redan anställda tjänstemännens arbetsbörda,
som jag misstänker allaredan är
hög nog, utan den bör syfta till en undersökning
av själva arbetsuppgiften.
Det har sagts att det är omkring 1 500
paragrafer, som reglerar byggenskapen
bär i landet, och att det är ett stort antal
myndigheter och ett otal remissinstanser
som är inblandade. Jag undrar
om inte en upprensning i paragrafdjungeln
och en begränsning av detaljknåpet
skulle kunna leda till ganska goda
resultat. Men översynen måste givetvis
sättas i gång, om det skall bli något
gjort.

I botten på alla dessa våra önskemål
ligger den uppfattningen, att en normalisering
av läget på bostadsmarknaden
skulle ske snabbare och säkrare, om de
enskilda människorna finge handla så
obundna som möjligt av den centrala
och regionala byråkrati som släppts lös
på detta område. Vi har bär liksom på
andra områden större tilltro till de enskildas
förmåga att sörja för sig själva
än vi har till förmågan hos herrarna här
i Stockholm att sörja för dem.

Innan jag slutar, herr talman, skall
jag göra eventuella replikanter den tjäns -

Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ten, att jag skall värja dem för frestelsen
att påstå att vårt program skulle få en
avskräckande hyreshöjning till resultat.
För det första skall jag i det sammanhanget
be att få erinra om vad som tidigare
sagts, nämligen att när man talar
om hyra och gör jämförelser mellan olika
hyresnivåer, så måste man kräva
korrekthet i jämförelsen, så att ordet
hyra används i samma betydelse. Använde
man förr ordet hyra i betydelsen bostadskostnader,
måste man göra det även
nu, om det skall bli en rättvis jämförelse.
Iakttar man den självklara regeln är
det väl ganska klart, att de verkliga bostadskostnaderna
inte ändras av att en
del betalas över hyreskontraktet, en del
över skattsedeln och en del under bordet.
Vad som ökar på det ena hållet minskar
ju på det andra — det är ett typiskt
fördelningsproblem.

För det andra skulle jag i detta sammanhang
vilja säga, att när utskottet försöker
räkna ut effekten på hyresnivån
vid ett bifall till vårt förslag, har utskottet
inte bara använt ordet »hyra»
i den felaktiga bemärkelse, som jag redan
har nämnt, utan det har också serverat
ett siffermaterial, som knappast
står sig vid en kritisk granskning. Jag
vågar redan nu påstå, att så icke är fallet.
Jag skall vänta med detaljbevisningen
för att se, i vad mån man från den
andra sidan håller på detta siffermaterial.

För det tredje är hela betraktelsesättet
när man behandlar effekten på hyresnivåerna
främmande för vad som här
är det väsentliga, nämligen att få ned
produktionskostnaderna. Man möter återigen
detta på socialdemokratiskt håll så
vanliga statiska betraktelsesätt, när det
inte ingår någon spekulation om den dynamik,
som kan tänkas bli resultatet av
att man även på detta område återställer
näringsfriheten. En de låsta positionernas
politik kan ju försvaras, om den
har lett till ett gott resultat, men detta
kan ju inte sägas vara fallet här.

Detta är, herr talman, de allmänna reflexioner
som jag har försökt att ge uttryck
åt och som enligt min mening ligger
bakom de reservationer till det före -

liggande utlåtandet, där mitt namn står
angivet. Jag skall då be, herr talman, att
med stöd av vad jag anfört få yrka bifall
till de reservationer som i trycket
har betecknats med nr 2, 3, 4, 5a, 6, 7,
8, 9, 10, 12, 13, 15a, 16, 17, 19a, 20, 22a,
23a och 24.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Tillåt mig att först till
socialministern framföra ett tack för att
han redan i statsverkspropositionen lagt
fram definitiva förslag angående bostadsförsörjningen.
Det är ju i år första
gången som detta har skett, över huvud
taget har de kungl. propositionerna i år
avlämnats till riksdagen i så god tid som
man rimligtvis kunnat begära. Om det
nu ändå har blivit en hets i vårsessionens
slutskede, beror det i varje fall inte
på regeringen. Men den frågan får väl
tas upp i annat sammanhang.

Antalet reservationer i detta betänkande
är imponerande. I själva verket är
det inte så farligt som det ser ut. Reservationerna
på de olika punkterna hör
i stor utsträckning ihop med varandra.

Folkpartiet har konsekvent velat stödja
det allmännas strävanden att förbättra
bostadsförhållandena. Vår principiella
huvudinvändning har inte gällt åtgärdernas
omfattning, utan har i stället
gällt dessas utformning i vissa väsentliga
avseenden. Framför allt har vi riktat
vår kritik emot de försämrade konkurrensmöjligheterna
för enskild företagsamhet
på byggnadsverksamhetens
område i jämförelse med andra företagsformer,
enligt vår uppfattning till men
för en effektiv bostadsproduktion. Vi
har också hållit före, att det allmännas
åtgärder inte alltid varit ägnade att stimulera
effektivt och billigt bostadsbyggande.
Detta kan ske endast genom att
nya och uppslagsgivande insatser får
sin ekonomiska belöning här som överallt
eljest. Sådana är människorna. Bostadspolitikens
främsta syfte bör vara
att så snabbt som möjligt övervinna bostadsbristen
och höja bostadsstandarden.

Det allmännas stöd till förbättrade bostadsvillkor
utgår som bekant i två olika

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Nr 30.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

huvudformer. De s. k. generella subventionerna
utgår till de företag som uppför
de nya husen, medan bostadsrabatterna
är knutna till barnfamiljer med inkomster
nedanför fastställda inkomststreck.
I dag är det fråga om subventionerna.

Vad folkpartiet med sin motion och
sina reservationer syftar till har främst
varit en övergång från det nuvarande
systemet med kapitalsubventioner till
ränte- och amorteringsbidrag. Beträffande
den reella omfattningen av stödet
har vi anslutit oss till Kungl. Maj :ts förslag
under den period, varom nu är
fråga.

Det har sagts, att spörsmålet om kapitalsubventioner
eller ränte- och amorteringsbidrag
bara är en bokföringsfråga.
Detta är ingalunda fallet. Det gäller
tvärtom det fundamentala faktum, huruvida
skattebetalarna skall genom skatter
under ett visst budgetår finansiera inte
bara vad som matematiskt sett bör komma
på det budgetåret, utan även kapitalkostnader
för en lång tid framåt. Med
andra ord: frågan gäller, huruvida skatter
skall utkrävas i större utsträckning
än som svarar mot de förluster, som rimligtvis
kan förväntas drabba statskassan.
De betydande belopp, som skattebetalarna
hittills avkrävts utöver vad som kan
anses motsvara förlustrisken, anser vi
vara riskfonder. Dessa riskfonder har
numera nått sådan storlek, att skattebetalarna
för de närmaste åren borde debiteras
endast statens löpande ränteförluster
och en måttlig avskrivning. Vi
anser nämligen detta vara fullt tillräckligt
för att täcka de samlade förluster,
som kan förväntas uppkomma för det
allmänna.

Det må erinras om att detta förslag
enhälligt förordades av 1951 års bostadsutredning
med dess socialdemokratiska
majoritet, även om utredningen inte sysslade
med den budgettekniska sidan av
saken. Förslaget är för övrigt inte nytt.
Det har tillämpats i England, där man
har en långvarig erfarenhet av statligt
stöd åt bostadsproduktionen.

Enbart för tertiärlån, som löper med
3 procent ränta och som amorteras i vanlig
ordning och på vilka hittills endast

obetydliga förluster uppkommit, har på
sätt bildats en riskfond på inte mindre
än 472 miljoner kronor. Den verkliga
risk, som staten löper för hittills utlämnade
tertiärlån, kan av naturliga skäluppskattas
olika, men måste, av alla erfarenheter
att döma, ändå sägas vara begränsad.
Med hänsyn till de redan verkställda
avskrivningarnas storlek torde
fortsatta avskrivningar icke vara motiverade
tills vidare. Vilka krav som kommer
att ställas i framtiden får vi ta
ställning till då. Vid våra beräkningar
har vi utgått ifrån att det löpande räntebidraget
skall motsvara ett belopp, som
täcker den årliga skillnaden mellan 3,5
och 3 procents ränta på nyutlämnade
tertiärlån. I det sammanhanget bör nämnas,
att staten ju för närvarande inte i
genomsnitt betalar så hög ränta som 3,5
procent på sin upplåning.

Vad tilläggslånen angår har på samma
sätt genom hittills verkställda avskrivningar
enligt uppgift bildats en riskfond
på 530 miljoner kronor. Statens
förlustrisk för dessa lån är givetvis avsevärt
mycket större. Definitiv avskrivning
av dem kan i större eller mindre
utsträckning bli nödvändig — och blir
säkerligen nödvändig — men med hänsyn
till de stora avskrivningar, som redan
skett, bör man även för dessa lån
kunna nöja sig med en väsentligt reducerad
avskrivning enligt en mera normal
amorteringstakt, anpassad till amorteringstakten
inom affärslivet. En sådan
avskrivning bör inkluderas i ett årligt
löpande bidrag, som även täcker den
årliga räntan på ifrågavarande låndel.

Enligt våra reservationer bör bostadsproducenterna
från och med nästa budgetår
erhålla ett enhetligt statligt lån och
i samband därmed ett löpande årligt bidrag,
som erfordras för att stödeffekten
skall överensstämma med vad som
socialministern föreslagit. Några praktiska
svårigheter att övergå till denna
nya ordning torde inte behöva föreligga,
något som ju också bostadsutredningen
påvisat. Nu påstås, att regeringen förbidar
resultatet av riksbankens utredning
om det nya garantilånesystem, som
är ställt i utsikt. Jag har emellertid svårt

Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

att förstå, att inte det nya systemet skulle
kunna tillämpas även innan garantilånesystemet
införes.

Statsrådet Sträng har uppskattat behovet
av anslag för tertiärlån under
nästa budgetår till 400 miljoner kronor.
En halv procent ränta — motsvarande
skillnaden mellan 3,5 och 3 procent -—
på detta belopp, alltså 2 miljoner kronor,
bör ingå i kostnaden för det löpande
bidraget till tertiärlån. Socialministern
har därutöver beräknat anslaget
för tilläggslån till 150 miljoner kronor.
En annuitet, som innesluter en tillfredsställande
förräntning och en viss amortering
av denna lånesumma, kan beräknas
till 6 procent, motsvarande i detta
fall 9 miljoner kronor. Av det senare beloppet
bör räntebidrag utgå i sådan omfattning,
att stödeffekten blir densamma
som Kungl. Maj:t avsett. För framtiden
bör sammanläggning av detta avskrivningskonto
och tertiärlånens motsvarande
konto övervägas. Det löpande
bidraget kan således beräknas till 2 plus
9, d. v. s. 11 miljoner kronor. Om kostnaden
härför lägges till det föreslagna
anslaget för kapitalmedelsförluster och
ränteeftergifter, stiger detta från 13,2 till
24,2 miljoner kronor. I förbigående vill
jag nämna, att det belopp som av Kungl.
Maj:t fordras för kapitalmedelsförluster
och ränteeftergifter är överraskande
litet.

Därest räntebidrag tillämpas finns,
som sagt, ingen anledning att anvisa investeringsanslag
för bostadsbyggandet
under två olika rubriker i kapitalbudgeten.
Vi förordar därför att anslaget
för tilläggslån i sin helhet överföres till
anslaget till lånefonden för bostadsproduktionen.
Med utgångspunkt från socialministerns
beräkningar skulle därvid det
senare anslaget ökas från 400 miljoner
med 150 miljoner till 550 miljoner kronor.

Bemyndigandet för preliminära beslut
angående lån, som meddelas ur lånefonden
för bostadsbyggande, skall enligt
propositionen fastställas till 550 miljoner
kronor och bemyndigandet för nya
tilläggslån till 167 miljoner kronor. I
överensstämmelse med vad som nyss

sagts om överförande av anslaget för tillläggslån
till lånefonden för bostadsbyggandet
förordnas också att endast en bemyndiganderam
fastställes, som enligt
propositionens beräkningar då bör bestämmas
till 550 plus 167, d. v. s. 717
miljoner kronor.

Som jag framhöll i början av mitt anförande
har den svenska bostadspolitiken
inte lyckats vidare bra med att
göra bostadsproduktionen billigare. Detta
sammanhänger utan tvivel med att de
ekonomiska stimulanserna åt dem som
bygger effektivt och ekonomiskt i väsentlig
mån bortfallit. Hyrornas beroende
av bostadshusens produktionskostnader
har nämligen denna ogynnsamma verkan,
även om produktionskostnaden inte
helt får bestämma hyresnivån. Det är
angeläget att alla möjligheter att göra
bostadskostnaden lägre i vårt land prövas.
En specialutredning härom, byggd
på utländska erfarenheter, bland annat
från England och Tyskland men varför
inte också från våra nordiska grannländer,
skulle säkerligen ge värdefulla
resultat.

Med dessa ord, herr talman, har jag
velat i korthet motivera folkpartiets reservationer
under skilda punkter. Jag
ber, herr talman, att få yrka bifall till
de reservationer, vilkas namnlista upptar
herr Sundelin som första namn. Det
är reservationerna nr 1, 2, 3, 4, 5 b, 8,
10, 13, 14, 15 b, 17, 18, 19 b, 21, 22 b
och 23 b.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Kungl. Maj:t har vid
årets riksdag föreslagit endast ett fåtal
ändringar när det gäller bostadsfrågan.
Det rör två punkter som dock inte har
varit föremål för några fastigheter vid
utskottsbehandlingen. Det rör sig först
om en utvidgning av förbättringslånen
i det man velat få möjlighet att lämna
sådana även till flerfamiljshus under
förutsättning att lägenheterna får disponeras
av åldringar samt att där får ske
en viss hyreskontroll under viss angiven
tidrymd. Dessutom gäller det en viss
ändring beträffande villkoren för egnahemslånen.

Lördagen den 15 mai 1954 fm.

Nr 20.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen in. ro.

Då dessa två frågor, som sagt, inte har
varit föremål för någon tvistighet vid
utskottsbehandlingen finns det ingen anledning
för mig att uppehålla mig vid
dem. De andra frågorna, som är så
många flera, har gett upphov till mer
än ett tjugutal reservationer. Jag tror att
kammaren håller mig räkning för om
jag inte tar upp alla dessa till diskussion.
Det är gamla kända frågor, som
har varit föremål för diskussion i denna
kammare under ett flertal år. Jag
skall endast beröra några av dem och
hoppas att flera talare skall uppträda i
diskussionen för att på det sättet göra
bilden fylligare.

Herr Bergh talade om att högerns
strävan skulle vara att få till stånd en
sänkning av boendekostnaderna. Det
märkliga är emellertid att det enda konkreta
förslag, som högern har när det
gäller bostadsfrågan, resulterar i en faktisk
hyreshöjning, som kan mätas till
mellan 15 och 20 procent. Högern önskar
nämligen att de kapitalsubventioner,
som nu utgår, skall bort och att räntekostnaden
på primär- och tertiärlån
skall höjas. Omräknat i hyreskostnader
resulterar detta i en 15 å 20-procentig
hyreshöjning.

Herr Bergh anförde härtill den synpunkten,
att vi nu betalar dessa kostnader
på skattsedeln. Jag föreställer mig
att hans resonemang om svartabörspriser
är någonting som han inte vill vidhålla.
Jag vill på den punkten göra
klart, att den övervägande delen av alla
lägenheter som uthyrs går genom de
kommunala bostadsförmedlingarna. Jag
förmodar att herr Bergh inte menar, att
där skulle ske en överbetalning på några
underliga vägar. Om det inte var dem
han menade måste det ha varit de privata
fastighetsägarna. Det vore intressant
att få veta, om det verkligen var
dem herr Bergh avsåg i detta sammanhang.

För att återknyta till vad herr Bergh
sade om att vi nu får en del av boendekostnaden
på skattsedlarna vill jag
nämna, att om man skulle göra som högern
här föreslår, nämligen ta bort statens
kostnader för bostadsfrågan, så skul -

le det naturligtvis innebära en väsentlig
minskning av statskostnaderna, och man
skulle därigenom kunna åstadkomma en
skattelättnad. Räknar vi om denna skattelättnad
i boendekostnad för de enskilda,
visar det sig emellertid att det fordras
en mycket god inkomst för att kunna
tjäna på den affären. Alla som har
lägre inkomster får en väsentligt höjd
boendekostnad när de inte får ut nu
utgående bidrag. Den skattelättnad, som
kan komma i fråga för dem, är nämligen
av mycket obetydlig karaktär.

Den subvention, som utgår generellt
till alla nybyggda hus, var från början
4 kronor per kvadratmeter lägenhetsyta,
är i år 3 kronor och kommer nästa år
att bli 2 kronor. Jag vill då säga någonting
om möjligheterna att få ner byggnadskostnaderna
genom att eliminera
denna subvention. De byggherrar, som
i dag begär in anbud för byggnation
under detta år och nästa, kan inte få in
anbud på den nivå som man inom bostadsstyrelsen
räknar med skall gälla
nästa år, då denna subvention skall
minskas med 1 krona. Det är därför
stora svårigheter för byggherrarna, och
klagomålen från detta håll ute i landet
— jag känner dem rätt väl — är stora
på den punkten. Byggmästarna, som är
medvetna om att subventionen nästa år
bara kommer att bli 2 kronor per kvadratmeter
lägenhetsyta, tar ändå i dag inte
hänsyn till den saken i sina anbud. Jag
för min del tror nog att man, sakligt
sett, kan räkna med en sänkning av
byggnadskostnaderna under innevarande
år, men byggmästarna tror det inte,
trots att de vet vilken subvention som
kommer att utgå och att det säkerligen
inte blir någon ändring på den punkten.
Om man nu tog bort hela subventionen,
tror jag alltså inte, att det skulle
ändra byggmästarnas förväntningar eller
deras syn på byggnadskostnaderna,
sådan den avspeglar sig i de anbud som
i dag lämnas in till byggherrarna.

Det är en annan sak som jag gärna
här vill ta upp en diskussion om. Det
är frågan om löpande bidrag såsom den
har tagits upp av folkpartiet. Den har
annonserats som ett försök att skapa

Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen in. m.

större klarhet och reda i bostadsfrågan,
men den har i själva verket motsatt effekt.
Man bär där sammanblandat frågorna
på ett sätt som knappast kan tjäna
bostadsdiskussionen.

Frågan om löpande bidrag är en rent
teknisk-administrativ fråga. Så bedömdes
den av 1951 års bostadsutredning.
Man ville förenkla handläggningen av
ärendena genom att sammanslå tertiäroch
tilläggslånen till ett lån. Men denna
sammanslagning innebar inte på något
sätt, att man ansåg, att tilläggslånedelen
skulle ändra karaktär i vad det gäller
amortering eller räntebelastning, utan
bestämmelserna därvidlag skulle kvarstå
till sin verkan på samma sätt som förut
även om tilläggslånen sammanslogs med
tertiärlånen.

Det löpande bidraget skulle alltså inte
på något sätt inverka på bedömningen
av våra möjligheter att öka eller minska
avskrivningarna. Det är en fråga som
man får bedöma med utgångspunkt från
de förväntningar man kan ha på kommande
hyreshöjningar. Tilläggslånen är
nämligen, som vi alla vet, ränte- och
amorteringsfria under en viss tid, och
de kan i enlighet med riksdagens beslut
återkrävas endast därest det blir en förskjutning
av hyresnivån. Det är möjligheterna
när det gäller en sådan förskjutning,
som är avgörande för hur man bedömer
avskrivningsfrågan, och på den
punkten bedömer vi tydligen utvecklingen
annorlunda. Vi bedömer saken så, att
det i dag inte kan antagas bli en sådan
väsentlig förskjutning av hyresnivån, att
man bör räkna med att dessa tilläggslån
skall amorteras.

Jag tror inte man tjänar bostadsfrågan
med att göra som folkpartiet här gör -—
av skäl som i varje fall för mig är rätt
tydliga och klara, men som man vid läsning
av folkpartiets reservation till utskottsbetänkandet
får en ytterligt dimmig
bild av. Folkpartiet blandar samman
frågan om löpande bidrag med avskrivningarnas
storlek. Är delta att skapa
större klarhet och reda i bostadsdiskussionen? En

annan fråga, som jag vill säga några
ord om, är konkurrensen på lika vill -

kor. Kanske är det så, att den är förknippad
med förefintligheten av allmännyttiga
företag på bostadsmarknaden.
Så länge dessa finns, så kommer man
säkerligen också att finna skillnad mellan
dessa företags förutsättningar att arbeta
och de privata företagens. Vi känner
ju dessa diskussioner från andra
områden av näringslivet.

När vi bedömer den frågan, måste vi
ha klart för oss, att målsättningen för
dessa företag är helt annorlunda än för
de enskilt ägda bostadsföretagen. Kommunerna
är ålagda att sörja för bostadsfrågans
lösning, inte bara så att de skall
skapa fram bostäder utan hänsyn till utseende,
utformning m. in., utan kommunerna
skall också se till att bostäderna
får en så god standard och planlösning
som möjligt samt att uteområdena kring
husen ger en god miljö för barnens uppväxt
och familjernas harmoniska liv.
De allmännyttiga bostadsföretagen har
att söka uppfylla denna målsättning och
att söka producera lägenheter till lägsta
möjliga kostnader.

Man får tycka vad man vill om de enskilda
bostadsföretagen, men man kan
inte komma ifrån att de till stor del baserar
sin verksamhet på att skapa vinster
för dem som äger och förvaltar företagen.
Det beror sedan på hur den enskilde
ägaren bedömer sitt vinstintresse,
hur han utformar den vara som han skall
sälja, alltså den standard som han ger
bostäderna. Det blir här alltid fråga om
en avvägning mellan å ena sidan kostnaderna
för standarden och å andra sidan
vinstintresset.

Människornas ökade krav på en god
bostadsstandard och den prisreglering,
som samhället upprätthåller genom hyresregleringslagen,
har medfört att rörelsefriheten
för de enskilda byggnadsföretagen
är liten i fråga om vinstmöjligheter.
Denna begränsning kan naturligtvis
kännas irriterande för de enskilda
bostadsbyggarna, men den är knappast
irriterande för hyresgästerna.

I diskussionen kring den premiering,
som man påstår sker av de allmännyttiga
företagen, pekar man ofta på två
faktorer, som skulle vara väsentliga i

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Nr 20.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. nt.

denna premiering. Den ena är lånegränsen.
Man framhåller att de allmännyttiga
bostadsföretagen får låna upp
till 100 procent, medan de enskilda
blott får lån till 85—90 r/c. Högern har
här i år kommit med ett särskilt bud.
Folkpartiet har för sin del inte hittat
på det ännu. Högern förklarar i sin motion,
att man bara begär att kommunerna
skall ställa borgen för det lånebelopp
mellan 90 och 100 %, för vilket
enskilda byggnadsföretag nu inte kan
erhålla statligt lån. Det är möjligt att
denna ändrade inställning betyder att
diskussionen om lånegränserna är på avskrivning
och att man därför inte behöver
orda så mycket om denna sida av
problemet. Den andra är amorteringsskyldigheten.
Vi måste dock ha klart
för oss att skillnaden i fråga om lånegräns
och amorteringsskyldighet för de
olika företagsformerna står i relation
till olikheten i företagens målsättning
och uppgifter. Här bidrager ju staten till
att skapa eu icke obetydlig förmögenhetsbildning
åt enskilda näringsidkare
genom att staten lämnar ut tertiärlån till
hygglig ränta. Det betyder ju, att människor
som vill bygga och förvalta bostadshus
tillförs en icke obetydlig förmögenhet,
som de kommer att äga i
framtiden. Det är emellertid icke för att
öka enskilda företagares möjlighet att
skaffa sig förmögenhet som den statliga
långivningen sker, utan den äger
rum uteslutande i syfte att stimulera
bostadsbyggandet, och lånegränser och
amorteringsvillkor avvägs med denna
utgångspunkt.

Man säger att räntekostnaderna för
denna toppbelåning om 10 å 15 procent,
som de enskilda företagen själva måste
ordna, blir annorlunda än de räntekostnader,
som de allmännytttiga företagen
får betala. Det vore då intressant att
veta, vilken räntekostnad man skall
räkna med. Räntans storlek står ju alltid
i relation till kreditvärdigheten, speciellt
på denna marknad, och vi vet alla
att det finns så många olika vägar, som
man kan utnyttja för att få krediter.
Skall man då räkna med villkoren för
de företag, som har den sämsta kredit -

värdigheten, eller skall man räkna med
den kreditvärdighet som kommunerna
själva representerar?

Det sades också här tidigare, att man
inte kan påstå att allmännyttiga företag
bygger billigare bostäder än enskilda
företag under likvärdiga förhållanden.
Det skulle kunna sägas oändligt mycket
i den frågan. Den diskuteras nästan
ständigt och jämt i byggnadstidskrifterna,
och det kommer väl att ske också i
framtiden. Det är nämligen praktiskt taget
omöjligt att få ett fullt jämförbart
material för en bedömning av frågan.
Det finns inte två bostadshus som är
exakt lika byggda och byggda under
exakt samma förhållanden. Det liar aldrig
förekommit och lär väl aldrig förekomma
i detta land heller. Men det finns
ändå vissa exempel som kan belysa
saken. Jag har från min hemstad klart
i minnet, hur två bostadshus uppfördes
av exakt samma typ beträffande lägenheter
och utformningen i övrigt. Man
hade möjlighet att starta byggena samtidigt,
och husen uppfördes nästan parallellt.
Ryggnadskostnaderna blev där lägre
för det allmännyttiga företag som
byggde i egen regi; kostnaderna blev
mellan 8 och 10 procent lägre. Detta fall
har redovisats i handlingarna till Göteborgs
stadsfullmäktige, där de.n byggmästare,
som byggde i konkurrens med
ett allmännyttigt företag, är ledamot.
Det har emellertid icke sagts, vare sig i
tidningarna eller i stadsfullmäktiges
handlingar, hur denna kostnadsskillnad
uppkommit. Jag har sett flera dylika
exempel. Jag vill dock inte ha sagt, att
alla allmännyttiga företag som arbetar i
egen regi alltid har byggt och kommer
att bygga billigare än enskilda företag.
Den mänskliga faktorn betyder så oerhört
mycket. Det är emellertid inte så
frågan bör ställas. Det är så få allmännyttiga
företag som bygger i egen regi.
Flertalet av dem låter bygga på entreprenad.
Därvid är de privata byggmästarnas
arbetsinsatser i många avseenden bestämmande
för byggnadskostnaderna.

Det är emellertid framför allt när det
gäller att förvalta bostadshusen, som de
allmännyttiga företagen har en viktig

Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

funktion att fylla. Genom de allmännyttiga
företagen vill man bland annat förhindra
spekulation i bostadshus. Jag
skulle kunna berätta fantastiska historier
om hur enskilda husägare tillgodogör sig
markvärdesstegringar och annat i våra
städer. Jag vill erinra om hur läget i
detta land var tidigare, när det inte
fanns några allmännyttiga bostadsföretag.
Situationen på bostadsmarknaden
framtvingade då tillskapandet av kooperativa
företag just för att man i åtminstone
någon mån ville befria bostadshusen
från spekulation. Utvecklingen
har nu utan tvekan klart visat, att de
allmännyttiga företagen val kan förvalta
sina fastigheter och gör detta till lägre
kostnader än vad som är möjligt för de
enskilda. Det är endast den hårda och
fasta hyresreglering och priskontroll,
vilka i dag tillämpas, som minskat avståndet
i bostadskostnader mellan bostadshus,
ägda av allmännyttiga företag
och ägda av enskilda.

Herr talman! Det skulle, som jag redan
sagt, vara mycket att tillägga. Jag
nöjer mig emellertid med vad jag redan
anfört och ber att få yrka bifall till utskottets
förslag på samtliga punkter.

Herr WEHTJE (li):

Herr talman! Det är ett anmärkningsvärt
förhållande, att bostadsproduktionen
efter kriget endast under några enstaka
år legat på den nivå som uppnåddes
i slutet av 1930-talet. Under senare
delen av tiden efter 1945 har den legat
under förkrigsnivån. Om bostadsbyggandet
visat samma produktionsutveckling
som t. ex. jordbruket och industrien,
skulle vi i dag ha byggt mer än de cirka
50 000 lägenheter, som vi nu med sådan
möda pressar fram. Produktionen ligger
således under vad man vid en normal utvecklingstakt
hade kunnat vänta. Den släpar
efter i förhållande till befolkningsutvecklingen
och i förhållande till den
allmänna välståndsstegring, som den
tekniska utvecklingen gjort möjlig. Naturligtvis
finns det viss förklaring till
detta förhållande. Byggnadsverksamheten
har ju först förhållandevis sent om -

vandlats från hantverk till industri och
under den omvandlingstiden mött tekniska
och organisatoriska problem som
det självklart tar tid att lösa. I viss mening
skulle man kunna säga, att i vårt
land byggandet fortfarande befinner sig
i en ömtålig skalömsningsperiod. Just
detta förhållande ger emellertid den bostadspolitik
samhället för ett speciellt
ansvar och speciella uppgifter. Det bostadspolitiska
program, efter vilket de
politiskt ansvariga fortfarande arbetar,
lovade ökad produktion, billigare kostnader
och höjd bostadsstandard för den
stora bostadssökande allmänheten. Inte
bara de många tusen som i dag står i
bostadskö eller de än fler, som ser sina
verkliga hyror stiga, utan alla vi som är
intresserade av en godtagbar lösning på
det stora sociala problem bostadsfrågan
också är, tvingas konstatera att de givna
löftena inte kunnat hållas. Vi frågar
oss med stigande otålighet: varpå beror
detta?

Den nya tidens bostadspolitiker trodde
på sin tid att man skulle kunna lösa
de stora medborgargruppernas bostadsfråga
genom ökat statligt ingripande och
därigenom att de s. k. spekulativvinsterna
skulle avskaffas. Jag skall inte nu
konfrontera dessa med deras olika blåögda
uttalanden, eller be dem undersöka
hurudan den verklighet är som de en
gång trodde sig med ett enkelt handgrepp
kunna omforma efter sina egna
idéer. Jag skall nöja mig med att slå fast
att de allvarligaste misstag som gjordes,
då den ännu rådande bostadspolitiken
linjerades upp, var att själva produktionsfrågan
underdimensionerades. Man
litade på staten och på myndigheterna.
Man litade på politikernas och de nya
organens förmåga att ordna och sköta
de produktionsmässiga förutsättningarna
i bakgrunden.

Trots alla olikheter är byggnadsindustrien
lik alla andra industrier i det hänseendet,
att vad det gäller är att tillverka
tillräckligt med varor, att tillverka
goda varor och att tillverka dem till så
låga kostnader som över huvud taget är
möjligt. Bostaden är en vara av särskilt
slag, men det hindrar inte att den lik -

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Nr 20.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. in.

som andra varor måste produceras till
ett sådant pris att människorna kan köpa
den.

En genomgripande omprövning av den
hittills förda bostadspolitiken framstår
för var dag som alltmer ofrånkomlig.
Jag tror inte att man kan nå några verkligt
avgörande resultat, om man inte går
till botten med frågan. Målet, att försöka
ge alla människor chansen till en hygglig
bostad till ett överkomligt pris, har
vi ingen anledning att släppa. Det är metoderna,
som måste omprövas. Vid denna
omprövning måste produktionsproblemen
och kostnadsfrågorna sättas i
centrum. Prestigen måste vika och de
sakliga frågeställningarna föras fram i
förgrunden. Vi har misslyckats med en
bostadspolitik, som utgått från bidragsoch
subventionstänkande. Har vi då inte
skäl att tänka igenom konkurrensfaktorn
och vad den skulle kunna ge — konkurrens
mellan producenterna, konkurrens
mellan dem, som förvaltar bostäderna
och konkurrens om hyresgästerna?

Man brukar ofta hänvisa till att det
utrymme för investeringar, som finns, är
begränsat. Det lönar sig inte, säger man,
att planera för större investeringar än
som ryms inom det sparande som står
till förfogande, ty försöker vi investera
mer, driver vi fram inflationen. Det verkar
emellertid, som om regeringen i sina
i och för sig lovvärda ansträngningar att
inte överanstränga landets totala resurser
på något sätt låst sig fast i den uppfattningen,
att vi inte kan bygga mer än
cirka 50 000 lägenheter per år. Just nu
hänvisar man till tillgången på byggnadsarbetare
som den trånga sektorn.

Detta är ett ofruktbart sätt att se på
problemet. Den totala ram, som står till
förfogande för investeringar, är för det
första inte en gång för alla fix och given.
Den kan och måste vidgas. Vi kan
göra detta genom att föra en sådan politik
att sparandet uppmuntras. Ett ökat
sparande innebär att ekonomiska resurser
friställes för investeringar, för byggnation.
När vi nu vet, att det råder en
synnerligen stor och otillfredsställd efterfrågan
på bostäder, borde vi stimulera
fram ett så omfattande nysparande,

att byggnadsmarknaden kan lägga beslag
på den arbetskraft som behövs för att
vi skall kunna bygga fler bostäder. Det
är också att märka att ett ökat sparande
skulle ge utrymme för en snabbare mekanisering
inom byggnadsindustrien och
därmed för en begränsning av det antal
arbetstimmar som behövs för färdigställandet
av en lägenhet. Därtill kommer
emellertid, att det ökade sparandet ger
grund för samma process i hela näringslivet
och därmed för en överflyttning
av arbetskraft till eventuella bristområden.
Det är en avgörande omständighet,
att det ökade sparandet betyder en
ändrad konsumtionsinriktning, vilken
åtminstone på någon sikt måste bidraga
till lösningen av det arbetskraftsproblem
man så mycket talar om. Och därvid gäller
det framför allt att se till att byggnadsindustrien
får möjligheter att rekrytera
personal från de nya årskullar,
som nu strömmar ut på arbetsmarknaden.
Endast därigenom kan man motverka
den betänkliga stegringen av genomsnittsåldern
för byggnadsarbetarna.

Det är nu snart tio år sedan riktlinjerna
för det bostadssociala programmet
drogs upp. Därvid utgick man från erfarenheter,
som låg 10 å 20 år tillbaka
i tiden. Man räknade med att den stora
massan av inkomsttagare inte hade någon
egen sparkraft av nämnvärd betydelse.
Under de senaste 20 åren — och
i synnerhet under de senaste 10 åren
— har de stora gruppernas inkomstförhållanden
avsevärt förbättrats. De sammanlagda
inkomsterna i samhället har
ökats kraftigt — även bortsett från inflationen.
Dessutom har en utjämning
av inkomsterna ägt rum. Jag tror därför
att man nu vågar räkna med att människor
i normala inkomstlägen själva
kan prestera en viss sparinsats för att
lösa bostadsfrågan. Jag kan inte inse
annat än att det skulle vara klokt att på
något sätt premiera dem som sparar,
t. ex. genom skattelindring och förtursrätt
i bostadsköerna.

Jag vill här genast bemöta en invändning,
som jag vet att man kommer att
göra. Är det meningen, säger man, att
de rika skall gynnas på bekostnad av

Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. in.

de fattiga och kanske dessutom barnrika?
Detta är ett alldeles felaktigt sätt
att se saken. Ingen vill ta bort det stöd
samhället ger dem som inte själva kan
lösa sin bostadsfråga på ett rimligt sätt.
Tvärtom har högerpartiet föreslagit förbättringar
i den i verklig mening bostadssociala
verksamheten. Det säkerligen
alldeles övervägande flertalet inkomsttagare
måste emellertid betala vad
deras hyra kostar —• antingen de gör det
genom direkt hyresbetalning eller genom
en kombination av hyror och skatter.
För dessa skulle en ökad spannsats,
som kunde ge flera billigare bostäder,
vara en god affär. Vad det gäller
är emellertid att få i gång sparandet. För
detta ändamål behövs omedelbara konkreta
åtgärder, som gör det lockande att
spara.. Vi är övertygade om att det av
oss föreslagna skattefria bostadssparandet
har den effekten.

Detta problem kan också illustreras på
annat sätt. Inköpen av bilar har under
senare år tagit synnerligen stor omfattning.
I och för sig finns ingenting
att invända häremot, men är det inte
så att dessa bilköp i stor utsträckning
sker med pengar, som vederbörande
kanske hellre skulle velat använda till
höjande av sin bostadsstandard, om han
haft några möjligheter därtill? Människorna
skall givetvis själva avgöra, hur
de vill fördela sina utgifter mellan bostaden
och andra ting som de eftertraktar.
Konsumtionsvalet måste vara fritt,
så att den som i själva verket vill ha
en bostad eller en bättre bostad inte
förhindras att använda sina pengar till
det och därför köper bil, ehuru bilen
kanske står som nummer 2 på önskelistan.
Bilmarknadens uppsving vederlägger
teorien om den normala inkomsttagarens
oförmåga att spara.

Det gäller emellertid icke endast det
sammanlagda utrymmet, som kan ställas
till förfogande för bostadsbygge, utan
också den effektivitet, med vilken detta
utrymme utnyttjas för produktiva uppgifter.
Statsutskottet gör i sitt utlåtande
en synnerligen egendomlig och minst
sagt diskutabel kalkyl över de resultat,
till vilka den av högern skisserade bo -

stadspolitiken skulle föra med avseende
på hyrorna. Utskottet förutsätter därvid
utan vidare att byggnadskostnadsnivån
skulle bli oförändrad. Men det är ju just
den förutsättningen, diskussionen gäller.
Högerförslaget syftar till att tvinga fram
en sänkning av byggnadskostnaderna.
Detta är enligt vår uppfattning den centrala
uppgiften för all bostadspolitik
just nu. Den fråga utskottet skulle ha
besvarat är naturligtvis: Finns det rimliga
utsikter för en byggnadskostnadssänkning
med de metoder högerpartiet
antytt? Denna fråga avstår man från att
på ett tillfredsställande sätt belysa. Man
kan naturligtvis inte utan vidare bevisning
påstå, att högerlinjen icke skulle
ge de avsedda resultaten. Jag tänker
mig att debatten i sommar inför valet
kommer att följa den linjen. Det räcker
emellertid inte med att förklara, att högerpartiets
politik är felaktig. Majoriteten
är skyldig att antingen visa hur
den vill bära sig åt för att sänka byggnadskostnaderna
eller också medge att
man inte ser några utvägar. Detta betyder
att man helt enkelt accepterar ett
orimligt realt hyresläge men försöker
gömma fakta för allmänheten genom att
lägga en väsentlig del av de verkliga hyrorna
på skattsedeln genom en alltför
långsam avvecklingstakt beträffande subventionerna.

Generella bostadssubventioner är ett
hinder för kostnadsnedpressande konkurrens.
De fungerar faktiskt såsom ett
slags skyddstull, som går rakt igenom
landet. I skuggan av den konserveras
kostnadsnivån, helt enkelt därför att
ingen part bär ett tvingande intresse av
att bringa ner sina kostnader till en
lägre nivå än villkoren för subventionerna
gör nödvändigt. Staten har på senare
tid sökt nå resultat i produktionsfrämjande
riktning genom att organisera
byggnadsforskning, inrätta maskinlånefond
m. in. Härom är inte annat än
gott att säga. Men rationaliseringen inom
en industri kommer inte till stånd bara
därför att man ordnar forskningsnämnder;
i praktiken går det inte till på det
sättet. Rationalisering är ett uttryck för
ett kostnadsmedvetande, som ständigt

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Nr 20.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

måste hållas levande. Detta förutsätter
att man inte avtrubbar konkurrensviljan.
Jag kan uttrycka saken så, att en
förutsättning för byggnadsindustriens
rationalisering är att bostadspolitiken
rationaliseras, att vi på nytt får ett risktagande,
ett fritt konsumtionsval och eu
konkurrens på lika villkor mellan olika
företag och företagsformer. Naturligtvis
har tio års bostadspolitik av socialistisk
modell skapat en tröskel, som måste
passeras innan vi är framme vid den
punkt, där rationaliseringarna får sin
fulla genomslagskraft och tvånget att sänka
kostnaderna hela sin verkan. Detta är
emellertid inte något skäl för att fortsätta
att höja tröskeln, utan tvärtom
bör omedelbara åtgärder vidtagas i syfte
att hyvla av den. .lag hoppas innerligt
att de svenska socialdemokraterna inte
skall behöva komma i det läget, där deras
franska partivänner i dag befinner
sig. Men gör man inget, undslipper man
inte att ta den situationen i en kanske
inte alltför avlägsen framtid.

Vilka förutsättningar av teknisk art
för en snabb rationalisering inom byggnadsindustrien
föreligger då? Å ena sidan
har det uppenbarligen sina risker
att föregripa en teknisk utveckling, att
diskutera framtida vinningar. Å andra
sidan lovar nya material och nya metoder
så mycket, att man bör vara beredd
att satsa hårt på dem. Olika slag
av monteringsbyggen, fabrikstillverkade
element, moderna maskiner, lättare och
billigare material håller på att växa fram.
Att se till att experimenten fortsätter
■och att de nådda resultaten kommer till
största möjliga användning, är en angelägen
uppgift. Det är emellertid inte
en uppgift för staten utan för de människor,
som av egen drift tagit på sig
de risker och det arbete som erfordras.
Vad det allmänna kan göra är främst
att undvika att lägga hinder i vägen för
byggnadstekniker och byggnadsföretagare,
som ägnar sina krafter åt dessa problem.
Vi kan avpolitisera och avbyråkratisera
byggnadsfrågan.

I själva verket är det denna grundtanke,
som ligger bakom högerpartiets
bostadsmotion.

För att konkret belysa vilka möjligheter
till kostnadssänkning som på teknikens
nuvarande ståndpunkt finns har
de sakkunniga, med vilka vi samarbetat,
utfört en del beräkningar. Dessa har lett
till det resultatet, att man för att kunna
uppnå kostnadssänkning av större betydelse
i viss utsträckning måste frångå
de hustyper, som dominerat under efterkrigstiden.
Man kan utan överdrift
påstå, att den enhetliga typ av bostäder,
till övervägande del i form av 3-vånings
lamellhus, .som översvämmat landet
under efterkrigstiden, inte är den
billigaste bostadstyp som kan väljas. Det
finns andra typer, som är både billigare
och bättre. En utväg att gå är att i större
utsträckning bygga höga hus. Såsom
vi visat i motionen bör det för den typ
av höghus som där närmare beskrivits
vara möjligt att sänka produktionskostnaderna
med storleksordningen 12 procent.
Vi har också visat på möjligheten
att bygga en- och tvåfamiljshus av norsk
typ, Selvaaghus, modifierade till godtagbar
svensk standard.

Det finns ingen anledning antaga, att
de överslagskalkyler som vi gjort i motionen
inte skulle hålla. Allt tyder också
på att de lägenheter, som kommer att
produceras till dessa kostnader, blir godtagbara
som familjebostäder. En viss
förenkling har genomförts och vissa begränsningar
i standarden medräknats,
med vad en familj behöver finns i lägenheten.
Höghuslägenheten avviker över
huvud taget inte från vedertagen standard.
Naturligtvis är det inte vår tanke,
att man skulle tvinga medborgarna att
bo på ett visst sätt, som vi angivit. Var
och en skall ha frihet att bo så bekvämt
som han själv anser sig ha råd till. Vårt
experiment ger endast ett exempel på
vad som kan betraktas som nödvändigt.
Vad de boende därutöver vill ha skall
de naturligtvis ha möjligheter att skaffa
sig för den händelse de är beredda att
betala vad det kostar. Jag bortser då
naturligtvis från de bostadssociala fall,
vilka vi bär gemensamt ansvar för.

Det är inte heller vår mening att försöka
lansera någon ny patentlösning. De
två beräkningarna är endast avsedda

Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

som exempel. Det finns säkerligen många
fler lösningar. Att vi valt att presentera
just dessa exempel beror för höghusets
del bland annat på att produktionen av
denna hustyp omfattar de flesta av de
moment, som är föremål för rationaliseringssträvanden,
d. v. s. billigare
stadsplaner, bättre utnyttjande av tomt,
seriebyggnation, maskindrift, bättre värmeekonomi
etc. Vi anser också att det
finns skäl att omhulda en- och två-familjshusen.
Dessa småhus mobiliserar,
både när det gäller att bygga och förvalta,
en arbetsinsats, som annars ej
blir gjord.

I en diskussion om bostadsfrågan kan
man inte gå förbi förhållandena på arbetsmarknaden.
Jag delar helt den uppfattningen
att löner och andra arbetsvillkor
skall regleras genom frivilliga
överenskommelser mellan arbetsmarknadens
parter. Staten har inte med den
saken att skaffa. Samtidigt måste det
emellertid framhållas, att just på byggnadsområdet
och kanske särskilt i Stockholm
råder förhållanden, som bör läggas
till rätta, och dem har vi råkat in i till
stor del genom de generella subventionerna.

Byggnadsindustrien arbetar i stor utsträckning
med delvis föråldrade och
framför allt oerhört inkrånglade bestämmelser,
särskilt i fråga om ackordsprissättningen.
Här behövs att en rationalisering
kommer till stånd. Den tekniska
utvecklingen får inte hämmas av en
orimlig konservatism i avtalen. På senare
tid lär man ha gått in för att göra
ackordsjusteringar i syfte att möjliggöra
att nya arbetsmetoder införes. Fortfarande
finns emellertid många ackordssatser
kvar att justera.

Såvitt jag kan förstå är det inte enbart
en fråga om förhandling i vanlig
ordning mellan parterna. Fn produktivitetshöjande
prissättning måste baseras
på ett tillförlitligt underlag av tekniskekonomiska
data. Tillräckligt sådant material
har man inte ännu. Ytterst få
ackordssatser lär vara baserade på arbetsstudier.
Tiden torde vara mycket
lämplig för reformer, nu då arbetstekniken
är stadd i snabb omvandling. Par -

terna på byggnadsmarknaden har icke
skrivit på saltsjöbadsavtalet om arbetsstudier.
Det är ytterst angeläget att byggnadsmarknadens
parter ägnar dessa problem
uppmärksamhet. Konsumenterna
har rätt att fordra att vinsterna av byggnadsarbetets
rationalisering i största
möjliga utsträckning kommer dem till
godo. Nya arbetsbesparande maskiner
och metoder har till yttersta syfte att ge
konsumenterna billigare varor. Samtidigt
bör de bereda de arbetande bättre
inkomster. En fördelning mellan dessa
båda intressenter måste emellertid komma
till stånd. Vid den fördelningen får
man inte glömma konsumenterna, som
i själva verket har rätt att göra anspråk
på huvuddelen av rationaliseringsvinsterna.
Så har utvecklingen varit, och sådan
är den inom huvuddelen av svenskt
näringsliv. Det finns ingen anledning till
att den icke skulle genomföras efter
samma huvudlinjer i byggnadsindustrien.
Hyresgästen är också konsument.

Den rationalisering, om vilken jag talat
i hela mitt anförande, måste emellertid
också omfatta de administrativa
förutsättningarna för byggandet. Den
som bygger har att rätta sig efter föreskrifter,
som utfärdats bland annat av
byggnadsstyrelsen, b ost a d s s t y r ed sen,

stadsplanemyndigheter, byggnadsnämnd,
hälsovårdsnämnd, brandmyndigheter, civilförsvarsmyndigheter,
elverk, gasverk,
vattenverk, hissinspektion och yrkesinspektion.
Alla dessa myndigheter har utfärdat
detaljerade föreskrifter om liur
man skall bygga. Många av de tekniska
föreskrifterna anses orsaka onödiga merkostnader.
På många punkter har också
de olika myndigheterna utfärdat olika
bestämmelser. De olika städerna har
också mycket varierande föreskrifter,
vilket bland annat leder till svårigheter
att standardisera vissa slag av byggnadsmaterial.
De detaljerade föreskrifter, som
lämnas rörande husens bredd och höjd,
förläggning av trappor, ordnande av belysningsförhållanden
etc., leder också
till onödigt höga kostnader. Kunniga
byggnadstekniker har uppskattat de besparingar,
som skulle kunna göras, om
konstruktörerna finge frihet att välja

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Nr 20.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen in. m.

mest ekonomiska lösningar, till 5 å 7
kronor per kvadratmeter och år. Enbart
genom att göra rent hus med onödiga
byggnadsföreskrifter skulle vi således
kunna nå en kostnadssänkning, som är
av samma storleksordning som de subventioner,
som nu utgår.

Man bör vidare inte underskatta de
kostnader, som föranledes av den stora
mängd av myndigheter, som skall yttra
sig i ett byggnadsärende. Vi har en mycket
dyrbar administrativ apparat. Det är
inte bara de statliga och kommunala organen
som kostar pengar. Byggnadsföretagarna
förorsakas också dryga kostnader.
En samordning och förenkling av
de administrativa procedurerna är
ofrånkomlig, om vi vill kunna sänka
byggnadskostnaderna.

Herr talman! Jag har förut nämnt att
den nya rationaliserade bostadspolitiken
kräver möjligheter till konkurrens på
lika villkor mellan olika företag och företagsformer.
Utskottets talesman, herr
Bergman, var inne på saken. Jag vill gärna
ta upp en del av de synpunkter, som
han framförde. Jag fick emellertid inte
klart för mig, vilka motiv han verkligen
ansåg sig kunna åberopa för den betydande
favör, som dessa s. k. allmännyttiga
företag får. Han nämnde att den
största fördelen består i att de får möjlighet
att låna upp medel till 100 procent
av anskaffningskostnaderna, under
det att motsvarande siffra för de enskilda
företagarna är ungefär 15 procent
mindre. Men därutöver får de allmännyttiga
företagen en räntefavör, i det att
de topplån, som dessa företag får, löper
med en ränta, som är l1 /2 å 2 procent
lägre än den som de enskilda byggnadsföretagarna
måste betala på sina topplån.

Det rör sig här om stora belopp. Jag
skall ta ett exempel. Ett av våra allmännyttiga
bostadsföretag har under en
följd av år producerat för sammanlagt
800 miljoner kronor bostäder. 15 procents
lånefavör gör 120 miljoner kronor.
Om man beräknar räntefavören till 2
procent, får detta företag per år en räntefavör
på någonting mellan 2 och 21/2
miljoner kronor. Man kan nu fråga sig:

Vart går dessa pengar? Bygger de allmännyttiga
företagen dyrare, så att denna
kapitalsubvention eller räntesubvention
— vilket man vill kalla det — erfordras
för att täcka de högre byggnadskostnaderna?
Jag skulle knappast tro att
så är fallet, ty det göres ju gällande, att
dessa företag bygger billigare. Då kan
man fråga sig, om dessa pengar går till
hyresgästerna. Såvitt jag vet, är hyrorna
desamma i de allmännyttiga företagens
hus som i andra hus. Kalkylerna granskas
av bostadsstyrelsen, och jag har inte
kunnat finna att där sker en sådan avvägning,
att hyrorna är lägre i de s. k.
allmännyttiga företagens hus.

Men om inte dessa pengar användes
för att täcka högre byggnadskostnader
eller går till hyresgästerna, frågar jag
mig: Vart går då pengarna? Det gäller
ju dock skattebetalarnas pengar. Företagsformen
är sådan, att det inte är fråga
om några statliga eller kommunala
företag. Det är ej möjligt att få insyn i
huir denna verksamhet bedrives. Här
vore det på sin plats att få en förklaring,
vart pengarna går, och sedan vore
det väl skäl att de, som bär ansvaret för
denna verksamhet, föranstaltar om möjligheter
till insyn så att öppet kan bedömas,
hur stödet användes och vart det
går. Stödbeloppen ökar ju också snabbt
— det företag jag tänker på bygger numera
för någonting mellan 150 och 200
miljoner kronor om året. Om man räknar
på samma sätt som jag nyss gjorde beträffande
låne- och räntefavören, ökas
den sistnämnda med 21 /miljoner kronor
om året. Det finns alltså starka skäl
för att vi får höra om denna sak.

Herr talman! Enligt den uppfattning
som vi givit uttryck åt i högermotionen
måste bostadsfrågan fördomsfritt omprövas.
Det är av vikt att detta sker utan
alltför långa dröjsmål. Bostadsköerna
tränger på. Stora delar av vårt nuvarande
bostadsbestånd hotas att bli förvandlat
till slum genom eftersatta reparationer
och eftersatt underhåll. Kapitalbildningen,
som skulle möjliggöra nybyggande
och ersättningsbyggande, sackar
efter. Vi måste komma till en annan
tingens ordning.

Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Med detta ber jag att få instämma i de
av herr Bergh redan ställda yrkandena.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talmani Det är naturligtvis litet
svårt att variera konfekten, när vi brukar
hålla en bostadsdebatt här i riksdaken
kanske ett par gånger om året. När
jag har lyssnat til! företrädarna för oppositionen,
har jag inte precis funnit
något nytt i det hela, såvida jag inte såsom
nytt skall räkna den något förunderliga
tågordning för finansieringen av bostadspolitiken
i fortsättningen, som hav
presenterats av folkpartiet. Det har varit
en repetition av gamla argument, och
om jag nu blir tvungen att göra mig
skyldig till en repetition av samma slag,
bryter jag alltså inte stilen.

Herr Bergh började sitt anförande
med en deklaration, att bostadspolitiken
hade misslyckats. Han har sagt det
många gånger tidigare, och då han för
den uppfattningen till torgs, stöder han
sig på uttalanden, som har gjorts av bostadsstyrelsens
chef någon gång på 1940-talet, då man väl inte kunde bedöma och
förutse de ansträngningar på det samhällsekonomiska
området, som vi har
haft att genomlida under åren 1950—
1952.

Herr Bergh anför vidare, att de verkliga
hyreskostnaderna inte är redovisade
i dagens hyror, ty de verkliga hyreskostnaderna
utgör en kombination av
vad vi betalar enligt våra hyreskontrakt
och vad som kommer på skattsedlarna.
Det är klart, att det ligger en del i det
resonemanget. Det skall ingen bestrida.
Men tack vare den ordningen hjälper
man genom den förda bostadspolitiken
de många som bäst behöver hjälp, vilket
man inte skulle kunna göra, om man
renodlar det hela, såsom herr Bergh anser
att man skall göra, och alltså låter
bostadskostnaderna i deras helhet bestämma
hyrorna och genomför den skattesänkning
som ett sådant förfarande
skulle möjliggöra. Finessen i vår bostadspolitik
är att det är en social bostadspolitik.
Det är kanske svårt för
herr Bergh att förstå det eller, om han
förstår det, att gilla det, men för majo -

riteten av riksdagsledamöterna har det
väl varit alldeles uppenbart, att det är
riktigare med en bostadspolitik, som
om man ser den i samband med skattepolitiken
innebär en viss överflyttning
av medel från dem som har möjlighet
att avstå därifrån till dem som i första,
hand behöver hjälp.

Kammaren fick kanske en något felaktig
uppfattning av den allmänna situationen,
när herr Bergh gjorde gällande,
att till de verkliga hyreskostnaderna
kommer de väldiga summor, som var
och en får betala på den svarta börsen,
när han skall ha en lägenhet. Visst är
jag underrättad om dessa allt annat än
lustiga fenomen, som förekommer i de
allra största städerna, där bostadsbristen
är mest markerad. Men att säga, att
svartabörshandeln i fråga om lägenheter
är ett slags generell företeelse, är
inte att uttrycka sig adekvat och riktigt.
För närvarande produceras i det bär
landet omkring 50 000 lägenheter per
år, och jag tror inte att svartabörshandeln
har någonting att göra med det tillskottet.
Om jag dessutom pekar på de
byten av gamla lägenheter, som förekommer
på de orter, där läget inte är
så ansträngt, är det ganska klart att
man inte får överdimensionera talet om
svartabörshandeln på lägenheter.

När herr Bergh presenterade högerpartiets
riktlinjer för bostadspolitiken,
sade han, att högern är väl införstådd
med att bibehålla de sociala rabatterna,
och i den reservation, som föreligger
från högerhåll, har man till och med
velat satsa ytterligare på de allra lägsta
inkomsttagarna genom att föreslå en förstärkt
bottenlijälp på 100 kronor för de
stora barnfamiljerna. Men, säger herr
Bergh, högern vill inte vara med om de
generella subventionerna.

De generella subventioner, som betyder
något i det här sammanhanget, infördes
ju 1951 med högerns bifall i de
båda kamrarna. De tillkom dä såsom ett
tillfälligt arrangemang för att sänka de
höga byggnadskostnaderna, som eljest
skulle ha fört med sig alldeles orimliga
hyreshöjningar. Vid det tillfället gjordes
en deklaration, som godtogs av riks -

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Nr 20.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m, m.

dagen med mycket stor majoritet, att
dessa generella subventioner skulle avvecklas
i den takt som kostnaderna inom
byggnadsverksamheten komme att
sjunka.

Jag tror att vi har följt den rekommendationen
så nära som vi kunnat. Jag
hörde också att herr Bergman i Göteborg
som sin mening deklarerade, att vi
kanske har gått litet friskare till väga
här än vad en del byggnadsföretagare
skulle anse vara riktigt korrekt. För min
egen del tror jag nog att man inte kan
vänta med avvecklingen av de generella
subventionerna tills varenda byggnadsproducent
här i landet anser, att kostnadsläget
sjunkit så mycket att man kan
acceptera avvecklingen. Den kostnadssänkning
som har ägt rum på det här
området har väl korresponderat med
den plan för avvecklingen av de generella
subventionerna, som regeringen
har redovisat, och innan regeringen redovisar
den ytterligare avveckling som
skall ske med utgången av 1954 har bostadsstyrelsen
vid granskningen av varje
preliminärkalkyl kunnat inregistrera,
att även den avvecklingen av de generella
subventionerna torde stämma rätt
väl med vad man har att räkna med,
om ingenting speciellt inträffar under
det sista halvåret.

Nu säger högern: Låt oss i stället gå
raskare till väga, låt oss i stället för en
krona ta två kronor den 1 januari 1955,
och låt oss parallellt med detta göra
slut på den räntesubvention, som är den
andra delen av de generella subventionerna
i bostadspolitiken. Inom parentes
vill jag säga, att man må tala hur vackert
som helst om att vi här måste
skynda på med rationaliseringen och
få till stånd en billigare produktion —
jag skall komma tillbaka till det senare
— men i sak är det ju ganska otillständigt
att på det sätt som jag tyckte att
herr Wehtje gjorde i sitt anförande beskylla
våra byggande företagare för liknöjdhet
i detta avseende. Herr Wehtje
äi ju, om man drar ut konsekvenserna
av hans resonemang, inte riktigt snäll
mot sig själv i sin egenskap av byggande
företagare.

Nu vill högern, som sagt, att vi skall
gå snabbare till väga och avveckla kvickare.
Det måste omedelbart innebära en
hyresstegring. Utskottet har uppskattat
den till mellan 15 och 20 procent. I det
långa loppet är det självfallet, att denna
hyresstegring kan jämnas ut och balanseras
tack vare de framsteg vi kan
göra med rationaliseringen på detta område.
Men att försöka inbilla folk, att
en avveckling av de generella subventionerna
skulle utlösa så mycket av dolda
krafter och hemliga möjligheter på
det här området, att man som en omedelbar
följd härav skulle slippa hyresstegringar
av mycket väsentlig karaktär,
är ju att fara med falska prognoser.
Det är ingen tvekan om det. Då står vi
ju inför frågan, om vi med berått mod
skall ta en allmän stegring redan inom
ett halvt år av produktionskostnaderna
och därmed också aktualisera en allmän
upplyftning av hyresläget här i landet,
cn upplyftning som även skulle komma
att omfatta 40-talshusen och förkrigshusen,
ty varje praktisk människa
vet, att vill man ha det något så när
lugnt på hyresmarknaden, kan man inte
ha alltför vida latituder mellan de lägsta
och de högsta hyrorna på bostadsmarknaden.
Nu vet jag inte om detta
resonemang ligger i bakgrunden av högerns
tankegångar och är ett icke uttalat
argument. Jag skall avstå från att ha
någon uppfattning på den punkten.
Skulle det vara så, är det någon rim och
reson i det hela. I annat fall är det ett
försök att slå blå dunster i ögonen på
folk, om man säger, att vi skall kunna
följa högerns linje när det gäller de nya
bostäder som byggs 1955 och 1956 utan
att det återverkar på hela bostadsbeståndet,
som vi har i den fria marknaden.

Det är alldeles uppenbart att en sådan
utveckling på den essentiella punkt
som hyran är i den enskildes budget
inte kan förekomma utan återverkningar
på andra områden. Tror herr Wehtje
som den företagarrepresentant han är,
att de anställda i hans företag och andra
anställda här i landet skulle sitta med
armarna i kors och säga: vi får ta den -

Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

na prisstegring och nöja oss med det?
De kommer naturligtvis omedelbart att
begära att bli sulagerade med högre
löner och kommer att resa sådana krav
vid nästa avtalsförhandling. Herr Welitje
och jag har haft så många resonemang
på detta område, att herr Wehtje — och
även herr Bergh —• torde veta lika bra
som jag, att om den svenska industrien
vill ha goda konkurrensmöjligheter på
världsmarknaden — och det är ju angeläget
för oss alla, vilken grupp vi än
företräder — måste dess löneläge ses i
relation till löneläget i de konkurrerande
länderna. Detta är inte någon
oväsentlig faktor i sammanhanget.

Om man drar ut konsekvenserna av
högerns tankegångar, aktualiseras alla
dessa frågor. Vill man föra en diskussion
är det därför riktigt, att man redovisar
dem till sitt slut och inte stannar
på halva vägen.

Herr Bergh säger vidare, att socialministern
har ju ändå inte varit alldeles
petrifierad i hjärnvindlingarna — nu
använde han inte det uttrycket, men
innebörden var ungefär detta — ty han
har ju ändå följt högerns rekommendation
i fråga om avvecklingen av de generalla
subventionerna. Ja, detta är att
inregistrera litet blommor för den egna
partilinjen, som inte är riktigt motiverade.
När de generella subventionerna
infördes, sades det ifrån att de
skulle avvecklas i takt med en kommande
byggnadskostnadssänkning. Det
är den linjen som socialministern har
följt, och att högern sedan under de senaste
månaderna visat en glädjande och
kanske också i det långa loppet fruktbärande
aktivitet när det gäller byggnadsrationaliseringsfrågor,
har inte något
med den av herr Bergh dragna slutsatsen
att göra.

De byggnadstekniska föreskrifterna
har ju varit uppe i debatten och berörts
av praktiskt taget alla talare. Även
här ville tydligen herr Bergh inregistrera
vissa poäng för sin egen del, när
han säger att högerns intresse för dessa
frågor under det sista året kanhända
har gjort, att vi kan förvänta resultatet
ganska snart. Dessa frågor är mycket

svåra. Här kommer vi in på tekniska
frågor, arbetarskyddsfrågor, frågor som
hälsovårdsnämnderna är intresserade
av, och man måste här göra en rad sociala
bedömanden. Följaktligen, det
skall gudarna veta, är det inte något
hastverk att utarbeta en ny byggnadslag
och en ny teknisk byggnadsstadga.
Man har arbetat med detta sedan år
1947, och efter vad som sagts mig har
man nu kommit till slutskedet. Jag vågar
inte avge några mera bestämda löften,
men de samtal jag har haft med
de ansvariga på detta område ger mig
anledning att tro, att vi inte skall behöva
vänta alltför länge förrän resultatet
av utredarnas ansträngningar skall
ligga på regeringens bord. Nu vill reservanterna
— jag vill minnas att det
säges i både höger- och folkpartireservationerna
— att riksdagen skall uttala
sig för att dessa utredningar skall påskyndas.
Riksdagen kan naturligtvis göra
det, men jag tror inte att detta spelar
någon praktisk roll, eftersom utredningarna
nu arbetar i den takt som de
orkar med — något hastverk vill vi
inte ha.

Högerns insatser i rationaliseringsarbetet
har bl. a. bestått i att man på det
hållet sedan tre kvarts år tillbaka har
talat om att i partiets regi bygga ett Selvaaghus.
Det är klart att detta är ett
välkommet initiativ, och personligen av%
aktar jag resultatet med stort intresse.
Om jag får vara lika angelägen som herrar
reservanter, kunde jag ju tillåta mig
att hemställa, att högern påskyndar byggandet
av Selvaaghuset så att vi snarast
möjligt får de erfarenheter som det
eventuellt kan ge oss i våra gemensamma
strävanden.

Herr Bergh talade till slut om att socialdemokratiens
bostadspolitik präglas
av ett statiskt betraktelsesätt. Självfallet
skulle den motsatta attityden vara att
finna i högerns dynamik när det gäller
dessa frågor. Den dynamiken är emellertid
litet överdriven, om den, därest riksdagen
följde högerns linje, skulle leda
till att man omedelbart och abrupt finge
den liyresstegring som jag här har talat
om, med de konsekvenser detta medför

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Nr 20.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

på hela läget i fråga om vårt lands ekonomiska
stabilitet.

Herr Ohlon föredrog väl mera å pliktens
vägnar några allmänna kritiska synpunkter
på bostadspolitiken samtidigt
som han var angelägen att understryka
att folkpartiet var överens med regeringen
om de bostadspolitiska linjerna
på praktiskt taget alla punkter. Det nya
i folkpartiets linje är att man nu vill
skaffa pengar till skattesänkning genom
en helt annan metod för finansieringen
av egnahemslånens subventionsdel och
tilläggslånen, som ju också har karaktär
av subventionslån. Det är en intressant
fråga. Det kanske egentligen inte i första
hand är min sak, utan finansdepartementets,
att svara för den, men jag kan
ändå inte neka mig nöjet att i allra
största korthet säga någonting om verkningarna
av den nya linjen i folkpartiets
bostadspolitik.

Detta är ingen bokföringsfråga, säger
herr Ohlon, utan här har man verkligen
funnit Columbi ägg, som skall ge oss ett
par hundra miljoner kronor att sänka
skatterna med. Herr Ohlon citerade därvidlag
utskottsreservationen, men han
citerade den icke fullständigt. I folkpartireservationen
säges följande: »Som
utskottet ovan framhållit, kan det nämligen
beräknas, att vid utgången av innevarande
budgetår hittills med skattemedel
avskrivits ca 470 milj. kronor på
investeringsanslagen till lånefonden för
bostadsbyggande.» Där stannade herr
Ohlon, och det skulle väl kunna vara honom
förlåtet. Reservationen fortsätter
emellertid med följande: »Samtidigt har
emellertid endast ca 320 milj. kronor
från fonden utlämnats som räntefria stående
delar av egnahemslån.» Riskfonden
uppgår således enligt folkpartiets reservation
inte till 470 utan till 150 miljoner
kronor. Till saken hör att även den
siffran är felaktig, vilket folkpartiet kan
kontrollera på bostadsstyrelsen vilken
minut som helst. Den riktiga siffran är
130 miljoner kronor.

Det är ju så, att i lånefonden för bostadsbyggande
samlas upp dels de räntebärande
egnahemslånen, dels de räntebärande
tertiärlånen men dessutom sub 4

Första kammarens protokoll 1954. Nr 20.

ventionen till egnahemsbyggarna. Folkpartiet
har inte sagt att man skall göra
någon ändring när det gäller subventionen
till egnahemsbyggarna. Tvärtom understryks
i dess motion, som man emellertid
i reservationen på rätt väsentliga
punkter har sprungit ifrån, mycket hårt
att i fråga om själva låneformen ifrågasätter
man ingen ändring. Folkpartiet
har i en annan reservation förklarat sig
vilja ställa en garanti för att egnahemsägarnas
subventioner inte skall drivas
in, i varje fall inte inom de närmaste
tio åren. Om folkpartiet sålunda icke vill
åstadkomma en försämring för egnahemsägarna
— vad blir då resultatet av
användningen av den så mycket omtalade
riskfonden? Kungl. Maj:t begär till
lånefonden för egnahemsbyggandet 400
miljoner kronor. 25 procent av detta
skrivs av från driftbudgeten, således
100 miljoner kronor. De räntefria stående
delarna eller subventionerna till egna
hem uppgår för närvarande, med ett egnahemsbyggande
på 13 000 å 14 000 egna
hem, till i runt tal 100 miljoner kronor.
Följaktligen är det för närvarande egnahemsägarnas
subvention som skrivs av
och ingenting annat.

Då säger man från folkpartiet: Så där
jämnt gick det inte tidigare, utan vi har
faktiskt kvar en riskfond på 130 miljoner
kronor från tidigare år. Nu är egnahemsbyggandet
i uppåtgående. Nedgången
efter den kraftiga kostnadsstegringen
har efterträtts av ett intresse att
bygga fler egnahem. Ponera att vi skulle
få ett egnahemsbyggande i närheten av
vad vi hade 1946 och 1947. Detta är ett
par år, som man från oppositionens sida
gärna talar om såsom de år som var
präglade av god aktivitet på byggnadsområdet
i vårt land. I så fall kommer
det nästa år att behövas 130—140 miljoner
kronor för att klara subventionen
till egnahemsbyggarna. Om man inte vill
försämra det för dessa, göra om subventionerna
till räntebärande egnahemslån
och därmed höja bostadskostnaderna,
står vi nästa år i det läget — jag
utgår i mitt resonemang från folkpartimotionen,
som innebär att lånefonden
för egnahemsbyggarna icke skall ändras

Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

— att det inte finns ett öre kvar i den
s. k. riskfonden. Här har staten lämnat
ut lån på ungefär 1 500 miljoner kronor
nästa år, lån som ligger så högt i
topp att den fria kreditmarknaden inte
vågar engagera sig. Då är detta en bokföring,
herr Ohlon, som sannerligen
ingen ansvarig företagsledare ett ögonblick
skulle våga reflektera på. Det är
ju fråga om lån som ligger över 50 procent
av taxeringsvärdet och går upp till
85, 90, 95 procent. Om vi följer den linjen,
att vi inte skaffar pengar till den
avskrivning på egnahemslånefonden som
blir nödvändig nästa år, har vi inte ett
vitten i riskfond för en och en halv miljard
som står ute i topplån.

Nu hav jag utgått från folkpartiets motion.
Om jag emellertid ser bort från
den och ett ögonblick sysslar med folkpartiets
reservation på denna punkt
samt försöker tolka den så välvilligt som
möjligt, sett ur folkpartiets synpunkt, då
kan jag naturligtvis säga mig: Det är ju
inte meningen här att man skall skriva
bort alla de 100 eller 130 miljonerna på
ett år. Man skall introducera ett system
med löpande bidrag för att betala priset
på pengarna för tilläggslånen till
flerfamiljshusen och priset på pengarna
för subvention till egnahemsverksamheten,
och, som det heter och som herr
Ohlon uttryckte det, en mindre amortering.
Det betyder att staten skall gå ut
och låna 250 miljoner i den fria marknaden
och konkurrera med de företagare,
som kanske har vissa besvärligheter att
skaffa sig krediter i dagens läge. Man
menar att här skall staten boxa sig fram
och se till att den får in dessa 250 miljoner,
och sedan skall avskrivningen på
driftbudgeten gå till vad dessa pengar
kostar, d. v. s. räntekostnaden och en
mindre amortering. Då kan ju riskfonden
räkna några år längre, något som
jag inte förnekar. Men vad blir resultatet
av detta? Jo, denna procedur får
göras om varje år, och statens skuld
ökar varje år, så att vi om en 5—6 år
har skaffat oss en liten näpen skuld på
en miljard kronor. Vi skall betala priset
på pengarna för den skulden varje år
med resultat att det bär löpande bidra -

get inte alls blir så oskyldigt som de nio
å tio miljonerna, utan det blir en ökning
med ungefär det beloppet varje år, och
någon gång i framtiden får vi ett löpande
bidrag som är ungefär lika stort
som den avskrivning vi har i dag. Detta
sker visserligen i en avlägsen framtid,
men det är ändå ett perspektiv som är
både horribelt och rysansvärt.

Detta menar nu folkpartiet är lösningen
i ett svårt läge. Man skall skaffa
pengar till skattesänkning, man är angelägen
att understryka att man inte vill
höja hyrorna, ty det vill inte regeringen,
och man vill inte försämra subventionerna
för egnahemsägarna, ty det
vill regeringen inte heller. Man skall låna
pengar, och sedan skall man ha denna
ackumulerade utveckling av statens
låneskuld och statens löpande bidrag.
Det är ofrånkomligt att detta aktualiserar
en frågeställning: Skall vi låta dem
som har fått subventioner betala dessa
tillbaka — ty denna utveckling kan vi
inte längre stå till svars med? Skall vi
inte göra på det sättet, då får vi gå ut
till det svenska folket och säga: Skaffa
oss nu dessa pengar genom att betala
mera i skatt, så att vi får rent bord med
det här eländet!

Detta är en spekulation i en oviss
framtid, och jag skall för all del inte förneka
att den är rätt karakteristisk för
många inslag i folkpartiets förunderliga
bostadspolitiska linje och karakteristisk
för folkpartiet självt, men jag skulle
bli ytterst förvånad om man i riksdagen
vid moget övervägande skulle ha någon
större veneration för denna äventyrspolitik.

Sedan är det en liten detalj till. När
folkpartiet, som ju i sin motion karakteriseras
av beslutsamhetens friska, rödblommiga
hy, men i reservationen har
kommit över i eftertankens kranka blekhet
på vissa väsentliga punkter, här känner
sig en smula trängt, kryper det bakom
den socialdemokratiska majoriteten
i bostadsutredningen, som hade föreslagit
att man skulle ersätta subventionerna
med löpande bidrag. Det är, som herr
Bergman redan har deklarerat här, så
att den majoriteten sannerligen inte gi -

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Nr 20.

Öl

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen in. m.

vit sig in på någon diskussion och några
resonemang om hur man skall ordna
med avskrivningarna, om man skall skriva
av på samma sätt som nu eller inte.
Detta diskuterar man inte, och det är
den väsentliga skillnaden. Det enda man
säger är att hyrorna inte skall höjas, så
länge det ekonomiska läget i övrigt är
stabilt.

Herr Ohlon slutade med att göra vissa
internationella jämförelser. Han gjorde
det på det charmerande lättsinniga sätt
som präglar även mycket annat i hans
inlägg i den bostadspolitiska frågan.
Herr Ohlon sade: Vi kan ha nytta av en
jämförelse med övriga länder i Europa;
vi skulle till och med ha nytta av en
jämförelse med de skandinaviska länderna.
Jag skall stå till tjänst med denna
jämförelse. Jag har här en rapport från
Europakommissionen, daterad den 10
april 1954, om bostadspolitiken i Europas
olika länder. Jag måste .säga att vi
inte behöver skämmas i det sammanhanget.
I hela denna skara av nationer,
mellan 22 och 25 stycken, kommer Sverige
som nr 3 under 1953 i vad avser
bostadsbyggande per individ. Det är ju
inte så dåligt. Vilka är det som ligger
före oss? Det är Norge, som har ett absolut
rekordartat bostadsbyggande. Där
byggar man ju tiotusentals Selvaaghus.
Jag återkommer nu med min hemställan
till högerpartiet: Skynda på med ert
Selvaaghus så att vi får tillfälle att se
vad det innebär och kanske kan bättra
på våra produktionssiffror också! Norge
ligger som nr 1, Norge har nyproducerat
10,5 lägenheter per 1 000 invånare.
Som nr 2 kommer Västtyskland med
nära 10 lägenheter, men därvid bör man
kanske hålla i minnet, att när Tyskland
redovisar sina 450 000 nyproducerade
lägenheter under 1953, så utgörs ungefär
100 000 av dem endast av reparation
av krigsskadade lägenheter, och det är
möjligt att man reparerar en lägenhet
fortare än man nybygger den från grunden.
Siffran är alltså kanske inte alldeles
adekvat här. Därefter kommer det utpekade
svenska fosterlandet som nr 3 med
en siffra mellan 7,3 och 7,4. Ett land
som ju brukar sättas upp såsom ett före -

döme för oss i andra sammanhang är
Schweiz. Där har man ju en mycket
friare bostadsmarknad och bostadspolitik.
Schweiz redovisar siffran 5,2. Ett
annat land, som framför allt högern under
senare år varit mycket angeläget
att tala om, är England, där en konservativ
regering nu svarar för rusthållet.
Siffran där håller sig omkring 6,5. Här
har det sagts av herr Wehtje: Se till att
vi inte kommer ner i det läge, vari
Frankrike befinner sig i dag! Frankrike
har en nyproduktion på 2,7 vilket skall
jämföras med den svenska siffran 7,3.
Jag håller med herr Wehtje om att vi
inte skall komma dithän, men jag tycker
att det är en smula lång distans
emellan dessa två siffror för att man
såsom ett realistiskt alternativ skall tro
att vi är på väg till något liknande.

Jag skall sedan säga några ord i anledning
av herr Wehtjes anförande. Han
började med att säga, att produktionen
inom byggnadsindustrien ligger efter
den allmänna produktionsutvecklingen i
vårt näringsliv. Ni har lovat ökad produktion
och bättre standard, och ni har
misslyckats med det, säger herr Wehtje.
Han fortsätter med att tala om blåa
ögon. Han kan väl inte gärna i det sammanhanget
åsyfta min ringa person, eftersom
jag för det första inte är blåögd,
varken biologiskt eller mentalt, och för
det andra har jag ju fått uppbära mycken
smälek därför att jag inte vill vara
så blåögd som oppositionen anser att
man bör vara, när man ställer de bostadspolitiska
prognoserna. Vidare säger
herr Wehtje, att han avstår från att fråga,
varför vi har misslyckats, och det
finns kanske skäl till att han avstår därifrån.
Men jag tvingas att här å pliktens
vägar i koncentrerad form upprepa
vad jag sagt många gånger förut. Vi har
haft en väldig omflyttning av det svenska
folket under de sista tio åren med
en invandring på 120 000—130 000 människor
från landsbygden till städer och
tätorter. Därtill kommer att vi i dag härbärgerar
240 000 utlänningar i vårt land.
De gör produktiva insatser i näringslivet,
men de behöver bostäder. Det är
bland annat den förändrade relationen

Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

i bostadskostnaden från tiden före kriget
till nu som är av avgörande betydelse
här. Det har gjorts en undersökning i
Stockholms stad, som visar att om vi
i dag skulle ha samma boendetäthet som
vi hade 1939, d. v. s. det många gånger
åberopade året, skulle det i den här staden
stå 80 000 lediga rumsenheter till
förfogande, och det är möjligt att detta
i stort sett skulle klara av hela bostadskön.
Det har gjorts en liknande undersökning
i Göteborg, som är publicerad
i denna skrift, och den är ganska intressant,
även om den är litet sifferbemängd.
Vid en bostadsräkning 1939—1940 hade
i Göteborg 92 procent av alla gifta män
i åldern över 65 år egna bostäder. Tio år
senare var denna siffra höjd till 99,4 procent.
Ser man sedan på gruppen gifta
män i åldrarna 50—64 år finner man att
1940 hade 96 procent egna bostäder, och
i dag är det 99 procent som har det.

Man kan fortsätta och se på ett annat
intressant statistikmaterial, som visar
att ungdomen gifter sig tidigare nu
än vad de gjorde förr. Detta har visst
sammanhang med deras möjligheter att
få bostäder. Av män i åldern 20—25 år
var år 1920 5,8 procent gifta. Det närmast
följande årtiondet skedde knappast
någon förändring, 1930 var sålunda siffran
5,9 procent. I dag är den siffran
över 17 procent. De gifta lever ju inte
var och en på sitt håll, utan i den alldeles
dominerande utsträckning har de
en lägenhet.

Det är orimligt att bara kasta ut ett
odokumenterat påstående om vad som
skett i samhället på det bostadspolitiska
området och beteckna det som ett misslyckande.
Herr Wehtje säger emellertid,
att den socialistiska bostadspolitiken är
uppenbart misslyckad. Jag vågar hävda
motsatsen, och jag kan till herr Wehtje
kanske också våga säga, att om den av
herr Wehtje rubricerade socialitiska politiken
är lika relativt lyckosam på alla
områden, kanske det har vissa tråkiga
perspektiv för herr Wehtjes politiska
ambitioner i framtiden.

Sedan kommer vi tillbaka till det
ständigt lika aktuella problemet, att vi
måste räkna med att resurserna är be -

gränsade och att vi måste fördela dem
på ett vettigt sätt. Jag har tillåtit mig
säga, att vi skall kunna hålla i gång ett
bostadsbyggande i år som är likvärdigt
med fjolårets. Vissa variationer uppåt
eller nedåt utesluter självfallet inte det
riktiga i en sådan deklaration. Nix visar
det sig i efterhand, att 1953 års resultat
var 51 000 nya lägenheter. Kan vi producera
51 000 nya lägenheter år 1954 —
kanske med en marginal på några tusen
uppåt eller nedåt —- så betraktar jag det
som ett ganska gott resultat. Första kvartalets
siffra i år motsvarar ungefär fjolårets.
Senare siffror har vi inte. Det är
möjligt att vi kan få något fler bostäder
under senare halvåret, men märk väl,
herr Wehtje, vi kan nu, sedan investeringsskatten
slopats, räkna med en annan
investeringslust från industriens sida
än under 1953. I fjol räckte industrikvoten
till för hela året, i år är den slut
redan nu. Jag har åtminstone den uppfattningen,
hur mycket bostadspolitiker
jag än vill vara, att det finns viktiga områden
inom den svenska industrien som
måste tillgodoses under 1954, att man
måste ge dem byggnadstillstånd, även
om det sker på bekostnad av det lägenhetsbyggande
och bostadsbyggande, som
vi naturligtvis skulle kunna få till stånd,
om vi benhårt sade till herr Wehtje och
hans kolleger: »Nu är det slut med kvoten,
nu blir det inte mer industribygge
under 1954.»

Herr Wehtje säger: »Vi måste komma
fram till ett ökat sparande. Låt oss i den
utsträckning, som högerreservationen säger,
komma fram till ett skattefritt bostadssparande
och därvid ge stimulans
till att få de kapitalresurser som behövs
för att bygga flera bostäder. Dess bättre
kan jag emellertid säga, att det inte är
kapitalresurserna som varit flaskhalsen
i vår bostadspolitik. Vi har visserligen
haft besvärligheter då och då, men vi
har lyckats skaffa kapital till bostadsbyggande
så långt som våra andra resurser
har räckt till.

Herr Wehtje tillåter sig ha den blåögda
förhoppningen, att om man inför
ett sådant skattefritt sparande, kommer
folk att spara till bostäder i stället för

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Nr 20.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. in.

att spara till bilar. Men, herr Wehtje,
jag är nästan övertygad om att de, som
köper en bil, har en bostad. Om vi skulle
låta motororganisationerna göra en
enkät bland sina medlemmar för att se,
hur många bostadslösa bilägare vi har
här i landet, skulle herr Wehtje säkert
bli alldeles överraskad av att finna hur
få det är. Under sådana förhållanden
förstår jag inte bakgrunden till herr
Wehtjes resonemang. Skall man gå till
den som har en bostad men som spar
till en bil och säga till honom: »Sluta
upp att spara till bilen! Du skall spara,
men när du har sparat färdigt skall
pengarna användas så att den bostadslöse
skall kunna bygga sig ett eget hem?»
Det är ett hopplöst företag, herr Wehtje,
ty människorna är inte sådana. Hela
detta resonemang om bilar och bostäder
kan möjligen göra sig bra på t. ex. ett
torgmöte i valtiden, men det tål inte en
mera noggrann genomlysning.

Herr Wehtje säger vidare, att det avgörande
är att man kommer fram till
ett förbilligande av byggnadskostnaderna,
och han frågar vad som har gjorts i det
avseendet. Jo, det har tillsatts en nämnd
för byggnadsforskning och byggnadsrationalisering,
och det har ordnats med
en statlig maskinlånefond. Man bör väl
inte förvänta resultaten så där omedelbart
på det området, men att det har
kommit bra i gång är min bestämda
uppfattning. Denna byggnadsrationaliseringsnämnd,
som startade för åtta, tio
månader sedan och alltså nu arbetar sitt
första år, kan räkna med att ha 2 ä 2,5
miljoner kronor att röra sig med varje
år för att sätta in i rationaliseringsfrämjande
projekt. Den här tjocka boken
är dess önskelista, herr Wehtje. Hela
denna bok består av framställningar
från byggnadsföretagare som vill rationalisera
på olika avsnitt inom sin verksamhet
och begär pengar för det. Slutsumman
av deras önskemål representerar
ungefär 2 miljoner, och det bestyrker
väl att intresse inte saknas för
närvarande när det gäller rationaliseringsarbetet.
Allt tal om att den nuvarande
bostadspolitiken omöjliggör för
företagarna att få den stimulans som

konkurrensen och möjligheten till profit
och förtjänst skulle innebära, håller
inte vid en verklig belysning.

De bostäder, som byggs här i landet,
byggs till 80 procent på entreprenad.
En entreprenör lägger in sitt anbud och
får bygget. Kan han bygga till ett pris
som understiger anbudet, får han profit
och förtjänst, och ingen bostadspolitik
och ingen bostadsstyrelse i världen kan
ta ifrån honom denna förtjänstmöjlighet.
Detta är den avgörande synpunkten.
När det talas om att lånegränserna
hindrar den fria konkurrensen, vill jag
därför säga, att även detta argument är
lika svagt. De allmännyttiga bostadsföretagen
bygger i ringa utsträckning i
egen regi. De bygger i stället genom entreprenörer.
Entreprenörerna har alltid
intresse av att rationalisera och bygga
billigare för att tjäna pengar, då de har
avlämnat sitt anbud.

Även om lånegränserna har en viss
betydelse, är den dock mindre än man
gjort gällande i denna debatt. Vad beträffar
ägandet av fastigheter har det
allmännyttiga företaget fått en preferens
helt enkelt därför att det allmännyttiga
företaget är förhindrat att spekulera
och göra personliga förtjänster på
sin äganderätt till fastigheten, vilket den
enskilde ägaren icke kan hindras att
göra.

I ett annat läge — jag vet inte om
herr Wehtje har resignerat och räknar
med att vi skall ha hyresregleringen som
en permanent företeelse i vårt samhälle,
vilket jag inte är så absolut övertygad
om — kan de gamla spekulationstillfällena
på nytt aktualiseras. Det är därför
befogat med skillnad i lånegränserna
beträffande olika slags äganderätter.
Det är endast här som detta spörsmål
kommer in, såsom jag tidigare har sagt.

Det är inte någon dålig behandling av
privata företagare inom en verksamhet,
om staten garanterar 850 000 kronor i
billiga lån, då de bygger ett hus för en
miljon kronor. Vilken företagare i någon
annan verksamhet kan räkna med
en sådan behandling?

Herr Wehtje slutade med att tala om
ackordsbestämmelserna, byggnadsavta -

Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1951 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. in.

len och byggnadsstadgan. Jag är lika
intresserad som herr Wehtje av en reformering
av byggnadsstadgan och de
byggnadstekniska bestämmelserna. Det
är därför vi släpper fram och vill släppa
fram de projekt, som skall komma
till stånd i stockholmstrakten och som
bl. a., om projektorernas beräkningar
håller, skall kunna medföra vad herr
Wehtje här förde på tal, nämligen ett
förbilligande av bostadskostnaderna.

Vad slutligen gäller ackordsbestämmelserna
har herr Wehtje onekligen
närmare väg till byggnadsindustriförbundet
och Svenska arbetsgivareföreningen
genom de avtalsförhandlingar
som varje år pågår än att begära att
regeringen skall lägga sig i en arbetsmarknadsfråga,
som den principiellt inte
lägger sig i på andra områden.

Herr talman! Jag har med detta velat
bemöta de inlägg, som gjorts här i bostadsdebatten.

Herr BERGH (li) kort genmäle:

Herr talman! Det har mer än akademiskt
intresse att diskutera, huruvida
regeringens bostadspolitik har misslyckats
eller inte. Det kan ju tänkas ha
akademiskt intresse så till vida, att man
jämför de mål som är uppsatta med de
resultat som har uppnåtts. Statsrådet
Sträng var inne på detta resonemang ett
litet tag. Han ville negligera nuvarande
generaldirektörens i arbetsmarknadsstyrelsen
auktoritet på området — generaldirektören
har ju gjort en tidsprognos.
Det blir svårare för statsrådet att negligera
de mål, som är uppsatta i arbetarrörelsens
efterkrigsprogram, eftersom
detta program enligt ett uttalande av
statsministern å regeringens vägnar för
några år sedan karakteriserades som regeringens
program. Att diskussionen har
mer än akademiskt intresse beror på att
de metoder, som använts för att söka
förverkliga målet, såvitt vi kan se, är orsaken
till att detta mål icke har uppnåtts.
När vi talat om att herrarna i
kanslihuset har misslyckats är det därför
att vi inriktar oss på en omändring
av de metoder som används.

Jag skall vidare ta upp ett par detaljresonemang,
som både herr statsrådet
Sträng och herr Bergman varit inne på.

På tal om bostadskostnadernas fördelning
över hyreskontrakt och över skattsedlarna
erkände herr statsrådet att en
korrekt jämförelse förutsätter att man
räknar ihop vad som betalas enligt hyreskontrakt
och på skattsedlarna för bostadssubventioner
för att man skall få
fram bostadskostnaderna. På den punkten
är vi alltså överens.

Jag skulle vidare vilja diskutera ett
argument, som både socialministern och
herr Bergman använde till stöd för den
nuvarande fördelningen av bostadskostnaderna.
Herr Bergman uttryckte saken
på det sättet, att låglönegrupperna vann
på att en del av hyran betalades i form av
skatt. Socialministern uttryckte samma
tanke så, att man ville hjälpa de många
på detta sätt.

Tillåt mig då först att säga, att när
de generella subventionerna infördes, anlades
icke den synpunkten, i varje fall
icke i den offentliga argumentationen.
Den upplysningen är en av de få nyheter,
som dagens debatt har fört med
sig.

Mot det påstående, som alltså framförts,
skulle jag vilja göra två invändningar.
För det första är det endast de,
som bor i de subventionerade husen, som
får fördel därav. För det andra: därest
man i likhet med socialministern har
den inställningen, att man skall hjälpa
de många är det icke då orimligt att man
skall hjälpa verkligt förmöget och rikt
folk? Är det inte en rimligare uppfattning,
som vi företräder, då vi säger att
vi bör ordna det så, att människor bör
betala full hyra via hyreskontrakten och
att sedan de, som icke har en tillräcklig
inkomst med hänsyn till familjens storlek
o. s. v., bör hjälpas? Är det icke
en rimlig ståndpunkt att var och en i
princip betalar sin bostad själv?

Sedan konstaterade jag, när det gäller
frågan om de generella subventionernas
avveckling, att socialministern rekommenderade
en eftersläpningspolitik, medan
vi vill använda avvecklingstempot
till att stimulera prissänkningstenden -

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Nr 20.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

sen. Herr Bergman angav som exempel
på hur orimligt det var att avveckla de
provisoriska tilläggslånen snabbare än
vi vill, att de anbud som man bär fått
in pekar på att byggmästarna inte är
pigga på att räkna med lägre kostnader.
Tacka för det, när de i åratal fått
lita på att därest icke priserna sjunker,
så står skattebetalarna risken i form av
subventioner! Vad har parterna på arbetsmarknaden
för intresse av att förbilliga
kostnaderna, när de generella subventionerna
ständigt finns till hands för
att täcka differensen? Det är bl. a. på
den grunden som vi menar att sänkningen
av dessa subventioner alltid måste
ligga litet i förväg och inte komma släpande
efter.

Herr WEHTJE (li) kort genmäle:

Herr talman! Sex minuter är inte så
lång tid. Jag har mycket på hjärtat med
anledning av socialministerns anförande,
och jag får därför fatta mig kort i
fråga om de olika punkterna.

Jag vill först beklaga att socialministern
gav uttryck för samma statiska
tänkande som utskottet. Utskottet säger,
att det visserligen är på det klara med
att det finns utsikter till att byggnadskostnaderna
kommer att går ner men
att utskottet icke kan göra något för att
främja denna utveckling med de medel,
som står utskottet till buds; det går inte
med den nuvarande uppläggningen av
bostadspolitiken. Sedan säger utskottet
att byggnadsföretagare, som bygger rationellt
och billigt, kan tillgodogöra sig
större vinster än sådana företag, som
använder dyrare arbetsmetoder.

Det är emellertid inte detta, som vi
här skall stanna vid. Personligen vill
jag här hävda att vi måste hysa en social
ambition och se till, att de sociala
önskemålen beaktas. Då socialministern
uttryckte vissa tvivelsmål om mina bevekelsegrunder,
vill jag fastslå, att det
för mig gäller att vi får upplagd en bostadspolitik,
som blir sådan, att man söker
få fram företagare, vilka bygger billigare
än genomsnittet. Det är det som
bostadspolitiken måste gå ut på. Men

den nuvarande bostadspolitiken lämnar
faktiskt därhän, om utvecklingen verkligen
ledes i denna riktning.

Statsrådet säger också att jag är elak
mot mig själv och mina egna, då jag
lägger upp inriktningen av bostadspolitiken
på detta sätt. Ja, men jag anser
mig ej böra ta några särskilda hänsyn
när jag vill söka främja en sak, som jag
anser vara god, och det är att vi skall
försöka få fram en sådan byggnation,
att folk i gemen kan få en bostad, som
fyller godtagbara krav i fråga om standard
och som kan erhållas till priser
som gemene man kan betala. Jag tycker
att vi skulle kunna enas på den punkten.
Annars hamnar vi i en snårskog utan
möjlighet att kommma ut. Varför skall vi
exempelvis subventionera bara bostäder?
Varför subventionerar vi inte också livsmedel
och kläder, vilka är lika angelägna
förnödenheter som bostäder? Varför
skulle vi inte kunna gå vidare och
subventionera folk, som vill skaffa sig
cyklar eller småbilar? Var går gränsen?

Statsrådet nämnde vidare att det tar en
viss tid att se över byggnadsföreskrifterna.
Det förstår jag mycket väl, men
vad jag vill poängtera och som jag hoppas
att få socialministern med på är att
vi skall se till, att vi inte får flera byggnadsföreskrifter
än som är oundgängligen
nödvändigt. Vi skall inte försöka få
tram byggnadsföreskrifter, som i detalj
reglerar alla önskemål, utan vi skall försöka
få så få föreskrifter som möjligt.

Socialministern framförde önskemål
om att vi snart får fram de nya provhusen.
Det skall vi också se till. Det
kommer inte att dröja så länge, innan vi
får faktiska belägg för att de siffror,
som vi har framlagt, är hållbara. Jag
skulle för övrigt vilja returnera frågan:
När vi nu fått en stöt framåt, vad gör
man i socialdepartementet och vad gör
man i bostadsstyrelsen för att visa, att
man också där blivit varse vad som
rör sig i tiden?

Herr socialministern påstod vidare,
att vi ändock kommit fram till väsentligt
bättre förhållanden i fråga om bostäderna
än vad som rådde tidigare och
att vi, om boendetätheten i dag hade va -

Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

rit densamma som år 1939, skulle haft
lägenheter över. Ja, det kan ju hända,
men varför har vi trots allt råkat in i
denna eftersläpning på bostadsområdet?
Faktum är ju att vi samtidigt haft
resurser nog för att kunna skaffa människorna
andra förnödenheter i betydligt
större utsträckning och kunnat tillfredsställa
deras behov på en mängd
olika områden. Det är bara på bostadsmarknaden
som denna eftersläpning
finns. Det bär från vår sida visats, att vi
skulle kunna bygga 60 000 nya lägenheter
om året, vilket jag alls inte håller
för uteslutet. Om vi kunde få till stånd
en så stor nyproduktion, skulle förhållandena
på bostadsområdet i vårt land
snart bli väsentligt bättre. Socialministern
genmäler, att om man hade medgett
en så stor bostadsproduktion, skulle
andra byggnadsbehov ha fått stå efter.
Jag har sagt att jag ej tror, att det skulle
ha blivit nödvändigt. Vi har också påvisat,
att vi borde kunna få till stånd
denna större bostadsproduktion med utnyttjande
av mindre personliga och materiella
insatser.

Till sist har vi de dunkla förklaringarna
om de förmåner som de allmännyttiga
bostadsföretagen skulle bereda.
Jag har inte fått svar på mina frågor,
vari den förmånligare behandlingen av
dessa företag ytterst resulterar. Får de
allmännyttiga företagen dessa betydande
fördelar i fråga om lån o. s. v. endast
därför att man från det allmännas
sida vill hjälpa dem att täcka deras
högre byggnadskostnader? Resulterar
denna hjälp från samhällets sida i lägre
byror, eller slukas pengarna av företagens
dyrare organisation? Jag skall inte
komma med flera detaljerade frågor
härom. Det är angeläget att vi får klarhet
om vari detta omfattande stöd från
samhällets sida resulterar.

Herr OHLON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr socialministern
slutade sitt anförande med att säga, att
vid internationella jämförelser mellan
iörhållandena på bostadsmarknaden i
Sverige och i andra länder har vi, som

han uttryckte sig, ingenting att skämmas
för. Det är ingen som ifrågasatt,
att socialministern skall skämmas, inte
ens när han talar om finansieringen.

Beträffande finansieringen, som enligt
folkpartiets linje skall ske med löpande
avdrag, förmenar herr statsrådet,
att de löpande bidragen skulle ackumuleras
till allt större belopp för varje år.
Det systemet skulle, menade statsrådet,
bara leda till att vi till sist kom in i
en återvändsgränd. Detta vet vi nu inte
så mycket om. Jag skulle dock vilja
ställa den motfrågan till herr socialministern,
om han förmenar, att vi skall
hålla på med bostadssubventioner i all
evighet. Var inte bostadssubventionerna
från början tänkta som en företeelse
som vi så småningom skulle försöka att
komma ifrån? Vi hoppas väl alla att en
sänkning av byggnadskostnaderna skall
leda därhän. Jag måste verkligen fråga
herr socialministern, om han inte menar
allvar med sitt tal om att rationalisering
av byggnadsverksamheten skall
medföra minskade kostnader för bostadsproduktionen
och därmed minskat
behov av subventioner.

Läget är nog ändå inte så gynnsamt
på bostadsmarknaden här i landet som
socialministern gjorde gällande i slutet
av sitt anförande. I själva verket är antalet
bostadslösa i Stockholm i dag större
än någonsin och de unga familjerna
nr många gånger mer trångbodda än
förr. Ett bevis härpå har vi i hyresregleringskommitténs
förslag till frivilliga
uppgörelser mellan hyresvärdar och hyresgäster,
där det anges att vissa kategorier
skall ha företräde till bostad,
men där man inte kommit längre än att
enbarnsfamiljer skall få nöja sig med
ett rum och kök. Det kan faktiskt inte
vara ett tillfredsställande tillstånd, herr
socialminister.

Herr NORLING (k):

Herr talman! När riksdagen år 1948
utformade de bostadspolitiska riktlinjerna,
byggde dessa i stort sett på den
analys som arbetarrörelsens efterkrigsprogram
kommit till.

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Nr 20.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

I punkt fyra i efterkrigsprogrammet
fastslås, att bostadsproduktionen är en
nyckelindustri och att i första hand bostadsbristen
måste snabbt hävas. Det
finns, förklarar man, ingen annan utväg
för att i ökad takt tillgodose de otillfredsställda
bostadsbehoven än att använda
ett utvidgat subventionssystem och
att göra produktionen mer effektiv, så att
hyrorna kan sänkas.

Dessa konstateranden i efterkrigsprogrammet
är riktiga, men tyvärr har de
fastslagna principerna ej blivit förverkligade.
Samtidigt som dammet lagt sig
över efterkrigsprogrammet på arkivhyllorna,
har också bostadspolitiken fått
ett annat ansikte. Man håller nu på att
avskaffa det utvidgade subventionssystem
som skulle göra produktionen effektiv
och som skulle resultera i att hyrorna
skulle kunna sänkas. Uppsägningen
av tilläggslånen till förräntning och
amortering samt borttagandet av de provisoriska
tilläggslånen medför inte en
hyressänkning, utan en hyreshöjning.

Bristen på bostäder är stor, och efterfrågan
på nya lägenheter kommer därför
att vara betydande. »Det första målet
i bostadspolitiken måste ju vara att
avskaffa den nuvarande bostadsbristen»,
heter det i efterkrigsprogrammet
som jag på nytt tillåter mig att citera.
Detta var faktiskt ett riktigt konstaterande
när det skrevs år 194G. Men hur
är det med bostadsbristen i dag, åtta
år senare? I dag är bostadsbristen större
än den varit något år tidigare, särskilt
då i de större städerna. Vid kvartalsskiftet
september—oktober 1953
fanns det i Stockholm 80 533 bostadssökande
och i Göteborg enligt senaste uppgifter,
som avser mars, 31 679. I Stockholm
saknade 41 573 människor egen
bostad ocli i Göteborg 16 897. 97 000 bostadslösa
finns i vårt land efter åtta års
bemödanden att avskaffa bostadsbristen.
Hade man fullföljt det bostadsprogram,
som satts som mål — en årlig nybyggnad
av 60 000 lägenheter — hade det i
dag funnits ytterligare cirka 75 000 lägenheter
till förfogande för de bostadslösa.

I stället för 60 000 lägenheter per år

byggdes emellertid i hela landet under
år 1949 41 551 lägenheter, under år 1950
43 935, under år 1951 39 784, under år
1952 44 753 och under år 1953 omkring
50 000 färdigställda nya lägenheter.

En otillräcklig nybyggnad av bostäder
är den faktor, som skapat den stigande
bostadsbristen, och lösningen av problemet
att avskaffa denna brist är utan gensägelse
att bygga mera.

Vi har under flera år i följd genom
motioner i riksdagen hemställt om att
åtgärder skulle vidtagas, så att bostadsbyggandet
kunde ökas till det antal nybyggda
lägenheter per år, som man uttalade
sig för redan år 1948 och som sedan
i långtidsutredningen 1951—1955 ytterligare
understrukits. Det förutsattes
då, att man år 1955 skulle ha en nybyggnadsplan
på 65 000 lägenheter, och
man underströk att detta förslag grundade
sig på en omfattande bearbetning
av föreliggande material och praktiska
erfarenheter.

För året har vi j)å nytt i en motion
hemställt om att en nybyggnad av 60 000
lägenheter per år måtte bli ett minimiprogram
för ökat bostadsbyggande.

Samtidigt med bristen på bostäder har
också hyrorna stigit i höjden, och många
med dåliga inkomster har trots bostadsbidrag
och bränslebidrag måst avböja
en bättre bostad på grund av för hög
hyra. Byggnadskostnaderna har under
de senare åren stigit oerhört, även om
man för dagen kunnat märka en sjunkande
tendens. Byggmästarna och de,
som företräder dem, vill gärna skylla
de stegrade kostnaderna på de stigande
lönerna. Att talet om att lönerna
skulle ha ett avgörande inflytande
på produktionskostnaderna inte håller,
påvisade statsrådet Sträng under remissdebatten.
Han beräknade lönernas andei
i produktionskostnaderna till 20 å
30 procent. I en utredning, som företogs
under tiden den 1/5 till den 10/9
år 1951, kom man till en ännu lägre andel.
Enligt denna utredning varierade
lönernas andel av byggnadskostnaderna
mellan 16,6 och 19,7 procent. I genomsnitt
låg löneandelen av byggnadskostnaderna
på 17,7 procent. Om man så -

Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

lunda utgår från att byggnadsmaterialen
stigit med 40 procent och lönerna
med 20 procent, skulle de totala byggnadskostnaderna
ha stigit med sammanlagt
36,4 procent sedan år 1950. Av dessa
36,4 procent utgör 32,8 procent stegring
av material och 3,6 procent byggnadsarbetarlöner.
Byggnadsarbetarnas
löneandel i prisstegringen av produktionskostnaderna
i ett husbygge skulle
således svara för högst en tiondel av
prisstegringen.

Det angrepp, som tar sikte på att de
höga byggnadsarbetarlönerna skulle vara
orsaken till de höga byggnadslcostnaderna,
är således grundlöst. Däremot kan
inte bestridas att de ökade byggnadskostnaderna
hänger samman med att
monopolföretagen fått oinskränkt tillgodogöra
sig stora vinster genom de stegrade
materialpriserna. Byggnadsmaterialen
motsvarar för närvarande ungefär
hälften av byggnadskostnaderna och en
fjärdedel av hyran. En arbetare får nu,
om han skall bebo en nybyggd lägenhet
om två rum och kök, betala omkring
en fjärdedel av :sin lön i hyra, vilket får
betraktas såsom alltför höga bostadskostnader.

För att taga en jämförelse med exempelvis
England erhåller en arbetare där
en 4—5-rumslägenhet i ett nybyggt hus
för en hyreskostnad av omkring 18 å
20 procent av sin lön, och i ett gammalt
hus med samma antal rum utgör
hyran endast omkring 10 å 15 procent
av lönen.

För att kunna nedbringa hyreskostnaderna
torde det därför bli nödvändigt
att tillverkningen av byggnadsmaterial
överföres i samhällets ägo och tillhandahålles
till självkostnadspris. För att
redan nu kunna nedbringa hyreskostnaderna
i nybyggda hus fordras ett återgående
till den nu på avskrivning stadda
subventionspolitiken. Genom riksdagens
beslut att uppsäga tilläggslånen till
förräntning och amortering samt att
minska de provisoriska tilläggslånen har
man slagit in på linjen att bevara de
höga hyrorna.

Däremot skulle hyrorna kunna sänkas,
om tilläggslånen och de räntefria lånen

avskrevs efter en tid av tio år samt om
de provisoriska tilläggslånen återställdes
till deras ursprungliga beräkninggsrund
om fyra kronor per kvadratmeter lägenhetsyta.

Högern och folkpartiet har sina speciella
lösningar för att skapa nya bostäder.
Högern anser att höjda hyror
skapar flera bostäder, och enligt dess
förslag med höjda räntor och minskad
subvention skulle det betyda en hyreshöjning
av omkring 15 ä 20 procent,
vilket skulle medföra att årshyran för
en tvårumslägenhet kom att höjas med
omkring 300 kronor. I vad mån detta
skulle skapa flera bostäder är obegripligt,
då hyrorna redan nu är så höga,
att bostadssökande måste avböja erbjudna
bostäder, därför att deras inkomst
inte räcker till hyran. Höga hyror skapar
inte flera bostäder men flera bostadslösa.

Folkpartiets linje i bostadsfrågan synes
få samma verkan på hyran som högerns.
Enligt utskottet skulle således ett
beslut om förräntning och amortering
av redan beviljade tilläggslån medföra
en hyreshöjning av omkring 25 procent,
och för en egnahemsägare skulle det innebära
en ökad bostadskostnad av omkring
500 kronor per år, om amortering
och förräntning på det räntefria lånet
skulle återkrävas.

Bostadsbristen kan endast avhjälpas
på ett sätt, nämligen genom att man
bygger flera bostäder än man tidigare
gjort. Inga utom kommunisterna företräder
en sådan ståndpunkt. Utskottsmajoriteten
anser att nuvarande byggnation
inte kan överskridas och anger för denna
ståndpunkt en rad svårigheter. Högern
och folkpartiet tror sig kunna lösa
bostadsbristen med höga hyror. Om bostadsbristen
skall kunna avskaffas inom
en snar framtid, tror jag inte att det
kan ske på annat sätt än enligt de linjer,
som förordas i motionen nr 147 i
denna kammare.

Jag vill därför, herr talman, under
punkten 6 i utskottets utlåtande föreslå,
att riksdagen i anledning av motionen
nr 147 i denna kammare i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte uttala, att för det

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Nr 20.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen in. m.

framtida bostadsbyggandet ramen för
den statliga låneverksamheten utvidgas
så, att den medger utrymme för en årlig
nybyggnad av 60 000 lägenheter.

Herr SVENSSON, AXEL, (s):

Herr talman! Efter allt som tidigare
i dag har sagts i denna fråga återstår
endast ett par ting som jag skulle vilja
uttala mig om.

Bostadsbristen, vilken har varit på tal
här i dag, har ju enligt mångas mening
fått en sådan omfattning, att man skulle
tro att läget är fullständiget katastrofalt.
Utan att vilja förneka bristen på bostäder
i dagens läge vill jag ha sagt, att
denna bostadsbrist ju inte har tillkommit,
sedan det blev socialdemokratisk
majoritet i detta land. Långt innan år
1932 var det ju en markerad bostadsbrist,
fastän den inte kom till uttryck i
den statistik, som vi numera kan få genom
våra utmärkta kommunala bostadsförmedlingar.

Jag kan instämma, när direktör Wehtje
säger att målet är att bereda goda bostäder
åt alla som behöver bostad; jag tycker
bara att han ställt upp detta mål väl
sent. De borgerliga styrde ju i detta land
under en mycket lång tid, och jag kan
inte minnas att de då hade den målsättning
herr Wehtje i dag deklarerat. Jag
har långt före 1932 varit med om att
kommunen fått ingripa för att avhjälpa
bostadsbristen, därför att de privata
byggmästarna inte fullgjorde den funktion
de i dag anser så viktig för dem själva
och för samhället. På den tiden byggde
man när det lönade sig, i annat fall
blev det inga bostäder. Och det var huvudsakligen
enrumslägenheter som då
producerades, alltså den typ av bostäder
som vi numera försöker avskaffa.

När man talar om hur viktigt det är
att avskaffa den stora bostadsbristen, vill
jag hänvisa till högerns egen motion, där
det på s. 2 erinras om att bostadsstyrelsen
gjort en undersökning rörande 228
kommuner med sammanlagt 197 000 anmälda
bostadssökande; Stockholm, Malmö
och Göteborg m. fl. större städer ingår
i materialet. Vill man penetrera siff -

rorna, skall man finna att ungefär
100 000 av dessa sökande redan nu har
egen lägenhet, men önskar byta. Det är
97 000 sökande som för närvarande saknar
egen lägenhet. Jag utgår från att
både folkpartiets och högerns representanter
kan vara överens med mig om att
det viktigaste är att bereda bostäder åt
dem som inte har några och att man inte
gärna kan tala om något katastrofalt
läge för de 100 000 sökande som redan
har lägenhet.

Beträffande de 97 000 sökande utan
lägenhet säger man vidare i högerns motion,
att två tredjedelar är sådana som
skall gifta sig. Jag har under åtskilliga
år haft tillfälle att utöva chefskapet för
en mycket stor kommunal bostadsförmedling
i detta land och därvid dagligen
fått erfarenhet av de bostadssökandes
behov och önskemål, och min uppfattning
är att de giftaslystna ungdomarna
ganska tidigt anmäler sig som sökande
på förmedlingen. Merendels gör man
det vid förlovningen och räknar då med
ett par, tre års väntetid innan man kommit
därhän, att man verkligen behöver
den lägenhet man anmält sig till. I dessa
fall rör det sig alltså om ett behov på
flera års sikt; det kan inte göras gällande,
att dessa unga människor har omedelbart
behov av lägenhet eller att bostadssituationen
för dem på något sätt
skulle vara katastrofal. — Däremot vill
jag gärna ha sagt, att det är angeläget
att så snart som möjligt bereda bostäder
åt den fjärdedel av dessa 97 000 inregistrerade
sökande som har barn.

Nyproduktionen av bostäder är ingalunda
alltid i varje detalj avpassad på
sådant sätt att de, som kanske har största
behovet av lägenhet, anser sig kunna
acceptera den lösning som föreslås. De
sökande har många önskemål och problem.
Det kan hända att man vill bo i
en viss stadsdel och därför kanske säger
nej till den lägenhet bostadsförmedlingen
erbjuder. Det är nödvändigt att
ha andra lägenheter som bytesobjekt,
och de äldre lägenheterna får ofta i
samband med nyproduktionen gå tillbaka
till bostadsförmedlingen såsom bytesobjekt.
Men då inträffar det kanske i

Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

och för sig ganska naturliga, att vederbörande
i mycket stor utsträckning vägrär
acceptera även dessa äldre lägenheter.

Jag tror för min del att icke så få problem
skulle uppkomma, om nya bostäder
producerades i sådan takt, att kön
av bostadssökande kunde avverkas. Högerns
och folkpartiets representanter
har kanske inte tänkt igenom problemen
på den punkten. Om de 100 000 bostadssökande
med egen lägenhet kunde få nybyggda
bostäder skulle det komma att
innebära att de gamla lägenheterna kanske
i stort sett fick stå tomma, och jag
skulle tro att man då kanske sade, att
vi hade handlat felaktigt, om det producerades
ett så stort antal bostäder att
det till och med stod lägenheter tomma.
Jag tror inte att detta är ett så enkelt
problem, som man här gör gällande, och
såsom delaktig i arbetet för åstadkommandet
av nya lägenheter vill jag säga
att man i dag bör gå fram med en ganska
stor försiktighet. Jag har, herr
Welitje, i mer än en kommun sett, hur
behovet av bostäder stått på gränsen
att bli fyllt, och man kan väl inte tänka
sig att en sådan kommun fortfarande
skulle producera bostäder i samma utsträckning
som tidigare. Vi får således
i dag behandla varje kommun som ett
fall för sig, och vi får göra mycket noggranna
undersökningar, innan det startas
nya bostadsföretag, för att vara säkra
på att ingen lägenhet kommer att stå
tom. På så sätt får vi kartlägga landet i
dag, och om jag undantar de stora bristorterna,
kan jag säga att det är nödvändigt
att vi går fram med varsamhet på
detta område så att vi inte kommer i den
situationen, att det produceras bostadsfastigheter
utan att ha konsumenter till
lägenheterna.

Jag kan således inte se så allvarligt
på bostadsbristens problem i dag som
jag tidigare har gjort, och skälet därför
är kort och gott, att vi under mer än
tjugo år undan för undan löst det mycket
stora sociala problem, som bostadsfrågan
utgjort och som de borgerliga i
detta land i mycket stor utsträckning
glömt bort, när de själva styrde och

ställde. Jag erinrar om att vi år 1935
fick en utredning på bordet som verkställdes
av statens byggnadslånebyrå —
som myndigheten hette på den tiden —
vilken utvisade att en och en halv miljon
människor i detta land bodde trångt och
i dåliga bostäder. Vi har nu kommit dithän,
att det mycket starkt uppdämda
behovet av bostäder, som då gjorde sig
gällande, har minskat och att antalet
bostadssökande i de 228 kommuner, som
nu är undersökta, uppgår till 197 000
personer och när det gäller personer,
som har lägenhet men endast vill byta
en sådan, till 100 000.

Det arbete, som är utfört under alla
dessa många år, borde få ett något annat
betyg än det som herr Wehtje satte,
då han påstod att hela detta arbete var
misslyckat. Jag tycker tvärtom liksom
socialministern att det arbete som utförts
är så banbrytande, att det under
de år, som detta har skett, har skrivits
historia i vårt land på detta område.

Herr Wehtje säger vidare någonting
om de allmännyttiga företagen som jag
här noterat. Han frågar: »Varför får vi
ingen insyn i de allmännyttiga företagen?»
Jag trodde inte, att herr Wehtje
var så illa underrättad. Författningen
stadgar nu för bildandet av ett kommunalt
företag, att dess styrelse skall ha
kommunal majoritet, d. v. s. 3 ledamöter
av 5 eller 5 ledamöter av 7. Bland de
kommunala ledamöterna finns det ju alltid
även borgerliga ledamöter ■— partiernas
representation skär således igenom
i det kommunala företaget. Jag föreställer
mig att man inte kan ordna insynen
på något annat sätt, herr Wehtje, och det
måste finnas dåliga kommunikationer
mellan de borgerliga ledamöterna och
deras parti, om partiet inte får veta någonting
om vad som sker i ett kommunalt
företag. Det finns således möjlighet
att genom denna ledamot få reda på allt
som man vill veta om bolaget eller stiftelsen
eller vad det kan vara fråga om.

Herr Wehtje säger sedan i samma andedrag,
att han inte känner till några
kommunala företag, som har lägre hyror
än de privata företagen. Jag får
säga att vi på nära håll, herr Welitje,

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Nr 20.

Anslag till

har ett kommunalt företag, som har
fungerat inte så få år, och vi har kunnat
följa med hyresläget i dessa kommunala
fastigheter. Dessutom tar, herr
Wehtje, detta företag inte ut den hyra,
som i de fastigheter, som är uppförda,
är fastställd av bostadsstyrelsen. Jag har
inte siffran i huvudet nu, herr Wehtje,
men jag erinrar om att när det gäller
fastigheterna på det stora Augustenborgsområdet
där hemma tas det ut nära
150 000 kronor mindre i hyra än staten
har fastställt. Och varför gör man det?
Jo, därför att man här har rationellt
kunnat ordna alla förhållanden, som
sammanhänger med byggenskapen, förvaltningen
och administrationen. Detta
har fört med sig, att man inte behöver
ta ut hela hyresbeloppet. Det är väl på
denna punkt, herr Wehtje, som den väsentliga
skillnaden råder mellan det privata
och det allmännyttiga bostadsbyggandet.
De privata företagen tar alltså i
full utsträckning ut de hyror, som beslutas
och godkännes av bostadsstyrelsen,
under det att de kommunala företagen
avväger hyrorna för varje år —- eller
kanske annan period —■ efter behovet av
inkomster för att hålla verksamheten flytande.

Jag har velat lämna denna upplysning
till herr Wehtje, då det förefaller mig,
som om herr Wehtje inte kände till detta
förhållande. När herr Wehtje säger
-—■ och det har hans partivänner gjort
åtskilliga gånger ■— att man vill ha en
fri konkurrens, måste jag konstatera att
jag under de många år, som jag varit
engagerad i bostadsbyggandet, inte förmärkt
att konkurrensen på något sätt
skulle vara upphävd. Det finns ju strålande
tillfällen för den privata byggenskapen
att göra sig gällande, och jag
tycker att den också gör det. Socialministern
erinrade ju om att omkring 80
procent av allt byggande på detta område
sker genom vanliga entreprenader,
och jag tycker att de privata byggmästarna
kämpar tappert inbördes för att
nå ett gott resultat och anser att det är
en ära att ha kunnat klara sig.

Men det är en annan företeelse, herr
Wehtje, som talar emot att man önskar

främjande av bostadsförsörjningen m. m.

en vidgad fri konkurrens. De privata
byggmästarna har nu under åtskilliga år
överlämnat de fastigheter, som de har
byggt på sina ägandes tomter, till de allmännyttiga
företagen, och skälet till detta
kan ju inte rimligtvis vara att man
anser, att man har blivit missgynnad på
något sätt. Man har väl ansett, att det
är mindre riskfyllt att förfara på det sättet,
herr Wehtje, ty eljest hade byggmästarna
väl behållit sina hus i sin ägo
liksom de tidigare gjort. De kommunala
företagen och de privata byggmästarna
träffar hyggliga uppgörelser i dessa ting,
och belåtenheten är ömsesidig. Jag har
icke kunnat finna att den enskilde byggmästare,
som jag har fått kontakt med,
skulle vara på något sätt ointresserad
av att fortsätta på den vägen och hellre
vilja återgå till de gamla formerna av
byggenskap, som man här så ivrigt förordar.
Jag vill bara erinra om att i Göteborg
har man bildat en speciell stiftelse
för att tillgodose byggmästarnas intresse
av att få överlämna sina fastigheter
till kommunala företag, och det är inte
så få fastigheter som har överförts till
denna stiftelse.

Jag har med dessa små anmärkningar,
herr talman, endast velat tillföra diskussionen
vad jag själv haft på hjärtat, och
jag ber att med dessa ord få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr WEHTJE (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Svensson sade att
man nu får gå försiktigt fram, enär bostadsbehovet
i vissa kommuner börjar
bli fyllt, och att man då får se till, att det
inte blir några lediga lägenheter. Därigenom
skulle man kunna åstadkomma
en krasch på byggnadsmarknaden. Det
är ju alldeles riktigt, och jag hoppas också
att verksamheten planeras på sådant
sätt, att det inte bygges av bara farten
i alla kommuner, oavsett om det finns
behov av lägenheter eller inte, ty läget
är ju det, att i vissa kommuner finns
det ännu ett mycket stort behov av lägenheter.
I vår hemstad redovisas ju
ett mycket stort antal hyressökande,

Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

som inte bär någon bostad. Det är på
sådana orter med stor brist som vi har
svårast att uppnå det mål, som bar uppställts.

Herr Svensson gjorde gällande, att de
borgerliga hade glömt bort bostäderna
i sitt tidigare politiska handlande och
att vi först på senare tid fått en utveckling,
som gett oss större bättre bostäder.
Det får väl ändå i huvudsak skrivas på
den allmänna utvecklingens konto. Det
svenska folket åt för 150 år sedan barkbröd,
och då bodde man väl också därefter.
Man kan väl inte skriva dessa
framsteg bara på den förda politikens
konto.

Slutligen vill jag bara säga några ord
om de allmännyttiga företagen. Jag bär
fortfarande inte fått någon förklaring
till varför man skall gynna de kommunala
företagen. Herr Svensson säger, att
även de enskilda byggmästarna godtar
denna ordning genom att till de kommunala
företagen överlåta de fastigheter,
som de har byggt. Ja, tacka för det, när
de s. k. allmännyttiga företagen blir gynnade
genom att få topplånen ökade med
15 procent å anskaffningskostnaden.
Det är inte lätt att skaffa pengar, och
de lägre räntorna som följer med de
högre lånen spelar också eu stor roll.

Herr Svensson sade att räntesubventionen
kommer de boende till godo genom
att de kommunala bostadsföretagen
inte tar ut hela den hyra, som bostadsstyrelsen
godkänt. Så kan det väl
vara även i andra fastigheter, men tyder
det inte på att hyressättningen är felaktig?
Vad skall vi ha en bostadsstyrelse
till, som inte försöker pressa ned hyrorna
så långt som möjligt utan fastställer
hyror, som byggnadsföretagen sedan
inte tar ut? Det är det som jag har
tryckt på i liela mitt tidigare resonemang
i kammaren, då jag framhållit att
just subventioneringen och den frikostiga
långivningen gör att vi inte får en
riktig press på byggnadskostnaderna och
hyrorna. Här får jag nu av herr Svensson
ett utmärkt exempel på hur det går
till. Det visar att politiken verkar precis
i den motsatta riktningen än den
önskvärda.

Herr SVENSSON, AXEL, (s) kort genmäle
:

Herr talman! Jag skall be att få bemöta
herr Wehtje, då han gör gällande
att det exempel, som jag här har uppvisat,
utgör belägg för att man har en
felaktig hyressättning. Jag vill bara erinra
om att de kommunala företagens
verksamhet först nu ger utslag, och det
är möjligt, herr Wehtje, att de kan komma
att bli ett generellt verkande instrument.
Det är inte fråga om att hyran
skulle vara felaktigt satt, herr Wehtje.
Men de kommunala företagens rationella
skötsel bär nu givit detta utslag som
de privata företagen tidigare inte kunnat
åstadkomma.

Vad sedan beträffar förhållandena på
Malmö bostadsmarknad vill jag säga att
det visserligen för någon vecka sedan
i Sydsvenska Dagbladet uppgavs att det
fanns 18 000 anmälda på Malmö bostadsförmedling,
men enligt föreståndarens
offentliga rapport uppskattas nu det
verkliga behovet till högst 5 000 lägenheter.
De 13 000 sökande önskar alltså
lägenhetsbyten eller är sådana vilkas situation
kanske är svår att fixera. 5 000
lägenheter är det aktuella behovet i
Malmö. Om vi håller oss till den siffran,
herr Wehtje, i stället för till 18 000, så
finner vi ju att den verkliga bostadsbristen
har andra proportioner än herr
Wehtje vill göra gällande. Det är den saken
jag gärna vill ha klargjord i denna
diskussion, där man annars har rört sig
med dessa toppsiffror som icke anger
bristsituationen, eftersom två tredjedelar
därav utgörs av anmälda sökande
som redan har bostad. Även om man inte
bör underskatta det intresse som dessa
människor bär av att förbättra sin
bostadsstandard, så får man fördenskull
inte resonera som om de bokstavligen
stode på gatan och saknade tak över
huvudet.

Herr WEHTJE (h) kort genmäle:

Det var intressanta siffror som herr
Svensson nu nämnde. Jag har inte haft
tillgång till andra siffror än dem som
åberopats i de officiella handlingarna,

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Nr 20.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

och där finns ingenting av det som herr
Svensson nu omtalade för kammaren.

Jag återkommer sedan till frågan om
den påtagliga, högst betydande favoriseringen
av de s. k. allmännyttiga bostadsbolagen.
Om de är i stånd att producera
billigare, varför tar sig då detta inte uttryck
i en mycket hårdare press på hyresnivån
än som nu är fallet? Och varför
avstår de inte från kravet på att bli
gynnade med lån upp till de 100 procenten,
som innebär en mycket betydande
fördel i räntehänseende? Jag
nämnde att ett av de stora byggnadsföretagen
av denna kategori får preferens
på lån uppgående till 20—30 miljoner
kronor om året. Det får därigenom
en subvention i ränteform på ungefär
en halv miljon kronor om året. Skulle
det icke vara bättre att sådana företag,
som inte behöver denna subvention, avstod
från den och att man kunde se till,
att inte andra byggnadsföretag, som också
vill verka för sänkta byggnadskostnader
och därmed även för lägre hyror,
blir tillbakasatta i konkurrensen genom
ett favoriserande av den första gruppen
företag, de s. k. allmännyttiga?

Herr THUN, EDVIN, (s):

I motion nr 257 i denna kammare anhåller
jag om utredning i syfte att nå
enhetliga och likvärdiga bestämmelser
rörande bottenlångivningen för egnahem,
uppförda med stöd av statliga lån.
Det är icke på något sätt ett hugskott
jag har kommit med, då jag väckt denna
motion, utan den grundar sig på de
erfarenheter jag har vunnit på detta område
under mitt arbete i länsbostadsnämnden
i Uppsala län.

Det har visat sig att en förskjutning
undan för undan har skett beträffande
principerna för bottenlångivningen. Tidigare
bottenbelånades egnahem till 50
procent, som regel i sparbankerna, men
sedermera har den förskjutningen inträtt,
att vederbörande bank har velat få
en viss amortering av dessa lån. Kungl.
bostadsstyrelsen skrev den 1 mars 1950
till länsbostadsnämnden i Uppsala län
och frågade, om det i någon större om -

fattning förekommer att bankerna begärt
amorteringar på bottenlånen, alltså
de lån i egnahem som går upp till 50
procent. Vår nämnd kunde konstatera
att 320 låntagare hade fått framställning
om sådan amortering. Vid vår undersökning
frågade vi också, om låntagarna hade
reagerat emot en sådan amortering.
Det visade sig då att de nog hade fattat
saken på det sättet att de i stort sett
inte kunde komma ifrån amorteringen.
Detta system med amortering av bottenlånen
har sedan spritt sig undan för undan.
Numera tillämpas det konsekvent
inom Uppsala län. Jag har kunnat konstatera
att Uppsala sparbank kräver en
extra amortering på 300 ä 500 kronor
per år. Det är klart att detta betyder kolossalt
mycket för egnahemsbyggare med
relativt begränsade inkomster. Det betyder
speciellt mycket för den grupp, beträffande
vilken förmedlingsorganen är
mycket osäkra när det gäller att bedöma
om man skall våga bevilja lån —
nämligen familjer med inkomster på cirka
7 000 kronor.

Utskottet hänvisar till, att det i sådana
fall finns möjligheter för länsbostadsnämnderna
att fördjupa de statliga lånen
till 90 procent. Om man på så sätt
klarar situationen för vissa familjer, har
man därmed inte löst hela problemet,
utan kvar står ändå det förhållandet, att
åtskilliga familjer genom den extra
amorteringen kommer i ett sämre läge.

När ett egnahem är färdigbyggt och
lånen skall regleras, fattar länsbostadsnämnden
beslut om hur stor den
slutgiltiga lånesumman skall bli för det
egna hemmet. Sedan kommer den bank,
i vilken bottenlånet placeras, själv att
bestämma i vilken omfattning amortering
skall äga rum å detta. Det finns
alltså i dag inte några möjligheter att
med säkerhet bedöma, vilken ekonomisk
börda egnahemsbyggaren får, förrän
sparbankens styrelse tagit ställning till
i vilken omfattning amortering skall ske.
Jag anser, att det är en felaktig anordning
att en sparbanksstyrelse skall vara
den myndighet, om jag så får säga, som
skall bestämma summan av de totala
amorteringarna per år för ett egnahem.

Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Det torde väl snarare vara så ■— om
frågan inte kan lösas på annat sätt —
att de förmedlingsorgan och de myndigheter
i respektive orter, som har att
ta ansvaret för egnahemsbyggandet, hade
möjligheter att avge sitt yttrande om
det ur social synpunkt vore lämpligt att
man uttoge en extra amortering på bottenlånet.

Utskottets skrivning är ju välvillig, såtillvida
som man hänvisar till att bostadsstyrelsen
skall följa frågan. Jag utgår
ifrån att bostadsstyrelsen också
skall komma med förslag till erforderliga
åtgärder, när den finner det lämpligt.

Då bostadsstyrelsen redan i början av
år 1950 hade denna situation klar för
sig men ännu inte på allvar gripit sig an
med problemet, trots att det har skett
en betydande utveckling av amorteringssystemet,
anser jag —• trots utskottets
skrivning — att det är angeläget att här
framhålla nödvändigheten av att åtgärder
vidtages för att bringa ordning och
reda på detta område.

Det bör ju i alla fall inte vara på det
sättet, att bankerna har olika stora
amorteringar å bottenlånen. En bank
har kanske 200 kronor, en annan 300
kronor, en tredje 400 kronor o. s. v. Detta
är ju saker som kan och bör rättas
till, och jag utgår ifrån att det kommer
att vidtas åtgärder liärutinnan.

Utskottet tröstar motionären med en
hänvisning till att man bör avvakta resultatet
av den pågående kreditgarantiutredningen,
innan frågan på allvar aktualiseras.
Jag tycker nu inte att denna
fråga sammanhänger så intimt med de
problem som kreditgarantiutredningen
behandlar, att man nu skulle behöva vila
på hanen i avvaktan på utredningens
resultat, utan man borde, trots den pågående
utredningen, försöka klara av
vissa detaljer i denna fråga.

Jag skall inte närmare gå in på detaljer.
Tiden lider, och det är ju lördag, så
jag får väl sluta med detta och uttala
den förhoppningen att utskottets välvilliga
skrivning skall medföra att frågan
penetreras och ägnas den uppmärksamhet
som den utan tvivel är värd.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag skall be att få knyta
några reflexioner till socialministerns
anförande nyss.

Han sade, att han i denna debatt inte
hade funnit någonting särskilt nytt, om
det inte möjligen skulle vara det som hade
samband med den av folkpartiet föreslagna
finansieringsmetoden. Jag vill konstatera,
att inte heller detta är särskilt nytt.
Folkpartiet har tidigare varit inne på
den tanke som nu framförts, även om
det har skett i ett annat sammanhang.
Dessutom har ju 1951 års bostadsutredning
framfört tanken på löpande räntesubventioner.
Men, säger nu socialministern
liksom tidigare herr Bergman,
1951 års bostadsutredning tog icke ståndpunkt
till frågan om avskrivning. Ja, det
är riktigt att man inte gjorde det. Man
sade inte ifrån hur avskrivningen skulle
ske, med vilka metoder den skulle ske
o. s. v. Men om jag inte har läst utredningen
oriktigt, förutsatte man där att
de enhetliga tertiärlån, som skulle beviljas,
skulle amorteras på sådant sätt
att statens kapitalfordran efter 40 år
skulle motsvara i genomsnitt 120 kronor
per kvadratmeter lägenhetsyta.

Det är klart, att ingenting hindrar
riksdagen från att under hand besluta
om en avskrivning på en gång, innan de
40 åren har gått. Å andra sidan tycker
jag mig inte ha funnit, att 1951 års bostadsutredning
har förutsatt någonting
sådant. I jämförelse med tanken att låta
detta belopp, som alltså motsvarar tillläggslånen,
stå i 40 år, innebär ju det
förslag som har framförts från folkpartiets
sida en väsentligt snabbare amortering,
då man räknar med att i det löpande
bidraget skall ingå ett visst amorteringsbelopp.
Jag kan därför inte se, att
folkpartiets förslag ur den synpunkten
är på något sätt sämre än det förslag som
förordades av 1951 års bostadsutredning.

Herr Sträng hade bland annat två
anmärkningar emot vår finansieringsmetod.
Han sade, att om man räknade med
att man kunde avskriva allt som beviljades
i ränte- och amorteringsfria lån till
egnahemsbyggare, skulle måhända under
vissa förutsättningar de 130 miljoner kro -

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Nr 20.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

nor, som enligt hans uträkning finns
kvar, gå åt under nästa år. Det skulle
sedan inte finnas någon riskfond kvar
för de 1 500 miljoner kronor, som har
beviljats i tertiärlån, Det är ju svårt att
säga hur stora riskerna för dessa lån
är. Erfarenheterna hittills har dock visat,
att riskerna är mycket obetydliga,
praktiskt taget inga — förlusterna har
under de gångna åren utgjort endast
några få tusen kronor. Men därtill kommer,
om jag inte har missförstått saken,
att den förlust som här kan uppstå inte
vägs mot nyss nämnda riskfond, utan
den förlust som staten får ta i ett sådant
fall avskrivs i annan ordning. Jag kan
därför inte förstå att den omständigheten,
att riskfonden skulle så att säga tagas
i anspråk i sin helhet för egnahemslånen
— om så blir fallet, vilket man
inte vet — skulle betyda en ökad risk
för statens vidkommande.

Den andra anmärkningen gällde, att
man så småningom skulle komma upp till
en orimlig statsskuld, om man använde
det av folkpartiet förordade systemet.
Herr Sträng målar upp olika perspektiv.
Om fem eller sex år har man kommit upp
i en skuldsumma på 1 miljard. Efter en
längre tid har undan för undan denna
summa vuxit, så att det belopp som
måste begäras hos riksdagen för att klara
räntor och amorteringar skulle komma
att uppgå till samma belopp som nu
begärs för omedelbar avskrivning. Visserligen
kan det dröja mycket länge till
dess, säger herr Sträng, men risken finns.

.Tåg hade väntat att herr Ohlon skulle
få svar på den fråga han ställde i anslutning
härtill. Herr Sträng har ju nämligen
själv bedömt möjligheterna till en
relativt snar avveckling av tilläggslånen
som stora. Han har även begärt fullmakt
att sänka subventionerna ytterligare. Jag
kan därför inte förstå de perspektiv som
socialministern nu målar upp, när han
säger, att vi kan komma i den orimliga
situationen, att vi får en sådan jättelik
skuld, att det löpande bidraget stiger
till samma belopp som hela årsavskrivningen.

Herr Sträng har naturligtvis rätt, om
dessa subventioner skall bli eviga — den

5 Första kammarens protokoll 195i. Nr 20.

saken är klar. Om man skall fortsätta
hur länge som helst, kommer man förr
eller senare i den situation han talar om.
Men eftersom herr Sträng själv säger nu
i kammaren, liksom tidigare •— och därom
har vi alla varit ense — att detta är
en tillfällig stödform, som skall avvecklas
så snart som möjligt, och han dessutom
i statsverkspropositionen säger, att
utsikterna ter sig så pass goda för en
ytterligare nedskärning av subventionerna,
att han begär fullmakt härför, så kan
man inte med herr Strängs utgångspunkter
komma i den situation som han målar
upp. Det hela går då liksom inte
ihop. När vi i folkpartiet har förordat
denna finansieringsmetod, har vi utgått
från att tilläggslånen är en tillfällig stödåtgärd,
som skall avvecklas snabbt, som
man har börjat avveckla och hunnit avveckla
i betydande omfattning, ja, som
socialministern själv tror skall kunna
avvecklas ytterligare och kanske helt
inom inte alltför lång tid. Utifrån denna
förutsättning har finansieringsmetoden
förordats. Den förutsättningen trodde
jag att vi alla höll fast vid och var
ense om.

Jag finner därför, herr talman, att det
föreligger goda skäl för det förslag som
har väckts i folkpartimotionen och som
förordas av folkpartireservanterna i utskottet,
och jag ber att få instämma i
det yrkande som har framställts av herr
Ohlon.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Detta är rätt svåra och
invecklade ting, och jag skulle kanske
inte ha begärt ordet en gång till, om
det bara varit herr Ohlon som misstagit
sig på denna punkt. Men när nu samma
fel begås av herr Lundström är jag
tvungen att säga några ord för att inte
misstaget skall sprida sig i alltför vida
kretsar.

Låt mig först säga att herr Lundström
läst bostadsutredningens betänkande fel
på denna punkt. Jag har utvecklat det
i mitt förra anförande, och jag inskränker
mig nu till att göra det konstaterandet.

Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Låt mig vidare säga att folkpartiet ju
bar varit mycket angeläget att stryka
under att subventionerna till egnahemsbyggarna
skall fortsätta. Man vill i reservationen
skapa en garanti för att
subventionerna till egnahemsbyggarna
inte skall röras under de närmaste tio
åren. Egnafaemsbyggarnas subventioner
kommer vid ett egnahemsbyggande som
iir ungefär lika stort som det var 1946
och 1947 — och det finns för närvarande
tendcnsesr som visar att vi kan komma
dithän — att kosta statskassan 140
miljoner kronor om året. Dessa 140 miljoner
kan således inte reduceras i framtiden;
de står där alltid och måste alltid
lånas upp enligt folkpartiets linje. Man
måste då alltid betala priset på dessa
pengar och en mindre amortering, som
staten skall fullgöra enligt folkpartiets
linje. Till detta skall man sedan foga
tilläggslånen och de subventioner som
ligger däri. Vi har under de sista två
åren reducerat tilläggslånen, men det är
alldeles uppenbart att det för varje år
går långsammare och långsammare att
avveckla dessa tilläggslån. När vi gav
fyra kronor kvadratmetern under ett alldeles
abnormt läge 1951 och 1952 kunde
man säga, att då denna situation följdes
av ett mera normaliserat läge skulle
vi bli av med en krona. Vi räknar med
att i år bli av med den andra kronan
också och att ha bara två kronor kvar.
Men att vi från dagens mera normala
läge skulle lika snabbt kunna komma
i den situationen, att vi skulle kunna
ta bort de kvarstående två kronorna, är
det ingen som tänker — i varje fall ingen
som känner byggnadsbranschen litet
närmare. Jag hoppas, och det har jag
understrukit, att denna avveckling av
tilläggslånen skall kunna fortsätta, men
jag tror inte att vi kan ta bort en krona
om året i samma djärva takt som vi har
gjort dessa två första år. Det kommer att
gå långsammare.

Herr Lundström liksom herr Ohlon
får även hålla en annan sak i minnet,
och det är den jag skall tala om här.
Man kan säga, att om subventionerna
minskas behöver man låna mindre varje
år. Jag .ser bort från de 130—140 miljo -

ner kronor som man tydligen även i
fortsättningen måste låna för egnahemsbyggandet,
så vida man inte vill höja
kostnaderna för egnahemsbyggarna. Men
kvar står den andra delen av tilläggslån,
som här föreslås till 150 miljoner kronor.
Det är möjligt att man behöver låna
litet mindre, om byggnadskostnaderna
sänks. Men skillnaden mellan regeringens
och folkpartiets linje är ju den,
att om byggnadskostnaderna sjunker
kan man enligt regeringens linje automatiskt
-reducera tilläggslånen och befria
sig från dem en gång för alla, medan
man enligt folkpartiets linje aldrig blir
av med skulden. Man kan ju inte driva
in skulden om byggnadskostnaderna
sänks. Man kan göra det om de stiger,
ty då kan man höja hyrorna och säga,
att de som fått subventioner kan betala
tillbaka dem, eftersom de nya bostäderna
representerar ett högre hyresläge.

Om byggnadskostnaderna sjunker är
subventionerna alltså definitivt borta.
Man kan ju aldrig få dem tillbaka, och
då sitter man där med denna skuld som
man får skriva av på de vanliga budgettekniska
vägarna. Det är det orimliga
i folkpartiets linje att man vill låna
pengar som man om byggnadskostnaderna
sjunker — vilket både herr Ohlon
och herr Lundström tycks ha välgrundad
anledning att tro — aldrig kan få
tillbaka. Man kan få igen dem om byggnadskostnaderna
stiger men inte annars.

Jag kommer då till den frågan: Är
det sund budgetpolitik att låna pengar,
när man enligt herrarnas egen uppfattning
aldrig kan få tillbaka pengarna?
Det måste vara orimligt! Sådana pengar
skall avskrivas på driftbudgeten.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är klart, att om byggnadskostnaderna
sjunker, kan man inte
få tillbaka de belopp som man nu har
lämnat ut i form av subventioner eller
lån, och därför måste man avskriva
dem. Men det är ju vad man gör nu
också. Här gäller frågeställningen, om
man skall avskriva dem nu på en gång,
så att dagens skattedragare alltså skall

Lördagen den 15 mai 1954 fm.

Nr 20.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. in.

betala avskrivningar för bostäder som
skall bebos av människor efter ett stort
antal år — 20, 30 år eller mera — eller
om man skall avskriva dem i litet långsammare
takt.

I båda fallen avskriver man dem alltså,
om det behövs. Vi har tydligen därvidlag
samma uppfattning som regeringen,
att om förutsättningarna är sådana,
att lånen inte kan återbetalas, skall de
avskrivas. Frågan gäller som sagt, om
beloppen skall avskrivas nu på en gång
eller om de skall avskrivas under en
viss period kanske under 20 eller 25 år.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Herr Lundström envisas
med att glömma det väsentliga: de
pengar som avskrives lånar man inte,
utan dem skaffar man från driftbudgeten.
Nu vill folkpartiet att dessa pengar
skall lånas. Men skall man låna pengar
för detta ändamål, så bör man också ha
utsikter att få dem tillbaka.

Herr SUNNE (fp):

Herr talman! Det är bara en liten detalj
i detta stora bostadsförsörjningsprogram,
som jag skulle vilja säga några
ord om. Det gäller stiftelsen Guldhedens
studenthem i Göteborg för seminarieelever.
I motioner i denna och andra kammaren
har för denna stiftelse begärts ett
anslag till inköp av rumsinventarier på
89 100 kronor och ett ränte- och amorteringsfritt
lån på 150 000 kronor.

Vad motionärerna åsyftar är att ett
statligt lån och bidrag måtte beviljas på
villkor, som är jämförbara med dem
som gäller i fråga om lån till studentbostadshus.
Utskottet ställer sig också
välvilligt och finner framställningen beaktansvärd,
men med hänsyn till konsekvenserna
anser utskottet, att frågan
bör prövas i ett större sammanhang.

Utskottsreservantema, till vilka jag
bär anslutit mig, har egentligen inget
att invända mot den skrivningen, men
vi vill till det utlåtandet ha fogat ett tilllägg
av följande lydelse: »Om de studentsociala
förmånerna i framtiden till -

erkännes även de studerande vid seminarierna,
bör dock enligt utskottets mening
stiftelsen Guldhedens studiehem
beredas möjlighet att få sin framställning
omprövad.»

Under senare år har staten, vilket också
framhålles i motionerna, genom sociala
stödåtgärder sökt hjälpa olika grupper
av studerande, såväl gymnasister
som högskolestuderande av skilda slag,
och det är tack vare det starka statliga
stödet i form av subventioner till studentbostadshus
och direkta anslag till inköp
av inventarier, som de studenthem
över huvud taget har kunnat komma till,
som redan byggts eller för närvarande
är under uppförande.

Men en annan grupp av studerande,
som till ungefär hälften består av studenter,
har lämnats helt utanför, och det
är studerandena vid vårt lands folkskoleseminarier.
Vi anser det alltså vara en
rättvisesak, att även denna grupp av
studerande får statens stöd i samma omfattning
som studerande vid andra undervisningsanstalter.

Herr talman! Då jag förmodar att en
av motionärerna, som finns i denna
kammare, själv vill utveckla sina synpunkter
på denna fråga, ber jag nu att
få inskränka mig till att yrka bifall till
den med 14 betecknade reservationen.

Fru SJÖSTRÖM-BENGTSSON (s):

Herr talman! Det kanske kan anses
förmätet att efter denna diskussion, som
har berört de stora dragen i bostadsfrågan,
fästa kammarens uppmärksamhet
på den detalj, som herr Sunne här har
tagit upp. Jag har ändå en känsla av att
jag skulle vilja säga några ord i denna
fråga.

När stiftelsen Guldhedens studiehem
bildades år 1949 var avsikten den, att
man skulle bereda studerande vid Göteborgs
båda seminarier hyggliga och
ordentliga bostäder till självkostnadspris.
Detta kunde ju, som alla förstår,
inte ske på annat sätt än genom ett nybygge.
Göteborgs stad har också visat
stor förståelse för dessa strävanden. Så
har stadsfullmäktige t. ex. beslutat att ur

Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Olof och Carolina Wijks fond tilldela
stiftelsen ett anslag på 262 000 kronor.
Staden har dessutom kostnadsfritt upplåtit
tomt för bygget. Stiftelsen har dessutom
erhållit pengar från såväl kommuner
och landsting som enskilda personer,
och dessa anslag har tillsammans
uppgått till 420 000 kronor. Men det
räcker ändå inte på långt när.

Försök har gjorts att erhålla medel ur
allmänna arvsfonden, men dessa försök
har misslyckats på grund av den praxis,
som har utbildats och som innebär att
anslag företrädesvis — och för närvarande
nästan uteslutande — tillerkännes
sådana institutioner, som avser att
tillgodose ungdomar i de lägre åldersgrupperna.
Under sådana förhållanden
kan inte seminaristerna komma i fråga,
eftersom medelåldern vid intagning på
den 4-åriga linjen är 20 år och på studentlinjen
21 år.

Det statliga bidraget i form av tillläggislån
och, i sällskap därmed, det
kommunala bidraget, som stiftelsen beräknat
till 140 000 kronor, är som bekant
från 1 januari 1954 sänkt med 1/4
och kommer att sänkas med ytterligare
V4 om bygget inte är färdigt till den
1 januari 1955.

När vi i vår motion hemställde, att
riksdagen måtte bevilja stiftelsen dels
ett lån på 150 000 kronor och dels ett
anslag till inventarier, så gjorde vi det
därför att stiftelsen skulle som jag nyss
sade få möjlighet att hyra ut rum till seminaristerna
för överkomliga priser.

De seminariestuderande behöver hålla
nere sina studiekostnader så långt detta
är möjligt. De har nämligen, som
herr Sunne antydde, ingen möjlighet att
få del av de statliga stipendier och andra
statliga stödåtgärder, som kommer
studerande vid gymnasier och högskolor
till del. Många av dem måste helt
enkelt anlita lånevägen för att fullfölja
sina studier. Vi motionärer har därför
ansett att en tillgång på rum till självkostnadspris
och även tillgång till billiga
måltider, vilket man även tänkt sig i
detta studiehem, är så värdefull att utskottet
borde ha tillstyrkt motionen.

Utskottet anför att bifall till motio -

nen skulle få en prejudicerande verkan.
Risken för att det alltför ofta skulle begäras
anslag av statliga medel till företag,
som har ett sådant ekonomiskt underlag
som Guldhedens studiehem, är
dock enligt min mening ganska ringa.
Stiftelsen har ju genom egna ansträngningar
fått en grundplåt på 560 000 kronor.
Denna summa har man nu möjlighet
att under den närmaste framtiden
öka med 50 000. Då kommer vi upp till
en summa på 610 000 kronor, som stiftelsen
äger och har kunnat sätta in i
fastigheten. Det statliga stöd, som vi har
begärt i vår motion i form av lån på
150 000 kronor och 89 100 kronor i anslag
till inventarier, är ju bara en ringa
del av de kostnader som stiftelsen ikläder
sig och som grundar sig på väl utarbetade
och, efter vad jag kunnat finna,
hållbara kalkyler.

Helst hade jag nog, som herr talmannen
förstår, velat yrka bifall till motionen.
Då jag anser att detta är tämligen
meningslöst, inskränker jag mig till att
yrka bifall till reservationen, eftersom
den är något hoppfullare skriven för
framtiden, och instämma i herr Sunnes
yrkande.

Herr BJÖRNBERG (h):

Herr talman! Jag skall inte nämnvärt
förlänga den redan ganska långa debatten.
Låt mig bara få göra ett par
korta reflexioner i anslutning till några
synpunkter som under debatten anförts.

Herr Thun gjorde nyss några kritiska
anmärkningar mot sparbankernas metoder
att avkräva låntagarna amorteringar
på bottenlånen, och han gjorde gällande
att man därvid inte tillämpar några
bestämda regler. Men den saken har
väl samband, herr Thun, med det förhållandet,
att amorteringarna i allmänhet
fixeras efter överenskommelse med
låntagarna. En del låntagare anser sig
kunna prestera större amorteringar,
andra åter mindre amorteringar. Jag vill
också tillägga, att en schablonisering på
detta område kan ha sina avigsidor. Vid
all kreditgivning för bostäder måste
hänsyn tas inte bara till produktions -

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Nr 20.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

kostnaden, alltså värdet för dagen, utan
också till fastighetens belägenhet, till
byggnadssätt och andra omständigheter,
som i framtiden i hög grad kan inverka
yå fastighetens värde.

Uppenbart är emellertid, att vid en
sådan fördjupning av egnahemslånen,
som herr Thun talade om, blir amorteringskravet
mindre aktuellt, och jag tar
för givet att sparbankerna, och för övrigt
alla penninginstitut som sysslar med
dessa frågor, inte har något att erinra
mot att man söker träffa en överenskommelse
om i möjligaste mån enhetliga
regler på detta område.

Det har vidare under debatten diskuterats
huruvida penningmarknaden tillåter
den utökning av bostadsproduktionen,
som vi väl alla önskar och siktar på.
Man frågar sig, om vår nationalbudget
har utrymme för denna väsentligt ökade
investering. Investeringsbehovet är ju
redan mycket stort, speciellt på den offentliga
sektorn.

Jag skulle i det sammanhanget vilja
säga, att sparandet är alldeles för litet,
och jag måste tyvärr konstatera att detta
sparande är på tillbakagång. Jag har
färska siffror som ger belägg för detta
mitt påstående, herr talman. I sparbankerna,
postsparbanken, affärsbankernas
sparkasseräkningar och jordbrukskassorna
har under innevarande års tre första
månader insättningsöverskottet uppgått
Jill 361 miljoner kronor i runt tal. Under
samma månader i fjol uppgick överskottet
till 404 miljoner, och året dessförinnan
var överskottet 464,8 miljoner.
lag har åtskilliga siffror ytterligare, som
skulle kunna belysa denna tillbakagång,
men jag skall inte trötta med att ange
dem. Jag skall inte heller försöka mig
på att ge en förklaring till denna tillbakagång.
Jag bara konstaterar faktum
— ett sorgligt faktum — att på två års
tid har avmattningen i ökningstakten i
dessa instituts sparräkningar utgjort
omkring 100 miljoner kronor under en
3-månadersperiod.

Herr socialministern nämnde för en
stund sedan, att vi har kunnat klara finanserna
för bostadsbyggandet ganska
väl, även om det varit bekymmersamt

understundom, som han sade. Men jag
frågar mig: Hur skall vi kunna klara
det hela, om sparandet fortsätter att
minska lika avsevärt som det hittills
har gjort? Kanske vi då nödgas tillgripa
tvångssparande, någonting i och för
sig ytterst otrevligt och impopulärt, för
att tillgodose investeringsbehovet? Vi
måste nog ändå, herr talman, försöka få
till stånd ett sparvänligare klimat. Vi
måste försöka få till stånd en större tilltro
till vår valuta och tillämpa en skattepolitik,
som uppmuntrar sparandet i
stället för att skrämma för sparandet. Jag
skulle i detta sammanhang vilja citera
några ord ur president Eisenliowers ekonomiska
rapport till kongressen för några
månader sedan. Han säger: »Ett annat
villkor för ekonomiskt framåtskridande
i vårt samhälle är ett omfattande
sparande eftersom tillväxten av realkapital
beror på sparandet. Det är viktigt
att den ekonomiska politiken uppmuntrar
till sparsamhet.» Han säger mycket
mer i det sammanhanget, men det skall
jag inte trötta med att citera.

Sedan är det en sak till, som här har
berörts och som jag skulle vilja säga ett
par ord om. Det är frågan om en övergång
till kreditgarantisystem. Den har
diskuterats i utskottet, och jag har förstått
av innehållet i betänkandet, att utskottet
är intresserat av en sådan övergång.
Det är ett system, som har tillämpats
och alltjämt tillämpas på en del
andra områden och som, såvitt jag förstår,
givit bara goda erfarenheter. Jag
tar för alldeles givet, att bankinstituten
kommer att göra sitt yttersta för att tilllämpa
ett sådant system så smidigt och
snabbt som möjligt till gagn för låntagarna,
därest systemet nu kommer att
införas. I detta sammanhang måste emellertid
resonemang äga rum beträffande
räntemarginalen, vilken för närvarande
är så pass liten, att det är rena förlusten
för sparbankerna att bedriva verksamhet
med statsgaranterade lån.

Det har här talats om bostadsbyggandets
avbyråkratisering. Man möter ofta
inom bankvärlden hos kunder, som skall
bygga, klagomål över all byråkratism. De
säger att de får ränna hos myndighe -

Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ter av alla de slag och att olika instanser
skall vara med och bestämma hur huset
skall se ut. Det går åt mycket av tid,
möda och pengar, säger man. Man klagar
också över de många byggnadsbestämmelserna,
som verkar i hög grad
tyngande, fördyrande och hämmande.
Jag tror att det vore värdefullt, om den
utredning, som pågår på detta område,
kunde påskyndas och ge ett positivt resultat.
Därigenom skulle man komma ett
steg framåt mot ett främjande av bostadsbyggandet.

Sedan skulle jag, herr talman, vilja
säga: Låt egnahemsbyggarna få den extra
trygghet som skulle beredas dem om de
finge besked om att de finge behålla
de subventioner som de mottagit! Jag
tror att de är väl förtjänta av denna
trygghet och denna uppmuntran. Jag är
fullt medveten om att egnahemsbyggandet
är relativt dyrbart för kommunerna.
Det kräver mycket av mark, vägar, ledningsnät
o. s. v. Det är dyrbart även för
staten. Subventionerna till egnahemsbyggandet
är relativt dyrare än till övrig
byggnadsverksamhet. Å andra sidan
får vi inte bortse från att det har en
mycket stor social betydelse, att medborgarna
blir ägare till sina hem. Det
alstrar en god medborgaranda, skulle
jag vilja säga. De egnahemsbyggare, som
blir ägare till sina fastigheter och sina
små täppor, vilka de i allmänhet ansar
och vårdar på bästa sätt, blir fästade
vid sina hem på ett alldeles särskilt sätt.
Vi bankmän, som varit med och finansierat
egnahemsbyggandet, vet av erfarenhet
att dessa egnahemsägare känner
sitt ansvar även i svåra tider, i tider
av arbetslöshet. De kämpar tappert för
att hålla sig flytande och för att kunna
behålla sina hem. De är en värdefull
tillgång i vårt samhälle. Jag vill därför
i detta sammanhang varmt instämma i
vad reservanterna föreslagit på denna
punkt.

Det är väl, herr talman, ingen som bestrider
att de statliga stödåtgärderna betytt
mycket för bostadsproduktionen.
Men utformningen av dessa stödåtgärder
måste anpassas efter utvecklingen.
Vi måste väl ändå komma dithän förr

eller senare, att hyran verkligen skall utgå
i form av hyra och icke såsom hittills
— vilket sagts flera gånger här i
debatten — i form av både hyra och
skatter. I det syftet bör vi arbeta för
cn rationalisering och ett förbilligande
av bostadsproduktionen. Det behöver
inte betyda en sänkt standard. Vi skal!
ha goda bostäder, som inte bara ger
skydd för väder och vind, utom som
skapar en verklig hemmiljö; varma, ombonade
och vackra bostäder, där familjen
kan trivas. Det är vi alla angelägna
om. Men vi kanske kan nå dithän på
delvis andra vägar än för närvarande
och med metoder som ställer sig billigare.
Jag vet att det är svårt att frigöra
sig från slentrian och traditionsbundenhet.
Men det brukar lyckas om man med
egna ögon får se det nya och kan övertygas
om att det är inte bara acceptabelt
utan rentav gott. Därför är det arbete,
som utföres av herr Wehtje och
åtskilliga andra företagare och företagsledare
inom byggnadsbransch^ för att
få fram lämpliga åskådningsobjekt, ett
mycket lovvärt och gagneligt arbete.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Först ber jag att få säga
ett par ord i en vad jag skulle vilja kalla
ordningsfråga.

Herr Ohlon tackade i början av sitt
anförande socialministern för att riksdagen
redan den 12 januari hade fått på
sitt bord Kungl. Maj ds förslag till bostadsbefrämjande
åtgärder. Herr Ohlon
beklagade, att utskottet först nu blivit
klar med sin behandling av ärendet. Jag
vill då understryka, att denna fråga är
både stor och omfattande. Varken utskottet
eller dess tredje avdelning har
förslösat en enda minut när det har
gällt att söka få fram ärendet inför kamrarna,
utan vi har arbetat träget både
med denna och en hel mängd andra
frågor. Vi har dock i utskottet varit hänvisade
till att anlita vissa experter för
föredragning och för skrivning, och det
har även erfordrats vissa specialutredningar.
Allt detta har tagit tid.

Jag har velat nämna detta för kamma -

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Nr 20.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ren för att det skall vara klart för alla,
att vi inte på något sätt i onödan förslösat
tiden. Under alla omständigheter är
det naturligtvis betydelsefullt att vi i år
fått förslaget så tidigt från Kungl. Maj :t,
särskilt som kanske en del andra år detta
ärende har måst behandlas under en
viss forcering, vilket inte alltid varit
tillfredsställande.

Efter detta, herr talman, vill jag göra
några reflexioner i anledning av en del
uttalanden som gjorts under debatten.

Jag konstaterar då först, att det förefaller
som om man från oppositionspartiernas
sida nu strävar efter att markera
vissa gränslinjer i fråga om bostadspolitiken.
Bostadsfrågan är dock en stor nationell
angelägenhet, kring vilken man
borde söka få till stånd en allmän samling.

Herr Wehtje frågade i sitt första korta
genmäle, varför staten skall subventionera
bostäder. Vi borde väl då, ansåg
han, också subventionera inköp av
cyklar och andra ting.

Detta yttrande av herr Wethje vittnar
om att han inte riktigt förstått innebörden
i det allmännas strävanden på bostadsförsörjningens
område. Det är en
ytterst angelägen uppgift att söka skaffa
fram trivsamma bostäder för alla
människor i vårt land. Den uppgiften
är i själva verket så väsentlig, att man
borde kunna få till stånd en allmän samling
omkring den. Det är omöjligt att
göra gällande, att det är en lika angelägen
uppgift att skaffa folk cyklar som
att bereda människorna tillgång till goda
bostäder. Grundförutsättningen för att
människorna skall kunna leva lyckligt i
detta land är att de har goda bostäder.
Man kan mycket väl leva utan att ha en
cykel, men i det långa loppet klarar
man sig inte utan en hygglig bostad.

Jag vill sedan, herr talman, säga några
ord om folkpartiets förslag om räntesubventioner
i stället för kapitalsubventioner,
en tanke som i stor utsträckning
dominerat debatten i dag. Jag gör detta
så mycket hellre som jag tillhör den socialdemokratiska
majoriteten i 1951 års
bostadsutredning. Man skjuter nu, som
socialministern sade, denna majoritet

framför sig då man vill söka täckning
för sitt förslag. Jag vill då bara upprepa
vad redan herr socialministern och
herr Bergman sagt, nämligen att bostadsutredningens
förslag visserligen
gick ut på räntesubvention, men man
såg då det hela isolerat, och förslaget
var inte sammankopplat med den stora
frågan om finansieringen i övrigt av bostadsbyggandet
eller med avskrivningsproblemet.
Men nu har man från folkpartiets
sida blandat ihop allt detta, vilket
medför att hela saken krånglas till.

Både frågan om räntesubvention i stället
för kapitalsubvention och kommitténs
övriga förslag prövades på sin tid
av Kungl. Maj:t, som sedan presenterade
1953 års riksdag sitt förslag. Efter en
noggrann granskning fann Kungl. Maj:t,
att de förutsättningar, som bostadsutredningen
angav för sitt förslag, inte förefanns.
Därför föreslogs inte riksdagen utredningens
subventionslinje. Det är väl
bara i enlighet med vanlig praxis i riksdagsarbetet
att man i en sådan situation
får pröva Kungl. Maj:ts förslag och
undersöka, om det har större bärighet
än utredningens ursprungliga förslag.
För min del gjorde jag den prövningen
förra året och fann då, att jag måste
acceptera de invändningar, som Kungl.
Maj :t hade gjort. Om herr Lundström läser
igenom utredningens hela förslag —
jag förstår att han läst det bitvis — skall
han säkert finna, att utredningen själv
pekade på vissa svagheter i sitt förslag.
De svagheterna var, som socialministern
redovisade, att de föreslagna räntesubventionerna
skulle komma att ökas betydligt
år efter år. De skulle till slut
komma att växa till ett sådant belopp
att de blev en ganska stor påfrestning
på statskassan. Självklart kan man naturligtvis
också acceptera en dylik lösning,
liksom man får finna sig i andra
statsutgifter. Det ligger dock en viss fara
i att tillämpa en dylik räntesubventionering.
Risken är att man en dag finner
det hela vara så dyrt, att man måste reducera
statens utgifter genom att minska
bidragen. Då skulle det uppstå betydande
svårigheter för dem som startat
sina bostadsföretag med den kalkylen,

Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

att man allt framgent skulle kunna räkna
med samma bidrag från det allmänna.
Om man drar in de en gång beviljade
förmånerna, kan läget på sina håll
bli mycket svårt.

Jag skall nu inte utveckla detta vidare.
Jag vill bara slå fast att man från folkpartiets
sida förra året visserligen förde
fram också detta förslag, men förfäktade
det med mycket måttlig energi, om jag
får uttryck mig så. I år har man däremot
inpassat förslaget i ett skattesänkningsprojekt,
och då går man fram med mycket
stor energi. Eftersom det dock inte
är möjligt att på det sättet koppla samman
skattesänkningsprojekt och rent finansiella
operationer med anslag till bostadsförbättringen,
har jag för min del
funnit att folkpartiets linje i detta fall
är fullkomligt oacceptabel.

Denna fråga har redan blivit belyst
av utskottets talesman herr Bergman och
även av socialministern, och det bör stå
klart för kammarens ledamöter, att man
helt enkelt inte kan göra de avskrivningar,
som här rekommenderas, om man
vill föra en sund och ur ekonomiska
synpunkter riktig politik, som i många år
tillämpats av riksdagen. Ingen vill rekommendera
de enskilda eller kommunerna
att handla på detta sätt, och då
bör man rimligen inte heller rekommendera
staten att göra det.

Nu kan man peka på utredningen om
kreditgarantisystemet och dess tillämpning
också när det gäller de bostadsbefrämjande
åtgärderna såsom ett skäl
för att avvakta. Jag vill inte säga att
detta skäl enbart är formellt; det har
en reell innebörd. Kungl. Maj :t åberopade
det förra året i det då föreliggande
förslaget till främjande av bostadsförsörjningen.
För att man inte skall
uppfatta det som självklart att detta kreditgarantisystem,
som nog har rekommenderats
från många håll, är så bra att
inga bättre metoder kan tänkas, vill jag
säga, herr talman, att ett kreditgarantisystem
inte får utformas så att tillämpningen
av statsmakternas beslut om åtgärder
för att främja bostadsförsörjningen
blir beroende av besluten på bankkontoren.
Det måste vara klart, att stats -

makterna bör ha ledningen. Och jag hoppas
att en sådan överenskommelse skall
kunna träffas med finansinstituten i landet,
att statsmakterna får ha ledningen.
Jag vill säga detta nu, därför att det
kan vara för sent att säga det om ett år
eller två.

Herr Wehtje yttrade, att det var ett
misstag att vi litade mera på staten än
på de enskilda vid utformningen av bostadspolitikens
grundlinjer. Ja, vad hade
vi egentligen att välja emellan? Jo, antingen
måste vi lita på staten och vad
den kan göra eller också på de storföretag
som herr Wehtje och många andra
företräder. Även om man inte rimligtvis
kan sätta likhetstecken mellan förhållandena
på detta område nu och, låt mig
säga, på 1920-talet, måste jag framhålla
att de enskilda på den tiden inte gjorde
några allvarliga försök att lösa vår bostadsfråga.
Det var helt andra drivkrafter,
som då gjorde att man här och
där tog initiativ, än som måste till om
man skall kunna tala om en lösning för
hela folket, vilket är vad vi måste sträva
efter. Jag har all aktning och respekt
— och jag känner rent av tacksamhet —
för de insatser dessa storföretag kan
göra då det gäller rationalisering och
andra åtgärder i syfte att sänka våra
bostadskostnader. Men herr Wehtje frågade
nyss: Vad gör socialdepartementet,
bostadsstyrelsen och statens organ
över huvud taget, när man nu från enskilt
håll vidtar åtgärder? Då måste jag
säga, att det faktiskt är dessa statliga
organ som väckt tanken på rationalisering,
och statsmakterna har gjort insatser
för att uppmuntra en sådan rationalisering
som är den nödvändiga förutsättningen
för att vi skall kunna få
billigare bostäder.

Till sist vill jag, herr talman, säga
några ord om den av de två närmast föregående
talarna berörda specialfrågan
angående bostäder åt seminaristerna ute
på Guldheden nere i Göteborg. Utskottet
var inte avvisande, men fann det inte
möjligt att använda sin initiativrätt och
föreslå direkta åtgärder speciellt beträffande
Stiftelsen Guldheden. Fru Sjöström-Bengtsson
ansåg, att det säkert in -

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Nr 20.

Anslag till

te behövde bli några konsekvenser av
ett bifall till motionen, men vi har varit
rädda för att ett bifall kan få verkningar
som det är svårt att bedöma. Därför
har vi stannat vid att göra det uttalande,
som återfinnes i utlåtandet och
som jag ber att få hänvisa till. Det finns
seminarier i många städer. Det är klart
att Göteborg inte kan brytas ut på något
sätt och få särskilda förmåner, utan förmånerna
måste ju bli lika för alla seminariestäder
och seminarister. Intressenterna
för Guldheden får väl här bevaka
sina intressen hos myndigheterna
och försöka få sina önskemål tillgodosedda
i fråga om utredning och beslut i
den riktning de själva anser vara det
rätta. Utskottet har inte lagt några som
helst hinder i vägen i det hänseendet.
Så positivt har alltså utskottet varit, men
det har inte velat ge Guldheden några
särskilda förmåner, just med hänsyn till
konsekvenserna.

Med dessa få ord, herr talman, hemställer
jag om bifall till utskottets förslag
på samtliga punkter.

Herr BERGH (h):

Herr talman! Jag begärde ordet för att
ge en kort replik till min ärade vän herr
Gustav Karlsson i Munkedal.

Herr Karlsson säger sig kunna konstatera,
och däri tror jag att han här rätt,
att de bägge partier i riksdagen, som
står i opposition till den socialdemokratiska
regeringen, har känt ett visst
behov att markera ett avståndstagande
till regeringens bostadspolitik. Det är
helt visst en riktig iakttagelse. Men så
säger herr Karlsson vidare, att han beklagar
detta därför att uppgiften att förse
människor med goda bostäder är så
väsentlig, att man borde kunna påräkna
en allmän samling omkring denna uppgift.
I och för sig är ju detta önskemål
så behjärtansvärt som det någonsin kan
vara. Men, herr Karlsson, när vid opponerar
mot regeringens bostadspolitik är
det därför att vi anser oss på mycket
goda grunder kunna påstå att de metoder,
som regeringen använder för att
tillgodose ett samfällt omfattat syfte, ic -

främjande av bostadsförsörjningen m. m.
ke leder till ett avsett ändamål. Och på
den punkten anser vi oss ha stöd av de
senaste årens erfarenhet.

Herr Karlsson frågar vem som egentligen
skulle se till att vi fick bostäder
här i landet, när kriget var slut. Var
det inte nödvändigt, menar herr Karlsson,
att staten och de samhälleliga organen
därvidlag måste ingripa? Vi har
bevisat att det byggdes flera bostäder
år 1939 än vad det, såvitt man nu kan
se, bygges i nådenis år 1954 och att den
årliga produktionen av bostäder, sedan
staten tog hand om denna verksamhet,
icke har tillfredsställt behovet. Erfarenheten
har även visat att den privata företagsamheten,
om den får arbeta med
näringsfrihet, kan klara situationen bättre
än de samhälleliga organen. När
herr Karlsson säger att staten har tagit
väldiga initiativ då det gäller rationalisering
och sådant, får vi väl ändå vara
överens om att vi i fråga om rationaliseringar
hade hunnit långt — om jag
utgår från utlångsläget — innan staten
började syssla med dessa ting.

Skulle vi inte kunna vara överens om
att vad som, när allt kommer omkring,
har ställt till det verkliga ohägnet när
det gäller vår bostadsmarknad är denna
olycksaliga punkt i arbetarrörelsens efterkrigsprogram,
som säger att det är ett
syftemål att överföra bostadsbeståndet
i städer och tätorter i samhällelig ägo;
det sker via nybebyggelsen. Hade den
punkten inte fått vara ledstjärna för regeringspartiet
på bostadsområdet, kan
det hända att situationen varit bättre i
dag än vad den är.

Herr WEHTJE (h):

Herr talman! Jag känner mig uppkallad
av det uttalande, som herr Gustaf
Karlsson nyligen gjorde bär i kammaren.
Jag kan emellertid fatta mig kort.
Det mesta är väl sagt i denna stora fråga,
och det blir ju lätt nog endast ett
upprepande av vad som tidigare sagts.

Jag tycker emellertid att den bedömning,
som herr Gustaf Karlsson gör av
den utav oss redovisade inställningen,
är ganska orättvis. Han förvånar sig

Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. in.

över att man nu anstränger sig att dra
upp skiljelinjer mellan vår politik och
regeringspolitiken. Men det förhåller sig
ändå på det sättet, att vi år efter år
återkommit med våra synpunkter, vilka
har gått i den riktning som här i dag har
angivits. Utvecklingen går ju vidare, och
vad vi kan redovisa just nu är vad som
mognat ut efter en viss tidsperiod av en
ständigt fortskridande teknisk utveckling.
Det är man väl skyldig att ta hänsyn
till, när man går att ta den fortsatta
bostadspolitiken under omprövning. Detta
är vad som liar skett, och någon annan
utläggning av saken tycker jag inte
är rimlig, så fullständigt som vi har lagt
fram våra argument.

Herr Gustaf Karlsson isäger vidare, att
det väl ändå är på det viset, att det är
de offentliga organen — socialdepartementet
och dess olika medhjälpare —-som bär fört fram utvecklingen. Jag
bär förut påvisat, vad som bär gjorts
från det hållet. Man bär nyss startat en
viss forskningsverksamhet och gått in
för att lämna lån för maskinanskaffning.
Vidare har bostadsstyrelsen börjat lämna
ut ritningar till vägledning för egnahemsbyggare.
Detta menar man att det
naturligtvis kommer att främja utvecklingen.
Men jag tror inte att det räcker
långt och ser man efter vad som händer
ute i byggnadsindustrien, är det helt
andra insatser för en rationalisering och
för en produktivitetsförbättring, som göres
där. Jag har tidigare ställt frågan:
Vad anser man sig kunna visa på att man
bär kunnat främja med hänsyn till produktivitetsutvecklingen
genom de från
det allmännas sida vidtagna åtgärderna?
Jag har inte fått något svar. Jag
tycker att det är mera befogat, att man
här lämnar ett positiv svar, än att jag
genom att påvisa vad som inte har gjorts
själv skall lämna svar på denna fråga.

Hela mitt första anförande gick ut
på att det är produktionsutvecklingen,
som vi måste inrikta vår verksamhet på,
och jag hävdar att hela bostadspolitiken
såsom den har lagts upp med subventioner,
lånestöd och ekonomiskt bistånd i
olika former icke bär gagnat den för
oss utomordentligt viktiga erforderliga

produktionsutvecklingen. Håller vi fast
vid den nuvarande bostadspolitiken,
kommer vi i efterhand.

Av den förda diskussionen i övrigt
har det också framgått, att man nu lämnar
stöd på så sätt att man motverkar
sina egna önskemål. Det blir till slut på
det sättet, att de sämsta företagarna hålles
under armarna. Jag anser att det är
de bästa företagarna, de som är i främsta
ledet i strävan att föra utvecklingen vidare,
som skall ha stöd. Vi hörde också
nyss sägas — det var herr Svensson i
Malmö som yttrade det — att det inte
är ett så stort behov av att främja bostadsbyggandet
till vilket pris som helst,
utan att man nu skall tänka ekonomiskt.
Det har man förut inte gjort.

Herr statsrådet SKÖLD:

Herr talman! I den här frågan förekommer
ett par ting som berör anslagsteknik
och budgetfrågor och om vilka
jag skall säga några ord.

Högern har låtit en reservation, anknuten
till punkten 35, utmynna i ett yrkande
om ett anslag på 50 miljoner kronor
för avskrivningar. Den har därvid
räknat med en avskrivningsprocent av
12,5 liksom Kungl. Maj:t har föreslagit
i fråga om tertiärlånen. Detta beräkningssätt
grundar reservanten på en förskjutning
av räntesatsen upp till 3,5 procent,
varigenom han får samma marginal
som i Kungl. Maj :ts förslag.

Men reservanten har inte på andra
punkter föreslagit några förändringar i
räntan för egnahemslånen, och det innebär
att man egentligen inte här kan
räkna med en avskrivningsprocent av
12,5. Den rätta avskrivningsprocenten
blir 18 procent, och anslaget borde därför
vara upptaget till 72 i stället för 50
miljoner kronor. Jag säger inte detta
därför att det har någon praktisk betydelse,
eftersom herr Berghs reservation
kanske ändå inte segrar, men det kan
ändå vara riktigt, att jag för framtiden
påpekar, att det här föreligger en sådan
inadvertens.

Jag skall vidare säga några ord med
anledning av folkpartiets förslag om att

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Nr 20.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

tilläggslånen skall finansieras genom
upplåning i stället för med skattemedel.

När man skall ta ståndpunkt till en
sådan fråga måste man väl ändå säga
sig, att det måste finnas vissa regler för
budgetens uppställning och att dessa
regler måste ha ett ändamål. De kan ju
inte bara vara till för sin egen skull
utan måste syfta till att få fram ett visst
resultat. Sådana regler kan man därför
inte få ändra opportunistiskt av den anledningen,
att man tycker att det passar
i ett visst politiskt sammanhang.

Reglerna för budgeten är ju i huvudsak,
att budgeten skall uppställas så, att
den kan ge besked om huruvida staten
håller sina utgifter inom ramen för inkomsterna.
Det är ju en grundregel. Och
i nuvarande situation, när såvitt jag vet
alla har förklarat sig vara anhängare av
en balanserad budget, kan det väl inte
komma i fråga annat än att vi skall ha
en budgetuppställning som talar om för
oss, om vi håller utgifterna inom ramen
för inkomsterna.

Frågan blir ju förhållandevis komplicerad
när det gäller investeringsanslag.
För att man skall kunna följa samma
princip när det gäller investeringsanslag
har man intagit den principiella ställningen,
att budgeten skall visa statens
förmögenhetsställning, alltså huruvida
statens förmögenhet minskar eller ökar.
Detta är det enda sättet för att i fråga
om investeringar komma till ett klart
besked om vad budgeten innebär. Den
ståndpunkten intog riksdagen efter långvariga
förberedelser 1937. Den diskuterades
igenom då och godtogs. Det har
i praktiken aldrig ifrågasatts, att man
skulle gå ifrån den. Denna princip innebär,
att anslag till investeringar, som
inte beräknas ge förräntning, skall avskrivas
genast. Det är den gamla principen.

Inför folkpartiets förslag måste den
frågan ställas: Skall vi nu ändra denna
regel? Skall vi ha en ny budgetuppställning?
Eller skall vi ändra budgeten bara
på en enda punkt, därför att det överensstämmer
med folkpartiets intentioner? Ja,

det är den fråga, som kan ställas.

Nu förhåller det sig på det sättet, att
tilläggslånen inte ger någon förräntning,
och enligt gällande regler skall de därför
indirekt avskrivas genast genom ett
riksstatsanslag. Det är ju så mycket större
anledning att i detta fall göra en avskrivning
som det ju inte finns några
sannolikheter för att ens kapitalet någon
gång skall återbetalas.

Folkpartiet har ju försökt att undkomma
dessa clara verba genom att föreslå
ett förräntningsanslag, som förräntar och
amorterar dessa pengar för 30, 40 år
framåt. Folkpartiets representanter säger,
att så länge består husen, och då
kan staten hålla på att betala dessa lån
under lika lång tid. Men låt oss ställa
den frågan: Kan vi räkna med att de
människor, som äger de hus, i vilka tillläggslånen
är placerade, skall vänta med
att få besked om sin återbetalningsskyldighet
i 30 eller 40 år? År det ändå inte
orimligt att tänka på det sättet? Kommer
människorna att ge sig till tåls? Vi bär
haft ett sådaint fall, och där hade vi till
och med skrivit in att besked skulle
lämnas efter 10 år. Är det inte mycket
sannolikt att människorna, beroende på
om utvecklingen blir jämn och lugn och
några förutsättningar för återbetalning
enligt de vid anslagets beslutande gällande
grunderna icke har inträffat, begär
att få besked om sin betalningsskyldighet?
Och kommer vi att kunna stå emot
det? Nej, det gör vi inte!

Vad betyder då folkpartiets linje? Jo,
den innebär att svenska staten, sedan
pengarna är bortskänkta och sedan det
t, o. m. bokföringsmässigt är klart att
pengarna inte kommer att återbetalas,
skall fortsätta att ta ut pengar av sina
skattebetalare för att betala tillbaka dessa
lån under 30, 40 år framåt i tiden.
Jag måste för min del undra, om det
inte med berättigande kan sägas, att
hela denna metod i verkligheten är så
beskaffad, att vi, som nu lever, skall
läna pengar för att kunna leva litet bättre
just nu, varefter vi skall låta barnen
betala kostnaderna. Det blir ju i verkligheten
på det sättet.

Det finns ju ändå åtskilliga inom folkpartiet
som driver företag — när jag ser

Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen in. m.

ut över denna sal ser jag åtminstone en
och annan, som driver företag. Det förekommer
nu, som alla känner till, att industriföretag
ibland ger sina anställda ett
extra lån för att vederbörande skall kunna
bygga sig ett eget hem — ett ränteoch
amorteringsfritt lån, som under vissa
villkor kommer att efterskänkas. Det är
alltså ett industrilån, som är ganska likt
de statliga tilläggslånen. Jag frågar nu:
Hur gör industriföretagen? Tar de upp
40-åriga amorteringslån och håller på
att amortera dessa lån i sin tur under
40 år, skriver av dem alltså med en liten
bit varje år under 40 år och fortsätter
därmer även sedan lånen är efterskänkta?
Jag föreställer mig att ett sådant
företag i så fall skulle råka i konflikt
med bokföringslagen, vari det stadgas:
»Osäkra fordringar skola upptagas
endast till de belopp, varmed de beräknas
komma att inflyta. Värdelösa fordringar
må icke uppföras såsom tillgång.»

Nu är det inte så, att industriföretagen
bryter emot denna lag. Industriföretagen
försöker att avskriva lånen genast.
De har t. o. in. fått skattemyndigheternas
sanktion på att de kan få avskriva
dessa lån genast. Jag måste för min del
fråga, om inte den svenska staten kommer
i en underlig ställning om vi här
skall tillämpa de principer, som folkpartiet
föreslås oss att tillämpa — sett i belysning
av vad som kan sägas vara en
god köpmannased.

Det är klart, att ingen kan veta någanting
med bestämdhet om framtiden.
Det kan ju hända, att någon del av pengarna
kommer tillbaka, exempelvis om
det blir en ny inflation — och det kanske
det blir längre fram, då folkpartiet
måhända lyckats få en regimförändring
till stånd. Det händer, att osäkra fordringar
kan indrivas, och det är klart att
detta är förutsatt i våra budgetregler.
Där stadgas nämligen, att om någonting
som är indirekt avskrivet sedan åter
inflyter till statsverket, så skall det beloppet
uppföras som inkomst i budgeten.
Det är precis det som har skett beträffande
de tilläggslån, som enligt beslut
av förra årets riksdag skall återbetalas
på grund av den allmänna hyreshöjning

som inträffade närmast föregående år.
Detta är alltså i full överensstämmelse
med de budgetregler som tillämpas och
inte alls, som man från folkpartihål!
brukar säga, en eftergift från regeringens
sida för folkpartiets ståndpunkt. Vi
följer de regler för budgetbehandlingen,
som riksdagen beslutar, och det är så
även på den här punkten.

Jag tror att man bäst skulle kunna
sammanfatta folkpartiets ståndpunkt i
denna fråga genom att citera vad högerledaren
sade i andra kammaren i denna
sak förra året. Det är en mycket god
sammanfattning. »Tilläggslånen är en
subvention», sade han, »och icke eu
form av kapitalförsörjning. Deras syfte
är att skära bort en topp i byggnadskostnaderna.
Detta bör komma till uttryck
i statens bokföring på ett sådant
sätt att det klart framgår vad det här
rör sig om. Med herr Wedéns utgångspunkter
finns det såvitt jag kan se endast
tre möjligheter. Antingen spekulerar
man i att byggnadskostnaderna inte
skall kunna sänkas i någon nämnvärd
grad och räknar med att man med en
gång i framtiden skall kunna ta in tillläggslånen
till förräntning och amortering.
Eller också lagrar man avskrivningsbehov
i statsbudgeten som förr eller
senare måste resultera i ökade krav
på skattebetalarna. Den tredje möjligheten
är att lagra en hyreshöjning som
man i sinom tid tänker ta ut av hyresgästerna
i vissa årgångar av fastigheterna!» Denna

tredje möjlighet kanske vi nu
skall kunna utesluta, eftersom folkpartiet
så ivrigt värjer sig för att vara bärare
av den tanken, att dessa lån skall
kunna leda till en hyreshöjning. Skal!
vi inte kunna komma överens om att
detta förslag från folkpartiets sida endast
är ett illusionsnummer, som partiet
behöver för att nödtorftigt kunna
framföra skäl för sin ståndpunkt, att
det är möjligt att höja statens utgifter
och samtidigt sänka skatterna?

Herr I5ERGH (h) kort genmäle:

Herr talman! Finansministern gjorde
gällande att vi, när vi i reservationen

Lördagen den 15 mai 1954 fm.

Nr 20.

Anslag till

vid punkt XXXV har föreslagit ett anslag
på 50 miljoner kronor, inte fullt ut
tagit konsekvensen av vårt förslag, att
räntegarantien för tertiärlånen skulle
bestämmas till 3,5 i stället för 3 procent.
Finansministern menade, att i stället för
50 miljoner kronor skulle där ha stått
72 miljoner. Men så tilläde statsrådet
Sköld, att det kanske inte hade så stor
praktisk betydelse, därför att reservationen
eventuellt inte komme att vinna bifall.

Men låt mig nu i stället fråga: År detta
något större fel än vad som praktiseras
när det gäller tertiärlånefonden i
övrigt? I tertiärlånefonden ingår ju anslag
även för egnahemslån, och när det
gäller dessa har den räntefria stående
delen karaktären av ett tilläggslån som
inte skall amorteras. När man inte tagit
upp någon avskrivning speciellt för den
eller, såvitt jag förstår, ens räknat med
det, måste jag säga: Är det ena fel, så är
väl också det andra fel, men eftersom
regeringens förslag torde ha större chanser
att vinna bifall än reservationen så
bör ju den budgettekniska reda, som finansministern
sin plikt likmätigt förordat,
tillgodoses även på den punkten.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Herr Wehtje hävdade att
statsorganen ingenting har gjort för att
främja rationaliseringen av bostadsbyggandet.
Jag skall inte nu ge mig in i någon
mera ingående polemik på den
punkten. Jag nöjer mig med att hävda,
att statsorganen har uppmuntrat till rationalisering
och alltjämt uppmuntrar
till rationalisering på detta område.

Men det väsentliga inför de stundande
voteringarna är inte detta. Det väsentliga,
herr talman, är att om kammaren
skulle biträda såväl högerns som folkpartiets
motioner, så beslutades åtgärder
som komme att höja hyrorna i de
hus, som byggs för de medel vi anvisar,
till den grad att folk med begränsade
inkomster inte har råd att bo i dem.
Det är den väsentliga innebörden av de
förslag som har framlagts från oppositionspartiernas
sida, och något sådant

främjande av bostadsförsörjningen m. m.
hoppas jag ändå att kammaren inte vill
medverka till.

Herr BERGVALL (fp):

Herr talman! Jag måste bestämt påstå,
att vad den senaste talaren yttrade
om att ett bifall till det förslag folkpartiet
framfört i detta sammanhang skulle
leda till en sådan höjning av hyrorna
att de, som skall bo i husen, inte kan
betala dem, är oriktigt. Jag konstaterar
att även herr Sköld alldeles före slutet
av sitt anförande avskrev detta påstående
som nu framfördes av herr Karlsson
i Munkedal.

Det är synd att finansministern just
nu gick ut för att votera i andra kammaren
— jag begärde ordet närmast i
anledning av hans yttrande. Han slutade
sitt anförande med att säga, att folkpartiets
förslag på denna punkt innebar
en illusionskonst, som tjänade till att
dölja det orimliga i att acceptera utgiftsökningar,
utan att vilja betala dessa
genom att reellt ta ut av medborgarna
vad de kostar. Jag vill säga, att den
skildring som finansministern gav av
budgetens uppställning, såsom naturligt
är, var mycket knapphändig. Den var så
knapphändig, att den säkert inte gav en
riktig bild av verkligheten. Jag konstaterar,
att man inte på det där schematiska
sättet skriver av allting lika snabbt,
utan man skriver av efter ganska skiftande
regler — ibland 50 %, ibland allt
o. s .v. Resten står kvar oavskriven. Det
råder inte någon så enkel schematism
på det området som tycktes framgå av
herr Skölds anförande. Om mitt minne
inte sviker mig — jag är inte specialist
på bostadsfrågan — förhöll det sig
t. o. m. så, att när dessa tilläggslån först
började utlämnas, avskrevs de icke i sin
helhet av den då sittande finansministern
utan endast partiellt.

Jag vill sedan tillägga, att här är det
inte fråga om annat än att i den mån
dessa tilläggslån inte återbetalas av låntagarna,
får skattebetalarna betala dem
i en eller annan form. I det avseendet
har vi inom folkpartiet samma uppfattning
som socialministern. Man kan göra
på det sättet, att man låter årets skatte -

Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

betalare betala allt på en gång. Det är
regeringens position. Herr Sköld sade,
att en motsatt position innebar att man
så att säga lånade pengar för att leva
högt på dem och sedan låta barnen betala.
Jag säger, att den position som regeringen
intar innebär att man låter nuets
skattebetalare betala för förmåner,
som en kommande generation får. Det
gör man ibland, liksom man gör motsatsen
ibland, men någon anledning till
patos på den punkten av den art finansministern
visade föreligger inte. Pengarna
måste betalas av skattebetalarna i
bägge fallen. Skillnaden är allenast den
att det enligt folkpartiets förslag sker
en successiv amortering. Jag tror det
föreslås 6 procents annuitet i motionen,
och med den ränta som staten betalar
gissar jag att amorteringen skulle ske på
25 år — jag reserverar mig för dessa
uppgifter, som jag endast tar ur minnet;
jag har inte några tabeller tillgängliga.
Skillnaden är således, att folkpartiet föreslår
en amortering på 25 år. Och observera
att beloppet då amorteras under
den tid då nyttigheten existerar och är
i de människors hand, som får vara med
och betala. Utgifterna betalas således
medan de betyder en fördel — en fördel
för dem som bor i husen. Jag måste
säga att i jämförelse med den finanspolitik
som tillämpas både i kommuner
och i enskilda företag, finns ingenting
i detta som strider mot vad som sker
där.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att i avseende
på det under behandling varande
utlåtandet yrkats

dels att vad utskottet hemställt skulle
bifallas;

dels att de förslag skulle antagas, som
innefattades i de av herr Sundelin m. fl.
avgivna reservationerna beträffande
punkterna I—IV, IX, XII, XXII, XXIV,
XXVIII, XXIX, XXXI, XXXII och XXXV
samt angående motiveringen till p"unkterna
VI, XVI och XIX;

dels ock att de förslag skulle godkännas,
som innehölles i herr Berghs m. fl.

reservationer beträffande punkterna VII,
X, XV, XXII, XXIII, XXIX, XXX, XXXII,
XXXV, XXXVII och XXXX samt rörande
motiveringen till punkterna VI och VIII.

Slutligen hade herr Norling framställt
ett särskilt yrkande i fråga om punkten
VI.

Herr talmannen anförde vidare, att
med anledning av vad sålunda yrkats
propositioner komme att göras särskilt
beträffande varje punkt av utskottets
hemställan.

Därefter gjordes till en början enligt
de i fråga om punkten I förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till vad utskottet i nämnda punkt hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Sundelin m. fl. beträffande punkten anförda
reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
var med övervägande ja besvarad.

Sedermera gjorde herr talmannen med
avseende på punkten II propositioner,
först på bifall till vad utskottet i nämnda
punkt hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Sundelin in. fl. beträffande
punkten avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Bergh begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 123 punkten
II, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Sundelin m. fl.
beträffande nämnda punkt avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositio -

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Nr 20.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

nen ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Bergh begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 91;

Nej — 36.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidare gjordes i fråga om vardera
av punkterna III och IV propositioner,
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Sundelin
m. fl. beträffande respektive punkt
avgivna reservationen; och förklarades
propositionerna på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja besvarade.

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten V hemställt.

Rörande punkten VI, yttrade nu vidare
herr talmannen, hade yrkats l:o)
att vad utskottet hemställt skulle bifallas;
2:o) att utskottets hemställan skulle
bifallas med den ändring i motiveringen,
som förordats i den av herr Bergh
m. fl. därom anförda reservationen; 3:o)
att utskottets hemställan skulle bifallas
med den ändring i motiveringen, som
föreslagits i herr Sundelins m. fl. därom
anförda reservation; samt 4:o), av
herr Norling, att riksdagen skulle i anledning
av motionen I: 147 i skrivelse
till Kungl. Maj:t uttala, att för det framtida
bostadsbyggandet ramen för den
statliga låneverksamheten borde utbyggas
så, att den medgåve utrymme för en
årlig nybyggnad av 60 000 lägenheter.

Vid sedermera i enlighet med berörda
yrkanden gjorda propositioner bifölls
utskottets hemställan.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i punkten VII hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som

innefattades i den av herr Bergh m. fl.
beträffande nämnda punkt avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Bergh begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 123 punkten
VII, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Bergh m. fl. beträffande
nämnda punkt avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Bergh begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 113;

Nej — 12.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ytterligare gjorde herr talmannen enligt
de i fråga om punkten VIII förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet i nämnda punkt
hemställt samt vidare på bifall till utskottets
hemställan med den ändring i
motiveringen, som förordats i den av
herr Bergh m. fl. därom anförda reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Herr Ohlon begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 123 punkten

VIII, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring i motiveringen,
som förordats i den av herr Bergh m. fl.
därom anförda reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Därpå gjorde herr talmannen propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i punkten IX hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Sundelin m. fl. beträffande
nämnda punkt avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Ohlon begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 123 punkten

IX, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Sundelin m. fl.
beträffande nämnda punkt avgivna reservationen.

Då emellertid herr Ohlon begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 90;

Nej — 37.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de med avseende på punkten X
framställda yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i nämnda
punkt hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Bergh m. fl. beträffande
punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Bergh begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 123 punkten
X, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Bergh m. fl. beträffande
nämnda punkt avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Bergh begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 107;

Nej — 13.

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Nr 20.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.
Därjämte hade 8 ledamöter tillkänna
givit, att de avstode från att rösta.

På härefter gjord proposition bifölls
vad utskottet i punkten XI hemställt.

Vidare gjordes i fråga om punkten
XII propositioner, dels på bifall till vad
utskottet i nämnda punkt hemställt, dels
ock på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Sundelin
m. fl. beträffande punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Sedermera bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i punkterna XIII
och XIV hemställt.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i punkten XV hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Bergh m. fl. beträffande
nämnda punkt avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Bergh begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 123 punkten
XV, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Bergh m. fl.
beträffande nämnda punkt avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Bergh begärde
rösträkning, verkställdes nu votering

tt Första kammarens protokoll 1954. Nr 20.

medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 111;

Nej — 14.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ytterligare gjordes enligt de i fråga om
punkten XVI förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i nämnda punkt hemställt samt
vidare på bifall till utskottets hemställan
med den ändring i motiveringen,
som förordats i den av herr Sundelin
m. fl. därom anförda reservationen; och
förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ia besvarad.

På härefter gjorda propositioner bifölls
vad utskottet i punkterna XVII och
XVIII hemställt.

Därpå gjorde herr talmannen i enlighet
med de rörande punkten XIX förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet i nämnda
punkt hemställt samt vidare på bifall
till utskottets hemställan med den ändring
i motiveringen, som förordats i den
av herr Sundelin m. fl. därom anförda
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Sunne begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 123 punkten
XIX, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring i motiveringen,
som förordats i den av herr Sundelin
m. fl. därom anförda reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en bör -

Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

jan omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Sunne begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —82;

Nej — 36.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i punkterna XX
och XXI hemställt.

Herr talmannen anförde, att med hänsyn
till kammarens redan fattade beslut
följande under överläggningen framställda
yrkanden finge anses hava förfallit,
nämligen yrkandena om antagande
av de förslag, som innefattades i de
beträffande punkterna XXII, XXIII,
XXVIII, XXXI och XXXII avgivna reservationerna
ävensom i herr Berghs
m. fl. och herr Sundelins m. fl. reservationer
beträffande punkten XXIX samt
herr Berghs m. fl. reservation beträffande
punkten XXXV.

Härefter bifölls på gjorda propositioner
vad utskottet i punkterna XXII och
XXIII hemställt.

Därpå gjorde herr talmannen enligt
de i fråga om punkten XXIV förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet i nämnda punkt
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Sundelin m. fl. beträffande punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ohlon begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 123 punkten
XXIV, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Sundelin m. fl.
beträffande nämnda punkt avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Ohlon begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 91;

Nej — 35.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i punkterna XXV
—XXIX hemställt.

Vidare gjorde herr talmannen propositioner,
dels på bifall till vad utskottet
i punkten XXX hemställt, dels ock
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Bergh m. fl. beträffande
nämnda punkt avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition var med
övervägande ja besvarad.

Herr Bergh begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 123 punkten
XXX, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Nr 20.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av Bergh in. fl. beträffande
nämnda punkt avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

På särskilda propositioner bifölls härefter
vad utskottet i punkterna XXXI
—XXXIV hemställt.

Ytterligare gjorde herr talmannen propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i punkten XXXV hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Sundelin
m. fl. beträffande nämnda punkt avgivna
reservationer; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Ohlon begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 123 punkten
XXXV, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Sundelin in. fl.
beträffande nämnda punkt avgivna reservationen.

Då emellertid herr Ohlon begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 91;

Nej — 31.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därpå bifölls på gjord proposition utskottets
hemställan i punkten XXXVI.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i punkterna XXXVII—XXXX hemställt
samt vidare på bifall till utskottets
hemställanden med de ändringar beträffande
punkterna XXXVII och XXXX,
som förordats i den av herr Bergh m. fl.
därom anförda reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställanden, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Bergh begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 123 punkterna
XXXVII—XXXX, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles vad utskottet hemställt
med de ändringar beträffande
punkterna XXXVII och XXXX, som förordats
i den av herr Bergh in. fl. därom
anförda reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten XXXXI hemställt.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Ang. höjning av automobilskatten m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 45, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 5
och 6 §§ förordningen den 2 juni 1922
(nr 260) om automobilskatt, m. m., såvitt
propositionen hänvisats till bevillningsutskottet,
jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 26 februari 1954 dagtecknad
proposition, nr 112, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) förordning angående ändrad lydelse
av 5 och 6 §§ förordningen den 2 juni
1922 (nr 260) om automobilskatt;

2) förordning angående ändrad lydelse
av 1 § förordningen den 3 maj 1929
(nr 62) om särskild skatt å bensin och
motorsprit;

3) förordning om tillfällig skatt å bensin,
som finnes i riket den 1 juli 1954;
samt

4) förordning om brännoljeskatt;

dels medgiva, att under följande, i
årets statsverksproposition under tolfte
huvudtiteln uppförda anslag, finge mot
automobilskattemedlen avräknas vissa i
propositionen angivna belopp;

dels godkänna de principer för avräkning
av vissa anslag å driftbudgeten
helt eller delvis mot automobilskattemedel,
för vilka departementschefen
vid ärendets föredragning inför Kungl.
Maj:t redogjort;

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att — i
huvudsaklig överensstämmelse med i
propositionen angivna grunder — förordna
om restitution av skatt för sådan
bensin, som från och med år 1955 förbrukades
vid jordbruket till bensindrivna
traktorer;

dels ock bemyndiga Kungl. Maj:t att
för budgetåret 1954/55 medgiva det överskridande
av den i kontrollstyrelsens av -

löningsstat upptagna anslagsposten till
Avlöningar till icke-ordinarie personal,
som kunde bliva erforderligt i anledning
av de i propositionen framlagda
förslagen.

Propositionen hade hänvisats, såvitt
angick dels de fyra förordningsförslagen
och dels förslaget om bemyndigande
för Kungl. Maj:t att förordna om restitution
av skatt för viss bensin, till
bevillningsutskottet samt i övrigt till
statsutskottet.

I propositionen hade framlagts förslag
om en höjning av dels skatterna på bensin
och motorbrännolja från nuvarande
28 respektive 23 öre per liter till 32 öre
per liter, dels skatten på motorsprit från
3 öre per liter till 7 öre per liter, dels
fordonsskatten för personbilar med 10
kronor, dels fordonsskatten för bussar
och lastbilar med i genomsnitt ca 17 %
och dels fordonsskatten för vissa släpvagnar
med varierande belopp. Skattehöjningarna
å bensin och motorsprit hade
föreslagits skola träda i kraft den
1 juli 1954 och övriga skattehöjningar
den 1 januari 1955. Vidare hade föreslagits
viss skattelättnad för inhemsk skifferbensin
ävensom överflyttning av uppbördsverksamheten
med avseende å
brännoljeskatten från länsstyrelserna till
kontrollstyrelsen. Slutligen hade föreslagits
en höjning av restitutionsbeloppet
för bensinskatt, erlagd för jordbrukets
traktorer, från 300 till 325 kronor.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta motioner,
nämligen

I) de likalydande motionerna I: 480 av
herr Magnusson m. fl. och II: 608 av herr
Hagård m. fl.;

II) de likalydande motionerna 1:498
av herr Pålsson m. fl. och II: 643 av herr
Larsson i Hedenäset m. fl.;

III) de likalydande motionerna 1:500
av herr Bergh m. fl. och II: 640 av herr
Cassel in. fl.;

IV) de likalydande motionerna I: 502
av herr Bergh och 11:639 av herr Agerberg
m. fl.;

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Nr 20.

V) de likalydande motionerna 1:504
av herr Lindblom m. fl. och 11:637 av
fru Sandström m. fl.;

VI) motionen 1:466 av herrar Gustaf
Elofsson och Theodor Johansson;

VII) motionen I: 497 av herrar Franzén
och Herbert Hermansson;

VIII) motionen I: 499 av herrar Ola
Persson och Norling;

IX) motionen 1:503 av herr Bergh;

X) motionen 11:537 av herr Kärrlander; XI)

motionen II: 609 av herrar Asp
och Persson i Appuna;

XII) motionen II: 610 av herr Asp;
samt

XIII) motionen II: 642 av herr Hall.

I motionen 1:499 hade yrkats helt
avslag å de föreslagna skattehöjningarna.
I de likalydande motionerna 1:500
och II: 640 samt i de likalydande motionerna
I: 504 och II: 637 hade yrkats avslag
å förslaget om höjd fordonsskatt,
varjämte förordats en i förhållande till
propositionen begränsad höjning av
drivmedelsskatterna ävensom bibehållande
av nuvarande skillnad i beskattningen
av bensin och brännolja. I motionen
II: 642 hade yrkats avslag å höjningen
av fordonsskatten för personbilar
samt hemställts om utredning av
automobilbeskattningens framtida ordnande
enligt riktlinjer, som i huvudsak
inneburo ett ökat utnyttjande av drivmedelsskatterna.
I de likalydande motionerna
I: 502 och II: 639 hade hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om att Kungl. Maj :t måtte
till 1955 års riksdag framlägga förslag
till sådan differentiering av bensinskatt,
att utförsäljningspriset på bensin kunde
sättas lika inom skilda delar av landet.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på åberopade grunder hemställt,

A) att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 112, i vad densamma hänvisats

Ang. höjning av automobilskatten m. m.
till bevillningsutskottet, icke kunnat av
riksdagen oförändrad bifallas,

1) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och motionen 11:537 av herr Kärrlander
samt de likalydande motionerna
1: 480 av herr Magnusson m. fl. och II:
608 av herr Hagård m. fl., såvitt motionerna
avsåge befrielse från fordonsskatt
för invalidbilar, ävensom med avslag å
följande motioner, nämligen dels de likalydande
motionerna I: 500 av herr Bergh
m. fl. och II: 640 av herr Cassel m. fl.,
de likalydande motionerna 1:504 av
herr Lindblom m. fl. och II: 637 av fru
Sandström m. fl. samt motionen I: 499 av
herrar Ola Persson och Norling, i vad
däri yrkats avslag å förslaget om höjd
fordonsskatt, dels motionen II: 642 av
herr Hall, såvitt avsåge skattesatsen för
personbilar, och dels motionen I: 503 av
herr Bergh samt motionen II: 610 av
herr Asp, antaga under punkten infört
förslag till förordning angående ändrad
lydelse av 2, 5 och 6 §§ förordningen
den 2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt; 2)

med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionen 1:499
av herrar Ola Persson och Norling, i
vad däri yrkats avslag å propositionen
i förevarande del, ävensom de likalydande
motionerna 1:500 av herr Bergh
in. fl. och II: 640 av herr Cassel m fl.
samt de likalydande motionerna I: 504
av herr Lindblom m. fl. och II: 637 av
fru Sandström m. fl., såvitt motionerna
avsåge skattesatsen för bensin,

a) antaga under denna punkt infört
förslag till förordning angående ändrad
lydelse av 1 § förordningen den 3 maj
1929 (nr 62) om särskild skatt å bensin
och motorsprit;

b) antaga under punkten infört förslag
till förordning om tillfällig skatt å
bensin, som finnes i riket den 1 juli
1954;

3) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionen 1: 499
av herrar Ola Persson och Norling, i vad
däri yrkats avslag å propositionen i förevarande
del, de likalydande motioner -

Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Ang. höjning av automobilskatten m. m.
na I: 500 av herr Bergh m. fl. och II: 640
av herr Cassel m. fl. samt de likalydande
motionerna 1:504 av herr Lindblom
m. fl. och II: 637 av fru Sandström m. fl.,
såvitt motionerna avsåge skattesatsen
för brännolja, ävensom motionen 1:497
av herrar Franzén och Herbert Hermansson,
antaga under förevarande punkt infört
förslag till förordning om brännoljeskatt; 4)

med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag å motionen 1:499 av
herrar Ola Persson och Norling, i vad
däri yrkats avslag å propositionen i förevarande
del, bemyndiga Kungl. Maj:t att
— i huvudsaklig överensstämmelse med
i propositionen angivna grunder — förordna
om restitution av skatt för sådan
bensin, som från och med år 1955 förbrukades
vid jordbruket till bensindrivna
traktorer;

B) att de likalydande motionerna I:
500 av herr Bergh m. fl. och II: 640 av
herr Cassel in. fl. samt de likalydande
motionerna 1:504 av herr Lindblom
in. fl. och II: 637 av fru Sandström m. fl.,
i vad de ej behandlats under A 1—3,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

C) att de likalydande motionerna I:
480 av herr Magnusson in. fl. och II: 608
av herr Hagård m. fl., i vad de ej behandlats
under A 1, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd; samt

D) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:498
av herr Pålsson m. fl. och II: 643 av
herr Larsson i Hedenäset in. fl.,

2) de likalydande motionerna 1:502
av herr Bergh och II: 639 av herr Agerberg
m. fl.,

3) motionen I: 466 av herrar Gustaf
Elofsson och Theodor Johansson,

4) motionen II: 609 av herrar Asp
och Persson i Appuna ävensom

5) motionen II: 642 av herr Hall, i
vad den ej behandlats under A 1,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet förut an -

fört och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Utskottets förslag till författningstext
överensstämde med den i propositionen
föreslagna författningstexten med det
undantag, att utskottet jämväl föreslagit
ändring av 2 § i automobilskatteförordningen
samt därav föranledda ändringar
i rubriken och ingressen till den
under A 1 i utskottets hemställan upptagna
förordningen.

Reservation hade avgivits av, utom
annan, herrar Spetz, Velander, Söderquist,
Kristensson i Osby, Kollberg, Edström
och Christenson i Malmö, vilka
ansett, att utskottet bort i punkterna A
1—3 och B hemställa,

A) att riksdagen---(lika med

utskottet)---oförändrad bifallas,

1) med avslag å Kungl. Maj:ts förslag
i vad avsåge höjning av fordonsbeslcattningen
samt med bifall till de likalydande
motionerna I: 500 av herr Bergh
in. fl. och II: 640 av herr Cassel m. fl.,
de likalydande motionerna I: 504 av
herr Lindblom in. fl. och II: 637 av fru
Sandström m. fl. samt motionen 1:499
av herrar Ola Persson och Norling, i
vad däri yrkats avslag å förslaget om
höjd fordonsskatt, ävensom i anledning
av dels motionen 11:537 av herr Kärrlander,
dels de likalydande motionerna
I: 480 av herr Magnusson m. fl. och II:
608 av herr Hagård m. fl., såvitt motionerna
avsåge befrielse från fordonsskatt
för invalidbilar, och dels motionen II:
642 av herr Hall, såvitt avsåge skattesatsen
för personbilar, samt med avslag
å motionen I: 503 av herr Bergh och
motionen II: 610 av herr Asp, antaga under
punkten infört förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 2 §
förordningen den 2 juni 1922 (nr 260)
om automobilskatt;

2) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och med bifall till de likalydande
motionerna 1:500 av herr Bergh m. fl.
och II: 640 av herr Cassel m. fl. samt
de likalydande motionerna I: 504 av
herr Lindblom in. fl. och 11: 637 av fru

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Nr 20.

Sandström m. fl., såvitt motionerna avsåge
skattesatsen för bensin, ävensom
med avslag å motionen 1: 499 av herrar
Ola Persson och Norling, i vad däri yrkats
avslag å propositionen i förevarande
del,

a) antaga under denna punkt infört
förslag till förordning angående ändrad
lydelse av 1 § förordningen den 3 maj
1929 (nr 62) om särskild skatt å bensin
och motorsprit;

b) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om tillfällig
skatt å bensin, som finnes i riket den
1 juli 1954, med viss under punkten angiven
ändring av 1 §;

3) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och motionen I: 497 av herrar Franzén
och Herbert Hermansson ävensom
med bifall till de likalydande motionerna
I: 500 av Bergh m. fl. och II: 640 av
herr Cassel m. fl. samt de likalydande
motionerna I: 504 av herr Lindblom m.
fl. och II: 637 av fru Sandström m. fl.,
såvitt motionerna avsåge skattesatsen
för brännolja, samt med avslag å motionen
I: 499 av herrar Ola Persson och
Norling, i vad däri yrkats avslag å propositionen
i förevarande del, antaga det
vid propositoinen fogade förslaget till
förordning om brännoljeskatt med viss
under förevarande punkt angiven ändring
av 3 §;

B) att riksdagen måtte med bifall till
de likalydande motionerna I: 500 av
herr Bergh m. fl. och II: 640 av herr
Cassel m. fl. samt de likalydande motionerna
I: 504 av herr Lindblom m. fl.
och II: 037 av fru Sandström m. fl. antaga
under punkten infört förslag till
förordning om ändrad lydelse av 1 §
förordningen den 3 maj 1935 (nr 142)
angående skatt å vissa för drivande av
automobil använda brännoljor.

Reservanternas förslag innebar bland
annat, att bensinskatten skulle höjas till
31 öre per liter och brännoljeskatten
till 26 öre per liter samt att jämväl den
senare skattehöjningen skulle träda i
kraft den 1 juli 1954.

Ang. höjning av automobilskatten m. m.

På framställning av herr talmanen beslöts
att förevarande betänkande skulle
företagas till avgörande punktvis.

Punkten .4 1.

Herr VELANDER (h):

Herr talman! beskattningen av motorfordonstrafiken
har, såsom vi alla känner,
varit föremål för ständiga kastningar.
Man vågar nog säga, att vad som
därutinnan gällt städse har haft karaktär
av provisorium. Utvecklingen under
exempelvis de senaste åren utgör en
otvetydig bekräftelse härpå. Vad som är
avsett att i dag genomföras utgör ett
nytt provisorium, vars tänkta varaktighet
dock omspänner en tid av inte mindre än
fem år. Den något mera definitiva ordning,
som de senaste åren ofta ställts i
utsikt och som vi hoppats på, har därmed
gått upp i rök.

Att vi sålunda ställts inför förslag
om ett nytt provisorium utgör en konsekvens
av det totala haveri, som drabbat
den av häradshövdingen Nitelius på vederbörligt
uppdrag verkställda bilskatteutredningen.
Orsakerna till detta
haveri torde icke behöva belasta dagens
diskussion, i varje fall icke i någon
större utsträckning.

Provisoriekaraktären av de förslag,
som här förelagts oss, anvisar de linjer,
efter vilka en lösning bör eftersträvas
eller sökas. Provisoriet bör sålunda så
långt möjligt sammanfalla med vad som
för närvarande gäller. Provisoriekaraktören
måste anses utgöra ett hinder mot
varje strävan till omläggning av principerna
härför eller en anpassning till
nya sådana. En fördelning av kostnaderna
för landets vägväsen mellan motorismen,
å ena sidan, samt, låt mig
säga, den allmänna budgeten, å den
andra, efter andra grunder än de i sådant
hänseende hittills tillämpade bör
icke ifrågakomma. Om sålunda motorismens
kostnadsansvar för vägväsendet
för närvarande kan uppskattas till cirka
75 procent av den totala vägkostnaden,
tår under provisorietiden dess kostnadsansvar
icke utsträckas till att omfatta

Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Ang. höjning av automobilskatten m. m.

en högre procentuell andel av samma
kostnad.

I begreppet provisorium ligger jämväl,
att dess giltighetstid icke får sättas
längre än som är erforderligt med hänsyn
till de utredningar, som utgör förutsättningen
för dess avlösande med en
mera definitiv ordning. Då åvägabringandet
av en sådan ordning är av trängande
natur, bör dessa utredningar bedrivas
i snabbast möjliga tempo.

Upprustningen av landets vägväsen,
så långt tillgängliga resurser det medger,
får icke eftersättas eller undanskjutas.
Att planläggningen av härför erforderliga
åtgärder skall ske med nödig
omsorg och från realistiska utgångspunkter,
ligger i sakens natur. Lika naturligt
är, att målsättningen bör vara
att för landets olika delar trygga en tillfredsställande
transportförsörjning. Klart
är dock, att denna målsättning icke medger
ett skattande åt tendenser eller tankegångar,
innebärande exempelvis eu
reglering i något hänseende via motorfordonsbeskattningen
av förhållandet
mellan järnväg och bil. Redan provisoriekaraktären
av det beslut, som kommer
att framgå av dagens diskussion,
utesluter en sådan möjlighet. Därtill
kommer att med avseende å motorismen,
dess betydelse och förutsättningar, det
största möjliga utrymme måste lämnas
för en fri, naturlig och obunden anpassning
till linjer och vägar, som utvecklingen
i varje sammanhang anvisar.

För egen del bar jag i skilda sammanhang
deklarerat min obenägenhet
att acceptera satsen om motortrafikens
plikt alt genom någon form av särbeskattning
svara för de kostnader, som
den förorsakar vägväsendet. Jag är angelägen
att även i detta sammanhang
erinra därom. Min utgångspunkt därvidlag
är bland andra den, att vägväsendets
upprätthållande och ändamålsenliga
utbyggande utgör en primär statlig
llPPgift med därav följande konsekvenser
jämväl av ekonomisk natur. Fullföljandet
av denna uppgift måste — jag har
segt det förut — ske med befordrandet
av den allmänna utvecklingen som huvudsakligt
syfte. Medborgarna bör även

därigenom sättas i tillfälle att i det helas
intresse hävda sig på mest effektiva
sätt. De bör därigenom, så långt möjligt,
beredas samma förutsättningar och
villkor vid sina strävanden till vinnande
av bärgning och utkomst. En särbeskattning
av motorfordonstrafiken går,
som alla måste inse, hårdast ut över
dem, som representerar den svagaste
bärkralten, dem som har att övervinna
de olägenheter, risker och svårigheter,
som är förenade med gles bebyggelse,
stora avstånd och andra därmed jämförliga
omständigheter. Den blir på
grund därav en form av indirekt beskattning,
som drabbar eller kan drabba
mera oberäkneligt och mera slumpartat,
alltså mindre jämlikt än andra former
av sådan beskattning.

Den allmänna skattepolitiken bör sålunda
anpassas till en sådan ordning, att
särbeskattningen av motorfordonstrafiken
beredes minsta möjliga utrymme. Att
en anpassning i sådan riktning på grund
av bl. a. statsfinansiella skäl icke kan
ske utan vidare, ligger i sakens natur.
Det är insikten härom, som föranlett
mig att för den blivande provisorietiden
acceptera den nu gällande fördelningsgrunden
med avseende å kostnaderna för
vägväsendet mellan motorismen och, såsom
jag uttryckt det, den allmänna budgeten.
Att jag tagit bestämt avstånd från
en utökning av motorismens procentuella
andel av dessa kostnader, torde med
hänsyn till det anförda icke framstå
såsom överraskande.

Nyss har jag varit inne på angelägenheten
av att det blivande provisoriet
blir av kortast möjliga varaktighet. T anslutning
därtill inställer sig tvenne frågor.
Den ena: Varför skall provisoriet
behöva omspänna en så lång tid som
fem år? Och den andra: Är det nödvändigt
att redan nu gå in för eu avvägning
av motortrafikens beskattning,
gällande för hela provisorietiden?

I förra hänseendet kan hänvisas till
den inställning, som tidigare varit till
finnandes hos i varje fall de flesta av
oss, att 1951 års bilskatteutredning skulle
komma att slutföras på relativt kort tid.
Den tog visserligen längre tid än som

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Nr 20.

sålunda räknades med, dock knappast
hälften så lång som den nu avsedda provisorietiden.
Även om den kan karakteriseras
såsom i olika hänseenden synnerligen
bristfällig och ofullständig, borde
dock på grund av densamma och särskilt
genom den utomordentligt ingående
och klarläggande kritik, som de
många remissinstanserna presterat, förutsättningar
ha skapats för den nya utredningens
verkställande utan alltför
stor tidsutdräkt. Det har därför synts mig
som om provisorietiden borde kunna förkortas
till maximum tre år. Även andra
har varit inne på samma tankegång.
.lag hänvisar exempelvis till väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen som, om jag inte
minns fel, i ett sitt remissyttrande har
förordat en sådan linje.

Beträffande den andra frågan har jag
känt mig minst sagt tveksam med avseende
å lämpligheten och nödvändigheten
av att nu under allehanda antaganden
träffa ett avgörande rörande storleken
av motortrafikens beskattning under
en så lång tid som fem år framåt,
då man väl ändå måste vidgå, att underlaget
för detta avgörande är synnerligen
bristfälligt. Varför skall man inte
anpassa sig till den av bl. a. 1953 års
trafikutredning företrädda meningen, att
man år från år skall se till att skatteuttaget
ej blir större än medelsförbrukningen?
Det är dock måhända icke nödvändigt
att orda så mycket härom, då propositionsförslaget
får, såsom utskottsmajoriteten
också framhållit, anses avse i
första hand ett täckande av utgifterna
för vägväsendet under budgetåret 1954/
55. Jag vill emellertid ta fasta härpå och
vågar i fortsättningen utgå ifrån att tillgodoseendet
av just detta medelsbehov
utgör kärnan i den diskussion som här
kommer att föras.

Fullföljandet av det i propositionen
skisserade vägprogrammet beräknas för
de fem åren komma att dra en kostnad
av ca 4,3 miljarder kronor. Kostnadsbeloppets
storlek understryker angelägenheten
av att användningen därav sker
med den största omsorg och endast under
förutsättning av den mest grundliga
planering och projektering i olika hän -

Ang. höjning av automobilskatten m. m.

seenden. Hur bedömningen av möjligheterna
härutinnan än utfaller, ges det
dock utrymme för tveksamhet, huruvida
detta program är grundat på sådana bedömningar,
att detsamma kan genomföras
och bör genomföras under den därför
angivna tiden.

Då det väl förhåller sig så, att uppskattningen
av vägväsendets utbyggnadsbehov
m. in. väsentligen bygger på uppgifter
från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
vill jag fästa uppmärksamheten
på detta ämbetsverks remissyttrande
över bilskatteutredningens betänkande,
där det bl. a. heter: »Beträffande vägväsendets
utbyggnads- och underhållsbehov
har utredningen» — alltså bilskatteutredningen
— »hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
inhämtat vissa uppgifter.
Dessa hade bort byggas på sådana undersökningar,
som innefattas i den översiktliga
planläggning, vilken styrelsen
under ett flertal år vid sina medelsäskanden
hemställt att få resurser till att
utföra. I avsaknad härav har uppgifterna
fått grundas på förefintligt material, vilket
har karaktären av behovsutredningar
grundade allenast på uppskattningar av
behov, utveckling och resurser. Styrelsen
har även vid angivande av fördelningen
på olika investeringsändamål icke
därmed ansett sig ha tagit slutlig ställning
till denna fördelning. Styrelsen är
övertygad om att en fortsatt stegrad takt
i vägnätets utbyggnad är ofrånkomliga
om vårt näringsliv och vårt samhällsliv
i övrigt under ekonomiskt rimliga förutsättningar
skall kunna bygga på landsvägstransporter
ungefärligen i den omfattning,
som nu sker. Det hade emellertid
varit önskvärt att, innan ställning
tages till det nu ifrågavarande viktiga
spörsmålet, närmare utredningar förelegat
rörande bl. a. vägutbyggandets omfattning
och inriktning. I fråga om möjligheterna
att med hänsyn till arbetskraftsbehovet
och andra faktorer tillgodose
dessa behov har styrelsen icke heller
haft möjlighet att företaga någon närmare
undersökning.»

Vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
sålunda anfört, utlöser knappast någon
starkare tilltro till bärigheten av det un -

Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Ang. höjning- av automobilskatten m. m.

derlag, varpå propositionen i hithörande
avseenden bygger. Därav torde också den
slutsatsen kunna dragas, att, på grund av
den osäkerhet och ovisshet, som i olika
hänseenden anmäler sig med avseende
på de genom propositionen framlagda
förslagen, det måste räknas med att till
sist det medelsbehov för vägändamål,
som kan komma att föreligga under de
närmaste åren, blir ett annat än det enligt
propositionen kalkylerade.

Utvecklingen av motorfordonsbeståndet
och därmed jämväl förbrukningen av
motorbränsle präglas säkerligen av en
betydande ovisshet. 1 förra hänseendet
har finansministern visserligen accepterat
de prognoser, som ställts av motororganisationerna
i av dem avgivna remissyttranden.
Därmed får det likväl
icke betraktas såsom uteslutet, att ökningen
av motorfordonsbeståndet kan bli
t. o. m. väsentligt större än som följer
av dessa prognoser. Utvecklingen under
den senaste tiden motsäger inte möjligheten
därav.

I den aktuella diskussionen ägnas ett
betydande utrymme åt frågan, huruvida
bedrivandet av anläggningsverksamheten
inom vägväsendet ur ekonomiska och
andra synpunkter sker på effektivaste
möjliga sätt. Den uppfattningen är sålunda
ganska vanlig, att, då väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen i stigande omfattning
inlåter sig på utförandet av anläggningsarbeten
i egen regi och utnyttjandet
av entreprenadsystemet därmed
ställes i bakgrunden, innefattar detta en
ordning eller utveckling, som medför
ökade kostnader för det allmänna samt
svårigheter för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att fullfölja eller genomföra de
uppgifter, som måste framstå såsom för
styrelsen mest väsentliga och som sammanhänger
med den inställningen, att
styrelsen främst eller i huvudsak hör vara
ett planerande och projekterande
verk, icke ett byggande.

Här antydda synpunkter skall jag
icke mera ingående söka utveckla. Jag
utgår dock ifrån att det inte är eller
blir någon så alldeles lätt uppgift att
komma förbi den uppfattning i förevarande
hänseende, som kommit till ut -

tryck i de motioner, varpå den av herr
Spetz och mig m. fl. avgivna reservationen
väsentligen bygger, och att sålunda
många skäl måste anses tala för riktigheten
av den meningen, att ett ökat
utnyttjande av entreprenadsystemet
skulle medföra ett förbilligande, måhända
ett väsentligt förbilligande av anläggningsverksamheten
inom vägväsendet.

Tidigare har jag varit något inne på
att under den avsedda provisorietiden
beskattningen av motorfordonstrafiken
hör så långt möjligt sammanfalla med
vad som för närvarande gäller. Därav
följer, att varje omfördelning av skatteplikten
olika fordonskategorier emellan
måste undvikas. Propositionens förslag
åsyftar emellertid en väsentlig skatteskärpning
för den tyngre trafiken, innebärande
tillika en betydande omfördelning
av skatteplikten mellan de olika
fordonen. Fordonsskatten för bussar och
lastbilar höjes genomsnittligt med cirka
17 procent. Men detta säger icke allt,
ity att vid ett renodlande av de särskilda
fallen skatteskärpningen understundom
befinnes uppgå till inemot 40 procent.
Om man vidare beaktar, att skatten
å motorbrännolja enligt propositionen
skall höjas icke med 4 öre såsom bensinskatten
utan med 9 öre från nuvarande
23 öre, förstår man, hur den tyngre
trafiken kommer att pressas i kostnadsliänseende
vid ett bifall till propositionen.
Man förstår det desto bättre, om
man betänker, att över 80 procent av
den tunga motorfordonstrafikens transportarbete
numera utförcs av dieseldrivna
fordon, ett exempel så gott som något
på betydelsen av en god bränsleekonomi.
Och bär framträder alldeles särskilt
den bristande hänsynen till dem,
som främst är beroende av denna trafik,
till dem alltså som i sina ansträngningar
att hävda sig i sin näringsverksamhet
eller i andra sammanhang har
att övervinna den för dem oftast påtagliga
bristen på andra kommunikationsmedel,
den glesa bebyggelsen, de stora
avstånden och andra därmed jämförliga
handicap. Från den sålunda antydda utgångspunkten
kan den frågan vara moti -

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Nr 20.

verad: Varför går finansministern med
fullständig tystnad förbi de spörsmål,
•som jag här antytt''? Om dessa spörsmål
på något sätt är ägnade att intressera fifinansministern,
i vilken ordning ämnar
finansministern då angripa dem? Det
kan icke ske genom att icke låtsas om
deras existens.

Det är också klart, att den ökade belastningen
av den tunga trafiken påverkar
den allmänna kostnadsnivån; och
uppenbart är, att denna redan nu på
grund av sin höjd utgör ett av de mest
svårbemästrade problemen inom vårt
näringsliv. Det är väl också klart, att,
hur än departementschefen söker bagatellisera
den synpunkten, så kommer
den skärpta beskattningen av motortrafiken
att resultera i höjda taxor för olika
slag av transporter med skadliga
återverkningar inom näringslivet och
företagsamheten i stort, icke minst på
landsbygden.

Att utan varje som helst utredning rörande
de näringspolitiska och de samhällsekonomiska
verkningarna därav genomdriva
en skattebelastning av den
tunga trafiken sådan som den nu föreslagna,
låt vara att den betecknas såsom
provisorisk, framstår åtminstone för
mig såsom föga rimligt. I avsaknad av
sådan utredning måste den nämligen
framstå såsom helt godtycklig och icke
ur någon synpunkt acceptabel. Spåras
förresten inte här en tydlig trafikpolitisk
tendens, som vi väl ändå inte borde
vara mogna att kapitulera inför?

Av relevans i förevarande sammanhang
är vidare, att, hur skiftande den
principiella inställningen än må vara,
det icke har på något sätt ådagalagts, att
motorfordonstrafiken icke skulle redan
nu svara för sin skäliga andel i vägväsendets
kostnader. Jag hävdar sålunda,
att detta är fallet och att på grund därav
någon höjning av särbeskattningen
av motorfordonstrafiken icke är påkallad.
Jag hävdar också, att en sådan höjning,
såvitt utretts, icke erfordras för
alt vinna balans av vägbudgeten. I själva
verket har man i stället att räkna med
att denna är och blir överbalanserad,
något som i främsta rummet samman -

Ang. höjning av automobilskatten m. m.

hänger med anslagstekniken. Genom
den omläggning av denna, som skedde
år 1952, beräknas utgifterna för vägväsendet
för kalenderår, vadan de anslag,
som nu äskas, avser kalenderåret 1955,
således den senare hälften av nästkommande
budgetår och den förra hälften
av budgetåret 1955/56. Vid utgången av
det nu löpande budgetåret kan med denna
ordning det ackumulerade överskottet
på bilskattemedlens specialbudget beräknas
överstiga, låt mig säga, 200 miljoner
kronor, alltså en behållning eller fordran
motorismen till godo, som kommer
att öka år efter år i samma mån som
vägbyggnads verksamheten ökar.

I de till grund för reservationen liggande
motionerna har föreslagits en sådan
omläggning av anslagstekniken, att
riksdagen skall fastställa dels en investeringsram
för kalenderåret och dels ett
anslag för budgetåret, avseende de medelsanvisningar
som blir en följd av den
kalenderårsvis fastställda investeringsramen.
Behovet av automobilskattemedel
skulle sedan bedömas efter de på budgetåret
uppförda anslagen.

Utskottet vill emellertid inte höra talas
därom. Dess yttrande återspeglar en
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
upprättad, för utskottet tillgänglig promemoria,
vars innehåll utskottet till synes
fallit helt tillbaka på. Jag är visserligen
på det klara med att jag nu råkat
komma in på en mycket omstridd punkt.
Jag skall dock tillåta mig vissa erinringar.

Ingen bestrider, att arbetssäsongen för
vägbyggnadsverksamheten närmare ansluter
till kalenderåret än till budgetåret.
Ingen bestrider heller, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
liar behov av vissa
anslagsmarginaler för de förskjutningar
i byggnadsverksamheten, som kan inträffa
månaderna omkring budgetårsskiftet.
När väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
hävdar, att dessa anslagsmarginaler bör
uppgå till ett belopp motsvarande cirka
60 procent av den totala verksamheten
under ett år, skulle detta innebära, att
kastningarna i arbetet skulle kunna bli
så betydande, att hela den för ett kalenderår
beräknade byggnadsvolymen av -

Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Ang. höjning av automobilskatten m. m.

verkades under första kalenderhalvåret.
En så avsevärd osäkerhet i bedömningen
av arbeten med en omslutning på
320 miljoner kronor — det beräknade
beloppet för år 1955 — eller 450 miljoner
kronor — det beräknade beloppet
för år 1959 — torde vara utesluten.

När det talas om utomordentliga svårigheter
att medhinna den administrativa
handläggningen i samband med medelsdispositionen,
kan sägas, att samma
svårigheter måste vara till finnandes i
praktiskt taget all statlig verksamhet.
Huruvida svårigheterna är större för
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen än för
andra verk med liknande problem är
svårt, i varje fall för mig, att avgöra.
Om så dock skulle vara fallet, kan det
hänga samman med bristerna i planläggningsarbetet
inom verket.

Det är obestridligt, att inkomsterna
under första halvåret av budgetåret normalt
icke helt förslår till utgifterna under
motsvarande period. Å andra sidan
överstiger inkomsterna under andra
halvåret av budgetåret utgifterna. För
att belysa hur det förhåller sig med
denna fråga bär sammanställts en tabell
över utvecklingen av utgifter och inkomster
månad för månad under det nu
löpande budgetåret. Av denna tabell
framgår, att den ingående behållningen
— där skymtar talet 241,1 miljoner kronor
— visserligen minskar till cirka
100 miljoner kronor vid januari månads
utgång men att den därefter ånyo stiger.
Behållningen å reservationsanslagen
med nuvarande kalenderårsberäkning
går alltså aldrig ned till noll. I medeltal
kan under detta budgetår behållningen
beräknas till ungefär 200 miljoner
kronor, som alltså är vad motorfordonstrafiken
i genomsnitt räntefritt »lånar»
till annan statsverksamhet. Efterhand
som vägbyggnadsverksamheten ökas,
ökas också detta »lån».

Jag skall inte belasta protokollet med
denna sammanställning, och det är givetvis
svårt för en icke särskilt sakkunnig
att påstå, att den inte kan vidlådas
av vissa brister. För att sakkunskapen
skall bli i tillfälle att bedöma den saken
vill jag ta några exempel. Vid budget -

årets ingång uppgick alltså behållningentill
i runt tal 241 miljoner kronor. Under
juli månad konsumerades därav 52
miljoner kronor. Under augusti blev det
ett tillskott på 16 miljoner kronor. Sedan
blev det under september, oktober,
november och december, allt 1953, samt
januari 1954 en belastning om respektive
22, 13, 1, 53 och 18 miljoner kronor.
Under februari blev det ett tillskott om
122 miljoner kronor och under mars
ytterligare ett sådant om 44 miljoner
kronor. Under april, maj och juni beräknas
belastningen utgöra resp. 1, 4 och
46 miljoner kronor. Behållningen skulle
dock vid sistnämnda månads utgång bli
213 miljoner kronor.

Jag skall inte trötta kammaren med
ytterligare utläggningar i detta sammanhang.
Av vad jag anfört följer emellertid,
att jag inte har blivit övertygad om att
den enligt propositionen föreslagna skattehöjningen
är erforderlig för vinnande
av täckning av kostnaderna för vägväsendet
för i första rummet nästkommande
budgetår. Jag har därtill inte
kunnat undgå att finna, att propositionen
i denna del innefattar, utan stöd av
någon utredning, förslag om en höjning
av motorismens andel i kostnaderna för
vägväsendet i förhållande till vad i sådant
hänseende nu gäller samt att den i
betänklig grad rubbar fördelningen av
fordon s besk a 11 n i n g e n olika fordonskategorier
emellan, särskilt då beträffande
bussar och lastbilar. Även i andra hänseenden
har jag funnit anledning till kritik
av propositionen, en kritik sammanfallande
med de synpunkter och yrkanden,
som kommit till uttryck i de motioner,
som ligger till grund för den av
herr Spetz och mig m. fl. avgivna reservationen.

Den i dessa motioner föreslagna höjningen
av skatten å motorbränslet med
3 öre per liter har jag — icke utan stor
tvekan — anslutit mig till, då denna
höjning, såsom anförts, knappast kan vara
betingad av något aktuellt behov. Jag
bär dock funnit mig kunna biträda förslaget
härom såsom en »säkerhetsmarginal»,
om jag så får uttrycka mig, och
därtill även såsom ett försök til! och ett

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Nr 20.

uttryck för en vilja till en samförståndslösning
av dessa spörsmål. För övrigt
är det ju bär fråga om inte en mera definitiv
ordning utan om ett provisorium.

Jag hemställer, herr talman, i anslutning
till det anförda om bifall till den
vid utskottsbetänkande! fogade, med I)
betecknade reservationen, till den del
den avser den nu behandlade punkten.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Den fråga, som vi nu
skall ta ställning till, kan såsom herr
Velander nämnde ses ur många aspekter.
Den är svår att bedöma icke minst
med hänsyn därtill, att experter och
sakkunniga har så olika meningar på
snart sagt varje punkt i fråga om förutsättningarna
för ett ståndpunktstagande.
Kammaren hörde nyss hur herr Velander
underkände den moraliska grunden
för ett uttagande över huvud taget
av en särskild skatt på motorismen. En
diskussion härom kunde säkerligen vara
intressant men är ju i dagens läge
helt orealistisk, vilket herr Velander
också för sin del gav uttryck åt.

Men även när det gäller vad som skulle
vara utgångspunkten för en realistisk
bedömning bryter sig meningarna hårt.
Jag vill, herr talman, belysa detta med
några exempel.

Låt mig först ta upp frågan om »skälig
andel»! Statsmakterna har vid många
dika tillfällen använt uttrycket »motorismens
skäliga andel av väghållningskostnaderna».
Men ännu har såvitt jag
vet, inte bestämts, vad som egentligen
hör till väghållningskostnader. I mycket
inskränkt mening är det ju de statliga
direkta utgifterna för vägunderhåll,
vägbyggnad och statsbidrag o. s. v. Dessa
betalas nu av motorismen till 100
procent. Bilskatteutredningen — d. v. s.
häradshövding Nitelius -—■ gjorde en
sammanställning över vad han ansåg
vara väghållningskostnader och kom till
det resultatet, att 78,3 procent av dessa
borde betalas av bilismen. Åtskilliga av
de utgiftsposter, som utredningen hade
medtagit, var dock ingalunda invändningsfria.
Å andra sidan kan man säker -

Ång. höjning av automobilskatten m. m.
ligen leta upp flera andra utgifter, som
med ungefär samma rätt skulle kunna
räknas som vägkostnader. Jag vill erinra
om att vi i dag har på kammarens
bord ett utlåtande från jordbruksutskottet,
där utskottet ifrågasätter, att vissa
utgifter skulle kunna avräknas mot automobilskattemedel.
Så länge ingenting
finns beslutat eller fastslaget om vad
som skall hänföras till vägkostnader, blir
ju talet om skälig andel för motorismen
i dessa kostnader ett tomt ord. Ingen
kan för närvarande säga, om bilismen
betalar 70, 80, 90 eller 99 procent av
v ägkostnaderna. Vi vet endast att bilismen
under senare år har betalat 100
procent av de direkta statliga vägkostnaderna.
Sedan kan det i och för sig
vara en bokföringsfråga eller lämplighetsfråga,
vilka utgifter man skall räkna
som väghållningskostnader och vilken
andel av dessa som bilismen betalar.

Onekligen skulle det skapa klarhet,
om riksdagen kunde fatta ett definitivt
beslut dels om vad som bör räknas till
vägkostnader, dels om den andel, som
bilismen skäligen skall betala, för att
utifrån detta beslut bestämma om skattens
storlek och fördelning.

Nästa kontroversiella punkt är den,
som herr Velander redan berört beträffande
de reserverade medlen vid ett
budgetårs ingång eller utgång — vilket
man vill säga. Då herr Velander rätt
utförligt uppehöll sig vid den delen,
skall jag icke upprepa vad han har sagt.
Jag skulle bara vilja dra den slutsatsen,
att det under hela budgetåret finns ett
större eller mindre kassamässigt överskott,
alltså ett räntefritt lån till staten
från bilismens sida. Jag frågar mig: År
det så alldeles givet att det skall vara på
det sättet? För min del ser jag inte något
formellt hinder mot en underbalansering.
Det blir en formell underbalnnsering
av budgeten, av denna specialbudget
— finansministern har tidigare
själv varit inne på dessa linjer och
sagt att en viss underbalansering kan
tillåtas. Den är rent formell; kassamässigt
finns ju pengarna.

Det är ju inte fråga om att det skall

Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Ang. höjning av automobilskatten m. m.

vara en bestående underbalansering •—
om jag så får uttrycka mig. Det innebär
tndast att det vid ett visst tillfälle under
budgetåret eventuellt kan behövas
ett tillfälligt tillskott av pengar till vägförvaltningarna,
vilket tillskott sedan
betalas tillbaka under den andra hälften
av budgetåret, alltså när den stora posten
av fordonsskatt flyter in.

En tredje punkt, där olika meningar
råder, gäller kostnadsansvaret. Enligt
finansministern är en viss förskjutning
mot hårdare beskattning av den tyngre
trafiken påkallad. Finansministern säger:
»Jag har emellertid på grundval av
såväl det framlagda utredningsmaterialet
som de i remissyttrandena anförda
erfarenhetsgrundade synpunkterna på
den tyngre motorfordonstrafikens vägstandardskrav
och vägförslitning funnit
starka skäl tala för att de tyngre fordonen
bör bära en större andel av vägkostnaderna
än som för närvarande är
fallet.»

De skäl, som finansministern åberopar,
är sålunda dels den totalt sönderkritiserade
fördelningsmetod bilskatteutredningen
har använt, dels, som det
beter, »erfarenhetsgrundade synpunkter».
I själva verket är det rena förmodanden
utan någon som helst bevisning.
•lag skall inte nu citera någonting av de
remissvar, som inkommit från Svenska
vägföreningen eller motororganisationerna
— de kan måhända anses som
part i målet. Men det ansvariga ämbetsverket,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
har i sitt yttrande bl. a. gjort en beräkning
över olika fordonsgruppers andel
i totalkostnaden. Enligt denna bär
bussarna med nuvarande skattesats 6,9
procent av kostnaden men borde enligt
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens bei
åkning bära 5,4 procent. För lastbilar
med en maximilast över 2 000 kg är motsvarande
siffror 24,7 procent respektive
19,0 procent. Siffrorna återfinnes på
s. 89 i propositionen, där även följande
uttalande av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
återgivits: »Det är särskilt
att lägga märke till att för bussar
och tyngre lastbilar, i fråga om vilka
utredningens procenttal ligga över för -

delningen enligt nu utgående skatt, styrelsens
beräkning ger procenttal under
denna. Ehuru styrelsen bestämt hävdar,
att grunden för den av styrelsen genomförda
beräkningen i vart fall icke är
osäkrare än den, varpå utredningens resultat
bygger, anser styrelsen emellertid
beräkningens premisser ej vara tillräckligt
kända för att styrelsen skulle föreslå
skattens omläggning på grundval av
det av styrelsen framräknade resultatet.
»

I en artikel i tidskriften Ekonomisk
revy bär professor Carsten Welinder uttalat:
»Att den tunga trafiken ej bär sina
på detta sätt bestämda särkostnader har
ej visats.» Den viktigaste frågan är här
vilken inverkan en förhöjning av skatten
på den tunga trafiken kan ha för näringslivets
lokalisering och för landets
ekonomiska liv över huvud taget. Den
frågan är inte besvarad. Intill dess att
så skett, är propositionens förslag om
höjning av fordonsskatten för bussar
och tyngre lastbilar en sinkadus, som vi
inte kan acceptera.

Herr Asp har ju också i sin motion
uttalat, att grunder saknas för att företaga
skatteprogression för dessa, d. v. s.
de tyngre fordonen.

Jag skall inte här ta upp frågan om
väginvesteringarnas finansiering genom
lån. Den frågan bör enligt min mening
utredas fortast möjligt, och det är ju
också meningen att den skall tas upp
till prövning av 1953 års trafikutredning.
Jag vill bara säga att det knappast
kan vara rimligt att bilismen i vår
tid kontant eller t. o. m. i förskott skall
betala investeringar som under en lång
tid framåt skall tjäna den framtida trafiken.
Det är lika orimligt, menar också
professor Welinder, som om elektricitetstaxorna
skulle avvägas på det sättet
att de för varje år betalade utbyggnadskostnaderna
för samtliga kraftstationer.
Man kan också göra en jämförelse med
Övriga trafikmedel. Det finns ett uttalande
i biltrafiknämndens remissvar angående
utredningen som jag ber att få citeia.
Efter att ha lämnat en del sifferuppgifter
sammanfattar biltrafiknämnden
sin uppfattning på följande sätt:

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Nr 20.

»De redovisade siffrorna ge sålunda vid
handen att icke någon av de tre trafikgrenarna,
luftfart, sjöfart eller järnväg,
kunnat förränta eller amortera i sagda
trafikgren investerade kapital. I fråga
om motorismen har principen däremoV
hittills varit, att denna trafikgren skall
konstant svara för samtliga såväl anläggnings-
som även underhålls- och andra
kostnader.» Detta förhållande innebär
ju faktiskt en indirekt subvention av
de övriga trafikgrenarna. Motorismen besväras
här av ett handikapp som knappast
kan vara principiellt försvarligt.

.lag skulle vilja framställa ytterligare
ett par frågor. Är det rimligt alt bilismen
skall betala de ökade anläggningsoch
arbetsledningskostnader som uppstår
när väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i egen regi och i sysselsättningssyfte
bedriver väganläggningar vid
olämplig tidpunkt, med långa uppehåll
och ofta utan att använda erforderliga
moderna maskiner? Utskottet säger att
sådant inte förekommer, utan att det är
ett misstag, när motionärerna säger, att
automobilskattemedel stundom tas i anspråk
i sysselsättningssyfte. Ja, det beror
på vad man lägger in i ordet sysselsättningssyfte.
Om man därmed avser
endast de s. k. arbetslöshetsarbeten är
påståendet riktigt. Men vägförvaltningarna
utför en rad arbeten inom vägbyggandets
investeringsram i egen regi.
Från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har utskottet fått ett utlåtande ur vilket
jag ber att få citera ett par rader.
Det heter där: »Beträffande egenregiverksamheten
kan vidare anföras, att en
del av densamma är föranledd av behovet
att sysselsätta vägunderhållsarbetare,
som under framför allt vintersäsongen
icke kunna beredas sysselsättning
inom vägunderhållet, men som
äro behövliga för detsamma vid andra
tidpunkter på året. Den fortgående rationaliseringen
inom vägunderhållet
medför även, att personalstyrkan där
successivt minskas, och det är då naturligt,
att en övergång sker av personal
från verkets underhållsverksamhet; till
dess byggnadsverksamhet.»

Jag anser, herr talman, att det därmed

Ang. höjning av automobilskatten m. in.

är fastslaget att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
använder automobilskattemedel
för arbeten i rent sysselsättningssyfte.
Jag är också övertygad om att
kammarens ledamöter i sina hemorter
har sett, hur sådana arbeten bedrivs
och alltså kan döma om den saken.

När det nu i denna fråga finns så
många omstridda och dunkla punkter,
förefaller det mig minst sagt märkvärdigt
att pågående och nödvändiga utredningar
skall föregripas genom en, låt
vara provisorisk skattehöjning som icke
kan sägas vara till fullo sakligt motiverad.

Jag skulle, herr talman, efter detta allmänna
resonemang bara vilja ta upp
några konkreta punkter.

Jag vill då först slå fast att såvitt man
nu kan se kommer automobilskattemedlen
för nästa budgetår att helt täcka behovet
av erforderliga medel till vägväsendet.
Jag har givit uttryck för denna
uppfattning i mitt särskilda yttrande till
automobilskatteutredningen, och jag har
ingen anledning att ta tillbaka vad jag
där har sagt. I likhet med herr Velander
har jag varit mycket tveksam om huruvida
jag skulle ansluta mig till det förslag
som reservanterna har enat sig om
och som går ut på en höjning av drivmedelsskatten
med 3 öre per liter. Jag
uppfattar en sådan höjning inte på något
sätt som ett erkännande av att höjningen
är nödvändig, utan jag anser att
den, såsom herr Velander sade, närmast
har tillkommit såsom en säkerhetsmarginal.
Det är ju helt naturligt att när provisoriet
skall räcka i 5 år, uppstår mycket
stora svårigheter att utföra exakta
beräkningar.

Vi har inte heller velat vara med om
en extra höjning av skatten på brännolja.
Den tekniska förbättringen av motorerna
har ju gjort, att utvecklingen
inom buss- och lastbilstrafiken har gatt
och går allt snabbare i den riktningen,
att bensin så gott som uteslutande används
som drivmedel för de lättare fordonen
och brännolja för de tyngre. Sålunda
beräknade bilskatteutredningen,
att det 1955 i viktklassen upp till 4 999
kg skall finnas 2 190 bensindrivna bus -

Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Ang. höjning av automobilskatten m. m.

sar men bara 100 bussar drivna med
brännolja, medan det i viktklassen över
7 000 kg skall finnas endast 70 bensindrivna
fordon mot 2 540 brännoljedrivna.
När man skall bedöma denna detalj
av beskattningen, bör man enligt min
mening ta hänsyn till totalskatten för
fordonet. Jag har tidigare citerat vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens beräkning,
att den tunga trafiken redan nu bär en
större del av skattebördan än dess kostnadsansvar
motiverar. Det finns då ingen
som helst motivering för en extra
höjning av brännoljeskatten. En sådan
skulle endast medföra en ytterligare
skärpning av en enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
redan nu för tung
skattebörda, en händelse som ser ut som
en tanke.

Varför kan finansministern inte avvakta
trafikutredningens betänkande, innan
man klämmer till den med SJ konkurrerande
trafiken? Varför skall man
på detta sätt ge ytterligare näring åt
den offentligt framförda misstanken, att
den kraftiga höjningen av brännoljeskatten
liksom progressionen av fordonsskatten
för den tyngre trafiken icke
motiveras av kostnadsansvaret utan endast
har tillkommit av hänsyn till SJ?

Jag vill, herr talman, sluta med att
kommentera ytterligare ett yttrande av
bevillningsutskottet: »Slutligen vill utskottet
påpeka, att den i förhållande till
propositionen begränsade skattehöjning
som enligt det av motionärerna förordade,
på budgettekniska grunder uppbyggda
systemet anses möjliggöra, ovillkorligen
medför behov av en ytterligare
skattehöjning vid 5-årsperiodens slut, såvida
icke en väsentlig reduktion av väginvesteringarna
då genomföres.» Vad innebär
detta utskottets uttalande? Såvitt
jag förstår, är det ett erkännande av att
motionärernas skatteförslag väl räcker
till för den närmaste 5-årsperioden. Hotet
om ett »ovillkorligt behov av skattehöjning»
vid periodens utgång eller alternativt
»en väsentlig reduktion av väginvesteringarna»
utgår uppenbarligen
från den uppfattningen, att inkomsterna
från bilismen skulle stagnera, medan
möjligheterna till väginvesteringar skul -

le fortsätta att öka. Intetdera kan förutsättas.
Tvärtom torde automobilskattemedlen
under förutsättning av fortsatt
produktionsökning inom näringslivet
snarast accelerera, medan väginvesteringarna
under samma förutsättning icke
kan ökas över en viss gräns.

Jag ber, herr talman, med det anförda
att få instämma i herr Velanders yrkande.
.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! När jag läste högerns
och folkpartiets motioner, visste jag ju
mycket väl, att de hade åstadkommits
under ett intensivt tänkande och begrundande
av varje parti för sig, men
man har egendomligt nog kommit till
samma resultat, och nu har man kommit
med en gemensam reservation. Jag
skulle, som herr Spetz nyligen gjorde,
kunna använda uttrycket, att detta är en
händelse som ser ut som en tanke.

När jag hade läst motionerna, gjorde
jag den reflexionen, att det där hade jag
läst förut. Jag har oavlåtligen blivit underrättad
av ett agitatoriskt alldeles utomordentligt
skickligt organ, som heter
Informotor och som tagit till sin uppgift
att informera menige man — däribland
oss —• i motorfrågor. Jag skulle
nu vilja uttrycka en förundran över hur
lika innehållet i högerns och folkpartiets
motioner är vad som trumfats i
svenska folket genom Informotor. Det
är glädjande, att tre så självständiga
makter av en ren händelse kunnat komma
till precis samma resultat!

Herr Velander —• och kanske ännu
mer herr Spetz — byggde sina resonemang
på frågan, huruvida man skulle
kunna gå över från kalenderårsberäkning,
som vi nu har beträffande utgifterna
för vägväsendet, till budgetårsberäkning.
Denna fråga skall jag inte närmare
gå in på — här kommer mycket
kompetentare personer än jag att diskutera
den sidan av spörsmålet. Jag vill
bara meddela, att vad som varit avgörande
för bevillningsutskottets ställningstagande
på denna punkt är att den
i frågan mest sakkunniga instansen,

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Nr 20.

nämligen statsutskottet, ansåg sig böra
förorda ett bibehållande av kalenderårsberäkningen.
Vi hörde också motiveringen
härför, nämligen att arbetsåret på
vägväsendets område omfattar vår, sommar
och höst — ett naturligt arbetsår
som inte rimligen bör brytas av den
sista juni eller den första juli. Därtill
kom att då man genomförde kalenderårsberäkning
1952, var man i statsutskottet
ense om denna sak, och vi räknade
också med att alla, som då varit
ense, begripit varför de varit eniga. Under
sådana omständigheter böjde vi oss
inför detta faktum och gick med på att
räkna utgifterna per kalenderår.

Nu vet vi, att statsutskottet har anvisat
740 miljoner kronor för nästföljande
budgetår, och det gällde för oss i
bevillningsutskottet att skaffa detta belopp.
Vi har utgått från att alla är ense
om att vägväsendet behöver upprustas.
Själva utgångspunkten är alltså fullständigt
klar. Vi har också inom bevillningsutskottet
ansett oss kunna bedöma saken
så, att beräkningen av de kostnader,
som skulle täckas av automobilskatterna,
i det stora hela skulle ske på samma
sätt som förut — det var ingen ny
beräkning. Det nya, kanske i mindre
skala, som hade lagts till, tycktes alla
vara ense om — det gällde pensionerna.
Under sådana omständigheter var det
alltså i huvudsak den gamla beräkningsmetoden
som med de ökade kostnaderna
kom att leda till ett ökat behov av
penningmedel. Vi fann också, att man
vid beräkningen av utgifterna hade utgått
från den minsta kostnaden för att
kunna få vägväsendet något så när hyggligt
upprustat, och det är denna vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens minimiberäkning
av väginvesteringskostnader och
annat, som vi visste att regeringen hade
lagt till grund för sitt förslag. Där fanns
alltså ingenting att spara. Herr Spetz
funderingar om att man skulle kunna
förbilliga på olika punkter är något som
får belysas från statsutskottssidan och
från regeringssidan. Jag vill inte ge mig
in på det, men vi i bevillningsutskottet
fick åtminstone klart för oss, att det san 7

Första kammarens protokoll 195U. Nr 20.

Ang. höjning av automobilskatten m. m.
nolikt var mycket litet att spara på utgiftssidan.

Då gällde det att skaffa fram motsvarande
medel genom en lämplig beräkning
av skatterna. Vad hade man då att
utgå från? Jo, man hade i det stora hela
att utgå från motorfordonsbeståndet. Beräkningarna
angående detta överensstämde
i stort sett när det gällde lastbilar
och omnibusar, men de skilde sig
från varandra rätt betydligt när det gällde
privatbilar. Nitelius räknade med
570 000 privatbilar år 1956, väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen med 610 000
och motororganisationerna med 660 000.
Det är uppenbart, att ju fler bilar man
räknar med, desto lägre kan man sätta
skattebehovet, och ju färre man räknar
med, desto större blir skattebehovet.
Därför kom Nitelius mycket högt, medan
regeringen valde den mest optimistiska
beräkningen och kom lägre. Förmodligen
inför svårigheten att här kunna
över huvud taget bedöma framtiden
tog man vad motororganisationerna själva
räknat med —- man utgick från
660 000 privatbilar vid beräkningen.
Man räknade alltså på den minsta kostnaden
för vägväsendet genom att följa
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag,
och man räknade med det högsta
inkomstbeloppet, då man följde motororganisationernas
uppskattning av ökningen
i antalet privatbilar. På detta
sätt fick regeringen fram sin skattesumma
av ungefär 740 miljoner kronor. Utskottet
har ansett sig kunna godtaga
denna beräkning. Men utskottet är fullt
medvetet om att eftersom beräkningen
är gjord efter en minimiprognos i vad
det gäller utgifterna och efter en maximiprognos
i vad det gäller fordonsbeståndet,
kan den till äventyrs slå fel. År
beräkningen riktig, kan vägprogrammet
genomföras. Blir skatten mindre, får man
antingen beskära vägprogrammet eller
också skaffa medel på annat sätt. Blir
skatten större, finns det möjligheter att
antingen minska skatten eller också öka
ut vägbyggandet. Vi är fullt på det klara
med att alla dessa pengar skall gå till
vägväsendet på det sätt som är beräknat.

Nr 20.

Lördagen den 15 mai 1954 fm.

Ang. höjning av automobilskatten m. m.

Den skatteökning, som man kommer
fram till, är som bekant 11 respektive 14
procent. Nitelius hade beräknat 28 procent.
Hälften eller mera var prutat. Man
tycker att redan det skulle vara en tillfredsställelse.
Det är det också, ty ingen
skall inbilla mig, att inte det svenska folket
och de motorintresserade i det stora
hela är nöjda med regeringens förslag.
Flertalet av dem som är direkt intresserade
— jag räknar då privatbilisternas
härskara till omkring 500 000 — har nu
fått löfte om bättre vägar än förut och
därigenom också lägre driftkostnader för
sina bilar. De får i stället en kostnad
av tio kronor i ökad fordonsskatt och
ett öre mer per liter bensin enligt utskottets
förslag än enligt reservanternas.
Detta sistnämnda betyder på 1 000 mil
tio kronor. Dessa utgifter tar privatbilisterna
igen genom att de får bättre
vägar. Jag tillhör sedan några dagar en
av dessa motororganisationer, och jag
tror att den organisationens medlemmar
inte har någonting att beklaga sig över
i detta förslag. Jag tror att medlemmarna
har blivit grundligt lurade, då de av
sin ledning lockats in på de förslag som
har bragts inför regeringen och oss i
riksdagen. De 500 000 privatbilisterna
vinner inte någonting på det förslag
som bär är lagt fram från reservanternas
och motionärernas sida.

Denna skatteökning betyder, som jag
redan sagt, att det blir en ökning av
bensinkostnaden. Skillnaden är, som jag
framhållit, ett öre mellan reservanterna
och oss. Reservanterna vill genomföra
tre öres höjning av skatten, och regeringen
har, med anslutning av utskottet,
föreslagit fyra öres höjning. Fn större
skillnad gäller brännoljan. Redan från
början var den, som använde brännolja
till sin bil, subventionerad, och undan
för undan har det blivit mer och mer
subvention. Förbrukningen av brännolja
för en viss bil är endast 75 procent
av bensinförbrukningen för samma bil.
Det betyder, att om man skulle beskatta
en bil efter vägslitningen, skulle man
för en bil som drivs med brännolja kunna
öka beskattningen med 33 procent
— med tredjedelen — jämfört med ben -

sinskatten, ty 100 är 33 procent mer än
75. Det skulle betyda, att om vi nu har
ett förslag om en bensinskatt på 32 öre
per liter, skulle brännoljeskatten kunna
ökas i motsvarande grad. Då drabbade
man dessa bilar efter deras slitage på
vägarna.

Nu har man inte gått så långt. Man
har i stället sagt: »Låt oss åtminstone
subventionera brännoljan mindre än
förut och låt oss sätta skatten till 32 öre
för både brännolja och bensin!» Det betyder
inte att subventionen har upphört,
men det betyder att den har minskat
något — inte så mycket som häradshövding
Nitelius räknade med men ändå
något. Jag tror att det inte kan anföras
några sakliga invändningar emot förslaget
på denna punkt.

Vad som framkallat den mesta diskussionen
är den ökning av fordonsbeskattningen
som föreslås för den tyngre trafiken,
varvid det särskilt gäller lastbilar
och bussar. Jag vill erinra om att
propositionens av utskottet tillstyrkta
förslag innebär en höjning med tio kronor
per bil i grundavgift, och för bussar
med en tjänstevikt över 5 000 kilogram
samt lastbilar över 3 000 kilogram
höjs tilläggsavgiften. För de lättare bussarna,
upp till 5 000 kilogram, och de
lättare lastbilarna, upp till 3 000 kilogram,
blir det alltså ingen höjning. För
släpvagnar är det en höjning först när
totalvikten kommer över 5 000 kilogram.
Dessförinnan är det antingen samma
eller också lägre skatt än för närvarande.
Det blir, som någon sagt här, en genomsnittlig
höjning på 17 procent, men
den läggs på de tyngsta bilarna. Man
säger att detta är orätt. Ja, det är mycket
svårt att i ören och kronor avväga
beskattningen på de tyngre lastbilarna
och bussarna. Hela denna sak är föremål
för utredning, men jag tycker att
det är riktigt som regeringen har skrivit
i propositionen, att det finns en hel
de! utredningsinstanser som har menat
att här kräves eu högre beskattning. Så
är fallet inte bara med den Niteliuska
utredningen. Jag vill minnas att 1953 års
trafikutredning erinrar om dels 1937 års
automobilskatteutredning, dels 1944 års

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Nr 20.

trafikutredning, som båda liksom 1953
års trafikutredning menar att den tyngre
trafiken bör bära en större skatt.
Därtill kommer ju, fastän det inte har
samma vittnesvärde, att 1949 års skatteutredning,
efter vad jag vill minnas, enhälligt
tillstyrkte detsamma. Det var gemene
mans uppfattning att dessa tunga
bilar sliter på vägarna i sådan utsträckning
att de rimligtvis bör bära en större
skatt. Samma mening har uttalats av en
hel rad länsstyrelser, som också har,
kanske litet intuitivt — men känd sak
kan vara så god som vittnad — menat
att tyngre lastbilar och bussar, enligt
dessa länsstyrelsers erfarenhet av det
slitage bilarna gör på vägarna, bör bära
en större skattetunga.

No kan man ju säga som herr Spetz
sade, då han citerade de beräkningar
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen gjort,
att deras beräkningar inte var osäkrare
än de som gjorts av andra. Men, herr
Spetz, på sådana uttalanden brukar man
inte kunna bygga mycket. Om den ene
bygger på lösan sand, bygger den andre,
som säger på det sättet, också på lösan
sand. Men allmänintrycket tror jag talar
för att den tyngre trafiken bör kunna
bära mer, och regeringens avvägning
är ju mycket försiktig, jämförd med den
ökning av skatten som hade föreslagits
av häradshövding Nitelius.

I det sammanhanget skulle jag vilja
erinra om en sak. En sakkunnig inom
riksdagen — på detta område är jag
själv inte alls sakkunnig •— talade om
för mig på min fråga vad 6 tons axeltryck
egentligen betydde, tillämpad på
bilens vikt. Som bekant är 6 tons axeltryck
det normala för de svenska vägarna;
man får inte köra med mera utom
i vissa undantagsfall. Denne sakkunnige
sade såsom exempel, att en lastbil med
tjänstevikt på 3 ton och en last på 4,5
ton hade ett axeltryck som ungefär motsvarade
6 ton.

Det vittnar ju om att den här föreslagna
avvägningen är god, ty lastbilarna
på intill 3 ton, för vilka alltså våra
vägar är byggda, träffas knappast
av höjningen av fordonsskatten, medan
däremot de lastbilar, för vilka våra vä -

Ang. höjning av automobilskatten m. m.

gar icke är byggda, drabbas hårdare av
höjningen, och motsvarande gäller bussarna
*— en 5 tons buss med last har ett
axeltryck på omkring 6 ton.

Det kan väl tyckas vara rätt rimligt
att man, om man skulle höja det tillåtna
axeltrycket, också lade de kostnader,
som uppstår för denna höjning av vägarnas
bärkraft, på de fordon, som pressat
fram de ändrade bestämmelserna, och
det är just lastbilarna över 3 ton och
bussarna över 5 ton. Jag tycker alltså
man kan finna mycket goda grunder
för regeringens förslag på denna punkt.

Denne sakkunnige sade mig också, att
vi här i Sverige bygger tyngre lastbilar
som måste ta mindre last, beroende på
att våra vägar inte bär så mycket. I
USA bygger man lättare lastbilar som
kan föra en tyngre last. Om det verkligen
förhåller sig på det sättet, tycker
jag det skulle vara lyckligt, om
våra lastbilsbyggare kunde rätta sig litet
mer efter förhållandena på våra vägar.

Herr talman, jag kan inte finna annat
än att både fordonsbeskattningen och
bensin- och brännoljebeskattningen är
rimligt avvägda efter de önskemål vi har
beträffande våra vägar.

Nu säger man på sina håll, att vi inte
har beaktat de näringspolitiska konsekvenserna
av detta förslag. Men det har
räknats ut att dessa konsekvenser inte
var så stora ens vid ett genomförande
av häradshövding Nitelius’ förslag, och
det lär vara så, att man vid ett genomförande
av regeringens förslag får minska
dessa beräknade kostnadshöjningar
med inemot hälften. Enligt propositionens
siffror skulle kostnadshöjningen
för ett ton massa vara 3 å 4 kronor —
kom ihåg att massan kostar 550 till 770
kronor per ton — och när det gäller
mjölken skulle ökningen bli 0,1 öre.

Jag tror att det kan vara rimligt att avväga
skatterna på bilarna på det sättet
som regeringen här har föreslagit såsom
ett provisorium, inte för att öka bilismens
skatter utan för att kunna hjälpa
bilismen till bättre vägar, medan den stora
utredningen pågår. Antingen skall vi
således lägga armarna i kors eller också
måste vi ta de ökade skatterna och bätt -

100 Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Ang. höjning av au to mobil skatten m. m.

ra på vägarna, och det tror jag att bilisterna
vinner på. Jag vill ifrågasätta, om
inte t. ex. privatbilisterna får igen de
ökade kostnaderna på 10 kronor, respektive
ett öre per mil många gånger om
genom bättre vägar. Jag körde själv häromdagen
på Orust och Tjörn. Nog skulle
jag vilja satsa åtskilliga tior för att få
de usla vägarna där litet bättre framkomliga,
så att man kan färdas snabbare
och trevligare på dem; därtill blir
det ju också lägre bilkostnader, det
räknar väl också privatbilister och näringsbilister,
om jag så får kalla dem,
med.

Jag skulle därför, herr talman, vilja
säga, att om riksdagen inte vill gå med
på de ökade skatterna, finns det ingenting
annat att göra än att ta ut pengarna
i form av inkomstskatt av alla skattebetalarna
— och vem vill det -— eller
också får man vältra över skatten på de
lättare bilarna, om man nu vill hålla sig
inom bilväsendet, d. v. s. beskatta de lättare
lastbilarna eller privatbilisterna,
som säkert med sina lätta bilar — det
är ju sådana bilar som det svenska folket
i allmänhet har — sliter vägarna oerhört
mycket mindre än dessa tunga kolosser,
rena tåg och bilkolonner, som
vräker fram med en oerhörd fart på
våra vägar.

Jag skulle till slut, herr talman, då
jag lovat att inte försena middagen för
mycket, endast vilja säga att vinsten med
denna skatt är att vi därigenom får bättre
vägar, att de oljedrivna lastbilarna
icke subventioneras i fullt samma utsträckning
som tidigare, att de tyngre
bussarna och lastbilarna får bära en
skatt som är mera rimlig med hänsyn
till deras slitning av vägarna, och så
avvaktar vi, herr finansminister, utredningen
och hoppas att efter en del år få
en ännu bättre utgångspunkt än nu för
en beskattning av bilismen.

Någon talade om att vi borde komma
fram till något som kan stå sig, som inte
är ett provisorium. Men ack, herr talman,
skatter, som ständigt skulle vara
av samma höjd, har jag upphört att
drömma om. Så länge jag har suttit i bevillningsutskottet
och behandlat skatte -

frågor, har alltid någon sagt, då ett skatteförslag
varit framlagt, att nu borde
vi komma till något slutgiltigt, något som
kan stå sig. Men efter några år sitter där
en ny skatteutredning och undersöker
spörsmålet och kommer fram med nya
förslag. Så har det varit med bilskatterna,
så har det varit med inkomstskatterna.
Jag tror att oföränderliga skatter
är overkliga i det samhälle vi lever i,
ett samhälle som inte är stabilt utan
som ständigt och jämt förändras. I ett
sådant samhälle måste också våra skatter
ständigt och jämt förändras i den ena
eller andra riktningen.

Herr talman! Som läget nu är, yrkar
jag bifall till utskottets förslag.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
i förevarande fråga skulle uppskjutas till
aftonsammanträdet.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 264, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 11 kap. 95 § vattenlagen;
och

nr 278, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 18 § lagen den
30 maj 1916 (nr 156) om vissa inskränkningar
i rätten att förvärva fast egendom
eller gruva eller aktier i vissa bolag.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 266, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till vissa
byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus
m. m. jämte i ämnet väckta motioner
m. m.;

nr 267, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förstärkning av
ordningsstatspolisen m. in.;

nr 268, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till statens
polisskola för budgetåret 1954/55 m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

Nr 20.

101

nr 269, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret
1954/55 till vissa ersättningar åt befattningshavare
vid polisväsendet m. in.;

nr 270, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m. jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 271, i anledning av väckt motion
om avskaffande av skyldigheten för vissa
högre militära och civilmilitära befattningshavare
att underkasta sig överförande
på disponibilitetsstat; samt
nr 272, i anledning av väckt motion
om förbättrade pensionsförmåner för
vissa sjömän.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 274, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om moderskapshjälp m. m., dels ock i
ämnet väckta motioner;

nr 275, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om skyldighet för arbetsgivare att lämna
uppgift rörande arbetsanställning;
samt

nr 276, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till förordning
om ändring i militärersättningsförordningen
den 2 juni 1950 (nr 261),
dels ock i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och bordlädes
utrikesutskottets utlåtanden:
nr 3, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition rörande ratifikation av Förenta
Nationernas konvention angående
flyktingars rättsliga ställning;

nr 4, i anledning av motion angående
spörsmålet om den nordiska penningpolitikens
utformande;

nr 5, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 10
juli 1947 (nr 511) om särskilda förmåner
för vissa internationella organisationer;
samt

nr 6, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
med anhållan om riksdagens

yttrande angående vissa av Europarådets
rådgivande församling vid dess femte
ordinarie möte år 1953 fattade beslut;

konstitutionsutskottets utlåtande nr 16,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till ändrad lydelse av
§ 49 mom. 2 regeringsformen samt § 1
mom. 2, § 38 mom. 2, § 45, § 55 mom. 1
samt §§ 58 och 63 riksdagsordningen
ävensom vissa motioner angående allmän
folkomröstning;

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

126, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående svensk medverkan
i ett skandinaviskt undervisningssjukhus
i Korea;

nr 127, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1954/55 till sinnesslövården m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 128, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1954/55 till utbyggnad av fångvårdsanstalten
på Hall m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 129, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 5 och 6 §§
förordningen den 2 juni 1922 (nr 260)
om automobilskatt, m. m., i vad propositionen
avser principerna för avräkning
av vissa anslag mot automobilskattemedlen; nr

130, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa anslag till
vägväsendet för budgetåret 1954/55 jämte
i ämnet väckta motioner m. in.;

nr 131, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1954/
55 till bidrag till upprättande av byggnadsplaner
in. m. jämte i ämnet väckta
motioner; samt

nr 132, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1954/55 till statens biografbyrå
in. m.;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 53, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om beskattning av vissa kapitalförsäkringar
;

102

Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 fm.

nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om skatt på fonderade vinstmedel (fondskatt),
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 55, i anledning av väckt motion om
en allmän översyn av gällande beskattningsbestämmelser
för organisationer,
som tillhandahåller allmänna samlingslokaler;
samt

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370) jämte i ämnet
väckta motioner;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 25, i anledning av väckt motion
om förhöjd tjänsteställning åt riksdagens
postvaktmästare;

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning in. m.;

nr 27, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 1 § lagen den 3
juni 1949 (nr 314) angående rätt för
Konungen att i vissa fall meddela särskilda
bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv, så ock om fortsatt giltighet
av samma lag, m. m., dels i ämnet väckta
motioner, dels ock väckta motioner
angående liberalisering av den ekonomiska
politiken;

nr 28, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av valutalagen den
22 juni 1939 (nr 350), dels ock väckta
motioner angående vissa lättnader i valutaregleringcn,
ävensom ökad kontroll
över valutaregleringens handliavande;

nr 29, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition angående statsgaranti
för lån till hantverks- och småindustriföretag
samt i ämnet väckta motioner,
dels ock väckta motioner angående
småföretagens kreditfrågor;

nr 30, i anledning av väckta motioner
om återupptagande av utredningen rörande
småföretagens lokalfrågor; samt
nr 31, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret framställning i fråga
om pension till extra tjänstemannen i
riksgäldskontoret N. O. E. Wigren och
avskedsersättning till f. d. extra tjänste -

mannen å riksdagens ekonomibyrå G.
W. R. Thorell;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 26, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om personundersökning i brottmål,
m. in., dels ock i ämnet väckta motioner;

nr 27, i anledning av väckta motioner
angående ändring av rättegångsbalkens
bestämmelser om valperioder för nämndemän; nr

28, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om besvärstid vid talan mot förvaltande
myndighets beslut m. m., dels ock i ämnet
väckt motion; samt

nr 29, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 8:o), 14:o)
och 17 :o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38
s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt;
andra lagutskottets utlåtanden:
nr 36, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition beträffande vissa ändringar
i förordningen angående yrkesmässig
automobiltrafik in. m. jämte i ämnet
väckt motion;

nr 37, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående kostnadsfria eller prisnedsatta
läkemedel in. in., dels ock i ämnet
väckta motioner; samt

nr 38, i anledning av väckta motioner
om lagstiftning beträffande tillstånd för
utövande av fastighetsmäklaryrket;

tredje lagutskottets utlåtande nr 27, i
anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående fortsatt
giltighet av lagen den 30 juni 1943
(nr 444) om tillståndstvång för byggnadsarbete,
dels ock i ämnet väckta motioner;
ävensom

jordbruksutskottets utlåtande nr 32,
med anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område in. in.
jämte i ämnet väckta motioner.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 17.12.

In fidem
G■ H. Berggren.

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Nr 20.

103

Lördagen den 15 maj eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 19.30.

Ang. höjning av automobilskatten m. m.

(Forts.)

Fortsattes överläggningen angående
punkten A 1 i bevillningsutskottets betänkande
nr 45, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 5
och 6 §§ förordningen den 2 juni 1922
(nr 260) om automobilskatt, m. m., såvitt
propositionen hänvisats till bevillningsutskottet,
jämte i ämnet väckta motioner.

Herr PERSSON, OLA, (k):

Herr talman! Kungl. Maj:ts proposition
nr 112 angående höjning av motorfordons-
och drivmedelsskatten går ut
på att i jämförelse med nuvarande skattesatser
skaffa fram en ökning av skatteintäkterna
med 75 miljoner kronor för
budgetåret 1954/55 och för de efterföljande
åren med ca 95 miljoner kronor.
För personbilar skall fordonsskatten höjas
med tio kronor. Drivmedelsskatten
höjs med 4 öre per liter bensin och motorsprit.
Skatten på motorbrännolja höjes
med 9 öre per liter. Efter genomförandet
av denna höjning beräknas motorfordonsskatten
för budgetåret 1954/
55 ge ca 245 miljoner kronor och drivmedelsskatten
495 miljoner kronor, alltså
sammanlagt 740 miljoner kronor.

Den förra höjningen skedde så sent
som den 14 maj 1952, då riksdagen fattade
beslut därom. Det blev då ett betydande
kliv uppåt i fråga om dessa skatter,
och det har därför för oss framstått
som i hög grad olustigt och oacceptabelt
att nu efter två år på nytt pressa fram
ytterligare slcattepålagor. Vi har därför
i vår motion I: 499 tagit upp denna fråga
och framlagt ett avslagsyrkande beträffande
de nu föreslagna skattehöjningarna.

Propositionens förslag, som nu tillstyrkts
av bevillningsutskottet, kommer
att i särskild grad drabba nyttotrafiken,
lastbilar och bussar. Det kommer att
röra sig om betydande belopp för storstäderna
och längre trafiklinjer när det
gäller bussar och lastbilar. Förevändningar
kommer säkerligen inte att saknas
för taxehöjningar, som i sin tur kommer
att slå igenom i priserna för godsoch
persontrafiken. För tyngre lastbilar
och bussar innebär skattehöjningarna i
runt tal en ökning med 33 procent. Det
rör sig om en merskatt av 1 500—2 000
kronor å fordon och drivmedel per år.

I propositionen har påpekats, att en
fortgående upprustning av vägarna bör
ske och att de föreslagna högre skatteintäkterna
på fordon och drivmedel behövs
för detta ändamål. Även vi anser,
att en kraftig upprustning av vägarna
bör ske. Den långa eftersläpningen i detta
avseende som under en följd av år
ingick i den ekonomiska politiken i detta
land synes särskilt motivera detta. Om
denna upprustning skall ske med ytterligare
höjda skatteintäkter, som pressas
fram ur nyttotrafiken, föreligger emellertid
omedelbar risk för högre priser
och taxehöjningar. Av denna anledning
vill vi icke vara med om en sådan åtgärd.
Erforderliga medel för vägarnas
underhåll och upprustning bör enligt vår
mening kunna ställas till disposition
inom den samlade årsbudgetens ram,
utan att man pålägger motorfordonstrafiken
ytterligare höjd beskattning.

Jag ber, herr talman, att i fråga om
utskottets hemställan under punkt A 1)
få yrka bifall till den av herr Spetz m. fl.
avgivna med 1) betecknade reservationen.
I fråga om punkterna A 2) och A 3)
yrkar jag bifall till vår motion.

Herr statsrådet HJALMAR NILSON:
Herr talman! Jag har endast för avsikt
att ta till orda beträffande ett begränsat

104 Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Ang. höjning av automobilskatten m. m.
område när det gäller denna debatt. Detta
område är frågeställningen, huruvida
riksdagen skall frångå kalenderårsberäkningen
när det gäller väganslagen eller
ej. Den frågan är betydelsfull därför
att det är på ett yrkande om frångående
av kalenderårsberäkningen, som reservanterna
i utskottet byggt sina beräkningar
att man skulle kunna få till stånd
en skattesänkning med 300 mil joner kronor.

Jag vill här understryka, att den kalenderårsberäkning,
som infördes år
1952, inte då var någon nyhet när det
gäller väganslagen. Kalcnderårsberäkning
bär sedan mycket länge varit den
naturliga formen för anslagsbeviljandet
i fråga om väganslagen. Kalenderårsberäkningen
användes långt före vägväsendets
förstatligande. Den tillämpades redan
på 1930-talet, då de! gamla vägdistriktet
var den institution som byggde vägar
här i landet. Man använde på den tiden
kalenderårsberäkning därför att vägdistrikten
därigenom fick nödvändigt rörelseskapital.
Den gången fanns det inga
invändningar emot att man på det sättet
taxerade ut medel för ett halvår i förskott,
trots att man tog av skattemedel
till vägbyggandet från andra områden
än från motortrafiken.

Principen om kalenderårsberäkning
bibehölls när vägväsendet förstatligades
år 1944, den tillämpades efter 1944 och
den används nu. Det enda undantaget
har varit åren 1948—1952. Att man
frångick kalenderårsberäkningen år
1948 berodde på de då rådande speciella
förhållandena. Man hade då anslag av
en storleksordning, motsvarande mer än
ett års beviljade medel, som låg i reserv
och som inte kunde utnyttjas i det pressade
läge man den gången hade med
brist på arbetskraft, byggnadsstopp o.
s. v. I det läget övergick man tillfälligt
till budgetårsberäkning. Men efter hand
lättade situationen på arbetsmarknaden,
och då gjorde sig de praktiska svårigheterna
med budgetårsberäkningen gällande
med full styrka. Det visade sig
mycket besvärligt för väg- och vattenbyggnadsverket
att genomföra de nödvändiga
arbetena inom vägförvaltning -

arna därför att anslagen var bundna till
budgetåret och budgetåret skar av ai''-betssäsongen just då arbetena var i gång
med högsta insats av människor, redskap
och medel. I en tid när väganslagen
började att bli litet rikligare, blev dessa
svårigheter så kännbara, att man år
1952 för de flesta anslagen gick tillbaka
till kalenderårsberäkningen och den för
dessa anslag normala anslagsordningen.

Det sista budgetårsberäknade byggnadsanslaget,
anslaget till förbättring
och förstärkning av vägar, förändrades
år 1953. Det rådde då allmänt den uppfattningen
att kalenderårsberäkning var
det riktigaste. Riksdagen såg då på problemet
om kalenderårs- eller budgetårsberäkning
som ett praktiskt problem och
kom med utgångspunkt därifrån fram
till att det mest praktiska och mest
lämpliga var att ha kalenderårsberäkning.
Det skulle se mycket egendomligt
ut om man nu här skulle vara beredd
att slopa ett system, som från praktiska
utgångspunkter enhälligt antogs för två
år sedan.

Om man sedan ser på vad följden
skulle bli om riksdagen följde motionärers
och reservanters resonemang, så
vill jag peka på att även om man väljer
systemet med budgetårsberäkning, så
kan man icke avstå från medelsreservationer,
därest arbetena skall bedrivas
rationellt. De reservationer som man behöver
— jag kan, om så önskas, exemplifiera
till vilka ändamål de är erforderliga
— kommer sannolikt att uppgå
till eu sådan summa, att i stället för de
300 miljoner kronor, som reservanterna
räknar med, kommer det att återstå ett
belopp på cirka 135 miljoner kronor.
Det rör sig alltså om ett belopp av den
storleken, därest vi skulle återgå till
budgetårsberäkning, och det förefaller
vara en alltför ringa summa att vinna
för att nu lämna kalenderårsberäkningen,
som är det mest praktiska systemet
att arbeta efter, när det gäller väganslagen.

Jag skall inte här gå in på de administrativa
och arbetstekniska komplikationer,
som också kan ifrågakomma. Jag
skulle annars kunna exemplifiera vad

Lördagen den 15 mai 1954 em.

Nr 20.

105

en övergång skulle i de hänseendena
leda till. .lag vill bara nämna att också
där är svårigheterna mycket stora.

Jag vill uttala den förhoppningen, att
kammaren skall ta Kungl. Maj:ts förslag
såsom det nu föreligger efter utskottsförhandlingen.
Pengarna kommer att behövas
för de vägarbeten, som är nödvändiga
med den storlek som trafiken för
närvarande har och den ökning i trafiken
som vi kan räkna med för framtiden.
Vi avser att föra en politik, som
skall ge oss bättre vägar, vägar som bilisterna
med större tillförsikt och säkerhet
skall kunna använda på sina färder
mellan olika delar av vårt land. Genom
att skapa bättre vägar för motortrafiken
skapar vi också förutsättningar för en
bilvänlig politik för framtiden i vårt
land.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (bf):

Herr talman! Det är klart att vi vid
behandlingen av bilskattefrågorna kan
ha olika syn på tingen. Men om vi ser
på den oerhörda utveckling, som biltrafiken
har genomgått under de senaste
åren, måste vi vara inställda på att
ställa det kapital till förfogande, som
är nödvändigt för en förbättring av vägarna
så att de blir i det skick, som
bilisterna önskar ha dem.

Jag blev ganska förvånad när det från
reservanternas sida gjordes gällande, att
den tunga biltrafiken bär sin fulla andel
av vägunderhållet. Jag tror att det
var herr Spetz som sade det. Men det
stämmer väl inte riktigt överens med
verkligheten. Motormännens egna organisationer
bär också en helt annan
åsikt. Vid de diskussioner, som har förts
inom KAK och de andra motororganisationerna,
har det sagts att med den ökade
kapacitet, som den tunga biltrafiken
har fått under den senaste tiden, måste
man nog vara på det klara med att någon
liten ökning av bilskatten borde
åstadkommas.

För egen del skulle jag vilja gå så
långt, att jag säger att den beskattning
som finns på personbilstrafiken har i
mycket stor utsträckning bidragit till

Ang. höjning av automobilskatten m. m.
att täcka de merkostnader, som vållats
genom den tunga trafiken under en
lång följd av år. Nu drabbar inte den
föreslagna skattehöjningen i någon högre
grad personbilstrafiken; det blir där
bara fråga om en liten höjning. Den
största ökningen faller på den tunga
trafiken. Men när det gäller de tyngre
motorfordonen, såsom bussar och lastbilar,
så är det ju också klart att de
i framtiden kommer att slita våra vägar
avsevärt. Vi vet alla att den person- och
godstrafik, som för närvarande sker
med bussar och lastbilar, är av en mycket
stor betydelse. Jag hörde en vägingenjör
söderut tala om att de vägtrummor,
som man byggde för låt mig säga
25 år sedan för den trafik som då fanns
i landet, numera inte håller. När vi nu
på våra vägar skall släppa fram de jättefordon,
som numera tillverkas, får vi
också bygga om de broar och även en
hel del av de vägbanor, som byggts tidigare
och som man räknade skulle hålla
under en lång tid framåt.

Jag vet inte om det är sant, men jag
bär sett i tidningarna att man nu bygger
lastbilar, som kan ta upp till 40 ton.
Om man verkligen skall fara på vägarna
med sådana jättevidunder, om jag
så får kalla dem, förstår var och en att
vägbanorna kommer att frestas oerhört.
Det är självklart att även personbilstrafiken,
som ständigt ökar, sliter vägarna,
men personbilarna har, såsom jag
förut sagt, å andra sidan hittills haft en
större del av vägbördan att bära än de
skulle ha haft om man hade reglerat
den här saken tidigare.

Jag vill inte förneka att bilismen har
en mycket stor uppgift att fylla i vårt
land. Det finns ju inga avstånd numera.
Man anser inte längre att en gård,
en by eller ett samhälle ligger avsides
efter den utveckling bilismen numera
har tagit. Det skulle vara beklagligt om
man genom en skatteskärpning skulle
åstadkomma en försämring i det avseendet.
Jag tror emellertid inte att vad
som här föreslås kommer att leda till
någonting sådant. Däremot vill jag inte
förneka att dan tyngre lastbils- och
busstrafiken, om det Niteliuska förslå -

106 Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Ang. höjning av automobilskatten m. m.

get ograverat hade tagits, hade kommit
i ett mycket svårt läge.

Den fördelning, som i propositionen
har föreslagits mellan de olika motorfordonsslagen,
förefaller mig vara väl
avvägd. Men man får kanske ändå, det
vill jag inte förneka, höja ett varningens
finger inför en del saker, som
kanske inte är som de borde vara. Jag
kan hålla med om att man från vägförvaltningarnas
sida många gånger
driver vägbyggen då väderleksförhållandena
och andra förhållanden är sådana,
att det skulle vara fördelaktigare
att vänta med utförandet av dem. Dessa
arbeten har emellertid, såsom jag förut
sagt, den uppgiften att fylla, att man
kan sysselsätta de anställda.

Herr Velander talade om att man i
större utsträckning borde lämna ut vägbyggnadsföretagen
på entreprenad. Jag
är ense med honom om att man på det
sättet skulle kunna göra företagen billigare,
under förutsättning att inte — det
har funnits vissa tecken i den riktningen
•— mellan entreprenörerna träffas överenskommelser
om att hålla vissa priser,
så att konkurrensen dem emellan inte
blir så stor. Då vet man inte om det kan
bli så mycket billigare att utlämna företagen
på offentlig entreprenad än om
de utförs i vägkassans egen regi.

Om det skulle visa sig att motorfordonstrafiken
ökar i en sådan omfattning,
att det kommer in mer pengar till
statskassan än man räknat med, har
man enligt mitt förmenande självfallet
rätt att kräva att skatten på brännoljor
och dylikt, om det finns möjligheter
därtill, liksom på andra områden skall
sänkas. Det kan ju inte vara rimligt att
man fortsätter att ta ut en högre skatt
än man behöver för den händelse trafiken
skulle öka i sådan omfattning, att
det finns möjligheter att göra bilkostnaderna
lägre.

Herr Velander slutade sitt anförande
med att säga, att enligt lians mening den
beskattning av de olika fordonsslagen,
som nu var rådande, var väl avvägd.
Det är väl emellertid ganska svårt att
kunna bedöma den saken. Om vi ser på
de yttranden, som avgivits av olika or -

ganisationer, visar det sig att den ena
räknar så, den andra så och den tredje
så. Man har inte kunnat nå någon samstämmighet
på de olika områdena. Då
det gäller fördelningen av bilskatten
mellan de olika fordonsslagen, tror jag
inte man har följt med i den takt, med
vilken fordonen har utbyggts. För bara
tio år sedan hade vi ju lastbilar, som
inte lastade mer än åtta å tio ton. Med
lastbilar av denna storlek är jag säker
på att vi skulle kunna bespara en hel
del av de vägbyggen, som nu bär måst
ske i rätt avsevärd omfattning.

Med tanke på att vi vill ha goda vägar,
som inte sliter bilarna i samma utsträckning
som tidigare, vill jag, herr talman,
ansluta mig till utskottets förslag, samtidigt
som jag vill komma med den lilla
pekpinnen och framhålla för regeringen,
att man inte skall beskatta bilväsendet
mer än nöden kväver för att hålla
ordentliga vägar i vårt land. Vi skall
inte förglömma, att det är detta samfärdsmedel
vi har att tacka för att avstånden
mellan avlägset liggande byar och gårdar
till olika centra numera krympt
samman på det sätt som har skett. Vi
skall därför vara rädda om biltrafiken,
så att vi inte lamslår den. Det tror jag
emellertid inte att vi gör med den av
Kungl. Maj:t här föreslagna skatteuttagningen.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr VELANDER (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Elofsson gjorde
sig skyldig till ett bestämt misstag, när
han påstod, att jag i mitt tidigare anförande
skulle ha förklarat, att den nuvarande
fördelningen av fordonsskatten
olika fordonskategorier emellan var »väl
avvägd». Jag har aldrig yttrat mig om
den saken utan menat, att man för bedömande
av frågan därom får avvakta
resultatet av den utredning, som skall
verkställas under det provisorium vi nu
går in för.

Herr Elofsson hävdade för övrigt, att
de tyngre fordonen inte på långt när
bär sin andel av kostnaderna för vägvä -

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Nr 20.

107

sendet. Det tyder ju på att herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet
skulle kunna få den saken klarlagd
lekande och lätt genom att tillkalla
herr Elofsson som utredningsman. Men
herr Elofsson är dock inne på helt andra
tankebanor än exempelvis väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen enligt den utredning,
herr Spetz här tidigare har
presterat. Därom kan herr Elofsson få
ytterligare besked genom att studera
den föreliggande propositionen s. 89.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (bf) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill påpeka för herr
Velander, att intet av de avgivna yttrandena
företräder samma uppfattning
i denna fråga, och det var dessa yttranden
jag syftade på. Jag är naturligtvis
mycket tacksam för att herr Velander
rekommenderar mig som utredningsman,
men jag tror inte att finansministern vill
ge mig uppdraget. Jag får väl nöja mig
med att liksom hittills vara den enkle
mannen i ledet!

Herr PÅLSSON (bf):

Herr talman! Jag ber endast att få
säga några ord om en detaljfråga.

I detta ärende föreligger ett par motioner,
en i denna kammare som undertecknats
av mig m. fl. och en i andra
kammaren som undertecknats av herr
Larsson i Hedenäset m. fl., där vi tagit
upp problemet om drivmedelspriserna
och zonförhållandena och hemställt om
en förutsättningslös prövning av den
frågan. Vad som uppkallar mig är att
jag inte kan undgå intrycket, att bevillningsutskottet
i sin skrivning på s. 30 i
betänkandet tagit allt över en kam när
det gäller dessa och ett par andra motioner,
som avgivits av herr Bergli i denna
kammare och herr Agerberg m. fl. i
andra kammaren.

Utskottets redovisning nederst på sidan
är riktig så långt, att vi berört samma
spörsmål i våra motioner, men klämmarna
i motionerna skiljer sig rätt avsevärt.
Herr Bergh hemställer, att Kungl.

Ang'', höjning av automobilskatten m. m.
Maj:t måtte till 1955 års riksdag framlägga
förslag till sådan differentiering
av bensinskatt, att utförsäljningspriset
på bensin kan sättas lika inom skilda
delar av landet. Detta är ju en direkt beställning
av ett visst förslag till nästa års
riksdag. I den motion, som jag och några
medmotionärer står för, hemställes att
riksdagen vid behandling av förevarande
proposition måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att vid
utredning om den framtida automobilbeskattningen
frågan om en utjämning
av priserna å flytande drivmedel i enlighet
med motionens syfte må bli föremål
för en allsidig och förutsättningslös
prövning.

Det är ju en väsentlig skillnad mellan
dessa yrkanden. Jag kan därför inte
vara riktigt till freds med utskottets sätt
att anordna vad jag skulle vilja kalla
en kollektivbegravning av motionerna;
klämmarna är dock så pass olika, att ett
sådant tillvägagångssätt knappast kan
vara motiverat.

Här bär sagts tidigare i andra sammanhang,
att vi nu är inne på ett provisorium
i dessa skattefrågor. När skall
det över huvud taget lämpa sig att utreda
och pröva en sådan fråga som den
vi för vår del sökt aktualisera, om inte
i samband med att hela skattesystemet
omprövas? Jag tillåter mig hävda, att
tidpunkten just nu måste anses vara synnerligen
lämplig för den av oss begärda
prövningen. Detta är ju någonting annat
än att beställa ett visst förslag till nästa
års riksdag.

Jag tycker mig ha ett visst underlag
för motionens hemställan bland annat
i den omständigheten, att redan vid 1951
års riksdag första kammarens allmänna
beredningsutskott tillstyrkte en utredning
om lämpligheten av och möjligheterna
att införa ett enhetligt pris för
hela landet på flytande drivmedel.

I debatten hittills har väl företrädesvis
tvenne utvägar rekommenderats för
att nå den önskvärda utjämningen. Dels
har man diskuterat möjligheten av en
statlig subvention, dels har man övervägt
ett clearingförfarande i statlig eller
enskild regi. Vi pekar i vår motion, lik -

108 Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Ang. höjning av automobilskatten m. m.

som herr Bergh i sin, på en tredje utväg
för att realisera detta önskemål, men
vi ifrågasätter dessutom, om inte också
andra möjligheter kan finnas. Vi är sålunda
inte så tvärsäkra att vi vågar påstå,
att någon av de tre utvägarna är
den lämpligaste; det händer ju att den
nöjaktiga lösningen av en fråga kan vinnas
även på andra sätt.

Under dessa förhållanden och med
hänsyn till att vi just nu befinner oss i
en prövotid tycker jag nog, att bevillningsutskottet
kunde ha gjort en viss åtskillnad
mellan de bägge nämnda motionerna.
I alla händelser skulle det såvitt
jag förstår ha varit mycket lämpligt
att frågan fått utredas i sammanhang
med att hela den stora beskattningsfrågan
omprövas.

Jag är väl medveten om att med hänsyn
till det ansträngande program, som
kammaren har framför sig i kväll, det
inte skulle vara lämpligt att göra ett yrkande,
men jag har likväl velat säga detta
vid det här tillfället i förhoppning
att kommunikationsministern måhända,
trots utskottets skrivning, ändå skall finna
lämpligt och möjligt att låta även
denna fråga samtidigt bli föremål för
utredning. Sedan jag har uttalat denna
förhoppning, har jag, herr talman, ingenting
mer att tillägga.

Herr WERNER (bf) :

Herr talman! Ingen skall försöka tro,
att vi inom bondeförbundet inte skulle
klart inse den ökade belastning på landets
och även landsbygdens transportkostnader,
som ett förverkligande av det
nu föreliggande skatteförslaget skulle innebära.
Vi är emellertid lika klart medvetna
om att vi står inför ett växande
behov på grund av att vägväsendet —
kanske främst under kriget och åren
därefter — har svältfötts, varigenom det
har blivit en eftersläpning, som tillsammans
med den ökade trafikbelastningen
gör att vi måste samla oss för ett krafttag
för att sätta vårt vägnät i ett tidsenligt
och fullt trafikdugligt skick. Om
vi jämför landets vägnät med övriga länders
vägar, finner vi att vårt vägnät är
betänkligt eftersatt.

Det finns alltså här ett behov, som
måste tillgodoses, och jag sklulle vilja
göra gällande, att det är fråga om en
kapitalinvestering, som medför stora fördelar
för landet. Genom ett iståndsättande
av vägarna kan vi göra en mycket
stor besparing genom att vår motorfordonspark
skonas. Vi kan då också spara
på brännoljor och andra drivmedel, och
även vägunderhållet kommer att bli
mindre kapitalkrävande i underhåll allteftersom
vägarna permanentbelägges.

En ökad investering i vägarna i vårt
land med dess mycket stora avstånd
kommer att leda till förbättrade förhållanden
för landsbygden. Vi får bättre
möjligheter att hålla människorna kvar
där, och industri och andra näringar
kan jämnare fördelas över de stora råvaruområdena,
som ofta är glest bebyggda.

Även om det kan sägas, att den kritik
som här har riktats mot förslaget så till
vida kan äga sitt berättigande, i det man
känner en viss olust inför det ständigt
stigande skattetrycket på olika fronter,
tror jag att man dock har skäl särskilt
på motorismens håll att däremot väga
de fördelar, som ett förbättrat vägnät
måste medföra även för motorfordonstrafiken
och motorismen som sådan i
detta land.

När vi alltså här ser framför oss möjligheten
att disponera över mycket stora
belopp för vägväsendets iståndsättande,
knyter vi från bondeförbundets sida
härtill den bestämda förhoppningen, att
vid fördelningen av vägmedlen även en
skälig del skall komma landsbygdens
enskilda vägnät och ödebygdsvägarna til!
godo. Jag tror att det är en god kapitalinvestering
att sätta dessa vägar i stånd.
Det är ju dock så, att landets näringsliv
och ekonomi i mycket hög grad grundats
på möjligheten att utvinna de latenta
råvarutillgångar, som utan tillgång
på vägar skulle vara så gott som värdelösa,
genom att vägnätet icke utbyggts
och gjorts trafikdugligt.

När alltså vi inom bondeförbundet ger
det föreliggande förslaget vår anslutning,
knyter vi till detta en förhoppning om
att i första hand landsbygdens vägnät

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Nr 20.

109

skal) tillgodoses men även att, i den mån
de ökade bilskattemedlen inte kan nyttiggöras
inom vägväsendet, man tar under
övervägande att i den mån detta är
möjligt försöka åstadkomma en nedjustering
av skatten. Jag anknyter härvid
till ett uttalande, som finansministern
tidigare i dag gjorde i andra kammaren.
Han antydde (lär, att i den mån tillgängliga
bilskattemedel inte skulle kunna
investeras och därför ett överskott
skulle uppstå, så skulle frågan om en
nedjustering av skatten särskilt på brännoljor
kunna övervägas.

I fråga om fördelningen av skattebelastningen
mellan de olika transportmedlen,
personbilarna och lastbilarna, är
det klart, att beskattningen av lastbilarna
kommer att medföra en höjning av
fraktkostnaderna och särskilt drabba
transporterna på landsbygden. Detta
måste vara en övervältringsskatt, som
trafikanterna alltså får betala, och det
är ur jordbrukets synpunkt av stort intresse,
att lantbrukarna, i den mån dessa
förhöjda fraktkostnader går ut över jordbrukets
produktion, erhåller full kompensation
härför vid regleringen av jordbrukets
priser.

Herr talman! Mycket skulle här kunna
sägas, men då vi har en lång föredragningslista
framför oss och detta
ärende upptagits så sent, skall jag sluta
med att uttala, att jag ansluter mig till
det föreliggande utskottsutlåtandet, under
förhoppning att den fördelning av
dessa skattemedel, som äger rum inom
kommunikationsdepartementet, skall ta
sikte på att i så snabb takt som möjligt
sätta landets vägnät i stånd och att denna
fördelning sker även under hänsynstagande
till möjligheterna att förbättra
småvägarna ute på landsbygden, dels
för att lösgöra de stora råvarutillgångar,
som kan bli till nytta för folkhushållet,
dels för att förbättra levnadsvillkoren
för landsbygdens befolkning, som till
stor del är bosatt i glesbebyggda områden,
med stora avstånd.

Herr ANDERSSON, KARL, (s):

Herr talman! Jag hade inte tänkt deltaga
i behandlingen av bevillningsutskot -

Ang. höjning av automobilskatten m. m.
tets föreliggande förslag, men då denna
skattefråga är så intimt förknippad med
spörsmålet om väganslagen och detta
spörsmål redan förut dragits in i denna
debatt, vill jag säga några ord beträffande
väganslagens behandling inom
statsutskottet.

Statsutskottet slutbehandlade i går
väganslagen, och denna fråga kommer
således upp i kammaren nästa onsdag.
Statsutskottet har tillstyrkt en anslagsram
för de egentliga vägbyggnaderna
med sammanlagt 684,8 miljoner kronor.
Det betyder att tillsammans med omkostnaderna
för vägväsendet på andra
huvudtitlar kommer utgifterna på vägbudgeten,
alltså automobilskattemedlens
specialbudget, att uppgå till i runt tal
737 miljoner kronor. Detta är, såvitt jag
förstår, samma belopp, som bevillningsutskottet
har velat komma till när det
här har föreslagit de skattesatser, som
framgår av utskottsutlåtandet.

Frågan är nu således: vill riksdagen
acceptera de ökade väganslag, som sålunda
förelägges riksdagen, eller vill
riksdagen bibehålla den nuvarande beskattningen?
Om riksdagen vill bibehålla
den nuvarande skatten, måste det
uppstå en underbalansering i vägbudgeten,
en underbalansering som måste täckas
av andra skattemedel, då jag förutsätter
att det inte är någon, som på allvar
vill förorda lånemedel för vägunderhåll
och vägbyggnader.

Jag känner redan till den invändningen,
att den brist, som skulle uppstå, därest
inte skatteförslaget bifalles men väganslagen
ändå höjes, skulle kunna regleras
genom en omläggning av redovisningsåret
för utgiftsberäkningen från nuvarande
kalenderår till budgetår. Det
föreligger ju också motioner med förslag
i denna riktning inom statsutskottet —
herr Velander har ju redan varit inne
på denna fråga och redogjort för hur ett
sådant förslag skulle verka.

Som riksdagen har sig bekant, beslöts
för två år sedan en övergång från tidigare
beräkning för budgetår till kalenderår.
Den gången genomfördes detta
beslut utan i varje fall nämnvärt motstånd.
Jag tror att förslaget bifölls så

Ilo Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Ang. höjning av automobilskatten m. m.
gott som enhälligt, då alla insåg att detta
var en praktisk angelägenhet. Men
alla insåg väl också att det betydde, att
anslag måste anvisas för ett halvt år utöver
vad som tidigare hade gällt och att
det följaktligen vid budgetårets utgång
måste uppstå reservationer. Det är nämligen
dessa reservationer, som väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen måste ha för att
finansiera vägarbetena under det andra
halvåret. Detta var följaktligen en fullkomligt
klar konsekvens av det beslut,
som fattades här 1952.

När man nu vill gå tillbaka till den
gamla ordningen och på detta sätt lösa
finansieringsfrågan för ökade vägbyggen,
skulle man enligt motionärerna —
eller i varje fall enligt reservanterna inom
statsutskottet — härigenom kunna
vinna 160 miljoner kronor, vilket belopp
således motsvarar ett halvt års kostnader
för de egentliga vägbyggena.

Nu vill reservanterna — det gäller reservanterna
både i bevillningsutskottet
och i statsutskottet — slå ut detta belopp
på fem år, vilket således skulle betyda
en minskning av utgifterna med 32
miljoner kronor per år under en femårsperiod.
Men reellt sett är det endast
en temporär vinst som görs genom att
man drar in ett halvt års utgifter. De
kan naturligtvis slås ut och fördelas,
men nästa år kommer man — om vi nu
skulle ta reservanternas förslag — att
tvingas att anslå medel för ett år, och
då återstår att se, om den beräkning på
papperet, som motionärer och reservanter
har gjort, kommer att hålla. Hur
som helst har statsutskottet inte kunnat
biträda motionärernas yrkande i detta
avseende, vilket skulle ha inneburit en
återgång till den ordning, som riksdagen
för två år sedan inte ansåg vara
lämplig och praktisk. Utskottet vill sålunda
bibehålla kalenderårsberäkning
när det gäller anslag för vägbyggnader.
Jag vill nämna detta för att man skall
förstå, att det här är fråga om det ena
eller det andra.

Jag måste vidare säga ett par ord i anledning
av vad herr Ola Persson yttrade.
Herr Ola Persson har också väckt en mo -

tion, som remitterats till statsutskottet,
och utskottet har — för en gångs skull,
kan jag säga — tillstyrkt en motion av
honom. Den sammanfaller nämligen helt
med väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
äskande och vad Kungl. Maj:t begärt i sin
proposition nr 129. Men nu uppträder
icke desto mindre herr Ola Persson här
och säger, att han inte vill betala räkningen
för de utgifter, som motionens
förslag för med sig. Det är just inte så
tacksamt att tillstyrka en motion, som
motionären sedan inte vill stå för.

Detta var endast en liten parentes. .Tåg
vill återkomma något till herr Veländer.
Han var inne på frågan om vägbyggnadsarbetena
skall utföras i egen regi
eller genom entreprenad. Även på den
punkten föreligger det motioner, och
statsutskottet har mycket ingående undersökt
de förhållanden, varunder arbetena
bedrivs. Det har då visat sig, att
motionärernas uppgifter inte var fullt
korrekta; de måste korrigeras på vissa
punkter. Motionärerna hade kommit till
att något mer än 70 procent av samtliga
vägbyggnadsarbeten utförs i egen
regi, men utskottet har på grundval av
uppgifter som lämnats från väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen konstaterat, att
under år 1953 utfördes — om man tar
hänsyn till brobyggnadsarbeten och beläggningsarbeten,
som ju också ingår i
vägbyggnadskostnaderna — arbeten i
egen regi till 50 procent, och återstående
50 procent på entreprenad. Hälften
av arbetena utfördes alltså i egen regi.
Men i dessa arbeten ingår vissa detaljentreprenader,
såsom förhyrda maskiner
och vissa andra mindre arbeten. Man
kan därför säga, att mindre än hälften av
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens arbeten
under år 1953 utfördes i egen regi.

Vidare gör motionärerna gällande, att
det skulle bli en besparing på minst 10
procent, om arbetena utfördes på entreprenad.
Därvidlag är det nog väldigt
svårt att framlägga någon bevisföring.
Det är ju på det sättet, att det i vissa
fall kan vara billigare att anställa entreprenör,
medan det i andra fall är billigare
att bygga i egen regi. Utskottet har

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Nr 20.

111

därför för sin del inte velat bestämt ange,
hur mycket som skall vara det ena
och hur mycket som skall vara det andra.
Det får bli en avvägningsfråga och
en lämplighetsfråga. Men beträffande en
sak är nog utskottet fullkomligt enigt,
nämligen att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
alltid måste ha så stor arbetsorganisation
och så stor maskinpark,
att den inte blir beroende av
entreprenörerna, ty i så fall torde nog
arbetena på entreprenad tendera att bli
dyrare än dem i egen regi. Utskottet vill
alltså inte på denna punkt binda vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen och dela
upp arbetet efter vissa procentuella linjer,
utan det får som sagt bli en avvägnings-
och lämplighetsfråga. De arbeten,
som lämpar sig för entreprenad •— det
är naturligtvis de stora arbetena: broarbeten,
beläggningsarbeten och en del
andra — kommer nog att utföras på
entreprenad, medan styrelsen som regel
får utföra de mindre arbetena i egen
regi.

Det är bara dessa synpunkter, som
jag har velat framhålla. Jag tror att
det är viktigt att kammaren, innan den
fattar beslut om inkomsterna, också har
fullt klart för sig vilka utgifter det gäller
att täcka, så att vi inte kommer i
den situationen, att vi å ena sidan beslutar
oss för en utgift och å andra sidan
för en inkomst, som inte täcker utgiften.
Då får vi en underbalansering,
och det är väl inte det vi syftar till.

Herr LUNDGREN (li):

Ilerr talman! I anledning av Kungl.
Maj:ts proposition rörande ändring av
bensinskatten har det väckts två likalydande
motioner, i denna kammare av
herr Bergh m. fl. och i andra kammaren
av herr Agerberg m. fl., i vilka yrkas
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t skall anhålla, att Kungl. Maj :t måtte
till 1955 års riksdag framlägga förslag
till sådan differentiering av bensinskatten,
att utförsäljningspriset på
bensin kan sättas lika inom skilda delar
av landet. Ett par andra likalydandc
motioner, som berör samma fråga,

Ang. höjning av automobilskatten m. m.

har väckts av herrar Pålsson och Larsson
i Hedenäset.

Det är ju så, herr talman, att kostnaderna
för transporten av drivmedel till
glesbebyggda trakter blir utomordentligt
betungande för både näringsliv och enskilda.
Bensinpriset är nu differentierat
med hänsyn till ortens avstånd från
importhamnen. Firmorna lägger på olika
belopp på grundpriset i importhamn,
motsvarande transportkostnaden till
förbrukningsorten, och det är ur firmornas
synpunkt naturligt att så sker.
Vid olika tillfällen har motionsvis begärts
att en utjämning av bensinpriserna
skall komma till stånd på det sättet
att skatten differentieras i olika förbrukningsområden.

Gentemot detta kan man, såsom utskottet
anför, invända att det är svårt att
kontrollera en differentierad skattesättning
inom olika delar av landet och att
en sådan strider mot vedertagna beskattningsprinciper.
För några år sedan hade
jag anledning att syssla med dessa problem,
och jag hade då resonemang med
representanter för olika bensinbolag. Enligt
vad dessa uppgav skulle det emellertid
icke möta tekniska hinder att åstadkomma
tillfredsställande kontroll av en
på det sättet differentierad beskattning
av bensin, som försäljs i olika delar av
landet. Under sådana omständigheter talar
enligt min uppfattning mycket starka
skäl för att man bör genomföra ett om
möjligt lika bensinpris i olika delar av
landet. Det finns ju åtskilliga förnödenheter
som bär samma pris överallt i landet
— böcker är en sådan, och man kan
ju räkna upp en del andra artiklar som
har enhetspris i hela landet.

Jag skall inte ytterligare gå in på
detta problem, som ju tidigare har diskuterats
vid mångfaldiga tillfällen. Jag
ber endast att få yrka bifall till den av
herr Bergh i denna kammare väckta
motionen nr 502, där det som sagt yrkas
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla att Kungl. Maj :t
måtte framlägga förslag till sådan differentiering
av bensinskatten, att utförsäljningspriset
på bensin kan sättas lika
inom skilda delar av landet.

112 Nr 20.

Lördagen den 15 mai 1954 em.

Ang. höjning av automobilskatten m. m.

Herr LUNDQVIST (h):

Herr talman! Jag hade inte tänkt begära
ordet i dag, ty jag trodde att vägfrågorna
skulle behandlas om onsdag.
Emellertid har nu på sistone i debatten
förekommit vissa uttalanden, som gör
att jag såsom en av reservanterna i statsutskottet
när det gäller vägfrågorna ändå
vill säga ett par ord.

Kanske jag allra först i anledning av
statsrådet Nilsons anförande, som jag
hörde en del av, får göra bara en liten invändning
i all blygsamhet. Statsrådet gjorde,
så vitt jag förstod, gällande, att beslutet
år 1952 om kalenderårsreformen
var enhälligt. Jag vill då endast fästa herr
statsrådets uppmärksamhet på motion nr
441 det året i andra kammaren, en partimotion
från högerhåll, där man motsatte
sig den metod som riksdagen sedan godkände
och där alltså redan då signalerades
en lösning efter samma linjer som
nu föreslås av reservanterna i statsutskottet.

Sedan vill jag till herr Andersson i
Rixö säga, att när han synes vilja göra gällande
att reservanterna och majoriteten i
statsutskottet inte skulle önska genomföra
samma program för upprustningen,
måste ju detta vara felaktigt, eftersom
alla i det avseendet är fullkomligt
eniga. Det är bara angående sättet för
kostnadernas täckande som meningarna
går isär. Den frågan kanske vi får tala
mera ingående om på onsdag liksom vi
då också får återkomma till frågan om
fördelarna och nackdelarna av att driva
väg- och vattenbyggnadsverkets byggnadsarbete
i egen regi eller att utvidga
entreprenadförfarandet.

Jag har bara velat nämna detta för att
kammaren inte skall tro att vi reservanter
i statsutskottet inte har för avsikt
att hävda vår uppfattning. Jag har emellertid
tänkt återkomma till detta på onsdag,
herr talman.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu föredragna punkten
hemställt samt vidare på antagande av

det förslag, som innefattades i motsvarande
del av den av herr Spetz m. fl.
vid betänkandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Veländer begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 45
punkten A 1, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i motsvarande del av den av
herr Spetz m. fl. vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Velander begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 80;

Nej — 38.

Nu föredrogos i ett sammanhang

Punkterna A 2 och A 3.

Herr VELANDER (h):

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till den vid bevillningsutskottets betänkande
fogade reservationen I) i vad den
avser dessa båda punkter.

Herr SJÖDAHL (s):

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
hemställan.

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Nr 20. 113

Herr PERSSON, OLA (k):

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till mation I: 499.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att i avseende
på de nu förevarande punkterna
yrkats l:o) att vad utskottet hemställt
skulle bifallas; 2:o) att det förslag skulle
antagas, som innefattades i motsvarande
delar av den av herr Spetz m. fl.
vid betänkandet avgivna reservationen;
samt 3:o) att utskottets hemställan skulle
avslås.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Velander begärde votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits godkännande av
det förslag, som innefattades i herr
Spetz m. fl. reservation, uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 45
punkterna A 2 och A 3, röstar
Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antagas de förslag, som
innefattas i motsvarande delar av den
av herr Spetz m. fl. vid betänkandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Velander begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 77;

Nej — 40.

8 Första kammarens protokoll 195i. Nr 20.

Anslag till statens priskontrollnämnd.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Punkterna A 4, B, C och D 1.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten D 2.

Herr LUNDGREN (h):

Herr talman! Med hänvisning till vad
jag tidigare har anfört ber jag att få yrka
bifall till de likalydande motionerna I:
502 av herr Bergh och II: 639 av herr
Agerberg m. fl.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning
gjordes enligt de yrkanden, som därunder
förekommit, propositioner, först på
bifall till vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt
samt vidare på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna D 3—D 5.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Anslag till statens priskontrollnämnd.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 121, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1954/55 till statens priskontrollnämnd
jämte i ämnet väckta motioner.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att för budgetåret 1954/55 anvisa
dels till Statens priskontrollnämnd: Avlöningar
ett förslagsanslag av 1 340 000
kronor och dels till Statens priskontrollnämnd:
Omkostnader ett förslagsanslag
av 360 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Ohlon m. fl. (1:182) och

114 Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Anslag till statens priskontrollnämnd.

den andra inom andra kammaren av
herr Kollberg m. fl. (11:250), i vilka
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att uppdraga åt Kungl. Maj:t att snarast
avveckla statens priskontrollnämnd samt
att under tionde huvudtiteln för budgetåret
1954/55 anvisa till Statens priskontrollnämnd:
Avlöningar ett förslagsanslag
av 335 000 kronor och till Statens
priskontrollnämnd: Omkostnader ett förslagsanslag
av 90 000 kronor.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
1:182 och 11:250, för budgetåret
1954/55 under tionde huvudtiteln anvisa a)

till Statens priskontrollnämnd: Avlöningar
ett förslagsanslag av 1 340 000
kronor;

b) till Statens priskontrollnämnd: Omkostnader
ett förslagsanslag av 360 000
kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Sunne, Lundgren, Lundström, Skoglund i
Doverstorp, Ståhl, Wedén, Birke, Gustafsson
i Skellefteå och Löfroth, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
1:182 och 11:250, för budgetåret
1954/55 under tionde huvudtiteln
anvisa

a) till Statens priskontrollnämnd: Avlöningar
ett förslagsanslag av 335 000
kronor;

b) till Statens priskontrollnämnd: Omkostnader
ett förslagsanslag av 90 000
kronor.

Herr LUNDGREN (h):

Herr talman! Riksdagen har tidigare
debatterat prisregleringslagen ur principiell
och praktisk synpunkt, och det
finns därför enligt min mening icke någon
anledning att nu ånyo gå in på dessa
problem. Jag vill, herr talman, endast
såsom motivering till den reservation,
som är fogad vid detta utskottsutlåtande,
säga några få ord.

I 1 § priskontrollagen heter det: »Vid
krig eller krigsfara, vari riket befinner
sig, eller eljest under utomordentliga, av
krig föranledda förhållanden äger Konungen,
när riksdagen ej är samlad, förcrdna,
att vad i 3—11 §§ stadgas skall
äga tillämpning.»

Det beslut om förlängning av priskontrollagen
som riksdagen nyligen fattat
anses, utan att det är direkt utsagt i
beslutet, även innebära ett bemyndigande
för Kungl. Maj:t att sätta prisregleringslagen
i kraft.

Enligt vår mening föreligger icke för
närvarande sådana omständigheter att
prisregleringslagen kan tillämpas. Det
föreligger icke krig eller krigsfara eller
andra utomordentliga, av krig föranledda
förhållanden. Därför bör prisregleringslagen
enligt vår uppfattning upphöra
att gälla den 30 juni 1954. Det anslag
som nu reservanterna tillstyrker
innebär att det skall finnas medel för
avveckling av priskontrollnämnden.

Jag ber, herr talman, att med denna
motivering få yrka bifall till den reservation
som är avgiven av herr Sunne
m. fl.

Herr SUNNE (fp):

Herr talman! Folkpartiet har i två
motioner till årets riksdag yrkat på en
snar avveckling av statens priskontrollnämnd.
Efter tillkomsten av lagen om
motverkande konkurrensbegränsning kan
man inte finna några bärande skäl för
bibehållande av priskontrollnämnden.
Departementschefen säger om den nytillkomna
lagen om motverkande av
konkurrensbegränsning, att man inte
förrän efter en viss erfarenhet kan bedöma,
om denna lag kan tänkas onödiggöra
prisreglerande verksamhet. Tanken
tycks alltså vara den, att om den nya
lagstiftningen inte får önskad effekt
skall priskontrollen upprätthållas i sin
nuvarande form. Statsrådet tycks alltså
hysa en viss misstro mot den nya lagstiftningens
effektivitet, men eftersom
den lagstiftningen fick sin slutliga
utformning i överensstämmelse med
Kungl. Maj:ts proposition i ärendet, har

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Nr 20. 115

man litet svårt att förstå en sådan misstro.

Man har också svårt att tänka sig, att
handelsministern skulle finna det motiverat
att framdeles upprätthålla en permanent
priskontroll vid sidan av den
verksamhet till undanröjande av skadlig
verkan av konkurrensbegränsning,
som enligt den nya lagen utövas av näringsfrihetsrådet
och ombudsmannen för
näringsfrihetsfrågor. Om man sålunda
utgår ifrån att det inte är meningen att
denna dubbelorganisation skall förekomma
på det området, har man svårt att
finna några bärande skäl för att priskontrollen
skulle bibehållas under ytterligare
ett budgetår.

Sedan den nya lagen mot konkurrensbegränsning
tillkom, har inom näringslivet
på frivillighetens väg undanröjts
en mängd överenskommelser, som tidigare
hämmat den fria konkurrensen.
Näringsidkarna tycks också vara inställda
på att fullfölja de syften som den
nya lagen avser att främja, och det är i
nuvarande situation svårt att finna att det
finns tillräckligt bärande skäl för priskontrollens
bibehållande. Vi har därför
ansett, att för nästa budgetår endast bör
upptagas ett avvecklingsanslag motsvarande
fjärdedelen av de för priskontrollnämndens
verksamhet yrkade beloppen,
och vi föreslår alltså i vår reservation,
att statens priskontrollnämnds verksamhet
under nästa budgetår begränsas, så
att avlöningar upptas till ett förslagsanslag
av 335 000 kronor mot av utskottet
föreslagna 1 340 000 kronor, samt till
omkostnader ett förslagsanslag av 90 000
kronor mot av utskottet föreslagna
36 000 kronor.

Herr talman! I likhet med herr Lundgren
skall jag inte gå in på någon debatt.
För några veckor sedan beslöt vi
i fråga om prisregleringslagen att begära
en förutsättningslös utredning om
denna och hemställde att förslag därom
måtte föreläggas riksdagen. Jag tror
att om riksdagen ginge in för dessa lägre
anslag, skulle det kunna gå litet raskare
att få den utredningen till stånd.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka
bifall till den vid utlåtandet fogade

Anslag till statens priskontrollnämnd.
reservationen. Jag instämmer i det fallet
med herr Lundgren.

Herr NÄSGÅRD (bf):

Herr talman! Det framgår av handlingarna,
att den direkta priskontrollen
i betydande utsträckning avvecklats och
att priskontrollnämndens organisation
väsentligt nedskurits med påföljd att anslaget
också har kunnat sänkas. Dessutom
har de föregående talarna själva
erinrat om att riksdagen nyligen beslutat,
att prisregleringslagens giltighetstid
skall ytterligare förlängas ett år t. o. m.
den 30 juni 1955. Under sådana förhållanden
har ju inte statsutskottet haft
någon annan möjlighet än att avstyrka
motionerna, och jag ber att få yrka bifall
till statsutskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Lundgren begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 121, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

116 Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Ang. borgen för lan till Svenska skifferoljeaktiebolaget.

Då emellertid herr Sunne begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 73;

Nej — 37.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. borgen för lån till Svenska skifferoljeaktiebolaget.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 122, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statligt borgensåtagande
för viss skuldförbindelse av
Svenska skifferoljeaktiebolaget.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj :ts i
proposition nr 213 framlagda förslag hade
utskottet i förevarande utlåtande hemställt,
att riksdagen måtte medgiva, att
staten finge i enlighet med vad departementschefen
i statsrådsprotokollet över
handelsärenden för den 2 april 1954 förordat
ställa borgen för lån, som Svenska
skifferoljeaktiebolaget kunde erhålla av
Kooperativa förbundet i samband med
uppförande av en ammoniakfabrik i
Kvarntorp.

Reservation hade anmälts av herrar
Lundgren och Wedén, vilka dock ej antytt
sin mening.

Herr LUNDGREN (li):

Herr talman! Vid detta utlåtande har
jag fogat en blank reservation, och jag
tillåter mig därför, herr talman, att
framföra några synpunkter på den föreliggande
frågan.

Skifferoljebolaget tillkom omedelbart
före och under första världskriget för
att förbättra vårt försörjningsläge i fråga
om flytande bränsle. Bolaget hade
under dessa förutsättningar en viss betydelse.
Ur beredskapssynpunkt är emellertid
anläggningen efter kriget av begränsat
värde. Man kan tänka sig att
Kvarntorp får betydelse endast i den
situationen, att Sverige vid ett världskrig
kan hålla sig neutralt. Om vi själva

kommer med i kriget, torde det finnas
mycket små utsikter att fortsätta driften
vid Kvarntorp, då anläggningarna
är alltför utsatta ur lufIförsvarssynpunkt
och vi inte bär möjligheter att avdela
tillräckligt luftskydd för dem. Det har
därför vid flera tillfällen framförts olika
meningar, huruvida driften bör fortsätta
efter kriget eller inte.

Jag vill, herr talman, erinra om att
investeringarna t. o. in. den 30 juni 1946
uppgick till 115,5 miljoner kronor. Härtill
kommer aktieteckning år 1946 på 16
miljoner, år 1947 på 3 miljoner, år 1948
på 15 miljoner, år 1949 på 3,75 miijoner
jämte 6 miljoner som lån och 615 000
kronor för en asktransportanordning.
Detta gör tillhopa 44 365 000 kronor.

Riksdagen har två gånger efter krigets
slut, nämligen 1946 och 1949, med räntabilitetskalkyler,
lämnade av Skifferoljebolaget,
som underlag beviljat mycket
stora belopp för utbyggnader. Utvecklingen
visade, att beslutet 1946 var
direkt felaktigt. 1949 års beslut föregicks
av en utredning, vilken rekommenderade
utbyggnad i tre etapper. Kostnaderna
härför beräknades till 21,4 miljoner kronor,
av vilka riksdagen beviljade 9,75
miljoner kronor. Dessa anslag avsåg endast
etapp 1 och 2, d. v. s. icke ombyggnad
av bergugn nr 2 och 3 samt igångkörning
av Ljungströmsfälten. År 1950
erhöll bolaget ytterligare 12 655 000 kronor
för fortsatt utbyggnad av verken.

Trots nya kapitalinvesteringar visar
dock resultatet av verksamheten fortfarande
förluster. Genom utvidgning av
oljeverket på sätt föreslås i propositionen
skulle möjligen driftförlusten kunna
minskas, men staten binder sig för
att driva ett oekonomiskt företag. Enligt
min uppfattning är det dock en mycket
stor fördel att Kooperativa förbundet
bär ingått ett kontrakt med Skifferoljebolaget
—■ Kooperativa förbundet är
ju ett synnerligen solitt och ekonomiskt
välskött företag.

Till förmån för driften av Skifferoljeverket
har det framhållits, att det är
nationalekonomiskt riktigt att utnyttja
våra naturtillgångar. En naturförekomst
kan emellertid inte bli någon naturtill -

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Nr 20. 117

Ang. borgen för lån till Svenska skifferoljeaktiebolaget.

gång förrän det blir ekonomiskt att utnyttja
den. Detta är icke möjligt med de
skiffertillgångar som Kvarntorpbolaget
söker förädla, men det kanske blir möjligt
i framtiden. Det är därför nationalekonomiskt
rimligt att spara våra
skifferoljeförekomster, som icke är outtömliga,
tills dessa kan med ekonomiskt
gott resultat utnyttjas.

Såsom ärendet nu ligger till förstår
jag, att det är meningslöst att framställa
något yrkande, men jag har velat framhålla,
herr talman, dessa synpunkter på
det föreliggande problemet.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

124, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1954/55 till driftkostnadsersättning för
psykiatriska klinikerna i Lund och Uppsala;
samt

nr 125, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1953/54, i vad propositionen avser
avskrivning av nya kapitalinvesteringar.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden: nr

23, angående regleringen för budgetåret
1954/55 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk m. m.
jämte i ämnet väckt motion; samt

nr 24, i anledning av väckt motion
angående en publikation över riksdagens
ledamöter.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 31, med anledning
av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda hemställan om anslag

till Väg- och flottledsbyggnader å skogar
i enskild ägo jämte i ämnet väckta motioner,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
memorial nr 15, angående granskning av
de i statsrådet förda protokoll.

Till konstitutionsutskottet hade på därom
hos vederbörande gjord framställning
blivit överlämnade de under tiden från
och med den 10 januari 1953 till och med
den 10 januari 1954 i statsrådet förda
protokoll.

Därjämte hade på därom särskilt gjorda
framställningar till utskottet överlämnats 1)

utdrag av följande i statsrådet förda
protokoll, nämligen

över justitieärenden den 12 februari
1954, nr 1, och den 12 mars 1954, nr
32, angående underdåniga nådeansökningar; över

handelsärenden den 19 februari
1954, angående stadfästelse å vissa ändringar
i bolagsordningen för försäkringsaktiebolaget
Skandia; samt

över civilärenden den 9 april 1954,
angående förordnande av ledamöter i indexnämnden; 2)

protokoll hållet den 12 mars 1954
inför chefen för justitiedepartementet,
angående en av advokaten N. E. Segerfors
till departementet ingiven framställning
om utbekommande av vissa handlingar; 3)

cirkulärskrivelser den 19 januari
1951 från dåvarande chefen för inrikesdepartementet,
angående tillämpningen
av lösdrivarlagen.

Utskottet hade i det nu förevarande
memorialet avfattat sin hemställan i tre
särskilda, med A—C betecknade punkter.

I punkten A hade utskottet anmält, att
vid den granskning av nyss omförmälda
protokoll och övriga handlingar, som i
överensstämmelse med grundlagens föreskrift
av utskottet företagits, anledning

118 Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Ang. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd.

icke förekommit att mot någon ledamot
av statsrådet tillämpa § 106 regeringsformen.

I punkten B liade utskottet anmält,
att granskningen ej heller givit utskottet
anledning till anmälan enligt § 107 regeringsformen
mot någon ledamot av statsrådet.

I punkten C hade utskottet anfört
bland annat:

»Vid granskningen av statsrådsprotokollen
har utskottet uppmärksammat nedanstående
förhållande, som utskottet
ansett sig böra för riksdagen omförmäla.

I lagen den 1 juni 1894 angående tiden
för allmänna författningars trädande i
kraft stadgas, att i Svensk författningssamling
införd lag eller annan allmän
författning, i vilken icke blivit utsatt
viss tid, varifrån den kommer att gälla,
eller av vars lydelse icke framgår, att
den genast efter utfärdandet länder till
efterrättelse, skall träda i kraft fyra veckor
efter den dag, då lagen eller författningen,
enligt därå meddelad uppgift,
från trycket utkommit. Vidare innehåller
4 § kungörelsen den 4 januari 1928 angående
Svensk författningssamling en
bestämmelse om att författning bör, där
ej särskilda omständigheter till annat
föranleda, från trycket utkomma å sådan
tid, att den kan vara vederbörande myndigheter
till handa, innan författningen
träder i kraft.

Vid granskning av de i Svensk författningssamling
1953 publicerade författningarna
bär konstitutionsutskottet
iakttagit, att omkring 50 författningar
varit i kraft före publicerandet, att omkring
130 trätt i kraft omedelbart eller
en dag efter publicerandet, omkring 100
2—7 dagar, omkring 110 8—27 dagar samt
omkring 335 4 veckor eller mer efter
publicerandet. Det nu sagda har haft avseende
på den dag författningarna utkomma
från trycket. Att märka är emellertid,
att utsändandet från tryckeriet
kräver en icke obetydlig tid. Det har sålunda
inhämtats, att antalet dagar mellan
den på författningen angivna tryck -

dagen och dagen för utsändningen, expedieringstiden,
vid halvårsskiftet 1953
uppgick till minst 4 och högst 38 dagar.
Den genomsnittliga expedieringstiden
för de 161 författningar, som enligt uttryckligt
stadgande trädde i kraft eller
skulle lända till efterrättelse från och
med den 1 juli 1953, uppgick till 18,4
dagar. Nu angivna förhållanden medförde,
att av nyssnämnda 161 författningar
blott 30 utsänts till statsmyndigheterna
före den 1 juli 1953.

Med hänsyn till vad sålunda förekommit
anser sig utskottet böra understryka
att de principer, som ligga till grund för
de inledningsvis omnämnda bestämmelserna,
icke tillbörligen iaktagits under
granskningsåret.»

Vid punktvis skedd föredragning av
ifrågavarande memorial lades detsamma
till handlingarna.

Ang. reservationsvis framställda anmärkningar
mot vissa statsråd.

Vid memorialet funnos fogade dels sju
särskilda, med I—VII betecknade reservationer,
innefattande avslagna yrkanden
om anmälan enligt § 107 regeringsformen
mot vissa ledamöter av statsrådet,
dels ock tre reservationer, avseende avslagna
yrkanden angånde omförmälan av
vissa ärenden.

Enligt den med I betecknade reservationen
hade herrar Hammar, Herlitz,
Hansson, Ollen, von Friesen och Nordkvist
samt fröken Wetterström ansett, att
utskottet med anledning av ett av Kungl.
Maj:t den 12 mars 1954 fattat beslut
rörande en nådeansökning bort göra anmälan
enligt § 107 regeringsformen mot
föredragande departementschefen, statsrådet
Zetterberg.

Enligt den med II betecknade reservationen
hade herrar Herlitz, Hansson,
Weiland, Håstad och Rimås ansett, att
utskottet bort göra anmälan enligt § 107
regeringsformen mot statsrådet och chefen
för socialdepartementet med anledning
att ett åt bostadsstyrelsen lämnat
bemyndigande att under budgetåret 1952/

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Nr 20.

119

Ang. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd.

53 meddela preliminära beslut angående
lån från lånefonden för bostadsbyggande
och från investeringsanslaget till
tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet
till högre belopp än riksdagen
medgivit.

Enligt den med III betecknade reservationen
hade herrar von Friesen, Weiland,
Hastad, Nordkvist och Hammar
inom utskottet yrkat anmälan jämlikt
§ 107 regeringsformen mot föredragande
departementschefen statsrådet Andersson
med anledning av ett av Kungl. Maj :t
fattat beslut att anbefalla vissa myndigheter
att lämna uppgifter till och i principfrågor
av trafikpolitisk natur inhämta
yttrande av 1953 års trafikutredning,
i vilken utredning såsom ordförande
fungerade statssekreteraren i kommunikationsdepartementet
P. Åsbrink.

Enligt den med IV betecknade reservationen
hade herrar Håstad, Herlitz och
von Friesen yrkat anmälan enligt § 107
regeringsformen mot statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet Norup
på grund av uraktlåtenhet att vid framläggande
år 1953 av förslag om ny fettvarureglering
begära riksdagens bemyndigande
att fortsättningsvis uttaga clearingavgifter
på linfrö och icke härdad
linolja.

Enligt den med V betecknade reservationen
hade herrar Dahlén, Herlitz,
Hansson, Weiland, von Friesen, Olsson i
Mora och Nilsson i Göingegården inom
utskottet yrkat anmälan jämlikt § 107
regeringsformen mot statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet Norup
med anledning av dröjsmål med avgörande
av besvär, som av lantbrukaren
Valde Olsson, Prästgården, Heby, anförts
över ett beslut av lantbruksstyrelsen rörande
utövande av kronans ''förköpsrätt
beträffande vissa Olsson tillhöriga jordbruksfastigheter.

Enligt den med VI betecknade reservationen
hade herrar Herlitz, Nilsson i Göingegården,
Hansson, Weiland, von Friesen,
Swedberg och Hammar yrkat anmälan
jämlikt § 107 regeringsformen dels
mot statsrådet och chefen för handels -

departementet Ericsson, dels ock mot
statsråden Torsten Nilsson, Sträng, Norup
och Nordenstam i egenskap av tillförordnad
regering med anledning av
Kungl. Maj:ts beslut att icke godtaga av
vissa försäkringsbolag föreslagna ändringar
i vederbörande bolagsordningar,
föranledda av bestämmelserna om utseende
av särskilda försäkringstagarrepresentanter
i styrelsen för sådant bolag.

Enligt den med VII betecknade reservationen
hade herrar Dahlén, Weiland
och Swedberg yrkat anmälan enligt § 107
regeringsformen mot statsrådet och chefen
för justitiedepartementet Zetterberg
med anledning av vad som framkommit
vid behandlingen av en av advokaten
N. E. Segerfors gjord framställning om
utbekommande från nämnda departement
av vissa handlingar, som upprättats
inom högsta domstolen i samband
med handläggningen av ett där anhängigt
mål.

Slutligen hade herr Sigfrid Larsson i
en av de reservationer, som avsågo avslagna
yrkanden angående omförmälan,
lämnat vissa uppgifter rörande nådeinstitutets
användning under år 1953 och i
anslutning därtill anfört bland annat:

»Enligt min uppfattning bör undersökas,
om lättnad kan beredas Kungl.
Maj :t vid prövningen av nådeärendena.
Jag vill icke uttala någon bestämd mening
om under vilka former detta skall
ske, men med hänsyn till det stora antalet
nådeärenden och för att möta en
eventuell ytterligare utökning av dessa,
anser jag angeläget att till departementschefens
förfogande ställes person eller
nämnd enbart med uppgift att förbereda
nådeärenden och som framför allt
kan koncentrera sitt arbete på svåra och
ömtåliga fall. Därigenom skulle förutsättningar
skapas att på längre sikt trygga
konsekvens i nådeärendenas behandling.
Med nuvarande förfaringssätt torde någon
om än minimal risk föreligga ■— jag
grundar denna uppfattning på utskottets
granskning av några nådeärenden -— att
ett svårbedömt fall avgöres i en riktning,
som icke står i samklang med allmän
rättsuppfattning.

120 Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Ang. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd.

Dessa förhållanden och önskemål har
jag ansett böra för riksdagen omförmälas.
»

Angående berörda reservationer yttrade
nu

Herr HERLITZ (li):

Herr talman! Jag har begärt ordet för
att uttala mig om några av de till konstitutionsutskottets
dechargememorial
fogade reservationerna. Jag hoppas att
det inte skall misstyckas, om jag inleder
vad jag sålunda har att säga med några
allmänna reflexioner angående den nu
avslutade granskningen av statsrådsprotokollen.

Man har ju under senare tid varit van
vid, att konstitutionsutskottets granskning
av statsrådsprotokollet setts med
mycken kritik, kanske nästan från alla
håll. Man konstaterar att denna granskning
är någonting överflödigt, någonting
meningslöst i parlamentarismens tid med
det förtroende som råder mellan en regering
och dess underlag. Man anser det
fullkomligt naturligt, att det under sådana
förhållanden inte framföres någon
kritik från konstitutionsutskottets sida,
och man betraktar sålunda detta granskningstinstitut
såsom en helt och hållet
föråldrad anordning. Detta har sagts
många gånger från olika håll. Jag erinrar
mig alldeles särskilt hur excellensen
Undén — som sedan länge haft anledning
att ägna ett nästan vetenskapligt
intresse åt detta ämne — vid mångfaldiga
tillfällen med skärpa hävdat, att
denna protokollsgranskning är ett rostigt
och numera obrukbart instrument.

Det är det intressanta, att under de
allra senaste veckorna bär konstitutionsutskottets
granskning av statsrådsprotokollen
framstått för oss i ett helt nytt
ljus. Det ljuset spreds över konstitutionsutskottets
arbete under diskussionerna i
de s. k. rättsvårdsfrågorna. Då exempelvis
vederbörande sammansatta utskott
dryftade frågan om en vidgad kontroll
över regeringen, sade utskottet, att det
behövs inte, ty den kontroll som vi har
i konstitutionsutskottet är oss nog. Utskottets
talesman här i kammaren, herr

Lindén, uttalade också, att han trodde
på denna parlamentariska kontroll. Hans
excellens herr statsministern själv utvecklade
i första kammaren, att problemet
om kontroll över regeringen var ett
mycket allvarligt problem, men behovet
var redan tillgodosett genom att vi hade
konstitutionsutskottet. Det är en av
grundpelarna, sade hans excellens, för
att vi lyckats hålla domstolsväsendet så
fritt från politiskt ställningstagande, att
vi haft detta speciella system — ett annat
system alltså än domstolarna — för
granskningen av regeringens beslut och
regeringens åtgöranden. Till och med
hans excellens herr utrikesministern anförde
i denna kammare vid samma tillfälle,
att det icke var någonting onaturligt,
att man inte släpper fram domstolarna
och ger dem möjlighet att underkänna
vad regeringen gjort, då vi ju har
ett system för kontroll av regeringens åtgärder.
Det finns ju i regeringsformen
vissa paragrafer om statsråds ansvarighet,
sade utrikesministern, och vi har
vidare principen om allmänna handlingars
offentlighet.

Konstitutionsutskottet är alltså enligt
den numera godtagna synen ett så viktigt
instrument för rättsvården, att man
inte behöver resa frågan om någon annan
sorts kontroll över regeringens verksamhet.
Här i konstitutionsutskottet har
vi, anses det, den verkliga garantien för
att det går lagligt till i regeringen.

Ja, detta är verkligen en ny aspekt,
som ger oss ledamöter av konstitutionsutskottet
anledning till vissa reflexioner.
Vi, som har varit vana vid att man i
riksdagen på skilda håll har sett med
likgiltighet — jag vill inte säga direkt
med förakt — på våra sysslor, måste
känna oss alldeles desorienterade, då vi
nu yrvaket finner, att vi har en så utomordentligt
viktig uppgift att fylla i vårt
rättsliv. Vi i oppositionen tar det kanske
en liten smula lättare, ty vi har ändå
lämnat några spår av vårt arbete i konstitutionsutskottet
i form av några reservationsanmärkningar.
Ja, för att rätt
skall vara rätt vill jag inom parentes
tillägga, att även majoriteten varit med
om att framställa en anmärkning, som

Lördagen den 15 mai 1954 em.

Nr 20.

121

Ang. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd.

gäller författningars ikraftträdande. Det
har måhända varit särskilt lätt för majoriteten
att biträda denna anmärkning,
därför att man här hade att bygga på
ett uttalande från de konsultativa statsråden
själva, att regeringen har felat.

För oss i oppositionen har, som sagt,
den nya synen inte känts så oroande.
Och detta framför allt därför att det icke
är vi som hävdar, att konstitutionsutskottet
skulle vara en tillfredsställande form
för en rättskontroll över regeringen. Vi
har tvärtom intagit den ståndpunkten,
att det behövs något annat och mera.
Men jag måste verkligen fråga regeringens
anhängare i utskottet, som inte har
känt detta behov av någonting annat vid
sidan av utskottets verksamhet och som
ändå inte har funnit något mer att anmärka
på än de omnämnda författningarna:
Känner ni verkligen, ärade kolleger
i konstitutionsutskottet, att ni i och
med detta memorial har gjort det som
hans excellens herr statsministern har
försäkrat svenska folket att konstitutionsutskottet
gör?

Jag skulle naturligtvis i anslutning till
denna fråga kunna ta upp den ständiga
debatten om det märkliga i att regeringens
anhängare i konstitutionsutskottet
icke har någonting att anmärka. Jag
kunde upprepa vad jag har sagt många
gånger förr, nämligen: vad skulle vi inte
vinna av friskhet i vårt offentliga liv,
om vi kunde gå självständiga och obundna
till arbetet! Det skulle inge förtroende
utåt, om svenska folket någon gång
finge se, att det togs ståndpunkter som
inte var på förhand bestämda av partitillhörigheten.

Jag kunde särskilt framhålla, att i belysning
av den nya läran kommer denna
sak i ett särskilt ljus. Svenska folket,
som har en viss känsla för den objektivitet,
som man begär av domstolar och
ämbetsmän som prövar rättsfrågor, får
inte riktigt förtroende för ett organ som
också skall vara ett rättsvårdande organ
men från vilket man aldrig finner något
tecken på att personer ifrån samma
parti kan bedöma en sak på olika sätt.

Men, som sagt, jag skall inte fullfölja
denna linje, helt enkelt därför att jag

för min del inte alls är ense med hans
excellens herr statsministern och andra
om att konstitutionsutskottet är satt till
att vara en rättssäkerhetsgaranti, jämförlig
med våra domstolar eller något
sådant.

Konstitutionsutskottet är, det har jag
alltid hävdat, långt ifrån att vara en
domstol. Konstitutionsutskottet har inte
alls de utredningsmöjligheter som tillkommer
en domstol. Konstitutionsutskottet
är inte så sammansatt, att det
passar för domstolsmässiga avgöranden.
Över huvud taget är riksdagsorgan mycket
litet lämpade för att tjäna såsom
rättssäkerhetsgarantier i linje med domstolarna.

Det är också det att säga, att man
självfallet inte på allvar såsom vårdare
av rättssäkerheten kan betrakta en institution
som konstitutionsutskottet, som
saknar varje möjlighet att helt överblicka
sitt område. Det är sant att man på
sidovägar kan få det ena och det andra
påpekat för sig av människor som
är missnöjda med ett eller annat som
skett, men det är ju inte så, det skall gå
till.

En sak till, som man så ofta förbiser,
är att vi inte har att bedöma någonting
annat än frågan om statsrådens ansvar.
Reservanter kan göra en anmärkning.
Eventuellt kan någon gång ett utskott
göra en anmärkning. Grundlagen räknar
också med möjligheten, att man kan
skriva till Kungl. Maj:t och begära ett
statsråds entledigande. Det finns t. o. m.
möjlighet att gå till riksrätt. Men vad
man än gör på den linjen, händer ju
ingenting annat än att vederbörande
statsråd blir på ett eller annat sätt fast,
prickad och kanske straffad, men vi
åstadkommer ingen rättelse i det felaktiga
som har gjorts. Och det är det
som det är fråga om, då det skall skapas
rättssäkerhetsgarantier.

Därtill kommer ännu en sak. Vi skall
alltså bedöma allting såsom ansvarsfrågor,
bedöma huruvida det är skäl att
ställa ett statsråd till ansvar, men det
finns otaliga lägen, där man kan säga att
det och det är fel och borde ha gjorts
annorlunda, utan att man därför kan

122 Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Ang. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd.

påstå att saken skall läggas vederbörande
till last såsom ett fel.

Konstitutionsutskottet skall över huvud
taget inte betraktas ur sådana synvinklar.
Jag tycker man skall betrakta
det så som jag alltid bär sett det, som
ett för svensk rätt och för svenska traditioner
karakteristiskt organ för en naturlig
debatt, en kritisk debatt mellan
regring och riksdag, där vi framträder
sådana vi är, inte iklädda någon mystisk
domareskepnad, som är oss främmande,
kanske ibland pariibundna men
i andra fall med så mycket objektivitet,
som vi bör vara mäktiga att utveckla i
vårt riksdagsarbete.

Jag har hållit på i 16 år med denna
syssla. Jag har på sin tid haft förhoppningar
om att denna institution skulle
kunna utvecklas till att bli ett verkligt
levande och betydelsefullt element i det
svenska statslivet, men jag har så småningom
lärt mig att resignera på den
punkten. Vi har alltför otjänliga arbetsformer
för den saken, och vi har att
räkna med den mänskliga otillräckligheten
hos utskottets medlemmar, detta
självfallet sagt under inneslutande av
mig själv. Även i år får jag sålunda gå
till denna debatt med den sedvanliga
olusten, i medvetande om att det är någonting
högst tillfälligt, vad vi händelsevis
har råkat komma på och vad vi
har funnit att anmärka.

Det är inte min mening att ta upp frågorna
i enskildheter. Jag vill bara i
korthet erinra om flertalet av frågorna
och något utförligare, men inte mycket
utförligt, stanna vid några av dem. I den
ordning, som jag nu har fått ordet, är
jag förhindrad att göra några kommentarer
till punkten G angående Svensk
författningssamling, som vi redan har
lagt till handlingarna. Jag får sålunda
hoppa över denna punkt och endast
stanna vid reservationsanmärkningarna.

Jag konstaterar i korthet, att vi har
två anmärkningar, som rör det gamla
välkända området för meningsskiljaktigheter
mellan regering och opposition.
Det är frågan om intrång i riksdagens
finansmakt. Jag erinrar sålunda om det
där tillfället, då riksdagen hade bemyn -

digat Kungl. Maj:t att under ett visst
budgetår bevilja lån till en viss fastställd
summa, men denna summa — jag
erkänner att detta delvis, kanske till väsentlig
del, berodde på vederbörande
centrala verks förvållande — blev överskriden
med väldiga belopp. Det rörde
sig om någonting omkring 100 miljoner
kronor.

Det andra fallet är det, då Kungl.
Maj :t upprätthöll en clearinganordning,
såvitt jag kan förstå utan något stöd av
riksdagens beslut. Principen är ju den,
som vi nu har kommit fram till och som
för övrigt lagfästes häromdagen genom
antagandet av den nya förfogandelagen,
att clearinganordningar icke får genomföras
utan stöd av riksdagens bemyndigande.
Nu finns det visserligen ett gammalt
riksdagsbemyndigande av år 1942,
men det kan inte rimligtvis åberopas
längre för de åtgärder som vidtogs med
avseende på denna linoljereglering. Jag
tillåter mig att hela tiden utan närmare
utveckling hänvisa kammarens ledamöter
till handlingarna.

Två frågor hänför sig till principerna
för förfarandet inom förvaltningen, som
jag, såsom kammarens ledamöter erfor
för någon vecka sedan, alldeles särskilt
intresserat mig för och som jag tillmäter
en stor principiell betydelse. Det första
fallet gäller en man, som råkat ut för
förköpslagens tillämpning. Han hade
fått lagfart på en fastighet, men det var
fråga om huruvida fånget skulle äga bestånd
eller inte. Det berodde på Kungl.
Maj:ts prövning, men hos Kungl. Maj:t
fick denna fråga ligga, enligt vad papperen
utvisar, från november 1952 till mars
1954. Jag vet inte om det har hänt någonting
sedan dess. Det förefaller mig
emellertid alldeles klart att man, då det
är fråga om så pass kännbara ingrepp
i enskild rörelsefrihet som denna förköpslag
innebär, är skyldig att sörja
för att intrånget blir så litet kännbart
som möjligt. Det måste vara ganska orimligt
att tillämpa lagen på det sättet att
ett damoklessvärd skall hänga över en
man, som brukar sin jord, under så oerhört
lång tid som i detta fall.

Den andra fråga jag ville säga ett ord

Lördagen den 15 mai 1954 em.

Nr 20.

123

Ang. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd.

om är de! fall, där en kungl. kommitté
med en statssekreterare som ordförande
sattes in som något slags underinstans
vid behandlingen av en grupp ärenden,
som sedan i besvärsväg kunde komma
upp till samma departement där denne
statssekreterare tjänstgjorde. Fallet
bör naturligtvis ses i belyning av de frågor
angående jävsförhållanden i förvaltningen
som vi diskuterade för halvannan
vecka sedan. Det erkändes allmänt
att vi behöver fasta och klara regler angående
jäv inom förvaltningen, ehuru
meningarna var olika om huruvida vi nu
behövde skrida till några lagstiftningsåtgärder
eller inte. Men det är, såvitt
jag förstår, tydligt, att man inte kan skrien
en sådan lag utan att göra ett förfarande
sådant som det här tillämpade
omöjligt.

Den första av de frågor, som jag tänkte
något utförligare beröra, gäller sammansättningen
av försäkringsbolagens
styrelser, närmare bestämt tillämpningen
av det stadgande som ger försäkringstagarna
representation i bolagens styrelser.
Kammarens ledamöter erinrar sig,
att det finns tre alternativ därvidlag: antingen
kan försäkringstagarna själva välja
sina representanter eller också kan
representanterna utses av en intressegrupp,
som står försäkringstagarna nära,
och slutligen kan Kungl. Maj:t utse vederbörande
representant. Vad som nu
väckt uppmärksamhet är de fall, där
Kungl. Maj :t visat utpräglad förkärlek
för den senare metoden och funnit det
naturliga vara, att Kungl. Maj:t själv
skall utse försäkringstagarnas representanter.

Jag bestrider att de bär redovisade
åtgärderna överensstämmer med lag. Jag
har utvecklat den uppfattningen i ett
utlåtande, som varit citerat om inte precis
här så dock i andra sammanhang,
och jag skall inte återkomma till det. Jag
vidhåller, som sagt, att lagen i de av
oss här påtalade fallen hade krävt, att
Kungl. Maj:t inte tagit sig till att själv
utse representant utan tillämpat andra
metoder.

Men även om man för ett ögonblick
ställer sig på statsrådets ståndpunkt -—

som såvitt jag förstår torde innebära,
att Kungl. Maj :t har något slags frihet
att välja mellan de olika alternativen
allteftersom Kungl. Maj:t finner för gott
— står jag synnerligen frågande. Hur
kan man, då man har till uppgift att
sörja för en grupp människors representation,
få en sådan förkärlek just för
den metoden, att överheten skall räkna
ut vilka representanterna bör vara? För
mitt föreställningssätt, sådant det utvecklats
i den demokratiska miljö jag
under årtionden levat i, framstår det såsom
någonting alldeles självklart och naturligt,
att det första man tänker på är
att försäkringstagarna skall agera själva,
oavsett om lagen fordrar det. Så snart
lagen öppnar denna möjlighet, tycker
jag att den om jag så får säga demokratiska
instinkten ovägerligen borde
leda var och en som har avgörandet till
det resultatet, att man bör så mycket
som möjligt bygga på människornas egen
aktivitet.

Men det är ett rakt motsatt betraktelsesätt,
som här gör sig gällande, byggt •—
som vi fick höra för någon tid sedan i
en interpeilationsdebatt i andra kammaren
— på allsköns resonemang om att
man inte alls vet, huruvida försäkringstagarna
förstår sitt eget bästa, om det
kan bli ett lyckligt resultat av ett val,
om försäkringstagarna riktigt förstår
vad det hela gäller o. s. v., och att det
därför är bra mycket bättre att Kungl.
Maj :t griper in.

Jag får säga att sådana synpunkter
upprör mig alldeles särskilt. Det är
kanske en gammal historikers instinkter,
men jag ser detta i ett väldigt perspektiv.
Låt oss göra ett svep genom historien
och tänka på alla de tillfällen, då
makthavare av olika slag gått till väga
på detta sätt! Det har alltid hetat: »Ja,
visst skall vi bygga på folkets rätt, den erkänner
vi naturligtvis, men det är ju så
att människorna inte kan handla själva,
utan myndigheterna måste agera för
dem.» Hur ofta har inte sådana resonemang
varit inkörsporten till allsköns autokrati,
alltifrån de romerska cesarerna
och fram genom tiderna! Låt mig erinra
om en liten episod i vår egen historia.

124 Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Ang. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd.

Vi har i historieböckerna förr med ett
leende läst om hur riksdagsmän under
Gustav Vasas tid togs ut bland bönderna:
kungen skrev till fogdarna att vara snälla
och ta ut eu duktig bonde från varje härad
såsom dess representant. Vi har som
sagt lett åt detta och tyckt att det tillhört
en försvunnen tid — men det träder
oss nu på ett märkligt sätt nära. I
min ungdom brukade de som studerade
statskunskap mycket sysselsätta sig med
en egenartad institution i vårt södra broderland
Danmark. Där fanns något som
kallades de »kongevalgte» ledamöterna
av landstinget. Det hette att de var folkets
representanter, men i ovisshet om
huruvida folket verkligen kunde välja
representanter på ett förnuftigt sätt hade
man anförtrott valet åt konungen. Ja, vi
log åt det på den tiden, men leendet stelnar
en liten smula på läpparna inför de
tendenser vi möter nu.

Jag kommer därefter fram till det sista
ämne som jag skulle behandla och som
jag verkligen är angelägen att få säga
några ord om. Det är nådefrågan. Jag
är angelägen att få säga några ord om
den, därför att det är en sak, som sedan
länge har intresserat mig. Mot bakgrunden
av all den debatt, som har ägt rum
i detta ämne, känner jag ett behov att
här precisera min syn på det.

Jag fick så att säga syn på detta ämne
år 1948, då jag väckte en motion. Mina
utgångspunkter var då och är fortfarande
vissa viktiga iakttagelser.

Först och främst är att märka, att antalet
fall, då nåd beviljas, har stegrats
så väsentligt. Det är ett faktum, som vi
inte kommer ifrån. Vi har vissa siffror
— jag jämför inte förhållandena under
herr Zetterbergs och hans närmaste företrädares
tid, utan jag ser det hela på
längre sikt — som utvisar att på 1910-och 1920-talet förekom så där mellan 50
och 125 fall per år. Nu är vi uppe i 460
fall eller någonting i den stilen. Det
märkliga är, att denna utveckling ägt
rum under en tid, då straff- och processlagstiftningen
i hög grad utvecklats därhän,
att det blivit möjligt för domstolarna
själva att ta sådana hänsyn till den
brottsliges personliga omständigheter,

som det sedan gammalt har varit meningen
att Kungl. Maj:t skulle göra vid
nådens handhavande.

Märkligt är för det andra det förhållandet,
vilket icke bestritts av någon, att
det i allt större omfattning förekommer,
att Kungl. Maj:t beviljar nåd i strid mot
högsta domstolens mening.

Märkligt är vidare det förhållandet —
som inte har synts så mycket i den offentliga
debatten men som jag tillmäter
stor betydelse — att det på senare tid
har blivit betydligt vanligare än förr, att
folk går till Kungl. Maj :t och får nåd beviljad
utan att använda de vägar som
vårt domstolsväsen anvisar. Man går sålunda
direkt från hovrätt eller direkt
från underrätt. Siffrorna här utvisar, att
i 37 procent av fallen på 1920-talet hade
målen varit uppe hos högsta domstolen.
På senaste tiden har denna siffra sjunkit
till 18 procent.

En fjärde fråga som jag ställt mig —
jag vill betona att jag ännu inte kommit
fram till att göra något kritiskt uttalande;
jag har ännu så länge endast gjort konstateranden
— är, om det är möjligt att
åstadkomma en tillfredsställande utredning
i nådemålen med hänsyn till den
väldiga omfattning de nu fått. Jag gjorde
en gång den uträkningen, att statsrådet
Zetterberg har att behandla lika
många nådemål per år som en medelsvensk
rådsturätt har att behandla brottmål.
År det under sådana förhållanden
möjligt att åstadkomma en tillfredsställande
utredning, och sörjer man också
för en verkligt objektiv och allsidig utredning?
Är man helt säkerställd mot
den nära till hands liggande faran, att
man vid nådeärendenas behandling uteslutande
står inför sådant material, som
har förebragts av sökanden själv?

För det femte vill jag naturligtvis fortfarande
framställa den frågan: Är inte
praxis alltför generös? Jag vill inte göra
något bestämt uttalande om den saken
— det är klart att meningarna växlar
av den enkla anledningen, att man kan
ha olika uppfattning om hur generös
praxis bör vara. Jag kan dock inte underlåta
att fästa ett stort avseende vid
det ofrånkomliga faktum, att det bland

Lördagen den 15 mai 1954 em.

Nr 20.

125

Ang. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd.

domstolarnas folk i vårt land är en ganska
allmän uppfattning, att nåd icke borde
beviljas i sådan omfattning som sker.
Låt oss komma ihåg att nutida domare
inte är några perukstockar med krav på
lagens obönhörliga tillämpning utan
människor som genom hela sin gärning
uppfostrats lika mycket som andra till
en mänsklig syn på sådana ting som
dessa!

Sådana resonemang hade jag för sex
år sedan. Jag var angelägen att inte göra
politik av dem. Jag framställde inte någon
interpellation eller någonting i den
stilen, utan begärde på den tiden att vi
skulle få en utredning, som verkligen
klarlade för oss hur det gick till vid
nådemålens handläggning. Vi skulle få
en liten inblick i hur utredningen av
målen gick till, efter vilka grunder statsrådet
handlade o. s. v. Jag tänkte mig såsom
resultat av en sådan utredning bland
annat, att det möjligen skulle kunna genomföras
någon sorts lagstiftningsåtgärd,
märk väl: ingalunda därhän — såsom
man nu ofta vill tolka den kritik,
som framförs — att man på något sätt
skulle regelbinda nådeinstitutets användning
— det vill jag inte ifrågasätta —
men därhän, att man möjligen skulle
kunna få en lagstiftning, som på det ena
och andra området och på det ena och
andra sättet kunde tillgodose de behov
som nådeinstitutet nu skall tillgodose,
och därigenom göra dess användning
mindre behövligt, alltså skapa möjligheter
för domstolarna att rätta till sådant
som vederbörande nu får vända sig till
Kungl. Maj:t för att få rättat.

Något sådant hade jag tänkt skulle vara
naturligt. Man finge då dessa frågor
behandlade inför ett naturligt forum,
hos domstolarna med deras möjlighet
till allsidig överblick och ingående utredning
o. s. v. Däremot — det tillåter
jag mig uttala — är det inte naturligt,
att den högste representanten för rättsvården
här i landet i så stor omfattning
engageras i och bindes vid handläggningen
av dessa nådemål. Det kan
leda till en mindre noggrann handläggning
än målen kräver. Blir å andra sidan,
såsom jag uppriktigt tror är fallet,

denna handläggning noggrann, leder
detta till en orimlig förryckning av det
arbete, som bör åligga ledaren för vår
justitieförvaltning.

Detta var alltså mina funderingar angående
en utredning, men någon sådan
blev inte av. Riksdagen ville inte föreslå
det. Sedan har verkligen på privat
initiativ tanken tagits upp, och vi lär
ju ha att inom den närmaste tiden förvänta
en utredning, som kanske ger oss
ett rikare material. Men den utredningen
föreligger inte nu, och därför har
inte konstitutionsutskottet kunnat göra
vad jag i och för sig skulle ha kunnat
finna ganska önskvärt. Utskottet har
inte kunnat försöka på något sätt generellt
överblicka, hur nådemålen har behandlats.
Det har inte kunnat få något
allmänt grepp om detta ämne.

I ett sådant läge, där man inte erhållit
någon allmän överblick, har jag verkligen
alltid varit obenägen att till behandling
ta upp enskilda mål. Det är
svårt att bedöma dem, och man vinner
kanske jämförelsevis litet med att ta upp
dem till bedömning. Men då det framställdes
yrkande om anmärkning i ett
visst fall, kunde jag inte underlåta att
ansluta mig till detta. Jag har nämligen
från mina utgångspunkter funnit det uppenbart,
att det var ett fall, där nåd
inte hade bort meddelas. Det är inte min
avsikt att relatera fallet. Det är redan
diskuterat i andra kammaren. Vidare
har jag motvilja mot att för mycket rota
i sådana här enskilda angelägenheter.
För resten tror jag att det är rätt obehövligt,
ty jag har ännu inte kommit i
kontakt med någon i detta hus, som har
funnit att beslutet var riktigt. Vi har
därför inte heller relaterat det så mycket
i reservationen, och jag skall inte
heller, som sagt, närmare utveckla det
här.

Jag vill bara till sist säga, att i reservationen
har vi sagt ifrån, att det ifrågavarande
målets handläggning naiurligtvis
inte kan utgöra grund för några
allmänna omdömen angående nådeinstitutets
handhavande. Detta står väl i stort
sett fast ännu, men jag kan inte neka
till, att det här enskilda målet har fått

126 Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Ang. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd.

en något större räckvidd genom att justitieministern
i går så utomordentligt
utförligt angav de motiv, som hade varit
vägledande för honom i just det här
fallet. Jag får säga att det skulle inge
mig oro, om de principer, som jag sålunda
hörde utvecklas men som jag inte
kan återge här, då jag inte sett dem i
tryck, bleve allmänt tillämpade.

Herr OLLÉN (fp):

Herr talman! Innan jag närmare går
att motivera min syn på den dechargeanmärkning,
som sju av konstitutionsutskottets
ledamöter reservationsvis framfört,
känner jag ett personligt behov att
framhålla, att denna anmärkning på intet
sätt rubbar mitt förtroende för justitieministerns
rent personliga högtstående
egenskaper. När han handhar nådeinstitutet
på ett sätt, som jag anser ur
rättsskipningens likaväl som ur rättsvårdens
synpunkter i viss mån betänkligt,
bottnar detta med ganska stor säkerhet i
en allmän välvilja, som i och för sig är
en god och förnämlig egenskap.

Den nuvarande lagen om villkorlig
dom trädde i kraft den 1 januari 1944.
Genom densammas införande i svensk
rättsskipning har ett utomordentligt stort
steg tagits på strafflindringens väg. Det
gäller ju om de flesta förstagångsförbrytare,
där brottet inte är alltför grovt, att
de kan tillgodoräkna sig denna stora förmån.
Den villkorliga domen betyder en
första allvarlig varning till dem som beträder
brottets marker: Denna gång men
icke vidare! Den tillämpas ju också, såvitt
jag har mig bekant, synnerligen generöst.

Den andra säkerhetsventilen i vår moderna
rättsordning utgöres av lekmannanämnden
i underrätten. De nio nämndemännen,
komna från olika sociala
samhällsskikt och med olika yrken och
därmed också med olika erfarenheter på
samhällslivets skiftande fält, utgör enligt
min mening en utomordentlig garanti
för att största hänsyn tas icke blott till
lagens bokstav utan också till dess anda.
Detta betyder i det enskilda fallet, att
alla förmildrande omständigheter, som
kan redovisas, också blir redovisade,

men det betyder också att rätten har
möjlighet att på ett helt annat sätt än
eu justitieminister ingående studera den
anklagade, iakttaga hans reaktioner i
olika avseenden och få en bild av honom
som människa och medborgare.
Öar dessa nio nämndemän vid sin sida
en erfaren domare, vågar jag påstå att
domen i allmänhet vilar på ett fast underlag,
åtminstone ur den synpunkten
att vad som kan anföras till den anklagades
förmån icke fördöljes eller undanskymmes.
Lekmannainslaget tillmätes ju
också i nuvarande lag den stora betydelsen
att nämnd kan överrösta domare.
I allmänhet torde de båda parterna icke
stå i något bestämt motsatsförhållande
till varandra, då även vår domarkår besjälas
av humanitet och stark social ansvarskänsla.

Under dessa förhållanden och med
den starka demokratisering av hela vårt
rättsväsen som skett under det senaste
decenniet, måste man betrakta det som
synnerligen anmärkningsvärt att nådeinstitutet
kommer till den rikliga användning
som skett och sker. Att nåd i
relativt stor utsträckning lämnades före
den villkorliga domens och före lekmannanämndens
införande i vår rättsskipning,
det kan man förstå. Men att siffrorna
håller sig så höga, även sedan dessa
båda faktorer tillkommit, måste förvåna
och måste beklagas.

Vad som är ännu mer anmärkningsvärt
är att nåd ännu så sent som år 1953
i ett par hundra fall beviljades mot
högsta domstolens hemställan om avslag.

Innan jag går in på det enskilda fallet
måste jag beröra ännu en principiell synpunkt
som förefaller mig anmärkningsvärd.

I lagen om villkorlig dom heter det
uttryckligen, att villkorlig dom enligt 1 §
må ej meddelas, där den tilltalade tillika
dömes ovillkorligt till straffarbete eller
fängelse. I förarbetena heter det härom,
att tydligt torde vara, att det icke kan
vara riktigt att i samma utslag ådöina
fängelse eller straffarbete villkorligt för
ett brott och ovillkorligt för ett annat.
Hinder mot en sådan kombination av
straff ansågs följa även av tidigare lag -

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Nr 20.

127

Ang. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd.

stiftning om villkorlig dom. Justitieministern
sätter sig emellertid över denna
lag och tillämpar i samma dom villkorliga
och ovillkorliga straffsatser. Man
kan naturligtvis säga att en justitieminister
och en regering gör som de vill i ett
fall som detta, men man frågar sig, om
detta ur rättsvårdande synpunkter är
klokt och lämpligt och stimulerar den
laglydnad som landets justitieminister
väl främst av alla har att representera
och slå rakt kring. Rent konstitutionellt
har han säkerligen rätt härtill, men
starka lämplighetsskäl talar emot.

Det är naturligtvis riktigt vad reservanterna
påpekar, nämligen att nådemålens
behandling icke kunnat bli föremål
för en mer ingående och generell prövning
från utskottets sida. Det hade varit
önskvärt att mer ingående kunna klarlägga
beskaffenheten av den utredning,
som förekommer i dessa ömtåliga och
svårbedömliga mål, och framför allt att
belysa de grunder efter vilka avgörandena
träffas. Ämnets omfattning har
omöjliggjort en sådan undersökning. Man
har inom utskottet måst begränsa sig till
vissa särskilda fall, som dock förefaller
så pass anmärkningsvärda att de måste
anses ge värdefull belysning åt frågan,
huruvida nådeinstitutet handhaves på ett
tilfredsställande sätt.

Justitieministern har själv i går i andra
kammaren i svaret på herr Svenssons
i Ljungskile interpellation lämnat vissa
intressanta upplysningar angående benådningen.
Hela antalet nådeansökningar
har under 1930- och 1940-talen hållit
sig omkring 7 på 1 000 dömda personer
med vissa svängningar uppåt och nedåt
men utan någon bestämd tendens till
ökning eller minskning. Under förra
året blev 70 procent nådeansökningar
avslagna och alltså 30 procent bifallna.
Vad beträffar brottslingar, som fått ovillkorligt
straffarbete, fick 166 av 2 988 en
nådeansökan bifallen i något avseende
1952. Det är 5,6 procent. År 1944 var
motsvarande procenttal 8,6, och medelprocenten
för hela 1930- och 1940-talen
var något högre än 5,6. När justitieministern
lämnar dessa siffror, bortser han
emellertid anmärkningsvärt nog från det

förhållande, som jag tidigare framhållit,
nämligen att den villkorliga domen har
i grund förändrat hela vår strafftillämpning.
I annat sammanhang lämnade
statsrådet den intressanta upplysningen,
att det år 1952 meddelades 5 200 villkorliga
och ca 6 500 ovillkorliga frihetsstraff.
Detta visar i vilken utomordentligt
stor utsträckning den villkorliga
domen tas i bruk i modern svensk
rättsskipning. Brottslingen befrias från
straff, om han icke under viss tid begår
nya brott. Denna väldiga strafflindring,
som drabbar rättvist och generellt,
drabbar hög och låg lika, fattig och rik,
försigkomna och icke försigkomna •—
försigkomna när det gäller att söka nåd
— borde kunna kraftigt beskära den
mera slumpvis verkande nåden, men så
har synbarligen icke skett.

Men nu till det enskilda fallet. Som
framgår även av de ytterst knapphändiga
uppgifter som ställts till kammarens
förfogande, har vi i detta fall att
göra med en dömd, som bakom sig har
ovanligt många och fula brott av den
mest svårartade beskaffenhet, brott som
förorsakat andra människor svåra ekonomiska
lidanden därigenom att brottslingen
lurat ifrån dem deras sparmedel,
även när det gällt personer i små ekonomiska
omständigheter. Han hade som
mäklare gjort sig skyldig till grovt bedrägeri,
ocker, grov förskingring och
förskingring och tillnarrat sig sammanlagt
över 90 000 kronor.

Redan i den förundersökning, som underställdes
rådhusrätten i hemorten,
skildrades mannens hårda barndom som
en förmildrande omständighet, men möjlighet
till villkorlig dom ansågs ej föreligga.
Han dömdes också av rådhusrätten
och hovrätten till två år och tre
månaders straffarbete. Han sökte revision,
men högsta domstolen fann ej skäl
att meddela prövningstillstånd, i följd
varav hovrättens dom skulle stå fast.
Den dömde vände sig då till Kungl.
Maj:t med en nådeansökan, och en ny
förundersökning föranstaltades. Några
nya synpukter framkom därvid näppeligen
med undantag av att mannen efter
häktningen i februari 1950 fått gå och

128 Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Ang. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd.

vänta nästan i tre år på målets handläggning
i första instans. Häremot anförde
emellertid åklagaren i sitt genmäle
över revisionsansökningen, att
dröjsmålet till icke ringa del berott på
mannen själv. Han hade själv gjort allt
för att polisutredningen skulle hli så invecklad
och omfattande som möjligt.
Han hade enständigt nekat, åtminstone
under hela förundersökningen, till de
allra flesta brotten och därigenom åsamkat
lång tidsutdräkt vid utredningen.
Han har efter frigivningen ur häktet ansett
sig psykiskt sjuk och under flera
månader icke kunnat ställa sig till förfogande
för polisundersökningen.

Högsta domstolen fann anledning ej
föreligga att tillstyrka bifall till nådeansökan,
men i mars i år beslöt Kungl.
Maj.''t på föredragning och hemställan
av justitieministern att av nåd bestämma
det ådömda straffet till dels straffarbete
i fem månader, vilket straff han
alltså har att avtjäna, dels ock ett års
villkorlig dom.

Jag hörde i andra kammaren justitieministerns
försvar för sin åtgärd. Att
han drivits av de högsta bevekelsegrunder
och låtit sitt hjärta tala, därom finns
ingen tvekan, men själv blev jag icke
övertygad.

Genom nådebeslut av denna art kommer
enligt min mening, herr talman,
hela vårt rättsväsende i gungning. De
små brottslingarna får lida sitt straff
till sista dagen, om de inte hitta på att
gå till herr Zetterberg, medan de verkligt
stora brottslingarna kanske får ett
högst obetydligt straff. Antingen får
man tillråda alla straffade att vända sig
till justitieministern med nådebegäran
eller också får justitieministern begränsa
nådeinstitutet och omgestalta det på
sådant sätt att ökade garantier lämnas
för att inte rent subjektiva omdömen hos
en eller två personer tillätes triumfera.

Justitieministerns uppgift under fredagen,
att icke mindre än 1 200—1 400
nådeärenden per år handlägges av honom
eller av honom tillsammans med
någon konsult, ställer enligt min uppfattning
hela nådeinstitutet i blixtbelysning.
Det kan icke vara rimligt, att i

en demokrati en så stor maktutövning
lägges på en eller ett par personer. Vi
fruktar icke herr Zetterberg, men vi har
alla skäl att gardera oss mot en institution,
där rent subjektiva omdömen kan
få ett så fritt spelrum på ett så utomordentligt
viktigt område som vårt rättsväsende.

Under detta anförande hade herr talmannen
uppstått och avlägsnat sig, varvid
ledningen av kammarens förhandlingar
övertagits av herr förste vice talmannen.

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Jag måste be kammaren
om överseende, om jag yttrar mig något
mera kortfattat än de båda föregående
talarna. Det beror inte alls på någon
sidovördnad för kammaren. Jag skall
inte heller gå in på det enskilda fallet,
såsom herr Ollén nyss gjorde. Jag har
närmast begärt ordet med anledning av
herr Herlitz’ anförande.

Jag skall inte gå in närmare på hans
allmänna reflexioner, då han i stort sett
fortsätter diskussionen kring de motioner
som han har väckt i år och som
redan är behandlade av riksdagen.

Men jag skulle med anledning av de
reflexioner som följde närmast därpå, då
herr Herlitz talade om konstitutionsutskottets
ställning och majoriteten kontra
minoriteten, vilja säga, att herr Herlitz’
skildring väl i alla fall är litet överdriven,
när han framställer oppositionen
som en ljusets riddarvakt, som utan varje
som helst politisk biavsikt opererar
i de skilda frågorna. Herr Herlitz kan
nog inte få hela svenska folket att riktigt
tro på den versionen.

Sedan säger herr Herlitz, att oppositionens
verksamhet är den ende som sätter
några spår i memorialet. Ja, i viss
mån måste jag säga i anknytning till
första reservationen här, att spåren
ibland förskräcker.

När herr Herlitz nu bara summariskt
antyder de flesta reservationerna, har
inte heller jag anledning att gå djupare
in i texten. Jag vill påpeka, att en del

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Nr 20. 129

Ang. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd.

av ärendena är gamla bekanta. Linoljan
och Skandiafallet har vi ju diskuterat
förr vid utförliga interpellationsdebatter.

Den punkt som herr Herlitz närmast
diskuterade var ju reservationen nr I,
i nådefrågan. Där skall jag tillåta mig
att säga, att reservationen vittnar om att
herr Herlitz har fört pennan, ty den är
mycket försiktigt skriven, och som han
själv sade ingår där många konstateranden.
Emellertid är det en sak som jag
skulle vilja belysa närmare. Det sägs i
reservationen, att ämnets omfattning gör,
att man inte kan gå in på någon mera
utförlig granskning av den stora mängden
av nådemål. Men jag vill i alla fall
påpeka, att vi tidigare i utskottet har
haft en granskning av dessa nådemål,
som jag inte tyckte var så dålig. Det var
när herr Mosesson hade dessa ärenden
om hand. Han infordrade mängder av
ärenden, ordnade dem i kategorier, gick
igenom dem och kommenterade dem.
Vad jag har anledning att kritisera här
i fråga om reservationen är, att man
har infordrat blott tre fall — tre fall
omnämnda i tidningspressen — och det
tycker jag är alldeles för litet för att man
skall kunna göra några uttalanden. Herr
Herlitz säger, att vi inte gör några generella
uttalanden, men jag anser att
själva arbetsmetoden inte är tillfredsställande.
Jag är säker på att om herr Mosesson
hade handhaft detta, hade han åtminstone
tagit in den grupp av ärenden,
där högsta domstolen och regeringen
haft olika mening, så att man hade kunnat
få en diskussion därom.

Nu har det sagts i pressen, att regeringen
har upphävt sig till en fjärde instans.
Men om konstitutionsutskottet
skall gå in på den principen att ta upp
de enskilda fallen, blir då inte konstitutionsutskottet
en femte instans? Och hur
rimmar det med de uttalanden om konstitutionsutskottet
som man får läsa i
tidningarna? Jag läste häromdagen i en
tidning det uttalandet om konstitutionsutskottet,
att det är det minst ansedda
och minst eftersökta av alla utskott i
riksdagen. Men om man nu skall på detta
sätt göra utskottet till en utomordent 9

Förste kammarens protokoll 1954. Nr 20.

lig medborgarkommission över högsta
domstolen och regeringen, är man kanske
inne på att göra konstitutionsutskottet
till en synnerligen ansedd institution!
Ett annat sätt att vinna anseende
vore naturligtvis att konstitutionsutskottet
gjorde en del anmärkningar ■— då
skulle utskottets anseende genast stiga
hos en viss del av pressen.

Jag noterar, att herr Herlitz tvekade
att gå in på de enskilda fallen, och jag
har just av den anledningen blivit litet
förvånad över att herr Herlitz anslöt sig
till denna reservation. När vi i utskottet
har behandlat t. ex. medborgarskapsärenden,
har vi alltid velat ha en viss
överblick. Vi har begärt in en hel råd
ärenden för att kunna bilda oss ett allmänt
omdöme om dem, och när det har
gjorts anmärkningar i utnämningsfrågor,
har vi också varit återhållsamma, ty vi
har sagt att vi här inte skall närmare
gå in på enskilda fall, som vi kanske
inte kan penetrera så noga. Därför förvånar
det mig ju, att herr Herlitz anslöt
sig till denna reservation. Jag vill hävda
att det är felaktigt att arbeta på detta
sätt. Man bör fordra in ett rätt stort
antal ärenden för att verkligen kunna
göra ett generellt uttalande. De enskilda
fallen skall jag som sagt inte gå in på,
lika litet som herr Herlitz. Jag vill bara
säga, att när man ändå gör ett referat,
bör man akta sig, så att inte detta blir
så kortfattat, att det mesta av vad som
kan tala till förmån för vederbörande
försvinner, medan däremot brotten
framstår i en ganska skrämmande dager.

Herr HERLITZ (h) kort genmäle:

Herr talman! Några korta anmärkningar!
Jag konstaterar med tillfredsställelse
att herr Elmgren inte gick in på
bedömande av detta fall så till vida att
han inte uttalade någon motsatt mening
om hur det skall bedömas. Jag är
alldeles ense med herr Elmgren — det
vet han väl — om önskvärdheten av
att konstitutionsutskottet kan komma till
ett mera generellt bedömande och få en
grupp av fall framför sig, så att det in -

130 Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Ang. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd.

te behöver stanna vid enskilda ärenden.
Men herr Elmgren vet liksom jag att vi
av omständigheternas makt ändå ofta är
hänvisade att stanna vid de enskilda
fallen. Det kan inte hjälpas att vi får lov
att göra det. Jag höll på att säga att herr
Elmgren också varit med om detta, men
det gäller väl inte många fall. Det har
dock förekommit från alla sidor att
man tagit upp enskilda fall av olika slag
till bedömande.

Det optimistiska bedömande som herr
Elmgren hade av möjligheten att underkasta
nådemålen en sådan här generell
behandling kan jag inte dela. Jag minns
herr Mosessons föredragningar. De var
mycket värdefulla, och jag har all respekt
för dem, men inte hade jag den
känslan att jag på något sätt hade kunnat
tränga in i det hela på grundval av
dessa föredragningar. Man behövde veta
mycket mer för att få en verklig överblick.
Det är beklagligt att inte någon
annan har tagit initiativ till en sådan
undersökning. Man skall inte vädja bara
till folkpartister och högermän, ty
det finns ju andra partier representerade
som också hade kunnat ta ett sådant
initiativ.

.lag begärde egentligen ordet för att
få yttra mig om en sak som vi diskuterat
så många gånger. Herr Elmgren säger
att jag väl har en liten räv bakom
örat, då jag talar om att vi skulle kunna
vara opolitiska i konstitutionsutskottet
och inte alltid gå efter politiska linjer.
Låt mig försöka göra en distinktion
bär som jag tycker är väsentlig! Jag
har fullkomligt klart för mig att somliga
av de anmärkningar som vi gör har
cn politisk bakgrund i den meningen att
de utgår från en bestämd politisk uppfattning.
Ingenting förstår jag bättre än
att de, som har en motsatt politisk uppfattning,
icke kan ansluta sig till sådana
anmärkningar. Men min kritik sätter in
på punkter där man inte av politiska
skäl har någon annan mening om själva
sakfrågan utan där man bara säger:
»Nej, vi kan inte vara med på en anmärkning,
därför att oppositionen kanske
har politiska biavsikter. Den vill
att statsrådet i fråga skall vållas skada.»

Det kan också hända att man säger: »Detta
utnyttjas kanske i pressen och på
andra håll i politiska syften.» Sådant
får man väl ändå ta med på köpet. Sådant
får man bortse från.

Herr ELMGREN (s) kort genmäle:

Herr talman! Vad jag ville framhålla
i mitt första anförande var inte att det
inte kunde finnas saker som är opolitiska
och som alla kan vara överens om,
utan jag vände mig mot herr Herlitz’
skildring av majoriteten som en skara
trogna slavar, vilka aldrig vågar göra någonting,
och av oppositionen som de som
ständigt är ute i rätta och riktiga ärenden.

Herr IIEIILITZ (h) kort genmäle:

Herr talman! Så har jag inte riktigt
uttryckt det. Låt mig bara konkretisera
ett enkelt fall, det långa dröjsmålet med
behandlingen av ett förköpsärende.

Om jag får röja hemligheter kan jag
säga att vi ganska allmänt tyckte att
väntan där blivit fasligt lång. Frågan
är då: Varför kunde vi inte enas om att
göra en anmärkning där? Saken hade
ju inte någon politisk bakgrund. Den
bottnade inte i olika uppfattningar om
hur denna lag skulle tillämpas eller något
sådant. Det var en allmänmänsklig
fråga. Vad som hindrade eu'' enighet var,
efter vad jag förstår, bara det att oppositionen
kunde tänkas ha avsikten att
anmärkningen på något vis skulle innebära
något förklenande för statsrådet
Norup, antingen genom vad vi anförde
eller genom vad som skrevs i pressen.

Jag menar att den konsekvensen får
man väl ändå ta i det politiska livet.
Vi är absolut nödsakade, herr Elmgren,
ni i regeringsunderlaget är alldeles särskilt
nödsakade att se saken på det viset,
om ni skall tillägna er den syn på konstitutionsutskottets
arbete såsom en verklig
rättsprövande instans som hans excellens
statsministern har proklamerat.

Herr ELMGREN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill säga att om jag
är en sådan syndare i det avseende som
herr Herlitz nu berörde, så är det i alla

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Nr 20.

131

Ang. reservationsvis
fall två av regeringspartiets ledamöter
som här har anmält en önskan att göra
en omförmälan. Alldeles onyanserad är
majoritetens inställning alltså inte.

Herr WEILAND (fp):

Herr talman! Jag ber först att i allt
väsentligt få instämma med herrar Herlitz
och Ollén i de av dem framförda
synpunkterna på de spörsmål som de
behandlat. Därutöver hade jag tänkt att
.säga några ord med anledning av den
fråga som tagits upp i reservationsanmärkning
nr VII. Saken har ur principiell
och praktisk synpunkt en viss
betydelse med hänsyn till tolkningen av
tryckfrihetsförordningens bestämmelser.

Anledningen till att man kommit att
fråga sig vilken syn statsrådet har i detta
hänseende är följande händelse. Ett
inom juristkretsar uppmärksammat mål
fördes av riksåklagaren inför högsta
domstolen. Där bedömdes målet såsom
av sådant intresse, att frågan inte skulle
avgöras av en avdelning inom HD ulan
in pleno, d. v. s. vid sammanträde med
samtliga 24 justitieråd. Högsta domstolen
kunde inte ena sig om det domslut som
skulle avges. Tolv av justitieråden önskade
fällande dom, och tolv önskade
friande dom.

Inom högsta domstolen cirkulerade
bland ledamöterna promemorior, som
användes för bedömning av målet. Förmodligen
i maj 1952 översände ett av
justitieråden promemoriorna till dåvarande
statssekreteraren Edling i justitiedepartementet
med enligt uppgift uttalat
syfte, att de skulle finna användning
för bedömning, om ändrad lagstiftning
borde bli följden av utgången i högsta
domstolen.

Justitierådet förklarade, att de skulle
anses som enskilda handlingar och
att de skulle återställas till honom. Promemoriorna
vandrade sedan från statssekreteraren
till en byråchef och sedan
till en annan tjänsteman i departementet.
I fjol utlånades promemoriorna till
docenten Thornstedt, som föredrog ett
ärende i första lagutskottet, varvid dessa
promemorior var av intresse.

framställda anmärkningar mot vissa statsråd.
Enligt vad som uppges utlånades promemoriorna
till Thornstedt för hans privata
information. Mot detta står — som
framgår av noten på s. 30 i utskottets
utlåtande — att både Thornstedt och dåvarande
notarien, nuvarande sekreteraren
i första lagutskottet, Romander
hävdar, att Thornstedt icke fick dem
för privat information utan i egenskap
av föredragande i utskottet, vilket väl
i så fall måste påverka bedömningen av
hur man i departementet uppfattat handlingarnas
karaktär vid den tidpunkten.

Uppenbart är att det utanför departementet
varit känt, att dessa handlingar
funnits tillgängliga där.

I februari i år uppsökte advokaten
Segerfors registratorn i justitiedepartementet
och bad att få ta del av handlingarna.
Det visade sig då, att de icke
var diarieförda. Segerfors hänvisade till
en tjänsteman i departementet. Denne
hänvisade i sin tur till docenten Thornstedt,
hos vilken promemoriorna förmodades
kvarligga. Detta förfarande tyder
snarast på att de av vederbörande
tjänsteman uppfattades såsom offentliga
handlingar. Thornstedt hade emellertid
återlämnat promemoriorna redan
våren 1953, varför Segerfors åter vände
sig till vederbörande departementstjänsteman.
Denne lovade återkomma när
handlingarna återfunnits.

Dagen efter blev advokaten Segerfors
uppringd av justitierådet Edling, som
mottagit dem under sin statssekreterartid
i justitiedepartementet. Efter ytterligare
några dagar fick Segerfors bekräftat
att handlingarna nu avlägsnats
från departementet.

Jag skall, herr talman, inte ta upp en
diskussion, om dessa handlingar var av
allmän karaktär. De har dock under
nära två års tid funnits tillgängliga i departementet,
behandlats på tjänstetid av
minst tre olika tjänstemän och utlånats
till en person utanför departementet.
Några svårigheter mötte ej heller första
gången, då ytterligare en person begärde
att få ta del av dem. Nog blir
frågan om promemoriornas natur en
smula komplicerad när man tar hänsyn
till detta. Jag skall emellertid inte gå in

132 Nr 20.

Lördagen den 15 mai 1954 cm.

Ang. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd.

härpå, eftersom detta, herr talman, skulle
bli en detaljkritik av vissa tjänstemäns
förfaranden, vilka säkerligen varit
i god tro. I stället är det justitieministerns
handlingssätt, som föreligger
till granskning.

När tryckfrihetsförordningen framlades
av den nu sittande justitieministern
för riksdagen, tog han avstånd från en
ganska skarp formulering av tryckfrihetskommittén
angående handlingars
karaktär. Det var svårt att utforma preciserade
lagregler härom, menade statsrådet
Zetterberg. Det skulle enligt hans
mening ankomma på rättspraxis att
verkställa gränsdragningen härvidlag.

Även om viss befattningshavare utsetts
att pröva dessa ting, kan detta näppeligen
medföra att tryckfrihetsförordningens
bestämmelser i andra kapitlet
9 § andra stycket, att den sökande skall
kunna vädja till myndigheten, i detta
fall departementschefen, härigenom sättes
ur funktion.

Det vore ett uppenbart orimligt förhållande
om en tjänsteman, t. ex. i ett
departement, bara genom att — med rätt
eller orätt — förklara att en handling är
enskild, av den anledningen kunde inte
endast vägra utlämnande utan också undanskaffa
densamma så att departementschefen
inte skall kunna pröva frågan.

Ett sådant förfaringssätt vore att klart
gå emot tryckfrihetsförordningens anda.
Justitieministerns bristande intresse
för att skapa riktig praxis är en bidragande
orsak till att något så egendomligt
som det här knapphändigt skildrade
kan inträffa. En klar och otvetydig
instruktion, som ger största möjliga
garanti för att tryckfrihetsförordningens
bestämmelser i varje fall skall respekteras
inom justitiedepartementet,
borde det inte vara förmätet att begära.
Detta har inte skett, och det är
därför, herr talman, som jag och mina
medreservanter ansett, att en anmärkning
kan riktas mot justitieministern.

Herr LARSSON, SIGFRID, (bf):

Herr talman! Jag ville närmast yttra
mig med anledning av vad herr Her -

litz sade om det avslagna anmärkningsyrkandet
nr V, om Yalde Olsson, vilket
han berörde ganska kort i sitt första
anförande och i sin replik inte närmare
gick in på. Det föreföll att vara synnerligen
illa handlat av statsrådet Norup
att ligga på detta ärende så lång tid —
det är ju den anmärkningen man riktar
mot honom. Man säger, att under 313
dagar skulle ärendet ha legat och ingenting
blivit åtgjort. Men även om det
inte syns i några handlingar, kan saker
och ting ha gjorts. Om jag inte är felunderrättad,
skedde en del undersökningar
i departementet samt till och
med undersökningar på platsen. Man
frågar sig emellertid, varför det dröjde
så länge med avgörandet, och det är
också den frågan reservanterna ställt
sig.

Det är uppenbart att här är fråga om
ett gränsfall. Delade meningar rådde om
huruvida det av Valde Olsson inköpta
jordbruket var bärkraftigt som självständig
jordbruksenhet eller ej. Lantbruksnämndens
majoritet ansåg att så
inte var fallet och att kronan borde använda
sin förköpsrätt. Lantbruksnämndens
ortsombud hade motsatt mening.
Statsrådet Norup valde i denna situation
att undersöka vilka möjligheter det
fanns att nå en lösning som kunde tillgodose
såväl rationaliseringskravet, vilket
lantbruksnämnden givetvis har att
beakta, som den unge, energiske jordbrukarens
önskan att som egen jordbrukare
skaffa sig sin utkomst.

Sedan har reservanterna sammankopplat
direktiven för lantbruksnämnderna,
i vilka det heter att ärenden om
förköpsrätt skall handläggas snabbt,
med Kungl. Maj:ts behandling av ärendet.
Men det är väl ändå två skilda ting.
Det är ju vanligt att en statlig myndighet
författningsmässigt har skyldighet
att klara av ärenden inom en fixerad
tid, men blir det sedan tvist och besvär
går till högre instans, kan det ibland ta
år, innan ärendet avgörs. Vi behöver i
det sammanhanget bara tänka på vissa
taxeringsmål.

Det är väl ändå inte reservanternas
mening, att tidsbegränsning skulle infö -

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Nr 20. 133

Ang. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd.

ras för Kungl. Maj:ts handläggning av
besvärsärenden. Kungl. Maj:t måste givetvis
själv få avgöra och bedöma vilka
undersökningar som skall göras för att
få bästa tänkbara lösning på ett problem,
och den tid som åtgår är en sekundär
fråga. Det finns troligen exempel
på ärenden som legat i Kungl. Maj :ts
kansli längre tid än det nu aktuella.

Det kan kanske vara reservanterna
förlåtet, om de inte har så stor kännedom
om jordbruk, men för den, som har
det, förefaller att Norup har handlat alldeles
riktigt genom att i denna fråga
skynda långsamt. Det har nämligen nu, år
1954, framkommit förslag till lösningar
som tar hänsyn både till rationaliseringskravet
och till Valde Olssons önskan
att få behålla sitt jordbruk. Det
framgår bland annat av Valde Olssons
skrivelse av den 16 mars i år. I den skrivelsen
begär Olsson, att hans besvär
måtte få vila i avvaktan på att det blir
ordnat med inköp av ett par mindre
jordbruk, som nu blivit till salu och
vilkas areal kan uppdelas mellan Valde
Olsson och hans granne. Sedan så skett,
bör bägge jordbruken utan tvekan kunna
anses som bärkraftiga.

När nu Olsson själv begärt att Kungl.
Maj :t skall vänta med avgörandet, torde
reservanternas bekymmer för den
otrygghet och ängslan, som Olsson
skulle lida under, vara rätt överdriven,
och jag tror inte han känner något av
det damoklessvärd som herr Herlitz
nyss talade om.

Jag tycker, att när man har satt sig
in i dessa ting, framgår det tydligt att
statsrådet Norup just genom att vila på
frågan har handlat riktigt. Det är uppenbart
att det nya läge, som frågan nu
kommit i, gör det möjligt att avgöra frågan
på ett mera tillfredsställande sätt
än om beslutet skulle ha fattats i början
av år 1953, oberoende av vilka av
de då till buds stående alternativen som
departementscheferna hade valt.

Herr talman! Jag skall också helt kort
be att få säga ett par ord med anledning
av att jag har fogat en reservation till
memorialet.

Jag hade önskat att det i ingressen

till konstitutionsutskottets memorial
skulle ha skett en omförmälan av den
granskning, som utskottet gjort av de
s. k. nådemålen. Det är två anledningar
därtill. Den ena är att när jag visste att
det skulle bli ett anmärkningsyrkande,
tyckte jag att det skulle ha varit av värde
att för kammaren få framlagt vad
som gjorts i detta avseende inom utskottet.
Det finns därför på s. 35 i memorialet
en tabell över nådeinstitutets
användning under år 1953. För några
år sedan fanns det en liknande tabell i
konstitutionsutskottets memorial. Jag
tycker att det är ganska värdefullt att
ha de siffrorna. Där kan man räkna ut
hur många ansökningar, som blivit avslagna,
och hur många som statsrådet
har bifallit. Det skulle nog ha varit
lämpligt att också ha tidigare års siffror,
ty såvitt jag har kunnat studera
dem överensstämmer de inte med herr
Olléns påstående, att det blivit procentuellt
sett ett större antal ansökningar
bifallna år 1953 än tidigare. Jag tycker
också att det var av värde att kunna ha
dessa siffror till belysning av det anmärkningsyrkande,
som är framställt av
en minoritet i utskottet.

Av hela antalet ansökningar år 1953
— 1 375 — har reservanterna till grund
för sitt anmärkningsyrkande endast
kunnat uppleta ett nådeärende. Nu säger
reservanterna, och det har sagts också
under debatten här, att man inte har
hunnit med att penetrera alla dessa
1 375 ansökningar. Nej, det är uppenbart.
Men det verkar som om justitieministern
är rätt omsorgsfullt påpassad
av både pressen och den allmänna opinionen.
Anses det att han i något fall
har varit för mild i ett nådeärende, så
nog kommer det till offentligheten rätt
snart. Inalles hade konstitutionsutskottet
till granskning tre ärenden, som tilldragit
sig dylik uppmärksamhet. Det var
dessa som var uppe till diskussion i utskottet.
Man skulle då ha väntat sig att,
sedan den allmänna opinionen och pressen
sållat ut dessa tre ärenden såsom
varande de mest graverande, alla tre
ärendena skulle ha legat till grund för
anmärkningsyrkandet. Men inte ens re -

134 Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Ang. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd.

servanterna kunde använda mer än ett
av ärendena för sitt syftemål. I de två
andra fallen frikände ■— om jag får använda
det uttrycket •—• även reservan.-terna justitieministern.

Att under sådana omständigheter yrka
anmärkning jämlikt 107 § regeringsformen
tycker jag visar brist på sinne
för proportioner hos reservanterna. Det
har ju också framgått av herr Herlitz’
anförande att han hade en känsla av att
ett enda ärende var ett ganska svagt underlag
för ett anmärkningsyrkande.

Nu vill jag säga för egen del att jag
delar reservanternas mening, att i fråga
om fallet X övervägande skäl talar för
att nåd icke borde ha beviljats. Men det
är en sak för sig. Man får här väga skälen
för och emot, och jag tycker nog,
som sagt, att nåd icke borde ha beviljats.

I mitt förslag till omförmäian har jag
också framfört tanken på att man skulle
vidta någon åtgärd för att bereda Kungl.
Maj :t lättnad i arbetet med nådeärenden.
Den frågan har också berörts i debatten
här i dag. Herr Herlitz påpekade
det stora antalet nådeärenden, likaså
herr Ollén. Jag har bl. a. sagt att man
borde tillskapa en nämnd för att lätta
justitieministerns arbetsbörda. Inrättandet
av en dylik nämnd är givetvis inte
min idé. Mina kunskaper i dessa ting
är alltför ringa för att jag skulle ens
drömma om att komma med några utformade
förslag, utan denna idé härrör
sig från sakkunnigt håll. I Sveriges juristförbunds
organ, Juristnytt, förekommer
i aprilnumret i år en artikel om
nådeförfarandet, som jag tycker innehålla
många även för en lekman intressanta
upplysningar. I artikeln framföres
förslag om en särskild nämnd sammansatt
av ett justitieråd, en ledamot
av första lagutskottet och en representant
för fångvård eller socialvård. I
nådeärenden skulle denna nämnd avge
yttrande, som skulle ersätta det yttrande
som f. n. avges av tre ledamöter av
högsta domstolen.

Jag skall inte nu gå in på de tänkbara
fördelarna med eu sådan nämnd utan
endast påpeka, att det är mycket möj -

ligt att tillskapandet av en sådan nämnd
skulle på lång sikt bidraga till att minska
antalet nådeansökningar. Om det
skulle visa sig att vissa nådeansökningar
hade hög frekvens, är det tänkbart
att på nämndens initiativ kunde genomföras
en lagändring, så att domstolarna
kunde komma fram till resultat som anses
riktigare utan att nådevägen behövde
anlitas. Om jag förstod herr Herlitz
rätt, var han också inne på den tankegången.

Herr talman! Jag har med dessa reflexioner
bara velat ge uttryck åt min
uppfattning att alla rimliga utvägar bör
prövas, för att nådeinstitutet i framtiden
skall behålla en stark ställning även inför
den allmänna opinionen.

Herr Hällgren (s):

Herr talman! Professor Herlitz utvecklade
i sitt anförande konstitutionsutskottets
uppgifter. Det har här under
debatten också nämnts, att anmärkningar
ibland kan framställas av politiska
skäl. Om ett anmärkningsyrkande görs
i konstitutionsutskottet enbart av politiska
skäl, bör det väl inte förvåna, att
ledamöter som tillhör samma politiska
parti som regeringen inte anser sig
kunna ansluta sig till ett dylikt anmärkningsyrkande,
om det inte har någon
annan saklig grund.

Jag skulle här kunna peka på åtskilliga
fall av politiska anmärkningsyrkanden.
Ett dylikt fall spökade i andra kammaren
häromdagen. Det gällde ett statsråd
som häromåret hade haft befattning
med ett beslut, att avfallet från sjukhusen
i Stockholm skulle genomgå en viss
kokningsprocess, innan det såldes som
svinmat, för att man därigenom skulle
undvika risken för smitta. Den som
framställde anmärkningsyrkandet den
gången blev ensam i utskottet om sitt
yrkande. Inte ens hans egna partivänner
ville stödja honom.

Även vissa av de anmärkningsyrkanden,
som framställts i år, förefaller vara
gjorda av politiska skäl. Jag skall dock,
herr talman, inte närmare uppehålla
mig vid denna sida av saken.

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Nr 20. 135

Ang. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd.

Nådeinstitutets tillämpning har mycket
diskuterats i tidningspressen och
senast i andra kammaren. Av alla de
nådefall, som granskats, har det dock
blivit kvar endast ett enda som man ansett
sig kunna grunda ett anmärkningsyrkande
på. Man kan här verkligen fråga
sig, huruvida domstolens eller justitieministerns
beslut är mest kännbart
för vederbörande. Domstolen dömde
honom att hållas till straffarbete i två
år tre månader samt förpliktade honom
att utgiva visst skadestånd. Justitieministern
bestämde att straffet skulle fastställas
till dels straffarbete fem månader,
vilket straff N hade att avtjäna, dels
ock straffarbete ett år villkorligt samt
att X under en prövotid av tre år skulle
stå under övervakning. Genom justitieministerns
beslut fick den dömde en
chans att utföra ett produktivt arbete i
samhället. Han kunde behålla den arbetsplats,
som han lyckats erhålla, och
han kunde betala av på skadeståndet och
bidra till familjens försörjning. Det må
förlåtas mig att jag anser att det ligger
en mer kristlig anda bakom justitieminister
Zetterbergs beslut än vad som
präglade det anförande som för en stund
sedan hölls ifrån talarstolen.

Beträffande det anmärkningsyrkande
nr VII, som herr Weiland omnämnde
här, torde det räcka med att påpeka, att
professor Herlitz, som har suttit med
vid detta ärendes behandling i utskottet,
icke har ansett sig kunna hiträda anrnärkningsyrkandet.

Herr Sigfrid Larsson föreslog inrättandet
av en särskild nämnd för behandlingen
av nådeärenden. Jag vill härom
endast säga, att om Kungl. Maj :t finner,
att justitieministern är överbelastad med
nådeärenden, får väl Kungl. Maj :t i
vanlig ordning göra en framställning till
riksdagen om utökad arbetskraft för
dessa ärendens behandling. Framför
man ett sådant uppslag, som herr Sigfrid
Larsson här kommit med, på ett
sakligt sätt och utan politiska biavsikter,
är det ingenting att säga därom.

I den med III betecknade reservationsanmärkningen
påtalas, att Kungl. Maj :t,
d. v. s. närmast statsrådet och chefen

för kommunikationsdepartementet, utsett
statssekreteraren i departementet till
ordförande i en utredning, 1953 års trafikutredning.
Enligt direktiven är en huvuduppgift
för utredningen att föreslå
en lämplig avvägning för framtiden mellan
järnvägs- och biltransporter. Utredningen
bör därvid komma fram till en
avvägning, som möjliggör en ändamålsenlig
användning och samordning av de
skilda transportmedlen, heter det i direktiven.
För närvarande har vi inte
någon central myndighet för handläggning
av dessa frågor. Utredningen får
nu ta hand om dem, men det bör påpekas,
att utredningen inte har någon
beslutanderätt utan endast får lov att
avge yttrande. Kungl. Maj :t har på framställning
av trafikutredningen beslutat
meddela de myndigheter, som har med
olika trafikspörsmål att göra, att de, innan
de fattar några principiella avgöranden
av trafikpolitisk betydelse, skall
samråd e med denna utredningskommitté.
Liknande beslut fattas ju ganska
ofta från Kungl. Maj:ts sida. Man tillsätter
en utredning och skriver in i direktiven,
att den skall samråda med den
ena eller andra kommittén. Det är ju
också ganska vanligt att olika myndigheter
åläggs att lämna uppgifter till en
utredningskommitté. Jag har för övrigt
underrättats om att i detta fall har denna
kommitté icke behandlat något bcsvärsärende
eller yttrat sig i något enskilt
fall. Följaktligen är anmärkningen
på denna punkt ganska sökt, eftersom
man inte kan peka på att något sådant
fall har inträffat.

Sedan bär vi det fallet, då en statssekreterare
utsetts till ordförande i en
kommitté. Ja, vilka är det som Kungl.
Maj:t utser till ordförande i kommittéer
— det finns ju rätt många kommittéer.
Det är landshövdingar, i den mån de
liar tid och inte är upptagna av medlingsarbete
i arbetskonflikter och dylikt.
I vissa fall har de utredningsuppdrag
vid sidan om. Det är vidare generaldirektörer,
det är i några fall professorer,
och det är riksdagsmän. Men man anlitar
också tjänstemän inom departementen.
Det nu föreliggande fallet är alltså

136 Nr 20.

Lördagen den 15 maj 1954 em.

Ang. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd.

icke något säreget sådant. Om man går
igenom riksdagsberättelsen, skall man
träffa på nio fall, där statssekreterare är
ordförande i olika kommittéer, och det
har fått passera utan att konstitutionsutskottet
därom har gjort någon anmärkning.

Förvaltningspraxis inom departementen
är inte precis sådan, som det göres
gällande i reservationen. De som föredrar
ärendena inför statsrådet är expeditionschefen,
byråcheferna eller någon
kanslisekreterare. Om i något fall en
statssekreterare skulle vara föredragande,
brukar det alltid — det har jag tagit
reda på —- meddelas till statsrådet, om
statssekreteraren i annan ordning haft
att göra med ärendet, och då förordnar
man en annan föredragande inför statsrådet.
Det är, enligt vad man har sagt
mig, praxis inom departementen.

Av vad jag här anfört har framgått,
att det enligt mitt förmenande icke finns
någon som helst grund för det anmärkningsyrkande,
som jag här talat om.

Herr WEILAND (fp):

Herr talman! Jag ber att få betyga
att jag hyser stor respekt och aktning
för professor Herlitz och hans kunskaper
på hithörande och andra områden,
men jag förbehåller mig ändå rätt att
ha min egen mening rörande det som
jag i någon mån får hand om.

När det nu gäller denna sak, kan man
väl ändå bakom den skönja ett visst
hemlighetsmakeri, och sådant tycker jag
personligen aldrig om.

Vad beträffar nådeärendena, är det
väl tydligt och klart att ortsbefolkningen,
där vederbörande hör hemma, reagerar
mycket starkt. Det tycks också ha
varit fallet beträffande denna person.

I men egen hemtrakt har ortsbefolkningen
i vissa fall reagerat våldsamt när det
gällt personer från orten som burit sig
illa åt och kommit i delo med rättvisan
men sedan fått ett enligt uppfattningen
i orten alltför lindrigt straff.

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Om jag inte hörde fel,
talade herr Weiland beträffande den av
avdokaten Segerfors begärda handlingen
om hemlighetsmakeri. Till komplettering
av hans skildring ber jag endast
få påpeka, att handlingen fanns hos det
justitieråd som var dess ursprunglige
ägare, när justitieministern erhöll kännedom
om saken. Han försökte då få
handlingen tillbaka till departementet
för att pröva frågan om dess överlämnande
till advokaten Segerfors, men justitierådet
i fråga ansåg att det var hans
enskilda handling, som han inte ville
lämna ifrån sig. Därför kan det åtminstone
inte från justitieministerns sida
vara fråga om något försök till hemlighetsmakeri.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 277, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående ändrad lydelse
av 5 och 6 §§ förordningen den 2 juni
1922 (nr 260) om automobilskatt, m. m.,
såvitt propositionen hänvisats till bevillningsutskottet,
jämte i ämnet väckta motioner.

Ledighet från riksdagsgöromålen för
deltagande i sammanträde med Europarådets
rådgivande församling i Strasbourg
beviljades herr Elmgren för tiden
den 17—den 31 och herr Fahlander för
tiden den 19—den 31 innevarande månad.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 22.52.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1954. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

541458