Fredagen den 13 Mars

ProtokollRiksdagens protokoll 1868:313

Den 13 Mars, f. m.

261

Fredagen den 13 Mars.

Kl. 10 f. m.

§ 1-

Justerades protokollsutdrag öfver Kammarens förliden gårdag, den 12
Mars, fattade beslut.

§ 2.

Föredrogs punktvis Stats-Utskottets Utlåtande N:o 31, angående
regleringen af utgifterna under Riks-statens Sjunde Hufvudtitel.

Punkten 1.

Herr St a af f: Under nu förevarande punkt har Utskottet tillstyrkt,

att samtliga embeten och tjenster inom Kammar-kollegium måtte, intilldess
frågan om Kammar-kollegii förändrade organisation kan varda slutligen
afgjord, endast på förordnande och tillsvidare tillsättas. Jag kan icke
neka till, att detta förslag förefaller mig i högsta grad besynnerligt, då
jag af motiverna till Utskottets Betänkande finner, att det är på grund
af Herr Carl Anders Larssons väckta, men i allmänhet högst ofullständigt
utvecklade motion om nedsättning af åtskilliga anslag å de särskilda Hufvudtitlarne,
som Utskottet föranledts att göra ifrågavarande framställning.
Denna motion är nemligen i denna del till sitt innehåll särdeles knapphändig
och i sak föga utredande. Man skulle kunna föreställa sig, att
särdeles bevisande skäl förmått Utskottet till den ifrågavarande framställningen;
men så är dock ingalunda förhållandet, och jag ber derföre att
med några ord få underkasta frågan en kort granskning.

Motionären säger: “Detta embetsverk, som sannerligen tycks hafva
öfverlefvat sig sjelft, lärer väl efter grundräntornas kapitalisering blifva
temligen öfverflödigt. Endast vårt otympliga skatteväsende, med dess
vidlyftiga jordeböcker och kontroller, kan förklara orsaken att man fortfarande
lemnat anslag åt ett embetsverk, som uteslutande haft till sin
uppgift att hindra och motarbeta alla de nyttiga reformer, som kunde
leda till enkelhet och besparingar“. Det är sålunda på dessa skäl, som
Utskottet företagit sig att i största hast tillstyrka den märkliga och inflytelserika
åtgärden, som föreligger i det ifrågavarande Utlåtandet. Granskar
man dessa skäl, finner man, att hufvud sakliga orsaken till det framställda
förslaget skulle ligga deri, att detta embetsverk skulle hafva ‘''‘öfverlefvat
sig sjelf11, eller med andra ord blifvit för gammalt. Jag tror
den omständigheten, att ett embetsverk är gammalt, i och för sig icke kan
utgöra ett bevis derför, att det icke skulle vara fördelaktigt att längre

262

Den 13 Mars, f. in.

bibehålla detsamma, utan särskilda omständigheter måste väl förefinnas,
som komma detta embetsverk till last.

Om man nu vänder om den af motionären framkastade sats, skulle
man möjligen kunna tyda hans mening derhän, att detta embetsverk icke
skulle följa med sin tid; men med detta embetsverk råder dock härvidlag
en egendomlighet. Jag tror detta embetsverk bäst fullgör sina skyldigheter,
om det med säkerhet rör sig inom det förflutnas område, och jag
tror mig icke hafva sagt för mycket, om jag, i strid med motionären, vågar
påstå, att de flesta af Kammar-kollegii utlåtanden och utslag hafva
utgjort bevis på en flitig och nitisk forskning, oförtröttad verksamhet och
grundliga insigter, bildning i de fack, som föreligga Kammar-kollegii verksamhet,
och att de rent af förråda en hög grad af vetenskaplig bildning.

Vidare har motionären sagt, att grundräntornas kapitalisering skulle
utgöra ett skäl till Kammar-kollegii indragning. Jag tillstår, att det visserligen
kan vara möjligt, att en förminskning i Kammar-kollegii göromål
kommer att uppstå genom grundräntornas kapitalisering; men denna af
motionären påpekade omständighet, nemligen grundräntornas kapitalisering,
har dock ännu icke inträdt; denna förändring är ju ännu icke genomförd,
icke ens grunden derför bestämd, och ännu är ju osäkert, huru många
år, som härtill erfordras; hvarjemte jag helt anspråklöst vågar förespå att,
om vi upplefva den tidpunkt, då en lag härom är färdig och emanerad,
vi lika säkert komma att då förnimma en allmän motvilja hos jordegarne
att begagna sig af den sålunda dem beredda utvägen, för så vidt
icke meningen skulle vara att den så kallade kapitaliseringen skulle komma
att bestå i en ren eftergift af alla grundskatter. Vore än förändringen
genomförd, qvarstå!- dock alltid de tvister, som kunna grunda sig på förut
varande förhållanden. Att på så lösa skäl stödja ett förslag är lindrigast
sagdt obetänksamt, helst då derigenom afses att likasom sätta slagtaremärket
på en institution, som allt hitintills utgjort det förnämsta stödet för
jordens bibehållande vid densamma tillförsäkrade rättigheter, om än den
derjemte måst hålla på Kronans rättigheters otänkbarhet.

Vidare säger motionären, att detta embetsverk “uteslutande haft till
sin uppgift att hindra och motarbeta nyttiga reformer. “ “Har till sin
uppgift“, det vill säga åliggande, i fäll man tolkar detta uttryck strängt;
men äfven om detta icke varit motionärens mening med det begagnade
uttrycket, är det dock en alltför svår beskyllning, han sålunda handlöst
framkastat. Jag tror icke man skall kunna framvisa ett enda fäll, der
Kammar-kollegium i afsigt att “motarbeta nyttiga reformer11 afgifvit sitt
utlåtande.

Det är ju mycket möjligt, att alla de reformer, som Kammar-kollegium
afstyrkt och hvilka förefallit motionären så nyttiga, likväl kunnat
enligt andras åsigter vara motsatsen. Att sålunda utan bevis framkasta
beskyllningar förefaller i sanning högst besynnerligt, helst då man såsom
jag känner och är fullt förvissad derom att motionärens goda vilja och
rättskänsla äro alltför stora, att han skulle anse sina åsigter ofelbara.

Jag frågar nu, om Stats-Utskottet kan sägas hafva grundligt bearbetat
denna fråga. Jag vill fästa uppmärksamheten derpå, att, äfven om
man tänker sig den nu ifrågavarande förändringen af den civila admini -

Den 13 Mars, f. m.

263

strationen, kommen i form af beslut till stånd, det dock dröjer många år
innan densamma kan träda i verket.

Att nu, såsom Utskottet gjort, dels framkomma med skäl af den
beskaffenhet, jag förut sökt visa, och dels grunda ett förslag derpå, att
en annan motion i likartadt ämne blifvit väckt, kan icke annat än väcka
förundran. Man borde väl åtminstone hafva väntat, till dess det Utskott,
som till behandling förehar den motion, man här lågt till grund för sitt
förslag, hunnit att yttra sig angående denna motion. Om Utskottet föreslagit
alla embetsverkens försättande på rörlig fot, så hade det kunnat
haft sken af klokhet, men att företrädesvis bland alla sätta stämpeln på
Kammar-kollegium, dertill kan jag icke fatta något rimligt skäl.

På sådana grunder och då obestridligt är att Kammar-kollegii försättande
på rörlig fot skulle skadligt inverka på ärendenas jemna gång,
och från verket bortjaga de förmågor, som derstädes så väl behöfvas, yrkar
jag, att denna punkt måtte lemnas utan afseende och Stats-Utskottets
förevarande förslag sålunda af Kammaren afslås.

Herr Grefve Po sse: Det kan icke tillkomma mig att bemöta de

anmärkningar, en talare framställt mot motionärens sätt att motivera sitt
förslag; men då jag, som ledamot i Stats-Utskottet, med min röst bidragit
till dess Utlåtande, anhåller jag att få framlägga de motiver, som bildat
min uppfattning af denna fråga. Jag hyser den mest fasta tillförsigt
till Representationens kraft och förmåga att genomföra nya och oundgängliga
reformer i hvarje rigtning och sålunda äfven i det förevarande
fallet, som för oss är ganska magtpåliggande, nemligen omorganisationen
af våra allmänna embetsverk. Det är min öfvertygelse, att denna fråga,
äfven om Regeringen icke tager initiativet, likväl skall blifva löst genom
Representationens medverkan; men för att denna fråga skall kunna lösas,
fordras såsom vilkor, att embetsmän, som under tiden tillsättas, icke få
fullmagter på sina embeten. Det är icke antagligt, att man af tjensteman
med fasta fullmagter skall kunna påräkna det understöd för reformens
genomförande, som kan vara behöflig!. Jag vill dock icke för alltid
ställa embetsmännen på en sådan lös fot: jag fordrar det endast under
den tid omorganisationsarbetet pågår.

Hvad särskild! Kammar-kollegium beträffar, tror jag detta embetsverk
kanske vara det som minst kommer att beröras af en reform; men
det är dock sannolikt, att någon förändring äfven af detta embetsverk
kommer att ega rum, och det är af denna anledning jag yrkar bifall till
Stats-Utskottets Utlåtande.

Herr Statsrådet Friherre af Ugglas: Stats-Utskottet har i denna
punkt af ifrågavarande Betänkande uttalat en åsigt, som jag anser mig
vara pligtig att bekämpa. Det är den åsigten, att, så snart ett förslag
väckes om indragning eller omorganisation af ett embetsverk, så skall
Riksdagen genast, utan undersökning om befogenheten af förslaget eller
utredning af förhållandena, föreslå att detta embetsverk måtte ställas på
rörlig fot. Konseqvensen af detta sätt att gå till väga blir den att, om
en motion väcktes derom att hela Svenska embetsmannakorpsen skulle
omorganiseras, från och med domaren till alla öfrige embetsmän, Riksda -

264

Den 13 Mars, f. ra.

gen för sin del också borde fatta det beslut att, till dess frågan blefve
afgjord, hela einbetsmannakorpsen borde ställas på förordnande. Detta
är konseqvensen af den åsigt, jag påpekat. För min del tror jag icke,
att detta sätt att gå tillväga väl öfverensstämmer med hvad man har rätt
att fordra af en väl ordnad statstjenst. Det är derföre redan ur principal
synpunkt, jag måste motsätta mig detta sätt att förfara, men äfven i
afseende å det särskilda fall, hvarom nu är fråga, tror jag att Stats-Utskottet
icke handlat rigtigt.

Den siste talaren medgaf, att Kammar-kollegium, minst af alla embetsverk,
skulle blifva beroende af en omorganisation. Det kan då verkligen
förundra, hvarför Stats-Utskottet utvalt just detta embetsverk framför
andra för den här ifrågavarande åtgärden.

Stats-Utskottet har i motiverna till sitt Utlåtande påpekat en vid
denna riksdag väckt motion om omorganisering af embetsverken i allmänhet.
Då denna motion är föremål för Särskild! Utskotts behandling, anser
jag skäl hade förefunnits att afvakta den utredning i frågan, som detta
Utskott kommer att^ lemna, innan Stats-Utskottet i detta speciela fall
framställt något förslag.

Hvad särskild! Kammar-kollegium angår, kan detta förslag afse tvänne
fall, antingen Kammar-kollegii indragning och förvandling till byrå eller
dess omorganisering. Hvad Kammar-kollegii indragning beträffar, tror jag
Kammar-kollegium vara ett. så beskaffadt embetsverk, som icke lian till
byrå förvandlas utan måste fortfarande hafva egenskap af Kollegium. Detta
Kollegium handlägger eu mängd mål, vigtiga icke allenast för Staten och
det allmänna utan äfven för enskild rätt och säkerhet och jag tror det
ingalunda vore rigtigt att åt en enskild person öfverlemna behandlingen
af alla dessa olika mål och ärenden, som erfordra en speciel kunskap för
att på ett tillfredsställande sätt blifva utredda. Jag stödjer denna min
åsigt icke allenast på egen erfarenhet och min deraf grundade fasta öfvertygelse
utan äfven på de sakrika utlåtanden, som förut i frågan blifvit
afgifna. Denna fråga är icke ny; den har förut blifvit behandlad af tvänne
särskilda komitéer, sammansatta af erfarna och skickliga män. Dessa
komitéer hafva kommit till det sammanstämmande slut, att Kammar-kollegium
såsom Kollegium icke bör eller kan upphöra. Vid 1828 års riksdag
tillsattes för denna frågas utredning ett särskild! Utskott, som äfven
kom till samma öfvertygelse.

Jag vill endast uppläsa de sista orden i det af 1859 års komité afgifna
yttrande, rörande Kammar-kollegii förändrade organisation. Komitéen
säger i dess utlåtande, att de ärenden, som nu tillhöra och, efter
komiterades åsigt, jemväl hädanefter böra åligga Kammar-kollegium, och
hvilka hufvudsakligen bestå uti att förvalta samt hafva inseende och vård
å en del Statens fasta oah lösa egendom, att behandla mål, som angå förvärfvande
eller upplåtelse för Statens räkning af åtskillig jord eller fast
egendom och räntor, att handhafva skattläggningen af jord, qvarnar och
andra lägenheter samt bergverk äfvensom att handlägga dels frågor, som
afse de jorden åtföljande extra ordinarie skyldigheter och besvär, dels åtskilliga
andra kamerala och allmänna hushållningen rörande frågor, synas
komiterade till största delen vara af den beskaffenhet att det med skäl
kan ifrågasättas, huruvida desamma, utan att äfventyra den säkerhet för

Den 13 Mars, f. m.

265

ärendenas behöriga gång, hvarvid Rikets Ständer fästa så stor vigt, må
kunna till en enda persons afgörande öfverlemnas. På dessa skäl tillstyrker
komiterade • desto heldre, det ifrågavarande embetsverk måtte i sin
egenskap af Kollegium bibehållas, som, med afseende å den bemälda embetsverk
jemlikt 65 § i Landshöfdingeinstruktionen den 10 November 1855
i vissa fall åliggande tillsyn derå, att meddelade föreskrifter utaf vederbörande
Konungens Befallningshafvande i behörig ordning verkställas och
rätteligen tillämpas, nödigt synes vara, att detsamma öfver länsstyrelserna
fortfarande eger den disciplinera magt, som hittills tillkommit detsamma.
För min del anser jag dessa af komiterade anförda skäl fortfarande ega
största giltighet; och jag hemställer, huruvida det kan vara skäl att utan
närmare undersökning och utredning uttala en åsigt, rakt stridande mot
erfarenheten.

Hvad åter beträffar frågan om Kammar-kollegii omorganisering eller
indragning af vissa tjenstår inom detsamma, vill jag icke bestrida, att förenkling
i Kammar-kollegii göromål framdeles kan inträffa, och jag tror
att, om det väckta förslaget om förändring i grundskatternas utgörande
kommer till stånd, en icke obetydlig lindring i Kammar-kollegii åligganden
deraf blir en följd, ehuru kanske dock icke i så stor grad som en
föregående talare påstått, men jag hemställer dock, huruvida, äfven om
detta verk i framtiden skulle kunna förminskas i afseende å tjenstemännens
antal, det likväl vore rätt att, för denna möjliga framtida besparing,
sätta Kammar-kollegii tjensteman i den beroende ställning, som förordnandet
medför. Yi böra ihågkomma, att Kammar-kollegii verksamhet äfven
är en domareverksamhet och ofta berör enskildt väl och enskildt bästa och
att sålunda samma skäl, som förefinnas att icke tillsätta domaren på förordnande,
äfven gälla Kammar-kollegii tjensteman. Jag tror icke, att man af
möjligheten utaf en framtida omorganisation bör eller kan hemta något
skäl att i närvarande stund göra Kammar-kollegium och dess tjensteman
mindre sjelfständiga än hittills.

Jag begagnar mig af detta tillfälle att meddela Kammaren upplysning
om ett förhållande, som kanske icke är för hvar och en kändt, och finner
jag mig desto heldre dertill föranlåten, som man ofta hör den mening uttalas,
att tjenstemännens antal ständigt ökas. Enligt den statistiska utredning
af detta förhållande, som förekommer i det betänkande, jag nyss
åberopat, visar det sig att antalet af ordinarie tjenstemän inom Statsdepartementen
och samtliga förvaltande verken år 1823 uppgick till 762,
men hade deremot år 1859 nedgått till 499. Och jag tror mig härmed
hafva visat, att, från Regeringens sida, åtgärder verkligen blifvit vidtagna,
ledande till förenkling och besparing uti ifrågavarande afseende.

På dessa skäl vågar jag hemställa, huruvida Kammaren skulle anse
denna fråga i närvarande stund vara så utredd som erfordras, för att
uttale den åsigten, att Kammar-kollegii tjenstemän borde ställas på förordnande;
och jag hemställer, huruvida, då, efter hvad jag sökt visa, de
fleste anse skäl att bibehålla Kammar-kollegium såsom Kollegium, det
skulle vara fullt lämpligt att bifalla hvad Stats-Utskottet i denna punkt
föreslagit.

266

Don 13 Mars, f. m.

Herr Carl Ifvarsson: Om man antager, att icke förr än i en

långt aflägsen framtid en omorganisation af de förvaltande verken kan ega
rum, då hade de invändningar, som här mot Stats-Utskottets förslag
blifvit gjorda, full giltighet; men jag anser, att frågan om en förändring
och förenkling af våra embetsverk så länge varit på tapeten, att man
icke alltför länge borde behöfva vänta på denna reform. Jag tror för
min del, att Kammar-kollegium icke kan undgå en stor förändring och
förenkling, ledande dertill att tjenstemännens antal icke blir så stort som
det för närvarande är, och då torde det äfven vara oklokt att under tiden
tillsätta tjenster inom Kammar-kollegium på ordinarie stat. Häraf
blir ju förhållandet, att, om en förenkling och omorganisering af verket
framdeles sker, måste de tjensteman, som icke längre behöfvas, uppföras
på indragningsstat. Om detta står i full öfverensstämmelse med Statens
väl, öfverlemnar jag åt hvar och en att bedöma. Jag tror tiden vara
inne att besinna sig, innan man fasthåller vid dessa gamla principer. ^

Ett annat förhållande, som försvårar hvarje omorganisation, ligger äfven
deri, att en och annan ordinarie tjensteman anser sig icke vara skyldig
att underkasta sig ett förändradt arbetssätt, som kan blifva en följd
af embetsverkets omorganisation. Vill man undanrödja sådana hinder,
måste detta ske genom att i tid vidtaga förberedande åtgärder för omorganisationens
underlättande. Utskottets förslag innehåller en sådan åtgärd,
fastän denna åtgärd endast rör ett embetsvex-k. Jag skulle önskat
att den hade omfattat flera. Jag tror, att Utskottets förslag är dess mera
välbetänkt, som jag anser tiden vara inne för uppnående af detta stora
resultat, som man länge väntat: förändring af hela Svenska embetsmannakorpsen.

Jag önskar bifall till Utskottets förslag.

Herr Rosenberg: Jag skall icke upptaga Kammarens tid med en
undersökning om önskvärdheten att erhålla en förenkling i förvaltningen;
jag vill blott med några ord gifva tillkänna, att jag icke kan bifalla hvad
Stats-Utskottet i denna punkt tillstyrkt, enär jag anser detta tillstyrkande
vara grundadt på alltför lösa skäl.

Ett af de skäl, hvarpå Stats-Utskottet grundat sin framställning, är
möjligheten, att den af motionären omnämnda förändringen i den Svenska
jordens nuvarande beskattningssätt kan komma till stånd. Men icke bör
väl Riksdagens beslut grunda sig på ett löst antagande att det eller det
möjligen kan komma att i en framtid inträffa.

Vidare åberopas af Utskottet såsom skäl den omständigheten att man
vid denna riksdag tillsatt ett Särskildt Utskott för åtgärders vidtagande
till besparing i utgifterna för den civila administrationen. Vi hafva likväl
ännu ej sett något förslag af detta Utskott, och det torde derför vara
väl tidigt att härpå grunda något beslut.

För min del är jag en stor vän af alla besparingar, som grunda sig
på en verklig utredning af förhållandena, men då icke så här är fallet,
anser jag mig böra afstå Utskottets ifrågavarande förslag.

Herr Björck: Man har anmärkt såsom origtigt af Stats-Utskottet

att för närvarande föreslå en åtgärd af så genomgripande art som den

Den 13 Mars, f. m.

267

ifrågavarande. Denna fråga står dock Representationen ganska nära, hufvudsakligen
i och genom det allmänna medvetandet att en organisation åt
embetsverken måste ske och ske snart. Denna fråga har också genom
min i ämnet väckta motion blifvit föremål för denna Riksdags uppmärksamhet.
Om icke denna min motion rönt det välvilliga emottagande,
den vunnit, hade Stats-Utskottet kanske icke lemnat en sådan uppmärksamhet
åt den nu ifrågavarande motionen; men då Riksdagen för behanddet
nd£ framlagda förslag om embetsverkens organisation tillsatt
ett Särskildt Utskott, och Kammar-kollegium i första rummet måste blifva,
såsom det ock blifvit, f öremål för detta Utskotts undersökning, så synes
mig Stats-Utskottet hafva haft fullt giltiga skäl till sitt förevarande förslag.
Detta i fråga om anledningen till Stats-Utskottets behandling af
saken.

,.. ^va(l sjelfva frågan beträffar, har en föregående talare från ministerbänken
hållit sig vid det förhållande, som för närvarande eger rum. Han
har påpekat. Kammar-kollegii egenskap af domstol och ansett, att det såsom
sådant icke skulle kunna upphöra, hvadan det enligt hans förmenande
ej heller vore lämpligt att ställa embetsverkets tjenstemän på förordnande.
Jag tillåter mig likväl fästa uppmärksamheten derpå, att alltsedan år 1809
Råga just varit derom, att såväl Kammar-kollegii som andra förvaltande verks
domsrätt skulle dem fråntagas och i stället öfverlemnas till allmänna domstolar
ne. Det är visserligen sannt att den komité, som sednast varit tillsatt
for utredande af nu ifrågavarande ämne, varit af en motsatt åsigt mot
föregående komitéer, i det att den ansett, att man icke kunde skilja många
mål från Kammar-kollegium. Men just i detta hänseende har jag i min
motion sökt att skaffa framgång åt den mening, som allt ifrån år 1809
vant rådande, att nemligen administrationen måtte så ordnas, att allt, som
beiör enskild rätt, måtte skiljas från förvaltande verken, som deremot
skulle sköta endast Statens angelägenheter.

Den äiade talaren har påpekat den stora vinst, som uppstått derigenom
att tjenstemännens antal under åren 1823-1859 så betydligt förminskats;
men jag ber att få fråga, huru har denna minskning uppkommit;
och jag tror, att svaret i allmänhet ligger deri, att man borttagit
andra instansen i en hel mängd mål. Af detta skäl har Bergs-kollegium
kunnat indragas och Kommers-kollegium till en del förminskas. Ett dylikt
förhållande skulle äfven uppstå, om Kammar-kollegium upphörde att längre
vara andra instans i vissa mål. Så väl Kammar-kollegium som de öfriga
förvaltande verken påkalla och äro mägtiga af förändringar, äfven om man
icke går in på det förslag, jag framställt, att göra Kammar-kollegium till
byrå inom ministéren.

Jag medgifver visserligen, att här icke är tillfälle att, innan det Särskilda
Utskottet hunnit längre i frågans behandling, öfver densamma fälla
något omdöme; men jag tror mig dock kunna säga, att, efter de upplysningar
Utskottet redan förskaffat sig, har det för de flesta af dess ledamötei
blifvit uppenbart, att en omorganisation af embetsverken verkligen
kan och bär ske, och att, hvad särskildt Kammar-kollegium beträffar, dit
blifvit, till följd af en origtig uppfattning, hänförda en del ärenden, som
icke borde tillhöra detta verk, och hvarifrån det sjelf begärt att blifva
befriadt.

2C.8

Den 13 Mars, f. m.

Då fråga om löneförhöjning för tjenstemännen vid 1856 års riksdag
uppstod, ansåg j.ag, att man borde så ställa, att man hade tjenstemännens
fulla biträde för en omorganisation af våra embetsverk, enär fara vore,
att organisationen eljest icke skulle lyckas. Af sådan orsak motsatte jag
mig ock, att den ifrågavarande löneförhöjningen skulle uppföras på fast
stat. Jag gjorde det derför, att tjenstemännens fasta löner skulle utgöra
förnämsta hindret för en förändrad organisation. Om den nuvarande chefen
för det departement, hvars angelägenheter äro under behandling, vill
göra besparingar och förändringar för att åstadkomma större skyndsamhet
i förvaltningen, så motarbetar denna phef sig sjelf genom att icke biträda
ett förslag, som just har till syfte att åstadkomma besparingar, på samma
gång som att vidtaga åtgärder för åstadkommande af större skyndsamhet
i ärendenas gång.

Jag vågar hemställa, att Utskottets ifrågavarande Utlåtande måtte åt
Kammaren bifallas.

Herr Kinmanson: I likhet med den siste talaren vill äfven jag,

i hvad på mig ankommer, sträfva efter enkelhet i administrationen. Men
häraf kan dock icke följa, att jag redan nu skulle gifva min röst åt en
åtgärd sådan som den ifrågavarande, eller att ställa Kammar-kollegii tjenstemän
på förordnande. Jag anser nemligen, att framställningen härom
kommer för tidigt, emedan man ännu icke i någon mån är öfverens, huruvida
och på hvad sätt de göromål, som Kammar-kollegium för närvarande
ombesörjer, kunna med fördel omgestaltas och huru handläggningen af
dessa ärenden må i framtiden ordnas. Och endast denna anmärkning
borde, efter min åsigt, vara tillräcklig för att vid denna riksdag förekomma
åtgärd i omförmälda syftning.

Stats-Utskottet i sitt Utlåtande börjar med den uttryckliga förklaring,
att, i anseende till den mångfald af ärenden, som tillhöra Kammar-kollegium,
någon indragning af detta embetsverk svårligen kunde ifrågakomma
vid genomförandet af en hy organisation af förvaltningen. Hval före då
vidtaga den föreslagna åtgärden? Enligt Utskottets förmenande, borde
detta ske endast derför att en icke obetydlig minskning i Kollegii nuvarande
verksamhet skulle kunna motses och i följd deraf en eller annan
tjenst blifva öfverflödig. Nu blir således frågan, om Kollegii hela tjenstepersonal
nu bör ställas på förordnande derför att i framtiden en eller
annan tjenstebefattning möjligen skall kunna umbäras. Man har sagt, att
den skatteförenkling, hvarom fråga är väckt, skulle, om den genomfördes,
åstadkomma lättnad i Kammar-kollegii göromål. Äfven jag hoppas detsamma
och tror att vi en gång skola komma derhän, att denna skatteförenkling
blir en verklighet, men vi veta ännu icke tiden derför och
känna icke förändringens inflytande på Kammar-kollegii verksamhet. Enligt
mitt omdöme är det sålunda alltför tidigt att nu göra början med en
organisation af nämnda embetsverk genom att antaga dess tjensteman
endast på obestämd tid tills vidare.

Men härtill kommer dessutom, att Kammar-kollegium genom en allmännare
reglering af administrativa embetsverk sannolikt skulle erhålla
ökade och nya göromål. Representationen har redan uttalat den åsigten
att förlägga till Kammar-kollegium tillsynen öfver den Statens fasta egen -

Den 13 Mars, f. m.

269

dom, som för närvarande förvaltas af Serafimerordensgillet. Vidare har
man varit betänkt på att till Kammar-kollegium öfverflytta tillsynen öfver
de fastigheter, som för närvarande höra under Arméförvaltningen. Slutligen
har den önskan blifvit uttalad, att alla åt arméen upplåtna boställen
måtte till Statsverket indragas, i hvilket fall de troligen skola komma att
utarrenderas genom Kammar-kollegii försorg. Statens fastighetsförvaltning,
hufvudsakligen förlagd till detta embetsverk, skulle blifva af en vidsträckt
och omfattande beskaffenhet och ganska betydligt öka Kammar-kollegii
göromål i stället för att minska dem och derigenom föranleda nedsättning
i tjenstemännens antal.

Man föreställer sig, att genom eu i allmänhet förenklad förvaltning
många tjenstår skulle blifva öfverflödiga. Detta är rigtigt för såvidt samma
tjenster göras obehöfliga för deras hittills varande bestyr. Men vår tid
medför nya behof, och dessa fordra nya tjensteåligganden. Såsom exempel
härpå vill jag nu blott angifva den allt mera kännbara saknaden att
icke ega noggranna statistiska uppgifter till ledning för bedömande af
Statsverkets alla särskilda förhållanden, hvilken brist gaf Representationen
anledning att vid förra riksdagen begära den mycket besynnerliga bouppteckning
öfver all Statens egendom, hvilken innevarande Riksdag fått
emottaga. Häri, bland annat, ligger dock ett bevis derför, att man alltmera
söker efter kännedom och klarhet i administrationens alla särskildheter,
för att kunna när som helst hafva en öfverblick deraf. Men dessa
sträfvanden medföra också behofvet af ökade arbetskrafter för att kunna
blifva fullt tillgodosedda.

Det har åt en talare blifvit framstäldt såsom skäl hvarför Kammarkollegium
nu borde ställas på indragning, att den reform inom administrationen,
som länge varit önskad, likväl alltför länge låtit vänta på sig,
hvadan man så mycket kraftigare borde söka uppnå syftemålet. Men hvarför
har då denna omorganisation så länge låtit vänta på sig? Jag tror,
att svaret härtill skall till väsendtlig del förefinnas i den omständigheten,
att man icke börjat, der man bort börja. Vid omgestaltningen af embetsverk
bör början göras icke med embetsverkens form utan med de ärenden,
hvilka de handlägga. Kammar-kollegii många göromål, t. ex. med
beskattningsfrågor, kunna icke upphöra eller minskas förr än sjelfva ärendena
blifva förändrade. Det är dessas beskaffenhet, som betinga vilkoren
för deras handläggning. Embetsverk bilda sig efter ärendena liksom skalet
kring kärnan. Det är icke formen, som bör föregå göromålen, utan
det är göromålens art, som hör bestämma sättet för deras handläggning
och organisationen. Men ofta har man ej uppmärksammat detta, utan,
för att få en förändrad förvaltnings-organisation, angripit det yttre utan
att fråga efter innehållet. Så länge man förfar på sådant sätt, söker man
förgäfves komma till något resultat.

Vidare har, såsom skäl för att ställa Kammar-kollegii tjenstemän på
förordnande, uppgifvits, att dessa eljest icke skulle vara skyldiga underkasta
sig de göromål, som en ny organisation kunde medföra. Denna erinran
innefattar till alla delar ett misstag. Under år 1860 utfärdades
nemligen en förordning, som haft till följd att alla tjenstemän inom förvaltningsverken
äro förbundna att underkasta sig de förändringar i sina
göromål, som af en framtida reform i administrationen kunna blifva no -

270

Den 13 Mars, f. m.

diga. Detta gäller äfven Kammar-kollegii tjensteman; och af förenämnda
erinran kan således ej hemtas någon giltig anledning att Kollegii tjensteman
böra blott tillsvidare antagas.

Det torde i öfrigt vara ganska tvifvelaktigt, huruvida denna åtgärd
skulle kunna försiggå utan verklig olägenhet. Yi känna huru göromålen
i Kammar-kollegium fordra så väl mycket studium som mycket arbete och
huru det är ganska svårt att finna personer med skicklighet för dessa
göromål; men denna svårighet torde förete sig ännu större, om tjenstemännen
icke kunna tillförsäkras en framtida utkomst, om tjensterna blifva
af den tillfälliga beskaffenhet, att deras innehafvare när som helst kunna
afskedas.

Ehuru mycket jag än nitälskar för en klok omorganisation i åtskilliga
delar af statsförvaltningen, och huru mycket jag än särskilt önskar, att
Kammar-kollegium måtte undergå eu af behof vet påkallad förändring, finner
jag dock förslaget, som nu föreligger, vara i närvarande stund obehöfligt
och olägligt; och jag får derföre afstyrka det af Stats-Utskottet i
denna punkt gifna Utlåtande.

Herr Per Nilsson från Malmöhus län: Vid hvarje riksdag förekomma
många motioner och höras många yttranden om indragning af åtskilliga
tjenster, som finnas inom vissa delar af förvaltningen i följd af
denna förvaltnings invecklade skick. Man önskar dessa indragningar på
det samma förvaltning icke måtte tynga så hårdt på statsutgifterna. Dessa
röster sprida sig sedan i landet, och hvart man kommer, hör man dessa
ord: huru är det väl möjligt, att icke redan indragits den mängd af öfverflödiga
tjenster, som finnes inom Sverige. Men hvarje gång ett förslag i
denna rigtning framkommer, finnes så mycket af de obotfärdigas förhinder,
som lägger sig emot äfven den minsta fråga i denna rigtning och hindrar
densammas framgång.

Hvad särskildt denna fråga vidkommer, anser jag Stats-Utskottet i sin
motivering hafva begagnat ganska lena motiver i jemförelse med motionären,
men Utskottet har dock gjort den tanken gällande, att, om man någonsin
skall få omorganisation af våra embetsverk, är det nödigt att man
ställer tjenstemännen på en lätt och mera rörlig fot. Derför har också
förslaget rönt motstånd. Man vill hafva en omorganisation, men man har
tillika yttrat, att detta icke skall kunna bespara utan öka kostnaderna,
emedan de nuvarande tjenstemännen i så fall måste sättas på indragningsstat.
Månne icke dessa kostnader undvekos just genom den föreslagna
åtgärden att icke annorlunda än på förordnande tillsätta tjenstemännen.

En talare har sagt, att tjenstemännen måste vara på fast stat för att
med beredvillighet kunna gå allmänhetens önskningar till mötes. Jag tror
deremot, att just om de voro tillsatta endast på förordnande, de skulle
blifva så mycket mera beredvilliga, och en följd häraf skulle dessutom
blifva, att de tjenstemän, som varit mest verksamma och derigenom tillvunnit
sig Regeringens och folkets förtroende, skulle först ihågkommas, då
utsigt yppades till en fast och mera fördelaktig position. På dessa skäl
kan jag icke annat än yrka bifall till Utskottets Utlåtande.

271

Den 13 Mars, f. m.

Herr Sven Nilsson: I likhet med föregående talare och Statsutskottets
ledamöter anser jag att en organisation af våra embetsverk
både kan och bör ske och att Kammar-kollegii domsrätt bör upphöra;
och jag har sålunda samma mål som motionären; ty jag föreställer mig
att med grundskatternas kapitalisering Kammar-kollegium blir temligen
obehöflig!: ; men så ömkligt, det vore att detta snart skedde, tror jag dock
att det ännu dröjer åtskilliga år innan en sådan kapitalisering blir verkställd.
Jag kan också föreställa mig att icke någon kapitalisering verkställes
medan indelningsverket finnes qvar; men min öfvertygelse är att
en önskad reform ej kan ske utan indelningsverkets undanrödjande. Detta
är ännu endast ett hopp; vi vänta icke något förslag i den rigtningen
från. Kong].. Maj:t och jag ser således intet hopp för närmaste framtiden
att icke vi få .bibehålla, detsamma. Stats-Utskottet har icke heller ställt
saken i något ljusare skick; ty det har endast sagt att ifall förändringen
verkställes,, så blir Kammar-kollegium obehöfligt. Om det äfven, såsom
sagdt, dröjer ännu många, år, så tror jag att just vid verkställandet af
denna förändring måste Kammar-kollegium strängt anlitas. Och hvad
särskild! domsrätten beträffar, så och huru önskvärd denna förändring än
är, lärer en sådan partiel förändring icke komma i fråga förrän den mera
genomgripande organisationen egt rum i domstolarnes arbetssätt, särdeles
på landsbygden. Det är detta som gifvit mig anledning tro att icke
Kammar-kollegium kan under den närmaste framtiden undergå någon väsendtlig
förändring. Då härtill kommer att Kammar-kollegium har denna
domsrätt, och det är nödvändigt att domare innehafva en sjelfständig
ställning, så vore det väl temligen olämpligt att ställa dessa tjenster på
förordnande, hvilka kunna lemnas den ena i dag, den andra i morgon.
Enligt min tanke , böra Herrar Kammarråd hafva en lika så sjelfständig
stallning som Hofrättsråd och andra högre em betsmän. Jag tror äfven
att de kunskaper och den erfarenhet, som erfordras på Kammarrådens
plats vore svårare att finna, om de skulle tillsättas endast på förordnande.
Det är derföre jag icke kan bifalla Utskottets Betänkande. Hade StatsUtskottet,
i stället för att vilja underkasta Kollega embetsmän en så beroende
ställning, föreslagit en strängare tjenstgöringsskyldighet i händelse
af embetsverkets omorganisation, så skulle jag gerna gifvit mitt bifall dertill;
men icke nu; och detta är icke “de obotfärdigas förhindermen jag
tror icke att förslaget kan verkställas utan en alltför svår rubbning i det
hela. Jag yrkar således afslag å Utskottets Betänkande.

Herr Bergström: Då jag först nyligen kommit tillstädes och så ledes

icke åhört den förutgående öfverläggningen, har jag tvekat att begära.
ordet af fruktan att åter upprepa skäl, hvilka redan kunna hafva
blifvit anförda till stöd för den mening i frågan, som jag hyser. En annan.
anledning till tvekan i ofvanberörda afseende förefanns för mig deri,
att jag. tillhör embetsmännens klass, hvars medlemmar nästan aldrig kunna
taga till ordet i en fråga af beskaffenhet, som den förevarande, utan att
befara, att mot dem utslungas beskyllninger att tala i “löntagarnes intresse“,
att hafva de “obotfärdiges förhinder“ med mera sådant. Emellertid
har jag tagit mod till mig af den, såsom jag förmenar, för Kammaren
bekanta omständighet, att jag är gynnsamt stämd för den reform, Herr

272

Den 13 Mars, f. m.

Björck med sin ifrågavarande motion åsyftar. I likhet med honom håller
jag före, att eu stor mängd af de så kallade administrativa besvärsmålen
måste, om den enskildes rätt skall blifva fullt betryggad, öfverflyttas från
de förvaltande verken till domstolarne. Ja! jag är i ett afseende beredd
att gå ett stycke längre än Herr Björck. Han vill nemligen hafva Kammarrätten
såsom andra instans i dessa mål; då deremot jag anser samma
mål böra i allo gå den vanliga domstolsvägen, så vida man icke skall
göra sig skyldig till en inkonseqvens. Dessa mål, ehuru de resultera åt
den ekonomiska och administrativa lagstiftningen, äro dock ofta för den
enskildes väl eller ve af ojemförligt större vigt, än en obetydlig rättstvist
om några Riksdalers värde. Men för närvarande utöfvar ju Kammarkollegium
domsrätten i dessa mål, det vill säga dess ledamöter äro att
anse såsom domare. I sådan egenskap måste de, så länge verkets nu varande
organisation fortfar, vara oafsättlige och ej innehafva sina befattningar
på förordnande. Domaren måste vara oberoende mot ofvan, oberoende
mot nedan; och ve det land, som kränker denna grundsats! I
vårt land finnes en domstol, Krigshofrätten, hvars ordförande och ledamöter,
med undantag af Krigsliofrättsrådet, äro allenast tillförordnade.
Då frågan om anslaget åt denna domstol förevar i Kammaren, visade sig,
huru ringa sympati denna domstol kunde påräkna.

Visserligen innehåller Herr Björcks motion förslag till vigtiga och genomgripande
förändringar i embetsverkens organisation; men ännu är dock
denna motion blott en embryo, ur hvilken någon lefvande organism icke
uppspirat. Den synes mig icke rimligen kunna föranleda dertill, att Kammar-kollegium
redan nu ställes på sådan lös fot, som Stats-Dtskottet föreslagit.
Med lika mycken rätt skulle man kunna föreslå detsamma om alla
Sveriges embetsverk. Hvarföre då framhålla just Kammar-kollegium, detta
utmärkta embetsverk, som alltid och till fullo gjort sin pligt och fyllt sin
bestämmelse ?

Jag yrkar afslag å Betänkandet i föredragna delen.

Herr C. A. Larsson: Förliden gårdag, då en obetydlig förändring

i ett begärdt anslag var i fråga, fick man uppbära skrupenser, och nu då
det endast är fråga om en oskyldig förberedande åtgärds vidtagande, får
man höra samma låt. Men hvad skola vi då här att göra, om vi icke få
föreslå åtminstone för framtiden en besparing i em betsmännens löner,
som så väl behöfves. För min del tror jag ingalunda att det medför
några menliga följder att bifalla Stats-Utskottets förevarande Betänkande;
men den fördelen skulle derigenom vinnas att vi för framtiden skulle slippa
så dryga löner åt dessa tjensteman. Det torde icke vara någon Kammarens
ledamot, som icke önskar komma till något resultat i fråga om våra
embetsverks indragning och förenkling, och för att kunna komma i tillfälle
härtill utan att inkräkta på den enskildes rätt, så hade jag trott att
man borde på det sättet gå till väga med Kammar-kollegium. Då man
vet så många olika slags mål, som förut hört under detta embetsverk,
men som numera förflyttats derifrån, såsom skogarnes vård och skötsel,
qvarnräntorna m. m. samt det är att hoppas att med grundräntornas
kapitalisering jordebokskontoret skall upphöra, så frågas: hvad skola vi nu

Den 13 Mars, f. m.

273

med detta Kammar-kollegium? Är det då icke klokt att i förtid bereda
sig på att icke betala löner till embetsman, hvars krafter kunna användas
bättre på andra håll? Det har klandrats att man just angripit detta
embetsverk; men man har berättat mig saker om detta embetsverk, som
äro ganska märkliga, men hvarmed jag icke vill trötta Kammaren, dessa
äro ej heller i motionen upptagna, men jag kan dock gerna på enskild
väg meddela dem åt den som det önskar. Här har äfven blifvit sagdt, att
det är nog tidigt att vidtaga den förberedande åtgärden att ställa Kammar-kollegii
tjensteman på förordnande; men det är ju icke fråga om de
nuvarande tjenstemännen utan de blifvande ; och jag tror således ej att
dessa Kammar-kollegii tjensteman skulle omsättas, innan förändringen
kunde realiseras; och det är icke någon rättskränkning mot dem, som nu
finnas. Allt motstånd rör således ingenting annat än att söka förekomma
förändringen af andra embetsverk.

Här har talats om att Serafimerfonden skulle läggas under Kammarkollegium
m. in. Är det då icke bra att hafva embetsmännen ställda på
förordnande, så att man undviker att hvarje riksdag fatta beslut derom
och slippa dessa skräddareräkningar om hvad som vidtagits efteråt. Jag
tror emellertid att hvar och en skall inse nyttan och fördelen af förslaget.
För min del önskar jag att Kammaren måtte lemna sitt bifall till den
oskyldiga skrifvelse, som Stats-Utskottet föreslagit.

Häruti instämde Herr Lars Persson, Herr Erik Olsson, Herr Per
Nilsson från Örebro län och Herr Jan Jnclersson jemte flera Kammarens
ledamöter.

Herr M åt t s Pe h r s s o n: Det kan tyckas, och jag tror äfven så sjelf,
att det är förmätet af mig att uppträda och gifva min åsigt tillkänna i
en fråga sådan som denna. Men då jag har en lång riksdagsmannabana
och äfven är till åren kommen, och derigenom ganska väl känner landet
och dess intresse öfver detta Kollegium, så kan jag icke underlåta att yttra
några ord och angifva de skäl, hvarpå jag stödjer mig för att bifalla Statsutskottets
Utlåtande.

Man säger att detta Kollegium är omistligt; det är möjligt att så är
förhållandet för städerna; i det fallet vill jag ej fälla något bestämdt omdöme;
men så vet jag att å landet är förhållandet alldeles omvändt. Men
det är också sagdt, att det icke skulle gå an att taga bort detta embetsverk,
emedan man har på landet både militära, civila och ecklesiastika
boställen, som stå under Kammar-kollegii vård; men jag tror detta är
misstag; ty de militära boställena stå under Arméförvaltningens och de
ecklesiastika under Ecklesiastik-departementets omedelbara tillsyn; således
är detta icke något så brådstörtande, att ju icke Kammar-kollegium derför
vore omistligt!. Man har äfven sagt, att vid taxeringar af dessa boställen
besvär deröfver afgöras af Kollegium; men taxeringarne ske lika
väl å militära som å ecklesiastika af Bevillningsberedningarne, och besvären
gå till Kammarrätten; således är ju Kollegium icke nödvändigt för
detta fäll. Jag hörde vid 1840 års riksdag att detta vackra Kollegium
haft mål, som legat der i 40 år, tills personer, som sökt sin rätt, hunnit få
Riksd. Prof. 1868. 2 Åfd. 2 Band. 18

274 Den 13 Mars, f. m.

den. F8r min del afsäger jag mig gerna ett sådant Kollegium, emedan
den enskildes rätt icke blir vederbörligen tillgodosedd.

Jag hörde samma låt vid Lagmansrätternas och äfven vid Kämnersrätternas
borttagande. Man sade då hela landet skulle gå under, och att
en rubbning i embetsmännens löner vore af den förderfiigaste art och
skulle vända upp och ned på allt. Kmellertid beslutades deras borttagande
och rättegångsordningar gå nu betydligt lättare och bättre. Skulle man
nu lyckas att blifva af med Kammar-kollegium, så skulle detta vara åt
stor lättnad för landet. Häradsskrifvare, kronofogdar — och jag tror äfven
Konungens Befallningshafvande — alla äro de ense att tillstyrka dess försvinnande.
Om den ort jag representerar skulle uttala sin åsigt, och om
dertill alla domar och beslut skulle komma fram på en gång, så fruktar
iag sannerligen att Kammar-kollegium skulle försvinna ganska snålt.

Det är på dessa grunder jag anhåller om bifall till Stats-Utskottets

Betänkande.

Herr Hierta: Må det tillåtas mig att uttrycka den öfvertygelse att

man gifvit måhända alltför störa dimensioner åt Stats-Utskottets förevarande
Betänkande. Jag tror icke att, antingen man beslutar sig för det
ena eller andra, det har så stor betydelse. Visserligen är sagdt att, om,
såsom Utskottet framställt, organisationen af Kammar-kollegium skulle
bero på förändringar i den Svenska jordens beskattningssätt, så kunde
härmed dröja många år. Men om i afseende å tjenstemännens sättande
på förordnande några betänkligheter uppstå, så undrar jag icke derpå.
Föröfrigt och då meningarne tyckas vara temligen olika, icke blott, hvad
man väntat, från embetsmännens sida, utan äfven från andra håll, och då
tillika sådana betänkligheter här yttrats mot att sätta Kammar-kollegn
tjenstemän på förordnande, så vill jag påpeka en annan grund för detta
ärendes blifvande behandling, hvilken skulle göra att det vore af obetydlig
vigt antingen man bestämde sig för det ena eller andra. Jag tror
nemligen först och främst att den erfarenhet man har af de många komitéer,
som blifvit tillsatta för embetsverkens omorganisation, har visat huru
vansklig denna uppgift är, åtminstone med en sådan omfattning,, hvaremot
icke kan bestridas att bemödandet och tendensen i dessa komitéer verkattill
icke så obetydlig inskränkning i tjenstemännens antal, som af chefen
för Civil-departementet blifvit upplyst. Men jag tror föröfrigt icke att
det är så svårt att åstadkomma en partiel förändring, som man vill påstå.
Hvad särskildt Kammar-kollegium beträffar, så har eu af dessa komitéer,
1858 års komité, yttrat sig öfver detta verk på följande sätt: “åt
dessa arbeten framgår att en betydlig inskränkning i det nu varande vidlyftiga
och antiqvariska arbetssättet inom detta verk bör och kan ega
ruin, utan att afvakta eu större organisation, då Kollegii domsrätt skall
borttagas och utan någon vidare förändring i afseende på grundräntorna,
skattläggning m. in." Det förefaller emellertid besynnerligt att fastän
detta betänkande är snart tio år gammalt, man icke från Regeringen hört
något åtgörande för att åstadkomma en sådan organisation. Men då jag
nu tager mig friheten framställa en vördsam uppmaning till chefen för
Finans-departementet om detta och öfriga embetsverk såsom initiativ för
åstadkommande af omorganisation i den omfattning nu kan göras, så vore

275

Den 13 Mars, f. m.

godt och nödvändigt att endast tillsätta nya tjänster på förordnande, och
framkomma med förslag till näst sammanträdande Riksdag i ämnet. Under
sådana förhållanden anser jag det icke vara ringaste våda att låta detta
Stats-Utskottets Betänkande falla, liksom å andra sidan icke heller någon
sådan att antaga detsamma, såvidt man kan förutsätta att chefen för
Finans-departementet vinnlägger sig att begagna de materialier, som finnas
för att göra hvad som kan göras.

Herr Statsrådet Friherre af Ugglas: En aktad ledamot af Statsutskottet,
hvars nit för våra embetsverks förenkling jag vid mer än ett
tillfälle erfarit, har yttrat, att så snart som domsrätten uti administrativa
mål blefve fråntagen Kammar-kollegium, så skulle en organisation vara
lätt genomförd. Jag ber att få erinra att den komité, som sednast varit
samlad för dessa ärenden, 1859 års komité, har i sitt betänkande uttalat
den allmänna grundsats, att Kollegii egenskap af dömande myndighet börda
upphöra i sådana ärenden, som tillhörde den inre hushållningen i landet,
men ändock ansett de mål, som fortfarande skulle tillhöra Kammar-kolle-.
gium, vara af så stor vigt för den enskilde, att Kammar-kollegium icke
kunde upphöra att såsom sjelfständigt embetsverk qvarstå. Men ännu,
mine Herrar! fungerar Kammar-kollegium som domstol, och jag måste instämma
med en föregående talare deruti, att just denna omständighet betingar
nödvändigheten att tjenstemännen ega en fullt sjelfständig ställning.

Herr Sjöberg:

Ilerr Me din: Ehuru jag under diskussionen hört åtskillige domare
och äfven chefen för Finans-departementet sjelf yttra sig om vådan att
domareembeten utöfvas på förordnande, så kan jag dock icke medgifva
detta. I den domsaga jag tillhör har domareembetet förvaltats på förordnande
under icke mindre än 17 år, och detta gick väl för sig; i granndomsagan
bär också domare tjenstgjort på förordnande i 12 år, utan att
någon . egentlig anmärkning deremot är att göra. Således har jag ingen
anledning att gilla detta skäl. Men jag hemställer, om icke det är lämpligt
att vidtaga några åtgärder, som motionären föreslagit och Stats-Utskottet
tillstyrkt, för att man skulle lyckas genomföra någon förändring i
våra embetsverk antingen i öfverensstämmelse med Herr Björcks motion
eller enligt andra förslag. Det är ju allt skäl att i förtid tänka på saken,
för att icke gifva lön åt tjenstemän, som icke behöfvas: det är derföre
jag yrkar bifall till Stats-Utskottets Betänkande.

Öfverläggningen var slutad. Å de yrkanden, som derunder blifvit
gjorda, dels på bifall till Utskottets förslag och dels på afslag derå, framställde
Herr Talmannen propositioner, hvilka hvar för sig besvarades med
många såväl ja som nej, och då nu derjemte begärdes votering blef följande
voteringsproposition uppsatt, justerad och anslagen:

Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet tillstyrkt i första punkten af
dess Utlåtande N:o 31,

röstar ia;

Den det ej vill

röstar nej;

276

Den 13 Mars, f. m.

Vinner nej, är Utskottets hemställan i denna punkt alslagen.

Vid omröstningens slut funnos 110 ledamöter hafva röstat ja och 52
nej, hvadan Utskottets hemställan blifvit af Kammaren bifallen.

Efter tillkännagifvandet af detta beslut begärde

Herr Falkman ordet och yttrade: För min del finner jag den nu

afgjorda punkten i förevarande Betänkande både till form och sak så vidunderlig,
att jag icke trodde att densamma skulle kunna tillvinna sig
Kammarens bifall. Men då så skett, vill jag deremot nedlägga min reservation.

Punkten 2-

Bifölls.

Hen- Sjöberg, som anmält sig till ordets erhållande näst före 3:dje
punktens föredragning, blef af sådan anledning nu uppropad och yttrade:
Innehållet af Stats-Utskottets framställning i 3:dje punkten af nu förevarande
Utlåtande föranleder mig göra den hemställan, huruvida det icke
vore lämpligt, att denna punkt blefve behandlad i sammanhang med 24:de
punkten i Stats-Utskottets Utlåtande angående Åttonde Hufvud titeln. Utskottet
talar nemligen i förstnämnda punkt om minskning med 4,400 R:dr af de
nu i Sjunde Hufvudtitelns anslag till Öfverintendents-embetet ingående
belopp dels till aflöning för intendenten och tvänne vaktmästare vid nationalmuseum
och dels till samlingars underhåll derstädes, så att anslaget
till ofvanberörda embete komme att nedsättas till 25,400 R:dr. “Under
förutsättning11, säger Utskottet vidare, “af Riksdagens godkännande af
hvad Utskottet i 24:de punkten af Utlåtandet, angående regleringen af
utgifterna under Riks-statens Åttonde Hufvudtitel föreslagit, hemställer Utskottet,
att Kongl. Maj:ts förevarande nådiga framställning måtte af Riksdagen
bifallas och således Öfverilatendents-embetets anslag bestämmas till
25,400 R:dr“.

Det vill synas mig, att dessa båda punkter höra i ett sammanhang
behandlas, och jag anhåller derföre, att Herr Talmannen behagade framställa
proposition å denna min hemställan.

Detta Herr Sjöbergs förslag blef af Kammaren bifallet, hvadan, med
förbigående af tredje punkten, nu förekom:

Punkten 4,

som lades till handlingarne.

Punkterna 5 och 6.

Biföllos.

Punkten 7. Lades till handlingarne.

Den 13 Mars, f. m. 277

Punkterna 8 och 9.

Biföllos.

Punkten 10.

Herr 0eklind: Stats-Utskottet åberopar såsom skäl för sin i föreliggande
Betänkande uttalade åsigt tvänne Kongl. Förordningar af den 21
December 1865 och 29 Juni 1866, under påstående att dessa förordningar
så nyligen utkommit, att man ej ännu hunnit förvärfva någon tillförlitlig
erfarenhet i saken. Detta påstående innebär naturligtvis i och för sig
sjelft betraktadt en ovedersäglig sanning, men det synes mig icke utgöra
en lämplig och tillräckligt fast grund att derpå stödja ett afslag.

Skogsfrågan är, så vidt jag förstår, af utomordentlig vigt; den är näst
jordbruket Sveriges vigtigaste ekonomifråga; den är i viss mening landets
mest naturliga ekonomifråga, dels på grund af landets fysiska beskaffenhet
och dels på grund af klimatiska förhållanden. Den är således en fråga
af synnerlig vigt för folket, emedan på densammas behandling beror i
väsendtlig mån ett bland den arbetande klassens förnämsta näringsmedel;
den är äfven för den enskilda omtanken och intresset af stor betydelse.

Men i följd af bristande utredning (man är ännu icke ense om den
princip, som bör följas) är den nu ställd på en ytterst vådlig punkt; ty
ingenting är farligare än att administrera utan gifna, bestämda grunder.
Fn utredning af frågan är derföre alldeles nödvändig; en utredning från
rent vetenskaplig ståndpunkt, grundande sig på bestämda och bevisade
förhållanden, skärskådade ur sina särskilda synpunkter, den ekonomiska
och den klimatiska, samt båda dessa synpunkters vigt mot hvarandra afvägd.
Detta ändamål kan ej vinnas på annat sätt än genom tillsättandet
af en komité, bestående af sakkunnige, erfarne och ojäfvige män. Sverige
är ännu, enligt statistikern Ljungberg, Europas skogrikaste land; och det
är derföre väl värdt, att Riksdagen gör den ringa uppoffring, som nu är
i fråga. Jag nämnde, att skogarne utgöra näst jordbruket Sveriges rikaste
inkomstkälla; skogsprodukterna utgöra äfven landets förnämsta exportartikel.
Enligt verkställd uträkning hafva i medeltal under tio års tid
årligen från Sverige exporterats skogsprodukter för 30,000,000 R:dr, bruksalster
för 24,000,000 R:dr, jordbruksprodukter för 17,600,000 R:dr och
ladugårdsalster för 3,000,000 R:dr.

På grund häraf vågar jag anhålla, att Riksdagen ville, med ogillande
af Utskottets Betänkande, bifalla det uti motionen framställda förslag;
och då Första Kammaren redan i så måtto bifallit motionen, att den anslagit
en summa af 5,000 R:dr till omförmälda ändamål, så anhåller jag
att Andra Kammaren deruti måtte förena sig.

Herr Lithner: Äfven jag får anhålla, att Kammaren måtte bevilja
medel till det ändamål, motionen afser. Det är här åter fråga om Norrland.
Klagomålen öfver skogssköfiingen derstädes äro så gamla och hafva
blifvit så ofta framhållna och emotsagda, att redan deraf synes att, om
man verkligen har för afsigt att en gång komma till klarhet och full insigt
i denna fråga, ingenting kan vara nödvändigare, än att en komité af
erfarne, sakkunnige och ojäfvige män tillsättes, med uppdrag att på stället

Den 13 Mars, f. in.

278

undersöka de Norrländska skogsförhållandena samt att derefter afgifva
fullständigt Utlåtande öfver dessa förhållanden och i sammanhang dermed
stående frågor, äfvensom förslag till de nya stadgande!!, som kunna finnas
erforderliga.

Man må ej, såsom Utskottet här gjort, i denna fråga uteslutande
stödja sig derpå, att nu gällande författningar äro så nya, att erfarenhet
ännu icke kunnat vinnas, huruvida förändringar deri böra ega rum eller
icke. Det kan hända äfven nya författningar, att de icke äro lämpliga,
och för min del tror jag, att de ifrågavarande författningarne ej äro så
lyckligt och med den sakkännedom affattade, som varit önsklig. Jag anhåller,
att till stöd för detta mitt förmenande få anföra några exempel.

2 § i den nya förordningen angående utsyning bestämmer, att
en by, som har tre grannar, eger rätt till utsyning till ett afstånd af
en fjerdedels mil, och en by af fyra grannar, eller hvilket antal sådane
som helst derutöfver, till ett afstånd af en tredjedels mil från bolstaden.
När nu en by af tre grannar har rätt till utsyning inom en fjerdedels
mil, men en med 50 grannar endast inom en tredjedels mil, så kan lätt
hända, hvad som äfven i verkligheten inträffat, att, under det åboerna i
en by få 100 stockar hvar, så få åboerna i en annan endast 3 eller 4
stockar hvardera. Enahanda obilliga förhållande eger rum i afseende å
stämplingskostnaden, ty enligt Kongl. Brefvet den 11 Maj 1866 utgår ersättningen
med ett visst arfvode för hvarje dag. Jill följd häraf har
inträffat, att, under det en åbo, åt hvilken blifvit utsynade endast två
träd, fått i utstämplingskostnad betala 55 öre för trädet, så har deremot
denna kostnad för eu annan åbo, som erhållit 100 träd, uppgått till 2 öre
för trädet.

Vidare vill jag i afseende å den nya utsyningsförfattningen anmärka
en omständighet, hvars olämplighet jag hoppas ej skall blifva motsagd.
4 § stadgar nemligen, att för utsynadt virke stubbören ej skola erläggas.
Genom detta stadgande har Staten förorsakats en icke så obetydlig förlust,
ty stubböresafgiften har under vissa år uppgått för allenast ett af de
Norrländska länen till icke mindre än 20,000 R:dr. Jag anser, att de,
som äro måna om Statens rätt, icke skola finna skäl, att detta stadgande
qvarstår.

9 § i utsyningsförordningen föreskrifver, att vid utsyning ^skogstrakt
ej må hårdare anlitas, än med skogens bestånd i framtiden är förenligt.
Denna föreskrift är visserligen rigtig, men skogarnes verkliga tillstånd
och beloppet af den tillgång på virke, de kunna lemna, äro ännu ej
tillförlitligen kände ens af jägeritjenstemännen. Det har derföre kunnat
hända, att då af dessa tjenstemän den ena har ansett 10,000 eller 20,000
träd årligen kunna utsynas på en skogstrakt, har en annan året derefter
inskränkt utsyningen på samma skogstrakt till 800 träd. Det är efter
fullt tillförlitliga beräkningar att antaga, att med en årlig utverkning af
ett träd på hvartannat tunnland skog sågverkens behof af virke skulle
blifva fullkomligen uppfyllda, utan att någon åverkan derutöfver behöfde
ega rum. Om nu en fullständig utredning af skogarnes tillstånd företages,
så kunde man ju komma derhän, att ej utsyningsrätten, såsom nu emellanåt
sker, helt oväntadt betydligen inskränkes, hvarigenom naturligtvis
allmogen, i synnerhet under tider af missväxt och nöd, starkt frestas att

Den 13 Mars, tf. m.

279

föröfva åverkan, och man kunde derefter möjligen hoppas att slippa vidare
höra talas om dessa sorgliga åverkanshistorier.

Det är ännu ett annat stadgande i de nya skogsförfattningarne, som
är synnerligen olämpligt, det nemligen att aktoratsarfvodet för skogstjenstemännen
utgår med eu viss procent af värdet utaf det virke, som
tages i beslag. Jag vill om den verkan, som af detta stadgande hittills
röjts, intet säga. Men tydligt är, att stadgandet i sig sjelft icke uppmuntrar
så mycket till förekommande af åverkan, som icke fastmer till
väntande till dess stora beslag af det redan åverkade och i floderna nedförda
virket kunna göras.

Lägger man nu härtill, att de Norrländska skogarne, såsom jag redan
nämnt, icke äro kända ens till arealen, så synes det mig vara för Statens
sanna intresse af vigt, att en komité tillsättes lör att utreda dessa intrasslade
frågor. En förbättrad lagstiftning är utan sådana förberedande åtgärder
omöjlig att åstadkomma. Regeringen kan ej besitta nödig sak- och
lokalkännedom, och Representationen, sammansatt som den är af ledamöter
från alla möjliga orter i landet, är ej heller skicklig att lagstifta i dessa
ämnen. Det skulle vara lika olämpligt, som om vi representanter fråa
Norrland företoge oss att stifta lagar för fiskerierna på vestra kusten.

Slutligen tillåter jag mig att i afseende å hvad motionären yttrat
derom, att komitéen borde inkomma med sitt utlåtande före nästa riksdags
början, anmärka, att om komitéen skall kunna afgifva ett på verklig sakkännedom
jgrundadt utlåtande, dess arbete, enligt mitt förmenande, måste
komma att räcka i flera år. Deraf anser jag emellertid, att man ej bör
låta afskräcka sig, utan yrkar, att Kammaren måtte, i likhet med Första
Kammaren, till nu ifrågavarande ändamål för år 1869 bevilja ett belopp
af 5,000 R:dr; men jag förbereder Kammaren på, att begäran om detta
anslags förnyande återkommer flera år.

Herr R i b b i n g: Äfven jag ber att få förorda bifall till det yrkande,
som de två sista talarne framställt.

Onekligt är, att frågan om skogarnes vård och bibehållande är af
största vigt i klimatiskt hänseende så väl för det närvarande som för
framtiden. Det är af vetenskapen fullkomligt utrönt, hvilket välgörande
inflytande skogarne utöfva på ett lands klimat genom den fuktighet, de
bibehålla, genom det skydd, som de lemna mot hårda vindar; och genom
sin egenskap att, likasom andra fasta föremål, vara värmeledande, hvarigenom
de bidraga till förekommande eller förminskande af skarpa froster.
Resultater af de vetenskapliga undersökningarne äro icke heller aflägsna
eller främmande för det allmänna medvetandet, de ega sitt populära uttryck
i det allmänna ordspråket, att “skogen är fattig mans tröja11.

Men alldeles samma vigtiga sanningar, till hvilka vetenskapen ledt,
vinna å andra sidan en lika ovedersäglig bekräftelse på erfarenhetens väg.
Klimatets försämrande genom skogarnes utödande går ej fort, men så
mycket säkrare. Jag vill i detta hänseende anföra såsom exempel norra
Afrikas kust och vestra Asiens, i forntiden bland de rikaste och fruktbaraste
länder, nu ej bebodda af en tjugondedel mot dess innevånare under
{''ordna tider, och till en del utgörande sandöknar, sedan de derstädes
förut befintliga skogarne blifvit sköflade; eller, för att välja ett närmare

280

Den 13 Mars, f. in.

liggande exempel, Island, som förr var säte för en uppblomstrande kultur,
men numera, skoglöst, är obeboeligt, med undantag af de närmast hafvet
liggande landsträckorna, som emottaga det klimatet mildrande inflytandet
från hafvet.

Man invänder, att vi här i landet länge klagat öfver skogarnes sköflande,
men att värt klimat det oaktadt ännu är godt. Ja! det är sannt,
ty klimatets försämrande går långsamt. Man kan länge misshandla naturen,
och hon förblir ändå ett lydigt och nyttigt redskap i menniskans
hand, men går denna misshandling öfver ett visst mått, så inträffar det,
att hon slutligen upphör att göra tjenst, och har en gång Norrland
genom skogarnes ödeläggande till en del blifvit obeboeligt, så ligger det i
sakens natur att, genom inverkan af kölden i de närmaste trakterna,
obeboelighetsgränsen flyttar sig allt längre och längre åt söder. Derföre
kan man ej från huru det hittills varit sluta till att så allt framgent
skall förblifva. Mot giltigheten af ett sådant slut har man tvänne protester:
vetenskapens och erfarenhetens, der denna blott hunnit fullt utveckla
sig, hvilkas vittnesbörd dock, hvardera för sig, borde få anses ega fullgiltig
sanning. Nog går det utan fara både för oss eller våra barn, ty så
mycken skog finnes ännu qvar i Norrland, att icke vi och ej heller den
kommande generationen behöfva flytta derifrån. Men vi hafva ej rättighet
att ställa så till, att vi göra eu stor del af fäderneslandet obeboeligt för
efterkommande slägten. Man säger, att i Norrland finnes mycken skog,
som står och ruttnar ned. Ja! det är sannt, men många skogar hafva
också funnits, hvaraf numera icke ett spår återstår. I fråga om verkningarne
af skogens vanvård får man ej taga hänsyn till allenast den närvarande
tiden, man måste tänka på framtiden.

I rent ekonomiskt afseende är äfven eu rätt vård af skogen att föredraga
framför det nuvarande. Frågan om en god vård af skogarne är ej
en fråga om nya utgifter. Se vi på de Tyska länderna, så finna vi der
skogarne skötas på ett sådant sätt, att de ej blott betäcka kostnaderna
dervid, utan lemna ett betydligt öfverskott af inkomster utöfver de utgifter,
som derpå användas, och på samma gång förökas dock skogarne. Yi
med våra rikligare tillgångar på skog skulle ju äfven kunna komma
derhän.

Under sednare tider har skogsfågel varit föremål för många omsorger
och många bekymmer. Vid 1858—1854 års riksdag uttalade
Rikets Ständer i de skarpaste ordalag sina farhågor i anledning af den
pågående skogssköflingen. Detta föranledde, att år 1855 en komité nedsattes
för denna frågas behandling, hvilken komité år 1856 inkom med ett sakrikt
utlåtande, innefattande förslag ej mindre till en ny skogslag, än äfven
rörande ordnandet af hushållningen med de allmänna skogarne. Detta förslag
. blef öfverlemnadt till Rikets Ständer, utan att dock Kong!. Maj:t
dervid framlade något förslag till ny skogslagstiftning, hvarmed ansågs hora
anstå. Kong! Maj:t förordade endast inrättandet af en skogsstyrelse. En
sådan blef ock inrättad, och jag vill ej bestrida att den gjort nytta, men
det förefaller mig, som om man, när man vid denna ena del af förslaget
stadnade utan att ingå på den andra delen, velat försöka om det ej skulle
gå an att röra sig framåt med ena foten, under det man stod stilla med
den andra. Skogsstyrelsen har kostat mycket, men jag tror ej att den

Den lä Mara, f. m.

281

motsvarat landets förväntan, och jag tror, att den ej heller kan komma
att göra det, förrän vi erhållit en ny omfattande och fullt ändamålsenlig
skogslagstiftning.

Efter mitt förmenande skulle det vara rigtigt och välbetänkt, om
Riksdagen nu ställer ett anslag till Kongl Maj:ts disposition och begär att
en ny komité måtte tillsättas för skogsfrågans behandling. Omständigheterna
kunna väl i många fall hafva förändrats på sednare tider, men jag
vågar dock uttala den förhoppning, att den nya komitéen skall finna mycket
undangjord t af den förra komitéens grundliga och sakrika utredning
och att till följd deraf dess arbeten icke skola behöfva draga allt för långt
ut på tiden. Sedan Riksdagen sålunda gjort hvad på den ankommer och
lernnat Kongl. Maj:t alla de materialier, som för en ny fullständig skogslags
utarbetande kunna erfordras, anser jag Riksdagen böra anhålla, att
Kongl. Maj:t tager frågan i sin hand. Den siste talaren har redan påpekat
svårigheten för Riksdagen att i detta ämne besluta, och jag kan ej
neka, att det förefallit mig mindre lyckadt, att Kongl. Maj:t, då han öfverlemnade
den förra skogskomitéens betänkande till Rikets Ständer, ej fann
för godt att uttala sin mening i frågan eller framlägga förslag till lag.
Skogsfrågan hör enligt min öfvertygelse, till följd af flera omständigheter,
som här äro onödiga att nämna, till klassen af de ärenden, som, endast om
Regeringen tager dem i sin hand, kunna bringas till ett lyckligt slut.
Sammansatta Stats-, Lag- och Ekonomi-Utskottet, som vid 1862—1868
årens riksdag behandlade ämnet, afgaf deri ett vidlyftigt, på mer än 100
sidor gående Utlåtande, och ser man på detta Utlåtande, så visar sig
hvilken strid och osäkerhet, som vid pröfningen af föreslagna stadganden
inom Utskottet egde rum.

Jag ber att i korthet få sammanfatta hvad jag nu yttrat. Då den
förevarande frågan är åt yttersta vigt, då den gäller huruvida vi skola åt
efterkommande slägten bevara en stor del af vårt land eller låta naturen
återeröfra densamma, såsom vetenskapen och erfarenheten lära oss att
följden af skogarnes sköflande blifver, då omständigheterna efter sista
skogskomitéens betänkande kunna vara olika och påkalla ny undersökning,
och då bringande till slut af frågan endast af Kongl. Maj:t kan bringas
till stånd, anser jag talande skäl vara för handen, att Riksdagen bör göra
sitt till för att sätta Kongl. Maj:t i tillfälle att, sedan alla för frågans
fullständiga bedömande erforderliga materialier blifvit insamlade, hugna
Riksdagen med förslag till densammas lösning; och förenar jag mig på
grund häraf i det yrkande, de två sista talarne framställt.

Herr Henrik Hansson: Jag är öfvertygad derom, att de ledamöter
af Stats-Utskottet, som afslagit denna välbetänkta motion, hafva
ansett sig derigenom hafva handlat i Statens intresse, men lika tydligt är
ock, att de härutinnan betydligt misstagit sig. Staten eger uti sina skogar en
rikedom, som årligen kan lemna i afkastning millioner, om de blott sköttes
som sig borde, men på det sätt de nu förvaltas, äro de till liten eller ingen
nytta. Statens skogar och förvaltningen deraf borde tjena alla landets innebyggare
till ett föredöme och ett mönster, då de deremot nu skötas så förvändt
och så illa, att det icke kan undgå att väcka allmän förvåning och
grämelse. Styrelsen öfver desamma är förlagd här i hufvudstaden och har

282

Den 13 Mars, f. in.

föga kännedom om desamma och icke mer än den, Styrelsen kan inhemta
af sina underlydande tjenstemän. Riksdagens Herrar ledamöter torde äfven
hafva föga kännedom om de Norrländska skogarne. Man kan icke
heller begära, att Regeringen skall hafva någon speciel kännedom i detta
tall, och deraf lärer väl som en nödvändighet följa, att ett antal erfarne,
sakkunnige och ojäfvige män böra utses för att afgifva utlåtande angående
ordnandet af Statens skogshushållning, förnämligast i Norrland. Sannt är
väl, att de fleste af Riksdagens ledamöter icke kunna hafva någon fullständig
kännedom om skogshushållningen i de norra provinserna, men så mycket
har dock i denna fråga blifvit offentligen kändt, att en hvar lärer
kunna inse behofvet af tillsättandet utaf eu dylik komité, som nu blifvit
föreslagen.

En länskamrat nämnde nyss såsom bevis på betydenheten af dessa
skogar, att de icke voro kända till sin areal, icke ens af jägeribetjeningen,
långt mindre att den aftorkning de kunde tåla vore behörigen uppskattad.
Med anledning häraf vill jag nämna, att det i Norrland finnes skogstrakter,
som ligga så långt från vattendragen, att de derigenom förlora
snart sagdt allt värde, ja flera sådana skogstrakter finnas, som ingen skulle
vilja taga emot, äfven om man finge dem till skänks. På de ställen deremot,
der vattendragen löpa fram, der äro skogarne så strängt anlitade,
att äfven om någon skulle önska skydda desamma, sådant svårligen låter
sig göra, och om man skickar till dessa trakter sakkunnige och oväldige
män, så skola de snart komma under fund dermed, att, om också dessa
trakter äro obekanta för jägeribetjeningen, de dock ingalunda äro okända
för åverkaren, som sätter yxan till roten af allt hvad han kan komma
öfver, och för dem som synas hafva gjort till sin uppgift att förstöra allt
hvad skog heter inom dessa olyckliga bygder.

Jag instämmer, som jag redan antydt, med dem, som förordat tillsättandet
af den komité, som blifvit föreslagen, och jag har med nöje och
tillfredsställelse sport, att Första Kammaren för detta ändamål redan beviljat
ett anslag, hvilket dock är alldeles för obetydligt, då det icke blifvit
bestämdt till högre belopp än 5,000 R:dr. Desse komiterade måste,
om de vilja erhålla fullständig kännedom om förhållandena, på apostlahästarne
genomvandra skogssträckor ända till 30 mil uppåt landet från
hafskusten, och sådant kan icke ske på mindre tid än flera år, likasom
det icke heller kan erhållas för lägre kostnad än aldra minst 20,000 R:dr,
hvilket dock alldeles icke är för mycket, om man tager i betraktande de
stora resultat, som derutaf kunna vinnas, och de stora inkomster, som
derigenom kunna framdeles tillflyta Staten. Jag godkänner alltså Herr
Landshöfding Almqvists motion i ämnet, med det tillägg till tredje momentet
af hans yrkande, att Riksdagen måtte för det afsedda ändamålets
vinnande ställa till Kongl. Maj:ts disposition eu summa af 20,000 RallRiksmynt.

Herr Hedlund: För hvar och eu, som sökt vinna närmare känne dom

om förhållandet med de Norrländska skogarne, och dertill har under
sednaste tider litet hvar kännt sig manad, då aktningsvärde industriidkare
varit utsatte för låga och sanningslösa anklagelser, hvari ej ens
Kronans tjenstemän aktat för rof att taga del — för hvar och en, hvil -

Den 13 Mars, f. in.

283

ken sökt att vinna en sådan kännedom, har omöjligheten att bilda sig ett
rigtigt omdöme i denna fråga, till följd af den brist på nödiga upplysningar
deri som förefinnes, klart framstått. Den förra skogskomitéen kunde
ej ens approximativt uppgifva arealen af Kronans skogar i Norrland; man
söker i dess betänkande fåfängt att få reda derpå ens på flera qvadratmil
när. Jag anser derföre vigtigt, att en undersökning härom eger rum,
ej blott för att Statens egendom må beskyddas, utan äfven på det att
man må förekomma utspridandet af falska uppgifter i detta hänseende.
Jag har trott, att länsstyrelserna sjelfva skulle kunna åstadkomma en utredning
af dessa förhållanden, men då förste mannen i en af dessa länsstyrelser,
genom att väcka nu ifrågavarande motion, åtminstone tyst underkänt
länsstyrelsernas förmåga härutinnan, så kan jag naturligtvis ej
vidare fasthålla denna min förmodan.

Jag trodde äfven, att Skogsstyrelsen skulle kunna åstadkomma en sådan
utredning, då den alltid kunde påräkna biträde af samma krafter
som länsstyrelserna, men då motionären icke ifrågasatt öfverlemnande af
ämnets behandling åt Skogsstyrelsen, torde det kanske vara bäst, att en
komité för ändamålet tillsättes, ehuru det, enligt min förmodan, skall
blifva svårt att finna lämplige personer till en sådan komité.

Jag har vidare, i likhet med åtskillige andra talare, som här uppträda
föreställt mig, att en komité icke skulle kunna medhinna att på ett
år utsluta ens de undersökningar, som densamma, enligt motionärens förslag,
skulle erhålla i uppdrag att verkställa, men motionären, hvilken i sin
egenskap af landshöfding i ett af de Norrländska länen bör bäst kunna
bedöma denna fråga, har ansett att komitéen bör kunna till nästa riksdag
hinna ej mindre att verkställa eu noggrann undersökning om de Norrländska
skogsförhållandena, än äfven att afgifva fullständigt utlåtande deröfver,
och jag måste då låta min egen uppfattning vika för motionärens.

Såsom ett tillägg till hvad öfrige talare i frågan yttrat ber jag att få
nämna, att när man deri åberopar norra Afrikas, vestra Asiens med
flera orters exempel, man ej torde böra förbise, att förhållandena här äro
helt annorlunda. Hos oss skyller man ju skulden för skogssköflingen
egentligen på sågverken. Så vidt jag vet funnos ej några sågverk hvarken
i norra Afrika, vestra Asien eller på Island. Jag ber emellertid den
lärde talare, som i denna fråga uppträda att härom lemna bestämd upplysning.
Men hvad jag deremot med säkerhet vet, det är att några sågverk
icke funnos på Grönland, hvars förvandling till en obeboelig trakt
ej heller gick långsamt. Då våra förfäder först upptäckte detta land,
funno de det grönskande och bördigt, men när de två eller tre år derefter
återvände för att taga landet i besittning, funno de det uppfyldt af
snö och is. Denna förvandling var ej föranledd af någon skogarnes förödelse,
utan helt enkelt deraf att Ishafvets isberg hade haft den oartigheten
att lägra sig deromkring. För enahanda inflytelser torde ockå möjligen
Island varit utsatt.

Med detta vill jag endast hafva sagt, att då man yttrar sig i denna
fråga, deri passionerna så lätt bringas i rörelse, så bör man ej gifva ytterligare
näring åt skrämseln. Frågan är att få veta huru stora våra tillgångar
på skog verkligen äro. När man talar om vår stora export af

284

IJen 18 Mars, i'', in.

skogsprodukter, så bör man äfven taga i betraktande storleken af de skogar,
hvarifrån denna export bemtas, men derom saknar man säker upplysning.

Jag har sökt göra mig eu föreställning om skogstillgången inom
Westerbottens län, och har dervid kommit till följande resultat. Länets
hela areal utgör 12 millioner tunnland. Om man antager att hälften af
denna areal, eller 6 millioner tunnland, utgöres af skog och ytterligare,
efter de beräkningar som i sådant hänseende blifvit inom länet gjorda,
reducerar dessa 6 millioner tunnland till “duglig“ skog, så får man deraf
en areal af 3,500,000 tunnland. Antagar man nu, att hvarje år kan, icke
på hvartannat, utan på hvart tredje tunnland af den “dugliga11 skogen
fällas ett träd, så får man endast inom Westerbottens län öfver en million
sågträd, eller icke fullt ett träd på hvart tionde tunnland af länets hela
areal. Då man talar om vådan af att, såsom nu sker, årligen exportera
hundratusentals stockar, så tror jag att man förbiser den ofantliga tillgång
på skog, som vi verkligen ega.

Jag vill emellertid ej säga, att denna min förmodan är rigtig, och
jag lemnar derföre med största glädje mitt bifall till motionärens förslag
om åstadkommande af en utredning af denna fråga. Jag ville gerna, i
likhet med en annan talare, till detta ändamål bevilja 20,000 R:dr, men
då Första Kammaren redan beslutit att härtill anslå endast 5,000 R:dr,
förenar jag mig med dem, hvilka yrkat att anslaget måtte till sistnämnda
belopp bestämmas.

Herr Witt: Det gifves knappast någon fråga, der tankarne äro
mera delade än i denna, då den ena säger att vi ännu hafva god tillgång
till skog, och den andre påstår att vi snart komma att lida af skogsbrist.
Då jag nu går att yttra några ord i denna fråga, vill jag icke tala efter
hörsagor, utan efter hvad jag sjelf med egna ögon sett och efter hvad
offentliga handlingar gifva vid handen. Hvad jag sjelf sett, då jag för
Kronans räkning verkställt skogsbesigtningar och utsyning af virke för
flottans räkning, det är, att i södra Sverige skogarne äro högst illa skötta,
och att skogsbrist på flera ställen der redan inträda hvarjemte fara är
att på flera andra ställen sådan kommer att snart nog förspörjas. På Öland
finnes t. ex. icke vidare skogsfång till ved, utan måste sådan hemtas från
öfriga delar af Calmar län, och när samma förhållande troligen innan
kort äfven derstädes uppträder, måste veden hemtas från andra håll för
hela länets behof. Yi hafva i WestergöHand några öde hedar, med det
sorgligt ryktbara namnet Svältorna. Dylika svältor finnas nu kringspridda
på mångfaldiga ställen i vårt land, och kunde man sammanföra alla de
svältor, de kala stenskärf och öde ljunghedar, hvilka fordom varit klädda
med den härligaste skog, så skulle vi finna dem upptaga en vidd, hvaröfver
vi måste häpna. Och svältorna tillväxa i antal och storlek med
hvarje år. Medan bränvinspannorna i de södra provinserna förtära qvarlefvorna
af våra björk- och bokskogar, exporteras från hela riket milliontals
unga träd, under benämningarne sparr, läckten och pitprops. Lagen hos
oss tillåter, att man kan köpa ett skogshemman, indela hela skogen i små
lotter, på auktion försälja hvarje lott, med vilkor att träden inom viss
ganska kort tid bortföras, med de influtna penningarne betacka köpeskillingen
och derefter sälja den kala marken. Sådana spekulationer hafva

Den 13 Mars, f. m.

285

lyckats forträffl1^, och man har sålunda fortsatt till dess stora sträckor
bllfvlt r0«elagda. I Danmark har man aktat nödigt och vetat att sätta en
gräns för dylik förstörelse, genom eu lag, som säger, att ingen, som köper
skog, får under de första tio åren efter köpet af skogen hugga annat än
till egen och godsets nödtorft, såvida han ej inför räntekammaren styrker
att hygget ej är menligt för skogen. Den lagen fattas ännu hos oss.

Hvad beträffar den outtömliga skogstillgången i Norrland, så finner
man åt Konungens Befallnmgsbafvandes derstädes femårsberättelser för
åren 1856—1860, huru med den saken sig förhåller. Så säger Landshofdmge-embetet
i Westerbottens län: *‘att å vissa trakter i nedra delen
af lanet skogsbrist redan inträffat och att, derest bättre hushållning med skogen
icke hädanefter iakttages, enahanda olägenhet äfven inom Lappmarken
och de socknar af nedre landet, hvarest ännu finnes god skogstillgång
desto heldre torde vara inom eu måhända icke långt aflägsen framtid att
emotse, som derstädes tiden för skogens återväxt är sen och i allmänhet
icke kan antagas understiga 250 å 800 år.“

Landshofdmge-embetet i Gefleborgs län säger: att, “så vidt andra
asigter om eu reglerad skogshushållnings värde ei snart göra sig gällande
brist på virke, Renligt för export samt nödiga husbyggnader, är att
förutse inom en ej så aflägsen framtid för en större del af Gestrikland
samt för Helsingland åtminstone ett afsinande af den rika inkomstkällan''
som genom utsyning af skogsprodukter på sednare tider tillfört denna
provins sa ofantliga kapitaler”.

Den år 1856 tillsatta skogs-komitéen säger i sitt betänkande:
i afseende på Wester-Norrlands län: “Endast en fjerdedel af skogsuf
¥\ant^esnumeTra lemna tjenligt byggnadsvirke. Skogens beskaffenbet
ar högst olika. I socknarne utmed kusten samt nedanom Sollefteå
etter Angermanelfven är tallskogen i det närmaste medtagen, så att granskogen,
som intagit den förras ställe, nu användes till brädsågning”;

och på ett annat ställe:

Behandlingen af de enskilda skogarne är ungefärligen densamma. Ingenstädes
ar regelounden skogshushållning införd. Man nedhugger skogen
der afverknmgen är lättast och transporten beqvämast, utan afseende på
tillgången och skogens framtida bestånd. Vindfällen och toppar användas
aldiig till vedbrand, utan lemnas till förruttnelse. Hela skogstrakter blifva
härigenom otillgängliga såväl för menniskor, som kreatur, och minska det
redan förut knappa betet. Å Kronans skogar, ej mindre å allmänningarne
an å kronohemmanen, ske årligen stora afverkningar dels genom olofligt
tillgrepp dels derigenom att sågverken öfverskrida sill rätt till stockfångst.
Kontroll ar omöjlig i brist på skogsbetjening. A krononybyggena förfares
skogen värst, och äfven å skatteskogarne fortgår en ohejdad förstoreise
i

beträffande Jemtlands län:

Skogarne behandlas illa. Först användas de närmast bostäderna
befintliga skogarne och nedhuggas, utan att fröträd eller ungskog qvarlemnas,
och återväxt^! hindras dessutom deraf att qvistar och spånor efter
den fallda skogen få qvarligga “ ;

286

Den 13 Mars, f. m.

angående Westerbottens län:

“I anseende till kronobetjeningens ringa antal och af andra göromål
upptagna tid möta stora svårigheter att skydda dessa skogar från åverkan.
Sådan har under de sista tio åren föröfvats i betydlig grad, dervid icke
allenast tillgripits mogen skog till bjelkar, skeppsvirke, plankor och bräder,
utan älven halfväxt skog skoningslöst ned huggits såväl till sparrar,
hvilka i mängd utskeppats, som ock till ved, gärdsel och så kallad takved.
Skogsåterväxteu hindras och skogseldars utbredande befordras, derigenom
att förtorkade träd ej nedhuggas samt marken icke rensas från vidfällen
och toppskatar“; och slutligen

rörande Norrbottens län:

“Vid hafskusten och de större vattendragen samt i grannskapet af
stora byalag är den bättre tallskogen nästan alldeles medtagen och endast
i skogsbygden samt längre från elfvarne finnes ännu någorlunda tillgång
på dylik skog. Skogarne behandlas med den största misshushållning. Det
så kallade blädningssystemet är öfverallt rådande. De raka och någorlunda
mogna träden utgallras till afsalu eller byggnadsvirke och de mindre
tillgripas för andra behof, så snart de kunna användas. Qvistar, ris, skatar
och vindfällen, som qvarlemnas och uppfylla skogsmarken, icke allenast
hindra uppkomsten af unga plantor, utan lemna äfven näring åt
skadliga insekter och härjande skogseldar. Skogarne betas oinskränkt,
hvarvid de unga plantor, som möjligen kunna uppkomma, afbitas och
nedtrampas “.

Öfverallt finner man således, då offentliga handlingar rådfrågas, att
förödelse och åverkan tilltagit, och att skogsbrist står för dörren, om icke
redan i våra dagar, så åtminstone i våra barns och barnbarns, såsom en
talare redan påpekat. Ur Borgare-Ståndets protokoll vid 1862—1863 års
riksdag, då skogsfrågan mycket vidlyftigt afhandlades, inhemtades hvad jag
nu skall hafva äran ordagrannt derifrån meddela: “Den på sednare tiden
medgifna obegränsade utsyningsrätten är orimlig och har också ledt till
de största orimligheter. Vid Mo sågverk kom sålunda egaren, genom en
både skaudalartad och löjlig tilldragelse att fä 71,000 tunnland af Kronans
mark alldeles till skänks. Kronan kunde visserligen skänka bort
den, då ingen bevisligen hade eganderätt dertill; men är det rimligt att
så hushålla med Kronans inkomstgifvande domäner. Redan Gustaf I lät
genom 1542 års plakat, sådant det är citeradt i det påbud, som angående
skogarne finnes i bergsförfattningarne, dateradt den 19 December 1683,
förklara, att “alle sådane egor, som således obygde liggia fjerran från ägoskilnaden
och bygdelagerne höra Öfver heten och Sveriges Krono till och
ingen annan,“ och samma grundsats finnes äfven uttalad i Carl XI:s nyssberörda
“förordning och påbud angående skogarne och hvad thervid i
acht tagas bör af den 19 December 1683.“ Den nyss omtalade skänken till
Mo sågverksegare var icke afsigtlig. Sågverksegarens på olaglig häfd och
deraf uppkommen äldre skänk grundade rätt till stockfångst var så beskaffad
att han endast skulle hafva 1,000 stockar om året. Han fick det
ock en tid bortåt. Men då sedermera Kronan ville utbyta den mot en
viss areal, räknades, enligt uppgift af en trovärdig man, ej så, att de tusen
trädena växa till i män af 300 år, utan man gaf honom i stället på
en gång 300,000 fullmogna träd.41 Detta är ett exempel på huru skogs -

Deri 13 Mars, f. ni.

287

sköflingen gått till för icke så särdeles längesedan; på hvad sätt den nu
verkställes derom vill jag nu icke yttra mig. Men deremot ville jag tillkännagifva,
det jag önskar nedsättande al en komité, och som det icke
lärer blifva möjligt att bilda någon sådan, med mindre åtminstone 10,000
Ib dr derpå användes, så får jag föreslå att, för vinnande af detta ändamål,
denna summa måtte ställas till Kongl. Maj:ts disposition.

Herr Lundström: Äfven jag, som varit i tillfälle att på nära håll
skåda all den förödelsens styggelse, som skogssköflingen i Norrland medlör,
kan icke annat än instämma i Herr Landshöfding Almqvists motion, om
nedsättande al en komité för ordnande af skogshushållningen derstädes,
samt uti Första Kammarens angående denna motion fattade beslut.

Att skogssköflingen länge bedrifvits i Norrland långt förr än Kongl.
Förordningarne af den 21 December 1865 och den 29 Juni 1866 utkommo,
är en känd sak, men man hade väntat och hoppats, att genom dessa
stadganden densamma skulle, om icke alldeles upphöra, dock betydligt
förminskas, men härutinnan har man tyvärr blifvit mycket bedragen.
Den halfhet, som uti ifrågavarande stadganden råder angående utsyning
och försäljning al skogsapel- från Dalarne och de norra provinserna, har
visat huru olämpliga dessa författningar äro, ithy att de, i stället för att
förekomma åverkan, gifva mången gång anledning till försöks anställande
härmed. Ofta har genom tillämpning af dessa författningar egennyttan
fått anledning att trotsa den offentliga kontrollerande myndigheten, och
det skydd, man velat genom dem bereda Kronans dyrbaraste egendom i
dessa landsändar, har alldeles icke kunnat ernås. Utskottet säger i sin
temligen knapphändiga motivering för sin hemställan, att, oaktadt meningarne
synas vara särdeles delade angående ändamålsenligheten af dessa
författningar, det likväl, då någon tillförlitlig erfarenhet i detta hänseende
icke kan vinnas, innan nämnda författningar under några år blifvit strängt
och noggrannt tillämpade, ännu torde vara för tidigt att nu ifrågasätta
förändringar i samma författningar. Jag för min del åter tror, att detta
dröjsmål med iniörande al nödiga ansedda förändringar kommer att medföra
mycken skada. Man bör icke hesitera att gripa verket an med all
möjlig kraft, ifall man verkligen vill vinna något godt mål, ty annars kan
det val hända att man kommer för sent, och att intet finnes qvar att
lagstifta om, när man ändtligen hunnit besluta sig för de ändringar man
ansett vara mest af behofvet påkallade.

Visserligen har man sagt, att i Westerbottens län finnes så rik och
outtömlig tillgång på skog att någon brist derpå aldrig kan inträffa, men
jag måste dock sanningsenligt bekänna, att i de bebygda trakterna skogen
på ett ganska betänkligt sätt altager; och ehuru det nog finnas betydliga
skogar qvarstående här och der inom provinsen, så äro dessa dock belägna
på så aflägsna ställen, att man icke utaf denna skogstillgång kan draga
den påräknade nyttan.

För min del tror jag, att de män, som komma att i komitéen insättas,
böra vara noggrannt bekanta med förhållandena i Norrland, eller åtminstone
böra söka gorå sig med dem så hemmastadde, som möjligt är.
Jag hade ock föreställt mig att eu mindre komité för hvarje län, en för
Norrbottens, en för Westerbottens och en för Wcster-Norrlands län,

288

Den 13 Mars, f. m.

skulle, i anseende till vidsträcktheten af dessa ofantliga marker, kunna verka
mer godt, om man en gång komme derhän, än eu gemensam komité, men
då ett dylikt förslag torde möta alltför många svårigheter, så instämmer
jag med dem, som önskat en komité gemensam för hela Norrland. Ledamöterne
i denna komité blifva då satta i tillfälle att framlägga förslag,
som kunde gifva ett rigtigt begrepp om ställningen i dessa orter, och på
dessa förslag, om hvilkas tillförlitlighet intet tvifvel borde eller kunde
finnas, skulle Regering och Representation tryggt kunna bygga sina åtgärder
och utfärda författningar för Norrland, hvarigenom detta framtidsland
en gång kunde intaga den normala ställning, som det bland rikets öfriga
delar en gång är afsedt att intaga.

Att Staten genom skogshushållningen, på det sätt den nu inom de
norra orterna bedrifves, gjort och fortfarande gör betydliga förluster är
redan antydt, och dessa förluster, så sorgliga de än i sjelfva verket äro,
gå någon gång ända till det löjliga. Så händer ej sällan att på auktioner,
som förrättas på åverkadt och i beslag taget virke, försäljningspriset
måst nedsättas ända till 1 öre per träd, utan att sådant kunnat af jägeribetjeningen
eller vederbörande auktionsförrättare förekommas, allt på
grund af författningen, som bjuder att dylika i beslag tagna skogsapelovilkorligen
skola försäljas. Om man betänker att dylika förluster drabbat
Staten under åratal, så kan man lätt inse, att den sammanlagda summan
deraf ingalunda blir obetydlig. På dessa grunder och för att, om
möjligt, en gång få slut på dessa rop och skrik om åverkan, önskar jag
att motionärens förslag måtte af Kammaren godkännas, och att för befrämjande
af ändamålet ett belopp af 5,000 R:dr ställes till Kongl. Maj:ts
disposition, att under detta år användas. Skulle den ifrågasatta komitéen
icke kunna afsluta sina arbeten detta år, och ytterligare kostnader härför
erfordras, så kunna ju härtill behöfliga anslag utaf näst sammanträdande
Riksdag beviljas.

Herr Olof Nilsson från Westerbottens län: För min del instämmer
jag med dem, hvilka påyrkat tillsättande af en komité. Sedan det nu blifvit på
modet att inrätta ångsågar, hvilka kunna drifvas både sommar och vinter, så
lockas befolkningen att hårdt anlita skogen. Hvad särskildt Westerbotten beträffar,
så är det egentligen från de aflägsna Lappmarkerna, som de största
sågverken bekomma sina skogsförnöaenheter. Jag vill begagna detta tillfälle
för att omnämna de, enligt min tanke, egentliga orsakerna till den
derstädes öfverklagade afverkningen. Dessa orsaker äro:

Do att afvittringen der ej är verkställd, så att de enskildes skog
ännu ej är skiljd från Statens skog;

2:o nöd och missväxtår; samt

3:o att, på sätt en föregående talare påpekat, jägeribetjeningens utstämpling
icke varit billig och rättvis.

Oaktadt gällande lagar rörande skogshushållningen äro ganska färska,
anser jag likväl af nöden att tillsätta en komité, som inhemtar och tager
i öfvervägande de förhållanden, som gälla angående kronoskogar samt
derom afgifva betänkande, helst i närvarande tid så många olika omdömen
både inom och utom Representationen uttalats angående de Norrländska
skogarne.

Den 13 Mars, f. m.

289

Jag yrkar således afslag å Utskottets Utlåtande i denna punkt och
bifall till Herr Almqvists motion om nedsättande af en komité.

Herr Östman: Jag vet visserligen, att en del personer sjelfva hysa

en panisk fruktan vid föreställningen att Sverige en gång skall blifva ett
skoglöst land, samt att de äfven ingifva andra denna farhåga, och, ehuru
jag ej fullt delar denna farhåga, kan jag likväl ej förbise, att ju Kronans
skogar på ett oförsvarligt sätt handteras, och att de nu gällande författningarue
icke tillräckligt afhålla från skogsafverkning. Jag tror derföre,
att eu komité, som på stället tog kännedom om förhållandet, skulle kunna
uträtta mycket godt. Vanligtvis hafva de personer, hvilka skrifvit författningar
angående skogshushållningen i riket, icke haft tillräcklig kännedom
om dithörande förhållanden. Från denna synpunkt kan jag derföre
icke annat än bifalla motionen i hvad den angår nedsättandet af en komité
för utredande af ifrågavarande förhållanden till ledning för Kongl.
Maj:t vid utfärdandet af nya författningar i ämnet; men deremot kan jag
ej gilla motionen i hvad den afser inskränkning i den enskildes dispositionsrätt
öfver hans skog, ty jag tror den erfarenheten vara ganska dyrköpt,
som vi hafva från den tid, då den enskilde ej sjelf fick disponera
sin skog utan måste afvakta jägeribetjeningens utsyning å densamma. För
min del yrkar jag derföre, att Kammaren i ämnet fattar samma beslut
som Första Kammaren.

Herr Åstrand: Jag har visserligen icke sjelf vistats i Norrland

och kan således ej till följd af okulär besigtning yttra mig om denna provins,
men jag har dock genom begagnande af tillgängliga handlingar, såsom
kartor öfver Norrland, statistiska uppgifter samt Landshöfdingeembetenas
femårsberättelse!-, sökt sätta mig in i förhållandena för att komma
till en åsigt i ämnet.

Stats-Utskottet bär afstyrkt bifall till Herr Almqvists motion om nedsättande
af eu komité för utredning af förhållandet rörande skogarne i
Norrland in. m., samt såsom skäl härför allenast anfört, att de nu gällande
författningarne i ämnet äro så nya, att något bestämdt stadgadt omdöme
om deras lämplighet ännu icke hunnit bilda sig. Hvad nu till en
början angår den större eller mindre nyttan af dessa författningar, så anhåller
jag att få påpeka några missförhållanden, som genom dem ovilkorligen
uppkommit. Med afseende å utsyning till enskilde från Kronans
skogar linnes stadgadt, att till förrättningsmannen skall betalas 5 R:dr
om dagen utom kost och husrum, hvilket sednare vanligen utgår kontant
och då upptages till 2 R:dr om dagen, så att arfvode jemte kost och
husrum tillhopa uppgår till 7 R:dr. lugger nu ett hemman enstaka, så
blir utsyningskostnaden per träd vida större ån om i by liggande hemman
på en gång erhålla utsyning. Skilnaden kan blifva så stor att då
lör ett hemman kostnaden för utsyning af hvarje träd uppgått till 34,8
öre, så har den för ett annat hemman utgjort allenast 1,8 öre. Het är
klart att personer, som ej ega närmare kännedom om förhållandena, föreställa
sig att häruti ligger orättvisa, och att detta skall gifva anledning
till just den åverkan författningarne söka motarbeta. Det är vidare be Riksd.

Prof. 1868. 2 Afd. 2 Band. 19

890

Den 13 Mars, f. in.

stämdt en viss terräng för utsyningen, så att, om tre grannar skola erhålla
utsyning, dem lemnas ett utrymme af ’/4 mil, och fyra eller flera
grannar ''/3 mil. Härvid bör observeras att antalet grannar på olika
ställen varierar samt att skogsmarkens olika bördighet gör att det antal
träd, som årligen utsynas, härigenom blifver olika för den ene och för
den andra. I somliga byar finnas några och trettio grannar, hvilka sig
emellan fördela samma antal träd som på annat ställe endast fyra grannar.
Om skogen är lika återvuxen blir förhållandet derföre högst olika
på olika ställen. Somliga hafva lått 400 träd årligen åt sig utsynade,
andra deremot blott 10 eller 6. Denna skilnad är alltför stor för att
icke ingifva personer den föreställningen att någon orättvisa ligger i sjelfva
författningen. Vidare är i fråga om Kronans enskilda skogar i författningarne
stadgadt, att den förut bestämda stubböresafgiften skall upphöra
och i stället på auktion försäljas det årliga afverkningsbeloppet samt att,
derest å första auktionen antagligt anbud icke göres, ovilkorlig försäljningbör
ega rum å andra auktionen. Nu är klart att, då vanligtvis blott två
å tre spekulanter finnas, dessa slå sig tillsammans och, väl aktande sig att
gorå anbud å första auktionen, sedermera inropa varan för det pris de
nära nog sjelfva bestämma, hvarigenom timret slumpas bort för rampris.
På så sätt afyttras årligen ganska betydliga belopp af Kronans virke till,
efter jemiörelse med äldre förhållanden, förlust för Statsverket, och hvilken
förlust i de båda nordligaste länen torde kunna årligen beräknas till

100,000 R:dr. Särskildt har jag mig bekant, att ett af Landshöfdingeembetena
i de norra länen till Kongl. Maj:t ingått med begäran, att den
förklaring måtte lemnas, att Landshöfdinge-embetet icke skulle ega absolut
skyldighet att antaga hvad anbud som helst, som kunde ske å andra
auktionen, samt således kunna förhindra timrets försäljning till allt för i
lågt pris. Jag har med dessa anmärkningar icke velat uttala något bestämdt
klander derför att oj dessa missförhållanden blifvit undanröjda, då
författningen utarbetades, ty det har blott inträffat, hvad alltid skall inträffa,
att då personer skrifva författningar i ämnen, med hvilkas särskilda
förhållanden de icke ega bekantskap, misstag om det i hvarje fall
bästa och mest rätta icke gerna kunna undvikas. Om nu den ifrågavarande
författningen äfven icke är stort mera än ett år gammal, torde det
dock vara nödigt för Representationen att uttala sitt ogillande af densamma
och sin önskan att man snart måtte komma till ett annat resultat.

Uti författningen är vidare stadgadt, att skog, som, afvittrad, tillhör
Kronan och är belägen vid segel- eller flottled, så att afsättning deraf
kan ega rum, skall bildas till kronopark, äfvensom att, der smärre remsor
af skogsmark, tillhörande Kronan, äro belägna emellan enskilde personers
skogar, dessa remsor skola afstås till de enskilde emot skyldighet
för dessa att erlägga smör- eller skogsränta. Oaktadt dessa föreskrifter
har inträffat, att i en och samma socken bildats 120 kronoparker. Då
nu rågångar ofta icke äro upphuggna emellan Kronans och den enskildes
skog, så blifver det för skogsstatstjenstemännen ganska svårt att bestämma
hvar kronoparken börjar och de enskilda skogarne vidtaga, hvithet åter
underlättar åverkan, ty om den enskilde, som har kännedom om gränsorna
för sin skog, hugger på Kronans och sedan insläpar timret på egen

Den 13 Mars, f. ra.

291

skogsmark, torde det blifva svårt nog att bevisa, hvar afverkningen skett
Derför borde utbyte ske emellan Kronans och enskildes skogar för att''
underlätta bevakningen och betrygga Kronans eganderätt.

Yi känna alla hurusom allmän oro försports i landet öfver de stora
olofiiga afverkningarne, som de sednare åren skett å Kronans skogar i
Norrland, äfvensom att detta gifvit anledning till åtal. Utan att nu vilja
utlåta mig om en sak, som är föremål för domstols behandling och i hvilken
man på förhand har svårt att bestämma hvilkendera parten har rätt,
vågar jag likväl påstå att den gällande lagstiftningen har sin goda andel
i skulden till dessa åverkansbrott.

Man har uppgifva att i Westerbottens län skulle finnas tolf millioner
tunnland skogsmark, hvilken siffra dock sedermera reducerats till 3,500,000.
Med anledning häraf vill jag nämna, att jag genom uppgift af föreståndaren
för afvittringsverket i Westerbotten har mig bekant, att Kronans skogar
i nämnda län uppgå till 700,000 tunnland. För i samma län befintliga
sågverks ordentliga drift påräknas en årlig aftorkning af 1,159,000
träd. Från Kronans skogar erhålles dock ej på långt när ett så stort
antal, ehuru det icke är större än hvad som står i öfverensstämmelse med
skogens växtlighetsförmåga. Tager man åter i beräkning den utverkning,
som eger rum på enskildes skogar, förutsatt nemligen att man der icke
öfverskrider den aftorkning skogen medgifver, så skulle det antal träd,
som på Kronans skogar årligen af verkas i nämnda län, uppgå till 300,000.
Fn sådan kalkyl är dock alltid mer och mindre vacklande. Emellertid
uppgår i beslag taget virke i Westerbotten under de fem sista åren i medeltal
till ett belopp af 128,000 träd per år, enligt Landshöfdinge-embetets
berättelse. Tilläte man nu en större utsyning å Kronans skogar, så
skulle sågverksegarne ega mindre intresse att söka genom åverkan förskaffa
sig sitt behof af skogsförnödenheter. Om man beräknar att ett
träd å tunnlandet årligen afverka^, så gör detta i Westerbottens län

700,000 träd. Härvid vill jag dock erinra att jag icke tagit med i beräkningen
den Kronan tillhöriga skog, som finnes i Westerbottens lappmark
utan att jag hållit mig blott till länet. Deremot ingår i samma
beräkning ej. blott sådan skog, som icke alls är åtkomlig och hvilken någon
till följd deraf knappt skulle vilja hafva till skänks, utan äfven sådan
skog, som är tillgänglig och belägen vid flottled och der icke ett träd
blifvit fäldt, men som i allt fall jemförelsevis anses mindre välbelägen.

Visserligen hade det varit bättre, om, såsom någon under diskussionen
antydt, motionären föreslagit en särskild komité för hvarje län, men då
nu så ej skett, så kan ett dylikt förslag nu icke komma under diskussion.

Det återstår således att tillse hvad fördel möjligen skall vinnas genom
Herr Almqvists förslag. För min del kan jag ej annat än varmt
understödja detsamma, emedan jag föreställer mig att en närmare utredning
af dessa förhållanden skall leda till en klarare uppfattning om hvad
i lagstiftningen bör gälla; men deremot anser jag att för en slik utredning
en vida rymligare tid erfordras än hvad motionären antagit, då han
föreställt sig att komiterades utlåtande borde kunna redan före nästa
riksdag till Kong! Maj:t ingifvas. Yi behöfva blott kasta en blick på
hvad tid skogskonnnissionerna behöfde för sina arbeten i södra Sverige

292

Den 13 Mars, f. m.

och detta oaktadt de voro utsatta för påtryckning af eu Regering, som
icke tålde söl, för att inse att den tid motionären antagit, icke förslår,
och, ehuru det är svårt att approximativt beräkna hvad tid som åtgår,
tror jag mig dock våga påstå att hvarken tio eller tjugo tusen R:dr räcka
för betäckande af kostnaden för komitéens blifvande verksamhet.

För min del vill jag således tillstyrka att Andra Kammaren i likhet
med Första Kammaren beslutar, att för närvarande till Kong! Majits disposition
för ifrågavarande ändamål ställes en summa af 5,000 R:dr.

Herr Häggström: För min del är jag tacksam mot den, som fram lagt

ifrågavarande förslag om nedsättande åt en komité för utredande af
förhållandena rörande de Norrländska skogarne. Beträffande nödvändigheten
och nyttan af en sådan komité, har man nu under diskussionen
hört de mest olika omdömen och då man vid deras fällande synes mig å
ömse sidor hafva gått något för långt, anser jag detta förhållande, utom
andra redan anförda skäl, tala för bifall till motionärens förslag, hvilket
jag vill biträda i hvad det afser nedsättandet af en komité. Men om
denna skall kunna uträtta någon verklig nytta, så måste den på stället
taga kännedom om förhållandena, ty annars befarar jag att man''allenast
kommer ur den ena villervallan i den andra. Skall åter detta ske, att
nemligen komitéen på stället söker göra sig underkunnig om skogsförhållandena
i Norrland, så kan den omöjligen medhinna sitt arbete redan till
nästa riksdag. Jag hoppas således att Kammaren bifaller motionärens förslag
om nedsättande af en komité för ifrågavarande ändamål samt dertill
anvisar ett förslagsanslag af 5,000 Rall'', men i öfrigt öfverlemnar åt nästkommande
Riksdag att anvisa nödiga medel; dock, jag upprepar det ännu
en gång, komitéens ledamöter måste på stället taga reda på förhållandet,
ty annars blir ändamålet med densamma förfeladt.

Herr Lithner: Jag har ytterligare begärt ordet egentligen blott

för att” rätta eller förfullständiga mitt förra yrkande derhän, att jag nu
påyrkar, att det anslag å 5,000 R:dr, hvarom jag då nämnde, måtte lemnas
såsom förslagsanslag; och vågar jag anhålla det Herr Talmannen
ville framställa proposition härpå.

Eftersom jag nu har ordet kan jag emellertid icke underlåta att bemöta
ett yttrande, som blifvit fäldt emot mig af en min länskamrat. Då
fråga är om skogarne i riket och den med dem rådande misshushållning,
är det icke ovanligt att finna hurusom de mest skiljaktiga meningar söka
göra sig gällande. Bemälde min länskamrat antydde bland annat, det jag
just icke så noga hållit mig till sanningen, dä jag yttrade att Kronans
skogar icke äro rigtigt kända ens af jägeribetjeningen. Detta mitt yttrande
angick icke allenast skogarne inom Sollefteå, ty jag talade om skogarne
i hela Norrland. Jag håller här i min hand en skrifvelse från motionären,
Landshöfdingen i Westerbottens län, deri han säger:

Ty “då kännedom icke ännu lärer inhemtats af revierförvaltarne om
skogarnes verkliga tillgångar, synes bättre, att utstämplingen, intilldess
verklig kännedom om skogarnes beskaffenhet erhålles och ordentliga afverkningsplaner
blifvit uppgjorda, förökas så mycket, som sågverken närmast
behöfva, då Staten derigenom skulle beredas en betydligt ökad in -

Den 13 Mari?, f. m. 203

kemist af de Norrländska skogarne, och åverkniugarne skalle af sig sjelf
upphöra. “

Vidare vill jag berigtiga några uppgifter, som under diskussionen förekommit
och som vid första påseende kunna synas stå i strid med hvarandra.
Herr Hedlund beräknade skogsmarken i Westerbottens län till

3,500,000 tunnland och Herr Åstrand till allenast 700,000 tunnland. För
att nu icke missförstånd må ega rum, vill jag fästa uppmärksamheten
derpå, att dessa uppgifter ingalunda stå i strid med hvarandra, ty Herr
Hedlund afsåg med sitt yttrande hela skogstillgången i länet, men Herr
Åstrand deremot allenast Kronans odisponerade mark.

Slutligen och då åtskillige talare begagnat detta tillfälle för att bringa
på tal de stora skogsafverkningarne, som på sednare tider skola egt rum,
så vill jag tillkännagifva, det jag för min del anser detta förtjena mindre
vigt än hvad den siste talaren yttrade derom, att, så vida den ifrågasatta
komitéen skall kunna uträtta någon verklig nytta, densamma måste genom
resor i orterna och undersökning på stället taga kännedom om förhållandena,
och anser jag detta så vigtig!, att det bör af Riksdagen bestämdt
uttalas, ty annars inträffar samma förhållande som alltid förut, att nemligen
komitéens betänkande i ämnet varder konstrueradt efter de mera eller
mindre tillförlitliga uppgifter, som här i Stockholm stå att vinna. Det är
således blott under detta vilkor jag vill bifalla förslaget om nedsättande af
en komité, ty annars blir dess yttrande endast mer eller mindre vilseledande.

Jemte det jag således anhåller få rätta mitt förra yrkande derhän,
att Talmannen behagade framställa proposition om bifall till ett förslagsanslag
för ifrågavarande ändamål å 5,000 R:dr, vill jag tillika gifva tillkänna,
det jag väl anser detta belopp vara alltför ringa, men att föga
hopp finnes att få detsamma förhöjdt denna riksdag, enär Första Kammaren
redan beslutat, att för ändamålet anvisa ett förslagsanslag å nämnda
summa. Emellertid bör Kammaren icke blifva otålig, om framdeles skulle
visa sig att nytt anslag för samma ändamål möjligen mer än en gång
förekommer hos Kammaren till pröfning.

Med Herr Lithner förklarade Herr Ljuslin sig instämma.

Herr Friherre Gripen ste dt: Då jag till alla delar instämmer i

det af samtlige talare gjorda yrkandet, att Kammaren, med afslag å Utskottets
hemställan, måtte antaga motionärens förslag om tillsättande af
en komité för ordnandet af skogshushållningen i Norrland, kan det måhända
synas öfverflödigt, att äfven jag yttrar mig i denna fråga; men jag
vill icke lemna obegagnadt detta tillfälle att upptaga åtskilliga här gjorda
anmärkningar, livilka jag anser mig vara åtminstone moraliskt pligtig att
besvara.

Anmärkningar hafva först blifvit framställda mot den formela behandlingen
af denna fråga, och jag kan icke annat än i viss män erkänna
deras befogenhet. Det är kändt af dem, som sysselsatt sig med denna
fråga, att, då skogskomitéen år 1854 afgifvit sitt betänkande, blef frågans
nästa behandling den, att Kong!. Maj:t genom nådig Skrifvelse öfverlemnade
detta betänkande till Rikets Ständer och dervid uppgaf de hufvud -

294

Den J3 Mars, f. m.

grunder, på hvilka Kongl. Maj:t ansåg att skogslagstiftningen borde hvila.
Detta skedde år 1857. Om denna åtgärd att inskränka sig till angifvande
af hufvudgrunderna, i stället för att afgifva ett fullständigt förslag,
var alldeles lämplig, lemnar jag derhän, och detta så mycket heldre, som
denna föredragning skedde icke i Finans- utan i Civil-departementet, enär
i förslaget då ingick åtskilliga bestämmelser angående enskildes rätt att
hushålla med sin skog. Då Rikets Ständer till svar härpå förklarade, att
de ansågo, att denna lagstiftning icke borde sträcka sig in på området af
de enskildes skogshushållning, utan inskränka sig till de skogar, som tillhörde
Staten eller stodo under allmän uppsigt, ändrade frågan på sätt
och vis natur och öfverfiyttades till Finans-departementet, hvilket, som
bekant, behandlar alla ärenden rörande Statens egendom. Närmaste följden
af denna öfverflyttning blef tillsättandet den 21 Januari 1859 af en
Skogsstyrelse, som anbefalldes utarbeta åtskilliga förslag i ämnet. Vid
1862—1863 årens riksdag afgafs från Regeringen till Rikets Ständer icke
något förslag i detta afseende, och detta derföre att ämnets omfattning
var så stor och dess beskaffenhet så invecklad, att ärendet icke kunde
innan dess medhinnas. Initiativet togs vid denna riksdag af eu enskild
motionär, hvilken såsom sitt eget upptog det af Skogsstyrelsen afgifna förslag,
hvilket då var beroende på Kongl. Maj:ts pröfning. Såsom ursäkt
eller förklaring derför, att Skogsstyrelsens förslag, hvilket på våren 1862
till Kongl. Maj:t afgafs, icke hunnit i Finans-departementet beredas till
hösten samma år, torde endast behöfva påpekas mängden af de ärenden,
som utgjorde föremål för behandling uti denna fråga, och bland hvilka jag
vill nämna följande:

Do Kongl. Maj:ts Befällningshafvandes i Jemtlands län underdåniga
skrifvelse af den 23 Oktober 1847;

2:o Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes i Gefieborgs län underdåniga
skrifvelser den 24 Juli 1852 och den 29 Mars 1855;

hvilka skrifvelser innefattade framställningar och förslag rörande sättet
för användande af Kronans öfverloppsmarker i hvartdera länet; i anledning
hvaraf Kammar-kollegium uti underdånigt utlåtande den 23 November
1859 sig yttrat;

3:o en af åtskilliga bruks- och sågverksegare i Norrbottens län i
underdånighet ingifven skrift, innefattande anhållan, att landtbönder eller
brukare å deras frälse-, skatte- och kronohemman samt nybyggen måtte
under vissa vilkor erhålla samma rätt till skogsafverkning från kronoallmänningar
samt åboende hemmans och nybyggens skogar, som, enligt
Kongl. Brefvet den 11 April 1844, medgifvits innehafvare af kronohemman
och nybyggen samt skattehemmans egare; och en af ouppgifna samtlige
frälsebönder, arrendatorer och landtbönder inom Öfver-Kalix socken särskildt
ingifven skrift med underdånig anhållan i enahanda syfte;

hvaröfver Kammar-kollegium den 23 November 1859 afgifvit underdånigt
utlåtande;

i sammanhang hvarmed förekommo underdåniga framställningar dels
af Ofver-Luleå socknemän och dels af Piteå socknemän om bibehållande
af den genom Kongl. . Brefvet den 11 April 1844 skattehemmansegare
samt innehafvare af kronohemman och nybyggen tillförsäkrade företrädesrätt
till utsyning å Kronans skogar;

Den 13 Mars, f. m.

295

4:o en af J. Dickson & komp., såsom egare af Baggböle sågverk i
Westerbottens län, i underdånighet gjord ansökning, deruti bolaget, under
anförande, hurusom den genom Kongl. Brefvet den 24 November 1857
allmogen i Westerbottens län meddelade rättighet till utsyning å Kronans
skogar inom länet skulle vara till sin verkan inskränkt genom de nämnda
sågverk tid efter annan meddelade privilegier, i underdånighet anhållit,
att Kongl. Maj:t täcktes medgifva bolaget rätt att, efter utsyning och emot
vanlig stubböresafgift, få inom de åt sågverket insynade områden afverka
fullmogna träd utöfver det för sågverket genom privilegierna bestämda
antal; uti hvilket mål Kammar-kollegium den 29 November 1859 med
underdånigt utlåtande inkommit;

5:o Rikets Ständers underdåniga skrifvelse den 28 Oktober 1860,
deruti de anhållit, det Kongl. Maj:t täcktes taga i nådigt öfvervägande,
huruvida icke de genom Kongl. Brefven den 11 April 1844 och den 24
November 1857 för Norrbottens och Westerbottens län stadgade grunder
för rätt till utsyning af skogsalster å kronomärke!'' jemväl borde för
Wester-Norrlands, Jemtlands, Gefleborgs och Stora Kopparbergs län blifva
gällande;

6:o Skogsstyrelsens underdåniga skrifvelse den 26 April 1862, deri
styrelsen afgifvit förslag till en mängd förändringar;

7:o särskilda underdåniga ansökningar af kronohemmans- och nybyggesåboer
i Degerforss socken, af delegare i Leyonströms, Robertsforss och
Johannesforss sågverk samt af Gafsele in. fl. byamän i Asele socken af
Westerbottens län.

Jag har velat nämna detta, för att dermed visa, att någon försummelse
icke skäligen torde kunna läggas Regeringen till last derför,. att en
så vidlyftig fråga, som denna, icke hunnit utredas på den korta tiden af
några månader. Den föredrogs uti Stats-Rådet i December månad 1865
och gaf då anledning dels till en nådig Proposition till Rikets Ständer,
dels till åtskilliga författningar, hvilka det berodde af Kongl. Maj :t ensam
att utfärda: bland andra den angående utsyning och försäljning af skogsalster
från Kronans skogar i Störa Kopparbergs län och de Norrländska
länen, hvilken författning här varit föremål för klander, så väl i allmänhet,
som i afseende på vissa uppgifna bestämmelser.

Hvad nu först vidkommer den allmänna syftningen i denna författning,
så ber jag att få fästa uppmärksamheten på, att då föregående lagstiftning
grundade sig på de ofta, och kanske ej utan skäl, klandrade Brefven af
den 11 April 1844 och den 24 November 1857, så blef vid uppgörandet
af ifrågavarande nya författning en helt annan grundsats antagen. Enligt
nyssnämnda Kongl. Bref stadgades, att skogen å Kronans marker väl borde
upplåtas till något vidare begagnande, än till privilegierad stockfångst för
vissa bruk, ocli till tjärbränning in. in., hvilket förut endast varit förhållandet,
men att denna upplåtelse borde ske såsom ett understöd åt vissa
klasser och personer, såsom kronohemmansåboer, nybyggare och innehafvare
af skattejord, i afsigt att upphjelpa jordbruket i dessa orter. Denna
till sitt syfte visserligen mycket välmenande åtgärd ledde emellertid icke
till det afsedda ändamålet, eller jordbrukets förkofran, genom det understöd
man trodde sig hafva härigenom lemnat detsamma. Tvärtom. Sedan
sålunda åtkomsten af skog från kronomarkerna blifvit ett monopolium för

•296

Den 13 Mars, f. m.

jordbrukarne, öfvergåfvo dessa allt mera sin egentliga bestämmelse och
sysselsatte sig i stället hufvudsakligen med skogsafverkning. Men åtgärden
ledde äfven vidare till förvecklingar och demoralisation. Ty då utsyningen
mot stubböresafgift (oberäknad! brukens gifna stockfångst) blef inskränkt
till vissa gynnade klasser, började dessa snart begagna sitt privilegium
eller monopol såsom en spekulation, hvilket tillgick på det sätt, att sågverken
togo en stor del af allmogen i sin sold och använde jordbrukarnes
namn för att åtkomma utsyningsresolutioner — hvilkas lösen, inom parenthes
sagdt, gåfvo rätt vackra inkomster på vissa håll — och att allmogen
å sin sida begagnade sig af sitt berörda privilegium för att erhålla
dylika resolutioner, Indika derefter transporterades som eu handelsvara.
Det lärer väl få medgifvas, att denna anordning hvarken var till grundsatsen
rigtig eller i tillämpningen lycklig. Derföre upptogs också en annan
grundsats, hvars vigtighet jag tror att hvar och en måste erkänna, nemligen
att alla borde hafva lika rätt, det vill säga att hvar och en egde att
efter stadgade grunder söka och erhålla utsyning. Men huru skulle denna
likhet inför lagen kunnat tillämpas, om man icke frångått bestämmelsen
om en viss stubböresafgift och lemnat täflan öppen för alla? Icke kunde
man genom lottning bestämma företrädet bland de sökande. Om likväl
denna grundsats i början misslyckades i tillämpningen, så var detta icke
grundsatsens fel, utan deras fel, som tillämpade densamma. Uti 13 § af
förutnämnda författning angående utsyning och försäljning af skogsalster
var tydligen föreskrifvet, att då auktion för försäljning af till utverkning
bestämd skog skulle ega rum, Kong!. Maj:ts Befallningshafvande hade att
bestämma vilkoren för försäljningen och att, om vid auktionen antagligt
anbud icke gjordes, det berodde på Kongl. Maj:ts Befallningshafvande att
vidtaga de åtgärder, som för hvarje tillfälle kunde anses lämpliga. Detta
iakttogs af den ena utaf Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i de nordligaste
länen, men genom den andra Befallningshafvandens missuppfattning af
författningens mening inträffade att, såsom här blifvit sagdt, eu del skogseffekter
bortslumpades för vrakpris.

Det har vidare blifvit anmärkt, att genom att bestämma en viss radie
för de områden, inom Indika uteslutande utsyningsrätt skulle tillkomma
vissa personer, stor orättvisa mången gång skulle hafva uppkommit. Jag
ber då att först få påminna dem af Kammarens ledamöter, hvilka kanske
icke så noga känna denna författnings innehåll, att då denna utsyning
upplåts till allmän täflan, ansågs det billigt att vissa undantag gjordes
till förmån för de egare och innehafvare af hemman och nybyggen, som
icke under skattemannarätt innehade sina lägenheter. Det bestämdes
nemligen att å de trakter, som lågo närmast byarne, men ännu icke voro
afvittrade, skulle uteslutande rätt till utsyning tillerkännas hemmansinnehafvarne,
enär det ansågs obilligt att för Kronans räkning verkställa utsyning
å dessa områden, som, då afvittringen hunnit sträcka sig dit, skulle
tillfalla byarne. Det är just med afseende härå som Departements-chefen
till Statsråds-protokollet yttrat följande: "Då jag ansett, att allmogens

företrädesrätt till erhållande af utsyning å kronomarkerna i hela dess vidd
bör upphäfvas, så har jag deremot funnit rättvisan påfordra, att de egare
och innehafvare af hemman och nybyggen i de norra länen, som icke under
skattemannarätt innehafva vissa skogsområden, i stället erhålla uteslu -

Den 13 Mars, f. m,

297

tande rätt till utsyning inom de områden, som närmast angränsa deras
odlade egor och att den mogna skogens afverkning inom dessa områden
medgifves dem utan erläggande af någon köpeskilling eller hittills så kallade
stubbören. Denna rättighet finnes genom nådiga Brefvet den 11
April 1844 redan medgifven för nybyggare och kronohemmansåboer i de
fyra nordligaste länen med afseende på deras egna, genom afvittring “eller
eljest11 bestämda områden, hvarifrån de ega att utan afgift, men efter ansökning
och syn, använda växande skog såväl till kolning som till försågning;
och det synes mig betänkligt att numera rubba denna rättighet,
hvarpå understundom hemmanens bestånd i icke ringa mån torde bero.
Det har fast heldre synts mig, likasom Skogsstyrelsen, vara billigt att, då
inom de oafvittrade socknarne det icke beror på hemmanens egare eller
åboer att erhålla vissa genom afvittring “eller eljest" bestämda områden,
utan de för vinnande af sådana måste afvakta tidpunkten för afvittringen,
de under tiden genom nådigt lagbud skyddas emot utsyning för det allmännas
räkning inpå deras blifvande områden och att de ensamme tillerkännas
den afkastning, som derifrån kan vara att hemta; men jag har
lika litet som Kammar-kollegium kunnat dela Skogsstyrelsens åsigt att
detta skydd bör lemnas beroende af utsyningsförrättarens blotta förmodande
om den skogsvidd, som på grund af afvittringsförfattningarne framdeles
kan tilläggas de särskilda hemmanen eller nybyggena; utan heldre
omfattat Skogsstyrelsens alternativa och efter min tanke ensamt verkställbara
förslag, att området för den exklusiva utsyningsrätten bestämmes af en
viss radie, räknad från hemmanets eller nybyggets bolstad, ehuru jag dermed
icke vill med Skogsstyrelsen antaga, att. denna radie alltid bör sträcka sig
så långt som en half mil, hvarigenom skulle inträffa, att ett enstaka nyligen
anlagdt nybygge kunde från den allmänna utsyningen freda öfver 18,000
tunnland. Då en radie af en tredjedels mil ger ett område af något öfver

8,000 tunnland, en radie af en fjerdedels mil något öfver 4,500 tunnland
och en radie af eu åttondedels mil något öfver 1,100 tunnland, samt härmed
sammanställas afvittringsförfattningarnes föreskrifter, enligt hvilka ett
helt hemman bör tilläggas i Jernband från 500 till 3,000 tunnland och i
öfriga länen från 700 till 2,500 tunnland, hvarvid tillika bör iakttagas,
att hemmanen sällan kunna vid afvittringarne skattläggas till helt mantal,
så synes mig nybyggares och hemmansegares befogade anspråk att äfven
för afvittringen erhålla eu tillräcklig skogsareal anvisad uteslutande för
deras behof vara fullkomligt tillfredsställda, om det föreskrifves, att oafvittrade
nybyggens, kronohemmans och skattehemmans uteslutande rätt
till närmast angränsande skog skall, der ej särskilda lokala omständigheter
föranleda undantag, sträcka sig för enstaka hemman eller nybygge
eu åttondedels mil, för mindre by af högst tre grannar en fjerdedels mil
och för större by en tredjedels mil från bolstadeu. Det har visserligen
icke undfallit mig att detta beräkningssätt endast ungefärligen kan angifva
det skogsområde, som först genom afvittringen kan definitivt bestämmas,
helst detsammas omfång beror, bland annat, af de odlade egornas
beskaffenhet, vid den tid då afvittringen inom socknen inträffar; men i
anseende till den enkla beskaffenheten af detta beräkningssätt, som medgifver
en lätt kontroll i händelse af uppkommen tvist, har jag ansett dess
fördelar vara öfvervägande.“ Jag har icke blifvit rubbad i min öfverty -

298 Den 13 Mars, f. m.

gelse att denna method är att föredraga framför de andra som blifvit framställda.

Samme talare, som gjort anmärkning angående stubböresafgiften och
radien, har ock framställt anmärkning mot 9 § i författningen, hvaruti
stadgas, att utsyningen skall ske under iakttagande af skogens framtida
bestånd. Jag fäster mig vid denna anmärkning derföre att den är positiv
och således kan besvaras; och jag vill derpå svara, att jag icke vet huru
nödig garanti på mera tillförlitligt sätt skulle kunna vinnas än genom
undersökning och förslag af skogstjenstemännen, hvilka väl få anses ega
i detta afseende nödig sakkännedom. Om de begå misstag eller eljest
handla orätt, så står besvärsvägen öppen.

Den värde representanten från Carlskrona har uppgifvit ett förhållande,
som icke är mig obekant, nemligen huru föreskriften i 1852 års
författning om skogstilldelningen i vissa fall blifvit tillämpad. Denna författning
bestämmer, att, i stället för den rätt till stockfångst, som var
vissa sågverk medgifven, utbyte mot visst område skulle ega rum. Jag
tror mig icke träda grannlagenheten för nära, då jag, på grund af den
erfarenhet som vunnits, såsom min enskilda mening uttalar, att jag anser
denna författning vara mindre lycklig, ty den lemnade verkligen rum för
sådana missförhållanden, som bär blifvit anförda. Felet låg dock hufvudsakligen
deri att, när tilldelningen skedde och sågverksegaren förklarade
sig med densamma belåten, var saken slut, ty det fanns icke någon aktor,
som kunde bevaka Kronans rätt, och livad sågverksegaren fått var således,
som man säger, behållen gåfva. Endast i det fall att sågverksegaren ansåg
sig hafva fått för litet och deröfver anförde besvär, drogs saken under
Kongl. Maj:ts pröfning; och det var vid behandlingen af en sådan
fråga som det befanns, att ett sågverk, hvars namn jag icke vill nämna,
skulle för framtiden få tretton gånger större skogsfångst än hvartill det
enligt privilegierna var berättigad^ och det oaktadt besvärade sig sågverksegaren
deröfver att han fått för litet. Huru besvären afgjordes torde
vara öfverflödigt att nämna, men Kongl. Maj:t fann emellertid, med anledning
häraf, skäl föreskrifva att för framtiden Kronans rätt vid dylika
fall blef bevakad, och det uppdrogs åt Kammar-kollegii Advokatfiskal att
utföra Kronans talan, då dess rätt ansågs förnärmad.

En talare har sagt, att skogssköflingen icke minskats sedan den förut
omnämnda författningen utkom. Jag kan icke med bestämdhet säga, om
den blifvit ökad eller minskad, men hvad jag kan påstå är, att skogssköflingen
blifvit mera uppmärksammad än tillförene, och dermed är en
god begynnelse gjord till densammas inskränkande; hvartill äfven torde
medverka stadgandet att skogs- och kronobetjeningen skall erhålla en i
min tanke väl förtjent beslagareandel.

Jag vill icke bestrida, att det klander, som blifvit rigtadt mot ifrågavarande
författningar, kan hafva någon grund; och då det icke torde vara
så lätt att genast träffa det rätta, får jag med största uppriktighet säga,
att jag högeligen skulle önska att man snart kunde komma till ett ännu
lyckligare resultat. Jag kan icke heller undgå att erkänna, att det klander,
som här uttalats, blifvit med mycken hofsamhet framfördt; och jag
kan trösta mig med att, innan någon erfarenhet i afseende å författningarnes
tillämpning kunnat vinnas, både Rikets Ständer och deras Utskott

Den 13 Mars, f. m.

299

om desamma fällde ett synnerligen gynnsamt omdöme. Utskottet, som behandlade
frågan vid 1866 års riksdag, säger nemligen: “Efter Utskottets
på ofvan anförda omständigheter grundade omdöme, äro de af Kongl. Maj:t
föreslagna åtgärder de under närvarande förhållanden lämpligaste för att
vinna det dermed åsyftade ändamålet. Yäl skulle derigenom uppkomma
ett nytt slag af hemman, hvilkas egare icke hade samma oinskränkta rätt
till den derå växande skog, som öfriga sjelfständiga hemman i riket; men
dermed förnärmas dock ingens rätt, ty de skogsmarker, som hädanefter åt
nybyggarn upplåtas, äro för närvarande Statens egendom, för hvars afstående
Staten eger föreskrifva de vilkor, som kunna finnas för Statens väl
nödiga.

Med afseende härå och då Utskottet föreställer sig, att i afseende å
de syner, som, enligt hvad föreslaget blifvit, böra föregå tillåtelse till uppodling
af skogsmark, föreskrifter komma att meddelas, hvarigenom desamma
blifva verkställda med minsta möjliga kostnad för nybyggare, får Utskottet,
som till alla delar gillar de åsigter, som blifvit i frågan uttalade såväl
i Kongl. Maj:ts högstberörda nådiga Proposition, som i Herr Statsrådet
Friherre Gripenstedts till Stats-Bådets protokoll afgifna yttrande,
tillstyrka fullständigt bifall till Kongl. Maj:ts förslag*''. Detta Utskottets
tillstyrkande blef Rikets Ständers enhälliga beslut, blott med ett obetydligt
tillägg, som upptogs i eu underdånig skrifvelse från Bonde-Ståndet
och som blef iakttaget i författningen. Rikets Ständer säga, att de, som
i allo instämma i de åsigter, hvilka blifvit i dessa ämnen uttalade såväl
uti Eders Kongl. Maj:ts förevarande nådiga Proposition som, enligt dervid
fogade Statsråds-protokoll, utaf vederbörande Departementschef, samt föreställa
sig att i afseende å de syner, som, enligt hvad föreslaget blifvit,
böra föregå tillåtelsen till uppodling af skogsmark, föreskrifter komma att
meddelas, hvarigenom desamma blifva verkställda med minsta möjliga kostnad
för nybyggarne, hafva alltså funnit sig böra till alla delar bifalla hvad
Eders Kongl. Maj:t uti förevarande Proposition behagat i nåder föreslå.

Under sådana förhållanden anser jag mig kunna temligen lugnt taga
de anmärkningar, som så väl här som annorstädes blifvit i ämnet framställda,
och jag gör detta så mycket heldre, som jag vid handläggningen
af dessa sannerligen icke lättlösta frågor tror mig ej hafva åsidosatt landets
sannskyldiga bästa.

Herr R eu t er c ron a: Då den Norrländska skogsfrågan är af den
stora, allvarliga vigt, att den förtjenar den grundliga undersökning och
behandling, som bör kunna förväntas af en särskild komité för ändamålet,
yrkar jag utslag å Utskottets Betänkande samt bifall till det af Herr
Lithner framställda förslag.

Herr Henrik Hansson: Jag vill blott med anledning af en föregående
talares anmärkning rörande eu af mig under diskussionen lemnad
upplysning, meddela, att jag endast yttrade, det Landshöfdinge-embetet i
Wester-Norrlands län, på anmaning af landstinget, till Kongl. Maj:t ingick
med en skrifvelse, hvari påminnelser gjordes om vården af de Norrländska
skogarne så väl de allmänna, som de enskilda. Några åtgärder från Regeringens
sida föranleddes likväl icke deraf.

300

Den 13 Mars, f. m.

Eu talare bär förmält sig instämma i motionen med undantag för
den del deraf, hvari föreslås att undersökningarne skola utsträckas jemväl
till de enskilda skogarne. För min del tror jag motsatsen, och att det
är alldeles nödvändigt, att komitéens undersökningar utsträckas äfven till
dessa skogar, isynnerhet i sådana trakter, der skogen utgör hemmausegarnes
förnämsta om icke enda utkomst, ty det är fara värdt att dessa
bygder annars blifva obygder och hemmanen ödeshemman.

Med afseende å hvad en talare å motsatta sidan af rummet yttrat,
att skogstrakter funnos, som icke ens voro bekanta för skogsbetjeningen,
så får jag förklara, att jag mycket väl fattat att detta yttrande icke afsåg
endast Sollefteå eller ens Torp, och att jag ej bestrider rigtigheten af
detta yttrande annat än i så måtto, att dessa skogstrakter äro allt för
aflägsna för att kunna med fördel anlitas.

Det har uppgifvits att den nyutkomna förordningen tillämpas olika
inom olika län. Jag känner någorlunda förhållandena inom det län jag
tillhör och jag kan till exempel meddela, att vid eu för omkring ett hälft
år sedan utlyst skogsauktion, dervid Landshöfdinge-embetet förbehållit sig
profil ingsrätt af de afgift!a anbuden, flera månader efter auktionen upplåtelse
skedde till en person, som ej ens bevistat auktionen. Det är således
ingen uträkning för eu spekulant att bevista auktionerna, emedan,
om han än der stadnar vid högsta anbudet, ingen säkerhet tinnes, att han
ej blir under hand och på enskild väg hos Landshöfdinge-embetet öfverbjuden.

Jag yrkar fortfarande afslag af Betänkandet och bifall till motionen,
men sedan jag erfarit, att de af Första Kammaren beviljade 5,000 R:dr
äro afsedda att utgå såsom förslagsanslag och sålunda kunna,'' i fall af behof,
ökas, så afstår jag från yrkandet om ett anslag af 20,000 Rall- och
anhåller om proposition på det af Första Kammaren beslutade anslag.

Herr Tf örnfe ld t: Ehuru diskussionen fortfarit nu i tvenne timmar,
har ingen enda talare uppträdttill försvar för Utskottets förslag. Såsom
medlem af Stats-Utskottet anser jag mig derföre böra nämna, att Utskottet
med hänsyn dertill, att i fråga om vården af de Norrländska skogarne
tvänne Kongl. Förordningar under 1865 och 1866 utkommit, samt
inflytandet af deras tillämpning alltså ej hunnit pröfvas, ansett motionen
icke höra för närvarande föranleda någon åtgärd. Jag vill ej nu framställa
något yrkande, för att ej störa den harmoni, som inom Kammaren
i frågan varit rådande, ehuru jag tror att man genom ett bifall till Herr
Almqvists motion icke skulle vinna så särdeles mycket, isynnerhet om det
tillägg i förslaget göres, att komitéen bör genom resor personligen taga
kännedom om skogarnes tillstånd. Till sådana undersökningar skulle erfordras
icke ett, utan tio år, icke 5,000 utan 50,000 Rall-, och vill man
påskynda resultatet förefaller det mindre välbetänkt, att i skrifvelsen inlägga
ett sådant vilkor.

Herr Rosenberg: Äfven med fara att stöta en och annan, ja
kanske många ledamöter inom Kammaren, måste jag yrka bifall till Statsutskottets
förevarande Betänkande. Det är mig nemligen omöjligt att
fatta, huru en komité hvarken till nästa eller ens flera derpå följande

Den 13 Mars, f. in.

301

riksdagar skall kunna uppfylla de fordringar, som den föreslagna skrifvelse
uppställer, och det är mig lika omöjligt att fatta huru detta skall
kunna verkställas hvarken för 5,000 eller 10,000 eller ens för 20,000 R:dr.
Jag är dessutom öfvertygad, att resultatet skulle blifva nästan intet; och
jag är fullt förvissad att man framdeles kommer att beklaga de onödigtvis
bortkastade penningarne, och då vill jag åtminstone hafva min mening
förvarad i protokollet, att jag icke med min röst eller mitt stillatigande
bidragit till denna statsutgift.

Herr Witt: Orsaken hvarför jag‘ påyrkade ett anslag för ifrågava rande

undersökningar af 10,000 R:dr i stället för det af Första Kammaren
beslutade belopp 5,000 R:dr, var den, att jag ansåg sistnämnda summa
vara för ändamålets vinnande otillräcklig. Och med den kännedom jag
eger om skogarne i landet föreställer jag mig, att hvarken 5,000 eller

50,000 R:dr skulle förslå till vinnande af en fullständig utredning af alla
hithörande förhållanden; men i allt fall äro penningarne väl använda, och
derföre tvekar jag ej att tillstyrka anslaget. Då emellertid den upplysning
erhållits, att det af Första Kammaren beslutade anslag var ett förslagsanslag,
och att man således ej beliöfver stadna vid den summan, derest
den ej skulle förslå, så afstår äfven jag från mitt särskilda yrkande, och
anhåller att Kammaren måtte förena sig om Medkammarens beslut.

Herr Jan Andersson: För min del yrkar jag bifall till Utskottets
Betänkande. Jag tror nemligen, att de kostnader, som med den föreslagna
komitéen äro förenade, skola befinnas alldeles onödiga, ty någon fullkomlig
utredning lärer ej på denna väg kunna vinnas; och jag föreställer mig
att saken snarare skall komma i en än sämre ställning genom dessa undersökningar
än tvärtom, då det är antagligt, att sågverksegarne skola
lyckas göra sina intressen hos komiterade gällande.

Herr Gum se Hus: Jag vill blott med anledning af den föregående
talarens yttrande fråga honom: Huru vet han, att komitéens arbeten skola
försämra frågans ställning? Må de först blifva utförda, och man får sedan
bedöma dem; men ett försök bör åtminstone göras, ty angelägenheten
är icke allenast fosterländsk utan ock ytterst trängande, derest skogarne
skola kunna undgå total förödelse. Jag yrkar antagande af Första Kammarens
beslut.

Herr Björck: Jag befinner mig verkligen i en viss förlägenhet, ty

tiden är så långt framskriden och ropen på proposition så allmänna och
rättvisa, att jag icke kan annat än tveka att nu uppträda, men det måste
förefalla besynnerligt, att under en så långvarig diskussion ingen af StatsUtkottets
medlemmar, förrän några af dem just nyss tagit till ordet för
att förfäkta Utskottets åsigt. Det har visserligen varit vårt eget fel att
icke förut hafva anmält oss till ordets erhållande, men anledningen är väl
den,»att vi, efter hvad man af diskussionen kunnat finna, icke kunnat påräkna
stor uppmärksamhet för vår mening. Vid ett yttrande i denna
fråga hade jag gerna önskat att kunna koncentrera mitt föredrag, men
det finner jag vara eu omöjlighet och, då tiden nu icke medgifver att in -

302

Ben 13 Mars, f, m,

låta sig på en utförligare framställning i ämnet, vill jag söka hålla mig
till frågans aldra yttersta konturer. Dervid ber jag till en början få
nämna att, såvidt jag förstår, de anmärkningar, Indika här blifvit framställda
emot den nu gällande skogslagstiftningen, äro mindre förtjenta af
afseende, så vidt de angå de särskilda bestämmelserna deri, men deremot
af större vigt, hvad beträffar sjelfva hufvudsaken i denna lagstiftning. Men
frågar man, hvad är då hufvudsaken ? Eu aktad talare på högra sidan
påstod nyss, att den lagstiftning, hvilken gällde före den nuvarande, grundade
sig på 1844 års författning och åtskilliga sednare författningar, hvilkas
data han nämnde, och hvilka egde till syfte att åt vissa innevånare
försäkra rätten till disposition af skogen. Men jag vågar bestrida rigtigheten
af en sådan uppfattning utaf den på 1820-talet gällande skogslagstiftningen,
hvilken snarare var i principen densamma, som den i 1805
års författning framträdande. Före 1820 sade man, att Norrland aldrig
kunde uppodlas på annat sätt, än att man odlade jorden genom skogen,
af hvilken man ansåg sig kunna draga nytta endast på det sätt, att man
sökte åstadkomma en förening af arbetarens och kapitalistens intresse i
afseende å skogens tillgodogörande. Med år 1820 inträdde i skogslagstiftningen
en alldeles motsatt princip, i det man ansåg Staten böra
behålla skogarne och sjelf draga nytta deraf, utan att derför intressera
någon annan än sig sjelf. Denna princip uttalas temligen tydligt i 1820
års författning och i öfverensstämmelse dermed förbjöd man också nybyggens
anläggande och bemödade sig om att af de Norrländska skogarne
bilda domäner för Staten. Snart fann man likväl omöjligheten att obetingadt
följa ett dylikt system, som betog innevånarne den påräknade utvägen
till ''bergning. Det ena undantaget följde på det andra under hela
1820-talet, och alla de af den värde talaren åberopade författningarne
hade just denna undantagslagstiftning till föremål, men kunna ingalunda
anses såsom ett uttryck af de för skogslagstiftningen vid den tiden gällande
allmänna principer. Sedermera hafva vi fått en ny lag för skogshushållningen
i de Norrländska länen, men denna lag af år 1865, tillkommen
efter en långvarig utredning, hvilken äfven måste antagas hafva varit
särdeles fullständig, då så många ansökningar i ämnet inkommit till Regeringen
och föranledt frågans skärskådande från olika sidor, denna lag,
säger jag, innehåller samma hufvudprincip som 1820 års förordning och
drifver till ytterlighet den åsigten, att Staten bör förskaffa sig stora kronoparker
öfver hela Norrland. Detta kunde nu vara godt och väl, såvida
man hade klart för sig, huru Staten,, såsom skogsegare, borde bedrifva
skogsskötsel. Skulle Staten skicka upp egna arbetare till skogarne, utbetala
dagspenning till dem, förse dem med mat etc. Detta insåg man
skulle vara overkställbar! eller åtminstone alldeles ruinerande för Staten.
Man bestämde sig i stället för principen: allas frihet, allas rätt; och så
uppkommo dessa nu öfverklagade auktioner, hvilka naturligtvis skulle leda
till det argaste monopol för några vissa, såsom man finner, då man hör
sådant som nyss här omtalades eller att å dessa auktioner inträffat att
det icke betalts mera än ett öre för trädet. Det var emellertid tydligt,
att dit skulle den nu gällande skogslagstiftningen leda, och deri ligger
just dess fel. En annan grund måste derföre uppsökas, och för min del

Den IS Mars, f. m.

803

tror jag, att man icke kan åstadkomma en förnuftig skogshushållning i
dessa aflägsna orter, utan en återgång till den före 1820 herrskande principen
att söka förena arbetarens och kapitalistens intresse, när det gällde
att tillgodogöra sig våra skogar. Men nu har i lagstiftningen tilkommit
ett annat intresse, nemligen att hindra skogsåverkan. Detta är dock en
sak, som vid all skogsdrift, vare sig på ena eller andra sättet, måste tagas
i betraktande, såvida icke skogsdriften fullkomligt frigifves. Det är
emellertid för skogsåverkan hämmande icke af nöden, att Staten bibehåller
eganderätten till skogarne, blott den har tillfälle att utöfva kontroll
öfver dem. Dit tror jag ock att man måste inom skogslagstiftningen
söka hinna, såvida man verkligen vill komma till något resultat. Det
är kontrollen öfver skogens skötsel och öfver skogshygget, som Staten
skall tillegna sig och med kraftig hand utöfva.

Jag måste likväl bekänna, att, om frågan nu vore att bibehålla de
sednast utkomna författningarne eller att upphäfva dem, jag komme att
rösta för deras bibehållande. De ega nemligen sin stora förtjenst i det
afseendet, att de rätt tillämpade i betydlig mån hämma skogsförödelsen;
och jag anser dem gerna kunna fortlefva ännu 10 å 20 år, på det man
må kunna göra rigtigt klart för sig hvad som är den rätta grunden för hushållningen
med Statens skogar och finna, att det icke här sig i längden, att
såsom nu söka hindra nybyggens anläggande och med detsamma landets uppodling.
Men detta hindrar icke, att vi nu kunna låta oss nöja med hvad vi
hafva, så länge vi icke hafva någonting bättre att sätta i stället. Detta kommer
nog, om vi låta saken utveckla sig sjelf, och dermed är, såsom jag
nyss nämnde, ingen risk förenad, då vi i den nuvarande skogslagstiftningen
ega garantier derför att skogsförödelsen icke kan sträcka sig särdeles långt.
Att tillsätta en komité för frågans utredning tror jag föga gagna och
blifva dyrbarare, än man föreställer sig. Visserligen kunde den framkomma
med en och annan god idé, men erfarenheten inom de särskilda
orterna torde vara eu säkrare ledning vid denna frågas bedömande, och
tilldess en dylik erfarenhet hunnit utbilda sig och vinna stadga, kan man,
enligt mitt förmenande, låta sig nöja med hvad vi hafva. Derföre och
ehuru jag anser mig icke böra för.min del motsätta mig ett bifall till
Herr Almqvists motion, kommer jag likväl att rösta för Utskottets förslag,
i händelse votering af någon begäres.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, förmälde Herr Talmannen,
att yrkanden gjorts dels på bifall till Utskottets hemställan och
dels på antagande af den i ämnet väckta motionen endast med den ändring
att i stället för de i slutet af motionärens förslag förekommande orden
“behöfliga medel“ skulle införas orden: “ett förslagsanslag af 5,000
R:dr“. Proposition framställdes på bifall till Utskottets hemställan, och
hördes härtill svaras med blandade ja och nej; hvarefter proposition
gjordes på det andra här ofvan omförmälda förslaget, hvarvid äfven svarades
ja och nej. Herr Talmannen fann vid denna sednare proposition
ja öfvervägande, men härvid begärdes votering, som i vanlig ordning anställdes
enligt en voteringsproposition af följande innehåll:

304

Den 13 Mars, e. m.

Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemställt i tionde punkten af
dess Utlåtande N:o 31,

röstar ja;

Den det ej vill

röstar nej;

Vinner nej, liar Kammaren, med af slag å Utskottets hemställan, bifallit
den i ämnet väckta motionen, endast med den ändring att, i stället
för de i slutet af motionärens förslag förekommande orden “behöfliga medel",
infördes orden: “ett förslagsanslag af 5,000 R:dr.“

Omröstningen utvisade 78 ja mot 54 nej, hvadan Utskottets hemställan
af Kammaren bifallits.

Kammarens ledamöter åtskiljdes nu kl. 3''/4 e. in., efter fattadt beslut
att åter sammanträda:

Kl. 6 e. m.

§ 3.

Fortsattes den under förmiddagen började föredragningen åt Statsutskottets
Utlåtande N:o 31, angående regleringen af utgifterna under
Riks-statens Sjunde Hufvudtitel.

Förekom i ordningen:

Punkten 11.

Ordet begärdes af Herr Östman:

Vidare förekom icke och punkten bifölls.

Punkterna 12—14.

Biföllos.

Punkten 15.

Ordet begärdes af:

Herr Lithner: Jag kan icke neka, att Stats-Utskottets föreva rande

Betänkande hos mig väckt den djupaste förvåning. Jag har dervid
icke kunnat afhålla mig från följande reflexion: Det Stats-Utskott, som
alltid förer sparsamhetens talan — som i frågor, Indika onekligen haft
politisk betydelse, icke velat veta af någon annan regel än den nakna
sparsamhetens; det Stats-Utskott, som af idel omtanka om folkets medel
icke kunnat tillmötesgå Konungens begäran om anslag till beredande
af arbete åt folket i de orter, der det saknar bröd; det Statsutskott,
som. oaktadt allt tal om besparingar dock icke på hela statsreglering^),
kunnat göra några besparingar, sedan det nu visat sig att Riksdagen ej

Den 1.3 Mars, e. m.

305

gillat det föreslagna öfvergreppet af 500,000 R:dr på en fond, som föregående
Ständer ställt till Rongl. Maj ds disposition. Detta samma Stats-Utskott
har dock ansett sig kunna föreslå fortfarandet af ett anslag å 75,000 R:dr till
aftonnöjen i hufvudstaden. Jag säger: aftonnöjen i hufvudstaden, ty jag
skall straxt söka visa, att de Kongl. theatrarne numera icke äro annat.
Icke tviflan jag, att talare med känd dialektik skola uppträda emot detta
mitt yttrande, men till dem, som här förut framhållit så bevekligen ropet
på sparsamhet från skilj da orter i landet, vågar jag ställa den frågan, om
de hört på det örat, som kunnat vara vändt åt de röster, som just i
denna punkt begärt någon besparing. Här hafva ju röster från norr och
söder, från Dalarne och från Småland begärt någon indragning på detta
anslag — men förgäfves. Här gällde den begärda besparingen ett älskadt
aftonnöje.

Fortfarande af detta i eu hastig vändning och under eu tid af rik
penningetillgång beviljade anslag kan efter min uppfattning ej motiveras
på annat sätt än antingen med de skäl, som kunna hem tas från de Kongl.
theatrarnes närvarande tryckta ekonomiska ställning, eller ock med de skäl
som kunna hemtas från theaterns betydelse såsom bildningsanstalt. Jag
anhåller att få taga begge dessa motiveringsgrunder i skärskådande.

I frågan om den först nämnda uppgifver Stats-Utskottet att theaterns
skulder, som år 1862 uppgingo till 82,719 R:dr 4 öre, år 1863 till 96,527
Rall- 1 öre, år 1864 till 114,126 R:dr 96 öre och år 1866 till 148,780
R:dr 15 öre, år 1867 stigit till 159,129 R:dr 53 öre, under det att theaterns
kontanta behållningar för samma år utbalanserats med ett belopp
af endast några få Riksdaler. Efter mitt sätt att förstå denna recit kan
den ej betyda annat, än att Stats-Utskottet ansett, att det, under det
theaterns affärer alltmer och mer sjunka, är en svårighet att indraga eller
minska anslaget. Man hörde annars för en tid sedan vid en annan i min
tanke långt vigtigare fråga från Stats-Utskottets ordförande det resonnement,
att man ej borde bevilja anslag, der det visar sig, att ju mera man
ger, desto sämre blir ställningen. Sannerligen synes det icke mig så, som
detta resonnement, om det någonsin är tillämpligt, är tillämpligt just
här; ty jag frågar er, mine Herrar, om, i den enskilda ekonomien, någon,
huru hjelpsam han i öfrigt må vara, fortfar att år från år hjelpa den
som år ifrån år visar sig alltmer ohjelplig. Men dertill kommer, att, enligt
ännu icke vederlagda uppgifter i allmänna tidningar, denna tablå icke
torde vara fullt sanningsenlig, ty det lärer i sj elfva verket vara anledning
befara, att theaterns skuld vid detta spelårs slut uppgår till närmare 300,000
Rall-. Jag hemställer huruvida Riksdagen under sådana förhållanden verkligen
kan fortfarande gifva detta understöd och genom den föreslagna
skrifvelse!! till Kongl. Maj:t gifva stöd åt den föreställningen, att Representationen
åtagit sig theatern som en nationalsak och derigenom åtminstone
moraliskt iklädt sig ansvaret för dess skulder. Med min obetydliga
röst afråder jag härifrån.

Sedan jag således visat, att Stats-Utskottets resonnement icke uthärdar
en sund kritik, hvad den ekonomiska sidan af saken beträffar, så
öfvergår jag till den andra möjliga motiveringsgrunden, som skulle vara
theaterns betydelse såsom bildnings- och konstanstalt. Jag vill förklara,

RiM. Prat. 1868. 2 Afd. 2 Band. 20

306

Den 13 Mars, e. in.

att jag är långt ifrån att underkänna den dramatiska konstens betydelse;
jag hyser till och med den öfvertygelsen, att den dramatiska konsten, såsom
höjd- och föreningspunkten af all konst, besitter särdeles ingripande
krafter för väckande, underhållande och stärkande af menniskohjertats
ädlaste drifter, sedlighetskänsla, en mild och ren känslighet och framförallt
en hög fosterlandskärlek. Sådan verkan och inflytelse kan den hafva.
om den handhafres rätt. Men äfven med detta medgifvande måste dock
njutningen af den dramatiska konsten betraktas som en lyx, visserligen en
lyx i ädlaste bemärkelse, men dock en lyx; jag menar härmed intet annat,
än att den är en sådan njutning, som man, huru ädel den i och för
sig är, måste afstå ifrån, om man icke bär råd till densamma. Säkerligen
skulle den anses som en slät hushållare, som för den uppoffrade en
penning, hvaraf han hade behof för dagens och morgondagens kraf för sig
och de sina. Derföre, äfven om de Kongl. theatrarne uppfyllde de fordringar
man med skäl på dem kunde göra såsom nationela bildnings- och
konstanstalter, så skulle jag icke våga att tillstyrka fortfarandet af oförminskadt
anslag under en tid, då man icke ansett sig ens hafva råd att
gifva anslag till beredande af arbetstillfälle åt brödlösa befolkningar och
kommunikationer åt orter, som deraf äro i saknad. Men jag beklagar, att
man icke kan gifva dessa theatrar detta vitsord, utan måste förklara att
de frångått sin bestämmelse både som nationela och estetiska bildningsanstalter.
Jag skall här icke ingå i eu kritik af deras repertoir, men jag
tror mig kunna våga det omdöme, att vår Kongl. scen har gått ifrån att
vara eu nationaltheater, den enda synpunkt, hvarur den kunde göra anspråk
på att erhålla något understöd af den Svenska Staten. Den har
mera lagt sig vinning om glänsande utländska skådespel. Men äfven häri
ligger icke det största felet, utan i en alldeles öfverdrifven dekorationslyx
som insmugit sig och tagit öfverhand, till skada icke blott i ekonomiskt
utan äfven i estetiskt hänseende. En sådan lyx i dekorationer, ett sådant
uteslutande afseende på ögats bländande motverkar nemligen theaterns
sanna ändamål, ty detta bör icke gå ut på att genom dekorationer distrahera,
utan bör tvärtom afse att hålla allmänhetens uppmärksamhet fästad
på dramats innehåll. Jag skulle också tro, att under den tid, då Kongl.
theatern hade 6,000 Riksdaler Banko i bidrag af Staten, skar den fosterländska
konsten sina skönaste lagrar. Men sedan de höga anslagen började,
har theatern i nationelt-konstnärligt afseende blifvit allt sämre; det
är under denna sednare tid man fått so skridskobaletter och sjunkande
skepp, m. in. dylikt, hvilket jag åtminstone frånkänner allt dramatiskt
värde. Man må icke invända, att publikens smak så fordrat. Det har
varit Rikets Ständers afsigt, att genom detta anslag sätta den Kongl.
theatern i stånd att bilda smaken. Men härpå har intet afseende fästats.
Man har i stället trott sig böra följa om icke öfverträffa de utländska theatrarnes
exempel, och det har derför gått med vår tlieatersmak såsom med
den enskilde, som gör till sitt lits ändamål det att som det heter lefva
med. Den oupphörligt retade smaken krafvel- oupphörligt nya retmedel,
allt mer och mer luxuriösa och kostsamma. Jag hemställer derföre, om
man bör genom fortsatta anslag och i all tysthet uppmuntra theatern att
fortskrida på denna bana. Vidare är det ett faktum, att ju mer theateranslaget
höjts, dess mer hafva entréplatsernas pris stigit, så. att, om en fattig

Den 13 Mars, e. m.

307

yngling, som hade kärlek och intresse för dramatisk konst, skulle för sin
bildnings skull vilja bevista en och annan dramatisk representation, detta
lör honom måste blifva en ganska kännbar utgift. Då vår Kongl. scen
sålunda upphört att vara en nationaltheater och i dess ställe blifvit ett
aftonnöje för Stockholmspubliken, så må den nu täfla med de andra theatrarne
i skrattmusklernas retande och i sinnlighetens kittlande, men
må den afstå från anspråket på offentligt understöd af Staten. Jag är
för öfrigt öfvertygad derom, att om de Kongl. theatrarne blifva nödgade
att spara, de skola komma att bättre uppfylla sitt ändamål. Yi hafva sett
en theateranstalt i grannskapet af den Kongl. theatern, under ledning af en
person som förstod saken, förvaltas på ett sätt, som förvärfvade dess föreståndare
en större förmögenhet, och jag ser ingen anledning, hvarför icke
Kongl. theatern, om den ställdes under inseende af personer, som verkligen
förstodo sig på saken, som kände till theatern och den dramatiska konstens
både ressurser och kraf, skulle visa samma resultat.

Men det är sannt, den Kongl. theatern har belastat sig med kontrakter,
som det är ledsamt att bryta. Visserligen, men, mine Herrar, vi hafva
vid denna Riksdag sett starkare och vida mer talande skäl än detta träda
tillbaka för omtanken om en sträng hushållning med det allmännas medel.
Till de Herrar, som så ofta betonat det så kallade löntagareintresset,
hemställer jag huruvida de här gjort sig fria från all konsideration för
detta intresse, ehuru bär ifrågavarande löntagare icke äro Statens, men
väl uppbära honorarier lika höga som Statens högsta embetsman. För
min enskilda del vågar jag samvetsenligt icke gifva min röst till ett fortsatt
understödjande af sådan misshushållning, och då jag anser, att den
skrifvelse, som den Stats-Utskottet föreslagit, icke skulle leda till någon
ändring i förhållandet, tillåter jag mig att för denna gången och till en
början föreslå Kammaren, att, med afslag af Stats-Utskottets hemställan,
bevilja de Kongl. theatrarne ett anslag af 60,000 R:dr för denna statsregleringsperiod,
och beledsaga detta med en skrifvelse, med anhållan det
Kongl. Maj:t ville tillse, att utgifterna för de Kongl. theatrarne hädanefter
måtte komma att stå i proportion till inkomsterna, samt att de estetiska
och nationela intressena icke måtte blifva förbisedda.

Med Herr Lithner instämde Herr Dofsén.

Herr O. B. Olsson: Genom Stats-Utskottets utredning har det

blifvit visadt, att Kongl. theatern från år 1861 till och med år 1867 ökat
sin skuld från 34,474 Rall- 28 öre till 159,129 R:dr 53 öre, till följd
hvaraf Utskottet icke ansett någon nedsättning, än mindre indragning af
det hittills beviljade anslaget böra ega rum. Utskottet anser det således
vara Statens skyldighet att uppehålla denna theater. Mig synes det likväl
icke så. A7äl hafva Rikets Ständer vid åtskilliga Riksdagar tid efter annan
ökat detta anslag, men det har skett under vilkor* att theatern skulle
utöfva ett välgörande inflytande på bildningen och sederna. Detta vilkor
har under de sednare åren icke blifvit iakttaget. Såsom ett bevis derpå
torde jag blott behöfva nämna tv änne stycken, som på den Kongl. theatern
under sednare tiden blifvit gifna, nemligen Den sköna Helena och Riddar
Blåskägg. Jag tror icke, att härmed hvarken den estetiska eller den sed -

308

Den 13 Mars, e. in.

liga bildningen blindt befordrade. Dessutom var, då Rikets Ständer beviljade
detta anslag, landets finansiela ställning helt annan. Det var den
tiden godt om penningar, nu är förhållandet motsatt. Jag tror att Staten
nu behöfver sina penningar till nyttigare ändamål. För ett par dagar
sedan hörde jag en diskussion, hvari Stats-Utskottet tadlades för sin
stora sparsamhet. Nu tror jag likväl, att Stats-Utskottet varit alltför frikostigt,
då det icke sökt bespara Staten en sådan utgift som den här
ifrågavarande. Jag har i min motion yrkat, att hela anslaget skulle indragas,
men då jag icke har hopp om, att detta mitt yrkande kommer att
vinna framgång, så yrkar jag i likhet med den föregående talaren, att anslaget
måtte nedsättas till 60,000 Rall-, och en skrifvelse, sådan som den
Första Kammaren redan godkänt, till Kongl. Maj:t aflåtas.

Herr Jonas Jonasson från Calmar län: Frågan är redan så

fullständigt utredd, att jag kunde inskränka mig till att helt enkelt instämma
med föregående talare, som önskat indragning af ifrågavarande anslag
till de Kongl. theatrarne. Jag kan dock icke uraktlåta att äfven för
min del fästa uppmärksamheten derpå, att det ingalunda kan vara med
rättvisa och billighet öfverensstämmande att bevilja statsanslag till sådana
anstalter som theatern under så bekymmersamma tider som den närvarande,
då så många tusental af hela landets innebyggare knappast hafva något till
sitt dagliga uppehälle, utan i nöd och armod genomkämpa ett uselt och
eländigt lif.

Jag har förut instämt i Herr Ola Bosson Olssons motion i ämnet,
men som jag för närvarande icke hoppas att denna motion skall vinna
framgång i hela dess utsträckning, så finner jag mig nu föranlåten instämma
med Herr Lithner i det yrkandet att förevarande anslag nedsättes
till 60,000 Rall-,

Herr Hedlund: Då Stats-Utskottet i den föreslagna skrifvelsen till

Kongl. Maj:t velat anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes tillse bland annat, huruvida
icke åtgärder kunna vidtagas, hvarigenom theaterns utgifter må kunna
bringas i öfverensstämmelse med de påräkneliga inkomsterna, så synes
Stats-Utskottet dervid hafva utgått från den förutsättning, att Statsverket
kunde åläggas att betala Kongl. theaterns skulder. Med afseende härå
ber jag att få upplysa, att denna sak icke varit så från äldre tider betraktad.
Theatern har vid flera särskilda tidsperioder haft skulder, och
dessa hafva blifvit betalda icke åt Statsverket, utan af Hans Maj:t Konungen.
Så inträffade, att det stora skuldbelopp, som theatern ådragit sig i Konung
Oscars regeringstid, liqviderades af hans sterbhus, och vidare att den brist
på 30,000 R:dr, som i theaterns kassa under Prinsen-regentens tid uppstått,
betäcktes af honom personligen. Det har således Hittills gällt såsom
regel och lär väl äfven få gälla hädanefter, såvida icke en särskild förändring
af nuvarande förhållanden inträder, att theaterns borgenärer godtgöras
af Hans Maj:t Konungen.

Under sådana förhållanden anser jag det närgånget, om Riksdagen
skulle afsända en skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan, att Han
täcktes se till, att theaterns inkomster och utgifter gå ihop. Kongl. Maj:t
kan nemligen derpå, svara: “Jag har hvarken bedt om råd eller er -

Den 13 Mars, e. ro.

309

sättning i förevarande fall; jag tänker sjelf honorera dessa skulder.1* Det
torde således, innan man bestämmer sig för någonting i den vägen, vara
nödigt, att man gör sig reda för och kommer på det klara med den frågan:
År denna theater en statsinstitution eller är den en Konglig? Vore
den en statsinstitution, vore det naturligtvis i sin ordning, att den balans,
som uppstode, af Statsverket ersattes. Men i sådan händelse skulle äfven
rörande theatern andra förhållanden än de nuvarande vara rådande. Då
borde t. ex. theaterns styresman af Kongl. Maj:t i Stats-Rådet tillsättas och
dess förvaltning vara underkastad Riksdagens kontroll, hvilket deremot ej
gäller om en rent Konglig institution.

Man kan då fråga: År det väl under sådana omständigheter lämpligt,
att Representationen lemnar anslag till theatern? År det icke snarare
lämpligt, att detta anslag lemnas till civillistan och Representationen
på samma gång annonserar, att den icke har några förbindelser till Kongl.
theatern. Att besvara den sednare frågan jakande synes mig skulle vara
det rigtigaste, så mycket mer som den ena af båda Kongl. theatrarne eges
af Konungen personligen, varande af honom inköpt och egande han fasta
på densamma. Hans Maj:t Konungen har ock, genom de ökade anslag
Han lemnat, satt theaterkassan i tillfälle att göra amorteringar å inköpssumman
för dramatiska theatern; hvaraf måste framgå, att, sedan denna
inköpssumma är betald, denna theater är Konungens enskilda egendom.
Nu kan man visserligen invända, att dessa båda theatrars förvaltning. är
sammanslagen, och att ingenting är med afseende härå i bestämd ordning
regleradt; men saken förklaras deraf, att båda theatrarne stå under Hans
Maj:t Konungens förvaltning, och att Han är den som ersätter uppkommande
brister i deras kassa. Jag tror derföre, att, om en skrifvelse i denna
Konungens enskilda affär skall från Riksdagen till Kongl. Maj:t afgå, måste
den inskränka sig till det sista momentet i Stats-Utskottets förslag eller
rörande de rent extatiska intressena. Den skulle då få följande lydelse:
“Riksdagen anhåller underdånigst, det täcktes Kongl. Maj:t tillse, att de
estetiska intressen, Kongl. theatern har att bevaka, och som utgjort den
förutsättning under hvilken anslaget af Riksdagen bifallits, icke må varda
förbisedda. “

Om man nu dervid skulle vilja anmärka, att Riksdagen icke egde befogenhet
i detta fall, behöfver jag blott erinra om, att denna theater är eu
estetisk bildningsanstalt. En föregående talare har ifrågasatt theaterns betydelse
såsom sådan, och har sökt visa, att den icke är något annat än
ett aftonnöje för Stockholms'' innevånare. Jag bestrider detta, icke såsom
skulle jag förneka, att ett theaterbesök kan innebära nöje; men derföre
att det icke på grund deraf behöfver vara förkastligt, Ett aftonnöje är,
i min tanke, icke mera förkastligt än ett middagsnöje; det kan fastmer
innehålla flere- anledningar till estetisk njutning, än de som gifvas vid det
sednare tillfället. Jag tror således icke, att theaterns egenskap af nöje utesluter
dess karakter af bildningsanstalt; båda kunna mycket val förenas,
så länge det finnes eu bildad publik, som hemtar nöje af estetiska produktioner.
Det gifs dock, som vi veta, en annan uppfattning, som vill
göra allt, som innebär förnöjelse, till synd och endast det tråkiga till
godt och ädelt. Jag kan icke dela denna åsigt och jag tror, att den äfven
hos theologerne förekommer blott från predikstolen, men icke derut -

310

Den 13 Mars, e. in

öfver. Men då man vill förringa detta Kongl. theaterns värde, tillåter jag
mig fråga: Är det för oss likgiltigt att ega eu konstanstalt, der för våra
ögon framställas de odödliga alstren af Goethe, Schiller, Shakespear,
Calderon, der våla öron kunna tjusas af den musik, som en Mozart, eu
Rossini, en Auber, en Meyerbeer skapat ? År det likgiltigt, att våra unga
inhemska skriftställare, som vilja på scenen framställa detta lifvets drama,
som af många anses såsom blomman af all kultur, att ega en tilja, der
de kunna framlägga alstren af sitt snille och sin inspiration. Är det likgiltigt
för landet att ega en institution, der sceniska anlag kunna utvecklas,
der skådespelare kunna bildas? Jag vill icke tro, att detta är likgiltigt
för alla andra än hufvudstadens innevånare; ty jag föreställer mig
såsom icke omöjligt, att äfven en sådan tbeatertrupp skulle kunna förirra
sig ända upp till de Norrländska bygderna och bereda glädje åt dessa
aflägsna bygders innevånare. Jag tror icke, att de skulle försmå dessa
skådespelare med estetisk bildning, då de eljest få nöja sig med andra
som sakna en sådan.

“Men“, säger man nu, ‘-detta är godt och väl, om blott Kongl. theatrarne
i Stockholm handlade så; men de afvika från sin bestämmelse och
gå i en motsatt retning.® Mot detta påstående måste jag protestera; såväl
de dramatiska författare som tonsättare, jag nyss nämnt, finnas på
deras repertoir. Det är visserligen sannt, att derjemte tinnes ett och
annat, som är dåligt; men jag tror icke, att detta så mycket omskrikna
dåliga har varit af det omfång, att det väger mycket, jemfördt med det
myckna goda. Jag vill icke härför försvara Kongl. theatrarnes styrelse, utan
måste högligen ogilla de theaterstycken, som här äro i fråga, då de stå
icke blott i strid mot rättskänslan och sedligheten, utan ock mot de vilkor,
under hvilka Rikets Ständer från början beviljat anslag till Kongl.
theatern. Programmet med dessa anslag var, att Kongl. theatern icke skulle
behöfva begagna sig af sådana lockelser för att kunna exsistera, och att
våra inhemska dramatiska författare skulle få tillfälle att lättare framträda.
Detta program har icke hållits, till stor del derföre som jag tror, att
theatern laborerar med eu sådan oformlighet, som dess styrelse nu är. Man
bär nemligen, vid tillsättningen af den högste styresmannen, följt en gammal
vana, att mera afse den utsedde personens samhällsställning och rang, än
den särskilda förmåga, som för platsen erfordras. Men på ingen chefsplats
torde särskild duglighet vara mera af nöden än här, ehuruväl jag
medgifver, att den är svår att finna. Denna chef måste nemligen förena
egenskaperna af estetisk smak med en stor administrativ förmåga samt
tillika vara en ganska god finanser - allt egenskaper som icke äro lätta
att få förenade på eu hand. Man får icke döma så hårdt angående personer
i dessa fall; men jag är öfvertygad, att i de debatter, som här föregå
anslagens beviljande, ligger en helsosam uppmaning för vederbörande
att söka äfven bär få rätta mannen till den rätta platsen. Skulle nu någon
vilja medgifva, att Kongl. theatern är en estetisk bildningsanstalt,
men anse att Staten icke bör lemna bidrag till den estetiska bildningen,
vill jag blott hänvisa till Musikaliska akademien och Fria konsternas
akademi: de äro båda konstanstalter och hafva båda anslag, hvilkas befogenhet,
så vidt jag vet, icke blifvit af någon ifrågasatta.

Den 13 Mars, e. m.

311

Att en föregående talare, efter en så kraftig inledning för att bevisa
Kongl. theaterns odugliga anordningar i alla afseenden, kommit till det
slut, att lian velat bevilja densamma ett anslag af 60,000 R:dr, kan icke
annat än öfverraska mig; konseqvensen tyckes mig nemligen hafva fordrat,
att han förkastat hela anslaget.

För egen del har jag intet yrkande att framställa, men vill blott ännu
eu gång fästa uppmärksamheten på att den skrifvelse, som är i fråga, icke
bör beröra finansiela förhållandena af Kongl. theaterns förvaltning.

Herr Kiss Olof Larsson: Sedan två så framstående talare som

Herrar Lithner och Hedlund yttrat sig i denna fråga, den ene för och
den andre mot Utskottets Utlåtande, torde icke mycket vara att tillägga.
Men då jag är en af dem, som väckt motion i frågan, ber jag likväl få
yttra några ord. Ehuru Stats-Utskottet gjort sig särdeles väl förtjent af
klander för sin lösliga behandling af denna fråga, vill jag dervid icke vara
mångordig, då den förste talaren redan tagit Utskottet i temligen vederbörlig
upptuktelse. Utskottet, som icke ansett sig kunna tillstyrka bifall
till de ifrågavarande motionerna, har i stället tillstyrkt en skrifvelse till
Kongl. Maj:t i ämnet. Och hvad skulle väl denna skrifvelse innehålla? Jo,
att Riksdagen skulle i underdånighet anhålla, det Kongl. Maj:t i nåder
täcktes hushålla litet bättre, så att inkomster och utgifter måtte gå ihop.
För min del finner jag eu sådan skrifvelse bra besynnerlig; ty, om jag
icke vill upphäfva mig till förmyndare för den enskilde, så vill jag, det
ännu mindre för Kongl. Maj:t, som väl måtte kunna ordna sina affärer
vår bön förutan. Att det nemligen här är fråga om en Kongl. Maj:ts
affär kan väl ingen bestrida: åtminstone har jag aldrig hört talas om
landets eller rikets tlieater utan endast om den Kongliga, och jag är mycket
rädd för, att, om Representationen sticker sin hand i denna hofafiar
_ hvilket jag fruktar vi göra, om vi aflåta en sådan skrifvelse som Utskottet
föreslagit angående inblandning i theaterns ekonomi — så blir
det icke så lätt att draga den tillbaka, då vi skulle önska det, och jag
befarar att vi möjligen till slut kunna få, vara med om att slutligen betala
den skuld, som denna anstalt ådragit sig, och hvilken för närvarande
belöper sig till den ganska nätta summan af bortåt 300,000 Rall''.

För min del uppfattar jag denna anstalt såsom helt och hållet Konglig
och hvartill Riksdagen anslagit understöd endast derföre, — ja, jag vet
knappt något rimligt skäl om ej det — att man möjligen ansett sig hafva
hatt godt om penningar, men med hvilken utbetalning man kan och bör
upphöra då medlen, i fall man har några till öfverlopps, kunna användas
till nyttigare ändamål. Men äfven om icke brist på medel förefunnes, så
torde man dock hafva fullt skäl för upphörande med denna utbetalning,
enär then tern numera urartat till eu sådan anstalt, som ofta nog gifver
föreställningar af den beskaffenhet, att snart sagdt hvarje hederlig menniska
måste fatta motvilja för dem. Man ursäktar sig dermed, att dessa
omoraliska pjeser äro kassapjeser, d. v. s. att de lemna den största behållningen;
men om det är theatern, som bibringat allmänheten en sådan bildning
och väckt håg för en sådan njutning, då tror jag att theatern är en
bildningsanstalt, hvars portar man så fort som möjligt bör tillsluta.

312

Den 13 Mars, e. m.

Om det oerhörda slöseri, som är rådande vid denna anstalt, vill jag
ej tala — en föregående talare har tillräckligt ordat derom — så mycket
kan jag dock säga att, hvad man än finner på den Kongl. theatern —
icke finner man något spår af den beprisade Svenska enkelheten, utan i
allt en så öfverdrifven lyx, att man är frestad tro, det hela styrelsen
glömt att de äro Svenskar.

Den uppmuntran, som landets egna idkare af skön konst erhålla af
Kongl. theatern, torde ock vara ganska tvetydig, ty jag har ofta hört, att
utländska aktörer och aktriser, som kommit i rop för att ega en vacker
röst och . ett fördelaktigt utseende, men hvilka inom kort tid befunnits
vara temligen medelmåttiga förmågor, erhållit flera hundra Riksdaler för
hvarje afton de uppträda, under det att våra inhemska, verkligt stora
konstnärer fått låta sig nöja med hälften eller till och med blott fjerdedelen
af samma belopp.

Jag öfvergår nu till en annan sida af saken. Finnes det någon rimlig
anledning, mine Herrar, dertill, att Statens medel skola användas för eu
sådan anstalt som denna? År det med billighet och rättvisa öfverensstämmande,
att folket — det omkring hela landet spridda skattdragande
folket, som under svett och möda och under de största försakelser, ja,
ofta saknande bröd för dagen, framsläpar sitt lif — att detta folk, säger
jag, skall med de skatter, som af dem utpressas, bidraga dertill att de /
bättre lottade af hufvudstadens innevånare skola få tillfälle att öda bort
eu och annan afton för ett något bättre pris än som skulle blifva fallet, om
detta anslag indroges. Är detta billigt, är det rättvist? Nej, mine Herrar!
dertill måste vi svara ett bestämdt nej, om vi vilja lyda den röst, som
talar inom våra bröst. Men, invänder man, det är icke blott hufvudstaden,
som begagnar denna bildningsanstalt, den är ju afsedd för hela landet,
Dertill svarar jag: månne det ändå är många procent af det antal
personer, som besöka theatern, hvilka tillhöra det öfriga landet? Jag
tror det icke, och jag vågar nästan försäkra att, om någon förmögnare
landsortsbo — om de fattige kan naturligtvis ej vara fråga — kommer
till hufvudstaden och der ämnar besöka theatern, så icke låter han bli,
derföre att biljetten kostar några öre mer eller mindre, ty ofta är detta
theaterbesök på samma gång både det första och sista. Man bör komma
ihåg, att. minst 9/, 0:delar af landets befolkning aldrig sett den Kongl. theatern,
ja icke ens utvändigt, och hur skall det väl gå med deras bildning?

Jo, jag tror att hvad den sedliga bildningen åtminstone beträffar, så skulle
många af dem som erhållit bildning af theatern hafva mycket att lära af
detta folk, som aldrig besökt denna bildningsanstalt.

Jag må se saken från hvilken sida som helst, så finner jag icke den
ringaste grad af billighet eller rättvisa som talar för bifall till detta anslag.
Men, mine Herrar, det gifves tillfällen, då man mot sin vilja måste
underkasta sig ett ondt för att undgå ett ännu värre, och i en sådan
mindre afundsvärd ställning befinner jag mig nu, ty ehuru det är min
fasta öfvertygelse att hvarje öre vi utbetala till ifrågavarande ändamål är
en misshushållning med Statens medel, så måste jag för närvarande, och
för att åtminstone vinna något -— men också endast derföre — frångå
mitt yrkande i motionen, och nu endast yrka anslagets nedsättande till
o0,000 R:dr, under den säkra tillförsigt att äfven detta sednare belopp

Den 13 Mars, e. ni.

313

snart kommer att borttagas. Hvad den af Utskottet tillstyrkta skrifvelsen
beträffar, så har jag redan nämnt, att jag, för så vidt den afser theaterns
ekonomi, ingalunda vill bifalla den; men hvad åter det andra momentet
beträffar, eller theaterns estetiska intressen, så vill jag så mycket heldre
bifalla den delen af skrifvelsen, som jag anser en sådan påminnelse af
högsta behof påkallad.

Herr Carl Isac Bengtson: Då tusentals medborgare af den

skattdragande befolkningen i landet sakna tillräckligt bröd att lifnära sig
af, då skatterna växa i samma mån som nöden och eländet i landet och
då icke desto mindre en betydlig statsbrist förefinnes, anser jag i sanning
rätta tiden vara inne att en gång börja göra eu sanning af de vackra
orden: “den största sparsamhet bör iakttagas“, och att man måste beqväma
sig till att nedsätta eller indraga alla öfverflödiga anslag. Ett sådant
är anslaget till de Kongl. theatrarne, hvarföre jag helst önskade framgång
åt motionen i hela dess utsträckning, och att således hela anslaget
till de Kongl. theatrarne indroges; ty det måste ju anses med billighet och
rättvisa öfverensstämmande, att icke hela landets befolkning skall beskattas
för de nöjen, som egentligen blott komma hufvudstadens innevånare till
godo. Må derföre dessa sednare betala den njutning, theatrarne skänka dem,
och må priset på theater biljetter na höjas, så att derigenom omkostnaderna
blifva betäckta.

Ehuru jag således helst önskade hela anslagets indragning, nödgas
jag likväl för närvarande, för att åtminstone vinna något, instämma i Herr
Lithners yrkande om nedsättning af meranämnda anslag till ett belopp af

60,000 Rall-,

Herr M e d i n: Denna fråga är icke ny; under alla de riksdagar, jag

bevistat, har den alltid varit föremål för debatter. Under min första riksdagsmannatid
utgjorde anslaget till Kongl. theatern endast 9,000 Rall-.
Detta anslag har sedermera riksdag efter riksdag betydligt ökats; men det
oaktadt har det visat sig, att theaterns skulder mer och mer vuxit. Den,
som gifvit anledning till den höga summa, hvartill anslaget nu belöper sig,
eller 75,000 Rall-, var en representant i förra Preste-Ståndet, som motionerade
om anslagets höjande till ofvannämnda belopp. Jag har nyss hört
en f. d. ledamot i samma Stånd yrka anslagets nedsättning; hvilket jag
anser rätt och billigt. Jag tror, att det nu verkligen kan vara tid att
gorå allvar af den sparsamhet, om hvilken man så mycket talar, och
lämpligare tillfälle dertill än det som här är .för handen, kan ej gerna
tänkas. Man måste nemligen erkänna, att detta anslag icke kommer hela
landet eller någon större del deraf till godo; det är väl hufvudsakligen
Stockholms befolkning som deraf hemtar fördel. För öfrigt då vi veta,
att till exempel Köpenhamns theatrar icke hafva anslag af allmänna medel,
förefaller det besynnerligt, att vår Kongl. theater icke ens kan bära sig
med tillhjelp af det betydliga tillskott, Hans Maj:t Konungen årligen lemmar,
utan äfven fordrar sådant af Representationen. För min del anser
jag, att det icke längre bör få fortgå på samma sätt som hittills, utan att
ifrågavarande anslag må, om icke nu genast, så åtminstone så småningom
bortfalla. Det är i sådant syfte som jag nu inskränker mig till att in -

314

Den 13 Mars, e. m.

stämma med Herr Lithner, så väl i afseende å hans yrkande om anslagets
nedsättande till 60,000 It:dr, som ock med hänsyn till den af honom föreslagna
ordalydelsen af den skrifvelse, som skall till Kongl. Maj:t afgå.

Slutligen vill jag blott tillägga, att det synes mig icke synnerligen
rätt, att, som här är sagdt, regenterne skola betala Kongl. theatrarnes
skulder. Visserligen är det sannt, att regenten och hans omgifning åt
desamma hemta nöje; men, huru som helst, blir det väl alltid Representationen,
som i sista hand får betala alltsammans. Derföre är det bäst
att först som sist ställa så till, att theatern sjelf kan bära sig; går det ej
på annat sätt, kan man höja biljettprisen, hvilket är det naturligaste,
enär den, som har nöje, också bör betala det, men den, som icke har det,
bör slippa att betala den andres.

Herr Jonas Jonasson från Kronobergs län: Då theatern, oaktadt
de bidrag, den egt att påräkna, dels från de Kongl. höfvel! och dels från
Statsverket, år ifrån år ökat sina skulder, är det klart, att der har varit
stor misshushållning och eu felaktig organisation. Åtgärder böra derföre
vidtagas, hvarigenom theaterns utgifter må kunna bringas i öfverensstämmelse
med de påräknade inkomsterna. De, som bevista theatern, höra betala
den utgift, som för den är nödvändig, förutsatt att förvaltningen
ordnas på ett mera sparsamt sätt än som hittills skett. Då alltså theatern
har betydliga bidrag att påräkna från de Kongl. hofven, bör statsanslaget,

75,000 R:dr, indragas. Detta anslag, såsom alldeles öfverflödigt, betraktas
också i landet med särdeles allmänt missnöje. Orätt anser jag det följaktligen
vara, att den stora del af folket på landsbygden, som dels aldrig
har tillfälle, dels genom ekonomiska omständigheter är förhindrad att bevista
densamma, detta oaktadt genom anslag af Statens medel ofrivilligt
måste lemna bidrag. Jag anser derföre, att hela statsanslaget borde indragas;
men som jag för närvarande icke hoppas, att steget kan tagas
fullt ut denna gång, så instämmer jag med Herr Lithner och yrkar, att
statsanslaget nedsättes till 60,000 Rall’, hvarjemte jag biträder den af
honom föreslagna och af Första Kammaren beslutade skrifvelse!! i ämnet.

Herr Key: Den fråga, som nu föreligger till behandling, kan, efter
mitt sätt att se, delas i tvänne delar: den rent ekonomiska och den estetiskt-moraliska.
Hvad nu den ekonomiska delen beträffar, är det faktiskt,
att vid 1844 års riksdag, då statsanslaget till Kongl. theatern, efter att
vid föregående, eller 1840 års riksdag, hafva blifvit indraget, återställdes,
detta anslag belöpte sig till endast 6,000 Rall’ B:ko. Vid 1853 års riksdag
ökades det med 14,000 Rall’ B:ko, så att det sedermera utgjorde i
Runt 30,000 Rall-. Till sitt nuvarande belopp, eller 75,000 Rall'', höjdes
det slutligen vid riksdagen 1856—1858. Oaktadt denna successiva anslagsförhöjning
hafva, som hvar och en vet, Kongl. theaterns affärer blifvit år
från är försämrade och dess skulder vuxit till allt större belopp. Frågar
man sig orsakerna till detta besynnerliga faktum, bör man, i min tanke,
söka den bland annat i den i jemnbredd med anslaget oupphörligt växande
administrationskostnaden, dill belysning häraf tillåter jag mig kasta en
blick på denna administration, huru obetydlig den i äldre tider var och
huru den på sednare åren ökats. Före och under Friherre Bondes direktör -

Den 13 Mars, e. m.

315

skap bestod administrationen vid Kongl. theatern af en direktör med 3,000
R:drs lön samt boställe, eu andre direktör (för ekonomien) med 1,500
Rall'', en kamrer med 900 R:dr, och eu kanslist med 300 R:dr. Under
Herr Hyltén-Cavallii tjenstetid såsom direktör ökades dennes lön med

3,000 Rall-, derföre att theatern under ett år gaf ett öfverskott af dubbelt
denna summa, men i öfrig! bibehölls administrationen oförändrad. Denna
till (3,000 Rall’ jemte boställe som förut förhöjda direktörslön har sedermera
oförminskad bibehållits, oaktadt theatern icke gifvit något öfverskott.
För närvarande består administrationen vid Kongl. theatern af följande
tjensteman: en direktör med 6,000 Rall’ jemte bostadsvåning, värd 3,000
Rall-, eu sekreterare med 2,000 Rall-, eu kontrollör med 1,500 Rall’, en
kanslist med 500 Rall'', eu extra kanslist med 300 Rall-, med hvilkas
tjenstebefattningar det egendomliga förhållandet eger rum, att kanslisten
lärer sköta kontrollörens befattning: kontrollören gör hvad sekreteraren
borde göra, och sekreteraren — ja, hvad han gör, känner jag icke. Dertill
kommer en s. k. byråskrifvare med 1,450 Rall'', som blott har till
åliggande att skrifva annonser, affischer och repetitionslistor; men deremot
består den kamerala afdelningen af en kamrer med 2,000 R:drs lön, hvilket
torde få anses litet i jemförelse med den stora kansliapparaten och vid
betraktande af att han äfven är kassör, samt att således i hans hand,
om jag så får uttrycka mig, “ruljerar“ årligen eu summa af 7- 800,000
R:dr. Vidare förekomma tvänne bibliothekarier, en för dramatiska afdelningen
med 375 R:dr i lön och en annan för den lyriska med 450 R:dr.

Ytterligare finnas tvänne föreståndare för elevskolan, af hvilka den
ene uppbär 500 R:dr och den andre aflönas med 400 R:dr. Sammanräknar
man nu dessa lönebelopp, kommer man till en summa tre gånger
större än theaterns förvaltning kostade för tio år sedan.

Hvad man vidare utom denna alltför kostsamma administration skulle
kunna hafva att anmärka, vore i främsta rummet de lifstidsengagementer,
som egt rum, äfvensom de ofta nog på lösa grunder ingångna kontrakter
med resande främmande artister. Dermed vill jag visst icke hafva sagdt,
att icke äfven på detta område arbetaren är sin lön värd, särdeles när
denne utöfver sin flit måste ega snille, bildning och talang. Man bör
ihågkomma, att dessa egenskaper, som man säger, icke “växa på träd11,
och att, om allmänhetens växande anspråk skola tillfredsställas, om vi
vilja täfla med utländingen i konstnärligt hänseende, måste vi också någorlunda
följa med i appointementer, så att våra egna skådespelare icke
frestas att söka eu främmande scen för sina talanger.

Hvad vidkommer en talares yttrande om nödvändigheten af att indraga
penningeanslaget till theatern under den rådande nöden i de brödlösa
provinserna — såsom jag vill minnas han uttryckte sig — är detta
visserligen behjertansvärdt, men jag tror mig ej behöfva erinra honom om,
att “menniskan lefver icke allenast af bröd", och att man icke får “mäta
allt med ankarstocken. “ Beträffande vidare samme talares förebråelse mot
teatern, att den ej skulle varit nog nationel, tager jag mig friheten erinra,
att från September 1866 till Mars 1868 på Kongl. theatern uppförts icke
mindre än åtta Svenska originalskådespel, och att sex gamla dylika blifvit
återupptagna.

316

Den 13 Mars, e. in.

Vidare hafva under samma tid fyra klassiska stycken af Shakspear,
Moliére och Casimir de la Vigne, blifvit gifna för första gången, samt sex
deribland trenne af Shakspear, ett af Goethe och ett af Calderon blifvit
återupptagna. Af operor har man gifvit sex nya och återupptagit sex
gamla. Jag tror således icke, att vi kunna förebrå vår theater hvarken
för brist på nationel prägel eller förbiseende af de stora mästarne. Vi
må dessutom erinra oss, att, om vi icke haft eu Kongl. theater, hade sannolikt
hvarken “Engelbrecht och hans dalkarlar11 eller “Erik den XIV“,
hvarken “Ung-Hanses dotter11 eller “Brölloppet på Ulfåsa“ kunnat uppföras,
kanske icke ens skådat dagen. Jag har här Ekonomi-Utskottets
Betänkande vid 1844 års riksdag, då samma sak var å bane. Utskottet
säger, till försvar för det immateriela värde den Kongl. theatern skulle ega,
följande: Utskottet har trott det för hvarje folk vara en ovilkorlig pligt

både mot sig sjelf och sina efterkommande, att med yttersta sorgfällighet
vårda och, om ej förbättra, åtminstone bibehålla de inrättningar till spridande
af upplysning samt finare bildning och känsla för snillets och
konstens produkter, som af deras fäder och dessas regenter stiftats.
Under det förra århundradet och särdeles under den snillrike Konung
Gustaf III uttalade sig inom Sverige lifligt ett behof att äfven inom vårt
land gå i bredd med tidens stigande odling, och vi hafva också denna tid
att tacka nästan för allt hvad i denna väg hos oss är gjordt. En af de
sköna konster, som tilläfventyrs utöfvar det starkaste inflytande på folklynnet
både i moraliskt och estetiskt hänseende, är skådespelarens, om
denna konst rätt vårdas och utbildas till den höjd, den kan uppnå, isynnerhet
om skådespelen blifva, så mycket möjligt är, nationela. Folkens
sinnen vänjas derigenom till känsla för snillets alster samt till högre estetiska
njutningar; och var det i detta syfte, som ofvannämnde Konung
inrättade den Kongl. theatern i Stockholm och dermed fyllde en verklig
brist inom vårt land.11 — — “Ett ytterligare skäl för bibehållandet af eu
större, under nödig kontroll ställd och efter högre åsigter skött theater, är
det, att de mindre i landsorterna äfvensom i hufvudstaden inrättade theatrar
behöfva ett mönster för sina bemödanden, ett tillfälle att äfven inom vårt
land lära känna den fullkomligare utveckling, hvaraf skådespelarekonsten
är mägtig, för att sedan i sin mån söka uppnå en emot deras tillgångar
svarande fullkomlighet, och derigenom bidraga till spridandet af bildning
och smak inom nationen.

Man har talat om ett stycke, som skulle utgöra ett bevis på theaterstyrelsens
och Stockholmspublikens förskämda smak — "Den sköna Helena®.
Om jag erkänner, att theaterstyrelsen, mer än ömkligt varit, skattat
åt denna förskämda smak under jagten efter kassapjeser, så torde,
hvad särskild!, det nyssnämnda stycket beträffar, få anmärkas, att äfven
den historiska Helena »var eu synderska; men, mine Herrar! hon har dock
blifvit odödlig, och lät vara, att den dramatiska Helena är litet lättfotad,
hon har likväl inbragt teaterkassan 72,500 K:dr; jag tror derföre att, huru
förskämd smaken än kan vara, det med skäl kan om henne sägas, hvad
hon sjelf yttrar i någon af sina kupletter: “att den som förstår hålla
sig uppe i ton, är icke precis någon vanlig person11. Och ensamt synderska
är hon icke; då skulle hon ej så länge “hållit sig uppe11: det är

Deri 13 Mars, e. m. 317

äfven snille och qvickhet i denna pjes, men öfverallt der det finnes snille
finnes äfven skönhet.

Jag har kanske alltför länge upptagit Kammarens tid, och tillåter
mig derföre blott att fästa uppmärksamheten derpå att, om man vill att
en skrifvelse i ämnet skall till Kongl. Maj:t afgå, rörande önskvärda reformer,
måste man antaga den formulering Första Kammaren godkänt i
stället för Stats-Utskottets, hvarå jag ock hos Herr Talmannen vågar anhålla
om proposition.

Herr Rosenberg: Ifall ett vitsord från landsorten, från det folk,
som — såsom en talare nyss uttryckte sig — icke ens sett Kongl. theatern
utvändigt, ännu mindre njutit af hvad den inomhus haft att bjuda på,
i fall ett folkets vitsord i denna fråga skulle något väga, har jag att framföra
ett sådant.

Det finns icke ett enda anslag af Statens medel, som af Svenska folket
så mycket klandras som detta. Tydligare bevis härpå torde ej kunna
finnas än det stora antal motioner, som äfven vid denna riksdag blifvit i
ämnet väckta — ett antal som skulle mångdubblats, derest man icke förut
i afseende härå man och man emellan träffat öfverenskommelse. Vi hade
hemligen, litet hvar, från våra kommittenters sida allmänt fått påstötningar,
att vi skulle befria dem från en utgift, som, efter deras enkla uppfattning,
icke kan gagna dem, som väl kan hafva sitt betydliga värde för
Stockholms innevånare och resande, som passera staden, men omöjligen för
hela Svenska folket. Det är på den grund, att jag icke kan bedöma
eller fatta den nytta och gagn eu Kong!, theater för ett land kan göra,
som jag helst skulle se, att hela anslaget blefve indraget. Men jag vågar
dock icke gå så långt, dels derföre att man icke skulle kunna vinna tillräckligt
medhåll för ett sådant förslag, och dels derföre att det skulle
utgöra ett alltför svårt ingrepp på theaterns förvaltning, som gjort sig räkning
på detta anslag och synes väl behöfva detsamma. Jag vill derföre
förena mig med den förste ärade talaren i hans yrkande om anslagssummans
nedsättning till ett belopp af 60,000 R:dr. Jag gör detta för att
kunna denna gång nedsätta något och dermed inkomma på en väg, som
sedermera kan af blifvande Riksdagar fortsättas, tills en sådan hushållning
införes, att hela anslaget blir indraget eller obehöflig!; jag gör det äfven
derföre att jag anser anslaget ingalunda vara gagneligt för Kongl. theatern
sjelf. Det har funnits tider, då den icke hade något anslag, och åter andra,
då den hade ett på 9,000 R:dr. Denna summa befanns dock snart
otillräcklig; något som man sökt afhjelpa genom att höja den till 45,000
R:dr; men, huru det än gick till, theaterns skulder växte i samma mån
eller än mera. Då ökade man anslaget till 75,000 Rall-, men skulderna
tilltogo i ännu större progression. Man skalle således deraf kunna leda
sig till den slutsats, att, om man förhöjde anslaget, skulle skuldbeloppet
ökas ännu mera, Det går här till på samma sätt som stundom hos den
enskilde, behofven växa med tillgångarne. kläde det varit möjligt för
Kongl. theatern att uppfylla sin betydelse, då den icke hade anslag, eller
ett litet, hvarföre skulle den ej kunna det i våra dagar, om dess hushållning
fotas på rigtiga grunder?

318

Den 13 Mars, e. m.

Jag tilltror mig icke att ingå i någon granskning af, huru Kongl.
theatern uppfyller sin betydelse såsom konstanstalt-, så mycket mindre som
jag ej är någon theatervän och ej heller eget den bildning som derför erfordras.
Men då eu talare sagt, att, när man klandrar Kongl. theatern,
man äfven bör klandra Musikaliska akademien eller Akademien för de
fria konsterna, så måste jag deremot nedlägga min protest. Vi erinra oss,
litet hvar, huru tidningar af de mest skilj cla åsigter, tidningar, som stodo
i samma förhållande till hvarandra som hund till katt, sammanstämmande
klandrat Kongl. theatern för stycken, som der uppförts, och jag anser det
ganska betydelsefullt, att, då de eljest gå hvar och en i sin retning, de
kunnat mötas på denna enda punkt och fälla ett gemensamt omdöme.
Jag frågar: har väl något sådant klander drabbat Musikaliska akademien
, eller de Fria konsternas akademi? Jag vågar svara derpå med ett bestämdt
nej! och tror deri ligga vittnesbörd nog, att dessa båda konst-institutioner
på intet sätt böra ställas i jemförelse med Kongl. theatern. För att
icke för länge upptaga tiden ber jag blott att få upprepa, det jag, då man
säkerligen för närvarande icke kan komma längre, instämmer i den nedsättning
af anslaget till 60,000 R:dr, som förste talaren yrkat och i en
skrifvelse till Kongl. Maj:t af det innehåll Första Kammaren beslutat.

Herr Anders Jonsson instämde. *

Herr Åke Andersson: Ehuru jag ogerna uppträder i någon

fråga, ber jag likväl att nu få i detta ämne yttra några ord. Jag
var i början af riksdagen fullt besluten att väcka förslag om indragning
af ifrågavarande anslag till Kongl. theatern; jag hade till och
med en motion i detta syfte färdig, då jag blef förekommen af Herr Ola
Bosson Olsson. Sedan han sålunda kommit mig i förväg, ansåg jag grannlagenheten
bjuda, att jag icke skulle, om jag så får säga, idisla de skäl,
hvarmed han motiverat sitt förslag. Mitt förslag gick emellertid icke ut
på att borttaga hela anslaget på en gång, såsom någon af motionärerne
har föreslagit; och jag vill icke heller tro, att det varit motionärernes
mening att få sin åsigt i detta fall gällande. Här är nemligen, i min tanke,
rättast att begära mindre för att få något ; ty erfarenheten har ofta visat,
att ett motsatt förfarande käft den verkan att man fått ingenting. Derföre
hade jag också tänkt att för det närvarande blott föreslå en nedsättning
af anslaget till det belopp, eller 50,000 R:dr, som det var för några
riksdagar sedan. Skälen till eu sådan anslagets minskning och slutliga
borttagande syntes mig hufvudsakligen vara tvänne. Det första af dessa
var, att det låg en orättvisa uti, att hela Svenska folket skall bidraga till
upprätthållandet af eu theater, hvilken största delen af detsamma icke ens
får se utvändigt, ännu mindre hemta någon fördel eller nöje af hvad som
inom den kan presteras. Denna theater kan sägas tillhöra ett fåtal rika,
njutningslystna personer, som mestadels utgöra dess publik, på hvilken
publik mig förekommer lämpligast att tillämpa den gamla goda regeln,
som bjuder, att “den som vill resa må sjelf betala skjutsen “ — helst när
såsom här “den resande1* är förmögen och reser för sitt nöjes skull. Mitt
andra skäl till anslagets nedsättning framgår, då jag betraktar theatern ur
sedlighetens synpunkt. Den visar sig nemligen då för mig ingalunda i någon

319

Den 13 Mars, e. m.

ljusare dager. Om Kongl. theatern förr gjort skäl för sitt namn, att kallas
en bildningsanstalt, skulle man nu kunna gifva den en motsatt benämning.
Min mening är nemligen, att dessa skrattpjeser icke kunna utöfva
annat än en menlig inverkan på det uppväxande slägtet, för att icke
tala om den näring för lättsinnet de för många utgöra.

Utskottet har föreslagit eu skrifvelse till Kongl. Maj:t, hvars innehåll
vi alla känna, och Första Kammaren har äfven beslutat en sådan, fastän
med något förändrade ordalag, utan att Kammaren funnit sig föranlåten
rubba anslagsbeloppet. För min del anser jag, att denna Kammare bör
gå ett steg längre och visa, att den verkligen har allvar med saken; jag
skulle, såsom sagdt är, helst önskat anslagets nedsättning till 50,000 Rall'',
men då andra talare här slädnät vid 60,000 Rall’ och deras mening har
mera utsigt till framgång, ber jag att få med dem i detta deras yrkande
instämma.

Herr Meijerberg: Det har gladt mig, att ännu icke — hvad
man haft anledning frukta efter den förste talarens uppträdande — någon
röst höjt sig mot Kongl. theaterns exsistens. Detta innebär vittnesbörd
derom, att de män, som bäst känna de materiela behofvens tryck bland
folket, dock veta uppskatta lifvets högre fordringar, de må göra sig gällande
uti hvad vi kalla bildning och kultur, eller vetenskap och konst.
Hvad som egentligen torde vara anledningen till den strid, som nu strides,
är, för att tala upprigtigt, ''‘Den sköna Helena11 och “Riddar Blåskägg“.
Då jag nära nog aldrig besöker theatern, känner jag ej beskaffenheten
af dessa konstprodukter; men af hvad jag om dem hört, kan jag
hitta, att de äro ett affall från konsten, och hade aldrig bort uppföras på
en Kongl. Svensk scen. Den allmänna ovilja, som med anledning af dem
försports, skulle tyda derpå, att Svenska folket ännu oger allvar och renhet
i seder och tänkesätt. Jag ville då endast önska, att dessa dygder
gjorde sig gällande i alla lifvets förhållanden, der man så ofta vädjar till
passionen i stället för till eftertanken, och der sä ofta fraser och dekorationer,
hvarom här talats, sättas i stället för tankar och idéer. Min mening
är icke att här hålla någon föreläsning öfver den dramatiska konstens
höga betydelse; jag vill icke heller söka bevisa, att denna konst
har en betydelse icke blott för Stockholm eller dess innevånare, utan för
hela folket, för nationen, dess kultur och andliga lif, icke blott för nu
lefvande generation utan ock för de kommande. Att vidare uppehålla
mig vid denna sak, är för mig så mycket mer obehöflig^ som en talare
midt emot mig redan framställt hvad som härom är att säga. Icke heller
vill jag försöka att göra en teckning af den dramatiska konstens ståndpunkt
i hufvudstaden, då jag icke så noga känner den, åtminstone mindre
än den förste talaren. Jag förmodar likväl, att det i detta hänseende
icke är så illa bestäldt, som han påstått. Det förefaller mig, som om
hans framställning skulle vara behäftad med åtskilliga öfverdrifter, och
hvad jag tror mig med trygghet kunna påstå är, att i hela den civiliserade
verlden knappast finns en kunglig eller kejserlig teater, som icke har anslag
af statsmedel. Fn talare har uppgifva, det Kongl. theatern i Köpenhamn
icke skulle åtnjuta något dylikt anslag. Jag är likväl i tillfälle att
upplysa, att denna theater har ett anslag af 50,000 Rigsbankdaler, hvilket

320

Den 13 Mars, e. m.

i Svenskt Riksmynt utgör 100,000 R:dr. Det kan icke falla mig in att
göra någon undersökning, huruvida vår Kongl. theater kan undvara det
statsanslag, den nu har, men jag fruktar, att, om den nu är dålig, den
skall, om den beröfvas detsamma, blifva ännu sämre; då är fara, att den
måste för sin exsistens vädja till Stockholms-publikens s. k. dåliga
smak — och detta måste man alltid anse för den största olycka, så framt
man vill att theatern skall exsistera. Jag önskar derföre, för Kongl.
theaterns bestånd och höga betydelse, att den må tillgodoses med sitt nuvarande
välbehöfiiga anslag; men jag instämmer i den af Första Kammaren
föreslagna ordalydelsen af den skrifvelse i ämnet, som skall till Kongl.
Maj:t afgå, och om hvilken den förste talaren redan gjort framställning.

Herr Ridderstad: Under den långa diskussion, som de sednare
dagarne egt rum vid behandlingen af de föredragna hufvudtitlarne, har
jag kommit till den öfvertygelse, att det, i sanning, icke är afundsvärdt
att vara hvarken Statsråd eller Stats-Utskottsledamot. Båda dessa funktionärer
hafva nemligen allt emellanåt blifvit ganska häftigt angripne och
dervid fått sitta rätt hårdt imellan. Öfvertygad, som jag likväl är, att å
båda sidor man allvarligt uppbjudit hela sin förmåga att redligt uppfylla
sina pligter, kan jag ej annat än tro, att hufvudsakliga skälet till anmärkningarne
härleder sig från den gamla satsen, att ingen kan gorå alla till
nöjes. Men om nu dessa företroendebefattningar icke äro afundsvärda, vet
jag likväl en annan, som är det ännu långt mindre. Jag menar chefens
vid de Kongl. theatrarne.

Låtorn oss taga i närmare skärskådande den ställning han intager.

I första rummet får jag då erinra derom, att han är styresman fölen
talrik personal af talenter tillhörande båda könen, af herrar och damer,
af gifta och ogifta, hvilkas väsendtliga uppgift är att spela alla möjliga
karakterer och roler, kanske minst sina egna. Och att styra dem lär icke
vara lätt. De egna föreställningarne hos dem alla, ehuru framför allt hos
fruntimren, taga alltid ut sin rätt. “Det är långt svårare", yttrade en
gång en gammal knekt, “att styra en enda qvinna än ett helt regemente".
Och här — hvilken mängd af fruntimmer! Äro de då sköna till på köpet,
blifver regementet än värre. Men värre än det värsta torde vara i
fall skönheten derjemte är eu talent. Dufvan är vanligtvis då en liten
örn, som gerna sväfvar i egna rymder, högt öfver både vårt förstånd och
våra hufvuden. Vidare måste man erinra sig, hvilka som utgöra hans —
chefens domare. Hans domare är den tusenhöfdade publiken. Och med
säkerhet kan man säga om den: “Så många olika hufvuden, så många

olika omdömen". Den ena vill ett, den andra ett annat. Fn del älskar
den höga koturnen, en annan del den fina komedien, en tredje deremot
farcen. Omdömena variera i oändlighet. Kritikens Damoclessvärd blixtrar
dessutom ständigt öfver hans hufvud. Damocles-svärdet hängde, som man
vet, på ett hårstrå. Kritikens hänger stundom på mindre än så. Härtill
kommer ytterligare en tredje faktor, som ej heller får förbises. Tycke
och smak stå nemligen ej stilla, utan skifta och förändra sig med tiden.
Olika generationer hafva olika anspråk. Fordom gafs för ständigt fulla
hus sommar efter sommar “Rochus Pumpernickel. I våra dagar skulle

t*

Den 13 Mars, e. m.

321

den säkerligen icke kunna gifvas med någon framgång. Pumpernicklarnes
tid är förbi. I stället ser man nu med begärlighet “Andersson, Pettersson
och Lundström''1. För några år sedan tyckte man om “Oskulden från
landet". Numera är hon icke på modet. Hvem bryr sig vidare om —
Oskulden från landet? Vi lefva i stället i “Sköna Helenas" dagar —
sköna dagar! Från Haparanda till Ystad sjöng hela landet en länd tid:
“jag är den morske Achilles, jag är den morske Achilles". Fick man taga
fasta på ordet, så var hela Sverige en morsk Achilles. Så vexlar smaken
med tiden. Men hvarför icke? En af den sceniska konstens förnämsta
uppgifter är att återspegla tiden i sina många olika skiftningar. Vår är
sådan; det är allt.

Betänker man alla dessa svårigheter, som på alla sidor omgifva en
theaterdirektör, kan man gerna icke komma till någon annan slutsats, än
att befattningen måste vara svårare än hvar och en annan. Laborerar
han dessutom med dåliga affärer, så blifver den ju rigtigt förtviflad. I
betraktande häraf anser jag, att man ej får vara alltför sträng i sina omdömen
om honom, utan bedöma honom skonsamt och mildt.

Frågan i sin hela utsträckning, den sceniska konsten, eger för öfrigt
den största omfattning och betydelse. Ingen kulturfråga eger större vigt.
Det är med den som med alla verkliga kulturfrågor, den är outtömlig. Ju
mera man talar om den, desto mera tycker man sig hafva att säga. För
min del vill jag ej försöka att ingå i dess närmare belysning. Deremot
vill jag upptaga till besvarande ett eller annat under diskussionen förekommet
yttrande.

Norrland har äfven nu höjt sin röst för att framhålla det beklagliga
och orättvisa förhållandet, att man, vid frågan om anslaget till allmänna
arbeten, nedprutade den föreslagna summan, under det man nu, nära nog
som en förolämpning mot den menskliga rätten, förordar bifall till anslaget
åt theatern. Men, min Gud, böra då icke de till flera millioner uppgående
summor, som den offentliga och enskilda välgörenheten gifvit, kunna
lugna sinnena? När skall väl Norrland få nog? Är det ej tillräckligt,
att landet, med frikostighet utan like, hastat det till hjelp, utan skall hela
landet kläda sig i säck och aska och utestänga från sig all fröjd och glädje.
Stockholm har icke minst visat sitt deltagande för bekymren deruppe;
men skall det, för dessa bekymmer der, icke få njuta af lifvets och konstens
behag här, kanske icke ens få le? Talaren har vid skildringen af
den sceniska konstens produktioner betecknat dessa såsom vanliga aftonnöjen.
Förmodligen menade han dermed som Calchas, då lian utropar:
“för mycket blommor, bara blommor". Är varan ej reel nog?

I ett lands bestånd och utveckling ingå många elementer. De arbetande
klasserna utgöra första vilkoret för dem alla. De äro rötterna till
det hela. Jag ärar och aktar dem högt och skall alltid göra det. Vid
alla tillfällen har jag äfven arbetat för dem och skall icke någonsin dermed
upphöra. Men man får derför ej stadna blott dervid. Ur rötterna
växer trädet upp. Det formerar sig till stam. Det är nationens enhet.
Det slår ut sig i grenar åt alla håll. Det är institutioner och industri.
I sin högsta prakt kläder det sig i blommor. Dessa blommor vill jag
kalla de sköna konsterna. De utgöra ett folks herrligaste uppenbarelser.
liiksd. Prut. 1868. 2 A/d. 2 Band. 21

Don 13 Mara, e. ra.

83S

Men de äro derför icke i och för sig något mål i det nationel lifvet,
de äro, de, såsom allt annat der, blott medel, blott vilkor till det mål,
det resultat, hvartill hvarje del i det hela sträfva!'', nemligen till den gemensamma
frukten, och denna frukt är nationens lycka och ära, folkets
rikedom och välbefinnande.

Hvad Stockholm särskilt beträffar, så bör landet aldrig förglömma,
att det är likets hufvudstad, till hvilken det alltid står i många förbindelser.
Man bör nemligen bland annat icke förglömma, att år ut och
år in massor af folk, i allmänhet nära nog utdömda i hemorten, strömma
från landsorten och till Stockholm, för att söka sin utkomst, Skola icke
dessa, oftast orena, utflöden icke ytterligare blott förpesta hufvudstaden
och stelna i gator och gränder, skall icke eländet, vägledt endast af krogarne,
växa staden öfver hufvudet, må landet, väl kännas skyldigt att bidraga
till tjenliga medel för att i sin mån söka afleda det onda. Stockholm
kan icke vara skyldigt att ensamt bära bördan af en sådan personal.
Nödvändigt är, att platser och tillfällen gifvas, som kunna draga densamma
till sig och afhålla den från det mindre goda. Nog har Stockholm
bekymmer. Behöfiigt och lyckligt är det derför att, om ock blott
för några ögonblick, få slå dem ifrån sig. Val, om så göres och ske kan.
Man undgår då värre frestelser och förförelser.

Man har sagt, att Kongl. theaterns ursprungliga program var att lifva
den inhemska litteraturen. Jag bestrider ej det. Men theaterstyrelsen förmår
lika litet som någon annan myndighet att skapa författare. De måste
växa upp af — och ur sig sjelfva. Man kan således icke klandra theaterstyrelsen
derför, att vi ej ega någon dramatisk konst; men väl beklaga
att ej en sådan uppvuxit liksom ur nationens eget inre. Härmed vill jag
likväl ej förneka, att vi icke ega en och annan utmärkt dramatisk författare;
jag säger blott, att vi icke ega en verkligt utbildad sådan litteratur.

Man har talat om behofvet af reformer inom de Kongl. theatrarne.
Äfven jag tror på detta behof. I få ord sagdt tror jag dock, att reformen
i och för sig sjelf vore ganska enkel. Jag anser nemligen, att artistpersonalen
är för talrik, att den skulle kunna betydligt förminskas samt att
man af det mindre antalet, med bibehållande af lönerna, kunde utfordra
ökad tjenstgöringsskyldighet. Aflöningens totalbelopp skulle i proportion
sålunda blifva nedsatt. Jag tror för öfrigt icke, hvad eu talare här yrkat,
att biljettprisen böra förhöjas; snarare tror jag, att de borde nedsättas.

För genomförandet af dessa och dermed i sammanhang stående förändringar
betvifla!'' jag att några större finansiela egenskaper påkallas.
Landsortstheatrarne skötas visst icke af större förmågor, men af praktiska.

Slutligen har man yttrat, att frågan, huruvida Kammaren borde bifalla
eller afslå Stats-Utskottets skrifvelseförslag, måste bero på huruvida
theatrarne äro att anse såsom Statens eller Konungens. Nå ja! I det förra
fallet menar man, att skrifvelsen skulle vara på sitt ställe, icke i den
sednare. Men äfven under antagande, att theatrarne direkte stå under
Konungens personliga myndighet, så, förhåller det sig likväl så, att de sceniska
konsterna, från hvilket land de än må komma, ifrån och med det
ögonblick de blifvit naturaliserade på vår Svenska scen, äro fosterländska,

Den 13 Man, e. »i.

Ö*J

hvadan det alltid kan tillkomma Riksdagen att i de sköna konsternas eget
namn uttala sin mening genom aflåtande! af ifrågavarande skrifvelse.

Beträffande sjelfva anslaget kan man icke framhålla någon enda större
theater — någon theater af nationelare betydelse — som saknar allmänt
understöd. I Paris lära ej mindre än fem stycken hafva det, i Berlin likaledes
flertalet, i Köpenhamn två. Lika litet som dessa torde vår kunna
bestå den förutan.

På grund af hvad jag nu haft äran andraga anhåller jag om bifall
till Stats-Utskottets förslag i sin helhet. Bifaller Kammaren detsamma,
är jag af den öfvertygelse, att landet i allmänhet och särskild! hufvudstaden
skola, med en välbekant skådespelare, utropa: Godt!

Herr Per Nilsson från Christianstads län: I strid med föregående
talare tror jag verkligen att det nu ifrågavarande statsanslaget kan nedsättas;
och jag är öfvertygad att Svenska folket anser det hvarken nyttigt
eller ens rätt att vi skola betala detta nöje här i hufvudstaden. Man
säger att under förlidna riksdagar detta anslag blifvit förhöjdt; men icke
destomindre hafva skulderna blifvit större; och således måste en stor misshushållning
här vara rådande; man har emellertid att befara att dessa
skola än ytterligare växa, och det blir alltid Svenska folket, som, när de
en gång skola betalas, får släppa till kontanterna. Jag kan således icke
med min röst bidraga till detta förslag, utan förenar mig med dem, som
yrka nedsättning af anslaget till 60,000 R:dr äfvensom en skrifvelse i ämnet
till Kongl. Maj:t enligt det af Herr Lithner framställda förslag.

Herr Hmggström: I likhet med den förste talaren kan jag icke

undgå att förundra mig öfver att Stats-Utskottet stundom har ganska
godt om penningar, och stundom lider en ofantlig brist. Så hade man
för någon tid sedan omöjligen råd att bevilja ett begärdt anslag af 500,000
R:dr, som hade till ändamål att skaffa arbete och bröd åt landets nödställda
befolkning genom anläggande af kommunikationer i sådana trakter,
som deraf kunna vara i behof, utan man prutade ned det till 200,000
R:dr, och detta oaktadt frågan hade en så stor betydelse; dessutom gällde
äfven detta anslag hela landet, då deremot det nu ifrågavarande kan sägas
gälla en enskild kommun och ett enskilt ändamål, nemligen den Kongl.
theatern i Stockholm. Jag kunde inskränka mig att instämma i Herr
Lithners yrkande, men han har kommit till eu något oegentlig slutsats;
ty från de premisser han utgick borde han kommit till rent afslag; då jag
emellertid anser att detta måhända icke varit så klokt, så instämmer jag
med honom i_ hans yrkande. Jag skulle nu kunna sluta härmed och icke
vidare taga Kammarens tid i anspråk, men med anledning af några här
fällda yttranden, vill jag fästa mig vid desamma och söka gendrifva dem.

En talare har framkastat den satsen, att det vore förmätet af Riksdagen
att blanda sig i theaterns affärer, och att detta vore Kongl. Maj:ts
enskilda affär. Det förvånar mig i sanning icke ringa att här höra ett
sådant yttrande fällas, då det just är Riksdagen, som jemte Kongl. Maj:t
lemnar bidrag till den Kongl. theatern.

Man bar äfven här sagt att Statsrevisorne icke hade med theaterns
affärer att skaffa. Emellertid står det tydligen i Stats-Utskottets nu före -

324

Den 13 Mars, e. m.

dragna Betänkande att Riksdagens Revisorer funnit att theaterns skulder, oaktadt
dessa årliga statsanslag, uppgått till ganska betydliga belopp; och på
den grund tror jag äfven att Riksdagen är fullt befogad att yttra sig i
denna fråga.

Samme talare har äfven sagt, att theatern såsom ett aftonnöje kunde
vara identiskt med ett middagsnöje; för mig synes det likväl som mellan
dessa skulle vara en ganska betydlig'' skilnad: ty det förra eller theatern
såsom ett aftonnöje borde väl afse en rent estetisk njutning, då det sednare
eller middagsnöjet hufvudsakligen afser den materiela njutningen.
Uet förra betalas icke ensamt af den theaterbesökande sjelf utan äfven af
det allmänna eller Staten, emedan theatern upprätthålles genom dryga anslag
från Statens sida, då deremot vid ett middagsnöje antingen värden
ensamt eller ock hvar och en deltagare dertill erlägger sin tribut.

Vidare har här åberopats att man gifvit eu mängd vackra pjeser af
utlandets utmärktaste författare såsom Shakspeare, Moliére m. fl. Men
det står dock på vår Kongl. theaters fa§ad angifvet, att det är våra egna
inhemska författare, som skola uppmuntras genom uppförande af deras
arbeten; detta har dock icke skett i den utsträckning, hvartill uppmuntran
tycks varit gifven genom de stora uppoffringar Staten gjort för den
Kongl. theatern.

Det är äfven särdeles anmärkningsvärdt, att i samma mån anslaget

till theatern ökas, i samma mån ökas äfven skulderna, då det väl borde

vara tvärtom. Jag har emellertid föreställt mig att anslaget tillkommit
för att utom annat äfven förekomma skulder. Då det visat sig, att när
theatern hade mindre anslag, så redde den sig rätt bra och gick ifrån med
en dräglig förlust, så tycks icke nu vara skäl för Riksdagen att bevilja
samma stora anslag.

Då vid 1856—1858 årens riksdag bidrag lemnades till theatern med

det belopp, som nu utgår, så hoppades man att theatern skulle få sina

affärer reglerade och att man skulle se endast goda pjeser, hvilken förhoppning
äfven realiserades af dåvarande theaterdirektör. I dess ställe
har man på sednare tider sett åtskilliga pjeser gifvas, hvilka väckt icke
allenast förvåning utan till och med anstöt.

En talare har uppgifvit att den stora synderskan, “den sköna Helena11,
inbringat 72,000 R:dr; äfven jag vet att stora synderskor icke sällan förtjena
mycket penningar, men jag har mig likaledes bekant att de vanligast
icke hafva något i behåll af den stora förtjensten, alldeles som det härvidlag
tyckes gått med Kongl. theatern, hvilkens affärer försämrat sig.

Om, säger man, en god pjes gifves, så vill ingen se den; men jag
tror ändock att om en sådan pjes till en början icke gifver goda hus, så
bör man ändock fortfara att uppföra den för att så småningom vänja
publiken dervid, i stället för att gifva dessa s. k. kassapjeser, som ingalunda
höja den estetiska smaken.

Jag vill ej vidare upptaga Kammarens tid, utan förenar mig i den
förste talarens yrkande.

Herr Magnus Svensson: Då denna fråga förut blifvit så tillräckligt
utredd har jag ingenting att tillägga, utan vill endast gifva tillkänna
att fastän jag i min motion yrkat nedsättning i anslaget till Kongl.

Den 13 Mars, e. in.

325

theatern med 25,000 R:dr, så förenar jag mig uti det af Herr Lithner
framställda förslag om nedsättning till 60,000 R:dr jemte aflåtande af en
skrifvelse i ämnet till Kongl. Maj:t.

Herr Lindström: Det var lätt att förutse att den åska, som re dan

länge på afstånd och sedan sista riksdagen mullrat, i dag skulle
bryta ut. Den talare, som bär i dag börjat diskussionen och på sätt och
vis spelat åskan, har dock snart öfvertygat mig, att det ännu blott är eu
vanlig theateråska, hvilken väl icke är så farlig. Att han sjelf icke ansåg
saken så särdeles betänklig, utan snart nog föll ur sin rol, var för mig
icke lätt förklarligt; mest torde det förvåna honom sjelf. Men att så
der i ett högt och väldigt språk yrka nära nog slopande af theatern, och
sedan sluta med begäran om nedsättning af en sådan obetydlighet som
15,000 R:dr hade jag ingalunda väntat, och det må derföre tillgifvas mig,
om jag trodde att allt icke var så fullt allvar.

För min del kan jag icke inse hvarföre man gjort denna till en så
särdeles stor fråga, om det icke ligger något annat bakom dessa 60,000
R:dr, som man vill för nästa statsregleringsperiod bevilja; eller såsom en
talare antydt., då han lät förstå att han ville på detta sätt genom sucessiva
indragningar slutligen låta Kongl. theatern sotdö. Men hvarföre icke
nu genast låta detta Damokles-svärd på en gång falla? Detta vore ju
både enklare och mera rakt på saken.

Jag har emellertid icke begärt ordet för att ingå i något bedömande
af hvad man på dessa Kongl. theatrar uppfört eller af den kostnad man
nedlagt på det ena eller andra af dessa stycken; ty lika litet som vi här
hafva att uppgöra theaterrepertoireu, lika litet tillkommer det väl oss att
ingå i någon recension af theaterstyrelsens görande och låtande. Vi äro
här för att afgöra, om Riksdagen skall lemna det anslag Kongl. Maj:t
begärt, och för min del anser jag den frågan icke kunna besvaras med
annat än “ja“ eller “nej,“ aldraminst att det anstår Riksdagen att besvara
frågan såsom man här velat göra.

Stats-Utskottet har tillåtit sig föreslå eu skrifvelse, som skulle innehålla
: “att Riksdagen skulle i underdånighet anhålla, det täcktes Kongl.
Maj:t låta tillse, huruvida icke åtgärder kunna vidtagas, hvarigenom theaterns
utgifter må kunna bringas i öfverensstämmelse med de påräkneliga
inkomsterna m. m.“ Hvad den första delen af denna föreslagna skrifvelse
beträffar, så har här redan förut blifvit upplyst, att Riksdagen icke har
med dessa utgifter att göra, utan att de äro Kongl. Maj:ts ensak. Och
således beginge man ett stort misstag, om man underskrefve en sådan
admonition. Dessutom bör tagas i betraktande, att detta gäller icke blott
den lyriska utan äfven den dramatiska theatern, som i sednare tider blifvit
af Konungen inköpt, och att den sednare, efter hvad det säges, icke gått
med förlust, snarare lemnat behållning, som nu minskat utgifterna för den
lyriska scenen, hvilken således af den dramatiska theatern blifvit uppburen.
Hvarföre då göra äfven denna sednare omöjlig?

Man har här sagt att Svenska folket klandrar den uppoffring Staten
åtagit sig; men jag tror verkligen icke, att den, som så yttrat sig, har
haft tillfälle inhemta detta folks mening i frågan, och vill denne talare
medgifva, att theatern kan vara en bildningsanstalt, och att frukterna af

Don 13 Mars, e. ra.

:K6

våra bildningsanstalter i allmänhet icke stadna endast inom den kommun,
der dessa anstalter äro förlagda, utan sträcka sig utöfver hela landet, så
vet jag icke hvarföre theatern, såsom bildningsanstalt, skulle göra undantag
från denna regel.

Vid den jemförelse, som blifvit gjord mellan anslagen till musikaliska
Akademien och de fria konsternas Akademi, har man yttrat, att, i fråga
om de sednare, man ej haft skäl till det klander som emot theatern. Men
är det så, att detta klander är välförtjent, låtom oss då uttala det så
högt, att det når den, till hvars öron man vill att det skall komma, men
derföre icke sätta theaterns hela tillvaro på spel. Vara eller icke vara, det
är derom frågan nu är.

Jag vill icke längre sätta Kammarens tålamod på prof utan yrkar,
i likhet med Stats-Utskottet, att 75,000 R:dr må oafkortadt till de Kongl.
theatrarne utgå, samt tillstyrker föröfrigt den modifikation af Stats-Utskottets
förslag till skrifvelse, att, med uteslutande af dess första moment,
som afser hushållningen, den öfriga delen bibehålies eller att Kongl. Maj:t
täcktes låta tillse att de estetiska intressen denna konstanstalt har att
bevaka icke varda förbisedda.

Herr Petter Andersson: Af de många anslag, som Riksdagen be viljat,

torde måhända en del vara öfverflödiga, eller åtminstone icke så nödiga,
men dermed må förhålla sig hur som helst, anser jag anslaget till
Kongl. theatern . såsom ovedersägligt öfverflödigt. Till följd af denna min
åsigt förstås det af sig sjelft, att jag icke godkänner Stats-Utskottets förslag.
Jag anser, att hvarje anstalt, sådan som den nu ifrågavarande, bör
så ordnas, att den kan uppehålla sig sjelf utan att tynga på landet och
Staten; aldraminst är det nu lämpligt att gifva theatern anslag uti en tid,
då den fattigare befolkningen saknar arbete och bröd, och en stor del af
den öfriga befolkningen saknar penningar för sina skatteutskylder. Jag
vill visst icke missunna Stockholmarne deras nöjen, men jag anser att de
sjelfva böra betala dem; jag lemnar dock derhän huruvida biljettpriserna
måste förhöjas eller icke.

Jag vill icke i ringaste måtto inlåta mig i bedömandet om den nytta,
som en del talare framhållit, att denna anstalt skall medföra i afseende
på bildning och sedlighet, ty derom saknar jag erfarenhet, och kan jag
således gerna medgifva detta förhållande, men derföre anser jag det vara
orimligt begära, att den del af landets befolkning, som kanske aldrig har och
aldrig får se Kongl. theatern, skall bidraga till denna bildningsanstalt.
Jag skulle derföre helst önskat, att anslaget måtte totalt afskafiäs; men
då det nu ser ut, som man icke skulle kunna hoppas detta, så inskränker
jag mig till att yrka anslagets nedsättande till 60,000 R:dr.

Beträffande deremot den af Utskottet föreslagna skrifvelsen, så gillar
jag fullkomligt densamma, och yrkar derföre i denna del bifall till Utskottets
förslag.

Herr H i e r t a: Sedan såväl de ärade motionärerne sjelfve som äfven

flera andra, hvilka förut yttrat sig, numera så ansenligt inskränkt dimensionerna
af sina yrkanden, att man kan säga att de hafva talat hvarken
för eller mot utan öfver ämnet, så kunde det vara öfverflödigt att vidare

Den 13 Mars, e, m.

327

yttra sig i denna fråga. Men ehuru vana än Stats-Utskottets ledamöter
äro att fä “klåda skott-, sa, vill jag likväl, då ännu ingen annan af Utskottets
ledamöter anmält sig till att få ordet, för min del säga några
ord, så mycket mera som detta ämnes afhandlande inom denna Kammare
redan på förhand varit väntadt med mycken uppmärksamhet; och utan
tvifvel har den respektive publiken besökt oss för att njuta ett “aftonnöje.“
I så måtto har det äfven varit ett aftonnöje för mig, — ehuru jag varit
med om att “betala fiolerna-, — att jag med mycken salvelse åhört den
aftonsångspredikan, hvarmed diskussionen inleddes, och som tillika var en
straffpredikan mot Ståts-Utskottet, som vågat föreslå anslagets bibehållande.
Men ehuru jag böjer mig för predikantens stora talang och vältalighet,
så vill jag likväl söka att besvara såväl honom som de andra talarne, och
jag anhåller om ursäkt, om jag understundom kommer att repetera hvad
af andra redan blifvit sagdt.

Eu ledamot af Kammaren har förebrått Stats-Utskottet att det, som
i så många andra fall varit så njuggt, vid detta tillfälle haft så godt om
penningar. Jag ber då att få fästa hans uppmärksamhet derpå, att här icke
är fråga om något nytt anslag utan huruvida vi på grund af ett par här
väckta motioner skulle taga bort ett anslag, som redan länge varit af föregående
Riksdagar, och äfven af den sistförflutna, beviljadt. Då vore det
ändock skäl att öfverväga huruvida detta kunde och borde ske. En omständighet,
som jag icke vill närmare vidröra, men som jag vill öfverlemna
till Kammarens behjertande, är att detta anslag utgör på visst sätt ett
bihang till Första Hufvudtiteln. Således är det min individuela öfvertygelse,
att, om detta anslag borttages, så skulle vid en följande riksdag
komma eu Kongl. Proposition till Riksdagen att i stället betala theatems
skuld; då är frågan om huru stor motståndskraft kunde finnas emot en
sådan Proposition, t. ex. vid en gemensam votering i Kamrarne. Det är
just till undvikande af ett sådant öfvertagande af en skuld, den jag anser
att Staten icke behöfver åtaga sig, som jag lör min del önskade att
Kammaren och Riksdagen äfven nu måtte bevilja samma anslag som förr.
Den framställning eller undersökning, som af Herr Lindström gjordes, huruvida
theatern vore en Statens bildningsanstalt, anser jag hafva varit alldeles
öfverflödig, och jag tror det icke vara något tvifvel derom, att theatern
icke egentligen utgör en sådan statsanstalt, ehuru Riksdagen gifvit
bidrag till den, här såsom i de flesta andra länder.

Jag öfvergår till att bemöta det yttrandet, som här blifvit fäldt, att
theatern har kunnat berga sig på en tid, då den endast hade 6 å 9 tusen
Riksdaler i anslag, och att den derför äfven nu borde kunna berga sig
med ett så litet anslag. Detta är verkligen en samvetsfråga; jag bestrider
icke möjligheten af att theatern skulle kunna berga sig dermed nu så
väl som då, men jag får fästa uppmärksamheten dervid, att det är egentligen
Kongl. theaterns lyriska scen eller operan, som kostar så mycket,
och den dramatiska har hittills som oftast fått bidraga att fylla bristen.
Denna större kostnad för den lyriska scenen har till icke obetydlig del
frambragts genom hvad den förste talaren mycket rigtigt beskref, genom
den öfverdådiga dekorationslyxen; men det finnes äfven andra fordringar,
de musikaliska, som vuxit derigenom; att stora mästare i operan hafva
framträdt på sednare tiden. Många stora musikverk göra sin rund kring

328

Den 13 Mars, e. m.

verklen, och publiken fordrar att dessa verk skola kunna gifvas hos oss
lika val som i andra länders hufvudstäder; och då så är, så måste man
äfven se till att denna fordran kan uppfyllas; men dertill fordras numera
en konstutveckling i sången, sådan den icke i samma grad erfordrats förr,
t. ex. i förra århundradet, hvars enklare operor icke i utförandet kräfde
på långt när så stora konstnävsressurser. Detta är något som jag för min
del måste anse såsom en rättmätig orsak till den lyriska scenens större
kostnader nu mot förr, äfven då man frånräkna!’ det öfverflöd, som den
förste värde talaren omnämnde; och den kan derföre icke numera hjelpa
sig med ett anslag af 9,000 11:dr och ännu mindre alldeles utan ett sådant.
Jag vet visserligen att det på vissa andra ställen finnes theatrar
och operor, som icke hafva något statsanslag eller åtminstone ett mycket
mindre än hos oss, genom privatsubskription, såsom t. ex. i Hamburg,
men följden är också den, att operan der är usel; det kommer någon
gång en eller annan bättre sångare och sångerska dit och uppträder då
omgifven af natursångare och natursångerskor, visserligen med goda röster
men nästan utan all tillstymmelse till skola, och sålunda är operan der
icke så god som man kunde hafva skäl att fordra i en sä stor stad. Om
det då är en sanning, att en god lyrisk scen är en heder för landet såsom
en konstanstalt, så bör äfven Staten genom ett understöd sätta den
i stånd att hålla sig uppe.

Nu komma vi till ett annat påstående, att man icke gjort vår theater
till en nationaltheater, utan i stället gifvit ofta mindre goda utländska
pjeser; hvad den förra delen af detta påstående beträffar, så har den redan
blifvit vederlagd utaf en af de värde Göteborgs-representan törne, men
jag tager mig icke destomindre friheten att ytterligare erinra, att om vi
endast skulle gifva Svenska pjeser, så skulle våra Svenska litteratörer icke
hafva tillfälle att jemföra sig med utlandets, och följden skulle säkert
blifva att vår dramatiska litteratur skulle sjunka ned under medelmåttans
nivå. Beträffande sednare delen af påståendet har en af de värde talarne
sagt, att det icke öfverensstämde med theaterns ändamål att gifva s. k.
kassapjeser; men efter min tanke är detta verkligen ett af dess ändamål,
såvida kassan skall gå ihop; och just emedan kassan icke gått ihop hittills,
har Staten nödgats gifva detta anslag, som nu har väckt så mycken
ond. blod. Det tyckes då icke vara så mycket ur vägen, att en theaterdirektör
äfven i någon mån ser på kassan.

Vidare har en föregående talare sagt, att om goda pjeser till en
början icke gifva goda hus, så borde man ändock fortfara att uppföra
dem, för att småningom vänja publiken vid dem och sålunda höja smaken;
men månne det icke då skulle gå såsom ordspråket säger, att “under det
att gräset gror, så dör kon.“

Någon^_ sade äfven, att man icke skulle gifva “spektakelpjeser“; men
hvad skulle man då gifva? Jag vet icke annat än att hvarje pjes, som
uppföres på theatern, är och måste vara en spektakeles.

Den förste ärade talaren har sagt, att det egentligen är tvänne pjeser,
hvilkas uppförande gifvit honom anledning att så skarpt klandra theaterdirektionen:
“Sköna Helena" och “Ridbar Blåskägg". Om det nu endast
är dessa tvänne pjeser, som theaterdirektionen har på sitt samvete, så tror
jag att den ärade talaren lugnt kan gifva theaterdirektionen aflat, ty dessa

Den 13 Mars, e. m.

329

pjesers egentliga cirkulationstid är väl nu förbi. Men jag tror verkligen,
att clet i alla tider kommer att finnas sådana konstalster, hvilka för ögonblicket
åtnjuta publikens ynnest eller äro hvad man kallar “en vogue“,
men som ändock skola framkalla svåra och skarpa anmärkningar ifrån de
stränga estetikernas areopag. Hvad särskildt “Sköna Helena“ beträffar, så
är det väl egentligen den sköna musiken i denna pjes, som lockat publiken
så mycket; och jag sluter detta ibland annat deraf, att under den sista
ståndsriksdagen inträffade en gång, då Sköna Helena gafs, att en af mina
vänner, som ville hafva en biljett på parkett, icke kunde erhålla eu sådan,
- emedan hela parketten var upptagen af ledamöter af Högvördiga PresteStåndet.
För öfrigt, hvad Sköna Helena beträffar, så har den i synnerhet
frapperat mig derföre, att den återförer i minnet den gamla sagan om
Troja, hvilken man inplantar i gossen snart sagdt från hans spädaste år,
och som han med så mycket nöje läser hos skaldernas store ättefader,
Homerus, uti hans Iliad. Aldrig någonsin under skoltiden föll det hvarken
lärare eller föräldrar och målsmän in att uti denna saga finna något
skabröst, något som gossen icke borde få läsa. Nu medgifver jag dock,
att den på scenen framställdes nog mycket, för att icke säga för mycket,
“con amore**; men jag tror, att en stor del af publiken, och deribland de
högvördige, om hvilka jag nyss nämnde, gått dit med föresats att höra
men icke se, om det ock ibland händt dem att blinka med ena ögat åt
de luftiga figurerna på scenen.

Hvad nu beträffar den beklagliga ekonomiska ställningen vid Kongl.
theatrarne, för hvilken direktionen fått uppbära så mycket klander och
ogillande, så tror jag verkligen, att direktionen icke kan fritagas från ansvar
i detta afseende; men utom det att jag önskar instämma i en ärad
talares omdöme, att det icke är någon lätt sak att vara teaterdirektör, så
är det här ock en omständighet, som man bör taga i betraktande, nemligen
att den skuld, som Kongl. theatern nu har, och som enligt Statsutskottets
tablå småningom gått upp från 34,000 till 159,129 R:dr, den
bär hufvudsakligen blifvit åsamkad under näst föregående theaterdirektors
regime, och således har det just icke varit något trefiigt arf, som den nuvarande
theaterdirektören fått emottaga. Det klander, som han uti Första
Kammaren fått uppbära, ville jag derföre önska att vi måtte något moderera,
just för detta svåra arfvets skull, och just emedan theaterns affärer under
hans föregångare blifvit ställd på ett lutande plan, så att det är mycket
svårt att nu hindra dem att allt vidare glida nedför; ty det är allmänt
kändt, att det under företrädaren gick mycket hvad man kallar flott till.

Det är något märkvärdigt, och som tål att begrunda, uti hvad en
talare sade om att tidningarne, hvilka i allmänhet divergera i sina omdömen
och gerna kifvas med hvarandra, uppgifvas hafva varit enhälliga
uti att klandra theaterdirektionen. Nej, mine'' Herrar! det förhåller sig
tvärtom och det är just det märkvärdiga, emedan det var den förre theaterdirektören,
som hufvudsakligen försatte theatern uti denna dess brydsamma
belägenhet, att han icke fick annat än beröm af tidningarne, och detta
visar hans stora talang åtminstone i ett afseende. Deremot synes denna
ton hastigt hafva blifvit förändrad, så snart den nuvarande direktören tillträdde.

330

Den 13 Mars, e. m.

Men vill man nu gå in uti orsakerna till theaterns obestånd, så tror
jag mig icke i det fallet böra yttra något eget omdöme, i synnerhet om
artisterna, detta “genus irritabile vatum“, hvilka, såsom man vet, äro ett
älskligt men känsligt slägte, och allt hvad jag derom vill säga, är att
“arbetaren är sin lön värd“; men om ställningen i allmänhet skulle jag
vilja åberopa en mans yttrande, som i dessa saker måste kunna betraktas
såsom en auktoritet, en man, som i tre år varit intendent för Svenska
scenen, den Danske Balettmästaren Bournonville, utmärkt både såsom
författare och konstnär, för sitt snille och sin estetiska anordningstalang;
han har utgifvit ett arbete med titeln “Mitt teaterlif“, hvari förekommer
en afdelning, kallad: “Tre år vid den Ivongl. theatern i Stockholm*4, der
författaren säger, att han ansåg sig böra afträda från theatern, emedan han
förutsåg dess förfall. Äfven han nämner, huru det anlades för mycket på
yttre prydnader, men för litet på det sannt estetiska uti uppfattning och
framställning. Men han nämner äfven något annat, rörande sjelfva styrelsen,
som kan vara intressant att här uppläsa; han säger nemligen på
sid. Böl :

“Att eu så kombinerad, maskin, som eu theateradministration, krafvel’
ett icke obetydligt antal tjensteman, är i ögonen fallande; men i Stockholm
är detta stånd en hel del starkare representeradt än på de flesta
andra ställen i verlden; ty utom de nödvändiga fack- och förmännen i de
särskilda brancherna, finnes det ännu en öfverregissör, två vice regissörer,
två elevinstruktörer, eu vice kapellmästare; och änskönt bestvrelsen hvital*
i en theaterchefs hand, exsisterar der ett opersonligt begrepp, utan förrättningar,
utan auktoritet och utan ansvar, som kallas Direktionen. Denna
innefattar theaterkansliets personal, som varierar efter det större eller mindre
behofvet af sinekurer och mötas med sina divergerande meningar blott
i två punkter: ängslan för underbalans och skräck för tidningarne.44

Detta skulle jag icke för egen del vilja framföra, då det utgör en så
skarp kritik; men det är nu tre år sedan denna i Stockholm allmänt kända
bok utkom, och det har likväl icke i någon enda tidning synts en vederläggning
af densamma, hvarföre jag slutar att det ligger någon sanning
uti hvad den framställer.

Efter detta vill jag bemöta det klander, som Stats-Ut skottet fått för
den föreslagna skrifvelsen, hvilken icke skulle anstå Riksdagen; men jag
ber Er, mine Herrar! sjelfve bestämma hvad Stats-Utskottet skulle göra,
då motionerna nu voro väckta; då skulle Stats-Utskottet antingen rent
af taga bort anslaget, — men detta ansåg Utskottet icke bära ske,
emedan det, såsom jag nämnt, är att betrakta såsom ett bihang till
Första Hufvudtiteln, — eller ock skulle det sålunda till vederbörande gifva
en vink om missnöjet med theaterns nuvarande förvaltning, och trodde sig
icke dermed begå någon egentlig förseelse. Det tycks icke heller som
Stats-Utskottet skulle hafva handlat så illa häruti, då alla de motionärer,
som förut yrkat anslagets borttagande, nu nöjt sig med den föreslagna
skrifvelsen, fastän så modifierad, som Första Kammaren antagit den.
Beträffande"nu skilnaden emellan Stats-Utskottets förslag till skrifvelse och
Första Kammarens modifikation, så anser jag den icke vara så särdeles
stor, utan jag tycker att det är “hugget som stucket44, såsom ordspråket

Den 13 Mars, e. in.

331

säger. Jag skall dock gerna antaga modifikationen, om denna synes Kammaren
lämpligare.

För öfrigt får jag å Stats-Utskottets vägnar förklara min belåtenhet,
att de Utskottet mycket klandrande Herrarne funnit sig tillfredsställda
med den lilla afprutningen af 15,000 R:dr; skilnaden blifver så liten, att
det knappt är värdt att tala om den.

Herr Abigren: 1 olikhet med tvänne värde representanter från
ISorrland får jag^ för min del betyga Stats-Utskottet min erkänsla för det
beslut, hvaruti Utskottet stadnat rörande denna punkt. Det var dock icke
för att uttrycka denna tacksamhet, som jag begärde ordet, utan för att
bemöta den förste talaren, som började sitt föredrag på det sätt, att jag
trodde det han hade för afsigt att helt och hållet nedbryta theatern, att
totalt förstöra densamma, men jag fann dock på slutet, att han icke
menade så illa, som han i början ville låta påskina. Jag ber att till besvarande
få upptaga åtskilligt af hvad han i detta ärende andragit. Till
eu början anmärkte denne talare, att theatern gifvit pjeser, som icke gillades
af den högre smaken, hvilket tycktes sammanfalla dermed, att talaren
sjelf icke godkände dessa pjeser, men dervid tyckes han hafva förglömt,
hvad han ändock borde känna, eller att en theaterdirektör icke kan undgå
att foga sig efter publikens smak. Han har visserligen icke nämnt några
bestämda pjeser, och det vill jag icke heller göra, men jag tillåter mig att
erinra, såsom bevis på otillförlitligheten af förkastelsedomen öfver theaterstycken,
hurusom i högvördiga Preste-Ståndet många klagomål och mycken
fördömelse uttalats öfver operor, hvilka nu allmänt gifvas och, utan någon
motsägelse, anses såsom den lyriska scenens utmärktaste mästerstycken.
Vidaie har samme talare påstått, att i samma mån theaterlyxen på sednare
tider stigit, skulle anslagen för bestridande af theaterns utgifter hafva ökats.
Detta torde dock icke vara så alldeles enligt med verkliga förhållandet,
ty äfven under fordra tider, då den öfverklagade lyxen visst icke var så
stor som nu, var Kongl. theatern icke obetydligt skuldsatt. Redan för 50
år sedan, eller under åren 1815—1817, kunde icke theaterns utgifter
bestudas med derför beviljade anslag, utan måste derutöfver för nyssnämnda
år utanordnas ungefär 175,000 R:dr. Theatern åtnjöt vid den
tiden visserligen ett ordinarie anslag af endast 8,500 R:dr årligen, hvilket
iippbunts sedan längre tid tillbaka; men när Staten då, kort tid efter
afslutandct af ett dyrt krig, kunde komma ut med betalandet af theaterns
skulder; så och då nu icke är fråga om några skulders liqviderande för
samma theater, utan endast fortsatt åtnjutande af ett sedan derå år tillbaka
utgånget anslag, anser jag Staten icke nu böra vidtaga någon förknappning.
Visserligen herrskar nöd i åtskilliga delar af vårt land, men
vi hafva val icke derför förlorat allt mod och all tillförsigt till kraften
att kunna uppehålla en nationaltheater, som, sådant kan väl ej förnekas,
redan uträttat och. troligen kommer att uträtta mycket godt, genom dess
inflytande på bildning, litteratur och de fria konsterna. Blifver den omtalade
allmänna nöden mindre genom anslagets minskande? Jag tror det

icke, och icke behöfva vi väl för nödens skull alla kläda oss i säck och
aska.

332

Den 13 Mars, e. m.

Samme värde talare har ytterligare klagat deröfver, att den Kong!
theaterns artister uppbära alltför höga aflöningsbelopp. Jag tager mig
härvid friheten att erinra, att sedan en ung person, efter att hafva förvärfvat
sig derför erforderliga egenskaper, egnat sitt lif åt den sceniska
konsten och tagit de första stegen på tiljan, så blir han aldrig, med ytterst
få undantag, något annat än skådespelare i alla sina dagar. Han uppträder
visserligen ibland såsom general och minister, ja såsom predikant
eller prost när sig så lämpar, men snart är den glädjen slutad, och då
han återkommit till sitt i de bestå fäll torftiga hem så återstår blott minnet
af den antagna och försvunna herrligheten. Det öfvervägande största
antalet af våra dramatiska konstnärer tror jag visst icke hafva för hög
aflöning, hvaröfver den förste talaren, om jag icke missförstod honom, sig
jemväl beklagade. Slutligen har här ordats om det allmänna ogillande
detta anslag väcker hos den fattigare folkklassen under en tid af nöd och
betryck; men den mindre bemedlade delen af Svenska folket har alldeles
icke skäl att klaga öfver användandet af detta anslag, ty de, som, för att
begagna ett vid riksdagen ofta användt uttryck, stå under strecket, bidraga
icke det aldra ringaste till theatern, eller med andra ord, den hvars
inkomster icke uppgår till 300 Rall- skattar icke ett enda öre till Staten
efter andra artikeln och således ej heller till denna anstalt. De, som
skatta för en inkomst af 400 R:dr, kunna sägas bidraga med ungefär y33
procent af sin bevillning till theatern, hvilket bidrag således utgör 3 öre
, och så vidare. Detta kan icke vara en börda, som är något att tala om.

Enligt min åsigt vore det högst olämpligt att nu besluta nedsättning
i anslaget, då vi känna theaterns ställning och veta att detta understöd är
alldeles nödvändigt och behöfligt; och hvad tjenar det dessutom till att
pruta af 15,000 R:dr på ett dylikt anslag; dermed är ju för Staten nästan
intet vunnet, medan nedsättningen för konstanstalten kan kännas
ganska betydlig och tryckande. Då jag emellertid hört att flere talare
anmält sig till erhållande af ordet efter mig, vill jag icke nu vara omständligare,
utan förenar mig med den värde ledamoten från Calmar län,
som yrkat anslagets bibehållande vid sitt nuvarande belopp samt aflåtande
af en sådan ''skrifvelse i ämnet, som första Kammaren redan beslutat.

Herr Peter Petersson: Jag anhåller att endast tå tillkänna gifva,

det jag instämmer med dem af föregående talare, hvilka vilja nedsätta
anslaget till 60,000 Rall-, och att detta beslut beledsagas af ett annat
om aflåtande till Kongl. Maj:t af en sådan skrifvelse, som Statsutskottet
föreslagit.

Herr Fredricson: Äfven jag vill hafva i protokollet antecknadt,

att jag yrkar det nu utgående beloppets nedsättande till 60,000 R:dr
Runt.

Herr Östman: Må ingen förundra sig deröfver, att man börjar
blifva tveksam, åtminstone om man är representant från någon af de norra
provinserna, huruvida det kan vara rigtigt att under för handen varande
bekymmersamma förhållanden bevilja anslag till de Kongl. theatrarne i hufvudstaden.
Man må icke förundra sig att tänkande härom äro mycket

Oen 13 Mars, e. m. 333

dejade, Vid 1840 års riksdag indrogs detta anslag helt och hållet, fastän det
vid följande riksdag åter beviljades till belopp af 6,000 R:dr Banko. Vid
riksdagen 1865 höjdes detsamma till sitt nuvarande höga belopp, och om
detta må hafva varit nödvändigt hittills, så tror jag icke desto mindre att
det nu bor. kunna nedsättas till 60,000 R:dr. Vi böra vara uppmärksamma
på folkets mindre goda ställning under den nöd, hvarutaf landet
ai hemsökt, och under sådana förhållanden höfves det oss icke att beiilja
stora summor för mindre nödiga ändamål. Här finnes, enligt mitt
satt att so, icke någon annan utväg till att erhålla någon bättre hushållning
vid^ den Kongl. theatern än att Riksdagen ger en vink derom, att ansiaget
så småningom kommer att nedsättas; detta skall måhända hafva
något inflytande till hämmande af den nu pågående slösande förvaltningen
Mura jag helst hade önskat att man kunde återgå till förhållandet
med detta anslag, sådant det var för 15 år sedan, finner jag mig dock
föranlåten att instämma med den förste talaren och i likhet med honom
yrka att ifrågavarande anslag måtte bestämmas att utgå för nästkommande
år med ett belopp af 60,000 R:dr R:mt.

Herr Blanche: Grymt behandlas här Sveriges första theater, man

tycker sig redan skönja dammet af ramlande murar. Är det då sannt att
denna theater förbisett de estetiska och konstnärliga anspråken ? Man åberopar
och namnger ett par theaterstycken såsom oestetiska och osedliga
under det man glömmer de hundrade, ja tusentals goda och försvarliga
arbeten som gifvits, oberäknad! alla de mästerverk, som äfven med stora
uppoffringar uppförts. Men att för ett eller par underhaltiga stycken utdoma
en sådan konstanstalt, det voro detsamma som att för en eller ett
par tistlar ödelägga en hel h veteåker. Det vore ett dåligt landtbruk. Jag
vagai påstå att man orättvist bedömer dessa pjeser. Vore jag Kongl
ofverhofceremonimästare, skulle jag bestämdt stöta mig på dem, ty de föriojhga
hofceremonielet ; men nu måste jag beundra denna frimodighet och
fördomsfrihet hos en Kongl. theater och önska att man ville fortgå på
samma bana. De tillhöra farcen, dessa stycken, en fullt berättigad konstgren,
som, utan något egentligt sedligt ändamål, dock har till uppgift

i ra r°m 111611 a ven ett skämt utan rot, äfven ett flyktigt skimmer af
glädje bor vara välkommet och icke obehagligt för våra alltför allvarliga
anletsdrag under lifvets hopade bekymmer. Oblida omdömen träffa lika
ofta det basta, och se här ett exempel derpå: En dag kom till mig en
god van, bildad man, fromt och religiöst sinnad. Han hade sett sköna
Helena och förebrådde sig bittert denna synd. “Gå och rena din själ!11
säde jag till honom, “gå att se en vida berömd klassisk sede- och karaktersmålnmg,
som nu gifves, gå och se Tartuff!; D Han gick, men återkom
ännu mer förargad “Det är ju en skandalpjes!“ ropade han, “en skandal
mot kyrkan och presterskapet!" Kort derefter ertappade jag honom
ånyo på skona Helena skrattande med full hals. Men när han fick se
mig, biet han ond, han trodde att jag spionerade på honom

Det fannes någonting annat, som jag vida mer fruktar för och det är
clen flacka anständigheten, som, ehuru bekämpad af stora skalder och tänkare,
likväl alltmera synes blifva rådande och för hvilken Bellman, vårt
lands stolthet, om han stode upp i dag, skulle ohjelpligen falla; denna

m

Uen 13 Mars, 3. ro.

förnäma anständighet, som, i sin ifver att drapera allt, skulle sätta kjortel
och halskrage på Yenusbilden och som, i fall hon ej hejdas en gång,
skall sluta med att göra all humor och qvickhet omöjliga inom fäderneslandet.
Hur långt man kan gå i denna förvrängning af både natur och
konst vill jag bär visa. För åtskilliga år sedan utfärdade hans helighet
påfven ett påbud, som vid strängt straff ålade hvarje dansös, som beträdde
teatrarne inom Kyrkostaten, att uppträda i — jag vet knappt om jag vågar
säga det — i gröna kalsonger. Bland eu samling bättre damer skulle
jag ej vågat det, ty mången liknar en viss spansk drottning, som, kommen
till en liten fabriksstad i sitt land, fick af stadens borgare, såsom prof
på deras arbetsök, ett dussin de finaste strumpor. Hennes majestät upptog
högst onådigt eu gåfva, som förutsatte att hon både ben som vanliga
menniskor, en förutsättning, den hon i nåder på det högsta måste ogilla.
Men för att nu återkomma till de första underplaggen, det var hardt
nära att uppror utbrutit i Kyrkostaten, det var för starkt för Romas
konstälskande folk, och sjelfva kardinalerne ledsnade vid en färg, som
så väl anstår Floras rika klädning, men så illa gratiernas lätta trupp.
Påfven måste återtaga sitt påbud, och så kom det skära silket till heders
igen, mera närmande sig det skönaste af menniskonatur ät minstone under
jordens tempererade zoner. Må man se till att man, under sin hetsjagt
på det osköna och osedliga, icke sjelf jagar det sköna och sedliga på
porten.

Befogade anser jag deremot anmärkningarne mot theaterlyxen. Men
är det theaterdirektionerna man skall anklaga derför ? Jag vet att hon
utgör alla theaterdirektörers förtviflan. Men det hjelper ej. Genom tidningar
och resande får man höra hur den och den operan blifvit i utlandet
uppsatt, den prakt och glans, som der varit rådande, och påtryckningen
blir slutligen så oemotståndlig att man äfven måste apa eftei här, om
också theatern skulle krevera på kuppen. Men lyxen ligger djupare än
theatermaskineriet, hon ligger, tyvärr, i lefnadssättet och trycker oss ned
med hela fång af bladguld och silfverglitter. Man finner henne der hon
minst borde finnas, inom kyrkans murar i dessa kåpor af sammet och guld,
som göra ett vida svårare intryck än alla dessa skridskobaletter och sjunkande
skepp den förste talaren berörde.

Om nu theaterns skuld oupphörligen ökas och samtidigt dermed Staten
afknappar sitt bidrag, måste snart inträffa den dag, då operan tillstängei
sina portar till stor förlust och saknad icke blott för hufvudstaden, icke
blott för landsortens representanter, hvilka vistas här de månader af året,
hvarunder operan utvecklar sin lifligaste verksamhet och ger sina bästa
stycken, utan ock för hela den sköna konstens utveckling inom vårt land,
för att ej tala om det stora anseende vår opera åtnjuter i främmande
länder. Det finnes trakter derstädes, dit vårt namn sällan tiängt, men
när det kommit dit, har det kommit under toner, och källan till denna
tonström är vår opera. Man må betänka sig innan man tilltäpper den.
Och, detta allt oaktadt, skulle jag för nöden i landet, som icke är spelad,
och för sparsamheten, som ständigt måste stå på repertoire^ försaka
hela anslaget för theatern, om jag ej befarade att vi i stället få hela denna
utgift under en annan titel. Om operan slutes till, måste en mängd familjer,
som egnat henne sitt lif, råka på bar backe, något som Staten icke

ösa 13 Mars, e. m.

Ö35

med likgiltighet kunde åse. Följden blefve då eu måhända ännu större
statsutgift 1 pensioner, ett sorgespel på Nionde Hufvudtiteln. Och då för
sådant fall ingenting heller hindrar Konungen att draga in sitt stora årliga
anslag för theatern, blefve det deremot ett lustspel på den Första och
det lärer val icke vara meningen här. Den ena pjesen skulle lika litet
applådeias som den andra. Men gifven måste i alla fall den följden blifva
åt det allvar, hvarmed man nu ifrågasätter detta anslag, att vederbörande
med det snaraste utreda theaterns ekonomiska ställning, så att denna <>enom
nödiga indragningar, kan bära sig utan för stora uppoffringar å’staens
sida och utan att de, som arbetat i Statens tjenst, bringas till bekymmer
och nod Det är inte många sujetter, som äta guld och dricka
P®r 01'' flertalets lott är icke afundsvärd. Kort är den dramatiska konstnärens
blomstnngsdag och mulnare än de flestas hans afton.

Herr Per Nilsson från Malmöhus län: Diskussionen i denna fråga
hai redan fortgått så länge att den blifvit från alla synpunkter skärskådad,
hvarföre jag icke vill uppehålla den dyrbara tiden, utan endast till etTbdSpp

Äffi R:dr Rm? äSiSt'' hVilk* ,äja best“ “*••* ™

He„n'' Jons Pehrsson: Det har nu blifvit så mycket taladt i

denna fråga att ingenting vidare egentligen behöfver deri sägas. Jag skall

L he “i Wlfva .vldl^tlg> dels emedan jag ej vill trötta Kammaren, och
dels emedan jag icke har förmåga att yttra något nytt i ämnet.

Jag måste beklaga, att vi representanter från landet icke hafva den

Svf wnf ftfc V1 krna lnse nödvändigheten af den Kongl. theaterns

svnnefw dfes "T af rePresentanter från städerna och i

synnerhet från de större biand dessa.

fWnm betrtffar C!f bildning’ theatern skall gifva, så får jag tillstå, att
ffökt den ej kan .yttra migdå jag varit liknöjd för theatern och sällan
anse? fn / “““ -f61 ska11 emellertid theatern gerna få vara, men jag

denna bldnfng Jeffve ^ ^ ** der hemta ***

Iffdle^Tv''?^ tr°r’ ^tt anslaget till theatern nu kunde indragas helt och
u et, så vill jag ej bestrida, att det kanske är bättre att vi taga litet i

R i .61,era '' „ag ''rkar dei''för, att anslaget måtte nedsättas till 60 000

stol skada for landet att gå miste om en sådan styrelse. J

f Mä“sson; Det bar nu blifvit. så mycket taladt i denna

af dn 0bäd f°r u0C,h em0t’ att föga eller intet kan återstå till belysande
a densamma, och kommer jag följaktligen nu endast att tillägga det jas

ningsanstalt- o^ sn^ \°ngL theatern> minst såsom bild?

g anstalt, och som Herr Itosenbergs yttrande i denna fråga i allo är

öfverensstämmande dels med min egen och dels med pluralitet^ af mina

Den 13 Mara, e. in.

S3Ö

hvad han redan låtit

komitenters öfvertygelse, vill jag förena mig om
till protokollet anteckna.

Herr Friherre Gripenstedt: Då frågan afhandlas i en så talrik

församling som denna, är det åt vigt att gorå sig ngt,g reda för, i hvilka
hänseenden meningarne sammanstämma och i hvilka de skilja sig åt. Jag
tror mig kunna antaga, att vi äro emge derom att theatern kan varat eu
bildningsanstalt och såsom sådan hora utgöra föremål foi ett tolks understöd
och deltagande. Vi äro deremot åt skiljaktiga åsigter il fråga om
huruvida Kongl. theatern verkligen är af den beskaffenhet, att det n
kan vara lämpligt att af allmänna medel bevilja ett anslag till undeistod

åt d Såsoi^skäl för förminskande af det för närvarande till Kongl. theatern
utgående anslag har man anfört dels åtskilliga yttre omständigheter,
och dels åtskilliga anmärkningar emot Kongl. theaterns förvaltning.

Hvad nu dessa yttre omständigheter angår, så har man i framstå
rummet framhållit, att theatern vore en anstalt, som skall vara, om ej
åt uteslutande, så dock af hufvudsakligt intresse for hufvudstaden. Jag

kan ej dela denna åsigt. ., . .. , . ,, irl

Afen föregående talare har det redan blifvit anmarkt, att hufvudstaden
verkligen utgör eu reservoir, dit elementer af den minst onskliga beskaffenhet
från öfriga delar af riket hafva sitt tillopp. Men jag vill derjemte
fästa uppmärksamheten derpå, att hufvudstaden icke ar lika med
in vanlig kommun. Det är ej likgiltigt, om hufvudstaden erbjuder de
tillfällen till bildning, som böra finnas der, det ar ej likgiltigt om landets
hierta — ty detta är ändock hufvudstaden, der nationens allmänna lif
starkast pulserar, - det är ej likgiltigt säger jag om detta hjerta framställer
sig på det ena eller andra sattet, om det kan eller icke kan fullt
ut jemföra med andra länders hufvudstäder, hvilka hvar för sig hkale
äro exponenter af det allmänna lifvet i de särskilda landeri. Det går
ei an att behandla hufvudstaden lika med hvarje annan kommun, emedan
deri jemväl finnes koncentreradt ett gemensamt nationel intresse.

Hvad åter vidkommer de skäl för anslagets förminskande, som man

hemta! från beskaffenheten af den Kongl. theaterns nuvarande förvaltning
så vill jag ej ingå i ett specielt bedömande åt dessa skal. Men jag vill
dock >3 kolig upprigtighet säga, att skäl till

valtningeu i min tanke finnas, minst kanske dock hvad let estetiska al
dess verksamhet beträffar, men i åtskilliga andra afseenden. I framgå
rummet må dervid nämnas brist på.omtanke att intaga spår samhet >
fråga om styrelsens ordnande samt ett kostsamt öfverflöd på Pers<®aL
Jag bär hört personer, som noga känna förhållandena vid theatern, på ,
att den eger ett alltför stort öfverflöd i namnda hänseende, och att till
följd deråt krafterna, ej anlitas så, som skäligt vore. . ,

J Jag måste således förklara, att man enligt min åsigt ej saknar skal
till anmärkningar emot den Kongl. theaterns förvaltning. Men jag tror,
att man nu både kan och bör stadna vid en forsta varnmgsgrad, nemligen
att Kammaren beslutar ingå till Kongl. Maj:t med en skrifvelse, innefattande
anhållan att Kongl. Maj:t täcktes låta vidtaga åtg^der, hvangenom
theaterns utgifter må kunna bringas i öfverensstämmelse med_de på -

Den 13 Mars, e. :ii. 337

räkneliga inkomsterna, utan att de estetiska intressen, denna konstanstalt
har att bevaka, varda åsidosatta.

Detta är det steg, som jag anser nu böra tagas, men jag kan deremot
ej finna lämpligt att nu företaga någon indragning af anslaget, då
theatern är på balans.

Om ett år mötas vi åter här. Skulle det då visa sig, att något afseende
icke blifvit fästadt vid vår framställning, utan att samma anledningar
till anmärkning, som nu ega rum, fortfarande förefinnas, då kan det
måhända vara skäl att skärpa varningen och indraga någon del af anslaget,
hvilket jag deremot anhåller att Kammaren nu icke måtte besluta,
utan yrkar jag att denna Kammare måtte instämma i Första Kammarens
i frågan fattade, nyss åberopade beslut.

Herr Lithner: Jag torde ej behöfva bedja om ursäkt, att jag, efter
de många anfall, hvarför jag gjorts till föremål, för några ögonblick
tager Kammarens tid i anspråk.

Jag kan dervid icke undgå att förklara, det jag beundrar den taktik,
som vetat att genom att tala om theologer, påfyen, kardinaler ja till och
med aftonsång kasta löje, icke öfver mitt förra anförande, ty det qvarstår
ännu ovederlagdt, men öfver personen, som djerfdes framkomma dermed.
Då mina ärade motståndare — icke jag — emellertid nu velat i diskussionen
indraga våra respektiva yrken och de vanor som deraf härröra, så
får jag tillstå, att jag icke bör förundra mig deröfver att representanterna
från Göteborg och Stockholm följt denna taktik i att anfalla person, der
skäl i sak tryta.

Här har äfven en talare rört vid strängen om Norrland. Men jag hemställer
till eder, mine Herrar, hvad har denna fråga att göra med Norrland?
I öfrigt tillbakavisar jag endast alla de antydanden, samme talare
funnit lämpligt göra.

En annan talare har vidare försökt att genom att likna mitt förra
anförande vid en theateråska betaga detsamma all verkan, helst som jag
efter hans nog säkra påstående skulle fallit ur rolen. Jag vill i så fall
blott gratulera den talaren, att han erhållit ett alltid efterläugtadt tillfälle
att få blixtra med en af sina kända repliker.

Hvad beträffar sjelfva saken, vill jag hufvudsakligen fästa mig vid de
uppgifter angående theaterns personal, livilka en värd talare, som är ledamot
af Stats-Utskottet, här behagat lemna. Jag är tacksam för dessa
uppgifter, ty deraf visar sig något, som jag förut ej tilltrodde mig påstå,
nemligen att den Kongl. theatern lider af en allt för tung förvaltning.

Man har i anledning af mitt yttrande att theatern gått ifrån sin bestämmelse
att uppmuntra den inhemska dramatiken, sagt, att om theatern
ej egt ett anslag, hade den ej kunnat uppföra våra stora nationela skådespel,
“Gustaf Wasa“, “Erik XIV“, “Thorkel Knutsson11, “Engelbrecht“
0. s. v. Jag menar tvärtom. Jag tror att dessa stycken ärb så beskaffade,
att de visst genom och af sig sjelfva kunnat hålla sig uppe på scenen.
Detta är min fulla öfvertygelse.

En talare har påstått, att det vore .Riksdagens skyldighet att låta
anslaget utgå med oförändradt belopp och till bevis härpå uppläst Rikets

Riksd. Prat. 1868. 2 Afd. 2 Band. 2%

ass

Den 18 Mars, e, m.

Ständers skrifvelse om anslagets förhöjande till den nuvarande summan.
Jag ber emellertid den värde talaren att ej hålla så Lärdt vid den satsen,
att en föregående Riksdags beslut kan binda efterföljande Riksdagar. Jag
menar att vi i går uti en fråga af långt större vigt fingo höra ett helt
annat språk.

Hvad som mest förvånat mig var att få höra en värd talare från
Stockholm, hvilken vid alla tillfällen visat sig så särdeles män om sparsamheten,
nu använda sin vältalighet emot mitt förslag. Han har sagt,
att han vid mitt förra anförande nästan tyckte sig se dammet ryka efter
den störtade theatern. Jag ber att få nämna, det jag ej gick så långt,
derföre att jag hade sannerligen väntat, att han med sin kända ömhet om
folkets penningar skulle nu, såsom en gång förut, frammana “eruptiva
flammor som bränna dem på fingrar ne, som ösa för djupt ur folkets penningekällor“;
ifall ett sådant fyrverkeri skulle behöfts. Den siste ärade
talaren, till hvilken jag hembär min vördnadsfull tacksägelse för det han
återfört diskussionen från den afväg, dit den förirrat sig, har sagt, att
skäl verkligen här förefunnes att besluta en första varning. Detta är
hvad jag önskar, ej derför att jag fallit ur min rol, utan derför att jag
anser yrkandet härom vara det enda, som med hopp om framgång kan
forceras. En nedsättning i anslaget af 15,000 R:dr är ej så stor att man
derför behöfver mista humöret och börja tala om operans stängande och
om nödvändigheten att betrygga de dramatiska artisternes exsistens (många
af dessa hafva nog vetat att sjelfve betrygga den). Jag vet ej hvarför
man skall se spöken på ljusa dagen, och hvarför man icke i mitt förslag
kan se, hvad det verkligen är — den första varningsgraden.

Herr Jan Andersson: Den talare som öppnade diskussionen i

denna fråga och som nu näst före mig ånyo haft ordet, gaf Stats-Utskottets
ledamöter en rätt skarp tillrättavisning, för det de icke föreslagit en
nedsättning i detta anslag, då detsamma icke medförde annan nytta, än
att bereda aftonnöjen för Stockholms innevånare. Han fortsatte tillika
den straffpredikan, hvarmed han öppnade diskussionen, och förklarade att
man, heldre än detta anslag, bort bevilja det af Kongl. Maj:t till understöd
åt landets arbetslösa och hungrande befolkning äskade extra anslag,
som i alla landsändar erkändes vara af behofvet påkalladt.

I anledning häraf ber jag att få upplysa, att då dessa frågor behandlades
i Utskottet, sökte jag att efter min förmåga verka för att göra den
åsigt gällande, som den siste talaren sålunda uttalat, men jag lyckades
icke vinna majoritet derför.

I fråga om detta anslag yrkade jag i Utskottet, att detsamma måtte
nedsättas icke endast med 15,000 Ii:dr utan med 25,000 R:dr, eller till
det belopp, 50,000 Rall-, hvarmed detsamma utgått från 1853 till 1863,
då det lyckades en embetsbroder till den värde talaren att utverka de tre
första Ståndens bifall till anslagets förhöjande till det belopp 75,000 R:dr,
hvarmed det för närvarande utgår. Då emellertid både den siste talaren,
som så skarpt kritiserat Utskottets handlingssätt i denna fråga och de
förut så storordige motionärerne inskränkt sina pretentioner derhän att
endast yrka anslagets nedsättande med 15,000 R:dr, nödgas jag yrka detsamma,
ehuru jag helst skulle sett om anslaget blifvit än ytterligare nedsatt.

Den 13 Mara, e. m.

889

Herr Ljuslin: Det är redan så mycket taladt i denna fråga, att
jag anser mig endast böra i korthet nämna, att jag instämmer med dem,
som yrkat nedsättning i anslaget till 60,000 R:dr och antagande åt förslaget
om en underdånig skrifvelse i ämnet.

Herr Eric Olsson: Jag vill endast tillkännagifva, att jag i denna
fråga är af den mening, att hela anslaget till theatern bör indragas och
en underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t aflåtas.

Herr Friherre Alströmer: Om det är en sanning, att musik,

lyrik och dramatik äro mägtiga häfstänger för den allmänna bildningen
och att således theatern i detta hänseende utöfvar ett välgörande inflytande,
så torde det ock å andra sidan likaledes vara en sanning, att theatern
är förtjent af understöd från det allmänna. I fråga om theaterns
estetiska betydelse är redan så mycket taladt, att jag icke vill försöka att
ytterligare utveckla detta ämne. Denna theaterns betydelse torde redan
vara klar för alla, med undantag af dem, hvilka antingen icke kunna eller
icke vilja göra sig detta begripligt. Man har såsom bevis derpå att theatern
icke skulle uppfylla sin bestämmelse anfört, att en del pjeser af mer
eller mindre tvetydigt estetiskt värde derstädes skolat de sednare åren
uppföras, men det torde hända att de, som sålunda klandra, icke ens
sjelfva varit i tillfälle bedöma dessa pjesers värde utan allenast rätta sig
efter andras omdömen i detta fall, och derföre torde icke allt för stor
vigt fästas å dylika uttalanden. För öfrigt måste, för att kunna rätt bedöma
och uppskatta det goda, äfven det dåliga framställas och åskådliggöras.
Detta får derföre icke så mycket klandras. Det kan väl — för
att nu anföra ett exempel — icke falla någon af denna Kammares ledamöter
in att fördöma tidningspressen, derföre att det finnes ett ''och
annat dåligt blad eller emedan en och annan vilseledande uppgift erhållit
plats i någon tidning. På samma sätt skulle väl icke någon vilja förkasta
Bibeln, derföre att ur densamma lösryckta stycken möjligen skulle
kunna utgöra föremål för en tvetydig tolkning.

I estetiskt hänseende sträcker sig theaterns inflytande åt hela landet.
Det är väl sannt att dess verkningar mera omedelbart beröra hufvudstaden,
men medelbart låta de äfven förnimma sig i landsorten och bör derföre
hela landet kontribuera till denna anstalt; ja! man må väl kunna
säga att detta theaterns inflytande sträcker sig till och med till Småländningarne
— eller hade väl de mekaniska anlag gjort sig kända och fått
ett tillfälle att utveckla sig som ordnat det sjunkande skeppet i Afrikanskan,
om icke theatern funnits? Men en annan vigtig sida af saken, som
under diskussionen icke blifvit berörd, är den, att äfven i materiel hänseende
theatern, om jag så får säga, återgifver hvad den kostar, ty alla,
de dramatiska och theatraliska föreställningar, som, ofta nog för välgörande
ändamål, gifvas i landet och hafva sitt ursprung från theatern, inbringa
säkert fullt upp den summa af 75,000 R:dr, som till theatern utgår,
och komma dessa inkomster kommunerna och deras fattigvård till
godo. Stänger man nu theatern, så tilltäpper man sjelfva källan, hvarifrån
detta estetiska intresse och detta materiela understöd utgår.

340

Den 13 Mars, e. m.

I likhet med Herrar Blanche och Lindström yrkar jag derföre, att
anslaget till theatern måtte till oförändradt belopp utgå, men deremot
finner jag ej lämpligt att, på sätt Utskottet tillstyrkt, skrifvelse i ämnet
aflåtes till Kongl. Maj:t, och det af skäl Herr Hedlund redan anfört, nemligen
att genom en sådan skrifvelse Riksdagen liksom tager på hand betalningen
af Kongl. theaterns skulder.

Häruti instämde Herr Wallén.

Herr Johannes Andersson: Då i denna fråga ingenting tyckes

mig vara osagd!, vill jag endast nämna, att jag understöd! motionärens
förslag. Min tanke är helt enkelt den, att i nuvarande ogynnsamma penningetider,
då hungersnöd är rådande i landet, man borde indraga hela
detta anslag; dock icke så att beloppet besparades för att skrinläggas,
utan för att anslås till en fond, att användas till understöd åt behöfvande
i missväxtår. Härigenom tror jag, att Representationen skulle handla i
nationens sanna intresse och välsignas af många hungrande och nödlidande,
som icke hafva någon aning om hvad en nationalteater vill säga.

Ehuru jag är böjd för att yrka indragning af hela det ifrågavarande
anslaget, vill jag dock inskränka mig till att votera för dess nedsättning
till 50,000 R:dr.

Herr Hedlund: Jag ber att få återkalla det af mig gjorda yr kandet

och instämma uti det af Herr Lindström framställda förslag.

Då jag har ordet, ber jag få anmärka, att då man betecknat såsom
hörande till karakteren af en statsinstitution, att den skall vara underkastad
Statens revision, men till eu kunglig institution, att icke vara det,
så har man dermed ej förnekat, att den nuvarande theaterstyrelsen är
underkastad statsrevisionen.

Herr Liss Olof Larsson: Då jag är ensam om det af mig gjorda

yrkandet, afstår jag derifrån och instämmer med dem som yttrat sig för
anslagets nedsättning till 60,000 R:dr.

Sedan öfverläggningen förklarats slutad, tillkännagaf Herr Talmannen,
att under densamma hade blifvit gjorda och vidhållits följande yrkanden,
nemligen:

i afseende på anslagsfrågan:

dels bifall till Utskottets hemställan; och

dels anslagets nedsättande till 60,000 R:dr; samt

i afseende å skrifvelseförslaget:

dels en sådan underdånig skrifvelse som Stats-Utskottet föreslagit,
dels'' en sådan skrifvelse som påyrkats af Herr Lithner med flere, dels
jemväl en dylik skrifvelse med den af Herr Hedlund föreslagna lydelse,
dels äfven slutligen den meningen, som ville att frågan om berörda underdåniga
skrifvelses aflåtande skulle förfalla.

Efter fattadt beslut att frågan om anslaget och frågan om skrifvelsen
skulle, hvar för sig, göras till föremål för propositioner, öfverlemnade nu
Herr Talmannen till Kammaren att afgöra, huruvida anslagsbeloppet borde

Den 13 Mars, c. in.

341

bibehållas vid sitt nuvarande belopp, 75,000 R:dr, eller nedsättas till
60,000 R:dr; och förklarade Herr Talmannen sig finna den förra af dessa
propositioner besvarad med öfvervägande ja. Votering blef då begärd, och
uppsattes alltså, justerades och anslogs en voteringsproposition, så lydande
:

Den, som vill, att det för Kongl. theatern å ordinarie stat uppförda
anslag skall, enligt Stats-Utskottets i 15 punkten af dess Utlåtande N:o
31 yttrade åsigt, bibehållas vid dess nuvarande belopp af 75,000 R:dr,

’ röstar ja;

Den det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, har Kammaren beslutat nedsättning af ifrågavarande anslag
till 60,000 R:dr.

Omröstningen, i grundlagsenlig ordning härefter företagen, utföll med
72 ja emot 90 nej; och hade Kammaren således beslutat att ifrågavarande
anslag skulle nedsättas till 60,000 Rall-.

Derefter framställdes propositioner å här ofvan angifna olika yrkanden
rörande den ifrågasatta skrifvelsen. Af dessa propositioner fann Herr
Talmannen den hafva blifvit med öfvervägande ja besvarad, som afsåg att
åt berörda skrifvelse gifva den af Herr Lithner med flere påyrkade lydelsen.
Härom äskades likväl votering och blef, efter förnyade framställningar,
till kontraproposition antagen den mening, som ville, att frågan om
en särskild skrifvelses aflåtande skulle hafva förfallit. I öfverensstämmelse
härmed uppsattes nu, justerades och anslogs följande voteringsproposition:

Den, som vill att Kammarens beslut om anslag för Kongl. theatern
skall åtföljas af en underdånig skrifvelse, deruti Riksdagen skulle anhålla,
det Kongl. Maj:t täcktes låta vidtaga åtgärder, hvarigenom theaterns utgifter
må bringas i öfverensstämmelse med de påräkneliga inkomsterna,
med iakttagande af att de estetiska och fosterländska intressen, denna
konstanstalt har att bevaka, icke varda förbisedda,

röstar ja;

Den det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, kommer frågan om underdånig skrifvelses aflåtande att
förfalla.

Den härefter företagna omröstningen utvisade 71 jä mot 83 nej; i
följd hvaraf Kammaren beslutat att någon underdånig skrifvelse i frågan
icke skulle aflåtas.

Punkten 16.

Bifölls.

I anseende till den långt framskridna tiden, afbröts här föredragningen
af förevarande Utlåtande, för att vid nästa sammanträde åter
fortsättas.

§ 4.

Följande Kammarens ledamöter begärde och erhöllo ledighet från
riksdagsgöromålen, nemligen:

342

Den 14 Mars, f. m.

Herr A. W. Nilson, under 9 dagar från den 16;

Herr Myrtin, under 14 dagar från den 17; samt

Herr Per Nilsson från Malmöhus län, under 14 dagar från den 18,
allt innevarande månad.

Derjemte lemnade Kammaren sitt bifall till Herr Budbergs skriftligen
gjorda begäran, att, i anseende till fortfarande svår sjuklighet inom hans
familj, erhålla 14 dagars förlängning i den ledighet, hvaraf han för närvarande
vore i åtnjutande.

§ 5.

Anmäldes och bordlädes:

Lag-Utsköttets Utlåtanden:

N:o 12, i anledning af väckta motioner om ändring i 1 Kap. 1 §
och 2 Kap. 1 § Rättegångsbalken;

N:o 13, i anledning af väckta motioner om ändring i Kongl. Förordningen,
angående handelsböcker och handelsräkningar den 4 Maj 1855; och

N:o 14, i anledning af väckta motioner om inskränkning i tiden för
utsökande af fordran för utborgade handelsvaror och för auktionsinrop;
samt

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 1 (i
samlingen N:o 35), i fråga om tillåtelse för enskilda läroverk att få sina
afgående lärjungars mogenhet pröfvad af egna lärare under tillsyn af Statens
censorer.

Sammanträdet afslutades kl. 3/4 11 e. in.

In fidem
H. Husberg.

Lördagen den 14 Mars.

Kl. 10 f. m.

§ I Det

vid Kammarens sammanträde för- och eftermiddagen den 7
denna månad hållna protokoll och protokollsutdrag, rörande de af Kammaren
vid sammanträdet förlidna gårdag fattade beslut, upplästes och godkändes.