Fredagen den 14 april (Riksdagens protokoll 1961:14)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 14

ANjDRA KAMMAREN

1961

14—19 april

Debatter m. m.

Fredagen den 14 april

Svar på frågor av:

herr Elmwall ang. besiktningen av hästar som i fredstid uttagits för

krigsmaktens behov.......................................

herr Börjesson i Falköping ang. principerna för tillsättande av ekonomiskt
ansvarsfulla befattningar vid de affärsdnvande verken
Svar på interpellationer av:

herr Grebäck ang. utformningen av vissa trafikanvisningar.......

herr Larsson i Hedenäset ang. kommunikationerna i Tornedalen..
Utgifter under riksstatens nionde huvudtitel:

Bidrag till hushållningssällskapen: Avlöningar...................

Bidrag till hushållningssällskapen: Omkostnader.................

Befrämjande av husdjursaveln m. ..................... • .......

Bidrag till byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervismngsan stalter.

...................................................

Bidrag till skogsvårdsstyrelserna: Avlöningar...................

Bidrag till skogsvårdsstyrelserna: Omkostnader..................

Vägbyggnader å skogar i enskild ägo...........................

Ersättning till domänverkets fond för utgifter vid statens skogsskolor
m. m.: Omkostnader m. .................................

Jordfonden.............................................''

Fiskerilånefonden och lån till främjande av beredning och avsattmng

av fisk m. ..................................................

Befrämjande av landsbygdens elektrifiering.......................

Byggnadsarbeten vid statens maskinprovningar...................

Stimulerande av gåvor till religiösa m. fl. ändamål..............

Det ekonomiska ansvaret för kommunal verksamhet genom särskilda

rättssubjekt.................................................

1_Andra kammarens protokoll 1961. Nr 14

Nr 14

Innehåll

Sid.

Anslag till allmänna kultur- och bildningsändamål samt kyrkliga ända mål.

....................................................... 70

Utbildning av ungdomsledare................................. 70

Bidrag till ungdomens fritidsverksamhet........................ 71

Bidrag till instruktörsverksamhet inom ungdomsorganisationer. ... 71

Bidrag till nykterhetsorganisationer m. m....................... 73

Upphävande av 31 § lagen om allmänna vägar.................... 76

Placeringen av bensinstationer................................... 77

Interpellation av herr Fälldin ang. propositionsavlämnandet........ 77

Tisdagen den 18 april

Svar på fråga av herr Nilsson i Bästekille ang. bestämmelserna om
ålfiske..................................... gj

Svar på interpellationer av:

herr Lindahl ang. Aktiebolaget Tipstjänsts omsättning.......... 82

herr Johansson i Öckerö ang. dispens från behörighetskrav för befälhavare
å vissa fartyg..................................... 00

herr Palm ang. tull- och skattefriheten på öresundsbåtarna........ 97

interpellationer av:

herr Berglund ang. avgiftsberäkningen för kombinerade järnvägs och

biltransporter............................. gg

herr Hansson i Önnarp ang. postförbindelserna på landsbygden... 100

Onsdagen den 19 april fin.

Sveriges utrikespolitik.................................... j04

Europarådet...................................... jg4

Främjande av bostadsförsörjningen m. m......................... 164

Onsdagen den 19 april em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m., tillika svar på interpellation
av herr Svanberg ang. villkoren för beviljande av egnahemslån

<Forts->..................................................... 195

Utgifter under tionde huvudtiteln:

Bidrag till företagareföreningar m. fl............................ 245

Befrämjande av hemslöjden. Bidrag till Svenska slöjdföreningen ... 255

Lots- och fyrstaten: Avlöningar............................. 256

Avsättning till fonden för idrottens främjande................. 256

Avsättning till lotterimedelsfonden....................... 260

Statens hantverks- och industrilånefond......................... 263

Interpellation av herr Johansson i Dockered ang. utformningen av
lokala hälsovårdsordningar............................. 263

Innehåll

Nr 14

Samtliga avgjorda ärenden

Sid.

Fredagen den 14 april

Jordbruksutskottets utlåtande nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts under

nionde huvudtiteln gjorda framställningar.....................

Bevillningsutskottets betänkande nr 1, ang. det promilletal, varmed

skogsvårdsavgiften för år 1961 skall utgå......................

Jordbruksutskottets utlåtande nr 6, om anslag till kapitalinvesteringar,
såvitt avser jordbruksärenden................................

— nr 7, rörande fiskerilånefonden och lån till främjande av beredning

och avsättning av fisk m. ...................................

— nr 11, rörande anslag till Befrämjande av landsbygdens elektrifiering
........................................;............

_ nr 12, ang. förekommande och hämmande av smittsamma husdjurssjukdomar,
m. ........................................

— nr 14, ang. plan för den officiella kartläggningen samt anslag till

rikets allmänna kartverk, m. ...............................

— nr 15, ang. anslag till byggnadsarbeten vid statens maskinprovningar
.....................................................

— nr 16, ang. tillägg till lagen om allmänna vägar, m.m., såvitt avser

bemyndigande för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att avyttra
fast egendom..............................................

— nr 17, ang. fortsatt stöd åt lin- och hamphanteringen, m. m......

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 13, om stimulerande av

gåvor till religiösa m. fl. ändamål.............................

— nr 14, om statlig rådgivningsverksamhet vid byggande av ungdomsgårdar
................................................

— nr 15, om utredning rörande den äldre arbetskraften.............

— nr 16, ang. fördelningen mellan i skoldistrikt ingående kommuner

av kostnader för högstadiets genomförande i enhetsskolan.......

— nr 17, ang. det ekonomiska ansvaret för kommunal verksamhet

genom särskilda rättssubjekt................................

Statsutskottets utlåtande nr 46, ang. fortsatt disposition av visst äldre
anslag (ecklesiastikdepartementet) ............................

— nr 47, om anslag till allmänna kultur- och bildningsändamål samt

kyrkliga ändamål...........................................

Första lagutskottets utlåtande nr 25, om åtgärder för att säkerställa
rätten till skadestånd.......................................

— nr 26, om åstadkommande av penningvärdesäkrade trafiklivräntor
Andra lagutskottets utlåtande nr 36, om ökning av högsta tillåtna bredd å

motorfordon...............................................

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14, ang. upphävande av 31 § lagen om

allmänna vägar............................................

.— nr 15, ang. bildande av vägsamfällighet i vissa fall.............

__ nr 16, ang. byggande av anslutningsväg vid omläggning av allmän

väg, m. ...................................................

— nr 17, ang. placeringen av bensinstationer.................... • •

— nr 18, om nya ersättningsbestämmelser vid ändring av kraftledning

i samband med vägomläggning................................

55
63

Nr 14

Innehåll

Sid.

Onsdagen den 19 april fin.

Statsutskottets utlåtande nr 3, ang. utgifter under tredje huvudtiteln
(utrikesdepartementet)...................................... 104

— nr 53, ang. främjande av bostadsförsörjningen m. m............. 164

Onsdagen den 19 april em.

Statsutskottets utlåtande nr 53, ang. främjande av bostadsförsörjningen
m. m. (Forts.).............................................. 195

— nr 10, ang. utgifter under tionde huvudtiteln (handelsdepartementet).
...................................................... 245

— nr 48, ang. anslag å kapitalbudgeten (handelsdepartementet)..... 262

— nr 49, ang. anslag till statens bakteriologiska laboratorium m. m... 263

— nr 50, ang. anslag till provinsialläkarväsendet.................. 263

— nr 51, ang. fortsatt disposition av vissa äldre anslag (inrikesdepartementet).
................................................. 263

— nr 52, ang. anslag till Svenska livräddningssällskapet............ 263

— nr 55, ang. försäljning av viss allmänna arvsfonden tillfallen fast

egendom................................................... 263

— nr 56, ang. fråga om befrielse för O. Olsson från viss ersättningsskyldighet
till statsverket................................... 263

Fredagen den 14 april 1961

Nr 14

Fredagen den 14 april

Kl. 11.00

§ 1

Justerades protokollet för den 7 innevarande
april.

§ 2

Svar på fråga ang. besiktningen av hästar
som i fredstid uttagits för krigsmaktens
behov

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet ANDERSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Elmwall har frågat
mig om jag är beredd vidtaga åtgärder
i syfte att besiktning av hästar,
som i fredstid skall uttagas för krigsmaktens
behov, må äga rum på för
jordbruket lämplig tid och icke under
skördetid eller andra arbetstoppar.

Jämlikt militära uttagningsförordningen
skall hästuttagningsmyndigheten
vid utsättande av tid och plats för
besiktning tillse att minsta möjliga olägenhet
och tidsutdräkt vållas hästägarna.
Enligt vad jag inhämtat från nämnda
myndighet bestämmes tidpunkt för
besiktning i görligaste mån med beaktande
av önskemål, som uttalats av vederbörande
kommuns uttagningsnämnd.
Jag anser mig kunna utgå från att uttagningsnämnderna,
vilkas ledamöter
skall äga ingående kännedom om kommunens
hästbestånd, vet vilken tidpunkt
som är minst oläglig för hästägarna.
— Då uttagningsnämnderna således
har möjlighet att påverka tidpunkten
för besiktningen och då den enligt
uppgift från hästuttagningsmyndigheten
bestämmes så att normal skördetid
undvikes, anser jag behov av åtgärder

i det av herr Elmwall angivna syftet
inte föreligga.

Med detta, herr talman, anser jag mig
ha besvarat herr Elmwalls fråga.

Vidare anförde

Herr ELMWALL (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
för svaret på min fråga.
Statsrådet synes ha den uppfattningen
att hästdetaljen planerar dessa besiktningar
i samråd med hästuttagningsnämnderna,
vilket således innebure att
de skulle ske på för jordbruket lämpliga
tidpunkter. Det tycks emellertid inte
vara på det sättet. Det har man fått
erfara genom reaktionen från hästägarna
t. ex. förra sommaren, då besiktningar
utfördes mitt under den brådaste
höbärgningstiden och då uttagningsnämnderna
inte hade fått medverka
vid bestämmandet av tidpunkten.

Jordbruket hade det särskilt besvärligt
förra året genom det ständiga regnandet.
Inträffar det att det är vackert
väder en sådan där besiktningsdag uppstår
naturligtvis irritation och besvärligheter.
Det medför mycket större kostnader
än om hästägarna bara går miste
om normal arbetsförtjänst. De fick nu
förra sommaren faktiskt eftersätta höbärgningen
och förlorade på det sättet
ytterligare pengar. Detta menar jag är
onödigt. Man behöver nog inte lägga
besiktningarna just vid sådana arbetstoppar
eller under tidpunkter, då man
kan förutsätta att skörd är aktuell.

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 14

Fredagen den 14 april 1961

§ 3

Svar på fråga ang. principerna för tillsättande
av ekonomiskt ansvarsfulla befattningar
vid de affärsdrivande verken

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, som
yttrade:

Herr talman! Herr Börjesson i Falköping
har frågat mig vilka principer
som tillämpas inom postverket och andra
affärsdrivande verk vid besättande
av befattningar, som medför stort ekonomiskt
ansvar och handhavande av
omfattande penningbelopp.

Till svar får jag medela följande.

Beträffande postverket kan jag erinra
om att kassagöromål med åtföljande
ekonomiskt ansvar förekommer vid
landets cirka 4 000 postanstalter i varierande
grad, beroende på det betjänade
områdets struktur. Vid tjänsteställen
med mera utvecklad kassarörelse
och organisation utgöres den fasta
kassörspersonalen av två med hänsyn
till arbetsuppgifterna olika utbildade
kategorier, nämligen postexpeditörer
och expeditionskassörer. I båda fallen
är det till övervägande del fråga om
kvinnlig personal. Postexpeditörerna
utväljes bland sökande inom och utanför
postverket med skolutbildning på
lägst realexamensnivå. De som antages
får genomgå centralt anordnad, teoretisk
och praktisk fackutbildning under
15 månader. Expeditionskassörerna rekryteras
med befattningshavare i postverket,
som efter flerårig tjänstgöring
på kontorsbiträdes-, kanslibiträdes- eller
andra befattningar genomgått regionalt
anordnad, teoretisk och praktisk
fackutbildning under en tidsperiod av
omkring 7 månader.

Den postexpeditörs- och expeditionskassörsutbildade
personalen är
emellertid inte tillräcklig för att tillgodose
behovet av vikariats- och förstärkningspersonal
i den mera krävande kassatjänsten.
Detta tillgodoses f. n. huvudsakligen
genom att personal med lägre

kvalifikationer insättes, i första hand
genom att postexpeditörsgöromål utföres
av expeditionskassörer och genom
att som vikarier för dessa anlitas biträdespersonal,
som fyller vissa bestämda
krav på övnings- och prövningstid
samt minimiålder. F. n. råder emellertid
på vissa orter, särskilt i Stockholmsområdet,
hrist på framför allt
postexpeditörsutbildad personal beroende
på rekryteringssvårigheter. Bland
de åtgärder som vidtagits för att täcka
bristen på kassörer kan nämnas, att den
årliga utbildningen av postexpeditörer
fr. o. m. år 1961 ökats från 200 till 300.

Även inom övriga affärsverk söker
man till de med ekonomiskt ansvar förenade
tjänsterna i möjligaste mån få
personer, som har goda insikter i kassagöromål
och är kända för pålitlighet
och oförvitlighet bl. a. i ekonomiska
sammanhang. Till kassörstjänster
kommer som regel endast i fråga personer
som har en relativt lång tjänstetid
bakom sig. Härtill kommer att flertalet
vakanta tjänster regelmässigt kungöres
till ansökan lediga, vilket bör bidraga
till att dessa tjänster får lämpliga
innehavare.

Därmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat herr Börjessons fråga.

Vidare anförde:

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):
Herr talman! Jag ber att till kommunikationsminister
Skoglund få framföra
ett tack för det utförliga svaret på
min enkla fråga. Vad som föranlett min
fråga är en händelse som för kort tid
sedan inträffade vid en postanstalt i
landet. En ung postflicka tjänstgjorde
som extra posthiträde — i lägre tjänsteställning
än aspirant — och anförtroddes
handhavandet av betydande belopp.
Hon hade därmed också ensam
nycklarna tilll postanstaltens kassavalv.
Dessa lämnade hon till några pojkbekanta,
och vi känner alla resultatet: det
utvecklades till en riksbekant postkupp.

Jag anser det inte försvarbart att placera
en icke kvalificerad person på en

Nr 14

Fredagen den 14 april 1961

för tillsättande av ekonomiskt ansvarsfulla befatt -

Svar på fråga ang. principerna

ningar vid de affärsdrivande verken

så ansvarsfull post som denna flicka
erhöll. Det måste råda stor brist på utbildad
personal när något dylikt kan
tillåtas. Om så är fallet anser jag att
åtgärder bör vidtas för att förhindra
en upprepning av vad som ägt rum.
Skulle man inte kunna tänka sig att en
utväg vore att förse två funktionärer
med var sin nyckel, så att de inte ensamma
skulle ha möjlighet att öppna
kassavalvet?

Efter vad jag inhämtat är det en regelbunden
företeelse att unga flickor
får hand om kassorna. Det måste enligt
vad jag förstår vara fel att ge dessa
unga en så ansvarsfull uppgift som
att handha betydande penningbelopp.
Kommunikationsministerns svar på min
fråga styrker mig i min uppfattning
att allt inte är som det bör vara när
det gäller personaltillsättningen inom
postverket. Jag har fått uppgifter, som
jag har kontrollerat, om antalet fast
anställda i postbanken. Den 31/7 var
antalet ca 3 748 och den 31/12 hade det
gått upp till ca 4 200. Under 1960 slutade
inte mindre än 991. Det är en
ganska hög avgång. Statsrådet påpekar
nu att det gäller att få tillräckligt med
personal för att besätta tjänsterna inom
postverket.

Herr statsråd! Jag hoppas att den händelse
som inträffat på den postanstalt
jag här tänkt på inte kommer att upprepas.
Det synes inte som om man vid
besättandet av befattningar inom postverket
och andra affärsdrivande verk
lagt så stor vikt som önskvärt vore vid
det ansvar som följer med handhavandet
av stora penningbelopp. Jag hoppas,
herr statsråd, att förhållandena skall
förbättras i det stycket.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Det exempel från postsparbanken
som herr Börjesson i halköping
anförde måste givetvis avse
postgirot. Postsparbankens medel går

ju direkt in i postens kassor. Men det
stora antalet avgångna som herr Börjesson
nämnde måste röra postgirot,
och där har man inte med pengar att
göra utan bara med siffror.

Det var emellertid inte närmast för
att säga detta som jag begärde ordet,
utan det var för att komplettera vad
jag nyss sade i interpellationssvaret.
Posten är på väg att undersöka möjligheterna
att få fram noggrannare och
mera bestämda regler för antagandet av
personal. Jag är lika angelägen som
herr Börjesson om att de som anställs
i de affärsdrivande verken har en god
utbildning. Men vi skall å andra sidan
vara medvetna om de svårigheter man
i varje fall nu har att förvärva folk med
tillräckligt god utbildning till dessa
verk.

Det är inte heller bara fråga om att
personalen skall ha en god utbildning,
utan en annan omständighet är lika
betydelsefull, nämligen att vederbörande
har de personliga kvalifikationer,
den ambition och den ansvarskänsla
som krävs för att fullgöra ett uppdrag
på ett riktigt sätt. Sådant kan man inte
skaffa sig genom studier, utan det
är många gånger en konstitutionellt
betingad sak.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! De siffror jag här nämnde
om gällde postbanken, och av de
991, som slutade sina anställningar, var
det 678 som tjänstgjorde på postgirot.
Dessa uppgifter har jag erhållit från,
enligt vad det anses, sakkunnigt håll.

Sedan vill jag också, när vi nu talar
om förhållandena inom postverket,
framhålla, att jag är lika väl medveten
som statsrådet Skoglund om att det
främst är den personliga dugligheten,
som bör vara utslagsgivande när det
gäller att tillsätta befattningshavare.
Men man har, efter vad som har skett,
en känsla av att förhållandena inte är
sådana som de bör vara.

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 14

Fredagen den 14 april 1961

§ 4

Svar på interpellation ang. utformningen
av vissa trafikanvisningar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, som
yttrade:

Herr talman! Herr Grebäck har frågat
mig, om jag uppmärksammat de
olägenheter, som är förbundna med
användningen av sådana små trafiktavlor,
som anbringas på husväggarna,
och om jag avser att medverka till att
lämpligare anvisningar för trafiken
kommer till stånd. Med anledning härav
får jag meddela följande.

Före tillkomsten av nu gällande vägmärkeskungörelse
av år 1951 behövde
parkeringsförbud som gällde inom ett
större område i stad eller samhälle
inte alls markeras med vägmärken. Det
var emellertid brukligt, att förbudet utmärktes
med tavlor i områdets yttergränser.

Gällande vägmärkeskungörelse är
grundad på uppfattningen, att förbud
mot stannande eller mot parkering eller
annan uppställning på gata bör utmärkas
vid varje kvarter längs gatan. Vid
kungörelsens tillkomst framhölls emellertid
att stoppförbuden och parkeringsförbuden
kunde ge upphov till en skog
av märken, som skulle bli hindersam för
trafiken och störande ur estetisk synpunkt.
Med anledning härav upptogs i
kungörelsen föreskrifter om s. k. miniatyrmärken,
avsedda att fästas på husväggarna
vid gatukors.

De svenska bestämmelserna om miniatyrmärken
överensstämmer vad angår
märkenas storlek med de internationella
regler, som finns upptagna i det
år 1949 i Geneve undertecknade protokollet
rörande vägmärken och som biträtts
av bl. a. Sverige. Beträffande märkenas
placering råder däremot vissa
skillnader mellan de internationella reglerna
och de svenska bestämmelserna.

I Genéveprotokollet är föreskrivet, att
märke skall vara vänt mot körrikt -

ningen. Enligt vägmärkeskungörelsen
gäller att märke skall anbringas vinkelrätt
mot eller parallellt med körriktningen.

Tillkomsten av reglerna i 1951 års
vägmärkeskungörelse innebar ett betydande
framsteg. Jag är emellertid väl
medveten om att även det nuvarande
systemet för utmärkande av stoppförbud
och parkeringsförbud ger utrymme
för erinringar. Särskilt i fråga om stoppförbuden
vore det önskvärt, om utmärkning
kunde ske på ett tydligare sätt än
som nu i allmänhet tillämpas. Att konsekvent
utmärka alla parkerings- och
stoppförbud med märken av normalstorlek
är emellertid knappast lämpligt
eller ens möjligt. Sannolikt måste lösningen
sökas i en kompromiss. Enligt
vad jag erfarit håller man i Stockholm
på att gå över till att utmärka stoppförbud
med märken av den större typen,
medan man däremot bibehåller
miniatyrmärkena för parkeringsförbud.
En annan lösning, som kan övervägas,
är att man söker göra miniatyrmärkena
bättre synliga genom att icke placera
dem parallellt med husväggen utan anbringa
dem vinkelrätt mot denna.

Hithörande frågor kommer att bli
föremål för närmare överväganden i anslutning
till de förslag till ändringar
i vägtrafikförordningen och beträffande
ny vägmärkeskungörelse, som vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen nyligen
framlagt.

Herr talman! Med det anförda anser
jag mig ha besvarat herr Grebäcks interpellation.

Vidare anförde

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
för svaret på min
interpellation.

Jag har tolkat kommunikationsministerns
svar så — och jag hoppas att det
är riktigt uppfattat — att han är ense
med mig om att det nuvarande systemet
för utmärkande av stoppförbud

Nr 14

Fredagen den 14 april 1961

Svar på interpellation ang.

och parkeringsförbud inte fungerar tillfredsställande.
Man får väl ändå utgå
ifrån att de myndigheter, som har ansvaret
på detta område, inte av omtanke
om sin egen kommuns affärer
medvetet låter utmärkningen av parkerings-
och stoppförbud bli så otydlig,
att den endast med yttersta ansträngning
kan uppfattas. Man kan i det sammanhanget
bli litet fundersam, då man
ser statistiken över beivrade parkeringsförseelser
i Stockholm under de
senaste tio åren. Jag skall här nöja mig
med att nämna några siffror, som visar
utvecklingen.

År 1951 uppgick antalet beivrade parkeringsförseelser
till 15 839. 1955 hade
de stigit till 32 648 och 1959 var de uppe
i ett antal av 102 645.

Antar man att en felparkering betingar
ett så pass moderat bötesbelopp
som 30 kronor, blir det ändå en extrabeskattning
av bilisterna på bortåt 4
miljoner kronor bara i kungliga huvudstaden
under ett år. Jag är övertygad
om att av dessa bilister var det ett stort
antal landsortsbor och turister som
drabbades av denna opåräknade extra
utgift — kanske vid sitt första besök i
Stockholm. Många råkar ut för denna
olycka inte på grund av trots mot gällande
förbud utan därför att utmärkningen
är så knapphändigt utförd och
parkeringsskyltarna så små och obetydliga
samt illa placerade, att de helt enkelt
inte har observerat dem.

Det iir inte bara här i Stockholm som
parkeringssystemet hittills varit skandalöst
dåligt ordnat, utan det gäller nog
för de flesta av våra städer och tätorter.

Det är därför med tillfredsställelse
man kan konstatera, att myndigheterna
under de allra senaste dagarna äntligen
bestämt sig för att på ett tydligare
och bättre sätt, med tillhjälp av märken
av större typ, göra klart för bilisterna
här i Stockholm vad dessa har
alt rätta sig efter. Sedan får man hoppas,
att äveu landsorten följer exemplet.

Jag är övertygad om att jag har alla

kommunikationerna i Tornedalen

landets bilister bakom mig då jag uttalar
ett tack till kommunikationsministern
för hans försäkran om att hithörande
frågor kommer att bli föremål för
närmare överväganden — positiva sådana
får man väl då anta — i anslutning
till de förslag till ändringar i vägtrafikförordningen
och beträffande ny
vägmärkeskungörelse, som väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen nyligen har
framlagt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. kommunikationerna
i Tornedalen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, som
yttrade:

Herr talman! I en interpellation har
herr Larsson i Hedenäset frågat mig
om jag är villig medverka till ett återställande
av kommunikationerna i Tornedalen
så att den senaste tidens försämringar
av desamma blir undanröjda.

Med anledning härav får jag meddela
följande.

Herr Larsson berör i sin interpellation
de trafikindragningar som under
senare tid ägt rum på dels järnvägslinjen
övertorneå—Karungi och dels
postverkets diligenslinje Karesuando—
Muodoslompolo.

Vid vintertidtabellens ikraftträdande
den 1 september 1960 indrogs under
vardagarna på linjen övertorneå—Karungi
två persontåg, nämligen tågen
1113 och 1118. Tåg 1113 med avgång
strax efter kl. 22 från Karungi var enligt
interpellanten nödvändigt för att bereda
befolkningen i övertorneå möjlighet till
dagsbesök i Boden och Luleå. Tåg 1118
med avgångstid från övertorneå vid
17-tiden behövdes som hemreseförbindelse
för ett 20-tal personer vilka arbe -

10 Nr !4 Fredagen den 14 april 1961

Svar på interpellation ang. kommunikationerna i Tornedalen

tar i övertorneå och som är bosatta utefter
järnvägen mot Karungi.

De tågindragningar varom här är fråga
föranleddes av vissa av SJ företagna
lönsamhetsundersökningar, varav framgick
att samtliga persontåg på linjen
Övertorneå—Karungi var olönsamma.
De mest olönsamma var tågen 1113 och
1118 samt tåg 1114 med avgångstid från
övertorneå kl. 19.30. Resanderäkningar
under 1959 och 1960 visade ett genomsnittligt
resandeantal av endast mellan
fem och tio personer per tåg.

Indragningarna föregicks av överläggningar
mellan SJ samt Tornedalskommunernas
förbund och övertorneå
trafikutskott. De båda lokala organen
ville därvid icke direkt motsätta sig
eu indragning av tåg 1113 och ettdera
av tågen 1118 och 1114. SJ valde då att
indraga tågen 1113 och 1118, då detta
ansågs bäst motsvara de uttalanden som
gjorts vid förhandlingarna med de
nämnda trafikantorganen. Tåg 1114 ansågs
dessutom böra bibehållas av det
skälet, att detta tåg har anslutningar
i Karungi till Boden och Luleå, vilket
icke var fallet med tåg 1118.

Från trafikanterna har emellertid sedermera
framförts protester mot denna
lösning i fråga om tågen 1114 och 1118,
och vid ett trafikantmöte i Övertorneå
i december 1960 förklarades, att om endast
ett av de båda tågen kunde anordnas,
borde det avgå från Övertorneå omkring
kl. 17. För att efterkomma detta
önskemål avser SJ att fr. o. m. tidtabellsskiftet
den 28 maj i vår låta dagligen
framföra tåg 1118 på sträckan
Övertorneå—Karungi med avgång kl.
17. Samtidigt görs den ändringen, att
tåg 1114 kommer att framföras endast
på söndagar.

Vad gäller den av interpellanten angivna
försämringen i förbindelserna
med Boden och Luleå sedan tåg 1113
indragits, kan framhållas, att man under
vardagar har förbindelser till dessa
städer från övertorneå med tåg 1116
och kan återresa med tåg 1111. Dessa

tågförbindelser ger tillfälle till vistelse
i Luleå mellan kl. 11 och kl. 14 och i
Boden mellan kl. 09.30 och kl. 15.

Vad beträffar diligenslinjen Karesuando—Muodoslompolo
upprätthöll postverket
under större delen av 1950-talet
fyra turer i veckan på denna linje. Då
trafikbortfallet så småningom blev allt
mer markant, övervägde postverket en
begränsning av turantalet. Efter kontakter
med vederbörande kommunala
myndigheter erhöll verket emellertid
vissa skolskjutsar för läsåret 1958—
1959, vilket var anledningen till det
ökade antalet turer under denna tid.
\åren 1959 kom det till postverkets
kännedom att skolstyrelsen i Karesuando
kommun övervägde att låta enskild
person ombesörja skolskjutsarna.
Postverket meddelade då kommunen att
— om skolskjutsarna icke framdeles
kunde förbehållas postverket som stöd
för den reguljära trafikens upprätthållande
i obeskuret skick — verket ansåg
sig nödsakat att minska turantalet på
linjen till tre dubbelturer i veckan.
Kommunen överlät likväl skolskjutsarna
till annan entreprenör.

Den väsentligaste och för Karesuando
viktigaste bussförbindelsen upprätthålls
av en enskild företagare på sträckan

Karesuando—övre Soppero—Vittangi_•

Kiruna. Linjen är avsedd för såväl person-
som godstrafik och trafikeras dagligen.
Kiruna är centralort för Karesuando
och över Kiruna går nästan all
person- och godstrafik.

Postverkets diligenslinje på den 81
km långa sträckan Karesuando—Kuttainen—Muodoslompolo
får däremot anses
vara av i huvudsak lokal karaktär. Den
utmed linjen bofasta befolkningen är
fåtalig och bebyggelsen är mycket gles.
Besandefrekvensen på linjen är blygsam
och utgjorde i januari 1961 i medeltal
2,6 personer per tur. Resandeantalet
per körd km var under samma tid så
lågt som 0,06, vilket visar att bussen
långa vägsträckor — ibland hela turen
— framföres tom och att trafiken har

Fredagen den 14 april 19G1

Nr 14

Svar på interpellation ang. kommunikationerna i Tornedalen

lokal karaktär. Även godsmängden är
ringa eller 3,7 kg per körd km. Trots
att trafikunderlaget således är synnerligen
svagt, upprätthåller postverket tre
dubbelturer i veckan på hela linjen.
Därutöver fullgör verket emellertid ytterligare
en dubbeltur och tre enkelturer
i veckan på den 21 km långa delsträckan
Karesuando—Kuttaincn. Härigenom
har Kuttaincn, som är den största
byn utmed linjen, fått behålla förbindelserna
med sitt kommuncentrum
Karesuando i obeskuret skick.

Det trafikbortfall som orsakats av
bl. a. den snabbt ökande privatbilismen
bär sedan ett antal år föranlett fortlöpande
rationaliseringsåtgärder även för
postdiligenstrafiken i Tornedalsområdet.
Beskärningarna av trafiken har
dock kunnat begränsas till viss minskning
i turantalet. I likhet med vad som
gäller i fråga om de tidigare nämnda
tågindragningarna har postverkets trafikförändringar
genomförts efter samråd
med berörda lokala myndigheter
och andra organ.

Avslutningsvis vill jag nämna att postverket
nyligen kontaktat de kommunala
myndigheterna i bl. a. Karesuando
och Pajala rörande postdiligenstrafikens
utformning från nästa tidtabellsskifte.
Huruvida de överläggningar, som
därmed inletts, kan medföra sådan samverkan
i fråga om skolskjutsarna att
förutsättningar skapas för utökning av
de allmänna bussförbindelserna i det
aktuella området kan för närvarande
icke bedömas.

Med hänsyn till vad jag anfört är några
åtgärder från min sida av den art,
som interpellanten ifrågasatt, inte aktuella.

Herr talman! Härmed anser jag mig
ha besvarat herr Larssons i Hedenäset
interpellation.

Vidare anförde:

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Jag framför till statsrå -

det och chefen för kommunikationsdepartementet
ett tack för svaret på min
interpellation. Jag tillåter mig dessutom
att anföra några kommentarer och erinringar
i anledning av interpellationssvaret.

Låt mig först säga, att när i interpellationen
omnämnts försämringar i trafikförbindelserna
övertorneå—Karungi
och Karesuando—Muodoslompolo, har
det inneburit anförande av exempel.
Jag diskuterar allt fortfarande de fallen,
men det är endast exempel. I princip
måste de även gälla förbindelserna
för dem som bor i Tärendö och Korpilombolo.
Även de måste vara intresserade
av att inte få försämrade förbindelser.

I interpellationssvaret konstateras att
järnvägsförbindelsen övertorneå—Karungi
icke är lönsam. Jag vill säga att
för mig är det ingalunda överraskande
att få höra detta konstaterande. Det är
någonting som är allmänt bekant. Men
samtidigt måste det också slås fast, att
en av SJ:s mest lönsamma järnvägar
är bansträckan Riksgränsen—Luleå,
malmbanan. De vinster som SJ där erhåller
bör väl inte a priori användas
för täckande av de förluster som uppstår
i Stockholms förorter. Tvärtom
bör de väl i första hand användas för
att upprätthålla kommunikationerna i
Tornedalen. Tornedalens befolkning
svarar också för en betydande del av
det underlag, som reellt ligger bakom
malmbanans vinst.

Indragningarna föregicks av överläggningar
mellan SJ och Tornedalskommunernas
förbund, anför departementschefen.
Det är riktigt att sådana
överläggningar har skett. Låt mig läsa
upp ett avsnitt ur ett protokoll fört vid
dessa överläggningar den 12 februari
1960, där ett avsnitt av § 3 lyder: »Trafikutskottet
beslöt enhälligt vädja till
järnvägsmyndiglieterna att innan detta
tåg indrages ytterligare övervägningar
göres att bibehålla tåget.»

Sedan har anförts i interpellations -

Nr 14

Fredagen den 14 april 1961
ang. kommunikationerna i Tornedalen

Svar på interpellation

svaret, att de som bor utefter bansträckan
Karungi—Övertorneå ju i alla fall
har möjlighet att med anlitande av de
tågförbindelser, som nu finns, få en tid
mellan kl. 11 och kl. 14 för förrättningar
i Luleå. Emellertid kan den som
har utnyttjat dessa förbindelser konstatera,
att ibland inträffar tågförseningar,
men, oavsett sådana, är det ju
en tid som till rätt väsentlig del utgör
lunchtid. Det är för den som söker sig
till Luleå för att kontakta länsstyrelsen,
länsskolnämnden, länsvägnämnden
eller länsbostadsnämnden föga tillfredsställande
att endast få konstatera, att
herrarna gått till lunch. Det finns följaktligen
ett behov av resemöjligheter
senare.

Vad sedan beträffar förbindelserna
till Karesuando måste jag rent allmänt
få säga, att jag har hört resonemanget
om att orsaken till att karesuandoborna
skall åsamkas försämrade kommunikationer
med omvärlden skulle vara
det sätt, på vilket kommunen ordnat
med sina skolskjutsar. Om det förlåtes
mig, vill jag säga, att jag tycker det är
grönköpingsmässigt att använda sådana
argumenteringar. Förbindelserna till
Karesuando lär näppeligen kunna bli
ekonomiskt lönsamma. Ingen har väl
väntat sig detta. Oavsett hur det ordnas
med skolskjutsar måste det vara
angeläget med reguljära och tillfredsställande
förbindelser med omgivningen.

Till sist säges i interpellationssvaret:
»Med hänsyn till vad jag anfört är några
åtgärder från min sida av den art,
som interpellanten ifrågasatt, inte aktuella.
» Vilka åtgärder har då interpellanten
ifrågasatt? Jo, interpellanten har
ifrågasatt att de försämringar i kommunikationerna,
som bygdens befolkning
fått under senare tid, skall neutraliseras,
d. v. s. att i varje fall de tidigare
kommunikationsmöjligheterna skall finnas
kvar.

Det synes mig vara anledning att i
detta sammanhang läsa upp ett avsnitt

av Tornedalsutredningens betänkande.
Det heter där på sid. 121: »Såväl järnvägen
Karungi—Övertorneå som billinjen
Övertorneå—Pajala spelar en utomordentligt
stor roll för befolkning och
näringsliv inom Tornedalen. Från kommunerna
inom det av dessa trafikleder
berörda området har med skärpa framhållits
att varje försämring av transportservicen
kan väntas få allvarliga
konsekvenser för bygden. Länsstyrelsens
nedan givna motivering för en
ytterligare utvidgning av den nuvarande
förmånliga transportservicen inom
Torne älvs dalgång upp till Pajala gäller
i allra högsta grad även som motiv
för att ingen försämring bör ske i nuvarande
transportförhållanden.»

Här har en försämring skett i fråga
om kommunikationsmöjligheterna. Jag
beklagar om det förhållandet inte är
aktuellt i kommunikationsdepartementet.
För dem som bor i den aktuella
bygden, för dem som vet att det på den
finska sidan görs betydande investeringar
för att åstadkomma bättre kommunikationsmöjligheter
åt befolkningen
på den östra sidan av Torneälven, för
dem som kan se allt detta är frågan
aktuell. Jag hoppas, herr statsråd, att
den skall bli det även i kommunikationsdepartementet.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag tänkte bara ta upp
en sak i det anförande som herr Larsson
i Hedenäset har hållit, men för
att det inte skall uppstå något missförstånd
kanske jag ändå i anslutning till
det sista som herr Larsson sade skall
understryka att jag nog i mitt handhavande
av uppgifterna inom kommunikationsdepartementet
har sökt att sörja
för att kommunikationsmöjligheterna
på landsbygden kan bibehållas och till
och med delvis utvecklas.

Herr Larsson roade sig med att beteckna
vad jag yttrade om skolskjutsarnas
betydelse såsom ett argument

Nr 14

Fredagen den 14 april 1961

Svar på interpellation ang.

hämtat från Grönköping. Jag föreställer
mig att när herr Larsson sätter sig ned
och tittar litet i protokollet skall han
strax upptäcka att detta var rätt mycket
sagt.

Herr Larsson citerade Tornedalsutredningen.
Jag skall också läsa ur Skriften,
nämligen ur trafikutredningens nyligen
avgivna yttrande om stöd för busstrafiken.
Det är så färskt att det har
föranlett en proposition, som för inte
länge sedan har lämnats på herr Larssons
bänk. Där står under rubriken
»Företrädesrätt till skolbarnstransporter»
följande — det är bäst att lyssna
och begrunda: »Den naturliga tendensen
hos skoldistrikten att medverka till
att trafiktillstånd för utförande av skolbarnstransporter
lämnas den, som erbjuder
sig att utföra dem till lägsta
kostnad för skoldistriktet, sammanfaller
icke alltid med önskemålet om en
transportförsörjning till lägsta samhällsekonomiska
kostnad i de fall, då
transporterna inom ramen för redan
tillgänglig buss- och personalkapacitet
kan på tillfredsställande sätt utföras
av bussföretag, som bedriver linjetrafik
på den ifrågavarande transportsträckan.
Den förstärkning av trafikunderlaget,
som i dylika fall kan tillföras
bussföretaget, synes därför under förutsättning
att av företaget offererat pris
kan anses såsom fullt skäligt lämpligen
böra förbehållas detsamma. Möjligheterna
att fortsättningsvis tillgodose bygdens
behov av linjetrafik med buss skulle
härigenom otvivelaktigt förbättras.
Utredningen föreslår därför, att Kungl.
Maj :t måtte anmoda de trafiktillståndsgivande
myndigheterna att vid sin tillståndsgivning
på detta område beakta
vad utredningen anfört.»

Vad jag framhöll i mitt interpellationssvar
var bara att om man här hade
låtit bussföretagen ombesörja även
skolbarnstransporterna hade det blivit
ett bättre trafikunderlag, och det ekonomiska
utfallet hade inte blivit så
dåligt som nu, när skolbarnstranspor -

kommunikationerna i Tornedalen

terna faller bort. Är verkligen ett sådant
argument av grönköpingsmässig
karaktär? Jag vågar faktiskt tro att herr
Larsson är alldeles ensam i landet om
den uppfattningen.

Jag tror att det är nödvändigt att
man när man skall diskutera dessa frågor
ute i kommunerna beaktar även
dessa aspekter och tar allvarligt på saken
i stället för att försöka raljera bort
det hela, som herr Larsson i Hedenäset
gjorde.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Herr statsrådet har naturligt
en icke oväsentlig möjlighet att
argumentera. Jag vill emellertid framhålla
att jag när det gäller Karesuando
har sagt att det där var fråga om kommunikationer,
för vilka samhället och
staten har ett högst betydande ansvar,
och att detta ansvar finns oavsett om
trafiken är ordnad i samband med skolskjutsar
eller icke. Jag vore intresserad
av att få reda på om statsrådet icke
erkänner att staten och samhället har
ett ansvar därvidlag.

I slutet av interpellationssvaret yttrade
statsrådet, att frågan om ett återställande
av de tidigare kommunikationsmöjligheterna
icke var aktuell. Jag
finner det vara väsentligt att de återställs.
Jag anser detta vara en aktuell
fråga.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Ilerr talman! Herr Larsson i Hedenäset
gör en något fri översättning av
avslutningsstycket i mitt interpellationssvar.
Jag ber herr Larsson läsa
näst sista stycket och sedan begrunda
innehållet i de två sista raderna, där
det står: »Med hänsyn till var jag anfört
är några åtgärder från min sida
av den art, som interpellanten ifrågasatt,
inte aktuella.»

Om vi nu, herr Larsson, skall ta upp
ett samhällspolitiskt resonemang om
var ansvaret ligger, bör vi ändå kunna

Nr 14

Fredagen den 14 april 1961

Svar på interpellation ang. kommunikationerna i Tornedalen

vara överens om att det inte bara ligger
hos staten utan också hos kommunerna.
Som herr Larsson säger är det
ju kommunen och dess invånare som
har blivit lidande av utvecklingen på
detta område. Har man då inte anledning
att påräkna ett spontant intresse
från kommunens sida att medverka i
dessa resonemang?

Jag har varit med om en rad nedläggningar
av järnvägar under år
1960. Dessa har föregåtts av många och
långa överläggningar inför länsstyrelserna
med representanter för kommunalmän,
företagare, skolfolk och andra,
som har varit berörda av förslaget om
en järnvägsindragning. Förhandlingarna
med kommunalmännen har gått
utomordentligt väl i lås. Dessa har
nämligen en erfarenhet från sitt eget
område, vilken är en verklig tillgång
i förhandlingssammanhang. De vet vilka
problem de möter i sin egen kommun,
och därför förstår de vilka svårigheter
som samhället i stort, d. v. s.
staten, kan råka in i när det gäller att
driva företag — i detta fall trafikföretag
— som inte är lönsamma. Jag har
haft mycket att göra med kommunalmän
och har därför inte varit överraskad
över den positiva inställning, som
dessa har haft vid våra diskussioner,
och över deras positiva medverkan till
åstadkommandet av en hygglig kompromiss.
För detta är de värda allt erkännande.
Därför tycker jag att herr
Larsson försöker att liksom mäta representanterna
från sin egen kommun
ur det stora sammanhanget och ställa
dem i en klass för sig. Jag tror inte att
de är sådana. Jag tror att herr Larsson
beskrivit dem alldeles felaktigt.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Herr statsrådet sade att
ansvaret även ligger hos kommunerna
och kommunalmännen. Det kan nog
vara kontroversiellt hur kommunalmännen
ser på detta problem. Jag tror inte
jag skall försöka hävda min bedöm -

ning gentemot statsrådets auktoritet.
Jag tillåter mig ändock åter citera ett
stycke ur Tornedalsutredningen, bakom
vilket står länsstyrelsen i Norrbottens
län. Det lyder: »Från kommunerna
inom det av dessa trafikleder berörda
området har med skärpa framhållits att
varje försämring av transportservicen
kan väntas få allvarliga konsekvenser
för bygden.»

Kommunerna har ett medansvar, och
länsstyrelsen har här formulerat kommunernas
uppfattning.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Föredrogos var för sig följande
Kungl. Maj :ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionen nr
116, angående vissa organisationsfrågor
inom skolväsendet m. m.;

till bevillningsutskottet propositionen
nr 135, med förslag till förordning
om ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen
den 26 maj 1954 (nr 521);
samt

till behandling av lagutskott propositionerna: nr

137, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 41 § sjömanslagen, och
nr 139, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 30 juni
1947 (nr 288) om uppsikt å jordbruk.

§ 7

Föredrogos var för sig och hänvisades
till konstitutionsutskottet de å bordet
vilande motionerna nr 760 och 761.

§ 8

Utgifter under riksstatens nionde
huvudtitel

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln gjorda framställningar jämte
i ämnet väckta motioner.

Fredagen den 14 april 1961

Nr 14

Bidrag till hushållningssällskapen: Avlöningar

Punkterna 1—12

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 13

Bidrag till hushållningssällskapen:

Avlöningar

Under punkten 13 (s. 22—28) hade
Kungl. Maj :t bland annat föreslagit, att
anslagsanvisningen skulle ökas med
1 144 200 kr. för att täcka automatiska
kostnadsstegringar. Efter att ha erinrat
om principbeslutet vid föregående års
riksdag om sammanslagning av de två
hushållningssällskapen i Kalmar län
samt redogjort för en av en särskilt
tillkallad sakkunnig ingiven skrivelse
i ämnet hade Kungl. Maj:t förordat, att
sammanslagningen skulle komma till
stånd per den 1 januari 1962. Samtidigt
hade föreslagits att de skulder gentemot
statsverket, som de båda hushållningssällskapen
hade, fr. o. m. nämnda tidpunkt
skulle överföras på det nya för
länet gemensamma sällskapet. — Under
punkten hade härutöver föreslagits att
gemensam personalförteckning, innefattande
de tjänster, som funnes upptagna
å de nuvarande, för varje hushållningssällskapsområde
särskilt preciserade
förteckningarna, skulle fastställas
för hushållningssällskapen från
och med verksamhetsåret 1962. Det
åsyftades att lantbruksstyrelsen under
sistnämnda år skulle bibehålla fördelningen
av tjänster på de olika länen i
huvudsak på sätt nu gällde. Per den 1
juli 1961 avsåges dock en till Värmlands
län nu hänförlig personalförtecknad
tjänst som fiskerikonsulent i Ao
15 överföras till Göteborgs och Bohus
län.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade motioner,
nämligen

a) II: 72 av herrar Hamrin i Kalmar
och Börjesson i Glömminge; samt

b) 1:530 av herr Pettersson, Harald,

likalydande med II: 628 av herr Wahrcndorff,
i vilka motioner hemställts,
att riksdagen med uttalande att ställningstagandet
till frågan om fiskerikonsulentbefattningarna
inom Vänernområdet
och Göteborgs och Bohus län måtte
tills vidare anstå måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om ytterligare
prövning av nämnda fråga.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionen II: 72, såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
sådana ändringar beträffande personalförteckningarna
för hushållningssällskapen
som angivits i utskottets utlåtande,

b) fastställa i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för hushållningssällskapen,
att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1961/62,

c) till Bidrag till hushållningssällskapen:
Avlöningar för budgetåret 1961/62
anvisa ett förslagsanslag av 8 833 000
kronor;

II. att motionerna 1:530 och 11:628
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Jonasson, vilken ansett att utskottet under
II) bort hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna I: 530
och 11:628 i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om ytterligare prövning av frågan
om fiskerikonsulentbefattningarna
inom Vänernområdet samt Göteborgs
och Bohus län i enlighet med vad reservanten
anfört.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

WAHRENDORFF (ep):

Herr talman! Det är nu andra året i
följd som frågan om en ordinarie befattning
för en fiskerikonsulent för vänernfisket
är uppe till behandling i
riksdagen. I fjol motsatte vi oss att
man indrog ifrågavarande tjänst för

Nr 14

Fredagen den 14 april 1961

Bidrag till hushållningssällskapen: Avlöningar

inrättande av en liknande befattning
inom Göteborgs och Bohus län. Riksdagen
begärde då en ny prövning av
frågan. En sådan har nu genomförts,
men jag kan för min del inte vara
nöjd med resultatet.

I år liksom i fjol vill man ta bort
ifrågavarande ordinarie befattning från
vänernområdet och inrätta en motsvarande
befattning inom Göteborgs och
Bohus län. Jag tvivlar inte på att tjänsten
kan behövas inom sistnämnda område
och vill således inte motsätta mig
att den inrättas. Tillvägagångssättet förefaller
mig dock mindre tillfredsställande.
Visserligen säger man att det
skall beredas möjligheter att upprätthålla
fiskerikonsulentbefattning inom
vänernområdet, men det skall inte ske
på vanligt sätt och inte med ordinarie
medel. Tjänsten kommer — om den
över huvud taget skall behållas — att
bli icke ordinarie. Man får intrycket att
det är fråga om en påbörjad avveckling
av fiskerikonsulentbefattningen för
vänernområdet. Detta kommer givetvis
att försämra möjligheterna att få tjänsten
besatt med en kvalitativt god kraft.
Hade man gått den andra vägen, d. v. s.
placerat den icke ordinarie tjänsten
inom Göteborgs och Bohus län, skulle
det inte ha fått samma verkan. Att en
nyinrättad befattning är icke ordinarie
är ju inte ovanligt. De sökande kunde
på goda grunder ha räknat med att
tjänsten kommer att bestå. Några negativa
verkningar ur rekryteringssynpunkt
hade icke behövt uppstå.

Utskottets majoritet har emellertid
inte haft förståelse för dessa synpunkter.
Jag tillåter mig därför erinra om
att fjolårets utskottsutlåtande klart gav
vid handen, att utskottet ansåg att ifrågavarande
befattningshavare behövs för
vänernfiskets del. Detta hade bort leda
till att man valt en sådan form för
tjänsten att en god rekrytering hade
säkerställts. Enligt min mening är detta
inte fallet med utskottsmajoritetens
förslag.

Till utskottets utlåtande har fogats en
reservation där mot bakgrunden av sådana
synpunkter som här har anförts
hemställes om ytterligare överväganden
av sådana åtgärder, att den negativa
effekten för vänernfiskets del kan
förebyggas.

Herr talman! I förevarande situation
finner jag det riktigt att yrka bifall till
reservation nr 1.

I detta anförande instämde herrar
Björkänge (ep) och Ståhl (fp).

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Under denna punkt behandlas
en motion som kan förefalla
ha rätt liten betydelse. Det gäller inrättandet
av en instruktörstjänst för
att störja fåraveln på Öland. Jag vill
emellertid säga några ord om detta
och jag skall försöka fatta mig mycket
kort.

För några år sedan framlades det en
öutredning. Alla känner väl vid detta
laget de bekymmer som öarna Gotland,
Öland och Ven brottas med, och
man måste göra vad man kan för att
hjälpa näringslivet på öarna. Ett av
de få konkreta förslagen öutredningen
lade fram beträffande Öland var det
blygsamma förslaget om att inrätta en
instruktörsbefattning hos hushållningssällskapet.
Den befattningen är emellertid
ännu inte inrättad.

Fåraveln på Öland har under senare
år tagit fart och man har anledning
att hoppas på att den skall kunna växa
sig stark. Det behövs dock rådgivning
och hjälp i olika hänseenden för att
fåraveln skall kunna utvecklas framgångsrikt.

Utskottet har hänvisat till att det
kommer en proposition för upprustning
av hushållningssällskapen, byggd på jordbruksupplysningskommitténs
betänkande.
Det är närmast med anledning härav
jag har tagit till orda. Jag skulle
vilja vädja till jordbruksministern, fast
han inte är närvarande här just nu, att
vid utskrivande av propositionen ha i

Nr 14

Fredagen den
Bidrag

tankarna, att Öland behöver ytterligare
en instruktör, som helst bör uteslutande
sysselsätta sig med just fåraveln.
Jag tror att detta är en lämplig
åtgärd för att uppmuntra näringslivet
på Öland, i den mån det nu går
att göra detta.

Jag har intet yrkande, herr talman.

I detta anförande instämde herr Börjesson
i Glömminge (ep).

14 april 1961

till hushållningssällskapen: Omkostnader

Mom. I

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. II

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid punkten
fogade reservationen 1) av herr
Jonasson; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Herr JOHANSON i Västervik (s):
Herr talman! Jag vill först instämma
med herr Hamrin om behovet av en
instruktör för fåraveln på Öland. Men

Punkten 14

Bidrag till hushållningssällskapen:
Omkostnader

utskottet har vid detta tillfälle inte velat
tillstyrka förslaget om att inrätta
en sådan tjänst med hänsyn till att
den kommitté som har sysslat med
ändringar i organisationen i stort av
rådgivningsverksamheten på jordbrukets
område redan har framlagt sitt
betänkande och att jordbruksministern
med anledning härav har signalerat en
principproposition i frågan till årets
riksdag. Frågan om en instruktör kan
därför prövas i större sammanhang.
Herr Hamrin hade heller inte något
yrkande och det finns därför ingen anledning
att uppehålla sig vid den frågan.

Vad beträffar fiskerikonsulenten som
har varit placerad i Värmland skrev
utskottet i sitt utlåtande nr 22 år 1960,
att utskottet vid det tillfället inte ville
gå med på en överflyttning utan vidare
av den tjänsten till Göteborgs och Bohus
län. Med anledning av utskottets
ställningstagande har departementschefen
låtit fiskeristyrelsen företa en undersökning
beträffande konsulentbefattningen.
Fiskeristyrelsen kom till det
resultatet, att tjänsten bör överflyttas
till Göteborgs och Bohus län men att
samtidigt vissa andra åtgärder bör vidtas
för att tillgodose behovet av konsulentverksamhet
för vänernfisket.

Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Under punkten 14 (s. 28—32) hade
Kungl. Maj :t föreslagit att medelsanvisningen
skulle höjas med 125 000 kr.
För att i ökad utsträckning kunna anlita
jordbruksekonomisk expertis avsåges
det för detta ändamål avsedda
beloppet skola höjas med 75 000 kr. till
190 000 kr. På Kungl. Maj :t skulle det
därvid ankomma att meddela erforderliga
närmare föreskrifter beträffande
dispositionen av de under anslagsposten
i fråga anvisade medlen. Härutöver
hade förordats en uppräkning av det
belopp som skulle fördelas jämlikt kungörelsen
den 28 maj 1959 (nr 226) med
50 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade motioner,
nämligen

a) II: 72 av herrar Hamrin i Kalmar
och Börjesson i Glömminge, samt

b) 1:170 av herr Nilsson, Yngve,
in. fl., likalydande med II: 197 av herr
Brandt i Sätila, i vilka motioner hemställts,
att riksdagen måtte uppräkna
omkostnadsanslagets allmänna del med
300 000 kronor i stället för i propositionen
föreslagna 50 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
II: 72 samt I: 170 och II: 197, förstnämnda
motion såvitt nu vore i fråga, till

2 — Andra kammarens protokoll 1961. Nr 14

18 Nr 14 Fredagen den 14 april 1961

Bidrag till hushållningssällskapen: Omkostnader

Bidrag till hushållningssällskapen: Omkostnader
för budgetåret 1961/62 anvisa
ett reservationsanslag av 5 210 000
kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Hermansson, Jonasson och Brand t i
Sätila, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med
bifall till motionerna I: 170 och II: 197
ävensom med avslag å motionen II: 72,
sistnämnda motion såvitt nu vore i fråga,
till Bidrag till hushållningssällskapen:
Omkostnader för budgetåret

1961/62 anvisa ett reservationsanslag av
5 460 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

BRANDT i Sätila (ep):

Herr talman! Denna punkt behandlar
hushållningssällskapens omkostnadsanslag.
Detta anslag har använts till att
bestrida lönerna för icke personalförtecknade
befattningshavare, för reseoch
traktamentskostnader i sin helhet
för sällskapen och dessutom för städning
och renhållning, hyror, telefon,
kontorsmateriel m. m.

År 1950 uppgick dessa kostnader för
sällskapen till i stort sett 3 miljoner
kronor och omkostnadsanslaget utgjorde
också 3 miljoner. Det stämde förhållandevis
bra. Därefter har en stadig
kostnadsstegring icke kunnat mötas av
en motsvarande stegring av statsbidraget.
Följden har blivit, att medan vi
kan tala om en 65-procentig höjning
av statsbidraget för dessa ändamål så
bär de verkliga kostnaderna för de detaljer
som anslaget skulle täcka stigit
till det dubbla eller med cirka 120 procent.
Det är alldeles uppenbart att sådana
förhållanden måste bereda ekonomiska
bekymmer för sällskapen. Ser
man närmare på förhållandena ligger
det faktiskt så till att situationen t. o. m.
är något sämre än vad siffrorna visar.
Det är fullt förståeligt att hushåll -

ningssällskapens förbund i sina framställningar
har begärt en uppräkning
av omkostnadsanslaget med 525 000
kronor. Lantbruksstyrelsen har också
förstått att hushållningssällskapens förbund
haft stark motivering för sina
önskemål, eftersom myndigheten i fråga
föreslår en uppräkning av anslaget
med 450 000 kronor. I den situationen
säger departementschefen och utskottsmajoriteten
att en uppräkning med endast
50 000 kronor bör komma i fråga
och säger vidare, att hushållningssällskapen
får anskaffa resterande belopp
genom att ytterligare höja taxorna för
förrättningar samt höja ledamotsavgifterna.

Ledamotsavgifterna varierar mycket
starkt sällskapen emellan, och det bör
inte vara någon tvekan om att en höjning
här kan ske. Vi har exempel på
att vissa sällskap har en avgift på 4—5
kronor. Andra sällskap har en avgift
på 10 kronor. Vi får dock inte överskatta
betydelsen av en höjning i detta
fall, eftersom dessa avgifter endast representerar
2 procent av sällskapens totala
inkomster.

Det ligger även så till att de kostnader
som har täckts med hjälp av dessa
ledamotsavgifter har ökat. För att fortsättningsvis
kunna täcka dessa kostnadskategorier
kommer säkerligen att
erfordras ytterligare höjningar av ledamotsavgifterna.
En höjning blir alltså
inte ett absolut tillskott för sällskapen,
som ger möjligheter till användning av
dessa pengar på nya områden. En höjning
av ledamotsavgifterna kommer
sannolikt i stor utsträckning att absorberas
av kostnadsökningar på de områden
där dessa pengar redan används.

Ett annat område som enligt departementschefen
bör ge sällskapen ökade
inkomster är taxorna. Taxorna i hushållningssällskapen
har höjts — inte
oväsentligt för övrigt. Det är dock rätt
intressant att titta på just detta område.
Veterinäravdelningarna, trädgårdsavdelningarna
och markkarteringsav -

Nr 14

Fredagen den 14 april 1961

Bidrag

delningarna står — skulle jag tro —
för genomsnittligt 75 å 80 procent av
de totala taxeinkomsterna. Dessa tre
grenar har redan en taxesättning som
ger självbärighet i varje fall för trädgårdsavdelningarna
och veterinäravdelningarna.
Detsamma kan man kanske
inte med full säkerhet säga om markkarteringsavdelningarna,
men även där
ligger man mycket nära gränsen för
självbärighet. Den helt dominerande delen
av taxeinkomsterna består alltså av
taxor, som redan självfinansierar den
verksamhet de är insatta på. Kan man
då med fog säga, att taxorna på dessa
områden ytterligare skall höjas? Det
måste ju medföra att vissa jordbrukare
.— de som använder denna del av hushållningssällskapens
service — genom
orättmätigt höga taxor skulle subventionera
en helt annan form av verksamhet
inom hushållningssällskapen.
Jag tycker inte att det finns bärande
skäl för detta. Jag kommer till den slutliga
uppfattningen, att inom de 20 procent
av de totala taxeinkomsterna som
en höjning skulle ge, finns det inga
som helst expansionsförutsättningar av
sådan art, att några ekonomiska problem
av betydelse skulle lösas på den
vägen. Enligt min uppfattning har departementschefen
i propositionen starkt
överskattat förutsättningarna för att
denna väg väsentligt stärka hushållningssällskapens
ekonomi — i varje
fall stärka den i sådan utsträckning att
man skulle kunna kompensera för den
starkt försämrade kostnadsutvecklingen.

En detalj som i reservationen framhållits
som motivering spelar en viss
roll i resonemanget: Hushållningssällskapens
räkenskapsår sammanfaller inte
med budgetåret. Under sådana omständigheter
kommer således det för
budgetåret 1961/62 nedprutade lcostnadsanslagct
att träffa hushållningssällskapen
mitt under ett verksamhetsår.
Man har inte haft tid att gardera sig
för konsekvenserna för sänkningen. För
vissa hushållningssällskap betyder det -

till hushållningssällskapen: Omkostnader

ta kanske inte så mycket —• vissa hushållningssällskap
har väsentliga tillgångar
i form av eget kapital och där
spelar statsbidraget en rätt underordnad
roll i verksamheten. Det finns
emellertid andra hushållningssällskap,
som sitter mycket trångt och som skulle
få väsentliga ekonomiska besvär att
reda upp. En åtgärd av detta slag skulle
man kanske kunna varsla om i så
pass god tid att hushållningssällskapen
— i den utsträckning deras resurser
tillåter — hade möjlighet att gardera
sig mot konsekvenserna av sänkningen
av omkostnadsanslaget. Man går för
brådstörtat till väga om man nu följer
propositionen.

Herr talman! Med hänsyn till vad jag
nu har anfört viil jag yrka bifall till
den reservation som är fogad till denna
punkt och som gäller andra stycket i
utskottsutlåtandet.

Herr SKÖLD (s):

Herr talman! Det är sannolikt att hushållningssällskapen
behöver mer pengar
än vad de erhåller enligt statsverkspropositionens
förslag och genom de övriga
inkomster sällskapen har av nu
tillämpade avgifter och taxor. Men utskottet
har ansett att hushållningssällskapen
skall utnyttja de möjligheter som
finns att höja avgifterna och taxorna,
så att de kommer mera i paritet med
den allmänna utvecklingen och penningvärdet
än för närvarande. Herr
Brandt i Sätila anser det dock vara
omöjligt för hushållningssällskapen att
vidta sådana höjningar och att de skulle
drabba mycket orättvist.

Utskottet har självklart diskuterat
denna fråga från alla sidor, och samtliga
ledamöter med undantag för de tre
reservanterna kom slutligen till den
uppfattningen att det bör gå att höja
avgifterna och taxorna. Givetvis är detta
olägligt för hushållningssällskapen,
speciellt därför att höjningarna skulle
komma mitt i räkenskapsåret, som inte
sammanfaller med budgetåret. Detta har

Nr 14

Fredagen den 14 april 1961

Bidrag till hushållningssällskapen: Omkostnader

också reservanterna framhållit. Men
hushållningssällskapen har ju ändå blivit
varskodda, och de har tidigare uppmanats
att försöka anpassa sina avgifter
och taxor till det nya läget. Och när
vi i utskottet granskade vad som åtgjorts
i det avseendet, så kom vi till
den uppfattningen att uppmaningarna
inte hade följts i den utsträckning som
hade varit naturligt. Om man från statens
sida underlåter att ta konsekvenserna
av detta och nöjer sig med att
hushållningssällskapen inte bryr sig om
att vidta nödvändiga justeringar, så
kommer ju någon ändring aldrig till
stånd. Då skjutes hela denna fråga från
år till år. För min del tror jag — och
det antar jag att utskottet i övrigt också
tror — att det mycket väl går att driva
verksamheten med de anslag Kungl.
Maj:t föreslagit.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan och avslag
på reservationen i denna punkt.

Herr BRANDT i Sätila (ep):

Herr talman! Jag sade i mitt förra
anförande, att hushållningssällskapen
har höjt taxorna. Hushållningssällskapens
förbund har dessutom för 1961
föreslagit hushållningssällskapen ytterligare
taxehöjning.

Jämför man det förslag, som förbundet
har tillställt hushållningssällskapen
att gälla för 1961, med motsvarande
taxor för 1958 (som för närvarande
gäller) och jämför man dessutom dessa
1958 års taxor med 1952 års, finner man,
att det under årens lopp genomförts avsevärda
taxehöjningar. Som jag försökte
framhålla i mitt förra anförande
har detta lett till att väsentliga områden,
där taxeinkomster förekommer,
redan har gjorts självbärande. Det är
ingen överdrift att säga, att de självbärande
taxeområdena representerar 75
å 80 procent av samtliga taxeinkomster.

Jag tror inte att utskottsledamöterna
hade någon riktigt klar uppfattning
om att det under sådana omständighe -

ter var möjligt att på den 20-procentiga
sektor som kvarstår lösa de ekonomiska
problem, som det nedbantade
omkostnadsanslaget otvivelaktigt kommer
att skapa. Jag har en känsla av
att vi inte gjorde några riktigt grundliga
analyser av dessa detaljer, kanske
inte så grundliga som herr Sköld vill
påstå. Jag kan inte påminna mig att vi
kunde bygga utskottets ställningstagande
på något sakunderlag som grundligt
redovisats.

Jag håller före, herr talman, att man
på den väg, som utskottet har anvisat,
inte kan lösa problemen och jag vidhåller
mitt yrkande.

Herr SKÖLD (s):

Herr talman! Jag tänker inte diskutera
med herr Brandt hur pass ingående
utskottet har behandlat denna fråga.
Jag tillåter mig endast påpeka, att
när herr Brandt gör sina kalkyler, så
lägger han hela saken till rätta för sig
genom att renodla vissa sektorer och
dra gränser, som enligt hans mening
inte kan överskridas. Men med en sådan
metod kan man bevisa nästan vad
som helst.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid punkten
fogade reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Brandt i Sätila begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
14 :o) i utskottets utlåtande nr 1,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit

Nr 14

Fredagen den 14 april 1961

den vid punkten fogade reservationen
2) av herr Hermansson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
lian funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Brandt i Sätila begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 157 ja och 34 nej, varjämte 7 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Ordet lämnades på begäran till

Herr BRANDT i Sätila (ep), som yttrade
:

Herr talman! Jag kom av misstag att
rösta »avstår», vilket rakt inte var meningen.

Punkterna 15—19

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 20

Befrämjande av husdjursaveln m. m.
Sedan punkten föredragits yttrade:

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Tillsammans med herr
Nilsson i Tvärålund har jag under den
här rubriken i huvudtiteln väckt en
motion, där vi yrkar på ytterligare medelsanvisning
för att göra det möjligt
att öka rådgivnings- och upplysningsverksamheten
bland dem som
sysslar med fåravel.

Utskottet har vid behandlingen av
motionen sagt sig vilja betona vad departementschefen
anfört beträffande
den utökade kurs- och rådgivningsverksamheten.
Departementschefen har där
uttalat, att inom de områden där denna
verksamhet är i framåtskridande skall
man sätta in ytterligare resurser från

Befrämjande av husdjursaveln m. m.

sällskapens sida. Såvitt jag ser kan det
då inte ordnas på något annat sätt än
genom att man i motsvarande grad
minskar resurserna på något annat av
sällskapens områden för att göra det
möjligt att öka och intensifiera denna
verksamhet.

Sedan hänvisar utskottet till principbeslutet
från 1958 års A-riksdag, där
det sägs att sådana här organisationer
— t. ex. Svenska fåravelsföreningen —
»i princip skall täcka sina kostnader
genom egna inkomster och att statsbidrag
endast skall kunna utgå till bestridande
av sådana utgifter som är en
följd av att statliga uppgifter ålagts dem
och att den statliga eller statsunderstödda
rådgivnings- och upplysningsverksamheten
på grund av bristande
resurser tills vidare måste kompletteras
med organisationernas verksamhet
i samma syfte».

Utskottet finner inte anledning att nu
frångå den sålunda angivna regeln. Herr
talman, det var just mot bakgrunden
av denna principiella regel som vi hade
djärvheten att väcka denna motion,
ty lantbruksstyrelsen har i sina petita
och för övrigt i en egen utredning,
som blev offentlig för något år sedan,
pekat på att sällskapen saknar dessa
resurser. Representanter för Hushållningssällskapens
förbund har samma
uppfattning. Husdjurskonsulenterna ute
i länen anser också att sällskapen för
närvarande inte har de resurser som
behövs. Dessutom tror jag inte att —
om frågan skall lösas via hushållningssällskapen
— det finns andra möjligheter
i stort sett än att öka antalet tjänstemän.
Men det är så med denna verksamhet
att under vissa perioder av
året behövs en koncentrerad rådgivningsverksamhet.
Sällskapen har dock
inte möjligheter att korttidsanställa folk
för denna uppgift. Dessa möjligheter
står emellertid öppna för Svenska fåravelsföreningen.

Då jag nu har polemiserat mot utskottet
borde det vara naturligt att fram -

22 Nr 14 Fredagen den 14 april 1961

Bidrag till byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter

ställa ett yrkande om bifall till motionen.
Men med hänsyn till att utskottet
på sista raden under denna punkt
har reserverat sig inför framtiden genom
att säga att utskottet utgår ifrån
att detta spörsmål kommer att ånyo
beröras i samband med den förebådade
princippropositionen om organisationen
i stort av rådgivningsverksamheten
på jordbrukets område, skall jag också
avvakta till dess jag får läsa denna
proposition. Jag ställer intet yrkande,
men jag ber att få återkomma till ärendet
i samband med nämnda proposition.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Det är riktigt, som motionären
framhöll, att lantbruksstyrelsen
har begärt en ökning av ifrågavarande
anslag. Men skillnaden är att
styrelsen har begärt ökning med 6 200
kronor av anslaget till fåravelsföreningen,
under det att motionärerna begär
tre gånger så mycket. Denna avvägning
är måhända i någon mån felaktig
från motionärernas sida. Men utskottets
ställningstagande i denna fråga
skall ses i samband med ställningstagandet
under punkt 13 :o), där det
gällde en instruktör för fåraveln på
Öland. Där ansåg utskottet att vi bör
avvakta den proposition som väntas
till hösten eller kanske redan i vår, angående
rådgivnings- och upplysningsverksamhet
inom jordbruket. De medel
som motionärerna önskar skulle
ju användas just för rådgivnings- och
upplysningsverksamhet. Därför är det
ganska naturligt att vänta och se vad
ifrågavarande proposition kan komma
att innehålla. Det är alldeles riktigt,
som motionären sade, att utskottet säger
sig utgå ifrån att detta spörsmål
kommer att ånyo beröras i samband
med nyssnämnda proposition; alltså
propositionen om rådgivnings- och
upplysningsverksamhet inom jordbruket.

Jag ber därför, herr talman, få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 21—4S

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 49

Bidrag till byggnadsarbeten vid vissa
lantbruksundervisningsanstalter

Kungl. Maj :t hade under punkten 69
(s. 156—169) föreslagit att anslaget för
nästa budgetår skulle uppföras med
3 000 000 kr., vilket innebure en anslagsökning
med 2 000 000 kr. i förhållande
till innevarande budgetårs anslag. Av
anslagsbeloppet avsåges 1 000 000 kr.
för bidrag till nya byggnadsarbeten och
2 000 000 kr. för avveckling av sådana
bidragsansökningar, som avsåge före
den 1 april 1960 färdigställda eller påbörjade
byggnadsarbeten. Under förevarande
punkt anmäldes vidare ett av
1955 års lantbruksundervisningskommitté
den 11 september 1960 avgivet
förslag till nya bestämmelser angående
.statsbidrag till byggnadsarbeten vid
lantbruksundervisningsanstalter.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade motioner,
nämligen

a) 1:379 av herr Harald Pettersson
ni. fl. samt II: 609, likalydande, av herr
Boo m. fl., i vilka motioner hemställts,
att riksdagen måtte dels anvisa till Bidrag
till byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter
enligt intill
den 1 april 1960 gällande bidragsordning
för budgetåret 1961/62 ett anslag
av 5 000 000 kr. och till Bidrag till
byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter
enligt efter den
1 april 1960 gällande bidragsordning ett
reservationsanslag av 2 000 000 kr., dels
ock i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om framläggande av förslag om att

Nr 14

Fredagen den

Bidrag till byggnadsarbeten

kvarstående utgifter för Bidrag till byggnadsarbeten
vid vissa lantbruksundervisningsanstalter
enligt intill den 1 april
1960 gällande bidragsordning måtte bestridas
under budgetåren 1962/63 och
1963/64;

b) I: 381 av herr Söderberg m. fl. samt
11:437, likalydande, av herr Jacobsson
i Sala m. fl, i vilka motioner hemställts
att riksdagen måtte till Bidrag till byggnadsarbeten
vid vissa lantbruksundervisningsanstalter
för budgetåret 1961/62
anvisa ett reservationsanslag å 5 000 000
kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

a) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
godkänna de föreslagna nya grunderna
för bidrag till byggnadsarbeten
vid lantbruksundervisningsanstalter;

b) med bifall till Kungl. Maj :ts framställning
och med avslag å motionerna
I: 379 och II: 609 samt I: 381 och II: 437
till Bidrag till byggnadsarbeten vid vissa
lantbruksundervisningsanstalter för
budgetåret 1961/62 anvisa ett reservationsanslag
av 3 000 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
A ils Hansson, Uno Olofsson, Harald Pettersson,
Nils-Eric Gustafsson, Hansson i
Skegrie, Antby, Östlund, Nilsson i Lönsboda
och Hedin, vilka ansett att utskottet
under b) bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag ävensom motionerna
I: 379 och II: 609 samt I: 381 och II: 437
till Bidrag till byggnadsarbeten vid vissa
lantbruksundervisningsanstalter för
budgetåret 1961/62 anvisa ett reservationsanslag
av 5 000 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! När riksdagen i fjol
beslöt att slopa tidigare gällande bestämmelser
för bidragsgivningen på här
ifrågavarande område, väckte nog detta
en viss oro men också, skulle jag

14 april 1961

vid vissa lantbruksundervisningsanstalter

tro, en viss förhoppning. Ovissheten
låg väl däri, att vad som skulle komma
i stället för det som togs bort inte var
riktigt klart. Men riksdagens beslut i
fjol uppfattades nog som ett underförstått
löfte om att eftersläpning i bidragsgivningen
skulle kunna avvecklas
relativt snabbt. Vissa uttalanden
under fjolårets debatt i denna fråga gav
anledning till en sådan tolkning. Det
var väl också den tolkningen som gjorde
att denna ändring då kunde accepteras.

Nu har 1955 års lantbruksundervisningskommitté
efterkommit den uppmaning
som beslutet i fjol egentligen
grundades på, och kommittén har lämnat
ett separat betänkande över hur
man anser att ifrågavarande eftersläpning
bör kunna avvecklas. Enligt denna
utrednings mening bör det anses riktigt
att avveckla eftersläpningen under
en tidrymd av 5 år. Såvitt jag kan
förstå, skulle denna avvecklingstakt
inte på något sätt kunna verka störande
på statsbudgeten.

Tyvärr har emellertid de förhoppningar
som väcktes med anledning av
beslutet i fjol grusats ganska grundligt
genom den snäva anslagstilldelning som
departementschefen har föreslagit. Förhoppningarna
från i fjol har övergått

1 besvikelse. Den anslagstilldelning på

2 miljoner per år som nu föreslås är
i högsta grad otillräcklig. Om inte
högre belopp anvisas kommer det att
dröja orimligt lång tid innan avvecklingen
verkställts. För närvarande är
eftersläpningen, vill jag minnas, cirka
24 miljoner. Blir det en avveckling med
endast 2 miljoner per år dröjer det inte
mindre än 12 år innan avvecklingen
slutförts. Jag tror inte att man i fjol
tänkte sig den avvecklingstakten.

Frågan är givetvis, vem som rätteligen
bör vidkännas kostnaderna för
en utsträckt avvecklingstid — staten
eller landstingen. Det är ju landstingen
som i stor utsträckning finansierat
skolbyggena. Men dessa yrkesskolor kan

24 Nr *4 Fredagen den 14 april 1961

Bidrag till byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter

inte sägas vara en angelägenhet enbart
för de landsting, som satsat pengarna,
utan har i betydande grad karaktären
av riksskolor genom att elever från
hela landet söker sig till skolorna,
oavsett var de är belägna. Under sådana
förhållanden tycker man att staten
borde snabbare än vad som sker
avveckla eftersläpningen i bidragsgivningen.
Det kan inte vara riktigt att
skattebetalarna inom vederbörande
landstingsområden skall göra uppoffringar
för ändamål som det med fog
kan sägas att statsverket borde svara
för.

Stadgandet i bidragsbestämmelserna,
att bidrag skall utgå »i mån av tillgång
på medel», har tagits till intäkt
för påståendet, att landstingen inte
skulle vara säkra på att få några bidrag
till planerade eller påbörjade byggen.
Det är en ganska svag argumentering.
I jordbruksutskottets uttalande
sades också ifrån att landstingen kunde
anses ha en moralisk rätt att påfordra
bidrag enligt det vedertagna sätt på
vilket bestämmelserna tolkats. Jag tror
att detta jordbruksutskottets uttalande
är riktigt.

Det är, som jag sade, beklagligt att
förhoppningarna från i fjol grusats
genom de helt otillräckliga belopp som
departementschefen uppfört i år. Summan
skulle emellertid till nöds ha kunnat
accepteras, om departementschefen
samtidigt givit åtminstone några antydningar
om inom vilken tid han anser
att eftersläpningen bör vara eliminerad.
För min del skulle jag faktiskt ha satt
större värde på att en sådan tidsangivelse
gjorts än att anslaget — i varje
fall för detta år — räknats upp. Men
det har väl inte gått att komma fram
till en tidsbestämning. Det är möjligt
att jordbruksministern inte ensam har
att bestämma härom, även om han till
äventyrs för egen del gärna skulle ha
sett att avvecklingstiden kunde bli kortare
än vad det otillräckliga anslaget
antyder.

Jag anser emellertid att det vore
klokt av regeringen, när den nästa år
skall ta upp detta anslag, att ange en
tid, inom vilken frågan bör vara löst.
I jordbruksutskottets uttalande i fjol
sades ifrån, att en plan borde göras
upp för avvecklingen. Såvitt jag kunnat
finna har denna beställning, om
jag så får säga, inte effektuerats i departementet.
Det finns ingen plan för
avvecklingen, men det talas om att en
plan skall göras upp för utbyggandet.

Utskottet har skrivit ganska bestämt
och säger att det är »synnerligen angeläget
att en minskning av föreliggande
balans uppnås så snart omständigheterna
det medger». Denna beställning
skulle ha gjort ett mera positivt
intryck om en uppräkning av årets
anslag även hade begärts. Så har inte
skett. Men en skärpning av utskottets
uttalande kan uppnås, om riksdagen
följer reservanternas förslag, vari begäres
en uppräkning till 4 miljoner i
stället för 2 miljoner.

Herr talman! Jag ber att få yrka
bifall till reservation nr 3 av herr
Nils Hansson m. fl.

Herr BOO (ep):

Herr talman! Under den punkt som
nu behandlas har kammaren att ta
ställning till två ting dels de av Kungl.
Maj:t föreslagna nya grunderna för bidrag
till byggnadsarbeten vid lantbruksundervisningsanstalter,
dels bidrag
till byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter.

Vad beträffar reglerna för bidrag till
byggnadsarbeten vid lantbruksundervisningsanstalterna
kan inga större invändningar
göras mot det föreliggande
förslaget. Det ansluter sig i stort till
1955 års lantbruksundervisningskommittés
förslag. Detta förslag har också
i olika remissinstanser fått en mycket
välvillig behandling. Ett par avsnitt
av förslaget skulle jag dock vilja beröra.

I fortsättningen skall enligt förslå -

Nr 14

Fredagen den 14 april 1961

Bidrag till byggnadsarbeten vid

get bidrag inte utgå till skoljordbrukets
ekonomibyggnader i annat fall än när
i dessa byggnader inryms direkta s. k.
undervisningslokaler. Denna snävare
nya tillämpning betyder självfallet, att
en del av statsbidraget bortfaller.

Kravet på ett modernt skoljordbruk
med ordentliga ekonomibyggnader
kommer säkerligen att accentueras i
framtiden. För undervisning, demonstrationer
och dylikt krävs självfallet
moderna och mycket ändamålsenliga
ekonomibyggnader. Det är också självklart
att dessa ekonomibyggnader kommer
att kosta så mycket att det inte
kan anses motiverat att skoljordbruket
ensamt skall bära förräntningskostnaderna.
När man därför gör denna reducering
enligt förslaget, måste man, när
de nya driftkostnadsbidragen i framtiden
skall pövas, ta hänsyn till detta.
Driftbidragen förmodar jag kommer
att prövas i samband med behandlingen
av 1955 års lantbruksundervisningskommittés
förslag.

Enligt det föreliggande förslaget kommer
byggnadsarbeten i fortsättningen
inte att få igångsättas förrän Kungl.

Maj :t medelat beslut i bidragsfrågan.

Om inte en både nödvändig och angelägen
utbyggnadstakt inom lantbruksundervisningen
skall förhindras, är det
givet att tillräckliga resurser i framtiden
måste ställas till förfogande.

Den eftersläpning i statsbidragsgivningen,
som förelåg den 1 april 1960
och som jordbruksutskottets värderade
ordförande nyss redogjort för, visar att
behovet av investeringskapital och även
av statsbidrag under en lång följd av
år varit större än riksdagen tagit hänsyn
till.

Det kan sålunda sägas att huvudmännen
varit berömvärt framsynta när
det gäller att bygga ut yrkesundervisningen
på jordbrukets område, men
man kanske inte lika bestämt kan påstå,
att de statliga bidragens storlek
varit stimulerande i detta avseende.
När nu denna eftersläpning skall reg -

vissa lantbruksundervisningsanstalter

leras, är det angeläget att — vilket
även jordbruksutskottets ordförande
framhållit — den tid, varunder detta
sker, inte blir alltför lång.

Den 1 april 1960 redovisades en eftersläpning
på 24 miljoner kronor. Det
är den beräknade kostnaden. Det är
sannolikt, att den verkliga kostnaden
ligger väsentligt över dessa 24 miljoner.

I statsverkspropositionen redovisas
att det ligger inne ansökningar om nya
byggnadsprojekt för i runt tal 9 miljoner
kronor. Det ger en klar bild av
hur angeläget det är att se till att resurser
ställs till förfogande för en utbyggnad
av den lägre lantbruksundervisningen
i berört avseende.

Den översiktsbild beträffande lantbruksundervisningen,
som kungl. lantbruksstyrelsen
har departementets uppdrag
att framlägga under våren, kommer
säkert att belysa nödvändigheten
av att ytterligare resurser ställs till förfogande
för detta ändamål. Detta understrykes
också av 1955 års lantbrukskommittés
slutliga betänkande, som avgavs
för någon vecka sedan.

Jag skulle vilja ställa en fråga till
departementschefen, men då han inte
är inne i kammaren, ställer jag den till
jordbruksutskottets ordförande. I utskottsutlåtandet
heter det: »Med hänsyn
till att medel bör finnas tillgängliga
för Kungl. Maj :t för bidrag till
byggnadsarbeten vid lantbruksundervisningsanstalterna,
sedan sagda plan
godkänts av Kungl. Maj:t och ställning
tagits till lantbruksundervisningskom mitténs

allmänna förslag i dess slutbetänkande,
vill utskottet tillstyrka att
1 000 000 kronor anvisas för bidragsgivning
under nästa budgetår till nyoch
ombyggnadsåtgärder.» Kan vi förvänta
en proposition med anledning
av nämnda utredning i år. Om så inte
är fallet kan icke någon del av dessa
en miljon kronor utnyttjas under nästa
budgetår. Anslaget är enligt vad jag kan

Nr 14

Fredagen den 14 april 1961

Bidrag till byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter

förstå av utskottets skrivning helt beroende
av detta.

Jag vill till sist, herr talman, säga att
när jag så här allmänt har pekat på
värdet av en ordentlig grundutbildning
inom jordbruket, så har det självfallet
skett mot bakgrund av den snabba upprustning
som just nu sker på yrkesutbildningens
område i stort. En mycket
angelägen sak givetvis. Visserligen kan
vi kanske motse en minskning av antalet
företagare inom jordbruket de
närmaste åren. Men detta behöver enligt
mitt sätt att se inte betyda att vi
samtidigt bör minska anspråken på
elevplatser vid våra grundutbildningskur
ser. Jag tror tvärtom att det framdeles
för jordbruksnäringen kommer
att bli synnerligen angeläget att alla,
både företagare och anställda inom
jordbruket, i största möjliga utsträckning
får tillfälle till en ordentlig grundutbildning.

Efter det sagda, herr talman, skulle
jag följdriktigt givetvis ha yrkat bifall
till motion nr 11:609. Då emellertid
motionen till alla delar inte fått stöd
i utskottet nöjer jag mig med att yrka
bifall till reservationen.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr ANTBY (fp):

Herr talman! Som utskottets ordförande
redan har påmint om så tillämpas
i år nya principer när det gäller
de anslagsposter som vi nu diskuterar.
Den tidigare använda metoden ledde ju
till att lantbruksstyrelsen under en följd
av år utlovade bidrag i avsevärt högre
grad än vad som svarade mot tillgängliga
medel. Det är mig angeläget att
framhålla att ämbetsverket i detta avseende
följde gällande bestämmelser
och att ansvaret vilar på regering och
riksdag, som årligen fick rapporter om
utvecklingen. Anslaget ökades dock inte
utan sänktes tvärtom. Följden därav

blev den mycket kraftiga eftersläpning
som tidigare nämnts i debatten.

När jordbruksutskottet diskuterade
denna fråga vid behandlingen av huvudtiteln
förra året fann man, att den
använda metoden i längden inte kunde
vara tillfredsställande. Utskottet kom
därför med en beställning till detta
års riksdag om ändrade bestämmelser
för detta anslag. Herr Hansson i Skegrie
har redan redovisat vad den nya
metoden innebär. Jag skall därför gå
förbi den saken. Jag vill bara i korthet
säga att den innebär att vederbörande
huvudman hädanefter slipper vänta ett
tiotal år eller kanske mer på att få ut
det statsbidrag för byggnation som är
utlovat.

Departementschefen har för nästkommande
budgetår förordat att en miljon
kronor skall anslås till ny- och ombyggnadsåtgärder.
Detta förslag har accepterats
av utskottet. Om den detaljen
råder således inga delade meningar.
Det är när det gäller att infria utfästelserna
enligt de tidigare grunderna
som meningarna går isär.

Vi reservanter menar att departementschefen
och utskottets majoritet
har visat sig alltför njugga när det förordat
en avbetalning på skulden med
2 miljoner kronor. Herr Hansson i Skegrie
har redan erinrat om vad 1955 års
lantbruksundervisningskommitté har föreslagit.
Jag har en känsla av att när
vi i fjol resonerade om denna sak i utskottet,
så var nog vår inställning den
att vi hoppades kunna avveckla »skulden»
inom en betydligt kortare tidrymd
än vad som kommer att bli fallet
med en bidragsgivning av den stor
leksordning som nu föreslagits. Lantbruksstyrelsen
har ju ansett att ifrågavarande
anslagspost bör sättas till 4
miljoner kronor. Vi reservanter finner
detta förslag vara väl avvägt. Vi har
ju också för närvarande goda tider. Då
bör det väl vara lämpligt att använda
de medel som strömmar in till att betala
sina gamla skulder.

Nr 14

Fredagen den 14 april 1961

Bidrag till byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter

Herr talman! Jag ber med dessa ord
att få yrka bifall till den vid punkten
fogade reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Östlund (h), Hedin (h), Nilsson i Lönsboda
(fp) och Hamrin i Kalmar (fp)
samt fröken Wetterström (h).

Fru LINDSKOG (s):

Herr talman! Det råder inga delade
meningar mellan utskottsmajoriteten
och reservanterna om angelägenheten
av att denna eftersläpning i statsbidragsgivningen
till lantbruksundervisningsanstalterna
skall betalas, och betalas
så snart som möjligt. Detta har
utskottet i sitt utlåtande understrukit
när det sagt, att det förutsätter att så
snart omständigheterna det medger och
Kungl. Maj:t kan finna möjlighet att beakta
utskottets synpunkter vid kommande
anslagsanvisning, så kommer att
göras vad göras kan för att minska denna
balans.

Det är ju endast om anslagets storlek
i årets äskande som meningarna
skiljer sig. Från huvudmännens sida
har man varit ivrig med att bygga ut
skolorna, och detta är helt förklarligt.
Det är likadant på andra undervisningsområden,
men jag tror att det inte
bara är huvudmännen för lantbruksundervisningsanstalterna
som har fått
vänta. Det har också många fler fått
göra. Man har satt i gång dessa byggen
så snart som planer och ritningar
varit godkända av lantbruksstyrelsen,
och detta har medfört denna stora balans.

Jag skulle vilja göra en jämförelse
mellan folkhögskolorna och lantbruksundervisningsanstalterna.
Jag skulle
också kunna nämna yrkesskolorna. Det
är inte så många år sedan folkhögskolorna
stod där utan något som helst
statsbidrag till sina byggnader. Även
om huvudmännen får vänta på detta
statsbidrag, har de ändå en favör därigenom
att statsbidraget till lantbruks -

undervisningsanstalterna efter de gamla
normerna utgår med en högre procent
än till andra undervisningsanstalter.
Härvidlag är det hela tiden fråga om
en avvägning, och från utskottsmajoritetens
sida har vi ansett att Kungl.
Maj:t har den bästa överblicken att
kunna avväga vad vi kan tillåta oss
under ett kommande budgetår.

Herr Boo framförde kritik mot att
statsbidrag i fortsättningen endast skall
utgå till sådana särskilda utrymmen i
ekonomibyggnader, som har karaktären
av undervisningslokaler. Jag vill
då hänvisa till departementschefens yttrande
om denna punkt i nionde huvudtiteln,
där det heter: »Skall ersättning
utgå för det intrång, som jordbrukens
utnyttjande i undervisningen
kan innebära, bör detta ske genom
ökade driftkostnadsbidrag.»

Från utskottsmajoritetens sida har vi
med gott samvete ansett oss kunna följa
Kungl. Maj:ts förslag i vad gäller anslagssumman
för kommande budgetår,
och jag ber därför att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr CARLSSON i Västerås (s):

Herr talman! De motionärer som
väckt motion nr 437 i denna kammare
och 381 i första kammaren hade föregående
år motioner uppe i detta ärende
med ungefär samma lydelse som
årets. Vi har inte haft någon som helst
anledning att ändra uppfattning sedan
dess. Det torde ändå vara en angelägenhet
av första ordningen att man likviderar
sådana utgifter som för länge
sedan borde vara likviderade.

Tillräckligt mycket har sagts i denna
debatt för att motivera ett bifall till
reservation nr 3, och jag skall därför
i all korthet yrka bifall till denna.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. a

Utskottets hemställan bifölls.

28 Nr 14 Fredagen den 14 april 1961

Bidrag till skogsvårdsstyrelserna: Avlöningar

Mom. b

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
fann herr förste vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Hansson i
Skegrie begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
49 :o) mom. b) i utskottets utlåtande
nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid punkten fogade reservationen 3) av
herr Nils Hansson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för japropositionen.
Herr Hansson i Skegrie
begärde emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 106 ja och
89 nej, varjämte 8 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 50—75

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 76

Bidrag till skogsvårdsstyrelserna:

Avlöningar

Kungl. Maj:ts under punkten 100 (s.
245—250) gjorda framställning innefat -

tade — förutom hemställan till riksdagen
att medge ändringar i personalförteckningen
och fastställa ändrad avlöningsstat
— en medelsanvisning av
15 980 000 kr. eller 1 589 000 kr. mer än
för innevarande budgetår.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat två inom riksdagen väckta,
till utskottet hänskjutna motioner, nämligen
1:520 av herr Jonasson m. fl.,
likalydande med 11:627 av herr Wahrendorff
in. fl., i vilka motioner hemställts
dels att riksdagen måtte anvisa
till Bidrag till skogsvårdsstyrelserna ett
belopp som motsvarade en medelstilldelning
till skogsvårdsstyrelserna innebärande
att kostnaderna för skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet till 45 procent
finge föras på den offentliga sektorn
och bekostas med allmänna statliga medel
samt till 55 procent på servicesektorn
och bekostas med skogsvårdsavgiftsmedel,
taxeinkomster och därmed
jämförliga driftinkomster, dels att vederbörande
utskott måtte utarbeta förslag
till medelsanvisning som föranleddes
av vad i motionerna föreslagits.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts
framställning samt med avslag å motionerna
I: 520 och II: 627,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för skogsvårdsstyrelserna, som angivits
i utskottets utlåtande;

b) fastställa i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för skogsvårdsstyrelserna,
att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1961/62;

c) till Bidrag till skogsvårdsstyrelserna:
Avlöningar för budgetåret 1961/62
anvisa ett förslagsanslag av 15 980 000
kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Carl Eskilsson, Nils Hansson, Uno Olofsson,
Jonasson, Harald Pettersson, Hansson
i Skegrie, Antby, östlund, Jönsson
i Ingemarsgården och Hedin, vilka ansett
att motiveringen till utskottets hem -

Nr 14

Fredagen den 14 april 1961

Bidrag till skogsvårdsstyrelserna: Avlöningar

ställ an bort vara av i reservationen angiven
lydelse.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Vissa av utskottets ledamöter
har avgivit en reservation på
denna punkt, men som synes i reservationen
är yrkandena där desamma som
i utskottets utlåtande. De avvikande meningarna
gäller endast motiveringen.
Närmaste anledningen till denna reservation
är att vi velat kraftigare påtala
den tendens, som håller på att utveckla
sig på skogsvårdsstyrelsernas serviceområde
och som sannolikt är beroende
på de ändrade finansieringsgrunder,
som riksdagen tidigare fattat beslut
om.

I en motion har yrkats, att kostnaderna
för skogsvårdsstyrelses verksamhet
skall fördelas så att staten får svara
för 45 procent, medan 55 procent
skall falla på serviceverksamheten till
skogsägarna. För närvarande belastas
skogsägarna med en större andel och
det allmänna med en mindre. Det finns
i och för sig fog för den framställning
som göres i motionen, ty det har visat
sig, att utvecklingen när det gäller efterfrågan
på servicetjänster går i en
riktning, som inte förutsattes — men
väl kunde befaras — när riksdagen fattade
sitt beslut.

Reservanterna har, med hänsyn till
att även utskottets majoritet uttalat att
Kungl. Maj:t med uppmärksamhet bör
följa utvecklingen, avstått från att nu
ställa krav i enlighet med motionen. En
annan orsak till reservanternas avvaktande
hållning bör vara, att skogsägarnas
självservice genom anlitande av
skogsägareföreningarnas tjänster och
genom förbättrad yrkesutbildning kan
tänkas komma att öka. Utvecklingstakten
därvidlag är emellertid ännu oklar.

Det kan givetvis sägas, att höjningen
av biträdestaxorna har en relativt begränsad
verkan på det ekonomiska ut -

byte, som tjänsterna borde ge. Det går
emellertid inte att komma ifrån den
psykologiska verkan höjningen har fått,
som har medfört att skogsägarna avhåller
sig från att utnyttja de tjänster
skogsvårdsstyrelsernas personal har till
uppgift att svara för i den allmänna
skogsvårdens intressen.

I den mån dessa utbildade skogsvårdstjänstemän
inte får tillfälle att utöva
sin serviceverksamhet i full utsträckning
utan får sysselsättas med
andra och kanske mindre viktiga uppgifter
kan man ju påstå att det uppkommer
en förlust dels därigenom att
skogsvården måhända inte kan uppehållas
på bästa möjliga sätt och dels
därigenom att statsverket inte får ut
den motprestation som bör påräknas
från de statliga tjänsterna. Emellertid
är det givetvis ännu för tidigt att fälla
något definitivt omdöme om verkningarna
av det nya finansieringssystemet,
eftersom alldeles för kort tid förflutit
sedan beslutet fattades. Däremot är tendensen
hittills sådan att det inte är för
tidigt att påkalla all uppmärksamhet på
den fortsatta utvecklingen.

Jag ber med detta, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets förslag vad
beträffar yrkandena, men med den motivering
som finns angiven i reservation
nr 4 av herr Carl Eskilsson m. fl.

Herr WAHRENDORFF (ep):

Herr talman! Innan riksdagen i fjol
fattade beslut om fördelning av skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet med 30
procent på den statliga delen och 70
procent på serviceverksamheten var det
åtskilliga som framförde kritiska erinringar.
Man menade att en sådan fördelning
inte stämde med förhållandena
i praktiken. För min del kan jag
inte finna annat än att de farhågor
som då framfördes besannats. Det hade
säkert varit riktigare med en annan
fördelning, exempelvis den som skogsvårdsutredningen
föreslagit, nämligen

30 Nr 14 Fredagen den 14 april 1961

Bidrag till skogsvårdsstyrelserna: Avlöningar

45 procent på den offentliga sektorn
och 55 procent på serviceverksamheten.

Såväl majoriteten som reservanterna
i utskottet bär funnit att det ännu saknas
underlag för en ny prövning av
denna fråga. Om man endast avser konkreta
siffror och data, måste jag hålla
med om att detta är riktigt. Vi vet naturligtvis
ingenting om det definitiva
utfallet, innan nu löpande budgetår gått
till ända. Däremot kan det knappast
råda något tvivel om i vilken riktning
det hela kommer att gå.

Jag kan anföra några exempel från
skogsvårdsstvrelsen i mitt hemlän som
kanske kan vara av intresse för kammaren.
Jämfört med föregående år har
antalet stämplingsdagar, trots att priserna
på virke legat relativt väl under
andra halvåret 1960, gått ned med inte
mindre än 20 procent. Antalet servicedagar
för plantering, röjning, markberedning
o. d. har gått ned med i runt
tal 50 procent. Det är ju avskräckande,
att man uraktlåter att se till att skogsväxten
kommer i gång efter en avverkning,
därför att man anser att den taxa
skogsvårdsstyrelsen tillämpar är för
hög. Självfallet får denna utveckling
ekonomiska konsekvenser också för
statsverket.

För den nämnda skogsvårdsstyrelsen
har man beräknat, att inkomsterna på
serviceverksamheten skulle uppgå till
910 000 kronor för budgetåret 1960/61.
Till den 1 april i år hade det bara influtit
547 000 kronor, vilket innebär en
eftersläpning jämfört med föregående
år med 160 000 kronor. Serviceverksamheten
kommer sålunda inte alls att få
den omfattning som man tidigare tänkt
sig.

Givetvis finns det inget underlag som
ger vid handen att skogsvårdsstyrelserna
bör handha den skogsvårdande verksamheten.
Det är inte heller det som
saken gäller. Oavsett inställningen till
den speciella frågan borde man emellertid
kunna vara överens om att chockhöjningar
av skogsvårdstaxan — det är

det faktiskt här fråga om — inte är
nyttiga vare sig för det allmänna eller
för den enskilde.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få ansluta mig till den vid denna
punkt avgivna reservationen.

Herr JONSSON i Strömsund (s):

Herr talman! Jag skall börja med att
instämma i vad utskottets ärade ordförande
nyss sade, nämligen att det ännu
är för tidigt att yttra sig om dessa frågor.
De bestämmelser som nu gäller för
skogsvårdsstyrelserna bär varit i kraft
sedan den 1 juli 1960. Vi känner till
resultatet av verksamheten för första
halvåret. Man måste emellertid alltid
räkna med vissa begynnelsesvårigheter,
när man övergår till ett annat system.
Ingenting säger att första halvårets siffror
blir utslagsgivande för en längre
tidsperiod. För övrigt är dessa siffror
heller inte så dåliga, som man kanske
kan föreställa sig, när man hör de klagomål
som nu riktas mot i synnerhet
taxehöjningarna.

Då beslutet i fjol fattades var utgångspunkten,
att statens uppgift skulle
vara att stödja skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet med lagövervakning, rådgivning
och yrkesutbildning, d. v. s. sådant
som man i detta sammanhang kallar
för uppgifter av mera offentlig natur,
medan däremot de rena serviceuppgifter,
som skogsvårdsstyrelserna tidigare
i stor utsträckning haft — i synnerhet
då ^stämpling av gagnvirke o. d.

skulle anses vara en skogsägarnas
egen angelägenhet. Detta medför att
skogsägarna antingen får utföra detta
arbete själva och för den skull skaffa
sig de yrkeskunskaper som gör dem
skickade härför, eller också får de genom
samarbete inom skogsvårdsområden
anställa egna tjänstemän som svarar
för dessa uppgifter. De är naturligtvis
även oförhindrade att anlita
skogsvårdsstyrelsernas tjänstemän, men
de får då betala ungefär vad arbetet
kostar.

Nr 14

Fredagen den 14 april 1961

Bidrag

En ökad självverksamhet bland de
enskilda skogsägarna är väl endast att
rekommendera. Den leder för all del
till en minskning av skogsvårdsstyrelsernas
arbetsuppgifter på ett område,
där de förut varit mest verksamma,
nämligen serviceområdet, men jag tror
inte att en sådan utveckling i längden
är att beklaga. Det finns ändå mycket
för skogsvårdsstyrelserna att göra på en
mängd andra områden.

Vi är inom utskottet medvetna om
att stora svårigheter att anpassa denna
organisation till de nya arbetsuppgifterna
kan uppstå i början. Av den orsaken
har vi också framhållit, att Kungl.
Maj:t och skogsstyrelsen bör uppmärksamma
förskjutningarna i skogsvårdsstyrelsernas
inkomster och utgifter. I
det sammanhanget har utskottet också
tagit sig friheten att betona vikten och
nödvändigheten av att alla möjligheter
till rationalisering av skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet blir tillvaratagna.
Detta får väl anses vara en angelägenhet
som är lika viktig för oss alla,
vare sig vi är skogsägare eller ej.

Jag anser det emellertid inte vara
någon mening med att diskutera det
ofullständiga material, som föreligger
sedan denna verksamhet kom i gång
efter de den 1 juli 1960 ändrade grunderna.
Vi bör i stället avvakta resultatet
på längre sikt.

Jag ber därför att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till utskottets
berörda hemställan med den
ändring av motiveringen, som föreslagits
i den vid punkten fogade reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Hansson i Skegrie begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given

till skogsvårdsstyrelserna: Omkostnader

varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
76: o) i utskottets utlåtande nr 1,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan med den
ändring av motiveringen, som föreslagits
i reservationen 4) av herr Carl
Eskilsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Hansson i Skegrie
begärde emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 106 ja och
92 nej, varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan med oförändrad motivering.

Punkten 77

Bidrag till skogsvårdsstyrelserna:

Omkostnader

Kungl. Maj :t hade under punkten 101
(s. 250—255) föreslagit dels en anslagsminskning
med 838 000 kr. till 4 145 000
kr., vilken minskning sammanhängde
med höjningen under punkten 100, dels
fastställande av en oförändrad kreditgarantiram
å 1 000 000 kr. för lån till
viss skoglig plantslcoleverksamhet.

Utskottet hade i samband härmed behandlat
följande inom riksdagen väck -

32 Nr 14 Fredagen den 14 april 1961

Bidrag till skogsvårdsstyrelserna: Omkostnader

ta, till utskottet remitterade motioner,
nämligen

1) I: 290 av herr Hansson, Nils, m. fl.
och II: 260 av herr Staxäng m. fl., likalydande,
i vilka motioner hemställts att
riksdagen ville a) uttala att i princip
statsbidrag borde utgå till återstående
anläggningar av skogsfröplantager hos
skogsvårdsstyrelserna i huvudsak enligt
av skogsstyrelsen i samråd med Samarbetsnämnden
för skoglig växtförädling
och genetik upprättad plan, b) besluta
att till Bidrag till skogsvårdsstyrelserna:
Omkostnader för budgetåret 1961/62 anvisa
ett med 300 000 kr. för anläggning
av skogsfröplantager förhöjt reservationsanslag
av 4 445 000 kr.,

2) I: 292 av herr Jacobsson, Per, och
II: 262 av herr Ståhl, likalydande, vari
hemställts att riksdagen måtte besluta att
skogsvårdsstyrelsernas omkostnadsanslag
uppräknades med 100 000 kr. utöver
vad som angivits i statsverkspropositionen
och att nämnda summa
finge av skogsstyrelsen begagnas till rabattering
av taxorna med speciell tanke
på småskogsägarna, samt

3) I: 519 av herr Hansson, Nils, m. fl.
och II: 624 av herr Staxäng m. fl., likalydande,
i vilka motioner — såvitt nu
vore i fråga — hemställts att riksdagen
till Bidrag till skogsvårdsstyrelserna:
Omkostnader måtte anvisa ett reservationsanslag
av 4 245 000 kr., varav
200 000 kr. finge av skogsstyrelsen användas
till rabattering av taxorna med
speciell tanke på mindre skogsägare.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

a) medgiva, att under budgetåret
1961/62 finge beviljas statlig kreditgaranti
för lån till i utskottets utlåtande angiven
skoglig plantskoleverksamhet intill
ett belopp av 1 000 000 kronor;

b) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 290 och II: 260 samt I: 292 och II: 262
ävensom 1:519 och 11:624, sistnämnda
båda motioner såvitt nu vore i fråga,

till Bidrag till skogsvårdsstyrelserna:
Omkostnader för budgetåret 1961/62 anvisa
ett reservationsanslag av 4 145 000
kronor.

Beservation hade avgivits av herrar
Carl Eskilsson, Nils Hansson, Uno Olofsson,
Jonasson, Harald Pettersson, Hansson
i Skegrie, Antby, östlund, Jönsson i
Ingemarsgården och Hedin, vilka ansett
att motiveringen till utskottets hemställan
bort vara av i reservationen angiven
lydelse.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

HEDIN (h):

Herr talman! Vid denna punkt är
fogad en reservation av herr Carl Eskilsson
m. fl. med den innebörden att motiveringen
till utskottets hemställan är
annorlunda än utskottets. Beservationen
är grundad på några motioner, som
i anslagsfrågan avstyrkts med hänsyn
till att det torde behövas något år till
för att bättre kunna bedöma verkningarna
av den omorganisation av skogsvårdsstyrelserna
och av de nya principer
för anslagen till skogsvårdsstyrelserna
som beslutades förra året.

I motionerna understryks oron för utvecklingen
i fråga om skogsvårdsstyrelsernas
ekonomi — detta har ju också
berörts under den förra punkten — och
denna oro delas av reservanterna. Beslutet
i fjol har inneburit, att skogsvårdsstyrelserna
mycket kraftigt har
måst höja taxorna för service av olika
slag. Detta har medfört en minskad
efterfrågan på denna service, som inger
en stark oro för framtiden, dels för
skogsvårdsstyrelsernas egen ekonomi
och dels för den framtida kvalitén på
skogsvårdsåtgärderna från skogsägarnas
sida. Man kan nämligen befara att
mindre kvalificerad personal kommer
att utföra dessa åtgärder i framtiden.
Det finns säkert all anledning för Kungl.
Maj:t att noga följa denna utveckling.

Ett sätt att mildra verkningarna är
givetvis det förslag, som här har lagts

Nr 14

Fredagen den 14 april 1961

Bidrag till skogsvårdsstyrelserna: Omkostnader

fram från olika motionärer, om ökad
rabattering av taxorna för småskogsägare.
Den hjälp dessa kan få med exempelvis
stämpling kan aldrig bli ekonomiskt
lönsam på samma sätt som för
en större skogsägare. Stämpling kan
t. ex. avse endast uttagande av husbehovsvirke.
Det är alltså reservanternas
förhoppning att Kungl. Maj :t till nästa
år, då utvecklingstendenserna måste te
sig klarare än nu, allvarligt överväger
möjligheten av att öka anslaget för rabattering
av taxorna, framför allt med
tanke på de mindre skogsägarna.

Den andra punkten, herr talman, som
reservationen tar upp, är principerna
för finansiering av skogsfröplantagerna.
Departementschefen liksom utskottsmajoriteten
förutsätter, att i fortsättningen
inget bidrag från skogsvårdsstyrelsernas
omkostnadsanslag skall utgå för
detta ändamål och att verksamheten
skall jämställas med räntabla åtgärder
för plant- och fröförsörjning. Enligt
reservanternas uppfattning kan det rent
principiellt inte vara riktigt att bedöma
fröplantagerna på detta sätt. Därvidlag
gäller det en investering på mycket lång
sikt. I första hand tar det 15 å 20 år att få
upp dessa plantor. De är ympade från
utvalda elitstammar som finns i något
tusental i landet. Att över huvud taget
få något frö från plantageträden tar 15
ä 20 år. Sedan tar det ytterligare åtskilliga
år att få detta frö avkommebedömt,
och först därefter kommer fröplantager
i mera kommersiellt syfte att
byggas upp, om man får ett positivt
resultat av avkommebedömningen. Verksamheten
har därför i hög grad försöks-
och forskningskaraktär och bör
bl. a. därför enligt min mening få allt
det stöd, som det kan få från det allmänna.
Det förtjänar också nämnas, att
Sverige ännu så länge är att betrakta
som ett föregångsland på detta område,
och då bör vi inte stoppa upp utvecklingen.

Principer behöver naturligtvis i och
för sig inte vara oföränderliga, men i

kombination med de osäkra ekonomiska
förutsättningarna för skogsvårdsstyrelsernas
ekonomi förefaller det vara mycket
äventyrligt att ändra de principer,
som hitintills har gällt på detta område.
Detta skulle kunna innebära att man
omöjliggör fullföljandet av det landsomfattande,
mycket omsorgsfullt upprättade
programmet för utbyggnad av
fröplantager, vilket för södra och mellersta
Sverige ännu bara hunnit påbörjas,
medan det i det närmaste slutförts
i Norrland.

Så vill jag, hem talman, uttrycka min
tillfredsställelse över att en motion i
flisfrågan — som jag väckte vid 1959 års
riksdag, där jag bl. a. hade ett yrkande
om att jordbrukets maskinlånefond
skulle få utnyttjas för långivning till
inköp av flishuggningsmaskiner — nu
som framgår av utskottsutlåtandet har
bifallits i denna del genom det förslag,
som departementschefen anmäler på
den här punkten. Jag noterar detta med
tacksamhet.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
hemställan med den ändringen
att motiveringen ansluter sig till reservation
nr 5, av herr Carl Eskilsson m. fl.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Den motion jag tillåtit
mig väcka i anslutning till denna punkt
gäller den del, som handlar om taxcsättningen
för skogsvårdsstyrelsernas
tjänster. Det är inte nödvändigt att i
denna kammare erinra om att det i fjol
beslutades en så kraftig höjning på detta
område, att den kommit att verka rent
chockartat, i synnerhet för de mindre
skogsägare som behöver ta skogsvårdsstyrelsernas
tjänster i anspråk.

Jag skall här rekapitulera vad som
skett under de senaste åren för alt till
kammarens protokoll få noterat hur
kraftig denna ökning har varit. Den
1 april 1960 höjdes avgiften, som hösten
1959 — jag vill betona detta — var
52 kronor per dag, till 57 kronor per
dag, för att den 1 juli i fjol ytterligare

3_Andra kammarens protokoll 1961. Nr 1b

34 Nr 14 Fredagen den 14 april 1961

Bidrag till skogsvårdsstyrelserna: Omkostnader

höjas till 80 kronor. För biträde vid
hyggesvård, skogsodling och röjning i
plant- och ungskog var avgiften motsvarande
år, 1959, 48 kronor per dag.
Den 1 april i fjol höjdes den till 53 kronor
och den 1 juli samma år till 70 kronor
per dag.

Samtidigt slopades — också av budgetära
skäl — de tidigare s. k. fristående
halvdagarna, så att halvdagar därefter
fick förekomma enbart i kombination,
d. v. s. att vederbörande förrättningsman
biträder två markägare på
samma dag vid stämpling och röjning.
I praktiken innebär detta beslut att tre
timmars stämplingsarbete nu debiteras
en småskogsägare — det är i regel de
som närmast beröres — med 80 kronor,
d. v. s. som för hel dag. För lördagar
gäller en specialtaxa på 60 kronor per
dag. År 1959 kostade denna förrättning
35 kronor. Det är väl inte underligt att
denna ökning har kommit att verka
högst chockartat och att man bland de
mindre skogsägarna är både förvånad
och ledsen över den och i allt högre
grad anser sig ur stånd att ta skogsvårdsstyrelsernas
tjänster i anspråk.

Motionen går ut på att vi redan i år
skulle ompröva möjligheten till en sänkning
av dessa taxor. Något belopp anges
inte, men man önskar i varje fall ett
återförande av avgifterna i riktning mot
den äldre, för de mindre skogsägarna,
som det synes, mera skäliga taxesättningen.
Detta förslag har avvisats av
utskottet. Skillnaden är tyvärr mycket
ringa mellan utskottet och reservanterna,
som inte har visat nämnvärt större
kraft i avvisandet. Deras motivering
är att det ännu är för tidigt att diskutera
verkningarna av denna taxehöjning,
varför frågan borde anstå tills
man fått en klarare bild av effekten.

•Tåg vet inte hur saken ställer sig i
olika skogsvårdsstyrelser, men jag kan
notera att för den värmländska skogsvårdsstyrelsen
— vars ordförande sitter
här i kammaren och naturligtvis är
solidarisk med vad som har skett —

minskningen har blivit så betydande att
den ingivit i varje fall skogsvårdsstyrelsens
samtliga tjänstemän stora bekymmer.
Man konstaterar att skogsägarna
numera själva gör sina utstämplingar
eller anlitar privat arbetskraft,
vilket leder till det resultatet att stämplingsarbetet
enligt expertisen försämras.
Detta har inte varit meningen, och
därför är enligt min uppfattning en ändring
brådskande, om man inte skall få
en menlig effekt även på längre sikt.

Skulle det bli en ny praxis bland
skogsägarna att stämpla själva eller använda
folk från privat håll för detta
arbete, är det, herr talman, risk för
att skogsvårdsstyrelserna så småningom
kommer att utestängas från detta
viktiga arbete och över huvud taget sättas
åt sidan. Skall en rättelse göras _

och det anser jag vara i den svenska
skogsvårdens intresse — bör det ske
omgående. Jag hade hoppats att utskottet,
bland annat genom kontakter med
olika skogsvårdsstyrelser, skulle ha kunnat
inse att en ändring borde ske redan
nu.

Jag vill bara tillägga att även om det
från det centrala ämbetsverkets synpunkt
ter sig riktigt att skogsägarna betalar
hela kostnaden — ty avgiften inkluderar
inte bara skogsvårdsstyrelsernas
direkta arbete utan även det centrala
arbetet i form av administration
m. m. — tror jag att detta sammanhang
för den enskilde skogsägaren verkar
både svåröverskådligt och okontrollerbart.
För en person som rör sig med
blygsamma kontanta inkomster förefaller
de avgifter som nu är satta för en
dags eller några timmars förrättning såsom
oskäligt höga. Därför finner jag det
vara i skogsvårdens intresse att en ändring
snarast möjligt kommer till stånd.

Herr talman! Varken utskottet eller
reservanterna har i detta avsnitt skrivit
på ett sätt som från mina synpunkter
kan framstå som tillfredsställande. Därför
skall jag inte här ställa något yrkande.
Jag skall i stället, eftersom stats -

Nr 14

Fredagen den 14 april 1961

Bidrag

rådet befinner sig i kammaren, rikta en
vädjan till honom att som skogsvårdsintresserad
och med känsla för svensk
ekonomi till ett kommande år lägga
fram ett förslag som gör att även de
mindre skogsägarna i växande utsträckning
kan anlita skogsvårdsstvrelsernas
tjänster.

Herr ANDERSSON i Ryggestad (s)
kort genmäle:

Herr talman! Eftersom herr Ståhl
nämnde ordföranden för skogsvårdsstyrelsen
i Värmland skall jag be att få säga
ett par ord.

Det är sant att serviceverksamheten
har gått ned, men jag tror att detta bara
är en tillfällig företeelse. Den kommer
säkerligen snart upp i samma omfattning
som tidigare.

Nu kan man väl fråga sig: Är 80 kronor
per dag för mycket för att få en
sakkunnig man att stämpla i skogen?
Det tycker inte jag. Han kanske kan
stämpla 6 000—7 000 kubikfot per dag
och det gör en inkomst för skogsägaren
på minst 6 000 å 7 000 kronor netto. Jag
tycker att det är rätt hyggligt.

När herr Ståhl talar om de mindre
skogsägarna vet jag inte om han tänker
på mig eller på sig själv. Både herr
Ståhl och jag är i den lyckliga omständigheten
att ha små skogslotter, och
man måste väl ändå säga att vi skogsägare
har det rätt hyggligt ställt. Jag
tycker inte man skall klaga.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det var ingen nyhet för
mig att herr Andersson i Ryggestad, som
är min ärade bänkkamrat här i kammaren
och dessutom ordförande i skogsvårdsstyrelsen,
tycker att 80 kronor är
ett skäligt belopp. Herr Andersson är
eu skogsägare som har råd att betala.
Jag har över huvud inte talat om
skogsägare av den storleksordningen.
Jag har talat om de mindre skogsägare

till skogsvårdsstyrelserna: Omkostnader

som har ont om kontanter. Jag konstaterar
att den sjunkande frekvensen för
utnyttjandet av skogsvårdsslyrelsernas
tjänster under ett livligt avverkningsår,
då siffrorna i stället borde vara i stigande,
visar, att de mindre skogsägarna
finner denna höjning oskälig eller att
det är omöjligt att betala den.

Det är riktigt, att gör man en utstämpling
av grov skog som ligger bra till,
då kan 80 kronor per dag väl löna sig.
Men då man — som både herr Andersson
i Ryggestad, jag och andra skogsägare
ibland måste göra — anlitar hjälp
för att stämpla träd som skall gallras,
då det ju inte blir något netto alls,
tror jag att dessa pengar känns ganska
hårt. Herr Andersson måste nog erkänna
att erfarenheten visar att här
behövs en korrigering, och jag hoppas
att den skall komma till stånd — trots
herr Anderssons i Ryggestad negativa
inställning.

Herr ANDERSSON i Ryggestad (s)
kort genmäle:

Herr talman! I motsats till herr Ståhl
vågar jag inte avgöra vilken av oss två
som har det bäst ställt.

Herr JONSSON i Strömsund (s):

Herr talman! I motsats till herr Ståhl,
som ansåg det vara en farlig utveckling
att skogsägarna själva börjar
stämpla i sin skog, vill jag nu liksom
i föregående punkt hävda att det är
en utveckling som man skall hälsa med
tillfredsställelse att skogsägarna skaffar
sig kunskaper som gör det möjligt
för dem själva att sköta dessa saker.
Vi vet att i den mån de försöker utan
att ha dessa kunskaper finns ett övervakningsorgan
i skogsvårdsstyrelserna
som ser till att gällande lagstiftning
alltid följes.

Jag skall i detta sammanhang inte
på nytt ta upp någon diskussion om
taxehöjningarna; den diskuterade vi
vid förra punkten. Att frågan kommer
igen här beror på förslaget om ökade

Nr 14

Fredagen den 14 april 1961
Omkostnader

Bidrag till skogsvårdsstyrelserna:

rabatteringsmöjligheter för dem som
utnyttjar skogsvårdsstyrelsernas service.

Jag tror inte att man från den borgerliga
sidan så starkt skall framhålla,
att det i synnerhet är de små skogsägarna
som har behov av dessa rabatter
och som har så små möjligheter
att själva sköta sin skog och därför
i så stor utsträckning måste anlita
skogsvårdsstyrelsernas service. Å andra
sidan finns det en strävan att öka antalet
mindre skogsägare genom att man
i praktiskt taget alla delar av landet
förstärker jordbruken med skog. Denna
strävan svarar inte mot påståendet
att just denna kategori — de små skogsägarna
— skulle ha svårare än andra
att själva sköta sin skog. Ingen regel
utan undantag, och kanske många också
bland dessa är oförståndiga när det
gäller skogens skötsel. Säkerligen är det
inte en större procent inom denna kategori
än bland de enskilda skogsägarna
över huvud taget som inte går i land
med detta, även om man räknar med
alla dem som har stora skogsmarker.

Det är även för tidigt att uttala sig
säkert om hur 1960 års beslut skall inverka
på frö- och plantproduktionen
här i landet. Vi har ju utgått från att
denna verksamhet skall göras självförsörjande.
Vi tror inte att detta skall
behöva vara en dålig affär med tanke
på allt som behöver göras i fråga om
skogsplantering. I varje fall har det inte
hittills blivit någon katastrof. Vi har
en god plantförsörjning i landet nu och
vi har verksamheten i gång i full utsträckning.
Skogsvårdsstyrelserna står
ju ändå i ett bättre läge än de enskilda
som skall driva denna verksamhet,
och statliga lånegarantier ställs till
deras förfogande.

Även i år föreslås en ram på en miljon
kronor i detta sammanhang. Det
kan hända att denna ram är otillräcklig,
men inte heller därvidlag vet vi
bestämt om det finns skäl att nu göra
en ändring, över huvud taget har vi

den uppfattningen att skogsstyrelsen,
som i början ansåg sin nya uppgift
ganska besvärlig, nu med litet större
förtroende börjar se på det beslut som
fattades i fjol. Man får också i detta
sammanhang komma ihåg — som det
sades tidigare bär — att det inte är
skogsvårdsstyrelsernas uppgift att i
sina frö- och plantplantager driva någon
sorts forsknings- och försöksverksamhet.
Detta får överlämnas till andra
organ på skogsbrukets område. Skogsvårdsstyrelserna
skall driva en helt
affärsmässig verksamhet även när det
gäller frö- och plantodling.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Jag skall med några
ord beröra erfarenheterna av den nya
organisationen, åtminstone vad beträffar
några avsnitt.

Skogsvårdsstyrelsernas nya form
med breddad styrelse har man åtminstone
i den skogsvårdsstyrelse jag har
äran att företräda funnit vara till fördel.
Omläggningen av bidragsgivningen,
den nya uppdelningen av serviceverksamheten
på den del som det skall
ankomma på skogsägarna att betala för
och den som skall gäldas av bidrag från
statens sida, har däremot givetvis, som
framhölls redan förra året, medfört svårigheter.
Därvidlag hade man önskat
en mjukare övergång.

Skogsvården vad beträffar de enskilda
skogarna befinner sig för närvarande,
det kan man inte komma ifrån,
i ett övergångsskede. Jag är alldeles
övertygad om att vi måste räkna med
betydligt större självverksamhet på
detta område. Åtminstone i mitt län har
självverksamheten fått mycket stor omfattning.
Den är också nödvändig inte
minst för att skapa viss stabilitet på
arbetsmarknaden för skogsarbetarna.

Det var egentligen inte detta, herr
talman, jag begärde ordet för. Jag ville
beröra en annan sak som behandlas i

Nr 14

Fredagen den 14 april 1961

Bidrag

förevarande del av utskottsutlåtandet,
nämligen frågan om bidrag till skogsfrö-
och plantverksamheten. När det
gäller plantskolorna har man goda skäl,
även om man beaktar övergångssvårigheterna,
att så långt möjligt hålla på
att de skall vara självförsörjande. Men
när det gäller skogsfröplantageverksamheten
förhåller det sig annorlunda, och
ett uttalande om den från statsrådets
sida har väckt oro. Jag vädjar till statsrådet,
att inte detta uttalande får bli
hans sista ord, även om utskottet har
anslutit sig till hans uttalande.

Statsrådet har nämligen sagt — det
står återgivet på sidan 57 i utskottets
utlåtande — följande: »Den av skogsvårdsstyrelserna
bedrivna skogsfröplantageverksamheten
är enligt min
mening av stor betydelse. Sedan staten
under viss del av uppbyggnadsperioden
medverkat med stöd i form av bidrag
anser jag att den fortsatta finansieringen
av fröplantageverksamheten bör
ske på liknande sätt som beträffande
andra räntabla åtgärder inom skogsvårdsstyrelsernas
arbetsområde.»

Vi är tacksamma för den hjälp vi
har fått, men just detta att möjligheten
till bidrag för framtiden på detta sätt
klipps av är oroväckande. Skogsfröplantageverksamheten
måste betraktas
annorlunda än plantskolorna. Var
forskningen hör hemma vet vi, men
den del av skogsvårdsarbetet som ryms
i skogsfröplantageverksamheten bygger
på forskningen.

Jag skall belysa detta genom att nämna
något om den verksamheten, ty vår
skogsvårdsstyrelse var en av de första
som medverkade vid denna plantageverksamhet.

Den skogliga fröplantageverksamheten
är otvivelaktigt på lång sikt en produktionsbefrämjande
verksamhet, som
om fem till sex decennier bör resultera
i en successivt ökad råvarutillgång.
Fröplantagerna utgör en investering
för framtida generationer och för
vårt lands framtida ekonomi. Denna

till skogsvårdsstyrelserna: Omkostnader

omfattande och mångsidiga forsknings-
och försöksverksamhet är ofrånkomlig
för ett i så hög grad skogsproducerande
land som Sverige, om vi i
dag icke skall blunda för sådana produktionsbefrämjande
åtgärder som ligger
i att anskaffa bästa möjliga skogsutsäde
för uppdragning av våra framtida
skogsodlingar. De skogliga fröodlingarna,
som nu anläggs, är emellertid
att betrakta som en forsknings- och
försöksverksamhet, som syftar till att
successivt framställa ett genetiskt bättre
skogsfrö för att höja våra framtida
kulturskogars produktionsförmåga och
kvalitet.

Denna forskningsverksamhet är och
förblir en riksangelägenhet och icke en
forskningsplikt som bör åvila dagens
skogsägare att finansiera, vilket blir
fallet om fröplantageverksamheten skall
finansieras genom förhöjda plantpriser.
Samtidigt som vi alla vet att vårt
land är i behov av ökade framtida virkestillgångar
för att möjliggöra en utbyggnad
av sådan industri, som utnyttjar
skogsprodukterna som råvara
— och allt tyder på att vi har knapphet
på råvara för en vidare utbyggnad av
skogsindustrien — så vidtager vi icke
erforderliga åtgärder för att öka den
betydelsefulla råvaruproduktionen.

Jag vill nämna en sak till som i någon
mån kan belysa denna verksamhet
och som är ett skäl för att understödja
den. Plusträdsplantagerna eller
första omgången plantager blir tidigast
räntabla först efter en vetenskapligt genomförd
avkommeprövning av plantagemoderträden
och en på en sådan
testning grundad gallring bland plantagens
ympträd. Härigenom decimeras
givetvis antalet ympträd per hektar
högst betydligt, vilket resulterar i minskad
kottskörd per arealenhet. Det torde
därför icke innebära någon större
överdrift om man påstår att först andra
plantagegenerationen kan göras räntabcl.
Avkommebedömningen tar avsevärd
tid — det är inte som med sä -

Nr 14

Fredagen den 14 april 1961

Bidrag till skogsvårdsstyrelserna: Omkostnader

desslagen att man kan bedöma resultatet
efter några få år. Det tar betydligt
längre tid. För att möjliggöra framställning
av erforderligt korsningsfrö måste
ymparna ha uppnått en ålder av
cirka 10 år. Avkommeprövningen av
framställda korsningsavkommor tar ytterligare
20—25 år. En förädlad frövara
kan således inte produceras i plantagerna
förrän efter 30, 35 eller 40 år.

Den första plantagegenerationen har
följaktligen karaktären av forskningsplantager,
vilka emellertid är ofrånkomliga
för att i nästa etapp möjliggöra
anläggandet av sådana plantager som
vi brukar kalla elitplantager.

Principen att göra skogsfröplantagerna
räntabla innan man kan förvänta
produktion av en förädlad frövara ter
sig även vid en jämförelse mellan
skogsbruk och jordbruk oförklarlig och
orättvis. Medan jordbruket under
många år fått åtnjuta statliga medel för
framställning av allt bättre sorter, får
motsvarande verksamhet inom skogsbruket
inte detta stöd.

Därför ber jag på nytt att få vädja
till jordbruksministern att vad han
sagt i propositionen inte skall vara
hans sista ord i denna fråga.

Herr SKÖLD (s):

Herr talman! Jag känner mig uppkallad
av herr Staxängs anförande, i
vilket han enligt mitt sätt att se använde
begreppet forskning och försök
på ett mycket lättvindigt sätt.

Den forskning och de försök som
skall ligga till grund för upprättandet
av fröplantager vilar nämligen helt på
genetisk grund, och ingen som saknar
genetisk utbildning på dessa områden
kan bedriva dylik forskning. Skogsvårdsstyrelserna
saknar personal med
sådan kompetens, och ingenting skulle
vara mera olyckligt än om skogsvårdsstyrelserna
började bedriva forskningsoch
försöksverksamhet i samband med
anläggandet av fröplantager. Det ingår
inte i skogsvårdsstyrelsernas uppgifter,

och jag vill understryka att de inte bör
ge sig in på detta område.

När skogsvårdsstyrelserna anlägger
sina plantager, så kan de inte göra annat
än bygga på de rön forskningen
har nått på dessa områden vid Ekebo
skogsträdförädling och kanske också
vid de försök som skett på annat håll.
Detta gäller både vid utväljandet av
ympar och allting annat.

Domänstyrelsen startar exempelvis
fröplantager men bedriver ingen forsknings-
och försöksverksamhet på området.
Det inser säkert var och en. Och
inte heller kan de enskilda skogsbolag,
som nu på många håll arbetar med
samma uppgifter, göra det.

Anläggningen av en fröplantage innebär
en investering för framtiden. Det
är en investering som fordrar kapital
vilket måste förräntas under åtskillig
tid innan det ger avkastning. Och en
fröplantage måste bedrivas affärsmässigt
såsom all annan skogsskötsel. Det
kapital som erfordras kan skogsvårdsstyrelserna
erhålla genom upplåning
med statens kreditgaranti. Vi skogsägare
som sedan köper plantorna från
skogsvårdsstyrelserna får betala verksamheten
med vårt plantpris. Men det
kommer inte att inverka på plantpriset
på sådant sätt att det finns anledning
att därför tillämpa en subventionsprincip,
som helt strider mot det beslut
riksdagen fattade förra året.

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Jag tror att om den deklaration,
som herr Sköld här gjorde,
skulle omsättas i praktiken inom våra
skogsvårdsstyrelser, skulle det i hög
grad även innebära ett upprivande av
det arbete, som där redan är i gång
och som statsmakterna redan lämnat
bidrag till.

Det är inte meningen att det inom
skogsvårdsstyrelserna skall vara forskare
som klarar detta. Jag är alldeles
övertygad om att herr Sköld mycket
väl känner till på vilket sätt denna verk -

Nr 14

Fredagen den 14 april 1961

samhet är uppbyggd. Vi anlitar konsulter
och forskningsledare från skogsforskningsinstitutet.
Det är väl också
bekant att den sammanslutning, som i
stor utsträckning står bakom detta, har
doktor Enar Andersson som ledare. Han
är den som bistår skogsvårdsstyrelserna
när det gäller detta arbete.

Jag finner inte att herr Sköld i sitt
anförande har på något sätt tillbakavisat
vad jag här uttalat beträffande
betydelsen av denna verksamhet. Jag
tror det är ganska viktigt att man får
ha kvar dessa plantager ute i landet.
Deras verksamhet utövas i gott samarbete
med skogsforskningsinstitutet,
och jag hoppas att detta arbete får
fortsätta.

Herr SKÖLD (s):

Herr talman! Den deklaration jag här
gjorde — om den nu skall benämnas
så högtidligt — stämmer med svaret på
de frågor som jag vid en föredragning
i utskottet ställde till vederbörande byråchef
i skogsstyrelsen. Han fick därvid
medge att det icke var skogsvårdsstyrelsernas
uppgift att bedriva forsknings-
och försöksverksamhet. När man
nu hörde herr Staxängs förklaringar,
fann man att det inte heller var fråga
om något sådant från hans sida. Skogsvårdsstyrelserna
skulle bara anlita sakkunnig
personal vid upprättandet av
sina fröplantager, och det är väl en investeringskostnad
som vilken annan som
helst.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till utskottets
berörda hemställan med den
ändring av motiveringen, som föreslagits
i den vid punkten fogade reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Hedin
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följan -

Vägbyggnader å skogar i enskild ägo
de voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
77: o) i utskottets utlåtande nr 1,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan med den
ändring av motiveringen, som föreslagits
i reservationen 5) av herr Carl
Eskilsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Hedin begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 102 ja och 87 nej,
varjämte 4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan med oförändrad motivering.

Punkten 78

Vägbyggnader å skogar i enskild ägo

Kungl. Maj:t hade under punkten 103
(s. 258—260) hemställt om anslagsanvisning
med oförändrat belopp av
7 700 000 kr.

1 detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade motioner,
nämligen

1) 1:88 av herr Sveningsson m.fl.,
likalydande med 11:104 av herr Turesson
in. fl., i vilka motioner hemställts,
att riksdagen ville a) till Vägbyggnader
å skogar i enskild ägo för budgetåret

Nr 14

Fredagen den 14 april 1961

Vägbyggnader å skogar i enskild ägo

1961/62 anvisa ett reservationsanslag av
11 500 000 kr., att avräknas mot automobilskattemedlen,
b) begära sådana
tillämpningsföreskrifter för nämnda anslags
användning, att tillgängliga bidragsmedel
ställdes till förfogande för
skogsbilvägar av olika standardklasser,
ävensom enkla skogsbilvägar och traktorvägar,

2) I: 168 av herr Hansson, Nils, m. fl.,
likalydande med II: 198 av herr Larsson
i Norderön m. fl., vari hemställts att
riksdagen till Vägbyggnader å skogar i
enskild ägo för budgetåret 1961/62 måtte
anvisa ett reservationsanslag av
11 500 000 kr. i enlighet med skogsstyrelsens
yrkande, att avräknas mot automobilskattemedlen,
ävensom

3) 1:531 av herr Pettersson, Harald,
ni. fl., likalydande med 11:611 av herr
Elmwall m. fl., i vilka motioner hemställts,
att riksdagen måtte a) anvisa
till Vägbyggnader å skogar i enskild
ägo för budgetåret 1961/62 ett reservationsanslag
av 11 500 000 kr., att avräknas
mot automobilskattemedlen, b) hos
Kung], Maj :t anhålla om framläggande
av förslag till 1962 års riksdag angående
upprustning av skogsbilvägnätet enligt
skogsvårdsutredningens plan.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

a) i anledning av Kungl. Maj :ts framställning
samt med bifall till motionerna
1:168 och 11:198, 1:88 och 11:104
samt I: 531 och II: 611, sistnämnda båda
motionspar såvitt nu vore i fråga,
till Vägbyggnader å skogar i enskild
ägo anvisa ett reservationsanslag av
11 500 000 kronor, att avräknas mot
automobilskattemedlen;

b) avslå motionerna I: 531 och II: 611,
såvitt däri hemställts om skrivelse till
Kungl. Maj :t med anhållan om framläggande
av förslag till 1962 års riksdag
angående upprustning av skogsbilvägnätet
enligt skogsvårdsutredningens
plan;

c) avslå motionerna I: 88 och II: 104,

såvitt däri hemställts att riksdagen måtte
begära sådana tillämpningsföreskrifter
för användningen av anslaget till
vägbyggnader å skogar i enskild ägo,
att tillgängliga bidragsmedel ställdes till
förfogande för skogsbilvägar av olika
standardklasser ävensom enkla skogsbilvägar
och traktorvägar.

Reservation hade avgivits av herrar
Jonsson, Bertil Andersson, Mossberger,
Gunnar Berg, Hedström, Jonsson i
Strömsund och Sköld, fru Lindskog
samt herr Arweson, vilka ansett att
utskottet bort under punkten a) hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts framställning samt med
avslag å motionerna 1:168 och 11:198,
I: 88 och II: 104 samt I: 531 och II: 611,
sistnämnda båda motionspar såvitt nu
vore i fråga, till Vägbyggnader å skogar
i enskild ägo anvisa ett reservationsanslag
av 7 700 000 kronor att avräknas
mot automobilskattemedlen.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

JONSSON i Strömsund (s):

Herr talman! På denna punkt har utskottsmajoriteten
ansett sig kunna vara
generös och ställa till förfogande 3,8
miljoner kronor mer än vad Kungl.
Maj :t har föreslagit. Motiveringen härför
är det stora behovet av skogsbilvägar.
Vi som inte har kunnat vara
med om den ökade medelsanvisningen
är överens med utskottet om att det
finns ett stort behov av skogsbilvägar
och att det är önskvärt att dessa byggs
ut i så snabb takt som möjligt. Men vi
möter bär ett investeringsområde, där
det inte bara är fråga om anslag, utan
där också arbetskraftstillgången och
den tillgängliga totala investeringsvolymen
blir avgörande.

Budgetåret 1959/60 var det i varje
fall tidvis smått om arbete i våra skogar.
Då ställdes utöver detta anslag till
förfogande 3 miljoner kronor av beredskapsmedel,
och det förekom ett liv -

Nr 14

Fredagen den 14 april 1961

ligt skogsbilvägbyggande. Andra år kan
kanske inte det beviljade anslaget förbrukas,
ty vederbörande myndigheter,
som har till uppgift att kontrollera investeringsverksamheten,
har bemyndigande
att stoppa anslagstilldelningen,
om man finner att arbetskraftssituationen
är sådan att det kan bli en snedbelastning
på detta område genom att
den statliga verksamheten bedrives i
alltför stor utsträckning.

Det är dessa ting som man framför
allt får ta hänsyn till, och det måste
väl då sägas att det är en någorlunda
tillfredsställande ordning som nu tilllämpas.
Det anslag som ställdes till förfogande
är av en sådan storleksordning,
att man har möjlighet att planera och
projektera olika arbeten och kan räkna
med att anslag för dessa arbeten skall
kunna erhållas inom inte alltför avlägsen
framtid. Vidare har vi den rörlighet
i medelstilldelningen, som ligger
däri att även beredskapsmedel användes
för detta ändamål när sysselsättningsläget
är sådant att det blir erforderligt
med beredskapsarbeten.

Jag är därför angelägen understryka,
att även om utskottsmajoriteten segrar
och anslaget således ökas, skapas därmed
inte en garanti för att det kommer
att byggas flera skogsbilvägar än vad
som skulle bli fallet med ett oförändrat
anslag på 7,7 miljoner, såsom Kungl.
Maj:t föreslagit. Själva systemet med
investeringar av denna art är nämligen
sådant, att största möjliga hänsyn måste
tas till de investeringsbehov som föreligger
på andra områden, och staten
kan ju inte förbehålla sig en alltför stor
andel av den sammanlagda investeringsvolymen.

Härutöver vill vi reservanter poängtera,
att byggandet av skogsbilvägar är
en så ekonomiskt vettig sak, att det ur
skogsägarnas synpunkt också kan vara
en lönande investering. Man skall därför
inte ta för givet, att det endast är
av staten genom anslag uppmuntrade
byggen av skogsbilvägar som kommer

Vägbyggnader å skogar i enskild ägo

till stånd. Skogsbilvägar kommer också
att byggas i annan ordning.

Herr talman! Reservanterna vill inte
tillstyrka en ökning av Kungl. Maj :ts
förslag med ett så stort belopp som det
här gäller, och jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Såsom framgick av den
föregående talarens anförande anser såväl
utskottsmajoriteten som reservanterna
att utbyggandet av skogsbilvägarna
bör ske snabbt. Det är frågan om
hur målet skall nås som föranlett olika
ställningstaganden. Utskottsmajoriteten
har grundat sitt ställningstagande på
det aktuella behovet av bättre transportmöjligheter
i skogarna. Det råder inget
tvivel om att skapandet av dylika goda
transportmöjligheter just nu är en
av de mest räntabla investeringarna. Situationen
på området belystes redan av
1955 års skogsvårdsutredning, som tillmätte
frågan en sådan betydelse, att utredningen
avgav ett särskilt betänkande
i ärendet. Detta skedde år 1956, och
den situation som då tecknades har
snarare försämrats än förbättrats. Utredningen
bedömde utbyggandet av
skogsbilvägarna som en mycket angelägen
uppgift för det svenska skogsbruket,
och jag tror att denna bedömning
äger giltighet även i dag. Ett snabbare
utbyggande skulle bland annat betyda,
att råvarubasen för våra skogsindustrier
kunde väsentligt vidgas och
större områden utnyttjas. Virke, som
nu inte används, skulle sålunda kunna
bli tillgängligt.

Om dessa omständigheter förs in i
bilden av den vidgade marknad som
svenska träförädlingsprodukter bör
kunna få inom det frihandelsområde,
vartill vi anslutit oss, framstår det som
ett betydande intresse för hela samhället
att avverkningsförhållandena i skogarna
förbättras så mycket som möjligt.
Det finns anledning för oss att på
allt sätt bevaka våra intressen inom om -

Nr 14

Fredagen den 14 april 1961

Vägbyggnader å skogar i enskild ägo

råden, där den vidgade frihandeln kan
få positiva verkningar för vårt land.

Nu är emellertid detta en fråga som
inte är av intresse bara för skogsägarna,
utan den har väsentlig betydelse inte
minst för den arbetskraft som används
i skogarna. 1955 års skogsvårdsutredning
framhöll på tal om skogsarbetarnas
intresse av goda skogsbilvägar,
att Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet
och RLF, som utredningen
tagit kontakt med, hade understrukit
att rationalisering och motorisering
leder till ökad effektivitet i
skogshanteringen, vilket i sin tur gör
försörjningsgrundvalen för de anställda
säkrare. Ett väl utvecklat skogsbilvägnät
vidgar givetvis möjligheterna
för arbetartransporter, och därmed följer
en koncentration av bebyggelsen och
ökad trivsel för dem som arbetar i skogen.

Jag tror att detta utalande från år
1956 är lika aktuellt nu som det var då.
Det är naturligt att skogsarbetarna och
framför allt deras familjer kräver att
få bo på ett sådant sätt att de kan hålla
kontakt med den omgivande bygden
och utnyttja den service som det moderna
samhället kan ge. Vad beträffar
skogskörarna, som i många fall samtidigt
är jordbrukare, är det självklart
att bristen på arbetskraft inom jordbruket
gör att skogskörarna har ett intresse
av att kunna bo hemma och sköta
sysslorna på gården jämsides med
att de arbetar i skogen. I varje fall är
nog det gamla systemet med skogsarbetarna
boende på spridda platser ställt
på avskrivning.

Behovet av nybyggnad av skogsbilvägar
har av -skogsvårdsutredningen
uppskattats till ungefär 40 000 kilometer,
och kostnaden härför till ungefär
900 miljoner kronor. Detta var år 1956.
Som lämplig tidrymd för en sådan utbyggnad
sattes 15 år. Eftersom det ansågs
att en betydande del av dessa kostnader
borde bestridas av skogsägarna
själva, föreslog skogsvårdsutredningen

att ett belopp av 15 miljoner kronor
årligen skulle ställas till förfogande av
statsmedel, fördelat med 121/2 miljoner
kronor på bilskattemedel och 2 1/2
miljoner på andra medel. Emellertid har
anslaget på denna punkt stått oförändrat,
trots att transporterna i skogen har
ökat. Under de senaste åren har alltså
endast cirka hälften av det belopp som
år 1956 ansågs nödvändigt anvisats, och
man torde därför kunna utgå ifrån att
den önskvärda utbyggnaden inte har
kommit till stånd.

I reservationen har hänvisats till att
ökat skogsvägbyggande bör kunna sättas
i gång under tider av vikande arbetstillgång
och arbetslöshet. Man säger
att det är synerligen lämpligt att
använda beredskapsarbeten för sådant
ändamål. På den punkten är meningarna
ganska delade, såvitt jag har förstått.
Det ligger en viss inkonsekvens i reservanternas
uttalanden att man bör avvakta
arbetslöshetstillfällen för att sätta
in ett skogsvägbyggande, sedan reservanterna
först framhållit att denna
utbyggnad bör ske i snabb takt. Vi försöker
alla så gott vi kan att föra vår
politik efter den riktiga principen
att arbetslöshet skall förebyggas. Men
om vi alltså försöker eliminera behovet
av beredskapsarbete och samtidigt anser
att beredskapsarbeten bör tillgripas
för att snabbt bygga ut skogsvägarna,
så motsäger vi oss själva.

Jag har den uppfattningen att det
krav som skogsvårdsstyrelsen en gång
ställde var mycket välmotiverat och att
det är lika välmotiverat nu.

Jag ber, herr talman, att med denna
motivering få yrka bifall till utskottets
hemställan på denna punkt.

I detta anförande instämde herr Vigelsbo
(ep).

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Med anledning av vad
herr Hansson i Skegrie nyss anförde

Nr 14

Fredagen den 14 april 1961

har jag känt mig uppfordrad att anföra
ett par synpunkter.

Herr Hansson åberopade skogsvårdsutredningens
förslag och nämnde också
det belopp som utredningen ansåg
nödvändigt när det gäller investeringar
för skogsvägnätets utbyggande. Denna
siffra, 15 miljoner kronor, var helt
korrekt. Men det hör till bilden att investeringarna
omslöt även domänverkets
utbyggnadsprogram samt vägbyggnadsprogrammet
för de ecklesiastiska
skogarna. Tar vi bort dessa poster är
vi nere vid det högsta tak som skogsvårdsutredningen
angav för skogsbilvägarnas
del, eller 11,5 miljoner. Vad
som skiljer reservanterna från den tillfälliga
utskottsmajoriteten i denna fråga
är väl närmast att den borgerliga
majoriteten menar att vi skulle med en
gång låta anslaget springa upp till det
tak som i framtiden var befogat enligt
skogsvårdsutredningens beräkningar
och förslag. Detta tycker jag inte är
riktigt realistiskt.

Det är två skäl som jag ytterligare
vill peka på. Först vill jag emellertid,
för att det inte skall kvarstå något missförstånd,
framhålla, att det inte råder
några delade meningar om vikten av
att skogsvägnätet utbyggs. Vi är alla
överens om den utomordentligt stora
betydelsen härav. Låt mig så övergå
till de två skäl som jag tillåter mig besvära
kammaren med att beröra. Det
gäller för det första ett par sifferuppgifter.
Nettoutgifterna under denna
punkt utgjorde under budgetåret 1958/
59 i runt tal C 3/4 miljoner kronor. Budgetåret
1959/60 var de drygt 5 1/2 miljoner
kronor, medan reservationsanslaget
för samma budgetår ökat med drygt
ett par miljoner kronor till inte mindre
än nära 10 Va miljoner kronor. Detta
tycker jag måste ingå i bilden vid bedömandet
av medelsbehovet för nästkommande
budgetår.

Det andra skäl som jag vill åberopa
är det som herr Hansson i Skegrie också
fäste en viss vikt vid men som han

Vägbyggnader å skogar i enskild ägo

nedvärderade i fråga om dess faktiska
betydelse, nämligen att i beredskapsstaten
för nästa budgetår upptages ett
anslag på 17 miljoner att användas vid
de eventuella konjunktursvängningar
som dessvärre tid efter annan kan befaras
i en del av våra skogslän. Beredskapsarbeten
utgör då en utomordentlig
sysselsättningsreserv.

Herr talman! Jag tror därför att det
är välbetänkt att man inte — vilket redan
skogsvårdsutredningen förutsatte
— omedelbart låter anslaget springa
upp i taket. Jag tror att den i propositionen
föreslagna medelsanvisningen
plus de möjligheter som ges via beredskapsanslagen
väl täcker möjligheterna
till en utbyggnad av skogsvägnätet.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Det är två skäl som jag
tycker väger mycket tungt i detta läge.

Det ena är det som jag var inne på
i mitt första anförande, nämligen att
det för vårt land gäller att i god tid
förbereda sig för att på de marknadsområden,
där vi har förutsättningar
därtill, kunna utnyttja de möjligheter
som cn utveckling mot ökad frihandel
bör ge oss.

Det andra skälet är att ett ökat skogsvägbyggande,
såvitt jag begriper, är en
förebyggande åtgärd mot arbetslöshet.
Genom att satsa på en snabb utbyggnad
kan man måhända göra beredskapsarbeten
överflödiga. Såsom jag sade i mitt
första anförande bör ett utbyggande av
vägnätet betyda att råvarubasen ökar,
och en sådan ökning anser jag vara arbetslöshetsmot
verkande.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Jag vill fästa herr Hanssons
i Skegrie uppmärksamhet på att
det finns eu betryggande marginal i den
anslagsreservation jag åberopade och
som uppgår till 10,5 miljoner kronor.

Det är ingen som ett ögonblick ifrå -

Nr 14

Fredagen den 14 april 1961

Vägbyggnader å skogar i enskild ägo

gasätter riktigheten i herr Hanssons
uppfattning beträffande den arbetslöshetsförebyggande
effekten av skogsvägsbyggandet.
Vi är också överens om
att denna fråga på längre sikt har samband
med planerna på eu utbyggnad
av frihandelsmarknaderna. Men detta är
ett låt mig säga överkvalificerat argument
i detta sammanhang, ty så mycket
betyder dock inte den uppräkning
på 3,8 miljoner som den tillfälliga utskottsmajoriteten
föreslår, att den löser
våra problem i frihandelssammanhanget.

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården (fp):

Herr talman! Jag skulle vilja framföra
några synpunkter utöver dem som
utskottets ärade ordförande anfört.

Reservanterna bar liksom statsrådet
betonat att det inte råder några delade
meningar när det gäller behovet av
skogsbilvägar. Det är alltså endast i
fråga om medelstilldelningens storlek
som meningarna går isär.

När reservanternas talesman här säger
att man vid den ekonomiska bedömningen
av denna fråga även bör ta hänsyn
till arbetsmarknadssynpunkterna,
får jag kanske vara litet näsvis och påpeka
att herr Jonsson i Strömsund i en
motion till årets riksdag yrkat på en
höjning av anslaget för plantering av
skog på åkermark bl. a. i Norrland från
2 till 4 miljoner kronor. Jag kan inte
förstå annat än att en sådan höjning av
detta anslag skulle skapa sysselsättningsmöjligheter
för lika mycket folk
som den ökning av byggandet av skogsbilvägar,
som ett bifall till utskottsmajoritetens
förslag skulle innebära. En
stor del av dessa 3,8 miljoner kronor
skulle väl gå till maskinellt arbete, medan
däremot höjningen av anslaget till
skogsplanteringen, vilken sker för hand,
till stor del skulle användas till avlönande
av arbetskraft.

Även om vi är överens om behovet,
så har vi olika uppfattning beträffande
angelägenhetsgraden. Jag skulle i detta

sammanhang vilja anföra några synpunkter
utöver vad som sagts av 1955
års skogsvårdsutredning. Den avlämnade
sitt betänkande 1956, och sedan dess
har det skett en hel del på detta område
åtminstone i skogsbygderna. En
sak som har stor betydelse vid bedömningen
av behovet av skogsbilvägar är
den pågående avhästningen. Jordbruket
har övergått till traktordrift i allt större
omfattning, och det återverkar också på
skogsbruket, där har man också måst
övergå till traktor- och biltransporter.
En häst klarar sig på betydligt enklare
vägar än bilar och traktorer, och det gör
att behovet av traktor- och bilvägar blivit
betydligt större. Därtill kommer den
nedläggning av de små flottlederna, som
nu pagår i än högre grad än tidigare.
En sänkning av transportkostnaderna
är en aktuell sak för skogsbruket, och
da är det de små flottlederna man i
första hand angriper. När en flottled
läggs ned borde det finnas en skogsbilväg
som ersättning.

Den kraftiga utbyggnaden av förädlingsindustrien,
som skett under de sista
åren längs Norrlandskusten, ställer ökade
krav på råvaror. För att tillgodose
detta krav måste man ge sig ut i områden
där det ekonomiska utbytet av
råvaran blir betydligt mindre än eljest,
och om detta skall bli lönsamt fordras
också skogsbilvägar.

Till sist vill jag peka på en faktor
som jag tillmäter mycket stor betydelse,
nämligen önskemålet om att få
en jämnare sysselsättning som framförts
av dem som arbetar i skogen. Detta är
mycket aktuellt i Norrland. För att bereda
en jämnare sysselsättning måste
det finnas möjlighet att komma ut i skogen
även under barmarkstider. Detta
krav från arbetskraftens sida tror jag
också att skogsägarna i gemen förstår.
De vill därför säkert försöka hjälpa till
på detta område. Även för detta ändamål
krävs skogsbilvägar. Det är inte enbart
en ekonomisk fråga utan också en
social. Skall arbetskraftsförhållandena

Nr 14

Fredagen den 14 april 1961

ordnas riktigt och möjlighet beredas
dem, som arbetar i skogen att bo hemma
och resa från och till arbetsplatsen så
blir vägbehovet stort.

Till detta vill jag framlägga en annan
synpunkt som jag som norrlänning
särskilt vill stryka under. Om vi vet att
skogsvägarnas utbyggnad är en viktig
förutsättning för en expansiv och framåtgående
skogsproduktion och även vet
att skogsprodukterna är en av hörnpelarna
i hela vårt näringsliv —- över 40
procent av exporten består ju av skogsprodukter
— kan man inte anses göra
någon dumhet om man tillstyrker den
ökning av anslaget med 3,8 miljoner
kronor som vi i utskottsmajoriteten förordar.
Jag tror, herr talman, att man
med gott hjärta och med bibehållande
av sitt goda ekonomiska sinnelag kan
yrka bifall till utskottets hemställan på
denna punkt.

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Alla tycks av denna
debatt att döma vara överens om nyttan
och behovet av skogsbilvägar. Jag
har självfallet heller ingen anledning
att bestrida denna. För den enskilde
markägaren är det ju alldeles uppenbart
att en lämpligt planerad och lämpligt
utförd skogsbilväg ger upphov till en
i de flesta fall inte oväsentlig värdestegring
på såväl mark som skogsbestånd.
Trots detta behövs det någon
form av stimulans, framför allt i de områden
av landet där många markägare
har skog som skall förses med skogsbilvägar.
Personligen tycker jag att den
bästa stimulansen skulle vara avdragsrätt
för skogsägarna för de kostnader
som detta medför. Men den rätten föreligger
ju inte. Då får väl bidragssystemet
fylla detta behov av stimulans.

En allmän erfarenhet från Dalarna
och Norrland är att bidragen trots de
reservationer som enligt jordbruksministerns
utsago förekommit inte varit

Vägbyggnader å skogar i enskild ägo

tillräckliga, eftersom det varit mycket
långa väntetider då det gällt att få statsbidrag
via skogsvårdsstyrelserna. Av
den anledningen har jag funnit skogsvårdsstyrelsernas
begäran om höjning
av anslaget sakligt motiverad.

Jag vill också säga några ord om den
differentiering av standarden på bilvägarna,
varom talas i den motion som
jag har biträtt. Detta är en fråga som
har särskild aktualitet i de norra och
skogrika delarna av landet. Ingen människa
vill väl bestrida nödvändigheten
av att differentiera det övriga vägnätet,
och det finns en väldig skala av olika
vägar, från enkla bygdevägar via länsvägar
och riksvägar till motorvägar. Det
är samma förhållande inom skogsbruket,
att man behöver differentiera standarden
allt längre ut i vägnätets maskor
som man kommer.

Utskottsmajoriteten säger på sid. 60
i utlåtandet att man inte vill vara med
om att begära sådana »tillämpningsföreskrifter
för användningen av anslaget
till vägbyggnader å skogar i enskild ägo,
att tillgängliga bidragsmedel ställes till
förfogande för skogsbilvägar av olika
standardklasser». Här har utskottet såvitt
jag förstår gjort sig skyldigt till ett
fel. Det tillämpas nämligen redan efter
vad skogsstyrelsen upplyser en ganska
vid differentiering i fråga om standardkraven.
Man går för närvarande ned
till en vägtyp som kallas 3B och man
överväger att vid omarbetning av tilllämpningsföreskrifterna
sträcka sig till
ytterligare en lägre standardklass. Jag
tror inte alt det är tillräckligt. Om man
skall få ut det mesta möjliga inom ramen
för de resurser som detta anslag medger,
får man ta steget fullt ut och lämna
bidrag till alla permanenta skogsbilvägar
i skogsbilvägnätets alla maskor. Men
den saken är tydligen inget att göra åt i
dag.

Jag har, herr talman, inget annat yrkande
än om bifall till utskottets hemställan.

Nr 14

Fredagen den 14 april 1961

Vägbyggnader å skogar i enskild ägo

Herr LARSSON i Norderön (ep):

Herr talman! Som motionär vill också
jag förena mig med övriga talare och
uttrycka den uppfattningen att skogsbilvägnätet
är av avgörande betydelse
för ett rationellt skogsbruk. Skogsbruket
spelar ju en mycket stor roll i vårt
näringsliv och i vår samhällsekonomi,
och skogsbilvägnätet är av utomordentligt
stor betydelse för skogsbruket. Jag
vill också erinra om motoriseringen av
skogstransporterna, vilken gör att skogsvägnätets
utbyggnad får en nyckelställning.

Man måste också säga att tillgången
på skogsbilvägar är avgörande för att
vi skall kunna ordna skogsbrukets arbetskraftsfråga
på ett tillfredsställande
sätt. Det är alltså mycket angeläget att
vi så snart som möjligt klarar av det utbyggnadsprogram
som har befunnits
vara nödvändigt.

Jag kan också ansluta mig till vad
som här har sagts beträffande skogsvårdsutredningen,
men eftersom det redan
har utförligt redogjorts för dess
inställning vill jag bara säga att det
föreligger ett särskilt stort utbyggnadsbehov
just i norrlandslänen samt i Kopparbergs
och Värmlands län. För stora
områden är bättre transportmöjligheter
också enda möjligheten att åstadkomma
ett rimligt rotnetto. Det anslag på
7,7 miljoner som regeringen föreslår
står inte i rimlig proportion ens till
det mest angelägna utbyggnadsbehovet.

I motion nr 198 i denna kammare har
just Jämtlands län kommit att utgöra
ett exempel, och jag vill därför ta några
siffror från detta län.

Jämtlands län beräknas få ett anslag
på 1,1 miljoner av det belopp regeringen
här föreslår. Det motsvarar en
utbyggnad av cirka 8 mil skogsbilvägar,
medan det enligt utredningens bedömning
föreligger ett utbyggnadsbehov
på cirka 450 mil. Det skulle alltså
för Jämtlands vidkommande ta ca 60
år att genomföra det program som enligt
skogsvårdsutredningen borde ge -

nomföras på 10 år eller i varje fall på
15 år.

Vi har sysselsättningssvårigheter i
vårt län, och en särskild kommitté arbetar
med denna sak. Denna kommitté
har också kommit fram till samma bedömning
beträffande behovet av skogsbilvägar.
Kommittén har räknat ut att
utbyggnaden kommer att dra en kostnad
av 110 miljoner kronor, beräknat
efter 1960 års priser. Den planläggningsverksamhet,
som skogsvårdsstyrelsen
i Jämtlands län bedriver, omfattar
för närvarande cirka 12 mil per år,
vilket motsvarar en 40-årig utbyggnadstid.
Detta betraktas som ett absolut minimum.
Denna utbyggnadstakt förutsätter
bidrag på 1,5 miljoner för Jämtlands
del, och detta skulle svara mot det totala
anslag av 11,5 miljoner, som skogsstyrelsen
har begärt och som utskottsmajoriteten
har tillstyrkt. Det är detta
förslag vi har fört fram i vår motion.

Reservanterna anför nu att det finns
pengar upptagna till skogsvägbyggnader
på beredskapsstaten och att man,
om det skulle bli arbetslöshet, skulle
kunna bygga vägar i snabbare takt än
vad anslaget på riksstaten synes möjliggöra.
Ja, visst lämpar det sig att bygga
skogsbilvägar som beredskapsarbeten,
men det är väl ändå inte alldeles
lämpligt att sammankoppla ett nödvändigt
minimiprogram med eventuella beredskapsarbeten
inom en obestämd
framtid. Vi skall väl ändå inte önska
oss vikande konjunktur och arbetslöshet
enbart för att skogsbruket skall få
de skogsbilvägar som det absolut behöver.
Jag tror inte att detta är någon
partipolitisk fråga och jag betraktar
inte utskottsmajoriteten som tillfällig.
Det är i varje fall inte en lottmajoritet.

I stället tyder det på att representanter
för samtliga partier har kunnat ena
sig till en majoritet för utskottets utlåtande.
Då bör detta inte bli en stridsfråga
utan en fråga som kan lösas i
samförstånd.

Samma motionsyrkande som vi nu

Nr 14

Fredagen den 14 april 1961

framställt resulterade i fjol i en reservation
inom utskottet. I år har vi fått
majoriteten på vår sida. Vi hälsar detta
med tillfredsställelse och tycker att alla
skäl talar för att utskottsförslaget bifalles
av riksdagen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag på denna
punkt.

Herr SKÖLD (s):

Herr talman! Det har här talats mycket
om hur viktiga skogsbilvägarna är
såväl för skogsägare som för industrier
och anställda. Alla har instämt i detta,
och det finns väl inte någon anledning
för mig att fördjupa mig i denna egentligen
ganska självklara sak. I det avseendet
har vi, herr Jönsson, alla ett
gott hjärta. Men det blir här också,
herr Jönsson, fråga om det goda ekonomiska
sinnelaget. Jag är inte alldeles
säker på att herr Jönsson har ett sådant.
Vid ett bedömande av denna sak
får man väl ändå ta någonting annat i
betraktande än själva det isolerade behovet
av skogsbilvägar. Går det över
huvud taget att anlägga isolerade synpunkter
på en enda ekonomisk företeelse?
Utskottets ärade ordförande sade
visserligen, att detta är en av de
mest räntabla investeringar som över
huvud taget förekommer, men att genomföra
den är en mycket svår uppgift.
Det är säkert också något som det
i alla akuta fall åtminstone kommer att
råda mycket delade meningar om.

En grundläggande princip för stora
ekonomiska projekt måste vara att det
finns resurser för att genomföra dem,
att det framför allt finns tillräckligt
med arbetskraft och även tillräckligt
med kapital. Detta är kommunicerande
kärl, något som hänger samman. I dag
råder en mycket utpräglad högkonjunktur,
och vi går, såvitt jag förstår, mot en
period med ännu mera pressade resurser,
med ännu större möjligheter till
överslag i ekonomien på grund av för

Vägbyggnader å skogar i enskild ägo

stor efterfrågan. I en sådan utpräglad
högkonjunktur måste man hålla igen —
och var? Ja, jag säger att man måste
hålla igen på praktiskt taget alla områden,
ty det går helt enkelt inte att
göra någon gradering. Många av denna
kammares ledamöter, som är motståndare
till planhushållning, är också emot
att man gör en gradering. Man anser,
att det är de ekonomiska krafternas
fria spel som skall vara avgörande. Det
ligger så mycket i detta att jag säger,
att vi i den ekonomiska politiken, när
det gäller ett utpräglat högkonjunkturläge,
i mycket får följa den principen,
att vi får hålla igen litet över hela fältet.
Den föregående ärade talaren yttrade:
»Man kan väl inte pruta på ett
minimiprogram?» Hur många minimiprogram
uppställes det inte på alla områden!
Om vi skulle följa alla minimiprogram
som uppställes, skulle det inte
vara möjligt att föra någon ekonomisk
politik; det tror jag är ganska självklart.

I detta speciella fall står riksdagen
i ett dilemma, någonting som måste
vädja till riksdagsledamöternas ansvarskänsla.
Det tillämpas i vår ekonomiska
politik den principen — det är visserligen
inte något som är självklart utan
något som nog bestrides ifrån många
håll — att vad riksdagen beslutar i utgiftsväg,
i kapitalinvesteringar, skall det
också skaffas pengar till. Riksdagen beslutar
om anslag till skolbyggnader, lån
till bostäder, statsbidrag till skogsbilvägar,
och varje sådant beslut blir effektuerat,
därför att det erforderliga
kapitalet kommer att ställas till förfogande.
Men hur går det då, när vi står
inför risken att resurserna överskrides?
Då måste skruven dras till så mycket
hårdare på alla områden, som ligger
utanför statens och utanför vad riksdagen
beslutat om. År det så alldeles
säkert, att vi med den politiken kommer
att skapa det bästa läget för industrien
och att kraftig tillväxt av skogsbilvägbyggandet
i högkonjunkturen

Nr 14

Fredagen den 14 april 1961

Vägbyggnader å skogar i enskild ägo

kommer att leda till det för samhällsekonomien
lyckligaste resultatet?

I Kungl. Maj ds förslag håller man
nu under högkonjunkturen i någon mån
igen på detta område liksom praktiskt
taget på alla andra. Men Kungl. Maj d
och vi reservanter är beredda att, om
det blir en stagnation i ekonomien, som
det alltid blir förr eller senare — så
jämn kan man inte få konjunkturen,
att det inte blir svängningar — ställa
stora resurser till förfogande för ett
ökat skogsvägbyggande.

Nu sade visserligen utskottets ärade
ordförande, att det råder delade meningar
om, huruvida detta är ett område,
som är lämpligt för beredskapsarbeten
— och herr Jönsson var kanske
också inne på denna tankegång.
Men jag skall inte fördjupa mig i detta.
Herr Hansson i Skegrie talade om inkonsekvens.
Är det inte, herr Hansson,
en inkonsekvens att å ena sidan vara
med om att bevilja 17 miljoner kronor
på beredskapsstat för att sätta fart på
skogsbilvägbygge i en stagnerande
konjunktur och å andra sidan säga, att
denna sak inte lämpar sig för den uppgiften?
Det är, såsom vi reservanter
framhåller, så att om man här följer
Kungl. Maj :ts förslag, kommer vi på
lång sikt att kunna ge det bidrag till
skogsbilvägbyggande, som kan anses
vara rimligt, som står i överensstämmelse
med uppgjorda program, varom
herr statsrådet här nyss har talat. Samtidigt
följer vi den sunda ekonomiska
politiken att inte forcera i uppgångstider
utan då hålla igen för att sedan
släppa efter så mycket mer, när resurserna
blir större på grund av en allmän
stagnation i den ekonomiska världen.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag har djup respekt
för herr Skölds ekonomiska kunnande
och vill inte ta upp någon ekonomisk

debatt i denna fråga. Jag har lyssnat
här under många plenidagar men sällan
hört, att en summa haft så stor betydelse
för den allmänna ekonomiska
politiken som just dessa 3,7 miljoner
kronor. Det är tydligen just på detta
område som avvägningen måste ske. Är
det verkligen så, att det är just på dessa
3,7 miljoner som den ekonomiska jämvikten
beror?

Jag har emellertid inte den uppfattningen.
Jag förbehåller mig rätten att
få bedöma på vilka punkter av budgeten
de mest angelägna utgiftsbehoven
föreligger. Att herr Sköld och jag har
olika mening beträffande behovet och
angelägenhetsgraden är kanske inte så
underligt. Jag representerar på detta
område en underutvecklad del av vårt
land. Yi hörde av herr Larssons i Norderön
anförande att det kommer att
ta 60 år, innan skogsvägnätet är utbyggt
i Jämtland, enligt nuvarande anslagsram,
jag tror, att det blir betydligt
tidigare i Skåne.

Jag bär ingenting emot att man använder
beredskapsarbeten på detta område,
utöver den ram som utskottet
har förordat för den ordinarie bvggladsverksamheten.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Sköld sade att
det f. n. rådde en utpräglad högkonjunktur
och att vi fördenskull borde
hålla igen och spara på detta anslag.
Jag kan inte fatta annat än att om man
skulle hålla igen på dessa områden i
en högkonjunktur skulle det gälla just
den arbetskraft som skulle sysselsättas
med ökat vägbyggande. Emellertid har
inte alla samma uppfattning som reservanterna,
nämligen att skogsbilvägbyggande
är en utomordentligt bra
åtgärd i beredskapssyfte. Jag kan påminna
om att samtliga ledamöter i
skogsvårdsutredningen var eniga om
att det inte är något lämpligt beredskapsarbete,
därför att det i mycket

Nr 14

Fredagen den 14 april 1961

stor utsträckning måste ske med vägmaskiner
och därför att den arbetskraft
som behövs till stor del skall vara
specialarbetare. Jag tror att skogsvårdsutredningen
hade en viss kompetens
att göra ett sådant uttalande. Den
högkonjunktur som enligt vad herr
Sköld sade skulle vara skäl för att inte
bevilja detta anslag, beror ju inte minst
på att vi fått ökade exportmöjligheter
för alla de produkter som fås ur skogarna.
Jag kan för min del inte förstå,
att vi under en sådan högkonjunktur
med ökade exportmöjligheter inte skulle
utnyttja dem, sålunda inte vidta alla
åtgärder som kan medverka till ett
ökat uttag ur skogarna, en ökad produktion
och därmed ett ökat ianspråktagande
av de marknader som tillkommer
genom högkonjunkturen och av de
marknader som rimligtvis bör för vårt
vidkommande komma till i den frihandel
vi räknar med.

Sedan kan jag peka på en sak till
på tal om högkonjunkturen. Vid högkonjunkturer
ökar motorismen. Motorismen
är bl. a. beroende av goda vägar.
Det berör inte minst den arbetskraft,
som användes inom skogarna.
Både herr Sköld och jag har väl av
bl. a. TV-utsändningar sett, i vilken utsträckning
arbetarna i skogen använder
motorfordon.

Jag vill notera att herr Sköld inte
förnekat att det är fråga om en räntabel
investering. Även staten bör göra
räntabla investeringar.

Herr SKÖLD (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag konstaterar att jag
knappast bedömt herr Jönsson i Ingemansgården
felaktigt. Han sade att han
inte vill ta ståndpunkt till sådana här
frågor på annat sätt än att han i varje
läge vill se dem i ljuset av sina egna
önskemål. Det ger en viss inblick i ett
ekonomiskt sinnelag.

Herr Jönsson ställde frågan: Varför
skall just dessa 3 miljoner kronor spela

Vägbyggnader å skogar i enskild ägo

så stor roll? Man får i alla fall se det
så, att många bäckar små gör en stor å.

Till utskottets ordförande skulle jag
vilja säga att de vägar, som skall byggas
med de anslag som vi här diskuterar,
inte kommer att bli färdiga förrän
om något år. Hur vet herr Hansson i
Skegrie, att de är nödvändiga då? Då
kan det ju vara en stagnerande konjunktur,
och det kanske räcker med att
vi bygger dessa vägar just då i den
stagnerande konjunkturen för att göra
oss skickade att ta emot den ökade efterfrågan
på exportvarar som därefter
kan komma att följa.

Jag skall inte fördjupa mig så mycket
i frågan om vägbyggande såsom beredskapsarbete.
Det sker mest med maskiner,
säger herr Hansson, och det är väl
riktigt. Men påverkan på konjunkturen
får ju detta därigenom att det, om man
bygger litet mer eller litet mindre vägar,
inverkar på behovet av anskaffning
av nya maskiner. Gamla maskiner
slits ut och måste ersättas. Man måste
köpa ännu fler maskiner. Det är en
annan sida av uppdrivande av högkonjunkturen.

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Det är möjligt att herr
Sköld bedömer mina ekonomiska kunskaper
som mycket dåliga, och jag har
sagt att jag djupt respekterar herr
Skölds kunnande på detta område. När
jag säger att jag vill bedöma denna fråga
efter mitt sinnelag, anser jag det
emellertid vara ganska naturligt. Jag
vill citera skaldens ord när han säger:
»Den som lyss som liten slarv till skogens
sus får annat arv än den som
föddes vid en gata». Även skalden har
sålunda tillmätt bakgrunden en viss
betydelse. Herr Sköld och jag har olika
bakgrund, det vill jag inte förneka.

Herr Sköld använde emellertid ett
uttryck, som jag tyckte var förträffligt
som exempel, nämligen att »många

4 — Andra kammarens protokoll 1961. Nr f 4

Nr 14

Fredagen den 14 april 1961

Vägbyggnader å skogar i enskild ägo

bäckar små gör en stor å». Det är just
de många små skogsvägarna som jag
anser är de bäckar som för vår »skogsexport»
så småningom blir en stor å.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Sköld sade nyss
att de vägar, som nu skulle byggas,
ändå inte blir färdiga förrän om något
år, och då kanske vi inte längre har
högkonjunktur. Det innebär alltså att
vi enligt herr Skölds mening skall
vänta med att bygga dessa vägar, tills
vi får en lågkonjunktur. Då kanske
vägarna inte är färdiga, förrän vi får
en högkonjunktur, och då behövs vägarna
inte, enligt herr Skölds uppfattning.

Vad sedan gäller beredskapsanslagen
är det väl inte ovanligt att vi anslår
medel till sådana arbeten som inte är
av samma natur som beredskapsarbeten
i allmänhet. Nu lämnar vi t. ex.
anslag för omskolning av arbetskraft,
inte därför att det är nödvändigt just
nu men därför att det kan vara nödvändigt
den gång det blir lågkonjunktur.
Det är alltså fråga om en förebyggande
åtgärd för att lindra en lågkonjunktur.
Det kan vara lika riktigt att
nu anslå medel för att kunna tillvarataga
de chanser, som en högkonjunktur
faktiskt för med sig för exportmarknaden.

Herr SKÖLD (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hansson i Skegrie
byggde sin replik på en missuppfattning
av vad jag sade. Han påstod
att jag sagt motsatsen till vad jag verkligen
yttrade. Jag sade nämligen att
då har vi ändå vägarna färdiga till den
nya högkonjunkturen. Och visst behöver
vi dem då! Men jag ursäktar så
gärna herr Hansson. Även jag har litet
svårt att alltid följa med i diskussionen.

Hem LINDSTRÖM (s):

Herr talman! Vid utskottsbehandlingen
av denna punkt har jag blivit
något som på modernt språk brukar
kallas avhoppare, och jag är skyldig
kammaren att redovisa skälen till att
jag blivit det.

Under en lång följd av år har från
skogsarbetarhåll motionerats om restitution
av skatt på den bensin, som användes
till de tiotusentals motorsågarna.
Av tulltekniska skäl har det varit
omöjligt att gå motionärerna till mötes.
Då tycker jag att man i stället hade
kunnat gå den vägen att man i större
utsträckning än som redan skett utnyttjat
dessa bensinskattemedel för att
skapa kommunikationsleder ute i våra
skogar. Jag vet inte hur många tusentals
mil fäbodvägar, klövjestigar och allt
vad primitiva kommunikationsleder heter
som det kan finnas som i dag trafikeras
i svenska skogar, men att det rör
sig om ett betydande antal är alldeles
uppenbart.

Även skogsarbetarna börjar undan
för undan göra anspråk på att få leva
en människovärdig tillvaro och få se
sin familj något mer än ett par tre
gånger i månaden. Fördenskull är de i
mycket starkt behov av förbättrade
kommunikationer. Det är som representant
för ett län, vilket av sina
140 000 invånare föregående år miste
närmare 2 000 invånare, som jag tagit
ställning till detta problem. Jag är alldeles
övertygad om att vi skulle få behålla
mera av den inhemska arbetskraften,
om det bleve lättare att komma
ut till arbetsplatserna. Alla har väl
klart för sig att den tid är förbi då
den falska romantiken blommade kring
skogskojorna och då man trodde att
skogsarbetarna satt och samtalade med
både över- och underjordiska väsen. Vi
har inte heller något kontrakt med något
land om att vi under all överskådlig
tid får disponera utländsk arbetskraft
för att få fram råvaran ur våra
skogar. Det synes mig därför vara en

Nr 14

Fredagen den 14 april 1961

fond för utgifter vid statens skogsskolor m. m.: Om -

Ersättning till domänverkets
kostnader m. m.

mycket angelägen uppgift för att få behålla
svensk arbetskraft att skapa bättre
betingelser för arbetet i dessa bygder.

Nu kommer jag naturligtvis att beskyllas
för att ha försökt gå förbi det
högvördiga bevillningsutskottet och givit
mig in på dess heliga mark via en
bakväg. Men bär som på många andra
områden är inte den stora trappan alltid
den bästa vägen för att nå den
åtrådda.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Mom. a

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
fann herr förste vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Jonsson i
Strömsund begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
78: o) mom. a) i utskottets utlåtande
nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid punkten fogade reservationen 6) av
herr Jonsson m. fl.

vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 89
ja och 102 nej, varjämte 4 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den
vid punkten fogade reservationen 6) av
herr Jonsson m. fl.

Mom. b och c

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 79—93

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 94

Ersättning till domänverkets fond för
utgifter vid statens skogsskolor m. m.:
Omkostnader m. m.

Sedan punkten föredragits anförde

Herr WAHRENDORFF (ep):

Herr talman! Jag och några andra ledamöter
av denna kammare har i år liksom
tidigare år motionerat om ett statligt
prisbidrag till skogsskolan i Gammelkroppa.
Skogsskolan i Gammelkroppa
firade föregående år sitt hundraårsjubileum.
Den har tidigare drivits i
enskild ägo av några skogsbolag i Värmland.
Sedermera, för ett par tre år sedan,
har man dock bildat en stiftelse,
som i dag kallas Värmlands och Örebro
läns skogsskola i Gammelkroppa. Till
denna stiftelse har anslutit sig vederbörande
skogsbolag, landstingen, skogsägarföreningar
o. s. v., ty dessa har
ansett det vara av mycket stor vikt att
skolan kan upprätthålla sin verksamhet.

Tidigare utgick inte statsbidrag till
eleverna vid denna skola, men sedan
två år tillbaka erhåller de nu statsbidrag
för genomgång av skolan på samma
sätt som eleverna vid statens skogsskolor.
Skolan har de senaste åren kämpat
med en dålig ekonomi. Vi har ansett
riktigt att vi genom staten ger den -

Nr 14

Fredagen den 14 april 1961

Jordfonden

na skola vårt oreserverade stöd — vi
vet ju att den undervisning som bedrivs
i denna skola är likvärdig med
den som meddelas i statens skogsskolor.

Vår motion har i år återigen avstyrkts
med motiveringen att skolan är enskild.
Man har talat om statens ansträngda
ekonomi — den har ju framhållits i
andra sammanhang i dag — och mot
bakgrunden av denna tycker jag att det
skulle vara värdefullt att kunna behålla
denna skola i fortsättningen. Statsmakterna
skulle härigenom slippa upprätthålla
en egen skogsskola endast genom
att ge denna skola ett statligt bidrag
på ungefär 20 000 kronor om året.

Vi har tidigare haft chefen för jordbruksdepartementet
i kammaren i dag,
och jag skulle vid detta tillfälle vilja
rikta en uppmaning till honom att han
nästa år, när han lägger fram sina anslagsäskanden
i statsverkspropositionen,
ser till att Värmlands och Örebro
läns skogsskola i Gammelkroppa får det
önskade statsbidraget för att kunna upprätthålla
sin drift. Jag ber att få tacka
talmannen för ordet.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Punkterna 95—HO

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 1U1

Lades till handlingarna.

§ 9

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 1, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition nr 1, såvitt propositionen
angår det promilletal, varmed
skogsvårdsavgiften för år 1961 skall
utgå.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10

Anslag till kapitalinvesteringar, såvitt
avser jordbruksärenden

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag till kapitalinvesteringar,
såvitt avser jordbruksärenden,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—15

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 16

Jordfonden

Kungl. Maj :t hade under denna anslagspunkt
(statsverkspropositionen bil.
31, s. 23—30) förordat ett nytillskott
till fonden å 4 000 000 kr. Vidare hade
föreslagits viss omläggning av redovisningen
rörande de belopp som nu upptages
under diversemedelstiteln »Fondering
av medel hänförliga till äldre
jordanskaffningsföretag inom Norrland».

Utskottet hade i detta sammanhang
behandlat två inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade likalydande motioner,
nämligen I: 57 av herrar Ringaby
och Sveningsson och II: 73 av herr
Darlin, i vilka motioner hemställts, att
riksdagen måtte besluta avslå Kungl.
Maj :ts framställning under kapitalbudgeten,
bil. 31, punkt 18, att till jordfonden
för budgetåret 1961/62 anvisa
ett investeringsanslag å 4 000 000 kronor.

Utskottet hemställde att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts
framställning samt med avslag å motionerna
1:57 och 11:73, till Jordfonden
för budgetåret 1961/62 anvisa ett
investeringsanslag av 4 000 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Carl Eskilsson, Hseggblom och Hedin,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till

Fredagen den 14 april 1961

Nr 14

motionerna 1:57 och 11:73, avslå
Kungl. Maj :ts framställning.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

HEDIN (h):

Herr talman! Detta är ju en gammal
bekant sedan tidigare år. Det föreligger
nu som då en högerreservation som
innebär avslag på förslaget att tillföra
medel till jordfonden.

Jordfonden tillfördes år 1959/60 8 miljoner
kronor och år 1960/61 4 miljoner
kronor, liksom nu föreslås. År 1959/
60 disponerades något mer än 22,5
miljoner kronor för inköp, och vid försäljningar
inflöt drygt 21 miljoner kronor.
Skillnaden utgjorde bara ungefär
1,5 miljoner kronor. Med något aktivare
försäljningspolitik skulle man utan vidare
ha kunnat uppnå balans.

Mot bakgrunden dels av behållningen
i fonden och dels av att vi finner det
önskvärt med en ökad försäljning och
ett mindre »buffertlager» anser vi det
obehövligt med tillskott till fonden. Enligt
vår mening bör också lantbruksnämnderna
i större utsträckning än nu
koncentrera sig på direktköp mellan
jordbrukare, affärer som de alltså kan
förmedla utan att vara direkt mellanhand.

Jag yrkar därför, herr talman, bifall
till reservationen av herr Carl Eskilsson
in. fl.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Det är alldeles riktigt
som reservanternas talesman framhöll
att det ingalunda är första gången som
denna fråga behandlas här i kammaren.
Den tillhör de gamla bekanta som
vi har glädjen att återse varje år.

Det har riktats en del anmärkningar
mot lantbruksnämndernas innehav av
egendomar och mot att de inte i tillräckligt
snabb takt avyttrar dessa. Det
är alldeles självklart att det inte får vara
någon målsättning för dessa nämnder

Jordfonden

att sträva mot att lagra upp ett stort
antal egendomar. Jag tror inte heller
att man skall beskylla dem för någon
sådan avsikt. Det ligger emellertid i
verksamhetens natur och syfte att ett
visst lager av egendomar kominer att
finnas hos lantbruksnämnderna, oavsett
om dessa vill det eller inte. Omloppstiden
för egendomarna under lantbruksnämndernas
domvärjo är ju synnerligen
kort — för de egentliga åkerbruksjordarna
inte fullt tre år och litet längre
för skogsfastigheter.

Reservanterna menar att lantbruksnämnderna
i större utsträckning än tidigare
skall tillämpa ett förmedlingssystem.
Det kan man skriva under pa
i princip. Lantbruksnämnderna gör också
vad de kan för att förmedla egendomar
mellan säljare och köpare, men i
den mån det inte lyckas är det väl riktigt
att de köper egendomar. Det kan
t. ex. finnas en säljare som vill skaffa
en större egendom. För honom är det
viktigt att få likvid så fort som möjligt
från den han vill sälja till för att köpa
nytt. En äldre jordbrukare vill kanske
skaffa ny bostad. Det är rimligt att han
då får sälja utan att behöva vänta på
förmedling från lantbruksnämndernas
sida.

Om man alltså vill erkänna syftet med
lantbruksnämndernas verksamhet —•
nämligen att de skall köpa upp egendomar,
i den mån det blir aktuellt, för att
lägga dem till sådana egendomar som är
i behov av komplettering — är det väl
riktigt att nämnderna går försiktigt
fram vid försäljningen. Om de skulle
sätta i gång en forcerad försäljning är
det inte alldeles säkert att syftet med

rationaliseringsverksamheten skulle uppnås.
Det kan hända att man i så fall
skulle sälja en egendom till annan person
än den som rätteligen bort få köpa
den, och det skulle kunna betyda att
andra egendomar i grannskapet på mycket
lång tid skulle bli ur stånd att göra
ett behövligt arronderingsförvärv.

Det är därför rimligt att lantbruks -

Nr 14

Fredagen den 14 april 1961

Fiskerilanefonden och lån till främjande

nämnderna förfogar över ett visst markinnehav.

Jag har med detta velat motivera utskottets
ställningstagande. Jag ber att få
yrka bifall till utskottets hemställan i
denna punkt.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid punkten
fogade reservationen av herr Carl
Eskilsson m. fl.; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Pimkten 11

Utskottets hemställan bifölls.

Pimkten 18

Lades till handlingarna.

§ 11

Fiskerilånefonden och lån till främjande
av beredning och avsättning av fisk m. m.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande fiskerilånefonden
och lån till främjande av beredning och
avsättning av fisk m. m. jämte i ämnena
väckta motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! I föreliggande utlåtande
har jordbruksutskottet behandlat några
motioner vari det yrkas på en ökning
av anslaget till fiskerilånefonden. Det
har nämligen visat sig, att den låneram,
som står till förfogande, inte på långa
vägar förslår och att det stöd, som fiskerinäringen
är i uppenbart behov av
när det gäller långfristiga krediter, inte
har kunnat tillgodoses genom de medel
som stått till fiskerilånefondens förfogande.

Som även framgått av årets statsverks -

av beredning och avsättning av fisk m. m.

proposition utgör de av låneförmedlarna
sökta lånebeloppen för budgetåret
1960/61 drygt 15 miljoner kronor, medan
den tillgängliga låneramen utgör
3,8 miljoner kronor. Visserligen har departementschefen
för innevarande budgetår
föreslagit ett tilläggsanslag på 2,2
miljoner kronor. Låneramen för budgetåret
1961/62 skall dock utgöra oförändrat
3,8 miljoner kronor.

Med hänsyn till fiskerinäringens beträngda
läge och stora kapitalbehov har
vi i motionerna I: 165 och II: 195 begärt
en höjning av anslaget till fiskerilånefonden
till 7,5 miljoner kronor, vilket
också är det belopp som fiskeristyrelsen
har föreslagit. Om nu riksdagen skulle
bifalla denna framställning skulle detta
belopp likväl inte motsvara mer än 50
procent av lånebehovet.

Nu bär jordbruksutskottet avstyrkt
motionerna. Utskottet har i stället gjort
en ganska välvillig och positiv skrivning,
där det hemställer att Kungl. Maj:t
skall vidga låneramen därest behov härav
skulle visa sig komma att uppstå.
Jag får, herr talman, notera detta med
stor tillfredsställelse och tacksamhet.
Jag kommer därför inte att ha något
annat yrkande än bifall till utskottets
förslag.

Jag vill bara understryka det stora
kreditbehov som alltmer gör sig gällande
inom fiskerinäringen. Fiskerinäringen
står inför kravet att rationalisera och
tillgodogöra sig de bättre tekniska resurser
som finns alt tillgå vid fiskets
bedrivande. Jag känner bäst till fisket
efter norrlandskusten, och om jag enbart
ser till förhållandena där kan jag
säga, att fiskarna tvingas nu övergå till
trålfiske, vilket visar sig ge ett betydligt
bättre resultat. Fiskesäsongen kan därvid
också förlängas med cirka tre månader
varvid lönsamheten förbättras.
Övergången till trålfiske ställer dock
stora anspråk på kapital. Nya båtar
och ny utrustning måste anskaffas, och
jag vet att många måste köpa båtar som
kostar 40 000 å 50 000 kronor. Det är

Nr 14

Fredagen den 14 april 1961

Befrämjande av landsbygdens elektrifiering

uppenbart att enskilda fiskare inte har
ekonomiska resurser att genomföra en
sådan investering. Det ställs därför stora
krav på att de låneförmedlande organen
i länen har tillgång till pengar
som beviljas ur fiskerilånefonden. Kommuner
i Hälsingland, där yrkesfiske bedrivs,
har beslutat ställa borgenslån till
fiskarnas förfogande för att möjliggöra
investeringar vid en övergång till trålfiske.

Jag är övertygad om att stora anspråk
inom den närmaste tiden kommer att
ställas på fiskerilånefonden och att det
sannolikt också blir nödvändigt att vidga
låneramen. Jag skulle vilja vädja till
Kungl. Maj :t att göra allt för att tillmötesgå
sådana ökade krav som är att
vänta samt att på tilläggsstat äska ytterligare
de medel som kan behövas
i enlighet med vad jordbruksutskottet
i sitt föreliggande utlåtande har uttalat.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till jordbruksutskottets hemställan.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 12

Befrämjande av landsbygdens
elektrifiering

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av Kungl.
Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande anslag för budgetåret
1961/62 till Befrämjande av
landsbygdens elektrifiering jämte i ämnet
väckta motioner.

I årets statsverksproposition hade
Kungl. Maj:t under nionde huvudtiteln,
punkten 21 (s. 49—52) föreslagit riksdagen
att dels medgiva, att under budgetåret
1961/62 måtte beviljas statlig
kreditgaranti för lån avseende nyanläggnings-
och upprustningsåtgärder berörande
landsbygdens elnät intill ett
belopp av 5 000 000 kr., dels till Befrämjande
av landsbygdens elektrifiering
för budgetåret 1961/62 anvisa ett

reservationsanslag av likaledes 5 000 000
kr.

Utskottet hade i detta sammanhang
behandlat följande till utskottet hänvisade
motioner, nämligen I: 60 av herrar
Svanström och Jonasson, likalydande
med II: 76 av herr Gustavsson i Alvesta
m. fl., i vilka motioner hemställts, att
riksdagen måtte dels besluta att 2 § 2
stycket i kungörelsen om statligt stöd
till landsbygdens elförsörjning (1959:
369) skulle upphöra att gälla, dels ock
hos Kungl. Maj :t anhålla om utfärdande
av sådana tillämpningsföreskrifter
att rätt att bekomma statligt stöd för
elektrifiering av fastigheter på landsbygden
finge fastställas efter de grunder
som gällde före den 1 juli 1959 i
enlighet med motionernas syfte.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj ds förslag

a) medgiva, att under budgetåret
1961/62 finge beviljas statlig kreditgaranti
för lån avseende nyanläggningsoch
upprustningsåtgärder berörande
landsbygdens elnät intill ett belopp av
5 000 000 kronor;

b) till Befrämjande av landsbygdens
elektrifiering för budgetåret 1961/62
under nionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 5 000 000 kronor;

II. att riksdagen måtte, med bifall tdl
motionerna 1:60 och 11:76, såvitt nu
vore i fråga, hos Kungl. Maj:t anhålla
om utfärdande av sådana föreskriftei
att rätt att bekomma statligt stöd för
elektrifiering av fastigheter på landsbygden
finge fastställas efter de grunder,
som gällde före den 1 juli 1959;

III. att motionerna 1:60 och 11:76,
såvitt de avsåge att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
upphävande av 2 § 2 st. kungörelsen
om statligt stöd till landsbygdens elförsörjning,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Bertil Andersson, Mossberger, Hed -

Nr 14

Fredagen den 14 april 1961

Befrämjande av landsbygdens elektrifiering

ström, Kristiansson, Augustsson, Sköld
och Lindström, fru Lindskog samt herrar
Arweson och Trana, vilka ansett
att utskottet under II) bort hemställa,
att riksdagen måtte avslå motionerna
1: 60 och II: 76, såvitt gällde anhållan
hos Kungl. Maj :t om utfärdande av sådana
föreskrifter att rätt att bekomma
statligt stöd för elektrifiering av fastigheter
på landsbygden finge fastställas
efter de grunder, som gällde före den 1
juli 1959.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SKÖLD (s):

Herr talman! Som jordbruksutskottets
ärade ordförande nyss nämnde vid behandlingen
av ett annat ärende möter
kammaren här på nytt ett gammalt bekant
ärende. Samma spörsmål som nu är
föremål för delade meningar var också
före förra året. Då vann vi, som nu är
reservanter, på lotten i utskottet. I år
har motsidan vunnit lottdragningen och
vi har blivit reservanter.

Frågan gäller bestämmelser om statsbidrag
vid nyelektrifiering av fastigheter
på landsbygden. För detta ändamål
tillkom nya föreskrifter år 1959.
De är i det stora hela fördelaktigare för
fastighetsägarna än de som förut gällde.
Det är bara på en punkt som det inträtt
en skärpning, nämligen att de nya bestämmelserna
föreskriver, att fastighet,
vars ägare är välbärgad, inte får statsbidrag
såvida det inte föreligger särskilda
omständigheter. Det är denna bestämmelse
som utskottet vill ta bort.

Nu är det så — det inser väl var och
en — att elektrifiering av en fastighet
höjer fastighetens värde. Det kan därför
inte betraktas som en självklar sak att
staten skall lämna bidrag till fastighet,
vars ägare är välbärgade personer. Trots
detta är villkoret icke oeftergivligt. Som
jag nyss nämnde kan man gå ifrån det
om särskilda omständigheter föreligger.
Nu har praxis i frågan skapats genom
fyra besvärsmål, som Kungl. Maj:t har

avgjort. Man vet därför bättre än i fjol
vad bestämmelserna egentligen innebär.
Man kan säga att om en fastighet som
ägs av en välbärgad person, ingår som
en integrerande del av ett elektrifieringsföretag
och ett undantagande av
denna fastighet skulle medföra att elektrifieringen
inte kunde genomföras, kan
man ge statsbidrag. I själva verket är de
fyra besvärsmål, som har avgjorts, av
vitt skiftande beskaffenhet. I tre av
dem bifölls besvären och statsbidrag
utbetalades. Det var bara i ett fall som
Kungl. Maj:t med ledning av de gällande
bestämmelserna vägrade bidrag.

Beträffande detta elektrifieringsföretag
låg det till på följande sätt. Det ingick
fyra fastigheter, av vilka tre ägdes
av en person, som hade en nettoförmögenhet
överstigande en miljon kronor.
Den fjärde fastigheten ägdes av en person,
vilkens behållna förmögenhet översteg
300 000 kronor.

Det måste väl ändå vara självklart att
det är orimligt att staten ger bidrag även
i sådana fall, där fastighetsägaren har
full bärkraft att ta på sig kostnaderna
själv. Nu vill jag inte påstå att det är
omtanken om dessa personer eller det
goda hjärtat som varit avgörande för
utskottsmajoritetens ståndpunktstagande,
utan man säger att den omständigheten
att inte alla fastighetsägare kan
få statsbidrag medför en behovsprövning
och detta fördröjer elektrifieringens
genomförande. Det kanske ligger
någonting i detta, men inte särskilt
mycket. Det är nämligen så, att restelektrifieringen,
d. v. s. den del av den
planerade elektrifieringen på landsbygden,
som ännu inte är genomförd, är
ganska obetydlig. Den omfattar ungefär
1 procent av landsbygdens fastigheter.
Det kan därför inte vara möjligt att en
behovsprövning skulle kunna inverka
nämnvärt på elektrifieringens fortgång.

Nu säger man emellertid att andra
personer kan komma i kläm därför att
statsbidrag vägras, t. ex. om fastigheten
är utarrenderad. Då kan arrendatorn

Nr 14

Fredagen den 14 april 1961

Befrämjande av landsbygdens elektrifiering

förlora möjligheten att få fastigheten
elektrifierad. Men då måste jag fråga:
Hur är den välbärgade fastighetsägare
beskaffad, som på grund av att han
icke kan få statsbidrag vägrar att ge
sin fastighet det ökade värde som ligger
i en elektrifiering? Sådant måste väl
ändå vara rena undantagsfall, som vi
inte kan ta någon hänsyn till.

Sådan som praxis nu är skulle det
vara orimligt att ge statsbidrag generellt
till hur välbärgade personer som helst
och oavsett hurudant läget är.

Men utskottets förslag innefattar något
mer än borttagande av behovsprövningen.
Yrkandet från utskottets sida
avser full återgång till de bestämmelser
som gällde 1959 rörande statsbidrag till
elektrifiering av fastigheter på landsbygden.
Både i de nya och de gamla
bestämmelserna finns angivet ett maximibelopp
per tariffenhet för statsbidraget,
men i de nya bestämmelserna sägs
också att det beloppet kan överskridas,
om särskilda omständigheter föreligger.
Elektrifieringsberedningen har i många
fall med stöd av denna föreskrift höjt
statsbidraget, särskilt då till ekonomiskt
svagare fastighetsägare. Ett bifall
till utskottets förslag innebär därför
att den möjlighet till ökat statsbidrag,
som ekonomiskt svagare personer
nu bär, skulle bortfalla, och dessa
fastighetsägare blir då lidande på ett bifall
till utskottets förslag.

Man kan därför säga att utskottets förslag
om ändring av gällande bestämmelser
dels leder till en generell rätt
för välbärgade fastighetsägare att få
statsbidrag och dels till ett borttagande
av möjligheterna för ekonomiskt svagare
fastighetsägare att erhålla förhöjt
statsbidrag. Det finns därför mycket
liten anledning att ändra på gällande
bestämmelser.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Enligt min mening är

den springande punkten i denna fråga
att i 1959 års kungörelse angående nyanläggningsbidrag
vid elektrifiering på
landsbygden —- vilken herr Sköld här
apostroferade — har bidragen gjorts
behovsprövade. Tidigare utgick bidrag
så snart den specifika kostnaden för ett
visst elektrifieringsprojekt överskred en
bestämd gräns. Det anmärkningsvärda
är emellertid att man i debatten om
de nya stödformerna — upprustningsbidragen
till distributionsföretag 1958
och beslutet om kreditgarantier 1959 —
såvitt jag har kunnat se inte någonstans
gjorde några uttalanden som tyder på
att avsikten var att samtidigt ändra tilllämpningen
av de förut utgående nyanläggningsbidragsreglerna
och göra bidragen
behovsprövade. Det är som jag
ser det den springande punkten.

Vi rör oss här med tre olika stödformer.
Den äldsta är bidrag till nyanläggningsföretag.
Den har, som jag
förut sagt, tillämpats utan behovsprövning.
År 1952 utvidgades den visserligen,
och man sade att även distributionsföretagen
skulle kunna få del av
dessa pengar, men den utvidgningen
fick mycket liten betydelse. I samband
med det beslutet skrev emellertid jordbruksutskottet
att frågan om bidrag till
distributionsföretag borde utredas. Sådant
utredningsuppdrag gavs också och
förslag framlades och ledde till beslut
1958.

I samband med energiskattens införande
beslöt riksdagen också 1957, som
alla vet, att 50 miljoner kronor skulle
avsättas för upprustning av landsbygdens
elnät. Och vid 1958 års A-riksdag
beslöts att dessa medel skulle utgå
i form av bidrag till sådana distributionsföretag
som var i ekonomiskt behov
därav för att, som det hette kunna
hålla ett i orten normalt strömpris.

Det framgick sålunda klart att dessa
bidrag skulle vara behovsprövade. Men
någon behovsprövning av förut utgående
nyanläggningsbidrag var det inte tal
om i det sammanhanget, såvitt jag har

Nr 14

Fredagen den 14 april 1961
Befrämjande av landsbygdens elektrifiering

kunnat finna. Det är möjligt att någon
annan kan finna ett uttalande i den
riktningen. I så fall skulle det vara
intressant att få ta del av det.

Året därpå, alltså 1959, infördes så
kreditgarantier för lån — i stället för
de tidigare lånemöjligheterna ur kraftledningslånefonden.

Efter införandet av dessa två stödformer
1958 och 1959 utfärdade man
just den kungörelse, som jag nämnde
om i början och som herr Sköld stödde
sig på. I den sammanfördes de olika
stöd- och bidragsformerna, och den behovsprövning,
som riksdagen hade beslutat
beträffande upprustningsbidragen
till distributionsföretagen, har såvitt jag
kunnat utläsa också kommit att överflyttas
till nyanläggningsbidragen. I departementschefens
uttalande i samband
med kreditgarantibeslutet 1959 sägs det
emellertid klart ifrån, att dessa nyanläggningsbidrag
skall utgå tills vidare,
och det är icke tal om att de skall förändras.

Nu vill jag gärna instämma i vad herr
Sköld sade, att Kungl. Maj:t har i dessa
besvärsärenden varit synnerligen generös
vid tolkningen av bestämmelserna
om behovsprövning. Men felet ligger enligt
min mening i att man över huvud
taget har ändrat på den förutvarande
tillämpningen. Nu kan emellertid riksdagen
rätta till det förhållandet genom
att bifalla utskottets hemställan. Därigenom
bibehålies, som jag har tolkat
det, andra paragrafen, vilken reglerar
de behovsprövade bidragen till distributionsföretagen.
Men tredje paragrafen
kan ges samma tillämpning som förut,
nämligen att bidrag skall utgå utan behovsprövning,
när anläggningskostnaden
vid restelektrifiering överstiger en
viss bestämd minimikostnad.

Nyanläggningsbidragen har ju i allmänhet
avsett att täcka den kostnad,
som legat över 200 kronor per tariffenhet
upp till 650 kronor. Nu har det
i reservationen påståtts och av herr
Sköld understrukits, att utskottets för -

slag skulle innebära en försämring så
till vida som nuvarande bestämmelser
tillåter en högre summa än 650 kronor,
då särskilda omständigheter föreligger.
Detta undantag, säger herr Sköld, försvinner
med utskottets krav på återgång
till förut gällande bestämmelser.

Nu torde det emellertid vara så, att
det även i de förut gällande bestämmelserna
gavs möjligheter att överskrida
de 650 kronorna per tariffenhet. Det
heter nämligen i ett kungl. brev den 27
juni 1957 »att elektrifieringsberedningen
vid utövandet av ifrågavarande bidragsverksamhet
under budgetåret
1957/58 tills vidare skall tillämpa följande
bidragsgrunder. Statsbidrag för
elektrifieringsprojekt må, såvida icke
särskilda omständigheter föreligga, endast
utgå för den del av anläggningskostnaden,
som överstiger 200 kronor
för normaltariffenhet.» Det är detsamma
som nu står i bestämmelserna. Sedan
heter det: »Bidraget skall i regel
begränsas till ett belopp av 450 kronor
för normaltariffenhet.» Jag skulle väl
tro att denna bestämmelse om »i regel
begränsas» ungefär motsvarar »om särskilda
omständigheter föreligger». Alla
regler har undantag, och jag tror att
man kan sätta likhetstecken mellan
dessa två uttryck.

Sedan vill jag vända mig mot herr
Skölds påstående, som han höll så hårt
på, att det skulle vara fullkomligt orimligt
att ge bidrag till dessa välbärgade
människor. Om dessa välbärgade människor
i stället begärt att få bygga var
sitt egnahem, skulle jag tro att de hade
erhållit mycket högre statsbidrag än
de får i detta fall, och de finge statsbidrag
varje år framöver som de använde
denna byggnad för egen räkning.

Att det bara finns en procent kvar
vid restelektrifiering är enligt min mening
inte något argument för reservanternas
ståndpunkt, ty en orättvisa blir
inte mindre därför att ett mindre antal
människor drabbas av den. Jag menar
för min del — och jag förmodar att ut -

Nr 14

Fredagen den 14 april 1961

Befrämjande av landsbygdens elektrifiering

skottet har samma mening — att restelektrifiering
i inte ringa mån kan betraktas
som en social fråga. Ett försvårande
av den går dåligt ihop med övriga
ansträngningar i syfte att höja den
sociala standarden. Vi skall också ha
klart för oss att den restelektrifiering,
som nu är kvar, är den mest oekonomiska
och därför den som bäst behöver
bidrag i alla de former, i vilka det
bör vara möjligt att ge dem.

Herr talman! Med detta ber jag att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr SKÖLD (s) kort genmäle:

Herr talman! Det faller inte mig in
att gå in på herr Hanssons i Skegrie
juridiska utredning om bestämmelsernas
innebörd vid olika tillfällen. Det
räcker med att jag slår fast att den
ståndpunkt, som intagits i reservationen
och som jag här framfört, står i
full överensstämmelse med det yttrande
i saken, som elektrifieringsberedningen
har avgivit. Om man vill skydda
de ekonomiskt svagare intressenterna,
är det därför säkrast att följa reservationen
på denna punkt.

Vad sedan gäller frågan om behovsprövningen
skall jag heller inte där gå
in på spörsmålet huruvida, vilket väl
herr Hansson närmast insinuerade,
Kungl. Maj :t har överskridit de intentioner
som angavs i propositionen till
riksdagen. Det räcker med att vi har
klart för oss att bestämmelserna sådana
de nu är utformade godtogs av 1960
års riksdag och därmed väl är konfirmerade.
Sambandet mellan ett höjande
av den ekonomiska standarden och ett
slopande av beliovsprövningen verkar
ju något makabert. Jag tycker att de förmögna
fastighetsägarnas sociala standard
behöver vi inte särskilt slå vakt
om — de klarar den säkert själva.

Hem GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! När jag lyssnade till
herr Sköld fäste jag mig vid yttrandet,
att det måste vara en självklar sak att

statsbidrag inte skall utgå till välbärgade
personer. Jag frågade mig då: Varför
blev detta en självklar sak just den
1 juli 1959? Vi har ju haft statlig bidragsgivning
till elektrifieringen sedan
1940. Då var elektrifieringsgraden för
landsbygdens fastigheter 73 procent. Det
innebar, att av landsbygdens cirka 1
miljon hushåll var cirka 750 000 elektrifierade.
215 000 av de återstående fastigheterna
bedömdes som elektrifieringsbara.

I dag har vi nått eu elektrifieringsgrad,
såsom tidigare nämnts, av 99 procent.
Det är alltså endast mellan 1 000
och 5 000 fastigheter som är oelektrifierade.
För min del anser jag att det
inte borde finnas någon oelektrifierad
fastighet i dagens läge.

Ett betydande antal fastigheter har
elektrifierats utan statligt bidrag, men
under åren 1941—1960 elektrifierades
86 200 hushåll i vårt land med statligt
stöd. Kostnaden för staten blev drygt
80 miljoner, medan den totala anläggningskostnaden
var 172 miljoner. Grunderna
för bidragen var under de första
åren på 40-talet varierande och olika
bidragsbelopp utgick, men i ett kungligt
brev av den 30 december 1947 bemyndigades
elektrifieringsberedningen
att besluta i bidragsärenden. Det bestämdes
att de förslag, som elektrifieringsberedningen
på jordbruksdepartementets
begäran överlämnat till departementet
den 6 december 1947, skulle
gälla som grund för bidragsgivningen.
Elektrifieringsberedningens förslag gick
ut på alt bidrag skulle lämnas för den
del av anläggningskostnaden som översteg
90 kronor per CCb-enhet, motsvarande
drygt 110 kronor per normaltariffenhet.
Anläggningskostnaden per
hushåll var i medeltal 1 460 kronor.
Under perioden 1956—1960 steg anläggningskostnaderna
från 215 till 701 kronor
per tariffenhet, och den genomsnittliga
anläggningskostnaden var under
denna period 4 610 kronor per hushåll.

60 Nr 14 Fredagen den 14 april 1961

Befrämjande av landsbygdens elektrifiering

Detta har medfört att bidraget successivt
höjts, men principen att det
inte skall vara behovsprövat har gällt
hela tiden. Man har alltså följt anvisningarna
i det kungliga brev av den
30 december 1947 som kontrasignerats
av dåvarande jordbruksministern Per
Edvin Sköld.

Fanns det anledning till att införa
en annan princip än den, som tillämpats
för att öka elektrifieringsgraden
från 73 procent till drygt 99 procent,
och sätta i gång med ett omfattande
utredningsarbete, som de nya bestämmelserna
onekligen medför? Jag vill
anföra ett exempel från Kronobergs
län, som är så gott som totalelektrifierat
— det är väl något hundratal fastigheter
kvar. Inom ett område där,
som består av 18 fastigheter, har fastighetsägarna
under många år arbetat
för att få till stånd en elektrifiering.
1959 hade man kommit så långt att
planläggningen var klar och handlingarna
insända till elektrifieringsberedningen.
Då trädde emellertid de nya
bestämmelserna i kraft, och elektrifieringsberedningen
sände handlingarna
till länsstyrelsen någon gång i början
av 1960. Länsstyrelsen remitterade
ärendet till lantbruksnämnden, som undersökte
varje fastighetsägares ekonomi.
Från lantbruksnämnden gick ärendet
tillbaka till länsstyrelsen, som i sin
tur remitterade det till el-föreningen,
vilken återremitterade ärendet till länsstyrelsen,
varifrån det sändes till elektrifieringsberedningen.
I början av innevarande
år har statsbidrag beviljats
för samtliga 18 fastigheter.

Här har man alltså gjort en utredning
rörande fastighetsägarnas ekonomi,
men detta har inte påverkat bedömningen
utan samtliga har fått statsbidrag.
Ärendet har emellertid fördröjts
mellan ett och ett halvt och två år.
Detta gör att man frågar sig, om inte
de nya bestämmelserna lett till onödigt
arbete.

Sedan tog herr Sköld upp ett fall som

rörde just en fastighetsägare med stor
förmögenhet och sade att bidrag i detta
fall är orimligt. Samtidigt åberopade
herr Sköld arrendatorernas situation
och säger att dessa utgör undantagsfall.
Men reservanterna har själva i sin reservation
påtalat att det finns arrendatorer
som kan vara i behov av statsbidrag
men inte har möjlighet att få
det, om ägaren motsätter sig elektrifiering.
Jag frågar då: Är inte även denna
förmögna person som herr Sköld
har anfört som exempel i debatten ett
undantagsfall?

Herr talman! Jag ber med stöd av
vad som framgår av utskottsutlåtandet
och även med stöd av vad både elektrifieringsberedningen,
som handlägger
dessa ärenden, och kommerskollegium
som också har tillstyrkt motionerna, att
få yrka bifall till utskottets utlåtande.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Det är bara en enda
sak som jag skulle önska framförd. I
denna fråga har två olika ståndpunkter
förfäktats. Vill herr Hansson i
Skegrie och herr Gustavsson i Alvesta
verkligen att det inte skall förekomma
behovsprövning för den återstående
elektrifieringen, vilken herr Gustavsson
nyss har bestyrkt rör sig om en
så liten del och där med självklarhet de
mest tveksamma fallen kommer in i
bilden? De av herr Gustavsson nämnda
fallen, där omfattande utredningar
har verkställts och statsbidrag ändå har
beviljats, utgör inget skäl för att man
i ett sådant fall skall avstå från en
naturlig princip för statsbidrag av
denna karaktär, nämligen att ägna den
största uppmärksamhet åt behovsprövningen.

Herr Skölds exempel är inte enastående.
Teoretiskt kan man tänka sig
hur många fall som helst. Skulle det
verkligen vara rimligt att avstå från en
alldeles självklar och naturlig behovsprövning
bara därför att det rör sig

Fredagen den 14 april 1961 14 61

Befrämjande av landsbygdens elektrifiering

om ett fåtal fall? Det vore väl att inta
en ytterligt ansvarslös hållning?

Personligen är jag mycket intresserad
av att få en närmare definition på
nyanserna mellan herr Hanssons och
herr Gustavssons uppfattningar. Av
herr Hanssons jämförelse med ett fall
inom egnahemsbyggandet tillät jag mig
att dra den slutsatsen att herr Hansson
verkligen menar att det inte skall
vara behovsprövning. Detta föreföll
inte lika självklart i herr Gustavssons
anförande.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Beträffande den fråga
som herr statsrådet ställde vill jag bara
säga att jag, som jag nämnde i mitt
första anförande, betraktar denna restelektrifiering
som en social fråga och
en fråga av mycket stor vikt. Restelektrifieringen
rör sig bara om en procent
men det gäller de människor som
bor sämst. I vårt nuvarande välfärdssamhälle
ger vi oss råd till att förbättra
förhållanden där de redan är bra.
Då tycker jag det är ganska rimligt att
inte försvåra för dem som ännu inte
kan utnyttja elektriciteten, vare sig i
hushåll eller i rörelse m. in., att komma
i åtnjutande av något så självklart
som den elektriska kraftens utnyttjande
i dag är. Det är det jag menar när jag
säger att det inte bör vara någon behovsprövning
för att inte något hinder
skall resas för denna lilla rest.

Herr Sköld påstod att reservanternas
mening är fullt överensstämmande med
elektrifieringsberedningens. Med anledning
därav vill jag citera följande ur
elektrifieringsberedningens uttalande,
där det heter: »Införandet av 1959 års
föreskrifter för nyanläggningsbidrag
har sålunda icke inneburit enbart
skärpning av villkoren utan också öppnat
möjligheter för vidgad bidragsgivning
i vissa fall». Tyvärr framgår det
icke vilka fördelar som väger upp nackdelarna,
men till sist säger elektrifieringsberedningen
— och det är mer an -

märkningsvärt: »Att för de relativt sett
få fall som återstår att elektrifiera och
där svårigheterna i regel är störst, tilllämpa
andra och strängare bedömningsgrunder
för bidragsgivningen än
för den stora massan redan avgjorda
bidragsfall synes därför knappast motiverat
och måste för dem, som nu
ställs utanför möjligheten att erhålla
statligt stöd, framstå som svårförståeligt».
Det kan man helt och fullt instämma
i.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag vill med anledning
av statsrådet Netzéns anförande bara
fråga: Varför blev de dåvarande bestämmelserna
orimliga just den 1 juli
1959, när de hade varit tillämpliga för
elektrifieringen av 82 000 fastigheter
under de 19 år som hade gått?

Vidare kommer vi väl inte ifrån att
de nuvarande bestämmelserna sätter arrendatorerna
i en mycket ogynnsam
ställning i de fall, där jordägaren är
obenägen att elektrifiera fastigheten.

Herr SKÖLD (s):

Herr talman! Jag förstår inte riktigt
att herr Hansson i Skegrie kan missförstå
vad jag yttrade om elektrifieringsberedningens
ståndpunkt. Herr
Hansson gjorde en juridisk utläggning
och försökte visa att de gamla bestämmelserna
gav lika stora möjligheter att
överskrida maximisatserna som de nya.
Då ville jag bara påpeka att elektrifieringsberedningen
sagt att så inte är fallet.
Elektrifieringsberedningen uttalade
att behovsprövningen är en skärpning
men att möjligheterna att ge högre statsbidrag
är en lindring. Därför menar jag
att det inte fanns någon anledning för
herr Hansson att göra denna juridiska
distinktion. Den fanns i verkligheten
inte.

På tal om elektrifieringsberedningen
och kommerskollegium, som står bakom
utskottet, så är det ju så att i elektrifie -

Nr 14

Fredagen den 14 april 1961

Befrämjande av landsbygdens elektrifiering

ringsberedningen går ett kommerseråd
och två partrepresentanter från fastighetsägarna
på den linjen att man skall
ta bort behovsprövningen, men två
andra representanter menar att den
bör vara kvar. Att kommerskollegium
följer sitt kommerseråd är naturligt,
men statskontoret har motsatt uppfattning.
Följaktligen kan man inte på något
håll åberopa myndigheterna.

Herr Gustavsson i Alvesta frågade
varför man har en annan uppfattning
nu än 1947. Det har, herr Gustavsson,
i slutet av 1950-talet och början av
1960-talet gjorts en allmän genomgång
av frågan, om de sociala bidragen skall
vara behovsprövade eller ej. Det har
därför blivit en annan inställning, som
ju i detta fall helt enkelt sammanhänger
med att den större delen av
elektrifieringen är genomförd. När herr
Hansson talar om att det är en social
fråga i välfärdssamhället om vi skall
ge statsbidrag eller ej till välbärgade
fastighetsägare, så är det väl ändå något
av en grotesk överdrift.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Jag är skyldig herr
Gustavsson i Alvesta svar på en fråga
som han var tvungen att upprepa, nämligen
varför inte behovsprövningen var
orimlig före den 1 juli 1959. Jag trodde
att herr Gustavsson i Alvesta under
debattens gång hade uppfattat — och
det har bestyrkts av herr Gustavssons
och herr Hanssons i Skegrie egna uppgifter
—- att det nu återstår så litet att
elektrifiera att vi kommer närmare och
närmare de verkligt tveksamma fallen.
Detta utgör ett absolut tillfredsställande
skäl, inte minst mot bakgrund av
vad herr Sköld erinrade om nu rörande
vad som hänt i fråga om bedömningen
av statsbidragsverksamheten.

Jag riskerar kanske att upprepa vad
herr Sköld fäste uppmärksamheten vid.
Men menar verkligen herr Hansson i
Skegrie att det är en social fråga att

ge sig ut på den äventyrligheten att ge
statsbidrag både till tillräckligt välbärgade
och även till tillfälliga fastighetsägare
av den ena eller andra typen
som skulle komma i fråga, om ingen
behovsprövning förekom? Skulle det
inte kunna tänkas att det vore till förfång
för handläggningen av frågan om
bistånd till de mer behövande? Jag
tycker nog att det är en överdrift att
beteckna restelektrifieringen som i sin
helhet en social fråga. Och i de fall
där de sociala aspekterna bör vara avgörande
lämnar ju för övrigt den nuvarande
ordningen alla möjligheter öppna
att tillmötesgå berättigade önskemål.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort

genmäle:

Herr talman! Herr statsrådet sade
att man nu kommit till den del, som
man bör underkasta en verklig minutiös
prövning ur behovssynpunkt. Det
är en mycket märklig upfattning om
hur man skall behandla minoritetsgrupper.
Detta är en minoritetsgrupp, som
inte lyckats få de förmåner som andra
människor har i den elektriska kraftens
användande. Om vi tillämpade
samma betraktelsesätt på andra områden
och blev strängare ju större den
sociala välfärden blev, skulle vår socialpolitik
få helt orimliga perspektiv.

Jag sade inte att detta var en social
fråga i dess helhet — de sista orden
nämnde jag inte. Det kan emellertid
inträffa fall, där en person kan vägras
statsbidrag och därigenom bli en
spärr för andra som ur sociala synpunkter
skulle behöva hjälp. Tillämpningen
av dessa bestämmelser ligger
visserligen i sista hand hos Kungl.
Maj:t, men jag är inte beredd att lita
på att den tillämpningen är sådan, att
de personer som behöver hjälp också
alltid och i alla fall får den.

Herr Sköld sade att jag hållit en
juridisk utläggning. Ja, herr Sköld, om
man finner samma ord i samma sam -

Nr 14

Fredagen den 14 april 1961

Befrämjande av landsbygdens elektrifiering

manhang på två ställen, trodde jag
att orden ändå betydde detsamma.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Statsrådet Netzén sade
att vi nu mer och mer närmat oss de
verkligt tveksamma fallen. Jag vet
inte om statsrådet härmed menar, att
vi har en hel del fastigheter, varom
det råder tveksamhet, huruvida de
skall bli bestående och därmed elektrifieras.
I så fall vill jag påpeka, att
innan ärendet går till elektrifieringsberedningen
och innan man planlägger
det hela, så bedömer lantbruksnämnderna,
huruvida fastigheten i fråga är att
betrakta som en bestående fastighet. Då
finns det ju inte behov av någon behovsprövning
ur den synpunkten.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Jag vägrar naturligtvis
tro att herr Hansson i Skegrie avsiktligt
missuppfattat innebörden i vad jag
sade, nämligen att med en restelektrifiering
av en procent närmar man sig
de mest tveksamma fallen. Detta har
ingenting att göra med de nödställda
minoriteter som herr Hansson åberopar
i sammanhanget. För den gruppen
är vi överens om att elektrifieringen
bör främjas. Vad jag i motsats till herr
Hansson i Skegrie av de principiella
skäl jag tidigare anförde inte vill vara
med om är att det skall ges statsbidrag
till välbärgade fastighetsägare.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. I

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. II

Herr Johanson i Västervik begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.

II) i utskottets utlåtande nr 11, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
av herr Bertil Andersson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda
angående omröstningens resultat, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 81 ja
och 97 nej, varjämte 5 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den
vid utlåtandet fogade reservationen av
herr Bertil Andersson m. fl.

Mom. III

Utskottets hemställan bifölls.

§ 13

Föredrogos vart för sig jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa bestämmelser
till förekommande och hämmande
av smittsamma husdjurssjukdomar,
m. m. jämte i ämnet väckta motioner,
samt

nr 14, 1 anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående plan för den officiella
kartläggningen samt anslag för
budgetåret 1961/62 till rikets allmänna
kartverk, m. m., jämte i ämnet väckta
motioner.

Nr 14

Fredagen den 14 april 1961

Byggnadsarbeten vid statens maskinprovningar — Stimulerande av gåvor till re
ligiösa m. fl. ändamål

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 14

Byggnadsarbeten vid statens maskinprovningar Föredrogs

jordbruksutskottets utlåtande
nr 15, i anledning av väckta motioner
angående anslag till byggnadsarbeten
vid statens maskinprovningar.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr JÖNSSON i Gärds Köpinge (s):

Herr talman! I egenskap av reservant
i detta ärende skulle jag vilja framföra
några synpunkter som motivering för
reservationen.

Enligt min mening är detta beslut fattat
på alltför lös grund. De ritningar
som uppgjordes år 1957 var kostnadsberäknade
till 1 350 000 kronor. En ny
kostnadsberäkning 1961 slutade på
1 600 000 kronor. Skillnaden beror på
att anläggningarna ändrats på tre punkter.
Följaktligen kan man också säga
att ritningarna inte har en sådan planlösning
som står i överensstämmelse
med tidens krav.

En annan sak, som också får tillmätas
rätt stor betydelse, är att detta byggnadsprojekt
var upptaget i arbetsmarknadsstyrelsens
beredskapsstat. Med den
konjunktur som vi nu har på byggnadsområdet
kan man säga att denna fråga
hör hemma på arbetsmarknadsstyrelsens
beredskapsstat. Arbetsmarknadsstyrelsen
anför att den ingenting har
att erinra emot att saken tas upp den
andra vägen men hänvisar då till att
frågan får ställas till länsarbetsnämnden.
Den blir då ånyo beroende av det
konjunkturläge som råder i vårt land.

Slutligen skulle jag vilja säga att jag
inte tror att vi vinner någon tid med
ett beslut i dag att bevilja medel på
annat sätt. Jag tror inte alls att vi vinner
någonting på detta, eftersom kon -

junkturläget ändå inte medger att ett
byggnadsföretag som detta kan sättas i
gång. Det är givet att den maskinupprustning
det här gäller har sin stora
betydelse, men det finns många byggnader
på sjukvårdsområdet som får anstå
på grund av att allt inte kan göras
på en gång.

Herr talman! Jag har med detta velat
motivera reservationen och har inget
yrkande.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 15

Föredrogos vart för sig jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 16, i anledning av Kungi. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
tillägg till lagen den 30 juni 1943
(nr 431) om allmänna vägar, m. m., såvitt
avser bemyndigande för väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen att avyttra fast
egendom, samt

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt stöd åt
lin- och hamphanteringen, m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 16

Stimulerande av gåvor till religiösa m. fl.
ändamål

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 13, i anledning av
väckta motioner om stimulerande av gåvor
till religiösa m. fl. ändamål.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
I: 25 av herr Bengtson m. fl. och II: 57
av herr Hedlund m. fl. hade hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla om utredning av
behovet och möjligheterna att stimulera
enskilda personer att genom donationer
och penninggåvor stödja reli -

Nr 14

Fredagen den 14 april 1961

Stimulerande av gåvor till religiösa m. fl. ändamål

giösa, humanitära och vetenskapliga ändamål
samt undervisning och kulturminnesvård
i enlighet med vad i motionerna
anförts.

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna 1:25 och 11:57 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Nils-Eric Gustafsson, Johnsson i Skoglösa,
Björkänge och Ernst Olsson, vilka
ansett att utskottet bort hemställa, att
riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna I: 25 och II: 57 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om utredning
av behovet och möjligheterna
att stimulera enskilda personer att genom
donationer och penninggåvor stödja
religiösa, humanitära och vetenskapliga
ändamål samt undervisning och
kulturminnesvård m. m.

Vidare hade ett särskilt yttrande avgivits
av herrar Hamrin i Jönköping
och Carlsson i Huskvarna.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

inte heller på utskottsmajoritetens ställningstagande.

Reservanterna däremot anser att det
allmännyttiga arbete som utföres av religiösa
och ideella organisationer och
som möjliggöres genom donationer och
penninggåvor från enskilda personer är
av så stort värde att det förtjänar all
uppmuntran och stimulans.

Den missionsverksamhet som bedrives
i utvecklingsländerna av olika kristna
samfund synes helt vara beroende
av insamlade medel. Det sammanlagda
resultatet av denna insamlingsverksamhet
utgör enligt uppgift cirka 20 miljoner
årligen.

Den offervillighet som här kommer
till synes är det all anledning att sia
vakt om. Den bör uppmuntras på allt
sätt så att givarna icke förtröttas. Motionärerna
tar sikte på att stimulera de
många små givarna vilkas gåvor uppnår
stora belopp.

Utskottsmajoriteten kan inte godtaga
det system som motionärerna föreslår
för att nå detta mål. Under sådana förhållanden
och då man själv inte har
något annat och bättre förslag borde
man kunna dela motionärernas upp -

Herr BJÖRKÄNGE (ep):

Herr talman! I motionerna nr 25 i
första kammaren och nr 57 i andra
kammaren föreslås en utredning av behovet
och möjligheterna att stimulera
enskilda personer att genom donationer
och penninggåvor stödja religiösa,
humanitära och vetenskapliga ändamål
samt undervisning och kulturminnesvård.
Den utredningen vill inte utskottsmajoriteten
vara med om. Det i motionen
förordade systemet anser sig utskottet
inte kunna godkänna trots att
detta system, som utskottet också redovisar,
med fördel användes åren 1953—
1955 vid insamlingen av gåvor till främjande
av kräftforskningen. Att regeringen
i årets statsverksproposition föreslagit
att medel på samma sätt skall ställas
till förfogande som bidrag till insamlingen
»Sverige hjälper» inverkar
5 — Andra kammarens protokoll 1961. Nr

fattning sådan som den återges i första
stycket i motionen, där det heter att
frågan »nu borde vara mogen för en
allsidig utredning». En sådan utredning
kan tänkas komma med andra goda
uppslag i motionens syfte samtidigt
som den kan anvisa vilka slag av
gåvor och donationer som kan bli föremål
för statsmakternas stöd i berörda
avseende.

Herr talman! Med stöd av det jag nu
anfört ber jag att få yrka bifall till den
vid utskottsutlåtandet fogade reservationen
av herr Nils-Erik Gustafsson
in. fl.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Jag har självfallet ingen
som helst tanke på att väcka till liv någon
större debatt i denna fråga just nu,
även om den obestridligen har en högst

l''t

Nr 14

Fredagen den 14 april 1961

Stimulerande av gåvor till religiösa m. fl.

betydande räckvidd och är av stort intresse,
både praktiskt och rent principiellt.

Jag delar hundraprocentigt uppfattningen,
att staten på ett helt annat sätt
måste bjuda till för att stimulera till
ökade aktiva enskilda insatser, när det
gäller att stödja ideell, humanitär, kulturell
och allmännyttig verksamhet av
det slag som det här är fråga om. Frågan
är bara, vilka vägar och metoder
man här skall välja. Det är på den
punkten, som jag för min del — och
även andra inom mitt parti — har en
emot motionärerna och reservanterna
avvikande mening.

Jag tror nämligen, att den metod, som
av dem rekommenderas, framför allt
ur rent principiell synpunkt är mycket
betänklig, ty genom en direkt statlig
bidragsgivning skulle uppenbarligen
den risken uppstå, att de bidragsmottagande
organisationerna i viss mån
komme under statlig insyn och statlig
kontroll. Mot en sådan utveckling är
man, så långt jag känner till läget, i
varje fall på många håll mycket betänksam.
Det är här fråga om organisationer,
som byggt upp hela sin verksamhet
på principen om frihet och oberoende
från statlig kontroll och statlig
inblandning.

Det sades här, att det inte skulle finnas
något bättre och riktigare alternativ.
Men saken ligger alls inte till på
det sättet. Här har från folkpartiets sida
gjorts många framstötar i riksdagen,
som visar hän mot en helt annan lösning
av denna fråga, en lösning som
dels tillgodoser praktiska hänsyn och
dels är mera godtagbar ur principiell
synpunkt. Det föreligger också vid årets
riksdag en motion i den riktningen. Vi
får alltså anledning att här i kammaren
så småningom återkomma till detta
ämne. Vill man saken, tror jag det
finns all anledning att i stället acceptera
den lösning, som förordas i denna
motion.

Jag vill tillägga, att jag tror att sam -

ändamil

hället här har ett eget intresse av att
denna fråga inte ytterligare förhalas.
Det är så mycket att vinna på en lösning
av densamma, att man önskar att
en sådan snarast borde komma till
stånd.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herrar
Berglund (fp) och Carlsson i Huskvarna
(fp).

Herr BJÖRKÄNGE (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara erinra herr
Hamrin om att motionärerna ju begär
en utredning, önskemålet om en sådan
borde det vara mycket naturligt för
herr Hamrin att instämma i. Om nämligen
det exempel, som är angivet i motionen,
inte är lämpligt enligt herr Hamrins
åsikter, är det mycket möjligt att
en utredning skulle kunna framlägga sådana
förslag, som skulle kunna godtas
även av herr Hamrin.

Jag ber, herr talman, att få vidhålla
mitt yrkande.

Fru JÄDERBERG (s):

Herr talman! Reservanternas talesman,
herr Björkänge, har här redogjort
för motionens innehåll. Utskottet hyser
emellertid betänkligheter beträffande
det av motionärerna framförda systemet
att staten skall tillskjuta belopp
motsvarande det som skänks av enskilda
personer till religiösa, humanitära
och vetenskapliga ändamål samt till undervisning
och kulturminnesvård.

Även om motionärerna förutsatt, att
statens insats skulle maximeras till visst
belopp för varje donation eller varje
penninggåva, kan det knappast vara
möjligt att överblicka omfattningen av
de förpliktelser som staten härigenom
skulle få ta på sig. Därför, herr talman,
yrkar jag att de likalydande motionerna
1:25 och 11:57 icke må föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Nr 14

Fredagen den 14 april 1961

kommunal verksamhet genom särskilda rättssubjekt

Det ekonomiska ansvaret för

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Björkänge begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets utlåtande nr 13, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid utlåtandet fogade reservationen av
herr Nils-Eric Gustafsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Björkänge begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 141 ja och 24 nej, varjämte 15
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 17

Föredrogos vart för sig allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

nr 14, i anledning av väckta motioner
om statlig rådgivningsverksamhet vid
byggande av ungdomsgårdar,

nr 15, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande den äldre arbetskraften,
och

nr 10, i anledning av väckt motion angående
fördelningen mellan i skoldi -

strikt ingående kommuner av kostnader
för högstadiets genomförande i enhetsskolan.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 18

Det ekonomiska ansvaret för kommunal
verksamhet genom särskilda rättssubjekt

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 17, i anledning av
väckta motioner angående det ekonomiska
ansvaret för kommunal verksamhet
genom särskilda rättssubjekt.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
I: 534 av herr Kaijser och II: 633 av herrar
Källenius och Löfroth hade hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om utredning
rörande det ekonomiska ansvaret för
kommunal verksamhet, som dreves med
anlitande av särskilt bildade rättssubjekt.

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna 1:534 och 11:633 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr KÄLLENIUS (h):

Herr talman! I motionen har framhållits
att den offentliga verksamheten
genom särskilda rättssubjekt i kommunerna
under senare år fått en allt större
utbredning. I olika sammanhang har
detta förhållande också blivit föremål
för överväganden. Bland annat arbetar
just nu den s. k. kommunalrättskommittén
med denna fråga, och den har att i
sitt arbete taga fasta på de resultat, som
den nyligen avslutade statliga utredningen
om företagsformerna kan komma
till. Det vill emellertid synas som om
problemen för kommunalförvaltningens
vidkommande i ganska stor utsträckning
skiljer sig från dem som inställer

Nr 14

Fredagen den 14 april 1961

Det ekonomiska ansvaret för kommunal

sig vid anlitande av särskilda rättssubjekt
inom den statliga sektorn. Jag
hänvisar till exempel i motionen. Jag
skall inte trötta med att läsa upp det,
eftersom tiden är framskriden, men,
herr talman, jag förbehåller mig rätten
att få fullfölja ärendet.

Andra i direktiven till kommunalrättskommittén
icke uppmärksammade
olikheter mellan situationerna i fråga
om stats- och kommunalförvaltning förekommer
också. Det kan kanske sägas
att vid statlig bolagsdrift syftet med
den valda företagsformen varit att skapa
friare och mera effektiva arbetsformer.
Där är inte valet av företagsform betingat
av någon önskan att eliminera
statens ekonomiska ansvar för verksamheten.
Om någonting där inträffar, träder
statsverket emellan och rättar till
förhållandet, om så skulle krävas för att
företaget skall kunna fullgöra sina förbindelser.

Självfallet är också för de kommunala
företagen effektivitetskravet av avgörande
betydelse för valet av företagsform.
Det skulle också vara orätt att generellt
påstå att kommunerna skulle ha uppträtt
på annat sätt än statsverket gentemot
fordringsägarna hos de kommunala
företagen. Om någonting har inträffat,
har nog även kommunerna känt
ett åtminstone moraliskt ansvar för sina
bolag, som oftast styrs av ledande kommunalmän.
Vid behov har kommunerna
med bidrag av skattemedel gjort det
möjligt för dessa företag att klara av
sina förbindelser. Men det finns tyvärr
också undantag.

För någon tid sedan hände det att
en lapplandskommun och ett däri befintligt
municipalsamhälle gemensamt
engagerade sig i ett hotellföretag. Det
var kanske i och för sig motiverat -—
det lämnar jag därhän. Hotellet drevs i
aktiebolagsform, och det är kanske också
en normal form för att driva en
hotellrörelse. Kommunen tecknade aktier
för 200 000 kronor, och municipalsamhället,
som egentligen saknade be -

verksamhet genom särskilda rättssubjekt

fogenhet härtill, tecknade aktier för
50 000. Vidare överlät kommunen tomtmark.
Och så gick det som det ofta gör
i byggnadsärenden, vilket nyligen vittnats
om från denna talarstol: hotellet
kom att kosta 1,5 miljoner kronor mer
än man hade tänkt sig. Det förde naturligtvis
med sig åtskilliga komplikationer,
och efter långa förhandlingar blev
det klart att kommunen inte ville påtaga
sig större ekonomiska engagemang
än den redan hade gjort. Följden blev
att företaget försattes i konkurs. Boet
hade en brist på närmare 1 miljon kronor.
De pengarna har måst betalas av
småhantverkare, entreprenörer och —
om jag har läst konkursförvaltarens rapport
riktigt — till 350 000 kronor av
Sveriges Kreditbank, som hade lämnat
ett byggnadskreditiv till det i konkurs
försatta företaget.

Detta har naturligtvis blivit en varning
för såväl banker och entreprenörer
som leverantörer att bli mycket försiktiga
med att träda i affärsförbindelse
med kommunalägda bolag, i varje fall
av sådan här typ. Under de senare åren
har verksamheten på det kommunala
området i form av dylika särskilt bildade
rättssubjekt varit av mycket stor
omfattning. I allmänhet förlitar sig både
kreditgivare och företag på att dessa
företagsformer garanteras ekonomiskt
av den kommun som satt i gång dem.
Det här anförda fallet visar emellertid
att det tyvärr inte alltid är förhållandet.

Detta var anledningen till att vi motionärer
ansett, att det föreligger skäl
för att undersöka, om inte kommunerna
horde tillförbindas att, när de startar
dylika företag, ikläda sig särskilda ekonomiska
garantier för de rättsförluster
som kan inträffa. Det kan tänkas ske på
många sätt. I motionen har angivits några
exempel, såsom att man lämnar kommunal
borgen eller att man genom lagstiftning
skapar någon särskild företagsform.
Uppenbart är emellertid, anser
motionärerna, att hithörande spörsmål
bör prövas i samband med de pro

Nr 14

Fredagen den 14 april 1961

Det ekonomiska ansvaret för kommunal verksamhet genom

blemkomplex som den arbetande kommunalrättskommittén
redan har fått i
uppdrag att utreda. Därför hemställes i
motionen, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skall anhålla om utredning
rörande det ekonomiska ansvaret för
kommunal verksamhet, som drivs med
anlitande av särskilt bildade rättssubjekt.

Allmänna beredningsutskottet har inhämtat
yttranden från Landstingsförbundet,
Stadsförbundet och Landskommunernas
förbund. Det var väl inte så
oväntat att de skulle avstyrka motionen.
Utskottet säger i ett rekordkort utlåtande
— och utan att taga ställning till
problemet — att det redan torde ingå
i uppgifterna för kommunalrättskommittén
att pröva detta spörsmål. Med
hänsyn därtill anser utskottet, att det
inte är erforderligt med något initiativ
från riksdagens sida. Det är just det
som motionärerna anser vara erforderligt.
De anser att utskottet åtminstone
borde ha uttalat någonting på denna
punkt.

På grund av det anförda ber jag få
yrka bifall till motionen.

Fru JÄDERBERG (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till allmänna beredningsutskottets förslag.

Herr KÄLLENIUS (h):

Herr talman! Det fall jag relaterade i
mitt förra anförande är inte slut med
vad jag där nämnde, och jag vill tilllägga
några ord om det för att visa hur
det kan gå i dylika fall.

Kommunen beslöt att vid den exekutiva
auktionen i anledning av företagets
konkurs inköpa hotellfastigheten
för 1 350 000 kronor, vilket, som jag
nämnde, innebar en förlust för Sveriges
Kreditbank på 350 000 kronor. Beslutet,
som har flera punkter, överklagades.

Sedermera har regeringsrätten förklarat
att sådana omständigheter icke föreligger,
att det klandrade beslutet kan

särskilda rättssubjekt

anses gälla angelägenhet, som det ankommer
på kommunen att vårda, och
att man därför genom beslutet har överskridit
sin befogenhet. Om regeringsrättens
utslag skall gälla är således Sveriges
Kreditbank nu i besittning av ett
hotell uppe i Lappland. Något som gör
denna historia ännu sorglustigare är
emellertid att regeringsrättens beslut
torde vara en nullitet, eftersom verkställighet
redan föreligger i fråga om
det olagliga beslutet att inköpa hotellet.

Det här anförda tycker jag ger all
anledning att åtminstone utreda saken.
Det behöver ju inte endast röra sig om
enstaka exempel. Jag fäster mig särskilt
vid det uttalande, som konkursförvaltaren
gjorde i sin berättelse: »Eliuruväl
hotellbolaget rent juridiskt sett var
ett självständigt företag, som ensamt hade
att svara för sina förpliktelser, kan
styrelsen anses hava haft goda skäl för
antagandet, att kommunen icke skulle
lämna bolaget i sticket och låta dess
kreditorer drabbas av förlusten.» Hotellets
namn står här angivet, men jag
nämner det inte i detta sammanhang.
Konkursförvaltaren säger vidare, att
hotellbolagets »fallissemang torde emellertid
böra tjäna till varning för banker,
entreprenörer, leverantörer och andra
att för framtiden iakttaga försiktighet
och skaffa sig garantier, innan de träda
i affärsförbindelse med kommunalägda
bolag. Hittills har man väl ansett sig
kunna utan risk handla med kommunalägda
såväl som med statsägda bolag,
ehuru sådana företags öde ytterst är
beroende av beslut, som fattas av församlingar,
vilkas sammansättning skiftar
från tid till annan. Det inträffade
öppnar skrämmande perspektiv,...»

Jag tillåter mig, herr talman, att till
slut — kanske litet elakt — säga att det
i denna stad finns ett företag med sällsynt
dåliga affärer, nämligen Stockholms
spårvägar. Vad skulle hända, om
ett kommunalt beslut plötsligt fattades
om att staden inte längre skulle bry sig
om sina förbindelser med detta företag

Nr 14

Fredagen den 14 april 1961

Utbildning av ungdomsledare

och om man sade: Låt bolaget gå i
konkurs, då gör vi en god affär!

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till de i ämnet väckta motionerna;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 19

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
46 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående fortsatt disposition av
visst äldre anslag, avseende ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 20

Anslag till allmänna kultur- och bildningsändamål
samt kyrkliga ändamål

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
47, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln
gjorda framställningar om anslag
för budgetåret 1961/62 till allmänna
kultur- och bildningsändamål samt
kyrkliga ändamål jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkterna 1—65

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 66

Utbildning av ungdomsledare

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
1 under åttonde huvudtiteln (punkt 72,
s. 90—94 av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för
den 3 januari 1961) föreslagit riksdagen
att till Utbildning av ungdomsledare för
budgetåret 1961/62 anvisa ett reservationsanslag
av 1 500 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr

Nyström m. fl. (1:215) och den andra
inom andra kammaren av herr Lindahl
m. fl. (II; 326);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Wirmark m. fl. (1:330) och den andra
inom andra kammaren av herr Neländer
m. fl. (11:402);

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Ragnar Bergh och Sveningsson
(I: 403) och den andra inom andra
kammaren av herrar Edlund och Magnusson
i Borås (11:467), i vilka hemställts,
såvitt nu vore i fråga, att riksdagen
vid behandling av förevarande
punkt måtte 1) besluta att statsbidrag
icke skulle utgå för utbildning av ungdomsledare
för politiska organisationer,
2) till Utbildning av ungdomsledare för
budgetåret 1961/62 anvisa ett reservationsanslag
av 1 360 000 kronor.

Utskottet hemställde,

I. att motionerna 1:403 och 11:467,
i vad de avsåge ändring av statsbidragsbestämmelserna,
icke måtte av riksdagen
bifallas;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:215 och 11:326, 1:330
och II: 402 samt I: 403 och II: 467, sistnämnda
fyra motioner såvitt nu vore i
fråga, till Utbildning av ungdomsledare
för budgetåret 1961/62 anvisa ett reservationsanslag
av 1 500 000 kronor.

Reservationer hade avgivits

a) av fröken Andersson samt herrar
Kaijser, Staxäng och Nilsson i Göingegården,
vilka ansett att utskottets hemställan
bort ha följande lydelse:

»I. att riksdagen må, med bifall till
motionerna I: 403 och II: 467, såvitt nu
är i fråga, besluta att statsbidrag icke
skall utgå för utbildning av ungdomsledare
för politiska organisationer;

II. att riksdagen må, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall till
motionerna 1:403 och 11:467, såvitt nu
är i fråga, ävensom med avslag å mo -

Nr 14

Fredagen den 14 april 1961

Bidrag till ungdomens fritidsverksamhet —
ungdomsorganisationer

tionerna 1:215 och 11:326 samt 1:330
och 11:402, sistnämnda två motioner
såvitt nu är i fråga, till Utbildning av
ungdomsledare för budgetåret 1961/62
anvisa ett reservationsanslag av
1 360 000 kronor.»

b) av herr Nelander, utan angivet yrkande.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Fröken

KARLSSON (h):

Herr talman! Då jag förutsätter att
kammarens ledamöter har läst motiveringen
i reservation nr 2 till statsutskottets
utlåtande nr 47, ber jag få yrka

bifall till reservationen.

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! Jag förutsätter att ledamöterna
har läst utskottets utlåtande,
och därför nöjer jag mig med att yrka
bifall till utskottets hemställan.

överläggningen var härmed slutad.
Mom. I

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid punkten
fogade reservationen 2 a) av fröken Andersson
m. fl. i motsvarande del; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Mom. II

Punkten 67

Bidrag till ungdomens fritidsverksamhet
Sedan punkten föredragits anförde

Fru LINDSKOG (s):

Herr talman! I anslutning till denna

Bidrag till instruktörsverksamhet inom

punkt om bidrag till ungdomens fritidsverksamhet
har väckts några motioner,
där man yrkat på en sänkning av nedre
åldersgränsen för deltagare i fritidsgrupper,
som är statsbidragsberättigade,
från 12 till 10 år. Det finns ingen
reservation till utskottsutlåtande!, men
vi som motionerat i denna fråga anser
att vi har starkt stöd för våra yrkanden
däri, att skolöverstyrelsen tillstyrkt
denna sänkning av åldersgränsen och
även däri, att statens ungdomsråd har
biträtt vårt yrkande.

Med hänsyn till den brådska, som är
rådande i kammaren för närvarande,
skall jag underlåta att ställa något yrkande
på denna punkt, men jag vill
uttala den förhoppningen att vi nästa
år har att motse ett förslag från departementschefen
i denna fråga.

Vidare yttrades ej.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 68

Bidrag till instruktörsverksamhet inom
ungdomsorganisationer

Kungl. Maj:t hade (punkt 74, s. 95—
97) föreslagit riksdagen att till förevarande
ändamål för budgetåret 1961/62
anvisa ett anslag av 771 000 kronor, innebärande
en anslagshöjning med
96 500 kronor.

Utskottet hade i detta sammanhang
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Nyström m.fl. (1:217) och den andra
inom andra kammaren av herr Lindahl
m.fl. (11:328);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Schött m.fl. (1:327) och den andra
inom andra kammaren av herr Stenberg
m.fl. (11:374);

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren

Nr 14

Fredagen den 14 april 1961

Bidrag till instruktörsverksamhet inom ungdomsorganisationer

av herrar Ragnar Bergh och Sveningsson
(I: 403) och den andra inom andra
kammaren av herrar Edlund och Magnuson
i Borås (11:467), i vilka hemställts,
såvitt nu vore i fråga, att riksdagen
vid behandling av förevarande
punkt måtte 1) besluta att statsbidrag
icke skulle utgå till instruktörsverksamhet
vid politiska organisationer, 2) till
Bidrag till instruktörsverksamhet inom
ungdomsorganisationer för budgetåret
1961/62 anvisa ett anslag av 689 000
kronor.

ganisationer för budgetåret 1961/62 anvisa
ett anslag av 689 000 kronor.»

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Fröken

KARLSSON (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen nr 3.

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Utskottet hemställde

I. att motionerna 1:327 och 11:374,
i vad de avsåge ändring av statsbidragsbestämmelserna,
icke måtte av riksdagen
bifallas;

II. att motionerna 1:403 och 11:467,
i vad de avsåge ändring av statsbidragsbestämmelserna,
icke måtte av riksdagen
bifallas;

III. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:217 och 11:328, 1:327
och 11:374 ävensom motionerna 1:403
och 11:467, sistnämnda fyra motioner
såvitt nu vore i fråga, till Bidrag till instruktörsverksamhet
inom ungdomsorganisationer
för budgetåret 1961/62 anvisa
ett anslag av 771 000 kronor.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Kaijser, Staxäng
och Nilsson i Göingegården, vilka ansett,
att utskottets hemställan under
II) och III) bort ha följande lydelse:

»II. att riksdagen må, med bifall till
motionerna 1:403 och 11:467, såvitt nu
är i fråga, besluta att statsbidrag icke
skall utgå till instruktörsverksamhet vid
politiska organisationer;

III. att riksdagen må, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 403 och II: 467, såvitt
nu är i fråga, ävensom med avslag å motionerna
1:217 och 11:328 samt 1:327
och II: 374, sistnämnda bägge motioner
såvitt nu är i fråga, till Bidrag till instruktörsverksamhet
inom ungdomsor -

Herr STENBERG (fp) :

Herr talman! Vid denna punkt föreligger
en motion från några ledamöter
av denna kammare, som gäller just bidraget
till instruktörsverksamhet inom
ungdomsorganisationerna. Kungl. Maj:t
föreslår en höjning av detta statsbidrag
till 16 400 kronor som fördelas så att
12 000 kronor skall gå på lönedelen och
4 400 kronor till rese- och traktamentsersättningar.
Skolöverstyrelsen har äskat
sammanlagt 20 000 kronor — 15 000
kronor till löner och 5 000 kronor till
rese- och traktamentsersättningar. Vi
som har motionerat i denna fråga har
tänkt oss en kompromiss och föreslagit
18 500 kronor, men detta har utskottet
inte velat lyssna på utan yttrar
att det inte är berett att biträda denna
framställning.

Vid denna punkt finns också en del
motioner som yrkar på ökat antal bidragsrum.
Beträffande dem anför utskottet
att det inte nu är berett att
höja antalet, men det uttalar en förhoppning
och förväntan att Kungl.
Maj :t till nästa budgetår skall finna det
möjligt att framlägga förslag om ökat
antal bidragsrum.

Jag sympatiserar med denna form av
verksamhet bland ungdomen och med
att staten lämnar bidrag till den. Därför
har jag ingenting emot att man
eventuellt ökar antalet bidrag. Det är
emellertid också synnerligen angeläget
att man försöker följa med med statsbidraget
så att man täcker de kostnads -

Nr 14

Fredagen den 14 april 1961

stegringar som uppstår. Jag tror nämligen
inte att det finns så många ungdomsorganisationer
som orkar göra den
egeninsats, som man annars kräver i
samband med statsbidraget. För den
skull riskerar man att inte få ut vad
man hoppats av denna verksamhet. Man
måste få mycket kvalificerade krafter
till den, och därför är det också nödvändigt
att följa med i löneutvecklingen.
Av den anledningen är det angeläget
att även statsbidraget justeras i
förhållande till den kostnadsstegring
som sker på både lönesidan och reseoch
traktamentsersättningssidan.

Jag skulle vilja skicka med den hälsningen
att om Kungl. Maj:t finner det
möjligt att öka antalet bidragsrum nästa
år hoppas jag också att det skall vara
möjligt att höja statsbidraget för de bidragsrum
som redan finns.

I detta anförande instämde herr Engkvist
(s).

överläggningen var härmed slutad.

Mom. I

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. II

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid punkten
fogade reservationen 3) av fröken Andersson
m. fl. i motsvarande del; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Mom. III

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid punkten
fogade reservationen 3) av fröken
Andersson m.fl. i motsvarande del; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkten 69

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 70

Bidrag till nykterhetsorganisationer
m. m.

Kungl. Maj:t hade (punkt 76, s. 98
—101) föreslagit riksdagen att till förevarande
ändamål för budgetåret
1961/62 anvisa ett reservationsanslag av
1 607 000 kronor, innebärande en höjning
av anslaget med 53 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Per-Olof Hanson (1:205) och den
andra inom andra kammaren av herr
Carlsson i Stockholm m.fl. (11:302);

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Spetz m.fl. (1:236) och den
andra inom andra kammaren av herr
Engkvist m.fl. (11:332), i vilka hemställts,
att riksdagen ville till Bidrag
till nykterhetsorganisationer m. m. —
Grundbidrag till nykterhetsorganisationer
m. fl. under åttonde huvudtiteln anslå
500 000 kronor innebärande en höjning
av anslaget till förenämnda ändamål
med 100 000 kronor jämfört med
Kungl. Maj :ts förslag i årets statsverksproposition.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:205 och 11:302 samt 1:236 och
11:332, till Bidrag till nykterhetsorganisationer
m. m. för budgetåret
1961/62 anvisa ett reservationsanslag av
1 607 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Boman, Axel Johannes Andersson,
Bengtson, Anders Johansson, Herbert
Larsson, Tliorsten Larsson, Kaijser,
Malmborg och Almgren, fröken Elmén
och fröken Olsson samt herr Nelander,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 236 och II: 332 ävensom
med avslag å motionerna 1:205

Nr 14

Fredagen den 14 april 1961
Bidrag till nykterhetsorganisationer m. m.

och II: 302, till Bidrag till nykterhetsorganisationer
m. m. för budgetåret
1961/62 anvisa ett reservationsanslag av
1 707 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Fröken

OLSSON (s):

Herr talman! Vid de utredningar som
gjorts av ungdomens problem har man
kommit underfund med att det bästa vi
kan önska ungdomen är att bli intresserad
av föreningsliv, ty ungdom som
är aktiv i föreningslivet klarar sig undan
en hel del av de frestelser och olyckor
som kan drabba andra. Under hela
efterkrigstiden har det varit svårt att
intressera de unga för föreningsarbete.
Vi som nu är i den högre medelåldern
har nästan alla tillhört flera föreningar
ända sedan vår tidiga ungdom.

Men förhållandena har nu under ett
par årtionden varit helt annorlunda. De
egentliga ungdomsorganisationerna har
haft stora rekryteringssvårigheter, och
även inom de vuxnas organisationer
tycks medelåldern ha stigit mycket
kraftigt. Glädjande nog tycks nu en omsvängning
vara på väg. Ungdomen kommer
på nytt till föreningarna. Men detta
har skapat problem för föreningarna.
De särskilda ungdomsföreningarna är
alltid litet labila. En blomstrande ungdomsförening
kan helt plötsligt avsomna
när två eller tre medlemmar av styrelsen
lämnar verksamheten för att fullgöra
sin värnplikt, för att de kommit
in i en \rrkesskola, fått arbete på annan
ort, eller dylikt.

Finns det då en distriktsorganisation
eller riksorganisation som omedelbart
kan skicka ut en ombudsman eller annan
företrädare som kan ta hand om
föreningen, samla de gamla medlemmarna
och få fram nya ledande krafter
o. s. v., kan det ofta vara ganska lätt
gjort att få föreningen på fötter igen,
och verksamheten behöver inte lida något
avbräck. Men detta kräver resurser
centralt hos organisationen i fråga.

De vuxnas organisationer, inte minst
nykterhetsföreningarna, har på många
håll kommit i den mycket egendomliga
situationen att en generation är överhoppad.
Det finns nykterhetsföreningar
som praktiskt taget inte har någon medlem
mellan 20 och 40 år. Kärnan i föreningen
består av medlemmar i fyrtiooch
femtioårsåldern — de övriga är
tonåringar och tjugoåringar. Detta ställer
alldeles speciella krav på föreningarna,
som då vänder sig till sina centralorganisationer
för att få förslag till
mötesprogram, för att få arbetsmaterial
som svarar mot dessa egendomliga förhållanden,
o. s. v.

Just nu när man alltså har så goda
förutsättningar att vinna nya medlemmar,
måste man kunna bygga ut riksorganisationerna
och distriktsorganisationerna.
Vi måste i större utsträckning
kunna heltidsanställa människor som
ägnar sig åt att arbeta ute på fältet
och hjälpa lokalavdelningarna med deras
problem. Men kostnaderna för löner,
lokalhyror och resor stiger, och en
kraftig höjning av medlemsavgifterna
kan man inte rekommendera, allra minst
när man är ute för att rekrytera nya
medlemmar bland ungdomen. Följden
är att många av nykterhetsorganisationerna
verkligen bär stora problem.

I den situationen har riksdagens båda
nykterhetsgrupper efter ingående
överläggningar enat sigom att det bästa,
om man med en relativt blygsam anslagsökning
vill nå största möjliga resultat,
är att pengarna lämnas direkt
till nykterhetsorganisationerna, alltså i
form av höjning av de grundbidrag som
utgår för dessa organisationers verksamhet.

Det har alltså väckts en fyrpartimotion
om ökning av anslaget med 100 000
kronor. Statsutskottet har ställt sig mycket
välvilligt till denna framställning.
Utskottet håller fullt med om resonemanget
bakom anslagskravet, men med
den synnerliga försiktighet som utmärker
detta utskott har dess majoritet inte

Nr 14

Fredagen den 14 april 1961

velat anslå några medel utan nöjt sig
med att fästa Kungl. Maj:ts uppmärksamhet
på att anslagsökning behövs.
Minoriteten som står för reservationen
har ansett att man utan att förfalla till
ekonomiskt lättsinne kan gå ett litet
steg längre och omedelbart bevilja denna
obetydliga anslagshöjning.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka
bifall till reservation nr 4 av herr Boman
m. fl.

I detta anförande instämde herr Almgren
(s).

Herr ENGKVIST (s):

Herr talman! Den ökning av grundbidraget
till nykterhetsorganisationerna
med 100 000 kronor som nu förordas i
reservationen är helt säkert, som fröken
Olsson redan har anfört, av stor
betydelse för det fortsatta nykterhetsarbetet.
Jag vill med hänsyn till att första
kammaren redan har biträtt reservationen
nöja mig med att rikta en vädjan
till kammarledamöterna att stödja
detta förslag om hjälp till det arbete
bland den svenska ungdomen som nykterhetsrörelsen
kan utföra.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Rimmerfors (fp), Hedin (h) och .Veto/!
tf er (fp), fru Torbrink (s), herrar
Hseggblom (h), Sköld (s), Andersson i
Knäred (ep), Johansson i öckerö (fp),
Gustafsson i Borås (fp), Börjesson i
Falköping (ep) och Spångberg (s), fröken
Sandell (s), herr Björkänge (ep),
fru Lindskog (s), herr Hammar (fp)
samt fru Holmberg (s) och fru Löfqvist
(s).

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! Efter alla dessa instämmanden
är det inte så trevligt att försvara
utskottet. Det råder emellertid
inga principiella meningsmotsättningar
mellan utskottsmajoriteten och reservanterna.
Vi är allesamman överens om

Bidrag till nykterhetsorganisationer m. m.

att nykterhetsorganisationerna utför ett
samhällsgagnande arbete. Hade de inte
gjort det, hade väl inte riksdagen,
landstingen och kommunerna stött dem
på det sätt de nu gör.

Men det är helt naturligt att det kan
råda delade meningar om storleken av
de belopp som skall anslås. Det skulle
vara synnerligen intressant att veta vilket
belopp ecklesiastikministern skulle
behöva föreslå på denna punkt för att
inte bli överbjuden i någon motion. På
den frågan får man säkerligen inget
svar.

Jag tror inte att man skall se ensidigt
på detta anslag som för övrigt år för
år har höjts. Vi har nyss anslagit betydande
belopp till åtgärder som syftar
till att stödja ungdomsarbetet på olika
områden. Jag tror att samtliga de olika
ideella, även de politiska ungdomsorganisationerna
och den fackliga verksamheten,
strävar efter att få en sund
ungdom i vårt land. Utskottsmajoriteten
har ansett att vi borde stödja det
förslag som föreligger i statsverkspropositionen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid punkten
fogade reservationen 4) av herr Boman
m. fl.; och biföll kammaren reservationen.

Punkterna 71—94
Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 95

Lades till handlingarna.

§ 21

Föredrogos vart efter annat

första lagutskottets utlåtanden:

nr 25, i anledning av väokt motion

Nr 14

Fredagen den 14 april 1961

Upphävande av 31 § lagen om allmänna

om åtgärder för att säkerställa rätten
till skadestånd, och

nr 26, i anledning av väckt motion
om åstadkommande av penningvärdesäkrade
trafiklivräntor, samt

andra lagutskottets utlåtande nr 36,
i anledning av väckta motioner om ökning
av högsta tillåtna bredd å motorfordon.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

§ 22

Upphävande av 31 § lagen om allmänna
vägar

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 14, i anledning av motioner
angående upphävande av 31 § lagen om
allmänna vägar.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr STIERNSTEDT (h):

Herr talman! I få ord gäller frågan
om priset på grus och andra väghållningsämnen,
som behövs för underhåll
av allmänna vägar, skall bestämmas genom
frivillig överenskommelse mellan
säljare och köpare eller genom beslut
av myndighet.

Min medmotionär i första kammaren
herr Sveningsson och jag har tagit
upp denna fråga, inte i första hand av
omtanke om grusägarna utan därför att
vi anser att man inte bör hålla sig med
tvångslagstiftning annat än där det är
absolut nödvändigt och framför allt inte
på näringslivets område. Vidare har vi
resonerat så, att om man av något skäl
absolut anser sig böra bibehålla en
tvångslagstiftning av sådant här slag,
bör priset och övriga villkor bestämmas
av ett opartiskt organ, d. v. s. även
domstol. Detta är för närvarande
inte fallet.

Utskottet förklarar på sid. 8, att det
icke vill taga bestämd ställning till den
av oss väckta frågan. Detta ger ju inte

vagar

mycket ledning för dem av kammarens
ärade ledamöter, som kanske hade tänkt
att tillstyrka motionen, och ännu mindre
för dem som kanske hade tänkt att
avstyrka den. — Trots detta gör likväl
utskottet ett uttalande, som jag uppfattar
som kritik mot motionärernas
ståndpunkt och som jag tycker inte bör
få stå oemotsagt. Utskottet säger att den
bestämmelse i väglagen, som vi vill ta
bort, under senare år tillämpats i mycket
ringa utsträckning. Detta är säkert
riktigt, men det är helt utan intresse
för frågan. En grusägare, som är missbelåten
med det pris vägförvaltningen
erbjuder honom, kan draga frågan under
vägsynenämndens prövning, och
dess beslut kan sedan överklagas hos
länsstyrelsen.

Det säger sig väl självt, att en markägare
som tvingas avstå grus inte bedömer
det som särskilt hoppfullt att av
vägsynenämnd eller länsstyrelse kunna
få bättre villkor än av vägförvaltningen.
Därför godtager man de villkor som
vägförvaltningen erbjuder. Man anser
det helt enkelt hopplöst att försöka få
någon ändring. Slutresultatet blir, att
det är väghållaren som tämligen ensidigt
bestämmer villkoren. Så uppfattas
också saken bland den allmänhet som
är berörd av de här sakerna, och det
är givetvis inte bra.

Jag är i alla fall glad att frågan nu
går till utredning och då ville jag skicka
med dessa ord på vägen.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 23

Föredrogos vart för sig tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 15, i anledning av motioner angående
bildande av vägsamfällighet i
vissa fall, och

nr 16, i anledning av motioner angående
byggande av anslutningsväg vid
omläggning av allmän väg, m. m.

Nr 14

Fredagen den 14 april 1961

bensinstationer — Interpellation ang. propositionsavlämnandet

Placeringen av

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 24

Placeringen av bensinstationer

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 17, i anledning av motion angående
placeringen av bensinstationer.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr HAGLUND (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet endast
för att få med några siffror i kammarens
protokoll.

Beträffande antalet bensinstationer säger
utskottet på sid. 6 i sitt utlåtande:
»Utskottet bär ett alltför litet materiellt
underlag för att närmare ingå på detta
spörsmål.» Jag vill därför anföra siffrorna
för 1958 och 1959. Utvecklingen
har varit likartad under 1960. Jag summerar
alltså här för att eventuellt få
siffrorna vidarebefordrade till 1960 års
vägsakkunniga, som utskottet så välvilligt
har hänvisat motionen och sitt utlåtande
till.

Vi har under 1960 fått ytterligare 282
nybyggnader och 19 ombyggnader till
en summa av nära 37 miljoner kronor.
Om vi summerar ihop siffrorna för
samtliga tre år, så får vi följande antal:
676 nybyggnader och 117 om- eller tillbyggnader
för en summa av sammanlagt
81 660 300 kronor. Då är att märka att
i denna summa ingår icke några inredningskostnader.
Det är så att säga bara
skalen. För att ge en uppfattning om
vad som tillkommer för inredning vill
jag nämna att Nynäs år 1959 byggde en
station i Vällingby för en kostnad av
cirka 500 000 kronor, och jag har flera
andra exempel på bensinstationer som
byggts för kostnader mellan 300 000 och
400 000 kronor.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 25

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 18, i anledning av motioner
om nya ersättningsbestämmelser vid
ändring av kraftledning i samband med
vägomläggning.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 26

Interpellation ang. propositionsavlämnandet Ordet

lämnades på begäran till

Herr FÄLLDIN (ep), som yttrade:

Herr talman! Vikten av att riksdagsarbetet
bedrives rationellt och med
största möjliga planmässighet har särskilt
understrukits i riksdagsordningen.
Tyvärr bär man nödgats konstatera, att
vi inte på tillfredsställande sätt lyckats
tillgodose detta krav. Riksdagsarbetet
har under senare år i alltför stor utsträckning
anhopats till slutet av april
samt maj. Det synes vara skäl för uppfattningen,
att svårigheterna att rationellt
planlägga riksdagsarbetet i år —
såsom utvecklingen hittills varit är
större än kanske någonsin tidigare.

Avgörande för planläggningen av riksdagsarbetet
är givetvis i första hand
inom vilken tid regeringens förslag tillställes
riksdagen. Propositionerna bör
enligt riksdagsordningen »avlämnas till
riksdagen så snart sig göra låter». Propositionstiden
för budgetpropositioner
är — med undantag för propositioner
angående riksstatens slutliga reglering
_ fastställd till 70 dagar från riksdagens
öppnande. Övriga propositioner,
som skall behandlas under vårsessionen,
bör enligt riksdagsordningen avlämnas
inom 90 dagar från riksdagens
öppnande. Avsikten med riksdagsordningens
stadgande om att propositionerna
skall avlämnas så snart sig göra
låter och de fastställda propositionstiderna
är givetvis, att regeringsförslagen
skall tillställas riksdagen i så god
tid, att riksdagsarbetet skall kunna pla -

Nr 14

Fredagen den 14 april 1961

Interpellation ang. propositionsavlämnandet

neras med någorlunda jämn fördelning
över sessionen.

Naturligtvis är det önskvärt, att propositionerna
i så stor utsträckning som
möjligt avlämnas under de första riksdagsmånaderna,
så att man slipper att
alltför mycket forcera arbetet i riksdagsutskotten.
Det måste emellertid konstateras,
att förhållandena i år i nämnda
avseende varit ännu mindre tillfredsställande
än under de närmast föregående
åren. Fram till och med den
15 mars hade i år — utöver statsverkspropositionen
— lämnats 60 propositioner
till riksdagen. Motsvarande siffra
för såväl 1960 som 1959 var 78. Till
veckan före påskuppehållet i år, d. v. s.
kring utgången av propositionstiden för
budgetpropositionerna, anhopades sedan
inte mindre än 32 propositioner.
Budgetpropositioner får enligt riksdagsordningen
framläggas även efter de
70 dagarna, om regeringen »prövar uppskov
med framställningen lända riket
till allvarligt men». I år har hittills mer
än 10 sådana propositioner framlagts
efter den stadgade propositionstiden.

Fn koncentrerad anhopning av ett
stort antal propositioner till några få
dagar måste medföra svårigheter för
riksdagens ledamöter att fullgöra sitt
arbete på tillfredsställande sätt. Den motionsrätt,
som riksdagsordningen tillförsäkrar
riksdagsledamöterna, måste
innebära, att varje riksdagsman skall
ha möjlighet att överväga varje proposition
för att inom den föreskrivna motionstiden
väcka de ändringsförslag,
som han finner nödvändiga. Under veckan
före påskuppehållet i år framlades
sålunda 32 propositioner. Dessa propositioner
hade ett sammanlagt sidantal
av cirka 2 300 och sammanlagt cirka
260 yrkanden. Under sex propositionsdagar
under tiden 21 mars—11 april i
år framlades 59 propositioner. Motsvarande
toppar finns för 1960 och 1959
dock inte så höga. Den intensivaste

propositionsveckan var 1960 21_26

mars, då 26 propositioner framlades,

och 1959 31 mars—4 april, då 30 propositioner
tillställdes riksdagen. Den
intensivaste propositionsanhopningen
över 6 propositionsdagar inträffade
1960 under tiden 1—14 april med 51
propositioner och 1959 under tiden 10
mars—1 april med 46 propositioner. I
år är motsvarande siffra alltså 59.

Koncentrationen av propositionerna
till några få dagar har alltså i år varit
större än under de närmast föregående
åren. Det måste tyvärr konstateras, att
särskilt anhopningen av 32 propositioner
till veckan före påskuppehållet
medförde stora svårigheter för riksdagens
ledamöter att fullgöra det motionsarbete,
som de kunde finna erforderligt
i anledning av propositionerna, även
om motionstiden förlängdes ett par dagar
utöver den föreskrivna normaltiden
av 10 dagar.

Svårigheterna att få en rationell planläggning
av riksdagsarbetet med en någorlunda
jämn fördelning över hela sessionen
har sålunda i första hand sin
anledning i att propositionernas avlämnande
till riksdagen i alltför stor utsträckning
förskjutits till tiden efter
den 15 mars och då alltför mycket anhopats
till några få propositionsdagar.
Naturligtvis kan det sägas, att propositionsarbetet
i Kung], Maj:ts kansli under
senare år fått allt större omfattning
i följd av att riksdagsarbetet sträcker
sig över allt större områden. Den ökade
användning, som interpellations- och
frågeinstituten fått under senare år till
nytta för det parlamentariska arbetet,
har naturligtvis också medfört ökad arbetsbörda
för departementen. Sådana
förhållanden kan dock inte få innebära
någon eftergift i kraven på att regeringen
genom planläggningen av sitt propositionsarbete
ger riksdagen möjligheter
att rationellt ordna sitt arbete.

Man torde kunna förvänta, att författningsutredningen
kommer att framlägga
förslag till bättre ordning beträffande
propositions- och riksdagsarbetet.
Det dröjer emellertid åtskillig tid innan

Nr 14

Fredagen den 14 april 1961

Interpellation ang. propositionsavlämnandet

en ändring i följd därav kan genomföras.
De nuvarande grundlagsbestämmelserna
torde sålunda bli gällande ännu
under flera år. Det framstår som angeläget,
att propositionsarbetet med anpassning
härtill under kommande år
planlägges på ett sådant sätt, att riksdagen
får bättre möjligheter än i år och
de närmast föregående åren till en rationell
planläggning av sitt arbete med
en någorlunda jämn fördelning över
hela riksdagssessionen.

Med anledning av vad jag här har
anfört anhåller jag om kammarens tillstånd
att till hans excellens statsministern
ställa följande frågor:

Vill Eders Excellens redogöra för anledningarna
till att propositionernas
avlämnande till riksdagen i år i så stor
utsträckning förskjutits till tiden efter
den 15 mars och till att en onormalt stor
anhopning av propositioner skett till
några få dagar?

Avser Eders Excellens att vidtaga åtgärder
i syfte att uppnå en sådan planläggning
av propositionsarbetet i regeringens
kansli, att bättre möjligheter
skapas för ett rationellt motions- och
utskottsarbete i riksdagen?

Denna anhållan bordlädes.

§ 27

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden:
nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1961/62 under tredje
huvudtiteln, avseende anslagen inom
utrikesdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner,
nr 10, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1961/62 under tionde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
handelsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner,
nr 48, i anledning nv Kungl. Maj ds i

statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1961/62, i vad
avser handelsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner,

nr 49, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag till statens
bakteriologiska laboratorium för budgetåret
1961/62 m. m.,

nr 50, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1961/62 till provinsialläkarväsendet,

nr 51, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag avseende inrikesdepartementets
verksamhetsområde,

nr 52, i anledning av väckta motioner
angående anslag till .Svenska livräddningssällskapet,

nr 53, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1961/62 till främjande av bostadsförsörjningen
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner m. m.,

nr 54, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om antalet ortsgrupper vid skattegrupperingen,
såvitt propositionen avser
ändrade grunder för statsbidrag till
kommunerna,

nr 55, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående försäljning av
viss allmänna arvsfonden tillfallen fast
egendom, och

nr 56, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fråga om befrielse
för O. Olsson från viss ersättningsskyldighet
till statsverket;

bevillningsutskottets betänkanden och
memorial:

nr 14, i anledning av väckta motioner
om utredning angående beskattning
av priser vid lotteribetonade tävlingar,
nr 30, i anledning av väckta motioner
om undantagande från den allmänna
varuskatten av investeringar m. m.,

Nr 14

Fredagen den 14 april 1961

nr 34, i anledning av väckta motioner
om vissa skattelättnader för företag,
som nystartats eller utvidgats inom
områden med sysselsättningssvårigheter,

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om antalet ortsgrupper vid skattegrupperingen,
såvitt propositionen hänvisats
till bevillningsutskottet, jämte i
ämnet väckta motioner, och
nr 46, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut rörande utskottets
betänkande nr 35 i anledning av
väckta motioner om befrielse från nöjesskatt
för idrottstävlingar m. m.; samt

andra lagutskottets memorial och utlåtanden: nr

26, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut vid behandlingen av andra
lagutskottets utlåtande i anledning
av väckt motion om ändringar i 27 §
värnpliktslagen,

nr 31, i anledning av väckta motioner
om rätt till barnpension för barn
utom äktenskap i visst fall,
nr 32, i anledning av väckt motion
angående behovsprövningen av familjebidrag
till värnpliktiga med viss underhållsskyldighet,

nr 33, i anledning av väckt motion
om viss ersättning i samband med
skyddsåtgärder mot atomolycka, och
nr 37, i anledning av väckta motioner
angående lotteriförordningen, m. m.

§ 28

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1961/62 under fjärde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
försvarsdepartementets verksamhetsområde; nr

5, i anledning arv Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgif -

ter för budgetåret 1961/62 under femte
huvudtiteln, avseende anslagen inom
socialdepartementets verksamhetsområde;
och

nr 146, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1961/62, i vad
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner; från

andra lagutskottet:
nr 152, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
med provisoriska bestämmelser rörande
utbildningstiden för vissa värnpliktiga;
samt

från tredje lagutskottet:
nr 149, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
med vissa bestämmelser om
skydd mot flyghavre, dels ock i ämnet
väckta motioner;

nr 150, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition angående vissa anslag
ur kyrkofonden m. m., dels ock i
ämnet väckta motioner; och

nr 151, i anledning av väckta motioner
om ändring i bestämmelserna angående
folkbokföring av patienter i familjevård.

§ 29

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 108, angående ökad utbildning av
läkare och tandläkare m. m.,

nr 117, angående vissa ytterligare åtgärder
för kvalitetsförbättring av matpotatis,

nr 134, angående särskilda åtgärder
för rationalisering av jordbruket och
skogsbruket i Kopparbergs län, m. m.,
nr 136, angående vissa ändringar i
statliga avlönings- och pensionsförfattningar,
m. m.,

nr 140, med förslag till nya författningsbestämmelser
rörande tillverkning
av och handel med fodermedel m. m.,

Tisdagen den 18 april 1961

nr 144, angående försäljning av viss
kronoegendom, samt

nr 146, angående godkännande för
Sveriges del av vissa ändringar i konventionen
angående upprättande av Europeiska
frihandelssammanslutningen.

Dessa propositioner bordlädes.

., M-i-.jTr*; ■ ■ • ■ *. "it .i:, ■

§ 30

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 70, med förslag till lag om församlingsstyrelse
in. in., motionerna:
nr 762, av hérr Hedin m. fl,
nr 763, av fru Johansson m. fl,
nr 764, av herr Svensson i Stenkyrka
m. fl, och

nr 765, av herr Helander m. fl;
i anledning av Kungl. Maj :ts proposi -

Nr 14

tion nr 113, med förslag till lag oni
fortsatt giltighet av lagen den 3 juni
1949 (nr 314) angående rätt för Konungen
att i vissa fall .meddela särskilda
bestämmelser d^i bankaktiebolags
kassareserv, m. m., motionen nr
766, av herrar Magnusson i Borås och
Stenberg; samt

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 114, med förslag till förordning
om brännoljeskatt, motionen nr 767, av
herr Sundelin.

Dessa motioner bordlädes.

§31

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.39.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 18 april

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollen för den 11
och den 12 innevarande april.

§ 2

Herr talmannen meddelade, att herr
Persson i Appuna, som vid kammarens
sammanträde den 11 innevarande april
med läkarintyg styrkt sig tills vidare
vara hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag åter intagit sin
plats i kammaren.

§ 3

Svar på fråga ang. bestämmelserna om
ålfiske

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN, som yttrade:

Herr talman! Herr Nilsson i Bästekille
har frågat mig, om jag ämnar vidtaga
åtgärder för att ersätta de nuvarande
bestämmelserna beträffande ålfiske
medelst ljustring med ett licensförfarande
till förman för fiskare som
behöver ljustra för sitt uppehälle.

Enligt 6 § fiskeristadgan är fiske med
ljuster förbjudet. Genom kungörelse
den 11 december 1959 har emellertid
Kungl. Maj :t medgivit att fiske efter ål
med ljuster må bedrivas utmed vissa
särskilt angivna kuststräckor. Denna
kungörelse gäller till och med den 31
december 1961. Samtidigt som kungörelsen
utfärdades uppdrog Kungl. Maj:t
åt fiskeristyrelsen att i samråd med ve -

Ordet lämnades på begäran till
6 — Andra kammarens protokoll 1961. Nr lb

Nr 14

Tisdagen den 18 april 1961
Svar på interpellation ang. Aktiebolaget Tipstjänsts omsättning

derbörande länsstyrelser verkställa utredning
i fråga om behovet av undantag
från ljustringsförbudet för tiden efter
den 31 december 1961. Såvitt för
närvarande kan bedömas kommer de
nuvarande bestämmelserna att bibehållas
till dess resultatet av denna utredning
föreligger.

Härmed anser jag mig ha besvarat
herr Nilssons fråga.

Vidare anförde

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
få framföra ett tack för svaret
på min fråga.

Frågan har kanske inte betydelse för
ett så stort antal människor, men den
har desto större betydelse för dem den
berör. Anledningen till att jag ställt frågan
är att gällande licens, såsom mycket
riktigt anges, upphör i och med utgången
av innevarande år. Om inte utredningen
dessförinnan blir klar skulle
vi därför ha stått utan bestämmelser på
området. Nu meddelar statsrådet, att
han anser att gällande bestämmelser
skall vara i kraft åtminstone tills utredningens
förslag kommer, och det kan
jag utan vidare säga att jag känner mig
nöjd med.

Jag hoppas att frågan skall få en lycklig
lösning och ber än en gång att få
tacka för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. Aktiebolaget
Tipstjänsts omsättning

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! Herr Lindahl har i en
interpellation frågat mig, om jag anser
att nedgången i Tipstjänsts omsättning
beror på ett minskat intresse för spel

och tippning från allmänhetens sida
eller om det är de engelska tipsbolagen
och de nya spelformerna V 5 och Lotto
som påverkat intresset i en för Tipstjänst
ogynnsam riktning. Han har vidare
ställt frågan, om nya och populariserande
åtgärder beträffande Tipstjänsts
spelformer och affärsmässiga
framträdande är att emotse.

Med anledning av interpellationen
vill jag framhålla följande.

Aktiebolaget Tipstjänsts omsättning
har, bortsett från ett par år, oavbrutet
ökat från dess start år 1934 fram t. o. m.
verksamhetsåret 1957/58, då inkomsten
av tipsmedel utgjorde cirka 95,8 miljoner
kronor. Därefter har en viss nedgång
inträtt. Enligt uppgift från bolaget
har omsättningen per vecka under
hösten 1960 jämfört med motsvarande
tid 1959 sjunkit med cirka 13 procent.
För budgetåret 1961/62 har inkomstposten
Tipsmedel i riksstaten uppförts med
85 miljoner kronor.

Den nedgång i omsättningen som ägt
rum finner jag ur många synpunkter
beklaglig. Det torde icke vara möjligt
att med bestämdhet ange vari orsaken
till nedgången ligger utan det får här
bli fråga om antaganden. För egen del
tror jag sålunda inte, att nedgången beror
på ett minskat intresse hos allmänheten
för spel och tippning utan snarare
på att en del av spelintresset överflyttats
på de nya spelformer som erbjuds
genom de av interpellanten
nämnda anordningarna. Från Aktiebolaget
Tipstjänsts sida har också framhållits,
att det ökade intresset för andra
spelformer och nedgången i bolagets
omsättning synes ha haft visst samband
med de höjningar av vinstskatten och
radpriset vid tippning som genomfördes
1958 och 1959. Attraktiviteten i de
av bolaget erbjudna spelformerna skulle
därigenom ha minskat.

När det gäller frågan vilka åtgärder
som kan vidtagas för att motverka nedgången
vill jag först erinra om att i
samband med bolagets tillkomst bl. a. i

Nr 14

Tisdagen den 18 april 1961

Svar på interpellation

riksdagen framhölls angelägenheten av
att bolagets rörelse hölls inom rimliga
gränser. Detta har av bolaget iakttagits
bl. a. på det sättet, att systemtippning
medgetts endast i begränsad utsträckning
och att reklam undvikits. Bakgrunden
till det uttalade önskemålet om
viss restriktivitet från bolagets sida var
framför allt en vid denna tidpunkt livligt
florerande illegal tipsverksamhet.
Detta gjorde, att man hade anledning
se särskilt skeptiskt på denna form av
spel. Läget är i det hänseendet nu väsentligen
förändrat. Den ökning som bolagets
verksamhet successivt undergått
synes ha skett utan att det förmärkts
några egentliga olägenheter därav. Inkomsten
av bolagets verksamhet utgör
i dag en icke ringa del av statsinkomsterna.
Det är därför enligt min mening
naturligt, att bolaget uppmärksammar
vad som kan göras för att undvika en
ytterligare nedgång i verksamheten och
för att möta den konkurrens som finns
på området. Detta synes bäst kunna ske
genom en viss popularisering av bolagets
verksamhet och en anpassning till
de intressen, som gör sig gällande från
den spelande allmänhetens sida. Jag är
däremot icke beredd att medverka till
någon omprövning av beskattningen på
detta område.

Vad särskilt beträffar den av interpellanten
berörda konkurrensen från
utländska företag vill jag framhålla, att
enligt vad Tipstjänst upplyst denna delvis
sker i former som torde strida mot
lotteriförordningen. Det är nämligen
enligt denna förordning icke tillåtet att
främja deltagande i utländskt lotteri,
exempelvis genom förmedling av insatser,
vinster, lottsedlar etc. Bolaget har
också vidtagit vissa åtgärder för att eliminera
sådan mot lotteriförordningen
stridande verksamhet. Det är emellertid
förenat med mycket stora svårigheter
att åstadkomma en tillfredsställande
kontroll härvidlag. Detta gäller icke
minst i fråga om postverkets kontroll
över att verket inte obehörigen utnytt -

ang. Aktiebolaget Tipstjänsts omsättning

jas för befordran av tipsförsändelser.
Med anledning av den ökade frekvens
som synes ha uppstått i fråga om sådana
försändelser kommer postverket, enligt
vad jag inhämtat, att utfärda anvisningar
i syfte att så långt möjligt skärpa
kontrollen. Jag finner det också angeläget
att bolaget uppmärksamt följer utvecklingen
och vidtar de åtgärder som
visar sig möjliga för att komma till
rätta med förekommande illegal konkurrens.

Herr talman! Härmed anser jag mig
ha besvarat herr Lindahls interpellation.

Vidare anförde:

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
för det intressanta svaret på
min interpellation. Och låt mig omedelbart
deklarera, att jag är mycket
nöjd med svaret.

Liksom statsrådet anser jag att den
nedgång i omsättningen som ägt rum
är ur många synpunkter beklaglig. Tolka
inte detta så, att jag till varje pris
vill att allmänheten skall tippa! Men om
det tippas anser jag att det helst bör
ske inom vårt eget företag. Det är bra
för statskassan och idrotten, om tipspengarna
stannar inom landet. Jag vill
emellertid inte ha något förbud mot
tippning här i landet i utländska tipsbolag.

Nu hör jag att denna verksamhet enligt
Tipstjänsts mening delvis sker i former
som strider mot lotteriförordningen.
Om så är fallet måste statsrådets
meddelande, att postverket skall utfärda
nya anvisningar i syfte att skärpa
kontrollen, hälsas med tillfredsställelse.
Klara besked på den punkten är önskvärda.

Men jag tror trots allt, att vi bäst möter
den utländska konkurrensen, om vår
egen verksamhet populariseras och effektiviseras.
Jag gör verkligen inte an -

Nr 14

Tisdagen den 18 april 1961

Svar på interpellation ang. Aktiebolaget Tipstjänsts omsättning

språk på att vara någon tipsexpert —
mina egha små försök har inte varit
lyckosamma — och därför skall jag inte
presentera någon lista över önskvärda
tipsreformer. Härvidlag har tidningar
kommit med, som det synes, kloka råd
och anvisningar som det kan vara värt
att närmare studera.

På en punkt vågar jag dock ha en bestämd
uppfattning. Jag tror det skulle
bli mycket populärt, om statsmakterna
ville sänka radpriset med en femöring.
Av svaret framgår, att man inom Tipstjänst
bär samma mening. Så här säger
för övrigt Tipstjänsts verkställande direktör
i ett tidningsuttalande: »En brist
är vårt höga radpris, men över den detaljen
råder jag dess värre inte.» Med
statsrådets hjälp kanske en allmänt
önskad förändring kan komina till stånd
på denna punkt. Statsrådet är, som
framgår av svaret, inte främmande för
tanken att en viss popularisering av bolagets
verksamhet och en anpassning
till de intressen som gör sig gällande
från den spelande allmänhetens sida
kan bli nödvändig. Jag tror, herr statsråd,
att ett sänkt radpris skulle bli ett
fint försäljningsargument. Köpmotståndet
skulle minska och omsättningen
därmed öka. Alltså herr statsråd, lycka
till med en sådan reform! Sänk radpriset
med fem öre till glädje för den tippande
allmänheten och, genom stigande
omsättning, också för statskassan!

Vid Tipstjänsts start 1934 var det
många som var skeptiska mot denna
form av spel, vilket vi också påminnes
om i svaret. De som var med på den
tiden säger, att de närmast fick känslan
att staten skulle driva verksamheten
så, att den så småningom skulle
upphöra. Jag håller med statsrådet när
han säger att läget nu är väsentligt förändrat.

Tack vare Tipstjänst har marknaden
sanerats och Tipstjänst gör intryck av
att vara ett välskött företag. Man hör
sällan eller aldrig talas om att fel blir
begångna, och förtroendet från allmän -

hetens sida beträffande den allmänna
skötseln verkar att vara grundmurat.
Därför torde 30-taiets mening, att det
gällde att hålla bolagets rörelse inom
rimliga gränser, inte nu ha samma aktualitet.

Tippningen betraktas numera av de
flesta som ett oskyldigt nöje, en trivsam
hobby för många människor. Herr
statsråd! På denna punkt tycker jag inte
att vi nu, efter 27 års i stort sett framgångsrik
verksamhet, har anledning att
visa samma rädsla som i början.

Om herr statsrådet exempelvis skulle
lyssna till förslaget att genomföra en
prissänkning, bör det inte enligt min
mening vara förbjudet att på ett passande
sätt popularisera varan genom
lämpliga reklamåtgärder. Låt chefen för
Tipstjänst uppträda som varje företagschef
på andra områden skulle göra —
d. v. s. tala om att den vara han tillhandahåller
har blivit billigare.

Detta var bara ett exempel på hur
man borde handla i en tänkt situation.
Reklamåtgärderna skall naturligtvis sättas
in när de kan bli verkningsfulla.

Jag är kanske alltför snäll och högaktningsfull
i mitt tack för svaret. Det
hör ju liksom till bilden, att den interpellerande
riksdagsmannen inte skall
vara alldeles nöjd. Men det är inte lätt
att vara kritisk då man får ett bra svar.
Jag skall dock göra ett försök att på en
punkt visa missnöje genom att fråga:
Känner statsrådet till att den engelska
tipsfirman får reklam t. o. m. i den
publikation som står ordföranden i
Svenska fotbollförbundet nära — jag
åsyftar fotbollbok.: n — Svenska fotbollförbundets
officiella seriekalender
1961? I denna kalender, som utkommit
i dagarna, bedrivs öppen reklam för
den utländska tipsfirma, vars verksamhet
vi i dag hört att man skall försvåra.

På s. 41 i nämnda publikation är den
lockande utländska kupongen fotografiskt
återgiven med rubriken »Svenskt
sommarnöje». Texten lyder: »Så här

Nr 14

Tisdagen den 18 april 1961

Svar på interpellation ang.

ser en av de engelska tipsfirmornas
sommarkupong ut som svenskarna mer
och mer tippar på under den tid Tipstjänst
har sommaruppehåll.» Sedan talas
det om att det är mycket billigt och
att man kan vinna svindlande belopp
— skattefritt.

Jag skall trots allt avstå från kommentarer.
Jag bara konstaterar — och
har noterat mig till minnes — att reklam
för den utländska tipsfirman får
förekomma i Svenska fotbollförbundets
seriekalender.

Om herr statsrådet hjälper till, kanske
vi framdeles kan få in litet reklam
också för det svenska företaget i denna
vår officiella fotbollkalender. Jag vill
nu inte göra någon större sax av detta,
vi kan väl förmodligen beteckna det
hela som olycksfall i arbetet.

Herr statsråd.! Jag tackar för svaret.
.lag tolkar det så, att herr statsrådet i
stort delar interpellantens mening och
står på den tippande allmänhetens sida.
Jag konstaterar, att reformer i en positiv
riktning har i herr statsrådet en
varm anhängare. Jag kan försäkra, att
vi är många som även i fortsättningen
kommer att följa utvecklingen på detta
område med intresse —r och efter dagens
svar icke utan förhoppningar.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Interpellanten har ju
vid mottagandet av svaret varit så pass
vänlig, att det finns föga skäl för mig
att ta till orda. När jag dock gör det är
det för att knyta en reflexion till en av
huvudpunkterna i hans anförande och
i övrigt för att rätta till vad jag tror är
ett misstag från hans sida. Jag börjar
med det sistnämnda.

Den seriekalender, som Essen Lindahl
åberopar, är inte Svenska fotbollförbundets
seriekalender i annan mån
än att det serieprogram, som uppgörs
av Svenska fotbollförbundet, återges
(lär. Något inflytande över redigeringen
i övrigt av denna publikation har fot -

Aktiebolaget Tipstjänsts omsättning

bollförbundet mig veterligt inte och här
följaktligen inte heller något ansvar för
de annonser som införs. Jag kan således
inte instämma i herr Lindahls omdöme,
att det här föreligger ett olycksfall
i arbetet. Olycksfallet ligger i så
fall hos herr Lindahl, när han drog upp
detta exempel i debatten.

Visst vill jag ge interpellanten rätt i
att en sänkning av radpriset på tipskupongen
skulle ge Tipstjänst större
möjligheter att öka deltagandet i tippningen.
Det vill jag inte bestrida. En sådan
höjning skulle också kunna vara
en utgångspunkt för en mera intensiv
reklamverksamhet, om en sådan nu är
önskvärd, vilket jag inte är alldeles säker
på.

Men det är ju inte det saken gäller.
Vad vi bör fråga ar, hur mycket statsmakterna
skulle vinna på en sänkning
av radpriset. Radpriset höjdes sista
gången den 1 juli 1959, därför att man
i det läget ansåg att statskassan behövde
tillföras ytterligare medel från tippningen.
Detta har förmodiigen — det
kan jag ge interpellanten rätt i — varit
en anledning till nedgången, men jag är
inte alldeles säker på att det varit den
förnämsta anledningen. Sedan höjningen
av radpriset genomförts har ungefär
20 miljoner bortfallit. Eftersom höjningen
inte är den enda anledningen
till den minskade omslutningen, tror
jag inte att man utan vidare genom en
sänkning av radpriset med 5 öre skulle
kunna ta igen de ungefär 20 miljoner
kronor, som förlorats under de sista
åren. Av denna minskning på 20 miljoner
kronor faller 12 miljoner på statskassan.

Skulle det visa sig, att man genom en
sänkning av radpriset skulle kunna tillföra
statskassan minst det belopp som
statskassan nu får via tippningen, skulle
jag gärna medverka till att man tar
upp denna fråga till förnyat övervägande.
Men jag tror att det blir svårt att
leda i bevis, att statskassan inte netto
vunnit på den transaktion som genom -

Nr 14

Tisdagen den 18 april 1961

interpellation ang. Aktiebolaget Tipstjänsts omsättning

Svar på

fördes den 1 juli 1959, och så länge det
är fallet, är jag inte beredd att överväga
en återgång till den ordning som
gällde dessförinnan.

Herr BRANDT i Aspabruk (s):

Herr talman! I interpellationssvaret
nämndes, att det pågick en markant
illegal tippning när Tipstjänst tillkom
1934. Detta var ju också anledningen
till att man beslöt införa en statlig legal
tippningsverksamhet här i landet. Denna
fick från början vissa bestämda direktiv
att arbeta efter. Departementschefen
underströk att Tipstjänst skulle
arbeta under snävt begränsade former.
Man var orolig för följderna av att staten
skulle komma att bedriva en legal
tippningsverksamhet. Denna oro återspeglas
också i exempelvis en interpellation
av herr Lithander i denna kammare
den 7 maj året efter Tipstjänsts
tillkomst. Han sade då bl. a.: »Enligt
min och mångas mening är tippningsrörelsen
en kräftskada för Sveriges
folk, och den hämmas icke i den utsträckning,
som borde ske. Det finns
andra baciller, som äro farliga för det
svenska folket, än dem man på bakteriologiska
laboratoriet och medicinalstyrelsen
kan komma till rätta med, och
här är en av dem. — — — Jag beklagar
mycket, att regeringen icke planerar
några särskilda åtgärder.»

Herr Lithander vände sig också emot
att tidningarna gjorde reklam genom
att publicera nyheter om stora vinster
under braskande rubriker. Vad skulle
denna interpellant ha sagt i dag om han
levat och kunnat läsa våra dagars tidningsrubriker
inte bara om svenska
tipsvinster utan alldeles särskilt om sådana
som utbetalas på utländska tips?

Den dåvarande statsministern, Per
Albin Hansson, som besvarade interpellationen,
underströk bl. a. Tipstjänsts
skyldighet att hålla rörelsen inom rimliga
gränser och förklarade att det var
självklart, att regeringen skulle komma
att följa tippningsrörelsen med upp -

märksamhet och att den inte skulle
tveka att ingripa om förhållandena
skulle påkalla det. Även en del av tidningspressen
varnade för ett legaliserande
och betecknade tippningen som
en allvarlig folkfara.

Detta är sålunda bakgrunden till Tipstjänsts
tillkomst. Tipstjänst vidtog också
efter detta interpellationssvar en råd
åtgärder för att begränsa omsättningen.
Jag skall inte räkna upp dem, ty mitt
anförande kommer att bli långt nog
ändå. Det bör kanske också erinras om
att det i den instruktion, som Kungl.
Maj :t utfärdade för Tipstjänst 1934 och
som sedan behållits utan någon ändring,
med skärpa framhålls att Tipstjänst
har skyldighet att i alla avseenden
följa de villkor och bestämmelser
som utfärdats för verksamhetens bedrivande.
I annat fall förbehöll Kungl.
Maj:t sig rätten att omedelbart återkalla
tillståndet.

Tipstjänst har som sagt sedan inte
fått några nya direktiv. Det är uppenbart
att dess ledning i enlighet med
dessa direktiv sett det som sin skyldighet
att tillse, att tippningen liksom
när det gäller övriga statliga tipsbolag
i Europa bedrivs på ett sådant sätt, att
den hålls inom rimliga gränser och
inte vållar den skada man ursprungligen
fruktade.

Det bör observeras, att de engelska
tipsbolagen är privata och att det mellan
dessa och de statsägda finns en
principiell skillnad. De privata tipsbolagen
strävar givetvis efter att få så höga
insatser som möjligt. Det är vinstintresset
som för dem spelar den avgörande
rollen, medan de statsägda tipsbolagen
måste följa givna direktiv och
ta hänsyn till riskerna för hasard som
kan skada allmänheten.

Någon särskild stimulans för svensk
tippning har faktiskt hittills inte behövt
tillgripas förrän under de sista
två eller tre åren. Trots de snäva direktiven
har nämligen, som framhålles i
interpellationssvaret, det svenska tipset

Nr 14

Tisdagen den 18 april 1961
Svar på interpellation ang.

oavbrutet ökat i omfattning. Jag kan ta
tipsveckan den 4 februari som exempel
eftersom man då kan göra jämförelser
med utländsk tippning. Då uppgick omsättningen
till 4 574 201 kronor. Det
innebär en insats per vecka och invånare
av 61 öre.

Det kan vara intressant att göra jämförelser
med andra statsägda tipsbolag.
Samma vecka uppgick omsättningen
per invånare i svensk valuta räknat i
Norge till cirka 55 öre, i Finland 34
öre, i Danmark 19 öre och i Italien 15
öre. Tipstjänsts omsättning var alltså i
jämförelse med dessa länders tippningsbolags
inte alls låg. Den sista veckan,
den 16 april, hade Tipstjänsts omsättning
faktiskt ökat. Det var den första
ökningen på två år. Förra året uppgick
omsättningen denna aprilvecka till
4 372 064 kronor. I år var omsättningen
samma vecka 4 397 009 kronor. Det
betyder att antalet rader ökats med
17 480.

Det är glädjande att notera detta, eftersom
det som nämndes i interpellationen
var en ökning fram till 1958 men
sedan har blivit en minskning. Nu kan
man alltså konstatera, att det skett en
ökning. Huruvida den kommer att fortsätta
vet man inte. Den minskning vi
har kunnat konstatera kan säkerligen
sättas i samband med införandet av nya
former av spel på den svenska marknaden,
främst V 5-spelet och det engelska
tipset. Allmänheten har gynnsammare
villkor på V 5-spelet. Spelar man på
detta återfås nämligen i form av vinst
65 procent av de satsade medlen, medan
Tipstjänst endast återbetalar cirka
32 procent.

Ungefär vid samma tid som V 5-spelet
infördes i vårt land höjdes såväl radpriset
som skatten på utgående vinst
på tipset. Innan vinstskatten infördes
och radskatten tillkom fick tipparna
tillbaka cirka 50 procent av insatsen i
form av vinst. Det har alltså skett en
markant skärpning av villkoren sedan
dess. Mot dessa höjningar har allmän -

Aktiebolaget Tipstjänsts omsättning

heten riktat kraftiga invändningar. Ofta
har då Tipstjänsts ledning fått skulden,
enär man inte alltid känt till att
det är riksdagen som beslutar om skatterna
och i sak även om radpriset.

Det kan i detta sammanhang erinras
om att det norska tipset varken belastas
med radskatt eller vinstskatt. Priset
är där fortfarande 25 öre per rad, medan
det hos oss ju är 40 öre per rad.

Jag tror inte att det tyska lottospelet
betyder något nämnvärt i vårt land,
men det engelska tipset är däremot
vida allvarligare som konkurrent. Det
finns flera orsaker till detta. Den främsta
torde vara, att de engelska tipsbolagen
har ett synnerligen stort deltagarantal,
som vi aldrig kan få för svenskt
tips, och därför kan de privata engelska
bolagen någon gång erbjuda verkliga
jättevinster. Man ser till att dessa blir
väl kända även i vårt land. Man har
nämligen engagerat reklambolag, som
påpassligt delger allmänheten nyheten
om dessa vinster. Det sker i de mest
lockande former. Man har intressenter
i flera länder och dessa tillvaratar alla
möjligheter att göra reklam för tipsbolagen.
Pressen uppvaktas genom telegrambyråer
med meddelanden om
vinster, och då nyhetsintresset för sådana
uppgifter är stort, slås de av tidningarna
ofta upp under braskande
rubriker. Tyvärr ser man inte så sällan
även felaktiga uppgifter, och sålunda
vidarebefordras en oförtjänt reklam.

Såsom understrykes i interpellationssvaret
har vi en lotteriförordning, som
tydligt förbjuder främjandet av spel på
utländska lotterier. För att komma åt
den inhemska illegala tipsverksamheten
startades Tipstjänst. I stället har vi nu
fått en utländsk sådan på .svensk botten.
Man frågar sig hur detta kan vara
möjligt. Vårt kungliga postverk befordrar
och förmedlar exempelvis engelska
tipskuponger, och följden därav har
blivit, att ett av de engelska tipsbolagen
på sina kuponger har låtit trycka anvisningar
om hur de svenska medbor -

Nr 14

Tisdagen den 18 april 1961
ang. Aktiebolaget Tipstjänsts omsättning

Svar på interpellation

garna skall gå till väga för att skicka
sina tipsinsatser genom vårt postverks
försorg.

Jag har här en engelsk tipskupong
på vilken det står: »Så här betalar ni
med internationell postanvisning. 1. På
varje svenskt postkontor finns »listpostanvisning».
Det är en gul blankett. Den
fås GRATIS på varje postkontor i landet.
2. överst på blanketten fyller ni i
ert namn och adress», o. s. v.

Det lär ha gått så långt, att postverket
måst förstärka sin personal på
grund av dessa tipsinsatsers ansvällning.
Det är uppenbart, att allmänheten
inte kan tro annat än att spel på utländska
lotterier och tipstävlingar är
fullt legala, när postverket på detta sätt
står till tjänst och meddelanden härom
delges på tipskupongerna. Jag vill inte
med detta säga att det är lätt att komma
åt denna trafik. Jag vill bara konstatera
faktum, att så är det.

Denna så att säga officiella förmedling
av kuponger, insatser och vinster,
ja, även reklam för det utländska tipset,
har ingett allmänheten en känsla
av legalisering av denna verksamhet i
Sverige. Med hänsyn härtill torde det
bli svårt att konkurrera med det engelska
tipset, men även om Tipstjänst kunde
införa en tipsform fullkomligt lik
den engelska torde det vara svårt. Man
måste nämligen observera, att vi i vårt
land aldrig kan uppnå ens tillnärmelsevis
de omsättningsbelopp som de engelska
tipsbolagen har. Till följd därav
kan vi heller inte erbjuda de jättevinster,
som ibland inträffar på detta tips
och som naturligtvis skänker en alldeles
enastående reklam. Men man får inte
heller glömma bort, att de många
deltagarna i detta tips också medför att
vinstchanserna med all säkerhet är
mycket ringa. De enstaka stjärnskotten
ger ingen rättvisande bild av vinstmöjligheterna.
Som vi sett i tidningsnotiser
nyligen har även den engelska tippningen
gått tillbaka, beroende på de låga
vinstbeloppen under senaste tiden.

Det har också blivit onormalt många
vinnare. Man synes också bli tvingad
att höja radpriset där.

Vad bör då Tipstjänst göra? Det är
alldeles uppenbart, att det har skett en
åsiktsförskjutning och en markant sådan
om tippningen och dess skadlighet
sedan Tipstjänst tillkom, vilket handelsministern
också mycket riktigt sade
i sitt interpellationssvar. Man får väl
också tolka interpellationssvaret som
ett tecken på att regeringen inte längre
håller så strängt på direktiven. De står
med andra ord inte längre i överensstämmelse
med myndigheternas intentioner
— jag skulle tro att de inte heller
överensstämmer med allmänhetens uppfattning
om tips i våra dagar. Men då
borde de kanske också ändras. Även
om allmänheten nu har en helt annan
inställning till tippning och spel än tidigare,
torde det dock inte vara ett allmänt
intresse att tipsomsättningen till
varje pris skall trimmas i höjden, att
ännu flera skall tippa och att än större
belopp satsas per individ. Inte heller
interpellanten herr Lindahl tycks ha
denna inställning utan menar tydligen,
att man bör stimulera dem som tippar
att hålla sig till vårt svenska system,
så att pengarna stannar inom landet
och går till inhemska ändamål.

Jag vill, herr talman, i detta sammanhang
dock erinra om den interpellation,
som herr Arvidson riktade till
jordbruksministern angående V 5-spelet
och som besvarades i första kammaren
den 7 mars. Herr Arvidson sade i
debatten som följde bl. a.: »Vad jag
vill förhindra är att en person på en
kupong får göra hur stora insatser som
helst», och han gav exempel på spelare,
som satsat över 3 000 kronor på ett
system. Han gjorde därvid en jämförelse
med fotbollstipset och dess maximering
av systemraderna och underströk
att han inte menat, att man skall
höja denna maximering av insatserna
på fotbollstipset. Det är tyvärr så, framhöll
han vidare, att många människor

Nr 14

Tisdagen den 18 april 1961
Svar på interpellation ang.

gör större insatser än vad de i själva
verket har råd till. Man finner sålunda
med andra ord varnande röster i denna
sak i riksdagen även i dag. Att man
inte vill vara med om någon hasardartad
utveckling av tipset torde vara
klart.

Kan då någon ny tipsform tänkas
stimulera svensk tippning? Kan t. ex.
det engelska systemet »treble chance»
— vars tipskupong ser ut så här (talaren
förevisade tipskupongen) — vara
något att ta efter? Tipstjänst tror inte
det och orsaken är, att tipset måste
vara enkelt och dessutom ge relativt
höga vinstbelopp. Ingen som sett en
engelsk stryktipskupong kan påstå, att
»treblechance»-formcn är enklare än
vårt svenska system. Detta bevisas också
därav, att endast England använder
denna form, medan alla länder i Norden
och på kontinenten — bortåt ett
tjugotal stater — tillämpar stryktipsformen.
»Treblechance»-formen användes
alltså i ett land med cirka 50 miljoner
invånare, under det att den svenska
tipsformen användes för inte mindre
än cirka 325 miljoner människor.
Denna engelska tipsform är dessutom
mycket dyrbar; ett tiotusental flickor
torde syssla med detta tips. Med den
omsättning vi har i vårt land tror jag
att det skulle vara svårt att tillämpa
den tipsformen här. I det sammanhanget
uppställer sig också frågan, om man
samtidigt även skulle vara beredd att
sänka radpriset till 5 ä G öre, som det är
i England. Det bör vidare erinras om
att vårt Tipstjänst har fler tävlingsformer
än de flesta statskonccssioneradc
tipsbolag i Europa. Förutom den
stryktipskupong, som jag förut nämnde
om, finns en s. k. siffertipskupong och
en pooltipskupong. Som bekant har allmänheten
under ishockeysäsongen även
fått tillfälle att tippa utgången av ishockeymatcher.

Men, herr talman, jag vill understryka,
att om man vill stimulera svenska
tippare att hålla sig till svenskt tips, sfi

Aktiebolaget Tipstjänsts omsättning

finns det endast två verkliga radikalmedel,
nämligen att förhindra tippning
på utländskt tips i enlighet med vår
lotteriförordning och att sänka skatten
och radpriset på vårt eget tips.

Jag kan också uttrycka min glädje
över det svar, som interpellanten fått
och vari bland annat framhålles, att
postverket skall utfärda nya anvisningar.
Det är klart att det här erfordras
starkare krafter än dem Tipstjänst kan
mobilisera för att stoppa den illegala
tippningen. Denna sak ligger för övrigt
utanför Tipstjänsts kompetensområde.
Men vad skatten angår, skulle det säkert
ge ett gynnsamt resultat, om man kunde
återföra tipparnas vinstandel till de
50 procent, som ursprungligen gällde.
Det kan dock inte ske med mindre än
att den 30-procentiga vinstskatten på
belopp över 25 kronor slopas och att
likaså den extra radskatten på 5 öre
per tippad rad bortfaller. Det är, som
jag förut framhöll, denna skattehöjning
som irriterat allmänheten mest. Men
man måste vara på det klara med att vi
aldrig kan sänka radpriset eller skatten
i sådan utsträckning, att vi på den vägen
kan konkurrera med det engelska
tipset. Något sådant är orealistiskt att
tänka sig.

Statsrådet förklarar nu kategoriskt,
att han inte vill medverka till någon omprövning
av skatten. Jag tror att statsrådet,
tyvärr, därvid tolkar majoritetsstämningen
inom riksdagen. Det var inte
många månader sedan vi hade motioner
om ytterligare höjning av tipsradpriset.
Även om det vore önskvärt
i och för sig, är det nog inte realistiskt
att hoppas på något beslut om en sänkning
av tipsradpriset. Annars skulle
säkerligen, som herr Lindahl sade, en
sänkning av detta pris med 5 öre få
gynnsamma konsekvenser. Jag vill i
detta sammanhang erinra om bevillningsutskottets
betänkande i anledning
av motioner angående beskattning av
priser vid lotteribetonade tävlingar,
vilka riksdagen skall behandla i mor -

Nr 14

Tisdagen den 18 april 1961

Svar på interpellation ang. dispens från behörighetskrav för befälhavare å vissa
fartyg

gon. Utskottet framhåller däri bl. a.:
»Det skulle te sig i hög grad stötande
för det allmänna rättsmedvetandet att
lämna en dylik ofta lättfången inkomst
fri från skatt under det att inkomster
genom långvarigt och träget arbete blir
föremål för full beskattning.» Detta vill
nog de flesta underskriva. Jag vill också
gärna framhålla, att det är min personliga
uppfattning, att det skulle vara
orätt att sänka skatten helt på sådana
vinster, medan den som arbetar och
sliter skulle få skatta fullt ut för sin
inkomst. Däremot kunde man möjligen
tänka sig att vinstskatten skulle bakas
in på samma sätt som har skett beträffande
V 5. Det skulle förmodligen också
få gynnsamma konsekvenser, även
om den formella vinsten bleve densamma.

Förutom dessa två vägar återstår vad
Tipstjänst kan göra inom ramen för
sina direktiv och utan att det blir fråga
om hasardspel. Jag vill understryka,
att det i det fallet råder oenighet bland
allmänheten — det känner vi till både
genom direkta skrivelser till Tipstjänst
och genom tidningspressen — om hur
man egentligen vill ha det ordnat. Somliga
vill ha fler höga toppvinster, och
det är klart att dessa skapar reklam
och kanske skulle stimulera till en ökad
tippning. Andra tippare vill absolut inte
vara med om något sådant utan säger
att det är bättre med flera vinster, även
om de är mindre. Spelet kan också försvåras
för att få fram färre och högre
vinster och systemstorleken kan höjas.
Tipstjänsts ledning diskuterar och överväger
ständigt vilka åtgärder som bäst
kan gagna allmänheten, bolaget och
staten. Efter interpellationssvaret kan
man kanske räkna med nya direktiv,
och då blir det kanske möjlighet att ytterligare
diskutera dessa ting. Men en
sak är nog Tipstjänst övertygad om,
nämligen att det inte går att öka omsättningen
genom en ohämmad hasard,
som skulle innebära orättvisor mot del -

tagare med små insatser och medföra
obotliga skador för den enskildes ekonomi.

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! Jag frågade i en liten
parentes i mitt anförande, om statsrådet
känner till att den engelska tipsfirman
får reklam i, som det heter
ordagrant, Fotbollboken 1961 med
Svenska fotbollförbundets officiella seriekalender.
Jag fick inget svar men
däremot beskedet, att fotbollförbundet
inte känner något ansvar för innehållet
i nämnda publikation. Den upplysningen
var också värdefull, i varje
fall för mig som är lekman på detta
område. Ty när man ser på denna bok
verkar den i högsta grad officiell med
cirka 150 sidor fyllda med serieprogram,
klubbadresser och statistik. Men
som sagt noterar jag den upplysningen
med intresse, och därmed bortfaller
också min enda kritiska anmärkning.
Kvar står intrycket att svaret var positivt,
välgörande och hoppingivande.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. dispens från
behörighetskrav för befälhavare å vissa
fartyg

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! Herr Johansson i
öckerö har i en interpellation anfört,
att vissa äldre skeppare sedan sjöbefälskungörelsen
trätt i kraft i juli 1960 ej
längre erhåller dispens i samma omfattning,
som ägde rum vid tillämpningen
av 1936 års befälsförordning. Det
rör sig här om personer, som har lång
erfarenhet av att utöva befäl till sjöss å
fiskefartyg och mindre fraktfartyg men
vilka uppnått sådan ålder, att enligt
herr Johanssons åsikt man ej lämp -

Tisdagen den 18 april 1961 Nr 14

Svar på interpellation ang. dispens från behörighetskrav för befälhavare å vissa

fartyg

ligen bör fordra att de skall tillägna
sig ytterligare teoretiska kunskaper. I
anslutning därtill har herr Johansson
frågat mig, om jag är villig medverka
till att dessa äldre skeppare efter sakkunnig
prövning i varje enskilt fall erhåller
dispens att vara befälhavare å
dylika fartyg, oaktat de inte uppfyller
de formella krav som 1960 års sjöbefälskungörelse
uppställer.

Med anledning härav får jag anföra
följande.

Sjöbefälskungörelsen utarbetades i
nära samverkan med företrädare för
rederinäringens och de ombordanställdas
organisationer. Kungörelsen har
anpassats till en omläggning av befälsutbildningen
samt till strukturförändringarna
på sjöfartsområdet. Hänsyn
har också tagits till rådande konkurrensförhållanden
inom den mindre
skeppsfarten. Utformningen av kungörelsen
har naturligtvis även noga avvägts
efter de krav, som sjöfartssäkerheten
uppställer. Jag vill emellertid
understryka, att — jämfört med 1936
års befälsförordning — bestämmelserna
i den nya sjöbefälskungörelsen allmänt
sett innebär lättnader för de kategorier
skeppare och fartyg, som i första hand
torde åsyftas i interpellationen.

Under tillämpningen av 1936 års befälsförordning
beviljades dispenser i
stor utsträckning. Då denna ordning
ur många synpunkter framstod såsom
otillfredsställande rådde det under förarbetena
till den nya sjöbcfälskungörelsen
enighet om att dispensgivning
beträffande de kommande bestämmelserna
i princip inte borde äga rum.
Sjöfartsstyrelsens rätt att medgiva undantag
från behörighetsfordringarna
har därför i den nya kungörelsen begränsats
till att avse viss resa samt i
speciella fall visst fartyg.

Sedan sjöbefälskungörelsen trädde i
kraft har Kungl. Maj:t prövat 36 ansökningar
om eftergift från behörighetskraven
för befälhavare. Av dessa ansök -

ningar har 21 bifallits. I några fall som
gällt yngre personer har dispenserna
tidsbegränsats för att bereda vederbörande
tillfälle att komplettera sin teoretiska
kompetens. I fråga om de 15
ansökningar, som inte bifallits, vill jag
framhålla, att avslagen i de flesta fall
berott på att ansökningarna avsett antingen
fartyg av ny typ med kraftigare
framdrivningsmaskineri och högre hastighet
samt med mera komplicerad utrustning
eller också fartyg, som avsevärt
överskridit föreskriven tongräns
för innehavd behörighet. I många av
dessa fall har sökandena saknat — förutom
stadgade teoretiska kunskaper
för förande av ifrågavarande kategorier
fartvg — även praktisk erfarenhet av
dessa fartygskategorier och de fartområden,
inom vilka fartygen varit avsedda
att sysselsättas. I en del andra fall
åter har ansökningarna avslagits, enär
sökandena visserligen innehaft erforderligt
behörighetsbevis men endast
fullgjort mindre del av föreskriven
tjänstgöring för önskad behörighet. Avslagen
har sålunda genomgående varit
motiverade av hänsyn till säkerheten
till sjöss.

Inom den mindre skeppsfarten och
fiskerinäringen sker f. n. i rationaliseringssyfte
ett fortlöpande utbyte av
äldre tonnage mot moderna, större och
ekonomiskt mera bärkraftiga fartyg
samt en utvidgning av fartygens sysselsättningsområde.
Denna utveckling är
naturligtvis högst önskvärd och bör i
och för sig stödjas. Den skapar emellertid
svårigheter för särskilt sådana äldre
skeppare, vilka inte har den kompetens
som ansetts nödvändig för de större
och modernare fartygen. Vid prövningen
av förekommande dispensansökningar
måste en avvägning ske mellan
de krav, som hänsyn till sjöfartssäkerheten
ställer, och intresset av att
underlätta anskaffningen av konkurrenskraftigt
tonnage. Visserligen har
nu ifrågavarande äldre yrkesmän under

Nr 14

Tisdagen den 18 april 1961

Svar på interpellation ang. dispens från

fartyg

sin ofta mycket långa sjötjänst skaffat
sig erfarenhet och praktiska yrkeskunskaper,
som i vissa avseenden uppväger
krav på ökat teoretiskt kunnande.
Säkerhetskravet måste dock vid prövningen
av det enskilda fallet alltid i
sista hand få bli utslagsgivande. Jag är
icke beredd att förorda någon ändring
i fråga om denna princip, vilken legat
till grund för den dispenspraxis, som
tillämpats sedan 1960 års sjöbefälskungÖrelse
trätt i kraft.

Jag vill avslutningsvis tillägga, att
jag är väl medveten om att det för äldre
befälhavare, vilke inte längre har
någon studievana, kan vara svårt att
tillägna sig den ytterligare utbildning,
som krävs för att uppnå erforderlig
teoretisk kompetens. Frågan är föremål
för uppmärksamhet inom handelsdepartementet
och sjöfartsstyrelsen.
Möjligen, skulle vissa lättnader för ifrågavarande
äldre yrkesmän kunna uppnås
genom anordnande av särskilda
fortbildningskurser så anpassade, att
vederbörande i praktiken uppnår den
kompetens, som i varje särskilt fall anses
nödvändig för att dispens skall kunna
beviljas. Jag är emellertid inte beredd
att nu göra något bestämt uttalande
i denna fråga.

Vidare anförde:

Herr JOHANSSON i öckerö (fp) :

Herr talman! Jag tackar handelsministern
för svaret. Det var en ganska
lång motivering handelsministern anförde.
Emellertid blev jag besviken
över svarets innehåll, ty det var klart
negativt.

Vad som har föranlett denna interpellation
är, att det sedan den nya sjöbefälsförordningen
trätt i kraft föregående
höst har rått en ganska stor oro
bland de äldre skepparna på västkusten,
och jag skulle tro, att förhållandet
är detsamma på sydkusten och ostkusten.

behörighetskrav för befälhavare å vissa

Jag förstår att handelsministern
poängterar att sjöfartssäkerheten är det
väsentliga. Jag kan därvidlag helt och
hållet instämma med honom. Emellertid
måste jag säga, att de synpunkter
som framförts i det negativa svaret inte
är starka, herr handelsminister!

Jag skall här beröra fyra fall som
jag känner till ganska ingående. Det
första fallet är hämtat från ett kustsamhälle
i mellersta Bohuslän. Där var
det två bröder som åtskilliga år haft
ett mindre fraktfartyg. Jag poängterar
att det här är fråga om de äldre skepparna.
Den äldre av dessa bröder är
född 1894. Han har varit på sjön 48 år.
Av den tiden har han varit 17 säsonger
på islandsfisket. Den andre brodern
är född 1907. Han bär varit till sjöss
i 39 år. Därav har han under 19 säsonger
varit på islandsfiske. De har alltså
båda en ganska lång erfarenhet av
sjön. För två, tre år sedan köpte de en
större farkost, på 173 ton, därför att
den andra var för liten — och kanske
den var för gammal också. De gjorde
en förfrågan hos sjöfartsstyrelsen, huruvida
de kunde få dispens för att föra
detta fartyg, och fick jakande svar från
sjöfartsstyrelsen, som också lämnade
dispens för två år, ett år i sänder. Men
när ärendet kom till departementet var
det stopp. Jag talade med den äldre
av bröderna, som sade: »Jag har varit
på sjön bortemot 50 år, och jag känner
kusten från Ålesund till Luleå som
min egen byxficka.» Under 50 år lär
folk sig nämligen en hel del. Men nu
fick han inte dispens. Resultatet blev
att han får segla i inre fart. Sista gången
jag talade med honom låg han i en
Vänerhamn och skulle följa kusten ned.
Yi tycker nog att det är ganska upprörande,
att dessa två gamla vana skeppare
inte får föra denna skuta, som
märk väl är deras egen.

Jag har här ett intyg från assuransföreningen,
vilket intyg jag tror följde
med de båda brödernas ansökan hos

Svar på
fartyg

departementet. Där står: »På begäran
av skepparen Johannes Bergström i Edshultshall,
född år 1896, få vi härmed
meddela att han sedan ett 40-tal år
tillbaka är befälhavare å fartyg, försäkrade
hos oss. Vi kunna intyga att
hr Bergström är en erfaren och ansvarskännande
navigatör och cn mycket
pålitlig befälhavare, varför vi önska
tillstyrka bifall till hans ansökan om
dispens för att få vara befälhavare å
m/s ''Solfors’ av Edshultshall. Lysekil
den 3 februari 1961. Bohusläns allmänna
sjöförsäkringsförening.» Detta intyg
visar ju att mannen kan sin sak. Försäkringsbolaget
ansåg i varje fall detta,
men i departementet är hans sakkunskap
på detta område — som dock är
obestridlig — inte tillräcklig. Statsrådet
får förlåta, att vi inte tycker sådant
är söm det bör vara.

Det andra exemplet jag vill nämna

__ehuru jag hört att saken nu blivit

ordnad — är hämtat från ett annat
samhälle. Det gäller en man på en
55 år från Hönö. Han har varit på fiske
i 20 år och på fraktfart i 15 år. Därav
bär han varit befälhavare 140 månader
i stor kustfart. Han hade en båt som
lastade 170 ton och köpte en annan båt
som, om jag inte minns fel, lastar cirka
200 ton. Han köpte båten i tanke att
han skulle få dispens. Han låg i ett samhälle
i norra Bohuslän och lastade
kantsten till Stockholm.

Resultatet blev att han fick ligga
hemma med sin last i ca fem veckor. Vi
skall komma ihåg att det inte är lätt alt
få någon befälhavare. Vi vet alla att det
inom den svenska handelsflottan finns
cn hel del befäl som seglar på dispens,
och det är helt naturligt eftersom de
måste fortsätta sitt arbete. Han kunde
emellertid inte få någon skeppare. Till
slut begärde han att åtminstone få gå
till Stockholm för att lossa lasten, men
inte heller det kunde han få lov till.

Statsrådet berörde i sitt interpellationssvar
småfraktarnas ekonomiska si -

å vissa

tuation. Dessa småskutor under ett par
hundra ton orkar inte bära kostnaderna
för en extra befälhavare. Ingen tror
väl heller att de, som har tagit examen
vid navigationsskola, tar plats på en
sådan farkost. De har helt andra chanser
att få arbete.

Jag skall nöja mig med att tala om
dessa bägge fall som gällt fraktfarkoster,
och jag vill övergå till två fall som
gäller fiskefartyg. Det ena avser en person
som är född år 1904 och har varit
skeppare i 20 år i Nordsjö- och östersjöfart.
Han har också fiskat i Skagerack.
Om jag inte minns fel var hans
båt på cirka 70 fot. Vi fiskare räknar ju
i fot och inte i ton; jag vet inte ens hur
många ton den båt jag själv har del i
räknar. Denne man är en skötsam och
duktig skeppare. Nu har han fått en
annan båt som är av järn och kanske
tio—femton fot längre. Han sökte dispens,
men det var ingenting att göra.
Han fick avslag.

Det sägs att dessa håtar är utrustade
med flera tekniska finesser. I svaret
står det att det är fråga om fartyg av
ny typ med kraftigare fraindrivningsmaskineri
och högre hastighet samt cn
mera komplicerad utrustning. Ja utrustningen
är ju till för att baten skall bli
lättare att navigera. Inte kostar vare
sig rederier eller enskilda på pengar,
om de inte är till någon nytta — det
är alldeles klart.

Om det inte är alldeles ur vägen, herr
talman, skall jag be att få nämna mitt
eget fall. Innan jag hamnade i detta hus
hade jag varit på sjön i 42 år. Man får
både se och lära sig en hel del under
en så pass lång tid. När vi år 1921 började
på Nordsjön — och sedan har
jag varit skeppare i över 35 år utan
att någon olycka hänt — hade vi en båt
som var 50 fot lång och hade en 40
hästkrafters motor. Många gånger var
det ganska knivigt med eu så svag motor.
Fisket försiggick ju mitt i Nordsjön
och ibland väster om England. Vare

Tisdagen den 18 april 1961 Nr 14

interpellation ang. dispens från behörighetskrav for befalhavare

94 Nr 14 Tisdagen den 18 april 1961

Srar på interpellation ang. dispens från behörighetskrav för befälhavare å vissa
fartyg

sig vi skulle sätta kurs mot land eller
ut blev avdriften stor, eftersom farten
var ringa och båten liten. År 1935 fick
vi en båt på 60 fot och med 150 hästkrafters
motor. Navigeringen blev betydligt
lättare, ty båten gjorde högre
fart och det innebar att vi kom säkrare
fram.

År 1954 eller 1955 fick vi en båt som
var 70 fot lång och hade en motor på
200 hästkrafter. Sorgligt nog har jag
inte kunnat vara med så mycket på den,
men jag vet i alla fall att förhållandena
nu har blivit ännu bättre, eftersom
— förlåt att jag upprepar det —
farten blivit större och kursen därmed
säkrare.

Vad är det då för instrument vi har
fått? Först kom radiopejlingen. När vi
fick den tyckte vi naturligtvis att det
var underbart att vi kunde ligga på
Nordsjön och pejla in olika platser.
När vi var på väg mot land kunde vi
pejla in fyrskepp och få en ganska säker
utgångspunkt. Då var det inte farligt
att navigera.

Senare fick vi ekolod. Vi fiskare lodade
förut kanske hundratals gånger
innan vi kom till en fiskeplats med
lämplig botten. Nu var det bara att stå
i hytten och se på instrumenten, och
det var den enklaste sak i världen. Nu
var alla svårigheter glömda. När vi nalkades
land visade det sig om det var
grunt. Då kunde vi se i korten och läsa
av kurvorna o. s. v.

Utvecklingen gick vidare och vi fick
konsolkorten, med hjälp av vilka man
genom krysspejling från t. ex. Stavanger
och en plats på engelska kusten kunde
nästan exakt bestämma var man befann
sig. Det sista är att vi har fått
Decca, som gör det möjligt att på kanske
ett hundratal meter när fastställa
båtens läge.

Navigeringen kunde förr vara en rätt
besvärlig sak, men tack vare alla dessa
instrument är det nu ganska lätt att
navigera. Det är inte heller märkvär -

digt att lära sig hantera instrumenten.
Jag måste också säga att den, som tagit
sin examen som förste skeppare för kanske
30 år sedan, kan vara lika okunnig
beträffande allt detta nya som de yngre
vilka bara har skepparexamen. Men det
hindrar inte att instrumenten innebär
en oerhörd lättnad vid navigeringen.

När statsrådet säger att man har
skärpt bestämmelserna för dispensgivningen,
undrar jag om anledningen därtill
har varit att det har förekommit
några olyckstillbud i sådana fall där
det lämnats dispens. Den mänskliga
faktorn kan ju klicka, om vederbörande
har aldrig så hög examen — det har vi
många gånger fått bevis på. Jag behöver
bara erinra om kollisionen mellan
»Stockholm» och »Andrea Doria». De
som stod på dessa fartygs kommandobryggor
kunde säkert sin sak, men
ändå inträffade det en stor katastrof.

Jag vill inte ett ögonblick förneka att
de teoretiska kunskaperna har stor betydelse,
men det lyckligaste är en förening
av både teori och praktik. Handelsministern
talar här om fortbildningskurser,
men det är inte så gott
för en 50-, 60- eller 70-åring att sätta
sig på skolbänken för att lära sig teori
— den situationen klarar varken han
själv eller läraren. Jag är inte på något
sätt motståndare till teoretiska kunskaper,
utan jag anser det mycket nyttigt
att de unga först får lära sig teorien
och sedan skaffa sig praktiken. Men å
andra sidan måste jag säga att en mycket
lång praktik kan i många avseenden
uppväga de teoretiska kunskaperna.

När det gäller dispensansökningar
från äldre skeppare skulle jag vilja
vädja till statsrådet att man i fortsättningen
tar större hänsyn till de praktiska
meriterna än vad som skett under
den senaste tiden. Detta skulle säkerligen
hälsas med allmän tillfredsställelse.
När jag vid ett par tillfällen blev kallad
till den utredning som arbetade med
förslaget till den nya sjöbefälsförord -

Tisdagen den 18 april 1961

Svar på interpellation ang. dispens från

fartyg

ningen, fick jag av diskussionerna inom
utredningen det intrycket att man förutsatte
att övergången till de nya bestämmelserna
skulle göras så mjuk som
möjligt just med hänsyn till de äldre
skepparna.

Innan jag slutar vill jag erinra om
ytterligare ett sådant fall där dispensansökan
blivit avslagen. Det gäller en
fiskare från en grannö som har en fiskebåt
och som har varit skeppare sedan
1931. Han är nu i 50-årsåldern.
Hans första båt var 50 fot lång, den
andra och den tredje båten — båda en
Titania — var 70 respektive 75 fot
långa. Hans senaste båt är 88 fot lång.

Min erfarenhet från de 20 år, som
jag arbetat inom styrelsen för vår assuransförening,
säger mig att det inte
har inträffat några olyckor på grund av
okunnighet men däremot till följd av
oförsiktighet.

Jag ber att ännu en gång få tacka
statsrådet för interpellationssvaret samtidigt
som jag upprepar min förhoppning
om att statsrådet måtte se till att
man i fortsättningen vid prövningen
av dispensansökningar tar större hänsyn
till de praktiska meriterna.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Herr Johansson i Öckerö
sade sig vara både besviken och
ledsen över det interpellationssvar som
lämnats. Han var besviken över att man
inte vid tillämpningen av den nya sjöbefälskungörelsen
hade iakttagit en mer
liberal praxis när det gäller dispensansökningar
särskilt för äldre befälhavare.
Jag vill då erinra om att av interpellationssvaret
framgår att av 36 sådana
ansökningar har 21 beviljats. Det vittnar
i varje fall inte om någon överdrivet
sträng praxis vid bedömningen av
dessa dispensansökningar.

Herr Johansson i öckerö är ense med
mig om att man inte kan göra något av -

Nr 14

behörighetskrav för befälhavare å vissa

kall på sjösäkerhetskravet. Jag tror att
herr Johansson också är villig att erkänna
att den nyasjöbefälskungörelsen.som
tillkommit under samverkan och i samråd
med de ombordanställdas organisationer
liksom med företrädare för rederinäringen,
är en förbättring och en
anpassning i förhållande till de bestämmelser,
som tidigare gällt på detta område,
då andra omständigheter varit för
handen.

Herr Johansson i öckerö vill därför
inte, såvitt jag förstår, påyrka någon
ändring av dessa bestämmelser. Men om
bestämmelserna finns, är de naturligtvis
till för att efterföljas. Jag vill inte
alls göra gällande att det inte kan finnas
enskilda fall, för vilka man dispensvägen
bör möjliggöra undantag från bestämmelserna
Jag har ju sagt att detta i
själva verket i stor utsträckning har
skett. Herr Johansson i öckerö omnämnde
emellertid en rad fall, där vederbörandes
ansökan att få dispens från
bestämmelserna avslagits, vilket han beklagade
och ansåg vara ganska orimligt.

Åtminstone ett par av dessa fall drar
jag mig till minnes. Såvitt jag vet gällde
de befälhavare, som hade skaffat sig
större båtar än de förut haft. Det är
viktigt att hålla i minnet. Och i vissa
fall har det gällt ansökningar från befälhavare,
som velat gå i en mera utsträckt
fart, än de tidigare gjort. I bägge
dessa hänseenden finns det i sjöbefälskungörelsen
uppställda vissa krav,
som skall vara uppfyllda, krav som ifrågavarande
personer inte automatiskt genom
sin tidigare erfarenhet kunde sägas
motsvara. Det intressanta är, att såvitt
jag vet har behörighet meddelats
och undantag medgivits från sjöbefälskungörelsen
i det andra av de fall som
herr Johansson nämnde. Vederbörande
befälhavare hade här skaffat sig en viss
komplettering av sina kunskaper. Han
var visserligen inte, herr Johansson,
vare sig 60, 70 eller 80 år gammal, men
han var dock något över 50 år, vilket

Nr 14

Tisdagen den 18 april 1961

Svar på interpellation ang. dispens från

fartyg

vittnar gott om denne mans och även
hans kårs förmåga att vid denna ganska
framskridna ålder inhämta dessa teoretiska
kunskaper.

Jag är mindre pessimistisk än herr
Johansson beträffande möjligheterna för
folk, som är födda omkring 1906 eller
1907, att läsa in de saker det här är
fråga om, och om jag minns rätt har de
i några av de fall, som herr Johansson
anfört, också skaffat sig den kompetens
som erfordras. Den är inte, ärade kammarledamöter,
så svår att erhålla, att
detta skulle överstiga dessa människors
förmåga. Det skulle vara ganska lätt
för de flesta att förvärva denna kompetens.
Det finns undantag från denna regel,
och dessa har man i görligaste mån
försökt ta hänsyn till.

Jag skall inte närmare gå in på alla
de enskilda fall som här uppräknats.
Jag vill bara säga att det i några av fallen
förelåg ett klart avstyrkande från
sjöfartsstyrelsen. Vill man inte göra avkall
på sjösäkerhetskravet, som man
måste tillmäta avgörande betydelse —
det har jag sagt tidigare och vill än en
gång understryka det — har åtminstone
jag svårt att ge dispens från de bestämmelser,
som finns i sjöbefälskungörelsen.

Om man närmare undersöker dessa
fall, tror jag det skall visa sig att de avslagits
på ganska goda grunder. Jag vill
dock än en gång understryka att de avslagna
dispensansökningarna utgör en
minoritet. Av de 36 ansökningarna hade
ju betydligt över hälften redan bifallits.

Därmed har jag bara velat göra gällande
att all möjlig hänsyn tas till de
enskilda fallen. Jag vill inte alls göra
gällande att om man uppfyller de krav,
som uppställts i sjöbefälskungörelsen,
undviks därmed utan vidare alla risker
för att olyckor till sjöss skall inträffa.
Det är ju en annan sak. Men det bör
inte — om något händer — kunna åberopas,
att myndigheterna inte vidtagit
de åtgärder, som de rimligen kunnat

behörighetskrav för befälhavare å vissa

vidtaga, för att begränsa dessa risker så
långt som möjligt.

Herr JOHANSSON i öckerö (fp):

Herr talman! Ja, visst var det så, att
en del har fått sina dispensansökningar
bifallna. Men av dessa 21 fall gällde
några yngre personer, som sedan skulle
komplettera sina teoretiska kunskaper.

Sedan säger statsrådet att det här är
fråga om sådana som vill föra större
fartyg än de gjort tidigare. Det var ju
det jag framhöll. Men är det så förfärligt
märkvärdigt att föra en båt som är 10
fot längre än den man haft förut? Jag
tror inte det är märkvärdigt alls. Det
är samma skillnad som mellan att köra
en större bil och en mindre. En större
bil behöver ha mera svängrum än en
liten, det får föraren väl beräkna. Samma
sak gäller naturligtvis båtar. Den
som för en större båt måste naturligtvis
räkna med att ha mera djup under kölen
och mera plats om han skall svänga.

Statsrådet tror att det funnits bärande
grund för att avslå de ansökningar
som inte blivit bifallna. Jag går tillbaka
ett ögonblick igen till ett av de exempel
jag nämnde. Dessa skeppare som har
seglat, den ene i 17 år och den andre
i 19 år, från Island och hem med last
varje år i slutet på september, tror ni
inte att de har sådan kompetens att de
klarar uppgiften att föra sina båtar? Nu
måste de gå i inre fart, alltså ligga så
att säga att de ser land och glöm inte
att det har inte alltid varit govädersdagar
när de gått från Island. Jag är alldeles
säker på att de uppfyller de krav
som kan ställas på både kunnighet och
skicklighet.

Men som sagt, vi kanske inte kan
komma längre än vi har gjort med denna
diskussion. Jag vill bara understryka
de önskemål jag uttalade till statsrådet.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Herr Johansson i Öc -

Tisdagen den 18 april 1961

Nr 14

Svar på interpellation ang. tull- och skattefriheten på öresundsbåtarna

kerö kan väl ändå inte bestrida att det
är rimligt att uppställa högre kompetenskrav
för förande av större båtar än
de kompetenskrav som gäller för mindre
båtar. Jag tror heller inte herr Johansson
bestrider det i och för sig.

Vad sedan beträffar det enskilda fallet
vet jag inte, vilket han avser, men
att döma av vad han sade i sitt första
anförande var en av de befälhavare det
gällde född 1907. Då han dessutom är
så duktig som herr Johansson påstår
och det har jag ingen anledning att betvivla
— lär åtminstone den mannen
kunna skaffa sig den teoretiska kompetens
som erfordras för att han skall bli
behörig att föra detta större fartyg.

Herr JOHANSSON i öckerö (fp):

Herr talman! Jag har sagt att jag anser
att dessa skeppare är fullt kompetenta
till att klara den saken.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på interpellation ang. tull- och
skattefriheten på öresundsbåtarna

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Palm har i en interpellation
till mig riktat två frågor
rörande de pågående dansk-svenska
överläggningarna om inskränkningar i
den skattefria provianteringen i Öresund.

Den första frågan gäller om de diskuterade
ingripandena kan företagas
mot .svenska och danska fartyg utan
risk för att andra länders fartyg fortsätter
att tillämpa hittillsvarande regler
för försäljning ombord. På denna fråga
kan jag svara jakande.

Herr Palm har vidare frågat om jag
har för avsikt att före ett beslut i denna
fråga låta den bli föremål för riksdagens
ställningstagande. På denna fråga
vill jag upplysa, att därest en över7_Antira
kammarens protokoll 1961. Nr

enskommelse kan träffas mellan de båda
ländernas regeringar, kommer den
att på svensk sida föreläggas riksdagen.

Vidare anförde

Herr PALM (h):

Herr talman! Till statsrådet och chefen
för finansdepartementet ber jag att
få framföra ett tack för svaret på de båda
frågor jag ställde i min interpellation.
Det var korta och koncisa svar.

Statsrådets kategoriska ja på min
första fråga gjorde mig en smula överraskad.
Den första frågan gällde huruvida
några risker kunde anses föreligga
för att icke-nordiskt tonnage skulle
kunna fortsätta som hittills att sälja
sprit och tobak tull- och skattefritt, för
den händelse åtgärder vidtoges mot det
nordiska tonnagets möjligheter till tulloch
skattefri försäljning ombord. Kammaren
kanske skulle vara intresserad
av att få höra den grund varpå detta
kategoriska besked vilar, detta så mycket
mera som bevillningsutskottet så
sent som 1958 klargjorde hur komplicerat
det problemet enligt utskottets
bedömning var.

.lag tillåter mig att hänvisa till vad
utskottet framhöll i ett betänkande som
föranleddes av en motion i samma ämne
som det nu är fråga om. I det betänkandet
behandlades den folkrättsliga regeln
om havets frihet, som innebär att
havet utanför ett lands territorialvatten
inte är underkastat någon stats herravälde
och att de fartyg som befar det
fria havet är underordnade endast den
stats lagar och författningar vars nationalitet
de äger.

Vad Öresund beträffar gäller deklarationen
den 30 januari 1932 angående
vissa gränsförhållanden i Öresund. I
den deklarationen har det fastställts en
linje som utgör gräns mellan de båda
ländernas territorialvatten så långt dessa
enligt eljest gällande regler sträcker
sig. Endast svenska och danska
hamnar och hamninlopp betraktas

l''r

Nr 14

Tisdagen den 18 april 1861
Svar på Interpellation ang. tull- och skattefriheten på öresnndsbåtarna

emellertid som inre territorialvatten
som är underkastat vederbörande stats
oinskränkta territorialhöghet. Just den
punkten i utskottets betänkande förefaller
mig vara av väsentlig betydelse i
detta sammanhang.

Beträffande Öresund föreligger det
även internationell reglering. I traktaten
den 14 mars 1857 mellan Danmark
och flertalet sjöfartsidkande stater angående
öresundstullens avskaffande
fastslås att genomfarten i Öresund icke
under någon förevändning skall hindras
eller fördröjas.

Med hänsyn till dessa regler och med
hänsyn till de problem som 1958 av
bevillningsutskottet bedömdes som
mycket komplicerade, vore det kanske
av intresse för riksdagen att få veta
varpå finansministern grundar det klara
och koncisa svar som vi har fått i
dag.

Jag tolkar svaret så, att man inom regeringen
nu har kommit till en insikt,
som bevillningsutskottet 1958 inte hade.
Just med tanke på de folkrättsliga
aspekterna, som såvitt jag vet inte har
förändrats under de senaste tre åren,
kunde det vara av värde att få veta, varför
det som bara för tre år sedan bedömdes
som komplicerat nu är klart
och koncist.

Vad beträffar svaret på fråga 2 uttrycker
jag min tillfredsställelse över
att finansministern har förklarat att en
eventuell överenskommelse kommer att
föreläggas riksdagen. Tillåt mig att tolka
denna förklaring så, att bindande
överenskommelse inte kommer att träffas,
utan att riksdagen dessförinnan har
prövat och godkänt överenskommelsens
innehåll.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Föredrogos var för sig följande
Kungl. Maj :ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionen nr

108, angående ökad utbildning av läkare
och tandläkare m. m.;

till jordbruksutskottet propositionerna: nr

117, angående vissa ytterligare åtgärder
för kvalitetsförbättring av matpotatis,
och

nr 134, angående särskilda åtgärder
för rationalisering av jordbruket och
skogsbruket i Kopparbergs län, m. m.;

till statsutskottet propositionen nr
136, angående vissa ändringar i statliga
avlönings- och pensionsförfattningar,
m. m.;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 140, med förslag till nya författningsbestämmelser
rörande tillverkning
av och handel med fodermedel,
m. m.;

till statsutskottet propositionen nr
144, angående försäljning av viss kronoegendom;
samt

till utrikesutskottet propositionen nr
146, angående godkännande för Sveriges
del av vissa ändringar i konventionen
angående upprättande av Europeiska
frihandelssammanslutningen.

§ 8

Föredrogos var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till konstitutionsutskottet motionerna
nr 762—765;

till bankoutskottet motionen nr 766;
samt

till bevillningsutskottet motionen nr
767.

§ 9

Föredrogos, men bordlädes åter
statsutskottets utlåtanden nr 3, 10, 48
—56, bevillningsutskottets betänkanden
och memorial nr 14, 30, 34, 37 och 46
samt andra lagutskottets memorial och
utlåtanden nr 26, 31—33 samt 37.

Nr 14

Tisdagen den 18 april 1961

Interpellation ang. avgiftsberäkningen för kombinerade järnvägs- och biltransporter

§ 10

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Jag hemställer att statsutskottets utlåtande
nr 53 måtte uppföras närmast
efter utskottets utlåtande nr 3 samt
statsutskottets utlåtande nr 54 närmast
efter bevillningsutskottets betänkande
nr 37 bland två gånger bordlagda ärenden
på morgondagens föredragningslista.

Denna hemställan bifölls.

§ 11

Föredrogs den av herr Fälldin vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till hans
excellens herr statsministern angående
propositionsavlämnandet.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 12

Interpellation ang. avgiftsberäkningen

för kombinerade järnvägs- och biltransporter Ordet

lämnades på begäran till

Herr BERGLUND (fp), som yttrade:

Herr talman! 1948 års järnvägstaxekommittés
år 1956 överlämnade betänkande
ang. statens järnvägars taxor har
i ett särskilt kapitel (Kap. VIII) behandlat
frågan om samtrafik järnvägbil.
Taxekommittén framhåller, att åtgärder
i syfte att underlätta samtrafiken
järnväg—bil utgör ett betydelsefullt
led i den allmänna samordningen
av trafikmedlen i syfte att erhålla en
ur samhällelig synpunkt effektiv transportapparat.
Till skillnad mot den s. k.
Norrlandskommittén, som i sitt betänkande
(SOU 1946:84) föreslog att SJ:s
taxor i fråga om såväl person- som godstrafik
skulle tillämpas i biltrafiken, avstyrker
emellertid taxekommittén av
företagsekonomiska skäl en tillämpning
i ökad utsträckning av genomgående av -

giftsberäkning enligt järnvägstaxan för
kombinerade järnvägs- och biltransporter,
trots att angelägenheten av en sådan
tillämpning påtalats från många
håll. Taxekommittén synes sålunda icke
taga konsekvenserna av sitt eget resonemang.
Samtidigt som kommittén betonar
angelägenheten av en fortsatt intensifiering
av samtrafiken mellan järnväg
och bil är den ej beredd att avlägsna
ett av de väsentliga hindren härför,
nämligen det differentierade taxesystemet.

Sedan taxekommittén överlämnade
sitt betänkande har emellertid frågan
aktualiserats genom den alltmer tilltagande
järnvägsdöden. Ett intensifierat
undersökningsarbete pågår f. n. ang.
möjligheten av partiell eller total nedläggning
av de trafiksvaga järnvägslinjerna.
Enligt uppgift kommer fram till
år 1965 cirka 3 700 km järnväg att undersökas.
Under 1950-talet har sammanlagt
cirka 900 km nedlagts helt eller
delvis, och år 1960 har Kungl. Maj:t
lämnat bemyndigande till nedläggning
helt eller delvis av ytterligare cirka
900 km.

Då förlusten av järnväg för en bygd
i och för sig betyder ett svårt avbräck
med väsentligt försämrade existensmöjligheter
i förhållande till andra bygder,
som har järnväg, måste det anses
i hög grad angeläget att en sådan bygd
icke ytterligare skall missgynnas genom
oförmånligare taxor än de andra, bättre
gynnade bygderna har. Enär det intensifierade
järnvägsnedläggandet medfört
att stora delar av vårt land kommit i
ett ogynnsamt läge, anser jag det vara
en riksangelägenhet att rättvisare förhållanden
snarast åvägabringas.

Under åberopande av vad jag här
ovan anfört anhåller jag att till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få framställa följande
fråga:

Kan det förväntas att herr statsrådet
kommer att vidtaga åtgärder för införandet
av ett enhetligt system med ge -

100 Nr 14

Tisdagen den 18 april 1961

Interpellation ang. postförbindelserna på

nomgående avgiftsberäkning enligt järnvägstaxan
för kombinerade järnvägsoch
biltransporter så att därigenom de
nuvarande av mig påtalade orättvisorna
elimineras?

Denna anhållan bordlädes.

§ 13

Interpellation ang. postförbindelserna på
landsbygden

Ordet lämnades på begäran till

Herr HANSSON i önnarp (ep), som
yttrade:

Herr talman! Inom postverket pågår
en successiv omläggning av organisationen
av landsbygdens postgång. Antalet
poststationer minskar och lantbrevbärarlinjerna
ges allt längre sträckning.
Detta har i viss omfattning kunnat ske
utan större olägenheter, därför att distributionen
lagts om till att ombesörjas
med bil. De motoriserade lantbrevbärarlinjerna
har i många fall fått karaktären
av »rullande» postkontor och
resulterat i en i vissa avseenden förbättrad
service.

Denna i och för sig glädjande utveckling
får emellertid inte skymma i sammanhanget
uppkommande olägenheter.
Sålunda har det i många fall blivit en
avsevärt senare tidpunkt på dagen som
posten kommer abonnenterna tillhanda.
Vidare kan konstateras att den till
vederbörande poststation anländande
morgonposten ofta inte delas ut förrän
dagen efter. En annan iakttagelse är att
den lokala posten inte sällan måste passera
tidsödande omvägar, som för allmänheten
ter sig minst sagt underliga.
Det är ingen ovanlighet att brev mellan
lokala stationer behöver längre tid
för att nå adressaten än brev som skickas
från exempelvis en ort, som är belägen
på ett avstånd av åtskilliga hundratal
kilometer.

Även om de sakkunnigas förslag till
principer för ny kommunindelning inte
hunnit längre än till remisstadiet, tor -

landsbygden

de det kunna ifrågasättas om inte förslagets
slutliga öde bör avvaktas innan
åtgärder vidtages på viktiga områden,
som direkt eller indirekt har samband
med kommunindelningsfrågan. Jag förutsätter
nämligen att den s. k. centralortsprincipen
kan komma att spela en
viss roll därvidlag. Skulle så bli fallet,
kan det knappast undgås att kommunikationerna
måste anpassas till det nya
läget. I annat fall kan inte centralortsprincipen
få den praktiska betydelse
för »en levande landsbygd» som man på
sina håll är beredd att tillmäta den.
Goda postförbindelser är en av förutsättningarna
härför.

Med hänvisning till det ovan anförda
anhåller jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få framställa följande
fråga:

Vill statsrådet medverka till att postförbindelserna
på landsbygden organiseras
på ett sådant sätt, att en senare
anpassning till kommunal centralort
inte föregripes eller motverkas?

Denna anhållan bordlädes.

§ 14

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden:
nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar
om anslag för budgetåret 1961/62 till
högre utbildning och forskning jämte
i ämnet väckta motioner,

nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorde framställning
angående anslag för budgetåret
1961/62 till Bidrag till sjukkassor
m. m. jämte i ämnet väckta motioner,
nr 59, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för hudgetåret
1961/62 till Akademiska sjukhuset
i Uppsala: Avlöningar till läkare
och Driftkostnader vid akademiska

Nr 14 101

Tisdagen den 18 april 1961

sjukhuset i Uppsala jämte i ämnet väckta
motioner,

nr 60, i anledning av Kungl. Majtts
proposition angående anslag för budgetåret
1961/62 till vissa byggnadsarbeten
vid statens mentalsjukhus m. m.,
nr 61, i anledning av väckta motioner
angående anslag till S:t Lukasstiftelsen,
och

nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1961/62 till Bidrag till skattetyngda
kommuner m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 27, i anledning av väckta motioner
om en allmän översyn av bokföringslagen,

nr 28, i anledning av väckt motion
om viss utredning rörande aktiebolagslagens
bestämmelser, och

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
europeisk konvention om inbördes
rättshjälp i brottmål;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 27, i anledning av väckta motioner
om utfyllnad av vissa underhållsbidrag,
och

nr 34, i anledning av väckt motion
om samordning av uppbördsterminerna
och tiden för utbetalning av folkpension; jordbruksutskottets

utlåtanden och
memorial:

nr 18, i anledning av väckta motioner
angående domänverkets markpolitik,
m. m.,

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande
att försälja viss kronan tillhörig fast
egendom, m. m.,

nr 20, angående departementsvis
uppgjorda förteckningar över försäljningar
av viss kronan tillhörig fast
egendom, och

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat U till riksstaten för

budgetåret 1960/61, såvitt propositionen
avser jordbruksärenden; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

18, i anledning av väckt motion
om åtgärder i syfte att skydda barn
och ungdom mot osunda, förråande och
moralupplösande skrifter,

nr 19, i anledning av väckta motioner
angående den internordiska bilfärjetrafiken
m. m., och

nr 20, i anledning av väckt motion
om åtgärder för att förhindra skador å
sjöfågel genom oljeutsläpp.

§ 15

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen
från statsutskottet:

nr 154, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre anslag, avseende
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde;
och

nr 155, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar
om anslag för budgetåret 1961/62 till
allmänna kultur- och bildningsändamål
samt kyrkliga ändamål jämte i ämnet
väckta motioner;
från andra lagutskottet:
nr 156, i anledning av väckta motioner
om ökning av högsta tillåtna bredd
å motorfordon; samt

från tredje lagutskottet:
nr 157, i anledning av väckta motioner
angående upphävande av 31 § lagen
om allmänna vägar;

nr 158, i anledning av väckta motioner
angående bildande av vägsamfällighet
i vissa fall;

nr 159, i anledning av väckta motioner
angående byggande av anslutningsväg
vid omläggning av allmän väg,
m. m.;

nr 160, i anledning av väckt motion
angående placeringen av bensinstationer;
och

102 Nr 14

Tisdagen den 18 april 1961

nr 161, i anledning av väckta motioner
om nya ersättningsbestämmelser
vid ändring av kraftledning i samband
med vägomläggning.

Vidare anmäldes och godkändes första
lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 153, till Konungen i anledning
av väckt motion om uppräkning
av civilrättsliga underhållsbidrag.

§ 16

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 143, med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften,

nr 148, angående godkännande av avtal
mellan Sverige och Marocko för
undvikande av dubbelbeskattning och
fastställande av bestämmelser angående
ömsesidig handräckning beträffande
direkta skatter, samt

nr 149, angående en överenskommelse
om en association mellan medlemsstaterna
i Europeiska frihandelssammanslutningen
och Republiken Finland,
m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 17

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 70, med förslag till lag om
församlingsstyrelse m. m., motionerna:

nr 768, av fru Lidman-Frostenson
m. fl.,

nr 769, av herr Gustafsson i Kårby
m. fl.,

nr 770, av herr Edlund, och
nr 771, av herr Rimmerfors m. fl.;
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 106, med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 3 $ 2 mom,
och 9 § förordningen den 30 juni 1943

(nr 477) om skatt å vissa pälsvaror,
motionen nr 772, av herr Hamrin i Kalmar
m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 115, med förslag till lag om
statsmonopol på tillverkning av tobaksvaror,
m. m., motionen nr 773, av herrar
Darlin och Christenson i Malmö;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 119, med förslag till förordning
om förfarandet i anmärkningsmål,
m. m., motionen nr 774, av herr Nelander
m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 123, angående förflyttning av
Svea artilleriregemente m. m., motionerna
:

nr 775, av herr Bohman och fru Kristensson,

nr 776, av herrar Johansson i Stockholm
och Hagberg, samt

nr 777, av herr Eliasson i Sundhorn
m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 124, med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Europarådets
rådgivande församling år 1960
och 1961 vid dess tolfte ordinarie möte
fattade beslut, motionen nr 778, av herr
Rimmerfors; samt

i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 126, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 7 § lagen den
20 mars 1936 (nr 56) om socialregister,
motionen nr 779, av herr Börjesson
i Falköping.

Dessa motioner bordlädes.

§ 18

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökningar:

Till Riksdagens andra kammare
Härmed får jag anhålla om ledighet
från riksdagsgöromålen under tiden
18/4—29/4 för deltagande i Europarådets
arbete.

Stockholm den 17 april 1961

Svea Gustafson

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Nr 14 103

Riksdagens andra kammare

Jag får härmed anhålla om ledighet
från riksdagsgöromålen under tiden 26
april—3 maj 1961 för att som föreläsare
deltaga i en kurs i Haifa, Israel,
som anordnas av Departementet för internationellt
samarbete.

Stockholm den 17 april 1961

Sigrid Ekendahl

Kammaren biföll dessa ansökningar.

§ I»

Justerade* protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.37.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 19 april

Kl. 10.00

§ 1

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg och ansökan:

Att riksdagsman Ernst Jacobsson på
grund av sjukdom är oförmögen att deltaga
i riksdagsarbetet från och med den
17/4 1961 och minst 14 dagar framåt
intygas härmed.

Sala den 17/4 1961

K. A. Vannfält
Överläkare

Till Riksdagens Andra Kammare

Härmed får jag anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet under tiden den 21
t. o. m. den 29 april för att i Ziirich och
Strasbourg deltaga i sammanträden med
Europarådets ekonomiska utskott och
rådgivande församling.

Stockholm den 18 april 1961

Gunnar Heckscher

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Jacobsson i Sala från och
med den 17 innevarande månad tills
vidare samt herr Heckscher under tiden
den 21—29 innevarande månad.

§ 2

På förslag av herr talmannen, sora
förklarade sig hava om tiden för valen

samrått med första kammarens talman,
beslöt kammaren att vid sammanträde
onsdagen den 26 innevarande april
företaga val av valmän och suppleanter
för utseende av fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret jämte suppleanter
för dessa fullmäktige.

§ 3

På förslag av herr förste vice talmannen
beslöt kammaren bestämma antalet
suppleanter för de valmän, som skulle
utse fullmäktige i riksbanken och
riksgäldskontoret jämte suppleanter för
dessa fullmäktige, till tolv.

§ 4

Föredrogos var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid
till bevillningsutskottet propositionerna:

nr 143, med förslag till förordning om
ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften,
och

nr 148, angående godkännande av avtal
mellan Sverige och Marocko för undvikande
av dubbelbeskattning och fastställande
av bestämmelser .angående

104 Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Utrikesförvaltningen: Avlöningar

ömsesidig handräckning beträffande direkta
skatter ; samt

till utrikesutskottet propositionen nr
149, angående en överenskommelse om
en association mellan medlemsstaterna
i Europeiska frihandelssammanslutningen
och Republiken Finland, m. m.

§ 5

Föredrogos var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till konstitutionsutskottet motionerna
nr 768—771;

till bevillningsutskottet motionerna nr
772 och 773;

till behandling av lagutskott motionen
nr 774;

till statsutskottet motionerna nr 775—
777;

till utrikesutskottet motionen nr 778;
samt

till behandling av lagutskott motionen
nr 779.

§ 6

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 57—62, första
lagutskottets utlåtanden nr 27—29, andra
lagutskottets utlåtanden nr 27 och
34, jordbruksutskottets utlåtanden och
memorial nr 18—20 och 24 samt allmänna
beredningsutskottets utlåtanden
nr 18—20.

§ 7

Föredrogs den av herr Berglund vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående avgiftsberäkningen
för kombinerade järnvägsoch
biltransporter.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8

Föredrogs den av herr Hansson i önnarp
vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående
postförbindelserna på landsbygden.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9

Utgifter under riksstatens tredje
huvudtitel

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1961/62 under tredje
huvudtiteln, avseende anslagen inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Herr talmannen meddelade, att överläggningen
beträffande punkten 1 finge
utvidgas till en allmän debatt om Sveriges
utrikespolitik.

Punkten 1

Sveriges utrikespolitik

Sedan punkten föredragits lämnade
herr talmannen ordet till

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN, som yttrade:

Herr talman! Det har ofta sagts, och
det är väl också riktigt, att världen av
i dag präglas av ett större ömsesidigt
beroende än någonsin tidigare. Utvecklingen
av kommunikationer, nyhetsförmedling
och handel har gjort oss bättre
informerade om och känsligare för politiska,
ekonomiska och andra förändringar
i avlägsna delar av världen. Den
moderna vetenskapen och tekniken bygger
på en samverkan mellan många län der.

Fattigdom och nöd i andra stater
kan inte längre lämna oss likgiltiga, inte
bara av humanitära skäl utan därför att

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Nr 14

105

vi har lärt oss inse, att alltför stora skillnader
mellan folkens standard kan leda
till motsättningar och konflikter påminnande
om dem som orsakas av klassskillnaderna
inom ett samhälle. Vi är
medvetna om att kriser även i till synes
perifera delar av världen kan skapa hot
om vidare konflikter och påverka vår
egen säkerhet. Den fruktansvärda verkan
av de moderna stridsmedlen gör alla
länder i lika mån intresserade av världsfredens
bevarande.

Det är tragiskt att samtidigt som alla
folk är beroende av varandra i ökad utsträckning,
världen är delad i militära
och politiska block, som står mot varandra
i oförsonlighet och fiendeskap.
Genom styrkan hos dessa block slår deras
inbördes motsättningar lätt igenom
även i mellanhavanden mellan smärre
länder och påverkar de inrikespolitiska
grupperingarna inom många länder. Vissa
stater eller vissa partier inom staterna
blir på detta sätt ofta identifierade
som anhängare av det ena eller andra
blocket eller lägret. Härigenom ökas
otvivelaktigt risken för att lokala konflikter
av olika slag får en storpolitisk
karaktär och engagerar stormakternas
prestige och intressen på ett sätt som
kan äventyra världsfreden även i lägen
då stormakterna själva kanske önskar
undvika en sådan utveckling. De små
folken riskerar att bli till objekt för
stormaktspolitiken. Några av dem söker
vinna fördelar till en tid genom
att spela ut den ena stormakten mot
den andra. Denna reflexion ter sig särskilt
naturlig inför de senaste dagarnas
oroande underrättelser från Kuba, där
den inre uppgörelsen hotar att utveckla
sig till en allvarlig konflikt med stormakterna
engagerade på olika sidor.

Sedd i detta perspektiv förblir FN:s
uppgift av central betydelse. Här är en
organisation som representerar tanken
på en värld och som vill främja ett samarbete
på jämlikhetens grund mellan
världens alla stater oberoende av deras
storlek, styrka, samhällsskick och ut -

Sveriges utrikespolitik

vecklingsgrad. FN har inte blivit vad
dess skapare tänkte sig, ett effektivt
instrument för fredens säkrande, men
organisationen erbjuder dock. om staterna
vill begagna sig därav, ovärderliga
möjligheter att verka för en utjämning
av motsättningarna i världen och en
fredlig lösning av uppkommande konflikter.

Nu förhåller det sig ju så att FN kan
tillgripa tvångsåtgärder för att möta
ett angrepp eller hindra ett krigsutbrott
endast för det fall att stormakterna
är ense om åtgärden. Ingen enskild
stormakt eller grupp av stormakter
kan via FN kommendera ut medlemsstaterna
i krigshandlingar. De aktioner
från FN :s sida som kommit till
stånd i Suez 1956, Libanon 1958 och
i Kongo förra året har haft en annan
karaktär. På grundval av framställningar
från länder, som känt sin
säkerhet hotad, har säkerhetsrådet eller
generalförsamlingen uppdragit åt generalsekreteraren
att organisera en militär
styrka för övervaknings- och polistjänst.
Generalsekreteraren har därefter bett
vissa medlemsstater att frivilligt ställa
personal till förfogande för att ingå i
styrkan. Det finns anledning understyrka
att fråga här har varit om frivilliga
aktioner både i vad avser de stater
som erhållit hjälpen och de stater
som lämnat bidrag till hjälpen.

Det huvudsakliga skälet till begränsningen
av FN:s aktionsmöjligheter och
även till de svårigheter att genomföra
fattade beslut, som vi nu senast bevittnat
i Kongo, är självfallet det misstroende
och de motsättningar som präglar
förhållandet mellan stormakterna.
Frågan om krig och fred hänger fortfarande
på relationerna dem emellan.
En kortfattad redogörelse för den senaste
tidens utveckling kan vara på sin
plats.

Under början av år 1960 kunde konstateras
vissa tecken till en begynnande
avspänning och en ömsesidig vilja att
inte i onödan skärpa de bestående mot -

106 Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Sveriges utrikespolitik

sättningarna. Man var tydligen angelägen
att undvika intermezzon och alltför
bittra sammanstötningar. Utsikterna att
nå ett visst mått av överenskommelse
tedde sig ljusare an på länge. Sådant
var läget före det planerade toppmötet
i Paris i maj. Denna stämning förflyktigades
som bekant genom U-2-affären,
och Parismötet misslyckades. Mycket
tyder på att U-2-affären kom som en
obehaglig överraskning för båda parter.
På ingendera sidan tycks man ha önskat
avbryta den något lugnare utveckling
som var på gång. Det förtjänar också
anmärkas, att misslyckandet inte fick
så allvarliga följder som på många håll
befarades. Så gjorde man exempelvis
ingenting från rysk sida för att fullfölja
sina deklarerade avsikter att i händelse
av uteblivna överenskommelser med
västmakterna sluta ett separat fredsavtal
med Östtyskland. Däremot försämrades
kraftigt den allmänna atmosfären.

I ett sådant läge kan det lätt hända, att
de lokala oroshärdar, som uppstår i
den ena eller andra delen av världen
utan någon stormakts direkta förvållande.
förstoras och utvecklas till allvarliga
internationella konflikter. Det var
därför .särskilt olyckligt, att flera sådana
oroshärdar uppstod just halvåret
efter U-2-affären. Mellan den revolutionära
regimen på Kuba och Förenta Staterna
kom det till en allvarlig kris på
sommaren. Vid halvårsskiftet följde
oron och upplösningen i Kongo. Senare
under året aktualiserades läget i Laos.
Alla dessa lokala kriser kopplades in i
i öst-väst-motsättningen och skärpte
denna samtidigt som de själva därigenom
förvärrades. Utvecklingen var desto
allvarligare som FN själv drogs in i
striden genom att generalsekreteraren
av Sovjet anklagades för att i Kongo ha
gått västmakternas ärenden. FN:s aktionsmöjligheter
har genom hela denna
utveckling kommit att åtminstone tillfälligt
försvagas.

Den omständigheten att den starka

spänningen under senare delen av 1960
nog i viss män stred mot båda parternas
intentioner och att man på rysk sida
helt lade ansvaret på den avgående amerikanske
presidenten skapade vissa förutsättningar
för att återfallet i det kalla
kriget skulle bli tidsbegränsat. Läget bär
också faktiskt efter den nye presidentens
tillträde undergått vissa förändringar.
Båda sidor har företagit gester
i avspänningssyfte och tycks åter vara
angelägna att undvika incidenter och en
alltför tillspetsad polemik mot varandra.
Och det är ett glädjande tecken, att
stormakterna åter befinner sig i förhandlingskontakt.
I så måtto erinrar
läget om det som rådde för ett år sedan.
Om utsikterna verkligen ljusnat för sakliga
förhandlingar och uppgörelser, som
kan leda till en allmän avspänning, är
ännu omöjligt att säga. De lokala oroshärdarna
i Laos, Kongo och Kuba, som
har övertagits från förra året, kan ännu
orsaka svåra förvecklingar, och frågan
om Tyskland och Berlin kan när som
helst aktualiseras på ett sätt som skapar
nya kriser.

Jag har redan tidigare sagt, att FN:s
aktionsmöjligheter förminskas genom
konflikten mellan stormakterna. Under
de senaste åren har FN.s arbete i ökad
utsträckning kommit att stå i tecknet av
en annan motsättning, den som rör förhållandet
mellan å ena sidan de tidigare
kolonierna, vilka tillika med många
andra länder i Asien, Afrika och Sydamerika
brukar räknas till utvecklingsländerna,
å andra sidan de industrialiserade
länderna främst i Europa och
Amerika. Denna historiskt betingade
motsättning är lätt att förstå. Det tidigare
beroendeförhållandet har mångenstädes
skapat ett hat och en misstro
som det kommer att ta lång tid att övervinna.
Icke minst det svenska folket hyser
förståelse och sympati för den kamp
som i flera områden ännu måste föras
för nationell befrielse och för
mänskliga rättigheter. Det är med så -

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Nr 14

107

dana känslor och förhoppningar vi betraktar
utvecklingen i Afrika, där problemen
varit och är särskilt aktuella.

Det är beklagligt, att denna motsättning,
hur förklarlig den än är, tenderar
att bli djupare och bittrare samtidigt
som dess orsak, kolonialismen, håller på
att helt försvinna. En av efterkrigstidens
stora historiska händelser är ju kolonialismens
fredliga avveckling, varvid Indiens
frigörelse framstår som den stora
och framsynta statsmannagärningen
framför alla andra. Det är också mycket
olyckligt, när man försöker föra in denna
motsättning i öst-väst-konflikten, eller
när den ena eller andra stormakten
framställer sig som de färgade folkens
ende vän och beskyddare. Från ryskt
håll framförs också den tesen, att all
teknisk och finansiell hjälp som lämnas
av västmakterna till utvecklingsländerna
utgör en subtil form av kolonialism och
endast är förestavad av en önskan att
ånyo förslava de tidigare kolonialfolken.
Även den genom FN lämnade hjälpen
misstänkliggöres ofta på detta sätt.
Hela Kongoaktionen förklaras ha fått en
utformning, som innebär ett stöd åt kolonialismen.

I det läge som nu antytts är det angelägnare
än någonsin, att principen om
folkens självbestämmanderätt och inte
minst deras rätt att utan risk för moraliskt
eller politiskt klander välja en oberoende
neutral politik snarast möjligt
erkännes och realiseras i alla delar av
världen. Så länge så icke skett löper utvecklingsländerna
alldeles särskilda risker
att dras in i den storpolitiska maktkampen,
vilket gagnar varken dem själva
eller världsfreden. Lika angeläget är
det att så långt som möjligt låta utvecklingshjälpen
kanaliseras genom FN och
att bevara F''N:s prestige som ett neutralt
organ som icke kan misstänkas gå någon
stormakts ärenden.

Hur bör no Sveriges ställning och ansvar
uppfattas mot bakgrunden av det
internationella läge, som här kortfattat
tecknats?

Sveriges utrikespolitik

I första rummet är vi skyldiga att bidraga
till fredens bevarande och säkrande
i vår egen del av världen. Detta
söker vi göra genom att föra en oberoende
neutral politik. Till stöd för denna
redan i våra egna intressen fast förankrade
politik och till försvar för vår
självständighet upprätthålles med icke
ringa offer en stark försvarsmakt. Samtidigt
är vi medvetna om att en av förutsättningarna
för att vi skall kunna
fullfölja dessa strävanden är att vi bibehåller
den inre politiska och sociala
stabilitet som sedan gammalt kännetecknat
det svenska samhället.

Samtidigt söker vi i mån av våra krafter
och på grundval av FN-stadgans
principer medverka till en utveckling av
det fredliga samarbetet folken emellan.
Svenska regeringen är djupt övertygad
om att det i dagens läge är angelägnare
än någonsin att undvika våld och hot om
våld vid lösningen av internationella
frågor och att den viktigaste uppgiften
som folken står inför är att tillvarataga
alla möjligheter att säkra freden genom
en utjämning av motsättningarna
och genom förhandlingar och överenskommelser.

Inom ramen för denna allmänna politik
har Sverige under de senaste åren
aktivt deltagit i det europeiska ekonomiska
samarbetet. Vi har ansett det
väsentligt att söka utnyttja den rådande
högkonjunkturen för att få till
stånd en friare handel, i första hand
mellan de europeiska länderna. Utvecklingen
av vårt eget näringsliv gör oss
alltmer beroende av handelsförbindelserna
med utlandet, och det är i vårt
eget välförstådda intresse att söka minska
lwndelshindren genom tullsänkningar
och på andra sätt. När vi medverkar
i EFTA och i Parisorganisationen OEEC,
vilken efter bl. a. Förenta Staternas och
Canadas anslutning inom kort skall ersättas
av OECD, är våra motiv alltså av
ekonomisk natur, likaväl som när vi
deltager i GATT:» eller Genéve-organisationen
ECE:s arbete. Vårt medlem -

108 Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Sveriges utrikespolitik

skap i dessa organisationer ålägger oss
inga förpliktelser, som begränsar våra
möjligheter att fullfölja vår allmänna
utrikespolitiska linje. När det gäller den
vidare utvecklingen av det europeiska
ekonomiska samarbetet, vare sig fråga
är om en samverkan mellan de sju och
de sex eller om ansträngningar att åstadkomma
en ökad och friare handel mellan
öst- och Västeuropa, låter vi oss ledas
av samma motiv. Vi är exempelvis
livligt intresserade av att minska eller
undanröja den diskrimination, som nu
håller på att växa upp i handeln mellan
medlemmarna i EFTA och den gemensamma
marknaden, men vi kan inte
tänka oss att göra det till priset av en
begränsning av vår politiska handlingsfrihet.
De rent ekonomiska fördelarna
för alla av en samverkan ter sig för övrigt
självklara och övertygande. Det är
vår livliga förhoppning, att i hela världshandelns
intresse ytterligare steg snart
nog skall kunna tagas mot en europeisk
liberalisering. I detta sammanhang vill
jag gärna ge uttryck åt den tillfredsställelse
vi alla känner över att förhandlingarna
om Finlands association med
EFTA förts till ett lyckligt slut.

Genom vårt deltagande i FN:s aktioner
i Suez, Libanon och Kongo har vi
visat vår vilja att lämna positiva bidrag
till försöken att fredligt lösa uppkommande
konflikter och att hindra att de
utvecklas till hot mot världsfreden.

Vad avser den nu aktuella Kongofrågan
har syftet med FN-aktionen varit
att under en övergångsperiod hjälpa
kongoleserna själva att upprätthålla lag
och ordning i landet. Här skall icke närmare
redogöras för de händelser som
föranledde den nya Kongostatens regering
att hos FN begära militär hjälp. Motivet
för denna begäran var främst det
faktum, att belgiska regeringen, under
intrycket av laglösheten i landet, sant
belgiska trupper dit, vilket på kongolesiskt
håll uppfattades som en avsikt från
Belgiens sida att på nytt överta makten
över Kongo. Säkerhetsrådets motiv för

tillmötesgående av Kongoregeringens
begäran var risken för konfliktens utbredning,
i fall de belgiska trupperna
stannade kvar, och förhoppningen att
närvaron av FN-trupper skulle garantera
ordning i landet och därmed också
underlätta bortdragandet av den belgiska
militären. FN kunde åta sig denna
uppgift eftersom oroligheterna i landet
med rätta ansågs utgöra ett hot mot
freden och säkerheten i området. Den
belgiska regeringen intog länge en dröjande
hållning inför upprepade anmaningar
från säkerhetsrådets sida att återkalla
militär och politisk personal, men
den har uttryckligen accepterat det förnyade
krav i detta avseende, som framfördes
den 21 februari i år av säkerhetsrådet.
När rådet fattade sitt nämnda
beslut — ett beslut vilket liksom de tidigare
kunde komma till stånd utan att
någon medlem satte sig däremot — tog
man sikte på den dubbla uppgiften att
å ena sidan upprätthålla ordningen och
hindra öppet inbördeskrig, å andra sidan
att hjälpa till att skapa en regeringsmakt
med verklig auktoritet. Denna uppgift
är till sin karaktär densamma som
tidigare, och ehuru beslutet för första
gången talar om en rätt för FN-trupperna
att till förhindrande av inbördeskrig
använda våld i sista hand, torde någon
egentlig ändring av de metoder som får
användas för uppgiftens lösande heller
icke vara avsedd. Trupperna får således
icke utnyttjas för offensiva operationer
utan endast för att hålla och aktivt försvara
intagna ställningar. Tyngdpunkten
ligger fortfarande på försöken att genom
förhandlingar förmå de stridande
fraktionerna till vapenstillestånd och
fredliga uppgörelser. Samtidigt är vi
medvetna om att de risker, som alltid
funnits för medlemmarna av FN-truppen,
ökats genom splittringen och förvirringen
i Kongo. Det är därför med
tacksamhet och respekt vi tänker på de
många svenskar som frivilligt åtagit sig
att som tekniker eller soldater göra
tjänst i FN:s Kongoaktion.

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Nr 14 109

Kritik har stundom riktats, även i
vårt land, mot vissa sidor av FN-aktionen,
och man har frågat sig, om aktionen
verkligen varit nödvändig och nyttig.
Härtill är att säga, att enskilda åtgärder
givetvis förekommit, som kunnat bli föremål
för delade meningar. I den mån
däremot som hela aktionens uppläggning
och inriktning ifrågasättes, har
man anledning fråga kriktikerna, hur
läget enligt deras åsikt hade tett sig ur
synpunkten av det kongolesiska folkets
intressen och fredens bevarande, om FN
icke hade blivit i tillfälle att göra sin
insats.

De erfarenheter som vi vunnit genom
deltagande i FN-aktionerna i Suez, Libanon
och Kongo, har föranlett regeringens
beslut att för riksdagen framlägga
förslag om åtgärder för att underlätta
rekryteringen av personal för uppgifter
i FN :s tjänst. Förslaget går ut på att
en särskild utbildning, som givetvis är
frivillig, skall organiseras, i första hand
för sådana som avslutat första tjänstgöringen
för värnpliktiga. Tanken är att
de sålunda utbildade skall ges företräde
för anställning i svenska FN-kontingenter.
Avsikten är alltså närmast att få
till stånd ett register på intresserade och
särskilt utbildade värnpliktiga, icke en
beredskapsstyrka.

Bland de frågor, som särskilt intresserat
oss under generalförsamlingens
session förra hösten och nu åter i vår,
är givetvis nedrustningsfrågan den viktigaste.
Den är desto mer aktuell, som
stormakterna och även många andra
stater åter ser sig tvungna att avdela
allt större materiella resurser åt militära
ändamål för att icke släpa efter i
den våldsamma kapprustningen. 1 den
spända atmosfär som rådde i slutet av
1960 var det omöjligt att uppnå några
som helst resultat i nedrustningsfrågan.
I syfte att hålla frågan levande och att
undersöka om trots allt icke vissa tekniska
undersökningar av enskilda nedrustningsproblem
skulle kunna komma
i gång tog Sverige tillsammans med hl. a.

Sveriges utrikespolitik

Norge och Kanada ett initiativ som gick
ut på att församlingen i avvaktan på nya
stormaktskontakter skulle tillsätta en
kommitté sammansatt av små och medelstora
stater. Förslaget har aldrig
kommit under omröstning. För närvarande
har läget så till vida ändrats som
stormakterna i princip enats om att på
eftersommaren åter ta upp sakdiskussioner
om nedrustningen. Det förefaller
sannolikt att dessa kommer att förläggas
till den s. k. tiomaktskommittén,
eventuellt utökad med några medlemmar.
En kraftig stöt framåt för hela
nedrustningsfrågan skulle det vara om
den nu återupptagna Genéve-konferensen
om upphörande av kärnvapenproven
skulle leda till ett länge väntat positivt
resultat.

Det kan vara anledning att i detta
sammanhang understryka betydelsen av
att Kina ju förr dess hellre beredes tillfälle
deltaga i arbetet med nedrustningsfrågan.
Det förefaller icke sannolikt att
någon uppgörelse i denna fråga skulle få
väsentlig praktisk betydelse eller ens
kunna åstadkommas på papperet utan
kinesisk medverkan. Därtill kommer att
Kinas deltagande i dylika förhandlingar
skulle kunna bana vägen för ett närmande
mellan Kina och Förenta Staterna
och för Kinas återtagande av sin
plats i Förenta Nationerna. Det har
sedan länge varit svenska regeringens
uppfattning att Kina snarast möjligt bör
få komma i åtnjutande av de rättigheter
och vara underkastat de skyldigheter,
som medlemskapet i FN innebär.

Svenska regeringen ser det som en väsentlig
uppgift att inom FN och på annat
sätt söka verka för en omfattande
och effektiv hjälp till utvecklingsländerna.
Jag skall här icke närmare gå in på
dessa frågor, vilka senare i vår kommer
att bli föremål för riksdagens övervägande.
Jag endast framhåller, att folkökningen
i de flesta av dessa länder gör att
även betydande ökningar i jordbruksoch
industriproduktionen inte leder till
någon motsvarande standardhöjning.

Ilo Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Sveriges utrikespolitik

Klyftan mellan rika och fattiga länder
blir i själva verket djupare. Det förefaller
oss därför rationellt att låta åtgärder
för barnbegränsning inta en framträdande
plats bland hjälpinsatserna. Sverige
kommer också att vid höstens generalförsamling
ägna denna fråga särskild
uppmärksamhet. Vidare vill jag påpeka,
att utöver ansträngningarna att med teknisk
hjälp bidraga till en förbättring av
levnadsvillkoren i utvecklingsländerna
vi har anledning att beakta möjligheterna
att genom en framsynt investerings-,
handels- och finanspolitik på det internationella
planet medverka till en höjning
av dessa länders ekonomiska och
sociala standard.

Till sist må sägas några ord om östblockets
attacker mot generalsekreterare
Hammarskjöld och kravet på hans avgång.

För vår del kan vi inte finna annat än
att Hammarskjöld på ett skickligt och
opartiskt sätt har fullgjort de instruktioner
han fått av FN:s beslutande organ
och att kritiken är osaklig och orättfärdig
och främst måste ses som ett led i en
politisk aktion syftande bl. a. till generalsekreterarämbetets
reformering.
Stundom har framskymtat, att vår uppfattning
om Hammarskjölds insatser
skulle bero på att han är svensk, och det
har även sagts att kritiken mot Hammarskjöld
sårade våra känslor, enär den
skadade Sveriges internationella prestige
som neutral stat. Det ena är lika
oriktigt som det andra. Vi betraktar och
bedömer Hammarskjöld som en internationell
tjänsteman med obegränsad
lojalitet gentemot FN, och vårt avvisande
av den måttlösa kritiken mot honom
bär ingenting att göra med vår omsorg
om Sveriges internationella anseende
och ställning.

Vidare anförde:

Herr OHLIN (fp);

Herr talman: Som utrikesminister Undén
nyss framhållit är de allvarliga mot -

sättningarna mellan stormakterna oroande
och beklagliga. De skapar en känsla
av otrygghet i världen. Kanske kan
det vara tillåtet att ställa frågan, vad
dessa motsättningar ytterst bottnar i.

Förr i tiden under detta sekels första
årtionden kunde man säga, att det
främst var en nationalism med vissa
inslag av imperialism, som låg bakom
en stor del av stridigheterna mellan
stormakterna. Detta kan inte längre anses
vara fallet, i varje fall inte i tillnärmelsevis
samma utsträckning. Nu är det
väl snarast den omständigheten, att den
marxistiska åskådningen har utvecklats
till en världsfrälsarlära, som inom Sovjetblocket
har accepterats med något
av en religiös iver och att det där, vilket
inte är obegripligt, har krupit in vissa
utslag av imperialism, ehuru av annat
slag än den tidigare. Vi har alla läst
yttranden av herr Chrustjov. Några av
oss, som har haft tillfälle att se honom
i televisionen, har säkert fått ett starkt
intryck av hur övertygad han är att
kommunismen kommer att segra i världen.
Det är mot den bakgrunden som
Sovjetrysslands politiska handlande får
ses. Man kan säga att det i och för sig
är hoppfullt, om produktionssiffror,
propaganda och tekniskt utomordentliga
prestationer anses vara tillräckliga
för denna seger, så att väpnade konflikter
skall visa sig onödiga. Men det
är väl ändå oroande med denna marxistiska
världsfrälsarlära — ty det är denna
det rör sig om — som utgår ifrån att
det gäller att befrämja den naturliga
utvecklingen i världen, att påskynda
och underlätta en utveckling till ett allenarådande
kommunistiskt system.

Såvitt jag kan se utgör nationalismen
och marxismen tillsammans det tjugonde
århundradets två stora olyckor. Särskilt
när nationalism och marxism blir
hopgifta, medför detta oroande konsekvenser
för den internationella politiska
utvecklingen.

Utrikesminister Undén talade om att
kolonialismen försvunnit eller håller på

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Nr 14 111

att försvinna i världen. Det är naturligtvis
en riktig och viktig observation.
De västliga stater, som av historiska
skäl har varit kolonialmakter, är i full
färd med att avveckla dessa positioner,
och det sker med större hastighet än
väl någon för ett årtionde sedan hade
trott skulle vara möjligt. Å andra sidan
har vi att konstatera att de östliga makterna
efter kriget byggt upp nya positioner
av delvis likartat, delvis annat slag,
vilka inte är förenliga med frihet och
självständighet för ett stort antal smärre
nationer.

När utrikesminister Undén konstaterar,
att Sveriges folk hyser förståelse
och känner sympati för den kamp, som
på flera områden ännu måste föras för
nationell befrielse och för mänskliga
rättigheter, är det väl uppenbart att han
talar för praktiskt taget hela nationen.
Det är med sådana känslor och förhoppningar
vi betraktar utvecklingen i Afrika,
där problemet har varit och nu är
särskilt aktuellt. Även i detta kan jag
för min del instämma, men jag kan inte
underlåta att göra ett tillägg. Vår sympati
gäller väl även de undertryckta
nationerna i Europa. Det är väl inte
nödvändigt att folk skall ha en annan
hudfärg än vår för att vi skall känna
svmpatier för dem som inte har sin
frihet och gärna skulle vilja vinna eller
återvinna den.

Jag tror att det vore värdefullt, om
det litet oftare sades ifrån regeringshåll,
att vår inställning till andra nationers
kamp för inre och yttre frihet är densamma,
vare sig dessa länder ligger i
den ena eller andra världsdelen och
vare sig deras invånare har den ena eller
andra hudfärgen. .lag säger detta
därför att det — det var väl för ett år
sedan — väckte mycket uppseende, när
man till den socialdemokratiska förstamajdemonstrationen
valt att inbjuda en
talare, Artur Lundkvist, som ju just representerar
en oförmåga eller ovilja att
erkänna vad jag här nyss sade, som just
representerar ensidigheten att välja ut

Sveriges utrikespolitik

vissa frihetsproblem och som förnekar
eller talar tyst om att det finns andra.

För den liberala åskådningen har det
alltid varit självklart att ta upp striden
både med nationalismen och marxismen
— med eller utan imperialistiska
inslag. Liberalismen har alltid fasthållit
vid, och gör det alltjämt, att internationella
konflikter bör avgöras med fredliga
medel, gärna genom internationella
organisationer och skiljedom. Vi är utomordentligt
glada åt att denna liberala
inställning numera är allmänt accepterad
i den svenska demokratien.
Jag gör ingalunda gällande, att den skulle
vara mindre uppriktig eller mindre
ärlig på något annat håll än hos oss.
Tvärtom vill jag gärna intyga, att de demokratiska
partierna naturligtvis här är
helt överens.

Utrikesminister Undén sade några ord
om nedrustningsfrågans läge. Tyvärr
måste vi konstatera, att de långt utdragna
förhandlingarna inte tycks ha fört
oss närmare målet, inte ens närmare en
överenskommelse om inställande av
atomexplosionsprov på längre sikt. Svårigheten
är främst, såvitt man kan se,
meningsmotsättningarna när det gäller
den effektiva kontrollen av att överenskommelsen
respekteras. Jag läste Walter
Lippmanns intervju med Chrustjov,
varav framgick att Chrustjov för sin del
tvivlade på att det finns några neutrala,
objektiva människor i världen och tydligen
motsatte sig även kontroll av blandade
kommissioner, som består av mer
eller mindre ensidiga, främmande människor
men människor, som är ensidiga
åt olika håll. Det framgick också, att
han inte räknade med möjligheten att
tillåta annat än en proformakontroll,
en kontroll för syns skull av tre—fyra
kontrollkommissioner eller dylikt. Om
Lippmann har riktigt återgivit ilen ryske
politiske ledarens tankar, skulle denne
ha varit absolut emot att tillåta exempelvis
ett 20-tal kontroller, ty det skulle
möjliggöra insyn över hela Sovjet.

Om den bild Lippmann har tecknat

112 Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Sveriges utrikespolitik

är riktig, måste det ge anledning till
rätt pessimistiska reflexioner om möjligheten
att få till stånd internationella
överenskommelser på detta område.
Andra makter kan ju näppeligen träffa
överenskommelser, som bara grundas
på att de litar på att alla skall vara snälla
och hålla överenskommelserna, eftersom
den utveckling, som kan befaras
om detta inte blir fallet, skulle kunna
betyda förlorad frihet.

Det vore naturligtvis av stort värde
för den svenska opinionen att få en
kommentar av en så utomordentligt erfaren,
kunnig och välbalanserad diplomat
och utrikespolitiker som herr Undén
kring spörsmålet vad det beror på
att Sovjet inte kan acceptera en någorlunda
effektiv kontroll — om man nämligen
har för avsikt att hålla överenskommelserna,
vilket jag tills vidare utgår
från — så att överenskommelser kan
uppnås om förbud mot och kontroll av
atomexperiment och om en successiv
nedrustning. Vi vet att det från ryskt
håll föreligger förslag med det innehållet,
att om västmakterna accepterar
total nedrustning etc. skall ryssarna gå
med på kontroll, men detta har väl allmänt
uppfattats som ett mera propagandabetonat
uttalande och ingenting
som skulle kunna leda till direkta förhandlingar.
Så snart man kommer ned
på det praktiskt möjliga planet att gå
steg för steg, möter man denna mur av
rysk ovilja mot effektiv kontroll. De
förändringar i de ryska positionerna,
som skett de senaste två åren, behöver
jag inte gå närmare in på, då de inte
ändrar totalintrycket.

Herr talman! Utrikesministern löper
ingen risk att bli motsagd, förmodar jag,
när han talar om vår önskan att hjälpa
utvecklingsländerna. Jag har en viss
sympati för herr Myrdal när han säger,
att det vore riktigare att kalla dem för
de underutvecklade länderna, ty man
tänker ju på dem som de ekonomiskt
underutvecklade länderna. Enligt min
mening är det kanske bäst att inte tala

för mycket om klyftan mellan deras
standard och vår, ty det är inte denna
klyfta som är problemet. Det väsentliga
är inte att vi skall sluta med vårt framåtskridande
för att få bort klyftan utan
att få i gång framåtskridandet i utvecklingsländerna,
att få dem över den tröskel,
där en automatisk dynamik börjar
med en år efter år stigande produktion.
Det förefaller uppenbart att om det skulle
lyckas att i dessa länder få i gång
ett framåtskridande som är lika snabbt
som i väster, så att klyftan i alla fall
blir bestående, ja, då är problemet löst
så bra som det är möjligt att hoppas
på för de närmaste årtiondena. Att tala
om en minskning av klyftan under denna
tid är, såvitt jag kan förstå, verklighetsfrämmande.
Det kan bara inge
pessimism att tala härom, när man sedan
måste konstatera att det inte lyckas.
Uppgiften är som sagt i stället att
få i gång denna dynamik, så att mindre
utvecklade stater kommer över en tröskel,
där den egna dynamiken börjar.

Vår hjälp kommer naturligtvis att innebära
både tillförsel av kapital samt
utbildning och av undervisning som
gäller själva produktionen samt inte
minst av utbildning för administrativa
uPP8iHer. Om allt detta är vi överens,
ehuru jag för min del inte är helt säker
på att det är klokt att säga som utrikesministern
nyss gjorde, att hjälpen så
långt möjligt skall kanaliseras genom
Förenta Nationerna. Det förefaller mig
vara att binda vår handlingsfrihet alltför
mycket. Att hjälpen i hög grad skall
kanaliseras genom Förenta Nationerna
är jag med på, men det kan dock tänkas
en utveckling under de närmaste åren,
som innebär att även en betydande expansion
av den bilaterala hjälpen och
av hjälp organiserad gemensamt av de
nordiska staterna eller av OECD kan
komma att spela en växande roll. Däremot
instämmer jag helt med vad utrikesministern
sade om att en aspekt
på problemet, som inte får försummas,
är hur man skall åstadkomma en åter -

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Nr 14

113

hållande verkan på den oerhört snabba
folkökningen — alltså frågan om fruktsamhetsbegränsningen.
Jag minns att
jag någon gång i min ungdom läste ett
uttalande av en framstående biolog. Han
sade: »Att kontrollera döden med vetenskapens
hjälp men lämna födelsen åt
naturen är biologiskt absurt.» Jag tror
att detta är sant än i dag. Skulle den
oerhört snabba folkökningen i dessa utvecklingsländer
fortsätta, kommer den
inte blott att försvåra eller omöjliggöra
standardhöjningen, den kan också på
lång sikt komma att medföra nya faror
för krig — om nämligen större delen
av mänskligheten fortsätter att leva årtionde
efter årtionde vid existensminimum,
medan människorna inom den industrialiserade
delen av världen kommer
upp till allt högre levnadsstandard.
Vi kommer då kanske att få se två block
av annan art än dagens, nämligen å ena
sidan de välsituerades block, som inkluderar
Sovjetblocket och demokratiernas
block, och å andra sidan de fattigas
block, som innefattar de länder,
som nu betecknas som utvecklingsländer.

Att detta vore en utomordentligt
ogynnsam utveckling som ingen eller i
varje fall mycket få önskar är väl uppenbart.
Jag kanske, herr talman, ännu
en gång får citera något som jag läste
för länge sedan. Någon — jag minns
inte vem det var — har sagt att fredsduvans
farligaste fiende är inte erövringens
örn utan storken. Jag tror faktiskt
att denna våldsamma folkökning
kan, om den fortsätter, komma att medföra
spänningar i världen, som också
kan bli orsak till politiska motsättningar
och konflikter.

När jag talar om utvecklingsländerna,
vill jag, herr talman, understryka, att vi
ju har försökt hålla denna fråga helt
utanför de partipolitiska motsättningarna.
Detta kan emellertid inte innebära
att oppositionspartierna bara skall säga
ja och amen till vad regeringen föreslår.
Därför måste jag uttala mitt be -

Sveriges utrikespolitik

klagande och en viss överraskning över
att regeringen i fjol tillbakavisade ett
mycket blygsamt förslag från vårt håll
om ökad hjälp till utvecklingsländerna.
Vi får se hur det går i år. Jag hoppas
att det inte skall upprepas i år utan att
de förslag som framlagts i år särskilt
från folkpartiet och centerpartiet skall
röna en välvilligare behandling i riksdagen.
Samtidigt tillåter jag mig uttala
önskemålet att allt material berörande
förslag från centralkommittén eller från
annat håll till hjälpåtgärder blir tillgängligt
och inte på något sätt blir undandraget
den offentliga debatten. Vad
beträffar dessa åtgärder nämner jag här
endast i förbigående att en av de många
synpunkter som nämnts i vår motion
förtjänar att tas upp mycket snart, nämligen
att man bör anordna försäkring
av långvariga investeringar i utvecklingsländerna
mot politiska risker. Den
saken skulle kunna ordnas av svenska
staten, möjligen tillsammans med ett
mindre antal stater, alltså inte nödvändigt
hela FN.

Enligt min mening borde Sverige i
FN arbeta för en utredning om en internationell
aktion för att minska råvaruprisernas
fluktuationer. Jag vet att
det är en svår sak, men det utreds ju
så många andra saker av mindre betydelse,
som inte är mer realistiska, så
att det finns all anledning att ta upp
detta. Det skulle betyda mycket för utvecklingsländerna,
om de undgick de
häftiga påfrestningar på betalningsbalansen,
som råvaruprisernas fluktuationer
nu medför. Man kan inte begära att
dessa länder skall ha den tekniska kunnighet
och politiska stabilitet, som behövs
för att klara de svåra problem
som uppstår när betalningsbalansen
plötsligt utsättes för våldsam rubbning
genom att exportpriserna kanske sjunker
med en fjärdedel.

Till utvecklingen i Kongo knyter utrikesministern
en del reflexioner. Jag
fäste mig särskilt vid att han talar om
att FN bl. a. skall hjälpa att skapa en

8 — Andra kammarens protokoll 1961. Nr lk

114

Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Sverige utrikespolitik

regeringsmakt med auktoritet där. Såvitt
jag förstår är det alldeles riktigt
och i högsta grad önskvärt att FN kan
hjälpa till med det, men uppenbarligen
är det något nytt. Det är ju inte fråga
om att FN kallas in av en stark regering
och gör vissa tekniska insatser
o. s. v. utan meningen är att FN skall
hjälpa till att skapa sådana förhållanden
att en regeringsmakt med auktoritet
kan växa fram. Självklart är det inte
tal om att FN skall politiskt ingripa och
söka öva inflytande på av vad slag regimen
skall vara. Men det är i alla fall
så, att FN :s uppgift är att verka under
förhållanden som är annorlunda än dem
man i regel tänkte, när sådana här aktioner
tidigare diskuterats. Att detta
måste innebära enorma svårigheter inte
minst för FN:s generalsekreterare är ju
uppenbart. För min del är jag visserligen
inte i stånd att bedöma huruvida
Hammarskjöld alltid har handlat på
bästa tänkbara sätt, men jag vill gärna
uttala, att mitt intryck är, att han med
utomordentlig skicklighet skött det svåra
uppdrag han har. Jag vill gärna tilllägga
att vi naturligtvis instämmer i utrikesministerns
uttalande om att man
med respekt och uppskattning ser de
insatser som görs av svenska experter
och trupper i Kongo — jag vill gärna
tillägga med tacksamhet.

Tyvärr kostar FN:s aktion en massa
pengar. Jag tycker det är oroande att
denna finansieringsfråga ännu inte är
ordnad. Har utrikesministern tillfälle
att något kommentera frågan hur man
inom FN tänker sig, att denna aktion
på litet längre sikt skall kunna finansieras?
Det vore utomordentligt beklagligt,
om ekonomiska bekymmer skulle
bli en huvudfaktor när det gäller utvecklingen
av FN:s aktion i Kongo.

Även på en annan punkt skulle jag
vilja resa en fråga, fastän jag inte här
begär att få ett svar av utrikesministern
eftersom frågan har litet speciell karaktär.
Jag bär ofta undrat varför man på

en del håll har betraktat det som självklart
att enskilda belgiska medborgare
skulle utan undantag drivas ut ur
Kongo. Alla är väl överens om att belgiska
trupper eller ämbetsmän i belgiska
statens tjänst bör i överensstämmelse
med FN:s resolution lämna Kongo.
Men det förefaller som om — enligt
mångas mening — enskilda medborgare
från Belgien, vilka vistas t. ex. i Katanga,
inte skulle ha rätt att vara där
och som om det förhållandet att de tills
vidare stannade kvar i landet skulle innebära
något slags brott från deras eller
den belgiska statens sida. Jag erkänner
att jag inte riktigt förstår denna
tankegång. Ingen säger att exempelvis
svenska medborgare som vistas i Katanga
skall resa hem. Kan det rätteligen
finnas någon grund för den ståndpunkten
att alla belgare i Kongo skulle vara
tvungna att resa hem och står det i
överensstämmelse med något internationellt
eller nationellt kongolesiskt intresse?
För detta kan man väl sätta ett
stort frågetecken.

Nu har ju inte alls utrikesministern
hävdat en sådan inställning som jag
här talat om, utan mina reflexioner gäller
uttalanden som gjorts från andra
håll.

Det är alldeles uppenbart att vi inom
de små nationerna har allt intresse av
att Förenta Nationerna bevarar och ökar
sin handlingskraft. Jag vill instämma i
vad utrikesministern säger om att FN
kan erbjuda »ovärderliga möjligheter
att verka för en utjämning av motsättningarna
i världen och en fredlig lösning
av uppkommande konflikter». Utrikesministern
tillägger: »om staterna
vill begagna sig därav». Ja, det är den
självklara förutsättningen. Mot denna
bakgrund måste man emellertid med
stort beklagande konstatera att det nu
göres ett försök att minska FN:s handlingskraft
genom att ersätta generalsekreteraren
med ett triumvirat, vars
enighet skulle vara en förutsättning för

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Nr 14 115

handling — en enighet som alla inser
knappast torde kunna uppnås just när
den som bäst behövs.

Jag är för min del glad över att regeringen
genom utrikesministerns deklaration
här har så bestämt tagit ställning
för en politik som går ut på att
öka FN:s prestige och handlingsförmåga
och som alltså innebär att man
motsätter sig den sovjetryska idén om
ett triumvirat. Helt naturligt understryker
utrikesministern att stödet åt generalsekreteraren
ingenting har att göra
med Hammarskjölds nationalitet.

Herr talman! Låt mig till sist komma
in på de handelspolitiska problem som
gäller förhållandet mellan de båda stormarknaderna
i Europa. Tyvärr har inte
några egentliga framsteg gjorts i arbetet
för en samordning av dessa båda
marknader. Däremot har ju genom Finlands
association, som jag hoppas snart
skall vara en verklighet, EFTA:s position
blivit stärkt och för min del är
jag synnerligen glad över att finnarna
kommit med i EFTA.

På sina håll har man kritiserat handelsminister
Lange för att han på ett
tidigt stadium gjort ett uttalande till
förmån för en finsk association till
EFTA, innan de betingelser på vilka en
sådan association kunde accepteras
hade preciserats — alltså på ett stadium
då förhandlingarna endast hade påbörjats.
Jag har motsatt uppfattning. Såvitt
jag förstår handlade statsrådet Lange
mycket klokt genom att på ett tidigt
stadium — givetvis i samförstånd med
regeringen — klarlägga den svenska
inställningen till Finlands association
och göra detta så bestämt att det inte
kunde uppkomma några missförstånd.
Om detta skulle på någon liten punkt
ha försvagat förhandlingspositionen i
fråga om någon undantagsbestämmelse
för Finland, kan jag inte bedöma, och
jag ställer mig över huvud taget skeptisk
till möjligheten därav. I varje fall
anser jag detta vara en mindre väsent -

Sveriges Utrikespolitik

lig faktor än den omständigheten att
man från svensk sida gjorde vad som
kunde göras för att hjälpa till att åstadkomma
en utveckling som enligt min
mening både ekonomiskt och politiskt
framstår såsom högeligen önskvärd.

När det gäller förhandlingarna mellan
å ena sidan den ledande staten inom
sexland, nämligen Frankrike, och å
andra sidan Tyskland, senare England,
tycks föga ha uppnåtts. I den mån
detta sammanhänger med att man i
Frankrike är ovillig att fatta några väsentliga
beslut så länge den algeriska
konflikten pågår — det är möjligt att
det förhåller sig så — är naturligtvis
situationen på sitt sätt mindre allvarlig.
Man kan bara hoppas att den algeriska
konflikten blir löst och att det
därefter uppkommer gynnsammare psykologiska
och politiska förutsättningar
i Frankrike.

En hel del tyder emellertid på att man
i både politiska och ekonomiska kretsar
i Frankrike — liksom också i Italien —
till stor del helt enkelt är ovillig och
inställd mot en samordning av de båda
stormarknaderna. Det är oroväckande
att man från fransk sida och inom Hallstein-kommissionen
hela tiden finner
nya argument eller återgår till gamla
för att motivera att inga reella förhandlingar
bör komma till stånd mellan de
sex och de sju. Preminärminister
Macmillans konversationer har såvitt
bekant inte lett till någon uppmjukning
av denna franska hållning, men resultaten
är inte offentligt kända i detalj.

Från amerikansk sida har man efter
vad det sagts i pressen givit Macmillan
det rådet att Storbritannien skulle gå in
i sexland. Från annat håll — som verkar
mera pålitligt — har emellertid den
upplysningen givits, att Macmillan av
president Kennedy inte fick denna uppmaning
utan ett råd att göra upp med
sexland. Det skulle alltså vara den ständigt
vaksamma och aktiva sexmaktskonunissionens
propagandaavdelning

116 Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Sveriges utrikespolitik

som har vridit på det hela. Mot bakgrunden
av tidigare händelser förefaller
den sista tolkningen ingalunda osannolik,
tvärtom. Det vore dock utomordentligt
värdefullt om regeringen, sedan
nu statsminister Erlander samtalat med
president Kennedy, skulle ha möjlighet
att här skingra dimmorna och tala om
hurudan den amerikanska ståndpunkten
i själva verket är.

Enligt min mening är det i det läge
som har rått det senaste halvåret mycket
angeläget att man på EFTA-håll tar
initiativ som möjliggör en utveckling av
annan art än att EFTA bara skall antechambrera
hos de sex och anhålla om
förhandlingar om samordning, medan
de sex slår ifrån sig. Särskilt måste Sverige
tillhöra de stater inom EFTA som
har ett intresse av att någonting kan
ske. Jag har tidigare tillåtit mig framhålla
att det i Förenta staternas handelspolitik,
såvitt jag förstått, i detta sammanhang
finns en fast punkt, nämligen
att man vill ha så litet av diskrimination
som möjligt mot amerikanska varor
som exporteras till Europa. Det är då
uppenbart att man i Förenta staterna
gärna skulle se att både EFTA och sexland
utvecklades till lågtullområden, så
att de amerikanska exportvarorna där
mötte relativt låga tullar.

Vi i Sverige har också intresse av att
det blir två lågtullområden, om de inte
går att samordna. Vore det inte naturligt
för Sverige att försöka att inom EFTA
få till stånd en poltik som innebar att
denna sammanslutning erbjöd Förenta
staterna en utveckling som gör EFTA
till ett lågtullområde? En förutsättning
är att Förenta staterna hjälper till att
verka för att även sexland blir ett lågtullområde,
gärna så att också Förenta
staterna vid GATT-förhandlingarna gör
vissa medgivanden. Borde vi inte från
Sveriges och andra småstaters sida försöka
få engelsmännen med på en politik
av just denna art?

Någon frågar kanske: »Ja, men finns
det någon som helst utskit att engels -

männen, som har rätt höga tullar, skulle
acceptera att för framtiden bli del av
ett lågtullområde?» Man kan anföra
mångahanda ting som talar för att engelsmännen
inte skulle vara helt ovilliga.
Jag vill endast påpeka en faktor, som i
den svenska offentliga debatten knappast
tillräckligt observerats. Eftersom
Storbritannien skall sänka sina tullar
steg för steg inom EFTA — alltså på
skandinaviska och schweiziska m. fl.
varor — uppstår snart ett läge där tullarna
på skandinaviska varor blir lägre
än imperiepreferenstullarna på vissa
varor från Kanada, Australien, Nya Zeeland
etc. Alla inser hur det verkar inom
brittiska imperiet, om Storbritannien
släpper in dessa varor från Skandinavien
till lägre tullar än varor från dominions.
Många anser att det skulle bli
nästan ofrånkomligt för Storbritannien
att då sänka imperiepreferenstullarna så
att dessa under de närmaste åren — den
som vinner tid vinner allt — blir lika
låga som tullarna mot EFTA-staterna.
Enligt överenskommelsen inom GATT
har Storbritannien emellertid icke möjlighet
att öka preferensen åt imperiet.

Skall Storbritannien kunna sänka tullarna
på dessa kanadensiska och australiska
varor, måste också tullarna på motsvarande
amerikanska och andra utomstående
länders varor sänkas, för att
inte preferensen åt samväldesländerna
skall ökas. Storbritannien måste alltså
redan av dessa skäl längre fram under
1960-talet sänka sina tullar även gentemot
utomstående stater, bl. a. Förenta
staterna. Under sådana omständigheter
kanske det framstår för Storbritannien
såsom förmånligare att nu förhandla om
denna sak med bl. a. Förenta staterna
för att få till stånd en gynnsam överenskommelse
än att om några år bli nödsakat
att göra en del tullsänkningar i
ett läge, där ganska obetydliga förmåner
står att vinna i utbyte.

I vilket fall som helst förefaller det
mig vara angeläget, att Sverige — med
alla de allierade vi kan mobilisera —

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Nr 14 117

söker få till stånd en EFTA-politik av
denna art. Det jag här har talat om är
något helt annat än handelsminister
Langes allmänna tal om att vi är anhängare
av låga tullar. Har redan två
stormarknader utvecklats till lågtullområden,
kan man för det första utan större
olägenheter vänta ett eller annat år
innan man går vidare och för det andra
finns då utsikter att det längre fram skall
kunna ske en samordning mellan dessa
båda stormarknader på gynnsammare
villkor.

Härtill kommer ur svensk synpunkt
att en aktivitet från vårt lands sida skulle
kunna minska riskerna för att Storbritannien
och Frankrike, även om förhandlingarna
sker i god kontakt med
alla EFTA-länderna, lägger upp förhandlingarna
på ett sätt som inte står i
full överensstämmelse med svenska intressen.
När man behandlar svåra och
omfattande problem, måste man ta en
sak först och en annan sedan. Det är
alltid en viss risk för att det som tas
»sedan» kommer att vara det som har
mest intresse för Sverige och det som
tas »först» är sådant som har särskilt intresse
för andra. Även om vi har fullt
förtroende för att Storbritannien vid
förhandlingarna håller kontakt med de
övriga EFTA-länderna, är det ända alltid
värdefullt för oss att vara med i förhandlingsarbetet
som aktiv part.

Jag vill inte dölja, herr talman, att
enligt min mening under det senaste
halvåret dyrbar tid har förspillts av
EFTA. Inte minst sedan man såg att
Mr Dillon skulle bli finansminister och
Bali biträdande utrikesminister för ekonomiska
angelägenheter, inger EFTAsidans
dröjsmål betänkligheter, då man
vet att dessa båda män ser problemen
på ett sätt som har större sympatier i
sexland än hos oss.

Det har under denna period framstått
som angeläget att det innan prcsi
dent Kcnnedy bildar sig en alltför bestämd
uppfattning om den amerikanska
handlingslinjen göres någonting från

Sveriges utrikespolitik

EFTA, och detta »någonting» måste enligt
min mening innefatta ett anbud om
tillmötesgående -— på lämpliga betingelser
— av det som är det stora amerikanska
handelspolitiska intresset, nämligen
att det blir relativt litet av diskriminering
av exporten till Europa.

Nu såg jag i tidningen att handelsminister
Lange var mycket optimistisk, i
varje fall långt mera optimistisk än för
en å två månader sedan. Det vore av
värde att höra varpå han grundar denna
optimism.

När herr Lange talar om att det inom
sexland nu finns mycken förståelse för
behovet av samordning etc., meddelar
han inte något nytt. Det har hela tiden
funnits förståelse för dessa önskemål i
Tyskland och Beneluxstaterna. Den avgörande
frågan är hur stark förståelse
som finns på de håll som hittills varit
politiskt bestämmande inom sexland.

En alldeles särskild aspekt på frågan
är EFTA:s förhandlingsposition i förhållande
till de sex. I fjol var man inom
EFTA överens om att inta en »strong»
position: »Att utveckla EFTA är en bra
sak i och för sig. Vi är angelägna om
samordning med de sex, men det är
ingen ko på isen. Vi är ständigt villiga
att förhandla men vi kan mycket väl se
tiden an.» Nu tycks på sina håll attityden
inom EFTA undergå en psykologisk
förändring. En allmän deklaration
om villighet att förhandla och beredvillighet
att acceptera även en tullunion
är naturligtvis mycket värdefull. Men
när man inom EFTA börjar tala om att
acceptera den och den övernationella
institutionen, den eller den formen av
samordning av ekonomisk och social
politik, tillskapandet av en jättelik internationell
byråkrati, ter sig saken annorlunda.
Att man inom EF I\A ensidigt
deklarerar sin vilja till allt detta, medan
sexland ännu inte ens vill börja att på
allvar förhandla, kan knappast vara
klokt.

Enligt min mening finns all anledning
att fasthålla den attityd som EFTA här -

118 Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Sveriges utrikespolitik

vidlag hade i höstas, om man inte vill
uppnå den effekten, att sexland bara
mer och mer skärper sina krav.

Detta spörsmål sammanhänger med
publiceringsfrågorna. Intrycket av en
fast hållning inom EFTA beror i viss
män pa vad som publiceras från EFTA
och hur det publiceras. Vi har sett
många exempel på hur sexlandkommissionens
propagandaavdelning tar hand
om ett yttrande från EFTA-håll och
vrider det till att »nu är Storbritannien
berett att gå in på motpartens villkor,
nu är man på glid». Ständigt kommer
det sådana meddelanden om att EFTA
är på glid. Så vitt jag kan bedöma har
det i regel varit fråga om oriktiga uppgifter.

Man måste dock fråga sig: Varför kan
inte EFTA ha litet mer informationsverksamhet
för offentligheten, så att
man lägger saker och ting till rätta
snabbt och effektivt? Jag tror inte man
skall tala om motpropaganda — det behövs
inte — utan en mer effektiv upplysningsverksamhet.
I Förenta staterna
har det länge klagats över att EFTA inte
upplyser om sina förhållanden och
problemställningar. Jag bär hört sägas
att EFTA har anställt en norsk journalist
som sitter i New York eller Washington
och fungerar som upplysningsavdelning.
Även om denne man skulle
vara ett publicistiskt geni kan han näppeligen
fullgöra sitt uppdrag när man
tänker på den moteld han har att räkna
med från sexmaktskommissionens stora
stab av experter på public relations.

Enligt min mening är detta inte, herr
talman, någon liten fråga. Den spelar
en stor roll för det allmänna intrycket
av EFTArs hållning. Vad är det som
skulle hindra den svenska regeringen
att inom EFTA begära, att man nu tar
ett krafttag på det publicistiska området
för att upplysa om vad som sker och
hur vi ser på problemen? Vad skulle
hindra den svenska regeringen att helt
enkelt begära en ny giv från EFTArs
sida ? Jag kan inte se att det finns något

hinder. Jag tillåter mig därför att uppmana
regeringen att gå in för en sådan
ny giv.

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! Regeringens avsikt att
framlägga ett förslag om att organisera
en särskild utbildning för värnpliktiga,
som efter avslutad första tjänstgöring
vill åta sig uppgifter i FN:s tjänst, är
en klok och värdefull beredskapsåtgärd.
Det måste ligga i varje litet lands intresse
att göra vad i dess förmåga står
för att stödja FN och dess generalsekreterare
i det internationella fredsarbetet.

Den fråga herr Ohlin tog upp om finansieringen
av FN :s Kongoaktion
skulle jag gärna vilja utvidga till en
fråga om FN :s aktuella finansieringsbekvmmer
över huvud. Gång på gång
inträffar den situationen, att FN beslutar
om vissa åtgärder av internationell
stödkaraktär. En del medlemmar — särskilt
i östblocket — vägrar emellertid
att vara med om att betala kostnaderna.
Detta kan i längden komma att skapa
nästan outhärdliga svårigheter för hela
organisationen. Organisationens framtid
bär kanske över huvud taget aldrig
någon gång tett sig så osäker som den
gör i dag.

De risker FN just nu löper sammanhänger
emellertid främst med de ryska
försöken att undergräva generalsekreterarens
ställning. Vari bottnar de orimliga
och intensiva angrepp mot Dag
Hammarskjöld, åt vilka sovjetiska ledare
av olika dignitet ägnat så mycken
energi? Besvikelsen över att Kongo inte
öppnats för kommunistisk infiltration
utan att saneringsarbetet, trots alla
bakslag, alla tumult, allt småsint intrigerande,
ändå börjar ta form, finns naturligtvis
med i motivkomplexet. Men
otvivelaktigt finns där något mera och
något annat.

New York Times kallar attackerna på
Hammarskjöld »invasion i neutralt territorium»
och jämför dem med vad

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Nr 14

119

ryska agenter har för sig i Laos. Både
formuleringen och parallellen är träffande.

FN bygger på grundsatsen, att medborgarna
själva i varje land -— utan inblandning
utifrån — skall få välja sin
livsform, sin styrelseform och sin regering
och att organisationen på ett
opartiskt sätt skall tjäna medlemmarnas
intressen enligt stadgans regler. Fn
av huvudförutsättningarna härför är,
att FN har en av stormaktsregeringarna
oberoende generalsekreterare.

Sovjet har aldrig velat godta detta
system. Motsättningen kom till synes
redan för 16 år sedan. Om inte FN kan
förvandlas till ett organ för världskommunismens
imperalistiska strävanden
får det i varje fall inte utgöra ett hinder
för dem. F^N är ett hinder för dessa
strävanden så länge Sovjet inte har direkt
kontroll över sekretariatets funktionsmöjligheter.
Medlet för att vinna
denna kontroll är vetorätt även inom
sekretariatet. Därför skall generalsekreteraren
tvingas avgå. Att varje medlem
av Förenta Nationerna högtidligt har
förbundit sig — jag citerar stadgan —
att ej söka påverka generalsekreteraren
vid fullgörandet av hans värv och att
respektera den exklusivt internationella
karaktären av hans uppgifter och
ansvar, spelar ingen roll.

Lyckas man driva bort den nuvarande
innehavaren av ämbetet, kan Sovjet
med hjälp av sitt veto i säkerhetsrådet
hindra valet av en efterträdare, som
skulle fungera enligt den nuvarande
stadgans bestämmelser. Genom detta
slags sabotageverksamhet kan man
tvinga alla icke kommunistiska medlemsstater
att välja mellan ett lamslaget
FN och en kompromiss av den typ
som den sovjetiska ledningen alltid eftersträvar,
en kompromiss vars reella
innebörd är, att kommunistblocket flyttar
fram sina positioner ytterligare ett
stycke och skaffar sig manöverterräng
för nästa anfattsoperation.

Fn seger för den sovjetryska taktiken

Sveriges utrikespolitik

betyder ett i hög grad försvagat FN,
betyder att vi på nytt är tillbaka vid
läget strax efter kriget. Som instrument
för internationellt samarbete »på jämlikhetens
grund» är organisationen
otjänlig. Som situationen i världen då
ter sig innebär detta, att generalförsamlingen
naturligtvis kan diskutera och
göra opinionsyttringar i anledning av
lokalt uppblossande konflikter, men
sedan är det slut.

Vad Sovjet är ute efter är alltså icke
en reformering av generalsekreterarämbetet.
En sådan karakteristik är att
driva objektiviteten så långt, att vi inte
längre ser verkligheten. Ordet reform
leder tankarna i den riktning, som Nordisk
Familjebok antytt genom att översätta
det med »förändring till ett nytt
och bättre tillstånd på samhällsinstitutionernas,
lagstiftningens eller sedernas
område». Fastän vi tillhör ett litet
land måste vi försöka se klart på vad
som händer. Vi måste ge uttryck för
våra farhågor, erinringar och förhoppningar,
även om detta kan tas illa upp
på något håll, och inte försöka inbilla
oss själva eller andra att vi svävar omkring
någonstans i en abstrakt rymd.

Just nu arbetar de stora demokratierna
under målmedveten amerikansk ledning
för att söka rädda en oberoende
ställning åt ett högst fredligt litet folk
i Bortre Indien. Vi har den största anledning
att hoppas att de skall lyckas.
Det vore ett ohyggligt prejudikat, om
för tredje gången efter andra världskrigets
slut ett litet land bleve kluvet mitt
itu och ena halvan utlämnad till främmande
erövrare.

Farhågorna för FN:s framtid är uppenbarligen
en av de faktorer, som ligger
bakom den nya amerikanske presidentens
strävan att stärka demokratiernas
försvarsallians och utvidga den till
ett ekonomiskt och politiskt förbund.
Vi håller fast vid vår alliansfrihet. Vi
ikläder oss inga militära förpliktelser.
Men vi har nu, lika litet som tidigare,
anledning att söka dölja för oss, att vi

120 Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Sveriges utrikespolitik

kan ha handlingsfrihet därför att det
finns styrka bakom den demokratiska
alliansen. Neutralitet i den bemärkelsen,
att vi skulle se på de två krafterna
i världspolitiken uteslutande som två
militära och politiska block — två lika
goda kålsupare — är orimlig. Att de
bägge blocken står mot varandra i oförsonlighet
och fiendskap är förvisso tragiskt.

Det skulle vara fruktansvärt, om det
demokratiska blocket gåve upp — inte
minst för oss. Vi identifierar inte oss
med något annat lands utrikespolitik.
Men vi identifierar oss med motståndet
till det yttersta mot alla krav på världsherravälde,
mot den moderna imperialismen,
mot försöken att invadera eller
infiltrera de små folkens rätt att bestämma
över sig själva och sin egen
framtid. Vi hyser förståelse och sympati
för den kamp, som ännu måste föras för
nationell befrielse och mänskliga rättigheter,
men inte bara i Asien, Afrika
och Sydamerika utan också i vår egen
världsdel. Kolonialismen är sedan decennier
under fredlig avveckling utom
Europa. Man kan diskutera i vilken takt
det är klokt, att denna avveckling sker,
men inte det framsynta i en utveckling,
som måste komma, på fredlig väg eller
med våld. Men kolonialism är lika omöjlig
inom som utom Europa.

Vi har, herr talman, att föra en självständig
demokratisk utrikespolitik,
men vi kan inte göra det utan stödet av
ett starkt försvar. Så särskilt mycket av
vad vi gör eller inte gör observeras väl
inte ute i världen, men varje försvagning
av vårt försvar noterar man sig till
minnes. Varje sådan försvagning krymper
tilltron till vår beslutsamhet att
hävda vår självständighet och ger försvagad
resonans för vår utrikespolitik.
Regeringen har också ett bestämt ansvar
för att opinionen för ett modernt
och effektivt svenskt försvar hålls
stark och levande. De svackor i försvarsviljan,
som framkommit vid olika
opinionsundersökningar på senare tid,

borde ge regeringen anledning att med
större kraft ägna sig åt denna viktiga
uppgift.

I svensk diskussion just nu förekommer
inte sällan erinringar mot den form
för internationellt samarbete som resulterar
i övernationella institutioner
med bestämmanderätt över de enskilda
staterna. Det förmenas att tillkomsten
av sådana organ skulle inkräkta på den
svenska regeringens suveränitet, på dess
handlingsfrihet. För hela debatten är
det väsentligt att skilja mellan suveränitet
i principiell bemärkelse och i faktisk
mening.

Genom att vi ansluter oss till en internationell
överenskommelse med beslutande
och verkställande organ begränsar
vi inte vår suveränitet i rättslig
bemärkelse. Den tar sig just uttryck
i att vi sluter avtalet och att vi kan säga
upp det. Men genom avtalet delegerar
vi liksom övriga anslutna vår faktiska
beslutanderätt. Vi överlåter den till ett
överstatligt organ — dock på vissa bestämda
villkor. Man kan välja många
exempel på detta. GATT-överenskommelsen
begränsar våra möjligheter att
oberoende av andra fixera våra tullsatser.
Genom vår anslutning till Internationella
valutafonden avstår vi
från att själva bestämma våra växelkurser,
vilket utan tvekan har långtgående
konsekvenser på utrymmet för en
speciell ekonomisk politik i vårt land.

Vår tillhörighet till FN ålägger oss
vissa militära förpliktelser, som kan
fällas ut av ett enigt säkerhetsråd.
Många av oss hoppas att den dag någon
gång skall komma, då FN kan uppträda
samfällt, men vi är inte där ännu.
Kanske är vi mer avlägsna från den
stunden nu än vi någonsin trott.

I övrigt vill vi emellertid inte överlåta
rätten att utforma vår försvars- och
utrikespolitik på någon annan. Detta
är emellertid den enda givna utgångspunkten
för vår bedömning av förslag
om samarbete genom delegerad beslutanderätt.
I andra avseenden borde vi

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Nr 14

121

kunna se på frågor av denna art förutsättningslöst.

Både den kulturella och den ekonomiska
utvecklingen håller helt enkelt
på att göra gamla tiders hårt markerade
gränser mellan länderna i den fria
världen alltmera omöjliga. Vi känner
oss mindre och mindre som utlänningar
i förhållande till varandra. Att Sveriges
riksbank ordnar semesterhem i
Italien för sina anställda, vilket för ett
antal år sedan skulle varit en uppseendeväckande
nyhet, förefaller oss i
dag alldeles naturligt.

Samtidigt måste vi dra slutsatsen av
att modern teknik och industriell organisation
inte rymmes inom de gamla
statsgränserna. Ett allt intensivare samarbete
är alltså inte endast något eftersträvansvärt
utan en nödvändighet.
Samarbetssträvandena kommer otvivelaktigt
att undan för undan aktualisera
behovet av övernationella organ med
beslutanderätt, av den näraliggande orsaken
att erfarenheten lärt att detta
krävs för effektivitet i arbetet. Vår situation
kan alltså bli att vi har att godtaga
sådana organ eller ställa oss utanför
samarbetet.

Den nya statsledningen i USA är uppenbarligen
inställd på att befordra
harmoni mellan de båda rivaliserande
ekonomiska blocken i Europa utan
som det heter och som herr Ohlin nyss
påminde om — diskrimination mot
Amerika. Amerikanarna har ju egen erfarenhet
av vad den stora marknaden
betyder för möjligheterna att snabbt
höja levnadsstandarden. De är på goda
grunder övertygade om att ett söndersprängt
Europa varken förmår hävda
sig effektivt eller göra de insatser för
utvecklingsländerna som måste göras.

Det ekonomiska livet i kontinentalcuropa
anpassar sig nu snabbt efter
sexmaktsavtalets principer, och i detta
hänseende skapas för var dag nya fakta.
Det europamedvetande för vilket de
formella överenskommelserna är uttryck
växer sig allt starkare och förank -

Sveriges utrikespolitik

ras allt djupare. Vi kan beklaga att detta
europamedvetande ibland har givit
utslag, som ur vår synpunkt kan betraktas
som negativa, men vi kan aldrig bortse
från att det bidragit till att ge vår
splittrade världsdel självförtroende och
framtidstro. Att Tyskland och Frankrike
har funnit varandra i samverkan
och samarbete är en historisk händelse
och ett bevis på framsynthet av
mindre vanliga mått.

Sjustatsgemenskapen är förhållandevis
löslig till sin konstruktion. Även
om det skulle vara önskvärt, torde de
sju inte ha några mer betydande möjligheter
att nå mera genomgripande förändringar
i sexstatsunionens organisation,
som är byggd på principen om
gemensamma beslutande organ. I varje
förhandling gäller det emellertid att
ge och ta, och det är förhandlingar det
nu är fråga om. Det värsta som skulle
kunna hända oss är dock, om vi plötsligt
en dag finner oss själva stående
tämligen allena utanför en verklig europeisk
samfälldhet.

Att USA och Kanada ansluter sig till
Paris-organisationen för ekonomiskt
samarbete återspeglar på sitt sätt tillväxten
i Europas resurser och styrka.
Organisationen förändrar härigenom
karaktär. Den blir på ett annat sätt än
tidigare universell, ett forum för de demokratiska
industriländerna. Vi har att
räkna med att huvudlinjerna där kan
komma att dragas upp inte minst för
de allmänekonomiska betingelser under
vilka samarbetet mellan de högindustrialiserade
och de lågindustrialiserade
länderna måste utformas. Kapitalbehovet
i utvecklingsländerna rör sig
inte om miljoner utan om miljarder,
många tiotals miljarder om året. Det
har alltså sådana proportioner, att det
helt enkelt inte kan tillgodoses utan
en internationell kapitalmarknad, en
stark och smidig internationell kapitalmarknad.
En sådan kan inte växa fram,
om inte alla länder i Europa, alltså
även vårt, inom sig driver en kapital -

122

Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Sveriges utrikespolitik

bildningsstimulerande ekonomisk politik,
ej heller om inte de olika länderna,
alltså även vårt, avstår från alla
försök att efter det gamla schemat från
1930-talet med valutareglering låsa kapitalet
inom de egna gränserna.

Man hör ju ändå komma ihåg, att endast
till omkring 10 procent sker kapitaltillförseln
till utvecklingsländerna
genom FN eller internationella fonder.
Företagen i de olika industriländerna,
alltså även i vårt, måste därför kunna
knyta kontakter med varandra och med
den internationella kapitalmarknaden
för att verksamheten skall få behövlig
omfattning. Det går inte att lösa den
uppgiften med licenser från fall till fall
av de olika regeringarna.

Men skall marknaden kunna fungera
till utvecklingsländernas fördel måste
dessa själva vara beredda att ge kapitalet
arbetsmöjligheter och säkerhet. Att
så sker är desto viktigare som en snabb
industrialisering i utvecklingsländerna
inte bara kommer att ställa dem själva
utan också oss andra inför många svåra
övergångs- och anpassningsproblem.
Det räcker inte med att producera industrivaror
— man måste också finna
marknad för dem och till viss del finna
dem i de redan högt industrialiserade
länderna. Ingalunda för att överdriva
svårigheterna, tvärtom för att bygga
under en debatt som är inställd på att
finna en lösning, bör redan nu den risken
nämnas, att konkurrensen från utvecklingsländerna
under ganska många
övergångsår kommer att betecknas som
en konkurrens från låglöneländer och
att den måhända kommer att sättas in
på för oss mycket känsliga områden.

Att regeringarna i ett inledningsskede
måste direkt engagera sig i kapitalexporten
till utvecklingsländerna och
inte kan begränsa sig till att på olika
sätt underlätta den, beror väl just på
det tröga föret i portgången och på de
säregna politiska förhållandena i dessa
länder i deras födslovåndors stund. Regeringsengagemangens
tid är alltså av

övergående natur. För att nå högsta
möjliga grad av ekonomi bör denna in vesteringsnnderbyggande

verksamhet
kanaliseras genom internationella institutioner.
Fn svårighet, som därvid
möter är emellertid, att de som kräver
bidrag själva sitter med i de beslutande
internationella församlingarna.

Skall inte detta leda till osaklighet
och prestigeavgöranden, som i längden
ändå skadar alla, måste vi hårt skilja
mellan ekonomi och politik. Industriländerna
måste hålla samman kring den
ekonomiska saklighetens princip och
inte låta sig rubbas därifrån. De måste
avstå från tekniken med bud och överhud
för att vinna egen goodwill. Kravet
på en sådan sammanhållning, både
när det gäller den investeringsverksamhet
och den direkta hjälpverksamhet,
som staten svarar för, borde emellertid
gälla också här hemma. Som världen
ser ut, är det ingen svårighet att finna
outhärligt elände, där vi och våra resurser
behövs. Men vi måste begränsa
oss. Politikens uppgift är inte att
springa i väg med känslorna. Regeringen
borde därför vara angelägen om att
innan — det viktiga är innan — den
låser sina positioner, till exempel i
statsverkspropositionen, ta kontakt med
oppositionen, höra dess synpunkter och
söka nå en gemensam linje.

Herr talman! Naturligtvis är det kalla
kriget en maktkamp men inte bara en
maktkamp.

Den ryske rymdmannen kände sig
trygg, sade han, därför att han visste
att intet ont kunde hända honom när
partiet, regeringen och ledaren hade
omsorg om honom. Det är statsförgudningen,
driven till sin spets. Det är den
religionslöses religion. Men det är också
uttryck för en mentalitet, som många
av oss upplever som ett hot mot livets
grundvärden. Vi tror på personlighetens
frihet och ansvar. Detta har för oss
ett egenvärde, utgör något heligt, som
vi bär med oss inom oss själva och som
ger innehåll och mening åt den derao -

Onsdagen den- 19 april 1961 fm.

Nr 14

123

kratiska livsformen. Därför känner vi,
att denna är överlägsen den kommunistiska
och tvivlar inte på den slutliga utgången.

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! Spänningen mellan det
kommunistiska blocket och demokratierna
i väster har ju satt sin prägel på
hela efterkrigstidens politik. Inställningen
har växlat mellan hopp och oro
alltefter skiftningarna i det kalla kriget.
Risken för ett tredje världskrig
finns alltjämt, men man borde kunna
antaga att den har minskat i takt med
utvecklingen av de fruktansvärda vapen
som nu ingår i stormakternas arsenal.
När interkontinentala raketer på en
tid, som kan räknas i minuter, är i
stånd att föra en vätebomb från en
världsdel till en annan och träffa utsedda
mål med tämligen stor precision
är det fruktansvärt att leka med tanken,
att motsättningar skall klaras upp
med vapenmakt.

För några dagar sedan sändes, som
vi alla vet, den första människan ut på
en färd i världsrymden. Det är naturligt
att man gärna spekulerar över vilken
politisk betydelse den händelsen
kan få. Ser man den som en isolerad
företeelse, betyder den väl föga i politiskt
hänseende. Visserligen skrevs det
världshistoria, när den ryske majoren
sköts upp i rymden i sin kabin, men
tekniskt var ju detta inte märkvärdigare
än när apor och hundar tidigare
på samma sätt skickats ut på färder i
rymden — tekniskt alltså. Majorens
rymdfärd kom att symbolisera hela den
tekniska utveckling som möjliggjort
dessa prestationer och som har politisk
betydelse.

Termen terrorbalans har använts för
att beteckna den relativa jämvikt i militärt
hänseende som råder mellan de
båda stora maktblocken. Denna kan
knappast ha rubbats genom den första
människans färd i och för sig ut i kosmos.

Sveriges utrikespolitik

Människosläktet står nu inför den situationen
att ett kärnvapenkrig, om det
släpps loss, hotar dess existens. Kan
man våga hoppas att vi nu äntligen
har nått fram till den vändpunkt i
mänsklighetens historia, då vapnen fått
en sådan enorm förstörelseförmåga, att
kriget kan sägas ha avskaffat sig självt?
Vi kan ställa frågan men vi kan inte
besvara den. Man vill emellertid tro att
ingen ansvarig politisk ledare inom någotdera
maktblocket medvetet vill ta
risker som kan leda till utbrottet av ett
kärnvapenkrig.

Men det finns andra typer av krig.
Det finns lokala krig, som förs med s. k.
konventionella stridsmedel. Ingen vet
hur ett sådant krig kan komma att utveckla
sig, om det väl kommer i gång
— om det då över huvud taget är möjligt
att begränsa det. Risken för krig av
den typen är ingalunda eliminerad,
även om man tycker sig märka att stormakterna
manövrerar med ett visst
mått av försiktighet också i konflikter
av mera lokal karaktär.

Motsättningarna mellan stormakterna
kvarstår emellertid och alla de verkligt
brännande kontroversiella storpolitiska
problemen är olösta. Vi måste för den
skull vara inställda på att maktkampen
kommer att fortsätta. Men sannolikheten
talar väl för att denna kamp kommer
att fullföljas med andra medel än
de militära. Den har redan förts över
på det ekonomiska planet, och den utvecklingen
kommer helt säkert att ytterligare
accentueras. De båda blocken
kommer att utkämpa en hård tävlan om
vilket av deras respektive system —
hårdhänt planhushållning i öst samt
syntesen av frivillig företagsamhet och
samhälleliga insatser i demokratiens
tecken i väst — som är det mest effektiva.
Demokratien och diktaturen kommer
att spänna sina krafter på ömse
håll och utgången av den tvekampen
kommer nog att för lång tid framöver
sätta sin prägel på förhållandena i vår
värld. Även oro stora delar av mänsk -

124 Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Sveriges utrikespolitik

ligheten länge kommer att leva i statsdirigerade
kollektiva myrstackar av
ungefär den typ som de kommunistiska
folkkommunerna utgör, vill man ändå
hoppas att människornas frihetsbegär
efter hand skall bana väg för en annan
ordning.

När man vill försöka bedöma det
världspolitiska läget i dag, får man inte
för ett ögonblick glömma bort att kommunismen
står fast vid sin politiska
målsättning, nämligen att införa det
kommunistiska samhällssystemet i land
efter land, där världsrevolutionen alltjämt
är målet, även om det förklaras
att den bör äga rum genom de kommunistiska
partiernas maktövertagande på
fredlig väg.

Lika väl som kommunismen fortsätter
sina strävanden att på olika vägar
erövra hela världen åt sitt system, lika
väl måste de demokratiska staterna bekämpa
dessa strävanden och söka vinna
förståelse för ett demokratiskt svstem.

Det finns då rätt små möjligheter att
nu tänka sig en avskrivning av det kalla
kriget. Det s. k. kriget är väl den form,
i vilken det maktpolitiska spelet pågår.
Därför är det också ganska svårt att
tro, att någon uppgörelse, som skulle
göra slut på det kalla kriget mellan öst
och väst, skulle vara inom nära räckhåll.

Men om den utveckling i liberaliserande
riktning, som faktiskt försiggår
inom Sovjetunionen, växer sig starkare,
är det inte osannolikt att så småningom

det kan dröja länge — den kommunistiska
idén om världsrevolutionen
bleknar bort och en fredlig samexistens
i ordets verkliga mening kan komma
till stånd mellan de demokratiska och
de kommunistiska staterna. Men det är
i så fall som sagt en lång väg dit. En
uppgörelse mellan öst och väst, som
skulle kunna leda till en avskrivning
av det kalla kriget, ser i dag inte ut att
ha stora förutsättningar för sig. Men
öven om en allmän uppgörelse innefat -

tande en överenskommelse om nedrustning
ingalunda kan anses vara inom
räckhåll, är det väl inte otänkbart, att
det finns möjligheter till överenskommelser
på mera klart avgränsade områden,
där båda parter kan väntas ha ett
gemensamt intresse eller där motsättningarna
inte förefaller vara av alltför
vital betydelse.

Det kan hända att frågan om förbud
mot atomvapen är en sådan sak. Jag
skall inte försöka spå om utgången här
— det är meningslöst, och jag har inte
förutsättningar för det — men här föreligger
onekligen ett gemensamt intresse
för medlemmarna i den s. k.
atomklubben att förhindra andra stater
att skaffa sig atomvapen. Det kan därför
hända att förutsättningarna för en
överenskommelse på detta område är
någorlunda stora.

Laos, Kuba och Berlin är platser, där
allvarliga förvecklingar kan inträda,
och Afrika är en kontinent i jäsning.

I och för sig har de motsättningar, varur
oron på denna kontinent emanerar,
ingenting med det kalla kriget att göra.
Den är ett utslag av de afrikanska folkens
önskan att vinna frihet från kolonialmakterna
och själva forma sitt öde.
Men den afrikanska kontinenten har,
som vi vet, inte kunnat undgå att dras
in i det kalla krigets spel, och det gör
utvecklingen där ännu mer eldfiingd än
vad som eljest skulle vara fallet.

Kolonialismens tid är — det har sagts
från denna talarstol av mer än en talare
i dag — dess bättre efter allt att döma
oåterkalleligen förbi, men de nya staterna
kan knappast klara sitt näringsliv,
sin förvaltning, sitt utbildningsväsende
o. s. v. med verklig framgång
utan att till en början erhålla hjälp av
de vita folken. De behöver en initialhjälp.
Det är en väsentlig fråga vem som
skall lämna den hjälpen och på vilka
villkor den skall ges. Det skulle för de
afrikanska folkens egen skull och för
fredens intresse självfallet vara lyckligare,
om det kalla kriget kunde hållas

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Nr 14 125

borta från Afrika. I vilket fall som
helst kan de afrikanska problemen inte
lösas över huvudena på de afrikanska
folken genom något slags uppgörelse
mellan andra makter. I sista hand måste
det ändå ankomma på afrikanerna själva
att bestämma.

FN har ingripit i Kongo för att förhindra
de stora maktblocken att där
spela ut sina intressen mot varandra
och för att hjälpa Kongos egna myndigheter
att skapa ordning och stabilitet i
landet. Det är en törnbeströdd väg för
FN att vandra. Dess intentioner har
gång på gång korsats av obehörig inblandning
från utomstående stater och
på grund av den starka splittringen
inom Kongo mellan olika stammar och
politiska partier. Men även om läget i
Kongo i dag ser nära nog kaotiskt ut,
bör vi inte misströsta om FN:s möjligheter
att fullfölja den uppgift man tagit
på sig. Vi måste se det så, att FN
helt enkelt inte får misslyckas i Kongo.
Det kan ju hända att dess hjälp en vacker
dag behövs i andra områden i Afrika.
Redan har oroligheter brutit ut i
den portugisiska kolonien Angola, och
utvecklingen i Sydafrika kan leda till
en prekär situation.

Genom Förenta Nationernas förmedling
samordnade aktioner för hjälp och
stöd åt de nya afrikanska staterna är
utan tvivel den bästa vägen att förhindra,
att Afrika på allvar dras in i det
kalla krigets kraftfält, men då måste
Förenta Nationerna få möjlighet att
verkligen göra en aktiv insats. FN är
ju ett ganska bräckligt instrument, därför
att det i sin egenskap av en universell
organisation inom sig avspeglar det
kalla krigets motsättningar. Säkerhetsrådets
verksamhet kan som vi hörde i
inledningsredogörelsen lamslås genom
de permanenta medlemsstaternas vetorätt,
men med stöd av resolutioner antagna
av en kvalificerad majoritet i
generalförsamlingen har FN aktivt kunnat
främja den fredliga utveckling som
är stadgans egentliga mål. Vi bör natur -

Sveriges utrikespolitik

ligtvis även i fortsättningen göra insatser
här och också vidta förberedande
åtgärder för att bli i stånd därtill, men
å andra sidan är det självklart, att vi
från fall till fall måste förbehålla oss
rätten att själva bedöma i vilken omfattning
vi är beredda att efterkomma
rekommendationerna.

Såvitt man kan förstå har generalsekreterare
Hammarskjöld med oväld
och energi och efter bästa förmåga gjort
ovärderliga insatser för att FN skall
kunna fungera och lösa sina svåra uppgifter.
Den personligt färgade kampanj
som förts mot honom förefaller helt
obefogad. Det har inte kommit fram någonting
som motiverar beskyllningen,
att han skulle vara »en lakej i de imperalistiska
makternas tjänst». Tvärtom
synes Hammarskjöld ha fullgjort
vad plikten fordrat av honom utan att
fråga efter vad man tyckt i Moskva, i
Washington eller i Bryssel.

Det finns ingen anledning att söka
dölja, att vi svenskar ideologiskt hör
hemma i den västliga världen. På den
punkten är jag ense med herr Hjalmarson.
I stället för att på något sätt släta
över detta är det vår skyldighet att klargöra,
att vi bedömer sakerna här på ett
helt annat sätt än man gör i öst. Men
i de rent intressepolitiska motsättningarna
mellan öst och väst vill vi inte
engagera oss. Vi är övertygade om att
vi bäst gagnar fredens sak genom att
avstå från alla alliansförpliktelser. Man
kan med en viss tillfredsställelse inregistrera,
att vår alliansfria utrikespolitik
synes ha blivit mer och mer respekterad
på ömse håll. Ett tecken därpå är
den förståelse, som den nya amerikanska
regimen tycks hysa för Sveriges utrikespolitik.
I det internationella samarbetet
på skilda fält har Sverige att
delta aktivt efter måttet av sina krafter.
Det har vi gjort, och vi måste fortsätta
med det i den mån det är förenligt
med vår gentemot maktblockens
kraftmätning neutrala hållning.

Hjälpen till de s. k. utvecklingslän -

126 Nr 14

Onsdagen den 16 april 1961 fm.

Sveriges utrikespolitik

derna är ett stort och betydelsefullt arbetsfält.
Det är vår plikt att räcka en
hjälpande hand åt bröder i nöd. Det
bör emellertid göras under sådana former,
att dessa bröder blir i stånd att
själva svara för en tillfredsställande
produktion. Det bör som jag nyss sade
ske i form av ett initialstöd, som sätter
dem i stånd att bygga upp en god produktionsapparat.
Kapitalinvesteringar i
utvecklingsländerna och en ökad handel
med dem kan också efter hand _

även om jag förstår att det är riktigt
vad herr Hjalmarson sade nyss om en
konkurrens till eu tid — främja vårt
eget ekonomiska framåtskridande. Vi
ser helst att denna hjälp ges i Förenta
Nationernas regi. Här delar vi regeringens
uppfattning. Formen och sättet
är emellertid inte det väsentliga, inte
någon förstahandsfråga. Huvudsaken är
att det blir något av och att det blir
något som förtjänar att kallas en ny
giv på detta område.

Ett annat internationellt arbetsfält
där vi har vitala intressen att bevaka
och om vilket det sagts åtskilligt i dag
är den ekonomiska integrationen i
Europa. Strävandena att få till stånd
en broslagning mellan sexstatsmarknaden
och EFTA har tyvärr som vi vet
inte lett till något resultat. Däremot har
ju Finland kommit med i EFTA på villkor
som tar hänsyn till detta lands speciella
utrikespolitiska ställning. Jag
tror att man har anledning att uttala
tillfredsställelse över just denna beredvillighet
att vid uppgörelsen ta hänsyn
till de speciella förhållanden, under vilka
Finland lever. I varje fall måste vi
med glädje hälsa Finlands anslutning.
Det bör stärka Finlands ställning som
medlem i de nordiska ländernas brödrakrets.

Den handelspolitiska splittringen i
Europa har kanske ännu inte visat upp
några mera allvarliga nackdelar för den
svenska ekonomien, men om splittringen
kommer att bestå lär det nog bli
svårt att undvika att även vårt närings -

liv kommer att utsättas för åtskilliga
olägenheter. Vår kvantitativt och värdemässigt
sett stora export till sexstatsländerna
kan komma att skäras ned, och
prisutvecklingen kan också komma att
ske i en för oss mindre gynnsam riktning.

Strävandena att samordna de b å-d a
stormarknaderna i Europa fortsätter
glädjande nog, och Sverige måste liksom
hittills aktivt delta i detta arbete.
Att EFTA-sammanslutningen var en riktig
åtgärd sedan sexstatsmarknaden
kommit till stånd, hyser jag för min del
inget som helst tvivel om.

Om jag så får säga ett par ord om
vårt förhållande till sexstatsmarknaden
vill jag peka på, att det för vårt land
uppstått en föga avundsvärd situation,
när tullarna vid export till en del av
sexstatsländerna ökar samtidigt som
våra tullar vid import från dessa länder
förblir oförändrade.

Det tjänar inte mycket till att spå om
utvecklingen framöver. Det gäller att
arbeta vidare på de v-ägar, som vid
varje tillfälle kan te sig mest framkomliga.
Ett önsketänkande är inte heller
till något gagn. I detta sammanhang vill
jag understryka, att jag tror att herr
Ohlin har rätt beträffande broslagningen
när han säger att man här inte ensidigt
skall börja tala om att vi kan
tänka oss den ena eftergiften efter den
andra. Detta strider ju mot all vanlig
förhandlingsmetodik. ,

I detta sammanhang vill jag ta tillfället
i akt att säga, att de alliansfria länderna
inom EFTA enligt vår mening
inte bör ge sin anslutning till en ekonomisk
integration, som är avsedd att
fullfölja några politiska målsättningar.
Här har vi nog anledning att på ett tidigt
stadium göra klart för alla hur
oerhört svårt, för att in-te säga omöjligt,
det vore att komma med eftergifter,
som på något sätt skulle beskära

vår alliansfrihet. Anslutningen måste_

och uppenbarligen finns det vägar för
det — ske på ett sådani sätt, att vi be -

Onsdagen den 19 april 1961 fn».

Nr 14

127

varar vår alliansfrihet. Det är en angelägen
uppgift för vår regering att verka
för en sådan utveckling.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Den svenske Moskvaambassadören
såg i den första rymdflygarens
färd ut i kosmos den 12 april
början till en ny era i mänsklighetens
utveckling, en historisk dag för hela
mänskligheten. Och det var väl vad
människorna kände, tänkte och hoppades
på den dag, som blev en högtidsdag
för alla folk. Många såg däri också ett
löfte om en ny tid, utan kallt krig och
ännu mindre heta krig, en Hd av fredlig
samlevnad och tävlan mellan systemen.

I dag har det förgått en vecka sedan
detta historiska datum, och ett nytt
krig har igångsatts från amerikanskt
territorium mot det lilla Kuba. Det är
ett krig genom ombud som finansierats,
utrustats och förberetts av USA, förberedelser
som det inte gjort något försök
att dölja. Det är den långvariga
handelsblockaden som nu följes av militära
aktioner.

Kuba har genomgått en social revolution.
Dess folk har störtat den fascistiska
Batistaregimen, överlämnat jorden
till de jordlösa, undernärda och
överexploaterade jordbrukarna, nationaliserat
industri och kreditinstitutioner
och alldeles särskilt de företag som
kontrollerades av de amerikanska monopolen.

Den amerikanska regeringen har dessutom
anklagat Kubas regering för att
denna har köpt vapen från socialistiska
länder för 250 miljoner kronor, aill/tså
fjortondclen av vad det svenska folket
varje år lägger ut för militära ändamål.
Att Kubas folk alltså gjort slut på det
fascistiska tyranniet, tillkämpat sig ett
bättre liv och nationell frihet samt skaffat
sig blygsamma medel för att försvara
denna frihet — det är brottet som
USA:s härskare anser vara oförlåtld#.

Sveriges utrikespolitik

D«t är därför legoknektarna utbildats
och utrustats i USA, och därför har
också invasionen igångsatts.

Angreppet är lika brutalt som det
amerikanska angrepp, som för några år
sedan berövade Guatemalas folk dess
demokratiska fri- och rättigheter och
gjorde landet till amerikansk koloni.

Regeringsdeklarationen jämför de tidigare
förhållandena USA—Kuba med
det bekanta U2-intermezzot mellan
USA och Sovjetunionen. Den betecknar
också Kuba, Laos och Kongo som arv
från den tidigare amerikanska administrationen
och framställer Kuba som
en oroshärd. Förlåt, herr utrikesminister!
Som jag ser saken är sanningen
den, att det är USA som är oroshärden.
Det är därifrån konspirationerna
mot freden organiseras liksom de militära
överfallen på Kuba och Laos.

Det är USA som har tänt en ny krigsbrand.
Om denna växer ut över Kubas
gränser, är det också USA:s fel. USA.s
regering kan när som helst beordra eld
upphör och göra slut på äventyrligheterna.
Jag hemställer till regeringen att
sätta in sin energi i Förenta Nationerna
för att stödja de krafter, som vill
göra slut på den amerikanska interventionen
på Kuba.

Regeringsdeklarationen föranleder
från vårt håll både instämmanden och
invändningar. Särskilt vill vi instämma
i den kraftfulla argumentationen för
svensk alliansfrihet och neutralitet, i
stödet åt förhandlingslinjen och den
uttryckta fredsviljan, i sympatiförklaringen
med kolonialfolkens frihetskamp,
den kritiska attityden mot kolonialpolitiken
och i den uttryckta viljan
att stödja de utplundrade länderna. Vi
gillar förklaringen, att Sveriges medverkan
i internationella organisationer för
att befordra handelns frihet inte får
medföra några förpliktelser, »som begränsar
våra möjligbeter att fullfölja
vår allmänna utrikespolitiska linje». Vi
är också eniga med regeringen när det
gäller dess uttalande om nödvöndighe -

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

128 Nr 14

Sveriges utrikespolitik

ten av ett starkt Förenta Nationerna
som ar i stånd att lösa sina uppgifter.

Men varför har regeringen inte ett
ord att säga om företeelser i vår närhet,
som påverkar vårt lands läge och
kan försvåra genomförandet av regeringens
utrikespolitiska linje? Häromdagen
meddelades, att Västtyskland flyttat
sitt marinkommando till östersjöområdet.
Detta påminner väl om den
huvudriktning, som Hitlerstatens efterföljare
ger åt sin marina strategi.
Frågan är om Sverige blir en av de stater,
vilken direkt eller indirekt kan göras
till objekt för en uppblossad aggression.
Redskapen härför finns redan i
Västtyskland: en mäktig armé, ett utvecklat
flygvapen, en flotta under uppbyggnad
med många enheter och en militärledning
respektive kadrer, som
övertagits från Hitlers tidigare Wehrmacht,
Västtysklands territorium är
späckat med kärnvapenbaser. Detta kan
väl inte vara likgiltigt för Sverige, östersjöområdet
har alltid berörts av den
tyska militarismens aktivitet. Även om
denna i första hand skulle riktas mot
de närmast utpekade målen, Tyska demokratiska
republiken, Polen och
I jeckoslovakien, blir östersjöområdet
indraget i sådana aktioner.

Utrikesminister Undén uttryckte i
fjol som sin övertygelse, att Västtyskland
är så militärt underlägset Sovjetunionen,
att det inte kunde tänka på
att återuppliva Kaiser- och Hitlerrikenas
utrikespolitiska angreppslinje. Samma
övertygelse framfördes i vårt land
även under första hälften av 30-talet,
men redan 1936 deltog Hitlertrupper i
det spanska inbördeskriget, året därpå
ockuperade de Österrike, sedan blev
det Tjeckoslovakiens tur att uppslukas,
varefter det andra världskriget var ett
faktum.

Västtyskland är i dag tillräckligt
starkt för att sätta i gång s. k. mindre
krig i förvissning om att de amerikanska,
brittiska och franska stridskrafternas
placering i Västtyskland ger det

nödig rörelsefrihet. Det har ju fått garantier
och löften, som innebär att ett
världskrig kan utlösas av Västtyskland.

1940 kom Hitlertysklands officerare
till Danmark och Norge som erövrare;
i dag bär de återvänt för att leda gemensamma
stridskrafter. De kom samma
år till Frankrike som erövrare. Nu
har de åter etablerat sig där — den
fjärde tyska ockupationen i Frankrike
sedan 1870. De lyckades i senaste kriget
endast ockupera en del av Englands
luftrum, men i dag bär de övertagit
militära baser i England.

De nordiska ländernas regeringar uttalade
tidigare sin sympati för den s. k.
Itapackiplanen för att skapa ett kärnvapenfritt
Centraleuropa. Nu har frågan
ställts, om inte denna idé vore användbar
i Norden. På februarimötet
med Nordiska rådet föreslog de finska
folkdemokraterna, att frågan om att
göra Norden till ett raket- och kärnvapenfritt
område skulle diskuteras.

För att uppnå en sådan status behövs
det inte bara överenskommelser och
samordnade ansträngningar från berörda
nordiska stater utan också att utanför
denna krets särskilt hos stormakterna
vinna förståelse och respekt för
strävandena.

Varför var den svenska regeringen
så ivrig att förhindra en diskussion
om detta problem? Först försökte den,
enligt pressuppgifter, avföra frågan
från dagordningen. När detta visade sig
omöjligt, redigerades talarlistan så, att
motionärerna inte ens kom till tals
första dagen, d. v. s. den dag när samtliga
nordiska folk genom televisionen
kunde följa förhandlingarna. Sådana
metoder är inte förtroendeingivande.
När televisionskainerorna väl frånkopplats
och motionärerna äntligen fått ordet
skyndade sig den svenska utrikesministern
upp för att argumentera mot
förslaget och förslagsställarna.

Man måste fråga vad Sverige hade på
galejan att göra. Det kan väl inte förhålla
sig så, att regeringen sympatiserar

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Nr 14

129

för ett kärnvapenfritt Centraleuropa,
men är motståndare till ett kärnvapenfritt
Norden?

För vår del bär vi svårt att tänka oss
någonting bättre för freden och den
nationella friheten än att Nordens länder
avstår från raket- och kärnvapen
och att stormakterna respekterar detta.
Sovjetunionen har redan erbjudit sådana
garantier och det borde väga
tungt, eftersom detta land är vår närmaste
stormaktsgranne.

Vi anser inte att denna viktiga fråga
är slutagerad med dessa klumpiga manövrer.
Den är för stor och viktig för
att spelas bort. Lösningen av densamma
kan möjligen bli det största och viktigaste
som de nordiska länderna kan
företa sig i kampen för fred och nationell
säkerhet.

Regeringsdeklarationen uttalar sig
med sympati för avrustningssträvandena.
Vi instämmer. Tyvärr är dock siktet
endast inställt på de ledande världsmakterna.
Men varför denna begränsning?
Varför skall de mindre staterna
få göra vad de behagar i frågan? Är det
inte fariseiskt att ropa på andras nedrustning
men själv bara upprusta och
kräva rätten att fortsätta därmed?

För några veckor sedan uppmanade
den amerikanske utrikesministern de
mindre staterna att ta initiativ för att
främja nedrustningssträvandena. I norska
stortinget framförde regeringspartiets
Finn Moe i utrikesdebatten den 9
mars tanken på en nordisk nedrustningskommission.

Därjämte gjorde regeringschefen Gerhardsen
uttalanden som närmast för
tanken till en ny norsk utrikespolitik.
Han ville inte veta av några atomladdningar
på norsk mark, hans regering
säges vara motståndare till atomvapnens
fortsatta spridning, han ville inte
en gemensam utrikespolitik med övriga
NATO-liinder — tänk på det, herr lljalmarson
— och han föredrog fullständig
norsk handlingsfrihet i internationella
organisationer.

Sveriges utrikespolitik

Hur skulle det vara att knyta an till
Dean Rusks och Finn Moes förslag? Det
skulle kanske kunna bli ett litet bidrag
till den avspänning och fredliga samlevnad
som nästan alla bekänner sig
till.

Regeringen vill inte veta av någon
förändring i FN.

Det är förvånande, att den svenska
regeringen kan finna det nuvarande
tillståndet acceptabelt. I FN-sekretariatets
olika avdelningar utgörs den
stora majoriteten av folk från USA och
dess allierade. Det framhölls i höstas,
när frågan behandlades, att av 28 biträdande
FN-selcreterare har detta block
17, Sovjetunionen 1. Av 34 direktörsposter
har USA-blocket 28, Sovjetunionen
1. Av expertis för tekniskt bistånd
svarar Sovjetunionen för 1 procent. I
dagens Kongo finns för förbindelsetjänsten
710 personer, därav 546 från
USA-blocket, 24 från Afrika-länder,
ingen från det socialistiska lägret. Av
360 personer för icke-militär FN-tjänst
i Kongo har USA-blocket 220, det socialistiska
blocket ingen.

Att Kina står utanför FN beklagas
även av svenska regeringen. Samtidigt
opinierar de nordiska regeringarna för
att den isländska regeringen, som representerar
103 000 invånare, skall tillsätta
talmansposten i FN.

FN har nu dubbelt så många medlemsländer
som när organisationen bildades.
Då hade USA och av detta stödda
länder en ständig majoritet, vilket
avspeglats i många beslut, ibland mycket
orimliga beslut.

Men numera är sammansättningen
förändrad. Det är möjligt att detta kan
komma att avspeglas i viktiga förändringar
i de ledande organen. Kommer
den svenska regeringen att vara lika
tillfredsställd, om exempelvis det socialistiska
lägret liksom de neutralistiska
staterna i Asien och Afrika genomför
en annan sammansättning av maktorganen? Det

är nödvändigt att stärka FN, men

9 — Andra kammarens protokoll 1901. Nr 14

130

Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Sveriges utrikespolitik

villkoret därför är att FN upphör att
vara ett redskap för en mindre maktgrupp.
Den måste alltså, för att låna regeringens
ord, representera »tanken på
eu värld och främja ett samarbete på
jämlikhetens grund mellan världens alla
stater oberoende av deras storlek, styrka,
samhällsskick och utvecklingsgrad».

När regeringen solidariserar sig med
FN :s generalsekreterare och hans handläggning
av Kongofrågan, kan den inte
bestrida att just denna verksamhet och
särskilt dess resultat är det mest omstridda
i dagens värld. FN-trupperna
sändes till Kongo enligt regeringens
framställning för att göra slut på den
belgiska interventionen och hjälpa till
att skapa en regeringsmakt med verklig
auktoritet. Naturligtvis tror ingen
att den belgiska interventionen skedde
av omtanke om det kongolesiska folket
eller den allmänna ordningen, och det
antar jag, att inte heller utrikesministern
tror. Den skedde naturligtvis därför
att i Katanga finns 80 procent av
världens industridiamanter, 73 procent
av världens kobolt, 60 procent av världens
uran och 8 procent av dess koppar
förutom en hel massa mindre viktiga
mineralier.

Den belgiska interventionen har skett
lika ogenerat som den italienska i
Abessinien 1935 eller den tysk-italienska
i Spanien 1936—1938. Ligger
det inte nära till hands att jämföra FNaktionen
i Kongo med noninterventionspolitiken
under Spanienkriget, som
förde Franco och hans fascistiska regim
till makten?

Fakta talar ett deprimerande språk.
När FN kom till Kongo hade folket tillkämpat
sig nationell oavhängighet. Demokratiska
fri- och rättigheter hade
proklamerats, folket hade valt parlament
och en demokratisk regering på
grundval därav tillsatts.

Men det belgisk-amerikansk-engelska
gruvbolaget ville inte ge upp sina privilegier
och därför saboterades den
nya ordningen. I hopp om att få hjälp

mot den belgiska interventionen inkallades
FN. Det första som skedde var att
belgarna med hjälp av sina redskap
proklamerade Katanga och sedan Kasai
som självständiga stater. Nästa steg blev
att den lagliga regeringen störtades av
belgiska redskap, parlamentet sändes
hem och alla demokratiska fri- och
rättigheter upphävdes. Sedan mördades
alla den lagliga regeringens medlemmar
och anhängare i parlamentet
som kunde anträffas och Belgien organiserade
arméer av kongolesiska quisUngar
och en främlingslegion från olika
länder. Vapen strömmade till de
belgiska äventyrarna — enligt en tidningsuppgift
häromdagen t. o. m. med
hjälp av flygplan i FN:s tjänst.

Allt detta har skett medan FN varit
i Kongo. Dess ingripanden har ofta
fått karaktären av aktioner mot Belgiens
och dess agenters fiender. Om
svenska F^N-soldater känner sig förtvivlade
häröver må det inte förvåna. Att
general von Horn sändes hem igen lär
inte ha berott på att han försvårat denna
politik utan snarare på att han alltför
oskickligt befordrade densamma.
Nej, det är verkligen ingen ärofull roll
FN spelat i Kongo.

Som regeringen meddelar beslöt FN:s
säkerhetsråd för nära två månader sedan
en instruktion, som ålägger FNkommandot
att med varje medel, alltså
även våld, förhindra ett inbördeskrig,
att all belgisk och annan utländsk icke
FN-militär eller halvmilitär personal
omedelbart skulle lämna Kongo, att
morden på Lumumba och hans kamrater
skulle klarläggas och de skyldiga
bestraffas samt att Kongos parlament
skulle sammankallas. Vad har nu gjorts
under denna tid för att realisera beslutet?
Såvitt jag vet ingenting, ingenting
synligt i varje fall.

Fakta är ju att Katangabanden organiserar
s. k. straffexpeditioner över landet,
att FN-trupperna trakasseras och
gjorts till föremål för livsmedelsbojkott,
att FN förhandlar med Lumumbas mör -

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Nr 14 131

dare och att parlamentet fortfarande
inte inkallats.

I lördags kväll beslöt FN återigen,
denna gång med 61 röster mot 5, att nu
skall för vilken tur i ordningen den belgiska
militärpersonalen inklusive de belgiska
politiska rådgivarna bort. Sverige
ville inte vara med på Afrika-staternas
förslag att utrymningen skall vara verkställd
på 21 dagar. Till ett föreslaget
sanktionshot mot Tshombe och kompani
röstade Sverige nej.

När sedan belgierna skall dra tillbaka
sitt folk blir dessa medborgare i Katanga.
Det hela är ett gyckelspel som komprometterar
FN men ger rika tributer åt
det belgiska gruvbolaget och syftar till
att förslava Kongos folk och slå sönder
dess nya stat.

När regeringen polemiskt frågar »kritikerna»
hur läget skulle ha varit i
Kongo om inte FN-politiken genomförts,
så ligger det väl nära till hands att påminna
om att Kongos folk med egna
krafter hade slagit sig till nationell frihet
och kastat av sig det belgiska kolonialoket.
Om FN hade begränsat sin
verksamhet till tekniskt och medicinskt
stöd samt till livsmedelshjälp skulle med
största sannolikhet frihetsverket ha slutförts.
Så mycket är väl uppenbart, att
värre än nu hade det aldrig kunnat bli.

Hur kan regeringen vara nöjd med
detta? Tror den verkligen att solidaritetsdeklarationer
visavi FN-sekreteraren
är till nytta för Kongo? Jag noterar den
tveksamhet som herr Ohlin uttryckte,
när han visserligen pliktskyldigast uttalade
sin beundran för herr Hammarskjölds
skicklighet men inte vågade uttrycka
någon förvissning om att han
hade handlat riktigt.

Regeringens uppfattning är att all
hjälp till de utplundrade länderna bör
ges genom FN. Men Sverige har bade
rätt och plikt att i vissa fall adressera
sill hjälp direkt. Därmed är inte sagt att
hittillsvarande metoder för direkt hjälp
står över all diskussion. Den regeringen

Sveriges utrikespolitik

närstående tidskriften Tiden är i vart
fall mycket kritisk:

Men vad har vi hittills gjort? frågar
Tiden och svarar:

»Vi hjälper bl. a. Etiopien . . . som i
dag har ett hopplöst efterblivet och reaktionärt
feodalt styrelsesätt. Vi kanaliserar
vår hjälp till Pakistan, där en diktator,
som mig veterligen inte tillåter
fackföreningar, härskar ...»

Det är att hoppas att den tillsatta beredningen
objektivt skall pröva alla förslag
och på ett klokt sätt utnyttja den
allmänna goda viljan att hjälpa de utplundrade
länderna. Den lär i så fall inte
kunna låta bli att överväga det förslag
som framförts från kommunistiskt
håll och som av en berömd svensk nationalekonom
karakteriserats som det
mest framsynta av alla hittills framförda
förslag.

»Det svenska folket hyser förståelse
och sympati för den kamp som i flera
områden ännu måste föras för nationell
befrielse och för mänskliga rättigheter»,
heter det i regeringsdeklarationen. Vi
instämmer även här. Vi påminner också
om den bojkottaktion som landsorganisationen
genomfört som protest mot den
slavregim som upprättats i Sydafrika.
Den hade folkets gillande. Den ledde
tydligen också till att FN:s majoritet
rekommenderade medlemsstaterna att
inleda sanktioner för att stödja det sydafrikanska
folkets kamp för »nationell
befrielse och för mänskliga rättigheter».
Men Sverige röstade mot. 30 röster kunde
hindra lagligheten i det beslut som
42 staters röster genomdrivit. Om Sverige
och de tre övriga nordiska staterna
röstat som majoriteten hade denna alltså
blivit laglig, och effektiva åtgärder för
att bryta den s. k. apartheidpolitiken
hade kunnat genomföras.

Regeringen har skyllt ifrån sig med
att sanktionsvapnet inte får brukas alltför
ofta, men det har ju inte brukats. Är
det inte bara tomma undanflykter för
oviljan att göra något för att ge uttryck

132 Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Sveriges utrikespolitik

för det svenska folkets känslor och
vilja?

Herr talman! I vår omedelbara närhet
ligger Tyska demokratiska republiken.
Den är en statsbildning som redan bestått
i mer än tio år, men Sverige intar
samma attityd mot den som USA gentemot
det väldiga Kina, d. v. s. förnekar
dess existens och nekar i vart fall till att
behandla vederbörande stat som andra
stater. I fjol motiverade utrikesministern
detta i första kammaren med att
normala relationer mellan Sverige och
Tyska demokratiska republiken skulle
innebära svenskt erkännande av Tysklands
splittring i två stater. Det är väl
inte Sverige som skall avgöra den saken;
det måste vara tyska folkets egen
uppgift.

Tyskland har varit splittrat i många
stater, och Sverige bar upprätthållit
normala förbindelser med dessa. Sedan
blev Tyskland så »enat» att även Österrike
inkorporerades, och Sverige erkände
detta.

Det vore logiskt om regeringen inte
upprätthöll förbindelse med någon av
de tyska staterna. Vi har dock förbindelser
med både Västtyskland och Österrike,
och ingen finner detta märkligt,
inte heller att vi i fjol tog upp förbindelser
på löpande band med mer än ett
dussin under detta år nybildade afrikanska
stater.

Nej, det verkliga skälet är ett annat.
Tyska demokratiska republiken är inte
en kapitalistisk stat; den bygger socialismen,
och detta förefaller beklagligt
nog vara motiv för många staters
diskrimineringspolitik.

Normala relationer är nyttiga för vårt
land och de befordrar freden. Det nuvarande
tillståndet kan bara uppmuntra
revanschmakarna i Västtyskland, och
för dessa Hitlerstatens efterföljare hav
inte svenska folket några sympatier.
Därför måste vi hemställa till regeringen:
Gör slut på diskrimineringspolitiken
så snart som möjligt! Det blir i alla
fall förr eller senare oundvikligt.

I år är det 25 år sedan Francofascisterna
med det nazistiska Tysklands och
det fascistiska Italiens understöd inledde
krossandet av den demokratiska
spanska republiken. Allt sedan dess
marteras massor av demokratiens anhängare
i de spanska fängelsehålorna.
Indignationen över detta barbari är företrädd
inom alla länder och samhällsgrupper,
hos kristna och ateister, hos
kapitalister och kommunister, hos socialdemokrater
och liberaler. Mäktiga
stämmor reser nu kravet på amnesti för
Francoregimens fängslade motståndare.
Det vore en god sak, om den svenska
regeringen gav sitt stöd åt detta krav.

Till slut vill jag säga några ord om
det anslag på 505 000 kronor till det s. k.
Europarådet, som finns upptaget i föreliggande
statsutskottsutlåtande. Under
denna utrikesdebatt, som spelats upp
med sådan sordin, har ingen haft ett
ord till övers för Europarådet. Det är
precis som om det gällde en skamlig
sjukdom som man föredrar att dölja eller
i varje fall inte vill tala om.

Europarådets uppgift har från första
stund varit att söndra Europa och verka
för militära äventyrligheter och kontrarevolution
bland de folk, som brutit
med kapitalismen och som bygger upp
en socialistisk produktionsordning. I
några resolutioner från det senaste medlemsmötet
inom denna organisation
uppfordras medlemsregeringarna att,
såsom det heter, samordna medlemsstaternas
utrikespolitik som ett steg mot
stärkandet av Europas solidaritet med
Förenta staterna och andra kapitalistiska
stater. Visserligen har den svenska
delegationen inte röstat för detta krav
om uppgivande av neutralitetslinjen och
den har ofta tvingats reservera sig mot
den illustra församlingens dårskaper,
men nog borde måttet snart vara rågat.

Herr talman! Jag yrkar i detta fall avslag
i fråga om det anslag som begäres
under punkt 12 i tredje huvudtiteln.
Denna halvmiljon kan användas på ett

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Nr 14 133

bättre sätt än för att kompromettera den
svenska neutralitetslinjen.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Jag skall ta upp några
få av de frågor, som har varit ventilerade
under denna debatt, för att lämna
några kompletterande upplysningar
som har begärts av mig.

Herr Ohlin var inne på problemet
om nedrustningen och uttryckte en
undran över att denna fråga har hamnat
i ett sådant dödläge. Han uttalade
som sin förmodan, att kontrollproblemet
var orsaken till att man inte kom
någon vart med nedrustningen. Kanske
herr Ohlins syn på saken är något förenklad.
I själva verket är målsättningen
nu att döma av de förklaringar som
getts, att man är överens om både en
mycket radikal avrustning och en mycket
fullständig kontroll för att garantera
att avrustningen sker i enlighet
med gjorda överenskommelser.

Att man är på det klara med målsättningen
betyder emellertid inte, att
man kommit någon vart i det praktiska
realiserandet. De två hinder som har
orsakat att nedrustningen har stoppats
upp och att man egentligen inte kommit
till allra minsta positiva resultat är
å ena sidan en långt driven radikalism
i kravet på avrustningen och å andra
sidan en stark perfektionism i fråga
om kraven på kontrollapparaten.

Sovjetunionen och dess anhängare
har drivit den absoluta avrustningen
ned till det minimum av militära styrkor
som kan erfordras för att upprätthålla
Förenta Nationernas roll såsom
väktare av freden, alltså en internationell
polisstyrka.

Det är klart att man överallt frågar
sig, om det verkligen är tänkbart att
genom en överenskommelse under några
få år — det har talats om fyra år
och till och med kortare lid — rasera
hela försvaret i dessa många stater med
högt uppdrivna rustningar. Detta radi -

Sveriges utrikespolitik

kala krav medför att många inte vill tro
att det ligger någon allvarlig önskan
bakom det, trots att nu även västmakterna
som målsättning har accepterat
denna absoluta avrustning.

Diskussionerna om kontrollen har
också stoppat upp alla framsteg inom
nedrustningen. Jag nämnde att det kan
påstås att det har varit en alltför stor
perfektionism i kravet på kontrollens
omfattning. Om man går igenom det relativt
preciserade program, som lades
fram i våras under förhandlingarna
med tiomaktskommittén och omedelbart
därefter, ser man att båda sidor
har kommit fram till att nedrustningen
skall ske i tre etapper och hela vägen
vara följd av erforderlig kontroll.
Granskar man innebörden av västmakternas
3-etappsförslag, finner man emellertid
att den första etappen praktiskt
taget inte inrymmer någonting annat
än kontrollåtgärder. Man skulle gärna
se att konkreta nedrustningsåtgärder
kunde komma till stånd även under
den första etappen, men i själva verket
är det då inte fråga om någonting annat
än att sätta ett tak för de nationella
styrkorna, ett tak som förresten är placerat
synnerligen högt.

Frågan om kontrollsystemet har dykt
upp även under förhandlingarna om
förbud mot kärnvapenprov, och därvidlag
har man kommit ett stycke längre
när det gäller att utforma kontrollapparaten.
Jag tror att det har funnits den
baktanken, att en kontrollinstitution i
fråga om kärnvapenproven skulle kunna
bli en förebild för den kontrollapparat
som sedan skulle användas för nedrustningen
över huvud taget.

I den mån denna kontroll blir mer
utmejslad, är det emellertid alldeles
tydligt att det rör sig om oerhört omfattande
åtgärder. Herr Ohlin nämnde
att det hade talats om 21 inspektioner
men att man från västmaktsliåll hade
velat gå ned till 19 inspektioner. Ja, det
är riktigt. Men varje sådan inspektion
innebär, att man måste mobilisera

134

Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Sveriges utrikespolitik

hundratals vetenskapliga experter och
offra hundratals miljoner dollar för att
kunna täcka hela området, alltså Sovjet
å ena sidan och Amerika-England å
andra sidan samt dessutom andra stater.
För att en inspektion skall bli effektiv,
erfordras så stora och dyrbara
åtgärder och så många olika slags anläggningar,
att det hela nästan ter sig
avskräckande. Det verkar som om de
besparingar, som skulle kunna göras på
nedrustningen, går åt för att bestrida
kostnaderna för kontrollapparaten.

Jag är emellertid övertygad om att
man på amerikansk sida är i färd med
att revidera sin uppfattning. Den nye
presidentens energi, aktivitet och
utomordentliga intresse för att komma
någon vart i nedrustningsfrågan är väl
en borgen för att han inte stannar vid
de ståndpunkter som från det hållet tidigare
har deklarerats, utan att han försöker
komma ett stycke längre på vägen
mot rent konkreta åtgärder.

Vid något tillfälle under valrörelsen
talade president Kennedy om att det i
Amerika finns alldeles för få människor
som är experter i nedrustningsfrågan
eller som över huvud taget förstår
sig på denna fråga. I allt är det
kanske ett hundratal som är experter
på nedrustningsfrågan. Han menade att
i själva verket behövde vi en hel högskola
för att utbilda folk att lära sig
de frågor, som sammanhänger med en
effektiv kontroll över rustningarna. —
Det ligger mycket i den tankegången.

I den första etappen i det ryska programmet
har man tagit med långtgående
nedrustningsåtgärder. Bland annat
har man där tagit upp en tanke som
tidigare väcktes från franskt håll, nämligen
att på en omväg kontrollera kärnvapnen.
Som bekant har det när det
gällt kontrollfrågan varit stötestenen,
att man inte kan komma på någon metod
att effektivt kontrollera kärnvapnen.
Då kom detta franska uppslag att
man i stället skulle lägga kontrollen på
kärnvapenbärare, alltså fartyg och alla

slags fordon som kunde frakta kärnvapen.
På fransk sida menade man att
man på detta sätt kunde hindra att
kärnvapen transporterades från en del
av världen till en annan. Då hade man
också i själva verket indirekt fått en
möjlighet att kontrollera kärnvapnen.

Denna utväg är sannerligen inte så
enkel som den förefaller när man hör
debatterna. Det måste vara ett enormt
uppbåd av kontrollåtgärder för att kunna
kontrollera de fartyg och de flygplan
som kan transportera kärnvapen.
Man skulle behöva ha en mängd kontrollanter
som övervakade att inte fartyg
med kärnvapen ombord ginge ut
från hamnar eller att inte flygplan lyfte
med kärnvapen i lasten.

Jag vill alltså med detta framhålla,
att det finns oerhört många tekniska
frågor som ännu är mycket obetydligt
utredda — åtminstone på det internationella
planet. Därför har det från flera
håll — hl. a. från svensk sida — yrkats
på att man snarast möjligt skulle
komma i gång med att studera de tekniska
aspekterna vid en nedrustning
och en kontroll och att man, innan man
på det politiska planet kommit i gång,
skulle utreda åtskilliga av dessa tekniska
problem.

Under det sista sammanträdet vid
förra årets assemblée väcktes det ett
förslag från Sverige, Norge och Kanada
om tillsättande av en kommitté, som, i
avvaktan på att stormakterna bleve ense
om hur de skulle börja sina förhandlingar,
skulle sätta i gång med tekniska
undersökningar på olika avsnitt av nedrustningsproblemet.
Ett liknande uttalande
har gjorts från andra håll under
höstens sammanträde, men man har
inte tagit någon ståndpunkt ännu.

I detta sammanhang vill jag säga några
ord till herr Hagberg, som efterlyste
svenska regeringens intresse för Rapackiplanen
om en atomvapenfri zon.
Detta intresse finns kvar, men vi tror
inte att denna fråga utan närmare undersökning
kan lösas. Där har vi en av

Onsdagen den 19 april 19G1 fm.

Nr 14

135

de många tekniska undersökningar som
erfordras innan man över huvud taget
kan bedöma hur en sådan åtgärd skall
kunna realiseras. Vi vill gärna ha östersjöstränderna
i sin helhet fria från
atomvapen — inte bara de skandinaviska
länderna. Om man vill bedöma
vad en sådan fridlysning betyder,
måste man bl. a. lyssna till den internationella
militära sakkunskapen.

Herr Hagberg hade, i förbigående
sagt, en del vilseledande uppgifter om
denna frågas behandling i Nordiska rådet.
Orsaken till att man från både
svenska, norska och danska regeringens
sida ansåg att det var olämpligt att
diskutera denna fråga vid Nordiska rådets
sammanträde var den, att det från
början varit förutsatt att Nordiska rådet
inte skulle befatta sig med försvarsfrågor.
Detta var ju en utpräglad försvarsfråga.
Varför skulle man göra ett
undantag i detta fall? Denna ståndpunkt
är ju för övrigt helt naturlig, eftersom
de olika länderna i sin utrikespolitiska
inställning går på skilda linjer.
Man vill då inte ta upp en debatt
om en viktig fråga inom försvarspolitiken.
Det var alltså felaktigt när lierr
Hagberg sade, att jag argumenterade
mot förslaget över huvud taget. Jag argumenterade
bara mot tanken på att
diskutera saken vid Nordiska rådets
sammanträde, eftersom frågan inte
hörde dit.

Herr Ohlin hade den uppfattningen,
att man från FN:s sida vänt sig mot att
enskilda belgiska medborgare vistades
i Kongo. Den belgiska militären vore
naturligtvis inte önskvärd, men beträffande
de civila kunde han inte riktigt
förstå orsaken till att dessa skulle lämna
Kongo.

Såvitt jag vet bar det inte funnits
något yrkande på att civila belgier
skulle lämna Kongo. Det bar inte stått
i någon resolution som antagits av säkerhetsrådet
eller generalförsamlingen.
Diir har man talat om militären och —
i den senaste resolutionen — om poli -

Sveriges utrikespolitik

tiska experter. Det har ansetts, att dessa
politiska experter från Belgien bar
spelat en mycket stor roll när det gällt
att påverka de kongolesiska myndigheterna.
Vid sidan av resolutionerna har
jag dock hört den anmärkningen mot
de belgiska civila, att de inte har rättat
sig efter önskemålet från FN:s administration
att meddela när de kom
tillbaka till Belgien. Det kunde naturligtvis
leda till mycket olämpligt dubbelarbete
om belgarna inte på något vis
toge kontakt med FN:s lokala administration
när de återvände till sina
gamla platser eller tillträdde nya poster
som erbjudits dem inom industrien eller
annorstädes.

Herr Ohlin frågade också hur det var
ställt med finansieringen. Jag kan inte
säga mycket om det. Finansieringen av
den civila hjälpen sker ju genom frivilliga
bidrag. Man hade satt som mål härvidlag
att före förra årets utgång få in
100 miljoner dollar. Det har visat sig
att det inte behövdes på långt när så
mycket, men man har heller inte fått
så mycket som man räknade med. När
jag senast hörde en siffra som angav
resultatet av den insamlingen, hade man
fått 18 miljoner dollar. Men det har
ändå inte varit så stora bekymmer med
att finansiera den civila hjälpen. De civila
experterna har nämligen på grund
av läget inte haft möjlighet att arbeta i
Kongo i tillnärmelsevis den utsträckning
man hade väntat sig.

Vad beträffar kostnaderna för militär
hjälp har man i år antagit en budget
på 120 miljoner dollar. Förra året
omfattade motsvarande budget 60 miljoner
dollar. Dessa utgifter har beslutats
inom vederbörande kommitté, kanske
även i assembléen. Jag håller med
herr Hjalmarson att det är mycket beklagligt
att en del stater drar sig undan
sina skyldigheter att bidra till kostnaderna
för den militära aktionen. Det
är för övrigt inte bara östblocksstater
som gjort det. På sistone har även
Frankrike förklarat sig inte vilja bidra,

136 Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Sveriges utrikespolitik

ekonomiskt eller med personal, till aktionen
i Kongo. Vi får val hoppas på
att denna fråga så småningom kommer
att tas upp till närmare behandling.
Men någon metod att tvinga respektive
stater att betala vad de är skyldiga till
har vi knappast.

Herr Hagberg talade en del om sekretariatet
i FN och angav vissa siffror
som visade att östblocket hade mycket
färre representanter bland personalen
inom sekretariatet än t. ex. USA och
andra stater hade. Det är väl självklart,
så som organisationen har växt upp, att
det har blivit en ojämnhet i det hänseendet.
Men man har inte under de gångna
åren hört talas om att man från östblocket
har klagat över att östblocket
har haft för få representanter i sekretariatet.
Det är heller inte den frågan som
har föranlett den skarpa diskussionen
nu, utan det är kravet på att sekretariatet
i sin spets skall ha ett tremannadlrektorium,
där varje medlem har vetorätt
gentemot de bägge andra. Det är
detta förslag — som skulle paralysera
sekretariatets verksamhet — att i generalsereterarens
ställe sätta ett sådant
tremannadirektorium med ömsesidig
vetorätt som har framkallat så mycken
kritik, och det med all rätt.

Herr Hagberg hade också åtskilliga
anmärkningar att göra mot hela Kongoaktionen.
Han gycklade över att ingenting
hade kunnat åtgöras. Belgarna
hade inte drivits ut, den belgiska militären
hade inte tvingats lämna landet.
Men menar herr Hagbeg att FN-trupperna
skulle gå till offensiva krigshandlingar?
Var det hans mening att de med
vapenmakt skulle driva ut den belgiska
militären ifrån Kongo, eller vad är hans
program för en aktion? Jag trodde inte
att han ville utsätta FN-personalen för
att behöva inlåta sig på direkta krigshandlingar
för att driva igenom FN:s
Plan. Man har i stället gått förhandlingsvägen,
och generalsekreteraren
bär vid alla tänkbara tillfällen tagit upp
frågorna med de olika myndigheterna i

Kongo och försökt att övertala dem och
pressa dem till att följa de direktiv som
generalförsamlingen eller säkerhetsrådet
har funnit lämpliga att utfärda.

I detta sammanhang kanske jag kan
få fråga herr Hagberg, som är en sådan
specialist på Kuba, hur han kan
veta att det inte finns några rebeller på
Kuba. Hans ståndpunkt var att det vore
Förenta staternas medborgare som hade
ordnat invasionen. Finns det verkligen
inte några rebeller på Kuba? Jag trodde
att det var allmänt bekant, att några av
den nuvarande diktatorns närmaste
medarbetare står i spetsen för upprorsmakarna,
och att det alltså mycket påtagligt
har visat sig att det vi bevittnar
är en uppgörelse i första hand mellan
partierna på Kuba. Sådana uppgörelser
känner vi väl till från tidigare tillfällen.
Det är inte något uppseendeväckande
om det blir en revolution nu igen. Sådana
har förekommit många gånger förut,
och Fidel Castro själv bär ju kommit
till makten genom en revolution.

Om jag slutligen får säga några ord
om sanktionerna mot Sydafrika, en sak
som också berördes av herr Hagberg,
vill jag först betona, att straffåtgärder
eller tvångsåtgärder av detta slag mot
en främmande stat är en mycket allvarlig
sak. Det vore att ta till en våldspolitik,
som vid många tillfällen skulle kunna
leda mycket långt.

Vidare tillkommer att de ekonomiska
sanktionerna enligt Förenta Nationernas
stadga skall tillgripas vid krigshot
eller krig. Det finns ingenstans antytt
att man skall tillgripa ekonomiska sanktioner
för att straffa en stat för att den
för en politik som ogillas av andra medlemmar.
Sådana sanktioner skulle för
övrigt också strida mot GATT-avtalet.
Inte heller där har man tänkt sig möjligheten
att bojkotta en stat ekonomiskt.
De allmänna reglerna om att inte diskriminera
någon stat gäller även där.

Nu säger man ibland att detta är en
mycket juridisk och formalistisk ståndpunkt,
men jag tycker inte det är for -

Onsdagen den 19 april 19G1 fm.

Nr 14

137

malistiskt att se upp, när det föreslås
åtgärder, som saknar stöd i stadgan
just därför att det här är fråga om så
viktiga åtgärder och åtgärder som man
tidigare har praktiserat i så ytterligt
ringa grad. Jag vet inte att det tidigare
har förekommit mer än ett fall av sanktioner.
Det var på Nationernas förbunds
tid, och sanktionerna riktade sig då
mot Italien på grund av landets angrepp
mot Etiopien.

Den gången var det ingen tvekan om
att åtgärden stod i överensstämmelse
med stadgan. Etiopien var angripet.
Därför beslöt man sanktioner. Men hur
gick det? Jo, det blev fiasko. Man fick
inte tillräcklig anslutning till åtgärderna.
Ändå gjordes den gången oerhörda
ansträngningar för att bojkotten skulle
bli så effektiv som möjligt, och Italien
var mycket sårbart på grund av landets
ekonomiska struktur. Men sanktionerna
blev som sagt helt ineffektiva
den gången. Och en ineffektiv bojkott
är sämre än ingen bojkott alls.

Här fanns nu två förslag. Det första
och skarpare, som hade större möjligheter
att bli effektivt, var det afrikanska.
Men det nådde inte på långt när
upp till den föreskrivna majoriteten.
Och när det stod klart att själva huvudparagrafen
i detta skarpare förslag inte
vann erforderlig majoritet, så drog upphovsmännen
tillbaka förslaget och man
koncentrerade sig i stället på det mildare
förslaget, som emellertid inte innehåller
mer än att staterna skall överväga
separata eller kollektiva påtryckningsåtgärder
i syfte att förmå Sydafrika
att ändra sin apartheidpolitik.

Man kan på goda grunder säga sig
att det inte var sannolikt att en rekommendation
med det innehållet skulle
kunna leda till en effektiv bojkott av
landet. Att straffåtgärder mot ett land
icke har stöd i den internationella stadga
som gäller för Förenta Nationerna,
har varit ett starkt skäl för Sverige att
inte rösta för den punkten i resolutionen.
Däremot röstade vi ju för andra

Sveriges utrikespolitik

delar av resolutionen, som innehåller
moralisk och rättslig brännmärkning av
Sydafrikas politik.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr HAGBERG (k) kort genmäle:
Herr talman! Jag kanske får börja
bakifrån med de påståenden herr utrikesministern
här gjorde.

Beträffande FN-beslutet om sanktionerna
tåg utrikesministern exemplet
med Abessinien 1935 och sade att de
blev ineffektiva, därför att man inte
fick någon allmän uppslutning kring
dem. Utrikesministern hävdade också
att det beslut som nu fattats i FN endast
innebär en uppmaning till staterna
att överväga separata eller kollektiva
åtgärder. Ja, jag har inte heller hävdat
något annat. Men det skulle ha varit
intressant, om herr utrikesministern
hade utnyttjat tillfället att här uttrycka
den svenska regeringens mening och
upplysa om huruvida den överväger
några åtgärder för Sveriges vidkommande
i anledning av Förenta Nationernas
beslut.

Sedan frågade utrikesministern mig
om det finns rebeller på Kuba. Det tycker
jag var en ganska meningslös fråga,
ty amerikanarna förnekar ju inte att
det är en landsättningsoperation som
genomförts. Och de har inte heller förnekat
att de har utbildat, bekostat och
utrustat de trupper som nu intervenerat.
Men jag antar att det väl finns en
och annan sympatisör även på Kuba.
Det skulle vara underligt, om så inte
var fallet.

Utrikesministern ställde också frågan
om jag ansåg att FN-trupperna skulle
ha gått till offensiven — men det är väl
ingen kärnfråga i detta sammanhang!
För utrikesministern är det tydligen en
kärnfråga i dag, men var det så även
när FN-trupperna kom till Kongo? När
dessa trupper kom dit med I''N:s uttryckliga
bemyndigande att stödja ro -

138 Nr 1-1

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Sveriges utrikespolitik

geringen och åstadkomma en stark central
regeringsmakt, tror någon att det
då skulle ha varit möjligt för Belgien
att genom Tshombe & Co genomföra
den politik som nu lett till att det i stället
för en central regeringsmakt finns
fem olika med varandra konkurrerande
regeringar i Kongo?

Jag är ganska övertygad att om bara
FN-kommandot hade följt de instruktioner,
som gavs redan genom beslutet i
juli, så hade den frågeställningen utrikesministern
nu rest varit fullständigt
meningslös. Jag anser att det då hade
varit självklart att man skulle ha gått
till offensiv. I stället för att gå till offensiv
mot dem som bekämpade dessa
separatister skulle man ha gått till offensiv
för att få i väg belgierna och
göra slut pa den komedi, som sedan
har utspelats i Kongo.

Det kanske viktigaste i utrikesministerns
svar var emellertid hans förklaring
till att regeringen visade ett särskilt
intresse för att förhindra en diskussion
i Nordiska rådet om att göra
Norden till en atom- och kärnvapenfri
zon. Jag noterar därvidlag först det positiva
intresse, som utrikesministern
uttryckte för att kunna göra hela östersjöområdet
till en atom- och kärnvapenfri
zon. Men jag måste säga, att utrikesministerns
påstående om motivet för
att uppträda som regeringen gjorde,
nämligen att det inte var stadgeenligt
att ställa ett sådant förslag i Nordiska
rådet, väl ändå inte kan vara riktigt.
Jag håller mig därvid bara till fakta.
Nordiska rådet ansåg att frågan var
stadgeenligt ställd, och den togs ju också
upp på dagordningen.

Om de länder, som är anslutna till
Atlantpakten, hade rest opposition,
skulle jag möjligen ha kunnat förstå det
ur deras synpunkt. Men att den svenska
regeringen, som bekänner sig till neutralitet
och alliansfrihet och som måste
ha ett alldeles särskilt intresse av att
inte Norden blir föremål för krigshandlingar
av något slag, skulle vara så iv -

rig att gå i bräschen mot försök till en
diskussion om detta problem, är väl
mera underligt.

Jag håller med utrikesministern om
att detta är en svår fråga och att det
kan vara många saker som behöver undersökas
därvidlag. Men varför då inte
undersöka dem? Varför till och med
sky en diskussion? Varför inte låta de
nordiska folken genom televisionen få
reda på att detta förslag ställts och att
det diskuterats i Nordiska rådet? Det är
det frågetecken, som man måste sätta
till dessa undanflykter.

Till slut säger utrikesministern, att
det är klart att Sovjetunionen har missgynnats
i Förenta Nationerna, och han
skyller detta på den tidigare uppbyggnaden
och på de kraftförhållanden som
varit. Men Sovjetunionen hade inte klagat.
Ja, jag vet inte om Sovjetunionen
har klagat eller inte. Jag uppträder inte
på Sovjetunionens vägnar när jag säger,
att själva tillståndet väl ändå belyser
att det finns skäl att överväga en
förändring av Förenta Nationernas organisation.

Hem OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag undrar emellanåt
hur det är med herr Hagbergs och hans
partivänners geografiska kunskaper, när
de talar om Östersjön som en atomvapenfri
zon. Tydligen inräknar de inte
Sovjetryssland bland östersjöstaterna,
ty det har ju inte varit någon kommunistisk
tanke att Sovjetryssland skulle
avrusta sina atomvapen i detta sammanhang.

Till utrikesminister Undén skulle jag
vilja säga, att jag med någon förvåning
hörde honom beskriva hur oerhört kostbar
en sådan här atomvapeninspektion
skulle bli. Han sade att ett tjugutal inspektioner
skulle kosta ungefär lika
mycket som man sparade genom rustningsbegränsning.
Det är väl ändå, herr
utrikesminister, en våldsam överdrift,
om man nämligen tänker sig ett något
mera väsentligt resultat i fråga om

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Nr 14 139

rustningsbegränsning, ett resultat som
endast är möjligt efter det att man
kommit överens om en effektiv kontroll.

Jag vet inte om jag missade något —
jag hörde inte de två första minuterna
av utrikesministerns anförande, men
de handlade visst om annat. I varje fall
hörde jag inte, när utrikesministern talade
om kontrollen, att han sade något
mer än att han tyckte att västmakterna
•överdrivit behovet av kontroll. Utrikesministern
sade inte något om att man
från sovjetrysk sida tydligen erbjöd
kontroll i en orimligt liten utsträckning.
Jag måste beteckna det som en ganska
ensidig framställning. Utrikesministern
tycktes inte ens vilja framhäva, att i
betraktande av den negativa inställning
till effektiv kontroll, som Sovjet intagit
under åratal, är ingenting naturligare
än att man på den andra sidan, av förhandslingstekniska
skäl så att säga, tar
till en liten smula i överkant.

Måste det inte ur vår synpunkt -— vi
som är anhängare av en effektiv kontroll
— sägas ifrån, att det är en vida
mindre nackdel om det ordnas en kontrollexpedition
för mycket än ett par
för litet? Några farhågor för att världsekonomien
skulle lida allvarligt men,
om det förctoges en eller två kontroller
som inte vore strängt nödvändiga, kan
väl utrikesministern ändå inte ha. Så
det är väl inte av omsorg om världsekonomien
som dessa synpunkter framföres.
Vi i Sverige, som vill befrämja nedrustningssträvandena
men samtidigt vill
ha garanti för att en träffad överenskommelse
hålls, måste vara intresserade av
att genom deltagande i debatten verka
för att det blir effektiv kontroll.

Jag beklagar att jag måste säga, att
utrikesministerns yttrande här föreföll
mig betänkligt ensidigt och inte riktigt
motsvarade vad jag tycker är det svenska
intresset, lika väl som det är ett intresse
för alla andra mindre nationer.

Utrikesministern framhöll att det
finns tekniska problem som inte är till -

Sveriges utrikespolitik

räckligt utredda. Ja, det kan vara mycket
bra att utreda dessa, men jag skulle
önska att man, när den svenska ståndpunkten
hävdas i FN eller annorstädes,
inte nöjer sig med att begära utredning
om de tekniska problemen utan också
klargör att den svenska positionen är
att vi önskar en effektiv kontroll. Skulle
ett stort antal mindre stater hävda detta,
kan det väl hända att även stormakternas
inställning påverkas.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle
:

Herr talman! Jag tror att regeringens
rekommendation rörande det tekniska
tillvägagångssättet vid nedrustningsfrågans
lösning har varit realistiskt, och
jag beklagar att den inte lett till något
praktiskt resultat ännu.

Däremot har jag litet svårt att följa
utrikesministerns tankegång när det gäller
den fråga som också herr Ohlin nyss
berörde, nämligen frågan om kontrollens
etablerande vid nedrustningsarbetets
fullföljande. Jag vill alldeles särskilt
stryka under, att för de små länderna
måste det vara ett livsintresse att
verkligen kunna lita på kontrollapparaten.
De stora länderna kanske kan klara
sig ändå, men de små länderna behöver
säkra internationella garantier,
deras ställning kan eljest bli mycket
vansklig.

Det är ju inte bara Kongoaktionen
som aktualiserar FN:s finansiella bekymmer.
Hela FN-organisationen blir i
längden haltande, om år efter år alla
är med och beslutar men bara en del är
med och betalar. Jag har inte heller —
det skall jag gärna erkänna — någon
metod för att komma till rätta med denna
sak. Men FN:s ställning kan snart
bli finansiellt prekär, om ingenting görs.
I praktiken har det ju varit så att USA
gång efter annan ryckt in som en räddande
ängel, och även vi har kanske
gjort det ibland på mera blygsam nivå.
Detta kan inte vara tillfredsställande. Vi
har all anledning att stöta på för att få

140 Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Sveriges utrikespolitik

upp frågan till ordentlig belysning och
diskussion i FN, ocli det skulle vara
värdefullt om Sverige kunde driva på
härvidlag.

Utrikesministern var inne på sanktionsfrågan.
Jag skulle vilja ställa spörsmålet
så: Hur många av de länder, som
röstade för sanktioner mot Sydafrika,
skulle i praktiken ha kunnat tänkas engagera
sig för sådana? Jag förstår mycket
väl att utrikesministern inte vill gc
svar på denna fråga. Jag vill bara kort
och gott deklarera, att jag tror att antalet
länder i verkligheten inte skulle
ha blivit så stort. En sak är att rösta
för en resolution, en annan att följa den.
Därtill kommer att det i längden kan
vara farligt för FN :s auktoritet att kraftåtgärder
rekommenderas, som inte har
klart stöd i stadgan.

Jag skall inte gå in på händelserna
på Kuba. Låt mig bara göra ett litet påpekande.
De begränsade former av rörelsefrihet
— former som för övrigt är
klart definierade — som USA har givit
de demokratiska kubanerna, hålla
sig strikt inom den ram som drogs upp
för Castro och hans anhängare, när dessa
satte i gång sin revolution mot den
förre kubanske diktatorn och då sade
sig eftersträva ett demokratiskt samhällsskick.
Jag kan inte, herr talman,
påminna mig att herr Hagberg vid det
tillfället hade något att erinra mot
USA:s hållning.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Jag beklagar att jag
måtte ha uttryckt mig oklart, eftersom
herr Ohlin fick den uppfattning han gav
uttryck åt rörande min ståndpunkt till
kontrollfrågan. Självfallet är kontrollfrågan
av mycket stor vikt, och vi har
på svensk sida alltid följt de resolutioner
som krävt en effektiv kontroll. Men
det är ett faktum att Sovjetunionen i hög
grad rört på sig sedan de tidigare diskussionerna
om kontrollen och på ett
helt annat sätt accepterat att det skall

vara en effektiv kontrollorganisation.
Det är ju ett betydelsefullt steg som rör
hela nedrustningsproblemet. — Vid
studiet av de frågor, som diskuterats i
Geneve, har jag fått det ganska bestämda
intrycket att man, när det gäller
kontrollen av att det inte sker någon
överträdelse av ett avtal rörande kärnvapenexperiment,
på amerikansk sida
varit mycket fordrande och uppställt
de mest långtgående krav på garantier
för att inte underjordiska explosioner
skulle undgå upptäckt.

Det var i det sammanhanget jag sade
att jag fått intrycket att man ekonomiskt
sett inte skulle tjäna någonting på att
genomföra åtgärder i nedrustningens
tecken om kontrollen skulle fortsätta i
de formerna. Jag har inte menat att
nedrustningen över huvud taget inte
skulle löna sig även om kontrollapparaten
vore aldrig så stor. Men det är ett
faktum, herr talman, att det finns ett
tekniskt problem: hur skall kontrollen
kunna göras effektivt utan att bli en alltför
stor belastning? Detta problem ingick
bland de frågor som vi ville Ra
behandlade av experter i samband med
en blivande utredning av nedrustningsfrågorna.

Herr HAGBERG (k) kort genmäle:

Herr talman! Jag beklagar att utrikesministern
inte har någon mening om
vad man skulle företa sig när det gällde
FN-beslutet om Sydafrika.

Herr Hjalmarson säger att Castro hade
samma möjligheter tidigare inom Förenta
staterna som dagens rebeller. Detta
är nonsens. Ty Förenta staterna försvarade
Batistaregimen in i det sista, men
de varken utbildade eller på något som
helst sätt utrustade trupper åt Castro.
Detta är den stora skillnaden.

Till herr Ohlins yttrande beträffande
frågan om att göra Norden till ett slags
kärnvapenfri zon vill jag påpeka att
denna fråga har två sidor. Den ena är en
överenskommelse mellan berörda stater
och den andra att de kan erhålla garan -

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Nr 14

141

tier från de makter som kan komma i
fråga när det gäller att föra över ett
kärnvapenkrig till Norden. Innebörden
i herr Ohlins yttrande är alltså att han
är motståndare till att Norden erhåller
garanti för att på detta område inte
förs krig med kärnvapen. Någon annan
vettig mening kan inte utläsas ur hans
invändning.

Beträffande det diskuterade kontrollproblemet
vill jag upplysa att frågan
inte har gällt kontroll och nedrustning,
utan från västmakternas sida har avsetts
kontroll av upprustningen. Sovjetunionens
motkrav har varit kontroll av nedrustningen.
Och det är på grund av att
man icke — som utrikesministern tidigare
utvecklat — har velat gå med på
några förpliktelser i syfte att nedbringa
rustningarna som kontrollfrågan har
stupat. Från Sovjetunionens sida har
klart och tydligt sagts ifrån: Den kommer
att gå med på alla krav på kontroll,
därest de andra går med på deras krav
att reducera rustningarna och förbjuda
kärnvapen.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Kammaren observerade
säkerligen att herr Hagberg nu inte talade
om Östersjön som atomvapenfri
zon — han tänkte på att Sovjet ligger
vid Östersjön — utan nu skulle Norden
vara atomvapenfri och Sovjet behålla
sina atomvapen men lova att inte använda
dem här. Det är en helt annan
fråga, herr Hagberg. Den kominer vi
nog att få tillfälle att diskutera senare.
Utfästelser av den arten — givetvis utan
nordisk kontroll, ty någon sådan förutsätter
väl inte herr Hagberg — kan nog
inte läggas till grund för hela vår försvarspolitik.
Därmed är ingenting sagt
från vår sida rörande ställningstagandet
till det svenska försvarets beväpning.
Detta är ett mycket större problem
som inte kan diskuteras från denna
utgångspunkt.

.lag är givetvis intresserad av att vår
utrikesminister — jag vill säga för

Sveriges utrikespolitik

ovanlighetens skull — lägger så många
nationalekonomiska synpunkter på problemet:
om det lönar sig eller inte

lönar sig att få till stånd en ekonomisk
överenskommelse om förbud mot atomvapenexperiment.
Jag trodde faktiskt att
man i huvudsak hade andra syften med
en sådan överenskommelse; att den, inte
minst för oss utomstående, skulle vara
av betydande värde även om den inte
omedelbart leder till några besparingar
för berörda stater.

Utrikesministern säger att Sovjetunionen
har rört på sig i kontrollfrågan
och accepterat tanken på kontroll. Jag
har det intrycket att utrikesministern
nog begär ganska litet här, ty Sovjetunionens
ståndpunkt har ändå varit
och är att man accepterar en föga omfattande
kontroll. Sovjetunionen har ju
fört fram tanken att varje kontrollexpedition
skall stå under tredelad ledning,
där handlingskraften i hög grad skulle
inskränkas genom denna tredelning.
Man kan inte undgå en känsla av att
Sovjetunionen är ytterst motsträvig till
tanken att bygga ut en effektiv kontroll.
Man skall naturligtvis inte fästa för
stor vikt vid vad en journalist skriver
om samtal med Chrustjov, men jag tycker
i alla fall att vad den framstående
skribenten Walther Lippman skriver
om Chrustjovs inställning till kontrollproblemet
snarare stöder min uppfattning
rörande Sovjets inställning trots
att jag gärna erkänner utrikesministerns
överlägsna kunskaper — än den stöder
utrikesministerns i hög grad optimistiska
uppfattning på den punkten.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Utrikesministern har
vid ett par tillfällen påvisat rena felaktigheter
i herr Hagbergs framställning.
Jag tror det kan vara av värde
alt man ibland tar upp sådana frågor
som herr Hagberg kommer med och belyser
hur ytterligt ogrundade en hel
del av hans påståenden är.

142

Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Sveriges utrikespolitik

Jag vill med anledning av herr Hagbergs
replik till mig bara erinra honom
om att det inte var länge sedan en av
Batistaregimens anhängare, alltså en anhängare
av den förra kubanska diktaturen,
befanns skyldig till konspiration i
USA mot Castroregimen och då dömdes
till ett hårt straff för brott mot den
amerikanska neutralitetslagen. Så ligger
det till, herr Hagberg. Det visar väl
hur litet det finns av realitet bakom
herr Hagbergs yttrande nyss till mig. De
demokratiska rebellerna har beviljats
precis samma begränsade arbetsmöjligheter
i USA som Castroanhängarna på
sin tid hade. Herr Hagberg kan aldrig
komma ifrån den uppenbara motsägelse
som ligger i att han inte hade något
annat än sympatier till övers för den
hållning, som USA och för övrigt många
andra demokratiska länder en gång intog
till Castrorevolutionen, men i dag
försöker anlägga en indignerad uppsyn,
när nya demokratiska krafter rycker
in för att förverkliga det mål som
många i den demokratiska världen, vilka
sedermera blivit grymt besvikna på
den följande utvecklingen, trodde att
Castrorevolutionen arbetade för.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Det finns kanhända inte
i dag någon större anledning för den
svenska riksdagen att fördjupa sig i de
internationella problemen eller ta upp
en debatt om den svenska utrikespolitiken.
Sedan riksdagen senast hade tillfälle
att diskutera dessa frågor i samband
med remissdebatten i januari har
väl knappast några större förändringar
inträtt. Misstroendet och misstänksamheten
de två maktblocken emellan kvarstår,
och svårigheterna att träffa rimliga
överenskommelser i de för eu lugn
och fredlig utveckling avgörande frågorna
tycks vara lika stora som tidigare.
Fortfarande hänger världsfreden
på att styrkeförhållandet mellan öst och
väst inte i någon avgörande grad förändras.
Jag skall inte uttala mig om

hur pass stabil denna grundval — terrorbalansen
— kan antas vara för freden,
men uppenbart är att på samma
gång som terrorbalansen för närvarande
utgör en viss garanti mot ett allmänt
krig så innesluter den i sig själv oerhörda
risker för en närmast global förintelse.

Det är därför inför detta fruktansvärda
perspektiv som vi klamrar oss
fast vid förhoppningen att de pågående
förhandlingarna om nedrustning och
förbud mot kärnvapenprov ändå skall
kunna föras fram till hållbara överenskommelser.

Sverige bör i fortsättningen liksom
hittills stödja alla strävanden som syftar
till avspänning och fred i världen.
Men vi vet alla att våra möjligheter är
små. \ i är ett litet land med begränsade
resurser att kunna påverka utvecklingen
i världen. Desto angelägnare tycker
jag det är att vi enigt sluter upp
bakom Förenta Nationerna och dess
strävanden. Som en manifestation av
detta kan dagens debatt ha sitt fulla berättigande.
En kompakt majoritet av
svenska folket står också enig bakom
Förenta Nationerna och dess generalsekreterare.

Vad FN och Dag Hammarskjöld betytt
då det gällt att förhindra att lokala konflikter
utvecklat sig till allvarliga hot
mot världsfreden är så uppenbart och
känt att det inte behöver diskuteras.
Att herr Hagberg i dessa frågor har en
annan mening är väl fullt naturligt. Något
annat skulle i varje fall göra mig
storligen förvånad. Att herr Hagberg i
någon fråga skulle ha någon från de
makthavande i Kreml avvikande mening
är ju en fullkomligt absurd tanke.

Jag skulle för min del inte syssla
med herr Hagbergs uppfattning i dessa
frågor om det inte vore på det sättet att
herr Hagberg vid skilda tillfällen försöker
uppträda som talesman för den
svenska arbetarklassen. Det är detta
som ger mig anledning till att på det
bestämdaste protestera. Fn alldeles över -

Onsdagen den 19 april 19G1 fm.

Nr 14

143

väldigande majoritet av det som herr
Hagberg kallar den svenska arbetarklassen
liksom av det övriga svenska folket
är beredd att stödja Förenta Nationerna
och Dag Hammarskjöld. Herr Hagberg
får nog vara vänlig att inskränka sig
till att tala för de fyra eller fem procent
av folket som möjligen har samma
mening som han.

Jag vill efter detta, herr talman, i likhet
med en rad tidigare talare uttrycka
min tillfredsställelse över att Finlands
association med EFTA kunnat genomföras.
Denna är så mycket mera glädjande
som det hot för en handelspolitisk
isolering av Finland som framstod
som påtagligt efter de nordiska tullunionsplanernas
sammanbrott därmed
kan anses avvärjt. Finlands anslutning
till sjustatsavtalet bör även kunna bidra
till att stärka det nordiska samarbetet.

Det kan i detta sammanhang vara på
sin plats att ge handelsminister Lange
en eloge för det energiska och oförtröttliga
arbete som han nedlagt på att få
till stånd en associering av Finland till
EFTA. Alla vi som varit intresserade av
att åstadkomma ett handelspolitiskt samarbete
även med Finland skattar högt
herr Langes insatser på detta område.
Vi uppskattar också alla de ansträngningar
som gjorts och görs för att om
möjligt utvidga samarbetet på handelns
område i Europa. Ett led i utvecklingen
mot en friare handel i hela Europa, såväl
inom som mellan väst och öst, är
i första hand att få till stånd ett samgående
mellan EFTA och de sex.

Hur intresserade vi än är härav, och
hur uppenbara de ekonomiska fördelarna
av ett dylikt samgående mellan de
två handelsblocken i Europa än framstår,
så vill jag ändå ta fasta på och understryka
den passus i utrikesministerns
anförande där han säger att något undanröjande
av den diskrimination som
nu håller på att växa upp i handeln mellan
medlemmarna i EFTA och den gemensamma
marknaden inte får ske till

Sveriges utrikespolitik

priset av en begränsning av vår politiska
handlingsfrihet.

Jag vill, herr talman, kraftigt understryka
denna synpunkt, och jag förutsätter
att man vid förhandlingarna i
denna fråga från svensk sida gör klart
för såväl sexstaterna som England att
Sverige inte kommer att ansluta sig till
ett samarbete som medför någon politisk
integration. Förutsättningen för
vårt deltagande i ett vidgat västeuropeiskt
samarbete måste vara att vi har
fulla möjligheter att fullfölja vår allmänna
utrikespolitiska linje. Efter alla
de spekulationer som på sistone förekommit
i den offentliga debatten om
denna fråga tror jag att det är angeläget
att den svenska ståndpunkten klart
och otvetydigt kommer till uttryck. Jag
hälsar med tillfredsställelse att så har
skett i regeringsdeklarationen i dag.

Herr HAGBERG (k) kort genmäle:

Herr talman! I ett enda sammanhang
i mitt anförande sade jag, att jag är
övertygad om att det svenska folket
inte gillar detta, och det var det sammanhang,
där jag använde beteckningen
Hitlerstatens efterföljare. Det var ju
märkligt att herr Gustafsson i Stockholm
skulle hänga upp sig på just den
saken. Var det Eichmannprocessen i Jerusalem
som spökade för honom och
gav honom olustkänslor?

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Hagberg försöker
slingra sig undan. Han förstod mycket
väl innebörden av vad jag sade. Tidigare
har herr Hagberg vid skilda tillfällen
— jag har inte särskilt pekat på
dagens debatt — intagit den allmänna
attityden, att han från denna plats velat
uppträda som talesman för den
svenska arbetarklassen, och det var det
jag protesterade mot.

Herr HECKSGHER (H):

Herr talman! Den mycket lugna åt -

144

Nr 14

Onsdagen den 19 april 19G1 fm.

Sveriges utrikespolitik

mosfär, som kännetecknar denna utrikesdebatt
och som ju tar sig uttryck i
att bänkarna inte är så alldeles välfyllda,
är kanske i någon mån karakteristisk.
Den beror inte på att vi skulle
befinna oss i ett särskilt lugnt utrikespolitiskt
läge. I stället är det kanske så,
att ju allvarligare det världspolitiska läget
är, desto fridfullare blir den svenska
riksdagens utrikesdebatt. Det är herr
Hagberg som nu håller på och domderar
på egen hand, och de andra gruppledarna
har blivit tvungna att svara honom
för att det över huvud taget skall
bli någon debatt. Detta är karakteristiskt
för den utrikesdebatt som nu pågår.

I ett kritiskt läge är vi alla utom herr
Hagberg mer än eljest medvetna om de
moment som förenar oss. Men samtidigt
måste vi i detta kritiska läge vara medvetna
om att ett litet land som vårt
mindre än eljest är i tillfälle att göra
insatser av verkligt avgörande betydelse.
I själva verket har ju det kritiska
läget inte uppstått under den allra sista
tiden, utan läget har gradvis försämrats
under en följd av år, och under
de senaste åren har också aktiviteten i
den svenska utrikespolitiken — den
självständiga svenska aktiviteten — väsentligen
legat på det europeiska planet.

Det är naturligt. Läget i Förenta Nationerna
är till den grad låst, att möjligheterna
för en enskild småstat att
där göra någon insats är mycket ringa.
A andra sidan medförde ju nederlaget
för de nordiska tullunionsplanerna, att
också möjligheterna till ett mera utvidgat
nordiskt samarbete starkt begränsa des.

Det är den negativa förklaringen.
Men den positiva förklaringen är inte
mindre betydelsefull. Det var karakteristiskt
att herr Hagberg när han talade
om Europarådet sade, att det var någonting
som andra inte ville tala om,
nästan som om det varit en skamlig
sjukdom. Jag förstår herr Hagberg! Det
är för herr Hagberg väldigt obehagligt

att bli påmind om att det finns en institution
av Europarådets typ. Det är
ännu mera obehagligt för herr Hagberg
att bli påmind om att denna organisation
med alla sina brister ändå uppbärs
av en växande känsla hos alla berörda
folk av den västeuropeiska samhörighetens
betydelse, någonting som
numera även i Sverige framträder i
ökad grad.

Självfallet utesluter denna känsla av
europeisk samhörighet inte nordisk
samverkan där sådan är möjlig, än
mindre ett vidare samarbete inom Förenta
Nationernas ram där sådant kan
komma till stånd, men möjligheterna
tycks just nu både opinionsmässigt och
sakligt vara större på det europeiska
planet. Ett synligt resultat av detta intresse
för och dessa engagemang i det
europeiska samarbetet är naturligtvis
tillkomsten av EFTA. EFTA-avtalet fick
allmän anslutning från alla demokratiska
partier i fjol. Karakteristiskt nog
mälde herr Hagberg också denna gång
sig ur gemenskapen. Vi är väl också
alla glada över att det blivit möjligt att
med EFTA associera Finland och därigenom
ge Finland åtminstone en kanal
till det västeuropeiska samarbete, som
herr Hagberg tycker så förskräckligt
illa om.

Men EFTA är å andra sidan bara ett
begränsat förverkligande av dessa strävanden.
Vi måste komma ihåg att det
inte är självändamål utan ett steg på
vägen. I ett tal häromdagen — jag tror
att det var i Höganäs — uttryckte sig
statsrådet Lange på ett sådant sätt, att
man kunde få den uppfattningen att
han nu var en liten smula mer optimistisk
i fråga om möjligheterna att nå
fram till ett vidare europeiskt samarbete
i ekonomiskt hänseende. Det vore
mycket glädjande, om så vore fallet,
och om statsrådet Lange kunde klargöra
för oss varpå han grundar en sådan
föreställning. Det är väl uppenbart att
om vi skall kunna medverka till att
man når målet att få ett mera vidsträckt

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Nr 14 145

samarbete, måste vi också samverka
med andra europeiska stater både inom
EFTA och EEC, inom både sex- och
sjustatsgruppen, som har samma strävan
inom sina respektive organisationer.

Jag skulle i detta sammanhang vilja
fråga om ändå inte samarbetet med
Västtyskland ur dessa synpunkter måste
anses vara alldeles särskilt betydelsefullt.
Västtyskland är den ena av de
båda största intressenterna i sexstatsgruppen,
och många tecken tyder på att
man där är mera positivt inställd till
ett vidare samarbete än fallet är hos
den andra huvudparten, nämligen
Frankrike. Det var ånyo karakteristiskt
att herr Hagberg föraktfullt talade om
Västtyskland som Hitlerstatens efterföljare
och försökte antyda — han vågade
inte ens säga det — att det skulle
finnas några likheter mellan dagens
Västtyskland och Hitlertidens Tyskland.
Men, herr talman, det är väl precis
tvärtom. Under den nazistiska tiden
misströstade man ibland om att det
kunde finnas ett »andra Tyskland»,
uppburet av västerländska ideal. Nu har
den västtyska förbundsrepublikens utveckling
klart visat, att det fanns ett
sådant andra Tyskland, att det alltjämt
finns. Inte minst den erinran om Hitlertidens
gräsligheter som Eichmannprocessen
innebär ger oss tillfälle till
jämförelser, som visar i vilken enorm,
outsäglig grad Adenauers Tyskland
skiljer sig från Hitlers. Man önskar
bara, att man skulle kunna säga detsamma
om de delar av Tyskland som
ligger herr Hagberg mera om hjärtat,
de som också nu är en diktatur och ett
lydrike till en annan diktatur. Det är
i den s. k. tyska demokratiska republiken
som man finner Hitlertidens verkliga
efterföljare. Det är där Hitlers traditioner
alltjämt lever kvar under en
annan rubrik, och man kanske får erinra
om ett uttryck som fälldes till en
svensk korrespondent i slutet av Hitlcrregimens
tid: »Vi skulle kunna bli ut 10

— Andra kammaren!; protokoll 1961.

Sveriges utrikespolitik

märkta bolsjeviker.» Det är nog ingen
fråga om att inte en del av de gamla
nazisterna för närvarande är utmärkta
bolsjeviker i Östtyskland. Just av den
anledningen är det också ett svenskt
intresse liksom ett europeiskt intresse
att bevara anknytningen till det fria
Västtyskland. Jag utgår ifrån att regeringen
i det hänseendet över huvud taget
inte försummar någon möjlighet
med tanke på både allmänna överväganden
och på betydelsen av ett sådant
samarbete när det gäller den ekonomiska
utvecklingen inom Europa.

Men dessa strävanden för en mera
vidsträckt ekonomisk lösning har också
en annan aspekt som berörs både i regeringsdeklarationen
och nu senast
av herr Gustafsson i Stockholm i hans
anförande här i dag. De förutsätter en
viss rörelsefrihet i den svenska utrikespolitiken,
en förmåga att åtminstone
till någon del uppfatta hur de utrikespolitiska
problemen ter sig också ur
andra synpunkter än de rent svenska.
Det får inte finnas utrymme för något
tvivel om att alliansfrihet, innefattande
frihet till neutralitet och strävan
efter neutralitet om ett krig skulle komma,
är vår politik. På den punkten
finns det enighet, och den enigheten
måste både bevaras och klart deklareras.
Men självfallet får denna enighet om
den alliansfria politiken icke innebära
att vi tar på oss något slags moralisk
överlägsenhet och menar, att den alliansfria
politik som vi för, skulle på
något sätt vara finare än den allianspolitik
som andra länder för. Den alliansfria
politiken är den svenska politiken.
Den är naturlig i det läge som
Sverige befinner sig i. Andra länder
befinner sig i ett läge, där en alliansfri
politik skulle vara omöjlig för dem,
och de kan ha lika god motivering för
sin ståndpunkt som vi har för vår. Inte
heller får man vara prinsessan på
ärten. Alliansfriheten måste under alla
förhållanden tas på allvar, men den får
inte urarta till något slags liiseri.

Nr lb

146 Nr 14

Onsdagen den 19 april 1901 fm.

Sveriges utrikespolitik

Det är inte alldeles onödigt att tänka
på den saken också när vi har de
ekonomiska samarbetssträvandena i tankarna.
Jag fäster mig vid att samtidigt
som dessa ekonomiska samarbetssträvanden
i Europa är den punkt, där
Sverige trots allt har de största möjligheterna
att göra en självständig insats,
får de i regeringsdeklarationen ett relativt
blygsamt utrymme. När man konstaterar
det, blir man påmind om ett
uttryck som tillskrives generalen-presidenten
de Gaulle. Det påstås att denne
hänför sådana här handelspolitiska och
ekonomiska frågor till »intendenturen»
och menar, att det är någonting som
skall följa efter och inte tillmätas samma
kvalitet som den högre verksamheten.
Hans excellens utrikesministern
brukar inte vara så militaristisk i allmänhet,
och jag är övertygad om att
han inte ser saken på det sättet. Men
man kanske ändå får komma ihåg, att
dessa handelspolitiska och ekonomiska
strävanden inte är något slags bihang
till vår utrikespolitik utan i dag är ett
av huvudmomenten i den svenska utrikespolitiska
aktiviteten.

Man säger nu här, att man inte kan
tänka sig att träffa en uppgörelse mellan
medlemmarna av EFTA och den
gemensamma marknaden till priset av
en begränsning av vår politiska handlingsfrihet.
Jag skall be att få veta, vad
det betyder. Uttrycket är otvivelaktigt
oklart. Om innebörden av det är att
man inte kan tänka sig en sådan uppgörelse
till priset av att vi skulle få
överge vår alliansfria politik, är jag
självfallet helt och hållet enig med den
uttalade ståndpunkten. Men om det
exempelvis skulle innebära, att vi inte
kunde träffa en uppgörelse, som begränsade
vår handlingsfrihet på den
ekonomiska politikens område, kan det
ingalunda förhålla sig så, ty varje ekonomisk
uppgörelse innebär också en
begränsning av vår handlingsfrihet inom
det ekonomiska området.

I regeringsdeklarationen finns inte

uttrycket suveränitet. Det konstaterar
jag med stor tillfredsställelse. Uttrycket
suveränitet borde kanske — ehuru
vackert och välljudande — ändå snarast
hänvisas till ett folkrättsligt museum,
ty den faktiska suveräniteten
finns inte i dagens världssamhälle, så
länge politiken är det möjligas konst.
Allas handlingsfrihet är i hög grad begränsad
genom de föreliggande omständigheterna
och en sådan suveränitet
blir knappast annat än något rent formellt.

Det är å andra sidan klart, att det
finns bestämda gränser för vad vi kan
gå med på också med hänsyn till föreliggande
ekonomiska intressen och strävandena
efter en ökad europeisk enhet
på det ekonomiska området. Bl. a.
är det klart, att vi inte i dagens läge
kan tänka oss en anslutning till den
europeiska ekonomiska gemenskapen
— och det av många skäl. Det är inte
bara med hänsyn till att en sådan anslutning
skulle kunna vålla missförstånd
i fråga om vår alliansfria politik
och kanske rentav göra det svårt att
fullfölja densamma utan det är också
av rent ekonomiska skäl. Den europeiska
ekonomiska gemenskapen ser i dag
inte ut på ett sådant sätt, att Sverige
skulle kunna ansluta sig till den. Det
är det som är underlaget för att vi i
stället medverkat till att skapa sjustatsgruppen,
EFTA.

På senare tid har det förekommit,
som herr Ohlin redan framhållit, en del
uttalanden om den engelska ståndpunkten
i det hänseendet. Det är här inte
bara fråga om sådant, som kan tänkas
härröra från sexstaternas propagandacentral
i Washington utan också en del
annat. Vad som har sagts under diskussionerna
mellan Macmillan och Kennedy
— det var detta som herr Ohlin
något berörde — kan tyda på en ändrad
brittisk inställning. Det är som bekant
inte bara vår statsminister, som
har varit hos Kennedy, utan det är också
Macmillan, fastän det besöket kom -

Onsdagen den 19 april 19G1 fm.

Nr 14

147

mit något i skymundan i den svenska
pressen i jämförelse med det svenska
statsministerbesöket. Det är troligt att
också Kennedy och Macmillan diskuterade
dessa frågor. Det har även hållits
anföranden på olika håll, bl. a. av
brittiska regeringsmedlemmar, i detta
sammanhang. Det är inte minst den
brittiska pressopinionens karaktär, som
antyder möjligheten av en ändrad brittisk
inställning.

Jag skulle vilja fråga rakt på sak:
Vad anser regeringen är betydelsen av
detta? Kan man, som det finns all anledning
att hoppas, känna sig övertygad
om att det inte är tal om att brittiska
regeringen skall dra sig ur EFTAsamarbetet
och i dess ställe söka sig en
anknytning till den europeiska gemensamma
marknaden? Om det är klart,
men man samtidigt ändå diskuterar en
brittisk anslutning till sexstatsgruppen,
i vilka former skulle det kunna ske? Är
det fråga om någon större enhet, som
skulle kunna ersätta EFTA och inom
vars ram Storbritannien — och kanske
då också både Norge och Danmark —
skulle anslutas till gemenskapen? Och
vilken verkan skulle det få för vårt
läge?

Jag tycker att det hade varit önskvärt
att i regeringsdeklarationen få en betydligt
fylligare och utförligare diskussion
av dessa problem, som ändå med
hänsyn till våra egna ståndpunktstaganden
är av alldeles särskild betydelse.
Jag tror att det hade varit värdefullt,
om »intendenturen» i det sammanhanget
hade fått litet större utrymme i
regeringsdeklarationen och om vi hade
kunnat få litet klarare besked. Men jag
hoppas att någon företrädare för regeringen
i stället nu i debatten är beredd
att lämna de upplysningar, som i detta
hänseende saknas i regeringsdeklarationen.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Sveriges utrikespolitik

Herr talman! I den hittills förda debatten,
som jag på grund av engagemang
i medkammaren bara delvis haft
tillfälle att avlyssna, har från några
håll beklagats, att liandelsfrågorna fått
så begränsat utrymme i regeringsdeklarationen
— herr Heckscher var i slutet
av sitt anförande inne på den saken.

Naturligtvis är det ett angeläget önskemål
från näringslivets sida — det
skall jag gärna erkänna — att så snabbt
som möjligt få klarhet om läget och
framtiden. Det är också naturligt att de
diskussioner som under senare tid förts
mellan representanter för regeringarna
i England, vissa av sexstaterna och nu
senast mellan den engelske premiärministern
och den amerikanske presidenten
tilldrar sig ett starkt intresse
också i den svenska pressen och hos
den svenska allmänheten. Bilden är
emellertid mycket rörlig och ryktesfloden
strid. Det är därför inte så lätt att
snabbt få en klar uppfattning om vad
som verkligen inträffat. Ännu svårare är
det givetvis att på nuvarande stadium
förutsäga vad dessa diskussioner kan
komma att leda till. I stor utsträckning
kan det endast bli fråga om fantasier
och spekulationer.

Jag vill vidare erinra om att nyligen
två propositioner framlagts för riksdagen
rörande den europeiska frihandelssammanslutningen.
Den ena rör
Finlands anslutning till EFTA och den
andra frågan om en snabbare tullavveckling
inom sammanslutningen. Riksdagen
kommer därför redan i vår när
utskottsbehandlingen ägt rum att bli i
tillfälle att återkomma till de europeiska
liandelsfrågorna. Det är inte uteslutet
att läget då kan ha klarnat så att ett
bättre underlag än nu föreligger för en
debatt.

Jag skall emellertid här ändå söka
tillmötesgå önskemålet om en redogörelse
för vad som ägt rum så långt det
kommit till den svenska regeringens
kännedom, och jag vill samtidigt begagna
tillfället att något utveckla regering -

148 Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Sveriges utrikespolitik

ens syn på frågan om förhållandet mellan
de två europeiska handelsblocken.

Under mer än ett halvår har den
engelska regeringen på olika sätt ansträngt
sig för att sondera terrängen
för ett samgående mellan EFTA och
sexmaktsunionen. I detta syfte har upprepade
kontakter tagits med den västtyska
regeringen liksom med regeringarna
i Italien och Frankrike. Expertutredningar
har igångsatts både på tysk
och engelsk sida som syftar till att belysa
problemställningarna. Ändamålet
med dessa initiativ har varit att klarlägga
huruvida och framför allt när
förutsättningar kan anses föreligga för
verkliga förhandlingar mellan de två
grupperna.

Engelsmännen har fortlöpande hållit
sina EFTA-partner informerade om
dessa kontkater. Vid det ministerrådsmöte
som ägde rum i mitten av februari
i Geneve behandlades dessa frågor ingående.
Samtliga EFTA-ministrar godkände
härvid att engelsmännen bedrev
sina sonderingar. Man var helt ense
om att den något förbättrade atmosfär
i förhållande till de sex och de sju som
kan sägas ha inträtt efter sammanträffandet
under sensommaren i fjol mellan
Adenauer och Macmillan borde utnyttjas
av engelsmännen att på egna och
övriga EFTA-länders vägnar fortsätta
dessa förberedande överläggningar.

Från övriga EFTA-länders sida underströks
emellertid för det första att
vi skulle hållas fortlöpande informerade
om diskussionernas förlopp och de
planer engelsmännen kunde hysa beträffande
fortsättningen och vidare att
vi skulle, innan dessa diskussioner tog
en mera avgörande vändning, få tillfälle
att själva ytterligare utveckla vår
egen syn på de många spörsmål som
en lösning av den europeiska marknadsfrågan
kan komma att resa. Därmed
skulle vi naturligtvis också få möjlighet
att göra vårt inflytande gällande i
fråga om formen och villkoren för en
enhetlig europamarknad. Det är kanske

överflödigt att säga att engelsmännen
godtagit dessa önskemål. Jag vill tilllägga
att man från engelsk sida också
uppfyllt löftena hittills. Vi har erhållit
fortlöpande underrättelser både genom
den engelska beskickningen här
och vår egen beskickning i London om
de olika faserna i denna utveckling.

I nuvarande läge har vi ansett det
mest ändamålsenligt att engelsmännen
får fullfölja försöken att förbereda verkliga
förhandlingskontakter med de sex.
Men naturligtvis innebär detta inte att
vi därför på förhand godkänt allt som
kan komma att framföras i diskussionerna
eller alla detaljer i resonemangen.
Jag är inte alls blind för att engelsmännen
kan ha alldeles speciella såväl
ekonomiska som politiska intressen för
egen del att bevaka som inte nödvändigtvis
sammanfaller med övriga EFTAländers
och som kanske till och med
kan vara helt avvikande från eller
t. o. m. strida mot vad som representerar
andra EFTA-partners intressen.
Detta ger mig anledning att än en gång
understryka att det icke rör sig om
några förhandlingar utan endast förberedande
sonderingar. Pressen både
bär hemma och utomlands har nog
ibland dragit förhastade slutsatser av
diskussionerna.

Jag kan heller inte på grundval av
de informationer som vi nu har tillgängliga
göra gällande att engelsmännen
skulle ha framfört något som avviker
från den gemensamma grundsyn
som framkom, när frågan senast diskuterades
inom EFTA-kretsen.

Av förklarliga skäl är jag inte i tillfälle
att här lämna någon mera ingående
redogörelse för det samtal som nyligen
ägt rum i Washington mellan den
engelske premiärministern och president
Kennedy, även om regeringen erhållit
vissa förtroliga uppgifter härom.
Jag beklagar därför att jag inte effektivt
kan bidraga till att skingra dimmorna
kring detta sammanträffande. Att
de europeiska handelsfrågorna berörts

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Nr 14 149

i dessa samtal har emellertid officiellt
bekräftats liksom att man från båda sidor
varit angelägen om att en uppgörelse
kommer till stånd och Västeuropas
ekonomiska uppdelning upphör. .Såvitt
jag'' förstår tyder detta på ett mera aktivt
intresse från den amerikanska administrationens
sida för att den europeiska
splittringen skall upphöra. Detta
är ju glädjande, även om också den nya
administrationen troligen alltjämt har
de starkaste sympatierna för de sex.
Tillgängliga informationer bekräftar vidare
intrycket att England inte tänker
sig en ensidig engelsk anslutning till
de sex med åsidosättande av övriga
EFTA-länder. Jag skall tillåta mig att
i detta sammanhang i översättning återge
ett avsnitt ur ett tal, som premiärminister
Macmillan höll den 7 april
vid Massachusetts teknologiska institut
_ vid det amerikabesök då han

sammanträffade med den amerikanske
presidenten med andra ord. Detta avsnitt
lyder i »För oss i Europa är det ett
angeläget behov att föra samman de sex
och de sju, nu de sex och de åtta. Jag
tror, att vi måste och kan göra detta
utan att vålla svårigheter för våra inhemska
intressen eller för samväldet
och utan att skada någon annan nation
eller grupp av nationer. En fullständig
uppgörelse i Västeuropa, inte höggradigt
protektionistisk, utåtvänd och inte
inåtvänd, som bygger upp sin egen
styrka men samtidigt är beredd att hjälpa
andra, detta skulle bli till verklig
nytta för hela den fria världen, både
ekonomiskt och politiskt. Ekonomiskt
skulle detta föra oss närmare ett ännu
större område för fri handel.»

Därest dessa uttalanden återger den
engelska inställningen — och det finns
väl ingen anledning att tro något annat
____ har vi knappast några skäl för invändningar.
Men då måste det samtidigt
innebära, att många artiklar i
pressen med utgångspunkt från samtalen
mellan Macmillan och Kennedy
varit klart missvisande och givit anled -

Sveriges utrikespolitik

ning till felaktiga spekulationer — också
delvis felaktiga spekulationer från
herr Heckschers sida, om jag hörde rätt.
Som jag inledningsvis framhållit vill
jag emellertid än en gång uttryckligen
reservera mig för att de informationer
som hittills erhållits kanske inte är
fullständiga i alla delar.

Den omständigheten att vi ansett det
lämpligt att engelsmännen fortsätter
att förbereda marken för en förhandling
om en lösning av den europeiska
marknadsfrågan, innebär givetvis inte
någon minskad aktivitet från svensk
sida. På olika sätt och i olika sammanhang
har vi begagnat tillfället att framföra
våra synpunkter och angelägenheten
att vi så småningom kommer fram
till ett resultat. Jag tror att vi kan säga
att vi från svensk sida gör vad som står
i vår förmåga för att befordra tillkomsten
av en förenad marknad, som omfattar
hela Västeuropa. Åtskilliga kontakter
har i detta syfte tagits med länder
från båda handelsgrupperingarna. Jag
vill här i anslutning till herr Heckschers
riktiga påpekande om att Västtyskland
intar en strategisk roll säga,
att inte bara jag utan flera av kollegerna
i regeringen haft tillfälle att samtala
med regeringsledamöter från de sex och
utveckla de svenska synpunkterna.

Herr Ohlin lär i ett anförande, som
jag beklagar att jag inte fick höra på
grund av att jag var upptagen i medkammaren,
ha efterlyst ett svenskt initiativ
för att åstadkomma en samlad
EFTA-aktion, naturligtvis då med Englands
stöd, för att åstadkomma tullsänkningar
både för de sex och de sju.
Därigenom skulle man enligt herr Ohlin
kunna locka fram ett starkare aktivt
intresse från USA:s sida för att
medverka till en europeisk uppgörelse.
Jag hoppas att jag förstått honom rätt.
Jag instämmer i vad han här sagt. Detta
uppslag har i själva verket ganska länge
diskuterats i EFTA-kretsar. Vi räknar
också med att vi i samband med de nu
förestående faserna i GATT-förhand -

150 Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Sveriges utrikespolitik

lingarna kominer att få till stånd verkliga
överenskommelser om tullsänkningar
på grundval av ömsesidighet. De
förhandlingarna, som jag litet senare
skall komma tillbaka till, kommer att
ta sin början under maj månad. Amerikanarna
är heller inte okunniga om
EFTA:s strävanden härvidlag, och vi
tår som sagt tillfälle att inom kort i
GATT omsätta dessa planer i handling.

Att England skulle vara villigt att
medverka, trodde herr Ohlin, och jag
delar hans uppfattning utifrån de erfarenheter
vi redan haft. Däremot hade
Jag — det vill jag litet parentetiskt inskjuta
— litet svårt att följa honom när
han ansåg att England i detta sammanhang
skulle komma att möta problem
med tullavvecklingen inom EFTA, därför
att samväldesländerna så småningom
skulle kunna få erlägga högre tullar på
den engelska marknaden än Englands
EF1 A-partners. Hela det resonemanget
tror jag vilar på ett missförstånd. Importen
från samväldesländerna har en
sådan sammansättning, att varorna antingen
inte är belagda med någon tull
alls på den engelska marknaden eller
också utgöres de av jordbruksprodukter
i vidaste bemärkelse, som inte omfattas
av EFTA:s tullsänkningsregler. Det är
emellertid av helt andra skäl som jag
tror, att herr Ohlins slutsats ändå är riktig Som

sagts i regeringsdeklarationen ter
sig de rent ekonomiska fördelarna för
alla självklara och övertygande. Vi är
beredda att förutsättningslöst pröva
varje uppslag, men vi kan inte tänka oss
att göra det till priset av att på förhand
få acceptera en begränsning av
vår politiska handlingsfrihet. Detta har
i debatten understrukits av herr Gustafsson
i Stockholm. Från vissa andra
håll, särskilt från högerns och nu senast
från herr Heckschers sida, görs understundom
invändningar mot deklarationer
formulerade på det sättet.

Genom vårt medlemskap i vissa internationella
organ och genom avtal

som ingåtts med andra länder har vi,
framhåller man, redan godtagit inskränkningar
i vår handlingsfrihet. Detta
är riktigt, men det har då gällt på
förhand preciserade åtaganden. Det har
varit fråga om ömsesidiga och frivilliga
hänsynstaganden i det mellanfolkliga
samarbetets intresse, och det hela har
inte inneburit något underordnande under
övernationella myndigheter som
skulle kunna ålägga oss nya förpliktelser.
Jag tror att det är utomordentligt
viktigt att man här gör denna distinktion.
Herr Heckscher uttryckte sig en
smula svävande och talade om suveräniteten,
som i detta sammanhang bara
var ett ord på papperet utan någon
egentlig realitet bakom sig. Jag måste
säga att även om jag i mycket delar herr
Heckschers uppfattning beträffande de
angelägna uppgifterna på handelspolitikens
område, så kan jag inte i detta
avseende instämma med honom.

En uppgörelse med sexmaktsunionen
måste — det har ingen velat bestrida
— vara helt förenlig med huvudlinjen i
vår utrikespolitik, sådan den gestaltat
sig under hela efterkrigstiden. Men vi
uppställer också det kravet att en lösning
av marknadsfrågan i Europa icke
får medföra att handeln med omvärlden
i övrigt och däribland utvecklingsländerna
genom avsevärda tullhöjningar
drabbas på ett orättmätigt sätt.

Medvetandet om vårt ansvar och våra
förpliktelser gentemot utvecklingsländerna
har glädjande nog vuxit mycket
starkt inte minst under den allra senaste
tiden — det kan väl sägas utan att
föregripa den debatt om denna sak som
så småningom kommer att följa under
denna riksdag. Vi inser att vi måste ta
på oss ökade bördor och i världsfredens
intresse och av humanitära skäl underkasta
oss väsentliga uppoffringar för
att hjälpa dessa länder att övervinna nöden
och skapa en fast grund för ekonomiskt
framåtskridande.

Hjälpinsatser i form av engångsbidrag
och kreditgivning har sitt värde i detta

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Nr 14 151

sammanhang. Vida viktigare enligt min
uppfattning är emellertid, om man kan
underlätta för utvecklingsländerna att
stå på egna ben och utveckla den inhemska
produktionen. Det räcker då
inte med bidrag och krediter för industriell
utbyggnad, utan vi måste också se
till att dessa länder nu får avsättningsområden
för vad de själva tillverkar.
Det är i dag för tidigt att säga något
bestämt om, hur den handelspolitiska
uppgörelsen här i Europa kan komma
att se ut. Skulle denna uppgörelse för
flera framstående industriländer få formen
av avsevärda tullhöjningar gentemot
utlandet, skulle den klart strida
mot vår önskan att bidra till utvecklingsländernas
industriella uppbyggnad.

Jag tror inte att någon längre betvivlar
allvaret i EFTA:s strävan att komma
till förhandlingar med de sex. Det har
inte heller saknats förståelse för de synpunkter
som från svensk sida vid så
många tillfällen framhållits beträffande
frågan om hur en lösning av marknadsspörsmålet
bör vara utformad. Såväl
från företagarvärldens som statsledningarnas
sida inom de sex har man instämt
i önskemålet att uppnå en ordning
som undanröjer tullar och andra
importspärrar inte bara inom den gemensamma
marknaden och EFTA var
för sig, utan också mellan de två sammanslutningarna.
Det synes också vara
på väg en enighet mellan de sex och de
sju om att de praktiska svårigheterna
inte innebär något avgörande hinder,
utan att det föreligger faktiska möjligheter
att finna formerna för en uppgörelse,
om och när man har viljan att
göra detta.

Det erkänns också mera beredvilligt
än förut att en enhetlig europamarknad
icke får betyda upprättandet av ett
protektionistiskt handelsblock som isolerar
Europas 300 miljoner människor
från omvärlden eller som försvårar för
Nordamerika och utvecklingsländerna
att bevara och vidare utveckla sin han -

Sveriges utrikespolitik

del med vår världsdel. Lösningen av det
europeiska marknadsproblemet bör ske
på ett sådant sätt, att det lockar utomeuropeiska
länder att genom egna insatser
medverka till en allmän liandelsfrigörelse.
Att en marknadsuppgörelse inte
kan begränsas till industriområdet, utan
även bör omfatta överenskommelser
som berör jordbruket och fisket, har
från svensk sida upprepade gånger understrukits
utan att detta har mött allvarligare
gensagor.

Trots att på sina håll krav upprepats
på att en broslagning mellan de sex och
de sju även skall innebära ett rent politiskt
samarbete, har den uppfattning,
som man från svensk sida utvecklat,
mött — det vågar jag säga — förståelse
i allt vidare kretsar. Det har ju varit
möjligt att åstadkomma en långtgående
ekonomisk samverkan mellan EFTA:s
medlemsländer, trots att vissa av dessa
länder tillhör NATO medan andra inte
gör det. På samma sätt bör en förenad
europamarknad kunna sta öppen även
för de länder som vill hålla sig utanför
varje stormaktsallians och ha frihet
att fullfölja neutralitetspolitiken.
Det ligger ingenting orimligt häri. Kanske
börjar man mera allmänt inse att
dessa länder kan spela en viktig roll
genom att i vissa lägen verka för politisk
avspänning liksom när det gäller
kontakterna med många av de nya nationerna.
Denna syn på vår egen uppgift
har för övrigt ganska utförligt utvecklats
i regeringsdeklarationen.

Det är glädjande att opinionen för en
lösning av marknadsfrågorna vuxit i
styrka och det är kanske inte — såsom
jag nyligen tillät mig säga i ett tal och
som här åberopats — oberättigat att
hysa en viss om också behärskad optimism
beträffande möjligheterna att härvidlag
komma till ett resultat. I och för
sig är det emellertid inte så anmärkningsvärt
att denna opinion har ökat i
styrka. Riskerna för en fortsatt handelspolitisk
splittring avtecknar sig allt tydligare.
Människorna börjar realistiskt

152 Nr 14

Onsdagen den 19 april 19C1 fm.

Sveriges utrikespolitik

inse att tiden inte nödvändigtvis hur
länge som helst arbetar för ett handelspolitiskt
samgående. Inom sexmaktsunionen
och i någon mån på EFTAmarknaden
börjar nya industrier anläggas
i skydd av de tullmurar som kan
befaras komma att klyva den europeiska
kontinenten.

Många av dessa företag har intresse
av att tullskillnaderna bevaras, eftersom
deras ekonomiska lönsamhet skulle försämras
på en enhetlig marknad. Om
Europas länder med hänsyn till den
ekonomiska splittringen tvingas använda
en betydande del av sina resurser
till omställning av sin handel och ekonomi
och till eljest ekonomiskt obefogade
investeringar, minskar detta vår
världsdels förmåga att bistå utvecklingsländerna
och därmed lämna ett maximalt
bidrag till fred och stabilitet i
världen över huvud taget.

Kanske börjar man också inom de sex
komma till klarhet om att en förenad
europamarknad i längden måste ligga
i sexmaktsunionens eget intresse. En
sådan marknad skulle medföra så stora
möjligheter till expansion för medlemsländerna
att det skulle underlätta för
de sex att uppfylla sin målsättning och
stärka integrationen inom unionen.

I verkligheten torde heller inga risker
föreligga för att de institutioner som
de sex byggt upp skulle komma att försvagas,
om diskriminationen i Europa
på handelns område successivt avvecklades.
Detta vore ju också orimligt. Det
har aldrig gjorts gällande att dessa institutioner
tillkommit för att åstadkomma
och bevara en ekonomisk söndring
av Europa.

Det är glädjande att enigheten inom
den svenska riksdagen är stor i dessa
frågor. Jag kan dock inte underlåta att
här ta upp en särskild sak. Jag blev
sannerligen betänksam när jag härom
dagen tog del av de uttalanden som enligt
uppgifter i tidningarna nyligen
gjorts av högerns ungdomsförbunds förbundsråd.
»Det är vår övertygelse», he -

ter det bl. a. i uttalandet, »att Sverige
i längden varken kan eller bör stå utanför
den ekonomiska enhet på kontinenten
som EEC utgör. Vi är medvetna om
att denna sammanslutning inte endast
har ekonomisk betydelse utan även torde
få politiska följdverkningar. Det gäller
här ett direkt samarbete med stater
som till övervägande del för en klart
borgerlig politik.

I den mån ett närmande från Sverige
till EEC medför en inskränkning av den
nationella suveräniteten bör ej heller
detta enligt vår mening hindra oss från
att positivt och energiskt söka åstadkomma
en sammanslutning av Västeuropa
till en ekonomisk och politisk enhet»,
uttalar förbundsrådet.

Så formulerat strider detta uttalande
uppenbart mot den politik som regeringen
hittills fört och ämnar föra och
bakom vilken en nära nog enhällig riksdag
stått. Det är ytterst angeläget att
vi får klarhet om huruvida högerpartiet
här i riksdagen vill ställa sig bakom
detta uttalande eller ej. Godtar högern
det, betyder detta såvitt jag förstår
en tydlig nyorientering av dess hittillsvarande
inställning. Då det är angeläget
att vi kommer till klarhet härom så
snart som möjligt hoppas jag verkligen
att herr Heckscher begagnar tillfället
att klart ange sin inställning till vad
högerns ungdomsförbund här anfört.

I den senaste årsberättelsen för Sveriges
industriförbund säges en del tänkvärda
ting, som i detta sammanhang kan
förtjäna att återgivas: »Vad gäller sexstatsunionens
institutioner och överstatliga
bestämmelser torde det inte
vara omöjligt att i en alleuropeisk marknad
låta de Sex behålla dem om de så
önskar. När det gäller förhållandet mellan
de Sex och övriga delar av den
stora marknaden, skulle man kanske
kunna tänka sig en lösare organisation,
som inte nämnvärt inkräktar på den
nationella suveräniteten.»

Enligt denna källa måste man räkna
med att en större marknad kommer att

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Nr 14 153

medföra en långtgående harmonisering
av den yttre tullmuren, men det framliållcs
samtidigt att det givetvis är ett
svenskt intresse att tullskyddet mot
utomstående länder utformas så moderat
som möjligt.

En råd problem som sexmaktsunionen
och EFTA givit upphov till behandlas
för närvarande i Geneve i samband med
de pågående GATT-förhandlingarna om
tullarna. Här borde ju tillfälle erbjuda
sig att visa samarbetsvilja. Resultaten
hittills är emellertid inte särskilt tillfredsställande.
De sex bör kunna visa
ett större tillmötesgående av våra mycket
rimliga krav på jämkningar av den
gemensamma marknadens nya tullar.
På sikt i varje fall borde ju sexmaktsunionen
— som jag förut sagt — endast
kunna dra nytta och stärkas av att
medlemsländernas möjligheter att bevara
och utveckla handeln med övriga
länder i Europa underlättas.

Inom en snar framtid torde denna fas
av GATT-förhandlingarna, som sannerligen
varit synnerligen utdragen, vara
avslutad. Därmed skulle också det nya
utgångsläget beträffande tullförhållandena
i Europa sedan sexmaktsunionen
inrättats med sina gemensamma tullmurar
och EFTA förts ut i livet ha fixerats.
Förmodligen redan i början av
maj skall — som jag nämnt — eu ny
omgång i GATT-förhandlingarna inledas,
som tar sikte på ömsesidiga tullsänkningar.
Från den gemensamma
marknadens sida har ju tidigare antytts,
att man under förutsättning av
ömsesidighet skulle kunna tänka sig en
20-procentig sänkning av de yttre tullarna.
Lyckas man åstadkomma detta,
skulle ändå något vara vunnet. Diskriminationen
skulle i varje fall bli
mindre.

Herr talman! Jag vill avslutningsvis
understryka att vi från svensk sida
fortlöpande undersöker olika framkomstmöjligheter
för att åstadkomma
broslagning i Europa. Jag kan upprik -

Sveriges utrikespolitik

tigt sagt inte inse att vi har försummat
någonting härvidlag.

Herr Ohlin undrade — jag tror han
formulerade det som en fråga — vad
som hindrade den svenska regeringen
alt inom EFTA begära krafttag på
publicitetens område. Svaret på den frågan
är i så fall att det har vi gjort mer
än en gång. Jag vet inte att ett enda
ministermöte har passerat utan att vi
starkt understrukit hur handikappade
vi är i förhållande till de sex när det
gäller att träda i kontakt med allmänheten
och pressen. Viss effekt har väl
våra ansträngningar också haft. Vi har
fått ett låt vara litet men effektivt arbetande
pressekretariat i Amerika. Vi
håller också en beredskap som skall
göra det möjligt för oss att handla
snabbt, så snart de politiska förutsättningarna
föreligger att inrätta en gemensam
marknad omfattande både de
sex och de sju. Att vi nu begagnar tillfället
att stärka EFTA och påskynda
tullavvecklingen inom EFTA kan inte
betraktas som alternativ till strävandena
mot en gemensam europeisk marknad.
Jag instämmer alltså helt med vad
herr Ohlin har framhållit om att den
ekonomiska integrationen inom frihandelsförbundet
tvärtom bör ses som en
mycket god förberedelse för ett mera
allomfattande handelspolitiskt samarbete
i Europa.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Handelsminister Langes
förfrågan med anledning av högerns
ungdomsförbunds uttalande skulle väl
såvitt på mig ankommer ha varit tämligen
onödig i betraktande av att jag
gjorde mig angeläget att redan i mitt
första anförande säga, att någon sådan
anslutning till den europeiska ekonomiska
gemenskapen nu inte kunde komma
i fråga. Men om herr Lange fortfarande
är orolig, vill jag gärna förvissa
honom om att jag uttalat detta inte
bara för egen del utan att jag också har
hört mig för hos både partiets ordfö -

154

Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Sveriges utrikespolitik

rande och dess förste vice ordförande.
Jag tror inte att herr Lange har någonting
att befara från någon av dem i det
hänseendet. Han har visst också från
förstakammar-gruppens ledamöter inhämtat
motsvarande försäkran. Så nu
tycker jag inte att han behöver känna
sig orolig på den punkten.

Men samtidigt som jag uttalar att jag
inte delar ungdomsförbundets uppfattning
i denna fråga, kan jag inte neka
till att det bereder mig som gammal
ungdomsförbundsordförande och över
huvud taget såsom intresserad av dessa
ting utomordentligt stor glädje att högerns
ungdomsförbund tillåter sig att
göra sina uttalanden utan att fråga
partiledningen om lov. Det är ur alla
synpunkter värdefullt. Herr Lange kanske
har mera att befara från den kommande
generationen än från den nuvarande.

Karakteristiskt är emellertid att vad
herr Lange hänger upp sig på är suveränitetsproblemet.
Eu numera något
mossbelupen professor i statskunskap
kan inte undgå att känna den djupaste
rörelse över det intresse som på socialdemokratiskt
regeringshåll visas suveränitetsbegreppet.
Detta begrepp utformades
på sin tid av den franske katolske
filosofen Johannes Bodinus, som
var verksam på 1500-talet. Denne utvecklade
suveränitetsbegreppet framför
allt för att därmed förhärliga den franska
envåldsmonarkien och markera dess
styrka. Det är ett begrepp som — det
upprepar jag — inte är tillämpligt under
moderna förhållanden. En sådan
fullständig och obunden makt som suveränitetsbegreppet
skulle tillerkänna
stater, och myndigheter inom staterna,
är inte tänkbar i nuvarande läge. Staterna
är i dagens värld bundna på alla
möjliga olika sätt. När man nu från
socialdemokratiskt håll biter sig fast i
tanken på landets suveränitet kan jag
inte tolka detta annat än som bevis på
den i ordets bokstavliga mening djupt
konservativa för att inte säga reaktio -

nära karaktären hos nutidens socialdemokratiska
idébildning.

Vad som ligger i detta tal om handlingsfrihet
och skydd för suveräniteten
är väl att det finns vissa ting som är
oförytterliga, vissa punkter där man
försöker bevara sin handlingsfrihet så
länge det över huvud taget finns praktiska
möjligheter att göra det. Dit hör
alliansfriheten, och dit hör vår strävan
efter neutralitet. I de avseendena vill vi
inte frivilligt ge efter. Om det däremot
är fråga om den ekonomiska politikens
utformning är vi redan i så många
hänseenden beroende av vad som sker
på andra håll och i andra sammanhang
att underordnandet under övernationella
myndigheter, vilket på herr Lange
verkar så utomordentligt skrämmande,
i längden inte kan te sig så avskräckande.
Det innebär i många fall inte annat
än en institutionalisering av ett beroende
som redan faktiskt föreligger. Om
man i detta hänseende, när det gäller
den ekonomiska politikens utformning,
försöker hålla fast vid ett dogmatiskt
suveränitetsbegrepp, då kommer man
mycket snart att finna att ens strävanden
står i strid med hela den utveckling
som för närvarande pågår i världen.

Jag tror därför det vore önskvärt att
man i stället för att anlägga den synpunkten
att man skall värna om sitt
oberoende försökte att redan inom
EFTA skapa ett fastare samarbete som
till sitt sakliga innehåll kan vara förenligt
med våra intressen och som gör
det möjligt för EFTA att på samma sätt
som den europeiska ekonomiska gemenskapen
bilda en grundval för ett närmare
ekonomiskt samarbete inom den
europeiska regionen. Det förefaller mig
som den dogmatism som här har visat
sig, senast i statsrådet Langes yttrande,
skulle vara sällsynt illa motiverad.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag hörde med glädje
att handelsministern sade, att engels -

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Nr 14

155

männen vid förhandlingarna med Frankrike
inte framfört några synpunkter
som avviker från EFTA:s allmänna
grundsyn. Därmed torde en del av det
ryktessmideri som förekommer i pressen
vara bemött på ett, som jag tror,
välgörande sätt.

I pressen har handelsminister Lange
talat om ökad förståelse inom sexland.
Jag tillät mig säga, att en förståelse
för EFTA:s intressen och EFTA:s samordning
funnits redan tidigare inom
Tyskland och Benelux. Jag undrar på
vilka grunder handelsministern menar
att förståelse även i Frankrike och Italien
har vuxit?

Jag skall inte vid detta tillfälle diskutera
handelsministerns delvis överraskande
yttrande om den brittiska preferenspolitiken.
Det skall jag be att få
återkomma till. Jag hävdade inte att
detta var något som hade stor ekonomisk
betydelse. Jag tror dock att man
beträffande preferenspolitiken får räkna
med en psykologisk betydelse även
när det inte är fråga om saker av mycket
stor ekonomisk vikt.

Handelsministern säger att avsikten
är, att vid förhandlingar i Geneve —
under GATT:s auspicier — försöka få
till stånd ömsesidiga tullreduktioner.
Men, herr talman, det är på denna
punkt herr Lange och jag har olika meningar.
Jag har flera gånger försökt
klargöra att jag tycker att detta inte
räcker. Jag vill för min del gärna se
ett större och mera demonstrativt
grepp, där man på första stadiet från
Sveriges och vissa andra EFTA-staters
sida försöker få engelsmännen med på
att bjuda en lågtullpolitik och på det
andra stadiet framhåller för Washington,
att vi är villiga att göra EFTA till
ett lågtullområde under förutsättning
att ni i Förenta staterna hjälper till att
påverka sexland så att de också blir
ett lågtullområde — samt att Förenta
staterna givetvis ger något i utbyte.
Eftersom Förenta staterna uppenbarligen
har iniresse av lågtullpolitik i

Sveriges utrikespolitik

Europa menar jag att det skulle finnas
utsikter till att få Förenta staterna att
inta en välvilligare ställning till EFTA
än vad som i allmänhet varit fallet hittills.
Jag tror att det kan vara av betydelse
att Förenta staternas administration
känner, att EFTA och USA har
samma intressen — intressen som överensstämmer
med världens intressen.
Blir det några svårigheter så beror det
på att sexland vill bevara en högtullpolitik.
Det är väl inte orimligt att säga
att vi har ett intresse av att göra klart
för amerikanarna att våra intressen och
deras är parallella och att vi försöker
utnyttja detta genom vissa samstämmiga
aktioner. Aktionen kan sedan fortsätta
och utmynna i kontakter med de
sex. I sista hand kan frågorna tas upp
i Geneve under GATT-förhandlingarna.

Jag tillåter mig, herr talman, att upprepa
den tanken, att vår handelsminister
— efter franskt mönster — skulle
kunna gå till historien såsom upphovsman
till en »plan Lange», genom vars
genomförande man uppnår en ny och
mera rörlig fas i arbetet på att undvika
två högtullområden i Europa. Man
skulle i stället framgångsrikt angripa
problemet att till en början få lägre
tullar och så småningom få till stånd
en samordning mellan dessa båda områden,
en samordning på villkor som
förefaller oss gynnsamma.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag vill först tacka herr
Ohlin för hans vänliga omtanke om
mina möjligheter att gå till historien.
Jag vill dock säga honom att jag anser
mig ha tillräckligt starka bevekelsegrunder
att arbeta på ett samgående av
de europeiska handelssammanslutningarna
utan att på något sätt sträva efter
att bil odödlig. Jag känner ingen minskad
inspiration i mitt arbete av den anledningen
att jag inte precis önskar gå
till historien.

Jag skall dock återkomma till några

156 Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Sveriges utrikespolitik

andra frågor som herr Ohlin tog upp
i sitt anförande. Låt mig dock först
säga att det för mig är mycket glädjande
att höra ett så bestämt avståndstagande
från herr Heckschers sida från
vad ledningen i hans gamla förbund nyligen
uttalat. Samma uttalande gjordes
även i första kammaren, ehuru talesmannen
där framhöll att han inte hört
detta förrän han konfronterades med
det i dag. Det kunde därför vara önskvärt
att få klarhet på den punkten, och
jag är tacksam för att vi verkligen fått

det.

Jag tänker inte ge mig in på någon
diskussion med herr Heckscher om suveränitetsbegreppets
ursprung. Som
professor i statskunskap är han säkerligen
mycket kunnig på detta område;
jag är helt okunnig. Jag försökte dock
helt konkret ange skillnaden, och vad
man menade när man från regeringshåll
försökte fastslå, att vi måste uppställa
politisk handlingsfrihet som villkor
för vår medverkan i internationella
sammanhang. Detta betyder inte
att vi inte genom avtal kan ta på oss
vissa åtaganden på bestämt angivna
och preciserade områden. Men herr
Heckscher måste ändå inse, att det är
en avsevärd skillnad mellan detta och
att man avstår den egna beslutanderätten
till övernationella organ, som kan
ålägga medlemsstaterna förpliktelser på
områden som de på förhand inte hunnit
ta ställning till. Herr Heckscher är
mer än väl medveten om sexmaktsunionens
överstatliga karaktär. Han vet att
bestämmelserna där anger, att den ekonomiska
politiken — lika väl som handelspolitiken
— skall samordnas, och
att de överstatliga organen har uppgiften
att befordra och se till att sä sker.
Detta skulle betyda att vi skulle kunna
få ett åläggande att vidta åtgärder på
exempelvis den ekonomiska politikens
område — åtgärder om vilka vi i dag
inte vet någonting.

Jag vet att herr Heckscher inte bara
har kunskaper på doktrinhistoriens

område utan också på de aktuella internationella
sammanslutningarnas område
och att han därför bör kunna förstå
den distinktion, som jag redan i mitt
inledningsanförande här försökte göra.
Jag upprepar att jag anser det vara angeläget
att den upprätthålles.

Herr Ohlin ansåg att det inte räckte
till med vad som skett i GATT, utan han
efterlyste ett större och mera samlat
grepp om dessa frågor. Jag tror att jag
förstod honom riktigt i hans inledningsanförande.
Detta spörsmål har diskuterats
många gånger inom EFTA, och
jag tror att man vid dessa tillfällen inom
EFTA varit överens om att vi, när tidpunkten
blir lämplig, skall kunna lägga
fram ett förslag, som också konkret visar
att EFTA strävar efter att bli ett
lågtullområde. Jag vill säga att detta
också har mött en viss förståelse från
engelsk sida. Man har sagt att vi inte
är fastlåsta i vår tullpolitik, vi förstår
att det här är en fråga som i hög grad
angår den engelska tullpolitiken.

En gång har vi till och med framlagt
ett förslag, som vi då var övertygade
om inte skulle komma att bli föremål
för allvarlig diskussion, men vi var själva
beredda att ge oss in på en sådan,
om den skulle komma till stånd. Det var
för ungefär ett år sedan, när man från
EFTA:s sida framlade ett förslag för
sexstatsunionen och till Förenta staterna
om 20-procentiga reciproka tullsänkningar.
Det berodde sålunda inte
på oss eller vår oförmåga att inse att ett
sådant samlat grepp kunde ha sin nytta,
att ett resultat inte nåddes.

Jag tror att den amerikanska administrationen
har den uppfattningen, att
dessa frågor först — det har man svarat
oss i varje fall — måste diskuteras
av GATT, för att man skall se vart man
kommer. Därefter hoppas man kunna
hålla OECD, den nya organisationen,
som ett paraply över en uppgörelse,
som även vi kan so fördelarna av.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Nr 14 157

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:
Herr talman! Statsrådet Lange är
fortfarande ängslig för sådana här övernationella
organ, där man på den ekonomiska
politikens område avstår den
egna beslutanderätten i frågor, som man
tidigare tagit ställning till.

Nu är det ju så, att både EFTA och
EEC, i viss mån också GATT och Internationella
fonden, innebär en samordning
av den ekonomiska politiken, en
samordning som inte går tillnärmelsevis
så långt som den man har inom den
europeiska ekonomiska gemenskapen.

Skulle man möjligen kunna tänka sig
att ha en samordning, som vore litet
fastare än den vi har exempelvis inom
EFTA och lösare än den vi har inom
den europeiska ekonomiska gemenskapen?
Jag tror att resonemanget kanske
bör föras med den praktiska utgångspunkten
snarare än på grundval av
1500-talets statsrättsliga begrepp.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag är inte medveten
om att ha fört någon debatt här med
utgångspunkt från 1500-talets statsrättsliga
begrepp. Om jag hörde rätt
var det herr Hechscher som drog in
den sidan av saken.

Jag vill fastställa att det dock föreligger
en avgörande skillnad mellan det
samarbete och det hänsynstagande, som
förekommer i internationella organ där
vi nu medverkar, och vad som förekommer
i de övernationella institutioner,
som vi skulle bli underställda,
därest det bleve fråga om en anslutning
till sexstatsunionen i dess helhet sådan
den nu ser ut. Det är ju ändå en skillnad
mellan å ena sidan ett konsultationsförfarande,
där varje land äger en
röst och där man kan enas om rekommendationer
till länderna att på det
ekonomiska området vidta vissa åtgärder
eller följa en viss politisk inriktning,
och å andra sidan beslut, som
kan fattas, om så erfordras, av en ma -

Sveriges utrikespolitik

joritet mot ett annat medverkandelands
vilja.

Låt oss för ett ögonblick också se
hur sexmalctsunionens organ är uppbyggt.
Där har Tyskland 7 röster,
Frankrike 7, Italien 7, Holland och
Belgien vartdera 2 och Luxemburg en.
Det kan i en sådan sammanslutning lätt
komma att fattas beslut, som blir ytterligt
besvärande för de små nationerna.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Handelsminister Lange
säger att vi i EFTA har diskuterat planer
på att göra EFTA i viss mån till ett
lågtullområde. Det var ju i och för sig
mycket roligt att höra det. Men enligt
min mening är det farligt med ett
dröjsmål, för det första därför att den
amerikanska regeringen i viss mån kan
låsa sin politik och för det andra därför
att den amerikanska opinionen behöver
påverkas — den spelar en betydande
roll. I den mån jag har kunnat
följa den amerikanska opinionsbildningen
kan jag inte säga att den står
under något intryck, lika litet som den
europeiska, av dessa mera slutna konversationer
som herr Lange hänvisade
till och av den s. k. Wienplanen, som
för länge sedan försvunnit under glömskans
slöja.

Jag tycker därför det vore angeläget
att opinionen finge veta att det finns
ett aktivt intresse för att göra EFTA till
ett lågtullområde, att man borde försöka
få Förenta staternas regering med
på att — eftersom detta också är ett
amerikanskt intresse — vi med parallella
intressen bör kunna i viss mån
handla tillsammans.

Det finns två möjligheter att påverka
opinionen. Den ena är att svenska regeringen
i gott samförstånd med sina
EFTA-partner och efter informella kontakter
tar ett mera samlat initiativ. Den
andra är att EFTA sörjer bättre för sin
publicitet än hittills. Inte minst detta
sista tror jag är viktigt, och det är väl

158 Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Sveriges utrikespolitik

numera de flesta i vårt land överens
om. För min del anser jag det väsentligt
att den svenska regeringen beträder
också den första vägen.

Sedan kan jag inte neka mig en principiell
reflexion, när man från regeringsbänken
i båda kamrarna tar upp
uttalanden från ett partis ungdomsförbund.
Om vi verkligen skall slå in på
den vägen att ungdomsförbundens uttalanden
skall göras till föremål för stora
debatter i kamrarna, så kan vi kanske
börja med att diskutera huruvida
regeringen tar avstånd från socialdemokratiska
ungdomsförbundets uttalande,
att Sverige utan dröjsmål skall ställa
en procent av nationalinkomsten till
utvecklingsländernas förfogande. Är det
handelsminister Langes avsikt att ta
avstånd från det uttalandet?

Jag tror nog vi gör klokt i att låta
ungdomsförbunden ha den handlingsfrihet
de hittills haft och inte använder
dem som slagträ i den politiska debatten,
allra minst när det gäller utrikespolitiska
frågor.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag förstår så väl att
det var litet känsligt för herr Ohlin att
jag tog upp frågan om vad högerns
ungdomsförbund nyligen sade i ett uttalande.
Herr Ohlins eget ungdomsförbund
har nämligen gjort uttalanden,
som jag är övertygad om att herr Ohlin
skulle vara lika beredd att ta avstånd
från som herr Heckscher var. Jag tog
upp högerns, inte folkpartiets ungdomsförbunds
uttalande, därför att på det
sätt som herr Heckscher och andra högermän
ibland uttrycker sig när det
gäller frågan om politisk samverkan i
Västeuropa är det angeläget att få fastslaget
att detta inte är en nyorientering
på högerhåll. Det var med den utgångspunkten
jag tog upp uttalandet från
högerns ungdomsförbund, och jag fick
också herr IJeckschers bekräftelse på
att han inte står bakom uttalandet.

Jag hade inte samma anledning att
avfordra herr Ohlin en liknande förklaring.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! När jag begärde ordet i
denna debatt, var det för att yrka bifall
till utskottets hemställan. Men eftersom
handelsministern nu har dragit upp eu
EFTA-debatt, kan jag inte underlåta
att till den knyta en kort reflexion,,
gjord under en resa ganska nyligen i
några av de länder som det här är fråga
om.

När jag lyssnade till handelsministern,
fick jag den uppfattningen att han
inte tillmäter den mycket snabba förskjutning
i opinionen, som för närvarande
pågår i dessa länder, tillräckligt
stor vikt. Om vi ser på t. ex. pressopinionen
i England, kan vi konstatera
att där pågår en kraftig förstärkning
av den meningsriktning som strävar
till någon form av närmande till sexstaterna.
Man kan beklaga detta eller
inte, men faktum kommer man inte
ifrån.

Om det då inträffar — och här kan
jag knyta an till det resonemang som
förts av bl. a. representanterna för de
svenska företagen i dessa länder — att
England visserligen inte formellt stiger
ur det ena lägret och i det andra men
väl närmar sig på ett sätt som vi kanske
inte nu kan förutse formerna för, så
kan risk uppstå för att vi i Sverige tillsammans
med andra småstater hamnar
i ett mer eller mindre lufttomt rum. Det
är det läget man fruktar bland det enskilda
näringslivets representanter på
många håll. De är oroliga för att våra
marknader och därmed också vår sysselsättning
och försörjning kan komma
i ett mera allvarligt läge än vi nu förutser.

Jag vill därför hemställa till handelsministern
— utan att ytterligare fördjupa
mig i detta ämne — att arbeta
utifrån den förutsättningen att ungefär
vad som helst kan inträffa samt att Sve -

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Nr 14 159

rige därför måste försöka bibehålla all
den rörelsefrihet som är möjlig för att
vi skall kunna anpassa oss efter de olika
förhållanden som kan uppstå.

Vad som förekommit vid samtalen
mellan Macmillan och Kennedy är ju
en hemlighet. Det har kommit ut rykten
i pressen, men de har dementerats. Jag
har vid samtal med brittiska politiker
fått klart besked om att det är hemligheter
som bevaras på högsta nivå även
i det engelska regeringspartiet, och det
är klart att detta bidrar till ovissheten
om vad som kan komma att inträffa.

Härefter vill jag också göra en observation
till diskussionen om kontrollen
i samband med atomstoppkonferensen
i Geneve. Jag vill där bara göra den
anmärkningen att det förefaller som om
diskussionen rörde sig på två olika linjer,
dels i anslutning till de allmänna
nedrustningssträvandena och dels i anslutning
till frågan om atomstoppet,
som är föremål för behandling vid
Genévekonferensen. Beträffande atomstoppkonferensen
är utrikesministerns
beskrivning såvitt jag förstår riktig,
nämligen att en förbättring inträdde
när delegaterna samlades för ungefär
en månad sedan samt att man då från
rysk sida visade åtminstone någon vilja
att röra på sina ståndpunkter, vilket
man inte tidigare gjort. Men sedan har
man råkat i ett dödläge, som tydligen
ännu råder och som man åtminstone
för dagen inte ser några möjligheter
att komma ur. Såvitt jag kan finna ligger
svårigheterna när det gäller kontrollen
av atomstoppet och även den
allmänna nedrustningen framför allt i
bristen på kvalificerat folk.

Det krävs utomordentligt kunniga
experter på dessa kontrollstationer,
spridda över stora delar av jorden. Det
torde inte bli lätt att uppdriva sådan
personal utöver vad de olika länderna
behöver för sin egen verksamhet på
detta område.

Jag skall inte säga något om u-länderna
eftersom vi för närvarande har

Sveriges utrikespolitik

propositionen härom med tillhörande
motioner under behandling i statsutskottets
första avdelning; jag vill inte
på något sätt föregripa den behandlingen.
Men jag kan inte underlåta att med
anledning av herr Hagbergs uppträdande
här i kammaren uttala en känsla av
förnedring när han tillåter sig att använda
denna plattform för att — därvidlag
fick jag samma intryck som herr
Gustafsson i Stockholm — å svenska
folkets vägnar ta avstånd från och fördöma
vad som gjorts i FN, framför allt
genom dess generalsekreterare, för att
skapa ordning och något mått av säkerhet
i det tillstånd av upplösning som
nu råder i Kongo.

Att en person uttrycker sig på det
sättet och ögonblicket därefter tar parti
för den regim som för närvarande råder
på Kuba mot de krafter som där
arbetar för att i någon man skapa frihet
— samt till på köpet anser sig kunna
representera betydande delar av
svenska folket — det måste jag säga är
under vad som bör få förekomma i
kammaren. De som hört herr Hagberg
under en följd av år uttala sig i utrikespolitiska
frågor här i kammaren kan tyvärr
inte finna att han med åren har
utvecklats åt rätt håll utan i precis
motsatt riktning.

Med anledning av den diskussionen
om kolonialism, i vilken herr Hagberg
tog så stora ord i munnen, vill jag säga:
Räkna ut hur många miljoner människor
som på västsidan har fått sin nationella
frihet från och med andra
världskriget! Räkna samtidigt ut hur
många folk som på östsidan har underkuvats
och belagts med censur och som
lever i personlig ofrihet! Resultatet blir
ganska förbluffande. De herrar som representerar
östregimen har sannerligen
inte moralisk rätt att tala om vare sig
frihet eller kolonialism. Direkta informationer
från de baltiska staterna ger
en bild av hur det ser ut i »paradiset»
på den sidan i jämförelse med vad som
händer i de nu frigivna staterna i

160

Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Sveriges utrikespolitik

Afrika. Där vet man åtminstone vad
som sker.

Herr talman! Jag skall begränsa mina
allmänna reflexioner till detta, med hänsyn
till den långa tid som denna debatt
har tagit. Jag vill därutöver i korthet
motivera den blanka reservation som
jag har fogat till punkt 1 i detta utlåtande.
Anledningen härtill är den diskussion
som förts rörande möjligheten
att i någon form — olika former har
diskuterats — ordna gemensam nordisk
representation i de nya staterna. Herr
utrikesministern har tidigare här i kammaren
i korthet deklarerat varför han
inte kunde ansluta sig till den tanken
beträffande de beskickningar som det
då gällde. Men sedan dess har frågan
inträtt i ett större sammanhang, och
därför har också utskottet i sin skrivning
ganska starkt understrukit önskvärdheten
av att inte släppa tanken på
någon form av gemensam nordisk utrikesrepresentation.
Det referat som jag
fått mig tillsänt av debatten i danska
folketinget den 24 mars 1961, alltså för
inte fullt en månad sedan, blev därför
något av en chock för mig. En talesman,
f. d. utrikesministern Ole Björn
Kraft, förklarade:

»Selv de meget beskedne förslag, som
administrationscheferne var blevet enige
om, er, efter hvad jeg har forstået,
i realiteten blevet begravet ved det nordiske
udenrigsministermpde i Stockholm
i denne måned. Det kom i övrigt
ikke overraskende for den offentlighed,
der fulgte denne sags udvikling. Enhver,
der har haft lejlighed til åt gpre sig
bekendt med, hvad Sveriges udenrigsminister
Undén under den svenske rigsdags
finansdebat sagde om dette spörsmål,
forstod, åt han under alle omstoendigheder,
for åt sige det mildt,
var en meget kplig tilhacnger af tanken,
---.»

Jag slutar citatet där och tillägger att
utrikesminister Krag, då han inträdde
i debatten, helt instämde i vad de föregående
talarna hade sagt. Han yttrade:

»Nu er jeg i den situation, åt jeg må
vsere diplomatisk eller i hvert fald
prpve på åt vsere diplomatisk i mine
kommentarer hertil, men jeg har vel
lov åt sige, åt jeg i det store og hele kan
tilslutte mig, hvad der er blevet sagt,
også af det serede medlem hr. Ole Björn
Kraft. Jeg kan også sige, åt det danske
initiativ for åt skabe et praktisk nordisk
samarbejde i udenrigstjenesten vil
blive fortsat; så må vi jo håbe, åt vi
efterhånden kan nå frem til bedre resultater.
»

Jag vill inte här pressa utrikesministern
på någon deklaration för framtiden.
Vi står ju inför en rad nybildningar
av stater, där vi väl måste skaffa oss
någon form av representation, och det
förefaller mig högst egendomligt och
opraktiskt, om vi inte skulle kunna ta
till vara den tanke som framförts —
att ha antingen gemensamma beskickningar
eller i andra hand olika beskickningar
men i samma byggnad och
under samma betingelser, vilket för alla
ifrågavarande länder skulle medföra
väsentliga besparingar.

Utskottet har på denna punkt inte
gjort annat än uttalat en livlig förhoppning
att departementet inte skall släppa
denna tanke utan vid utbyggandet av
representationen i dessa nya stater ta
vara på de uppslag som diskuterats
både i Nordiska rådet och i de enskilda
nordiska parlamenten samt söka förverkliga
dem så långt det är möjligt.
Det är ett både ekonomiskt och ett
praktiskt intresse. Dessutom är det, som
så många gånger framhållits, av värde
om vi på något område i utlandet, utöver
SAS och en del andra samnordiska
skapelser, kan ge praktiska prov på det
nordiska samarbete, den nordism, som
ändå är levande hos oss alla.

Herr talman! Det skulle finnas mer
att säga, men jag vet att kammarens
ledamöter gärna vill komma över till
nästa ärende på den långa dagordningen
och skall därför sluta med att yrka
bifall till statsutskottets hemställan un -

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Nr 14 161

der samtliga punkter i förevarande utlåtande.

Herr HAGBERG (k) kort genmäle:

Herr talman! Eftersom herr Ståhl i
replik till mig frågar, hur många folk
det är som fått friheten av kolonialmakterna
efter andra världskriget, vill jag
framhålla, att såvitt jag vet är det inte
ett enda folk. De som blivit fria har tagit
sig friheten, kämpat sig till den i
hård kamp. Frivilligt har kolonialmakterna
inte släppt något byte ifrån sig.

Herr Ståhl hävdade, att han visserligen
vet vad som sker i väster, men han
vet inte vad som sker i östländerna.
Men varför yttrar Ni Er då, herr Ståhl?
Är det inte en karakteristik av Er egen
brist på saklighet, att Ni träder fram
som förståsigpåare när det gäller länder,
som Ni själv förklarar att Ni inte
vet något om?

Vidare sade herr Ståhl att han funnit
det omöjligt att föra in mig på rätt väg
— han menade väl då på folkpartiets
väg. Ja, herr Ståhl, jag känner mig hedrad
av Ert konstaterande. Kanske vågar
jag t. o. m. säga som prästen, när
han kom till himlen: Lika otroligt som
angenämt!

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Av herr Ståhls anförande
tycktes framgå, att han uppfattade utskottsutlåtandet
så, att utskottet givit
sitt förord åt gemensam diplomatisk
representation i vissa fall för de nordiska
länderna. Så säger utskottet emellertid
inte, utan utskottet framhåller att
»frågan om en samverkan mellan de
nordiska länderna beträffande utrikestjänstens
ordnande, särskilt i de nya
staterna, har varit föremål för behandling
inom Nordiska rådet.---Där vid

uttalades även angelägenheten av
att regeringarna prövade hur och på
vilka områden en sådan samverkan
konkret kunde utformas. Utskottet vill
understryka önskvärdheten därav.»

Sveriges utrikespolitik

Regeringarna har enats om att anmoda
de administrativa cheferna i respektive
utrikesministerier att undersöka
möjligheterna för en sådan partiell
samverkan. Vad jag har vänt mig
mot tidigare — och jag har fortfarande
samma mening — är förslaget om en
gemensam diplomatisk eller konsulär
personal på våra beskickningar. Det är
inte någon lämplig åtgärd — det skulle
medföra stora administrativa svårigheter
och ha många även politiska komplikationer.
När det gäller partiell samverkan
rörande lokaler o. d. anser jag
att den frågan får prövas i varje särskilt
fall, och de administrativa cheferna
i de nordiska ländernas utrikesministerier
har som sagt fått uppdrag i
den riktningen.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill fästa utrikesministerns
uppmärksamhet på att jag talade
om samverkan i den ena eller
andra formen. Jag är helt medveten
om de olika möjligheter som finns. Men
jag var också angelägen understryka, att
utskottet uttalar sitt intresse för någon
form av samverkan. Vad som för mig
i varje fall är det viktigaste — därvidlag
vill jag inte tala på utskottets vägnar
— är att man noga överväger saken,
så att det inte från det ena utrikesdepartementet
sägs, att detta är vi intresserade
av, medan det från ett annat
utrikesdepartement sägs, att vi är intresserade
av det och det men inte av
något annat. Det bör äga rum verkliga
nordiska överläggningar om i vilka länder
och under vilka former samverkan
kan ske, så att det blir en gemensam
nordisk insats och inte en insats, där ett
av länderna av mer eller mindre speciella
skäl ställer sig utanför.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Jag kan inte neka mig
nöjet att upprepa mig och än en gång
komplimentera excellensen Undén för
hans övermänskliga uthållighet under

11—Andra kammarens protokoll 1961. Nr f 4

162 Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Sveriges utrikespolitik

denna debatt. Det har varit så tidigare
år också. Det är verkligen en prestation.

Jag tycker att debatten i år har varit
något mera realistisk än dess föregångare.
Både herr Ohlin och herr Hjalmarson
och allra tydligast, underligt nqg,
herr Hedlund har givit till känna att de
verkligen ser att världskommunismens
mål är världsherraväldet. Jag hoppas
att de fortsätter att inom sina partier
inpränta detta. Det viktigaste man kan
göra i denna ideologiska tid är att hur
svårt det än är att få människorna att
förstå att detta är verklighet.

Utrikesministern vet säkert också detta,
men han nämnde det inte. Han talade
ett ögonblick om att det kalla kriget
blossat upp ett tag i ett visst sammanhang,
om jag nu följde hans tankegång
riktigt. Jag vill påpeka att uttrycket
kan vilseleda. Vi måste ha klart för
oss att det s. k. kalla kriget ständigt
pågår, varje minut av dygnet och på
tio tusen fronter världen över. En global
kamp pågår om människornas sinnen
och tankar.

Det är viktigt att ha klart för sig läget
sådant det verkligen är. Kanske vi på
den punkten har kommit ett steg framåt
sedan i höstas. Jag vet hur svårt det är
att få människor att se realistiskt på
sadana här ting. Det är första gången i
mänsklighetens historia en sådan kamp
förs, och det är inte så lätt att då orientera
sig.

Ingen av de nämnda talarna gav
emellertid nagon som helst anvisning
om var lösningen finns. Herr Hjalmarson
redovisade en allmän övertygelse
att demokratierna med deras frihetspatos
till slut skall segra. Jag tror att han
har rätt i det, men endast under förutsättningen
att tänkandet inom demokratierna
radikalt förändras. Jag har
ofta betonat här i kammaren att en demokrati
inte kan fungera utan en moraliskt
mycket högt stående befolkning.
Det går inte med självsvåldiga människor
som bara tänker på sitt eget bästa.
Det är en farlig illusion att tro att den

västliga världen i det dekadanstillstånd
den nu befinner sig i och med den förvirring
och splittring som råder skall
kunna hålla stånd mot den offensiva
världskommunismen, om inte den radikala
förändring inträffar som jag
nyss talade om.

Demokrati får inte — som många
helst tycks vilja ha det — betyda att
var och en gör vad han behagar. Det är
inte svårt att gissa vem som skall vinna
i ett krig där den ena parten krigar
hela tiden, medan den andra sitter
sysslolös och väntar på vad som skall
ske.

Jag talade en gång med chefredaktören
för en av våra stora tidningar om
livsföringen här i västerlandet. Han förklarade
då att hans ideal var att leva
»så där litet småslarvigt». Detta var ett
par år sedan, och han kan ju ha kommit
på bättre tankar och fått andra ideal
nu. Men så såg han på saken, och jag
tror inte att han var ensam om det.

När engelsmännen 1940 först steg i
land i Norge berättades det att de slutade
kriga klockan fem för att gå hem
och dricka te. De märkte snart att det
inte gick.

Nej, en sådan slapphet duger inte i
så här allvarliga tider. Ett ideologiskt
krig är ett 24-timmarsjobb 365 dagar
om året. Vare sig vi tycker om det eller
inte så är det på det viset. Det är hårda
villkor, men krig är krig.

Jag har uppträtt här i kammaren under
så många år nu och talat om dessa
saker att jag hoppas att det står fullkomligt
klart för alla i kammaren och
på läktaren med för den delen, att ett
ideologiskt krig utkämpas mellan ideologier
och att en världsideologi sådan
som kommunismen kan bekämpas endast
med en annan och starkare världsideologi.
Det är där lösningen ligger,
det är där mänsklighetens räddning är
att finna: att skapa en verklig demokrati
både i väst och öst och att ge både
väst och öst en gemensam ideologi,
starkare och högre än världskommu -

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Nr 14 163

nismen, och därmed en gemensam målsättning.

Detta är nu på väg. Det finns en
starkt växande styrka av män och kvinnor
i alla länder, förpliktade att genom
Moralisk upprustnings världsideologi
skapa en värld som verkligen fungerar.
Jag har sett tillräckligt av denna nya
ideologi, byggd på gamla universella
moralnormer, för att vara helt förvissad
om att detta verkligen är vägen,
hur mycket motstånd som än må möta.
Och jag kan försäkra att det är en ideologi
som verkligen tillfredsställer.

Om denna utrikesdebatt kan ha klarat
tankegången för bara några stycken på
dessa punkter så tror jag inte att den
har varit förgäves.

Herr BRANDT i Sätila (ep):

Herr talman! Det hade kanske varit
lämpligt att herr Dicksons anförande
fått bli slutanförandet i denna debatt.
När jag ändå på nytt tar upp EFTAsexlandstemat,
är det därför att jag
tycker att jag har ett par frågor att
ställa som man inte kan gå förbi.

Jag skulle tro, att de som i likhet
med mig — och det är den alldeles
övervägande delen av denna kammares
ledamöter — inte haft tillfälle att komma
frågorna om den europeiska integrationen
närmare in på livet det oaktat
i dag haft anledning att ställa sig
frågor i anslutning till dagens debatt.
Vid upprepade tillfällen har under debatten
frågats, under vilka former en
broslagning mellan de sex och de sju
skulle kunna tänkas ske. Svaret har blivit,
att man inte kan acceptera sexlandssamarbetet
eller det europeiska
samarbetet över huvud taget, därest
detta samarbete skulle tvinga oss till
ett uppgivande av alliansfriheten. Om
den uppfattningen är vi alla ense. Men
jag hade väntat mig att det också skulle
anges i vilka stycken vi kan samarbeta.
Men därom har mycket litet förkunnats.
Personligen har jag den uppfattningen,
att vi måste ta konkret ställning till frå -

Sveriges utrikespolitik

gan om vilka former vi verkligen kan
samarbeta under. Låt mig med en liten
historieskrivning motivera min uppfattning.

I juli 1947 träffades på franskt-engelskt
initiativ de stater vi i dag talar om
som OEEC-stater. Man enades då om
att tillsätta en kommitté som mycket
snabbt — på ungefär två månader —
var färdig med ett förslag till samarbetsform
mellan staterna. Intressant är,
att innan OEEC-länderna tog ställning
till förslaget, underställdes detta USA:s
president för granskning. Jämsides med
att detta arbete bedrevs i Europa, hade
amerikanarna enats om att åstadkomma
viss administration av Marshallmedlen
för den europeiska återuppbyggnaden.

I september 1947 var man färdig med
att bilda OEEC. Det av kommittén utarbetade
förslaget till underlag för
OEEC:s arbete, som man nu enats om,
förutsätter tullregioner som samarbetsform
i den europeiska återuppbyggnaden.
Tanken på frihandelsområden
skymtar ytterst sparsamt i förslaget.
Statsrådet Lange sade också i sitt anförande
i dag att sympatierna från
amerikansk sida ligger hos sexmaktsgruppen.
Det är ingen tvekan om att det
var på amerikansk tillskyndan som tullunionerna
förutsattes som samarbetsform
redan i OEEC:s begynnelse, och
Amerika håller tydligen alltjämt samma
kurs. Man frågar sig vad som nu
kommer att hända, när Amerika på nytt
träder in — visserligen på ett annat sätt
— i OECD-sammanhanget.

Kan vi fortsättningsvis komma ifrån
ett konkret ställningstagande till frågan
om vi skulle kunna använda tullunionen
som form för en broslagning mellan de
sex och de sju?

Kan vi vidare förutsätta att vi med
fullt förtroende kan överlämna utformningen
av detta till England som vår
företrädare? England är ett NATO-land
och har därmed en annan syn på den
alliansfria linje, som vi tillmäter avgö -

164 Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 fm.
Europarådet — Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

rande betydelse. England är dessutom
en intressent av en helt annan storleksordning
och deltar i den europeiska
marknaden på helt andra bevekelsegrunder
än vi. Kan vi inte tänkas komma
i en besvärlig situation genom att
i alltför stor utsträckning sanktionera
ett separat engelskt uppträdande, som
för oss kan bli ogynnsamt, kanske till
och med mycket ogynnsamt?

Detta är frågeställningar som bör bearbetas
vidare. Även om vi har fått fortlöpande
informationer i denna kammare
om diskussionen beträffande den
totala europeiska integrationen, skulle
vi vara mycket tacksamma för att få
denna information ännu mer konkretiserad.

Jag skall inte förlänga detta resonemang
så mycket mer, men jag skulle
vilja ställa ytterligare en fråga. England
har gått in i EFTA såsom europeisk nation,
och herr Ohlin har i dag föreslagit,
att ett lågtullområde inom EFTA
skulle kunna åstadkommas i samarbete
med England. Han förutsatte därvid, att
England jämsides med att tullavvecklingen
i EFTA går vidare skulle vara
intresserat av en lågtullpolitik på lång
sikt på grund av den preferenstullpolitik,
som England för inom samväldet.
Hur skall detta samvälde inordnas i en
europeisk integration? Skall det fortfarande
vara en engelsk handelspolitisk
tillhörighet utanför EFTA, eller skall det
engelska samväldet inordnas i den västeuropeiska
integrationens totala fögderi?
Det är en rätt intressant fråga,
som vi också söker svar på och som givetvis,
framför allt ur försörjningssynpunkt,
skulle ha mycket stort intresse
för Västeuropa.

Herr talman! Jag har velat föra fram
dessa frågor, som inte har skymtat i
den i övrigt mycket digra debatt, som
i dag har förts inom detta ämnesområde.

Överläggningen var härmed slutad.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 2—11

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 12

Europarådet

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
(punkt 12, s. 19 och 20 av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över utrikesdepartementsärenden
för den 3 januari
1961) att till ifrågavarande ändamål
för budgetåret 1961/62 anvisa ett
förslagsanslag av 465 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
till Europarådet för budgetåret
1961/62 anvisa ett förslagsanslag av
505 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

HAGBERG (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka avslag
på utskottets hemställan.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på avslag å densamma; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 13—21

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 22

Lades till handlingarna.

§ 10

Främjande av bostadsförsörjningen

m. m., tillika svar på interpellation
ang. villkoren för beviljande av
egnahemslån

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
53, i anledning av Kungl. Maj:ts i stats -

Nr 14 165

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

verkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1961/62 till främjande av bostadsförsörjningen
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner m. m.

Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
Nilsson hade tillkännagivit,
att han hade för avsikt att i samband
med behandlingen av detta ärende
besvara herr Svanbergs interpellation
angående villkoren för beviljande
av egnahemslån.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t under femte huvudtiteln (bilaga
7, punkterna 78—87), under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 3 januari
1961, föreslagit riksdagen att

I. bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för bostadsstyrelsen, som föranleddes
av vad departementschefen förordat; II.

godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för bostadsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1961/62;

III. bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
den ändring i personalförteckningen
för länsbostadsnämnderna, som föranleddes
av vad departementschefen
förordat;

IV. godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för länsbostadsnämnderna,
att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1961/62;

V. godkänna av departementschefen
föreslagna ändringar i bestämmelserna
om familjebostadsbidrag;

VI. godkänna av departementschefen
förordade ändringar i bestämmelserna
om statsbidrag till anordnande av specialinrcdda
lägenheter för invalider och
om statsbidrag till fiskarbostäder;

VII. för budgetåret 1961/62 under
femte huvudtiteln anvisa

1) till Bostadsstyrelsen: Avlöningar
ett förslagsanslag av 4 583 000 kronor;

2) till Bostadsstyrelsen: Omkostna -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

der ett förslagsanslag av 796 000 kronor; 3)

till Länsbostadsnämnderna: Avlöningar
ett förslagsanslag av 5 162 000
kronor;

4) till Länsbostadsnämnderna: Omkostnader
ett förslagsanslag av 741 000
kronor;

5) till Ränteeftergifter å vissa bostadslån
m. m. ett förslagsanslag av
260 000 000 kronor;

6) till Bostadsrabatter ett förslagsanslag
av 150 000 000 kronor;

7) till Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet
ett reservationsanslag
av 29 000 000 kronor;

8) till Bidrag till inrättande av pensionärshem
ett reservationsanslag av
9 000 000 kronor;

9) till Bidrag till viss upplysningsverksamhet
rörande byggnadstekniska
frågor ett reservationsanslag av 1 000
kronor;

10) till 1960 års bostadsräkning ett
reservationsanslag av 3 350 000 kronor.

Vidare hade Kungl. Maj:t i propositionen
nr 1 under kapitalbudgeten (bilaga
27, punkterna 3, 4 och 8), under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för
den 3 januari 1961, föreslagit riksdagen
att

I. godkänna av departementschefen
förordade ändringar i bestämmelserna
om tertiärlån, egnahemslån och lån till
kollektiva tvätterier;

II. medgiva att under budgetåret
1961/62 preliminära beslut om lån, som
skulle utgå från lånefonden för bostadsbyggande,
finge meddelas intill ett belopp
av 970 000 000 kronor;

III. godkänna av departementschefen
förordade ändringar i bestämmelserna
för vissa tilläggslån m. m.;

IV. medgiva att under budgetåret
1961/62 preliminära beslut om lån, som
skulle utgå från anslaget till riintefria
lån till bostadsbyggande, finge meddelas
intill ett belopp av 10 000 000 kronor; -

166 Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 fm.
m. m.

Främjande av bostadsförsörjningen

V. för budgetåret 1961/62 anvisa

a) under statens utlåningsfonder

1) till Lånefonden för bostadsbyggande
ett investeringsanslag av
730 000 000 kronor;

2) till Lånefonden för maskinanskaffning
inom byggnadsindustrien ett
investeringsanslag av 1 000 kronor;

b) under fonden för låneunderstöd
till Räntefria lån till bostadsbyggande
ett investeringsanslag av 35 000 000
kronor.

I samband med Kungl. Maj:ts ifrågavarande
förslag hade utskottet till behandling
förehaft följande motioner,
nämligen

från första kammaren
I: 54 av herrar öhman och Helmer
Persson,

1: 96 av herr Lundström m. fl.,

I: 134 av herr Spetz,

I: 135 av herr Strand m. fl.,

1: 234 av herr Fritz Persson,

I: 237 av fru Wallentheim m. fl.,

I: 333 av herr Bengtson m. fl.,

I: 337 av herr Ewerlöf m. fl.,

I: 338 av herr Knut Johansson m. fl.,
I: 425 av herrar Bengtson och Sundin,
I: 426 av herr Bengtson m. fl.,

I: 429 av herr Bengtson m. fl.,

I: 434 av herr Lundström,

1:436 av herr Ferdinand Nilsson
m. fl.,

I: 439 av herr Harald Pettersson m. fl.,
I: 458 av herrar Sveningsson och Stefans
o n,

I: 517 av herr Sveningsson m. fl., samt
från andra kammaren
II: 35 av herr Ekström i Iggesund
m. fl.,

II: 36 av herr Nilsson i Gävle m. fl.,
II: 119 av herr Ohlin m. fl.,

II: 162 av herr Johansson i öckerö
m. fl.,

II: 334 av herr Svenning m. fl.,

11:335 av herr Svensson i Kungälv
m. fl.,

II: 346 av herrar Lindkvist och Kellgren,

II: 354 av herrar Fagerlund och Johansson
i Norrköping,

II: 390 av herr Hedlund m. fl.,

II: 396 av herr Hjalmarson m. fl.,

II: 493 av herr Boo m. fl.,

11:498 av fru Gärde Widemar och
herr Källenius,

II: 501 av herr Hedlund m. fl.,

II: 502 av herr Hedlund m. fl.,

II: 505 av herrar Larsson i Hedenäset
och Johnsson i Skoglösa,

II: 506 av herr Larsson i Luttra m. fl.,
II: 507 av herr Källenius m. fl.,

II: 518 av herr Sköldin m. fl.,

II: 603 av herr Källenius m. fl.

Utskottet hade vidare till behandling
förehaft den redogörelse, som riksdagens
år 1960 församlade revisorer lämnat
i sin berättelse (del I, § 15) angående
teknisk kontroll av statligt belånade
fastigheter.

I de likalydande motionerna I: 54 (av
herrar öhman och Helmer Persson)
och II: 36 (av herr Nilsson i Gävle
m. fl.) hemställdes, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om
att bostadsproduktionen erhölle ytterligare
vidgad prioritet på kreditmarknaden,
att dessa prioriterade krediter
erhölles till en långsiktig låg ränta samt
att vad i motionerna i övrigt -—■ utom
i vad avsåge skärpning av expropriationslagstiftningen
—• rekommenderades
i syfte att få fram kostnadsmässigt
billigare bostäder bleve föremål för
Kungl. Maj :ts prövning och att förslag
härom framlades till riksdagen.

I de likalydande motionerna I: 96 (av
herr Lundström m. fl.) och II: 119 (av
herr Ohlin m. fl.) föreslogs, att riksdagen
måtte

1) i skrivelse till Kungl. Maj:t ge till
känna vad i motionen anförts om en
successiv utvidgning av bostadsbyggandet
och de förutsättningar härför som
kunde skapas genom bl. a. ökat amorteringssparande
och bättre utnyttjande
av rationaliseringsmöjligheterna;

2) i skrivelse till Kungl. Maj:t begära

Nr 14 167

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

förslag till nästa års riksdag om en
omläggning av lånevillkoren, innebärande
att räntesubventionerna ersattes
med ett enhetligt schablonbidrag enligt
i motionen angivna riktlinjer;

3) besluta att vid försäljning av statsbelånade
bostadshus rätt skulle medges
köparen att återlåna den del av egnahems-
eller tertiärlånet som amorterats
utöver vad som föreskrivs i lånevillkoren; 4)

besluta att tertiärlånets övre gräns
för fastigheter som påbörjades efter den
1 juli 1961 sänks till 97 % för företagsformer
som nu finge låna upp till 100 %
samt till 92 % för kooperativa företag
som nu finge låna upp till 95 %;

5) i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
att tertiärlånekungörelsen omarbetades
i enlighet med i motionen angivna
riktlinjer;

6) i skrivelse till Kungl. Maj :t framhålla
att egnahemsbyggandet i fortsättningen
borde erhålla en större andel
av den totala bostadsbyggnadsvolymen
samt anhålla att Kungl. Maj :t uppdroge
åt de statliga byggnadsorganen att söka
intressera kommunerna för en sådan
inriktning av planeringsarbetet att tillräcklig
exploateringfärdig mark ställdes
till förfogande för en övergång från
flerfamiljshus till småhusbebyggelse;

7) besluta att den garanterade räntan
för underliggande krediter skulle
fr. o. m. den 1 januari 1961 höjas från
nuvarande 4 eller 4,5 % till 5 % för hus
färdigställda före år 1951 samt från nuvarande
3,5 till 4 % för senare uppförda
hus, t. o. m. sådana som påbörjats
före den 1 januari 1958;

8) besluta att räntefria stående delar
av egnahemslån som beviljats under tiden
1948—1 juli 1953 skulle fr. o. in.
den 1 juli 1961 förräntas och amorteras
till hälften av det beviljade beloppet i
enlighet med besparingsutredningens
förslag;

9) beträffande anslaget till ltänteeftergifter
å vissa bostadslån för budgetåret
1961/62 ävensom beträffande in -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

komsten från lånefonden för bostadsbyggande
för samma budgetår vidta de
ändringar som föranleddes av yrkandena
ovan;

10) beträffande övergång till kreditgarantisystem
under för bostadsproduktionens
omfattning och villkor lämpliga
former i skrivelse till Kungl. Maj it ge
till känna vad i motionen anförts.

I de likalydande motionerna I: 13b
(av herr Spetz) och II: 162 (av herr
Johansson i öckerö m. fl) hemställdes,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte begära att förslag framlades för
årets riksdag med sådana ändringar i
författningarna angående lån till bostadsegnahem
att även äldre fastigheter
utan behov av större omedelbar reparation
kunde belånas i samband med
ägarbyte.

I de likalydande motionerna 1:135
(av herr Strand m. fl.) och II: 33b (av
herr Svenning m. fl.) föreslogs, att riksdagen
måtte besluta sådana grunder för
den statliga tertiärlånegivningen att en
gränsdragning skedde mellan företag
syftande till enskild vinst och bostadskooperativa
företag utan enskilt vinstsyfte.

I de likalydande motionerna 1:23b
(av herr Fritz Persson) och II: 35b (av
herrar Fagerlund och Johansson i Norrköping)
hemställdes, att riksdagen måtte
besluta att i 15 § kungörelsen 1957:
358 infördes en bestämmelse av innebörd
att förmedlingsorgan skulle vid
beviljande av bidrag äga förbehålla sig
rätt att för bestridande av kostnader på
lån som beviljats av kommun eller enskilt
kreditinstitut eller, i förekommande
fall, för betalning av tomträttsavgiild,
disponera bidragsmedel som icke
toges i anspråk för gäldande av kostnaderna
för beviljat statslån.

I de likalydande motionerna /: 237
(av fru Wallentheim in. fl.) och II: 335
(av herr Svensson i Kungälv m. fl.)
hemställdes, att riksdagen måtte besluta
att i kungörelsen 1957:358 om fa -

168 Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

miljebostadsbidrag infördes en bestämmelse
som medgåve komun rätt att,
utan hinder av att två hemskilda makars
sammanlagda beskattningsbara inkomst
vore för hög för bidrag, retroaktivt
för en tid av högst två år, räknad
från tidpunkten för hemskillnadsdomen
eller separationen, erhålla ersättning
av statsmedel för bidrag som
beviljats och utbetalats till den av makarna
som hade vårdnaden om barnen
under förutsättning att 1) bidragssökandens
egen beskattningsbara inkomst
icke varit för hög och villkoren för bidrag
i övrigt varit uppfyllda och 2) att
makarna före utgången av de nämnda
två åren blivit särtaxerade.

I de likalydande motionerna 1:333
(av herr Bengtson m. fl.) och II: 390
(av herr Hedlund m. fl.) hemställdes,
att riksdagen vid sin behandling av femte
huvudtiteln, F. Bostadsbyggande
m. m., måtte

A. 1) fastställa den garanterade räntan
å vissa bostadslån till i motionen
angivna räntesatser att gälla fr. o. m.
den 1 januari 1961, samt

2) till Ränteeftergifter å vissa bostadslån
m. in. för budgetåret 1961/62
anvisa ett förslagsanslag av 190 000 000
kronor,

B. besluta att stående del av bostadsanskaffningslån
enligt kungörelsen den
28 juni 1941 måtte, sedan lånets amorteringsdel
slutamorterats, amorteras under
en amorteringstid av tills vidare 20
ar i enlighet med vad i motionen anförts,

C. 1) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
att nu tillämpad restriktivitet i
fråga om förbättringslån måtte upphöra
att tillämpas i enlighet med vad i
motionen anförts, samt

2) till Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet
för budgetåret 1961/62
anvisa ett reservationsanslag av
28 000 000 kronor,

D. till Bidrag till inrättande av pensionärshem
för budgetåret 1961/62 an -

visa ett reservationsanslag av 4 000 000
kronor, samt

E. beakta vad i motionerna i övrigt
anförts.

I de likalydande motionerna 1:337
(av herr Ewerlöf m. fl.) och II: 396 (av
herr Hjalmarson m. fl.) hemställdes, att
riksdagen måtte besluta,

A. 1) att den statliga bostadslångivningen
fr. o. m. den 1 juli 1961 skulle
ersättas av ett kreditgarantisystem;

2) att i anledning därav varken preliminära
beslut skulle meddelas angående
lån från Lånefonden för bostadsbyggande
eller anslag anvisas till samma
fond från nämnda datum;

3) att för erhållande av kreditgaranti
en engångsavgift av 0,5 % skulle erläggas; 4)

att räntegarantien skulle upphöra,
då den tidigare fastställda giltighetstiden
å tio år utgått;

5) att räntegaranti, avseende räntor
å underliggande lån som hänförde sig
till tiden fr. o. m. den 1 januari 1961,
skulle grundas på en räntesats av 5 %
vad avsåge hus påbörjade före den 1
januari 1958 och en räntesats på 4,5 %
vad avsåge senare påbörjade hus;

6) att egnahemslån och förbättringslån
avseende hus som påbörjats fr. o. m.
den 1 januari 1958 skulle för tid fr. o. m.
den 1 januari 1961 förräntas efter räntesats
av 5 %;

7) att tertiärlån mellan 70 och 85 %
av belåningsvärdet för hus påbörjade
fr. o. m. den 1 januari 1958 skulle för
tid fr. o. m. den 1 januari 1961 förräntas
efter en räntesats av 5,5 %;

8) att tertiärlån till den del de överstege
85 % av belåningsvärdet för hus
påbörjade fr. o. m. den 1 januari 1958
skulle för tid fr. o. m. den 1 januari
1961 förräntas efter en räntesats av 6 %;

9) att de tilläggslån, som enligt beslut
av 1953, 1957 och 1959 års riksdagar
gjorts amorteringspliktiga, skulle för tid
fr. o. m. den 1 januari 1961 förräntas
efter en räntesats av 5,5 %;

10) att de tilläggslån, som avsåge hus

Nr 14 169

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

påbörjade före den 1 januari 1958, skulle
till den del de icke på grund av tidigare
riksdagsbeslut redan vore amorteringspliktiga
bli ränte- och amorteringspliktiga
fr. o. m. den 1 juli 1961 efter
en räntesats av 5,5 % och med en amorteringstid
av 25 år;

11) att räntefria stående delar av
egnahemslån, som beviljats under tiden
1948—1 juli 1953, skulle fr. o. m. den
1 juli 1961 förräntas och amorteras till
hälften av det beviljade beloppet efter
en räntesats av 4 % och med en amorteringstid
av 25 år;

12) att godkänna i motionerna intagen
avlöningsstat för bostadsstyrelsen
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1961/62;

13) att till Bostadsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1961/62 anvisa ett
förslagsanslag av 3 383 000 kronor;

14) att till Bostadsstyrelsen: Omkostnader
för budgetåret 1961/62 anvisa ett
förslagsanslag av 296 000 kronor;

15) att godkänna i motionerna intagen
avlöningsstat för länsbostadsnämnderna,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1961/62;

16) att till Länsbostadsnämnderna:
Avlöningar för budgetåret 1961/62 anvisa
ett förslagsanslag av 4 562 000 kronor; 17)

att till Länsbostadsnämnderna:
Omkostnader för budgetåret 1961/62 anvisa
ett förslagsanslag av 591 000 kronor; 18)

att till Kapitalmedelsförluster och
räntceftergifter å vissa bostadsbyggnadslån
för budgetåret 1961/62 anvisa
ett förslagsanslag av 105 000 000 kronor;
samt

B. att, om förslagen under A. 1)—3)
ovan icke vunne riksdagens bifall,

1) tertiärlån, till vilka tillstånd lämnades
tidigast den 1 juli 1901, skulle beviljas
upp till 85 r/o av den totala produktionskostnaden
mot enbart inteckningssäikerhet,
oavsett förvaltningsformerna,
upp till 95 % för s. k. allmännyttiga
företag mot kommunal borgen

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

och upp till 90 % för kooperativa och
enskilda företag mot borgen av kommun,
industriföretag eller annat företag
av motsvarande ekonomisk styrka, samt
till den del de överstege 85 % av belåningsvärdet
amorteras på 25 år;

2) vid utgivande av statliga bostadslån
en förvaltningsavgift om 0,5 %
skulle uttagas i samband med lånets
utbetalande;

3) medgiva, att under budgetåret
1961/62 preliminära beslut om lån, som
skulle utgå från lånefonden för bostadsbyggande,
finge meddelas intill ett belopp
av 900 000 000 kronor.

I de likalydande motionerna 1:338
(av herr Knut Johansson m. fl.) och
II: 518 (av herr Sköldin m. fl.) hemställdes,
att riksdagen måtte besluta att
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att bostadsbyggnadsutredningen erhölle
direktiv att utreda frågan om möjligheterna
att motverka kostnadsfördyringar
i nyproduktionen av flerfamiljshus
genom lättade amorteringskrav för
nya lägenheter sammankopplat med
skärpta bestämmelser om amorteringarna
av de stående lånen i äldre fastigheter,

att därvid samtidigt de möjligheter
som vid sådana ändrade amorteringsbestämmelser
gåves att även öka bostadsproduktionen
beaktades, samt
att bostadsbyggnadsutredningen i
andra hand toge upp också alternativa
åtgärder för att motverka kostnadsfördyringarna.

I de likalydande motionerna 1:425
(av herrar Bengtson och Sundin) och
II: 501 (av herr Hedlund m. fl.) hemställdes,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning
av möjligheterna att sänka bostadskostnaderna
i nyuppförda egnahem och
hyresfastigheter i enlighet med vad som
i motionerna anförts.

I de likalydande motionerna 1:426
(av herr Bengtson m. fl) och II: 505 (av

170 Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 fm.
Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

herrar Larsson i Hedenäset och Johnsson
i Skoglösa) hemställdes,
att riksdagen måtte besluta att förbättringslån,
som helt eller delvis utgjorde
räntefritt stående lån, måtte kunna
beviljas under förutsättning att sökandens
eller, om han vore gift, makarnas
sammanlagda till statlig inkomstskatt
beskattningsbara inkomst icke
överskrede 7 500 kronor,
att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till härför erforderlig författningstext,
samt

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla att frågorna om
förstärkning och utvidgning av förbättringslåneverksamheten
och införande
av inkomstprövat stöd vid egnahemsbyggande
måtte prövas i enlighet med
vad i motionerna anförts.

I de likalydande motionerna 1:429
(av herr Bengtson m. fl.) och 11: 502 (av
herr Hedlund m. fl.) hemställdes, att
riksdagen måtte

I. a) med uttalande att hittills tilllämpad
ordning beträffande fastställande
av bostadsbyggnadsprogram måtte
gälla även i fråga om bostadsbyggnadsprogram
för budgetåret 1961/62 fastställa
minimiprogram för bostadsbyggandet
under budgetåret 1961/62 till
64 000 lägenheter, fördelade på lägenhetstyper
i enlighet med vad i motionen
anförts, samt

b) medgiva att under budgetåret
1961/62 preliminära beslut om lån, som
skulle utgå från lånefonden för bostadsbyggande,
finge meddelas intill ett belopp
av 915 000 000 kronor;

II. i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla

a) att slutligt program för bostadsbyggandet
under budgetåret 1961/62
måtte föreläggas 1961 års höstriksdag,

b) att förslag rörande sådan ändring
av gällande bestämmelser angående
ränteeftergifter till egnahem att finansieringsvillkoren
för eget hem så långt
möjligt gjordes likvärdiga med dem, som
gällde för bostadsrättslägenhet, måtte

föreläggas riksdagen, om möjligt innevarande
år,

c.) att den prövning vid bostadslångivningen
ur arbetsmarknadspolitisk
synpunkt, som enligt utfärdade anvisningar
numera förekomme, ej måtte gälla
låneärenden rörande enskilt eget hem,
samt

d) att frågan om ersättande av den
statliga bostadslångivningen med statligt
kreditgarantisystem måtte utredas;
samt

III. beakta vad i motionerna i övrigt
anförts.

I de likalydande motionerna 1:434
(av herr Lundström) och II: 498 (av
fru Gärde Widemar och herr Källenius)
föreslogs, att riksdagen måtte i skrivelse
hemställa att Kungl. Maj:t efter
bostadsstyrelsens hörande framlägger
förslag i syfte att få bättre samstämmighet
mellan belåningsgränserna för å ena
sidan primär- och sekundärlån och å
andra sidan de statliga tertiärlånen.

I de likalydande motionerna I: 436
(av herr Ferdinand Nilsson m. fl.) och
II: 506 (av herr Larsson i Luttra m. fl.)
föreslogs, att egnahemslåntagare, som
icke fått tidigare utgående räntefri stående
del av lånet, måtte fr. o. m. budgetåret
1961/62 under tio år erhålla
kompensation härför genom förhöjning
av honom tillkommande schablonavdrag
till ränteeftergift med 250 kronor
per år, att utgå av anslaget för Ränteeftergifter
å vissa bostadslån m. m.

I de likalydande motionerna 1:439
(av herr Harald Pettersson m. fl.) och
II: 493 (av herr Boo m. fl.) hemställdes,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om utredning och förslag
rörande omläggning av bostadspolitiken
i syfte att främja tillkomsten av ur
familje- och ungdomssynpunkt lämpliga
bostadsmiljöer i enlighet med vad i motionerna
anförts.

I de likalydande motionerna 1:458
(av herrar Sveningsson och Stefanson)

Nr 14 171

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

och ll: 507 (av herr Källenius m. fl.)
hemställdes, att riksdagen måtte besluta,
att kommunala och s. k. allmännyttiga
bostadsföretag skulle vara underkastade
upphandlingskungörelsens bestämmelser.

I de likalydande motionerna 1:517
(av herr Sveningsson m. fl.) och II: 603
(av herr Källenius m. fl.) hemställdes,
att riksdagen måtte besluta att såsom allmännyttiga
betecknade och därmed i
belåningshänseende jämställda företag
och andra skulle åläggas dels att till
Kungl. Maj:t redovisa sina fonder, dessas
storlek och successiva uppbyggnad
samt de för fonduppbyggningen tillämpade
principerna, bl. a. i fråga om avskrivningar,
dels att till statens hyresråd
fortlöpande anmäla alla inträffade hyresändringar
liksom de kalkyler, som
legat till grund för desamma.

I motionen II: 35 (av herr Ekström i
Iggesund m. fl.) hemställdes, att riksdagen
måtte hos Kungl. Maj :t hemställa
om sådan ändring i 2 § 2 st. kungl.
kungörelsen den 24 maj 1957 (nr 360)
att med kommun likställdes jämväl
landsting.

I motionen II: 3b6 (av herrar Lindkvist
och Kellgren) hemställdes, att
riksdagen måtte besluta att tillägg för
belåningsvärdena för bostadshus finge
medgivas vid konstnärlig utsmyckning
av bostadsområden intill ett belopp motsvarande
upp till 1 % av den för statlig
belåning godtagbara produktionskostnaden.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

1. beträffande produktionsnivån inom
bostadsbyggandet med bifall till Kungl.
Maj ds förslag och i anledning av motionerna
I: 96 och II t 119 samt I: 337 och
II: 396 ävensom med avslag å motionerna
1:429 och 11:502 samt 1:54 och
11:36, förstnämnda sex motioner såvitt
nu vore i fråga, godkänna vad utskottet
anfört;

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

2. beträffande bostadsproduktionens
inriktning med bifall till Kungl. Maj ds
förslag och i anledning av motionerna
I: 96 och 11: 119, I: 429 och II: 502 samt
I: 439 och II: 493, förstnämnda fyra motioner
såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad utskottet anfört;

3. avslå i motionerna I: 429 och II: 502
framställt yrkande beträffande den arbetsmarknadspolitiska
prövningen i enskilda
egnahemslåneärenden;

4. beträffande införandet av ett kreditgarantisystem
på bostadsområdet
med avslag å motionerna 1:337 och
II: 396, I: 96 och II: 119 samt I: 429 och
II: 502, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, godkänna vad utskottet anfört;

5. avslå i motionerna I: 338 och II: 518
samt 1:425 och 11:501 framställda yrkanden
om utredning i syfte att åstadkomma
sänkta bostadskostnader i nya
hus;

6. beträffande rätt att återlåna del av
bostadslån i anledning av motionerna
I: 96 och II: 119, såvitt nu vore i fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till
känna vad utskottet anfört;

7. beträffande långivningen till s. k.
byggmästarbildade bostadsrättsföreningar
i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt motionerna 1:135 och 11:334 i
skrivelse till Kungl, Maj :t giva till känna
vad utskottet anfört;

8. avslå i motionerna 1:458 och

11:507 framställt yrkande beträffande
tillämpning av upphandlingskungörelsens
bestämmelser på kommunala och
s. k. allmännyttiga bostadsföretag;

9. avslå i motionerna 1:517 och

11:603 framställt yrkande beträffande
viss redovisningsskyldighet för såsom
allmännyttiga betecknade och därmed i
belåningshänseende jämställda företag
och andra;

10. beträffande frågan om teknisk
kontroll av statligt belånade fastigheter
godkänna vad utskottet anfört;

11. beträffande bestämmelserna om
ränteeftergift med avslag å motionerna
I: 337 och II: 396, I: 96 och II: 119 samt

172 Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

I: 333 och II: 390, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, godkänna vad utskottet
anfört;

12. avslå i motionerna 1:96 och
11:119 framställt yrkande i fråga om
ersättande av räntesubventionerna med
schablonbidrag;

13. beträffande höjning av familjebostadsbidragen
med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag godkänna vad utskottet
anfört;

14. beträffande rätt för förmedlingsorganen
att disponera viss del av familjebostadsbidrag
med bifall till motionerna
1:234 och 11:354 godkänna vad
utskottet anfört;

15. beträffande familjebostadsbidrag
till hemskild i anledning av motionerna
I: 237 och II: 335 godkänna vad utskottet
anfört;

16. beträffande undersökning av vissa
frågor i samband med att familjebostadsbidrag
tillgodoföres hyresgäst i
skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad utskottet anfört;

17. beträffande återbetalning av vissa
delar av bostadsanskaffningslån med
bifall till Kungl. Maj :ts förslag samt
med avslag å motionerna 1:333 och
11:390, såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad utskottet anfört;

18. avslå i motionerna 1:426 och
II: 505 framställt yrkande om höjning
av inkomststrecket för räntefritt stående
förbättringslån;

19. avslå i motionerna 1:426 och
11:505 framställt yrkande beträffande
utredning om en förstärkning och utvidgning
av förbättringslåneverksamheten; 20.

avslå i motionerna 1:337 och
11:396 framställt yrkande angående
räntesatsen för förbättringslån;

21. avslå i motionerna 1:333 och
11:390 framställt yrkande beträffande
restriktivitet vid prövningen av ansökningar
om förbättringslån;

22. beträffande utredning om gemensamma
lånebestämmelser för vissa typer
av småhus i skrivelse till Kungl.

Maj :t giva till känna vad utskottet anfört; 23.

avslå i motionerna 1:429 och
11:502 framställt yrkande om utredning
beträffande ändring av bestämmelserna
om ränteeftergift för egnahem; 24.

avslå i motionerna 1:337 och
11:396 framställt yrkande angående
räntesatsen för egnahemslån;

25. avslå i motionerna 1:337 och
II: 396 samt I: 96 och II: 119 framställt
yrkande om återkrav av vissa räntefria
stående delar av egnahemslån;

26. avslå i motionerna 1:436 och
11:506 framställt yrkande om förhöjning
av ränteeftergift åt vissa egnahemslåntagare; 27.

avslå i motionerna 1:426 och
II: 505 framställt yrkande om utredning
angående inkomstprövat stöd vid egnahemsbyggande; 28.

avslå i motionerna 1:134 och
11:162 framställt yrkande beträffande
lån till bostadsegnahem i samband med
ägarbyte;

29. avslå i motionerna 1:337 och
11:396 framställt yrkande angående
räntesatsen för tertiärlån;

30. beträffande tertiärlånets storlek
och amorteringstid med avslag å motionerna
1:337 och 11:396 samt 1:96 och
11:119, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, godkänna vad utskottet
anfört;

31. beträffande prövning av frågan
om bättre samstämmighet mellan lånegränserna
för primär- och sekundärlån
samt tertiärlån i anledning av motionerna
1:434 och 11:498 i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
anfört;

32. beträffande tillägg till belåningsvärdena
för bostadshus för konstnärlig
utsmyckning av bostadsområden i anledning
av motionen 11:346 i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet
anfört;

33. avslå i motionerna 1:337 och
II: 396 framställt yrkande om uttagan -

Nr 14 173

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

de av en särskild förvaltningsavgift å
statliga bostadslån;

34. beträffande övre lånegräns för
tertiärlån till landsting i anledning av
motionen 11:35 i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad utskottet anfört; 35.

beträffande innebörden av 33 §
tertiärlånekungörelsen i anledning av

motionerna I: 96 och II: 119, såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad utskottet anfört; 36.

beträffande förräntning av vissa
tidigare uppsagda tilläggslån med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionerna 1:337 och 11:396,
såvitt nu vore i fråga, godkänna vad utskottet
anfört;

37. avslå i motionerna 1:337 och
11:396 framställt yrkande om uppsägning
av vissa ränte- och amorteringsfria
delar av tilläggslån till förräntning
och amortering;

38. beträffande grunderna för den
statliga låne- och bidragsverksamheten
till förmån för bostadsförsörjningen,
såvitt de ej behandlats under 1.—37.,
med bifall till Kungl. Maj :ts förslag och
under erinran om vad utskottet anfört
godkänna i statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 3 januari 1961 förordade
ändringar;

39. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 337
och II: 396, I: 333 och II: 390 samt I: 96
och II: 119, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, till Ränteeftergifter å vissa
bostadslån in. m. för budgetåret
1961/62 under femte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 260 000 000 kronor; 40.

till Bostadsrabatter för budgetåret
1961/62 under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 150 000 000
kronor;

41. med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna
1:333 och 11:390, såvitt nu vore i fråga,
till Bidrag till viss bostadsförbätt -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ringsverksamhet för budgetåret 1961/62
under femte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 29 000 000 kronor;

42. med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna
I: 333 och II: 390, såvitt nu vore i fråga,
till Bidrag till inrättande av pensionärshem
för budgetåret 1961/62 under
femte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 9 000 000 kronor;

43. till Bidrag till viss upplysningsverksamhet
rörande byggnadstekniska
frågor för budgetåret 1961/62 under
femte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 1 000 kronor;

44. med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna
1:337 och 11:396 samt 1:429 och
11:502, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, medgiva, att under budgetåret
1961/62 preliminära beslut om
lån, som skall utgå från lånefonden för
bostadsbyggande, finge meddelas intill
ett belopp av 970 000 000 kronor;

45. till Lånefonden för bostadsbyggande
för budgetåret 1961/62 under statens
utlåningsfonder anvisa ett investeringsanslag
av 730 000 000 kronor;

46. till Lånefonden för maskinanskaffning
inom byggnadsindustrien för
budgetåret 1961/62 under statens utlåningsfonder
anvisa ett investeringsanslag
av 1 000 kronor;

47. medgiva att under budgetåret
1961/62 preliminära beslut om lån, som
skulle utgå från anslaget till räntefria
lån till bostadsbyggande, finge meddelas
intill ett belopp av 10 000 000 kronor; 48.

till Räntefria lån till bostadsbyggande
för budgetåret 1961/62 under fonden
för låneunderstöd anvisa ett investeringsanslag
av 35 000 000 kronor;

49. bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för bostadsstyrelsen, som föranleddes
av vad departementschefen i statsrådsprotokollet
över socialärenden för
den 3 januari 1961 förordat;

50. med bifall till Kungl. Maj:ts för -

174

Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

slag samt med avslag å motionerna
I: 337 och II: 396, såvitt nu vore i fråga,

a) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för bostadsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1961/62;

b) till Bostadsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1961/62 under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
4 583 000 kronor;

51. bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
den ändring i personalförteckningen
för länsbostadsnämnderna, som
föranleddes av vad departementschefen
i statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 3 januari 1961 förordat;

52. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 337 och II: 396, såvitt nu vore i fråga,

a) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för länsbostadsnämnderna,
att tillämpas tills vidare
fr. o. in. budgetåret 1961/62;

b) till Länsbostadsnämnderna: Avlöningar
för budgetåret 1961/62 under
femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 5 162 000 kronor;

53. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 337 och II: 396, såvitt nu vore i fråga,
till Bostadsstyrelsen: Omkostnader
för budgetåret 1961/62 under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
796 000 kronor;

54. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:337 och 11:396, såvitt nu vore i fråga,
till Länsbostadsnämnderna: Omkostnader
för budgetåret 1961/62 under
femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 741 000 kronor;

55. till 1960 års bostadsräkning för
budgetåret 1961/62 under femte huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
3 350 000 kronor;

56. besluta, att i förevarande sammanhang
behandlade motioner, till den

del de inte blivit under punkterna 1._

54. särskilt berörda, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits
1) av herrar Per Jacobsson, Lundström
och Widén, fröken Elmén samt
herrar Wedén och Gustafsson i Skellefteå,
vilka ansett att utskottet bort under
1) hemställa, att riksdagen måtte
beträffande produktionsnivån inom
bostadsbyggandet i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag och motionerna 1:337
och 11:396 samt med bifall till motionerna
1:96 och 11:119 ävensom med
avslag å motionerna 1:429 och 11:502
samt 1:54 och 11:36, förstnämnda sex
motioner såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad reservanterna anfört;

2) beträffande bostadsproduktionens
inriktning

a) av herrar Ragnar Bergh, Svärd,
Staxäng och Cassel, vilka ansett att utskottet
bort under 2) hemställa, att
riksdagen måtte beträffande bostadsproduktionens
inriktning i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag ävensom motionerna
1:96 och 11:119, 1:429 och
11:502 samt 1:439 och 11:493, förstnämnda
fyra motioner såvitt nu vore
i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t giva
till känna vad reservanterna anfört;

b) av herrar Ivar Johansson, Per Jacobsson,
Lundström, Thorsten Larsson,
Widén och Eliasson i Sundborn, fröken
Elmén samt herrar Wedén, Gustafsson
i Skellefteå och Andersson i Knäred,
vilka ansett att utskottet bort under
2) hemställa, att riksdagen måtte beträffande
bostadsproduktionens inriktning
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt motionerna I: 439 och II: 493
ävensom med bifall till motionerna
I: 96 och II: 119 samt I: 429 och II: 502,
sistnämnda fyra motioner såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj :t giva till känna vad i denna reservation
anförts;

3) av herrar Ivar Johansson, Per Jacobsson,
Lundström, Thorsten Larsson,
Widén och Eliasson i Sundborn, fröken
Elmén samt herrar Wedén, Gustafsson
i Skellefteå och Andersson i Knäred,
vilka ansett att utskottet bort un -

Nr 14

175

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

der 3) hemställa, att riksdagen måtte
beträffande den arbetsmarknadspolitiska
prövningen i enskilda egnahemslåneärenden
i anledning av motionerna
I: 429 och II: 502, såvitt nu vore i fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till
känna vad reservanterna anfört;

4) beträffande införandet av ett kreditgarantisystem
på bostadsområdet

a) av herrar Ragnar Bergh, Svärd,
Staxäng och Cassel, vilka ansett att utskottet
bort under 4) hemställa, att
riksdagen måtte beträffande införandet
av ett kreditgarantisystem på bostadsområdet
i anledning av motionerna
I: 337 och II: 396 ävensom med avslag
å motionerna I: 96 och II: 119 samt
I: 429 och II: 502, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva till känna vad reservanterna
anfört;

b) av herrar Ivar Johansson, Per Jacobsson,
Lundström, Thorsten Larsson,
Widén och Eliasson i Sundborn, fröken
Elmén samt herrar Wedén, Gustafsson
i Skellefteå och Andersson i Knäred,
vilka ansett att utskottet bort under
4) hemställa, att riksdagen måtte
beträffande införandet av ett kreditgarantisystem
på bostadsområdet i anledning
av motionerna I: 96 och II: 119
samt 1:429 och 11:502 ävensom med
avslag å motionerna I: 337 och II: 396,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till
känna vad i denna reservation anförts;

5) av herrar Ivar Johansson, Per Jacobsson,
Lundström, Thorsten Larsson,
Widén och Eliasson i Sundborn, fröken
Elmén samt herrar Wedén, Gustafsson
i Skellefteå och Andersson i Knäred,
vilka ansett att utskottet bort under 5)
hemställa, att riksdagen måtte beträffande
framställda yrkanden om utredning
i syfte att åstadkomma sänkta bostadskostnader
i nya hus i anledning
av motionerna I: 338 och II: 518 samt
I: 425 och It: 501 i skrivelse till Kungl.
Maj :t giva till känna vad reservanterna
anfört;

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

6) av herrar Ragnar Bergh, Svärd,
Staxäng, Wedén och Cassel, vilka ansett
att utskottet bort under 8) hemställa,
att riksdagen måtte beträffande tilllämpning
av uppliandlingskungörelsens
bestämmelser på kommunala och s. k.
allmännyttiga bostadsföretag med bifall
till motionerna 1:458 och 11:507 i
skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad reservanterna anfört;

7) av herrar Ragnar Bergh, Svård,
Staxäng, Wedén och Cassel, vilka ansett
att utskottet bort under 9) hemställa,
att riksdagen måtte beträffande viss
redovisningsskyldighet för såsom allmännyttiga
betecknade och därmed i
belåningshänseende jämställda företag
och andra med bifall till motionerna
I: 517 och II: 603 i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört;

8) beträffande bestämmelserna om
ränteeftergift

a) av herrar Ragnar Bergh, Svärd,
Staxäng och Cassel, vilka ansett att utskottet
bort under 11) hemställa, att
riksdagen måtte beträffande bestämmelserna
om ränteeftergift med bifall till
motionerna I: 337 och II: 396 ävensom
i anledning av motionerna I: 96 och
II: 119 samt I: 333 och II: 390, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna
vad reservanterna anfört;

b) av herrar Per Jacobsson, Lundström
och Widén, fröken Elmén samt
herrar Wedén och Gustafsson i Skellefteå,
vilka ansett att utskottet bort under
11) hemställa, att riksdagen måtte
beträffande bestämmelserna om ränteeftergift
med bifall till motionerna I: 96
och II: 119 ävensom i anledning av motionerna
1:333 och 11:390 samt 1:337
och II: 396, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t
giva till känna vad i denna reservation
anförts;

c) av herrar Ivar Johansson, Thorsten
Larsson, Eliasson i Sundborn och Andersson
i Knäred, vilka ansett att ut -

176 Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 fm.
Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

skottet bort under 11) hemställa, att
riksdagen måtte beträffande bestämmelserna
om ränteeftergift med bifall till
motionerna 1:333 och 11:390 ävensom
i anledning av motionerna 1:96 och
II. 119 samt I: 337 och II: 396, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna
vad dessa reservanter anfört;

9) av herrar Ivar Johansson, Thorsten
Larsson, Eliasson i Sundborn och
Andersson i Knäred, vilka ansett att utskottet
bort under 18) hemställa, att
riksdagen måtte beträffande höjning av
inkomststrecket för räntefritt stående
förbättringslån i anledning av motionerna
I: 426 och II: 505, såvitt nu vore
i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad reservanterna anfört;

10) av herrar Ragnar Bergh, Svärd,
Staxäng och C assel, vilka ansett att utskottet
bort under 20) hemställa, att
riksdagen måtte beträffande räntesatsen
för förbättringslån med bifall till
motionerna I: 337 och II: 396, såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad reservanterna anfört; 11)

av herrar Ivar Johansson, T horsten
Larsson, Eliasson i Sundborn och
Andersson i Knäred, vilka ansett att utskottet
bort under 23) hemställa, att
riksdagen måtte beträffande utredning
om ändring av bestämmelserna om ränteeftergift
för egnahem i anledning av
motionerna I: 429 och II: 502, såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t
giva till känna vad reservanterna anfört; 12)

av herrar Ragnar Bergh, Svärd,
Staxäng och Cassel, vilka beträffande
räntesatsen för egnahemslån ansett att
utskottet bort under 24) hemställa, att
riksdagen måtte beträffande räntesatsen
för egnahemslån med bifall till motionerna
1:337 och 11:396, såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad reservanterna anfört; 13)

av herrar Per Jacobsson, Ragnar

Bergh, Svärd, Lundström, Widén och
Staxäng, fröken Elmén samt herrar Wedén,
Cassel och Gustafsson i Skellefteå,
vilka ansett att utskottet bort under 25)
hemställa, att riksdagen måtte beträffande
återkrav av vissa räntefria stående
delar av egnahemslån med bifall till
motionerna I: 337 och II: 396 samt I: 96
och II: 119, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad reservanterna anfört; 14)

av herrar Ivar Johansson, T horsten
Larsson, Eliasson i Sundborn och
Andersson i Knäred, vilka ansett att
utskottet bort under 26) hemställa, att
riksdagen måtte beträffande förhöjning
av ränteeftergift åt vissa egnahemslåntagare
i anledning av motionerna I: 436
och 11:506 i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad reservanterna anfört; 15)

av herrar Ivar Johansson, Thorsten
Larsson, Eliasson i Sundborn och
Andersson i Knäred, vilka ansett att utskottet
bort under 27) hemställa, att
riksdagen måtte beträffande utredning
angående inkomstprövat stöd vid egnahemsbyggande
i anledning av motionerna
I: 426 och II: 505, såvitt nu vore
i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad reservanterna anfört;

16) av herrar Ragnar Bergh, Svärd,
Staxäng och Cassel, vilka ansett att utskottet
bort under 29) hemställa, att
riksdagen måtte beträffande räntesatsen
för tertiärlån med bifall till motionerna
I: 337 och II: 396, såvitt nu vore i fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till
känna vad reservanterna anfört;

17) beträffande tertiärlånets storlek
och amorteringstid

a) av herrar Ragnar Bergh, Svärd,
Staxäng och Cassel, vilka ansett att utskottet
bort under 30) hemställa, att riksdagen
måtte beträffande tertiärlånets
storlek och amorteringstid med bifall
till motionerna I: 337 och II: 396 samt i
anledning av motionerna 1:96 och
II: 119, samtliga motioner såvitt nu vore

Nr 14

177

Onsdagen den 19 april 19G1 fm.

i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t giva
till känna vad reservanterna anfört;

b) av herrar Per Jacobsson, Lundström,
Widén, fröken Elmén, herrar
Wedén och Gustafsson i Skellefteå, vilka
ansett att utskottet bort under 30) hemställa,
att riksdagen måtte beträffande
tertiärlånets storlek och amorteringstid
med bifall till motionerna I: 96 och II:
119 samt i anledning av motionerna
I: 337 och II: 396, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj :t giva till känna vad i denna reservation
anförts;

18) av herrar Ragnar Bergh, Svärd,
Staxäng och Cassel, vilka ansett att utskottet
bort under 33) hemställa, att
riksdagen måtte bifalla i motionerna
1:337 och 11:396 framställt yrkande
om uttagande av en särskild förvaltningsavgift
å statliga bostadslån;

19) av herrar Ragnar Bergh, Svärd,
Staxäng och Cassel, vilka ansett att utskottet
bort under 36) hemställa, att
riksdagen måtte beträffande förräntning
av vissa tidigare uppsagda tilläggslån
i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt med bifall till motionerna 1:337
och II: 396, såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad reservanterna anfört;

20) av herrar Ragnar Bergh, Svärd,
Staxäng och Cassel, vilka ansett att utskottet
bort under 37) hemställa, att
riksdagen måtte beträffande uppsägning
av vissa ränte- och amorteringsfria delar
av tilläggslån till förräntning och
amortering med bifall till motionerna
I: 337 och II: 396, såvitt nu vore i fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna
vad reservanterna anfört;

21) beträffande anslag till ränteeftergifter
å vissa bostadslån m. m.

a) av herrar Ragnar Bergh, Svärd,
Staxäng och Cassel, vilka under förutsättning
av bifall till den med 8 a) betecknade
reservationen ansett att utskottet
hort under 39) hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag och motionerna I: 96 och II: 119
samt 1:333 och 11:390 ävensom med

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

bifall till motionerna I: 337 och II: 396,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
till Ränteeftergifter å vissa bostadslån
m. m. för budgetåret 1961/62 under femte
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 105 000 000 kronor;

b) av herrar Per Jacobsson, Lundström
och Widén, fröken Elmén samt
herrar Wedén och Gustafsson i Skellefteå,
vilka under förutsättning av bifall
till den med 8 b) betecknade reservationen
ansett att utskottet bort under 39)
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag och motionerna
I: 333 och II: 390 samt I: 337 och
II: 396 ävensom med bifall till motionerna
1:96 och II: 119, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, till Ränteeftergifter
å vissa bostadslån m. m. för
budgetåret 1961/62 under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
235 000 000 kronor;

c) av herrar Ivar Johansson, Thorsten
Larsson, Eliasson i Sundborn och Andersson
i Knäred, vilka under förutsättning
av bifall till den med 8 c) betecknade
reservationen ansett att utskottet
bort under 39) hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och motionerna 1:96 och 11:119
samt 1:337 och 11:396 ävensom med
bifall till motionerna I: 333 och II: 390,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
till Ränteeftergifter å vissa bostadslån
m. in. för budgetåret 1961/62 under femte
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 190 000 000 kronor;

22) beträffande ramen för preliminära
beslut angående lån, som skall utgå
från lånefonden för bostadsbyggande
a) av herrar Ragnar Bergh, Svärd,
Staxäng och Cassel, vilka under förutsättning
av bifall till den med 17 a) betecknade
reservationen ansett att utskottet
bort under 44) hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt med bifall till motionerna
1:337 och 11:396 ävensom med avslag
å motionerna 1:429 och 11:502, samtmotioner
såvitt nu vore i fråga,

liga

12—-Andra kammarens protokoll 1961. Nr 14

178 Nr 14

Onsdagen den 19 april 1901 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

medgiva att under budgetåret 1961/62
preliminära beslut angående lån, som
skulle utgå från lånefonden för bostadsbyggande,
finge meddelas intill ett belopp
av 900 000 000 kronor;

b) av herrar Per Jacobsson, Lundström
och Widén, fröken Elmén samt
herrar Wedén och Gustafsson i Skellefteå,
vilka ansett att det stycke i utskottets
yttrande på s. 43, som börjar
med »Utskottet, som» och slutar med
»berörda motionsyrkanden», bort ha
följande lydelse:

»Utskottet, som i det föregående tillstyrkt
förslag om ändringar av lånegränserna
som innebär att den av Kungl.
Maj :t föreslagna ramen för preliminära
beslut räcker för viss ökning av bostadsbyggandets
storlek i förhållande till
den av Kungl. Maj:t angivna siffran,
biträder Kungl. Maj :ts beräkning av ramen
och avstyrker berörda motionsyrkanden.
»;

23) av herrar Ragnar Bergh, Svärd,
Staxäng och Cassel, vilka ansett att utskottet
bort under 50) hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag samt med bifall till motionerna
1:337 och 11:396, såvitt nu
vore i fråga,

a) godkänna i denna reservation intagen
avlöningsstat för bostadsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1961/62;

b) till Bostadsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1961/62 under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
3 383 000 kronor;

24) av herrar Ragnar Bergh, Svärd,
Staxäng och Cassel, vilka ansett att utskottet
bort under 52) hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag samt med bifall till motionerna
1:337 och 11:396, såvitt nu
vore i fråga,

a) godkänna i denna reservation intagen
avlöningsstat för länsbostadsnämnderna,
att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1961/62;

b) till Länsbostadsnämnderna: Avlö -

ningar för budgetåret 1961/62 under
femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 4 562 000 kronor;

25) av herrar Ragnar Bergh, Svärd,
Staxäng och Cassel, vilka ansett att utskottet
bort under 53) hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag samt med bifall till motionerna
I: 337 och II: 396, såvitt nu vore i fråga,
till Bostadsstyrelsen: Omkostnader för
budgetåret 1961/62 under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 296 000
kronor;

26) av herrar Ragnar Bergh, Svärd,
Staxäng och Cassel, vilka ansett att utskottet
bort under 54) hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
I: 337 och II: 396, såvitt nu vore
i fråga, till Länsbostadsnämnderna: Omkostnader
för budgetåret 1961/62 under
femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 591 000 kronor.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Vi skall bestämma oss
för »det bostadsbygge som ter sig motiverat
från bostadsmarknadssynpunkt
och som det bör vara möjligt att genomföra»,
säger socialministern.

Det första ledet, »det bostadsbygge
som ter sig motiverat ur bostadsmarknadssynpunkt»,
lär det inte råda mer
än en mening om. Den svåra bostadsbrist,
som alltjämt råder i en hel rad
städer och samhällen och särskilt i de
största städerna, gör ju bostadsbyggandet
till en uppgift av allra högsta angelägenhetsgrad.
Just i dagarna har vi
erfarit, att en människa i Moskva fått
lov att fara jorden runt på 89 minuter
och 1 sekund för att få tag på en fyrarumsvåning.
Här i Stockholm måste
man vara nästan lika snabb i vändningarna.

De 70 000 lägenheter, som man nu vill
bygga, motsvarar naturligtvis ingalunda
behovet. Det skulle inte ens ett bo -

Nr 14 179

Onsdagen den 19 april 19C1 fm.

stadsbyggande på 80 000 lägenheter
göra. Om vi kunde allt vad vi ville,
skulle bostadsbyggandet ligga på en
helt annan nivå, men dessvärre kan vi
inte det.

Vi befinner oss här, som så ofta eljest,
i en utpräglad knapphetssituation.
Med de resurser, som står oss till buds,
är det i själva verket en rätt aktningsvärd
och betydande kraftprestation att
bygga så mycket som 70 000 lägenheter.
Det innebär — om vi räknar med en
genomsnittlig kostnad per lägenhet av
ungefär 40 000 kronor — att vi måste
investera i nybyggnader för bostäder
ungefär 3 miljarder. Om det blir möjligt
att disponera sådana kapitalbelopp
utan att andra viktiga ändamål blir
svältfödda, är allting gott och väl. Men
skulle det t. ex. visa sig, att stor eller
liten företagsamhet drives bort från kapitalmarknaden
när det gäller de investeringar,
som är oeftergivligen nödvändiga
om vi skall kunna hålla vår position
ute på marknaderna, uppstår det
en konfliktsituation, och då får inte
bostadsbyggandets storlek vara absolut
fixerat. Bostadsbyggandet kan, om jag
uttrycker mig enkelt, inte fa göras så
omfattande, att näringslivet — inklusive
jordbruket — ställs inför orimligt harda
kreditrestriktioner. Detta är inte
bara ett renodlat företagarintresse; det
är i lika hög grad ett intresse för de
anställda. Också för löntagaren är det
viktigt, att han till sitt förfogande i arbetet
får den tekniska utrustning, som
skall kunna ge honom säkra och höga
arbetsinkomster.

Till bilden hör också, att bostadshusen
undan för undan måste betalas med
nyskapat, långsiktigt sparande. Byggnadskreditiven
måste kunna lyftas av
så snart husen blir färdiga. Gör man
inte det, kan inte affärsbanker och sparbanker
ge några nya kreditiv, och då
stoppar produktionen upp av den anledningen.
Jag skulle vilja nämna några
siffror om hurdant läget är för närvarande.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Under de senaste åren har det varit
normalt att 40 å 45 procent av de kontrakterade
byggnadskreditiven har stått
ute i färdigbyggda fastigheter och väntat
på avlyftning. Denna procentsats
hade den 31 mars 1961 — alltså ganska
färska siffror —■ stigit till inte mindre
än 51,2 procent.

Hela summan av kontrakterade byggnadskreditiv
låg den 31 mars i år vid
3 079 miljoner. Men av de 3 079 miljonerna
var det 1 161 miljoner som låg i
färdiga hus och väntade på att lyftas av.
Går vi tillbaka litet i tiden, exempelvis
till 1958, var siffran 794 miljoner. Affärsbankerna
och inte heller sparbankerna
kan lämna nya byggnadskreditiv
ens i den takt som de gamla blir avlyftade,
därför att bankerna först måste
komma ner till den normala relationen,
och det innebär ett extra avlyft på 150
miljoner. Det är alltså inte så enkelt att
man bara kan bestämma sig för en viss
storlek på bostadsbyggandet, utan man
måste se till att den går att finansiera.

Så långt jag känner till har bestämmandet
av bostadsbyggandets omfattning
på regeringsplanet inte föregåtts
av någon konjunkturpolitisk bedömning
under medverkan av exempelvis
riksbanken eller andra organ som har
att befatta sig med dylika ting. Inte
heller utskottet har skaffat sig några
speciella insikter om denna sak, och
jag vill, herr talman, inte klandra detta.
Departementschefens åtgärd att frångå
systemet med minimiprogram finner jag
vara välbetänkt, och utskottet har på
ett enligt min mening lyckligt sätt följt
upp hans tankegång när det skriver,
»att det är givet att hänsyn måste tagas
till de sannolika produktionsförutsättningarna
under kommande budgetår».
Däri måste ligga att man har att ta hänsyn
till både andra trängande behov
på kapitalmarknaden och till de förutsättningar
som finns för bostadsbyggandets
egen finansiering.

Låt mig emellertid uttala den förväntan
att Kung], Maj :t noggrant kommer

180 Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

att följa utvecklingen på dessa områden
under det budgetår som ligger framför
oss och att departementschefen i nästa
års statsverksproposition ger en mera
inträngande redogörelse för de konjunkturpolitiska
bedömningar, som ligger
till grund för det bostadsbyggande
han då planerar.

Låt oss för all del inte föra ett alltför
statiskt resonemang. Det är uppenbart,
att om man kunde få till stånd
ett livligare amorteringssparande som
ställer nytt kapital till bostadsbyggandets
förfogande, får man utrymme för
ett ökat byggande. Det är lika uppenbart
att rationaliseringar som sänker
kostnaderna per lägenhet ger flera lägenheter
för samma investeringar.

Jag har, herr talman, alltid trott och
jag tror fortfarande lika intensivt, att
det egna hemmet är en utmärkt bostadsform
särskilt lämpad för barnfamiljer.
Det svenska folket är folk av
bondflickor och bondpojkar, som först
i senaste generationen har kommit in
till städerna. Därför finns lusten kvar
att gräva i jorden och odla sin kål. Får
nu folk mera fritid och om allt flera får
möjlighet att hålla sig med motorfordon
och fortsätter inkomststegringarna
ges människorna större chanser att skaffa
sig eget hem. Detta kommer att medföra
att efterfrågan i en helt annan
grad än hittills kommer att inriktas mot
småhus. Eftersom människorna i princip
så långt möjligt bör få göra vad de
vill, bör man undanröja de hinder som
nu ligger i vägen för en utveckling i
den här antydda riktningen, och det är
en utveckling som jag finner utomordentligt
lycklig.

Här träder framför allt bristen på
lämplig tomtmark i och i närheten av
våra städer och samhällen in i förgrunden.
Här är det väl framför allt kommunerna
som måste vara verksamma
för att hjälpa till att lösa problemet. Vi
här i riksdagen skall naturligtvis inte
alltför mycket blanda oss i de kommunala
organens göranden och låtan -

den, men så mycket kan vi i alla fall
göra att vi ber de statliga organen att
försöka stimulera det intresse — som
säkert redan finns hos kommunerna —
för att skaffa fram lämplig tomtmark
till småhusbebyggelsen.

För att vidga kretsen av de människor
som kan orka med att äga och
bebo en egen stuga har vi inom högerpartiet
i andra sammanhang föreslagit
att sparande för bostadsändamål skulle
kunna ske skattefritt.

Den uppmärksamme läsaren av utskottsutlåtandet
studsade kanske till litet
grand när han märkte att reservationerna
2a och 2b nästan hela vägen
är ordagrant likalydande. Den ännu
mer uppmärksamme har väl redan lagt
märke till att den sista meningen i reservation
2b inte finns med i reservation
2a. I den meningen gör reservanterna
en beställning av höjden för lånetaket
för egnahem. Den beställningen
har jag för min del inte utan vidare
kunnat skriva under, i all synnerhet
som lånetaket höjdes så sent som i fjol.
Det är klart att jag är medveten om att
det på många håll är svårt för egnahemsbyggare
att hålla sig under lånetaket,
men det skall inte heller vara så
rasande lätt. Meningen med ett sådant
lånetak är just att försöka trycka ner
byggnadskostnaderna och att försöka
få fram egnahem, som inte blir dyrare
än att människor med begränsade inkomster
går i land med kostnaden. Billigare
egnahem betyder flera egnahem.
Någon särskild anledning till polemik
mot statsrådet och chefen för socialdepartementet
har jag inte på den här
punkten, eftersom han räknar med att
ge lån till så många egnahem som motsvarar
efterfrågan. Han räknar med att
det skall betyda ett egnahemsbyggande
på 19 000 småhus. Den gissningen har
jag ingenting att invända mot, men jag
utgår ifrån att han släpper fram flera
småhus, om efterfrågan visar sig starkare
än beräknat.

Och så kommer jag då, herr talman,

Nr 14 181

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

med känd envishet tillbaka till kravet
på övergång till kreditgarantisystem.
1959 skrev utskottet och begärde en
förutsättningslös och allsidig undersökning
av möjligheterna till en övergång
till kreditgarantier när det gällde
egnahem. 1960 skrev utskottet likadant.
1961 finner utskottet ingen anledning
att intaga någon ändrad ståndpunkt i
frågan. Fort går det inte. Bara inte utskottet
en gång kommer att skriva som
kungl. kammarkollegium som någon
gång i början på detta århundrade gjorde
följande uttalande: »Kammarkollegium
hade den 17 februari 1682 att avgiva
utlåtande angående samma Värnhems
kloster tillhöriga jordar. Sedan
dess har intet inträffat som kommit
kungl. kammarkollegium att frånträda
kollegii då intagna ståndpunkt.» Att gå
över från direkt statlig långivning till
lån som tas hos sparbanker, liypoteksinrättningar
och försäkringsbolag och
i viss utsträckning hos affärsbankerna
är enkelt och praktiskt. Staten slipper
en våldsamt stor upplåning, och låntagaren
får en enda långivare att samarbeta
med, så att säga, från grund till
tak. Staten undgår dessutom den oändligt
betungande uppgiften att förvalta
— administrativt och kameralt —
100 000-tals bostadslån.

Jag vet, att det finns människor som
går emot denna omläggning därför att
de tror att ränte- eller kapitalsubventioner
därmed måste försvinna. Men
det är ett misstag. Det har inte alls med
systemet att göra. Det är fullt möjligt
att lämna lika stora eller — om man
skulle komma på den befängda idén —
ännu större subventioner än vi gör i
dag, även om lånet inte ges direkt av
staten.

Vad beträffar övergångssvårigheterna
behöver de inte bli besvärliga, om staten
bara ser till att de institutioner,
framför allt hypoteksinrättningar och
sparbanker, som skall överta den statliga
långivningen, får komma ut på obligationsmarknaden
och om staten un -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

der en övergångstid, där så kan behövas,
stöder dessa institutioner med
statslån eller, vilket får samma verkan,
köper deras obligationer. Att här vänta
på bostadsbyggnadsutredningens resultat
är föga rationellt, eftersom utredningen
inte alls sysslar med hithörande
frågor.

Men, herr statsrådet och chefen för
socialdepartementet, hur skall vi egentligen
ha det med räntegaranti och ränteeftergift? I

ett av sina ljusa ögonblick, jag har
inte sagt att de var sällsynta, yttrade
statsrådets ärade företrädare följande
tänkvärda ord — jag skall be att få
läsa en liten stund — det skall inte
bli länge — i proposition nr 100 år
1957:

»I detta sammanhang anser jag det
angeläget understryka, att bostadspolitiken
i vårt land utformats utan tanke
på att generella subventioner skulle tillgripas
såsom en permanent åtgärd i syfte
att reducera bostadskostnaderna. Bostadspolitiska
utredningens ståndpunkt
i denna fråga överensstämmer sålunda
med den som dåvarande chefen för socialdepartementet
gav uttryck åt, då
det bostadspolitiska programmet år 1947
förelädes riksdagen. En nödvändig förutsättning
för att bostadsbidrag skulle
kunna förordas ansågs vara, att det visats
att bostadskostnaderna var så höga
att de boende inte rimligen kunde bestrida
dessa kostnader utan hjälp från
det allmänna. Man kom därför vid prövningen
av subventionsfrågan år 1947
fram till att generella subventioner icke
borde utgöra ett permanent inslag i bostadspolitiken.

Såsom bostadspolitiska utredningen
påvisat har bostadskostnaderna sedan
krigets slut relativt sett sjunkit avsevärt.
Dessa kostnader har sålunda stigit
mycket mindre än penninginkomsterna.
Att använda generella subventioner
såsom ett bestående eller
varaktigt led i bostadspolitiken framstår
fördenskull som opåkallat. En dylik

182

Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ordning skulle, som bl. a. länsstyrelsen
i Östergötlands lön framhållit, betyda
att levnadsnivån för det stora flertalet
arbetsföra i vårt land bedömes vara så
låg, att bostadskostnaderna mera allmänt
måste reduceras för att folk skall
kunna bo tillfredsställande. Den som
accepterar en dylik bedömning gör sig
otvivelaktigt en vrångbild av de nuvarande
levnadsförhållandena i vårt land.
Bostadsfrågans lösning är alltså inte nu
— liksom den ej heller tidigare har varit
det — beroende av ett genom subventioner
åstadkommet allmänt förbilligande
av bostadskostnaderna.» Så
långt herr Ericsson i Kinna.

Sedan dessa teser spikades har det,
det vill jag visst erkänna, hänt en hel
del. Tilläggslån och räntefria stående
delar av egnahemslån har kommit ur
världen, och redan utlämnade sådana
lån har delvis uppsagts till amortering.
Detta är gott och väl, men kostnaderna
för räntegarantien har stigit för varje
år. Den kostade det år då statsrådet
Ericssons uttalande gjordes 90 miljoner
kronor. Innevarande budgetår är kostnaden
195 miljoner. För nästa år har
den vuxit med 65 miljoner till 260 miljoner,
och den fortsätter att växa i en
takt som borde komma den karskaste
finansminister att blekna. Varje ny produktionsårgång
på cirka 70 000 lägenheter
får räntegarantier som innebär
att staten måste punga ut med ytterligare
minst 40 miljoner per år. Vid
oförändrat ränteläge och nuvarande
garantitröskel för nyproduktionen betyder
det, att denna utgiftspost i budgeten
på fem år stiger med 200 miljoner och
på tio år med 400 miljoner. Ännu år
1950 låg kostnaden för ränteeftergifterna
under miljonen.

Att staten för att stimulera nyproduktionen
kapar tillfälliga räntetoppar
genom en rimlig räntegaranti finns det
kanske inte så mycket att erinra mot.
Ständigt stigande produktionskostnader
gör emellertid att hyrorna i de nyproducerade
husen blir 40 å 50 procent

högre än de som gäller för bostäder
av motsvarande kvalitet, som uppfördes
under 1940-talet. Kan det, ärade
kammarledamöter, finnas någon rimlig
mening i att med skattebetalarnas medel
hålla denna hyressplittring vid
makt? Utan några subventioner alls
skulle de människor, som har turen
att få bo i lägenheter som byggts för
tio år sedan, bo billigare än de som
måste acceptera bostäder i nyproduktionen.
Därtill kommer att de gamla
lägenheterna i allmänhet ligger centralt,
medan de nya ofta, som man säger i
Värmland, ligger långt borta i åävla
med påföljd att de där boende får
dryga resekostnader som påbörd till
den högre hyran.

Det har aldrig varit meningen, att
räntegarantien skulle vara en permanent
företeelse. Den tänktes som en utfästelse
för 10 år men inte längre. Jag
kunde kanske till nöds förstå socialministern
när han lät de allra första årgångarna
stå kvar — ett eller annat år
trodde jag det rörde sig om — då det
gällde så små belopp. Men var finns
det rimliga i att när det gäller de väldiga
belopp, som det här är fråga om
och med den utveckling av bostadskostnaderna
som skett, överskrida 1 O-årsgränsen?
Vårt yrkande går därför i
första hand ut på att räntegarantier,
som åtnjutits i 10 år och därutöver, nu
skall upphöra att gälla.

I motionsparet 1:338 och 11:518
väckta i första kammaren av herr Knut
Johansson m. fl. och i denna kammare
av herr Sköldin m. fl. förs ett intressant
resonemang angående hyressplittringen
och de möjligheter som finns att minska
denna. Motionärerna är inne på tanken
om en allmän amortering av de
stående lånen till det äldre fastighetsbeståndet,
men säger sig också vilja
diskutera skilda räntesatser för hus
färdigställda under olika år och även
en räntedifferentiering plus en förändring
av amorteringsvillkoren. Jag står
i dessa stycken motionärerna mycket

Nr 14

183

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

nära. Däremot har jag inte kunnat acceptera
samma motionärers tanke att
göra de nya husen amorteringsfria under
de första åren av deras livstid. En
sådan uppläggning förefaller mig en
aning betänklig ur fastighetsekonomisk
synpunkt. Herr socialminister! Det är
väl ändå fortfarande så, att de bär garantierna
är till för att möta en tillfällig
räntestegring och inte för att permanent
hålla lägre räntor än marknadens?
Har inte de tankar, som låg bakom
10-årsregeln, fortfarande giltighet?

Differentieringen av räntesatserna
för kvarvarande garantier, sedan de
som stått ute i 10 år tagits bort, bör
ske så, att de äldsta och därmed billigaste
husen får betala högre ränta än
de nya och dyrare. I vår reservation
8 a har vi föreslagit, att garantitröskeln
skall vara 5 procent för hus som har
påbörjats före utgången av år 1957 och
4,5 procent för senare påbörjade hus.
Detta är visst ingen radikal omläggning.
Kvar står ju, även om man följer våra
linjer, en ganska betydande räntesubventionering.
Men bifall till reservationen
skulle i alla fall innebära, att
statens kostnader för räntegarantier för
nästa budgetår skulle sjunka med 155
miljoner kronor och att motsvarande
kostnader för budgetåret därpå sjunker
med 170 miljoner kronor. Dessa pengar
skulle kunna användas bättre.

Så här långt borde man, herr talman,
kunna komma tämligen väl överens
oberoende av politiska värderingar.
Men nu kommer jag över till ett
område, där det — för att citera en av
mina akademiska lärare — ligger en
hund begraven »i alldeles ovanligt hög
grad». Jag syftar då på den diskriminering
av enskilt bostadsägande som har
ägt rum. Den som vill socialisera — den
som vill gradvis överföra ägandet av
flerfamiljshusen till kommunala och
kooperativa företag och som vill so den
siste private fastighetsägaren försvinna
vid horisonten — måste helt naturligt
intaga en helt annan ståndpunkt än

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

den, som tror på privat företagsamhet
i fri och lika konkurrens med allmän
och kooperativ.

Strävandena under de senaste decennierna
att driva bort privatintresset
har verkligen krönts med osedvanlig
framgång. Då kriget slutade var de
kooperativa företagens andel av byggnationen
cirka 25 procent och de kommunala
byggde cirka 10 procent, medan
de enskilda låg vid 65 procent,
d. v. s. de byggde nästan dubbelt så
mycket som de två andra företagsformerna
tillsammans. Det var år 1945. År
1959 har det ändrat sig radikalt. Då
kommer litet över 20 procent av lägenhetstillskottet
i flerfamiljshus på de
privata byggarna, medan de kommunala
och kooperativa svarar för 40 procent
vardera. De allmänna och kooperativa
företagen bygger alltså ungefär 80
procent, och kvar inom den privata
sektorn finns 20 procent. Fortsätter det
några år till i den takten, har den hyressökande
allmänheten i stort sett bara
två värdar att vända sig till, de s. k.
allmännyttiga bostadsföretagen och de
riksomfattande kooperativa organisationerna.
Därmed är all konkurrens borta
och alla prisjämförelser ur världen,
och man har lagt väl till rätta för en
bostadsbyråkrati utan marknadskontroll.

Metoden att nå dit är lika enkel som
fiffig. Låt allmännyttiga bostadsföretag
låna till 100 procent, medan enskilda
bara får låna till 85 procent. Låt vidare
de s. k. allmännyttiga få hela statslånet
för 4 procents ränta, medan den enskilde
för det toppkapital mellan 85 och
100 procent, som han på något sätt
måste söka skaffa sig och som ju måste
vara riskvilligt, har att betala säg 7
procent. Sätt sedan hyran lika för allmännyttiga
och enskilda. Då skulle man
vara framme vid den situation som
man strävat efter, nämligen att enskilda
inte finner det rimligt att placera
sina besparingar i flerfamiljshus. Därmed
driver man också till stort men för

184

Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

de bostadssökande bort betydande sparkapital.

Från vårt håll kräver vi inga favörer
för enskilt byggande. Vi nöjer oss
med en konkurrens på någorlunda lika
villkor. Vårt recept är lika enkelt men
kanske inte så fiffigt. Låt alla, s. k. allmännyttiga,
kommunala, kooperativa
och enskilda, i första hand låna till 85
procent. Ge därutöver de allmännyttiga
och kommunala ett topplån på 10 procent,
d. v. s. från 85 till 95 procent av
belåningsvärdet, och de kooperativa
likaledes ett topplån på 5 procent,
d. v. s. från 85 till 90 procent av samma
värde. Räntesatsen på dessa topplån
nöjer vi oss — trots den riskpremie som
måste kalkyleras in i räntan — med att
föreslå till 6 procent, vilket är något
lägre än de skulle ha betingat på dagens
kapitalmarknad.

Vårt förslag hänger väl ihop med den
bostadspolitiska utredningens planer.
Genom arrangemanget ökar bostadssparandet,
och samma låneramar och anslag
räcker för ett ökat antal lägenheter.

Slutligen, herr talman, ett par ord
om räntesatser för olika statslån. Vår
mening är att staten — till dess en
övergång till kreditgarantisystemet
sker — skall tillhandahålla lån på så
hyggliga villkor som möjligt men inte
med så billiga räntor att staten direkt
förlorar på affären. Därför har vi föreslagit
en tertiärlåneränta upp till 85
procent av belåningsvärdet på 5,5 procent
och satt alla andra räntesatser i
relation till denna. 5,5 procents ränta
räcker nätt och jämnt till för att betala
vad staten själv får ge ut för sin
egen upplåning. Den täcker inga kostnader
och inga risker. Dessa vill vi
goltgöra staten för genom den förvaltningsavgift
på 0,5 procent som vi har
föreslagit, men — märk väl, ärade kammarledamöter
— denna halva procent
är inte en årskostnad utan en engångsavgift,
som betalas när lånet tas och som
alltså inte kommer tillbaka.

Herr talman! Jag skall stanna vid
detta och ber att få yrka bifall till samtliga
de reservationer under vilka mitt
namn förekommer.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Till det utskottsutlåtande
som vi nu behandlar har det fogats
ett 30-tal reservationer. Någon tidning
har kommenterat detta och menat, att
det stora antalet reservationer är ett
bevis för hur delade meningarna är i
bostadsfrågan och även ett exempel på
motsättningarna inom oppositionen. Jag
har tidigare sagt att det är litet äventyrligt
att dra sådana slutsatser av de
många reservationerna, och jag ber att
få påpeka det än en gång. Jag tror att
reservationernas mängd är en dålig mätare
på motsättningarna här i riksdagen.
Det är i många fall endast fråga om
detaljer, som vi nog skulle kunna enas
om ifall verkliga försök gjordes. För
övrigt var antalet reservationer ännu
större i fjol, så skall man döma efter
det skulle oenigheten ha minskat med
15—20 procent sedan vi senast diskuterade
bostadsfrågan.

Om en riksdagsdebatt i bostadsfrågan
skall ge något resultat, bör den egentligen
inte röra sig om de många detaljerna
där det föreligger reservationer,
utan den bör hålla sig till de avsnitt
inom bostadspolitiken som är verkligt
betydelsefulla och beträffande vilka vi
också har reservationer.

Det kanske kan sägas, att tidigare
bostadsdebatter har i litet för hög grad
präglats av att man dragit fram politiskt
matnyttiga ting ur det komplex
som bostadsfrågan inrymmer. Vi har
väl alla gjort oss skyldiga till sådant,
men jag har en känsla av att socialministrarna
gått i spetsen härvidlag. Det
är nu tionde året i rad som jag talar för
folkpartiets motion i bostadsfrågan. Jag
säger inte detta, därför att det skulle
finnas någon anledning att fira detta
jubileum utan bara för att visa, att jag
vid det här laget bör rätt väl känna till

Nr 14 185

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

hur det låter när socialdemokratiska
socialministrar talar i bostadsfrågan.
Med någon överdrift — jag medger gärna
detta — kan göras gällande att deras
anföranden vanligen sönderfaller i två
liuvudavdelninigar. Den ena bestar av
ett avsnitt, där man vältaligt beskriver
hur mycket bostäder som byggts under
efterkrigstiden och hur mycket
bättre dessa bostäder är i förhållande
till dem som byggdes på 30-talet. Därefter
följer ett annat avsnitt, där man
lika vältaligt beskriver de olyckor som
skulle ha drabbat oss, om en del av oppositionens
reservationer i bostadsfrågan
hade genomförts.

Om jag skulle våga mig på att ge
socialministern ett råd, skulle jag vilja
uppmana honom att denna gang helt
stryka den första avdelningen i anförandet.
Jag gör inte detta därför att det
på något sätt skulle vara felaktigt att
påstå, att det har byggts rätt mycket
och bättre lägenheter efter kriget, utan
därför att det är litet omotiverat att av
denna anledning sätta upp ett förvånat
ansikte. Det vore tvärtom underligt, om
inte de framsteg som gjorts på så många
andra områden också skulle ha präglat
bostadsbyggandet.

Vidare har vi ju kvar bostadsbristen,
som utgör ett störande inslag i skönmålningen.
När bostadsbristen förs på tal
brukar man hänvisa till standardstegringen.
Man menar att denna har givit
de bostadssökande resurser att efterfråga
större och bättre lägenheter och
att detta skulle vara en av de främsta
orsakerna till att bostadsbristen består.
Ibland låter det nästan som om bostadsbristen
skulle utgöra ett bevis för standardstegringen.
Det går inte att föra ett
sådant resonemang, ty vi har även på
andra områden fått ökade resurser och
där har ändå tillgången svarat emot
efterfrågan.

.lag skulle alltså vilja rekommendera
att avsnittet för självberöm i dag får
helt utgå ur socialministerns anförande.
Vi kan utan saknad avvara detta.

Däremot kan jag kanske inte begära,
att socialministern skulle avstå från att
ta med det andra avsnittet, alltså avdelningen
för indignation, men jag tycker
att den kan bantas ned åtskilligt.
Jag är överens med socialministern om
att man inte får gå alltför vårdslöst
fram när det gäller att avveckla det generella
bostadsstödet och jag är också
medveten om att en del av de förslag,
som i år föreligger, kan betraktas som
ett övertramp. Men dessa förslag kommer
nog aldrig att omsättas i praktiskt
handlande och därför bör de inte tillmätas
alltför stort utrymme i bostadsdebatten.
Det finns viktigare ting och
jag vill här uppehålla mig vid ett par
områden inom bostadspolitiken som enligt
min mening är betydelsefulla. Socialministern
kan säkert ge flera exempel
av detta slag.

Vad som i första hand bör diskuteras
i en bostadsdebatt är frågan om bostadsbyggandets
omfattning och åtgärder
för att komma till rätta med bostadsbristen.
Det finns risk för att under
innevarande årtionde bristen på
bostäder kan komma att förvärras i
stället för att avvecklas. I folkpartiets
bostadsmotion visas på ett mycket övertvgande
sätt, att efterfrågan pa bostäder
kommer att öka under 60-talet. Jag skall
inte här upprepa de skäl som anföres i
motionen, utan jag nöjer mig med att
hänvisa till den redogörelse som där
lämnas för förändringarna i befolkningens
ålderssammansättning och andra
faktorer, vilka verkar i riktning mot
ökad efterfrågan.

Det är ganska tydligt att en så pass
hög produktion som 70 000 lägenheter
per år inte är tillräcklig, om man uppställer
den målsättningen att bostadsbristen
såsom mera allmän företeelse
skall avvecklas under 60-talet. Vi har i
vår reservation nämnt siffran 80 000 lägenheter
såsom ett mål att eftersträva.
Denna siffra är givetvis inte framräknad
på grundval av eu noggrann prognos
utan endast avsedd att ange stor -

186 Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 fm.
Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

leksordningen av den produktion, som
man bör sikta till därest bostadsbristen
skall kunna avvecklas.

Den bostadspolitik som förts under
efterkrigstiden har onekligen företett
vissa underligheter. Mycket stora belopp
har utbetalats i form av hyressubventioner.
Motiveringen för införandet
av dessa stödåtgärder har varit
att bostadsproduktionen måste hållas i
gång. Men den hyressänkning, som uppstått
på grund av dessa subventioner,
har medverkat till att öka efterfrågan
på bostäder. Genom subventioner har
man alltså stimulerat efterfrågan på en
vara, beträffande vilken det hela tiden
har rått en besvärande brist. Vi får nog
inte vara förvånade, om utomstående
betraktare finner denna politik en smula
egendomlig.

Nu kan det förefalla som om vi måste
välja mellan två ting, antingen att avveckla
subventionerna och därigenom
minska efterfrågan så att vi uppnår balans
på det sättet, eller också att bygga
så mycket bostäder, att tillgången
svarar mot den efterfrågan vi skapar
genom subventionerna. Förmodligen är
det här som ofta eljest en medelväg som
är att rekommendera. Vi har varit eniga
om att de generella subventionerna
skall avvecklas. Enligt vår mening måste
denna avveckling ske med viss försiktighet,
men socialministern är nog
i det avseendet försiktig i överkant och
det uttalande herr Cassel har läst upp
av socialministerns företrädare tyder
på att den nuvarande socialministern i
detta hänseende är försiktigare än sin
föregångare. Man frestas ibland att tro,
att denna försiktighet till någon del beror
på att de nya bostadsdirektörer,
som har tillkommit under efterkrigstiden,
har fått för stort inflytande över
det socialdemokratiska partiets bostadspolitik.

Alltså, en försiktig avveckling av de
generella subventionerna tror vi måste
till. Men när man väl har bestämt sig
för omfattningen av de stöd man vill

ge, måste man se till, att det blir en
bostadsproduktion som svarar mot den
efterfrågan som då uppstår, ty den bostadspolitik
vi under inga villkor kan
godkänna är den, som så att säga accepterar
en bestående bostadsbrist för
framtiden.

Herr Cassel har påpekat att ökat sparande
ger möjligheter till att bygga flera
bostäder och det är vi eniga om. Det
är också anledning att än en gång framhålla,
hur angeläget det är att sparandet
just inom bostadsområdet ökar, och
det är framför allt detta sparande vi i
dag har skäl att tala om.

Jag skulle nu vilja påstå — jag har
kanske sagt det förut — att ett av de
största felen med efterkrigstidens bostadspolitik
i Sverige har varit, att de
statliga stödåtgärderna har utformats
utan tillräckligt hänsynstagande till deras
inverkan på sparandet inom bostadssektorn.
Amorteringsvillkoren har
blivit gynnsammare än tidigare. Detta
har lett till minskat sparande. Bostadssektorn
har blivit mera tärande i fråga
om kapital än vad den var före kriget.

Man har heller inte konstruerat lånevillkoren
så, att de stimulerat till frivilliga
amorteringar på bostadslånen.
Hyresstödet ges ju i form av nedsatt
ränta på lånen, och det systemet innebär
att stödet minskar om man amorterar
snabbare än enligt planen. Stödåtgärdernas
konstruktion gör alltså, att
det inte blir någon stimulans till extra
amorteringar. Vi har i flera år föreslagit
sådana ändringar i villkoren, att
förmånerna för låntagaren blir desamma
när denna amorterade extra. En
statlig utredare har kommit med ungefär
samma förslag, men regeringen har
inte gjort någonting åt saken.

Statsutskottet har först i år gått med
på förslaget att en överamorterad del
av det statliga lånet skall kunna få återlånas
av köparen vid en försäljning av
fastigheten. Detta är givetvis en fördel,
men för att en reform skall kunna få
riktig verkan måste man nog söka sig

Nr 14 187

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

till ett helt annat system för hyresstödet.
Vi har föreslagit övergång till stöd
i form av ett schablonbidrag, som inte
skulle minskas om vederbörande amorterade
extra. Ett sådant schablonbidrag,
som skulle utgå lika oavsett företagsformen,
skulle också göra konkurrensförhållandena
mera likvärdiga.

Jag kan mycket väl förstå om det
råder delade meningar om lämpligheten
av att genom bestämmelser för de
statliga lånen tvinga fram snabbare
amorteringar. Detta skulle leda till hyreshöjningar,
och många skäl talar för
att om vi kan höja hyrorna, så bör vi i
första hand minska de generella subventionerna
och inte öka amorteringstakten.
Däremot är det omöjligt att förstå,
att det skulle behöva råda några
meningsmotsättningar när det är fråga
om att göra det förmånligare att göra
frivilliga amorteringar på lånen. På den
punkten borde vi verkligen kunna komma
fram till någon åtgärd.

Vi får nog också överväga att också
på annat sätt göra bostadssektorn mera
självförsörjande i fråga om kapital
än vad den nu är. De stora årskullar
som nu kommer upp i giftasvuxen ålder
kan nog kräva av det allmänna, att det
finns bostäder att tillgå, så att de unga
kan bilda familj. Men det allmänna kan
då också kräva av ungdomarna, att de
medverkar till ett sparande som ger
samhället resurser till ökat bostadsbyggande.
Därför bör vi nog överväga om
inte bostadssparandet kan ökas något
även genom en höjning av de boendes
egna insatser.

Herr Cassel nämnde att rationalisering
inom bostadsproduktionen också
väsentligt bidrar till att det byggs mera
med samma insats av produktionsresurser
som tidigare. Mekaniseringen inom
byggnadsindustrien bar otvivelaktigt
ökat mycket kraftigt under senare år.
Det bär lett till att det bar kunnat byggas
mera bostäder med samma antal
byggnadsarbetare. Vad det bar betytt för
kostnadsutvecklingen inom bostadsbyggandet
är däremot mera oklart.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Det har också på senaste tiden förekommit
debatter om lånetakets verkningar
i detta avseende. Man har å ena
sidan hävdat, att strävan att komma under
lånetaket har sänkt standarden i
bostadsbyggandet. A andra sidan har
man menat, att lånetaket varit för högt,
så att många har kommit under taket
och att resultatet blivit alltför stora lån
och höga hyror.

Om man skall använda ett system
med lånetak, måste det väl avvägas så,
att några kan komma under. Kan ingen
komma under lånetaket, är det tydligt
att det är satt för lågt. Skulle däremot
de flesta komma under, är det tydligt att
det är för högt. Då bidrar lånetaket väl
snarare till ökade boendekostnader.

Det nuvarande systemet har tillämpats
under några år och man bör väl
ha fått några erfarenheter av dess verkningar.
Jag skulle därför vilja fråga
socialministern, om det inte vore lämpligt
att låta utföra expertundersökningar
rörande hur systemet med lånetak
inverkat på kostnadsutvecklingen och
på bostädernas kvalitet. Jag tror emellertid
inte, att skillnaden mellan det nu
använda systemet och den individuella
prövning vi hade tidigare i dessa avseenden
är så stor, som man på vissa
håll har velat göra gällande. Även i
den individuella prövningen fanns det
ett moment av schablonberäkning, och
detta är väl omöjligt att komma ifrån.

Innan jag lämnar frågan om bostadsbvggandets
omfattning vill jag i likhet
med herr Cassel uttala, att det är tillfredsställande
att socialministern har
frångått det äldre systemet att ange minimisiffror
för bostadsbyggande och i
stället framlägger vad man skulle kunna
kalla ett normalprogram. Minimisiffrorna
har haft en förmåga att förrycka
debatten om bostadspolitiken här
i riksdagen. Jag anser det nya systemet
bättre. Vi har också gått med på
socialministerns förslag beträffande ramarna
för det kommande året, endast
med den skillnaden att lånegränserna
enligt vårt förslag skall sättas lägre, så

188 Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

att man med samma låneramar kan
lämna stöd till något flera lägenheter.

Ett annat viktigt avsnitt inom bostadspolitiken,
som vi allvarligt bör diskutera,
är bostadsbyggandets inriktning
på olika lägenhetstvper och hustyper.

Socialministern har vid ett tillfälle på
tal om propagandan för ökat småhusbyggande
behagat använda uttrycket
»romantik». För att lugna honom på
den punkten vill jag börja med att understryka,
att vad vi på vårt håll har
velat endast är att det skall byggas den
sorts bostäder som folk vill ha. Alltså:
produktionens inriktning bör svara mot
den efterfrågan som kan väntas uppstå
när de bostadssökande får möjlighet
att välja lägenhets- och hustyp.
Många människor, det kan mycket väl
vara flertalet, vill bo i hyreshus, och
för dem skall det naturligtvis också
byggas sådana hus. Men den fråga vi
nu har att ställa oss är: Är relationen
mellan stora hyreshus och småhus nu
verkligen sådan, att den skulle svara
mot efterfrågan om det verkligen fanns
valmöjligheter? Vi tror på vårt håll att
så inte är fallet. Verkliga förhållandet
är nog, att folk på de flesta orter står i
ko för att få exploateringsbara tomter
för småhusbebyggelse och att de söker
hyreshuslägenheter endast i andra
hand.

Enligt ett referat i Handelstidningen
yttrade socialministern på en småhuskonferens
bl. a., att det kan bli ett bakslag
om det byggs så mycket småhus,
att folk när det kommer till kritan inte
vill ha alla. Det är förklarligt och naturligt
att socialministern varnar för
bakslag. Han är ju den, som i första
hand har ansvaret för att den statliga
låneverksamheten inte bedrivs så att
det uppstår stora förluster. I hans uppgifter
ingår att se till, att staten inte
lånar pengar till företag som blir förlustbringande,
vilket alltså kan bli en
felinvestering. Detta är en varning som
jag väntat på länge.

Jag tycker dock att det är överrras -

kande, att socialministerns oro gäller
den mycket försiktiga produktionen av
småhus, medan han förefaller vara alldeles
lugn inför produktionen av stora
hyreshus i mindre städer och tätorter.
Är det risk för överproduktion på något
område just nu, så inte är det i fråga
om småhusen. Det är de stora hyreshusen
som bör inge oro. Socialministerns
inställning är svår att förklara. Jag kan
över huvud taget inte förklara den på
annat sätt än möjligen genom en ny
hänvisning till dessa bostadsdirektörers
inverkan på socialministerns tankevärld.

Småhusbyggandet måste få en större
andel av den samlade bostadsproduktionen,
det är vår bestämda mening.
Orsaken är delvis — och framför allt
— att efterfrågan efter sådana hus kommer
att växa. Det finns en hel rad skäl
som tala för detta. Småhusen är även
lämpligare som familjebostäder, mycket
lämpligare än de höghus man nu är
i färd med att misspryda våra småstäder
och tätorter med.

Den fråga som vi alltså måste ställa
i en debatt om bostadsbyggandet är:
Vilka åtgärder bör staten vidtaga för att
vrida över produktionen mot ökat småhusbyggande.
Ja, i första hand får väl
lånevillkoren ses över. Då är det naturligtvis
lånetaket man i första hand tänker
på. Jag tror att systemet med lånetak
för småhusbyggen varit bra, men
takets höjd har satts så lågt, att det
hindrar en hel del människor från att
bygga ett egethem. Man har alltså anledning
att överväga en höjning av detta
lånetak.

Vi har också påpekat, att en förutsättning
för ökat småhusbyggande är
att det finns exploateringsfärdiga tomter
för småhusbebyggelse. Att ordna
med dessa angelägenheter är ju — som
herr Cassel också påpekade — en kommunal
uppgift. I kommunerna möter
man emellertid ett visst motstånd i det
avseendet, vilket väl har flera orsaker.
En orsak kan vara att småhusbyggandet

Nr 14

189

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

kräver mer gator samt vatten- och avloppsledningar
och mer tomtmark,
även om skillnaden inte är så stor som
man ofta tror. I stadsplanerna för stora
hyreshus måste nämligen rätt mycket
mark tagas i anspråk för lekplatser och
parkeringsplatser.

Men det finns också andra orsaker
till kommunernas motstånd. Vi har de
riksomfattande bostadsföretagens lokalkontor,
som för sin existens är beroende
av ett kontinuerligt byggande och som

inte gärna bygger småhus. Där strävar
man efter att få sådana stadsplaner, att
de får bygga de hus de vill bygga, och
de har också mycket ofta stort inflytande
i kommunernas beslutande organ.

Härtill kommer att de 100-procentiga
lånen till s. k. allmännyttiga företag låter
lockande och kanske inger kommunerna
den känslan, att staten ensam tar
hela förlustrisken, om det skulle bli en
överproduktion på stora hyreshus. Vi
har därför föreslagit, att lånegränsen
skall sänkas till 97 procent för dessa företag.
Det skulle betyda att staten inte
längre tar den allra översta topprisken.
Statsutskottet bär också gått med
på att begära ett klarläggande av riskfördelningen
mellan stat och kommun
när det gäller allmännyttiga företag.
Kommunerna måste vara klart medvetna
om hur stor del av risken som drabbar
kommunen, om det bygges för mycket
hyreshus.

Såvitt jag förstår finns det här endast
två vägar att välja på. Antingen
får man se till att kommunerna blir
ekonomiskt intresserade av att det sker
en noggrann prövning när det gäller
behovet av stora hyreshus — alltså en
prövning redan på det lokala planet
eller också får man förstärka centraldirigerandet.
Och då förefaller den
förra utvägen vara åtskilligt mer tilltalande.

Vi har också föreslagit, att Kungl.
Maj:t skall ta initiativet till samråd mellan
kommunerna och de statliga bvggnadsorganen
för att diskutera bostads -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

byggandets inriktning. Men om det är
så, att socialministern tror att det är
risk för överproduktion av småhus, så
kan vi nog inte vänta oss något initiativ
i det avseendet.

Herr talman! Jag har här egentligen
endast talat om två av de 30 reservationer
som är avgivna till statsutskottets
förevarande utlåtande, men övriga reservationer
är i stort sett gamla bekanta
och får därför tala för sig själva. Jag
skall här ytterligare bara nämna frågan
om kreditgarantisystemet. Den frågan
har diskuterats många gånger. Jag
tycker att utskottets majoritet denna
gång har varit ganska hygglig mot regeringen.
Utskottet har tidigare skrivit
positivt om en övergång till kreditgarantier.
Nu skriver utskottet, att man
inte har någonting att erinra emot vad
departementschefen anfört. Men departementschefen
har bara skjutit hela frågan
på framtiden — och såvitt jag förstår
långt på framtiden. Man skall avvakta
att bostadsbyggnadsutredningen

blir klar med sitt arbete, och först därefter
skall en utredning om kreditgarantier
påbörjas. Jag måste verkligen
gratulera socialministern, som genom
detta tillvägagångssätt har lyckats skjuta
hela denna fråga betryggande långt
fram i tiden.

Till slut vill jag också säga något om
reservation nr 15). Där har centerpartisterna
reserverat sig för ett inkomstprövat
stöd till egnahemsbyggandet.
Man tycker kanske det är underligt att
vi inte varit med om att underteckna
den reservationen, eftersom vi tidigare
har förordat en inkomstprövning av det
stödet. Jag vill dock påpeka, att när vi
föreslog en inkomstprövning av stödet
till egnahem, så gällde det de kapitalsubventioner
som redan fanns. Det
var sålunda snarast en besparingsåtgärd.
Vi menade nämligen, att kostnaderna
för det stödet skulle kunna nedbringas
högst väsentligt, om man gick
över till inkomstprövning. Men nu har
jag fått den uppfattningen, att det bär

190 Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 fm.
Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

gäller en ny stödform, och det må ursäktas
oss om vi vid detta laget ar tveksamma
om att införa en ny stödform
för bostadsbyggandet.

Herr talman! I övrigt inskränker jag
mig till att kort och gott yrka bifall till
samtliga reservationer av herr Per Jacobsson
m. fl. samt till reservationerna
2 b), 3), 4 b) och 5) av herr Ivar Johansson
m. fl.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Det är med tillfredsställelse
man kan konstatera, att bostadsproduktionen
i årets statsverksproposition
fastställts till 70 000 bostäder.
Den enda möjligheten vi har att komma
till rätta med den kvarvarande bostadsbristen
är att hålla bvggnadsproduktionen
på högsta tänkbara nivå. Men
det är också angeläget att man i enlighet
med socialministerns och riksdagens
anvisningar i första hand ser till,
att speciellt bristorterna får tillräcklig
bostadskvot, så att inte bostadsläget
ännu mer försvåras på dessa orter. Men
det är inte alltid dessa anvisningar följes.

Som ett talande bevis för detta vill
peka på hur utvecklingen i den stad
jag själv bor i, Malmö, har varit. Under
den senaste femårsperioden har befolkningen
ständigt stigit med cirka 4 000
personer eller mer årligen.

Över 24 000 människor står för närvarande
antecknade på bostadsförmedlingen,
och det är inga luftsiffror utan
reella fakta. Den reducering av antalet
bostadssökande, som ägde rum förra
året, berodde helt enkelt på en hård
gallring och uppmaningar till många
bostadssökande att taga tillbaka sina
anmälningar, då de inte kunde förväntas
att beredas bostäder inom överskådlig
tid på grund av att deras boendeförhållande
var av den karaktär, att de inte
kunde beredas förtur utan fick räkna
med mycket långa väntetider.

Trots detta väl styrkta bostadsför -

medlingsmaterial och det bostadsbehov,
som staden kan redovisa genom industriens
ständiga utbyggnad, har tilldelningen
av de statligt belånade lägenheterna
i flerfamiljshus visat en nedgång
under de senaste tre åren. 1958 var tilldelningen
i Malmö av statligt belånade
lägenheter 2 258, 1959 1 990 och 1960
1 656. Detta kan inte få fortsätta.

Redan nu är i Malmö 1961 års lägenhetsproduktion
helt övertecknad, innan
halva året gått, och de krav man ställer
både från industrien, sjukhusen och
skolorna på bostäder för nödvändig arbetskraft
kan inte tillmötesgås. En del
inte statsbelånade fastigheter har kunnat
byggas under nämnda tid, men alltför
många av de bostadssökande har inte
ekonomiska möjligheter att betala hyrorna
i dessa fastigheter.

Det är därför jag, som själv nästan
dagligen sysslar med bostadsförmedlingsfrågor,
med förvåning — lindrigt
sagt läser de borgerliga partiernas
motioner. Man föreslår i dessa motioner,
att de generella subventionerna antingen
helt slopas eller mycket snabbt
avskaffas, och vidare begäres kraftiga
höjningar av de utgående räntorna för
erhållna statslån.

De generella subventionerna är i dag
främst ett ränteskydd, men ett betydelsefullt
sådant. Likväl hävdas från de
borgerliga partiernas sida, att hela detta
generella subventionssystem skall och
kan avvecklas omedelbart. Vad skulle
detta innebära? För barnfamiljerna
skulle det helt enkelt betyda en ökning
av hyran, som praktiskt taget slukade
hela familjebostadsbidraget. För övriga
ekonomiskt svagare grupper skulle det
helt omöjliggöra tanken på att skaffa
sig en ordentlig bostad.

Om man från de borgerliga partiernas
sida tänker sig att fråntaga barnfamiljerna
och åldringarna generella bostadsbidrag,
så skulle man med säkerhet
tvinga fram en kategorihusbebyggelse,
som vi under de senaste åren varit befriade
ifrån. De generella subventioner -

Nr 14 191

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

na är av största betydelse inte bara för
barnfamiljerna och åldringarna utan
också för många grupper med ytterst
små inkomster. Låt mig lämna en illustration
till detta, hämtad från en nyligen
företagen lägenhetsuttagning, och
i korthet redogöra för ett ärende, som
gäller en del bostadssökande på bostadsförmedlingen
i Malmö. Det är ett stickprov
från ett nyligen färdigställt bostadsområde
och kan inte sägas representera
någon på förhand utvald grupp,
utan är helt slumpvis framtagen.

På detta nybyggda område uttogs 311
hyresgäster, huvudsakligen till två- och
trerumslägenheter. Väntetiden för de uttagna
bostadssökande varierade mellan
8 och 6 år med undantag av ett femtontal
särskilt ömmande fall, uttagna på
grund av sjukdom eller genom att den
gamla lägenheten utdömts av hälsovårdsnämnden.

Av de uttagna bostadssökandena utgjordes
61 av tvåpersonershushåll, 117
av trepersonershushåll, 102 av fyrapersonershushåll,
25 av fempersonershushåll
och 6 av sexpersonershushåll. 73
stycken bodde i enrumslägenhet av modern
typ, 47 i omoderna enrumslägenheter
och 7 i utdömda enrumslägenheter.
63 familjer bodde i omoderna tvårumslägenheter
och 3 i utdömda tvårumslägenheter.

Sammanfattningsvis kan det uttryckas
så, att av familjer, från tre- till sexpersonershushåll,
nära 200 har bott i
enrumslägenheter av olika slag eller i
omoderna eller för små tvårumslägenheter
och med så långa väntetider som
sex till åtta år. För några år sedan visade
en undersökning i staden, att 42 procent
bostadssökande hade väntat mer
än fyra år, när anvisning till lägenhet
lämnades. Motsvarande procenttal för
det område det här gäller är 90 procent.

Detfa exempel visar en oerhörd trångboddhet,
besvärliga familjeförhållanden,
starkt behov av en verklig familjebostad
och långt utdragna väntetider.
Jag är övertygad om att liknande för -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

hållanden kan redovisas från andra
bristorter i vårt land.

Orsaken till att så många familjer bott
kvar så länge under dessa ytterst dåliga
bostadsförhållanden är knappa ekonomiska
möjligheter att klara hyran i
en modern, tillräckligt stor bostad. Även
den nu anvisade bostaden om två till
tre rum är i många fall ingen lösning
på familjens bostadsproblem, men de
höga hyrorna tvingar i nuvarande läge
familjer att även vid en omflyttning binda
sig vid en alltför liten lägenhet.

Jag är som sagt, mot bakgrunden av
dessa förhållanden, mycket överraskad
över att man från de borgerliga partiernas
sida vill ytterligare försämra bostadsstödet
och omöjliggöra för de ekonomiskt
svagare familjerna att ordna
sin boendefråga.

Det måste ligga i samhällets intresse
att i stället för att satsa stora summor
på en utbyggnad av sjukhus och nervkliniker,
som kan bli en följd av trångboddhet
och svåra familjeförhållanden,
använda dessa pengar till förebyggande
vård, bl. a. till skapandet av rymliga
och ordentliga familjebostäder. Vårt
parti är klart över att det återstår mycket
att göra för att komma till rätta med
bostadsproblemet och för att lösa flertalets
bostadsfrågor. Jag är mycket förvånad
över att herr Gustafsson i Skellefteå,
som ändå är arbetarliberal, kan lägga
fram bostadsproblemen på det sätt
som han här gjorde.

Det kan vara värdefullt att notera, att
tillskyndarna till vår moderna bostadspolitik
haft som målsättning, att hyran
för en familjebostad ej bör ta i anspråk
mer än 20 procent av den genomsnittliga
industriarbetarinkomsten. Man har
härvid utgått från en lägenhet om två
rum och kök.

Denna målsättning, som lanserats efter
kriget, var i och för säg mycket god
mot bakgrunden av 1930-talets högst
otillfredsställande bostadsförhållanden,
men man kan väl i dag konstatera att
målsättningen varit alltför blygsam. Det

192 Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

har lett till ett mycket stort tvårumsbyggande,
som med hänsyn till våra
förhållanden i samhället av i dag knappast
är riktigt, eftersom de bostäder
som bygges har en mycket lång livslängd.
Att satsa på trerumslägenheten
som familjebostad hade varit riktigare,
och glädjande nog har en stark omsvängning
till förmån för trerumslägenheten
ägt rum under de sista åren, med
undantag av 1958. Men bostadskostnaderna
för trerumslägenheten tar alltför
mycket i anspråk av lönen. 1948 tog
en trerumslägenhet 37 procent av den
genomsnittliga industriarbetarinkomsten
i en stad i Mellansverige. 1958 måste
samma inkomsttagare betala 31 procent
för en liknande lägenhet och cirka
25 procent om han uppbär familjebostadsbidrag.

För bostadsproduktionen är det av
största betydelse att hålla en låg ränta.
En procents räntesänkning gör 13—
14 procents hyressänkning.

Det gäller inte bara i nyproduktionen
utan också i högsta grad inom det
gamla bostadsbeståndet.

Ett glädjeämne i statsverkspropositionen
är förbättringen av familjebostadsbidraget.
Det har varit högst angeläget
att förbättra detta bidrag, och på grund
av hyreshöjningarna de senaste åren är
det ofrånkomligt att barnfamiljerna får
ett ökat stöd till sina hyreskostnader.

Det är av största betydelse att statsmakterna
bedriver en bostadspolitik,
som möjliggör för alla samhällsgrupper
att skaffa sig en bostad till överkomligt
pris. Trångboddheten för såväl
barnfamiljerna som andra familjebildningar
är i högsta grad en social fråga,
som det gäller att gemensamt lösa
snarast möjligt.

Det skulle vara frestande att här i
ett längre anförande bemöta det ofta
upprepade påståendet att det föreligger
avsevärda hyresskillnader mellan
lägenheter i det äldre bostadsbeståndet
och i det nya, liksom talet om att en
hyresutjämning skulle vara ofrånkom -

lig. Det finns ingen större skillnad,
reellt sett, mellan hyresgrupperna. Skillnaden
är i själva verket mycket liten,
om man tar hänsyn till standarden i de
olika lägenheterna.

En äldre lägenhet som moderniseras
kan efter beslut av hyresnämnden, där
kostnaden fastställes, komma att ligga
alldeles i närheten av och ibland t. o. m.
över en nyproducerad lägenhet i fråga
om hyran.

De generella hyreshöjningar, som nu
skett i de äldre fastigheterna och som
på sina håll ligger på 52 procent f. n„
har lyft upp hyrorna i det gamla bostadsbeståndet
kraftigt, jämfört med de
under de senaste årtiondena byggda fastigheterna,
i synnerhet om man härtill
lägger tilläggskompensationen för räntorna
i vissa fastigheter, som kan höja
grundhyran upp till 70 procent.

Tar man också hänsyn till värmekostnaderna
i dessa äldre fastigheter, jämfört
med de moderna, så kommer de
gemensamma kostnaderna, d. v. s. för
hyra och värme, i de båda lägenhetstyperna
i själva verket inte så långt
ifrån varandra, trots att lägenhetsstandarden
egentligen borde motivera detta.

En effektiv och noggrann bostadsräkning
kommer att bekräfta vad jag
här har sagt.

I en motion i denna kammare har
jag och några andra ledamöter yrkat
på en gränsdragning mellan bostadskooperativa
företag utan särskilt vinstsyfte
och företag syftande till enskild
vinst.

Hyresgäströrelsen har påtalat de missförhållanden
och risker, vilka funnits
och fortfarande finns inom den enskilda
sektorn, som arbetat under formen
byggmästarbildade bostadsrättsföreningar,
samt hemställt att riksdagen
skulle sänka långivningsgränserna för
denna företagsform.

Bostadsstyrelsen har med anledning
av framställningen gjort viktiga och bärande
erinringar samt föreslagit ändrade
grunder för långivningen till de

Nr 14 193

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen ro. ro.

s. k. byggmästarbildade bostadsrättsföreningarna,
där högsta gränsen fixeras
till 85 procent.

Den under några år tillämpade praxis
beträffande långivningen till dessa företag
har i själva verket inneburit ett
väsentligt avsteg från de grunder för
den statliga bostadspolitiken, som antogs
av 1946 års riksdag.

Dessa grunder innebar att lån till 95
procent av fastighetsvärdet skulle kunna
utgå till kooperativt organiserade
företag utan enskilt vinstsyfte, därvid
det förutsattes att företaget fyllde ett legitimt
behov och att den kooperativa företagsformen
icke blev endast formell.
Detta ställningstagande är det allra viktigaste
och ger egentligen karaktären
åt den kooperativa företagsformen.

Jag och mina medmotionärer kan under
inga förhållanden anse det vara i
överensstämmelse med grunderna för
den statliga bostadspolitiken av 1946
års märke att den byggmästare, som
själv bygger huset, själv antar underentreprenörer
och själv jämte anställda
eller familjemedlemmar utgör bostadsrättsföreningens
styrelse under hela
uppförandetiden och då slipper ifran
kontrollen från de blivande bostadsrättsinnehavarna,
skall kunna fylla de
förpliktelser, som följer med ett icke
spekulativt bygge.

1 otaliga fall visar erfarenheten, att
de blivande bostadsrättshavarna inte
har någon möjlighet att få sina intressen
bevakade på det sätt som sker i
ett icke spekulativt företag. Med hänsyn
till den långt framskridna tiden
skall jag endast ta ett exempel. Det gäller
tre bostadsrättsföreningar inom örbvhem
i Stockholm, av vilka en försatts
i konkurs. Insatserna i de två andra föreningarna
är tillspillogivna. Bostadsrättshavarnas
förluster uppgår till
1 300 000 kronor.

Vi anser att tillräckligt många olyckor
redan bär skett och att tillräckligt
mänga offer redan gjorts av enskilda
människor. Därför vill vi understryka,
13— Andra kammarens protokoll 19C>1.

att man inte ytterligare skall gynna
de byggmästarbildade bostadsrättsföreningarna,
som handlar i direkt strid
med de bostadskooperativa riktlinjerna.
1 de stora riksorganisationerna finns
trygghet och säkerhet, och konsumenterna
ges fortlöpande stöd genom att
de enskilda bostadsrättsföreningarna är
anslutna till riksförbunden. Bostadsrättshavarna
får den effektiva kontroll,
bokföringshjälp och årliga eftersyn som
kan erfordras, då i de enskilda bostadsrättsföreningarnas
styrelser många
gånger icke fackmän placeras. Styrelserna
behöver råd och upplysningar i
såväl ekonomiska som tekniska ting
när det gäller fastighetens och lägenheternas
skötsel. Alla dessa väsentliga
saker finns inte i byggmästarbildade
bostadsrättsföreningar, där fastigheterna
i allmänhet släpps omedelbart och
där knappast ens reglerna för garantitiden
iakttages. Man har lov att fråga:
Var finns förvaltningsformen, som är
det mest betydelsefulla i en bostadskooperativ
fastighet och det som i långa
loppet ger föreningarna både ekonomi
och trygghet?

Det är glädjande att både socialministern
och utskottet starkt understrukit
betydelsen av att de boende erhåller
fullgott skydd för värdet av sina
kapitalinsatser och att deras rätt effektivt
bevakas vid bedömandet av de ekonomiska
villkoren för byggnadsföretaget
samt att garantier bereds mot förlust
till följd av brister avseende byggnadsföretaget.
Departementschefen har
pekat på angelägenheten av att den
kommunala kontrollen över bostadsrättsföreningarna
görs mera effektiv.
Utskottet har helhjärtat anslutit sig till
synpunkterna i motionen och framhåller
att den tekniska och ekonomiska
granskning av byggnadsföretagarmis
verksamhet, som kan komma i fråga
inom ramen för kontroll- och garantiföretaget,
givetvis inte får medföra att
kommunernas och de långivande oi ganens
övervakning i dessa hänseenden

Nr U

194 Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

inskränks. Utskottet förutsätter att de
tillämpningsföreskrifter, som Kungl.
Maj:t och bostadsstyrelsen må komma
att utfärda i ämnet, ger klart uttryck
åt principen att lån endast beviljas, om
de ekonomiska villkoren för byggnadsföretaget
kan anses godtagbara för blivande
bostadsrättshavare och om byggnaderna
i fråga om standard och utförande
är fria från anmärkning. Detta
är gott och väl, men har vi tillräckliga
tekniska resurser ute i länsbostadsnämnderna
och i förmedlingsorganen
för att effektivt klara denna kontroll?
Vissa städer har väl utrustade fastighetskontor,
men på många håll saknas
förutsättningarna för en effektiv övervakning.

Utskottet erinrar också om att en
översyn av lagstiftningen rörande bostadsrättsföreningar
är angelägen mot
bakgrunden av de risker för missbruk
som föreligger, och utskottet understryker
att det förhållandet, att ett byggnadsföretag
under interimstiden kan
sluta avtal om entreprenad med en styrelse,
vars ledamöter står i beroendeställning
till byggnadsföretaget, under
nuvarande förhållanden framstår som
otillfredsställande.

Det är precis vad som hävdas i motionen.
Vi hälsar med tillfredsställelse
utskottets hemställan, att det inom lagstiftningens
ram skall åstadkommas
ökad trygghet för enskilda bostadsrättshavare
och att detta inte minst bör gälla
byggnadsföretag som tillkommer utan
stöd av statslån.

Det har i propositionen framhållits
att en av anledningarna till att man
nu skulle låta byggmästarbildade bostadsrättsföreningar,
som lämnar en s. k.
garantisumma, få fortsätta på försök,
bl. a. är att man riskerar en minskning

av bostadsproduktionen. Bostadsstyrelsen
har inte funnit risk föreligga att så
skulle bli fallet, och inte heller motionärerna
befarar att en sådan risk föreligger.
Byggmästarna står nästan i ko
för att få bli entreprenörer åt de allmännyttiga
och bostadskooperativa företagen,
och det är ju deras huvuduppgift
att bygga. Förvaltningsformen behärskas
inte av de enskilda byggmästarna
på samma sätt som av de bostadskooperativa
företagen, vilka har fyrtio- eller
femtioårig erfarenhet.

Vi motionärer har svårt att gå emot
ett enhälligt utskott, i synnerhet som
utskottet i stort sett delar motionärernas
uppfattning. Men vi tillåter oss ändå
betvivla, att man genom garantisumman
har eliminerat de risker som finns
för konsumenternas pengar. Det är inte
bara de ekonomiska synpunkterna
som bör beaktas utan också i hög grad
de tekniska, nämligen risken att byggarna
inte kvalitetsmässigt fyller de
krav man har rätt att ställa då det gäller
ett statsbelånat bygge. Jag skulle vara
glad om jag har fel i denna bedömning,
men jag lovar att med största
uppmärksamhet följa byggnadsverksamheten
särskilt i denna del i fortsättningen.

Som tiden nu var långt framskriden
och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen till kl.
19.30, då enligt utfärdat anslag detta
plenum komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.10.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 19 april 1961 em.

Nr 14 195

Onsdagen den 19 april

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Främjande av bostadsförsörjningen

m. m., tillika svar på interpellation
ang. villkoren för beviljande av
egnahemslån (Forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande statsutskottets
utlåtande nr 53, i anledning av
Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående anslag
för budgetåret 1961/62 till främjande av
bostadsförsörjningen m. m. jämte i ämnet
väckta motioner m. m., nu komme
att fortsättas, och lämnade därvid ordet,
enligt förut gjord anteckning, till

Herr ANDERSSON i Knäred (ep), som
yttrade:

Herr talman! Medan kammaren samlas
igen efter middagspausen skall jag
göra några reflexioner kring det föreliggande
utlåtandet, närmast i egenskap
av reservant på en del punkter.
Jag vill först i likhet med vad herr
Gustafsson i Skellefteå gjorde före middagspausen
konstatera att motsättningarna
väl inte är fullt så stora som reservationernas
antal ger sken av. Men det
ligger i sakens natur att det såsom utlåtandet
är uppställt, med den mängd
punkter det innehåller, blir ett stort
antal reservationer om det finns avvikande
meningar. Jag skall inte ge mig
in på de avsnitt där det råder full enighet
utan endast något beröra några
punkter där det finns något speciellt
att anföra.

Beträffande bostadsproduktionens in -

riktning är jag med bland dem som anmält
reservation. Närmare tre fjärdedelar
av de lägenheter som nu byggs
ligger i flerfamiljshus och litet över en
fjärdedel i egnahem. Denna proportion
förefaller att vara olämplig ur många
synpunkter. Huvuddelen av bostadsbyggandet
sker visserligen i tätorter,
men tätorterna är ju i de flesta fall inte
större än att det rimligen borde finnas
utrymme för egnahemsbyggande även
där i större utsträckning. Över huvud
taget har vi ju i vårt land rätt gott om
tomtmark. 1 en hel rad andra länder,
där befolkningen i förhållande till arealen
är oerhört mycket större, utgör
ändå egnahemsbyggandet en väsentligt
större del av det samlade bostadsbyggandet
än hos oss. Vad kan då denna
disproportion bero på och hur kan
man avhjälpa den?

Jag skulle tro att det inte gör så värst
stor nytta att avge några kärleksförklaringar
till egnahemsbyggandet i största
allmänhet, utan det gäller att komma
in på konkreta problemställningar om
varför det byggs flerfamiljshus i den
utsträckning som sker och varför egnahemmen
är så få till antalet. Egnahemmen
är väl ändå den i särklass bästa
boendeformen ur många synpunkter.

För att skaffa ett eget hem fordras
en betydande kapitalinsats, som många
inte kan åstadkomma. Jag tror inte att
införandet av ett skattefritt bostadssparande
skulle ha så särskilt stor betydelse.
Det är i och för sig ett intressant
uppslag, och vi får väl i sinom tid,
när utredningen har varit ute på remiss,
se vilka förslag som kan komma fram.
Men jag tillåter mig redan på detta
stadium att betvivla att vi skulle nå så
stora resultat på den vägen, i varje fall
om det gäller att få yngre människor

196 Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

att bygga egna hem. De kan inte rimligen
ha hunnit spara så mycket. Jag
tror i stället att man får göra villkoren
en smula generösare och låta lånen bli
minst likvärdiga med dem som beviljas
för byggande av flerfamiljshus.

Detta betyder att man får höja lånetaket
en del och kanske också differentiera
lånen. Jag tror inte att man i fråga
om egnahemmen bör sträcka sig så
långt att man vid bestämmandet av lånens
storlek går helt efter bostadsytan,
utan man får nog införa vissa schablonmetoder.
Man borde ändå kunna göra
differentieringen större än nu och dessutom
som sagt höja lånetaket. Det är
detta vi framhåller i denna reservation.

I reservation nr 3 gör vi vissa erinringar
mot den nuvarande arbetsmarknadspolitiska
värderingen vid beviljande
av egnahemslån. Jag skall gärna erkänna
att det är en smula svårt att få
ett ordentligt grepp om handläggningen
av dessa frågor, men man tycks på olika
håll i landet ha den uppfattningen, att
det här råder en alltför stor restriktivitet.
Åtminstone i de fall, då vederbörande
byggare kan göra en hygglig kapitalinsats,
så att kreditvärdet inte kommer
i fara, borde man inte tillämpa så
stor restriktivitet som nu i själva verket
förekommer.

Det har redan sagts i denna debatt,
att kreditgarantisystemet är en gammal
känd fråga, och det finns väl inte så
värst mycket att säga om den. Här skiljer
vi oss på den s. k. borgerliga sidan
i två reservationer. Högern vill införa
ett kreditgarantisystem redan den 1
juli i år. Även om man kan anse att
denna fråga är utredd och att det borde
finnas möjligheter att relativt snart införa
ett kreditgarantisystem, är det nog
realistiskt att räkna med att det är
omöjligt att införa kreditgarantisystemet
så snart som högern föreslår. Vi
föreslår att systemet skall införas något
längre fram i tiden men hoppas att det
inte skall dröja alltför länge.

I reservation nr 5 framförs några

synpunkter, som jag något skall uppehålla
mig vid. Den reservationen bygger
dels på en centerpartimotion, dels
på en socialdemokratisk motion. Socialdemokratiska
huvudmotionärer är i
första kammaren herr Knut Johansson
och i andra kammaren herr Sköldin.
Tankegångarna både i den socialdemokratiska
motionen och i centerpartimotionen
är, att man skulle kunna förbilliga
bostadskostnaderna i inledningsskedet
genom att minska eller eventuellt
slopa amorteringarna de första åren.
De socialdemokratiska motionerna avser
enbart flerfamiljshus, medan centerpartimotionärerna
menar, att man
skulle kunna tillämpa samma system
även för egnahem. Syftet är att åstadkomma
en utjämning av boendekostnaderna
genom att minska amorteringarna
i början för att öka dem längre fram;
de sammanlagda amorteringarna skulle
bli minst desamma som nu. Det skulle
alltså bara bli en förskjutning i tiden.
Vi tror att den utjämning som på så
sätt skulle uppnås vore till gagn. Med
den nuvarande penningvärdeutvecklingen
blir bostadskostnaderna i förhållande
till lönen efter några år högst
skäliga och till och med låga, medan
de i de nybyggda husen ter sig avskräckande.
Med det föreslagna arrangemanget
menar vi att man skulle få en
utjämning till stånd, och vi vill ha detta
system prövat. I centerpartimotionen
framhålles också, att man borde undersöka
möjligheterna att befrämja bostadsbyggandet
genom införandet av värdebeständiga
lån, och vi föreslår i reservationen
att även denna fråga bör utredas.

Om reservation nr 9 är vi centerpartister
ensamma, men det är därför inte
mindre anledning för mig att beröra
även den reservationen. Den gäller förbättringslånen.
Förbättringslånen är ju
en ytterst värdefull del av bostadspolitiken
som vad beloppen beträffar ställer
relativt små anspråk på anslag men
som socialt onekligen är av stor bety -

Nr 14

197

Onsdagen den 19 april 1961 em.

delse. Förbättringslånen utgår efter behovsprövning
och utgår i sin mest generösa
form till äldre personer och används
för upprustning av bristfälliga
bostäder. Men de utgår även i rätt betydande
utsträckning till yngre människor,
som har en bostad, vilken man
för låt oss säga 10 000 å 12 000 kronor
skulle kunna rusta upp till en ordentlig
bostad.

I förbättringslånen ingår i allmänhet
en räntefri stående del. Enligt nuvarande
bestämmelser kan en räntefri del
beviljas endast om den beskattningsbara
inkomsten ej överstiger 6 000 kronor.
Vi föreslår i reservationen att denna
inkomstgräns skall höjas till 7 000 kronor.
Åtskilliga människor är i den ekonomiska
situationen, att de i och för
sig väl skulle behöva det stöd som den
räntefria stående delen kan betyda, men
de kan på grund av inkomststrecket
inte få detta stöd, även om man inte kan
påstå att de har någon vidare god ekonomi.

I detta sammanhang föreslår vi också
er. allmän översyn av stödet till småhusbyggandet.
Vi kommer in på frågan
om möjligheterna att återinföra den
räntefria stående delen av egnahemslånen,
vilken tyvärr avskaffades för
några år sedan. Vill man ge ett rejält
stöd åt egnahemsbyggandet, är det skäl
i att återinföra en räntefri stående del,
vilken skulle beviljas efter behovsprövning.
Vi vill alltså ha en utredning på
dessa punkter.

I den stora frågan om ränteeftergifternas
storlek råder ganska skiftande
uppfattningar. Herr Svenning gick före
middagspausen mycket hårt fram mot
de borgerliga partierna, förmenande att
de skulle sätta hela bostadspolitiken i
fara med sina yrkanden beträffande
ränteeftergifterna. Varje parti får svara
för sig; jag tror inte att det förslag, som
vi ifrån centerpartiets sida framför,
skulle verka på det sättet. Vi yrkar på
att ränteeftergifterna skulle slopas för
de äldsta husen, de som i själva verket

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

nu framstår som mycket billigt byggda.
Sedan har vi en avtrappning av ränteeftergifterna,
så att de beträffande de
sist byggda husen enligt vårt yrkande
skulle utgå efter samma grunder som
regeringen föreslagit. Sammanlagt skulle
det betyda rätt väsentliga besparingar
— det skall gärna erkännas —
men de skulle kunna sättas in på det
aktuella bostadsbyggandet, där onekligen
det mest pressade läget finns för
de bostadssökande.

Det finns åtskilligt annat att anföra
i detta sammanhang, men jag tror att
vi litet var sätter värde på om vi i denna
debatt inte blir alltför långrandiga.
Positionerna är väl i allmänhet så pass
klara, att någon egentlig påverkan inte
kan ske. Det är också på det sättet, att
det är ungefär samma synpunkter, som
kommer tillbaka år efter år. Jag kan
för min del inte fira något tioårsjubileum
som bostadsexpert i denna talarstol
— något som herr Gustafsson i
Skellefteå tidigare i eftermiddag talat
om att han gör. Det här är tvärtom min
debut som bostadstalare i denna kammare.
Men så mycket vet jag, att synpunkterna
som förs fram från ömse håll
i mycket stor utsträckning utgöres av
de gamla slitstarka argumenten. Som
jag förut framhöll, anser jag inte att det
finns möjligheter att rikta debatten
med så värst mycket nytt. .lag har försökt
uppehålla mig vid de avsnitt, som

1 någon mån kan innebära nyheter.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till reservationerna

2 b, 3, 4 b, 5, 8 c, 9, 11, 14, 15 och 21 c.

Härefter anförde:

Herr SVENNING (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall här bara i all
korthet bemöta herr Andersson i Knäred,
när han talar om att det inte genom
de förslag som här föreligger blir
några särskilda sänkningar av de årliga
bostadskostnaderna.

De årliga bostadsmerkostnaderna

198 Nr 14

Onsdagen den

Främjande av bostadsförsörjningen m.
koren för beviljande av egnahemslån

skulle, enligt de förslag som föreligger
från centerpartiet, utgöra för flerfamiljshus,
byggda 1952, 266 kronor och
för småhus 250 kronor — dessa belopp
gäller för Västerås, d. v. s. Mellansverige.
För 1957 års hus blir motsvarande
belopp 280 respektive 200 kronor. Enligt
högerns förslag blir merkostnaderna
för 1957 års hus då det gäller flerfamiljshus
470 kronor och i fråga om
småhus 428 kronor. För 1952 års hus
blir de enligt högerns förslag 518 kronor
för flerfamiljshus och 456 kronor
för småhus.

Jag undrar om detta inte kommer att
kännas för de barnfamiljer, som skulle
drabbas av dessa ändringar.

Herr ANDERSSON i Knäred (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill bara till herr
Svenning säga att de siffror han här
nämnde är de högsta tal, som vi kan
räkna fram. De bör ändå inte i och för
sig verka så avskräckande, att man på
basis av dem kan påstå, att man sätter
hela den statliga bostadspolitiken i
fara. En höjning med 280 kronor per
år för en lägenhet, byggd 1952, är ändå
inte av den storleken, att det finns anledning
att använda sådana uttryckssätt,
som herr Svenning här använder.
Vi bör också ta någon hänsyn till hur
inkomstutvecklingen varit under denna
tid.

Högern får svara för sig själv!

Herr SVENNING (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber att få erinra
herr Andersson i Knäred om att den
höjning barnfamiljerna nu får är 30
kronor per barn, vartill utgår ett grundbidrag.
Det är dessa familjer som kommer
att känna det oerhört hårt. Det ytterligare
lilla barnbidrag de nu får kommer
liksom grundbeloppet helt att tas
i anspråk av de ökade kostnaderna. När
man skall räkna fram resultatet, kom -

19 april 1961 em.

m., tillika svar på interpellation ang. vill mer

det att visa sig att dessa familjer
till och med får det ännu sämre.

Det är detta jag också har velat påpeka.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:

Herr talman! Med herr talmannens
tillstånd börjar jag med att svara på en
interpellation.

Herr Svanberg har i en till mig riktad
interpellation hävdat, att många
personer med fast anställning men med
för låg taxerad inkomst utestängs från
möjligheterna att erhålla egnahemslån.

I anslutning därtill har han frågat, om
jag anser det påkallat med särskilda åtgärder
för att ifrågavarande personer
skall kunna få egnahemslån och om jag
i så fall anser det möjligt att genomföra
sådana åtgärder inom ramen för
nuvarande bestämmelser.

Ett egnahemsbygge innebär såväl för
den enskilde som för samhället ett ekonomiskt
engagemang på lång sikt. Det
är därför ett nödvändigt led i prövningen
av låneansökningen att länsbostadsnämnden
bedömer sökandens möjligheter
att inte endast finansiera själva bygget
utan också betala de kommande årskostnaderna.
Självklart är att det inom
alla delar av landet uppkommer fall, då
en sökande bedömes ha bristande förutsättningar
att klara de förhållandevis
stora åtaganden ett egnahemsbygge innebär.

Herr Svanberg har inte ifrågasatt dessa
principer för tillämpningen av de
statliga egnahemslånebestämmelserna.
Frågan gäller närmast om nuvarande
regler och praxis leder till otillfredsställande
resultat genom att utestänga
personer med fast arbetsanställning
från möjligheterna att erhålla egnahemslån.

I interpellationen hänvisas till vissa
schablonregler för bedömningen av lånesökandenas
inkomstförhållanden. I
anledning härav vill jag upplysa, att de

Nr 14 199

Onsdagen den 19

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.,

koren för beviljande av egnahemslån

schablonregler interpellanten åsyftar är
avsedda att vara till ledning vid länsbostadsnämndernas
prövning av låneansökningar.
Givet är att schablonerna
måste tillämpas med måtta och omdöme.
Det är också min övertygelse att
så sker i de flesta fall.

I Norrbottens län, där frågan har haft
särskilt stor aktualitet, har enligt uppgift
av länsbostadsnämnden inte i något
fall under föregående år meddelats
avslag på ansökan om egnahemslån från
skogsarbetare eller industriarbetare,
vilkas anställning betraktats som fast.
Detta tyder på att länsbostadsnämnden
behandlar varje tveksamt fall på ett sätt
som innebär en noggrann genomgång
av sökandens ekonomiska möjligheter
och prövning av olika utvägar att lösa
hans bostadsfråga.

Den ökning av familjebostadsbidragen
som har föreslagits i årets statsverksproposition
kommer särskilt för flerbarnsfamiljer
med låga inkomster att
underlätta en lösning av bostadsfrågan.
Med anledning av vad som i interpellationen
anföres om familjebostadsbidragen
och den beräknade bostadskostnadens
andel av inkomsten vill jag betona,
att inkomstkravet för en familj, som
ännu inte har barn eller som endast
har ett barn, naturligtvis inte skall ställas
högre därför att familjebostadsbidrag
inte utgår. Enligt vad jag erfarit
har något avslag på låneansökning inte
heller grundats på en dylik bokstavstolkning
av låneanvisningarnas innebörd.

Mot denna bakgrund har jag för närvarande
inte funnit anledning till sådana
särskilda åtgärder som åsyftas i
interpellationen.

Därmed, herr talman, går jag över
till avsnittet för det självberöm som enligt
herr Gustafssons i Skellefteå synsätt
socialministrar gör sig skyldiga till
varje gång bostadspolitiken diskuteras
här i riksdagen, .lag skulle komma med
en uppräkning av hur många bostäder

april 1961 em.
tillika svar på interpellation ang. vill som

byggts i landet under de senaste
tio åren, och jag skulle tala om alla de
förbättringar som inträtt när det gäller
bostadsstandarden för att därefter —
också enligt hans synsätt — gå över
till att kritisera mina politiska motståndare
för deras ståndpunkt i bostadsfrågan.

Nåja, jag skall kanske ändå göra vissa
påminnelser. När riksdagen förr om
åren har behandlat bostadsfrågorna,
har åtskilligt intresse knutits till spörsmålet
om bostadsbyggandets omfattning.
Inte sällan har regeringens förslag
till bostadsbyggnadsprogram mötts
av alternativa bud från oppositionspartiernas
sida. Det vanliga — i varje fall
under de senaste åren — har varit att
centern och högern siktat på en minskning
av bostadsbyggandet jämfört med
det program regeringen har lagt fram,
medan folkpartiet har yrkat på att vi
skulle bygga några tusen bostadslägenheter
utöver regeringens program.

På sätt och vis kan man säga att de
hittillsvarande debatterna om produktionsvolymen
för bostäderna i anslutning
tili förslagen i statsverkspropositionen
mera har rört sig om sken än
om verklighet. Anledningen till detta är
att regeringens förslag i statsverkspropositionen
från 1956 har haft karaktären
av ett minimiprogram för bostadsproduktionen.
Som alla vet har minimiprogrammet
varje år utvidgats genom
tillägg till de ramar som uppställts
för långivningen. Skälet till att man liar
valt att gå fram med ett minimiprogram
i stället för att från början försöka
ange, vilken omfattning bostadsbyggandet
sannolikt kunde få, var att tidigare
års konjunkturerfarenheter manade till
försiktighet vid bedömningen av produktionens
förutsättningar.

Tidigare erfarenheter gav vid handen
att väsentliga förändringar i konjunkturerna
kunde inträffa förhållandevis
snabbt. Det fanns därför, ansåg man,
motiv för att hålla frågan om bostads -

200 Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m.

koren för beviljande av egnahemslån

byggandets slutliga omfattning under
ett år öppen rätt länge i avvaktan på
den faktiska ekonomiska utvecklingen.

Å andra sidan har systemet inneburit
— det skall erkännas — den nackdelen
att kommuner och byggherrar
svävat i ovisshet om huruvida minimiprogrammet
skulle komma att utvidgas
och i så fall hur mycket. Denna osäkerhet
har i sin tur varit till men för den
lokala planeringen av bostadsbyggandet.
Det är främst av det skälet som regeringen
nu har beslutat frångå systemet
och i stället från början ange den
produktion som läget på bostadsmarknaden
motiverar och som det bör finnas
förutsättningar att genomföra. I
detta sammanhang bör man lägga märke
till att bostadsbyggandet bär nått
sin nuvarande höga nivå bland annat
genom den betydande ökning av igångsättningen,
som skedde under 1958 i anledning
av dåvarande konjunkturnedgång.
Denna utvidgning av bostadsproduktionen
tillkom som ett led i ansträngningarna
att möta två bristfenomen
i samhället: den bostadsbrist som
sedan länge plågar oss och den brist
på arbetstillfällen, som åtminstone temporärt
var en verklighet eller i varje
fall ett hot. Dess bättre övervanns konjunkturnedgången
snabbt. Denna har efterträtts
av en högkonjunktur, som inte
har saknat inslag av spänningar i samhällsekonomien
med åtminstone säsongsmässigt
framträdande tendenser
till övertryck. Med tanke på att bostadsproduktionen
för ett par år sedan dimensionerades
för ett läge med vikande
konjunkturer kunde det kanske ha förefallit
följdriktigt att nu skära ned bostadsbyggandet
till den nivå det hade
före konjunkturdämpningen. Så har,
som alla vet, emellertid inte skett.

Anledningen härtill är uppenbar. I
det rådande bostadsmarknadsläget med
en alltjämt kvardröjande och på många
håll svår bostadsbrist bör en minskning
av bostadsbyggandet inte ske utan tving -

i., tillika svar på interpellation ang. villande
skäl. Regeringen anser det möjligt
att trots trängseln på investeringsinarknaden
hålla bostadsproduktionen
uppe på den nuvarande nivån. En anledning
till denna optimism är det faktum
att bostadsproduktionen, trots att
den nu ligger 30 000 lägenheter om året
högre än för tio år sedan, inte tar större
del av det totala investeringsutrymmet
i anspråk nu än då. Produktionsresurserna
i samhället har med andra
ord vuxit i sådan grad att den del av
kakan, som tillmättes bostadsbyggandet
för ett årtionde sedan och då inte
visade sig tillräcklig för att hejda bostadsköernas
tillväxt, nu medger ett bostadsbyggande
av sådan omfattning att
övergången till ett läge med balanserad
bostadsmarknad i viss mån kan
skönjas.

Det är glädjande att riksdagen i år
tycks kunna ta ställning till produktionsprogrammet
för bostadsbyggandet
under enighet mellan partierna. Så har
inte varit fallet tidigare. Visserligen har
motioner lagts fram, som tycktes syfta
till inskränkning av det bostadsprogram
regeringen presenterat. Yrkanden
och uttalanden i sådan riktning har
emellertid tydligen lagts åt sidan vid
utskottsarbetet, och därom är ingenting
annat än gott att säga. Herr Cassel var
nästan lyrisk, när han gav sin anslutning
åt regeringens ståndpunkt, att man
skulle slå fast de 70 000 bostäderna.
Och vi behöver ett omfattande bostadsbyggande
för att få bukt med bostadsbristen
— vilken jag betraktar som ett
verkligt socialt ont — och det är enbart
glädjande att enighet har kunnat
uppnås om den saken.

Kvar står ett särvrkande från folkpartiets
sida. Folkpartiet tycks inte begära
någon omedelbar ökning av bostadsproduktionen.
Partiet har dock inte
kunnat låta bli att framhålla som
sin mening, att den låneram regeringen
föreslagit skulle kunna räcka till ytterligare
2 000 lägenheter — om staten

Nr 14 201

Onsdagen den 19 april 1961 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.,
koren för beviljande av egnahemslån

skiir ned lånegränsen för de lån som
ges till allmännyttiga och kooperativa
företag med några procent. Ja, tacka
för det! Ytterligare några procent, så
kunde man kanske — hokus pokus -trolla fram ett ännu större lägenhctstillskott.
Bara beskärningen av lånemöjligheterna
inte samtidigt medför att
bvgginitiativen begränsas! Hur det än
må förhålla sig med den saken, så kräver
ju .— det skall vi komma ihåg —
en ökning av bostadsbyggandet med
2 000 lägenheter, att produktionsresurser
för det ändamålet frigöres från andra
produktionsuppgifter. Det är i grunden
ändå detta saken gäller, när vi
fastställer bostadsprogrammet, men därom
sägs ingenting i folkpartiets reservation.

Nu är det heller inte alldeles säkert,
att bostadsproduktionen under nästa
budgetår stannar vid de 70 000 lägenheter,
som ingår i det av regeringen
föreslagna programmet. Beräkningen av
låneramarna grundas på en bedömning
av vilket bostadsbyggande som rimligen
bör kunna förverkligas under rådande
produktionsförutsättningar. Det
är inte meningen att de 70 000 lägenheterna
skall utgöra något maximiprogram.
Vad som förefaller att i dag kunna
sägas med stor sannolikhet är, att
programmet knappast kommer att behöva
underskridas. Å andra sidan är
det ovisst, om någon ökning kan bli
möjlig. Skulle det emellertid visa sig
att produktionsnivån kan höjas ytterligare,
utan att detta leder till stockningar
och andra besvärligheter på
byggnadsmarknaden med förlängda
byggnadstider och fördyrade bostadskostnader
som följd, så kommer regeringen
inte att hindra en sådan utveckling.

Betraktar vi frågan om bostadsproduktionen
på något liingre sikt, framstår
det som troligt att vi har att se
fram mot en fortsatt stegring av produktionen.
En ökning av familjebild -

tillika svar på interpellation ang. vill ningen

kan väntas under 1960-talet —
det framhölls för övrigt av herr Gustafsson
i Skellefteå. Vi har stora eftersläpande
uppgifter i fråga om saneringen
av det äldre bostadsbeståndet. Dessa förhållanden
pekar i riktning mot ett ökat
byggande, om vi skall kunna fortsätta
att avveckla bostadsbristen. Folkpartiet
har räknat ut att bostadsproduktionen
under 1960-talet måste nå en omfattning
av omkring 80 000 lägenheter om året.
Det är möjligt, att den siffran är riktig.
Det kan också tänkas, att vi måste
sikta mot att komma över den siffran
vid årtiondets slut. I själva verket har
vi för närvarande inga säkra hållpunkter
för att bedöma vilken produktionsomfattning
som kommer att bli behövlig
med hänsyn till utvecklingen av bostadsmarknadsläget.

Jag vill emellertid erinra om att bostadsbyggnadsutredningen
sedan förra
året arbetar med att utreda och bedöma
den framtida utvecklingen av bostadsefterfrågan.
Bostadsbyggandet och
dess roll i den kommande ekonomiska
utvecklingen kommer också att behandlas
av den sittande långtidsutredningen.

1 sinom tid får vi således av allt att
döma ett säkrare material än vi nu förfogar
över för att bedöma det framtida
produktionsbehovet. Jag vill därför nu
inskränka mig till att säga, att regeringen
inte är inställd på att låta bostadsproduktionen
stanna vid nuvarande
nivå, om bostadsmarknadsläget skulle
kräva en ytterligare ökning av byggandet.
Vårt lands allmänna ekonomiska
expansion kan väntas fortsätta. Det
finns inga skäl, varför inte bostadsproduktionen
skulle öka i takt med annan
produktion i samhället, så länge ett
ökat bostadsbyggande sammanfaller
med folkets behov och efterfrågan.

Sannolikt finns det också skäl att räkna
med att en förbättrad planering liksom
en fortsatt mekanisering och industrialisering
av produktionsmetoderna
inom byggnadsbranschen kommer att

202 Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m.

koren för beviljande av egnahemslån

leda till att den produktivitetsökning
som har ägt rum inom bostadsbyggandet
— och som har en stor del av förtjänsten
av att detta kunnat nå den
nuvarande omfattningen — fortsätter
åtskillig tid framöver. Det förhållandet
ger anledning att se framtiden an med
en viss tillförsikt.

Men låt mig så säga några ord om
bostadsbyggandets inriktning på hustyper
och lägenhetsstorlekar. Den har ju
varit föremål för särskild uppmärksamhet
här tidigare i dag. Den fråga som
länge har dominerat debatten om bostadsbyggandets
inriktning är spörsmålet
hur byggandet skall fördelas på småhus
och flerfamiljshus. Jag hade tillfälle
— och det har jag påmints om i
dag — att för någon månad sedan utveckla
mina synpunkter i den frågan
vid en sammankomst, som hade anordnats
av en organisation inom småhusproduktionen.
Efteråt följde en del
presskommentarer, som bland annat talade
om socialdemokraternas obegripliga
motstånd mot småhusbyggandet och
socialministerns påfallande negativism
visavi småhusen. Eftersom kommentarer
av den innebörden tyder på att det
väsentliga i vad jag hade att säga har
gått referenterna förbi, skall jag bär
i korthet tillåta mig att sammanfatta
min ståndpunkt i småhusfrågan. Det är
emellertid anmärkningsvärt, att man inte
lyssnar till nyanser i vad som sägs.
Man utgår från alt om jag går till småhusfabrikanterna,
skall jag för att behaga
dem bara tala om att det skall
byggas småhus i landet. Detta sätt att
tala är emellertid inte min melodi. Även
om jag går till småhusfabrikanterna,
vill jag försöka ge en realistisk bild av
— som jag tänker mig och som de flesta
föreställer sig — utvecklingen på bostadsområdet
när det gäller förhållandet
mellan småhus och flerfamiljshus.

Nå, vad sade jag? Jo, jag sade i stort
sett följande. Småhuset är en lämplig
bostadsform för barnfamiljer, särskilt

m., tillika svar på interpellation ang. vill för

familjer med många barn och med
små barn. De stora hushållen behöver
större utrymmen. Ju större lägenhetsyta
familjen behöver, desto mera attraktivt
är småhuset ur ekonomisk synpunkt
i förhållande till lägenheten i
flerfamiljshus. Ur samhällsbildningens
synpunkt, sade jag vidare, lämpar sig
småhuset utmärkt för de flesta mindre
och medelstora tätorter. Även i ytterområdena
till våra större städer bildar
småhusbebyggelsen ett naturligt och levande
inslag. För många kategorier av
boende är dock lägenheten i flerfamiljshuset
den riktigaste och bekvämaste bostadsformen.
Jag uttryckte mig ungefär
som herr Gustafsson i Skellefteå gjorde
nyss i sitt anförande. Detta gäller, sade
jag, framför allt små familjer i tätorterna.
Också många barnfamiljer i stiider
och andra tätorter föredrar av olika
skäl att bo i hyreslägenheter framför att
bo i eget hus. De som står i bostadskön
är också folk som oftast vill ha lägenheter
i flerfamiljshus. Deras bostadsbehov
får inte försummas. Av dessa skäl
är det nödvändigt — hur bra vi än finner
småhuset vara som bostadsform —
att en betydande del av produktionsresurserna
på bostadsområdet även
framdeles kommer byggandet av flerfamiljshus
till godo.

Jag har vidare betonat, att konsumenternas
egen efterfrågan bör vara vad
som främst vägleder oss, när vi skall
ta ställning till produktionens inriktning.
Den inställningen har funnit uttryck
i regeringens bostadsprogram i
statsverkspropositionen på så sätt, att
låneramen har dimensionerats för att
rymma det småhusbyggande som faktiskt
kan förverkligas under det kommande
budgetåret. Bostadsstyrelsen har
antagit, att bygginitiativen under budgetåret
kommer att omfatta 20 500 lagenheter
i småhus. Regeringen har lagt
detta antagande till grund för beräkningen
av låneramen men har samtidigt
uttalat, att bostadsstyrelsen bör fördela

Nr 14

203

Onsdagen den 19 april 1961 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.,

koren för beviljande av egnahemslån

låneramen på sådant sätt att utrymme
skapas för att förverkliga de bygginitiativ
som kommer fram. Siffran 20 500
bildar alltså inte någon övre gräns för
småhusbyggandet.

När jag har talat om att bostadskonsumenternas
efterfrågan skall vara
vägledande för vår produktionsplanering
har jag varit fullt medveten om —
och jag har också framhållit det — att
efterfrågan inte alltid är samma sak
som de boendes innersta önskemål. Flera
undersökningar har visat, att en stor
del av svenska folket bär på en småhusdröm,
drömmen om en egen stuga med
egen torva, som helst är så stor att den
sträcker sig runt huset och medger en
idyllisk avskärmning från yttervärlden.
Det kan vara en vacker dröm, som för
många människor helt enkelt förblir en
dröm av det skälet att de, när det kommer
till kritan, inte är beredda att offra
så mycket t. ex. av alternativa konsumtionsmöjligheter:
bilen, sommarstugan
eller något annat som skulle behöva
offras för att förvandla drömmen till
verklighet. De kan kanske inte förmå
sig att spara till den nödvändiga kapitalinsatsen,
eller de vill inte flytta så
långt bort från den bekväma närheten
till stadens centrum som de skulle nödgas
göra för att få tag på en ledig tomt.
Vi måste räkna med dessa möjligheter
eftersom de existerar i sinnevärlden.
Det är också därför som jag vill understryka
att vi tyvärr inte vet tillräckligt
om den framtida efterfrågans inriktning.
Vi rör oss på osäker mark när
vi försöker bilda oss en uppfattning om
i vad mån drömmar och önskemål om
småhus har tillräcklig anknytning till
verkligheten för att kunna beräknas ta
sig uttryck i effektiv efterfrågan på småhus
och alltså ge oss anledning att
rätta vår bostadsproduktion efter den.
Det hindrar emellertid inte att vi måste
försöka nå fram till bättre kunskap om
hur framtidens människor vill bo, så
att vi i tid kan anpassa våra bostads -

tillika svar på interpellation ang. vill planer

därefter. Detta är angeläget dels
därför att vi naturligtvis så långt möjligt
måste medverka till att inrätta människornas
levnadsförhållanden så som
de själva trivs bäst med, dels därför
att vi önskar göra ekonomiskt kloka investeringar.

I detta sammanhang vill jag rätta ytterligare
ett missförstånd. Herr Gustafsson
i Skellefteå hänvisade till ett referat
i Handelstidningen, enligt vilket jag
skulle ha uttryckt farhågor för att det
byggs för mycket småhus och att man
av det skälet borde iakttaga en viss försiktighet
i fortsättningen. Detta kunde
inte herr Gustafsson förstå. Nej, det kan
jag innerligt väl begripa. Men herr Gustafsson
har inte tänkt på en sak, nämligen
att mitt uttalande kunde ha blivit
felaktigt refererat. Det var också i själva
verket fallet. Vad jag då sade — och
som jag nu också vill säga — var följande.
Vi skall givetvis akta oss för att
bygga för mycket flerfamiljshus på orter,
där den framtida bostadsefterfrågan
kan väntas bli mest inriktad på
småhus. Vi vill inte stå där med tomma
lägenheter i flerfamiljshus, som vi har
satsat dyra pengar på, medan folk flyttar
till småhus. — Annars hade herr
Gustafsson riktigt återgivit det hela.

Som jag nämnde är det en angelägen
uppgift att skaffa oss ordentlig information
hur de boendes framtida efterfrågan
på bostäder kommer att gestalta
sig. Det är närmast bostadsbyggnadsutredningen
som har fått sig denna besvärliga
uppgift anförtrodd. Min förhoppning
är att vi genom utredningens
undersökningar skall få ett säkrare underlag
för planeringen av bostadsproduktionen
än som nu finns. När utredningen
har slutfört sitt arbete, räknar
jag med att förutsättningarna skall vara
givna för att till en mera allmän bedömning
ta upp frågan om bostadsproduktionens
framtida inriktning. Såsom
statsutskottet har sagt får vi då tillfälle
att närmare pröva, om det inom bostads -

204 Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m., tillika svar på interpellation ang. vill koren

för beviljande av egnahemslån

politikens ram behövs särskilda åtgärder
för att stimulera en sådan inriktning
av bostadsbyggandet som har framtiden
för sig.

Även om vi alltså måste avvakta bostadsbyggnadsutredningens
resultat, innan
vi mera allmänt kan ta under omprövning
frågan om finansieringsstödet
till bostadsbyggandet, bör vi redan
dessförinnan söka undanröja de eventuella
hinder som kan finnas för att
småhusbyggandet skall få önskvärd omfattning.
När jag för omkring en månad
sedan berörde småhusfrågan, erinrade
jag om att det kan råda brist
på exploateringsfärdig mark som lämpar
sig för småhusbebyggelse. Jag
nämnde också att de kommunala investeringar,
som krävs vid småhusbebyggelse,
kan leda till att man i viss mån
håller igen småhusbyggandet. Angeläget
är att sådana hinder för en fri utveckling
av småhusbyggandet blir undanröjda,
och det är närmast de kommunala
styresmännen som har ansvaret
för att ett kortsiktigt ekonomiskt tänkande
på det här området inte uppställer
hinder för en sådan utveckling av
våra samhällen som samhällenas egna
bcbyggare och invånare strävar efter.

I oppositionens reservationer beträffande
småhusproduktionen sägs bl. a.,
att de statliga byggnadsorganen bör få
i uppdrag att söka intressera kommunerna
för en sådan inriktning av planeringsarbetet,
att tillräckligt med exploateringsfärdig
mark ställs till förfogande
för småhusbebyggelse. För min
del vill jag framhålla att sådana instruktioner
knappast är behövliga. Det
ingår i de statliga bostadspolitiska organens
ordinarie uppgifter att lämna
kommunerna biträde vid planering av
bostadsförsörjningen. Det är närmast
självklart att de då skall försöka få
kommunernas planering inriktad på en
bostadsproduktion, som är vettig och
rimlig med hänsyn till bostadskonsumenternas
efterfrågan, och att de skall

stimulera kommunerna till att komplettera
sin planering med sådana konkreta
åtgärder, som gör det möjligt att också
förverkliga ett bostadsbyggande med
denna inriktning. Den envisa propaganda
— vågar jag säga — som landets
länsbostadsnämnder sedan åratal har
bedrivit ute bland kommunerna för att
dessa skall skaffa sig tillräckliga markresurser
med tanke på småhusbyggarna,
borde väl också vid det här laget vara
tillräckligt känd för att ett förslag om
speciella instruktioner åt nämnderna
i detta syfte skall framstå som en överloppsgärning! Jag

är emellertid fullt medveten om
att planeringen av bostadsförsörjningen
ute i kommunerna kan och bör förbättras.
Som jag sade redan inledningsvis
är uppgivandet av systemet med ett minimiprogram
för bostadsbyggandet avsett
att bidra till en förbättrad planering.
Regeringen kommer också att träffa
anstalter i syfte att inom några län
få i gång särskild försöksverksamhet
med intensifierad byggnadsplanering
för att vi skall vinna praktiska erfarenheter
av hur förhållandena skall kunna
förbättras.

När jag förra månaden talade om
villkoren för småhusbyggandet framhöll
jag ytterligare en sak, nämligen att vi
behöver se över de gällande bestämmelserna
om belåningsvärden för att utröna
om dessa missgynnar småhusbyggandet.
Det har gjorts gällande att lånetaket
på grund av sin konstruktion ger
sämre belåningsmöjligheter för småhusen
än för de s. k. mastodonthusen, för
att använda det drastiska uttryck som
här tidigare begagnats. Tänkbart är, att
det förhåller sig så. Yissa siffror, som
har kommit fram vid en undersökning
som just pågår inom bostadsstyrelsen,
tyder på att påståendet i varje fall inte
helt saknar täckning. Det skulle betyda
att lånetaket — som har tillkommit för
att pressa byggnadskostnaderna — därutöver
har haft den icke avsedda och

Nr 14 205

Främjande av bostadsförsörjningen m.
koren för beviljande av egnahemslån

icke önskvärda effekten att hålla tillbaka
småhusbyggandet.

Om belåningsvärdena är för låga, blir
följden att kravet på den egna kapitalinsatsen
stegras. Förhåller det sig så
att det är kravet på kapitalinsats snarare
än de årliga kostnaderna som för
många människor lägger en hämsko på
möjligheterna att förverkliga önskemålet
om ett eget hem, då kan lånetaket,
om det är alltför lågt, bli en spärr för
småhusbyggandet.

Om nu belåningsreglerna gynnar byggandet
av flerfamiljshus — och vissa
tecken tyder som sagt på att det kan
förhålla sig på det sättet — ligger bakom
detta inte några medvetna försök
att anpassa värderingsreglerna vid den
statliga långivningen till de boendes
egna värderingar av olika boendeformer.
Det är dock en sådan anpassning
vi bör eftersträva. Lyckas vi med den
får vi belåningsregler som stimulerar
den bostadsproduktion de boende vill
ha.

Det finns alltså skäl att närmare undersöka
hur lånetaket för respektive
småhus och flerfamiljshus kan tänkas
påverka produktionsinriktningen. Jag
vill i det sammanhanget peka på att regeringen
redan har gett bostadsstyrelsen
uppdrag att se över bestämmelserna
om belåningsvärden för småhus och
att lägga fram förslag till de ändringar
som är behövliga.

Med vad jag här har sagt tror jag mig
ha klargjort, att min syn på småhusbyggandet
och dess villkor ingalunda är
präglad av negativism, som man på sina
håll har velat göra gällande. Avgörande
för min hållning i dessa frågor är övertygelsen
att bostadsbyggandet bör ges
en inriktning som så nära som möjligt
svarar mot konsumenternas eget val.
Därom är jag helt överens med herr
Gustafsson. Det innebär att vi måste
bygga både flerfamiljshus och småhus.
Avvägningen mellan dessa bostadsformer
bör grundas på en realistisk be -

tillika svar på interpellation ang. vill dömning

av de bostadssökandes efterfrågan
under den tid bostäderna skall
brukas. Ingen skulle vara mera tillfredsställd
än jag, om vi kunde erhålla objektiva
och obestridliga mått på denna
efterfrågan. Avvägningen skulle då bli
en angelägenhet av matematisk natur,
och vi kunde avföra frågan ur politiken.
Nu tillhör emellertid inte framtidens
bostadsefterfrågan det som låter
sig mätas med exakta mått. Med ett
bättre underlag än det vi nu bär borde
det dock vara möjligt att få säkrare
grund för våra bedömningar. Kanske
får vi därmed förbättrade förutsättningar
att också nå politisk enighet om
bostadsproduktionens inriktning. I
grund och botten vill vi ju alla samma
sak: skapa goda och ändamålsenliga
bostäder, så beskaffade att de motsvarar
de fordringar som de boende själva
ställer.

Herr Gustafsson ställde i detta sammanhang
en fråga till mig huruvida
jag inte kunde tänka mig en expertutredning
om lånetakets verkningar på
produktionsinriktningen. Det är en sak
som mycket väl kan övervägas. Jag
skulle tro att byggnadsforskarna kommer
att bli sysselsatta med just sådana
undersökningar, och de bör nog betraktas
som höggradiga experter på området.

Herr talman! Om det alltså — som
jag ser det i dag — bör vara möjligt
att komma till gemensamma ståndpunkter
när det gäller bostadsbyggandets
omfattning och fördelningen på olika
bostadstyper, kan detsamma knappast
sägas när vi kommer in på frågan om
formerna för det allmännas finansiella
stöd åt bostadsbyggandet. Herr Cassel
ställde en emfatisk fråga till mig: »Herr
socialminister, hur blir det med räntegarantierna,
och hur skall detta ordnas
för framtiden?» Eftersom det förut
har varit anmärkningsvärt milda tongångar
i denna debatt skall jag också
understryka att vi även när det gäller

Onsdagen den 19 april 1961 em.
m..

206 Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m„ tillika svar på interpellation ang. vill koren

för beviljande av egnahemslån

detta avsnitt är eniga på rätt betydelsefulla
punkter. Vi vill alla medverka till
att skapa ekonomiska förutsättningar
för åldringar och för barnfamiljer med
ordinära eller låga inkomster att skaffa
sig bostäder av tillfredsställande storlek
och standard. Om jag bortser från
de traditionella säryrkandena från centerhåll
i fråga om småhusbelåningen —
i år gäller de bland annat höjning av
inkomstgränsen för förbättringslånen
och utredning av frågan om ett inkomstprövat
stöd åt egnahemsbyggandet
— är vi i huvudsak eniga också
i detaljerna beträffande dessa särskilda
stödåtgärder. Regeringens förslag till
höjning av familjebostadsbidragen har
inte mötts av invändningar från något
håll.

Annorlunda förhåller det sig beträffande
de åtgärder inom bostadspolitiken
som syftar till en allmän höjning
av bostadsstandarden, en genomgripande
förbättring av hela bostadsbeståndet.
På sätt och vis är det ju naturligt
att det är om dessa åtgärder striden
står. Det gäller här mycket omfattande
finansiella åtaganden från statens sida
i syfte att få till stånd en allmän förbättring
av bostadsförsörjningen och att
erhålla en önskvärd relation mellan bostadskostnader
och inkomster.

En bostadspolitik av detta slag inrymmer
— och måste med hänsyn till
sitt allmänna syfte inbegripa — generella
åtgärder, som inte bara ekonomiskt
gynnar socialt utsatta medborgargrupper
utan även är till fördel för
människor, som i och för sig inte bär
påtagligt behov av samhällets stöd för
att trygga sin bostadsförsörjning. Till
de generalla bostadspolitiska medlen
hör den låga räntan på de statliga bostadslånen
och den garanterade räntan
på underliggande krediter.

Dessa generella stödformer inom bostadsfinansieringen
skall ses mot bakgrund
av den utveckling svensk bostadspolitik
har undergått, sedan stats -

makterna först började befatta sig med
frågan om medborgarnas bostadsförsörjning.

Intresset kom naturligt nog att till en
början inriktas på de grupper av befolkningen
som hade de sämsta bostadsförhållandena.
De första bostadspolitiska
åtgärderna från statens sida
tog som alla vet därför sikte på att
lösa bostadsfrågan för barnfamiljer med
låga inkomster. För 25 år sedan beslöt
riksdagen att lån och bidrag skulle
beviljas för att hjälpa barnfamiljerna
till rymligare bostäder. Det gällde s. k.
bostadsanskaffningslån och familjebidrag.
Dessa lån och bidrag knöts till
särskilda hus, de s. k. barnrikehusen.

Följden av dessa åtgärder blev, att vi
fick kategorihus för barnrika familjer
runtom i vårt land. Det blev snart uppenbart
för alla att er. sådan utveckling
av boendet var föga eftersträvansvärd.
Under 1940-talet började därför de speciella
familjestödjande lånefonmerna avvecklas,
och 1948 stoppades byggandet
av barnrikehus. Vi fick då ett statligt
finansieringsstöd åt så gott som all bostadsproduktion.
De gamla familjebidragen
ersattes med familjebostadsbidrag,
som inte var knutna till kategorihus.

Åldringarnas bostadsfråga har undergått
en liknande utveckling. Särskilt
stöd för anskaffande av pensionärshem
tillkom 1939. Det var statsbidragen för
byggande av pensionärshem. Även bär
var det således fråga om kategorihusbyggande.
Stödet kompletterades så
småningom med pensionärsbostadsbidrag,
som kunde utgå till lägenheter för
åldringar i vanliga flerfamiljshus, och
för tre år sedan var tiden mogen att
låta pensionärsbostadsbidragen helt ersätta
de gamla pensionärshemsbidragen.

Vi ser här en medveten linje. Utvecklingen
från de speciella stödåtgärderna
av traditionellt social natur mot det bostadspolitiska
stödsystem vi har i dag
är alltså en utveckling bort från kategorihusen
mot goda och ändamålsenli -

Nr 14

207

Onsdagen den 19

Främjande av bostadsförsörjningen m. m..

koren för beviljande av egnahemslån

ga bostäder för alla samhällsmedlemmar.
Denna utveckling av bostadsbyggandet
skiljer oss — det skall vi veta
— från de flesta andra länder. Vi önskar
inga samhällsbildningar med arbetarbostäder,
barnrikehus och liknande
kategoriområden. I de bostadsområden
som tillskapas i dag ges plats för arbetare
och tjänstemän, barnfamiljer och
ensamstående, åldringar och unga. Det
är hedrande för svensk demokrati, att
bostadsadressen inte längre sätter en social
stämpel på medborgarna. Vi bör
ha dessa förhållanden i minnet, när vi
diskuterar bostadspolitikens utformning:
en återgång till ett stödsystem,
så beskaffat att vi vänder tillbaka till
gårdagens kategoriuppdelning av de
boende, vill vi inte vara med om.

Avsikten med det sagda är inte att
argumentera för bibehållandet av generella
bostadssubventioner som ett ständigt
inslag i bostadspolitiken. Vad min
företrädare sade i statsverkspropositionen
för några år sedan har jag ingenting
i princip att invända mot. Herr
Cassel skall inte kunna använda min
ståndpunkt i dag som ett vapen mot
min företrädare, eller tvärtom. Givet är
att behovet av allmänt syftande stödåtgärder
och deras lämpliga utformning
måste omprövas från tid till annan under
beaktande av de ändringar och
jämkningar som utvecklingen motiverar.
Vi ser fram mot ett tillstånd — det
kan jag väl säga — då förhållandet
mellan hyror och inkomster är sådant
att flertalet boende har råd att utan
särskild insats från stat eller kommun
betala vad en god bostad kostar. När
vi når dit lär vi inte behöva några generella
bostadssubventioner längre.
Men vi är inte där ännu.

Finansieringsvillkoren för nyproduktionen
av bostäder är av särskild vikt.
Bostadsbyggandets storlek och dess fördelning
på lägenhetstyper bestämmer
takten i standardförbättringen. Ett
minskat bostadsbyggande eller en mera

april 1961 em.
tillika svar på interpellation ang. vill markerad

återgång till produktion av
i huvudsak smålägenheter betyder att
takten sjunker och att bostadsbrist och
trångboddhet konserveras. Ingen lär bestrida,
att hyrorna för nya bostäder är
höga — absolut sett och i jämförelse
med hyrorna i tidigare byggda bostäder.
Därför är också nyproduktionen
känslig för försämringar i finansieringsvillkoren.

Man säger här att jag är försiktig i
överkant. Det har man ju inte påstått
om mig i andra sammanhang, och jag
har ingen erinran i och för sig mot att
man här anser mig vara försiktig.

Det är knappast någon tvekan om att
så drastiska försämringar av lånevillkoren
som högern föreslår skulle hämma
bostadsproduktionen och kraftigt
bromsa takten i standardutvecklingen.
Det tror jag exempelvis herr Gustafsson
och jag också kan vara överens
om. Sådana åtgärder vill vi inte vara
med om. Högern är också ensam om
att föreslå försämringar av finansieringsreglerna
som medför en ökning av
bostadskostnaderna med bortåt 400 kronor
om året i nybyggda tvårumslägenheter.
Också centerpartiet föreslår åtgärder
som leder till en fördyring av
nvproduktionen, men går inte tillnärmelsevis
lika långt som högern. Så herr
Cassel måste anse inte bara att jag är
försiktig i överkant utan även att herr
Andersson i Knäred och herr Gustafsson
är det. Det är bara det att jag
kanske siktat med finare korn än dessa
herrar gjort.

De generella bostadssubventioner vi
har kvar har tillkommit av den mycket
enkla men inte desto mindre viktiga
anledningen att vi vill skydda bostadsbyggandet
mot verkningarna av tillfälligt
höga räntor. De betingas av att
marknadsräntorna som alla vet är högre
än de räntor på fastighetslån, som
staten garanterar. Statens utgifter för
räntebidragen och för avskrivningar,
föranledda av de låga räntorna på sta -

208 Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m., tillika svar på interpellation ang. vill koren

för beviljande av egnahemslån

tens egna lån till bostadsbyggandet, är
— det skall erkännas — stora och växande.
Det är därför förståeligt att dessa
förhållanden föranleder debatt. Jag är
också villig att medge, att de skillnader
som av allt att döma råder mellan hyresnivåerna
för nytillkomna hus och
något äldre lägenheter ger anledning att
ifrågasätta det berättigade i de — visserligen
till beloppen rätt obetydliga —
räntesubventioner som alltjämt utgår
för äldre hus med en moderat hyra.

Statsutskottet har i sitt utlåtande berört
den frågan och framkastat tanken,
att den hyresundersökning som pågår
inom bostadsstyrelsen kan leda till en
omprövning beträffande dessa räntesubventioner.
Jag tror att detta kan vara
riktigt. Visserligen har hyrorna även i
det äldre bostadsbeståndet stegrats icke
obetydligt under senare år — både till
följd av den medvetna utjämning av
hyresnivåerna som skett genom återkrav
av äldre kapitalsubventioner och
på grund av ökade fastighetsomkostnader
— men tänkbart är att hyresskillnaderna
mellan gamla och nya hus ändå
är så stora, att det kan vara försvarligt
med en viss avveckling av räntesubventionerna
åt det äldre fastighetsbeståndet.
Vi får ta den saken under övervägande,
när bostadsstyrelsen har redovisat
sin undersökning av hyresnivåerna.

För nyproduktionen är generella subventioner
alltjämt behövliga. Jag tror
inte det är en förnuftig politik att i dagens
läge skapa försämrade finansieringsvillkor
för bostadsbyggandet. Förutsättningarna
kan emellertid ändras.
Om det allmänna ränteläget under längre
tid förblir högt, kan en diskussion
om bostadslåneräntorna i längden inte
undgås. Det har heller aldrig varit meningen
att under en mycket lång tid garantera
bostadslåneräntor, som avsevärt
understiger det allmänna ränteläget. Stigande
realinkomster och därmed förbättrad
hyresbetalningsförmåga för sto -

ra grupper av boende kan också efter
hand ge anledning till en ny syn på
dessa ting.

De allmänna förutsättningarna för bostadsbyggandet
under det närmaste decenniet
skall klarläggas genom det arbete,
som för närvarande utföres av bostadsbyggnadsutredningen.
Jag räknar
med att utredningsresultatet, när det
föreligger, skall kunna bilda utgångspunkt
för att mera allmänt angripa problemet
hur statens finansieringsstöd för
framtiden bör vara beskaffat för att
skapa gynnsamma betingelser för ett
förverkligande av det bostadsbyggande
som framstår som önskvärt. En uppgift
i det sammanhanget blir att försöka utforma
ett finansieringssystem, som är
ägnat att stimulera den önskade nyproduktionen
och som samtidigt är så elastiskt
att det smidigt kan anpassas efter
den allmänna inkomstutvecklingen och
de därav följande förändringarna i de
boendes hyresbetalningsförmåga. Vissa
uppslag i den riktningen har framförts
i motioner vid årets riksdag. De får prövas
i det blivande utredningsarbetet.

En annan viktig uppgift är att avväga
de generella subventioner av mer eller
mindre tillfällig art, som kan befinnas
behövliga också i en framtida bostadspolitik,
mot stödformer av mera speciellt
slag.

Utformningen av familjebostadsbidragen
förtjänar här särskild uppmärksamhet.
Det finns tecken som tyder på att
dessa bidrag — som säkert har betytt
mycket för att förbättra barnfamiljernas
bostadsstandard — ändock inte har
förmått avskaffa trångboddhet bland
flerbarnsfamiljer. Skäl finns att undersöka,
om man kan göra dessa bidrag
till mera effektivt verkande redskap i
kampen mot trångboddheten.

Tänkas kan, att åtskilliga detaljer i
det bostadsfinansiella stödsystemet får
ett nytt utseende i en framtid. Principiellt
betydelsefulla förskjutningar kan
också bli motiverade, jag utesluter det

Nr 14 209

Onsdagen den 19

Främjande av bostadsförsörjningen m. in.,

koren för beviljande av egnahemslån

inte. Vi har emellertid alla skäl som jag
förut sagt att gå varsamt fram, så att vi
inte går miste om vad som är det väsentliga
i dagens bostadspolitik och som
varit vägledande för den under de gångna
åren: strävan att skapa förutsättningar
för att alla medborgare skall
kunna bo rymligt, bekvämt och trivsamt
i sunda och lämpliga miljöer.

Herr SVANBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet
få framföra ett tack för svaret på
min interpellation.

Jag noterar med tillfredsställelse att
statsrådet betonar, att gällande schablonregler
för prövning av ansökan om
egnahemslån måste tillämpas med måtta
och omdöme. Statsrådets påpekande om
den i årets statsverksproposition föreslagna
höjningen av familjebostadsbidragen
är också värdefullt, enär en sådan
höjning naturligtvis i viss mån förbättrar
möjligheterna för barnfamiljer
att skaffa ett egnahem.

Som statsrådet framhåller i svaret
har de frågor jag berört i min interpellation
haft särskilt stor aktualitet i Norrbottens
län. I olika sammanhang har
kommunalmän och andra framfört bekymmer
över de olägenheter som sammanhänger
med att vissa grupper med
låga inkomster inte kan erhålla egnahemslån.
Jag kan därför inte underlåta
att knyta an några reflexioner till länsbostadsnämndens
yttrande, att under
föregående år inte i något fall meddelats
avslag på ansökan om egnahemslån från
skogs- eller industriarbetare, vilkas anställning
kan betraktas som fast — ett
påstående som jag inte tänker ifrågasätta.

När det gäller skogsarbetare kan man
helt naturligt diskutera vad som menas
med fast anställning. Jag vet inte vad
länsbostadsnämnden avsett, men principiellt
kan man mena två olika saker.
Dels kan man avse endast det ringa få14
— Andra kammarens protokoll 1961.

april 1961 em.
tillika svar på interpellation ang. vill tal

skogsarbetare, som är anställda med
årskontrakt, men man kan också — vilket
väl torde vara det riktigaste — avse
alla arbetare som regelmässigt arbetar
i skogen åt olika bolag eller skogsägare.

Den förra gruppen av årsanställda
skogsarbetare, oftast i domänverkets
tjänst, är mycket liten, och att inga ansökningar
från sådana arbetare avslagits
betyder inte mycket. Den stora
gruppen av arbetare, som utan att ha
årsanställning regelmässigt arbetar i
skogen, är också att betrakta som fasta
skogsarbetare, och de utgör huvuddelen
av kåren. Utan deras insats skulle inte
skogsdrivningarna kunna ske i tillnärmelsevis
nuvarande omfattning. Dessa
arbetares inkomster är dock mycket
skiftande och ofta låga, och bland dem
torde finnas många som icke kunnat fa
egnahemslån. Om denna grupp skogsarbetare
inte kan få sin bostadsfråga
löst på ett tillfredsställande sätt, så är
det ett allvarligt socialt problem som
orsakar kommunerna stora svårigheter.

Enligt tillgängliga uppgifter har också
andra grupper — bland annat vissa
industriarbetare — icke kunnat erhålla
normala egnahemslån. Huruvida deras
ansökningar har avslagits i vissa fall
eller inte är en fråga om ordval. Deras
ansökningar återsändes i regel med ett
påpekande om att då deras inkomster
inte står i godtagbart förhållande till de
bostadskostnader de skulle få vid ett
eventuellt beviljande av sökt egnahemslån,
torde ansökan icke kunna beviljas,
såvida inte säkerhet på annat sätt kan
ställas för annuiteternas erliiggande.
Meddelandet slutar i regel med ett påpekande
om att svar emotses inom sex
veckor, då ärendet i annat fall avskrives.
Om svar alltså inte ingår inom sex
veckor — d. v. s. om vederbörande inte
kan erhålla borgen eller ordna det ekonomiska
på annat sätt — så avskrives
ärendet. Formellt har ansökan då inte
avslagits utan avskrivits. För den lånsökande
är det dock av perifer betydel Nr

210 Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m.

koren för beviljande av egnahemslån

se, om hans ansökan avslagits eller avskrivits.
Resultatet blir i bägge fallen
att hans bostadsfråga förblir olöst.

Även om han kan erhålla borgen är
ju beslutet ett avslag, risktagandet föres
ju då över på tredje person, och dessa
arbetare med den sämsta ekonomien
hänvisas till svårare låneformer än
andra.

Enligt en cirkulärskrivelse till kommunerna
rörande prövning av egnahemslån
beräknas bostadskostnaden efter
7 procent av produktionskostnaden,
och från det belopp som på det sättet
erhållits dragés utgående familjebostadsoch
bränslebidrag, varefter den återstående
bostadskostnaden får utgöra högst
SO procent av den taxerade inkomsten.
Och då måste en ung familj komma i
något sämre läge än en familj med
många barn.

Jag vill också betona att jag saknar
anledning anta att någon viss länsbostadsnämnd
skulle visa särskild njugghet
vid tillämpningen av nu gällande
praxis. Tvärtom är jag övertygad om
att länsbostadsnämnderna med oväld
söker sköta sitt svåra arbete att gentemot
låntagarna företräda långivaren
med de krav på säkerhet m. m. som ställes.
Problemen är dock svåra och gränsfallen
många.

Ett hänsynstagande till de låglönegrupper
jag nämnt om — alltså bland
annat skogsarbetare — genom vidtagande
av speciella åtgärder torde inte vara
orimligt. Dessa människor behövs i produktionen.
De utför ett produktivt arbete
mot avtalsenlig lön. Men när löneutvecklingen
— bland annat på grund
av att anställningen i en del fall inte
kan omfatta 12 månader — släpar efter,
torde det vara rimligt att ta hänsyn till
de speciella omständigheterna. Deras
behov av och rätt till en god bostad
torde inte kunna ifrågasättas.

Kan det som herr statsrådet anfört i
sitt svar tolkas så, att både skogs- och
industriarbetare med fast anställning

m., tillika svar på interpellation ang. vill som

regel skall kunna erhålla egnahemslån
på normala grunder, särskilt på orter
där egnahem är den lämpligaste eller
enda förekommande formen av bostad,
även om deras inkomst är relativt
låg, såvida de ur andra synpunkter kan
anses lämpade som egnahemsägare, då
är problemet delvis löst.

De problem jag här anfört är inte
bara hänförliga till Norrbotten. Enligt
vad jag har mig bekant har herr Sundelin
liknande erfarenheter från Västernorrlands
län, där samma svårigheter
uppstått.

Herr CASSEL (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr statsrådet och chefen
för socialdepartementet ådagalade
i sitt anförande i dag en osedvanlig
mildhet. Han tassade omkring, reverenter
sagt, med en mjukhet och försynthet
som påminde om en silkeskanin
doppad i honung och ägnade nästan
hela sitt anförande åt att tala om saker
som vi nästan allihop är nästan överens
om. Han talade om behovet av ett
stort bostadsbyggande — och ingen
människa förnekar väl det. Han talade
också om att folk bör få bygga egnahem,
om de så vill, och det har vi ju
sagt alla. Det kan alltså inte vara något
särskilt nytt. Vidare talade han om
att hjälpa barnfamiljerna — och det
tycker vi allihop att vi skall göra —
samt att vi skall hjälpa åldringarna till
hyggliga bostäder, vilket vi också alla
är överens om.

Socialministern rörde sig så försiktigt
och sakteliga fram mot stridslinjen,
som går i närheten av de generella bostadssubventionerna.
Även här konstaterade
jag dock med glädje att skiljelinjerna
inte är så skarpa som vare sig
han eller jag trott. Han sade med all
önskvärd tydlighet ifrån att de teser
som spikades 1957 av nuvarande chefen
för AB Vin- och Spritcentralen, dåvarande
statsrådet Ericsson, fortfarande
äger full giltighet och att han inte

Nr 14 211

Onsdagen den 19 april 1961 em.

vill förneka denne sin store företrädare.
Socialministern tyckte dock inte om
att jag använde herr Ericsson i Kinna
som tillhygge, och det var inte heller
min mening.

Statsrådet säger vidare att den tid
kan komma, då det kan vara lämpligt
att ta bort räntegarantierna för de äldsta
och därmed billigaste bostadshusen
— och det låter ju bra. Statsrådet går
till och med så långt — och det konstaterar
jag med synnerlig glädje — att
han säger att det i det långa loppet
väl inte blir möjligt att halla väsentligt
lägre räntor för bostadsbyggande än
vanliga marknadsräntor. Rätt som det
är får vi väl sluta dessa bostadsdiskussioner,
eftersom vi snart kommer överens
om att vi ingenting har att resonera
om.

Men det går litet sakta. Statsrådet tycker
att jag är otålig och besvärlig
och det är jag. Jag såg nyss att finansministern
var närvarande i kammaren,
men han gick igen. Han skulle annars
ha förstått min otålighet, eftersom det
ju är han som skall plocka fram pengarna.
Det är han som varje år framöver,
så länge chefen för socialdepartementet
har kvar dessa egendomligheter,
måste plocka fram ytterligare 40
miljoner kronor bara för att betala de
nya räntegarantierna. Jag vill betyga
att statsrådet Sträng har min synnerliga
sympati och jag skall göra vad jag
kan för att hjälpa honom.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp)
kort genmäle:

Herr talman! I likhet med herr Cassel
måste jag intyga, att socialministern
denna gång varit alldeles ovanligt
vänlig. Han sade att det varit milda
tongångar i bostadsdebatten, men de
allra mildaste har han nog svarat för
själv. Han t. o. m. följde mitt råd att
stryka det vanliga självberömmet att vi
bygger så bra lägenheter. Han lydde
också mitt råd att tala kort om vilka
olyckor som skulle drabba oss om op -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

positionens förslag genomfördes, och
jag må säga att hans framställning vunnit
betydligt på det.

Socialministern var tillfredsställd
över den enighet som nu råder beträffande
bostadsbyggandets omfattning,
och det är jag också. Vi har sagt, att
för nästa år nöjer vi oss med en ram
på 70 000 lägenheter. Men detta betraktar
vi som en siffra för normal produktion,
som kan komma att höjas.

Däremot tycker jag det var rätt överflödigt
när socialministern liksom varnade
oss för att tala om att bygga ytterligare
2 000 lägenheter. Det skulle
kunna inkräkta på våra resurser alltför
mycket. Socialministern menar väl
inte att 70 000 skulle vara så exakt det
antal lägenheter som det går att producera,
att man inte kan konstatera att
det med vårt förslag om lånegränsen
blir ett par tusen lägenheter till.

Socialministern kommer så in på
framtiden, och det är det intressanta.
Han instämmer med mig i att efterfrågan
kommer att öka under 60-talet.
Jag tror den kommer att öka kraftigt.
Han framhöll, att regeringen inte är inställd
på att låta bostadsbyggandet stanna
på nuvarande nivå, om bostadsmarknadsläget
kräver det. Jag tycker att
när vi nu är så eniga, skulle vi kunna
komma överens om att stryka detta
»om» i satsen. Det är ingen tvekan om
att bostadsläget kräver och kommer att
kräva ett ökat byggande.

Sedan kan jag bara konstatera, att socialministern
med tystnad gick förbi
det avsnitt av mitt anförande, som rörde
sparandet inom bostadssektorn och
som jag tycker är en mycket viktig sak
när det gäller bostadsbyggande.

Beträffande bostadsbyggandets inriktning
talade socialministern om att han
var fclrefererad i Handelstidningen.
Jag hoppades att det skulle vara så,
men jag tänkte, att om det är så är socialministern
mäktig att tala om det,
och det gjorde han också.

Nu visar det sig att socialministern

212 Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 em.
Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

i själva verket sagt precis vad jag brukar
säga, nämligen att det är risk för
felinvestering med detta höghusbyggande
på småorter. Nu tycker jag emellertid
att om vi är överens om att det är
en sådan risk och att småhusbyggandet
bör stimuleras, så bör vi också försöka
vidta åtgärder för att få produktionen
i den riktningen. Här tycker jag
nog att socialministern verkar för passiv.
Han talar om att bygginitiativet i
fråga om småhus inte omfattar mer än
20 000 lägenheter, och då tycktes han
nöja sig med det. Men om vi menar att
det håller på att ske felinvestering vid
höghusbyggandet på småorterna och att
vi bygger för litet småhus, får man inte
nöja sig med bygginitiativet, utan
man får också undersöka om man inte
kan påverka det. Därför har vi föreslagit,
att man skall ta kontakt med kommunerna
för att stimulera en något annan
planering i fråga om bostadsbyggandet.
En socialminister måste nog ändå
ha ansvar för att det tas initiativ
också på detta område. Han kan inte
bara vänta på vad som sker.

Det är tacknämligt att socialministern
gör skillnad på oppositionspartierna
när det gäller förslaget om avveckling
av subventionerna. Det gjorde inte
herr Svenning före middagen. Han buntade
ihop oss, kallade oss för de borgerliga
partierna och dundrade väldeliga
över våra attacker mot bostadspolitiken.
Efter midagspausen var han
uppe och talade om hur mycket hyran
skulle höjas enligt högerns och enligt
centerpartiets förslag. Han sade ingenting
om hur mycket den skulle höjas
enligt folkpartiets förslag. Om det berodde
på att han inte hunnit räkna
ut det eller på att det inte var något
propagandavärde i de siffrorna skall
jag låta vara osagt.

Herr ANDERSSON i Knäred (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Lät mig göra samma
konstaterande som herrar Cassel och

Gustafsson i Skellefteå beträffande socialministerns
anförande här. Det är
ju faktiskt så att vi litet var kände det
som om vi fått reservationerna bifallna
och att de således egentligen skulle
vara onödiga. Skulle man tolka utskottets
skrivning på det sätt som socialministern
gjorde — jag tänker närmast
på det avsnitt som gäller motionerna
om utjämning av boendekostnaderna —
hade vi knappast behövt avge vår reservation.
Men vår tolkning är väsentligt
annorlunda. Hur som helst utgår
vi emellertid från att våra synpunkter
blir beaktade och så småningom kanske
föranleder ett direkt förslag. I så
fall har vi vunnit resultat med motionerna.

Socialministern talade i förbigående
om centerpartiets traditionella förslag
rörande förbättringslån. Jag har faktiskt
också vissa förhoppningar på den
punkten, även om socialministern viftade
bort förslaget. Jag vill erinra om,
att 1958 lade vi fram förslag om en
höjning av inkomstgränsen från 5 000
till 6 000 kronor. Förslaget avvisades,
men det togs upp i propositionen året
efter. Jag vill uttrycka en stilla förhoppning,
att när vi nu vill ha upp inkomstgränsen
ytterligare en tusenlapp,
skall det kunna gå vägen, liksom det
gjorde förra gången, även om det måhända
inte går fullt så snabbt — det
kanske behövs en något längre tid för
omställningen.

Vidare sade socialministern: Vi ser
fram emot en tid då vi inte behöver
några generella subventioner. Ja, det
gör vi väl litet var. Jag skall gärna ge
statsrådet rätt i att ännu är vi inte där.
Vi har för vår del inte heller gått så
långt att vi vill avveckla subventionerna,
utan vi vill bara ta ett litet steg
på vägen.

I detta sammanhang vill jag peka på
den möjligheten att onödiggöra subventionerna
som väl är den mest tilltalande,
nämligen en allmän sänkning av ett
alltför högt ränteläge. Det skulle vara

Nr 14 213

Onsdagen den 19 april 1961 em.

den bästa vägen att eliminera behovet
av generella subventioner.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:

Herr talman! Jag kan också fatta mig
kort efter dessa inlägg.

Herr Cassel tyckte att jag med en försiktighet
som han inte riktigt kände
igen tassade kring oväsentliga problem
och nalkades den verkliga stridslinjen
på ett — ja, jag uppfattade det nästan
som nesligt försiktigt sätt. Jag skall
medge att det blev milda tag, därför att
herrarna använde sig av liknande grepp,
när herrarna kritiserade regeringens
bostadspolitik. Jag tyckte att herr Cassels
konservativa stålblanka värja var
utan egg, när han höll sitt anförande i
dag. Och herr Gustafsson nästan bakband
mina händer genom den försiktighet
och den mildhet med vilken han
gick igenom regeringsförslaget. Det är
klart att detta påverkar mitt sätt att
argumentera.

Men jag vill understryka, att när jag
tog upp frågan om bostadsbyggandets
storlek och med en viss glädje kunde
registrera, att det egentligen inte fanns
några divergerande meningar där, så
var det en angelägenhet som jag fäste
stor vikt vid, och jag tycker det finns
skäl att peka på enheten härvidlag. Det
är bara det att jag tror, att om högern
fick igenom sin mening när det gäller
de generella subventionerna, så skulle
bostadsbyggandet inte få denna stora
omfattning, utan det byggande vi bär i
dag skulle på ett förödande sätt bringas
ned. Det var därför jag framhöll att
högern står ensam i detta hänseende.
Herr Andersson i Knäred ville inte gå
armkrok med högern när det gällde avvecklandet
av de generella subventionerna,
och än mindre ville herr Gustafsson
i Skellefteå göra det. De har
tydligen en uppfattning liknande regeringens
om de verkningar som högerförslagets
genomförande skulle få.

Så några ord om de 70 000 lägcn -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

heterna och om folkpartiets förslag att
man genom att sänka låneprocenten för
de allmännyttiga och kooperativa företagen
skulle kunna uppnå ett byggande
som låg något över 70 000 lägenheter.
Vad jag sade var inte att 70 000 skulle
vara ett heligt tal. Jag framhöll, att om
man bara använde sig av den metod
som folkpartiet föreslagit och tog ytterligare
några procent, så skulle detta
kunna leda till ett ännu större byggande,
men det är ju inte detta som är avgörande,
utan det är, huruvida våra
resurser räcker till för att göra investeringar
utöver de 70 000 lägenheterna.
Vad jag ville påpeka var endast, att om
vi med utgångspunkt från denna metod
kom upp till 75 000 lägenheter i stället
för de 72 000 herr Gustafsson i Skellefteå
nämnde, så skulle en del av de^ resurser
vi använder få tas från något
annat område inom samhällsverksamheten.
Jag vill ha sagt, att det är möjligt,
att vi utan användande av den metod
folkpartiet föreslagit kommer över
de 70 000 lägenheter som vi angivit såsom
riktpunkt för bostadsbyggandet.

Jag underströk att detta inte får betraktas
som ett maximiprogram och
inte heller som något heligt tal, utan
det är bara en ungefärlig beräkning av
vad våra resurser medger för bostadsbyggande
i nuvarande situation.

Det är också riktigt att jag ägnade en
rätt stor del av mitt anförande åt frågan
om bostadsbyggandets inriktning
därför att vad jag tidigare har sagt i
detta avseende har föranlett missförstånd,
vilka endast kan förklaras av att
jag har blivit felrefererad. Det visade
sig också nu att herr Gustafsson i Skellefteå
har ungefär samma mening beträffande
önskvärdheten av att vi vet,
såvitt möjligt, vad vi gör så att vi inte
på grund av felinvesteringar i bostadstyper
i framtiden nödgas uppleva att
människor inte vill bo i dessa bostäder,
när bostadsnöden inte är så tryckande
som för närvarande och att vi alltså
skulle ha investerat på ett felaktigt sätt.

214 Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Jag tror att vi i det avseendet är helt
överens.

Ytterligare en sak: vi behöver nog
inte lägga statens hand så hårt på kommunerna,
som herr Gustafsson har tänkt
sig, beträffande planeringen av småhusbyggandet.
Vad jag har understrukit i
mitt anförande är att jag anser att kommunerna
bör lägga sig vinn om att
skaffa sig mark och planera för ett mera
utbrett småhusbyggande än man för
närvarande har. Men jag sade också att
det ingår i de bostadspolitiska organens
ordinarie uppgifter att bistå kommunerna
i detta avseende. Det är också
min uppfattning att vi, med våra uttalanden
påverkar kommunerna. Vi behöver
inte fatta särskilda beslut som skulle
innebära en skärpning av dessa uttalanden.
Detta är en verksamhet som är
vare sig kommunerna eller de bostadspolitiska
organen främmande.

Herr SVENNING (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill gärna tillfredsställa
herr Gustafsson i Skellefteå om
han vill ha upplysning om folkpartiets
kostnadshöjningsförslag. När det gäller
ett småhus av 1952 års produktion skulle
höjningen bli 256 kronor, alltså 6
kronor mer än centerpartiets förslag.
När det däremot gäller 1957 års produktion
är folkpartiets förslag förmånligare,
tv då skulle höjningen bli 140
kronor i flerfamiljshus och 100 kronor
i småhus. Men detta innebär i varje
fall så mycket som att en tvåbarnsfamilj
får praktiskt taget ingenting av
det höjda familjebostadsbidraget. I det
ena huset blir det i stället 136 kronors
hyreshöjning och i det andra huset blir
det lika med -|--0.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Svennings siffror
tål nog att diskuteras. Jag vill bara
konstatera att han slutade sina sifferexempel
vid 1958. För 1958 och följan -

de år blir det ingen förhöjning enligt
vårt förslag.

Herr Svenning glömde också bort att
vi helt håller oss till besparingsutredningens
förslag, i vilken ingick ett par
av herr Svennings partivänner som
tyckte att vi mycket väl kunde ta dessa
prutningar.

Det är mycket svårt att diskutera med
socialministern i dag, ty han gör sitt
bästa för att övertyga oss om hur eniga
vi är på alla punkter. Då kommer man
egentligen inte särskilt långt med en
debatt.

Det är gott och väl att vi är eniga i
vissa avseenden, men jag tycker fortfarande
att det från socialministerns
sida har visats litet för mycket passivitet
när det gäller åtgärder för att
ställa till rätta det som vi är eniga om
borde rättas till.

Jag upprepar ännu en gång att det
redan nu i vissa små orter har byggts
för många hyreshus. Detta kommer att
visa sig vara en felinvestering och medföra
förluster för statsverket när människor
framdeles börjar söka sig över
till småhusen. Då tycker jag inte att en
socialminister får slå sig till ro med
att detta är en uppgift för kommunerna
och för de ordinarie bostadspolitiska
organen osv. utan man har rätt att vänta
att han tar initiativ.

Nu vill jag emellertid intyga att vad
socialministern har sagt här i dag om
bostadsbyggandets inriktning är i linje
med min egen uppfattning. Om socialministern
hade talat på samma sätt på
ifrågavarande småhuskonferens hade
det nog över huvud taget inte varit
möjligt att missförstå honom i så hög
grad som han säger har skett. Det måtte
väl ändå ha varit någon nyansskillnad
mellan socialministerns framställning i
dag och hans framställning vid detta
tillfälle.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:

Herr talman! Jag vill bara rikta en

Nr 14

215

Onsdagen den 19 april 1961 em.

påminnelse till herr Gustafsson i Skellefteå.
Antagligen var det så att jag i
mitt anförande paralyserades av vad
han yttrade inledningsvis i sitt första
anförande, då han sade att de 30 reservationerna
är en dålig mätare som
han uttryckte det — på de motsättningar
som råder beträffande bostadspolitiken
och att enigheten är vida
större än vad ifrågavarande reservationer
kan ge intryck av. Jag satt alltså
och tog intryck av vad herr Gustafsson
sade och inregistrerade det. Sedan
tyckte herr Gustafsson att jag gjorde
mig skyldig till en felbedömning beträffande
enigheten.

Det är inte lätt att vara herr Gustafsson
till lags.

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Den kommunistiska
riksdagsgruppen har i motion nr II: 36
föreslagit att bostadsproduktionen skall
erhålla vidgad prioritet på kreditmarknaden
samt att dessa prioriterade bostadskrediter
skall erhållas till en långsiktigt
låg ränta. Jag skall medge att
våra förslag är långtsyftande och radikala.
De svårigheter som kan uppstå
får emellertid inte avskräcka oss från
att ställa krav på problemens lösning.
Utgångsläget för vårt vidare resonemang
är enkelt och begripligt av alla,
det vill säga av alla dein som verkligen
vill försöka lösa bostadsbristen, trångboddheten,
och därutöver medverka till
att skapa möjligheter att bygga billigare
bostäder.

Ett oeftergivligt krav för att kunna
bygga bort bostadsbrist och trångboddhet
är att bostadsbyggandet erhåller en
större andel av den långfristiga kapitalmarknadens
resurser och att hela bostadsområdet,
däri inräknat tomtmaiken,
samt byggnadskreditiven frikopplas
från räntespekulationer och att krediterna
erhålles till en långsiktigt låg
ränta, förslagsvis 3 procent. Min mening
är således att de allinänägda bostads-
och byggnadsföretagen, koopera -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

tiva och andra allmännyttiga företag
på bostadsmarknaden, skall tilldelas
den andel av kapitalresurserna som
motsvarar deras aktuella behov och som
står i överensstämmelse med den målsättning
för bostadsbyggandet som riksdagen
enat sig om.

Utöver denna prioritet för bostadsområdet
krävs enligt vår mening ett
ökat samhälleligt inflytande och ökad
kontroll inte bara över kreditmarknaden,
banker och kreditinstitut, utan
jämväl över byggnadsmaterialproducenternas
och storentreprenörernas hela
verksamhet.

Under år 1960 har bl. a. två viktiga
utredningar färdigställts, vilkas betänkanden
har mycket nära anknytning
till de frågor som vi nu behandlar.
Jag syftar på kreditmarknadsutredningens
betänkande, SOU 1960: 16 samt
på betänkandet SOU 1961:2 om sparstimulerande
åtgärder.

Vad gäller det första av dessa betänkanden
synes det mig som om det
finns alla förutsättningar för att här
i riksdagen få majoritet för tanken på
en ytterligare vidgad prioritet för bostadskrediter
på den långa kapitalmarknaden.
Visserligen är såväl en reservation
som två särskilda yttranden fogade
vid betänkandet, men detta torde
inte nämnvärt kunna hindra riksdagen
från att därest förslag läggs fram ena
sig om de tankegångar som framförs
i fråga om likviditets- och placeringskvoter.

Nu kan det sägas att bostadsområdet
redan har en gynnad ställning på kreditmarknaden.
Det finns emellertid anledning
erinra om att bostadsområdets
andel i vårt lands bruttoinvesteringar
under de senaste tio åren bär minskat
med cirka 4 procent, en utveckling som
måste brytas med tanke på den väldiga
bostadsbrist vi ännu dras med.

Om det nu är viktigt att långfristigt
kapital finns disponibelt för bostadsbyggandet
så är det dock inte mindi e
viktigt att detta kapital också är bil -

216

Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ligt, det vill säga att det kan erhållas
till en speciellt låg ränta. Något sådant
önskemål har emellertid inte kreditmarknadsutredningen
uttalat. Tvärtom
finner den detta icke möjligt. Kapitalet
skall fortfarande dirigeras av vinst- och
profitbegäret. Där högsta utdelning kan
vädras, dit skall pengarna få gå. Här
räknas bara i kronor och procent. Huruvida
penningkapitalets omvandling i
för medborgarna viktiga och ofrånkomliga
varor och tjänster blir tillgodosedd
fästes mindre vikt vid. Detta är enligt
min mening ett rent kapitalistiskt, ett
egoistiskt tänkesätt.

Om vi sålunda är överens om att bostadsområdet
bör ha prioritet på kreditmarknaden,
vilket är riktigt, så måste
vi också vara överens om att denna
lösning bara är en halv lösning. Den
ger oss möjligheter att bvgga bostäder,
men bara dyra bostäder, bostäder där
folk med vad vi kallar vanliga inkomster
inte har råd att hyra.

Varför kan vi inte direkt från kreditinstituten
erhålla de krediter vi behöver
för bostadsbyggandet till en varaktigt
låg ränta? Denna fråga är befogad.
Den är befogad därför att de pengar
det handlar om inte ar bankirernas
pengar. Det är inte heller försäkringsdirektörernas
pengar. Det är arbetarnas
och tjänstemännens pengar. Alla som
deltar i produktionslivet är gemensamt
ägare av detta penningkapital.

Majoriteten av svenska folket har i
val klart uttalat sitt förtroende för de
partier som sagt sig vilja lösa bostadsbristen
och trångboddheten. Det är ett
samhälleligt intresse att så sker. De borgerliga
partiernas försök att hindra detta
måste klart avvisas. Påståendena att
samhället inte skulle ha rätt att medelst
lagstiftning eller andra åtgärder
bestämma över arbetets avkastning,
över arbetets vinster, är ett förlegat borgerligt
påfund som tillhör en gången
tid.

Vi kan ta ATP-fonderna som exempel.
De arbetsgivaravgifter som inbeta -

las till dessa fonder är en del av arbetarnas
och tjänstemännens intjänta lön.
Vi minns alla hur man vid avtalstillfällena
hänvisat till att pensionsförmånerna
måste inräknas i löneökningarna.
I ATP-fonderna förvaras sålunda
arbetarnas och tjänstemännens pengar.
Om nu arbetarna och tjänstemännen
klart uttalat att de önskar avskaffa bostadsbrist
och trångboddhet, vem äger
då rätt att förhindra denna folkmajoritet
att använda dessa sina egna pengar,
låna ut dem till samhället för en av
dem själva bestämd låg räntesats och
bygga bostäder för dessa pengar? Den
som påstår att denna rätt kan förvägras
dem erkänner sig vara en slav under
kapitalismens utlevade ekonomiska lagar.
De som förnekar denna rätt har
emellertid utan fullmakter från arbetarna
och tjänstemännen utlovat och
garanterat arbetsgivarna rätten att få
återlåna inte sina egna pengar, utan
arbetarnas och tjänstemännens, till sina
privata företag. Detta anses tydligen
både möjligt och riktigt. Men att de som
äger pengarna själva skall få disponera
över dem vill man inte vara med om.
Det är således en fullt realistisk politik
att jämsides med en lagstiftning garantera
samhället och därmed bostadssektorn
det långfristiga kapital det behöver,
komplettera denna lagstiftning
med förordningar om att detta kapital
skall ställas till samhällets förfogande
till en långsiktig låg ränta, förslagsvis
3 procent, och att de bank- och kreditinrättningar
som finns skall solidariskt
medverka till att så sker. Vi har tidigare
vid flera tillfällen motionerat om
räntesänkning och hittills fått våra
framstötar på det området avslagna.
Nu ställer vi förslaget att inom ett begränsat
område få fram erforderligt kapital
för bostadsbyggande till en lägre
ränta. Om denna vår framställning bifalles,
skulle vi snabbt och effektivt
komma till rätta med bostadsproblemet.
Det är den väg vi i den kommunistiska
motionen rekommenderar.

Nr 14

217

Onsdagen den 19 april 1961 em.

Några socialdemokrater — det är
inte vilka socialdemokrater som helst
utan män med starkt inflytande i svensk
politik, nämligen herrar Knut Johansson,
Arne Geijer och Axel Strand —
har valt en annan väg. I motion nr 338
i första kammaren har de anfört av
alla kända fakta, nämligen för det första
att det råder bostadsbrist och för det
andra att bostadskostnaden stegrats särskilt
i de nyproducerade husen. Redan
från början synes motionärerna vilja
skjuta hyresstegringen i de gamla husen
i bakgrunden. Motionärerna medger
att det är svårt att få något exakt grepp
på skillnaden i hyresnivån mellan hus
och lägenheter av olika årgång. Man
inskränker sig till att »våga påstå»,
»att man nog kommer verkligheten
nära» etc. om man hävdar att hyran i
en nyproducerad lägenhet om exempelvis
2 eller 3 rum och kök för närvarande
ligger cirka 50 procent över motsvarande
lägenheter byggda i början
av 40-talet.

Utifrån resonemanget att det råder
hyressplittring med exceptionellt låga
hyror i gamla hus och exceptionellt
höga hyror i nya hus kommer motionärerna
fram till följande förslag:

1) Att under de första fem åren uppskjuta
amorteringarna i nybyggda hus.

2) Att täcka det kapitalbortfall som
uppstår genom skärpta amorteringskrav
på äldre fastigheter (amortering
av stående fasta lån).

3) Att med hjälp av eventuellt »överskott»
från denna låneoperation hjälpa
till att finansiera nyproduktionen som
därigenom skulle kunna öka betydligt.

Uppslaget är enkelt men fördenskull
inte genialiskt. Såvitt jag kan förstå
har motionärerna stirrat för mycket på
vissa statistiska uppgifter. Det hade varit
bättre för den bostadspolitiska diskussionen,
om de mera studerat hyressituationen
sådan den verkligen är genom
att göra jämförelser mellan de
faktiskt utgående hyrorna i äldre och
nyproducerade lägenheter. De hade då

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

kunnat konstatera att hyressplittringen
inte är av den karaktär som motionärerna
anger. Hyrorna i nyproducerade
hus har stigit enormt under senare år,
bl. a. på grund av räntestegringar men
i hög grad även på grund av kraftigt stigande
byggnadsmaterialkostnader, vilken
ökning satte rekord under 1960.
Trots detta kan konstateras att hyresläget
i äldre hus — byggda före 1942

_ inte är så lågt som motionärerna

synes ta för givet. Uppenbarligen har
de endast tagit grundhyrorna som utgångspunkt.
Vid en analys av hyresnivån
i äldre och nyare hus måste man
emellertid utgå från hyresnivån plus
den av statsmakterna medgivna generella
hyreshöjningen. Den slutsumma
man därvid erhåller representerar den
faktiska hyreskostnaden — jag bortser
från bränslekostnaden. Utöver den generella
hyreshöjningen får man ta med
den likaledes av statsmakterna medgivna
s. k. tilläggskompensationen på upp
emot 15 procent, som kan utgå i fastigheter
vilkas räntekostnader överskrider
ett visst tröskeltal. Redan genom den
generella hyreshöjningens konstruktion
elimineras en del av den av motionärerna
nämnda hyressplittringen. Vad
man skulle reagera mot är således att
hyrorna i gamla hus med dess lägre
standard tillätes springa upp till i närheten
av hyresnivån i de nyare husen
med deras modernare utrustning.

Några exempel på den generella hyreshöjningen
illustrerar mitt resonemang.
I fastigheter som byggts före 1942
är i Stockholm höjningen i hus med
centralvärme 35,1 procent, i hus färdiga
1942—1947 34,2 procent, i hus färdiga
1948—1949 32,4 procent, i hus färdiga
1950—1951 27,9 procent, i hus färdiga
1952—1953 23,4 procent, i hus färdiga
1954—1955 18,9 procent, i hus färdiga
1 januari 1956 11,7 procent, i hus
färdiga 1 januari 1957 9,0 procent, i hus
färdiga 1 januari 1958 0,0 procent, i hus
färdiga 1 januari 1959 2,7 procent och
i hus färdiga 1 januari 1960 2,7 procent.

218 Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Förutom att hyresgäster i gamla hus
således får en hyra som inte skiljer sig
så värst mycket från hyrorna i nya hus
i reda pengar, får de gå miste om den
högre standard som de sistnämnda husens
hyresgäster har. Tankegången att
hyresgäster i gamla hus skall tvingas
hidra till att reducera hyreskostnaderna
i nya hus kan inte accepteras. Förfarandet
skulle vara orättvist och innebära
att kunden, bostadskonsumenten,
skulle få betala ett pris som inte ens
skulle närma sig siffran för varans värde.
Någon garanti för att en fiskalisk
hyreshöjning av detta slag skulle innebära
lättnader för hyresgäster i nya hus
är det sannolikt omöjligt att åstadkomma.

Det bör i detta sammanhang understrykas
att hyresgäströrelsen bestämt
motsätter sig åtgärder av detta slag. Vad
sådana här åtgärder kan leda till finns
exempel på från Finland och Danmark.
Fiffekten av »utjämningen» har inte blivit
den avsedda. I Danmark kan man
verkligen tala om hyressplittring. 1959
genomfördes där en genomgripande revision
av hela bostads- och hyrespolitiken.
Hyreskontrollen upphävdes i
mindre städer. I större städer genomfördes
i utjämningssyfte en betydande
hyreshöjning i äldre fastigheter, varav
ungefär hälften indrogs till det allmänna.
För nybyggen slopades hyreskontrollen
i syfte att locka privat kapital
o. s. v. Verkan av dessa åtgärder blev
i det närmaste explosiv. Privat bostadsbyggande,
som i profitsyfte utnyttjade
de nya tertiärlånemöjligheterna, sköt
i höjden på ett sådant sätt att man måste
införa byggstopp. De allmännyttiga bostadsföretagen
trängdes undan. Allmännyttiga
bostadsföretag garanterade att
de kunde bygga till väsentligt lägre hyror,
men privatföretagen trissade upp
priserna till 70 å 80 kronor per kvadratmeter.
Det omedelbara resultatet av
strävandena att normalisera marknaden
blev att marknaden ytterligare desorganiserades.
Och hur gick det med hyressplittringen?
Den är värre än förut!

Nej, den väg motionärerna i motion
nr 338 i första kammaren försöker anvisa
är ingen riktig utväg. Det visar sig
främst i att samtliga borgerliga partiers
talesmän förklarat sig vara mer eller
mindre anhängare till de tankegångar
som redovisas i den socialdemokratiska
motionen.

Den enda väg man kan gå och nå
framgång på heter räntesänkning. Motionärerna
har själva anfört vad ett
högt ränteläge leder till men vågar tydligen
inte dra de rätta konklusionerna.
Regeringen tycks dock bättre förstå
räntornas betydelse. Regeringens nu föreliggande
förslag leder som bekant till
en hyreshöjning för cirka 275 000 hyresgäster,
vilka bebor hus, färdigställda
under åren 1951—1958. Förra året var
det 225 000, som fick sådan hyreshöjning.
På en punkt tycks således de socialdemokratiska
motionärerna ha blivit
tillgodosedda, nämligen när det gäller
hyreshöjning i det äldre fastighetsbeståndet.

Jag skulle här vilja kasta in en fråga
till socialministern. Herr Hjalmarson
har tidigare, och nu senast i sin motion
nr 396, understrukit att det inte råder
några principiella skillnader mellan regeringens
uppfattning och oppositionens
i vad det gäller den bostadspolitiska
målsättningen. Det skulle vara intressant
att få höra av socialministern, om
denna karakteristik från herr Hjalmarsons
sida delas av socialministern. Hyreshöjningarna
ger ju faktiskt ett visst
underlag för herr Hjalmarsons påstående.

Jag vill vidare understryka betydelsen
av att billig tomtmark ställes till
bostadsbyggandets förfogande. Detta är
av avgörande betydelse i strävan att
bygga billiga bostäder. Frågan om tomtmark
tilldrar sig allt större intresse.
Det är därför med förvåning som jag
tar del av Kungl. Maj:ts proposition nr
144, enligt vilken regeringen avser att
försälja utomordentligt god tomtmark
till en privat byggmästare i Stockholms
län. En sådan försäljning kan inte stå

Nr 14 219

Onsdagen den 19 april 1961 em.

i överensstämmelse med den bostadspolitiska
målsättning man säger sig ha.
Till den frågan får vi emellertid återkomma
i annat sammanhang.

.lag vill så göra några kommentarer
till den debatt som har förts här. Herr
Heckscher sade i utrikesdebatten, att
om inte herr Hagberg och kommunismen
funnits, hade det inte blivit någon
diskussion. Det är möjligt att det var
en riktig iakttagelse, men det är uppenbart
att det inte behövs några kommunister
för att det skall uppstå diskussion.
Det är med största förvåning jag
har iakttagit, hur socialministern med
sådan energi, aktivitet och sprudlande
kamplust har kunnat hålla ett timslångt
anförande och polemisera mot en »opposition»,
som bedyrat att den inte står
i någon opposition till socialministern
och som socialministern själv sagt sig
inte kunna finna vara någon riktig opposition.
Man har således kunnat få till
stånd en ganska livlig diskussion utan
att över huvud taget ha något att säga
varandra.

Den tankegång, som vi fört fram beträffande
bostadsbyggandets finansiering,
är på sätt och vis en radikal tankegång
och den är ny i detta sammanhang.
Jag skulle därtill vilja säga, att
om man ville göra sig besvär med att
fundera och undersöka bärkraften på
denna linje, skulle man upptäcka att
den svenska staten kom att tjäna cirka
1 miljard kronor. Den svenska staten
skulle kunna minska sina utgifter med
den summa, som man nu måste anslå
till bostadslån. Det vore inte så dumt
att kunna göra denna utgiftsminskning
mot bakgrunden av de krav på skattesänkning,
som de svenska medborgarna
nu med all rätt ställer.

Ett faktum är ju att alla människor
anser, att hyrorna i framför allt nyproduktionen
är för höga. Jag har
exemplifierat den saken i tidigare debatter
och skall inte upprepa de exemplen.
Men vad man måste eftersträva är
att få till stånd lägre bostadskostnader

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

i nyproduktionen. Detta får dock inte
ske på det sättet, att man höjer hyrorna
i de gamla husen. Det är inte folk som
bor i de gamla, omoderna bostäderna,
som skall betala hyrorna för dem som
bor i nyare och modernare bostäder.

Med denna motivering ber jag få yrka
bifall till motion nr 36 i andra kammaren.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr ALMGREN (s):

Herr talman! Socialministern har under
debatten gett regeringens syn på bostadspolitiken.
De synpunkter, som han
därvid framfört, överensstämmer helt
med utskottsmajoritetens uppfattning i
dessa frågor. Det finns därför ingen anledning
för mig att nu gå in på en
mera omfattande diskussion av de olika
avsnitten i utskottets utlåtande. Några
synpunkter vill jag dock, herr talman,
framföra.

Olika tecken tyder på att bostadsmarknadsläget
under de senaste åren
undergått en viss förbättring. Men alltjämt
råder en påtaglig brist på bostäder,
främst i de större städerna och i
förortsområdena till dessa. Vi får också
räkna med att stora ungdomskullar under
de närmaste åren kommer att uppträda
som bostadssökande. Allt detta
gör att någon sänkning av bostadsbyggandet
inte kan komma i fråga. Det är
i stället angeläget, att den höga produktionsnivå,
som vi för närvarande har,
kan upprätthållas och ytterligare öka i
takt med våra reella resurser. Jag tror
att det inte endast är viktigt att få till
stånd en ökning av lägenhetsantalet,
utan att man även bör sträva efter en
förbättring av utrymmesstandarden.

Utskottet har därför funnit att det av
departementschefen föreslagna programmet
om 70 000 lägenheter är väl
avvägt, så långt man nu kan bedöma lägel.
Men detta är inget maxiiniprogram,
som också socialministern här framhöll,

220 Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ntan därest de reala resurserna möjliggör
det, skall vi kunna bygga ett ytterligare
antal bostäder.

När det gäller bostadsproduktionens
utveckling på något längre sikt har utskottet
erinrat om att den nu pågående
bostadsbyggnadsutredningen bland annat
undersöker hur bostadsfrågan kan
väntas gestalta sig under 1960-talet. När
resultatet av denna utredning föreligger,
bör det vara möjligt att bättre än
nu kunna bedöma det framtida produktionsbehovet.
Man kan säkerligen
också räkna med att den fortgående
rationaliseringen inom byggnadsindustrien
successivt kommer att skapa förutsättningar
för en utvidgning av bostadsbyggandet.

I flera motioner har yrkats på åtgärder
för att öka egnahemsbyggandet, och
frågan har ingående debatterats här i
kväll. Otvivelaktigt är det egna hemmet
en lämplig bostadsform, inte minst
för barnfamiljerna. Utskottet har här
tagit fasta på vad socialministern sagt
i statsverkspropositionen och ytterligare
utvecklat här under debatten. Med
den uppläggning som där gjorts av
bostadsbyggandets inriktning kommer
egnahemsbyggandet att få den omfattning
som helt motsvarar efterfrågan.
Småhusbyggandet bör härigenom kunna
ökas, om lokala initiativ tages i
denna riktning. Att myndigheterna redan
nu försöker påverka bostadsbyggandet
i en viss riktning, vilket socialministern
här från talarstolen nyss anförde,
kan jag intyga. Jag känner till
fall där länsbostadsnämnden avrått en
mindre tätort på landsbygden att bygga
flerfamiljshus, då detta kan bli en
felinvestering, och i stället bygga egnahem.

Jag vill också erinra om att utskottet
förra året uttalade sig för en omprövning
om stödet till småhusbyggandet.
En utredning härom kan också väntas
sedan bostadsbyggnadsutredningen
blivit färdig med sitt arbete. Utskottet
har därför haft anledning att utgå från

att finansieringsfrågan för småhusbyggandet
kommer upp till prövning utan
särskild skrivelse från riksdagens sida.

Vad socialministern i dag har anfört
ger ytterligare belägg för att den betydelsefulla
fråga som belåningstaket
utgör noggrant följes av regeringen.
Jag tror emellertid att det är viktigt
att påpeka, att det redan nu finns betydande
möjligheter till ett ökat egnahemsbyggande
och att kommuner och
byggherrar har stora möjligheter att påverka
inriktningen på bostadstyper.
Som exempel kan jag nämna mitt eget
län, Jönköpings län, där man nu bygger
inte mindre än 45 procent egnahem
av det samlade bostadsbyggandet. Om
man tar sådana län som Hallands och
Kronobergs län är man uppe i över
50 procent egnahem av bostadsbyggandet
i dessa län.

Även om förutsättningarna och lämpligheten
att bygga egnahem varierar i
olika delar av landet, så är dock dessa
län ett bevis för att de bestämmelser
som nu finns ger utrymme för en ökad
egnahemsbebyggelse om man så önskar.

En hel del av de motionsyrkanden som
riksdagen avslog i fjol återkommer även
till årets riksdag. Det gäller bland annat
förslagen om att kommunala och s. k.
allmännyttiga bostadsföretag skall vara
underkastade upphandlingskungörelsens
bestämmelser och att såsom allmännyttiga
betecknade och därmed i
belåningshänseende jämställda företag
och andra skall åläggas viss redovisningsskyldighet.

Utskottet har när det gäller den första
frågan vid föregående års riksdag uttalat,
att upphandlingskungörelsen i tilllämpliga
delar följes av de flesta av de
åsyftade företagen och finner ingen anledning
att nu frångå sin då intagna
ståndpunkt.

Beträffande kravet på redovisningsskyldighet
för de allmännyttiga företagen
vill utskottet framhålla att det
inom bostadssektorn inte finns några
andra företag som så öppet redovisar

Nr 14 221

Onsdagen den 19 april 19G1 em.

sina ekonomiska resultat som just de
allmännyttiga företagen. Att pålägga
dessa en ökad redovisningsskyldighet
skulle dessutom medföra betydande
merarbete för berörda företag och myndigheter.
Är behovet av en ökad insyn
och redovisningsskyldighet påkallat, så
inte är det inom de allmännyttiga företagen
utan i så fall på en helt annan
del av bostadsbyggandet.

Det hade kanske funnits anledning
att även kommentera andra punkter i
utskottets utlåtande, men med hänsyn
till den debatt som redan nu har förts
ber jag att få hänvisa till vad utskottet
har skrivit i anslutning till de olika
momenten, och med detta, herr talman,
yrkar jag bifall till utskottets förslag
i samtliga moment.

Herr LINDKVIST (s):

Herr talman! Till den motion som
jag och min bänkkollega herr Kellgren
har avlämnat avseende den konstnärliga
utsmyckningen av nya bostadsområden
har inte fogats någon reservation.
Vi har, herr talman, blivit mycket
glatt överraskade av att statsutskottet
enhälligt har biträtt vår motion, och
den motionen innebär ingenting annat
än att vi mitt inne i bostadsdebatten
berör bostadsområdenas miljö. Jag skall
gärna inför kammaren erkänna att de
grundidéer som motionen bygger på
ingalunda är nya. Vi kan gå tillbaka
till den epok i riksdagen när ecklesiastikministern
hette Arthur Engberg och
då man vid riksdagen 1937 diskuterade
åtgärder för att ge statliga och kommunala
byggnader en rikligare konstnärlig
utsmyckning.

Det är ganska intressant att ta del
av den diskussion som fördes för 25
år sedan, därför att mycket av det som
sades i riksdagen den gången med
samma berättigande kan sägas i dag.
Det innebär ett konstaterande av att det
är ett samhällsintresse att avsättningen
på god konst ökas avsevärt.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

1937 års riksdag betraktade konsten
som en kulturfaktor av stort värde. Den
ansåg att konsten fyller en verklig uppgift
i samhället. Konsten fick inte betraktas
som en lyxvara, förbehållen ett
penningstarkt fåtal. Herr Engberg, ecklesiastikministern,
förklarade att varken
målarkonst eller skulptural konst
intog den ställning i vårt land som
rätteligen borde tillkomma den. Han
tilläde, att det var nödvändigt att konsten
placerades där flertalet ungdomar
samlades, eftersom konsten hade en
folkuppfostrande betydelse. Får jag,
herr talman, till detta bara konstatera
att dessa ord är aktuella också nu. Man
tog 1937 initiativ till en ökad konstnärlig
utsmyckning. Man hjälpte konstnärerna
till en bättre avsättning av deras
produkter. Riktlinjerna var 1 % av
bvggnadskostnaderna i statliga och
kommunala byggnader. Det var ett begynnande
stöd, som emellertid av många
olika skäl har stagnerat. Utvecklingen
på konstens område har inte varit sådan
som man skulle kunna önska i ett
land med en så starkt stigande standard
som vårt. Vi motionärer tror att det
är en klok politik att satsa mera på
miljöfrågorna.

Den diskussion som har förts här
i kväll har rört lägenheternas antal och
kostnaderna för lägenheterna, men det
har inte sagts något om det som fullkomnar
boendet, nämligen miljön i bostadsområdena.
Där återstår det mycket
att göra. Det är ett beklagligt faktum
att många vackra bostadsområden
saknar lekplatser och lokaler för en
berikande fritidsverksamhet. De saknar
också konstnärlig utsmyckning. Vi
menar att ett bostadsområde skall, förutom
lägenheterna, ha en miljö som
skapar trivsel och därmed positiva och
konkreta värden. Det är uppenbart att
ansvaret härför ligger i högsta grad på
samhället.

Jag har alltså noterat, herr talman,
vår tillfredsställelse över att statsutskottet
är överens med oss. Vi har visserli -

222 Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

gen i motionen föreslagit att man skulle
lyfta belåningsvärdet med en procent
och att denna procent skulle avdelas för
konstnärlig utsmyckning. Utskottet har
emellertid lämnat fritt spelrum och
inte velat binda sig vid någon procentsats
utan föreslår att man skall uppdra
åt Kungl. Maj :t att utfärda närmare
bestämmelser i ämnet. Jag kanske skall
vara så realistisk att jag säger att jag
inte tror att detta beslut kommer att
medföra någon kapplöpning efter konstnärlig
utsmyckning i bostadsområdena.
Jag skulle emellertid djupt beklaga, om
vi på grund av besparingsnitet i bostadsfrågan
inte tar hänsyn till dessa
behov. Jag skulle bli mycket glad om
de närmare rekommendationer som
skail utfärdas av Kungl. Maj :t får en sådan
karaktär att de verkar upplysande,
påverkande, stimulerande och inspirerande
på dem som är i färd med att
skapa nya bostadsområden.

Får jag, herr talman, mycket kort
bara göra några reflexioner i bostadsfrågan.
Den har diskuterats tidigare i
kväll och jag skall fatta mig kort. Jag
vill först konstatera att den enighet som
proklamerats här innesluter i alla fall
på den borgerliga sidan inte mindre
än 30-talet reservationer. Det är reservationer
på områden som i vissa fall
betyder en ökad kostnad för bostaden.
Därvidlag är det utomordentligt svårt
att uppnå enighet, därför att vi behöver
i dagens läge möta bostadsbristen
och de framväxande nya ungdomskullarna
med ett rikare tillflöde av nya
modernare bostäder. Men det skall också
vara bostäder, vilkas kostnader det
är möjligt för den vanliga inkomsttagaren
att kunna betala. Det är klart bevisat
att många barnfamiljer i låglönegrupperna,
trots de ökade rabatterna,
har svårigheter att betala de kostnader
som nya lägenheter betingar. Det innebär
att många av dessa barnfamiljer
blir kvar i tvårumslägenheter eller i lägenheter
på ett rum och kök. Man konserverar
därigenom en trångboddhet

som verkar mycket ogynnsamt på de
uppväxande barnen.

Jag tror det är nödvändigt att vi ägnar
den frågan uppmärksamhet, därför
att vi alltjämt har som målsättning
en demokratisering av boendet och att
lägga sociala synpunkter på bostadsfrågans
slutgiltiga lösning. Där kvarstår
alltså problem, som berör familjer med
smålägenheter men som behöver en större
och som står anmälda i bostadskön,
men framför allt dem som behöver en
lägenhet för att komma i ordnade förhållanden.
Jag är angelägen att understryka
att vår fortsatta insats på bostadsområdet
måste påverkas av en social
grundsyn på bostadsfrågan, och att
lägenheterna inte får bli dyrare.

Jag delar statsutskottets åsikt att utrymmesstandarden
inte bör sänkas. Det
skulle vara beklagligt, om vi mötte framtiden
genom att bygga lägenheter, som
utrymmesmässigt innebär en minskad
boendeyta. Detta får inte ske, och jag
föreställer mig att man i socialdepartementet
uppmärksammar den frågan.

Beträffande de byggmästarbildade
bostadsrättsföreningarna, som herr
Svenning berörde i sitt anförande, känner
jag eu viss olust inför den utveckling
som är på gång. Vi har hittills haft
utomordentligt klara regler på bostadsmarknaden.
Vi vet var vi har de allmännyttiga
bostadsföretagen, vi vet var
vi har den reguljära kooperationen, vi
känner till de privata byggmästarnas
insatser på bostadsmarknaden, vi vet
vilka lånebestämmelser som i princip
fastställdes vid 1946 års riksdag. Det
som nu kommer att legitimeras innebär,
att samhället ändrar sin attityd
mot de privata byggmästarna och sanktionerar
deras upptagande i den kooperativa
eliten. Jag tror att vi mycket
bättre kunnat komma till rätta med
bostadsfrågan, om vi hade varit beredda
att ge ett större utrymme åt den
kooperation som är verksam i detta
land, där förhandssparandet är mycket
stort. Detta förhandssparande innebär

Nr 14

223

Onsdagen den 19 april 1961 em.

ökade möjligheter till högre bostadsbyggande,
och framför allt får konsumenterna
större inflytande över verksamheten.
De vet vad som sker, de vet
vilken vara de skall bli innehavare av
och när de flyttar in i sin nya lägenhet
har de garantier för ett fortsatt
medinflytande.

Under eftermiddagens diskussion sade
herr Cassel — jag ser honom inte nu
i kammaren, men jag hoppas att han
får framfört till sig vad jag nu skall
säga — att han var ledsen över utvecklingen
på bostadsmarknaden. Han
nämnde att 1945 svarade kooperationen
för 25 procent av byggnationen, kommunerna
för 10 procent och de enskilda
byggmästarna för 65 procent. 1959
hade detta ändrats så, att kommunerna
svarade för 40 procent, kooperationen
för 40 procent och de privata byggmästarna
för 20 procent. Herr Cassel
var såvitt jag förstod av hans anförande
misslynt över denna utveckling. Jag
skulle emellertid ha svarat honom, att
han gör en total feltolkning av situationen.
De som svarar för den största
delen av såväl kommunernas som kooperationens
byggnation är nämligen
just de privata byggmästarna. Detta är
ett område i vårt lands näringsliv, där
de privata initiativen och de privata insatserna
är utomordentligt höga. Oavsett
äganderätten till lägenheterna svarar
de privata byggmästarna i ädel
tävlan och under konkurrens för produktionen
av nya lägenheter. Jag vill ha
sagt detta, därför att det inte skall uppstå
något missförstånd och för att vi
inte skall lämna diskussionen med den
uppfattningen, att kooperationen och
kommunerna själva svarar för den rent
byggande verksamheten.

Jag vill sedan säga några ord till
herr Källenius, som dels är en loppman
inom Byggnadsentreprenörföreningen
och dels är representant i riksdagen
för högerpartiet. Jag förmodar
att herr Källenius är mycket glad över
de möjligheter, som de privata bygg -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

mästarna har att få 95-procentiga statslån
i sina bostadsrättsföreningar. Vad
jag skulle vilja fråga herr Källenius är,
hur han kan kombinera rollen av talesman
för entreprenörföreningen och
egenskapen av riksdagsman för högern.
Man kan framför sig se visionen av å
ena sidan riksdagsman Källenius, som
ständigt inför väljarna talar om faran
för ett ökat statligt inflytande, hur farlig
staten är, hur staten bör spara på
sina medel, hur viktigt det är att utrymme
lämnas åt den fria konkurrensen,
hur väsentligt det är att medborgarna
själva tar ansvaret för sina pengar,
och å andra sidan toppmannen i
Svenska byggnadsentreprenörföreningen,
som inte är nöjd med 85-procentiga
lån utan kommer krypande till moder
Svea och vill ha 95-proccntiga lån, därför
att det sammanfaller med den verksamhet
som bedrives inom Svenska

byggnadsentreprenörföreningen.

Det är en dubbelroll som det inte ankommer
på mig att avge nagot utlåtande
om. Det kan emellertid vara lämpligt
för dem som författar propagandaklyschorna
inom högerpartiet att åtminstone
göra en framtida reservation
för herr Källenius, som uppenbarligen
står i ett mycket vänskapligare förhållande
till svenska staten än hans kolleger
inom högerpartiet.

Jag beklagar den utveckling, som är
på gång ty det som nu sker är att man
kommer att tvinga kommunerna att öka
kontrollen. Entreprenörföreningen skapar
en garantifond som skall ge trygghet
och säkerhet åt såväl staten som
de blivande bostadsrättshavarna. Herr
Källenius har vid denna riksdag motionerat
om allmän insyn i de allmännyttiga
företagens fonder. Jag förmodar
att han också menar att samhället
skall få insyn i den garantifond, som
entreprenörföreningen nu ämnar sätta
i gång för att hålla bostadsrättshavarna
i de kvaddade föreningarna skadeslösa.
Intresset för eu öppen fondredovisning
gäller väl också den fond som

224

Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

herr Källenius nu skall bygga upp i
vårt land.

Jag har, herr talman, velat framhålla
detta, ty det är här fråga om en sinnesförändring
och ett nytt tänkande på
bostadsområdet. Det har sagts att man
skall se hur det går. Jag är övertygad
om att nu som förr många byggmästare
kommer att klara saken utmärkt, andra
mindre bra och en del inte alls, men
den grupp som kommer bort är konsumenterna.
Ordvalet är litet felaktigt när
man så lättsinnigt talar om kooperation
när det gäller de byggmästarbildade bostadsrättsföreningarna,
ty den som spelar
huvudrollen i den reguljära kooperationen
— konsumenten — finns i
detta sammanhang inte med på scenen.

Herr KÄLLENIUS (h):

Herr talman! Det har tidigare yttrats
här i kammaren att det inom bostadspolitiken
inte föreligger så stora skiljaktigheter
i uppfattningen. Nu har vi
kommit in på ett område där det klart
och tydligt märkts ganska stora sådana.
Jag skall, herr talman, begränsa
mig till punkterna 7, 8 och 9, som handlar
om de byggmästarbildade bostadsrättsföreningarna,
upphandlingskungörelsens
tillämplighet samt den fondredovisningsskyldighet,
som här senast
har berörts.

Låt mig först, herr talman, konstatera
hur ihärdigt och genomgående man
riktar målmedvetna angrepp mot enskild
företagsamhet inom den sektor,
som rymmer de byggmästarbildade bostadsrättsföreningarna.
Det är inte så
märkligt, eftersom alla dessa angrepp
kommer från dem som har ett speciellt
intresse av denna typ av produktion
och anser den vara deras uteslutande
privilegium. De vill inte ha någon konkurrens
om själarna, d. v. s. bostadsspararna.

Man gör en mängd generaliseringar
av enstaka misslyckanden och påstår
att dessa är otaliga. I grund och botten
är de nog inte så många till antalet,

om man ser över hela fältet. Tyvärr
förekommer dock misslyckanden, men
sådana inträffar också på den kooperativa
och allmännyttiga sidan. Den enskilda
företagsamheten slår inte vakt
om misslyckanden och missgrepp.

Emellertid finns det här som på andra
områden — såsom den föregående
talaren sade — två kategorier av företagare
(i detta ord inbegriper jag då
alla slags företagare, kooperativa och
allmännyttiga såväl som enskilda) nämligen
de som är bra och de som är dåliga.
De dåliga vill vi ha bort.

Felet med den förda polemiken mot
enskild företagsamhet är, som jag nämnde,
att man generaliserar. De välskötta
enskilda företagen — och de är i klar
majoritet — har sedan en följd av år utfört
ett väl vitsordat arbete och därmed
gjort sin del av den prestation,
som vi behöver i samhället i fråga om
både bostadsrättslägenheter och hyreslägenheter.
Dessa företag representerar
den allmännyttiga privatproduktionen,
eftersom den är anpassad till de statliga
belåningsformerna på samma sätt
som andra produktionsföretag, fastän
belåningsmöjligheterna för den privata
bostadsproduktionen är sämre. Man är
emellertid inom dessa andra företag
helt enkelt rädd för den konkurrens
det blir fråga om.

De privata företagen har samma intresse,
som här tidigare vitsordats, att
sådana byggherrar som inte sköter sig
skall försvinna från marknaden.

Vad beträffar det tidigare anförda
exemplet från örbyhem utanför Stockholm
kan jag inte vitsorda detaljerna,
eftersom jag inte har tillgängliga några
uppgifter beträffande detta fall. Det ligger
också nära till hands att färga saker
och ting, då det gäller en framställning
av detta slag. Jag vill emellertid minnas
att det var fråga om en företagare,
som inte ens var organiserad, och jag
vill understryka, att man från enskilt
företagarhåll inte slår vakt om sådant
som förekommit i detta fall.

Nr 14

225

Onsdagen den 19 april 1961 em.

När det började bli aktuellt med sådana
här problem erbjöd vi från den
enskilda företagsamhetens sida hyresgäströrelsen
ett samarbete för att gemensamt
söka åstadkomma en bättre
ordning. Inom de flesta andra sektorer
har det både när det gäller statliga och
kommunala myndigheter varit möjligt
att få till stånd ett sådant rent förhandlingsmässigt
samarbete, som är till nytta
i olika sammanhang och som gör att
det hela löper förtroendefullt och bra.
Vårt initiativ till ett samarbete rönte
emellertid icke någon genklang från
hyresgäströrelsens sida och vi förstår
nu varför så var förhållandet. Man önskade
helt enkelt att andra företagare
skulle förbjudas att på lika basis producera
bostadsrättslägenheter. Därför
ville man ha fria händer att försöka
misstänkliggöra den enskilda företagsamheten
och att skära alla över en
kam, såsom man heller inte har generat
sig för att göra.

.lag vill understryka att de enskilda
företag, som kanske under 15—20 år
har arbetat med en produktion av detta
slag och som har för ändamålet utbildad
personal, är fullt konkurrenskraftiga
inom alla led av produktionen. Därvidlag
haltar det inte i något avseende.

I denna debatt har blandats in en del
personliga saker, och man har talat om
att jag i den ena egenskapen skulle säga
si och i den andra så. Det rent personliga
lämnar jag därhän — det hör inte
till denna diskussion. Men när man gör
frågan, hur jag sakligt kan motivera
åsikten att de enskilda företag, som producerar
bostadsrättslägenheter, bör få
låna upp till 95 procent medan det på
andra håll hävdas att det räcker med
85 procent, så vill jag svara att det har
helt enkelt skett därför att jag anser att
det skall skapas likställighet. Det finns
ingen regel som säger, att den ene medborgaren
skall ha en speciell förmån
framför den andre därför att bostadsrätt
erhålles från en verksamhet som
går i eu viss riktning. Jag kan således
15 — Andra kammarens

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

frimodigt och fullt övertygad om det
rättvisa och riktiga i min ståndpunkt
försvara 95-procentslinjen.

Hur skulle det gå, herr talman, om
den »reguljära» kooperationen fick —
jag vill inte använda ett så fult ord som
monopol men en avgörande företrädesrätt
— när det gäller produktion av
bostadsrättslägenheter? Skulle allt då
bli väl beställt och skulle det bli billigare
att bygga? Jag tycker att det är en
trångsynt och räddhågad inställning
som kommer till uttryck, när man förfäktar
en sådan princip.

Just för att komma till rätta med de
missförhållanden som förevarit på det
här området, har man inom den enskilda
företagsamheten tagit initiativ till
ett garantiorgan. Därigenom hoppas
man kunna undanröja anledningarna till
den ängslan och misstro, som kan finnas.
Man vill inte bara visa sitt intresse
för saken, utan man vill också söka
tillmötesgå alla berättigade önskemål
från konsumenternas sida.

Det sades tidigare i dag att problemet
bara hade delvis lösts genom att
bostadsrättshavarna får endast en garanti
för sina insatser i pengar räknat.

Detta är inte riktigt, ty utskottet har
i sitt utlåtande på s. 13 mycket noga
redogjort för vad en sådan garanti innebär:
»Företaget skall bl. a. lämna garantier
mot direkta ekonomiska förluster
samt därjämte kontrollera att byggnadsföretaget
grundas på skäliga ekonomiska
villkor och utföres under betryggande
teknisk kontroll.» Detta är
ett allvarligt försök att komma till rätta
med problemen.

Socialministern har funnit att han
kan pröva denna organisation, och det
finner vi helt naturligt glädjande. Vi
har samtidigt klart för oss det ansvar,
som vilar på denna organisation. Den
ger åtminstone en möjlighet att dokumentera
den goda viljan. Vi har hört,
att många inte alls är nöjda med detta
förfarande utan fortfarande bedriver en
ganska intensiv polemik och kritik mot

protokoll 1961. Nr 14

226 Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 em.
Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

detta. Vi har i olika sammanhang sagt
— och jag tycker att man skall stå fast
vid det — att det skall finnas konkurrens
över hela fältet. Det innebär rimligtvis
att jag inte skall vara tvungen
att ansluta mig till en viss organisation
för att komma i åtnjutande av statens
låneförmåner. I detta sammanhang
skall alla ha samma rätt. Det är klart
att den som får fördelaktiga statliga lån
mycket ogärna ser, att någon annan
kommer med och får samma förmåner.
Skall kritik förekomma, då skall den
vara saklig och den skall inriktas på
hyrorna.

Den föregående talaren sade, att konsumenten
kom bort i det garantisystem
som nu skall tillämpas. Han har uppfattat
saken alldeles felaktigt. Konsumenten
kommer tvärtom fram i bilden,
och det är bl. a. detta som är meningen
med det hela.

Tänker man på hyrorna blir man
kanske litet mera lågmäld. Det är nog
det enda objektiva kriterium man har
att gå efter. För min del är jag övertygad
om att hyresgästen, vilken klass
eller politisk åskådning han än omfattar,
nog i grund och botten struntar i
vem som äger och förvaltar det hus han
bor i. Han vill ha en billig hyra för
en god bostad. Man kan nästan säga
att »inför vår Herre är vi alla hyresgäster».

Utskottet har i princip anslutit sig
till departementschefens förslag. På vissa
håll har dock åstadkommits skärpningar.
Bl. a. trycker utskottet på att
den kommunala kontrollen inte skall
avvaras. Man vill ha ytterligare kontroll
på standarden och bostädernas utförande.
Jag kan ansluta mig till detta,
herr talman, under förutsättning att en
sådan skärpning inte görs ensidig utan
ges en generell innebörd och får en generell
tillämpning.

I detta sammanhang bär utskottet
även berört en översyn av lagstiftningen
om bostadsrättsföreningar, vilken
har tagits upp i ett flertal remissytt -

randen och som också har berörts i
motionen nr 600, som ligger hos tredje
lagutskottet. Statsutskottet säger mitt på
s. 32 i utlåtandet:

»En sådan översyn är angelägen mot
bakgrund av de risker för missbruk
som föreligger. Det förhållande att en
byggnadsföretagare under interimstiden
kan sluta ett avtal om entreprenad med
en styrelse, vars ledamöter står i beroendeställning
till honom, framstår
under nuvarande förhållanden som
otillfredsställande.»

Jag ber att få påpeka, att det inte
står »enskild byggnadsföretagare». Detta
uttalande bör omfatta alla byggnadsföretagare.
Man skall i en sådan här
översyn vara mycket noga med att studera
frågan ur alla tänkbara synvinklar.
Det ligger nämligen så till, att bostadsrättslagstiftningen
verkligen bör
ses över. Jag tror att dess dunkla punkter
inte är så lätta att komma till rätta
med. Det kan vara skäl att över hela
fältet syna också den praktiska tilllämpningen
av lagen. Man befinner sig
måhända i glashus på detta område,
d. v. s. ingen torde vara ofelbar.

Man kan stå här och diskutera länge
om dessa saker. Det är dock inte de
enskilda företagarna, som bär satt
i gång grälet. De har tvärtom tagit initiativ
till överläggningar för att komma
till rätta med problemen. Tyvärr har
de inte fått något svar. Men vore det
inte på längre sikt bättre att alla gemensamt
försökte, var och en på sitt
håll, göra något för att hjälpa den där
konsumenten-hyresgästen, som alla säger
sig vara intresserade av. Det skulle
han nog sätta värde på och framför
allt tror jag, att han skulle må mycket
bra av det. För vår egen del tar vi
mycket lugnt på all kritiken. Den bara
stärker oss, och den är bra ur den synpunkten.

Innan jag går över till att tala om
motionerna skulle jag, utan att ha fullmakt,
vilja uppträda som ombud för
herr Cassel, som av den föregående ta -

Nr 14 227

Onsdagen den 19 april 1961 em.

laren fick kritik för vad lian sade om
procentsatser. Här som så ofta annars
har man missförstått varandra
därför att man talar om olika saker.
Herr Gassel talade om procentsatserna
ur äganderätts- och förvaltningssynpunkt,
medan den föregående talaren
tänkte på dem som utför entreprenaderna,
och det är två helt skilda saker.

Därmed till motionerna. De är gamla
bekanta. De gäller uppliandlingskungörelsen
och redovisningsskyldigheten.
Utskottet skiljer sig rekordartat
lätt från sin uppgift. Det är så riktigt
som den föregående talaren sade, att
utskottet i allmänna ordalag utan att
ha något underlag påstår, att de flesta
allmännyttiga företag tillämpar kungörelsen.
Jag är mycket ledsen att behöva
säga det, men våra erfarenheter bär
gjort att vi har precis motsatt uppfattning.
Det skulle kanske vara av värde
att få en redovisning härvidlag, om
man nu gjort någon utredning.

Det andra krav som ställts i motionerna,
nämligen att fondbildningen
skall redovisas, avvisar utskottet med
motiveringen att det »inte bär framkommit
något behov av att kontinuerligt
insamla de i motionerna angivna
uppgifterna». Det behovet föreligger,
åtminstone om han har samma uppfattning
som motionärerna. Men det är
ju inte insamlingen det är fråga om,
utan de slutsatser man kan dra.

Här föreligger åtskilliga missuppfattningar.
Man tolkar vårt framträdande
som ett försök att ställa till trassel
för de allmännyttiga bostadsföretagen.
Man kan nog inte övertyga någon som
har den uppfattningen om att vi är
lite i andra ärenden. Jag kan bara förklara,
att det inte är detta som är grunden
utan att det rör sig om en från
motionärernas synpunkt mycket viktig
principiell fråga.

Det politiska har blivit mycket framträdande
inom bostadsbyggandet. Det
har ställts principiella krav på att bostadsfastigheter
skall föras över i all -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

män ägo. Bostadsbristen hjälper till att
underblåsa lidelserna. Det har blivit en
kollision mellan produktion samt
ägande och förvaltande. Det är nog riktigt
som herr Gustafsson i Skellefteå
sade, att det under den senaste tioårsperioden
har vuxit fram en mycket stor
industriell verksamhet med många och
mäktiga allmännyttiga bostadsdirektörer.
De är framstående företagare, och
det är helt naturligt att de slår vakt om
sitt område. De bedriver rent a-ffärsbetonad
verksamhet och det skall den
vara. Det är bara det att detta sker
helt och hållet med statliga medel, utan
risktagande. De risker som är förknippade
med verksamheten skall de enskilda
företagen ta i egenskap av entreprenörer.
Allt annat, administration,
projektering, stadsplanering och mycket
mera, vill de allmännyttiga företagen
gärna ha själva. Ja, herr talman,
människorna har alltid varit maktlystna,
och det sker ingen ändring i det
avseendet i dag.

Staten har hårt engagerat sig i syfte
att häva bostadsbristen och hjälpa människorna.
På detta sätt har vi — inte
i tysthet, ty många har talat om det
och kritiserat det — under årens lopp
fått en särskilt utformad admdnistrationsapparat,
som vid handhavandet av
de statliga lånemedlen åtnjuter friheter
som är fullkomligt otänkbara i annan
statlig förvaltning.

Det är det som är själva grunden
till denna motion, ty vi tror inte att
det systemet är bra, allra -minst med
hänsyn till alla de andra ämbets- och
tjänstemän som sitter i verken — noggrant
reglerade och kontrollerade i allt
vad de gör. Om de gör någonting som
inte stämmer eller inte är riktigt, får
de sannerligen veta av det; det har vi
hört inte minst från denna talarstol.
Allmänheten har så småningom fått en
känsla av att man i varje fall kan
ifrågasätta, om dessa administrativa
former har samma exakta funktion som
i övrig statsförvaltning. Då bör man

228 Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

nog försöka få ett fast och objektivt
system, som man litar på. Men vi förstår
att man inte vill vara med om det,
eftersom det nuvarande systemet är
praktiskt och lämpligt och bra för alla
dem som sköter det. De har fördelar.
Men vi har i alla fall svårt att förstå,
att man från den allmännyttiga sidan
så enstämmigt vägrar, rent ut sagt, att
biträda våra förslag på detta område.

Under åren har staten totalt lagt ned
ca åtta miljarder kronor på bostadsstöd.
Men riksdagen vet inte i dag hur
det ser ut med de fonder, som vi har
diskuterat här. Nog är det väl ganska
märkligt, att man har så litet intresse
av att få en samlad överblick, att utskottet
bara säger att »det inte har
framkommit något behov» och att om
någon från hyresrådet eller från annat
håll vill ta reda på förhållandena går
det mycket väl för sig.

Om jag vore finansminister i nuvarande
budgetläge, skulle jag vara ovanligt
intresserad av att få en klar,
bokföringsmässig redogörelse för hur
dessa pengar har förvaltats och hur
mycket som kan finnas fonderat. Det
kan hända, att vi skulle kunna använda
dem ganska bra.

Herr talman! Det borde inte vara så
mycket bostadspolitiska motsättningar
i dessa frågor. Motionärerna har i varje
fall utgått från sin syn på de förvaltningsmässiga
principerna, och vi
anser att de synpunkter som framkommit
också är bärande.

Herr Cassel har redan tidigare yrkat
bifall till reservationerna, och de yrkanden
som kan innefattas i detta anförande
är därmed redan framförda.

Herr SVENNING (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Källenius säger att
vi har angripit den uppläggning man
har i byggmästarföreningen och han
begagnar tillfället att i sammanhanget
angripa hyresgäströrelsen, ty någonting
annat är det här inte fråga om. Det är
hyresgäströrelsen som sagt ifrån be -

träffande dessa byggmästarbildade bostadsrättsföreningar,
och det är hyresgäströrelsen
som med trettioårig erfarenhet
vet vad som skett på detta område
och vad som fortfarande sker.

Jag kan ta ytterligare en rad exempel
från Täby, Eskilstuna och andra orter
som på ett mycket markant sätt belyser
missförhållandena, men jag vill inte
trötta kammaren ytterligare efter en så
lång debatt. Men jag vill ändå säga ifrån,
att hyresgäströrelsen har en bestämd
uppfattning när det gäller bostadskooperationen
och att vi är glada över att
vi i bostadskooperationen har den insyn
och den kontroll, som är nödvändig
för att man skall kunna tillvarata hyresgästernas
och konsumenternas intressen.
Ingen skall tro att den hyresgäströrelse,
som i dag representerar
250 000 familjer, inte har klart för sig,
att huvuduppgiften är att bevaka konsumenternas
intresse. I fråga om såväl
enskildas som allmännyttiga och kooperativa
företag följer vi den linjen. Som
kommunalman med en rad kommunala
engagemang — fortfarande sitter jag
som fastighetsnämndens ordförande —
vet jag vad jag talar om när jag säger,
att det är nödvändigt att ha denna effektiva
kontroll över hela bostadsbyggnadsmarknaden.

Herr Källenius sade ifrån, att om man
skulle ha en teknisk kontroll så skulle
det vara med generell innebörd över
hela fältet. Vi har kommunalt denna tekniska
kontroll över både allmännyttiga
och kooperativa bostadsföretag, och vi
följer kontinuerligt hela utvecklingen
liksom den årliga kontrollen. Det är
helt naturligt att vi skall göra detta även
i fråga om de enskilda företagen.

Herr Källenius åberopar garantien
och säger att den innebär en prestation.
Men erkänn i stället, herr Källenius,
att den är ett villkor för att ni
över huvud taget skall få den förmån
som det nu talas om.

Vi har insyn från hyresgäströrelsen.
När de allmännyttiga bostadsföretagen

Onsdagen den 19 april 1961 em.

Nr 14 229

kom ifrån kontrollen över hyrorna, tillfogade
riksdagen det villkoret att hyresgäströrelsen
skulle ha full insyn i deras
affärer och också vara med om hyressättningen.
Så sker även, och vi har
öven möjlighet att när det gäller reparationer
och andra ting diskutera med de
allmännyttiga bostadsföretagen. Jag
skulle vilja säga, att vi har ett gott samarbete
och en god kontroll. Vi kontrollerar
både direktörerna och de allmännyttiga
bostadsföretagen som sådana.
Nu blir ju direktörerna i den enskilda
sektorn jämställda med direktörerna i
den allmännyttiga, och då kan de inte
klanka på varandra.

Herr LINDKVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Källenius tog uppenbarligen
mycket illa vid sig av mitt
inlägg. När han började sitt anförande,
talade han om konkurrensavund, om
misstänksamhet, om angrepp på den fria
företagsamheten, om konkurrensen om
bostadsspararna och om misslyckade
bostadsrättsföreningar också inom den
kooperativa sektorn. Herr Källenius
blev tydligen mycket besvärad av vad
jag sade om de brister som föreligger
inom den del av bostadsbyggnadsverksamheten
som vi kallar för byggmästarbildade
bostadsrättsföreningar. Det går
emellertid inte att med affekt eller dunkelt
tal prata bort fakta, herr Källenius!

Jag vill erinra om att den byggnation
som bedrives inom kooperationen nära
nog hundraprocentigt utföres av fria företagare
under lika konkurrensvillkor,
i de flesta fall på entreprenadförfarande.
Jag undrar om det finns något annat område
inom vårt näringsliv, där konkurrensen
har givits så stort utrymme som
på bostadsbyggnadsmarknaden.

Nej, herr Källenius, vi är inte rädda
för konkurrens. Oavsett vilka medel ni
kommer att använda er av vet jag att
möjligheterna att tränga tillbaka den reguljära
kooperationen är obefintliga.
Den saken kan vi därför lämna utanför
denna diskussion.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Jag vill återigen erinra om de principer
som riksdagen fastslog 1946, då man
fastställde principen om lån till 100 procent
för allmännyttiga bostadsföretag,
till 95 procent för kooperativa bostadsorganisationer
och till 85 procent
för den privata byggsektorn. Den
gången sade Gustav Möller, att det är
kommunernas uppgift att svara för bostadsförsörjningen
i samråd med kooperationen.
Det tror jag kan vara en
grundläggande princip, som vi bör slå
vakt om även i dag.

Herr KÄLLENIUS (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag har inte alls velat
angripa hyresgäströrelsen på det sätt
herr Svenning här sade. Tvärtom har jag
i många sammanhang framhållit, att hyresgäströrelsen
har en stor funktion att
fylla. Men det kan inte hjälpas att jag
blev förvånad över att man i det berörda
sammanhanget icke har velat etablera
det samarbete vi begärt — det är tyvärr
ingenting som vi kan tvinga fram.

Herr Svenning sade också att hyresgäströrelsen
har sin bestämda uppfattning
om kooperationen, och det tvivlar
jag inte alls på med tanke på organisationens
uppbyggnad. Därmed inget ont
sagt om den.

Sedan sade den siste talaren, att jag
tydligen kände mig illa berörd. Ja, jag
känner mig illa berörd över att man
här blandar in rent personliga saker i
diskussionen. Det sker för övrigt ganska
ofta — och det må vara den resandes
ensak. För egen del tänker jag dock inte
göra det. Men jag pratade inte bort
några fakta. Jag sade tvärtom, att de
misslyckanden som tyvärr förekommit
lyckligtvis regelmässigt har legat utanför
de organiserade företagens krets.
Och det var just anledningen till att vi
gemensamt med hyresgäströrelsen ville
komma till rätta med misslyckandena
för att på det sättet sanera marknaden.
Det var därför jag vände mig emot sättet
att generalisera i angreppen mot den
enskilda företagsamheten i dess helhet.

230 Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Vidare frågade herr Lindkvist, om
det månne finns något annat område,
där konkurrensen är så stark som beträffande
bostadsbyggandet. Det gläder
mig att kunna instämma i herr Lindkvists
uppfattning i det fallet, och det
är utomordentligt värdefullt för samhället
att så är. Men det finns ett par
sektorer i produktionskedjan, där det
inte råder någon konkurrens, nämligen
beträffande projekteringen och stadsplanernas
uppläggning och konstruktionerna,
där det rör sig om mycket
stora pengar. Där kan konkurrensen endast
utövas av den som så att säga håller
i trådarna från början. Men det får
han inte göra, ty det stämmer inte med
de allmännyttiga och kooperativa systemen.

Att slå tillbaka den kooperativa rörelsen
har vi aldrig drömt om, men vi vill
vara med om att konkurrera.

Herr KELLGREN (s) :

Herr talman! Jag skall inte ta kammarens
tid i anspråk särskilt länge, utan
jag skall bara beröra två frågor som jag
tror är av väsentlig betydelse i den aktuella
bostadssituationen. Utgångspunkten
är ju att regeringen har fastställt en
ram på 20 500 småhus men också har
sagt, att byggandet gärna må bli av
större omfattning. Det är naturligtvis
mycket tillfredsställande att kunna öka
produktionen av småhus. Men vi vet
också att svårigheterna är betydande
med avseende på tillgången på arbetskraft.
Resurserna är ansträngda, och
man undrar onekligen hur det skall
bli möjligt att realisera ett småhusbyggande
i så betydande utsträckning, ett
småhusbyggande som vi hoppas skall
bli ännu större.

Då skulle jag vilja peka på en möjlighet
som inte är tillräckligt observerad,
resurser som ännu inte är helt utnyttjade.
Jag syftar på småhusfabrikanternas
kapacitet i dag. Vid den konferens,
som socialministern omnämnde
och där han höll ett uppmärksammat

föredrag, framgick det att småhusfabrikanterna
utnyttjar sin kapacitet till
blott 50—60 procent. Om de skulle kunna
utnyttja sin kapacitet till 90 eller
kanske 100 procent, skulle vi därigenom
få ett ganska betydande tillskott
när det gäller småhusbyggandet. Och
vad viktigare är: fabrikanterna förklarar,
att om de kunde utnyttja sin kapacitet
på ett bättre sätt, skulle de ha
möjlighet att sänka sina priser med 10
—20 procent. Ett sådant utnyttjande av
kapaciteten skulle alltså medföra den
dubbla effekten att vi skulle få fler
småhus till lägre priser.

Jag skulle önska, herr talman, att de
ansvariga myndigheterna undersökte
möjligheterna att bättre utnyttja småhusfabrikanternas
resurser och att de
tog initiativ till att större serier producerades
i en kontinuerlig tillverkning,
så att småhus kunde uppföras i större
skala än nu kan ske.

Den andra fråga som jag skulle vilja
ta upp är egentligen av mycket stor
omfattning, och det är skada att den
skall behöva diskuteras vid en så sen
timme, nästan under debattens sista minuter.
Jag vill nämligen beröra de höga
och de starkt stigande tomtmarkspriserna.
Det finns exempel på att medelstora
städer i dag måste köpa råmark
till ett pris av 5 kronor per m*. Detta
innebär att kostnaden då tomtmarken
är färdig för sitt ändamål är uppe i åtminstone
15—20 kronor per m2. Dessa
kostnader måste finansieras på något
sätt. Inte så sällan betalar kommunerna
över kommunalskatten en del av dessa
kostnader.

Vi vet också att det har bildats särskilda
bolag, större entreprenadföretag
— en sådan organisation i Stockholm
heter Prosaco — vilka tillsammans med
affärsbankerna bar engagerat sig i att
köpa upp närbelägen tomtmark. De har
mycket stora resurser till sitt förfogande,
och städerna och kommunerna kan
med hänsyn till det kommunalekonomiska
läget inte konkurrera. Detta leder

Nr 14 231

Onsdagen den 19 april 1961 em.

inte sällan till att dessa finansiärer köper
tomtmark som de kan hålla på tills
ett tillfälle yppar sig att ta ut ett högt
tomtpris, t. ex. då en storbyggmästare
vill bygga radhus och kedjehus. I stockholmstrakten
är det inte ovanligt att en
villatomt på omkring 1 000 m2 betingar
30 000—40 000 kronor. Boendekostnaden
drivs automatiskt i höjden dels genom
de ständigt stigande tomtpriserna,
genom vilka nämnda byggnadsentreprenörer
och andra storföretagare tar ut
sina vinster, dels genom att höga priser
tas ut även på det material som ingår
i den färdiga bostaden, varigenom
företagarnas vinster ytterligare ökas.
Jag kan nämna att i Stockholm och
stockholmstrakten får bostadskonsumenten
i dag för ett radhus eller kedjehus
— inte av särskilt hög kvalitet eller
innehållande särskilt stort utrymme —
betala 100 000—130 000 kronor. Ett liknande
hus kan i Småland och Halland
köpas för 50 000—60 000 kronor. Skillnaden
utgörs av de vinster som tas ut i
högt tomtpris och höga materialkostnader.

Herr Källenius sade att inför vår Herre
är vi alla hyresgäster. Detta kan nog
vara sant. Men jag undrar vad vi skulle
säga om vår Herre skulle ta ut oskäliga
tomtpriser för sina molntappar eller
vid uppförandet av de himlaboningar
där vi skall vistas också skulle betinga
sig oskäliga materialpriser. Det är i själva
verket vad som sker hos oss i dag, och
jag vill, herr talman, fästa uppmärksamheten
på att dessa utvecklingstendenser
måste observeras och myndigheterna
måste vidta åtgärder för att få priserna
under kontroll.

Herr talmannen tog ledningen av förhandlingarna.

Herr KÄLLENIUS (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Kellgren berörde
de höga tomtpriserna och namngav ett
enskilt företag som skulle uppträda spekulativt
och ligga och hålla på tomter -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

na för att få ut högre tomtpriser. Jag
tror att just det exemplet var illa valt,
därför att tomtpriserna i detta fall såvitt
jag vet åtminstone hittills har fastställts
i samråd med kommunerna. Kommunerna
som man bygger åt har varit
med om att planlägga bebyggelsen.

Det är nog, herr Kellgren, inte enbart
de enskilda företagarna som är i verksamhet
på detta område, utan det finns
många exempel på överbud från annat
håll, speciellt när det gäller sanering.
Det är kanske lämpligt att av kommunalmännen
ta reda på hur det förhåller
sig härmed.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Det är kanske bra vid
denna tidpunkt, att det går fortare att
få ordet än beräknat. Jag begärde emellertid
att få det under ett tidigare skede
av debatten, då de vänliga tonfallen
var särskilt utpräglade. De var försiktigare
också. Jag skall inte bryta stilen
i fråga om de vänliga tonfallen, men jag
hoppas att åtminstone i något hänseende
i ett par korta avsnitt kunna bli
något mindre försiktig.

Debatten har visserligen i ett skede
blivit hetare, nämligen vid diskussionen
mellan å ena sidan herr Källenius
och å andra sidan herrar Svenning och
Lindkvist. Jag måste emellertid säga,
att diskussionen om svagheter och fördelar
i de avseenden de tre nämnda
talarna berört och där man bollat fram
och tillbaka med misslyckanden inom
den ena eller den andra företagsformen
är mindre motiverad mot bakgrunden
av det förslag vi har just i dag. Det ligger
emellertid för mig som eskilstunabo
nära till hands att erinra herr Svenning
om att när man hör ordet Eskilstuna
framträder inte omedelbart — tyvärr
vill jag säga — minnesbilden av
en i alla avseenden välskött kommunnal
produktion. Men jag vill lämna detta
därhän. Diskussionen är onödig, tv om
herrar Svenning och Lindkvist velat

232 Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

rikta kritik mot de av byggmästare producerade
husen för bostadsrättsföreningar
bör denna kritik riktas dels mot
ett enhälligt statsutskott, dels mot socialministern
som framlagt det förslag
ett enhälligt statsutskott tillstyrkt. Så
föhåller det sig på den punkten.

Jag tycker emellertid inte, att debatten
varit tillräckligt framåtblickande.
Det är naturligtvis omöjligt att nu här
göra några mera detaljerade framtidsutblickar,
men jag vill nämna speciellt
tre ting som jag tror är av betydelse för
framtiden, inte minst därför att socialministerns
framställning enligt min
uppfattning ändå hade ett drag som
innebar en neddimensionering av de påfrestningar
som — det är min övertygelse
och jag tror att den kan underbyggas
rätt väl — vi har att vänta oss i
fråga om en stegring av bostadsefterfrågan
under 1960-talet. Det finns flera
betydelsefulla faktorer som verkar i den
riktningen. Det är inte bara det, att
de stora årskullarna från 1940-talets
början kommer upp i giftasvuxen ålder.
Det finns också en tendens att undervärdera
de påfrestningar, som kommer
att emanera från en fortsatt, sannolikt
tämligen oförändrat häftig befolkningsomflyttning.
När därför socialministern
säger, att den och den utredningen
får se på dessa ting, varefter åtgärder
får vidtagas, är jag verkligen
orolig för att statsmakterna skall bli
försatta i samma situation som under
ett tidigare skede, nämligen alt man för
sent kommer att vara redo att handla.
Beredskapen på området skulle vara dåligt
skött, om man inte är färdig att
handla förrän bostadsköerna åter börjat
öka.

Jag vill tillägga, att om man skall
kunna sköta beredskapen på ett bra sätt
får man inte, såsom skett i debatten i
dag — med undantag kanske framför
allt för herr Gustafsson i Skellefteå —
gå förbi kapitalförsörjningsfrågorna.
Jag vill säga några ord om dem, ty de
är av utomordentlig betydelse när det

gäller att få upp bostadsproduktionen
utan att orsaka särskilda svårigheter
inom näringslivet i övrigt. Jag vill emellertid
först parentetiskt beröra ett yttrande
av socialministern.

Socialministern sade att man inte kan
göra någon riktigt säker bedömning av
bostadsefterfrågans utveckling, eftersom
det är så många andra med bostadsefterfrågan
konkurrerande intressen som anmäler
sig hos medborgarna, Ja, det finns
i varje fall några starka intressen som
anmäler sig, inte minst — förmodar jag
att socialministern menar — hos de
unga människorna, i stället för att skaffa
sig en bra egen bostad, ett egethem
t. ex. Det är sådana saker som bilen
eller — jag minns inte riktigt vilka exempel
socialministern anförde — sommarstugan
eller semesterresan. Det är
riktigt att man inte säkert vet hur de
själva vill göra denna avvägning. Men,
herr talman, just mot bakgrunden av
de starkt växande årskullarna av unga
människor som går in i giftasvuxen ålder
och vidare inte minst med hänsyn
till allmänna samhällsmoraliska skäl är
det viktigt, att de unga människorna i
större utsträckning än vad som nu är
fallet själva satsar på att lösa sitt bostadsproblem.
Ur den synpunkten är
det angeläget att — jag tror att jag anfört
liknande synpunkter tidigare — i
konkurrensen mellan de olika önskemålen
ge bostaden samma chans som bilen
eller semesterresan, om det nu var
sådant det var fråga om. I dag är det
nämligen så här i landet, att om unga
människor utför en sparprestation i
syfte att skaffa en bil, så kan denna deras
önskan förverkligas tämligen omedelbart.
Men för många är det alltjämt
så, att om de spar i avsikt att lösa sin
bostadsfråga och även om lösandet av
bostadsfrågan är minst lika angeläget
som önskemålet att skaffa en bil eller
någonting sådant, så är bostadsmålet
mera avlägset att verkligen kunna uppnå
på grund av bostadsbristen. De praktiska
möjligheterna att tillfredsställa å

Nr 14

233

Onsdagen den 19 april 1961 em.

ena sidan bostadsbehovet och å andra
sidan önskemål av det slag som socialministern
talade om är inte lika stora.
Om man vill satsa på unga människors
vilja att spara för en bostad — och det
tror jag att de i och för sig vill göra
med samma glädje som att spara för
att skaffa en bil — måste man skapa
»lika konkurrensvillkor» för de olika
önskemålen när det gäller att praktiskt
förverkliga desamma.

Detta innebär naturligtvis inte någon
lösning av frågan. Men ett led i ansträngningarna
att lösa kapitalfrågan
för bostadsproduktionen är att minska
det stora avstånd som för stora grupper
ännu finns mellan önskan och möjligheterna
att uppfylla denna önskan.

En annan punkt, som tidigare i dag
endast berörts mycket försiktigt — naturligtvis
allra mest försiktigt av socialministern
— är frågan om de generella
bostadssubventionerna och sättet att distribuera
dem på olika årgångar av hus.
Av folkpartiets motioner framgår, att vi
inte endast delar den allmänna önskan,
vilken alla tycks hysa, att den totala nivån
för de generella subventionerna bör
sänkas, utan att vi även anser att detta
svstem bör rulla runt något hastigare
inom ett mindre antal årgångar av hus
än det för närvarande gör. Detta är
också motiverat med hänsyn till de
mycket utpräglade skillnaderna i kapitalkostnaderna
för olika årgångar av
hus. Jag tycker att det är befogat att
säga att regeringen och socialministern
här går fram alltför försiktigt.

Detta är en linje som vi försökt driva.
Vi har även, inte minst under den
senaste valkampanjen, tagit en hel del
politiska obehag för att driva den. Vi
har, om socialministern tillåter att jag
uttrycker mig så, täckt en väg från bombardemang,
på vilken socialministern
bär kan gå fram, om han vill lämna ytterligare
ett bidrag till de många som
behövs för att man i framtiden verkligen
skall kunna underlätta kapitalförsörjningen
för bostadsproduktionen.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Regeringen behöver inte traska patrullo
i den utsträckning den hittills gjort.

Jag skall ta upp en tredje punkt, där
jag tycker att ett starkt konservativt
drag kommer fram i regeringspolitiken.
Jag syftar på den utpräglade avoghet,
med vilken inte bara regeringen utan
nästan alla de myndigheter, som har
ansvaret för dessa saker, visar ifrån sig
varje tanke på en verkligt allvarlig penetration
av frågan om värdebeständiga
lån som ett hjälpmedel i kapitalförsörjningen
för bostadsproduktionen. Sadana
lån har inte bara den fördelen, att
de skulle kunna vara ett attraktivt moment,
som drar kapital till en sektor
där det i alla fall är angeläget att få
kapital, utan de skulle säkerligen också
öka den totala kaptialförsörjningen i
landet, så att bostadsproduktionen kan
ökas utan förfång för andra näringsgrenar.

De skulle också, herr talman, i tidens
längd komma att verka som en automatisk
regulator på ett mycket besvärligt
problem, som vi under en lång tid
med relativt stor framgång kunnat skjuta
framför oss men som vi förr eller
senare och kanske förrän vi anar det
inte längre kan skjuta framför oss utan
måste ta itu med. Det gäller de skilda
bostadskostnadsnivåerna i olika årgångar
av hus.

Vi har ett sådant problem konstituerat
av det som ligger bakom oss. Vi behöver
inte nödvändigtvis skapa ett sådant
problem i årgångar av hus som
ligger framför oss, i varje fall inte i den
utsträckning vi för närvarande gör, om
vi för in ett värdebeständighetsmoment
i bostadsfinansieringen. Det har, herr
talman, lagts fram flera förslag från
vårt håll på riksdagsplanet som pekat
i den riktningen under tidigare år. I år
finns en centerpartimotion, och det
finns en gemensam reservation från
folkpartiet och centerpartiet i samma
riktning.

Men det är klart att det behövs ingående
undersökningar. Det krävs att

234 Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 em.
Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

de som har makten och ansvaret griper
sig an med problemet och verkligen gör
de nödvändiga undersökningarna och
förbereder de åtgärder som kan bli effektiva.
Här tror jag att det finns stora
uppgifter för varje socialminister, som
vill lämna ett verkligt effektivt bidrag
till en lösning av frågan om en tillfredsställande
bostadsförsörjning i
framtiden, men det är också ett område,
där regeringen visar en brist på intresse
som jag måste beklaga.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:

Herr talman! Jag utgår från att kammarens
ärade ledamöter inte är inställda
på att vi nu skall ta upp en ny stor
diskussion angående bostadspolitiken
och dess framtida utformning. Jag tänker
inte heller göra det. Jag anser mig
emellertid behöva göra några få kommentarer
till vad herr Wedén nyss
sade.

Herr Wedén gjorde gällande, att han
ur mitt anförande hade trott sig kunna
utläsa en undervärdering av den påfrestning
som ett ökat bostadsbyggande
kan dra med sig framför allt på kapitalförsörjningens
område och att vi,
i avvaktan på vad utredningarna kan
komma fram till, plötsligt till följd av
de nytillkommande årskullarna kan på
nytt överraskas av ökade bostadsköer.

Herr Wedén bortser kanske ändå från
att regeringen när det gäller kapitalförsörjningen
i varje fall har varit
mera framsynt — om vi nu skall göra
en gradering där — än vad folkpartiet
varit. Tänk bara på vad vi åstadkommit
och kommer att åstadkomma med
de ständigt stigande ATP-fonderna. Jag
vill göra herr Wedén uppmärksam på
att den överbalansering av budgeten
som gjorts av regeringen, men som man
efter vad jag kan förstå från en del av
de borgerliga partierna är beredd att

i någon mån eliminera, är ett uttryck
för att vi inte bortser från de svårigheter
som kan uppstå på kapitalförsörjningens
område. Här tycker jag uppriktigt
sagt, att vi har en starkare ställning
än vad våra politiska motståndare
har.

Beträffande de konsumentönskemål
som kan framkomma skall jag kanske
också göra en kort kommentar. Det är
riktigt att jag i initt anförande framhöll,
att man måste ta hänsyn till vad
konsumenterna önskar. Det gällde frågan,
om de skulle vilja skaffa sig ett
småhus eller ha en bil eller kanske bo
i en lägenhet i ett flerfamiljshus kompletterad
med sommarstuga.

Jag vet inte riktigt vad herr Wedén
ville komma fram till. Han önskade att
konkurrensvillkoren mellan bostad, bil
och sommarstuga skulle bli mera likvärdiga
än de nu är. Men, herr Wedén,
vad skall vi göra åt den saken? De
unga människorna hinner ofta redan
tidigt vänja sig vid bilen. När de sedan
skall sätta bo har de vant sig vid
bilen på ett sådant sätt att de knappast
är beredda att avstå från den. Man kan
anse det beklagligt. Om de vore förståndiga
tycker jag att de skulle satsa på
småhus eller större lägenhet. Men det
har redan skett en konsumtionsinriktning
som herr Wedén kan beklaga. Jag
kan i viss mån instämma med honom.
Herr Gustafsson i Skellefteå sade förut,
att vi såvitt möjligt skall ta hänsyn
till konsumenternas önskemål, och detta
är ju ting som man inte kommer förbi
i sådana här sammanhang. Det är därför
jag — i avvaktan på de utredningar
som nu pågår — inte i dag är beredd
att närmare gå in på den framtida bostadspolitikens
utformning. Jag vill inte
att vi skall sväva över den bostadspolitiska
tillvaron utan den starkare markkänning,
som vi får när vi får veta mer
om den framtida konsumtionsinriktningen.
Det är just en kartläggning av
dessa problem som de nu sittande utredningarna
skall tillhandahålla.

Nr 14 235

Onsdagen den 19 april 1961 em.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Med hänsyn till den sena
tidpunkten förstår jag socialministern,
när han bara tog upp ett enda avsnitt
av mitt anförande och alldeles
gick förbi den del, som jag själv fäste
största vikten vid.

Socialministern sade att han var ense
med herr Gustafsson i Skellefteå om
att man måste ta hänsyn till konsumenternas
önskemål. Ja, jag tror inte att
jag behöver säga, herr talman, att jag
naturligtvis ansluter mig till denna uppfattning.

Men, herr talman, den fråga som jag
ställde och som jag måste konstatera
tydligen undgick socialministern var:
Varför är det så många konsumenter,
som i så pass stor utsträckning inriktar
sitt intresse på att skaffa bil och
därför är mindre benägna att satsa pengar
på bostaden, även om de för familjebildning
o. s. v. är i behov av en ny
eller bättre bostad? Jo, sade jag, det
är därför att bilen finns att få så att
säga »om hörnet». Därför kan önskan
om att förvärva en bil realiseras, om
vederbörande utför en viss prestation
i form av ett sparande. Däremot är det
för många som efterfrågar en bostad
så, att någon bostad inte står att få »om
hörnet». Den får man fortfarande på
många håll i landet vänta på mycket
länge. Det är därför svårt att stimulera
till en viss sparprestation för att kunna
gör en viss kapitalinsats, när det står
klart för vederbörande, att detta sparande
inte tämligen omedelbart — när
det fullgjorts — leder till ett förverkligande
av önskemålet om en bostad.

Det har varit min uppfattning, herr
talman, att vi måste satsa på eu ökad
vilja till sparande, inte minst hos de
unga människorna. Om vi skall kunna
ha framgång med det, måste bostadsproduktionen
bli av sådan storlek, att
det hägrande målet att få en bostad inte
blir så avlägset som det tyvärr ännu är
för många. När det gäller denna sida
av saken bör vi sträva efter att finna

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

sådana former, att detta sparande också
kan kanaliseras på ett riktigt sätt och
till det avsedda ändamålet. Det måste
ske parallellt med en ökad produktion,
annars tror jag inte att vi klara upp
denna sak.

Det är klart att de som har uppfattningen
att en mycket väsentlig del, en
växande del, av sparandet för dessa ändamål
skall ske via en ständig »överbeskattning»
och en ständig överbalansering
av budgeten — jag vill inte säga
att socialministern har den uppfattningen,
men det finns nog de som har den

_ naturligtvis kan resonera i sådana

tongångar som socialministern ett
ögonblick var inne på. Men jag har inte
den uppfattningen och jag tror inte
heller, herr talman, att man på den vägen
kan lösa detta problem på ett riktigt
eller ens tillfredsställande sätt.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:

Herr talman! Om herr Wedén med
sitt förra anförande menade, att vi
borde göra konkurrenskraften mellan
bostaden och bilen större för bostaden
än vad den nu är och att bostaden
liksom skulle kunna »tas om hörnet»,
precis som man kan skaffa sig bilen
där, har jag i och för sig ingenting att
erinra mot det. Jag har varit med om
att medverka till ett kraftigt ökat bostadsbyggande
i landet, vilket skett under
kritik från en del av våra borgerliga
motståndare — jag skall medge
inte folkpartiet, men de övriga inom
det s. k. borgerliga blocket. Men i så
fall blir det fråga om en diskussion beträffande
avvägningen av våra investeringar
för olika ändamål. I det fallet
var ju herr Wedén, efter vad jag kan
förstå av hans första anförande, i hög
grad bekymrad. Jag vill framhålla, att
vi i det avseendet har lagt grunden för
ökade möjligheter genom ATP-fondernas
tillkomst och, vill jag tillägga, även
genom det budgetöverskott, som nu är
till finnandes.

236 Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Därmed bär jag inte sagt, att man
skall gå in för något slags överbeskattning
för att klara upp bostadsbyggandet,
men vi måste välja någon väg, herr
Wedén, och den bästa vägen är ett ökat
bostadsbyggande. Kapitalförsörjningen
för detta är ett bekymmer, som vi i
varje fall sökt medverka till att övervinna.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Jag är tacksam mot
socialministern för att han i sista minuten
ändrade sitt yttrande om oppositionen
och bostadsbyggandets storlek
till att inte gälla folkpartiet. Vårt parti
har sannerligen inte hindrat honom när
det gällt att öka bostadsproduktionen.
Verkligheten är ju som alla kammarens
ledamöter vet den, att det är socialministern
som — det vill jag gärna säga
— på ett förtjänstfullt sätt bär har följt
den linje som vi pekat ut.

Vi kan inte nu taga upp någon diskussion
om kapitalförsörjningen och
ATP-fonderna. Jag skulle i allra största
korthet, herr talman, vilja säga, att ATPfondernas
inrättande i och för sig naturligtvis
inte — om man vill jämföra
med den sparandetillväxt som skulle
ha skett inom andra slag av pensionsfonder,
därest ATP inte hade kommit
till utan vidare kan sägas innebära
någon ökning av den totala kapitalförsörjningen
i landet. Med detta konstaterande
har jag givetvis inte avsett att
ta upp nagon debatt om ATP, eftersom
denna fråga är avklarad.

Men, herr talman, får jag ännu en
gång upprepa, att jag tror att socialministern
ändå inte riktigt förstår vad jag
vill säga i ett avseende. Möjligen beror
det på att jag uttryckt mig otydligt.
Om man drömmer om en bostad och
kan — som jag något överdrivet uttryckte
mig — ta den så att säga om
hörnet, då underlättar man även kapitalförsörjningsmöjligheterna,
därför att
då är också stimulansen för de enskilda
människor som man vill stimulera till

sparsamhet för detta ändamål så mycket
kraftigare och så mycket större än
om detta mål är så pass avlägset som
det i många avseenden nu är.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:

Herr talman! Jag är givetvis tacksam
mot folkpartiet för att det hjälper
mig att anvisa vägar som innebär att
vi skall öka bostadsbyggandet här i landet.
Men jag skulle också vara tacksam,
om folkpartiet i anslutning därtill
kunde visa varifrån kapitalet skall
tas. Jag har hänvisat till ATP-fonderna,
men herr Wedén gör gällande att ATP
inte har resulterat i något ökat sparande.
Det är en sak, om vilken vi skall
resonera om något år. Hittills har det
nämligen visat sig, att försäkringssparande
inte har gått ned efter ATP-fondernas
tillkomst. Men, som sagt detta är
en sak som jag gärna skall vara med om
att diskutera med herr Wedén under
ett kommande år, när vi har säkrare
erfarenheter att bygga på.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Jag skall också gärna
delta i en sådan diskussion, men jag
antar att kammaren håller både mig
och socialministern räkning för att vi
inte tar upp den i kväll. När det gäller
att anvisa vägar för att klara kapitalförsörjningen
vill jag bara påpeka, att
socialministern endast talat om ett enda
avsnitt i mitt anförande, nämligen det
om önskemålet att kunna få bostaden
så att säga om hörnet liksom bilen.

Jag nämnde två andra vägar. Den
ena var att låta det generella stödet
rulla runt inom ett mindre antal årgångar
av produktionen. Det underlättar
möjligheterna. Jag nämnde också
och framför allt, herr talman, möjligheten
av att koppla in ett värdebeständighetselement
i bostadsfinansieringen
och bostadslånen. Men därom säger socialministern
inte ett ord. Det tycks
mig, herr talman, tala i den riktning -

Nr 14

237

Onsdagen den 19 april 1961 em.

en att socialministern och regeringen
inte tillräckligt har trängt in i denna
verkligt stora och betydelsefulla fråga,
som kan utgöra ett väsentligt element
för att avlägsna de svårigheter som vi
här resonerar om. Där, herr socialminister,
har Ni en ytterligare väg att
följa, och, herr talman, jag tror att den
nuvarande socialministern eller någon
annan socialminister kommer att följa
oss även på den vägen.

överläggningen var härmed slutad.

Mom. 1

Herr talmannen gav propositioner på
1; o) bifall till utskottets hemställan;
2: o) bifall till reservationen 1) av herr
Per Jacobsson m. fl.; samt 3: o) bifall
till motionerna I: 54 och II: 36; och fann
herr talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Gustafsson i Skellefteå begärde
likväl votering, i anledning varav
och sedan till kontraproposition antagits
den under 2: o) angivna propositionen
följande voteringsproposition efter given
varsel upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 1) i
utskottets utlåtande nr 53, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
1) av herr Per Jacobsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafsson i Skellefteå begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 177 ja och 38 nej,

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

varjämte 4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2

Herr talmannen gav propositioner på
1: o) bifall till utskottets hemställan;
2: o) bifall till reservationen 2 a) av
herr Ragnar Bergh m. fl.; samt 3: o) bifall
till reservationen 2 b) av herr Ivar
Johansson in. fl.; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Andersson i Knäred begärde likväl votering,
i anledning varav herr talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka herr talmannen
nu fann den under 2: o) angivna
hava flertalets mening för sig. Jämväl
beträffande kontrapropositionen begärde
dock herr Andersson i Knäred votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
mom. 2) i statsutskottets utlåtande
nr 53 antager det förslag, som innefattas
i den av herr Ragnar Bergh
m. fl. avgivna, med 2 a) betecknade reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 2 b) av herr Ivar Johansson
m. fl.

238 Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

angående omröstningens resultat, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 50 ja
och 68 nej, varjämte 101 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 3: o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 2) j
utskottets utlåtande nr 53, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid utlåtandet fogade reservationen 2 b)
av herr Ivar Johansson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Andersson i Knäred
begärde emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 112 ja
och 69 nej, varjämte 38 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 3

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen 3) av herr Ivar
Johansson m. fl.; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Mom. 4

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2: o) bifall till reservationen 4 a) av
herr Ragnar Bergh m. fl.; samt 3: o) bifall
till reservationen 4 b) av herr Ivar
Johansson m. fl.; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Cassel begärde likväl votering, i anledning
varav herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo
upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen nu
fann den under 3: o) angivna hava flertalets
mening för sig. Beträffande kontrapropositionen
begärde dock herr
Cassel votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes.

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
mom. 4) i statsutskottets utlåtande
nr 53 antager det förslag, som
innefattas i den av herr Ivar Johansson
in. fl. avgivna, med 4 b) betecknade reservationen,
röstar

Den, det ej vil], röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 4 a) av herr Ragnar
Bergh m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Cassel begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
75 ja och 44 nej, varjämte 100 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Nr 14 239

Onsdagen den 19 april 1961 em.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 3: o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 4)
i utskottets utlåtande nr 53, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
4 b) av herr Ivar Johansson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Andersson i
Knäred begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 111 ja
och 104 nej, varjämte 4 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 5

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen 5); och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Andersson i Knäred begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 5) i
utskottets utlåtande nr 53, röstar

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
5) av herr Ivar Johansson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Andersson i Knäred
begärde emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 149 ja och
69 nej, varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 6 och 7

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 8

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen 6); och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Cassel
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 8) i
utskottets utlåtande nr 53, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen

6) av herr Ragnar Bergh m. fl.

240 Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 em.
Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Cassel begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgå vos 167 ja och 47 nej, varjämte
5 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 9

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen 7); och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Cassel begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 9) i
utskottets utlåtande nr 53, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen

7) av herr Ragnar Bergh m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Cassel begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
165 ja och 50 nej, varjämte 4 av

kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. JO

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 11

Herr talmannen gav propositioner på
bifall till 1 :o) utskottets hemställan;
2:o) reservationen 8 a) av herr Ragnar
Bergh m. fl.; 3:o) reservationen
8 b) av herr Per Jacobsson m. fl.; samt
4:o) reservationen 8 c) av herr Ivar
Johansson m. fl.; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Cassel begärde likväl votering, i
anledning varav herr talmannen för
bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de tre återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen nu
fann den under 2:o) angivna hava flertalets
mening för sig. Beträffande kontrapropositionen
begärde dock herr
Gustafsson i Skellefteå votering, i anledning
varav herr talmannen för bestämmande
av kontraproposition i voteringen
om kontraproposition i huvudvoteringen
ånyo upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka herr
talmannen nu fann den under 3:o) angivna
hava flertalets mening för sig.
Beträffande sistnämnda kontraproposition
äskade dock herr Andersson i Knäred
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i den votering, som skall
företagas för bestämmande av kontraproposition
i huvudvoteringen angående
mom. 11) i statsutskottets utlåtande
nr 53, antager det förslag, som innefattas
i den av herr Per Jacobsson m. fl.
avgivna, med 8 b) betecknade reservationen,
röstar

Nr 14

241

Onsdagen den 19 april 1961 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 8 c) av herr Ivar Johansson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 41 ja och 39
nej, varjämte 138 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i den förberedande voteringen
antagit den under 3:o) angivna
propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
mom. 11) i statsutskottets utlåtande
nr 53 antager det förslag, som
innefattas i den av herr Ragnar Bergh
m. fl. avgivna, med 8 a) betecknade reservationen,
röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 8 b) av herr Per Jacobsson
m. fl.

kännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
nej-propositionen. Herr Cassel begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 49 ja och 38 nej, varjämte
130 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2 :o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 11) i
utskottets utlåtande nr 53, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
8 a) av herr Ragnar Bergh m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Cassel begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 115 ja och 37 nej, varjämte
66 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 12—17

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 18

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtan -

242 Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

det fogade reservationen 9); och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Andersson i Knäred begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 18) i
utskottets utlåtande nr 53, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
9) av herr Ivar Johansson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Andersson i Knäred begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 173 ja och 36 nej, varjämte
8 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 19

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 20

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ook på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen 10) av herr
Ragnar Bergh m. fl.; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Mom. 21 och 22

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 23

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen 12) av herr
Ragnar Bergh m. fl.; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Mom. 24

Mom. 25

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen 13) av herr
Per Jacobsson m. fl.; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Mom. 26

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen 14) av herr
Ivar Johansson m.fl.; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Mom. 27

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen 15); och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Andersson i Knäred begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 27) i
utskottets utlåtande nr 53, röstar

Nr 14 243

Onsdagen den 19 april 1961 em.

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
15) av herr Ivar Johansson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositione-n.
Herr Andersson i Knäred begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 185 ja och 32 nej,
varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 28

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 29

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen 16); och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Cassel begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 29) i
utskottets utlåtande nr 53, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
16) av herr Ragnar Bergh m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

intagit sina platser och votering&propositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Cassel begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 180 ja och 37 nej, varjämte 2
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 30

Herr talmannen gav propositioner på
1 :o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen 17 a) av
herr Ragnar Bergh m. fl. samt 3:o) bifall
till reservationen 17 b) av herr Per
Jacobsson m. fl.; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Cassel begärde likväl votering,
i anledning varav herr talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka herr talmannen
nu fann den under 2:o) angivna
hava flertalets mening för sig.
Beträffande kontrapropositionen begärde
dock herr Gustafsson i Skellefteå votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
mom. 30) i statsutskottets utlåtande
nr 53 antager det förslag, som innefattas
i den av herr Ragnar Bergh
m. fl. avgivna, med 17 a) betecknade
reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kont -

244

Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

raproposition i nämnda votering antagit
reservationen 17 b) av herr Per Jacobsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda
angående omröstningens resultat, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 50 ja
och 45 nej, varjämte 122 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 30) i
utskottets utlåtande nr 53, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
17 a) av herr Ragnar Bergh m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu
en gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen. Herr Cassel begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 137 ja och 38
nej, varjämte 43 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 31 och 32

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 33

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen 18) av herr
Ragnar Bergh m. fl.; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Mom. 34 och 35

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 36

Herr talmanen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen 19); och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Cassel begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 36) i
utskottets utlåtande nr 53, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
19) av herr Ragnar Bergh m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Cassel begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 179 ja och 37 nej, varjämte 2

Nr 14 245

Onsdagen den 19 april 1961 em.

av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 37

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen 20) av herr
Ragnar Bergh m. fl.; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Mom. 38—49

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 50

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen 23) av herr
Ragnar Bergh m. fl.; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Mom. 51

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 52

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen 24) av herr
Ragnar Bergh m. fl.; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Mom. 53

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen 25) av herr
Ragnar Bergh m. fl.; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Mom. 54

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtan -

Bidrag till företagareföreningar m. fl.

det fogade reservationen 26) av herr
Ragnar Bergh m. fl.; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Mom. 55 och 56

Utskottets hemställan bifölls.

Sedan voteringen avslutats anmälde
fru Johansson att hon röstat fel vid
rösträkningen i huvudvoteringen beträffande
moment 11.

§ 2

Utgifter under riksstatens tionde
huvudtitel

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
10, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1961/62 under tionde huvudtiteln,
avseende anslagen inom handelsdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna i—16

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 17

Bidrag till företagareföreningar m. fl.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
1 föreslagit riksdagen (punkt 16, s. 43
_48 av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden för den 3
januari 1961) att dels medgiva att statsgaranti
för lån till hantverks- och industriföretag
m. m. finge under budgetåret
1961/62 beviljas intill ett belopp
av 40 000 000 kronor, dels ock till
Bidrag till företagareföreningar m. fl.
för nämnda budgetår anvisa ett reservationsanslag
av 1 100 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Gustaf Henry Hansson in. fl. (1:302)
och den andra inom andra kammaren
av herr Darlin m. fl. (II: 365), i vilka

246 Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 em.

Bidrag till företagareföreningar m. fl.

hemställts, att riksdagen måtte besluta
medgiva att statsgaranti för lån till hantverks-
och småindustriföretag m. m. må
under budgetåret 1961/62 beviljas intill
ett belopp av 50 miljoner kronor,
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Torsten Andersson m. fl. (I: 386) och
den andra inom andra kammaren av
herr Antonsson m. fl. (11:446), i vilka
hemställts, att riksdagen med ändring
av Kungl. Majrts förslag måtte för budgetåret
1961/62 under anslaget Bidrag
till företagareföreningar in. fl. anvisa
1,5 miljon kronor till företagareföreningarnas
administrationskostnader,
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Stefanson m. fl. (I: 398) och den andra
inom andra kammaren av herr Eliasson
i Sundborn m. fl. (II: 447), i vilka hemställts,
att riksdagen med ändring av
Kungl. Maj:ts förslag måtte besluta att
för budgetåret 1961/62 under anslaget
Bidrag till företagareföreningar m. fl.
anvisa 1,3 miljon kronor till företagareföreningarnas
administrationskostnader,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Stefanson (I: 396) och den andra inom
andra kammaren av herrar Nordgren
och Stenberg (II: 457), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte besluta att
under reservationsanslaget Bidrag till
företagareföreningar m. fl. behållna medel
för risktäckningsändamål skulle efter
Kungl. Maj:ts prövning fördelas
mellan företagareföreningarna,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bengtson in. fl. (I: 389) och den andra
inom andra kammaren av herr Hedlund
in. fl. (11:452), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte med ändring av
Kungl. Maj :ts förslag till Statens hantverks-
och industrilånefond anvisa ett
investeringsanslag av 100 miljoner kronor.

dels ock två likalydande motioner,

väckta den ena inom första kammaren
av herr Stefanson in. fl. (I: 397) och den
andra inom andra kammaren av herr
Stenberg in. fl. (11:455), i vilka hemställts,
att riksdagen med ändring av
Kungl. Maj:ts förslag måtte besluta att
för budgetåret 1961/62 anvisa ett investeringsanslag
till förstärkning av Statens
hantverks- och industrilånefond
med 15 miljoner kronor.

Utskottet, som beträffande anslaget
till hantverks- och industrilånefonden
gjorde hemställan i sitt utlåtande nr 48,
hemställde,

I. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
I: 302 och II: 365, medgiva, att statsgaranti
för lån till hantverks- och industriföretag
m. m. finge under budgetåret
1961/62 beviljas intill ett belopp av
45 000 000 kronor;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:386 och 11:446 samt
1:398 och 11:447, till Bidrag till företagareföreningar
in. fl. för budgetåret
1961/62 anvisa ett reservationsanslag av
1 100 000 kronor;

III. att motionerna 1:396 och 11:457
icke måtte av riksdagen bifallas.

I motiveringen hade utskottet uttalat
bl. a. följande:

»Utskottet har vid sin prövning av
anslagsfrågan haft att beakta de i motionerna
1:389 och 11:452 samt 1:397
och II: 455 framförda yrkandena om en
ytterligare tilldelning av lånemedel. Utskottet
har emellertid med hänsyn till
den i det föregående förordade utvidgningen
av garantiramen ansett sig kunna
godtaga, att avsättningen till hantverks-
och industrilånefonden begränsas
till det av departementschefen föreslagna
beloppet, vartill utskottet återkommer
i sitt utlåtande nr 48.

I anslutning till det föregående vill
utskottet fästa uppmärksamheten på de
riktlinjer för garanti- och lånegivningen,
som antogos av fjolårets riksdag. Utskottet
förutsätter, att Kungl. Maj:t be -

Nr 14 247

Onsdagen den 19 april 1961 em.

aktar det behov, som kan föreligga att
tid efter annan ompröva nämnda riktlinjer
ur synpunkten att ge det samlade
lånestödet en ändamålsenlig inriktning.
Bl. a. synes det utskottet böra övervägas,
om icke med hänsyn till den successivt
ökade garantiramen en sänkning
av den nedre gränsen för utställande
av lånegarantier bör övervägas.
Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t
att närmare pröva denna fråga och för
riksdagen framlägga de förslag, som
kunna föranledas därav.»

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Ivar Johansson, Axel
Johannes Andersson, Per Jacobsson, Söderberg,
Lundström, Thorsten Larsson,
Ståhl och Eliasson i Sundborn, fröken
Elmén samt herrar Gustafsson i Skellefteå
och Andersson i Knäred, vilka ansett
att utskottet bort under II) hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag och motionerna
I: 386 och II: 446 samt med bifall
till motionerna 1:398 och 11: 447, till
Bidrag till företagareföreningar m. fl.
för budgetåret 1961/62 anvisa ett reservationsanslag
av 1 600 000 kronor;

b) av herrar Ivar Johansson, Thorsten
Larsson, Eliasson i Sundborn och Andersson
i Knäred, vilka ansett att utskottet
bort tillstyrka motionerna I: 389
och II: 452 och att därför ovan intagna
del av utskottets yttrande bort ersättas
med text av följande lydelse:

»Utskottet anser för sin del den av
departementschefen förordade avsättningen
till hantverks- och industrilånefonden
helt otillräcklig i nuvarande läge.
Kapitalinsatser av en betydligt större
omfattning krävas sålunda, om den
mindre företagsamheten skall kunna genomföra
den upprustning och anpassning
av sin produktions- och försäljningsapparat,
som är en oundgänglig
förutsättning för att den skall kunna
hävda sig i det successivt ändrade
marknadsläget. Beaktas bör att ifrågavarande
företagarekategoriers möjliglie -

Bidrag till företagareföreningar m. fl.

ter att självfinansiera erforderliga investeringar
äro begränsade liksom deras
möjligheter att utnyttja de långfristiga
kreditformer, som stå de större företagen
till buds. Målsättningen bör här vara,
att den mindre företagsamheten icke
bara skall kunna behålla sin nuvarande
ställning inom svenskt näringsliv utan
även utveckla sin verksamhet med utnyttjande
av de fördelar, som följa med
handelns gradvisa frigörelse och tillskapandet
av större marknader. I enlighet
med det anförda anser sig utskottet böra
tillstyrka bifall till den i motionerna
1:389 och 11:452 förordade uppräkningen
av anslaget till hantverks- och
industrilånefonden till 100 000 000 kronor.

Ett kapitaltillskott av denna storleksordning
kräver med nödvändighet en
ändring av de riktlinjer för garanti- och
långivningen, som antogos av fjolårets
riksdag. Sålunda bör en lämplig höjning
av lånegränserna för den direkta
långivningen komma till stånd. Utskottet
förordar sålunda, att den övre gränsen
generellt höjes till 80 000 kronor
med möjligheter att i undantagsfall gå
upp till 100 000 kronor. Det torde få
ankomma på Kungl. Maj :t att utfärda
närmare bestämmelser i sådan riktning.
»

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Det är väl ingen överdrift
att säga att företagarföreningarnas
verksamhet har varit och är av den
allra största betydelse för småföretagsamhetens
utveckling i vårt land. Under
senare år bar behovet av information
och konsultation ökat mycket påtagligt,
vilket givetvis är en följd av
den snabba tekniska utvecklingen och
av att kraven på anpassning bar skärpts
undan för undan. Därför är det utomordentligt
viktigt att den mindre industrien
kan bevara och stärka sin
konkurrenskraft. Av allt att döma är

248

Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 em.

Bidrag till företagareföreningar m. fl.

också behovet av en fortgående rationalisering
sådant att det alltmer skärper
kraven på företagarföreningarnas
service och deras möjligheter att ge
konsultationer och råd. Därmed ökar
också kraven på företagarföreningarnas
personella resurser.

Härutöver vill jag också anföra några
synpunkter på det aktuella läget.
Med hänsyn till den sena tidpunkten
skall jag emellertid försöka fatta mig
kort.

Det är inte bara produktionsapparaten
som behöver rationaliseras och effektiviseras.
Även försäljningen och
bokföringen kommer in i bilden. Jag
tror också att utvecklingen mot stormarknaden
betyder att vi får ägna försäljningssidan
ökad uppmärksamhet.
Det är uppenbart att, liksom många företagare
ställes inför kravet på samverkan
i produktionsledet, ökar i vissa fall
också kravet på försäljningssamverkan.
Och då företagarföreningarna är praktiskt
taget de enda ute i länen som kan
ge de mindre företagarna råd och upplysningar
vid planering och rationalisering,
är jag förvånad över att departementschefen
och utskottsmajoriteten
inte bär velat ge företagarföreningarna
ett administrationsbidrag, som är tillräckligt
för att de skall kunna öka ut
sin verksamhet ytterligare.

Nu kan det invändas att departementschefen
och utskottsmajoriteten
doc-k har föreslagit en höjning av administrationsbidraget
med 100 000 kronor,
alltså upp till 800 000 kronor. Detta
är sant. Men det är lika sant att
föreningarnas ekonomi bär försämrats
väsentligt genom statsmakternas tidigare
beslut bl. a. om slopande av räntefriheten
för vissa statslån under två
år, varigenom räntemarginalerna har
krympts väsentligt.

Företagarföreningarna har själva beräknat
sina administrationskostnader
för nästa år till 4 miljoner kronor och
inkomsterna till 2,7 miljoner kronor,
statsbidragen oräknade. Det föreligger

sålunda en brist på 1,3 miljon kronor,
och den anser såväl företagarföreningarna
som kommerskollegium böra
täckas med statsbidrag. I en motion,
undertecknad av företrädare för samtliga
fyra demokratiska partier, har vi
också begärt att administrationsbidraget
skall höjas till 1,3 miljoner kronor,
d. v. s. med en halv miljon kronor
mer än vad departementschefen och utskottets
majoritet förordat.

Utskottets majoritet bär hänvisat till
att företagarföreningarna har besparingar
på sammanlagt 2,5 miljoner kronor
och att dessa medel i viss utsträckning
bör kunna tagas i anspråk. Men
låt mig fråga: Är detta rationellt och
framsynt? Dessa 2,5 miljoner är den
totala besparingen, och den är mycket
ojämnt fördelad mellan de olika företagarföreningarna.
Det är alldeles uppenbart
att de nystartade föreningarna
bara har kunnat spara ihop mycket
litet under de gångna åren. Följden är
att vissa föreningar skulle bli tvingade
att tillgripa medel, avsatta för risktäcknin8>
fastän föreningarna därigenom
måste avstå från en planerad och önskvärd
personalförstärkning.

Men frågan har också en annan
aspekt. I fjol framhöll statsutskottet att
företagarföreningarna är fullt självständiga
och fristående sammanslutningar,
vilka själva äger bestämma om
organisationens närmare utformning.
Om riksdagen, som i fjol godtog detta
uttalande, anser det viktigt att företagarföreningarna
är självständiga och
fristående sammanslutningar, kan det
då vara riktigt att nu tvinga dem att
tära på sina besparingar? Kan det vara
framsynt och rationellt att nu mjölka
ut företagarföreningarnas reserver och
därigenom motverka deras vidareutveckling?
Kan det vara rimligt att riksdagen
framtvingar en stagnation i föreningarnas
verksamhet eller tvingar
landstingen att betala ökade bidrag och
att i ökad utsträckning träda in i statens
ställe?

Nr 14 249

Onsdagen den 19 april 1961 em.

När man vet vad företagarföreningarna
betyder och än mer vad de kommer
att betyda i framtiden för främjande
av ett rikare näringsliv ute i länen,
och när man tänker på vad det
kostar att på andra vägar bekämpa arbetslöshet,
så tycker jag att det belopp
som det här rör sig om inte borde
föranleda något annat beslut än bifall
till reservanternas förslag, vilket överensstämmer
med motionärernas önskemål.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till reservation
nr 1 a) av herr Ivar Johansson m. fl.

Vi har från centerpartihåll vid flera
tillfällen här i kammaren framhållit de
speciella kreditproblem, som de mindre
företagen har. Jag skall inte ta några
exempel för att inte förlänga debatten.
Det är mot bakgrunden av de särskilda
förhållanden, som i allmänhet råder för
de mindre företagen, men också med
hänsyn till det skärpta konkurrensläget
och vårt allmänna kreditläge som
vi yrkar på en ökning av anslaget till
hantverks- och industrilånefonden med
90 miljoner kronor utöver vad departementschefen
förordat. Vi har också
önskat en höjning av den övre gränsen
för lånen till generellt 80 000 kronor
med möjligheter att i undantagsfall gå
upp till 100 000 kronor.

Alla känner till att företagarföreningarnas
utlåningsverksamhet har stor betydelse,
och det av många skäl. Jag
vill med anledning av vissa argument,
som man kan se i pressen ibland, understryka
att det här inte är några
subventioner som vi begär, utan att det
är fråga om lån mot ränta. Det behövs
krediter för att de gamla företagen
skall rationaliseras och utvecklas, det
behövs krediter för att nya företag
skall kunna komma till. Men dessutom
finns ju också rent allmänt ett stort
behov för många småföretagare att få
byta ut sina korta och dyra krediter
mot lån som gäller litet längre tid och
som har rimligare räntor.

Bidrag till företagareföreningar m. fl.

Med detta, herr talman, ber jag få
yrka bifall också till reservationen nr
1 b) som innebär bifall till centerpartimotionen.

Herr STENBERG (fp):

Herr talman! Vi har vid många olika
tillfällen här i kammaren diskuterat
nödvändigheten av företagarföreningarna
och deras verksamhet och samtidigt
nödvändigheten av att statsmakterna
stärker deras möjligheter att utöva den
verksamhet, som vi anser vara så värdefull.
Jag tänker då i första hand på den
konsulterande och rådgivande verksamheten
och därmed på anslaget för administration.
Jag skall förkorta debatten
i dag på den punkten genom att nöja
mig med att yrka bifall till den reservation,
som är fogad till utskottsutlåtandet
och som herr Eliasson i Sundborn här
har talat för.

När det gäller stödet till företagarföreningarna
och därmed till den mindre
industrien och hantverket, måste vi ta
hänsyn till kreditgivningen dels i form
av kreditgarantier, dels i form av lånemedel.
Utskottet har ju höjt kreditgarantiramen
från av departementschefen
föreslagna 40 miljoner till 45 miljoner.
Även om jag skulle önska att man gått
upp till 50 miljoner, har jag inget särskilt
yrkande på den punkten.

Beträffande lånemedlen till statens
hantverks- och industrilånefond, som
herr Eliasson i Sundborn här har något
närmare berört, måste jag anmäla en avvikande
mening. Jag kan inte gå med på
det yrkande som här har gjorts från
centerpartiet om 100 miljoner kronor,
då jag anser att det är ett orealistiskt
förslag. Vi är några stycken som motionerat
i denna fråga och sagt, att ett tillskott
till statens hantverks- och industrilånefond
på 15 miljoner skulle vara
mera realistiskt. Statsrådet har föreslagit
10 miljoner. Vi som föreslår 15 miljoner
har räknat på ett annat sätt. Vi
har följt den beräkning, som det ansvariga
ämbetsverket har gjort, och kom -

250 Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 em.

Bidrag till företagareföreningar m. fl.

mit fram till att det skulle behövas ett
nytillskott på 14 miljoner för att det
skulle bli samma utlåningsmöjligheter
under kommande som under innevarande
budgetår. Kommerskollegium har
därför äskat ett anslag på 15 miljoner
med den motiveringen, att man nu ökat
lånemöjligheterna till 50 000 respektive
75 000 kronor.

Vi tycker därför att förslaget om höjning
med 5 miljoner utöver vad departementschefen
har föreslagit är realistiskt,
och jag vill därför, herr talman, med
hänvisning till vad jag har anfört i denna
fråga föreslå att statsutskottets yttrande
på sid. 15 i utlåtande nr 10, som

börjar med orden »Utskottet har--

—» och slutar med orden »föranledes
därav» utbytes mot text av följande lydelse: »I

motionerna 1:397 och 11:455 har
yrkats att anslaget till Statens hantverksoch
industrilånefond uppföres med 15
miljoner kronor, vilket överensstämmer
med den petitaframställning som kommerskollegium
ingivit, varvid från detta
ämbetsverk framhållits bl. a. att utlåningsmaximum
i föreningarnas långivning
höjts till 50 000 respektive 75 000
kronor.

Utskottet delar motionärernas och
kommerskollegii mening samt vill därför
biträda gjorda motionsyrkanden. Utskottet
föreslår alltså en avsättning av
15 miljoner till ifrågavarande fond för
nästa budgetår.»

I detta anförande instämde herrar
Kollberg (fp), Antby (fp) och Löfroth
(fp).

Herr DARLIN (h):

Herr talman! I årets remissdebatt tog
jag från företagarhåll upp frågan om
statsministerns konferenser med storindustrien
och undrade om det inte
skulle vara möjligt även för de mindre
företagarna att få träffa herr Erlander
och lägga fram sina synpunkter. Jag
sträckte mig dock inte så långt som att

önska ett Harpsundsmöte. Men min
framstöt här i riksdagen resulterade i
ett Harpsundsmöte, och jag tror att denna
kontakt kan komma att bli till stor
nytta för den mindre industrien.

Men en sak har gjort mig fundersam.
Det var en cirkulärledare från ett borgerligt
parti som jag läste. Där gjordes
gällande att ett par representanter från
småindustrien skulle ha blivit så charmade
av statsministern, att de efteråt
här i riksdagen gått ifrån sina egna
motioner. Och det talades i skarpa ordalag
om vad som skulle hända, om inte
de och jag i dag röstade för ett förslag
om en 90 miljoners ökning av hantverks-
och industrilånefonden. Jag ställer
nu frågan: Varför skulle jag bli inblandad
i debatten om den charmoffensiv
som enligt pressen lär ha förekommit
på Harpsund? Jag var ju inte med.
Jag kan således rösta efter egen övertygelse,
och jag är säker på att min vän
Hans Nordgren svarar för sig och sin
röstning utan tillvitelser om vad som
kan komma att hända.

Oin jag, hem talman, får påminna
om koalitionen, så vill jag påpeka att
den varade betydligt längre än ett Harpsundsmöte.
Har det någon gång varit
risk för miljöinflytelser så var det då.
Jag sade inte miljöskador. Men nog kan
vi i dag se resultat av inflytelser från
ett långvarigt umgänge med socialdemokratiska
vänner. Det är inte kompromissen
jag syftar på — den är ett försök
att nå praktiska resultat i ett visst
läge och i en konkret fråga. Jag återkommer
till detta. Vad jag syftar på är
de 90 miljonerna och de principer som
ligger bakom framstöten därom. Det
klart partitaktiska kan jag lämna därhän
— sådana åtgärder är alltför uppenbara
och alltför vanliga från det hållet för
att behöva diskuteras.

Vill man öka lånefonden med 90 miljoner,
så vill man också vara med om
att från den allmänna lånemarknaden
och de vanliga kreditinstituten överföra
detta belopp till statliga organ, vil -

Nr 14 251

Onsdagen den 19 april 1961 em.

kas främsta uppgift är en helt annan än
den lånebeviljande. Jag ifrågasätter om
inte staten först finge låna de 90 miljonerna
för att sedan låna ut dem till
småföretagarna. Det är sålunda fråga
om en framstöt som kan innebära ökat
statligt inflytande över näringslivet.

Ibland får jag Runebergs dikt Sven
Duva i tankarna, när jag ser med vilken
ihärdighet vännerna i centerpartiet gör
gällande att de företräder småföretagarna.
Så här lyder en strof:

Sven Duva växte opp likväl, blev axelbred
och stark,

slet ont på åkern som en träl och bröt
opp skog och mark
var from och glad och villig städs, långt
mer än mången klok,
och kunde fås att göra allt, men gjorde
allt på tok.

Det kan väl inte vara övertänkt ur
principen synpunkt att öka det statliga
inflytandet på lånemarknaden — utan
alt någon reell fördel vinnes — när man
fortfarande vill göra gällande att man
företräder borgerliga synpunkter och
ett fritt näringsliv. Jag återkommer till
cirkulärledaren, vari framhålles att småindustriens
egen organisation inte vill
vara med om den »kryckohjälp» som
det här är fråga om. Det avses i detta
fall hantverkets organisation.

Av utskottsutlåtandet att döma är det
också alldeles klart att lånebehovet —
i den form det här är fråga om — nästa
budgetår kan beräknas uppgå till 21
miljoner. Medel härför är också anslagna,
vilket innebär en anslagsökning
med C miljoner kronor. Lånebehovet
är alltså i år bättre tillgodosett än föregående
år.

Det finns emellertid ytterligare en
aspekt på den föreslagna ökningen och
det är de medföljande kraven på företagarföreningarnas
organisation. Den
skulle enligt uppgift behöva utbyggas
för 5 miljoner kronor i årlig kostnadsökning,
och det är praktiskt taget omöjligt
att i dagens arbetsmarknadsläge få

Bidrag till företagareföreningar m. fl.

fram kvalificerad arbetskraft. Herr
Eliasson i Sundborn yttrade nyss att
företagarföreningarna är de enda som
kan ge företagen råd och hjälp. Ja, det
är riktigt. Men om riksdagen går med
på motionerna av herr Eliasson m. fl.,
kan inte företagarföreningarna eller deras
konsulenter på något sätt vara företagarna
behjälpliga med att rationalisera.
Flera synpunkter på förslaget om
en ökning med 90 miljoner torde jag
inte behöva anföra för att motivera min
anslutning till utskottets skrivning.

Jag vill emellertid, herr talman, slutligen
med några ord motivera min anslutning
till den kompromiss som har
skett i fråga om kreditgarantierna. Jag
har motionerat om en ökning med 10
miljoner, från 40 till 50 miljoner, emedan
jag anser detta vara den låneform
som skall stödjas. När det vid utskottsbehandlingen
ställdes i utsikt en ökning
med 5 miljoner — alternativt ingen ökning
alls — är det självklart att jag
stöder kompromissen. Den ger prgktiska
resultat, den är i linje med min
principiella uppfattning och den är ett
stöd i rätt riktning.

Till slut, låt oss gemensamt arbeta för
att de små och medelstora företagen erhåller
större lånemöjligheter på liberalare
villkor från bl. a. ATP-fonderna.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill bara säga att jag
är ganska förvånad över att herr Darlin
betraktar en utlåning från hantverksoch
industrilånefonden som något som
är ägnat att leda till en socialisering
av näringslivet. Högerpartiet har inte
motsatt sig att man tillför fonden ytterligare
medel. Även om det är mindre
belopp än 100 miljoner är alltså
herr Darlins parti med på att främja
en sådan utveckling. Faran för att detta
leder till osunda tendenser är väsentligt
mindre än vid andra former av

252

Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 em.

Bidrag till företagareföreningar m. fl.

stöd, vilka herr Darlin har större erfarenhet
av än jag.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr DARLIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Eliasson i Sundborn
talade om att ifrågavarande lån
under vissa förhållanden benämns som
något slags subventioner. Men trots detta
vill herr Eliasson och hans parti ofta
försöka komma åt vissa företagare som
beviljas sådana lån, trots att de ställer
dubbla säkerheter samt betalar 6»/2 %
ränta.

Jag vill också tillägga att det inte
bara är ifrågavarande 90 miljoner det
här gäller. Industrigarantilånefonden
förfogar i dag över ca 90 milj. kr., därtill
kommer Hantverks- & Industrilånefondens
tillgångar — ytterligare 90 miljoner
kronor. Departementschefen har
föreslagit en ökning på 5 miljoner, och
genom min motion föreslås ytterligare
5 miljoner samt C miljoner till Hantverks-
& Industrilånefonden, alltså en
sammanlagd ökning av 16 miljoner.
Med andra ord: de båda fondernas totala
utlåning 1961/62 är ca 200 milj. kr.

Skall vi öka utlåningen på det sätt
som herr Eliasson föreslår måste det
bli ytterligare en statlig bank med nya
omkostnader. Yi inom högerpartiet har
den principiella inställningen att lån
skall kunna erhållas i bankerna på
hävdvunnet sätt. Men vi är givetvis glada
och tacksamma för att statsmakterna
under den senaste tiden tycks ha fått
UPP ögonen för behovet av ökade möjligheter
till långa lån även åt de mindre
och medelstora företagen.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! För att inte något missförstånd
skall uppstå vill jag framhålla,
att jag har aldrig bestritt att högerpartiet
föredrar att en del småföretagare
betalar växelkrediter med 71/2—81/2
procents ränta framför att de får ett lån
med 61/2 procents ränta.

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Utskottet föreslår en ökning
av kreditgarantiramen med 5 miljoner
kronor. Eftersom jag anser att kreditgarantiformen
är den lämpligaste för
stöd i detta hänseende noterar jag med
tacksamhet att utskottet förordar en ökning
»med hänsyn till att kreditgarantisystemet
utgör en ur såväl företagarföreningarnas
som samhällets synpunkter
ändamålsenlig form för ekonomiskt
stöd». Det kan ju inte heller råda några
delade meningar om behovet av denna
vidgning av ramen. Här har så
många gånger under årets riksdag talats
om, vilka ökade krav omställningen
till de nya marknaderna för med sig,
att jag inte behöver upprepa dem.

Speciellt glädjande med denna ökning
är att medlen kommer att ställas
till förfogande om jag så får säga den
riktiga vägen. Det behövs inte heller för
detta ändamål någon utbyggd administrativ
apparat — den finns redan i
kreditinstituten.

Jag vill också med några ord beröra
den reservation som avgivits och som
avser en anslagsökning på 90 miljoner
kronor för lånefonden. En rimlig förstärkning
av lånefonden enligt motion
II: 455 av herr Stenberg m. fl. är jag
beredd att stödja. Men det finns ingen
anledning att bygga ut företagarföreningarnas
låneverksamhet såsom förutsätts
i reservationen.

Däremot har företagarföreningarna
— inte minst just nu — en mycket betydelsefull
uppgift när det gäller den
rådgivande och konsulterande verksamheten.
Det är där den största insatsen
kan och bör göras. Därför anser jag
att det mest angelägna är att stödja
denna företagarföreningarnas verksamhet
och inte att bygga ut de enskilda företagarföreningarna
till nya kreditinstitut.
Jag kan tyvärr inte göra mig fri
från den uppfattningen att det i första
hand rör sig om någon form av partitaktisk
framstöt vars reella konsekvenser
inte varit helt övertänkta. Att jag

Nr 14 253

Onsdagen den 19 april 1961 em.

personligen kommit i skottgluggen för
mitt besök på Harpsund tar jag naturligtvis
med det största lugn. Skulle sådana
onyanserade angrepp påverka en
riksdagsmans personliga uppfattning
vore det bedrövligt.

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten ytterligare utan nöja mig med
att instämma i yrkandet om bifall till
utskottets hemställan i moment I. I händelse
av rösträkning kommer jag med
den erfarenhet jag har av företagarföreningarnas
verksamhet att lägga min
röst för herr Stenbergs förslag, det vill
säga bifall till motionsparet 1:397 och
11:455 och till reservationen nr 1 a.

Herr MELLQVIST (s):

Herr talman! Det är med stor tillfredsställelse
jag konstaterar att intresset
är så stort för stödet till den mindre
företagsamheten. Detta intresse kan utläsas
inte minst i utskottsutlåtandet,
där man punkt för punkt tillstyrkt de
förbättringar som departementschefen
föreslagit. Utskottet har till och med
höjt anslagsramen för kreditgarantierna
och gått ytterligare ett steg på vägen
framåt genom att föreslå en ökning från
40 miljoner till 45 miljoner kronor.

Det har ju här uppstått en liten familjeträta.
Borgerligheten tävlar om
vem som tidigast intresserade sig för
småföretagen, och vi får hoppas att
man så småningom skall komma överens
på den punkten.

Jag vill understryka vad herr Darlin
sade. Den konferens som hölls för en
tid sedan på Harpsund kommer säkerligen
att bereda vägen till ännu bättre
kreditmöjligheter och andra bidrag för
hela den företagargrupp, som här kommit
i blickpunkten.

Jag vill också erinra om att departementschefen
när det gäller det stora
anslag, varom diskussion här stått, nämligen
lånemedelsanslaget, för nästa budgetår
äskat 10 miljoner kronor. Vidare
erinrar jag om att de fonder som man

Bidrag till företagareföreningar m. fl.

nu håller på att bygga upp, främst
LKAB-fonden på 15 miljoner kronor,
i första hand skall användas för att tillgodose
Norrbottens särskilda behov.
Här kommer också denna landsändas
företagsamhet in i bilden. Det kommer
i sin tur att medföra, att man i fortsättningen
i motsvarande mån kan
minska behovet av andra lånemedel
inom Norrbottens län. Följaktligen kommer
ett ännu större belopp att stå till
förfogande för företagarna i övriga delar
av landet.

Här skulle vara mycket att tillägga,
men jag skall, herr talman, inte ta tiden
vtterligare i anspråk utan nöjer mig
med att yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen framställde först propositioner
i fråga om utskottets hemställan.

Mom. I

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. II

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid punkten
fogade reservationen 1 a); och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Eliasson i Sundborn begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren hifaller
statsutskottets hemställan i punkten
17:o) mom. II) i utskottets utlåtande nr
10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
1 a) av herr Ivar Johansson m. fl.

254 Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 em.

Bidrag till företagareföreningar m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Eliasson i Sundborn begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 127 ja och 86 nej, varjämte
5 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. III

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 396
och 11:457; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Stenberg
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
17:o) mom. III) i utskottets utlåtande
nr 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
de i ämnet väckta motionerna 1:396
och II: 457.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Stenberg begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid

avgåvos 142 ja och 61 nej, varjämte 15
av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Härefter framställde herr talmannen
i avseende å motiveringen propositioner
på 1 :o) godkännande av utskottets
motivering; 2:o) godkännande av utskottets
berörda motivering med den
ändring däri, som föreslagits i den vid
punkten fogade reservationen 1 b) av
herr Ivar Johansson m. fl.; samt 3:o)
godkännande av utskottets berörda motivering
med den ändring däri, som
under överläggningen föreslagits av
herr Stenberg; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Stenberg begärde likväl votering, i anledning
varav herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen
nu fann den under 2:o) angivna hava
flertalets mening för sig. Beträffande
kontrapropositionen begärde dock herr
Stenberg votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen angående
motivering i punkten 17 :o) i
statsutskottets utlåtande nr 10 antager
det förslag, som innefattas i den av herr
Ivar Johansson m. fl. avgivna, med 1 b)
betecknade reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
det förslag, som under överläggningen
framlagts av herr Stenberg.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,

Nr 14 255

Onsdagen den 19 april 1961 em.

verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 46 ja och 54 nej,
varjämte 119 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 3:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren godkänner
statsutskottets motivering i punkten
17 :o) i utskottets utlåtande nr 10,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
utskottets berörda motivering med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till det av herr Stenberg under överläggningen
framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Stenberg begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 129 ja och 78
nej, varjämte 12 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
motivering oförändrad.

Punkterna 18 och 19

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 20

Befrämjande av hemslöjden. Bidrag till
Svenska slöjdföreningen

Sedan punkten föredragits anförde

Fru LEWÉN-ELIASSON (s):

Herr talman! Tillåt mig säga några få
ord som motivering för min blanka reservation
på denna punkt. Den skall
ses i samband med min strävan att vid
årets riksdag öka intresset för bosättningsfrågorna
och långivningen men
också rådgivningen och upplysningen i
samband med hembildningen.

Riksdagen har varit positiv till detta
och begärt åtgärder, men under denna
punkt har vi ett konkret förslag att
effektivisera upplysningen, nämligen genom
att ge Svenska slöjdföreningen de
20 000 kronor som föreningen har begärt
för detta ändamål. Det är ingen
tvekan om att vi i Svenska slöjdföreningen
har en av de främsta idégivarna
på detta område. Därifrån får man
ett förnämligt studie- och upplysningsmaterial.
Det som har gjorts i form av
upplysning i samband med t. ex. bosättningslånen
har i huvudsak kommit
från detta håll. Tidigare har man också
haft ett statsanslag på 15 000 kronor per
år för att sammanställa sådant material.
Detta indrogs år 1951, men nu har
man kommit tillbaka för att få det tidigare
anslaget. Anslagsansökan har
passerat bl. a. riksbanken, där riksbanksfullmäktige
har vitsordat den verksamhet
som svenska slöjdföreningen
har bedrivit. Den har varit av värde
för hembildarna och för låntagarna, och
man har också sagt att det är önskvärt
att denna verksamhet försätter i minst
samma omfattning som hittills. Om det
skulle behövas mera pengar, har riksbanksfullmäktige
framhållit att bidrag
bör utgå via tionde huvudtiteln. Emellertid
har något sådant anslag nu inte
tagits upp i huvudtiteln, och eftersom
ingen motion har väckts i samband med
frågan, har jag ansett mig förhindrad
att yrka bifall till framställningen detta
år.

256 Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 em.

Lots- och fyrstaten: Avlöningar — Avsättning till fonden för idrottens främjande

Eftersom jag är helt övertygad om att
Svenska slöjdföreningen återkommer
med sin ansökan vid senare tillfälle,
vill jag på detta sätt bara uttrycka förhoppningen
att det då blir fråga om en
mera välvillig prövning, inte minst med
hänsyn till det allmänna positiva uttalande
som riksdagen har gjort i dessa
frågor i år.

Det var bara dessa synpunkter jag
ville framställa.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 21—27

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 28

Lades till handlingarna.

Punkterna 29—40

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 41

Lades till handlingarna.

Punkterna 42—54

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 55

Lots- och fyrstaten: Avlöningar
Sedan punkten föredragits anförde

Fröken KARLSSON (h):

Herr talman! Dessvärre har det inte
väckts någon motion i anslutning till
denna punkt, en motion som i så fall
skulle ha gått ut på att förslaget om indragning
av lotsplatsen i Råå skulle underkastats
förnyad prövning, innan riksdagen
fattade beslut därom.

Jag skall inte ställa något yrkande
men med hänsyn till de svårigheter, som
indragningen av nämnda lotsplats kommer
att få för de starkt expanderande
industrier, som betjänas av just denna
lotsplats, vill jag vädja till handelsmi -

nistern att något dröja med effektuerandet
av det beslut, som riksdagen
snart kommer att fatta — detta för att
han skall bli i tillfälle att ta del av de
nya och betydelsefulla upplysningar om
de alltjämt ökande arbetsuppgifter, som
tillkommer lotsstationen i Råå att fullgöra.
Förra året uppgick dessa uppdrag
till inte mindre än 447.

Det är en allmän uppfattning bland
dem, som väl känner till de förhållanden,
om vilka jag nu talar, att lotsarna
just i detta område har mycket stora
och betydelsefulla arbetsuppgifter. De
önskar att man ännu en gång överväger
sitt ställningstagande innan man, som
jag förut sade, verkställer det beslut
riksdagen nu kommer att fatta.

Jag vill alltså rikta en vädjan till
handelsministern att skynda långsamt
i detta fall.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 56—100

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 101

Avsättning till fonden för idrottens
främjande

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
(punkt 106, s. 251 och 252) att till
ifrågavarande ändamål för budgetåret
1961/62 anvisa ett anslag av 12 100 000
kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
fru Segersteclt Wiberg m. fl. (I: 190)
och den andra inom andra kammaren
av herr Hamrin i Jönköping (11:275),
i vilka hemställts, att riksdagen i anslutning
till behandlingen av anslaget
till fonden för idrottens främjande måtte
besluta, att ingen del av detta anslag
finge användas för stöd åt boxningssporten,

Nr 14

257

Onsdagen den 19 april 1961 em.

Avsättning till fonden för idrottens främjande

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Schött m. fl. (1:307) och den andra
inom andra kammaren av herr Allard
in. fl. (II: 367),

dels ock en inom andra kammaren
av herr Johansson i Stockholm in. fl.
väckt motion (11:29), vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta att till Avsättning
till fonden för idrottens främjande
för budgetåret 1961/62 anvisa
ett belopp av 19 247 600 kronor.

Utskottet hemställde,

a) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:307 och 11:367 samt
11:29, till Avsättning till fonden för
idrottens främjande för budgetåret
1961/62 anvisa ett anslag av 12 100 000
kronor;

b) att motionerna 1:190 och 11:275
icke måtte av riksdagen bifallas.

Reservation utan angivet yrkande hade
avgivits av fröken Elmén.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

JOHANSSON i Stockholm (k):
Herr talman! I förra veckan upplevde
vi att ett förslag som kommunisterna
många gånger förgäves framfört — även
om det då till en liten del bifallits —
nämligen att större idrottsevenemang
skulle befrias från nöjesskatt, nu fått
så många anhängare från alla partier,
att vi segrade i andra kammaren. Vi
hoppas att vi skall segra även vid den
gemensamma voteringen.

Den triumfen kan vi inte hoppas på
att uppleva i dag. Jag konstaterar att
herr Allard, som skulle ha talat före
mig, ännu inte har sagt någonting. Liksom
i fjol är det alltjämt två själar i
samma bröst. Dels är det riksidrottsledarens
och dels riksdagsmannens, men
det är riksdagsmannasjälen som brukar
segra. Jag vill ändå helt kort framföra
de synpunkter som har föranlåtit oss
att ånyo yrka på att idrottsanslaget skall
17 — Andra kammarens protokoll

höjas, jag vågar inte säga till den summa
som riksdagen en gång gav löfte om,
nämligen 70 procent av tipsmedlen,
men åtminstone till den summa som
riksidrottsförbundets ledning och korporationsidrottsförbundet
begär, alltså
till 19 247 600 kronor. Herr Allard har
också föreslagit en höjning men med ett
väsentligt mindre belopp.

Jag vill bara erinra om några siffror.
På 10 år har riksidrottsförbundet ökat
medlemsantalet från 740 000 till
1 167 563 i oktober 1960. Det finns i
Sverige i dag enligt mycket färska siffror
1 398 000 svenskar i åldern 12—24
år. Av dessa tillhör 660 000 idrottsorganisationer.
Om man borträknar en del
dubbelföringar, kalkylerar idrottsledarna
själva med att cirka 550 000 tillhör
idrottsrörelsen. Det återstår alltså
800 000. När man hör så många beklaganden
i kammaren över att ungdomen
är vilseförd på många områden, borde
det vara möjligt att fånga in rätt många
av dessa 800 000, om idrottsorganisationerna
fick större möjligheter.

Nu säger utskottet att det är en vacker
höjning från 11,5 till 12,1 miljoner,
att av fjolårets anslag 700 000 kronor
var beräknade för olympiaden och att
400 000 kronor nu är beräknade för
nästa olympiad. Höjningen skulle därför
bli 900 000 kronor.

Vi skulle alltså förfoga över 400 000
kronor för olympiaden i Tokio. Mycket
mörka rullgardiner drogs ner för våra
djärvaste förhoppningar när det gällde
Rom-olympiaden. Det belopp jag föreslog
är ändå rena »småpotatisen» jämfört
med vad de länder, som vi har att
konkurrera med, satsar. Det är därför
risk för att vi genom denna njugghet
helt kommer att försvinna i Tokio.

Utskottet framhåller också att anslagen
till riksidrottsförbundet från att ha
varit 4 miljoner kronor 1950 — d. v. s.
det år som jag valde för min jämförelse
— nu stigit till 12,1 miljoner kronor.
Det är riktigt, men då skall man också
ta i betraktande den ökning soin jag

1961. Nr U

258 Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 em.
Avsättning till fonden för idrottens främjande

nyss nämnde om och som bara beträffande
riksidrottsförbundets medlemsantal
för samma tid utgjorde ungegär
58 procent, d. v. s. en ökning från
740 000 medlemmar till 1 167 000 medlemmar.
Vidare måste man ta hänsyn
till penningvärdets försämring under
denna tid. Denna försämring bär, som
vi vet, varit mycket avsevärd. Man bör
också lägga märke till att idrotten år
1950 av tipsmedel erhöll 33 miljoner
kronor jämte vinstbeskattningen. Förra
aret uppgick tipsmedlen, om man också
räknar in vinstbeskattningen, till 116
miljoner. Från början var det avsett att
idrotten skulle erhålla 70 procent av
dessa inkomster. Det föreligger alltså
här ett löftesbrott mot idrottsrörelsen.
Man gick ner från 70 procent till högst
8 å 9 procent. Den fordran som idrottsrörelsen
på detta sätt kan anses ha var
redan i fjol så sor, att den motsvarade
en summa på 600 miljoner. I och med
att vi nu har ett nytt budgetår, är beloppet
uppe i över 700 miljoner.

Vi har sålunda här sett, hur staten
har svikit sina löften mot vår största
ungdomsorganisation. Jag kunde redan
i fjol säga, att det är litet underligt att
man — enligt redaktör Lindhagen, och
det har inte bestridits av någon annan
— samtidigt gav hästsportorganisationerna
och hästaveln 14 miljoner, medan
idrotten fick 11,5 miljoner. Nog
borde man ändå ha kunnat satsa litet
mer på den sportutövande ungdomen
än på travhästarna.

Jag har som sagt inga förhoppningar.
Om herr Allard skulle i någon mån försvara
riksidrottsförbundets förslag, så
att han i varje fall yrkar någon höjning
av summan, vill jag rösta med honom
även i år. Men nu för ögonblicket nöjer
jag mig med att yrka bifall till motionen
nr 29.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! När jag i detta ärende
begärt ordet, är det inte för att för

kammaren tillkännage någon ny eller
plötsligt påkommen ståndpunkt. Min inställning
till idrottsanslaget är oföränderligt
densamma, så till vida som jag
alltfort är av den uppfattningen, att den
avart av idrotten som boxningen utgör,
inte bör bli föremål för subventionering
från det allmännas sida. Med eller utan
ytterligare utredning bör det väl vid
detta laget stå fullt klart, att den verksamhet
det här är fråga om, inte tjänar
vare sig folkhälsan eller den allmänna
kulturutvecklingen utan tvärtom till sin
innebörd är svårt destruktiv och grovt
förråande -— destruktiv med hänsyn till
den enskildes hälsa, både fysiskt och
mentalt, förråande till sinnena både hos
den enskilde utövaren av sporten och
hos åskådarna — och att det alltså är
fråga om en verksamhet, som står i strid
med idrottens sanna väsen och väsentliga
syften. Men, herr talman, dessa argument
har jag tidigare så eftertryckligt
och utförligt utvecklat, att jag inte
skall gå närmare in på dem nu.

Jag måste tyvärr konstatera, att också
utskottets ståndpunkt synes vara oföränderligt
densamma, d. v. s. man vill
inte vara med om någon diskriminering
av denna verksamhet. Det tillkommer,
menar man, inte riksdagen att här
göra en avvägning. Men tillskriver sig
inte utskottet då en väl passiv och blygsam
roll? Riksdagen har i andra sammanhang
i varje fall ingalunda velat
nöja sig med en sådan roll. Den har
tvärtom och på goda grunder önskat suveränt
pröva varje uppdykande anslagskrav
och anslagspost.

Låt mig så bara tillägga, att det belopp
som årligen brukat tillkomma boxningen,
i stället borde gå till uppmuntran
av t. ex. den vackra allmänna idrotten,
simsporten, gymnastiken eller någon
annan idrottsgren, som man helhjärtat
kan vara med om att stödja.

Herr talman! Med vad jag nu sagt,
ber jag få yrka bifall till motion nr
II: 275 som väckts i detta ämne och som
innebär att ingen del av idrottsansla -

Nr 14 259

Onsdagen den 19 april 1961 em.

Avsättning till fonden för idrottens främjande

get får användas för stöd åt boxningssporten.

I detta anförande instämde fröken
Elmén (fp), herrar Helander (fp),
Carlsson i Huskvarna (fp), Wachtmeister
(h), Svenungsson (h), Berglund
(fp) och Gustafsson i Borås (fp), fru
Boman (h) samt herr Keijer (fp).

Herr MELLQVIST (s):

Herr talman! Jag skall inskränka mig
till att bara yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr ALLARD (s):

Herr talman! Må det tillåtas den som
alldeles nyss blivit beskylld för att hysa
två själar inom samma bröst att säga
ett par ord trots den sena timmen. Det
är bara ett par veckor sedan vi hade en
ganska omfattande debatt här i kammaren
om idrottsrörelsens ekonomiska förhållanden.
Jag skulle tro att såväl de
ledamöter av kammaren som är här inne
som de som är utanför kammaren är
mig tacksamma, om jag inte ånyo tar
upp samma debatt vid denna tidpunkt
på dygnet.

Jag vill emellertid helt kort konstatera
att det är en mycket välbehövlig
höjning av statsanslaget som utskottet
välvilligt tillstyrkt att idrottsrörelsen
skall få. Inom idrottsrörelsen betraktar
vi också den anslagshöjningen som ett
bevis på statsmakternas förståelse för
idrotten och förståelse för den betydelse
som idrottsrörelsen har i vårt samhälle.
Trots anslagshöjningen är emellertid
behovet av medel mycket stort.
Med den omfattande verksamhet som
idrottsrörelsen har, särskilt bland ungdomen,
är behovet av ytterligare anslag
angeläget. När jag trots det inte kommer
att yrka bifall till motionerna
I: 307 och II: 367 är det beroende på att
utskottet välvilligt tillstyrker en anslagshöjning.
Att i den situationen mot
ett enhälligt utskott ställa ett yrkande
om bifall till motionerna skulle vara meningslöst.

17* — Andra kammarens protokoll 1961.

Därför avstår jag, herr talman, från
att ställa något yrkande.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. a

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionen 11:29;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Mom. b

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 190
och 11:275; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Hamrin i
Jönköping begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
101 :o) mom. b) i utskottets utlåtande
nr 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit de
i ämnet väckta motionerna 1:190 och
II: 275.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Hamrin i Jönköping begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 139 ja och 63 nej,
varjämte 14 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Nr U

260

Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 em.

Avsättning till lotterimedelsfonden

Punkten 102

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 103

Avsättning till lotterimedelsfonden

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
(punkt 108, s. 262—264) att till
ifrågavarande ändamål för budgetåret
1961/62 anvisa ett anslag av 25 600 000
kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Källqvist och Edström (1:305)
och den andra inom andra kammaren
av herr Christenson i Malmö m. fl.
(11:286), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte besluta att till lotterimedelsfonden
för budgetåret 1961/62 avsätta
ett anslag av 26 600 000 kronor,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Torsten Andersson in. fl.
(I: 387) och den andra inom andra
kammaren av iherr Wahlund m. fl.
(II: 459).

Utskottet hemställde,

a) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 305 och II: 286, till Avsättning
till lotterimedelsfonden för
budgetåret 1961/62 anvisa ett anslag av
25 600 000 kronor;

b) att motionerna 1:387 och 11:459
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer utan angivna yrkanden
hade avgivits av

a) herr Bergman;

b) herr Lundström;

c) herr Eliasson i Sundhorn; och

d) herr Arvidson.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

CHRISTENSON i Malmö (fp):

Herr talman! Handelsministern har

i årets statsverksproposition begärt en
ökad avsättning till lotterimedelsfonden
med 1,5 miljon kronor. Större delen
av denna ökning kommer att tas i anspråk
för automatiska lönestegringar.
Det bör också beaktas att teaterföretagen
från och med 1960 har att erlägga
ATP-avgift för sina engagerade.

Med hänsyn härtill och till att allt
högre anspråk ställes på teater- och kulturverksamheten
är avsättningen till
lotterimedelsfonden i minsta laget.

Det framföres i olika sammanhang
här i riksdagen synpunkter på ungdomens
estetiska fostran, men den övervägande
delen av svenska skolbarn får
inte tillfälle att ens någon gång under
sin skoltid övervara en riktig teaterföreställning.
Utbildning av skådespelare
och regissörer för ungdoms- och barnteatern
är en verklig framtidssak. Däremot
får ungdomen via televisionen,
som dirigeras i statlig regi, tillfälle att
ofta se på gangsterbetonade Vilda västern-filmer.

De i motionen nr 286 berörda problemen
liksom frågan om anslag till
operan och dramatiska teatern borde
sortera under ecklesiastikdepartementet
eller ännu hellre borde vi ha haft
ett kulturdepartement, som man har i
flera länder bl. a. i vårt grannland Danmark.
Att det behövs ett kulturdepartement
också i vårt land framstår klart
efter vad som förekommit i samband
med operabygget. Det behövs en departementschef
som har tid att handlägga
och bevaka kulturfrågorna. Detta är
ingen kritik mot handelsministern personligen.
Jag vet mycket väl att statsrådet
Langes arbetsuppgifter har ökats
efter EFTA-avtalets ingång. Det är inte
riktigt att de särskilda lotterierna för
konst, teater och andra kulturändamål
slussas bort på operabygget. Vid tidigare
tillfällen har det i riksdagen påtalats
att operan och dramatiska teatern får
huvuddelen av lotterimedelsanslaget.

Jag vill även erinra om att statsmakterna
har gjort den principiella dekla -

Nr 14 261

Onsdagen den 19 april 1961 em.

rationen att hälften av vinsten från lotterierna
bör gå till allmännyttiga kulturändamål,
men inte ens hälften av halva
överskottet får teatrar, orkestrar, museer,
konsthantverk och liknande verksamhet
någon glädje av. Staten lägger
helt enkelt beslag på 87 miljoner kronor,
medan 25,6 miljoner kronor går
till kulturella ändamål.

Detta laborerande med lotterimedlen
har i riksdagen föranlett motioner om
särskilda anslag. Göteborgarna gjorde
en framgångsrik attack om anslag till
Göteborgs musikkonservatorium — en
attack som jag och många andra ledamöter
understödde — och därefter har
i statsverkspropositionen upptagits
135 000 kronor till detta ändamål. Riksdagsledamöter
från Malmö har uppvaktats
med begäran om liknande anslag
till Malmö musikkonservatorium och
musikskola. Det är förvånansvärt att
man skall behöva gå fram motionsvägen,
när riksdagen redan 1938 har hänvisat
till lotterimedelsfonden då det gäller
anslag till dylik verksamhet.

I en skrivelse till Kungl. Maj :t har styrelsen
för Malmö musikkonservatorium
begärt anslag till sin verksamhet, vilken
inte enbart omspänner Malmö; mer än
hälften av eleverna hör hemma i andra
delar av Sydsverige. Malmö musikkonservatorium
är offentligt erkänt, och
Malmö stad lämnar bidrag till konservatoriet.
Enligt min uppfattning är det
statens uppgift att stödja musikutbildningen
och liknande verksamhet, och
det är upprörande att av konservatoriets
skrivelse till Kungl. Maj:t konstatera
att verksamheten kan hållas i gång
tack vare lärarkårens ideella inställning
och understöd från enskilt håll.

I motion nr 286 föreslås att avsättningen
till lotterimedelsfonden skall
ökas med 1 miljon kronor. Därigenom
skulle det vara möjligt för departementschefen
att tillgodose motionens syfte
och lämna anslag till Malmö musikkonservatorium
samt även mindre anslag
till andra aktuella kulturändamål.

Avsättning till lotterimedelsfonden

Enligt statsutskottets utlåtande är utskottet
berett att jämväl för nästa budgetår
medverka till en höjning av förevarande
anslag. Detta är ju en halv
framgång för motionärerna, men såsom
jag redan påpekat går den av departementschefen
begärda anslagsökningen
med 1,5 miljon kronor åt till lönestegringar.
Jag ber därför, herr talman, att
få yrka bifall till motion nr 286, enligt
vilken anslaget till lotterimedelsfonden
skall höjas med 1 miljon kronor för
budgetåret 1961/62.

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! De lotterimedel det här
är fråga om går huvudsakligen till teatrar
och orkestrar och det är framför
allt löner som bestrids med dessa medel.
Som bekant är teater- och orkesterverksamhet
inte ekonomiskt lönande,
utan den är beroende av anslag från
staten och kommunernas sida. Skådespelarna
och orkestermusikerna utgör
två utpräglade låglönegrupper, och om
den svenska allmänheten hade tillfälle
att studera hur exempelvis skådespelarna
här i landet är avlönade skulle
man säkerligen bli rätt förvånad. Med
undantag för vissa populära skådespelare,
som har toppinkomster, lever en
svensk skådespelare ganska nära existensminimum,
trots att det av honom
fordras speciell begåvning för yrket,
hårt arbete och personligt engagemang
som i få andra yrken. När man kräver
löneförhöjning får man emellertid alltid
till svar — det gäller också orkestermusikerna
— att det inte finns några
medel för sådant.

Redan ur denna synpunkt skulle det
vara motiverat med en långt större höjning
av anslaget till lotterimedelsfonden
än som förutsättes i motionerna. Därtill
kommer emellertid att frågan ingår
i ett mycket större komplex, som sammanhänger
med hela den upprustning
som har inletts på det konstnärligtkulturella
området. För denna upprustning
behövs det en samordning. Jag vet

Onsdagen den 19 april 1961 em.

262 Nr 14

Avsättning till lotterimedelsfonden

att en sådan samordning existerar och
att det åtminstone för närvarande pågår
ett intimt samarbete mellan handelsdepartementet
och kulturdepartementet.

Det skall gärna understrykas att handelsdepartementet
med positivt intresse
och god insikt har handlagt frågorna
om lotterimedlens användning. Man
måste också konstatera att kulturanslaget
ur lotterimedlen undan för undan
har höjts. Även i år har det skett en
avsevärd ökning. Man kan dock fråga
sig, om en verklig samordning är möjlig
när kulturanslagen är uppdelade på
två olika departement. Jag tror att det
för det fortsatta arbetet på detta område
bör övervägas, om inte lotterimedlen
skall överflyttas till ecklesiastikdepartementet.

Det väsentligaste i detta sammanhang
är emellertid inte den saken, utan
att förverkligandet av kulturfondsutredningens
förslag inleds och att ett
långtidsprogram för den fortsatta upprustningen
på det konstnärligt-kulturella
området kommer till stånd. Jag
tror att både ecklesiastikministern och
handelsministern är livligt intresserade
av detta.

Utskottet understryker att det förutsätter
att Kungl. Maj:t utan längre dröjsmål
prövar hela detta frågekomplex
och framlägger förslag. Under sådana
förhållanden har jag kunnat ansluta
mig till utskottets förslag. Jag yrkar,
herr talman, bifall till detta.

Herr MELLQVIST (s):

Herr talman! Anslaget för nästkommande
budgetår är uppräknat med 1,5
miljon kronor beträffande avsättning
till lotterimedelsfonden. Herr Christenson
i Malmö talade för sin motion om
en ytterligare uppräkning med 1 miljon
kronor för stöd åt musikkonservatoriet
i Malmö. Det föreligger inte något
större hinder mot att ur fonden för
lotteriinedel under ett år erhålla ett
speciellt anslag just därför, givetvis un -

der förutsättning att ecklesiastikdepartementet
därefter kan i sin budget ta
in de fortlöpande kostnaderna för det
ändamål som herr Christenson gjorde
sig till talesman för.

Utskottet som har tillstyrkt departementschefens
förslag har också — som
herr Arvidson nämnde — skrivit något
om 1948 års kulturfondutredning. Utskottet
förväntar att till nästkommande
års riksdag kunna få fram ett förslag
som är baserat på just denna utrednings
synpunkter, vilket bör leda till att man
så småningom kan uppnå ett resultat i
linje med den beställning man gjorde i
samband med utredningens tillsättande.
Utskottet har alltså stora förhoppningar
om att sådana förslag också inom den
närmaste tiden kommer att redovisas
för riksdagen.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets förslag.

överläggningen var härmed slutad.

Mom. a

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna
I: 305 och II: 286; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Mom. b

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 104—106

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 107

Lades till handlingarna.

§ 3

Anslag å kapitalbudgeten för
handelsdepartementet

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
48, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudget

Nr 14 263

Onsdagen den 19 april 1961 em.

Statens hantverks- och industrilånefond
lokala hälsovårdsordningar

ten för budgetåret 1961/62, i vad avser
handelsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2

Statens hantverks- och industrilånefond
Sedan punkten föredragits anförde

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Då reservationen nr 1
till statsutskottets utlåtande nr 10 tidigare
avslagits av kammaren är jag av
formella skäl förhindrad att yrka bifall
till reservationen på denna punkt. Jag
har därför, herr talman, inte något yrkande.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 3—8

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 4

Föredrogos vart för sig statsutskottets
utlåtanden:

nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till statens
bakteriologiska laboratorium för budgetåret
1961/62 m. m.,

nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1961/62 till provinsialläkarväsendet,

nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag avseende inrikesdepartementets
verksamhetsområde,

nr 52, i anledning av väckta motioner
angående anslag till Svenska livräddningssällskapet,

nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av viss
allmänna arvsfonden tillfallen fast egendom,
och *

— Interpellation ang. utformningen av

nr 56, i anledning av Kungl. Majtts
proposition angående fråga om befrielse
för O. Olsson från viss ersättningsskyldighet
till statsverket.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

Som tiden nu var långt framskriden
beslöt kammaren på förslag av herr talmannen
att uppskjuta behandlingen av
återstående på föredragningslistan uppförda
ärenden till kammarens sammanträde
fredagen den 21 innevarande april
kl. 11.00.

§ 5

Interpellation ang. utformningen av
lokala hälsovårdsordningar

Ordet lämnades på begäran till

Herr JOHANSSON i Dockered (ep),
som yttrade:

Herr talman! Den nya hälsovårdsstadgan,
som utfärdades den 19 december
1958, förses nu i överensstämmelse
med vad som förutsattes vid riksdagsbehandlingen
av frågan ute i kommunerna
med kompletterande föreskrifter
i form av lokala hälsovårdsordningar.
I samarbete med länsstyrelserna drar
hälsovårdsnämnderna upp riktlinjer för
sådana hälsovårdsordningar för kommunerna.
Bestämmelserna i dessa hälsovårdsordningar
går emellertid — att
döma av de fall som jag känner till —
i väsentliga avseenden långt utöver vad
i hälsovårdsstadgan finnes föreskrivet
i fråga om ingrepp i den enskildes verksamhet.

Det har sålunda förekommit, att i
lokala hälsovårdsförordningar intagits
föreskrifter om att inom liälsovårdstätort
inte får hållas nötkreatur, får, get,
svin, pälsdjur eller fjäderfä och om att
dessä och andra för hälsovårdstätort
meddelade särskilda bestämmelser även
skall gälla för stora områden'' av ren

264

Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 em.

Interpellation ang. utformningen av lokala

jordbruksbebyggelse. Från dessa bestämmelser
har jordbrukarna visserligen
möjligheter att i särskild ordning
erhålla dispens. Det är mig exempelvis
bekant, att ägarna av 115 jordbruksfastigheter
i en ren jordbruksbebyggelse i
en socken med något över 1 400 invånare
hänvisats till att söka dispens för
att få hålla husdjur på gårdarna liksom
för att få utsprida gödsel på åkerjorden.
Det bör säga sig självt, att en sådan ordning
är otillfredsställande ur administrativ
synpunkt och till sina konsekvenser
orimlig för jordbrukarna i
bygden.

I propositionen om hälsovårdsstadgan
till 1958 års riksdag framhöll föredragande
departementschefen, att man
självfallet borde gå fram med viss försiktighet
vid utvidgning av tätortsbestämmelsernas
tillämpningsområde. Bestämmelser
som otvetydigt ej var sanitärt
påkallade skulle enligt propositionen
ej få intagas i lokal hälsovårdsordning.
Det skulle i stället vara fråga om
föreskrifter, som bedömdes nödvändiga
för att man skulle kunna komma till
rätta med eller förebygga sanitär olägenhet
inom ett visst område.

De lokala hälsovårdsordningar, som
jag här redogjort för, synes mig inte
vara utformade med den försiktighet
som rekommenderades i propositionen
och vid riksdagsbehandlingen av hälsovårdsstadgan.
Det kan vidare inte gärna
göras gällande, att det skulle vara
sanitärt påkallat att i hälsovårdsordning
föreskriva förbud för jordbrukare
i ren jordbruksbebyggelse att hålla nötkreatur
och andra husdjur på gårdarna.
Sådana bestämmelser kan för övrigt
inte sägas vara i god överensstämmelse
med hälsovårdsstadgan. Det finns särskilda
bestämmelser i hälsovårdsstadgan
om hållande av djur i fråga om såväl
hälsovårdstätort som bygd i övrigt.
Förbud mot hållande av husdjur måste
sålunda sägas strida mot vad som förutsatts
vid riksdagsbehandlingen av hälsovårdsstadgan.
Det omfattande dis -

hälso vårdsordningar

pensförfarande, som förutsatts i de lokala
hälsovårdsordningar, som jag här
redogjort för, kan ju inte heller sägas
vara i överensstämmelse med det i propositionen
uttalade syftet, att hälsovårdsordningarna
skulle bidra till en
förenkling av systemet för allmänheten.

Med anledning av vad jag här har anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
inrikesdepartementet ställa följande
frågor:

Har herr statsrådet observerat att i
lokala hälsovårdsordningar, som fastställts
eller utarbetats, införts bestämmelser,
som inte kan sägas vara i överensstämmelse
med hälsovårdsstadgan,
exempelvis förbud för jordbrukare i
ren jordbruksbebyggelse att hålla nötkreatur
och andra husdjur på gården?

Är herr statsrådet beredd att lämna
sådana föreskrifter i fråga om de lokala
hälsovårdsordningarna, att desamma
bringas i bättre överensstämmelse med
vad som förutsattes vid riksdagsbehandlingen
av hälsovårdsstadgan?

Denna anhållan bordlädes.

§ 6

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från bevillningsutskottet:
nr 170, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 1, såvitt propositionen
angår det promilletal, varmed skogsvårdsavgiften
för år 1961 skall utgå;
och

från jordbruksutskottet:
nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1961/62 under nionde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
jordbruksdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 162, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag till kapitalinves -

Nr 14 265

Onsdagen den 19 april 1961 em.

teringar, såvitt avser jordbruksärenden,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 163, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande fiskerilånefonden
och lån till främjande av beredning och
avsättning av fisk m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

,nr 164, i anledning av Kungl. Maj-.ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande anslag för budgetåret
1961/62 till Befrämjande av landsbygdens
elektrifiering jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 165, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa bestämmelser
till förekommande och hämmande
av smittsamma husdjurssjukdomar,
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 166, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående plan för den officiella
kartläggningen samt anslag för
budgetåret 1961/62 till rikets allmänna
kartverk, m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 167, i anledning av väckta motioner
angående anslag till byggnadsarbeten
vid statens maskinprovningar;

nr 168, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
tillägg till lagen den 30 juni 1943
(nr 431) om allmänna vägar, m. m., såvitt
avser bemyndigande för väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen att avyttra fast
egendom; och

nr 169, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt stöd åt
lin- och hamphanteringen, m. m.

§ 7

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts skrivelse och propositioner överlämnats
till kammaren:

nr 101, med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska
delegation,

nr 145, angående bestridande av kostnader
för svenska FN-styrkor, m. m.,
och

nr 147, med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
15 november 1912 (nr 298) om provianteringsfrilager,
m. m.

Nämnda skrivelse och propositioner
bordlädes.

§ 8

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan

Till Riksdagens andra kammare

För deltagande i kommittésammanträde
inom Europarådet den 21 och 22
april samt i plenarsammanträde den
24—29 april anhålles härmed om ledighet
från riksdagsgöromålen under tiden
21 t. o. m. 29 april.

Stockholm den 18 april 1961

C. G. Regnéll Ingemar Andersson

Hans Hagnell

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 1.52 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson