Fredagen den 14 april (Riksdagens protokoll 1961:14)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 14

FÖRSTA KAMMAREN

1961

14—19 april

Debatter m. in.

Fredagen den 14 april

Sid.

Anslag under nionde huvudtiteln:

Befattningarna som fiskerikonsulent inom Vänerområdet samt

Göteborgs och Bohus län ................................

Hushållningssällskapens omkostnadsanslag .............

Om inrättande av en tjänst som inspektörsassistent vid växtin spektionen

i Hälsingborg ................................

Bidrag till byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsan stalter

..................................................

Bidrag till skogsvårdsstyrelserna, m. ......................

Skogsvårdsstyrelsernas omkostnadsanslag ....................

Vägbyggnader å skogar i enskild ägo ........................

Driftbidrag till Värmlands och Örebro läns skogsskola i Gam melkroppa

..............................................

Investeringsanslag till jordfonden ..............................

Befrämjande av landsbygdens elektrifiering ....................

Anslag till byggnadsarbeten vid statens maskinprovningar ......

Vissa anslag under åttonde huvudtiteln:

Bidragsgivningen till studiecirkelbibliotek ..................

Utbildning av ungdomsledare................................

Bidrag till ungdomens fritidsverksamhet......................

Bidrag till instruktörsverksamhet inom ungdomsorganisationer

Bidrag till nykterhetsorganisationer..........................

Bidrag till Unescos Östern-Västern-projekt...................

Interpellation av herr Kaijser om byggande av en kanal mellan
Uddevalla och Vänern ......................................

37
41

44
48
51
54
57

Tisdagen den 18 april

Svar på interpellation av herr Jonasson om värdeminskningsavdrag
å maskiner och andra dylika inventarier i jordbruk med kontantmässig
inkomstredovisning ..............................

t Första kammarens protokoll 1961. Nr 14

>’r 14

Innehåll

Sid.

Svar på frågor av herr Nilsson, Ferdinand, ang. placering i Uppsala
län av en lantbruksingenjör jämte assistent .............. 65

Återtagande av interpellation av herr Edström ang. vården av sjuka
åldringar ................................................ (J8

Interpellation av herr Hanson, Per-Olof, ang. förskoleväsendets
fortsatta utbyggnad ........................................ 69

Onsdagen den 19 april

Sveriges utrikespolitik ...................................... 72

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m............. 113

Anslag under tionde huvudtiteln:

Bidrag till företagareföreningar m. fl......................... 160

Bidrag till byggande och underhåll av mindre hamnar och farleder
.................................................. 17g

Bidrag till Svenska turisttrafikförbundet .................... 179

Avsättning till lotterimedelsfonden .......................... 185

Om undantagande från den allmänna varuskatten av investeringar,

m- m..................................................... 188

Om vissa skattelättnader för nystartade och utvidgade företag inom
områden med sysselsättningssvårigheter...................... 194

Antalet ortsgrupper vid skattegrupperingen .................... 197

Lotteriförordningen, m. m..................................... 204

Interpellation av herr Hilding ang. departementsbehandlingen av
organisationsplaner inom de filosofiska fakulteterna .......... 207

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 14 april

Jordbruksutskottets utlåtande nr 1, ang. utgifterna under nionde
huvudtiteln (jordbruksdepartementet) ...................... 3

Bevillningsutskottets betänkande nr 1, ang. promilletalet för skogsvårdsavgiften
för år 1961 .................................. 36

Jordbruksutskottets utlåtande nr 6, ang. anslag till kapitalinvesteringar:
jordbruksärenden ................................ 36

— nr 7, ang. fiskerilånefonden och lån till främjande av beredning
och avsättning av fisk m. m........................... 37

— nr 11, ang. anslag till Befrämjande av landsbygdens elektrifiering
.................................................... 37

— nr 12, ang. vissa bestämmelser till förekommande och hämmande
av smittsamma husdjurssjukdomar, m. m................. 41

— nr 14, ang. plan för den officiella kartläggningen, m. m....... 41

— nr 15, ang. anslag till byggnadsarbeten vid statens maskinprovningar
.................................................. 44

Innehåll

Nr 14 3

Sid.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 16, ang. bemyndigande för vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen att avyttra fast egendom ...... 42

— nr 17, ang. fortsatt stöd åt lin- och hamphanteringen, m. m. .. 43

Statsutskottets utlåtande nr 46, ang. fortsatt disposition av visst
äldre anslag: ecklesiastikdepartementet .................... 43

— nr 47, ang. anslag under åttonde huvudtiteln till allmänna kultur-
och bildningsändamål samt kyrkliga ändamål .......... 43

Första lagutskottets utlåtande nr 25, om åtgärder för att säkerställa
rätten till skadestånd ................................ 58

— nr 26, om åstadkommande av penningvärdesäkrade trafiklivräntor
.................................................. 58

Andra lagutskottets utlåtande nr 36, om ökning av högsta tillåtna
bredd å motorfordon ...................................... 58

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14, ang. upphävande av 31 §
lagen om allmänna vägar.................................. 58

— nr 15, ang. bildande av vägsamfällighet i vissa fall .......... 58

— nr 16, ang. byggande av anslutningsväg vid omläggning av allmän
väg, m. ............................................ 58

— nr 17, ang. placeringen av bensinstationer .................. 58

— nr 18, om nya ersättningsbestämmelser vid ändring av kraftledning
i samband med vägomläggning........................ 58

Onsdagen den 19 april

Statsutskottets utlåtande nr 3, ang. utgifterna under tredje huvudtiteln
(utrikesdepartementet) .............................. 72

— nr 53, ang. anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m. 113

— nr 10, ang. utgifterna under tionde huvudtiteln (handelsdepartementet)
................................................ 180

— nr 48, ang. anslag å kapitaibudgeten: handelsdepartementet .... 188

— nr 49, ang. anslag till statens bakteriologiska laboratorium m. m. 188

— nr 50, ang. anslag till provinsialläkarväsendet................ 188

— nr 51, ang. fortsatt disposition av vissa äldre anslag: inrikesdepartementet
.............................................. 188

— nr 52, ang. anslag till Svenska livräddningssällskapet........ 188

— nr 55, ang. försäljning av viss allmänna arvsfonden tillfallen

fast egendom ............................................ 188

— nr 56, ang. fråga om befrielse för O. Olsson från viss ersättningsskyldighet
till statsverket ............................ 188

Bevillningsutskottets betänkande nr 14, om beskattning av priser
vid lotteribetonade tävlingar .............................. 188

— nr 30, om undantagande från den allmänna varuskatten av investeringar
m. in......................................... 188

— nr 34, om vissa skattelättnader för företag, som nystartats eller

utvidgats inom områden med sysselsättningssvårigheter ...... 194

— nr 37, ang. antalet ortsgrupper vid skattegrupperingen ...... 197

Statsutskottets utlåtande nr 54, ang. antalet ortsgrupper vid skattegrupperingen
............................................ 203

Kr 14

Innehåll

Sid.

Bevillningsutskottets memorial nr 46, ang. gemensam votering i
fråga om befrielse från nöjesskatt för idrottstävlingar m. m. .. 203

Andra lagutskottets memorial nr 26, ang. kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om ändringar i 27 § värnpliktslagen............ 203

— utlåtande nr 31, om rätt till barnpension för barn utom äktenskap
i visst fall .......................................... 204

— nr 32, ang. behovsprövningen av familjebidrag till värnpliktiga

med viss underhållsskyldighet ............................ 204

— nr 33, om viss ersättning i samband med skyddsåtgärder mot

atomolycka .............................................. 204

— nr 37, ang. lotteriförordningen, m. m....................... 204

Fredagen den 14 april 1961

Nr 14

Fredagen den 14 april

Kammaren sammanträdde kl. 11.00.

Justerades protokollet för den 7 innevarande
månad.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr
116, angående vissa organisationsfrågor
inom skolväsendet m. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 135, med förslag till förordning om

ändring i rusdrycksförsäljningsförord ningen

den 26 maj 1954 (nr 521).

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts propositioner: nr

137, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 41 § sjömanslagen; och
nr 139, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 30 juni
1947 (nr 288) om uppsikt å jordbruk.

Föredrogos och hänvisades
motionen nr 644 till konstitutionsutskottet
och

motionen nr 645 till statsutskottet.

Punkten 13

Ang. befattningarna som fiskerikonsulent
inom Vänerområdet samt Göteborgs och
Bohus län

I denna punkt hade utskottet på anförda
skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionen 11:72, av
herr Hamrin i Kalmar och herr Börjesson
i Glömminge, såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
sådana ändringar beträffande personalförteckningarna
för hushållningssällskapen,
som angivits i punkten;

b) fastställa under punkten införd avlöningsstat
för hushållningssällskapen,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1961/62;

c) till Bidrag till hushållningssällskapen:
Avlöningar för budgetåret 1961/62
anvisa ett förslagsanslag av 8 833 000
kronor;

II. att motionerna 1:530 av herr Pettersson,
Harald, och 11:628, av herr
Wahrendorff, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Utskottet hade tillstyrkt ett av Kungl.
Maj:t framlagt förslag att överföra en till
Värmlands län nu hänförlig personalförtecknad
tjänst som fiskerikonsulent
i Ao 15 till Göteborgs och Bohus län.

Föredrogs ånyo och företogs punkt- i de likalydande motionerna 1:530
vis till avgörande jordbruksutskottets och 11:028 hade hemställts, att riksdautlåtande
nr 1, i anledning av Kungl. gen, med uttalande att ställningstaganMaj:ts
i statsverkspropositionen under det till frågan om fiskerikonsulentbenionde
huvudtiteln gjorda framställ- fattningarna inom Vänerområdet samt
ningar jämte i ämnet väckta motioner. Göteborgs och Bohus län må tills vidare

anstå, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
Punkterna 1—12 anhålla om ytterligare prövning av

Vad utskottet hemställt bifölls. nämnda fråga.

6 Nr 14 Fredagen den

Ang. befattningarna som fiskerikonsulent

och Bohus län

Reservation hade avgivits av herr
Jonasson, vilken ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort under II hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 530 och II: 628 i skrivelse till
Kungl. Maj: t anhålla om ytterligare
prövning av frågan om fiskerikonsulentbefattningarna
inom Vänerområdet samt
Göteborgs och Bohus län i enlighet med
vad reservanten anfört.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Under den punkt vi nu
bär behandlar har departementschefen
föreslagit att en av de två fiskerikonsulentbefattningar,
som är upptagna på
personalförteckningen för hushållningssällskapet
i Värmlands län, skulle överflyttas
till Göteborgs och Bohus län.
Denna befattning betjänar ju Vänernfisket
och därigenom de till Vänern angränsande
länen. Fiskerikonsulentbefattningen
är placerad i Mariestad.

Departementschefens förslag har antagits
av utskottet. Jag har här avgivit
en reservation.

I motionerna 1:530 och 11:628 har
hemställts att riksdagen måtte uttala att
denna överflyttning skulle få anstå och
att frågan skulle ytterligare prövas av
Kungl. Maj:t. Departementschefen har
lämnat frågan om fiskerikonsulentbefattningen
för Vänern öppen. Det är givet att
fiskeriorganisationerna starkt reagerat
mot att denna Sveriges största insjö nu
skulle bli utan någon konsulent. Personligen
har jag ingenting emot att det blir
en konsulent i Göteborgs och Bohus län
— där behövs säkerligen en sådan —-men jag tror att det skulle ha funnits
andra lösningar så att fiskerikonsulentbefattningen
för Vänern kunde ha bibehållits.

Med anledning av vad jag anfört ber
jag att få yrka bifall till reservationen,
som innebär att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t skulle anhålla om ytterligare
prövning av frågan om fiskerikonsulentbefattningarna
inom Vänernområdet
samt Göteborgs och Bohus län.

14 april 1961

inom Vänerområdet samt Göteborgs

Herr NILSSON, HJALMAR, (s):

Herr talman! Frågan om en fiskerikonsulentbefattning
i Göteborgs och Bohus
län var uppe till behandling vid fjolårets
riksdag, och utskottet anförde då
i sitt utlåtande att Kungl. Maj:t borde
pröva andra alternativ för tillsättandet
av denna tjänst. Kungl. Maj:t har uppdragit
åt fiskeristyrelsen att verkställa
den åsyftade utredningen, och efter den
utredningen har fiskeristyrelsen föreslagit
att man skulle överföra en till
Värmlands län nu hänförlig personalförtecknad
tjänst som fiskerikonsulent
till det förstnämnda länet. Eftersom frågan
sålunda prövats av fiskeristyrelsen,
anser sig utskottet inte böra göra någon
ändring i det förslag som Kungl. Maj:t
här bär framlagt.

Med anledning av det anförda ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas först
särskilt beträffande mom. II av utskottets
i den nu föredragna punkten gjorda
hemställan samt därefter särskilt rörande
mom. I.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de angående mom. II förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
vad utskottet hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Jonasson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1
punkten 13 mom. II, röstar
Ja;

Nr 14

Fredagen den 14 april 1961

Ang. hushållningssällskapens omkostnadsanslag

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Jonasson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —90;

Nej —22.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. I hemställt.

Punkten 14

Ang. hushållningssällskapens omkostnadsanslag I

förevarande punkt hade utskottet
på åberopade grunder hemställt, att
riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj:ts i ämnet framlagda förslag samt
med avslag å motionerna II: 72, av herr
Hamrin i Kalmar och herr Börjesson
i Glömminge, ävensom I: 170, av herr
Nilsson, Yngve, m. fl., samt 11:197, av
herr Brandt i Sätila, förstnämnda motion
såvitt nu vore i fråga, till Bidrag
till hushållningssällskapen: Omkostna der

för budgetåret 1961/62 anvisa ett
reservationsanslag av 5 210 000 kronor.

1 de likalydande motionerna 1:170
och 11:197 hade hemställts, att riksdagen
måtte uppräkna omkostnadsanslagets
allmänna del med 300 000 kronor i
stället för i propositionen föreslagna
50 000 kronor.

Vid punkten hade reservation avgivils
av herrar Hermansson, Jonasson

och Brandt i Sätila, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:170 och 11:197 ävensom
med avslag å motionen II: 72, sistnämnda
motion såvitt nu vore i fråga,
till Bidrag till hushållningssällskapen:
Omkostnader för budgetåret 1961/62 anvisa
ett reservationsanslag av 5 460 000
kronor.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! På denna punkt gäller
det hushållningssällskapens omkostnadsanslag.
I motioner har man begärt att
omkostnadsanslaget skall uppräknas
med 300 000 kronor. Departementschefen
har för sin del stannat för en uppräkning
med 50 000 kronor.

Om man ser på den utveckling som
råder på detta område kan man konstatera
att hushållningssällskapens omkostnader
år 1950 uppgick till 3,1 miljoner
kronor och att kostnader och statsanslag
då vägde jämnt. Under den tioårsperiod
som passerat har anslaget ökat
med 65 procent till 5,2 miljoner kronor.
Kostnaderna har däremot stigit med
120 procent, och därmed skulle föreligga
ett medelsbehov av 6,4 miljoner
kronor.

De pengar som här avses användes
även för icke-personalförtecknade befattningshavare
— det gäller veterinärer
m. fl. — samt för traktamenten, reseersättningar
och dylikt. Jag frukar att
man kommer att äventyra hushållningssällskapens
möjligheter att på ett riktigt
sätt fullgöra sina uppgifter, lämna
hjälp och bistånd, förmedla de upplysningar
som är nödvändiga samt vara
den förmedlande länken mellan vetenskap
och forskning och de praktiska
jordbrukarna. Vi reservanter yrkar därför
att bidraget skall uppräknas med
300 000 kronor eller med 250 000 kronor
mer än departementschefen och utskottet
har föreslagit.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen.

Nr 14

Fredagen den 14 april 1961

Ang. hushållningssällskapens omkostnadsanslag

Herr NILSSON, HJALMAR, (s):

Herr talman! Herr Jonasson anförde
hur hushållningssällskapens omkostnader
ökat procentuellt i förhållande till
statsbidraget till hushållningssällskapen.
Jag skulle med detta som utgångspunkt
vilja framhålla att medlemsavgifterna
under samma tioårsperiod torde ha stått
ganska stilla. I fjol uttalade riksdagen
att det vore tacknämligt om hushållningssällskapen
ökade medlemsavgiften
till 10 kronor per år, en i och för sig
mycket blygsam summa. Såvitt man förstått
inom utskottet bär denna höjning
av medlemsavgifterna till hushållningssällskapen
inte verkställts, och departementschefen
har därför i statsverkspropositionen
uttalat att han inte kan biträda
någon större höjning av bidraget
till hushållningssällskapen än med
75 000 kronor. Även utskottet anser att
hushållningssällskapen bör höja medlemsavgiften
något.

När det gäller motionerna och reservationen
har jag lagt märke till en annan
sak. I motionerna talas om att medlemsavgiften
användes för att betala
tidskrifter och liknande ting, medan
man i reservationen anför att skälet till
den i motionerna begärda höjningen är
att hushållningssällskapens räkenskapsår
icke sammanfaller med det statliga
räkenskapsåret. Jag vet inte vilket av
skälen som är riktigast i detta sammanhang.
Kanske har motionärerna kommit
underfund med att de skäl som är angivna
i motionerna icke är bärande och
därför i reservationen försökt leta upp
ett annat skäl att föreslå riksdagen att
öka anslaget med 250 000 kronor.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag vill säga till herr
Hjalmar Nilsson att de skäl som är angivna
i reservationen torde enligt min
mening vara riktiga. Hushållningssällskapens
medlemsavgifter skall nämligen
först beslutas, och sedan kan de höjda
avgifterna så småningom flyta in. Det
sistnämnda har inte hunnit ske ännu,

och det är anledningen till att dessa
motioner har kommit till.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s):

Jag vet inte, herr Jonasson, när hushållningssällskapen
har ändrat räkenskapsår.
Har det skett innevarande år
eller för länge sedan? Statens budgetår
löper ju från den 1 juli till den 30 juni
året därpå.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu föredragna punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jonasson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1 punkten
14, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Jonasson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Fredagen den 14 april 1961

Nr 14

Om inrättande av en tjänst som inspektörsassistent vid växtinspektionen i Hälsingborg.
_Ang. bidrag till byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter

Ja —104;

Nej— 21.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Punkterna 15—32

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 33

Om inrättande av en tjänst som inspektörsassistent
vid växtinspektionen i Hälsingborg I

denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna I:
522, av herr Thorsten Larsson, och II:
620, av herr Larsson i Borrby,

a) fastställa under punkten införd avlöningsstat
för statens växtskyddsanstalt,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1961/62;

b) till Statens växtskyddsanstalt: Avlöningar
för budgetåret 1961/62 anvisa
ett förslagsanslag av 1 781 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 522
och 11:620 hade hemställts, att ytterligare
en inspektörsassistenttjänst i lönegrad
Ae 12 måtte inrättas vid växtinspektionen
i Hälsingborg men med
Landskrona som stationeringsort samt
att anslaget Statens växtskyddsanstalt:
Avlöningar måtte höjas med härför erforderligt
belopp av 14 414 kronor.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Under den här punkten
har en motion behandlats i vilken föreslås
inrättande av en inspektörsassistenttjänst
vid växtskyddet med stationering
i Landskrona.

Statens växtskyddsanstalt har i sina
petita anfört att personalen vid växtskyddet
i Hälsingborg bär svårt att hinna
inspektera den betydande import som
går över Landskrona. Detta innebär risk
för att inspektionen av denna import
blir bristfällig, vilket i sin tur kan medföra
att bekämpningen av växtsjukdomar
och skadedjur får ske ute i odling -

arna. Bekämpningen kan som bekant
vara både kostnadskrävande och hälsovådlig.
Situationen för växtodlingen har
tyvärr nu blivit sådan att allt fler odlingar
både under glas och på friland
måste behandlas med något kemiskt
preparat. Även om föreskrifterna därvid
följs medför den kemiska bekämpningen
stora risker för både människor
och djur. Jag kan försäkra att odlarna
är mycket betänksamma varje gång de
måste tillgripa ett kemiskt preparat för
att rädda sin odling.

Frågan om växtskyddsbekämpningen
är ett stort och vidlyftigt ämne, och jag
har givetvis inte för avsikt att här utveckla
detta, men jag har velat säga
dessa ord för att påvisa, att det kan
kosta ännu mer om man inte sätter in
växtskyddsåtgärderna redan vid importstället.
Det är visserligen sant att vi
måste spara och att en tjänst kostar en
del, men jag tror att detta är en ekonomiskt
klok åtgärd. Jag tror att man i
detta fall kan följa det gamla ordspråket
som säger att det är bättre att stämma
i bäcken än i ån.

Nu har utskottet lovat att man efter
den erfarenhet som man kan vinna skall
komma igen i den här frågan, och med
hänsyn till den skrivningen har jag, herr
talman, i dag inget yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt.

Punkterna 34—48

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 49

Ang. bidrag till byggnadsarbeten vid

vissa lantbruksundervisningsanstalter

Kungl. Maj:t hade föreslagit, att anslaget
till Bidrag till byggnadsarbeten
vid vissa lantbruksundervisningsanstalter
för nästa budgetår skulle uppföras
med 3 000 000 kronor, vilket innebar en
anslagsökning med 2 000 000 kronor i
förhållande till innevarande budgetårs
anslag. Av anslagsbeloppet avsåges

Nr 14

Fredagen den 14 april 1961

Ang. bidrag till byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter

1 000 000 kronor för bidrag till nya
byggnadsarbeten och 2 000 000 kronor
för avveckling av sådana bidragsansökningar,
som avsåge före den 1 april
1960 färdigställda eller påbörjade byggnadsarbeten.
Under förevarande punkt
hade vidare anmälts ett av 1955 års lantbruksundervisningskommitté
den 11
september 1960 avgivet förslag till nya
bestämmelser angående statsbidrag till
byggnadsarbeten vid lantbruksundervisningsanstalter.

I detta sammanhang hade utskottet behandlat
följande inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade motioner,
nämligen

a) de likalydande motionerna 1:379,
av herr Pettersson, Harald, m. fl., samt
II: 609, av herr Boo m. fl., i vilka motioner
hemställts, att riksdagen måtte till
Bidrag till byggnadsarbeten vid vissa
lantbruksundervisningsanstalter enligt
intill den 1 april 1960 gällande bidragsordning
för budgetåret 1961/62 anvisa
ett anslag av 5 000 000 kronor, till Bidrag
till byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter
enligt efter
den 1 april 1960 gällande bidragsordning
anvisa ett reservationsanslag av
2 000 000 kronor samt i skrivelse till
Ivungl. Maj:t anhålla om framläggande
av förslag om att kvarstående utgifter
för Bidrag till byggnadsarbeten vid vissa
lantbruksundervisningsanstalter enligt
intill den 1 april 1960 gällande bidragsordning
måtte bestridas under budgetåren
1962/63 och 1963/64;

b) de likalydande motionerna 1:381,
av herr Söderberg m. fl., samt II: 437,
av herr Jacobsson i Sala in. fl., i vilka
motioner hemställts, att riksdagen måtte
till Bidrag till byggnadsarbeten vid
vissa lantbruksundervisningsanstalter för
budgetåret 1961/62 anvisa ett reservationsanslag
å 5 000 000 kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte

a) med bifall till Kungl. Maj ds förslag
godkänna de föreslagna nya grunderna
för bidrag till byggnadsarbeten
vid lantbruksundervisningsanstalter;

b) med bifall till Kungl. Maj ds framställning
och med avslag å motionerna
1:379 och 11:609 samt 1:381 och II:
437 till Bidrag till byggnadsarbeten vid
vissa lantbruksundervisningsanstalter för
budgetåret 1961/62 anvisa ett reservationsanslag
av 3 000 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Nils Hansson, Uno Olofsson, Harald Pettersson,
Nils-Eric Gustafsson, Hansson i
Skegrie, Antby, östlund, Nilsson i Lönsboda
och Hedin, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under b) hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj ds förslag ävensom motionerna
1:379 och 11:609 samt 1:381
och II: 437 till Bidrag till byggnadsarbeten
vid vissa lantbruksundervisningsanstalter
för budgetåret 1961/62 anvisa ett
reservationsanslag av 5 000 000 kronor.

Herr HANSSON, NILS, (fp):

Herr talman! Det här ärendet har inte
enbart sympatiska inslag. Som kammarens
ledamöter torde erinra sig sattes
vid föregående års riksdag på jordbruksutskottets
förslag ett tillfälligt
stopp för vidare utbyggnad av lantbrukets
undervisningsanstalter efter dittills
tillämpade bidragsbestämmelser.
Detta skedde i avsikt att skapa balans
mellan utbyggnadstakt och statsbidrag
— en markerad eftersläpning hade
nämligen uppstått under 1950-talet.
Lantbruksstyrelsens liksom undervisningsanstalternas
huvudmän — de brukar
ju vara landsting, stiftelser och föreningar
— hade ansett att en snar upprustning
av dessa anstalter var synnerligen
angelägen, och det föranledde att
huvudmännen, sedan lantbruksstyrelsen
hade godkänt ritningar och planer
och därigenom så att säga givit sin välsignelse
åt projekten och sedan igångsättningstillstånd
hade beviljats, inte avvaktade
beslut om statsbidrag utan med
egna medel och lånemedel satte i gång
byggandet.

Sedan har statsbidragen blivit betydligt
mer restriktivt utmätta än lant -

Fredagen den 14 april 19G1

Nr 14

Ang. bidrag till byggnadsarbeten
bruksstyrelsen förmodligen trott sig
kunna räkna med, och denna ordning
hade den 1 juli 1960 resulterat i att sökta
bidrag till då färdigställda eller påbörjade
byggnadsarbeten uppgick till
ungefär 23 miljoner kronor, bidrag för
vilka täckning alltså inte fanns och ännu
i dag inte finns.

Vi saknar väl nu anledning att diskutera
orsakerna till det uppkomna läget.
Att den upprustning av lantbrukets skolor
som har skett har varit nödvändig
torde väl ingen vilja bestrida, och likaså
måste man konstatera att skolornas
huvudmän har saknat anledning förmoda
att statsbidragsgivningen skulle upphöra
eller ens släpa efter så som har skett.

I konsekvens härmed framhöll också
jordbruksutskottet i sitt utlåtande under
ifrågavarande punkt i anledning av 1960
års statsverksproposition att »de moraliska
utfästelser om bidrag som kan ha
givits bl. a. i samband med lantbruksstyrelsens
handläggning av ärendena bör
infrias».

Situationen är alltså den, herr talman,
att statsverket här står med en under ett
decennium ackumulerad nätt liten skuld
om cirka 23 miljoner kronor till lantbruksskolornas
huvudmän.

Den fråga som reservationen vid denna
punkt gäller är i vilken takt denna
skuld skall avbetalas. När vi behandlade
ärendet i jordbruksutskottet förra
året fick åtminstone jag den uppfattningen
att det skulle bli fråga om krafttag
för att snabbt rensa upp på detta
sedan länge försumpade område.

Som synes går såväl departementschefens
som utskottsinajoritetens förslag ut
på att endast två miljoner kronor för
nästa budgetår skall anslås för avbetalning
på denna skuld. Med denna takt blir
skulden inte slutamorterad förrän en
god bit in på 1970-talet.

1955 års lantbruksundervisningskommitté,
som har avgivit förslag till nya bestämmelser
angående statsbidrag till
byggnadsarbeten vid lantbrukets undervisningsanstalter,
har även utrett och utarbetat
en plan för avvecklingen av de
23 miljoner kronorna. Kommittén skriver
bland annat: »Skulle avvecklingen

vid vissa lantbruksundervisningsanstalter
av statsfinansiella skäl ej anses böra ske
genom ett engångsanslag, bör dock den
årliga medelstilldelningen för en successiv
avveckling vara så stor att avvecklingen
slutföres inom en tid av fem år.»

Kommitténs förslag har varit ute på
remiss, och i den fråga som vi här behandlar
har alla remissinstanser med undantag
för statskontoret uttalat sig i
samma riktning som kommittén. Remissinstanser
har varit landsting, Svenska
landstingsförbundet, Sveriges lantbruksförbund,
RLF, hushållningssällskapen
och deras förbund o. s. v. Något landsting,
det bör jag kanske också påpeka,
har ifrågasatt om inte skälig ränta bör
utgå till de huvudmän som får vänta
länge på bidrag.

Vi reservanter föreslår, som synes, att
fyra miljoner kronor anslås för avvecklingen
under nästa budgetår. Med årliga
anslag av den storleken skulle hela avvecklingen
ske på sex år. Det är enligt
vår mening den längsta tid som man
rimligen kan tänka sig att avvecklingen
skall få ta.

Jag tror att alla utskottsledamöter innerst
inne är eniga i den uppfattningen.
Som kammarens ledamöter ser på sidan
34 i utskottsutlåtandet skriver utskottsmajoriteten
mycket försiktigt. Den har
tydligen inte direkt velat gå emot Kungl.
Maj :ts förslag. Den skriver att det är
»synnerligen angeläget att en minskning
av föreliggande balans uppnås så snabbt
omständigheterna det medger och att
Kungl. Maj:t kan finna möjligheter att
beakta dessa synpunkter vid kommande
års anslagsanvisningar». Med denna förutsättning
anser sig utskottet kunna godtaga
Kungl. Maj:ts förslag. Detta innebär
en tydlig vink om att anslaget egentligen
är för lågt men att man inte direkt vill
gå emot Kungl. Maj:t.

Regeringen och riksdagen är nu inte
helt oskyldiga till den uppkomna situationen,
och enligt min mening bör det
vara en hederssak för oss här i kammaren
att snarast avlasta oss denna besvärande
skuld. Det är illa nog att vi betalar
tillbaka i vida siiinre mynt än dem
skolornas huvudmän offrat och att vi så
länge belastat dem med räntor.

Nr 14

Fredagen den 14 april 19G1

Ang. bidrag till byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstaltcr

Tillåt mig så till slut, herr talman, att
påpeka den rätt unika situation som detta
ärende har kommit i. Här reserverar
sig den s. k. borgerliga oppositionen för
bifall till socialdemokratiska motioner.
Jag är måhända ytterst orsaken till detta,
men jag vill gärna deklarera att det
endast bereder mig nöje att yrka bifall
till en socialdemokratisk motion, som
jag finner välgrundad och välbetänkt.
Jag förutsätter att övriga reservanter liksom
motionärerna är av samma mening
och att även kammaren i övrigt skall
stödja reservationen, som jag, herr talman,
ber att få yrka bifall till.

Herr PETTERSSON, HARALD, (ep):

Herr talman! Jag vill i stort sett instämma
i vad herr Hansson här bär anfört.
Efter detta referat av frågans förlopp
vill jag anföra några allmänna reflexioner
omkring denna fråga.

Författningen 1939 nr 910, som nu
alltså varit gällande i över tjugo år, har
möjliggjort en betydande upprustning av
lantbrukets skolor. Vi har i dag här i
landet 50 lantmannaskolor och 41 lanthushållsskolor
tack vare att huvudmännen
har varit beredda att satsa för att i
en oviss framtid eventuellt kunna få
statsbidrag. Jordbruksutskottet hade i
fjol frågan under övervägande, och den
klara precisering som utskottet då gav är
glädjande. Utskottet anförde nämligen
att staten här har moraliska förpliktelser
att gottgöra dessa huvudmän och det
blev också riksdagens beslut.

Det förefaller som om man på sina
håll skulle ha den uppfattningen att
lantbrukets skolor i dag är så upprustade
att det framöver inte skulle finnas
så stora behov av ytterligare upprustning
på detta område. I den allmänna
diskussionen bär också erinrats om att
antalet jordbrukare i landet minskar år
för år liksom även antalet lantarbetare.
Detta faktum går inte att bestrida. Officiella
utredningar visar klart att antalet
egna företagare inom jordbruket under
1960-talet kommer att minska så
kraftigt att antalet jordbrukare i vårt

land omkring år 1970 kommer att utgöra
200 000 företagare. Det finns i dag
30 000 lantarbetare i landet. Med normal
omsättning skulle det behöva nyrekryteras
1 000 lantarbetare per år om
kårens numerär skulle upprätthållas.
Även lantarbetarkåren kommer emellertid
att minska på grund av jordbrukets
rationalisering. Ett visst antal lantarbetare
kommer emellertid under alla
förhållanden att behövas. Den erforderliga
nyrekryteringen kan uppskattas till
500—700 per år. Rekryteringen av egna
företagare inom jordbruket torde komma
att uppgå till 3 000—4 000 per år.
Platsantalet vid lantmannaskolorna är
knappt 2 000. Det betyder att nära hälften
av de människor som i framtiden
kommer att vara sysselsatta i jordbruket
icke kommer att kunna beredas någon
yrkesutbildning av detta slag.

Det synes mig som om statens stora
skuld till huvudmännen kommer att utgöra
en svår broms på möjligheterna att
i fortsättningen upprusta lantbrukets
skolor. Vi har i vår motion nr 379 i
denna kammare och nr 609 i andra kammaren
påtalat denna sak. Vi motionärer
anser, vilket också reservanterna i någon
mån givit uttryck för, att vi inte bör
utsträcka den tid under vilken staten
skall betala sin skuld till huvudmännen
under för lång tid. Många remissinstanser
har också, såsom herr Hansson
nämnde, förklarat att man icke bör
sträcka sig över en längre tidrymd. Det
är inte bara de huvudmän, som ekonomiskt
direkt berörs av denna sak, som
har den uppfattningen, utan praktiskt
taget alla anser att det riktigaste är att
skulden regleras med ett engångsanslag.

I vår motion 1:379 hemställer vi om
ett anslag på fem miljoner kronor för
nästa budgetår, varjämte återstoden enligt
vår uppfattning bör uppdelas på de
två följande budgetåren, så att hela skulden
avvecklas. Vi motionärer anser också
att två miljoner kronor bör ställas till
förfogande som bidrag till byggnadsprojekt
som inte har kunnat påbörjas före
den 1 april 1960. Hos lantbruksstyrelsen
finns i dag ansökningar om bidrag på
ett sammanlagt belopp av nio miljoner

Fredagen den 14 april 1961

Nr 14

Ang. bidrag till byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter

kronor. Har föreligger alltså ett stort
behov som på något sätt måste fyllas.

Alla är vi överens om att yrkesutbildning
på skilda områden är nödvändig.
Vi måste också vara på det klara med
att stora krav i dag ställs på jordbrukarna
som företagare och även på lantarbetarna
inom det moderna högmekaniserade
och intensivt drivna jordbruket
både när det gäller jord, skog och
djurskötsel. Det är min förhoppning att
detta ärende inte skall behöva bli en
stridsfråga utan att alla skall kunna
enas om att lantbrukets skolor har en
mycket stor uppgift att fylla. Inom kort
kommer riksdagen att få ta ställning till
den stora propositionen om upprustning
av den högre undervisningen. Vi får inte
glömma att det här finns ett klart samband.
Lantbrukets skolor skall föra ut
de erfarenheter som vinns på vetenskapens
och teknikens område till människor
som skall omsätta dessa erfarenheter
i sin praktiska yrkesutövning.

Herr talman! Med tveksamhet har jag
avstått från att avge en reservation med
begäran om ett högre anslagsbelopp.
Jag har i dagens läge nöjt mig med att
ansluta mig till den reservation som fogats
till denna punkt och till vilken
även jag ber att få yrka bifall.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! Såsom herr Hansson
nämnde i sitt anförande är utskottet
enigt om det väsentliga i denna fråga,
nämligen om angelägenheten att söka
påskynda avvecklingen av den eftersläpning
som finns på detta område, så
att vi kan få till stånd balans mellan
statsbidragsgivningen och de byggnadsbehov
som här föreligger.

Det torde vara överflödigt att i dag
repetera den argumentering som vi tidigare
haft att anföra. Redan i fjol rekommenderade
ju jordbruksutskottet
riksdagen att i skrivelse till Kungl. Maj:t
ge till känna sin uppfattning, att vi anser
det vara angeläget att avvecklingen
av eftersläpningen påskyndas. Vi kan
vid årets riksdag notera att Kungl. Maj:t

och departementschefen har hörsammat
denna rekommendation.

Här föreligger ett yrkande om att höja
anslaget med två miljoner kronor för
att reducera eftersläpningen. Naturligtvis
kan man till stöd för det yrkandet
peka på att det rör sig om redan färdiga
byggen för en kostnad av drygt 36
miljoner och att bidragseftersläpningen
är 23 miljoner, och det är riktigt att
Kungl. Maj:ts och utskottets förslag innebär
att det skulle dröja tolv år innan
statens utfästelser avvecklats och
man kommit i jiimbredd med de nya
byggnadsprojekt som riksdagen då har
att ta ställning till på grundval av jordbruksdepartementets
förslag.

Men herr Hansson redovisade även
utskottsmajoritetens motivering för dess
ställningstagande. Vi anser det riktigt
och angeläget att påskynda avvecklingen
och skapa en bättre balans. Man bör
också komma ihåg att felet nog inte
ligger i att Kungl. Maj:t tidigare saknat
intresse för att åstadkomma en sådan
balans. Vi måste väl ändå kunna vara
eniga om att kungl. lantbruksstyrelsen
tidigare varit ganska generös när det
gällt att ge förhandsbesked om statsbidrag.
Många huvudmän som nu står i
kön av dem som väntar på statsbidrag
hade intresse av att påskynda sina byggen
och satte i gång. En del huvudmän
fick statsbidrag tidigare via beredskapsstaten
för att motverka den lokala arbetslösheten,
och det är klart att de som
fått vänta längst på sin statsbidrag har
anledning att säga att räntorna kostat
dem väldiga pengar. Om man räknar
med dagens ränteläge är det givet att
en summa på 36 miljoner ökar åtskilligt
redan under en ganska kort period.

Men utskottsmajoriteten har gått ut
från att detta har varit en avvägningsfråga
för regeringen. Jag föreställer mig
att departementschefen har avvägt utgifterna
på olika punkter under nionde
huvudtiteln och funnit sig kunna inom
ramen av tillgängliga medel rekommendera
riksdagen att i år bevilja två miljoner
för avveckling av eftersläpningen.

Här kommer naturligtvis överbudet

Nr 14

Fredagen den 14 april 1961

Ang. bidrag till byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter

från reservanterna, då de säger att detta
belopp gärna kan höjas med 100 procent.
Det är ju tacknämligt att ute i
landstingen kunna tala om att man varit
med på en reservation som innebär
att avvecklingen skulle ske så mycket
snabbare. Naturligtvis hade det varit
utmärkt om Kungl. Maj:t funnit det möjligt
att klara av hela eftersläpningen
mycket snabbt, och jag tror inte att det
inom utskottsmajoriteten finns något intresse
att motarbeta en sådan lösning,
men vi har utgått från att Kungl. Maj:t
bedömt denna fråga ur den finansiella
synpunkten.

Under den senaste veckan har ju tidningarna
lämnat sådana uppgifter om
budgetutvecklingen att det är tänkbart
att utskottsmajoritetens förhoppningar
om en generösare linje skall kunna tillmötesgås
av jordbruksdepartementet ett
annat år, därest möjligheterna då alltjämt
föreligger. Men den som varit
med i jordbruksutskottet och riksdagen
och kunnat följa utveklingen av statens
kostnader måste säga sig att de växer
på samma sätt som kommunernas och
landstingens. De flesta av oss är ju även
landstingsmän och intresserade av en
avlastning av de kostnader vi förskotterat
för statsbidrag, men trots denna
känsia har vi inom utskottsmajoriteten
ansett att vi i detta fall bör följa Kungl.
Maj:ts rekommendation.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr PETTERSSON, HARALD, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Om jag fattade herr
Svedberg rätt ville han göra gällande att
vi, som nu har en annan mening än utskottets
majoritet, skulle på något sätt
ge ett överbud i denna fråga. Jag tycker
att det är att gå litet för långt --- överbud
är det inte alls fråga om här, utan
om dessa affärer skulle regleras på vedertaget
sätt så är faktiskt dessa statens
bidrag till huvudmännen uppsagda till
betalning för länge sedan. Och vi kan
inte, herr Lage Svedberg, i våra respektive
landstings förvaltningsutskott reagera

mot statens sätt i detta fall att behandla
landsting och andra huvudmän och
sedan ge uttryck åt en annan mening i
riksdagen. Vi som i landstingen får ha
bekymren för landstingens ekonomi måste
säga att dessa pengar för länge sedan
är uppsagda till betalning. Jordbruksutskottet
har också sagt att det är samhällets
moraliska skyldighet att reglera
denna eftersläpning.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande
om bifall till reservationen.

Herr HANSSON, NILS, (fp) kort genmäle: Herr

talman! Herr Svedberg lät verkligen
inte riktigt övertygande. Jag tyckte
att han trevade sig fram till ett mycket
svagt försvar, och jag tolkar detta
så att innerst inne herr Svedberg och
jag står varandra mycket nära på denna
punkt.

Herr Svedberg nämnde någonting om
lantbruksstyrelsens skuld, och den kan
vi nog inte komma ifrån. Det är här ett
statligt ämbetsverk som har en viss
skuld. Däremot är jag mycket angelägen
att till den allra största delen fritaga
departementschefen, som har ärvt denna
skuld av diverse departementschefer
under 1950-talet.

När det gäller återbetalningen är jag
innerst inne själv av den meningen att
man i ett fall som detta bör göra en
engångsinbetalning, men jag har här för
att kunna ha nagon utsikt till framgång
måst sträcka mig lika långt som de socialdemokratiska
motionärerna, ehuru
de i tiden går något utöver undervisningskommitténs
förslag. Om herr Svedberg
själv hade en sådan här skuld,
som han hade erkänt och skulle betala,
hur skulle herr Svedberg som privatperson
då göra? Det föreligger alltså en tioårig
skuld. Skulle herr Svedberg återbetala
den i småposter under ytterligare
tio år framåt, även om herr Svedberg
vore stadd vid god kassa, vilket ju statsverket
är i dag? Vi vet ingenting i det
fallet om framtiden, annat än att vi
sannolikt får det sämre.

Jag tror att vi med fullt fog kan säga

Fredagen den 14 april 1961

Nr 14

Ang. bidrag till byggnadsarbeten
att bär föreligger en skuld som bör
amorteras snarast möjligt och att det
är en hederssak för riksdagen att likvidera
den. Den sexåriga respittiden är
enligt min uppfattning den absolut längsta
tiden.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s) kort genmäle: Herr

talman! Herr Hansson är nog
inte okunnig om att huvudmännen för
dessa byggnadsföretag, som rör lantbruksundervisningsskolor,
inte fått något
förhandsbesked beträffande frågan
inom vilken tid de skulle få statsbidraget.
Det förhandsbesked som lämnades
från kungl. lantbruksstyrelsen innebar
endast att de kunde påräkna att få statsbidrag.
Någon tidpunkt för utbetalning
av statsbidraget var mig veterligt inte
utsatt — jag har inte heller inom utskottet
kunnat utröna något annat —
utom då det varit fråga om beredskapsföretag,
där statsbidraget har utgått alltefter
arbetets fortgång.

Jag unnar herr Hansson att vara glad
över att han kan stödja socialdemokratiska
förslag. Jag hoppas bara att han
också i fortsättningen är lika intresserad
för att göra det och att det inte enbart
gäller de motioner som vi nu behandlar.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Jag måste säga att jordbruksutskottets
talesman är mycket
blygsam när det gäller önskemål och
förhoppningar i detta sammanhang. Man
kan väl ändå inte, såsom herr Svedberg
gör, påstå att huvudmännen i detta fall
inte har fått några förhandsutfästelser
när det gäller dessa statsbidrag. Huvudmännen
har från lantbruksstyrelsen -—
sedan styrelsen granskat ritningarna
och i en hel del fall, såsom jag anförde
i fjol åstadkommit ganska väsentliga
fördyringar — fått besked om att styrelsen
tillstyrker statsbidrag men för
dagen inte kan tala om när bidraget
skall betalas ut. Herr Svedberg menar

vid vissa lantbruksundervisningsanstalter
väl ändå inte att vi såsom huvudmän
skall sitta och räkna ut — vilket var
förhållandet om man byggde på anslagstilldelningen
under fjolåret — att vi
skulle få statsbidragen om cirka 50 år.
Om huvudmännen hade fått ett sådant
meddelande hade säkerligen de flesta
tackat nej till statsbidrag över huvud
taget och byggt sina lanthushållsskolor
och lantmannaskolor på det sätt som de
funnit vara det bästa. Även med den
förbättring som har skett kommer huvudmännen,
om denna ordning skall
fortsätta, att få vänta ungefär tolv år
innan den sista skulden har avvecklats.

Herr Svedberg talar om finansiella
synpunkter. Han använde inte uttrycket
statsfinansiella synpunkter, som ju annars
är mycket populärt i detta hus.
Det finns emellertid också finansiella
synpunkter att tänka på för landstingen
och andra huvudmän. Vad kostar det exempelvis
huvudmännen i räntor att få
vänta i tolv år med att utfå statsbidragen,
som måste utdebiteras på skattebetalarna
i form av landstingsskatt och
kommunalskatt? Jag tror att man skall
ta med också den saken vid bedömandet
av dessa spörsmål. Här är det inte fråga
om att öka statens utgifter utan helt enkelt
fråga om att staten skall fullgöra
utfästelser som staten redan har givit.
För min personliga del tycker jag att
det borde vara ytterst angeläget såväl
för regeringen som för riksdagen att se
till att denna avveckling sker så fort
som möjligt. Man bör inte förhala denna
sak på det sätt som här föreslås. Denna
fråga har nämligen en mycket allvarlig
baksida.

När det gäller tillstyrkandet av statsbidrag
måste väl ändå primärkommuner,
sekundärkommuner m. fl., som får
utfästelser om att statsbidrag kommer
att utgå, kunna vara övertygade om
att dessa statsbidrag inom rimlig tid
kommer dem till del. Jag tycker att det
är ytterst angeläget att det förtroende
återställes som faktiskt funnits tidigare
i detta avseende men som nu rubbats.
Det är faktiskt så att ute i våra kommuner
■— det må vara primär- eller sekundärkommuner
— existerar inte liing -

Nr 14

Fredagen den 14 april 1961

Ang. bidrag till byggnadsarbeten vid vissa
re det förtroende för statsmakternas utfästelser
som borde existera.

Jag tycker därför, herr talman, att
det viktigaste i detta sammanhang är
att riksdagen försöker att korrigera detta
fel och ser till att förtroendet återställes.
Det är helt enkelt nödvändigt att
så sker, och därför ber jag också att få
yrka bifall till reservationen under
punkt 49.

I detta anförande instämde herrar
Svanström (ep), Lindahl (s) och Georg
Carlsson (ep).

Herr SVEDBERG, LAGE, (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag måste erinra herr Söderberg
om att lantbruksstyrelsens besked
till huvudmännen grundar sig på
en författning som styrelsen hänvisar till,
nämligen att statsbidrag skall utgå i
mån av tillgång. Det gavs inte något
klart besked där om vid vilken tidpunkt
huvudmännen skulle få lyfta statsbidraget.
Det var detta jag sade i mitt tidigare
anförande. Huvudmännen fick endast
förhandsbesked om när de kunde
igångsätta byggnationen och att de hade
att påräkna statsbidrag i mån av tillgång.

Det var bara detta, herr talman, jag
ville komplettera mitt anförande med.

Herr SÖDERBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara ställa en
mycket enkel fråga till herr Lage Svedberg.
Tycker herr Svedberg att det är en
tillfredsställande ordning att tillstyrkta
statsbidrag utbetalas omkring 50 år efter
den lidpunkt då anslaget har tillstyrkts?

Herr SVEDBERG, LAGE, (s) kort genmäle: Herr

talman'' Ingen av utskottets majoritet
kommer givetvis att instämma i
påståendet att en sådan ordning är riktig.
Vad vi har hänvisat till är den ordning
som har varit gällande och som
har aktualiserat denna debatt, nämli -

lantbruksundervisningsanstalter
gen att en eftersläpning föreligger. Det
ligger till på det sättet, som här har
åberopats av den av lantbrukskommittén
tillsatta delegationen, att det råder
en eftersläpning, där byggnadskostnaderna
rör sig över drygt 36 miljoner
kronor och där statsbidraget rör sig om
23 miljoner kronor.

Herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Jag vill bara göra ett
påpekande. Jag tycker att exempelvis
herr Söderbergs argumentering är alldeles
för överdimensionerad för den fråga
det här gäller. Herr Söderberg liksom
tidigare herr Harald Pettersson tar
upp frågans principiella aspekter. Principiellt
finns det absolut inte någon
skillnad mellan vare sig propositionens
inneoörd och uiskottsmajoritetens ståndpunktstagande
eller reservanternas inställning.

Det gäller att göra en avbetalning, och
det som frågan här avser är avbetalningens
storlek. Då kan vi kanske reducera
debatten till denna del, ty de
principiella diskussionerna i denna fråga
har förts i ett tidigare sammanhang.
Jag skall inte göra några jämförelser,
men den uppräkning som skett kan alltid
sägas vara otillfredsställande. Jag
har den allra största respekt för de problem
som jag är övertygad om att primärkommuner
och landsting har i detta
fall. Jag kan föreställa mig att problemen
är lika stora för dem som för statsmakterna.

Vad frågan här gäller är: Skall denna
avbetalning vara två miljoner kronor,
eller vill riksdagen vara generösare och
fördubbla denna summa? Här utvecklas
vidare resonemanget om de tolv åren
eller de 50. Det finns ingenting som säger
i vilket tempo och med vilka belopp i
framtiden denna s. k. moraliska skuld
skall avvecklas.

Får jag sedan, utan att ta ställning till
frågan i och för sig, göra en liten randanmärkning.
Det var jordbruksutskottet
självt som i fjol lanserade begreppet
moralisk skuld. Nu vill man snarast göra
sken av att det skulle ha varit nå -

Fredagen den 14 april 19G1

Nr 14

Ang. bidrag till byggnadsarbeten \
gon annan instans som åstadkommit uttrycket.

Herr talman! Jag har med det sagda
endast velat reducera själva frågan till
att gälla: Med vilka belopp vill riksdagen
vara med om att avveckla den skuld
som det här är fråga om?

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Jag har inte några nya
argument att tillföra debatten, men eftersom
mitt namn inte återfinns under reservationen,
har jag funnit anledning att
med några ord motivera detta.

Jag vill då börja med att understryka
att jag liksom både reservanterna och
talesmännen för utskottets majoritet finner
den no behandlade frågan vara ett
mycket angeläget ärende. Det är önskvärt
att vi så snart som möjligt får till
stånd en avbetalning av de belopp som
det gäller. Men jag vill också peka på
hur utvecklingen gått under de senaste
åren beträffande denna anslagsrubrik.
Vi hade 1959/60 ett anslag på en miljon
kronor för ändamålet. I fjol föreslog
jordbruksministern att anslaget skulle
utgå med en halv miljon, men utskottet
höjde anslaget till en miljon. För nästa
budgetår har departementschefen och utskottsmajoriteten
föreslagit ett anslag på
tre miljoner. I jämförelse med i fjol har
anslaget således höjts rätt avsevärt.

Tyvärr är detta inte det enda område
där kommuner, landsting och andra huvudmän
kan visa på att de har stora
fordringar på statsverket. Men även om
miljonerna flödar i dag, som herr Nils
Hansson i Ronneby yttrade här i debatten,
så misstänker jag för min del att
det kommer att finnas kycklingar till
grynen, som vi brukar säga där hemma.
Med hänsyn till att anslaget dock har
blivit uppräknat rätt betydligt i jämförelse
med i fjol bär jag anslutit mig till
utskottsmajoriteten, men jag vill understryka
vad utskottet har skrivit, nämligen
förhoppningen att det skall finnas
möjlighet att öka anslagsanvisningen för
nästa år.

Med detta korta anförande, herr talman,
ber jag att få ansluta mig till yrkandet
om bifall till utskottets förslag.

2 Första kammarens protokoll 1961. Nr i

id vissa lantbruksundervisningsanstalter

Herr NILSSON, HJALMAR, (s):

Herr talman! Eftersom både herr
Hansson och herr Söderberg har sagt att
det har givits löften om statsbidrag och
att huvudmännen alltså har handlat i
god tro, ber jag att få läsa upp ett stycke
ur lantbruksstyrelsens petita som berör
den här frågan, vari det klart och tydligt
deklareras hur det har gått till när
landstingen satt i gång att bygga de här
anstalterna. Det står i statsverkspropositionen
på sidan 156: »Det angelägna i
en snar upprustning av lantbruksundervisningsanstalterna
har förmått skolornas
huvudmän att, sedan planer och ritningar
godkänts av lantbruksstyrelsen,
i stor utsträckning anvisa egna medel
och igångsätta byggandet innan beslut
om statsbidrag förelegat. En förutsättning
för deras handlande har därvid varit
att de ansett sig vara i god tro beträffande
möjligheterna att sedermera utfå
dem enligt gällande bestämmelser tillkommande
statsbidrag.»

Det betyder att lantbruksstyrelsen har
en annan uppfattning i den här frågan
än som har deklarerats från reservanternas
sida. Landstingen har satt i gång
att bygga för egna medel. De har alltså
haft de ekonomiska förutsättningarna att
bygga lantbruksundervisningsanstalter
för åtskilliga miljoner kronor i avvaktan
på att ett statsbidrag någon gång
skulle komma. Det är en av anledningarna
till att jordbruksutskottet har sagt sig
att även landstingen själva har ett visst
ansvar i den här frågan, därför att de
har satt i gång att bygga utan att invänta
beslut om statsbidrag. Enligt det nu
föreliggande förslaget kommer inga
byggnader att igångsättas förrän statsbidrag
beviljats, och man kommer alltså
icke att få denna mycket kraftiga eftersläpning
i fortsättningen. Det är riktigt
som departementschefen påpekade att
det var jordbruksutskottet som i fjol
skrev och hemställde om att få ett ökat
bidrag för att motverka eftersläpningen
och då även använde uttrycket »det moraliska
ansvaret». Detta är väl orsaken
till att i år är ramen betydligt större,
två miljoner kronor mer än under fjolåret,
och därför har utskottets majoritet

Nr 14

Fredagen den 14 april 1961

Ang. bidrag till byggnadsarbeten vid vi:
ansett att man bör kunna acceptera
Kungl. Majrts förslag på denna punkt.
Dessutom har utskottet sagt att finns
de ekonomiska möjligheterna, bör den
här eftersläpningen avvecklas litet snabbare
än vad årets förslag innebär.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr PETTERSSON, HARALD, (ep):

Herr talman! Det var närmast med anledning
av vad herr Hjalmar Nilsson i
Kramfors anförde om att huvudmännen
skulle ha ett så stort ansvar och inte haft
några löften från statsmakterna som jag
skulle vilja säga några ord.

I jordbruksutskottets utlåtande nr 1 i
fjol anfördes följande, som också
blev riksdagens beslut och till vilket
även herr Hjalmar Nilsson anslöt sig:
»De förhandsbesked om tillstyrkan av
statsbidrag, som lantbruksstyrelsen givit,
kan enligt hittillsvarande praxis anses
samtidigt ha inneburit en försäkran om
bidrag. Det synes utskottet rimligt att
dessa löften infrias. En plan för avveckling
av statens moraliska utfästelser bör
därför utarbetas och tillämpas vid sidan
av den nya bidragsordningen.» Detta är
en korrekt återgivning av vad utskottet
anförde och vad riksdagen beslutade.

Jag ber att för herr jordbruksministern
få påpeka att detta var riksdagens
önskan i fjol. Jag gör mig själv den frågan
huruvida jordbruksministern inte
uppmärksammat vad riksdagen beslöt
på denna punkt i fjol, eftersom herr
statsrådet nu är beredd att framlägga
förslag som inte sammanfaller med vad
riksdagen beslöt under fjolåret?

Herr HANSSON, NILS, (fp):

Herr talman! Jag vill bara till herr
Hjalmar Nilsson säga att min uppfattning
och statsrådets är precis desamma.
Jag sade nämligen att den fråga som reservationen
vid denna punkt gäller är
i vilken takt denna skuld skall avbetalas
och ingenting annat. Jag är angelägen
att understryka det. Vi skall inte
gå in på skuldfrågan för mycket, ty då

sa lantbruksundervisningsanstalter
kommer nog både herr Hjalmar Nilsson
och jag in i bilden som ledamöter i utskottet.
Det kan ju frågas varför vi inte
har sett upp och bromsat i tid, så att vi
hade fått det hela på rätt bog.

Vad det gäller är hur vi skall avlasta
oss denna skuld som onekligen besvärar
oss alla. Har vi ett gott ekonomiskt läge
i dag, skall vi inte skjuta denna skuld på
framtiden, då vi vet att statsverket får
större utgifter. Det är därför jag är angelägen
att vi redan i år godtar det tal
som vi borde ta beträffande avbetalningen.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att
med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt angående vartdera momentet av
utskottets i den nu föredragna punkten
gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. a hemställt.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de rörande mom. b framkomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Svedberg, Lage, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1 punkten
49 mom. b, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Fredagen den 14 april 1961

Nr 14

Ang.

Då emellertid herr Pettersson, Harald,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —68;

Nej — 60.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Punkterna 50—75

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 76

Ang. bidrag till skogsvårdsstyrelserna,
m. m.

I denna punkt hade utskottet på åberopade
grunder hemställt, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts i
ämnet gjorda framställning samt med
avslag å motionerna I: 520, av herr Jonasson
in. fl., och II: 627, av herr W ahrendorff
m. fl.,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för skogsvårdsstyrelserna, som angivits
i punkten;

b) fastställa under punkten införd avlöningsstat
för skogsvårdsstyrelserna, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1961/62;

c) till Bidrag till skogsvårdsstyrelserna:
Avlöningar för budgetåret 1961/62
anvisa ett förslagsanslag av 15 980 000
kronor.

I de likalydande motionerna I: 520
och II: 627 hade hemställts, att riksdagen
måtte anvisa till Bidrag till skogsvårdsstyrelserna
ett belopp, som motsvarade
en sådan medelstilldelning till
skogsvårdsstyrelserna, att kostnaderna
för skogsvårdsstyrelsernas verksamhet
till 45 procent förlädes på den offentliga
sektorn och bekostades med allmänna
statliga medel samt till 55 procent på

bidrag till skogsvårdsstyrelserna, m. m.
servicesektorn och bekostades med
skogsvårdsavgiftsmedel, taxeinkomster
och därmed jämförliga driftinkomster.

Reservation hade avgivits av herrar
Carl Eskilsson, Nils Hansson, Uno Olofsson,
Jonasson, Harald Pettersson, Hansson
i Skegrie, Antby, Östlund, Jönsson
i Ingemarsgården och Hedin, vilka ansett,
att utskottets motivering bort erhålla
den ändrade lydelse, reservationen
visade.

Det av reservanterna föreslagna yttrandet
innebar, att reservanterna inte
funnit sig nu kunna pröva det yrkande
om ändrade grunder för finansieringen
av skogsvårdsstyrelsernas verksamhet,
som framförts i motionerna I: 520 och
II: 627.

Herr HANSSON, NILS, (fp):

Herr talman! Punkterna 76 och 77 griper
in i varandra, och jag anhåller därför
att få beröra båda dessa punkter i
ett sammanhang. Till dessa punkter,
som gäller bidrag till skogsvårdsstyrelsernas
avlöningar och omkostnader,
finns det reservationer för andra motiveringar
till utskottets hemställan.

Det torde inte nu vara anledning att
gå in på detaljer i fråga om verkningarna
av den omorganisation av skogsvårdsstyrelserna
och de nya principerna
för finansieringen av styrelsernas verksamhet,
som genomfördes förra året. Ett
års erfarenheter och bokslut bör nog
avvaktas, innan man skall kunna överblicka
läget.

Det bör emellertid redan nu framhållas
att man allmänt i skogsbrukskretsar
är oroad av utvecklingen. Genom en föredragning
av representanter för skogsstyrelsen
fick även jordbruksutskottet
klarlagt, att skogsvårdsstyrelsernas verksamhet
efter omorganisationen med de
givna resurserna inte kan motsvara de
förväntningar statsmakterna och skogsägarna
ställer på styrelserna i fråga om
insatser på skogsvårdens och skogsupplysningcns
områden. Kanske jag personligen
är allra mest rädd för skogsföryngringens
framtid, framför allt efter
ett anförande som jag åhörde i skogs -

Nr It

Fredagen den 14 april 1961

Ang. bidrag till skogsvårdsstyrelserna, m
och lantbruksakademien i går och som
visade att i vissa undersökta områden i
Jåmtlands och Västerbottens lappmark
kan inte mer än ungefär hälften av de
skogsodlingar, som skett under senaste
årtiondet där uppe, anses vara nöjaktiga.

Närmast beror denna oro på en bristande
medelstillgång, som så vitt jag
förstår är orsakad av direkta felbedömningar
av förrättningarnas fördelning
på servicesektorn och den offentliga sektorn.
Jag skall inte gå in på detaljer,
men det är för mig oförklarligt att en
hel del förrättningar, som skulle falla
på det allmänna, synbarligen hamnar på
den inkomstbringande servicesektorn,
trots att de inte alls hör dit.

Det förhåller sig också så, att tvärtemot
vad jordbruksutskottet förra året
förmodade, har skogsvårdsstyrelsernas
taxor måst höjas högst väsentligt eller
med 40 procent för att kompensera inkomstbortfallet,
och ytterligare höjning
blir nödvändig, om debet och kredit
skall kunna gå ihop. Flera skogsvårdsstyrelser
är faktiskt redan i den situationen,
att de får ta av sina serviceinkomster
för att i den mån det går täcka
kostnader av offentlig natur, som ju
skulle påvila staten. När emellertid
skogsstyrelsen vid sina överläggningar
med departementet — vilka har förts
över skogsvårdsstyrelsernas huvuden —
inte har lyckats övertyga vederbörande
om de konsekvenser, som dessa felbedömningar
medför, så räknar jag givetvis
inte med att med ett kort anförande
kunna övertyga kammaren härom, utan
finansieringen och andra sammanhörande
frågor, t. ex. rabattering av taxorna
för mindre skogsägare, ökad möjlighet
till rådgivande verksamhet, intensifierad
skogsodling etc., förutsättes av
reservanterna att tas upp i ett sammanhang,
när vi bättre kan överblicka läget
i dess helhet.

Jag skall därför, herr talman, inskränka
mig till att endast något mera ingående
kommentera ett par andra frågor
som hör samman med dessa punkter i
utskottsutlåtandet. Jag måste nog för
mitt samvetes skull lämna dessa kom -

. m.

mentarer och få dem fogade till kammarens
protokoll, därför att jag anser
att de två frågorna är av stor betydelse.

Den första frågan gäller vad utskottet
skriver i första stycket på sidan 55. Utskottet
— liksom vi reservanter — har
tidigare uttalat, att skogsvårdsstyrelsernas
serviceverksamhet r.v olika skäl kan
antas på längre sikt få något mindre
omfattning än fallet varit under det senaste
budgetåret. Denna bedömning tror
jag är realistisk och riktig. Där skiljer
sig inte utskoitsmajoritetens uppfattning
från reservanternas. Men utskottet har i
detta sammanhang litet försåtligt anmärkt
överst på sidan 55, att utskottet
uppmärksammat, att skogsvårdsstyrelsernas
med driftmedel avlönade tjänstemannapersonal
under de två senaste
budgetåren ökat i antal från 186 till 304.
På detta konstaterande har utskottet sedan
hängt upp uttalandet, att utskottet
vill »betona vikten av att alla möjligheter
till rationalisering av skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet tillvaratages och
att personalkadern vid de skilda styrelserna
så långt sig göra låter anpassas till
det föreliggande behovet av arbetskraft».

För att inte på något sätt bli missförstådda
har vi reservanter låtit detta
stycke stå kvar, men det kräver vissa
kommentarer. Det vill nämligen förefalla,
som om utskottet vore av den uppfattningen,
att skogsvårdsst3^relserna inte
skulle tillräckligt beakta möjligheterna
att rationalisera verksamheten, utan
tvärtom skulle — oaktat verksamheten
förväntas minska — successivt öka sin
personalkader.

Denna farhåga för bristande följsamhet
och anpassning efter förhållandena
är fullkomligt ogrundad. Den ökning av
tjänstemannakadern som ägt rum och
delvis finansierats med skogsvårdsstyrelsernas
inflytande inkomster är helt
betingad av och i linje med statsmakternas
beslut om utbyggnad av olika
verksamhetsgrenar i skogsvårdsstyrelserna,
främst undervisning, men även
plantförsörjning. Däremot har den
egentliga servicepersonalen för direkta
skogsvårdsarbeten nedgått i takt med
att arbetsuppgifterna minskat. Detta för -

Fredagen den 14 april 1961

Nr 14

Ang.

hållande torde för övrigt vara så självfallet,
att det egentligen inte skulle behöva
särskilt påpekas, men det är kanske
nödvändigt att trycka på saken med
hänsyn till utskottets något insinuanta
uttalande.

Sedan kan jag inte underlåta att säga,
alt antalet befattningshavare inte
diskuterats i utskottet, utan det förefaller
mig som om utskottets skrivning innebär
en onödig och tyvärr icke välgrundad
påbyggnad.

När det gäller den nämnda utökningen
av tjänstemannakadern bör kanske
särskilt framhållas, att det endast delvis
är fråga om en reell personalutökning
till följd av vidgade arbetsuppgifter.
I övrigt rör det sig om förändrade
anställningsförhållanden, en ändring i
redovisningssystemet beträffande redan
anställd personal, som erhållit mer stadigvarande
arbetsuppgifter. Antalet säsongsanställda
arbetstagare har samtidigt
härmed kunnat minskas i betydande
grad. I och för sig måste denna förändring
mot en större fast personalkader
anses innebära en betydande vinst
såväl för arbetsgivarsidan som för arbetstagarsidan.

Vad jag nu har anfört innebär självfallet
ingen invändning mot uppfattningen,
att alla möjligheter att rationalisera
skogsvårdsstyrelsernas verksamhet
bör tillvaratagas. Tvärtom anser jag
det vara utomordentligt viktigt att så
sker och att frågan ägnas fortlöpande
intensiv uppmärksamhet. Förhållandena
bör emellertid ges riktig relief och belysning,
vilket inte kan sägas ha skett i
jordbruksutskottets utlåtande.

Den andra frågan, herr talman, som
jag anser mig tvungen att här ta upp,
gäller skogsfröplantagerna. Jag får kanske
vara rätt utförlig på denna punkt
och vill då först erinra om att vi hade
en världsskogskongress i USA förra året
och att vid denna sektionen för genetik
och skogstriidsförädling blev den kanske
mest omfattande och en av de mest
uppmärksammade.

Det har också försiggått en utomordentlig
utveckling inom skogsgenetiken
under det senaste årtiondet. Svensk

bidrag till skogsvårdsstyrelserna, m. in.
skogsträdsförädling har härvid hävdat
sig mycket väl, och i fråga om den praktiska
tillämpningen torde Sverige intaga
den relativt främsta platsen i världen.
Vårt land har i detta avseende under senare
år varit ett föregångsland. Med vår
plantageverksamhet som förebild följer
nu många efter i uppläggningen av den
tillämpade skogsträdsförädlingen, i medvetande
om att stora värden står att vinna
genom förbättring och förädling av
skogsfröet.

Ett led i den svenska skogsträdsförädlingens
praktiska tillämpning utgör anläggandet
av skogsfröplantager. Nu har
flera ledamöter i denna kammare frågat
mig, vad skogsfröplantager egentligen
är för någonting, vilket kanske bör
föranleda mig att ge en liten förklaring.

Plantagen förlägges till lämpliga, isolerade
lägen och består av plantor, som
utsatts i vissa, vetenskapligt motiverade
förband. Plantorna är inga vanliga
skogsträdplantor utan består av kvistar
från ett relativt begränsat antal över hela
landet utvalda elitträd. Vi har ungefärligen
vetat var de bästa trädraserna
finnes. Bland dessa — det gäller kanske
ett tusental träd, som man efter vissa
bedömningar funnit sig kunna betrakta
som elitlräd genom snabb växt, vacker
form o. s. v. — har man gjort en utsortering.
Sedan han lärt sig ympa dessa
grenar på grundstammar, har man
kunnat sätta ut dem på vissa isolerade
områden. Genom speciell behandling drives
ympplantorna till snabb frösättning.
Ett stort värde får dessa plantager genom
att fröet — utöver sina genetiska
egenskaper — blir lätt att skörda och
att man årligen kan hämta frö därifrån,
medan man ju norrut kan få vänta på
fröår både 15 och 20 år. Man vet också
att avkastningen blir minst 15 kilo frö
per hektar och år.

Nu bär skogsvårdsstyrelsernas — eller
skogsstyrelsens, vilket man vill säga —
plantageverksamhet skett i samråd med
samarbetsnämnden för skoglig växtförädling
och genetik. Denna sammanslutning
har alltså stått som vetenskaplig
hjälpare och rådgivare för plantage -

Nr 14

Fredagen den 14 april 1961

Ang. bidrag till skogsvårdsstyrelserna, m
verksamheten, vilken skogsstyrelsen såvitt
jag förstår i fullt samförstånd med
statsmakterna har startat och i vilken
skogsvårdsstyrelserna är inkopplade för
plantagernas anläggning och vård —
alltså för den rent praktiska delen av
plantageverksamheten.

Samarbetsnämnden har kostnadsfritt
utfört arbetet med att utvälja och sammanställa
plantagernas moderträd, med
fenotypkontrollen av dessa samt med att
upprätta själva plantageplanen. Det av
skogsstyrelsen äskade anslaget är endast
avsett för anskaffning av mark och inköp
av ympar. Skogsvårdsstyrelserna
svarar för markberedning, för utplantering
av ympar och hjälpplantering.

Nu uttalar departementschefen när
det gäller frågan om fortsatt statsanslag
till skogsvårdsstyrelsernas fröplantager i
årets statsverksproposition — efter att
ha först angivit den stora betydelsen av
skogsvårdsstyrelsernas skogsfröplantageverksamhet
— följande: »Sedan staten
under viss del av uppbyggnadsperioden
medverkat med stöd i form av bidrag,
anser jag att den fortsatta finansieringen
av fröplantageverksamheten bör ske på
liknande sätt som beträffande andra
räntabla åtgärder inom skogsvårdsstyrelsernas
arbetsområde. Någon anvisning
av medel över skogsvårdsstyrelsernas
omkostnadsanslag bör sålunda inte
ske i fortsättningen till sagda ändamål.
Däremot torde Kung], Maj:t genom beviljande
av lånetillstånd böra medverka
till att skogsvårdsstyrelserna i erforderlig
utsträckning erhåller lån på allmänna
kreditmarknaden för finansiering av
berörda verksamhet.»

Statsrådet anmäler sedan, att för att
underlätta övergången till det nu föreslagna
finansieringssystemet har av prisutjämningsmedel
ställts ett belopp av
200 000 kronor till skogsstyrelsens förfogande
till bestridande av kostnaderna
för skogsvårdsstyrelsernas fröplantageverksamhet.
Skogsstyrelsen har för nästa
budgetår begärt ett anslag för ändamålet
på 500 000 kronor, men får alltså nöja
sig med 200 000 kronor av prisutjämningsmedel.

Det citerade uttalandet är onekligen

. m.

både förvånande och nedslående ur
skogsbrukets synpunkt. Vi befinner oss
nämligen i fråga om plantagerna ännu
i utbyggnadsstadiet — så att säga i det
vetenskapliga stadiet. Investering i
skogsfröplantager är av mycket långsiktig
natur. Enbart avkommebedömningen
av den första omgången plantager
kommer att ta lång tid, och först när den
genomförts kan man definitivt avgöra, i
vad mån det producerade fröet har
högre orilingsvärde än naturfröet och
därför kan saljas till högre pris än
detta. Först i den andra definitiva omgången
av fröplantager kan resultatet
förväntas bli ett elitfrö av hög genetisk
kvalitet.

I motsats till jordbrukets växtförädling
kräver den praktiska skogsträdförädlingen
en avsevärd tidsutdräkt. Som
jag sade kan vi först efter 15—20 år
åstadkomma ett frö, som med visshet
kan ge produktionsvinster — och då
med all sannolikhet av samma storleksordning
som jordbrukets växtförädling.
Ett sådant frö blir givetvis värt sitt pris.

Herr talman! Jag har ansett mig skyldig
att ge kammaren denna orientering.
Detta är ett ärende som i dag inte kan
anses löst genom Kungl. Maj:ts ställningstagande.
Lika väl som jordbrukets
växtförädling får statligt stöd måste
skogsträdförädlingen i sitt så att säga
vetenskapliga skede äga rätt till ekonomiskt
bistånd från statens sida. Jag vill
här med anledning av att det utgår statsbidrag
till hushållningssällskapens försöksverksamhet
fråga, varför man inte
skulle kunna tänka sig liknande bidrag
till skogsvårdsstyrelserna, som ändå
motsvarar hushållningssällskapen och
även andra organisationer på skogsbrukets
område.

Det vore snöpligt, om en försöksverksamhet
som lovar stora vinster för vårt
nationalhushåll och som vunnit internationell
uppmärksamhet och efterföljd
skulle äventyras. Det borde vara begripligt,
att skogsbruket måste reagera mot
den nya principen att man, till skillnad
från vad som tidigare varit fallet, vill
hänföra första omgången fröplantager
till räntabla åtgärder, som inte förtjänar

Fredagen den 14 april 1961

Nr 14

Ang.

annat stöd från statens sida än rätt att
uppta lån. Hur och av vem och under
vilka villkor sådan lån bör upptagas,
ges det inga anvisningar om —
här svävar vi i fullkomlig okunnighet.

Skogsvårdsstyrelsernas ekonomi tilllåter
inte, att de står för några kostnader.
Via den numera merkantiliserade
plantskoleverksamheten — som i och
för sig kräver stora investeringar av lånemedel
— går det inte att skaffa pengar,
och att de enskilda skogsvårdsstyrelserna
med de osäkra premisser de har
skulle ta lån på upp till 20 år är ju nästan
otänkbart.

Herr talman! Jag kanske inte behöver
säga mer i saken. Jag vill sluta med att
säga, att sedan 200 000 kronor ändå har
ställts till skogsstyrelsens förfogande av
prisutjämningsmedel, resterar visserligen
ett medelsbehov av 300 000 kronor
för att vi skulle kunna klara genomförandet
av det upplagda och en gång, såvitt
jag förstår, av statsmakterna godkända
programmet. Men det är kanske möjligt
att driva verksamheten under ett år
med hjälp av dessa 200 000 kronor utan
att den äventyras. Vi får åtminstone hoppas
det, och under tiden får finansieringsfrågan
tas upp på nytt.

Det vill för övrigt synas, som om denna
förädlingsverksamhet är en nyhet för
flertalet, och jag undrar om man inom
jordbruksdepartementet har fattat vilket
framtida värde den egentligen kan få.
För mig är det naturligt att denna verksamhet
måste få sitt statliga stöd, då
den är av så väsentlig betydelse för vårt
skogsbruk och hela vårt nationalhushåll,
där man likaväl som man kunnat öka
avkastningen från det svenska jordbruket
med 15 procent — jag tror att man
räknar med det som genomsnitt — skulle
ha lika stora möjligheter att på denna
väg höja skogens avkastning. Så beroende
som vi är av vårt skogsbruk och
våra skogsindustrier — de ger väl c:a 4
miljarder i utländska valutor årligen
— är det ytterst angeläget att denna
verksamhet kommer att fullföljas och att
den inte under några omständigheter
får ekonomiskt äventyras.

I)å denna fråga hänger samman med

bidrag till skogsvårdsstyrelserna, m. m.
skogsvårdsstyrelsernas ekonomi över huvud
taget, har vi reservanter i nuvarande
läge inte reserverat oss för något preciserat
anslag för nästa budgetår. Vi tar
nämligen för givet, att om inte någon
acceptabel lösning av finansieringsfrågan
under hano öppnar sig, får den återkomma
till riksdagen snarast möjligt, om
inte i höst så nästa år.

Herr talman! Med dessa kommentarer
ber jag att i första hand få yrka bifall
till reservationen vid denna punkt, och
sedan ber jag att få återkomma med
samma yrkande beträffande reservationen
i punkten 77.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Herr Hansson i Ronneby
har framfört reservanternas synpunkter
på dessa frågor och jag skall därför inskränka
mig till att beröra endast en sak
i detta sammanhang.

Vi har från centerpartiets sida i motionerna
I: 520 och II: 627 pekat på den
chockartade höjning av biträdestaxan,
som blev en följd av fjolårets riksdagsbeslut.
De höga taxorna tvingar faktiskt
skogsägarna att vända sig åt annat håll.
Man kan ju också se att under den tid
dessa taxor har verkat har skogsvårdsstyrelsernas
tjänster till skogsägarna
minskat i hög grad. Det finns redan en
viss statistik för detta, men jag skall i
detta sammanhang inte trötta med några
siffror.

Det är klart att det kanske är för tidigt
att vid det här laget dra några direkta
slutsatser av dessa verkningar.
Man har ännu inte tillräckligt lång erfarenhet
av dem. När man hör stämningarna
ute i bygderna finner man dock,
att de precis överensstämmer med statistiken
— man får helt klart för sig, att
skogsvårdsstyrelsens tjänster tas i anspråk
i allt mindre omfattning. Skogsägarna
försöker gå andra vägar och anlitar
kanske i vissa fall annan arbetskraft,
som inte alla gånger är så särdeles
sakkunnig.

Orsaken härtill är naturligtvis fördelningen
— vilket herr Hansson i Ronneby
redan varit inne på — mellan den

Nr 14

Fredagen den 14 april 1961

Ang. bidrag till skogsvårdsstyrelserna, n

offentliga andelen och den s. k. servicesektorn.

Av det system vi har följer, att ju
mindre man anlitar skogsvårdsstyrelsens
hjälp, desto dyrare kommer denna att
bli. Vad som dessutom är ett observandum
är framför allt, att utvecklingen leder
till att skogsvårdsstyrelsernas engagemang
i detta sammanhang blir av alltmer
fiskalisk karaktär.

Vi anser således att det bästa både för
samhället och för skogsvården vore att
man vid bestämmandet av kostnaderna
ville beakta, att mycket av det arbete
som skogsvårdsstyrelserna utför kan utföras
så att säga mer rationellt — jag
tänker t. ex. på sådana fall när stämplingar
kan förekomma samtidigt som
kontroll kan ske av hur de är utförda -—
man slår ju då så att säga två flugor i
en smäll.

De biträdestaxor som har varit gällande
var före den 1 juli 1960 57 kronor
för allmän rådgivning eller stämpling.
Efter den 1 juli 1960 sprang de upp till
80 kronor. När det gäller skogsvård och
skogsodling ökade taxan från 53 kronor
till 70 kronor under motsvarande tid.
Det är nog så att skogsägarna med fog
anser, att när de först betalar sin skogsvårdsavgift
—- den är en promille, som
vi vet — och dessutom betalar dessa 57
respektive 53 kronor så har de också betalat
för de tjänster som de fått utförda.

Vad vi sålunda är rädda för är att utvecklingen
leder till en försämrad skogsvård.
Risker härför finns i varje fall.
Och framför allt blir det starkare meningsmotsättningar
mellan skogsägarna
och skogsvårdsstyrelserna, och det tror
jag inte är så bra.

Att betala en sakkunnig hjälp med ett
skäligt pris är inget orimligt krav.

Då man emellertid här kan säga, att
man inte har tillräckligt lång erfarenhet
av systemet, och när det dessutom synes
mig vara alldeles omöjligt att få en ändring
till stånd, skall jag här inte yrka
bifall till de motioner som jag här har
berört. Jag skall i stället i detta sammanhang
nöja mig med att yrka bifall
till reservationen, som har en annan
motivering än vad majoriteten i utskot -

tet har. När det gäller punkt 77 kommer
jag att ansluta mig till reservationen i
denna punkt.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Jag tror inte jag behöver
säga så många ord för att bemöta
reservationen under punkt 76. Som
kammarens ledamöter själva kan se i
jordbruksutskottets utlåtande, skiljer sig
reservationen inte nämnvärt från utskottets
utlåtande. Enda skillnaden är att utskottsmajoriteten
direkt avstyrker motionerna,
medan reservanterna säger, att
de inte nu kan pröva de yrkanden om
finansiering som framförts i motionerna.
Det är hela kontentan.

När skillnaden är så obetydlig betecknar
jag närmast reservationen som obehövlig.
Jag förstår dock mycket väl reservationen
ur den synpunkten, att den
naturligtvis har ett spekulativt intresse.
Däri är det med andra ord utsagt, att
reservanterna vill hålla ryggen fri för
att få återkomma i fortsättningen. Det
är dem dock obetaget att göra detta oavsett
om de här har reserverat sig eller
inte.

Därför skall jag nöja mig med att med
det sagda yrka bifall till utskottets utlåtande
på denna punkt.

Vad beträffar punkt 77 skall jag be
att även där få säga några ord, då denna
punkt i mycket är sammanhängande
med punkt 76. I fråga om punkt 77 skiljer
sig kanske meningarna mellan utskottet
och reservanterna något mera,
men i huvudsak kan man bara kort och
gott konstatera, att reservanterna vill
höja anslagen med 400 000 kronor. I en
av de väckta motionerna vill de ha
100 000 kronor till rabattering av förrättningskostnader
för vissa skogsägare
—• småskogsägarna, som man populärt
kallar dem.

Men var kan man egentligen dra gränsen
för vilka som är småskogsägare -—
är det den som har 50 eller 100 tunnland
skog? Om en jordbrukare som har
50 tunnland kallas för småskogsägare,
vad kallar man då den som har 51 tunnland?
Detsamma blir, om man sätter

Fredagen den 14 april 1961

Nr 14

Ang. bidrag

gränsen liögre, förhållandet mellan den
som har 100 tunnland och den som har
101 tunnland.

Jag tror det är svårt att draga gränsen
för vad som är småskogsägare eller
inte. Det är klart, att det är populärt att
i detta sammanhang använda ordet småskogsägare,
men jag tycker nog att med
de goda konjunkturer vi har fått på skogens
område de senaste åren kan det
inte vara riktigt, att andra skattebetalare
skall hjälpa till att betala — eller
rättare sagt subventionera — dessa förrättningskostnader.

Samma skäl kan anföras emot det andra
förslaget. I motionen härom yrkas att
det skall ges ett anslag ur driftbudgeten
med 300 000 kronor för anläggning av
skogsfröplantager. Dessa skogsfröplantager
skall ju, som kammarens ärade ledamöter
nog vet, vara självbärande eller
självfinansierande — inkomster och utgifter
skall balansera med varandra.
Här har Kungl. Maj:t inte heller på något
sätt varit avvisande. Kungl. Maj:t
har ju sagt, att finansieringen av dessa
plantager hädanefter kan ske på samma
sätt som när det gäller andra räntabla
åtgärder inom skogsvårdsstyrelsernas —
liksom lantbrukets — arbetsområde.
Det har tidigare utgått bidrag för detta,
och jag vill minnas att skogsvårdsstyrelserna
för cirka tio år sedan sade att
de inte skulle behöva mer om de fick
bidrag i tio år. Detta var 1950 — nu
har vi 1961 och det har således gått
mer än tio år. Därför kan man ju inte
gärna säga, att Kungl. Maj :t på något
sätt har varit avvisande. Kungl. Maj :t
har också under denna punkt sagt sig
kunna medverka med tillstånd för att
upptaga lån för den allmänna marknaden.
Ett belopp på 200 000 kronor ställdes
i december 1960 till styrelsernas
förfogande.

Herr Hansson sade att han inte hade
några direkta anmärkningar mot utskottets
utlåtande, men att han »för att
freda sitt samvete» ändå ville anföra
några synpunkter. .lag förstår mycket

till skogsvårdsstyrelserna, m. m.
ra direkta anmärkningar i utskottet. Fragan
debatterades där så pass utförligt,
att det hade funnits tillfälle för honom
att komma med anmärkningar om han
så velat.

När herr Hansson säger att skogsvårdsstyrelserna
råkar illa ut om de inte
får pengar till fröplantagerna, vill jag
också säga att det i egentlig mening
knappast är skogsvårdsstyrelserna som
behöver driva denna verksamhet, ty det
är i första hand skogsvårdsinstitutet som
skall svara för den och det har fått
ganska stora anslagsökningar de senaste
åren.

Ser man på båda dessa punkter tillsammans,
nr 76 och 77, visar det sig att
Kungl. Maj:t inte alls har varit snål mot
skogsvårdsstyrelserna. Kungl. Maj:t har
höjt anslaget med 1 192 000 kronor, och
det tycker jag talar sitt eget språk.

Jag har, herr talman, intet mer att
anföra i dessa båda punkter utan ber
att få yrka bifall till utskottets utlåtande
under punkterna 76 och 77.

Herr JONASSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Man skall nog inte säga,
herr Mossberger, att det är andra människor
som får vara med och betala för
skogsägarna i detta fall. Det är en felaktig
historieskrivning. Jag vill hänvisa
till de siffror, som jag förut har
antytt i mitt anförande.

Man kan säga att skogsvårdsstyrelserna
har en dubbel uppgift att fylla. Det
är givet att många frågor — det är också
erkänt — faller på den allmänna sektorn.
Det gäller undervisningsfrågor,
många saker när det gäller värderingar
och lämnande av uppgifter m. m. Allt
detta är statliga angelägenheter. Det är
ur den synpunkten vi får se det. Det
allra bästa är att få ett bra samarbete
till stånd, men då bör man också ha
lämpliga taxor.

Herr HANSSON, NILS, (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Jag skall inte bemöta

väl herr Hanssons inställning här som
skogstjänsteman. Ett faktum är emellertid,
att herr Hansson inte framförde någ- herr Mosshergcr i detalj. Jag vill bara

Nr 14

Fredagen den 14 april 1961

Ang. bidrag till skogsvårdsstyrelserna, n
understryka att vad jag reagerar mot
är att man kallar vetenskapliga försök
för räntabla åtgärder.

Herr Mossberger sade vidare, att jag
inte riktade några anmärkningar i utskottet
mot plantageverksamheten. Jag
hade dock en mycket lång och utförlig
motion om detta. Att jag inte drog den i
detalj berodde på att jag förutsatte att
utskottets ledamöter hade tagit del av
den.

I fråga om vem som skall driva denna
försöksverksamhet vill jag säga, att
skogsforskningsinstitutet har sin uppgift,
men här är det ju fråga om landsomfattande
försök, där skogsforskningen
måste ha hjälp med det praktiska arbetet.
Det sträcker sig från Skåne upp
till Norrbotten. Någon måste i praktiken
sköta detta arbete och den lotten
har fallit på skogsvårdsstyrelserna.

Jag vill också tillägga att denna fråga
har en väsentlig betydelse för hela Norrland.
Vi vet att i höjdlägena i Norrland
har vi fröår kanske bara vart femtonde
eller tjugonde år. Däremellan får vi
inget nytt frö. Genom att ta ympkvistar
från fröträd i höjdlägena, föra ned dem
till kustbygden och behandla dem så,
att vi får en frösättning årligen, kan vi
trygga de norrländska viddernas behov
av frö och plantor av högt genetiskt
värde.

Vad det betyder för Norrland och för
hela vårt skogsbruk hoppas jag att herrarna
så småningom förstår, och då
kommer ni alla att ställa er på min sida.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! De allmänna synpunkter
på den här frågan som utskottet anför,
och de närbesläktade allmänna
synpunkter som reservanterna har tagit
upp, uppkallar mig till att göra en liten
reflexion.

Det är alldeles klart att det växer fram
nya former för skogsvård och nya former
för serviceverksamhet, men enligt
den praktiska erfarenheten ökar nog inte
denna verksamhet i sådant tempo, att
man nu kan minska den service, som
skogsvårdsstyrelserna bjuder. Resurser -

. in.

na har inte kommit i kapp önskemålen,
utan det är mycket som fortfarande bara
är program och inte har kommit så
värst mycket längre. Inom 1951 års jordbruksrationaliseringsutredning
hade vi
ett förslag om att stimulera samverkan
genom en relativt omfattande bidragsverksamhet
av försökskaraktär. På viktiga
punkter har det inte blivit någonting
av detta. Det har gått rätt bra med
bildande av sammanslutningar för skogsvård,
men det har ännu inte gått så
bra som både utskottsmajoriteten och
reservanterna tycks vara böjda att tro.

Jag går sedan över till en sak, som
jag tycker är av speciellt värde i det här
sammanhanget. Man säger på sina håll,
att en hel del av den praktiska serviceverksamheten
kan övertas av skogsägarföreningarna.
Det är riktigt, och så sker
i viss utsträckning. Men observera att
det sker bäst i de fall, då det förekommer
relativt regelbundna och inte alltför
långfristiga salustämplingar av virket.
Där är en samverkan mellan skogsägarna
naturlig, men en stor del av den
svenska skogen tillhör verkligt små
skogsbruk.

Det är inte så svårt att urskilja småskogsägarna
som herr Mossberger tror
— det är de som inte har mer än att de
mera sällan kan saluföra virke. Det är
deras problem som blir svårare, om
skogsvårdsstyrelsernas serviceverksamhet
försvagas. Skogsägarföreningarna
har givetvis inte samma intresse av den
servicen, och de är inte lika trogna
kunder. I solidaritetens namn gör man
något, men orkar inte med att göra så
mycket för de minsta.

Inom Uppsala län, har vi faktiskt med
de taxor som nu är höjda svårt att få
de små skogsägarna att använda skogsvårdsstyrelsens
service när det gäller
utstämplingar o. s. v. Det är betydelsefullt,
eftersom den skogsvård som bedrivs
på dessa små skogsägares fastigheter
ofta är intimt förbunden med det
sätt på vilket de årliga husbehovsstämplingarna
och uttagen sker. Dessa människor,
som sliter för en liten dagspenning,
har svårt att betala 80 kronor eller
70 kronor — om de kommer på hösten

Fredagen den 14 april 1961

Nr 14

Ang.

i stället för på sommaren, blir det 15
kronor ytterligare — enligt taxan. Det
medför att skogsvården håller på att
tappa bort en stor kategori av skogsägare.
Deras husbehovs- och gallringsstämpling
har hittills varit ett väsentligt
led i deras skogsvård.

Inom skogsvårdsstyrelsen i Uppsala
län har man pekat på" att en biträdesdag
i stämpling kostade 10 kronor år 1944;
nu blir det 80. En biträdesdag i hyggesvård
och skogsodling kostade likaledes
10 kronor år 1944, men nu är taxan satt
till 70 kronor, och det blir mer om man
dröjer till hösten. Detta verkar rent avskräckande,
och man tappar bort från
skogsvården dem som kanske bäst behöver
anvisningar och hjälp. Inom vårt
landsting har vi försökt hjälpa oss fram
genom att ge ett anslag som skall göra
det möjligt att lämna rabatter. Vår skogsvårdsstyrelse
har framhållit, att den statliga
bidragsgivningen inte tillåter en rabattering,
som man tidigare hade möjlighet
att ge. Landstinget har därför
måst hjälpa till att åstadkomma en rabatterins,
för att icke det skall inträffa,
som enligt skogsvårdsstyrelsen innebär
en radikal försämring när det gäller
skogsvården på de mindre fastigheterna.

Jag har, herr talman, inte begärt ordet
för att ställa det ena eller det andra
yrkandet. Jag erkänner att jag är
relativt hädisk till de förslag som här
föreligger, alltså både utskottets och reservanternas.
Detta även om jag skulle
tycka att reservationen är litet, men inte
mycket, bättre. Jag har begärt ordet
för att få till protokollet antecknat en
vädjan till departementschefen att skogsvårdsstyrelserna
skall framgent få sådana
anslag, att det blir möjligt att genomföra
en rabattering av taxorna för
de mindre skogsägarna. Taxornas storlek
betyder så mycket just för dessa
skogsägare, och de är för sin skogsvård i
så hög grad beroende av att få denna
hjälp.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Jag vill bara säga till
herr Jonasson och även till her Ferdi -

bidrag till skogsv&rdsstyrelserna, m. m.
nand Nilsson att det är svårt att avgöra
vilka som egentligen är att betrakta som
småskogsägare. En småskogsägare kan
kanske ha ett ganska stort jordbruk,
som ger honom stora inkomster. En annan
småskogsägare har kanske inte något
jordbruk men har i stället andra
inkomster vid sidan om.

För övrigt tycker jag att det är ganska
egendomligt att man här kommer med
denna anmärkning. Skogsvårdsstyrelserna
har faktiskt endast begärt 100 000 kronor
till denna rabattering på taxorna.
De har också fått 100 000 kronor. Det
är då, förefaller det mig, egendomligt
att man nu begär mer än vad den myndighet
som har hand om saken själv
begärt.

Till herr Hansson vill jag endast säga,
att skogsvårdsstyrelserna efter vad jag
fått veta enligt sin instruktion icke får
syssla med den försöksverksamhet, som
herr Hansson talar om. Riksdagen måste
först ändra på instruktionen för att de
skall få göra det.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag skall vara väldigt
kort i min replik till herr Mossberger.

I vårt län har man lyckats ganska
bra med att skilja ut vilka som är att
betrakta som småskogsägare. Vi har också
tidigare haft en viss rabattgivning
men har nu måst öka den högst avsevärt.

Det har alltså för vår del lyckats att
klara det problem, som herr Mossberger
inte begriper hur man skall kunna lösa,
nämligen att skilja ut de småskogsägare
som behöver rabattering. Men här som
alltid gäller väl, att den som vill han
kan och den som inte vill kan heller
inte.

Sedan säger herr Mossberger, att vissa
myndigheter inte har beaktat behovet av
en rabattering på denna punkt. Det är
riktigt och beklagligt, men jag förstår
inte att det skall påverka bedömandet.

Herr HANSSON, NILS, (fp):

Herr talman! Herr Mossberger ställde
en fråga till mig. Han undrade om skogs -

Nr 14

Fredagen den 14 april 19G1

Ang. bidrag till skogsvårdsstyrelserna, m
vårdsstyrelserna får syssla med försöksverksamhet.
Visst får de syssla med försöksverksamhet!
Här är det emellertid
fråga om finansieringen av denna verksamhet
och om skogsvårdsstyrelserna
skall behöva ta upp lån för att kunna
syssla med vetenskaplig försöksverksamhet.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr förste vice talman! Jag håller
med herr Ferdinand Nilsson om att det
kan vara berättigat att höja statsbidraget
till vissa skogsägare. Jag tänker bl. a.
på sådana som innehar skogsområden,
för vilka redan vid sekelskiftet eller ännu
tidigare avverkningsrätten såldes. Avverkningsrätten
har sedan kanske legat i
skogsbolagens händer under 49 år. De
stora bolagen, som tagit ut rotvärdena,
har emellertid icke varit ålagda att fullgöra
kultiveringsåtgärder efter avverkningarna,
utan sedan avtalet om avverkningsrätten
utgått har de bara överlämnat
till fastighetsägarna att ansvara för
att skogen åter sätts i stånd.

Man har alltså tagit ut de värden som
skogen givit men skjuter sedan över ansvaret
på arealinnehavarna att iståndsätta
skogsområdena så att man åter
kan tå full produktion.

Visserligen har skogsvårdsstyrelserna
numera kunnat ingripa dämpande på
detta tillvägagångssätt, och det kom ju
till lagar som skyddade fastighetsägarna.
Avverkningsrätten har således i
många fall i slutet av 30-talet gått tillbaka
till skogens egentliga ägare. Många
skogsägare i övre Norrland bär i dag
stora problem att brottas med när det
gäller att återställa dessa skogar till en
tillfredsställande produktion. Det är därför
önskvärt att på allt sätt hjälpa dem.

Så till vida håller jag alltså med herr
Ferdinand Nilsson, att det kan finnas
skogsägare som behöver denna hjälp.
Å andra sidan finns det dock många
skogsägare som innehaft sin skog med
full och oinskränkt dispositionsrätt, och
då har jag svårt att förstå att de skulle
behöva denna rabattering. Jag håller
med herr Mossberger om att det kan va -

ra svårt att här dra upp gränsen. Det
kan ju vara skogsägare som har ett stort
jordbruk men en liten skogsareal. Det
kommer därför att bli ganska svårt för
skogsstyrelsen att fördela ett statsbidrag,
där bidragsgivningen skulle grundas
på olika storleksnormer för skogsinnehavet.

Jag vill, herr talman, med dessa ord
bara konstatera, att det i vissa fall kan
finnas skäl för en större insats från
samhällets sida. Både samhällsekonomiskt
och nationalekonomiskt är det
nämligen angeläget att få upp all skogsvård
här i landet i en sådan klass, att
vi tryggar högsta möjliga produktionsnivå.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr förste vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar,
jämlikt föreliggande yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten hemställt
med godkännande av utskottets
motivering samt vidare på bifall till utskottets
hemställan med den ändring i
motiveringen, som förordats i den vid
punkten avgivna reservationen; och
förklarade herr förste vice talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan med
godkännande av utskottets motivering,
sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Jonasson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1 punkten
76 med godkännande av utskottets
motivering, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring i motiveringen,
som förordats i den vid punkten avgivna
reservationen.

Fredagen den 14 april 1961

Nr 14

Ang.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.

Då herr förste vice talmannen fann
tvekan kunna råda angående omröstningens
resultat, verkställdes härefter
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —68;

Nej —- 61.

Punkten 77

Ang. skogsvårdsstyrelsernas omkostnadsanslag Kungl.

Maj:t hade föreslagit dels till
Bidrag till skogsvårdsstyrelserna: Omkostnader
en anslagsminskning med
838 000 kronor till 4 145 000 kronor, dels
fastställande av en oförändrad kreditgarantiram
å 1 000 000 kronor för lån
till viss skoglig plantskoleverksamhet.

I samband härmed hade utskottet behandlat
följande inom riksdagen väckta,
till utskottet remitterade motioner, nämligen 1)

de likalydande motionerna 1:290,
av herr Hansson, Nils, in. fl., och II:
260, av herr Staxäng m. fl., i vilka motioner
hemställts, att riksdagen måtte

a) uttala, att i princip statsbidrag borde
utgå till återstående anläggningar
av skogsfröplantager hos skogsvårdsstyrelserna
i huvudsak enligt av skogsstyrelsen
i samråd med Samarbetsnämnden
för skoglig växtförädling och genetik
upprättad plan, b) besluta, att till Bidrag
till skogsvårdsstyrelserna: Omkostnader
för budgetåret 1961/62 anvisa ett
med 300 000 kronor för anläggning av
skogsfröplantager förhöjt reservationsanslag
av 4 445 000 kronor,

2) de likalydande motionerna 1:292,
av herr Jacobsson, Per, och II: 262, av
herr Ståhl, vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att skogsvårdsstyrelsernas
omkostnadsanslag skulle uppräknas
med 100 000 kronor utöver vad som
angivits i statsverkspropositionen och

skogsvårdsstyrelsernas omkostnadsanslag
att nämnda summa skulle få av skogsvårdsstyrelsen
begagnas till rabattering
av taxorna med speciell tanke på småskogsägarna,
samt

3) de likalydande motionerna I: 519,
av herr Hansson, Nils, m. fl., och II:
624, av herr Staxäng in. fl., i vilka motioner,
såvitt nu var i fråga, hemställts,
att riksdagen till Bidrag till skogsvårdsstyrelserna:
Omkostnader måtte anvisa
ett reservationsanslag av 4 245 000 kronor,
varav 200 000 kronor finge av
skogsstyrelsen användas till rabattering
av taxorna med speciell tanke på mindre
skogsägare.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte

a) medgiva, att under budgetåret
1961/62 finge beviljas statlig kreditgaranti
för lån till i punkten angiven skoglig
plantskoleverksamhet intill ett belopp
av 1 000 000 kronor;

b) med bifall till Kungl. Maj:ts fram ställning

samt med avslag å motionerna
1:290 och 11:260 samt 1:292 och II:
262 ävensom 1:519 och 11:624, sistnämnda
båda motioner såvitt nu vore
i fråga, till Bidrag till skogsvårdsstyrelserna:
Omkostnader för budgetåret

1961/62 anvisa ett reservationsanslag av
4 145 000 kronor.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Carl Eskilsson, Nils Hansson,
Uno Olofsson, Jonasson, Harald
Pettersson, Hansson i Skegrie, Antby,
östlund, Jönsson i Ingemarsgården och
Hedin, vilka ansett, att utskottets motivering
bort erhålla den ändrade avfattning,
reservationen visade.

Enligt den av reservanterna förordade
motiveringen hade reservanterna
funnit, att det i motionerna I: 292 och
11:202 samt 1:519 och 11:624 framförda
yrkandet om höjning med 100 000
kronor för rabattering av förrättningskostnader
för speciellt småskogsägare
vore beaktansvärt, likaså och i högre
grad det i motionerna I: 290 ocli II: 260
gjorda yrkandet om anvisande av

Nr 14

Fredagen den 14 april 1961

Ang. skogsvardsstyrelsernas omkostnadsanslag

300 000 kronor över driftbudgeten till
täckande av kostnader för anläggning
av skogsfröplantager.

Herr HANSSON, NILS, (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr OLOFSSON, UNO, (fp):

Herr talman! Av någon anledning har
denna punkt kommit att diskuteras innan
den blivit föredragen till avgörande,
vilket väl inte är vanligt i denna
kammare.

Frågan gäller närmast hur mycket
pengar som skall stå till skogsvårdsstyrelsernas
förfogande för att de skall kunna
sköta sin uppgift som skogsvårdande
organ. Vi behöver väl inte i detta sammanhang
diskutera skogens betydelse för
vårt folk, vilken är känd för oss alla.
Vi är väl ense om att skogen skall vårdas
på bästa sätt. Skogen har betytt så
mycket för oss i nuvarande generation,
att det bör vara vår allmänna skyldighet
att so till att den skötes på allra bästa
sätt, så att kommande generationer
skall kunna ha samma nytta av den som
vi har haft.

Det är först när det blir fråga om vem
som skall betala skogsvården som meningarna
kanske i någon mån är delade.
Den allmänna uppfattningen att skogsägaren
skall sköta skogen är väl i och
för sig alldeles riktig. Den som äger
skog och den som äger jord skall liksom
alla andra ägoinnehavare också handha
skötseln därav. Det kan emellertid tänkas
förekomma undantagsfall, där samhället
måste träda in och där samhället
har ansvar för att skogen skötes på
ett rätt sätt.

Jag skall här bara peka på ett par sådana
fält, som kanske i främsta rummet
rör min landsdel, nämligen Norrland,
och som var den direkta anledningen
till att jag nu begärt ordet.

Skogen har i Norrland en mycket lång
omloppstid. Det tar så lång tid från det
att man planterar skog till dess man kan
skörda den, att den människa som över
huvud taget bryr sig om att plantera skog
icke kan skörda den under sin livstid.

Visserligen kan det innebära en känsla
av tillfredsställese att få äga en välskött
skog, men det är inte sagt att alla människor
har ett så levande intresse för
skötseln av sin skog. Därför måste nog
också här samhället träda in och hjälpa
de människor, som av olika anledningar
har kommit att äga skog som är
dåligt skött, så att inte skyldigheten att
svara för skogen blir alltför betungande.

Det kan också finnas en annan anledning
för samhället att träda hjälpande
emellan, som ]ag är särskilt angelägen
om att framhålla. Jag syftar på de under
många år tillämpade skogsvårdslagarna
för Norrland, som åtminstone vi
betraktar som mycket okloka och orättvisa.
De har inneburit att vi har fått en
hel del »trasskogar». Det finns i Norrland
mycket stora arealer, som ännu
lider av stämplingstvång, där bestånden
är trasiga och som egentligen inte ger
något rotnetto, om de skall ställas i
skick. Det måste absolut vara en samhällets
skyldighet att här åt den enskilde
skogsägaren ge den hjälp som är nödvändig
för att även dessa skogar skall
ge skälig ekonomisk avkastning.

Skogsvårdsstyrelserna har självfallet
åtskilliga uppgifter som måste vila på
den allmänna sektorn. Det är en skogsvårdsstyrelses
uppgift att se till att undervisningen
och kunskapen om skogen
blir spridda på ett så riktigt sätt som
över huvud taget är möjligt. Det är
ju också skogsvårdsstyrelsens uppgift att
se till att skogslagarna efterlevs. Skogsvårdsstyrelsen
har med andra ord i viss
mån en polisiär uppgift.

Men skogsvårdsstyrelsen har även en
annan uppgift, nämligen att biträda de
enskilda med råd och anvisningar, i vissa
fall också med praktiska stämplingsförfaranden.
De större skogsägarna har
ju möjlighet att ta ut en ordentlig stämpling,
och de bör utan vidare kunna betala
stämplingskostnaden, vilken den nu
än blir. Men många små skogsägare kan
inte räkna med något egentligt netto på
den avverkning som skall ske och som
är nödvändig med hänsyn till skogsvården.
I sådana fall bör skogsvårdsstyrelsen
ha möjlighet att ge råd och

Fredagen den 14 april 1961

Nr 14

Ang.

bistånd utan alltför höga taxor. Eljest
blir risken, såsom redan framhållits i
dag, att skogsägaren anlitar mindre kvalificerade
människor för att få råd och
hjälp vid skogsvården.

Om skogsvårdsstyrelsens främsta uppgift
skall vara att fungera som övervakande
organ, kan den inte heller vinna
det förtroende hos skogsägarna som är
nödvändigt och som skulle förefinnas om
skogsvårdsstyrelsen till skäliga kostnader
kunde ge den hjälp som över huvud
taget behövs.

Såvitt jag kan förstå är det emellertid
också en statsmakternas skyldighet att
sörja för riklig planttillgång till rimliga
kostnader. Tidigare i dag har man talat
om svårigheterna i Norrland att skaffa
kött av god kvalitet och om svårigheterna
över huvud taget när det gäller
fröplantager. Jag kan intyga vilka stora
belopp min egen skogsvårdsstyrelse lagt
ned för att bemästra svårigheterna när
det gäller fröplantager. Enligt min mening
bör det vara samhällets och statens
absoluta skyldighet att sörja för
planltillgången till någorlunda rimliga
kostnader för skogsägarna. Visserligen
är det bra om detta kan ske på rent kommersiell
bas, så att samhället inte behöver
vidkännas några kostnader, men
man får inte driva den synpunkten alltför
långt Därför vidhåller jag min uppfattning
att samhället bör träda hjälpande
emellan.

Det är inte fråga om några stora meningsskiljaktigheter
i de två förslag som
föreligger på denna punkt. Utskottet och
reservanterna skiljer sig åt närmast i
fråga om motiveringen. Vi är sams om
att staten måste skapa förutsättningar
för skogsvården och skogens tillväxt,
men reservanterna avviker i någon mån
och anser att man inte skall vara alltför
sparsam med statens medel i dessa
sammanhang. Jag hyllar principen om
stor sparsamhet med allmänna medel,
men jag tror inte att det är rätta platsen
att ‘-.para i alltför stor utsträckning
när det gäller vår skogsvård och vår
skog, som ju ändå bar och kommer att
ha utomordentligt stor betydelse för vårt
land och folk.

skogsvårdsstyrelsernas omkostnadsanslag

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen vid denna punkt.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Med hänvisning till vad
jag anförde i mitt yttrande vid behandlingen
av punkt 76 där jag även berörde
punkt 77 ber jag nu endast att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen i
enlighet med därunder framkomna yrkanden
propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den nu förevarande
punkten hemställt med godkännande av
utskottets motivering samt vidare på bifall
till utskottets hemställan med den
ändring i motiveringen, som förordats
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan med godkännande
av utskottets motivering, sig
anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Hansson, Nils, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1
punkten 77 med godkännande av utskottets
motivering, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring i motiveringen,
som förordats i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hansson, Nils, begärde
rösträkning, verkställdes nu vo -

Nr 14

Fredagen den 14 april 1961

Anslag till vägbyggnader å skogar i enskild ägo

tering medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —67;

Nej —61.

Punkten 78

Anslag till vägbyggnader å skogar
i enskild ägo

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Vägbyggnader å skogar i enskild
ägo anvisa ett reservationsanslag
av 7 700 000 kronor, att avräknas mot
automob ilskattemedlen.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna I: 88,
av herr Sveningsson m. fl., och II: 104,
av herr Turesson m. fl., i vilka motioner
hemställts, att riksdagen måtte a)
till Vägbyggnader å skogar i enskild ägo
för budgetåret 1961/62 anvisa ett reservationsanslag
av 11 500 000 kronor, att
avräknas mot automobilskattemedlen,
b) begära sådana tillämpningsföreskrifter
för nämnda anslags användning, att
tillgängliga bidragsmedel ställdes till förfogande
för skogsbilvägar av olika standardklasser
ävensom enkla skogsbilvägar
och traktorvägar,

2) de likalydande motionerna I: 168,
av herr Hansson, Nils, m. fl., och II:
198, av herr Larsson i Norderön m. fl.,
vari hemställts, att riksdagen till Vägbyggnader
å skogar i enskild ägo för
budgetåret 1961/62 måtte anvisa ett reservationsanslag
av 11 500 000 kronor i
enlighet med skogsstyrelsens yrkande,
att avräknas mot automobilskattemedlen,
ävensom

3) de likalydande motionerna I: 531,
av herr Pettersson, Harald, m. fl., och
11:611, av herr Elmvall m. fl., i vilka
motioner hemställts, att riksdagen måtte
a) anvisa till Vägbyggnader å skogar
i enskild ägo för budgetåret 1961/62 ett
reservationsanslag av 11 500 000 kronor,
att avräknas mot automobilskattemedlen,
b) hos Kungl. Maj:t anhålla om

framläggande av förslag till 1962 års
riksdag angående upprustning av skogsbilvägnätet
enligt skogsvårdsutredningens
plan.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte

a) i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
samt med bifall till motionerna
I: 168 och II: 198, I: 88 och II: 104 samt
I: 531 och II: 611, sistnämnda båda motionspar
såvitt nu vore i fråga, till Vägbyggnader
å skogar i enskild ägo anvisa
ett reservationsanslag av 11 500 000
kronor, att avräknas mot automob ilskatemedlen; b)

avslå motionerna I: 531 och II: 611,
såvitt däri hemställts om skrivelse till
Kungl. Maj :t med anhållan om framläggande
av förslag till 1962 års riksdag
angående upprustning av skogsbilvägnätet
enligt skogsvårdsutredningens plan;

c) avslå motionerna 1:88 och 11:104,
såvitt däri hemställts att riksdagen måtte
begära sådana tillämpningsföreskrifter
för användningen av anslaget till vägbyggnader
å skogar i enskild ägo, att
tillgängliga bidragsmedel ställdes till förfogande
för skogsbilvägar av olika standardklasser
ävensom enkla skogsbilvägar
och traktorvägar.

Reservation hade anförts av herrar
Jonsson, Bertil Andersson, Mossberger,
Gunnar Berg, Hedström, Jonsson i
Strömsund och Sköld, fru Lindskog samt
herr Arweson, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del hava den
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under a) hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning samt med
avslag å motionerna I: 168 och II: 198,
1:88 och 11:104 samt 1:531 och 11:611,
sistnämnda båda motionspar såvitt nu
vore i fråga, till Vägbyggnader å skogar
i enskild ägo anvisa ett reservationsanslag
av 7 700 000 kronor, att avräknas
mot automobilskattemedlen.

Herr JONSSON (s):

Herr talman! Jag befinner mig i en
ovanlig situation då det gäller detta ut -

Nr 14

Fredagen den
Anslag

låtande, eftersom jag skall tala för en
reservation, i vilken ifrågasattes sparsamhet
med statens medel. Det kan kanske
också ha sin betydelse ibland. I varje
fall hörde man mycket om sparsamhet
i höstens valagitation.

Jag håller med om — och det har både
departementschefen och utskottet
sagt — att det här föreligger betydelsefulla
uppgifter, nämligen att bygga
skogsbilvägar. Det är ett både samhälleligt
och tnskili intresse att söka främja
detta arbete. Men vi kommer sedan in
på avvägningsfrågorna, alltså hur mycket
pengar som bör anslås; hur mycket
pengar vi kan anse oss ha råd med.
Jag skulle tro att jordbruksministern,
som uttalat sitt stora intresse för saken
och den betydelse den har, i år har
försökt få loss så mycket pengar som
möjligt till skogsbilvägarna. Jag vill även
påpeka att detta ärende inte bara är av
stort intresse för samhället, utan det är
även fråga om mycket givande och betydelsefulla
investeringar för de enskilda
skogsägarna, som sålunda rimligtvis bör
ha ett visst intresse av att här göra
investeringar. Dessa skogsbilvägar —
det behöver jag inte spilla många ord
på — innebär nämligen en betydande
rationalisering av skogsbruket, och de
utgör ett problem som vi undan för undan
bör söka komma till rätta med. Jag
vill därför kort och gott uttala den förhoppningen,
att det skall bli möjligt för
jordbruksministern att till nästa budgetår
kunna framlägga förslag om ökat bidrag
till skogsbilvägarna och tillägga
vad en god vän sade till mig härom
dagen då det gällde en annan fråga:
»Jag kan inte säga något bestämt nu
men hoppet finns, så det kommer nog
att ordnas till det bästa.»

Med denna hemställan till jordbruksministern
vill jag också yrka bifall till
reservationen vid denna punkt.

Herr HANSSON, NILS, (fp):

Herr talman! Herr Jonssons i Fjäle
anförande var ju riktigt uppmuntrande.
Han gav ju statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet en mycket upp3
Första kammarens protokoll 1961. Nr 14

14 april 1961

till vägbyggnader å skogar i enskild ägo
fordrande maning att höja anslaget till
nästa år. Det enda som skiljer oss är
alltså om vi skall höja redan i år eller
först nästa år. Jag kan dock inte riktigt
hålla med herr Jonsson om att vi
kan vänta, ty tiden håller på att bli
försutten.

Som kammaren vet fick redan 1955
års skogsvårdsutredning i uppdrag att
utreda skogsbrukets vägfrågor. I ett delbetänkande
— ärendet ansågs vara så
brådskande att ett delbetänkande kom
redan år 1956 — lämnade utredningen
sina förslag till åtgärder till främjande
av eu planmässig utbyggnad av skogsvägnätet.
Utredningen underströk inledningsvis
att en intensifierad och planmässig
utbyggnad av skogsvägnätet var
en av de angelägnaste uppgifterna i
svenskt skogsbruk. »Härför talar», sade
utredningen bl. a., »såväl transportekonomiska
som transporttekniska skäl,
skogsvårdens och skogsskyddets krav
samt sist men inte minst sociala och andra
med arbetskraftens trivsel och rationella
utnyttjande sammanhängande
skäl.»

Vad utredningen framhöll redan för
fem år sedan gäller i ännu högre grad i
dag. Med skogsindustriernas utbyggnad
har de trafiktekniska problemen fått en
nyckelställning, vilket som bekant framhålles
med utomordentlig skärpa från alla
håll. Jag vill erinra om framställningar
från olika länsstyrelser — kanske särskilt
energiska från de norrländska och
från Värmland — samt från alla kategorier
av skogsbrukets företrädare och
då inte minst Skogs- och flottningsarbetareförbundet.

Det kan givetvis inte bli fråga om att
jag nu bär skall upprepa alla de skäl
som kan åberopas för ett ökat stöd till
en utbyggnad av skogsvägnätet. Jag har
tidigare berört dem flera gånger här i
kammaren, och jag måste förutsätta att
kammarens ledamöter äntligen börjar inse
denna frågas avgörande betydelse för
hela vårt nationalhushåll och då inte
minst för skogsarbetskraftens bostadsoch
arbetsförhållanden. Det borde i dag
stå klart och över all diskussion att vi
endast genom ett förbättrat skogsvägnät

Nr I t

Fredagen den 14 april 1961

Anslag till vägbyggnader å skogar i enskild ägo

kan rationellt vårda och utnyttja våra
skogstillgångar, säkra den utbyggda
skogsindustriens råvarubehov, mekanisera
och intensifiera skogsbruksdriften
och, vilket jag ännu en gång understryker,
ge de i skogen arbetande en tryggad
anställning genom kontinuerligt arbete
året runt.

Från skogsvårdsutredningens betänkande
vet vi att omkring 4 000 mil skogsvägar,
alltså stamvägar, behöver byggas i
de svenska skogarna inom de närmaste
åren. Stamvägarna utgör stommen i
skogsvägnätet, och det är de som får
bidrag, inte förgreningarna. Det är alltså
det stora, relativt grovmaskiga vägnätet
vi talar om. Kostnaden härför beräknas
uppgå till ungefär en miljard
kronor sammanlagt. Även om utbyggnaden
borde gå snabbare och medelstilldelningen
därför bli större, stannade utredningen
efter överväganden vid att
föreslå eu årlig medelsanvisning av 15
miljoner kronor, vilket nog måste anses
vara ett absolut minimibelopp med hänsyn
till de inneliggande ansökningarna
om bidrag.

Nu säger ju reservanterna att det finns
beredskapsmedel, men då vill jag i min
tur påpeka vad utredningen sade just i
den saken. Utredningen anförde att ur
angelägenhetssynpunkt borde programmet,
alltså de 4 000 milen skogsvägar,
helst komma till utförande inom tio år,
men att utredningen med hänsyn till
projekterings- och finansieringsmöjligheter
samt tillgång på maskiner och arbetskraft
ansett en tidrymd av omkring
femton år som mera trolig för programmets
praktiska genomförande. En utbyggnad
i minst denna takt var under
alla förhållanden nödvändig för skogsnäringens
rationalisering, och dess genomförande
fick icke betraktas som en
beredskapsuppgift, lämplig att tillgripa
för sysselsättning av friställd arbetskraft.
Utredningen räknade vid sidan av
detta mirdmiprogram med dels visst beredskapsarbete,
dels även en mycket väsentlig
vägbyggnadsverksamhet utan något
som helst bidrag.

Jag vill alltså särskilt understryka att
beredskapssynpunkten inte får anföras

såsom något vägande skäl. Det maskinella
arbete som vägbyggandet i dag utgör
är inte längre så väl lämpat för beredskapsarbete
och för övrigt förekommer
för närvarande över huvud taget inga
beredskapsarbeten, möjligen med något
undantag längst uppe i Norrbotten.

Med anledning av vad reservanterna
säger om bolagen vill jag nämna att bolagen,
om de bygger vägar på egna marker,
inte får några bidrag. Däremot får
de bidrag, om de går samman med en
hel del andra intressenter om ett gemensamt
företag, såvida pengar finns.

På utredningens rekommendation avräknas
nu, som vi vet, skogsvägsanslaget
mot automobilskattemedel, och det belastar
följaktligen inte längre den allmänna
budgeten. Detta är en rätt viktig
sak, som kammarens ledamöter bör lägga
på minnet. Att det är motiverat att
detta anslag avräknas mot automobilskattemedel
gjorde utredningen klart genom
att påpeka de högst avsevärda och
ständigt ökande belopp som betalas i
fordons- och drivmedelsskatt för biltrafik
på skogsbrukets egna vägar. Utredningen
underströk att det rör sig om
flerdubbelt större belopp än de statsbidrag
som hittills utgått till skogsbilvägar.

Vad är det nu reservanterna vänder sig
emot? Jo, att utskottsmajoriteten liksom
bland andra skogsstyrelsen — i likhet
med vad motionärer sedan länge har
yrka! — kräver en höjning av anslaget
till 11,5 miljoner kronor, alltså ett anslag
som väsentligt understiger vad 1955
års skogsvårdsutredning ansåg vara ett
minimibelopp. Att i dag stanna vid 7,7
miljoner kronor är helt enkelt inte rimligt,
när eftersläpningen har ökat år för
ar och behovet av ett utbyggande av
skogsvägnätet blir allt mer trängande.

Inkomsterna av automobilskattemedel
beräknas av finansministern för nästa
budgetår till 1341 miljoner kronor.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen beräknar
beloppet till 1 400 miljoner kronor.
Vad är det då skogsbruket begär i återbäring
av dessa medel? Jo, inte ens en
procent utan blott en promille av dessa
skattemedel, trots att det lätt kan ledas

Fredagen den 14 april 1901

Nr 14

Anslag

i bevis, att skogsbruket med allt berättigande
kan göra anspråk på en större
del av dessa medel. Jag vill erinra om
att av de av finansministern beräknade
1 341 miljonerna återgår till vägbyggandet
bara 1 255 miljoner kronor. Finansministern
har därför tillagt, att överskottet
på vägväsendets specialbudget
kommer att öka med 86 miljoner kronor
till nästa budgetår. Skulle utfallet bli enligt
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
beräkning, kommer ju beloppet att öka
med över 100 miljoner kronor. Vi kan
därför inte på något sätt säga, att här
föreligger brist på medel. Vad som är
allra viktigast är att skogsbruket har rätt
att fordra en rimlig andel av de medel
som härrör från trafiken på skogsbrukets
egna vägar.

Herr talman! Jag är mycket förvånad
över motståndet mot denna anslagshöjning,
särskilt när motståndet kommer
från norrlandshåll. För mig är det nästan
ofattbart — ja, helt ofattbart — att
man där inte inser hur intimt utvecklingen
i denna landsända hör samman
med skogsbrukets förkovran, vilken i
sin tur förutsätter en snabb lösning av
de akuta trafiktekniska problemen.

Jag vill till sist allvarligt säga reservanterna.
att ni tar på er ett mycket
stort ansvar genom att motsätta er denna
bidragsökning. Ni skall komma ihåg,
att vi aldrig kan effektivt förkovra, mekanisera
och rationalisera skogsbruket
utan vägar, som kan föra folk och maskiner
in i skogarna. Vi kan aldrig utan
vägar kontinuerligt transportera virket
— särskilt då lövvirket, klenvirket och
det frodvuxna virket —- till fabrikerna
och därmed trygga de nu utbyggda industriernas
råvarubehov, och utan ett
utbyggt skogsvägnät kan vi aldrig ge
skogsarbetarna tryggade anställningsförhållanden
och löneförmåner som är något
så när likvärdiga med industriarbetarnas.

Herr talman! Med det sagda ber jag att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr JONSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! I mitt förra anförande
påpekade jag vilket intresse som på alla

till vägbyggnader å skogar i enskild ägo
håll finns för skogsbilvägarna. Här är
det endast fråga om en avvägning, hur
mycket man skall ge nu och hur mycket
man skall spara till senare. Det är sådana
avvägningar som vi får lov att göra
på en mängd olika punkter när det
gäller statliga anslag. Jag har tidigare
förklarat, och jag vill säga det nu, att
om vi över huvud taget skall kunna tillmötesgå
det särskilt under valtider framförda
önskemålet, att man skall begränsa
statens utgifter, då går det inte enbart
med att säga så här: »Mina speciella
önskemål får det inte sparas något
på, utan det får sparas på andras.» Vi
måste också gå med på, även om det
kan svida ibland, att spara när det
gäller önskemål som vi själva sätter
bland de främsta och på det sättet
hjälpas åt att hålla utgifterna inom rimliga
gränser.

Jag har ingenting att invända mot
det resonemang som förts av den utredning
som herr Hansson var med i och
som han citerade. Jag instämmer också
i slutorden, att frågan har stor betydelse
för Norrland. Men som jag sade i mitt
första anförande har även de enskilda
skogsägarna — både bolag och andra
— mycket att vinna på att få denna
utvidgning av skogsvägnätet, och de bör
också kunna satsa på den. Det är en investering,
där man inte behöver få tillbaka
alla pengarna de första åren, utan
kan räkna med avbetalning på längre tid.
Det har byggts åtskilliga skogsbilvägar
i vårt land, även i Norrland, utan särskilt
statsbidrag. Det är också min ivriga
förhoppning att det skall bli möjligt
att i framtiden öka statens bidrag
och på det sättet ge den stimulans som
kan behövas. Som herr Hansson säger,
behövs det egentligen inte någon särskild
stimulans, tv fördelarna är så uppenbara
för de enskilda, men det kan ändå
vara ett litet erkännande.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande
om bifall till reservationen.

Herr HANSSON, NILS, (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Det är inte så mycket
som skiljer herr Jonssons uppfattning

Nr 14

Fredagen den 14 april 1961

Anslag till vägbyggnader å skogar i enskild ägo

från min i detta fall. Vad jag vill framhålla
ännu en gång är, att det inte är
fråga om pengar som kommer på den
allmänna budgeten. Det är fråga om fördelningen
av bilskattemedlen, och där
kan skogsbruket med alla skäl göra anspråk
på 15 miljoner eller mera. I dagens
läge må man gärna bygga en kilometer
mindre genomfartsväg här i
Stockholm eller i någon annan stad för
att vi skall få dessa pengar som är så
oundgängligen nödvändiga i det rationaliseringsskede
som vi befinner oss i.
Vi får nya impulser i skogsbruket. Vi
har fått nya maskiner, men vi kan inte
få dem in i skogarna. Vi kan inte utan
vägar föra ut folk i skogarna och ge
dem det kontinuerliga arbete som de
fordrar och kräver.

Vidare vill jag säga, att nu har vi
väntat i fem år på de pengar som 1955
års skogsvårdsutredning satte som ett
minimibelopp. Vi har efter fem år bara
kommit upp till hälften, och vi skulle
nu ta ytterligare ett steg upp till låt oss
säga tre fjärdedelar. Detta bör ske redan
i år. Vi kan inte vänta längre. Därför,
herr talman, vidhåller jag mitt yrkande
om bifall till utskottets hemställan.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Under denna punkt i
utskottets utlåtande är redovisat ett flertal
motioner med yrkande att anslaget
till skogsbilvägarna skall höjas till 11,5
miljoner. Då jag hör till motionärernas
skara, kanske det kan tillåtas mig att
säga några ord.

Jag är för min del naturligtvis fullt
tillfredsställd med att utskottets majoritet
har beslutat i överensstämmelse
med motionärernas förslag. Det är mycket
angeläget, såsom det redan sagts
här av herr Hansson, att det blir en ökning
av det anslagsbelopp som Kungl.
Maj:t och reservanterna här föreslår.

Däremot har varken utskottet eller reservanterna
kunnat vara med om ett uttalande,
att detta bidrag skall komma
till användning även för byggandet av
enklare skogsbilvägar och traktorvägar.

Nu kanske såväl utskottets majoritet som
reservanterna har den uppfattningen, att
det var onödigt att föra fram detta förslag
i motioner av den orsaken att faktiskt
redan nu gällande författning om
detta anslag ger möjlighet att använda
anslaget även till denna enklare typ av
skogsvägar som här åsyftas. Men det
faktiska förhållandet är att anslaget aldrig
tidigare räckt så långt att det kommit
till användning för att bygga sådana
enklare skogsvägar. Med det förslag som
framlagts i den motion, under vilken
bl. a. mitt namn återfinns, har vi velat
markera betydelsen av — och det är
även motiverat i motionen — att blir
det ett höjt anslag, bör dessa pengar i
viss mån komma till användning på ett
annat sätt än hittills skett. Man kan således
säga, att det allra viktigaste är att
det blir ett höjt anslag. Sedan har skogsstyrelsen
och skogsvårdsstyrelserna alla
möjligheter att använda dessa medel så
att de på bästa sätt kommer skogsproduktionen
till godo.

Samtidigt vill jag framhålla att så
långt jag känner till förhållandena har
detta skogsvägsanslag inte på något sätt
renodlat blivit använt till skogsvägar,
utan det används fullt ut lika mycket
till byggande av enskilda utfartsvägar.
Jag har i detta avseende aldrig riktigt
förstått den konkurrens som här råder
mellan detta skogsvägsanslag och det
anslag till enskilda vägar som handhas
av vägförvaltningarna och länsstyrelserna
och som är upptaget under sjätte
huvudtiteln. I många fall har skogsvägsanslagit
kommit till användning där det
hade varit lika riktigt att man använt
anslaget till enskilda vägar. Om man här
gjorde en bättre gränsdragning framdeles
mellan dessa båda anslag till enskild
väghållning, så tror jag att skogsvägsanslaget
mera skulle kunna bli använt
till det ändamål som meningen varit
att det skulle användas till och på
det sättet komma till bättre nytta.

Jag kan inte underlåta att framhålla
att enklare skogsvägar här har sin stora
betydelse. Med den svårighet som på
många håll redan finns och som understrukits
även av den föregående talaren,

Fredagen den 14 april 1961

Nr 14

Om driftbidrag till Värmlands och
herr Hansson, att finna arbetskraft till
skogen — en svårighet som kommer att
öka framöver — är det mycket viktigt
att man kan komma in så långt som
möjligt i skogarna med motorfordon och
maskiner åtminstone vintertid, när marken
är frusen.

En anledning till att jag har motionerat
i denna fråga är också att skogsvårdsstyrelsen
i mitt län och i en del
andra län lämnat sammanlagt rätt betydande
belopp i bidrag till dessa enklare
skogsbilvägar, men dessa medel har
kommit från konjunkturutjämningsavgifterna
på de trävaror som exporterades
under en tid i början av 1950-talet.
Dessa konjunkturutjämningsmedel är
snart slut, och denna bidragsgivning
måste komma att upphöra, om det inte
kommer något anslag från annat håll.
Detta skulle bli en stor missräkning för
de skogsägare som just nu håller på
att planera sina vägar.

Att skogsbilvägar av olika standard
kan byggas ut hos enskilda skogsägare
så nära avverkningsområdena som möjligt
bär redan framhållits. Jag vill bara
stryka under att de är av ett mycket
stort värde, när det gäller att på bästa
sätt tillvarata skogens produktion. Den
meningen omfattas ju även av reservanterna,
och jag vill här instämma i vad
som redan har sagts att kravet på väl
utbyggda skogsvägar är det mest aktuella
problemet för närvarande på skogens
område.

Jag har, herr talman, inget annat yrkande
än om bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen att med anledning
av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas först särskilt angående
mom. a av utskottets i nu förevarande
punkt gjorda hemställan samt
därefter särskilt beträffande mom. b
och c.

I fråga om mom. a, fortsatte herr talmannen,
hade yrkats dels att vad utskottet
hemställt skillie bifallas, dels ock att
det förslag skulle antagas, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen.

Örebro läns skogsskola i Gammelkroppa

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Jonsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1
punkten 78 mom. a, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Hansson, Nils, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 62;

Nej — 63.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. b och c hemställt.

Punkterna 79—93

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 94

Om driftbidrag till Värmlands och Örebro
läns skogsskola i Gammelkroppa

I förevarande punkt hade utskottet
hemställt, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda
förslag samt med avslag å motionerna
I: 167, av herr Carlsson, Oscar, m. fl.,

Nr 14

Fredagen den 14 april 1961

Investeringsanslag till jordfonden
och II: 194, av herr Wahrendorff m. fl.,
till Ersättning till domänverkets fond
för utgifter vid statens skogsskolor
in. in.: Omkostnader m. m. för budgetåret
1961/62 anvisa ett förslagsanslag av
669 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 167
och II: 194 hade hemställts, att riksdagen
till Värmlands och Örebro läns skogsskola
i Gammelkroppa måtte för budgetåret
1961/62 anvisa ett anslag av 20 000
kronor.

Vid punkten hade reservation anmälts
av herr Jonasson, som dock ej antytt
sin mening.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Under denna punkt har
jag avgivit en blank reservation, men
jag vill från början ha sagt, att jag i
stort sett inte har någonting emot departementschefens
och utskottets förslag.

I motionerna I: 167 samt II: 194 har
ett flertal ledamöter från olika partier
föreslagit, att Värmlands och Örebro
läns skogsskola i Gammelkroppa skulle
beviijas driftbidrag med 20 000 kronor.
Detta yrkande har utskottet emellertid
avstyrkt.

Skolan svarar för en sjundedel av de
elever, som årligen utexamineras från
landets skogsskolor. Skolan är öppen för
elever från hela landet, och elever från
landets olika hörn besöker också skolan.
Huvudman för skolan är stiftelsen
Värmlands och Örebro läns skogsskola.
Verksamheten finansieras med bidrag
från de båda landstingen liksom från länens
hushållningssällskap och skogsvårdsstyrelser.
Mot utbildningens kvalitet
och mot kursämnena har inte riktats
och kan inte heller riktas någon anmärkning.

För min del anser jag att staten principiellt
hör svara för kostnaderna för
liknande undervisning med så stor del
som möjligt. Så bör också ske i detta
fall. Utbildningen blir billigare för staten
i sådan regi som här föreligger, och
därför borde skolan uppmuntras. Då jag
emellertid kunnat finna allt större sym -

patier för skolan, skall jag i detta fall
inte ställa något yrkande. Jag hoppas
dock på bättre resultat ett annat år.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt.

Punkterna 95—140

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 141

Lades till handlingarna.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 1, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
1, såvitt propositionen angår det promilletal,
varmed skogsvårdsavgiften för
år 1961 skall utgå, bifölls vad utskottet
i detta betänkande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande jordbruksutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag till kapitalinvesteringar,
såvitt avser jordbruksärenden,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—15

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 16

Investeringsanslag till jordfonden

I denna punkt hade utskottet på åberopade
grunder hemställt, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts i
ämnet gjorda framställning samt med
avslag å motionerna I: 57, av herrar
Ringaby och Sveningsson, samt II: 73,
av herr Darlin, till Jordfonden för budgetåret
1961/62 anvisa ett investeringsanslag
av 4 000 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 57 och
II: 73 hade hemställts, att riksdagen måt -

Fredagen den 14 april 1961

Nr 14

Ang. be]

te besluta avslå Kungl. Maj :ts förevarande
framställning.

Reservation hade avgivits av herrar
Carl Eskilsson, Hseggblom och Hedin,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
erhålla den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, med bifall till motionerna
1:57 och 11:73, avslå Kungl.
Maj:ts framställning.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Jag tror att herr talmannen
och kammarens ledamöter håller
mig räkning för om jag inte utvecklar
någon längre argumentering för den reservation,
som finns fogad vid utskottets
utlåtande. Motivet för yrkandet finns
angivet i de väckta motionerna. Det har
diskuterats tidigare år när vi har behandlat
denna fråga, och jag ber därför,
herr talman, att endast få yrka bifall
till motionen.

Herr JONSSON (s):

Herr talman! Jag har också spelat
upp min grammofonskiva tidigare i den
här saken, så det finns i protokollet förut.
Därför nöier jag mig med att yrka
bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den nu
ifrågavarande punkten hemställt samt vidare
på godkännande av den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 17

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 18

Lades till handlingarna.

rämjande av landsbygdens elektrifiering
Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 7, i anledning
av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande
fiskerilånefonden och lån till främjande
av beredning och avsättning av fisk m. m.
jämte i ämnena väckta motioner, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Ang. befrämjande av landsbygdens
elektrifiering

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 11, i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande anslag för budgetåret
1961/62 till Befrämjande av landsbygdens
elektrifiering jämte i ämnet
väckta motioner.

I årets statsverksproposition hade
Kungl. Maj:t under nionde huvudtiteln,
punkten 21, föreslagit riksdagen att dels
medgiva, att under budgetåret 1961/62
finge beviljas statlig kreditgaranti för lån
avseende nyanläggnings- och upprustningsåtgärder
berörande landsbygdens
elnät intill ett belopp av 5 000 000 kronor,
dels till Befrämjande av landsbygdens
elektrifiering för budgetåret 1961/
62 anvisa ett reservationsanslag av likaledes
5 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande till utskottet hänvisade
likalydande motioner, nämligen I:
60, av herrar Svanström och Jonasson,
samt II: 76, av herr Gustavsson i Alvesta
m. fl., i vilka motioner hemställts,
att riksdagen måtte dels besluta, att 2 §
andra stycket i kungörelsen om statligt
stöd till landsbygdens elförsörjning
(1959: 369) skulle upphöra att gälla, dels
ock hos Kungl. Maj:t anhålla om utfärdande
av sådana tillämpningsföreskrifter,
att rätt att bekomma statligt stöd
för elektrifiering av fastigheter på landsbygden
fastställdes efter de grunder, som
gällde före den 1 juli 1959, i enlighet med
motionernas syfte.

De bestämmelser i nyssnämnda kungörelse,
1959:369, vilka enligt motionä -

Nr 14

Fredagen den 14 april 1961

Ang. befrämjande av landsbygdens elektrifiering

rernas förslag skulle upphävas, inneburo
bland annat, att bidrag ej skulle få givas
med mindre respektive distributionsföretag
vore i uppenbart behov härav
och utnyttjat förefintliga möjligheter att
på annat sätt anskaffa erforderliga medel.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungi. Maj:ts förslag

a) medgiva, att under budgetåret
1961/62 finge beviljas statlig kreditgaranti
för lån avseende nyanläggnings-
och upprustningsåtgärder berörande
landsbygdens elnät intill ett belopp
av 5 000 000 kronor;

b) till Befrämjande av landsbygdens
elektrifiering för budgetåret 1961/62 under
nionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 5 000 000 kronor;

II. att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:60 och 11:76, såvitt nu
vore i fråga, hos Kungl. Maj:t anhålla om
utfärdande av sådana föreskrifter, att
rätt att bekomma statligt stöd för elektrifiering
av fastigheter på landsbygden
fastställdes efter de grunder, som gällde
före den 1 juli 1959;

III. att motionerna 1:60 och 11:76,
såvitt de avsåge att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
upphävande av 2 § andra stycket kungörelsen
om statligt stöd till landsbygdens
elförsörjning, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Bertil Andersson, Mossberger, Hedström,
Kristiansson, Augustsson, Sköld och
Lindström, fru Lindskog samt herrar
Arweson och Trana, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under II
hemställa, att riksdagen måtte avslå
motionerna I: 60 och II: 76, såvitt gällde
anhållan hos Kungl. Maj:t om utfärdande
av sådana föreskrifter, att rätt att
bekomma statligt stöd för elektrifiering

av fastigheter på landsbygden fastställdes
efter grunder, som gällde före den
1 juli 1959.

Herr HEDSTRÖM (s):

Herr talman! Den fråga, som här föreligger,
har varit föremål för riksdagens
behandling så sent som vid fjolårets
riksdag. Då förelåg motioner i samma
syfte, och de avslogs av riksdagen.

I motionerna I: 60 och II: 76 sägs det
att tillämpningen av de nya bidragsbestämmelserna
har medfört, att exempelvis
arrendatorer på gårdar, som tillhör
rika fastighetsägare, har kommit i ett
sämre läge. Motionärerna hävdar att
statsnidrag för elektrifiering inte kan
påräknas i sådana fall.

Hur förhåller det sig med den saken?
Ja, om man närmare studerar de bestämmelser
som gäller för den här verksamheten,
så finner man att bidrag kan
ges, om särskilda skäl föreligger. De
särskilda skälen är t. ex. om en förmögen
fastighetsägares eller jordägares
gård ingår som en betyande del i ett
komplex av fastigheter som är föremål
för elektrifiering. Det blir alltså bara i
de fall, där statsbidraget enbart skulle
bli till fördel för den förmögne jordägaren,
som behovsprövningen medför några
påtagliga konsekvenser. Det är givet
att den kan medföra en del extra arbete,
när myndigheterna skall pröva statsbidragsfrågan,
men vi reservanter anser
det vara felaktigt, att staten utan särskild
anledning skall betala ut statsbidrag
till personer, som inte är i behov
av stöd.

Motionärerna har yrkat att man skall
gå tillbaka till de bestämmelser, som
gällde före 1959 års beslut. Men detta
skulle faktiskt i sak innebära, att man
skulle försämra läget för dem, som är
i behov av större bidrag. Ty 1959 års
bestämmelser innebär, att man kan överskrida
det vanliga maximibidraget per
tariffenhet, när det föreligger särskilda
skäl. Om man skulle gå tillbaka till vad
som gällde före 1959, så skulle ju läget
helt enkelt försämras för dem, som är
mest i behov av bidrag. Skulle man nu
gå tillbaka till de regler, som riksdagen

Fredagen den 14 april 1961

Nr 11

Ang. befrämjande av landsbygdens elektrifiering

så nyligen har ändrat på, skulle det ju
innebära att man som bidragsberättigade
skulle få med personer i god ekonomisk
ställning, och det var väl ändå inte
avsikten.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få vrka bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen av herrar
Bertil Andersson och Mossberger m. fl.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Som motionär i denna
fråga och då herr Hermansson har insjuknat,
har jag några synpunkter att
framföra med utgångspunkt från utskottets
utlåtande. Utskottet har tillstyrkt
föreliggande motion så till vida, att det
föreslår att riksdagen skall hos Kungl.
Maj :t anhålla om utfärdande av sådana
föreskrifter att rätt att bekomma statligt
stöd för elektrifiering av fastigheter på
landsbygden må fastställas efter de
grunder, som gällde före den 1 juli 1959.

Nu säger herr Hedström, att en sådan
återgång skulle innebära en försämring,
men jag har väldigt svårt att tro att det
skulle vara möjligt. På den punkten anser
jag mig ha stöd av elektrifieringsberedningen.
Det är ju ändå den myndigheten
som sysslat med dessa frågor,
och den har yttrat sig positivt över den
föreliggande motionen. Beredningen menar,
att det skulle vara förenat med betydande
fördelar att återgå till de tidigare
gällande bestämmelserna. Den säger
bl. a.: »Hittills vunna erfarenheter ha
givit vid handen, att bidragssökandet
och prövningen i olika instanser komplicerats
genom behovsprövningen och
att ovissheten om möjligheterna att erhålla
bidrag verkat återhållande på initiativen
till att åstadkomma elektrifiering.
»

Det var väl ändå på det sättet, herr
Hedström, när riksdagen på sin tid beslutade
om restelektrifiering, att man då
hade konstaterat att det inte minst i de
bygder som herr Hedström företräder
faktiskt förekom att byar och gårdar
saknade elektricitet trots att de låg mycket
nära de elektriska kraftkällorna. Det
är ett nära nog orimligt förhållande, och
statsmakterna var helt eniga om att i

mycket snabb takt ändra på dessa förhållanden.
Man lyckades ganska väl,
man lyckades så väl, att det nu endast
återstår ungefär en procent att elektrifiera.
Hela denna restelektrifiering skedde
då utan någon behovsprövning. Man
tycker att det hade varit rimligt att få
slutföra denna gagneliga verksamhet
utan att helt plötsligt densamma skulle
avbrytas av en ändrad bestämmelse som
innebär behovsprövning.

Jag har studerat en smula vad som
föregick de tidigare besluten och bär
plockat fram ett kungligt brev från den
27 juni 1957. Där skriver Kungl. Maj:t
bland annat följande: »Kungl. Maj:t finner
— med ändring av tidigare beslut
i ämnet — gott föreskriva, att elektrifieringsberedningen
vid utövandet av ifrågavarande
bidragsverksamhet under
budgetåret 1957/58 tills vidare skall tilllämpa
följande bidragsgrunder. Statsbidrag
för elektrifieringsprojekt må, såvida
icke särskilda omständigheter föreligga,
endast utgå för den del av anläggningskostnaden
som överstiger 200 kronor
för normaltariffenhet», o. s. v.

Det fanns alltså redan före ändringen
1959 i bestämmelserna den möjlighet
som herr Hedström nu påpekar, nämligen
att man därest särskilda skäl förelåg
också kunde gå längre än vad som
maximalt kunde utgå enligt gällande bestämmelser.
Det råder enligt min mening
ingen tvekan om att de nya bestämmelserna
innebar en skärpning i
förhållande til! de tidigare gällande.

Jag vill vidare innan jag slutar peka
på att föreliggande remissvar från kommerskollegium
tillstyrker motionen.
Kommerskollegium delar den uppfattningen,
att den nuvarande ordningen vid
beviljande av statsbidrag för elektrifiering
av fastighet måste vara behäftad
med olägenheter. Kommerskollegium anser
sig slutligen böra tillstyrka att en sådan
ändring vidtagas i fråga om bestämmelsernas
tillämpning, att frågan
huruvida statsbidrag skall utgå för elektrifiering
av fastighet ej längre blir beroende
av fastighetsägarens ekonomi.

Herr talman! Jag skulle gärna vilja
begränsa debatten på denna punkt, men

Nr 14

Fredagen den 14 april 19G1

Ang. befrämjande av landsbygdens elektrifiering

jag vill också vädja till kammarens ledamöter
alt beakta det rimliga i att de
människor som är beroende av en så
generös tillämpning som möjligt av dessa
bestämmelser kommer att få sina berättigade
önskemål tillgodosedda när det
gäller att tillägna sig de fördelar som
elektrifiering av gårdarna innebär. Det
är ju ganska orimligt i vår moderna tidsålder
att tänka sig att det fortfarande
sitter på en skilda gårdar i Sveriges land
människor, främst arrendatorer, oftast
fattiga sådana, som på grund av fastighetsägarens
förmögenhetsställning inte
har möjlighet att tillgodogöra sig den
elektriska kraftens fördelar.

Jag skall, herr talman, med det sagda
endast be att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr KRISTIANSSON (s):

Herr talman! När man talar om vikten
av landsbygdens restelektrifiering, tycker
jag nog att man bör ha klart för sig
i vad mån denna i vissa fall kan vara
ekonomiskt försvarbar. Med nu gällande
bestämmelser kan ju nyttan av elektrifieringen
vägas mot kostnaden, övergår
man däremot till de bestämmelser som
gällde före 1959, kan det uppstå orimliga
investeringar i fråga om elektrifieringar.
Jag skall be att få anföra ett
exempel från slutet av 1958, då de bestämmelser
gällde som utskottet nu rekommenderar.

Ett arrendetorp underlydande ett fideikommiss
elektrifierades då med hjälp
av statsmedel. Kostnaderna för ledningarnas
framdragande till fastigheten belöpte
sig till 16 000 kronor, och härtill
kommer utgifterna för den inre installationen,
som även de kan vara ganska
betydande. Det torp jag här syftar på
var vid tillfället som jordbruksfastighet
åsatt ett taxeringsvärde av 13 300 kronor.
För att göra bilden fullständig kan
jag tala om, att den totala arealen utgjorde
4.7 hektar. Fideikommisset som äger
fastigheten har inte bidragit med en
enda krona till denna elektrifiering.

Jag kan tillägga, att ledningen inte
kan betjäna mer än denna enda fastig -

het. Både tillsyn och underhåll framöver
kommer att dra betydande kostnader.
Det måste väl betraktas som orimligt
att genomföra en investering av den
omfattningen. Det är ju alldeles omöjligt
att fastigheten kan användas såsom
jordbruk för försörjning av en familj.
Jag skulle inte hålla för otroligt att det
går med detta arrendetorp som med övriga
som har befunnit sig i grannskapet,
att det inom en snar tid övergår till
att bli sommarstuga.

Jag vill med det här endast belysa vad
som kan inträffa och vilka konsekvenser
som sannolikt uppstår, om man återgår
till de förutvarande bestämmelserna.
Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Det exempel som herr
Kristiansson anförde skulle väl vara avskräckande,
men enligt både de nu gällande
bestämmelserna och de tidigare bestämmelserna
skall vederbörande lantbruksnämnd
få ett sådant här ärende på
remiss, och det är nämndens sak att se
till att endast sådana fastigheter, som
ur lantbruksnämndens synpunkt bör bestå
i fortsättningen, får bidrag till elektrifiering.
Om man har kännedom om
det, är det uppenbart att det som nu har
sagts av herr Kristiansson inte har så
stor betydelse för den reella behandlingen
av dessa ärenden.

Herr KRISTIANSSON (s):

Herr talman! Det är riktigt som herr
Svanström säger, att ärendet skall passera
länsstyrelsen och elektrifieringsberedningen.
I det här fallet hade utredningen
gjorts av Sydsvenska ångpanneföreningen,
som är konsult i sådana här
frågor. När jag fick vetskap om saken
förfrågade jag mig hos Ångpanneföreningen,
hur någonting sådant här kan
ske. Man tyckte också där att det var
märkvärdigt, men troligen föreligger det
ingen sådan utredning att det framgår,
vilka anmärkningsvärda investeringar
som kan förekomma.

Fredagen den 14 april 1961

Nr 14

Ang. anslag till byggnadsarbeten vid statens maskinprovningar

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Jag betvivlar inte riktigheten
av det anförda exemplet, men
man kan också plocka fram massor av
exempel på motsatta förhållanden. Det
finns fall där arrendatorer och deras
familjer har fått vänta 10 och i vissa
fall 15 år eller ännu längre på att få
elektriskt ljus i sina lägenheter och elektrisk
kraft för sin drift, och jag vågar
påstå att det beror på den tveksamma
inställning som man har i dessa frågor,
att dessa arrendatorer fått vänta så
länge, innan man kommit till något resultat.
Det är dessa människor som jag,
herr talman, vill värna om.

Jag vädjar fortfarande till kammaren
att bifalla utskottets förslag.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
rörande varje punkt av utskottets
i det nu föredragna utlåtandet gjorda
hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkten I hemställt.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de beträffande punkten II
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet hemställt
samt vidare på godkännande av
den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Hedström begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 11
punkten II, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Då emellertid herr Svanström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 59;

Nej — 67.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten III hemställt.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa bestämmelser
till förekommande och hämmande
av smittsamma husdjurssjukdomar,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner;
ävensom

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående plan för den officiella
kartläggningen samt anslag för
budgetåret 1961/62 till rikets allmänna
kartverk, m. m., jämte i ämnet väckta
motioner.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. anslag till byggnadsarbeten vid
statens maskinprovningar

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 15, i anledning av väckta
motioner angående anslag till byggnadsarbeten
vid statens maskinprovningar.

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet
hänvisade likalydande
motioner, nämligen 1:380, av herr Lage
Svedberg

Nr 14

Fredagen den 14 april 1961

Ang. anslag till byggnadsarbeten vid statens maskinprovningar

Nilsson i Tvärålund m. fl., hade hemstälts,
att riksdagen måtte till byggnadsarbeten
vid statens maskinprovningar,
avdelningen i Röbäcksdalen, för budgetåret
1961/62 anvisa ett investeringsanslag
av 750 000 kronor.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 380 och II: 438 till Statens maskinprovningar:
Byggnadsarbeten å kapitalbudgeten
för budgetåret 1961/62 anvisa
ett investeringsanslag av 750 000 kronor.

Reservation hade anmälts av herrar
Hjalmar Nilsson och Jönsson i Gärds
Köpinge, vilka likväl ej antytt sin åsikt.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s):

Herr talman! Då jag har avgivit en
blank reservation till detta utlåtande
från jordbruksutskottet, ber jag att med
några ord få motivera varför jag antecknat
denna reservation.

Utskottet föreslår här på grund av
väckta motioner, att ett belopp av
750 000 kronor skall anvisas för byggnadsarbeten
vid Röbäcksdalen. Ritningarna
för dessa byggnadsarbeten färdigställdes
1958. Projektet har sedan legat
hos arbetsmarknadsstyrelsen och ingått
i beredskapsstaten. Meningen har varit
att arbetsmarknadsstyrelsen skulle
igångsätta denna byggnadsverksamhet
därest arbetslöshet uppstod. Arbetsmarknadsstyrelsen
har även förskotterat medlen
för framställandet av erforderliga
ritningar och annat.

De föreslagna byggnadsarbetena torde
nog vara nödvändiga. Jag har dock en
avvikande mening om själva sättet för
detta besluts fattande. Sedan utskottet
fattat sitt principbeslut, har nämligen
från arbetsmarknadsstyrelsen inkommit
yttrande över kostnaderna. Det visar sig
då att kostnaderna, bortsett från penningvärdets
förändring, har stigit jämfört
med de ursprungliga beräkningarna.
Dessutom har byggnadsstyrelsen föreslagit
vissa ändringar i det ursprungliga
byggnadssättet. Kostnaderna kommer
därigenom att ytterligare något öka.
Jag anser att det hade varit en rikti -

gare väg, om utskottet hade begärt att
få till stånd en översyn av de ursprungliga
ritningarna och kostnadsberäkningarna.
Sedan detta nya material framlagts
och prövats, hade riksdagen kunnat
hemställa hos Kungl. Maj:t att få förslag
till nästa års riksdag.

Det är denna uppfattning som ligger
till grund för mitt ställningstagande i
denna fråga. Jag har, herr talman, velat
deklarera min uppfattning om de väckta
motionerna. Jag anser således att man
bort gå en annan väg och begära utredning
och förslag från Kungl. Maj:t.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! Jag ber endast de ärade
kammarledamöterna att beträffande denna
fråga ta del av utskottets motivering,
som torde innehålla tillräckligt starka
skäl för ett bifall till utskottets förslag.
Med hänsyn till de lokaler och det utrymme
som statens maskinprovningar
för närvarande har torde det vid en närmare
undersökning stå klart att de uttalanden
som utskottet gör i sin motivering
är fullt riktiga.

Jag vill särskilt hänvisa till vad utskottet
säger i sista stycket av sin motivering,
där utskottet utgår från att
Kungl. Maj:t godkänner detaljplaneringen
och de slutliga kostnadsberäkningarna
för byggnadsföretaget. Detta uttalande
bör kunna ge herr Nilsson full kompensation
för de farhågor som han givit
uttryck för i det anförande som motiverar
hans blanka reservation.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
tillägg till lagen den 30 juni 1943
(nr 431) om allmänna vägar, m. m., så -

Fredagen den 14 april 1961

Nr 14

Ang. bidragsgivningen till studiecirkelbibliotek

vitt avser bemyndigande för väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen att avyttra fast
egendom; samt

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt stöd åt
lin- och hamphanteringen, m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 46, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående fortsatt
disposition av visst äldre anslag, avseende
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1961/62 till allmänna
kultur- och bildningsändamål
samt kyrkliga ändamål jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkterna 1—57

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 58

Ang. bidragsgivningen till studiecirkelbibliotek Kungl.

Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till folkbibliotek för budgetåret
1961/62 anvisa ett förslagsanslag
av 7 236 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Nils Elowsson m. fl. (I: 118) och
den andra inom andra kammaren av
herr Andersson i Ronneby in. fl. (II:
145),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Tage Johansson m. fl. (1:126) och den

andra inom andra kammaren av herr
Gustafsson i Uddevalla m. fl. (II: 147),

dels ock en inom andra kammaren av
herr Gustafsson i Borås väckt motion
(II: 301).

I motionerna 1:126 och 11:147 hade
hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om en
omprövning av nu gällande regler rörande
bidragsgivningen till studiecirkelbibliotek
i huvudsaklig överensstämmelse
med ett av skolöverstyrelsen i bilaga
10 till statsverkspropositionen redovisat
förslag.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 118 och II: 145 samt
11:301, till Bidrag till folkbibliotek för
budgetåret 1961/62 anvisa ett förslagsanslag
av 7 236 000 kronor;

II. att motionerna 1:126 och 11:147
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Herr JOHANSSON, TAGE, (s):

Herr talman! I motionerna I: 126 och
II: 147 har vi beträffande anslagen till
studiecirkelbiblioteken föreslagit att
riksdagen skall begära en översyn av de
nuvarande bestämmelserna i syfte att
åstadkomma en väsentlig förenkling. Vi
anser att man i stort sett bör kunna följa
skolöverstyrelsens förslag i denna fråga,
som finns återgivet i statsverkspropositionen,
bilaga 10.

De nuvarande bestämmelserna är tillkomna
för många år sedan och i en situation
som i fråga om denna verksamhet
var helt annorlunda än nu. Studiecirkelbiblioteken
håller som bekant på
att kommunaliseras i mycket snabb takt,
och vi har för närvarande bara ungefär
1 400 kvar i hela landet. I de allra flesta
fallen är det mycket små bibliotek, vilket
ju också innebär att statsbidragen
blir mycket små. Förra året var det endast
139 bibliotek som fick över 500 kronor
i bidrag. För två tredjedelar av
samtliga bibliotek understeg bidraget

Nr 14

Fredagen den 14 april 1961

Anslag till utbildning av ungdomsledare
200 kronor per bibliotek. Trots att verksamheten
nu är så ringa till sin omfattning,
har man kvar det mycket omständliga
ansökningsförfarandet och den kontrollapparat
som kanske tidigare var
motiverad.

Skolöverstyrelsen har framhållit att
man kunde göra väsentliga besparingar
i administrativt hänseende både inom
skolöverstyrelsen och inom de berörda
studieförbunden, om man i stället för att
skicka bidraget direkt till biblioteken
fick överlämna åt studieförbunden att
fördela bidragen till respektive bibliotek.
Statsbidraget till studiecirkelbiblioteken
skulle således inte bli högre, och
ingenting skulle förloras i kontrollhänseende,
eftersom biblioteken ju även
i fortsättningen måste redovisa sina bokinköp.

Den ökade kostnad som statsutskottet
åberopar i motiveringen för sitt avslagsyrkande
beror på att de kommunala
biblioteken i vissa fall skulle få ökade
bidrag. Nu minskas ju bidraget till ett
kommunalt bibliotek ifall det inom kommunen
finns ett studiecirkelbibliotek
vilket får statsbidrag. Denna bestämmelse
skulle enligt skolöverstyrelsens
tankegång upphöra. Det skulle här röra
sig om en kostnadsökning på cirka
38 000 kronor, men eftersom bidragen
till cirkelbiblioteken för nästa år skulle
minskas 20 000 kronor jämfört med innevarande
år, blir den totala ökningen
endast 18 000 kronor. Och dessa ökade
bidrag är dessutom av det slaget att de
kommer automatiskt i den mån cirkelbiblioteken
försvinner.

Redan år 1949 förordade en utredning
att man skulle övergå till en enklare ordning
i detta avseende — i stort sett efter
de linjer som skolöverstyrelsen nu föreslår
—. och sedan dess har ju mycket
hänt som ytterligare motiverar en ändring
på denna punkt.

Alla skäl talar således enligt vårt förmenande
för att man nu skall slopa den
omständliga och dyrbara administrations-
och kontrollapparaten på detta
område. Det lönar sig kanske inte att
mot ett enhälligt statsutskott yrka bifall
till motionerna, men jag har velat anföra

dessa synpunkter i förhoppningen att
man till ett kommande år söker få till
stånd en ändring, som för alla parter
endast innebär fördelar och en möjlighet
att spara.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Eftersom den föregående
ärade talaren inte ställde något yrkande
kan jag inskränka mig till att yrka bifall
till statsutskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i den nu
ifrågavarande punkten hemställt.

Punkterna 59—65

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 66

Anslag till utbildning av ungdomsledare

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Utbildning av ungdomsledare för
budgetåret 1961/62 anvisa ett reservationsanslag
av 1 500 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Nyström m. fl. (1:215) och den
andra inom andra kammaren av herr
Lindahl m. fl. (11:326), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte utöver i propositionen
äskat belopp anvisa ytterligare
378 000 kronor för budgetåret 1961/
62 såsom bidrag till specialkurser för
ungdomsledare;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Wirmark m. fl. (1:330) och den andra
inom andra kammaren av herr Nelander
m. fl. (11:402), i vilka hemställts,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen till
förverkligande av skolöverstyrelsens förslag
till ungdomsorganisationernas specialledarutbildning
måtte bevilja 378 000
kronor i enlighet med detta förslag;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Ragnar Bergh och Svenings -

Fredagen den 14 april 1961

Nr 14

son (1:403) samt den andra inom andra
kammaren av herrar Edlund och Magnusson
i Borås (11:467), i vilka hemställts,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen
vid behandling av förevarande punkt
måtte 1) besluta, att statsbidrag icke
skulle utgå för utbildning av ungdomsledare
för politiska organisationer, 2)
till Utbildning av ungdomsledare för
budgetåret 1961/62 anvisa ett reservationsanslag
av 1 360 000 kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

I. att motionerna I: 403 och II: 467, i
vad de avsåge ändring av statsbidragsbestämmelserna,
icke måtte av riksdagen
bifallas;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:215 och 11:326, 1:330
och II: 402 samt I: 403 och II: 467, sistnämnda
fyra motioner såvitt nu vore i
fråga, till Utbildning av ungdomsledare
för budgetåret 1961/62 anvisa ett reservationsanslag
av 1 500 000 kronor.

Reservation hade anförts, utom av
annan, av fröken Andersson samt herrar
Kaijser, Staxäng och Nilsson i Göingegården,
vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:403 och 11:467, såvitt nu
vore i fråga, besluta, att statsbidrag icke
skulle utgå för utbildning av ungdomsledare
för politiska organisationer;

II. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl Maj :ts förslag samt med bifall till
motionerna I: 403 och II: 467, såvitt nu
vore i fråga, ävensom med avslag å
motionerna I: 215 och II: 326 samt I: 330
och II: 402, sistnämnda två motioner såvitt
nu vore i fråga, till Utbildning av
ungdomsledare för budgetåret 1961/62
anvisa ett reservationsanslag av 1 360 000
kronor.

Herr NYSTRÖM (s):

Herr talman! Jag har tillsammans med
andra kammarledamöter i en motion
framhållit behovet av att ungdomsorga -

Anslag till utbildning av ungdomsledare
nisationerna genom bidrag bereds möjlighet
att intensifiera sin specialinriktade
ledarutbildning. Vi har funnit det
vara angeläget att ett stöd till ungdomssammanslutningarnas
ledarutbildning
snabbt kommer till stånd, och vi
har föreslagit att riksdagen skulle anvisa
ytterligare 378 000 kronor för budgetåret
1961/62 som bidrag till specialkurser
för ungdomsledare. Skolöverstyrelsen
har äskat detta belopp, och statens
ungdomsråd har i detalj tillstyrkt
skolöverstyrelsens förslag beträffande
anslagsgivningen till utbildning av ungdomsledare.

Emellertid anser statsutskottet i likhet
med departementschefen att ungdomsledarutbildningen
i huvudsak bör
stödjas i hittillsvarande former i avvaktan
på resultatet av folkbildningsutredningens
arbete, och av den anledningen
har utskottet hemställt att motionerna
nr 215 i denna kammare och nr 326 i
medkammaren inte måtte av riksdagen
bifallas. Så är också fallet med motion
nr 330 i första kammaren av herr Wirmark
m. fl. och nr 402 i andra kammaren
av herr Nelander m. fl., i vad de avser
den del av motionernas hemställan,
vars förslag överensstämmer med vad
som föreslås i de tidigare nämnda motionerna.

Jag tillåter mig bara nämna, herr talman,
att då statsbidraget f. n. enligt propositionen
endast synes täcka 30 procent
av de verkliga kostnaderna inom
ungdomsledarutbildningens ram, anser
jag mig kunna fastslå att det anslag som
här avses gäller ett så angeläget ändamål
att resultatet av folkbildningsutredningens
arbete inte kan avvaktas. Vi talar
ju i dag om vår demokratis utformning
och om demokratiens innehåll under
1960-talets slut och under 1970-talet.
Dessa ting grundläggs nu i de stora ungdomsorganisationerna,
varför det är just
nu de behöver vår hjälp till sin ledarskolning.
Jag anser att en radikal upprustning
inom detta område inte kan
uppskjutas. Enligt min uppfattning är
det nu som stöd måste lämnas till ungdomsledarskolningen
och till det frivilliga
ungdomsarbetet i övrigt.

Nr 14

Fredagen den 14 april 1961

Anslag till utbildning av ungdomsledare
Jag hemställer därför, herr talman, att
riksdagen i dag måtte bifalla motionerna
nr 215 i första kammaren och nr 326
i andra kammaren och anvisa ytterligare
378 000 kronor för budgetåret 1961/62
såsom bidrag till specialkurser för ungdomsledare,
vilket även betyder bifall
till ovannämnda del av motionerna nr
330 i denna kammare och nr 402 i medkammaren.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Jag får yrka bifall till
den vid denna punkt fogade reservationen
av fröken Andersson m. fl.

Det är en gammal principiell uppfattning
inom vårt parti att de demokratiska
partiernas fria ställning inte låter sig
förenas med principen att de politiska
organisationerna i sin verksamhet bland
allmänheten skall stödjas av statsmedel.
Man kan i själva verket inte dela upp
deras arbete i sådant som är av politisk
natur och sådant som inte har någon
politisk betydelse. Bidragen kommer alltså
att åtminstone delvis främja rent politiska
syften, och det tycker vi inte är
riktigt. De kommer väl i sista hand att
främja ett arbete för att få ungdomar
att ansluta sig till respektive politiska
organisations idéer och verksamhet. Ett
dylikt arbete, som i sig innefattar både
politisk skolning och upplysning i samhällsfrågor
av betydelse men som naturligtvis
inte kan frigöras från politisk
agitation och politisk propaganda, anser
vi i och för sig vara mycket lovvärt,
men vi tycker inte att det skall betalas
med statsmedel.

I olika sammahang har från våra sida
här i kammaren uttalats den förhoppningen
att det i vårt samhälle alltjämt
skall finnas kvar något av den idealitet
som inte kräver ekonomiskt vederlag för
varje insats av ideell natur. Man kan inom
olika områden konstatera att mycket
av den idealiteten är på väg att försvinna.
Det är för mig ganska naturligt
att anse att framför allt de politiska partierna
borde finna det angeläget att uppmuntra
den idealiteten. Jag tror att demokratien
kan fostra sin ungdom till upp -

skattning av och aktivt engagemang i demokratiens
ideal i ännu högre grad, om
denna ungdom får klart för sig att ett
sådant ideellt arbete kan man och skall
man åtaga sig och åtaga sig med glädje
utan att räkna med att få betalt för det.
Att fostra ungdom till den uppfattningen
att man skall deltaga i samhällsarbetet
utan tanke på egna förmåner och
egen nytta, tycker jag är något ganska
väsentligt. Att det i ett förändrat läge
kan vara olyckligt om principen att politisk
agitation och politisk propaganda
skall betalas av statsmedel har godtagits,
kan det i dag både förefalla onödigt
och kanske t. o. m. olämpligt att
påstå. Men vem vet? Det kan komma
en framtid då det vore önskvärt att den
principen inte fanns.

Herr talman! Jag yrkar bifall till den
vid punkten fogade reservationen av fröken
Andersson m. fl.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Det rör sig ju här om ett
par gamla motioner som vi tidigare sysslat
med, jag tror vid fyra olika tillfällen.

Om jag får börja med vad herr Kaijser
sade, vill jag säga att jag har mycket
svårt att förstå hans yrkande om avslag
på förslaget om anslag till de politiska
ungdomsorganisationerna. De utför väl
också en verksamhet som är mycket värdefull
ur samhällssynpunkt då det gäller
att fostra ungdom? Reservanterna säger
ju själva här att just de politiska ungdomsorganisationerna
har en ideell verksamhet
på sitt program, och jag för min
del kan då inte förstå varför vi skulle
ställa dem utanför dessa anslag som just
gäller fostran av vår ungdom. Detta är
en principiell uppfattning av högern,
som vi vid flerfaldiga tillfällen fått höra.

Vi har fått lyssna till ett mycket vältaligt
och entusiastiskt anförande av herr
Nyström, som vill att anslaget skall höjas
med 378 000 kronor, medan emellertid
herr Kaijsers förslag ju går ut på en
sänkning. Jag tycker då för min del att
Kungl. Maj:ts förslag innebär en mycket
god medelväg. Kungl. Majrts förslag in -

Fredagen den 14 april 19G1

Nr 14

nebär en anslagshöjning av 147 000 kronor.

Det är emellertid inte detta som varit
avgörande för utskottets ställningstagande
i detta fall, utan det är det faktum
att det nu pågår en utredning på detta
område och att den utredningen blir
klar med sitt arbete inom den allra närmaste
tiden, kanske redan i år. Jag tycker
då att det är mycket egendomligt
om vi nu skulle fatta ett beslut i enlighet
med herr Nyströms eller herr Kaijsers
yrkande. Det brukar inte vara vanligt
att gå fram så här i riksdagen, utan
vi brukar vänta på vad en utredning
har att säga.

Under sådana förhållanden tycker jag
att statsutskottet intagit en riktig ståndpunkt
i förevarande fråga, och jag ber,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr NYSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara till statsutskottets
talesman, herr Persson,^ säga
att jag har kännedom om att Kungl.
Maj ;t i årets siatsverksproposition föreslagit
147 000 kronor utöver vad som tidigare
har utgått för ändamålet. Vi har
helt naturligt all anledning att känna
oss tillfredsställda över den höjningen.
Jag vill bara uttala den förhoppningen
att statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
återkommer till nästa
budgetår med en ytterligare ökning. Då
kan det hända att vi närmar oss de av
motionärerna äskade 378 000 kronorna.

Jag toi de i alla fall, herr talman, kunna
fastslå att höjningen inte är tillräcklig
för att täcka de behov som föreligger
på området. Ungdomens föreningsliv behöver
i dag stöd genom ytterligare anslagsförstärkningar
för att kunna vidga
den samverkan som är nödvändig för
att de samhälleliga åtgärderna skall kunna
ge de resultat som vi önskar.

Jag har, herr talman, bara velat poängtera
detta.

Herr WIUMARK (s):

Herr talman! Under denna punkt som
behandlar reservationsanslaget för utbildning
av ungdomsledare har också

4 Första kammarens protokoll 1961. Nr 14

Anslag till utbildning av ungdomsledare
väckts motioner som syftar till att anvisa
ytterligare 378 00Ö kronor under
nästa budgetår för att förverkliga skolöverstyrelsens
förslag till ungdomsorganisationernas
specialledarutbildning.
Även om som här sagts reservationsanslaget
höjts med 147 000 kronor så torde
detta inte möjliggöra någon nämnvärd
utbyggnad av just specialutbildningen
av ungdomsledare. Statsutskottet biträder
departementschefens uttalande att
ungdomsiedarutbildningen bör ha ungefär
samma former som hittills i avvaktan
på resultatet av 1960 års folkbildningsutrednings
arbete. Specialledarutbildning
kan dock komma i fråga, när
det anses motiverat och i den mån som
de ekonomiska resurserna medger detta.
Enligt motionärernas uppfattning är en
utökning av anslaget för angivet ändamål
mycket angelägen samt dessutom av
brådskande natur — så brådskande att
resultatet av folkbildningsutredningens
arbete inte får fördröja ärendets behandling
och vårt beslut.

Att det i dag föreligger ett betydande
behov av denna ledarutbildning torde
ingen kunna bestrida, och inte heller att
vi behöver en viss differentiering av
denna utbildningsverksamhet. Skolöverstyrelsen
har också sagt i sitt äskande
att den finner det angeläget att ungdomsorganisationerna
nu genom att bidrag
lämnas till deras specialinriktade
ledarutb;!dning beredes möjlighet att
intensifiera denna vidare-skolning. Härigenom
skulle ungdomsarbetets kvalitet
ytterligare främjas.

Det bör kanske tilläggas att ledarutbildningen
helt naturligt bör byggas ut
på så sätt och kring sådana ämnen att
den ökar deltagarnas möjligheter i det
aktiva ungdomsarbetet att nå den ungdom
som av olika skäl kommit att stå
utanför föreningslivet.

Det avgörande för ungdomsorganisationernas
arbete torde vara om det finns
tillgång till intresserade och kunniga ledare.
Jag understryker: intresserade och
kunniga ledare, vilka kan ställa sin tid
och sina krafter till förfogande när det
gäller att leda och organisera verksamheten.

Nr 14

Fredagen den 14 april 1961

Ang. bidrag till ungdomens fritidsverksamhet

Hur dessa organisationer skall lyckas
med sin ledarrekrytering är i stor utsträckning
beroende på vilka resurser
de bar till sitt förfogande för utbildningsverksamheten.
Att de ekonomiska
resurserna i dag är alltför blygsamma är
uppenbart. Därför torde det vara välbetänkt
med en snabb förstärkning i enlighet
med skolöverstyrelsens äskande
för nyss nämnt ändamål.

Herr talman! Jag vill därför yrka bifall
i tillämpliga delar till motionerna
330 i denna kammare och 402 i andra
kammaren vilka även sammanfaller med
motionerna 215 i denna kammare och
326 i andra kammaren.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Jag vill bara säga att
vi i statsutskottet nog har full förståelse
också för de synpunkter som framförts
både av herr Nyström och av herr
Wirmark, men som jag sade tidigare här
i dag har man att vänta resultatet av
en utredning redan innevarande år. Då
kan det väl inte vara så bråttom med
denna sak, utan man har tid att invänta
vad denna utredning kommer att säga
i sitt betänkande. Jag vidhåller mitt yrkande.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att
med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas särskilt
angående vartdera momentet av utskottets
i den nu föredragna punkten
gjorda hemställan.

Därefter gjordes enligt de beträffande
mom. I framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på godkännande
av den av fröken Andersson in. fl.
vid punkten avgivna reservationen i förevarande
del; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

I fråga om mom. II, anförde vidare
herr talmannen, hade yrkats l:o) att
utskottets hemställan skulle bifallas;
2:o) att det förslag skulle antagas, som

innefattades i den av fröken Andersson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen
i denna del; samt 3:o) att kammaren
skulle bifalla utskottets hemställan med
den ändring, som föranleddes av bifall
till motionerna I: 215 och II: 326 samt
motionerna 1:330 och 11:402, såvitt nu
vore i fråga. Emellertid, fortsatte herr
talmannen, torde det under 2:o) upptagna
yrkandet hava förfallit genom
kammarens vid mom. I fattade beslut.

Sedermera gjordes enligt de båda återstående
yrkandena propositioner; och
förklarades propositionen på bifall till
utskottets hemställan vara med övervägande
ja besvarad.

Punkten 67

Ang. bidrag till ungdomens fritidsverksamhet Kungl.

Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till ungdomens fritidsverksamhet
för budgetåret 1961/62 anvisa
ett förslagsanslag av 5 400 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Nyström m. fl. (1:216) och den andra
inom andra kammaren av herr Lindahl
m. fl. (11:327), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte 1) besluta, att åldern
för deltagare i fritidsgrupper, för vilka
statsbidrag kunde utgå, från och med
budgetåret 1961/62 skulle sänkas från
för närvarande 12 till 10 år samt 2)
besluta, att skolöverstyrelsen av äskat
belopp under budgetåret 1961/62 skulle
få använda högst 40 000 kronor för
främjande av försöksverksamhet och
undersökningar rörande ungdomens fritidsverksamhet,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Hellebladh och Wirmark (I:
410) samt den andra inom andra kammaren
av fru Lindskog m. fl. (11:481),
i vilka hemställts, att riksdagen måtte
besluta, att åldern för deltagare i fritidsgrupper,
för vilka statsbidrag kunde ut -

Fredagen den 14 april 1961

Nr 14

Ang.

gå, från och med budgetåret 1961/62
skulle sänkas från 12 till 10 år.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,

I. att motionerna I: 216 och II: 327, i
vad de avsåge åldersgräns för deltagare
i fritidsgrupper, samt motionerna I: 410
och 11:481 icke måtte av riksdagen bifallas; II.

att motionerna 1:216 och 11:327,
i vad de avsåge medel för försöksverksamhet
och undersökningar, icke måtte
av riksdagen bifallas;

III. att riksdagen måtte till Bidrag till
ungdomens fritidsverksamhet för budgetåret
1961/62 anvisa ett förslagsanslag
av 5 400 000 kronor.

Herr NYSTRÖM (s):

Herr talman! Även på denna punkt
finner man att statsutskottet inte har
varit berett att tillstyrka bifall till de
motioner som föreslår en sänkning av
den nuvarande åldersgränsen för deltagare
i fritidsgrupper från 12 till 10 år.
Även här hänvisar utskottet till 1960
års folkbildningsutredning. Utskottet har
inte heller funnit skäl tillstyrka att
högst 40 000 kronor används för främjande
av försöksverksamhet och undersökningar
rörande ungdomens fritidsverksamhet.
Tillåt mig bara, herr talman,
att framhålla att det är en verkligt
stor kraftansträngning som hittills erfordrats
från ungdomsorganisationernas
sida. Ungdomsarbetets expansion har
krävt det. Ungdomssammanslutningarna
har utan bidrag från staten måst arbeta
med sin grupporienterade verksamhet
i åldrarna 10—11 år, och det torde vara
allmänt bekant att arbete med ungdomar
i dessa åldrar är lika mödosamt
och kostnadskrävande som arbete med
ungdomar i högre åldrar.

Ungdomssammanslutningarna har fått
allt större svårigheter att mobilisera erforderliga
resurser för verksamheten i
de här nämnda åldrarna, och det är därför
som motionärerna finner det angeläget
att föreslå riksdagen att den av skolöverstyrelsen
förordade och av statens
ungdomsråd tillstyrkta ålderssänkning -

bidrag till ungdomens fritidsverksamhet
en utan dröjsmål måtte komma till
stånd. De ekonomiska verkningarna kan
ju mycket väl rymmas inom den av departementschefen
för budgetåret 1961/
62 föreslagna medelsramen.

Vidare anser jag att det är nödvändigt
att man söker nya vägar för det grupporienterande
arbetet. Verksamheten
bland ungdomen måste anpassas efter
det föränderliga samhällets krav och efter
ungdomens aktuella behov och intressen.
Därför anser motionärerna i
denna fråga att skolöverstyrelsens förslag
om en experimentverksamhet är
välbetänkt. Statens ungdomsråd har
även tillstyrkt förslaget, som skulle innebära
att 40 000 kronor ställes till skolöverstyrelsens
disposition inom ramen
av äskat belopp för budgetåret 1961/62.

På grund av det anförda, herr talman,
hemställer jag att riksdagen måtte
besluta att bifalla motionerna 216 och
410 i denna kammare och 327 och 481
i medkammaren i vad avser förslag om
att åldern för deltagare i fritidsgrupper,
för vilka statsbidrag kan utgå, från
och med budgetåret 1961/62 sänkes från
12 år till 10 år. Ävenledes, herr talman,
yrkar jag bifall till andra att-satsen i
motionerna 216 i första kammaren och
327 i andra kammaren angående främjande
av försöksverksamhet och undersökningar
rörande ungdomens fritidsverksamhet.

I detta anförande instämde herrar
Wirmark (s) och Helleblaclh (s).

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! I debatten om ungdomsarbetet
talar man ofta om den öppna
verksamheten såsom något särskilt önskvärt,
och man är angelägen om att den
får så bred bas som möjligt. Med det vill
man understryka att det är särskilt viktigt
att aktivisera de ungdomar som
inte funnit anledning att ansluta sig till
någon ungdomsorganisation. Indirekt
betyder det att föreningsungdomen skulle
ha löst sina fritidsproblem på ett bättre
sätt än den föreningslösa ungdomen.

Nu är det inte möjligt att generalisera
på detta sätt. Det finns inte en bättre

Nr 14

Fredagen den 14 april 1961

Ang. bidrag till ungdomens fritidsverksamhet

och en sämre halva av ungdomen med
gränsdragningen vid föreningstillhörig -

heten. Vad som framstår som riktigt är
dock att gruppaktiviteten har stor betydelse
för ungdomens fostran och anpassning
i samhället.

Här kommer fritidsgruppen in i bilden.
Denna verksamhet, som från början
var avsedd att motverka de väntade negativa
verkningarna vid frisläppandet av
spriten, har sedan dess kommit att få en
alltmer ökad betydelse i ungdomsarbetet,
rent allmänt. Antalet fritidsgrupper
och deltagare har också växt explosionsartat.
År 1958/59 verkade 44 041 grupper
med 579 235 deltagare och redan året
därpå, 1959/60, var det 53 105 grupper
med 863 970 deltagare. Den absolut största
delen av dessa grupper har tillkommit
på initiativ av ungdomsföreningarna,
men för den skull är det inte säkert
att deltagarna är föreningsmedlemmar.
Jag kan stödja det påståendet på en rent
lokal undersökning som jag haft tillfälle
göra hos en av hemlänets större idrottsföreningar.

Av de drygt 1 000 ungdomar, som sysselsattes
i fritidsgrupper under ett verksamhetsår,
var det bara hälften som var
medlemmar i föreningen, men det visade
sig dock att av dem som stod utanför
flertalet efter hand sökte sig in i den
arrangerande föreningen som medlemmar.
Fritidsgruppen har därför enligt
min mening kommit att bli ett verksamt
instrument för ungdomsföreningarna.
Den har fört strömmen av ungdomar
mot föreningarna.

Det är den ena sidan, den positiva.
Den andra, mindre goda sidan hör ihop
med ekonomien. Ingen kan påstå att bidragen
till fritidsgrupperna är särskilt
stora, om man delar upp dem på de enheter
i vilka de utgår. Det är här fråga
om bidrag med maximalt 6 kronor 50
öre per deltagare.

Det kostar föreningarna pengar att
driva denna verksamhet, och på många
platser har kommunerna satt in sitt stöd
genom att anslå medel till fritidsgrupperna.
Men ändå visar den undersökning
jag nyss nämnde, att om man vill sysselsätta
cirka 1 000 ungdomar under ett

år, utnyttjar tillgängliga anslag och kanske
inte alltid behöver betala ut ledararvode,
därför att vederbörande av ideella
skäl skänker arvodet till klubben,
så blir det ändå ett underskott för föreningen
med cirka 5 000 kronor för dess
ungdomsarbete under det året.

Det är klart att en förening som får
en sådan markerad ökning av sin aktivitet
inte bör få denna ökning gratis
utan själv bör kunna skaffa fram medel
till verksamheten. Men då man finner
att fritidsgrupperna utvecklat sig till ett
verksamt medel i den allmänt förebyggande
verksamheten bland barn och ungdom
och inte minst att föreningarna når
ut med den öppna verksamhet, som anses
så angelägen, då är det enligt min
mening beklagligt att arbetet med och
bland de ungdomar, som kanske fordrar
de största kostnaderna och de största
ansträngningarna, står utanför bidragsgivningen.
Det är nämligen allt fler i åldersgrupperna
10—12 år som söker sig
till fritidsgruppernas verksamhet. För
att nå goda resultat fordras att arrangören
gör en noggrann planläggning. Man
måste också kräva kvalitet, tålamod och
fantasi av ledaren. Ofta har man behov
av dyrare lokaler än eljest, liksom man
behöver ett dyrare arbetsmaterial.

Det finns redan ute i landet kommuner
som har accepterat den 10-årsgräns
det nu är fråga om även vid bidragsgivningen
till fritidsgrupperna. De har på
så sätt föregripit statsmakternas ställningstagande
beträffande det statliga anslaget.

Jag tror att man i dag bör vara glad
över att verksamheten även bland dessa
ungdomar har nått den omfattning som
blivit fallet. Det borde därför vara riktigt
att redan nu inordna dessa åldersgrupper
under bidragsgivningen till fritidsgrupperna.
Skolöverstyrelsen och
statens ungdomsråd har — som herr Nyström
framhöll — tillstyrkt förslaget. Departementschefen
har föreslagit en rikligare
medelsanvisning än skolöverstyrelsen
begärt för verksamheten. Statsutskottet
har för sin del funnit att vissa
skäl talar för en sänkning av den nuvarande
åldersgränsen. Jag beklagar en -

Fredagen den 14 april 1961

Nr 14

Ang. bidrag till instruktörsverksamhet inom ungdomsorganisationer

dast att man inte har velat löpa linan ut
och tillstyrka den framställning vi gjort
i de motioner herr Nyström yrkade bifall
till. I detta yrkande vill jag instämma.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Jag kan i mångt och
mycket instämma i vad de bägge föregående
talarna anfört. Jag tror att det
är ett mycket värdefullt arbete som pågår
bland dessa ungdomar. Man kan nog
även göra gällande att Kungl. Maj :t har
samma uppfattning, eftersom anslaget
för nästa budgetår föreslås höjt med
nära 60 procent, eller med två miljoner
kronor. Jag tycker därför att man får
känna sig ganska tillfredsställd.

Även i denna fråga liksom när det
gällde den punkt vi närmast förut diskuterade
förhåller det sig så att det pågår
cn utredning — 1960 års folkbildningsutredning
— i vilken landshövding
Gösta Elfving är ordförande. Jag tror
att han säkerligen har full förståelse för
de synpunkter som här har blivit framförda.

Jag ber sålunda, herr talman, att få
yrka bifall till statsutskottets hemställan
i samtliga moment.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av därunder förekomna
yrkanden propositioner komme
att framställas särskilt rörande varje
moment av utskottets i den nu förevarande
punkten gjorda hemställan.

I fråga om mom. I, fortsatte herr talmannen,
hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock att
kammaren skulle bifalla motionerna I:
216 och 11:327, såvitt nu vore i fråga,
samt motionerna 1:410 och 11:481.

Sedermera gjordes propositioner enligt
dessa båda yrkanden, och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande
ja besvarad.

Därefter gjordes enligt de rörande
mom. II framkomna yrkandena propo -

sitioner, först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare därpå att kammaren
skulle bifalla motionerna 1:216 och
11:327 i förevarande del; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

På gjord proposition bifölls härpå vad
utskottet i mom. III hemställt.

Punkten 68

Ang. bidrag till instruktörsverksamhet
inom ungdomsorganisationer

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till instruktörsverksamhet
inom ungdomsorganisationer för
budgetåret 1961/62 anvisa ett anslag av
771 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Nyström m. fl. (1:217) och den andra
inom andra kammaren av herr Lindahl
m. fl. (11:328),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Schött m. fl. (1:327) och den andra inom
andra kammaren av herr Stenberg
m. fl. (II: 374),

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Ragnar Bergh och Sveningsson
(I: 403) samt den andra inom andra
kammaren av herrar Edlund och Magnusson
i Borås (11:467).

I motionerna 1:217 och 11:328 hade
hemställts, att riksdagen måtte utöver
i statsverkspropositionen under rubriken
Bidrag till instruktörsverksamhet inom
ungdomsorganisationer äskade medel
anvisa ytterligare 196 800 kronor till
detta anslag.

I motionerna 1:403 och 11:467 hade
yrkats, såvitt nu var i fråga, att riksdagen
vid behandling av förevarande
punkt måtte 1) besluta, att statsbidrag
icke skulle utgå till instruktörsverksamhet
vid politiska organisationer, 2) till

Nr 14

Fredagen den 14 april 1961

Ang. bidrag till instruktörsverksamhet inom ungdomsorganisationer

Bidrag till instruktörsverksamhet inom
ungdomsorganisationer för budgetåret
1961/62 anvisa ett anslag av 689 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,

I. att motionerna I: 327 och II: 374, i
vad de avsåge ändring av statsbidragsbestämmelserna,
icke måtte av riksdagen
bifallas;

II. att motionerna 1:403 och 11:467,
i vad de avsåge ändring av statsbidragsbestämmelserna,
icke måtte av riksdagen
bifallas;

III. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj ds förslag samt med avslag
å motionerna 1:217 och 11:328, 1:327
och 11:374 ävensom motionerna 1:403
och 11:467, sistnämnda fyra motioner
såvitt nu vore i fråga, till Bidrag till instruktörsverksamhet
inom ungdomsorganisationer
för budgetåret 1961/62 anvisa
ett anslag av 771 000 kronor.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Kaijser, Staxäng
och Nilsson i Göingegården, vilka ansett,
att utskottet bort under II och III
hemställa,

II. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:403 och 11:467, såvitt nu
vore i fråga, besluta, att statsbidrag icke
skulle utgå till instruktörsverksamhet
vid politiska organisationer;

III. att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj ds förslag samt med bifall
till motionerna 1:403 och 11:467,
såvitt nu vore i fråga, ävensom med avslag
å motionerna 1:217 och 11:328
samt I: 327 och II: 374, sistnämnda bägge
motioner såvitt nu vore i fråga, till
Bidrag till instruktörsverksamhet inom
ungdomsorganisationer för budgetåret
1961/62 anvisa ett anslag av 689 000
kronor.

Herr NYSTRÖM (s):

Herr talman! Statsutskottet hoppas i
sitt utlåtande på denna punkt att Kungl.
Majd till ett kommande budgetår skall
finna möjlighet att framlägga förslag om
ökat antal instruktörer. Jag vill för min

del bara uttala den förhoppningen att
herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
beaktar och följer den
mening som nu synes råda inom statsutskottet
i frågan.

Jag önskar emellertid framhålla att
instruktörsinstitutionen mer och mer
har kommit att inta en nyckelställning
i ungdomsorganisationernas fostrande
arbete. De verkliga framgångar som har
blivit synbara inom ungdomsorganisationslivet
under senare år torde dock
äventyras, om inte en upprustning av
instruktörsinstitutionen kommer till
stånd. Det är därför angeläget, anser
jag, att riksdagen nu visar det frivilliga
ungdomsarbetet sin uppskattning och
vidtar en sådan åtgärd, att instruktörsverksamheten
kan utbyggas.

Skolöverstyrelsen har här föreslagit
en ökning av antalet instruktörer med
25, alltså från för närvarande 47 till 72.
Även beträffande det bidrag som utgår
till instruktörers avlönande och till reseoch
iraktamentskostnader föreslår skolöverstyrelsen
ett högre belopp än departementschefen
har äskat.

I motionerna nr 217 i denna kammare
och nr 328 i medkammaren hemställes,
herr talman, att medel anvisas för anställande
av ytterligare 12 instruktörer,
alltså en ökning från för närvarande 47
till 59, och att bidraget till instruktörers
avlönande och till rese- och traktamentskostnader
beviljas i enlighet med vad
departementschefen har föreslagit. Motionärerna
har den uppfattningen att den
föreslagna ökningen av antalet instruktörer
skulle kunna utgöra en lämplig
stimulans för vidareutveckling av ungdomsorganisationernas
verksamhet.

Av denna anledning, herr talman, yrkar
jag bifall till motionerna nr 217 i
första kammaren och nr 328 i andra
kammaren och hemställer, att ytterligare
196 800 kronor anvisas under rubriken:
»Bidrag till instruktörsverksamhet inom
ungdomsorganisationer».

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid denna punkt avgivna

Nr 14

Fredagen den 14 april 1961

Ang. instruktörsverksamhet inom ungdomsorganisationer

reservationen. Den innebär att riksdagen
skall besluta den ändringen, att
statsbidrag icke skall utgå till instruktörsverksamhet
i politiska organisationer.
Den är fullständigt analog med den
reservation som vi har avgivit under
punkt 66, och motiveringen är densamma.

Herr WIRMARK (s):

Herr talman! Tillåt mig att säga ett
par ord med anledning av herr Kaijsers
yttrande!

Jag har svårt att förstå de skäl som
har anförts mot att de politiska ungdomsorganisationerna
skulle erhålla bidrag
till sin instruktörsverksamhet. Skal!
då dessa organisationer, som utför en så
uppbyggande och samhällsgagnande gärning,
bli diskriminerade när det gäller
att bevilja bidrag? Den uppfattning som
vi här har hört framföras torde väl
inte vara allmän, inte ens inom det
parti som herr Kaijser representerar. På
landstingsplanet och det kommunala planet
tycks det åtminstone vara möjligt
att få enighet i dessa frågor. Senast förra
hösten beslutade Örebro läns landsting
att ungdomsorganisationernas distriklsorganisationer
skulle för sina ungdomsinstruktörer
— om de fyllde vissa
fastställda krav i vad gäller medlemsantal
och antal organisationer — kunna
erhålla ett landstingsbidrag av högst
6 000 kronor per år. Sådant bidrag skulle
även kunna utgå till instruktör som
är verksam hos de politiska ungdomsorganisationernas
distriktsorganisationer.
Glädjande nog var detta beslut enhälligt,
vilket innebar att även landstingets
högerledamöter helt och fullt anslöt
sig till den uppfattningen, att det
var av stort värde att man på detta sätt
stödde även den politiska ungdomen.

Herr talman! Jag har på denna punkt
intet annat yrkande än om bifall till utskottets
hemställan.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Ilcrr Wirmark var tydligen
inte inne i kammaren då vi diskuterade
punkten nr 66. Jag anförde då

med ganska utförlig motivering varför
jag biträdde reservationen. Jag vill erinra
om att jag påpekade att vi satte
mycket stort värde på den verksamhet
som sker även inom de politiska organisationerna
men att man icke kan skilja
mellan vad som är rent politisk verksamhet
och vad som är annan verksamhet
utan politiskt syfte.

Jag påpekade också att vi tycker att
det är mycket bra när ideell verksamhet
får göra sig gällande, ideell verksamhet
som inte kräver ekonomisk gottgörelse
för varje insats. Det är de motiv som vi
haft i denna fråga. Det är för övrigt en
synpunkt som sedan länge funnits på
vårt partis program.

Herr talman! Jag ber att få vidhålla
mitt yrkande om bifall till reservationen.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Under denna punkt föreligger
förutom utskottets förslag två
andra förslag, dels ett av herr Nyström
m. fl. som vill höja detta anslag och dels
ett av herr Kaijser m. fl. som i en motion
föreslagit en sänkning av anslagen.
Jag får väl säga samma sak här som jag
sade på en föregående punkt, nämligen
att utskottet här har kommit fram till
en medelväg, vilken är lika med Kungl.
Majits förslag.

Jag har också på denna punkt mycket
svårt att förstå högerns inställning, och
jag kan i det stycket helt och hållet instämma
med herr Wirmark. Men jag
vill även påpeka att Kungl. Maj:ts förslag,
när det gäller bidragsunderlaget
för instruktörerna, är höjt ganska väsentligt.
I övrigt har ju utskottet skrivit
synnerligen positivt, vilket också herr
Nyström har framhållit i sitt inlägg.

Av denna anledning ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan under
samtliga tre moment.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att
med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas särskilt
rörande varje moment av utskottets
i förevarande punkt gjorda hemställan.

Nr 14

Fredagen den 14 april 1961

Ang. bidrag till nykterhetsorganisationer

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. I hemställt.

Därefter gjordes i enlighet med de
angående mom. II förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad
utskottet hemställt samt vidare på godkännande
av den vid punkten avgivna
reservationen i förevarande del; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

I fråga om mom. III, anförde vidare
herr talmannen, hade yrkats 1 ro) att
utskottets hemställan skulle bifallas;
2 ro) att det förslag skulle antagas, som
innehölles i den vid punkten anförda reservationen,
såvitt nu vore i fråga; samt
3:o) att kammaren skulle bifalla utskottets
hemställan med den ändring, som
föranleddes av bifall till motionerna I:
217 och 11:328. Det under 2:o) upptagna
yrkandet torde dock, fortsatte
herr talmannen, få anses hava förfallit
genom kammarens vid föregående moment
fattade beslut.

Sdermera gjordes enligt de under
l:o) och 3:o) här ovan upptagna yrkandena
propositioner; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 69

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 70

Ang. bidrag till nykterhetsorganisationer

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till nykterhetsorganisationer
m. m. för budgetåret 1961/62 anvisa
ett reservationsanslag av 1 607 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Per-Olof Hanson (1:205) och den andra
inom andra kammaren av herr Carlsson
i Stockholm m. fl. (11:302),

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Spetz m. fl. (1:236) och den
andra inom andra kammaren av herr
Engkvist m. fl. (11:332), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte till Bidrag
till nykterhetsorganisationer m. m.,
Grundbidrag till nykterhetsorganisationer
m. fl., under åttonde huvudtiteln
anslå 500 000 kronor, innebärande en
höjning av anslaget till förenämnda ändamål
med 100 000 kronor jämfört med
Kungl. Maj :ts förslag.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:205 och 11:302 samt
I: 236 och II: 332, till Bidrag till nykterhetsorganisationer
m. m. för budgetåret
1961/62 anvisa ett reservationsanslag av
1 607 000 kronor.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Boman, Axel Johannes Andersson,
Bengtson, Anders Johansson,
Herbert Larsson, Thorsten Larsson,
Kaijser, Malmborg och Almgren, fröken
Elmén, fröken Olsson samt herr Nelander,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:236 och 11:332
ävensom med avslag å motionerna I: 205
och II: 302, till Bidrag till nykterhetsorganisationer
m. m. för budgetåret 1961/
62 anvisa ett reservationsanslag av
1 707 000 kronor.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Även om jag anser att
vad vi här skall diskutera har minst lika
stor betydelse för ungdomsvården som
det vi nyss har diskuterat här, så vet jag
att vid denna tidpunkt en fredagseftermiddag
börjar åtminstone en del av
kammarens ledamöter att ängsligt snegla
på klockan. Jag kan därför lugna de
ängsliga med att jag inte skall hålla någon
lång föreläsning. Jag förutsätter

Fredagen den 14 april 19G1

Nr 14

Ang. bidrag till nykterhetsorgamsationer

nämligen att kammarens ledamöter åtminstone
i stort känner till det allt annat
än ljusa läget i fråga om alkoholproblemet.
Visserligen finns det ju en hel
del som vill trösta sig med att man i
rätt stor utsträckning har övergått till
att använda vin i stället för starksprit.
Tyvärr har det samtidigt skapats ett allvarligt
problem, nämligen att alkoholkonsumtionen
bland ungdomen långt
nere i åldersgrupperna har blivit mycket
vanlig.

Jag skall inskränka mig till att göra
några kommentarer kring ett par tidningsurklipp
som jag har plockat fram
från de senaste dagarna. I Aftonbladet
kunde man härom dagen läsa att restaurangägarna
i Stockholm inte längre var
särskilt intresserade av att få tillstånd
till danstillställningar. Detta var förr det
man ansåg attraherade ungdomen i synnerligen
hög grad. Nu säger restaurangägarna
att det ur deras synpunkt är betydligt
säkrare om de får tillstånd att inrätta
en drinkbar än att få tillstånd till
dans. Ungdomen har blivit betydligt mer
intresserad av drinkarna än av dansen.
Av den statistik som kontrollstyrelsen
härom dagen lade fram —- den som gäller
för år 1960 — finner man att ungdomsfylleriet
under 1960 -— det rör åldrarna
15—17 år — hade ökat med 38
procent sedan 1957.

Det heter där också att för personer
under 21 år fortsätter den ogynnsamma
utvecklingen. Under 1960 omhändertogs
4 874 ungdomar under myndig ålder,
vilket innebär en ökning med nära
19 procent sedan 1959 och hela 154 procent
sedan året närmast före motbokens
avskaffande. Då har man ändå inte tagit
med siffrorna från Stockholm och
Göteborg och inte heller räknat med befolkningsökningen.

När samhället tar in så pass stora
slantar på spritkonsumtionen som det
gör borde man också finna någon offervilja
när det gäller att försöka hindra
skadeverkningarna. I statistiken finner
man att konsumenternas totala utgifter
för rusdrycker under 1960 var 1 705 miljoner
kronor. Vad staten satsar på denna
punkt framgår av utskottets utlåtan -

de. Det är 1 607 000 kronor, alltså mindre
än en promille av vad staten brutto
får in på spriten.

Samtidigt vet vi att nykterhetsorganisationerna
har en årsomkostnad på 22
å 23 miljoner kronor. Av dessa pengar
skaffar de själva fram drygt 20 miljoner.
Det är alltså genom personliga uppoffringar,
genom lotterier och på annat
sätt man får fram dessa pengar, medan
staten och landstingen bidrar med mellan
två och tre miljoner kronor. Nykterhetsorganisationerna
svarar alltså själva
för nio tiondelar av de pengar som behövs
för att utföra en verksamhet av
denna art. Det är en verkligt blygsam
insats som staten här gör. Här borde
faktiskt gälla samma regler som i andra
avseenden: Kan de enskilda och organisationerna
skaffa fram ett visst belopp,
skall staten bidraga med ett lika
stort belopp. Bleve det så skulle bekymren
för nykterhetsrörelsen i sanning
lätta åtskilligt.

När man går igenom åttonde huvudtiteln
gläds man mycket över hur anslagen
där har ökat. Tyvärr är emellertid
ökningarna till betydande del automatiska.
Löner och alla möjliga andra kostnader
har ökat. Men när man kommer
till den här punkten, som gäller bidrag
till nykterhetsorganisationerna, får man
en känsla av att statsmakterna tror att
det finns någon högre makt ovan nykterhetsorganisationerna
som gör att de
inte drabbas av denna automatik. Det
anslag som nu utgår har stått stilla sedan
1958, men sedan dess har det faktiskt
hänt åtskilligt. Vad som nu begärs
i motioner undertecknade av ett mycket
stort antal medlemmar av riksdagens
båda nykterhetsgrupper är en blygsam
ökning med 100 000 kronor till grundbidrag.
Det finns många andra önskemål,
men nykterhetsorganisationerna har ansett
att just grundbidraget är det viktigaste
för deras verksamhet. Jag tycker
sannerligen att det är en mycket rimlig
begäran man här har framställt.

Därför har jag också tillsammans med
ett dussintal reservanter i statsutskottet
yrkat bifall till motionerna. Jag ber, herr
talman, även att få yrka bifall till reser -

Nr 14

Fredagen den 14 april 1961

Ang. bidrag till nykterhetsorganisationer
vationen vid punkt 70, som innebär ett
bifall också till motionerna.

I detta yttrande instämde herrar
Spetz (fp), Anders Johansson (fp), Uno
Olofsson (fp) och Stefanson (fp).

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Med hänsyn till den
långt framskridna tiden och då jag förstår
att många väntar på att det skall bli
ett slut på denna diskussion skall jag
fatta mig mycket kort i denna fråga.

Denna diskussion återkommer i kammaren
praktiskt taget varje år. Det gäller
höjningen av bidraget till nykterhetsorganisationerna.
Jag har full förståelse
för den verksamhet som dessa organisationer
utför i vårt samhälle. Jag tror för
min del att det är en mycket värdefull
gärning de utför på olika fronter, och
det hade varit tacknämligt om man här
hade kunnat ge mera pengar till denna
verksamhet. Det är emellertid så på denna
punkt som med mycket annat, att
man har en ekonomisk ram att röra sig
inom, och då har det väl inte funnits
möjlighet att räkna upp detta belopp
med vad som här har föreslagits i reservationen.

Jag vill i alla fall påpeka att detta anslag
inte har stått stilla som herr Axel
Johannes Andersson ville göra gällande.
Även i år sker det en uppräkning med
53 000 kronor.

Sedan bör vi nog också se denna fråga
ur en annan synvinkel och även tänka
på den stora ökning som skett av anslaget
till fritidsgrupper. Även nykterhetsorganisationerna
får del av detta anslag;
det finns åtskilliga fritidsgrupper inom
nykterhetsorganisationerna, och det
kommer säkerligen att bli ännu fler. Anslagsökningen
till fritidsgrupperna innebär
i realiteten också en höjning av bidraget
till nykterhetsorganisationerna.

Jag anser att det inte finns anledning
att i dag orda mer om denna fråga, som
vi har diskuterat vid åtskilliga tillfällen
tidigare. Jag inskränker mig därför, herr
talman, till att med denna korta motivering
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Det är visserligen tacknämligt
att tala för sparsamhet, men
jag tycker att det är synnerligen olyckligt
att just på denna punkt rekommendera
sparsamhet och en verksamhet under
knapphetens kalla stjärna. Vi vet ju
alla vad som brukar hända med de ungdomar,
som inte i tid tas om hand och
får en lämplig inriktning. En enda sådan
ungdom kan komma att kosta samhället
lika mycket pengar under fyra,
fem år som den anslagshöjning vi här
begär.

Jag har nästan det intrycket att när
det gäller alkoholproblemet och stödet
till nykterhetsrörelsen låter man ibland
den högra handen inte veta vad den
vänstra gör. Man anslår i bästa fall litet
pengar till nykterhetsarbetet, men samtidigt
gör man reklam för ökad konsumtion
— i varje fall ökad vinkonsumtion.

Jag läste häromdagen i en tidning att
chefen för det största vodkabränneriet
i Moskva hade utfört ett utomordentligt
gott arbete. Han kunde redovisa att han
var en av de få som verkligen hade lyckats
uppfylla den produktionskvot som
han hade blivit ålagd. Man påpekade för
honom, att kamrat Chrustjov hade slagit
näven i bordet och dekreterat att
det måste bli en minskning i fråga om
vodkakonsumtionen i Ryssland. Vodkabränneriets
chef svarade: Den ordern
har inte nått fram till mig! Jag bär bara
kvoten att hålla mig till, och därför fortsätter
jag att bränna vodga natt och dag.

Jag har många gånger en känsla av att
det råder litet av samma inställning
även i vårt land när vi säger att vi skall
anstränga oss för att minska spritkonsumtionen.
Vi tycks inte vara beredda
att göra särskilt mycket för att åstadkomma
det resultatet.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! De som följt nykterhetsorganisationernas
verksamhet ute i bygderna
vet att det är mycket angeläget att
stödja detta arbete.

Man bör emellertid kanske inte se vär -

Fredagen den 14 april 1961

Nr 14

Ang. bidrag till Unescos östern-Västern-projekt

-det av dessa organisationers verksamhet
enbart ur nykterhetssynpunkt, såsom
herr Axel Andersson framför allt gjorde.
Nykterhetsorganisationerna ute i
landet har nämligen på sitt arbetsprogram
åtskilligt som är angeläget även
från andra synpunkter. De upprättar lånebibliotek,
bedriver studiecirkelverksamhet,
anordnar föreläsningar och annat,
som inte endast organisationernas
egna medlemmar utan alla i bygden boende
får ta del av.

De som bar följt den kommunala verksamheten
vet ju, att det många gånger är
svårt att få med folk i de olika nämnderna
och styrelserna, men faktum är
att det i många fall går att rekrytera
folk, som visar sig ha varit med i nykterhetsorganisationerna
och där fått en
viss medborgerlig skolning. Jag tror därför
inte det är överord att kalla dessa
nykterhetsorganisationer för medborgarskolor.

Reservanterna föreslår nu en höjning
av bidraget med 100 000 kronor. Jag vill
instämma i vad herr Axel Andersson här
har sagt, att detta är en mycket angelägen
sak. Det är inte fråga om några
stora pengar, men bidraget skulle ändå
falla i god jord. Det kommer visserligen
riksorganisationerna och inte de lokala
organisationerna till del, men det är
riksorganisationerna som håller ihop
verksamheten, och det är därför höjningen
är så angelägen.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

I herr Erik Svedbergs anförande instämde
herrar Bengtson (ep), Dahl (s),
Eric Carlsson (ep), Jonsson (s), Erik
Olsson (s), Fagerström (s), Magnusson
(s), Lars Larsson (s), Ferdinand Nilsson
(ep), Hcllebladh (s), Wärnberg (s)
och Nils-Eric Gustafsson (ep).

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
den nu föredragna punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punk -

ten avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Axel Johannes, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes
och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 47 punkten
70, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Persson, Einar, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 55;

Nej — 60.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 71—75

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 76

Ang. bidrag till Unescos östernVästern-projekt I

denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna 1:414,

Nr 14

Fredagen den 14 april 1961

Ang. bidrag till Unescos Östern-Västern
av herr Möller m. fl., och 11:477, av
herr Kellgren m. fl., till Kostnader för
Sveriges medlemskap i Unesco m. m. för
budgetåret 1961/62 anvisa ett förslagsanslag
av 1 250 000 kronor.

I de likalydande motionerna 1:414
och 11:477 hade hemställts, att riksdagen,
utöver vad i årets statsverksproposition
föreslagits inom förslagsanslaget
Kostnader för Sveriges medlemskap i
Unesco, måtte dels för automatiska löne-
och arvodesökningar hos svenska
unescorådet anvisa ett belopp av 10 000
kronor, dels för Sveriges medverkan i
Unescos Östern-Västern-projekt anvisa
ett belopp på 40 000 kronor, dels ock
till förstärkning av vissa andra kostnadsposter
för svenska unescorådets
verksamhet anvisa 15 500 kronor.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Jag har tillsammans med
några andra ledamöter avgivit en motion
med förslag om ökat anslag särskilt
till Unescos Östern-Västern-projekt. Utskottet
har gjort en välvillig skrivning
men hänvisat till Unescos Nubienprojekt
och av den anledningen avstyrkt det anslag
som motionärerna hemställer om.

Jag vill betona, att detta är två ting
som inte har med varandra att göra. Det
blir inte mer gjort åt östern-Västernprojektet
därför att man räddar konstskatterna
och templen i Nubien. Emellertid
vill jag ta fasta på vad utskottet
säger i senare delen av sitt yttrande, där
det uttrycker förhoppningen att det under
kommande år skall bli möjligt att
tillgodose motionernas syfte och att ökat
bidrag till Östern-Västern-projektet skall
särskilt övervägas.

Östern-Västern-projektet är ett tioårigt
projekt, som Unesco nu hållit på
med några år. Det syftar till att skapa
vidgad kunskap och förståelse mellan
österland och västerland. Jag tycker det
är pinsamt och inte värdigt vårt land,
att vi inte på något sätt skall vara med
i detta stora universella projekt, och
därför vill jag tolka utskottets skrivning
så, att man kan hoppas att utskottet till

projekt

ett kommande år skall intaga en mera
positiv ställning.

Jag har inget yrkande, herr talman!

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt.

Punkterna 77—94

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 95

Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 25, i anledning av väckt motion
om åtgärder för att säkerställa rätten till
skadestånd; och

nr 26, i anledning av väckt motion om
åstadkommande av penningvärdesäkrade
trafiklivräntor.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 36, i anledning
av väckta motioner om ökning av
högsta tillåtna bredd å motorfordon, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 14, i anledning av motioner angående
upphävande av 31 § lagen om allmänna
vägar;

nr 15, i anledning av motioner angående
bildande av vägsamfällighet i vissa
fall;

nr 16, i anledning av motioner angående
byggande av anslutningsväg vid
omläggning av allmän väg, m. m.;

nr 17, i anledning av motion angående
placeringen av bensinstationer, och
nr 18, i anledning av motioner om

Fredagen den 14 april 1961

Nr 14

nya ersättningsbestämmelser vid ändring
av kraftledning i samband med vägomläggning.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1961/62 under fjärde
huvudtiteln, avseende anslagen inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde; nr

5, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1961/62 under femte
huvudtiteln, avseende anslagen inom
socialdepartementets verksamhetsområde;
och

nr 146, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1961/62, i vad
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 149, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
med vissa bestämmelser om
skydd mot flyghavre, dels ock i ämnet
väckta motioner;

nr 150, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition angående vissa anslag
ur kyrkofonden m. m., dels ock i
ämnet väckta motioner; samt

nr 151, i anledning av väckta motioner
om ändring i bestämmelserna angående
folkbokföring av patienter i familjevård.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skri -

velse, nr 152, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning med provisoriska bestämmelser
rörande utbildningstiden för
vissa värnpliktiga.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

108, angående ökad utbildning av
läkare och tandläkare m. m.;

nr 117, angående vissa ytterligare åtgärder
för kvalitetsförbättring av matpotatis; nr

134, angående särskilda åtgärder
för rationalisering av jordbruket och
skogsbruket i Kopparbergs län, m. m.;

nr 136, angåendet vissa ändringar i
statliga avlönings- och pensionsförfattningar,
m. in.;

nr 140, med förslag till nya författningsbestämmelser
rörande tillverkning
av och handel med fodermedel m. in.;

nr 144, angående försäljning av viss
kronoegendom; och

nr 146, angående godkännande för
Sveriges del av vissa ändringar i konventionen
angående upprättande av Europeiska
frihandelssammanslutningen.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1961/62 under tredje
huvudtiteln, avseende anslagen inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1961/62 under tionde huvudtiteln,
avseende anslagen inom handelsdep
artementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 48, i anledning av Kungl. Majt:s i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1961/62, i vad
avser handelsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner; -

Nr 14

Fredagen den 14 april 1961

Interpellation om byggande av en kanal
nr 49, i anledning av Kungi. Maj:ts
proposition angående anslag till statens
bakteriologiska laboratorium för budgetåret
1961/62 m. m.;

nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1961/62 till provinsialläkarväsendet; nr

51, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag avseende inrikesdepartementets
verksamhetsområde; nr

52, i anledning av väckta motioner
angående anslag till Svenska livräddningssällskapet; nr

53, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1961/62 till främjande av bostadsförsörjningen
m. in. jämte i ämnet väckta
motioner m. m.;

nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om antalet ortsgrupper vid skattegrupperingen,
såvitt propositionen avser
ändrade grunder för statsbidrag till
kommunerna;

nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av viss
allmänna arvsfonden tillfallen fast egendom;
och

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fråga om befrielse
för O. Olsson från viss ersättningsskyldighet
till statsverket;

bevillningsutskottets betänkanden och
memorial:

nr 14, i anledning av väckta motioner
om utredning angående beskattning av
priser vid lotteribetonade tävlingar;

nr 30, i anledning av väckta motioner
om undantagande från den allmänna
varuskatten av investeringar m. m.;

nr 34, i anledning av väckta motioner
om vissa skattelättnader för företag,
som nystartats eller utvidgats inom områden
med sysselsättningssvårigheter;

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om antalet ortsgrupper vid skattegrupperingen,
såvitt propositionen hänvi -

mellan Uddevalla och Vänern
sats till bevillningsutskottet, jämte i ämnet
väckta motioner; och

nr 46, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut rörande utskottets
betänkande nr 35 i anledning av väckta
motioner om befrielse från nöjesskatt
för idrottstävlingar in. m.; samt

andra lagutskottets memorial och utlåtanden
:

nr 26, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut vid behandlingen av andra
lagutskottets utlåtande i anledning av
väckt motion om ändringar i 27 § värnpliktslagen; nr

31, i anledning av väckta motioner
om rätt till barnpension för barn
utom äktenskap i visst fall;

nr 32, i anledning av väckt motion
angående behovsprövningen av familjebidrag
till värnpliktiga med viss underhållsskyldighet; nr

33, i anledning av väckt motion
om viss ersättning i samband med
skyddsåtgärder mot atomolycka; och
nr 37, i anledning av väckta motioner
angående lotteriförordningen, m. m

Interpellation om byggande av en kanal
mellan Uddevalla och Vänern

Herr KAIJSER (h) erhöll på begäran
ordet och anförde;

Herr talman! Frågan om byggandet
av en kanal mellan Uddevalla och Vänern
är av mycket stor betydelse av flera
olika skäl. Man kan icke bortse från,,
att risk föreligger för ytterligare ras i
Göta älvs dalgång, och vad en blockering
av den viktiga farleden genom
Trollhätte kanal betyder har man under
det senast förflutna decenniet vid två
tillfällen haft tillfälle att konstatera. Utvecklingen
i fråga om den transporterade
godsmängden gör, att man väl kan
ifrågasätta huruvida den nuvarande kanalledens
kapacitet kommer att vara tillräcklig
i framtiden. Vissa beräkningar
gör gällande, att godsmängden redan
inom en relativt nära framtid kommer
att överstiga den nuvarande ledens kapacitet.
Diskussionen rörande utbygg -

Fredagen den 14 april 1961

Nr 14

Interpellation om byggande av en kanal mellan Uddevalla och Vänern

nåd av Västgötalinjen av Göta kanal aktualiserar
ur denna synpunkt även frågan
om Uddevallakanalen. Slutligen har
frågan också betydelse för exploaterandet
av den mark, som ligger inom området
för den projekterade kanalen, något
som har betydelse framför allt för Uddevalla
stad. Det är alldeles klart, att den
utredning som hittills företagits och som
bekostats av kommuner och företag
inom det område som berörs av trafikleden
förutsätter fortsatta och kompletterande
utredningar. Kanalens byggande
kräver en mycket stor kapitalinvestering
och en stor insats av arbetskraft och
måste givetvis föregås av både en omfattande
trafikekonomisk och en ingående
teknisk utredning. Därjämte har naturligtvis
också frågan om, hur man bedömer
riskerna för nya ras inom Göta-älvdalen
en väsentlig betydelse.

Med anledning av det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att till
herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
framställa frågan:

Vill statsrådet lämna en redogörelse
för det nuvarande läget av frågan om
Uddevallakanalen, vilka utredningar som
pågår och vilka som ytterligare anses erforderliga
innan frågan kan upptagas
till definitiv behandling?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 646, av herr Hellebladh m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 70, med förslag till lag om församlingsstyrelse
m. m.;

nr 647, av herr Johansson, Ivar, och
herr Elofsson, Gustaf, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 70, med
förslag till lag om församlingsstyrelse
m. m.; samt

nr 648, av herr Hanson, Per-Olof, och
herr Hagberg, i anledning av Kun^l.
Maj:ts proposition nr 113, med förslag
till lag om fortsatt giltighet av lagen den
3 juni 1949 (nr 314) angående rätt för
Konungen att i vissa fall meddela särskilda
bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv, m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.29.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 14

Tisdagen den 18 april 1961

Tisdagen den 18 april

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollen för den 11 och
den 12 innevarande månad.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Lange den 24 och den 25 i
denna månad på grund av offentligt
uppdrag i Strasbourg.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 153, till Konungen i anledning av
väckt motion om uppräkning av civilrättsliga
underhållsbidrag.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 154, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre anslag, avseende ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;
ävensom

nr 155, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1961/62 till allmänna
kultur- och bildningsändamål
samt kyrkliga ändamål jämte i ämnet
väckta motioner.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 156, till Konungen i anledning
av väckta motioner om ökning av högsta
tillåtna bredd å motorfordon.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 157, i anledning av väckta motioner
angående upphävande av 31 § lagen
om allmänna vägar;

nr 158, i anledning av väckta motioner
angående bildande av vägsamfällighet i
vissa fall;

nr 159, i anledning av väckta motioner
angående byggande av anslutningsväg
vid omläggning av allmän väg,
m. m.;

nr 160, i anledning av väckt motion
angående placeringen av bensinstationer;
och

nr 161, i anledning av väckta motioner
om nya ersättningsbestämmelser vid
ändring av kraftledning i samband med
vägomläggning.

Om värdeminskningsavdrag å maskiner
och andra dylika inventarier i jordbruk
med kontantmässig inkomstredovisning

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
STRÄNG, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Jonassons
interpellation om värdeminskningsavdrag
å maskiner och andra dylika inventarier
i jordbruk med kontantmässig
inkomstredovisning, erhöll ordet och anförde: Herr

talman! I en interpellation har
herr Jonasson frågat om jag har för
avsikt att på grundval av skattelagssakkunnigas
betänkande av år 1959 lägga
fram förslag inom snar framtid om bestämmelser
om värdeminskning å maskiner
och andra dylika inventarier i jordbruk
med kontantmässig redovisning.

Till svar får jag anföra följande.

Samtidigt med att skattelagssakkunniga
framlade det av interpellanten åberopade
betänkandet avgav skatteflykts -

Nr 14

Tisdagen den

Om värdeminskningsa vdrag å maskiner

kommittén ett förslag till lagstiftning rörande
beskattning av djur vid kontantmässig
redovisning.

Vid remissbehandlingen underströks
från flera håll, att skattelagssakkunnigas
förslag inte borde genomföras annat än
i samband med det andra förslaget. Sveriges
lantbruksförbund hemställde emellertid,
att de båda förslagen då inte skulle
föranleda någon lagstiftning. Förbundet
antydde i stället som en framkomlig
väg att försöka förenkla den bokföringsmässiga
redovisningen och på så sätt stimulera
jordbrukarna att frivilligt övergå
till denna redovisningsform.

Med hänsyn till vad sålunda framkommit
ansåg jag inte att de båda betänkandena
lämpligen kunde läggas till grund
för en proposition. Allmänna skatteberedningens
arbete kan på ett avgörande
sätt påverka förutsättningarna för en
lösning av de föreliggande frågorna. Vidare
specialutredningar rörande dessa
synes därför tills vidare inte böra igångsättas.

Med det anförda anser jag mig, herr
talman, ha besvarat interpellationen.

Ilerr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag skall be att få framföra
mitt tack till herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet för svaret
på min interpellation. Jag måste dock
säga att jag personligen inte kan vara
helt tillfredsställd med svarets innehåll.
Jag hade nog väntat mig ett förslag i en
eller annan riktning med rättvisare avdragsregler
beträffande jordbrukets maskiner.

Som alla vet tillämpas f. n. ett system
för dem som deklarerar enligt kontantprincipen
och ett annat för dem som
deklarerar efter bokföringsmässiga grunder.
De jordbrukare som deklarerar efter
bokföringsmässiga grunder har med
de regler som f. n. gäller möjligheter att
göra ett någorlunda rättvist värdeminskningsavdrag.
För dem som av tekniska
orsaker inte kan använda den bokföringsmässiga
redovisningen ställer det sig
emellertid besvärligare. Där kan ju de

5 Första kammarens protokoll 1961. Nr 14

18 april 1961

och andra dylika inventarier i jordbruk
med kontantmässig inkomstredovisning
mest hårresande orättvisor uppstå beträffande
avdragsrätten.

En person som tänker ägna sig åt jordbruk
måste med hänsyn till den nuvarande
högrationaliserade jordbrukstekniken
köpa många och dyrbara maskiner,
om han rationellt skall kunna driva sin
gård. Även om han inte köper alla maskiner
på en gång, uppstår likväl nyuppsättning
den dag han skall komplettera
maskinbeståndet. Han har sedan att
amortera dessa maskinskulder med beskattade
pengar liksom han kanske samtidigt
måste amortera på fastigheten. Det
är givet att det för en sådan person ställer
sig mycket ogynnsamt med nuvarande
regler, och han får mycket svårt att klara
sin ekonomi. Ett årligt värdeminskningsavdrag
skulle betyda en hel del för en
sådan person. Först när han i framtiden
har slitit ut sina maskiner och skall ersätta
dessa med nya, äger han rätt till
avdrag för ersättningsköpet.

Rationaliseringen inom jordbruket sker
emellertid hastigt. Då uppstår en taxeringsmässig
bedömning, huruvida de nya
maskinerna är likvärdiga med de förutvarande
eller om en nyanskaffning eller
del av sådan föreligger. I det senare fallet
reduceras avdraget. Det är klart att
detta ställer till arbete för både taxeringsnämnderna
och jordbrukarna och
vållar irritation för båda parter. Det är
i många fall svårt att dra en gräns mellan
ersättningsköp och nyuppsättning.
Dessutom blir ju det skattemässiga årsresultatet
missvisande, då förslitningskostnaderna
inte får avdragas. Ersättningsköpen
är kanske också ibland så
stora att avdragen inte helt kan utnyttjas.
Vi vet vidare att systemet också
ställer till med synnerligen snedvridna
affärer då det gäller handeln med begagnade
maskiner.

Skattelagssakkunniga har lagt fram ett
förslag i syfte att komma till rätta med
dessa frågor och skapa möjligheter till
ett rättvisare avdragssystem. När det gäller
förslaget om döda inventarier tror
jag nog för min del att det med vissa
justeringar skulle kunna vara utgångsläget
för ett system värt att pröva. Det

Nr 14

Tisdagen den 18 april 1961

Om värdeminskningsavdrag a maskiner och andra dylika inventarier i jordbruk
med kontantmässig inkomstredovisning

var relativt enkelt. Då förslaget innebar
att de nya reglerna skulle tillämpas
fn o. m. den 1 januari 1961 och att vissa
redovisningsförberedelser i form av inventarieförteckningar
skulle upprättas i
samband med årets deklaration, hade
många väntat att något besked skulle
komma. När så icke blev fallet kände jag
mig föranlåten att ställa denna interpellation.

Denna fråga var omnämnd även i samband
med införandet av omsättningsskatten,
varvid — om jag inte minns fel —
beräknades att de större maskinavdragen
skulle ge staten mindre inkomster, men
att dessa delvis skulle få sin täckning genom
omsättningsskatten.

Nu säger finansministern att enligt de
skattelagssakkunnigas förslag skulle avskrivningssystemet
för döda inventarier
sammankopplas med avskrivningssystemet
för levande inventarier och att ändringar
i dessa system skulle genomföras
samtidigt. Jag för min del vill dock säga
att skillnaden mellan levande och döda
inventarier rent skattemässigt är mycket
stor. Levande inventarier är snarast att
betrakta som en anläggningstillgång. De
slits inte ut på samma sätt som maskiner
och dylikt. Har man en besättning, så
sker det ju ett ständigt utbyte. De äldre
djuren slaktas och försvinner och nya
kommer i stället. Djuren är, som sagt,
mer att betrakta som en fast anläggningstillgång,
som i regel ändras endast i
ringa omfattning.

Personligen ser jag förslaget om avskrivningsregler
för levande inventarier
som omöjligt att genomföra. Jag tycker
också att detta förslag borde ha skrinlagts.
Jag trodde, med kännedom om den
praktiska läggning finansministern har
i kombination med en synnerligen stor
uppslagsrikedom på skatteväsendets område,
att det hade varit möjligt att dela
upp den här frågan och skilja förslaget
om avskrivningen på levande inventarier
från förslaget om avskrivning på döda
inventarier.

Interpellationssvaret har i alla fall givit
ett besked, och det är tacknämligt för
många att få veta att det inte blir nå -

gon ändring i den här frågan inom den
närmaste tiden. Det var ett resultat att
få den upplysningen, och med hänsyn
härtill — vilka uppfattningar vi än har
i själva sakfrågan — ber jag än en gång
att få tacka finansministern för svaret.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Efter den vänliga karakteristik
av min ringa person som interpellanten
presterade från talarstolen
känner jag mig nästan skyldig att göra
ytterligare ett inlägg i debatten.

Det är riktigt att den här frågan var
föremål för överväganden inom regeringen
i samband med omsättningsskattepropositionen,
men dessa överväganden
inskränkte sig inte bara till halva problemet,
d. v. s. avskrivnings- och beskattningsreglerna
för döda inventarier, utan
problemet omfattade också de nu gällande
beskattningsreglerna för levande
inventarier.

När skattelagssakkunniga presenterade
sitt förslag till vissa liberaliseringar i
fråga om de döda inventarierna — den

fråga som interpellanten har tagit upp_

var läget inte så där oreserverat klart i
interpellantens riktning. Jag vet att det
förekom åtskilliga diskussioner i jordbrukarförsamlingarna,
där man hävdade att
de nuvarande bestämmelserna hade så
stora fördelar att man inte utan vidare
var beredd att gå över till de föreslagna
reglerna. Om jag skulle försöka sammanfatta
och bedöma stämningsläget, kanske
jag i rättvisans intresse skall säga att en
knapp majoritet förelåg för herr Jonassons
uppfattning.

Parallellt med det här förslaget från
de skattelagssakkunniga låg emellertid
också ett förslag från skatteflyktskommittén
— bara rubriceringen av kommittén
säger ju en del — som hade tagit
upp frågan om avskrivnings- och beskattningsreglerna
för de levande inventarierna.
Kommittén ansåg de nuvarande skattereglerna
i viss mån ha karaktären av
en skatteflykt. De här frågorna blev ju
offentliga ungefär samtidigt, och i den
remisskvarn som föregår allt propositionsskrivande
kunde vi avläsa hur prak -

Tisdagen den 18 april 1961

Nr 14

Ang. placering i Uppsala län
tiskt taget varje länsstyrelse ansåg att
det var omöjligt att lösa detta skatteproblem
bara till hälften. Man ville se båda
skattefrågorna i ett sammanhang. Jag
tyckte att det förelåg tillräckligt starka
skäl, efter en sådan överväldigande opinionsyttring
från de skatteerfarna länsstyrelserna,
att göra slag i saken på båda
fronterna.

Inte heller jordbrukarnas egen huvudorganisation
Lantbruksförbundet hade
kunnat frigöra sig ifrån det naturliga
sambandet mellan dessa båda skattefrågor,
och eftersom Lantbruksförbundet
inte vågade ta samma djärva grepp på
problemet som interpellanten, nämligen
att vi skall säga ja till det som är bra
för jordbruket och säga nej till det som
eventuellt kan vara ofördelaktigt för
jordbruket, utan försökte vara litet mera
konsekvent och försökte se på frågorna
i ett sammanhang, kom Lantbruksförbundet
till slutsatsen att det nog var bäst
att för ögonblicket inte göra någonting
alls.

Det var det rådet finansministern fick
från centralorganisationen inom jordbruket,
och i stället anvisade man en väg
som jag tycker det ligger rätt mycket i.
Man undrade om det inte borde skapas
något enklare system för bokföringsmässig
redovisning, ett system som är mera
lättillgängligt och kan bli acceptabelt för
stora grupper av andra svenska jordbrukare.
På den vägen skulle man komma
fram till en hyfsning av detta problem.

Jag ville således inte attackera frågan
bara till hälften. Det är förklaringen till
att ärendet ligger där det ligger. Nu har
vi den stora skattekommittén, vars uppgift
inte är begränsad i något avseende,
när det gäller att ta upp olika slag av
skatteproblem. Dels med hänsyn härtill
och dels med hänsyn till den möjlighet
som väl ändå föreligger att komma fram
till vissa enklare bokföringsgrunder och
på den vägen till den ordning som interpellanten
söker efter, har jag inte velat
ställa i utsikt några specialutredningar i
dagens läge.

av en lantbruksingenjör jämte assistent

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag förstår mycket väl
finansministerns synpunkter på detta
problem. Han vill här avvakta skatteutredningen,
och då har vi fått besked på
den punkten. Men orsaken till att jag
begärde ordet var att jag ville framhålla
att man inte skall se problemet så att
jag bara vill ta vad som är bra och förkasta
det som är ofördelaktigt. Jag tror
det finns många skäl att inte skjuta problemet
åt sidan. Det är klart att det finns
möjlighet att gå fram på andra vägar.
Man kan exempelvis utgå från antalet
djur. Man bör ju väga det ena mot det
andra. Det är klart att om man kan få ett
rättvisare system, så är det inte mig
emot.

Vad gäller de levande inventarierna
vill jag ändå ha sagt, att visst kan man
liksom skatteflyktskommittén säga att det
föreligger en viss skatteflykt i somliga
fall, men har man suttit som taxeringsordförande,
speciellt i småbrukarbygder,
så har man erfarenheter av hur det går
till i verkligheten. Där sonen övertar
jordbruket från fadern, går besättningen
över i sin helhet, och det händer ingenting,
men när det inte finns någon i
den yngre generationen som tar över, kan
man se när vederbörande jordbrukares
och hans hustrus krafter avtar, hur de
kanske försäljer den ena kon efter den
andra, men de får ändå skatta för allesammans
utom den sista. Det finns många
sådana exempel också. Det ena väger säkert
upp det andra.

Jag är i alla fall glad över att jag har
fått ett besked i denna fråga. Det är
många som frågat mig om dessa saker,
och nu vet jag i alla fall vad jag skall
svara.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. placering i Uppsala län av en lantbruksingenjör
jämte assistent

Jämlikt § 20 av kammarens ordningsstadga
hade herr Nilsson, Ferdinand, till
herr statsrådet och chefen för jord -

Nr 14

Tisdagen den 18 april 19G1

Ang. placering i Uppsala lan av en lantbruksingenjör jämte assistent

bruksdepartementet framställt följande
frågor: »Har statsrådet uppmärksammat
den oro, som kommit till uttryck bland
uppländska jordbrukare i anledning av
ovisshet beträffande möjlighet att erhålla
erforderlig förstärkning av lantbruksorganisationens
verksamhet för vattenavledning,
avdikning och dränering?

Har statsrådet möjlighet att tillgodose
intresset i ifrågavarande hänseende genom
att närmare ange tidpunkten, då
den i interpellationssvar vid årets riksdag
i utsikt ställde e. o. lantbruksingenjören
jämte assistent för verksamheten
i Uppsala län kan börja sitt arbete?»

Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
NETZÉN, som meddelat,
att han ämnade vid detta sammanträde
besvara nämnda frågor, erhöll ordet
och yttrade:

Herr talman! Herr Ferdinand Nilsson
har frågat mig om jag uppmärksammat
den oro, som kommit till uttryck bland
uppländska jordbrukare i anledning av
ovisshet beträffande möjligheterna att erhålla
erforderlig förstärkning av lantbruksorganisationens
verksamhet för
vattenavledning, avdikning och dränering,
och om jag har möjlighet att tillgodose
intresset i ifrågavarande hänseende
genom att närmare ange tidpunkten,
då den i mitt interpellationssvar till herr
Nilsson den 1 mars i år i utsikt ställde
extra ordinarie lantbruksingenjören jämte
assistent för verksamheten i Uppsala län
kan börja sitt arbete.

I nämnda interpellationssvar framhöll
jag bland annat att enligt vad jag då inhämtat
lantbruksstyrelsen beslutat att i
Uppsala placera en extra ordinarie lantbruksingenjör
jämte någon assistent. Med
anledning av herr Nilssons förnyade fråga
har jag hos lantbruksstyrelsen inhämtat
att ifrågavarande beslut av lantbruksstyrelsen,
som fattades den 25 februari
1961, innebär att den extra ordinarie
lantbruksingenjören som beslutet avser
skall från och med den 1 maj 1961 vara
placerad i Uppsala. Lantbruksstyrelsen
uppger dock nu att sedan detta beslut
fattats fortsatt avgång bland lantbruksingenjörerna
inträffat, vilket kan föran -

leda ytterligare överväganden i frågan.
Skulle emellertid den extra ordinarie
lantbruksingenjör, som beslutet avser,
längre fram icke visa sig vara disponibel
för placering i Uppsala, avser styrelsen
att dit förflytta en ordinarie lantbruksingenjör.
Beträffande assistenttjänsten
i Uppsala så har denna utannonserats
och ansökningar nu inkommit.

Jag torde slutligen få tillägga att avgången
från lantbruksingenjörstjänsterna
lett till att lantbruksstyrelsen tagit
initiativ till överläggningar med berörda
intressenter om hur frågan beträffande
utbildningslinjer och rekrytering m. m.
av personal till syneförättningsverksamheten
i framtiden bör ordnas.

Härmed anser jag mig ha besvarat herr
Nilssons fråga.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag ber att få framföra
ett uppriktigt tack till herr statsrådet för
svaret. Det finns två särskilda grunder
för mig att vara tacksam. Den ena är att
jordbruksministern inte har tyckt det
vara litet tjatigt av mig att komma igen
så snart. Den andra grunden är att problemet
är så pass brännande och läget
i övrigt sådant att det är angeläget att ha
kunnat få besked på denna punkt.

Inom uppländska jordbrukarkretsar
hade man ju grundat vissa förhoppningar
på det svar som lämnades på interpellationen.
När vi sedan från — som vi
fattade det — relativt auktorativt håll
fick uppgiften att det kanske inte skulle
bli något av med saken, blev förvirringen
ganska stor. I vart fall lär det nog komma
en framställning berörande hithörande
fråga.

Nu har vi fått det besked som statsrådet
lämnat. Svaret gör att vi kan vara
lugnare för att vad som är möjligt att
göra också blir gjort när det gäller lantbruksingenjören
och hans assistent. Vi är
givetvis också tacksamma för att statsrådet
har deklarerat sig vilja uppmärksamma
möjligheterna till nyrekrytering
på detta område.

En annan sak är värd att uppmärksamma.
Det är slutorden i statsrådets

Nr 14

Tisdagen den 18 april 1961

Ang. placering i Uppsala län av en lantbruksingenjör jämte assistent

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr
146, angående godkännande för Sveriges
del av vissa ändringar i konventionen
angående upprättande av Europeiska frihandelssammanslutningen.

Föredrogos och hänvisades
motionerna nr 646 och 647 till konstitutionsutskottet
samt

motionen nr 648 till bankoutskottet.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 3, 10 och 48—56,
bevillningsutskottets betänkande nr 14,
30, 34 och 37 samt memorial nr 46 ävensom
andra lagutskottets memorial nr 26
samt utlåtanden nr 31—33 och 37.

På framställning av herr talmannen beslöts
att på föredragningslistan för morgondagens
sammanträde bland två gånger
bordlagda ärenden statsutskottets utlåtande
nr 53 skulle uppföras näst efter
samma utskotts utlåtande nr 3 samt statsutskottets
utlåtande nr 54 näst efter bevillningsutskottets
betänkande nr 37.

Anmäldes och bordlädes följande till
Föredrogs och hänvisades till statsut- kammaren överlämnade kungl. proposiskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 136, tioner:

angående vissa ändringar i statliga avlö- nr 143, med förslag till förordning om
nings- och pensionsförfattningar, m. m. ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften; Föredrogs

och hänvisades till behand- nr 148, angående godkännande av avling
av lagutskott Kungl. Maj :ts propo- tal mellan Sverige och Marocko för undsition
nr 140, med förslag till nya för- vikande av dubbelbeskattning och fastfattningsbestämmelser
rörande tillverk- ställande av bestämmelser angående ömning
av och handel med fodermedel m. m. sesidig handräckning beträffande direkta
skatter; samt

'' nr 149, angående en överenskommel Föredrogs

och hänvisades till statsut- se om en association mellan medlemsstaskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 144, terna i Europeiska frihandelssammanangående
försäljning av viss kronoegen- slutningen och Republiken Finland,
dom. m- m -

svar på min interpellation, i vilket han
talade om möjligheten att få en extra
ordinarie lantbruksingenjör jämte en
assistent. Statsrådet fortsatte: »Sedan så
skett torde behovet av kvalificerad arbetskraft
för här berörda arbetsuppgifter
bli skäligen tillgodosett.» Detta innebor,
efter vad jag kan fatta, att så länge
så inte skett är behovet av arbetskraft
inte skäligen tillgodosett.

Vi kan alltså fastslå att jordbruksministern
uppmärksammat den ganska
besvärliga situation, som här föreligger.

Överläggningens ansågs härmed slutad.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr 108,
angående ökad utbildning av läkare och
tandläkare m. m.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj :ts propositioner: nr

117, angående vissa ytterligare åtgärder
för kvalitetsförbättring av matpotatis;
samt

nr 134, angående särskilda åtgärder
för rationalisering av jordbruket och
skogsbruket i Kopparbergs län m. m.

Nr 14

Tisdagen den 18 april 1961

Återtagande av interpellation ang. vården av sjuka åldringar

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 57, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1961/62 till högre
utbildning och forskning jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 58, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1961/62 till Bidrag till sjukkassor m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 59, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1961/62 till Akademiska sjukhuset
i Uppsala: Avlöningar till läkare och
Driftkostnader vid akademiska sjukhuset
i Uppsala jämte i ämnet väckta motioner; nr

60, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1961/62 till vissa byggnadsarbeten
vid statens mentalsjukhus m. m.;

nr 61, i anledning av väckta motioner
angående anslag till Sd Lukasstiftelsen;
samt

nr 62, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1961/62 till Bidrag till skattetyngda
kommuner m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 27, i anledning av väckta motioner
om en allmän översyn av bokföringslagen; nr

28, i anledning av väckt motion
om viss utredning rörande aktiebolagslagens
bestämmelser; samt

nr 29, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående godkännande av
europeisk konvention om inbördes rättshjälp
i brottmål;
andra lagutskottets utlåtanden:
nr 27, i anledning av väckta motioner
om utfyllnad av vissa underhållsbidrag;
samt

nr 34, i anledning av väckt motion
om samordning av uppbördsterminerna

och tiden för utbetalning av folkpension; jordbruksutskottets

utlåtanden och
memorial:

nr 18, i anledning av väckta motioner
angående domänverkets markpolitik,
m. m.;

nr 19, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående bemyndigande att
försälja viss kronan tillhörig fast egendom,
m. m.;

nr 20, angående departementsvis uppgjorda
förteckningar över försäljningar
av viss kronan tillhörig fast egendom;
samt

nr 24, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1960/61, såvitt propositionen
avser jordbruksärenden; ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

18, i anledning av väckt motion
om åtgärder i syfte att skydda barn och
ungdom mot osunda, förråande och moralupplösande
skrifter;

nr 19, i anledning av väckta motioner
angående den interner diska bilfärjetrafiken
m. m.; samt

nr 20, i anledning av väckt motion
om åtgärder för att förhindra skador å
sjöfågel genom oljeutsläpp.

Återtagande av interpellation ang. vården
av sjuka åldringar

Herr EDSTRÖM (fp) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Den 31 januari erhöll jag
kammarens tillstånd att till chefen för
inrikesdepartementet framställa en interpellation
angående vården av sjuka åldringar
under 1960-talet med hänsyn till
befolkningsutvecklingen. Sedan jag tagit
del av det omfattande material som läkarprognosutredningen
framlagt såväl beträffande
den befolkningsmässiga utvecklingen
under de närmaste årtiondena som
åldringarnas speciella sjukvårdsproblem,
särskilt när det gäller vården av långtidssjuka,
samt denna utredning nu resulterat
i propositionen nr 108, som i

Tisdagen den 18 april 19G1

Nr 14

Interpellation ang. förskoleväsendets fortsatta utbyggnad

fredags lades på riksdagens bord, finner
jag att min frågeställning på den viktigaste
punkten redan besvarats. Jag anhåller
därför att få återtaga interpellationen.

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande interpellation
finge återtagas.

Interpellation ang. förskoleväsendets
fortsatta utbyggnad

Ordet lämnades på begäran till herr
HANSON, PER-OLOF, (fp), som yttrade:

Herr talman! Frågan om förskoleväsendets
utbyggnad har varit föremål för
många utredningar under årens lopp.
Trots detta har utvecklingen icke vare
sig genom kommunala eller statliga åtgärder
förts därhän att mer än en blygsam
del av behovet av förskolor kunnat
tillgodoses.

För närvarande finns i landet cirka
38 000 av socialstyrelsen godkända förskoleplatser
varav cirka 1/3 i Stockholm
och Göteborg. Endast cirka 50 000 av
600 000 barn i de i sammanhanget aktuella
åldrarna har med nuvarande kapacitet
möjlighet att komma i åtnjutande av
förskoleundervisning. En undersökning
visar att mer än 60 procent av de hushåll
som har barn i åldern 4 till 6 år
skulle vilja utnyttja förskolor. Socialstyrelsen
har för sin del i ett sammanhang
anfört att i orter med koncentrerad bebyggelse
bör inrättas en förskola med en
förmiddags- och en eftermiddagsavdelning
om vardera 20 platser om invånarantalet
uppgår till 2 000.

Den senaste utredningen ;>å området,
1958 års förskollärarutredning, framlade
hösten 1960 sitt betänkande med
förslag om en avsevärd utbyggnad av förskolescminarierna
samt deras förstatligande
i syfte att utöka utbildningskapaciteten.
Bristen på förskollärare är betydande
och, såvitt inte en avsevärd utökning
av utbildningskapaciteten sker,
kan redan på grund härav en önskvärd
utbyggnad av förskoleväsendet icke komma
till stånd. Socialstyrelsen har härom
bl. a. anfört att en ökning av ut -

bildningskapaciteten för förskoleseminarierna
är ofrånkomlig, om inte utbyggnaden
av den halvöppna barnavården i
hela landet skall äventyras.

Trots detta sakläge innebär icke de till
årets riksdag framlagda förslagen någon
utökning av seminariernas kapacitet. Det
bör erinras om att hösten 1961 Södra
IvFUK:s pedagogiska institut i Stockholm
kommer att nedläggas, och de åtgärder
som kan vidtagas för att ersätta den seminariekapacitet
som därigenom går förlorad
bl. a. genom vidgad verksamhet på
Socialpedagogiska seminariet i Stockholm
kan knappast väntas ens helt uppväga
bortfallet av KFUK-institutet. Det extra
anslag på 200 000 kronor för nästkommande
budgetår som riksdagen på förslag
inom ramen för femte huvudtiteln beviljat
att disponeras efter närmare anvisningar
av Kungl. Maj :t förefaller knappast
tillräckligt för att — som departementschefen
uttrycker saken — »säkerställa
att utbildningskapaciteten vid seminarierna
upprätthålles vid minst nuvarande
nivå».

Det är i stället överhängande risk för
att utbildningskapaciteten sammanlagt
kommer att minska med ett 20-tal platser
från hösten.

Ostridigt är i vart fall att årets förslag
och riksdagsbeslut icke innebär mer än
ett försök att upprätthålla en sedan
länge alldeles otillräcklig utbildningskapacitet.
De förslag som 1958 års förskollärarutredning
framlagt föranleder från
statsrådets sida endast beskedet att remissyttrandena
är delade i fråga om bl. a.
vilken myndighet — socialstyrelsen eller
skolöverstyrelsen — som skall utöva
tillsynen samt i fråga om vissa andra förslag,
varför »vissa kompletterande utredningar
fordras i samarbete med ecklesiastikdepartementet».
Statsrådet förklarar
sig därför inte beredd att ta ståndpunkt
till de i betänkandet framlagda förslagen.

Detta innebär att frågan om en avgörande
förbättring av utbildningskapaciteten,
som redan på ett äventyrligt sätt förhalats,
kommer att skjutas ytterligare på
framtiden. I verkligheten torde detta innebära
att något resultat i form av stör -

Nr 14

Tisdagen den 18 april 1961

Interpellation ang. förskoleväsendets fortsatta utbyggnad

re antal årligen utbildade förskollärare Vid vilken tidpunkt räknar herr statsicke
ens i gynnsamt fall kan väntas förr- rådet med att kunna förelägga riksdagen
än tidigast år 1964/65. Under tiden ökas förslag om vidgad utbildningskapacitet
eftersläpningen ytterligare inom detta vid landets förskoleseminarier samt de

område som redan sedan åtskilliga år lider
allvarligt av bristen på utbildad personal.
Den mycket diskuterade frågan vilken
myndighet som skall utöva tillsynen
bör i vart fall inte få spela den rollen,
att den oundgängliga och brådskande utbyggnaden
stoppas. Tillsynsfrågan —
ehuru viktig i och för sig — är dock sekundär
i jämförelse med angelägenheten
att utbyggnaden äntligen kommer till
stånd.

All nyare forskning bekräftar de tidiga
barnaårens grundläggande betydelse
för personlighetsutvecklingen, och detta
inskärper nödvändigheten av tillräcklig
tillgång till förskolor under ledning av
välutbildad personal. Härigenom kan i
många fall hotande missanpassning som
senare kan vålla både samhälle och enskilda
svåra bekymmer undvikas, över
huvud taget tjänar förskolorna som ett
viktigt stöd åt hemuppfostran.

Den stora bristen på platser och personal
f. n. medför att barnen ofta inte kan
få börja i förskolan förrän vid fyllda
6 år, vilket är alltför sent. Kraven på
flera och mera elastiska institutioner —
bl. a. lekskoleavdelningar för barn ända
ned i tvåårsåldern — kan inte uppges.
Sker en sådan utbyggnad, skulle barnfamiljerna
kunna hjälpas på ett sätt som
icke kan uppnås på annat sätt såsom t. ex.
genom kontanta barnbidrag.

Den otillräckliga utbildningskapaciteten
är så mycket mer beklaglig som endast
en mindre del av de till seminarierna
sökande kan tas in. Av 700 till 800
sökande under senare år har endast cirka
230 kunnat beredas plats. I stor omfattning
måste därför väl kvalificerade sökande
ställas utanför, vilket både för dem
personligen och för samhället är beklagligt.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att till
herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
få rikta följande interpellation: -

ytterligare förslag berörande förskoleväsendets
fortsatta utbyggnad som föranleds
av 1958 års förskollärarutredning
och kompletterande utredningar?

Det sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 649, av herr Hanson, Per-Olof, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 124, med anhållan om riksdagens yttrande
angående vissa av Europarådets
rådgivande församling år 1960 och 1961
vid dess tolfte ordinarie möte fattade
beslut;

nr 650, av herr Larsson, Thorsten,
in. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 70, med förslag till lag om
församlingsstyrelse m. m.;

nr 651, av herr Persson, Einar, m. fl..
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 123, angående förflyttning av
Svea artilleriregemente m. m.;

nr 652, av herr Jacobsson, Gösta,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 106, med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 3 § 2
mom. och 9 § förordningen den 30 juni
1943 (nr 477) om skatt å vissa pälsvaror;
samt

nr 653, av herrar Hedblom och Sjönell,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 119, med förslag till förordning
om förfarandet i anmärkningsmål, m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.40.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Nr 14

Onsdagen den 19 april förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1961/62 under nionde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
jordbruksdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 162, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag till kapitalinvesteringar,
såvitt avser jordbruksärenden,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 163, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande fiskerilånefonden
och lån till främjande av beredning och
avsättning av fisk m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 164, i anledning av Kungl. Maj-.ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande anslag för budgetåret
1961/62 till Befrämjande av landsbygdens
elektrifiering jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 165, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa bestämmelser
till förekommande och hämmande
av smittsamma husdjurssjukdomar,
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 166, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående plan för den officiella
kartläggningen samt anslag för
budgetåret 1961/62 till rikets allmänna
kartverk, m. m., jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 167, i anledning av väckta motioner
angående anslag till byggnadsarbeten
vid statens maskinprovningar;
nr 168, i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition med förslag till lag angående
tillägg till lagen den 30 juni 1943
(nr 431) om allmänna vägar, m. m., såvitt
avser bemyndigande för väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen att avyttra fast
egendom; samt

nr 169, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt stöd åt
lin- och hamphanteringen, m. m.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 170, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr 1, såvitt
propositionen angår det promilletal,
varmed skogsvårdsavgift^! för år
1961 skall utgå.

Herr talmannen yttrade, att han efter
samråd med andra kammarens talman
finge föreslå, det första kammaren ville
besluta att vid sammanträde onsdagen
den 26 april företaga val av valmän och
suppleanter för utseende av ej mindre
fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret
än även suppleanter för riksdagens
fullmäktige i nämnda bank och
kontor.

Detta förslag antogs.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN erhöll
på begäran ordet och anförde:

Herr talman! I anslutning till det av
kammaren fattade beslutet får jag föreslå,
att kammaren måtte besluta, att antalet
suppleanter för de valmän, som
skall utse fullmäktige i riksbanken och
riksgäldskontoret jämte suppleanter för
dem, bestämmes till tio.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts propositioner: nr

143, med förslag till förordning om
ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften;
samt

nr 148, angående godkännande av avtal
mellan Sverige och Marocko för undvikande
av dubbelbeskattning och fastställande
av bestämmelser angående ömsesidig
handräckning beträffande direkta
skatter.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr
149, angående en överenskommelse om
en association mellan medlemsstaterna
i Europeiska frihandelssammanslutningen
och Republiken Finland, m. m.

Föredrogos och hänvisades
motionen nr 649 till utrikesutskottet,
motionen nr 650 till konstitutionsutskottet,

motionen nr 651 till statsutskottet,
motionen nr 652 till bevillningsutskottet
och

motionen nr 653 till behandling av
lagutskott.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 57—62, första
lagutskottets utlåtanden nr 27—29, andra
lagutskottets utlåtanden nr 27 och 34,
jordbruksutskottets utlåtanden nr 18
och 19, memorial nr 20 samt utlåtande
nr 24 ävensom allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 18—20.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1961/62 under tredje
huvudtiteln, avseende anslagen inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten i

Ang. Sveriges utrikespolitik

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj :t under tredje huvudtiteln föreslagit
riksdagen att dels godkänna av departementschefen
i statsrådsprotokollet
över utrikesdepartementsärenden för
den 3 januari 1961 förordad personalförteckning
för utrikesförvaltningen, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1961/62, dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat
för utrikesförvaltningen, att tillämpas
tills vidare från och med nämnda
budgetår, dels ock till Utrikesförvaltningen:
Avlöningar för samma budgetår
anvisa ett förslagsanslag av 35 770 000
kronor.

Vidare hade i en inom första kammaren
av herr Boheman väckt motion (I:
133) hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av tredje huvudtiteln i årets
statsverksproposition måtte uttala sig
för önskvärdheten av regelbunden inspektion
av från hemlandet mera avlägsna
utlandsmyndigheter, att förrättas
i enlighet med de riktlinjer, som i motionen
anförts.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte

a) godkänna under punkten införd
personalförteckning för utrikesförvaltningen
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1961/62;

b) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för utrikesförvaltningen
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1961/62;

c) till Utrikesförvaltningen: Avlö ningar

för budgetåret 1961/62 anvisa ett
förslagsanslag av 35 770 000 kronor;

II. att motionen I: 133 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade anmälts av herr
Lundström och herr Ståhl, vilka likväl
ej antytt sin åsikt.

Herr TALMANNEN yttrade:

Under den överläggning vid statsutskottets
förevarande utlåtande, nr 3,

Onsdagen den 19 april 1901 fm.

Nr 14

punkten 1, vartill flera talare anmält sig,
må dryftas jämväl andra, den svenska utrikespolitiken
berörande frågor än de under
punkten hänförliga. Eventuella yrkanden
vid andra punkter än punkten 1
skall dock ställas först sedan respektive
punkt föredragits.

Härefter anförde hans excellens herr
statsministern ERLANDER:

Herr talman! Det har ofta sagts, och
det är väl också riktigt, att världen av
i dag präglas av ett större ömsesidigt beroende
än någonsin tidigare. Utvecklingen
av kommunikationer, nyhetsförmedling
och handel har gjort oss bättre informerade
om och känsligare för politiska,
ekonomiska och andra förändringar
i avlägsna delar av världen. Den
moderna vetenskapen och tekniken bygger
på en samverkan mellan många länder.
Fattigdom och nöd i andra länder
kan inte längre lämna oss likgiltiga, inte
bara av humanitära skäl utan därför
att vi har lärt oss inse, att alltför stora
skillnader mellan folkens standard kan
leda till motsättningar och konflikter påminnande
om dem som orsakas av
klasskillnaderna inom ett samhälle. Vi
är medvetna om att kriser även i till
synes perifera delar av världen kan skapa
hot om vidare konflikter och påverka
vår egen säkerhet. Den fruktansvärda
verkan av de moderna stridsmedlen gör
alla länder i lika mån intresserade av
världsfredens bevarande.

Det är tragiskt att samtidigt som alla
folk är beroende av varandra i ökad utsträckning,
världen är delad i militära
och politiska block, som står mot varandra
i oförsonlighet och fiendskap. Genom
styrkan hos dessa block slår deras
inbördes motsättningar lätt igenom
även i mellanhavanden mellan smärre
länder och påverkar även de inrikespolitiska
grupperingarna inom många länder.
Vissa stater eller vissa partier inom
staterna blir på detta sätt ofta identifierade
som anhängare av det ena eller
andra blocket eller lägret. Härigenom
ökas otvivelaktigt risken för att lokala
konflikter av olika slag får en storpolitisk
karaktär och engagerar stor -

Ang. Sveriges utrikespolitik
makternas prestige och intressen på ett
sätt som kan äventyra världsfreden även
i lägen då stormakterna själva kanske
önskar undvika en sådan utveckling. De
små folken riskerar att bli till objekt
för stormaktspolitiken. Några av dem
söker vinna fördelar till en tid genom
att spela ut den ena stormakten mot den
andra. Denna reflexion ter sig särskilt
naturlig inför de senaste dagarnas oroande
upplysningar från Kuba, där den
inre uppgörelsen hotar att utveckla sig
till en allvarlig konflikt med stormakterna
engagerade på olika sidor.

Sedd i detta perspektiv förblir FN:s
uppgift av central betydelse. Här är en
organisation som representerar tanken
på en värld och som vill främja ett samarbete
på jämlikhetens grund mellan
världens alla stater oberoende av deras
storlek, styrka, samhällsskick och utvecklingsgrad.
FN har inte blivit vad
dess skapare tänkte sig, ett effektivt instrument
för fredens säkrande, men organisationen
erbjuder dock, om staterna
vill begagna sig därav, ovärderliga möjligheter
att verka för en utjämning av
motsättningarna i världen och en fredlig
lösning av uppkommande konflikter.

Nu förhåller det sig ju så att FN kan
tillgripa tvångsåtgärder för att möta ett
angrepp eller hindra ett krigsutbrott
endast för det fall att stormakterna är
ense om åtgärden. Ingen enskild stormakt
eller grupp av stormakter kan via
FN kommendera ut medlemsstaterna i
krigshandlingar. De aktioner från FN:s
sida som kommit till stånd i Suez 1956,
Libanon 1958 och i Kongo förra året
har haft en annan karaktär. På grundval
av framställningar från länder, som
känt sin säkerhet hotad, har säkerhetsrådet
eller generalförsamlingen uppdragit
åt generalsekreteraren att organisera
en militär styrka för övervakningsoch
polistjänst. Generalsekreteraren har
därefter bett vissa medlemsstater att
frivilligt ställa personal till förfogande
för att ingå i styrkan. Det finns anledning
understryka, att fråga här har varit
om frivilliga aktioner både i vad avser
de stater som erhållit hjälpen och
de stater som lämnat bidrag till hjälpen.

Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik

Det huvudsakliga skälet till begränsningen
av FN:s aktionsmöjligheter och
även till de svårigheter att genomföra
fattade beslut, som vi nu senast bevittnat
i Kongo, är självfallet det misstroende
och de motsättningar som präglar
förhållandet mellan stormakterna.
Frågan om krig och fred hänger fortfarande
på relationerna dem emellan.
En kortfattad redogörelse för den senaste
tidens utveckling kan vara på sin
plats.

Under början av år 1960 kunde konstateras
vissa tecken till en begynnande
avspänning och en ömsesidig vilja
att inte i onödan skärpa de bestående
motsättningarna. Man var tydligen angelägen
att undvika intermezzon och
alltför bittra sammanstötningar. Utsikterna
att nå ett visst mått av överenskommelse
tedde sig ljusare än på länge.
Sådant var läget före det planerade
toppmötet i Paris i maj. Denna stämning
förflyktigades som bekant genom
U 2-affären, och Parismötet misslyckades.
Mycket tyder på att U 2-affären kom
som en obehaglig överraskning för båda
parter. På ingendera sidan tycks
man ha önskat avbryta den något lugnare
utveckling som var på gång. Det
förtjänar också anmärkas, att misslyckandet
inte fick så allvarliga följder
som på många håll befarades. Så gjorde
man exempelvis ingenting från rysk
sida för att fullfölja sina deklarerade
avsikter att i händelse av uteblivna
överenskommelser med västmakterna
sluta ett separat fredsavtal med Östtyskland.
Däremot försämrades kraftigt
den allmänna atmosfären. I ett sådant
läge kan det lätt hända, att de lokala
oroshärdar, som uppstår i den ena
eller andra delen av världen utan någon
stormakts direkta förvållande, förstoras
och utvecklas till allvarliga internationella
konflikter. Det var därför
.särskilt olyckligt, att flera sådana oroshärdar
uppstod just halvåret efter U 2-affären. Mellan den revolutionära regimen
på Kuba och Förenta staterna kom
det till en allvarlig kris på sommaren.
Vid halvårsskiftet följde oron och upplösningen
i Kongo. Senare på året ak -

tualiserades läget i Laos. Alla dessa lokala
kriser kopplades in i öst-väst-motsättningen
och skärpte denna samtidigt
som de själva därigenom förvärrades.
Utvecklingen var desto allvarligare som
FN själv drogs in i striden genom att
generalsekreteraren av Sovjet anklagades
för att i Kongo ha gått västmakternas
ärenden. FN:s aktionsmöjligheter
har genom hela denna utveckling kommit
att åtminstone tillfälligt försvagas.

Den omständigheten att den starka
spänningen under senare delen av 1960
nog i viss mån stred mot båda parternas
intentioner och att man på rysk sida
helt lade ansvaret på den avgående
amerikanske presidenten skapade vissa
förutsättningar för att återfallet i det
kalla kriget skulle bli tidsbegränsat. Läget
har också faktiskt efter den nye presidentens
tillträde undergått vissa förändringar.
Båda sidor har företagit
gester i avspänningssyfte och tycks åter
vara angelägna att undvika incidenter
och en alltför tillspetsad polemik mot
varandra. Och det är ett glädjande tecken,
att stormakterna åter befinner sig
i förhandlingskontakt. I så måtto erinrar
läget om det som rådde för ett år
sedan. Om utsikterna verkligen ljusnat
för sakliga förhandlingar och uppgörelser,
som kan leda till en allmän avspänning,
är ännu omöjligt att säga. De
lokala oroshärdarna i Laos, Kongo och
Kuba, som har övertagits från förra
året, kan ännu orsaka svåra förvecklingar,
och frågan om Tyskland och
Berlin kan när som helst aktualiseras
på ett sätt som skapar nya kriser.

Jag har redan tidigare sagt, att FX:s
aktionsmöjligheter förminskas genom
konflikten mellan stormakterna. Under
de senaste åren har FN:s arbete i ökad
utsträckning kommit att stå i tecknet
av en annan motsättning, Jen som rör
förhållandet mellan å ena sidan de tidigare
kolonierna, vilka tillika med
många andra länder i Asien, Afrika och
Sydamerika brukar räknas till utvecklingsländerna,
å andra sidan de industrialiserade
länderna främst i Europa
och Amerika. Denna historiskt betingade
motsättning är lätt att förstå. Det

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Nr 14

tidigare beroendeförhållandet har mångenstädes
skapat ett hat och en misstro,
som det kommer att ta lång tid att
övervinna. Icke minst det svenska folket
hyser förståelse och sympati för den
kamp, som i flera områden ännu måste
föras för nationell befrielse och för
mänskliga rättigheter. Det är med sådana
känslor och förhoppningar vi betraktar
utvecklingen i Afrika, där problemen
varit och är särskilt aktuella.

Det är beklagligt, att denna motsättning,
hur förklarlig den än är, tenderar
att bli djupare och bittrare samtidigt
som dess orsak, kolonialismen,
håller på att helt försvinna. En av efterkrigstidens
stora historiska händelser
är ju kolonialismens fredliga avveckling,
varvid Indiens frigörelse framstår
som den stora och framsynta statsmannagärningen
framför alla andra. Det
är också mycket olyckligt, när man försöker
föra in denna motsättning i östväst-konflikten,
eller när den ena eller
andra stormakten framställer sig som
de färgade folkens ende vän och beskyddare.
Från ryskt håll framförs också
den tesen, att all teknisk och finansiell
hjälp, som lämnas av västmakterna
till utvecklingsländerna, utgör en subtil
form av kolonialism och endast är
förestavad av en önskan att ånyo förslava
de tidigare kolonialfolken. Även
den genom FN lämnade hjälpen misstänkliggöres
ofta på detta sätt. Hela
Kongo-aktionen förklaras ha fått en utformning,
som innebär ett stöd åt kolonialismen.

I det läge som nu antytts är det angelägnare
än någonsin, att principen om
folkens självbestämmanderätt snarast
möjligt erkännes och realiseras i alla
länder. Så länge så icke skett löper utvecklingsländerna
alldeles särskilda risker
att dras in i den storpolitiska maktkampen,
vilket gagnar varken dem
själva eller världsfreden. Lika angeläget
är det att så långt som möjligt låta utvecklingshjälpen
kanaliseras genom FN
och att bevara FN:s prestige som ett
neutralt organ, som icke kan misstänkas
gå någon stormakts ärenden.

Hur bör nu Sveriges ställning ocli

Ang. Sveriges utrikespolitik

ansvar uppfattas mot bakgrunden av
det internationella läge, som här kortfattat
tecknats?

I första rummet är vi skyldiga att bidraga
till fredens bevarande och säkrande
i vår egen del av världen. Detta
söker vi göra genom att föra en oberoende
neutral politik. Till stöd för denna
redan i våra egna intressen fast förankrade
politik och till försvar för vår
självständighet upprätthålles med icke
ringa offer en stark försvarsmakt. Samtidigt
är vi medvetna om att en av förutsättningarna
för att vi skall kunna
fullfölja dessa strävanden är, att vi bibehåller
den inre politiska och sociala
stabilitet, som sedan gammalt kännetecknat
det svenska samhället.

Samtidigt söker vi i mån av våra
krafter och på grundval av FN-stadgans
principer medverka till en utveckling
av det fredliga samarbetet folken emellan.
Svenska regeringen är djupt övertygad
om att det i dagens läge är angelägnare
än någonsin att undvika våld
och hot om våld vid lösningen av internationella
frågor och att den viktigaste
uppgiften, som folken står inför,
är att tillvarataga alla möjligheter att
säkra freden genom en utjämning av
motsättningarna och genom förhandlingar
och överenskommelser.

Inom ramen för denna allmänna politik
har Sverige under de senaste åren
aktivt deltagit i det europeiska ekonomiska
samarbetet. Vi har ansett det väsentligt
att söka utnyttja den rådande
högkonjunkturen för att få till stånd en
friare handel, i första hand mellan de
europeiska länderna. Utvecklingen av
vårt eget näringsliv gör oss alltmer beroende
av handelsförbindelserna med
utlandet, och det är i vårt eget välförstådda
intresse att söka minska handelshindren
genom tullsänkningar ocli på
andra sätt. När vi medverkar i Efta
och i Paris-organisationen OEEC, vilken
efter bl. a. Förenta staternas och
Canadas anslutning inom kort skall ersättas
av OECD, är våra motiv alltså av
ekonomisk natur, lika vid som när vi deltager
i GATT:s eller Gencve-organisationen
ECEts arbete. Vårt medlemskap

Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik

i dessa organisationer ålägger oss inga
förpliktelser, som begränsar våra möjligheter
att fullfölja vår allmänna utrikespolitiska
linje. När det gäller den vidare
utvecklingen av det europeiska ekonomiska
samarbetet, vare sig fråga är
om en samverkan mellan de sju och de
sex eller om ansträngningar att åstadkomma
en ökad och friare handel mellan
öst- och Västeuropa, låter vi oss ledas
av samma motiv. Vi är exempelvis
livligt intresserade av att minska eller
undanröja den diskrimination, som nu
håller på att växa upp i handeln mellan
medlemmarna i Efta och den gemensamma
marknaden, men vi kan inte
tänka oss att göra det till priset av en
begränsning av vår politiska handlingsfrihet.
De rent ekonomiska fördelarna
för alla av en samverkan ter sig för övrigt
självklara och övertygande. Det är
vår livliga förhoppning, att i hela
världshandelns intresse ytterligare steg
snart nog skall kunna tagas mot en europeisk
liberalisering.

Genom vårt deltagande i FN:s aktioner
i Suez, Libanon och Kongo har vi
visat vår vilja att lämna positiva bidrag
till försäkran att fredligt lösa uppkommande
konflikter och att hindra att de
utvecklas till hot mot världsfreden.

Vad avser den nu aktuella Kongo-frågan
har syftet med FN-aktionen varit
alt under en övergångsperiod hjälpa
kongoleserna att själva upprätthålla lag
och ordning i landet. Här skall icke
närmare redogöras för de händelser som
föranledde den nya Kongostatens regering
att hos FN begära militär hjälp.
Motivet för denna begäran var främst
det faktum, att belgiska regeringen, under
intrycket av laglösheten i landet,
sänt belgiska trupper dit, vilket på kongolesiskt
håll uppfattades som en avsikt
från Belgiens sida att på nytt överta
makten över Kongo. Säkerhetsrådets
motiv för tillmötesgående av Kongoregeringens
begäran var risken för konfliktens
utbredning, ifall de belgiska
trupperna stannade kvar, och förhoppningen
att närvaron av FN-trupper skulle
garantera ordning i landet och därmed
också underlätta bortdragandet av

den belgiska militären. FN kunde åta sig
denna uppgift eftersom oroligheterna i
landet med rätta ansågs utgöra ett hot
mot freden och säkerheten i området.
Den belgiska regeringen intog länge en
dröjande hållning inför upprepade anmaningar
från säkerhetsrådets sida att
återkalla militär och politisk personal
men har uttryckligen accepterat det förnyade
krav i detta avseende, som framfördes
den 21 februari i år av säkerhetsrådet.
När rådet fattade sitt nämnda
beslut — ett beslut vilket liksom de
tidigare kunde komma till stånd utan
att någon medlem satte sig däremot —
tog man sikte på den dubbla uppgiften
att å ena sidan upprätthålla ordningen
och hindra öppet inbördeskrig, å andra
sidan att hjälpa till att skapa en regeringsmakt
med verklig auktoritet. Denna
uppgift är till sin karaktär densamma
som tidigare, och ehuru beslutet för
första gången talar om en rätt för FNtrupperna
att till förhindrande av inbördeskrig
använda våld i sista hand,
torde någon egentlig ändring av de metoder
som får användas för uppgiftens
lösande heller icke vara avsedd. Trupperna
får således icke utnyttjas för offensiva
operationer utan endast för att
hålla och aktivt försvara intagna ställningar.
Tyngdpunkten ligger fortfarande
på försäkran att genom förhandlingar
förmå de stridande fraktionerna till
vapenstillestånd och fredliga uppgörelser.
Samtidigt är vi medvetna om att de
risker, som alltid funnits för medlemmarna
av FN-truppen ökats genom
splittringen och förvirringen i Kongo.
Det är därför med tacksamhet och respekt
vi tänker på de många svenskar,
som frivilligt åtagit sig att som tekniker
eller soldater göra tjänst i FN:s Ivongoaktion.

De erfarenheter, som vi vunnit genom
deltagande i FN-aktionerna i Suez, Libanon
och Kongo, har föranlett regeringens
beslut att för riksdagen framlägga
förslag om åtgärder för att underlätta
rekryteringen av personal för
uppgifter i FN:s tjänst. Förslaget går ut
på att en särskild utbildning, som givetvis
är frivillig, skall organiseras, i

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Nr 14

första hand för sådana som avslutat
första tjänstgöringen för värnpliktiga.
Tanken är att de sålunda utbildade skall
ges företräde för anställning i svenska
FN-kontingenter. Fråga är alltså närmast
att få till stånd ett register på intresserade
och särskilt utbildade värnpliktiga,
icke en beredskapsstyrka.

Bland de frågor, som särskilt intresserat
oss under generalförsamlingens
session förra hösten och nu åter i vår,
är givetvis nedrustningsfrågan den viktigaste.
Den är desto mer aktuell, som
stormakterna och även många andra
stater åter ser sig tvungna att avdela allt
större materiella resurser åt militära
ändamål för att icke släpa efter i den
våldsamma kapprustningen. I den spända
atmosfär som rådde i slutet av 1960
var det omöjligt att uppnå några som
helst resultat i nedrustningsfrågan. I
syfte att hålla frågan levande och att
undersöka om trots allt icke vissa tekniska
undersökningar av enskilda nedrustningsproblem
skulle kunna komma
i gång tog Sverige tillsammans med bl. a.
Canada ett initiativ, som gick ut på att
församlingen i avvaktan på nya stormaktskontakter
skulle tillsätta en kommitté
sammansatt av små och medelstora
stater. Förslaget har aldrig kommit
under omröstning. För närvarande har
läget så till vida ändrats som stormakterna
i princip enats om att på eftersommaren
åter ta upp sakdiskussioner om
nedrustningen. Det förefaller sannolikt
att dessa kommer att förläggas till den
s. k. tiomaktskommittén, eventuellt utökad
med några medlemmar. Det kan
vara anledning att i detta sammanhang
understryka betydelsen av att Kina ju
förr dess hellre beredes tillfälle deltaga i
dessa förhandlingar. Det förefaller icke
sannolikt att någon uppgörelse i nedrustningsfrågan
skulle få väsentlig praktisk
betydelse eller ens kunna åstadkommas
på papperet utan kinesisk medverkan.
Därtill kommer att Kinas deltagande
i dylika förhandlingar skulle
kunna bana vägen för ett närmande mellan
Kina och Förenta staterna och för
Kinas återtagande av sin plats i Förenta
Nationerna. Det har sedan länge

Ang. Sveriges utrikespolitik
varit svenska regeringens uppfattning
att Kina snarast möjligt bör få komma
i åtnjutande av de rättigheter och vara
underkastat de skyldigheter, som medlemskapet
i FN innebär.

Svenska regeringen ser det som en
väsentlig uppgift att inom FN och på
annat sätt söka verka för en omfattande
och effektiv hjälp till utvecklingsländerna.
Jag skall här icke närmare gå in på
dessa frågor, vilka senare i vår kommer
att bli föremål för riksdagens övervägande.
Jag endast framhåller, att folkökningen
i de flesta av dessa länder gör
att även betydande ökningar i jordbruks-
och industriproduktionen inte leder
till någon motsvarande standardhöjning.
Klyftan mellan rika och fattiga
länder blir i själva verket djupare. Det
förefaller oss därför rationellt att låta
åtgärder för barnbegränsning inta en
framträdande plats bland hjälpinsatserna.
Sverige kommer också att vid höstens
generalförsamling ägna denna fråga
särskild uppmärksamhet. Vidare vill
jag påpeka att vi, utöver ansträngningarna
att med teknisk hjälp bidra till en
förbättring av levnadsvillkoren i utvecklingsländerna,
har anledning att beakta
möjligheterna att genom en framsynt
investerings-, handels- och finanspolitik
på det internationella planet
medverka till en höjning av dessa länders
ekonomiska och sociala standard.

Till sist må sägas några ord om östblockets
attacker mot generalsekreterare
Hammarskjöld och kravet på hans
avgång.

För vår del kan vi inte finna annat
än att Hammarskjöld på ett skickligt
och opartiskt sätt har fullgjort de instruktioner
han fått av FN:s beslutande
organ och att kritiken är osaklig och
orättfärdig och främst måste ses som
ett led i cn politisk aktion syftande
bl. a. till generalsekreterarämbetets reformering.
Stundom har framskymtat,
att vår uppfattning om Hammarskjölds
insatser skulle bero på att han är svensk,
och det har även sagts att kritiken mot
Hammarskjöld sårade våra känslor, enär
den skadade Sveriges internationella
prestige som neutral stat. Det ena är

Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik
lika oriktigt som det andra. Vi betraktar
och bedömer Hammarskjöld som en
internationell tjänsteman med obegränsad
lojalitet gentemot FN, och vårt avvisande
av den måttlösa kritiken mot
honom har ingenting att göra med vår
omsorg om Sveriges internationella anseende
och ställning.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Jag ber till en början
att få uttala min tacksamhet över att
jag har fått tillfälle att i förväg ta del
av den regeringsdeklaration, som statsministern
nu har föredragit.

Alla har vi väl varit mer eller mindre
gripna av rymdfeber inför den första
människans språng ut i kosmos. Händelsen
anses ju redan nu komma att
beteckna en av de stora vändpunkterna
i mänsklighetens historia. Visst är
vi beredda att skänka vår oförställda
beundran åt de vetenskapens och handlingens
män, som står bakom prestationen.
Men när vi nu efter någon vecka
åter står med fotterna på jorden finner
vi att vad som skulle vara en vinst
för mänskligheten i dess helhet tills vidare
närmast får tjäna som propaganda
för ett visst politiskt system och som
vapen i det kalla kriget.

Det år som gått sedan vi sist hade
utrikesdebatt här i kammaren har i hög
grad varit ett det kalla krigets år. Spänningen
i världen har påtagligt skärpts.
Det räcker med att nämna namnen
Kuba, Kongo, Laos. Berlin står på lut.
Nedrustningsförhandlingarna har gått i
stå. Allvarligare än något annat förefaller
mig vara attacken mot FN som
institution under täckmantel av att
gälla generalsekreteraren personligen.
Skulle det lyckas — om inte förr så när
Hammarskjölds mandat går ut — att
ersätta den opartiska ledningen med en
trehövdad partsrepresentation, kommer
FN att paralyseras.

Regeringsdeklarationen skildrar händelseutvecklingen
under det gångna
året i kyligt refererande form, utom
när det gäller attackerna mot Hammarskjöld,
då det plötsligt hettar till ett

slag. Naturligtvis sluter vi på mitt håll
helt upp bakom regeringen i dess stöd
åt FN ocli Hammarskjöld, liksom torde
vara fallet med hela folkopinionen här
i landet. Men är det inte så, att östblockets
attacker mot Hammarskjöld endast
är ett led i en konsekvent och målmedveten
aggressiv politik, som också ligger
bakom oroshärdarna på olika håll i världen.
Man sticker ju inte under stol med
att vad man syftar till är kommunistiskt
världsherravälde. Den s. k. samexistensen
tycks endast betraktas som
en övergående nådafrist. Mot denna
aggression står västern under USA:s
ledning i försvarsställning. För att vi
skall kunna rätt bedöma vad som sker
i det som synes ske tror jag det är viktigt
att hålla denna distinktion klar.

Vad i regeringsdeklarationen sägs om
vårt lands ställning och ansvar mot bakgrunden
av det nuvarande internationella
läget ger mig anledning till några
reflexioner.

Vi som hör hemma i västerlandets
ideologi kan inte vara neutrala i våra
hjärtan i en kamp som ytterst gäller
kommunismens världsherravälde. Men
av skäl, som många gånger utvecklats,
anser vi alltjämt att vi bäst gagnar både
vårt eget intresse och de med västern
gemensamma värdena genom att
föra en alliansfri politik med syfte att
bevara neutralitet i krig. För detta ändamål
behöver vi en stark försvarsmakt,
något som jag med tillfredsställelse finner
särskilt understruket i deklarationen.
Ur denna synpunkt beklagar jag
blott att man i ett uppenbarligen skärpt
utrikespolitiskt läge och utan tvång av
ett pressat budgetläge ansett sig böra
försämra tidigare gällande förutsättningar
för försvarsanslagen, varigenom
risk för upprätthållande av försvarets
målsättning kan uppkomma.

I deklarationen hävdas vidare, att vår
utrikespolitik kräver inre politisk stabilitet.
Ja, vad åsyftas med det begreppet?
Det kan ju inte gärna gälla fortsatt
socialdemokratisk regim. Det är väl
fastmer anledning framhålla att vår utrikespolitiska
linje omfattas av en så
gott som enhällig folkmening och där -

Onsdagen den 19 april 19G1 fm.

Nr 14

för i det väsentliga ligger fast oberoende
av inre politiska växlingar. Jag
har tidigare haft tillfälle utveckla, att
jag betraktar det som ett allvarligt missgrepp
från regeringens sida att i sammanhang
med utseendet av FN-delegater
ge sken av fundamentala motsättningar
som inte finns. Landets intresse kräver
att detta missvisande förhållande äntligen
rättas till. Den inre politiska stabilitet
som i denna mening föreligger, bör
få komma till klart uttryck även utåt.

I fullt samförstånd har vi alla funnit
det vara en naturlig uppgift för vårt i
förhållande till stormaktspolitiken fristående
land att på frivillig grund ställa
militär till förfogande för FN:s aktioner
på olika, utsatta platser i världen,
nu senast i Kongo. Även om förhållandena
där blivit vanskligare än som från
början förutsattes och riskerna därmed
ökats för medlemmarna av FN-truppen,
består enigheten om vårt fortsatta deltagande
så länge aktionen fyller ett
fredsfrämjande ändamål. Jag vill gärna
ansluta mig till regeringsdeklarationens
uttalande av tacksamhet och respekt mot
våra landsmän där ute, som med heder
fullgör sin svåra uppgift.

Med de erfarenheter vi nu har av
de problem, som möter på det organisatoriska
planet när det gäller att hastigt
göra en militär insats i FN:s tjänst,
är det anledning hälsa med tillfredsställelse,
att regeringen framlagt förslag om
åtgärder för att underlätta rekryteringen
av personal i dylika sammanhang.

Vad utvecklingsländerna beträffar
torde i princip föreligga enighet om att
vi bör efter vår förmåga öka hjälpen
till dem. Svårigheten ligger i att finna
de bästa formerna härför. Frågorna
handlägges på flera olika plan: i FN,
i OECD, i nordisk samverkan och slutligen
bilateralt mellan Sverige och några
utvecklingsländer. Det gäller att bestämma
i vilka kanaler våra bidrag skall
flyta ut för att åstadkomma bästa möjliga
effekt. Uppenbart är att frågan om
barnbegränsning intar en central plats
i sammanhanget, likaså att vi som
det heter i deklarationen — har anledning
att beakta möjligheterna att genom

(i Forsta kammarens protokoll 1961. Nr .

Ang. Sveriges utrikespolitik
en framsynt investerings-, handels- och
finanspolitik på det internationella planet
medverka till en höjning av utvecklingsländernas
ekonomiska och sociala
standard. Hela detta stora frågekomplex
får vi ju tillfälle att i annan ordning ta
ställning till.

I deklarationen ägnas ett kort avsnitt
åt vårt deltagande på det internationella
planet i ekonomiskt och handelspolitiskt
samarbete. Det erinras om Efta, OEEC,
som nu skall ersättas av OECD, GATT
och ECE. Jag skulle till detta alfabet vilja
lägga även IMF, Internationella fonden,
där vi bl. a. har bundit vår valutapolitiska
handlingsfrihet. Det betonas,
att vårt medlemskap i dessa organisationer
inte ålägger oss några förpliktelser
som begränsar våra möjligheter att fullfölja
vår allmänna utrikespolitiska linje.
Men när det talas om en uppgörelse mellan
Efta och sexstatsmarknaden heter
det, att vi inte kan tänka oss en lösning
till priset av en begränsning av vår politiska
handlingsfrihet. Det är två olika
begrepp man här rör sig med. För mig
ter det sig språkligt så, att vi redan i
stor utsträckning begränsat vår politiska
handlingsfrihet genom internationella
överenskommelser av olika slag, att vi
alltjämt måste vara beredda att gå vidare
på denna väg och att det bör kunna
ske utan att vi därför hindras i fullföljandet
av vår alliansfria utrikespolitiska
linje. Jag vet inte om detta bara
är en strid om ord, men jag har i klarhetens
intresse velat nämna det.

Deklarationen har ingenting att säga
om hur regeringen för dagen ser på möjligheterna
att åstadkomma en samordning
mellan sex- och sjustatsmarknaderna.
En sådan samordning var ju ett huvudsyfte
vid Eftas tillkomst. Sexstatsmarknaden
konsolideras snabbt och
framgångsrikt. Den utövar stark dragningskraft
på utländskt kapital och utländska
företag. Troligen kommer de inbördes
tullsänkningarna att redan i början
av 1962 uppgå till 50 procent, d. v. s.
tre år före den ursprungliga tidtabellen.
Inom Efta kommer tullsänkningarna
den 1 juli 1961 att sammanlagt uppgå
till 30 procent, och överläggningar äger

Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik

rum om ytterligare förkortning av tidtabellen
för fortsatta tullsänkningar.
Även om förhållandena inom Efta utvecklat
sig friktionsfritt lär det inte
kunna förnekas att man saknar något
av den dynamik, som är utmärkande för
sexstatsmarknaden. Kan inte detta i viss
mån hänga samman med att Efta främst
varit tänkt som en övergångsform för
underlättande av samordning med de
sex? Härav måste för företagen följa en
viss osäkerhet vid planeringen för framtiden,
en osäkerhet som det är angeläget
att snarast möjligt få avlägsnad.

Hur skall man då i dagens läge bedöma
möjligheterna att få en samordning
till stånd? En livlig aktivitet har
på senare tid utvecklats från engelsk sida.
Möten på expertplanet har ägt rum
mellan England å ena och Tyskland,
Frankrike och Italien å andra sidan.
Nya sådana möten planeras i nära
framtid. Mötena ha föregåtts av sammanträffanden,
som Macmillan haft med
Adenauer, de Gaulle och Fanfani och
av konsultationer med samväldesministrarna.
Var gränsen skall dras mellan
konsultationer på expertplanet och förhandlingar
är en öppen fråga.

Den brittiske biträdande utrikesministern
Heath höll inför Western European
Union den 27 februari 1961 i Paris
ett anförande av stort intresse i detta
sammanhang. Heath framhöll, att England
för att få till stånd en sammanslagning
av de sex och de sju kunde
acceptera ett system baserat på harmoniserade
eller gemensamma tullar mot
omvärlden för råvaror och industrivaror
under förutsättning att problemen
beträffande samväldet och jordbruket
kunde finna en lösning. Han kunde alltså
acceptera en tullunion och underströk,
att detta innebure en fundamental
ändring i den brittiska inställningen. Vidare
framhöll han, att England ej motsatte
sig diskussioner mellan de sex och
samväldesländerna rörande minskningar
av de tullpreferenser, som England
nu åtnjuter i dessa länder. Beträffande
frågan om ett engelskt inträde i sexstatsmarknaden
som full medlem ville
den engelska regeringen icke för det

dåvarande uttala sig i avvaktan på ytterligare
informationer om de sex’ inställning
till problemen. Kunde man nå en
uppgörelse vore man från brittisk sida
införstådd med att gemensamma institutioner
skulle bli nödvändiga för kontroll
av en gemensam eller harmoniserad
tulltaxa. Mr Heath framhöll vidare att
varje lösning, som skulle kunna tillfredsställa
brittiska regeringen, måste
omfatta såväl de politiska som de ekonomiska
förhållandena till de sex.

Enligt pressreferaten från Macmillans
möte nyligen med president Kennedy
synes Kennedy ha utlovat Amerikas aktiva
stöd åt England i dess närmanden
till de sex och särskilt ställt i utsikt att
påverka Frankrike att intaga en gynnsammare
hållning. I gengäld synes Macmillan
ha utfäst sig att fortsätta att verka
för ett engelskt närmande till de sex.

I detta läge frågar man sig, hur Sverige
som medlem av Efta kommer in i
bilden. Jag ifrågasätter icke den brittiska
regeringens lojalitet mot Englands
partners i Efta. Jag ifrågasätter inte heller
att Efta-länderna hålls löpande informerade
om de engelska samtalen.
Men det ligger i sakens natur, att engelsmännen
icke kan vara lika förtrogna
med våra önskemål som med sina egna
och att de därför inte heller kan tillvarataga
våra intressen lika effektivt
som sina egna. Risken är då att samtalen
mellan England och de sex resulterar
i samförståndslösningar, som väl passar
England och de sex men inte oss
och som vid en senare tidpunkt inte låter
sig modifieras.

Belysande är hur man ser på situationen
på regeringshåll i Danmark. I en
debatt i det danska folketinget den 23
mars i år om de europeiska marknadsplanerna
framhöll danske utrikesministern
Krag att Efta blott är en etapp på
vägen mot en lösning som omfattar både
de sex och de sju. Han kom in på de
brittisk-franska överläggningarna och betonade
därvid, att om förhandlingar på
en bredare grundval följer, måste övriga
intresserade länder, däribland Danmark,
deltaga för att tillvarata sina egna
intressen. För att säkerställa Danmarks

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Nr 14

deltagande i sådana förhandlingar hade
förnyade kontakter tagits, varvid man
så direkt som möjligt sökt vinna gehör
för sina synpunkter. I detta sammanhang
kom Krag in på redan företagna
och planerade överläggningar mellan
Danmark å ena och Storbritannien,
Frankrike, Västtyskland, Italien och
Holland å andra sidan. Han slutade med
att förklara att det i nuvarande situation
vore danska regeringens uppgift att aldrig
försvinna ur förhandlingsmönstret.
Mot denna bakgrund finge man se dess
talrika förhandlingskontakter med regeringarna
bland såväl de sex som de sju.
Man finge icke riskera, att dessa problem
dryftades utan att Danmarks stämma
bleve hörd och dess intressen tillvaratagna.

Jag hade hoppats, att regeringen skulle
begagnat detta tillfälle att, i likhet
med vad som skett i Danmark, lämna
den svenska riksdagen utförligt besked
om vad som nu pågår på integrationsområdet
och vilka åtgärder man från
svensk sida vidtagit eller planerat för
hävdandet av våra livsviktiga intressen
i sammanhanget. Jag förutsätter, att det
inte kan vara fråga om att vi blivit akterseglade.
Jag förutsätter också att regeringen
låtit sig angeläget vara att, i
överensstämmelse med inom Nordiska
rådet uttalade önskemål, upprätthålla
nära kontakt och samverkan med Danmark
och Norge i dessa frågor. Men det
vore välgörande att få det bekräftat. Jag
förlitar mig på att handelsministern under
debattens lopp gärna sätter kött på
det magra ben, som regeringsdeklarationen
serverat på denna aktuella och viktiga
punkt.

Och till sist, herr talman: Varför skulle
inte statsministern kunna lätta upp
debatten genom att avlägsna sig från det
kanslimässiga underlaget och ge kammaren
del av sina färska erfarenheter
från det tydligen lyckade besöket hos
USA och dess nye president?

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Det är en sällsam ödets
nyck att i den stund då Sveriges riks -

Ang. Sveriges utrikespolitik
dag samlas för att i sin fredliga vrå av
världen något stanna vid utrikespolitiska
utblickar, så har i Amerika en konflikt
utbrutit, som i fråga om häftighet
och våda för världsfreden väl tävlar
med de händelser i samma stil på andra
håll, som under de senaste åren förekommit.
Missnöjet med Castroregimen
har brutit ut i fullt inbördeskrig, men
det är inte de inre uppgörelserna i och
för sig som håller världen i spänning.
Den internationella kommunismen, som
i Castroregimen sett chansen till inbrytning
på den amerikanska kontinenten,
riskerar ju genom upproret att förlora
det vunna fotfästet. Sovjetunionens
tillkännagivande av beslutet att stödja
Castro i kampen och de våldsamma beskyllningar,
som samtidigt riktas mot
Förenta staterna från hela raden av
sovjetiska vasallstater, gör situationen
synnerligen hotfull.

För tillfället verkar det som om ett
nytt Korea och ett nytt Laos har planterats
i nya världen. Man frågar sig i
detta läge, om Förenta Nationerna, som
ju är så att säga vår säkerhetsventil här
i världen, har några möjligheter att pacificera.
Situationen är här en annan,
kan man säga, än vad den har varit
t. ex. i Korea. Här har de två stormakterna
redan från början kommit i förgrunden
och i konflikt med varandra.
Vad kan för övrigt Förenta Nationerna
tåla och förmå i en sådan här ny kritisk
situation? Organisationen har ju
redan nu nog och övernog att klara ut,
samtidigt som dess effektivitet lider av
de upprepade angrepp som från rysk
sida riktas mot organisationen och framför
allt mot generalsekreteraren.

Trots allt tror jag dock inte att vi har
något annat att tillgå i sådana situationer
som den nämnda än Förenta Nationerna.
Med alla sina brister har denna
organisation hittills varit en betydelsefull
avledare för världshotande kriser.
I Kongokrisen har Förenta Nationerna
trots allt lyckats förhindra ett öppet inbördeskrig,
som i rådande läge kunnat bli
den tändande gnistan i en världsbrand.
Det har gått på skruvar — det skall
inte förnekas — motgångar och miss -

Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik
öden har inte saknats, men hittills har
de lokala striderna inom olika provinser
kunnat hejdas i tid. Det är ett faktum
som talar sitt tydliga språk och
som kan väcka ovilja endast hos de
krafter i världen som inte önskar annat
än ett sådant kaos att separat intervention
på ena eller andra sättet kan
komma till stånd.

Ur svensk synpunkt måste det därför
vara ett vitalt intresse att på allt sätt
bidraga till att stärka Förenta Nationerna
och bevara organisationen intakt. Jag
har tidigare i år, vid remissdebatten,
haft tillfälle att närmare beröra frågan
om FN :s kris. Det är därför ingen anledning
för mig att på nytt ta upp detta
problem. Jag kan i det avseendet instämma
i de synpunkter som statsministern
har anfört. Jag tror inte heller att
man stärker världsorganisationen genom
att förändra generalsekretariatet
till ett triumvirat, där någon av generalsekreterarna
alltid kan tänkas genom
sitt veto förlama sekretariatets effektivitet
och arbetsförmåga. I det avseendet
har jag samma mening som herr Ewerlöf
nyss gav uttryck åt.

Låt också mig i detta sammanhang
få uttrycka den uppskattning vi känner
över generalsekreterare Hammarskjölds
oförtrutna strävan för världsfreden. Liksom
alla andra människor kan naturligtvis
även han begå misstag, och delade
meningar har måhända med rätta
kunnat anföras om något av hans direktiv.
Men i fråga om huvudinriktningen
av hans strävan, hans lojalitet och ansvarsmedvetenhet
mot de principer som
innefattas i FN:s stadga kan enligt min
mening ingen anmärkning riktas. Den
är i stället värd vår beundran och tacksamhet.

Frågan om det europeiska samarbetsproblemet
på det ekonomiska området,
som statsministern berörde i sitt anförande,
vill jag inte närmare gå in på,
eftersom vissa sakfrågor som berör både
OECD och Efta kominer upp i senare
sammanhang här i riksdagen och
då kan dryftas. Några reflexioner av
rent principiell art skulle jag emellertid
vilja knyta till dessa spörsmål.

I den konvention om OECD som nu
ligger ute för ratificering finns angivet,
att en av organisationens huvuduppgifter
skall vara att verka för hjälpen till
u-länderna. Man kan lämna frågan därhän,
av vad slag denna hjälp skall vara.
Det är väl möjligt att man från amerikansk
sida närmast förbinder denna
ordalydelse med önskemålet om ökade
bidrag från de europeiska ländernas sida
till u-hjälpen. En samordning av insatserna
kan också vara aktuell och är
säkerligen behövlig. Det är den frågan
jag närmast skulle vilja ägna några ord.
Det är nämligen inte utan att man börjar
känna sig en smula förvirrad av alla
de olika centrala organ som skall ha att
syssla med de internationella samarbetsfrågor
som jag här tänker på. Ingen bestrider
dessa frågors vikt. Men inte
minst vid de kontakter, som förekom
när statsutskottets första avdelning nyligen
besökte det internationella samarbetets
huvudstäder i Europa, Geneve och
Paris, fick man det intrycket att risker
föreligger för en viss överorganisation
eller kanske rättare visst dubbelarbete
beträffande en del av de internationella
uppgifterna. Det gäller insatser på olika
områden och i olika delar av världen,
således inte bara i s. k. underutvecklade
länder. Vi mötte i några fall samma
frågor som behandlades av olika organ.
Exempelvis Unescos och Ilos verksamhet
beträffande skolning och utbildning
av arbetskraft, arbetsledare och dylikt
liksom föll in i varandra, och man hade
svårt att se var gränsen gick mellan
de olika organens uppgifter. Jag tror
att ju mer internationellt samarbete som
förekommer, desto viktigare är det att
man bevakar, att inte ambitionerna hos
ledningarna för de olika organen medför
att verksamheten tränger in på områden
där andra organ arbetar. Man
måste sträva efter samverkan och samråd.
Jag skulle därför vilja hemställa till
regeringen att ägna särskild uppmärksamhet
åt frågan om på vilket sätt Sverige
för sin del i samarbetet på tekniska,
humanitära och kulturella områden
kan verka för en sådan effektiv samordning
som torde vara erforderlig.

Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

I samband med spörsmålet om hjälpen
till utvecklingsländerna uttalade
statsministern i sitt anförande, att vi
har anledning att också beakta möjligheterna
att genom en framsynt investerings-,
handels- och finanspolitik på det
internationella planet medverka till en
höjning av dessa länders ekonomiska
och sociala standard. Jag vill gärna
stryka under det uttalandet. Men samtidigt
skulle jag vara tacksam att få veta,
vilka realiteter som i den svenska
inrikespolitiken kan ligga bakom dessa
vackra ord. På vilket sätt, för att ta ett
exempel, ämnar regeringen underlätta
en framsynt svensk investeringspolitik
i u-länderna? Det räcker därvid inte
med att öka exportkreditgarantierna till
1 miljard, såsom skett i år. Investeringar
i u-länderna möter ju helt andra risker
än de rent kommersiella — risker
föranledda t. ex. av de mindre stabila
politiska förhållanden som råder i de
nya statsbildningarna. Är regeringen
villig att söka finna vägar som kan
minska sådana risker för företag som
önskar investera i u-länderna? Om så
är fallet, då skulle verkligt betydelsefulla
åtgärder kunna vidtas i den riktning
som statsministern angav i sitt anförande.

Vad beträffar Efta och samarbetet där
uttalade statsministern rent allmänt förhoppningen,
att ytterligare steg »snart»
skall tas mot en ökad samverkan på
den europeiska handelns område. Liksom
herr Ewerlöf lyssnade jag förgäves
efter ens den allra ringaste antydan
om vad regeringen i detta syfte är beredd
att försöka sig på eller vad det är
man sysslar med just nu för att kunna
ta detta steg framåt. En längre tid har
ju attityden varit den, att man skall uttala
sig för samverkan mellan de två
handelsblocken, men man skall inte företa
sig något särskilt därutöver — man
skall se tiden an och låta frågan mogna.
Detta kan ju inte vara grundval för några
förhoppningar om snara steg i riktning
mot ökad samverkan.

Finns det kanske någon annan grund
till optimism och i så fall vilken? Statsministern
har ju nyligen haft tillfälle

Ang. Sveriges utrikespolitik
att avlyssna reaktionerna inom ledande
politiska kretsar i Amerika, och det
vore av stort intresse att höra hur man
där ser på detta problem och inte minst
på de förhandlingar som enligt tidningarna
pågår rörande ett brittiskt närmande
till sexstaterna. Beträffande dessa
rykten tror jag för min del, att man
skall akta sig för att inlägga mer i dem
än vad som är nödvändigt. Jag tror inte
att det föreligger några skäl förmoda,
att någon brittisk anslutning till de sex
är nära förestående. I realiteten skulle
jag tro, att frågeställningen mindre är,
vilka eftergifter som britterna är villiga
att göra, än huruvida Frankrike är
villigt att ta emot britterna som ny medlem
i den gemensamma marknaden.

Redan den politiska grundval, som
sannerligen inte utgör den betydelselösaste
komponenten i Romavtalet, torde
minst lika starkt som och kanske starkare
än den ekonomiska utgöra en spärr
för brittisk anslutning. Det finns säkert
mycket stora hinder att övervinna. Skulle
det vara så att man från amerikansk
sida lovat försöka bidra till att övervinna
dessa hinder, varom ju ryktet berättat,
är det möjligt att man kan komma
närmare på vägen till en lösning.
Det vore av intresse att höra, om statsministern
har någon erfarenhet i fråga
om denna sak från sitt amerikanska besök.

Oavsett hur det förhåller sig med britternas
förhandlingar, får debatten om
samverkan mellan de sex och de sju inte
skjutas åt sidan i avvaktan på hur det
kan gå med dessa förhandlingar. Det är
även ur vår synpunkt av intresse, att
någon form av samordning mellan blocken
kan bli aktuell politik och att det
kan ske på villkor som är acceptabla
även för oss. Att bara vänta och se tiden
an kan vara ganska riskabelt. Tullhöjningarna
i Västtyskland och Beneluxländerna
i riktning mot den för de sex
överenskomna gemensamma tullnivån är
oroväckande ur vår synpunkt.

I debatten om dessa problem har frågan
väckts, huruvida ansträngningarna
skulle kunna inriktas på att göra båda
stormarknaderna till lågtullområden.

Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik
Jag är väl medveten om att även här
stora svårigheter möter, inte minst från
brittisk sida, men utan att närmare gå
in på detta omfattande problem delar
jag nog den uppfattningen att ett försök
vore värt att prövas. Det skulle då närmast
röra sig om en gemensam nordisk
kontakt med Storbritannien för att undersöka
möjligheten av anslutning till
tanken på en successiv tullsänkning. Om
den vägen visar sig framkomlig, kunde
sedan vidare kontakter ske med andra
stater i Efta och med den gemensamma
marknaden. Det förefaller inte alldeles
uteslutet att man om något år skulle
kunna nå ett resultat i form av två lågtullområden
i Europa. Det skulle innebära
att den politiskt känsliga frågan
om sammanslagning av de två blocken
kunde bordläggas, under det att gemensamma
fördelar ändå kunde nås både
i den interna europeiska handeln och
i handeln med andra kontinenter, inte
minst Amerika. Det förefaller för övrigt
som om man i ett sådant läge borde
kunna förvänta att även Amerika skulle
vara villigt att bevilja kompensationsförmåner.

Jag vill liksom statsministern uttala
glädje över att frågan om Finlands association
till Efta blivit ett faktum. Det
är ur svensk synpunkt av stor betydelse
att den frågan kunnat framgångsrikt genomföras.

I statsutskottets utlåtande nr 3, som
vi nu har till behandling och där jag
bar en blank reservation, erinrar utskottet
om Nordiska rådets uttalande i
fjol rörande angelägenheten av att regeringarna
prövar möjligheterna av en
samverkan inom utlandsrepresentationen,
särskilt i de nya staterna. I sitt utlåtande
instämmer statsutskottet klart i
önskvärdheten av en sådan samverkan.
Den kan innebära rationaliseringar och
besparingar, och jag delar givetvis den
uppfattning som fått sitt uttryck i utskottets
utlåtande.

Den fråga som utskottet här berört
var även föremål för Nordiska rådets
behandling vid årets session i Köpenhamn.
Det konstaterades då, att frågan

varit uppe till behandling på ämbetsmannanivå
vid ett sammanträde med
de nordiska utrikesministeriernas administrationschefer
i januari i år, och
det resultat man kom fram till vid dessa
förhandlingar skulle senare behandlas
av utrikesministrarna vid ett ministermöte
i mars. Så har också skett. Tyvärr
måste man konstatera, att resultatet
av denna behandling är mer än magert,
kanske inte i ord men i konkret
handling. Administrationschefernas rapport,
som i dagarna översänts till Nordiska
rådet, innehöll framför allt en
kompakt uppräkning av alla de svårigheter
som ett sådant samarbete skulle
dra med sig. Trots detta fanns det dock
ett uttalande om att man skulle försöka
fortsätta att konferera mellan utrikesförvaltningarna
för att undersöka om
det finns någon möjlighet till praktiska
former för samverkan. Utrikesministrarna
tycks på sitt möte inte ha gjort något
annat än tagit del av betänkandet
och skickat det vidare till Nordiska
rådet. Det är alldeles uppenbart att tills
vidare inga konkreta åtgärder kan väntas
från utrikesledningarnas sida i ifrågavarande
syfte.

\ id en debatt i fjol i denna kammare
uttalade herr Boheman tanken på ett
'' isst samarbete mellan de skandinaviska
länderna vid inrättandet av beskickningar
i nya stater. Det skulle ske på sådant
sätt, att man inte behövde ha en beskickning
i alla nya stater utan bara i en del
av dem. En beskickning skulle vara
ackrediterad även i andra länder än där
den var förlagd. Om en sådan samordning
mellan de skandinaviska länderna
kom till stånd, skulle man kunna bistå
varandra med upplysningar och hjälp i
åtskilliga frågor.

Även om en viss sympati har uttalats
i ämbetsmannarapporten från utrikesministeriernas
administrationschefer för
denna tanke, är det tydligt, att man inte
heller här kan vänta några praktiska
resultat under den närmaste tiden. Jag
vill livligt beklaga denna inställning
från utrikesledningarnas sida. I den
danska riksdagen har denna fråga re -

Onsdagen den 19 april 19G1 fm.

Nr 14

dan diskuterats, och där lägger man
öppet skulden för att inga åtgärder vidtages
på den svenska utrikesledningen.

Man får verkligen hoppas, att inte någon
principiell ovilja föreligger mot
praktiskt samarbete på det sätt, som
statsutskottet uttalat sig för. Jag vill
enträget hemställa till den svenska regeringen,
att den för sin del undersöker,
om det ändå inte finns framkomliga vägar
för ett sådant samarbete och att utredningsresultatet
blir klart innan alla
nya beskickningar hunnit inrättas. Det
föreligger ju redan förslag om inrättandet
av vissa sådana beskickningar.

Slutligen, herr talman, en liten detalj.
Det gäller utskottsbehandlingen av
en motion av herr Boheman rörande viss
inspektion från UD:s sida av en del avlägset
belägna utlandsmyndigheter. Utskottet
har i allt väsentligt anslutit sig
till motionärens synpunkter men har
inte ansett, att regeringen behöver underrättas
om denna utskottets uppfattning.
Man förutsätter att utrikesministern
utan särskild påstötning kommer
att följa motionärens förslag. Trots att
motionens syfte alltså i stort sett biträdes
av utskottet, föreslår utskottet att
motionen icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda. .lag anser att riksdagen
bort i skrivelse till Kungl. Maj :t ha
underrättat om utskottets mening. Men
frågan är naturligtvis inte av den betydelse,
att något särskilt yrkande härom
nu bör framställas, och jag har därför
i denna fråga inget annat yrkande, herr
talman, än om bifall till utskottets hemställan.

Till sist vill jag också till statsministern
framföra ett tack för att vi fått tillfälle
att ta del av regeringsdeklarationen
före dagens debatt.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Under senare år har en
utrikesdebatt i den svenska riksdagen
inte förväntats kunna bjuda på några
större meningsskiljaktigheter. Detta uttalar
jag med tillfredsställelse. Under åtskilliga
år har nära nog hela svenska

Ang. Sveriges utrikespolitik
folket varit enigt om den utrikespolitik,
som bör bedrivas i vårt land. Jag gör
detta påpekande därför att många har
lätt att glömma bort ett värde, som vi
har, bara därför att vi haft det under en
längre tid. Vi behöver bara se på vissa
andra länder, där uppslitande strider
förekommer om utrikespolitiken, för att
förstå vilket värde den svenska enigheten
innebär.

Efter herr Ewerlöfs uttalande anser
jag dock nödvändigt att göra vissa klarlägganden
i denna debatt, och till dem
återkommer jag i en senare del av mitt
anförande.

Om vi således med största tillfredsställelse
kan konstatera att inga större förändringar
inträffat i svensk utrikespolitik,
måste vi med lika stor besvikelse
konstatera, att ej heller några större förändringar
inträffat på det världspolitiska
fältet. Här hade vi hoppats på att en
avspänning skulle komma till stånd, men
tyvärr fortsätter det kalla kriget på samma
sätt som förut. De skarpa motsättningarna
består, även om man vid något
tillfälle kunnat konstatera vissa små
framgångar för strävandena till avspänning.

Förenta Nationerna, världsorganisationen
för fred och framsteg, har i varje
fall på ett sätt fyllt en viktig uppgift, i
det att den har blivit det världsforum,
där den storpolitiska diskussionen pågår.
Utan tvekan har också Förenta
Nationerna spelat en stor roll i de
världspolitiska händelserna under senare
tid. Det är emellertid självfallet, att
den som själv hellre önskar bedriva ett
storpolitiskt spel inte ser med blida
ögon, att FN på ett avgörande sätt vid
flera tillfällen ingripit för att bevara
världsfreden. Bevarandet och stärkandet
av Förenta Nationerna är därför en av
de angelägnaste uppgifterna för att stärka
fredsarbetet, då man därigenom alltid
har ett organ, som på ett opartiskt sätt
söker lösa de konflikter, som uppkommer
i olika delar av världen.

Framför allt sätter de små nationerna
sin lit till Förenta Nationerna. Detta
har också vid åtskilliga tillfällen bety -

Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik
gats inte minst från de nyblivna medlemmarna
från Afrika. För Sverige står
det klart, att Förenta Nationerna på allt
sätt bör stödjas. Så mycket mer beklagliga
ter sig ur svensk synpunkt de attacker,
som under senare tid riktats inte
bara mot generalsekreterare Hammarskjöld
utan också mot själva FN-organisationen.
Kravet på att generalsekreterarposten
skall ersättas med ett organ
omfattande tre personer, valda efter godtyckliga
blockindelningar, innebär en
försvagning av organisationen som kunde
bli ödesdiger. Detta krav har också
framförts inom Förenta Nationerna i
andra former, nämligen som anmärkningar
mot den personalpolitik som
förts.

Man bar delat upp blocken på så sätt
från den socialistiska sidan, att man
talar om ett socialistiskt block. Vidare
har man velat skapa ett block av Förenta
staterna och dess allierade; även stater,
som inte deltager i Atlantpakten
eller är förenade på annat sätt hänföres
dit. Detta skall jag dock inte nu yttra
mig om närmare. När man emellertid
också söker skapa ett tredje block av
neutrala stater har vi från svensk sida
i Förenta Nationerna protesterat mot
detta. Sverige är neutralt, men det finns
ingen blockbildning mellan de neutrala
länderna i världen.

De attacker som har riktats mot Hammarskjöld
och förslaget om ersättande
av generalsekreteraren med tre personer
från de tre s. k. blocken skulle på ett
ödesdigert sätt kunna försvaga FN. Det
finns nu veto i säkerhetsrådet, varigenom
en av stormakterna kan förhindra
ett beslut som den inte anser sig kunna
biträda. Men skulle det föreslagna triumviratet
komma till stånd, skulle därmed
rätten till veto också införas i själva
verkställandet av besluten, vilket säkerligen
skulle komma att verka förlamande
på hela organisationen.

Attackerna som riktats mot generalsekreteraren
är osakliga och orättfärdiga
och måste tydas som ett led i en annan
strävan, nämligen att försvaga hela
FN-organisationen. Hammarskjöld har
på ett synnerligen skickligt och opartiskt

sätt skött sin uppgift. Gång på gång har
han också påvisat för kritikerna att han
endast verkställt de beslut, som stadgemässigt
fattats inom FN:s olika beslutande
organ.

Jag vill citera vad som står i artikel
99 i Förenta Nationernas stadga. Där
står: »Generalsekreteraren äger fästa säkerhetsrådets
uppmärksamhet på varje
omständighet, som enligt hans åsikt kan
hota upprätthållandet av internationell
fred och säkerhet.»

Mot bakgrunden av denna artikel 99
är det ovedersägligt att Hammarskjöld
haft full rätt att göra sina undersökningar
i t. ex. Laos och Guinea, och detta
behöver inte föranleda de häftiga angrepp
som sedan skett från en del länder
inom Förenta Nationerna.

Det har också riktats attacker mot Förenta
Nationerna på det sättet, att man
i samband med Kongofrågan speciellt
har velat förstöra möjligheterna för Förenta
Nationerna att klara ut de ekonomiska
problemen, som alltid är stora i
FN. Vi får betänka att den föreslagna
budgeten för detta år uppgår till netto
55 miljoner dollar. Kostnaderna för Kongo
år 1960 uppgick emellertid till 65
miljoner dollar, och man har räknat med
att årets kostnader kommer att bli någonting
på 135 miljoner dollar. Det undrades
mycket i Förenta Nationerna, huruvida
de socialistiska länderna skulle
bidraga till kostnaderna för Kongo, eftersom
denna verksamhet innebar ett
verkställande av det beslut som fattades
vid säkerhetsrådets sammanträde. Men
så småningom kom genom den tjeckiske
delegaten, med anslutning av åtskilliga
andra delegater, ett meddelande om att
man ingalunda kommer att betala någonting
för — som han uttryckte sig —
»den smutsiga politik som förts i Kongo».

Det är beklagligt att det blivit på ett
sådant sätt, men vi får uttala den förhoppningen,
att det onekligen skickliga
arbete, som under Dag Hammarskjölds
ledning utförts i Kongo, skall leda till att
landet får en självständig, oberoende och
fastare politisk hållning.

Kolonialtiden är lyckligtvis slut, och
de länder som fortfarande inte är själv -

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Nr 14

ständiga kommer givetvis att bli det
inom en ganska snar framtid. Det borde
därför inte behöva bli någon större
debatt om kolonialfrågor, men dessa har
dock väckt en livlig debatt vid olika
tillfällen, och man får väl närmast se
detta som ett led i försöken från olika
maktgrupperingar att få dessa nya självständiga
länder på sin sida. Vi får dock
hoppas att de inte på något sätt råkar i
beroendeställning utan blir verkligt
självständiga medlemmar av Förenta Nationerna.

Det är beklagligt att denna motsättning
— trots att kolonialismen är slut
— har tenderat att bli nästan djupare
och bittrare än tidigare. Detta får väl
—. som jag sade — ses som ett led i
stormaktspolitiken, och det har förts
fram anmärkningar som man tycker är
beklagliga för fredssträvandena. Varje
gång som exempelvis teknisk och finansiell
hjälp lämnats från västmakternas
sida har detta betecknats som försök
att återuppliva kolonialismen eller
att skaffa sig makt på annat sätt. Till
och med de hjälpåtgärder, som direkt
gått genom Förenta Nationerna, har man
försökt att misstänkliggöra som ett stöd
till kolonialismen.

De länder, som på detta sätt attackerat
Förenta Nationerna och generalsekreteraren
Hammarskjöld, borde kanske
beakta att detta ju kunde leda till andra
konsekvenser. Det kan ju hända att
dessa attacker mot världsorganisationen
för fred och framsteg inte kommer
att mötas med välvilja av de neutrala
länderna, som håller på Förenta Nationerna,
utan skapa en viss ovilja mot de
attackerande.

Det skulle slutligen, herr talman, vara
synnerligen beklagligt, om attackerna
mot Hammarskjöld skulle resultera i
att han måste lämna det uppdrag han
på ett så utomordentligt sätt fullgjort.

Det bör emellertid observeras att Förenta
Nationerna inte endast har till uppgift
att skapa internationell fred och
säkerhet i världen, utan organisationen
skall också arbeta för ekonomiska, sociala,
kulturella och humanitära framsteg.
Sveriges medverkan i detta arbe -

Ang. Sveriges utrikespolitik
te har under senare tid trätt alltmera
i förgrunden genom det intresse som
visats för att bistå de ekonomiskt mindre
utvecklade länderna. Vi har från
centerns sida klart angivit vad vi önskar
i det avseendet. Det är för det första
en omedelbar ökning av anslagen med
cirka 17 miljoner kronor. För det andra
bör en plan upprättas, som syftar
till att Sverige så småningom skall medverka
till dessa ändamål med ungefär
en procent av nationalinkomsten.

Vid verkställandet av dessa hjälpåtgärder
bör den kristna missionen ha en
stor uppgift att fylla — något som jag
ber att få understryka. Inom missionen
finns den största samlade erfarenheten
av biståndsverksamhet i utvecklingsländerna
och personal med praktisk erfarenhet
av arbete i dessa länder. Det
är därför viktigt att man skyndsamt
prövar, hur missionens biståndsinsatser
skall kunna främjas på bästa sätt.

Det har givetvis stor betydelse på vilket
sätt länderna ger sin hjälp, och
även i det fallet vill jag betona att den
— så långt det finns möjligheter — bör
lämnas genom Förenta Nationerna. Den
multilaterala hjälpen är den bästa och
skapar de minsta motsättningarna.

Tyvärr har spekulationer förekommit,
som lett till en bilateral hjälp som
kanske inte alltid har varit enbart av
godo, även om jag vill betona att man
givetvis i många avseenden också måste
tänka sig en bilateral hjälp. Det är
dock önskvärt — och där kan man inte
påstå att Sverige har några sådana spekulationer
— att man så långt möjligt
ger hjälp i multilateral form.

Det har i dag talats om de europeiska
samarbetssträvandena. När diskussionen
härom började var det i första hand
ett västeuropeiskt frihandelsområde som
avsågs. Det uppstod väl en viss besvikelse
när ett sådant frihandelsområde
inte kom till stånd utan vi i stället fick
ett sexstatsområde, som inte bara var
handelspolitiskt utan även hade mycket
långtgående politiska bestämmelser i
sina stadgar — när vi studerade detta
sexstatsavtal upptäckte vi icke utan en
viss förvåning, att det långt ifrån bara

Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik
var ett handelspolitiskt avtal. Därför är
det kanske så mycket mera förvånande
att i dag höra herr Ewerlöf säga, att vi
visserligen skulle föra en alliansfri politik
i fortsättningen, men att Efta skulle
gå vidare och kunna bli »en övergångsform
för ytterligare samarbete».

Det är möjligt att detta hans uttalande
inte innebar något nytt i politiskt
avseende. Däremot skulle jag gärna vilja
få ett klarläggande från herr Ewerlöf
angående ett uttalande från Högerns
ungdomsförbund. Dettas förbundsråd
har uttalat att »den av politisk misstänksamhet
betingade isolationism som
svenska regeringen visat mot EEC måste
ersättas med en mer positiv och konstruktiv
attityd till de europeiska samarbetssträvandena».
Det heter vidare:
»Det är vår övertygelse att Sverige i
längden varken kan eller bör stå utanför
den ekonomiska enhet på kontinenten
som EEC utgör. Vi är medvetna om
att denna sammanslutning inte endast
har ekonomisk betydelse utan även
torde få politiska följdverkningar.»

Man är alltså medveten om att detta
uttalande även har politiska följdverkningar.
Detta slås ytterligare fast genom
följande citat, där det sägs att »i den
mån ett närmande från Sverige till EEC
medför en inskränkning av den nationella
suveräniteten bör ej heller detta
enligt vår mening hindra oss från att
positivt och energiskt söka åstadkomma
en sammanslutning av Västeuropa till en
ekonomisk och politisk enhet».

Detta uttalande är ganska anmärkningsvärt.
Jag är naturligtvis intresserad
av att få veta, i vilken utsträckning ett
sådant uttalande har stöd från olika
grupper i vårt land, speciellt om det har
stöd från ett av de här representerade
demokratiska partierna, nämligen högern.

För mig uppstår ytterligare en viss
ovisshet, när jag i dagens nummer av
Handelstidningen läser vad Folkpartiets
ungdomsförbunds ordförande Per
Ahlmark skriver om »Alliansfrihet och
utrikesdebatt» och där han bl. a. har
talat om den svenska utrikesdebatten
som torftig och pinsamt ohållbar. Det

heter, att detta inlägg »är onekligen
lite väl starkt för dem som i likhet med
mig betraktar den officiella motiveringen
för vår utrikespolitik som torftig och
pinsamt ohållbar och som upplevt Tingstens
argumentation för svenskt inträde
i Atlantpakten som den kanske mest
lysande tidningskampanjen efter parlamentarismens
genombrott i vårt land».

Per Ahlmark säger vidare: »Militärt
kan vårt läge vid ett krig bli prekärt
genom att någon planerad samordning
mellan Sveriges och Natos stridskrafter
inte finns; slagkraften skulle kraftigt
öka om också vår krigsmakt blev en del
av den fria världens försvar.»

Det vore önskvärt att även på denna
punkt få ett klarläggande.

Beträffande denna punkt ber jag slutligen
att få erinra om, till herr Ewerlöf
speciellt, att när man i brittiska kretsar
diskuterar en eventuell anslutning till de
sex, är det en väsentlig skillnad mellan
England och andra länder som tillhör
Nato inom Efta å ena sidan och Sverige
å den andra, som inte tillhör Nato. Ur
politisk synpunkt vore det alltså inte
samma sak för oss som för dem att
diskutera en eventuell anslutning till de
sex.

Jag vill också konstatera att debatten
i Storbritannien om eventuell anslutning
till de sex har pågått mycket länge i
tidningspressen. Man har dock inte
svävat på målet i de officiella uttalandena.

Herr talman! Jag vill sluta med att
såsom min mening uttala, att Sverige bör
fullfölja sin alliansfria utrikespolitik. Vi
hör på allt sätt stödja Förenta Nationernas
strävanden och dess generalsekreterare
Dag Hammarskjöld, och vi bör
intaga en aktiv hållning när det gäller
att hjälpa de länder som har ett mindre
utvecklat ekonomiskt näringsliv.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! I den hittills förda debatten
har från vissa håll beklagats, att
handelsfrågorna fått ett alltför begränsat
utrymme i regeringsdeklarationen.
Särskilt var herr Ewerlöf inne på detta.

Onsdagen den 19 april 1901 fm.

Nr 14

Han ansåg att det för det svenska näringslivet
är synnerligen angeläget att
vi snabbt kommer till klarhet om läget
och får kunskap om vad framtiden kan
rymma.

Det är också naturligt, det erkänner
jag gärna, att de diskussioner, som under
senare tid har förts mellan representanter
för regeringarna i England och
vissa av sexstaterna och nu senast mellan
den engelske premiärministern och
den amerikanske presidenten, tilldrar
sig ett starkt intresse hos den svenska
pressen och hos den svenska allmänheten.
Bilden är emellertid mycket rörlig
och ryktesfloran strid. Det är därför
inte så lätt att snabbt få en klar uppfattning
om vad som verkligen inträffat.
Ännu svårare är det givetvis att på
nuvarande stadium förutsäga vad dessa
diskussioner kan komma att leda till.

Jag vill vidare erinra om att nyligen
två propositioner framlagts för riksdagen
rörande den europeiska frihandelssammanslutningen.
Den ena rör Finlands
anslutning till Efta och den andra frågan
om en snabbare tullavveckling inom
sammanslutningen. Riksdagen kommer
därför senare i år, när utskottsbehandlingen
ägt rum, att bli i tillfälle att återkomma
till de europeiska handelsfrågorna.
Det är inte uteslutet att läget då kan
ha klarnat så att det blir ett bättre underlag
än nu för en debatt.

Jag skall emellertid här ändå söka
tillmötesgå önskemålet om en redogörelse
för vad som ägt rum, så långt det
kommit till svenska regeringens kännedom,
och jag vill samtidigt begagna tillfället
att något utveckla regeringens syn
på frågan om förhållandet mellan de två
europeiska handelsblocken.

Som herr Ewerlöf erinrade om har
ju under mer än ett halvår den engelska
regeringen på olika sätt ansträngt sig
för att sondera terrängen för ett samgående
mellan Efta och sexstatsunionen.
I detta syfte har upprepade kontakter
tagits med den västtyska regeringen liksom
med regeringarna i Italien och
Frankrike. Expertutredningar har igångsatts
på både tysk och engelsk sida, som

Ang. Sveriges utrikespolitik
syftar till att så allsidigt som möjligt
belysa problemställningarna.

Ändamålet med dessa initiativ har varit
att klarlägga, huruvida och framför
allt när förutsättningar kan anses föreligga
för verkliga förhandlingar mellan
de två grupperna.

Engelsmännen har fortlöpande hållit
sina Eftapartner informerade om dessa
kontakter, och det sade sig herr Ewerlöf
inte heller betvivla. Vid det ministerrådsmöte,
som ägde rum i Geneve i
mitten av februari, behandlades just dessa
frågor ingående. Samtliga Efta-ministrar
godkände härvid att engelsmännen
bedrev sina sonderingar. Man var
helt ense om att den något förbättrade
atmosfär i förhållandet mellan de sex
och de sju, som kan sägas ha inträtt efter
sammanträffandet under sensommaren
i fjol mellan Adenauer och Macmillan,
borde utnyttjas av engelsmännen att
på egna och övriga Efta-länders vägnar
fortsätta dessa förberedande överläggningar.

Från övriga Efta-länders sida underströks
emellertid för det första, att vi
skulle hållas fortlöpande informerade
om diskussionernas förlopp, och för det
andra att vi innan dessa diskussioner tog
en mera avgörande vändning skulle få
tillfälle att själva utveckla vår egen syn
på de många spörsmål, som en lösning
av den europiska marknadsfrågan kan
komma att resa. Därvid skulle vi naturligtvis
också få möjlighet att göra vårt
inflytande gällande i fråga om formerna
och villkoren för en enhetlig Europamarknad.

Det är kanske överflödigt att säga,
att engelsmännen godtagit dessa önskemål.
Jag vill tillägga att man från engelsk
sida också uppfyllt löftena hittills.
Vi har erhållit fortlöpande underrättelser
genom både engelska beskickningen
här och vår egen beskickning i London
om de olika faserna i denna utveckling.
I nuvarande läge har vi ansett det mest
ändamålsenligt att engelsmännen får
fullfölja sina försök att förbereda förhandlingskontakten
med de sex.

Jag vill dock understryka, att detta
naturligtvis inte innebär att vi på för -

Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik
hand kommer att godkänna allt som kan
komma att framföras i diskussionerna
eller alla detaljer i resonemanget. Jag
är, lierr Ewerlöf, inte blind för att engelsmännen
kan ha speciella såväl ekonomiska
som politiska intressen att bevaka,
som inte nödvändigtvis sammanfaller
med övriga Efta-länders och som kan
vara helt avvikande eller t. o. m. stridande
mot vad som representerar andra
Efta-parters intressen.

Detta ger mig anledning att ännu en
gång understyrka, att det här inte rör
sig om några förhandlingar utan endast
om förberedande sonderingar. Pressen
både här hemma och utomlands har nog
ibland dragit förhastade slutsatser av
diskussionerna. Jag kan heller inte på
grundval av de informationer vi nu har
tillgängliga göra gällande, att engelsmännen
skulle ha framfört något som avviker
från den gemensamma grundsyn,
som framkom när frågan senast diskuterades
inom Efta-kretsen.

Av förklarliga skäl är jag här inte i
tillfälle lämna någon mera ingående redogörelse
för de samtal som nyligen ägt
rum i Washington mellan engelske premiärministern
och president Kennedy,
även om regeringen på olika vägar erhållit
vissa förtroliga meddelanden härom.
Att de europeiska handelsfrågorna
berörts vid dessa samtal har emellertid
officiellt bekräftats, liksom att man från
båda sidor varit angelägen om att en
uppgörelse kommer till stånd, om
Västeuropas ekonomiska delning upphör.
Tillgängliga informationer bekräftar intrycket,
att engelsmännen inte tänker
sig en ensidig engelsk anslutning till de
sex med åsidosättande av övriga Eftahinder.

Jag skall tillåta mig att i detta sammanhang
återge en översättning av ett
tal som premiärminister Macmillan höll
den 7 april inför Massachusetts teknologiska
institut. Avsnittet lyder: »För oss i
Europa är det ett angeläget behov att
föra samman de sex och de sju, eller
numera de sex och de åtta. Jag tror, att
vi måste och kan göra detta utan att
vålla svårigheter för våra inhemska in -

tressen eller för samväldet och utan att
skada någon annan nation eller grupp
av nationer. En fullständig uppgörelse
i Västeuropa, inte höggradigt protektionistisk,
utåtvänd och inte inåtvänd, som
bygger upp sin egen styrka, men samtidigt
är beredd att hjälpa andra, detta
skulle bli till verklig nytta för hela den
fria världen, både ekonomiskt och politiskt.
Ekonomiskt skulle detta föra oss
närmare ett ännu större område för fri
handel.»

Därest dessa uttalanden återger den
engelska regeringens inställning — och
det finns väl ingen anledning att tro
något annat — har vi knappast skäl för
invändningar. Men då måste det samtidigt
innebära, att många artiklar i
pressen med utgångspunkt från samtalet
mellan Macmillan och Kennedy varit
klart missvisande och givit anledning till
felaktiga spekulationer. Som jag inledningsvis
framhållit vill jag emellertid uttryckligen
reservera mig för att de informationer,
som hittills stått till buds,
kanske inte är fullständiga i alla delar.

Den omständigheten, att vi har ansett
det lämpligt att engelsmännen fortsätter
att förbereda marken för en förhandling
om en lösning av den europeiska
marknadsfrågan, innebär givetvis inte
någon minskad aktivitet från svensk sida.
På olika sätt och i olika sammanhang
har vi begagnat tillfället att framföra
våra synpunkter på angelägenheten
av att man så småningom kommer fram
till resultat.

När man lyssnade till herr Ewerlöf
kunde man kanske få den uppfattningen,
att Sverige här förhöll sig ganska
passivt, medan Danmark utvecklade en
stark aktivitet. Jag anser inte att det
förhåller sig på det sättet. Jag vill bara
som ett litet exempel nämna, att jag i
slutet av mars själv var i tillfälle att
mycket ingående diskutera dessa spörsmål
med representanter för den holländska
regeringen, bl. a. den holländske
utrikesministern. Mina regeringskolleger
och jag har också haft upprepade kontakter
med t. ex. medlemmar av den tyska
förbundsregeringen, och givetvis hål -

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Nr 14

ler vi fortlöpande kontakt med våra
nordiska grannländer liksom med övriga
Efta-medlemmar.

Som sagts i regeringsdeklarationen ter
sig de rent ekonomiska fördelarna självklara
och övertygande för alla, och därför
gör svenska regeringen vad som står
i dess förmåga för att befordra tillkomsten
av en förenad marknad som omfattar
hela Västeuropa. Men vi kan inte tänka
oss att göra det — vilket framgår också
av regeringsdeklarationen — till priset
av att på förhand få acceptera en begränsning
av vår politiska handlingsfrihet.

Herr Ewerlöf hade vissa invändningar
att göra mot deklarationer, formulerade
på det viset. Han erinrade, såvitt
jag förstod honom rätt, om att vi genom
vårt medlemskap i vissa internationella
organ redan accepterat inskränkningar
i vår handlingsfrihet. Det är riktigt,
men det har då, ärade kammarledamöter,
gällt på förhand preciserade åtaganden,
där vi kunnat väga fördelarna
mot nackdelarna och där det varit fråga
om en klar ömsesidighet. Det har inte
inneburit ett underkastande under övernationella
organ, som skulle kunna pålägga
oss nya, från början icke definierade
förpliktelser — det är här skillnaden
ligger. Jag tror att vi alla är överens
om att en uppgörelse med sexmaktsunionen
måste vara helt förenlig med
huvudlinjen i vår utrikespolitik sådan
den gestaltat sig under hela efterkrigstiden.
På den punkten hade herr Ewerlöf
ingen invändning att göra, om jag
förstod honom rätt. Jag skall emellertid
tillåta mig återkomma till detta litet senare
i mitt anförande.

Men vi uppställer också kravet att en
lösning av marknadsfrågan i Europa inte
får medföra att handeln med omvärlden
i övrigt och däribland utvecklingsländerna
genom avsevärda tullhöjningar
drabbas orättmätigt.

Medvetandet om vårt ansvar och våra
förpliktelser gentemot utvecklingsländerna
bär glädjande nog, inte minst under
den allra senaste tiden, vuxit starkt.
Vi inser att vi måste ta på oss ökade

Ang. Sveriges utrikespolitik
bördor och underkasta oss väsentligt
större uppoffringar i världsfredens intresse
och av humanitära skäl för att
hjälpa dessa länder att övervinna nöden
och skapa en fast grund för ekonomiskt
framåtskridande.

Hjälpinsatser i form av engångsbidrag
och krediter har sitt värde i sammanhanget;
vida viktigare är emellertid enligt
min mening om vi kan underlätta
för dessa länder att stå på egna ben
och utveckla sin egen produktion. Det
räcker då inte att ge dem bidrag och
krediter för industriell uppbyggnad —-vi måste också ge dem avsättningsområden
för vad de själva tillverkar. Det
är i dag för tidigt att säga någonting
bestämt om hur den handelspolitiska
uppgörelsen kommer att se ut i Europa.
Skulle den emellertid för flera framskridna
industriländer få formen av avsevärda
tullhöjningar gentemot utlandet,
då skulle den klart strida mot vår önskan
att bidra till utvecklingsländernas industriella
uppbyggnad.

Jag tror ingen längre betvivlar allvaret
i Eftas strävan att komma till
förhandlingar med de sex. Det har glädjande
nog heller inte saknats förståelse
för de synpunkter, som från svensk sida
framhållits på hur en lösning av marknadsspörsmålen
bör se ut. Såväl inom
företagsvärlden som inom statsledningarna
bland de sex har man instämt i
önskemålet att vi skall komma fram till
en ordning som undanröjer tullar och
andra importhinder, inte bara inom den
gemensamma marknaden och Efta var
för sig, utan också mellan de två sammanslutningarna.

Enighet synes också vara på väg mellan
de sex och de sju om att de praktiska
svårigheterna inte utgör det avgörande
hindret, utan att faktiska möjligheter
att finna formerna för en uppgörelse
föreligger, om viljan finns. Det erkänns
också mera beredvilligt än förut,
att skapandet av en enhetlig Europamarknad
inte får innebära upprättandet
av ett protektionistiskt liandelsblock,
som isolerar Europas 300 miljoner människor
från omvärlden eller försvårar

Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik
för Nordamerika eller utvecklingsländerna
att bevara och vidare utveckla
handeln med vår världsdel. Jag är glad
att kunna säga, att förståelsen för dessa
synpunkter har ökat under senare
tid.

Lösningen av det europeiska marknadsproblemet
bör erhålla en sådan
form, att den lockar utomeuropeiska
länder att genom egna insatser medverka
till en allmän handelsfrigörelse. Att
en marknadsuppgörelse nu inte kan begränsas
till industriområdet, utan även
bör omfatta överenskommelser som berör
jordbruket och fisket, har från
svensk sida upprepade gånger understrukits
utan att möta allvarligare gensagor.

Trots att krav från vissa håll upprepats
på att en broslagning mellan de
sex och de sju även skall innebära ett
rent politiskt samarbete, så vågar jag
ändå säga att den uppfattning som man
utvecklat från svensk sida har mött förståelse
i allt vidare kretsar. Det var det
som gav mig anledning att säga, att i
belysning härav en »behärskad och försiktig
optimism» kanske ändå är motiverad.

En långtgående ekonomisk samverkan
mellan Eftas medlemsländer har inte
varit möjlig att åstadkomma, trots att
vissa av dessa länder tillhör NATO, medan
andra inte gör det. På samma sätt
bör en gemensam europamarknad kunnat
stå öppen även för de länder, som
vill hålla sig utanför varje stormaktsallians
och ha frihet att fullfölja neutralitetspoPtiken.
Det ligger inget orimligt
i det. Kanske hörjar man mera allmänt
inse, att dessa länder kan spela en viktig
roll genom att verka för politisk avspänning
i vissa lägen liksom i kontakterna
med många av de nya nationerna
i Afrika och Asien. Denna syn på vår
egen uppfattning har även utvecklats
ganska utförligt i regeringsdeklarationen.

Att opinionen för en lösning av marknadsfrågan
vuxit i styrka är i och för
sig glädjande, men kanske inte så anmärkningsvärt.
Riskerna för en fortsatt
handelspolitisk splittring tecknar sig

allt tydligare. Folk börjar realistiskt inse,
att tiden inte nödvändigtvis hur länge
som helst arbetar för ett handelspolitiskt
samgående. Jag tror även herr
Ewerlöf var inne på det. Inom sexstatsunionen
och även i någon mån inom
Efta börjar industrier anläggas i skydd
av de tullmurar, som man befarar kan
komma att klyva den europeiska kontinenten.
Många av dessa företag har intresse
av att tullmurarna bevaras, eftersom
deras ekonomiska lönsamhet skulle
försämras genom införandet av en enhetlig
marknad.

Om Europas länder med hänsyn till
den ekonomiska splittringen tvingades
använda en betydande del av sina resurser
till omställning av sin handel och
till eljest ekonomiskt obefogade investeringar,
skulle detta givetvis minska
vår världsdels förmåga att bistå utvecklingsländerna
och därmed lämna ett
maximalt bidrag till fred och stabilitet
i världen över huvud taget.

Kanske börjar man också inom de sex
komma till klarhet om att en gemensam
europamarknad i längden måste ligga
i sexstatsunionens eget intresse. En sådan
marknad skulle medföra så stora
expansionsmöjligheter för medlemsländerna,
att det skulle underlätta för de
sex att uppfylla sin särskilda målsättning
och stärka integrationen inom
unionen.

I själva verket torde heller inga risker
föreligga för att de institutioner,
som de sex byggt upp, skulle komma
att försvagas om diskriminationen på
handelns område inom Europa successivt
avvecklades. Det vore ju också
orimligt. Det har aldrig gjorts gällande,
att dessa institutioner tillkommit för att
åstadkomma och bevara en ekonomisk
söndring i Europa.

Jag är överens med de föregående talarna
i många stycken, och jag är även
överens med herr Ewerlöf i åtskilligt.

I likhet med herr Bengtson blev dock
även jag betänksam, då jag tog del av
det uttalande, som enligt uppgifter i tidningarna
nyligen gjorts av Högerns ungdomsförbunds
förbundsråd. Jag skall
tillåta mig att citera en del därur: »Det

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Nr 14

är vår övertygelse att Sverige i längden
varken kan eller bör stå utanför den
ekonomiska enhet på kontinenten som
EEC utgör. Vi är medvetna om att denna
sammanslutning inte endast har ekonomisk
betydelse utan även torde få politiska
följdverkningar. Det gäller här
ett direkt samarbete med stater, som till
övervägande del för en klart borgerlig
politik.»

Det tilläggs vidare i yttrandet att »i
den mån ett närmande av Sverige till
EEC medför en inskränkning av den nationella
suveräniteten, så bör icke heller
detta hindra oss att positivt och energiskt
söka åstadkomma en sammanslutning
av Västeuropa till en ekonomisk
och politisk enhet».

Så formulerat strider detta uttalande
uppenbart mot den politik, som regeringen
hittills fört och bakom vilken en
nära nog enhällig riksdag stått. Det ger
jag herr Bengtson alldeles rätt i. Det är
ytterst angeläget att vi får klarhet om
högerpartiet vill ställa sig bakom detta
uttalande eller ej. Klarhet är här mycket
väsentligt. Godtar högern detta uttalande,
innebär det såvitt jag förstår en
tydhg nyorientering av högerns hittillsvarande
inställning, och då är det angeläget
att vi får klarhet om detta så snart
som möjligt. Jag hoppas verkligen att
herr Ewerlöf begagnar tillfället att tydligt
ange sin inställning till vad Högerns
ungdomsförbund här anfört.

I Sveriges industriförbunds senaste
årsberättelse sägs en del tänkvärda saker,
som kan förtjäna att återges i detta
sammanhang. Det heter där, att »vad det
gäller sexstatsunionens institutioner och
överstatliga bestämmelser torde det inte
vara omöjligt att i en alleuropeisk marknad
låta de sex behålla dem om de önskar.
När det gäller förhållandet mellan
de sex och övriga delar av den stora
marknaden skulle man kanske kunna
tänka sig en lösare organisation, som
inte nämnvärt inkräktar på den nationella
suveräniteten».

Enligt denna källa måste man räkna
med att en större marknad kommer att
medföra en långtgående harmonisering
av den yttre tullmuren, men det fram -

Ang. Sveriges utrikespolitik
hålles samtidigt, att det givetvis är ett
svenskt intresse att tullskyddet mot utomstående
länder utformas så moderat
som möiligt.

I samband med de pågående GATTförhandlingarna
om tullarna behandlas
för närvarande i Geneve en rad problem,
som föranletts av sexstatsunionen
och Efta. Här tycker man att tillfälle
borde erbjuda sig att visa samarbetsvilja.
Resultatet hittills är emellertid inte
särskilt tillfredsställande, det skall jag
erkänna. De sex bör kunna visa större
tillmötesgående mot våra mycket rimliga
krav på jämkningar i den gemensamma
marknadens nya tullar och på
medgivande av tullfria kontingenter. I
varje fall på längre sikt torde sexstatsunionen
— som jag förut sade — endast
kunna dra nytta av och stärkas av att
medlemsnationernas möjligheter att bevara
handeln med övriga länder i Europa
underlättades. Inom en snar framtid
torde denna fas av GATT-förliandlingarna,
som sannerligen blivit mycket
utdrager, vara avslutad. Därmed skulle
också det nya utgångsläget beträffande
tullförhållandena i Europa, sedan sexmaktsunionen
inrättats med sin gemensamma
tullmur och Efta förts ut i livet,
ha blivit fixerat. Förmodlingen redan
i maj skall en ny omgång i GATT-förhandlingarna
inledas, som tar sikte på
ömsesidiga tullsänkningar. Från den gemensamma
marknadens sida har tidigare
antytts, att man under förutsättning
av ömsesidighet skulle kunna tänka sig
en 20-procentig sänkning av de yttre
tullarna. Lyckas man åstadkomma det
skulle ju ändå något vara vunnet; diskriminationen
skulle i varje fall bli
mindre.

Avslutningsvis vill jag understryka,
herr talman, att vi från svensk sida
fortlöpande undersöker olika framkomstmöjligheter
för en broslagning i
Europa. Jag kan inte inse att vi försummat
någonting härvidlag. Vi håller
en beredskap som skall göra det möjligt
för oss att handla snabbt så snart
de politiska förutsättningarna finns att
inrätta cn förenad marknad omfattande
de sex och de sju. Att vi nu begagnar

Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik
tillfället att stärka Efta och påskyndar
tullavvecklingen kan inte betraktas som
ett alternativ till en vidare europeisk
marknad. Att befordra den ekonomiska
integrationen inom frihandelsförbundet
bör tvärtom ses som en god förberedelse
för ett mer omfattande handelspolitiskt
samarbete.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber att få tacka handelsministern
för att han välvilligt har
efterkommit min uttalade önskan, att
han skulle begagna detta tillfälle att ge
oss en redogörelse för hur regeringen
ser på detta mycket viktiga problem.

I fortsättningen har ju diskussionen
kommit att formas till något slags ordstrid
kring vad man menar med politisk
handlingsfrihet och kring vår inställning
i detta hänseende. Jag tycker i det
fallet, att jag i mitt tidigare anförande
så klart som möjligt definierade vår mening.
När man nu konfronterar mig med
uttalanden som skulle ha gjorts av Högerns
ungdomsförbund, vill jag bara
säga att detta är min första konfrontation
med dessa uttalanden. Jag har inte
någonting annat att hävda än att det jag
här anfört är den linje som riksdagshögern
företräder i denna fråga. Jag
fattade inte i hastigheten vad ungdomsförbundets
yttrande innebar, men om
det skiljer från vad jag sagt står det
naturligtvis helt för förbundets räkning.

Jag försökte alldeles särskilt ställa mot
vartannat att man i regeringsdeklarationen
säger, att man inte vill vara med
om förpliktelser som begränsar våra
möjligheter att fullfölja vår allmänna utrikespolitiska
linje, och litet längre ned
förklarar att man inte vill vara med om
någonting som kan begränsa vår politiska
handlingsfrihet. För mig är detta
två mycket skilda begrepp. Jag anser
att vår politiska handlingsfrihet begränsas
varje gång vi ingår internationella
överenskommelser som binder oss i det
ena eller andra stycket, och vi är beredda
att fullfölja denna utveckling så
långt det är möjligt utan att vi därigenom
blir hindrade att fullfölja vår alli -

ansfria utrikespolitik. I detta avseende
svävar vi inte ett ögonblick på målet —
våra möjligheter att föra en alliansfri
utrikespolitik måste under alla förhållanden
garanteras, och vi är inte beredda
att medverka i överenskommelser av
något slag som skulle inkräkta på dem.
Men därutöver föreligger enligt vår mening
en vid skala av möjligheter att begränsa
den politiska handlingsfriheten
i ömsesidigt intresse. Handelsministern
antydde också, att sådana begränsningar
skall kunna ske under förutsättning av
ömsesidighet och med noga definierade
förpliktelser, och det är vad även jag
förutsätter att en överenskommelse måste
innebära för att den skall kunna godtagas.

Vi diskuterar ju i dag framför allt
Sveriges allmänna utrikespolitiska linje,
och därvidlag föreligger icke några som
helst meningsskiljaktigheter mellan vårt
parti och övriga partier. Även för oss
går här gränsen för det pris, vi är villiga
att betala för att nå en uppgörelse
inom Europamarknaden. Modaliteterna i
övrigt är det ju för tidigt att här i detalj
precisera, men från rent principiell synpunkt
anser jag att jag i tillräcklig mån
preciserat vår ställning med vad jag nu
har sagt.

Handelsministern nämnde att man i
Bern hade varit överens om att man
dels skulle få mottaga informationer och
dels själv skulle i förhållande till engelsmännen
få utveckla sin inställning till
dessa frågor. Jag vill med anledning därav
fråga: Har man mottagit informationer
från engelsmännen, innan de tagit
kontakt med de olika länderna, eller
lämnas informationerna bara i den formen
att man i efterhand talar om vad
som har förekommit? När det sägs att
vi skulle få tillfälle att själva utveckla
vår ståndpunkt så vill jag fråga: Har
detta inte skett — har man inte begagnat
tillfället att, innan engelsmännen går
ut i förhandlingar, noga ange sin inställning
beträffande möjligheterna att vara
med på en överenskommelse? Jag fick
inte riktigt klart för mig om detta har
skett eller om man blott har förbehållit
sig att det skall få ske framdeles.

Nr 14

Onsdagen den

När det gäller de andra nordiska länderna
är det klart att vi står i kontakt
med dem. Men försöker man verkligen
att åstadkomma en gemensam nordisk
linje vid de fortsatta förhandlingarna i
denna fråga? Det är en sak som från
Nordiska rådets sida många gånger efterlysts
och som man finner ytterst angelägen.
Efta är ju en sammanslagning
mellan en stormakt och sex småstater,
och skulle inom denna grupp Danmark,
Norge och Sverige kunna hålla ihop om
en gemensam linje, skulle det bli bättre
balans i hela systemet. Försöker man
att arbeta efter den linjen, att vi skall
kunna få en gemensam nordisk linje i
fortsättningen, eller är till äventyrs intressemotsättningarna
mdllan de olika
nordiska länderna så stora, att var och
en går mer eller mindre sin egen väg?

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Jag ber också att få tacka
för den redogörelse som handelsministern
har lämnat. Den föranleder endast
en kort reflexion från min sida.

Det förefaller som om man från svensk
sida närmast inriktar sig på att hålla vissa
kontakter med olika länder och uttalar
önskemål om att man skall kunna få
till stånd en broslagning mellan de sex
och de sju men för övrigt förlitar sig på
de brittiska förhandlingarna och den
framgång som de kan medföra. Men var
står vi, om dessa förhandlingar inte leder
till något resultat? Det var ur den
synpunkten som jag nämnde ett av de
olika uppslag som förekommit i den allmänna
debatten i denna fråga, nämligen
att man skulle försöka gripa sig an problemet
på ett nytt sätt och därigenom nå
åtminstone något resultat, även om det
inte bleve möjligt att inom en relativt
nära framtid nå någon direkt sammanslagning
eller broslagning på annat sätt
mellan de två blocken. Jag tror alltjämt
att det är av vikt, att man inte tillmäter
de brittiska förhandlingarna alltför stort
värde och inte enbart bygger på dem
och på eventuella kontakter som man
nu och då kan ha med andra länder.

7 Första kammarens protokoll 1''JGt. Nr j

19 april 1961 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik
Däremot tror jag att det är av betydelse
att man även söker andra och nya grepp
när det gäller detta viktiga problem, så
att man inte — om de nuvarande förhandlingarna
inte leder till någonting —
står med tomma händer.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Vi är tacksamma för handelsministerns
klarläggande uttalande i
dessa punkter. Jag ber emellertid att få
understryka, att om ett samarbete skall
komma till stånd, bör man hålla i minnet
att de politiska aspekter, som finns i sexstatsavtalet,
inte kan förenas med de
åsikter som vi har, utan det blir i fråga
om de rent handelspolitiska frågorna som
vi kan tänka oss ett samarbete. Det har vi
säkerligen varit medvetna om från första
stunden när vi läste sexstatsavtalets mycket
långtgående klausuler.

Jag ber även, herr talman, att få tacka
herr Ewerlöf för hans klara avstandstagande
i dag mot uttalandet av Högerns
ungdomsförbunds förbundsråd. Jag konstaterar
detta med den allra största tillfredsställelse.

Jag sade i första delen av mitt förra anförande
att jag var tacksam för den stora
enighet som rådde i svensk utrikespolitik,
och efter herr Ewerlöfs uttalande
kan jag konstatera att det i varje fall när
det gäller partierna fortfarande råder
samma enighet.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Även jag vill begagna
tillfället att tacka herr Ewerlöf för hans
klargörande uttalande beträffande högerpartiets
inställning i de väsentliga frå
gorna, både när det gäller handelsområ
det och framför allt när det gäller utrikespolitiken.
Jag kan inte heller för min
del finna att hans uttalanden här i dag
står i överensstämmelse med vad som,
jag tror det var i söndags, yttrades av
Högerns ungdomsförbunds förbundsråd,
det är glädjande att så är fallet.

Herr Ewerlöf ställde frågan, om vi på
förhand blir informerade beträffande de
kontakter som engelsmännen tar med

Nr 14

Onsdagen den 19 april 19G1 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik
tyskarna, med amerikanarna och med
andra. Jag vill svara att i varje fall har
man vid det Efta-ministermöte, som jag
i mitt anförande hänvisade till, redogjort
för sina planer i fortsättningen,
men naturligtvis vet vi inte i varje detalj
eller exakt vilken dag som dessa sammanträden
kommer att äga rum. Vad man
där allmänt kommer att utveckla har vi
fått kännedom om. Vi har också varit
i tillfälle — såsom framgår av mitt anförande,
om herr Ewerlöf studerar trycket
efteråt — att utveckla vår syn på dessa
frågor och särskilt understryka vilka intressen
vi har i sammanhanget. Det gäller
inte bara Sverige utan även övriga
Efta-Iänder. Man kan inte säga att vi
först i efterhand far reda på vad som har
inträffat, men eu diskussion är ju ändå
ett samtal mellan två personer, och det
utvecklar sig ju på ett sätt som man inte
alltid på förhand kan förutse. Därför kan
vi inte heller på förhand förutsäga vad
dessa samtal i alla dess detaljer kommer
att röra sig om — det är väl ganska uppenbart.

Herr Ewerlöf frågade om man när det
gällde att komma närmare de sex — om
jag förstod honom rätt — hade undersökt
möjligheterna till ett gemensamt nordiskt
uppträdande. Ja, det är ganska naturligt
att vi också tänker på den saken. Men
hittills, får jag säga, har det väl inte funnits
någon anledning för oss att när det
gäller en handelspolitisk uppgörelse tro
att Norden skulle inta en annan hållning
i detta sammanhang än övriga Efta-partners.
I fråga om huvuddragen är vi alla
överens.

Går vi sedan in på formerna för en sådan
uppgörelse i alla dess detaljer —
dit har vi inte kommit ännu, även om vi
på svenskt håll har vissa idéer om hur
den bör se ut — är det klart att motsättningar
kan uppkomma. Jag tror inte att
tidpunkten ännu är mogen för en närmare
diskussion från denna utgångspunkt.

Svaret på frågan är sålunda att vi givetvis
håller nordiska kontakter. Vi håller
kontakter även med övriga Efta-partners.
Jag har inte funnit att det på nuvarande
stadium förelegat några motsättningar
till Efta-länderna, som gjort det

angeläget att i det syftet svetsa samman
ett särskilt nordiskt block.

Jag skulle kanske ha tillagt en sak beträffande
innebörden av internationella
åtaganden. Jag försökte utveckla den
mycket tydligt i mitt föregående anförande,
men jag vill nu tillägga, att det ju är
självklart att ett internationellt samarbete
nästan alltid måste bygga på ett ömsesidigt
hänsynstagande mellan de länder,
som deltar i ett sådant samarbete, och
detta i sin tur kan ålägga de olika länderna
en viss inskränkning i deras handlingsfrihet.

Detta är vad vi har gjort hittills, och
jag är övertygad om att Sverige kommer
att göra det även i fortsättningen, eftersom
vi i vidaste mån vill stödja de internationella
samarbetssträvandena.

En annan sak är att från början förklara
sig vara villig att uppge en del av den
politiska handelsfriheten till förmån för
vissa övernationella organ, som i vissa
situationer kan komma att göra ålägganden
som inte på förhand är definierade.
De möjligheterna finns i Rom-fördragen.
Det kan vi inte bortse ifrån. Det är därför
som talet om ett uppgivande av den
svenska suveräniteten och politiska
handlingsfriheten är ganska farligt.

Herr Lundström frågade vad vi skall
göra om de kontakter som britterna tar
inte skulle leda till något resultat. Jag
vill än en gång understryka — där tror
jag att herr Lundström, trots det jag sade
i mitt anförande, har gjort sig skyldig
till ett missförstånd — att det inte är
fråga om några förhandlingar från engelsk
sida, utan det är endast fråga om
förberedande sonderingar. Vi har sålunda
ännu inte kommit i något förhandlingsläge.
Vi fortsätter parallellt — jag
försökte ge en redogörelse för detta tidigare
— att hela tiden hålla diskussionen
om en förenad europeisk marknad vid
liv. Vi saknar sannerligen inte uppslag,
om vi skulle komma därhän att vi bleve
i tillfälle att lägga fram konkreta förslag
om vilken form en sådan uppgörelse
skulle få. Jag tror därför inte att det är
så mycket att vinna med vad herr Lundström
sade att vi sitter samman med Norge
och Danmark och diskuterar med

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Nr 14

dem. Det har skett redan. Att i dagens
läge lägga fram konkreta förslag, innan
vi är på det klara med när förhandlingar
kan komma till stånd, tror jag emellertid
inte skulle kunna hjälpa saken mycket.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara i korthet
säga, att när jag talade om det nordiska
samarbetet tänkte jag inte i första hand
på att de nordiska länderna skulle slå
sig ihop gentemot de sex, utan jag tänkte
närmast på samarbetet inom Efta och
de överläggningar som inom Efta kommer
att ske på olika stadier, särskilt med
England, som — vilket jag betonade —
har en viss övervikt genom sin stormaktsställning.
Jag vill nu försöka rätta
till det missförstånd som eventuellt föreligger,
att vi redan nu gentemot sexstatsmarknaden
skulle komma med några direkta
propåer. Jag förutsätter att detta
alltjämt måste bevaras på Efta-stadiet
och att det är där som det ekonomiska
samarbetet i första hand bör efterlysas.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! I anledning av vad herr
Ewerlöf senast framhöll bara en anmärkning
från min sida.

Det är klart att skulle vi befinna oss i
det läget att det förelåg uppenbara motsättningar
mellan England oeh vårt land,
skulle vi söka bundsförvanter, och då
föll det sig naturligt att vi tog kontakt
med våra skandinaviska grannländer.
Men det läget har inte förevarit inom
Efta. Vi har inte haft svårigheter att
hos engelsmännen få stöd för de uppfattningar
och meningar som vi framfört —
hittills åtminstone. Däremot kan det finnas
skäl för oss att inte bara ta kontakt
med våra nordiska grannländer när det
gäller den framtida lösningen av problemet
utan också hålla intim kontakt med
länder som i vissa avseenden intar en
ställning liknande Sveriges nämligen
Schweiz och Österrike, och det sker också,
det kan jag upplysa herr Ewerlöf och
kammaren om.

Jag vill säga beträffande Efta-arbetet i

Ang. Sveriges utrikespolitik
allmänhet att man inte kan bortse ifrån
att det ibland kan föreligga betydande
och starka motsättningar mellan de skandinaviska
länderna och att det finns frågor,
där vårt lands intressen kan mera
sammanfalla med Englands än med våra
grannländers. Det har förekommit i frågan
om accelerationen, där norrmännen
har accepterat ett steg men där vi inte
vet huruvida de anser sig kunna gå vidare,
vilket engelsmännen och vi anser
skulle vara till gagn för Efta och i sin
mån skulle kunna påskynda en lösning
av det stora marknadsproblemet.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Herr Ewerlöf inledde
sitt första anförande med att bringa en
hyl''ning till de vetenskapsmän och tekniker
som har gjort det möjligt att sända
en människa till kosmos och ta ned
henne välbehållen. Jag måste ju säga
att det är ett framsteg, när en högerns
representant från riksdagens talarstol
frambär denna hyllning, men herr
Ewerlöf kom med två reservationer som
liksom förstörde värdet av det goda som
han sade inledningsvis. Han beklagade
att det som skett hade blivit till propaganda
för ett visst politiskt system och
ett vapen i det kalla kriget.

Ja, herr Ewerlöf, faktum är ju att
tsarryssland inte skulle ha kunnat åstadkomma
denna stora prestation. Något
dylikt kunde endast det socialistiska
samhällssystemet förverkliga. Jag gör
tankeexperimentet att USA skulle ha
sänt upp den första människan till kosmos.
Givetvis hade herr Ewerlöf då
hyllat vetenskapsmännen och teknikerna,
och han hade hyllat det samhällssystem
som Amerika representerar och
som hade gjort denna bedrift möjlig.

Vapen i det kalla kriget, säger herr
Ewerlöf. Jag måste säga att detta påstående
är fullständigt felaktigt. Jag
skulle vilja ha ett enda citat ur något
tal ellci ur någon tidningsartikel ur
pressen i Sovjet eller något av de övriga
socialistiska länderna, som skapar
underlag för vad herr Ewerlöf sade. I
stället är det ju på det sättet att man

100

Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik
har förklarat att denna gigantiska framgång
för det mänskliga snillet måste
stämma världen till eftertanke, så att vi
åstadkommer avrustning och får en bestående
fred. Jag kan inte fatta hur någon
kan komma till den slutsatsen att
resan till kosmos har utnyttjats såsom
ett vapen i det kalla kriget. Denna beskyllning
bär inget fog för sig.

Ja, herr talman, när den svenska riksdagen
nu diskuterar utrikespolitiken,
sker de'' bland annat mot bakgrunden av
att Kuba befinner sig i kamp på liv och
död mot den militära intervention som
bäres upp av Amerikas förenta stater.
Här handlar det om en hård och hänsynslös
imperialistisk politik från de
härskande i USA. En liten nation har
bli"it b.utalt överfallen. Varför?

Kubas folk har i hård kamp skakat
av sig feodalismens bojor och det koloniala
förtrycket. Folkets stora massa har
genomfört en demokratisk revolution —
jag understryker: en demokratisk revolution
— och skapat en nationellt fri
och oberoende stat. Mot utländska sabotörer
har det kubanska folket framgångsrikt
försvarat sina revolutionära
landvinningar. Feodalherrarna på Kuba
har hela tiden opererat i fullt samförstånd
med de amerikanska kolonialisterna.
Men försöken att inifrån störta
den demokratiska regimen på Kuba har
varit fruktlösa. Precis som fallet var i
Guatemala har således USA efter långa
förberedelser gått till öppen militär intervention.
Inga som helst förklaringar
kan bringa fakta ur världen: trupper
utbildade på amerikansk mark, utrustade
med amerikanska vapen och med
deltagande av amerikansk militär har
överfallit den lilla kubanska nationen,
förvandlat Karibiska havet till en krigszon
och på ett drastiskt sätt tillspetsat
den internationella situationen. Följderna
av det militära överfallet på Kuba
kan komma att få väldigt svåra konsekvenser
och kan komma att allvarligt
hota världsfreden.

Folkpartiets representant herr Lundström
försökte förvanska bilden av vad
som nu sker på Kuba. Han sade att missnöjet
med Castro-regeringen har utlöst

inbördeskrig på Kuba. Nej, herr Lundström,
försök inte med sådana konster!
Det är ett försök att ursäkta den öppna
amerikanska interventionen på Kuba
och ingenting annat. Interventionen på
Kuba är ett brott mot FN-stadgan. Vårt
land är medlem i Förenta Nationerna
och bör bland annat av den anledningen
vända sig mot de krigshandlingar som
inletts mot FN-medlemmen Kuba. Försöken
att ideologiskt rättfärdiggöra kriget
mot Kuba måste bestämt avvisas;
jag önskar starkt understryka den saken,
ty det finns folk som har framträtt
i dag i denna kammare, som accepterar
de amerikanska monopolens motiveringar
för att uppträda som gendarm mot
folken i Latinamerika, Asien och Afrika.

Det är ju bekant att amerikanska interventioner
ägt rum inte bara på Kuba
utan även i andra länder. Utan några
som helst skrupler har USA brutit Genéveöverenskommelsen
om Laos och intervenei
åt i detta land för att förvandla
landet till ännu ett uppmarschområde
mot den kinesiska folkrepubliken och
Nordviemam. Men även i Laos har folkets
majoritet gripit till vapen mot de
inhemska förrädarna och de amerikanska
interventionisterna. Det är ur fredens
synpunkt av oerhörd betydelse att också
den amerikanska interventionen i Laos
stoppas.

Jag anknyter i sammanhanget till regeringens
deklaration, som bl. a. går ut
på följande: »Icke minst det svenska
folket hyser förståelse och sympati för
den kamp, som i flera områden ännu
måste föras för nationell befrielse och
för mänskliga rättigheter.» Det är därför
nu att hoppas att den svenska regeringen
anpassar sitt handlande i den
aktuella situationen så att vi får överensstämmelse
mellan ord och handlingar.
Konsekvensen fordrar att den kubanska
nationen erhåller stöd från FN
i sin kamp mot interventionen och att
den svenska regeringen understödjer de
krafter inom FN som kräver att den
amerikanska interventionen mot Kuba
omedelbart skall upphöra.

Vi har tidigare hävdat att Europarådet
är en organisation som Sverige i

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Nr 14

101

egenskap av neutral stat inte borde tillhöra.
I verkligheten är Europarådet ingenting
annat än en filial till NATO. Den
redovisning utrikesministern har lämnat
i propositionen 124 över Europarådets
beslut under 1960 och 1961 bestyrker
våra uttalanden. Jag tar mig friheten att
läsa upp Europarådets rekommendation
264 där det heter: »1. Församlingen,

2. som hänvisar till att den senaste
utvecklingen på det internationella området
har visat behovet av att förbättra
samarbetet mellan den fria världens stater; 3.

som tror att Västerns position skulle
stärkas om en energisk ansträngning
gjordes för att på det politiska området
skaoa enhet mellan Europarådets medlemsstater; 4.

rekommenderar att medlemsregeringarna
begagnar ministerkommittén
som ett organ för fastställande av riktlinjer
för och samordning av medlemsstaternas
utrikespolitik, såsom ett steg
mot ett stärkande av Europas solidaritet
med Amerikas förenta stater och andra
nationer inom den fria världen.»

Klargör kanske inte detta att de krafter
som dominerar Europarådet använder
denna organisation för just NATOpolitiken?
Det är riktigt att de svenska
delegaterna lade ned sina röster i denna
fråga, men rekommendationen är utfärdad
och erhåller givetvis större auktoritet
på grund a/ det förhållandet att
det neutrala Sverige är med i organisationen.

Jag måste vidare här fråga: Vem har
gett Europarådet rätt att exempelvis
söka påverka jordbrukspolitikens utformning
i Tyska demokratiska republiken9
Naturligtvis har Adenauers regering
ryckt i trådarna på uppdrag av
bl. a. Mecklenburgs forna junkrar, som
intill andra världskrigets slut ägde praktiskt
taget all jord där och regerade efter
feodala principer. Men är det nödvändigt
att delegaterna från det neutrala
Sverige dansar efter den musik Bonnregeringen
och junkrarna spelar upp?
Nej, naturligtvis inte. Men faktum är att
hela den svenska delegationen röstade
för resolution 178, som är en grov in -

Ang. Sveriges utrikespolitik
blandning i eu annan stats inre angelägenheter.
I nämnda resolution förklarar
man sig vara djupt upprörd över att
bönderna i TDR genom kooperativ sammanslutning
övergått från smådrift till
sto-drift inom jordbruket. Man förklarar
vidare att detta strider mot de mänskliga
rättigheterna och upprepar lögnen
att bönderna i TDR med våld tvingats
beträda kooperationens väg.

Jag hävdar med allra största bestämdhet
att det strider mot den svenska neutraliteten
att engagera sig inom Europarådet
föi uppgiften att beröva bönderna
i TDR den jord de erhållit och återställa
junkrarras jordmonopol. Mest anmärkningsvärt
anser jag det vara att även de
socialdemokratiska delegaterna i denna
fråga marscherade upp på samma linje
som de borgerliga representanterna inom
Europarådet.

Är det inte bekant för de socialdemokratiska
delegaterna inom Europarådet,
att högerns herr Hjalmarson både inför
hemlandets och inför utlandets publik
ordar vitt och brett om det statliga tvång
som den svenska socialdemokratien har
infört mot det svenska folket? Det borde
vara bekant. Om nu herr Hjalmarsons
parti lyckats att få Europarådet att anta
en resolution uppbyggd på idel lögner
som herr Hjalmarson och högerpartiet
för fram här i landet och i utlandet, då
skulle jag verkligen vilja se hur den
svenska socialdemokratiens ledning skulle
reagera.

Eller låt mig i all korthet nu lämna
Europarådets resolution om de baltiska
sovjetrepublikerna. Den är i själva verket
en uppfordran till intervention för
att återställa den gamla reaktionära ordningen
i de baltiska länderna. För denna
resolution röstade högerns och folkpartiets
delegater, som i själva verket varmt
understödjer tanken att få till stånd en
tysk revansch efter nederlaget i andra
världskriget.

Naturligtvis är det riktigt när regeringsdeklarationen
kraftigt understryker
nödvändigheten av att den kinesiska
folkrepubliken blir medlem av FN. USA:s
regering opererar precis som om världens
största stat inte existerade. Reaktionen i

102

Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik
världen mot den orimliga attityd USA intar
i denna fråga är som bekant mycket
stark.

Men hur är det? Anser sig svenska regeringen
inte på något sätt vara smittad
av den amerikanska sjukan? Vi har på
andra sidan Östersjön en grannstat vars
existens svenska regeringen i verkligheten
förnekar. Men den finns där. Den utvecklas
raskt till en mycket mäktig stat
i Europa. Det är Tyska demokratiska republiken
som det officiella Sverige inte
vill erkänna.

Motiveringarna för detta är flera, men
inga av dem håller. Man säger: Ett godkännande
av TDR vore detsamma som
att erkänna Tysklands uppdelning i två
stater. Men är inte detta redan ett faktum
och har varit det i många år? Sverige
har förbindelser med Västtyskland,
och detta måste väl betraktas som i sin
fulla ordning. Sverige har goda förbindelser
med Österrike, som för sexton år
sedan var en del av Tyskland. Märk väl
detta! Hur Tysklands enande skall kunna
åstadkommas är en fråga som främst avgöres
av tyska folket. Politiken att erkänna
den västtyska staten, som regeras av
just de monopolkapitalister som släppte
lös barbariet över världen, och samtidigt
diskriminera Tyska demokratiska republiken,
den politiken håller inte i
längden, och den befrämjar på intet sätt
avspänningen i Europa. Det bör inte få
vara på det sättet, att de västtyska revanschivrarna
skall bestämma våra relationer
till grannstaten TDR.

Givetvis vill jag understryka betydelsen
av att regeringen starkt slår fast den
svenska neutraliteten och alliansfriheten
och betonar sympatierna för de folk som
kämpar mot kolonialismen samt att vi
ekonomiskt och på annat sätt bör hjälpa
dessa folk. Vad jag däremot har svårt att
förstå är den aktivitet regeringen utvecklade
mot en manifestation inom Nordiska
rådet att göra Norden till ett kärnvapenfritt
område. Tidigare hade regeringen
tillkännagett sin sympati för ett
atomvapenfritt Centraleuropa men visade
sedan en panisk förskräckelse över att
frågan om ett kärnvapenfritt Norden togs
upp till diskussion på Nordiska rådets

februarisammanträde i Köpenhamn. Var
det hänsyn till NATO-makterna som avgjorde
svenska regeringens hållning?
Var det i medvetande om att USA och
England inte vill respektera ett kärnvapenfritt
Norden som svenska regeringen
företog de besynnerliga manövrerna?

Den utrikespolitiska redogörelse regeringen
lämnat här i dag slutar med att i
stort erkänna FN :s insatser i Kongo. Men
är det inte ett faktum att de regeringar i
Kongo som leds och dirigeras av belgarna
öppet hånar Förenta Nationerna och
utsätter deras trupper för misshandel och
trakasserier? Så är det. FN:s primära
uppgift är att se till att de belgiska trupperna
lämnar Kongo. Denna uppgift är
än i denna dag inte uppfylld. Däremot
har FN-kommandot lyckats ordna det så
att Kongo för närvarande har fyra-fem
regeringar och uppvisar en splittring som
aldrig tidigare. FN-politiken har i verkligheten
understött kolonialisternas ökända
politik att härska genom att söndra.

Hur har nu detta kunnat ske? Jo, därför
att amerikanska, engelska och belgiska
bolag inte vill släppa strupgreppet
över Kongo. Relgien utsågs av dessa att
bli interventionsmakt i Kongo. USA och
dess allierade behärskar FN-apparaten
och har därför lyckats göra vad som ansågs
lämpligt med FN :s alla resolutioner.
I dag finns det flera belgiska militärer
i Kongo än någonsin tidigare, trots att
FN för två månader sedan ytterligare
underströk att de måste lämna landet.
Tror verkligen någon på allvar att
det lilla Belgien skulle våga trotsa
världsorganisationen om det inte visste
sig ha mäktiga beskyddare? Det hjälper
föga att generalsekreteraren skriver
brev efter brev till Tshombe i Katanga,
till Kasavubu och Mobutu i Léopoldville
och till belgiska regeringen. Så länge
dessa vet att detta bara är ord utan en
fast politik bakom, bara rycker de på
axlarna och hånskrattar åt världsorganisationen.

Detta bedrägliga spel i Kongo har lett
till resultat, att även en hård kritik riktats
mot generalsekreterarens handläggning
av Kongopolitiken. Regeringen förklarar
sig även i dag vara solidarisk med

Onsdagen den 19 april 1901 fm.

Nr 14

103

generalsekreteraren men förbiser då att
han måste ta sitt ansvar för att FN hittills
misslyckats att driva ut interventionisterna
från Kongo.

Herr BOHEMAN (fp):

Herr talman! Frånsett den siste itrade
talarens inlägg, som ju var baserat på
sann marxistisk, leninistisk, chrustjovistisk
grund, har denna debatt ånyo klart
ådagalagt den enighet som råder om de
väsentliga utrikespolitiska problemen
mellan de demokratiska partierna. Den
regeringsförklaring som vi här i kammaren
i dag har lyssnat till har inte heller
hos mig väckt några polemiska instinkter.
Tvärtom kan man väl säga att den
regeringsförklaring, som har avgivits i
allt väsentligt och på de huvudsakliga
punkterna helt motsvarar de känslor som
på den utrikespolitiska vädjobanan besjälar
majoriteten av kammarens ledamöter.
Jag skall därför i ett kort inlägg
inskränka mig till att göra några små
randanmärkningar, som jag närmast
skulle vilja beteckna som kompletteringar
till de uttalanden som gjorts från regeringsbänken.

Det är ett begränsat spörsmål som i
den offentliga debatten på sista tiden har
väckt viss uppmärksamhet, nämligen
Sveriges ställningstagande vid en omröstning
inom Förenta Nationerna i den sydafrikanska
frågan, där man från den
svenska delegationens sida dels inte anslöt
sig till en afro-asiatisk resolution
som rekommenderade sanktioner mot den
Sydafrikanska unionen, dels avstod från
att rösta på en punkt i en betydligt mildare
resolution, i vilken det också talades
om sanktioner. Jag vill bara deklarera
att jag för min del till fullo uppskattar
den hållning som från svenska regeringens
och utrikesledningens sida har
intagits på denna punkt. Sanktioner från
Förenta Nationernas medlemsstater skall
ju endast tillgripas vid krig eller krigshot.
Hur man än viinder och vrider på
saken kan man inte gärna beteckna den
sydafrikanska frågan såsom innebärande
ett krigshot mot någon omgivande stat.
Man må hysa all den motvilja som vi väl

Ang. Sveriges utrikespolitik
alla känner för den sydafrikanska apartheidpolitiken
— det är en sak — men det
är felaktigt att under inflytande av dessa
lovliga och riktiga stämningar gå
utanför den grundlag som är gällande för
Förenta Nationerna. Det kunde också
medföra att man i andra situationer
skulle ha ett prejudikat, som vore allt
annat än önskvärt. Det kan ju erinras
om att det ingalunda var tal om sanktioner
i samband med exempelvis Ungernfrågan.
Man vinner nog i längden på
att i frågor av denna art intaga en från
dagens passioner frigjord hållning och på
att bedöma frågorna inte bara från den
synpunkten att en tillfällig stämning
hos en rad av de nya länderna bör tillfredsställas.
Detta innebär naturligtvis inte
på något sätt att regeringen här i Sverige
— det är jag övertygad om — inte
hyser en lika stark uppfattning om det
olyckliga i den utveckling som äger rum
i den sydafrikanska staten.

Ett spörsmål som endast i ganska ringa
mån är behandlat i regeringsdeklarationen
är nedrustningsfrågan. Detta
spörsmål har ju diskuterats och ältats
vid otaliga sammanträden alltifrån andra
världskriget slut, utan att några som
helst egentliga framsteg har gjorts. Så
länge det inte existerar ett visst mått av
verkligt förtroende mellan de stora maktgrupperna
i världen kommer väl i själva
verket hela nedrustningsfrågan att inte
kunna föras framåt.

I regeringsdeklarationen understrykes
vilket stort framsteg det skulle vara därest
den överenskommelse som man förhandlat
om så länge i Geneve rörande en
traktat om upphörande av kärnvapenproven
kunde träffas. Det anfördes att man
nu länge väntat på ett positivt resultat.
Det är riktigt, men det måste också enligt
min mening inför kammaren understrykas
hur utsikterna att uppnå en sådan
överenskommelse har försämrats.

Sedan Kennedyregimen kom till i
Förenta staterna har ett uppriktigt och
ärligt menat försök gjorts att eliminera
de svårigheter som uppkommit för att
nå en överenskommelse. Från engelskamerikansk
sida framlades en rad kompromissförslag,
där man gick de sovjet -

104

Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik
ryska önskemålen långt till mötes, även
om detta i viss mån äventyrade effektiviteten
av det kontrollsystem som man
anser vara ett nödvändigt komplement
för ett förbud. När dessa förslag framfördes
flyttade man från motsidan omedelbart
sina positioner och framhöll att
den kontrollkommission som skulle
övervaka själva verkställandet och upprätthållandet
av traktatens bestämmelser
inte skulle i sin spets få ha en neutral
och opartisk person, utan där skulle tillsättas
en tripartitkommitté med en representant
för öst, en för väst och en
för de s. k. neutralistiska staterna med
vetorätt för var och en av dem — vilket
givetvis innebär att någon som helst
kontroll inte skulle komma till stånd.

När det talas om den utomordentliga
nedrustningsvilian på det östliga hållet,
är detta nya och som det förefaller högst
hotande hinder för en överenskommelse
i denna fråga värt allt beaktande. Förklaringen
till den attityd som från östsidan
intagits kan vi kanske finna i de
uttalanden som den ryske regeringschefen
gjorde för några dagar sedan till den
amerikanske korrespondenten och skribenten
''Walter Lippman. Den ryske regeringschefen
förklarade att det inte
fanns några neutrala personer, att det
över huvud taget inte fanns någon som
kunde vara skiljedomare mellan öst och
väst, att man hade nog av personer av
Hammarskjölds kaliber och att man därför
över huvud taget från östblockets
sida inte kunde lägga några som helst
skiljedomsuppdrag eller avgöranden i
s. k. neutrala personers händer. Om detta
är uttryck för en konsekvent politik
och attityd har jag i alla händelser ytterst
svårt att förstå hur man skall kunna
komma fram till några som helst
överensKommelser på nedrustningsområdet.

Allt detta tal som vi får höra och som
vi också i dag har hört om den utomordentliga
önskan och viljan till en allmän
och fullständig nedrustning faller
i själva verket så fort man kommer in
på de konkreta frågorna.

I regeringsdeklarationen i dag har
med all rätt understrukits hur nödvän -

digt och viktigt det är — för att nedrustningsfrågan
och andra spörsmål skall
kunna lösas — att frågan om Kinas representation
i Förenta Nationerna vinner
en lösning. Vi är väl alla överens
om att det är ett orimligt förhållande
att det stora och vidsträckta Kina i Förenta
Nationerna representeras av Formosaregeringen
som endast behärskar
en ytterst ringa del av det forna Kinas
område. Emellertid är väl denna fråga
inte så enkel och lättlöst som man ofta
föreställer sig. Det duger inte att bara
ersätta representationen i Förenta Nationerna
med Kommunistkina i stället
för det s. k. Nationalistkina. Så vitt jag
förstår kan denna fråga i själva verket
aldrig nå en lösning förrän en sådan
överenskommelse träffas att å ena sidan
Kommunistkina får ta plats i Förenta
Nationernas säkerhetsråd och Formosakina
får erkännas som en egen stat,
en självständig stat med representation
i församlingen. Det enda felet med denna
i ocii för sig ytterst rimliga och riktiga
lösning är att varken Kommunistkina
eller Nationalistkina visar minsta
benägenhet att acceptera den.

•lag kan inte neka till att den senaste
tidens utveckling i Kongofrågan och när
det gäller Förenta Nationernas aktion
i Kongo har hos mig och kanske hos
åtskilliga andra väckt vissa olustkänslor.
Jag har inte haft någon som helst
invändning mot de bidrag som lämnats
från svensk sida för att stödja Förenta
Nationerna i Kongo. Jag har heller ingen
invändning mot ett fortsatt sådant stöd,
men man kan inte hjälpa att man liyser
vissa tvivel på hur denna aktion i fortsättningen
skall kunna föras till ett lyckligt
resultat. Under den tid som Förenta
Nationerna har ingripit i Kongofrågan
har enligt tillförlitliga uppgifter produktionen
i de delar av Kongo, som icke
innefattas i Katangaprovinsen, nedgått
till ungefär 40 procent av den normala.

I Katanga har produktionen hittills
kunnat upprätthållas vid förrevolutionär
nivå, om jag så får uttrycka mig. Det
förefaller mig vara ett orosmoment, om
Förenta Nationernas fortsatta aktion i
Kongo eventuellt skulle medföra att för -

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Nr 14

105

Ang. Sveriges utrikespolitik

hållandena i även denna provins, där grad rört sig om de ekonomiska forhålen
viss ordning och reda hittills har landena i Europa, om broslagningen melupprätthållits,
skall försämras. Vissa tec- lan de sex och de sju. Vi har fått hora en
ken tyder på att konflikten mellan intressant och ganska uttömmande redoTshombe
och Förenta Nationerna kan görelse från handelsministern om vad
medföra en sådan effekt. Det är så myc- som har förekommit den senaste tiden,
ket mera betänkligt, ärade kammarleda- Jag har för min del inte mycket att
möter, som såvitt jag förstår ännu ingen tillägga. Jag vill bara understryka att
lösning har kunnat åstadkommas i fråga huvudsyftet ur svensk synpunkt bör vara
om finansieringen av hela Kongoaktio- att skapa bättre förutsättningar för ett
nen. Den kommer väl att vad beträffar större frihandelsområde. Här har man
de militära interventionerna kosta 100 med logisk skärpa, mest från herr Bengt _130

miljoner dollar under 1961. Den sons sida, sökt definiera om det innebar

civila hjälp som lämnas Kongo genom politiska risker att närma sig sexstatsFörenta
Nationerna för att upprätthålla makterna. För min del tror jag en såett
minimum av7 civilförvaltning, skol- dan diskussion är både subtil och skäundervisning
och hälsovård kommer att ligen onödig. Som herr Ewerlöf riktigt
kosta minst 100 miljoner dollar. Hittills har understrukit, innebär varje mterhar
endast ett ytterligt begränsat antal nationell överenskommelse också en instater
förklarat sig villiga att bära sin skränkning i den politiska handlingsfriandel
av dessa kostnader, östblocket har heten. Uttrycket »nationell suveränitet»
nekat att bidraga med någonting. Frank- är i själva verket i den moderna världen
rike har likaledes, med helt andra ut- alltmera undergrävt. Den nationella sugån<?spunkter
än östblocket, vägrat att veräniteten inskränks dagligen genom
lämna bidrag. De sydamerikanska sta- de överenskommelser och det mternaterna
har, såvitt jag vet, velat vältra hela tionella samarbete i vilket vi liksom andbördan
på de permanenta medlemmarna ra länder deltar. Det väsentliga ur svensk
av säkerhetsrådet, d. v. s. i realiteten ute- synpunkt är, såvitt jag förstår och som
slutande på Förenta staterna, Storbri- också herr Ewerlöf understrukit, att de
tannien osv. Det skulle vara av stort in- politiska bindningar som så att säga
tresse om man från regeringens sida kommer på köpet vid de ekonomiska
kunde ge någon indikation om hur man åtagandena icke inskränker eller fördär
ser på möjligheterna att i framtiden hindrar den fortsatta alliansfria politik
över huvud taget kunna finansiera den- som vi alla är överens om. Hur man utna
Kongoaktion. Det vore ju någonting trycker eller nyanserar detta har i själi
högsta grad obehagligt för Förenta Na- va verket en ganska ringa betydelse. Man
tionernas prestige och fortsatta existens, kan ändå inte förhindra händelsernas
om hela aktionen ett tu tre skulle av- gång. I och med att den stöire integiastanna
av brist på penningmedel. Hit- tion i Europa, på vilken vi alla hoppas,
tills har ju Förenta staterna förskotterat kommer till stånd blir det ofrånkomlimedel
härför. Men som också redan i gen en inskränkning i vår liksom i alla
denna debatt från annat håll har un- andra europeiska länders nationella suderstrukits
innebär detta, att man ger veränitet.

ytterligare bränsle till den kommunis- Vidare, herr talman, skulle jag med
tiska agitation som säger: »Här ser ni några ord vilja beröra det statsutskottsatt
Förenta Nationerna är bara en skärm utlåtande som nu ligger på kammarens
för den amerikanska imperalismen». bord. Jag vill uttrycka min tacksamhet
Herr talman! Detta är endast några av mot det mäktiga statsutskottet för att det
de randanmärkningar som jag har velat beaktat syftet i den lilla obetydliga mogöra
til! den regeringsförklaring som tion för vilken jag står och som velat
jag i övrigt har all anledning att i allt va- understryka betydelsen av att på längre
sentligt instämma i. Den debatt som har avstånd liggande beskickningar fåi en
iigt rum i kammaren i dag har ju i hög bättre förbindelse med centralförvalt -

106

Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik
ningen. Jag tror att detta inte saknar sin
betydelse för utrikesförvaltningens effektivitet
och verkningsförmåga. Utskottet
har skrivit mycket positivt i denna
fråga och samtidigt enligt vedertaget
bruk föreslagit att motionen icke må till
någon riksdagens åtgärd föranleda. Detta
är nu ett system som tydligen här är
vedertaget och som jag på intet sätt skall
opponera mig emot, även om det i viss
mån kan förefalla en smula egendomligt
för den som inte har så stor erfarenhet
av dessa frågor. När det sägs i
utlåtandet att utskottet har anledning
förutsätta att utrikesministern utan särskild
framställning från riksdagens sida
tillser att så kommer att ske, så vill jag
bara i all underdånighet meddela att
så hittills inte har skett. Utskottets påpekande
kan följaktligen ha sin betydelse
även om motionen inte föranleder
någon åtgärd.

1 tskottet har i sitt utlåtande understrukit
betydelsen av en samverkan mellan
de nordiska länderna på utrikesförvaltningens
område. Herr Lundström
bär förut berört denna fråga. I viss motsats
till herr Lundström är mina förväntningar
på detta område så pass begränsade
att jag inte är fullt så besviken
i fråga om det resultat som hittills
nåtts eller som kan väntas på detta område
som han. Jag tror att det kan ha
en ganska avsevärd betydelse att det nu
kommit till stånd en samverkan mellan
de administrativa avdelningarna inom
de nordiska ländernas utrikesförvaltningar
och att det åtminstone blivit så
mycket gjort, att man erkänt att en arbetsfördelning
kan och bör äga rum
mellan de nordiska beskickningarna i de
nya länderna på Afrikas kontinent. Jag
räknar åt mig en smula av äran att så
har blivit fallet, eftersom det var jag
som först tog upp denna fråga i riksdagen.
Jag är övertygad om att man kan
gå vidare på denna väg och inte bara
bör inskränka sig till Afrikas västkust.
På Afrikas östkust kommer också en rad
nya stater inom kort att få sin självständighet.
Det finns all anledning för de
nordiska utrikesförvaltningarna att även
där fördela arbetsbördan, då de nordis -

ka länderna kan ta på sig att ha var sin
beskickning i var och en av dessa nya
stater. De nordiska beskickningarna bör
geografiskt fördelas mellan dessa länder
med ackreditering av ett sändebud i
vart och ett av de olika nya länderna.
På så vis kan man underlätta att vart
och ett av de nordiska länderna får en
representation med i varje fall någon
verkningsgrad i vart och ett av dessa länder.
Det är alldeles säkert både möjligt
och rikligt att gå fram denna väg. De
nordiska länderna har inga egentliga intressekonflikter
inom dessa områden. Vi
har också, det kan jag själv omvittna,
en mycket större lätthet att samarbeta
när vi kommer långt ifrån fäderneslandet
än när vi befinner oss i omedelbar
närhet av hemländerna.

Jag kan inte låta bli att påpeka att
det i administrationschefernas yttrande
finns viss rent löjliga invändningar mot
nordisk samverkan på detta område.
Man har t. ex. svårt att tänka sig gemensamma
samordnade kontorslokaler
på sådana nya ställen, därför att det i
Sverige är byggnadsstyrelsen som bestämmer
om lokaler men icke motsvarande
organ i Danmark och Norge. Jag
får säga att byggnadsstyrelsen får väl,
trots all den maktfullkomlighet den har
i fråga om överskridande av anslag, på
det här området underkasta sig direktiv
från högre ort även när det gäller lokaler
i Nigeria.

Lör övrigt skulle jag i anslutning till
statsutskottets utlåtande bara vilja uttala
att den utredning som gjorts ifrån
utrikesdepartementets sida om det framtida
behovet av en viss utvidgning av
utrikesförvaltningen och särskilt av centralorganisationen
synes mig vara ganska
tankeväckande, och en viss förstärkning
särskilt av centralorganisationen
med hänsyn till det allt intensivare och
allt mera mångskiftande internationella
samarbetet synes mig nödvändig. Jag vill
i detta sammanhang också understryka

det har jag gjort förut i denna kammare
men jag känner behov av att göra
det igen — att den långa erfarenhet jag
haft av diplomatisk tjänstgöring både
utomlands och i hemlandet har sagt mig

Nr 14

107

Onsdagen den 19 april 19G1 fm.

att den personalbesättning som Sverige
har i sin utrikesförvaltning är ett kapital
som är väl värt att vårda. En jämförelse
med motsvarande i länder med
samma storleksordning som Sverige tror
jag att vår utrikesförvaltning mycket väl
tål. Den kommer vid denna jämförelse
att framstå såsom mycket effektiv och
god. Må det tillåtas mig att uttrycka en
förhoppning att utrikesledningen väl bevarar
detta kapital genom en sådan uppmuntran
av den personal som finns inom
denna förvaltning, att den ser sina befordringsmöjligheter
bevarade utan politiska
sidoinflytelser.

Herr PERSSON, HELMER, (k) kort
genmäle:

Herr talman'' Jag vill replikera herr
Boheman när det gäller två av de frågor
han berörde. Det skulle föra alltför långt
att ta upp den tredje frågan, om nedrustning,
främst beträffande kärnvapen, där
han trollade med en hel rad fakta men
trollade på ett oriktigt sätt, och givetvis
använde han den amerikanska regeringens
taktik att bara tala om kontroll men
icke om förbud mot kärnvapen.

Herr Boheman inledde sitt anförande
med att säga att frånsett den föregående
talaren var alla eniga om den utrikespolitik
som regeringen här har redovisat.
Med »den föregående talaren» menade
han mig. Jag vill säga att jag tillåter
mig betvivla att herr Boheman i själ
och hjärta är anhängare av vår utrikespolitiska
huvudlinje, nämligen neutralitet
och alliansfrihet, men det är opportunt
att deklarera att man är det, och ju
mer man talar om denna neutralitet,
desto mer kan man smussla.

Det är väl ingen tillfällighet att en
del av högern blev avstängd från att representera
Sverige i FN på grund av
att högerpartiet är emot alliansfriheten.
Både herr Bengtson och handelsministern
har här i kammaren läst upp ett
uttalande av Högerns ungdomsförbund,
som strider mot vår neutralitet och alliansfrihet.
Jag måste säga att herr Ewerlöf
inte alls tog avstånd från det uttalandet,
utan herr Ewerlöf solidariserade sig

Ang. Sveriges utrikespolitik
på ett skickligt sätt med detta uttalande
av Högerns ungdomsförbund.

Nog har herr Boheman varit ambassadör
i Washington, men jag tycker det
är för starkt att han skall upphäva sig
till domare över världens största statssammarslutning
och när det gäller Kina
och FN komma med en patentlösning som
nog har legat innan den hamnade i Bohemans
påse i USA:s säck. Han anser
också att Kina måste komma med i FN,
men tillfogar att saken inte är så enkel
som herr Boheman tror. Man kan lösa
problemet genom att dela upp Kina i två
delar och låta både Tai-wan och det övriga
Kina vara med i FN, anser herr Boheman.
Men det är en lösning helt i den
amerikanska imperalismens anda. Det
är inte för ro skull som man får uppfattningen
att herr Boheman är ett högt
befullmäktigat ombud för denna här i
kammaren.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! När man bedömer de
olika partiernas ställningstagande till
vår utrikespolitik finns det ingen anledning
att gå utanför de deklarationer som
här har gjorts av partiernas talesmän.
Gör man inte det kan man notera att alla
de tre borgerliga oppositionspartierna
på det mest otvetydiga sätt har deklarerat
sin anslutning till de riktlinjer som
presenterades i regeringsdeklarationen,
och det är en sak som vi givetvis hälsar
med stor tillfredsställelse. Det har t. o. m.
deklarerats så mycken enighet i den här
debatten, att det är en aning svårt, när
man nu ändå skall delta i den och säga
några ord, att finna så mycket att polemisera
mot — lag har varit i samma läge
tidigare vid utrikespolitiska debatter i
första kammaren — men några frågor
kanske ändå kon föranleda ett yttrande
från regeringsbänken.

Både herr Ewerlöf och herr Lundström
efterlyste en redogörelse för svenska
regeringens syn på de pågående strävandena
att åstadkomma ett mera omfattande
ekonomiskt samarbete i Europa.
Jag föreställer mig att handelsministerns

108

Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik

utförliga redogörelse har varit ett svar
på de propåerna.

Herr Lundström tog upp en speciell
sak: han efterlyste åtgärder för att
åstadkomma en större samordning och
större effektivitet i utlandshjälpen, och
han skildrade vältaligt hur många olika
internationella organ som för närvarande
sysslar med den. Jag kan dela hans
mening att det vore en fördel om man
kunde finna former för en sådan samordning.
Jag vill fästa uppmärksamheten
på att när president Kennedy tog
upp frågorna om utlandshjälpen föreslog
han inte en kraftig ökning av anslagen,
såsom många kanske hade väntat
sig, utan det första problem han tog
upp gällde en samordning och effektivisering
av de nuvarande hjälpformerna.
Jag tror att den beredning här i Sverige
som sysslar med de här tingen också
har anledning att fundera över om inte
vi på vårt håll i all anspråkslöshet skulle
kunna göra vår stämma hörd i samma
riktning.

Vidare frågade herr Lundström vad
som låg bakom regeringsdeklarationens
vackra ord om att det för utvecklingsländerna
är betydelsefullt att vi för en
investeringspolitik och en handelspolitik
som stöder dem och inte stjälper
dem. Ja, det är en sak som vi har diskuterat
mycket, och det kan väl inte ha
undgått herr Lundström att en betydande
uppmärksamhet har ägnats de här
tingen inte minst i samband med tillsättandet
av den nu sittande beredningen
för u-hjälpen.

Jag är för min del övertygad om att
de representanter för näringslivet som
varit vänliga att deltaga i dessa överläggningar
och som har visat stort intresse
för dem kommer att behålla detta intresse
och att vi från detta håll kommer att
få idéer och förslag, som det kommer att
visa sig möjligt att omsätta i praktisk
politik. Jag tror också att dessa frågor
kommer att bli föremål för diskussion
vid de överläggningar på Harpsund som
vi skall ha med representanter för finansvärlden
på lördag och söndag. På
sakens nuvarande ståndpunkt har regeringen,
trots att frågorna inte är utred -

da, ansett sig ha stöd för det uttalande
som gjordes i deklarationen. Jag tror nog
att framtiden kommer att visa att vi haft
täckning för det.

Om man letar efter möjligheter till polemik
mot exempelvis herr Ewerlöf, kunde
man kanske finna sådana på en punkt.
Han sade att den deklaration jag nyss
läst upp var kanslimässigt torr och att
det endast på en punkt blev litet hetta
vid uppläsandet av denna torra rapport.
Det var när jag talade om herr Hammarskjöld.
Om det nu var avsett att framstå
såsom kritik att jag på denna punkt använde
mig av mera personligt färgade
uttryck, vill jag säga att anledningen till
att den svenska regeringen sluter upp
kring Hammarskjöld ingenting har att
göra med det förhållandet att han varit
en aktad medlem av eu svensk regering,
inte ens med det faktum att han är en
svensk, utan att det sker just av samma
anledning, som präglade herr Ewerlöfs
omdöme om herr Hammarskjöld. Vad
man än säger från östsidan framstår han
i dag för oss som en symbol för de krafter
vi har att lita till för bevarandet av
fred och mellanfolkligt samarbete. Det
är kanske inte så underligt att man skärper
tonen när man gör en deklaration
för att understryka sin solidaritet, inte
med Hammarskjöld som svensk, utan
med Hammarskjöld som representant för
dessa strävanden.

Hem Ewerlöf ville att jag skulle berätta
något om hur det var i Amerika. Det
är verkligen en mycket vänlig och frestande
uppmaning. Jag tycker dock att
den svenska pressen, radion och televisionen
har varit älskvärda nog att ge mig
så mycket utrymme att jag inte tänkt mig
att jag skulle uppmanas att också belasta
första kammarens protokoll med en reseberättelse,
och jag skall inte heller falla
för frestelsen. Jag skall bara konstatera
att det visserligen var fråga om en privatresa
men att jag givetvis med stor
glädje mottog tillfället att få träffa framför
allt president Kennedy men också åtskilliga
andra i den nya amerikanska administrationen.
Att jag med stor tillfredsställelse
grep detta tillfälle berodde inte
bara på att det alltid är intressant att

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Nr 14

109

få träffa de män som styr världens öden
utan också på att jag hade en känsla av
att det var viktigt för Sverige, inte att
ge några råd och anvisningar om hur
Amerikas affärer skall skötas utan att få
framföra de svenska synpunkterna på en
rad frågor där USA:s ställningstaganden
icke kan undgå att beröra svenska intressen.
Det var ganska naturligt att jag begagnade
de timmar som stod mig till buds
för dessa överläggningar till att presentera
Sveriges syn på riskerna för en tilltagande
protektionism, som för all del är
förståelig i ett läge då arbetslösheten
tycks vara så svårbemästrad som den är
för närvarande i Förenta staterna men
som ändå utgör en lösning som innebär
en senväg. Förenta staterna får själva
bedöma vilka medel som skall användas
för att komma till rätta med ett arbetslöshetsproblem,
som i hög grad påminner
om 1930-talets. Vad jag ville klargöra var
att den amerikanska protektionismen vållar
besvärligheter för den fria handeln
i Europa, då den ekonomiska splittringen
i Europa kan tänkas leda till protektionistiska
strömningar även bär.

Jag tillät mig att i min argumentation
i allt väsentligt använda samma argument
som kabinettssekreterare de Besche
har begagnat under sin resa i Amerika.
Jag tror att det är mycket viktigt att man
på detta sätt inför den högsta ledningen
framför argument som det kanske inte är
lika lätt för diplomaterna att framföra,
eftersom deras utsikter till förtroliga
samtal med den högsta politiska ledningen
i cn stormakt inte är så stora.

Jag hoppas att genom denna presentation
av det svenska utrikesdepartementets

— och jag tror även det svenska folkets

— synpunkter på dessa frågor ha breddat
vägen för en något större förståelse
än vad man kanske tidigare haft inom
den amerikanska administrationen. Däremot
anställde jag inget korsförhör med
presidenten och hans medarbetare för att
utröna vilken förhandlingstaktik de skulle
använda mot engelsmännen. Det hade
jag ingen möjlighet att göra, och några
informationer på denna punkt fick jag
inte heller. Jag hade som sagt tillräckligt
arbete med att utveckla de svenska

Ang. Sveriges utrikespolitik
synpunkterna, som jag tror det var nödvändigt
att göra i denna situation, då
jag fick ett osökt tillfälle till det.

Beträffande herr Helmer Perssons anförande
skulle jag vilja rätta ett par
missförstånd.

Herr Persson frågade av vilken anledning
vi inom regeringen var så rädda för
att ta en debatt om en atomvapenfri zon
i Norden på Nordiska rådets senaste möte.
Vi har, herr Persson, från regeringens
sida gång på gång deklarerat att vi har
intresse av allvarligt menade resonemang
kring frågan om begränsade nedrustningszoner
och begränsade atomvapenfria
zoner. Det har från både utrikesministerns
och min sida vid flera tillfällen
framförts att vi har all förståelse för
dessa tankar och anser att man mycket
väl kan diskutera om dessa ting. Det var
alltså ingen skräck för ämnet som
gjorde att vi i Nordiska rådet bestämt avböjde
att där ta upp frågan. Det berodde
helt enkelt på att vi, när vi gick in i
Nordiska rådet, förklarade att där skulle
väl diskuteras olika frågor, gärna frågor
där man har motsatta meningar, men
däremot inga frågor av militärpolitisk eller
försvarspolitisk karaktär. Jag tror att
det är en linje som inte minst våra finska
vänner var mycket angelägna om att
markera när de på sin tid anslöt sig till
Nordiska rådet. Det var därför med stor
förvåning som vi konstaterade att en del
av de finska deltagarna i rådet ansåg att
man kunde dra ett streck över det som
på sin tid var en av förutsättningarna
för Nordiska rådets arbete. Jag tror att
det kan leda till mycket besvärliga konsekvenser
om man i fortsättningen bryter
ned de regler som hittills har gällt.
Detta och ingenting annat gjorde att vi
avvisade tanken på att diskutera frågan
om en atomvapenfri zon i Norden.

Beträffande Tyskland vill jag bara hänvisa
till vad utrikesministern sade i fjolårets
debatt. I en replik till herr öhman
yttrade utrikesministern följande: »Herr
öhman riktade cn direkt fråga till mig
angående regeringens ställning till frågan
om erkännande av Östtyskland. Jag
vill utöver vad som sagts förut i denna
fråga tillägga, att svenska regeringen

Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik
alltjämt vidhåller den förhoppningen, att
Tyskland skall enas. Ett erkännande av
Östtyskland skulle ju innebära från
svenska regeringens sida en förklaring
att vi anser delningen vara definitiv, och
en sådan förklaring vill svenska regeringen
inte göra.» Är det inte ändå ganska
naturligt att så länge det finns någon
chans att vi får till stånd ett enat Tyskland
vill inte den svenska regeringen gå
i spetsen för en aktion som skulle innebära
att vi definitivt ger upp hoppet om
den tyska nationens enande. Jag hänvisar
alltså till den förklaring som regeringen
gav i fjol. Ingenting har under
året inträffat som gör det motiverat att
ändra denna ståndpunkt.

Herr Perssons beskrivning av läget i
Kongo skall vi väl inte fördjupa oss i.
Den kan inte såvitt jag förstår vara avgiven
i god tro. Det måste väl ändå vara
uppenbart att utan FN :s insatser i Kongo
skulle vi inte ha — såsom tycktes framgå
av herr Perssons anförande — ett
enat Kongo. Det föreföll som om han
skulle tro att FN :s insatser har bidragit
till splittringen av Kongo. Det är väl alldeles
uppenbart att det alternativ som
man har framför sig utan FN:s insatser
är långt värre och långt svårare att bemästra
än de i och för sig mycket besvärliga
förhållanden som nu råder. Trots alla
svårigheter och trots att vi gärna medger
att misstag kan ha begåtts tror vi
alltjämt att FN:s insats är en historisk
insats. Det är dock första gången i
mänsklighetens historia som man lyckats
samla vapenmakt, i varje fall polismakt,
bakom kravet på ordningens upprätthållande,
sådant detta krav utformats av en
internationell organisation. Det djupt
tragiska i dagens läge är att östsidan
vägrar att förstå det historiska ögonblick
som vi annars skulle ha kunnat uppleva.
Det utgör tragiken i den nuvarande situationen,
att vi inte har fått en hundraprocentig
anslutning till aktionen. När —
såsom kammarens ledamöter har sig bekant
— FN :s generalsekreterare har bett
att de svenska trupperna där nere skall
stanna kvar har den svenska regeringen
för sin del, med utgångspunkt från vår
bedömning av det värde som aktionen

har, ansett att trupperna skall stanna så
länge det finns någon möjlighet att de
kan bidra till upprätthållandet av fred
och ordning. Det är kanske också bekant
för kammarens ledamöter att generalsekreteraren
har begärt en mindre förstärkning
av den svenska truppen. Det är inte
fråga om någon större förstärkning —
det gäller några hundra man — men vi
ställer oss positiva även till den saken,
ehuru kanske inte utan vidare, eftersom
det kan vara förenat med tekniska svårigheter
att ordna en dylik förstärkning.
Detta är en fråga som vi skall diskutera
under morgondagens utrikesnämndssammanträde,
men jag vill göra klart att vi
alltjämt betraktar FN-insatsen i detta
fall såsom varande av essentiell betydelse.

Jag vill sluta med att säga att i den besvärliga
— man kan lugnt säga den kritiska
— situation som världen för närvarande
befinner sig i är FN av ännu större
betydelse än någonsin tidigare. Vi
tror också att utan FN skulle möjligheterna
till ett effektivt stöd för de underutvecklade
folken vara mycket begränsade.
Både när det gäller det internationella
fredsarbetet och när det gäller stödet
till de underutvecklade folken kan ett
starkt FN komma att spela en avgörande
roll. Om man får döma av dagens debatt
kan under nuvarande förhållanden den
svenska regeringen gå till detta arbete
stödd av en samlad opinion, och det tror
jag har en mycket stor betydelse för våra
insatser.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag tolkar statsministerns
replik så att det i själva verket råder
en mycket vittgående enighet i det
ämne vi nu diskuterar. Jag bemödade
mig i mitt anförande om att på vissa
väsentliga punkter göra preciseringar,
som jag trodde vara av betydelse med
hänsyn till ordalagen i regeringsdeklarationen,
och statsministern har inte i
något fall funnit anledning att i dessa
avseenden gå in på ett bemötande, något
som jag för min personliga del finner
mycket tillfredsställande då jag sluter

Onsdagen den 19 april 19(51 fm.

Nr 11

mig till att dessa preciseringar i och för
sig inte givit statsministern anledning
till någon polemik.

De enda två punkter statministern
tog upp var ur min synpunkt ytterst
oväsentliga. Den ena gällde mitt uttalande
att regeringsdeklarationen var så
kylig att det hade hettat till bara en
gång, nämligen då det gällde Hammarskjöld.
Detta har nu statsministern tilllåtit
sig tolka så att jag velat anmärka
på att det fick hetta till i fråga om Hammarskjöld.
Jag föreställer mig att kammaren
har alldeles klart för sig att mitt
uttalande innebar raka motsatsen — jag
hälsade med tillfredsställelse att man
fick se något temperament komma till
uttryck i deklarationen och att det gällde
Hammarskjöld. I den mån uttalandet
innefattade en kritik bestod den i att
jag fann deklarationen i övrigt vara i
kyligaste laget. Jag ville reagera mot det
oengagerade sättet att behandla stormakterna
som lika goda kålsupare.

Den andra punkten som statsministern
tog upp gällde min uppmaning till honom
att begagna tillfället att ge oss del
av sina färska erfarenheter från Amerika.
Mitt klart uttalade syfte var därvid
att lätta litet på debatten. Jag gjorde
mig stora förväntningar om vad statsministern
skulle kunna åstadkomma
med en sådan redogörelse. Jag utgick
också från det mönster vi har i det engelska
parlamentet. När vederbörande
storheter i England är ute och reser,
betraktar de ju parlamentet såsom det
forum där de i första hand skall lämna
sin redogörelse i stället för att portionera
ut den i andra publika sammanhang.
Då de kommer hem efter en resa sparar
de sina kommentarer för att i parlamentet
avge en sammanhängande redogörelse,
och jag tänkte att detta höga
föredöme möjligen skulle ha kunnat locka
statsministern att handla på liknande
sätt.

Nu hörde vi att statsminstern inte
med president Kennedy diskuterat den
i dag särskilt aktuella frågan om förhållandet
mellan de sex och de sju. .lag
hade trott att det på den punkten skulle
varit möjligt att få clt bidrag till diskus -

Ang. Sveriges utrikespolitik
sionen, men så är uppenbart icke fallet.

Jag har det intrycket att statsministern
i Amerika lyckades med konststycket
att presentera sig som något av Sveriges
Kennedy. Även om vi som är litet
mer initierade i förhållandena kanske
inte tycker att likheten är alltför påfallande,
gläder vi oss i alla fall åt de framgångar
som statsministern på det sättet
kunde notera »over there».

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det finns ingen anledning
för mig att göra invändningar mot
statsministerns konstaterande om enigheten
i dagens utrikespolitiska debatt,
men jag får kanske tillägga att vår utrikespolitiska
linje dragits upp långt
före den nuvarande regeringens tillkomst
och således har fullföljts både av
det nuvarande regeringspartiet och av
de andra partierna.

Jag begärde emellertid ordet för att
erinra om en sak som kanske fordrar
en liten förklaring eller ett tillrättaläggande.
Statsministern nämnde att då
president Kennedy tog upp frågan om
hjälpen till u-länderna så var det inte
i första hand pengarna han talade om
utan samordningen av de olika åtgärderna.
Der föreföll som om statsministern
drog den slutsatsen att det skulle vara
lämpligt också för oss i Sverige att gå
den vägen. Jag tycker för min del att
det är en väsentlig skillnad mellan USA
och Sverige i detta fall. USA har lämnat
stora bidrag men har under senare
år gjort det tillägget, att man anslår så
och så mycket pengar under förutsättning
att bidraget inte överstiger en viss
procent av det totala beloppet som från
alla länder anslås därtill. Man har gjort
anslaget beroende av vad andra länder
ger i bidrag, och därigenom har man
inte kommit upp till toppbeloppet. Detta
förklarar kanske närmast varför president
Kennedy inte tog upp penningfrågan.
Vi har ju i många fall — tyvärr,
måste jag säga — inte nått upp så långt
att USA:s bidrag kunnat utnyttjas helt
och fullt. Följaktligen håller inte riktigt
jämförelsen mellan president Ken -

112

Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik

nedys åtgärder och de svenska samord ningsstävandena.

Jag bär inte sagt detta för att på något
sätt beteckna svenska regeringens
inställning till u-länderna som negativ,
möjligen för att framhålla att jag inte
anser Jen riktigt så positiv som vi skulle
kunnat önska från centerns sida.

Herr PERSSON, HELMER, (k) kort
genmäle:

Herr talman! På tal om upprättandet
av en regional atomvapenfri zon i Norden
hänvisade statsministern till Nordiska
rådet, som har deklarerat, att rådet
inte bör behandla frågor av dylik art.
En skrivelse från Kungl. Maj:t, nr 101,
är utdelad, där utrikesminister Undéns
åsikt refereras. I skrivelsen står: »Han
framhöll därvid, att det visserligen ej
förelåge formella hinder för rådet att
behandla dylika frågor men att det å
andra sidan varit en allmänt utbredd
uppfattning, som kommit till uttryck i
olika sammanhang, att Nordiska rådet
icke vore avsett vara ett forum för utrikespolitiska
och militärpolitiska kontroverser.
» Enligt detta uttalande föreligger
alltså icke några formella hinder.
Det finns ingenting utskrivet i statuterna,
enligt vad jag förstår, utan uttalandet
stöder sig på vad man kallar
en utbredd uppfattning inom Nordiska
rådet. Faktum är dock att svenska regeringen
mycket aktivt gick in för att tysta
ner saken i Nordiska rådet, och det uppmärksammades
mycket att den aviserade
TV-utsändningen från Nordiska rådet på
grund av olika manövrer inte kunde
komma till stånd.

Den andra frågan gäller regeringen
och DDR. Här upprepar statsministern
vad utiikesmiuistern sade i fjol, nämligen
att ett svenskt erkännande av DDR
skulle göra delningen av Tyskland definitiv.
Nog är väl detta att söka göra
gäPande att det lilla Sverige spelar en
större roll i världspolitiken än vad det
verkligen gör.

Sedan måste jag fråga: Vad innebär erkännandet
av Västtyskland? Faktum är
ju att det finns två stater i Tyskland,

och för vår del betraktar vi det inte
som något definitivt, men vi anser att
det är starkare krafter, främst det tyska
folket, som måste ordna Tysklands enande.
Jag vill än en gång erinra om att
Österrike tillhörde Tyskland och att Österrike
efter kriget blev en särskild stat.

Jag anser inte att de argument som
här framförts från regeringen i fråga
om dess erkännande av DDR är hållbara.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag kan inte hjälpa att
herr Helmer Persson inte godkänner
våra argument. Det har hänt tidigare,
och vi får väl bära det. Det är vår motivering
för vårt ställningstagande som
jag redovisat. Sedan får man ju bedöma
vad argumenten är värda. I varje fall
vi tillmäter dem ett värde, vilket framgår
av vårt handlande.

Det var bra att herr Bengtson påpekade
en kanske slarvig formulering av
mig, när jag talade om USA och utvecklingsländerna.
Vad jag avsåg var inte
på något sätt att krypa bakom den nya
amerikanska regimen, som inte föreslagit
en större ökning. Jag är övertygad
om att Sverige kommer att få öka sitt
bidrag till utvecklingsländerna i hög
grad. Jag ville endast understryka herr
Lundströms mening, när herr Lundström
talade om behovet av en bättre samordning.
Jag tog då som exempel en bedömning
från den nya amerikanska administrationen.
Jag tror inte någon kan
bestrida att det är riktigt att amerikanerna
bedömer läget så, att en av de viktigaste
uppgifterna när det gäller utvecklingsländerna
— utom naturligtvis
att lämna bidrag i pengar — är att skapa
en bättre organisation än för närvarande.

Jag vill gärna understryka vad herr
Bengtson sagt om att bidragsbeloppen
från Förenta staternas sida är mycket,
mycket stora och att det är ett mål för
oss att komma i närheten av dem med
hänsyn till vår nationalinkomst och vår
befolkningssiffra. Det var inte alls på

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Nr 14

113

Ang. Sveriges utrikespolitik

det siitlet att jag ville använda den ute- levnaden mellan folken, en domstol, som
blivna ökningen av de amerikanska bi- kan beivra lagöverträdelser, och ett verkdragen
;om en förevändning för att slip- ställande organ, som kan se till att lagarpa
öka den svenska insatsen. na efterlevs och att ordningen upprätt Till

herr Ewerlöf vill jag bara säga, hålles. Man kan säga, att även i det inatt
det nog var en missuppfattning, om ternationella sammanhanget i världen
han fick den föreställningen av min som helhet skulle man kunna tillämpa
kortfat ade redogörelse för mina samtal det gamla svenska ordstiivet »land skall
med president Kennedy, att frågan om med lag byggas». Det primära är nämlide
sex och de sju inte berördes. Jag hade gen lagen, och för att den skall komma
tillfälle att redogöra för den svenska till stånd fordras naturligtvis en lagstifståndpunkteii
inte bara beträffande SAS tande församling och en myndighet utoch
beträffande sjöfarten och farhågor- sedd av denna.

na för protektionismen utan också för Alltför ofta har enligt min och mångas
den svenska ståndpunkten om det splitt- mening det stora målet undanskymts av
rade Europa, och jag tillät mig säga i krav på åtgärder, som ansetts vara steg
min replik att iag därvid använde den på vägen mot målet, allmän avrustning,
argumentation som kabinettsekreterare förbud mot kärnvapen och en del andra
de Besche begagnade sig av under sitt åtgärder. Enligt min mening kan man
besök i Amerika och att han ju nästan emellertid inte anse att dylika överenshelt
och hållet sysslat med frågan om kommelser om nedrustning och förhud av
de sex och de sju. olika slag kan betraktas som steg på vä Jag

är därför angelägen att få rätta gen mot en ständig fred, därför att övertill
missförståndet, att den svenska enskommelser av detta slag är värdelösa,
ståndpunkten i frågan om Europas enan- om det verkligen inträffar en allvarlig
de inte har blivit framförd för höga ve- storkonflikt. Det har också klart och tydderbörande.
ligt framhållits av Clark och Sohn att en dast

genom en världsmyndighet, som arbetar
med stöd av en viirldslag, en domHerr
OSVALD (fp): stol och en ordningsmakt kan det tredje

Herr talman! I anslutning till den för- världskriget förhindras,
klaring, som hans excellens statsminis- Anledningen till att man inte kan lita
tern i dag har avgivit rörande Sveriges på de överenskommelser och förbud, som
medverkan i strävandena att bevara jag nyss talade om är naturligtvis framvärldsfreden,
skulle jag vilja uttala den för allt den, att inspektion och kontroll
förhoppningen, att Sverige även framgent på teknikens nuvarande ståndpunkt aldmåtte
stödja strävandena att stärka För- rig kan göras fullt effektiva och att en
enta Nationerna på ett sådant sätt, att mängd anläggningar och utrustningsdeFN
verkligen kan bli en världsmyndig- täljer för fredliga ändamål snabbt kan
het med uppgift att bevara världsfreden ställas om för massförstörelse i ett storoch
utrustad med erforderliga maktme- krig.

del. Om man sålunda inte vill betrakta t. ex.

I allt vidare kretsar sprider sig nu den en nedrustning som ett steg på vägen
uppfattningen, att världsfreden endast mot ett verkligt fredligt tillstånd i värlkan
grundas på en världslag. Förtjänsten den, kan man ställa frågan om man inte
härav tillkommer väsentligen de båda på annat sätt kan söka närma sig det
amerikanska juristerna Clark och Sohn, stora målet, och jag skulle då vilja påsom
genom sitt stora arbete »Världsfred peka möjligheterna att hjälpa de undergenom
världslag» — det är den svenska utvecklade och fattiga länderna i värlupplagans
titel — klart och tydligt har den.

visat, att det stora målet »ständig fred» I höstas hölls i Israel en kongress med
endast kan nås genom att man åstadkom- deltagande av vetenskapsmän och politismer
en viirldslag för att reglera samman- ka ledare i ett stort antal av de nya sta 8

Förslå kammarens protokoll 11)01. Nr 14

114

Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik
terna i Asien och Afrika. Tack vare ett
anslag från svenska regeringen hade jag
tillfälle att delta i den konferensen. Jag
fick under konferensen ett mycket starkt
intryck av att all hjälp måste utformas
så, att den först och främst fyller de behov
som mottagarländerna känner mest
trängande. Det sades av en av värdarna,
att hjälpen till de underutvecklade länderna
inte får ges som en allmosa åt den
fattige, ej heller av barmhärtighet mot
den svage utan i en känsla av broderskap
gentemot medlemar av samma familj.
Man skall med andra ord betrakta hela
denna internationella hjälpverksamhet,
vilken form den än må ta — gåvor, lån,
investeringar o. s. v. — som en ömsesidig
hjälp. Om man gör det, har man möjlighet
att skapa den samhörighetskänsla,
som kan vara en grobädd för en sådan
inställning hos majoriteten av världens
folk, att det blir möjligt att gemensamt
bygga upp den världsmyndighet, som med
stöd av en lag skall kunna upprätthålla
världsfreden.

Herr SIEGBAHN (s):

Herr talman! Statsministern gav i sitt
första anförande i dag uttryck för sin
tillfredsställelse över att förhandlingarna
om Finlands anknytning till Efta trots
allehanda svårigheter nu äntligen kunnat
realiseras, och i detta uttalande har
flera talare instämt. Jag vill för min del
också understryka denna glädje. Det är
kanske inte oriktigt att tillägga, att om
den svenska regeringen och den svenska
opinionen varit Finland till någon hjälp
i dessa strävanden, så finns det ytterligare
skäl till tillfredsställelse. Under alla
förhållanden har den svenska regeringen
lagt ned ett intensivt arbete för att underlätta
en positiv lösning av frågan.

I Finland räknar man uppenbarligen
med att Finlands anslutning till Efta
kommer att bli av stort värde för landet.
Alla demoki atiska partier — men också
blott dessa — har livligt stött strävandena
att nå denna anslutning. Det är begripligt
att man i Finland med oro såg
fram emot möjligheten att bli ställd utanför
det internationella ekonomiska sam -

arbetet. Av Finlands totala export 1958
gick 30 procent till Efta-länderna, och
1960 hade deras andel stigit till hela 35
procent. Motsvarande siffror för handeln
med Östeuropa var 25 procent respektive
19 procent. Det är givet att denna för
Finland så betydelsefulla export till Eftaländerna
småningom skulle ha kommit i
ett ogynnsamt konkurrensläge i förhållande
till Efta-ländernas inbördes handel.

Finland brottades för några år sedan
med betydande ekonomiska svårigheter
och sysselsättningssvårigheter. Det är
därför så mycket mera glädjande att kunna
konstatera att den ekonomiska utvecklingen
nu svängt uppåt igen. Index
för industriproduktionen med 1954 som
basår steg från 121 1959 till 134 för 1960,
d. v. s. med nästan 11 procent.

Finland går sålunda in i Efta med ett
gynnsamt ekonomiskt utgångsläge. Detta
är ägnat dels att underlätta för Finland
att i takt med övriga Efta-länder bryta
ned handelsbarriärerna, dels att förbättra
Finlands konkurrensförmåga och därigenom
göra fördelarna av medlemskapet
så mycket större.

I Sverige kan vi endast med tillfredsställelse
hälsa denna utveckling. Vi gläder
oss för Finlands del, men man kan
också lägga vidare aspekter på frågan.
Det har sagts, att den nordligaste delen
av Europa efter kriget varit ett politiskt
sett lugnt område. Ibland har man förklarat
detta så, att här rått en storpolitisk
balans. Vi är alla i Norden — och kanske
också i de närmaste grannländerna —
intresserade av att detta lugn bevaras
och stiirkes. Ett studium av problem och
konflikter runt om i världen visar emellertid,
att en av de faktorer som mest bidrager
till att skapa politisk instabilitet
är ekonomiska svårigheter. Det är därför
redan av detta skäl av central betydelse
att den ekonomiska utvecklingen i Norden
även i fortsättningen blir gynnsam.
Alla länder som intresserar sig för fredens
bevarande och stärkande torde —
eller borde — ansluta sig till denna uppfattning.
Det är kanske speciellt mot
denna bakgrund som Finlands anslutning
till Efta är av värde.

Onsdagen den 19 april 1961 fm. Nr 14 Ilo

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Det är i och för sig en källa till djup
tillfredsställelse att kunna konstatera
vilken entusiasm som i alla folkgrupper
kommer till synes för att Sverige efter
ringa förmåga genom gåvor och investeringar
skall medverka till de underutvecklade
ländernas ekonomiska framåtskridande.
Jag vill ta detta som ett uttryck
för solidaritet med världen i övrigt
och en insikt om att vad som händer i
andra länder är av betydelse inte bara
för dem själva utan också för oss, för
våra möjligheter att leva vidare i en fredlig
värld.

Denna solidaritet bör då icke gälla endast
de länder som kallas underutvecklade.
Den ekonomiska stabiliteten och
det ekonomiska framåtskridandet i alla
länder blir av betydelse för en fredlig
utveckling. Mest intimt berörda är vi naturligtvis
av vad som händer i vår omedelbara
närhet, hos våra grannstater.
Detta är vårt mest direkta ekonomiska
och politiska problem, och det är samtidigt
här vi kan göra de största insatserna.

Sverige har — och har alltid haft —
intima ekonomiska förbindelser med Finland
till båtnad för båda länderna. Säkerligen
kan emellertid dessa band stärkas
ytterligare. Här finns ett stort utrymme
för initiativ och god vilja både
inom näringslivet och hos de statliga
myndigheterna. Ekonomiskt samarbete,
utbyte av tekniska informationer mellan
företag i de båda länderna, vilja att investera
i det andra landet, avtal om underleveranser
— allt detta är exempel på
åtgärder inom näringslivet som kan ge
värdefulla resultat. Vad statliga myndigheter
beträffar kan dessa inom ramen
för vad som är ekonomiskt fördelaktigt
placera beställningar av olika slag i Finland.
Så har för övrigt även skett. Jag
tänker då exempelvis på tidigare inköp av
isbrytare. Det är viktigt att man i framtiden
i ökad utsträckning utnyttjar dessa
vägar.

Med dessa ord, herr talman, har jag
vid sidan av de kanske större och ännu
allvarligare världspolitiska problem, som
i dag tagit kammarens intresse i anspråk,
velat peka på ett område, där vårt land

måhända kan göra en viss insats till stöd
för en fredlig och lyckosam utveckling.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkterna 2—21

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 22

Lades till handlingarna.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen
m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropostionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1961/62 till främjande av bostadsförsörjningen
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner m. m.

I propositionen nr 1 hade Kungl. Maj:t
under femte huuvdtiteln, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 3
januari 1961, föreslagit riksdagen att

I. bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen för
bostadsstyrelsen, som föranleddes av
vad departementschefen förordat;

II. godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för bostadsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1961/62;

III. bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
den ändring i personalförteckningen
för länsbostadsnämnderna, som föranleddes
av vad departementschefen
förordat;

IV. godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för länsbostadsnämnderna,
att tillämpas tills vidare fr.
o. m. budgetåret 1961/62;

V. godkänna av departementschefen
föreslagna ändringar i bestämmelserna
om familjebostadsbidrag;

VI. godkänna av departementschefen
förordade ändringar i bestämmelserna

116

Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

om statsbidrag till anordnande av specialinredda
lägenheter för invalider och
om statsbidrag till fiskarbostäder;

VII. för budgetåret 1961/62 under
femte huvudtiteln anvisa

1) till Bostadsstyrelsen: Avlöningar
ett förslagsanslag av 4 583 000 kronor;

2) till Bostadsstyrelsen: Omkostnader
ett förslagsanslag av 796 000 kronor;

3) till Länsbostadsnämnderna: Avlöningar
ett förslagsanslag av 5 162 000
kronor;

4) till Länsbostadsnämnderna: Omkostnader
ett förslagsanslag av 741 000
kronor;

5) till Ränteeftergifter å vissa bostadslån
m. m. ett förslagsanslag av
260 000 000 kronor;

6) till Bostadsrabatter ett förslagsanslag
av 150 000 000 kronor;

7) till Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet
ett reservationsanslag
av 29 000 000 kronor;

8) till Bidrag till inrättande av pensionärshem
ett reservationsanslag av
9 000 000 kronor;

9) till Bidrag till viss upplysningsverksamhet
rörande byggnadstekniska
frågor ett reservationsanslag av 1 000
kronor;

10) till 1960 års bostadsräkning ett
reservationsanslag av 3 350 000 kronor.

Vidare hade Kungl. Maj :t i propositionen
nr 1 under kapitalbudgeten, under
åberopande av bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 3 januari 1961, föreslagit riksdagen
att

I. godkänna av departementschefen
förordade ändringar i bestämmelserna
om tertiärlån, egnahemslån och lån till
kollektiva tvätterier;

II. medgiva, att under budgetåret
1961/62 preliminära beslut om lån, som
skulle utgå från lånefonden för bostadsbyggande,
finge meddelas intill ett belopp
av 970 000 000 kronor;

III. godkänna av departementschefen
förordade ändringar i bestämmelserna
för vissa tilläggslån m. m.;

IV. medgiva, att under budgetåret
1961/62 preliminära beslut om lån, som

skulle utgå från anslaget till räntefria
lån till bostadsbyggande, finge meddelas
intill ett belopp av 10 000 000 kronor;

V. för budgetåret 1961/62 anvisa

a) under statens utlåningsfonder

1) till Lånefonden för bostadsbyggande
ett investeringsanslag av 730 000 000
kronor;

2) till Lånefonden för maskinanskaffning
inom byggnadsindustrien ett investeringsanslag
av 1 000 kronor;

b) under fonden för låneunderstöd
till Räntefria lån till bostadsbyggande

ett investeringsanslag av 35 000 000 kronor.

I samband med Kungl. Maj ds ifrågavarande
förslag hade utskottet till behandling
förehaft följande motioner,
nämligen

från första kammaren
1: 54, av herr öhman och herr Helmer
Persson,

1:96, av herr Lundström m. fl.,

1:134, av herr Spetz,

I: 135, av herr Strand m. fl.,

1:234, av herr Fritz Persson,

I: 237 av fru Wallentheim m. fl.,

1:333, av herr Bengtson m. fl.,

1:337, av herr Ewerlöf m. fl.,

I: 338, av herr Knut Johansson m. fl.,
1:425, av herrar Bengtson och Sundin,

1:426, av herr Bengtson in. fl.,

I: 429, av herr Bengtson m. fl.,

I: 434, av herr Lundström,

I: 436, av herr Ferdinand Nilsson
m. fl.,

I: 439, av herr Harald Pettersson
m. fl.,

1:458, av herrar Sveningsson och Stefanson,

I: 517, av herr Sveningsson m. fl., samt
från andra kammaren
II: 35, av herr Ekström i Iggesund
m. fl.,

II: 36, av herr Nilsson i Gävle m. fl.,
II: 119, av herr Ohlin m. fl.,

II: 162, av herr Johansson i öckerö
m. fl.,

11:334, av herr Svenning m. fl.,

II: 335, av herr Svensson i Kungälv
m. fl.,

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Nr 14

117

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

11:346, av herrar Lindkvist och Kellgren,

11:354, av herrar Fagerlund och Johansson
i Norrköping,

II: 390, av herr Hedlund m. fl.,

11:396, av herr Hjalmarson rn. fl.,

II: 493, av herr Boo m. fl.,

11:498, av fru Gärde Widemar och
herr Källenius,

II: 501 av herr Hedlund m. fl.,

II: 502, av herr Hedlund m.fl.,

II: 505, av herrar Larsson i Hedenäset
och Johnsson i Skoglösa,

II: 506, av herr Larsson i Luttra in. fl.,
11:507 av herr Källenius m. fl.,

11: 518, av herr Sköldin m. fl.,

11:603, av herr Källenius m. fl.

Utskottet hade vidare till behandling
förehaft den redogörelse, som riksdagens
år 1960 församlade revisorer lämnat i
sin berättelse (del I, § 15) angående teknisk
kontroll av statligt belånade fastigheter.

I de likalydande motionerna I: 54 (av
herr öhman och herr Helmer Persson)
och II: 36 (av herr Nilsson i Gävle m.
fl.) hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla, att
bostadsproduktionen måtte erhålla ytterligare
vidgad prioritet på kreditmarknaden,
att dessa prioriterade krediter måtte
erhållas till en långsiktig låg ränta
samt att vad i motionerna i övrigt —
utom i vad avsåge skärpning av expropriationslagstiftningen
— rekommenderades
i syfte att få fram kostnadsmässigt
billigare bostäder måtte bliva föremål för
Kungl. Maj:ts prövning och att förslag
härom måtte framläggas till riksdagen.

I de likalydande motionerna I: 96 (av
herr Lundström m. fl.) och II: 119 (av
herr Ohlin in. fl.) hade föreslagits, att
riksdagen måtte

1) i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till
känna vad i motionerna anförts om en
successiv utvidgning av bostadsbyggandet
och de förutsättningar härför som
kunde skapas genom bland annat ökat
amorteringssparande ocli bättre utnyttjande
av rationaliseringsmöjligheterna;

2) i skrivelse till Kungl. Maj:t begära

förslag till nästa års riksdag om en omläggning
av lånevillkoren, innebärande
att räntesubventionerna ersattes med ett
enhetligt schablonbidrag enligt i motionerna
angivna riktlinjer;

3) besluta, att vid försäljning av statsbelånade
bostadshus rätt skulle medgivas
köparen att återlåna den del av egnahems-
eller tertiärlånet som amorterats
utöver vad som föreskreves i lånevillkoren
;

4) besluta, att tertiiirlånets övre gräns
för fastigheter, som påbörjades efter den
1 juli 1961, skulle sänkas till 97 % för
företagsformer som nu finge låna upp
till 100 % samt till 92 % för kooperativa
företag, som nu finge låna upp till
95 %;

5) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att tertiiirlånekungörelsen måtte omarbetas
i enlighet med i motionerna angivna
riktlinjer;

6) i skrivelse till Kungl. Maj:t framhålla,
att egnahemsbyggandet i fortsättningen
borde erhålla en större andel av
den totala bostadsbyggnadsvolymen,
samt anhålla, att Kungl. Maj:t måtte uppdraga
åt de statliga byggandsorganen att
söka intressera kommunerna för en sådan
inriktning av planeringsarbetet, att
tillräcklig exploateringsfärdig mark
ställdes till förfogande för en övergång
från flerfamiljshus till småhusbebyggelse; 7)

besluta, att den garanterade räntan
för underliggande krediter skulle fr. o.
in. den 1 januari 1961 höjas från nuvarande
4 eller 4,5 % till 5 % för hus
färdigställda före år 1951 samt från nuvarande
3,5 till 4 % för senare uppförda
hus, t. o. in. sådana som påbörjats
före den 1 januari 1958;

8) besluta, att räntefria stående delar
av egnahemslån som beviljats under tiden
1948—1 juli 1953 skulle fr. o. m. den
1 juli 1961 förräntas och amorteras till
hälften av det beviljade beloppet i enlighet
med besparingsutredningens förslag; 9)

beträffande anslaget till Ränteeftergifter
å vissa bostadslån för budgetåret
1961/62 ävensom beträffande inkomsten
från lånefonden för bostads -

118

Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

byggande för samma budgetår vidtaga
de ändringar som föranleddes av yrkandena
ovan;

10) beträffande övergång till kreditgarantisystem
under för bostadsproduktionens
omfattning och villkor lämpliga
former i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad i motionerna anförts.

I de likalydande motionerna 1:135 (av
herr Strand m. fl.) och II: 334 (av herr
Svenning in. fl.) hade föreslagits, att
riksdagen skulle besluta sådana grunder
för den statliga tertiärlångivningen, att
en gränsdragning skedde mellan företag
syftande till enskild vinst och bostadskooperativa
företag utan enskilt
vinstsyfte.

I de likalydande motionerna 1:234
(av herr Fritz Persson) och 11:354 (av
herrar Fagerlund och Johansson i Norrköping)
hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att i 15 § kungörelsen
1957:358 skulle införas en bestämmelse
av innebörd, att förmedlingsorgan skulle
vid beviljande av bidrag äga förbehålla
sig rätt att för bestridande av kostnader
på lån som beviljats av kommun
eller enskilt kreditinstitut eller, i förekommande
fall, för betalning av tomträttsavgäld
disponera bidragsmedel som
icke toges i anspråk för gäldande av kostnaderna
för beviljat statslån.

I de likalydande motionerna I: 237 (av
fru Wallentheim m. fl.) och 11:335 (av
herr Svensson i Kungälv m. fl.) hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att i kungörelsen 1957:358 om familjebostadsbidrag
skulle införas en bestämmelse,
som medgåve kommun rätt att,
utan hinder av att två hemskilda makars
sammanlagda beskattningsbara inkomst
vore för hög för bidrag, retroaktivt
för en tid av högst två år, räknad
från tidpunkten för liemskillnadsdomen
eller separationen, erhålla ersättning av
statsmedel för bidrag som beviljats och
utbetalats till den av makarna som hade
vårdnaden om barnen, under förutsättning
att 1) bidragssökandens egen beskattningsbara
inkomst icke varit för
hög och villkoren för bidrag i övrigt

varit uppfyllda och 2) att makarna före
utgången av de nämnda två åren blivit
särtaxerade.

I de likalydande motionerna 1:333
(av herr Bengtson m. fl.) och II: 390 (av
herr Hedlund m. fl.) hade hemställts,
att riksdagen vid sin behandling av femte
huvudtiteln, F. Bostadsbyggande m. m.,
måtte

A. 1) fastställa den garanterade räntan
å vissa bostadslån till i motionerna
angivna räntesatser att gälla fr. o. m. den
1 januari 1961, samt

2) till Ränteeftergifter å vissa bostadslån
m. m. för budgetåret 1961/62 anvisa
ett förslagsanslag av 190 000 000
kronor,

B. besluta, att stående del av bostadsanskaffningslån
enligt kungörelsen den
28 juni 1941 skulle, sedan lånets amorteringsdel
slutamorterats, amorteras under
en amorteringstid av tills vidare 20
år i enlighet med vad i motionerna anförts,

C. 1) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att nu tillämpad restriktivitet i
fråga om förbättringslån måtte upphöra
att tillämpas i enlighet med vad i motionerna
anförts, samt

2) till Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet
för budgetåret 1961/62
anvisa ett reservationsanslag av
28 000 000 kronor,

D. till Bidrag till inrättande av pensionärshem
för budgetåret 1961/62 anvisa
ett reservationsanslag av 4 000 000 kronor,
samt

E. beakta vad i motionerna i övrigt
anförts.

I de likalydande motionerna 1:337
(av herr Ewerlöf m. fl.) och II: 396 (av
herr Hjalmarson m. fl.) hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta,

A. 1) att den statliga bostadslångivningen
fr. o. m. den 1 juli 1961 skulle
ersättas av ett kreditgarantisystem;

2) att i anledning därav varken preliminära
beslut skulle meddelas angående
lån från Lånefonden för bostadsbyggande
eller anslag anvisas till samma
fond från nämnda datum;

3) att för erhållande av kreditgaranti

Nr 14

119

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m

en engångsavgift av 0,5 % skulle er läggas; 4)

att räntegarantien skulle upphora,
då den tidigare fastställda giltighetstiden
å tio år utgått;

5) att räntegaranti, avseende räntor
å underliggande lån, som hänförde sig
till tiden fr. o. m. den 1 januari 1961,
skulle grundas på en räntesats av 5 %
vad avsåge hus påbörjade före den 1
januari 1958 och en räntesats på 4,5 %
vad avsåge senare påbörjade hus;

6) att egnahemslån och förbättringslån
avseende hus som påbörjats fr. o. in.
den 1 januari 1958 skulle för tid fr. o. m.
den 1 januari 1961 förräntas efter en räntesats
av 5 %;

7) att tertiärlån mellan 70 och 85 %
av belåningsvärdet för hus påbörjade
fr. o. m. den 1 januari 1958 skulle för
tid fr. o. in. den 1 januari 1961 förräntas
efter en räntesats av 5,5 %;

8) att tertiärlån till den del de överstege
85 % av belåningsvärdet för hus
påbörjade fr. o. m. den 1 januari 1958
skulle för tid fr. o. m. den 1 januari
1961 förräntas efter en räntesats av 6 %;

9) att de tilläggslån, som enligt beslut
av 1953, 1957 och 1959 års riksdagar
gjorts amorteringspliktiga, skulle för
tid fr. o. m. den 1 januari 1961 förräntas
efter en räntesats av 5,5 %;

10) att de tilläggslån, som avsåge hus
påbörjade före den 1 januari 1958, skulle
till den del de icke på grund av tidigare
riksdagsbeslut redan vore amorteringspliktiga
bliva ränte- och amorteringspliktiga
fr. o. m. den 1 juli 1961 efter
en räntesats av 5,5 CU och med en
amorteringstid av 25 år;

11) att räntefria stående delar av egnahemslån,
som beviljats under tiden
1948—1 juli 1953, skulle fr. o. m. den 1
juli 1961 förräntas och amorteras till
hälften av det beviljade beloppet efter
en räntesats av 4 % och med en amorteringstid
av 25 år;

12) att godkänna i motionerna införd
avlöningsstat för bostadsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1961/62;

13) att till Bostadsstyrelsen: Avlö ningar

för budgetåret 1961/62 anvisa

ett förslagsanslag av 3 383 000 kronor;

14) att till Bostadsstyrelsen: Omkostnader
för budgetåret 1961/62 anvisa ett
förslagsanslag av 296 000 kronor;

15) att godkänna i motionerna införd
avlöningsstat för länsbostadsnämnderna,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1961/62;

16) att till Länsbostadsnämnderna:
Avlöningar för budgetåret 1961/62 anvisa
ett förslagsanslag av 4 562 000 kronor; 17)

att till Länsbostadsnämnderna:
Omkostnader för budgetåret 1961/62 anvisa
ett förslagsanslag av 591 000 kronor;

18) att till Kapitalmedelsförluster och
ränteeftergifter å vissa bostadsbyggnadslån
för budgetåret 1961/62 anvisa ett förslagsanslag
av 105 000 000 kronor; samt

B. att, om förslagen under A. 1)—3)
ovan icke vunne riksdagens bifall,

1) tertiärlån, till vilka tillstånd lämnades
tidigast den 1 juli 1961, skulle beviljas
upp till 85 % av den totala produktionskostnaden
mot enbart inteckningssäkerliet,
oavsett förvaltningsformerna,
upp till 95 % för s. k. allmännyttiga
företag mot kommunal borgen
och upp till 90 % för kooperativa och
enskilda företag mot borgen av kommun,
industriföretag eller annat företag
av motsvarande ekonomisk styrka, samt
till den del de överstege 85 % av belåningsvärdet
amorteras på 25 år;

2) vid utgivande av statliga bostadslån
en förvaltningsavgift om 0,5 %
skulle uttagas i samband med lånets utbetalande; 3)

medgiva, att under budgetåret
1961/62 preliminära beslut om lån, som
skulle utgå från lånefonden för bostadsbyggande,
finge meddelas intill ett belopp
av 900 000 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 338 (av
herr Knut Johansson m. fl.) och It: 518
(av herr Sköldin m. fl.) hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla,

att bostadsbyggnadsutredningen måtte
erhålla direktiv att utreda frågan om
möjligheterna att motverka kostnadsfördyringar
i nyproduktionen av flerfa -

120

Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m

miljshus genom lättade amorteringskrav
för nya lägenheter sammankopplat med
skärpta bestämmelser om amorteringarna
av de stående lånen i äldre fastigheter,

att därvid samtidigt de möjligheter,
som vid sådana ändrade amorteringsbestämmelser
gåves att även öka bostadsproduktionen,
måtte beaktas, samt
att bostadsbyggnadsutredningen i andra
hand måtte taga upp också alternativa
åtgärder för att motverka kostnadsfördyringarna.

I de likalydande motionerna 1: 425
(av herrar Bengtson och Sundin) och
11:501 (av herr Hedlund m. fl.) hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om utredning
av möjligheterna att sänka bostadskostnaderna
i nyuppförda egnahem och
hyresfastigheter i enlighet med vad som
i motionerna anförts.

I de likalydande motionerna 1:426
(av herr Bengtson m. fl.) och II: 505
(av herrar Larsson i Hedenäset och
Johnsson i Skoglösa) hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att förbättringslån,
som helt eller delvis utgjorde
räntefritt stående lån, skulle kunna beviljas
under förutsättning att sökandens
eller, om han vore gift, makarnas sammanlagda
till statlig inkomstskatt beskattningsbara
inkomst icke överskrede
7 500 kronor, samt

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj .t måtte anhålla, att frågorna om förstärkning
och utvidgning av förbättringslåneverksamheten
och införande av
inkomstprövat stöd vid egnahemsbyggande
måtte prövas i enlighet med vad
i motionerna anförts.

I de likalydande motionerna I: 429
(av herr Bengtson m. fl.) och II: 502
(av herr Hedlund m. fl.) hade hemställts,
att riksdagen måtte

I. a) med uttalande att hittills tillämpad
ordning beträffande fastställande av
bostadsbyggnadsprogram borde gälla
även i fråga om bostadsbyggnadsprogram
för budgetåret 1961/62 fastställa
minimiprogram för bostadsbyggandet

under budgetåret 1961/62 till 64 000 lägenheter,
fördelade på lägenhetstvper i
enlighet med vad i motionerna anförts,
samt

b) medgiva, att under budgetåret 1961
/62 preliminära beslut om lån, som skulle
utgå från lånefonden för bostadsbyggande,
finge meddelas intill ett belopp
av 915 000 000 kronor,

II. i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
a) att slutligt program för bostadsbyggandet
under budgetåret 1961/62 måtte
föreläggas 1961 års höstriksdag,

b) att förslag rörande sådan ändring
av gällande bestämmelser angående ränteeftergifter
till egnahem, att finansieringsvillkoren
för eget hem så långt möjligt
gjordes likvärdiga med dem, som gällde
för bostadsrättslägenhet, måtte föreläggas
riksdagen, om möjligt innevarande
år,

c) att den prövning vid bostadslångivningen
ur arbetsmarknadspolitisk synpunkt,
som enligt utfärdade anvisningar
numera förekomme, ej måtte gälla
låneärenden rörande enskilt eget hem,
samt

d) att frågan om ersättande av den
statliga bostadslångivningen med statligt
kreditgarantisystem måtte utredas,
samt

III. beakta vad i motionerna i övri»t
anförts.

I de likalydande motionerna I: 434 (av
herr Lundström) och II: 498 (av fru
Gärde Widemar och herr Källenius) hade
föreslagits att riksdagen skulle i skrivelse
hemställa, att Kungl. Maj:t efter
bostadsstyrelsens hörande måtte framlägga
förslag i syfte att få bättre samstämmighet
mellan belåningsgränserna
för å ena sidan primär- och sekundärlån
och å andra sidan de statliga tertiärlånen.

I de likalydande motionerna I: 436 (av
herr Ferdinand Nilsson m. fl.) och II:
506 (av herr Larsson i Luttra m. fl.) hade
föreslagits att egnahemslåntagare,
som icke fått tidigare utgående räntefri
stående del av lånet, skulle fr. o. m. budgetåret
1961/62 under tio år erhålla
kompensation härför genom förhöjning

Onsdagen den 19 april 1961 fm. Nr 14 121

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

av honom tillkommande schablonavdrag
till ränteeftergift med 250 kronor
per år, att utgå av anslaget för Ränteeftergifter
å vissa bostadslån m. m.

I de likalydande motionerna I: 439 (av
herr Harald Pettersson m. fl.) och II:
493 (av herr Boo m. fl.) hade hemställts
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om utredning och
förslag rörande omläggning av bostadspolitiken
i syfte att främja tillkomsten
av ur familje- och ungdomssynpunkt
lämpliga bostadsmiljöer i enlighet med
vad i motionerna anförts.

I de likalydande motionerna I: 458
(av herrar Sveningsson och Stefanson)
och II: 507 (av herr Källenius m. fl.)
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att kommunala och s. k. allmännyttiga
bostadsföretag skulle vara underkastade
upphandlingskungörelsens bestämmelser.

I de likalydande motionerna I: 517 (av
herr Sveningsson m. fl.) och II: 603 (av
herr Källenius m. fl.) hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att såsom
allmännyttiga betecknade och därmed i
belåningshänseende jämställda företag
och andra skulle åläggas dels att till
Kungl. Maj:t redovisa sina fonder, dessas
storlek och successiva uppbyggnad
samt de för fonduppbyggningen tillämpade
principerna, bland annat i fråga
om avskrivningar, dels att till statens hyresråd
fortlöpande anmäla alla inträffade
hyresändringar liksom de kalkyler,
som legat till grund för desamma.

I motionen II: 35 (av herr Ekström
i Iggesund m. fl.) hade hemställts, att
riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla
om sådan ändring i 2 § andra stycket
kungl. kungörelsen den 24 maj 1957 (nr
360), att med kommun likställdes jämväl
landsting.

I motionen II: 346 (av herrar Lindkvist
och Kellgren) hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta, att tillägg för
belåningsvärdena för bostadshus skulle
medgivas vid konstnärlig utsmyckning
av bostadsområden intill ett belopp mot -

svarande upp till 1 % av den för statlig
belåning godtagbara produktionskostnaden.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte

1. beträffande produktionsnivån inom
bostadsbyggandet med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och i anledning av
motionerna I: 96 och II: 119 samt I: 337
och II: 396 ävensom med avslag å motionerna
1:429 och 11:502 samt 1:54
och II: 36, förstnämnda sex motioner såvitt
nu vore i fråga, godkänna vad utskottet
i utlåtandet anfört;

2. beträffande bostadsproduktionens
inriktning med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag och i anledning av motionerna
I: 96 och II: 119, I: 429 och II: 502 samt
I: 439 och II: 493, förstnämnda fyra motioner
såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad utskottet i utlåtandet anfört;

3. avslå i motionerna 1:429 och II:
502 framställt yrkande beträffande den
arbetsmarknadspolitiska prövningen i
enskilda egnaliemslåneärenden;

4. beträffande införandet av ett kreditgarantisystem
på bostadsområdet med
avslag å motionerna I: 337 och II: 396,
I: 96 och II: 119 samt I: 429 och II: 502,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
godkänna vad utskottet i utlåtandet anfört; 5.

avslå i motionerna I: 338 och II:
518 samt 1:425 och 11:501 framställda
yrkanden om utredning i syfte att åstadkomma
sänkta bostadskostnader i nya
hus;

6. beträffande rätt att återlåna del av
bostadslån i anledning av motionerna
I: 96 och II: 119, såvitt nu vore i fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna
vad utskottet i utlåtandet anfört;

7. beträffande långivningen till s. k.
byggmästarbildade bostadsrättsföreningar
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt motionerna I: 135 och II: 334 i
skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna
vad utskottet i utlåtandet anfört;

8. avslå i motionerna 1:458 och II:
507 framställt yrkande beträffande tilllämpning
av upphandlingskungörelsens

122

Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

bestämmelser på kommunala och s. k.
allmännyttiga bostadsföretag;

9. avslå i motionerna 1:517 och II:
603 framställt yrkande beträffande viss
redovisningsskyldighet för såsom allmännyttiga
betecknade och därmed i belåningshänseende
jämställda företag och
andra;

10. beträffande frågan om teknisk kontroll
av statligt belånade fastigheter godkänna
vad utskottet i utlåtandet anfört;

11. beträffande bestämmelserna om
ränteeftergift med avslag å motionerna
I: 337 och II: 396, I: 96 och II: 119 samt
I: 333 och II: 390, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, godkänna vad utskottet
i utlåtandet anfört;

12. avslå i motionerna I: 96 och II: 119
framställt yrkande i fråga om ersättande
av räntesubventionerna med schablonbidrag; 13.

beträffande höjning av familjebostadsbidragen
med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag godkänna vad utskottet i
utlåtandet anfört;

14. beträffande rätt för förmedlingsorganen
att disponera viss del av familjebostadsbidrag
med bifall till motionerna
I: 234 och II: 354 godkänna vad utskottet
i utlåtandet anfört;

15. beträffande familjebostadsbidrag
till hemskild i anledning av motionerna
1:237 och 11:335 godkänna vad utskottet
i utlåtandet anfört;

16. beträffande undersökning av vissa
frågor i samband med att familjebostadsbidrag
tillgodofördes hyresgäst i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad
utskottet i utlåtandet anfört;

17. beträffande återbetalning av vissa
delar av bostadsanskaffningslån med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med
avslag å motionerna 1:333 och 11:390,
såvitt nu vore i fråga, godkänna vad utskottet
i utlåtandet anfört;

18. avslå i motionerna 1:426 och II:
505 framställt yrkande om höjning av
inkomststrecket för räntefritt stående
förbättringslån;

19. avslå i motionerna 1:426 och II:
505 framställt yrkande beträffande utredning
om en förstärkning och utvidgning
av förbättringslåneverksamheten;

20. avslå i motionerna I: 337 och II:
396 framställt yrkande angående räntesatsen
för förbättringslån;

21. avslå i motionerna I: 333 och 11:390
framställt yrkande beträffande restriktivitet
vid prövningen av ansökningar om
förbättringslån;

22. beträffande utredning om gemensamma
lånebestämmelser för vissa typer
av småhus i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad utskottet i utlåtandet
anfört;

23. avslå i motionerna I: 429 och II:
502 framställt yrkande om utredning beträffande
ändring av bestämmelserna om
ränteeftergift för egnahem;

24. avslå i motionerna I: 337 och II:
396 framställt yrkande angående räntesatsen
för egnahemslån;

25. avslå i motionerna I: 337 och II:
396 samt I: 96 och II: 119 framställt yrkande
om återkrav av vissa räntefria stående
delar av egnahemslån;

26. avslå i motionerna 1:436 och II:
506 framställt yrkande om förhöjning av
ränteeftergift åt vissa egnahemslåntagare; 27.

avslå i motionerna 1:426 och II:
505 framställt yrkande om utredning angående
inkomstprövat stöd vid egnahemsbyggande; 28.

avslå i motionerna I: 134 och II:
162 framställt yrkande beträffande lån
till bostadsegnahem i samband med
ägarbyte;

29. avslå i motionerna I: 337 och II:
396 framställt yrkande angående räntesatsen
för tertiärlån;

30. beträffande tertiärlånets storlek
och amorteringstid med avslag å motionerna
1:337 och 11:396 samt 1:96 och
II: 119, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, godkänna vad utskottet i utlåtandet
anfört;

31. beträffande prövning av frågan om
bättre samstämmighet mellan lånegränserna
för primär- och sekundärlån samt
tertiärlån i anledning av motionerna I:
434 och 11:498 i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad utskottet i utlåtandet
anfört;

32. beträffande tillägg till belåningsvärdena
för bostadshus för konstnärlig

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Nr 14

123

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

till Bidrag till viss bostadsförbättrings -

utsmyckning av bostadsområden i anledning
av motionen 11:346 i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
i utlåtandet anfört;

33. avslå i motionerna I: 337 och II:
396 framställt yrkande om uttagande av
en särskild förvaltningsavgift å statliga
bostadslån;

34. beträffande övre lånegräns för tertiärlån
till landsting i anledning av motionen
II: 35 i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad utskottet i utlåtandet
anfört;

35. beträffande innebörden av 33 §
tertiärlånekungörelsen i anledning av
motionerna I: 96 och II: 119, såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad utskottet i utlåtandet
anfört;

36. beträffande förräntning av vissa
tidigare uppsagda tilläggslån med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna I: 337 och II: 396, såvitt
nu vore i fråga, godkänna vad utskottet
i utlåtandet anfört;

37. avslå i motionerna 1:337 och II:
396 framställt yrkande om uppsägning
av vissa ränte- och amorteringsfria delar
av tilläggslån till förräntning och
amortering;

38. beträffande grunderna för den .statliga
låne- och bidragsverksamheten till
förmån för bostadsförsörjningen, såvitt
de ej behandlats under 1—37, med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag och under erinran
om vad utskottet i utlåtandet anfört
godkänna i statsrådsprotokollet över
socialärenden för den 3 januari 1961
förordade ändringar;

39. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 337 och
II: 396, I: 333 och II: 390 samt I: 96 och
II: 119, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, till Ränteeftergifter å vissa bostadslån
m. m. för budgetåret 1961/62
under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 260 000 000 kronor;

40. till Bostadsrabatter för budgetåret
1961/62 under femte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 150 000 000 kronor;

41. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 333 och II: 390, såvitt nu vore i fråga,

verksamhet för budgetåret 1961/62 under
femte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 29 000 000 kronor;

42. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 333
och 11:390, såvitt nu vore i fråga, till
Bidrag till inrättande av pensionärshem
för budgetåret 1961/62 under femte huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag
av 9 000 000 kronor;

43. till Bidrag till viss upplysningsverksamhet
rörande byggnadstekniska
frågor för budgetåret 1961/62 under femte
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 1 000 kronor;

44. med bifall till Kungl. Maj :ts
förslag samt med avslag å motionerna
1:337 och 11:396 samt 1:429 och
II: 502, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, medgiva, att under budgetåret
1961/62 preliminära beslut om lån, som
skulle utgå från lånefonden för bostadsbyggande,
finge meddelas intill ett belopp
av 970 000 000 kronor;

45. till Lånefonden för bostadsbyggande
för budgetåret 1961/62 under statens
utlåningsfonder anvisa ett investeringsanslag
av 730 000 000 kronor;

46. till Lånefonden för maskinanskaffning
inom byggnadsindustrien för budgetåret
1961/62 under statens utlåningsfonder
anvisa ett investeringsanslag av
1 000 kronor;

47. medgiva, att under budgetåret
1961/62 preliminära beslut om lån, som
skulle utgå från anslaget till räntefria
lån till bostadsbyggande, finge meddelas
intill ett belopp av 10 000 000 kronor;

48. till Räntefria lån till bostadsbyggande
för budgetåret 1961/62 under
fonden för låneunderstöd anvisa ett investeringsanslag
av 35 000 000 kronor;

49. bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för bostadsstyrelsen, som föranleddes
av vad departementschefen i
statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 3 januari 1961 förordat;

50. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 337 och
11:396, såvitt nu vore i fråga,

a) godkänna under punkten införd

124

Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

avlöningsstat för bostadsstyrelsen, aitt
tillämpas tills vidare fn o. in. budgetåret
1961/62;

b) till Bostadsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1961/62 under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
4 583 000 kronor;

Öl. bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
den ändring i personalförteckningen
för länsbostadsnämnderna, som föranleddes
av vad departementschefen i
statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 3 januari 1961 förordat;

52. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 337 och
II: 396, såvitt nu vore i fråga,

a) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för länsbostadsnämnderna,
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1961/62;

b) till Länsbostadsnämnderna: Avlöningar
för budgetåret 1961/62 under
femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 5 162 000 kronor;

53. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 337
och II: 396, såvitt nu vore i fråga, till
Bostadsstyrelsen: Omkostnader för budgetåret
1961/62 under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 796 000 kronor; 54.

med bifall till Kungl. Maj:ts förslag

samt med avslag å mo-tionerna I: 337 och
II: 396, såvitt nu vore i fråga, till Länsbostadsnämnderna:
Omkostnader för

budgetåret 1961/62 under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 741 000
kronor;

55. till 1960 års bostadsräkning för
budgetåret 1961/62 under femte huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
3 350 000 kronor;

56. besluta, att i förevarande sammanhang
behandlade motioner, till den del
de icke blivit under punkterna 1—54
särskilt berörda, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Per Jacobsson, Lundström
och Widén, fröken Elmén samt
herrar Wedén och Gustafsson i Skellefteå,
vilka beträffande produktionsni -

vån inom bostadsbyggandet ansett, att
utskottets yttrande i denna del bort hava
den ändrade lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under
1 hemställa, att riksdagen måtte beträffande
produktionsnivån inom bostadsbyggandet
i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag och motionerna I: 337 och
11:396 samt med bifall till motionerna
I: 96 och II: 119 ävensom med avslag å
motionerna I: 429 och II: 502 samt I: 54
och II: 36, förstnämnda sex motioner såvitt
nu vore i fråga, godkänna vad reservanterna
anfört;

2) beträffande bostadsproduktionens
inriktning

a) av herrar Ragnar Bergh, Svärd,
Staxäng och Cassel, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del
erhålla den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under 2 hemställa,
att riksdagen måtte beträffande
bostadsproduktionens inriktning i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag ävensom
motionerna I: 96 och II: 119, I: 429 och
11:502 samt 1:439 och 11:493, förstnämnda
fyra motioner såvitt nu vore i
fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad reservanterna anfört;

b) av herrar Ivar Johansson, Per Jacobsson,
Lundström, Thorsten Larsson,
Widén och Eliasson i Sundborn, fröken
Elmén samt herrar Wedén, Gustafsson i
Skellefteå och Andersson i Knäred, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
del hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under
2 hemställa, att riksdagen måtte beträffande
bostadsproduktionens inriktning
i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt motionerna I: 439 och II: 493 ävensom
med bifall till motionerna I: 96 och
II: 119 samt I: 429 och II: 502, sistnämnda
fyra motioner såvitt nu vore i fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad reservanterna anfört;

3) av herrar Ivar Johansson, Per Jacobsson,
Lundström, Thorsten Larsson,
Widén och Eliasson i Sundborn, fröken
Elmén samt herrar Wedén, Gustafsson
i Skellefteå och Andersson i Knäred,
vilka beträffande den arbetsmarknadspolitiska
prövningen i enskilda egna -

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Nr 14

125

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

hemslåneärenden ansett, att utskottets
yttrande i förevarande del bort erhålla
den ändrade lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under 3
hemställa, att riksdagen måtte beträffande
den arbetsmarknadspolitiska prövningen
i enskilda egnahemslåneärenden
i anledning av motionerna I: 429 och II:
502, såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kung], Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört;

41 beträffande införandet av ett kreditgarantisystem
på bostadsområdet

a) av herrar Ragnar Bergh, Svärd,
Staxäng och Cassel, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del
erhålla den avfattning, reservationen visade,
samt att utskottet bort under 4
hemställa, att riksdagen måtte beträffande
införandet av ett kreditgarantisystem
på bostadsområdet i anledning av motionerna
I: 337 och II: 396 ävensom med
avslag å motionerna 1:96 och 11:119
samt 1:429 och 11:502, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva till känna vad reservanterna
anfört;

b) av herrar Ivar Johansson, Per Jacobsson,
Lundström, Thorsten Larsson,
Widén och Eliasson i Sundborn, fröken
FAmén samt herrar Wedén, Gustafsson i
Skellefteå och Andersson i Knäred, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i
viss del lyda så, som i denna reservation
angivits, samt att utskottet bort under 4
hemställa, att riksdagen måtte beträffande
införandet av ett kreditgarantisystem
på bostadsområdet i anledning av motionerna
I: 96 och II: 119 samt I: 429 och
II: 502 ävensom med avslag å motionerna
1:337 och 11:390, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört;

5) av herrar Ivar Johansson, Per Jacobsson,
Lundström, Thorsten Larsson,
Widén och Eliasson i Sundborn, fröken
E\mén samt herrar Wedén, Gustafsson i
Skellefteå och Andersson i Knäred, vilka
beträffande framställda yrkanden om utredning
i syfte att åstadkomma sänkta
bostadskostnader i nya hus ansett, att
utskottets yttrande i angivna del bort

hava den ändrade avfattning, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under 5 hemställa, att riksdagen måtte
beträffande framställda yrkanden om
utredning i syfte att åstadkomma sänkta
bostadskostnader i nya hus i anledning
av motionerna 1:338 och 11:518
samt 1:425 och 11:501 i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört;

6) av herrar Ragnar Bergh, Svärd,
Staxäng, Wedén och Cassel, vilka beträffande
tillämpning av upphandlingskungörelsens
bestämmelser på kommunala
och s. k. allmännyttiga bostadsföretag ansett,
att utskottets yttrande i denna del
bort hava den ändrade lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort under 8 hemställa, att riksdagen
måtte beträffande tillämpning av upphandlingskungörelsens
bestämmelser på
kommunala och s. k. allmännyttiga bostadsföretag
med bifall till motionerna
1:458 och 11:507 i skrivelse till Kungl.
Maj :t giva till känna vad reservanterna
anfört;

7) av herrar Ragnar Bergh, Svärd,
Staxäng, Wedén och Cassel, vilka beträffande
viss redovisningsskyldighet
för såsom allmännyttiga betecknade och
därmed i belåningshänseende jämställda
företag och andra ansett, att utskottets
yttrande i förevarande del bort erhålla
den ändrade lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under 9
hemställa, att riksdagen måtte beträffande
viss redovisningsskyldighet för såsom
allmännyttiga betecknade och därmed
i belåningshänseende jämställda företag
och andra med bifall till motionerna
1:517 och 11:603 i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört;

8) beträffande bestämmelserna om
ränteeftergift

a) av herrar Ragnar Bergh, Svärd,
Staxäng och Cassel, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del
hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under
11 hemställa, att riksdagen måtte beträffande
bestämmelserna om ränteeftergift
med bifall till motionerna I: 337 och II:

126

Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

396 ävensom i anledning av motionerna
I: 96 och II: 119 samt I: 333 och II: 390,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad reservanterna anfört;

b) av herrar Per Jacobsson, Lundström
och Widén, fröken Elmén samt
herrar Wedén och Gustafsson i Skellefteå,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del erhålla den avfattning,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under 11 hemställa, att riksdagen
måtte beträffande bestämmelserna om
ränteeftergift med bifall till motionerna
I: 96 och II: 119 ävensom i anledning av
motionerna 1:333 och 11:390 samt I:
337 och II: 396, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj :t giva till känna vad reservanterna
anfört;

c) av herrar Ivar Johansson, Thorsten
Larsson, Eliasson i Sundborn och Andersson
i Knäred, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del lyda så,
som i denna reservation angivits, samt
att utskottet bort under 11 hemställa, att
riksdagen måtte beträffande bestämmelserna
om ränteeftergift med bifall till
motionerna 1:333 och 11:390 ävensom
i anledning av motionerna I: 96 och II:
119 samt I: 337 och II: 396, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört;

9) av herrar Ivar Johansson, Thorsten
Larsson, Eliasson i Sundborn och Andersson
i Knäred, vilka beträffande höjning
av inkomststrecket för räntefritt
stående förbättringslån ansett, att utskottets
yttrande i angivna del bort hava
den ändrade avfattning, reservationen
visade, samt att utskottet bort under 18
hemställa, att riksdagen måtte beträffande
höjning av inkomststrecket för
räntefritt stående förbättringslån i anledning
av motionerna 1:426 och II:
505, såvitt nu vore i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört;

10) av herrar Ragnar Bergh, Svärd,
Staxäng och Cassel, vilka beträffande
räntesatsen för förbättringslån ansett,
att utskottets yttrande i denna del bort

hava den ändrade lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under 20 hemställa, att riksdagen måtte
beträffande räntesatsen för förbättringslån
med bifall till motionerna I: 337 och
II: 396, såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna vad reservanterna
anfört;

11) av herrar Ivar Johansson, Thorsten
Larsson, Eliasson i Sundborn och
Andersson i Knäred, vilka beträffande
utredning om ändring av bestämmelserna
om ränteeftergift för egnahem ansett,
att utskottets yttrande i förevarande del
bort erhålla den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under 23 hemställa, att riksdagen måtte
beträffande utredning om ändring av bestämmelserna
om ränteeftergift för egnahem
i anledning av motionerna I: 429
och II: 502, såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna
vad reservanterna anfört;

12) av herrar Ragnar Bergh, Svärd,
Staxäng och Cassel, vilka beträffande
räntesatsen för egnahemslån ansett, att
utskottets yttrande i denna fråga bort
hava den ändrade avfattning, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort under 24 hemställa, att riksdagen
måtte beträffande räntesatsen för egnahemslån
med bifall till motionerna I: 337
och II: 396, såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad
reservanterna anfört;

13) av herrar Per Jacobsson, Ragnar
Bergh, Svärd, Lundström, Widén och
Staxäng, fröken Elmén samt herrar Wedén,
Cassel och Gustafsson i Skellefteå,
vilka beträffande återkrav av vissa räntefria
stående delar av egnahemslån ansett,
att utskottets yttrande i berörda del
bort erhålla den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under 25 hemställa, att riksdagen måtte
beträffande återkrav av vissa räntefria
stående delar av egnahemslån med bifall
till motionerna 1:337 och 11:396 samt
I: 96 och II: 119, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört;

14) av herrar Ivar Johansson, Thors -

Onsdagen den 19 april 1961 fm. Nr 14 127

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ten Larsson, Eliasson i Sundborn och
Andersson i Knäred, vilka beträffande
förhöjning av ränteeftergift åt vissa egnahemslåntagare
ansett, att utskottets
yttrande i denna del bort hava den ändrade
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under 26
hemställa, att riksdagen måtte beträffande
förhöjning av ränteeftergift åt
vissa egnahemslåntagare i anledning av
motionerna 1:436 och 11:506 i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna
vad reservanterna anfört;

15) av herrar Ivar Johansson, Thorsten
Larsson, Eliasson i Sundborn och
Andersson i Knäred, vilka beträffande
utredning angående inkomstprövat stöd
vid egnahemsbyggande ansett, att utskottets
yttrande i förevarande del bort
erhålla den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
27 hemställa, att riksdagen måtte
beträffande utredning angående inkomstprövat
stöd vid egnahemsbyggande i anledning
av motionerna 1:426 och II:
505, såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört;

16) av herrar Ragnar Bergh, Svärd,
Staxäng och Cassel, vilka beträffande
räntesatsen för tertiärlån ansett, att utskottets
yttrande i angivna del bort hava
den ändrade avfattning, reservationen
visade, samt att utskottet bort under 29
hemställa, att riksdagen måtte beträffande
räntesatsen för tertiärlån med bifall
till motionerna 1:337 och 11:396, såvitt
nu vore i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört;

17) beträffande tertiärlånets storlek
och amorteringstid

a) av herrar Ragnar Bergh, Svärd,
Staxäng och Cassel, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del lyda så,
som i denna reservation angivits, samt
att utskottet bort under 30 hemställa,
att riksdagen måtte beträffande tertiärlånets
storlek och amorteringstid med
bifall till motionerna 1:337 och 11:396
samt i anledning av motionerna 1:96
och II: 119, samtliga motioner såvitt nu

vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t
giva till känna vad reservanterna anfört;

b) av herrar Per Jacobsson, Lundström
och Widén, fröken Elmén samt
herrar Wedén och Gustafsson i Skellefteå,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del erhålla den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort under 30 hemställa, att
riksdagen måtte beträffande tertiärlånets
storlek och amorteringstid med bifall
till motionerna 1:96 och 11:119 samt i
anledning av motionerna 1:337 och II:
396, samtliga motioner såvitt nu vore i
fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad reservanterna anfört;

18) av herrar Ragnar Bergh, Svärd,
Staxäng och Cassel, vilka beträffande
uttagande av en särskild förvaltningsavgift
å statliga bostadslån ansett, att utskottets
yttrande i denna fråga bort erhålla
den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under 33
hemställa, att riksdagen måtte bifalla i
motionerna 1:337 och 11:396 framställt
yrkande om uttagande av en särskild
förvaltningsavgift å statliga bosättningslån; 19)

av herrar Ragnar Bergh, Svärd,
Staxäng och Cassel, vilka beträffande
förräntning av vissa tidigare uppsagda
tilläggslån ansett, att utskottets yttrande
i berörda del bort erhålla den ändrade
avfattning, reservationen visade, samt
att utskottet bort under 36 hemställa,
att riksdagen måtte beträffande förräntning
av vissa tidigare uppsagda tilläggslån
i anledning av Kungl. Maj ds förslag
samt med bifall till motionerna I:
337 och 11:396, såvitt nu vore i fråga,
godkänna vad reservanterna anfört;

20) av herrar Ragnar Bergh, Svärd,
Staxäng och Cassel, vilka beträffande
uppsägning av vissa ränte- och ainorteringsfria
delar av tilläggslån till förräntning
och amortering ansett, att utskottets
yttrande i denna del bort hava den ändrade
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under 37
hemställa, att riksdagen måtte beträffande
uppsägning av vissa ränte- och
amorteringsfria delar av tilläggslån till
förräntning och amortering med bifall

128

Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

till motionerna 1:337 och 11:396, såvitt
nu vore i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört;

21) beträffande anslag till ränteeftergifter
å vissa bostadslån m. m.

a) av herrar Ragnar Bergh, Svärd,
S taxäng och C assel, vilka, under förutsättning
av bifall till den med 8a) betecknade
reservationen, ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del
erhålla den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under 39
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
1:96 och 11:119 samt 1:333 och
II: 390 ävensom med bifall till motionerna
1:337 och 11:396, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, till Ränteeftergifter
å vissa bostadslån m. m. för
budgetåret 1961/62 under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
105 000 000 kronor;

b) av herrar Per Jacobsson, Lundström
och Widén, fröken Elmén samt
herrar Wedén och Gustafsson i Skellefteå,
vilka, under förutsättning av bifall
till den med 8 b) betecknade reservationen,
ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort under 39 hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag och motionerna I: 333 och
11:390 samt 1:337 och 11:396 ävensom
med bifall till motionerna 1:96 och II:
119, samtliga motioner såvitt nu vore i
fråga, till Ränteeftergifter å vissa bostadslån
in. m. för budgetåret 1961/62
under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 235 000 000 kronor;

c) av herrar Ivar Johansson, Thor sten
Larsson, Eliasson i Sundborn och Andersson
i Knäred, vilka, under förutsättning
av bifall till den med 8 c) betecknade
reservationen, ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del
erhålla den avfattning, reservationen visade,
samt att utskottet bort under 39
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
1:96 och 11:119 samt 1:337 och
11:396 ävensom med bifall till motio -

nerna I: 333 och II: 390, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, till Ränteeftergifter
å vissa bostadslån m. m. för
budgetåret 1961/62 under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
190 000 000 kronor;

22) beträffande ramen för preliminära
beslut angående lån, som skulle utgå
från lånefonden för bostadsbyggande,

a) av herrar Ragnar Bergh, Svärd,
Staxäng och Cassel, vilka, under förutsättning
av bifall till den med 17 a)
betecknade reservationen, ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del lyda
så, som i denna reservation angivits,
samt att utskottet bort under 44 hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:337 och 11:396 ävensom
med avslag å motionerna 1:429
och II: 502, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, medgiva, att under budgetåret
1961/62 preliminära beslut angående
lån, som skulle utgå från lånefonden
för bostadsbyggande, finge meddelas intill
ett belopp av 900 000 000 kronor;

23) av herrar Ragnar Bergh, Svärd,
Staxäng och Cassel, vilka beträffande
avlöningsstat för bostadsstyrelsen m. m.
ansett, att utskottets yttrande i denna
del bort hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under 50 hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna 1:337 och
II: 396, såvitt nu vore i fråga,

a) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för bostadsstyrelsen, att
tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1961/62;

b) till Bostadsstyrelsen: Avlöningar

för budgetåret 1961/62 under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
3 383 000 kronor;

24) av herrar Ragnar Bergh, Svärd,
Staxäng och Cassel, vilka beträffande
avlöningsstat för länsbostadsnämnderna

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Nr 14

129

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

in. in. ansett, att utskottet bort under 52
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med
bifall till motionerna 1:337 och 11:396,
såvitt nu vore i fråga,

a) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för länsbostadsnämnderna,
att tillämpas tills vidare fr. o. in. budgetåret
1961/62;

b) till Länsbostadsnämnderna: Avlöningar
för budgetåret 1961/62 under
femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 4 562 000 kronor;

25) av herrar Hagnar Bergh, Svärd,
Staxäng och Cassel, vilka beträffande
bostadsstyrelsens omkostnadsanslag ansett,
att utskottet bort under 53 hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:337 och 11:396,
såvitt nu vore i fråga, till Bostadsstyrelsen:
Omkostnader för budgetåret 1961/62
under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 296 000 kronor;

26) av herrar Ragnar Bergh, Svärd,
Staxäng och Cassel, vilka beträffande
länsbostadsnämndernas omkostnadsanslag
ansett, att utskottet bort under 54
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med
bifall till motionerna 1:337 och 11:396,
såvitt nu vore i fråga, till Länsbostadsnämnderna:
Omkostnader för budgetåret
1961/62 under femte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 591 000 kronor.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Sedan vi nu lyssnat till
utrikesdebattens svepande formuleringar
känner man nästan behov av att be om
ursäkt, om vi nu återgår till våra egna
triviala problem.

Till det föreliggande utskottsutlåtandet
har fogats en rad reservationer —
alldeles för många, enligt vad tidningarna
påstår. Antalet är dock något mindre
i år än tidigare, vilket inte hindrar
att även jag tycker att det är för många,
men det beror ju på, som vi reservanter
ser det, att utskottets majoritet inte varit
benägen att i önskvärd utsträckning
lyssna till våra förslag.

.lag ber nu att med några ord få be -

röra de reservationer som jag och mina
meningsfränder anslutit oss till. Jag vill
då inledningsvis konstatera, att bostadsbyggandet
successivt ökat och under de
senaste åren legat på en relativt hög
nivå. Trots de erkännansvärda ansträngningar
som gjorts från statsmakternas
sida på detta område måste dock alltjämt
konstateras, att det stora antalet bostadssökande
endast minskat med en mindre
del. Enligt uppgifter som sammanställts
inom bostadsstyrelsen angående kvarstående
bostadssökande den 1 januari 1960
uppgick antalet anmälda på bostadsförmedlingarna
till 320 000. Självfallet torde
denna siffra inte ge ett tillförlitligt
besked om den verkliga bostadssituationen.
En stor del av de anmälda torde
ha bostad men önskar byta till en annan
eller har anmält sig av andra orsaker.
Siffrorna ger dock en viss föreställning
om problemets storleksordning och
bekräftar att vi alltjämt brottas med en
bostadsbrist av betydande omfattning.

I reservation nr 1 till detta utskottsutlåtande,
till vilken folkpartiets representanter
i utskottet anslutit sig, har vi
berört dessa spörsmål. Samtidigt som vi
anser oss kunna godta de av departementschefen
föreslagna medelsramarna
för nästa budgetår föreslår vi vissa åtgärder,
bl. a. viss sänkning av lånegränserna
för hyreshus, vilket skulle innebära
möjlighet till någon utökning av
byggnadsprogrammet inom de anvisade
låneramarna.

Ett ökat bostadssparande och därmed
möjligheter till större egna insatser från
dem som vill ha bostad anser vi alltjämt
angeläget att främja, samtidigt som vi
också förmenar att fortsatt forskning
och rationalisering på bostadsbyggandets
område kommer att ge ökade möjligheter
till en hög bostadsproduktion.

I reservation 2 b, gemensam för folkpartiet
och centerpartiet, behandlas de
i skilda motioner framförda synpunkterna
på efterfrågeutvecklingen på bostadsområdet
under 1960-talet. Där upprepas
vad vi många gånger haft anledning påpeka,
att förändrade kommunikationsförhållanden,
ökad fritid m. m. medför
större möjligheter att välja boplats och

9 Första kammarens protokoll i96i. Nr 14

130

Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

bostadsmiljö om man så önskar på relativt
stort avstånd från den egentliga arbetsplatsen.
Detta torde utan tvivel innebära,
att allt flera får möjlighet att välja
egnahemmet som bostadsform och att
det därför bör vara berättigat att utgå
ifrån att efterfrågan på egnahem samt
råd- och kedjehus kommer att öka.

Vi finner det ur sociala och allmänna
trivselsynpunkter angeläget att denna
tendens uppmuntras och att småhusbyggandet
redan nu ges en större andel i
den totala bostadsproduktionen. En sådan
utveckling förutsätter emellertid
också ett aktivt intresse från kommunernas
sida, när det gäller planeringsarbetet,
så att exploateringsfärdig mark finns
tillgänglig för en utvidgad småhusbebyggelse.
Det är sannolikt att en viss
förbättring av lånemöjligheterna för enfamiljshus
också bör övervägas.

I reservation 3 behandlas frågan om
den arbetsmarknadspolitiska prövningen
i enskilda egnaliemslåneärenden. Jag ber
här att helt kort få citera vad som anföres
i reservationen:

»De långivande organens prövning av
låneärendena och den praktiska tillämpningen
av riksdagens tidigare gjorda uttalanden
i detta avseende får ej vara
sådan att den missgynnar landsbygdens
bostadsproduktion. En bedömning av
fastighetens kreditvärde måst givetvis
ske ur olika synpunkter, men någon
prövning därutöver ur konjunktur- eller
arbetsmarknadssynpunkt bör ej förekomma
när det gäller långivning till
egnahem.»

Reservation 4 b, likaledes avgiven av
folkpartiet och centerpartiet, behandlar
den gamla frågan om övergång till kreditgarantisystem
för att ersätta den statliga
långivningen till bostadsbyggandet.
Vi behandlade denna fråga ganska utförligt
i fjolårets bostadsdebatt här i kammaren,
och jag skall inte i dag lämna något
större bidrag till den långa lidandes
historia, som möter oss i detta ärende.
Jag vill bara konstatera, att i detta spörsmål,
där alla parter deklarerat ett positiv
intresse, har såväl departementschefen
som utskottet hittat nya utvägar

att uppskjuta ett slutligt ställningstagande
till en oviss framtid.

Reservation 5 behandlar frågan om
en utredning i syfte att åstadkomma
sänkta bostadskostnader, varvid bl. a.
framförts förslag om en värdesäkring av
bostadskrediterna. Utskottet ställer sig
inte helt avvisande till tanken men hänvisar
till att frågan om formerna för det
statliga kreditstödet till bostadsbyggandet
torde komma att tas upp till prövning,
när den pågående bostadsutredningen
slutförts. Vi reservanter anser att
frågan om ändrade amorteringsregler
bör prövas ävensom att frågorna om
amorteringsbestämmelserna för äldre
fastighetslån och amorteringarnas höjd
under olika perioder av lånens löptid
bör omprövas.

Reservation 8 b berör det känsliga
spörsmålet om det generella bostadsstödet
och ränteeftergifternas storlek. 1
reservationen understryker vi, i likhet
med utskottet, vikten av att gå varsamt
fram vid avveckling av det generella bostadsstödet.
I likhet med vad besparingsutredningen
föreslog förordar vi dock,
att räntan på underliggande krediter
fr. o. m. den 1 januari 1961 höjes med
en halv procent för hus, som påbörjats
före den 1 januari 1958. Genom en sådan
åtgärd uppnås en besparing jämfört
med Kungl. Maj :ts förslag med 25 miljoner
kronor för nästa budgetår och för
därpå följande budgetår med cirka 50
miljoner kronor.

Vi upprepar vårt tidigare förslag att
räntesubventionerna ersättes med schablonbidrag.
Utskottet anser att detta bör
övervägas i samband med att utformningen
av det statliga bostadsstödet mera
allmänt omprövas. Det finns anledning
uttala den förhoppningen, att en
omprövning på denna punkt skall ge
önskat resultat.

I reservation nr 13, gemensam med
högern, behandlas frågan huruvida tidigare
utbetalade räntefria stående delar
av egnahemslån skall återkrävas eller
inte. I detta spörsmål torde olika meningar
med skäl kunna anföras, men
det ligger onekligen en betydande tyngd

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Nr 14

131

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

i besparingsutredningens argumentering
på denna punkt, nämligen att skälen för
uppsägning av äldre räntefria egnahemslån
blir starkare om denna kapitalsubvention
till nya hus slopas. Det är ju
vad som skett, och därför anser vi oss
också böra föreslå, att räntefria stående
delar av egnahemslån, som beviljats
under tiden 1948—1 juli 1953 förräntas
och amorteras till hälften av det beviljade
beloppet. Ränteinkomsterna beräknas
ge 3 miljoner kronor budgetåret
1961/62 och 7 miljoner kronor 1962/63.

I reservation 17 b har vi beträffande
lånegränserna för flerfamiljshus fn ilföljt
en linje, som föreslogs redan av
bostadspolitiska utredningen och som
innebär att tertiärlånets övre gräns för
fastigheter, som påbörjas efter den 1 juli
1961, sänkes till 97 procent för företagsformer,
som nu får låna upp till 100
procent, samt till 92 procent för kooperativa
företagsformer, som nu får låna
95 procent. Ett bifall till detta förslag
skulle betyda, att låneramar och anslag
skulle räcka till ett större antal lägenheter,
samt också innebära, att konkurrensen
mellan olika företagsformer kunde
ske på mera likvärdiga villkor.

Jag har, herr talman, här mycket kortfattat
redovisat de reservationer, som
avgivits från folkpartiets sida i anslutning
till detta utskottsutlåtande och som
på en del punkter är gemensamma med
andra partier. Jag konstaterar att utskottet
i vissa avseenden tillmötesgått
de önskemål och förslag, som framförts
från vår sida. Att det ändock alltjämt
kvarstår betydande meningsskiljaktigheter
på detta område är ostridigt —
därom utgör ju de många reservationerna
ett vältaligt vittnesbörd. Det oaktat
vågar jag göra gällande, att vi genom
de många årens strider så småningom
har segat oss fram till en viss
överensstämmelse på ganska väsentliga
punkter. Även om man inte vågar hoppas
på en fullständig borgfred när det
gäller statens åtgärder för bostadsförsörjningens
ordnande, har det dock
skett en avspänning, som jag tror har
gagnat och kommer att vara till nytta i

fortsättningen på denna viktiga sektor
av samhällslivet.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationerna 1,
2 b, 3, 4 b, 5, 8 b, 13, 17 b, 21 b och
22 b.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Det är ju väldiga belopp
som varje år investeras i våra bostäder,
och redan den omständigheten berättigar
väl att påstå att bostadspolitiken i
och för sig är en ganska väsentlig del
av vår ekonomiska politik över huvud.
Och när så är, är det också ganska naturligt,
att de principiella åtskillnader
som finns mellan en borgerlig syn på
den ekonomiska politiken och en icke
borgerlig syn därpå också avspeglas inom
bostadspolitiken.

Jag skulle också tro att det knippe reservationer,
där mitt namn råkar vara
med, mer eller mindre direkt kan föras
tillbaka på grundläggande åtskillnader
då det gäller dessa ting, och inte
bara för att vinna tid utan också för att
reservationernas inbördes enhetlighet
skall framstå i klarare dager skall jag
motivera dem i ett sammanhang.

Jag vill då börja med kapitalförsörjningsfrägan.
Såsom den kommer till sin
lösning inom bostadspolitiken kan den
direkt hänföras till den skillnad, som
råder mellan dem som vill ha en fri
kapitalmarknad och sådana som vill ha
en statligt dirigerad kapitalmarknad. Redan
nu vill man på majoritetssidan bestämma,
hur många lägenheter som skall
byggas nästa år eller under en del av
följande år. Redan nu vill man bestämma,
hur mycket pengar som skall avsättas
för dessa ändamål nästa år eller ett
påföljande år. Detta är i realiteten innebörden,
även om det säges att det är
ett önskemål att så skall ske. Och denna
förhandsdiskontering ägnar man sig åt
utan att veta vilka resurser kapitalmarknaden
kan ha den dag då växlarna skall
lösas in.

För oss som vill ha en fri kapitalmarknad
ter sig en sådan dirigering och

132

Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

en sådan förhandsdiskontering ingalunda
tilltalande. Vi önskar naturligtvis som
alla andra att det skall byggas så många
bostäder som motsvarar behovet, men
hur många det blir, måste ju bli beroende
av de resurser som faktiskt finns
i tävlan med andra angelägna önskemål.
Jag skulle vilja göra gällande att man
inte minst mot den bakgrunden bör se
vårt förslag om en kreditgaranti, ty genom
ett kreditgarantisystem på en fri
kapitalmarknad skulle ju bostadsbyggandet
kunna anpassas efter tillgängliga resurser
och under hänsynstagande till
andra angelägna önskemål. Samtidigt
skulle också de statliga administrationskostnaderna
både centralt och regionalt
avsevärt minskas. I huvudsak mot den
bakgrunden vill jag se våra reservationer
4 a, 23, 24, 25 och 26.

Vidare är det en annan grundläggande
åtskillnad som också avspeglas inom bostadspolitiken.
Den rör äganderättsförhållandena.
Vi från vårt håll tillhör dem
som vill sprida ägandet så mycket som
möjligt. Nu kan visserligen sägas att om
bostäderna ägs av samhället är det i
varje fall teoretiskt en synnerligen långt
gången spridning, men om en hyresgäst
bor i elt privatägt hus eller om han bor
i ett hus, som är uppfört av ett s. k. allmännyttigt
bostadsföretag, innebär ju
för honom ur den synpunkten föga skillnad.
Jag tror att lika litet som folk i allmänhet
känner sig som delägare i SJ,
lika litet känner man sig vara delägare
i ett kollektivt ägt hus, utan det är ju
först när äganderätten så att säga kommer
närmare på så sätt att han kan bestämma
över vad som sker, som känslan
av äganderätt blir levande. Det är mot
den bakgrunden som jag gärna vill se
reservationen 2 a, som går ut på att egnahemsbebyggelsen
bör få litet större
andel än som nu är tänkt.

Det är bland annat mot samma bakgrund,
nämligen önskemålet att sprida
ägandet, som vi vill pressa ner produktionskostnaderna.
Jag tror att det vitala
problemet inom bostadspolitiken är att
få ner bostadsproduktionskostnaderna.
Det är sant att byggnadsproduktionen
har rationaliserats, särskilt under senare

år, i en mycket glädjande takt, men priserna
fortfar ändock att stiga. Redan de
hyror som man enligt hyreskontraktet
betalar fortsätter fortfarande att stiga.
Jag har många gånger tidigare gett uttryck
för den meningen att, även om
orsakerna kan vara flera, själva systemet
med generella subventioner är ett
väsentligt incitament till prisstegring.
Hela detta system ger hos hyresgästerna
en falsk bild av de verkliga boendekostnaderna,
och jag tror inte heller att det
har gagnat bostadspolitiken här i landet,
att en del företag favoriseras framför
den enskilda företagsamheten på området.

Vad beträffar de generella subventionerna
förefaller det mig som om de måste
minska den enskilda människans förmåga
och vilja att betala för att skaffa
sig egen bostad. Det är en principiell
uppfattning som jag för min del haft
länge. Man kan inte med ens ta bort de
generella subventionerna. Vi har i år liksom
förr velat gå fram stegvis. Detta är i
största allmänhet vår motivering till våra
yrkanden i reservationerna 8 a, 10, 12,
16 och 19 om räntesatser och reservationerna
13, 17 a och 20 om lånebelopp
och amorteringar.

Vad beträffar favoriseringen av de
s. k. allmännyttiga bostadsföretagen, kan
det inte göras gällande att de — trots
deras gynnsammare lånevillkor i fråga
om kapitalets storlek och följaktligen
också i fråga om räntorna — generellt
har kunnat åstadkomma billigare och
bättre bostäder än andra. Det finns exempel
på motsatsen. Dessa företag kostar
samhället i allmänhet mer i fråga
om både kapital och räntor. Det tillskott
av bostäder som de på detta sätt
åstadkommit är naturligtvis ytterst välkommet,
men det väsentliga är väl för
majoriteten, att man har fått över en del
bostäder i s. k. samhällelig ägo. Detta
är såvitt jag förstår den väsentliga effekten,
men hyresgästerna har för sin
del ganska litet intresse av vem som
äger det hus de bor i.

Vi betraktar dessa företag i väsentlig
mån som förvaltare av allmänna medel.
Detta är orsaken till vårt förslag om att

Onsdagen den 19 april 1961 fm. Nr 14 133

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

upphandlingskungörelsen skall gälla
även för dem och att de skall ha samma
redovisningsansvar som egentliga statsorgan.
Jag tror inte det är riktigt att
mot delta resonemang invända, att önskemålet
om insyn i den enskilda företagsamheten
är ännu viktigare. De enskilda
byggherrarna förvaltar inte allmänna
medel så som de allmännyttiga
företagen gör. De riskerar sina egna insatser,
medan de allmännyttiga företagen
gö; det i väsentligt mindre omfattning.

Med detta, herr talman, har jag i korthet
försökt att mot bakgrunden av vissa
grundläggande åsiktskillnader vad beträffar
den ekonomiska politiken över
huvud taget motivera de reservationer
som vi har fogat till utskottsutlåtandet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationerna nr 2 a, 4 a, 6, 7, 8 a,
10, 12, 13, 16, 17 a, 18, 19, 20, 21a, 22 a,
23, 24, 25 och 26.

Herr LARSSON, NILS THEODOR,
(ep):

Herr talman! Frågeställningarna och
diskussionsfrågorna i den bostadspolitiska
debatten genomgår inte några större
förändringar från år till år, men i likhet
med herr Jacobsson vill jag gärna konstatera
att vissa förskjutningar dock kan
märkas. Det verkar nu som om intresset
för att främja småhusbyggandet skulle
ha mognat ytterligare. Det är dock beklagligt
att det skall vara så svårt att
komma fram till mera konkreta åtgärder.
Jag vill också notera att centerpartiets
linje med ett initialstöd i någon mån
börjar beaktas också på annat håll. Några
socialdemokrater har ju en motion
där man pekar på amorteringsfrihet under
viss tid sedan ett hus uppförts. För
vår del anser vi det inte riktigt att nu
kräva så stora besparingar som då det
gällde ett alternativ till omsättningsskatten.
Omsättningsskatten har ju medfört
fördyringar på olika områden, och på
bostadsområdet gör sig fördyringarna ju
främst gällande för nyproduktionen.
Självfallet måste detta beaktas, vilket
emellertid inte innebär och inte får in -

nebära att man uppger kravet på att en
avveckling av de generella subventionerna
inleds.

Huruvida det under det år som förflutit
sedan vi senast diskuterade bostadspolitiken
här i kammaren inträffat något
som kan göra det lättare att komma fram
till gemensamma lösningar går det inte
att göra några bestämda uttalanden om.
Karakteristiskt för dagens situation tycks
vara att praktiskt taget varje konkret
förslag avvisas av majoriteten med hänvisning
till de överväganden som pågår
inom bostadsbyggnadsutredningen.
Framtiden torde få utvisa huruvida vi
reellt sett kommit varandra närmare.

Om jag så övergår till de mera konkreta
frågeställningar som återspeglar sig i
utskottsutlåtandet, vill jag först beröra
bostadsbyggandets omfattning. För vår
del vill vi stödja ett omfattande bostadsbyggande
så långt arbetskraft och material
räcker, men vid en sådan bedömning
måste beaktas att det finns områden som
i kapitalhänseende måste betecknas som
eftersatta inom vårt samhälle. Av den anledningen
har vi ställt oss skeptiska till
att frångå den tidigare ordningen att först
fastställa minimiprogram för att därpå
vid början av påföljande års riksdag
fastställa det slutliga programmet. Vi hade
gärna sett att man bibehållit den ordningen,
dock med den ändringen att det
slutliga programmet fastställts av höstriksdagen
så att man på ett tidigare stadium
kunnat överblicka den totala omfattningen.
Därigenom borde de olägenheter
som påtalats beträffande den hittillsvarande
ordningen ha kunnat undvikas. Att
vi i detta avseende kunnat ansluta oss till
utskottet beror på dess skrivning om att
»givet är att hänsyn härvid måste tagas
till de sannolika produktionsförutsättningarna
under det kommande budgetåret».
Det antagna programmet bör inte
betraktas som en absolut fastspikning,
utan hänsyn bör kunna tas till konjunkturen.
Vi förutsätter att detta beaktas.

I fråga om produktionens inriktning
finns en gemensam folkparti- och centerpartireservation.
I denna påtalas behovet
av åtgärder för att främja småhusbyggandet.
Man framhåller småhusens

134

Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

lämplighet som bostad, särskilt för barnfamiljerna,
och att efterfrågan på småhus
torde komma att stiga till följd av
högre standard, ökad fritid m. m. Bland
de konkreta åtgärder som förordas
märks främst att småhusbyggandet ges
tillbörligt utrymme vid kommunala ställningstaganden
och vid den lokala planeringen.
En höjning av lånetaket bör
också övervägas.

Jag vill med instämmande i dessa synpunkter
göra en liten utvikning och något
beröra den relativt låga kvantitet
småhusbyggande vi har. Internationellt
sett är småhusbyggandets andel av bostadsbyggandet
lågt i vårt land; detta
trots att det är långt fler än de som bor
i småhus som helst skulle vilja ha en
bostad av det slaget. Yi har läst i pressen
om det s. k. höghuseländet, om hur
familjerna vantrivs i höghuskolosserna
och längtar efter den lilla egna stugan
omgiven av en liten täppa.

Detta som det synes faktiska behov
har inte kunnat tillgodoses på rimliga
villkor. Orsakerna härtill måste uppenbarligen
vara flera. Förutom de orsaker
som reservanterna nämnt vill jag beröra
ytterligare ett par. Självfallet har den
omfattande inflyttningen till storstadsområdena
haft en negativ effekt. I dessa
områden finns inte längre utrymme för
ett omfattande småhusbyggande, om avståndet
till arbetsplatsen och restiderna
till och från arbetet skall hålla sig inom
rimliga gränser. Bostadsbyggandets inriktning
är således i viss utsträckning
avhängigt av befolkningsomflyttningen.
Härav kan man våga dra den slutsatsen,
att de positiva resultat som de pågående
utredningarna på det lokaliseringspolitiska
området kan komma till,
kommer att ha stor betydelse också för
bostadsproduktionens inriktning — som
jag hoppas av stor positiv betydelse för
småhusbyggandet. När vi diskuterar utformningen
av den framtida bostadsoch
bebyggelsemiljön kan vi helt enkelt
inte undgå att fästa stor vikt vid den
lolcaliseringspolitiska aspekten i vid bemärkelse.

En annan faktor av betydelse för små -

husbyggandet har vi att söka på produktionssidan.
Man talar i våra dagar om
storbyggmästare och storföretag som dominerar
bostadsproduktionen. Bostadsproduktionen
har helt enkelt blivit en
industri, kanske en storindustri i långa
stycken. Därigenom har man kommit
fram till rationella metoder, men man
måste också konstatera att i dess spår
har följt de stora huskropparna och
höghusen. De stora byggnadsföretagen
har enligt min mening visat ett påtagligt
klent intresse för småhusbyggandet.
Detta gäller dem alla, de enskilda, de
kooperativa, de allmännyttiga företagen.
Det torde finnas skäl för dessa på produktionssidan
att tänka om. För min
del tror jag att de företag som först inriktar
sina ansträngningar på att lösa
småhusbyggandets problem och kommer
i gång med en rationell produktion
på det området i hög grad har framtiden
för sig. För produktionsföretagen
av folkrörelsekaraktär eller med folkrörclseanknytning
borde det ligga särskilt
väl till för en sådan inriktning,
men även där har tyvärr intresset för
småhusbyggande varit klent.

Anskaffandet av ett egnahem är för
den enskilde en affär av betydande omfattning.
Särskilt bör man uppmärksamma
de inledande svårigheterna och kostnaderna.
Det fordras en betydande kontantinsats
och oftast också lån ovanför
lånetaket, emedan produktionskostnaderna
har stigit så att det inte går att
hålla sig under lånetaket. Från den synpunkten
är en höjning av lånetaket befogad,
men det är fel att tro att man
därmed löser hela problemet. Den som
anskaffar ett egnahem har jämfört med
den som flyttar in i en hyreslägenhet
högst betydande kostnader utöver kontantinsatsen
— man kan kalla dem slutförings-
eller färdigställningskostnader.
Därtill kommer att man ofta har fått
vänta ett år eller mera på bostadslånen
och således fått mycket dryga kostnader
för kreditivräntan. Med tanke på att det
är unga familjer och barnfamiljer som
främst kommer i fråga när det gäller
egnahem är det förklarligt om de finner

Nr 14

135

Onsdagen den

Anslag till

dessa svåra år av egnahenisboendet mer
eller mindre oöverkomliga och skrämmande.

Detta måste uppmärksammas när man
söker lösa egnahems- och småhusbyggandets
problem. Det utgör bakgrunden
till den tanke på ett initialstöd som vi
fört fram från vårt håll. Ett sådant initialstöd
kan utformas på olika sätt, och
det bör beaktas vid en avveckling av de
generella subventionerna. Man bör därvidlag
börja med de äldre husårgångarna.
Man kan tänka sig ett amorteringsanstånd
under den första tiden, och
man kan åstadkomma en lösning med
värdebeständiga bostadslån. Med sådana
skulle följa lägre räntekostnad och en
anknytning till realinkomstutvecklingen.
En lösning efter dessa riktlinjer — den
ena utesluter inte den andra — finge
självfallet inte gälla bara egnahemmen,
utan nyproducerade bostäder över huvud
taget.

Självfallet måste dessa spörsmål bli
föremål för närmare utredning innan
slutgiltig ställning tages. Det bör kanske
understrykas, att man därvid nogsamt
bör beakta de speciella omständigheterna
för egnahemmen. Vidare tror
jag att man i det sammanhanget också
bör ta upp frågan om ersättande av
den statliga långivningen med ett kreditgarantisystem.
Med ett kreditgarantisystem
— kanske i kombination med
visst amorteringsanstånd och värdebeständiga
lån — bör det gå att komma
fram till finansieringsmetoder som både
för den enskilde och ur samhällsekonomisk
synpunkt på längre sikt ter
sig bättre än de nuvarande.

Enligt vår mening är det sådana metoder
som bör eftersträvas vad gäller de
mera generella åtgärderna till förmån
för bostadsbyggandet. Därjämte måste
givetvis de socialt motiverade stödformerna
beaktas. Vi anser det motiverat
med ett inkomstprövat stöd till egnahemsbyggandet,
särskilt med tanke på
barnfamiljer med relativt begränsade
inkomster.

I fråga om förbättringslåneverksamhcten,
vars syfte ju är att medverka till

19 april 1961 fm.

främjande av bostadsförsörjningen m. m.
en förbättring av bostäder av mindre
god standard, anser vi det befogat att
inkomstgränsen för erhållande av räntefri
stående del höjes från 6 000 till
7 000 kronor. Med den utveckling vi nu
har, då åtskilliga ansökningar om egnahemslån
avslås med hänsyn till att den
enskilde anses sakna ekonomiska möjligheter
att klara ett egnahem, är det
angeläget att man ger bättre möjligheter
till förbättringslån, så att de lägre
inkomsttagarna inte blir lottlösa. Av
samma orsak anser vi det befogat med
ett särskilt stöd till egnahemsbyggare
med lägre inkomster.

Jag återkommer till frågan om en
höjning av inkomstgränsen från 6 000
till 7 000 kronor. År 1958 förde vi från
vårt håll fram ett förslag om att gränsen
skulle höjas från 5 000 till 6 000
kronor, men det gick man på regeringssidan
inte med på. År 1959 var emellertid
socialministern vänlig att komma
med ett förslag om höjning till 6 000
kronor. När vi nu har motionerat om
en höjning till 7 500 och i reservationen
har stannat vid 7 000 kronor, har vi
gjort det i den starkaste förhoppning
om att herr socialministern skall vara
vänlig att följa vår modell även i fortsättningen.

Man kan inte frigöra sig från känslan
att bostadspolitiken alltmer utvecklas
dithän, att det fordras en rätt betydande
inkomst för att få del av det ekonomiska
stöd som utgår. I många fall blir
subventionen också större ju större bostad
man har råd att ha. Här måste en
omprövning komma till stånd. För vår
del vill vi genomföra förbättringar för
dem som verkligen är i behov därav,
men samtidigt vill vi ha en avveckling
av de generella subventioner som utgår
även till dem som har mycket höga
inkomster. Vid en sådan avveckling
måste man självfallet beakta de höga
bostadskostnaderna i de nyproducerade
husen. Avvecklingen måste ske på sådant
sätt att man i varje fall under ett
övergångsskede har ett initialstöd. I det
syftet har vi föreslagit att ränteeftergifterna
beträffande 1940-talshusen skall

136

Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m,

slopas och så att säga trappas av i fråga
om 1950-talshusen.

Beträffande de senaste husårgångarna,
som bl. a. har högre statslån på sämre
villkor, anser vi dock att någon avveckling
inte nu bör ske. Den statsfinansiella
effekten av vårt förslag för nästa budgetår
är er. besparing på 70 miljoner kronor.
Detta innebär jämfört med innevarande
budgetår att anslagsbeloppet kan
hållas 5 miljoner lägre. För 1960/61 är
beloppet i budgeten 195 miljoner kronor,
och för 1961/62 skulle det enligt vårt
förslag bli 190 miljoner kronor. Kostnadsstegringen
enligt regeringsförslaget
mellan dessa båda år är alltså 65 miljoner
kronor.

Det finns anledning att fråga sig vart
det bär hän med varje ny husårgång,
om man inte vidtar besparingsåtgärder.
Vi kommer slutligen i det läget att alla
betalar hyra åt alla via skattsedeln. Jag
är rädd för att det med nuvarande utveckling
och inriktning av bostadspolitiken
inte blir de lägre inkomsttagarna,
som skulle tjäna härpå.

Låt mig, herr talman, avslutningsvis
beröra frågan om prövning ur arbetsmarknadspolitisk
synpunkt av enskilda
egnahemslåneärenden. Fn sådan sker ju
numera genom samarbete mellan bostadspolitiska
och arbetsmarknadspolitiska
organ. Från vårt håll har vi krävt
att denna prövning skall upphöra såvitt
avser enskilda egnahemslåneärenden.
M^d anledning av ifrågavarande
motion har utskottet uttalat, att en dylik
prövning inte rimligen kan ges annat
syfte än att i särskilda fall bedöma
låneansökningen med hänsyn till de
framtida sysselsättningsbetingelserna för
sökanden. Man kan knappast säga att utskottet
gjort saken bättre genom detta
uttalande.

För det första måste beaktas att det
är sökanden själv som tar den största
risken. Ett egnahemsbygge är av stor
ekonomisk omfattning — sett ur den enskildes
synpunkt. Det är det största företag,
som en genomsnittsfamilj åtar sig
under hc-la sin existens. Om den enskilde
bedömer sig kunna klara bygget och
klara sysselsättning och inkomster i den

trakt där han vill bygga, är det väl inte
troligt att länsbostadsnämnd och länsarbetsnämnd
skulle vara så oerhört
mycket klokare och förstå det hela så
mycket bättre än han själv gör.

Den andra risken tas av kommunen,
som skall teckna borgen för egnahemslånets
översta de]. Det finns väl ett och
annat fall även bland egnahemsbyggare
— det känner vi nog till — som inte
tänker sig för så noga — inte ens inför
omfattande ekonomiska engagemang. Det
är ju därför man har borgen och kommunal
prövning i detta avseende. Men
om kommunen finner att vederbörande
är lämplig och att han har möjlighet
till inkomster för att klara ett egnahem,
skall verkligen länsmyndigheterna
då kunna säga något helt annat och
vägra iån av arbetsmarknadspolitiska
skäl? Detta är orimligt, och det ligger
nära till hands att se saken som ett utslag
av viss dirigeringslusta.

Låt mig ställa frågan så: Har inte de
myndigheter som beslutat om denna arbetsmarknadspolitiska
prövning uppmärksammat
kommunikationernas utveckling
i vårt land? Man är inte längre
så bunden vid bostadsorten för sin
försörjning som tidigare, utan man kan
bo ute på den rena landsbygden och ändå
ha kvar sitt arbete inne i tätorten
eller staden. Vi bör därför i detta sammanhang
hålla fast vid uttalandet från
1953 års riksdag i denna fråga. Någon
prövning därutöver bör inte komma i
fråga.

Herr talman! Med dessa ord har jag
något velat belysa hur vi inom centerpartiet
ser på bostadsproblemen inför
årets avgörande, och jag ber härmed att
få yrka bifall till följande reservationer:

2 b, 3, 4 b, 5, 8 c, 9, 11, 14, 15 och 21 c.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! När det gäller bostadspolitikens
stora komplex har vi inte i
vår motion brett ut oss över hela detta
område, utan v, har sökt koncentrera oss
på bostadsproduktionsnivån och åtgärder
för att få till stånd billigare bostadskostnader.
I anslutning till produktions -

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Nr 14

137

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

nivån inom bostadsbyggandet har vi understrukit
att 70 000 lägenheter per år
inte får betraktas som en maximigräns
utan måste utgöra en minimigräns för
bostadsbyggandet.

Vi har hänvisat till att bostädernas andel
av bruttoinvesteringarna för tio år
sedan var 23 procent och nu endast är
19 procent. Mot denna bakgrund borde
det vara på sin plats att ännu mer öka
produktionen, att helt enkelt bygga bort
bostadsbristen. Större bostadsproduktion
och billigare bostäder förutsätter
emellertid vissa bestämda samhälleliga
åtgärder. Vi har därför i vår motion pekat
på betydelsen av att bostadsproduktionen
erhåller vidgad prioritet på kreditmarknaden,
att räntan på bostadslånen
blir lägre och att det genom samhälleliga
ingripanden förhindras att
tomtpriserna trissas upp genom olika
former av spekulation.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att undtr punkten 1) få yrka bifall till
motion nr 54 i denna kammare och motion
nr 36 i andra kammaren.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Man känner sig smått
generad att varje år ta till orda i denna
fråga. Det är så många bland kollegerna
som frågar, om det egentligen är något
nytt i bostadsfrågan i år, och sanningsenlig
som man försöker vara kan
man inte säga, att det finns något i och
för sig nytt, även om det sker förändringar
från år till år i partiernas ställningstaganden.
Ena året är de borgerliga
partierna rätt överens i många frågor,
andra året går de skilda vägar. 1 år
har vi ett sådant år då de delat på sig.
Vad detta nu kan bero på tycker jag är
rätt ointressant att filosofera över —
om det nu kan bero på tidsnöd eller någonting
annat — i varje fall är det ointressant
när man inte kan finna någon
konsekvens i den ändrade attityden år
efter år.

Även om antalet reservationer i år är
stort, tror jag inte man kan säga att
statsutskottets utlåtande är ett uttryck
för att det finns så många delade me -

ningar. Vi har, såsom herr Jacobsson
sade, försökt skriva oss samman på en
del punkter. Det har gällt frågor av
vad man kan kalla mindre vikt, men
ändå frågor som haft en kolossal betydelse
i den partipolitiska debatten, där
de förstorats upp på ett sätt som inte
alls står i proportion till frågornas vikt.
Vi har inte lyckats att göra det på alla
punkter. På områden, där vi vet att det
inte finns några sakliga motsättningar,
har vi försökt att få till stånd enighet,
men vi har inte lyckats, och det beror
väl som sagt på partitaktiska skäl. Jag
skall återkomma till den saken litet
längre fram.

Det finns emellertid en underlig enighet
mellan högern, socialdemokraterna
och centerpartiet beträffande bostadsbyggandets
omfattning. På den
punkten är det bara folkpartiet som
avviker; på det hållet vill man ju alltid
bygga några tusen lägenheter mer. Det
kan man liksom bara utgå ifrån, och
det är inte så mycket att säga om den
saken.

Märklig är dock enigheten mellan högern,
socialdemokraterna och centerpartiet.
Statsrådet har på ett för mig personligen
mycket glädjande sätt motiverat
bostadsbyggandets omfattning. Jag
har följt denna fråga mycket noggrant
både på tjänstens vägnar och som ledamot
av tredje avdelningen, och jag har
hitintills aldrig märkt att man uteslutande
ur de bostadsbehövandes synpunkt
har motiverat programmets omfattning.
Det har alltid tillkommit sekundära
motiv — redan när bostadspolitiken
utformades i detta land fanns
det sålunda inslag av en rad andra ting,
bl. a. arbetsmarknadssynpunkter, och
de har hängt med hela tiden. Arbetsmarknadssynpunkterna
har legat till
grund för programmets utformning, och
det är i och för sig en mycket viktig
uppgift för samhället att se till att byggnadsarbetarna
har arbete. Någon rent
bostadspolitisk fråga är detta emellertid
inte, även om den som sagt är av
stor vikt.

I år är det alltså första gången som
jag finner att man inte motiverat pro -

138

Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. in.

grammet utifrån dessa synpunkter utan
sagt, att det skall fixeras med utgångspunkt
från det behov av bostäder, som
vi kan bedöma erforderligt och möjligt
att genomföra. Kungl. Maj:t har vid bedömningen
av denna fråga kommit
fram till att vi bör kunna bestämma oss
för 70 000 lägenheter. På den punkten
har alltså högern varit med om förslaget,
trots att partimotionerna talar om
att man inte kan göra sådana avvägningar,
att man inte kan fixera programmet
och att det skall vara konkurrens
på den öppna marknaden om kapitalet
samt dessutom knorrar över att
vi sparat på försvarsanläggningar för
att bygga bostäder. Centerpartiet knorrar
också en smula över ett program på
70 000 lägenheter men är med om motiveringen.

Man kan säga att här finns ett trasigt
underlag för en fullständig enighet,
och man kan säga att reservanterna
inte menar så mycket med vad som
skrives i utlåtandet, men man kan också
säga att det är ett glädjande uttryck
för enighet i målsättningen. Eftersom
jag nu är talesman för utskottet, finns
det emellertid ingen anledning för mig
att här programtala och med några
brösttoner längre uppehålla mig vid
denna underbara enighet, som jag kanske
i sak inte tror så mycket på.

När det gäller inriktningen av bostadsbyggandet
vill jag bara göra några
reflexioner. På denna punkt finns det
så långt jag kan förstå inte några som
helst sakliga motsättningar mellan partierna,
men det är ändå alldeles omöjligt
att få till stånd en enhetlig skrivning.
Ibland har de borgerliga partierna
gått tillsammans, men nu har de
skilt sig åt. I varje fall har högern gått
sin egen väg beträffande egnahemmen.
Häri ligger mycket av »den lilla stugan
med den egna täppan», som också herr
Nils Theodor Larsson talade om. Det
är lockande och stimulerande ord för
många att höra och ger näring för deras
fantasi.

Vi har gjort allvarliga försök att få
till stånd enighet i denna fråga. Vad är
det i sak som skiljer oss? Vad man ef -

tersträvar är att ge ett sken av att socialdemokratien
är egnahemsfientlig
och själv framstå som den som är egnahemsvänlig.
Man talar om »mastodonthus»
och allt vad det kan vara och om
hur odrägligt det måste vara att bo i
sådana hus. Jag är själv född i eu stad
— även om den inte är så stor som
den vi nu befinner oss i — men någon
känsla av mastodontlius, med den betoning
som herr Larsson gav detta ord,
har jag sannerligen inte upplevt.

Frågan om egnahem är mycket besvärlig
att komma till rätta med, ty när
man talar om hustyper så talar man
som om Sverige vore lika från norr till
söder. Det föreligger mycket stora variationer
i samhällenas strukturer. Människornas
vilja att bosätta sig på olika
platser har skapat sådana variationer,
att skillnaderna inom landet är oerhört
stora.

Det är otänkbart att lösa bostadsfrågan
i Stockholm eller i Göteborg genom
att bygga småhus. Det är emellertid
närmast löjligt när man bygger flerfamiljshus
i mindre samhällen och på
landsbygden. Det sker dock emellanåt
på landsbygden, och strax intill där jag
har min sommarstuga finns det flerfamiljshus
som jordbrukare har byggt för
att där hyra ut någon lägenhet. I varje fall
stör det mitt sinne för landskapets mått
och för vad som där skall finnas. I småsamhällena
skall småhusen finnas och
ges de villkor som de rätteligen bör ha.

Debatten förs emellertid som om egnahemmen
vore det enda riktiga att bo i,
det enda som en barnfamilj kan bo i,
det enda som fostrar riktiga människor
och som gör att vi inte blir kriminella
och allt vad det kan vara. Man föreställer
sig att man blir asocial när man
bor i bostadshus! Jag kan förstå att herr
Nils Theodor Larsson kan tycka, att jag
är så där halvt om halvt betänklig i
flera avseenden, men det är värderingar
som han liksom inte får tala om!

Debatten kring egnahemmen är så infekterad
och snedvriden att det är ytterst
svårt att få ut någonting ur den.
De lånevillkor som gäller för egnahemmen
är —- det har vi deklarerat vid fle -

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Nr 14

139

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ra tillfällen — ett uttryck för att regeringen
och statsutskottets socialdemokratiska
ledamöter hyser intresse för att
denna hustyp skall kunna byggas på
hyggliga lånevillkor där typen passar.

Det är felaktigt att ge den bilden, att
lånevillkoren för egnahem i dag skulle
vara oförmånliga. Dessa villkor är tungt
belastande för staten, eftersom ett egnahem
beräknas kräva ungefär 24 000 kronor
av statsmedel mot 10 000 kronor för
motsvarande lägenhet i flerfamiljshus.
Men denna tunga belastning talar man
inte om, utan tvärtom vill man framställa
det som om staten missgynnar
egnahemsbyggarna. Det är ytterst svårt
att göra jämförelser, eftersom bostadstyperna
är så olika och ägandeförhållandena
så skiftande, men jag anser det
helt felaktigt att måla ut saken som om
vi vore negativt inställda mot egnahemmen.

I år har statsrådet dessutom markerat
att han inte önskar att man genom kvotering
av låneramarna begränsar egnahemsbyggandet.
Detta hade ju centerpartisterna
i sin iver inte upptäckt utan
råkade motionera om att man skulle
slopa en kvotering som inte existerar.
Men sådant händer ju i alla familjer!

Enkelt uttryckt bör alltså konsumenterna
själva få avgöra hur många egnahem
som skall byggas. Efterfrågan och
ingenting annat skall vara avgörande.
Jag tror inte att visheten i dessa frågor
är förankrad hos länsbostadsnämnderna
eller bostadsstvrelsen, även om där
finns många kloka karlar. Det är oriktigt
att, som herr Nils Theodor Larsson
gjorde, måla ut dem som dirigenter när
det gäller byggandet av enfamiljshus respektive
hyreshus. Jag vill inte på något
sätt att de skall få bestämma hur vi
skall bo men detta beror ingalunda på
att jag inte skulle anse dem kompetenta
i mycket hög grad utan på min uppfattning
att konsumenternas efterfrågan här
bör bli avgörande. Vi kan gudskelov inte
i någon författningssamling reglera hur
samhället skall utvecklas, utan det hela
måste ta form på andra vägar. Och nu
skall egnahemsbyggandet få utvecklas

utan att man ens kan tala om några
hinder för det.

I fråga om lånetaket för egnahem har
centerpartister och folkpartister — litet
oförskämt, skulle jag vilja säga — avgivit
en reservation som aldrig varit föremål
för diskussion i avdelningen. Den
teknik vi arbetar efter i statsutskottet
gör att det kan inträffa sådana olycksfall
i arbetet. I denna reservation har
man därmed också fått tillfälle att säga,
att socialdemokraterna inte är villiga
att ändra lånetaket för egnahem. Detta
är ju alldeles felaktigt. Frågan har inte
diskuterats i avdelningen, ingen nämnde
den och jag hade inte anledning att
ta upp den. För en månad sedan förklarade
socialministern, att han själv
skulle ta upp frågan; han tror att det
finns skäl att undersöka den. Och i fredagens
konselj, om jag inte tar miste,
har han gett bostadsstyrelsen direktiv
att ompröva lånetaket för egnahem.

I avdelningen hade vi ju under dessa
förhållanden ingen anledning att säga,
att nu skall socialministern göra det som
han redan förklarat att han ämnade göra.
Vi tyckte att det skulle vara litet
onödigt och fann därför ingen anledning
att gå in på saken.

Jag vill klart deklarera att problemet
när det gäller egnahemsbyggandet ligger
framför allt i svårigheten för många
människor att skaffa de kapitalresurser
som behövs för att bygga egnahem. På
många orter är nämligen kostnaderna
så höga att de delvis kommer att ligga
ovanför lånetaket. Lånetaket för egnahem
måste enligt min mening justeras,
och jag tror att herr Nils Theodor Larsson
kommer att bli chockerad när han
får se vad det verkligen rör sig om.
Framför allt i och kring de större orterna
är lånetaket oerhört besvärande,
särskilt med hänsyn till att enskilda drivit
upp tomtpriserna; men den saken
får vi kanske återkomma till nästa år.

Det vore frestande alt gå in på en
mängd andra frågor i detta sammanhang,
men av praktiska skäl skall jag inte göra
det — och dessutom bör man väl
inte dra på sig ovilja från alla möjliga
håll, om man skall sitta kvar i denna

140

Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjni
kammare, något som jag i varje fall
kommer att göra en tid framåt.

Ett kärt ämne för de borgerliga är
kreditgaranti — både herr Jacobsson
och andra talare har tagit upp den frågan.
Jag skall kanske inte göra mig till
talesman för någon annan på denna
punkt, men jag vill deklarera att jag
inte funnit någon annan mening hos
mina partivänner och hos statsutskottets
majoritet än att vi i princip inte
har någonting emot kreditgaranti.

Vi anser att den principiella diskussionen
om den frågan borde avföras.
Tertiärlånen och egnahemslånen innebar
i princip ingenting annat än att staten
övertagit en kreditgaranti. Det har
aldrig funnits enskilda långivare som
velat ställa pengar till förfogande, i
varje fall inte på rimliga villkor, och
därför tog staten på sin tid hand om
dessa lån. Då fanns det inga pengar i
marknaden, och inte heller nu har det
visat sig möjligt att finna andra former
för detta. Olika tekniska lösningar har
föreslagits och varit föremål för remissbehandling,
och därvid har inte
minst penninginstituten framhållit att
man inte orkar med detta. Det är en hel
miljard som de enskilda penninginstituten
skulle skrapa ihop och överlämna
till bostadsbyggarnas förfogande.

En dag kanske vi kan finna formen
för ett kreditinstitut, som kan garantera
denna miljard. Danskarna har hunnit
en bit på väg då de med statens medverkan
skapat ett speciellt kreditinstitut,
som inte kommer upp till de gränser
som vi rör oss med men som ändå
har skapat förutsättningar för att utöka
kreditmöjligheterna. Danskarna hade
ju en sagolik tur, eftersom de startade
i ett synnerligen onormalt konjunkturläge
med ett penningtillflöde,
som gjorde att topplåneräntan t. o. m.
kunde vara lägre än bottenlåneräntan,
vilket är något mycket onormalt. De hade
tur den gången.

Högern ville införa kreditgarantier
utan att det skulle finnas någon garanti
för att det fanns pengar. Det är självklart,
ty högern har i denna fråga alltid
ansett, att det inte skall finnas något

ngen m. m.

statligt engagemang i bostadsfrågan —
det skall råda fri konkurrens, och krafternas
fria spel skall få gälla. Den starke
skall få slå ut den svage. Detta vill
högern, vilket inte någon är främmande
för. Folkpartiet vill inte säga det
klart, utan ligger där och pendlar. Centerpartiets
linje har man som vanligt
svårt att hitta, vilket inte heller är så
märkligt.

Kreditgarantifrågan är alltid en praktisk
fråga. Det gäller om det finns pengar
på marknaden. Den dagen det finns
pengar är jag övertygad om att den
socialminister som då kommer att sitta
jag tror att det kommer att dröja
mycket länge, så man kan undra på vem
som då är socialminister — kommer att
framlägga förslag i ärendet. Jag är övertygad
om att frågan gäller huruvida
man kan orka med att skapa nya penninginstitut,
som kan försörja bostadsmarknaden
med toppkapital.

Debatten har förvillats av att vi för
några år sedan fick ett förslag som man
kallade för kollektiv kreditgaranti, som
skulle innebära en förenkling av administrationsarbetet
på bostadsstyrelsen.
Det förslaget fick inget vänligt mottagande
bl. a. därför att bankerna därigenom
skulle få inflytande över bostädernas
lokalisering. Det har gjorts gällande
att kreditgarantierna i den traditionella
formen kommer att innebära en förenkling
av myndigheternas arbete med långivningen,
vilket är fullständigt felaktigt.
Det blir ingen förändring. Granskningen
av låneärenden måste ske på
samma sätt som nu. T. o. m. kungliga
kommittéer med prominenta personer,
som sysslat med detta, har i sina betänkanden
sagt att förslaget innebär en
förenkling av bostadsstyrelsens handläggning.

Det som framhålles i centerpartiets
reservation tycker jag är sakligt riktigt,
ty det får inte vara på det sättet att
byggandet av exempelvis egnahem skall
bestämmas av bankerna. Det skall bestämmas
av samhället, och det är detta
sonl gjort att vi över huvud taget har
fått ett småhusbyggande på den svenska
landsbygden.

Onsdagen den 19 april 19G1 fm.

Nr 14

141

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

När jag satt och lyssnade till debatten
tyckte jag att jag hade mycket att säga
gentemot högerpartiet och folkpartiet,
men jag har faktiskt mest uppehållit
mig vid vad herr Nils Theodor Larsson
anfört. Och jag måste säga ytterligare en
sak med utgångspunkt från vad han sade,
nämligen att det vore mycket bra
om det kunde bli på det sättet, att man
genom att låta stora byggnadsföretag
sätta i gång med att bygga egnahem
kunde få ned kostnaderna rätt väsentligt.
»Då skulle nog byggnadsföretagen
gå en strålande framtid till mötes». Sade
herr Larsson.

Det vore väl om det vore så enkelt!
Det låter ju riktigt när man talar om
det. EU storföretag bör ju kunna sköta
byggnation effektivt och rationellt. Vi
bör dock vara på det klara med att det
inte bara är frågan om att vara rationell
och effektiv. Då man rör sig med
stora pengar är frestelserna stora. Det
är besvärligt att styra de intressen som
väcks till liv, när människor sysslar med
stora pengar.

•lag vill tala om att det utanför Göteborg
finns en kommun som heter Lerum,
där det byggs en stor gruppbebyggelse
på 269 hus. De byggs av ett avlandets
största industriföretag, som i
ledningen har personer som ofta och
gärna talar om bostadspolitiken och om
vad samhället gör, som ena dagen vill
vara samhällsvänliga men andra dagen
ironiserar om den bostadspolitik som
förs av allmännyttiga bostadsföretag.
Detta företag har, som jag nyss sade,
gott anseende i de flesta kretsar och
har startat en stor raid i detta land för
att bygga småhus. Vad har resultatet blivit?
Jo, hittills har ansökningar behandlats
för 39 av dessa hus. Byggnadsföretaget
begärde för dessa hus mycket mer
än vad länsbostadsnämnden kunde godtaga.
Företaget begärde cirka 4 500 kronor
mer för varje hus än vad länsbostadsnämnden
kunde godtaga, ty den
måste diskutera frågan om gruppbebyggelse
på ett annat sätt än när det
gäller enskilda hus. Det rör sig om över
100 000 kronor för dessa 39 hus.

Företaget överklagade hos bostadssty -

relsen, som i princip fastställde länsbostadsnämndens
beslut. Företaget fick
alltså finna sig i att gå miste om vad
man skulle kunna kalla för en vinst på
över 160 000 kronor. Nu behandlas ansökningarna
för ytterligare 120 hus —
det blir alltså sammanlagt 159 hus —
och beträffande dessa 159 hus blir skillnaden
närmare 10 000 kronor i medeltal
per hus. Där har inte manglingen
kommit in i slutskedet ännu, men det
blir sammanlagt omkring 1,5 miljoner
kronor.

Det är kanske i och för sig inte så
stora pengar för egnahemsägarna, men
för många kan det vara ett besvärligt
hinder. I den marknad som råder utanför
Göteborg finns det emellertid alltid
köpare även till hus för sådana priser,
att ett byggnadsföretag kan betinga sig
1,5 miljoner kronor mer än de statliga
myndigheterna anser vara skäligt. Det
beloppet representerar inte arbetslöner,
räkningar på trä och allt vad det kan
vara — det måste vara något annat som
man vilt ha betalt för.

En av företrädarna för detta företag
har formulerat en slogan, där han talar
om »produktionsinriktad planering».
Han utropar: »Låt byggarna klara det
här! Låt planeringen bli produktionsinriktad!
Låt oss få stadsplaner och hustyper
som är produktionsinriktade! Då
kan vi sänka bostadskostnaderna!»

De har haft chansen i Lerum, och vilka
kostnader har man där kommit fram
till? Inte är det en konsumentvänlig
prissättning, och jag är glad över att
det finns myndigheter med tjänstemän
som orkar stå emot. Har man 1,5 miljoner
i sikte bär man råd att anlita
många civilingenjörer, arkitekter, jurister
och tekniker att pressa myndigheterna
med genom att belamra tjänstemännen
där med diskussioner och förhandlingar
om otaliga detaljer för att
få igenom de önskade priserna.

Jag tror att vi i stället för en produktionsinriktad
bostadsplanering borde ha
en konsumentinriktad bostadsproduktion,
och det är ju dit bostadspolitiken
strävar. Jag tror alltså att det är angeläget
att inte bara skrika om att vi skall

142

Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

låta de stora byggnadsföretagen ta hand
om det hela. Deras produktion är inriktad
på att göra vinster på att bygga
hus och därmed på att driva upp priserna.
Därför är det kanske ett bevarande
och skyddande av den bostadspolitik
som förs, som är det väsentliga.

Nu får jag kanske ta fram almanackan
och se efter hur länge jag egentligen
har talat! Jag skulle faktiskt ha sagt
någontmg om de allmännyttiga bostadsföretagen,
men jag skall avstå från det
nu och hänvisa till vad jag sade förra
året. Jag tycker att det var bra sagt
och anser att det står sig även i år.
Jag vill be de ledamöter, som är här
inne, åt! se efter vad jag sade då, så
behöver jag inte upprepa det. Det skulle
bara bU en upprepning nämligen.

Jag skulle emellertid också vilja säga,
att i motionsfloran i det här ärendet
ser man hur intressemotsättningarna
bryter igenom. Jag vet inte om högermotionen
rörande de allmännyttiga bostadsföretagen
är skriven på Entreprenörsföreningen.
men den som är van att
umgås i den kretsen känner igen vartenda
ord och vartenda sätt att resonera.
Direktören i Entreprenörsföreningen
står som huvudmotionär i andra kammaren
och kräver insyn i de allmännyttiga
bostadsföretagen — alltså företrädaren
för de enda byggnadsföretag,
där det ju som bekant inte förekommer
någon insyn!

Den här intressebundenheten till olika
grupper tror jag att det är väsentligt
att man håller ögonen på. Jag hade
först tänkt avstå från att ta upp saken,
men jag har lovat herr Nils Theodor
Larsson att säga några ord om den för
att skilja honom från motionen. Förra
året väcktes en ren högermotion, men
i år inträffade ett olycksfall i arbetet,
så både folkpartister och centerpartister
har skrivit under motionen. I utskottet
blev det bara högermän som biträdde
motionen, plus en folkpartist.
De andra har inte följt högern i det
här avseendet, och jag förmodar att det
inträffade kommer att förbigås med en
tystnad som kan vara rätt talande, när
voteringarna kommer, även av dem som

råkat skriva under motionen. Det säger
rätt mycket om motionens karaktär.

Man skall hålla sina löften, och därför
slular jag nu med att yrka bifall
till utskottets hemställan på alla punkter
i utlåtandet

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Herr LARSSON, NILS THEODOR,
(ep) kort genmäle:

Herr talman! Trots det tillkännagivande
som herr talmannen nyss lämnat
vågar jag be om ordet för en kort replik,
även om det kanske inte är alldeles
nödvändigt. Jag vill emellertid
räcka en blomma åt min vän herr Bergman
i Göteborg, ty han har på ett så
charmerande sätt gått in i denna debatt.
Jag vill också tacka honom för
hans välvilliga medverkan i att framhålla
vad jag strävade till, men kanske
bristfälligt lyckades med, då jag utvecklade
egnahemsproblemet.

I mitt anförande ville jag fästa uppmärksamheten
vid att det har förekommit
försummelser i det förgångna. Ingen
hade bättre än herr Bergman kunnat uttrycka
vad jag önskade säga och illustrera
det på ett så förtjänstfullt sätt. Jag
har velat tacka herr Bergman för detta.

Jag tycker också att herr Bergman
var inne på en förnuftig väg till rationalisering,
när han hänvisade till sitt
inlägg föregående år. Jag undrar om
det inte vore något för framtiden att
i bostadsdebatten bara servera varandra
hänvisningar till sidor i föregående års
protokoll och så helt kort yrka bifall till
förslag och reservationer och därmed väsentligt
avkorta debatten.

Nåja, detta var ett försök till skämt,
men man får kanske inte uteslutande
skämta om bostadsfrågan. Den är livsviktig
för vårt samhälle och vårt folk.
Och jag vill än en gång understryka
att det vore angeläget om herr Bergman
kunde förmå socialministern att komma
till hjälp beträffande lånetaket. Jag
märkte att herr Bergman var ganska
orolig och beky''mrad över folkparti- och

Onsdagen den 19 april 1901 fm.

Nr 14

143

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

centerpartireservationen i det stycket
och beskärmade sig något över att han
inte i tid hade vetat om inställningen
på dessa håll. Kan nu herr Bergman få
socialministern att hjälpa till, så att lånetaket
blir justerat, så skall jag tacka
både herr Bergman för hans medverkan
och socialministern för hans välvilliga
inställning.

Herr BERGMAN (s) kort genmäle:

Herr talman! Efter de blommor som
jag nu har fått för vad jag anförde om
lånetaket på egnahem vill jag bara säga,
att jag nog inte kan få socialministern
mer intresserad än han är. Innan jag var
inne på tanken, dokumenterade han att
han tänkte göra något åt saken. Skicka
blommorna till honom!

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Huvudsaken i det jag nu
tänkte säga berör en fråga, som jag talade
om i debatten förra året, nämligen
egnahemmen. Jag förstår så bra herr
Bergman, när han hänvisar till sitt anförande
förra året. Det kan man gärna
läsa! Min blygsamhet förbjuder mig
emellertid att begära att man går åstad
och tar reda på vad jag sade i mitt obetydliga
anförande förra året. Jag känner
mig nödsakad traggla igenom mina synpunkter
igen rörande ett och annat.

Herr Bergman har beklagat sig en smula
med anledning av det sätt varpå reservationen
angående lånetaket kom till.
Reservationen drogs emellertid i utskottet,
och då hade det funnits möjlighet
för herr Bergman att haka på! Men han
ville tydligen inte vara med. Alldeles
ovetande om det hela var han dock
ändå in le.

Beträffande bostadsfrågan i stort vill
jag en liten smula fästa uppmärksamheten
på den roll som räntesubventionerna
spelar. Här bar man lagt upp en mycket
stark kritik mot räntesubventionerna.
Det är att »slå på kärra och mena märra».
Del är, såvitt jag kan bedöma, att
tala om ett resultat som har uppkommit,
men inte nämna orsaken. Det är ju
så, att vi har ett onormalt högt ränte -

läge här i landet, ett ränteläge som är
avpassat för den del av näringslivet, som
har en mycket stark konjunktur. Men en
annan mycket stor del av vårt näringsliv
kan inte på ett rimligt sätt producera
under sådana villkor. Jag har fattat
det så. att bostadsbyggnadsindustrien
ej kan producera till nuvarande räntor,
och därför har man tillgripit subventionerna
för att likväl komma fram till
skapliga produktionsresultat.

När detta är fallet synes det mig rimligt,
att man lägger huvudvikten vid det
som vållar skadan, nämligen de höga
räntorna. Den frågan har behandlats i
annat sammanhang i kammaren, och det
har tryckts på och uttalats, att vi behöver
en långsiktig planering för att
åstadkomma ett bättre läge, d. v. s. en
lägre ränta. Jag tror att det är till den
saken vi har att knyta förhoppningarna
att kunna avveckla dessa subventioner.
Jag betvivlar att det kan vara rätt och
rimligt att gå en annan väg och övervältra
på hyresgästerna den lättnad subventionerna
innebär.

Jag gör denna reflexion generellt, och
jag ska;! inte i detalj gå in därpå. Det
kan inte hjälpas, men det är nog så, att
vi som önskar en låg ränta här i landet
har mycket svårt att gå med på en
uppjustering av räntesatserna. Vi har
också rätt stor förståelse för utskottets
uppfattning, att man för närvarande inte
kan göra så.

Sedan går jag över till frågan om egnahemmen,
och jag vill då ansluta till
allt det vackra som herr Larsson i Hammarby
sade i det ämnet. Jag konstaterar
också att utöver en del raljerande
hade även herr Bergman därom ganska
varma tonfall. Det talas alltså mycket
vackert om egnahemmen och egnahemsbyggandet,
att det är ett stort och
vackert problem, ett problem av mycket
stor social räckvidd. Men det räcker
inte med ord.

Det är riktigt när herr Bergman säger,
atc i stora städer o. s. v., där man
har mycket av högbebyggelse, kan dessa
vackra önskemål inte realiseras, utan
där får man tillvarata utrymmet genom
att bygga högt. I centrum på uppväxan -

144

Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

de tätorter ligger det också till på ett
annat sätt. Men det förhåller sig dock
så, att i landskommunerna i stort sett,
ute i de svenska bygderna, är markpriserna
icke på samma sätt ett hinder.
Där finns det gott om utrymme för egnahemsbyggande.
Det är ju så att bättre
kommunikationer numera underlättar
denna bebyggelse. När man har denna
utgångspunkt finns anledning tro, att
här är något, som är värt att satsa på,
som är värt att utveckla i mycket större
omfattning än hittills.

Det är också riktigt när herr Bergman
säger att man inte kan räkna med
denna byggnadsform som något uteslutande,
inte ens på de platser jag talat
om. Jag skulle vilja säga att för två
unga människor är en liten tvårummare
i ett hyreshus en bra bostad. Men när
barnen kommer vill man ha en egen
tomt, en gårdsplan och en lekplats, och
då är det naturligt att man lämnar lägenheten
och flyttar ut till egnahemmet.
Nä''- sedan två gamla sitter där och det är
besvärligt med tomten och mycket annat,
kan de vilja flytta tillbaka till en
lägenhet igen.

När jag berör detta är det för att understryka,
att det är väsentligt att man
här gör någonting. Det är därför jag
för min del och många med mig reagerade,
när man tog bort den räntefria
stående delen från egnahemslånen förra
året, och det är därför vi har vågat komma
igen med ett yrkande på den punkten
i år. Det är inte nog med ord. Man
måste också gå till handling, man måste
lämna ett stöd åt en byggform som är
socialt lämplig och som har stor betydelse
för utvecklingen av trivsel och
trevnad i vårt svenska samhälle. Om
man har den uppfattningen, vill man
också att det skall göras rätt mycket på
detta område och det inte bara beträffande
lånetaket, utan också när det gäller
ränteläget. Denna byggform är som
nämnts en socialt lämplig byggform,
men det är en dyr form, inte minst ute
i bygderna, där inkomstnivån ligger
lägre än i de stora tätorterna. Eftersom
så är fallet synes det rimligt att man
försöker stödja denna byggform.

Det är enligt min uppfattning angeläget,
att man bygger upp tätorter i bygderna
och skapar centra, där människor
kan bo och på det sättet bevaras åt
bygden. Därför förefaller det rimligt,
att kommunerna inriktar sig på att mer
och mer stödja bostadsbyggandet. För
en kommun är det förenat med kostsamma
investeringar att starta en omfattande
bebyggelse av tätortskaraktär. Det
skatteunderlag som härigenom tillföres
kommu; en kan bidra till att bära kostnaderna
för investeringarna. Under sådana
förhållanden menar jag, att det
kan vara värdefullt att se till att det
hela går ihop. Det är riktigt att man
skall hjälpa människor, som har det
besvärligt, och det är riktigt att kommunernr
därvidlag tar en viss risk.
Men mm måste nog räkna med att det
stora flertalet egnahemsbyggare skall ha
så stälh, att de kan klara sig. Det gäller
inte att få enbart dem, som sitter
trångt. Hittills har egnahemsägaren
måst göra betydande ekonomiska insatser.
Det har gjorts kalkyler i anslutning
till länsbostadsnämndernas kostnadsberäkningar.
Jag avslöjar ingen hemlighet
om jag säger, att utöver den andel som
myndigheterna räknar med är nog vederbörande
i många fall tvungen att genom
eget arbete eller egna besparingar
eller — vilket är föga lyckligt — genom
särskild skuldsättning satsa vissa belopp.
Under sådana förhållanden förefaller det
rimligt att man vidtar åtgärder som
hjälper kommunerna i deras arbete för
bostadsförsörjning i en socialt synnerligen
lämplig form så att kommunernas
ställning stärkes.

Jag skall sluta med ett yrkande, herr
talman! Jag ber att få yrka bifall till
reservation nr 14.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (ep):

Herr talman! När vi här i kammaren
varje år debatterar bostadsbyggandet,
kommer ju alltid en del nya synpunkter
fram. Så har skett även denna gång.
Men det är så förfärligt litet av de olika
synpunkterna som anammas. Allting går
i huvudsak på det gamla vanliga sättet.

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Nr 14

145

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

När man tittar på de väldiga belopp,
som bostadsbyggandet kräver, kan man
fråga sig om det inte vore möjligt att
göra besparingar utan att dessa behöver
drabba den som skall ha en bostad.
Jag tänker då i första hand på — såsom
jag har sagt så många gånger tidigare
— att man bör se efter om den, som
skall bygga en bostad, har möjlighet att
själv bidra till kostnaderna. Man skall
göra en behovsprövning, och det är
naturligtvis samhällets skyldighet att
lämna stöd åt den som inte har möjlighet
att på annat sätt klara bostadsbyggandet.

I propositionen har begärts 970 miljoner
kronor till bostadsbyggandet. Det
är mycket stora summor som skall utbetalas.
Enbart till ränteeftergifter är
beräknat 260 miljoner kronor och till
bostadsrabatter 150 miljoner kronor.
Det är ingenting att säga om detta, herr
talman, för den händelse man hade undersökt,
att de som kommer i åtnjutande
av bostadslån inte har en sådan ekonomisk
ställning, att de själva bör kunna
klara finansieringen. I sådana fall
skall de inte gå vägen över statsmakterna
och låta sina egna besparingar förränta
sig i bankerna, där de får högre
ränta än den som de betalar på de statliga
lånen.

Det är detta som gör, herr talman,
att jag anser att statsmakterna borde
tillämpa ett kreditgarantisystem. Jag
bär förut talat med socialministern om
detta, och jag tror fortfarande att vi
måste gå den vägen. Det kan inte vara
klokt att riksdagen beslutar att det skall
lånas upp så och så många hundra miljoner
kronor till ganska hög ränta. Vi
bär ju redan ett mycket väl utvecklat
bankväsende i landet, och därutöver
skall det finans ett bostadsorgan som utövar
i stort sett samma verksamhet som
bankerna.

Då kan vi väl fråga oss: Varför vill
man inte vara med om behovsprövning?
Jag har hört att det finns sådana uttalanden,
att det inte är meningen att de
olika kreditinrättningarna skall bestämma,
om den eller den skall få ett byggnadslån.
Jag vill då poängtera att jag
10 Första hammarens protokoll 11)61. Nr

inte alls tänkt att vi skulle gå den vägen,
utan jag anser att bostadsnämnderna
bör få bestämma vilka som skulle få bostadslån,
som staten skulle garantera.
Då kan det ju inte sägas, att det är bankerna
som bestämmer om den ene eller
den andre skall få bygga.

Jag tror att det finns möjligheter att
använda det kreditsystem som vi har
här i vårt land och som skulle kunna
täcka det behov av kapital som behövs
för bostadsändamål. Om inte så skulle
vara förhållandet, får väl statsmakterna
på annat sätt skaffa behövligt kapital.
Men jag tycker att det är orimligt
att man vid sidan av dessa väl utvecklade
kreditorgan skulle ha andra lånemöjlighcter.

Jag anser sålunda, herr talman, att vi
bör kunna gå ifrån den nuvarande ordningen
och att vi bör kunna förenkla
det hela med ■— som jag sagt — ett system
med statlig lånegaranti.

Det är ju självklart att bostadsproblemet
kan vara besvärligt på många platser,
och vi hörde ju här en uppgift lämnas
att 320 000 människor nu skulle stå
i bostadskö. Men vi kan aldrig få reda
på vad det är för olika kategorier av
människor det här gäller. Gäller det
gifta personer eller personer, som tänker
gifta sig, eller unga män eller unga
flickor, som söker sig en bostad på
grund av att de har mycket god inkomst
och inte vill bo kvar i föräldrahemmet
och av den anledningein ställer sig i
bostadskön? Jag vet att det går till på
det sättet på många håll, och det skulle
därför vara tacknämligt, om socialministern
hade möjlighet att här i kammaren
lämna en uppgift om vilka kategorier
det är som nu står i bostadskön
och söker egen bostad.

Jag vill ännu en gång poängtera att
vi — åtminstone från det parti jag själv
tillhör — anser att man bör göra allt
för alt stödja dem som vill ha en bostad
men inte själva har möjlighet att skaffa
en sådan. Men jag tycker att man på
detta område gått alltför generöst till
väga och inte gjort några undersökningar
i det särskilda fallet — vederbörande
lägger bara in eu ansökan om ett bo 14 -

146

Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

bostadsförsörjningen m. m.

Anslag till främjande av
stadslån och får det utan vidare. De
som har höga inkomster kommer visserligen
inte i åtnjutande av bostadsoch
bränslebidrag och dylikt, men de
får i alla fall lån för att uppföra sig en
bostad, oavsett om de själva har tillgångar
för ändamålet eller inte.

Jag anser, herr talman, att regeringen
fortast möjligt bör gå in för en annan
ordning vid behandlingen av dessa frågor.

Därutöver vill jag bara tillägga, herr
talman, att alla de andra bör — som jag
förut sagt — ha hjälp från samhällets
sida så att de kan skaffa sig en bostad
men ingalunda på det sätt som nu sker.

Jag bär velat framhålla detta, herr
talman, eftersom man från olika håll
varje år deklarerar att det bör vara på
det sätt jag här antytt. Men någon åtgärd
blir aldrig vidtagen för att nå fram
till ett resultat, och därför får vi ju
upprepa dessa anmärkningar tills de
äntligen kan bära frukt.

Herr JOHANSSON, KNUT, (s):

Herr talman! Man blir litet fundersam,
när man lyssnar till denna debatt.
Här växlar utskottets representant och
reservanterna blommor, som man sedan
överräcker till bostadsministern. Man
gör ju den reflexionen, att om den vänligheten
och övertygelsen om att man
förstår varandra hade inträffat tidigare,
så är ju det tänkbart, att antalet reservationer
skulle ha blivit färre än 34.

Jag begärde närmast ordet för att något
beröra den motion, som jag undertecknat
i denna fråga, nämligen nr 338
i denna kammare angående åtgärder i
syfte att motverka stegringen av hyreskostnaderna
vid nyproduktion av flerfamiljshus.
Jag vill dock först säga några
ord även om ett par andra frågor
ehuru den ena tidigare har berörts här
i debatten.

Den ena gäller bostadsfinansieringen.
Man kan väl uttrycka saken på det sättet,
att frågan om bostadsbyggandets omfattning
— om man skall bygga 64 000,
70 000 eller 80 000 lägenheter — ju inte
enbart är en avvägningsfråga i förhål -

lande till vad som skall investeras på
andra viktiga områden och inte heller
i förhållande till behovet utan också
sammanhänger med möjligheterna att
på ett relativt friktionsfritt sätt få bostadsfinansieringen
ordnad. Tyvärr råder
det ju för närvarande ganska stora
svårigheter. Sparbankerna, som genom
sin långivning medverkar till bostadsfinansieringen,
har under senare tid i allt
större utsträckning övergått till att finansiera
egnahem. Försäkringsbolagen,
som ju också tidigare har bidragit till
bostadsfinansieringen, har nu i ökad
omfattning intresserat sig för obligationsmarknaden.
Posten har övergått
från bostadslångivning till de kortare
lånen, byggnadskrediterna, som självfallet
är en mera vinstgivande affär.

Från myndigheternas sida har man
ju tagit konsekvenserna härav och under
senare år i ökad omfattning medverkat
till att både bostadskreditkassan och
stadshypotekskassan har fått större
möjligheter att gå ut på obligationsmarknaden.
Men tyvärr har ju inte dessa
åtgärder lett till önskat och nödvändigt
resultat.

Det är väl framför allt två faktorer
som bidragit härtill, nämligen kapitalmarknadens
bristsituation och de otidsenliga
regler, som gäller för hypoteksinstituten.
Det finns många exempel på
hur dessa faktorer i dagens läge verkar
bromsande. Jag vill bara erinra om den
situation, som uppstår på alla orter, där
byggnationen tidigare bär varit mycket
blygsam, men där olika omständigheter
— samhällets lokaliseringspolitik, uppbyggnaden
av industrier och annat —
som en naturlig konsekvens för med sig
ett ökat bostadsbyggande. I sådana fall
blir det förenat med svårigheter, för att
inte säga alldeles omöjligt, att ordna
krediter för bostadsfinansieringen.

Denna fråga får ses i samband med
spörsmålet om bostadsbyggandets omfattning.
De 70 000 lägenheter, som nu
har signalerats i propositionen och som
utskottet har tillstyrkt, innebär ju i och
för sig ingen förändring i förhållande
till tidigare riktlinjer. Man har bara på
en gång beviljat medel för 70 000 lägen -

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Nr 14

147

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen in. m.

heter i stället för att som tidigare bevilja
medel i två etapper, nämligen för
ett minimiprogram avseende 63 000 lägenheter
och sedan tilläggslån för 6 000
—7 000 lägenheter.

Det är således min uppfattning, att
om man skall kunna klara det program,
som denna kammare väl om någon stund
går att fastställa, är det nödvändigt att
ganska snart få till stånd en annan ordning
för finansieringen.

Den andra fråga jag tänkte beröra gäller
tomtkostnaderna. Här har — för övrigt
med all rätt — talats om att bostadskostnaderna
ökar. Trots en pågående
omfattande rationalisering tenderar
hyrorna att öka från år till år. Det
är klart att här föreligger flera bidragande
orsaker, men en av de mest betydande
är faktiskt de stegrade markkostnaderna.

När man talar om produktion på lika
villkor och åtgärder i syfte att åstadkomma
sådan produktion, åtgärder som
skulle medföra ändringar i nuvarande
bostadspolitik i låneavseende, så finns
det all anledning att erinra om vad som
dagligdags händer, nämligen att privata
företagare bildar bolag och med stöd av
affärsbankerna köper markområden i
centrala delar — men även i andra delar
_ av städer och tätorter. Det är en

favör, som denna företagarkategori har
framför övriga, vilka saknar de ekonomiska
möjligheter, som på detta sätt har
beretts de privata företagarna.

Det är ganska uppenbart, att om man
skall få fason på bostadsbyggandet och
på bostadsförsörjningen, så är det nödvändigt
att underlätta kommunernas
möjligheter att föra en helt annan markpolitik
än den de nu för, vilken är beroende
av kapitalsvårigheterna. Om man
penetrerar detta problem, skall man
nog snart finna, att just denna metod,
som nu tillämpas, i icke oväsentlig grad
har bidragit till att öka bostadskostnaderna.
Det är bland annat i anslutning
härtill, som en motion jag varit med om
att underteckna bör bedömas.

Vi har i motionen erinrat om att det
sociala elementet i det bostadspolitiska
mål, som vi har haft under efterkrigsti -

den, väl i stort sett har gått ut på att
tillhandahålla tillräckligt stora och i
standardhänseende väl utrustade bostäder.
Vad som nu sker, har emellertid
faktiskt satt denna målsättning på spel.
Vi har pekat på en del av de kostnadselement,
som har bidragit härtill. Utskottet
har vid sin behandling av motionen
varit införstått med de synpunkter,
som ligger till grund för yrkandet
att man dels skulle utreda frågan om
några års amorterings- eller räntefrihet
— eller eventuellt båda delarna — för
nyproducerade flerfamiljshus för att
därigenom få en övergång i kostnadshänseende,
och dels å andra sidan frågan
om amortering av de äldre lån, som
nu är amorteringsfria.

I den sista frågan har utskottet ansett,
att saken bör prövas i samband
med kreditmarknadsutredningens betänkande.
På den punkten har jag inte någon
erinran; det verkar ju rätt förnuftigt.
I den andra delen har vi yrkat att
frågan skulle hänskjutas till bostadsbvggnadsutredningen,
som skulle undersöka
möjligheterna, utreda och framlägga
förslag. Härtill säger utskottet att det
förmodligen senare kommer en utredning,
som skall ta ställning till finansieringskostnaderna
i sin helhet.

Jag är fullt ense med utskottet om att
man naturligtvis inte borde bryta ut
dena del ur finansieringsfrågorna i övrigt,
men jag har å andra sidan ansett
att även finansieringsfrågorna borde bli
föremål för prövning i den nu sittande
bostadsbyggnadsutredningen. Vår hemställan
var den, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t skulle hemställa om att
utredningen fick den befogenheten och
sålunda erhöll vidgade direktiv.

När utskottet inte har gått på denna
linje, skall jag inte heller yrka något bifall
till motionen. Jag utgår emellertid
ifrån att man med hänsyn till frågans
stora vikt och betydelse — utskottet har
ju inte heller haft någon annan uppfattning
— snarast möjligt får frågan under
grundlig utredning och att det framkommer
förslag om åtgärder i ärendet.

Jag tror inte, som utskottet på ett
ställe har anfört, att man kan vara rik -

148

Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

tigt säker på att en övergång från produktion
av större lägenheter till en relativt
ökad andel av mindre lägenheter
är en tillfällig företeelse av konjunkturskäl.
Jag tror att kostnadsfrågan därvidlag
har spelat en mycket betydande roll,
och sett utifrån den synpunkten och i
förhållande till vårt sociala bostadsprogram
är det nödvändigt att åtgärder så
snart som möjligt blir vidtagna i detta
hänseende.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag förstår att den siste
ärade talaren har allvarsamma bekymmer
för de stora och betydande kostnadsfördyringar,
som tomtkostnaden
vid bostadsbyggandet skapar i det sammanhang
han talar om. Det är klart att
ett problem inträder om man bygger
speciellt i de centrala stadsdelarna, där
byggnadskostnaderna är mycket stora.
Det är klart att det kan vara en fråga,
som kan behöva utredas om detta skall
vara rimligt. I avvaktan på den utredningen
— jag tror att även han tänker
sig att den kommer att bli ganska tidskrävande
— skulle jag vilja ge honom
ett litet uppslag. Bygg litet längre ut
från centrum, där ju tomtkostnaderna är
väsentligt lägre! Kontor och affärer
måste naturligtvis ligga i centrum, men
med de kommunikationer vi har kan
människorna mycket väl bo en bit därifrån.
Det är inte nödvändigt att alla bor
vid Stora torget!

Herr PETERSSON, BERTIL, (s):

Herr talman! Då jag tillhör utskottsmajoriteten,
som har tillstyrkt betänkandet,
kanske jag inte skulle behöva ta till
orda. Men eftersom jag är motionär i
det avsnitt, som behandlar frågan om
de byggmästarbildade bostadsrättsföreningarna,
anser jag det lämpligt att
med några ord anföra en del synpunkter
i den frågan.

Frågan om de byggmästarbildade bostadsrättsföreningarna
har aktualiserats

genom en skrivelse till Kungl. Maj :t från
Hyresgästernas riksförbund, som påtalar
de problem som det fått att behandla
i samband med sådana här företag.
Bostadsstyrelsen har i ett yttrande över
denna skrivelse och med sina erfarenheter
som underlag framhållit, att man
borde sätta en belåningsgräns vid 85
procent, alltså motsvarande den som gäller
för privata byggare.

I propositionen har emellertid departementschefen
inte ansett sig kunna följa
det förslaget. Han motiverar detta
med att han befarade att bostadsproduktionen
skulle gå ned, vilket han för närvarande
inte ansåg vore önskvärt. Han
har därför accepterat ett förslag från
Entreprenörföreningen om ett kontrolloch
garantiföretag, som skulle medverka
till att de brister, som har påtalats i
denna byggform, eliminerades. Det är i
anslutning härtill som vår motion har
kommit in i bilden. Den motionen utmynnar
i att riksdagen måtte besluta sådana
grunder för den statliga tertiärlånegivningen,
att en gränsdragning sker
mellan företag, syftande till enskild
vinst, och bostadskooperativa företag
utan enskilt vinstsyfte.

Jag vill understryka, att när denna
fråga har aktualiserats från bostadskonsumenterna,
är det inte i syfte att komma
byggmästarna och deras vällovliga
näringsfång till livs. Vad man syftar till
och vad man är kritisk emot är själva
organisationsformen, som ur bostadskonsumenternas
synpunkt måste te sig
tämligen problematisk. Denna organisationsform
fungerar ju så, att vilken
byggmästare som helst kan bilda en bostadsrättsförening
och i dess styrelse
sätta in sina anställda eller anhöriga.
Han kan sedan göra upp om entreprenad
med denna bostadsrättsförening,
bygga ett bostadskomplex fullt färdigt
och t. o. m. hinna med att genomföra
garantibesiktningen — alltså den slutliga
besiktning som äger rum i samband
med en byggnation — innan han överlämnar
bostadsrättsföreningen till dem
som slutgiltigt skall förvalta och äga
fastigheten.

Detta har från bostadskonsumenter -

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Nr 14

149

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

nas sida ansetts vara en form, som inte
ger de blivande bostadsrättshavarna en
betryggande garanti. Därför har man
önskat få till stånd andra former, framför
allt för belåningen, som markerar
gränsen mellan denna form av bostadsrättsföreningar
och kooperativa bostadsrättsföreningar,
d. v. s. kooperativa företag
i vanlig bemärkelse.

Vid utskottsbehandlingen har jag för
min del emellertid accepterat det föreliggande
förslaget till utskottsutlåtande,
som huvudsakligen ansluter sig till departementschefens
förslag. Det innebär
att man skall pröva de förslag som Entreprenörföreningen
lagt fram, nämligen
detta med garanti- och kontrollföretag.
Utskottet går med på detta men
stryker dessutom under vikten av att
den statliga och kommunala kontrollen
hålles effektiv. Utskottet säger följande:
»Utskottet vill dock i detta sammanhang
framhålla, att den tekniska och
ekonomiska granskning av byggnadsföretagarnas
verksamhet som kan komma i
fråga inom ramen för kontroll- och garantiföretaget
givetvis inte får medföra
att kommunernas och de långivande organens
övervakning i dessa hänseenden
inskränkes. Utskottet förutsätter, att de
tillämpningsföreskrifter som Kungl.
Maj:t och bostadsstyrelsen må komma
att utfärda i ämnet ger klart uttryck åt
principen att lån endast beviljas om de
ekonomiska villkoren för byggnadsföretaget
kan anses godtagbara för blivande
bostadsrättshavare och om byggnaderna
i fråga om standard och utförande är
fria från anmärkning.»

Dessutom har utskottet hemställt, att
frågan om bostadsrättslagen blir föremål
för översyn, och det torde vara i
hög grad önskvärt att så sker. Den lagen
är om jag minns rätt 31 år gammal.
Det bör finnas anledning att här göra
en ordentlig översyn.

Med de motiveringar som har anförts
i utskottsutlåtandet har jag för min del
ansett, att jag har kunnat godta detta.
Därför har jag inte något annat yrkande
än om bifall till utskottets förslag.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Jag tror att det skall
vara möjligt, om nu inte något olyckligt
sker genom detta inlägg, kunna gå till
votering före middagsrasten. Jag vill
endast göra några små reflexioner i
anledning av vad herr Knut Johansson
sagt.

Jag vill fästa uppmärksamheten på
att frågan om hypoteksinstitutens regler,
som är alltför mycket antika, såsom
han mycket riktigt karakteriserade
dem, i år är föremål för utskottets uppmärksamhet.
En motion av herr Lundström
m. fl. har tagit upp frågan och har
kommit med ett, som jag bedömer det,
genialt drag i den diskussion vi under
flera år har fört för att klara detta
problem Jag hoppas också att de myndigheter,
som har överinseende över
dessa frågor så småningom också bedömer
det som lika genialiskt, så att vi
får denna fråga löst. Den är besvärande,
och det vore önskvärt att man kunde
klara den på det sätt som motionärerna
har förordat, nämligen genom att bostadsstyrelsen
så att säga övertager kreditansvaret.
Det tror jag är en både
praktisk, enkel och naturlig form.

B?träffande tomtkostnaderna, som
herr Knut Johansson också var inne
på, vill jag endast fästa uppmärksamheten
på något, som ytterst få vet någonting
om, och det är något så trist rubricerat
som cirkulär SFO 176 ifrån bostadsstyrelsen,
som handlar om nya regler
för markvärdering, men som i sin
enkelhe'' och anspråkslöshet innehåller
två väsentliga ting. Dels ges däri kommuner
och de långivande organen en
möjlighet att komma till rätta med markvärdestegringen.
som är en mycket central
fråga i bostadspolitiken, dels skapas
möjlighet till frihet under kontroll,
om man får uttrycka saken så. Det blir
konsumenten genom kommunen, som
får vara med och titta på de produktionskostnader,
som kan belånas i centrala
delar av städerna, genom att hyran
skai! vara det väsentliga. Man skall
utgå ifrån hyran när man diskuterar såväl
bostadskostnad som tomtkostnad i
de centrala delarna.

150

Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen in. m.

Det är ett grepp på frågan, som jag
tycker är fint och som jag tror kommer
att vara oerhört värdefullt. Det kommer
att medverka till att bostadslånegivningen
också blir konsumentinriktad på ett
sätt som den aldrig varit förut, då den
var fångad av en mängd andra saker.
Här får vi alltså en metod, enligt vilken
vi kan gå fram på en konsekvent
konsumentlinje i denna fråga.

Den motion, som herr Johansson talade
om, gällde huruvida man skulle ändra
finansieringsvillkoren för bostadsbyggets
igångsättande. Om den har vi
sagt att vi inte vill hänskjuta den till den
nu sittande utredningen, ty denna utredning
hade enligt sina direktiv endast
att undersöka bostadsmarknadens läge
och att försöka förutsäga de framtida
behoven, betahungsmöjligheterna o. s. v.,
på detta område. Efter denna kommer
enligt statsrådet en ny utredning med en
annan sammansättning att tillsättas för
att bedöma finansieringsfrågorna. Detta
är alltså det enkla motivet till att vi
skrivit på det sätt som vi gjort.

Till herr Petersson vill jag säga att
jag är glad över att vi lyckats skapa
enighet mellan alla partier inom utskottet
när det gäller skrivningen om byggmästarbildade
bostadsrättsföreningar.
Det är ju i dagens läge en väsentlig fråga.
Av flera orsaker har det på detta
område uppstått förhållanden, som inte
varit sådana som de skulle varit. Som
detta samhälle fungerar och med det
arbetssätt som våra myndigheter har,
kan man ju inte komma åt alla missförhållanden.
Utan tvekan fanns ett sakligt
underlag för den skrivelse, som Hyresgästernas
riksförbund på sin tid sände
bil Kungl. Maj:t. Detta har sedermera
omvittnats i den promemoria, som
utarbetats av bostadsstyrelsen, och flera
remissinstanser har även påpekat detta.

För att uttrycka mig kort kan jag säga
att beträffande det schackdrag som
vederbörande entreprenörsförening gjorde
i fråga om vilka som skall få bilda
bostadsrättsförening och under vilka
former man skall bilda garantifond, fick
man en känsla av att byggmästarna nu
skulle börja bli kooperativa och arbeta

som om de inte hade något intresse av
att lätt förtjäna pengar på denna marknad.

Utskottets mening på den här punkten
kan sägas vara följande: Även om
propositionen och underlaget för bedömningen
av den garantifond som Entreprenörföreningen
skall stifta kan ge anledning
till annan uppfattning, så är
det klari, i och med att riksdagen godtar
vad alla partier i utskottet är överens
om, att lånereglerna inte skall ändras.
Kontrollen ute i kommunerna och garantien
för att det verkligen blir kontroll
kvarstår och bör enligt både propositionen
och utskottsutlåtandet skärpas. Det
får alltså inte vara så att entreprenörerna
genom att bilda en garantifond får
komrollera sig själva. Det skulle i så
fall kunna bli som det kunde gått i Lerum,
om inte myndigheterna upprätthåller
en effektiv kostnadsgranskning.

Dessutom har utskottet framhållit att
lags4iftningen om bostadsrättsföreningar
bör ses över. Det står mitt på s. 32 någonting
rätt väsentligt som jag vill fästa
uppmärksamheten på: »Det förhållandet
att eu byggnadsföretagare under interimstiden
kan sluta avtal om en entreprenad
med en styrelse, vars ledamöter
står i beroendeställning till honom,
framstår under nuvarande förhållanden
som otillfredsställande.»

Det är orsaken till att utskottet skriver
att den garanti som Entreprenörföreningen
lämnar skall vara en garanti som
går utöver nu gällande bestämmelser.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje punkt av
utskottets i det nu ifrågavarande utlåtandet
gjorda hemställan. Herr talmannen
hänvisade till en till ledamöterna i
förväg utdelad stencilerad sammanställning
över reservationer m. m.

I fråga om punkten 1, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats l:o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o),
av herr Jacobsson, Per, att det förslag

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Nr 14

151

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

skulle antagas, som innefattades i den
av honom m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 1 betecknade reservationen; samt
3:o), av herr Persson, Helmer, att utskottets
hemställan skulle bifallas med
den ändring, som föranleddes av bifall
till motionerna I: 54 och II: 36.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav och sedan till kontrapropositionen
därvid antagits bifall till
det av honom framställda yrkandet, uppsattes
samt efter given varsel upplästes
och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 53 punkten

l, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Per Jacobsson

m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —109;

Nej — 30.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Med avseende på punkten 2, anförde
vidare herr talmannen, hade yrkats
1 :o) att utskottets hemställan skulle bifallas;
2 ro), av herr Bergh, Ragnar, att

det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av honom m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 2 a betecknade reservationen;
samt 3:o), av herr Larsson,
Nils Theodor, att kammaren skulle
godkänna det förslag, som innehölles i
den av herr Ivar Johansson m. fl. vid
utlåtandet anförda reservationen 2 b.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Bergh, Ragnar, begärde votering,
i anledning varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig finna de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Nils Theodor Larssons
yrkande.

Herr Bergh, Ragnar, äskade emellertid
votering jämväl om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes
och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 53 punkten 2 antager godkännande
av det förslag, som innefattas
i den av herr Ivar Johansson m. fl. vid
utlåtandet avgivna med 2 b betecknade
reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits godkännande
av reservationen 2 a av herr Ragnar
Bergh in. fl.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans upp -

152

Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

fattning flertalet röstat för ja-proposi- rade herr talmannen, sedan han uppre
tlonen- pat propositionen på bifall till utskot

Då emellertid herr Bergh, Ragnar be- tetS hemstäUan’ si8 anse denna P™P°''
gärde rösträkning, verkställdes nu vote- Slt''°n Vara med övervagande ja besvaring
medelst omröstningsapparat; och ra

befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —54;

Nej — 22.

Därjämte hade 67 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 53 punkten
2, röstar

Ja;

Den, det ej vill röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas
i den av herr Ivar Johansson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 2 b
betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Larsson, Nils Theodor,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —73;

Nej — 51.

Därjämte hade 19 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härpå gjorde herr talmannen enligt de
rörande punkten 3 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i denna punkt hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Ivar Johansson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
3 betecknade reservationen; och förkla -

Herr Larsson, Nils Theodor, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 53 punkten
3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ivar Johansson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 3 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Larsson, Nils Theodor,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —91;

Nej — 49.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidkommande punkten 4, yttrade nu
herr talmannen, hade yrkats l:o) att
vad utskottet hemställt skulle bifallas;
2:o), av herr Bergh, Ragnar, att det förslag
skulle antagas, som innefattades i
den av honom m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 4 a betecknade reservationen;
samt 3:o), av herr Larsson, Nils
Theodor, att kammaren skulle godkänna
det förslag, som innehölles i den av
herr Ivar Johansson m. fl. vid utlåtandet
anförda reservationen 4 b.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt berörda yrkanden

Onsdagen den 19 april 1961 fm. Nr 14 153

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Bergh, Ragnar, begäirde votering,
i anledning varav herr talmannen
upptog vartdera av de båda återstående
yrkandena med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma till
kontraproposition i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig anse de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
åsikt, som ville till kontraproposition antaga
bifall till herr Nils Theodor Larssons
yrkande.

Herr Bergh, Ragnar, äskade emellertid
votering jämväl om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes
och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 53 punkten 4 antager godkännande
av det förslag, som innefattas
i den av herr Ivar Johansson in. fl.
vid utlåtandet avgivna med 4 b betecknade
reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits godkännande
av reservationen 4 a av herr Ragnar
Bergh in. fl.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid
att flertalet röstade för ja-propositioncn.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 53 punkten
4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ivar Johansson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
4 b betecknade reservationen.

Då emellertid herr Larsson, Nils
Theodor, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda: Ja

—74;

Nej — 67.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Vidare gjorde herr talmannen i enlighet
med de beträffande punkten 5 framställda
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet i denna punkt
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Ivar Johansson m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 5 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Larsson, Nils Theodor, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 53 punkten
5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ivar Johansson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
5 betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en bör -

154

Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

jan omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Larsson, Nils Theodor,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —88;

Nej —51.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härefter bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i punkterna 6 och 7
hemställt.

Ytterligare gjorde herr talmannen enligt
de i fråga om punkten 8 förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet i nämnda punkt hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Ragnar Bergh m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 6 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Bergh, Ragnar, begärde votering
i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 53 punkten
8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ragnar Bergh
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 6 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans

uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Bergh, Ragnar, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 104;

Nej — 30.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därpå gjorde herr talmannen jämlikt
de angående punkten 9 framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till vad utskottet i denna punkt hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Ragnar Bergh m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 7 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Bergh, Ragnar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 53 punkten
9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ragnar Bergh
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 7 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Bergh, Ragnar, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och

Onsdagen den 19 april 1961 fm. Nr 14 15o

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 108;

Nej — 27.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På härefter gjord proposition bifölls
vad utskottet i punkten 10 hemställt.

Rörande punkten 11, fortsatte herr talmannen,
hade yrkats 1 :o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o), av herr
Bergh, Ragnar, att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av honom
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 8 a
betecknade reservationen; 3:o), av herr
Jacobsson, Per, att kammaren skulle godkänna
det förslag, som innehölles i den
av honom m. fl. beträffande punkten avgivna,
med 8 b betecknade reservationen;
samt 4:o), av herr Larsson, Nils
Theodor, att det förslag skulle antagas,
som innefattades i reservationen 8 c, av
herr Ivar Johansson m. fl.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Bergh, Ragnar, begärde votering,
i anledning varav herr talmannen upptog
vart och ett av de återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig finna de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Ragnar Berghs yrkande.

Herr Larsson, Nils Theodor, äskade
emellertid votering om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav herr
talmannen upptog vartdera av de under
3 och 4 här ovan upptagna yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren ville
antaga detsamma till kontraproposition
i den sålunda begärda, närmast före
huvudvoteringen infallande omröstningen
(första förvoteringen); och förklara -

de herr talmannen sig anse de härå avgivna
svaren hava utfallit med övervägande
ja för deras åsikt, som ville till
kontraproposition antaga bifall till herr
Nils Theodor Larssons yrkande.

Herr Jacobsson, Per, begärde likväl
votering även om innehållet i denna
kontraproposition, på grund varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes
och godkändes för den andra förvoteringen
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som till kontraproposition i voteringen
om kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 53 punkten 11 antager godkännande
av det förslag, som innefattas
i den av herr Ivar Johansson m. fl.
vid utlåtandet avgivna med 8 c betecknade
reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i förstnämnda votering antagits godkännande
av reservationen 8 b av herr Per
Jacobsson m. fl.

Då emellertid herr Larsson, Nils Theodor,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 24;

Nej — 30.

Därjämte hade 87 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härefter uppsattes, upplästes och godkändes
för den första förvoteringen en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 53 punkten 11 antager godkännande
av det förslag, som innefattas

156

Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

i den av herr Ragnar Bergh m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 8 a betecknade
reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits godkännande
av reservationen 8 b av herr Per Jacobsson
m. fl.

Då emellertid herr Bergh, Ragnar, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 23;

Nej — 32.

Därjämte hade 86 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen uppsattes, upplästes och godkändes
för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 53 punkten
11, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Per Jacobsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 8 b
betecknade reservationen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 75;

Nej — 31.

Därjämte hade 36 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härpå bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i punkterna 12—17
hemställt.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de beträffande punkten 18 framkomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Ivar Johansson m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 9 betecknade
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Nils Theodor, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 53 punkten
18, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ivar Johansson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 9 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Larsson, Nils Theodor,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 121;

Nej — 19.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Onsdagen den 19 april 1961 fm. Nr 14 157

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten 19 hemställt.

Vidare gjordes i enlighet med de angående
punkten 20 framställda yrkandena
propositioner, först på bifall till
vad utskottet hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Ragnar Bergh m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 10 betecknade
reservationen; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

På särskilda propositioner bifölls härefter
vad utskottet i punkterna 21 och
22 hemställt.

Ytterligare gjorde herr talmannen enligt
de i fråga om punkten 23 förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet i denna punkt hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Ivar Johansson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 11 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Larsson, Nils Tlxeodor, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 53 punkten
23. röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ivar Johansson
in. fl. vid utlåtandet avgivna, med 11 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Larsson, Nils Theodor,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 123;

Nej — 17.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därpå gjordes enligt de rörande punkten
24 framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Ragnar Bergh m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 12 betecknade reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Beträffande punkten 25, anförde nu
herr talmannen, hade yrkats dels att vad
utskottet i denna punkt hemställt skulle
bifallas, dels ock att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den av herr
Per Jacobsson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 13 betecknade reservationen.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen på
bifall till vad utskottet hemställt vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition
:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 53 punkten
25, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Per Jacobsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 13
betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr tal -

158

Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

mannen förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —90;

Nej — 52.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Vidare gjorde herr talmannen i enlighet
med de angående punkten 26 förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet i nämnda
punkt hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
av herr Ivar Johansson m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 14 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Nils Theodor, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 53 punkten
26, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ivar Johansson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 14
betecknade reservationen.

Då emellertid herr Larsson, Nils Theodor,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;

och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —122;

Nej— 18.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ytterligare gjorde herr talmannen enligt
de rörande punkten 27 framkomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Ivar Johansson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 15 betecknade
reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Nils Theodor, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 53 punkten
27, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ivar Johansson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 15
betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Larsson, Nils Theodor,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —122;

Nej — 19.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Nr 14

159

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

På gjord proposition bifölls härefter
vad utskottet i punkten 28 hemställt.

Därpå gjorde herr talmannen enligt
de i fråga om punkten 29 förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i denna punkt hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Ragnar Bergh m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 16 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Bergh, Ragnar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 53 punkten
29, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ragnar Bergh
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 16
betecknade reservationen.

Då emellertid herr Bergh, Ragnar, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —123;

Nej— 17.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Angående punkten 30, yttrade nu herr
talmannen, hade yrkats l:o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o), av
herr Bergh, Ragnar, att det förslag skul -

le antagas, som innefattades i den av
honom m. fl. vid punkten avgivna, med
17 a betecknade reservationen; samt
3:o), av herr Jacobsson, Per, att kammaren
skulle godkänna det förslag, som
innehölles i den av honom in. fl. vid
utlåtandet anförda reservationen 17 b.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Bergh, Ragnar, begärde votering,
i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till
det av herr Per Jacobsson framställda
yrkandet, uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 53 punkten
30, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Per Jacobsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 17 b
betecknade reservationen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —89;

Nej — 49.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På särskilda propositioner bifölls härefter
vad utskottet i punkterna 31 och
32 hemställt.

Vidare gjordes enligt de rörande punkten
33 förekomna yrkandena proposi -

160 Nr 14 Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

tioner, först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Ragnar Bergh m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 18 betecknade reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Därpå bifölls på särskilda propositiotioner
vad utskottet i punkterna 34 och
35 hemställt.

Ytterligare gjorde herr talmannen jämlikt
de beträffande punkten 36 framkomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet i denna punkt
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Ragnar Bergh m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 19 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Bergh, Ragnar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 53 punkten
36, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ragnar Bergh
in. fl. vid utlåtandet avgivna, med 19 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Bergh, Ragnar, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 121;

Nej — 20.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Härefter gjorde herr talmannen enligt
de i fråga om punkten 37 framställda
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Ragnar Bergh in. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 20 betecknade
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Bergh, Ragnar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 53 punkten
37, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ragnar Bergh
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 20
betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

På särskilda propositioner bifölls sedermera
vad utskottet i punkterna 38—
49 hemställt.

Vidare gjordes i enlighet med de rörande
punkten 50 framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad
utskottet hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Ragnar Bergh m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 23 betecknade
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Härpå bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten 51 hemställt.

Onsdagen den 19 april 1961 fm.

Nr 14

161

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Ytterligare gjordes i fråga om envar
av punkterna 52, 53 och 54 enligt framställda
yrkanden propositioner, dels på
bifall till utskottets hemställan, dels ock
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Ragnar Bergh m. fl.
beträffande respektive punkt avgivna reservationen:
och förklarades propositionerna
på bifall till utskottets hemställanden
vara med övervägande ja besvarade.

Slutligen bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i punkterna 55 och
56 hemställt.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle
uppskjutas till aftonsammanträdet.

Anmäldes och bordlädes
dels Kungl. Maj :ts till kammaren överlämnade
skrivelse nr 101, med överlämnande
av redogörelse från Nordiska rådets
svenska delegation;

dels ock Kungl. Maj:ts till kammaren
överlämnade propositioner:

nr 145, angående bestridande av kostnader
för svenska FN-styrkor, m. m.;
och

nr 147, med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 15
november 1912 (nr 298) om provianteringsfrilager,
m. m.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 17.25.

In fidem
K.-G. Lindelöw

11 Första kammarens protokoll 196i. Nr 14

162

Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 em.

Onsdagen den 19 april eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1961/62 under tionde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
handelsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna i—16

Yad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 17

Ang. bidrag till företagareföreningar
m. fl.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels medgiva, att statsgaranti för lån
till hantverks- och industriföretag m. m.
finge under budgetåret 1961/62 beviljas
intill ett belopp av 40 000 000 kronor,
dels ock till Bidrag till företagareföreningar
m. fl. för nämnda budgetår anvisa
ett reservationsanslag av 1 100 000
kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Gustaf Hennj Hansson m. fl. (1:302)
och den andra inom andra kammaren
av herr Darlin m. fl. (11:365), i vilka
hemställts, att riksdagen måtte besluta
medgiva, att statsgaranti för lån till
hantverks- och småindustriföretag m. m.
finge under budgetåret 1961/62 beviljas
intill ett belopp av 50 miljoner kronor,
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Torsten Andersson m. fl. (1:386) och
den andra inom andra kammaren av

herr Antonsson m. fl. (11:446), i vilka
hemställts, att riksdagen med ändring
av Kungl. Maj:ts förslag måtte för budgetåret
1961/62 under anslaget Bidrag
till företagareföreningar m. fl. anvisa 1,5
miljon kronor till företagareföreningarnas
administrationskostnader,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Stefanson m. fl. (1:398) och den andra
inom andra kammaren av herr Eliasson
i Sundborn m. fl. (II: 447), i vilka hemställts,
att riksdagen med ändring av
Kungl. Maj:ts förslag måtte besluta att
för budgetåret 1961/62 under anslaget
Bidrag till företagareföreningar m. fl.
anvisa 1,3 miljon kronor till företagareföreningarnas
administrationskostnader,
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Stefanson (I: 396) samt den andra inom
andra kammaren av herrar Nordgren
och Stenberg (11:457), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att
under reservationsanslaget Bidrag till
företagareföreningar m. fl. behållna medel
för risktäckningsändamål skulle efter
Kungl. Maj:ts prövning fördelas mellan
företagareföreningarna,
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bengtson m. fl. (1:389) och den andra
inom andra kammaren av herr Hedlund
m. fl. (II: 452), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte, med ändring av Kungl.
Maj :ts förslag, till statens hantverks- och
industrilånefond anvisa ett investeringsanslag
av 100 miljoner kronor,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Stefanson m. fl. (I: 397) och den
andra inom andra kammaren av herr
Stenberg m. fl. (11:455), i vilka hemställts,
att riksdagen med ändring av
Kungl. Maj:ts förslag, måtte besluta att
för budgetåret 1961/62 anvisa ett inves -

Nr 14

163

Onsdagen den 19 april 1961 em.

Ang. bidrag til! företagareföreningar m. fl.

teringsanslag till förstärkning av statens
hantverks- och industrilånefond med 15
miljoner kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt motionerna
1:302 och 11:365, medgiva, att statsgaranti
för lån till hantverks- och industriföretag
m. in. finge under budgetåret
1961/62 beviljas intill ett belopp av
45 000 000 kronor;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:386 och 11:446 samt I:
398 och 11:447, till Bidrag till företagareföreningar
in. fl. för budgetåret
1961/62 anvisa ett reservationsanslag av
1 100 000 kronor;

III. att motionerna 1:396 och 11:457
icke måtte av riksdagen bifallas.

I motiveringen hade utskottet å sid.
15 i det tryckta utlåtandet anfört bland
annat:

»Utskottet har vid sin prövning av
anslagsfrågan haft att beakta de i motionerna
I: 389 och II: 452 samt I: 397
och 11:455 framförda yrkandena om
en ytterligare tilldelning av lånemedel.
Utskottet har emellertid med hänsyn till
den i det föregående förordade utvidgningen
av garantiramen ansett sig kunna
godtaga, att avsättningen till hantverksoch
industrilånefonden begränsas till det
av departementschefen föreslagna beloppet,
vartill utskottet återkommer i sitt
utlåtande nr 48.

I anslutning till det föregående vill
utskottet fästa uppmärksamheten på de
riktlinjer för garanti- och lånegivningen,
som antogos av fjolårets riksdag. Utskottet
förutsätter, att Kungl. Maj:t beaktar
det behov, som kan föreligga att tid
efter annan ompröva nämnda riktlinjer
ur synpunkten att ge det samlade lnnestödet
en ändamålsenlig inriktning.
Bl. a. synes det utskottet böra övervägas,
om icke med hänsyn till den successivt
ökade garantiramen en sänkning
av den nedre gränsen för utställande av
lånegarantier bör övervägas. Det torde

få ankomma på Kungl. Maj :t att närmare
pröva denna fråga och för riksdagen
framlägga de förslag, som kunna föranledas
därav.»

Reservationer hade avgivits
a) av herrar Ivar Johansson, Axel Johannes
Andersson, Per Jacobsson, Söderberg,
Lundström, Thorsten Larsson,
Ståhl och Eliasson i Sundborn, fröken
Elmén samt herrar Gustafsson i Skellefteå
och Andersson i Knäred, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
II hemställa, att riksdagen måtte, i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag och
motionerna I: 386 och II: 446 samt med
bifall till motionerna I: 398 och II: 447,
till Bidrag till företagareföreningar
m. fl. för budgetåret 1961/62 anvisa ett
reservationsanslag av 1 600 000 kronor;

b) av herrar Ivar Johansson, Thorsten
Larsson, Eliasson i Sundborn och Andersson
i Knäred, vilka ansett, att nyss
återgivna del av utskottets motivering
bort erhålla följande lydelse:

»Utskottet anser för sin del den av departementschefen
förordade avsättningen
till hantverks- och industrilånefonden
helt otillräcklig i nuvarande läge.
Kapitalinsatser av en betydligt större
omfattning krävas sålunda, om den
mindre företagsamheten skall kunna genomföra
den upprustning och anpassning
av sin produktions- och försäljningsapparat,
som är en oundgänglig förutsättning
för att den skall kunna hävda
sig i det successivt ändrade marknadsläget.
Beaktas bör att ifrågavarande företagarekategoriers
möjligheter att självfinansiera
erforderliga investeringar äro
begränsade liksom deras möjligheter att
utnyttja de långfristiga kreditformer, som
stå de större företagen till buds. Målsättningen
bör här vara, att den mindre företagsamheten
icke bara skall kunna behålla
sin nuvarande ställning inom
svenskt näringsliv utan även utveckla sin
verksamhet med utnyttjande av de fördelar,
som följa med handelns gradvisa
frigörelse och tillskapandet av större
marknader. I enlighet med det anförda

164

Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 em.

Ang. bidrag till företagareföreningar m. fl.

anser sig utskottet böra tillstyrka bifall
till den i motionerna I: 389 och II: 452
förordade uppräkningen av anslaget till
hantverks- och industrilånefonden till
100 000 000 kronor.

Ett kapitaltillskott av denna storleksordning
kräver med nödvändighet en
ändring av de riktlinjer för garanti- och
långivningen, som antogos av fjolårets
riksdag. Sålunda bör en lämplig höjning
av lånegränserna för den direkta långivningen
komma till stånd. Utskottet
förordar sålunda, att den övre gränsen
generellt höjes till 80 000 kronor med
möjligheter att i undantagsfall gå upp
till 100 000 kronor. Det torde få ankomma
på Kungl. Maj :t att utfärda närmare
bestämmelser i sådan riktning.»

Herr andre vice talmannen IYAR JOHANSSON
(ep):

Herr talman! Det utlåtande som här
föreligger och som berör statsutgifterna
på tionde huvudtiteln för nästkommande
budgetår är, såsom kanske kammarens
ledamöter har observerat, i
många stycken och på åtskilliga punkter
frukten av kompromisser. Vi har
sökt att så långt det varit möjligt kompromissa
ihop oss för att kunna komma
fram till godtagbara resultat. Det är
endast på den punkt vi nu behandlar —
en mycket viktig punkt —- som meningarna
har gått isär. Den gäller såsom
framgår av rubriken statens stöd till
företagareföreningarna och deras verksamhet.
Där föreslår motionärer ökningar,
i vissa fall väsentliga ökningar, i
förhållande till Kungl. Maj :ts förslag.

Men även på denna punkt bär vi sökt
att kompromissa oss samman så långt
det varit möjligt. Vi har behandlat sex
motioner med skilda yrkanden, och avdelningen
och utskottet har här särskilt
på en viktig punkt kunnat kompromissa
sig fram till enighet —• det gäller kreditgarantiramens
storlek, där utskottet
nu enhälligt föreslår en ökning från av
Kungl. Maj:t föreslagna 40 miljoner
till 45 miljoner.

I fråga om statsbidragen till administrationskostnader
och subventioner har

Kungl. Maj.-t stannat för en höjning med
100 000 kronor till 1 100 000 kronor. Företagareföreningarna
och kommerskollegium
har emellertid beräknat behovet
till ett högre belopp, nämligen 1 300 000
kronor. Detta önskemål har av motionärer
från olika partier upptagits som
yrkande, vilket även förts fram reservationsvis
på denna punkt.

Att behovet av dessa medel stigit under
de senare åren beror på att föreningarnas
verksamhet ökats både personellt
och administrationsmässigt, vidare
på att tidigare gällande räntefrihet
har slopats, och dessutom kommer man
inte ifrån att ränteläget i stort sett har
höjts. Om föreningarna gör förluster på
sin administration, föreligger risk att
förlusterna måste täckas med pengar
som är avsatta för risktäckningsändamål,
och det kan ju diskuteras om detta är
tillrådligt.

Det framhölls i avdelningen och utskottet,
att föreningarna bör vara försiktiga
och inte anställa mer folk än
som är oundgängligen nödvändigt. Detta
påpekande kan ju vara riktigt både
principiellt och allmänt sett, men vi får
inte glömma att de uppgifter som företagareföreningarnas
personal har är av
mycket produktiv art. Personalen har
inte endast att ordna långivningen, utan
den bör bedriva en rådgivande och konsulterande
verksamhet som avser att
hjälpa den mindre företagsamheten att
rationalisera sin produktion och utveckla
sitt försäljningsarbete, ett arbete som
man väl får förmoda kommer att i hög
grad betala sig. Det arbetet är inte minst
viktigt på grund av Europamarknadens
förändringar.

Jag vill, med detta herr talman, yrka
bifall till reservation a).

I år liksom i fjol har vi inom centerpartiet
motionsledes lagt fram förslag
om ett avsevärt ökat investeringsanslag
att ställas till förfogande för statens
hantverks- och industrilånefonds utlåningsverksamhet.
Vi har sålunda föreslagit
en ökning med 90 miljoner kronor
utöver Kungl. Maj:ts förslag. Jämte tre
andra ledamöter av utskottet har jag

Onsdagen den 19 april 1961 em.

Nr 14

165

Ang. bidrag till företagareföreningar m. fl.

reserverat mig för denna anslagshöjning.
Skälen därtill har ju tidigare utvecklats
i denna kammare, och jag skall
åtminstone vid detta tillfälle inte särskilt
mycket fördjupa mig i dem. Ett
av skälen är att det allmänna kreditläget
får betraktas som ogynnsamt för
småföretagen, som inte har samma möjlighet
till självfinansiering som de större
företagen har och dessutom inte kan
hävda sig och utveckla sin näring inför
de stora och besvärliga omläggningarna
av marknaderna genom handelns
gradvisa frigörande och tillskapandet
av större marknadsområden.

Jag vill också erinra om att man ute
i landets kommuner arbetar frenetiskt
för att lokalisera företag till avfolkningskommunerna.
Dessa kommuner litet
var ute i landet ligger i startgroparna
för att söka skydda sig mot den våldsamt
stora folkförflyttningen till städerna
med dess ödesdigra verkningar för
dessa kommuner. Det är helt naturligt
att man vill sanera en företagsamhet
som redan finns där och dessutom söka
få nyetablering av företagsamhet för att
kunna bevara människorna kvar i bygden.
Kan man sanera företag eller nyetablera
för att hindra folkomflyttning
och dyrbara anordningar för omskolning
av arbetskraften som kostar stat och
kommun stora pengar är det angeläget.
Därför bör det nationalekonomiskt sett
vara förmånligt att stödja företagareföreningarnas
verksamhet.

Till slut vill jag också helt kort beröra
den inverkan som just dessa förhållanden
har på arbetsmarknaden. Högkonjunkturer
brukar ju inte vara i evighet.
En progressiv politik i vissa lägen
kan säkert på sitt sätt bidra till att arbetslösheten
bekämpas, och företagareföreningarna
kan genom sin verksamhet
på ett naturligt sätt då minska behovet
av den omflyttning och omskolning
av arbetskraft som jag nyss talade
om.

Detta är i stort sett vad jag har att
säga på denna punkt, herr talman. Jag
ber att få yrka bifall också till den vid
denna punkt fogade reservationen b).

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman: Utan tvekan är företagareföreningarnas
verksamhet av stor
betydelse för företagen inom hantverket
och den mindre industrien. Den snabba
tekniska utvecklingen påverkar i hög
grad också denna sektor av vårt näringsliv.
Även inom dessa näringsgrenar har
arbetsmetoderna förändrats, maskinen
har inom hantverket i allt större utsträckning
ersatt de gamla handverktygen,
och den mindre industriens konkurrensförmåga
beror på dess möjligheter
att bygga ut sina tekniska resurser
och rationalisera sin produktion.
Detta behov av anpassning och omställning
till modern teknik kommer inte att
avta utan tvärtom att stiga i takt med
nya landvinningar på det tekniska området.
De mindre företagen har i detta
avseende stort behov av rådgivning och
konsultation. De har inte tillgång till
egen expertis i rationaliserings- och produktionstekniska
frågor, och den privata
konsultationsverksamhet som förekommer
på detta område är förlagd till de
stora städerna och huvudsakligen inriktad
på de större företagen. Jag anser att
företagareföreningarna här har en av
sina huvuduppgifter, nämligen att genom
sin konsultativa verksamhet ge företagen
anvisningar och råd i rationaliserings-
och planeringsfrågor och därigenom
främja produktionen.

Men även i ett annat avseende kan företagareföreningarnas
verksamhet bli av
betydelse. Den vidgade marknaden medför
även ett ökat behov av rådgivning
för de mindre företagen. En sådan fordras
för att de mindre företagen skall
klara sig i konkurrensen utifrån. För att
de skall ha framgång på den utvidgade
marknaden krävs det samverkan såväl
inom produktionsledet som på försäljningssidan.
Inom produktionsledet fordras
det för många företag en omställning
och en rationalisering till större serier
och på försäljningssidan fordras det
gruppsamverkan, rådgivning i försäljnings-
och reklamfrågor o. s. v. Där har
de organisationer som verkar på detta
område en stor uppgift. Även företagare -

166

Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 em.

Ang. bidrag till företagareföreningar m. fl.

föreningarna kan dock här verksamt bidraga
med hjälp och stöd till den mindre
företagsamheten.

Dessutom har företagareföreningen
den lånefönnedlande verksamheten som
sin uppgift. Denna verksamhet kräver
omfattande utredningsarbete. Företagareföreningarna
får här upprätta lönsamhetskalkyler.
De får undersöka de ekonomiska
förutsättningarna hos de företag
som söker krediter hos föreningarna.
Den utredningsverksamhet som företagareföreningarna
bedriver på detta
område resulterar ofta i att lånen placeras
i affärsbankerna. Jag vill dessutom
påpeka att företagareföreningarna
är lokalorgan för statens industrikreditgarantier.

Denna konsultativa och utredande
verksamhet, som jag här försökt redogöra
för, ställer mycket stora krav på
företagareföreningarnas personella och
ekonomiska resurser. För nästa budgetår
har företagareföreningarna beräknat
administrationskostnaderna till sammanlagt
4 miljoner kronor. Föreningarnas
inkomster genom ränteintäkter, administrationsbidrag
från annat håll m. in.
beräknas till 2,7 miljoner kronor. Det
uppstår således en brist på 1,3 miljoner
kronor. I propositionen säger departementschefen
att detta underskott bör
kunna delvis täckas av de besparingar på
nettoränteinkomster av statslånemedel,
som finns i föreningarna. Departementschefen
föreslår i år ett anslag till administrationsbidrag
på 800 000 kronor, vilket
skulle betyda att 500 000 kronor får
tas från nämnda besparingar hos föreningarna.
Departementschefens förslag
tillstyrkes även av utskottet.

Jag kan för min del inte förstå detta
ställningstagande. De egna medel, som
föreningarna har till sitt förfogande, bör
enligt min mening inte ätas upp av driftkostnaderna.

Förra året framhöll statsutskottet fördelen
av att dessa föreningar arbetar
som från staten fristående självständiga
organ. Riksdagens beslut innebar ingen
avvikelse från den av statsutskottet uttalade
meningen. Har man emellertid

den åsikten att fria och självständiga
föreningar är den bästa formen för den
konsultativa verksamheten och den låneförmedling,
som utövas på detta område,
bör man även acceptera att föreningarna
har något eget kapital till sitt
förfogande och att ej de relativt blygsamma
egna resurser, som företagareföreningarna
nu har, förbrukas på deras
administration.

Jag anser därför, herr talman, att det
beräknade totala underskottet för föreningarnas
administration för nästa budgetår
helt bör täckas av statsbidrag. Detta
har föreslagits i en trepartimotion i
denna kammare och i en fyrpartimotion
i andra kammaren. Jag yrkar, herr talman,
i denna fråga bifall till den under
punkt 17 avgivna med a betecknade
reservationen.

Den utveckling, som jag förut i korthet
berört, såväl den tekniska som den
kommersiella, medför förutom behovet
av rådgivning även ett ökat anspråk på
företagens kapitalresurser. Produktionsomställningar
till ny teknik och till av
den vidgade marknaden betingade ändrade
produktionsuppgifter medför investeringar
i dyrbara maskiner och många
gånger även nya verkstadsbyggnader.
Även omställningen och anpassningen
av försäljningsåtgärderna till den vidgade
marknaden kräver ökat kapital. Organiserandet
av gruppverksamheten, reklamåtgärder,
uppläggningen av lager
m. fl. åtgärder, som kan bli aktuella,
ökar företagens kreditbehov.

Det har vid tidigare tillfällen under
året i denna kammare framhållits, att
de mindre företagens möjligheter till
självfinansiering är rätt begränsade, och
att det därför råder ett stort behov av
främmande kapital för rationalisering,
utbyggnad och omställning. Den viktigaste
källan till denna företagssektors
kapitalförsörjning är utan tvekan affärsbankerna.
Deras sammanlagda utlåning
till företag inom hantverk och industri
inklusive anläggningsverksamhet med
företag på upp till femtio anställda är
cirka 1,2 miljarder kronor. Ett av de
mest angelägna önskemålen för kredit -

Nr 14

167

Onsdagen den 19 april 1961 em.

försörjningen åt dessa företag är därför
att bankernas utlåningsmöjligheter vidgas.
En beskärning av penningmarknaden
går i liög grad ut över de mindre
företagen.

Tidigare under årets riksdag, då formerna
för Aktiebolaget Industrikredits
utlåning behandlades, underströks nödvändigheten
av att bättre medel och metoder
skapas för de mindre företagen
att få tillgång till kapitalmarknadens
växande resurser, inte minst med tanke
på de allmänna pensionsfondernas tillväxt.
Jar. vill ännu en gång understryka
att vi väntar oss mycket av den Wickmanska
utredningen.

Jag har ännu en gång, då vi nu talar
om kreditförsörjningen för dessa företag,
velat framföra dessa önskemål, som
är av utomordentlig betydelse. Även det
kreditstod åt företag inom hantverk och
den mindre industrien som i dag behandlas
är av stor betydelse. Den höjning
av garantiramen med fem miljoner
kronor utöver den av departementschefen
föreslagna, som utskottet alltså yrkar
på, hälsar jag med tillfredsställelse.
Jag anser emellertid att det hade varit
ännu bättre om den sammanjämkning
av utskottets åsikter, som det här har
talats om från herr andre vice talmannens
sida, även hade gällt lånefonden
för hantverket och den mindre industrien.
Jag anser att den formen av statligt
kreditstöd är den mest angelägna.
Utlåning genom företagareföreningarna
ger möjlighet till mindre lån upp till
50 900 kronor, i undantagsfall 75 000
kronor. De små företagen har större nytta
av dessa lån än av de relativt stora
lån, som ges med statliga industrigarantier.
Dessutom är det väl också så, att
utlåning genom företagareföreningarna
är en snabbare och smidigare utlåningsform.
Ansökningarna behandlas snabbare,
och kontakten med företagarna ute i
landet är genom företagareföreningarnas
verksamhet också bättre. Man kan
snabbare bedöma det verkliga kreditbehovet
och var stödet skall sättas in.

Dessa lån har sin största betydelse
däri, att de utgör riskbetonade toppkrediter.
Det är emellertid ett rent före -

ig. bidrag till företagareföreningar m. fl.
tagsekonomiskt bedömande som i de allra
flesta fall ligger till grund för företagareföreningarnas
ställningstagande.

Det har också tidigare sagts att lånen
genom företagareföreningarnas utredande
verksamhet ofta kan placeras i bankväsendet
Den riskbetonade toppkredit,
som företagareföreningarna kan ta, medför
också att affärsbankerna ofta tar
underliggande lån. Genom företagareföreningarnas
låneverksamhet placeras, vill
jag påstå, en större lånevolym i affärsbankerna
än den som företagareföreningarna
själva svarar för.

Jag anser att den höjning som departementschefen
i år föreslagit beträffande
låneionden, 10 miljoner kronor, är
för lite i. I ett väl underbyggt yrkande
i motion nr 397 i denna kammare föreslås
att fonden förstärks med 15 miljoner
kronor. Det är samma yrkande som
kommerskollegium har angivit i sina
petila. Företagareföreningarnas förtroenderåd
har yrkat 18 miljoner kronor.

Herr talman! Med hänvisning till vad
jag anfört i denna fråga föreslår jag att
statsutskottets yttrande på s. 15 i utlåtandet
nr 10, som börjar med »Utskottet
har» och slutar med »föranledas
därav» av riksdagens första kammare utbytes
mot följande uttalande;

»I motionerna nr 1:397 och II: 455
har yrkats att anslaget till Statens hantverks-
och industrilånefond uppföres
med 15 miljoner kronor, vilket överensstämmer
med den petitaframställning
som kommerskollegium ingivit, varvid
från detta ämbetsverk framhållits bl. a.
att utlåningsmaximum i föreningarnas
långivning höjts till 50 000 respektive
75 000 kronor.

Kammaren delar motionärernas och
kommerskollegii mening samt vill därför
biträda gjorda motionsyrkanden. En
avsättning av 15 miljoner kronor till
ifrågavarande fond bör därför göras för
nästa budgetår.»

Får jag till slut, herr talman, säga
några ord om min motion nr 396 i denna
kammare beträffande fördelningen av
subventionsmedlen.

Jag vill ännu en gång påminna om uttalandet
från statsutskottet förra året

168

Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 em.

Ang. bidrag till företagareföreningar m. fl.

beträffande föreningarnas status som
självständiga, fristående organ. Om föreningarna
i sin låneverksamhet skall ha
denna uttalade självständighet, förutsätter
det enligt min mening tillgång till erforderliga
fonder för att föreningarna
inom ramen för sina resurser skall kunna
ta de med låneverksamheten förenade
riskerna. Det är oförenligt att dels förklara
enskilda ekonomiska föreningar
vara de lämpligaste lånegivningsorganen
och dels underlåta att förse dem med
erforderligt riskkapital.

I motionen har jag hemställt om att
under reservationsanslaget Bidrag till
företagareföreningarna m. fl. behållna
medel för risktäckning skall efter Kungl.
Maj ds prövning fördelas mellan föreningarna.
Utskottet har i år liksom förra
året framhållit, att det vore mindre
ändamålsenligt att utan behovsprövning
dela ut till företagareföreningarna anvisade
subventionsmedel, bl. a. därför att
erfarenheten säger att förlusterna är
ojämnt fördelade på föreningarna, vilket
även motiverar att en viss del av
subventionsmedlen stannar kvar under
reservationsanslaget. Jag ber att få understryka
orden »viss del». När utskottet
säger detta, menar man i alla fall
att en väsentlig del av anslaget skall fördelas
hos föreningarna. Jag kan instämma
i att man behåller en viss del,
men den huvudsakliga delen av anslaget
bör fördelas i proportion till fördelningen
av lånemedlen. Låt en »viss
del» stå kvar under reservationsanslaget
för att utjämna ojämnheterna.

Jag har på denna punkt inte något
yrkande, herr talman.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Må det tillåtas mig att
såsom motionär säga några ord på denna
punkt beträffande de s. k. administrationsbidragen
till företagareföreningarna.

Jag behöver inte upprepa vad här tidigare
sagts om företagareföreningarnas
roll för den industri det gäller. Så som
jag ser det kan vi över huvud taget inte
offra mycket nog på företagareförening -

arna, som i dag spelar en stor roll och
i framtiden kommer att betyda ännu
mer. Det är tvivelsutan så att den uppgift
som från början ansågs vara föreningarnas
väsentliga — nämligen att
tjänstgöra som låneförmedlande organ
åt staten — numera är och framdeles
kommer att ännu mer vara en sekundär
uppgift. Den konsulentverksamhet
som föreningarna utövar och som vi
hoppas mycket av, är numera deras
verkligt primära uppgift när det gäller
kontakterna med den mindre företagsamheten.
Och betydelsen av denna uppgift
accentueras alldeles särskilt just nu,
när vi tar steget in i sjustatsmarknaden,
som för de små företagen kommer att
medföra rätt avsevärda konkurrensproblem.
På denna punkt liksom även när
det gäller företagens inre rationalisering,
produktionens omläggning o. s. v. är det
tyvärr så att de små företagarna ofta
saknar nödvändiga insikter och resurser
för att klara problemen. Vid lösningen
av de problem som sammanhänger
med sjustatsmarknaden måste företagareföreningarna
få inta en ledande roll
både i fråga om det samarbete, som är
nödvändigt mellan företagare av olika
kategorier, och vid de undersökningar
som krävs beträffande konsumtionsvanorna
på nya marknader, där man vill
öppna försäljning.

Under de senaste åren har statsmakterna
tyvärr visat en påtaglig njugghet
på det sättet att man dels skurit ned det
direkta anslaget till administrativa uppgifter
och dels, såsom också tidigare påpekats,
förändrat föreningarnas ränteinkomster
därhän att deras egen kapitalbildning
har försvårats. Det måste ju
betyda att föreningarnas möjligheter att
ikläda sig risker för givna lån försämras
i samma takt, eftersom resurserna
att möta eventuella förluster blir mindre.

Något bestämt belopp, som precis skulle
innebära det sesam vilket kunde ordna
alltsammans, kan ju inte anges. Vi
har föreningarnas beräkningar att falla
tillbaka på och måste med utgångspunkt
därifrån konstatera att de bygger
på det minimum man anser nödvändigt

Onsdagen den 19 april 1961 em.

Nr 14

169

Ang. bidrag till företagareföreningar m. fl.

för att klara verksamheten. De ger inte
något större utrymme för utbyggnad av
konsulentverksamheten, utan det kommer
att i vissa fall ta avsevärd tid innan
man har nått upp till en standard
på den som man behövde ha.

Mitt eget läns företagareförening fick
för ett par månader sedan en personalförstärkning
som gjort att föreningen
nu verkligen kan ta sig an uppgifter
som gäller företagens konsolidering och
rationalisering. Den nye mannen har
händerna alldeles fulla av uppgifter, och
det skulle finnas plats för ännu fler
krafter som på det sättet kunde tillhandagå
företagarna med råd och dåd. Detta
är helt enkelt väsentligen en ekonomisk
fråga. Föreningarna måste ha resurser
att betala den expertis de behöver,
och på den punkten menar vi att
det är statsmakternas uppgift att gå före
och bereda vägen.

När det sedan gäller själva långivningen
har man sagt att den primära
uppgiften som låneförmedlare till de
mindre och medelstora företagen bör
åvila bankerna. Det finns ingen som
helst anledning att bestrida ett sådant
påstående. Men detta räcker faktiskt inte
—- företagareföreningarnas uppgift
och deras sätt att arbeta bygger nämligen
och borde kanske i ännu högre grad
än fallet är bygga på möjligheterna att
ge förtroendekrediter. Ingen skall förneka
att även bankerna försöker sig på
den uppgiften, men klart är att skillnaderna
i det avseendet är högst väsentliga.

Det är väl inte förmätet att erinra om
att man 1956 i samband med de då
försiggående underhandlingarna om regeringssamarbete
kunde på ett bräde
utverka ett ökat anslag om 30 miljoner
kronor till industrilånefonden, pengar
som praktiskt taget omgående kunde
placeras och som enligt samstämmiga
vittnesbörd från vederbörande intressenter
fyllde en mycket stor uppgift och
gjorde avsevärd nytta. Jag tycker att
man utan vidare kan dra paralleller, när
krav nu reses på att fonden skall förstärkas
med 100 miljoner i stället för
de 10 miljoner Kungl. Maj:t föreslår.

Om jag ser på det från den tiden ökade
kostnadsläget och till det alltmer skärpta
konkurrensläget, är det uppenbart att
om 30 miljoner kronor vid det tillfället
med mycket kort varsel kunde omsättas
i lån och gjorde mycket stor nytta,
skulle i dag det belopp som här har begärts
i jämförelse därmed inte vara på
något sätt större. Tvärtom har behovet
ökat i så väsentlig grad, att man borde
nå fram till ett resultat som är tillfredsställande.

Jag är, herr talman, övertygad om
att riksdagen när det gäller företagareföreningarna
måste föra en väsentligt
mer accentuerad politik. Om vi skall
komma någon vart med vårt resonemang
om och våra ansträngningar för en alltmer
aktiv lokaliseringspolitik, måste de
som här har att gå i spetsen, vilket ju
är företagareföreningarna, såsom impulsgivare
och rådgivare både åt kommunerna
och åt företagarsidan ha resurser
att aktivt medverka.

Mitt motionsyrkande när det gäller
administrationsbidraget går väsentligt
längre än vad som har föreslagits i den
reservation, som är fogad till utskottsutlåtandet
på denna punkt. Jag inser
emellertid det omöjliga i att i denna situation
ställa ett yrkande, som skulle
gå längre, och jag ber därför att få ansluta
mig till de reservationsvis framförda
yrkanden, som här tidigare har
rekommenderats av herr andre vice talmannen.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Låt mig börja med frågan
om lånemedlen och beträffande dem
omedelbart säga, att de propåer, som
här har gjorts från centerpartiets sida
om att vi skulle ge 100 miljoner kronor
till lånefonden, naturligtvis som alla
förstår är i allra högsta grad orealistiska.
I varje fall bedömer företagareföreningarnas
förtroenderåd saken så,
att det inte är möjligt för föreningarna
att över huvud laget kunna placera dessa
100 miljoner kronor med den organisation
som föreningarna nu har. Det
är klart att de lånemedel som står till

170

Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 em.

Ang. bidrag till företagareföreningar m. fl.
förfogande inte är tillräckliga utan att
det skulle vara önskvärt med en högre
tilldelning, men man bör ju ändå hålla
sig till rimliga siffror och inte komma
med sådana bud som skett i detta
sammanhang.

Den kompromiss som herr andre vice
talmannen talade om och som innebär
att garantilånefonden ökas med 5 miljoner
kronor är självfallet inte den allra
bästa. Det är alldeles klart att det
hade varit bättre för företagareföreningarna.
om de i stället hade fått de 5 miljonerna
i forir. av direkta lånemedel.
Det kan tyckas vara ovidkommande, om
man får dem i form av garantilånemedel
eller i form av direkta lånemedel,
men läget är för närvarande sådant när
det gäller garantilånen, att det föreligger
ganska stora besvärligheter att placera
lånen hos affärsbankerna. Affärsbankerna
anser att den för dessa lån
gällinde räntesatsen är alltför låg och
har därför inte något större intresse av
att medverka. Företagareföreningarna
får därtör i mycket stor utsträckning
vända sig till sparbankerna, som å sin
sida anser att deras egentliga uppgift
är att skaffa fram kapital till bostadsbyggande.
Därför kan som sagt svårigheter
uppstå när det gäller att placera
garantilånen.

Jag har emellertid för min del ansett
mig kunna biträda denna kompromiss,
i synnerhet som nu utskottet har antytt
att åtgärder bör vidtagas för att få en
sänkning av den nedre lånegränsen när
det gälkr garantilånen. Dessutom har,
såsom redan sagts, finansminister Sträng
tillsatt en utredning om småföretagarnas
återlånerätt ur ATP-fonderna. Vi
hoppas att denna utredning snarast möjligt
skall komma fram till en lösning,
som ger möjligheter för småföretagarna
att den vägen fä sina lånebehov tillgodosedda.

Jag kan alltså inte ansluta mig till reservationen
när det gäller lånemedlen.
Men däremot kan jag när det gäller
administrationemedlen helt och hållet
ansluta mig till den avgivna reservationen
av följande skäl.

Det har sagts att företagareförening -

arnas medelsbehov för administrationsändamål
är 4 miljoner kronor och att de
till sitt förfogande har vissa inkomster
på 2,7 miljoner kronor. Det är ganska
osäkert om dessa siffror är helt riktiga,
men i vart fall visar de en differens
på 1,3 miljon kronor. Detta behov grundar
sig på en i stort sett oförändrad
organisation. Nu är det alldeles uppenbar!
att den organisation, som företagareföreningarna
har inom de flesta landstingsområden
här i landet, icke är tillräcklig.
Jag tror att damer och herrar
riksdagsledamöter bara behöver se på
organisationen inom sina respektive län
för att förstå att medelsanvisningen är
i allra högsta grad otillräcklig. Låt oss
göra en jämförelse mellan å ena sidan
jordbruket och å andra sidan småföretagsamheten.
Jag tror att man kan säga
att produktionsresultatet är i stort sett
detsamma när det gäller vad som tillföres
landet i inkomster.

Om vi ser på hushållningssällskapens
organisation, finner vi att exempelvis i
ett län som Östergötlands har hushållningssällskapet.
lantbruksnämnden och
and^a liknande organ för jordbruket ett
sammanlagt antal anställda som uppgår
till omkring 60 stycken. Företagareföreningen
i samma län har fyra å fem anstäl’da.
Det är klait att detta är en alldeles
för stor skillnad.

Nu anser chefen för handelsdepartementet
och likaså utskottsmajoriteten att
föreningarna bör kunna klara sig med
nuvarande organisation, men den är,
som jag har antytt, i högsta grad för
liten. Den består i de flesta fall av en
konsulent, i regel en ingenjör, och ett
skrivbiträde. Dessa tekniker har att i
stor utsträckning syssla med utredningar
om affärsekonomiska ting, och det
är ganska klart att det inte är så säkert
att deras utbildning i alla delar
passar. Jag vill säga att våra konsulenter
utför ett enastående gott arbete också på
det området, men det är klart att det
vore till fördel om man kunde få folk
med speciell utbildning för sådana uppgifter.
Det är alldeles omöjligt att med
nuvarande administrationsmedel kunna
tänka sig en sådan utbyggnad av för -

Onsdagen den 19 april 1961 em.

Nr 14

171

Ang. bidrag till företagareföreningar m. fl.

eningarnas organisation att man kan anställa
både tekniker och affärsekonomer.
Därtill kommer den osäkerhet som föreningarna
ständigt måste räkna med och
den press de nu har från statsmakternas
sida i fråga om de ekonomiska anslagen
till administrationen.

Statsrådet anser att föreningarna skall
ta av de sparade risktäckningsfonderna
och förbruka dem. Är det över huvud
taget någon som tror att en föreningsstyrelse
vågar anställa folk under sådana
förhållanden, när man knappast vet om
man på längre sikt har medel att klara
de utgifter som föreningen då tar på
sig? Därför har man fått lov att fortsätta
att räkna med en oförändrad organisation,
och våra föreningar kan då
inte göra de insatser som det är nödvändigt
att de gör.

Jag skall ta ett exempel på hur det
har blivit i fråga om ekenomien sedan
den tvååriga räntefriheten slopades och
sedan differensen mellan inlånings- och
utlåningsräntan sänktes. Värmlands läns
företagareförening har under föregående
år fått sina inkomster minskade med
i runt tal 40 000 kronor. Det är alldeles
klart att det inte kan fortsätta på det
sättet. Jag tycker nog att det bör stå
tämtigen klart för alla som sett vad
företagareföreningarna uträttar, att man
bör ge dem möjligheter att bedriva en
ordentlig verksamhet inom respektive
län.

Det är givet att har man den uppfattningen
att det är väl ordnat i vårt
land, då i stor utsträckning företagsamheten
samlas i ett bälte i Mellansverige
mellan Göteborg och Stockholm, då
skall man inte vidtaga några som helst
åtgärder för att få en spridning av småföretagsamheten
i landet, men anser man
att det också bör tinnas möjligheter till
en förbättrad verksamhet inom övriga
delar av landet, bör man se till att ge
företagareföreningarna ett bättre stöd.
Därför, herr talman, ber jag att få yrka
bifall till reservation a.

Herr SJÖNELL (fp):

Herr talman! Betydelsen av företagareföreningarna
för småföretagarna inom

hantverk och industri har omvittnats
här i riksdagen många gånger, och den
har starkt understrukits även i dag. Därför
skall jag inte försöka hitta några
nya argument, utan jag vill bara instämma
i de olika argument som i dag
har framförts, framför allt från herr
Stefansons sida. Därtill vill jag lägga ett
par synpunkter som torde ha väsentlig
betydelse i det här sammanhanget.

Företagen inom hantverk och småindustri
har ju av både statsmakterna och
andra konstaterats vara av en utomordentlig
betydelse, och man har på olika
sätt velat understödja och stimulera deras
verksamhet. Den strukturförändring
som har ägt rum inom näringslivet under
de senaste åren, en förändring som
framför allt har skett med tanke på de
väntade stormarknaderna, har emellertid
inte kunnat undgå att oroa företagen
inom hantverket och småindustrien.
Man har trott att man möjligen så småningom
kommer att bli utslagen, framför
allt på grund av den väsentligt ökade
konkurrens som stormarknaderna
kommer att innebära. Det är naturligt
att man har kommit i en försvarsattityd
och att man har försökt utfundera, vilka
möjligheter man kan ha att hävda sin
ställning och klara sig i framtiden. Det
har kommit in i bilden en företeelse,
som är av stort intresse och som jag
tror också har avgörande betydelse för
de här företagens möjligheter att klara
sig, och det är samarbete. Det har talats
fina ord om strukturrationalisering och
annat. Jag tror inte att vi behöver använda
sådana fina ord, utan vi kan ta
till det enkla vardagliga ordet samarbete.
Det behövs samarbete mellan småföretagen,
om de skall kunna klara sig,
men ett samarbete som bl. a. tar sig uttryck
i att man gemensamt går ut på
de stora marknaderna kräver en hel del
pengar.

Det finns intressanta företeelser som
man kan studera i dag just i fråga om
samarbetets form. Jag skulle kunna ange
flera konkreta exempel, men jag nöjer
mig med att nämna att inom betydande
branscher, t. ex. verkstadsindustrien
och textilindustrien, är grupp -

172

Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 em.

Ang. bidrag till företagareföreningar m. fl.
bildningar av smärre företag i gång,
gruppbildningar bakom vilka ligger en
allvarlig strävan och en allvarlig avsikt
att gå ut på stormaknaderna för att där
sälja svenska småindustriprodukter. Deras
möjligheter att lyckas står och faller
emellertid med möjligheterna att få
krediter. Jag får då än en gång understryka
vad herr Stefanson sade, nämligen
att småföretagarna är och har varit
i mycket stort behov av främmande
kapital. Men det är, herr talman, ganska
uppenbart att deras behov av detta
kapital i fortsättningen kommer att bli
än större, om de skall kunna fullfölja
sina strävanden.

Här kommer, herr talman, företagareföreningarna
åter i blickpunkten, ty
även om bankkrediterna är det väsentliga
för dessa företagargrupper, har företagareföreningarna
spelat en viktig
roll, och den rollen blir större och större.
Jag vill för min del uttrycka stor
tillfredsställelse över statsutskottets förslag
att höja kreditgarantiramen med 5
miljoner kronor. Jag vill dock säga att
jag tror att det för det ändamål, som
jag nu talat om, nämligen framgången
för gruppsamarbetet, inte minst på exportmarknaden,
hade varit lämpligare
och ändamålsenligare om man i stället
hade förstärkt hantverks- och industrilånefonden.
Det ena goda behöver inte
förskjuta det andra, men jag vill understryka
den sistnämnda fondens större
betydelse i detta sammanhang. Dels
kommer de minsta företagen i allmänhet
inte i åtnjutande av kreditgarantierna,
ty de lämpar sig bättre för större
företag, och dels — det är en mycket
väsentlig synpunkt, herr talman — är
det inte alls säkert att det alltid går att
placera dessa kreditgarantilån i affärsbankerna.
Affärsbankerna har olika resurser
vid olika tillfällen, och det är
ibland mycket trögt att få ut dessa lån.
Däremot är det en smidigare form att få
direkta lån från företagareföreningarna.
Där skulle det alltså ha varit mycket angeläget
att få en höjning av kreditgivningsmöjligheterna.

Det kanske inte skulle behöva sägas
så mycket mera om saken annat än att

jag för min del vill instämma med vad
tidigare talare sagt, nämligen att det
förslag från centerpartiet som går ut på
en höjning av hantverks- och industrilånefondens
medel med 100 miljoner
kronor kan betraktas såsom orealistiskt
bl. a. av den avgörande anledningen, att
företagareföreningarna i dagens läge inte
har de administrativa resurserna att
kunna klara en plötslig ansvällning av
låneansökningarna och att de alltså inte
kan klara en placering av så mycket
pengar på en gång. Jag tror det vore
bättre att gå ett steg i sänder, hålla sig
på fast mark och betrakta dessa problem
ur den rationella synpunkt som kommerskollegium
gjort, när verket föreslagit
en höjning på 5 miljoner kronor till
15 miljoner kronor.

Jag får därför, herr talman, föreslå
att kammaren ville bifalla det yrkande,
som på denna punkt har framställts av
herr Stefanson.

Herr GILLSTRöM (s):

Herr talman! Här har nu fem talare i
rad försökt överanstränga sig i syfte att
beskriva hur betydelsefull den verksamhet
är som företagareföreningarna bedriver.
Jag tror att ansträngningarna inte
har varit alldeles nödvändiga. Det
rådde i varje fall vid behandlingen inom
utskottet inga delade meningar om
att denna verksamhet har stor betydelse
inte endast för företagarna själva
utan också för landet i dess helhet. Det
är väl också det som har gjort att riksdagen
år efter år har ökat sina bidrag
till denna verksamhet i dess olika former
och möjliggjort nya insatser från
företagarnas sida.

Föregående talare har i olika sammanhang
berört de olika former av bistånd
åt småföretagsamheten som detta stöd
åt företagareföreningarna innebär. Kreditgarantierna
har speciellt berörts. Det
är sant att utskottet här föreslagit en utökning
med 5 miljoner kronor av den
ram som finns för denna låneverksamhet.
Jag betraktar inte detta som en
kompromiss i och för sig. Herr andre
vice talmannen bör i varje fall inte göra

Onsdagen den 19 april 1961 em.

Nr 14

173

Ang. bidrag till företagareföreningar m. fl.

det, eftersom han inte anslutit sig till
den. Det förutsattes nämligen att det
skulle kunna bli enighet även i fråga
om lånefonden genom detta beslut, men
det blir det ju inte.

Garantilånen är en relativt ny form
av stödverksamheten. Ramen har år för
år vuxit ut steg för steg, och innevarande
år är den 35 miljoner kronor. Kungl.
Maj:t föreslår nu en höjning till 40 miljoner
kronor, och utskottet har för sin
del velat utöka den ytterligare med 5
miljoner kronor till 45 miljoner kronor.

Det är möjligt att kreditgarantierna inte
är användbara i alla de fall som kan
tänkas, men utskottet förordar också en
sådan översyn av bestämmelserna för
dessa garantilån, att man bör kunna
komma fram till en sänkt undre gräns
för lånebeloppen och på det sättet till
detta område överflytta något av det lånebehov
som lånefonden inte kan tillgodose.
Det är nog riktigt som här har
sagts, att de ändrade marknadsförhållandena
nödvändiggör ökade ansträngningar
från företagareföreningarnas sida
och kanske ökade svårigheter beträffande
kapitalanskaffningen för småföretagarna.
Utskottet har för sin del ansett
att just denna form med kreditgarantier
är ett system som är ändamålsenligt
och som i första hand bör anlitas.

På detta sätt skulle, som jag sade, trycket
på den egentliga lånefonden lätta,
och man skulle kunna flytta över något
av behoven från den ena sidan till den
andra. Lånefonden finns som kammaren
har observerat på kapitalbudgeten men
motiveras i propositionen i detta sammanhang,
och utskottet har även tagit
upp den just nu. Beslutet om medelsanvisningens
storlek kommer ju i ett senare
sammanhang. För innevarande år
anvisades till lånefonden en förstärkning
på 4 miljoner kronor. Kungl. Maj:t har
denna gång gått så långt som att öka
med 10 miljoner kronor, vilket utskottet
har betraktat som en rätt kraftig
stegring, som utskottet inte velat överskrida.
Därmed skulle för nästa budgetår
finnas till förfogande inom fonden
ungefiir 21 miljoner kronor med de övriga
inkomster och andra tillgångar som

finns disponibla. För det senaste året
fanns 18 miljoner kronor disponibla i
fonden. Man räknar för innevarande år
med en utökning med 3 miljoner, och
21 miljoner kronor blir det också för
nästa år. Med en överflyttning till garantilånen
av vissa behov förbättras läget
ytterligare. Fonden har hittills i varje
fall visat sig motsvara de anspråk som
ställs på den, och det finns därför knappast
någon anledning att utöka den ytterligare
vare sig som herr Stefanson förordat
eller som centerpartiet yrkat genom
herr andre vice talmannen.

Beträffande administrationsbidraget
föreslås i utskottets hemställan liksom
av Kungl. Maj:t en ökning från 700 000
kronor till 800 000 kronor. Dessutom disponerar
man, det har redan sagts här,
2,7 miljoner kronor i löpande inkomster.
Det gör 3,5 miljoner kronor. Bara
för ett par år sedan var årskostnaden
2 miljoner kronor, och då var den organisation
som vi har i dag redan utbyggd.
I år är vi uppe i 3,5 miljoner kronor,
och för nästa år föreslås 3,5 miljoner
kronor. Men dessutom finns tillgängliga
de där mystiska pengarna som satts
undan och som beräknas till 2,5 miljoner
kronor. Kammaren har alltid mycket
svårt att få klarhet i vad det är för
sorts pengar. De finns hos företagareföreningarna
och är enligt riksdagens beslut
disponibla för detta ändamål. Kunde
man få räkna med dem helt, skulle
man komma upp till 6 miljoner. Men de
räcker i alla fall för att täcka den halva
miljon som fattas för att årskostnaden
skall kunna gå upp till de 4 miljoner
som företagareföreningarna själva räknat
fram som nödvändiga.

Vad slutligen subventionsmedlen beträffar
råder väl inga delade meningar
om avsättningens storlek nu, men det
finns en motion som yrkar att de i viss
omfattning skall fördelas på företagareföreningarna.
Detta har riksdagen tidigare
uttalat sig emot, och utskottet avstyrker
även i detta sammanhang den
framlagda motionen.

Jag tror, herr talman, att det inte är
nödvändigt att trassla in debatten i allt
för mycket detaljer. På alla håll är man

174

Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 em.

Ang. bidrag till företagareföreningar m. fl.
intresserad av att lämna det stöd som
kan anses erforderligt för denna verksamhet.
Man tvistar om hur stödet skall
utgå — ja, kanske inte så mycket om hur
det skall utgå som om hur stora belopp
som skall utgå. Skillnaden mellan den
ena och den andra ståndpunkten -— om
jag bortser från centerpartiets 100 miljoner
— är inte så betydande. Jag tror
att det inte finns anledning överdriva på
det sätt som fem talare i rad gjort här
om hur knussligt statsmakterna uppträder.
Jag tror man kan säga, att den fortgående
förbättring i stödverksamheten
som hittills iakttagits motsvarar de ökade
anspråk som kan ställas på dessa resurser,
och jag menar att om kammaren
följer utskottet, som i stort sett tillstyrker
Kungl. Maj:ts förslag, har företagareföreningarna
möjlighet att existera
och gå framåt även under det närmaste
året.

Jag yrkar i samtliga avseenden bifall
till utskottets hemställan.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep)
kort genmäle:

Herr talman'' Jag vill till en början
lugna utskottets ärade talesman, herr
Gillström, när det gäller faran för överansträngning.
Jag är precis lika pigg
nu som någonsin före mitt anförande.
Sedan måste jag uttrycka min förvåning
över den absolut rörande enighet som
här råder om att ta avstånd från det
förslag som centerpartiet framlagt om
en ytterligare ökning med 90 miljoner
kronor. Jag kan förstå dem som företräder
utskottsmajoriteten så till vida
som de som sluter upp särskilt om
Kungl. Maj:ts proposition har anledning
att göra det med hänsyn till rena pengarna.
Men när man hör herrar Stefanson
och Sjöuell tala här i frågan, blir man
mycket betänksam. För dem är det
uppenbarligen litet osmakligt att säga
att företagareföreningarna icke behöver
dessa pengar, och då kryper man bakom
den föreställningen att företagareföreningarna
inte har resurser att fördela
100 miljoner kronor. Tydligen har
herrar Stefanson och hans medmotionä -

rer, som krävt 15 miljoner, företagit en
avvägning, som säger dem att 10 miljoner
är för litet men 15 miljoner är precis
vad föreningarna orkar med. År
det någen som tror det?

Låt mig gå tillbaka ännu en gång till
1956, då företagareföreningarna fick 30
miljoner kronor på en gång. Då uppgick
de årliga avsättningarna till lånefonden,
om jag inte minns fel, till mellan 3 och
4 miljoner. Då hade vi inte företagareföreningar
i alla län — det fattades en
del -—- men då klarade de upp en ökning
från 3 miljoner till 30 miljoner mycket
framgångsrikt. I dag har vi företagareföreningar
i alla län. De får nu 10 miljoner,
och de skulle således inte klara
upp att få ytterligare 90 miljoner kronor!
Jag måste, herr talman, på den
punkten ställa mig mycket skeptisk, och
jag tror inte att det anförda argumentet
kan tillmätas någon betydelse.

Herr SÖDERBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Gillström hade den
uppfattningen, att vi som talade före
honom överansträngt oss i vår argumentation,
men jag är rädd för att vi
ansträng* oss för litet för att göra klart
för statsutskottets ärade ledamöter hur
det ligger till i fråga om de här medlen.
Det är nämligen så, herr Gillström, vilket
klart och tydligt angivits i första
avdelningen, att statsmakterna ingalunda
har ökat stödet till företagareföreningarna
när det gäller administrationsmedlen.
Tvärtom är det så att de
i mycket hög grad har minskat stödet.
Det är inte fråga om de direkta anslagen
till administration, men såsom herr
Gillström borde känna till ligger det till
på det sättet att genom de ändringar
som skett i fråga om räntesatserna och
borttagandet av den tvååriga räntefriheten
föreningarna gått miste om mycket
väsentliga inkomster, vilket gör att
de nu har synnerligen svårt att klara
sin ekonomi.

Herr Gillström menar, att då kan föreningarna
ta i anspråk de risktäckningsmedel
som de har till sitt förfogande
och som till stor del härrör från det

Onsdagen den 19 april 1961 em.

Nr 14

175

Ang. bidrag till företagareföreningar m. fl.

överskott som de tidigare fått på räntorna.
Då vill jag säga, att dessa risktäckningsmedel
är i allra högsta grad
ojämnt fördelade mellan föreningarna.
De äldre föreningarna har de största
tillgångarna, medan de yngre föreningarna
inte har så mycket.

Till sist vill jag säga herr Gillström,
att för oss som sysslar med detta arbete
i företagareföreningarnas styrelse är inte
det väsentliga att företagareföreningarna
skall existera, utan det väsentliga
är att de skall existera på ett sådant
sätt och få en sådan organisation att de
kan utföra ett verkligt effektivt arbete.

Herr STEFANSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Torsten Andersson undrade
huruvida herrar Sjönell och Stefanson
var kapabla att avväga, huruvida
företagareföreningarna skulle behöva 15
miljoner kronor eller 10 miljoner kronor
till sin utlåning. Jag vill bara säga
till herr Torsten Andersson, att det är
inte vi som gjort den avvägningen, utan
det är kommerskollegium och företagareföreningarnas
förtroenderåd som gjort
den. Yrkandet i motionen är alltså byggt
på mycket sakliga grunder. Den är väl
genomdiskuterad både i kommerskollegium
och i förtroenderådet. Eftersom
herr Söderberg, som talat tidigare i denna
fråga, och jag båda är medlemmar
av förtroenderådet, har vi all anledning
att i våia motioner beträffande företagareföreningarna
uppträda sakligt och
inte framföra yrkanden bara av taktiska
skäl Företagareföreningarnas förtroenderåd
har nog bedömt saken så, att här
inte finns tillräckliga administrationsresurser
för en så stor utökning av lånevolymen
som centerpartiet föreslår.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! I statsutskottets första
avdelning har jag deltagit i beredningen
av detta ärende. Som synes finns inte
mitt namn med bland reservanternas,
och inför det ivriga propagerande för
reservanternas ståndpunkt som vi nu en
längre stund fått bevittna är det kanske

angeläget att jag redovisar varför jag inte
kunnat ansluta mig till dem.

Låt mig liksom herr Gillström börja
med en allmän reflexion!

När den ene talaren efter den andre
här uppträder som förespråkare för
företagareföreningarna, slår man såvitt
jag förstår in öppna dörrar. Herr Gillström
har redan påpekat — men det
förefaller mig böra understrykas — att
den betydelse som hantverk och småindustri
har för vår produktion är sådan,
att det är helt enkelt orimligt att inte
i allra högsta grad uppskatta denna
verksamhet och följaktligen också stödja
den i den mån så finnes befogat. Men
just omsorgen om de intressen som det
här är fråga om gör det också ganska
angeläget, att inte någon eller några
grupper så att säga tar de här frågorna
på entreprenad och kommer med framställningar
som inte är så väl underbyggda,
att man kan vinna gehör för
dem. Jag skulle vilja rikta denna reflexion
framför allt mot förslaget från
centerpartiet att utöka lånefonden till
100 miljoner kronor.

Herr Stefanson, som nyss hade ordet,
talade om svårigheterna att placera dessa
pengar. Men jag skulle vilja lägga en
annan synpunkt på både frågan om dessa
100 miljoner kronor och frågan om
dessa 15 miljoner kronor, som andra
föreslår skall tillföras lånefonden. Det
förhåller sig så, att herrarna som talat
på detta sätt ju tillhör borgerliga partier.
De måste följaktligen, liksom vi
inom den grupp jag tillhör, eftersträva
en fri kapitalmarknad. Men vad betyder
en avsättning till lånefonden med låt
oss säga 100 miljoner kronor? Det betyder
ju att man på en knapp kapitalmarknad
specialdestinerar ett visst belopp.
Detta är raka motsatsen till en fri
kapitalmarknad. Att herrarna från sina
borgerliga utgångspunkter över huvud
taget kan komma med ett sådant förslag
förvånar mig mycket, och jag behöver
inte ge någon annan förklaring
till detta än att den, som iakttog valrörelsen
i höstas, av denna kunde få en
viss vägledning.

Utom detta att man specialdestinerar

176

Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 em.

Ang. bidrag till företagareföreningar m. fl.
100 miljoner — eller 15 miljoner —
kronor till denna lånefond, är ju bägge
beloppen egentligen en ringa bråkdel
av det lånebelopp som hantverks- och
småindustrien har, och företagen är ändå
hänvisade till den vanliga lånemarknaden
för att tillgodose detta behov. Det
borde ligga i deras intresse, som speciellt
talar för hantverks- och småindustriens
intressen, att — liksom hantverksorganisationen
gjorde för en del år
sedan — som ett viktigt önskemål sätta
att vi finge en fri lånemarknad.

Det resonemang vi i dag hört går inte
ihop med herrarnas i övrigt deklarerade
politiska åskådning. Det var det ena
skälet till att jag i utskottet över huvud
taget inte kunde biträda detta förslag.

Sedan skall jag be att få understryka
ytterligare en synpunkt, och det är följande.
Om det nu är ett gemensamt intresse
att denna gren av näringslivet utvecklas,
är det ju desto mera angeläget,
att man gör sina framställningar så, att
de vinner gehör. Resultatet av det beslut
som riksdagen kommer att fatta i
kväll, i varje fall i denna kammare, blir
att garantilånefonden ökas med 5 miljoner
kronor utöver vad Kungl. Maj :t föreslagit.
Vidare blir resultatet — såsom
herr Gillström också påpekat — att riksdagen
rekommenderar handelsministern
att i anslutning till den utredning, som
företogs härom året, sänka den undre
gränsen för utställande av lånegarantier.

Vi har speciellt med hänsyn till den
mindre företagsamheten rekommenderat
en sänkning av gränsen för möjligheterna
att erhålla lånegarantier.

Det resultat, som nu ernås, är att man
betraktar politiken som det möjligas
konst. Vi som arbetat efter denna linje
har varit med om att åstadkomma ett
resultat. De som yrkar på dessa 100 miljoner
kronor däremot kan väl åstadkomma
en demonstration, men icke något
resultat.

Sedan behöver jag inte med mer än
några ord tala om administrationsanslaget.
Även den framställningen måste
jag anse vara underbyggd på ett icke
förtroendeväckande sätt. Här nämner
företagareföreningarna själva, att deras

behov av administrationsanslag är 4
miljoner kronor, men när de så gör, räknar
de med att utöka administrationskostnaderna
med 0,5 miljon kronor.
Men låt oss godta dessa 4 miljoner kronor.
Det står till förfogande — utom 2,7
miljoner kronor i löpande inkomster —
föreningarnas besparingar från ränteinkomster
å statslånemedel till ett belopp
av cirka 2,5 miljoner kronor. Därtill
kommer de 800 000 kronor, som utskottsmajoriteten
föreslår. Det gör sammanlagt
6 miljoner kronor. Eftersom föreningarna
själva annonserat behovet till
0,5 miljon kronor mer än i år — alltså
sammanlagt 4 miljoner kronor ■—
skulle inte denna räntekapitalpott behöva
belastas med i allra värsta fall mer
än med 0,5 miljon kronor. Märk väl
under förutsättning att administrationskostnaderna
verkligen stiger med 0,5
miljon kronor.

Om man utgår från det angivna behovet
och sedan summerar ihop tillgångarna,
måste herrarna själva förstå att
man inte kan finna en sådan framställning
vara väl underbyggd.

Vad skall de 2,5 miljoner kronor, som
nu finns i tillgångar, användas till? Det
har talats om att det beloppet skall vara
en buffert för riskerna, men det finns
dock möjligheter att genom ett särskilt
anslag få eventuella risker täckta.

Jag har med detta i all korthet velat
säga att uppskattar man — som jag gör
— den betydelse som hantverks- och
småindustrien har, då är det angeläget
att man bygger upp sina framställningar
på det sättet, att de inte verkar vara
mera propaganda än försök att driva en
politik efter regeln att politiken är det
möjligas konst.

Jag vill alltså biträda utskottets hemställan
på samtliga punkter.

Herr STEFANSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Då herr Bergh påstår,
att det inte är förenligt med vår borgerliga
inställning att yrka på 15 miljoner
kronor till statens hantverks- och industrilånefond,
vill jag påpeka att herr
Bergh har gjort precis samma avvikelse

Onsdagen den 19 april 1961 em.

Nr 14

177

Ang. bidrag till företagareföreningar m. fl.

från sin borgerliga inställning när han
kunnat vara med och godkänna departementets
äskande om 10 miljoner kronor
till denna fond. Det är i art exakt
samma felsteg herr Bergh gör — det är
bara en gradskillnad mellan mitt och
herr Berghs ställningstagande.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! jag får nog lov att göra
en invändning mot herr Berghs resonemang
om en fri kapitalmarknad. Det är
ju uppenbart, att med en sådan marknad
kommer de små företagen i efterhand
— vi har ju alldeles för många
exempel på hur resultatet då blir. Jag
tror därför inte, att herr Bergh kan
övertyga mig om värdet av den fria
kapitalmarknaden — i varje fall inte
sett ur småföretagens synvinkel.

Herr Bergh gör gällande, att vårt förslag
är dåligt underbyggt, inte motiverat,
över huvud taget misslyckat. Men i
samma andetag konstaterar han, att de
10 eller 15 miljoner kronor, som det
här rör sig om beträffande fonden, är
en mycket ringa bråkdel av det lånebehov,
som småföretagsamheten har,
d. v. s. han har konstaterat att behovet
finns. Men det skall nu en gång för alla
anses, att vårt förslag inte är realistiskt! Herr

Bergh pläderar för att politiken
är det möjligas konst. Det gäller att
åstadkomma resultat, och därför bör
förslagen vara väl underbyggda. Jag
är något överraskad över herr Berghs
uttalande på denna punkt. Man vet ju,
att hans parti under de gångna åren
har framfört många förslag, som inte
har gett resultat. De har tydligen inte
varit synnerligen väl underbyggda och
motiverade!

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman'' Jag vill nog ifrågasätta,
om det inte är ganska onödigt att jag
blandar mig i debatten, åtminstone på
detta stadium. Medan jag lyssnat på debatten,
har jag emellertid gjort ett par
reflexioner.

12 Första kammarens protokoll 1001. Nr

För dt t första är det väl alldeles uppenbart.
att vi alla är ense om nyttan
och betydelsen av den verksamhet, som
företagareföreningarna bedriver både
när det gäller låneverksamheten och när
det gäller den konsulterande verksamheten.
En ökning av de resurser, som står
föreningarna till buds, har därför varit
önskvärd och naturlig. Undan för undan
har också en ökning skett. Jag vill
erinra om att 1957/58 förbrukade föreningarna
2 miljoner kronor för sina
administrativa utgifter, 1959/60 var siffran
3 miljoner Föreningarna beräknar
att för innevarande budgetår använda
3,5 miljoner och för nästa budgetår 4
milioner.

Frågan är ju endast, i vilken takt denna
ökning av resurserna bör äga rum.
Statsbidraget utgör ju, som alla vet, endast
en del av de inkomster, som föreningarna
har till sitt förfogande. Därtill
kommer anslag, åtminstone i vissa
fall, från landstingen, varjämte föreningarna
uppbär vissa inkomster av låneverksan-.
hetcn. De sistnämnda inkomstkällorna
är ju tillsammantagna mer betydande
till sin storlek än statsbidraget.

Även statsbidraget har dock höjts under
de senaste åren — det kan väl inte
ens herr Söderberg bestrida. Budgetåret
1959/60 uppgick bidraget till
400 000 kronor. Det höjdes av riksdagen
i fjol til! 700 000 kronor, och i propositionen
har nu föreslagits en ytterligare
höjning med 100 000 kronor, vilket har
tillstyrkts av utskottsmajoriteten.

Utskottet har, såvitt jag förstår på
ganska goda grunder, ansett att detta
steg skulle vara till fyllest för denna
gång. Men det finns ju alltid möjligheter
att bjuda över! Jag kan väl i och
för sig erkänna, att företagareföreningarna
skulle kunna göra av med ytterligare
medel utöver vad man här föreslagit
att ställa till deras förfogande. Både
herr Gillström och herr Bergh har dock
tidigare här i debatten påpekat, att det
finns betydande marginaler, därest utgifterna
skulle stiga mer än de beräknade
inkomstkällorna skulle förslå att täcka.

Det var dock i första hand inte för
att göra dessa uttalanden, som jag be14 -

178

Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 em.

Ang. bidrag till företagareföreningar m. fl.

gärde ordet. Jag skulle nämligen också
vilja säga något om de yrkanden som
har framställts om en kraftigare ökning
av medelsanvisningen för förstärkning
av lånefonden.

Jag vill erinra om att budgetåret
1957/58 uppgick dessa medel till sammanlagt
55,8 miljoner kronor. Under innevarande
budgetår är fondens storlek
90,4 miljoner kronor. Med den förstärkning,
som alla utskottets ledamöter med
undantag för centerpartisterna har varit
ense om, kommer fonden hädanefter att
uppgå till 100,4 miljoner kronor. Med
en sådan förstärkning beräknas att det
för nyutlåning kommer att stå till förfogande
mellan 20 och 25 miljoner kronor.

Herr Torsten Andersson framhöll i
ett av sina anföranden, att det inte är
någon konst att göra av med ytterligare
medel till kreditgivning för detta ändamål.
Det är ju möjligt, inen på en punkt
tror jag nog att han misstog sig. När
man avsatte 30 miljoner kronor på hösten
1956, tog det, om jag minns rätt,
tre år för företagareföreningarna att placera
dessa medel. Nu kommer emellertid
härtill, att även ramen för kreditgarantigivningen,
som i propositionen
föreslagits bli höjd från 35 till 40 miljoner
kronor, av utskottet föreslås höjd
med ytterligare 5 miljoner kronor, d. v. s.
till 45 miljoner kronor.

Det finns slutligen, herr talman, ytterligare
eu faktor, som i denna debatt såvitt
jag har kunnat finna ännu inte har
uppmärksammats. Det gäller det förslag,
som lagts på riksdagens bord om inrättande
av en malmfond för bl. a. kreditgivning
vid nyetablering och utvidgningar
av företag i vårt nordligaste län.
Det är 15 miljoner kronor om året, som
på det sättet skall ställas till näringslivets
förfogande i Norrbotten nnder fem
års tid till att börja med. Även det kommer
att innebära att trycket på de här
fondmedlen blir mindre, ty avsikten är
att dessa medel ur malmfonden skall
kunna ställas till företagens förfogande
på gynnsammare villkor än de medel
som företagareföreningarna hittills haft
att förfoga över för kreditgivning. Jag

tror det finns alla skäl för riksdagen att
observera även den faktorn.

Herr SÖDERBERG (s):

Statsrådet och chefen för handelsdepartementet
kan väl inte bestrida, att
föreningarnas bidrag från staten bar
minskat väsentligt, eftersom de har fått
de huvudsakliga inkomsterna från staten
i form av räntebefrielse. Man har
haft en större marginal mellan inlåningsränta
och utlåningsränta än man
nu har efter ett beslut av riksdagen.

Det är detta som är det väsentliga, inte
att statsmakterna har ökat det direkta
statsbidraget med några hundra tusen
kronor. Föreningarnas verkliga inkomster
från staten har minskat högst väsentligt,
fastän de har fått ökade direkta bidrag.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! För herr Söderberg vill
jag framhålla, att från budgetåret 1959/
60 till budgetåret 1960/61 har det anslag
av statsmedel som beräknas för administrationskostnader
höjts från 400 000
till 700 000 kronor. Härjämte har utskoltsmajoriteten
nu på Kungl. Maj:ts
förslag tillstyrkt en höjning med ytterligare
100 000 till 800 000 kronor.

Det kan inte bestridas att detta blir
en ökning på två år med 400 000 kronor,
motsvarande en fördubbling.

Herr SÖDERBERG (s):

Jag tycker att statsrådet också borde
tala om, hur mycket föreningarnas inkomster
i form av räntor samtidigt har
minskat.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas först
särskilt rörande varje moment av utskottets
i den nu förevarande punkten gjorda
hemställan samt därefter särskilt beträffande
viss del av utskottets motivering.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. I hemställt.

Onsdagen den 19 april 1961 em.

Nr 14

179

Ang. bidrag till företagareföreningar m. fl.

I fråga om inom. II, fortsatte herr talmannen,
hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock att
det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Ivar Johansson m. fl.
vid punkten avgivna, med a betecknade
reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Torsten, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10 punkten
17 mom. II, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ivar Johansson
m. fl. vid punkten avgivna, med a betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Andersson, Torsten,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 80;

Nej — 54.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr Lundström anmälde, att han av
misstag röstat för ja-propositionen.

Herr talmannen anförde vidare, att i
det avsnitt av utskottets motivering, som
å sid. 15 i det tryckta utlåtandet började
med orden »Utskottet har» och slutade
med »föranledas därav», hade utskottet
behandlat fråga om anslag till statens
hantverks- och industrilånefond, som vidare
upptoges i statsutskottets utlåtande
nr 48 punkten 2. Avgörandet beträffande
motiveringen syntes därför, yttrade
herr talmannen, binda kammaren även
i fråga om utlåtandet nr 48 punkten 2.
Vidkommande ovannämnda del av utskottets
motivering å sid. 15 i nu förevarande
punkt, fortsatte herr talmannen,
hade förekommit följande yrkanden:

l:o) att utskottets yttrande skulle godkännas; 2:o),

av hem andre vice talmannen
Ivar Johansson, att den motivering skulle
godkännas, som föreslagits i den av
honom m. fl. vid punkten avgivna reservationen
b; samt

3:o), av herr Stefanson, att utskottets
motivering i förevarande del skulle utbytas
mot följande uttalande:

»I motionerna I: 397 och II: 455 har
yrkats att anslaget till statens hantverksoch
industrilånefond uppföres med 15
miljoner kronor, vilket överensstämmer
med den petitaframställning, som kommerskollegium
ingivit, varvid från detta
ämbetsverk framhållits bland annat, att
utlåningsmaximum i föreningarnas långivning
höjts till 50 000 respektive 75 000
kronor.

Kammaren delar motionärernas och
kommerskollegii mening samt vill därför
biträda gjorda motionsyrkanden. En avsättning
av 15 miljoner kronor till ifrågavarande
fond bör därför göras för
nästa budgetår.»

Härefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på
godkännande av utskottets motivering i
denna del vara med övervägande ja besvarad.

Herr Stefanson begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog

Sedermera bifölls på gjord proposition vartdera av de båda återstående yrkanvad
utskottet i mom. III hemställt. dena med hemställan, huruvida kamma 12f

Första kammarens protokoll 1961. Nr 14

180

Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 em.

Ang. bidrag till byggande och underhåll
ren ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig finna de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr andre vice talmannen
Ivar Johanssons yrkande.

Herr Stefanson äskade emellertid votering
jämväl om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående det avsnitt av
statsutskottets imotivering i dess utlåtande
nr 10 punkten 17, som å sid. 15
börjar med orden »Utskottet har» och
slutar med »föranledas därav», antager
den motivering, som föreslagits i den
vid punkten fogade reservationen b av
herr Ivar Johansson m. fl., röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits den motivering,
som under överläggningen föreslagits
av herr Stefanson.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Andersson, Torsten,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 29;

Nej — 40.

Därjämte hade 71 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som godkänner det avsnitt av
statutskottets motivering i dess utlåtan -

av mindre hamnar och farleder
de nr 10 punkten 17, som å sid. 15 börjar
med orden »Utskottet har» och slutar
med »föranledas därav», röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den motivering,
som under överläggningen föreslagits
av herr Stefanson.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Stefanson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 89;

Nej — 46.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 18—27

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 28

Lades till handlingarna.

Punkterna 29—40

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 41

Lades till handlingarna.

Punkterna 42—71

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 72

Ang. bidrag till byggande och underhåll
av mindre hamnar och farleder

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till byggande och underhåll
av mindre hamnar och farleder för
budgetåret 1961/62 anvisa ett reserva -

Onsdagen den 19 april 1961 em.

Nr 14

181

Ang. bidrag till Svenska turisttrafikförbundet

tionsanslag av 1 000 000 kronor, att avräknas
mot automobilskattemedlen.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herr Dahl m. fl. (I:
186) och den andra inom andra kammaren
av herr Johansson i öckerö m. fl.
(11:281), vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta att till Bidrag till byggande
och underhåll av mindre hamnar och
farleder för budgetåret 1961/62 anvisa
ett reservationsanslag av 2 miljoner kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag på motionerna
1:186 och 11:281, till Bidrag till
byggande och underhåll av mindre hamnar
och farleder för budgetåret 1961/62
anvisa ett reservationsanslag av 1 000 000
kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen.

Herr DAHL (s):

Herr talman! I anslutning till denna
punkt har vi, några ledamöter inom bägge
kamrarna, väckt motioner, som syftar
till en höjning med en miljon kronor
av anslaget som bidrag till byggande
och underhåll av mindre hamnar och
farleder. Vi har sjöfartsstyrelsen med oss
i motiveringen för detta förslag. Den
påpekar, att detta anslag under en följd
av år har utgått med en miljon kronor.

na. Följaktligen utgör det anslag, som
här föreslås av utskottet endast 10 procent
av den influtna bensinskatten.

Vi anslår ju pengar till kommunikationsmedel
av olika slag, och med hänsyn
till de svårigheter, som skärgårdsbefolkningen
har, när det gäller att komma
från öarna till fastlandet, blir behovet
av bensindrivna motorbåtar allt
större. Även om man tar hänsyn till de
människor, som uppehåller sig i skärgården
ondast under sin fritid, ökar motorbåtarnas
antal undan för undan. I anslutning
till de vägar, som dras från
inlandet till kusten, ökar även behovet
för skärgårdsbefolkningen och för dem
som vistas i skärgården tillfälligt att få
bättre möjligheter att skydda sina motorbåtar
i hamnar och att få ordentliga
farleder.

Jag skall inte ställa något yrkande här
i dag, men jag hoppas ändå, att departementschefen
med hänsyn till vad som
i detta ärende har anförts av sjöfartsstyrelsen
och med tanke på det faktum,
att skärgårdsbefolkningen är i behov av
stöd från statens sida, när det gäller
kommunikationerna med fastlandet,
skall ha förståelse för och uppmärksamma
dessa fakta.

I denna förhoppning ber jag att få ansluta
mig till statsutskottets förslag. Jag
hoppas alltså, att vi nästa budgetår skall
få en höjning av anslagets storlek i fråga
om bidraget till farleder och hamnar.

Med härsyn till penningvärdets fall kan
man väl säga, att detta bidrag i verkligheten
under årens lopp har minskat.
Därtill kommer, att en stor ökning av
motorbåtstrafiken har skett, vilket gör
behovet av hamnar och farleder större
och allt mera trängande.

1957 års utredning har beräknat, att
mot bensinförbrukningen för denna trafik
svarar ett bensinskattebelopp på
ungefär 6,8 miljoner kronor. Ser man
på förhållandena i dag, med den ökning
som bär skett, tror jag att man
utan överdrift kan påstå, att detta belopp
nu omfattar 10 miljoner kronor,
exklusive de bensindrivna fiskebåtar -

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkterna 73—98

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 99

Ang. bidrag till Svenska turisttrafikförbundet Med

tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i
ämnet framlagda förslag hade utskottet
i denna punkt hemställt, att riksdagen
måtte till Bidrag till Svenska turisttra -

182

Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 em.

Ang. bidrag till Svenska turisttrafikförbundet

fikförbundet för budgetåret 1961/62 anvisa
ett anslag av 1 500 000 kronor.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Jag har känt ett behov
av att i samband med behandlingen av
denna punkt få framföra några synpunkter
med anledning av att vad som här
föreslås motiveras på ett sådant sätt,
att det kan sägas utgöra ett program
för våra fortsatta strävanden när det gäller
turistverksamheten i landet.

Som ledamöterna torde ha uppmärksammat
inleder statsutskottet sin skrivning
med att ge uttryck för sin övertygelse
om att med nuvarande mycket
snabba utveckling på reselivets område
alla ansträngningar bör göras för att till
vårt land dra ett större antal turister.
Departementschefen säger i huvudtiteln,
att det har varit framför allt turismens
samhällsekonomiska betydelse, som har
gjort art han har velat förorda detta
högre anslag, och han säger vidare att
den utländska turistströmmen är av sådan
betydelse för den svenska bytesbalansen,
att den kan jämföras med våra
stora exportindustrier.

När han vidare argumenterar för detta
anslag framhåller han, att det ju blir
ett ökat skatteunderlag genom dessa turisMnkomster.
Man antar att 50 miljoner
kronor i ökat skatteunderlag ger 15—20
milioner kronor i skatt för staten.

Allt detta har ju ett stort intresse.
Man konstaterar att det är samhällsekonomiska
synpunkter, som gjort att man
vill öka turismens andel. Sedan drar man
då konsekvensen att jämföra turismen
med en stor exportindustri — alltså med
en av våra huvudnäringar.

Jag vet inte om det numera finns mera
exakta metoder att beräkna valutaintäkterna
från turismen än det funnits tidigare.
Jag har vetat, att det har varit
svårt åt* beräkna dessa intäkter. Jag
anser dock att det är en överdriven optimism
att säga, att om man ökar dessa
inkomster med ett visst belopp, så ökar
skalteunderlaget automatiskt och därmed
statens skatteinkomster. Jag utgår nämligen
ifrån att ett företag som är verksamt
på detta område i stort sett arbe -

tar på samma sätt som andra företag,
och där har vi inte den erfarenheten,
att skatterna ökar i proportion till omsättningsökningen;
där blir andra faktorer
avgörande.

När man nu uttalar som ett önskemål
att antalet utländska turister bör öka i
vårt land, skulle detta ske samtidigt som
vårt eget folks rese- och semestermöjligheter
kräver nya investeringar. Vi har
under denna huvudtitel sett bevis på att
vi inte kan tillmötesgå alla önskemål,
och jag tror att vi får räkna med rätt
stora investeringar för detta ändamål.
Om vi skall ta emot en allt större turistströrn
och vi skall anstränga oss att
öka denna turistström, så kräver ju detta
betydande investeringar. Och om vi
skall göra dessa investeringar, så måste
de också vara mera lönande än de investeringar
som vi därigenom får avstå
ifrån.

Vi får ju lov att dämpa investeringarna
på åtskilliga områden. Regeringen har
därvidlag signalerat nya åtgärder. Varför
måsie vi göra det? Ja, därför att våra
maximala resurser är utnyttjade.

Det är närmast den sidan av saken
jag vill peka på. Jag tror att det är litet
riskabelt om vi så där kategoriskt
säger, att vi skall göra alla ansträngningar
för att öka investeringarna just
på denna front, därför att vi har så
många andra behov att tillgodose. Man
kan naturligtvis säga, att vi behöver
dessa pengar för att balansera de utgifter
svenska folket gör i utlandet. Dessa
ntgilter möjliggöres nu genom den
produktion vi bär, och man kanske vill
säga att vi inte kan fortsätta på det sättet,
ty då kommer våra valutareserver
att sina. Ja, men de sista fem till tio
åren har ju resandeströmmen utåt ökat
undan för undan, och dessbättre har vår
valutareserv inte försämrats.

Jag hyser den uppfattningen, att man
får bedöma turismen olika i olika länder.
I länder där man har reservarbetskraft
finner jag det helt anturligt att
man, om det finns sysselsättningssvårigheter,
ser fram mot ett ökat turistutbyte
och räknar med detta som en ekonomisk
realitet eller — som handelsmi -

Onsdagen den 19 april 1961 cm.

Nr 14

183

Ang.

nisiern säger — eu faktor av samhällsekonomisk
betydelse. Nu är vi ju ett så
lyckligt lottat land. att vi har haft full
sysselsättning under hela efterkrigstiden,
och vi hoppas alla att den fulla sysselsättningen
får bestå.

Då ser jag det hela närmast som en avvägningsfråga.
Är det ändamålsenligt och
mycket angeläget att utöka servicenäringarna,
om vi t. ex. skulle riskera att
våra reguljära näringar kommer att lida
ännu större brist på arbetskraft än för
närvarande? Det är ju ett faktum att våra
arbelskraftsresurser inte räcker till.

Det är alltså inte bara en fråga om fördelar,
utan de fördelar som vi vinner
kostar också någonting. Det är närmast
därför som jag har begärt ordet för att
säga, att jag anser att det nya programmet
är litet för ambitiöst, herr handelsminister!
Jag tror att vi kan vara ense
om att vi skall möta de krav, som kommer
från våra utländska gäster, på ett
så förnämligt sätt som vi har möjlighet
till. Vi har emellertid tyvärr brister
och köelände i detta land, förhållanden
som vi inte kan avhjälpa på en gång.

Då har jag närmast sett saken så, att
det här får bli en avvägning mellan ianspråkta0andet
av produktivkraften när
det gäller en ansvällning av turismen å
ena sidan och utbyggandet av näringslivets
olika områden å andra sidan.

Jag tror att det har en viss betydelse,
att det finns någon röst i kammaren,
som när denna programförklaring antages
ger till känna, att det kanske inte
är så odelat säkert att vi skall ta programförklaringen
utan att också den
andra sidan redovisas. Jag har ingenting
att invända mot anslagshöjningen,
men det är klart att det kan ha sina
risker att ge besked av detta slag. En
professor som nyligen varit i Stockholm
har uttryckligen varnat för en expansion
på den administrativa sidan. Jag hoppas
att handelsministern håller hårt i
tyglarna, så att inte detta anslag får expandera
hur långt som helst, med den
välvilliga motivering som utskottet nu
har beledsagat detsamma.

bidrag till Svenska turisttrafikförbundet

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Jag vill bara kort och
gott, som det brukar heta, i princip
instämma med det sätt, på vilket den
nuvarande handelsministerns förutvarande
kollega har lagt upp frågan om
turistnäringen. I och för sig är jag kanske
litet mera benägen för konsekvens
än herr Ericsson och vill bara därtill
lägga, att jag i motsats till honom har
rätt mycket att invända mot det nu ytterligare
höjda statsbidraget. Det borde
ju vara den konsekvens, till vilken herr
Ericssons hela resonemang förde.

Då emellertid inte ens herr Ericsson
i Kinna vågar framställa något yrkande
av nu antydd innebörd, så vågar inte
heller jag göra det!

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Då intet yrkande har
gjorts i denna fråga skulle jag kanske
inte behöva ta till orda. Jag vill emellertid
i all korthet understryka att det
förslag, som statsutskottet nu har behandlat,
faktiskt har övervägts ganska
noga. Jag vill bekänna att jag från början,
när jag efterträdde herr Ericsson i
Kinna som chef för handelsdepartementet,
själv hyste en stark skepsis mot nyttan
av de anslag som redan då utgick
för att främja turistväsendet här i landet.
Jag gjorde det på liknande grunder
som herr Ericsson i Kinna nu har utvecklat
som skäl för sin skepsis mot det
förslag som här ligger på riksdagens
bord.

Jag måste emellertid säga, att jag har
blivit mer och mer övertygad om att
här faktiskt står ganska betydande valutainkomstintressen
på spel. All den
statistik — låt vara att den är osäker
— som har kunnat bäras fram visar ändå
att turistströmmen utifrån till vårt
land ökar mycket starkt. Det kan hända
att de investeringar, som inte bara görs
av samhället utan även av enskilda för
att ackommodera dessa turister i vårt
land, inte är lika lönsamma — det kan
jag ge herr Ericsson i Kinna rätt i —
som en del andra investeringar, vilka
ändå får skjutas på framtiden. Men

184

Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 em.

Ang. bidrag till Svenska turisttrafikförbundet

trots detta förhåller det sig så, att kan
vi öka valutainkomsterna — och det
enda sättet att göra det är att stimulera
turistströmmen till vårt land — så har
det sin stora betydelse ur betalningssynpunkt.
Det är inga små belopp som det
i själva verket här gäller.

Vi kan inte — och vi vill inte — hindra
svenska medborgare från att resa
utomlands och att skaffa sig den valuta
de behöver för att göra dessa besök i
utlandet. Hela utvecklingen på det området
har gått mot en ökad liberalisering.
De valutautgifterna kommer vi under
alla omständigheter att ha, och jag
tror att varken herr Svärd eller herr
Ericsson i Kinna skulle vara benägen
att föreslå, att vi reglerar turistresorna
från Sverige till utlandet.

Våra möjligheter att uppväga den valutautströmning
som till följd härav inträffar
består ju i att vi får utlänningarna
intresserade av att besöka vårt land.
Under de senaste åren har riksdagen på
Kungl. Maj ds förslag varit med om att
inrätta en form av lånegaranti för stöd
åt turisthotellnäringen, och även det får
ses som ett led i en ganska medveten
politik att göra vårt land mer attraktivt
för utlänningar och locka till besök
här.

Jag tror, mina herrar, att det val man
står inför inte är huruvida anslagen på
detta område skall ökas eller vara oförändrade
i fortsättningen. Jag har blivit
mer och mer övertygad om — utan att
jag nu vill utveckla skälen till det —
att valet i själva verket står mellan att
egentligen inte göra någonting alls och
säga: »Den här verksamheten bryr vi
oss inte om», eller också att ge anslag,
som är tillräckliga för att ett effektivt
arbete inom detta område skall bli möjligt.
Det är av den anledningen som en
så väsentlig anslagshöjning i år har
föreslagits, och jag vill inte dölja att
jag nog för egen del hoppas att vi i
framtiden skall kunna ta ytterligare steg
på anslagsökningens väg.

Strävandena att öka effektiviteten i
det upplysningsarbete som bedrives har
också kommit till uttryck i förslaget
att lösa den byggnadsfråga som förelig -

ger för både Svenska turisttrafikförbundet
och Svenska institutet. Jag hoppas
att riksdagen ganska snart skall få även
den frågan sig underställd.

Redan nu har ju bestämda uttalanden
gjorts som utskottet inte haft någonting
att invända emot, och jag noterar med
tacksamhet att utskottet enat sig om en
skrivning som varmt tillstyrker det
framlagda förslaget.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Jag tror att handelsministern
litet grand har missförstått mitt
inlägg.

Jag sökte föra fram den frågan, huruvida
detta är bästa sättet investera. Handelsministern
erkänner ju, att det krävs
investeringar om servicenäringar skall
byggas ut. Nu säger han också att det
kanske finns mera räntabla investeringar.

Nå, låt oss då tala om detta! Jag har
väl aldrig snuddat vid tanken att vi
skulle hindra våra svenska medborgare
att resa utomlands. Tvärtom sade jag att
svenska resenärer till utlandet ständigt
har ökat i antal under hela efterkrigstiden.
Det bevisar ju att vår s. k. konventionella
produktion är så pass lönande,
att enskilda personer har ekonomiska
möjligheter att göra utlandsresor.
Och jag noterade som ett glädjande faktum
att vår valutareserv trots detta inte
har minskat.

Jag tror mig ha så pass stor kännedom
om svensk utrikeshandel att jag
inte umgås med några tankar på att
ransonera svenska medborgares resor.
Då skulle vi ju också stoppa annan valutautförsel,
men det har ingen ifrågasatt
och allra minst jag. Jag har under
många års tid försökt att på allt sätt frigöra
handeln, och jag förstår inte varför
vår nuvarande handelsminister skall
säga att jag hyser en annan åstundan.
Det gör jag ingalunda. Jag tog det som
ett glädjande faktum att vi har full sysselsättning,
och jag hoppas att vi skall
kunna klara sysselsättningen även framöver.

Då skall vi göra en avvägning. Är det

Onsdagen den 19 april 1961 em.

Nr 14

185

Ang.

ett absolut förstaliandsintresse att åstadkomma
en programförklaring som innebär
att riksdagen säger, att alla tänkbara
medel skall tillgripas för att upprätthålla
och helst öka vår andel av
den utländska turistströmmen? Jag tycker
för min del att den målsättningen är
för ambitiös, och det är bara detta jag
har sagt.

Jag yrkar inte avslag på någon höjd
medelsanvisning — i detta sammanhang
är anslagsbeloppet den lilla frågan, herr
handelsminister. Det är de stora problemen
jag har försökt peka på, och jag
tror att det är nyttigt att någonting hänt
här i riksdagen — inte i samband med
anslagshöjningen, utan i samband med
programförklaringen.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag undrar om det inte
är herr Ericsson i Kinna, som har missförstått
mig!

Yi är båda överens om att ingenting
kan eller bör göras för att hindra svenska
turister från att resa utomlands när
de så önskar och kan göra det. Då förbrukar
de också valuta. Vill vi i gengäld
tillföra vårt land valuta, finns det en
möjlighet att göra detta genom att se
till att vår turistpropaganda blir effektivare.

Det är detta man här avser, och därför
tror jag att vi kan hälsa med tillfredsställelse
att möjligheterna till en
effektiv verksamhet på detta område nu
blir bättre än de tidigare varit.

Detta är allt jag velat säga i anledning
av herr Ericssons reflexioner här
i kammaren. Och jag tror inte det kan
bestridas, att vi på denna väg har möjligheter
att effektivt påverka vår valutareservs
storlek.

Herr ERICSSON, JOHN, (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag försökte klargöra
min syn på frågan så: Varifrån kommer
de pengar, som det svenska folket använder
till utlandsresor? Jo, det är givet
att det är intjänade valutor.

bidrag till Svenska turisttrafikförbundet

Handelsministern säger nu, att vi nog
måste räkna med att tjäna in mera valutor
genom att öka turistströmmen utifrån,
annars fördärvas vår valutareserv.
Om vi använder den arbetskraft, som
statsrådet Lange här råder oss att använda
men som kanske ger sämre utbyte
än om vi kunde expandera inom
andra grenar av näringslivet, får vi också
valutor.

Jag anser därför att denna uppläggning
av problemställningen inte är rikligt
relevant, herr statsråd.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag vill bara framhålla
att frågan här gäller, huruvida turistnäringen
är en särskilt lönande exportnäring
eller inte.

Det kan hända att vissa andra exportnäringar
kan vara lika lönande. Jag har
dock blivit övertygad om att turistnäringen
är en lönsam exportnäring ur
den synpunkten, att vi har möjlighet att
den vägen få in icke oväsentliga valutabelopp.

Jag skulle känna mig mera övertygad
om riktigheten i herr Ericssons skepsis,
om han kunde peka på andra områden,
där man med motsvarande begränsade
resurser skulle kunna uppnå motsvarande
resultat. Det har han inte gjort.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! När två statsråd börjar
missförstå varandra klockan 21.45, skall
kanske en helt utomstående inte lägga
sig i kurret. Jag måste väl ändå kunna
få tillåtelse att säga, att denna fråga
måste ses ur den synpunkten: Finns det
några skäl som gör det sannolikt att turistnäringen
är en ur valutasynpunkt
mera effektiv näring än övriga exportnäringar?
Därvidlag tror jag inte att det
föreligger någonting som gör detta antagande
sannolikt. Därmed är ju den
nuvarande handelsministerns argument
utan grund.

Sedan är det väl så, att det helt enkelt
har blivit internationellt modernt att

186

Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 em.

Ang. bidrag till Svenska turisttrafikförbundet

tala om turismen och att främja turismen.
Det är väl också det som vi har
fått ett genomslag av.

Herr GORTHON (h):

Herr talman! Jag skall be att få säga
att jag 100-procentigt stöder handelsministern
och inte kan instämma med
herr Svärd. Detta artar sig till den verkliga
idyllen! Såsom representant för ett
serviceyrke vill jag säga, att när det
påstås att vi inte vet vad turistnäringen
ger och att vi kanske skulle satsa pengar
på någonting annat, är det alldeles
naturligt att man gör den reflexionen:
Vad vet vi om det som vi i dag tydligen
tycker att vi vet så bra? Jag diskuterade
för många år sedan denna sak med
herr Ericsson. Han tyckte även då, att
turistnäringen var något som man inte
skulle satsa pengar på, eftersom hela
världen låg på sina knän för att få köpa
skogsprodukter av oss. Det är klart att
det ibland är på det sättet, men för inte
många år sedan var våra magasin i Norrland
sprängfyllda av massaved som ingen
ville köpa.

Jag tycker det är mycket klokt att
satsa inte bara på en häst. Man skall
försöka sprida sina intressen över flera
områden, ty det finns tillfällen då ett
projekt kan svikta och då kan det vara
bra att ha ett annat.

Servicenäringar är mycket bra, och vi
kan inte begära att enbart sjöfarten alltid
skall fylla det gap som uppstår mellan
handelsbalansen och betalningsbalansen.
Det kan då vara bra att ha något
annat att ta till. Jag tycker det är mycket
välbetänkt.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Jag vill med anledning
av herr Gorthons anförande säga, att
han tydligen vill anställa arbetskraft
som vi inte har.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! I dag på förmiddagen
diskuterade vi med iver marknadsfrågor -

na och hur vi skulle kunna skapa en
stormarknad, där ett friare varuutbyte
skulle låta valutorna flöda. Vi kände väl
alla, att vi ville instämma i denna tankegång.

Jag vill då säga, att detta är en fortsättning
på marknadsplanerna. Det är
en annan variant av det internationella
utbytet av varor och tjänster. Jag vill
tillstyrka detta förslag, men med en
helt annan motivering än den departementschefen
nu har använt.

Jag förstår att en handelsminister —
både den tidigare och den nuvarande
— kan känna behov av att uteslutande
lägga tonvikten i motiveringen på de valutamässiga
och ekonomiska faktorerna.
Jag tycker det är ett misstag att ställa
upp turismen och det internationella
reselivet som en annan exportnäring.
Det är ju dock inte fråga om varor, som
skickas fram och tillbaka över gränserna,
utan det är människor som reser
för att vidga horisonten och lära känna
andra människor. Det är inte bara
valutavärden, det är immateriella värden
och det är ideella värden som ligger
i folkens längtan att känna varandra och
att känna sin värld. Det ökade reselivet
är en faktor i det verk, som vi alla vill
främja, kännedom om varandra och kanhända
därigenom ökade möjligheter till
förståelse och fred.

Det är i det sammanhanget jag vill
sätta in det dess bättre alltmera vidgade
reselivet i Europa. Före andra världskriget
var reselivet en angelägenhet för
en liten klick människor med mycket
höga inkomster. Numera är det en helt
annan struktur på turismen. Det är den
stora massan inom folket som börjar att
för första gången i historien kunna komma
ut och se andra länder och lära
känna andra människor.

De strävandena är väl värda att stödja
— iute med en ekonomisk motivering
utan i högsta grad med en ideell
motivering.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt.

Nr 14

187

Onsdagen den 19

Punkterna 100—102

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 103

Ang. avsättning till lotterimedelsfonden

I denna punkt hade utskottet hemställt,

a) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna I:
305, av herrar Källqvist och Edström,
och II: 286, av herr Christenson i Malmö
m. fl., till Avsättning till lotterimedelsfonden
för budgetåret 1961/62 anvisa ett
anslag av 25 600 000 kronor;

b) att motionerna I: 387, av herr Torsten
Andersson m. fl., och II: 459, av herr
Wahlund m. fl., icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

I de likalydande motionerna 1:305
och 11:286 hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta att till lotterimedelsfonden
för budgetåret 1961/62 avsätta
ett anslag av 26 600 000 kronor.

Vid punkten hade reservationer utan
angivna yrkanden anmälts, utom av andra,
dels av herr Bergman, dels ock av
herr Lundström.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Jag tror inte att jag kan
tala som ett statsråd i tjänst eller som
f. d. statsråd, men jag önskar att jag
kunde det; jag kanske då kunde komma
i den behagliga situationen att få
till stånd den debatt med chefen för
handelsdepartementet, som jag inte tidigare
lyckats få. Om jag nu lyckas bli
missförstådd av statsrådet Lange, så har
jag alltså en möjlighet att få till stånd
en debatt!

Frågan om lotterimedelsfonden är kanske
just i år inte någon lustig fråga att
diskutera; det har ju hänt en del saker
som gjort debatten infekterad, och jag
var tveksam om jag skulle lägga mig
i den här frågan i år. Men eftersom jag
har gjort det tidigare och är enveten
i min inställning vill jag göra det även
nu.

Jag baserar min ståndpunkt på den

april 1961 em.

Ang. avsättning till lotterimedelsfonden
konstitutionella sidan, nämligen om regeringen
skall handlägga frågor av den
här arten. Jag tycker att det borde vara
från regeringen skilda verk eller nämnder,
som handlägger frågorna, och att
regeringen inte skall handha detaljfrågor
av denna karaktär. Jag är fullt medveten
om att även om det var riktigt
när fonden kom till, så är det i dag
alldeles oriktigt med hänsyn till den
utveckling som skett av verksamheten.
Framföi allt beträffande teatrarna har
verksamheten ökat på ett sätt, som krävt
större och större bidrag från det allmänna,
vilket gör att det krävs en sammanhållande
kraft på ett helt annat sätt
än vad fallet är med den nuvarande
handläggningen.

Utskottet har sagt att det förväntar
att Kungl. Maj :t tar ställning till 1948
års kulturfondsutredning, som kom med
sitt betänkande 1955, och det skulle
man kunna vara nöjd med. Men det ser
ju ut som om det inte skulle komma
något förslag från regeringen och därför
tycker jag att det är angeläget att
man håller frågan levande vid diskussioner
här i riksdagen.

Sådan verksamhet i landet, som får
anslag av lotterimedel, och jag tänker
då framför allt på teatrarna, är ofta
verksamhet som får bedömas på ett annat
och mera detaljkritiskt sätt än vad
jag förmodar sker för närvarande med
hänsyn till den arbetsbelastning som
råder inom ett departement. Vi har en
halvmesyr för närvarande. Vi har ett av
ecklesiastikdepartementet tillsatt teaterråd,
som har att granska ansökningar
och förorda förslag, och sedan skall chefen
för handelsdepartementet ta ställning
till de förslagen. Det är inte alla
förslag som berör teatrar, som får lotterimedei,
som teaterrådet får yttra sig
över, och redan däri ligger det en stor
svaghet i den nuvarande ordningen. Det
ligger eu stor svaghet också däri, att
man inle vet hur det hela fungerar rent
praktiskt. Av den offentliga redovisning
av anslagens fördelning, som nu sker i
berättelsen om vad sig i riket tilldragit,
får man veta hur mycket pengar som
har gått till olika ändamål, men man

188

Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 em.

Ang. avsättning til! lotterimedelsfonden
har inte fått behovet dokumenterat på
något sätt i den redovisningen.

Jag förmodar att om man hade en
speciell nämnd med uppgift att dela ut
anslagen och som vore skyldig att motivera
sina beslut — vilket ju Kungl.
Maj:t inte behöver — så vore mycket
vunnet. Jag tror att teaterlivet skulle
tjä.ia på det därigenom att resurserna
skulle kanna sättas in på andra punkter
än de kan bli insatta på i dag. Som det
nu är blir kanske respektive teaterchefers
övertalningsförmåga mera avgörande
än de olika orternas behov av teateranslag.

Jag tror att det finns vägande skäl för
att gå över till en annan ordning, och
jag tycker att man borde gå längre än
vad kullarfondsutredningen — med herr
Elmgren, som nu lyssnar här, som en
av de ledande — gick på sin tid. Utredningen
föreslog att nämnderna bara
skulle förorda och Kungl. Maj:t besluta.
Jag tycuer tvärtom att man skall lägga
ansvaret direkt på en styrelse, en nämnd
eller en institution, ty med ansvaret
kommer ju helt andra resultat ut ur arbetet.
Den som bara skall förorda kan
handla annorlunda än den som direkt
skall sfi för ett beslut. Jag tycker att
man inte får bortse från den synpunkten
utan bör få den ventilerad i detta
sammanhang.

Med detta, herr talman, har jag anfört
de synpunkter som jag hoppas att
handelsministern har missuppfattat!

I detta anförande instämde herr Elmgren
(s) och herr Källqvist (fp).

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Det är glädjande att
konstatera att utskottet i sitt föreliggande
utlåtande uttalar sig klart positivt
för att Kungl. Maj:t utan dröjsmål skall
ompröva hela det frågekomplex som
sammanhänger med kulturfondsutredningens
principbetänkande och komma
med ett förslag till riksdagen. Jag vill i
denna fråga helt instämma med föregående
talare.

Att jag ändå tar till orda beror på att
till detta komplex av frågor även hör

vissa spörsmål som berör musikens område.
Även om man inom regeringen har
ansett att 1947 års musikutrednings betänkande
inte kunnat läggas till grund
för mera planmässiga åtgärder tror jag
att det är ofrånkomligt att någonting
sker på detta område.

Att verkligen något kommer till stånd
utan längre dröjsmål, så att man kan
skapa bättre och säkrare arbetsförhållanden
för de kulturella arbetsenheter
som är beroende av bidrag från lotterimedelsfonden,
finner jag fullständigt
nödvändigt. Jag har, herr talman, mest
kontakt med de problem som berör musikens
område, och jag får säga att situationen
där är ganska bedrövlig. Den
seriösa orkestermusiken är ju inte självbärande,
och de olika orkesterföreningarna
i landet dras med mycket stora svårigheter,
inte bara när det gäller att få
debet och kredit att gå ihop utan även
när det gäller rekryteringen av musiker.

Vad beträffar debet och kredit är det
ofta så att när man haft avtalsförhandlingar
mellan orkesterföreningarna och
musikernas fackliga organisationer får
man i avtalet inrycka den bestämmelsen
att de nya löner, som man har kommit
överens om, endast kan utgå under förutsättning
att man får tillräckliga anslag
från myndigheter eller institutioner.

När det gäller frågan om rekryteringen
av musiker har svårigheterna flera
olika orsaker. En väsentlig sådan är just
de mycket låga musikerlöner som måste
tillämpas. Om jag tar Konsertföreningen
i Stockholm som jag bäst känner till, kan
jag ge några exempel på hur musikerlönerna
kommit att släpa efter på grund
av att orkesterföreningarna har så dålig
ekonomi. När 1947 års musikutredning
framlade sitt betänkande inebar det
bl. a. att man skulle avlöna musikerna
efter vissa lönegrader, som skulle sätta
dem i nivå med folkskollärarna. Det
skulle komma att innebära en sänkning
av musikerlönerna vid Konsertföreningen
i Stockholm. Detta var 1954. Nu är
läget tvärt om det att musikerna vid
Konsertföreningen ligger ett par hundra
kronor i månaden under folkskollärarnas
lönenivå. Begynnelselönen för folk -

Onsdagen den 19 april 1961 em.

Nr 14

189

skollärare i A 16 är 1 651 kronor i månaden
medan en »tuttimusiker» vid
Konsertföreningen har en begynnelselön
av 1 427 kronor. Musiklärarna vid folkskolor,
på enhetsskolans högstadium och
vid realskolor i Stockhom har samma
lön som folkskollärarna. Där ligger alltså
musiklärarna avsevärt högre än orkestermusikerna.
Vid gymnasier och seminarier
är skillnaden ungefär lika stor.
Men detta gäller stockholmsförhållandena.
Situationen vid vissa landsortsorkestrar
är ännu mera prekär än i Stockholm.
Slutlönen — observera slutlönen!
— för en »tuttimusiker» i Gävleorkestern
är t. ex. 1 175 kronor i månaden.
Om hänsyn tas till dyrortsgrupperingen
innebär detta att dessa Gävlemusikers
löner med cirka 450 kronor understiger
Stockholmsmusikernas och med cirka
600 kronor de sämst lottade musiklärarnas.
Man förstår vad detta har för verkan
när det gäller rekryteringen av musiker,
och därtill kommer att den allmänna
osäkerhet som råder med hänsyn
till orkesterföreningarnas ekonomiska
status också påverkar rekryteringen.
Många utpräglade instrumentalistbegåvningar
undviker orkestermusikernas
yrke och meriterar sig vid musishögkolan
för att bli musiklärare. Utbildningstiden
är ungefär lika lång för
båda, och tendensen måste därför bero
på att förhållandena för musiklärarna
är bättre och säkrare än för intrumentalisterna,
ehuru en orkestermusikers
yrke snarare får anses vara mera lockande
än en musiklärares.

Svårigheten att av nämnda skäl få fullgoda
krafter till orkesterföreningarna i
landet utgör ett allvarligt hot mot den
konstnärliga standarden. Den internationella
konkurrensen har skärpts kolossalt.
Den moderna orkesterlitteraturen
är av en svårighetsgrad som man för tio
till femton år sedan inte kunde förestälta
sig. Det innebär att orkestermusikerna
i motsats till flera andra yrkeskategorier
inte kan betrakta ens den grundligaste
utbildning som slutgiltig utan
måste genom oavlåtlig och daglig övning
upprätthålla färdigheten och fortsätta
att bygga upp den genom kurser.

Ang. avsättning till lotterimedelsfonden

Jag kan nämna att man för att att få
en tjänst vid Stockliolmsfilharmonikerna
som försteviolinist måste tillhöra eliten
av landets violinister med många
års in- och utländska studier bakom sig.
På tal om den saken kan jag inte låta
bli att återge vad Karl-Birger Blomdahl

— efter vad jag läst i tidningarna — sagt
i ett föredrag för en tid sedan. Han påpekade
där att slutlönen för en sådan
toppmusiker ligger ungefär vid den lön
med vilken en jur. kand. startar som
notarie vid Stockholms rådnusrätt.

Jag vill tillägga att det naturligtvis
finns skilda anställnings- och trygghetsförhållanden
även för musikerna. Sveriges
radio exempelvis har möjlighet att
erbjuda helt andra och tryggare anställningsförhållanden
och har därför naturligtvis
lättare att rekrytera musiker. Men
Sveriges radio är inte beroende av anslag
från lotterimedelsfonden!

Vad jag har velat säga med detta är
att om det över huvud taget är meningen

— och i ett kulturland som vårt kan
ingen hävda motsatsen — att statsunderstödda
orkestrar på olika håll i landet,
i Gävle, Norrköping, Malmö, Göteborg,
Stockholm o. s. v., skall fortsätta med
sin verksamhet och därvid motsvara de
oavvisliga kraven på konstnärlig utveckling,
måste myndigheterna utan dröjsmål
ingripa på ett avgörande sätt.

Det är i förhoppning att statsrådet
skall om möjligt ta upp denna angelägenhet
med det snaraste och försöka
åstadkomma den förbättring i fråga om
säkerhet och arbetsförhållanden för orkesterföreningarna,
vilken ovillkorligen
är nödvändig, som jag har tagit till orda
i frågan vid denna ganska sena timme.

Herr KÄLLQVIST (fp):

Herr talman! Jag skall helt enkelt bara
be att få yrka bifall till en motion
som jag har väckt i denna kammare.
Det föreligger en motsvarande motion i
andra kammaren. Motionärerna vill uppräkna
dessa medel med ytterligare en
miljon kronor. De har förut uppräknats
med 1,5 miljoner, men vi anser att peng -

190

Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 em.

Om undantagande från den allmänna varuskatten av investeringar, m. m.

arna väl behövs i det läge som musik
och teater nu befinner sig.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motion 305 i denna kammare och
286 i andra kammaren.

Herr andre vice talmannen IVAR JOHANSSON
(ep):

Herr talman! Jag har intet annat att
anföra än att understryka vad utskottet
sagt, vilket jag tycker att kammaren borde
vara till freds med. Jag vill därför
inskränka mig till att yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt angående vartdera momentet
av utskottets i den nu föredragna
punkten gjorda hemställan.

Sedermera gjordes enligt de beträffande
mom. a förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till
motionerna 1:305 och 11:286; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. b hemställt.

Punkterna 104—106

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 107

Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

48, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1961/62, i vad avser
handelsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till statens

bakteriologiska laboratorium för budgetåret
1961/62 m. m.;

nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1961 /62 till provinsialläkarväsendet; nr

51, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag avseende inrikesdepartementets
verksamhetsområde; nr

52, i anledning av väckta motioner
angående anslag till Svenska livräddningssällskapet; nr

55, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av viss
allmänna arvsfonden tillfallen fast egendom;
och

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fråga om befrielse
för O. Olsson från viss ersättningsskyldighet
till statsverket,

varvid utlåtandena nr 48 och 50 företogos
punktvis till avgörande.

Yad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 14, i anledning
av väckta motioner om utredning
angående beskattning av priser vid
lotteribetonade tävlingar, bifölls vad utskottet
i detta betänkande hemställt.

Om undantagande från den allmänna varuskatten
av investeringar, m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 30, i anledning av väckta
motioner om undantagande från den
allmänna varuskatten av investeringar
m. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 33,
av herr Ferdinand Nilsson m. fl., och
II: 56, av herr Larsson i Hedenäset, vari

Onsdagen den 19 april 1961 em.

Nr 14

191

Om undantagande från den allmänna varuskatten av investeringar, m. m.

hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om snar utredning
avseende möjligheterna att omlägga
uttagen av den år 1959 beslutade
varuskatten i enlighet med vad i motionerna
anförts, enär en överflyttning av
skatteuttagen till produktions- eller partihandelsledet
underlättade erforderliga
undantaganden från omsättningsskatt av
vanliga livsmedel och andra nödvändighetsvaror,
ävensom i övrigt med beaktande
av sociala och ekonomiska synpunkter; 2)

de likalydande motionerna 1:349,
av herr Ewerlöf m. fl., och II: 416, av
herr Hjalmarson in. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla, att direktiven för allmänna
skatteberedningen måtte utvidgas så,
att den i direktiven förutsatta översyn
av de indirekta skatterna, vilken syftade
till en rationalisering av hela det indirekta
skattesystemet, även skulle innefatta
frågan om investeringars undantagande
från omsättningsskatteplikt;

3) de likalydande motionerna I: 350,
av herr Ewerlöf m. fl., och II: 415, av
herr Hjalmarson m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
anhålla om skyndsam utredning i syfte
att från skatteplikt enligt förordningen
om allmän varuskatt undantaga varor,
som hänfördes till företagens tillverkningsomkostnader; 4)

de likalydande motionerna 1:360,
av herrar öhman och Helmer Persson,
samt 11:419, av herrar Holmberg och
Johansson i Stockholm, vari hemställts,
att riksdagen i skrivelse till regeringen
måtte hemställa om en sådan ändring i
förordningen den 1 december 1959 om
allmän varuskatt, att livsmedel undantoges
från beskattning;

5) de likalydande motionerna 1:463,
av herr Bengtson in. fl., och II: 563, av
herr Hedlund in. fl., vari hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla, att vid pågående skatteöversyn
måtte övervägas möjligheterna
av en omläggning av den allmänna omsättningsskatten
från detaljhandclslcdet
till partihandels- eller fabrikationsledet
_ därest vid översynen befunnes lämp -

ligt att en allmän omsättningsskatt skulle
ingå i beskattningssystemet — i enlighet
med vad i motionerna anförts; ävensom 6)

motionen II: 565, av herr Kollberg.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på åberopade grunder hemställt,

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 33, av
herr Ferdinand Nilsson m. fl., och II.
56, av herr Larsson i Hedenäset, om uttagande
av den allmänna varuskatten i
produktions- eller partihandelsledet,

2) de likalydande motionerna 1:349,
av herr Ewerlöf m. fl., och 11:416, av
herr Hjalmarson m. fl., angående undantagande
från den allmänna varuskatten
av investeringar,

3) de likalydande motionerna 1:350,
av lierr Ewerlöf m. fl., och II: 415, av
herr Hjalmarson m. fl., om undantagande
från den allmänna varuskatten av
varor hänförliga till tillverkningsomkostnader,

4) de likalydande motionerna 1:360,
av herrar öhman och Helmer Persson,
samt II: 419, av herrar Holmberg och
Johansson i Stockholm, om undantagande
av livsmedel från den allmänna varuskatten,

5) de likalydande motionerna 1:463,
av herr Bengtson m. fl., och II: 563, av
herr Hedlund in. fl., angående omläggning
av den allmänna varuskatten från
detaljhandclslcdet till partihandels- eller
fabrikationsledet, ävensom

6) motionen II: 565, av herr Kollberg,
angående undantagande från den allmänna
varubeskattningen av industriens
förbrukningsmaterial,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet i betänkandet
anfört, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Reservation hade avgivits, utom av annan,
av herrar Hagberg, Yngve Nilsson,
Magnusson i Borås och von Sydow, vilka
ansett, att utskottet bort

dels under 2 hemställa, att riksdagen
med bifall till de likalydande motionerna
1:349, av herr Ewerlöf in. fl., och

192

Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 em.

Om undantagande från den allmänna varuskatten av investeringar, m. m.

II: 416, av herr Hjalmarson in. fl., måtte
i skrivelse till Kung], Maj:t anhålla, att
direktiven för allmänna skatteberedningen
måtte utvidgas så, att den i direktiven
förutsatta översynen av de indirekta
skatterna, vilken syftade till en
rationalisering av hela det indirekta
skattesystemet, även skulle innefatta frågan
om investeringars undantagande
från omsättningsskatteplikt;

dels under 3 hemställa, att riksdagen
med bifall till de likalydande motionerna
1:350, av herr Ewerlöf m. fl., och
II: 415, av herr Hjalmarson m. fl., måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
skyndsam utredning i syfte att från
skatteplikt enligt förordningen om allmän
varuskatt undantaga varor som
hänfördes till företagens tillverkningsomkostnader.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Låt mig omedelbart göra
två mycket korta konstateranden,
nämligen för det första: den allmänna
varuskatten utgår på såväl konsumtionsartiklar
som investeringsvaror —
konsumtionsvarorna kommer därigenom
att träffas två gånger av beskattningen
— och för det andra: genom att även
bostadsbyggandet blir föremål för beskattning
åstadkommer varuskatten direkta
hyreshöjningar. Det är enligt vår
mening inte rationellt att såsom objekt
för en allmän omsättningsskatt ha investeringsvaror,
d. v. s. att i samma skatteform
lägga skatt på både investeringar
och konsumtion.

Nu yrkas från vårt håll — och det
vill jag understryka — icke någon ändring
i gällande förordning, utan det vi
önskar är att denna fråga skall upptagas
till prövning av den allmänna skatteberedningen
och att direktiven för utredningen
utvidgas för att möjliggöra
detta. Men utskottsmajoriteten säger nej.
Som motiv för denna avvisande hållning
hänvisas till det av oss alla, antar jag,
kända förhållandet att på investeringsområdet
faller inemot 30 procent av hela
det varuskattepliktiga området. Det
är en omständighet som spelade en myc -

ket stor roll när vi på sin tid diskuterade
omsens omfattning, det generella
skatteområdet. Att skatten på investeringarna
verkar — som jag antydde för
ett ögonblick sedan — ytterligare uppdrivande
på vårt redan anmärkningsvärt
höga kostnadsläge exempelvis i fråga
om bostadsbyggandet, är ett förhållande
som överraskande nog icke märkbart,
i varje fall i skrivningen, intresserat majoriteten
— vilket jag ber att i förbigående
få påpeka.

Vidare menar majoriteten att direktiven
för allmänna skatteberedningen
räcker, om utredningen vill göra något
åt saken. Vi reservanter har en annan
uppfattning. Vi anser att det klart från
riksdagens sida skall sägas ut att direktiven
skall utvidgas så att den i direktiven
förutsatta översynen av de indirekta
skatterna — vilken syftar till en
rationalisering av hela det indirekta
skattesystemet — även skall innefatta
frågan om investeringars undantagande
från omsättningsskatteplikt. Det var den
ena frågan.

Så har vi den andra frågan, som beröres
i reservationen. Det gäller den
grupp varor som tekniskt och ekonomiskt
hänföres till företagens tillverkningskostnader.
Enligt vedertagen uppfattning
kan dessa varor, som alltså förbrukas
— obs! förbrukas — i produktionsprocessen,
icke rubriceras som
skattepliktiga konsumtions- eller investeringsvaror.

Jag skall inte, särskilt inte vid denna
sena timme, trötta kammarens ledamöter
med att gå i detalj i denna onekligen
mycket torra och mycket komplicerade
angelägenhet. Förordningen om
allmän varuskatt stadgar att vad som
förbrukas i den egentliga produktionsoch
bearbetningsprocessen i princip
skall vara fritt från varuskatt. Vi har ju
inte haft omsen i drift — om jag får
använda den termen — så värst länge
än, men just på denna punkt har tolkningssvårigheter
i stort antal anmält sig
— därom har ju betänkandet också vittnat.
Riksskattenämnden har tolkat författningsbestämmelserna
mycket restrik -

Onsdagen den 19 april 1961 em.

Nr 14

193

Om undantagande från den allmänna varuskatten av investeringar, m. m.

tivt och dragit upp en gräns, som icke
■— det vill jag särskilt understryka —
sammanfaller med gängse teknisk eller
företagsekonomisk uppfattning. Sålunda
har bl. a. gruppen förbrukningsverktyg
uppdelats på icke skattefria och skattefria
varor. Skiljelinjen har dragits efter
verktygens fysiska livslängd.

Som kammarens ledamöter säkert väl
känner till tillämpas redovisningstekniskt
av svensk industri sedan lång tid
tillbaka en gränsdragning som medför
att till gruppen tillverkningskostnader
hänföres kostnaden för alla korttidsinvcntarier
med en varaktighetstid av
högst tre år. Denna praxis är såväl tekniskt
som företagsekonomiskt motiverad
och har därjämte — det anser jag kammarens
ledamöter bör erinras om —
vunnit stöd i den vid inkomsttaxeringen
gällande definitionen av begreppet
anläggningstillgång.

Reservanterna hemställer nu om en
skyndsam utredning i syfte att från
skatteplikt enligt förordningen om
allmän varuskatt undantaga varor som
hänföres till företagens tillverkningskostnader.
Jag måste uppriktigt säga,
herr talman, att jag är en liten smula
förvånad över att utskottsmajoriteten
inte anser sig kunna vara med om ens
detta, dock ganska modesta utredningskrav.
Det går ändå inte att bestrida -—
och det har uppriktigt sagt utskottsmajoriteten
inte heller försökt att göra —
att den av riksskattenämnden gjorda avgränsningen
av skattefritt förbrukningsmaterial
medför betydande praktiska
svårigheter vid tillämpningen. Gränsdragningen
är så snäv att den också får
en snedvridande effekt ur konkurrenssynpunkt.
Det förhållande som jag nu
har omnämnt liksom författningstextens
formulering kommer otvivelaktigt att
föranleda åtskilliga — för att inte använda
ett starkare uttryck -— taxeringsprocesser
i framtiden, om inte lagstiftningen
ändras på denna punkt.

Att vad jag här har yttrat är en avspegling
av en ganska enstämmig uppfattning
inom vårt näringsliv tror jag
nästan att jag vågar påstå, och med

hänvisning till vad jag här tillåtit mig
framhålla yrkar jag, herr talman, bifall
till reservation I, som är knuten till
detta betänkande.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag har sett en smula på
bevillningsutskottets betänkande nr 30.
Jag började med rubriken och konstaterade
att det var ett betänkande i anledning
av väckta motioner om undantagande
från den allmänna varuskatten
av investeringar m. m. Sedan såg jag på
de motioner som behandlas i betänkandet.
Däribland finns faktiskt motioner
om undantagande från allmän varuskatt
av investeringar. Jag föreställer mig att
de motioner som inte gäller detta spörsmål
ingår i uttrycket »m. m.», ty det är
väl inte »undantagande av investeringar
m. m.» man menar.

Jag gör denna distinktion, ty i såväl
motionerna 1:33 och 11:56 som motionerna
I: 463 och II: 563 gäller det väsentliga
kravet inte frågan om undantagande
från skatteplikten utan sättet för
skattens uttagande. Det är där tyngdpunkten
i framställningarna ligger. När
jag läste betänkandets rubrik och såg
de motioner som där behandlas, gjorde
jag den reflexionen att detta borde
framhållas.

Den som liksom jag vid både 1959 och
1960 års riksdagar försökt få till stånd
undantag från omsättningsskatten har
konsekvent mötts av den invändningen
att vi har en allmän omsättningsskatt avsedd
att ligga i detaljhandelsstadiet. Det
innebär för det första att skatten skall
utgå över hela fältet och för det andra
att det blir obekvämt att i butikerna
skilja ifrån olika varor. Redan skattens
konstruktion försvårar undantag — den
invändningen fick man höra. Jag snuddade
1959 vid och sade betydligt klarare
både i en motion och i ett anförande i
kammaren 1960, att vi måste tänka oss
att gå till roten med de svårigheter som
här skapas och ta upp kravet på att
skatten flyttas till fabriks- och partihandelsstadiet.
Då faller det väsentliga

194

Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 em.

Om undantagande från den allmänna varuskatten av investeringar, m. m.

argumentet mot att man kan åstadkomma
en viss differentiering.

Nu talade herr Hagberg om vad han
ville undanta från skatten. Han stannade
för investeringar och vad som hänför
sig till företagens tillverkningskostnader.
De motioner som jag här har nämnt
trycker mera på konsumtionen och på
de sociala skadeverkningarna av en
skatt som över lag drabbar livets nödtorft.
I motion nr I: 33 talas det om
att skatten generellt drabbar nödvändiga
varor som förbrukas av fattiga, sjuka,
arbetslösa, folkpensionärer, barnfamiljer
och människor som studerar på
skuld. Likaså understryks att det förefaller
rimligt att pröva en differentiering
av skatten, så att man kan undanta
det som räknas till livets nödtorft och
på det sättet åstadkomma socialt rättvisare
beskattning. Det kan hända att
man samtidigt måste göra en viss överbalansering
till mera lyxbetonade eller
umbärliga varor, men den saken får bero
på en kommande utredning.

I motion nr I: 463 sägs det klart att
det vid översynen bör uppmärksammas
att den allmänna varuskatten icke får
sådan utformning att inkomstsvaga grupper
får en tung skattebörda. Även i den
framställningen är det de sociala synpunkterna
som är bärande.

I den motion som jag har varit med
om att väcka säger vi ingenting om minuthandelns
trassel. Det är rätt naturligt,
eftersom det är ungefär samma motionärer
som tidigare framträtt och fått
glädjen att få genomfört att det i alla
fall lämnas någon ersättning till företagarna.
Vi ville inte vara otacksamma
och omedelbart återkomma. Det är emellertid
klart att det innebär en väsentlig
lättnad för företagen och särskilt för
handeln om man kan få skatten flyttad
från minuthandelsledet.

Det är dessa synpunkter som har varit
bärande för den uppfattning jag har.
Det är därför med stort intresse jag tar
del av vad bevillningsutskottet säger på
s. 8 i sitt betänkande nr 30: »Enligt
utskottets mening torde den allmänna
skatteberedningen vid sina överväganden
rörande varuskattens roll i beskatt -

ningssystemet kunna komma till sådana
resultat, att frågan huruvida skatten bör
tas ut i partihandels- eller detaljhandelsledet
befinnes böra bli förmål för omprövning.
»

Det förefaller som om detta innebär
ett direkt tillmötesgående av det i en
av motionerna formulerade kravet, att
den allmänna skatteberedningen skall
erhålla i uppdrag att överväga möjligheterna
till en omläggning av den allmänna
varuskatten från detaljhandelsledet
till partihandels- eller fabriksledet.
Det är rätt naturligt att utskottet anser
sig därmed ha besvarat de motioner det
här är fråga om, och i den situationen
har jag endast att tacksamt acceptera
detta.

Jag gör emellertid ytterligare en reflexion.
Reservationen tar upp frågan
om investeringarna och tillverkningskostnaderna.
I ett av de motionspar som
utskottet menar skulle kunna komma under
prövning i den allmänna skatteberedningen
— 1:33 — sägs det uttryckligen
i klämmen, att sociala och ekonomiska
synpunkter bör beaktas. Går man
till motiveringen, vartill denna kläm
hänvisar, finner man att det sägs att om
skatten differentieras så skapas därmed
möjlighet till avvägningar under beaktande
av just sådana spörsmål som avsetts
i reservationerna. Därigenom skapas
en möjlighet, säger vi, att beakta
näringslivets önskemål att man skall
undanta socialt värdefull byggnadsverksamhet
från beskattningen och beakta
frågan om företagens konkurrensduglighet.
Detta är utförligare uttryckt i motionen,
men jag skall inte trötta med att
läsa upp det. Jag ifrågasätter om det
inte kan sägas att även reservationens
syfte sålunda har blivit beaktat.

Jag har i föreliggande situation, herr
talman, inget annat yrkande än om bifall
till bevillningsutskottets förslag.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Tiden är långt framskriden,
och därför bör man fatta sig
mycket kort.

Vi har motionerat om att omsättnings -

Onsdagen den 19 april 1961 em.

Nr 14

195

Om undantagande från den allmänna varuskatten av investeringar, m. m.

skatten på livsmedel skall upphöra, och
vi bär redan tidigare hävdat att omsättningsskatten
framför allt på livsmedel
är orättfärdig. Nu säger utskottet att det
skulle få till konsekvens att skatteunderlaget
minskade. Ja, det är alldeles
uppenbart att så är fallet, men som bekant
finns det ett överskott i statsbudgeten.

Vidare säger utskottet att det skulle
medföra skattetekniska svårigheter. Ja,
det är klart, men det blir inte svårigheter
av sådan art att de inte kan övervinnas.

Jag anser att det skulle vara riktigt att
upphäva förordningen om allmän varuskatt
i vad den avser livsmedel, och med
hänvisning till det ber jag, heir talman,
att få yrka bifall till motionerna 1:360
och 11:419.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! När vi behandlar det här
ärendet i år befinner vi oss i en situation
som. är radikalt annorlunda än situationen
vid tidigare tillfällen då vi behandlat
omsättningsskatten. Här föreligger
inga yrkanden om upphävande av
varuskatten, utan man nöjer sig med
yrkanden om skrivelser till Kungl. Maj:t
angående olika detaljer i detta skattekompley.
Det säger väl tillräckligt om
vilken förändring som har ägt rum.

Nu framhäver man på nytt önskemålet
att slippa varuskatten på investeringsvarorna.
Problemet är inte nytt det
var med i behandlingen redan när lagen
antogs. Vi visste att vi, om den delen av
skatteunderlaget togs bort, måste höja
skattesatsen med ungefär 30 procent för
att få samma inkomstsumma. Det ville
vi inte, och vi ansåg det tvärtom motiverat
att även investeringsvarorna skulle
vara med i det varusortiment på vilket
varuskatten utgår.

Ett antal reservanter yrkar nu på en
skrivelse till Kungl. Maj:t om ändrade
direktiv till allmänna skatteberedningen.
Om beredningen finner det nödvändigt
är den emellertid oförhindrad att pröva
frågan om varusortimentet. Utredningen
är alltså redan tillsatt och direk -

tiven är så vida att detta går in under
beredningens allmänna befogenheter.

Vad gäller det andra förslaget om en
skrivelse angående förbrukningsvarorna,
sade utskottet redan förra året att
utskottet inte vill tolka författning —
det tillkommer myndigheterna att göra
det. Vi har oss bekant att branschorganisationer
kommer att föra fram den
här saken till högsta instans. För att vi
skall få till stånd en prövning behövs det
alltså ingen skrivelse till Kungl. Maj:t
med begäran om att dessa varor skall
un (lan tas. Först när vi får ett utslag
från högsta instans kan vi överblicka
den situation som föreligger. — Även på
den här saken har vi haft uppmärksamheten
riktad alltifrån det att propositionen
om införande av varuskatten låg
på riksdagens bord.

När vi har lyckats så utomordentligt
bra. att även herr Ferdinand Nilsson är
helt nöjd med betänkandet, då tror jag,
herr talman, att jag kan hemställa att
kammaren bifaller detsamma.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag vill bara helt kort
säga några ord till herr Ericsson. Han
sade att man från vår sida numera nöjer
sig med att beträffande oms skriva
om olika detaljer. Frågan om en omstöpning
av hela skatten och en differentiering
av denna är kanske för herr Ericsson
en detalj, men medge att det är en
bra nog väsentlig detalj!

.Tåg har klart för mig att om man befriar
varor som hör till människornas
nödtorft från skatten, bereder man betydande
skattelättnad, och då får man ta
pengar från annat håll om staten behöver
samma belopp som förut. Men
behovet får ju skatteberedningen ta
ställning till. Det socialt rimliga i att
man befriar nödvändighetsvaror från en
skatt, som drabbar upprörande orättvist,
behöver vi väl inte diskutera. —
Den sortens konsumtionsbeskattning är
ju en nödfallslösning i eu besvärlig situation
eller hur?

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att

196

Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 em.

Om vissa skattelättnader för nystartade

sysselsättningssvårigheter

med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt angående varje punkt av utskottets
i det nu ifrågavarande betänkandet
gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkten 1 hemställt.

I fråga om punkten 2, anförde vidare
herr talmannen, hade yrkats dels att vad
utskottet i denna punkt hemställt skulle
bifallas, dels ock att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den av herr
Hagberg m. fl. vid betänkandet avgivna
reservationen i motsvarande del.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
30 punkten 2, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Hagberg m. fl.
vid betänkandet avgivna reservationen i
motsvarande del.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —119;

Nej— 17.

ich utvidgade företag inom områden med

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därefter gjordes i enlighet med de rörande
punkten 3 framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
av herr Hagberg in. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen i motsvarande
del; och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Med avseende på punkten 4, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels
ock att kammaren skulle bifalla motionerna
I: 360 och II: 419.

Härpå gjordes propositioner enligt
dessa båda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Slutligen bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i punkterna 5 och 6
hemställt.

Om vissa skattelättnader för nystartade
och utvidgade företag inom områden
med sysselsättningssvårigheter

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänknade nr 34, i anledning av väckta
motioner om vissa skattelättnader för
företag, som nystartats eller utvidgats
inom områden med sysselsättningssvårigheter Till

bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna 1:98,
av herr Bengtson m. fl., samt II: 124, av
herrar Hedlund och Eliasson i Sundborn,
vari hemställts, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att vid pågående utredning angående
näringslivets lokalisering måtte prövas
möjligheterna av skattefrihet för nystar -

Onsdagen den 19 april 1961 em.

Nr 14

197

Om vissa skattelättnader för nystartade

tade företag och utvidgning av företag
under ett antal år, fr. o. m. det år företaget
startats eller utvidgats, inom regioner
med bristande sysselsättningsmöjligheter
och tendenser till avflyttning, samt
att förslag skyndsamt måtte föreläggas
riksdagen i motionernas syfte; ävensom

2) de likalydande motionerna I: 251,
av herr Bengtson m. fl., och II: 212, av
herr Hedlund, m. fl., vari hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla om en skyndsam prövning
angående rätt till förhöjt investeringsavdrag
vid inkomsttaxeringen för uttag
från investeringsfonderna för konjunkturutjämning
vid investeringar i sysselsättningssvaga
områden.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 98,
av herr Bengtson m. fl., samt II: 124, av
herrar Hedlund och Eliasson i Sundborn,
om viss skattefrihet för nystartade
och utvidgade företag inom, områden
med sysselsättningssvårigheter, ävensom

2) de likalydande motionerna I: 251,
av herr Bengtson m. fl., och 11:212, av
herr Hedlund m. fl., om rätt till förhöjt
investeringsavdrag vid inkomsttaxeringen
vid investeringar i sysselsättningssvaga
områden,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Beservationer hade anförts

I) av herrar Gustaf Elofsson och Vigelsbo,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen — med bifall
till de likalydande motionerna 1:98, av
herr Bentgson m. fl., och II: 124, av
herrar Hedlund och Eliasson i Sundborn,
samt de likalydande motionerna I:
251, av herr Bentgson m. fl., och II: 212,
av herr Hedlund in. fl. — i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om utredning
av dels frågan om .skattefrihet för
nystartade företag och utvidgning av
företag under ett antal år, fr. o. in. det
år företaget startats eller utvidgats, inom

|‘J Borsta kammarens protokoll 1061. Nr

och utvidgade företag inom områden med
sysselsättningssvårigheter
regioner med bristande sysselsättning
och tendenser till avflyttning, dels ock
frågan om rätt till förhöjt investeringsavdrag
för uttag från investeringsfonder
för konjunkturutjämning vid investeringar
inom sådana områden;

II) av herrar Yngve Nilsson, Gösta Jacobsson,
Nilsson i Svalöv och Magnusson
i Borås, vilka likväl ej antytt sin
åsikt.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (ep):

Herr talman! Jag har tillsammans med
herr Vigelsbo fogat en reservation vid
detta betänkande. Vi anser att man bör
hjälpa företag som vill starta en verksamhet
i sådana orter där avfolkningen
är starkast. Man bör från statsmakternas
sida hjälpa till att behålla folket
kvar i bygderna. Det kan man inte göra
på annat sätt än genom att bereda folk
sysselsättning. Vi vet att det kräver oerhört
stort kapital att starta ett företag
i dessa tider, och finansieringssvårigheterna
är säkert mycket stora. Vi har
därför ansett att man borde medge
skattebefrielse för de första åren, så att
företagen hinner konsolidera sig och på
så sätt få sin verksamhet i gång.

Här skulle kunna vara mycket att tilllägga,
herr talman, men jag skall inte
vid denna sena timme draga upp något
större resonemang om detta utan ber att
få yrka bifall till reservation nr I vid
detta betänkande.

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! Vi har avgivit en blank
reservation till detta betänkande, därför
att vi har mycket stor förståelse för de
frågor som här behandlas. Stora delar
av vår landsbygd avtappas nämligen år
efter år på unga friska människor endast
därför att utkomst inte kan beredas
dem i deras respektive hemorter. Rationaliseringen,
som tvingar sig fram över
allt för att motverka den hårdnande
konkurrensen inte minst på jordbrukets
och dess binäringars område, har skapat
vissa utpräglade avfolkningsområden
inom vårt land, under det att andra områden
håller på att överbefolkas.

198

Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 em.

Om vissa skattelättnader för nystartade och utvidgade företag inom områden med
sysselsättningssvårigheter

Även om en och annan industri och
en del serviceyrken växt upp inom de
åsyftade områdena, räcker det inte till
för att absorbera den ledigblivna arbetskraften
eller de nya åldersklasser som
skall ut i förvärvsarbetet. Det håller på
att bli en prekär situation i många av
våra landsbygdskommuner.

Mycket har gjorts för att höja trevnaden
inom landsbygdens tätorter. Men
vad är det som håller på att hända i dag?
Jo, trots allt vad som uträttas minskar
invanarantalet, men bördorna minskar
inte. De blir i stället större och större
för de kvarvarande.

För att motverka detta vill man ha
större kommuner; jag är inte så säker
på att det hjälper. Naturligtvis kan en
hel del av våra problem lösas på ett
bättre sätt om ett mera intimt samarbete
bedrivs mellan olika kommuner, ett
samarbete som säkerligen också kommer
till stånd. Men här gäller det mer. Vi
måste försöka hejda befolkningsutflyttningen,
och det kan vi inte göra på annat
sätt än genom att skapa flera arbetstillfällen.

Trots de sympatier som jag hyser för
de i motionerna väckta frågorna är jag
inte så säker på att man löser problemet
på det sätt som motionärerna har
angivit, skattebefrielse för visst antal år
för nyetablerade industrier. Det är väl
i stället så att om man vill intressera det
riskvilliga kapitalet för nyetableringar
och utvidgningar så får olika åtgärder
vidtagas som syftar till en ökad grad av
självfinansiering för företagen. En rad
sådana åtgärder har i olika sammanhang
föreslagits av högerpartiet. Jag behöver
endast peka på några av dem: avsättning
till självfinansieringsfond, förbättrade
avskrivningsregler, ändrade bestämmelser
för förlustutjämning, progressionsutjämning
och allmän öppen
resultatutjämning, allt frågor som jag
tror skulle leda fram till ett ökat intresse
för företagsamheten.

Jag vill även erinra om, som utskottet
också framhållit, att en särskild utredning
arbetar med lokaliseringsproblemen,
och det är ganska klart att vi med

spänning avvaktar resultatet av de förslag
som kan framkomma härav. Jag
vill också uttala den förhoppningen att
riksdagen snarast måtte bli i tillfälle att
ta del av utredningsmaterialet.

Herr talman! Jag har intet annat yrkande
än bifall till utskottets hemställan.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr Ialman! Utskottet delar motionärernas
synpunkt att det är ett angeläget
samhällsintresse att företagsamheten
främjas på de orter där man har en vikande
sysselsättning. Beträffande de konkreta
åtgärder som motionärerna föreslår
är vi dock inom utskottet betydligt
tveksammare. Utskottet tror inte att det
är möjljgt —■ och det strider för övrigt
mot de*i rent principiella synen inom
vår skattelagstiftning — att göra en sådan
differentiering i skattesystemet att
en del nyetablerade företag befrias från
inkomstskatt under vissa år. Vi tror
inte ens att om man skulle införa en sådan
åtgärd — trots att det i och för sig
strider mot de allmänna principerna —■
detta skulle verka befrämjande för det
ändamål motionären avser. Erfarenheten
talar tvärtom för att nystartade företag
inte har någon som helst lönsamhet under
de första åren utan tvingas att dras
med inilialförluster, och de kan alltså
inte bli hjälpta genom befrielse från
vinstbeskattning. Det finns skäl att erinra
om att detta var den mest vägande
synpunkten då riksdagen för någon
tid sedan beslöt anta en lag om förlustutjämning.

Vad gäller de föreslagna åtgärderna
om ökade investeringsavdrag erinrar utskottet
om att dessa avdrag nu endast
får göras av aktiebolag och ekonomiska
föreningar och att även om avdragen gäller
endast för dessa företagsformer så
är förutsättningen för att kunna utnyttja
invester.mgsfonderna, att man av vinsten
skall kunna göra avsättning till fonden
men samtidigt låta hälften av vinstmeJlen
innestå på riksbanken. Det kan
ju inte mnebära någon hjälp för ett ny -

Onsdagen den 19 april 1961 em.

Nr 14

199

Ang. antalet ortsgrupper vid skattegrupperingen

startat företag att få utnyttja en sådan
bestämmelse, utan detta skulle mera
komma att gälla för äldre företag och
då vara av betydelse ur ren likviditetsoch
stat» iliseringssynpunkt.

Vi tror, herr talman, att de av motionärerna
föreslagna åtgärderna ingalunda
främjar det syfte man har, och därför
har utskottet inte heller kunnat gå
motionärerna till mötes. Jag ber att få
yrka bilall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det nu föredragna
betänkandet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herrar Gustaf Elofsson
och Vigelsbo vid betänknadet avgivna
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Ang. antalet ortsgrupper vid skattegrupperingen Föredrogs

ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 37, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om antalet ortsgrupper vid
skattegrupperingen, såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet, jämte
i ämnet väckta motioner.

I en den 10 februari 1961 dagtecknad
proposition, nr 44, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att dels antaga vid
propositionen fogat förslag till förordning
om antalet ortsgrupper vid skattegrupperingen,
dels ock, med godkännande
av i propositionen angivna ändrade
grunder för statsbidrag i anledning av
1957 års ortsavdragsreform, bemyndiga
Kungl. Maj :t att utfärda föreskrifter i
ämnet.

Propositionen hade, såvitt anginge
förordningsförslaget, hänvisats till bevillningsutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Kommunerna voro för närvarande vid
beskattningen indelade i fyra dyrortsgrupper,
betecknade II—V. I propositionen
hade föreslagits, att ortsgrupp II
skulle slopas och att kommunerna i denna
ortsgrupp skulle uppflyttas till ortsgrupp
III.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet upptagit följande vid riksdagens
början väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade motioner, nämligen

A) de likalydande motionerna 1:77,
av herr Ebbe Ohlsson m. fl., och II: 92,
av herr Stiernstedt in. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att dyrortsgrupperingen
vid beskattningen skulle
upphöra att gälla; samt

B) de likalydande motionerna 1:355,
av herr Thorsten Larsson m. fl., och II:
540, av herr Gustavsson i Alvesta m. fl.,
vari hemställts, att riksdagen måtte

1. i princip besluta om slopande av
skattegrupperingen och införande av
enhetliga skattefria avdrag inom skattesystemet,
motsvarande ortsavdragen i
ortsgrupp V;

2. i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om

a) framläggande av plan till 1962 års
riksdag för den successiva avvecklingen
av skattegrupperingen i enlighet med
vad i motionerna anförts;

b) samtidig prövning av frågan om
särskild dyrhetskompensation till invånare
i Norrland med på grund av stora
avstånd och klimatförhållanden höga
levnadskostnader.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen med bifall till Kungl.
Maj:ts förevarande proposition nr 44,
såvitt propositionen hänvisats till bevillningsutskottet,
måtte antaga det vid
propositionen fogade förslaget till förordning
om antalet ortsgrupper vid skattegrupperingen; B)

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:77,

av herr Ebbe Ohlsson m. fl., och II: 92,
av herr Stiernstedt m. fl., om slopande
av dyrortsgrupperingen vid beskattningen,
samt

200

Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 em.

Ang. antalet ortsgrupper vid skattegrupperingen

2) de likalydande motionerna 1:355,
av herr Thorsten Larsson m. fl., och
11:540, av herr Gustavsson i Alvesta in.
fl., om slopande av dyrortsgrupperingen
inom beskattningen,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet i betänkandet
anfört och hemställt, av riksdagen
lämnas utan åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Hagberg, Gustaf Elofsson, Yngve Nilsson,
Nilsson i Svalöv, Vigelsbo och Magnusson
i Borås, vilka på åberopade grunder
ansett, att utskottet, med anledning
av de likalydande motionerna I: 77 och
II: 92 samt de likalydande motionerna
1:355 och 11:540, bort under B hemställa,
att riksdagen måtte

1) i princip besluta, att dyrortsgrupperingen
vid beskattningen skulle upphöra
att gälla och att enhetliga skattefria
ortsavdrag skulle införas motsvarande
ortsavdragen i ortsgrupp Y;

2) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t till 1962 års riksdag
måtte framlägga en plan för en skyndsam
sucessiv avveckling av skattegrupperingen;
samt

3) lämna ifrågavarande motioner, i
den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad reservanterna anfört och
hemställt, utan åtgärd.

Vid betänkandet fanns därjämte fogat
ett särskilt yttrande av herrar Spetz,
Söderquist och Gustafson i Göteborg.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Det skulle förvisso innebära
en anmärkningsvärd överdrift om
jag påstod att denna fråga har nyhetens
behag för riksdagens första kammare.
Jag undrar om någon här kan stå upp
och säga hur många gånger riksdagen
har diskuterat denna fråga med anledning
av väckta motioner. Nu har emellertid
en kungl. proposition kommit i
frågan, och detta förhållande kanske ursäktar
några få ord även så här dags
på dagen.

Det förhåller sig ju så, att kommunerna
för närvarande vid beskattningen

indelas i fyra dyrortsgrupper, betecknade
II—-V. I den proposition som vi nu
skall ta ställning till föreslås att ortsgrupp
It skall slopas och att kommunerna
i denna ortsgrupp uppflyttas till
ortsgrupp III. Att så bör ske har vi i
utskottet alla varit ense om. Propositionen
är således i den delen ingalunda i
fara. Ett antal ledamöter har emellertid
velat gå längre. Denna uppfattning
har tagit formen av en gemensam liögeroch
centerparlireservation. Från folkpartihåll
föreligger ett särskilt yttrande,
men den som uppmärksamt läser detta
särskilda yttrande skall snart finna att
det i allt väsentligt sammanfaller med
de tankegångar som ligger bakom reservationen.

I reservationen föreslås att riksdagen
måtte i princip besluta att dyrortsgrupperingen
vid beskattningen skall upphöra
att gälla och att enhetliga skattefria
ortsavdiag skall införas motsvarande
dem i ortsgrupp V. Vidare hemställes
om en riksdagsskrivelse till Kungl. Maj:t
med begäran att Kungl. Maj:t till 1962
års riksdag måtte framlägga en plan för
en skyndsam successiv avveckling av
skattegrupperingen.

För de ärade ledamöter av kammaren
som till äventyrs tycker att detta är ett
radikalt förslag med oöverskådliga konsekvenser
skulle jag vilja påpeka att
ortsgrupperingsutredningen i sitt under
hösten 1957 —- alltså för tre och ett halvt
år sedan -— avlämnade betänkande enhähigt
föreslog att principbeslut skulle
fattas om slopande av skattegrupperingen.
Utredningen förordade även att avvecklingen
skulle ske etappvis men att
redan från början borde beslutas att
enhetliga skattefria avdrag, motsvarande
gällande ortsavdrag i högsta dyrortsgrupp,
skulle införas. Det är som synes
den enhälliga utredningens rekommendationer
som reservanterna inom utskottet
godtagit, då de förordar dels ett principbeslut
och dels den mjukare övergång
som praktiska omständigheter gör
påkallad.

Det huvudsakliga motivet för utskottsmajoritetens
avvisande hållning tycks
såvitt jag förstår ligga i en hänvisning

Onsdagen den 19 april 1961 em.

Nr 14

201

Ang. antalet ortsgrupper vid skattegrupperingen

till den utredning rörande principerna
för en prisgeografisk undersökning som
för närvarande pågår. Innan jag går närmare
in på den saken kan jag inte underlåta
att finna det en smula motsägelsefullt
av majoriteten att kunna godtaga
finansministerns förslag om slopande
omedelbart och i ett sammanhang av
ortsgrupp II utan att för den sakens
skull behöva avvakta resultatet av den
prisgeografiska undersökningen, samtidigt
som man anser ett dylikt avvaktande
ofrånkomligen nödvändigt när det
gäller ett principbeslut om ett framtida
avskaffande av de två återstående ortsgrupper,
som ligger under den högsta.
Man skulle ju kunna tycka att när utskottsmajoriteten
utan vidare kan vara
med om propositionens förslag som avskaffar
en ortsgrupp, skulle den väl
också kunna vara med om ett principbeslut
som förordar en avveckling etappvis
av de två återstående ortsgrupperna,
men det vill utskottet som sagt inte vara
med om.

Vad så den prisgeografiska undersökningen
beträffar skulle jag vilja anföra
ytterligare några synpunkter. Vi vet ju
alla att en utjämning av levnadskostnaderna
i vårt land har ägt rum. Det är
närmast en banalitet att påstå något annat.
I den mån olikheter i kostnadshänseende
alltjämt kan påvisas beror dessa
i det väsentligaste på skiljaktigheter i
standardhänseende. De sämre möjligheterna
till utbildning och till ett differentierat
och allsidigt kulturutbyte inom
glesbygderna är exempel — bland
många andra — på standardskiljaktiglieter
som inte vunnit beaktande vid
kostnadsjämförelserna. Möjligheter att
med någon större grad av exakthet mäta
dessa kostnadshöjningar synes, i varje
fall såvitt jag förstår, knappast föreligga.
På grund härav anser vi reservanter
att anledning inte finnes att här avvakta
någon prisgeografisk undersökning.

Såvitt jag vet, herr talman, är det endast
ett fåtal länder som alltjämt graderar
ortsavdragen efter dyrhetsförhållandena.
Alldeles oavsett hur riksdagens beslut
i dag kan komma att utfalla är jag
— det måste jag uppriktigt säga — gan -

ska övertygad om att vi även i vårt land
ganska snart har gjort rent bord med
skattegrupperingen. Jag bestrider ingalunda
att goda skäl tidigare har förelegat
för detta system, men tiden har gått
förbi det. Det är dock näppeligen relevant
till kostnadsförhållandena sådana
de numera gestaltar sig här i landet.
Med andra ord talar rättviseskäl enligt
min bestämda mening starkt för systemets
successiva avveckling på det sätt
som utvecklas i reservationen, till vilken
jag, herr talman, med dessa ord ber
att få yrka bifall.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (ep):

Herr talman! Jag skulle i huvudsak
kunna inskränka mig till att instämma
i vad den föregående talaren anfört.

Jag vill bara ytterligare tillägga att
vi vet att dyrortsskillnaderna har utjämnats
mer och mer. Man kan inte komma
till något annat resultat än att en avveckling
av hela systemet snarast borde
ske. Då skulle jag vilja fråga finansministern:
Kan man ta bort en ortsgrupp,
varför vill man då inte försöka jämna ut
det hela så att vi finge död på denna
ständigt återkommande fråga? Dyrortsgrupperingen
är ju så konstruerad att
man i den högsta dyrorten får en högre
lön och sedan även ett högre skatteavdrag
än i andra. När dyrortssystemet en
gång tillkom var det kanske ett rättvist
system, men efter hand som dyrortsskillnaderna
utjämnats har systemet blivit
orättvist, och man bör därför söka
avveckla det fortast möjligt.

Jag skall inte uppehålla tiden längre,
herr talman, utan ber att få yrka bilall
till den vid utskottets utlåtande fogade
reservationen.

Herr OHLSSON, EBBE, (h):

Herr talman! I motionerna 1:77 och
II: 92 har vi framhållit att tiden är inne
för att omedelbart slopa dyrortsgrupperingen
vid beskattningen, och vi har
framställt yrkanden härom.

Denna ståndpunkt grundas på det faktum
att en betvdande utjämning av levnadskostnaderna
i landet har skett och

202

Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 em.

Ang. antalet ortsgrupper vid skattegrupperingen

alltiämt sker, ett förhållande som redan
1957 års ortsgrupperingsutredning konstaterade.
Man kan alltså med full rätt
påstå alt det i vissa fall bär blivit betydligt
dyrare att leva på den s. k. lägsta
dyrorten till följd av att rese- och
transportkostnader ökat liksom den allmänna
obekvämligheten. I otaliga fall
har det blivit längre till affären eftersom
många lantaffärer upphört. Tidsspillan
vid inköpen har ökat, vilket också på
sitt sätt fördyrat varorna. Därtill kommer
i största allmänhet en sämre service
och sämre urvalsmöjligheter.

Nu skall det bli intressant att so om
den i utskottsutlåtandet nämnda utredningen
rörande principerna för en prisgeografisk
undersökning — som enligt
uppgift skall slutföra sitt arbete innevarande
år — kommer att ta hänsyn till
de faktorer jag här antytt genom några
exempel som naturligtvis kan mångfaldigas.
Dessa faktorer är inte direkt mätbara,
och såvitt jag känner till har man
inte vid tidigare prisundersökningar i
landet tagit någon som helst hänsyn till
dem.

Hyrorna htr kanske hittills spelat
största rollen vid dyrortsgrupperingen,
men sedan mitten av 1950-talet har en
betvdande utjämning av liyresskillnaderna
ägt rum. Ett modernt enfamiljshus
kostar t. ex. i dag ungefär lika mycket
att uppföra i lägsta som i högsta dyrort.
Räntekostnaderna på nedlagt kapital
och fastighetsomkostnaderna i övrigt
är också tämligen lika. Skillnaden ligger
för närvarande kanske mest i tomtpriserna.

I den för högern och centerpartiet gemensamma
reservationen hävdas också
att en utjämning har skett. »Förutsättningar
som måhända en gång kan ha
funnits för en dyrortsgradering av ortsavdragen
vid beskattningen saknas numera,
och rättviseskäl talar starkt för
ett omedelbart avskaffande av graderingen.
» Reservanterna säger emellertid
att praktiska omständigheter kan göra
det lämpligt att göra övergången mjuk.
Det är möjligt att så är fallet, och jag
böjer mig för de praktiska skälen och
instämmer i reservationsyrkandet.

Samtidigt vill jag dock uttala min förvåning
över att utskottsmajoriteten inte
ansett sig kunna gå med på ett principbeslut
om enhetliga skattefria ortsavdrag,
bara därför att en utredning pågår
rörande principerna för en prisgeografisk
undersökning. Först skall vi alltså
vänta på principerna och därefter
på själva den prisgeografiska undersökningen
som förmodligen kommer att
kräva avsevärd tid.

Nu föreslås ju i proposition nr 44 att
ortsgrupp II skall uppflyttas till ortsgrupp
III, och jag instämmer med herr
Hagberg i att det är ganska anmärkningsvärt
att ulskottsmajoriteten tillstyrker
den uppflvttningen utan att anse
sig böra avvakta den prisgeografiska undersökningen.
Bevillningsutskottets majoritet
är alltså på god väg, och då tycker
jag att man kunnat kosta på sig åtminstone
ett principuttalande och därjämte
hemställa hos Kungl. Maj:t om en
plan för en skyndsam successiv avveckling
av skattegrupperingen.

Herr talman! Jag har intet annat yrkande
än bifall till reservationen.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Det är riktigt som herr
Hagberg sade att denna fråga inte är
någon nyhet för kammaren. Vi hade den
uppe till behandling så sent som vid
fjolårets riksdag. Då föreslog bevillningsutskottet,
och riksdagen beslöt i enlighet
därmed att i skrivelse till Kungl.
Maj:t begära en proposition som skulle
ta sikte på att flytta upp i första hand
ortsgrupp II till ortsgrupp III.

När herrar Hagberg och Ebbe Ohlsson
uttalar sin förvåning över att bevillningsutskottet
i år kunnat acceptera
Kungl. Maj ds proposition men inte går
längre, måste jag säga att ett sådant uttalande
verkligen förvånar mig, därför
att Kungl. Maj :t bär ju tillmötesgått vad
riksdagen beslöt i fjol. Riksdagen ansåg
också i fjol att det var lämpligt att
avvakta resultatet av den pågående utredningen.
Utskottet anser nu att det
knappast skulle vara lämpligt att riksdagen
medan utredningen pågår — jag

Onsdagen den 19 april 1961 em.

Nr 14

203

Ang. antalet ortsgrupper vid skattegrupperingen

skulle vilja säga strax innan den är färdig,
därför att förslaget väntas inom
kort — binder sig för ett principbeslut
om avskaffande av ortsgrupperingen,
d. v. s. att det skulle bli en enda ortsgrupp
motsvarande nuvarande ortsgrupp
V, och så samtidigt skriver till
Kungl. Maj:t och begär utredning om
införande av en ny ortsgruppering, som
visserligen skulle gälla endast delar av
Norrland. Jag kan inte finna någon konsekvens
i ett sådant ståndpunktstagande.

Folkpartiledamöterna i utskottet har
i ett särskilt yttrande ytterligare motiverat
varför vi har anslutit oss till utskottets
hemställan. Jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till den.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Ilerr talman! Låt mig allra först säga
i anslutning till den lilla debatt som
runnit upp mellan högern och folkpartiet,
att vi från centerpartiets sida inte
hyser någon åstundan att sätta upp något
förvånat ansikte inför den framgång
som proposition nr 44 innebär för
oss. Jag tror att jag vågar säga, att denna
fråga från centerpartiets sida har
följts upp under årens mångfald och då
ibland ganska ensamt, och jag tror därför
att vi tacksamt inregistrerar varje
framgång som våra framstötar har medfört.

Vi inregistrerar givetvis som en stor
förbättring att vi får bort ortsgrupp TI.
Det går ju också då och då meddelanden
genom pressen, som så att säga
praktiskt belyser dyrortsgrupperingens
konsekvenser. Det har förekommit
många sådana meddelanden; det senaste
jag sett i den vägen berörde reaktionen
bland tjänstemännen vid de statliga företag
som nyligen föreslagits en utflyttning
från Stockholm. Dessa tjänstemän
reagerade mot att de fick sämre lön på
den nya bostadsorten, en minskning som
på intet säl! kompenserades av den s. k.
prisbilligare nivån i jämförelse med
Stockholm. I varje fall ansåg de att de
kom att förlora ekonomiskt på de ändrade
förhållandena. .lag delar denna
deras uppfattning, och vi skall natur -

ligtvis inte envist hålla fast vid en gammal
förordning som skapar dylika orättvisor.
Man frågar sig onekligen om inte
den strida strömmen av människor in
till de större städerna hade varit mindre
strid om dyrortsgrupperingen hade
avskaffats tidigare. Måhända liade vi nu
sluppit denna utdifferentiering från de
höga dyrorterna av industrier och företag,
om dyrortsgrupperingen inte hade
funnits. Jag tror att man skulle kunna
våga ett sådant påstående.

När vi i dag fattar beslut om avskaffande
av dyrortsgrupp II — jag vågar
hoppas att så blir fallet, eftersom vi har
ett enhälligt utskottsbeslut om saken —•
är detta ett ganska stort steg framåt. Det
innebär att 82,3 procent av kommunerna
nu befinner sig i ortsgrupp III. Vi
har från centerpartiets sida i många år
hävdat att dyrortsgrupperingen borde
bort. Vi bär i år i en motion begärt att
riksdagen skall fatta ett principbeslut
om att slopa ortsgrupperingen i sin helhet
och införa avdragen i ortsgrupp V
över hela riket. Det skulle visserligen
innebära ett inkomstbortfall för staten
på 105 miljoner kronor, en summa i
statligt sammanhang som jag tycker är
rimlig med hänsyn till den rättvisa som
kan vinnas genom reformen.

1957 års utredning har redan åberopats.
Den har i princip föreslagit en sådan
här avveckling. Nu vill utskottet avvakta
den prisgeografiska undersökningen.
Det bör observeras att först skall då
utredas frågan om vilka principer som
denna utredning skall gå efter. Först
därefter skall den egentliga utredningen
tillsättas. Jag tycker att det där är litet
långsökt. Jag tror att det inte hade inneburit
någon större risk om man tagit
steget fullt ut och i princip beslutat en
avveckling. Jag är övertygad om att man
kan komma fram till att räkna ut prisnivåer
på skilda orter i kronor och ören,
och kanske kan man komma fram till att
det finns något som är dyrare här i
Stockholm, men man får väl ändå vissa
andra kompensationer här, och jag
skulle gärna vilja ställa frågan: Kan
man verkligen över huvud taget uttrycka
i kronor ocli ören vad den och den or -

204

Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 em.

Ang. antalet ortsgrupper vid skattegrupp
ten är värd som boplats? Det finns väl
en hel del ting som inte låter sig värderas
i kronor och ören.

En ortsavdragsreform kommer även
att medföra att kommunernas skatteunderlag
minskar. Vi hävdar från vårt håll
den uppfattningen, att staten redan är
skyldig kommunerna ganska stora pengar
när det gäller att återställa vissa proportioner
mellan statens bidrag och de
kommunala utgifterna.

Det är angeläget att dyrortsgrupperingen
avvecklas snarast möjligt, och
som jag framhållit bör inte de finansiella
konsekvenserna av en sådan åtgärd
framstå som något avskräckande. I varje
fall bör en successiv avveckling vara
möjlig. Likaså anser jag att det är synnerligen
önskvärt att en successiv avveckling
av lönegrupperingen sker så att
alla kommer upp i Stockholms nivå.

Herr talman! Jag ber med det sagda
att få yrka bifall till den föreliggande
reservationen.

Herr HAGBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara helt kort replikera
herr Spetz. Reservationens bakgrund
var bevillningsutskottets beslut i
fjol. Vad är det egentligen som har skett
i denna fråga? Vad är det som skiljer
reservationen och det särskilda yttrande
som folkpartiledamöterna har enats
om?

I det särskilda yttrandet säger herr
Spetz: »Erfarenhetsmässigt går utvecklingen
i riktning mot en utjämning av
dyrhetsskillnaderna mellan olika orter
och landsdelar. Därmed förändras grunden
för ortsgrupperingen vid beskattningen.
En successiv avveckling av
grupperingen i takt med denna utjämning
är därmed motiverad.» Detta är
ingenting annat än vad vi säger i vår reservation,
och detta anser sig folkpartiledamöterna
kunna säga utan att avvakta
resultatet av den prisgeografiska undersökningen.
Herrarna förklarar ju att
avvecklingen är motiverad, och det kan
man göra innan man fått resultatet av
undersökningen. Det tycker jag är en
motsägelse.

Nu kanske herr Spetz vill komplettera
sitt tidigare uttalande genom att erinra
om att vi utöver den successiva avvecklingen
kräver ett principbeslut. Det är
i så fall alldeles riktigt, men detta principbeslut
avser ju systemets successiva
avveckling, och vi anhåller ju hos Kungl.
Maj:t om ett förslag om hur denna successiva
avveckling skall äga rum. Yi kräver
inte beslut i dag om att den och den
ortsgruppen skall avskaffas, utan vi kräver
en plan för den successiva avvecklingen.

Jag har mycket svårt att finna någon
väsentlig skillnad mellan dessa ståndpunkter.
Jag har fått den uppfattningen
att det här är fråga om en sådan differens
på åtskillnad som det ofta här i livet
är så svårt att kritisera.

Herr SPETZ (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är klart att man i
en mening kan lägga in vad man själv
önskar. Men om man läser vad som står
utan att lägga in något önsketänkande i
det, måste det väl framstå rätt klart, att
vi, när vi talar om att en successiv avveckling
i takt med denna utjämning är
befogad, förutsätter att vi känner utjämningens
storlek. Det gör vi inte så länge
vi inte har utredningen klar. Först efter
en utredning kan vi få klart för oss hur
långt utjämningen har gått och var den
eventuellt har stannat. Att då fatta ett
principbeslut att avveckla hela ortsgrupperingen,
anser jag för min del vara att
binda riksdagen alltför hårt.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Företrädarna för partierna
inom bevillningsutskottet har yttrat
sig i denna fråga trots att alla var
överens om att vi inte skulle ha någon
större debatt. Det blev det väl inte heller.
Det kanske från vårt håll kan sägas,
att vi är glada och tacksamma för att
regeringen expedierat det önskemål som
vi uttryckte i en riksdagsskrivelse i fjol
och som emanerar från socialdemokratiskt
håll. Vi är tacksamma för att man
har gått oss till mötes i detta avseende.

Onsdagen den 19 april 1961 em.

Nr 14

205

Ang. antalet ortsgrupper vid skattegrupperingen

Det väsentliga är att vi får bort en irriterande
faktor för en relativt liten kostnad.

Nu frågar herr Elofsson i Vä varför
vi inte kan avskaffa alltsammans på en
gång. Han stannade där. Det är dock
klart att det medför vissa konsekvenser,
inte bara för staten utan även för kommunerna.
Nu hade herr Elofsson en meningsfrände,
som löste denna knut mycket
elegant. Han sade att vad kommunerna
förlorar får staten betala. Då kommer
vi en bra bit på väg. Jag tror emellertid
inte att vi kan göra så.

I övrigt vill jag instämma i vad herr
Spetz sade i sitt första anförande beträffande
utskottets ståndpunktstagande
och sluta med den enkla reflexionen, att
när den nu pågående skatteutredningen
blir färdig, kommer ortsavdragen av allt
att döma att väsentligt förändras. Allting
pekar ju på det. Vi kanske vid den
tidpunkten har undersökningarna klara
om dyrortsvariationerna, och då får vi
diskutera dessa spörsmål ur helt andra
och större perspektiv.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av därunder förekomna
yrkanden propositioner komme
att framställas särskilt rörande vardera
punkten av utskottets i det nu förevarande
betänkandet gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkten A hemställt.

Sedermera gjorde herr talmannen i
enlighet med de i fråga om punkten B
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i denna
punkt hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den vid betänkandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 37
punkten B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 98;

Nej — 36.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 54, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om antalet ortsgrupper
vid skattegrupperingen, såvitt propositionen
avser ändrade grunder för statsbidrag
till kommunerna, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av bevillningsutskottets
memorial nr 46, med
föranledande av kamrarnas skiljaktiga
beslut rörande utskottets betänkande nr
35 i anledning av väckta motioner om
befrielse från nöjesskatt för idrottstävlingar
m. m., godkändes den i detta memorial
föreslagna voteringspropositionen.

Föredrogs ånyo och lades till handlingarna
andra lagutskottets memorial
nr 26, föranlett av kamrarnas skiljaktiga

206

Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 em.

Ang. lotteriförordningen, m. m.
beslut vid behandlingen av andra lagutskottets
utlåtande i anledning av väckt
motion om ändringar i 27 § värnpliktslagen.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 31, i anledning av väckta motioner
om rätt till barnpension för barn utom
äktenskap i visst fall;

nr 32, i anledning av väckt motion
angående behovsprövningen av familjebidrag
till värnpliktiga med viss underhållsskyldighet;
och

nr 33, i anledning av väckt motion
om viss ersättning i samband med
skyddsåtgärder mot atomolycka.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. lotteriförordningen, m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 37, i anledning av väckta
motioner angående lotteriförordningen,
m. m.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft fyra inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna nr 160
i första kammaren av herr Jacobsson,
Gösta, och herr Gorthon samt nr 249 i
andra kammaren av herr Nordgren m.
fl., angående en mera restriktiv tillståndsgivning
för vissa lotterier, samt

2) de likalydande motionerna nr 371
i första kammaren av herrar Sveningsson
och Schött samt nr 425 i andra kammaren
av herrar Edlund och Hedin, om
en allmän översyn av lotteriförordningen.

I motionerna 1:160 och 11:249 hade
föreslagits, att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa, att
Kungl. Maj:t måtte till ledning för tillståndsmyndigheterna
utfärda ändrade
tillämpningsbestämmelser till lotteriförordningen
med anvisning om en restrik -

tivare tillståndsgivning än den som för
närvarande på sina håll förekomme.

I motionerna 1:371 och 11:425 hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om en allmän
översyn av lotteriförordningen, varvid
jämväl frågan om roulettspelet torde
prövas.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner,

1) 1:160 och 11:249 samt

2) 1:371 och 11:425,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Det är en verklig tragedi
för en motionär, att hans motion
kommer upp så här sent på kvällen. I
den av mig och mina medmotionärer
väckta motionen är det två ting som påtalas.
Det ena är den bristande enhetlighet
som tillämpas hos olika myndigheter
när de lämnar tillstånd till mindre
varulotterier, det andra är den alltför
stora frikostighet som på vissa håll visas
när det gäller att hevilja tillstånd till
dylika lotterier. De lotterier som här i
främsta rummet åsyftas är sådana varulotterier,
där insatserna inte uppgår till
högre sammanlagt belopp än 5 000 kronor
och där lotterna huvudsakligen säljs
på gator och torg. Det är alltså mångfalden
av smålotterier som jag syftar på.
Det som utlottas är mest livsmedel —
kaffe och konserver och vid högtidliga
tillfällen i Skåne gäss och ål, alltså mycket
attraktiva ting.

Andra lagutskottet har ställt sig mycket
kallsinnigt till motionen. Utskottet
har som motivering för sitt avvisande
ställningstagande hl. a. anfört, att det i
ärendet inte framkommit, att några vägande
skäl att överse lotteribestämmelserna
på grund av bristande enhetlighet
föreligger. En uppmärksam läsning av
utskottets eget utlåtande ger emellertid
vid handen, att den ena av de av utskottet
hörda båda myndigheterna, nämligen
överståthållarämbetet, uppger sig tilläm -

Onsdagen den 19 april 1901 em.

Nr 14

207

pa en restriktiv tillståndsgivning, medan
den andra myndigheten, länsstyrelsen i
Malmöhus län, som stöder sig på poliskammaren
i Malmö, uttryckligen säger
ifrån att lotteriförordningens allmänt
hållna ordalag ger till resultat brist på
enhetlighet i fråga om tillämpningen,
varjämte länsstyrelsen bekräftar att vissa
missförhållanden på området förekommer.
Av remissvaret framgår, att antalet
av överståthållarämbetet beviljade
tillstånd under vintermånaderna inskränkt
sig till 86. I Malmö har emellertid
— enligt vad jag inhämtat — poliskammaren
under fjolåret beviljat tillstånd
för ej mindre än 904 tombolalotterier,
därav under oktober 87, under november
112 och under december 47.

Vad som är sanning i Jena är tydligen
endast ett dåligt skämt i Heidelberg.
Siffrorna tyder i varje fall inte på någon
större grad av enhetlighet. Den rådande
ordningen är enligt min mening otillfredsställande,
och den skadar detaljhandeln
i de branscher som berörs. Jag tänker
då mest på de butiker som ständigt
och jämt har lotteriförsäljare tätt inpå
knutarna. De placeras nämligen ofta på
samma platser. Gårdfarihandeln är ju
icke tillåten i städerna. Varför skall
man då släppa lös lottförsäljningen på
gator och torg på sätt som sker exempelvis
i Malmö? Här föreligger uppenbarligen
en tolkningsfråga. Poliskammaren
i Malmö menar att det med gällande
föreskrifter helt enkelt inte går att vägra
tillstånd för dem som fyller de formella
förutsättningarna.

Jag har givetvis ingenting emot att tillstånd
ges i rimlig omfattning till behjärtansvärda
ändamål, men det bör vara
någon begränsning även här. Jag tycker
att det inte varit ur vägen om riksdagen
skrivit i ämnet till Kungl. Maj:t på sätt
som motionärerna önskat. Den bristande
enhetligheten i fråga om tillståndsgivningen
är så pass stor, att det nog inte
skadat om man inom Kungl. Maj:ts kansli
tittar litet på den saken.

Herr talman! Jag tillåter mig yrka bifall
till motion nr ICO i denna kammare.

Ang. lotteriförordningen, m. m.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Man är alltid tveksam
vid denna sena timme om man skall våga
begära ordet, så mycket mer som
det i detta fall gäller enhälligt avstyrkta
motioner, men jag skall för min del
glädja kammaren med att jag inte har
för avsikt att framställa något yrkande.

Den motion som jag har inlämnat och
som är redovisad i detta utskottsutlåtande
har rönt samma öde som herr
Jacobssons. Den är avstyrkt. Utskottet
anser att allt är bra som det är. Någon
översyn av lotteriförordningen behövs
inte. Jag har för min del rakt motsatt
uppfattning. Enligt min mening råder
det inte minsta tvekan om att när det
gäller anordnande av lotterier det i
många fall förekommer sådana omständigheter,
att lotteriförordningen behöver
bli föremål för en allmän översyn.

Det är visserligen bara en av de tre
remissinstanser, som haft att avge yttrande
över motionerna, vilken har tillstyrkt
den föreslagna översynen. Men
när man tar del av vad remissinstanserna
har yttrat, så finner man i samtliga
tre yttranden uttalanden, som vittnar
om att det är angeläget att vissa tillägg
och ändringar göres i nu gällande lotteriförordning.

Meningen med min motion har inte
på något sätt varit att lägga hinder i vägen
för de ideella organisationernas och
institutionernas möjligheter att genom
att anordna lotterier förbättra sin ekonomi
inom den ram som lotteriförordningen
medger. Men det har, som herr
Jacobsson antytt, gått litet väl långt
med lotteriskojet i landet. Utskottet har
en förhoppning om att de missförhållanden
som här förekommer skall rättas till
utan någon förändring av nu gällande
bestämmelser. .lag delar inte den förhoppningen,
men framtiden får väl utvisa
om missförhållandena kommer att
öka eller minska.

Även om det förekommer en hel del
anmärkningsvärda förhållanden på området
i dess helhet, är det även denna
gång liksom vid ett par tidigare tillfällen
roulettspelet som jag uppmärksammat
allra mest. Man kan kanske göra gäl -

208

Nr 14

Onsdagen den 19 april 1961 em.

Ang. lotteriförordningen, m. m.
lande, att efter de åtal, som på vissa håll
väckts för anordnande av roulettspel,
har dessa spel inte fått så stor omfattning.
Men i motsats till vad som någonstans
uttalats i remissyttrandena har jag
inte kunnat finna, att det föreligger något
rättsfall, där man prövat om roulettspel
som sådant är tillåtet enligt svensk
lag eller inte. Vad som prövats av domstol
är ju bara vissa former av detta
spel och ingenting annat. Jag vill även
denna gång åberopa ett uttalande av
riksåklagarämbetet, som jag omnämnt
vid ett tidigare tillfälle och i vilket anföres,
att denna form av spel sådan den
bär bedrives saknar stöd i gällande lotteriförordning.

Andra lagutskottet uttryckte sig i tveksamma
ordalag år 1958, och det gör man
också denna gång. En sak är alldeles
klar: I 1939 års lotteriförordning och i
förarbetena till denna lagstiftning tänkte
man sig inte, att denna form av lotterispel
skulle förekomma på restaurangerna.
Roulettspelet på vissa spritrestauranger
har enligt min mening smugit sig
in på en bakväg. Det har inte tillräckligt
blivit uppmärksammat av myndigheterna.
Länsstyrelsen i Malmöhus län,
som tillstyrker motionsförslagen om en
översyn av förordningen, har ett intressant
citat av vad poliskammaren i Malmö
anfört, nämligen följande: »Den tillåtna
spelformen torde endast ha namnet gemensamt
med roulettspel i egentlig mening
och får anses till sin karaktär jämförbar
med vissa typer av vanligen förekommande
tivolispel och som sådan
möjlig att inpassa under gällande bestämmelser
i lotteriförordningen. — Stora
svårigheter föreligga att övervaka efterlevnaden
av för spelet gällande lagliga
föreskrifter, och dessa överträdas
utan tvivel i mycket stor omfattning.
Mest rationellt vore därför enligt poliskammarens
uppfattning antingen att tilllåta
roulettspel i egentlig mening på restauranger
— med vissa bestämmelser i
syfte att hindra alltför äventyrligt spel
— eller förbjuda även den spelform, som
för närvarande anses laglig.»

.lag tycker att bara detta uttalande
skulle vara tillräckligt för en översyn av

bestämmelserna. Jag kan inte tycka annat
än att det är beklagligt att stora
restaurangföretag skall behöva jämföras
med tivoliföretag för att man skall hitta
det stöd man söker efter i lagstiftningen.

Vidare instämmer jag helt i slutklämmen
i det citerade uttalandet, att vad
som häi behövs är klarare linjer för vad
som är tillåtet eller inte. Så oklara förhåhandea
som här råder kan inte främja
respekten för lag och författning och en
god rättstillämpning i allmänhet.

Jag har, herr talman, som jag redan
uttalat, intet yrkande, men jag hoppas
på en bättre förståelse för dessa frågor
vid ett annat tillfälle.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Andra lagutskottet har
som synes inte anlagt samma synpunkter
på denna fråga som de båda föregående
talarna Vi har närmast kommit
till den uppfattningen, att det egentligen
inte är något fel på lotteriförordningen.
Två av remissmyndigheterna har nämligen
sagt att någon ändring av förordningen
inte erfordras; länsstyrelsen i
Malmöhus län har däremot tillstyrkt en
ändring.

Det är tydligen inte något fel på lotteriförordningen
utan på tillämpningen
av förordningen, om man nere i Malmöhus
län är alltför frikostig med beviljandet
av tillstånd att anordna lotterier.
Det visar sig i Stockholm att det funnits
möjligheter att hålla tillståndsgivningen
inom en lämplig gräns, och Föreningen
Sveriges landsfiskaler har för sin del anfört
att den arbetar på att få en enhetlig
tillämpning på detta område och tycker
tydligen att det är ganska bra som det
är. Är det fel någonstans, är det väl i
Malmöhus län. om myndigheterna där
varit litet för frikostiga, vilket jag inte
har möhighet att bedöma, men det blir
förmodligen i så fall inte bättre om man
nu ändrar lotteriförordningen.

Det är klart att människorna ser olika
på lotterier. Det finns de som tycker att
allt lotterispel är synd och följaktligen
borde helt förbjudas, men alla organisa -

209

Onsdagen den 19 april 1961 em. Nr 14

Interpellation ang. departementsbehandlingen av organisationsplaner inom de filo

sofiska fakulteterna

tioner, i all synnerhet ideella, som har
svårigheter att skaffa pengar till sin verksamhet
nar funnit att man genom lotterier
i varje fall hittills har kunnat få
tillskott till kassan, och myndigheterna
tycker tydligen också att det inte finns
skäl att vägra dem lotteritillstånd. Det
enda som fordras är att det skall finnas
god kontroll över lotteriet. Förra året behandlades
motioner, i vilka det gjordes
gähande att kontrollen över lotterierna
var otillfredsställande, men i det avseendet
har tydligen numera rättelse ägt
rum.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
angående vardera punkten av utskottets
i det nu ifrågavarande utlåtandet
gjorda hemställan.

Därefter gjordes i enlighet med de rörande
punkten 1 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på bifall
till motionen I: 160; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

På gjord proposition bifölls sedermera
vad utskottet i punkten 2 hemställt.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Hanson, Per-Olof, för tiden
den 24—den 29 innevarande månad
för deltagande i Europarådets rådgivande
församlings möte i Strasbourg.

Interpellation ang. departementsbehandlingen
av organisationsplaner inom de
filosofiska fakulteterna

Herr HILDING (fp) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! I enlighet med de förslag
som av 1955 års universitetsutredning
framlades i betänkandet »Den akademiska
undervisningen och forskarre -

kryteringen» (SOU 1957:24) fastställts
för ämnen inom de filosofiska fakulteterna
vid våra fyra universitet s. k. organisationsplaner.
Dessa planer, som upptar
en förteckning över olika typer av
undervisningsmoment i ett ämne och förslag
till timantal inom de olika underningsningsmomenten,
blir efter godkännande
av Kungl. Maj:t grundläggande
för beräkningen av erforderligt antal lärarkrafter
i ämnet.

Eftersom exempelvis ordinarie universitetslektorat
inte kan inrättas i ämnena
inom de filosofiska fakulteterna,
förrän organisationsplan för vederbörande
ämne har fastställts, är det av
största vikt för rekryteringen av goda
lärarkrafter, att organisationsplaneförslagen
skyndsamt behandlas av ecklesiastikdepartementet
och fastställs av
Kungl. Maj:t. Universitetslektoraten besätts
i allmänhet av graduerade lärare
med väl vitsordad pedagogisk erfarenhet.
Då dessa krafter som alternativ till
tjänster som universitetslektorer i allmänhet
har tjänster som läroverkslektorer,
blir följden av en långsam behandling
av organisationsplaneförslagen den,
att dessa lärare accepterar lektorsbefattningar
vid läroverken och antingen stannar
där eller också tvingas lämna en
sådan tjänst under påbörjad termin för
att tillträda ett universitetslektorat. De
olägenheter som är förknippade med ett
sådant sakernas tillstånd är uppenbara.
Inte enbart universitets- utan i sådana
fall även läroverksväsendet drabbas av
osäkerhet i lärarpersonalfrågan.

Från kanslersämbetet har på senare
tid organisationsplaneförslag för följande
ämnen efter vederbörlig granskning
och överarbetning inlämnats till ecklesiastikdepartementet
för översyn och
sedermera faststiillelse av Kungl. Maj:t:

den 20/12 1960: teoretisk fysik med
mekanik för universiteten i Uppsala,
Lund och Stockholm,

den 27/12 1960: fysik för samma tre
lärosäten,

den 30/12 1960: teaterhistoria samt
sinologi för Stockholm, liksom numerisk
analys för Lund,

210 Nr 14 Onsdagen den 19 april 1961 em.

Interpellation ang. departementsbehandlingen av organisationsplaner inom de filosofiska
fakulteterna

den 7/2 1961: nordisk och jämförande
folklivsforskning samt konsthistoria för
alla fyra universiteten,
den 28/2 1961: klassisk fornkunskap
för alla fyra universiteten,
den 28/3 1961: idé- och lärdomshistoria
för Uppsala och Stockholm, sociologi
för Göteborg samt sanskrit med jämförande
indoeuropeisk språkforskning för
Uppsala och Göteborg.

Ännu för ett par dagar sedan hade
ingen av dessa organisationsplaner fastställts
av Kungl. Maj:t eller återremitterats
för förnyad behandling. Även om
man räknar med en viss liggtid för ärenden
i departementet, måste det konstateras,
att organisationsplanerna åtminstone
för de åtta nyss uppräknade ämnen,
för vilka organisationsplaneförslag
inlämnades före februari månads utgång,
nu bort vara fastställda. Speciellt beklaglig
är i detta sammanhang förseningen
för ämnet fysik, vars organisationsplan
blir normerande för ämnen med

laborativ karaktär, vilka är mer kostnadskrävande
än övriga ämnen.

Under hänvisning till vad jag i det föregående
har anfört anhåller jag om
kammarens tillstånd att till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
få rikta följande förfrågan:

Vill herr statsrådet medverka till att
behandlingen av förslag till organisationsplaner
för ämnen inom de filosofiska
fakulteterna i fortsättningen sker
med större snabbhet än för närvarande?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 24.00.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Stockholm 1961. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

I10569